SOU 2023:68
Som om vi aldrig funnits
Till statsrådet Parisa Liljestrand
Regeringen beslutade den 19 mars 2020 att tillsätta en kommitté i form av en sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen skulle utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historiska erfarenheter synliggörs. Kommissionen skulle slutredovisa sitt uppdrag senast den 16 maj 2022. Före detta chefsjustitieombudsman Elisabet Fura förordnades samma dag som kommissionens ordförande.
Regeringen beslutade den 23 juni 2021 om ett tilläggsdirektiv varigenom utredningstiden förlängdes till den 15 maj 2023. Enligt tilläggsdirektivet skulle ett delbetänkande lämnas den 16 maj 2022. Regeringen beslutade den 1 februari 2023 om ytterligare ett tilläggsdirektiv varigenom utredningstiden förlängdes från den 15 maj 2023 till den 15 november 2023.
Som ledamöter i kommissionen förordnades fr.o.m. den 11 juni 2020 fil. dr Malin Arvidsson, professor emeritus Lars Elenius, professor emeritus Kenneth Hyltenstam, f.d. kommunalrådet Bengt Niska, juristen Kaisa Syrjänen Schaal, docenten Sia Spiliopoulou Åkermark och fil. master Josephine Ylipää. Den 8 mars 2021 förordnades professor Klas-Göran Karlsson som ledamot. Den 27 juni 2022 entledigades Josephine Ylipää och i hennes ställe förordnades den 1 januari 2023 antikvarien Hanna Aili.
Som utredningssekreterare i kommissionen anställdes den 14 april 2020 juristen Pernilla Krusberg och den 11 maj 2020 komministern Stefan Aro. Den 18 maj 2020 anställdes juristen Kaisa Syrjänen Schaal som utredningssekreterare och hon entledigades den 31 augusti 2020. Kanslirådet Eva Dahlén lånades in från Regeringskansliet FA kommunikation fr.om. 10 september 2020 och anställdes som utredningssekreterare i kommissionen fr.o.m. den 1 maj 2022.
Verksamhetsledaren Eva Kvist anställdes som utredningssekreterare i kommissionen fr.o.m. den 1 mars 2021 och hon entledigades den 6 juni 2021. Pedagogen Astrid Kruukka anställdes som utredningssekreterare den 30 augusti 2021 och pol. master Elsa Hellqvist som biträdande utredningssekreterare den 1 oktober 2021. Pernilla Krusberg entledigades den 2 oktober 2021. Som huvudsekreterare anställdes den 12 november 2021 juristen Nadia Boussaid Pettersson och hon entledigades den 14 augusti 2022. Juristen Anna Rosenmüller Nordlander anställdes som utredningssekreterare den 1 februari 2022 och entledigades den 2 juni 2022. Elsa Hellqvist och Astrid Kruukka entledigades från sina uppdrag den 28 februari 2022.
Översättaren Anders Alapää anställdes som utredningssekreterare den 15 februari 2022. Universitetslektorn i historia Josefin Rönnbäck och laboranten Iris Kvist anställdes som utredningssekreterare den 1 juni 2022. Fil. master Josephine Ylipää anställdes som utredningssekreterare den 27 juni 2022. Iris Kvist entledigades den 30 september 2022 och Anders Alapää entledigades den 2 oktober 2022.
Pol. master Elsa Hellqvist anställdes som biträdande utredningssekreterare och doktorand i statsvetenskap, Daniel Fjellborg anställdes som utredningssekreterare den 1 augusti 2022. Juristen Paula Pontvik anställdes som utredningssekreterare och kanslirådet Anna-Lena Sjölund som huvudsekreterare den 15 augusti 2022. Daniel Fjellborg entledigades den 31 december 2022.
Paula Pontvik entledigades den 13 mars 2023. Utredaren Jennie Spetz anställdes som utredningssekreterare den 6 mars 2023. Hon entledigades den 15 oktober 2023.
Kommittén har antagit namnet Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Kommissionen överlämnade i juni 2022 delbetänkandet Då män-
niskovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).
Härmed överlämnar kommissionen sitt slutbetänkande Som om
vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2023:68). Samtliga ledamöter har ställt
sig bakom betänkandet.
Kommissionens uppdrag är i och med detta slutfört.
Pajala i november 2023
Elisabet Fura Hanna Aili Malin Arvidsson Lars Elenius Kenneth Hyltenstam Klas-Göran Karlsson Bengt Niska Sia Spiliopoulou Åkermark Kaisa Syrjänen Schaal
/Anna-Lena Sjölund / Stefan Aro / Eva Dahlén / Elsa Hellqvist / Josephine Ylipää
7
Innehåll
1 Uppdraget och dess genomförande .............................. 87
1.1 Kommissionens uppdrag enligt kommittédirektivet ............ 87 1.1.1 Kommissionen har behövt prioritera inom ramen för uppdraget ................................................ 89 1.1.2 Behov av ett långsiktigt arbete från statens sida ..... 91 1.2 Kommissionens arbete ............................................................ 92 1.2.1 Arbets- och förhållningssätt ................................... 93 1.2.2 Minoritetens delaktighet och inflytande ................ 93 1.2.3 Insamling av berättelser .......................................... 94 1.2.4 Forskarrapporter ..................................................... 95 1.2.5 Kunskapsspridande symposier................................ 96
Innehåll SOU 2023:68
8
1.2.6 Annat arbete med att sprida information och öka kunskap ...................................................... 98 1.2.7 Samarbeten och samråd med myndigheter och organisationer ................................................... 99 1.2.8 Försening till följd av pandemin .......................... 100 1.3 Arkivering av materialet ....................................................... 101 1.4 Begrepp och utgångspunkter ............................................... 101 1.4.1 Benämning av minoriteten, området och minoritetens språk ......................................... 101 1.4.2 Självidentifikation som utgångspunkt ................. 105 1.5 Minoritetens historia ............................................................ 105 1.5.1 Några historiska årtal ............................................ 105 1.5.2 Kort historisk bakgrund ....................................... 111 1.6 En bred definition av vad som omfattas av assimileringspolitik .......................................................... 115 1.6.1 Vad är en kränkning eller ett övergrepp?............. 118 1.6.2 Statens ansvar för assimileringspolitiken och retroaktivitetsdilemmat ................................. 119 1.6.3 Staten har en skyldighet i dag att främja förutsättningarna för minoritetens kultur och identitet .......................................................... 122 1.6.4 Kommissionens syn på sanning och försoning ... 123 1.6.5 Utgångspunkter för en upprättelse- och försoningsprocess ................................................. 124
2 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter ............................................................... 127
2.1 Förenta nationerna (FN) ..................................................... 127 2.2 Europarådet ........................................................................... 129 2.2.1 Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter ............................................................. 129 2.2.2 Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk ..................................................... 132 2.3 Nationell reglering om nationella minoriteter och minoritetsspråk .............................................................. 134
Innehåll
9
2.4 Regeringens politik för de nationella minoriteterna ........... 135
3 Andra exempel på arbete för sanning och försoning ..... 137
3.1 Sannings- och försoningskommission som verktyg ........... 137 3.2 Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar ....................................... 139 3.2.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag ................ 139 3.2.2 Kommissionens uppdrag och arbete .................... 140 3.3 Finlands sannings- och försoningskommission för samer ................................................................................ 145 3.3.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag ................ 145 3.3.2 Kommissionens uppdrag och syfte ...................... 146 3.4 Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket ........................................................................ 148 3.4.1 Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen ........................................................ 148 3.4.2 Kommissionens uppdrag och arbete .................... 149 3.5 Andra tidigare exempel på sannings- och försoningskommissioner ...................................................... 151 3.5.1 Kanada .................................................................... 151 3.5.2 Grönland ................................................................ 156 3.6 Tidigare svenska exempel på arbete för upprättelse ............ 160 3.6.1 Vitbok om romer ................................................... 160 3.6.2 Försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna ................................................................... 163 3.6.3 Svenska kyrkan inleder en upprättelseprocess för tornedalingarna ................................................ 166 3.6.4 Utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården ................................................ 167 3.7 Lärdomar för kommissionens arbete ................................... 169
4 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv ........... 177
Innehåll SOU 2023:68
10
4.1 Behovet av ett längre tidsperspektiv .................................... 177 4.2 Minoritetens kontinuitet i Sverige....................................... 178 4.2.1 Finsktalande och svensktalande handelsmän, birkarlarna .............................................................. 178 4.2.2 Beskrivningar av kvänerna som folkgrupp .......... 180 4.2.3 De finskspråkigas historiska kontinuitet ............. 182 4.3 Den finskspråkiga befolkningens ställning i det svenska riket .......................................................................... 183 4.3.1 Minoritetens kulturella särdrag ............................ 185 4.3.2 Kriget med Ryssland och delningen av minoritetsområdet ............................................ 191 4.4 Minoriteten i Sverige efter 1809 .......................................... 191 4.4.1 Konsekvenser av den nya riksgränsen.................. 191 4.4.2 Jordbruk och industrialisering ............................. 193 4.4.3 Den laestadianska väckelsen ................................. 195 4.4.4 Tornedalsgränsen som hotbild ............................. 196 4.5 Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken .......... 201 4.5.1 Perioden med finskspråkig folkskola ................... 202 4.5.2 Ett nationalistiskt system av utbildningar ........... 203 4.6 Motstånd mot assimileringspolitiken .................................. 217 4.6.1 Strid om språkpolitiken i skolan .......................... 218 4.6.2 Identitet, rättigheter och politisk organisering ... 225
5 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt ... 235
5.1 Utgångspunkter för kommissionens kartläggning och granskning ...................................................................... 235 5.1.1 Historiens påverkan på minoriteten i dag ............ 235 5.1.2 Källkritik ................................................................ 236 5.1.3 Rättighetsbaserat arbetssätt .................................. 237 5.1.4 Etiska hänsynstaganden utifrån individskyddskravet .............................................. 240 5.1.5 Kommissionens sekretess ..................................... 243
Innehåll
11
5.2 Öppna möten för dialog med minoriteten .......................... 245 5.2.1 Uppstartsmöten ..................................................... 245 5.2.2 Kaffemöten ............................................................ 245 5.2.3 Toinen kuppi-möten ............................................. 247 5.3 Intervjuer i syfte att samla in personliga berättelser och inhämta kunskap ................................................................... 248 5.3.1 Demografisk information om intervjupersonerna ................................................. 249 5.3.2 Anmälan till att lämna personlig berättelse .......... 252 5.3.3 Genomförandet av intervjuer................................ 253 5.3.4 Kunskapsinhämtande intervjuer med referenspersoner .................................................... 255 5.3.5 Referat .................................................................... 255 5.3.6 Psykosocialt stöd ................................................... 257 5.3.7 Analys av intervjumaterialet ................................. 259 5.3.8 Andra intervjuer .................................................... 261 5.4 Arkivsökningar ...................................................................... 261 5.4.1 Syftet ...................................................................... 261 5.4.2 Arkivsökningar av forskare och sekretariat ......... 262 5.4.3 Inventering och avgränsning ................................. 262 5.4.4 Samråd med arkivinstitutioner .............................. 262 5.4.5 Fokus på kommunarkiv i utvalda kommuner ...... 263 5.4.6 Utmaningar med arkivsökningarna ...................... 264 5.5 Forskarrapporternas bidrag till kartläggningen .................. 265 5.5.1 Syftet med forskarrapporterna ............................. 265 5.5.2 Uppdragen till forskarna ....................................... 266 5.5.3 Bearbetandet av rapporterna i kommissionen ..... 268
6 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten ........................................... 269
6.1 Språklig och kulturell assimilering bland tornedalingar, kväner och lantalaiset ............................................................ 269 6.1.1 Förlust av minoritetsspråket ................................. 269 6.1.2 Förlust av språk och kulturarv .............................. 275 6.1.3 Förhållningssätt till det svenska språket och kulturen .................................................................. 276 6.1.4 Religionens olika roller i försvenskningen ........... 279
Innehåll SOU 2023:68
12
6.1.5 Kvinnor och mäns relationer till assimilation och bevarande av språket och kulturen ................ 280 6.1.6 Överföring av språk och kultur till yngre generationer ........................................................... 281 6.1.7 Revitalisering av språk och kultur ........................ 287 6.2 Assimileringens konsekvenser för identiteten .................... 291 6.2.1 Olika begrepp används inom minoriteten för den egna gruppen ............................................ 291 6.2.2 Avsaknad av samhörighet och sämre psykiskt mående .................................................... 292 6.2.3 Namnbyten ............................................................ 296 6.2.4 Minoriteten mellan två majoriteter ...................... 300 6.3 Osynliggörande, nedvärdering och negativ särbehandling ........................................................................ 302 6.3.1 Allmänhetens bristande kunskap och osynliggörande ...................................................... 302 6.3.2 Osynliggörande i förhållande till den samiska minoriteten .............................................. 303 6.3.3 Behov av att informera eller tystnad kring ursprung ....................................................... 304 6.3.4 Upplevelser av nedvärdering ................................ 304 6.3.5 Negativ särbehandling i kontakt med det offentliga ......................................................... 305 6.3.6 Skadat förtroende och mindervärdeskänsla ......... 305 6.4 Ogynnsam språk- och kunskapsutveckling samt underlägsenhet ............................................................. 306 6.5 Sammanfattande analys ........................................................ 307
7 Utbildning och fostran .............................................. 309
7.1 Försvenskningen i Tornedalens folkskolor från 1880- till 1960-talet ....................................................... 309 7.1.1 Folkskolan i den tornedalska kontexten ............. 310 7.1.2 Erfarenheter av assimilerande språkpolitik i folkskolan ............................................................ 313
Innehåll
13
7.2 Försvenskning och fostran i arbetsstuga ............................. 325 7.2.1 Arbetsstugorna i Tornedalen ................................ 326 7.2.2 Erfarenheter från arbetsstuga ............................... 334 7.2.3 Efter kommunaliseringen: mindre våld men språkförbudet fanns kvar .............................. 346 7.2.4 Erfarenheter av arbetsstuga och folkskola – de långvariga konsekvenserna ............................ 347 7.3 Vidarestudier efter folk- och grundskolan .......................... 352 7.3.1 Möjligheten till vidare studier i minoritetsområdet ............................................... 352 7.3.2 Erfarenheter och reflektioner om vidarestudier .................................................... 353 7.4 Språkresor och bygdekurser i försvenskningssyfte ............ 356 7.4.1 Bygdekurser – ”kärlek och förtroende för det svenska språket” ........................................ 357 7.4.2 Språkresor till svensktalande bygder .................... 358 7.4.3 Sammanfattning ..................................................... 361 7.5 Tornedalens folkhögskola och bibliotek i försvenskningen .................................................................. 362 7.5.1 Tornedalens folkhögskola ..................................... 362 7.5.2 Tornedalens bibliotek i Övertorneå ..................... 364 7.6 Skolan från 1970 – tillgången till språket ............................ 367 7.6.1 Förstärkta formella rättigheter – hemspråksundervisningen under 1970–1990-talen .......................................... 367 7.6.2 Erfarenheter av modersmålsundervisning 1970–1990-talen ..................................................... 368 7.6.3 Stärkta rättigheter till modersmålsundervisning på 2000-talet ................ 370 7.6.4 Föräldrars erfarenheter från 2000-talet och framåt .............................................................. 371 7.7 Sammanfattande analys ......................................................... 372 7.7.1 Minoritetens barn hamnade i ett kunskapsunderläge ......................................... 372 7.7.2 Flera aktörer bär ett ansvar ................................... 373 7.7.3 Upprättelse utifrån nuvarande behov ................... 374
Innehåll SOU 2023:68
14
8 Traditionella näringar som identitet och kulturarv ........ 377
8.1 Minoritetens traditionella näringar och kultur ................... 378 8.1.1 Några begrepp kopplade till traditionella näringar .................................................................. 378 8.1.2 Parallella näringar .................................................. 381 8.1.3 Samverkan mellan minoriteten och renskötande samer ................................................ 392 8.1.4 Betydelsen av den geografiska platsen ................. 394 8.2 Minoritetens renskötsel ....................................................... 398 8.2.1 Regleringen av renskötseln ................................... 399 8.2.2 Minoritetens erfarenhet av renskötsel ................. 406 8.3 Andra aspekter som har påverkat minoritetens traditionella näringar och kultur .......................................... 412 8.3.1 Gränsdragningen 1809 splittrade minoritetens bosättningsområde ................................................ 412 8.3.2 Järnvägsdragning och försvenskade ortnamn ...... 413 8.3.3 Förändringar i minoritetens försörjningsmöjligheter ........................................ 416 8.3.4 Avvittring och skiftesdelning ............................... 425 8.3.5 Statens hantering av andra mark- och naturresursfrågor ................................................... 430 8.3.6 Osynliggörandet av minoritetens kultur ............. 433 8.3.7 Begränsningar av minoritetens rätt att utöva traditionella näringar på grund av utvidgade rättigheter för samerna.......................................... 437 8.3.8 Exkludering från det politiska rummet och beslutfattande ................................................. 439 8.3.9 Urfolksfrågan kopplas samman med de traditionella näringarna .................................... 442 8.3.10 Skadat förtroende för staten och myndigheter ... 445 8.3.11 Språkförlust och kopplingen
till en förlorad kultur ............................................ 447
8.4 Sammanfattande analys ........................................................ 452 8.4.1 Förlusten av marken ............................................. 452 8.4.2 En känsla av att inte finnas ................................... 453 8.4.3 Upprättelse handlar om att få inflytande ............. 454
Innehåll
15
9 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset ...................... 455
9.1 Att kartlägga Svenska kyrkans ansvar .................................. 456 9.1.1 Kyrkans ansvar uppmärksammas.......................... 457 9.1.2 Gränsen för ansvarsutkrävande ............................ 458 9.1.3 Sammanfattning ..................................................... 461 9.2 Kyrkan och laestadianismen ................................................. 461 9.2.1 Den laestadianska väckelserörelsens uppkomst .. 461 9.2.2 Väckelsen som hot mot kyrkan ............................ 463 9.2.3 Laestadianismen som etnisk identitet och motvikt till assimileringen ............................. 464 9.2.4 Laestadianismens betydelse för språkbevarandet ..................................................... 466 9.2.5 Den laestadianska identiteten och traditionerna – intervjupersonernas berättelser ... 468 9.2.6 Sammanfattning ..................................................... 477 9.3 Kyrkan i nationalismens tjänst ............................................. 477 9.3.1 Kyrkans inflytande över skolan ............................ 478 9.3.2 Reformationen – att förmedla tron på folkspråk ............................................................ 478 9.3.3 Den kyrkliga paradoxen ........................................ 479 9.3.4 Kyrkans försvagade ställning ................................ 480 9.3.5 Den nya folkkyrkan ............................................... 481 9.3.6 Biskop Landgren och hotet från laestadianismen ...................................................... 481 9.3.7 Prästen P.O Grape – en länk mellan väckelse och kyrka ................................................................ 482 9.3.8 Statsskolor inrättas ................................................ 483 9.3.9 Tidskriften Det nya Sverige och unghögern ........ 484 9.3.10 Förstatligande och ökad kontroll ......................... 486 9.3.11 Luleå stift – att stärka det andliga gränsförsvaret .... 487 9.3.12 Konfirmation på finska överges ............................ 490 9.3.13 Finnbygdsutredningen och
nomadskolereformen ............................................ 491
9.3.14 Nomadskolereformen och osynliggörande av minoriteten ........................................................ 493 9.3.15 Kyrkans inflytande minskar .................................. 495
Innehåll SOU 2023:68
16
9.3.16 Omsvängning mot en mer tillåtande språkpolitik ............................................................ 495 9.3.17 Sammanfattning .................................................... 497 9.4 Kyrkans ansvar för arbetsstugorna ...................................... 499 9.4.1 Arbetsstugorna i minoritetsområdet ................... 499 9.4.2 Kyrkans formella representation .......................... 499 9.4.3 Kyrkans närvaro i arbetsstugan ............................ 500 9.4.4 Arbetsstugan och de laestadianska barnen .......... 501 9.4.5 Kollektinsamling och bilden av den fattiga minoriteten ................................................ 503 9.4.6 Sammanfattning .................................................... 504 9.5 Svenska kyrkan och den rasbiologiska ideologin ............... 504 9.5.1 ”Den finska genen” ............................................... 504 9.5.2 Teorin om de förfinskade svenskarna .................. 505 9.5.3 Tillträde till familjerna .......................................... 506 9.5.4 Sammanfattning .................................................... 507 9.6 Avslutande analys ................................................................. 508 9.6.1 Kyrkan bär ett ansvar ............................................ 508 9.6.2 Intentioner och effekter av handlingar ................ 509 9.6.3 Det moraliska ansvaret ......................................... 510 9.6.4 Passiva handlingar och underlåtenhet att agera ... 510 9.6.5 Minoritetens behov vägledande............................ 510 9.6.6 Vidare utredningar en möjlig väg framåt ............. 511
10.1 Rasbiologins koppling till assimileringspolitiken ............... 513 10.2 Rasbiologiska undersökningar ............................................. 514 10.2.1 Få intervjuade har upplevt rasbiologiska
undersökningar ...................................................... 515
10.2.2 Undersökningar på 1950-talet .............................. 517 10.3 Insamling av mänskliga kvarlevor ........................................ 518 10.3.1 Återlämnande av mänskliga kvarlevor ................. 519 10.4 Konsekvenser av rasbiologin för minoriteten ..................... 519
Innehåll
17
11.1 Röster för tvåspråkighet under första delen av 1900-talet ... 522 11.1.1 Den utbildade tvåspråkiga medelklassens
betydelse ................................................................. 522
11.1.2 Förespråkarnas dubbla roll .................................... 524 11.1.3 Den laestadianska väckelserörelsens betydelse för språkbevarandet ............................................... 525 11.1.4 Tornedalens folkhögskolas dubbla roll ................ 525 11.1.5 Jordbrukarnas ungdomsförbunds roll i att sprida litteratur och kultur på minoritetsspråket ... 526 11.2 Protester mot försvenskningen under efterkrigstiden ....... 528 11.2.1 Ragnar Lassinantti – en förgrundsgestalt
för språket och kulturen ....................................... 528
11.2.2 Radiosändningar på meänkieli från 1957 .............. 530 11.2.3 Språkpolitiskt uppvaknande inom forskningen på 1960-talet ........................................................... 530 11.2.4 Lärarutbildningens roll .......................................... 532 11.3 Synliggörande och etnopolitiskt uppvaknande i början av 1980-talet........................................................................... 534 11.3.1 Minoriteten synliggörs i litteraturen .................... 534 11.3.2 Musikens roll i att bevara kulturen ....................... 536 11.3.3 Språket och kulturen tar plats på scen .................. 536 11.3.4 Festivaler som bidrar till stolthet över
hembygden ............................................................. 538
11.3.5 Minoriteten organiserar sig etnopolitiskt genom STR-T ........................................................ 539 11.3.6 Erkännande av språket .......................................... 542 11.4 Etnopolitisk mobilisering och generationen ummikko i början av 2000-talet............................................................. 547 11.4.1 STR-T efter 2000 ................................................... 547 11.4.2 Kväner och lantalaiset organiserar sig
men känner sig fortsatt osynliggjorda .................. 548
11.4.3 Meänmaa ................................................................ 549 11.4.4 Met Nuoret ............................................................ 550 11.4.5 En ny generation som är ”Proud to be ummikko” .............................................................. 551
Innehåll SOU 2023:68
18
11.5 Kyllä se kannattee!................................................................ 552
12.1 Staten och kyrkan bär ett ansvar.......................................... 555 12.1.1 Assimileringspolitiken har åsamkat
minoriteten skada .................................................. 556
12.1.2 Kommissionens uppdrag och ramar för ansvarsutkrävande ........................................... 557 12.2 Att dra en gräns mellan statens och kyrkans ansvar........... 558 12.2.1 Svenska statens och Svenska kyrkans
samverkande roll på nationell nivå ....................... 559
12.2.2 Domkapitlet och länsstyrelsen – myndighetsutövning på regional nivå ............... 560 12.2.3 Den lokala nivån – de lokala styrelserna och prästerna ......................................................... 561 12.3 Att betrakta historien med nutidens glasögon ................... 562 12.3.1 Arbetsstugebarnens situation i retrospektiv ....... 563 12.4 Reparativ rättvisa – den drabbade i fokus ........................... 566 12.4.1 Intervjupersonernas berättelser kan bidra
till fördjupad förståelse ......................................... 567
12.5 Tidigare generationers upplevelser och kvarlevande orättvisor ................................................... 569 12.5.1 Den ärvda skammen och tystnaden ..................... 570 12.5.2 Naturresurser och markrättigheter
– exkludering och osynlighet ............................... 571
12.6 Principer för ansvarsutkrävande .......................................... 573 12.6.1 Det moraliska ansvaret ......................................... 574 12.6.2 Underlåtenhet att agera ........................................ 575 12.6.3 Handlingarnas intentioner .................................... 576 12.7 Minoritetens behov som utgångspunkt – vägen framåt ..... 577 12.7.1 Kommissionens kartläggning ett första steg ....... 578 12.8 Sammanfattning .................................................................... 579
Innehåll
19
13.1 Intervjupersonernas tankar om upprättelse och försoning ........................................................................ 581 13.1.1 Offentlig ursäkt eller något annat slags
erkännande ............................................................. 582
13.1.2 Olika slags satsningar för att meänkieli ska överleva ............................................................ 583 13.1.3 Behov av kulturella samlingsplatser ...................... 585 13.1.4 Synliggörande och kunskapsspridning i majoritetssamhället .............................................. 586 13.1.5 Naturresurser och andra frågor om inflytande .... 587 13.1.6 Kommissionens del i upprättelse- och försoningsprocessen .............................................. 587 13.2 Resultat från förankringsarbetet .......................................... 588 13.3 Erkännande av historiska kränkningar är en förutsättning för försoning ......................................... 589 13.3.1 Kommissionen har lagt grunden
för en fortsatt försoningsprocess ......................... 589
13.3.2 Stegen i genomförandet av en försoningsprocess .................................................. 590 13.3.3 Ett omfattande arbete återstår innan försoning kan uppnås.............................................................. 592 13.3.4 De historiska kränkningarna måste erkännas och skadan repareras .............................................. 592
14.1 Insatser för en ansvarstagande upprättelse- och försoningsprocess ................................................................. 595 14.2 Regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt försoningsprocess ................................................................. 598 14.3 Regeringen bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten ......................................... 600 14.4 Dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt ........................................................... 601
Innehåll SOU 2023:68
20
14.5 Mekanism för genomförande och uppföljning av förslagen ........................................................................... 603 14.5.1 Staten har ett moraliskt ansvar
att reparera skadan ................................................ 603
14.5.2 Minoriteten måste ges inflytande över regeringens fortsatta arbete för försoning och upprättelse ...................................................... 604 14.5.3 Gränsdragning mellan åtgärder som berör specifikt minoriteten och åtgärder som berör samtliga nationella minoriteter ............................. 605 14.5.4 Handlingsplanen kan bidra till att minoritetspolitikens mål nås ........................... 606 14.6 Övergripande mål: synliggörande och egenmakt ............... 606 14.6.1 Ökat inflytande och ökad egenmakt .................... 607 14.6.2 Ett erkännande av kväner och lantalaiset som
en del av den nationella minoriteten tornedalingar ......................................................... 609
14.6.3 Stöd till etablerandet av ett huvudmuseum ......... 610 14.6.4 Stöd till etablerandet av ett informationscentrum ............................................ 612 14.6.5 Utökat uppdrag till Forum för levande historia i syfte att synliggöra historiska övergrepp och kränkningar................................... 613 14.6.6 Utökat organisationsbidrag .................................. 615 14.6.7 Utökat utbud och förhöjd kvalitet inom public service ......................................................... 618 14.6.8 Forskningssatsning om minoritetens historia, språk och samhälle ................................................ 620 14.6.9 Översättning av kommissionens slutbetänkande....................................................... 621 14.6.10 Representation i Ortnamnsrådet ......................... 622 14.6.11 Återbördande av mänskliga kvarlevor måste omfatta minoriteten .............................................. 623 14.7 Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna ..... 625 14.7.1 Förslagen i betänkandet Nationella
minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör genomföras ............................... 626
Innehåll
21
14.7.2 Stärkta folkrättsliga åtaganden.............................. 630 14.7.3 Språk som diskrimineringsgrund .......................... 632 14.8 Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande .............................................................. 634 14.8.1 Permanenta pågående insatser för språket ........... 634 14.8.2 Integrerad undervisning på meänkieli
i kommuner i förvaltningsområdet ....................... 636
14.8.3 Utvecklade möjligheter att lära sig meänkieli i vuxen ålder ........................................................... 638 14.8.4 Förstärkta möjligheter att lära sig meänkieli i kombination med de kulturella och kreativa näringarna ............................................................... 639 14.9 Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete ..................... 640 14.9.1 Gränsöverskridande samarbete för att främja
språk och kultur ..................................................... 641
14.10 Frågor som kräver ytterligare utredning ............................. 643 14.10.1 Utredning som allsidigt belyser minoritetens
historiska tradition av att bedriva renskötsel ....... 643
14.10.2 Utredning av hur avvittringen av ströängar genomförts ............................................................. 645 14.10.3 Utredning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk ................................................... 647 14.11 Uppmaning till andra aktörer ............................................... 649 14.11.1 Svenska kyrkan bör utveckla en
försoningsprocess i nära dialog med minoriteten ............................................................ 650
14.11.2 Länsstyrelsen i Norrbottens län bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och utbildningsinsatserna ............................................. 651 14.11.3 Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och skolhemmen ........................................................... 651 14.11.4 Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas.............................................. 652
Innehåll SOU 2023:68
22
14.11.5 Universitet och högskolor bör göra efterforskningar om sin roll i rasbiologin samt genomföra en minoritetspolitisk strategi ............ 653 14.11.6 Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt ansvar i assimileringen av minoriteten ....................................................... 655 14.11.7 Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra minoriteten genom Filmpool Nord ...................................................... 656
15.1 Kravet på konsekvensutredning .......................................... 657 15.2 Kostnader och samhällsekonomiska konsekvenser ............ 658 15.2.1 Ett fortsatta arbete för försoning och
upprättelse kräver resurser .................................... 658
15.2.2 Förslag från andra utredningar ............................. 658 15.3 Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och minoritetspolitikens mål ............................ 659 15.4 Tillgodose enskildas rättigheter som en del av en försonings- och upprättelseprocess ..................................... 660
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2020:29 ........................................... 685 Bilaga 2 Kommittédirektiv 2021:49 ........................................... 691
Bilaga 3 Kommittédirektiv 2023:15 ........................................... 693
23
Förord
”För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna – utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig.”
Så skriver författaren Maja Hagerman i sin bok Minnesbrunnen år 2022. Välartikulerat beskriver hon den kamp om minnen som pågår i Sverige i dag.
När bilden av nationalstaten konstruerades under 1800-talets slut och 1900-talets början, måttanpassades den efter dåtidens behov. Vår kollektiva berättelse handlade om hur järnvägen drogs genom Norrbotten, hur industrierna och skogsbruket skapade grunden för det moderna Sverige. När skoleleverna läste om den här tiden i läroböckerna fanns inget spår av dem som redan levde där. Ett folk som bedrev renskötsel och jordbruk, som jagade och fiskade. Ett folk som pratade ett annat språk än svenska. Bilden av Sverige rymde endast föreställningen av Sverige som ett land med ett folk, ett språk, en kultur och en tro.
Kanske är det inte så konstigt. Tornedalingars, kväners och lantalaisets erfarenheter av att ha blivit nedvärderade, diskriminerade och utsatta för kränkningar och övergrepp stämmer inte överens med vår självbild av Sverige som en humanitär stormakt. Det är en del av vår gemensamma historia som har osynliggjorts. Det är hög tid att den historien nu får ta den plats den förtjänar.
Kommissionen har fått ta del av enskildas personliga erfarenheter av den assimileringspolitik som staten och Svenska kyrkan bedrev under 1800- och 1900-talen. Berättelserna genomsyras av upplevelser av förlust, osynliggörande och skambeläggande. Det handlar om upplevelsen av att språket och kulturen har blivit skambelagda och till viss del gått förlorade från en generation till en annan. Det handlar om upplevelsen av att ha blivit fråntagen rättigheter knutna till
Förord SOU 2023:68
24
traditionella näringar så som renskötsel, jakt och fiske, näringar som minoriteten har haft tillgång till i tidigare generationer. Det handlar om smärtsamma minnen från skolan och arbetsstugan. Framför allt handlar det om konsekvenser som lever vidare än i dag.
Men den förlust som assimileringspolitiken inneburit är inte bara tornedalingars, kväners och lantalaisets egen, utan hela Sveriges. Vi alla som bor i Sverige har gått miste om en del av vårt lands gemensamma historia. Det är min övertygelse att Sverige hade varit ett rikare land i dag om assimileringspolitiken aldrig ägt rum.
Ett fortsatt arbete för försoning och upprättelse förutsätter att staten och Svenska kyrkan tar på sig ansvaret för den genomförda assimileringspolitiken och de konsekvenser den har fått för minoriteten. En utgångspunkt för en framtida upprättelse och försoning är att erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och gottgöra för konsekvenserna. Genom konkreta åtgärder kan staten lägga grunden för en framtid där erfarenheterna från det gamla, mångkulturella och flerspråkiga Sverige formas till vägmärken för det moderna, framtida Sverige.
Föreliggande slutbetänkande med tillhörande publikationer är resultatet av ett lagarbete. Kommissionens ledamöter har i sitt arbete biträtts av såväl sekreterare som forskare och andra experter men jag vill särskilt framhålla insatsen som alla intervjupersoner stått för. Utan deras generösa och modiga bidrag hade detta betänkande aldrig kunnat skrivas. Jag är full av beundran för dessa individer och ödmjuk inför vad det har kostat. Vi har gjort vårt bästa för att förvalta förtroendet som visats oss och lämnar med tillförsikt över betänkandet. Vi hoppas och tror att det kan utgöra en början till en framtida försoning och upprättelse.
Elisabet Fura ordförande
25
Esipuhe
”Mulle se ei ole kyse ette haaveila entisaikoja – ko toivomus ette tulevaisuus ei unhouttas histuuriata ko kantas sen matkassa.”
Näin kirjailia Maja Hagerman kirjottaa hänen kirjassa Minnes-
brunnen vuelta 2022. Hyvin artikyleeratusti hään selostaa siittä
muistoitten keskinhäisestä kamppailusta joka tänäpäivänä oon käynissä Ruottissa.
Ko kuva kansalisvaltiosta konstryeerathiin, 1800-luvun lopulta ja 1900-luvun alusta, mitta sovitethiin sen aijan tarpheitten mukhaan. Meän kolektiivi kertomus käsitteli sitä kunka rautatie veethiin Norrbottenin läpi, kunka teolisuuet ja mettäpruuki loit pohjan uuenaikhaiselle Ruottile. Ko kouluoppilhaat luit tästä aijasta koulukirjoissa niissä ei mainittukhaan niitä ihmisiä jokka jo elit sielä. Kansa joka harrasti poronhoitoa ja maapruukia, jokka jahtasit ja kalastit. Kansa joka porisi muuta kieltä ko ruottia. Kuvhaan Ruottista ei mahtunu ko käsitys ette Ruotti oli maa missä oli yks kansa, yks kieli, yks kulttuuri ja yks usko.
Se ei piiain ole niin kummalista. Tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten kokemukset ette heitä oon halveksuttu, syrjitty ja ette het oon joutunheet loukkauksitten ja väkistämisitten kohtheeksi ei ole sama kuva ko meän omakuva Ruottista hymanitäärinä suurvaltana. Se oon osa meän yhtheisestä histuuriasta joka oon tehty näkymättömäksi. Se oon korkea aika ette se histuuria nyt saapii ottaa sen paikan minkä se ansaittee.
Komisuuni oon saanu ottaa ossaa yksityisitten ihmisitten henkilökohtasista kokemuksista siittä assimileerinkipolitiikasta jotako valtio ja Ruottin kirkko harrastit 1800-ja 1900-luvuila. Kertomuksia leimaavat menettämisen, näkymättömyyen ja häpeän kokemukset. Se oon kokemuksesta ette kieli ja kulttuuri oon tehty häpeäliseksi ja ette net jonku verran oon menetetty yhestä
Esipuhe SOU 2023:68
26
sukupolvesta toisheen. Se oon kokemuksesta ette oon otettu pois oikeuet liitetty perintheelishiin elinkeihnoin niinku poronhoithoon, jahthiin ja kalastuksheen, elinkeinoja joihiin minuriteetilä entisissä sukupolvissa oli saatavuus. Se oon kyse tuskasista muistoista koulusta ja työtuvasta. Ennen kaikkia se oon kyse konsekvensistä jokka elävät vielä tänä päivänä.
Mutta se häviö jotako assimileerinkipolitiikka oon tarkottannu ei ole aivan tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten oma, ko koko Ruottin. Met kaikin jokka asuma Ruottissa olema menettänheet osan meän maan yhtheisestä histuuriasta. Se oon minun usko ette Ruotti olis ollu rikhaampi maa tänäpäivänä jos assimileerinkipolitiikkaa ei olis ollukhaan.
Tie sovinthoon ja hyvityksheen etelyttää ette valtio ja Ruottin kirkko ottavat päälensä vastuuen assimileerinkipolitiikasta jotako oon tehty ja niistä seurauksista mitä se oon tuottanu minuriteetile. Yks lähtökohta tulevaiselle hyvitykselle ja sovitukselle oon ette tunnustaa niitä loukkauksia joitako oon tehty minuriteettiä vasten ja korvata seurauksista. Konkreetitten toimenpioitten kautta valtio saattaa lua perustan tulevaisuuele jossako kokemukset vanhaasta monikulttuurisesta ja monikielisestä Ruottista muotostehaan tiemerkiksi uuenaikhaiselle, tulevaiselle Ruottile.
Esitetty loppumietintö liitheitten kansa oon tulos ryhmätyöstä. Komisuunin jäsenet oon heän työssä saahneet apua niin sekreteerarilta ko tutkioilta ja muilta ekspärtiltä mutta mie halvaan erityisesti korostaa kaikitten haastatteluhenkilöitten tehtyjä toimia. Ilman heän höölitten ja rohkeitten ittestä antamisesta tätä mietintöä ei olis koskhaan menny kirjottaa. Mie olen täynä kunniotusta näitä intiviitä kohin ja nöyrä siittä mitä net ihmiset oon antanheet ittestä. Met olema tehneet meän parhauen ette hallita luottamusta jotako oon näytetty meitä kohin ja jätämä luottamuksella yli mietinön. Met toivoma ja uskoma ette se saattaa olla alku tulevaisuuen sovitukselle ja hyvitykselle.
Elisabet Fura puhheenjohtaja
27
Foreword
“For me, it’s not about nostalgia for the past, but about wanting to ensure that the future does not lose sight of its history – that it carries that history with it”
writes Maja Hagerman in her book Minnesbrunnen (The font of memories) in 2022. In it, she describes the contest over memories in Sweden today.
When the vision of the nation-state was being devised in the late 1800s and early 1900s, it was dimensioned for the needs of those times. Our collective narrative then was about how railways were being laid through Norrbotten in northern Sweden, how industries and forestry were building the foundations of modern Sweden. But when school pupils read about this period in their textbooks, there was no trace of the people who were already living there. A people whose livelihoods were reindeer herding and agriculture, who hunted and fished. A people who spoke another language than Swedish. The image of Sweden as a nation-state only had room for the notion of Sweden as a country with one people, one language, one culture and one religion.
Perhaps this is not so surprising. The history of Tornedalians, Kvens and Lantalaiset – of being disparaged and belittled, discriminated against and subjected to violations of their rights and mistreatment – does not sit well with our self-image of Sweden as a humanitarian superpower. It is part of our shared history that has been rendered invisible. It is high time for this part of our history to get the place it deserves in our shared narrative.
Individuals have shared with the Commission their personal experiences of the assimilation policy pursued by the State and the Church of Sweden during the 1800s and 1900s. Their accounts are steeped in loss, being rendered invisible, and being made to feel
Foreword SOU 2023:68
28
ashamed. They are about experiencing their language and culture as shameful, and largely losing their language and culture from one generation to another. About being deprived of their rights tied to traditional livelihoods such as reindeer herding, hunting and fishing – livelihoods that the minority freely exercised in previous generations. About painful childhood memories from school and the arbets-
stuga (residential work cottages). More than anything, they are about
the consequences of this policy that persist even to the present day.
But the losses resulting from the assimilation policy are not just losses for the Tornedalians, Kvens and Lantalais, but for the whole of Sweden. All of us who live in Sweden have been deprived of a part of our country’s shared history. It is my belief that Sweden would have been a richer country today if the assimilation policy had never happened.
The road to reconciliation and redress requires the State and the Church of Sweden to take responsibility for the assimilation policy that was implemented and its consequences for this minority. A starting point for future redress and reconciliation is to acknowledge the wrongs committed against this minority and to make amends for their consequences. Through concrete measures, the State can lay the foundations for a future where the experiences of the old multicultural and multilingual Sweden help guide us to a future modern Sweden.
The present final report with its associated volumes is the result of teamwork. The members of the Commission have been assisted in their work by secretaries as well as researchers and other experts, but I would like to highlight in particular the contribution made by all the interviewees. Without their generous and courageous input, this report could never have been written. I am full of admiration for these individuals and humbled by what it has cost them. We have done our best to honour the trust that they have shown in us and submit this report with confidence that we are doing so. It is our hope and belief that it can be the beginning of future reconciliation and redress.
Elisabet Fura Commission Chair
29
Förkortningar och begrepp
Europakonventionen Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Föreningen Meänmaa en partipolitiskt, etniskt och religiöst obunden förening som syftar
till att sprida kunskap om Meänmaa, främja och utveckla dess kultur, språk och dialekter
METavisi ett magasin som bevakar tornedalingarnas språkliga, kulturella och samhälleliga intressen Met Nuoret (sv. vi unga), en partipolitiskt obunden organisation för unga som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia Meänflaku (sv. vår flagga) tornedalsflaggan som antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007 Meänmaa (sv. vårt land) en kulturregion och ett symboliskt land på båda sidor om Torneå-, Muonio- och Könkämä älvar. Meänmaa omfattar kommunerna Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Kiruna, delar av Överkalix och Kalix samt finska kommunerna Tornio, Ylitornio, Pello, Kolari och Muonio Meänraatio (sv. vår radio), en radiostation i Sveriges Radio som sänder på meänkieli Ramkonventionen Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter Språkstadgan den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk STR-T Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset – en intresseorganisation för alla som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia Ummikko en benämning för en person som inte behärskar omgivningens språk (används främst i förhållande till meänkieli) Väärti husvärd i ”väärtisystemet” och syftar på en relation som kännetecknas av god vänskap Väärtisystemet en benämning för samarbetsformen där en familj i minoritetsområdet inhyste en samisk familj under vinterhalvåret
31
Sammanfattning
Kommissionens uppdrag
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (kommissionen) har haft i uppdrag att kartlägga och granska den assimileringspolitik som svenska staten och Svenska kyrkan bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset (minoriteten) under 1800- och 1900-talen. Uppdraget har även inneburit att sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter. Kommissionen lämnar i enlighet med uppdraget i detta slutbetänkande förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
De personliga berättelserna är en central del i kommissionens kartläggning. Kommissionen har genomfört kartläggningen bl.a. genom att intervjua 166 enskilda personer om deras erfarenheter av assimileringspolitiken samt med ett mindre antal personer som har specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett. Kommissionen har även beställt 12 forskarrapporter på olika teman samt gjort efterforskningar i arkiv och annat material. Kommissionen har bedrivit ett omfattande utåtriktat arbete i syfte att nå ut till minoriteten och brett informera om kommissionens arbete. Genom s.k. kaffemöten har kommissionen informerat om möjligheten att bli intervjuad och genom s.k. toinen kuppi-möten (sv. påtårmöten) har kommissionen förankrat kartläggningen och möjliga förslag till insatser för att främja försoning och bidra till upprättelse. Arbetet har bedrivits i nära samarbete och dialog med minoriteten.
Sammanfattning SOU 2023:68
32
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
Regeringsformen (1 kap. 2 §) föreskriver att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Sverige har anslutit sig till en rad internationella konventioner gällande minoriteters rättigheter. Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om barnets rättigheter reglerar bl.a. minoriteters rätt att använda sitt språk och utöva sin kultur. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som enskilda personer som tillhör nationella minoriteter. Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk syftar till att skydda nationella minoritetsspråk. Sverige har fått kritik i Europarådets granskningar för att inte uppfylla konventionsåtagandena bl.a. vad gäller rätten till modersmålsundervisning.
I lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk framgår bl.a. att kommuner och andra myndigheter är skyldiga att skydda och främja minoriteternas språk och kultur. I särskilda områden, s.k. förvaltningsområden, för finska, meänkieli och samiska är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på språken. Regeringens mål för politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitikens utveckling årligen. I deras senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 konstateras att regeringens mål långt ifrån är uppnådda.
Andra exempel på sannings- och försoningskommissioner
I kommissionens uppdrag har det ingått att följa arbetet i sannings- och försoningskommissioner i andra länder. Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar har granskat den norska statens förnorskningspolitik och kränkningar. Kommissionen lade fram sin slutrapport i juni 2023.
Finlands pågående sannings- och försoningskommission för samer har i uppdrag att bl.a. granska statens assimileringspolitik gentemot samerna och kränkningar av deras rättigheter.
SOU 2023:68 Sammanfattning
33
Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket, tillsatt i november 2021, har bl.a. i uppdrag att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.
Kommissionen har även följt arbetet i sannings- och försoningskommissioner i Kanada och på Grönland. Sannings- och försoningskommissionen i Kanada handlade om hur ursprungsbefolkningen (First Nations, Métis och Inuit) tvingades att gå i internatskolor i syfte att kristnas och integreras. Kommissionens arbete resulterade i en samling av Calls to Action, dvs. uppmaningar till ett flertal aktörer, också utanför regeringen.
Den grönländska försoningskommissionen tillsattes för att belysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Detta var i hög grad en intern grönländsk process, utan medverkan från den danska regeringen. En ny utredning om relationerna mellan Danmark och Grönland sedan 1945 håller dock på att tillsättas, utifrån ett direktiv som antogs i juni 2023.
I Sverige har flera liknande kartläggningar om historiska övergrepp mot olika grupper genomförts, bl.a. gällande övergrepp och kränkningar av romer (Vitboken) och vanvård i den sociala barnavården (Vanvårdsutredningen). Ett försoningsarbete mellan Svenska kyrkan och samerna har pågått sedan 1990-talet och kyrkan har inlett en upprättelseprocess för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Kommissionen har dragit lärdomar av andra kommissioners arbete och har bl.a. valt att i ett tidigt skede bjuda in minoriteten för att förankra kommissionens uppdrag och skapa delaktighet.
Historisk bakgrund
Det finskspråkiga folket har en lång historia i norra Skandinavien. Källor visar att det fanns en finsktalande befolkning i norra Bottenviksområdet på 800-talet. Minoriteten försörjde sig fram till medeltiden huvudsakligen på fiske, jakt och boskapsskötsel och senare även på jordbruk.
När Sverige förlorade nuvarande Finland till Ryssland 1809 blev de finskspråkiga i Tornedalen en ny slags minoritet. Till en början skedde inga större förändringar i inställningen till minoriteten från statens sida. Folkskolestadgan från 1842 begränsade inte vilket språk
Sammanfattning SOU 2023:68
34
undervisningen skulle ske på vilket innebar att både samiska och finska i början kom att användas i undervisningen i minoritetsområdet. Men i takt med en växande nationalistisk ideologi blev svenska språket allt viktigare och 1888 etablerades fyra folkskolor i minoritetsområdet med krav på att svenska skulle vara det enda undervisningsspråket. Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek användes för att sprida svenskt språk och kultur. Svenska kyrkan hade en central roll i att sprida svenskt språk och kultur genom skolväsendet.
Arbetsstugorna som etablerades 1903 var en form av internat dit barn flyttade från sju års ålder. Anledningen kunde vara att de levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan. Ett av syftena var att få barnen att anamma svenskt språk och svensk kultur. Det gjorde man genom att förbjuda dem att prata minoritetsspråket. Samtliga utbildningar i minoritetsområdet genomsyrandes av syftet att försvenska minoriteten. De blev på så sätt ett effektivt verktyg i assimileringspolitiken.
Det fanns även andra faktorer som bidrog till statens negativa och nedvärderande syn på minoriteten. Under 1800-talet spreds den laestadianska väckelserörelsen hos den finskspråkiga befolkningen. Laestadianismen, vars förkunnelsespråk var finska, sågs som ett främmande element i Svenska kyrkan. De rasbiologiska idéer som växte fram i början av 1900-talet innebar att den finsk-ugriska gruppen ansågs stå på en lägre utvecklingsnivå och sågs som ett hot mot den s.k. svenska folkstammen. De nationalistiska strömningarna i Finland och den kritik som finska nationalister riktade mot Sveriges minoritetspolitik uppfattades i Sverige som hotfull. Minoritetsområdet förknippades länge med en militär hotbild först från Ryssland och sedan från Sovjetunionen.
Sammanfattningsvis var det flera samverkande faktorer som bidrog till assimileringspolitiken. Efter andra världskriget började dock de värdekonservativa nationalistiska värderingarna ses som alltmer främmande och i slutet av 1950-talet började assimileringspolitiken också kritiseras. Förbudet mot att prata finska i skolan togs bort och minoriteten fick så småningom tillgång till hemspråksundervisning. I samband med detta och som en reaktion på assimileringspolitiken började minoriteten organisera sig. Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) bildades 1981 i syfte att bevara minoritetens språk och kultur. Minoriteten utropade meänkieli som
SOU 2023:68 Sammanfattning
35
ett eget språk 1988 och 1999 erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt i kartläggningen
Kommissionens arbete har inneburit att samla in och analysera intervjuer, forskarrapporter, arkivmaterial och annat material. Kommissionen har från början inkluderat minoriteten i kommissionens kartläggning. I samband med detta har kommissionen behövt ta hänsyn till olika etiska principer. Den som har blivit intervjuad har exempelvis lämnat sitt samtycke till intervjun och har fått vara anonym. Intervjumaterialet omfattas av sekretess.
Kommissionen har inledningsvis under s.k. kaffemöten informerat om kommissionens uppdrag och bjudit in enskilda att bli intervjuade om erfarenheter av assimileringspolitiken. I en efterföljande serie toinen kuppi-möten har kommissionen förankrat kartläggningen och inriktningen på förslagen till fortsatta insatser för försoning och upprättelse. Kommissionen har därutöver även hållit andra möten och seminarier i syfte att bl.a. sprida kunskap om minoriteten och kommissionens arbete.
Kommissionen har genomfört 160 intervjuer med 166 enskilda personer. Könsfördelningen bland de intervjuade är 47 procent kvinnor och 53 procent män. Den yngsta som intervjuats är född 1993 och den äldsta 1925. Majoriteten av de intervjuade är födda på 1950talet eller tidigare.
Intervjupersonernas berättelser har varit en huvudsaklig källa för kommissionens kartläggning. Intervjuer om smärtsamma minnen kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner och intervjupersonerna har därför erbjudits professionellt psykosocialt stöd.
Kommissionen har även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer med specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett. I syfte att få fram forskning som belyser minoritetens förhållande till staten har kommissionen beställt tolv forskarrapporter inom olika tematiska områden. Kommissionen har även genomfört arkivsökningar.
Sammanfattning SOU 2023:68
36
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
Försvenskningspolitiken har inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Konsekvensen har blivit att meänkieli minskat i användning och inte förts vidare till nästa generation annat än i begränsad utsträckning.
Generationer födda under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet var huvudsakligen finsktalande med varierande kunskaper i svenska. Generationerna födda mellan 1920 och 1950 har/hade ofta kunskaper i båda språken, medan generationerna därefter har alltmer begränsad kunskap i minoritetsspråket.
Som ett resultat av assimileringen är det många av dagens föräldrar som inte kan språket och därmed inte heller kan föra det vidare till sina barn. Barnen har därmed också gått miste om en del av sitt kulturella arv och sin samhörighet med gruppen.
Intervjupersonerna berättar om upplevelser av förlust av samhörighet inom minoritetsgruppen. Vissa ger uttryck för att de själva inte känner sig som fullvärdiga medlemmar inom minoriteten till följd av kultur- och språkförlust. Många av de intervjuade kopplar samman nedvärdering av meänkieli med en nedvärdering av minoritetspersoner och gruppen som kollektiv. Andra tar upp att minoriteten blivit osynliggjord i relation till det omgivande samhället och att det finns begränsade kunskap i samhället om minoriteten, dess ursprungsområde och historia.
Flera lyfter fram betydelsen av att traditionella sysselsättningar och näringar tryckts tillbaka. Flera anser också att det finns en tystnadskultur kring det egna kulturarvet. En framträdande identitetsmarkör är namnet, mera specifikt bytet till svenskklingande namn. För övrigt kan nämnas att vissa i dag byter tillbaka till de ursprungliga namnen. Vissa uppger att de har blivit diskriminerade vid utbildningar eller tjänstgöring inom myndigheter och som en konsekvens har deras förtroende för myndigheter och stat skadats.
SOU 2023:68 Sammanfattning
37
Utbildning och fostran
Folkskolan
I syfte att bygga ut utbildningsväsendet och assimilera befolkningen i minoritetsområdet inrättades 1888 statligt finansierade folkskolor med krav på svenska som undervisningsspråk. Från att ha använt finska i undervisningen gick man nu över till den helsvenska metoden, som innebar att de finskspråkiga barnen enbart fick använda svenska från första skoldagen, inte endast under lektionstid, utan i praktiken gällde förbudet att tala finska även under raster.
Många intervjupersoner som gick i skolan under första delen av 1900-talet har berättat att de inte kunde svenska alls när de började folkskolan. En del berättar att de blev bestraffade om de talade finska. Det faktum att finsktalande elever blev undervisade på ett språk de inte behärskade, dvs. svenska, skapade en ojämlik inlärningssituation i förhållande till de svensktalande.
Först på 1950-talet upphörde förbudet att använda finska. Två decennier senare, 1977, infördes rätten att få undervisning i sitt modersmål i skolan via hemspråksundervisning.
Arbetsstugorna
De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903 för att ge fattiga barn mat, husrum och skolgång. Men syftet var också att fostra barnen i den nationalistiska andan. Arbetsstugorna skulle, i kontrast till barnens hemmiljö, stå för ”kulturell förfining”, vilket inte bara innebar att barnen skulle tala svenska utan också att de skulle ta till sig svensk kultur.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor ansvarade för arbetsstugorna och var beroende av statliga medel. Kyrkans roll blev också betydande, bland annat genom att prästen var delaktig i flera av de organ som styrde arbetsstugorna.
Föreståndarinnorna hade ansvar för den dagliga verksamheten i arbetsstugorna. Vardagen i arbetsstugan präglades av fasta rutiner, där dagsverken liksom skolarbetet utfördes på regelbundna tider.
Berättelser från intervjupersoner vittnar om att många upplevde sig ”bortlämnade” på arbetsstugan. Många som var på arbetsstugan under 1900-talets första hälft berättar att våld, kränkningar och över-
Sammanfattning SOU 2023:68
38
grepp förekom. För många blev det ett abrupt avbrott från den miljö man kom från. Förbud mot att tala finska var vanligt. En del intervjupersoner har dock ljusare upplevelser från arbetsstugan.
Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek
Tornedalens folkhögskola och bibliotek spelade båda en central roll i försvenskningen av minoritetsområdet. Tornedalens folkhögskola, som grundades 1899, erbjöd bildning till den ”fattiga finnbygden”.
Undervisningen i svenska var mer omfattande på Tornedalens folkhögskola än på folkhögskolor i övriga landet. Tornedalens bibliotek etablerades som en del av Tornedalens folkhögskola 1928, i syfte att sprida svenskspråkig litteratur i minoritetsområdet och förstärka befolkningens band till Sverige och det svenska. Enligt stadgarna skulle biblioteket t.ex. bara erbjuda invånarna svensk litteratur. Först på 1950-talet blev finsk litteratur tillåten på detta bibliotek.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv
Jämte jordbruket har skogsbruk, jakt, fiske, hantverk, bär- och svampplockning varit näringar som alla behövdes för överlevnad. Varje hushåll var i princip självförsörjande fram till 1930-talet när det gällde mat, kläder, hantverk, energi och arbetskraft.
För jordbruket behövdes stora mängder djurfoder. Det möjliggjordes bl.a. genom de s.k. slåttermyrarna. Även när jordbruket moderniserades fortsatte slåttermyrarna att vara viktiga för jakten och fisket. Hos minoriteten finns än i dag ett missnöje över statens genomförande av avvittring av ströängarna 1921.
Många intervjupersoner uttrycker en nära relation till naturen och vikten av den fysiska platsen. Samtidigt uppger många att de förlorat rätten till mark, skog, jakt, fiske och renskötsel. De menar att minoritetens historia i minoritetsområdet behöver synliggöras men också att minoriteten måste få inflytande i frågor som rör mark- och naturtillgångar.
Många av berättelserna vittnar om att renskötseln varit och fortfarande är en viktig del av minoritetens vardag och identitet. Flera intervjupersoner berättar att de har renmärke eller har släktingar som har eller har haft renmärke. Historiskt har renarna haft stor be-
SOU 2023:68 Sammanfattning
39
tydelse bl.a. som dragdjur för att få hem höet från myrarna. Renskötseln har dock genom lagreglering blivit en exklusiv rättighet för den som är medlem i en sameby. Minoritetens begränsade möjlighet att ägna sig åt renskötsel och de rättigheter som sammankopplas med renskötsel så som jakt och fiske, tas upp i många av intervjupersonernas berättelser.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering
Historiskt har kyrkan haft ett stort ansvar för folkbildningen och religion var länge en stor del av skolundervisningen. Det är därför svårt att skilja på kyrkans och utbildningsväsendets roll.
Från cirka 1560 till 1870 kännetecknades kyrkan av en tillåtande hållning till folkspråken, då det var trosutövningen som stod i fokus. I slutet på 1800-talet antog kyrkan en nationalistisk hållning och bedrev fram till 1930-talet, genom Luleå stift, en assimilerande politik i skolan gentemot minoriteten.
Kyrkan spelade även en roll i de rasbiologiska undersökningarna genom att präster bl.a. förmedlade kontakt till människor i församlingen som sedan blev utsatta för rasbiologiska undersökningar. Präster gav även rasbiologerna tillgång till kyrkogårdar från vilka mänskliga kvarlevor fördes bort.
Kyrkan motarbetade till en början den laestadianska väckelserörelsen som upplevdes som ett hot mot kyrkans ställning. Eftersom finskan användes i väckelserörelsens predikningar och var en central del i det religiösa livet bidrog rörelsen till att finskan kunde bevaras. Väckelserörelsen fick på så sätt ett starkt fäste i minoritetsområdet.
Staten och kyrkan har haft ett gemensamt intresse av att kontrollera minoriteten och minoritetsområdet i nationalistiska, försvarspolitiska, ekonomiska och rasbiologiska syften. Kyrkans företrädare hade stor auktoritet och förtroende bland folket och handlade därmed utifrån ett stort maktkapital.
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
Rasbiologin byggde på en rasistisk föreställning om att det fanns lägre stående raser med oönskade genetiska anlag som skulle kunna försämra den svenska befolkningen. Syftet med rasbiologin var, i mot-
Sammanfattning SOU 2023:68
40
sats till assimilering, att exkludera och särskilja en grupp från majoritetsgruppen, inte att förmå en folkgrupp att anpassa sig till majoritetskulturen.
Många av de personer som var anhängare av assimileringspolitiken var även förespråkare av rasbiologin. Det är dock inte klarlagt vilken roll som språk spelade i rasbiologin och därmed inte heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på försvenskningen av minoriteten.
I de intervjuer som kommissionen genomfört framkommer att det är ytterst få som själva har blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar. Flera säger dock att de har hört talas om rasbiologiska undersökningar eller att deras egna släktingar eller familjemedlemmar har berättat att de utsatts för sådana undersökningar. I kommissionens kartläggning har uppgifter framkommit som visar att forskning med utgångspunkt i rasbiologin förekom så sent som på 1950-talet.
Rasbiologiska undersökningar genomfördes inte enbart på levande personer utan det finns även exempel på skallmätningar av avlidna personers kranier. STR-T har i samverkan med flera aktörer arbetat för ett mänskliga kvarlevor ska återbördas till hembygden och begravas där. Sommaren 2024 planeras en återbegravning av 23 kranier som grävdes upp i Akamella kyrkogård i rasbiologiskt forskningssyfte. Det är första gången som en repatriering av kvarlevor som också berör den meänkielitalande befolkningen, äger rum.
Konsekvenserna av de rasbiologiska föreställningarna, och uppgifterna om rasbiologiska undersökningar, är att minoritetens känsla av skam över sin identitet, språk och kultur har förstärkts. Även för de som inte själva har utsatts är vetskapen om att rasbiologiska undersökningar förekommit obehaglig och upprörande.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
Minoriteten har på olika sätt motarbetat eller ifrågasatt försvenskningsprocessen och arbetat för att få sin rättigheter tillgodosedda. Under första delen av 1900-talet var dock statens assimileringspolitik stark och minoriteten genomgick en språkbytesprocess där svenska blev det alltmer dominerande språket. I det stora hela rådde då en acceptans hos minoriteten för den förda assimileringspolitiken och det fanns ingen kollektiv etnopolitisk organisering. Däremot
SOU 2023:68 Sammanfattning
41
fanns det enskilda individer i ledande ställning som på olika sätt förespråkade och främjade tvåspråkighet, t.ex. i skolundervisningen.
Efter andra världskriget har minoriteten övergått till att vara huvudsakligen tvåspråkig förutom den yngre generationen som blev alltmer svenskspråkig med begränsad kunskap i finska/meänkieli. Under den här tiden börjar flera röster höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte försvenskningsprocessen. Olika språk och kulturfrämjande initiativ togs, exempelvis inom ramen för det nordiska samarbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket.
I början av 1980-talet förändrades minoritetens mobilisering och strategi genom att den blev mera aktiv, folklig och framför allt etnopolitisk i och med att STR-T bildas. Från att arbetet för bevarandet av minoritetens språk och kultur huvudsakligen förts på svenska, fördes det nu även på meänkieli. Minoriteten utropade den 27 februari 1988 meänkieli som ett eget språk och 1999 erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Under 2000-talet bildade minoriteten fler organisationer, exempelvis Föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset och Meänmaa. Met Nuoret grundades 2014 och är ett förbund för ungdomar som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. En ny generation som huvudsakligen är ”ummikko”, dvs. personer som inte pratar meänkieli men som identifierar sig med språket, trädde fram och visade att man kan identifiera sig med minoriteten även om man inte kan språket.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
I frågan om ansvarsutkrävande har kommissionen behövt förhålla sig till en rad omständigheter som följer av en granskning av händelser som skett historiskt. Ett dilemma är att det är svårt att dra en skiljelinje mellan statens och kyrkans agerande eftersom kyrkan var en del av staten. Ett annat dilemma handlar om i vilken mån man kan hålla en nutida aktör ansvarig för historiska orättvisor som drabbat en folkgrupp i en annan tid och under andra förutsättningar – det så kallade retroaktivitetsdilemmat. Kommissionen har inte haft i uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller eko-
Sammanfattning SOU 2023:68
42
nomisk kompensation till enskilda och har därför inte granskat ansvarsfrågan utifrån detta.
Under den tid som arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrev sin verksamhet, mellan 1903 och cirka 1950, skilde sig synen på barnuppfostran och fysiska bestraffningar från den syn som råder i dag. Samtidigt förekom sådant som redan i samtiden skulle ha ansetts som en kränkning eller ett övergrepp. Kommissionens slutsats är att barnens utsatta position i arbetsstugorna borde ha varit uppenbar för de ansvariga aktörerna.
En annat fråga handlar om att många av dem som utsattes för assimileringspolitiken inte längre är i livet. För att förstå dagens förhållanden behöver man dock också ibland tala om historiska orättvisor som ”kvarlevande orättvisor”. I förhållande till minoriteten lever de kvar i form av minoritetens ärvda skam över språket, kulturen och identiteten. En annan kvarlevande orättvisa är minoritetens exkludering och osynlighet generellt och särskilt i förhållande till naturresurs- och markrättigheter.
Staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken. Hur den gottgörelsen och försoningen ska ske behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.
Upprättelse och försoning
Intervjupersonernas egna tankar om upprättelse och försoning handlar i stor utsträckning om synliggörande av och kunskapsspridning om minoriteten, dess kultur, språk och historia. Inställningen till en eventuell offentlig ursäkt från staten eller kyrkan varierar. För en del är det viktigt, för andra är det mindre viktigt. Flera menar att det är viktigt att staten erkänner att fel har begåtts och att staten som aktör har haft ett ansvar. Många menar att det allra viktigaste framöver är att meänkieli ska leva vidare. För det krävs möjligheter att använda språket praktiskt i skolan och i andra miljöer. Många intervjupersoner tar också upp frågor om naturresurser så som rätten till jakt, fiske och renskötsel.
Kommissionen gör bedömningen att för att försoning ska vara möjlig måste de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten erkännas. Den skada som har uppstått till följd av assimileringspoli-
SOU 2023:68 Sammanfattning
43
tiken måste repareras. Försoningsprocessen behöver fortsätta långsiktigt även efter att kommissionens arbete avslutats. Kommissionens kartläggning och granskning bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse
Kommissionen bedömer att regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försoningsprocess i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer. I en sådan process bör regeringen utan dröjsmål erkänna statens ansvar för de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och den skada de inneburit för minoriteten. Regeringen bör även utan dröjsmål inleda en dialog med minoriteten om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.
Kommissionen lämnar en rad förslag på fortsatta insatser för upprättelse och försoning och föreslår att regeringen i nära samarbete och dialog med minoriteten utarbetar en handlingsplan för genomförandet av förslagen. Kommissionen föreslår att handlingsplanen ska vara riksdagsbunden och innehålla en tydlig uppföljningsmekanism som ger minoriteten insyn i och möjlighet att påverka regeringens arbete med handlingsplanen.
Kommissionen förslag till insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning är strukturerade utifrån följande övergripande mål: – synliggörande och egenmakt, – förverkligade och utökade rättigheter, – språkrevitalisering och kulturfrämjande, – stärkt nordiskt samarbete för språket.
Kommissionens bedömning och förslag tar avstamp i det som har framkommit i kartläggningen men även i den kritik som har förts fram till Sverige inom ramen för granskningen av Sveriges efterlevnad av sina folkrättsliga åtaganden. Men det handlar inte bara om att Sverige ska leva upp till sin nationella och folkrättsliga åtaganden. Den skada som har åsamkats minoriteten genom den statligt sanktionerade assimileringspolitiken förpliktigar även moraliskt att reparera skadan.
Sammanfattning SOU 2023:68
44
Kommissionen presenterar även ett antal frågor som kräver ytterligare utredning, bl.a. att regeringen bör tillsätta en utredning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel.
Slutligen uppmanar kommissionen ett antal andra aktörer att vidta åtgärder inom ramen för sina ansvarsområden. Dessa aktörer är bland andra berörda kommuner, Länsstyrelsen i Norrbotten, Svenska kyrkan och Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Nedan listas kommissionens samtliga förslag och uppmaningar.
Insatser för en fortsatt försoningsprocess
Regeringen – bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försonings-
process i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer, – bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot
minoriteten, – bör utan dröjsmål inleda en dialog med minoriteten om förutsätt-
ningarna och formerna för en offentlig ursäkt, – bör utan dröjsmål och i nära samarbete och dialog med minoriteten
utarbeta en handlingsplan för genomförandet av förslag till fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
Övergripande mål: synliggörande och egenmakt
Regeringen – bör ge minoriteten ökat inflytande och ökad egenmakt, – bör erkänna kväner och lantalaiset som en del av den nationella
minoriteten tornedalingar, – bör ge stöd till etablerandet av ett huvudmuseum, – bör ge stöd till inrättande av ett informationscentrum, – bör ge Forum för levande historia ett utökat uppdrag i syfte att
synliggöra historiska övergrepp och kränkningar av minoriteten,
SOU 2023:68 Sammanfattning
45
– bör öka organisationsbidraget till minoritetsorganisationerna, – bör i nästa sändningstillstånd för public service (2026–2031) se
till att förstasändningar och det samlade utbudet av programverksamhet på meänkieli ökar, – bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att genomföra en forsknings-
satsning om minoritetens historia, språk och samhälle, – bör se till att kommissionens slutbetänkande i sin helhet översätts
till meänkieli, – bör se till att minoriteten får representation i ortnamnsrådet, – bör se till att återbördande av mänskliga kvarlevor omfattar mino-
riteten.
Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna
– Förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – för-
bättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör ge-
nomföras. – De folkrättsliga åtagandena i förhållande till språkstadgan bör ut-
ökas. – Regeringen bör utreda frågan om språk som en grund för diskri-
minering i diskrimineringslagen.
Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande
Regeringen – bör permanenta pågående insatser för språket, – bör ge Statens skolverk ett uppdrag som syftar till att integrera
undervisning på meänkieli i kommuner i förvaltningsområdet, – bör utreda hur statsbidrag för alfabetiseringskurs i meänkieli kan
genomföras, – bör stärka möjlighet att lära sig meänkieli i kombination med kultu-
rella och kreativa näringarna.
Sammanfattning SOU 2023:68
46
Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete
– Regeringen bör ta initiativ till gränsöverskridande samarbete med
Norge och Finland för att främja minoritetens språk och kultur.
Frågor som kräver ytterligare utredning
– Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel. – Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rättigheter kopplade till ströängar så som jakt och fiske. – Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk.
Kommissionen uppmanar följande aktörer att vidta åtgärder
– Svenska kyrkan bör erkänna kyrkans delaktighet i assimilerings-
processen och i nära dialog med minoriteten vidta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning. – Länsstyrelsen i Norrbotten bör granska sin roll i förhållande till
arbetsstugorna och utbildningsinsatserna. – Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbets-
stugorna och skolhemmen. – Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången
till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas. – Universitet och högskolor bör göra efterforskning om sin roll i
rasbiologiska undersökningar och insamling av mänskliga kvarlevor samt anta en minoritetspolitisk strategi. – Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt
ansvar i assimileringen av minoriteten.
SOU 2023:68 Sammanfattning
47
– Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra mino-
riteten genom Filmpool Nord.
Konsekvenser av förslagen
Minoriteten behöver tillförsäkras tillräckliga resurser för att aktivt kunna involveras i det fortsatta försoningsarbetet. Frågan om ökade medel till minoritetsorganisationerna är en viktig del i den fortsatta försoningsprocessen och behöver utformas i nära dialog med minoriteten.
Kommissionens bedömning är att genomförandet av de föreslagna åtgärderna kommer att bidra till efterlevnad av Sveriges nationella och folkrättsliga åtaganden samt minoritetspolitikens uppsatta mål.
En väl genomförd försoningsprocess, där minoriteten garanteras sina rättigheter och ges stort inflytande, kan även förväntas bidra till minoritetens välbefinnande i form av bl.a. bättre självkänsla, förbättrad hälsa och ökad egenmakt. Åtgärder som tydligt visar att minoritetens språk och kultur värdesätts kan i sin tur bidra till en positiv samhällsutveckling genom ökad jämlikhet och ett mer motståndskraftigt och välmående samhälle. Konsekvenserna i det fall regeringen väljer att inte genomföra kommissionens förslag berör flera olika aspekter. Det skulle framför allt upplevas som ytterligare en kränkning av minoriteten med bristande tillit som följd. Det skulle även innebära att Sveriges internationella anseende skadas vilket kan få negativa konsekvenser för Sveriges roll i det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.
49
Yhtheenveto
Komisuunin tehtävä
Tottuus- ja sovintokomisuunila tornionlaaksolaisile, kväänile ja lantalaisile (komisuuni) oon ollu tehtävännä ette kartottaa ja tarkistaa sitä assimileerinkipolitiikkaa jotako Ruottin valtio ja Ruottin kirkko harrastit tornionlaaksolaisia, kvääniä ja lantalaisia vasten (minuriteetti) 1800- ja 1900- luvuila. Tehtävä oon kansa merkiny ette jakkaa informasuunia ette lisätä tietoa minuriteetistä ja sen histuurisista kokemuksista. Komisuuni jättää tehtävän mukhaan tässä mietinössä ehotuksia jatkuvhiin toihmiin jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa.
Henkilökohtaset kertomukset oon pääosa komisuunin kartottamisessa. Komisuuni oon tehny kartottamista mm haastattelemalla 166 yksityistä henkilöä heän kokemuksista assimileerinkipolitiikasta ja pienemän määrän henkilöitä joilako oon erityistietoja semmosissa aluheissa joitako komisuuni oon tutkinu. Komisuuni oon kansa tilanu 12 tutkintoraporttia eri teemoila ja tutkinu arkiivimateriaalia ja muita materiaalia. Komisuuni oon tehny laajaa ulossuunattua työtä tarkotuksessa ette saaja yhtheyttä minuriteetin kansa ja laajasti informeerata komisuunin työstä. Niin sanotuila kahvikokkouksilla komisuuni oon informeeranu maholisuuesta ette tulla haastateltuksi. Ja niin sanotuitten toinen kuppi-kokkouksitten kautta komisuuni oon sitonu kartottamisen ja maholiset ehotukset toihmiin ette etistää sovintoa ja eesauttaa hyvityksheen. Työtä oon tehty lähheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa minuriteetin kansa.
Yhtheenveto SOU 2023:68
50
Ruottin velvolisuus kansalisitten minuriteetitten oikeuksista
Hallitusmuoto (1 kap. 2 §) säätää ette saamelaisen kansan ja eetnisitten, kielelisitten ja uskonolisitten minuriteetitten maholisuuksia ette pittää jäljelä ja kehittää ommaa kulttuuri- ja yhtheisölämää pittää etistää. Ruotti oon liittyny usheishiin kansanvälishiin konvensuuhniin koskevan minuriteetitten oikeuksia. Kansanvälinen konvensuuni kansalaisista ja polittisista oikeuksista ja konvensuuni lapsen oikeuksista säätää mm minuriteetitten oikeutta ette käyttää ommaa kieltä ja kulttuuria. Euroopparaatin kansalisitten minuriteetitten suojelua koskevan raamikonvensuunin tarkotus oon ette suojata niin kansalisia minuriteettiä ko yksityisiä henkilöitä jokka kuuluvat kansalishiin minuriteethiin. Eurooppalaisela määräyksellä maanosa- elikkä minuriteettikielistä oon tarkotus ette suojata kansalisia minuriteettikieliä. Ruotti oon saanu kritiikkaa Euroopparaatin tarkistuksissa ette se ei täytä konvensuunivelvolisuuksia mm mitä koskee oikeutta äitinkielenkoulutuksheen.
Laissa (2009:724) kansalisista minuriteetistä ja minuriteettikielistä tullee esile mm ette kunnila ja muila virastoila oon pakko suojata ja etistää minuriteetitten kieliä ja kulttuuria. Erityisilä aluheila, ns hallintoaluheila, suomenkielele, meänkielele ja saamenkielele, kunnila oon pakko järjestää esikoulua ja vanhuustenhuoltoa kielilä. Hallituksen päämäärä kansalisitten minuriteetitten politiikale oon ette suojata kansalisia minuriteettiä ja vahvistaa niitten maholisuuksia vaikutusvalthaan ja antaa tukea histuurisille minuriteettikielile niin ette net piethään elävinnä. Saamekäräjällä ja Lääninhallituksella Stokholmissa oon hallituksen tehtävä ette vuosittaisin seurata ylös minuriteettipolitiikan kehitystä. Niitten viimisessä raportissa minuriteettipolitiikan kehityksestä 2022 vuen aikana toethaan ette hallituksen päämäärät oon kaukana saavutetuista.
Muita esimerkkiä tottuus- ja sovintokomisuunista
Komisuunin tehtävhään oon kuulunu ette seurata työtä tottuus- ja sovintokomisuunissa muissa maissa. Norjan tottuus- ja sovintokomisuuni saamelaisile, kveenile ja norjansuomalaisile oon
SOU 2023:68 Yhtheenveto
51
tarkistannu Norjan valtion norjalaistamispolitiikkaa ja loukkauksia. Komisuuni esitti heän loppuraportin kesäkuussa 2023.
Suomen käynissäolevalla tottuus- ja sovintokomisuunila saamelaisile oon tehtävännä ette mm tarkistaa valtion assimileerinkipolitiikkaa saamelaisia kohin ja kunka niitten oikeuksia loukathiin.
Ruottalaisela tottuuskomisuunila saamelaisele kansale, perustettu marraskuussa 2021, oon mm tehtävännä ette kartottaa ja tarkistaa sitä saamelaisia koskevvaa politiikkaa histuurisessa perspektiivissä ja sen seurauksia saamelaisele kansale.
Komisuuni oon kansa seuranu tottuus- ja sovintokomisuunitten töitä Kanatassa ja Gröönlantissa. Tottuus- ja sovintokomisuuni Kanatassa oli siittä kunka alkuperäkansaa (First Nations, Métis ja
inuiitit) pakotethiin kulkemhaan internaattikouluissa siinä
tarkotuksessa ette tulla kristityiksi ja intekreeratuiksi. Komisuunin työ johti Calls to Action kokoelhmaan, ns. kehotuksia usealle aktöörile, hallituksen ulkopuolisillekki.
Gröönlantilainen sovintokomisuuni perustethiin selvittämhään koloniaaliaijan vaikutusta tämän päivän gröönlantilaisheen yhtheiskunthaan. Tämä oli suuresti sisänen gröönlantilainen prosessi, jossako tanskalainen hallitus ei ollu matkassa. Uusi tutkimus Tanskan ja Gröönlantin suhtheista vuelta 1945 lähtien olthaan kuitenki alottamassa, lähtien tirektiivistä joka hyväksythiin kesäkuussa 2023.
Ruottissa oon usseita samansorttisia kartottamisia histuurisista väkistämisistä eri ryhmiä kohin tehty, mm koskevan väkistämisiä ja loukkauksia roomialaisia vasten (Valkokirja) ja huonohoitoa sosiaalissa lastenhoijossa (Huonohoitotutkimus). Sovintotyö Ruottin kirkon ja saamelaisitten kesken oon ollu käynissä 1990-luvulta lähtien ja kirkko oon alottannu hyvitysprosessin tornionlaaksolaisile, kväänile ja lantalaisile.
Komisuuni oon ottanu oppia muitten komisuunitten työstä ja oon mm päättäny, ette varhain kuttua minuriteetin matkhaan ette sitoa komisuunin tehtävää ja saaja ihmiset osalistumhaan.
Histuurinen tausta
Suomenkielisellä kansala oon pitkä histuuria Pohjosskantinaaviassa. Lähtheet näyttävät ette Pohjanmeren pohjosaluheela oli suomenkieltäpuhuva väestö 800-luvula. Minuriteetti eli keskiaikhaan
Yhtheenveto SOU 2023:68
52
asti päänänsä kalastuksesta, jahista ja karjanhoijosta ja jälemin maanpruukistaki.
Suomenkieltäpuhuvat Tornionlaaksossa tulit uuen sorttiseksi minuriteetiksi ko Ruotti menetti nykysen Suomen Ryssäle 1809. Aluksi ei tapahtunnu suurempia muutoksia valtion näkökanthaan minuriteettiä kohin. Kansankoulumääräys vuelta 1842 ei rajottannu millä kielelä opetusta piethiin ja se merkitti ette niin saamenkieltä ko suomenkieltä aluksi käytethiin opetuksessa minuriteettialuheela. Mutta kasuaavan natsunalistisen iteolokiin matkassa ruottinkieli tuli yhä tärkeämäksi. Vuona 1888 perustethiin neljä kansankoulua minuriteettialuheela missä vaaithiin ette ruottinkieli piti olla ainua opetuskieli. Tornionlaakson kansankorkeakoulua ja Tornionlaakson kirjastoa käytethiin ette levittää ruottinkieltä ja kulttuuria. Ruottin kirkola oli keskheinen rolli ette levittää ruottinkieltä ja kulttuuria koulujärjestelmän kautta.
Työtuat jokka perustethiin 1903 olit jonkulaisia internaattia johonka lapset siiryit seittemän vuen ikäsistä lähtien. Syy saatto olla ette net elit köyhissä olosuhtheissa elikkä ette niilä oli pitkä matka kouhluun. Yks tarkotuksista oli ette saaja lapset omaksumhaan ruottinkielen ja ruottalaisen kulttuurin. Se tehthiin kieltämällä niitä puhumasta minuriteettikieltä. Kaikkia koulutuksia minuriteettialuheela leimasi tarkotus ette ruottalaistaa1 minuriteettiä. Sillä laila sittä tuli tehokas työkalu assimileerinkipolitiikassa.
Niitä oli muitaki faktoria jokka eesautoit valtiota luohmaan nekatiiviä ja lastheele tekevääs näkökantaa minuriteettiä kohin. Laestatialainen herätysliike levisi 1800-luvula suomenkieltäpuhuvan väestön seurassa. Laestatialaisuutta, jonka saarnakieli oli suomenkieli, piethiin viehraana elementtinä Ruottin kirkossa. Rotubioloogiset iteat jokka synnyit 1900-luvun alusta tarkotit ette suomalaisuukrilaista ryhmää piethiin olevan matalamalla kehitystasola ja uhkana ns ruottalaista kansanheimoa vasten. Natsunalisitiset virtaukset Suomessa ja se kritikka jotako suomalaiset natsunalistit tähtäsit Ruottin minuriteettipolitiikkaa vasten piethiin uhkana Ruottissa. Ryssä ja sitten Neuvostoliitto piit kansa pitkhään minuriteettialuetta militäärinä uhkana.
Yhtheenveettynä niitä oli usseita yhtheistoimivia faktoria jokka eesautoit assimileerinkipolitiikhaan. Toisen mailmansoan
1 Ordet ruottalaistaa används här i bemärkelsen att försvenska både vad gäller språk, kultur och identitet.
SOU 2023:68 Yhtheenveto
53
jälkhiin arvokonservatiiviä natsunalistisiä värteerinkiä alethiin pithään yhä viehraampanna ja 1950-luvun lopulta alethiin assimileerinkipolitiikkaaki kritiseeraahmaan. Kielto ette puhua suomenkieltä koulussa otethiin poijes ja minuriteetti sai pikkuhiljaa saatavuuen kotikielenopetuksheen. Sen yhtheyessä ja reaksuunina assimileerinkipolitiikhaan minuriteetti alko organiseeraahmaan itteä. Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) perustethiin 1981, tarkotuksessa ette säilyttää minuriteetin kieltä ja kulttuuria. Minuriteetti julisti meänkielen omaksi kieleksi 1988 ja 1999 meänkieli tunnustethiin kansaliseksi minuriteettikieleksi.
Komisuunin suhtautumistapa ja menettelytapa kartottamisessa
Komisuunin työ oon merkiny ette koota sisäle ja analyseerata haastatteluja, tutkintoraporttia, arkiivimateriaalia ja muuta materiaalia. Komisuuni oon alusta asti ottanu matkhaan minuriteetin komisuunin kartottamisheen. Sen yhtheyessä komisuuni oon pitäny ottaa huomihoon eri eettisiä prinsiippiä. Se jotako oon puhutettu oon esimerkiksi antanu luvan haastattelhuun ja oon saanu olla anonyymi. Haastattelumateriaali kuuluu sekretessin alle.
Komisuuni oon aluksi niin sanotuissa kahvikokkouksissa informeeranu komisuunin tehtävästä ja kuttunu sisäle yksityisiä haastattelhuin assimileerinkipolitiikan kokemuksista. Jälkimäisessä sarjassa toinen kuppi-kokkouksissa, komisuuni oon sitonu ehotuksitten kartottamisen ja suunan jatkuville sovinto- ja hyvitystoimile. Komisuuni oon niitten lisäksi pitäny muitaki kokkouksia ja seminaarieita tarkotuksessa ette mm jakkaa tietoa minuriteetistä ja komisuunin työstä.
Komisuuni oon tehny 160 haastattelua, 166 yksityisen henkilön kansa. 47 prosenttia haastatteluhenkilöistä oon vaimoja ja 53 prosenttia oon miehiä. Nuoriin jotako oon haastatelttu oon syntyny 1993 ja vanhiin 1925. Majuriteetti haastateltuista oon syntynheet 1950-luvula elikkä ennen.
Komisuunin kartotus pohjautuu pääosin haastatteluhenkilöitten kertomukshiin. Haastattelut tuskasista muistoista saattavat herättää
Yhtheenveto SOU 2023:68
54
niin fyysisiä ko psyykkisiä reaksuunia ja haastatteluhenkilöile oon sen takia tarjottu professunelliä psyykkososiaalia tukea.
Komisuuni oon kansa tehny pienemän määrän tionnoutavia haastatteluja ko tietoa ei menny saaja muula laila. Komisuuni oon tilanu kakstoista tutkintoraporttia eri temattisista aluheista ette saaja kokhoon tutkimusta joka kuvvaa minuriteetin suhetta valtihoon. Komisuuni oon kansa tehny arkiivihakuja.
Assimileerinkipolitiikan seurauksia kielele, kulttuurille ja itenttiteetile
Ruottalaistamispolitiikka oon merkiny ette minuriteetin kieli, kulttuuri ja itenttiteetti oon halveksittu, tehty häpeälisiksi ja näkymättömiksi. Seurauksenna siittä oon ette meänkielenkäyttö oon vähentynny eikä ole leviny toisele sukupolvele muuten ko rajotetuissa määrissä.
Sukupolvet jokka oon syntynheet 1800-luvun lopulta elikkä 1900-luvun alusta olit päänänsä suomenkieltäpuhuvia ja niilä oli vaihteleva tieto ruottinkielessä. Sukupolvila, syntynheet 1920 ja 1950 välisennä aikana, oon/oli useasti molemat kielet, mutta sukupolvila sen jälkhiin oon yhä rajotettu tieto minuriteettikielessä.
Assimileerinkin seurauksenna monet tämän päivän vanhiimat ei ossaa kieltä eikä saata siis antaa sitä heän lapsile. Lapset oon sen kautta kansa menettänheet osan heän kultturellistä perinöstä ja heän yhtheenkuuluvaisuuen ryhmän kansa.
Haastatteluhenkilöt kertovat ette het oon menettänheet yhtheenkuuluvaisuuen minuriteettiryhmän kansa. Vissit sanovat ette het itte ei tunne ittensä olevan täyelisiä jäseniä minuriteetissä kulttuurin ja kielen menettämisen takia. Monet puhutetuista yhistävät meänkielen halveksumisen minuriteettihenkilöitten ja ryhmän lastheele tekemisen kansa kolektiivinä. Toiset mainittevat ette minuriteettiä oon tehty näkymättömäksi suhtheessa ympäriolehvaan yhtheiskunthaan ja ette yhtheiskunnassa oon rajotettua tietoa minuriteetistä, sen alkuperäaluheesta ja histuuriasta.
Useat korostavat ette perintheelisitten toimitten ja elinkeinoitten merkitystä oon painettu alas. Useat pitävät kansa ette oon olemassa vaitiolokulttuuri omasta kulttuuriperinöstä. Yks merkittevä itenttiteettimarkööri oon nimi, tarkemin sanottu vaihto
SOU 2023:68 Yhtheenveto
55
ruottinkielisheen nimheen. Sen lisäksi saattaa mainita ette vissit tänä päivänä muuttavat takashiin alkuperäshiin nimhiin. Jokku mainittevat ette heitä oon syrjitty koulutuksissa elikkä virastoitten työnteossa ja sen seurauksenna heän luottamus virasthoin ja valtihoon oon vahingoittunu.
Koulutus ja kasvatus
Kansankoulu
Tarkotuksessa ette rakentaa ulos koulutusjärjestelmää ja assimileerata asukhaita minuriteettialuheela perustethiin 1888 valtiolisesti rahotettuja kansankouluja vaatimuksella ette ruottinkieli oli koulutuskieli. Nyt menthiin, suomenkielenkäytöstä koulutuksessa, täysruottalaisheen metuthiin joka tarkotti ette suomenkieltäpuhuvat lapset sait käyttää vain ruottinkieltä ensimäisestä koulupäivästä lähtien. Tässä ei ollu kyse aivan koulutiimoista mutta praktiikassa kielto jällasi suomenkieltäpuhumista rastitten aikanaki.
Monet haastatteluhenkilöt jokka kuljit koulua 1900-luvun alkupuolela oon muistelheet, ette het ei osahneet ruottinkieltä ollenkhaan ko het aloit kansankouhluun. Jokku kertovat ette heitä rangastethiin jos het puhuit suomenkieltä. Se tosiasia ette suomenkieltäpuhuvia oppilhaita koulutethiin kielelä mitä net ei hallittenheet, ns ruottinkieltä, loi epätasa-arvosen oppitilantheen suhtheessa ruottinkieltäpuhuhviin.
Vasta 1950-luvula kielto ette käyttää suomenkieltä loppu. Kaks vuosikymmentä jälemin, 1977, otethiin käythöön oikeus ette saaja koulutusta koulussa omassa äitinkielessä kotikielenopetuksen kautta.
Työtuvat
Ensimäiset työtuvat Norrbottenissa perustethiin 1903 ette antaa köyhile lapsile ruokaa, asuntoa ja koulunkäyntiä. Mutta tarkotus oli kansa ette kasvattaa lapset natsunalistisessä hengessä. Työtuvat piit, vastoin lapsitten kotimiljöitä, eustaa ”kultturelliä fiineilemistä”, mikä ei aivan tarkottannu ette lapset piit puhua ruottinkieltä mutta kansa ette net piit omaksua ruottalaista kulttuuria.
Yhtheenveto SOU 2023:68
56
Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat olit vastuulisia työtuvista ja olit riippuvaisia valtiolisista rahoista. Kirkon rollistaki tuli merkittävä, muun muassa ette pappi oli matkassa monessa orgaanissa jokka ohjasit työtupia.
Föörestontarit olit vastuuliset jokapäiväsestä toiminasta työtuvissa. Arkipäivää työtuvassa leimasit fastat rytinit, jossako taksvärkit niinku koulutyöt tehthiin säänölisinnä aikoina.
Haastatteluhenkilöitten muistelukset toistavat ette monet koit ittensä ”poisjätetyiksi” työtuvala. Monet jokka olit työtuvala 1900-luvun alkupuolela kertovat ette väkivaltaa, loukkauksia ja väkistämisiä essinty. Monele siittä tuli jyrkkä katkasu siittä miljööstä mistä net tulit. Kielto ette puhua suomenkieltä oli tavalista. Joilaki haastatteluhenkilöilä oon valosamat kokemukset työtuvalta.
Tornionlaakson kansankorkeakoulu ja Tornionlaakson kirjasto
Tornionlaakson kansankorkeakoulula ja kirjastolla oli keskheinen rolli ruottalaistamisessa minuriteettialuheela. Tornionlaakson kansankorkeakoulu, joka perustethiin 1899, tarjosi koulutusta ”köyhäle suomalaisseuvule”.
Ruottinkielen koulutus oli laajempi Tornionlaakson kansankorkeakoulula ko kansankorkeakouluila muuala maassa. Tornionlaakson kirjasto etapleerathiin osana Tornionlaakson kansankorkeakoulusta 1928, tarkotuksessa ette jakkaa ruottinkielistä kirjalisuutta minuriteettialuheela ja vahvistaa väestön sitheitä Ruothiin ja ruottalaisheen. Määräyksitten mukhaan kirjasto piti esim vain tarjota asukhaile ruottalaista kirjalisuutta. Vasta 1950luvula suomalainen kirjalisuus tuli lualiseksi tässä kirjastossa.
Perintheelisiä elinkeinoja itenttiteettinä ja kulttuuriperintönnä
Mettänpruuki, jahti, kalastus, käsityö, marjan- ja sienenkokoaminen oon maapruukin rinnala olheet elinkeinoja joitako kaikkia tartti ylieloa varten. Joka huusholli oli periaatheessa omavaranen 1930luvule asti mitä koski ruokaa, vaatheita, käsityötä, enerkiitä ja työvoimaa.
SOU 2023:68 Yhtheenveto
57
Maapruukile tarvithiin suuria määriä elukanruokaa. Se tuli maholiseksi mm niin sanotuitten niittyjänkitten kautta. Niittyjänkät jatkoit olheen tärkeitä jahile ja kalastukselle vaikka maapruukia muterniseerathiin. Minuriteetti oon vielä tänäpäivänäki tyytymätön siihen millä mallin valtio totheutti ette jänkkäsarat jaethiin 1921.
Monet haastatteluuhenkilöistä sanovat ette heilä oon läheiset suhtheet luonthoon ja ette fyysinen paikka oon tärkeä heile. Samala monet sanovat ette het oon menettänheet oikeuen maahaan, methään, jahthiin, kalastuksheen ja poronhoithoon. Net meinaavat ette minuriteetin histuuriata minuriteettialuheela tarttee tehhä näkyväksi mutta kansa ette minuriteetti häätyy saaja vaikutusvaltaa kysymyksissä jokka koskevat maa- ja luontovaroja.
Monet kertomuksista toistavat ette poronhoito oon ollu ja vieläki oon tärkeä osa minuriteetin arkipäivää ja itenttiteetiä. Useat haastatteluhenkilöt muistelevat ette heilä oon ollu poromerkki elikkä ette heilä oon sukulaisia joilako oon elikkä oon ollu poromerkki. Poroila oon histuurisesti ollu suuri merkitys mm vetoelukkoina ette saaja heinät kotia jänkiltä. Poronhoijosta oon kuitenki lakisäätämisen kautta tullu eksklysiivi oikeus sille joka oon jäsen saamekylässä. Minuriteetin rajotetut maholisuuet pittää poroja ja net oikeukset jokka liitethään poronhoithoon niinku jahti ja kalastus, mainithaan monelta haastatteluhenkilöltä heän muisteluksissa.
Ruottin kirkon vastuu assimileerinkistä
Kirkola oon histuurisesti ollu suuri vastuu kansankoulutuksesta ja uskonto oli pitkhään suuri osa kouluopetuksesta. Sen takia se oon vaikea erottaa kirkon ja koulutusjärjestelmän rollia.
Kirkon tunnusmerkki vuelta 1560 lähtien 1870 asti oli sallittu asento kansankiehliin koska se oli uskonon harjottaminen joka oli fuukkyksessä. 1800-luvun lopulta kirkko otti natsunalistisen asenon ja harrasti 1930-luvule, Luulajan hippakunnan kautta, assimileeraavan politiikan koulussa minuriteettiä vasten.
Kirkola oli kansa rolli raasipiulookisissa tutkimuksissa papitten kautta ko net mm välitit kontaktia seurakuntalaisitten kansa jokka sitten jouvuit raasipiulookisitten tutkimuksitten kohtheiksi. Papit
Yhtheenveto SOU 2023:68
58
annoit kansa raasipiulookile saatavuuen kirkonmaihiin joistako ihmisjäänöksiä viethiin poijes.
Aluksi kirkko vastusti laestatialaista herätysliikettä jotako koethiin uhkana kirkon asentoa vasten. Suomenkieltä saatethiin säilyttää koska suomenkieltä käytethiin herätysliikheen saarnoissa ja se oli keskinen osa uskonolisessa elämässä. Herätysliike tuli sillä laila voimakhaaksi minuriteettialuheela.
Valtiolla ja kirkola oon ollu yhtheinen intressi ette tarkkaila minuriteettiä ja minuriteettialuetta natsunalistisessä, puolustuspolittisessa, ekonoomisessa ja rotubioloogisessa tarkotusessa. Kirkon eustajilla oli suuri aukturiteetti ja luottamus ihmisitten kesken ja toimit sillä laila suurela vallala.
Rotubioloogi, kokoaminen ihmisjäänöksistä ja aliarvostuksen tunne
Rotubioloogi pohjautuu rasistisheen käsityksheen ette niitä oli matalaman arvosia rotuja joilako oli epätoivottuja jenettisiä ominaisuuksia jokka saatoit huonontaa Ruottin väestöä. Rotubioloogin tarkotus oli, toisin ko assimileerinki, ette eksklyteerata ja erottaa yhen ryhmän majuriteettiryhmästä, ei ette saaja kansanryhmää sopeutumhaan majuriteettikulttuuhriin.
Monet niistä henkilöistä jokka kannatit assimileerinkipolitiikkaa puolustit kansa rotubioloogita. Se ei ole kuitenkhaan selvitetty mitä rollia kieli pelasi rotubioloogissa eikä sitä ole sen mukhaan saattu selvile millä laila rotubioloogi vaikutti minuriteetin ruottalaistamisheen.
Haastatteluissa joitako komisuuni oon tehny tullee esile ette se oon erittäin harvat jokka itte oon joutunheet rotubioloogin tutkimuksitten kohtheksi. Monet sanovat kuitenki ette net oon kuuhleet puhuvan rotubioiloogisista tutkimuksista elikkä ette heän omat sukulaiset elikkä perheen jäsenet oon kertonheet ette het oon joutunheet semmositten tutkimuksitten kohtheiksi. Komisuunin kartottamisessa oon tullu esile tietoja jokka näyttävät ette tutkimuksia, joka perustu rotubiolooghiin, tehthiin niin hiljain ko 1950-luvula.
Rotubioloogisia tutkimuksia ei tehty tyhä elossa oleville henkilöile. Oon olemassa kansa esimerkkiä kuohleitten ihmisitten
SOU 2023:68 Yhtheenveto
59
kallomittauksista. STR-T oon yhtheistyössä usean aktöörin kansa tehny töitä ette ihmisjäänöksiä pittää tua takashiin kotiseuvule ja hauata sielä. Kesälä 2024 suunitelhaan takashiinhautaaminen 23 kallosta jokka kaivethiin ylös Akamellan kirkonmaalta raasipiulookisessa tutkimustarkotuksessa. Se oon ensimäinen kerta ko repatrieerinkiä tapahtuu jäänöksistä jokka kansa koskevat meänkieltäpuhuvaa väestöä.
Rotubioloogisitten käsityksitten seurauksista, ja tiot rotubioloogisista tutkimuksista, teki sen ette minuriteetilä oon vahvistunnu häpeän tunne itenttiteetistä, kielestä ja kulttuurista. Tieto ette rotubioloogisia tutkimuksia oon essiintynny oon vistoa ja koloa niilekki jokka itte ei ole joutunheet sen kohtheeksi.
Minuriteetin työ ette säilyttää kieltä ja kulttuuria
Minuriteetti oon erilä laila vastustannu elikkä pannu ruottalaistamisprosessia kysheenalaseksi ja tehny töitä ette saaja omat oikeuet tyytytetyksi. 1900-luvun alkuosassa valtion assimileerinkipolitiikka oli kuitenki voimakas ja minuriteetti meni läpi kielivaihtoprosessin jossako ruottinkieli tuli vähitellen valtakieleksi. Kokohnaisuuessa minuriteetti hyväksy silloin piettyä assimileerinkipolitiikkaa eikä niitä ollu yhthään kolektiiviä etnopolittista järjestelemää. Niitä oli kuitenki yksityisiä intiviitiä johtaavissa asenoissa jokka erilä laila kannatit ja etistit kakskielisyyttä, esim kouluopetuksessa.
Toisen mailmansoan jälkhiin minuriteetti oon menny yli päänänsä kakskieliseksi paitti nuorempi sukupolvi jostako tuli yhä enämpi ruottinkieliseksi ja niilä oli rajotettu tieto suomenkielessä/ meänkielessä. Tällä aikaa usseita ääniä alkaa kuuhluun, jokka ei aivan toiminheet kakskielisyyen eestä mutta kansa panit kysheenalaseksi ruottalaistamisprosessiä. Eri kieliä ja kulttuurietistäviä alotheita otethiin, esimerkiksi pohjosmaitten yhtheistyön raamin sisälä ja tarkotuksessa ette etistää kirjalisuutta minuriteettikielelä.
1980-luvun alusta minuriteetin mupiliseerinki ja stratekii muutuit, minuriteetti tuli enämpi aktiiviksi, kansaliseksi ja olletikki etnopolittiseksi ko STR-T perustethiin. Työ ette säilyttää minuriteetin kieltä ja kulttuuria jotako ennen päänänsä oon tehty ruottinkielelä, tehthään nyt meänkieleläki. Minuriteetti julisti 27 helmikuuta 1988
Yhtheenveto SOU 2023:68
60
meänkielen omaksi kieleksi ja 1999 meänkieli tunnustethiin kansaliseksi minuriteettikieleksi.
2000-luvula minuriteetti perusti usseita organisasuunia, esimerkiksi Föreninki kväänile ja lantalaisile ja Meänmaa. Met Nuoret perustethiin 2014 ja se oon liitto nuorisolle jokka tuntevat kuuluvaisuutta meänkielen ja alkuperäsen kielialuheen kulttuurin ja histuurian kansa. Uusi sukupolvi, joka päänänsä oon ”ummikko”. ns henkilöt jokka ei puhu meänkieltä mutta jokka itenttifieeraavat ittensä kielen kansa, tuli esile ja näytti ette sitä saattaa itenttifieerata itteä minuriteetin kansa vaikka sitä ei ossaa kieltä.
Komisuunin tutkimus eesvastuuesta
Vastuuvaatimisen kysymyksessä komisuuni oon pitäny suhthautua muutamhiin olosuhtheishiin jokka seuraavat histuurisitten tapahtumisitten tarkistelusta. Yks pulma oon ette se oon vaikea vettää eroraijaa valtion ja kirkon toimitten välissä koska kirkko oli osa valtiosta. Toinen pulma oon missä määrin sitä saattaa pittää nykyaikhaista aktööriä vastuulisenna histuurisista epäoikeuksista jokka oon iskenheet kansaryhmää muussa aijassa ja muissa olosuhtheissa – se niin sanottu retroaktiviteettipulma. Komisuunila ei ole ollu tehtävännä ette harkita maholisia vastuukysymyksiä yksityisissä taphauksissa elikkä ekonoomista kompensasuunia yksityisile ja sen takia komisuuni ei ole tarkistannu vastuukysymyksiä siltä pohjalta.
Silloin ko työtuvat minuriteettialuheela piit heän toimintaa, 1903 ja suunile 1950 välisennä aikana, näkemys lapsenkasvatuksesta ja fyysisistä rangastuksista erkaintu siittä näkemyksestä mikä tänäpäivänä oon vallassa. Samala semmosta essiinty mitä jo siiheen aikhaan olis pietty loukkauksenna elikkä väkistämisennä. Komisuunin lopputulos oon ette lapsitten haavoittuva asento työtuvissa olis pitäny olla selvä vastuulisille aktöörille.
Yks muu kysymys oon ette monet niistä jokka jouvuit assimileerinkipolitiikan kohtheeksi ei ole ennää elossa. Ette käsittää tämän päivän olosuhtheita sitä pittää kuitenki joskus kansa puhua histuurisista vääryyksistä ”jäljeläolevinna vääryyksinnä”. Suhtheessa minuriteethiin net elävät jäljelä minuriteetin perinettynä häpeännä kielestä, kulttuurista ja itenttiteetistä. Yks muu jäljeläelävä vääryys
SOU 2023:68 Yhtheenveto
61
oon minuriteetin eksklyteerinki ja ylheinen näkymättömyys ja olletikki suhtheessa luontoresyrshiin ja maaoikeukshiin.
Valtiolla ja kirkola oon moralinen vastuu ette korvata minuriteettiä siittä vahingosta joka oon assimileerinkipolitiikan seurauksenna. Millä laila korvausta ja sovintoa pittää tehhä häätyy lähteä minuriteetin tarpheista tänä päivänä.
Hyvitys ja sovinto
Haastatteluhenkilöitten omat ajatukset hyvityksestä ja sovinosta oon suureksi osaksi, ette lisätä näkyväisyttä ja tionlevittämistä minuriteetistä, ja sen kulttuurista, kielestä ja histuuriasta. Suhtautuminen maholiselle valtion elikkä kirkon julkiselle antheeksipyytämiselle vaihtellee. Joilekki se oon tärkeätä, toisie vähemän. Useat meinaavat ette se oon tärkeätä ette valtio tunnustaa ette vääryyksiä oon tehty ja ette valtiolla aktöörinä oon ollu vastuu. Monet meinaavat ette kaikhiin tärkein etheenpäin oon ette meänkieli jatkaa elämistä. Siiheen vaaithaan maholisuuksia ette käyttää kieltä praktisesti koulussa ja muissa miljöissä. Monet haastatteluhenkilöt ottavat kansa ylös kysymyksiä luontoresyrsistä niinku oikeuen jahthiin, kalastuksheen ja poronhoithoon.
Komisuuni tutkii ette histuuriset loukkaukset joitako oon tehty minuriteettiä vasten pittää tunnustaa ennen ko sovinto oon maholista. Sitä vahinkoa joka oon tullu assimileerinkipolitiikan seurauksenna häätyy korjata. Sovintoprosessi pittää jatkua pitkänaikhaisesti vaikka komisuunin työ oon lopetettukki. Komisuunin kartottamista ja tarkistusta pittää sen takia kattoa perustanna jatkuvalle ja pitkänaikhaiselle sovintoprosessile.
Ehotuksia sovinon ja hyvityksen toimile
Komisuuni tutkii ette hallitus pittää ottaa vastuuen jatkuvalle yhtenhäiselle sovintoprosessile läheisessä neuvottelussa minuriteetin, virastoitten ja muitten koskevitten aktööritten kansa. Semmosessa prosessissä hallitus pittää ilman viipymistä tunnustaa valtion eesvastuun niistä loukkauksista joitako oon tehty minuriteetile ja sitä vahinkoa jotako net oon merkinheet minuriteetile. Hallitus
Yhtheenveto SOU 2023:68
62
pittää kansa ilman viipymistä alottaa keskustelun minuriteetin kansa julkisen antheeksipyytämisen etelytyksistä ja muotoista.
Komisuuni jättää joitaki ehotuksia jatkuville toimile hyvitykselle ja sovinolle. Komisuuni ehottaa kansa ette hallitus läheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa minuriteetin kansa tekkee toimintasuunittelun ehotuksitten totheuttamiselle. Komisuuni ehottaa ette totheuttamissunittelu pittää olla siottu valtiopäiviltä ja sisältää selvän ylösseurausmekanismin joka antaa minuriteetile avomuutta ja maholisuutta ette vaikuttaa hallituksen työtä toimintasuunittelun kansa.
Komisuunin ehotukset toimile jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa oon stryktyreeratut lähtien seuraavista ylheiskattavista päämääristä: – näkyväksitekeminen ja omavalta, – totheuttaminen ja lisätyt oikeuet, – kielirevitaliseerinki ja kulttuurietistäminen, – vahvistettu pohjosmainen yhtheistyö kielele.
Komisuunin tutkimus ja ehotukset ottavat alkunsa siittä mitä oon tullu esile kartotuksessa mutta kansa siittä kritiikasta jotako oon tuottu esile Ruothiin tarkistelun raamin sisälä kunka Ruotti nouvattaa kansanoikeuelisia velvolisuuksia, Mutta se ei ole vain siittä ette Ruotti pittää nouvattaa kansalisia ja kansanoikeuelisia velvolisuuksia. Se vahinko jotako oon tehty minuriteetile valtion sanksuneeratun assimileerinkipolitiikan kautta velvottaa kansa moralisesti ette korjata vahinkoa.
Komisuuni esittää kansa muutamia kysymyksiä jokka vaativat lissää tutkintoa, mm ette hallitus pittää perustaa tutkimuksen joka monipuolisesti valasee minuriteetin histuurista perintöä ette harrastaa poronhoitoa.
Lopulisesti komisuuni kehottaa muutamia muita aktööriä ette ryhtyä toihmiin heän vastuualuheitten raamin sisälä. Net aktöörit oon muun muassa koskevat kunnat, Lääninhallitus Norrbottenissa, Ruottin kirkko ja Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat.
Tässä alla listathaan komisuunin kaikki ehotukset ja kehotukset
SOU 2023:68 Yhtheenveto
63
Toimia jatkuvalle sovintoprosessile
Hallitus – pittää ottaa päälensä vastuuen jatkuvalle yhtenhäisele prosessile
läheisessä neuvottelussa minuriteetin, virastoitten ja muitten koskevitten aktööritten kansa, – häätyy ilman viipymistä tunnustaa niitä loukkauksia joitako oon
tehty minuriteetile, – pittää ilman viipymistä alottaa keskustelun minuriteetin kansa
julkisen antheeksipyytämisen etelytyksistä ja muotoista, – pittää ilman viipymistä ja läheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa
minuriteetin kansa tehhä toimintasuunittelun ette totheuttaa ehotuksia jatkuville toimile jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa. 1
Ylheiskattavat päämäärät: näkyväksitekeminen ja omavalta
Hallitus – pittää antaa minuriteetile lisätyn vaikutusvallan ja lisätyn
omavallan, – pittää tunnustaa kväänit ja lantalaiset osaksi kansalisesta
minuriteetistä tornionlaaksolaisista, – pittää antaa tukea päämuseon etapleeraamiselle, – pittää antaa tukea informasuunikeskustan perustamiselle, – pittää antaa lisätyn tehtävän Elävä histuuria fuurymmile/Forum
för levande historia, siinä tarkotuksessa ette tehhä näkyväksi histuurisia väkistämisiä ja loukkauksia minuriteetistä, – pittää lisätä organisasuuniavustusta, – pittää ensi lähätysluvassa public service:ille (2026–2031) valvoa ette
ensilähätykset ja koottu tarjonta ohjelmatoiminasta meänkielelä lissäintyy,
Yhtheenveto SOU 2023:68
64
– pittää antaa Vetenskapsrådet:ille tehtäväksi ette totheuttaa
tutkimussatsauksen minuriteetin histuuriasta, kielestä ja yhtheiskunnasta, – pittää valvoa ette komisuunin koko loppumietintö käänethään
meänkielele, – pittää valvoa ette minuriteetti saapii eustusta paikannimiraatissa, – pittää valvoa ette minuriteetin ihmisjäänökset tuothaan
takashiin. 2
Ylheiskattavat päämäärät: totheuttaa ja lisätä oikeuksia
– Ehotukset mietinössä Nationella minoritetsspråk i skolan –
förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering/
Kansaliset minuriteettikielet koulussa – paremat etelytykset
koulutuksheen ja revitaliseerinkhiin, pittää totheuttaa.
– Kansanoikeueliset velvolisuukset suhtheessa kielimääräyksheen
pittää lisätä. – Hallitus pittää tutkia kysymystä kielestä perustanna syrjinälle
syrjintälaissa. 3
Ylheiskattavat päämäärät: kielirevitaliseerinki ja kulttuurietistäminen
Hallitus – pittää vakkiinuttaa käynissäolevia toimia kielele, – pittää antaa valtion Kouluvirastolle tehtävän jonka tarkotus oon
ette intekreerata koulutusta meänkielelä hallintoaluheitten kunnissa, – pittää tutkia kunka valtionavustusta alfapetiseerinkikursile
meänkielessä mennee totheuttaa, – pittää vahvistaa maholisuutta ette oppia meänkieltä yhistämällä
kultuurelliä ja kreatiiviä elinkeinoja. 4
SOU 2023:68 Yhtheenveto
65
Ylheiskattavat päämäärät: vahvistettu pohjosmainen yhtheistyö
– Hallitus pittää tehhä alotheen rajanylittävhään yhtheistyöhöön
Norjan ja Suomen kansa ette etistää minuriteetin kieltä ja kulttuuria. 5
Kysymyksiä jokka vaativat lissää tutkimusta
– Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa
perustaa tutkimuksen joka monipuolisesti valasee minuriteetin histuurista perintöä ette harrastaa poronhoitoa. – Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa
perustaa tutkimuksen kysymyksestä joka selvittää kunka jänkkäsarkoja oon jaettu tarkotusessa, ette selvittää oikeuelisia epäselvyyksiä kunka oikeuet jahthiin ja kalastuksheen oon liitetty jänkkäsarkhoin. – Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa
perustaa tutkimuksen siinä tarkotuksessa ette tutkia minuriteetin staatystä alkuperäskansana. 6
Komisuuni kehottaa seuraavia aktööriä ryhtymhään toimenpithoin
– Ruottin kirkko pittää tunnustaa kirkon osalistumista
assimileerinkiprosessissa ja läheisessä keskustelussa minuriteetin kansa ryhtyä toimenpithoin jokka saattavat eesauttaa oikashuun ja sovinthoon. – Lääninhallitus Norrbottenissa pittää tarkistaa heän rollia
työtuvitten ja koulutustoimitten suhtheessa. – Koskevat kunnat pitävät tarkistaa heän rollia työtuvitten ja
koulukoitten suhtheessa. – Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat pittää helpottaa saatavuutta
arkiivimateriaahliin ja suunata rahoja opinthoin jokka saattavat johtaa meänkielen etistämisheen.
Yhtheenveto SOU 2023:68
66
– Yniversiteetit ja korkeakoulut pitävät tehhä jälkitutkimuksia
heän rollista rotubioloogissa tutkimuksissa ja ihmisjäänöksitten kokoamisessa ja hyväksyä minuriteettipolittisen stratekiin. – Tornionlaakson kansankorkeakoulu pittää paremin tarkistaa
heän rollia ja vastuutta minuriteetin assimileerinkistä. – Rekiuuni Norrbotteni ja kunnat pitävät aktiivisti tehhä
näkyväksi minuriteettiä Filmpool Nord:in kautta. 7
Seurauksia ehotuksista
Minuriteetile pittää varmistaa kylliksi resyrsiä ette se aktiivisti pystyy olheen matkassa jatkuvassa sovintoprosessissa. Kysymys lisärahoista minuriteettiorganisasuunile oon tärkeä osa jatkuvassa sovintoprosessissa ja sitä pittää muotostaa läheisessä keskustelussa minuriteetin kansa.
Komisuunin arvostelu oon ette ehotuksitten toimenpioitten totheuttaminen tullee eesauttamhaan ette Ruottin kansalisia ja kansanoikeuelisia velvolisuuksia ja minuriteettipolitiikan päätettyjä päämääriä nouatethaan.
Hyvin totheutettua sovintoprosessia, jossako minuriteetile varmistethaan heän oikeuet ja annethaan suurta vaikutusvaltaa, ootethaan kansa eesauttavan minuriteetin hyvinvointia, muun muassa parempaa ittetuntoa, parempaa terhveyttä ja lisättyä omavaltaa. Toimenpiot jokka selvästi näyttävät ette minuriteetin kieltä ja kulttuuria arvostethaan saattavat puolesthaans eesauttaa enämpi positiihviin yhtheiskuntakehityksheen lisätyn tasa-arvon ja enämpi kestävän ja hyvinvointisen yhtheiskunnan kautta. Seuraukset siinä taphauksessa ette hallitus valikoittee ette ei totheuttaa komisuunin ehotuksia koskee usseita eri aspektiä. Se tulis olletikki minuriteetile tunthuun vielä yheltä loukkaukselta ja seuraus olis luottamisen puute. Se tulis kansa merkitheen ette se loukkaa Ruottin kansanvälistä mainetta ja se saattaa saaja nekatiiviä seurauksia Ruottin rollile kansanvälisessä työssä ihmisoikeuksille.
67
Summary
The Commission’s remit
The remit of the Truth and Reconciliation Commission for Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (the Commission) was to investigate and review the assimilation policy pursued by the Swedish State and the Church of Sweden in relation to Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (the minority) during the 1800s and 1900s. The remit has also entailed disseminating information to increase knowledge about the minority and its historical experiences. In accordance with the remit set out in this report, the Commission proposes further actions that can contribute to redress and promote reconciliation.
Personal accounts were a central part of the Commission’s investigation. The Commission carried out the investigation by interviewing 166 individuals about their experiences of the assimilation policy, along with a small number of people with expertise in areas that have been subjects of the Commission’s investigation. The Commission also commissioned 12 research reports on various themes and conducted searches in archives and other material. The Commission has made extensive efforts to reach out to the minority and inform a broad cross-section of the group about the Commission’s work. Through ‘coffee meetings’, the Commission informed the minority about the possibility of being interviewed and through
toinen kuppi (second cup) meetings, the Commission secured support
for the investigation and potential proposals for actions to promote reconciliation and contribute to redress. The work was carried out in close cooperation and dialogue with the minority.
Summary SOU 2023:68
68
Sweden’s obligations concerning national minorities’ rights
The Instrument of Government of Sweden (Chapter 1, Article 2) stipulates that the opportunities of the Sami people, and ethnic, linguistic and religious minorities to preserve and develop a cultural and social life of their own shall be promoted. Sweden has acceded to a number of international conventions concerning the rights of minorities. The International Convention on Civil and Political Rights (ICCPR) and the Convention on the Rights of the Child deal with, among other things, the right of minorities to use their language and to practise their culture. The Council of Europe’s Framework Convention for the Protection of National Minorities aims to protect national minorities as well as individuals who belong to national minorities. The European Charter for Regional or Minority Languages aims to protect national minority languages. Sweden has been criticised in the Council of Europe’s monitoring of the implementation of the Framework Convention for not fulfilling its undertakings under the Convention, including the right to home language tuition.
The Act on National Minorities and Minority Languages (2009:724) states that municipalities and other public authorities are obliged to protect and promote the languages and cultures of Sweden’s minorities. In particular areas called administrative areas for Finnish, Meänkieli and Sami, the municipalities are obliged to organise preschool and elderly care in these languages. The objective of the Government’s policy on the national minorities is to protect the national minorities, enhance their opportunities to exert influence, and help keep long-established minority languages alive. The Sami Parliament and the County Administrative Board in Stockholm have the Government’s mandate to monitor developments in Sweden’s national minorities policy annually. Their latest report on developments in the policy in 2022 concludes that the Government’s objective is far from being achieved.
Other examples of truth and reconciliation commissions
The Commission has been tasked with monitoring the work of truth and reconciliation commissions in other countries. The Commission to Investigate the Norwegianization Policy and Injustice against the Sami and Kvens/Norwegian Finns has reviewed the Norwegian State’s
Summary
69
policies and rights violations. The Commission presented its final report in June 2023.
The remit of the ongoing Finnish Truth and Reconciliation Commission Concerning the Sami People is to review the State’s policy of assimilation in relation to the Sami people and violations of their rights.
The Swedish Truth Commission for the Sami People that was appointed in November 2022, has been tasked with investigating and reviewing past policies implemented in relation to the Sami and their consequences for the Sami people.
The Commission has also followed the work of truth and reconciliation commissions in Canada and Greenland. The Truth and Reconciliation Commission in Canada investigated how indigenous peoples (the Inuit, First Nations, and Métis) were forced to attend Indian Residential Schools to be Christianised and integrated. The Commission’s work resulted in a list of Calls to Action addressed to specific actors, including non-government actors.
The Greenland Reconciliation Commission was set up to highlight the impact of the colonial era on the society in Greenland today. This was largely an internal process in Greenland, without the involvement of the Danish Government. However, a new commission of inquiry on relations between Denmark and Greenland since 1945 is in the process of being appointed, based on terms of reference adopted in June 2023.
In Sweden, a number of similar investigations have been carried out charting historical mistreatment of different groups, including mistreatment of Roma and violations of their rights (Vitboken) and a commission of inquiry into neglect of children’s welfare (Vanvårds-
utredningen). A reconciliation process between the Church of Sweden
and the Sami has been going on since the 1990s and the Church of Sweden has initiated a process of redress for Tornedalians, Kvens and Lantalaiset.
The Commission has learned lessons from the work of other Commissions and chose to invite the minority to consultations at an early stage in order to secure their support for the Commission’s remit and generate inclusiveness.
Summary SOU 2023:68
70
Historical background
Finnish-speaking people have a long history in northern Scandinavia. Sources show that there was a Finnish-speaking population in the northern Gulf of Bothnia area in the 800s. Until the Middle Ages, this minority mainly supported themselves by fishing, hunting and livestock farming, and later also agriculture.
When Sweden lost present-day Finland to Russia in 1809, the Finnish-speaking peoples in the Torne Valley became a new kind of minority. At first, there were no major changes in the State’s attitude towards this minority. The 1842 Elementary Education Statute did not restrict the language of instruction, which meant that both Sami and Finnish were initially used in tuition in the area in which the minority lived and worked (the minority area). However, concurrently with a growing nationalist ideology, the Swedish language became increasingly important, and in 1888 four elementary schools which required tuition in Swedish only were established in the minority area. Tornedalen Folk High School and Tornedalen Library were used to disseminate the Swedish language and culture. The Church of Sweden had a central role in disseminating the Swedish language and culture through the school system.
The arbetsstugor that were established in 1903 were a form of residential work cottages to which children were removed from the age of seven. The reasons given could be that they were living in impoverished circumstances, or that they lived a long way from the nearest school. One of the aims was to get the children to adopt the Swedish language and Swedish culture. This was done by prohibiting them from speaking their minority language. An underlying aim to Swedify the minority was a feature of all education provided in the minority area. Schooling became an effective tool in the assimilation policy.
There were also other factors that contributed to the State’s negative and disparaging view of the minority. In the 1800s, the Laestadian revival movement spread among the Finnish-speaking population. Laestadianism, whose doctrinal language was Finnish, was seen as an alien element in the Church of Sweden. The racial biology ideas that emerged in the early 1900s meant that the Finno-Ugric group was considered to be at a lower level of development and was seen as a threat to the ‘Swedish race’. The nationalist currents in
Summary
71
Finland and the criticism of Sweden’s minority policy by Finnish nationalists were perceived as a threat in Sweden. For a long time, the minority area was also associated with a military threat, first from Russia and then from the Soviet Union.
In summary, there were multiple concurrent factors that contributed to the assimilation policy. After the Second World War, however, conservative nationalist values started being seen as more and more alien, and in the late 1950s the assimilation policy began to be criticised as well. The prohibition on speaking Finnish in schools was lifted, and the minority eventually got access to home language tuition. In connection with this, and as a reaction to the assimilation policy, the minority began to organise. The National Association of Swedish Tornedalians – Tornionlaaksolaiset (STR-T) was founded in 1981 to preserve the language and culture of the minority. The minority declared Meänkieli its own language in 1988, and in 1999, Meänkieli was recognised as a national minority language.
The Commission’s approach and method in the investigation
The Commission’s work involved collecting and analysing interviews, research reports, archival material and other material. The Commission included the minority in its investigation from the start. In doing so, the Commission needed to take various ethical principles into consideration. For example, interviewees have given their informed consent to be interviewed and have been allowed to remain anonymous. The interview material remains confidential.
During the coffee meetings, the Commission initially provided information about its remit and invited individuals to be interviewed about their experiences of the assimilation policy. In a subsequent series of toinen kuppi (second cup) meetings, the Commission secured support for the investigation and the orientation of the proposals for further actions for reconciliation and redress. In addition, the Commission held other meetings and seminars aimed in part at disseminating knowledge about the minority and the Commission’s work.
The Commission conducted 160 interviews with 166 individuals. The sex distribution among the interviewees was 47 percent women and 53 percent men. The youngest person interviewed was born in
Summary SOU 2023:68
72
1993 and the oldest in 1925. The majority of the interviewees were born in the 1950s or earlier.
The interviewees’ accounts were one of the main sources for the Commission’s investigation. Interviews in which painful memories are recalled can elicit physical as well as psychological reactions, and therefore the interviewees were offered professional psychosocial support.
The Commission also conducted a small number of interviews with people with expertise in areas that have been subjects of the Commission’s investigation. In order to produce research that would shed light on the minority’s relationship with the State, the Commission commissioned twelve research reports in different thematic areas. The Commission also carried out searches in archives.
Consequences of the assimilation policy on language, culture and identity
The Swedification policy meant that the minority’s language, culture and identity were disparaged and belittled, made shameful, and rendered invisible. The consequence was that Meänkieli was used less and less, and was passed on to the next generation to only a limited extent.
Generations born in the late 19th or early 20th century were mainly Finnish speakers with varying proficiency in Swedish. Generations born between 1920 and 1950 often have or have had proficiency in both languages, while subsequent generations have more and more limited proficiency in their minority language.
As a result of assimilation, many of today’s parents are not proficient in the language and thus cannot pass it on to their children. The children have thus also lost some of their cultural heritage and belonging to the group.
The interviewees talk about experiences of loss of belonging within the minority group. Some state that they themselves do not feel that they fully belong to the minority because they have lost the culture and language. Many of the interviewees connect the disparagement of Meänkieli to the disparagement and belittlement of minority individuals and the group as a collective. Others talk about the minority having been rendered invisible to the community at large, and say
Summary
73
that there is limited knowledge in the wider community about the minority, the area from which it originates, and its history.
Several highlight the implications of the suppression of traditional occupations and livelihoods. Many also believe that there is a culture of silence surrounding their own cultural heritage. Names are a prominent marker of identity and more specifically changes to Swedish-sounding names. It is worth mentioning that some people are now switching back to their original names. Some say that they have been discriminated against in education programmes or when serving in government agencies and, as a consequence, their trust in government agencies and the State has been damaged.
Education and upbringing
Elementary school
To expand the education system and assimilate the population in the minority area, State-funded elementary schools were established in 1888 requiring that Swedish be used as the language of instruction. From Finnish having been used for tuition, a change was made at this time to Swedish-only education, which meant that Finnish-speaking children were required to use Swedish from the first day of school, not only during class time, but in practice even during breaks.
Many interviewees who attended school in the first half of the 20th century stated that they did not know Swedish at all when they started elementary school. Some say that they were punished if they spoke Finnish. The fact that Finnish-speaking pupils were taught in a language they did not know, i.e. Swedish, created inequality in the learning situation for these pupils in relation to the Swedish-speaking pupils.
The prohibition on the use of Finnish only ended in the 1950s. Two decades later, in 1977, the right to receive tuition in one’s mother tongue was introduced in schools via home language tuition.
Summary SOU 2023:68
74
Arbetsstugor (residential work cottages)
The first arbetsstugor in Norrbotten were established in 1903 to provide poor children with food, shelter and schooling. But their purpose was also to bring up children in the spirit of nationalism. In contrast to the children’s home environments, the arbetsstugor were intended to promote ‘cultural refinement’, which meant that the children were required not only to speak Swedish but also absorb Swedish culture.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor (the Norrbotten County arbetsstugor foundation) was responsible for the residential work
cottages and was dependent on central government funding. The role of the Church of Sweden also became significant, partly because the priest sat on many of the bodies that governed the arbetsstugor.
The headmistresses were responsible for the day-to-day running of the arbetsstugor. Everyday life in the arbetsstugor was marked by fixed routines, with scheduled hours for daywork and school work.
The accounts of the interviewees bear witness to many having felt ‘abandoned’ at the arbetsstugor. Many of those who were at an arbets-
stuga during the first half of the 20th century report that violence,
rights violations and mistreatment took place. For many, it was an abrupt severance from the environment that they came from. Prohibitions on speaking Finnish were common. However, some interviewees had more positive experiences of the arbetsstuga.
Tornedalen Folk High School and Tornedalen Library
Tornedalen Folk High School and Library both played a central role in the Swedification of the minority area. Tornedalen Folk High School, founded in 1899, offered edification for the population in the minority area’.
Tuition in Swedish was more extensive at Tornedalen Folk High School than at folk high schools in the rest of the country. Tornedalen Library was established as part of Tornedalen Folk High School in 1928, with the aim of spreading Swedish language books in the minority area and strengthening the population’s ties to Sweden and all things Swedish. For example, according to its articles of association, the Library was to only offer the local inhabitants Swedish books. It was not until the 1950s that books in Finnish were permitted in this library.
Summary
75
Traditional livelihoods as identity and cultural heritage
Besides agriculture, forestry, hunting, fishing, handicrafts and berry and mushroom picking were occupations that were all needed for survival. Each household was basically self-sufficient until the 1930s in terms of food, clothing, handicrafts, energy and labour.
Large quantities of animal feed were needed for agriculture.This was made possible in part by the hay-mires (mowable bogs). Even when agriculture was modernised, the hay-mires continued to be important for hunting and fishing. There is still discontent among the minority concerning the State’s enclosure of the enclaves in 1921.
Many interviewees express a close relationship with nature and the importance of places in the landscape. At the same time, many say that they have lost their rights to land, forest, hunting, fishing and reindeer herding. In their view, the minority’s history in the minority area needs highlighting, but they are also of the view that the minority must be able to influence matters relating to land and natural resources.
Many of their accounts bear witness to reindeer herding having been and still being an important part of daily life and identity for the minority. Several interviewees state that they have a reindeer mark or have relatives who have or have had a reindeer mark. Historically, reindeer were of great importance, among other things as draught animals to bring home the hay from the mires. However, reindeer herding has become an exclusive right for those who are members of a Sami village. The minority’s limited opportunities to engage in reindeer herding, and the rights associated with reindeer herding such as hunting and fishing, are taken up in many of the interviewees’ accounts.
The Church of Sweden’s responsibility for assimilation
Historically, the Church of Sweden has borne a great responsibility for general education, and for a long time religion was a big part of school education. It is therefore difficult to distinguish between the role of the Church of Sweden and the role of the education system.
From about 1560 to 1870, the Church of Sweden was marked by a permissive attitude to minority languages, its focus being more on religious practice. At the end of the 19th century, the Church of
Summary SOU 2023:68
76
Sweden adopted a nationalist stance and, via the diocese of Luleå, pursued a policy of assimilation of the minority in schools until the 1930s.
The Church of Sweden also played a role in racial biology examinations in that priests were the intermediaries for getting into contact with people in their parishes who were then subjected to racial biology examinations. Priests also gave racial biologists access to cemeteries, from which human remains were exhumed and removed.
The Church of Sweden initially opposed the Laestadian revival movement, which was perceived as a threat to its position. Because Finnish was used in the sermons of the revival movement and was a central part of its religious life, the movement contributed to the preservation of Finnish. The revival movement thus gained a strong foothold in the minority area.
The State and the Church of Sweden had a shared interest in controlling the minority and the minority area for nationalistic, defence policy, economic and racial biology ends. Representatives of the Church of Sweden enjoyed great authority and trust among the people and thus acted from a position of great power.
Racial biology, the collection of human remains and a feeling of inferiority
Racial biology was based on a racist notion that there were inferior races with undesirable genetic traits that could lead to the “degeneration” of the Swedish population. In contrast to assimilation, the purpose of racial biology was to exclude and differentiate a group from the majority group – not to induce an ethnic group to adapt themselves to the majority culture.
Many of the people who were supporters of the assimilation policy were also proponents of racial biology. The role that language played in racial biology has, however, not been clarified, nor how racial biology impacted the Swedification of the minority.
In the interviews conducted by the Commission, it emerged that very few had themselves been subject to racial biology examinations. However, several stated that they had heard of racial biology examinations or that their own relatives or family members had told them about being subjected to such examinations. The Commission’s in-
Summary
77
vestigation has found evidence showing that research based on racial biology was occurring as late as in the 1950s.
Racial biology examinations were not only carried out on living persons. There are also examples of measurements of deceased persons’ skulls. STR-T, in collaboration with several actors, has worked to ensure that human remains are repatriated to their native soil and buried there. A reburial of 23 skulls exhumed from Akamella cemetery for the purpose of racial biology research is planned in the summer of 2024. This is the first repatriation of human remains that also concerns the Meänkieli-speaking population.
Racial biology’s notions and ideas, and the particulars of racial biology examinations, have served to reinforce the minority’s sense of shame about their identity, language and culture. Even for those who were not examined themselves, the knowledge that racial biology examinations had occurred was distasteful and shocking.
The minority’s work to preserve their language and culture
The minority has opposed or questioned the Swedification process in various ways and worked to have their rights respected. During the first part of the 20th century, however, the State’s assimilation policy was powerful, and the minority underwent a language replacement process in which Swedish increasingly replaced it as the dominant language. By and large there was a prevailing acceptance of the assimilation policy among the minority at the time, and no collective ethnopolitical organising occurred. However, there were individuals in leadership positions who advocated and promoted bilingualism in various ways, for example in school education.
Since the Second World War, the minority have become mainly bilingual except for the younger generation, who have become increasingly Swedish-speaking with limited knowledge of Meänkieli. During this period, voices started being heard that not only promoted bilingualism but also questioned the Swedification process. Various initiatives to promote language and culture were undertaken, for example within the framework of Nordic co-operation and with the aim of promoting literature in the minority language.
At the beginning of the 1980s, the minority’s mobilisation and strategy changed, becoming more active, grassroots, and above all
Summary SOU 2023:68
78
ethnopolitical with the formation of STR-T. The language used in the work to preserve the minority’s language and culture shifted from Swedish to Meänkieli as well. The minority declared Meänkieli its own language on 27 February 1988, and in 1999 Meänkieli was recognised as a national minority language.
In the 2000s, the minority formed more organisations, such as the Association of Swedish Kvens and Lantalaiset and Meänmaa. Met
Nuoret was founded in 2014 and is an association for young people
who feel a connection to Meänkieli and the culture and history of the original language area. A new generation emerged who are mainly ‘ummikko’, i.e. people who do not speak Meänkieli but who identify with the language, and showed that a person can identify with the minority even if they do not speak the language.
The Commission’s assessment of the accountability issue
The Commission has needed to consider a number of circumstances deriving from an assessment of events that took place in the past. One dilemma is that it is difficult to distinguish between the actions of the State and the Church of Sweden, because the Church of Sweden was part of the State. Another dilemma concerns the extent to which it is possible to hold a contemporary actor accountable for historical injustices that affected an ethnic group in another time and under different circumstances – known as the retroactivity dilemma. The Commission has not been tasked with considering accountability in individual cases nor financial compensation to individuals, and on that basis has therefore not examined the issue of accountability in this regard.
During the period that the arbetsstugor were operating in the minority area, between 1903 and about 1950, views on childrearing and physical punishment differed from those that predominate today. At the same time, incidents occurred that, even in those times, would have been considered to be a rights violation or mistreatment. The Commission’s conclusion is that the vulnerable position of children in the arbetsstugor should have been obvious to the actors responsible for them.
Another issue is that many of those who were subjected to the assimilation policy are no longer alive. However, if we are to under-
Summary
79
stand the conditions today, we also need to talk about some historical injustices as ‘enduring injustices’. In relation to the minority, these injustices persist in the form of the minority’s inherited shame over their language, culture and identity. Another enduring injustice is the minority’s exclusion and invisibility in general, especially in relation to natural resource and land rights.
The State and the Church of Sweden have a moral responsibility to make amends for the damage caused to the minority by the assimilation policy. How this should be done must be based on the needs of the minority today.
Redress and reconciliation
The interviewees’ own thoughts on redress and reconciliation largely concern making the minority visible and spreading knowledge about their culture, language and history. Their attitudes to a possible public apology from the State or the Church of Sweden vary. For some it is important, for others it is not. Many believe that it is important for the State to acknowledge that mistakes were made and that the State as an actor had a responsibility. Many believe that the most important thing for the future is that Meänkieli survives. This requires opportunities to use the language in practical ways in schools and other environments. Many interviewees also raised questions about natural resources such as rights to hunting, fishing and reindeer herding.
The Commission considers that, for reconciliation to be possible, the historical violations of the minority’s rights must be acknowledged. The damage caused by the assimilation policy must be repaired. The reconciliation process needs to be sustained over the long term even after the Commission’s work has concluded. The Commission’s investigation and review should therefore be seen as a basis for a continuing, long-term reconciliation process.
Proposed actions for reconciliation and redress
The Commission considers that the Government should take responsibility for a continuing, concerted reconciliation process in close consultation with the minority, government agencies and other stake-
Summary SOU 2023:68
80
holders. In such a process, the Government should acknowledge without delay the responsibility of the State for the rights violations committed against the minority and that these caused harm to the minority. The Government should also enter into a dialogue with the minority without delay on the basis and form for a public apology.
The Commission is submitting a list of proposals for further actions for redress and reconciliation and proposes that the Government, in close cooperation and dialogue with the minority, draw up an action plan for the implementation of these proposals. The Commission proposes that the action plan should be approved by the Riksdag and include a clear monitoring mechanism that gives the minority insight into, and the opportunity to influence, the Government’s work with the action plan.
The Commission’s proposals for actions that can contribute to redress and promote reconciliation are structured on the basis of the following overall objectives: – visibility and autonomy – implemented and increased rights – language revitalisation and promotion of the minority’s culture – enhanced Nordic co-operation for the language.
The Commission’s assessment and proposals are based on what has emerged in the investigation, and also on the criticism directed at Sweden in the context of the monitoring of Sweden’s compliance with its undertakings under international law. However, this is not just about Sweden needing to live up to its obligations under national and international law. The damage done to the minority by the Statesanctioned assimilation policy also gives rise to a moral obligation to repair the damage.
The Commission also presents a number of questions that require further inquiry, for example that the Government should appoint a commission of inquiry to provide a balanced picture of the minority’s historical tradition of reindeer herding.
Finally, the Commission calls on a number of other actors to take action within the context of their areas of responsibility. These actors include the municipalities concerned, the Norrbotten County
Summary
81
Administrative Board, the Church of Sweden, and the Norrbotten County arbetsstugor foundation.
All the Commission’s proposals and calls are listed below.
Actions to continue the reconciliation process
The Swedish Government: – should assume responsibility for a continuing, concerted recon-
ciliation process in close consultation with the minority, government agencies and other stakeholders – must acknowledge without delay the rights violations committed
against the minority – should immediately enter into a dialogue with the minority on
the basis and form for a public apology – without delay and in close cooperation and dialogue with the
minority, should draw up an action plan for the implementation of proposals for further actions that can contribute to redress and promote reconciliation.
Overall objective: visibility and autonomy
The Swedish Government: – should grant the minority greater influence and autonomy – should recognise Kvens and Lantalaiset as part of the national
minority of Tornedalians – should provide support for the establishment of a main museum – should provide support for the establishment of an information
centre – should expand the mandate of the Living History Forum with the
aim of highlighting historical mistreatment and violations of the minority’s rights – should increase the organisational grant to the minority organisa-
tions
Summary SOU 2023:68
82
– in the next public service broadcasting licenses (2026–2031), should
ensure an increase in original broadcasts and the overall range of programming in Meänkieli – should task the Swedish Research Council with implementing a
research initiative on the history, language and society of the minority – should ensure that the Commission’s entire final report is trans-
lated into Meänkieli – should ensure that the minority is represented on the Place-Name
Advisory Board – should ensure that the repatriation of human remains also covers
the minority.
Overall objective: implement and increase the minority’s rights
– The proposals in the report ‘Nationella minoritetsspråk i skolan –
förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering’
(National minority languages in schools – better conditions for tuition and revitalisation) should be implemented. – Sweden’s undertakings under the European Charter for Regional
or Minority Languages should be increased. – The Government should inquire into the issue of language as a
basis for discrimination in the Discrimination Act.
Overall objective: language revitalisation and promotion of the minority’s culture
The Swedish Government: – should make current initiatives for the language permanent – should task the Swedish National Agency for Education with
ensuring the integration of tuition in Meänkieli in municipalities in the administrative area – should investigate how central government grants for literacy
courses in Meänkieli can be implemented
Summary
83
– should boost opportunities to learn Meänkieli in combination
with cultural and creative livelihoods.
Overall objective: enhanced Nordic co-operation
– The Government should initiate cross-border co-operation with
Norway and Finland to promote the minority language and culture.
Issues that require further inquiry
– In close consultation with the minority, the Government should
appoint a commission of inquiry to provide a balanced picture of the minority’s historical tradition of reindeer herding. – In close consultation with the minority, the Government should
appoint a commission of inquiry into how mowable bog, ströäng, were enclosed in order to investigate legal ambiguities surrounding rights such as hunting and fishing linked to mowable bog, ströäng. – In close consultation with the minority, the Government should
appoint a commission of inquiry to investigate the minority’s status as an indigenous people.
The Commission calls on the following actors to take action:
– The Church of Sweden should recognize its involvement in the
assimilation process and adopt measures that can contribute to redress and reconciliation, in close dialogue with the minority. – The Norrbotten County Administrative Board should review its
role in relation to the arbetsstugor and its actions in relation to education. – The municipalities concerned should review their role in relation
to the arbetsstugor and student residence. – The Norrbotten County arbetsstugor foundation should facilitate
access to archival material and channel funds to studies that can lead to the promotion of Meänkieli.
Summary SOU 2023:68
84
– Universities and higher education institutions should inquire
into their role in racial biology examinations and the collection of human remains and adopt a minority policy strategy. – Tornedalen Folk High School should review its role and respon-
sibility in the assimilation of the minority in more detail. – Region Norrbotten and the municipalities should actively high-
light the minority through Filmpool Nord.
Consequences of the proposals
The minority needs to be provided with sufficient resources to enable their active involvement in continuing reconciliation efforts. The question of increased funding to minority organisations is an important part of the continuing reconciliation process and needs to be designed in close dialogue with the minority.
The Commission’s assessment is that the implementation of the proposed measures will contribute to Sweden’s compliance with its obligations under national and international law and the stated objectives of Sweden’s minority policy.
A well-implemented reconciliation process, in which the minority is guaranteed its rights and given great influence, can also be expected to promote the well-being of the minority in the form of better selfesteem, improved health outcomes, and increased autonomy among other things. Measures that clearly show that the language and culture of the minority are valued may in turn contribute to positive social development through greater equality and a more resilient and prosperous society. In the event that the Government chooses not to implement the Commission’s proposals, there would be consequences in a number of respects. Above all, this would be felt as yet another wrong committed against the minority, resulting in an erosion of trust. It would also result in damage to Sweden’s international reputation, which could have negative consequences for Sweden’s role in international efforts for human rights.
DEL 1
Uppdraget och utgångspunkter
87
1 Uppdraget och dess genomförande
1.1 Kommissionens uppdrag enligt kommittédirektivet
Regeringen beslutade om utredningens direktiv den 19 mars 20201och om tilläggsdirektiv med förlängd tid den 23 juni 20212 och den 26 januari 20233.
I direktivet till Sannings- och försoningskommissionen framgår att tornedalingar, kväner och lantalaiset var bosatta i Sverige långt före den nuvarande svenska statsbildningen. Såväl staten som den svenska kyrkan4 och eventuellt andra aktörer har genom tiderna varit delaktiga i att på olika sätt undertrycka minoriteten, dess språk och dess kultur. Den förda assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. För att bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att i hela Sverige öka kunskapen om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Härigenom kan kommissionens arbete också bidra till att något liknande inte händer i framtiden.
Det behövs en allsidig granskning av svenska statens och Svenska kyrkans ageranden under 1800- och 1900-talen för att införa det svenska språket och svenska sedvänjor inom meänkielitalande områden. Assimileringspolitiken har genomförts på olika nivåer i samhället. En analys av politiska beslutsfattares, myndigheters, Svenska kyrkans och det statligt finansierade forskarsamhällets roll, ställnings-
1 Dir. 2020:29. 2 Dir. 2021:49. 3 Dir. 2023:15. 4 Svenska kyrkan var en del av staten fram till år 2000 och spelade en särskild roll i den assimileringspolitik som bedrevs inom kyrkan och skolväsendet.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
88
taganden och ansvar i genomförandet av denna politik måste göras utifrån ett historiskt perspektiv. I förstudien till kommissionen5 framkommer att det råder stor brist på forskning som belyser tornedalingars, kväners och lantalaisets förhållande till staten. Utöver att redovisa existerande forskning på området är det därför nödvändigt att kommissionen använder sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Det är särskilt angeläget att förekomsten av kränkningar och övergrepp mot meänkielitalande barn inom ramen för, och i anslutning till, deras skolgång granskas och att den ännu levande äldre generationens vittnesmål från både män och kvinnor dokumenteras och bevaras.
Enligt direktivet ska kommissionen:
• kartlägga och granska den assimileringspolitik som bedrevs mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900-talen och relevanta aktörers ansvar vid genomförandet av denna politik,
• bjuda in enskilda, också unga, att lämna vittnesmål och berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter,
• analysera omfattningen av och orsakerna till att tornedalingar, kväner och lantalaiset utsattes för rasbiologiska undersökningar samt undersöka hur övergreppen finansierades,
• analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, till exempel industrialiseringen, förflyttningen av arbetskraft och uppbyggnaden av välfärdssamhället, och
• analysera konsekvenserna för minoriteten, grupper inom minoriteten och enskilda, också utifrån yngre generationers perspektiv.
Allmänheten har i regel liten kännedom om såväl den nationella minoriteten tornedalingar som det nationella minoritetsspråket meänkieli, som även talas av kväner och lantalaiset. Likaså är kunskapen låg – också inom minoriteten – om den systematiska assimileringsprocess som ägt rum så sent som under 1900-talet, och om konsekvenserna av den förda assimileringspolitiken. Tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter påverkar fortfarande självbilden
5 Ku2018/00859/CSM, Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkieli-
talande under 1800- och 1900-talen.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
89
och identitets-, språk- och kulturutvecklingen inom den nationella minoriteten.
Det är vidare angeläget att försoningsprocessen fortsätter långsiktigt även efter att kommissionens arbete avslutats och att insamlat material arkiveras och bevaras för framtida generationer och för vidare forskning.
I kommissionens uppdrag enligt direktivet ingår att:
• sprida information om tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter på både svenska och meänkieli,
• delta i den allmänna debatten kring den kompletterande kunskap som framkommer, och
• lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.
Det ingår inte i kommissionens uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats.
1.1.1 Kommissionen har behövt prioritera inom ramen för uppdraget
Det uppdrag som kommissionen har fått av regeringen, och som har beskrivits ovan, har varit mycket omfattande. Det har därför varit nödvändigt att göra avgränsningar i tolkningen av och prioriteringar inom uppdraget. Direktiven pekar ut äldres vittnesmål och särskilt vittnesmål om kränkningar och övergrepp inom ramen för och i anslutning till skolgången som särskilt angeläget att granska och dokumentera. Vidare utpekas rasbiologiska undersökningar och andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten, t.ex. industrialiseringen. I övrigt har det varit upp till kommissionen att tolka och avgränsa de tematiska områdena.
Assimileringspolitikens anspråk på språk- och kulturförändringar samt dess konsekvenser har fungerat som en utgångspunkt för att avgränsa arbetet. Kommissionen har strävat efter att beskriva åtgärder på olika nivåer i samhället som inneburit att minoriteten helt eller
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
90
delvis förlorat eller haft svårigheter att bevara sitt språk, sin kultur eller sin identitet till förmån för en bredare nationell tillhörighet.
I direktivet skriver regeringen att det för minoritetspolitikens fortsatta utveckling krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. Det har varit kommissionens ambition att på ett korrekt och nyanserat sätt beskriva de historiska händelserna. För att nå fram till en bred gemensam förståelse av de historiska händelserna krävs dock ett långsiktigt och systematiskt arbete vilket diskuteras närmare nedan.
Särskilt fokus på barn och unga
Kommissionen har fokuserat särskilt på majoritetssamhällets agerande som riktade sig mot barn och unga eller där det fick konsekvenser för barn och unga. Skolgången blev för många ett smärtsamt möte med majoritetssamhället och dess normer och attityder i en ålder då barnen inte kunde värja sig. I synnerhet gäller det de barn som placerades i arbetsstugor och skolhem6 och därmed skiljdes från sina familjer. Barn som skiljdes från sina vårdnadshavare under långa perioder och som saknade vuxna som de kunde känna tillit till i sin närhet var särskilt utsatta. Sådana erfarenheter kan ha gett upphov till trauman och smärtsamma erfarenheter som kommit att påverka efterföljande generationer. För att bidra till upprättelse har det därför varit särskilt viktigt för kommissionen att belysa sådana erfarenheter.
Tematiska områden som kartlagts
Arbetet med kartläggning och granskning har gjorts utifrån ett antal tematiska områden som assimileringspolitiken haft inflytande på under 1800- och 1900-talen. Majoritetssamhällets förhållningssätt och attityder, rådande politiska strömningar och samhällsförändringar är exempel på faktorer som har påverkat minoritetens kultur, språk, utbildningsmöjligheter och tillgång till naturresurser.
6 Arbetsstugor instiftades för att motverka fattigdom genom att barn fick boende, mat, sysselsättning och fostran. Arbetsstugorna i Norrbotten hade också ett försvenskande syfte. När de tidigare arbetsstugorna övertogs av kommunen blev de i stället skolhem med en liknande verksamhet där barn fick bo för att få närmare till skolan.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
91
Kommissionen har identifierat ett antal områden som primära för den språk- och kulturförändring som skedde under 1800- och 1900talen. Områdena har valts dels utifrån direktivet, dels utifrån det som framkommit i kommissionens material (vittnesmål, arkivsökningar och forskarrapporter). Kommissionen prioriterar följande tematiska områden i slutbetänkandet:
• försvenskningsprocessens och assimileringspolitikens betydelse och konsekvenser för minoriteten, minoritetsspråket och kulturens förutsättningar att bevaras och utvecklas i Sverige,
• utbildningsväsendets relation till och behandling av minoritetsspråket, dess talare och enskildas erfarenheter av detta samt annat agerande och andra insatser riktade mot barn och unga som syftade till att stärka det svenska språket och majoritetskulturen,
• arbetsstugornas tillkomst, förhållandena på arbetsstugorna och enskildas erfarenheter från arbetsstugorna,
• förlust av tillgång till naturresurser av betydelse för att utöva minoritetens kultur, i synnerhet vad gäller inflytande över jakt, fiske och renskötsel,
• Svenska kyrkans ansvar för assimilering och försvenskning av tornedalingar, kväner och lantalaiset,
• rasbiologiska föreställningar och hur dessa kom till uttryck i form av rasbiologernas agerande och rasbiologins historiska och samtida konsekvenser för minoriteten och enskilda,
• motstånd och mobilisering mot försvenskningsprocessen och assimileringspolitiken inom minoriteten, och
• förslag på insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
1.1.2 Behov av ett långsiktigt arbete från statens sida
Kommissionen har gjort ett omfattande arbete med att kartlägga och granska assimileringspolitiken som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen. Bland annat har kommissionen genomfört 161 intervjuer. Kommissionen har även arbetat aktivt med att sprida information om minoriteten och dess historiska erfarenheter.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
92
Det är en utmaning att kartlägga och granska historiska skeenden och kommissionen kommer inte att kunna ge en fullständig bild av det som skett. Det kommer därför att finnas ett fortsatt behov av att granska och kartlägga de historiska skeendena samt att sprida information och öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter.
Kommissionen har urskilt några områden av särskild betydelse för framtida kartläggning och informationsspridning. Ett exempel är användningen av mark och vatten som berör minoritetens möjlighet att bedriva renskötsel, jakt och fiske, som kan anses omfattas av rätten till traditioner och kulturarv. Det arbete som kommissionen genomfört bör ligga till grund för ett fortsatt långsiktigt arbete för att kartlägga och informera om assimileringspolitiken och dess konsekvenser.
1.2 Kommissionens arbete
Grunden för kommissionens uppdrag var förstudien ”Då var jag som
en fånge” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen (Ku2018/00859/CSM) som genomfördes
av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) och Met Nuoret. I förstudien redogörs översiktligt för historiska skeenden och olika aspekter av den assimileringspolitik som staten bedrev mot minoriteten. I den framgår också att mer forskning behövs om denna process.
Kartläggning och granskning av assimileringspolitikens konsekvenser för minoriteten har stått i fokus för kommissionens arbete. Arbetat har delats in i fyra faser för att genomföra uppdraget:
• uppbyggnad och förankring (nätverk, uppstartsmöten med minoriteten, kaffemöten och dialogmöten),
• kartläggning (arkivsökning, urval av forskarrapporter),
• insamling (intervjuer, forskarrapporter), samt
• analys av materialet och utarbetande av förslag till fortsatta insatser.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
93
I maj 2022 publicerade kommissionen delbetänkandet Ko ihmisarvoa
mitathiin – tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten eksklyteerinki ja assimileerinki /Då människovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).7
1.2.1 Arbets- och förhållningssätt
Kommissionens uppdrag har ställt höga krav på arbets- och förhållningssätt. Kommissionen har arbetat utifrån ett rättighetsbaserat förhållningssätt som utgår från att kommissionen och minoriteten äger processen gemensamt. Förhållningssättet grundar sig på följande fyra perspektiv:
1. Långsiktighet – kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion (även efter november 2023).
2. Transparens – kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska.
3. Trygghet – kommissionen har skapat trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor.
4. Egenmakt – kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
De fyra perspektiven beskrivs närmare i kapitel 5.
1.2.2 Minoritetens delaktighet och inflytande
Kommissionens utgångspunkt har varit att arbetet ska bedrivas i nära samarbete och dialog med minoriteten. Det har varit en förutsättning för att kommissionen ska kunna nå så många personer som möjligt och därmed få del av den bredd av erfarenheter och synpunkter som finns inom minoriteten, både inom grupper och hos individer. Kommissionen har haft regelbundna samråd med STR-T och dess lokalföreningar samt med Met Nuoret.
7 Delbetänkandet i sin helhet finns tillgängligt på: https://www.regeringen.se/rattsligadokument/statens-offentliga-utredningar/2022/06/sou-202232/.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
94
Under hösten 2020 genomförde kommissionen fyra uppstartsmöten i Pajala, Aapua, Nilivaara och Kieruna/Kiruna. Målet med uppstartsmötena var att skapa engagemang och delaktighet och att möta minoriteten på deras egna arenor. Syftet med mötena var att ge minoriteten möjlighet till reflektion och dialog om vad de vill ha ut av kommissionens arbete och hur de kan bidra. Ett annat viktigt syfte var att sprida information om möjligheten att dela sin berättelse vid en personlig intervju.
Vidare har kommissionen arrangerat 21 kaffemöten under hösten 2021 och våren 2022. Kaffemöten har varit mindre, informella möten där sekretariatet har besökt olika orter för att över en kopp kaffe bjuda in till samtal och uppmuntra till gemensamt delande av kollektiva berättelser. I anslutning till varje kaffemöte har det funnits möjlighet att anmäla sitt intresse för en individuell intervju med sekretariatet.
Det har varit viktigt för kommissionen att förankra resultatet av kommissionens kartläggning hos minoriteteten. Som en del i förankringen av slutbetänkandet höll kommissionen därför ytterligare en serie kaffemöten, s.k. toinen kuppi-möten (påtår-möten). Förankringsarbetet innebar även kommunbesök och särskilda dialogmöten med föreningar och organisationer som företräder minoriteten och bedriver språk- och kulturfrämjande verksamhet. Fokus för förankringsmötena var att informera om kartläggningens resultat och att ha en dialog kring möjliga förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning. Kommissionen har därtill hållit toinen kuppi-möten i Kalix, Skaulo, Stockholm, Teurajärvi och Umeå.
1.2.3 Insamling av berättelser
Sekretariatet har genomfört ett omfattande arbete med att inhämta berättelser som del av kartläggningen. Det har framför allt skett genom individuella intervjuer med personer. Sekretariatet har också gjort intervjuer med referenspersoner som har specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett.
Alla inom minoriteten som ville och anmälde sig senast 31 januari 2022 fick lämna vittnesmål. Totalt genomförde kommissionen 161 intervjuer med 167 enskilda personer. Vid vissa tillfällen intervjuades med andra ord fler än en person. Intervjuerna genomfördes på meän-
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
95
kieli och svenska. För att skapa trygghet fick de som intervjuades om de så ville ha med sig en stödperson vid intervjun. Efter att intervjuerna genomförts gavs möjlighet att boka samtalsstöd med traumaterapeut.
Kommissionen har även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer som har specialkunskaper inom områden som kommissionen har kartlagt. Syftet med dessa intervjuer var att inhämta särskild kunskap som var viktig för kommissionens arbete.
1.2.4 Forskarrapporter
Kommissionen har sammanlagt beställt 12 forskarrapporter i syfte att inhämta kunskap om assimileringspolitiken och de historiska skeendena under 1800- och 1900-talen. Rapporterna beskriver och analyserar de historiska skeendena inom olika tematiska områden och utifrån befintlig forskning.
I kommissionens delbetänkande sammanfattades Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar och Carl-Gösta Ojalas rapport om insamling av mänskliga kvarlevor. Sedan dess har även övriga rapporter som kommissionen beställt mottagits. Samtliga rapporter listas nedan: – Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga
försvenskningen av det meänkielitalande området av Kenneth Hyltenstam och Linus Salö. – Språkförlustens konsekvenser – om språk, kultur och välbefin-
nande av Leena Huss. – Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – forskning om
skol- och språkpolitik i Tornedalen av Lars Elenius. – Skolbarn i Tornedalen mellan två språk – tornedalingars förhåll-
ningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen av Lars Elenius. – Assimilering, bildning, fostran – en kunskapsöversikt kring forsk-
ningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen av Daniel Nilsson Ranta. – Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimiler-
ing av Marja Mustakallio.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
96
– Tornedalens bibliotek och om dess roll i försvenskningsarbetet
av Marita Mattsson Barsk. – Ströängar av Eivind Torp. – Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser
– en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift av Urban Claesson. – Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram
till 1970 av Gerd Snellman. – Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av torne-
dalingar, kväner och lantalaiset i Sverige av Curt Persson. – Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal
och tidigt 1900-tal av Carl-Gösta Ojala.
Alla rapporter finns publicerade i publikationen Tolv tematiska forskar-
rapporter i detta slutbetänkande och har använts som källor i kom-
missionens kartläggning.
1.2.5 Kunskapsspridande symposier
Utifrån bland annat forskningsrapporterna har kommissionen anordnat sju utåtriktade forskningssymposier. Symposier är olika former av föreläsningar eller seminarier som syftar till att sprida information om resultatet av den kunskap som kommissionen har fått fram, t.ex. genom olika studier och rapporter från forskare och experter. Ett annat viktigt syfte med kommissionens symposier har varit att diskutera och formulera tankar om försoning på ett sätt som involverar både minoriteten och majoriteten.
På Tornedalingarnas dag den 15 juli 2021 uppmärksammades den yngre generationens erfarenheter av språk- och identitetsförlust i relation till assimileringspolitiken. Bland de medverkande fanns bland annat språkforskaren Leena Huss och musikgruppen Höstorkestern.
Vid minoritetsspråkfestivalen den 4 september 2021 i Jellivaara/ Gällivare anordnades ett symposium om Norrbottens arbetsstugor med fokus på erfarenheter från försvenskningsprocessen. Forskaren Daniel Nilsson Ranta föreläste.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
97
I samarbete med Stiftelsen Norrbottens Läns arbetsstugor arrangerades Arbetsstugornas dag i december 2021. Värdskapet delades av kommissionens ordförande Elisabet Fura och landshövdingen för Norrbottens län Lotta Finstorp. Daniel Nilsson Ranta, Lars Elenius och Stefan Aro föreläste. Medverkande gjorde också bland annat Norrbottens museum, Arkivcentrum i Norrbotten, Tornedalsteatern, regissören Alf Klippmark, en amatörteatergrupp från Korpilompolo/ Korpilombolo, studenterna Josephine Thuresson och Karin Keisu från Konstfack samt Daniel Wikslund som är riksspelman.
I samverkan med Luleå tekniska universitet arrangerades även ett symposium i april 2022 baserat på Lars Elenius rapport om språk- och skolpolitiken i Tornedalen och Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar.
Tillsammans med Svenska kyrkan anordnades i juni 2022 symposiet Kyrkans roll i försvenskningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Medverkande för att presentera sina rapporter var Carl-Gösta Ojala, Lars Elenius, Urban Claesson och Gerd Snellman. Bland de medverkande fanns också dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén, biskop Åsa Nyström, dåvarande ordförande Eva Kvist från STR-T och biskop Per Oskar Kjølaas från Norges sannings- och försoningskommission.
Vid öppnandet av Resursbiblioteket för meänkieli i oktober 2022 anordnades ett symposium med tema Boken som politiskt verktyg. Arrangörer var kommissionen, Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommun samt Resursbiblioteket. Marja Mustakallio presenterade sin rapport om Tornedalens folkhögskola.
Samma månad arrangerades även det sista symposiet Det är mitt
språk – även om jag inte kan det tillsammans med Institutet för språk
och folkminnen i Kieruna/Kiruna. Språkforskarna Kenneth Hyltenstam och Linus Salö föreläste om den språkliga försvenskningsprocessen, den norska språkforskaren Pia Lane berättade om kvänskans situation i Norge och Helena Lassi berättade sin egen historia av språk- och kulturförlust. Meri Alarcón läste poesi. Heldagen modererades av Daniel Fjellborg, doktorand vid Luleå tekniska universitet och ansvarig för podden Proud to be Ummikko, och Elina Kangas, språkvårdare i meänkieli.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
98
Samtliga symposier har arrangerats i dialog med STR-T och Met Nuoret och båda organisationerna har på olika sätt getts utrymme att medverka i programmet. Symposierna har livesänts och i vissa fall funnits tillgängliga i efterhand via arrangörernas webbplatser.
1.2.6 Annat arbete med att sprida information och öka kunskap
Tornedalingar är den nationella minoritet som flest uppgav att de hade dålig kunskap om i en enkät genomförd av Forum för levande historia.8 En viktig del i kommissionens arbete har därför handlat om att sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och minoritetens historiska erfarenheter.
I oktober 2020 lanserades www.komisuuni.se, kommissionens webbplats. Webbplatsen innehöll information om kommissionen och dess uppdrag samt om genomförda, pågående och planerade aktiviteter. Statistik visar att webbplatsen hade ett genomsnittligt besökarantal på cirka 2 000 besökare per månad. Mest efterfrågat har information om kommissionen varit, därefter kommer nyheter från kommissionen och kalendariet.
För att underlätta för nya besökare att hitta webbplatsen lanserades ett nyhetsbrev i februari 2021. Nyhetsbrevet har utkommit cirka en gång i månaden, med uppehåll för sommarmånaderna, och distribuerats via e-post. De cirka 200 prenumeranterna har själva anmält sig för att komma med på utskickslistan. Inga utskick har gjorts till personer som inte uttryckligen begärt att få ta del av nyhetsbreven. Innehållet i nyhetsbreven har huvudsakligen utgjorts av publicerad information på webbplatsen, men även kompletterats med ”nyheter från omvärlden” från tillgängliga, öppna nyhetskällor. Totalt har 30 nummer av nyhetsbrevet utkommit.
Kommissionen valde tidigt att inte starta egna konton på sociala plattformar som t.ex. Facebook och Instagram, på grund av kommissionens begränsade resurser. I stället har kommissionen samarbetat med andra aktörer. Aktuell information har distribuerats till STR-T, lokalföreningar, Met Nuoret och andra plattformar som är inriktade mot nationella minoriteter på framför allt Facebook. På så vis har kommissionen varit närvarande i sociala medier.
8 Institutet för språk och Folkminnen (Isof), Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget 2020, Nationella minoriteter 2020 – vad vet Sveriges befolkning om dem? s. 10.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
99
I samband med aktiviteter och andra händelser har kommissionen skickat ut totalt sju pressmeddelanden och två debattartiklar. I media har kommissionen deltagit i den allmänna debatten genom ett flertal intervjuer i tidningar, radio och tv. Totalt har kommissionen uppmärksammats i fler än 260 nyhetsartiklar, intervjuer och inslag i olika media. Kommissionen tillsattes 2020 och omnämndes i cirka 90 artiklar under det första året (2021: cirka 40 artiklar, 2022: cirka 75 artiklar och 2023, t.o.m. september: cirka 55 artiklar).
Kommissionen har även medverkat i Sveriges Radio, Meänraatios program Meän histuuria (sv. vår historia), en serie på 15 avsnitt om minoritetens historia. Programmen har sänts på meänkieli men har också översatts och finns i en poddversion på svenska.
Kommissionen har utöver detta bland annat bidragit med informationsmaterial till en utställning på Norrbottens museum som handlar om arbetsstugorna i Norrbotten.
Kommissionen genomförde en digital utbildning ”Vi kallades för grötstugebarn” den 3 maj 2021 i samverkan med Luleå stift. Utbildningen riktade sig till anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan. Kommissionen medverkade även vid en temadag om nationella minoriteter för handläggare i Kalmar kommun.
Kommissionen har tagit fram trycksaker i form av informationsfoldrar och utställningsmaterial som har använts i externa kontakter och möten.
Möjligheterna för en statlig utredning att nå ut till en bred allmänhet är emellertid begränsade och behovet av att öka kunskaperna hos allmänheten kvarstår. Kommissionen ser det som mycket angeläget att arbetet med att sprida information fortgår och förstärks.
1.2.7 Samarbeten och samråd med myndigheter och organisationer
Enligt direktiven ska kommissionen samråda med andra relevanta myndigheter och organisationer. Kommissionen har haft regelbundna samråd med Socialstyrelsen, Svenska kyrkan och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Digitala möten för erfarenhetsutbyte har genomförts med Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar och Finlands sannings- och försoningskommission för samer. Kommissionen har även deltagit vid ett möte med representanter från den colombianska sannings- och försonings-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
100
kommissionen under hösten 2022. Kommissionen har träffat Europarådets rådgivande kommitté för ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och Europarådets expertkommitté för den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk inom ramen för granskningen av Sveriges efterlevnad av konventionerna.
Kommissionen har också skapat ett nätverk med olika referenspersoner, experter och samarbetspartners, till exempel Arkivcentrum i Luleå, ett forskarnätverk och projektet Meän Ääni (sv. vår röst) – unga filmskapare i Tornedalen. De kaffemöten som genomfördes i uppbyggnads- och förankringsfasen anordnades i dialog med STR-T:s lokala föreningar. Samarbeten skedde även med Svenska kyrkan, hembygdsgårdar, Tornedalsteatern och andra lokala föreningar och kulturutövare.
Vid samtliga symposier som anordnats – och beskrivits ovan – har kommissionen samarbetat med andra aktörer. Kommissionen har anordnat symposier tillsammans med stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Luleå tekniska universitet, Svenska kyrkan, Luleå stift, Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommun och Institutet för språk och folkminnen (Isof).
1.2.8 Försening till följd av pandemin
Det inledande skedet av kommissionens arbete påverkades av covid-19-pandemin. Av de elva uppstartsmöten som planerades kunde endast fyra genomföras fysiskt. Skolbesök ställdes in och kommissionen kunde inte ha fysiska sammanträden. Mest drabbades dock arbetet med att samla in vittnesmål. Intervjuer behövde skjutas på framtiden eftersom digital vana saknades hos vissa grupper, särskilt hos äldre, men också eftersom det finns delar av Norrbotten där bredbandsnätet ännu inte byggts ut.
Vissa av de forskare som kommissionen anlitade kunde inte komma åt relevanta arkiv, då dessa var stängda. Avtalen med dessa forskare behövde därför förlängas, vilket innebar att flera rapporter färdigställts senare än planerat.
Kommissionen försökte hitta lösningar genom att exempelvis genomföra arkivsökningar i de kommunala arkiv som hade öppet och hålla digitala intervjuer i den mån det var möjligt. Bland annat
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
101
intervjuades referenspersoner, det vill säga personer med en särskild sakkunskap inom kommissionens fokusområden, digitalt.
1.3 Arkivering av materialet
Enligt 11 § i arkivlagen (1990:782) ska en statlig myndighet när den har upphört och dess verksamhet inte har förts över till en annan statlig myndighet, överlämna sitt arkiv till Riksarkivet. Överlämnandet ska ske inom tre månader efter att myndigheten har upphört. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset är en statlig myndighet och omfattas därmed av bestämmelsen i arkivlagen.
Kommissionen noterar att Sanningskommissionen för det samiska folket har lämnat in en begäran till regeringen och Riksarkivet om förvaring av sitt framtida arkiv. Begäran innebär att kommissionen vill få till stånd ett beslut om att arkivet efter att uppdraget har slutförts ska förvaras i Ája – samiskt bibliotek och arkiv hos Ájtte i Jokkmokk. Någon motsvarande institution finns inte för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen har därför överlämnat sitt arkiv till Riksarkivet. Arkivet innefattar bl.a. de intervjuer som kommissionen genomfört. Dessa omfattas av sekretess. För att läsa mer om sekretessbestämmelserna, se kapitel 5.
1.4 Begrepp och utgångspunkter
Nedan följer en beskrivning av olika begrepp och utgångspunkter som är centrala för kommissionens uppdrag.
1.4.1 Benämning av minoriteten, området och minoritetens språk
Kommissionen redogör i delbetänkandet för varför den har valt att använda begreppen tornedalingar, kväner och lantalaiset för den erkända nationella minoriteten. Så som framgår i delbetänkandet är den nationella minoriteten tornedalingar inte en homogen grupp utan det finns flera grupper inom minoriteten. Begreppet tornedalingar används vanligtvis om människor som bor i eller har kulturell an-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
102
knytning till Tornedalen. Begreppet omfattar dock inte nödvändigtvis personer bosatta utanför Tornedalen som identifierar sig med minoriteten. Minoriteten har aktivt förespråkat att samtliga tre identitetsbegrepp, tornedalingar, kväner och lantalaiset, ska inkluderas i uppdraget eftersom minoriteten inte har en särskild gemensam benämning som samtliga identifierar sig med.
Lantalaiset är en meänkielispråkig etnonym som historiskt har betecknat jordbrukarna i den meänkielitalande delen av Lappland. Kväner är en beteckning som västskandinaver från järnålder fram till medeltid använde om en folkgrupp bosatt i bottenviksområdet. Även finskspråkiga som invandrade på 1700- och 1800-talen till Nordnorge kallades av norrmännen för kväner. Samma finskspråkiga folk vid bottenvikskusten kallades av svenskarna för finnar. På 1990-talet började en del av minoriteten att benämna sig själva som kväner. De hävdade att de hade en bosättningskontinuitet i regionen från järnåldern och krävde urfolksrättigheter.
När begreppet ”minoriteten” används i slutbetänkandet åsyftas alla de tre grupper som ingår i kommissionens direktiv, nämligen tornedalingar, kväner och lantalaiset. I några enstaka fall har kommissionen dock valt att använda begreppet tornedalingar eller lantalaiset. Detta görs då det är särskilt motiverat utifrån kontexten t.ex. i syfte att beskriva ett traditionellt bosättningsområde. Det förekommer även att intervjupersoner, eller de forskare som skrivit forskarrapporter som ingår som egna publikationer i slutbetänkandet, använder andra begrepp för minoriteten. I historiskt källmaterial används exempelvis begreppen tornedalsfinnar, norrbottensfinnar och även finnar. Oavsett vilka benämningar som används avses den erkända nationella minoriteten.
Med begreppet Tornedalen avses i regel området längs Torneälvens och Muonioälvens dalgångar. Minoriteten bebor dock traditionellt ett betydligt större geografiskt område i Norrbotten där i vart fall Malmfälten i Jellivaara/Gällivare och Kieruna/Kiruna kommuner ingår.
När begreppet ”minoritetsområdet” används i slutbetänkandet åsyftas hela det område som traditionellt bebos av minoriteten. I några enstaka fall har kommissionen dock valt att använda enbart begreppet Tornedalen eller Malmfälten. Detta görs då det är särskilt motiverat utifrån kontexten t.ex. i syfte att beskriva ett traditionellt bosättningsområde. På samma sätt som beskrivits ovan förekommer det även att intervjupersoner eller de forskare som skrivit forskar-
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
103
rapporter som ingår som egna publikationer i slutbetänkandet, använder andra begrepp för minoritetsområdet.
Meänkieli är ett finsk-ugriskt språk besläktat med finskan, de nordfinska dialekterna och kvänskan i Nordnorge. Meänkieli har låneord från svenskan. Meänkieli erkändes av riksdagen som ett officiellt nationellt minoritetsspråk i december 1999.9 Det östersjöfinska språket, som vi i dag definierar som meänkieli, har dock talats i norra Sverige under oöverskådlig tid av tidigare generationer av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Språket har på svenska benämnts med olika namn såsom norrbottensfinska eller tornedalsfinska. På finska har det kallats suomi eller tornionlaakson suomi och som minoritetsspråk kallas det meänkieli (sv. vårt språk). Även det finska språket utgör i dag ett eget erkänt nationellt minoritetsspråk i Sverige.
När begreppet ”minoritetsspråket” används i slutbetänkandet syftar det på de östersjöfinska språkvarieteter som talats av minoriteten i regionen under 1800- och 1900-talen och som även talas av minoriteten i dag. När tiden innan språket erkändes beskrivs, liksom när personer som intervjuats berättar om dåtiden, kan dock begreppet tornedalsfinska, finska eller lannankieli10 av naturliga skäl förekomma. När begreppet finska används i en historisk kontext åsyftas vanligtvis ”tornedalsfinska” som var det begrepp som tidigare användes för meänkieli. Det är med andra ord inte självklart att det är riksfinska som åsyftas då begreppet finska nämns i en historisk kontext. Många av de intervjuade använder både beteckningarna meänkieli och finska och åsyftar då minoritetens språk.
Nedan finns en karta som illustrerar minoritetens traditionella bosättningsområde utifrån det förvaltningsområde som ursprungligen erkändes 1999. Fler kommuner har därefter tillkommit i förvaltningsområdet.
9 Minoriteten utropade meänkieli till ett språk redan 1988. 10 Lannankieli är en varietet av meänkieli som används i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
104
Figur 1.1 Förvaltningskommuner för meänkieli år 1999
Källa: Samuel Svärd.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
105
1.4.2 Självidentifikation som utgångspunkt
Kommissionen undviker avsiktligt, liksom Europarådet, att definiera vem som tillhör en viss minoritet. Principen om självidentifikation gäller enligt artikel 3 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Gränserna för identiteter är ofta flytande och Europarådet har inte velat påtvinga någon en kategorisering. Utifrån principen om självidentifikation avgör varje enskild individ själv om hen anser sig tillhöra en nationell minoritet och om hen vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Staterna ska däremot ange vilka de nationella minoriteterna inom statens territorium är, vilket gjordes i samband med att Sverige undertecknade konventionen. För att få status som nationell minoritet har riksdagen bestämt att gruppen ska: – ha en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga
befolkningen, – ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den
inte delar med andra, – ha en uttalad vilja att behålla sin identitet, och – ha historiska eller långvariga band med Sverige.11
Syftet med konventionen är att skydda de nationella minoriteternas fortlevnad, vilket bland annat innebär att all diskriminering av en nationell minoritet är förbjuden och att staten måste vidta åtgärder för att uppnå jämlikhet mellan majoritetsbefolkningen och minoriteterna. Dessa skyldigheter gäller med andra ord i relationen mellan staten och tornedalingarna.
1.5 Minoritetens historia
1.5.1 Några historiska årtal
Nedan följer en förteckning i tidsföljd av skeenden som har berört minoriteten i syfte att ge en kort introduktion till minoritetens historia.
11Prop. 1998/99:143Nationella minoriteter i Sverige, s. 31.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
106
1809
Gränsen mellan Sverige och Finland dras. Tornedalen delas i två rikshalvor och den finsktalande befolkningen blir minoritet i Sverige.
1842
Folkskolan grundas. Både samiska och finska förekommer som undervisningsspråk.
1869
Ett lönetillägg för lärare som kunde finska och samiska införs. Även läromedel på finska och samiska utvecklas.
1873
En samling av lagar och förordningar om kommunalstyrelse, mantalsskrivning, häradsrätt, strafflag, kyrkolag, legostadga, ägoskifte, lagfart, fattigvård, jakt och fiske (i gränsälven Torne älv) ges ut i finsk översättning. Den trycks i tusen exemplar, varav merparten tillställs länsstyrelsen i Luleå för utdelning till tjänstemän och kommunalstyrelser.
1874
Finnbygdsanslaget instiftas i syfte att bygga ut och utveckla folkskolan i Tornedalen. Under perioden etableras särskilda småskolelärarseminarier, en samiskspråkig och en finskspråkig.
1875
Småskolelärarseminariet i Haparanda bildas. Finska ställs som inträdeskrav.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
107
1886
Genom 1886 års renbeteslag definieras renskötsel som en samisk näring.
1888
Beslut om införande av statliga skolor i Tornedalen med krav på svenska som undervisningsspråk.
1899
Inträdeskravet på finska tas bort vid småskolelärarseminariet.
1903
De första arbetsstugorna etableras och senare införs instruktioner om svenska som enda umgängesspråk.
1904
Luleå stift bildas. Ett av motiven för stiftsbildningen var försvenskning av Tornedalen.
1906
Selma Lagerlöfs skolbok Nils Holgerssons underbara resa utkommer, där Tornedalen och andra meänkielitalande områden osynliggörs.
1912
Finska avskaffas som ämne vid småskolelärarseminariet.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
108
1916
Satsningar görs på biblioteksverksamheten. Biblioteken får i uppdrag att sprida svenskspråkig litteratur i Tornedalen och får inte ha finskspråkig litteratur på sina hyllor.
1916–1917
Läromedel av Karl Bernhard Wiklund som var särskilt anpassade för tornedalska förhållanden och med särskilt utarbetade anvisningar för lärare trycks.
1919
Svenska kyrkan övergår till att uteslutande hålla konfirmationsundervisning på svenska.
1921
Finnbygdsutredningen slår fast att befolkningen var positiv till svenska som enda utvisningsspråk och uppfattningen att svenska var deras egentliga modersmål. Reservanten Walde Lorens Wanhainen ifrågasatte tillvägagångssätt och slutsatser, till exempel påståendet att de finskspråkiga barnen inte behöver läsa finska i skolan, eftersom de ju redan kan finska.
1922
Statens institut för rasbiologi inrättas.
1935
Regeringen beslutar om att återinföra finska som frivilligt ämne i fortsättningsskolan.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
109
1940
Kyrka och skola går skilda vägar. Huvudmannaskapet för skolorna upphör som ett resultat av sekularisering och samhällsförändringar.
1954
Arbetsstugorna kommunaliseras och blir kommunala skolhem.
1957
Riksdagsbeslut om att upphäva de lokala förbuden mot att tala finska i skolorna.
1957
Tornedalens bibliotek tillåts ställa fram litteratur på finska på sina hyllor.
1958
Biskop Bengt Jonzon lägger fram en statskyrklig utredning som intar en inkluderande hållning till samiska och finska.
1962
Grundskolans första läroplan (Lgr 62) träder i kraft. I kommuner med finskspråkig befolkning kunde elever välja finska som tillvalsämne i årskurs 7 och 8.
1965
Riksdagen skärper tidigare beslut; det är ”förbjudet att förbjuda barn att tala finska i skola och på raster”.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
110
1968
Alla landets kommuner fick möjlighet att erbjuda hemspråksundervisning.
1969
En ny läroplan för grundskolan (Lgr 69) träder i kraft.
1977
Hemspråksreformen träder i kraft. Det blir obligatoriskt för alla landets kommuner att anordna hemspråksundervisning. Länsskolnämnden i Norrbotten utvecklar läromedel på tornedalsfinska, i syfte att främja aktiv flerspråkighet.
1981
Svenska Tornedalingarnas Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, bildas.
1999
Tornedalingar blir en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter.
1999
Tornedalsfinskan får med det officiella namnet meänkieli status som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige.
2000
Sverige ratificerar Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
111
1.5.2 Kort historisk bakgrund
Nedan följer en kort beskrivning av minoritetens historia. En längre beskrivning finns i kapitel 4.
Minoritetens långa kontinuitet i Sverige
Det finskspråkiga folket har en lång historia i norra Skandinavien. I slutet av 800-talet beskrev den norske handelsmannen Ottar hur folkgruppen kväner bodde öster om det nuvarande norska territoriet. Av isländska släktkrönikor på 1200-talet framgår att kvänerna bodde någonstans i området kring Bottenviken. I norska protokoll från den nordliga gränsdragningen mellan Sverige och Norge finns dokumenterat så sent som på 1750-talet att kvänerna var bosatta i nuvarande Tornedalen. Bosättningen i Älvdalen var då huvudsakligen finskspråkig.
Under 1100-talet införlivades Finland i det svenska riket och blev en del av konungariket Sverige. Torne älvdal hörde kulturellt till den finskspråkiga delen av riket. När gränsen drogs mellan Åbo och Uppsala stift, hamnade Torne älvdal på den sida som hörde till Uppsala stift. Administrativt och regionalpolitiskt blev Tornedalen alltså en del av den svenskspråkiga sidan, trots att området språkligt och kulturellt hörde till den finskspråkiga.
Minoriteten försörjde sig fram till medeltiden huvudsakligen på fiske och jakt. Boskapsskötsel och senare jordbruk började efterhand utövas i mindre skala. I början av 1500-talet fanns 30 skattlagda byar i minoritetsområdet. I början av 1600-talet etablerades de första nybyggena ovan lappmarksgränsen. Efter inrättandet av lappmarksplakatet 1673 fick sådana jordbruksfastigheter särskilda privilegier, exempelvis skattelättnader. Även bruksverksamhet etablerades i början av 1600-talet.
Den gemensamma finska kulturen var del av ett sammanhängande geografiskt finskspråkigt område som sträckte sig från norra Bottenviken ner till södra Finland och österut in i Ryssland.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
112
Tornedalingar, kväner och lantalaiset som språklig minoritet i Sverige
År 1809 förlorade Sverige nuvarande Finland till Ryssland. Den nya riksgränsen drogs genom det finskspråkiga området längs Torne, Muonio och Könkämä älvar. Därmed blev de finskspråkiga på den svenska sidan av Tornedalen språkligt och kulturellt en minoritet i Sverige, medan de finskspråkiga på den finska sidan blev den numerärt största språkliga gruppen i Finland. Svenska myndigheter kallade vid denna tidpunkt minoritetsområdet i Norrbotten för Finnbygden.
Jordbrukets och industrialiseringens utveckling
Efterhand utvidgades jordbruket i minoritetsområdet men det beskrevs vid sekelskiftet 1900 som irrationellt och primitivt. Med järnvägens framdragning till Gällivare och Kiruna i slutet av 1800-talet förändrades det tidigare lantbruksbaserade hushållet på landsbygden i grunden. Under några decennier byggdes järnvägar, vattenkraft och vägar i stor skala. Även skogsbruket utvecklades och blev mer storskaligt. Den ökande befolkningen i kombination med industrialiseringen gjorde att många inom minoriteten flyttade till industrisamhällen vid kusten och malmfälten.
Minoriteten ses som ett främmande element och hot av den svenska staten
Från 1840-talet spreds en inomkyrklig laestadiansk väckelse bland den samiska och finskspråkiga befolkningen i Sverige, Norge och Finland. Laestadianismen, som predikades på finska, sågs under 1800-talet som ett främmande element i Svenska kyrkan. För att ”civilisera” laestadianerna strävade Svenska kyrkan efter att utveckla skolväsendet och sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet.
Under början av 1900-talet växte även rasbiologiska idéer fram och 1922 etablerades det rasbiologiska institutet i Uppsala. Finskugriska grupper ansågs stå på en lägre utvecklingsnivå vilket, enligt rasbiologerna, hotade att degenerera den ”svenska rasen”.
Från 1809 och fram till 1960-talet förknippades minoritetsområdet också med olika militära hotbilder. Det ryska hotet underströks
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
113
under 1890-talets förryskning i Finland. Under 1940-talet utspelades andra världskriget på andra sidan gränsen och efterföljdes av kalla kriget. Minoritetsområdet blev en militär buffertzon mot ett tänkt hot österifrån.
Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken
År 1842 grundades den svenska folkskolan. Både samiska och finska användes inledningsvis som undervisningsspråk. Ett särskilt lönetillägg infördes 1869 för lärare som talade samiska eller finska. Även läromedel på samiska och finska utvecklades. Ecklesiastikdepartementet instiftade 1874 ett särskilt anslag, Finnbygdsanslaget, för att bygga ut och utveckla folkskolan i Tornedalen. Det användes ett år senare till att starta ett småskollärarseminarium i Haparanda. Kunskaper i finska var ett inträdeskrav för att bli antagen till småskollärarseminariet.
I takt med att den nationalistiska ideologin växte sig starkare, blev också införandet av det svenska språket i skolväsendet allt viktigare. År 1888 etablerades fyra folkskolor som finansierades av staten på villkor att svenska skulle vara det enda undervisningsspråket. I motsats till de övriga kommunala folkskolorna var staten alltså huvudman över dessa skolor, och kunde därför, via domkapitlet, ha kontroll över dem. Kravet på att enbart svenska fick användas som undervisningsspråk i de statliga skolorna innebar i praktiken ett förbud mot att tala finska.
Tornedalens folkhögskola grundades 1899 och finansierades från början via privata donationer, men fick också tidigt statligt stöd. Motiveringen bakom skolans inrättande var att den behövdes som ett värn mot den finska nationalismen, vars förespråkare anklagade svenska myndigheter för att försvenska Tornedalen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län startade ambulerande bildningskurser i svenskt språk och svensk kultur. Dessa kurser övertogs senare av Tornedalens folkhögskola. Bibliotekets stadgar tillät fram till 1950-talet endast litteratur på svenska, vilket i praktiken innebar att finskspråkig litteratur var förbjuden. Länsstyrelsen delade även ut gratis svenska tidskrifter och erbjöd föräldrar att skicka sina barn till svenskspråkig bygd under skolloven.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
114
Arbetsstugorna som etablerades 1903 var en form av internat dit barn flyttade från sju års ålder. Anledningen kunde vara att de levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan. Barnen fick genom arbetsstugan tillgång till undervisning i skolan där undervisningsspråket var svenska. Flickorna fick i arbetsstugorna lära sig att sköta hushåll medan pojkarna fick lära sig ett hantverksyrke. Senare infördes instruktioner till föreståndarinnorna att de skulle se till att barnen talade svenska. Instruktionen tolkades av föreståndarinnorna som att barnen skulle förbjudas att tala finska.
Sammanfattningsvis var målet med de olika utbildningarna att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet, men också att integrera minoriteten i det framväxande demokratiska samhället. I praktiken utformades utbildningarna som ett led i försvenskningen. Svenska kyrkan, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Skolöverstyrelsen var pådrivande institutioner. Försvenskningen fick kritik bl.a. från finska nationalister som ansåg att Sverige bedrev en assimilerande språkpolitik i minoritetsområdet.
Fortsatt undervisning på svenska efter andra världskriget
Efter andra världskriget betraktades de tidigare värdekonservativa nationalistiska värderingarna som alltmer främmande. Sverige gav stöd till FN-stadgan och allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Men det var fortsatt i praktiken förbjudet att tala finska i skolan. Många inom minoriteten var i högre grad än tidigare tvåspråkiga och utbildningarna i minoritetsområdet hade blivit en integrerad del av det nationella utbildningssystemet. Det ansågs självklart att skolbarnen inte skulle tala annat än svenska i skolan.
Förbud mot att tala finska i skolan tas bort
I slutet av 1950-talet väcktes kritiska röster mot den förda assimileringspolitiken. I riksdagen krävdes att förbudet att använda finska i skolan skulle tas bort. Riksdagen beslutade 1957 att upphäva de lokala förbuden mot att tala finska i skolorna. Skolöverstyrelsen kom samma år med ett påpekande till de lokala skolstyrelserna om att ta bort förbuden. Skolöverstyrelsen skickade 1965 ett nytt påpekande till de lokala rektorerna om att skolbarnen inte fick förbjudas att tala
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
115
finska i skolan och på raster. Det visar att förbudet då fortfarande fanns kvar på vissa håll.
Länsskolnämnden i Norrbotten kom i en utredning fram till att svenska fortsatt skulle vara undervisningsspråk men framhöll samtidigt betydelsen av att andra språk skulle beaktas i undervisningen. Genom hemspråksreformen blev det 1977 obligatoriskt för kommunerna att anordna modersmålsundervisning i finska men frivilligt för eleverna och deras föräldrar att välja.
Minoriteten organiserar sig
Minoritetens politiska organisering kan ses som en konsekvens av assimileringspolitiken. STR-T bildades 1981 i syfte att bevara minoritetens språk och kultur.
Förbundet vände sig mot att staten undertryckt och nedvärderat minoritetens språk och kultur. Meänkieli utropades vid invigningen av Meän Akateemi den 27 februari 1988 som eget språk. Det dröjde dock till 1999 innan meänkieli fick status som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige med det officiella namnet meänkieli. Sedan dess har STR-T och andra organisationer arbetat för att stärka minoritetens språk, kultur och identitet samt för att öka inflytandet och representationen i frågor som berör minoriteten. Organisationerna arbetar också som kunskapsstöd och samrådspartners till myndigheter och kommuner som har uppdrag som rör de nationella minoriteterna. Många meänkielitalande i Sverige menar att de har en lika lång historia som samerna i området. År 1999 bildades Kvenlandsforbundet som en transnationell organisation för de finskspråkiga minoriteterna i Norge och Sverige med krav på urfolksrättigheter. Föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset bildades 2019 i Kiruna, och är i dag en lokalförening till STR-T.
1.6 En bred definition av vad som omfattas av assimileringspolitik
Enligt kommittédirektivet ska kommissionen granska och kartlägga assimileringspolitiken som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historia synliggörs. En närmare definition av begreppet assimilering finns dock inte i direktiven.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
116
Ordet assimilering betyder kortfattat att omvandla något till större likhet med omgivningen. Assimilering i ett sociologiskt perspektiv är den process varigenom individer eller grupper av annan etnisk bakgrund absorberas i den dominerande kulturen i ett samhälle. Att bli assimilerad innebär att anta egenskaperna hos den dominerande kulturen i en sådan grad att det blir omöjligt att skilja den assimilerade gruppen från andra medlemmar av samhället.
Den kartläggning som kommissionen ska genomföra enligt kommittédirektivet handlar om de ageranden under 1800- och 1900-talen som ledde till införandet av det svenska språket och svenska sedvänjor inom meänkielitalande områden. Direktivet beskriver hur såväl staten som Svenska kyrkan och eventuellt andra aktörer varit delaktiga i att på olika sätt undertrycka minoriteten, dess språk och dess kultur. Vidare nämns att den förda assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. Men direktivet beskriver även andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten, t.ex. industrialisering, förflyttning av arbetskraft och uppbyggandet av välfärdssamhället. Därutöver ska kommissionen analysera omfattningen av och orsakerna till att minoriteten utsattes för rasbiologiska undersökningar och hur dessa finansierades.
Inom ramen för uppdraget har 161 intervjuer genomförts. Ytterligare 32 intervjuer ligger till grund för Lars Elenius undersökning av skol- och språkpolitiken (Skolbarn mellan två språk). Av intervjuerna framgår att en majoritet har upplevt en ofrivillig förlust av bland annat språk och kultur. Men det framgår även att intervjupersoner har upplevt olika grader av tvång i samband med assimileringen och att intervjupersonernas erfarenheter är mångfacetterade. Exempelvis uppger flera att det har varit positivt att få lära sig svenska och bli en del av det svenska samhället men att det var fel att det skedde på bekostnad av det egna språket och kulturen.12 Intervjupersonernas berättelser om upplevd skam över och stigmatisering av det egna språket och kulturen som en följd av assimileringspolitiken är mycket vanliga. Kommissionen har eftersträvat en bred och allsidig kartläggning av assimileringspolitiken genom att synliggöra intervjupersonernas olika upplevelser.
12 Intervju 11, 23, 34, 52, 60, 67, 68, 88, 141, 146.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
117
Kommissionen har som utgångspunkt för sin kartläggning fokuserat på assimileringspolitikens anspråk på språk- och kulturförändringar och de konsekvenser som detta har fått för minoriteten inom en rad olika områden. I flera intervjuerna har det framkommit att frågor om rätten till renskötsel, mark, vatten, jakt och fiske är centrala för minoriteten.
Utövandet av traditionella näringar anses vara en del av rätten till ett kulturliv enligt artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt artikeln ska de som tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk. Kommittén för mänskliga rättigheter, som granskar efterlevnaden av konventionen, har tolkat att rätten till ett eget kulturliv innefattar traditionella näringar kopplade till användandet av markresurser, så som jakt och fiske.13
Minoriteten har sedan lång tid tillbaka bedrivit jakt och fiske. Minoriteten har även historiskt ägnat sig åt renskötsel. Flera personer som kommissionen har intervjuat upplever att de har fråntagits sina rättigheter avseende renskötsel, mark, vatten, jakt och fiske som en del av den statligt förda assimileringspolitiken.14 Dessa frågor kan anses omfattas av kommissionens uppdrag att analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten. Mot den bakgrunden och i syfte att ge en bred bild av assimileringspolitikens konsekvenser för minoriteten har kommissionen bedömt att även frågor om renskötsel, jakt, fiske, mark och vatten som en del av minoritetens kulturarv, ska omfattas av kommissionens kartläggning.
Sammanfattningsvis syftar kommissionens kartläggning av assimileringspolitik till att ge en bred och allsidig bild av den politik som har inneburit att minoriteten helt eller delvis förlorat eller haft svårigheter att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sin identitet.
13 General Comment adopted by the Human Rights Committee under article 40, paragraph 4, of the International Covenant on Civil and Political Rights. CCPR/C/21/Rev.1/Add. 5, 26 April 1994. 14 Intervju 12, 14, 47, 69, 71, 81, 88, 96, 158, 161.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
118
1.6.1 Vad är en kränkning eller ett övergrepp?
Kommissionen har granskat och kartlagt historiska oförrätter i form av kränkningar och övergrepp som begåtts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. För att kunna göra det behöver kommissionen definiera vad som kan anses utgöra en kränkning eller ett övergrepp i detta sammanhang.
Ett sätt att bedöma vad som ska anses vara en kränkning eller ett övergrepp är att utgå från individens subjektiva upplevelse. Eftersom en central del i kommissionen uppdrag är att samla in berättelser från enskilda är det oundvikligt att den enskildes subjektiva upplevelse blir avgörande för bedömningen.
Ett annat sätt att bedöma vad som ska anses vara en kränkning eller ett övergrepp är att jämföra eller granska agerandet i relation till någon form av måttstock eller norm för att bedöma om det var förkastligt i relation till måttstocken eller normen i fråga. Att i efterhand granska ett historiskt skeende eller ett förhållningssätt i förhållande till dagens värderingar är givetvis vanskligt. I vissa fall framgår i kommissionens material att en dåtida norm har överträtts. Kommissionen ser dock inte en sådan överträdelse som en förutsättning för att anse att en handling utgjort en kränkning eller övergrepp.
Begreppet kränkning kan förstås på två sätt: – För det första är det en juridisk term som avser ett angrepp mot
en persons integritet. Sådana kränkningar av mänskliga rättigheter kan vara fysiska och kopplade till våldsbrott men också verbala i fråga om olaga hot. De inrymmer ofta ett tydligt maktperspektiv, särskilt om de riktar sig mot individer som har svårt att värna sin integritet. – För det andra kan kränkning vara ett mindre precist begrepp för
en upplevd oförrätt riktad mot en individ eller ett kollektiv, med syftet att förnedra, diskriminera eller skapa rädsla.
I den senare bemärkelsen kan det vara rimligt att låta begreppet stå för subjektivt upplevd och kränkande behandling, även om handlingen inte juridiskt hade definierats som en kränkning.
Begreppet övergrepp kan vara synonymt med kränkning, och det är sällan meningsfullt att göra skillnad mellan dessa begrepp. Övergrepp kan, liksom kränkning, vara av såväl fysiskt som känslomässigt slag. En skillnad som kan göras mellan övergrepp och kränkning är
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
119
att övergrepp handlar om handlingar som även objektivt sett anses innefatta våld, tvång och övervåld dvs. det handlar inte enbart om den subjektiva upplevelsen.
Utifrån denna begreppsanvändning har utsatta i historien och deras efterkommande generationer rätten att definiera en kränkning. Kränkningar saknar en tydlig avgränsning i tid och överskrider inte sällan generationsgränser på så sätt att även efterkommande generationer som inte har upplevt kränkningen, kan känna sig kränkta. I försoningssammanhang framstår detta perspektiv som särskilt viktigt.
1.6.2 Statens ansvar för assimileringspolitiken och retroaktivitetsdilemmat
Frågan om den svenska statens ansvar för de historiska orättvisor som minoriteten har drabbats av har funnits med som en central fråga under kommissionens hela arbete. Ansvarsfrågan är en viktig länk mellan kommissionens historiska kartläggning och kommissionens förslag till åtgärder. Det som har framkommit i kommissionens kartläggning, har aktualiserat frågan om vem eller vilken aktör som ska anses vara ansvarig för den assimileringspolitik som minoriteten utsatts för. Frågan har tagits upp både i de intervjuer kommissionen genomfört och i de forskarrapporter kommissionen beställt. Det har även förts en bredare debatt i samhället om detta.
Ansvarsfrågan har både handlat om kränkningar som har drabbat enskilda och om hur assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp. I detta avsnitt förs ett resonemang kring olika utgångspunkter för hur man kan se på ansvarsfrågan. I kapitel 12 redogörs för kommissionens bedömning i ansvarsfrågan i förhållande till staten och Svenska kyrkan. Det är viktigt i sammanhanget att understryka att kommissionen inte har i uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats.
Frågan om ansvar för historiska orättvisor är komplex då den väcker frågor kring hur man ska förhålla sig till det retroaktivitetsdilemma som uppstår: kan man hålla en nutida aktör ansvarig för historiska orättvisor som drabbat en folkgrupp i en annan tid och under andra förutsättningar? Anspråk på upprättelse och försoning har ofta möjliggjorts av förändrade värderingar och i vissa fall förändrad lagstiftning.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
120
En del av de orättvisor som uppmärksammas i dag kan ha bedömts helt annorlunda när de inträffade. Det faktum att kränkningar och övergrepp har begåtts i en annan tid, med andra värderingar, behöver dock inte betyda att de alltid var förenliga med lag eller ansågs moraliskt acceptabla. Ansvarsfrågan bör därför inte avfärdas lättvindigt med hänvisning till att de historiska orättvisorna ägde rum i en annan tid.
Det finns flera tänkbara utgångspunkter för hur man kan se på ansvarsfrågan beroende på vad syftet är. Om ersättning ska betalas ut till enskilda för tidigare kränkningar blir ansvarsfrågan ofta en juridisk fråga. Om det däremot handlar om att brett kartlägga historiska kränkningar och övergrepp utan att se till ansvarsfrågan i enskilda fall, kommer ansvarsfrågan mer att handla om vilken aktör som kan anses ta det moraliska ansvaret för det inträffade och vill eller kan ta det politiska ansvaret för att gottgöra de historiska orättvisorna.
Staten kan anses ha ett moraliskt ansvar att kompensera för historiska orättvisor även om det inte finns ett juridiskt ansvar att ersätta den drabbade. Ett exempel på det synsättet är när den svenska staten i gottgörande syfte gav ekonomisk kompensation till personer som steriliserats mot sin vilja eller som utsatts för allvarlig vanvård i den sociala barnavården.15 Fokus vid den typen av ersättning ligger på den utsattas behov av upprättelse. Det behöver då inte nödvändigtvis vara klarlagt vem som kan lastas för de historiska orättvisorna men det som har skett måste på något sätt anses vara förknippat med utövandet av politisk auktoritet.
En annan möjlig utgångspunkt är att diskutera statens ansvar för att komma till rätta med vad som kan kallas bestående orättvisor. När ett samhälle präglas av stor ojämlikhet som består över lång tid kan man enligt detta synsätt inte komma till rätta med problemen utan att förstå orättvisornas historiska rötter och hur tidigare kränkningar lever kvar i utsatta gruppers kollektiva minne. Med sådant fokus på historiska orättvisors verkningar i dagens samhälle blir det inte lika avgörande att slå fast vem som varit ansvarig för ett visst beslut. Vad som i stället hamnar i förgrunden är att staten ofta är den enda aktören som i dag har kapacitet att gottgöra. Men även med detta synsätt finns anledning att undersöka hur det som har skett var förknippat med utövandet av politisk auktoritet.
15 Prop. 2011/12:160 Ersättning av staten till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser
i samhällsvården och prop. 1998/99:71Ersättning av staten till steriliserade i vissa fall.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
121
En tredje potentiell utgångspunkt är att argumentera för att den aktör som dragit nytta av en orättvisa kan ha ett ansvar för att gottgöra den. Den som har dragit nytta av någon annans orätta handlande – även om det skett ofrivilligt – kan ha ett ansvar.
Slutligen behöver frågan om principalansvar nämnas. Principalansvar kan kortfattat beskrivas som en arbetsgivares ansvar för skador orsakade av arbetstagare. I kommissionens kartläggning har det framkommit att särskilt barn har farit illa på arbetsstugor eller i skolan där ansvaret för missgärningar kan anses vila på de ansvariga för institutionen.
Assimileringspolitiken var sanktionerad av staten och de kränkningar och övergrepp som människor upplevde var en direkt eller indirekt följd av assimileringspolitiken. Oaktat hur det förhåller sig med ansvarsfrågan är det klarlagt att assimileringspolitiken har lett till en skada för den förfördelade parten. Det handlar bl.a. om att språket skambelagts och i flera fall gått förlorat, förlust av kulturella näringar samt upplevelser av rasbiologiska undersökningar. Konsekvenserna av detta lever vidare än i dag och innebär bl.a. att minoriteten inte har haft och än i dag i praktiken inte har lika rättigheter och möjligheter som befolkningen i övrigt. För att en försoningsprocess överhuvudtaget ska vara möjlig behöver bestående missförhållanden åtgärdas.
Det som framkommit gällande statens och Svenska kyrkans agerande och oförmåga eller underlåtenhet att skydda enskilda – särskilt barn – skulle med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänskliga rättigheter som framgår av bl.a. regeringsformen och Sveriges internationella åtaganden, såsom konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) och Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Staten kan inte anses vara juridiskt ansvarig för kränkningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folkrättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter hade trätt i kraft. Däremot har staten, utifrån utgångspunkten att staten har ett ansvar för att komma till rätta med bestående orättvisor som lever vidare i dag, ett moraliskt ansvar för assimileringspolitikens konsekvenser och att reparera den skada som uppstått. Därutöver har staten ett rättsligt ansvar att i dag vidta åtgärder som främjar minoritetens kultur och identitet (se nästa avsnitt).
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
122
Svenska kyrkan var fram till 2000 en del av staten och ansvarade bland annat för utbildningsfrågor. Som trossamfund och myndighetsutövare hade Svenska kyrkan en ledande roll i verksamhet som riktades mot minoriteten.
Sammanfattningsvis bör staten ta ansvar för de historiska kränkningarna och övergreppen som minoriteten utsatts för. Kommissionen utvecklar sin bedömning i ansvarsfrågan i kapitel 12.
1.6.3 Staten har en skyldighet i dag att främja förutsättningarna för minoritetens kultur och identitet
Sverige är skyldigt både genom nationell rätt och folkrätt att vidta nödvändiga åtgärder för bevarandet av minoritetens språk och kultur. En minoritets rätt till sin kultur och identitet kommer till uttryck i regeringsformens bestämmelse om att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.
Oförmågan eller underlåtenheten att skydda minoritetens kultur och språk strider mot regeringsformens 2 § och mot 4 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk om att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska enligt samma bestämmelse även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska särskilt främjas. Vidare har det allmänna enligt 8 § språklagen (2009:600) ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.
Sverige är även folkrättsligt skyldigt att främja minoritetens kultur och språk. Enligt ramkonventionens artikel 4 har Sverige åtagit sig att främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och majoritetsbefolkningen inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet. Enlig ramkonventionens artikel 5 punkt 1 har Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en inhemsk minoritet ska ges möjlighet att bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. Vidare ska konventionsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel avhålla sig från åtgärder som syftar till assimilering av personer som tillhör natio-
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
123
nella minoriteter mot deras vilja och skydda personer från varje åtgärd som syftar till sådan assimilering. Enligt språkstadgan ska staten vidta åtgärder för att främja minoritetsspråken, samt underlätta och uppmuntra till användning av dessa (artikel 7).
Sammanfattningsvis är Sverige skyldigt enligt både nationell rätt och folkrätt att främja förutsättningarna för minoriteten att behålla sin kultur och sin identitet i form av språk, traditioner och kulturarv.
1.6.4 Kommissionens syn på sanning och försoning
I kommissionens delbetänkande Ko ihmisarvoa mitathiin/Då män-
niskovärdet mättes (SOU 2022:32) diskuteras begreppen sanning och
försoning i avsnitt 1.3. Kommissionen avser inte att upprepa det som skrivs där utan hänvisar till avsnittet. Kommissionen utvecklar nedan sin syn på sanning och försoning i förhållande till den kartläggning kommissionen gjort.
För att försoning ska vara möjlig krävs en korrekt, sammanhängande och allsidig redogörelse för händelser, erfarenheter och upplevelser. Förutom rent historiska händelser handlar det om erfarenheter och upplevelser av betydelse för minoriteten, både på individuell och kollektiv nivå. Utifrån den utgångspunkten har kommissionens ambition varit att beskriva – de faktiska historiska händelserna och hur dessa påverkat mino-
riteten, – de olika erfarenheter och upplevelser som finns inom minoriteten
och hur dessa påverkat minoriteten.
Historiska händelser redovisas främst utifrån den kunskap kommissionen har fått från de forskningsrapporter som kommissionen beställt. Det handlar om en redovisning av historiska händelser som kan verifieras utifrån skriftliga källor.
De olika erfarenheter och uppfattningar som finns inom minoriteten redovisas med utgångspunkt i intervjumaterialet. Materialet visar på ett mönster i assimileringspolitiken vad gäller till exempel förlust av språk och rätt till naturresurser samt bristande möjligheter till inflytande till följd av att minoritetens organisationer saknar tillgång till forum för dialog och tillräckliga ekonomiska medel. Samtidigt är det viktigt att nämna att erfarenheter och upplevelser kan
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
124
skilja sig åt mellan personer inom minoriteten. Det finns exempelvis personer med både negativa och positiva upplevelser av försvenskningspolitiken.
För att göra en så informerad sanningsenlig beskrivning som möjligt har kommissionen använt sig av olika källor. Kommissionen har ofta diskuterat relationen mellan dessa källor och reflekterat kring exempelvis olika tidsepoker, kopplingar mellan händelser, hur historiska händelser påverkat nutiden och de metodfrågor som intervjuinsamlingen gett upphov till (se kapitel 5).
1.6.5 Utgångspunkter för en upprättelse- och försoningsprocess
Regeringen har i direktiven slagit fast att den svenska assimileringspolitiken har drabbat minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. Ett erkännande av minoritetens och de enskildas lidande utgör en utgångspunkt för upprättelseprocessen.
Upprättelseprocesser innehåller vanligtvis16 följande delar: – Sanningssökande och dokumentation. – Erkännande och ursäkt. – Kompensation, ekonomisk eller av annat slag. – Åtgärder för att förhindra upprepning.
Ambitionen om upprättelse och försoning berör många relationer, exempelvis den mellan minoriteten och majoritetssamhället och mellan olika grupper inom minoriteten. Att uppnå upprättelse, och förhoppningsvis så småningom försoning, kan innebära att relationen mellan exempelvis de som utsatts och de ansvariga aktörerna, eller mellan olika minoritetsgrupper, omvärderas och utvecklas under processen. En sådan omvärdering kan till exempel innebära inslag av konflikt och avståndstagande, liksom fördjupade insikter, acceptans och återuppbyggnad av tillit. En upprättelseprocess behöver ges tid och utrymme för dialog mellan de inblandade och inom den grupp
16 SOU 2011:9 Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga
försummelser i samhällsvården, s. 49.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
125
som varit utsatt. Kommissionen gör bedömningen att den fördjupade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationer kan ske först efter att kommissionen lämnat sitt slutbetänkande. Kommissionens kartläggning och granskning kan därför närmast beskrivas som starten på en längre process.
Kommissionens arbete med att påbörja en upprättelseprocess bör även ses som del av en internationell trend av att stater tar ansvar för historiskt agerande. Liknande processer har tidigare genomförts i andra länder, vilket behandlas närmare i kapitel 3. I kapitel 13 redogör kommissionen närmare för sin bedömning av förutsättningar för en upprättelse och försoningsprocess.
127
2 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
2.1 Förenta nationerna (FN)
Det internationella ramverket för skyddet av de mänskliga rättigheterna tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Den följdes år 1966 av två internationella konventioner: konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionerna är juridiskt bindande för de stater som tillträtt dem – däribland Sverige. Därefter har det inom FN utvecklats ett antal internationella konventioner till skydd för utsatta individer på områden inom vilka det visat sig finnas ett särskilt skyddsbehov.
Sverige har anslutit sig till en majoritet av de centrala FN-konventionerna om mänskliga rättigheter och rapporterar regelbundet till relevanta FN-mekanismer om det nationella arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, bl.a. till de olika konventionernas särskilda kommittéer.
I artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter anges att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Bestämmelsen innebär dels ett förbud mot diskriminering, dels en skyldighet för stater att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart.
I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) finns även särskilda bestämmelser om minoriteter och språk. I artikel 30 anges att i stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning, ska ett barn som tillhör en sådan grupp inte förvägras rätten att tillsam-
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
128
mans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag.
I UNESCO-konventionen mot diskriminering i utbildning från 1960 erkänns rätten för medlemmar av nationella minoriteter att bedriva egen undervisningsverksamhet, inklusive att upprätthålla skolor samt, beroende på varje stats undervisningspolitik, att använda sig av eller undervisa i deras eget språk.
FN:s generalförsamling antog 1992 en deklaration om minoriteters rättigheter som inte är juridiskt bindande, men som däremot kan vara vägledande för medlemsstaterna. Enligt deklarationen ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att personer som tillhör minoriteter ska kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna ska vidare skapa förutsättningar för personer som tillhör minoriteter att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter ska ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet.
Agenda 2030
FN:s generalförsamling antog den 25 september 2015 resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling. Agendan innebär att alla medlemsländer i FN förbundit sig att arbeta för att uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar värld till år 2030. Agendan innehåller 17 mål och 169 delmål som i Sverige kallas de globala målen. Dessa ersätter de tidigare milleniemålen, men är mer omfattande. Till skillnad från milleniemålen, som i praktiken blev relevanta enbart för låg- och medelinkomstländer, är målen i Agenda 2030 universella och ska tillämpas i alla länder som gemensamt bär ett ansvar för dess genomförande. De är också integrerade och odelbara.
Agenda 2030 tydliggör att hållbar utveckling är avgörande för en gemensam framtid och att alla tre dimensionerna av hållbar utveckling, den ekonomiska, den miljömässiga och den sociala, måste samverka. Agendan underlättar och stödjer ett sektorsövergripande arbete på alla nivåer i samhället vilket är en förutsättning för en hållbar utveckling.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
129
De nationella minoriteternas rättigheter har direkt koppling till flera mål och delmål i agendan, bl.a. mål tre om god hälsa och välbefinnande, mål fyra om god utbildning för alla och mål tio om minskad ojämlikhet. Att säkerställa efterlevnaden av de nationella minoriteternas rättigheter är ett led i processen för att uppfylla de globala målen och i förlängningen att genomföra Agenda 2030.
2.2 Europarådet
Europarådet bildades efter andra världskriget för att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Inom ramen för organisationen har två konventioner utarbetats till skydd för minoriteter och deras språk. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter trädde i kraft den 1 februari 1998.1Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk trädde i kraft den 1 mars.2 Både konventionerna ratificerades av Sverige år 2000.
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är sedan 1995 svensk lag. I artikel 14 anges att åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i konventionen ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Inom Europarådet finns Europadomstolen för mänskliga rättigheter som i vissa fall kan pröva klagomål från enskilda gällande kränkningar av Europakonventionen.
2.2.1 Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
I samband med att Sverige ratificerade ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter angavs att de nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Konventionen syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som enskilda personer som tillhör nationella minoriteter.
1 Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, SÖ 2000:2. 2 Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, SÖ 2000:3.
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
130
Konventionen innehåller bestämmelser som garanterar nationella minoriteter en rad mänskliga rättigheter och grundläggande friheter: bl.a. skydd från diskriminering, fientlighet och våld, mötes-, förenings-, yttrande-, tanke-, samvets- och religionsfrihet samt åsikts- och yttrandefrihet på det egna språket. Staterna som tillträtt konventionen åtar sig vidare att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt.
Sveriges genomförande av ramkonventionen har kritiserats
Europarådet har tillsatt en rådgivande kommitté som övervakar att ramkonventionen följs. De stater som har ratificerat ramkonventionen är skyldiga att vart femte år rapportera om genomförandet av den.
Kommittén har i den senaste avslutade granskningen från september 2018 rekommenderat att Sverige omedelbart bör vidta bl.a. följande åtgärder: – Stärka tillämpningen på lokal nivå av lagen om nationella mino-
riteter och nationella minoritetsspråk; ändra lagstiftningen i de fall där den föreskriver ett alltför stort utrymme för skönsmässig bedömning; införa ett effektivt rättsmedel i händelse av bristande efterlevnad av lagen. – Öka tillgängligheten till undervisning i och på minoritetsspråk, i
synnerhet genom att göra minoritetsspråksläraryrket attraktivare; i nära samarbete med minoritetsföreträdare utarbeta en vittomfattande policy för nationella minoritetsspråk i förskoleutbildningen och motsvarande förskollärarutbildning.
Kommittén rekommenderar att Sverige därutöver vidtar bl.a. följande åtgärder: – Säkerställa att den rättsliga och institutionella ramen ger personer
som tillhör minoriteter tillräckligt skydd mot diskriminering och att Diskrimineringsombudsmannen fortsätter att ha bekämpning av diskriminering av personer som tillhör minoriteter högt på dagordningen.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
131
– I samarbete med minoritetsföreträdare ta fram och tillämpa ade-
kvata metoder för insamling av disaggregerade och anonyma data om situationen för personer som tillhör nationella minoriteter, med iakttagande av såväl internationella skyldigheter avseende skydd av personuppgifter som principen om frivillig och fri självidentifikation. – Fortsätta satsningar på att främja nationella minoritetsspråk ge-
nom digitala medier samtidigt som man beaktar det fortsatta behovet av traditionella medier; involvera minoritetsföreträdare i framtagandet av sändningstillståndet för nästa tillståndsperiod. – Vidta kraftfulla åtgärder så att äldre som tillhör nationella minori-
teter kan få vård och omsorg på sitt minoritetsspråk. – Säkerställa att läroböcker och andra läromedel samt program- och
kursplanerna (university curricula) för lärarutbildningen innehåller relevant och aktuell information om nationella minoriteter så att kraven om detta i den nationella läroplanen uppfylls. – Stödja digitala resurser för undervisning på och i minoritetsspråk,
i synnerhet på de mindre använda minoritetsspråken och varieteter av dessa.3
Kritik inom ramen för den pågående granskningen
Sverige lämnade in sin senaste rapport angående efterlevnaden av ramkonventionen i juni 2021. Den rådgivande kommittén gjorde ett s.k. landbesök i Sverige i mars 2023 i syfte att inhämta ytterligare information. STR-T har skickat in en s.k. skuggrapport till den rådgivande kommittén med synpunkter på Sveriges efterlevnad av konventionen.
I rapporten framkommer följande: Språkfrågan är viktig men STR-T är kritisk till att minoritetens kultur och historia inte ges utrymme i olika sammanhang där minoriteten inkluderas. Exkluderingen, osynliggörandet och förminskningen av minoriteten och dess angelägenheter ter sig alltmer systematisk. Statens exkludering av minoriteten i viktiga frågor och den icke likvärdiga behandlingen av
3 Resolution CM/ResCMN(2018)9 on the implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden. https://search.coe.int/cm/Pages/result_details.aspx?ObjectId=09000016808d5a35.
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
132
minoriteter stärker motsättningar som staten en gång skapat genom sin beblandning i folkgruppernas liv och leverne. Det återstår arbete inom äldreomsorg, språk och utbildning för att meänkieli ska ha förutsättningar att leva. Den kritiserade utbildningskedjan är fortfarande mycket bristfällig och uppföljning saknas, vilket gör det enkelt för huvudmän att inte efterleva lagen. Slutligen uttrycker STR-T stor oro för minoritetens framtid och meänkielis överlevnad.4
2.2.2 Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
Huvudsyftet med språkstadgan är att skydda Europas kulturella mångfald. Språkstadgan bygger på insikten att det finns ett stort antal minoriteter som lever i Europa och att vissa av dessa minoriteters språk hotas att försvinna. Varje stat väljer vilka nationella minoritetsspråk som ska skyddas under språkstadgan och nivån på detta skydd. Staten ska dessutom peka ut inom vilket eller vilka geografiska områden förstärkt skydd ska ges.
Enligt språkstadgan krävs det att ett landsdels- eller minoritetsspråk ska ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket ska skilja sig från det officiella språket. Vidare ska språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande. Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen. Om ett språk inte uppfyller kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddsnivån lägre och mer allmänt hållen. De olika skyddsnivåerna beskrivs närmare i olika delar av konventionen. Del I innehåller en rad inledande bestämmelser. Del II innehåller generella mål och principer som gäller alla de språk en stat har erkänt. I del III beskrivs det förstärkta skyddet som går längre än grundskyddet.
Finska, meänkieli och samiska uppfyller kravet på historisk geografisk anknytning och omfattas därmed av skyddet enligt del III inom ett visst angivet område. Det innebär att talare av finska, meänkieli och samiska har särskilt starka rättigheter i vissa delar av Sverige.
4 Allvarlig negligering, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaisets kommentarer
gällande Sveriges femte rapport till Europarådet, skuggrapport, 2023-03-18.
Komm2023/00072/Ku 2020:01-85.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
133
Rättigheterna handlar bland annat om tillgång till utbildning, massmedier och samhällsservice på sitt språk. Jiddisch och romani chib är territoriellt obundna språk i Sverige. För dessa språk gäller skydd enligt del II i konventionen, som handlar om att främja språkens användning i landet men som inte är lika detaljerade.
Sveriges genomförande av språkstadgan har kritiserats
Europarådet har tillsatt en expertkommitté som övervakar att staterna skyddar och respekterar rättigheterna i språkstadgan. De stater som har ratificerat stadgan är skyldiga att vart tredje år rapportera om genomförandet av dess artiklar.
Expertkommittén rekommenderar i sin senaste granskning av Sverige att särskilt följande rekommendationer prioriteras:
1. Att inkludera språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
2. Att se till att modersmålsundervisningen uppfyller de krav som anges i konventionen och erbjuder en adekvat språkundervisning som gör att eleverna kan uppnå fullt utvecklad kompetens i de berörda språken.
3. Att öka utbudet av tvåspråkig undervisning för finska och samiska, och se till att tvåspråkig undervisning erbjuds även för meänkieli.
4. Att se till att undervisning i förskolan, eller en avsevärd del av undervisningen i förskolan, är på samiska, finska och meänkieli, i alla relevanta kommuner.
5. Att utveckla ett lärarutbildningssystem som utgår från såväl de minoritetsspråkstalandes behov som situationen för respektive språk.
Sverige ska senast den 1 december 2023 informera Europarådets expertkommitté om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rekommendationerna.5
5 Recommendation CM/RecChL(2023)2 of the Committee of Ministers on the application of the
European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden. Adopted by the Committee
of Ministers on 19 April 2023. https://search.coe.int/cm/pages/result_details.aspx?objectid=0900001680aaf818.
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
134
2.3 Nationell reglering om nationella minoriteter och minoritetsspråk
Regeringsformen (1 kap. 2 §) föreskriver att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Nu gällande lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft 1 januari 2010. Lagen innehåller bestämmelser om nationella minoriteter, nationella minoritetsspråk, förvaltningsområden och rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt bestämmelser om förskola och äldreomsorg.
Samtliga kommuner och andra myndigheter är skyldiga att informera minoriteterna om deras rättigheter. De är också skyldiga att skydda och främja minoriteternas språk och kultur. Särskilt viktigt är barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur. Dessutom är kommuner och andra myndigheter skyldiga att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem.
I förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på minoritetsspråken. De personer som vill använda sitt minoritetsspråk i kontakten med kommuner och andra myndigheter har rätt att göra detta både muntligt och skriftligt. Även den som är part eller ställföreträdande part i ett mål eller ärende i domstol har rätt att använda minoritetsspråket i domstol.
Den 1 januari 2019 trädde ändringar i lagen i kraft som innebär att rättigheter och skyldigheter stärktes ytterligare. Lagändringen innebär bl.a. ett förstärkt skydd för samiska, finska och meänkieli inom förvaltningsområdena. Kommunerna och regionerna är t.ex. skyldiga att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och dessa ska på begäran kunna lämnas ut till den myndighet som har uppföljningsansvar för lagen. Rätten till service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska, meänkieli respektive samiska har också stärkts.6 Den 1 mars 2022 trädde en ändring till lagen i kraft som innebär att förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med minoriteterna i sådana frågor.7
6 SFS 2018:1367. 7 SFS 2022:68.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
135
2.4 Regeringens politik för de nationella minoriteterna
Regeringens mål för politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.8 Effekterna av de minoritetspolitiska målen följs upp inom tre delområden: – diskriminering och utsatthet, – inflytande och delaktighet, och – språk och kulturell identitet.9
Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitikens utveckling årligen. I deras senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 konstateras att regeringens mål långt ifrån är uppnått. Den övergripande bilden vad gäller kommuners och regioners arbete inom det minoritetspolitiska området är att det inte har skett några tydliga framsteg sedan 2019.10
8Prop. 2008/09:1Budgetpropositionen för 2009, utg.omr. 1. 9Prop. 2008/09:158Från erkännande till egenmakt. Regeringens strategi för de nationella mino-
riteterna.
10
Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022. Länssty-
relsen Stockholm, rapport 2023:11.
137
3 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset var den första kommission av detta slag som tillsatts i Sverige. I kommissionens uppdrag ingick att följa arbetet i Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar samt motsvarande arbete i Finland, och i andra länder. I denna del beskrivs uppdraget och arbetet i Norges och Finlands kommissioner samt uppdraget och arbetet i Kanadas och Grönlands sannings- och försoningskommissioner. Även relevanta svenska exempel på arbete för upprättelse och försoning beskrivs nedan.
Mot bakgrund av arbetet i ovannämnda sannings- och försoningskommissioner och relevanta svenska exempel sammanfattas slutligen de lärdomar som kan dras angående förutsättningarna för arbetet i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
3.1 Sannings- och försoningskommission som verktyg
En sannings- och försoningskommission är ett självständigt organ som granskar historiska händelser och söker sanningen om vad som verkligen hänt, ofta under en specifik tidsperiod och i förhållande till utpekade parter. Det handlar ofta om att kartlägga omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller andra övergrepp som staten eller andra aktörer i maktposition har begått. Något som också ofta betonas är att sanningskommissioner förväntas genomföra en oberoende granskning av det som hänt.
En sannings- och försoningskommission har i de flesta fall till uppgift att beskriva vad som skett och att identifiera aktörer som varit ansvariga för, eller bidragit till, att det kunnat ske. Den samlar
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
138
in uppgifter om det som hänt genom att lyssna på personer som varit utsatta eller delaktiga och genom att granska dokument och arkiv. Genom att synliggöra dessa händelser kan personer som varit utsatta få upprättelse. Det kan bidra till försoning och läkande, och att konflikter på sikt minskar.
En närliggande term är vitbok. Vitbok har använts i många olika sammanhang men främst som benämning för dokumentation i relation till skuld- och ansvarsfrågor. Som exempel kan de vitböcker som svenska Utrikesdepartementet publicerade för att dokumentera Sveriges agerande under andra världskriget nämnas. Skillnaden mellan begreppen är att en sanningskommission även har ett kompensatoriskt och framåtsträvande syfte, medan en vitbok ofta stannar vid en granskning av vad som hänt.
En sannings- och försoningskommission ska tillhandahålla möjligheter för dem som utsatts för övergrepp att få upprättelse, återställa deras rätt till sanning samt främja samhällsförändringar som förhindrar en upprepning.1
Andra begrepp som brukar användas i sammanhanget är bl.a. reparativ rättvisa (restorative justice), gottgörelsepolitik (reparations politics) och övergångsrättvisa (transitional justice). Begreppet övergångsrättvisa är en samlingsterm för de processer och mekanismer som ingår i ett samhälles agerande för att hantera konsekvenserna av att allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter skett. Övergångsrättvisa handlar om offren, deras rättigheter och värdighet. Den syftar till ansvarsutkrävande, erkännande och gottgörelse, exempelvis i form av skadestånd, för dem som utsatts för kränkningar och övergrepp. Detta kan behöva ske via kanaler och processer som ligger utanför det ordinarie rättssystemet. Genom rättsliga processer, politiska reformer eller andra åtgärder är målet att förhindra att något liknande sker igen.2
För att uppnå upprättelse är en viktig komponent att det fastställs vem som varit ansvarig.3 I vilken mån och i vilken form ansvarsutkrävande ska ske är centrala frågor i en diskussion om övergångs-
1 Se bl.a. Arvidsson 2018, Sanningskommission på svenska: Riksdagsdebatt om upprättelse och an-
svarsutkrävande för historiska orättvisor i Mänskliga rättigheter i samhället, Arvidsson, Halldenius
och Sturfelt (red.). 2 ICJT (International Center for Transitional Justice) 2013, What Is Transitional Justice? https://www.ictj.org/what-transitional-justice. 3 ICJT 2013, Truth Seeking – Elements of Creating an Effective Truth Commission, s. 3.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
139
rättvisa. Ibland har amnesti erbjudits i utbyte mot att förövarna ger vittnesmål. Ibland har det krävts någon form av botgöring.
Sannings- och försoningskommissioner i andra länder har ofta tillsatts efter kolonialisering, folkmord, statsorganiserad terror och inbördeskrig, och då varit en del i en större process av övergångsrättvisa. Kommissionerna har i flera fall varit del av omfattande och långsiktiga samhällsförändringar, för att till exempel skapa fred eller att etablera rättssäkerhet och fungerande, demokratiska institutioner. Genom att klarlägga skeenden och motiv bakom konflikter har målet varit att olika grupper ska kunna fortsätta leva tillsammans efter motsättningarna.
Under senare år har sannings- och försoningskommissioner också inrättats i västerländska länder som redan är demokratier. Både syfte, direktiv och process för dessa kommissioner skiljer sig från de kommissioner som tillsatts i tidigare konfliktområden. Mandatet är ofta mer begränsat, till exempel till att arbeta med kartläggning av historiska skeenden i syfte att bidra till upprättelse för en specifik minoritet. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset ingår i denna senare kategori av sanningskommissioner. Detsamma gäller för de norska och finska kommissionerna som beskrivs nedan, liksom för den kanadensiska och grönländska som beskrivs i avsnitt 3.5. Även de vitböcker om förtryck av romer och samer, samt utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården som refereras i avsnitt 3.6, hör således dit.
3.2 Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar
3.2.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag
Under 2018 beslutade Norges Storting om en sannings- och försoningskommission för att granska statens förnorskningspolitik samt statens kränkningar av samer, kväner och norgefinnar. Sedan det ursprungliga direktivet skrevs har uppdraget utvidgats till att även omfatta en kartläggning av den norska statens behandling av skogsfinnar.
De senaste 30 åren har det vidtagits åtgärder för att råda bot på de allvarliga negativa konsekvenser som norska myndigheters förnorskningspolitik har fått för de nämnda minoriteterna. Den norska statens ansvar för att säkra samernas rätt att utveckla sin kultur, sitt
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
140
språk och sin gemenskap regleras i den norska grundlagen sedan 1988. År 1989 inrättades det norska Sametinget och ett år senare, 1990, ratificerade Norge som första land i världen ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder (ILO 169). Den s.k. Finnmarksloven, en lag som syftar till att förvalta Finnmarkens naturresurser på ett balanserat och hållbart sätt, trädde i kraft 2005. Norska staten har också bett om ursäkt för den tidigare förda politiken gentemot samerna. När Norge ratificerade Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk år 1999, fick kväner och norgefinnar ställning som nationella minoriteter i Norge. Kvänska blev erkänt som nationellt minoritetsspråk i Norge 2005.
De oförrätter som samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar har blivit utsatta för påverkar fortfarande förhållandet mellan dessa grupper och majoritetsbefolkningen. Under en längre tid, framför allt från och med 2010-talet, växte det bland minoriteterna fram en frustration över det glapp man upplevde fanns mellan de formella rättigheterna som den norska staten förbundit sig till och bristen på implementering i praxis.4 Begäran om en offentlig kommission med uppdrag att granska förnorskningspolitiken och dess konsekvenser lades fram av norska Sametinget första gången 2014.5
3.2.2 Kommissionens uppdrag och arbete
Kommissionen, vars officiella namn var Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner avslutade sitt arbete den 1 juni 2023. Kommissionens uppdrag sammanfattades i följande punkter: – Kommissionen skulle göra en historisk kartläggning som beskrev
norska myndigheters politik och verksamhet gentemot samer och kväner/norskfinnar lokalt, regionalt och nationellt.
4 Johnsen 2021, Negotiating the meaning of TRC in the Norwegian context, s. 24 i (red.) Guðmarsdóttir, Sigríður, et al. Trading Justice for Peace? Reframing reconciliation in TRC pro-
cesses in South Africa, Canada and Nordic countries.
5 Mandat för Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner, https://www.stortinget.no/no/Stortinget-ogdemokratiet/Organene/sannhets--og-forsoningskommisjonen/sannhets--ogforsoningskommisjonens-mandat/.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
141
– Konsekvenserna av förnorskningspolitiken skulle undersökas.
Kommissionen skulle ta reda på hur förnorskningspolitiken har påverkat majoritetsbefolkningens syn på samer och kväner/norskfinnar samt undersöka politikens effekter fram till i dag. – Kommissionen skulle föreslå åtgärder som bidrar till försoning.
Syftet med granskningen var att lägga en grund för ett erkännande av samers, kväners, norgefinnars och skogsfinnars erfarenheter av norska myndigheters assimilerings- och förnorskningspolitik och de konsekvenser som dessa erfarenheter har lett till både på grupp- och individnivå. Avsikten var också att sprida kunskap om myndigheternas och den norska statens behandling av minoriteterna och minoriteternas kultur. Huvudmålsättningen var att kommissionen genom detta skulle lägga grunden för en fortsatt försoning mellan majoritetsbefolkningen och samer, kväner, norgefinnar respektive skogsfinnar.
Den norska kommissionen, liksom den svenska, uppmuntrades att ha ett nordiskt perspektiv och att ha regelbunden kontakt med kollegor i de andra nordiska länderna.
Kartläggning av förnorskningspolitiken och dess konsekvenser
Den viktigaste delen av den norska kommissionens arbete var att undersöka den politik som norska myndigheter bedrev gentemot samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar, lokalt, regionalt och nationellt, från 1800-talet fram till i dag. Kommissionen hade i uppdrag att undersöka och dokumentera ideologin bakom de åtgärder som vidtogs, samt vilka konsekvenser åtgärderna fick. Skolväsendets roll, liksom andra religiösa, akademiska, kulturella eller sociala institutioners och organisationers verksamhet, ingick.
Det ansågs viktigt att belysa skillnader mellan och inom de olika grupperna eftersom den politik som genomfördes inte var likadan gentemot de olika minoriteterna. Tidigare forskning visar exempelvis att den norska staten definierade kväner, norgefinnar och samiska grupper som gränsminoriteter, bl.a. av säkerhetspolitiska skäl, och utsatte dem för mer repressiva åtgärder än andra minoriteter. I kartläggningen ingick också frågan om hur förnorskningspolitiken påverkat majoritetsbefolkningens uppfattning om minoriteterna, samt om det funnits några skillnader mellan hur män och kvinnor behandlades.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
142
Slutligen skulle kommissionen undersöka förekomsten av hat, diskriminering och andra konsekvenser av förnorskningspolitiken för dagens samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar. Detta skulle främst ske rörande minoriteternas utövande av språk och kultur men också utifrån andra materiella, sociala, hälsomässiga och identitetsmässiga perspektiv.
Kommissionen uppmuntrades även att bidra till att följeforskning kunde genomföras och att den kunskap som kommissionen tog fram spreds till allmänheten. Det gjordes exempelvis inom ramen för projektet Trucom – Expectations, Truth and Reconcilliation in a Democratic Welfare State – som genomförs under åren 2020–2024 vid Norges arktiska universitet.6 Projektet har granskat den norska kommissionens arbete och effekter. Det etablerades också ett forskningsnätverk (ReconTrans) bestående av forskare från Sydafrika, Kanada och Norge som under 2018–2023 arbetat med jämförande studier av sannings- och försoningsprocesser i dessa länder. Boken
Trading Justice for Peace gavs ut av nätverket 2021.7
Organisering av kommissionens arbete
Norges kommission var en arbetande kommission, vilket innebar att ledamöterna arbetade aktivt. Några ledamöter var med på öppna möten och genomförde intervjuer medan andra ledamöter arbetade med slutrapporten.
Sekretariatet hade sin arbetsplats på Handelshögskolan i Tromsö. Arbetet i sekretariatet bestod av intervjuarbete men också efterföljande arbete, till exempel dokumentation av intervjuer, upprättande av avtal med intervjupersoner och analys av material. Sekretariatet tog också emot insänt material för analys och arkivering. Arkivering av insänt material gjordes också digitalt för att alla ledamöter skulle ha tillgång till det. Sekretariatet hade två praktikanter som ansvarade för transkribering av intervjuerna.
6 Läs mer om projektet Trucom – Expectations, Truth and Reconcilliation in a Democratic Welfare State på följande länk: https://uit.no/project/trucom_no. 7 Guðmarsdóttir, Regan och Solomons 2021, Trading Justice for Peace – Reframing Reconcilia-
tion in TRC Processes in South Africa, Canada and Nordic Countries, s. 6.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
143
Metod för insamlande av personliga berättelser
Kommissionen arbetade med två typer av möten: stora öppna möten och mindre kaffemöten. Vid de stora mötena kunde enskilda hålla kortare anföranden om oförrätter som har skett och hur dessa skulle kunna gottgöras. Mötena spelades in och live-sändes på kommissionens Youtube-kanal i den mån det var tekniskt möjligt. Det var både ett sätt att tillgängliggöra mötena för de som inte kunde vara där och ett sätt att dokumentera berättelser. Kommissionen eftersträvade att samarbeta med lokala aktörer, till exempel arrangerades möten tillsammans med kommunen.
Enskilda intervjuer gjordes både av sekretariatet och ledamöterna i samband med de större mötena och vid kaffemöten. Kommissionen ingick även avtal med ett antal olika organisationer för att göra intervjuer (bl.a. Arran lulesamisk senter).
Medieuppmärksamhet inför de stora mötena kunde innebära både för- och nackdelar. Å ena sidan var synliggörandet något kommissionen eftersträvade, men å andra sidan kunde medieuppmärksamheten ibland avskräcka människor från att medverka.
Det krävdes omfattande administrativa förberedelser inför mötena, bl.a. gjorde kommissionen lokal efterforskning om ortens historia.
Konsekvenser av förnorskningspolitiken
Kommissionen slår i sin slutrapport fast att förnorskningspolitiken har lett till allvarliga konsekvenser för samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar. Samisk, kvänsk och skogsfinsk kultur har nedvärderats historiskt, vilket medfört en språk- och kulturförlust, men även en kunskapsbrist om dessa grupper i befolkningen. Förnorskningsprocessen har, tillsammans med andra samhällsförändringar, dessutom lett till att minoriteternas traditionella näringar har blivit hårt pressade.
Även efter det att förnorskningspolitiken avvecklats fortlever attityderna och strukturerna som assimileringspolitiken skapat. Ett exempel på konsekvenser när det gäller språkförlusten är att flera samiska språk är allvarligt hotade. För skogsfinnar är språkskiftet redan genomfört, eftersom det inte längre finns skogsfinnar som lärt sig språket från sina föräldrar.
Många barn får inte undervisning i sitt minoritetsspråk i skolan eftersom det saknas lärare som kan undervisa på samiska och kvänska.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
144
Språkförlusten har medfört att minoriteternas kultur i liten grad överförs till nästa generation.
När det gäller de traditionella näringarna, t.ex. rennäring och fiske, har de samiska rättigheterna trängts undan av andra intressen i de samiska områdena.
När det gäller kunskap om minoriteterna i det norska samhället är den fortfarande låg trots att kännedom om samiska språk, kultur och traditioner utgjort en integrerad del av de nationella läroplanerna i många år.
Utöver minoriteternas språk- och kulturförlust är en konsekvens av assimileringspolitiken att den norska befolkningen gått miste om den rikedom minoriteternas språk och kultur kan bidra med.
Förslag till åtgärder för försoning
De åtgärder som den norska kommissionen har föreslagit syftar till att skapa större jämlikhet mellan majoritets- och minoritetsbefolkningen. Enligt uppdraget kan det t.ex. handla om åtgärder för att fortsätta främja de samiska, kvänska och finska språken och kulturerna eller för att informera och sprida kunskap om förnorskningspolitiken och dess effekter.
De förslag kommissionen lade fram rör områdena kunskap och kunskapsförmedling, språk, kultur, förebyggande av konflikter och implementering av regelverk.
Inom området kunskap och kunskapsförmedling föreslås bl.a. att: – ett nationellt kunskapscenter om förnorskningspolitik och orätt-
visa, med ansvar for forskning, dokumentation, kunskapsförmedling och försoningsarbete, inrättas, samt att – kunskapsspridningen om förnorskningspolitiken och dess konse-
kvenser stärks i grundskolan, gymnasieskolan samt på högskolor och universitet.
Inom området språk föreslås bl.a. att: – en nationell satsning på kontinuerlig språkutbildning för kvänska
och samiska språk genomförs, från förskola till vuxenutbildning, samt att
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
145
– det tas fram en handlingsplan för kvänska för att öka antalet språk-
användare, så att kvänskan på sikt kan lyftas från del II till del III i den europeiska språkstadgan.
Inom området kultur föreslås bl.a. att: – de ekonomiska ramarna för samiska, kvänska och skogfinska turist-
näringar och institutioner stärks, samt – en omfattande och långsiktig nationell satsning på samisk, kvänsk,
norskfinsk och skogsfinsk kultur genomförs som ett led i försoningsarbetet.
Inom området förebyggande av konflikter föreslås bl.a. att: – en utredning genomförs om inrättandet av ett permanent rådgiv-
ande organ för regeringen i frågor som rör nationella minoriteter, inklusive former för medbestämmande, – en kartläggning av egendoms- och nyttjanderätter i områdena
utanför Finnmárku/Finnmark/Finmarkku genomförs i enlighet med internationell rätt. Detta ska innefatta rätt till renbete utanför dagens renskötseldistrikt och nationella minoriteters nyttjanderätt genom hävd.
Inom området implementering av regelverk föreslås bl.a. att: – en översyn av bristande genomförande av beslut på det minori-
tetspolitiska området inleds som ett led i Stortingets styrning av förvaltningen, – myndigheterna uppmanas att stärka utbildningen för offentligt
anställda om samer, kväner och skogsfinnar och deras rättigheter.
3.3 Finlands sannings- och försoningskommission för samer
3.3.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag
Finland var ett av de första länderna att underteckna den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk 1992. Finland ratificerade även Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minori-
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
146
teter 1998. Samerna erkändes som urfolk i Finland 1999 och deras rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur är inskriven i grundlagen. Sametinget grundades 1996.
I oktober 2021 tillsatte den finländska regeringen, i nära samarbete med sametinget och skolternas8 byastämma, Sannings- och försoningskommissionen för samer.9 I juni 2022 pausades arbetet till följd av att två av kommissionens fem medlemmar samt kommissionens generalsekreterare avgick, eftersom de ansåg att det saknades förutsättningar för att uppdraget skulle kunna uppfyllas. Kritik riktades bl.a. mot regeringens hantering av samernas rätt till mark, vatten och naturresurser. I samband med att arbetet skulle återupptas i december 2022 utbröt en konflikt om definitionen av samer i samband med en utredning om en ny reglering av vem som ska få rösta i Sametinget i Finland. Sametinget krävde att den finska regeringen skulle säkerställa samernas rätt till självbestämmande genom att samerna själva får rätten att avgöra vem som är same, och därmed över förutsättningarna för medlemskap i samiska institutioner. Att detta inte säkerställts upplevdes som att staten fortsätter att kränka samernas rättigheter, vilket ansågs försvåra möjligheterna att samtidigt bedriva en trovärdig sannings- och försoningsprocess.10 Kommissionen skulle från början ha lämnat sin slutrapport den 30 november 2023, men har fått förlängd tid till den 31 december 2025.
3.3.2 Kommissionens uppdrag och syfte
Målet för kommissionens arbete är att sammanställa och synliggöra samernas erfarenheter av finländska statens och olika myndigheters agerande och de konsekvenser som detta fått för samerna. Sannings- och försoningskommissionens uppgifter är att: – identifiera och bedöma diskriminering både i det förflutna och
i dag, inklusive statens assimileringspolitik,
8 På svenska: ”skoltsamer”. 9 Statsrådet 2021, Sannings- och försoningskommissionen för samer inleder sitt arbete i Finland, pressmeddelande, 2021-10-28, https://valtioneuvosto.fi/sv/-//10616/sannings-ochforsoningskommissionen-for-samer-inleder-sitt-arbete-i-finland. 10 Statsrådet 2023, Statsrådet antog meddelande om främjande av likabehandling, jämställdhet
och icke-diskriminering, pressmeddelande, 2023-08-31, https://vnk.fi/sv/-/statsradet-antog-
meddelande-om-framjande-av-likabehandling-jamstalldhet-och-icke-diskriminering.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
147
– identifiera tidigare kränkningar av rättigheter samt utreda hur dessa
påverkar samerna och deras samhälle i dag, – lägga fram föreslag för främjande av kontakten såväl mellan samerna
och staten som samerna emellan, samt – öka medvetenheten om samerna som Finlands urfolk.
Syftet med sannings- och försoningsprocessen är m.a.o. att identifiera och bedöma diskriminering – både historiskt och i dag. I det ingår att granska statens assimileringspolitik och kränkningar av rättigheter samt utreda hur dessa påverkat och påverkar samerna och det samiska samhället. Det ingår också att lägga fram förslag för att främja kontakten såväl mellan samerna och finska staten som samerna emellan. Avsikten är att finländska staten som resultat av processen ska ta sitt ansvar att tillsammans med sametinget, skolternas byastämma och andra samiska aktörer, främja samernas rättigheter i Finland.
Kartläggning och synliggörande av samernas erfarenheter
11
Målet med kommissionens arbete är att det ska bli en grund för försoning mellan samerna och staten. I det ingår att skapa förändringar på strukturell nivå och ett gemensamt förtroende, som förbättrar samernas möjligheter att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. En del av detta är samernas traditionella näringar med deras nära koppling till frågor som rör mark och vatten.
Kommissionens kartläggning ska sammanställa samernas erfarenheter av statens och olika myndigheters agerande och de effekter dessa aktörers ageranden har haft och fortsätter att ha för samerna som urfolk.
Ett ytterligare mål för kommissionens arbete är att öka kunskapen om samerna och samisk kultur bland majoritetsbefolkningen för att på så sätt skapa förutsättningar för en positiv utveckling av relationerna mellan minoritets- och majoritetsbefolkningen.
11 Vid tidpunkten för utformandet av detta betänkandes hade arbetet i Finlands sannings- och försoningskommission inte kommit så långt att arbetsmetoder och åtgärdsförslag närmare kunnat presenteras.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
148
Samråd med andra nordiska kommissioner
I mandatet framgår att samerna är ett folk som är bosatt i fyra länder och att motsvarande sannings- och försoningsprocesser pågår eller planeras i Norge och Sverige. Därför finns det enligt mandatet anledning att beakta ett nordiskt perspektiv och skapa kontakter med de övriga kommissionerna i Norden.
3.4 Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket
Regeringen beslutade i november 2021 om en sanningskommission för det samiska folket i syfte att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv samt dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska också synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2025.12
3.4.1 Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen
Sedan 2010 omnämns det samiska folket särskilt i en grundlagsbestämmelse om främjandet av minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv (1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen). I den proposition där förslaget lämnades uttalade regeringen att samerna har en särställning som erkänt urfolk här i landet.13
Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra skrev 2008 ett brev till dåvarande ansvariga minister med krav på att regeringen skulle inrätta en sanningskommission för samerna. Därefter bedrev även Sametinget ett förberedelsearbete i frågan fram till 2019.
Sametinget begärde i en framställning till regeringen 2019 att regeringen skulle finansiera en process för att i samarbete med Sametinget inrätta en oberoende sanningskommission om den svenska
12 Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess
konsekvenser för det samiska folket.
13Prop. 2009/10:80En reformerad grundlag, s. 189.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
149
statens övergrepp mot det samiska folket. Regeringen beslutade i juni 2020 att tilldela Sametinget särskilda medel för förberedelser och förankring i det samiska samhället inför etablerandet av en sanningskommission (Ku2019/01253, A2020/01285).14
Sametinget redovisade i mars 2021 uppdraget och lyfte då fram några områden som Sametinget ansåg att kommissionen borde granska, men påpekade att angelägna perspektiv och erfarenheter kunde saknas i rapporten. Regeringen delade Sametingets uppfattning om behovet av en allsidig granskning. I november 2021 beslutade regeringen direktivet till en sanningskommission med uppgift att kartlägga och granska den politik som förts mot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.15
3.4.2 Kommissionens uppdrag och arbete
Kommissionen har ett brett uppdrag och det är kommissionens uppgift att närmare bestämma vilka områden som ska granskas och hur arbetet ska bedrivas. Uppdraget begränsas inte till en viss tidsperiod utan avser tiden fram till i dag. Kommissionen ska bl.a. – kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och
relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken, – sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas
historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer, samt – lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar
försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.
14 Ku2019/01253 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess
konsekvenser för det samiska folket.
15 Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess
konsekvenser för det samiska folket.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
150
Kartläggning av den politik som förts mot samerna
Kommissionen ska kartlägga och granska den politik som förts mot samerna, och vilka konsekvenser den haft för det samiska folket. Centralt i arbetet är insamlingen av berättelser och vittnesmål från samer. I övrigt ska granskningen och kartläggningen genomföras inom fyra huvudområden: – Lagstiftning och gränsdragningar rörande mark och vatten med
mera (området innefattar även exploatering av naturresurser). – Tvångsförflyttningar av samer. – Renskötselrätten (särskilt konsekvenserna av 1928 års renbeteslag). – ”Lapp-ska-vara-lapp”-politiken, rasbiologin och skingring av det
samiska kulturarvet (området innefattar även språk- och skolpolitik).
Andra områden kan tillkomma utifrån teman som kommer upp under intervjupersonernas berättelser.
Organisering av kommissionens arbete och metod för insamling
Kommissionens ledamöter sammanträder regelbundet. Sekretariatets leds av en huvudsekreterare som ansvarar för att fördela arbetet. Sekretariatet har sin arbetsplats i Stockholm men också i andra delar av landet.
Insamling av berättelser och vittnesmål från samer sker huvudsakligen via enskilda intervjuer eller genom skriftliga underlag. Kommissionen håller även s.k. samtalsmöten under 2023 och början av 2024 på den svenska sidan av Sápmi och på några större orter i södra Sverige. Syftet med mötena är att sprida information om kommissionens uppdrag och ta del av synpunkter och förslag på uppdraget från minoriteten under informella samtal. Ett annat viktigt syfte är att informera om möjligheten att dela sin berättelse vid en enskild intervju.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
151
3.5 Andra tidigare exempel på sannings- och försoningskommissioner
I följande avsnitt beskrivs det arbete som genomförts av Kanadas och Grönlands sannings- och försoningskommissioner under 2000talet. Dessa två exempel har valts eftersom det finns likheter med den svenska Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Likheterna består i att Kanada och Grönland, liksom Sverige, är stabila demokratier som tillsatt kommissioner för att göra upp med historiska oförrätter begångna inom ramen för nuvarande statsskick. I det grönländska sammanhanget finns dock också en relevant kolonial historia med den danska staten. Kommissionerna i dessa länder har, likt den svenska kommissionen, arbetat för upprättelse för grupper som funnits i länderna sedan före statsbildningen och som utsatts för kränkningar och övergrepp som en del i en statlig assimileringspolitik.
3.5.1 Kanada
Sannings- och försoningskommissionen i Kanada upprättades som ett resultat av en rättslig uppgörelse, Indian Residential Schools Settle-
ment Agreement, som drivits fram av ursprungsbefolkningen i landet.
Kanadas ursprungsbefolkning består av tre grupper: (First Nations, Métis och Inuit).16 Kommissionen arbetade specifikt med sanning och försoning i relation till internatskolor (Indian Residential schools) där ursprungsbefolkningen tvingades att gå under 1800- och 1900talen i syfte att kristnas och integreras. Kommissionens arbete pågick under perioden 2008 till 2015.
Övergrepp och tvång inom internatskolsystemet
Internatskolor för ursprungsbefolkningen (Indian Residential Schools) inrättades på 1840-talet. Olika kyrkor var tillsammans med staten ansvariga för verksamheten fram till 1969. Därefter tog staten ensam över ansvaret. Barn som tillhör ursprungsbefolkningen tvingades från sex års ålder att bo på internatskolorna. Det formella tvånget togs
16 Queen’s University, Canada, Terminology Guide: https://www.queensu.ca/indigenous/ways-knowing/terminology-guide.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
152
bort 1948 men i praktiken fanns det kvar genom hot om framför allt ekonomiska sanktioner som riktats mot föräldrar som inte sänt sina barn till skolorna.
Barnen som bodde på skolorna fick inte prata sitt eget språk eller praktisera sin religion och kontakten med familjen var bristfällig. Det skedde psykiska, fysiska och sexuella övergrepp på barnen. Skolorna var överfyllda, hade dåliga sanitära förhållanden och brist på medicinsk vård. Detta ledde till en hög dödlighet bland barnen. Uppskattningsvis 70 000 till 80 000 personer lever i dag med erfarenheter från internatskolorna.
Bakgrund och beslut om inrättande av en sannings- och försoningskommission
Under 1990-talet började tidigare elever från internatskolorna berätta om övergrepp som de hade utsatts för under vistelsen på skolorna. Flera berättelser publicerades i media och skadeståndsmål inleddes. Den kanadensiska regeringen inrättade kommissionen Royal Com-
mission on Aboriginal Peoples (RCAP) 1991, med uppdrag att under-
söka hur situationen för ursprungsbefolkningen skulle kunna bli mer jämbördig i förhållande till majoritetsbefolkningen. Kommissionens rapport lyfte bl.a. fram problemet med internatskolorna.17
Regeringen antog en handlingsplan 1998 och framförde samtidigt en ursäkt till dem som hade utsatts. En fond för olika lokala stödprojekt för tidigare internatskolelever (Aboriginal Healing Fund) och ett nytt departement etablerades. En uppgift för departementet blev att förhandla fram en uppgörelse mellan regeringen och dem som lämnat in skadeståndskrav.
Representanter för Kanadas ursprungsbefolkning, Assembly of
First Nations (AFN), krävde bl.a. olika typer av stöd, ekonomisk
kompensation och inrättandet av en sanningskommission för att en rättvis uppgörelse skulle kunna uppnås. En stor grupptalan ledde 2007 till den uppgörelse som nämnts ovan, Indian Residential Schools
Settlement Agreement, som slöts mellan AFN och den kanadensiska
regeringen.18 Målet innefattade omkring 15 000 personer med erfaren-
17 The Royal Commission on Aboriginal Peoples (RCAP) 1996, Report of the Royal Commis-
sion on Aboriginal Peoples.
18 Nagy 2014, The Truth and Reconciliation Commission of Canada: Genesis and design, s. 206, James 2021, The Structural Injustice Turn, the Historical Justice Dilemma and Assigning Responsibility with the Canadian TRC Report, s. 189.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
153
het från internatskolorna och var den största grupptalan i Kanadas historia. Som en konsekvens inrättades en sannings- och försoningskommission med uppdrag att kartlägga ursprungsbefolkningens erfarenheter från internatskolorna, samt vilka konsekvenser internatskolesystemet haft.19
Kommissionens uppdrag och arbete
Baserat på uppgörelsen mellan AFN och den kanadensiska regeringen etablerades kommissionen med målet att bidra till sanning, läkande och upprättelse. Kommissionen arbetade utifrån ett antal principer, bl.a. skulle det finnas frivillighet och flexibilitet för dem som ville dela med sig av sin berättelse. Processen skulle vara representativ, öppen och respektfull med målet att de som utsatts skulle vara i centrum och få inflytande över processen på olika sätt.20
Kommissionen bestod av en ordförande och två ledamöter samt ett sekretariat och en bredd av kompetenser anställdes för att genomföra uppdraget. En särskild kommitteé (Indian Residential School
Survivor Committee) med representanter från olika organisationer
för ursprungsbefolkningen bistod bl.a. kommissionen.
I det inledande skedet av kommissionens arbete uppstod konflikter gällande kommissionens inriktning. Det handlade bl.a. om huruvida kommissionen främst skulle fokusera på en kartläggning av vad som skett eller främst på försoning, och ledde till att samtliga tre kommissionärer avgick inom det första året av kommissionens arbete. Tre nya ledamöter återupptog arbetet igen 2009. Slutdatum för kommissionens mandat flyttades dessutom fram från 2013 till 2014.
Kommissionens kartläggningsarbete
Sannings- och försoningskommissionen i Kanada arbetade särskilt med konsultationer med ursprungsbefolkningens institutioner, organisationer och överlevande som del i kartläggningsarbetet. Kommis-
19 Government of Canada, About the Truth and Reconciliation Commission, https://www.rcaanc-cirnac.gc.ca/eng/1450124405592/1529106060525. 20 Mandate for the Truth and Reconciliation Commission, Indian Residential Schools Settlement, Official Court Website, https://www.residentialschoolsettlement.ca/SCHEDULE N.pdf. Stanton 2022, Canada’s Truth and Reconciliation Commission, i Reconciling Truths – reimagining Public Inquiries in Canada, s. 112.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
154
sionen intervjuade personer som tidigare varit elever på internatskolorna, deras familjer och lokalsamhällen samt tidigare personal på skolorna. Totalt inhämtades över 6 500 vittnesmål. Utöver detta anordnades nationella evenemang i olika delar av landet för att uppmärksamma och utbilda kring internatskolsystemet och dess konsekvenser. Kommissionen anpassade arbetet för att de som delade med sig av sina berättelser skulle känna sig trygga. Dels genomfördes personliga intervjuer med enskilda, dels inhämtades berättelser vid publika forum. Det gick också att lämna in skriftliga vittnesmål.
Ursprungsbefolkningens egna riter, principer och traditioner var en viktig del av processen för att skapa ett kulturellt lämpligt och tryggt sammanhang för personerna att berätta om sina erfarenheter. Bland annat gavs berättartraditionen utrymme och kommissionen deltog vid ursprungsbefolkningens egna ceremonier.
Allmänheten involverades också genom att de gavs möjlighet att i öppna möten konfronteras med och reflektera kring historien, sin egen bakgrund och framtid.
Kommissionens resultat och åtgärder
Som en del i den kanadensiska kommissionens uppdrag ingick att etablera ett forskningscenter och säkerställa att kommissionens arkiv bevaras. Kommissionen etablerade ett permanent, nationellt center för sanning och försoning (National Center for Truth and Reconcilia-
tion) som riktar sig till alla kanadensare. Målet är att centret ska fun-
gera som en plats för fortsatt lärande och dialog om erfarenheterna på internatskolorna, även för kommande generationer.
Kommissionen sammanställde även en rapport och en lista med vad som kallas Calls to Action, med uppmaningar till flera aktörer, också utanför regeringen. Som exempel kan nämnas uppmaningar till lokala parlament, partier och högskolor.21
Kritik och efterspel
Kritiker av den kanadensiska processen har pekat ut flera begränsningar i kommissionens uppdragsbeskrivning. En sak som lyfts fram är inriktningen på kommissionens mandat och den begränsade möjlig-
21 Truth and Reconciliation Commission of Canada 2015, Truth and Reconciliation Commission
of Canada: Calls to Action.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
155
heten till ansvarsutkrävande, t.ex. möjligheten att kalla vittnen, vilket kan vara ett viktigt led i att etablera sanningen om vad som har hänt.22
En ytterligare aspekt som kritiserats är att det inte går att påbörja ett arbete för upprättelse när det koloniala förtrycket av ursprungsbefolkningen fortfarande pågår. Det krävs att staten respekterar ursprungsbefolkningens rättigheter i praktiken för att det ska finnas förutsättningar för upprättelse och försoning. Avsaknad av rättvisa och gottgörelse har bl.a. påtalats.23
Kommissionens Calls to Action berörde olika teman, så som barns välfärd, utbildning, hälsa, språk och kultur samt rättvisa. Uppmaningarna riktade sig till aktörer på olika nivåer, så som administrativa och beslutande organ på lokal och federal nivå, inklusive ursprungsbefolkningens självstyrande institutioner. Uppmaningar riktades också till aktörer inom sjukvården, utbildningsväsendet och rättssystemet. Det handlade till exempel om behov av uppföljningsprogram, ny lagstiftning, att fler från ursprungsbefolkningen ska få arbete inom olika sektorer där de varit underrepresenterade och att kurser skulle ges om internatskolsystemets historia och ursprungsbefolkningens rättigheter. Debatten om dessa rekommendationer pågår fortfarande. Bland annat på temat tillgång till rättvisa har frågan om ekonomisk kompensation fortsatt att diskuteras. Kommissionens rekommendation nr 27 om obligatorisk utbildning för advokater om historien och konsekvenserna av internatskolesystemet ledde även till debatt efter att en namninsamling inkommit från advokater som tyckte att kursen skulle tas bort.24
Från forskare inom bl.a. arkeologi och historia har det även uttryckts oro för att s.k. ”residential school denialism” (förnekelse av internatskolesystemet) har blivit vanligare i den mediala debatten i Kanada.25De som är förnekare ifrågasätter om det som framkommit om internatskolesystemet verkligen har hänt, trots att det finns bevis för detta.
22 James 2012, A Carnival of Truth? Knowledge, Ignorance and the Canadian Truth and Recon-
ciliation Commission, s. 189–190, Nagy 2014, The Truth and Reconciliation Commission of Canada: Genesis and design, s. 200–201.
23 Park 2015, Settler Colonialism and the Politics of Grief Theorising a Decolonising Transitional
Justice for Indian Residential Schools, s. 276–277.
24 Spheres of Influence 2021, The Limits of Canada’s Truth and Reconciliation Commission. 25 Society for American Archaeology 2022, Joint Statement on Indian residential School
Denialism, https://www.saa.org/quick-nav/saa-media-room/news-article/2022/06/10/joint-
statement-on-indian-residential-school-denialism, University of Lethbridge 2023, Truth
before Reconciliation: How to Identify and Confront Residential School Denialism,
https://www.ulethbridge.ca/research/centres-institutes/institute-child-and-youthstudies/truth-reconciliation-how-identify-and.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
156
3.5.2 Grönland
Den grönländska försoningskommissionen tillsattes för att belysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Det fanns bl.a. stor skillnad i hur kolonialtiden och utvecklingen därefter upplevdes mellan generationer, grupper och individer. Arbetet pågick under perioden 2014–2017. Kommissionens sex medlemmar utsågs av Naalakkersuisut (den grönländska regeringen) och bestod av personer med expertkunskap inom olika områden, bl.a. från akademien. Knutet till kommissionens arbete fanns också en referensgrupp vars medlemmar utsetts från de politiska partierna i det grönländska parlamentet (Inatsisartut). Referensgruppens uppgift var att komma med synpunkter, förslag eller rekommendationer, medan kommissionen hade beslutsmandatet.26
Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen
Grönland var formellt en dansk koloni fram till 1953, då Grönland i stället blev ett danskt län. Åren efter 1953 kantades dock av fortsatt debatt om relationen mellan Danmark och Grönland och om danska myndigheters hantering av frågan. Efter intensivt politiskt arbete infördes grönländskt självstyre 1979. Självstyret utvidgades ytterligare 2009 då grönländarna erkändes som ett folk med självbestämmanderätt enligt folkrätten. I samband med detta aktualiserades frågan om självständighet. Aleqa Hammond (premiärminister på Grönland 2013–2014), gjorde ett uttalande om att hon såg en kommission för upprättelse som ett steg i processen för självständighet.
Naalakkersuisut tillsatte den grönländska försoningskommissionen 2014 för att göra upp med den grönländska historien och det koloniala arvet. Innan kommissionen tillsattes var tanken att den grönländska försoningskommissionen skulle förhålla sig både till en intern försoning inom det grönländska samhället, och till försoning mellan Grönland och Danmark, vilket framfördes till den dåvarande danska regeringen. Den danska regeringen menade dock att Danmark inte hade behov av en försoningsprocess och ville därför inte medverka. Sedan dess har den danska regeringen dock verkat för att
26 Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017, Vi forstår fortiden, Vi tager
ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid, s. 11–13.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
157
tillsätta andra historiska utredningar som innebär en fortsatt uppgörelse med den koloniala historien.
Kommissionens uppdrag och arbete
Mot bakgrund av den danska regeringens val att inte medverka i försoningsprocessen, ingick det inte i kommissionens uppdrag att undersöka den danska statens ansvar som kolonialmakt. I stället låg kommissionens fokus helt på försoningsprocessen inom Grönland och inom den grönländska befolkningen.27
En huvuduppgift för kommissionen var att skapa förståelse för olika perspektiv mellan generationer, grupper, individer och samhällen, som kunde ligga till grund för en grönländsk försoningsprocess. Kommissionen arbetade med fyra perspektiv på försoning: – Individens försoning med sig själv och sin personliga bakgrund. – Individens försoning med sin egen historia. – Försoning mellan grupperna i det grönländska samhället. – Försoning mellan generationer.
Kommissionens mål var att genom en försoningsprocess bidra till ökad kunskap om historien för att skapa bättre möjligheter till ett inkluderande och respektfullt samhälle med tolerans för mångfald.
Kommissionen genomförde intervjuer om erfarenheter av historiska trauman såsom tvångsförflyttningar och att som barn skickas från Grönland till familjer i Danmark för att lära sig danska. Andra aspekter som lyftes fram var språklig diskriminering och den nedvärderande synen på grönländare. Frågan om vem som ska betraktas som grönländare och därmed kan representera ett grönländskt perspektiv diskuterades också i intervjuerna.
27 Justice info.net 2020, Lessons from the Greenlandic reconciliation process, https://www.justiceinfo.net/en/43949-lessons-from-the-greenlandic-reconciliationprocess.html, Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017, Vi forstår for-
tiden, Vi tager ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid, s. 15–16.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
158
Kommissionens kartläggningsarbete
Kommissionens arbete bestod i att initiera olika aktiviteter i syfte att blottlägga utmaningar och motsättningar i det grönländska samhället som orsakats av det koloniala arvet. Ett mål var att skapa dialog, inblick i historiska händelser och förståelse för diversiteten bland befolkningen på Grönland, i syfte att skapa bättre förutsättningar för framtiden.
Kommissionen arbetade med olika perspektiv på försoning, så som individers försoning i förhållande till sin egen historia och försoning mellan generationer. Den historiska kartläggningen kombinerades med insamling av grönländarnas berättelser och medborgarmöten där enskilda gavs möjligheten att via intervjuer berätta sin egen livshistoria. Kommissionen genomförde 58 intervjuer. Utöver det genomfördes en sociologisk studie med telefonintervjuer med över 900 personer om identitet, språk och sociala utmaningar.
Flera forskarrapporter togs fram inom kommissionens uppdrag. Rapporterna handlade om koncentrationspolitiken i Grönland under perioden 1940–200928, införandet av födelsekriteriet29 och dess konsekvenser samt om det grönländska språket. Kommissionen använde olika metoder för att sprida arbetet till allmänheten. Förutom att anordna medborgarmöten och genomföra intervjuer anordnades konferenser med inbjudna internationella forskare och experter.
Kommissionens slutsatser och åtgärdsförslag
Kommissionen lämnade sju förslag. Förslagen handlade bl.a. om att ta fram en nationell handlingsplan om hur Grönlands förhistoria ska skrivas. Arbetet ska skapa en gemensam utgångspunkt för grönländare om deras historia.
Andra förslag innebar etablering av ett kunskapscentrum för historia och försoning, i syfte att förhindra att kommande generationer blir lidande av det koloniala arvet. Ytterligare andra förslag
28 Koncentrationspolitiken hade som syfte att modernisera det grönländska samhället och bl.a. bygga upp en modern och mer lönsam fiskeindustri. Danska myndigheter satte därför stark press och tvingade indirekt grönlänningar att flytta från de mindre samhällena vid kusten där de levde ett fiskar- och jägarliv, till de större städerna. https://www.dn.se/nyheter/varlden/sagick-det-till-nar-danmark-tog-22-barn-fran-sina-familjer-pa-gronland/. 29 Födelsekriteriet var en bestämmelse om att de danska arbetarna på Grönland skulle få högre lön och bättre livsvillkor än grönlänningarna även om samma arbete utfördes. Ackrén 2019,
Självständighettanken i Grönland – fiktion eller verklighet, s. 472.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
159
innebar förändringar i lagstiftningen för att stärka det grönländska språket samt inrättandet av en försoningsfond. Kommissionen föreslog också att Naalakkersuisut skulle ta initiativ till en debatt om en ursäkt till den äldre generationen för övergrepp de har utsatts för, t.ex. tvångsförflyttning. Ett annat förslag från kommissionen var att att Naalakkersuisut skulle inrätta en garanti för att grönländare ska få information och kunna ge informerat samtyckte när stora samhällsförändringar planeras som påverkar enskilda medborgares liv, i syfte att förhindra framtida övergrepp.
Kritik och efterspel
Eftersom den danska staten inte medverkade i sannings- och försoningsprocessen för Grönland har kritik riktats mot bristen på erkännande av den påverkan som den danska statens kolonialisering haft. Avsaknad av politiskt engagemang och en skepsis inom befolkningen, både på Grönland och i Danmark, försvårade också kommissionens arbete. Grundläggande problem, som beror på kolonialisering och rasism, behöver på Grönland liksom i Kanada fortfarande utredas och hanteras på djupet, enligt kritiker.30
Under 2022 sände Danmarks Radio en avslöjande dokumentär om den s.k. spiralkampanjen, en kampanj som genomfördes av danska staten från mitten av 1960-talet till 1991, för att minska barnafödandet på Grönland. Unga grönländska flickor och kvinnor fick spiraler insatta av danska läkare utan information eller samtycke.
I maj 2023 meddelande Sundhetsministeriet i Danmark att en utredning tillsatts som ska utreda det som hänt. Utredningen ska vara klar i maj 2025.31 Parallellt med denna process har en grupp av 67 kvinnor krävt ersättning om 300 000 danska kronor vardera från den danska staten, för att de utan deras vetskap och utan samtycke har fått en spiral insatt.32
30 Marcussen-Mølgaard 2020, Forsoningsprocessen i Grønland – en afstandstagen fra kolonitidens
eftervirkningar? s. 106–111.
31 Sundhetsministeriet 2023, Kommissorium: Uvildig udredning af ”spiralsagen” og den øvrige svangerskabsforebyggelsespraksis i Grønland og på efterskoler i Danmark med grønlandske elever i årene fra 1960 til og med 1991. 32 Sveriges televisoon 2023, Grönländska kvinnor tvingades sätta in spiral – stämmer Danmark, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/gronlandska-kvinnor-tvingades-satta-in-spiralstammer-danmark.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
160
Naalakkersuisut och den danska regeringen har också kommit överens om en gemensam utredning om det historiska förhållandet mellan Danmark och Grönland från andra världskriget fram till i dag. Utredningen har dock ännu inte påbörjats.33
3.6 Tidigare svenska exempel på arbete för upprättelse
I följande avsnitt beskrivs det arbete som utförts inom ramen för framtagandet av dels vitboken om romer 2014, dels försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna, vilket också ledde till framtagandet av en vitbok. I avsnittet tas också utrednings- och upprättelseprocessen om vanvård i den sociala barnavården upp.
Dessa tre exemplen på processer har både likheter och olikheter med det uppdrag som Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har. I samtliga fall finns det ett syfte att åstadkomma en historieskrivning utifrån de aktuella gruppernas perspektiv, och genom detta synliggöra de övergrepp som skett. Därmed ges ett erkännande åt dessa grupper och deras anhöriga.
Även om varje process tillkommit under specifika omständigheter och har kommit olika långt i förhållande till frågor om ansvar, sanning och försoning, är en gemensam utgångspunkt för de processer som redogörs för nedan, att de inte ska ses som slutdestinationer utan som steg på vägen mot upprättelse och försoning. Detta är perspektiv som delas av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
3.6.1 Vitbok om romer
Förslag på en sannings- och försoningskommission
I september 2006 inrättades Delegationen för romska frågor för att med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om att skydda och främja de mänskliga rättigheterna, vara nationellt pådrivande i arbetet med att förbättra romers situation i Sverige. Delegationen
33 Uddanelse- og Forskningsministeriet 2023, Grønland og Danmark er enige om kommissorium,
22 juni 2023.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
161
lämnade 2010 sitt betänkande Romers rätt – en strategi för romer i
Sverige.34
Betänkandet visade att romers mänskliga rättigheter kränkts och att romer utestängts från väsentliga delar av samhällslivet. Delegationen föreslog bl.a. att en nationell strategi med åtgärder inom de områden delegationen identifierade som strategiskt viktiga skulle tas fram samt att en sannings- och en försoningskommission skulle inrättas. Kommissionens uppdrag skulle vara att kartlägga och dokumentera de övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder som begåtts mot romer under 1900-talet.
Vitbok i stället för en sannings-och försoningskommission
Våren 2011 påbörjades ett arbete inom Regeringskansliet med att ta fram en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer. Syftet med vitboken var enligt regeringen att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga och att skapa förståelse för den romska minoritetens situation i dag. Ett annat syfte var att i ett historiskt sammanhang belysa de övergrepp som romer blivit utsatta för och hur stereotyper och fördomar växt fram och levt vidare från generation till generation, samt hur dessa har fått ligga till grund för den statliga politiken. Vitboken ska ses som en utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter och som ett led i regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena för romer.
Regeringen menade att vitbokens beskrivningar skulle ta sin början vid förra sekelskiftet. Vitboken belyste romers villkor under 1900-talet. Frågor och förhållanden som skulle kunna omfatta ännu inte preskriberade brottsliga gärningar skulle undvikas för att i stället hanteras av rättsväsendet.35
Tillvägagångssätt
Vitboken byggde bl.a. på forskningsrapporter och arbetades fram av medarbetare på Arbetsmarknadsdepartementet tillsammans med en romsk samrådsgrupp knuten till Regeringskansliet. Samrådsgruppen
34Romers rätt – en strategi för romer i Sverige, SOU 2010:55. 35Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-
talet, Ds 2014:8, s. 15.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
162
konsulterades om vitbokens inriktning. Därutöver träffade Regeringskansliet återkommande en expertgrupp bestående av sju personer som företrädde romska organisationer. Gruppen gav viktiga synpunkter och bidrog med analys av de övergrepp och kränkningar som beskrivs i boken.
Arkivmaterial och vittnesmål genom intervjuer
Underlaget till vitboken bestod till stora delar av arkivmaterial som upprättades av kommittéer som haft specifika uppdrag att belysa frågor som rör romer. Vidare utgjordes underlaget av arkivmaterial som berör romer från statliga och lokala myndigheter, promemorior, beslutsunderlag, protokoll från möten o.s.v.
I vitboken konstaterades att arkivhandlingar sällan beskriver romers egna erfarenheter om hur de uppfattat sina livsvillkor och att materialet endast undantagsvis synliggör de effekter som vissa åtgärder har fått för den enskilda personen. En viktig källa till kunskap om diskrimineringens uttryck och effekter är därför romers egna erfarenheter. Under arbetet med vitboken genomfördes 27 intervjuer för att samla in romers synpunkter och erfarenheter. Samtliga intervjupersoner ville framträda med namn då de menade att deras medverkan kunde ha betydelse för andra romska personer.
Vitbokens innehåll
Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet (Ds 2014:8) är inte en renodlat kronolo-
gisk framställning utan har en tematisk uppläggning och innehåller följande kapitel: – kartläggningar av romer (statliga utredningar och myndigheter som
Statens institut för rasbiologi, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen samt kommunala förvaltningar), – steriliseringar och omhändertagande av barn, – inreseförbud och reglerad invandring, – romers tillgång till bostad, – romers tillgång till utbildning,
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
163
– romers tillgång till arbete, samt – avslutande diskussion (en analys av vilka generella samhälleliga
förhållanden som har bidragit till att romer har utsatts för övergrepp och kränkningar utifrån perspektivet likabehandling och antiziganism).
Avslutning och kritik
I förordet till vitboken står att framtagandet och spridningen av vitbokens innehåll är en viktig del i arbetet med regeringens strategi för romsk inkludering.36 Okunskap om romer och om de övergrepp och kränkningar romer har utsatts för bidrar till att lägga den största delen av skulden för nuvarande utanförskap hos den romska gruppen. Den bristande kunskapen upprätthåller en förtroendeklyfta som är vanligt förekommande mellan romer och det övriga samhället.
Arbetet med vitboken har enligt vissa varit en otillräcklig uppgörelse med historien, bl.a. för att arbetet med vitboken inte haft ett oberoende mandat utan genomförts av ett departement i Regeringskansliet.
Efter arbetet med vitboken tillsattes Kommissionen mot antiziganism av regeringen. Kommissionens uppdrag var att komplettera och förstärka samhällets insatser mot antiziganism. Bland annat tog kommissionen fram läroboken Antiziganismen i Sverige om övergrepp
och kränkningar av romer under 1900-talet. Boken riktar sig främst till
elever på högstadiet och syftar även till att ge elever verktyg för att motverka fördomar och reflektera kring mänskliga rättigheters betydelse för ett fungerande samhälle. Under 2016 överlämnade kommissionen sitt betänkande Kraftsamling mot antiziganism, SOU 2016:44, till regeringen där det bl.a. konstaterades att situationen för romernas mänskliga rättigheter fortfarande är allvarlig i Sverige.
3.6.2 Försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna
I början av 1990-talet initierade Svenska kyrkan ett försoningsarbete mellan kyrkan och samerna. Svenska kyrkan tillsatte ett nationellt samiskt råd 1996 och bildade samiska arbetsgrupper på stiftsnivå.
36En samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering 2012–2032, Skr. 2011/12:56.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
164
Bland annat arrangerades konferenser och försoningsgudstjänster och ett samarbete inleddes med Den norske kirke.
En viktig milstolpe i kyrkans arbete med de samiska frågorna var den utredning som kyrkomötet tillsatte i april 2005. Direktiven hade som utgångspunkt att kyrkan hade begått övergrepp gentemot samerna: ”Det samiska folket är en ursprungsbefolkning. Alltifrån den tidigare kolonisationen och långt in på 1900-talet har övergrepp begåtts gentemot den samiska befolkningen. Svenska kyrkan har bidragit till detta”. Utredningen mynnade ut i förslag till åtgärder, varav ett var att Svenska kyrkans teologiska kommitté skulle genomföra en hearing om samisk identitet i relation till Svenska kyrkans bekännelse. Vid hearingen 2011, kallad Ságastallamat (nordsamiska för ”dialog”), framfördes krav på att Svenska kyrkan skulle klarlägga och erkänna de oförrätter som kyrkan utsatt samerna för. Detta betraktades som en förutsättning för en fortsatt försoningsprocess. Svenska kyrkan arbetade därefter fram en handlingsplan där ”historisk dokumentation av övergrepp mot samerna” utgjorde ett av förslagen, det s.k. vitboksprojektet.
Uppdraget att kartlägga kyrkans oförrätter mot samer
Målsättningen för vitboksprojektet var att ta fram fördjupad kunskap om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna genom historien. Projektet hade i uppdrag att dokumentera, presentera och diskutera relationerna på både gott och ont. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt problematiska inslag, dvs. beslut, handlingar, verksamheter och strukturer som utsatt samer för kränkande behandling av olika slag, oavsett om dessa kunde rubriceras som tvång, förtryck, diskriminering eller rasism. Samtidigt skulle projektet sträva efter att ge en rättvisande bild av de positiva insatser som kyrkan och dess företrädare gjort för samerna och deras kultur genom historien.
Tillvägagångssätt – en vitbok och ett dokumentationsprojekt
Projektet med att ta fram en vitbok över Svenska kyrkans relation till samer finansierades av Svenska kyrkans forskningsenhet, med ytterligare resurser från Umeå universitet (där projektet administrerades). Arbetet inleddes formellt 2012 när det första styrgruppsmötet
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
165
hölls. Styrgruppen utgjordes av åtta representanter för Umeå universitet, Svenska kyrkan och det samiska samhället. Förutom att utarbeta projektplanen var styrgruppens uppgift att diskutera innehåll och utformning av projektets publikationer. Till sammanträdena i styrgruppen bjöds olika experter in för att föreläsa. Några år senare, 2016, publicerades en forskningsantologi med rubriken De historiska
relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som en del av vit-
boksprojektet.
Parallellt med arbetet med antologin genomfördes en insamling och dokumentation av berättelser om äldre samers erfarenheter från nomadskolan. Berättelserna publicerades 2016 i boken När jag var
åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka – Minnesbilder från samernas skoltid. Även den boken utgör en del av
vitboksprojektet.
Vitboksprojektet ska inte uppfattas som en slutpunkt, utan snarare som en startpunkt, enligt Svenska kyrkan. En farhåga som återkommande diskuterades i projektets styrgrupp var oron för att vitboken skulle komma att uppfattas som en avslutning och endast läggas till handlingarna. Styrgruppen valde dock att inte lägga fram några konkreta, framåtsyftande åtgärdsförslag, eftersom man ansåg att den fortsatta processen är ett ansvar som bör delas av båda parterna. Bara kyrkan och samerna tillsammans kan avgöra hur fortsättningen ska utformas, menade man. Projektets styrgrupp uttryckte dock att det bör bli en fortsättning på försoningsprocessen.
Efter vitboken och nomadskoleboken fortsatte dialogen med samerna och 2019 ansåg Samiska rådet i Svenska kyrkan att det var dags för kyrkan att framföra en officiell ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp och kränkningar. I juni 2021 beslutade kyrkostyrelsen att en officiell ursäkt skulle framföras. Kyrkan beslutade även om åtta åtaganden för att bl.a. stärka samiskt kyrkoliv och samiskt inflytande i Svenska kyrkan. Senare samma år uttalade sig dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén om att även staten bör ta sitt ansvar, bl.a. genom att tillsätta en sanningskommission.
Ursäkten till det samiska folket framfördes av ärkebiskopen i Uppsala domkyrka i november 2021 och i Luleå domkyrka i oktober 2022. Hösten 2022 presenterades en handlingsplan för hur man avser att arbeta vidare med de åtta åtagandena.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
166
3.6.3 Svenska kyrkan inleder en upprättelseprocess för tornedalingarna
Om Svenska kyrkans upprättelseprocess med samerna är etablerad är den med tornedalingarna i ett tidigare skede. Under 2009 valde författaren Bengt Pohjanen att offentligt uppmärksamma dåvarande biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, på det ansvar som kyrkan har för den assimileringspolitik som bedrivits mot minoriteten historiskt. Pohjanen hade samma år skrivit krönikor i Haparandabladet där han krävde upprättelse och underströk behovet av en sanningskommission. Medieutspelet blev startskottet till en rad samtal som fördes mellan Luleå stift och minoritetens företrädare under några år. Även forskare deltog tidvis.
Under samtalen identifierades områden där minoriteten önskade se prioriterade satsningar. Satsningar som främjar bruket av meänkieli i gudstjänstsammanhang var ett prioriterat område, vilket resulterade i att psalmer, bibeltexter och andra texter för gudstjänstbruk inom några år fanns tillgängliga på meänkieli. Ungefär samtidigt initierade Svenska kyrkan även ett flerårigt översättningsarbete med Svenska Bibelsällskapet. Målsättningen är att ha en översättning av hela bibelmaterialet till meänkieli inom en tioårsperiod. Något som också togs upp i samtalen var behovet av uppgörelse med kyrkans förflutna.
Utöver detta poängterade man nödvändighet av kunskapsspridning om minoritetens historiska erfarenheter av assimileringspolitiken, och att detta skulle kunna ske genom samtal inom minoriteten och i kyrkan. En av idéerna som presenterades var en lättläst samtalsbok på temat som skulle bidra med både tillbakablickande och framåtsyftande perspektiv på historiska händelser. Som en följd av detta utgavs 2008 boken Ette tohtia olla oma itte, en samtalsbok om språk,
tro och identitet i Tornedalen, som skrevs av prästen Stefan Aro.37
Bokens primära syfte var att främja samtal om assimileringspolitiken och minoritetens historiska erfarenheter.
Samma år publicerades även förstudien ”Då var jag som en fånge”
– Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen. I samband med att förstudien överlämnades till reger-
ingen 2018 reste minoriteten krav på en sannings- och försoningskommission, ett krav som dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén gav sitt stöd till.
37 Stefan Aro ingick som sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset under hela kommissionens uppdrag.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
167
3.6.4 Utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården
Den svenska Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (i fortsättningen kallad Vanvårdsutredningen) initierades, i likhet med arbetet i flera andra länder, först efter att människor berättat i media om sina erfarenheter av övergrepp och misshandel under sin tid i barnhem eller fosterhem. Utredningsuppdraget var att kartlägga allvarliga övergrepp och försummelse vid institutioner och i familjehem inom den sociala barnavården.
Kartläggningen genomfördes genom intervjuer som kompletterades med studier av arkivmaterial. Uppdraget omfattade kvinnor och män som varit placerade i familjehem eller vid institutioner med stöd av barnavårdslagen38 , socialtjänstlagen39 eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga40. Utredningen erbjöd psykologiskt stöd för att bearbeta det som kom upp under intervjuerna.
Vittnesmål genom intervjuer
Vanvårdsutredningen genomförde huvudsakligen intervjuer för att samla in uppgifter om vanvård. Deltagandet vid intervjuerna var frivilligt från den intervjuades sida och ingen uppsökande verksamhet av berörda personer skedde. I anslutning till varje intervju upprättades ett skriftligt referat som den intervjuade godkände, i flera fall efter egna tillägg. Därefter kategoriserades den beskrivna vanvården och fördes in i utredningens databas. Utredningen erbjöd även intervjupersonerna att eftersöka sina arkivhandlingar i den mån de inte själva redan gjort det vid tiden för intervjun. I samband med intervjun erbjöds intervjupersonerna åtta stödsamtal hos legitimerade psykoterapeuter för att de skulle ges möjlighet att bearbeta det som kom upp under intervjun.
Utredningen skickade även en utvärderingsenkät till 874 av de 902 intervjuade personerna, varav en majoritet besvarade enkäten. I den framkom att 93 procent, hade en positiv upplevelse av att ha blivit intervjuade av utredningen. Intervjupersonerna förmedlade att det varit viktigt att få berätta och att ha blivit lyssnad till samt att det
38 1924 års barnavårdslag (SFS 1924:361), lag om samhällets vård av barn och ungdom, (SFS 1960:97). 39 Socialtjänstlag (SFS 1980:620), Socialtjänstlag (SFS 2001:453). 40 Lag (SFS 1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
168
ibland betytt att de också kunnat komma till ett avslut och kunnat gå vidare i livet. Många har även beskrivit hur svårt det var att bli intervjuad och att berätta om sina svåra minnen. Flera har uttryckt betydelsen av att få bidra till att förhindra att det händer igen och har betonat vikten av att sanningen om hur samhällsvårdade barn har haft det, kommer fram.
Upprättelseutredningen
Som en följd av Vanvårdsutredningens delbetänkande Vanvård i
social barnavård under 1900-talet,41 tillsatte regeringen 2011 en ut-
redning med uppdrag att lämna förslag till hur en upprättelseprocess för enskilda, som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården under perioden 1920–1980 skulle kunna utformas. Utredningen fick namnet Upprättelseutredningen.
Upprättelseutredningens förslag i betänkandet Barnen som sam-
hället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården42 innehöll tre delar: ett erkännande av det
som hänt och en ursäkt, en kompensation till dem som utsatts samt genomförande av åtgärder för att förhindra att något liknande skulle kunna hända igen. Bland utredningens föreslag om kunskapsspridning fanns en utställning för att levandegöra samhällsvården bakåt i tiden.
2011 höll regeringen en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus, då en offentlig ursäkt framfördes till alla drabbade. Lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp och försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall trädde i kraft den 1 januari 2013.
Efterspel och kritik – svårt att få ersättning
En ersättningsnämnd tillsattes för att hantera ersättningen som skulle betalas ut till dem som utsatts för övergrepp och vanvårdats som barn. De bedömningskrav som tillämpades för vem som skulle få ersättning upplevdes dock som alltför högt ställda. Dels skulle
41 Slutbetänkandet Vanvård i social barnavård, SOU 2011:61, lämnades 2011. Slutrapporten innehåller en mer detaljerad redovisning av de offrens berättelser, samt flera förslag. Förslagen handlade bl.a. om att förbättra kommunernas uppföljning av barn som placeras i familjehem eller på institution. 42Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser
i samhällsvården, SOU 2011:9.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
169
vanvården ha skett under en viss tidsperiod, dels skulle den vara ”av allvarlig art”. Från de drabbades sida uppkom frågor om hur detta skulle bevisas.
Detta ledde till att endast 46 procent av de som ansökte beviljades ersättning. Bland annat berodde det på att den sökande behövde bevisa att de kränkningar som personen utsatts för gick utöver vad som var normalt vid tidpunkten. Ersättningsnämnden bedömde bl.a. fysisk bestraffning som något som kunde vara normalt.43
Hanteringen av ersättningsfrågan har fått omfattande kritik, bl.a. för att den ansetts rättsosäker. En annan kritik har handlat om att avslag på ansökan med hänvisning till att kränkningarna inte varit allvarliga nog kunde för den drabbade upplevas som ytterligare ett trauma.
3.7 Lärdomar för kommissionens arbete
Varje kommission har sitt eget sammanhang
Varje sannings- och försoningsprocess har tillkommit utifrån sin specifika kontext. En konsekvens av det är att olika kommissioner arbetar utifrån olika förutsättningar och mandat.
Vitboken om romer är först och främst en beskrivning av histo-
riska skeenden, med syftet att ge ett erkännande åt offren och bidra till en förståelse för deras situation, medan frågan om ansvar tas upp mer indirekt. Arbetet har heller inte genomförts utifrån ett oberoende mandat.
Även försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna, som bl.a. resulterade i forskningsantologin De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna, är främst en beskrivning av de
historiska och nutida förhållandena utifrån olika experters perspektiv. En del av texterna reflekterar kring ansvar och försoning, men ansvarsfrågan tas inte upp i ett mer samlat grepp.
I det grönländska försoningsarbetet fanns frågan om den danska statens ansvar som kolonialmakt inte med, utan processen var helt inriktad på försoning mellan invånare och grupper i det grönländska samhället.
43 Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen
för dem som vanvårdats i samhällsvård ur ett historiskt perspektiv på normalitet, aga och barns rättigheter.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
170
Trots olikheter i utgångspunkter och mandat har de kommissioner som presenterats i det här kapitlet ändå vissa grundläggande likheter med Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Samtliga räknas till en senare generation sannings- och försoningskommissioner som tillsatts av stabila demokratier för att göra upp med historiska händelser. I samtliga fall har ett huvudsyfte varit att ge röst och erkännande åt dem som varit offer för dessa historiska händelser och åt deras anhöriga. Ett annat viktigt syfte har varit att öka kunskapen och därmed bidra till en större förståelse, dels för de historiska händelserna, dels för minorteternas situation i dag – både inom minoriteten och i majoritetssamhället. En grundläggande uppgift för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har också varit att bidra till att ge minoriteten gottgörelse, att främja försoning och att motverka att något liknande händer i framtiden.
Minoritetens egna berättelser har stått i centrum för kommissionens arbete. En central del i det praktiska arbetet har därför varit att samla in berättelser från dem som utsatts för de historiska övergreppen och att förvalta och sprida deras erfarenheter och upplevelser vidare till omvärlden.
Sannings- och försoningsarbete en känslig process
Genom att studera andra kommissioners arbete har det framgått att motsättningar kan uppkomma inom kommissioner och mellan berörda grupper, men också kring kommissionens uppdrag och förutsättningar. Ett exempel är den situation som uppstod i Finlands sannings- och försoningskommission för samer, när några ledamöter lämnade kommissionen på grund av att man motsatte sig statens agerande i en aktuell fråga. Eftersom man menade att staten därmed fortsätter att begå oförrätter mot samer fanns inte de förutsättningar som krävdes för kommissionens fortsatta arbete.
Att upprättelse- och försoningsarbete är en komplicerad och känslig process, där olika perspektiv kan hamna i konflikt med varandra, har varit en viktig lärdom. Insikten om att processen är ömtålig och kan ha olika innebörd för olika grupper eller individer, har också haft betydelse för kommissionens sätt att planera och genomföra arbetet rent praktiskt. Det har varit viktigt för kommissionen att ha ett lång-
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
171
siktigt perspektiv från början. En noggrann kartläggning och omfattande förankring har behövt genomföras innan frågor om gottgörelse och försoning kunnat tas upp. Kommissionen har sett det som sitt uppdrag att förbereda det fortsatta arbetet för försoning utifrån en förståelse av att kommissionens arbete är ett första steg i en mer långsiktig process om sanning och försoning.
Delaktighet och trygghet i insamlandet av berättelser
Som nämnts ovan har kommissionens arbetssätt inspirerats av tidigare kommissioner där insamlande av personliga berättelser varit centralt. Vikten av att arbetet planeras och genomförs i dialog med minoriteten och att tillräcklig tid avsätts för förankring och delaktighet har varit något som präglat tidigare kommissioners erfarenheter och som också genomsyrat kommissionens förhållningssätt.
En kritik mot flera tidigare kommissioner, bl.a. vitboken för
romer, har varit att minoritetens perspektiv och inflytande varit otill-
räckligt under arbetsprocessen. Kommissionen har valt att i ett tidigt skede av arbetet hålla uppstartsmöten dit minoriteten bjudits in i syfte att få en bild av vilka förväntningar och synpunkter på kommissionens uppdrag som finns från minoritetens sida.
Betydelsen av att skapa delaktighet och trygghet genom att möta minoriteten på minoritetens egna arenor och utifrån minoritetens egna villkor har också varit något som varit viktigt i tidigare kommissioners arbete. I likhet med t.ex. den norska kommissionen för samer, kväner och norskfinnar har Sannings och försoningskommissionen för tornedalingar kväner och lantalaiset valt att anordna lokala möten – s.k. kaffemöten – på olika platser i minoritetsområdet. Syftet med mötena var att informera om och förankra kommissionens arbete, och ta in olika individers synpunkter och erfarenheter.
Att skapa transparens och att arbeta brett och inkluderande har också varit viktiga lärdomar från andra kommissioner. Som tidigare redogjorts för finns det exempel på situationer som uppkommit i andra kommissioner där kritik framförts mot att man arbetat på majoritetsspråket och inte använt minoritetens språk. För kommissionen har det varit angeläget att, i de delar av arbetet där det varit möjligt, arbeta på både meänkieli och svenska. Kommissionen har därför gjort ansträngningar för att kunna erbjuda intervjuer på meän-
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
172
kieli, att ha konferencierer som behärskar båda språken vid offentliga evenemang osv. De begränsade resurserna och tidsbristen för uppdraget har dock gjort att kommissionen inte kunnat arbeta på båda språken i den utsträckning man önskat.
Kommissionen har noterat att flera olika minoriteter inkluderas i samma kommission i andra länder, såsom gjorts i Norge, jämfört med att som i Sverige tillsätta olika kommissioner för minoriteterna: en för tornedalingar, kväner och lantalaiset och en för det samiska folket. Å ena sidan skulle ett gemensamt utredningsförfarande kanske kunna förbättra relationerna och samarbetet ytterligare mellan minoriteter eftersom de delar geografiska områden och erfarenheter från assimileringspolitiken. Å andra sidan finns det inom minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset erfarenheter av att ha blivit osynliggjord, också i förhållande till andra minoriteter, t.ex. samer. Mot bakgrund av att minoritetsgruppernas erfarenheter och mobilisering i vissa delar skiljer sig åt, menar kommissionen att regeringens beslut att tillsätta separata processer har varit nödvändigt i den svenska kontexten.
När det gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset är det grupper som är relativt okända i Sverige, åtminstone i majoritetssamhället. Därför har en viktig del av kommissionens utåtriktade arbete varit att sprida kunskap om minoriteten, både utifrån det som hänt historiskt och utifrån de förhållanden som råder i dag. Utifrån erfarenheter från andra kommissioner har det dock framkommit att uppmärksamhet från till exempel medier kan ha positiva effekter utifrån ett kunskapsspridande perspektiv, men även vissa negativa effekter eftersom uppmärksamheten kan riskera att skrämma bort individer från att medverka. För att inte personer som tillhör minoriteten ska få oönskad uppmärksamhet av medier har bl.a. en del praktiska anpassningar gjorts i samband med kaffemöten.
Förslagen täcker många samhällsområden
Även i den del som rör de konkreta åtgärdsförslagen har kommissionen tagit intryck av andra kommissioners arbete. Ett exempel som kommissionen inspirerats av är Kanadas Calls to Action, vilket innefattar åtgärdsförslag som riktas både till staten och andra aktörer. De förslag som Sannings- och försoningskommissionen för torne-
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
173
dalingar, kväner och lantalaiset föreslår har ett brett anslag och involverar förslag till regeringen inom områden som syftar till, bl.a. synliggörande och egenmakt, språkrevitalisering och kulturfrämjande samt stärkta och utökade rättigheter.
Eftersom tornedalingar, kväner och lantalaiset inte i lika hög grad som samer är representerade via etablerade institutioner i Sverige (genom till exempel Sametinget), har minoriteten svårare att få insyn och delaktighet i olika processer och beslut. Dessutom finns utmaningar i att mobilisera tillräckliga resurser för att kunna vara representerad i olika sammanhang. Av den anledningen har det varit särskilt viktigt för kommissionen att de åtgärdsförslag som lagts fram ska täcka många samhällsområden, öka minoritetens synlighet samt stärka minoritetens representation och egenmakt.
DEL 2
Historisk bakgrund
177
4 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
4.1 Behovet av ett längre tidsperspektiv
Det finns en lång och en kort historia bakom assimileringspolitiken i minoritetsområdet och de två tidsperspektiven är sammankopplade med varandra. Den korta historien är den som beskriver assimileringspolitiken under 1800- och 1900-talen, den tid då den svenska nationalstaten började föra en allt mera assimilerande nationalistisk politik mot de folkgrupper i norra Sverige som då kallades lappar och finnar. Den handlar för minoritetens del om språkpolitiken inom skolväsendet, om underlåtenheten att stödja minoritetens meänkielispråkiga kultur, om militära, utrikespolitiska och nationalistiska hotbilder som applicerades på minoriteten, och om rasbiologiska föreställningar.
Den långa historien har att göra med möten mellan olika folkgrupper före den svenska riksbildningen. I kommissionens arbete har frågan återkommit kontinuerligt eftersom en del av de meänkielitalande vill bli definierade som ett urfolk. Frågan om minoritetens långa existens har återverkningar på vad tornedaling, kväner och lantalaiset valt att kalla sig själva och påverkar deras politiska agendor i nutiden. Den gruppering inom minoriteten som kallar sig kväner menar att de har en historisk kontinuitet från järnåldern tills i dag. Under 2000-talet har frågan väckts i riksdagen om det inte funnits fler minoriteter än samerna i norra Sverige vid den tid då den svenskspråkiga majoritetsbefolkningen införlivade området i statsbildningen.1 Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) överlämnade 2020 en formell begäran till regeringen om att
1 Motion 2003/04:K287, Sveriges riksdag; Motion 2005/06:K308, Sveriges riksdag.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
178
erkänna tornedalingar, kväner och lantalaiset som urfolk enligt artikel 1 i ILO 169.2
Andra historiskt relaterade frågor som kommit upp är att assimileringspolitiken mot minoriteten under 1800- och 1900-talen anses ha påverkat möjligheten att utveckla minoritetens naturrelaterade kulturella arv, som att bedriva renskötsel och att jaga och fiska. För att förstå den meänkielitalande minoritetens nutida situation, självförståelse och politiska krav behöver historieskrivningen göras i ett djupare och längre tidsperspektiv än dagens nationalstatliga kontext. Kommissionen anser det därför vara relevant att beskriva minoritetens historia i bosättningsområdet i ett längre tidsperspektiv. Samtidigt vill kommissionen betona att det inte innebär ett ställningstagande i frågan om minoriteten bör betraktas som ett urfolk. En sådan fråga bör i stället utredas i en särskild ordning.
4.2 Minoritetens kontinuitet i Sverige
Genom olika typer av skriftliga historiska källor kan beskrivningar av folkgrupper följas från sen järnålder till medeltid. På så vis kan deras historiska kontinuitet följas som de framträder i de historiska berättelserna. Däremot kan vi inte utifrån benämningar av folkgrupper under järnåldern hävda att grupperna är oförändrat lika i nutid. Syftet är här att placera minoriteten i en längre historisk kontext i paritet med andra folkgrupper i norra Fennoskandinavien.
4.2.1 Finsktalande och svensktalande handelsmän, birkarlarna
Utifrån historiska och arkeologiska källor framgår att ingen folkgrupp var ensam användare av det område som omfattar det nuvarande minoritetsområdet vid den tidpunkt då det blev inlemmat i den svenska staten.
Integreringen av Bottenviksområdet i den svenska staten inleddes med Nöteborgsfreden mellan Sverige och Novgorod 1323 då det svenska rikets östgräns drogs snett i nordvästlig riktning genom
2 Tornedalingar, kväner och lantalaiset kräver urfolksstatus. https://str-t.com/pressmeddelande-tornedalingar-kvaner-och-lantalaiset-kraverurfolksstatus/?fbclid=IwAR2x5eV12hktGUHmjRLrJfTItiuKsbI6bImrkMarJ0WzUDAGW c3xJjJEFXM.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
179
Finland. Samma år stadgade kung Magnus Erikssons förmyndarregering i kolonisationsbrevet att Hälsinglands utmarker som omfattade södra Norrland fram till Ule älv i norra Finland skulle bli fria för skattefri bosättning fram till dess att kungen blev myndig 1340.
Kolonisationen och kristnandet av Bottenviksområdet vid denna tid hänger samman med den ökade konflikten om det nordliga territoriet mellan Sverige och Novgorod. Vikingatidens beväpnade krigs- och handelsfärder i norra Fennoskandinavien hade nått vägs ände. Det var nu i stället centraliserade kungadömen som befäste sina statsgränser.
Kolonisationen i norr utgick från Hälsingelagens bestämmelser att fri bosättning var möjlig i marker utanför befintlig bebyggelse. Parallellt med bosättningen byggdes kyrkor och socknar bildades för skattläggning.3 Fem år efter det utfärdade kolonisationsbrevet hölls år 1328 en rättsförhandling vid ett rådsmöte i Tälje i Södermanland. Under ledning av ämbetsmannen Knut Jonsson gjordes då en överenskommelse mellan hälsingarna och birkarlarna om innebörden av kolonisationsbrevet. Hälsingarnas kärnområde för bosättning fanns vid denna tid i södra och mellersta Norrland. Birkarlarna var kustboende handelsmän i det nordliga Bottenviksområdet som bedrev handel med samerna och som även använde älvar och sjöar i fjällområdet för sitt traditionella fiske. Vid mötet med riksrådet vände birkarlarna sig mot hälsingarnas nya privilegium att kolonisera detta område. Birkarlarna ansåg sig ha ett äldre privilegium som gav dem rätt att handla med samerna och att utan inskränkningar bo i kolonisationsområdet. De två privilegierna skapade nu konflikt mellan birkarlarna och hälsingarna.
Överenskommelsen i Tälje slog fast att birkarlarnas bosättningar skulle respekteras och att de inte fick hindras i sin handel med samerna. Överenskommelsen är det första skriftliga dokument som birkarlarna nämns i.
Olika skriftliga källor visar med tydlighet att birkarlarna i Torne och Kemi älvdalar var finsktalande.4 Men det finns också många källor som beskriver svenskspråkiga birkarlar i Piteå och Luleå socknar.5
3 Westin & Olofsson, 1962, Övre Norrlands historia. 1, Tiden till 1600, s. 140‒165. 4 Wahlberg 1962, Birlkarlar och Birkarlasläkter, s. 78‒104; Kuoksu 2012, Birlkarssläkter från nedre
Tornedalen 1539–1800; Torikka 2017, 1617: Övertorneå storsocken under en dramatisk tid: om folket, en kyrka och en vårflod: ett fruset ögonblick i historien: en introduktion till 1610-talets Tornedalen samt förberedande arbete för vidare forskning och studier.
5 Bergman & Edlund 2016, Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control. Re-
considering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies, s. 52‒80.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
180
Sannolikt är det mer riktigt att knyta birkarlarnas kungliga privilegium till den specifika handeln med samerna än till etnicitet. Troligen hade både svenskspråkiga och finskspråkiga bönder på vardera sidan av Bottenviken under många generationer handlat och utbytt tjänster med samer på samma sätt som på den norska sidan. Eftersom striden med hälsingarna om kolonisationen av Bottenviksområdet uttryckligen handlade om birkarlarnas gamla rättigheter är slutsatsen att sådana rättigheter måste ha funnits åtminstone från 1200-talet.
4.2.2 Beskrivningar av kvänerna som folkgrupp
I olika källor från järnålder till mitten av 1700-talet nämns en folkgrupp i norra Fennoskandinavien som kallas kväner. Många historiker har ställt sig frågan om kvänernas kultur var skandinavisk eller fenno-ugrisk.6 Den första nedtecknade källan om kväner är en nedtecknad berättelse från slutet av 800-talet av den nordnorske handelsmannen Ottar. Han besökte vid den tiden kung Alfred av Wessexs hov i England och Alfred lät då nedteckna Ottars berättelse om folkgrupper i norra Europa. Av särskilt intresse är Ottars beskrivning av samer och kväner eftersom båda grupperna på olika sätt har en historisk koppling till minoritetsområdet.
Enligt egen utsaga hade Ottar den nordligaste bosättningen av alla norrmän i Norge vid den tiden. Han beskriver i sin nedtecknade berättelse hur Norge är ett mycket smalt och avlångt land. Jämsides med den sydliga delen av Norge på andra sidan av fjällryggen är Svealand och jämsides med den nordliga delen av Norge är Kvänland. Mellan fjällen finns mycket stora sötvattensjöar. Kvänerna bär sina båtar till sjöarna och fiskar där. I berättelsen redogör Ottar för hur det sägs att kvänerna har samarbetat med norrmännen i strid mot karelarna och ibland sägs ha stridit mot norrmännen i anfall över fjällen.7 Den samiska befolkningen benämnde han konsekvent finnar,
6 Julku 1986, Kvenland – Kainuumaa; Wallerström 1995, Norrbotten, Sverige och medeltiden.
Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi; Vahtola 1991, Folkens mångfald,
s. 176‒261 och s. 209–214; Niemi 2014, Kvenene – Nord-Norges finner. En historisk oversikt s. 257‒270; Opsahl 2003, Del I. 900–1537, s. 30‒34; Elenius 2018, Were the ”Kainulaiset” in the
Kalix River valley Finns or Swedes? A reinterpretation of ethnonyms in Finland and the Gulf of Bothnia area from the Viking Age and onwards; Elenius 2019, The dissolution of ancient Kvenland and the transformation of the Kvens as an ethnic group of people. On changing ethnic categorizations in communicative and collective memories; Söderholm 2022, Bruken av navneparene kvener – Kvenland og finner – Finland i tekster fra middelalderen. En kildekritisk gjennomgang.
7 Ross 1940, The Terfinnas and Beormas of Ohthere, s. 5–23; Fell 1983, Sproget i Ottars of Wolf-
stans beretninger, s. 5–65.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
181
som är en äldre skandinavisk beteckning för fångst- eller samlarfolk som skiljer sig från jordbrukande folk. Det väsentliga med Ottars berättelse i det här sammanhanget är att han skilde samerna från kvänerna som olika folk. I ett antal skriftliga källor återkommer sedan kvänerna under de följande seklerna.
Svearna började någon gång under järnåldern använda beteckningen finnar för befolkningen i södra Finland. Om beteckningen vid den tiden avsåg samer, finnar eller båda grupperna är oklart, men under medeltiden betecknade ”finnar” ett jordbrukande folk och ”lappar” ett nomadiserande folk med renskötsel som specifik näring. Svenskarna gjorde vid den här tiden skillnad på de två folken och använde andra etniska beteckningar än norrmännen. Samer och finnar har alltså inte varit beteckningar som varit konstanta över tid; som nämnts ovan har benämningen ”finne” genom historien används både för att beteckna en jagande och fiskande befolkning och i ett senare historiskt skede en jordbrukande befolkning.
Andra källor som berör norra Fennoskandinavien och Bottenviksområdet är isländska sagor och norska topografiska beskrivningar från tidig medeltid. De isländska sagorna är inte sagor i den bemärkelse vi menar med rent påhittade berättelser för barn. De är snarare ett slags släktkrönikor där huvudpersonerna beskrivs med sina brister men också som idealiserade hjältar där mod och styrka lyfts fram. Denna idealiserade karaktär gör att de inte kan användas som primära historiska källor för vad som hände under vikingatiden. Däremot kan de användas för att se vilken typ av kontakter som fanns mellan folkgrupper i form av kulturmöten, handelsmönster eller politiska allianser. Vid jämförelse med andra skriftliga källor är de också ett stöd för vilka år specifika historiska händelser skedde.8
En av de mest detaljerade berättelserna om kvänerna finns i Egils saga, som förmodligen skrevs av Snorre Sturlasson på 1200-talet. I sagan berättas om den isländske krigaren och diktaren Egil Skallagrimssons öden, som utifrån släktgenealogin i berättelsen kan framstå som skriven i en 800-talskontext. Med tanke på beskrivningen av folkgruppen karelare och den norske kungens rätt till beskattning av samerna bör den historiska kontexten snarare förläggas till 900- eller 1000-talet.9 I sagan berättas i släktkrönikans form om Torolf Skalla-
8 Larsson 2005, Minnet av vikingatiden: de isländska kungasagorna och deras värld; Males 2017,
Snorre och sagorna: de isländska källorna till vår äldre kulturhistoria; Townend 2014, Viking age Yorkshire, s. 11‒12.
9 Hansen and Olsen 2006, Samernas historia fram till 1750, s. 61.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
182
grimsson som lever under kung Harald Hårfagre. Torolf blir av kungen upphöjd till länderman10 i Naumadal och får då i uppdrag att ta upp den skatt som samerna betalar till kungen. Samtidigt får han rätt att självständigt handla med samerna. Under sina handelsfärder i fjällvärlden blir han kontaktad av kvänernas kung, som ber om hjälp mot karelska krigare. Kvänland sägs ligga öster om Jämtland och Hälsingland men väster om Karelen. Finland nämns inte som område. Om man med utgångspunkt i detta följer kusten runt Bottenviken så borde Kvänland placeras någonstans i området mellan nuvarande Norrbotten och Österbotten.
Den svenska kyrkomannen Olaus Magnus besökte Tornedalen 1518 och skrev i sin Historia om de nordiska folken att de som skötte transporterna till Norge av befolkningen kallades kväner.11
Mest geografiskt detaljerad i sin beskrivning av kvänerna är den norske gränskommissarien Peter Schnitler. I samband med att den nordliga gränsen mellan Sverige och Norge drogs i mitten av 1700talet intervjuade han finskspråkiga invandrare i Nordnorge, som av norrmännen kallades kväner. Schnitler placerade kvänernas bosättningsområde Kvänland i Torne älvdal med biflöden upp mot den norska gränsen. I den övre delen bodde enligt honom nomadiserande samer och i den nedre delen jordbrukande kväner.12
4.2.3 De finskspråkigas historiska kontinuitet
De tidigaste norska och isländska beskrivningarna av kvänerna var muntliga berättelser som återberättats mellan olika generationer. Sådana berättelser om olika folkslag kan betraktas som muntliga minnen av möten mellan olika folkgrupper innan de blev nedtecknade i skriftlig form.13 Kedjan av traderade muntliga berättelser om kvänerna, som förmedlats över tid och oberoende av varandra skrivits ner, visar att kvänerna i slutet av 800-talet var en finskspråkig folkgrupp som säsongsmässigt fiskade i fjällsjöar i den norra delen av Norrbotten.
10 En länderman var under medeltiden i Norge en person som fått i uppgift att utöva konungens myndighet inom ett särskilt område. 11 De som Olaus Magnus beskrev som handelsmän, som reste till Norge, har av forskare i olika kontexter beskrivits som samer, finnar eller skandinaver, se Julku 1986; Wallerström 1995; Elenius 2019; Söderholm 2022. 12 Schnitler 1962, Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller 1742–1745/Bd 1, s. XX‒ XXV, 348, 360, 386, 388, 410–411. 13 Assman 2011, Cultural Memory and Early Civilization: Writing, Remembrance, and Political
Imagination, s. 15–69; Elenius 2019, s. 117‒148.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
183
Uppgifter i norska 1700-talskällor beskriver att kvänerna var bosatta i nuvarande Torne älvdal med biflöden. Samma folkgrupp kallades av svenskarna för finnar och kom senare att benämnas tornedalingar. Det talar för en finskspråkig kontinuerlig bosättning i kustområdet av nordligaste Bottenviken från sen järnålder fram till nutid, på samma sätt som det har funnits en kontinuerlig norsk- och samiskspråkig befolkning vid den norska atlantkusten och en svensk- och samiskspråkig befolkning längs bottenvikskusten. Den finskspråkiga befolkningen fanns där innan staten inkorporerade området som en formell del av det svenska kungariket.14 Det gäller förstås också för den svensk- och samisktalande befolkningen i området vid samma tid. Som med alla folkgruppers kultur har deras kultur däremot förändrats med samhällets förändringar.
4.3 Den finskspråkiga befolkningens ställning i det svenska riket
För att förstå assimileringspolitiken i minoritetsområdet måste man beakta att minoriteten har en historia före 1809 som den delar med andra finskspråkiga i Finland. Sverige och Finland blev ett samlat rike under tidig medeltid, ett Västsverige och ett Östsverige. Finska, samiska och svenska var de språk som hade längst territoriell historia i en stat där det under stormaktstiden skulle komma att talas nära tjugo olika språk. Minoritetens historia under den tid då Finland tillhörde Sverige präglas av finsk kultur och svenskspråkig politisk dominans.
Det finns inga spår av en finsk statlig organisation innan Finland blev en del av Sverige. Att en sådan fanns betvivlas inte av någon, men den kom aldrig till uttryck i skriftliga källor i form av en organiserad landskapsbildning eller statsbildning. I senare tids forskning betonas den långsamma integrationen av Finland och finnarna i det svenska riket, men också att integrationen skedde parallellt med andra periferier som Småland, Värmland, Dalarna och Bottenviksområdet. Integrationen av de olika områdena ledde till bildandet av ett centraliserat kungarike.
14 Harrison 2022, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige, s. 558‒564; Elenius 2018b s. 143‒175; Elenius 2019, s. 117‒148; Söderholm 2022.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
184
Finland tillmättes särskild betydelse i statsbildningen, vilket visas av att Åbo stift bildades redan år 1232. Det benämndes då ”det finska stiftet” och omfattade från början den sydvästra delen av nuvarande Finland. Ytterligare en bekräftelse på vikten av den östra riksdelen var byggandet av Åbo domkyrka mot slutet av 1200-talet.15 Den finländska riksdelen var representerad redan i den stadga som Magnus Ladulås utfärdade på Alsnö 1280. Alsnö stadga brukar räknas som konstituerande för ståndssamhällets införande i Sverige. På Alsnö var Finland representerat genom hertig Bengt, Magnus Ladulås bror, som hade Finland som hertigdöme.16
Ytterligare bevis på Finlands jämbördiga formella status med övriga Sverige var att den finska landsdelen år 1362 erkändes samma rätt att delta i kungaval som övriga stift och landskap i riket.17
Den koloniala relationen mellan Sverige och Finland återspeglas i att två tredjedelar av frälseståndet i det gemensamma riket hade svensk bakgrund och en tredjedel tysk bakgrund. Med frälseståndet avsågs från början stormän och förmögna bönder som var befriade från skatt för sina jordägor mot att de bidrog med häst och ryttare i krigsmakten. Senare blev begreppet synonymt med det adliga ståndet. Frälset i Finland hade en social bakgrund som soldater, knektar på borgar, handelsmän eller hantverkare. I Finland fanns inte stora jordägare som på den svenska sidan och det frälset hade en underordnad politisk roll jämfört med det svenska frälset.18 Det administrativa språket i Finland var svenska trots att de finskspråkiga utgjorde över 80 procent av befolkningen.
Sammanfattningsvis hade de etniska finnarna formellt samma politiska ställning som de etniska svenskarna men i realiteten dominerade svenskarna ekonomiskt, politiskt och kulturellt.
15 Leinberg 1886, Finlands territoriala församlingars ålder, utbildning och utgrening intill 1885 års
utgång, s. 1 ff.
16 Hadenius 1994, Riksdagen. En svensk historia, s. 21–26. 17 Jutikkala & Pirinen 1973, Finlands historia, s. 33. 18 Harrisson 2004, Från överhöghet till rike: stormän och kungar i det medeltida Nordeuropa, s. 109‒121; Tarkiainen 2008, Sveriges österland Från forntiden till Gustav Vasa, s. 153‒186; Meinander 2006, Finlands historia: linjer, strukturer, vändpunkter, 2, s. 9‒21.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
185
Figur 4.1 Sverige innan förlusten av Finland 1809
Källa: Samuel Svärd.
4.3.1 Minoritetens kulturella särdrag
Den meänkielispråkiga kulturen är del av ett sammanhängande geografiskt finskspråkigt kulturområde som i början av medeltiden sträckte sig från norra Bottenviken ner till södra Finland och österut in i Ryssland. I minoritetsområdet var befolkningen med andra ord
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
186
från medeltiden och framåt huvudsakligen finskspråkig. Tydliga språkliga och kulturella influenser syns från Tavastland och Karelen.19
Inom minoritetsområdet fanns även en samiskspråkig befolkning och ett mindre antal präster och ämbetsmän som var svenskspråkiga. Där fanns även svenskspråkig bruksbefolkningen som arbetade i Masugnsbyn, Tornefors och Kengis bruk under 1600- och 1700-talet.
De finskspråkiga tornedalingarna i norra Sverige var socialt, politiskt och ekonomiskt dominerade av svenskarna på samma sätt som samerna i de två riksdelarna eller som finnarna i Finland. Svenskarna kallades allmänt också av den tornedalska allmogen in i modern tid för ”herrat” i betydelsen herrefolk.
På 1300-talet drogs stiftsgränsen mellan Åbo stift och Uppsala ärkestift mitt emellan Kemi och Torne älv. Minoritetsområdet kom på så vis att tillhöra den finskspråkiga kultursfären i Finland, men tillhörde administrativt och regionalpolitiskt det svenskspråkiga norrländska området.
Fiske och jakt som primära näringar
Det forntida mötet mellan olika folkgrupper i norra Bottenviksområdet har ofta beskrivits i näringsmässiga termer som mötet mellan svenskt och finskt jordbruk å ena sidan och samisk renskötsel å andra sidan.20 Den typen av beskrivningar bortser från att svenskar, finnar och samer i norra Bottenviksområdet till stora delar fram till 1500-talet försörjde sig på jakt- och fångstbaserade näringar.
Vid tiden för Norrlands skattläggning i samband med nedteckningen av Hälsingelagen på 1200-talet betalade de som bodde norr om Bygdeå sin skatt i skinn i stället för jordbruksprodukter. Det gällde för såväl svenskar, finnar som samer.
Det är svårt att tvärt skilja samiska, finska och även svenska näringar från varandra under järnålder och tidig medeltid.21 Ett mer rättvisande historiskt perspektiv är att utgå från den kombination av jakt, fångst, renskötsel, jordbruksnäring och handel som utövats av
19 Vahtola 1991, s. 176‒261; Winsa 1991, Östligt eller västligt?: det äldsta ordförrådet i gällivare-
finskan och tornedalsfinskan.
20 Westin (red.), Övre Norrlands historia I‒IV (1962‒1974); Alamäki & Kenttä & Hederyd (red.)
Tornedalens historia I‒II (1991‒1993).
21 Westin & Olofsson 1962; Brink 1990, Sockenbildning och sockennamn: Studier i äldre terri-
toriell indelning i Norden; Mogren 2000, Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi;
Grundberg 2006, Medeltid i centrum; Meinander 2006, s. 10–13.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
187
finskspråkiga folkgrupper. Fisket och jakten har i alla tider betytt mycket både som näringsfång och som inkomst för befolkningen. Både insjöarnas gäddor och älvarnas lax blev tidiga exportartiklar från minoritetsområdet och andra nordliga älvdalar. Gäddorna såldes i torkad form som basmat för de krigförande arméerna under 1500- och 1600-talet och till länder i södra Europa under den kristna fastetiden. Laxen såldes i saltad och gravad form.
Användningen av fiskevatten var reglerad på olika sätt. Rätten till fiske i Torne älvdal verkar ha utformats innan jordbruk etablerades. Det ser man på de äldsta gårdarnas placering längs älven. De var placerade med utgångspunkt i älvfisket, inte utifrån boskapsskötselns eller åkerbrukets förutsättningar.22 Det tidiga utnyttjandet byggde alltså på ett fångstbaserat sätt att leva, inte på att bofasta jordbrukare fiskade som ett komplement till boskapsskötsel eller åkerbruk.
De som bodde i Övertorneå och uppströms nyttjade framför allt fisket i avlägset liggande sjöar. Av den första skattelängden om träskfiske från 1553 ser vi att fisket i de s.k. skatteträsken kunde ske på 20 mils avstånd från bosättningen eller mer.23 Utifrån domböckerna på 1600-talet ser man att i Torne och Kemi lappmark hade finskspråkiga bönder rätt att fiska i sjöar på långt avstånd från sina huvudbosättningar.24 Tvister om fisket var inte så tydligt kopplade till etnicitet utan till fisket som gemensam näring. Detsamma gäller jakten, som under medeltiden utövades av samerna och allmogen som allmän näring.
Jordbruk och fast bosättning
Befolkningen i Tornedalen har av tradition använt älvens sedimentavlagringar efter vårfloden för att etablera jordbruk. De låglänta öarna och näraliggande strandängarna är extremt bördiga. Det har
22 Enequist 1935, Övre Norrlands storbyar i äldre tid; Dahlgren 1967, Jakten och fisket i jord-
och skogsbrukets rationalisering, s. 199‒204; Granlund 1967, Laxfiske i Tornedalen, s. 155‒198;
Hederyd 1992, Haparanda efter 1809 kommunhistoria utgiven med anledning av Haparandas
150-årsjubileum.
23 Steckzén 1964, Birkarlar och lappar. En studie i birkarlaväsendets, lappbefolkningens och skinn-
handelns historia; Bergman & Ramqvist 2017, Farmer-fishermen: interior lake fishing and intercultural and intra-cultural relations among coastal and interiour Sámi communities in northern Sweden AD 1200‒1600; Lappmarkerna betecknade från medeltiden de områden ovanför den
bofasta bondebefolkningen vid kusten, som handelsmän besökte för att handla med samerna. 24 Deutsch 1970, Oeconomiska anteckningar rörande norra delen af Uleåborgs län, under resor
derstädes åren 1814 och 1815, s. 299; Arell 1977, Rennomadismen i Torne lappmark: markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
188
premierat boskapsskötsel, vilket historiskt har varit en viktig basnäring i Tornedalen. Torne älvdal blev känd för sin stora försäljning av smör.25 Den jordbruksverksamhet som tilltog under medeltiden ska ses som en långsamt expanderande binäring till jakt- och fångstbaserade näringar och till handel. Övergången från jakt och fiske till renskötsel bland samerna kan i ett långt tidsperspektiv jämföras med övergången från jakt och fiske till kreatursskötsel bland de finskspråkiga. Från 1500-talet finns mer tillförlitliga källor som berättar om jordbrukets utveckling och bondbyars etablering med fast bosättning. Utifrån 1543 års jordebok26 ser vi att 30 skattlagda byar då hade etablerats i Tornedalen från kusten och cirka 12 mil upp till Pello. Till skillnad från i andra norrländska älvdalar var fisket ännu under 1500-talet den främsta näringen.27 Ännu i början av 1900-talet beskrivs jordbruket i Torne och Kalix älvdalar som irrationellt och primitivt. Jorden vändes fortfarande på många håll med spade i stället för med en plog.28 Beskrivningen av jordbruket som ”primitivt” visar på ett kulturhierakiskt synsätt, men också att jordbruket under lång tid inte varit huvudnäring i minoritetsområdet. Det hade därför ännu vid ingången till 1900-talet en ålderdomlig karaktär.
Hos den finskspråkiga befolkningen kombinerades boskapsskötsel också med renskötsel. Beskrivningar av birkarlarnas handel med samerna visar exempelvis att användning av renar var helt nödvändig för de långväga transporterna.29 Olika beskrivningar av de finskspråkiga jordbrukarna i norra Sverige och norra Finland visar att de regelmässigt under 1700- och 1800-talen ägde renar.30
För att stimulera kolonisationen i lappmarkerna utarbetade landshövdingen i Västerbottens län, Johan Graan, det s.k. Lappmarksplakatet som inrättades av kungen 1673. Ett tilläggsplakat antogs 1695. Av plakaten framgick att den som etablerade en ny jordbruksfastighet, ett nybygge, ovanför lappmarksgränsen blev befriad från militärtjänst och skatt i 15 år. Ett av de statliga motiven bakom plakaten var att skapa en struktur av bofasta jordbrukare som stöd till de fjäll-
25 Alamäki & Kenttä & Hederyd 1991‒1993. 26 Jordeboken redovisade den grundskatt som blev stommen i det svenska skattesystemet från 1500-talet fram till början av 1900-talet då den ersattes av bl.a. fastighetsskatten. 27 Enequist 1935, s. 143‒184. 28 Hellström 1917, Norrlands Jordbruk; Elenius 2001, Både finsk och svensk: Modernisering,
nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939.
29 Tenerz 1962, Ur Norrbottens finnbygds historia samt Den svenska infiltrationen i övre finn-
bygden under 1600- och 1700-talet, s. 142‒158.
30 Deutsch 1970; Tegengren 1952, En utdöd lappkultur i Kemi lappmark. Studier i Nordfinlands
kolonisationshistoria.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
189
nära gruvor som då etablerades. I förlängningen tänkte man att gruvarbetare kunde rekryteras bland den fastboende befolkningen. Ett annat motiv var att etablera jordbruk inom det stora område som lappmarkerna omfattade. Ytterligare ett motiv var att hindra kustens bönder från att utnyttja lappmarkernas resurser genom långa fiskeresor till olika träsk.31 År 1749 beslutades om en tydligare gränsdragning mellan samernas och nybyggarnas marker i lappmarkerna mot böndernas marker nedanför lappmarksgränsen.
Det finskspråkiga området i norra Sverige, med minoritetsområdet i centrum, var i början av 1500-talet omgivet på svensk och finsk sida av lappbyarna Sjokksjokk, Siggevara, Suondavara, Kittilä, Sodankyä och Kemikylä. Men i det område längs Torne och Kalix älvdalar där minoriteten av gammal tradition bedrev ett omfattande säsongsfiske fanns inga lappbyar eller lappskatteland. Området sträckte sig så långt som trettio mil norrut från kusten. Avsaknaden av lappbyar och lappskatteland i detta område skiljer sig från övriga delar av norra Sverige och norra Finland. När en lappmarksgräns drogs i mitten av 1700talet följde den detta traditionella område för minoritetens fiske. Det antyder en historisk relation mellan minoriteten och samerna som skiljer sig från andra områdena i norra Sverige och norra Finland
År 1799 fanns i Jukkasjärvi och Enontekiö socken 1 278 samer och 564 nybyggare. I minoritetsområdet, som då omfattade även den finska sidan, och i Kemi i Lappland utgjorde nybyggena i Tornedalen år 1800 en tredjedel av länets totalt 717 nybyggen.32 Statistiken visar hur finskspråkiga nybyggare och samer vid ingången till 1800-talet hade skapat en samexisterande bosättning långt upp i Torne älvdal med biflöden. Mellan de bofasta bönderna och nomadiserande samerna förekom tvister, oftast om fiskerättigheter eller höskador. Men de bofasta och samerna samarbetade också, exempelvis bodde samerna hos särskilda familjer under vintern och husbönderna kallades då ”värdar” (meänkieli. väärti).
31 Göthe 1929, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av 1500-talet till omkr. 1750, s. 134‒484; Hultblad 1968, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken; Arell 1979; Lundmark 2006, Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år. 32 Alamäki & Kenttä & Hederyd, s. 30‒62.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
190
Stadsbildning och tidig industrialisering
Från slutet av 1500-talet strävade staten efter att kontrollera handeln som tidigare utövats mer fritt av landsköpmän vid kusten och av birkarlarna i lappmarkerna. I överensstämmelse med tidens merkantilistiska idéer33 skulle handeln tvingas in i städer för att staten på så vis skulle kunna kontrollera tull och andra avgifter. Det mynnade ut i att ett antal städer grundades längs den finska och svenska bottenvikskusten, däribland Torneå som blev stad 1621, samtidigt som Luleå, Piteå och Sundsvall. Under de första decennierna av 1700-talet ser man hur en försvenskning skedde inom olika områden i Torneå. Adel, präster, borgare och civila ämbetsmän utvecklade under 1700talet en högreståndskultur med offentliga fester och danser. Torneå blev en tvåspråkig stad med en typisk stadskultur som orienterade sig mot det svenskspråkiga Sverige.
De boende i minoritetsområdet blev även påverkade av den första fasen av gruvindustrier när järnmalm hittades i Junosuando och kopparmalm i Svappavaara under första delen av 1600-talet. Därigenom ökade det statliga intresset för minoritetsområdet. Gruvnäringen skulle komma att utökas med masugn och hammarsmedja i Masungsbyn, stångjärnshammare, kopparhammare, garvmakeri, bokverk, klensmedjor, kvarn och såg i Kengis, sju mil nedströms från Junosuando. Nära förknippad med bruksrörelsen var uppkomsten av en första sågverksindustri. De aktörer som var verksamma vid bildandet av sågverk i mitten och slutet av 1700-talet var delvis samma personer som engagerade sig i gruvnäringen och i järnbruken. Därför är det inte så förvånande att minoritetsområdet stod för en fjärdedel av alla nystartade vattensågar i det nuvarande Norrbottens län under perioden 1756–1812. Man kan urskilja en mycket tydlig etnisk arbets- och ägarfördelning inom den första sågverksrörelsen i minoritetsområdet. Det var den dominerande svenskspråkiga samhällsgruppen som ägde industrierna. De finskspråkiga var hänvisade till säsongsarbeten och blev därigenom ekonomiskt beroende av de svenskspråkiga.34
33 Merkantilism är en beteckning på det ekonomiska system som präglade de framväxande nationalstaterna från 1600- till 1800-talet. Idén var att understryka staternas roll som ekonomiska aktörer som skulle gynna det egna landet och motverka konkurrens utifrån. 34 Meinander 1917, Virkeshushållning och sågverksrörelse i Torne, Kemi och Simo älvdalar intill
första världskriget, s. 76 f.; Elenius 2001; Hederyd 1992, s. 100‒130.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
191
4.3.2 Kriget med Ryssland och delningen av minoritetsområdet
Den 21 februari 1808 gick ryska trupper utan krigsförklaring över gränsen till Finland vid Kymmene älv. Under hösten retirerade den svenska armén norrut längs den finska kusten. De svenska trupperna blev förlagda i Tornedalen hösten 1808 och vintern 1809. Både under den svenska reträtten och den efterföljande ryska ockupationen tvingades tornedalingarna att bidra med transporter, hästar, foder till hästar och mat till soldaterna. Det var ett härjat och decimerat minoritetsområde som fick ta del av det fredsavtal som tecknades den 17 september 1809 och som innebar att Sverige förlorade Finland.
4.4 Minoriteten i Sverige efter 1809
När Sverige förlorade Finland till Ryssland drogs den nya nationsgränsen rakt genom Torne, Muonio och Könkämä älvdalar där den östra sidan hamnade i det ryska imperiet och den västra sidan i Sverige. Ryska kosacker patrullerade nu som gränsvakter i Torneå. Från att tidigare ha betraktats som en ordinär älvdal i det svenska riket förvandlades minoritetsområdet efter 1809 till en svensk gränsbygd mot Finland som var ett ryskt storfurstendöme. Befolkningen på den svenska sidan blev en finskspråkig minoritet i Sverige, medan befolkningen på den finska sidan tillsammans med övriga finnar i Finland kom att utgöra den helt dominerande språkliga gruppen i Finland. Den västra och östra sidan av Torne älvdal hamnade i var sitt nationalstatsprojekt och var sitt moderniseringsprojekt.
4.4.1 Konsekvenser av den nya riksgränsen
I förhandlingarna om var den territoriella gränsen skulle dras fördes två alternativ fram. Svenskarna hävdade att den gamla stiftsgränsen och länsgränsen vid Kaakamo älv var en naturlig gräns. Ryssarna föreslog att gränsen skulle dras längs Kalix älv. Kompromissen blev Torne älv samt bifloderna Muonio och Könkämä älvar upp till norska gränsen. En numerärt liten finskspråkig minoritet blev kvar på den västra sidan av Torne älvdal, den minoritet som senare skulle kallas tornedalingar. Fredsfördraget undertecknades den 17 september 1809. Det
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
192
innebar den största territoriella förlusten under Sveriges dittillsvarande historia. Sverige hade i fredsfördraget gått med på att avstå Åland och hela Finland till Ryssland. Riket förlorade en tredjedel av sitt territorium och mer än en fjärdedel av sin befolkning. Till detta kommer omkring 20 000 förlorade i döda, krigsfångar och saknade.35Förlusten av Finland kom under långt tid att vara ett nationellt trauma i Sverige.
För tornedalingarna på den svenska och ryska sidan uppstod tre huvudfrågor som behövde lösas. Det var frågan om medborgarskap, omfördelningen och utbyte av fast egendom samt nya församlingsbildningar. Medborgarfrågan löstes enligt tidigare praxis som gällt vid ändrade gränser mellan stater. Samtliga bosatta i Sverige och Finland skulle inom tre år ha rätt att bosätta sig i det rike de önskade och därigenom få sitt medborgarskap bestämt. De militäranställda inom det svenska försvaret erbjöds av ryssarna att få anställning inom det ryska krigsväsendet om de så önskade.
För de bönder som ägde mark på både den finska och svenska sidan av Torne älv samt på öar i älven skedde särskilda förhandlingar, som ledde till omfördelningar och kompensationer för förlorad mark. Regleringen av markförhållanden tog ett decennium innan den var klar.36
Församlingsmedlemmarna både på finsk och svensk sida fortsatte till en början att besöka gudstjänsten i sin gamla församlingskyrka, oavsett om den låg i konungariket Sverige eller storfurstendömet Finland. Därefter byggdes efterhand nya kyrkor i de socknar som förlorat sin kyrka till den andra sidan. På svensk sida fortsatte finnar från Finland att besöka sin gamla sockenkyrka i många år efter delningen. Ännu mer än tio år efter fredsslutet skrevs finnarna in i församlingsböckerna som tidigare, med skillnaden att de efter namnet fick tillägget ”rysk undersåte”.
Svenska statens inställning till och behandling av tornedalingarna bestämdes med andra ord i förhandlingar och samarbete med segermakten Ryssland. I övrigt fortsatte livet ganska oförändrat i minoritetsområdet under den tidiga delen av 1800-talet.
En viss rörlighet fanns ständigt över riksgränsen i form av arbets- och äktenskapsmigrationer. Samtliga svenska tornedalingar beräkna-
35 Carlsson 1970,Svensk historia 2. Tiden efter 1718, s. 255. 36 Elenius 2001; Kuvaja & Hårdstedt och Hakala 2008, Det åländska folkets historia 4 Från finska
kriget till Ålandsrörelsen 1808–1920, s. 314–316.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
193
des 1821 till 7 000 personer, varav en övervägande majoritet var finsktalande. Vid folkräkningen 1860 hade minoritetens antal i Norrbotten stigit till närmare 14 000 personer.37 De var spridda över ett stort glesbefolkat område i nordligaste Sverige, till stor del i väglöst land med mycket dåliga kommunikationer.
De hade i princip inte något som helst politiskt inflytande på nationell nivå. Kulturellt fortsatte minoritetsområdet att under många decennier vara ett homogent område. Man kan under hela första delen av 1800-talet tala om en gemensam finsk identitet på den finska och svenska sidan. Den svenska sidan av Tornedalen benämndes också av svenska myndigheter för Finnbygden för att markera befolkningens kulturella tillhörighet till finsk kultur.
4.4.2 Jordbruk och industrialisering
I ett europeiskt perspektiv var hela Skandinavien på 1860-talet en ekonomiskt underutvecklad periferi. Därefter skedde en snabb upphämtning. Samtidigt skedde en geografisk förskjutning av den relativa exportandelen till de nordliga delarna av Sverige. Mot slutet av 1800-talet kom redan en femtedel av Sveriges export från Norrland. Vid sekelskiftet 1900 hade två stora industriområden vuxit upp i minoritetsområdet. Det var sågverksindustrin vid kusten och gruvindustrin i Malmfälten. Merparten av de åtråvärda råvarorna i Norrbotten fanns inom det finska språkområdet.
Minoritetsområdet var vid den tiden ännu helt dominerat av jordbruk som försörjningskälla. Från reseskildringar på 1700-talet fram till agronomiska bedömningar i början av 1900-talet har jordbruket i Tornedalen beskrivits som underutvecklat. Den norrbottniske agronomen Paul Hellström beskrev bl.a. vid sekelskiftet 1900 hur jordbruket i Tornedalen var omodernt. I inlandet var jordbruken små. Man praktiserade där en naturahushållning som byggde på att den odlade jorden användes till odling av säd och rotfrukter medan foder till kreaturen togs från ängarna. Korna släpptes ut på bete i skogen om somrarna.
Hellström och andra forskare har påvisat den tekniska eftersläpningen i Tornedalen i början på 1900-talet. När jordbruksplogar bör-
37 Hansegård 1990, Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på halvspråkighetsdebatten, s. 9; Slunga 1993, ”Skola för glesbygd”. Arbetsstugor i norra Sverige, s. 19.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
194
jat användas i de svensktalande delarna av Norrbotten vid mitten av 1800-talet vände man i Tornedalen gamla ängar med hacka och spade. Vid uppodling på fast mark i skogsbygden hade jorden ofta inte blivit ordentligt rensad från sten. Även ensädesbruk praktiserades allmänt så att man år efter år sådde korn på samma tegar. Även eftersatta ladugårdar och fårkättar utan fönster exemplifierades med Tornedalen.38
Minoritetsområdets marginella ställning visade sig också i den sociala strukturen på landsbygden. En jämförelse mellan antalet backstugusittare i minoritetsområdet och Norrbotten vid tiden för laga skifte 1878–1880 visar att andelen hemman var betydligt lägre och andelen backstugor betydligt högre i minoritetsområdet. Det gällde både för det kustnära Nedertorneå och det högre upp belägna Övertorneå. Den betydligt högre andelen backstugusittare i minoritetsområdet visar att området inte lyckades skapa alternativa sysselsättningar för den snabbt växande jordbruksbefolkningen.39
Minoritetsområdet hade däremot ett väl utvecklat vägnät i mitten av 1850-talet som kunde mäta sig med andra älvdalar i Norrbotten. Den stora förändringen kom med järnvägen, som fick stor betydelse för utbyggnaden av kommunikationerna i framför allt Övre Tornedalen. Handelsresor hade tidigare gått längs älven till Torneå, men efter järnvägens framdragning till Gällivare 1888 gick de dit i stället.40Det underlättade varudistributionen för den nordligaste delen av Norrbotten.
Under senare delen av 1800-talet tillkom skogsarbete som en ny sysselsättning. Specifikt för skogsarbetet i Torne och Kalix älvdalar var att man använde renar som dragdjur i skogsarbetet, som komplement och ibland som ersättning till hästar. Renar användes också inom jordbruket för att köra hem hö och liknande. Småbrukare hade inte råd med hästar och det fanns en gammal tradition att äga renar som sköttes av samer. Med ökad levnadsstandard användes i de flesta jordbruk så småningom enbart hästar som dragare.
Med järnvägens framdragning till Gällivare och Kiruna öppnades en ny epok i minoritetsområdets industrialisering. Under några decennier byggdes järnvägar, vattenkraft och vägar som helt revolutione-
38 Hellström 1917, s. 200 ff.; Jirlow & Wahlberg 1961, Jordbruket i Tornedalen genom seklen:
redskap och metoder, s. 41‒95; Isaksson 1967, Bystämma och bystadga: organisationsformer i övre Norrlands kustbyar: om samspelet mellan lokal tradition och central påverkan, s. 362.
39 Elenius 2007a, Tornedalen och Bottenviken som nordliga ekonomiska periferier, s. 166‒184. 40 Hoppe 1945, Vägarna inom Norrbottens län. Studier över den trafikgeografiska utvecklingen
från 1500-talet till våra dagar, s. 268 f.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
195
rade det tidigare lantbruksbaserade hushållet i minoritetsområdet. Mellan 1890 och 1930 skedde en dramatisk befolkningsförändring i tornedalsförsamlingarna på grund av arbetskraftsinvandring. Mest påtaglig är den explosionsartade befolkningsökningen i Gällivare och Jukkasjärvi som berodde på den påbörjade gruvbrytningen. Tornedalingarnas arbetsmigration hade tidigare varit orienterad mot sågverken vid kusten, men fick nu tillskott av två nya industricentra i Övre Tornedalen genom gruvorna i Kiruna och Malmberget. De nya industrierna innebar inte bara nya former av försörjning. Framväxten av folkrörelser och fackföreningar gjorde att tornedalingarna påverkades av nya demokratiska organisationsformer.
4.4.3 Den laestadianska väckelsen
En rörelse av stor kulturell betydelse för minoritetsområdet är den inomkyrkliga väckelserörelsen laestadianismen som grundades av prästen Lars-Levi Laestadius i Karesuandoområdet på 1840-talet. Medlemmarna samlades i hem och bönhus men även till stormöten med predikan, själavård och nattvardsfirande enligt kyrkans ordning. Laestadius hade samma erfarenhet av fattigdom som sina församlingsmedlemmar och kunde därför sätta sig in i deras situation. Den fattiga bakgrunden påverkade hans allmänna moral och etik, som kom att bli ett rättesnöre för den samiska och finsktalande befolkningen i norra Sverige. När han glorifierade ett enkelt och puritanskt levnadssätt var det ett anti-materialistiskt förhållningssätt som på ett konkret sätt kunde förstås av hela befolkningen.
Laestadianismen kom på så sätt att fungera som en ideologisk motrörelse till moderniseringen i samhället. Genom att använda finskt språk i predikningarna kom väckelsen senare att spela en viktig roll i motståndet mot den svenska språkpolitiken i norra Sverige. Det faktum att predikanterna var lekmän medförde att kyrkan inte hade samma kontroll över dem som över de anställda prästerna. De laestadianska predikanterna var också självrådiga och hade ett starkt inflytande över lokalbefolkningen. Svenska kyrkan befarade därför att de laestadianska predikanternas inflytande skulle kunna leda till splittring av kyrkan i minoritetsområdet. De sågs som främmande element inom statskyrkan, en avvikande grupp som behövde civiliseras.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
196
Bästa sättet att genomföra detta ansågs vara att utveckla skolväsendet och att sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet. Väckelsen blev så småningom de samisk- och finskspråkigas särskilda trosbekännelse i norra Skandinavien och Finland. Den spreds därför från 1840-talet i snabb takt över nationsgränserna. Genom sin stora spridning i Finland kom den att till viss del förknippas med de finska nationalister som från 1860-talet angrep Sverige för att bedriva en assimilerande språkpolitik i minoritetsområdet. Väckelserörelsen blev en del av de kulturella hotbilder som förknippades med Tornedalen.
4.4.4 Tornedalsgränsen som hotbild
Genom förlusten av Finland och rädslan för ytterligare rysk expansion kopplades från första början en utrikespolitisk och militär hotbild samman med tornedalingarna vid den finska gränsen. Från mitten av 1800-talet ökade nationalistiska strömningar i Finland som byggde på en finskspråkig identitet. Den kritik som finska nationalister riktade mot Sveriges minoritetspolitik i Tornedalen uppfattades i Sverige som hotfull. Minoriteten hamnade i skottgluggen mellan två nationalstatliga projekt, det svenska och det finska.
Den finska nationalismen
Den finska nationalism som växte fram i Finland under 1800-talet vände sig mot den svenskspråkiga elitens dominans inom olika områden i samhället. Genom kulturella och politiska rörelser lyftes den finska kulturen och det finska språket som de viktigaste elementen i det nationsmedvetande man sökte skapa. I den föreställda nationella gemenskapen inkluderades vad man med tidens språkbruk kallade finsk-ugriska ”stamfolk”. Det innefattade finskspråkiga minoriteter som fanns utanför Finland, inte minst de svenska tornedalingarna.41De finskspråkiga var i stor majoritet i Finland. År 1890 utgjorde de
41 Nygård 1978, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen: aatteellinen heimotyö itsenäisessä
Suomessa = [The greater Finland or helping kindred people?]: [work on the ideology of kinship in independent Finland]; Smith 1986, The Ethnic Origins of Nations, s. 129‒152; Smith 1991, National identity, s. 126‒131, 160–165; Smith 2000, The Nation in History. Historiographical Debates about Ethnicity and Nationalism, s. 62‒77; Fewster 2006, Visions of past glory: nationalism and the construction of early Finnish history.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
197
85 procent av befolkningen, till skillnad från Sverige, där de finskspråkiga bara utgjorde 4 procent av befolkningen. Av dem utgjorde de finskspråkiga tornedalingarna i Norrbotten en överväldigande majoritet.42
De finskspråkiga i Finland fick en självmedveten hållning och en ställning inom staten som skilde sig helt från minoritetens situation i norra Sverige. De kunde lägga tyngd bakom sina krav. Som språklig majoritet vände de sig mot den svenskspråkiga minoritetens dominans inom ekonomi, politik och kultur i Finland. De finsksinnade nationalisterna kallades fennomaner därför att de strävade efter att lyfta det finska språkets och den finska kulturens status i Finland. I en förordning om det administrativa språket från 1863 bestämdes att det finska språket i Finland inom tjugo år skulle vara infört i all förvaltning och ha likvärdig status som svenskan.43 Den kritik som fennomanerna riktade mot de svenskspråkigas privilegier i Finland riktades också mot det man uppfattade som svenska statens förtryckande språkpolitik i minoritetsområdet. Man anklagade särskilt domkapitlet i Härnösand, och senare domkapitlet i Luleå, för att tvinga minoriteten att lära sig svenska i skolan.44 Fennomanernas kritik av de svenska myndigheterna skedde oftast genom tidningsartiklar i finsk press. Från svensk sida besvarades kritiken med motsvarande tidningsartiklar i svensk press på ledarsidor eller i insändare. De uttryckte inte så sällan en arrogans såväl mot fennomanerna som mot den provokativa ton som fanns i kritiken mot Sverige. Motsvarande arroganta kritik riktades även mot minoriteten i Sverige som försvarade det finska språkets värde som modersmål.45
I den svenska nationalistiska idealbilden representerade minoriteten en kulturell kvarleva från den imperiala storhetstiden. Minoriteten påminde om det katastrofala nederlaget mot Ryssland 1809, men representerade också en avvikelse från den nya idealbild av den svenska nationen som växte fram under 1800-talet där svenskt språk och kultur stod i centrum.
42 Suomen tilastollinen vuosikirja 1889‒1890; Statistiska centralbyrån, Del 1. Befolkningen 1720‒1967 Sverige; Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, s. 19‒20. 43 Klinge och Norrback 1996, Finlands historia 3, s. 211‒220, 257. 44 Tenerz 1963, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-talet
jämte språkdebatten; Slunga 1965; Tarkiainen 1993, Finnarnas historia i Sverige 2, Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944, s. 305‒311; Elenius 2001.
45 Tenerz 1963, s. 281, 294‒300, 330‒332, 342‒354; Slunga 1965, s. 167‒180; Elenius 2001, s. 248‒256.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
198
När Finland 1917 blev en självständig stat med ny nationalistisk agenda blev den utrikespolitiska konflikten om Tornedalen ytterligare förstärkt. Det gällde särskilt i samband med tvisten mellan Sverige och Finland om Ålands statstillhörighet 1917–1921. Den s.k. Ålandsrörelsen vände sig 1918 till regeringen i Sverige med begäran om återförening med Sverige. Den svenska regeringen var inte sen att försöka få igenom kravet genom att söka internationellt stöd i frågan. Man åberopade principen inom det nybildade Nationernas förbund att det åländska folket självt skulle få avgöra vilken stat de ville tillhöra. Samma år bildades i finska Torneå en förening med namnet Västerbottenskommittén. Kommittén hävdade att ifall Åland skulle komma att tillhöra Sverige borde den svenska delen av Tornedalen tillhöra Finland.
Från svensk sida betraktades de svenska tornedalingarna i det spända läget som uppstått med stor misstänksamhet. Stiftsnotarie Albert Carlgren vid domkapitlet i Luleå fick därför i uppdrag av regeringen att i all hast göra en säkerhetspolitisk analys av minoritetens nationella lojalitet. Landshövdingen begärde även att Walde Lorens Wanhainen som betrodd tornedaling skulle göra en separat utredning i frågan. När frågan om Ålands statstillhörighet hamnade i Nationernas förbund tilldömdes Åland till sist Finland.46 Fennomanernas kritik av språkpolitiken i Tornedalen uppfattades av politiker och ämbetsmän i Sverige som aggressiv och stötande. Så uppfattades den också av många svenska tornedalingar. Samtidigt träffade den en öm nerv i den statliga språkpolitiken i minoritetsområdet.
Rädslan för rasblandning
Till den kulturella hotbild som förknippades med minoritetsområdet ska fogas en rasmässig dimension. Den grundades på den irrationella rädslan att det svenska folket i norra Sverige hotades att degenereras genom genetiskt inflytande från finsk-ugriska grupper som tornedalingar, finnar och samer. Riksgränsen mot Finland blev därför en symbolisk gräns mot ett föreställt genetiskt hot från öster. Motsvarande inre hot förknippades med de finsk- och samiskspråkiga bosättningsområdena. Därför lyftes rasfrågan tidigt in i folkräkningarna.
46 1921 Ålandsbeslutet, protokoll vid nationernas förbunds råds 14:e möte 24 juni 1921 på: https://kulturstiftelsen.ax/app/uploads/2020/06/svenska3.pdf.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
199
Med början år 1855 hade ”lappar” registrerats vart tionde år i folkräkningarna med hjälp av prästernas folkbokföring. Fem år senare började även ”finnar” att räknas och ytterligare tjugo år senare ”zigenare”. Med finnar menade man tornedalingarna i Norrbotten. Frågetecknen kring det finska språkets utbredning, som uttrycktes i Finnbygdsutredningen,47 ledde så småningom fram till en särskild språk- och härkomstutredning för norrbottniska tornedalingar och samer i 1930 års folkräkning för att se var gränsen mellan finska och samiska i förhållande till svenska gick i Norrbotten. Beslut om utredningen togs av Statistiska centralbyrån, som också genomförde den.48
Språk och härkomstutredningen kopplades samman med språkdarwinistiska idéer. Yngre språk ansågs vara vitalare än äldre språk och utifrån den tankegången ansågs finskan vinna mark på svenskans bekostnad. Från myndighetshåll oroade man sig därför över att det finska språket ansågs sprida sig i Norrbotten och att tornedalingarna därigenom kunde sprida ”finskheten” in i svensktalande områden. Språkfrågan blev en rasfråga. Ytterligare ett exempel på statens engagemang i frågan är att ett statligt rasbiologiskt institut inrättades 1922 i Uppsala med syfte att bedriva forskning om hur yttre mänskliga former, som kraniets storlek och utformning, svarade mot inre egenskaper. Idéerna var öppet rasistiska. I Norrbotten deltog präster och lärare i arbetet att vetenskapligt bevisa att minoriteten och samer rasmässigt och egenskapsmässigt skilde sig från skandinaverna. Exempelvis gjordes skallmätningar på minoriteten.49 Institutets chef Herman Lundborg var i sin forskning särskilt intresserad av att göra rasbiologiska undersökningar på orter där befolkningen ansågs blandad.
De rasbiologiska idéerna präglade på ett påtagligt sätt 1921 års Finnbygdsutredning om skolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbotten. Stor omsorg lades ner på att beskriva hur antalet finsk- och svenskspråkiga förändrats i de olika församlingarna. En av slut-
47 Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbottens län.
48 Elenius 2002, Statistiken i nationalstatens tjänst, s. 285‒302; För information om språk- och härkomstutredningen, se Riksarkivet, Statistiska centralbyrån, 1930 års folkräkning, Material till språk- och härkomstundersökningar i övre Norrland. 49 För en utförligare beskrivning av rasbiologins implementering i Tornedalen, se Nilsson Ranta 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens
arbetsstugor 1903-1954; Persson, Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68;
Persson 2022, Sammanfattning av rapport om rasbiologiska undersökningar; Ojala, Insamling
av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
200
satserna var: ”Det finska språkets framträngande mot söder inom Lappland har sålunda blivit hejdat …”.50 De rasbiologiska idéerna behöver vägas in när man bedömer utformningen av det tornedalska skolväsendet från 1800-talet fram till andra världskriget. Det var inte alltid så att de explicit användes i argumenteringen för olika åtgärder, men de var djupt inbäddade i den värdekonservativa nationalism som ställde tornedalingar och andra minoriteter utanför den svenska nationen.
Kontinuerlig militär hotbild
Under de första årtiondena av rysk överhöghet kom storfurstendömet Finland att få klara sig utan alltför stor inblandning från S:t Petersburg. En sorts reformdvala infann sig i Finland. Intresset från rysk sida ökade först vid mitten av 1800-talet och mot slutet av seklet inledde Ryssland en assimilerande förryskningspolitik i Finland. Förryskningspolitiken upplevdes i Sverige som ett växande militärt hot mot de nordliga delarna av landet, särskilt vid riksgränsen i Tornedalen.
Den militära hotbilden förstärktes av järnvägsnätets parallella utbyggnad på den svenska och finska sidan. Stambanan nådde Luleå 1888. År 1902 blev den del av järnvägen klar som förband Luleå med malmfälten i Malmberget och Kiruna och med Narvik vid Atlantkusten. Ett år senare invigdes den ryska järnvägens framkomst till Torneå på andra sidan riksgränsen i Finland. Järnvägsnätet ökade mångfalt möjligheten till en tänkbar snabb militär mobilisering i händelse av krig. Det öppnade också ögonen för de enorma råvaruresurser som fanns i norra Sverige i form av järnmalmsgruvorna i Malmfälten, potentialen i en utbyggd vattenkraft samt i de omfattande skogstillgångarna. Det rent militära hotet vid tornedalsgränsen minskade när Finland blivit en självständig stat och frågan om Ålands ställning avgjorts. I stället skärptes under 1930-talet de internationella spänningarna med framväxten av det kommunistiska Sovjetunionen, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. Det skulle så småningom leda till oanade förvecklingar vid tornedalsgränsen.
Under den svenske utrikesministern Richard Sandler skedde ett försvarspolitiskt närmande mellan Sverige och Finland. Ett av de återstående irritationsmomenten mellan länderna var försvenskningspolitiken i Tornedalen. För att begrava stridsyxan genomförde den
50 Elenius 2001.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
201
svenska och finska regeringen år 1937 en extraordinär åtgärd. Utrikesministrarna och utbildningsministrarna i de två länderna gjorde då en gemensam resa till svenska Tornedalen, vidare till finska Tornedalen och ner till Helsingfors. Ministerresan mildrade tvisten i de nationalkonservativa lägren i respektive land. Två år efter resan anfölls Finland oprovocerat av det kommunistiska Sovjetunionen och det s.k. finska vinterkriget var ett faktum. Knappt ett halvår senare anfölls och ockuperades Norge och Danmark av det nazistiska Tyskland. Ett drygt år senare allierade sig Finland med Tyskland mot Sovjet. När krigslyckan vände fick Finland kapitulera för Sovjet. Finnarna tvingades nu att vända vapnen mot tyskarna. Hösten 1944 och vintern 1945 drevs tyskarna norrut av finländska trupper. Under sin reträtt brände tyskarna ner hela finska Tornedalen. På den svenska sidan kunde tornedalingarna följa det dramatiska krigsslutet, förutom att de tog emot flyktingar med boskap och ägodelar från det brinnande Finland. Upplevelsen av andra världskriget var i Sverige en chock av liknande slag som 1809. Återigen kopplades det till riksgränsen i Tornedalen.
När ryssarna angrep Finland 1939 fanns ingen militär styrka och inte en enda fast befästning i Tornedalen. Arbetet med att rusta området väster om Torne älv startade direkt. Kronan hyrde mark av privatpersoner för att bygga befästningar, värn och pansarhinder. Kontrakten löpte i regel på femtio år. Kalixlinjen byggdes ut till att bli ett gigantiskt militärt försvarssystem mellan finska gränsen och Kalix älv. Den militära hotbilden vid tornedalsgränsen bestod under hela 1950-talet och in på 1960-talet och det militära skyddsområdet mellan Torne och Kalix älvar avvecklades inte förrän på 1990-talet.51
4.5 Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken
Det glesbefolkade minoritetsområdet hade från mitten av 1800-talet samma problem som övriga landet med utbyggnaden av folkskolan. Befolkningen var spridd på många enskilda byar och gårdar som i många fall saknade vägförbindelse. Socknarna var fattiga och hade svårt att uppfylla kravet på att bygga skolor och anställa lärare. Folk-
51 Ekman 2013, Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
202
skolestadgan i Sverige antogs 1842 men det dröjde till 1853 innan den första folkskolan öppnade i minoritetsområdet.
4.5.1 Perioden med finskspråkig folkskola
De nya gränsförhållandena efter 1809 påverkade till att börja med inte språkpolitiken i skolan. När de första folkskolorna etablerades i minoritetsområdet var de inriktade på att lära ut grundläggande läs- och skrivkunnigheter i en kyrklig kontext. Undervisningsspråket var därför finska och i undervisningen användes en finskspråkig ABC-bok och efterhand en historiebok med parallelltext på finska och svenska.
Folkskolinspektörren Zackarias Grape vände sig 1874 till domkapitlet i Härnösand med en ansökan om särskilda medel till utbildningen i Tornedalen. Han begärde i ansökan 22 småskollärartjänster, stipendier till finsktalande seminarieelever, högre lön för lärartjänster i Finnbygden, ett småskollärarseminarium för Finnbygdens behov samt inköp av tjänliga undervisningsböcker. Ansökan antogs och därigenom var det första s.k. Finnbygdsanslaget beviljat.52
På många sätt försökte ecklesiastikdepartementet53 möta de språkliga svårigheterna i folkskolan på likartat sätt för minoriteten och samer. Ett småskoleseminarium grundades för minoriteten i Haparanda 1874 och ett för samer i Mattisudden år 1875 med målsättningen att utbilda lärare som var kunniga i finska respektive samiska. Dessutom infördes särskilda stipendier både för att locka lärare till minoritetsområdet och till det samiska området. Lärarkandidaterna kunde ansöka om ett stipendium under utbildningstiden mot att de förband sig att under tre år arbeta som lärare i respektive minoritetsområde. Senare delades också stipendier ut till dem som gick på Tornedalens folkhögskola. Det delades ut för sista gången 1967 då det särskilda stödet till minoritetsområdets skolväsende avvecklades.
När seminariet i Haparanda öppnade den första ettåriga kursen var bara fem veckotimmar anslagna till svenska språket. Så gott som all undervisning i minoritetsområdet hölls vid den här tiden på finska. Det krävde finskspråkiga läromedel och finskspråkiga lärare om det skulle fungera. Bland myndigheterna fanns fram till 1870-talet en
52 Riksdagens protokoll 1874, Andra kammaren, nr 3, s. 370 ff. samt Andra kammaren, nr 5, s. 4. 53 Ecklesiastikdepartementet var mellan 1840 och 1967 namnet på det departement som skötte kyrkliga, prästerliga, utbildningsrelaterade och kulturella frågor. Det var den närmaste motsvarigheten till nuvarande utbildningsdepartementet.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
203
vilja att förbättra servicen till minoriteten på finska för att möta deras medborgerliga behov. Det gällde inrättandet av småskollärarseminariet i Haparanda liksom förslag till anslag för tolktjänster och översättning av lagar och förordningar till finska.54 Inledningsvis fanns med andra ord en inställning om att minoritetens rätt till undervisning och service på sitt modersmål behövde tillgodoses.
4.5.2 Ett nationalistiskt system av utbildningar
Nationalistiska värderingar påverkade från slutet av 1800-talet skolväsendet i Sverige. Den svenska identiteten beskrevs allt mera som uppburen av det svenska språket och den svenska kulturen. I det sammanhanget blev den finskspråkiga kulturen i minoritetsområdet en avvikelse.
Till detta bidrog de olika hotbilder som förknippades med minoriteten Ett assimilerande system av utbildningar växte därför gradvis fram i minoritetsområdet. Det betyder inte att assimilering var en allenarådande målsättning. Det fanns även ett syfte att bryta minoritetens kulturella isolering från övriga Sverige och att ekonomiskt stimulera landsdelen. Från slutet av 1800-talet växte även en målsättning fram om att ge minoriteten samma demokratiska möjligheter som övriga medborgare i landet vilket innebar att minoriteten måste lära sig svenska.55 I praktiken användes emellertid utbildningsväsendet till att ensidigt främja den svenskspråkiga majoritetskulturen på bekostnad av minoritetens språk som i praktiken förbjöds i undervisningen.
Samverkande utbildningsinsatser
De olika utbildningsinsatserna som behandlas här omfattar perioden från 1880-talet till slutet av 1960-talet då en tydlig assimilerande språkpolitik fördes inom olika utbildningar i minoritetsområdet. De olika utbildningarna, som sköttes av enskilda institutioner, genomsyrades samtliga av en gemensam nationalistisk ideologi. Ideologin syftade
54 Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskolväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbottens län, s. 54 ff.; Elenius 2001.
55 Elenius 2001; Elenius, Skolbarn i Tornedalen mellan två språk – tornedalingars förhållningssätt
till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen(b), i Tolv tematiska forskarrapporter,
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
204
till en försvenskning av minoritetsområdet. Riksdag och regering hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Dessa formade ett informellt nätverk (metasystem) av assimilerande utbildningar. Metasystemet var inte ett ovanifrån uttänkt system för försvenskning, utan bestod snarare av en uppsättning nationalistiska föreställningar inom olika utbildningar som formade ett sinsemellan förbundet informellt system. De olika utbildningarna bestod inte av ett renodlat hierarkiskt statligt system även om riksdag och regering i slutändan hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Både folkhögskolan i Övertorneå och arbetsstugorna tillkom exempelvis från början genom privata initiativ och nationella insamlingar i stor skala, men blev senare inkorporerade genom bidrag från staten i det statliga utbildningssystemet.
Flera aktörer samverkade genom de olika utbildningarna i den assimilering som minoriteten utsattes för och enskilda individer fick därmed från flera håll veta att deras egen och familjens meänkielitalade kultur inte var värd att bevara.56
I början av 1900-talet bildades på nationell nivå sociala nätverk mellan privata aktörer i olika sociala frågor, exempelvis inom fattigvårdsfrågan, som är nära relaterad till arbetsstugornas verksamhetsområde. Sådana verksamheter blev senare integrerade i den statliga organisationen. Det privata och det statliga smälte samman.57
De ledande aktörerna inom de olika utbildningarna i minoritetsområdet var oftast personer från Syd- och Mellansverige, men de samarbetade med tornedalingar på det regionala och lokala planet. På så vis bildades ett informellt nationellt nätverk av aktörer i en växelverkan mellan majoritet och minoritet och mellan centrum och periferi.
56 För teorin om ett metasystem av nationalistiska utbildningar, se Elenius 2014; Elenius (b) i
Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Julia Nordblad har gjort en postkolonial analys
där hon jämfört hur den helsvenska språkmetoden i Tornedalen blev en arena för förhandlingar om demokratiskt inflytande och makt. Hon har jämför detta med motsvarande politik mot samer, bretagnare och infödda tunisier. Se Nordblad 2013, Jämlikhetens villkor: Demos,
imperium och pedagogik i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken. David Sjögren har
kallade de social- och utbildningspolitiska tankemönster som legitimerade en särundervisning för minoriteter för ”den säkra zonen”, se Sjögren 2010, Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och
verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962, s. 13 ff.,
16–21, 212 ff. 57 Lundquist 1997, Fattigvårdsfolket: ett nätverk i den sociala frågan 1900–1920; Hall 2000, Den
svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex sekler, s. 210‒213; Nilsson Ranta 2008,
s. 80‒116; Lindskog 2010, ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp”: om kvinnor och män kring
Norrbottens arbetsstugor för barn 1903–1933.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
205
Inom utbildningssystemet fanns från början ett socialt mål om att utifrån altruistiska och pedagogiska idéer fostra och hjälpa fattiga i minoritetsområdet. Där fanns även ett politiskt mål om att bryta minoritetens språkliga isolering i förhållande till övriga landet samt att fostra dem till lojala nationella medborgare. Slutligen fanns ett ideologiskt mål att minoriteten skulle internalisera svenskt språk och kultur, vilket i praktiken innebar att assimilera minoritetens kultur och språk in i en svensk normgivande kultur. Det går inte att hitta någon skiljelinje i målsättningen hos myndigheterna att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Därför kan man också beskriva metasystemet som ett korporativt system av nationalistisk samsyn mellan separata utbildningsanordnare i minoritetsområdet.
I figur 4.2 har tre olika färgskalor använts för att visuellt förtydliga skillnaden mellan olika typer av utbildningar. Riksdag, regering och olika myndigheter har vit färg. Till vänster i lila och grå färgton finns Tornedalens folkhögskola, bygdekurser för spridning av svenskt språk och kultur, samt den militära utbildningen, som alla till sin verksamhet och historia var starkt influerade av kopplingen till länsstyrelsen. I mitten i gul färg är den nationella organiseringen av arbetsstugorna placerad.
Arbetsstugorna organiserades, precis som Tornedalens folkhögskola, från 1913 som stiftelse men hade både landshövdingen och biskopen i sin styrelse. Till höger i brun färg finns det ordinarie skolväsendet, men den nära samverkan mellan folkskolor, arbetsstugor, kommuner och kyrkliga församlingar är markerad. Domkapitlets ledande roll är markerad, en roll som senare togs över av Skolöverstyrelsen.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
206
Figur 4.2 Metasystemet för utbildning
Källa: Lars Elenius.
Domkapitlets roll
De viktigaste myndighetsaktörerna på regional nivå var domkapitlet i Härnösands och senare Luleå stift samt länsstyrelsen i Norrbotten.58Deras roller tangerade ofta varandra inom utbildningsområdet. Många gånger var båda myndigheterna remissinstanser i samma skolärenden. Länsstyrelsen hade ett övergripande kontrollerande ansvar för den statliga politiken på regional nivå och hade länge en viss ekonomisk kontrollfunktion i utbildningsfrågor. Domkapitlet ansvarade särskilt för utbildningen inom det ordinarie skolväsendet. Där hade man ett grundläggande ansvar för innehållet i undervisningen men också ett administrativt ansvar och ett tillsynsansvar. Det var domkapitlet som var den drivande myndigheten när folkskoleväsendet utvecklades under 1800-talet, men det kunde också bli engagerat i
58 Det var Härnösands stift som från början ansvarade för Tornedalen, men när Luleå stift bröts ut som ett eget stift år 1904 så hamnade Tornedalen under det nya stiftet.
Folkskolor
Länsstyrelsen Domkapitlet
Skolöverstyrelsen
Tornedalens folkhögskola
Arbetsstugorna
i Tornedalen
Militär volontär-
utbildning
Kommunala
skolråd
Kyrkostämmor
Centralkommittén för Stockholms arbetsstugor
(privat)
Stiftelsen Norrbottens läns
arbetsstugor
Bygdekurser
Läroverk
Riksdag
Ecklesiastikdepartementet
Regering
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
207
utrikespolitiska säkerhetsfrågor, som när stiftsnotarie Carlgren 1919 blev anlitad att undersöka tornedalingarnas nationella lojalitet.
De statliga skolorna och den helsvenska metoden
Försvenskningen av folkskolan inleddes på allvar med grundandet av fyra statligt finansierade skolor år 1888 där villkoret för statligt stöd var att undervisningsspråket skulle vara svenska. Med statsskolorna ändrades pedagogiken för inlärning av svenska. Den tvåspråkiga metod som traditionellt använts i folkskolan i minoritetsområdet kallades översättningsmetoden och byggde på att modersmålet användes vid inlärningen av det främmande språket. Som hjälpmedel användes läroböcker med svensk och finsk parallelltext som gavs ut i mitten på 1870-talet.
I samtliga statsskolor som byggdes i minoritetsområdet efter 1888 användes endast svenska som undervisningsspråk. Metoden kallades ofta för den helsvenska metoden eftersom de finskspråkiga barnen enbart skulle få använda svenska i skolan från första dag.
När den helsvenska metoden de facto infördes i de fyra första statsskolorna var den överhuvudtaget inte diskuterad för användning på lågstadiet och ännu mindre prövad i klassrummet.59 Barnen i minoritetsområdet blev alltså ett slags försökskaniner för någonting helt nytt och oprövat. I takt med att de statliga skolorna byggdes ut och investeringarna i svenskspråkiga läromedel gjordes, så blev den helsvenska metoden den officiellt sanktionerade metoden också i de kommunala skolorna.60 I praktiken gick man i många skolor ännu längre och förbjöd meänkieli också på rasterna. De barn som pratade meänkieli under skoltid kunde bli bestraffade med kvarsittning eller aga. Det fanns inga skriftliga anvisningar för hur den helsvenska metoden skulle användas i praktiken, utan det var egentligen upp till varje lärare att bestämma vilken språkpedagogik man ville använda.
59 Tenerz 1966, Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens län, s. 28, 33 ff.; Elenius 2001, s. 271‒283. 60 Finnbygdsutredningen 1921.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
208
Kommunerna förlorade styrningen
En ibland bortglömd konsekvens av de statligt byggda skolorna är att kommunerna förlorade styrningen över dem. I de statliga skolorna överfördes ledningen till domkapitlet, som före 1904 låg i Härnösand och därefter i Luleå. Det var biskopen som tillsatte skolråd och anställde lärare, inte sockenstämman eller den senare kommunalstämman. Kommunerna tappade därigenom möjligheten att hävda den meänkielispråkiga kulturens och meänkielis värde och berättigande i skolan.
Fram till 1893 skedde en kraftig utbyggnad av de statliga skolorna i minoritetsområdet när 23 nya statliga folkskolor etablerades. Genom den uttalade språkpolicyn bidrog de på ett påtagligt sätt till att etablera en assimilerande politik i skolorna. De särskilda statsskolorna avvecklades till sist 1940.61
Inomkyrklig motsättning och militär hotbild del av drivkrafterna
En av drivkrafterna bakom införandet av svenskspråkiga statsskolor var inomkyrkliga motsättningarna mellan den självrådiga laestadianska väckelserörelsen och Svenska kyrkan. Genom införande av svensk kultur och svenskt språk i minoritetsområdet ville kyrkan ”civilisera” laestadianerna. Bland ledande personer fanns även en rädsla för att Svenska kyrkan skulle splittras i minoritetsområdet. Som beskrivits tidigare fanns även en militär och nationalistisk hotbild förknippad med gränsen mot Finland. Gränsen mot Ryssland gick då vid Torne älv och från 1880-talet skedde en kraftig förryskning av Finland. De finska fennomanerna kritiserade samtidigt svenska myndigheter för att bedriva en assimilerande språkpolitik mot minoriteten.
Den laestadianska ledaren P.O. Grape påverkades av den yttre hotbilden från Ryssland och fennomanerna och såg spridningen av svenska språket i minoritetsområdet som viktig. Därför utformade han tillsammans med biskop Lars Landgren ansökan till ecklesiastikdepartementet om de fyra första statsskolorna. Grape var då kyrkoherde i Övertorneå och folkskoleinspektör med stort intresse för utbildningsfrågor. Bland de biskopar och landshövdingar som var verksamma under decennierna kring sekelskiftet 1900 syns en tydlig ambition att försvenska minoritetsområdet. Under 1880-talet gjordes
61 Tenerz 1963, s. 355.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
209
exempelvis två försök att flytta det finskspråkiga småskoleseminariet från Haparanda till svenskspråkig bygd. Syftet var att effektivisera svenskundervisningen för lärarkandidaterna men båda flyttningsförsöken stoppades.
Från 1904 blev Olof Bergqvist biskop i det nybildade Luleå stift. Han arbetade som konservativ riksdagsman i flera decennier. Från 1912 satt han som ledamot i första kammaren för Nationella partiet, från 1935 för Högerpartiet. Från 1916 var han ledamot i statsutskottet. Under hela denna period var den likaledes konservative stiftsnotarien Albert Carlgren centralfigur i utvecklandet av arbetsstugorna i minoritetsområdet. Under flera decennier dominerade Bergqvist och Carlgren utformningen av språkpolitiken och det värdekonservativa nationalistiska innehållet i skolan och arbetsstugorna.
Språkdarwinistiska idéer
Gemensamt för myndigheternas assimileringspolitik var den djupa misstron mot de finska fennomanernas agitationer till stöd för den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet. Många var också påverkade av språkdarwinistiska idéer om det finska språkets expansion i Norrbotten, som sågs som ett hot mot den svenska kulturen. Landshövding Lars Berg hävdade exempelvis 1885 att ”den finska folkstammen” var en ”främmande nationalitet” inom det egna landet. Det fanns därför skäl för staten att skydda det svenska språket inom de egna gränserna. Därigenom betonades att språkfrågan i minoritetsområdet inte bara handlade om att sprida svenskt språk och svensk kultur i en gränsprovins, utan den blev även en försvarsfråga med främlingsfientligt innehåll. De partier som bejakade en värdekonservativ och rojalistisk ideologi hade över lag en avoghet mot den finskspråkiga kulturen i minoritetsområdet. 62
Arbetsstugorna som skolinternat
Som ett komplement till folkskolorna inrättades från 1903 särskilda arbetsstugor för barn i vissa kyrkbyar i Norrbotten och Västerbotten. Det primära syftet var från början att lindra nöden i samband med
62 Elenius 2001, s. 144‒163; Se Svenskt biografiskt lexikon för Adolf Widmark, Lars Berg, Karl Husberg, Karl Johan Bergström, Oscar von Sydow, Walter Murray, Gösta Malm, Nils Gustaf Ringstrand, August Beskow, Bernhard Gärde, David Hansén, Oscar Lövgren.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
210
omfattande missväxt i norra Sverige det året. De kom sedan att fungera som skolinternat för barn som kom från fattiga förhållanden eller bodde så långt från skolan att de inte kunde ta sig dit. De fick gå i skola i kyrkbyn och bodde i arbetsstugan efter skoltid där de fick kost och logi.
Utbyggnaden av arbetsstugorna i Norrbotten koncentrerades efterhand allt mera till minoritetsområdet. Till målsättningen fogades nu det nationalistiska syftet att fostra barnen i svenskt språk och svensk kultur. De finskspråkiga arbetsstugebarnen förbjöds att prata sitt modersmål under den tid de vistades på arbetsstugan, ofta hela terminen utan att besöka hemmet. Under den tiden fick de flesta inte träffa sina föräldrar. Eftersom det var förbjudet att använda finska både i skolan och i arbetsstugan var arbetsstugebarnen formellt avskurna från sitt modersmål. De fick använda det i smyg när läraren eller föreståndaren på arbetsstugan inte hörde.
I arbetsstugorna pågick ingen utbildning men de hade ett socialt fostrande mål. Barnen skulle lära sig hantverksarbeten och fostras till god personlig hygien. Arbetsstugorna viktiga roll för det fostrande arbetet i minoritetsområdet framhölls också 1919 i riksdagens skrivelse till den s.k. Finnbygdsutredningen. Finnbygdsutredningen tillsattes 1919 av regeringen för att utreda skolförhållandena i Tornedalen. I utredningen ingick att utreda arbetsstugornas framtid. Den innefattade även historiska avsnitt om den finskspråkiga befolkningens utbredning och härstamning.63
Arbetsstugorna grundades av lektor Carl Svedelius, hans hustru Julia Svedelius och landshövding Karl Johan Bergström. Till en början var arbetsstugorna i Norrbotten underställda Arbetsstugekommittén i Stockholm, men de omvandlades 1904 till Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Både länsstyrelsen och domkapitlet var mycket engagerade när arbetsstugor inrättades, men ganska snart tog domkapitlet över ledningen från länsstyrelsen. Arbetet leddes från 1906 i mer än tre decennier av domkapitlets stiftsnotarie Albert Carlgren. I arbetsstugornas lokalstyrelse på respektive ort satt oftast kyrkoherden i kyrkbyn som ordförande. Landshövdingen var stående ordförande och biskopen vice ordförande fram till att arbetsstugorna kommunaliserades 1954.
Arbetsstugorna finansierades först med privata insamlingar, kollekt i kyrkorna och donationer, men efterhand fick arbetsstugorna
63 Finnbygdsutredningen 1921, s. 12.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
211
statligt stöd som del av det ordinarie skolväsendet. Ännu i början av 1950-talet insamlades rikskollekt till arbetsstugorna i Norrbotten och Västerbotten.64
Daniel Nilsson Ranta och Gerda Helena Lindskog har analyserat det nationella nätverket för arbetsstugorna ur ett maktperspektiv. Längst ner i hierarkin fanns de kvinnliga föreståndarinnorna och överst i hierarkin fanns de socialt och klassmässigt överlägsna Anna Hierta-Retzius och Julia Svedelius som båda bodde i Stockholm. Hierta-Retzius hade en avgörande makt genom sina ekonomiska bidrag, sin politiska ställning i sociala frågor och genom sitt nätverk till de många privata donatorerna. Det eknomiska beroendet av nationella donatorer gjorde att arbetsstugorna kom att ingå i ett nationellt nätverk av myndigheter och privata donatorer.
Verksamheten var genomsyrad av konservativa värderingar.65Albert Carlgren, som var huvudsekreterare i domkapitlet, styrde verksamheten på regional nivå. Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor var fristående från stat, landsting och kommun, men folkskoleinspektörerna66 fick 1908 i uppdrag att utöva tillsyn över arbetsstugorna. Därigenom uppkom ytterligare en förbindelse mellan arbetsstugorna och folkskolorna. Även kommunerna var väl representerade i arbetsstugornas lokalstyrelser.67
Folkhögskolorna i försvenskningens tjänst
Den första folkhögskolan i Norrbotten, Bodens folkhögskola, startades av kapten Emil Melander i Boden. Han hade intresserat sig för tornedalingarna i Torneå kompani, som han blivit befäl över. I den militära volontärutbildningen hade han ansträngt sig för att ordna finskspråkiga gudstjänster, men också för att ordna utbildning i svenska för tornedalingarna. I den nybildade folkhögskolan var syftet att de tornedalska eleverna skulle lära sig svenska. Målsättningarna var bl.a. att med ”väckande undervisning och svensk kultur” nå den
64 Elenius 2016a, Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrko-
språk och medborgarspråk, s. 13‒47; Landsarkivet i Härnösand, Domkapitlets i Luleå arkiv,
Kungliga brev 1951‒1953. 65 Nilsson Ranta 2008, s. 80‒151, 258‒283; Lindskog 2010, s. 349‒351, 361‒264. 66 Särskilda folkskoleinspektörer tillsattes 1861 för att följa upp och rapportera hur folkskolorna fungerade i olika regioner. Befattningen avskaffades i sin dåvarande form 1958. 67 Slunga 2000, Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst, s. 146.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
212
finsktalande befolkningen. Den militära utbildningen och den civila utbildningen i folkhögskolan gick här hand i hand.
Grundandet av Tornedalens folkhögskola i Övertorneå 1899 var ännu tydligare relaterat till minoritetsområdets ställning som gränsregion till Finland. Det var den unge häradshövdingen i Haparanda, Georg Kronlund, och folkhögskolläraren Ludvig de Vylder som tog initiativet till att starta folkhögskolan. Kronlund upplevde det som politiskt instabilt att ha en enbart finsktalande befolkning vid finska gränsen, men var inte motståndare till den meänkielispråkiga kulturen som sådan. Han ville också motverka den stagnation som han upplevde i minoritetsområdet på grund av områdets isolering från övriga Sverige.
Precis som för arbetsstugorna finansierades folkhögskolan genom landsomfattande frivilliga insamlingar med en tydlig nationalistisk retorik. Tornedalen utpekades som en säkerhetspolitiskt osäker finskspråkig gränsprovins. I tidskriftsartiklar eller i debatter i dagstidningar, liksom i ansökningar om medel till folkhögskolan, betonades ofta behovet av en svensk folkhögskola vid den finska gränsen. De finska fennomanernas angrepp på svenska myndigheter för assimileringspolitiken i Tornedalen påtalades ofta i insändardebatter i dagstidningar och tidskrifter, men också av lärare eller inom kyrkan. Fennomanerna lyftes fram som ett hot mot den svenska kulturen. Liksom arbetsstugorna hade folkhögskolan många mäktiga ekonomiska bidragsgivare i södra delen av Sverige vilket framgår i respektive institutions årsberättelser.68
Verksamheten var genom åren organiserad i tre grenar; folkhögskolan, lantmannaskolan och lanthushållsskolan.69 Precis som i styrelsen för Norrbottens läns arbetsstugor var landshövdingen stående ordförande i folkhögskolans styrelse. Även här fanns ett nära samröre med kyrkan. Biskopen var ofta gäst på den Svenska festen vid folkhögskolan, som var ett arrangemang för att fira den svenska nationen.
Det fanns även likartade nationalistiska värderingar inom nätverket. Rektor Ludvig de Vylder förenades ideologiskt inom den s.k. unghögern med biskop Olof Bergqvist och stiftsnotarie Albert Carlgren.
68 Årsberättelser från Svenska Tornedalens folkhögskoleförening och Stiftelsen Tornedalens folkhögskola 1899‒1940. 69 Elenius 2001, 205‒215; Pekkari 1999, Folkhögskoleplaner förverkligas – motstånd och tvekan
övervinns, s. 56‒63, 267‒270.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
213
De Vylder bidrog med en artikel om Tornedalens folkhögskola i unghögerns tidskrift Det Nya Sverige år 1912. I artikeln framgår att de Vylder såg folkhögskolan som del i ett nationellt försvarsarbete på gränsen till Finland. Han anslöt sig till den historierevisionistiska föreställningen i Finnbygdsutredningen om att minoritetsområdet tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade. de Vylder gick också emot dem som pläderade för att bejaka den finska kulturen och talade för ett fortsatt försvenskningsarbete i minoritetsområdet, om än utan att hindra de finskspråkiga att använda sitt språk.70 Exemplen ovan visar hur det nationalistiska metasystemet flätades samman genom otaliga förbindelser mellan utbildningsaktörerna. I Finnbygdsutredningen reserverade sig tornedalingen Walde Lorens Wanhainen mot historieskrivningen att minoritetsområdet tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade.
Andra åtgärder för nationell fostran
Kopplingen mellan länsstyrelsens försvenskningsarbete och Tornedalens folkhögskola syns också tydligt i folkbildningsarbetet. Vid tiden för första världskriget initierade länsstyrelsen ambulerande bildningskurser i svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Syftet var att bidra till att stimulera till svensk språkanvändning hos dem som gått ut folkskolan, men också till att sprida svensk kultur i det finskspråkiga området.
Från 1922 togs bildningskurserna över av Tornedalens folkhögskola, som genomförde dem fram till 1976 då verksamheten lades ner.71 Länsstyrelsen delade ut gratis svenskspråkiga tidskrifter i minoritetsområdet för att stimulera till språkövningar och ordnande så att skolbarn kunde åka till de svenskspråkiga bygderna över sommarloven, s.k. ferieresor. Åren 1914–1927 fick 713 tornedalska barn vistas i svenskspråkig bygd ett antal månader varje år. De vistades huvudsakligen på bondgårdar där de fick hjälpa till i arbetet. Av arkivhandlingar att döma pågick ferieresorna till åtminstone 1949.72
70 Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk
nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
För en genomgång av förhållandet mellan idén om en folkkyrka och en statskyrka i det sammanhanget, se Claesson 2004, Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott: en
studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905–1933.
71 Matti 1999, Bygdekurserna - en flyttande folkhögskola, s. 127‒157; Elenius 2001, s. 224‒230. 72 Härnösands landsarkiv, Norrbottens läns landskansli. Handlingar angående försvenskningsarbetet i Tornedalen, GXXXIII:1.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
214
En annan försvenskningsåtgärd var att byta finskspråkiga och samiskspråkiga ortnamn till svenska namn när en järnvägsstation etablerades på orten. Efter inhämtade remissvar tog Kungliga Järnvägsstyrelsen besluten om stationsnamnen.73
När Tornedalens bibliotek 1928 öppnades i Tornedalens folkhögskolan blev även den en viktig del i försvenskningsarbetet. Syftet med biblioteket var att sprida svenskspråkig litteratur och utveckla svensk kultur i hela minoritetsområdet. I stadgarna för biblioteket angavs att svenskspråkig litteratur skulle inköpas. Det tolkades som att inköp av finskspråkiga litteratur var förbjuden.
Biblioteket finansierades genom det särskilda statliga Finnbygdsanslaget som inrättats 1873 till stöd för den finskspråkiga befolkningens folkbildningen i norra Sverige.
Tornedalens bibliotek fungerade också som kommunbibliotek i Övertorneå kommun men till skillnad från andra kommunbibliotek var biblioteket statligt styrt av Skolöverstyrelsen. Landshövdingen var ordförande i styrelsen för Tornedalens bibliotek, precis som i styrelsen för folkhögskolan och arbetsstugorna.74
Folkhögskolan hade en allmänbildande och fortbildande betydelse i minoritetsområdet. Samtidigt hade den som målsättning att försvenska vardagslivet och minoritetens kulturarv. De nationalistiska värderingar som genomsyrade dessa utbildningsanstalter gjorde att den meänkielispråkiga kulturen ignorerades eller undertrycktes inom utbildningarna.75 Genom att olika former av finskspråkig kultur nedvärderades lärde sig skolbarnen att deras språk och deras kultur inte dög. På så vis fanns en samverkade assimilerande kraft i metasystemet som förstärkte den försvenskning som pågick i respektive utbildning.
Det samverkande nationalistiska systemet av utbildningar i minoritetsområdet var som starkast vid ingången till 1930-talet. Då genomsyrades utbildningarna av en assimilerande nationalistisk ideologi som olika utbildningsanordnare verkställde. Inom folkskolan utgjordes den grundläggande strukturen av de statliga skolorna, som kraftigt byggts ut från 1890-talet och in på 1920-talet. Kravet på svenska som undervisningsspråk var i de statligt finansierade skolorna ett villkor som senare anammades också i de kommunalt ägda skolorna.
73 Slunga 1965, s. 102‒127. 74 Mattson Barsk, Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbete, i Tolv tematiska forskar-
rapporter, SOU 2023:68.
75 Elenius 2014, Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen, s. 63‒85.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
215
Utökat nordiskt samarbete under efterkrigstiden
Andra världskriget blev en vattendelare vad gäller det rasbiologiska tänkandet. Kriget hade fått katastrofala följder för minoriteter i Europa genom Tysklands folkmordspolitik mot judar, romer och andra grupper. I Sovjetunionen ledde den kommunistiska politiken till liknande folkmord av etniska och politiska minoriteter. Medvetenheten om minoriteters utsatta läge och vetenskapens förkastande av rasbiologin gjorde att de rasmässiga värderingarna till stor del tappade sin legitimitet efter kriget.
Under 1950-talet förändrades nationalismen i Sverige under påverkan av ett utökat globalt samarbete inom FN, stärkandet av mänskliga rättigheter och en ändrad syn på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk. Samtidigt inleddes ett nytt och intensivt nordiskt samarbete i samband med bildandet av Nordiska Rådet 1952. I nordligaste Sverige utvecklades under senare delen av 1950-talet även Nordkalottsamarbetet som ett nordiskt samarbetsprojekt. I det samarbetet blev den samiska frågan och tornedalsgränsen symboler för gränsöverskridande nordiskt samarbete.
Olika nordiska kommittéer utredde under efterkrigstiden nyttjandet av Torne älv för jordbruk på gränsholmarna, timmerflottning och fiske liksom förutsättningarna för vattenkraftens utnyttjande. En rad bilaterala institutioner skapades mellan svenska och finska Tornedalen.76
Svenska skolmyndigheter ignorerar Unescos rekommendation om undervisning på modersmålet
På global nivå engagerade sig efter kriget det nybildade Förenta nationerna (FN) i utbildningsfrågor genom Unesco, som var ett av flera fackorgan som bildades inom FN 1945. Unescos målsättning var att stärka utbildningsväsendet i olika länder för att på så vis befrämja FN-stadgan som betonade vikten av internationellt samarbete och tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna.77
År 1953 utfärdade Unesco en rekommendation om att alla världens barn borde få sin första skolgång på sina egna modersmål.
76 Sundelius & Wiklund 2000, Norden i sicksack. Tre spårbyten inom nordiskt samarbete; Karppi & Eriksson 2002, Conflict and Cooperation in the North; Elenius 2009, Den nordiska minoritets-
politiken som demokratiskt experiment.
77 Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
216
Rekommendationen utgick från att kunskap inte kan förvärvas på ett språk som eleven inte förstår. Den byggde på pedagogisk forskning som säger att all undervisning bör utgå från det som eleven är bekant med och därifrån röra sig mot det som är nytt.78 I den kontexten tappade de nationalistiska värderingarna i metasystem sin legitimitet som uttryck för en värdekonservativ, rojalistisk nationalism. Folkskoleutbildningen med enbart svenska som undervisningsspråk från första klass kunde ifrågasättas. Samtidigt lättade det ökade nordiska samarbetet på tidigare nationalistiska motsättningar som hade funnits mellan Sverige och Finland.
Typiskt för Skolöverstyrelsens hållning i minoritetsfrågor under 1950-talet var att man, trots stödet till FN-stadgan och den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, officiellt inte uttalade sig om Unescos deklaration från 1953. Åren 1951–1962 publicerade Skolöverstyrelsen metodiska anvisningar för undervisning i ämnen som det svenska modersmålet, engelska, tyska, franska, spanska, latin och grekiska i högre kommunala skolor och i läroverk, men också artiklar om samspelet mellan modersmålet och historieundervisningen.79Under samma period publicerade Skolöverstyrelsen en rad notiser och separata artiklar om FN, mänskliga rättigheter och om Unesco. Det finns en diskrepans mellan engagemanget i mänskliga rättigheter och den samtidiga oviljan att ta bort förbudet för skolbarnen i Tornedalen att använda sitt modersmål i skolan
Inte någonstans behandlades Unescos språkrekommendation från 1953 eller att den på något sätt borde få konsekvenser för språkpolitiken mot minoriteten eller mot samerna. Problematiken för skolbarnen i minoritetsområdet att från första klass lära sig svenska som främmande språk utan hjälp av modersmålet berördes över huvud taget inte i Aktuellt från Skolöverstyrelsen åren 1948–1962, som riktades till rektorer, lärare och skolmyndigheter.80 Det var som att man inte ville inse att de flesta barn i minoritetsområdet hade meänkieli som modersmål när de började i första klass och att svenska för dem faktiskt var ett främmande språk. Inga som helst pedagogiska resonemang fördes om detta.
78 Unesco 1953, The Use of Vernacular Languages in Education. (Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning); Hyltenstam & Tuomela 2001, Hemspråks-
undervisning; Hyltenstam och Salö, s. 21–23, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
79 Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1951‒1958. 80 Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962; Snell 1976, Återblick, s. 87‒96.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
217
Svenskt språk och kultur fortsatt normerande trots ändrade värderingar under efterkrigstiden
Det fanns också en eftersläpande hotbild kvar från andra världskriget som påverkade språkpolitiken. De dramatiska krigshändelserna i Finland, inte minst tyskarnas nedbränning av finska Tornedalen, levde kvar i minnet. Så även om varken rasbiologiska föreställningar om samer och finnar som underordnade raser eller det tidigare upplevda hotet från finska nationalister längre hade någon politisk bärkraft, fanns en militär hotbild kvar som nu kopplades samman med det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.
De assimilerande nationalistiska värderingar som hade genomsyrat utbildningar tappade allt mera sin legitimitet i samband med ett utökat globalt och nordiskt samarbete, stärkandet av mänskliga rättigheter och den ändrade synen på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk. Utbildningarna i minoritetsområdet började därför att under 1950-talet anta en ny form.
Den rasbiologiskt influerade och för minoriteter assimilerande nationalism, som påverkat den statliga politiken mot tornedalingarna, efterträddes av en folkhemsbaserad nationalism i socialdemokratisk skepnad. I grunden byggde den dock fortfarande på åsikten att svenskt språk och svensk kultur skulle vara helt normerande i skolan. Till detta bidrog att minoriteten allt mera blivit tvåspråkiga och att en del barn var enbart svenskspråkiga. Den helsvenska språkinlärningsmetoden betraktades som en självklar undervisningsmetod i folkskolan. Det ansågs som självklart att skolbarnen inte skulle använda modersmålet meänkieli i undervisningen. Minoriteten sågs nu som så pass integrerad i den svenska nationen att inget särskilt ekonomiskt stöd behövdes till utbildningen och det behövdes inte heller några särskilda försvenskningsåtgärder. På så vis hade de nationalistiska värderingarna i metasystemet spelat ut sin roll.
4.6 Motstånd mot assimileringspolitiken
Den nationalistiska retoriken i språkpolitiken, förbudet mot att använda minoritetsspråket i skolan och sättet att förminska den meänkielispråkiga kulturen väckte en känsla av oförrätt hos minoriteten. Motståndet mot assimileringspolitiken riktades till att börja med mot språkpolitiken i skolan, men under senare delen av 1900-talet
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
218
också mot underlåtenheten att synliggöra och stödja den meänkielispråkiga kulturen i minoritetsområdet. Från 1980-talet organiserade sig tornedalingarna politiskt med målsättningen att få meänkieli erkänt som ett eget språk. Hos senare generationer har det också handlat om att återerövra meänkieli som för många inom minoriteten gått förlorat men även om att hävda rättigheter till traditionella näringar och fritidsbaserade sysselsättningar som jakt och fiske.
4.6.1 Strid om språkpolitiken i skolan
Det första tydliga motståndet mot den assimilerande språkpolitiken i skolan och den nationalistiska inställningen till den minoritetens kultur formulerades, som tidigare beskrivits, av tornedalingen Walde Lorens Wanhainen. I Finnbygdsutredningen 1921 reserverade han sig mot utredningens nationalistiska och felaktiga historieskrivning och mot att enbart svenska föreslogs som undervisningsspråk i skolorna. Reservationen riktade sig inte minst mot biskop Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift och ordförande för utredningen, som stod för den assimilerande språkpolitiken.
Det finns även en övergripande nationell utbildningspolitisk aspekt av frågan. En tydlig maktkamp pågick i början av 1900-talet mellan Skolöverstyrelsen och Svenska kyrkan om vem som skulle ha beslutanderätt i folkskolan. Folkskollärarna förde där en framgångsrik facklig kamp för att reducera kyrkans inflytande inom utbildningen. Chefen för Skolöverstyrelsens folkskoleavdelning, Nils Olof Bruce, hade suttit i styrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF) och varit riksdagsledamot för liberala samlingspartiet. Han tillhörde dem som hårt drivit kravet på att kyrkans inflytande över skolväsendet skulle upphöra, vilket skedde 1914. Han stod därför i motsättning till biskop Olof Bergqvist och domkapitlet i Luleå, som ville behålla kyrkans inflytande över skolan.
På 1920-talet blev Bruce engagerad i Skolöverstyrelsens arbete med en ny undervisningsplan för minoritetsområdets folkskolor. Han uppmanade ett antal lärare att skriftligen framföra sina tankar om utbildningens förbättring till Skolöverstyrelsen. Uppmaningen resulterade i att åtta tornedalska lärare 1928 skickade in en begäran till Skolöverstyrelsen om att införa undervisning i finska i folkskolan. Det var en uppenbar protest mot domkapitlets och konservativa poli-
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
219
tiska partiers hållning. Till de åtta hörde bland andra Walde Lorens Wanhainen och William Snell, som båda förespråkade att det finska språket skulle vårdas i offentligheten och tillåtas att användas i skolan.81
Begäran innefattade finskspråkig undervisning i kristendomskunskap under de två första åren, finskans användning som hjälpspråk under hela skoltiden samt undervisning i att läsa och skriva på finska i klasserna fem och sex. I den hårda debatt som följde anklagades de som undertecknat begäran av de mest radikala motståndarna för att vara landsförrädare som gick de finländska fennomanerna till mötes. En viktig skiljelinje gick mellan den konservativa pressen på regional nivå, som var emot ett införande av finska i undervisningen, och den socialistiskt inriktade pressen på regional nivå som stödde ett införande av finska. Även på riksnivå stödde flera tidningar införandet av finska i undervisningen. Som beskrivits tidigare ledde begäran till en propositionen (nr 17) som lämnades till 1935 års riksdag.
Förslaget om att tillåta finska i fortsättningsskolan antogs av riksdagen.82 Samma år omvandlades läroverket i Haparanda till gymnasium med möjlighet att välja finska som tillval.
En mer tillåtande liberal och socialdemokratisk linje i språkpolitiken efterträdde en restriktiv högerlinje. Det innebar dock inte att finska återinsattes som undervisningsspråk i folkskolan. Riksdagsbeslutet handlade bara om fortsättningsskolan och där blev valet av finska frivilligt. I praktiken var det få elever som valde finska.
Det var det utrikespolitiska närmandet mellan Sverige och Finland på 1930-talet som styrde liberaliseringen av språkpolitiken vid den tiden. Den assimilerande språkpolitiken i folkskolan och arbetsstugorna fortsatte också efter andra världskriget med fortsatt förbud mot att använda finska i undervisningen ända fram till sent 1950-tal.
Förbudet att använda finska i skolan ifrågasätts
Det var den nyblivne socialdemokratiske riksdagsmannen Ragnar Lassinantti som i 1957 års riksdag ställde en interpellation om behovet av finskspråkig undervisning i småskolan i minoritetsområdet. Han menade att det var rimligt att lärare och finskspråkiga elever kunde tala till varandra utan tolk och att lärarna i småskolan borde
81 Skrivelse till Skolöverstyrelsen i februari 1929, se Slunga 1965, s. 76. 82 Riksdagens protokoll 1935, Andra kammaren, nr 9, s. 5 ff.; Slunga 1965, s. 77‒83; Snell 1976, s. 87‒96; Tenerz 1963.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
220
behärska finska. Han begärde en utökad tvåspråkig lärarutbildning för småskollärarna i minoritetsområdet. Det innebar också att förbudet mot att tala finska i skolan måste upphöra.83
Lassinantti var själv tornedaling och hade upplevt den assimilerande pedagogiken i folkskolan. Hans mamma kom från Finland och han har berättat hur han fick åka skidor över älven vid Pello för att på den finska sidan låna finskspråkiga böcker till sin mamma. Till saken hör att finskspråkiga böcker var förbjudna i skolbiblioteket i hembyn. Interpellationen var lika mycket riktad mot det egna partiets förda politik som mot andra partier. I riksdagen uppstod ingen debatt och han fick gehör för frågan från ecklesiastikminister Ivar Persson, bondeförbundet.84 Även tvåspråkighetsforskaren Nils-Erik Hansegård påpekade 1957 till Skolöverstyrelsen att förbudet mot att tala finska i skolorna i Tornedalen borde upphävas.
Inte förrän i slutet på 1950-talet märktes en förändring i Skolöverstyrelsens officiella inställning till språkfrågan. I ett cirkulär år 1958 publicerades för första gången ett principiellt dokument om språkanvändningen i skolan riktat till länsskolnämnd, skolstyrelser, skolchefer och folkbildningsorganisationer. Skolöverstyrelsen slog fast att språkfrågan i minoritetsområdet inte var en nationalitetsfråga eller en stridsfråga mellan svenskt och finskt. Den handlade om kulturella och praktiska aspekter av vardagslivet. Skolöverstyrelsen tillade att det måste beaktas ”… att i en gränsbygd med i stor utsträckning tvåspråkig befolkning såväl kulturella som pedagogiska och praktiska skäl talar för att ej blott det ena språket vårdas inom skolans ram”.85
Samma år ändrades undervisningsplanen för rikets folkskolor så att ”i bygder med finsktalande befolkning” några enkla stycken på finska fick läsas vid studiet av Finlands geografi. Det hade under många år varit tillåtet läsa på norska och danska under geografilektionerna, men nu blev till sist även finska tillåtet.86 De ovannämnda besluten av Skolöverstyrelsen innebar att det informella förbudet mot att använda finska under skoltid och de lokala förbuden att köpa in finsk-
83 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4, 6–13 februari, s. 50, Interpellation av Ragnar Lassinantti angående undervisning i småskola av barn, som enbart talar finska. 84 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 9, 15–20 mars, s. 13–17, Svar på interpellation angående undervisning i småskola av barn, som enbart tala finska. 85Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 186, s. 621‒624. 86Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 104, s. 312.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
221
språkig litteratur till skolbiblioteken upphävdes. Bestraffningar av barn som talade meänkieli förbjöds.
Skolöverstyrelsen gjorde 1965 ett förnyat påpekande till rektorerna om att det finska språkförbudet skulle upphävas vilket talar för att en del lärare fortsatte att förbjuda finska i skolan.87 Att det krävdes så stora ansträngningar för att avskaffa språkförbudet visar hur extremt nationalistisk undervisningen varit. Unescos rekommendation från 195388 att ge skolelever möjlighet att påbörja sin skolundervisning på modersmålet påverkade inställningen till modersmålsundervisning i Sverige.89 Men det behövdes också en riksdagsledamot som Lassinantti innan en förändrad inställningen till finska kunde komma till stånd inom skolans område.
Forskning ifrågasätter assimileringspolitiken
1960-talet blev också något av ett genombrott för forskning om språk- och assimileringspolitiken. Den tidigare läraren och rektorn vid småskollärarseminariet i Haparanda, Hugo Tenerz, gjorde den första vetenskapligt systematiska granskningen av utbildnings- och språkpolitiken i minoritetsområdet. Han beskrev hur minoritetsområdets skolväsende och den samiska nomadskolan utformades i en nationalistisk diskurs som präglades av rasbiologiska och säkerhetspolitiska bedömningar.90 Slutsatsen var att befolkningen i minoritetsområdet hade accepterat svenska som undervisningsspråk endast av ekonomiska skäl. Från början var det socknarna som själva skulle finansiera folkskolorna. Det var svårt för många kommuner att klara detta. För tornedalskommunerna blev de statligt finansierade skolorna därför en välkommen hjälp.91 Tenerz granskade även språkundervisningen i minoritetsområdet. Fokus för undersökningen var den s.k. helsvenska metoden som förbjöd all användning av finska i skolan. Han hade själv utsatts för den och kallade den för ”papegojmetoden” på grund av den mekaniska inlärningen. Förbudet mot att använda finska i skolan var enligt honom stigmatiserande för barnen i minoritetsområdet.92
87 Lainio & Wande 1996, Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas utbildning i Sverige, s. 323‒324. 88 Unesco, 1953, (Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning). 89 Hyltenstam & Salö, s. 39–40 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 90 Tenerz 1960, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900; Tenerz 1963. 91 Tenerz 1960, s. 336 ff. 92 Tenerz 1966.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
222
Tenerz kritiserade även den historiebeskrivning som förekom i Finnbygdsutredningen om att minoritetsområdet till stora delar haft en svenskspråkig befolkning som sedan blivit assimilerad av den finska kulturen och blivit finskspråkig. Han motbevisade dessa påståenden i Finnbygdsutredningen genom en grundlig befolknings- och migrationsstudie baserad på befolkningens språkliga bakgrund.93
Vid ungefär samma tid tog läraren och utbildningstjänstemannen Nils Slunga sig an minoritetspolitiken i minoritetsområdet i en licentiatavhandling i statsvetenskap. Han analyserade den statliga politiken mot den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet och särskilt på vilket sätt staten utövade sin makt inom olika samhällsområden i syfte att assimilera minoriteten. Slunga fokuserade huvudsakligen på den statliga politiken inom skolväsendet men också på järnvägspolitiken och försvarspolitiken. Han visade hur den statliga politiken präglades av målsättningen att till varje pris införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Han betonade att minoritetens inställning till språkfrågan var dikterad av ekonomiska hänsyn då det statligt finansierade skolorna möjliggjorde för kommunerna att utan kostnader för kommunerna uppfylla folkskolestadgans krav på att inrätta folkskolor i kommunerna. Han menade vidare att eftersom de lokala myndigheterna accepterade de statliga villkoren, kunde man inte betrakta skolpolitiken som statligt auktoritär.94
Tenerz menade däremot att de beslut som togs av skolråd och kyrkostämmor om införande av svenska som undervisningsspråk dikterades av att allmogen enbart var intresserad av den ekonomiska sidan av saken, inte av språkfrågan. Försvenskningspolitiken var enligt honom en medveten assimileringspolitik dikterad av staten av rädsla för Ryssland och de finska nationalisterna.95 Den kritiska forskning om assimileringspolitiken och språkpedagogiken som publicerades i början av 1960-talet var del av en mer omfattande omvärdering av språkpolitiken i minoritetsområdet.
93 Tenerz 1962. 94 Slunga 1965, s. 62, 66 och 173 ff. 95 Tenerz 1963, s. 336 ff.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
223
Utredning och debatt om språkpedagogiken
Den internationella synen på språkpolitik i skolan aktualiserades återigen 1963 efter en ny UNESCO-rapport som nu betonade att man mycket väl kunde börja undervisa i främmande språk redan på lågstadiet. Men Unesco gav som tidigare rekommendationen att minoriteters möjligheter till undervisning på modersmålet inte skulle negligeras.96
Samma år publicerades vid lärarhögskolan i Stockholm en rapport som visade att skolresultaten i minoritetsområdet var sämre än i övriga landet.97 Nils-Eric Hansegård språkforskare vid Uppsala universitet och tidigare lärare i minoritetsområdet, engagerade sig i frågan genom att skriva artiklar i de regionala dagstidningarna. Han var gift med en kvinna med samisk bakgrund och hade undervisat elever med minoritetsbakgrund och samiska elever i Kiruna kommun under många år. Därigenom hade han till viss del ett inifrånperspektiv på frågan. Han hävdade att minoriteten genom den förda språkpolitiken i skolan inte kunde uttrycka sig fullt ut på vare sig finska eller svenska och myntade begreppet ”halvspråkig”.98
Det är mot ovanstående bakgrund som Skolöverstyrelsen 1967 tillsatte en utredning för att undersöka vilka förändringar som kunde göras vid lärarutbildningen för att möta behoven hos den finsktalande befolkningen i Sverige.99 Utredningen genomfördes av länsskolnämnden i Norrbotten och avgränsades där till befolkningen i Tornedalen. Detta var den första statliga utredningen om skol- och språkpolitiken i minoritetsområdet sedan Finnbygdsutredningen 1921.
De två utredarna Matti Kenttä och Erik Weinz kontaktade Hansegård och bad honom att skriftligen redogöra för sin uppfattning i frågan. Hansegård presenterade ett tvåhundrasidigt manuskript som motsvarade innehållet i Hansegårds bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet? som publicerades 1968.100 Boken behandlade det språkliga förtrycket inom skolväsendet i minoritetsområdet ur ett psykosocialt perspektiv.
96 Stern 1963, Foreign languages in primary education: The teaching of foreign or second languages
to younger children. Report on an international meeting of experts 9–14 April, 1962 (rapport från
Unesco). 97 Kenttä & Weinz 1968, Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Norrbotten:
utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen, s. 31.
98 Hansegård 1968, Tvåspråkighet eller halvspråkighet? 99 Skolöverstyrelsens beslut 5 oktober 1967 (dnr 3347/67 L). Se även Kenttä & Weinz 1968, I‒III. 100 Kenttä & Weinz 1968, s. 42 ff.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
224
Hansegård hävdade att många i minoriteten på grund av förbudet att prata tornedalsfinska i skolan blev stigmatiserade och hade svårigheter med både det finska och svenska språket då de blev ”halvspråkiga”. Han var kritisk mot utredningen och menade att länsskolnämndens utredare inte förstod det finska språkets värde för tornedalingarna som individer och värdet för kulturlivet i Sverige. Vidare menade han att de missuppfattat den internationella sakkunskapen gällande språkinlärning på modersmålet. Framför allt betonade han de emotionella störningar som undertryckande av modersmålet och språkbytet till svenska hade inneburit, och i framtiden skulle innebära, för tornedalingarna.101
Kenttä och Weinz gick i sitt utlåtande 1968 i svaromål mot Hansegård. De ansåg att hans förslag om att införa finska som undervisningsspråk de första skolåren var orealistiskt eftersom det då skulle behöva finnas två parallella skolsystem, ett på finska och ett på svenska. De hänvisade också till en enkät med 732 föräldrar och 472 lärare i minoritetsområdet där 94 procent av föräldrarna och en lika hög andel av lärarna ansåg det ”bra” eller ”ganska bra” att barnen först och främst skulle ”arbeta med svenskan” i skolan. Bland de 994 intervjuade eleverna var motsvarande siffra ansåg 82 procent. Utredarna föreslog mot den bakgrunden att det gemensamma skolsystemet för finsk- och svenskspråkiga elever i minoritetsområdet skulle bevaras och att den helsvenska metoden med finska som hjälpspråk skulle behållas. För att bättre möta de särskilda behov som fanns i minoritetsområdet föreslog utredarna att lärarstuderande borde få en ämnesfördjupning i det finska språket liksom en fördjupning i tvåspråkighetens psykologi. Därutöver föreslog de att finska skulle bli ett möjligt ämnestillval för lärarstudenterna och antalet platser för dem som ville läsa finska utökas.102
Meänkieli blir ett nationellt minoritetsspråk
Möjligheten till hemspråksundervisning i skolan genomfördes 1977 genom den nya läroplanen Läroplan för grundskolan 69.103 Hemspråksreformen betonade modersmålets status och betydelse för individens utveckling. Från och med 1977 fram till 1985 hade elever
101 Hansegård 1968, s. 114 ff. 102 Kenttä & Weinz 1968, s. 24 ff., s. 37 ff. 103 Läroplan för grundskolan 1969; Pekkari 1997, s. 153‒177; Hyltenstam & Tuomela 2001.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
225
för vilka hemspråket utgjorde ”ett levande inslag i hemmet” rätt till hemspråksundervisning. Länsskolnämnden i Norrbotten tolkade skrivningen som att den skulle gälla i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare där minoritetens modersmål, meänkieli, bedömdes vara ett levande inslag.104 Meänkieli blev på så sätt för första gången en del av skolundervisningen.
Efter 1985 blev rätten till hemspråksundervisning snävare. Då infördes krav på att elever hade rätt till hemspråksundervisning endast om ena eller båda vårdnadshavare hade ett annat språk än svenska som förstaspråk och använde språket som dagligt umgängesspråk med eleven. Ett undantag från den nya bestämmelsen gjordes dock för samiska, tornedalsfinska och romska elever samt utländska adoptivbarn. Särrättigheten för de tre minoriteterna blev 1988 inskriven i grundskoleförordningen.105
År 1999 erkändes tornedalingarna i Sverige som nationell minoritet och meänkieli som ett av landets fem nationella minoritetsspråk.
4.6.2 Identitet, rättigheter och politisk organisering
Politisk organisering som ett svar på assimileringspolitiken
Den statliga assimileringspolitiken har medfört att minoriteten organiserat sig och gjort motstånd mot denna politik. Detta har haft betydelse för minoritetens identitet. De finskspråkigas politiska organisering måste därför sättas in i ett etnopolitiskt perspektiv.106 Från 1990-talet och framåt har skapandet av transnationella identiteter bland finskspråkiga minoriteter i Sverige och Norge utvecklat minoritetsfrågan på Nordkalotten i en ny riktning.
Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) bildades 1981 och termen meänkieli började vid den tiden att användas av tornedalingarna om den finska som talades i svenska Tornedalen. Att använda benämningen meänkieli om språket var en mot-
104 Pekkari 1997, Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren, s. 153‒177; Hyltenstam och Salö, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 105 Pekkari 1997, s. 161. Se vidare om utredning om modersmålsundervisning generellt i SOU 2019:18, För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning
och studiehandledning på modersmål och om modersmålsundervisning specifikt i nationella mino-
ritetsspråk i SOU 2017:91, Förbättrade möjligheter för elever att utveckla sitt nationella minori-
tetsspråk.
106 Begreppet etnopolitik används för att beskriva etniska grupper som aktörer i politiska organisationer och rörelser.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
226
ståndshandling mot den förda assimileringspolititiken och en del i arbetet att definiera tornedalingarnas modersmål i hemspråksundervisningen.
I Norge bildades Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto 1987 som en motsvarighet till STR-T i Sverige.107 Beteckningen kvän (norska: kven) har av norrmän och islänningar använts från sen järnålder till medeltid för att beteckna ett folk i Bottenviksområdet, som utifrån historiska källor har fastställts vara en finskspråkig befolkning.108 Många finskspråkiga flyttade under främst 1700- och 1800talet till Nordnorge från norra Sverige och från norra Finland.109 De kom där att utgöra en relativt stor minoritet som fortsatte att kallas kväner. De har numera status som nationell minoritet i Norge. Assimileringspolitiken mot dem har varit mycket likartad den mot tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, vilket har behandlats av den norska sannings- och försoningskommissionen, (se kapitel 3).
De svenska tornedalingarnas och norska kvänernas kulturella och politiska omorientering under 1990-talet hör tydligt samman med samernas ändrade politiska färdriktning. Samerna erkändes som ett urfolk av Sveriges riksdag 1977.110 År 1989 antog ILO konvention nr 169 om urfolk och stamfolk i självstyrande länder. Enligt konventionen ska särskilda åtgärder vidtas för att skydda urfolkens institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Likaså ska äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder ska vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Naturtillgångar som hör till deras mark ska särskilt skyddas och de ska ha rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångarna.111 Norge ratificerade konventionen 1990, men den har inte ratificerats av Sverige och Finland. Som beskrivs längre ner påverkade ILO-konventionen debatt och innehåll i STR-T:s tidskrift METavisi. Konventionen sågs som ett stärkande av samiska rättigheter över mark och vatten.
107 Winsa 1998, Language Attitudes and Social Identity: The Oppression and Revival of a Minority
Language in Sweden, s. 138‒146; Elenius 2007b, Kväner – en föränderlig identitet på Nordkalotten,
s. 88‒110; Elenius 2016b, Ethnopolitical mobilisation in the North Calotte area, s. 13‒47. 108 Elenius 2018b; Elenius 2019; Söderholm 2022. 109 Niemi 1977, Oppbrudd og tilpassing. Den finske flyttningen til Vadsø 1845–1885; Niemi 1983,
Vadsøs historie. Bd 1, Fra øyvær til kjøpstad (intill 1833), s. 103; Hansen and Evjen 2008, Inn-
ledning Kapitel I. Kjært barn – mange navn, s. 29–47. 110Prop. 1976/77:80om insatser för samerna. 111 Sveriges riksdag, kommittédirektiv 1997:103, ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
227
Ytterligare ett steg i samernas politiska mobilisering var när Sameting inrättades i Norge 1989, i Sverige 1993 och i Finland 1996.112I Norge bildades 2005 den s.k. Finnmarksfastigheten i Finnmarks fylke. Staten har där överlåtit ägandet och förvaltningen av statens mark till en delad förvaltning mellan Sametinget och länet. Det ska skapa en grund för samisk kultur och renskötsel, men också för annat utmarksnyttjande, närings- och samhällsliv. År 2011 erkändes samerna som ett folk i Sveriges grundlag.113
Samernas stärkta urfolksrättigheter ledde till att motsättningarna i lokalsamhället ökade i de områden där samerna är bosatta och verksamma med renskötsel. Det gäller områden där kväner i Norge, tornedalingar i Sverige men också den finskspråkiga majoritetsbefolkningen i nordligaste Finland är bosatta. De politiska motsättningarna handlade i grunden om den historiska rätten att använda naturen och naturresurserna till olika ändamål för de bofasta etniska grupperna på lokal nivå.
Omtolkningar av identiteten och historieskrivningen
Eftersom samernas rättigheter definierades utifrån en historieskrivning som beskrev dem som ett urfolk som funnits i området innan staten etablerade sig där, blev det av betydelse också för kvänerna i Norge och minoriteten i Sverige att lyfta fram den egna historien. I de kvänsk- och meänkielispråkiga minoriteternas historieskrivning kan man urskilja två grundläggande sakfrågor; en som handlar om minoritetens historiska identitet och en annan som handlar om minoritetsrättigheter. I båda fallen spelar den historiska kontinuiteten som folk en central roll. Många gånger är de två frågorna nära sammanvävda och överlappar varandra.
Rättighetsfrågan handlar om vilka folk eller folkgrupper som ska tillerkännas särskilda rättigheter i naturen utifrån sina historiska bakgrunder. Det handlar om jakt- och fiskerättigheter i lokalsamhället men också om inflytandet över andra slags naturresurser som skogsmarker, gruvor, vattenkraft och vindkraft. Att etnonymen kvän fått så stor betydelse för anspråken på minoritetsrättigheter beror på att kvänerna nämns samtidigt som samerna i en skriftlig källa redan på
112 Sametinget i Sverige inrättades som ett resultat av Samerättsutredningen (SOU 1989:41). Verksamheten regleras av sametingslagen (SFS 1992:1433). 113Prop. 2009/10:80En reformerad grundlag ändring av RF 1 kap. 2 §; riksdagsbeslut 2010-10-24.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
228
800-talet. Det ger kvänerna en lång historisk kontinuitet likvärdig med samernas historia i ett urfolksperspektiv.
När det gäller minoritetens identitet handlar historieskrivningen om möjligheten att omdefiniera sig själv som etnisk grupp. Kvänerna i Nordnorge, de meänkielitalande i Norrbotten och de finsktalande i norra Finland har en gemensam fenno-ugrisk bakgrund. I Norge och Sverige blev kvänernas och minoritetens fenno-ugriska språk och kulturer undertryckta av majoritetsbefolkningen. En viktig del i historieskrivningen har därför varit att lyfta fram det egna modersmålet och den egna kulturen. En annan del har bestått i att visa att minoriteternas traditionella naturbundna näringar har en lång historia som liknar samernas, men som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen.
I STR-T:s medlemstidning METavisi skedde en tydlig förändring i innehållet från 1980-talet till 1990-talet. Under 1980-talet handlade artiklarna mycket om språkfrågan, assimileringspolitiken, skamkänslorna för den egna kulturen och stoltheten över att man nu ställde krav på stöd från regeringen till det egna språket och den egna kulturen. Under senare delen av 1990-talet arbetade STR-T hårt för att bli erkänd som nationell minoritet och att meänkieli skulle bli erkänt som nationellt minoritetsspråk, vilket inte var en självklarhet.
Efter att Kvenlandsförbundet bildats på ett möte i Övertorneå 1999 ändrade innehållet i METavisi karaktär. Artiklar om ILO 169 och samernas rätt till renskötsel ställdes mot tornedalingarnas rätt att bedriva koncessionsrenskötsel. I det sammanhanget användes historien om kvänerna och Kvänland som argument för att tornedalingarna var ett urfolk med lika lång eller längre historia på Nordkalotten än samerna.114 I de beskrivna texterna formulerades en historieskrivning som utmanade den officiella statliga historieskrivningen om samernas historia.
Den norska och svenska kvänrörelsens användning av historia för politiska syften och för omdefinitionen av självsyn och identitet har undersökts av olika forskare inom vetenskaper som historia, arkeologi och etnologi. I frågan om minoriteternas historiska kontinuitet skiljer sig analyserna något mellan Sverige och Norge. Analysen av de norska kvänernas historieskrivning har påverkats av att kvänerna i Norge av staten betraktats som finskspråkiga invandrare från norra
114 En genomgång har skett av kvänfrågans utveckling i METavisi från 1985 till och med 2008.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
229
Sverige och norra Finland under 1700- och 1800-talet. Anspråken på en lång historisk kontinuitet har därför ifrågasatts.115
I den svenska staten har minoritetsområdet och minoriteten betraktats som en organisk del av den svenska statsbildningen i Bottenviksområdet. Historisk forskning under 2000-talet har påvisat att minoriteten har en lång historisk kontinuitet fastän dess kultur förändrats i takt med historiens ändrade förutsättningar.116
Användning av historia för att skapa en ny självsyn och identitet är enligt många forskare sammankopplad med frågan om minoritetsrättigheter. I det sammanhanget har den socialt och politiskt underordnade ställningen inom nationen också lyfts fram.117 Den förändrade historieskrivningen sammanfaller med minoritetens förändrade politiska organisering från slutet på 1990-talet.
Politisk omorientering från 1990-talet
År 1999 skedde en utbrytning ur den norska föreningen Norska kveners forbund då Kvenlandsforbundet bildades som en transnationell organisation för de finskspråkiga minoriteterna i Norge och Sverige. Medlemmarna i det nya förbundet menade att kvänerna borde erkännas som urfolk eftersom kvänerna var nämnda av den norske vikingahövdingen Ottar på 800-talet och senare i Egilssagan från 1200-talet och i andra källor.
År 2000 bildades i Karesuando föreningen Suonttavaara lappby, som har sin finska systerförening i Suonttavaara lapinkylä. Föreningens medlemmar hävdar att de härstammar från Suonttavaara lappby och att de blivit fråntagna sina historiska rättigheter till renskötsel, jakt och fiske av staten. De menar att de har en lika lång historisk koppling till territoriet som samerna, och att de därför vill
115 Ryymin 2001, Creating Kvenness: identity building among the Arctic Finns in northern Norway, s. 51‒68; Ryymin 2004, Histori, fortidsforestilling og kvensk identitetsbygging, s. 133‒151; Niemi 2010, Kvenene-Nord-Norges finner: En historisk oversikt, s. 33‒52. 116 Elenius 2018b, 143‒175; Elenius 2019, 117‒148; Elenius 2021, Kvänerna i myt och verklig-
het, s. 84‒109; Söderholm 2022; Harrison 2022, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige,
s. 558‒564. 117 Anttonen 1998, The dilemma of some present-day Norweigans with Finnish-speaking ancestry, s. 43‒58; Ryymin 2001, s. 51‒68; Ryymin 2004, s. 133‒151; Wallerström 2006, Vilka var först?
En nordskandinavisk konflikt som historisk-arkeologiskt dilemma; Elenius 2007b, s. 88‒110;
Elenius 2016b, s. 83‒100; Elenius 2018a, Nationella minoriteters symboliska nationsbyggande.
Föreställningen om Kvänland och Sápmi som nya former av etnopolitik bland finskspråkiga och samiskspråkiga minoriteter, s. 480‒509; Hagström Yamamoto 2010, I gränslandet mellan svenskt och samiskt. Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-talet till 2000-talet.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
230
bli erkända som ett urfolk. Föreningen Suonttavaara lappby bygger sina krav på att det fram till 1500-talet fanns ett lappskatteland som hette Suonttavaara lappby, som var geografiskt placerat på båda sidor om den nuvarande riksgränsen i Karesuandoområdet mellan Sverige och Finland. De hävdar att de själva är ”lappar” med hänvisning till den dåvarande lappbyn och de traditionella naturnäringar som de praktiserat.118
Under 2000-talet organiserade sig också en del meänkielitalande som var bosatta ovanför lappmarksgränsen under etnonymen lantalaiset, som är en historisk beteckning på jordbrukare i det området. De har också hävdat sin långa historiska hemvist i minoritetsområdet. Många lantalaiset har organiserat sig i Kvenlandsförbundet.
Som ett resultat av närmandet mellan lantalaiset och kväner bildades 2019 föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset. Diskussioner fördes senare mellan STR-T och representanter för lantalaiset och kväner utifrån ståndpunkten att de meänkielispråkiga minoriteterna borde erkännas som urfolk i Sverige. Det ledde till att föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset blev en lokalförening till STR-T.119 Samarbetet mellan organisationerna har stärkts och man har enats om den 15 juli som gemensam flaggdag, men de två organisationerna har separata flaggor.
STR-T begär en sannings- och försoningskommission
STR-T tillsammans med Met Nuoret begärde 2016 att en sannings- och försoningskommission skulle inrättas för tornedalingarna i Norrbotten. Medel söktes till en förundersökning om statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen. Förundersökningen publicerades i april 2018.120 Därefter begärde förbundet hos kulturministern att regeringen skulle tillsätta en sannings- och försoningskommission för tornedalingarna. Av begäran framgick att även kväner och lantalaiset borde ingå i kommissionens arbete med motiveringen att den nationella minoriteten tornedalingar inte är homogen.121
118 Wallerström 2006, s. 17 ff.; Elenius 2018a, s. 408‒509. 119 Svenska Kväner-Lantalaiset Kiruna. https://str-t.com/lokalavdelningar/svenska-kvaner-lantalaiset/. 120 Persson 2018. 121 Kulturdepartementet, Utkast till kommittédirektiv för sanningskommission, från Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset 2019-01-28, Ku2018-00859.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
231
Det ledde fram till att en Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset inrättades av regeringen 2020. Etnonymen kvän etablerades därigenom officiellt som ny beteckningen på en meänkielitalande grupp i Norrbotten. Detsamma gäller etnonymen lantalainen som beteckning på meänkielitalande ovanför lappmarksgränsen. De tre etnonymerna har använts av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset i det avgivna delbetänkandet 2022 som beteckning på den erkända nationella minoriteten i minoritetsområdet.122
Beskrivningarna av den etnopolitiska förändringen och identitetsförändringen visar att identiteter liksom etnopolitiska preferenser ska ses som dynamiska processer i ständig förändring. De sker inom ramen för befintliga stater, men med utvecklingen av mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter efter andra världskriget har de allt mera blivit transnationella till sin karaktär.
122SOU 2022:32Då människovärdet mättes.
DEL 3
Kommissionens kartläggning
235
5 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
Kommissionen har kartlagt och granskat assimileringspolitiken genom insamling och analys av intervjuer, forskarrapporter, arkivmaterial och annat material. I kapitlet redogörs för de tillvägagångsätten och förhållningssätten kommissionen har tillämpat vid kartläggningen och granskningen.
5.1 Utgångspunkter för kommissionens kartläggning och granskning
5.1.1 Historiens påverkan på minoriteten i dag
Historiemedvetande handlar om hur vi människor förhåller oss till det förflutna, nuet och framtiden. Begreppet historiemedvetande har definierats på olika sätt utifrån teoretikers sätt att tillämpa det i sin forskning. Utgångspunkten är dock att det handlar om hur vi uppfattar att historiska skeenden hänger samman med vår samtid och hur vi utifrån en sådan förståelse tolkar vår framtid. Historikern Klas-Göran Karlsson definierar historiemedvetande som den mentala process i vilken människor förstår och orienterar sig själva i tiden.
Kommissionens kartläggning har inneburit att historiska händelser har väckts till liv hos minoriteten och att de har fått en möjlighet att reflektera över de historiska händelser som har påverkat dem. I många av de insamlade berättelserna är historien tydligt närvarande. Många intervjupersoner återberättar historier från sina föräldrar eller mor- och farföräldrar om upplevelser i arbetsstugan, i skolan eller från orten där de växte upp. I vissa fall är berättelserna ännu äldre, och handlar bl.a. om traditionella näringar, avvittring eller hur renskötseln bedrevs i släkten flera hundra eller tusen år tillbaka.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
236
Det som hände historiskt har hos intervjupersonerna levt kvar, som en del av en kollektiv berättelse inom minoritetsgruppen och som en del av släktens historia. I vissa fall har de historiska skeendena konkreta återverkningar som påverkar individens vardag i nutid, t.ex. regler för renskötsel som har sin grund i hur frågan reglerades på 1800-talet och som fortfarande sätter ramarna för dagens rennäring. Hos en del intervjupersoner finns de historiska händelserna med som en fond för deras tolkningar av den nuvarande situationen i minoritetsområdet. Ett sådant exempel är när intervjupersoner beskriver hur minoritetsområdet avfolkades när många flyttade söderut där jobben och framtidstron associerades till det svenska språket och majoritetskulturen. Tystnaden och mindervärdeskänslan lyfter flera intervjupersoner fram som karaktärsdrag som präglar minoriteten än i dag och som kopplas samman med den socioekonomiska utveckling som skedde för flera decennier sedan.
Av berättelserna är det också tydligt att historiska skeenden påverkar intervjupersonernas syn på framtiden. En del berättelser innehåller en förhoppning om att få tillbaka det som gått förlorat – ibland en konkret rättighet som möjligheten att jaga och fiska i minoritetsområdet, ibland mer abstrakt om att gå från osynliggörande till att bli sedd i egenskap av den man är.
5.1.2 Källkritik
I traditionell bemärkelse används källkritik för att värdera den information en källa ger och värdera dess trovärdighet utifrån en bedömning av dess uppkomst och sammanhang, t.ex. från när den härrör i tid, vem som är avsändaren och i vilket syfte informationen tillkommit samt dess äkthet.
Syftet med traditionell källkritik i den vetenskapliga forskningen är, förenklat, att kunna sortera bland olika uppgifter och informationskanaler för att utröna vad som är sant och vad som är osant om ett sakförhållande eller en företeelse.
En sådan syn på källkritik är en självklar och integrerad del i vetenskaplig forskning. I den del av kommissionens arbete som utgörs av forskning, främst genom de tolv forskarrapporter som tagits fram på uppdrag av kommissionen, har därför den traditionella källkritiken en naturlig plats.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
237
Kommissionens kartläggning bygger till stor del på analys av berättelser som samlats in genom intervjuer. Att på detta sätt använda muntliga källor kan bidra till att synliggöra perspektiv och erfarenheter som ofta saknas i skriftligt källmaterial. Historiker verksamma inom forskningsfältet muntlig historia har diskuterat hur den traditionella källkritiken kan uppdateras och tillämpas på muntligt källmaterial.
Till skillnad från när man arbetar med skriftliga källor är den som genomför en intervju själv med om att skapa källan. Intervjun är ett möte mellan den som intervjuar och den eller de som intervjuas, och vad som sägs i det mötet påverkas av hur man uppfattar varandra, när och var intervjun äger rum, på vilket språk den genomförs, med mera. Därför är det viktigt att dokumentera hur intervjuerna har gått till. I avsnitt 5.2. ges en beskrivning av detta. Sådana beskrivningar gör det möjligt att i efterhand källkritiskt diskutera hur de berättelser som skapats genom intervjuer har tagit form i ett visst sammanhang.
Inledningsvis kan konstateras att syftet med intervjuerna har varit att dokumentera individuella upplevelser av assimileringspolitiken. Vad som enligt den traditionella källkritiken skulle benämnas som tendens – att den information som ges i en viss källa har påverkats av upphovspersonens egna åsikter – är alltså här själva poängen. Intervjupersonerna vittnar i sina berättelser om hur de har upplevt centrala händelser, och hur de i dag tolkar vad de varit med om. Deras upplevelser skiljer sig ibland åt och i analysarbetet har strävan inte varit att skapa en enhetlig bild. Vid diskussionen om de teman som intervjuerna handlat om har inriktningen varit att visa både mönster och variation när det gäller vad intervjupersoner har berättat. När det vid redovisningen av vad som framkommit i intervjuerna görs hänvisningar till historiska studier och annan forskning är syftet att sätta in berättelserna i ett bredare sammanhang, inte att pröva berättelsernas sanningshalt.
5.1.3 Rättighetsbaserat arbetssätt
Så som nämns i kapitel 1 har kommissionens uppdrag ställt höga krav på arbets- och förhållningssätt. Kommissionen har arbetat utifrån ett rättighetsbaserat förhållningssätt som utgår från att kommissionen och minoriteten äger processen gemensamt. Förhållningssättet grundar sig på följande fyra perspektiv:
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
238
1. Långsiktighet – kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion (även efter kommissionens slutredovisning av uppdraget).
2. Transparens – kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska.
3. Trygghet – kommissionen har skapat trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor.
4. Egenmakt – kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Nedan beskrivs dessa perspektiv i korthet.
Långsiktighet
Kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion även efter kommissionens slutredovisning av uppdraget. En process som ska bidra till upprättelse och försoning tar tid att förverkliga. Erfarenheter från andra liknande processer visar att en sådan process kan ta sig uttryck i olika steg eller faser i arbetet och att varje nytt steg eller fas förutsätter en bearbetning och fördjupad reflektion kring det som framkommit i föregående del.
Att uppnå upprättelse, och så småningom försoning, kan också innebära att relationen mellan de som utsatts för assimileringspolitiken och de ansvariga aktörerna omvärderas och utvecklas. En sådan omvärdering kan innehålla inslag av konflikt, avståndstagande och fördjupade insikter men även acceptans och återuppbyggnad av tillit. En upprättelseprocess behöver därför ge tid och utrymme för dialog och reflektion mellan de ansvariga och de utsatta. Det behövs även utrymme för dialog och reflektion inom den grupp som varit utsatt.
Den dialog och bearbetning som krävs för en försoningsprocess tar tid att få till stånd. Den fördjupade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationen kan därför ske först efter att kommissionen lämnat sin slutliga rapport. Den kartläggning och granskning som kommissionen har genomfört bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
239
Transparens
Transparens innebär att kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska. Det har varit viktigt att skapa en tydlig, lyhörd, öppen och transparent process under kommissionens arbete. Den som har deltagit i processen har behövt informeras om vad kommissionens uppdrag är, hur denne har kunnat bidra genom att lämna synpunkter och vittnesmål samt hur uppgifterna kommer att användas av kommissionen.
Kommissionen har strävat efter att skapa förutsättningar som ska underlätta för enskilda som tillhör minoriteten att delta – både för att lämna enskilda vittnesmål och för att delta i kollektiva dialogmöten och andra möten arrangerade av kommissionen.
Trygghet
Trygghet innebär att kommissionen har skapar trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor. Arbetet med upprättelse och försoning handlar i hög grad om att skapa tillit för själva processen som ska leda arbetet framåt. Processen måste därför i första hand ske på minoritetens villkor och ta hänsyn minoritetens förutsättningar att kunna delta på lika villkor.
Egenmakt
Egenmakt innebär att kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället. En central princip i svensk minoritetspolitik och i Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter är rätten till deltagande. Regeringen har också vid flera tillfällen betonat att minoriteternas egenmakt ska stärkas. Detta har därmed varit en viktig utgångspunkt även för kommissionens arbete.
Arbetet med att söka sanningen om historiska erfarenheter har behövts genomföras så att minoriteten kommer stärkt ut ur processen.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
240
5.1.4 Etiska hänsynstaganden utifrån individskyddskravet
Insamlingen av vittnesmål och personliga berättelser väcker flera etiska frågor. Att intervjua en person innebär ett stort förtroende och kan innebära risker för alla inblandade, i första hand för den intervjuade men även för den som genomför och bearbetar intervjun.
Kommissionens bedömning är att kommissionens arbete med att ta emot vittnesmål och personliga berättelser inte innefattar forskning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.1 Det utredningsarbete som statliga kommittéer utför uppfyller i regel inte krav på vad som är att betrakta som forskning.2 Kommissionen har därför inte begärt ett godkännande från Etikprövningsmyndigheten.3 Kommissionen har dock analyserat vilka etiska bedömningar som behöver göras i arbetet och utarbetat interna etiska riktlinjer som vägledning i arbetet. Vetenskapsrådet har tagit fram ett dokument som heter Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Detta dokument innehåller de etiska principer som humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning ska följa och de fyra huvudkrav som finns för skyddet av individer.4Även om kommissionens arbete inte är att betrakta som forskning bör individskyddskravets principer vara vägledande för arbetet med att samla in vittnesmål och personliga berättelser. De fyra huvudkraven är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Nedan följer en mer detaljerad beskrivning av vad varje krav innebär och hur kraven har uppfyllts i kommissionens arbete med insamling av vittnesmål och berättelser.
Informationskrav
Informationskravet innebär att den som deltar i en undersökning ska få information om sin uppgift i arbetet och de villkor som gäller för dennes deltagande. Personen i fråga ska få information om att deltagandet är frivilligt och att hen har rätt att avbryta sin medverkan.
1 Jfr Centrala Etikprövningsnämndens beslut den 9 november 2012, T 4-2011. 2 Med forskning avses ett vetenskapligt arbete som utförs för att inhämta ny kunskap eller om det är ett utvecklingsarbete som utförs på vetenskaplig grund. 3 Efter samråd med Johan Modin, direktör på Etikprövningsmyndigheten den 23 november 2020. 4 Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
241
Informationskravet har uppfyllts i kommissionens arbete med insamling av vittnesmål och berättelser genom att den enskilde innan intervjun påbörjas både muntligt och skriftligt har informerats om: – kommissionens uppdrag och vad syftet med insamlingen av vittnes-
mål och berättelser är, – hur uppgifterna kommer att användas av kommissionen, – att uppgifterna kommer att omfattas av sekretess, – att den som deltar när som helst kan avbryta sin medverkan, samt – under vilka förutsättningar som materialet kan komma att lämnas
ut från Riksarkivet.
Samtyckeskrav
Samtyckeskravet innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan i en undersökning. Detta innebär att undersökningsdeltagarna ska samtycka till sin medverkan. I vissa fall ska samtycke också inhämtas av vårdnadshavare, detta gäller om deltagarna är under 15 år.5
Deltagarna i en undersökning har rätt att bestämma i vilken omfattning och i vilken utsträckning de kommer delta i undersökningen och ska när som helst kunna avbryta sitt deltagande utan negativa konsekvenser. Således får inte deltagares beslut om medverkan påverkas genom otillbörliga påtryckningar eller annan påverkan.
Samtyckeskravet har uppfyllts i kommissionens arbete med insamling av vittnesmål och berättelser genom att den grundläggande utgångspunkten har varit att deltagandet ska vara helt frivilligt. Den som har velat bli intervjuad har själv anmält sig till intervju. Om anmälan har skett genom ett ombud har sekretariatet försäkrat sig om att det skett i dialog och samförstånd med intervjupersonen. Kommissionen har inte bedrivit någon uppsökande verksamhet vad gäller personer att intervjua, t.ex. efter tips från någon annan. Detta gäller dock inte i de fall kommissionen har valt att intervjua ett mindre antal offentliga personer i syfte att inhämta kunskap inom ett specifikt område Kommissionen har i dessa fall vänt sig direkt till personen i fråga och hört om denne vill ställa upp på en intervju.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
242
Före varje intervju har alla intervjupersoner lämnat sitt skriftliga samtycke till att intervjun spelas in, dokumenteras samt används som underlag för kommissionens redovisning av uppdraget. I förekommande fall har även samtycke från vårdnadshavare hämtats in. Intervjupersonen har även informerats om att så länge kommissionens arbete pågår kan denne när som helst avbryta sin medverkan, utan att ange något särskilt skäl eller förklaring till det. Vidare har information lämnats om att när kommissionen har avslutat sitt arbete överlämnas allt intervjumaterial till Riksarkivet för arkivering. Då kan den enskilde inte längre ta tillbaka sin berättelse eftersom den då är en s.k. allmän handling.
Konfidentialitetskrav
Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om alla deltagare i en undersökning ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och att alla personuppgifter ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem.
Eftersom kommissionen är en statlig myndighet gäller offentlighetsprincipen. Kommissionens bedömning är dock att intervjumaterialet omfattas av sekretess enligt 24 kap. 8 § och 42 kap. 9 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.
Allt intervjumaterial har förvarats digitalt i Regeringskansliets röda nät som är avsett för information som bedömts vara i informationsklass skyddsvärd. Ljudinspelningar och övrig dokumentation från intervjutillfället har förvarats i låsta dokumentskåp på respektive arbetsplats på Garnisonen i Stockholm och på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå.
Namn på intervjupersonerna redovisas inte i slutbetänkandet förutom i de fall då de lämnat samtycke till detta. Det senare gäller enbart i förhållande till de intervjuer som gjorts i syfte att inhämta kunskap inom ett specifikt område. Trots att namn inte redovisas kan det dock inte uteslutas att enskilda kan identifieras ändå, t.ex. genom citat. Alla intervjupersoner har tillfrågats om vilken grad av anonymisering som hen föredrar.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
243
Nyttjandekrav
Nyttjandekravet innebär att uppgifter om deltagarna endast får användas för forskningsändamål. Detta innebär att insamlade uppgifter inte får användas för några icke-vetenskapliga syften som till exempel kommersiellt bruk.
Sannings- och försoningskommissionen är ansvarig för att behandling av personuppgifter sker i enlighet med dataskyddsförordningen (GDPR) och kompletterande svensk dataskyddslagstiftning. Kommissionens rättsliga grund för personuppgiftsbehandlingen finns i artikel 6.1 och 6.3 dataskyddsförordningen samt 3 kap. 3 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen).
Nyttjandekravet har uppfyllts i kommissionens insamling av vittnesmål och berättelser genom att den enskilde har informerats om att intervjumaterialet endast får användas på följande sätt: – i kommissionens kartläggnings- och utredningsarbete, – i kommissionens förmedling av den kunskap som kommissionen
får fram och i kommissionens slutrapport, – för framtida forskning.
5.1.5 Kommissionens sekretess
Under kommissionens arbete infördes en särskild sekretessbestämmelse i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Anledningen var att de existerande sekretessbestämmelser ansågs otillräckliga då de inte gav ett tillräckligt skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden hos kommissionen.
Enligt den särskilda bestämmelsen, 42 kap. 9 § OSL, gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden hos Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01) i dess granskande verksamhet, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år. En liknande bestämmelse gäller för Sanningskommissionen för det samiska folket.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
244
I förarbetet till bestämmelsen framgår att det i kommissionens uppdrag bl.a. ingår att ta del av vittnesmål och berättelser från enskilda om erfarenheter av bland annat statliga åtgärder och den statligt förda politiken. Det innebär att integritetskänsliga uppgifter som till exempel avser fysisk eller psykisk hälsa, familjeförhållanden, särbehandlingar och kränkningar kan komma att lämnas till kommissionen.
Det kan inte heller uteslutas att känsliga uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden kan förekomma, bl.a. eftersom också juridiska personer kan ha fått svårigheter på grund av statliga åtgärder som ryms inom ramen för kommissionernas granskning. Känsliga uppgifter kan leda till skada och men för de berörda personerna om de röjs.
De uppgifter som enskilda väljer att dela med sig av till kommissionen kan således vara integritetskänsliga och skyddsvärda.
Kommissionen är också beroende av att enskilda kan och vill berätta om sina erfarenheter och upplevelser för att undersökningarna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Eftersom enskildas berättelser kan innehålla uppgifter om övergrepp och oförrätter som har utförts av staten, är det angeläget att enskilda kan känna trygghet i kontakterna med kommissionerna. Regeringen bedömde att ett sekretesskydd kan bidra till att ge en sådan trygghet.
Sekretessen gäller i kommissionens granskande verksamhet som anses innefatta bl.a. den kartläggning och analys av det material som kommissionen behandlar i sin kartläggning.6
Därutöver gäller sekretess i sådan särskild verksamhet hos en myndighet som avser framställning av statistik för uppgift som avser en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Motsvarande sekretess gäller i annan jämförbar undersökning som utförs av Riksrevisionen, av riksdagsförvaltningen, av Statskontoret eller inom det statliga kommittéväsendet (24 kap. 8 § OSL). Kommissionen har bedömt att insamlingen av vittnesmål och berättelser är att betrakta som en sådan annan jämförbar undersökning som avses i 24 kap. 8 § OSL.
Sekretessen gäller för sekretariatet, kommissionens ledamöter samt för externa uppdragstagare. Alla som deltar i kommissionens verksamhet har uppmärksammats på sekretessen genom att skriva på en erinran om sekretess.
6Prop. 2021/22:235Sekretess hos två kommissioner.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
245
5.2 Öppna möten för dialog med minoriteten
Kommissionen noterade tidigt att flera individer inom minoriteten ibland ifrågasatte delar i kommissionens uppdrag. Det fanns hos vissa inom minoriteten en viss osäkerhet kring syftet med kommissionens kartläggning. Bland annat handlade det om beskrivningen i kommittédirektivet att det krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. Kommissionen har därför behövt lägga tid på att förankra syftet med uppdraget. Hösten 2020 genomfördes uppstartsmöten som ett led i detta arbete.
5.2.1 Uppstartsmöten
Kommissionen hade planerat för elva uppstartsmöten på lika många orter. Av dessa kunde dock endast fyra genomföras – i Pajala, Aapua, Nilivaara och Kieruna/Kiruna – innan pandemirestriktionerna åter skärptes.
Målet med uppstartsmötena var att skapa en bred förståelse för och delaktighet kring kommissionens uppdrag och att möta minoriteten på deras egna arenor. Det var i synnerhet viktigt att förankra kommissionens uppdrag med minoriteten i början av utredningen eftersom inget förankringsarbete hade genomförts inför tillsättandet av kommissionen. Mötena gav minoriteten möjlighet till reflektion och dialog kring vad de kan ha för nytta av kommissionens arbete och hur de själva kan bidra. Det var även ett viktigt tillfälle att sprida information om möjligheten att dela sin berättelse genom en personlig intervju.
5.2.2 Kaffemöten
Så som nämns i kapitel 1 har kommissionen besökt olika orter för att över en kopp kaffe bjuda in till samtal och bjuda in enskilda, också unga, att lämna personliga berättelser om sina egna och närståendes erfarenheter av assimileringspolitiken. Vid kaffemötena informerade sekretariatet även kort om bakgrunden till kommissionens uppdrag och arbetssätt. Kommissionen underströk vikten av att kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
246
På grund de inställda uppstartsmötena utökades antalet kaffemöten för att på en övergripande nivå förankra kommissionens uppdrag med minoriteten. I praktiken fick kaffemötena därmed en större roll än den som var tänkt från början. Under hösten och vintern 2021–2022 genomförde kommissionen 21 kaffemöten i – Antinkylä/Anttis, – Vittaniemi/Risudden, – Seittenkari/Seskarö, – Jellivaara/Gällivare, – Kieksiäisvaara, – Kaartinen/Kardis, – Kitkiöjärvi, – Pello, – Kaalasjärvi, – Vittanki/Vittangi, – Kangonen/Kangos, – Juoksenki/Juoksengi, – Luleå, – Karesuanto/Karesuando, – Ullatti, – Koutojärvi, – Uppsala, – Stockholm, – Kaunisvaara, – Umeå, samt – Boden.
Varje kaffemöte planerades omsorgsfullt genom att applicera det rättighetsbaserade arbetssättet: långsiktighet, transparens, trygghet och egenmakt. Därför var ambitionen att inkludera och delaktiggöra minoriteten i förberedelserna och genomförandet av mötena. I första hand fördes dialog med STR-T och deras lokalavdelningar. I de fall
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
247
när ingen avdelning fanns representerad på orten söktes samarbete med annan byförening eller intresseförening. Utöver kaffe och bakverk, som ofta förknippas med det meänkielitalande området, har det vid varje kaffemöte funnits ett kulturinslag i form av poesi, musik, visor och scenkonst på meänkieli. Vid i stort sett alla kaffemöten har någon av kommissionens ledamöter deltagit tillsammans med sekretariatet.
I minoritetens kultur är kaffestunden liksom minoritetens berättartradition, en viktig kulturell företeelse. Kaffemötena blev därför ett konkret sätt att genom en kulturell inramning skapa igenkänning och trygghet. Lika spontant som gästen tittar in i hemmet, lika spontant och otvunget delas berättelser vid köksbordet över en kopp kaffe. Genom kaffemötena ville kommissionen signalera enkelhet och avspändhet samt bjuda in till samtal och möjliggöra delande av berättelser med en mångfald av erfarenheter. Mötena genomfördes både på svenska och meänkieli. Valet av språk skedde på deltagarnas villkor, vilket innebar att möten ofta började på svenska och övergick till meänkieli eller tvärtom. Det viktigaste var att i så hög grad som möjligt kunna erbjuda möten på båda språken.
Eftersom ett mål har varit att komma i kontakt med så många personer som möjligt med erfarenheter från arbetsstugan förlades kaffemötena geografiskt i första hand till orter som tidigare tillhört ett upptagningsområde för en arbetsstuga. I några fall ordnades kaffemöten även på orter som haft arbetsstuga och i ett fall hölls kaffemötet i den nedlagda arbetsstugan.
Idén att anordna kaffemöten kom från Norge under ett erfarenhetsutbyte med den norska Sannings- och försoningskommissionen som har haft ett liknande upplägg. Inspiration till att använda kulturinslag i mötena kom från den grönländska sannings- och försoningskommissionen.
5.2.3 Toinen kuppi-möten
Så som nämns i kapitel 1 inledde kommissionen under hösten 2022 arbetet med att förankra kommissionens resultat av kartläggningen med minoriteten.
Eftersom det inom minoriteten finns skilda uppfattningar och tolkningar av assimileringspolitiken var det angeläget för kommissionen att inkludera minoriteten i både planeringen och genomförandet av
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
248
förankringsarbetet. Med utgångspunkt i detta valde kommissionen att ta fasta på minoritetens önskemål om att förankringsarbetet även i den här delen skulle bestå av utåtriktade insatser i form av kaffemöten.
I dialogen med minoriteten togs en övergripande plan och struktur för förankringsarbetet fram. Det fanns en samsyn mellan minoriteten om hur förankringsarbetet skulle utformas utifrån olika tematiska områden.
Förankringen av kommissionens kartläggning har innefattat en serie kaffemöten, s.k. toinen kuppi-möten (sv. påtår-möten). Förankringsarbetet har även inneburit kommunbesök i kombination med särskilda dialogmöten med föreningar och organisationer som företräder minoriteten och bedriver språk- och kulturfrämjande verksamhet. Fokus vid toinen kuppi-mötena var att informera minoriteten om kartläggningens resultat och övergripande om möjliga förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
5.3 Intervjuer i syfte att samla in personliga berättelser och inhämta kunskap
Kommissionen har bjudit in enskilda att lämna berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter av assimileringspolitiken. I kommittédirektivet betonas insamling av berättelser och behovet av att dokumentera och bevara berättelserna. Intervjuer med enskilda från minoriteten har därför varit en huvudsaklig källa för kommissionens kartläggning. Särskilt angeläget har det varit att dokumentera de äldres historia som annars hade riskerat att gå förlorad. Kommissionen har genomfört 161 intervjuer med 167 enskilda personer som identifierar sig med minoriteten. Då en person valde att dra tillbaka sin intervju har kommissionen utgått från 160 intervjuer med 166 enskilda personer i sin kartläggning.
Utifrån kommissionens uppdrag att kartlägga och granska de kränkningar och övergrepp som minoriteten utsattes för av svenska staten och kyrkan under 1800- och 1900-talen samt att verka för att dessa erfarenheter synliggörs, har syftet med intervjuerna varit att: – dokumentera och bevara den ännu levande generationens, både
mäns och kvinnors, berättelser om kränkningar och övergrepp som begicks mot meänkielitalande barn inom ramen eller i anslutning till deras skolgång,
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
249
– synliggöra erfarenheter och konsekvenser av assimileringspoliti-
ken som de äldre bär med sig och som har förts vidare till andra generationer samt ge kompletterande kunskap om historiska oförrätter som begåtts, – bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja
försoning, – bidra till att öka kunskapen i Sverige om historiska oförrätter och
trauman som lever vidare i dag, – bidra till att motverka att något liknande händer i framtiden.
5.3.1 Demografisk information om intervjupersonerna
Intervjuerna som ligger till grund för kommissionens kartläggning har inte samlats in genom ett stratifierat urval, dvs. genom ett slumpmässigt kvoturval. De uppgifter som kommissionen redovisar ska därför inte ses som representativa. Trots detta väljer kommissionen att här redovisa demografiska uppgifter för att visa på den spridning som finns gällande kön, ålder och bostadskommun.
Av de 166 personer som kommissionen har intervjuat identifierade sig 53 procent (88 personer) som män och 47 procent (78 personer) som kvinnor. Könsfördelningen på intervjupersonerna var därmed i stort sett jämn.
Figur 5.1 Könsfördelning för personer intervjuade av kommissionen
Källa: Kommissionens beräkning.
53%
47%
Män
Kvinnor
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
250
Kommissionen har samlat in berättelser från personer i olika åldersgrupper. Den yngsta som intervjuades av kommissionen var en person född år 1993 och den äldsta var en person född år 1925. Majoriteten av de intervjuade har varit födda på 1950-talet eller tidigare.
Figur 5.2 Åldersfördelning för intervjupersoner baserat på födelseår
Den lodräta axeln visar vid vilket årtionde som intervjupersonen föddes
Källa: Kommissionens beräkning.
Majoriteten av de intervjuade bodde under tiden för intervjun i Norrbottens län. I figur 5.3 presenteras en karta som visar nuvarande bostadskommun för samtliga intervjupersoner som vid tiden för intervjun var bosatta i Sverige.
En del personer som kommissionen har intervjuat är inte bosatta i Sverige. Fyra intervjupersoner var vid tillfället för intervjun bosatta i Finland och två var bosatta utanför Norden.
De demografiska uppgifter som här presenterats om intervjupersonerna visar på en geografisk, åldersmässig och könsmässig spridning.
Så som har nämnts inledningsvis ska de uppgifter som kommissionen redovisar inte ses som representativa. De erfarenheter som kommit fram i intervjuerna kan därmed inte generaliseras och anses gälla för alla i minoriteten. När kommissionen i slutbetänkandet skriver ”många” eller ”det är vanligt” åsyftas därmed den specifika gruppen av intervjupersoner som kommissionen har intervjuat och inte minoriteten som helhet.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
251
Figur 5.3 Nuvarande bostadskommun för intervjupersonerna
I samtliga markerade kommuner bor en eller flera personer som har intervjuats i kommissionens kartläggningsarbete
Källa: Kartan framtagen av kommissionen.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
252
5.3.2 Anmälan till att lämna personlig berättelse
De grundläggande utgångspunkterna för insamlingen av personliga berättelser har utgått från frivilligt deltagande och att alla berättelser är lika värda.
Kommissionen har inte aktivt sökt upp intervjupersoner för insamlingen av personliga berättelser. Valmöjligheten att dela sin berättelse har inneburit att en person har haft rätt att fritt välja att antingen dela eller inte dela sin berättelse och bli respekterad för det valet oavsett orsak.
Anmälan kunde göras personligen eller genom ett ombud. Anmälningarna gjordes genom telefonsamtal, e-post eller i anslutning till ett kaffemöte eller annat möte med kommissionen. I några fall har intervjupersoner även kontaktat kommissionens ledamöter eller sekretariat direkt. Ett antal personer valde även att göra anmälan genom att personligen kontakta STR-T:s kansli.
Om anmälan skett genom ombud förde sekretariatet en dialog med intervjupersonen för att säkerställa intervjupersonens samtycke. I något fall lämnade privatpersoner uppgifter till kommissionen om potentiella personer att intervjua utan att det hade skett i samförstånd med den enskilda individen. Kommissionen avvisade konsekvent dessa tips.
Anmälningstiden påbörjades i samband med det första kaffemötet 10 juli 2021 och avslutades den 31 januari 2022. En handfull personer hade redan meddelat intresse till STR-T när det stod klart att en kommission skulle tillsättas våren 2020.
Vid slutdatumet var det totalt 160 personer som hade anmält sig. Av dessa var det cirka 10 personer som avanmälde sig eller inte kunde genomföra intervjun av personliga skäl. Ett antal personer hann avlida mellan anmälningstillfället och tidpunkt för bokad intervju. I några fall avbokades intervjun av en anhörig med hänsyn till försämrad hälsa och i något enstaka fall avböjde den anmälda själv intervjun. Efter slutdatumet för anmälan anmäldes sig ytterligare 12 personer. Kommissionen utgick ifrån att 160 intervjuer skulle genomföras och skapade en väntelista för dem som anmälde sig sent. Av dessa kunde 10 personer intervjuas. Sekretariatet mottog så sent som i augusti 2023 förfrågningar från enskilda om möjligheten att bli intervjuad.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
253
5.3.3 Genomförandet av intervjuer
Intervjuguide med utgångspunkt i det rättighetsbaserade arbetssättet
Kommissionen tog fram en intervjuguide med utgångspunkt i det rättighetsbaserade arbetssättet. De etiska principerna och det praktiska förhållningssättet konkretiserade på följande sätt:
1. Långsiktighet: varje enskild intervju ska anpassas till individuella önskemål och ta hänsyn till emotionella risker som ett återupplevande av svåra upplevelser kan innebära både under och efter avslutad intervju.
2. Transparens: intervjupersonen ska informeras om att intervjun bandas och att ett skriftligt referat tas fram som skickas till intervjupersonen för godkännande eller kommentar.
3. Trygghet: varje enskild intervju ska uteslutande ske på intervjupersonens premisser.
4. Egenmakt: varje enskild intervju ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Syftet med intervjuguiden var att fungera som stöd för den som ledde intervjun och skapa en struktur för att intervjuerna skulle ske på ett likartat sätt. Strukturen på formuläret var tematiskt konstruerad och liknade en kronologisk levnadsberättelse, där frågor om t.ex. ursprungsfamilj och skolupplevelser tas upp inledningsvis medan frågor om arbetsmarknadsrelaterade upplevelser kommer senare i intervjun. Intervjuguiden till trots gavs frihet för intervjupersonen att berätta om sina upplevelser på sitt eget sätt och associera fritt utan att begränsas av den tematiska strukturen på intervjun. En del intervjupersoner hade ett stort engagemang för enskilda frågor och då formades intervjun efter det. Av den anledningen skiljer sig strukturen på intervjuerna åt.
Intervjuarbetet i praktiken
Arbetet med att samla in vittnesmål och personliga berättelser påbörjades under våren 2021 och avslutades efter sommaren 2022. På grund av covid-19-pandemin försenades arbetet. Till följd av pande-
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
254
min och på grund av långa avstånd genomfördes 25 intervjuer via digitala plattformar så som Zoom och Skype. De intervjuer som inte genomfördes digitalt gjordes ofta hemma hos intervjupersonen.
Sekretariatet kontaktade de anmälda per telefon eller e-post. Den anmälda personen informerades om intervjuprocessen och sekretessbestämmelserna. Utgångspunkten var att intervjun skulle ske på individens villkor. Det innebar att intervjupersonen själv bestämde över sitt deltagande och när som helst kunde avbryta deltagandet utan krav på att ange skäl för detta. Det betydde även att intervjupersonen ägde sin berättelse och fritt kunde välja vad hen berättade. Rutinerna handlade om att ge den enskilde inflytande inför, under och efter intervjun.
I syfte att skapa trygga rum fick intervjupersonen själv välja fysisk plats för intervjun eller om denne hellre ville bli intervjuad digitalt. I vissa fall var det bara möjligt att genomföra intervjun digitalt. Intervjuerna genomfördes oftast i hemmet och ibland i närvaro av anhörig. Vid några enstaka tillfällen ägde intervjun rum i en offentlig lokal som församlingshem, hembygdsgård, aktivitetshus eller på en arbetsplats. Vid dessa tillfällen hände det också att fler personer kom dit utan tidigare anmälan och intervjuades på plats. Totalt sju intervjuer gjordes med personer som inte föranmält sig. Av samtliga intervjuer genomfördes 136 på plats och resterande digitalt.
Utgångspunkten var att de som genomförde intervjuerna på kommissionens uppdrag skulle vara tvåspråkiga i svenska och meänkieli. Vidare skulle intervjuarna ha sakkunskap i de frågor som intervjuerna handlade om. I de flesta fall kunde man nå upp till dessa kriterier, men i några enstaka fall gjordes undantag på grund av svårigheten att hitta utredningssekreterare som mötte samtliga kriterier.
Intervjupersonerna hade möjlighet att välja antingen meänkieli eller svenska eller båda språken som intervjuspråk. Många som har meänkieli som modersmål valde att bli intervjuade på det språket eftersom de då kände sig mer trygga och avspända. Även i de intervjuer som genomfördes på svenska växlades ofta till korta inslag på meänkieli.
Före påbörjad intervju skrev intervjupersonen under en samtyckesblankett och valde grad av anonymitet. Intervjupersonen hade möjlighet att välja mellan att presenteras med fullständigt namn, endast förnamn eller fullständig anonymitet.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
255
Intervjuerna spelades in med en diktafon. Efter genomförd intervju laddades ljudfilen upp på den säkerhetsklassade digitala plattformen, röda nätet, där den sparades, innan den raderades från diktafonens minneskort.
Intervjuarbetet krävde planering för att kunna ske så resurssmart som möjligt. Med hänsyn till de stora geografiska avstånden och begränsade personella och ekonomiska resurser fick flera intervjuer koncentreras till en och samma ort och genomföras under en dag.
Många intervjupersoner berättade efter genomförd intervju att de känt sig glada och lättade, och att det känts bra att få berätta sin berättelse och få den dokumenterad. En del har också gett uttryck för frustration och menade att detta arbete borde ha gjorts för länge sedan.
5.3.4 Kunskapsinhämtande intervjuer med referenspersoner
Så som har nämnts i kapitel 1 har kommissionen även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer som har specialkunskaper inom områden som kommissionen har kartlagt. Syftet med dessa intervjuer var att inhämta särskild kunskap som var viktig för kommissionens arbete. I samtliga av dessa fall tog kommissionen kontakt med personen. Personerna valdes ut utifrån sin expertis inom specifika områden, där kommissionen identifierade kunskapsluckor. Kommissionen kunde på så sätt få till en mer heltäckande kartläggning.
Områden som togs upp i intervjuerna kunde till exempel beröra frågor om barns resor till svensktalande bygd, arbetsstugans föreståndarinnor, minoritetens etnopolitiska uppvaknande, minoritetens organisering och utflytten av arbetskraft från minoritetsområdet. Totalt genomförde kommissionen tio kunskapsinhämtande intervjuer.
5.3.5 Referat
Varje intervju bandades och dokumenterades sedan i ett skriftligt referat. Referaten skrevs på svenska. Eftersom många intervjuer var helt eller delvis på meänkieli skrevs referaten främst av personer som behärskade språket.
På grund av de yttre tidsramarna och knappa resurser var en ordagrann transkribering inte möjlig. En mall användes som vägledning inför referatskrivandet.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
256
En svårighet med att upprätta referaten på svenska bestod i att översätta intervjuberättelserna från meänkieli. Svårigheterna handlade exempelvis om att översätta ord och uttryck som saknar motsvarighet på svenska. Av den anledningen har kommissionen valt att använda citat och en del uttryck på originalspråk tillsammans med svensk översättning. I några fall har blockcitat använts för att minimera risken att väsentligt innehåll förloras vid översättning.
Som en del av det rättighetsbaserade arbetssättet fick intervjupersonen möjlighet att få det färdigskrivna referatet hemskickat för godkännande. Det var även ett sätt att kvalitetssäkra materialet.
Intervjuer som transkriberas från muntligt till skriftligt språk genomgår alltid en grad av transformation. Att därutöver genomföra en intervju på ett språk och sen översätta den till ett annat kan ytterligare bidra till att berättelsens innebörd ändras. I syfte att minimera risken för detta gavs intervjupersonen möjlighet att kommentera sitt referat. I arbetet med att skriva referaten framkom att de muntliga berättelserna på meänkieli som sedan hade översatts till svenska ibland upplevdes ändra karaktär eller förlora en dimension. Även enstaka intervjupersoner gav uttryck för detta efter att ha läst det färdigskrivna referatet. I något fall var förvåningen otvivelaktigt ett uttryck för en upplevd känslomässig diskrepans mellan språken. Diskrepansen mellan den svenska texten och texten på meänkieli kan också bero på att meänkieli generellt uppfattas som ett muntligt och mer informellt språk än svenska.
I de flesta fall var intervjupersonens synpunkt av redaktionell karaktär och i enstaka fall handlade den om innehållet. I det fall intervjupersonen lämnade förslag på rättelser togs dessa om hand innan referatet slutligen diariefördes.
I kartläggningen har kommissionen i vissa fall valt att återge direkta citat från intervjupersonerna och i vissa fall utdrag från referaten som inte är direkta citat. Om ett utdrag från ett referat har använts inleds det med en hänvisning till tredje person, t.ex. ”hon berättar att …”.
Både ljudfiler och intervjureferat har diarieförts och överförs till Riksarkivet i samband med att kommissionen avslutar sitt uppdrag. Ljudupptagningarna och referaten omfattas av sekretess (se avsnitt 5.1.5).
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
257
5.3.6 Psykosocialt stöd
Erfarenheter från andra sanningskommissioner och liknande utredningar visar att det finns risker med att lämna en personlig berättelse. Att återuppleva svåra händelser kan innebära betydande emotionella risker. Det emotionella risktagandet gäller först och främst de som berättar om sina egna erfarenheter. Forskning har dock visat att även sekundär traumatisering förekommer, dvs. traumat drabbar även personer som tar del av andras traumatiska erfarenheter.
De personer som har intervjuats av kommissionen har fått information om att minnen av smärtsamma upplevelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Ofta har anhöriga eller andra närstående varit ett bra stöd men ibland har det funnits behov av professionellt samtalsstöd.
Samverkan med regioner och kommuner
I kommissionens direktiv framgår att i kontakter med enskilda ska hänsyn tas till de individuella trauman som kommissionens arbete kan väcka till liv. Det står även att kommissionen fortlöpande ska informera Socialstyrelsen om sitt arbete för att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska ha god beredskap att vid behov stödja tornedalingar, kväner och lantalaiset som erfarit kränkningar och övergrepp i assimileringsprocessen. Kommissionen tog en tidig kontakt med Socialstyrelsen och hade en dialog i frågan. Kommissionen har tagit fram information till berörda regioner, socialnämnder eller motsvarande och ansvariga för kommunal hälso- och sjukvård om arbetet med insamling av berättelser och de emotionella risker som det kan innebära för enskilda.7 Kommissionen har även i maj 2021 skickat ut skriftlig information om intervjuarbetet och behovet av samtalsstöd på meänkieli till Region Norrbotten.8
7 Komm2021/00043/Ku 2020:01-68. 8 Komm2021/00043/Ku 2020:01-92.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
258
Kommissionens samtalsstöd till intervjupersoner
Kommissionen gjorde tidigt bedömningen att den offentliga hälso- och sjukvården inte skulle klara kravet på tillgänglighet vad gäller tid, språk och kulturkompetens på ett tillfredsställande sätt för de intervjupersoner som önskade psykosocialt stöd. Många av vittnesmålen handlar om kränkningar som skett mot barn inom skolväsendet och i arbetsstugorna. De som framför allt bär på sådana erfarenheter är äldre och deras emotionella språk kan vara just meänkieli. Därför behövdes beredskap för att kunna ge enskilda stöd även på meänkieli och inte enbart på svenska. För att undvika en långdragen process för att tillförsäkra intervjupersonerna stödsamtal via regioner och kommuner har kommissionen både upphandlat och finansierat den tjänsten själv.
Uppdraget att tillhandahålla psykologiskt stöd av legitimerade psykoterapeuter gick till två leverantörer: Psykoterapitjänst Jordan AB med mottagning i Haparanda och Socionom- och psykoterapitjänster Ilkka Koskenniemi AB med mottagning i Luleå.
Antalet stödsamtal begränsades till tre. Intervjupersonen kunde välja om stödsamtalet ska ske på meänkieli eller svenska. Ett första samtal erbjöds inom två veckor från intervjutillfället. Samtalen har erbjudits på respektive mottagningar i Haparanda och Luleå men även på annan ort, t.ex. i intervjupersonens hem. Samtal har även kunnat genomföras via telefon. Syftet med samtalen har varit att den enskilde ska få stöd i att bearbeta de upplevelser som reaktiveras till följd av intervjun.
Handledning till sekretariatet
Intervjuarbetet har inneburit stora känslomässiga påfrestningar även för de anställda i sekretariatet. Under intervjuarbetet fick de i sekretariatet som genomförde intervjuarbetet handledning av Katriina Jordan, legitimerad psykoterapeut specialiserad inom traumaterapi. Handledningen skedde på svenska och meänkieli. Syftet med handledningen var att minimera de emotionella risker som kan uppkomma vid insamling av berättelser. Genom handledning i traumaterapeutiska metoder och intervjutekniker fick sekretariatet även bättre förutsättningar att genomföra intervjuer på ett tryggt och omsorgsfullt sätt.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
259
Samverkan med Svenska kyrkan
Kommissionen har haft regelbundna samrådsmöten med Svenska kyrkan för att informera om arbetet och diskutera samverkansformer. Svenska kyrkan har vid dessa möten betonat att kommissionen gärna får informera intervjupersonerna om möjligheten att få samtalsstöd inom Svenska kyrkan. Samtalen som sker under tystnadsplikt med präst eller diakon är kostnadsfria och kan ges via telefon, digitalt eller i ett personligt möte.
5.3.7 Analys av intervjumaterialet
Analysen av de genomförda intervjuerna påbörjades sommaren 2022. Parallellt med detta genomfördes de sista intervjuerna.
Kommissionens analys av de 160 intervjuerna genomfördes i tre steg. Först grovkategoriserades intervjumaterialet genom övergripande kategorier som skapades utifrån de återkommande teman som framkom i intervjuerna. Huvudkategorierna bestod av:
1. Språk och kultur: det som rör minoritetens språk, kultur och identitet utifrån en övergripande kontext. Tankar, åsikter, berättelse om vad språket och kulturen är eller betyder.
2. Utbildning: det som rör Sveriges utbildningsväsende och skolpolitik i nutid och dåtid. Synen på och erfarenheter från skolgång, arbetsstuga, språkundervisning, folkhögskola, vidareutbildning.
3. Försörjning och välfärd: det som rör försörjning, arbetsmarknad och näringar för minoriteten, historiskt till nutid.
4. Naturresurser: det som rör minoritetens kulturella sedvänjor i form av nyttjandet av naturresurser och mark, historiskt till nutid.
5. Religion: det som rör religion, Svenska kyrkans roll i arbetsstugorna, skolan och samhället samt laestadianismens betydelse.
6. Rättigheter och diskriminering: det som rör rasism, fördomar, kränkningar, diskriminering baserat på ursprung och språk – av majoritetssamhället men även mellan och inom minoriteter.
7. Upprättelse och försoning: Synen på om försoning eller upprättelse är möjlig och nödvändigt och vad det i så fall innebär.
8. Åtgärder: Förslag till konkreta åtgärder för upprättelse och försoning.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
260
Fokuset i referaten varierar beroende på vad intervjupersonen har valt att lägga tonvikt vid. Vissa referat kan exempelvis främst handla om upplevelser från arbetsstugan och andra om markrättigheter. För att få en överblick av referaten kategoriserades de efter ämnesområde i ett Excel-ark. Excel-arket innehöll huvudkategorierna och underkategorier, samt information om intervjupersonernas demografi. Demografin bestod bl.a. av intervjuspråk, kön, ålder, födelseort, uppväxtort och bostadsort. Initialt togs 90 underkategorier fram till de åtta huvudkategorierna.
Anledningen till det stora antalet underkategorier var att utforska alla aspekter och ämnen i intervjumaterialet som kunde anses relevanta för kommissionens kartläggning. Utifrån de 90 underkategorierna valdes 2–3 underkategorier som underlättade den första sorteringen. Exempelvis för huvudkategorin språk och kultur användes tre underkategorier: meänkieli, kultur och identitet och för utbildning användes underkategorin arbetsstuga. Sorteringen i Excel-arket möjliggjorde att se vilka referat som innehöll berättelser om ett specifikt ämne och hur många referat som talade om det ämnet.
Huvudkategorierna användes även som en grund till uppdelningen av kapitlen i kartläggningen. Vissa kategorier sammanfogades inför kapiteluppdelningen, med anledning av att ämnena var nära kopplade och andelen referat som rörde kategorin var för få för ett eget kapitel. Till exempel slogs försörjning och välfärd ihop med naturresurser.
Nästa steg i analysarbetet var kodning av referaten i datorprogrammet NVivo.9 I motsats till sorteringen i Excel var kodningen i NVivo detaljerad. Kodningen gjordes genom att relevanta meningar eller stycken i varje referat kopplades ihop med en kod som representerade en underkategori. Koderna utgick ifrån de 90 underkategorierna. I likhet med huvudkategorierna slogs underkategorierna (koderna) samman om ämnena var lika eller togs bort i de fall de saknade relevans för kartläggningen. Kodningen innebar att det gick att se mönster i berättelserna men även olikheter.
Kommissionen gör inte anspråk på att genomgående i kartläggningen (kapitel 6–11) redovisa samtliga intervjuer. I fotnoterna hänvisas till ett urval av intervjuer som handlar om liknande händelser eller erfarenheter. De referenser som finns i fotnoterna ska därför inte ses som uttömmande.
9 NVivo är ett analysverktyg som används i kvalitativ forskning för exempelvis intervjuer och enkäter.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
261
5.3.8 Andra intervjuer
Kommissionen har anlitat Lars Elenius att skriva en forskarrapport som bygger på ett tidigare forskningsprojekt av attityder och förhållningssätt bland elever, lärare och föräldrar till språkpolitiken i skolan efter 1935. Studien innefattar bl.a. 32 intervjuer med tidigare skolelever från två olika skolor i minoritetsområdet. Intervjuerna har genomförts vid en annan tidpunkt och under andra förutsättningar än de intervjuer som kommissionen samlat in.
Då Elenius insamlade intervjuer handlar om hur elever, föräldrar och lärare förhöll sig till språk och kultur kopplat till assimileringspolitiken och samhällets modernisering har kommissionen sett det som värdefullt att i vissa falla omnämna dessa.
I kommissionens underlag finns också intervjuer som genomförts av externa forskare som kommissionen anlitat samt intervjuerna från förstudien.
5.4 Arkivsökningar
5.4.1 Syftet
I kommittédirektivet nämns att det råder stor brist på forskning som belyser minoritetens förhållande till staten. Utöver att redovisa existerande forskning på området ska kommissionen enligt direktivet använda sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Direktivet specificerar dock inte närmare hur arkivmaterial ska användas och inte heller vilka forsknings- och arkivinstitutioner som avses.
I uppdraget sägs vidare att det är särskilt angeläget att granska och dokumentera förekomsten av kränkningar och övergrepp mot meänkielitalande barn inom ramen för, och i anslutning till, deras skolgång.
Arkivsökningarnas primära syfte har varit att kartlägga olika aktörers ageranden och ställningstaganden. Arkivsökningarnas sekundära syfte har varit att fungera som ett komplement till existerande forskning genom att fylla kunskapsluckor.
Arkivsökningarna har inte syftat till att bestyrka intervjupersonernas berättelser då kommissionen inte sökt aktivt i arkiv i syfte att värdera sanningshalten i vad enskilda berättat. Däremot har arkivhandlingar hittats som gått i linje med vad enskilda berättat. Arkiv-
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
262
handlingarna har även visat både generella mönster och avvikelser i förhållande till det som framkommit i intervjuerna.
5.4.2 Arkivsökningar av forskare och sekretariat
Arkivsökning har genomförts både av de forskare som kommissionen anlitat för olika uppdrag och av sekretariatet.
I forskarrapporterna redovisas vilka arkiv som använts till grund för undersökningarna. I något fall beskrivs också hur arkivsökningarna gått till och i vilken omfattning.
Generellt har arbetet kännetecknats av dialog och samordning mellan forskare och sekretariat. Det har skapat struktur åt arbetet och inneburit rationaliseringsvinster samt möjliggjort att information har kunnat delas mellan forskare och sekretariat.
I denna del redovisas kommissionens arbete med arkivsökningar med fokus på de arkivsökningar som har genomförts av sekretariatet. Vidare redovisas vilka arkiv som valts ut och varför, liksom hur arkivsökningarna gått till samt på vilket sätt de har kommit att användas i utredningen.
5.4.3 Inventering och avgränsning
Innan arkivsökningarna inleddes inventerades inom vilka tematiska områden som arkivsökningar skulle kunna bli aktuella. I den inventeringen ingick förutom att kartlägga existerande forskning även att se vilka arkiv som ingått i denna forskning.
Nästa steg handlade om vilka av dessa arkiv som skulle kunna vara av särskilt intresse. Arkiv som rör skolgången och arbetsstugor prioriterades.
5.4.4 Samråd med arkivinstitutioner
Hösten 2020 besökte sekretariatet Arkivcentrum vid Norrbottens museum i Luleå. Besöket gjordes för att få inblick i det kvarvarande materialet från arbetsstugorna i Norrbotten. Arkivförteckningen som upprättats för Centralstyrelsen för Norrbottens arbetsstugor omfattar all administration för drygt tjugo separata arbetsstugor från
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
263
mer än femtio års verksamhet. Förutom protokoll, räkenskaper, stadgar, ritningar, lönelistor, elevmatriklar och brevkorrespondens fanns även inventarier, fotografier, föremål och trycksaker.
Arkivcentrum informerade om möjligheten för personer som exempelvis intervjuas av kommissionen att ta del av sina eller närståendes akter från arbetsstugan. Denna möjlighet är värdefull och kan bidra till den enskildas historia och upprättelse. Arkivcentrum informerade även om den etiska prövning och praxis som tillämpas för att få ta del av akterna. Intervjupersonerna informerades om detta i anslutning till intervjutillfället. På kommissionens webbplats publicerades även en text om hur man går till väga för att kontakta Arkivcentrum i ärendet. Besöket vid Arkivcentrum följdes upp av olika kontakter med Norrbottens museum samt ägaren till materialet – Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor.
Hösten 2020 besökte sekretariatet Nordkalottbiblioteket i Övertorneå. Syftet med besöket var primärt att ta del av arkivmaterial från Tornedalens bibliotek. I materialet som delvis var osorterat och saknade arkivförteckning hittades akter som sedan låg till grund för kommissionens fortsatta utredning, till exempel beslutet om att ta fram en forskningsöversikt över Tornedalens biblioteks historia och dess roll i försvenskningen. I samband med besöket i Övertorneå gjordes även ett liknande besök i arkivet vid Tornedalens folkhögskola.
Genom en inventering av forskning stod det klart att arkivmaterial från organisationer som Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor samt Luleå stift i någon mån kartlagts, då de ingått som underlag i vetenskapliga undersökningar och avhandlingar.10 I den mån kompletterande sökningar skulle bli aktuella, kunde de med fördel ingå i de uppdrag som kommissionen gav till forskare.
5.4.5 Fokus på kommunarkiv i utvalda kommuner
Tidigare forskning om rasbiologiska undersökningar, skol- och språkpolitiken och arbetsstugor i Norrbotten har huvudsakligen baserats på arkivforskning. Det har till exempel handlat om genomgång av arkivmaterial från Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor och Statens institut för rasbiologi (rasbiologiska insti-
10 Nilsson Ranta, Daniel, 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärds-
idé, Norrbottens arbetsstugor 1903–1954, Elenius Lars, 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
264
tutet). Arkivmaterial inbegriper i princip alltid källkritiska problem. Arkiv är inte alltid kompletta och material i större eller mindre omfattning kan ha försvunnit. Beträffande rasbiologiska institutet har forskare exempelvis konstaterat att det befintliga arkivmaterialet från organisationens verksamhet inte är intakt utan utgör endast en bråkdel av det ursprungliga.11
Ett annat källkritiskt problem är allmängiltigt och berör forskning generellt. Det handlar om vilket eller vems perspektiv arkivmaterialet bär på. Hur ska man se på verksamhetsberättelser i årsböckerna från Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor? Vilka är de källkritiska problemen i akter som handlar om vem som får komma till tals och vem som inte gör det. För vem skrivs journalanteckningar och andra anteckningar i akten?
För att i någon mån minimera källkritiska problem samt bredda perspektiven på olika aktörers agerande eller ställningstagande valde kommissionen att göra sökningar i kommunarkiv. På så sätt kunde kommissionen i sin granskning komma närmare den lokala nivån och förhoppningsvis hitta dokument som förkommit eller saknades i andra arkiv. Arbetsuppgiften var tidskrävande men ändå motiverad för att få tillgång till de platser och miljöer som enskilda en gång vistats i. På så sätt kunde kommissionen på nära håll granska den verksamhet som en gång bedrevs i skolor och arbetsstugor.
Kommissionen konstaterade att arkivsökningar endast kunde genomföras i begränsad omfattning då det är resurskrävande. Därför valde kommissionen i ett första skede att göra arkivsök i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Arkivsökningar i Kiruna och Gällivare kommun kunde i någon mån täckas av forskare som kommissionen anlitade.
5.4.6 Utmaningar med arkivsökningarna
Under perioden december 2020 och september 2021 genomförde sekretariatet arkivsökningar i kommunarkiven, främst i de kommunala skolarkiven i Pajala, Övertorneå och Haparanda.
Det som försvårade arbetet var den bristande arkivhållningen. Det handlade bl.a. om avsaknaden av arkivarier och arkivförteckning med
11 Persson Curt, 2018, ”Då var jag som en fånge” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkieli-
talande under 1800- och 1900-talen, s. 97.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
265
register. I ett fall hittades delar av skolarkivet bakom en igenbommad dörr i en nedlagd förvaltningsbyggnad. Innan arkivsökning kunde påbörjas fick det frivilliga brandvärnet tillkallas för dörröppning.
Arkivsökningarna har också gett en inblick i hur arkivhantering och handläggning har sett ut genom tiderna. De arkivhandlingar som genomsökts har upprättats vid slutet av 1800-talet eller så sent som vid slutet av 1970-talet. Under denna långa tid har både myndigheternas praxis och innehållet i akterna förändrats. Även regler och principer gällande gallring har sett olika ut. Emellanåt har gallring skett rutinmässigt, emellanåt kan den också tänkas ha skett felaktigt.
En annan aspekt som påverkat beståendet i kommunarkiven är kommunsammanslagningarna. Efter att mindre kommuner inkorporerats i större enheter är det oklart om delar av arkivet flyttats medan andra delar har lämnats kvar.
Kommissionens sökningar har baserats på det källmaterial som funnits tillgängligt vid söktillfället. Mot bakgrund av beskrivningen ovan går det inte att med säkerhet fastställa om det finns ytterligare material som skulle kunna ha påverkat kommissionens kartläggning. Med stor sannolikhet finns det ytterligare material som skulle kunna bidra till att belysa assimileringspolitiken.
5.5 Forskarrapporternas bidrag till kartläggningen
5.5.1 Syftet med forskarrapporterna
I kommittédirektivet nämns att det råder stor brist på forskning som belyser minoritetens förhållande till staten. I direktivet pekas även ut att utöver att redovisa existerande forskning ska kommissionen använda sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Kommissionen har tolkat skrivningen som att existerande forskning ska sammanställas och har beställt tolv forskarrapporter som ingår i publikationen Tolv tema-
tiska forskarrapporter i detta slutbetänkande.
Syftet med att beställa forskarrapporter har varit att kartlägga och belysa assimileringspolitiken och dess konsekvenser för minoriteteten. Forskarrapporterna syftar inte till att bestyrka intervjupersonernas berättelser eller värdera sanningshalten i vad som framkommit i intervjuerna. Däremot kan forskarrapporterna styrka den generella bilden
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
266
av vad assimileringspolitiken innebar och vilka konsekvenser den har fått för minoriteten.
5.5.2 Uppdragen till forskarna
I kommissionens inventering av existerande forskning framkom att det finns områden som i större utsträckning varit föremål för forskning än andra. Inom områden där forskning existerar konstaterade kommissionen att det fanns behov av att sammanställa kunskap. I dessa fall har forskare anlitats för att sammanställa forskningsöversikter. Inom områden där det saknades forskning eller där kunskapsluckor uppfattades som stora bedömde kommissionen att det behövdes ny forskning. Totalt ingick kommissionen forskaruppdrag om tolv olika forskarrapporter. Nedan beskrivs i korthet syftet med de olika forskarrapporterna.
Vid tidpunkten för förstudien var uppgiften om förekomst av rasbiologiska undersökningar på minoriteten i princip okänd för allmänheten. Uppgiften baserades på den fallstudie som Curt Persson, universitetslektor i historia, Luleå tekniska universitetet, genomfört. I dialog med Curt Persson identifierades behov av en fördjupad studie, i syfte att bredda den kunskap om rasbiologisk verksamhet som framkommit i förstudien. Ett tematiskt område som är besläktat med rasforskningen är arkeologisk forskning som inriktat sig på att kartlägga förekomster av insamling av mänskliga kvarlevor. Inventeringen visade att forskare tidigare kartlagt förekomsten av insamlingar av mänskliga kvarlevor i samiska kontexter.12 Däremot fanns det ingen existerande forskning gällande om minoriteten varit föremål för liknande verksamheter. Mot bakgrund av det anlitades Carl-Gösta Ojala, universitetslektor vid Uppsala universitet, för att kartlägga den saken.
Daniel Nilsson Ranta, universitetslektor i socialt arbete vid Uppsala universitet, har skrivit en doktorsavhandling13 som är den enda historiesociologiska studien om arbetsstugorna i Norrbotten. Kommissionen gjorde bedömningen att Nilsson Ranta äger stor sakkunskap inom ett centralt område för utredningen och anlitade därför honom för att ta fram en kunskapsöversikt kring forskningen om de norrbottniska arbetsstugorna.
12 Ojala, Carl Gösta, (2016), Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor. Red. Lindmark Daniel & Olle Sundström, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. 13 Nilsson Ranta, Daniel, 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärds-
idé, Norrbottens arbetsstugor 1903–1954.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
267
Skol- och språkpolitiken i minoritetsområdet har varit ett centralt tema i kommissionens kartläggning. Den forskare som studerat frågorna nära är historikern Lars Elenius, Luleå tekniska universitet. Kommissionen anlitade därför Elenius för att framställa en forskningsöversikt samt en studie som behandlar skol- och språkpolitiken. I studien ingår även 32 intervjuer genomförda 2015 med personer från minoritetsområdet.
De språkliga- och kulturella aspekterna av assimileringspolitiken behövde studeras närmare i relation till statens ageranden. För uppdraget anlitades forskarna Kenneth Hyltenstam och Linus Salö vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet. Studien skildrar språkbytesprocessen under 1800- och 1900-talen på ett övergripande plan inom minoritetsområdet och identifierar mekanismer som påverkade minoritetens språk och kultur.
Kommissionen ska enligt kommittédirektivet analysera assimileringspolitikens konsekvenser för minoriteten. Kommissionen anlitade professor Leena Huss vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet, som i sin rapport behandlar flerspråkighet, språkförlust och språklig revitalisering i relation till internationell forskning.
Inom minoritetsområdet är laestadianismen den religiösa rörelse som haft störst inflytande på minoriteten och dess språk och kultur. I syfte att fördjupa förståelsen av motivbilder hos minoriteten för språkbyte respektive språkbevarande anlitades kyrkohistorikern Gerd Snellman vid Åbo Akademi. I studien undersöks den religiösa synen på överheten bland befolkningen i Tornedalen och i relation till språkfrågan.
Av direktiven framgår kravet på en allsidig granskning av den svenska statens och Svenska kyrkans ageranden under 1800- och 1900talen för att införa svenska sedvänjor och svenska språket i meänkielitalande områden. Inventeringen av tidigare forskning visade att kyrkans historiska roll i assimileringspolitiken kartlagts av forskare.14Med utgångspunkt i den forskningen anlitades Urban Claesson, professor i kyrkohistoria vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet i syfte att undersöka i vilken mån den kyrkligt förankrade etniska nationalismen varit riktningsgivande för Luleå stift och kyrkans agerande mot befolkningen i Tornedalen.
14 Elenius, Lars, (2016), Stiftsledningen och minoritetspolitiken. Red. Daniel Lindmark & Olle Sundström, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
268
Att Tornedalens folkhögskola kan knytas till assimileringspolitikens genomförande är belagt av forskare, men däremot saknas studier om hur det gick till i praktiken. Marja Mustakallio, som har disputerat i musikvetenskap vid Åbo Akademi och tidigare forskat om folkhögskolan vid studier av tornedalsk musikhistoria, fick i uppdrag att framställa en kunskapsöversikt om folkhögskolans bildande i en ideologisk och historisk kontext där genusperspektivet sätts i relation till yrkesval, utbildning, karriärväg och utflyttning.
Vid arkivsökningar i skolarkiv noterades att spridningen av litteratur och tidskrifter på svenska varit en samordnad verksamhet inom minoritetsområdet. Kommissionen konstaterade att biblioteksverksamheten inte varit föremål för forskning och att en studie som baseras på arkivforskning behövs. Även Kungliga biblioteket aviserade behovet av mer kunskap om bibliotekens historiska roll i assimileringspolitiken. Bibliotekarien Marita Mattsson-Barsk anlitades i syfte att sammanställa befintligt arkivmaterial som belyser verksamhetens inriktning, former och finansiering.
Under kommissionens arbete har det inkommit synpunkter dels om behovet av en utredning om avvittring och, dels om behovet att utreda frågan om hur regler gällande slåttermyrar tillämpades. Enskilda personer har även överlämnat skriftliga handlingar till kommissionen med uppgifter om eventuella oklarheter kring rättigheter knutna till fastigheter samt protokollshandlingar som härrör från indragning av ströängar enligt 1921 års lag om ströängars indragande till kronan. Mot denna bakgrund bedömde kommissionen att en undersökning av statens agerande behövdes. Eivind Torp, docent vid Mittuniversitetet, anlitades i syfte att sammanställa en kunskapsöversikt över statens hantering av frågan om slåttermyrar.
5.5.3 Bearbetandet av rapporterna i kommissionen
Författarna till forskarrapporterna presenterade sina respektive rapporter för kommissionen vid digitala sammanträden. Alla rapporter diskuterades vid två tillfällen med kommissionens ledamöter, som haft tillfälle att läsa dem i förväg. Utifrån de synpunkter som fördes fram omarbetade forskaren rapporten och levererade därefter en slutlig version till kommissionen. Flera forskare presenterade även sina rapporter vid något av de forskarsymposier som kommissionen arrangerade.
269
6 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
Detta kapitel är en övergripande återgivning och analys av intervjupersonernas berättelser om språklig, kulturell och identitetsmässig assimilering. Kapitlet speglar dels typiska berättelser som återkommer bland flera intervjupersoner, dels olikheter vid de tillfällen intervjupersonerna gett uttryck för olika erfarenheter. I kapitlet finns också hänvisningar till forskarrapporter som styrker eller nyanserar det som framkommit i intervjuerna.
6.1 Språklig och kulturell assimilering bland tornedalingar, kväner och lantalaiset
6.1.1 Förlust av minoritetsspråket
I det här kapitlet förekommer olika benämningar för språket meänkieli. Så som har nämnts i kapitel 1 kan begreppet tornedalsfinska, finska eller lannankieli användas när tiden innan språket erkändes beskrivs, liksom när personer som intervjuats berättar om dåtiden.
Intervjupersonerna använder olika ord för att beskriva sitt minoritetsspråk, många benämner språket som meänkieli medan andra talar om lannankieli eller olika former av finska eller byafinska.1 Kvänska benämns av intervjupersoner när de talar om den norska minoritetens språk.2
Många av intervjupersonerna beskriver hur språkanvändningen inom minoriteten har förändrats kraftigt under det senaste århund-
1 Intervju 1, 14, 70, 119, 107. 2 Intervju 27, 129, 143.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
270
radet. Generationer födda under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet beskrivs i många fall som huvudsakligen finsktalande med varierande kunskaper i svenska. Generationerna födda mellan 1920 och 1950-talet beskrivs i större utsträckning som kunniga i både finska och svenska. Och slutligen beskriver flera av intervjupersonerna hur generationerna födda från 1950-talet och framåt i växande utsträckning har övergått till att vara huvudsakligen svenskspråkiga med alltmer begränsad kunskap i meänkieli.3
Ett antal intervjupersoner beskriver även att tidigare generationer många gånger haft kunskaper i nordsamiska men att svenskan alltmer tagit över.4
Intervjupersonernas berättelser om det gradvisa språkbytet överensstämmer i stort med stegen i en typisk språkbytesprocess såsom beskriven i forskarrapporten av Hyltenstam och Salö. Det grundläggande skeendet vid språkbyte innebär att en maktdominerad befolkningsgrupp, en minoritet, som talar språk A i kontakt med en maktdominerande befolkningsgrupp, en majoritet, som talar språk B under en tidsperiod, i allmänhet över flera generationer, övergår från att ha varit enspråkiga talare av A till att bli enspråkiga talare av B.5Enligt författarna kan försvenskningsprocessen i minoritetsområdet delas in i en uppbyggnadsfas och en fullskalefas. Under uppbyggnadsfasen under 1880–1920-talen inrättades en infrastruktur för försvenskning. Det var under denna period som avgörande beslut togs. Bland annat beslutet 1888 om att statligt finansierade folkskolor endast fick ha undervisning på svenska och beslutet om att förbjuda barnen i arbetsstugorna att använda finska.6
Under fullskalefasen 1920–1950-talet var infrastrukturen på plats och försvenskningen kunde fortgå med full kraft. Det innebar att finskan gradvis fick ge vika för svenska, för att slutligen inte vara en del av undervisningen vid folkskolor, folkhögskolor, småskollärarutbildningen, arbetsstugor eller av andra samhällsviktiga funktioner.7
Befolkningen i minoritetsområdet var innan försvenskningsprocessen inleddes övervägande enspråkigt finsktalande. Under språkbytesprocessen finns en tydlig utveckling mot att den finsktalande
3 Intervju 99, 114, 122, 133. 4 Intervju 50, 69, 81, 107. 5 Hyltenstam och Salö, Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området, s. 11, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 6 Hyltenstam och Salö, s. 108 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 7 Hyltenstam och Salö, s. 29 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
271
befolkningen övergick till att först bli tvåspråkiga och slutligen enbart tala svenska. Det var skolpolitiken som var statens mest verkningsfulla arena för processen men det fanns även andra faktorer som påverkade försvenskningsprocessen. Omkring 1920 existerade i princip ingen undervisning på finska i skolorna. En enkätundersökning från 1921 visar dock att det var ganska vanligt att lärarna använde finska som hjälpspråk i undervisningen.8 Meänkieli var fortfarande i slutet av 1950-talet ett dominerande språk i många hem och för många män var det också det dominerande språket ute på byn.9
Mer om försvenskningsprocessen inom utbildningen finns att läsa i kapitel 7.
Skambeläggandet av språket
En återkommande berättelse bland intervjupersonerna är att meänkieli åtminstone fram till slutet av 1900-talet sammankopplats med negativa beskrivningar och känslor. Språket sågs ofta som fult och underlägset svenskan och riksfinskan. Många berättar om hur minoritetsspråket har nedvärderats och skambelagts fram till vår nutid.10Forskning visar att stigmatisering av ett språk och en identitet kan lämna djupa känslomässiga sår hos många människor. Skambeläggande som leder till att enskilda personer känner skam över sitt ursprung kan i sig vara ett kraftfullt instrument i en språkbytesprocess.11
Flera berättar om hur personer födda under första halvan av 1900talet började betrakta sitt eget språk som mindre värt, skambelagt och fult, bl.a. på grund av att språket förbjöds i skolan och genom nedvärderande behandling från det svensktalande samhället. En man född på 1930-talet, som upplevt förbud mot att tala meänkieli under sin skolgång i Pajala kommun, berättar om upplevelsen av att som ung bosätta sig i Gällivare tätort:
8 Elenius Skolbarn i Tornedalen mellan två språk. Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen (b), 2023, s. 56 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 9 Elenius (b), 2023, s. 39 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 10 Intervju 12, 21, 30, 31, 34, 35, 43, 55, 61, 64, 67, 71, 84, 108, 113, 114, 116, 118, 126, 132, 133, 135, 137, 149, 152. 11 Ett känt exempel från Europa är etableringen av standardfranskan i Frankrike under 1800talets tre sista och 1900-talets tre första decennier. I skolorna förlöjligades elever från hem där familjen talade dialekt eller andra språk, vilket blev ett effektivt verktyg för spridningen av en enhetlig franska. Hyltenstam och Salö, s. 9 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
272
Intervjuare: Fick du känslan av att du inte var lika bra eller ”fin” som de andra? Det hade jag absolut. Det blev ju att man också pratade svenska med [meänkielitalande] personer som kom från byarna bara för att man skämdes för [meänkieli]. Det är ju hemskt att vi började skämmas för vårt modersmål, att vi ska skämmas för vårt modersmål!
12
Många av intervjupersonerna pekar ut assimileringspolitiken inom skolan som särskilt pådrivande för nedvärderingen av den egna gruppen, kulturen och språket.13
Känslan av mindervärdighet och skam som ett resultat av skoltiden bekräftas även av annan forskning där enskilda har upplevt att deras modersmål ansågs fult, vilket bl.a. skapat ett dåligt självförtroende att prata svenska i offentliga sammanhang. En del har också skämts för sina finskklingande efternamn.14
Assimileringen in i svenska språket tycks även ha varit särskilt framträdande i tätorter jämfört med byarna. En man född på 1950-talet berättar:
Det sades ofta ”tala svenska vi är i Sverige”. Det hörde man i Kiruna och också i Luleå på 1980-talet. När man talade finska med någon kamrat kunde man bli tillsagd att tala svenska. [Finskan] uppfattades inte som ett likvärdigt språk. 15
Det var också vanligare att man pratade svenska på rasterna i huvudorten i kommunen jämfört med om skolan var i hembyn.16 Flera berättar att meänkielitalande började dölja språket och sin minoritetsidentitet. En kvinna född på 1930-talet minns:
I skolan skulle man låtsas som om man inte kunde finska när man mötte svensktalande. Hon minns att de hade en apotekare i [hemorten] som var svensktalande och en gång bad en finsktalande farbror [henne] att tolka åt honom. Men [intervjupersonen] ville inte erkänna att hon kunde finska. Hon berättar att man skulle låtsas inte kunna finska. Hon förstår inte varför finskan uppfattades som ”ful”.
17
12 Intervju 23. 13 Intervju 11, 12, 13, 102, 103, 104, 105, 113, 118, 120, 121, 122, 126, 133, 134, 135, 136, 139. 14 Elenius (b), s. 96 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 15 Intervju 78, se även intervju 23, 108. 16 Elenius (b), s. 101 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 17 Intervju 60, se även 59, 61, 67.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
273
Skambeläggningen av meänkieli och den nedvärderande behandlingen av meänkielitalande personer ledde även till att allt fler valde att inte föra språket vidare till sina barn. En man född på 1930-talet berättar som svar på frågan om vilket språk han helst talar:
Det är meänkieli, det är vackrast. Min fru och jag pratade finska, men med barnen har vi alltid pratat svenska. Man har skämts, man har inte velat att de ska veta hur det var i ungdomen. … Så fort man tog dem i famnen så pratade man svenska. Men pratade jag med min hustru så pratade jag finska. Döttrarna kan ingen finska. Den äldsta begriper litegrann. De är lite ledsna, nästan arga, att de inte lärt sig finska. Men skammen fanns där från min ungdom.
18
Det som framkommer i intervjuerna stämmer överens med den forskning som finns om de meänkielitalades syn på det egna språket. De meänkielitalandes nedvärdering av det egna språket bredde ut sig i takt med försvenskningen från omkring förra sekelskiftet till 1970-talet. Den negativa uppfattningen av språket fanns med andra ord inte bara bland representanter för majoritetsbefolkningen utan även bland talarna själva.19
Skammen över det egna språket kan kopplas till skolans förbud mot att prata meänkieli. Minoriteten har känt sig språkligt underlägsen inte bara i förhållande till den svenskspråkiga överheten utan även i jämförelse med den standardfinska som talades i Finland. Den språkbytesprocess som minoriteten har genomgått kan även ha skyndats på av att den yngre generationens språkanvändning uppfattas som bristfällig och därför nedvärderas och klandras av den äldre generationen.20 Många i minoriteteten drabbades dessutom av en dubbel skam, dels på grund av att de talade en finska som avvek från standardfinskan, dels på grund av att den lokala varieteten av svenska som de talade uppfattades som annorlunda och avvikande från andra svenska varieteter.21
Det var statens försvenskningspolitik som bidrog till att minoriteteten förlorade sitt språk. Stigmatiseringen av meänkieli kan anses vara en av flera samverkande faktorer som bidrog till de meänkielitalandes språkbyte.22 Det stigma som skapades kring användandet av meänkieli innebar att de meänkielitalande självmant övergick till att
18 Intervju 1, se även 55, 126. 19 Hyltenstam och Salö, s. 89 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 20 Hyltenstam och Salö, s. 89 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 21 Huss, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 22 Hyltenstam och Salö, s. 108 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
274
prata svenska, vilket i sin tur innebar att försvenskningsprocessen skyndades på ytterligare.23
Utanförskap och begränsningar i den gränsöverskridande gemenskapen
Flera av intervjupersonerna som inte fått lära sig meänkieli berättar att avsaknaden av språket har fått allvarliga konsekvenser i deras liv. Flera vittnar om svårigheter att ta del av sitt kulturarv och att de inte känner sig som en del av minoritetsgruppen.24 En kvinna född på 1970-talet berättar att hennes pappa förbjöds att tala modersmålet i skolan och arbetsstugan och därför inte förde vidare språket till barnen under hennes uppväxt.
[Intervjupersonen] beskriver sin uppväxt utan meänkieli som en känsla av att hela tiden befinna sig på ytterkanten av sin kultur och att hon tror att det bidragit till hennes känsla av rotlöshet.
25
Hon vill att staten ska erkänna den assimileringspolitik den har bedrivit som lett till att hon och andra nu ”lever i ett ingenmansland”. Hon anser att staten har tagit deras språk ifrån dem.
En kvinna född på 1960-talet berättar att hon föddes som en av de yngsta i en stor syskonskara. De äldre syskonen lärde sig meänkieli men hon och de yngre syskonen fick inte lära sig språket och blev endast tilltalade på svenska av föräldrarna. Något som gjort att hon alltid känt ett utanförskap i förhållande till sin familj. Hon berättar att hon aldrig kunde prata med sin farmor, att hennes pappa föredrog att prata finska när han blev äldre, och att hon inte riktigt känt att hon fått en bra relation till honom eller andra äldre personer som talade minoritetsspråket på grund av att hon inte kunde det:
För mig så handlar det om att få berätta om den här sorgen. Att på något sätt få sätta den sorgen dit den hör hemma. Till staten, som har gjort det här.
26
23 Hyltenstam och Salö, s. 91 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68. 24 Intervju 26, 32, 35, 69, 72, 87, 104, 113, 149. 25 Intervju 90. 26 Intervju 99.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
275
Flera intervjupersoner vittnar om liknande problem med relationer inom familjer. En distans har uppstått mellan generationerna på grund av språkförlusten och flera upplever en personlig sorg. Många lägger stor del av skulden på staten och dess förda assimileringspolitik.27
Förlusten av meänkieli leder även till att den gränsöverskridande gemenskapen med finska Tornedalen blir lidande. Utbytet med finska sidan av minoritetsområdet har alltmer begränsats genom att färre talar finska eller meänkieli på svenska sidan. Den gränsöverskridande gemenskap som länge varit en central del av tornedalsk kultur och identitet har därmed blivit alltmer begränsad. En man född på 1920talet beskriver:
Vi får inte glömma bort finskan! [Gräns]älven som var smal blir som bredare och bredare. Det är nästan så att man inte förstår varandra. 28
Det finns även annan forskning som visar att samhörigheten med Finland blivit lidande som en följd av att det bl.a. funnits en nedvärderande attityd gentemot finländare.29
6.1.2 Förlust av språk och kulturarv
Det finns olika berättelser om vad minoritetskulturen för tornedalingar, kväner och lantalaiset inbegriper och historiskt har inbegripit, utöver det gemensamma språket. Flera intervjupersoner nämner gästfrihet och vikten av att ”ha ett öppet hem” som en central del av kulturen. Andra kulturella yttringar som nämns är goda kontakter med finska Tornedalen, muntliga berättartraditioner, bastu, matkultur, religiositet, olika former av slöjd och hantverk samt ett diversifierat område baserat på variationer av jordbruk, skogsbruk, samlande, jakt, fiske och renskötsel.30
Flera intervjupersoner, särskilt yngre, berättar att de upplever en okunskap om sitt eget kulturella arv. En kvinna född på 1980-talet berättar att nedvärdering av språket och gruppen har lett till att människor tystnat och inte fört traditioner vidare till yngre generationer:
27 Intervju 12, 13, 26, 30, 63, 79, 114, 133, 149. 28 Intervju 36, se även intervju 103, 113, 75. 29 Elenius (b), s. 111 f. i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68. 30 Intervju 12, 13, 47, 50, 72, 81, 87, 92, 103.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
276
Om du får med dig en skam i kulturen eller i barndomen, då tystnar du och tystnaden leder till att du inte främjar. Då har du inget att vara stolt över och då tappar du saker, som leder till en tomhet eller okunskap om var du kommer ifrån, historien, hur den är betydelsefull för dig.
31
Flera intervjupersoner berättar att den tilltagande förlusten av meänkieli också leder till kulturella förluster och utanförskap/exkludering inom den egna minoriteten. Exempelvis försvåras utbytet med finska Tornedalen, och yngre som inte kan språket förlorar tillgången till kulturyttringar såsom berättartraditioner. 32 En man född på 1960talet berättar om sin uppväxt som ummikko (person som inte behärskar meänkieli):
När vi var i [ort i Övertorneå kommun] så pratade de [äldre] bara meänkieli och de var ju ganska skämtsamma i min familj så det var hela tiden skämt, och så skrattade de. Jag var barn då och jag bara: Säg till mig, jag vill också skratta! Och så fick man alltid höra att det inte går att översätta. Nu när jag har blivit äldre och lärt mig finska, nu förstår jag att det går ju inte att översätta det där, men det är ju så finurlig humor.
33
En stor del av kulturen och traditionerna inom minoriteten har en stark koppling till markerna där de utvecklats och fortlever. En man född på 1960-talet menar att minoritetskulturen riskerar att försvinna om den inte hålls levande i minoritetsområdet:
Den tornedalska kulturen riskerar att dö ut i takt med att byarna i Tornedalen avfolkas, då de yngre flyttar och bara äldre stannar kvar. Hembygdsgårdarna, fisket och småjordbruken är viktiga för att kulturen ska leva kvar. Men den [kulturen] måste vara levande, annars försvinner den.
34
Flera av intervjupersonerna berättar om vikten av områdesanknutna sysslor såsom jakt, fiske, jordbruk, och renskötsel. Läs mer om assimilering i relation till kulturell och traditionell markanvändning i kapitel 8.
6.1.3 Förhållningssätt till det svenska språket och kulturen
I de intervjuer som är genomförda av Lars Elenius framkommer att det har funnits både positiva och negativa erfarenheter av skolstarten. I dessa intervjuer framkommer inte att barnen skulle ha upplevt någon särskild rädsla inför språkbytet i skolan.35
31 Intervju 26, se även intervju 63, 87, 108, 109. 32 Intervju 84, 86, 103, 113, 134. 33 Intervju 113. 34 Intervju 86. 35 Elenius (b), s. 40 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
277
Många av dem som har intervjuats av kommissionen och som är födda under 1950-talet eller tidigare berättar att många i deras generationer inte talade svenska vid starten i den svenskspråkiga skolan.36Dessa intervjupersoner beskriver mötet med den huvudsakligen svenskspråkiga skolan som mötet med ett främmande språk och kultur. En man som växte upp i en meänkielitalande familj berättar att han började skolan i början av 1940-talet och att den svenska kulturen då fick en större plats i hans liv.37
En kvinna född på 1950-talet berättar om sin skolstart:
När jag började skolan så var det som att komma till en annan värld. … Jag förstod inte vad de andra sa. 38
Flera av intervjupersonerna såg svenska som något man borde kunna som boende i Sverige och många ville lära sig språket. En man född på 1940-talet berättar om sin farfar som lärde barnbarnen svenska tidigt:
Jag tror att han var medveten om att vi ska klara oss i samhället så måste vi kunna svenska.
39
Sättet svenska lärdes ut på beskrivs dock som problematiskt av många av intervjupersonerna. Många berättar om hur det egna språket förbjöds och nedvärderades i skolan till förmån för svenskan.40 Att undervisningen huvudsakligen skedde på svenska ledde även till att föräldrar och äldre syskon började tala svenska i hemmet med de yngre barnen för att förbereda dem för den svenska skolgången.41 Läs mer om försvenskning genom skolan i kapitlet 7.
Flera av intervjupersonerna berättar att svenskan och den svenska kulturen under 1900-talet i växande utsträckning började ses som ett bättre, finare och mer bildat språk och kultur i jämförelse med modersmålet.42 Något som även fick följden att de icke meänkielitalande svenskarna av många sågs som finare människor.43 Flera intervjupersoner berättar att även när meänkieli var det dominerande språket i hemmen växlade de till svenska i kontakt med lärare, läkare, myn-
36 Intervju 10, 11, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 23, 24, 29, 30, 38, 48, 52, 59, 88, 101, 102, 103, 120, 121, 128, 129, 130, 134, 135, 139, 144, 145, 152. 37 Intervju 22. 38 Intervju 59. 39 Intervju 37, se även intervju 11, 43, 52, 95. 40 Intervju 21, 30, 31, 43, 52, 61, 64, 66, 67, 69, 71,72, 84, 94, 95, 102, 107, 108, 110, 114, 154, 159. 41 Intervju 54, 82, 115, 136. Se även Elenius (b), s. 41 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 42 Intervju 12, 14, 21, 30, 31, 34, 35, 43, 55, 61, 64, 67, 69, 78, 79, 86, 87, 95, 138, 143, 152. 43 Hyltenstam och Salö, s. 90 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
278
digheter och andra ”officiella yrkespersoner”.44 En kvinna född på 1980-talet berättar att hennes morföräldrar bodde grannar med de svenskspråkiga lärarna i byn.
[Hon] berättar att många av lärarna var från södra Sverige och att de inte kunde meänkieli. [Hon] berättar att hennes morfar kunde bjuda lärarna på bastu och att morföräldrarna så gärna ville att deras barn skulle betraktas som svenska. … [Hon] säger att morföräldrarna tyckte att det svenska språket var fint på något sätt.
45
Andra intervjupersoner återger dock en mer negativ bild av svenskarna som högstatuspersoner. En man född på 1950-talet berättar:
”Se on ruottalainen”, det betyder att hen är svensk. Men det fanns en annan betydelse också, att hen var en översittare … Uttrycket ”se on ruottalainen” har innebörden att det är onödigt att förklara något för den där svensken, han kommer inte ta åt sig av det en säger. Hen kommer fortsätta att ha sina förutfattade meningar. … Dessa markörer var i allmänt bruk ännu på 1990-talet här.
46
Ett fåtal intervjupersoner berättar dock att de inte upplevt någon skillnad i status mellan svenska och meänkieli i hemområdet.47
Samhällets uppvärdering av det svenska språket och den parallella nedvärderingen av modersmålet ledde enligt flera intervjupersoner till mindervärdeskänslor hos många i minoriteten. Flera berättar om hur svenska alltmer blev regel i publika miljöer såsom politik, skola och arbetsmöten och om hur minoritetspersoner tystnade i de sammanhangen eftersom de upplevde sig ha bristfälliga kunskaper i svenska. Flera berättar även att de upplevt sig som sämre människor i sådana sammanhang.48
Ovan har stigmatiseringen av meänkieli beskrivits som en av flera faktorer som bidrog till de meänkielitalandes språkbyte. Särskilt skolans förbud mot meänkieli var en orsak till att skammen över språket inplanterades hos barnen.49
44 Intervju 37, 124. 45 Intervju 104, se även intervju 14, 74, 92. 46 Intervju 14, se även intervju 10, 30. 47 Intervju 33, 100, 103. 48 Intervju 19, 23, 30, 55, 88, 106, 107, 111, 121, 139, 149, 152. 49 Hyltenstam och Salö, s. 90, Elenius (b), s. 125 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
279
6.1.4 Religionens olika roller i försvenskningen
Både Svenska kyrkan och väckelserörelsen laestadianismen har haft betydande men lite olika roller i försvenskningen och bevarandet av meänkieli. Inom laestadianismen var inställningen till språkfrågan pragmatisk och synen att det kristna budskapet skulle spridas på folkets modersmål dominerade.50 Laestadianismen spelade därför en viktig roll för bevarandet av meänkieli eftersom rörelsen använde finska som mötesspråk, vilket blev betydelsefullt för språkets roll och status. Dessutom var det möjligt för personer utan utbildning och särskild samhällsposition, att verka som ledare i väckelsearbetet.
Laestadianismen utvecklades m.a.o. till en i hög grad lekmannaledd väckelserörelse.51 Laestadianismen blev på så sätt en motkraft till stigmatiseringen av meänkieli och har varit en av de viktigaste faktorerna bakom bevarandet av språket. Laestadianska ledare var samtidigt drivande bakom tillkomsten av statliga skolor med enbart svenska som undervisningsspråk. Inom Svenska kyrkan var det viktigt att prästerna i minoritetsområdet lärde sig finska och kunde använda sig av finska i kontakter med församlingsmedlemmarna.52 Samtidigt har många upplevt att Svenska kyrkan har drivit på försvenskningen.
Den komplexa roll som kristendomen spelat i relation till språklig och kulturell assimilering återspeglas i berättelserna från intervjupersonerna.
Å ena sidan finns berättelser som visar hur kyrkan i vissa fall drivit på försvenskningen. Intervjupersonerna ger exempel på hur vissa svensktalande präster hållit gudstjänster på svenska i byarna även när församlingen huvudsakligen varit meänkielitalande, och det finns berättelser om hur präster försvenskat minoritetspersoners namn i kyrkböckerna mot deras vilja.53
Å andra sidan berättar flera intervjupersoner om hur den inomkyrkliga väckelserörelsen laestadianismen, har haft bevarande inverkan på meänkieli och finska i minoritetsområdet genom att söndagsböner och kyrkliga samlingar traditionellt hålls på bygdens språk inom väckelsen.54 Några intervjupersoner berättar dock att väckelse-
50 Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970, s. 28 i
Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
51 Snellman, s. 9 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68. 52 Hyltenstam och Salö, s. 101 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 53 Intervju 58, 83, 97. 54 Intervju 27, 30, 48, 73, 99, 102.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
280
rörelsens utbredning i minoritetsområdet har minskat under andra halvan av 1900-talet.55
I de byar och församlingar där väckelsen fortsatt är stark berättar flera intervjupersoner att bönemötena fortfarande har en positiv effekt på bevarandet av meänkieli. En man född på 1950-talet berättar om detta.
[Intervjupersonen] berättar att det kommande helg kommer gästande predikanter, som håller bön på [lördag och söndag], och att det lär komma många unga, också från Kiruna. [Han] berättar att hans hus brukar vara fullt sådana helger. Mötena är tvåspråkiga [på meänkieli och svenska] och tolkas alltid. [Han] tycker att det är viktigt att man kan få lyssna på det språk man förstår. [Han] säger att barnen inte är helt ummikkot [personer som inte behärskar meänkieli]. Bönemötena har haft stor betydelse för det tror [han]. 56
6.1.5 Kvinnor och mäns relationer till assimilation och bevarande av språket och kulturen
Flera intervjupersoner berättar att det under deras uppväxt kring mitten av 1900-talet fanns en tendens att pojkar pratade meänkieli i större utsträckning än flickor.
De berättar att flickorna oftare var benägna att prata svenska i skolan och på fritiden samt att de var mer benägna att ändra sin svenska dialekt till rikssvenska.57 Ett antal av intervjupersonerna berättar att de inte vet vad som orsakade skillnaden.58 Några av intervjupersonerna reflekterar över att orsaken till skillnaden i språkanvändning kan ha varit olikheter i förväntningarna på pojkar och flickor. Flickorna fick oftare höra att de skulle vidareutbilda sig och flytta söderut för arbete medan pojkarna oftare fick höra att de inte behövde vidareutbilda sig eftersom de förväntades stanna kvar i det meänkielitalande området och arbeta med jordbruk, industriarbeten och skogsarbeten.59
Intervjupersonernas berättelser om genusskillnader överensstämmer med de intervjuer som gjorts av Lars Elenius, som indikerar att flickor i skolmiljön i mitten på 1900-talet tycks ha varit mer mottagliga för språkbyte till svenska än de jämnåriga pojkarna.60 En teori är
55 Intervju 48, 66, 88. 56 Intervju 50, se även intervju 27, 49. 57 Intervju 36, 78, 95, 99, 103, 112, 136. 58 Intervju 78, 103. 59 Intervju 43, 45, 66, 95, 99, 112, 128, 139, 153. 60 Elenius (b), s. 75.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
281
att det betraktades som manligt att prata meänkieli och att pojkar var rädda för att betraktas som snobbiga om de pratade svenska. Meänkieli har också varit förknippat med det som ansetts vara manliga sysslor så som jakt, fiske och fotboll. Det finns studier som visar att vuxna gifta kvinnor främjade språkbytet när deras barn nådde skolåldern.61 Det förekom exempelvis att mammor började prata svenska med barnen inför deras skolstart. Det var också vanligare att mammorna kunde svenska bättre än papporna.62
6.1.6 Överföring av språk och kultur till yngre generationer
Förbud mot att tala meänkieli i hemmet
Ett framträdande exempel på språklig och kulturell assimilering i intervjuerna är berättelserna om hur föräldrar i växande utsträckning slutat föra meänkieli vidare till sina barn under andra halvan av 1900talet.63 Meänkieli blev därmed ett språk som de vuxna talade sinsemellan medan svenska talades till barnen.64 I vissa hem förbjöd föräldrarna uttryckligen barnen från att lära sig modersmålet för att främja svenskan.65 En man född på 1960-talet berättar om sin uppväxt.
Han kommer ihåg att det allmänna språket i [hemorten] var svenska men att den äldre generationen talade meänkieli sinsemellan. [Han] berättar att när han gick i skidskolan så talade skidläraren bara svenska med honom men att han hörde hur skidläraren kunde byta till meänkieli när han talade med någon vuxen. Detta trots att skidläraren visste att [intervjupersonen talade meänkieli]. [Han] berättar att detta med att inte tala meänkieli och finska med barn och ungdomar även gällde föräldrar till hans kompisar.
66
Ett antal intervjupersoner berättar att det förekom att föräldrar med flera barn drog en språklig gräns mitt i barnaskaran. De äldre lärde sig meänkieli under barndomen medan de yngre endast blev tilltalade på svenska. Sådana gränsdragningar i syskonskaror rapporteras ha skett kring mitten av 1950-talet fram till mitten av 1960-talet.67
61 Huss, Språkförlustens konsekvenser. Om språk, kultur och välbefinnande, s. 31 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
62 Elenius (b), 2023. s. 42 och s. 128 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 63 Hyltenstam, och Salö, s. 97 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 64 Intervju 1, 12, 34, 35, 46, 69, 82, 87, 92, 104, 111, 114, 122, 126. 65 Intervju 35, 55, 64, 138. 66 Intervju 111. 67 Intervju 69, 78, 95, 99, 121.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
282
Intervjupersonerna berättar att meänkieli förts vidare som ett hemspråk jämbördigt med svenskan endast i ett fåtal familjer.68 I ett antal familjer har dock språket förts vidare till yngre generationer genom att barnen antingen delvis förstår eller delvis talar meänkieli men har en mer utvecklad kunskap i svenska.69
En fråga som måste ställas i sammanhanget är om det var föräldrarnas fria val att sluta föra över meänkieli till barnen. Svenskan var det enda undervisningsspråket i skolan och föräldrarna saknade därför alternativ när det gällde barnens undervisningsspråk. Det var inte heller tänkbart att barnen skulle lära sig båda språken då tvåspråkighet ansågs vara skadligt för inlärningen av svenskan och skulle leda till s.k. halvspråkighet. En annan faktor var att meänkieli hade låg status och att vägen till framgång ansågs vara att lära sig svenska.70En kvinna född på 1950-talet berättar att finska och svenska talades hemma hos henne men reagerar på att föräldrar själva skulle ha valt att sluta prata språket med sina barn:
Det fanns ju inget fritt val … jag blir mest ledsen, för jag kan ju inte bli arg [på föräldrarna], för de har helt enkelt tvingats att vara ”rätt” som svensk. 71
Sammanfattningsvis var omständigheterna sådana att många inom minoriteten inte förde språket vidare till nästa generation.
Nedvärderingen av och skammen för språket en anledning till att språket inte förts vidare
Intervjupersonerna nämner ett antal bidragande orsaker till att meänkieli inte förts vidare fullt ut till yngre generationer. Flera berättar om hur de själva eller äldre familjemedlemmar, på grund av modersmålet och grupptillhörigheten, fått utstå bestraffningar, språkförbud och skambeläggande i den svenskspråkiga skolan under 1900-talet. Detta bidrog till att de utsatta inte ville föra språket vidare till nästa generation.72 En kvinna född på 1970-talet berättar om detta.
[Hon] tror att [den endast svenskspråkiga] arbetsstugan satt spår i hennes pappas självkänsla när det kommer till språket. … [Hon] kommer ihåg att hennes pappa var upprörd på hennes mamma för att [mamman]
68 Intervju 76, 136. 69 Intervju 55, 101, 104. 70 Huss, s. 11 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 71 Intervju 62. 72 Intervju 12, 28, 32, 55, 74, 82, 90, 100, 101, 104, 105, 122, 140.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
283
talade finska med barnen och att han tyckte att hon skulle tala svenska. [Intervjupersonen] säger att ändå talade hennes pappa själv mest finska med andra vuxna men att han kunde gräla på hennes mamma och säga att ”barnen måste kunna svenska” och att ”finska är fult”.
73
Flera intervjupersoner berättar även att nedvärderingen och skammen kring språket har varit drivande i att meänkieli inte lärdes ut till barnen.74 En man född på 1960-talet berättar hur föräldrarna såg på språköverföring under hans uppväxt.
[Föräldrarna] hade ordning att de tilltalade [honom] på meänkieli medan [han] skulle svara på svenska. Därför lärde [han] sig aldrig att tala språket, men han förstår mycket av det. [Intervjupersonens] föräldrar ansåg att meänkieli var ett ”underlägset språk” och att han aldrig skulle komma någonstans i världen genom att tala meänkieli. … [Intervjupersonen] är upprörd över att det fortfarande bland tornedalingar finns ett ”internaliserat självhat”, att man lägger skulden på sig själv och inte på regeringen. [Han] uttrycker att hans föräldrar förväntade sig att han skulle flytta från Tornedalen, och att de inte ville att han skulle lära sig meänkieli utan bli svensktalande, ”en fin människa”, vilket [han] kände tidigt.
75
Några intervjupersoner berättar även att avsaknaden av ett erkännande av meänkieli som ett språk under 1900-talet inverkade negativt på överföringen till barnen.76 En kvinna född på 1960-talet uppvuxen i Stockholmsområdet berättar:
Det har varit väldigt tyst i vår familj, man har inte pratat speciellt mycket med varandra. Det var förbannat tyst. Det har liksom inte funnits något språk. Mamma och pappa pratade ju aldrig meänkieli med oss barn. Det hade dom ju förstått nånstans att det var så skambelagt. … Dom ville ju såklart sina barns bästa kan jag tänka mig och det var då att inte belasta dom med meänkieli språket. Som inte ens hette meänkieli då för det var ett så lågstatusspråk.
77
Forskningen visar att när en minoritet slutar föra över språket till sina barn kan barnen uppleva en påtaglig tystnad i hemmet och senare bli medvetna om den skam och stigmatisering som föräldrarna fått uppleva. Det förekommer att det finns en tystnad kring det egna språket och den egna identiteten när språket inte längre används.78
73 Intervju 94. 74 Intervju 1, 26, 30, 34, 111, 126, 133. 75 Intervju 55. 76 Intervju 16, 27, 35. 77 Intervju 34. 78 Huss, s. 13 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
284
Stigmatiseringen av språket och de gamla uppfattningarna om tvåspråkighet som skadligt för inlärningen av majoritetsspråket levde kvar långt inpå 1950- och 1960-talen och påverkade föräldrarnas vilja att använda minoritetsspråken hemma med sina barn. Många fick veta att det var för deras barns bästa som hela familjen övergick till att tala svenska. Föräldrar som själva bar på negativa erfarenheter från sin skolgång med minnen om bestraffningar och nedvärdering på grund av språket, ville inte utsätta sina egna barn för liknande upplevelser.79
Oro för halvspråkighet var också en anledning till att språket inte fördes vidare
Ytterligare en starkt bidragande orsak till att meänkieli inte förts vidare till barnen är enligt många intervjupersoner att föräldrarna varit oroliga för att inlärning av meänkieli skulle skada inlärningen av svenska. Senare forskning har visat att inlärningen av ett språk inte skadar inlärningen av ett annat.80
Rädslan för att barnen skulle bli ”halvspråkiga” var enligt flera intervjupersoner en bidragande orsak till att många föräldrar under andra halvan av 1900-talet undvek att lära sina barn meänkieli.81 En kvinna född på 1960-talet berättar om hennes föräldrars oro för att barnen skulle bli halvspråkiga:
En gång var det en hund på vår gård, vår hund löpte. Mamma var så irriterad på hanhundarna så då öppnade hon fönstret i mitt rum och så skrek hon: Mene kotia koira! Jag frågade: Men mamma vad sa du åt hunden? Jamen, jag sa att den skulle gå hem … och så stannade hon upp. Då kom det där att barnen ska inte få lära sig, de blir halvspråkiga, det blir bara rotvälska, de kommer inte klara sig i skolan … Det blir ju en liten sorg i det här. [Hon berättar att mamman senare i livet blev dement och då mest pratade meänkieli]. Det var jobbigt och jag försökte. Men vad har jag lärt mig? Mene kotia koira, hirvi, ei saa peittää. [sv. gå hem hund, älg, får ej övertäckas] … Det är sorgen att inte få prata. Att jag inte fick lära känna min mormor som var en snäll tant. … nu förstår jag att min mormor skulle ha haft så mycket att berätta om bara vi kunnat prata med varandra på samma språk … men i stället var det bara korta fraser vi kunde använda och förstå varandra med.
82
79 Huss, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 80 Se Hyltenstam och Salö, s. 38 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 81 Intervju 46, 50, 82, 85, 90, 149. 82 Intervju 35.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
285
De finska mödrarna stigmatiserades men stärkte överföringen av språket
Några intervjupersoner berättar att överföringen av meänkieli stärkts i de fall då släktskap och utbyte med finska Tornedalen upprätthållits. Behovet av modersmålet har då ökat och miljöerna där språket kunnat användas har blivit fler.83 Det finns studier som visar att kvinnor från Finland i egenskap av mödrar har haft stor betydelse för många familjers fortsatta användning av finska, vilket har bidragit till att meänkieli bevarats och berikats.
I minoritetsområdet har det traditionellt varit vanligt med tvärgiften, vilket i praktiken inneburit att den ena parten, oftast kvinnan, kom från Finland och i många fall från finska Tornedalen.84 Samtidigt har de finska mödrarnas överföring av finska till sina barn setts som problematiskt.
En undersökning om språkförhållandena i nuvarande Haparanda, Övertorneå och Pajala, läsåret 1957/1958 syftade till att ”ta reda på i hur många hem av samtliga i skolområdet modern härstammande från Finland”. Det ansågs problematiskt för barnens språkinlärning att cirka 28 procent av mödrarna härstammade från Finland och därmed kopplades barns okunskap i svenska till den höga andelen ingifta finska kvinnor.85
Att det ansågs vara problematiskt att mödrar pratade finska med barnen bidrog säkerligen till en känsla av skam och skuld. Några intervjupersoner berättar om när de som barn upplevt att deras mamma eller mormor/farmor känt skam eller nedvärderats på grund av sin finländska bakgrund. Intervjupersonerna menar att finskan uppfattades av omgivningen som ett icke-önskvärt språk.86
Att skolbarnens brister i svenska språket ansågs bero på de ingifta finska kvinnorna framkommer i ett brev från rektorn för Tornedalens folkhögskola till överläraren i Karl-Gustavs skoldistrikt:
Ni känner mycket väl till, att det finns stora brister i gränsbefolkningens förmåga att hantera det svenska språket korrekt. En bidragande orsak är givetvis de många ingifta finska kvinnorna, vilkas språk blir hemmens samtalsspråk. Myndigheterna har behjärtat denna situation och tilldelat
83 Intervju 33, 132, 136, 161. 84 Hyltenstam och Salö, s. 61 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 85 Haparanda kommun, Karl Gustav skolarkiv, 7II:18, Språkundersökning 1958. 86 Intervju 4, 26, 135, 152, 161.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
286
Tornedalens folkhögskola statsanslag för nybörjarkurser i svenska språket för finskspråkiga svenska medborgare.
87
Det fanns även en föreställd hierarki mellan kvinnor i minoritetsområdet där den tornedalska kvinnan statusmässigt placerade sig före den finska men efter den svenska i rangordning. Författaren Kerstin Tuomas-Larsson berättar:
De hade tydligt ett behov av att vilja lyfta sig själv, vilket i själva verket kanske inte är uttryck för något annat än bristande självkänsla. Som kvinna vill man duga och om inte annat så genom arbete och försöka på så sätt att prestera ett värde i andras ögon. Att då förknippas med ett språk som inte dög och en kultur som inte var lika fin, var tankar och känslor som påverkade den egna självbilden negativt.
88
Konsekvensen blev utanförskap, kunskapsluckor och skuldbeläggande
Flera intervjupersoner berättar om hur de generationer som inte fått lära sig modersmålet har upplevt ett utanförskap och en brist på samhörighet i relation till familjen och minoritetsgruppen. Bristande överföring av meänkieli har även medfört att yngre generationer fått betydande kunskapsluckor om sin egen historia och sitt kulturarv enligt ett antal intervjupersoner. Flera intervjupersoner som inte fått lära sig meänkieli upplever ilska, sorg, otillräcklighet, skam eller skuld över att inte kunna språket. Vissa uttrycker även att språket har stulits från dem.89 En man född på 1980-talet berättar om detta.
[Intervjupersonen] kan känna en viss skuld över att vara den första generationen som är försvenskad, att ”det är här det slutar”, som han säger. … Han beskriver det som: ”En stor utdragen sorgeprocess, som länkar till att någonting som funnit så länge är brutet i mig – att jag är punkten där det bryts”. … ”Det skapar mycket problem i dag. Försvenskningen är inte något som är dött och avslutat … det är någonting vi måste hantera, som jag måste hantera nästa vecka. Det är inte slut”.
90
Några intervjupersoner berättar att bristen på överföring av meänkieli har lett till konflikter inom familjen och diskussioner om skuldbeläggande av äldre generationer som inte fört språket vidare och av
87 Haparanda kommun, Karl Gustav skolarkiv, skolstyrelsens protokoll, bilagor och diverse handlingar 1954 och 1954. 88 Intervju 168. 89 Intervju 26, 27, 34, 60, 62, 64, 66, 72, 79, 92, 99, 108, 114, 138, 149. 90 Intervju 69.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
287
yngre generationer som inte lärt sig.91 En kvinna född på 1940-talet berättar att hon inte förde språket vidare på grund av rädsla för att barnen skulle bli halvspråkiga och eftersom hon själv ”fått på pälsen” under uppväxten för att hon talat meänkieli.
[Hon] berättar att hon inte lärt sina barn meänkieli och att det är något som hon ser som ett stort misstag. … [Hon] berättar att hennes son varit mycket irriterad på henne för att hon inte lärt honom språket. [Hon] säger att hennes son sagt åt henne att hon begått ett stort fel och att [hon] erkänt åt honom att det har hon gjort men att hon inte förstod bättre.
92
Det framkommer i intervjuerna att många känner skam och skuld över att inte ha lärt ut språket till sina barn. En intervjuperson född på 1940-talet uttrycker att han nu i efterhand känner sig lurad av idéerna att barnen endast skulle lära sig svenska.93
Ett antal av intervjupersonerna som tillhör den generation som inte fått lära sig meänkieli under uppväxten berättar även om nutida svårigheter med att föra vidare minoritetens språk och kulturarv till sina egna barn. Flera vittnar om svårigheter med att föra vidare ett språk de inte själva fullt ut behärskar och om den nutida skolans bristande uppfyllelse av deras barns rättigheter till undervisning på minoritetsspråket.94 Även bland intervjupersoner i den äldre generationen, som tidigare inte fört språket vidare under de egna barnens uppväxt, finns i dag ett nyvaknat intresse för att lära barnen och barnbarnen meänkieli.95
6.1.7 Revitalisering av språk och kultur
Återtagen stolthet över språket
Flera intervjupersoner, både äldre och yngre, berättar att meänkieli och minoritetskulturen fått en märkbar statushöjning under de senaste två årtiondena. Den rörelse inom kultur och media som har synliggjort meänkieli och bidragit till att meänkieli används i olika fora har haft en viktig roll.96 Intervjupersoner beskriver hur de börjat känna sig stolta över språket, att hämningar att tala meänkieli lossnar
91 Intervju 1, 50, 91, 99. 92 Intervju 82. 93 Intervju 37. 94 Intervju 12, 13, 61, 64, 69, 76, 83, 104 132, 150, 154, 161. 95 Intervju 88, 136. 96 Hyltenstam och Salö, s. 49 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
288
och att språket inte ses som fult i samma utsträckning som förr.97 Flera berättar även om hur de själva eller bekanta har börjat återta språket och att viljan att lära sig meänkieli märkbart ökar.98 En kvinna född på 1980-talet berättar om detta.
[Intervjupersonen] upplever att det i hennes släkt skett en förändring gällande hur man ser på både den egna kulturen och det egna språket och att det för henne känns helt fantastiskt. [Hon] förklarar att hon i dag kan se att de är stolta över språket och att de tycker att det är bra att kunna flera språk. [Hon] berättar att hennes morbror har den tornedalska flaggan på sin gård och att det hos honom vittnar om en stolthet över kulturen som [hon] tror inte fanns där för 20 år sedan.
99
Flera intervjupersoner berättar att språkets och kulturens ökade synlighet i litteratur, teater och musik har haft avgörande betydelse för statushöjningen. En kvinna född på 1950-talet berättar:
Jag tänker på första gången jag kände mig lite stolt över att jag var från Tornedalen. Det är heller inte så länge sedan. Det var när jag kom hem till någon person, jag jobbade i hemsjukvård då, som höll på och läste Mikael Niemis bok, Populärmusik från Vittula, som hade kommit ut då. … Hon var helt fascinerad över den, hela boken egentligen. Jag var så glad, det var så skönt. Jag var så glad att han hade skrivit det där.
100
Vissa intervjupersoner berättar även att ökad synlighet i högre utbildning och ett växande utbud av kurser i språket har haft positiv påverkan på statusen för språket, kulturen och minoritetsgruppen.101
Betydelsen av språkets synlighet i det offentliga för revitaliseringen tas även upp i Leena Huss forskarrapport. Språkets synlighet i officiella sammanhang, t.ex. på skyltar eller i kulturlivet, kan ge språkets talare och språkets potentiella talare en känsla av att det är mer legitimt än tidigare att använda språket i samhället. Även om staten har en viktig roll i att främja språkanvändningen genom lagstiftning och annat, är det talarnas egen attityd till språket som är avgörande för om ett språk ska överleva.102
97 Intervju 46, 66, 68, 72, 77, 98, 111, 113, 152. 98 Intervju 12, 79, 118. 99 Intervju 104. 100 Intervju 46, se även intervju 95, 104, 113, 152, 141. 101 Intervju 111, 114. 102 Huss, s. 18, 21 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
289
Motstånd och hinder på vägen mot revitalisering
Flera intervjupersoner menar samtidigt att revitaliseringen och återtagandet av språk och kultur fortsatt möter motstånd och hinder. Ett antal intervjupersoner berättar att de regelbundet möts av ifrågasättande från det omgivande samhället rörande värdet i minoritetskulturen och språket.103 Vissa berättar om upplevelser av hot och risk för social utfrysning i lokalsamhällen som följd av att de organiserat sig för språket och kulturen. Andra berättar om hur de mött ifrågasättande och motstånd från myndigheter och kommunpolitiker i minoritetsområdet när de drivit projekt för att revitalisera språk och kultur eller när de försökt utnyttja rätten till modersmålsundervisning för sina barn.104
Flera intervjupersoner berättar att de vid olika tillfällen försökt återta modersmålet genom studier i vuxen ålder. Ett antal vittnar dock om att de mött praktiska svårigheter då utbildningsutbudet varit begränsat, att de utbildningar som erbjudits inte skett i deras hemområde eller under tider som inte gått att kombinera med deras övriga livspussel.105
Forskningssammanställningen av Leena Huss visar även att återtagandet av ett minoritetsspråk som tidigare nedvärderats delvis innebär andra utmaningar jämfört med att lära sig ett nytt språk med högre status, såsom franska eller tyska.106 Ofta ställs de som ska lära sig språket inför olika former av ”språkspärrar”, något som även flera intervjupersoner vittnar om. Vissa berättar att de kan uppleva högre krav att kunna språket felfritt från början eftersom de haft språket kring sig hela livet, något som skapar hinder att börja tala.107
Andra berättar om hur upplevelsen av att inte ha blivit inkluderade i språkgemenskapen under uppväxten lett till att de distanserat sig från språket och identiteten, en distansering som sedan behöver överbryggas vid språkåtertagande i vuxen ålder. En kvinna född på 1980-talet berättar om detta.
När [intervjupersonen] var barn ”stängde hon öronen” när hennes föräldrar och hennes pappas syskon talade meänkieli. Som vuxen upplever hon att hon aktivt måste försöka ”slå på” öronen när hon hör meänkieli
103 Intervju 13, 76, 99, 136, 161. 104 Intervju 12, 13, 76, 81, 99, 132, 139. 105 Intervju 46, 79, 104, 114. 106 Huss, s. 22 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 107 Intervju. 12, 83, 98, 114.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
290
talas. Hon måste medvetet tänka att hon ska ”lyssna på orden” när meänkieli talas i omgivningen.
108
Vissa intervjupersoner berättar även att de bland äldre familjemedlemmar eller vissa i minoriteten upplevt ett motstånd mot att återta språket och kulturen. En man född på 1950-talet berättar att när fler började benämna språket meänkieli på 1980-talet fick språket en renässans.
[Intervjupersonen] berättar att tidning METavisi startades] och att det började talas om meänkieli i samhället. Så minns han hur hans moster en gång sa att: ”Nå måste man dra upp det där nu igen. Nu är vi ju svenskar, nu ska vi prata svenska och inte hålla på med det där fula språket”. [Intervjupersonen] tror att hon tyckte så för att hon varit en av dem som blivit bestraffad för att hon pratat meänkieli som barn. [Han] säger att det säkerligen väckte smärtsamma minnen och rev upp sår från en tid då de äldre själva inte fick tala sitt språk.
109
En man född på 1940-talet som själv upplevt bestraffningar och språkförbud i arbetsstuga och skola berättar:
Det är först under de senaste fem åren som vi börjar vakna till liv och börjar upprätta vår stolthet. … [Intervjupersonen] tror dock att tornedalingarna själva har ”en del i skulden” för de bristfälliga kunskaperna om Tornedalen. [Han] beskriver den tornedalska mentaliteten som ”ei se kannatte” [sv. det lönar sig inte]. [Han] tror dock att anledningen till den mentaliteten kan sökas i att tornedalingarna varit undertryckta.
110
Ökande tillgång till kulturarv och förbättrade arbetsmöjligheter
Flera intervjupersoner berättar om positiva konsekvenser som följt av ökad synlighet av minoriteten och att minoriteten själv börjat uppvärdera och återta språket. Intervjupersoner upplever sig ha fått bättre tillgång till sitt kulturarv, att de har en ny stolthet över sitt ursprung och att relationer inom familjer i vissa fall fördjupats genom språkåtertagande.111
Vissa berättar även att ökade kunskaper i modersmålet lett till förbättrade arbetsmöjligheter inom exempelvis vårdyrken och på den finska arbetsmarknaden.112 En man född på 1960-talet berättar
108 Intervju 79, se även intervju 99, 114, 137. 109 Intervju 133, se även intervju 64, 76, 104. 110 Intervju 77. 111 Intervju 9, 72, 95, 104, 106, 108, 111, 114, 117, 133. 112 Intervju 68, 79, 152.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
291
att han som vuxen lärde sig meänkieli och besökte en kulturfestival i Pajala i början av 2000-talet där meänkielitalande författare och musiker framträdde:
Det var en enorm kulturell vändning och efter det har alla gått rakryggade och utforskat kulturen. Jag njuter ju nu eftersom jag kan ju som finska mer eftersom jag bor i [ort vid finska gränsen]. Men jag förstår ju allt och det är ju den här humorn och allting och jag tänker ju alltid på alla fastrar och farbröder och alla skämt de haft. Jag förstår verkligen när de säger att: ”Det går inte att översätta”.
113
6.2 Assimileringens konsekvenser för identiteten
6.2.1 Olika begrepp används inom minoriteten för den egna gruppen
Intervjupersonerna använder ett flertal olika ord för att benämna sig själva och minoritetsgruppen. Ett antal intervjupersoner berättar att det inte förekommit några exakta definitioner av vem som kallats vad inom minoritetsområdet och att vissa intervjupersoner uttrycker en ovilja att kategorisera människor i olika grupper.114 Den vanligast förekommande självbenämningen i intervjuerna är tornedaling. Många av intervjupersonerna som bor i, eller har sitt ursprung i, nuvarande Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner kallar sig själva tornedalingar. Benämningen tornedaling används dock även av vissa från Kiruna och Gällivare kommuner.115
Benämningen lantalainen används huvudsakligen av intervjupersoner som bor i, eller har sitt ursprung i nuvarande Kiruna och Gällivare kommuner.116 Flera intervjupersoner identifierar sig med alla benämningarna och ser orden som olika uttryck för samma grupp.117
Självbenämningen kvän används av ett antal intervjupersoner från Kiruna, Gällivare och Pajala kommuner. Många av de intervjupersoner som benämner sig som kvän kallar sig även lantalainen.118 Ett antal av intervjupersonerna berättar att de använder olika benämningar beroende på sammanhanget och vem de pratar med.119 En kvinna född på 1980-talet berättar om detta.
113 Intervju 113. 114 Intervju 49, 51, 59, 78. 115 Intervju 19, 23, 34, 36, 64, 73, 90, 103. 116 Intervju 10, 14, 24, 47, 51, 52, 69, 107, 126. 117 Intervju 13, 18, 59, 101, 149, 161. 118 Intervju 12, 13, 29, 50, 53, 59, 80, 88, 120, 122. 119 Intervju 71, 69.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
292
[Intervjupersonen] identifierar sig som tornedaling, kvän och lantalainen. Hon ser kvän som ett samlingsbegrepp. … I Kiruna ställs identitetsbegreppen mot andra saker, det tolkas in mer i begreppen. [Hon] upplever att rätten till självidentifikation inte är lika självklar som för andra grupper. Hon känner sig inte bekväm att i alla lägen säga att hon identifierar sig som alla identitetsbegrepp för minoriteten. Begreppen är situationsbundna.
120
Flera av intervjupersonerna berättar att de har en blandad familjebakgrund och även identifierar sig som same eller ”lappalainen” (sv. lapp).121 En kvinna född på 1960-talet berättar om sin erfarenhet av att vara både lantalainen och same.
[Intervjupersonen] säger att hon även kan se det som att assimileringspolitiken förstärkt den samiska identiteten hos hennes egna barn för att samerna på något sätt varit en förebild för dem genom att det var många samer i samhället som orkade kämpa emot staten och på så sätt lyckades behålla sin kultur och sitt språk trots allt. [Hon] säger att lantalaiset rent generellt hade svårare att behålla det finska språket genom assimileringsprocessen.
122
Flera av intervjupersonerna framhåller att de utöver minoritetsidentiteten även betraktar sig själva som svenskar.123 En kvinna född på 1950-talet säger dock att det kan upplevas som att man måste identifiera sig som svensk:
Alla känner ju här att de måste vara svenskar, att vi är svenskar, men identitetsmässa är vi ju inte svenskar. Vi är ju finnar, samer.
124
6.2.2 Avsaknad av samhörighet och sämre psykiskt mående
Avsaknad av samhörighet
Flera intervjupersoner berättar att de upplevt en förlust av samhörighet inom minoritetsgruppen. Vissa ger uttryck för det på individnivå, exempelvis att de själva inte känner sig som fullvärdiga medlemmar inom minoriteten till följd av kultur- och språkförlust.125
Andra intervjupersoner berättar om förlust av identitet på en kollektiv nivå, exempelvis genom att personer inom minoriteten inte
120 Intervju 13. 121 Intervju 15, 53, 69, 71, 82, 83, 113. 122 Intervju 107. 123 Intervju 18, 33, 45, 78, 104, 108, 111, 139. 124 Intervju 62, se även intervju 134. 125 Intervju 13, 19, 31, 79, 87, 90, 107, 109, 114.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
293
länge känner varandra inom gruppen eller att minoritetsgruppen blivit osynliggjord i relation till det omgivande samhället.
En kvinna född på 1970-talet berättar att försvenskningen av minoriteten har osynliggjort identiteten för yngre generationer genom att många har försvenskade efternamn och att det inte hörs längre på deras språk. Det tornedalska arvet har på så sätt blivit osynligt hos den yngre generationen.126
Några intervjupersoner lyfter fram diskussionen om vem som får identifiera sig med gruppen och har uttryckt en ”osäkerhet” ifall de kan säga att de är tornedaling, kvän eller lantalainen. En kvinna född på 1930-talet berättar att hon är tornedaling men har blivit ifrågasatt om hon egentligen är en ”riktig” tornedaling. I skolan hade hon en lärare som sa att de egentligen inte riktigt är tornedalingar, utan också ”malmfältare”, eftersom de bor i Kiruna kommun.127
Vissa intervjupersoner, särskilt lantalaiset, upplever fortsatt att minoritetsgruppens existensberättigande ifrågasätts av det omgivande samhället och staten.128
Identitet kopplad till upplevelser av skam
Många intervjupersoner kopplar samman nedvärderingen av meänkieli med en nedvärdering av minoritetspersoner och gruppen som kollektiv.129 En man född på 1940-talet tror att följden av nedvärderingen är att många inte orkat stå upp för sin minoritetsidentitet:
Intervjuare: Tror du att det finns någon historisk förklaring till varför man inte hävdat sin historia och sin bakgrund? Ja, man är kuvad på något vis. Det börjar väl med barnen i skolan där de inte fick prata sitt språk. Det är ju kuvning det också. [Intervjupersonen] minns [skol]inspektören från [ort i Pajala kommun] som åkte runt i hela Tornedalen och predikade att vi är svenskar och vi ska prata svenska. Det kanske är något som fortsätter till vuxen ålder, kuvningen som man upplevt som barn.
130
126 Intervju 117, se även intervju 10, 30, 36, 87, 109, 110. 127 Intervju 60, se även intervju 117. 128 Intervju 11, 13, 122. 129 Intervju 11, 12, 13, 23, 34, 38, 47, 55, 102, 103, 104, 105, 113, 118, 120, 121, 122, 126, 133, 134, 135, 136, 139. 130 Intervju 29.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
294
Flera intervjupersoner berättar att de själva eller närstående tidigare sammankopplat sin minoritetsidentitet med upplevelser av skam. En man född på 1980-talet berättar om hur han under uppväxten var tacksam när hans tornedalska identitet doldes.
[Intervjupersonen] säger att hans pappa var assimilerad och pratade svenska och att [intervjupersonen] kunde känna stolthet över det medan han kunde skämmas över att hans mamma pratade finska. [Han] berättar att han kunde säga ”men prata svenska med mig när vi är ute bland folk” till sin mamma. [Han] säger att han på olika sätt försökte tala om för henne att han inte ville att omgivningen skulle höra att hon pratade finska.
131
Avsaknad av kunskap i meänkieli och upplevelser av utanförskap
Kunskap i meänkieli har en central roll i minoritetens identitet. Samtidigt är språket inte alltid avgörande. Många identifierar sig med minoriteten även om de inte behärskar meänkieli. Uppfattningarna om detta skiljer sig dock åt inom minoriteten.132 Samtidigt som den upplevda nedvärderingen av minoritetsspråket ledde till att vissa tog avstånd från minoritetsgruppen berättar flera intervjupersoner att deras avsaknad av kunnande i meänkieli är en starkt bidragande orsak till att de i dag inte upplever sig som fullvärdiga medlemmar av gruppen.133En kvinna född på 1980-talet och uppvuxen i en huvudsakligen meänkielitalande miljö berättar om detta.
[Intervjupersonen] säger att hon kunde känna sig utanför sammanhållningen i byn och att det inte bara hade att göra med att hon inte kunde meänkieli utan att hon även alltid känt att hon kommer att flytta från bygden när hon blir vuxen. [Hon] säger att man såg det som att man levde i en utflyttningsbygd med en finsk kultur som hade låg status i samhället samt att det ansågs omodernt. [Hon] tror ändå att de känslorna hade kunnat motverkas om man lärt sig språket och kunnat på så sätt känna någon slags samhörighet med omgivningen. 134
I forskningssammanställningen av Hyltenstam och Salö redogörs för olika studier som visar på språkets betydelse för en minoritets identitet. Forskning om värdering och självuppfattningar bland minoriteten visar att meänkieli måste betraktas som ett viktigt element i
131 Intervju 108, se även intervju 34, 38, 55, 149. 132 Hyltenstam och Salö, s. 107, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 133 Intervju 59, 67, 72, 77, 104. 134 Intervju 114.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
295
minoritetens identitet. Detta trots att endast ett fåtal av de ungdomar som deltog i studien uppgav sig använda meänkieli.135
Uppsplittring av sysselsättningar och näringar
En annan bidragande orsak till avsaknaden av samhörighet kan vara uppsplittringen av traditionella sysselsättningar och näringar. Från att tidigare ha bedrivit småskaliga jordbruksnäringar där kommunikationen var på meänkieli övergick minoriteten från 1950-talet till att i större utsträckning vara offentligt anställda, verksamma inom skogsbruket eller egenföretagare. Det innebar även att det ställdes högre krav på kunskaper i svenska, vilket var en viktig faktor i det successiva stärkandet av svenskan och försvagningen av finskans roll.136
Tystnadskultur och sämre psykiskt mående
Flera intervjupersoner vittnar om en tystnadskultur kring det egna kulturarvet. Intervjupersonerna berättar att minoritetens och släktens egen historia många gånger inte förts vidare till yngre generationer. En kvinna född på 1950-talet berättar om detta.
[Intervjupersonen] beskriver det som att hennes generation fått uppleva ”sviterna” eller ”vågskvalp” av det som hennes föräldrars generation upplevde. Hon menar att det obehagliga som man fick uppleva tystades ner, och att det fanns en ”tystnadskultur”. [Hon] säger att hennes man vet väldigt lite om sina mor- och farföräldrars släkt på grund av denna tystnadskultur. ”Det var obehagligt säkert också många gånger, och man lägger locket på i stället”, säger hon. 137
Enligt ett antal intervjupersoner är en bidragande orsak till tystnaden om den egna gruppen att dess historia inte fått ta plats i forskning och undervisning, inte heller inom det ursprungliga minoritetsområdet. En kvinna född på 1980-talet berättar om sin upplevelse i skolan:
Vi pratade om Australiens urinvånare och om urinvånare i Amerika, men ingenting om vårat eget land – ingenting om samerna, ingenting om tornedalingarna.
135 Hyltenstam och Salö, s. 87 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 136 Elenius, (b), s. 92 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 137 Intervju 59, se även intervju 16, 26, 34, 69, 105, 108, 110, 111, 118, 121, 125, 152.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
296
Intervjuare: Vad var anledningen till det? [Intervjupersonen] tror att det kan bero på dålig självkänsla, att ens egen historia inte upplevs som viktig. … Hon minns att det i läroböckerna i skolan inte fanns någonting om Tornedalen eller samerna. ”Det var ju bara ett blankt papper”.
138
Ett antal intervjupersoner sammankopplar nedvärderingen av identiteten eller förlusten av samhörighet i gruppen med ett sämre psykiskt mående bland minoritetspersoner.139
I forskning om konsekvenserna av språkförlust framkommer att sorgen och tystnaden kring ett förlorat språk i många fall gått vidare till barnen och barnbarnen och att det kan orsaka kommunikationssvårigheter mellan generationerna.140 Det finns studier som visar att förlust av språk, kultur och identitet kan leda till ohälsa även om området fortfarande är relativt outforskat. Det finns exempelvis forskning som visar att språk- och kulturförlust kan leda till generationsövergripande trauman. Det finns även studier som pekar på att språkbevarande insatser kan förväntas bidra till bättre hälsa och välbefinnande. Som exempel nämns skyltar på minoritetsspråket som är symboliskt viktigt för att signalera att språket och dess talare hör till en plats. Skyltning på ett minoritetsspråk kan således vara en god investering för folkhälsan.141 Det finns med andra ord fog för att anta att minoritetens ställning i samhället påverkat deras hälsa och välbefinnande.142
6.2.3 Namnbyten
En framträdande identitetsmarkör som diskuteras i många intervjuer är frågan om namn och byten till svenskklingande namn. Många av intervjupersonerna berättar att namnbyten, särskilt av efternamn, var vanligt förekommande under 1900-talet.
Byten till svenskklingande efternamn gjordes både av personer inom minoriteten som flyttat till södra Sverige och av de som stannade kvar i det ursprungliga minoritetsområdet.143 Flera av dem som
138 Intervju 72, se även intervju 14, 103, 104, 122. 139 Intervju 34, 77, 107, 109, 140. 140 Huss, s. 15 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 141 Huss, s. 35 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 142 Huss, s. 34 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 143 Intervju 30, 36, 38, 50, 60, 77, 100.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
297
behöll sina ursprungliga efternamn berättar att namnbytestrenden var så stark att det krävdes ett aktivt motstånd för att inte byta namn.144
En enkätstudie om försvenskningen av efternamn i Pajala-trakten på 1900-talet visar att det var vanligast förekommande att försvenska sitt efternamn under 1940–1960-talen. Den vanligaste orsaken som de tillfrågade uppgav var att det fanns flera likadana efternamn i byn. En annan orsak var att myndigheterna hade svårigheter med det finska efternamnet. Ett mindre antal personer uppgav att det berodde på att det svenska namnet ansågs ”finare” än det finska efternamnet. Studien visar också på att det var vanligt förekommande, oavsett orsak, att byta från ett finskt eller tornedalskt till ett svenskklingande namn.145Författaren menar att svaret tyder på att svenska språket hade högre status och att perioden 1940–1960 var en tid då man utövade hårda påtryckningar mot finsktalande vilket bidrog till att finska språkets ställning blev ännu sämre.146
Svenskklingande namn finare
Flera intervjupersoner vittnar om att namnbyten gjordes eftersom finskklingande namn ansågs mindre värda, skambelagda och fula jämfört med svenska. En kvinna född på 1950-talet som är uppvuxen utanför minoritetsområdet berättar hur hennes familjemedlemmar blev kallade öknamn på grund av sitt tornedalska efternamn och hur hon själv blev retad och nedvärderad av lärare och andra elever under skoltiden:
Så vägrade pappa byta efternamn som alla andra gjorde. Jag var tvungen att fortsätta heta [tornedalskt efternamn]. Det var en pina. Speciellt när jag började högstadiet, det var fruktansvärt. Vartenda upprop när de bara satt och skratta och fnissa och titta på mig. 147
En man född på 1950-talet berättar om hur han i tioårsåldern funderade på att flytta söderut och känt att han då inte skulle kunna behålla sitt tornedalska efternamn.
[Intervjupersonen] berättar att han då kommit på en lösning. Han kunde byta ut en bokstav i namnet så att det blev [svenskt efternamn] i stället för [tornedalskt efternamn]. [Intervjupersonen] säger att han tänkt att
144 Intervju 22, 46, 56, 78, 92, 123. 145 Sandström 1991, Om försvenskningen av efternamn i Pajalatrakten på 1900-talet och dess
orsaker, s. 148 f.
146 Sandström, s. 150. 147 Intervju 46, se även intervju 9, 30, 38, 49, 61, 66.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
298
han på så sätt behåller lite av sina rötter samtidigt som han kan känna sig som en ”riktig svensk”. [Han] reflekterar över detta och säger att: ”Vad var det som fick en 10-åring att tänka på detta sätt?” [Han] menar att det måste ha varit att man redan som 10-åring måste ha känt ett slags mindervärdeskomplex mot övriga Sverige.
148
Lars Elenius forskning visar på en tydlig trend bland intervjupersonerna från två skolor i minoritetsområdet att det var i huvudsakligen kvinnor som bytte efternamn från meänkieli till ett svenskklingande efternamn.149
Praktiska orsaker
Vissa intervjupersoner berättar att namn försvenskades för att blidka myndigheter och majoritetssamhället, som inte kunde uttala finskklingande namn.150 Andra berättar att en pådrivande orsak till namnbyten var att många i byarna hade samma efternamn, något som skapade praktiska problem med postutdelning och liknande. De som bytte efternamn av praktiska orsaker ändrade dock i regel till svenska namn eftersom namn på meänkieli ansågs fult.151
Ofrivilligt byte av namn
Några intervjupersoner berättar även om hur svensktalande präster under 1900-talet ändrat bekantas och familjemedlemmars finskklingande namn till svenska namn i kyrkböckerna mot deras vilja.152
Fryky Sekast
Olika personer har vid flera kaffemöten återberättat en händelse från slutet av 1800-talet som berör ofrivillig namngivning som ett resultat av språkförbistring. Berättelsen som kan upplevas anekdotisk har dock hänt i verkligheten. Den är ett exempel på den ojämna maktställning
148 Intervju 85. 149 Elenius (b), s. 103 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 150 Intervju 60, 100, 102, 152. 151 Intervju 30, 66. 152 Intervju 43, 92, 97.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
299
som minoriteten konfronterades med när präster, som inte talade minoritetens språk, hanterade myndighetsutövning.
Berättelsen handlar om ett barn som föddes 1897 och som hade nöddöpts av barnmorskan (kallad Fröökynä, sv. fröken). När barnet skulle skrivas in i kyrkan frågade prästen vad barnet skulle heta. Mamman som inte förstod svenska antog att prästen ville veta vem som hade döpt pojken och svarade: ”Fröökynä se kasto” (sv. Det var fröken som döpte). Prästen uppfattade att pojken skulle heta ”Fryyki Sekast” och under det namnet skrevs han in i doplängden. Mannen, Fryky Sekasti Waara, gick bort i Pajala 1949.153
Konsekvenser för sammanhållningen
Ett antal intervjupersoner berättar om hur försvenskningen av efternamn lett till konflikter inom familjer. De som accepterat försvenskning och de som önskat behålla de ursprungliga namnen har ställts mot varandra. Vissa upplever att försvenskningen av släktnamnet förstärkt identitetsförlusten för minoriteten som kollektiv. Något som bl.a. märks genom att minoritetspersoner har svårt att känna igen varandra som del av gruppen efter namnbyten.154
En man född på 1920-talet berättar om hur tagandet av svenska efternamn påverkade sammanhållningen under en boendetid i Kiruna.
[Intervjupersonen] säger att det märktes om det var ett påhittat namn och i Kiruna brukade folk fråga: ”Vad heter du egentligen? Vad är ditt riktiga namn?” Eftersom det inte gick att lokalisera dem efter det tagna namnet. När de fick reda på det finska namnet kunde de säga vilken by de kom ifrån. 155
Återtagande av ursprungliga släktnamn
Flera intervjupersoner berättar att trenden vänt under det senaste årtiondet och att många nu återtar sina ursprungliga släktnamn efter att nedvärderingen av språket och gruppen börjat avta och stoltheten över ursprunget stärkts.156
153 Muonionalusta församling, död- och begravningsboken. METavisi 1984/3–4. 154 Intervju 92, 107, 125, 135. 155 Intervju 36. 156 Intervju 77, 101, 102, 135, 152.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
300
I samtalen om namnbyten återberättar ett antal intervjupersoner ett talesätt som blev populärt för att stärka de som önskade behålla sina ursprungliga familjenamn i stället för att försvenska: Ei nimi pillaa miestä, mutta mies saattaa pilata nimen (sv. Det är inte namnet som förstör mannen, om inte mannen förstör namnet).157
6.2.4 Minoriteten mellan två majoriteter
Många av intervjupersonerna berättar om hur gemenskapen med Finland, särskilt finska Tornedalen, är en viktig del av identiteten för många i minoritetsgruppen.158 Samtidigt berättar flera intervjupersoner om hur minoritetens språk och identitet i många fall kommit i kläm mellan de svenska och finska majoritetssamhällena. En man född på 1970-talet berättar om hur det var under hans uppväxt:
Det rådde ett motsatsförhållande mellan det finska och svenska. Man var antingen ”finne” eller ”svensk”. Något däremellan existerade liksom inte.
159
Även i den intervjustudie som Elenius genomfört framgår att det har funnits en kluvenhet till Finland och det finska.160 Vissa berättar om upplevelser av främlingskap eller utanförskap, att de varken hör hemma i nutida Sverige eller Finland.161 En man född på 1950-talet berättar om detta.
När [intervjupersonen] var 18–19 år gammal åkte han ner till Stockholm för att söka arbete, och blev då kallad för ”finndjävel” på grund av brytningen. Om man åkte till Finland blev man i stället kallad ”hurri” [sv. svenskdjävel].
162
I en intervjuundersökning som redovisas i Hyltenstams och Salös forskarrapport framkommer att minoritetens identitet inte nödvändigtvis behöver stå i motsatsförhållande till att samtidigt känna sig svensk.163
157 Intervju 101, 152. 158 Intervju 5, 26, 100, 102, 103, 105, 106, 107, 108, 111, 113, 148, 150, 151, 158. 159 Intervju 39, se även intervju 33, 143. 160 Elenius, (b), s. 105 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 161 Intervju 26, 33, 140, 142. 162 Intervju 38. 163 Hyltenstam och Salö, s. 86 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
301
Meänkieli inte ”riktig” finska
Många intervjupersoner berättar att de återkommande fått höra att meänkieli inte är ”riktig” finska jämfört med den nutida riksfinskan. Synen på meänkieli som ett felaktigt och ett mindre värt språk jämfört med riksfinskan har även internaliserats hos många minoritetspersoner enligt ett antal intervjupersoner.164 En kvinna född på 1990talet berättar om äldre släktingars syn på meänkieli och riksfinska.
Hennes morfar har sagt att han bara kan meänkieli och inte ”riktig” finska när han pratar med [hennes] farföräldrar som bor på finska sidan. ”Vi kan ju bara det här meänkieli här”, har morfaderns sagt ibland.
165
En man född på 1970-talet berättar att han växte upp i ett meänkielitalande hem men övergick till att lära sig finska eftersom det inte var tal om att det var två skilda språk. Att lära sig finska blev hans start till att återta sitt språk, meänkieli, när han insåg att även han har ett språk som hör till hans släkt och hans kultur, men det är inte finska utan meänkieli.166
Skillnader i språken och upplevd hierarki
Vissa intervjupersoner berättar att de mottagits väl i Finland som meänkielitalande.167 Vissa intervjupersoner berättar att även finska Tornedalen genomgått ett språkskifte under 1900-talet, från ett meänkieli-liknande språkbruk till ett alltmer riksfinskt språk, något som påverkat samhörigheten över gränsen.168 När undervisning i finska åter tilläts i minoritetsområdet på svenska sidan i mitten på 1900-talet erbjöds hemspråksundervisning under lång tid endast i riksfinska, ett språk som flera intervjupersoner menar var ett annat språk än deras modersmål.169
En kvinna född på 1970-talet berättar att de olika språken i minoritetsområdet tycks ha bildat en språklig och identitetsmässig hierarki.
164 Intervju 16, 19, 33, 35, 72, 74, 108, 139, 152. 165 Intervju 33. 166 Intervju 39. 167 Intervju 27, 85. 168 Intervju 36, 80. 169 Intervju 26, 92, 139.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
302
[Intervjupersonen] säger att hon alltid upplevt att det i Haparanda är ”lite finare att vara finsk än att vara tornedaling”, lite finare att vara finsktalande tornedaling än meänkielitalande tornedaling samt att ”det är lite bättre att vara svensk”.
170
6.3 Osynliggörande, nedvärdering och negativ särbehandling
6.3.1 Allmänhetens bristande kunskap och osynliggörande
En vanligt återkommande upplevelse bland intervjupersonerna är att det svenska majoritetssamhället och staten har mycket begränsad kunskap om minoriteten, och dess historia.171 Vissa berättar även att de upplever ett ointresse att lära sig om minoriteten inom majoritetssamhället,172 medan andra upplever ett nyfiket bemötande, dock med utgångspunkt i bristande kunskap om minoriteten.173 En kvinna född på 1950-talet i minoritetsområdet, nu boende i Stockholmsområdet, berättar.
Hon upplever att människor i södra Sverige vet väldigt lite om den tornedalska befolkningen och geografin. [Hon] säger att det inte är så konstigt med tanke på hur lite hon själv fick lära sig i skolan om Tornedalens och Norrbottens historia över lag. [Hon] berättar att hon kan mer om floran och faunan i södra Sverige och älvarna i Halland än om de växter och vattendrag som finns i Tornedalen.
174
Många intervjupersoner återkommer till att minoriteten osynliggjorts och fortsatt osynliggörs i undervisningen i skolan, något som de tror bidrar till majoritetssamhället okunskap.175 Även forskningen bekräftar att minoritetens kultur, erfarenheter och kunskap har varit osynliggjord inte bara i skolan utan även i samhället i stort.176
Flera intervjupersoner upplever även att minoriteten är osynliggjord i nuvarande svensk historieskrivning, att det fortsatt bedrivs för lite forskning om minoriteten och att delar av nuvarande historieforskning fortsätter att osynliggöra minoriteten i dess traditionella områden. Detta är särskilt framträdande bland de intervjupersoner
170 Intervju 94. 171 Intervju 30, 38, 61, 77, 95, 103, 133, 139. 172 Intervju 34, 69, 104. 173 Intervju 77, 103. 174 Intervju 95. 175 Intervju 72, 75, 103, 104, 118. 176 Hyltenstam och Salö, s. 80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
303
som identifierar sig som lantalaiset.177 Intervjupersoner berättar att effekter av den bristande historiska forskningen är att minoritetsgruppens existens och legitimitet återkommande ifrågasätts av personer i det omgivande samhället.178
6.3.2 Osynliggörande i förhållande till den samiska minoriteten
Flera intervjupersoner, särskilt lantalaiset och kväner men även vissa tornedalingar, berättar att de upplever sin grupp som osynliggjord i förhållande till den samiska minoriteten och historieskrivningen.179Detta tar sig olika uttryck. Vissa upplever att myndigheter, museer och forskning lyfter fram det samiska samtidigt som det meänkielitalande utelämnas ur berättelsen om minoritetsområdet. Andra upplever att kulturuttryck som förekommit inom båda minoriteterna tenderar att klassas som enbart samiska vid kultur- och historieskrivning. Flera intervjupersoner berättar även att de upplever att det svenska majoritetssamhället ofta känner till den samiska kulturen men är okunnig om den meänkielitalande kulturen i samma område. En kvinna född på 1960-talet, med ursprung i minoritetsområdet och boende i Stockholmsområdet berättar att när hon nämner sitt ursprung börjar kollegorna prata om samerna i stället:
Mina kollegor på jobbet säger bara ”Jaja, det är samer, det är samer”. I det stadiet känner jag att jag inte orkar. Om jag inte har jättemycket kraft att berätta om allt. 180
En man född på 1950-talet berättar om sin upplevelse av osynliggörande i förhållande till den samiska kulturen i svensk media.
[Intervjupersonen berättar att] nyligen ville man göra ett program med [honom] om hur det är att leva och hur det har varit här uppe, men man sade att man enbart skulle nämna samerna, inte kvänerna, eftersom ”det inte finns någon dokumentation”. ”Där ser man! Det är hela tiden nånting som man viftar bort: ’Ni finns inte’. Men vi måste ju finnas, eftersom vi har ett eget språk.”
181
Mer om minoritetens osynliggörande i förhållande till andra intressen och grupper finns att läsa i kapitel 8.
177 Intervju 11, 14, 88, 122. 178 Intervju 13, 87. 179 Intervju 10, 12, 30, 34, 53, 69, 71, 81, 87, 120, 133, 142, 152, 161. 180 Intervju 34. 181 Intervju 122, se även 133.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
304
6.3.3 Behov av att informera eller tystnad kring ursprung
I intervjuerna framkommer att bristande synlighet av och okunskap om minoriteten i majoritetssamhället kan få olika konsekvenser. Vissa upplever att de konstant måste informera det omgivande samhället om sitt ursprung och språk för att legitimera sig.182 Andra berättar att osynliggörandet har gjort att minoritetspersoner i stället tystnat om sitt ursprung och upplever en osäkerhet kring den egna identiteten.183
6.3.4 Upplevelser av nedvärdering
Intervjupersoner berättar att de upplevt nedvärdering av minoritetsspråket från det omgivande samhället, flera berättar att de fått höra att meänkieli inte är ett riktigt språk. Andra berättar att språket har liknats med ”ett läte” och att de även i nutid blivit tillsagda att ”i Sverige ska man tala svenska”.184 En kvinna född på 1980-talet berättar att hon nyligen kontaktade flera förskolor i kommunen för att förbättra tillgången till meänkieli.
Då möttes hon av kommentarerna från flera förskolor, allt från rektorer till lärare, att meänkieli inte är ett riktigt språk. ”Det är en attityd som måste förändras”, säger hon.
185
Flera intervjupersoner berättar även att de upplevt sig nedvärderade, trakasserade eller hånade av det svenska majoritetssamhället på grund av sitt minoritetsursprung.186 Många intervjupersoner berättar att de blivit kallade glåpord. Intervjupersoner har bl.a. kallats ”finndjävel”, ”finnpajsare”, ”gödselfinne”, ”myrtrampare”, ”byfinne”, ”lappdjävel” och ”hurri” (sv. svenskdjävel).187 Vissa berättar att de funnit nedlåtande historiska skildringar av släktingar i gamla sjukvårdsjournaler, brev från myndighetspersoner och reseskildringar från Svenska Turistföreningen. De tror att detta format synen på minoriteten.188
182 Intervju 69, 117, 139. 183 Intervju 61, 109, 110. 184 Intervju 12, 19, 39, 133, 143. 185 Intervju 13, se även 76. 186 Intervju 23, 35, 50, 55, 61, 75, 101, 141, 148. 187 Intervju 9, 10, 11, 38, 49, 55, 77, 81, 101, 137, 139, 149. 188 Intervju 87, 122, 123, 136, 140.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
305
6.3.5 Negativ särbehandling i kontakt med det offentliga
Ett antal intervjupersoner berättar om hur de eller gruppen blivit negativt särbehandlade vid möten med kyrkan och staten. Vissa har blivit diskriminerade vid utbildningar eller tjänstgöring inom myndigheter.189 En man född på 1940-talet berättar om när han gick en utbildning på en myndighet i södra Sverige.
[Svenskläraren] var förbannad över att de tre tornedalingarna [på utbildningen] ”inte kunde svenska” och hade sagt att ”det är rent förbjudet att låta som ni”. Än i dag kommer [han] ihåg lärarens agerande och kommentarer. En gång sa läraren en liknande kommentar framför rektorn och [intervjupersonen] trodde att rektorn skulle säga något men han försvarade inte pojkarna. De var alla 18-åringar och vågade inte säga emot. … dessa händelser med svenskaläraren har satt spår i [honom] än i dag.
190
En kvinna född på 1950-talet berättar som svar på frågan hur det har påverkat henne att hennes föräldrar blev bestraffade i skolan för språkets skull:
Det påverkade givetvis väldigt mycket: den här ”myndighetsskräcken”, att man skulle vara underdånig myndigheterna. Min syster brukar säga att ”Det lönar sig inte att kämpa emot. Det är staten som ger dem alla rättigheter”. Många människor resonerar på ett liknande sätt.
191
Andra berättar om hur kyrkan negativt särbehandlat dem eller bekanta genom att försvenska namn i kyrkböckerna. Det finns även intervjupersoner som hävdar att prästerna tillskrivit personer öknamn i kyrkböckerna mot deras vilja.192 Den vanligast förekommande miljön för negativ särbehandling i intervjuerna är dock skolmiljön.193
6.3.6 Skadat förtroende och mindervärdeskänsla
Intervjupersoner nämner en rad konsekvenser av nedvärdering och negativ särbehandling i relation till myndigheter och majoritetssamhället. Vissa berättar att deras förtroende för myndigheter och stat har skadats.194 Andra berättar att de ibland önskat dölja sitt ursprung i olika sammanhang, exempelvis genom namnbyten eller genom att
189 Intervju 50, 75. 190 Intervju 29. 191 Intervju 134. 192 Intervju 58, 92, 97. 193 Intervju 55, 61, 88, 101, 108, 126. 194 Intervju 14, 81, 88.
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten SOU 2023:68
306
inte tala meänkieli offentligt.195 Flera berättar även om upplevelser av mindervärde och om hur självkänslan skadats för lång tid.196 En man född på 1950-talet berättar att han diskriminerades inom ett statligt yrke på grund av sitt ursprung och dialekt på svenska.
Det har följt med honom hela yrkeslivet att man inte är jämbördig med andra. När han har varit inom [myndigheten] har han till exempel undvikit att bli intervjuad efter uppdrag, eftersom han kände att han ”talade så dåligt”.
197
6.4 Ogynnsam språk- och kunskapsutveckling samt underlägsenhet
Forskning visar att undervisning på modersmålet har positiva följder för barnets språkutveckling, kunskapsinhämtning och personliga utveckling. På motsvarande sätt har det fått negativa följder för barn att bli undervisade på ett språk som de inte förstår eller inte förstår fullt ut.
Mot den bakgrunden är det inte orimligt att dra slutsatsen att förbuden mot att använda och bli undervisad på meänkieli i skolan har varit ogynnsamma för barnens utveckling av språket. Det har även inneburit hinder för dessa barn att fullt ut kunna nyttja den egna potentialen för kunskapsinhämtning och personlig utveckling.198
Bristande språkkunskaper kan få missgynnande följder för enskilda även på andra sätt. Om en person har bristande kunskaper i ett språk som används av exempelvis myndigheter kan det innebära att personen i fråga hamnar i ett underläge. I kommissionens kartläggning har det exempelvis framkommit att det kan ha förekommit missförstånd, missnöje och i vissa fall upplevelse av rättsosäkerhet i samband med avskaffande av ströängar i enlighet med lagen (1921:378) om ströängars indragande till kronan.199
Slutligen kan det även vara ogynnsamt för samhället i stort att inte undervisa barn på deras modersmål, då det finns forskning som visar att sådan undervisning har samhällsekonomiska fördelar.200
195 Intervju 10, 49, 60, 77. 196 Intervju 9, 10, 88, 101. 197 Intervju 50. 198 Hyltenstam och Salö, s. 76 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Se även intervju 137. 199 Torp, Ströängar, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68 och SOU 1957:30, Strö-
ängar. Betänkande med förslag, s. 43.
200 Hyltenstam och Salö, s. 74 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
307
6.5 Sammanfattande analys
Försvenskningspolitiken innebar att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderades och skambelagdes. Konsekvensen blev bl.a. att meänkieli över generationer minskade i användning och blev hänvisat till att gömmas undan i familjen eller närmiljön. Efter hand fördes språket inte vidare till nästa generation annat än i begränsad utsträckning. Den kartläggning som kommissionen har genomfört visar på en tydlig trend från en generation till en annan, vilket också illustrerats i intervjupersonernas berättelser.
Generationer födda under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet var huvudsakligen finsktalande med varierande kunskaper i svenska. Generationerna födda mellan 1920 och 1950 är/var i större utsträckning kunniga i både finska och svenska. Generationerna födda från 1950-talet och framåt har däremot i växande utsträckning övergått till att vara huvudsakligen svenskspråkiga med alltmer begränsad kunskap i meänkieli. Många i den generationen har helt förlorat språket då skambeläggningen av meänkieli och den nedvärderande behandlingen av meänkielitalande personer ledde till att många föräldrar valde att inte föra språket vidare till sina barn.
Bristande kunskaper i meänkieli innebär att många har haft och har i dag svårt att föra vidare språket till sina barn. När minoriteterna slutade att överföra sitt eget språk till sina barn gick barnen också miste om en del av sitt kulturella arv och sin samhörighet med gruppen vilket många av intervjupersonerna vittnar om.
309
7 Utbildning och fostran
Kapitlet handlar om folkskolans framväxt i minoritetsområdet och intervjupersonernas erfarenhet av språklig och kulturell assimilering inom skolväsendet, främst under den första delen av 1900-talet.
Kapitlet beskriver också hur arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrevs i försvenskande syfte. Avsnittet innehåller utdrag ur intervjupersonernas berättelser från folkskolan och från att själva ha varit i arbetsstuga eller ha föräldrar eller släktingar som berättat om sådana erfarenheter. Gemensamt för folkskolan och arbetsstugorna i minoritetsområdet var att det under lång tid var förbjudet att tala minoritetsspråket.
Vidare tar kapitlet upp den roll Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek spelade i assimileringen av minoriteten genom att bedriva undervisning helt på svenska och att sprida svensk litteratur till minoritetsområdet. Här berättas också om de särskilt anordnade resorna till svensktalande bygd som barn i minoritetsområdet skickades på, samt de bygdekurser som hölls i försvenskande syfte.
Slutligen tas också några mer nutida perspektiv upp på meänkieli som nationella minoritetspåk, samt undervisningen i meänkieli från 1970-talet och framåt inom ramen för modersmålsundervisningen.
7.1 Försvenskningen i Tornedalens folkskolor från 1880- till 1960-talet
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad historisk genomgång av folkskolan i minoritetsområdet samt folkskolans roll i försvenskningsprocessen, dels en redogörelse för intervjupersonernas erfarenheter av assimilerande språkpolitik i folkskolan.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
310
7.1.1 Folkskolan i den tornedalska kontexten
Krav på svenska som undervisningsspråk i statliga folkskolor
Enligt folkskolestadgan från 1842 skulle minst en skola inrättas i varje församling i landet inom fem år. I minoritetsområdet dröjde det dock till 1853 innan den första folkskolan öppnade. Socknarna var fattiga och tyckte sig inte ha råd att bygga skolor och att anställa lärare. Många byar och gårdar saknade också vägförbindelse. I folkskolestadgan angavs inte undervisningsspråk. I minoritetsområdet skedde undervisningen inledningsvis på finska.
Det s.k. Finnbygdsanslaget som infördes 1874 var ett statligt stöd som riksdagen beviljade för att bygga ut folkskolan i minoritetsområdet. Efter opinionsbildning från bl.a. den nya ledningen i Svenska kyrkan i Härnösands stift beslutade riksdagens båda kammare att svenska som enda undervisningsspråk skulle vara en förutsättning för att folkskolorna i minoritetsområdet skulle få statlig finansiering. Beslutet trädde i kraft 1888.1
Under loppet av sex år inrättades därefter 17 skolor vid den svenskfinska språkgränsen (ungefär vid Kalix älv) och vid riksgränsen (Torne älv) till Ryssland. Det särskilda statliga stödet till folkskolor i minoritetsområdet beskrevs när det infördes som ett stöd för folkbildningen bland ”de i rikets nordligaste gränstrakter boende finnarna”.2Stödet upprätthölls i nästan ett sekel, från 1873 till 1968.
I och med att folkskolorna byggdes ut förlorade kommunerna styrningen över skolorna. I stället överfördes ledningen över – de nu statliga – skolorna till kyrkans domkapitel som låg i Härnösand och senare i Luleå stift.3
För att råda bot på den lärarbrist som rådde i minoritetsområdet inrättades dels ett småskollärarseminarium i Haparanda 1875, dels delades särskilda stipendier ut till lärarkandidater från andra delar av
1 Elenius, Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – historisk bakgrund till skol- och språkpolitik i Tornedalen samt genomgång av tidigare forskning (a), s. 8 och s. 42; Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare, s. 3; Hyltenstam och Salö, Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området, s. 22. Samtliga rapporter finns i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Se även Elenius 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 185–1939, s. 145. 2 Elenius 2001, s. 106. 3 Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
311
landet under utbildningstiden i utbyte mot att de förband sig att arbeta tre år i minoritetsområdet eller i samisktalande områden.4
Ett av Finnbygdsanslagets syften, att främja användandet av svenska på bekostnad av finska, visade sig inte minst i de förändringar som infördes inom ramen för lärarutbildningen. I början ställdes krav på kunskaper i finska för antagning till småskollärarseminariet i Haparanda. På 1890-talet togs detta krav bort och i stället blev kunskaper i svenska ett krav. Samtidigt fasades finskan gradvis ut som ämne i timplanen och som undervisningsspråk för att slutligen helt tas bort från timplanen 1912.5
Svenska från första skoldagen – den helsvenska metoden
Den metod som från början använts i folkskolan i minoritetsområdet byggde på att modersmålet, dvs. finska, genomgående användes som undervisningsspråk, också vid inlärning av det främmande språket svenska. Som hjälpmedel användes läroböcker med både svensk och finsk parallelltext. Dessa gavs ut i mitten på 1870-talet.
Med statsskolornas utbredning ändrades dock pedagogiken. I samtliga skolor som etablerades i minoritetsområdet i statens regi efter 1888 användes endast svenska som undervisningsspråk. Metoden kallades i minoritetsområdet ofta för den helsvenska metoden eftersom den innebar att de finskspråkiga barnen enbart fick använda svenska från första skoldagen.6 Även om det inte fanns ett statligt sanktionerat förbud mot att använda meänkieli eller finska i skolorna så skapades det i praktiken lokala förbud. Förbudet gällde inte bara under lektionstid utan kom även att tillämpas under rasterna, vilket även framgår av arkivmaterial. I ett sammanträdesprotokoll från skolstyrelsen i Pajala 1938 framkommer att det kunde förekomma diskussioner om vilket sätt elever skulle förmås tala svenska även under rasterna.7
På 1950-talet, nästan 70 år efter att de statliga folkskolorna inrättats, skedde en gradvis förändring av Skolöverstyrelsens inställning till finska i skolorna och språket började tillåtas i viss utsträckning.8
4 Elenius (a), s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 5 Hyltenstam och Salö, s. 21–23 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 6 Elenius (b), s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 7 Utdrag ur sammanträdesprotokoll, Pajala skolstyrelse 20 juni 1938. 8 Förändringen skedde efter att den tornedalska riksdagsledamoten Ragnar Lassinantti ställde en interpellation om behovet av finskspråkig undervisning i småskolan i Tornedalen. Det innebar att informella förbud mot att använda finska måste upphöra: Elenius (a), s. 21 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
312
Skolöverstyrelsen påtalade 1957, genom skrivelser till de lokala skolstyrelserna i Norrbottens län, att förbud mot att använda finska inte var tillåtet.9 Förändringen var troligen ett resultat av att man internationellt börjat uppmärksamma språkliga rättigheter. Några år tidigare, 1953, kom UNESCO med en rekommendation om att barn ska få så mycket av sin undervisning som möjligt på sitt modersmål, särskilt under de första åren.10
Slutligen kom Skolöverstyrelsen 1965 med ett förnyat påpekande till rektorerna i minoritetsområdet om att alla förbud mot finska skulle upphävas, vilket talar för att vissa skolor ändå fortsatte att förbjuda användning av språket så sent som på 1960-talet, något som också framgår av arkivmaterial 11
Metoden ledde till ojämlika förhållanden
Forskningen kring tvåspråkighet är numera enig om att en individ bäst tar till sig ny kunskap på ett språk denne behärskar. Även om barn i regel snabbt lär sig att kommunicera på ett nytt språk så tar det cirka 3–8 år12 innan de har tillräckliga kunskaper för att använda det nya språket för den kunskapsinhämtning som sker i skolan.
Det innebär att många barn som kom från finsktalande hem och för vilka det svenska språket var nytt troligen aldrig hann nå samma språkliga nivå som sina svenskspråkiga klasskamrater. Forskning har dessutom visat att glappet inte bara gäller inhämtning av ny kunskap utan också elevernas förmåga att uttrycka sig och visa den kunskap de redan hade.
Det är alltså rimligt att anta att den helsvenska metoden försvårade kunskapsinhämtningen för de finsk- och meänkielitalande barnen. Inom forskningen används begreppet ”epistemisk orättvisa” för att visa på effekterna av den sociala ojämlikhet som kan uppstå i under-
9 Hyltenstam och Salö, s. 36 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Skrivelser från Kungliga Skolöverstyrelsen, dnr 669 och 715/1957 samt dnr 6359/57 U. 10 Hyltenstam och Salö, s. 43 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 11 Elenius (b), Skolbarnen i Tornedalen mellan två språk – Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen, s. 30 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Utdrag ur veckobrev av överläraren till lärarkollegiet i Pajala 8 november 1957, Pajala kommunarkiv, skolarkivet. 12 Tiden det tar att lära sig ett nytt språk för kunskapsinhämtning varierar stort beroende på en mängd faktorer som barnets ålder, vilken fallenhet barnet har för språkinlärning, barnets initiala läs- och skrivkunskaper, hur undervisningen utförs och hur mycket barnet exponeras för språket även utanför skolan osv. Se Hyltenstam och Salö, s. 80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
313
visningssammanhanget. Begreppet belyser det försämrade läge dessa elever riskerade att hamna i, även på längre sikt, i form av lågt självförtroende och en negativ självbild. Detta kan i sin tur leda till försämrade möjligheter inom arbetslivet med reella negativa sociala och ekonomiska konsekvenser som följd.13 Flera intervjupersoner beskriver sådana erfarenheter: svårigheter i skolan kopplade till språket och en låg tilltro till sig själva samt en känsla av skam.
7.1.2 Erfarenheter av assimilerande språkpolitik i folkskolan
Få elever kunde svenska innan de började skolan
Många intervjupersoner som gick i skolan under första delen av 1900talet, men även under 1960-talet, har berättat att de i princip inte kunde ett enda ord svenska när de började i folkskolan i minoritetsområdet.14 En man född på 1930-talet berättar:
I skolan pratades bara svenska och första året gick jag utan att kunna ett ord svenska. Jag fick gå om första klass för att jag inte lärt mig någonting. … jag vet inte varför jag hade så svårt. Jag stammade så förfärligt att jag inte fick fram ett ljud. De var nog rädslan som gjorde att jag stammade.
15
Föräldrar och äldre syskon som hade egna erfarenheter av att utsättas för bestraffningar för att de inte kunde svenska när de själva gick i skolan, har i vissa fall försökt lära sina barn eller syskon lite svenska innan skolstart.16 En man född på 1950-talet berättar om sina svårigheter att lära sig svenska när han började i skolan och att han då tänkte att han i framtiden skulle lära sina barn svenska innan skolstarten, så att de inte fick det som han.17
En kvinna som började skolan på 1960-talet, och som bara talat meänkieli hemma, beskriver första dagen i skolan som en chock:
När jag började skolan var det som att komma till en annan värld. Jag förstod inte vad de andra sa. 18
13 Hyltenstam och Salö, s. 82 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 14 Intervju 10, 11, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 23, 24, 29, 30, 38, 48, 52, 59, 101, 102, 103, 120, 121, 128, 129, 130, 134, 135, 139, 144, 145, 152. 15 Intervju 1. 16 Intervju 11, 23, 52, 66, 104. 17 Intervju 128. 18 Intervju 59.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
314
Det kan också ha funnits geografiska och klassmässiga skillnader. En person från Övertorneå som började skolan på 1950-talet berättar att alla skolkamraterna kunde svenska. Hans förklaring är att det arbetade mycket affärs- och tjänstemän, lärare och tullare i Övertorneå och att det pratades mer finska i byarna.19
Förhållningssätt bland lärarna till undervisningsspråket
Av intervjupersonernas berättelser att döma verkar det som att kravet på att svenska skulle användas som undervisningsspråk i de statsfinansierade folkskolorna i många fall kom att tolkas som att meänkieli och finska över huvud taget inte fick talas i skolan varken under lektionstid eller på rasterna.20
Av arkivmaterial framgår att det kunde finnas olika skäl från skolan eller enskilda lärare att uppmana barnen att tala svenska. I ett mötesprotokoll från Högre folkskolan i Övertorneå 1949 framkommer t.ex. att lärarna ville att barnen skulle tala svenska även på raster, för att arbeta bort finska influenser i sitt svenska talspråk men också för att finska som samtalsspråk skulle kunna skada skolans anseende.21
I intervjuerna har det dock framkommit att de lokala språkförbuden inte alltid följdes strikt. En del intervjupersoner berättar att vissa lärare kunde ha en mer tillåtande attityd de första åren. Det gällde särskilt för de yngsta barnen i småskolan. Det fanns lärare som använde meänkieli eller finska som hjälpspråk i undervisningen.22 En kvinna född på 1930-talet berättar:
Svenska var undervisningsspråk. Fröken kunde finska så om det var någon som inte kunde till en början så hjälpte hon. Det var en förutsättning för lärarna att kunna båda språken i en sån bygd … Det var inte samma strikta krav som på arbetsstugan.
23
19 Intervju 131. 20 Intervju 18, 24, 29, 43, 46, 86, 129, 130, 131, 146. 21 Utdrag ur kollegieprotokoll vid Högre folkskolan i Övertorneå den 4 februari 1949, Pajala kommunarkiv, skolarkivet. 22 Intervju 5, 44, 61, 52, 54, 88, 136, 138, 147. Vid denna tid var det främst kvinnor som var småskollärare och enbart män som kunde utbilda sig till folkskollärare. 1859 beslöt riksdagen att kvinnor fick arbeta i folkskolan men inledningsvis bara om det fanns en manlig lärare på plats (Florin 1987, Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans
lärarkår 1860–1906
)
.
23 Intervju 44.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
315
I de intervjuer historikern Lars Elenius gjort 2015 och som refereras till i forskningsrapporten Skolbarn i Tornedalen mellan två språk24finns liknande berättelser där vissa lärare tog hjälp av finskan. En kvinna född på 1940-talet berättar:
Det var svenska som gällde men de flesta kunde inte svenska. Så att vi hade en bra fröken som var väldigt pedagogisk och hon sa på finska och svenska och blandade [båda språken]. Men det var det att man skulle prata svenska så att barnen [som hade finska som modersmål] blev väl ganska stumma, kanske, innan de började kunna … ha ett ordförråd. De fick lära sig genom att läsa högt i läseboken. Och då var det ju ett tragglande, som jag tänker, i ettan och att alla ska lyssna på varandra. 25
Andra intervjuer i Elenius material visar att det också fanns lärare som hade ett mer strikt förhållningssätt gentemot finskan. I de intervjuer som ingår i Elenius studie berättar en kvinna, också hon född på 1940-talet, att hennes första lärare i lågstadiet var tvåspråkig och mycket snäll:
På hennes tid fick man prata finska på rasterna, och om man intet kunde [förstå] förklarat på svenska då fick man förklarat på finska. Så fick jag en ny lärare och han var från Luleå och han var hårdare. Vi fick inte säga något finskt ord.
26
Lärarna verkar alltså ha haft olika förhållningssätt till användningen av finska som komplement till svenska språket.
En man född på 1950-talet berättar att språkförbudet inte längre fanns kvar när han gick i skolan, men att ingen talade finska ändå, eftersom det ”satt i väggarna”:
Intervjuare: På vilket sätt märktes det att språkförbudet ”satt i vägarna” trots att förbudet regelmässigt upphört? Man skulle prata svenska, det var fult att prata finska.
27
Omgivningens uppfattning om att finska och meänkieli ansågs fult, onödigt eller mindre värt förekommer i olika sammanhang och är en återkommande del i intervjupersonernas berättelser.28
24 Elenius (b), i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 25 Elenius (b), s. 62 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 26 Elenius (b), s. 62–63 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 27 Intervju 133. 28 Intervju 21, 30, 31, 43, 61, 64, 66, 67, 69, 71,72, 84, 94, 95, 107, 108, 110, 114, 154, 159.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
316
Många lärare kunde inte meänkieli
Flera intervjupersoner berättar dock om lärare från andra orter i Sverige som inte talade finska,29 vilket kan förklaras av de finnbygdsstipendier som inrättades till följd av lärarbristen i minoritetsområdet. En del intervjupersoner som uppfattar rekryteringen av personer som inte behärskade finska som en medveten del av försvenskningen. En man som gick i grundskolan på 1950-talet beskriver hur inställningen till meänkieli och finska ändrades beroende på vilken lärare de hade:
Här fanns också en lärare från Skåne som var här länge. Nog har det hänt samma grejer här som på andra ställen. Jag har funderat om de kom hit av egen vilja eller är det staten som satt dem hit. Jag misstänker att inte far de från Skåne till [orter i Pajala kommun] för att undervisa om de inte fått vink om det. Det skulle vara kul att veta vad de fick för det.
30
Lärarna från andra orter, som av vissa omnämns som ”ummikko” (meänkieli: en person som inte behärskar omgivningens språk), uppfattades av många som strängare än de lärare som kom från minoritetsområdet och kunde meänkieli.31 Andra menar dock att lärarna från trakten var strängare och vissa kunde inte erinra sig att det var någon skillnad beroende på var läraren kom ifrån.32
En man som började skolan i slutet av 1940-talet berättar om en lärare från trakten som kunde meänkieli och som uppfattades som rättvis. Läraren låtsades inte höra när eleverna talade meänkieli och tyckte det var ”tokigt” att ge straff, såsom kvarsittning, för detta. Själv använde läraren bara tillsägelser. Mannen berättar att det räckte med tillsägelse från den läraren för att de skulle tala svenska i stället.33
Bestraffningar för användning av meänkieli
Många intervjupersoner har berättat att elever som talade meänkieli eller finska på lektionstid eller på raster blev bestraffade. En man född på 1940-talet berättar exempelvis att han och några andra i klassen blev uppställda på rad och fick stryk av läraren när de talade meänkieli i skolan.34
29 Intervju 43, 47, 56, 61, 67, 68, 74, 75, 78, 120, 136, 143, 147. 30 Intervju 18, se även intervju 97, 148. 31 Intervju 58, 136, 141, 146. 32 Intervju 51, 78, 152, 157. 33 Intervju 138. 34 Intervju 88, se även intervju 3, 7, 8, 21, 23, 24, 32, 38, 44, 48, 51, 62, 64, 74, 76, 77, 98, 101. 102, 104, 108, 114, 130, 133, 134, 138, 141, 142, 146, 152, 154, 157.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
317
Flera intervjupersoner berättar att de fått höra av sina föräldrar eller mor- och farföräldrar som gått i skolan i början av förra seklet om hur de eller andra barn bestraffats i skolan för att de talat meänkieli. De har bl.a. fått höra om barn som blivit slagna över händerna med pekpinnen för att de talat meänkieli.35 Enligt intervjupersonernas berättelse kunde detta ske också i mer modern tid. En kvinna född på 1980-talet berättar om en pojke i hennes mammas klass som fick mycket stryk för att han pratade finska.36
I intervjuerna framkommer att de fysiska bestraffningarna kunde vara av olika slag, t.ex. kunde barnen bli slagna med linjal över fingrarna, luggade eller örfilade, tagna i örat eller tvingade att stå i skamvrå, lämna klassrummet, sitta kvar i klassrummet på rasten eller få ”aarasti” (meänkieli: kvarsittning).37
En man som började i skolan på 1940-talet beskriver att hans nedsatta hörsel enligt läkare troligen beror på två örfilar som han fick av en lärare.38 En annan man som började skolan på 1950-talet berättar att han blev luggad av en lärarinna för att ha tilltalat en kamrat på finska. ”Här ska vi inte prata någon finska” sa lärarinnan. Mannen berättar om andra bestraffningar som att elever blev slagna i huvudet med en nyckelknippa eller på fingrarna med pekpinnen. Det värsta var att behöva stå i skamvrån eftersom man då inte fick gå på toaletten. Mannen i fråga beskriver det som rena trakasserier och säger att det var absolut förbjudet att tala meänkieli under skoltid och även på rasterna.39
Flera intervjupersoner berättar att lärarna brukade bevaka, tjuvlyssna på och bestraffa barn om de talade finska eller meänkieli, både på lektionstid och på raster. En kvinna som gick i skolan på 1940talet berättar:
Det var så att. Självklart fick man inte tala finska i skolan. Aldrig. Och det fanns ordningsvakter. Sedan fanns en tavla, som man har i skolan. En stor tavla. På den hade man ritat en ruta som innehöll veckans dagar och våra namn. Ordningsvakterna brukade lyssna om någon talade finska.
35 Intervju 118. 36 Intervju 132. 37 Intervju 4, 101, 130, 138, 144, 146, 157, 162. 38 Intervju 43. 39 Intervju 38.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
318
Intervjuare: Under rasterna? Även på rasterna. Man fick aldrig tala. Och [sas ett finskt] ord, betydde en röd prick, och det betydde 15 minuters kvarsittning. Tänk dig då när du säger en mening, räckte med att den innehöll fyra ord så var man uppe i en timme [kvarsittning]. Man undrar ju hur läraren, hur de orkade, även de var ju tvungna att sitta kvar. Nog måste barnen också ha känt hunger många gånger [översättning från meänkieli].
40
I en annan intervju återger en dotter vars mamma inte längre är i livet, en upplevelse som mamman en gång berättat. Det var en händelse som inträffade i skolan då en klasskamrat behövde gå på toaletten. Mamman kunde lite svenska när hon började skolan, till skillnad från klasskamraten:
Klasskamraten [namn] sa då på meänkieli till [mamman] att hon måste gå på toaletten och frågade om hon kunde säga det till läraren på svenska. [mamman] säger då det på svenska till läraren varpå läraren svarar att [klasskamraten] måste säga det själv. Då fick [klasskamraten] stå bredvid bänken och försöka säga det på svenska men hon kunde inte så hon fick stå där tills hon kissade på sig. ”Det där har jag alltid kommit ihåg, jag tycker det är så hemskt. Mamma tyckte ju det var jättejobbigt. Förnedrande. För hon försökte ju hjälpa men det dög inte.”
41
Straffen behövde alltså inte alltid vara fysiska, utan kunde handla om förnedrande behandling. I vissa fall räckte det med att bli ertappad och avslöjad med att tala meänkieli eller finska för att straffet skulle bli kännbart.
En kvinna född på 1980-talet berättar att hennes pappa som gick i skola på 1950-talet hade en lärare som drog ett streck på tavlan varje gång en elev gjorde något otillåtet, exempelvis talade meänkieli. Om en elev fick fem streck på tavlan blev den bestraffad med ”aarasti” [sv. kvarsittning].42
En man född på 1930-talet beskriver en sträng lärare från Skåne som utsåg elever i klassen till ”hemliga vakter” som skulle tala om för läraren vilka som talat finska på rasten för att dessa sedan skulle bestraffas.43 Att eleverna angav varandra vittnar flera intervjupersoner om. En kvinna som också hon gick i skolan på 1950-talet berättar om en sådan händelse:
40 Intervju 157, se även intervju 18, 23, 24, 43, 68, 102, 126, 143, 146, 149. 41 Intervju 23. 42 Intervju 76. 43 Intervju 146.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
319
Svenska var skolspråket. Något ord svenska kunde jag då jag började skolan. Det var förbjudet att tala meänkieli. Ingen slog dock någon. Men på ett stort blädderblock på vägen fick man ett kryss om man talade meänkieli. Och eleverna skvallrade på varandra. När min bror [namn] började skolan var jag orolig att han skulle prata meänkieli med mig och att jag skulle få skämmas … [Brodern] hade knäbyxor med spänne som gick upp då han sparkade boll. Jag skämdes och var tvungen att ropa till honom på meänkieli om det så att han skulle förstå. Flickorna skvallrade. Jag satte huvudet i bänken när fröken satte krysset. Jag skämdes så.
44
Att döma av de intervjuades berättelser varierade skolornas och lärarnas inställning till att tillåta eleverna att tala meänkieli och finska i skolmiljön. De flesta skolor och lärare verkar ha haft ett totalförbud, men det finns också berättelser om en något mer tillåtande attityd utanför lektionstid. Skolspråket var dock svenska, och i intervjuerna framkommer att bestraffningar gentemot barn som talat meänkieli eller finska förekom på vissa skolor så sent som på 1960-talet, dvs. efter det att alla språkförbud upphävts. Några intervjupersoner minns att det förekom bestraffningar i skolan, men inte att dessa var kopplade till användningen av finska och meänkieli.45
Skillnader i flickors och pojkars förhållningssätt till språket
Av intervjuerna framkommer att pojkar talade mer finska eller meänkieli och därmed i högre grad råkade ut för fysiska bestraffningar. Flickorna anpassade sig och lärde sig vanligtvis svenska fortare.46Detta överensstämmer med tidigare forskning som visat att det förekom genusskillnader när det gäller flickors och pojkars språkstrategier och benägenhet att anpassa sig till att endast använda svenska i skolan. Bland pojkarna utvecklades en ”protestkultur” och bland flickorna en ”lydnadskultur”.
De olika förhållningssätten var också till viss del kopplade till social bakgrund och klass.47 Enligt Elenius var flickor mer benägna att anpassa sig och lära sig svenska på grund av att kunskaper i svenska innebar större möjligheter att få anställning. Att tala svenska ansågs
44 Intervju 4. 45 Intervju 66, 67, 131, 136, 160. 46 Intervju 112, 128, 153. Se även Elenius (b), s. 78–80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68, och Huss, Språkförlustens konsekvenser. Om språk, kultur och välbefinnande, s. 31 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
47 Elenius (b), s. 51 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
320
lite ”finare”.48 Pojkarna, varav många förväntades arbeta i skogen eller som jordbrukare där meänkieli var huvudspråk, hade kanske inte samma incitament att lära sig svenska.49 Användningen av finska och meänkieli var också starkare knuten till jakt, fiske, skogs- och jordbruk som traditionellt varit manliga domäner.50
En kvinna minns att det var vanligare att pojkar talade finska än att flickor gjorde det när hon gick i skolan på slutet av 1950- och början av 1960-talet. Hon reflekterar över detta:
En teori jag har där är att vi tjejer är lite mer receptiva över vad som är fint och inte … Vi ville ju tala som fröken. 51
En del intervjupersoner berättar också att det under vissa perioder kan ha funnits andra förväntningar på flickor än på pojkar. En man som gick i skolan på 1960-talet beskriver de låga förväntningar som han uppfattar fanns på pojkar från skolans håll vid den tiden:
Han förklarar att pojkarna på något sätt alltid betraktades som de som inte kunde något och att flickorna var de som skulle förkovra sig med utbildning och flytta söderut för att hitta ett arbete och en make. Han säger att pojkarna alltid fick höra att de kunde skaffa sig boskap, jobba i skogen, ta ett jobb i Kiruna gruva eller ska till stålverket i Luleå.
52
En kvinna född på 1950-talet berättar att det var skillnad mellan de unga killar och tjejer som skulle studera vidare, och att skillnaden mellan könen var något som märktes i alla familjer. Om flickorna säger hon:
Vi hade inga problem med språket, jag vet inte varför männen och pojkarna inte hade samma. Jag tror det var så på fler ställen, det var nog inte bara våran by.
53
Av intervjupersonernas berättelser framgår alltså att förhållningssättet till språkval och språkanvändning påverkades av aspekter som både hade med kön och med social klass att göra, och att dessa aspekter ofta samspelade.
48 Hyltenstam och Salö, s. 78–80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 49 Elenius (b), s. 78 och Hyltenstam och Salö, s. 74–75 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 50 Hyltenstam och Salö, s. 74 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 51 Intervju 95, se även intervju 43, 45, 66. 52 Intervju 139, se även intervju 73, 75, 143, 151, 153. 53 Intervju 153.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
321
Eleverna särbehandlades utifrån status och kunskaper i svenska
Vissa intervjupersoner berättar att lärare behandlade barn olika utifrån barnens kunskaper i svenska eller föräldrarnas sociala status. Barn som var släkt med lärare behandlades exempelvis bättre medan barn som var fattiga eller bodde på arbetsstuga behandlades sämre.54En man som gick i skolan på 1950-talet berättar att de som kunde svenska hade högre status i skolsalen.
En annan man född på 1950-talet berättar att lärarna också kunde säga att ”av er blir det ingenting” och favorisera särskilt flickor som var släkt med lärarna.55
En man som inte kunde svenska när han började skolan på 1960-talet beskriver hur han, och hans kamrater som inte heller kunde svenska, blev sämre behandlade och att de andra barnen skrattade åt dem.56
Några intervjupersoner berättar också om hur de har blivit illa behandlade av andra elever på grund av bristande kunskaper i svenska. En kvinna som inte kunde svenska när hon började skolan under 1960-talet, berättar att det inte var förbjudet att tala meänkieli i hennes skola, men att hon blev mobbad i flera år för att hon hade så svårt att lära sig svenska. Att hon bara talade meänkieli gjorde att hon stack ut:
Jag var lite annorlunda när jag bara pratade meänkieli. 57
Även i de intervjuer som Elenius genomfört framkommer att lärarna behandlade eleverna olika beroende på om de hade det bättre eller sämre ställt hemma, men klassfrågan var också knuten till språket.58
I en av Elenius intervjuer berättar en kvinna född på 1930-talet:
De finare familjerna talade ju svenska. Annars var det bara kringresande gårdfarihandlare och liknande personer som inte kunde finska. 59
Av det samlade intervjumaterialet framkommer alltså att det från lärarnas håll förekom särbehandling av elever utifrån socioekonomiska faktorer, men att dessa också i en del fall kunde handla om vilket språk eleverna talade.
54 Intervju 121, 129, 144. 55 Intervju 38. 56 Intervju 139. 57 Intervju 59, se även intervju 142. 58 Elenius (b), s. 50 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 59 Elenius (b), s. 51 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
322
Svårigheter med inlärningen på grund av den helsvenska metoden
Att få skolundervisning på ett språk man inte fullt behärskar innebär inte bara att det blir svårare att inhämta kunskaperna i sig – det blir också svårare att uttrycka de kunskaper man redan har. Forskning har visat att det därför finns en stor risk att vissa elevers kunskaper bedöms som mer begränsade än vad de faktiskt är på grund av de språkliga hindren.60
En del intervjupersoner som gick i skola på 1950- och 1960-talen berättar att de haft svårt att hänga med i skolan till följd av att svenska varit det enda undervisningsspråket.61 En man berättar att ”det tog sin tid” att lära sig svenska och beskriver det som ”lite halvtungt” och att ”man blir som en fisk på torra land” när man inte kan språket i skolan.62 En annan man som började skolan i början av 1960-talet hade svårt att lära sig läsa. Han beskriver det som att han fick en slags blockering och att all hans energi gick åt till att vara rädd för att läraren skulle be honom läsa högt inför klassen. Först senare insåg han att allt lärande blivit åsidosatt.63
En annan man som också började skolan i början av 1960-talet berättar att han kände sig dummare än andra när han inte förstod svenska och att han blev tyst som ett resultat av det. När han senare började på gymnasiet upptäckte han till sin stora förvåning att det gick bra och att han fick toppbetyg. Mannen berättar att det kändes som att ingenting kunde stoppa honom när han förstod att han kunde.64
En man född på 1930-talet beskriver att vissa kallades lata fast det inte handlade om deras inställning utan om att de inte kunde uttrycka sig på svenska. Han berättar att många hade det svårt på grund av språket.65 Den helsvenska metoden kunde alltså resultera i att elever blev slagna för att de hade svårt att klara språkbytet.
60 Hyltenstam och Salö, s. 78–79 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 61 Intervju 20, 28, 47, 58, 73, 88, 101, 102, 114, 122. 62 Intervju 38. 63 Intervju 139. 64 Intervju 50. 65 Intervju 144, se även intervju 136.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
323
Undervisningsmetoden fick konsekvenser
Några intervjupersoner berättar att elever kunde placeras i hjälpklass för att lärarna trodde att de hade inlärningssvårigheter. De upplever att lärarna inte förstod att inlärningssvårigheterna hade med språket att göra.66 I ett utlåtande till Skolöverstyrelsen 1938 ger en provinsialläkare i ett skoldistrikt i Övertorneå kommun råd om hur man ska ordna för elever med ”intelligensdefekt”. Rådet innefattar bl.a. att en lämplig lärare för dessa elever måste behärska finska.67 Utifrån utlåtandet att döma verkar man alltså dra slutsatser om de finsktalande barnens intelligens utifrån vad som skulle kunna vara inlärningssvårigheter som uppkommit av språkliga skäl.
En man som började skolan i slutet av 1940-talet berättar att han tyckte att det var svårt att lära sig svenska, framför allt skriftligt, men att han hade bra minne och kunde komma ihåg mycket av det lärarinnan gick igenom muntligt på tavlan. Vid ett tillfälle när hans äldre bror lämnade in en uppsats hade lärarinnan sagt att uppsatsen var väldigt bra, med undantag för stavningen. Mannen berättade om händelsen för en skolinspektör som svarade att ”det ska du veta att det är var tionde pojke i Tornedalen som har de här problemen med stavning, så det är ingenting som du behöver hänga upp dig på – det är så det är”. Mannen reflekterar i sammanhanget över konsekvenserna av det han kallar språkförtrycket:
Tvåspråkigheten och tvånget till svenska har gjort att många begåvade ungdomar har stoppats på grund av detta. Han tror att många och främst pojkar led av en slags pedagogisk dyslexi till följd av att inte ha fått använda sitt modersmål i skolan.
68
En kvinna född på 1960-talet berättar att hennes föräldrar ansträngde sig för att använda svenska med henne trots att de inte helt behärskade språket, för att de ville sina barns bästa. Hon berättar att hon stammade när hon var yngre och har tänkt att det kan ha med osäkerheten kring språk och identitet att göra. Hennes språkliga oförmågor uppmärksammades i skolan:
66 Intervju 1, 8, 55, 152. 67Till Skolöverstyrelsen i Hietaniemi skoldistrikt, Övertorneå 29 november 1938, Skolstyrelsen, handlingar till Kungliga Skolstyrelsen, Hietaniemi kommunarkiv. 68 Intervju 75.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
324
Mamma och pappa hade jättesvårt att skilja på ”han” och ”hon”. När jag också har gått i skolan har en del lärare frågat: ”din ordföljd den är lite… har du någon indisk bakgrund?”
69
En man som började skolan i början av 1940-talet och som upplevde det svårt med övergången till svenska, sammanfattar sin skolgång på följande sätt:
Att det blivit folk av oss är en gåta. Visst har jag ännu svårigheter när jag ska skriva något. Är man ordblind och aldrig har fått hjälp att skriva rätt så är det ju svårt. Men jag har klarat mig hyfsat.
70
Från intervjupersoners berättelser är det tydligt att kravet på svenska i skolan i många fall bidrog till att finsk- och meänkielitalande elever upplevde svårigheter i undervisningen på olika sätt, både socialt men också när det gäller kunskapsinhämtning och självkänsla. I flera fall framkommer att den dåliga självkänslan internaliserades, dvs. att eleverna själva trodde att de var dåliga i skolan, trots att deras problem troligtvis var kopplade till den helsvenska metoden. Av intervjupersonernas berättelser att döma verkar särskilt pojkarna ha farit illa i det hänseendet.
Föräldrarnas olika reaktion på bestraffningar
Utifrån intervjuerna går det inte att säga något entydigt om hur vanligt det var att barnen berättade för sina föräldrar om det som hände i skolan. Därför är det svårt att veta vad föräldrarna tyckte om bestraffningar och språkförbud. Vissa berättar att det inte väckte uppseende hemma om man berättade att man blivit slagen i skolan eftersom det på den tiden var vanligt att barn fick stryk.71 Barnaga blev förbjudet i skolan 1958, och i hemmet 1979. Långt innan dess hade barnaga dock börjat ifrågasättas, vilket delvis kan ses som en följd av att staten successivt fick ett ökat ansvar att skydda barn från fysiskt och psykiskt våld.72
69 Intervju 34. 70 Intervju 1. 71 Intervju 38. 72 Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen för
den som vanvårdats i samhällsvård ur ett historiskt perspektiv på normalitet, aga och barns rättigheter,
s. 350.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
325
En man som gick i skolan på 1960-talet – när alla förbud mot att tala meänkieli skulle ha upphävts – berättar att hans föräldrar svurit och uttryckt skam över honom när de fått reda på att han talat meänkieli i skolan. Läraren noterade detta i en röd bok som han behövde visa för föräldrarna.73
Det finns intervjupersoner som uppgett att föräldrarna ifrågasatt bestraffningar. En man som gick i skolan på 1960-talet berättar att han blev slagen över fingrarna med en pekpinne som var tjock och fyrkantig och att fingrarna blev alldeles blåa. När hans pappa fick se det gick han till läraren och talade om att denne skulle åka ut ur huset han bodde i om bestraffningen upprepades. Det kändes bra att pappan förstod och försvarade honom, berättar mannen.74 En annan man berättar att hans bror fått en örfil i skolan och att deras pappa då gick till skolan och sade till läraren: ”Min son har du rört för sista gången”. Ytterligare en man som började skolan i slutet av 1940-talet berättar att hans kompis mamma blev ”fly förbannad” när hon fick höra att de blivit slagna. Mamman begav sig till lärarbostaden och sade:
Sie olet lyöny [nimi] ja [nimi]. Net oon niin siivot pojat. Ja jos [mieheni] olis ollu kotona niin opettaja olisit saanu sölkhään. [Mieheni] olis tullu ja pieksäny sinua.
Du har slagit [namn] och [namn]. De är snälla pojkar. Och om [min man] hade varit hemma hade du fått på pälsen. [Min man] skulle ha kommit och spöat upp dig.
75
Även om det inte var ovanligt med fysiska bestraffningar i klassrummet vittnar intervjupersonernas berättelser alltså om att det också fanns föräldrar som sade ifrån när det gäller bestraffningar och språkförbud.
7.2 Försvenskning och fostran i arbetsstuga
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad historisk genomgång av arbetsstugorna i den tornedalska kontexten samt dess roll i försvenskningsprocessen, dels en redogörelse för de berättelser som handlar om erfarenheter av att vara placerad på arbetsstuga.
73 Intervju 139. 74 Intervju 38, se även intervju 54, 62, 97. 75 Intervju 43.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
326
7.2.1 Arbetsstugorna i Tornedalen
Hungersnöd som grund för att arbetsstugorna inrättades
De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903 efter den svåra vintern året innan med hungersnöd som följd.76 Förebilderna fanns i de arbetsstugor som öppnades i slutet av 1800-talet i Stockholm. Till dessa stugor kom barnen efter skolan för att utföra enkla handarbeten och i utbyte få ett mål mat. Syftet var både att motarbeta fattigdom och att fostra barnen.
På grund av att man väntade sig hungersnöd i norra Sverige bekostade Anna Hierta Retzius77, som grundat den första arbetsstugan i Stockholm, en resa för att undersöka situationen i norr. Carl Svedelius, lektor och ordförande i stadsfullmäktige i Luleå, genomförde resan 1902. Arbetsstugor etablerades sedan i de kommuner där intresse fanns.78 Trots att nödåret inte blev så allvarligt som man först trott, valde man att inrätta åtta arbetsstugor i kyrkbyarna Arvidsjaur, Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk, Korpilombolo, Pajala, Pello och Tärendö.79 Senare, under 1920- och 1930-talen, inrättades fler arbetsstugor som placerades i de finsktalande områdena.80
Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bildades 1903, med säte i Luleå. I styrelsen satt bland andra Carl Svedelius, biskopen i Luleå stift81 samt länets landshövding. Luleå kommun stod för en del av kostnaden för arbetsstugorna genom att bistå med lokaler och viss personal. Julia Svedelius, gift med Carl Svedelius, agerade under lång tid språkrör för arbetsstugorna och samlade in medel från donatorer i södra Sverige.
76 Nilsson Ranta, Assimilering, bildning, fostran – en kunskapsöversikt rörande forskningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen, s. 1 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 77 Anna Hierta Retzius var gift med professor Gustaf Retzius som var involverad i rasbiologiska studier under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Hierta Retzius tycks dock inte ha varit engagerad i detta utan hennes engagemang för arbetsstugorna förefaller ha handlat om ett socialt engagemang. Se Nilsson Ranta, s. 6 (fotnot 14) och Ojala, s. 10, Insam-
ling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal, i Tolv tematiska forskarrapporter,SOU 2023:68.
78 Nilsson Ranta, s. 7–8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 79 Några av arbetsstugorna flyttades senare, t.ex. arbetsstugan i Gällivare som flyttades till Nattavaara. Se Nilsson Ranta, s. 7 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 80 Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Några av arbetsstugorna (Arvidsjaur, Arjeplog och Jokkmokk) var placerade i samisktalande områden. 81 Detta gällde från och med 1904, när Luleå stift inrättades. Förste biskop i Luleå stift var Olof Bergqvist, som hade befattningen under perioden 1904–1937.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
327
En annan person som fick stor betydelse för arbetsstugorna var Albert Carlgren, stiftsnotarie i Luleå stift. Från start skötte han den administrativa och praktiska driften av arbetsstugorna, under ledning av biskop Bergqvist. Det dagliga arbetet i arbetsstugorna sköttes av föreståndarinnorna, och Carlgren var ofta den som hade direkt kontakt med dem och fattade beslut om situationer som kunde uppstå i stugorna.
Arbetsstugorna i norr var slutna miljöer
Enligt det reglemente som formulerades av stiftelsen skulle barn som levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan få gå i arbetsstuga, där de fick mat, sovplats och arbete. Arbetsstugorna i Norrbotten var alltså internat, till skillnad från arbetsstugorna i städer i andra delar av landet. Barnen bodde i arbetsstugorna i Norrbotten under långa perioder och fick endast åka hem i samband med skollov.
En annan skillnad jämfört med arbetsstugor i andra delar av Sverige var att arbetsstugorna i Norrbotten kom att fungera som en del i försvenskningen genom att barnen fostrades i svenskt språk och svensk kultur. I arbetsstugorna rådde dygnet runt ett strikt förbud att tala meänkieli och finska.82 Eftersom barnen tillbringade all sin tid i stugorna, både skoltid och fritid, blev arbetsstugorna slutna miljöer där få andra vuxna, utöver föreståndarinnan, hade insyn i den dagliga verksamheten.83 Lars Elenius skriver: ”Arbetsstugorna hjälpte till att lindra nöden i Tornedalen men i praktiken fungerade de också som sociala och nationalistiska korrektionsanstalter för en oönskad minoritet i den svenska nationalstaten”.84
Totalt fanns 21 arbetsstugor i Norrbotten, framför allt i Tornedalen. Barn antogs till arbetsstugorna från sju års ålder. Enligt forskningsuppgifter har totalt 5 500 barn vistats i arbetsstugorna.85
82 Slunga 2000, Arbetsstugorna i Norra Sverige – ett filantropiskt företag i skolans tjänst, s. 44. 83 Hyltenstam och Salö, s. 25, Nilsson Ranta, s. 11 och Elenius (b), s. 18 i Tolv tematiska forskar-
rapporter, SOU 2023:68.
84 Elenius (b), s. 6 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 85 Lindskog 2010, Snölandets fattiga ungdom till hjälp: om kvinnor och män kring Norrbottens
arbetsstugor för barn 1903–1933, s. 9.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
328
Figur 7.1 Arbetsstugornas placering i Norrbotten
Källa: Samuel Svärd.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
329
Barnen skulle fostras in i den svenska nationalstaten
Som nämns ovan var det officiella skälet till att barn placerades på arbetsstuga under 1900-talet fattigdom och/eller långa avstånd till skolan. För de utsatta barnen skulle arbetsstugan vara en plats där de fick mat och husrum men det fanns också ett fostrande mål med placeringen: barnen skulle lära sig att utföra vissa sysslor och följa regler, samt lära sig att tala svenska.86
Den nationalistiska fostran var från början alltså inte den mest dominerande målsättningen för arbetsstugorna, men betoningen på den nationalistiska fostran av barnen som svenska medborgare kom att förstärkas från 1910-talet.87 De ideal som låg till grund för barnens fostran var tätt sammankopplade med idén om svenskhet. Arbetsstugorna skulle, i kontrast till barnens hemmiljö, stå för ”kulturell förfining”,88 vilket inte bara innebar att de skulle tala svenska utan också ta till sig svensk kultur.
Säkerhetspolitiska hänsynstaganden hade också betydelse för tendensen att betona det svenska. Rädslan för att de som bodde i minoritetsområdet skulle känna mer samhörighet med Finland och finskt språk och finsk kultur än med det svenska spelade in. Utöver detta såg man med oro på Rysslands ambitioner att expandera västerut, och hur detta i så fall skulle påverka Sverige.89
Styret över arbetsstugorna
Stiftelsen och arbetsstugorna blev tidigt beroende av statliga medel. Kyrkans roll blev också betydande, bl.a. genom att prästen var delaktig i flera av de organ som styrde arbetsstugorna. Lokalkommittéer knutna till arbetsstugorna valde ut lämpliga barn till arbetsstugan. Dessa kommittéer var enväldiga när det gällde intagningen och bestod ofta av samma personer som också satt i skolrådet och fattigvårdsnämnden. Kyrkoherden var alltid ordförande i fattigvårdsnämnden.
Regelstyrningen utarbetades på central nivå. Arbetsstugan leddes vanligtvis av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Det krävdes fram till 1930-talet ingen särskild utbildning för det yrket.
86 Nilsson Ranta, s. 8–9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 87 Elenius 2001, s. 223–224. 88 Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 89 Nilsson Ranta, s. 7 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
330
Kommunerna bidrog med exempelvis finansiering, tillhandahållande av byggnader och ved.90 Efterhand tog kommunerna över driften och arbetsstugorna började kallas skolhem.
Placering på arbetsstuga
Enligt regelverket från 1903 var det ”socknens fattigaste och mest vanvårdade samt i moraliskt afseende mest försummade barn”91 som skulle få plats i stugorna. Det är dock oklart i vilken mån man höll sig till den principen. Arbetsstugornas syfte och kriterierna för vilka som skulle erbjudas plats verkar ha skiftat mellan stugorna i olika kommuner och över tid.
Under 1920- och 1930-talen kom mer precisa antagningskriterier: längden på barnets skolväg, graden av fattigdom, vanvård i hemmet eller andra orsaker till att barnets skolgång försummades. Barnets placering i arbetsstugan var ett erbjudande men kunde ändå uppfattas som ett tvång eftersom föräldrarna i många fall inte kunde ordna skolgången på annat sätt.92 Hur arbetsstugornas verksamhet uppfattades ur föräldrarnas synvinkel är dock ännu inte så väl undersökt.93
Av intervjuerna verkar det i många fall ha handlat om att en del byar inte hade skola, och att arbetsstugan var det alternativ som stod till buds. Av arkivdokument framgår dock att det fanns olika anledningar till att föräldrarna ansökte om plats i arbetsstuga. Ibland fick barnen inte plats på den arbetsstuga som geografiskt sett låg närmast.94
Orsakerna till placeringen på arbetsstuga verkade alltså ha varierat, det handlade i en del fall om vilka förutsättningar som fanns i hemmet men kunde också handla om att det inte fanns någon skola i hembyn.
90 Nilsson Ranta, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Lindskog 2010, s. 9. 91 Nilsson Ranta, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 92 Nilsson Ranta, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 93 Nilsson Ranta, s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 94 Exempelvis en skrivelse från Skolstyrelsen till föräldrar, daterad 19 maj 1949, som meddelar att sonen inte får plats i den arbetsstuga de ansökt om, med motiveringen att kvoten av pojkar redan är fylld eftersom 25 av de 41 barnen är pojkar. Barnet erbjuds i stället plats i en närliggande arbetsstuga, Dokument från Övertorneå kommunarkiv, diverse utgående handlingar 1932–1950.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
331
Arbetsstugornas vardag och föreståndarinnans roll
Föreståndarinnorna hade ansvar för den dagliga verksamheten i arbetsstugorna. Under de första åren var anställningskraven ganska informella. Helst skulle föreståndarinnan vara småskollärare, men eftersom det rådde brist på den yrkesgruppen bortsåg man ibland från kravet.
Kraven på formell utbildning blev dock högre med tiden, och på 1930-talet skulle man, utöver småskollärarexamen eller realskoleexamen, gärna ha genomgått kurser i matlagning, hushållsekonomi, sjukvård, barnpsykologi eller liknande.95 På så sätt följde kraven på föreståndarinnorna den professionalisering av barnavårdande verksamhet som skedde under 1930-talet.96
På varje arbetsstuga fanns 30–40 barn som föreståndarinnan hade ansvar för. Vardagen i arbetsstugan präglades av fasta rutiner, där dagsverken liksom skolarbetet utfördes på regelbundna tider. Pojkarnas arbete kunde t.ex. bestå i borstbindning och hämtning av ved och vatten, medan flickorna städade och lagade mat. På söndagarna var det oftast bättre mat och mer fritid, men obligatorisk söndagsskola och gudstjänst i kyrkan var vanligt. Det fanns alltså även en religiös aspekt av arbetsstugans fostran.
Ibland besökte lokalstyrelsens medlemmar arbetsstugorna för att se att de sköttes på förväntat sätt. Om föreståndarinnan inte skötte sitt uppdrag kunde ordföranden i lokalstyrelsen agera. Som tidigare nämnts var arbetsstugorna i övrigt slutna miljöer. Graden av kontakt med det omgivande samhället varierade och berodde på föreståndarinnans och lokalkommitténs inställning.
Under 1920-talet tilläts föreståndarinnorna delta i lokalkommittéernas möten, och därmed gavs visst inflytande över verksamheten, vilket tyder på att föreståndarinnans ställning steg över tid.
”De få växa upp nästan som vildar”
Centralstiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor publicerade årsberättelser som gav en bild av verksamheten i arbetsstugorna. Förutom ekonomiska redovisningar innehåller årsberättelserna redogörelser för arbetsstugornas vardag. I dessa berättelser skildras arbetsstugebarnen
95 Nilsson Ranta, s. 10–11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 96 Nilsson Ranta, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
332
återkommande som underutvecklade och förvildade, i stort behov av arbetsstugans vård och fostran.
Sådana beskrivningar kan ses som en sorts reklam för verksamheten – man ville visa på arbetsstugornas nytta och därigenom motivera fortsatta donationer från privata givare samt att verksamheten skulle få kommunala och statliga medel. Det finns många exempel på nedvärderande beskrivningar av barnen, deras hemmiljöer och minoritetsområdet generellt. Beskrivningar bär tydliga spår av kolonialistiska tongångar. I inledningsskriften till årsberättelsen för arbetsstugorna 1909/1910 beskrivs behovet av arbetsstugorna på följande sätt:
Lifsvillkoren äro i allmänhet hårda häruppe och brödet mycket ofta knappt om vintern, låt vara att detta i mångt och mycket mera härrör sig af brist på företagsamhet, förvärfskunnighet och förutseende än på naturens egen njugghet. I hundraden af i ödebygd undangömda hem taga eländet, trångboddheten och smutsen gripande yttringar, hvilka nog ingen utomstående rätt känner till i hela deras omfattning. Då sålunda behofvet av arbetsstugorna visade sig konstant och människornas offervillighet icke svek, anordnades de såsom bestående. På samma gång utvidgades uppgiften och inriktades verksamheten direkt på folkuppfostran: att af obygdernas bleka, andligen som kroppsligen undernärda ungdom skapa ett lifskraftigt, arbetsdugligt, kunnigt och sederent släkte, mäktigt att efter utträdet i lifvet med friska, starka tag gripa sig an med sin egen och därmed äfven den försummade hembygdens fortkomst.
97
Texten illustreras av tre foton på barn som ska belysa ett slags ”före och efter” placering på arbetsstuga. I inledningen finns ett foto av en anonym pojke klädd i slitna och något för stora kläder samt traditionella näbbskor. Texten under fotot lyder ”Vid intagningen”. I slutet av texten finns två foton på en pojke och en flicka. De är prydligt uppklädda i kavaj respektive långkjol och blus, och under bildtexten står det ”Arbetsstugubarn efter ett par års vistelse i anstalten”. Det är tydligt hur man tänkte sig omstöpningen av barnen till ordningsamma, moderna svenskar.98 Det faktum att barnens namn inte nämns förstärker bilden av synen på barnen som projekt för försvenskningen, snarare än som individer.
I årsberättelsen för åren 1907/1908 citeras en lärare vid folkskolan i Pello om arbetsstugans inverkan på barnen:
97 Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för arbetsstugorna 1909–1910, s. 2–3. 98 Nilsson Ranta, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
333
Då barnen bli intagna i arbetsstugan, äro de i allmänhet bleka och magra. Det ligger ett sjukligt och lidande drag öfver dem. De äro ej heller på långt när så lifliga, som jämnåriga barn, uppväxta under vanliga förhållanden brukar vara. Orsaken till detta är helt naturligt att söka i hemmen. Tillgången på föda i dessa är på grund af dåliga förtjänster och liten omtanke att sköta om det lilla ytterst ringa. Därtill kommer, att den knappa näringen är mycket enformig och ofta ersättes med saker som mera skada än gagna. Så är framför allt fallet i de hem, som sakna kreatur. I dessa ersättes mjölken och till och med dessa trakters vanligaste maträtt ”pimä” (surmjölk) med det fördärfliga kaffet. Sedan barnen kommit till arbetsstugan, kan man redan efter en jämföreslevis kort period lägga märke till, huru de förändras. Den gulbleka, sjuka hyn försvinner så småningom och ersättes af en friskare färg … Äfven i moraliskt afseende kvarlämna arbetsstugan intryck, som sent om ens någonsin utplånas. Detta är också nödvändigt, ty härutinnan fela hemmen alltför mycket. Då tillfälle gifves, skyr hvarken far eller mor spritdrycker. Pipan användes också nästan utan undantag af båda två. Samtalet i hemmet är rått och ohyfsadt och kryddas oupphörligt af svordomar och oanständiga uttryck. Hela familjen som bebor ett litet kyffe till rum (pörtet), där luften nästan ständigt är skämd, och renligheten lämnar allt öfrigt att önska. Det är gifvet, att man ej kan fordra mycket af barn, som uppfostras i en sådan omgifning. De få växa upp nästan som vildar. Ingenting få de lära sig att göra, och, då de äro ute, frågar ingen hvarmed de sysselsätter sig. I arbetsstugan äro förhållandena gifvetvis helt annorlunda. Där måste barnen dagligen och stundligen vänja sig vid att iakttaga ordning och renlighet.
99
Beskrivningarna, såsom i exemplet ovan, innefattar alltså inte bara en bild av barnen som materiellt fattiga, utan också som ”andligen undernärda”. Materiella omständigheter som fattigdom och trångboddhet knyts här nästan omärkbart samman med personliga egenskaper som ”initiativlöshet” och ”brist på förvärvskunnighet” samt synnerligen föraktfulla bedömningar av barnens föräldrar och uppväxtmiljöer som enligt lärarens beskrivning inte har förmågan att erbjuda barnen någonting värdefullt.
Hur barnen var klädda och i övrigt tedde sig kunde vara viktigt för arbetsstugans fortsatta existens. Arbetsstugorna granskades utifrån ett protokoll där verksamhetens framgång bedömdes utifrån hur väl barnen uppfyllde vissa kriterier. Klädsel, hållning och välvårdade frisyrer var i detta sammanhang viktiga måttstockar. Ett av kriterierna var ”svenskhet” vilket var en sammanfattande term som inrymde de övriga punkterna. En svensk arbetade hårt och utan knot, var ren och
99 Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för arbetsstugorna 1907–1908, s. 7–8.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
334
välklädd, behärskade det svenska språket samt firade svenska högtidsdagar.100
7.2.2 Erfarenheter från arbetsstuga
Placering på arbetsstuga
Några intervjupersoner resonerar om hur det kom sig att de själva eller en anhörig hamnat på arbetsstuga. Flera intervjupersoner säger att de inte vet orsaken till att de placerades där. En del har uppgett att det skedde på grund av det långa avståndet till skolan, bristen på vägar och kommunikationer och/eller fattigdom, vilket stämmer överens med vilka barn som skulle placeras på arbetsstuga enligt regelverket.101
Hur föräldrarna upplevde att barnen skickades till arbetsstugan är inte så väl undersökt. Det fanns föräldrar som motsatte sig att barnen skulle till arbetsstugan, men det fanns också de som var positivt inställda. I de fall det kom kritik från föräldrarna rörde det sällan språkfrågan utan oftare förflyttningen av barnet från hemmet, nedläggningen av den lokala skolan eller risker för att barnet kunde fara illa på arbetsstugan.102
Ibland skickades hela syskonskaror till arbetsstuga och ibland bara vissa av syskonen. Det tycks till viss del ha varit ålders- och genusrelaterat. Ibland fick flickorna stanna hemma för att de behövde ta hand om yngre syskon och ibland fick pojkarna stanna hemma för att de behövdes på gården.103 Det förekommer också berättelser om barn som hamnade på arbetsstuga för att de hade förlorat en eller båda föräldrarna.104 En kvinna född på 1940-talet berättar att hon inte känner till orsaken till att hon själv placerades där men att flera andra barn på arbetsstugan var där för att det fanns missbruk i familjen.105
I några intervjuer berättas att det fanns en närliggande folkskola i grannbyn som barnen inte tilläts gå i eftersom den tillhörde en annan kommun. I stället placerades de i en arbetsstuga längre bort.106 Andra intervjupersoner anger att de eller deras släkting hamnat på arbets-
100 Nilsson Ranta, s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 101 Intervju 3, 15, 77, 97, 113, 97, 138. 102 Nilsson Ranta, s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 103 Intervju 97, 139. 104 Intervju 1, 26, 136. 105 Intervju 115. 106 Intervju 3, 101.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
335
stuga som del av försvenskningen av bygden och med målet att lära sig svenska i stället för meänkieli eller finska.107
Även om placering endast i syfte att lära barnen svenska inte har direkt stöd i de dåtida regelverken för arbetsstugorna, finns det goda skäl att tro att det var så. Tidsandan var nationalistisk och det förekom nedvärderande attityder mot befolkningen i minoritetsområdet, bl.a. utifrån rasbiologiska föreställningar. Arbetsstugorna hade ett fostrande mål genom exempelvis förbud mot att använda minoritetsspråket.108 Med tiden blev det nationalistiska inslaget tydligare i regelverket för arbetsstugorna, och det skedde en förskjutning i språkfrågan. Uppfattningen var att barnen snabbare skulle lära sig svenska om de kände ett starkt språktvång, och om föreståndarinnorna inte kunde finska.109
En kvinna född på 1950-talet vars förälder varit på arbetsstuga kallar arbetsstugan för ”dåtidens socialbidrag” men säger också att bygden skulle försvenskas. Det skedde på flera ställen som del av försvenskningspolitiken, menar hon.110 En man född på 1950-talet, vars pappa varit på arbetsstuga, uppfattar att man ”våldförde” sig på språket och kulturen i Tornedalen:
Det var ju en medveten strategi att försvenska, och då använde man det här som ett utav verktygen – med arbetsstugor.
111
En kvinna född på 1940-talet får en direkt fråga från den som intervjuar henne om varför hon och syskonen placerades på arbetsstuga:
Hon har funderat på varför hon och hennes syskon var på arbetsstugan. Men det var dåvarande barnavårdsnämnden som nog hade bestämt det då de var så många syskon. De fick höra att de var ”fattiglappar” och därför fick de stryk också. Hennes far hade sagt att ”slåss ni på arbetsstugan så får ni mer stryk när ni kommer hem” så de vågade inte slåss tillbaka. Hennes pappa var väldigt sträng som hon tror att beror på att de var nio syskon att hålla reda på.
112
Vissa intervjupersoner vittnar alltså om att de upplever att barn placerades i arbetsstugorna i försvenskningssyfte. I övrigt framkommer det inte så ofta i intervjuerna att intervjupersonerna funderat på orsakerna till att de själva, deras syskon eller föräldrar placerats på arbetsstuga.
107 Intervju 9, 71, 97, 107, 115. 108 Nilsson Ranta, s. 11 och 18 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 109 Elenius 2001, s. 223–224. 110 Intervju 97. 111 Intervju 142. 112 Intervju 17.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
336
Olika upplevelser av personalen på arbetsstugan
Det var vanligt att föreståndarinnorna kom från andra orter i Sverige och inte behärskade meänkieli eller finska.
Flera beskriver mycket stränga föreståndarinnor som kunde slå barnen som bestraffning för att de pratat meänkieli eller finska.113
Om någon ertappades med att ha talat finska så väntade förhör och björkris. … Kyllä sielä oli koijurisut hinnoissa [sv. Det var verkligen efterfrågan på björkris]. 114
En man som var i arbetsstuga på 1950-talet beskriver att föreståndarinnorna kunde bete sig så eftersom de var ”högre än andra” och att det inte var någon idé att skvallra om att man blev slagen för att man då ”kunde få mer”. Han förklarar dock att förhållandena ändrades när det kom yngre föreståndarinnor:
Skillnaden var som mellan natt och dag … de var så fina föreståndare den sista tiden.
115
En annan man född på 1940-talet berättar att det fanns bra saker med arbetsstugan, men att han kommer ihåg de tråkiga incidenterna (meänkieli: huonot sattumat). Han tycker att idén var god och att det hade varit omöjligt med skolor i alla mindre byar, men att det var fel personer som arbetade på arbetsstugorna. När de gamla föreståndarinnorna ersattes av yngre ändrades emellertid mycket eftersom de hade en annan uppfattning om barn.116 Ytterligare en man som beskriver arbetsstugan som ”ett helvete” säger att när de fick en ny föreståndarinna såg hon till att de gamla tanterna inte agade barnen mer.117
En kvinna född på 1950-talet berättar att hennes svärfar sagt att man inte kan skylla på föreståndarinnorna (meänkieli: emänät) eftersom de hade så mycket arbete. De hade hand om ett så stort antal barn och arbetade dygnet runt. När barnen inte var lydiga, svek nerverna och de började slå dem.118
Erfarenheterna av föreståndarinnornas beteende och omsorg verkar, av intervjupersonernas berättelser att döma, ha varierat. Över lag verkar föreståndarinnorna ha blivit mindre stränga med tiden, i
113 Intervju 1, 3, 17, 48, 65, 77, 82, 101, 104, 129, 134, 144. 114 Intervju 8. 115 Intervju 101, se även intervju 77. 116 Intervju 65. 117 Intervju 144. 118 Intervju 134.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
337
takt med att yrkeskåren följde modernare ideal när det gäller barnuppfostran.119
Att både barnen och föreståndarinnan hamnade i en utsatt position i arbetsstugorna på grund av isolering framgår av dokumentation från arbetsstugorna. Författaren Gerda Helena Lindskog beskriver i en skildring av arbetsstugornas vardag en händelse som inträffade i arbetsstugan i Arvidjour 1923. Vid tidpunkten hade flera barn insjuknat i en för den tiden okänd sjukdom. Genom ryktesspridning uppstod misstankar om att det kunde röra sig om en venerisk sjukdom, vilket i sin tur ledde till att föreståndarinnan blev misstänkt för att ha ”bedrivit otukt” med barnen på arbetsstugan. Händelsen uppmärksammades i tidningen och omtalades som en skandal. Föreståndarinnan dömdes till två månaders fängelse, trots att någon felaktighet i tjänsten inte kunde påvisas. Det visade sig också i efterhand att sjukdomen som barnen fick på arbetsstugan inte var venerisk.120
Arkivmaterial visar också på exempel där föräldrar agerat när de ansett att föreståndarinnor agerat felaktigt mot deras barn. I ett fall skickade en pappa till ett barn på Matarengi skolhem en skrivelse till Övertorneå folkskolestyrelse där han skrev att föreståndarinnan ”i oförstånd ha agat” hans son.121 I ett annat fall framkommer att föräldrarna till ett barn på Hietaniemi arbetsstuga 1954 anmält både föreståndarinnan och ordföranden i kommunens barnavårdsnämnd för ”otukt”.122 Det sistnämnda ärendet avskrevs dock. Vad som låg bakom dessa ärenden och huruvida föreståndarinnorna var skyldiga till det de anklagades för går inte att utifrån dokumentationen avgöra i efterhand.
”En grå armé”
123
– om arbetsstugebarnens kläder och sysslor
Vid ankomsten till arbetsstugan beskriver många intervjupersoner att de fick sätta på sig särskilda kläder. Det varierar hur olika personer upplevde detta. En man som gick på arbetsstuga på 1950-talet säger: ”våra egna kläder skulle vi genast lägga undan och i stället gå i deras trasor, hemska trasor” (meänkieli: kauheat traasuvaatheet).124
119 Nilsson Ranta, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 120 Lindskog 2010, s. 239–257. 121Utdrag från protokoll fört vid Övertorneå folkskolestyrelses sammanträde 16 juni 1938, Skolstyrelsen, diverse utgående skrivelser 1932–1950, Övertorneå kommunarkiv. 122Avskrift, Landsfogden i Norrbottens län. Luleå 5 februari 1954 samt Beslut, avskrift. Landsfogden i Norrbottens län, Hietaniemi kommunarkiv. 123 Beskrivningen av arbetsstugebarnen som en ”grå armé” är hämtad från Intervju 42. 124 Intervju 129.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
338
En annan man som gick i arbetsstuga vid samma tid beskriver att materialet i byxorna de fick ha på sig skrapade så att skinnet kunde börja blöda. Mannen berättar att de på arbetsstugan sågs som fattiga, och så fort barnen i byn gjorde hyss var det barnen på arbetsstugan som fick stryk.125
Flera som varit i arbetsstuga beskriver ett utanförskap i relation till andra barn. Det märktes vilka barn som kom från arbetsstugan och i vissa fall förbjöds de att umgås med de andra barnen.126 En man född på 1940-talet berättar att de på grund av kläderna kunde bli kallade ”vellitupalaisia” (sv. vällingstugufolk) eller ”puurotupalaisia” (sv. grötstugufolk). Han berättar att de fick börja arbeta från barnsben, de äldre pojkarna högg ved medan flickorna hade hushållssysslor.127
En kvinna född på 1930-talet beskriver att hon fick städa och skura trappor och golv i arbetsstugan. Hon berättar att hon tyckte det var hemskt att se sin syster som bara var 7 år försöka skura en hög trappa, hon kunde inte vrida av trasan. Hon säger också att flickorna skulle ”klippa toapapper från tidningar och kartonger” och hjälpa till i köket och duka undan. Även att stoppa strumpor lärde de sig vilket hon haft glädje av.128
Hemlängtan och separationsångest
Det finns återkommande berättelser om intervjupersoner som hade ”ständig hemlängtan” upplevt sig ”bortlämnade” på arbetsstugan som barn, vilket varit traumatiskt även om de blev välbehandlade eller om föreståndarinnorna var snälla på arbetsstugan.129 Flera beskriver känslan av att ryckas bort från den tillvaro man känner till i familjen och i hembyn. Många intervjupersoner berättar till och med om barn som rymt från arbetsstugorna.130
En kvinna beskriver hur vägen hem från arbetsstugan under skolloven tycktes lång, medan vägen tillbaka till arbetsstugan efter lovets slut kändes alltför kort.131 En man beskriver hemresorna under jullovet, påsklovet och sommarlovet som en stark och glädjefylld upplevelse:
125 Intervju 144. 126 Intervju 1, 16, 17, 32, 41, 64, 76, 77, 93, 97. 127 Intervju 101. 128 Intervju 44. 129 Intervju 16, 41, 52, 60, 77, 82, 101, 115, 117, 137, 139. 130 Intervju 16, 60, 77, 115. 131 Intervju 82.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
339
Hemresa blev det bara till jullovet, påsklovet och sommarlovet. … Han berättar om känslan han fick när han närmade sig hemgården. Om hur hans mor omslöt honom och skojade med honom: ”Jaha, du har blivit utsläppt nu”. … Han berättar också om hur fantastiskt brödet, rieskan och renköttet smakade där hemma. Om hemkomsten var en stark och glädjefylld upplevelse så var det en desto större pina att återvända till arbetsstugan. Det var hemskt att lämna mamma. Det var jobbigt, sorgligt.
132
En kvinna född på 1940-talet minns utsattheten i att vara tvungen att skiljas från hemmet, och att hon grät på söndagskvällar och sommarlov under flera år:
Det hette skolhem men det var inget hem – hemma var ju i byn – utan man var ett av många barn och föräldrakärleken fanns inte utan man blev omhändertagen. Vi hade ett bra hem med bra föräldrar och var inte vanartiga på något sätt men så kommer man dit och blir en i mängden och ingen särskild och föräldrakärleken är någon annanstans.
133
En man, också han född på 1940-talet, beskriver lättnaden när han åkte hem över loven och slapp tänka sig för när det gällde att tala meänkieli.
Han säger att det var en glad känsla – en känsla av frihet – när man fick åka hem på lov. Man behövde inte se sig om över axeln, om någon hörde vad man sade.
134
En man född på 1930-talet minns också känslan av att återvända till hemmet vid jul, efter en termin borta:
Kyllä s’oli niinku taivas oli aukenu ko pääsi kotia. Sitä alku tuntemhaan ette oli niinku ihminen ja oli ihmisenarvo [sv. Det var som om himlen hade öppnat sig då man fick komma hem. Man kände sig som människa med ett människovärde]. Jag kommer ihåg hur de på [skol]hemmet klippte av oss allt hår då. I dag är det ju på modet att klippa och raka sig. Men då kändes det hemskt när allt hår klipptes bort.
135
Sammanfattningsvis beskriver många intervjupersoner en känsla av att sakna hemmet och sin familj, men också sitt sammanhang, att få vara fri, och att fritt få tala sitt språk. Att få komma hem under loven beskrivs som en stor lättnad.
132 Intervju 8. 133 Intervju 148. 134 Intervju 101. 135 Intervju 11.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
340
Fysiska bestraffningar när barnen talade sitt modersmål
Många som var på arbetsstugan under 1900-talets första hälft berättar att våld, kränkningar och övergrepp förekom. Antingen berättar de om händelser de själva varit med om, eller om sådant som hänt deras föräldrar, far- och morföräldrar eller släktingar.136
Fysiska bestraffningar var inte ovanliga. Samtidigt fanns riktlinjer från Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor om att våld endast skulle användas undantagsvis,137 men att döma av intervjupersonernas berättelser verkar fysiska bestraffningar ändå ha varit vanliga. Många beskriver att barn blev slagna på arbetsstugorna. Bestraffningar skedde liksom i folkskolan ofta när barnen talade sitt modersmål: meänkieli eller finska.
En man som var på arbetsstuga på 1940-talet berättar att det ofta förekom örfilar och att föreståndaren vred om örat, något som barnen kallade ”vrida upp klockan”. Andra beskriver att barn blev hårt dragna i håret, slagna med rotting eller käpp eller fick stryk med björkris.138
En man född på 1930-talet berättar att han flera gånger blev bestraffad för att ha talat meänkieli. Förutom stryk fick man då gå till sängs utan mat:
Första gången fick jag en hurring så det ven i öronen i flera dagar. Sedan tog hon tag i håret och så var det bara att klä om till nattskjorta och läsa i ABC-boken. Mor är rar fick man läsa. Bokstäverna och det där. Det var på kvällen tills man somnade utan mat … Man fick lägga sig i sängen om man talat meänkieli. 139
En annan man, också han född på 1930-talet, berättar om en föreståndare och föreståndarinna som var särskilt elaka:
Det fanns ju sådana straff att man fick ligga i sängen hela söndagen. Och ibland visste man inte varför. Och gumman var också riktigt ond … När hon fick mig dit till klädkammaren, hon hade sådana ”specialgrepp”, med långa naglar tog hon tag under hakan och vred om. Och när hon fick tag i håret så kändes det som att håret skulle lossna. Sådan var hon. – – –
136 Intervju 1, 3, 6, 9, 17, 32, 45, 48, 65, 77, 82, 101, 104, 113, 115, 129, 134, 144, 148, 153. 137 Att aga skulle användas enbart i undantagsfall framgår bl.a. av instruktioner till föreståndarinnor från Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för arbetsstugorna
1923–24, s. 25. Troligen baserades instruktionerna på de rekommendationer som utarbetats
för skolorna i länet. I exempelvis Reglementen för skolor i Nedre Torneå skoldistrikt 1923 ska läraren noga överväga andra former av bestraffning innan aga används. 138 Intervju 8, se även intervju 65, 101. 139 Intervju 3.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
341
Intervjuare: Fick man stryk på grund av språket? Jo, det var gubben som var hemsk med det om han bara hörde. Då fick man på skinnet, det vågade man inte.
Intervjuare: Om man pratade sitt eget språk? Jo, men sinsemellan pratade vi ju när ingen såg.
140
Mannen beskriver att han har dubbla känslor gentemot det barnhem han bodde på från sex års ålder.141 Trots att han blev utsatt för fysisk misshandel och förbjöds att tala sitt modersmål både på barnhemmet och i skolan, ledde skolgången också till något gott, anser han:
Men jag måste säga att jag har haft väldigt bra lärare. De försökte på alla sätt. De hade inget agg mot oss barn, det måste jag säga. Och det måste jag också säga om att vi fick komma till skolan, det har staten gjort ett stort arbete med, att vi fick komma till skolan och lära oss svenska. Vad hade vi kunnat om vi inte hade fått gå i skola? Vi hade inte kunnat någonting. Vi hade varit analfabeter.
142
Av intervjupersonernas berättelser är det tydligt att de blev bestraffade för att de talat finska eller meänkieli. Andra gånger handlade straffen om andra saker. En del beskriver också att de inte förstod varför de blev bestraffade.143
Grova kränkningar och övergrepp
En del intervjupersoner vittnar om särskilt kränkande eller våldsam behandling, vilket ibland skedde inför de övriga barnen på arbetsstugan. En man född på 1940-talet berättar att om någon gjorde något otillåtet så fick man sitta i en svart skrubb. Enligt mannen kunde sexsjuåringar hårdhänt kastas dit in och vara tvungna att sitta därinne i flera timmar.144 En annan man född på 1940-talet berättar om en händelse då han blötte ner sina kläder och blev bestraffad inför de andra barnen.
Han berättar att de en gång i andraklass lekte vid [plats], där det fanns en gammal bro på den tiden. Hans kläder blev blöta under leken, och när han kom tillbaka till arbetsstugan blev han bestraffad. Han kläddes
140 Intervju 11. 141 Det barnhem intervjupersonen vistades på hade samma funktion som arbetsstugan, barn skickades dit för att de skulle få tillgång till skola i närheten. 142 Intervju 11. 143 Intervju 65, 66, 77. 144 Intervju 129.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
342
av så att han bara hade en skjorta på sig. Sedan fick flickorna komma ner i nedre hallen, och han beordrades att gå uppför trappan till övervåningen med bar rumpa. Han vet inte varför de gjorde så.
145
Flera intervjupersoner beskriver bestraffningar kopplade till sängvätning.146 En kvinna född på 1940-talet berättar att hon bara var sex år när hon kom till arbetsstugan. Hon hade en äldre syster i samma arbetsstuga, men systern sov i en annan sovsal tillsammans med de äldre barnen:
Varje morgon kom en som jobbade där och gick igenom alla sängar. Och jag var så ängslig så jag började kissa i sängen. Vad gjorde de? När de hade tittat i min säng så lyfte de upp lakandet, visade runt överallt. Hur kan man göra så? … Varje morgon hände detta med lakanen och att de gick igenom alla sängar. Till slut blev det ju att man inte tordes riktigt sova. Många nätter satte jag lakanet att torka på natten. Huija! [sv. huvaligen!]. Och jag var ju så liten också.
147
En man född på 1930-talet berättar om en liknande upplevelse där föreståndarinnan på arbetsstugan bemötte sängvätning med förnedrande bestraffningar:
Jag hade en kusin från [ort i Pajala kommun] som var sängvätare. Hon [föreståndarinnan] tog det där pisslakanet och slog runt öronen på honom så att pisset stänkte. Sedan fick han själv gå ut med lakandet till förrådet och hämta ett nytt lakan och bädda.
148
En återkommande bestraffning som nämns i intervjuerna är att barnen på arbetsstugan fick lägga sig utan mat.149 En man född på 1940talet berättar även om hur bestraffningar i skolan kunde få konsekvenser för barnen på arbetsstugan:
Om man talade meänkieli i skolan kunde man bli bestraffad med luggning eller kvarsittning. Om man fick kvarsittning missade man middagen på arbetsstugan och måste då vänta på kvällsmaten.
150
Flera intervjupersoner vittnar också att de alltid behövde äta upp all mat som serverades och att det förekom tvångsmatning. En kvinna född på 1930-talet berättar om en dag på arbetsstugan:
145 Intervju 65. 146 Intervju 1, 6, 65, 82, 94, 101, 107, 113, 144, 157. 147 Intervju 6. 148 Intervju 1. 149 Intervju 3, 17, 144. 150 Intervju 101.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
343
Det var bara klä på sig i hast … Jag kommer inte ihåg om vi borstade tänderna men man drog sig ju för att tvätta sig. Det var bara kallvatten. Men sen var det morgongröten och den vill jag inte ens tänka på. … Man var tvungen att äta upp och sitta rak i ryggen. … Två gånger kommer jag ihåg så väl att det var sån där korngrynsgröt som jag aldrig hört talas om. Då fick jag äta upp allt. Min mage tålde tydligen inte det. Men jag var tvungen att äta det som var kvar. Det måste jag säga. Fast jag hade kräkts. Det var inte nå roligt.
151
En man född på 1940-talet berättar att ”de höll uppsikt med piska” för att se till att barnen åt. Han berättar också om en flicka som föreståndarinnorna tvingade äta upp sin gröt trots att hon kräkts:
Vad hemskt det var. Man kan inte tro det. Det var ett rent barbari.
152
En annan man, också han född på 1940-talet, vittnar om att han flera gånger såg att barn som kräktes fick äta upp sina uppkastningar. Han berättar också att hans äldre syster inte kunde äta blodpudding men att föreståndarinnan tvingade i henne den.153 En annan man född på 1930-talet minns att han inte tyckte om bruna bönor, men att två personer ur personalen tvingade honom att äta det. Den ena höll upp munnen medan den andra matade honom med sked.154
En annan man född på 1940-talet berättar om att en flicka i sjuåttaårsåldern blev våldtagen på den arbetsstuga han själv gick i. Övergreppet begicks av en äldre pojke, som fick hjälp av andra. Våldtäkten uppdagades och förövaren förflyttades dagen efter händelsen från arbetsstugan till uppfostringsanstalt.155
En man född på 1930-talet berättar om en bestraffning från föreståndarinnan som han fick då han var sju år men som han fortfarande bär med sig:
Hon högg tag i håret och ledde mig till där vi hade kläderna och nattskjortan. Och sedan drog hon mig i håret upp i sängen. Sedan kom hon med piskkäppen och sa till mig att lägga mig på mage och upp med nattskjortan och så piskade hon. Och på morgonen när hon såg att jag hade blodat ner lakanen fick jag ytterligare pisk för att jag hade varit så oförsiktig att jag blodat ner lakanen. … Det var första hösten. Hon misshand-
151 Intervju 44, se även intervju 16, 30, 52, 148. 152 Intervju 129. 153 Intervju 101, se även intervju 17, 107, 129. 154 Intervju 144. 155 Intervju 129.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
344
lade mig. Jag var ju ensam och grät. Och ingen mat fick jag på kvällen. Jag kunde inte sitta på ett par veckor för det var ju sår och värkte.
156
En del av intervjupersonernas berättelser innehåller händelser som inbegriper grova övergrepp och kränkningar. I många av fallen har de intervjuade burit med sig upplevelserna under mycket lång tid och inte berättat om dem för andra, ibland inte ens för sin egen familj. I några fall är intervjutillfället första gången de berättar om det som hände.
Pojkars och flickors utsatthet för våld
Intervjupersoner vittnar om att det fanns skillnader mellan hur pojkar och flickor betedde sig och bemöttes. Både kvinnor och män som varit på arbetsstuga, liksom de som beskriver anhörigas erfarenheter, har berättat att pojkar talade minoritetsspråket mer sinsemellan och därför bestraffades oftare.157 Exempel på s.k. protestkultur respektive lydnadskultur fanns både i skolan och på arbetsstugan.158 Det handlade om olika strategier för att klara av tillvaron i en auktoritär miljö, där pojkarna i högre utsträckning utmanade reglerna på olika sätt medan flickorna oftare underkastade sig dem.159 En kvinna som gick på arbetsstuga i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet berättar:
Och skolan var ju också hård. Just det där att de slog. Hoja, jag mådde ju så dåligt. I skolan slog de mera men nog hade pojkarna det tufft på arbetsstugan också. Pojkarna var mer vaktade medan vi flickor lärde oss fortare, vi var räddare.
160
Såsom nämnts tidigare i förhållande till skolan verkar det som att flickor i regel anpassade sig och lärde sig svenska snabbare än pojkarna. Detta gällde alltså också i arbetsstugan. Att tala svenska sågs också som ”finare” och var således också en klassmarkör.
156 Intervju 3. 157 Intervju 6, 97, 124. 158 Det fanns också uppfattningar om att finska var mera maskulint och svenska mer feminint vilket också spelade in när det gäller språkval och språkbytesprocess, Elenius (b), s. 78–80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 159 Elenius (b), s. 78–80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 160 Intervju 6.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
345
Föräldrar som sade ifrån
En man som gick i arbetsstuga av 1950-talet beskriver hur han behandlades hårdhänt och blödde när föreståndarinnorna skulle klippa hans hår, och att hans pappa just då kom på besök på hemvägen från lasarettet. Pappan skällde ut föreståndarinnorna så de grät.161
En del intervjupersoner beskriver att föräldrar inte lät sina egna barn gå på arbetsstuga eftersom de själva varit där. En kvinna född på 1930-talet berättar om sin mammas inställning till arbetsstugan:
Barnen blev så många i skolan att de hade behövt två lärare, det var som gränsfall, att om hon fick två elever mindre att undervisa så skulle hon klara det, då ville de flytta min bror och grannens pojke till arbetsstugan. För att det var lång väg att färdas. Mamma hade då sagt att ”även om det är sista brödbiten jag ger min pojke, så sätter jag inte honom på arbetsstuga. Jag har själv varit där”. Och på det sättet fick han så stanna. Hon var verkligen inställd att ”dit ska han inte”, hon visste ju hur det var [översatt från meänkieli]. 162
Som nämnts tidigare har föräldrarnas synpunkter och inställning till barnens placering i arbetsstuga inte undersökts i forskningen i någon närmare utsträckning. Genom intervjupersonernas berättelser om hemlängtan och svårigheten att skiljas från hemmet kan man ana att föräldrarnas situation i samband med barnens placering på arbetsstugan inte heller var enkel.
Sammanfattning
I intervjupersonernas berättelser finns många exempel på en hård tillvaro med strikta regler och olika former av bestraffningar. Samtidigt finns det de intervjupersoner som också berättar om ljusare minnen.
I en del berättelser om bestraffningar och kränkningar framgår inte i fall händelserna hade en direkt koppling till barnens användning av meänkieli eller finska. Den sociala förnedringen var dock en del av institutionslivets förtryck, vilket kan antas ha bidragit till en sänkt självkänsla som sannolikt fick återverkning på barnens syn på sig själva, sitt språk och sin kultur.
161 Intervju 144, se även intervju 32. 162 Intervju 157, se även intervju 57.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
346
Barnens vistelse på arbetsstugorna innebar i många fall att de befann sig långt från sin hemmiljö. De togs därmed bort från det sammanhang de var vana vid i form av rutiner, traditioner samt kulturella och religiösa sedvänjor. I många fall fick de heller inte tala sitt modersmål på arbetsstugan. Det innebar att barnen för det mesta inte kunde använda sitt språk för att kommunicera med varandra eller med föreståndarinnan. De kunde därmed inte ge uttryck för sin personlighet eller sina behov. Barnens handlingsutrymme, som utifrån situationen på arbetsstugan redan var begränsat, blev därmed ännu mindre. Sammantaget gjorde detta att de befann sig i en mycket utsatt situation. Även för de barn som upplevde att de hade det bra i arbetsstugan innebar vistelsen där en långvarig separation från föräldrarna, syskonen och hemmiljön.
En annan aspekt som bidrog till utsattheten var att verksamheten i arbetsstugorna i regel stod under gles tillsyn. Även om folkskoleinspektörerna gjorde regelbundna besök så skedde det relativt sällan. Eftersom barnen befann sig i arbetsstugan dygnet runt och inte fick besök av anhöriga, var dessa platser en förhållandevis sluten värld där barnen i sin vardag var utelämnade till föreståndarinnan.
7.2.3 Efter kommunaliseringen: mindre våld men språkförbudet fanns kvar
Vissa intervjupersoner som började i skolan efter 1954 berättar att det inte längre var lika hårt när arbetsstugorna blev skolhem, t.ex. säger flera intervjupersoner att de inte blev slagna. Däremot gällde fortfarande att de bara skulle prata svenska i skolhemmet.163 Vilka lokala regler som gällde kunde dock variera. Vissa föreståndarinnor fortsatte med bestraffningar när barnen bröt mot språkförbudet.164
En kvinna som gick i skolhem efter kommunaliseringen säger att de fick ha egna kläder och inte hade några särskilda sysslor. Däremot fanns regler, bl.a. skulle man tala svenska. Hon frågar sig om deras föreståndarinna från Stockholm var tillsatt som del av en försvenskningsprocess under tiden då det var en arbetsstuga.165
163 Intervju 101, 157. 164 Intervju 63, 123. 165 Intervju 148.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
347
7.2.4 Erfarenheter av arbetsstuga och folkskola – de långvariga konsekvenserna
Många intervjupersoner berättar om att tiden i folkskolan och i arbetsstugan har format dem på olika sätt. En del reflekterar kring sina egna minnen, medan andra har påverkats i ett andra led, genom att deras föräldrar burit på upplevelser som påverkat dem och deras relation till barnen.
Upplevelser som påverkade livet
En kvinna född på 1940-talet, som gick i arbetsstuga, säger att det inte bara är förödmjukelsen som lämnade spår utan att det var ”fruktansvärt fel” bara det att barnen togs ifrån sina föräldrar och att det ”påverkade barnens hälsa oerhört negativt”. Hon menar att hon själv har varit psykiskt stark och därför klarat av att bearbeta den tuffa tiden, och att den format henne och lärt henne hur hon ska vara och inte vara i sitt yrke som lärare.
Hon säger att hon kunde ha över 400 barn under ett läsår i sitt yrke som slöjdlärare men att hon alltid varit noga med att när hon tilltalade ett barn, lade handen på barnets axel och frågade vad barnet heter. Hon säger att när hon tilltalade barnet nästa gång så använde hon barnets namn och såg barnet i ögonen. Hon tycker det är jätteviktigt att som lärare bekräfta och se barnen.
166
Flera intervjupersoner uttrycker att de medvetet eller omedvetet hållit upplevelserna för sig själva och inte berättat för någon om det de varit med om. En man född på 1930-talet berättar att det är först i samband med kommissionens arbete som han börjat sätta ord på upplevelserna:
Intervjuare: Har tiden på arbetsstugan påverkat dig? Har den lämnat spår? Ja, jag vet inte. Man har ju mer och mer förträngt det så att säga.
Intervjuare: Berättade du hemma om vad som hade hänt på arbetsstugan? Nä, jag har hållit det hemligt i 50 år. Någon gång har jag berättat för någon och den sa att du ljuger. Nej, svarade jag, för jag har upplevt det själv. Jag hade glömt bort det där tills jag läste en artikel att de ville intervjua människor. Första gången jag blev intervjuad var i samband med upptakten till det här [kommissionen].
166 Intervju 82.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
348
Intervjuare: Du sa att du burit detta i 50 år. Hur känns det nu när du har berättat? Den här gången blev det mest tråkiga gången. Det kommer upp mer och mer hur det har varit. Det är fjärde gången jag berättar nu så det blir mer och mer känslor.
167
En man född på 1940-talet som gått på arbetsstuga i sju år tycker dock att den kritik som riktas mot arbetsstugorna är överdriven. Hans bild är att det hände att någon fick en örfil utan anledning, men han har svårt att tro att det förekom kränkningar i stor skala. I stället menar han att det handlar om enskilda individers negativa upplevelser. Det finns dock detaljer i hans eget liv som han undrar över. Under realskolan bodde han inackorderad hos en familj i Pajala kommun. Trots att familjen hade sina förtjänster var det något som gjorde att han av någon anledning upplevde måltiderna som ångestskapande. Om det hade med erfarenheter från arbetsstugan att göra vet han inte, men han har funderat på det.168
En man född på 1930-talet, berättar att det gick lång tid innan han berättade för sina barn att han varit i arbetsstuga. Däremot har det varit viktigt för honom att hans egna barn skulle få en fin barndom på hemorten:
Jag tror att det har varit i 40–50-årsåldern innan jag berättade att jag varit på arbetsstuga. Det har varit som en skam. Jag har inte velat berätta det för dem. Jag har inte berättat det för någon arbetsgivare. Jag har många gånger funderat över att det gick från 1961 till 1990, ingen har frågat var jag gick i skolan. Jag har inte varit intresserad av att berätta.
Intervjuare: Hur ofta har du tänkt på det här under livet? De första åren i Luleå kunde jag glömma det här med arbetsstugan och jag fick kompisar där. Ingen visste om min bakgrund. Ingen skrev grötstugubarn och de där orden. Och jag berättade ju inte hur dålig jag var. I Luleå bodde jag i 7–8 år och alla bröt ju på finska där och var tornedaling.
Mannen berättar att han har varit tillbaka på den plats där arbetsstugan låg:
Jo, varje gång jag tittar på fönstret där jag sov så är det som att nackhåret reser sig. Man är arg på något sätt.
167 Intervju 3, se även intervju 1, 6, 9, 84, 107, 128, 139, 160. 168 Intervju 5.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
349
Om sina upplevelser på arbetsstugan säger han sammanfattningsvis:
Det var sex års skolgång, så jag var där i sex års tid. Så barndomen har inte funnits för mig. Det var samma föreståndarinna. Jag har tänkt att jag skulle pissa på hennes grav i [ort] som en liten kompensation.
169
En del intervjupersoner bär på svåra upplevelser från arbetsstugan eller skola som på olika sätt fortfarande påverkar deras liv. En del upplevelser handlar, såsom beskrivits ovan, om nedvärderande bestraffningar, i andra fall handlar det om mer vardagliga minnen. Ytterligare andra bär med sig mer positiv bild. Oavsett hur upplevelserna från skolan och arbetsstugan såg ut så verkar många intervjupersoner ha burit med sig dessa upplevelser genom livet.
Föräldrar som inte förde språket vidare
Eftersom svenska under lång tid var det enda skolspråket hade föräldrarna i de flesta fall inget annat val än att låta barnen assimileras språkligt till svenskan, åtminstone i skolan. Skolan hade därför en central roll i assimileringen – lärarna utgjorde auktoriteter som de flesta föräldrar lyssnade till.
En dominerande uppfattning var länge att flerspråkighet inte var bra, dels eftersom det ansågs försvåra inlärningen, dels eftersom minoritetsspråket inte i sig själv ansågs värdefullt.170 Många föräldrar nåddes av budskapet att det bästa för deras barn var att hela familjen gick över till majoritetsspråket, dvs. svenska. Föräldrarna bar dessutom ofta på egna negativa erfarenheter från skolgången av att ha blivit nedvärderade och bestraffade när de använde minoritetsspråket och valde därför att inte föra det vidare till sina barn, eftersom de inte ville utsätta sina barn för samma stigma.171
Flera intervjupersoner kopplar föräldrarnas upplevelser av att bestraffas för att de talat meänkieli eller finska till det faktum att föräldrarna inte lärt dem språket.172 En man född på 1960-talet har hört sin pappas berättelser från skolgången på 1940-talet då nitiska lärare jagade barnen om de hörde dem tala meänkieli på rasten:
Snacka om att slå sönder den kultur man bär med sig.
169 Intervju 1. 170 Huss, s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 171 Huss, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 172 Intervju 28, 32, 55, 74, 82, 100, 105, 133 140, 152.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
350
Mannen beskriver det som en stor sorg att föräldrar inte valde att lära honom meänkieli. Föräldrarna var inte heller stöttande när han i vuxen ålder försökte lära sig språket. Han poängterar dock att han har förståelse för deras inställning, med tanke på vad de utsattes för som barn.173 Forskning visar att en förstående attityd till föräldrarnas val att inte överföra språk till sina barn är förhållandevis vanlig bland barn till föräldrar som utsatts för assimilering.174
Ärvda sår – barnens berättelser
En del berättelser kommer från vuxna barn vars föräldrar burit med sig upplevelser från skolan och arbetsstugan som i sin tur påverkat dem på olika sätt.
En man född på 1950-talet berättar att hans pappa, som varit på arbetsstuga, aldrig ville tala om den tiden. Däremot minns han att pappan svor när familjen varje helg passerade den byggnad där arbetsstugan tidigare legat.175 En annan man, också han född på 1950-talet, berättar att hans pappa blev bestraffad för att han talade finska, både på arbetsstugan och i skolan, men att pappan aldrig ville tala om detta. Han minns dock en händelse som han fått berättad för sig.
När hans far var i lumpen och åkte hem på permis, fick fadern på bussen se en manlig lärare, som behandlat honom illa. Eftersom fadern ”hade lite innanför västen” gick han fram och tog ett struptag på läraren, och det uppstod ”kalabalik” på bussen. Han berättar att hans far bar med sig en ”trasighet” efter skoltiden, vilket har kommit till uttryck på olika sätt. Han försökte ständigt ”vara andra till lags”, och vara ”en annan än den han var”.
176
En kvinna född på 1970-talet upplever det som att en äldre generations upplevelse av arbetsstugan lever kvar som en sorg inom henne själv.177 En annan kvinna som också är född på 1970-talet, vars pappa berättat om att han blev slagen av föreståndarinnan när han pratade meänkieli, reflekterar kring pappans upplevelser och de spår de verkar ha lämnat hos honom.
173 Intervju 149. 174 Se Huss, s. 15 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 175 Intervju 142. 176 Intervju 42. 177 Intervju 117.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
351
Hon säger att det säkert fanns en sorg i att vara så mycket borta hemifrån och det tror hon har påverkat hennes pappa. Hon tror även att det påverkat hennes pappa att inte få ha meänkieli som sitt modersmål och att han upplever att hans finska är sämre än vad den egentligen är. Hon tror även att arbetsstugan har påverkat ”självklarheten i att man inte ska bo kvar” [i minoritetsområdet].
178
En annan kvinna född på 1960-talet berättar att hennes pappa började berätta om sina upplevelser från arbetsstugan sent i livet:
Det har börjat väldigt sent för honom. Han var över 65 år. Han har börjat berätta olika historier från arbetsstugan … Och ju äldre han har blivit så har det ju kommit tätare och tätare att han har berättat. Och när han berättat så har han ju börjat gråta och jag har börjat gråta. Ju äldre han blivit har det kommit tätare och tätare. Pappa har jobbat väldigt mycket, alltså fysiskt i skogen med maskiner och med ved … och han sa att han tyckte om att jobba för då när han någon gång fick tid att sitta på en stubbe i skogen då kom tankarna tillbaka till arbetsstugan och hur det var.
Kvinnan beskriver att pappans känslor av skam har gjort att hon också skämts utan att förstå varför. Att hon försökt vara ”extra snäll och extra trevlig och till lags” och samtidigt känt sig som ”av nån sämre ras”.179
En man född på 1970-talet berättar att hans pappa sällan pratade om sin skoltid men att han hört av sin mamma att pappan hade haft det tufft. Pappans sätt att hantera det svåra var snarare att skoja om det.
Och att hans pappa kunde säga att han först fick stryk i skolan för att han talat finska och att han sedan när han berättade åt föräldrarna att han fått stryk i skolan en andra gång fick stryk av föräldrarna för att han talat finska i skolan och att han dagen efter fick stryk av läraren en tredje gång för att han talat om hemma att han fått stryk i skolan. 180
En kvinna född på 1960-talet berättar om sin mammas skolgång på 1950-talet och beskriver bristen på pedagogik och hur det skapat en tystnad.
Och så sa hon att de kunde ju inte svenska och hon tyckte att lärarna de kunde inte lära ut. Det ledde till att hon blev tyst. Hon sa ingenting fast hon kanske kunde. Språkutvecklingen stannade ju av.
178 Intervju 63. 179 Intervju 9. 180 Intervju 105.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
352
Kvinnan tycker att det är tråkigt att höra sin mamma berätta om detta och reflekterar vidare kring att det ”inte bara handlade om språket” utan också om ”att inte få säga det du har inom dig, man blir tyst på många sätt”.181
Flera intervjupersoner vittnar alltså om att deras föräldrar på olika sätt blivit påverkade av den negativa syn som rådde i förhållande till minoriteten och minoritetsspråket. I vissa fall har det inneburit att de själva inte getts möjlighet att lära sig språket, även om det fanns i familjen.
7.3 Vidarestudier efter folk- och grundskolan
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad genomgång av systemet för vidareutbildning och de skolor som fanns tillgängliga för högre studier i minoritetsområdet, dels en redogörelse för de berättelser som handlar om erfarenheter av egna och andras attityder till vidare studier efter folk- och grundskolan.
7.3.1 Möjligheten till vidare studier i minoritetsområdet
Att läsa vidare efter folkskolan var länge något förbehållet en mycket liten elit. För en majoritet av befolkningen var folkskolan den enda skola man gick i.
Genom en reformering av tidigare högre utbildning infördes i slutet av 1800-talet det s.k. högre allmänna läroverket där man kunde fortsätta att studera efter folkskolans fjärde eller sjätte klass. Under lång tid var det dock även efter detta enbart de högre samhällsklasserna som fortsatte att studera på läroverket och ta studentexamen. Först 1905 infördes realskolan och realskoleexamen som var en mer praktiskt inriktad utbildning som man kunde söka in till efter folkskolan.
Enhetsskolan fanns under perioden 1949–1962 och var en föregångare till grundskolan. Den infördes successivt i vissa kommuner och innebar att folkskolan och realskolan förenades till en enhetlig skola för alla elever, med nioårig skolplikt.
I minoritetsområdet fanns Haparanda allmänna läroverk som inrättades i mitten av 1800-talet och där kunde man ta realskoleexamen
181 Intervju 151.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
353
från 1909 och studentexamen från 1938. Realskoleexamen (och senare även studentexamen) kunde man ta i Kirunas högre allmänna läroverk. Från 1950-talet kunde man också ta examen i kommunala realskolor i Pajala, Övertorneå och Korpilombolo. Grundskolan infördes 1962 och byggde på enhetsskolans idé. Grunden till gymnasieskolan lades några år efter det.
Att finska återinfördes som frivilligt ämne i Haparanda allmänna läroverk framgår av ett brev som Skolstyrelsen i Haparanda mottagit från Skolöverstyrelsen där kommunen tillåts bedriva undervisning i finska från och med läsåret 1966/1967.182 I en redogörelse för skolans verksamhet för läsåret 1959/1960 framkommer dock att det redan vid denna tid bedrevs någon form av finskundervisning vid läroverket.183I en notering från skolstyrelsen i Karl Gustavs kommun 1961 (från och med 1976 Haparanda stad) framkommer att kommunen planerade att skicka in en skrivelse till Skolöverstyrelsen gällande finskundervisning i Haparanda under året.184
Det verkar alltså ha funnits möjligheter att i någon mån studera finska i skolan i minoritetsområdet från i slutet av 1950-talet.
7.3.2 Erfarenheter och reflektioner om vidarestudier
Förminskade möjligheter till vidare studier
En kvinna född på 1950-talet som inte själv varit i arbetsstuga men som vittnar om en släktings upplevelser, berättar om synen på arbetsstugebarnen. Hon säger bl.a. att de betraktades som ”andra klassens medborgare” och ”inte brukade förordas till högre studier”.185 Det finns dock exempel på andra berättelser. En man född på 1940-talet berättar att hans mamma inte sagt något negativt om arbetsstugan och att mammans lärare föreslog att hon skulle fortsätta studera eftersom hon hade ganska lätt för sig i skolan.186
En kvinna född på 1950-talet uttrycker att hon tycker att det var starkt av hennes förälder – som utbildade sig till lärare i Haparanda
182 Haparanda Stad, skolexpeditionen, 1966, Finska som C-språk i gymnasiet (Rektors skrivelse 21.7.1966), dnr 183-118/65. Haparanda Stads arkiv. 183 Haparanda Stad, skolexpeditionen, Högre allmänna läroverket Haparanda, 1959–1960, redo-
görelse, s. 6. Haparanda stadsarkiv.
184 Haparanda Stad, skolexpeditionen, Högre allmänna läroverket Haparanda, protokoll daterat 1961-02-09. Haparanda stadsarkiv. 185 Intervju 134. 186 Intervju 159.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
354
– att ta sig så långt med tanke på att föräldern inte kunde någon svenska vid skolstart.187 En man född på 1940-talet berättar att det fanns stipendier för fortsatta studier som gavs till elever som var duktiga i skolan. Detta beskriver han som ”en räddning” och en förutsättning för att kunna vidareutbilda sig, eftersom familjen var fattig.188
En kvinna född på 1960-talet berättar att hon funderat på vilka möjligheter som gick förlorade för föräldrarna när all undervisning bedrevs på svenska och vad som hade hänt om skolundervisningen hade varit parallellt på meänkieli och svenska. Om de hade haft lättare för kunskapsinhämtningen hade de kanske kunnat läsa vidare säger hon.189
En man född på 1940-talet menar att tvåspråkigheten och tvånget att lära sig svenska har gjort att många begåvade ungdomar stoppats.190
Vidarestudier värderades inte
En man född på 1940-talet som studerat vidare beskriver att hans val ifrågasattes eftersom det ansågs mer ”rejält” och som ”något som räknades” att arbeta med skogsarbete. Hans bror vågade inte ens erkänna att han ville läsa vidare på grund av grupptrycket och synen på utbildning:
Intervjuare: Fanns det en negativ syn på utbildning? Definitivt var det så. Utbildning var ingenting och det värderades inte.
Han säger att i hans familj resonerade de annorlunda, vilket han kopplar till att hans mamma läste mycket och att hans pappa var lyhörd men också till att de inte var laestadianer.191 På samma sätt beskriver en annan man, född på 1950-talet, det som en föreställning som han säger ”finns i kulturen”:
I Tornedalen lever i viss mån fortfarande en idé om att det fysiskt tunga arbetet ska anses som mer värt än den som ”bara skriver”.
192
187 Intervju 140. 188 Intervju 138. 189 Intervju 34. 190 Intervju 75. 191 Intervju 141, se även intervju 112. 192 Intervju 143.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
355
Flera intervjupersoner ger alltså uttryck för att vidarestudier inte var något som värderades särskilt högt i minoritetsområdet, och att detta hänger ihop med en slags kultur som är kopplad till platsen. Det är svårt att särskilja intervjupersonernas berättelser om vidarestudier från det som handlar om kulturella aspekter eller klassaspekter, vilka troligtvis också spelade en roll i synen på vidareutbildning.
Lärares fördomar och nedvärderande attityder
Flera intervjupersoner beskriver lärare som haft en förminskande och nedvärderande attityd och t.ex. jämfört de tornedalska [manliga] eleverna med ”apor” och uttryckt att det inte kommer bli nåt av dem, alla ska ändå bara ner i gruvan.193
En man född på 1940-talet berättar om en lärare i tredje och fjärde klass som präglade honom. Läraren tyckte att de ”bara var drägg som skulle gå igenom skolan för att sedan börja jobba nere i gruvan”. Den känslan har följt mannen genom hela hans liv. Han beskriver att han i samband med idrottsprestationer haft svårt att ta emot idrottspris på tävlingar eftersom han tänkt:
Är jag värdig det här? … hur kan jag ta emot det om jag är så dålig?
Mannen säger att han övervägt att sluta med sporten – som han spelat på elitnivå – på grund av detta. Även inför sitt arbete har han frågat sig om han verkligen kan sitt jobb, trots att han egentligen inte haft några problem att klara av sitt yrke.194
Studiekamraternas fördomar
Flera intervjupersoner berättar om kulturkrockar i samband med flytt till andra delar av landet för vidare studier. I en del fall handlar berättelserna om hemlängtan, i andra fall om studiekamraters fördomsfulla bemötande och känslor av underlägsenhet på grund av sitt ursprung och sitt språk.195
En kvinna berättar att när hon flyttade till södra Sverige på 1960talet för att börja i läroverket tyckte hon att det var svårt med studierna
193 Intervju 26, 29, 49, 50, 55, 71, 76, 92, 109. 194 Intervju 88. 195 Intervju 49, 91, 97, 106 117, 133, 143.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
356
eftersom hon hade sådan hemlängtan. Klasskamraterna frågade om hennes pappa skulle komma och möta henne vid tåget med en ren, och undrade om hon bodde i kåta. Hon upplevde också att hennes språk och brytning var ”opassande”:
Det är klart att jag kände att jag var en ”avvikare” … Jag kände att jag inte hörde dit … Jag hade inte något stort ordförråd inte.
196
En kvinna född på 1950-talet berättar om sin bror att han hade svårt att lära sig svenska. Hon berättar att när brodern började på gymnasiet i Haparanda och skulle skriva uppsats eller ha prov försökte han använda tekniska ord eller matematik för att behöva skriva så lite svenska som möjligt.197
En man som flyttade till en storstad under 1980-talet för att läsa på universitetet berättar att han var den ende i klassen med meänkielibakgrund och att många av studiekamraterna kom från södra Sverige. Under diskussionerna på utbildningen skrattade man åt hans dialekt. Det fanns också en finlandssvensk student och intervjupersonen uppfattade det som att han stod under henne i hackordningen eftersom han talade ”mer fult” än hon. Så småningom flyttade han till USA där han kände att han blev bättre bemött.198
Flera intervjupersoner beskriver alltså att de blivit bemötta på ett nedvärderande sätt på grund av sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. Berättelserna vittnar om att det kunde finnas en okunskap och ibland också en negativ syn på minoriteten och minoritetsområdet i andra delar av landet.
7.4 Språkresor och bygdekurser i försvenskningssyfte
Följande avsnitt redogör för de resor till svensktalande bygd som skolbarn skickades på under första hälften av 1900-talet, samt de bygdekurser som anordnades under samma tid.
För att sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet anordnades bygdekurser och resor för skolbarn under ferierna. Dessa resor riktades sig till barn i skolåldern i syfte att de skulle lära sig svenska. Resorna innebar att barnen skickades till svenskspråkiga bygder över sommarloven.
196 Intervju 146. 197 Intervju 153. 198 Intervju 55.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
357
Bygdekurserna hade en bredare målgrupp som innefattade barn och vuxna som ville öka sin bildning men som kanske bodde långt från folkhögskolan och inte hade möjlighet att gå längre kurser där. Syftet med båda initiativen var, utöver att öka bildningsnivån i minoritetsområdet, att fostra befolkningen i minoritetsområdet i nationalistisk anda.
7.4.1 Bygdekurser – ”kärlek och förtroende för det svenska språket”
Den första bygdekursen anordnades 1912, på initiativ av landshövding Oscar von Sydow i samarbete med domkapitlet i Luleå. Kursinnehållet var brett och innefattade bl.a. svensk historia, geografi, hälsolära, svenska språket, djur- och växtliv samt stats- och kommunalkunskap.
Under det första året medverkade nästan trehundra deltagare från byarna Nikkala, Kukkola, Hietaniemi, Kuivakangas, Korpilombolo, Tärendö och Pajala. De flesta som deltog var yngre – medelåldern för det första årets deltagare var 15–17 år. Kurserna verkar dock ha lockat en stor andel av byarnas befolkning. Efter det första året blev bygdekurserna ambulerade mellan byarna.
Kurserna och den litteratur som användes hade en nationalistisk inriktning med betoning på nationen Sverige och medborgarskapet. I en utvärdering av kurserna skriver den ansvarige läraren att deras viktigaste uppgift är att ”väcka kärlek och förtroende för det svenska språket”, men i hans beskrivningar av minoritetsområdet märks också en nedvärderande syn på minoriteten:
Ingen trakt i vårt land är så vanlottad i avseende på bildningsmöjligheter efter avslutad skolgång som de avlägsna delarna av finnbygden. Intet förenings- eller idrottsliv, inga föreläsningar eller nöjen finnas, som skulle kunna bryta enformigheten i det förslöande livet hos dessa människor, vilka stå fullkomligt främmande för den moderna tidens krav.
199
De utvärderingar som gjorts visar att det förekom samarbete mellan bygdekursen, folkskolorna, arbetsstugorna, Tornedalens folkhögskola och kyrkan, vilka utgjorde ett nätverk med det gemensamma målet att utbilda men också försvenska minoriteten.200
199 HLA. Norrbottens läns landskansli. Handlingar angående försvenskningsarbetet i Tornedalen, GXXXIIL. 200 Elenius 2001, s. 229.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
358
Från 1922 tog Tornedalens folkhögskola över bygdekurserna som lades ner först 1976 när statsbidraget togs bort.201
7.4.2 Språkresor till svensktalande bygder
En annan metod för försvenskning var de resor som barnen skickades i väg på under skolloven. Ibland talades det om att barnen på detta sätt gick i ”svensklära”.202 Att skicka i väg barn från minoritetsområdet till svensktalande familjer hade förekommit sedan i slutet av 1800talet. Det blev då vanligt att familjer med god ekonomi sände i väg sina barn för att inackorderas i svenskspråkiga familjer under skolterminen. Detta var ett resultat av att kommunikationen och handeln hade ökat mellan det finskspråkiga minoritetsområdet och övriga, svenskspråkiga delar av landet, vilket gjorde fördelarna med goda kunskaper i svenska uppenbara. Att resorna hade försvenskning som uttalat syfte var tydligt inte minst genom att de från 1912 bekostades av staten.203
Flera olika instanser var involverade i, och möjliggjorde, resorna. Som nämnts ovan var staten finansiär, länsstyrelsen skickade inbjudningarna, lärarna i folkskolorna informerade föräldrarna och tog upp anmälningar till resorna och de lokala skolstyrelserna gjorde olika typer av utlåtanden och utvärderingar av barnens vistelse.204 Många av de ledande posterna både inom länsstyrelsen, de lokala skolstyrelserna och folkskolan innehades av präster, så kyrkans företrädare var djupt involverade i alla led av resorna till svenskbygden.
En omdiskuterad första resa till svensktalande bygd 1903
Den första offentligt arrangerade resan till svensktalande bygd för skolbarn genomfördes sommaren 1903, på initiativ från en folkskollärare i Skåne, med försvenskning som tydligt syfte. Närmare 200 barn från minoritetsområdet reste till södra Sverige för att bo inackorderade i svenskspråkiga familjer.
201 Elenius 2001, s. 230. 202 Formuleringen ”svensklära” användes i brevkorrespondens mellan de lokala skolstyrelserna och t.ex. Länsstyrelsen i Norrbottens län. 203 Elenius 2001, s. 233–234. 204 Elenius 2001, s. 236–238.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
359
Resan uppmärksammades av media och det fanns de som kritiserade den utifrån en idé om att barnen från ”finnbygden” riskerade att bli bortskämda och vana vid bättre mat och kläder i sina inackorderingshem och därmed skulle komma att vantrivas när de kom hem.
O. W. Zeidlitz, kyrkoherde i Pajala, skrev en lång text till försvar för resan där han lyfte fram de positiva aspekterna; att barnen lärde sig svenska, att de fick känna sig som svenskar [inte finnar] och att de fick en andlig motvikt till det laestadianska tungsinnet. Mot detta ställde han ljus, luft och modernitet som han ansåg att barnen fick tillgång till genom sin vistelse i södra delarna av landet.205
Resor inom Norrbotten
Från 1912 anordnades resorna till svenskbygden inom Norrbottens län, eftersom man ansåg att barnen i minoritetsområdet hade svårt att finna sig till rätta längre söderut.
I de flesta fall var det flickor och pojkar i 12–14-årsåldern som valdes ut av skolråden och tillbringade två till tre månader inackorderade i familjer, ofta på bondgårdar där de hjälpte till med arbetet. Man valde sådana barn som ansågs behöva träna sig i det svenska språket. En del föräldrar kunde dock inte skicka i väg sina barn eftersom de behövdes i arbetet på gården.206
Mellan åren 1914 och 1927 skickades över 700 barn på resor söderut. Flest barn kom från Pajala, Tärendö och Junosuando. Dessa församlingar låg långt ifrån järnvägsförbindelsen. Även barn från Övertorneå och Korpilombolo församlingar skickades i väg, samt ett mindre antal från Jukkasjärvi, Karl-Gustaf, Karesuando och Gällivare.207 Av arkivhandlingar att döma pågick resorna till svensktalande bygd till åtminstone 1949.208
Av dåtidens utvärdering att döma verkar den allmänna hållningen från lärare och präster ha varit att resorna var bra för barnen, man ansåg att de var mer effektiva än bygdekurserna när det gällde försvenskning. Det förekom dock att kritik riktades mot ferieresorna om att barnen fick lära sig dialekt i stället för standardsvenska, och
205 Elenius 2011, s. 238. 206 Elenius 2001, s. 237. 207 Elenius 2001, s. 235. 208Tillsynslärarna inom Tärendö skoldistrikt, [brev daterat Tärendö 18 maj 1949, troligen från Länsstyrelsen i Norrbottens län], om att anmälan om att vistelse i svensktalande bygd för finsktalande barn troligen kommer att anordnas detta år.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
360
att det i en del fall inte gjorts några framsteg i svenska, eftersom barnen talade med dialekt.209 Utifrån ett nutida perspektiv kan man dock konstatera att det faktum att man skickade i väg barnen till svensktalande bygd utgjorde en del av en medveten assimileringspolitik där målet inte bara var att barnen skulle lära sig svenska utan också rätt slags svenska.
Också i samband med resorna återkommer negativa beskrivningar om de hem barnen kom från, i vilka man också drog fördomsfulla slutsatser om hela minoritetsområdet. Ordföranden i skolrådet i Junosuando skriver i ett utlåtande till länsstyrelsen i september 1928 om feriebarnens hem:
Man förstår så lätt, vilken utomordentlig betydelse det har för barn från sådana mera efterblivna hem att få komma ut till hem, där kanske ekonomien ej är bättre än hemma, men hemmets nivå dock står högre. Beklagligt nog får man ibland se husmodern laga ved, bära vatten och sköta ladugården, under att mannen ligger på soffan och röker, eller är ute och ränner i byn. Min åsikt om dessa ferievistelser är, att de i hög grad kunna bidraga till att giva barnen goda intryck med avseende på hemmets skötsel och vård, arbetsfördelningen i hemmet m.m. De utgöra enligt min mening ett viktigt led i finnbygdens försvenskning och uppryckning, ett mål som ju måste anses högt och eftersträvansvärt för oss alla.
210
Några intervjupersoner nämner att de själva eller någon bekant skickats på resa till svensktalande bygd.211 En man född på 1950-talet beskriver det som att ”barn som gått i svensklära talade lite bättre eller finare svenska eller intonationen var i alla fall annorlunda”.212
Författaren och den före detta läraren Kerstin Tuomas-Larsson intervjuar i boken Hjärntvättarresan från 2017 personer som åkt på resor till svenskbygden som barn. I intervjuerna framgår att erfarenheterna av resorna varierade. En del barn kom till hem som de trivdes i, och de hade det bra under vistelsen. Andra upplevde att de utnyttjades som arbetskraft och en del for illa och blev till och med utsatta för övergrepp.
209 Exempel på dokumenterade synpunkter på dialekter finns i korrespondensen om ferieresorna, t.ex.: Länsstyrelsen, Luleå [brev till Länsstyrelsen i Luleå från Junosuando skolråd, daterat den 30 mars 1934]. I brevet anges att ferievistelsen under föregående sommar inte varit lyckade ur språkligt hänseende eftersom barnens tal färgats för mycket av dialekterna på den svenska landsbygden. Man påpekar dock att resorna haft betydelse ur socialt hänseende eftersom ”blygheten hos barnen försvunnit”. Skolarkivet, Junosuando kommun. 210 Brev från ordföranden, i skolrådet i Junosuando, daterat den 26 november 1928 till Länsstyrelsen i Norrbottens län. Skolarkivet, Junosuando kommun. 211 Intervju 7, 119, 143. 212 Intervju 143.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
361
Det fanns flera omständigheter kring resorna som gjorde att barnen befann sig i en utsatt position. En del barn placerades hos ensamstående eller på ensliga gårdar med brist på insyn från andra vuxna. I boken beskriver några personer att de, när de kom fram till vistelseorten, fick stå uppställda på rad och bli utvalda av sina familjer utifrån vissa kriterier, vilket rimligen också innebar en utsatt position.213
7.4.3 Sammanfattning
Bygdekurser och resor till svensktalande bygd anordnades i syfte att sprida svenskt språk och kultur bland minoriteten och att modernisera och försvenska befolkningen i minoritetsområdet. Genom bygdekurserna ville man ge de som bodde i avlägsna byar tillgång till fortsatta bildningsmöjligheter efter folkskolan. Syftet att försvenska minoriteten var sammankopplat med ett sådant bildningsideal, och innehållet i kurserna hade medborgarskapet, nationen och det svenska språket i centrum.
Genom att sätta finnbygdens barn i svensklära ville man inte bara ge dem möjlighet att lära sig svenska utan också att ta del av den svenska kulturen, moderniteten och att erbjuda en paus från det man ansåg vara väckelserörelsens tungsinne. Det faktum att man ordnade resorna till Norrbotten efter kritik om att barnen skulle bli bortskämda söderöver, visade samtidigt att man hade en syn på dessa barn som något väsensskilt från svensktalande barn. Synen på finnbygdens barn var därav något motsägelsefull – man ville försvenska dem men samtidigt inte ge dem för mycket av det svenska så att de inte skulle nöja sig med den livsstil de hade i sina hembyar.214 I de intervjuer som genomförts med vuxna som skickats i väg på resor till svensktalande bygd som barn, framkommer att vistelsen i många fall innebar att barnen hamnade i en utsatt position. Vissa barn fick en positiv erfarenhet medan andra upplevde att de blev utnyttjade. En del vuxna vittnar om att de blev utsatta för övergrepp.
213 Intervju 168. 214 Elenius 2001, s. 234.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
362
7.5 Tornedalens folkhögskola och bibliotek i försvenskningen
Följande avsnitt innehåller en kortfattad historisk genomgång av Tornedalens folkhögskola och bibliotek som båda spelade en central roll för försvenskningen av minoritetsområdet under första hälften av 1900-talet. I den första delen ges en redogörelse för Tornedalens folkhögskola, i den andra delen en redogörelse för Tornedalens bibliotek.
7.5.1 Tornedalens folkhögskola
Tornedalens folkhögskola grundades 1899, som en del av framväxandet av olika folkrörelser, som hembygdsföreningar, nykterhetsrörelsen och frivilliga försvarsrörelser. Idén bakom folkhögskolorna var att erbjuda ungdomar från enklare förhållanden bildning. Under de första årtiondena kom de flesta elever från jordbruksfamiljer och många hade bara gått i folkskola. Nationalromantiken var en grundläggande ideologi bakom folkhögskolorna. Ungdomarna som gick där skulle få en fördjupad kunskap och ett fördjupat förhållande till hemmet, hembygden och fosterlandet. Språket för undervisning, men även för umgänge utanför skoltid, var svenska.
Folkhögskolan som gräns mot öst
Initiativet till folkhögskolan togs av Georg Kronlund, häradshövding i Torneå, och Ludvig de Vylder, som arbetat som lärare i södra Sverige och senast vid Bodens folkhögskola. Båda kom ifrån de södra delarna av landet och drevs av missionen att sprida svenskt språk och kultur till de finskspråkiga bygderna. Finansieringen av folkhögskolan skedde till en början med hjälp av privata sponsorer.215
Skolans första stiftelse bestod av representanter för kommunen, landstinget, Norrbottens län och kyrkan. Under hela den tid som skolan var verksam, och särskilt från 1910-talet, var verksamheten beroende av statligt stöd, men finansierades också via de regionala myndigheterna och kyrkan, genom Luleå stift.216
215 Mustakallio, Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering, s. 7–9 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
216 Elenius (a), s. 18 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
363
Folkhögskolan hade flera mål. Från statens håll ville man erbjuda bildning till det man ansåg var en fattig och isolerad del av landet, inte minst genom att sprida kunskap om modern jordbruksteknik, men man ville också skapa förbindelse mellan minoritetsområdet och övriga landet. Precis som med arbetsstugorna fanns det dessutom försvarspolitiska syften med skolans innehåll och geografiska placering.217 Dels betraktade den svenska staten etablerandet av folkhögskolan som en gräns mot det politiska och militära hotet från Ryssland, dels mot de nationalister i Finland som starkt kritiserade den svenska politiken mot minoriteten. Ett av skolans syften var alltså att riva den språkliga och kulturella muren mot andra delar av Sverige samtidigt som man ville bygga högre murar mot Ryssland.
Tornedalens folkhögskola var alltså inte vilken folkhögskola som helst utan blev ett verktyg för den svenska statens intressen.218 Med hjälp av folkhögskolan försökte man också att knyta ungdomar i byarna närmare samhörigheten med Sverige genom spridningen av svenskt språk och svensk kultur. Detta gjorde man också genom att staten bekostade ”friplatser” till folkhögskolan för att locka ungdomar i minoritetsområdet att söka sig dit, i stället för till den finska folkhögskolan i Ylitornio. Den finska folkhögskolan var präglad av den laestadianska fromhetstraditionen och utgjorde därför ett dubbelt hot mot försvenskningen – både i kulturell och i religiös mening.219I en jubileumsskrift för skolan 1924 står det: ”Avsikten var och är blott att helt vinna gränsbygden för fosterlandet genom att göra den delaktig av den svenska kulturens förmåner”.220
Svenska språket stod i centrum
Folkhögskolan i Tornedalen verkade alltså i högsta grad i den svenska statens intressen. Skolan tog emot många gåvor från olika donatorer i övriga delar av Sverige i form av svenskspråkiga böcker och tidskrifter, jordbruksredskap, hushållsartiklar men även större gåvor som hästar, kor och mycket annat.
Normen var alltså svenska och undervisningen i svenska var mer omfattande på Tornedalens folkhögskola än på andra folkhögskolor
217 Hyltenstam och Salö, s. 25 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 218 Mustakallio, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 219 Mustakallio, s. 12–13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 220 Mustakallio, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
364
i övriga landet. I årsredovisningen för läsåret 1929–1930 konstaterades att svenska språket vunnit och fortsatte att vinna allt större fotfäste bland ungdomarna i minoritetsområdet. Enligt elevförbundets tidning användes dock fortfarande finska under rasterna, åtminstone bland pojkarna. I slutet av 1950-talet kom 75 procent av eleverna från finskspråkiga hem men 1965 behärskade samtliga elever som sökte till skolan svenska. Språkbytet kunde därmed anses fullbordat.221
7.5.2 Tornedalens bibliotek i Övertorneå
Vid sekelskiftet 1900 fanns ett stort intresse för biblioteksväsendets och litteraturens roll för folkbildningen. Det fanns mindre boksamlingar knutna till socknarna, skolorna, arbetsstugorna, kyrkan eller till olika intresseorganisationer som nykterhetsbibliotek och arbetarbibliotek. Någon övergripande organisation fanns dock inte på plats förrän på 1920-talet, och bokbeståndet bestod till stor del av gåvor från statliga institutioner eller privata donatorer. Tornedalens bibliotek etablerades som en del av Tornedalens folkhögskola 1928. På skolan fanns redan ett skolbibliotek med ett bestånd av cirka 1 000 böcker.
Tornedalens bibliotek blev snabbt ett stort och modernt bibliotek och kom, förutom huvudbiblioteket, att omfatta skolbibliotek och grenbibliotek i kyrkbyarna inom området Karungi, Hedenäset, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando. Det etablerades också vandringsbibliotek som skickades ut efter ett särskilt schema. Från mitten av 1950-talet fördes dessutom böcker ut på landsbygden via särskilda bokbussar.222
Svensk litteratur till finnbygden
Bristen på svenskspråkig litteratur i de finsktalande områdena i Norrbotten var tidigt en fråga som intresserade den svenska staten. Det fanns en oro för att fennomanerna spred propaganda bland den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen. Gösta Malm, landshövding i Norrbotten, genomförde 1927 en resa i Tornedalen och skrev efter det ett brev till Ossian Svensson som var föreståndare vid Torne-
221 Mustakallio, s. 22–23 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 222 Mattsson Barsk, Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet, s. 7–9 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
365
dalens folkhögskola. I brevet gav Malm Svensson i uppdrag att utarbeta en plan för hur svenskspråkig bokförsörjning skulle kunna spridas i Tornedalen, för att förstärka banden till Sverige och det svenska. Under de första decennierna av det nya seklet etablerades allt fler finska bibliotek på den finska sidan gränsen, och etablerandet av Tornedalens bibliotek var en slags motreaktion mot den utvecklingen – ett ”svenskhetens hemvist i Sveriges yttersta gränsbygd mot Öster”.223
Statlig styrning av biblioteket
Ordförande i bibliotekets styrelse blev landshövdingen i Norrbotten, Gösta Malm. Övriga ledamöter var föreståndaren för Tornedalens folkhögskola, folkskoleinspektören i Tornedalens inspektionsområde samt två ledamöter som utsågs av Skolöverstyrelsen respektive föreståndarna för de anslutna grenbiblioteken.224 Skillnaden i jämförelse med andra folkbibliotek var att Tornedalens bibliotek finansierades med statliga medel. Tornedalens bibliotek var därmed det enda bibliotek i landet som var organisatoriskt knutet direkt till Skolöverstyrelsen.
I stadgarna från1928 skrevs det in att biblioteket skulle erbjuda invånarna svensk litteratur, som motvikt mot den finskspråkiga litteratur som den finskspråkiga befolkningen läste vid den tiden.
Bokinköpen till biblioteket skedde med hjälp av biblioteksintendenter från Skolöverstyrelsen, och när bokbeståndet växte ansökte man om medel från Kungliga Patriotiska Sällskapet för att anställa en bibliotekarie på heltid. Fortfarande under 1930-talet utbetalades lönemedel från sällskapet.225
Statsanslag och donationer
Satsningen på att sprida svensk litteratur i finnbygden skedde i stor skala och drevs av en mängd aktörer på olika nivåer. Utöver statsanslaget fick Tornedalens bibliotek donationer av välbärgade privatpersoner och bokförlag som skänkte böcker, tidningar och tidskrifter samt gratis prenumerationer. Länsstyrelsen och domkapitlet i Luleå
223 Mattson Barsk, s. 5–6 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 224 Grenbiblioteken bestod av mindre biblioteksenheter placerade i kyrkbyarna inom området Karungi, Hedenäset, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando (Mattsson Barsk, s. 7–9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68). 225 Mattson Barsk, s. 12 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
366
fick dessutom ett särskilt statsanslag för att sprida opolitiska tidningar i finnbygden, med inriktning mot barn och unga. Länsstyrelsen och domkapitlet inrättade också ett särskilt anslag för spridning av barn- och ungdomslitteratur på svenska. Att locka ungdomar att läsa svenska böcker var dock en utmaning eftersom de i regel talade finska i hemmet.
På 1930-talet uppmärksammade riksmedia behovet av svensk litteratur i minoritetsområdet som motvikt till den finska litteraturen. Dagens Nyheter gjorde insamlingar av lästa böcker för att dela ut i ensligt belägna byar. Verksamheten med gratis tidningar och tidskrifter på svenska fortsatte in på 1960-talet i olika former.
1957 ändrades stadgarna för Tornedalens bibliotek och det blev tillåtet att köpa in litteratur på finska. Vissa undantag hade dock redan gjorts innan dess, efter återkommande önskemål från låntagare. Även skolinspektör William Snell tar upp frågan i ett brev till biblioteksstyrelsen 1943.226 På 1950-talet började biblioteksstyrelsen ansöka om medel för att köpa in litteratur på finska. Vid den tiden gick också driften för folkbiblioteket över till kommunen.
Inskränkta möjligheter till litteratur på sitt språk
Förbudet i Tornedalens biblioteks stadgar mot att köpa in litteratur på finska var ett medvetet assimileringsverktyg. Med enbart tillgång till svenskspråkig läsning ville man från statens sida åtgärda problemet med finskan som man ansåg spred sig i befolkningen. Trots förbudet fanns dock en viss cirkulation av finsk litteratur, även om det sköttes inofficiellt. Det fanns också de som tog sig över gränsen och lånade böcker i Finland.
Hur det påverkade den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet att inte ha tillgång till litteratur på det språk man talade finns det inte så mycket forskning om. Förbudet innebar dock att människor i minoritetsområdet under flera decennier fråntogs tillgången till ett skriftspråk på sitt modersmål. I de generationer som kom efter att förbudet togs bort och synen på finskspråkig litteratur ändrades, är läs- och skrivkunskaperna i meänkieli mycket låg. Bristen på litteratur utgör troligen en del i den kunskapsluckan.227
226 Mattsson Barsk, s. 13–14 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 227 Mattsson Barsk, s. 16–17 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
367
7.6 Skolan från 1970 – tillgången till språket
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad sammanfattning av minoritetens språkliga rättigheter i skolans undervisning under perioden 1970- till 1990-talet, dels en redogörelse för de berättelser som handlar om upplevelser av skolans hemspråks- och modersmålsundervisning under samma period.
Det sista avsnittet innehåller en redogörelse för de förändringar som skett under 2000- till 2010-talen när det gäller minoritetens språkliga rättigheter i skolundervisningen, följt av ett avsnitt om föräldrars erfarenheter av undervisningen under denna period.
7.6.1 Förstärkta formella rättigheter – hemspråksundervisningen under 1970–1990-talen
Sedan hemspråksreformen 1977 finns en skyldighet för kommunerna att erbjuda undervisning i elevers modersmål. Under 1980- och 1990talen infördes olika begränsningar i skollagstiftningen vad gäller rätten till modersmålsundervisning. 1985 infördes krav på att språket ska vara dagligt umgängesspråk i hemmet med minst en vårdnadshavare för att eleven skulle få rätt till modersmålsundervisning, och 1991 infördes regeln att det behöver vara minst fem elever som önskar undervisning i samma språk för att skolan ska vara skyldig att anordna modersmålsundervisning.228 Tornedalska elever, liksom samer och romer, var dock redan från början undantagna från dessa begränsningar – med ett undantag: fram till 2015 gällde fortfarande att elever som önskade modersmålsundervisning i meänkieli (liksom övriga nationella minoritetsspråk) skulle ha grundläggande kunskaper i språket för att få rätt till undervisning.229
Språkforskare är överens om att den undervisning som ges inom ramen för modersmålsämnet inte räcker för att eleverna ska kunna utveckla de språkkunskaper som behövs för att använda språket i vardagen och för att i framtiden kunna föra språket vidare till nästa generation. Det är dessutom vanligt att modersmålsundervisningen förläggs efter skoldagen och ibland på andra skolor, vilket riskerar att leda till långa skoldagar och långa avstånd för de elever som deltar.230
228 Hyltenstam och Salö, s. 50 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 229 Hyltenstam och Salö, s. 48 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 230 Huss, s. 19 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
368
7.6.2 Erfarenheter av modersmålsundervisning 1970–1990-talen
Ett skolämne med låg status
Flera intervjupersoner som gått i skolan från 1980-talet och framåt beskriver modersmålsundervisningens låga status. Modersmålsundervisningen ses inte som ett prioriterat skolämne från skolans perspektiv och erfarenheter från undervisningen är ofta förknippade med obehag.231En man född på 1990-talet säger t.ex. att det tornedalska ursprunget länge bara var förknippat med ”de jobbiga finskalektionerna”.232
Intervjupersonerna beskriver att undervisningen lagts efter skoltid eller inte kunnat erbjudas alls, att det saknats lärare och andra resurser eller att undervisningen varit svår att ta till sig av olika skäl. En kvinna född på 1980-talet som fick läsa finska i skolan eftersom meänkieli inte erbjöds, beskriver att man inte lärde sig så mycket eftersom läraren hade svårt att lägga upp en kurs som fungerade för elevernas olika nivåer.233
En man född på 1980-talet som läste finska som hemspråk på 1990-talet säger att språket hade extremt låg status och att finsklärarna hade det svårt socialt eftersom barnen hånade och skrattade åt dem:
Vi uppfattade som barn att finskan och meänkieli inte var värd någonting. 234
En annan man född på 1980-talet som önskade få läsa meänkieli i högstadiet i Kiruna på 1990-talet men inte fick det på grund av att det inte erbjöds, säger:
Samhället har lyckats svika oss hela vägen där. Nu är språket snart dött för det finns inte så många kvar som lär sina barn. Jag kan inte lära mina barn för jag kan inte språket.
235
Intervjupersonerna vittnar alltså om olika slags problem förknippade med modersmålsundervisningen i skolan: resursbrist, problem med dess praktiska organisering samt skolämnets låga status. Detta är generella problem förknippade med modersmålsundervisningen som
231 Intervju 13, 26, 33, 39, 141, 150. 232 Intervju 109. 233 Intervju 132. 234 Intervju 69. 235 Intervju 127.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
369
tagits upp i rapporter från skolmyndigheterna och statliga utredningar.236 Men berättelserna handlar också om att meänkieli hade låg status, vilket kunde göra situationen särskilt besvärlig för de elever som deltog i undervisningen.
Synen på meänkieli som en sämre variant av finska
Flera intervjupersoner som gick i skolan under 1980- och 1990-talen beskriver att de som ville ha undervisning i meänkieli i stället fick det i finska, och att det sällan gjordes någon skillnad på språken. En kvinna född på 1970-talet berättar:
På lågstadiet fick jag ju börja med hemspråk men då var det ju finska som vi hade. Jag hoppade av för att … jag tyckte det var konstigt. Det var väl finska som erbjöds gissar jag. Det fanns väl inget annat alternativ.
237
Andra vittnar om att det fanns en syn bland lärare och elever att meänkieli var en sämre variant av finska, och att man blev rättad om man talade meänkieli. En man född på 1970-talet berättar att hans lärare rättade honom när han talade. Den finska han talade var inte finska, menade läraren.238
En kvinna berättar att när hon som barn började läsa modersmål i skolan (i slutet på 1980-talet/början på 1990-talet) blev hon rättad av läraren som kom från Finland. När hon sa ”saksi” [sv. sax] som hon fått lära sig, sa läraren att det heter ”sakset” [fi. sax] på ”korrekt” finska. Situationen blev så jobbig att hon hoppade av från undervisningen.
Hon berättar att det är ett sådant minne och att den skammen som kom över henne. Hon upplevde och minns att hon var i underläge eftersom hon inte talade flytande tornedalsfinska och att när hon talade tornedalsfinska så fick hon höra att hon sa fel. Och hon berättar att i den kontexten med de andra eleverna, fick höra, veta och lära sig att hennes språk inte var ett riktigt språk och att om man skulle lära sig något, skulle man lära sig finska. Det gjorde att hon inte ville fortsätta, utan hoppade av. 239
236Förbättrade möjligheter för elever att utveckla sitt nationella minoritetsspråk, SOU 2017:91, s. 171–176, För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning och
studiehandledning på modersmål, SOU 2018:19, s. 44, Skolinspektionen 2019, Rätten till modersmålsundervisning i nationella minoritetsspråk i årskurserna 7–9 – en tematisk tillsyn, s. 4–6.
237 Intervju 137, se även intervju 26, 32, 92, 104, 109, 132, 155. 238 Intervju 39, se även intervju 49, 150, 161. 239 Intervju 92.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
370
Synen på meänkieli som en sämre variant av finska återkommer i intervjupersonernas berättelser, även i situationer som inte är direkt kopplade till skolan. En del vittnar om att en sådan syn också finns inom familjen eller i samhället.
7.6.3 Stärkta rättigheter till modersmålsundervisning på 2000-talet
Meänkieli fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige 2000, vilket också kan sägas vara startskottet för en nationell språkpolitik med målet att revitalisera de nationella minoritetsspråken så att de bevaras som levande språk i Sverige.240 I samband med det trädde två Europarådskonventioner i kraft för Sveriges del:241 ramkonventionen till skydd för de nationella minoriteterna samt den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk. I och med detta åtog sig staten att aktivt arbeta för att minoriteten ska kunna återta sitt språk och sin kultur. Det statliga stödet ses som avgörande för revitaliseringen av meänkieli och de övriga nationella minoritetsspråken.
Sedan 2010 är kommuner i vissa delar av landet skyldiga att erbjuda förskola på meänkieli och de övriga regionalt bundna nationella minoritetsspråken.242 Rättigheterna att läsa meänkieli och de övriga nationella minoritetsspråken inom ramarna för modersmålsämnet i grundskolan har, som nämnts ovan, successivt stärkts. Några år senare, 2015, togs kravet på att elever ska ha grundläggande kunskaper i språket för att få rätt till modersmålsundervisning, bort.243Detta eftersom kravet på grundläggande kunskaper stod i motsättning till statens ansvar att revitalisera de nationella minoritetsspråken. Många barn och unga har inte haft möjlighet att lära sig språket hemma eftersom deras föräldrar, och kanske även mor- och farföräldrar också saknat dessa kunskaper.
Trots de stärkta formella rättigheterna i förskola och skola finns det dock fortfarande stora utmaningar i praktiken eftersom det råder brist på lärare och läromedel, samt att undervisningen ofta bara ut-
240Nystart för en stärkt minoritetspolitik, skr. 2017/18:282. 241 Internationellt trädde konventionerna i kraft 1998. 242 Huss, s. 19 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Kommuner som ingår i det så kallade förvaltningsområdet för meänkieli är enligt lagen (SFS 2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk skyldiga att erbjuda förskoleverksamhet ”helt eller till väsentlig del” på nationella minoritetspåk till den som begär det. 243Prop. 2013/14:148Vissa skollagsfrågor. Propositionen innebar förändringar i den del av skollagen som reglerar modersmålsundervisningen.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
371
görs av en lektionstimme i veckan. Någon tvåspråkig ämnesundervisning, liknande den som i viss mån bedrivs i finska och samiska, existerar ännu inte för meänkieli.
Europarådet har i sina granskningar av Sveriges åtaganden i förhållande till minoritetskonventionerna pekat på brister på utbildningsområdet. Man har i sina rekommendationer upprepade gånger uppmanat den svenska regeringen att dels bygga ut modersmålsundervisningen så att elever får möjlighet att utveckla läs- och skrivkunskaper i meänkieli (och övriga nationella minoritetsspråk), dels att etablera tvåspråkig undervisning på meänkieli.
7.6.4 Föräldrars erfarenheter från 2000-talet och framåt
Flera intervjupersoner som hade barn som gick i förskola, grundskola och gymnasium vid tidpunkten för intervjuerna, beskriver att de har svårt att utnyttja rätten till modersmålsundervisning i praktiken, eftersom det saknas lärare, läromedel eller en vilja och kunskap från skolan eller enskilda lärare.244 En man född på 1970-talet berättar att hans äldsta barn fått en resurs i förskolan under en till två timmar per vecka. När den yngre dottern började i förskolan drogs den resursen in och dottern fick gå över till skolans vanliga modersmålsundervisning. För det tredje barnet var dock också den möjligheten borta. Förskolan erbjöd visserligen stöd i meänkieli men det skulle ha inneburit att de själva hade behövt skjutsa barnen till en annan förskola och den låg minst tio kilometer från bostaden. Mannen kommenterar svårigheten att få modersmålsstöd till dottern i förskolan, som han har rätt till:
Det är obegripligt att politikerna inte ser flerspråkighet som en rikedom och en resurs som i förlängningen ökar kommunens attraktionskraft också i ett ekonomiskt hänseende. Rätt tänkt och rätt agerat skulle det kunna leda till ökad inflyttning, till exempel från Finland, vilket skulle öka skatteintäkterna i kommunen. Om det beror på att politikerna inte bryr sig eller om det handlar om att statusen är låg att de ser ner på det.
245
En kvinna född på 1980-talet berättar att hennes son får modersmålsundervisning i meänkieli tidigt på morgonen innan skolan börjar och att det bara är 30 minuter i veckan. Det finns även andra barn
244 Intervju 13, 61, 64, 104 132, 150, 154, 161. 245 Intervju 39.
Utbildning och fostran SOU 2023:68
372
som vill vara med, men de bor för långt bort från skolan och har ingen möjlighet att ta sig dit.246 Hon berättar vidare att en språklärare på barnens skola som undervisade i finska och meänkieli och vars modersmål var meänkieli, berättat att det fanns ett stort intresse bland eleverna att få läsa språken: 35 elever hade anmält sig att läsa meänkieli och fem elever för att läsa finska. Läraren hade då berättat att hon gett barnen som ville läsa meänkieli rådet att välja finska i stället, eftersom hon inte hade böcker på meänkieli så att det räckte åt alla. Intervjupersonen tyckte att det var hemskt att höra detta, att bristen på böcker ska avgöra vilket språk barnen kan välja.
En annan kvinna, född på 1960-talet, berättar också att hennes son har sin modersmålsundervisning i meänkieli efter skoltid, och att han av den anledningen inte alltid tycker att det är så kul. När de andra barnen får gå till fritids och leka och spela pingis, måste han själv gå till sin lektion. Hon säger att det är många som väljer bort meänkieli av den anledningen, för att man sticker ut från mängden och missar tid med kompisarna. Intervjupersonens dotter går dock i en minoritetsförskola, där personalen talar meänkieli. ”Vilken grej!”, säger hon och tillägger att hon märkt stor skillnad mot hur hennes son, som gick på en vanlig, svenskspråkig förskola, hade det.247
7.7 Sammanfattande analys
7.7.1 Minoritetens barn hamnade i ett kunskapsunderläge
Skoltiden är en viktig period i livet. De flesta människor bär med sig minnen och upplevelser från skoltiden som en betydelsefull del av barndomen, ungdomen och vuxenlivet. Detta är knappast unikt för intervjupersonernas berättelser. I minoritetens fall är dock minnena från tiden i arbetsstugan eller skolan i många fall förknippade med obehag kopplat till det egna språket, kulturen och identiteten.
Många berättelser handlar om att komma till sin första skoldag och möta ett helt svenskspråkigt klassrum utan att kunna ett enda ord svenska. Andra minns när de fått kvarsittning eller till och med blivit slagna för att de pratat meänkieli eller finska i skolan. Ytterligare andra har upplevt hur de som talar bra svenska värderas högre
246 Intervju 76. 247 Intervju 150.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
373
än de som inte gör det, och att deras eget språk är oanvändbart och till och med förbjudet i situationer som rör kunskap och lärande.
En del berättelser vittnar om att svårigheterna att lära sig svenska också spillde över på den generella kunskapsinhämtningen i skolan, vilket ledde till sämre självförtroende också på längre sikt. Några intervjupersoner berättar om lärare som kategoriserade elever som mindre begåvade för att de hade det svårt med det svenska språket.
Som tagits upp tidigare i kapitlet har forskningen numera klarlagt att det tar flera år att lära sig ett språk tillräckligt bra för att kunna använda det i skolans sammanhang på samma nivå som elever som har svenskan som förstaspråk. Minoritetens barn som hade finska eller meänkieli som modersmål hamnade därför i ett underläge kunskapsmässigt gentemot andra barn, vilket för vissa skapade långsiktiga svårigheter och hinder på grund av låg självkänsla. Att deras språk och kultur dessutom möttes av förbud och en nedvärderande attityd skapade för många en känsla av skam som fanns kvar under livet och i vissa fall fick efterverkningar också för barn och barnbarn. Språket fördes i många fall inte vidare till nästa generation eftersom man inte uppfattade det som värdefullt.
7.7.2 Flera aktörer bär ett ansvar
Som nämnts tidigare har skolan och dess tillhörande institutioner spelat en central roll för statens försvenskning och assimileringspolitik. Ecklesiastikdepartementet, Svenska kyrkan och Skolöverstyrelsen var de myndigheter som administrerade och ledde arbetet. Skolan, arbetsstugan, Tornedalens bibliotek och Folkhögskolan i Tornedalen var aktörer som agerade på skilda uppdrag men som alla utgjorde en del i en process som handlade om att knyta minoriteten närmare den svenska kulturen, språket och nationen. En följd av det blev att minoritetens eget språk, kultur och identitet nedvärderades och i vissa fall till och med förbjöds.
Att just skolan kunnat utgöra en så verkningsfull arena för försvenskning och assimilering är inte anmärkningsvärt. Den fostrande roll som både arbetsstugan och skolan hade utgjorde en integrerad del i fostran till medborgare. I denna var svenskheten norm. Skolans undervisning formade barns och ungas perspektiv och syn på det
Utbildning och fostran SOU 2023:68
374
svenska och på sig själva, sitt språk och sin identitet, men också på föräldrarnas språkliga och kulturella tillhörighet.
Att hålla fast vid sitt modersmål i hemmen framstod i de flesta fall troligen inte som ett rimligt val. Föräldrarna nåddes av budskapet att det bästa för deras barn var att de gick över till majoritetsspråket svenska, och man litade i regel på lärarna som var auktoriteter. Många föräldrar bar dessutom på egna negativa erfarenheter från skolgången av att ha blivit nedvärderade och bestraffade när de använde meänkieli eller finska och ville inte själva utsätta sina barn för samma sak.
De enskilda lärarna i skolan och föreståndarinnorna i arbetsstugorna hade ansvar för sitt agerande gentemot barnen. Men det övergripande ansvaret vilar på de institutioner som bedrev verksamheterna. Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek bär alltså ett ansvar för sin roll i assimileringspolitikens praktiska genomförande. Detsamma gäller Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor, som hade ansvar för verksamheten i arbetsstugorna i minoritetsområdet och de kränkningar och övergrepp som skedde mot arbetsstugebarnen.
Ansvar bär också de institutioner som på olika nivåer hade uppgiften att bedriva tillsyn av skolor och arbetsstugor; allt från de lokala skolstyrelserna, de lokala skolråden, domkapitlet på den regionala nivån till Skolöverstyrelsens inspektörer. Trots att tillsyn av skolornas och arbetsstugornas verksamhet ägde rum kunde de kränkningar och övergrepp som ägde rum fortgå.
7.7.3 Upprättelse utifrån nuvarande behov
Den språkliga assimileringen, tillsammans med det faktum att språkbytet har gått mycket långt i minoritetens fall, har gjort att det råder brist på lärare med tillräckliga kunskaper att undervisa i meänkieli på olika nivåer. Det råder även brist på läromedel men också annan litteratur.
Minoritetens berättelser vittnar om att rätten att få undervisning i meänkieli fortfarande inte uppfylls. Svårigheten ligger inte bara i bristen på lärare som kan vara svår att påverka på kort sikt, utan också på organisatoriska komplikationer, som skolorna har möjlighet att påverka. Undervisningen är ofta förlagd utanför skoltid och kräver ibland långa resvägar. Trots påstötningar gentemot skolan eller kommunen får många barn inte tillgång till undervisning på meänkieli.
SOU 2023:68 Utbildning och fostran
375
Negativa attityder och osynliggörande i förhållande till meänkieli hänger dessutom fortfarande kvar. Minoritetens berättelser vittnar alltså om att mycket arbete återstår inom utbildningsområdet.
En uppgörelse inom skolans värld handlar därför dels om att synliggöra de historiska kränkningar som skett inom utbildningsinstitutionernas ramar, dels om att återupprätta minoritetens tillgång till sitt språk och sin kultur i nutid, i enlighet med de internationella åtaganden Sverige redan gjort i förhållande till Europarådets konventioner om skydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.
Särskilt viktigt är förstås att säkra barns och ungas tillgång till språkundervisning på och i meänkieli. Också vuxna som vill lära sig meänkieli eller fördjupa sina kunskaper i språket bör få möjlighet att göra det. För att detta ska vara möjligt behöver det skapas flexibla vägar inom folkbildningen men även inom universitet och högskola.
I ett samhälleligt perspektiv handlar det också om att höja språkets status, synlighet och användning i hela samhället.
377
8 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
Följande kapitel handlar om tornedalingars, kväners och lantalaisets traditionella näringar och kultur från ett historiskt, men också nutida perspektiv.
Kapitlet handlar om minoritetens parallella näringar jordbruk, fiske, jakt och skogsbruk så som de bedrevs i minoritetsområdet från 1800talet fram till mitten av 1900-talet. Här beskrivs också de förändringar som skedde i samband med industrialisering, järnvägens utbyggnad och modernisering av jord- och skogsbruk vilket resulterade i stor utflyttning från området. Kapitlet innehåller intervjupersonernas berättelser och upplevelser av dessa historiska skeenden.
Avsnitt 8.2 redogör för renskötseln och de regleringar och omständigheter som är av betydelse för minoritetens förutsättningar att bedriva renskötsel både historiskt och i nutid. Avsnittet avslutas med intervjupersonernas erfarenheter av den historiska renskötseln och utifrån dagens situation.
Kapitlet tar avslutningsvis upp olika aspekter som påverkat minoritetens traditionella näringar och kultur utifrån statens hantering av mark och naturresurser i minoritetsområdet. Kapitlet beskriver minoritetens upplevelser av exkludering och diskriminering i kontakt med myndigheter och i beslut som rör markanvändning och traditionella näringar.
I de intervjuer som handlar om traditionella näringar och minoritetens förhållande till marken, älven, skogen och naturen i minoritetsområdet, har intervjupersonerna av naturliga skäl ofta nämnt dessa platser med namn. På grund av att intervjupersonerna ska vara anonyma har namn på byar, sjöar, älvar och andra platser plockats bort ur de referat och citat som förkommer i kapitlet (namn på kommuner har behållits). Detta för att de enskilda intervjupersonerna inte ska
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
378
kunna identifieras genom sina utsagor. Detsamma har gjorts med personnamn och andra detaljer som kan röja en specifik persons identitet.
8.1 Minoritetens traditionella näringar och kultur
Följande avsnitt inleds med en redogörelse för användningen av några centrala begrepp. Vidare redogör avsnittet för minoritetens berättelser om de traditionella näringar som präglat minoritetsområdet: jordbruk, skogsbruk, hantverk, jakt och fiske. Avsnittet tar också upp olika sysselsättningar som varit typiska för minoritetsområdet: myrslåtter, olika jakt- och fiskemetoder, samt den geografiska platsens betydelse för minoriteten.
I avsnittet förekommer intervjupersonernas berättelser om de traditionella näringarna. Vissa berättelser går längre tillbaka än till 1800talet. Även om detta tidsspann ligger utanför det tidsintervall kommissionens kartläggning omfattar har även sådana berättelser tagits med i slutbetänkandet eftersom de utgör en betydelsefull länk till de mer nutida berättelserna.
8.1.1 Några begrepp kopplade till traditionella näringar
I följande avsnitt ges en kort genomgång av några centrala begrepp som används i kapitlet. Genomgången har flera syften: dels att klargöra hur dessa begrepp använts historiskt, dels att beskriva hur de kommit att uppfattas av minoriteten i ett mer nutida perspektiv. Med utgångspunkt i detta är syftet slutligen att förtydliga hur begreppen har använts i slutbetänkandet.
Begreppen ”nybyggare” och ”lapp”
För att uppmuntra etableringen av jordbruk i minoritetsområdet och andra delar av området ovanför lappmarksgränsen införde staten från och med 1673 års lappmarksplakat olika privilegier för de som etablerade sig i området – bland annat skattefrihet.1 Begreppet ”ny-
1 Göthe 1929, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av 1500-talet till omkr. 1750, s. 200–203.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
379
byggare” började således användas som en juridisk term för att identifiera de som hade rätt till sådana privilegier.
Idén var att dessa nybyggare skulle definieras som en egen grupp som ansågs kunna bo sida vid sida med samerna. Nybyggarna fick sina privilegier för att de skulle bedriva jordbruk medan samernas huvudsakliga näring även fortsättningsvis förväntades vara renskötsel. Under 1800-talet när allt fler nybyggare etablerade sig blev dock också många samer, framför allt skogssamer, nybyggare.2
Även efter det att de särskilda privilegierna lyftes från nybyggarna har begreppet använts för att kategorisera en bofast, icke-nomadiserande person ovanför lappmarksgränsen.
Begreppet nybyggare var historiskt alltså inte kopplat till etnicitet. En nybyggare kunde återgå till ett nomadiserande liv, och tvärtom. En individ kunde därmed kategoriseras som både nomadiserande och nybyggare under en livstid.3 Dessutom fanns det grupper av samer och bofasta som levde i ömsesidig samverkan. Det fanns också individer som levde ett halvnomadiserande liv och därför hamnade utanför de två kategorierna.4
Uppfattningen från statens sida har dock varit att samerna var de tidigaste bosättarna i Norrland. De fick företräde framför nybyggarna när det gällde de befogenheter som ingick i renskötselrätten.5Som stöd för denna uppfattning har man hänvisat till ett yttrande från särskilda utskottet 1886:
Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den förste nybyggaren fällde det första trädet i Norrlands skogar var lappen redan där. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit. 6
De som historiskt benämndes nybyggare levde ofta ett halvnomadiserande liv med småskaliga jordbruk, jakt, fiske och slåttermyrar flera mil från boplatsen.
2 Alm och Henrysson, 1991, Gällivare lappskola 1756–1850: en elevmatrikel jämte analys, s. 9. 3 Arell, 1977, Rennomadismen i Torne lappmark: markanvändning under kolonisationsepoken i
fr.a. Enontekis socken, s. 33–35.
4
Samernas sedvanemarker, SOU 2006:14, s. 302.
5Samernas rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markägare, SOU 2001:101, s. 107. 6 Utskottets yttrande refereras i SOU 2001:101, s. 107–108, fotnot 4. Se Särskilda utskottets utlåtande 1886:1, s. 18.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
380
En del personer inom minoriteten har pekat på att beskrivningen av minoriteten som nybyggare har lett till att osynliggörandet av minoritetens långvariga närvaro i minoritetsområdet befästs ytterligare.
Av den anledningen kommer begreppet nybyggare att användas i betänkandet endast vid hänvisning till historiska källor där det juridiska begreppet åsyftas, samt när intervjupersonerna citeras och själva använder begreppet. Av samma anledning kan begreppet ”lapp” förekomma i betänkandet. ”Lapp” upplevs av många samer som ett nedsättande ord, och därför används begreppet enbart när den äldre lagstiftningen gällande rennäringen beskrivs i betänkandet.
Intervjupersonernas resonemang om begreppen nybyggare och ”lapp” redovisas i ett senare avsnitt i detta kapitel.
Begreppen utängar och ströängar
Även ”utängar” och ”ströängar” är begrepp som uppkommit inom den statliga förvaltningen i samband med bl.a. avvittring.7 Från statens sida benämndes ängsmark som användes för jordbruk och som innehavaren hade vissa rättigheter till trots att den var belägen utanför själva gården för ströängar.8 En äldre beteckning på sådan mark är utängar. Marken kallas också ofta för slåttermyrar, eftersom minoriteten använde dem för att skörda hö till sina djur.
Även begreppet ströängar har under senare tid väckt kritik från vissa inom minoriteten som anser att det är statens benämning. Man menar att den signalerar den perifera betydelsen av dessa marker utifrån statens perspektiv utan att ta hänsyn till dess centrala betydelse för minoriteten, t.ex. när det gäller historiskt bruk av myrslåttern och dess betydelse för jakt och fiske.
Mot bakgrund av detta perspektiv kommer begreppet ströängar användas i betänkandet enbart då hänvisning görs till historiska källor och när det återges i intervjupersonernas berättelser. I övrigt används begreppet slåttermyrar.
7 Uppdelning av mark mellan kronan (staten) och enskilda (källa: Nationalencyklopedin). 8 Torp, Ströängar, s. 4 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
381
8.1.2 Parallella näringar
Tornedalingar, kväner och lantalaiset har under mycket lång tid varit bosatta i minoritetsområdet. Flera av intervjupersonerna tar upp minoritetens historiska närvaro i området.9 Enligt historiska källor har minoriteten levt längs hela Torne älv och kringområdet långt innan industrialiseringen, som inleddes i slutet av 1800-talet, och som förändrade förutsättningarna för minoritetens traditionella näringar.
Det framkommer i den historiska bakgrunden i kapitel 4 och i intervjuerna att minoriteten under mycket lång tid har levt nära skogen och vattendragen och att de har varit livsviktiga källor till mat och överlevnad. Man bosatte sig ofta vid älvar och sjöar för att etablera småskaliga självhushållande jordbruk. Jämte jordbruket var skogsbruk, hantverk, jakt, fiske, bär-, växt- och svampplockning parallella näringar som alla behövdes för överlevnaden.
En man född på 1950-talet berättar:
Det var ju ett smart sätt att leva på med alla de här fyra benen. Bönderna söderut i Sverige levde enbart på sin mark. När skörden slog fel var det kört. Men så var det ju inte här uppe med de som levde i de här byarna.
10
En del intervjupersoner berättar att historien om förfäderna och deras koppling till platsen har förts vidare från generation till generation. En man född på 1930-talet i Övertorneå kommun berättar om hur hans hemby kom till. Hans farfars far var ute och jagade och dagdrömde om att han såg ett hus och en fiskeplats i skogen. När han kom hem berättade han för sin fru om drömmen och frågade om hon ville bosätta sig med honom där. På så vis började historien om deras by som en bebodd plats. Intervjupersonens farfar och hans yngsta syster föddes sedan i byn.11
Det självhushållande jordbruket
Jordbruk har bedrivits i minoritetsområdet under mycket lång tid. Särskilt gynnsamt för odling har marken varit i svackor och dalgångar, men också i de omfattande myrmarkerna. Enligt Tornedalsutredningen
9 Intervju 11, 73, 81, 88, 89, 126, 130, 132, 134, 138. 10 Intervju 87, se även intervju 76, 120, 124, 129, 161. 11 Intervju 73, se även intervju 87, 88.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
382
från 1958 hade 53 procent av befolkningen i minoritetsområdet12 1951 jordbruk som huvudsaklig sysselsättning med binäringar i form av främst skogsbruk och fiske.13
En självhushållande ekonomi präglade minoritetsområdet fram till 1930-talet. Varje hushåll var alltså i princip självförsörjande när det gällde mat, kläder, hantverksprodukter, energi och arbetskraft.14I intervjuerna framkommer att självhushållande jordbruk förekommit i hela minoritetsområdet.
En man född på 1940-talet berättar om hur det var i hans barndomshem.
Han berättar att föräldrarna hade jordbruk, skogsbruk och att de även hade ett gästgiveri på gården. På gården fanns kor, grisar och hästar. Han minns hur han brukade följa med sin mamma till ladugården och titta på djuren medan hans mamma mjölkade korna. Han berättar att föräldrarna odlade potatis, ärtskidor, rovor och senare även morötter. 15
Det som odlades och de djur som fanns på gårdarna har dock varierat under olika tidsperioder. På gården odlades ofta korn och ibland råg.16En man född på 1930-talet berättar om hur djurhållningen såg ut i byn:
Fåren hade gemensamma betesmarker i skog och fjäll, och korna hölls i sommarladugårdar som låg på ett samfällt område. Korna gick gemensamt i flock och betade under dagarna. Boskapen återvände självmant till ladugårdarna på kvällarna. Under vissa tider, speciellt när det fanns mycket svamp i skogarna fick man lov att hämta in boskapen eftersom de bara ville äta av svampen och inte komma hem. 17
En man född på 1930-talet berättar om familjens getter:
Getterna var väldigt viktiga djur förr i tiden. De sköttes om över vintern. Lämnades på hösten och hämtades på våren. Jag vet inte hur det var med ersättningen men de kunde kanske få något, någon ren eller kanske hade någon pengar att betala med. Men annars hade inte någon några pengar.
18
12 De kommuner som ingick i utredningen var Haparanda stad samt Nedertorneå, Karl Gustavs, Hietaniemi, Övertorneå, Överkalix, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando landskommuner. 13Tornedalsutredningen, första delen, Grundläggande undersökningar av Länsstyrelsen i Norr-
bottens län, SOU 1958:22, s. 99.
14 Alalehto 2022, Försvenskningen av Tornedalen – dess socioekonomiska och kulturella konse-
kvenser, s. 19.
15 Intervju 124, se även intervju 87, 101, 102, 103, 104, 123. 16 Alalehto 2022, s. 29–30. 17 Intervju 88. 18 Intervju 11.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
383
Vissa hushåll bedrev även smedjor, skomakeri och annat hantverk vid sidan om de andra traditionella näringarna.19 En man född på 1940talet berättar om sin farfaders smedja.
[Intervjupersonens] farfar hade även en smedja på gården och inför höbärgningstider var det mycket aktivitet i smedjan när höbärgningsredskapen skulle ses över. Han berättar att det kom bybor med tygpaket där det kunde ligga en lie som de ville att hans farfar skulle vässa. Han säger att hans farfar trivdes att arbeta i smedjan och att han ofta var med och tittade när hans farfar jobbade. Han säger att hans mamma inte var så förtjust för att han höll till i smedjan då hans kläder ofta var svarta av sot när han kom hem. Han förklarar att tvätta kläder på den tiden inte var en helt enkel syssla.
20
Intervjupersoner berättar hur familjerna levde ”ur hand i mun” (meänkieli: käestä suuhun) vilket betyder att ingen behövde gå hungrig men det fanns heller inget överflöd.21
Tillverkning av kläder, men också hantverk och tillverkning av skor, båtar och slädar var också en del av självhushållet för många. Det var vanligt att man använde fårens ull. Kvinnorna skötte klippning, kardning, spinnande, vävning och sömnad.22 En man född på 1930-talet beskriver husmoderns roll:
Frun var den som kunde allt och gjorde olika inläggningar av gurka och tomat. Hon var rent allmänt mycket händig, vävde och sydde i skinn, allt möjligt.
23
En man född på 1950-talet berättar att älvvatten användes för att tvätta kläderna, men också för att ge gårdsdjuren vatten.24 Det var inte ovanligt att man delade upp arbetet med klädestillverkningen för att effektivisera, så att vissa kardade och andra spann.25
På samma sätt var det med många arbetsuppgifter inom jordbruket, jakten och fisket, där det krävdes att man fördelade arbetet och samarbetade, dels inom familjen, dels mellan familjer och byar. En man född på 1950-talet berättar:
19 Se intervju 140. 20 Intervju 138. 21 Intervju 1, 70, 101, 129. 22 Intervju 15, 17, 64. Specifikt kvinnligt hantverk inom minoriteten är inte väl beforskat. Enbart några få intervjupersoner nämner det kvinnliga hantverket. 23 Intervju 15. 24 Intervju 14. 25 Alalehto 2022, s. 38–39.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
384
Byborna har alltid också hjälpt varandra med bruket då många har varit släkt. Morgon och kväll roddes det för att fiska lax som åts av familjen eller byborna. När första laxen för året fångades så blev det stor byafest med laxsoppa.
26
Jordbruket var med andra ord under lång tid det sätt man försörjde sig på. Samarbetet mellan familjer, släkter och byar var centralt.
Slåttermyrarna var viktiga för djurhållningen
Intervjuberättelserna vittnar om att befolkningen i minoritetsområdet under lång tid var halvnomadiserande, det vill säga de levde ett nomadiserande liv under delar av året. För att kunna idka jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske var de tvungna att verka och röra sig över stora geografiska områden. För jordbruket behövdes stora mängder djurfoder, och detta tillgängliggjordes bl.a. genom de så kallade slåttermyrarna. Som tidigare nämnts används även benämningarna ströängar och utängar.
Slåttermyrar är våtmarker som utnyttjades för höslåtter, dvs. man slog gräset som växte där och använde det som vinterfoder till djuren. Slåttermyrarna var därför fram till första hälften av 1900-talet viktiga för djurhållningen.
Från 1700-talet har staten gett rätten att nyttja de s.k. ströängarna till den som etablerade ”nybruk” i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Enligt reglementet fick den som bosatte sig i dessa områden rätt att bärga hö och foder till sina djur från de utspridda slåtter som låg på statens mark. Detta gjordes utifrån ett intresse från statens sida att öka bosättningen i området.27
En man född på 1950-talet berättar att man förr använde renar för att få hem slåttern:
Det var inte den här stordriften på ren utan mellan 15 och 20 renar om man hade det bra – fyra, fem om man hade det sämre.
Intervjuare: Per gård? Jo, per gård.
26 Intervju 19, se även intervju 14, 80. 27 Torp, s. 5 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
385
Höet från slåtterängarna kördes hem med renar, liksom den ved man tog i skogen. På den tiden hade skogen inget värde, utan det var slåttermyrarna som värdesattes. Slåtterängarna fanns i en vid omkrets runt [ort i Kiruna kommun]. Bland annat hade befolkningen i [byar i Kiruna kommun] slåttermyrar och torvkåtor, vid [sjö], som i dag ligger alldeles intill staden Kiruna. De jagade och fiskade där.
Vissa slåttermyrar låg i närheten av gårdarna, medan andra var belägna på flera mils avstånd, eftersom markerna närmast bosättningen inte alltid var lämpliga för odling eller stora nog för behovet.28
Mannen berättar att man än i dag hittar lämningar av lador sex till sju mil från [by] i lågfjällsområdena.29 Han berättar att myrslåttern fortsatte in på 1950-talet, då djurhållningen i större skala upphörde. Hans farfar bedrev myrslåtter neråt Torneälven. Även hans farmors far bedrev myrslåtter långt bort från gården på andra sidan sjön. Höet kördes hem med häst. Vid [by] fanns ett gammalt hemman som lämnades obebott redan på 1800-talet, då invånarna flyttade till [by]. På detta hemmans ängar fortsatte man dock att bedriva slåtter.
Myrar som låg närmast gårdarna kunde man gå till, men till dem som låg långt bort fick man ta sig med båt, körrenar, skidor eller släde/ vagn. Vissa bönder kunde då vara borta från gården i veckor, eller till och med månader. På vägen till och från slåttermyrarna kunde man jaga, fiska och besöka handelsplatser.
En man född på 1960-talet berättar att hans förfäder använt vandringslederna i hans hemby i Kiruna kommun för att jaga och fiska. Öster om byn fanns ängar för myrslåtter. Han berättar att man till och med torrlade myrar, mestadels genom dikning, för att få slåttermarker.30
En annan man född på 1950-talet berättar:
Där [orten] nu ligger bärgade man flera hundra år tidigare hö, inte små mängder utan tiotals ton hö. 31
Minoriteten anlade byggnader vid myrarna och handelsplatserna som senare blev till permanenta bostäder. När männen återvände från slåttermyrarna kom de ofta hem med fisk, vilt och hö. Fisken som fångades på resan saltades och lagrades i tunnor, och hämtades sedan på hemvägen.
28 Intervju 14, 23, 73, 84, 88, 91, 122, 127, 140, 145. 29 Intervju 123. 30 Intervju 53. 31 Intervju 87.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
386
Slåttermyrarna togs i bruk genom manuellt arbete under sommarhalvåret. En man född på 1950-talet berättar att det funnits så många som 259 slåttermyrar i området där han växte upp, och att de flesta bybor hade sina egna slåttermyrar som de själva slog. En del fick gå fyra mil för att komma till myren. Mannens farfar och farbröder hade flera slåttermyrar. Myrarna vid älvar och bäckar slogs varje år men de andra slogs vartannat år.32
En annan man, också han född på 1950-talet, minns när han själv fick hjälpa till med myrslåttern. Som barn hjälpte man till med arbetena på gården. Mannen minns att höbärgningen ”var det värsta”:
Först fick man använda räfsa, och när man var tolv, tretton år gammal fick man börja slå med lien. Liarna hängdes upp jättehögt i träden för att inte barnen skulle komma åt dem. Några av slåttermyrarna låg många mil bort vid [älven] och hämtades med häst. Före hästarnas tid hämtade man höet med hjälp av dragrenar. 33
Ytterligare en man född på 1980-talet berättar att hans farfar bedrev myrslåtter i området på sin tid, och att myrslåttern fortfarande hölls i gång in på 1950-talet, då djurhållningen i större skala upphörde.34
Så småningom, när jordbruket moderniserades, minskade slåttermyrarnas betydelse, men de har fortsatt att vara viktiga för jakten och fisket. Staten genomförde en avvittring 1921, där marken köptes tillbaka av staten. Genom intervjuerna framkommer att det bland vissa inom minoriteten finns ett missnöje angående hur avvittringen gick till och statens hantering av slåttermyrarna efter avvittringen. Intervjupersonerna uttrycker bl.a. att det finns oklarheter om vem som har rätt att bruka markerna (mer om detta i avsnitt 8.3.4).35
Fiske och vattendrag – fisket som basnäring
Torne-, Kalix- och Muonioälvar har historiskt varit viktiga transportleder för minoriteten. Älvarna har brukats som den främsta farleden för minoriteten fram tills dess att vägar byggdes. I tidigare forskning framkommer att minoriteten tidigt använde en metod för att staka sig uppför älven, genom forsar och bäckar till svåråtkomliga fjällsjöar.36
32 Intervju 14. 33 Intervju 88. 34 Intervju 127. 35 Torp, s. 8–9, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 36 Antti 2018, Träsken och gäddan – Torneåböndernas insjöfiske under 1500-talet, s. 5 och 7.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
387
Flera intervjupersoner berättar att det finns en mycket lång tradition av fiske både i fjällsjöarna och i älvdalarna i området. Fisket var, och är fortfarande, en viktig näring och tradition som har överförts i generationer. En man född på 1960-talet berättar hur viktig fisket har varit för minoritetens försörjning.
Han berättar att även om försörjningssättet förändrades med tiden och boskapsskötseln blev allt vanligare, så har ändå både jakten och fisket utgjort en viktig del av folkets försörjning. Man tog vara på det man fick och överskottet användes vid byteshandel. På den tiden fiskade man inte för nöjes skull och tanken på att släppa tillbaka fisken i vattnet fanns inte på kartan.
37
En annan man född 1950-talet berättar om fisket som en viktig del av minoritetskulturen:
Laxfisket tillhör kulturen, och mina förfäder har levt på laxfisket. Det gav dem föda för vintern. Det har varit så viktigt. Från min farfars tid har vi kvar tunnor, som de saltade fisken i. Man hade ingen frys utan fiskade med nät på hösten och avslutningsvis med ljuster. Man fångade laxen och saltade fisken i tunnorna. Det räckte en vinter, eller så länge som det nu räckte, men man hade tunnorna fulla med fisk.
38
Förr åts fisken färsk eller konserverades genom saltning eller torkning. Den konserverade fisken transporterades i salttunnor med körrenar eller på egenbyggda båtar.39 I intervjuerna framkommer att fångsten främst bestod av gädda, lax, sik, abborre och mört. En man född på 1950-talet berättar om hur fisket gått till i hans familj.
Hans far och farbror stakade på 1930- eller 1940-talet uppför älven och fiskade hela vägen. Fisken saltades och lades i tunnor, som sänktes ned i kallkällor längs vägen. De var bekanta med invånarna i byarna.
40
Förutom att fisken var en viktig matvara, användes den också som handelsvara för att få tillgång till bl.a. salt, grönsaker, tyg och husgeråd. Som tidigare nämnts var det vanligt att handel, jakt och fiske skedde på vägen till och från slåttermyrarna. I likhet med slåttermyrarna var många sjöar i minoritetsområdet svåråtkomliga och i vissa fall belägna långt ifrån gårdarna. Eftersom transporten till sjöarna kunde vara lång och svår behövde minoriteten stanna under längre perioder vid sjöarna, där även fisken kunde lagras. Det var också anledningen
37 Intervju 158, se även intervju 40, 47, 80, 69, 96, 105, 127. 38 Intervju 135. 39 Intervju 50, 47, 130. 40 Intervju 130.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
388
till att man byggde tillfälliga bostäder, och i vissa fall även byggnader för fiskeförvaring, i området.41
Några vanliga fiskemetoder förr i tiden var olika former av instängningsverktyg som pator, not, håvning och ryssjor. Pator är en typ av fiskebryggor eller gångbroar som byggs några meter ut över älven. Från patorna sänktes konformade lådor för att fånga och stänga in större fiskar, framför allt lax och sik. Vid kusten använde man ofta ryssjor, som bestod av nätpåsar som fiskarna fångades i.42 En man född på 1930-talet berättar att hans pappa skötte laxpator i 40 år, och att det var ett tungt arbete att bygga patorna. Mannen berättar vidare att bygget började förberedas under vintermånaderna då man högg ner björkar för bygget:
Jo, men sen när fångstsäsongen började, då var det ju uppsättning av pator. Det berodde lite på vattenståndet. Om det blev högvatten strax efter islossningen kunde man inte slå ut, och den patan som slogs ut först, det var den som stod längst upp, strax nedanför [by]. För den var så kort så man nådde, med ett långt metspö kunde man röra i nätet som var i patan.
43
En man född på 1950-talet berättar om att arbetet med att sätta upp pator byggde på traditionell kunskap och gjordes i förenlighet med älvens mönster:
Det var ett stort arbete att bygga patan. Man sänkte bockar i den strömmande älven. Som barn tittade han ibland på när man lade ut patan. De byggdes på sådana ställen där man visste sedan gammalt att laxen kom in till stranden. När vattnet i älven steg måste man ta in patorna närmare stranden för att inte strömmen skulle föra bort dem, och när vattnet sjönk tillbaka måste man flytta tillbaka patorna längre ut i älven. Man måste vara flera män för att kunna sätta upp patan.
44
En annan vanlig fiskemetod var notdragning. Not är ett längre nät tillverkat av garn, som dras genom vattnet från land eller från en båt. Fisken fångades med en påse som fanns i mitten av nätet, när nätet drogs in kunde fiskarna fångas in påsen. Det krävdes minst tre till fyra personer för att dra not, två för nätet och en för påsen. En man född på 1950-talet berättar hur notfisket gick till under hans uppväxt:
41 Antti 2018, s. 3 och s. 6; Arell 1977, s. 28. Se även intervju 11, 47, 140, 158. 42 Tornedalsutrednigen, SOU 1958:22, s. 142–146. Se även intervju 24, 40, 96, 105. 43 Intervju 22. 44 Intervju 135.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
389
Det var familjer som gick ihop och började dra not i lämpliga sjöar och älvar omkring [by i Kiruna kommun]. Min familj hade en not som de använde i sjön vid byn och även i [
plats]
var det bra fiske. Det krävdes
minst tre personer att dra not så därför gick familjer ihop för att fiska. Fisket var en väldigt viktig näring. Noten drogs främst i början av sommaren men vissa familjer drog not även under isen när den var nog tjock för att bära en häst. Hästen drog då kälken som fraktade noten. Siken var vanligast och viktigast men ibland fångades även öringar och rödingar.
45
En man född på 1930-talet berättar om notdragning på hans pappas och farfars tid:
Intervjuare: Hur var det med fisket? Var det notdragning? Jo det var notdragning och så med nät. Och då när man byggde järnvägen så var min farfar och hans bröder, de var ju tre bröder, ute och fiskade tillsammans och sålde till järnvägsrallarna. Priset var 25 öre per fisk. … Hur de levde på den tiden rallarna de vet nog ingen. Kiruna fanns inte och det var ont om mat. De var också jägare, rallarna. De var förstås tvungna att jaga något för att hålla sig vid liv. …
Intervjuare: Fanns det sik i sjön eller vad var det för fisk? Sik och röding och laxöring. Då åt man nog vilken fisk som helst.
46
En man född på 1960-talet berättar om vilka fiskemetoder som är utmärkande för hans [kvänska] kultur.
Han säger att man kan se på äldre laxskattelistor till exempel mängden infångad fisk och hur mycket man skattat på fångsten, och där har även fångstmetoderna framkommit. Han säger att det finns två huvudsakliga fångstmetoder som använts, notfiske med drivnät som fiskarna dragit in från antingen strand eller båtar samt fiske med laxpator. Ägarna till patorna har varierat, vissa pator har tillhört så kallade ”nuottakunta” [svenska: notlag, grupp av fiskare] där flera hushåll gemensamt haft ägandeandelar i patorna medan det även förekommit att vissa pator ägts av ett enstaka hushåll.
47
Flera intervjupersoner påpekar att minoritetens historiska vatten- och markanvändning i dessa områden har namngett vattendragen och platserna. Det finns namn på lannankieli eller meänkieli i området som har bevarats och som fortfarande används.48
45 Intervju 14. 46 Intervju 11. 47 Intervju 158. 48 Intervju 12, 13, 14, 69, 81, 87, 126, 127, 134.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
390
Skogen och jakten
Skogsbruket var en vanlig näring vid sidan om jordbruket. Fram till 1910-talet använde minoriteten småskaligt skogsbruk för självhushållning, bland annat till byggen.49 Några intervjupersoner berättar att skogen de har i dag har ärvts från generation till generation. En man lyfter fram att det tillhör minoritetens kultur att vistas i skogen och att hämta ved från sin egen skog.50
Tidigare använde man främst renar för frakt av trä och andra varor men i slutet av 1800-talet började i stället hästar användas till skogsbruket.51 Några intervjupersoner berättar att timmer även transporterades med flottning på älvarna.52
Skogen har länge varit viktig för minoriteten, både som en källa till mat och till byggnadsmaterial för t.ex. bostäder och båtar, men även för svedjebruk, skogsarbete och tillverkning av tjära och kol. Den tjära som utvanns användes till impregnering av bostäder och båtar. Fram till i början av 1900-talet hade många gårdar i den norra delen av minoritetsområdet en egen tjärdal.53 En man född på 1930talet berättar att skogen var särskilt viktig för familjen under hans barndom:
Det var en kamp att överleva men det fanns skog, så när mor fick slut på pengar sa han att han kunde hugga träd så att de skulle få pengar för att de skulle klara sig.
54
I takt med att intresset för trävirke ökade från andra delar av landet började skogsbolag köpa upp skog av hemmansägare inom minoriteten och en mer storskalig avverkning tog fart.55
Förändringarna i skogsbruket i minoritetsområdet framkommer även i intervjuerna. En man född på 1940-talet berättar att han och tidigare generationer har brukat skogen för virke och jakt men att det ser annorlunda ut i dag.
Han tycker om att jaga, men säger att man har avverkat så mycket skog och plöjt skogsmarken, så att det är svårt att gå i den. Förr fanns det fin gammal tall- och granskog som nu är borta.
49 Alalehto 2022, s. 74. 50 Intervju 47, 89, 118. 51 Intervju 12, 17, 48, 50, 87, 120. 52 Intervju 24, 126, 145. 53 Alalehto 2022, s. 55–58. 54 Intervju 24, se även intervju 34, 101, 129. 55 Alalehto 2022, s. 69–70.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
391
Mannen fortsätter att berätta om minoritetens tidigare jakt:
Det fanns gott om skogsfågel, som man jagade med snara och giller. Man åt därför ofta skogsfågel … Älgen var förr ett mycket sällsynt villebråd.
56
Jakten har varit viktigt för minoriteten, både för hushållets mathållning och för handel. En man född på 1950-talet berättar att hans morfar som var bosatt i finska Tornedalen gjorde handelsresor runtom i minoritetsområdet.
Han berättar att hans morfar var köpman och att han jagade och fiskade och sålde fångsten i [plats] i Norge. Han berättar att hans morfar även kunde vandra till Sverige för att byta varor till sig.
57
Vilka jaktmetoder som användes och vilka djur som jagades har varierat beroende på hur tillgången var under olika tidsperioder. Intervjupersoner berättar att älgen kom till minoritetsområdet först i mitten av 1900-talet och dessförinnan jagades annat små- och storvilt. Fågeljakt har länge var vanligt och tidigare jagades även vildren som fanns i Sverige fram till slutet av 1800-talet.58 Andra djur som räv, mård, hermelin, ekorre, hare och även säl vid kusterna jagades främst för skinnet.59 En man född på 1950-talet berättar om hur jakten såg ut i minoritetsområdet historiskt:
Snara tjäder och ripa gjordes det även. Sedan var det några som höll på med pälsvilt. De jagade bland annat hermelin, ekorre och mård. De åt inte de djuren men skinnet var värdefullt, speciellt hermelinernas skinn. Vissa jagade även varg, björn och järv. Lodjuret kom inte till [område i Kiruna kommun] förrän på 1950- och 1960-talet.
60
Det var i princip enbart männen som jagade och de kunde vara borta från gården längre perioder under jaktsäsongen, och under tiden skötte kvinnorna sysslorna på gården.61
En del jagade med gevär medan andra använde fällor och snaror. En jaktmetod bestod av att smörja in betet med giftet stryknin som köptes från Finland.62
56 Intervju 101. 57 Intervju 128, se även intervju 11, 88, 158. 58 Intervju 14, 81, 84. 59 Alalehto 2022, s. 31–32. 60 Intervju 14, se även intervju 40, 130, 141. 61 Alalehto 2022, s. 31–33. 62 Alalehto 2022, s. 32. Se även intervju 10, 88, 101.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
392
En annan man, också han född på 1950-talet, berättar att han jagade älg tillsammans med sin far. Det fanns bara enstaka älgar vid den tiden, på 1960-talet, men älgstammen blev större efter det.63
En annan man som också är född på 1950-talet berättar:
Förr var älgjakten kort och då jagade man annat. Nu tar älgjakten så mycket tid. Jag har jagat hare och fågel också i liten skala nu när man är pensionär. Tillsammans med kompisen fångar vi räv. Å så är det fiske. Året runt är det något. 64
En man född på 1980-talet berättar att han känner historiens närvaro när han rör sig i minoritetsområdet:
När jag går på bergen runt mina byar så vet jag ju att mina släktingar under många generationer har gått på samma platser och tillgången till den marken blir ju väldigt viktig. Också den praktiska användningen av områdena i form av jakt och fiske är viktig, eftersom det är kulturbärande verksamheter.
65
Många intervjupersoner lyfter jakten och skogen som viktiga delar i minoritetskulturen. Metoder och bruk kopplade till skog och jakt har utvecklats till kunskap som förts vidare till nästkommande generationer och på så sätt lever vidare. Flera poängterar dock att jakten kraftigt har begränsats på grund av den reglerade tillgången till marken.
8.1.3 Samverkan mellan minoriteten och renskötande samer
En säsongsbunden samverkan mellan minoriteten och samer kring boende, näringsfång och djurhållning har utvecklats under lång tid. Samarbetet har haft stor betydelse för det sociala livet. Det nära samarbetet innebar ett utbyte av språk och kultur som stärkte sammanhållningen mellan minoriteterna. Den som inhyste en samisk familj kallades ”väärti” (sv. värd) i betydelsen husvärd. Samarbetsformen benämns i dag som ”väärtisystemet” eller ”verdisystemet”. Intervjupersoner berättar att många samiska familjer talade både meänkieli och samiska som ett resultat av de regelbundna kontakterna.66
Under senhösten kom renskötande samiska familjer ner från fjällen för mat och husrum. Flera av intervjupersonerna berättar att deras
63 Intervju 130. 64 Intervju 40. 65 Intervju 69. 66 Intervju 130, 145, 159.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
393
familjer agerade värdar till samer under vinterhalvåret. Det var oftast samma samiska familjer som återkom varje år och stannade fram till vårvintern67. En man född på 1930-talet berättar om sin svärmors upplevelse:
De tog in i gårdarna längs färdvägen. Min svärmor berättade att hon var tvungen att kliva över samer som låg och sov överallt på golvet när hon om morgnarna gick ut till ladugården för att mjölka korna.
68
En man född på 1950-talet berättar en liknande historia om samerna som kom för att bo hos familjen under vintrarna.
Som barn lade [intervjupersonen] ut snaror för ripor och hare längs [älven]. Vid ett tillfälle när det var 30 grader kallt hörde han klockor och hundskall. Efter en stund kom en renhjord till byn. Samerna sov ofta i köket på renhudar på golvet, också under bord. De äldre hade ett eget rum som de bodde i.
69
En man beskriver hur glad han blev varje gång han såg den samiska familjen som bodde hos dem varje vintersäsong komma på skidor med renar och slädar med alla saker. Han såg alltid fram emot vintrarna då han äntligen fick fler lekkamrater på gården.70
En intervjuperson berättar att den samiska familjen var som en del av hans familj. Hans far brukade alltid säga att de måste spara en tunna saltlagrad sik, för den var till samerna när de kom. Familjen brukade få en ren eller andra gåvor av samerna när de gav sig av på våren. De inom minoriteten som ägde renar skickade ofta i väg dem med samerna om vårarna.71
En man född på 1980-talet berättar att hans släkt har haft kontakter med en sameby i flera generationer. På hans farfars och farfars fars tid bodde samer från den samebyn i deras hus i [hembyn]:
Renskötarna kom på vintern och bodde hos lantalaiset, medan renarna var i [by]. Det kunde röra sig om ett par månaders tid på vintern.
Mannen berättar vidare att samerna valde en familj som de återkommande bodde hos. Man bytte husrum mot bl.a. renkött. Detta upphörde troligtvis i skarven mellan 1940- och 1950-talet. Efter det förekom det att barn från samiska familjer, som gick på nomadskolan i
67 Intervju 19, 123, 126, 127, 130, 134, 140. 68 Intervju 145. 69 Intervju 130. 70 Intervju 30, se även intervju 10, 24. 71 Intervju 14, 86, 88.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
394
[ort], kunde bo hos någon familj i byn. Han har träffat renskötare som bodde hos hans farfars syster, som var som en gudmor och stickade sockor åt dem.72
Flera intervjupersoner berättar att väärtisystemet pågick fram till 1950- och 1960-talen. En man född på 1950-talet berättar om en känslosam scen från barndomen när de samer som bott hos dem i familjens pörte73 under vintern, tog farväl:
Under vintrarna brukade också några samiska renskötarfamiljer komma ner från fjällen och bo hos dem i pörtet. När samerna på vårarna bröt upp för att dra till fjälls grät och kramades kvinnorna vid avskedet. [Intervjupersonen] bevittnade som litet barn denna scen genom fönstret. När han frågade varför de gjorde så, fick han svaret att ”man inte alltid vet vilka som kommer tillbaka”.
74
Samma man minns att samernas återkomst till byn på hösten blev en händelse som ringade in årstiden, även om de samer som bodde i byn under vintern hade skaffat sig egna bostäder vid den tiden.
Han minns att när höet hade bärgats och det började skymma så närmade sig tiden för skolstarten, då byns samer [meänkieli: kylän lapinihmiset] som hade gett sig av på våren kom tillbaka. Vid den tiden [på 1960-talet] hade samerna hus i byn. Vid den tiden förstod man varandras arbetssituation och renskötseln orsakade inte spänningar.
75
Flera av de intervjuade kommenterar att väärtisystemet troligen upphörde för att det inte fanns samma behov av samverkan längre.76 Men man vittnar också om att en minskad samvaro mellan minoriteten och samer generellt, som man i sin tur ser som ett resultat av statens agerande.
8.1.4 Betydelsen av den geografiska platsen
Den starka kopplingen till platsen där minoritetens kultur, kunskap och traditioner har utvecklats och lever kvar än i dag är ett återkommande tema i intervjupersonernas berättelser. Många uttrycker en nära
72 Intervju 127. 73 Pört/pörte är en benämning på den så kallade rökstugan, ett bostadshus som uppvärmdes med en ugn utan skorsten, där röken lade sig under taket och leddes ut genom en glugg eller rököppning (rökpörte), eller (särskilt i minoritetsområdet) det stora bostadsköket i en skorstensförsedd byggnad, t.ex. en parstuga (källa: Nationalencyklopedin). 74 Intervju 47. 75 Intervju 47. 76 Intervju 84.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
395
relation till naturen och hur viktigt det är att ha en fysisk plats i minoritetsområdet att återvända till.77
En kvinna född på 1980-talet har tänkt på att hon skulle ha kunnat ha ”hela världen som sitt spelrum”, men att hon samtidigt känner att hon inte kan vara borta från sin hemby hur länge som helst. Hon upplever att hon behöver komma tillbaka ”för att må bra i själen”, och är glad att hon har så starka band till den platsen:
Jag kan nästan känna fysiskt att mina rötter drar mig hit. Jag har alltid känt att jag måste tillbaka hit. 78
Av berättelserna att döma är det tydligt att det inte handlar om att ha tillgång till skog och natur generellt, utan specifikt till den plats i minoritetsområdet där man är rotad. En man född på 1980-talet berättar att han har bott på andra platser med liknande natur, men att det inte är samma sak. En annan man född på 1950-talet uttrycker att han tycker det är fel att tvingas flytta någonstans ”om så bara till Luleå” eftersom hembyn bär på minoritetens språk och rötter:
Det är viktigt att man får bo och leva där ens egna förfäder har bott.
79
Flera berättelser illustrerar hur identitet och geografisk plats är så sammanbundna med varandra att de inte går att särskilja. En man född på 1980-talet uttrycker det på följande sätt:
Vår kultur och vårt språk är så oerhört hårt knutet till den platsen, och har vi inte tillgång till den så slutar vi till en viss del att vara dom vi är.
80
Flera berättelser vittnar om att det i vissa fall kunde vara den geografiska platsen och levnadssättet som avgjorde hur man identifierade sig. För en del har identiteten inte heller varit så entydig, utan mer flytande.
En man som är född på 1950-talet nämner flera släkter han känner till som bytt sina finska och tornedalska efternamn till svenska. Han berättar att det historiskt fanns de som bytte namn och identitet främst av praktiska skäl, för att få tillgång till mark:
77 Intervju 71, 79, 84, 89, 156, 161. 78 Intervju 79. 79 Intervju 135. 80 Intervju 69.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
396
De visste att de inte skulle få någon mark om de var nomader som bedrev renskötsel, eftersom det var ortsbor och fastboende som skulle få mark. Därför gick de från att vara renskötande samer till att bli fastboende lantalaiset med svenska efternamn.
81
En kvinna född på 1960-talet som har rötter från minoritetsområdet och som i hög grad identifierar sig med minoritetens kultur, berättar att hon har dubbla identiteter.
[Intervjupersonen] berättar att hon identifierar sig både som lantalainen och som same. Hon berättar att hennes släkt har starka samiska rötter på både hennes mammas som pappas sida och att de flesta av hennes vänner är samer. Hon säger att hon aldrig kallar sig för svensk utan att hon säger att hon bor i Sverige och har samiskt ursprung, att hon är ”saamelainen” [svenska: same]. Hon säger att ”sekarotua sitä on” [sv. man är blandras].
82
Den geografiska platsen kunde spela en stor roll att det inte var ovanligt förr att ta platsens namn som sitt efternamn. En kvinna född på 1960-talet berättar att hennes man tagit sitt namn efter den plats där han växte upp. Om sin farfar berättar hon:
När han gifte sig med en kvinna från gården tog han namnet [efternamnet] efter gården. Det var på den tiden vanligt att man tog platsens namn som efternamn.
83
Betydelsen av att hålla kvar den traditionella kunskapen om platsen är också något som flera intervjupersoner tar upp. En kvinna född på 1980-talet reflekterar över detta:
Hon säger att hon förknippar mycket av kulturen med skogen och alla de äldre byggnaderna. Hon berättar att kulturen blivit viktigare för henne de senaste åren. Det är mycket kunskap om skogarna som försvunnit. När hon tittar på de gamla husen som fortfarande står trots att de byggdes för nästan 200 år sedan brukar hon tänka ”hur har de gjort?”
84
För de allra flesta intervjupersoner verkar det vara av stor betydelse att ha kvar kopplingen till konkreta och specifika platser i minoritetsområdet. För en del finns den nära relationen till platsen kvar och är en del av identiteten även om de inte bor i minoritetsområdet längre.
81 Intervju 130. 82 Intervju 107. 83 Intervju 74, se även 80. 84 Intervju 132.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
397
Intervjupersonernas resonemang kring begreppen ”nybyggare” och ”lapp”
Som nämnts i inledningen till kapitlet har vissa begrepp kopplade till de traditionella näringarna under senare tid problematiserats utifrån olika perspektiv. Personer som tillhör minoriteten har pekat på problem med hur begreppet nybyggare används i mer nutida sammanhang. I vardaglig betydelse har det historiska epitetet nybyggare kommit att tolkas som en synonym till ”nyinflyttad till området”. Detta riskerar att skapa felaktiga tolkningar om att minoriteten bosatt sig i minoritetsområdet i modern tid, enligt dem inom minoriteten som är kritiska till begreppet.
Flera intervjupersoner tar upp begreppet nybyggare och andra närliggande begrepp och för ett kritiskt resonemang om dem. Andra använder begreppet i en viss betydelse utan att själva kommentera det. En man född på 1950-talet använder under intervjun begreppet nybyggare i betydelsen bofasta.85 En annan man som också är född på 1950-talet påpekar att man förr kunde vara både ”lapp” och nybyggare samtidigt, och att han själv kände till en person som identifierade sig som lantalainen men också som ”lapp”.86
En man född på 1950-talet berättar om hur olika benämningar utgick från om man var bofast på en plats eller om man flyttade med sina renar:
”Lapp” [meänkieli: lappalainen eller lapinihminen] var en yrkesbenämning. ”Lantalainen” kallades de som hade en gård och bodde kvar på platsen medan ”lapinihminen” färdades med sina renar och således levde nomadiserande. 87
En kvinna född på 1970-talet som själv kommer från en skogssamisk släkt säger att skogssamer är detsamma som lantalaiset, kväner och tornedalingar och att de som förr inte hade tillräckligt många renar för att försörja sig på dem, fick försörja sig på jordbruk och fiske i stället. De fick inte mark från staten utan köpte från andra ”nybyggare”.88
85 Intervju 87. 86 Intervju 130, se även intervju 83, 75, 134. 87 Intervju 47. 88 Intervju 71.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
398
Flera intervjupersoner tar också upp benämningen ”lapp” och menar att en sådan benämning använts historiskt för att beteckna en person som bedriver renskötsel.89 Intervjupersoner menar att deras förfäder som var lantalaiset benämndes ”lappar”. En man född på 1950talet berättar att hans släktingar markerades som samer i släktforskningssidor.90
En kvinna född på 1950-talet hänvisar också till en förvirring kring begreppen saamelaiset, lantalaiset och lappalaiset (sv. samer, lantalaiset och lappar). Hon säger att nutida forskare i Sverige gör misstaget att sätta likhetstecken mellan alla ”lappar” i historiska källor och våra dagars ”samer”. Detta misstag gjordes, enligt henne, också i samband med processen som ledde till Girjas-domen. Många av kvänernas anfäder kallas i äldre källor för lappar på grund av att de hade renar, vilket hon menar gör historieskrivningen komplicerad:
Min morfar hade ett eget renmärke, och i hans mors släkt, [namn], hade de sitt eget renmärke.
Som i dag så tror jag att man förvränger historien medvetet.
Kvinnan menar att man medvetet förvränger historien, eftersom staten vill ge särrättigheter till de som kallas ”samer” och det inte får finnas för många som har sådana särrättigheter. Hon menar att beteckningarna lappar, lappfolk och lappman i de historiska källorna okritiskt har tolkats som samer. Därför har historieskrivningen blivit felaktig.91
8.2 Minoritetens renskötsel
Många av intervjupersonerna vittnar om att renskötsel varit, och fortfarande är, en viktig del av deras vardag. Somliga har ett eget renmärke,92 eller har släktingar som har eller har haft renmärke. Renskötseln är på så sätt en del av deras egen och släktens identitet.93
89 Många samer upplever den äldre beteckningen ”lapp” som nedsättande. 90 Intervju 122, se även intervju 15, 47, 50, 76, 83, 88. 91 Intervju 134. 92 Ett renmärke är ett snitt i renens öron som visar vem ägaren är. Varje renägare har ett unikt renmärke. Alla renmärken registreras för användning i den sameby renägaren tillhör och finns samlade i renmärkesregistret som hanteras av Sametinget. Ett renmärke är personligt och går ofta i arv. Källa : Renmärken – Sametinget. 93 Intervju 1, 13, 17, 18, 24, 28, 30, 36, 101, 102, 104, 107, 114, 116, 120, 121, 128, 129, 135, 143, 144, 146, 150, 153, 156, 158, 159.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
399
Som nämnts tidigare hade renarna stor betydelse för minoriteten historiskt bl.a. som dragdjur för att få hem höet från myrarna. För de inom minoriteten som har den bakgrunden är renskötseln en viktig del av identiteten. Minoritetens möjlighet att äga renar och att ägna sig åt skötsel av renar har dock länge varit, och är fortfarande, begränsad.
I följande avsnitt redogörs för den lagstiftning för renskötsel som är av betydelse för minoriteten, både historiskt och i dag. Avsnittet avslutas med intervjupersonernas berättelser om renskötsel och rennäring.
8.2.1 Regleringen av renskötseln
Rennäringslagen ger renskötselrätt enbart till samer
Enligt rennäringslagen (1971:437) är renskötselrätten den rätt som personer av samisk härkomst har att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Rätten tillkommer det samiska folket och grundas på urminneshävd. Renskötselrätten får endast utövas av den som är medlem i sameby. Medlem i sameby enligt 11 § rennäringslagen är:
1. same som deltar i renskötseln inom byns betesområde,
2. same som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft
detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. den som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses
under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.
Renskötselområdet, dvs. det område där renskötsel får bedrivas, utgörs av två typer av marker, åretruntmarker, där renskötsel får bedrivas året runt och vinterbetesmarker där renskötsel får bedrivas under tiden 1 oktober till och med 30 april.
Därutöver finns koncessionsrenskötseln som innebär att en same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av hävd förekommer året runt.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
400
Koncessionsrenskötseln skiljer sig från annan renskötsel i Sverige genom att koncessionssamebyarna har åretruntmarker utanför lappmarken och renarna inte bara ägs av renskötande samer utan även av andra ortsbor som får ha så kallade skötesrenar. Det är inom ramen för koncessionsrenskötslen som minoriteten har tillgång till rennäringen genom att de upplåter renskötseln till en same som har fått tillstånd (koncession) att driva renskötsel i området.
Enligt rennäringslagen följer med renskötselrätten bland annat rätt till renbete, rätt till jakt och fiske och rätt att uppföra vissa byggnader och anläggningar, såsom kåtor och renvaktarstugor.
När Sverige anslöt sig till EU uppmärksammades renskötselrätten som en ensamrätt för det samiska folket i traditionella samiska områden. I protokollet till anslutningsfördraget framgår att ”det samiska folket kan ges ensamrätt till renskötsel inom traditionella samiska områden”. Det samiska folkets ensamrätt till renskötseln ska ses som ett undantag från Romfördragets bestämmelser om bland annat fri rörlighet för människor och tjänster och icke-diskriminering.94
Regeringen har i kommittédirektivet till utredningen om en ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske, konstaterat att jakt och fiske är en viktig del av samisk kultur, även för samer som inte är medlemmar i samebyn.95 Utredningen ska därför ta ställning till vilken rätt till jakt och fiske som kan tillkomma samer som inte är medlemmar i samebyn. Utredningen ska, förutom samernas rättigheter, även ta hänsyn, till den övriga lokalbefolkningens, däribland minoritetens och övriga invånares kultur, traditioner, intressen och behov av att kunna jaga och fiska samt till annan näringsverksamhet såsom skogsbruk och turism.96
Än så länge är dock renskötselrätten och de tillhörande rättigheterna, som jakt och fiske, rättigheter som enbart får utövas av den som är medlem i en sameby.
Fram till 1971 års rennäringslag förlorade en kvinna sin renskötselrätt om hon gifte sig med en man utan renskötselrätt Detta gällde inte för män. Även samiska kvinnor som gifte sig med män från minoriteten förlorade sin renskötselrätt. Det har även påverkat kvinnor som tillhör minoriteten och ibland lett till att renmärket inte kunde bibehållas eller ärvas vidare i släkten.
94 Protokoll 3 till anslutningsfördraget om det samiska folket, 11994N/PRO/03. 95 Dir. 2021:35 En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske. 96 Dir. 2022:58 Tilläggsdirektiv till Renmarkskommittén.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
401
Figur 8.1 Lappmarksgränsen och odlingsgränsen
Källa: Samuel Svärd.
Regleringen av rennäringen – en begränsning av renskötselrätten
Rennäringen har reglerats genom fyra på varandra följande lagar under de senaste drygt hundra åren: 1886 års renbeteslag, 1898 års renbeteslag, 1928 års renbeteslag och den nu gällande 1971 års rennäringslag.
Renskötseln lagreglerades i modern tid i renbeteslagen som beslutades av riksdagen 1886. Där stadgades att endast ”lappar” får ägna sig åt renskötsel. Där meddelades också regler för hur renskötseln skulle gå till och vilka månader på året renarna fick vistas nedanför odlingsgränsen och utanför skattefjällen. Bötesstraff infördes för dem
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
402
som överträdde förbuden. ”Lapparna” fick lagstadgad rätt till vinterbete i de trakter som de ”efter gammal sedvana hittills hafva besökt”. Enligt lagen skulle lapparna ”indelas i lappbyar”.
Kronan tillsatte lappfogdar som skulle se till att 1886 års lag efterlevdes och försöka förbättra förhållandet mellan renskötare och bofasta. Ofta gällde konflikterna så kallat hötramp, dvs. att renarna rev ner hö från hässjor. I regel handlade det om hässjor på slåttermyrar som kunde ligga miltals från gårdarna.
Syftet med 1886 års lag var att göra renskötseln till ”lapparnas näring”. Av förarbeten till 1886 års lag framgår dock att ett betydligt antal renar tillhörde personer i Norrbotten som inte ansågs vara ”lappar”. I flertal socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå. Överkalix, Karl Gustav, Nedertorneå, Nederkalix, Råneå och Överluleå, fanns ”lappar” som skötte renar åt den övriga befolkningen. År 1895 beräknades antalet renar till 19 000 och av dessa tillhörde 13 000 den ”bofasta svenska befolkningen”. Många av dessa renar sköttes av ”lappar”.97
Det fanns ett ömsesidigt beroende mellan ”lapparna” och den bofasta befolkningen. Många renar ägdes av den bofasta befolkning som anställde ”lappar” som renskötardrängar. Dessutom hade många bofasta renar i ”lapparnas” egna hjordar och betalade en avgift för skötselarbetet. ”Lapparna” fick på så sätt en inte obetydlig inkomst genom att sköta andras renar samtidigt som det gav dem en möjlighet att året om vistas på de bofastas skogsmark. Den jordbrukande befolkningen var å sin sida beroende av att ha renar för att transportera hö och ved när snön låg djup och det var omöjligt att använda sig av häst.
I den renbeteslag som utfärdades 1898 förbjöds dock bofasta att äga skötesrenar. Undantaget var jordbrukare i den del av landskapet Lappland som ligger i Norrbottens län. Genom en lagändring 1917 definierades för första gången att ”lapp” var den som hade ”lapsk” härstamning, men ”endast såvitt fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke, utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge”.
I samma lag stadgades att den som inte hade renskötselrätt inte fick äga mer än 20 renar.
97 Prop. 1928:43 Kung. Maj:ts proposition till riksdag med förslag till lag om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige m.m., s. 173.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
403
Koncessionsrenskötsel för att lösa en gammal stridsfråga
Reglerna om koncessionsrenskötsel infördes genom 1928 års renbeteslag. Bestämmelsen infördes för att lösa en gammal stridsfråga. Under de äldre renbeteslagarnas giltighetstid var renskötseln sommartid inte tillåten inom det område där koncession nu kan meddelas, mellan Kalix och Torne älvdalar. Skogsrenskötseln som hade varit förbjuden sedan 1898 års renbeteslag grundade sig på uppfattningen att renägarna i området saknade rätt att anlita främmande mark för renskötsel.
Trots förbudet hölls ett icke obetydligt antal renar året runt nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. De tillhörde till övervägande del bofasta personer som inte ansågs vara samer. I sammanhanget är det viktigt att notera att området nedanför lappmarksgränsen sammanfaller med minoritetens traditionella bosättningsområde.
För att göra allvar av förbudet mot att låta renar som inte omfattades av renbeteslagen att beta på främmande mark skärptes bestämmelserna i 1917 års lag. Syfte var att få bort de renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. Bestämmelserna kom dock inte att tillämpas i praktiken, och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar utanför lappmarkerna gick inte att få bort. Lagstiftaren valde då att i 1928 års renbeteslag avskaffa gällande förbud mot sådan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för näringens bedrivande.
Inför utarbetande av 1928 års renbeteslag framhölls att renskötseln behövdes i trakten och att den har förekommit sedan mycket gammal tid. Kommittén som utredde frågan kom fram till att den s.k. skogsrenskötseln var oundgänglig för vissa kategorier av den jordbrukande befolkningen, särskilt den som hade mindre hemmansdelar. Dragrenar var viktiga för vissa transporter för jord- och skogsbruket.98
I förarbetena till 1928 års lag konstateras även att renskötseln i området har förekommit sedan en lång tid tillbaka. I ett fåtal fall, såsom Överkalix och Nederkalix socknar konstaterades att renskötseln utövats av personer som ”icke är att hänföra till lappar”.99 Trots att det hade varit förbjudet sedan 1886 års renbeteslag att hålla renar på det som ansågs vara främmande mark nedanför lappmarksgränsen hade skogsrenskötseln fått fortgå med myndigheters och enskildas goda minne.100
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
404
Eftersom renskötseln ansågs vara ”lapparnas uteslutande privilegium” var förslaget att skogsrenskötseln endast får överlåtas till personer som tillhör den ”lapska allmogen”. Samtidigt skulle koncession för vederbörande ”lapp” innebära en skyldighet att ”i mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från övrig befolkning”.101Förslaget fick stöd av Länsstyrelsen i Norrbotten och de flesta kommuner som berördes av frågan.
De olägenheter som renskötseln kunde åsamka jord- och skogsbruket genom att renarna exempelvis trampade ner ängar och skadade skogarnas återväxt ansågs inte vara så omfattande att det motiverade ett förbud mot skogsrenskötseln.102
Mot den bakgrunden föreslogs att förbudet mot renskötseln i det berörda området borde upphöra och lagliga former för renskötseln anvisas. Med andra ord lagreglerades den långvarig praxis, som hade funnits långt innan 1886 års renbeteslag, att hålla renar året runt nedanför lappmarksgränsen.
En same kan beviljas tillstånd att driva koncessionsrenskötsel
Så som nämndes inledningsvis innebär koncessionsrenskötseln att en same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av hävd förekommer året runt. Den skiljer sig från annan renskötsel i Sverige genom att koncessionssamebyarna har åretruntmarker utanför lappmarken och renarna inte bara ägs av renskötande samer utan även av andra ortsbor som får ha så kallade skötesrenar.
Liksom inom renskötseln i övrigt är det bara samer som får bedriva renskötsel inom koncessionsområdet. I övrigt råder dock annorlunda villkor som regleras av rennäringslagen.
Koncessionsrenskötseln får bara bedrivas av samer som fått tillstånd (koncession) av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Sådan koncession kan lämnas för högst tio år (85 § RNL). Koncessionshavaren får bedriva renskötsel både med egna renar och med skötesrenar som tillhör
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
405
1. den som äger eller brukar en jordbruksfastighet, som helt eller del-
vis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om ägaren eller brukaren är bosatt på fastigheten eller inom området,
2. den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är
bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2 angiven tidigare koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas.
Renskötseln i koncessionsområdet bedrivs inom samebyar. Medlemmar i samebyn är dels koncessionshavarna, dels skötesrenägarna. Renskötselrätten innefattar bl.a. rätten att inom byns betesområde jaga, fiska, uppföra en renvaktarstuga och avverka träd.
Koncessionshavarna har en röst för varje påbörjat tjugotal renar, medan skötesrenägarna har en röst var oavsett reninnehav (86 § rennäringslag (1971:437) RNL). Skötesrenägare får ha högst 30 renar per hushåll (88 § RNL). Antalet skötesrenar har begränsats för att ge utrymme för koncessionshavarna att utöka sitt renantal, eftersom de ska kunna försörja sig på renskötseln i kombination med avgifterna för skötesrenarna. Det finns med andra ord en strukturell obalans som gör att skötesrenägarna har betydligt mindre inflytande och begränsade möjlighet att ha renar.
Koncessionsrenskötsel bedrivs i dag i den östligaste delen av Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen längs Torne och Kalix älvdalar. Koncessionsområdet omfattar Pajala, Överkalix, Övertorneå, Haparanda och Kalix kommuner.
Det finns åtta koncessionssamebyar:
1. Muonio sameby,
2. Sattajärvi sameby,
3. Tärendö sameby,
4. Korju sameby,
5. Pirttijärvi sameby,
6. Ängeså sameby,
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
406
7. Kalix sameby,
8. Liehittäjä sameby.
Berättelser från koncessionssamebyarna
Kommissionen har vid olika tillfällen haft samråd och möten med personer från minoriteten som är medlemmar i koncessionssamebyar. Vid dessa möten och i många av intervjuerna har det bl.a. framkommit att språket, kulturen och identiteten är starkt och nära kopplade till rennäringen.
De har lyft fram att minoriteten har en lång tradition av renskötsel och att det nästan alltid har funnits renar med i bilden i samband med jordbruket. Att inte bara samer utan även minoriteten har ägt och drivit renskötsel bekräftas som nämnts ovan av förarbeten till tidigare renbeteslagar.
Personer inom minoriteten upplever en frustration kring de krav som ställs på att endast personer av samisk härkomst har rätt att beviljas tillstånd för renskötsel. I stället borde det i deras mening räcka att personen i fråga har den kunskap som krävs för renskötseln. De anser vidare att samtliga renägare borde ha rösträtt i Sametinget. En annan regel som kritiseras är kravet på bosättning inom området där renskötseln bedrivs för att få ingå i koncessionsrenskötseln samt begräsningen av att ha max 30 skötesrenar.103
Personer inom minoriteten uppger också en frustration över att de inte har den rätt till jakt och fiske som följer av renskötselrätten.
En del har berättat om hur renskötseln bedrevs i byn eller på orten historiskt, andra har berättat om frustration över de begränsningar och försvårande omständigheter som råder för minoritetens möjlighet att bedriva renskötsel.104
8.2.2 Minoritetens erfarenhet av renskötsel
En stor del av intervjupersonerna har tagit upp frågor kring renskötseln. Berättelserna är dels återberättade upplevelser från föräldrar, far- och morföräldrar, dels egna erfarenheter som renägare, medlem av en koncessionssamebyar eller utifrån andras erfarenheter. Många
103 Intervju 50, 65, 76, 122, 128. 104 Intervju 5, 10, 12, 19, 29, 47 53, 57, 130, 134, 140, 141, 160, 161.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
407
är uppvuxna, eller har föräldrar som är uppvuxna, i ett litet jordbruk där de levt på småskalig jakt, fiske samt skogsbruk. I många fall har även ett renmärke funnits i familjen eller släkten.105
Sammantaget ger intervjuerna uttryck för två slags erfarenheter. Det ena är erfarenheten av att ha historiskt fråntagits möjligheten till renskötsel. Detta framkommer i de intervjuer som är gjorda med personer med anknytning till områden ovanför lappmarksgränsen (Kiruna och Gällivare kommun). Den andra erfarenheten handlar om koncessionsrenskötseln (i Pajala, Övertorneå, Haparanda, Kalix kommuner) och de inskränkta rättigheterna till traditionell renskötsel som koncessionsrenskötseln innebär.
Berättelser om rennäringen förr
Många berättelser handlar om begränsningar i rätten att bedriva renskötsel som drabbat byn eller släkten historiskt.
En man född på 1950-talet berättar om de regleringar som infördes i hans by i samband med 1917 års lagändring om att den som inte var same och hade renskötselrätt inte fick äga fler än 20 renar. Mannen berättar att detta ledde till att minoritetens renägare tvingades avliva sina renar. Det innebar en kris eftersom man var beroende av rentjurar för att forsla hem sitt hö från myrslåttermarkerna under senhösten och vintern då man ännu inte hade hästar.106 En annan man, född på 1930-talet berättar om hur man höll renar i hans by förr:
Lokalbefolkningen hade också renar, alla i byn hade det. Man hade dragrenar, för att dra hö från myrslåtterängarna.
107
Mannen berättar om fördelarna med att hålla renar som dragdjur, och hur den möjligheten kringskars för hans farfar och farmor när rennäringslagen infördes 1886:
Då blev det ju skötesrenar, det blev ju här och i hela Tornedalen. Men de här slutade ju med renskötseln. Min farfar hade frun från [ort utanför minoritetsområdet] och han fick någon hästkrake därifrån när de gifte sig och det var den första hästen i [by]. De var nog ungefär 1890 någonting. Men med renen var det ju bra på det sättet att man inte behövde göra mat åt den, inte hö eller nåt, den hittade maten själv. Men hästen den åt ju alltid. Så den var ganska dyr att sköta.
105 Intervju 8, 73, 74, 78, 80, 81, 82, 83, 85, 86, 87, 90, 91, 94, 96, 97. 106 Intervju 58. 107 Intervju 11.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
408
En man född på 1920-talet vittnar också om att det var vanligt att man hade renar, och att han fortfarande minns hur hans morfars renmärke från 1800-talet såg ut:
Renskötsel hörde också till småbruket då familjen ägde ett renmärke. Det var så vanligt med renar, så att nästan varje gård hade renmärke.
108
Många berättelser handlar om begränsningar kopplade till renskötsel och renägande som drabbat minoriteten också i modern tid, genom regleringarna av rennäringen. En man född på 1950-talet berättar om den renskötsel som bedrevs i hans by. Mannen berättar att äganderätten togs bort stegvis, först blev lappskattelanden renbetesland, sedan kom all mark utanför byarna att tillhöra staten i samband med avvittringen. Därefter tog staten bort deras renskötselrätt:
Och nu tar de bort fisket och jakten.
109
En kvinna som också är född på 1950-talet berättar att hennes morfar hade renmärke, men att det drogs in av Länsstyrelsen i Norrbottens län:
På 1950-talet skulle lantalaiset/hemmansägarna göra sig av med sina renar alternativt lämna ifrån sig dem som skötesrenar. Man fick bara ha några renar, och Länsstyrelsen drog in renmärkena. Renmärkena finns inte längre kvar i byn utan gavs till samebyarna.
110
Renskötsel i koncessionssamebyar – dagens renskötare
Många intervjupersoner berättar om sina erfarenheter av att bedriva renskötsel som en del av koncessionsrenskötseln.
En man som är född på 1960-talet berättar att de haft renskötsel i släkten i många år, och att han fortfarande själv har renar. Som barn följde han med sin morfar på rengärdet. När det var dags för rengärdet stack han och hans bröder från skolan för att få vara med:
S’oli iso tapahtuma poialle [sv. det var en stor händelse för en pojke].
111
108 Intervju 7. 109 Intervju 130. 110 Intervju 134, se även intervju 19, 29, 57. 111 Intervju 160, se även intervju 81, 90, 143.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
409
Numera tar han inte hem renarna för utfodring, utan betalar för matningen på utfodringsplatserna eftersom det är enklare. Han har många vänner som fortfarande tar hem sina renar för utfodring. Kanske gör han det också när han blir pensionär och inte reser så mycket i jobbet, säger han.
En man som är född på 1940-talet berättar att hans farfar hade renmärke, men att hans pappa däremot inte var intresserad av renskötsel. Han själv har dock renar som han börjat ta hand om själv sedan han gått i pension. Han brukar vara med på rengärdena och vid kalvmärkningen på sommaren, men säger att den sortens renskötsel han bedriver inte är lönsam eftersom fodret till renarna är så dyrt:
Bortsett från lönsamheten och behovet av utfordring har renskötseln förändrats till det bättre. Renar går inte till spillo och kalvarna blir starkare när de matas.
112
Mannen berättar att Länsstyrelsen i Norrbotten numera kommer till rengärdet för att kontrollera att antalet renar inte överskrider tillåtet antal. Renarna får inte räknas om inte Länsstyrelsens representanter är med.
En man född på 1950-talet, som har renar i en koncessionssameby, vittnar också om att koncessionsrenskötseln är mer bevakad än annan renskötsel.
[Intervjupersonen] tycker inte att det spelar så stor roll om det är Länsstyrelsen eller Sametinget som ansvarar för koncessionsrenskötseln. Fjällrenskötarna kan bedriva sin renskötsel mera som de vill, medan koncessionsrenskötarna är mer kontrollerade av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan till exempel komma på besök och räkna renarna. Han säger att koncessionsrenskötseln på alla sätt är mer välövervakad. Om renarna till exempel åsamkar någon skada kommer Länsstyrelsen med in i bilden.
113
En kvinna född på 1980-talet berättar att renskötseln är en livsstil snarare än ett intresse. Hennes pappa och flera syskon har eget renmärke. Hon berättar hur renskötseln delar upp året i cykler:
På försommaren är det kalvmärkning. I år och förra året är första gången som hon missat sommarens kalvmärkning. [Intervjupersonen] säger att det krockade med arbetsåtaganden. På hösten är det renslakt och tid att lagra kött för vintern. Inför vintern samlas renarna ihop och transporteras mestadels till beteshagen förutsatt att renarna inte själva vandrar dit. Många renägare matar sina renar i hagar under vintern. Till våren när betet börjar växa släpps renarna ut igen i naturen.
114
112 Intervju 65. 113 Intervju 58, se även intervju 57, 76. 114 Intervju 161.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
410
Intervjupersonernas berättelser vittnar alltså om att renskötsel är en del av deras historia, men att det också är en del av mångas liv i dag. Minoritetens möjlighet att bedriva renskötsel är dock kringskuren som en följd av att regleringen utgår från att renskötsel är en exklusiv samisk rättighet.
En del pekar på den regel som anger att en renägare inom koncessionsrenskötseln måste vara bosatt i renskötselområdet. Eftersom något sådant krav inte ställs på renägarna i andra samebyar menar renskötare inom minoriteten att även denna bestämmelse är diskriminerande.115
Berättelserna från de som bedriver renskötsel i dag handlar både om glädjen av att föra traditionen med rennäringen vidare i släkten, såväl som att man känner sig övervakad och begränsad.
En man född på 1950-talet säger att han ofta tänkt på varför han i egenskap av renägande lantalainen inte kan få stå som skötare av sina egna renar. Han berättar att han hade en värd (renskötare) som han hade bra kontakt med, men att denne avled för ett tag sedan. Nu skulle han vilja flytta renmärket till en annan sameby.
Han säger att det är upp till den sameby man söker till att bestämma om de vill ta emot märket eller inte. Det räcker med att en av medlemmarna i samebyn är emot det för att det inte ska bli av … Något han finner orättvist är att han i egenskap av lantalainen måste ha en värd till sina renar medan samerna inte behöver det. 116
En man född på 1950-talet menar att reglerna kring renskötseln är diskriminerande:
Renskötseln är en del av vår kultur. Men hur den skötts visar också på diskrimineringen mot oss [skogssamer eller kväner]. Det behöver erkännas. Diskrimineringen ligger i att vi inte fått och får sköta om eller mjölka våra egna djur [dvs. renar]. Vi fråntogs något som var vårt och det gavs åt andra, till samerna. Och det handlade inte enbart om ekonomi, att behöva avlöna någon som sköter ens djur, utan det handlar lika mycket om vår kultur, den kulturen skulle dödas. … Kommissionen behöver se dessa bakgrundsförhållanden och föreslå fortsatt utredning om rennäring utifrån tornedalskt perspektiv.
117
115 Intervju 71, 78. 116 Intervju 120. 117 Intervju 143.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
411
En kvinna född på 1980-talet berättar hur det faktum att hon är kvinna har begränsat hennes insyn i familjens renskötsel, eftersom pappan inte på ett självklart sätt involverat henne.
Hon säger att han inte tagit med henne eller hennes systrar när han åkt på rengärden vad hon kan minnas och hon tror att det är för att han är uppvuxen med de traditionella könsrollerna som härskade på 1940-talet. Hon tror att han ansåg att renskötseln inte var något för kvinnor och att han tyckte att kvinnorna skulle stanna hemma och sköta om hushållet i stället. Hon säger att om han hade haft en son hade han säkert tagit med honom till skogen. Hon tror inte att hennes pappa reflekterar så mycket kring könsrollerna utan att han bara gör som han vant sig vid från sin uppväxt. Hon tycker att renskötseln verkar intressant men att hon tror att hon måste vara drivande själv om hon ska kunna ta del av den upplevelsen eftersom hennes pappa ”inte lyfter det locket”.
118
En man född på 1930-talet berättar att hans mamma ägde renar, men att de togs ifrån henne eftersom man ansåg att hon inte behövde dem längre när hon hade gift sig:
Folk i [ort i Pajala kommun] pratar om vad som har hänt sedan koncessionen och vad som hände med renarna. Att plötsligt fick folk inte ha renar längre. [Intervjupersonen] har haft arvet av tre renmärken men då det var kvinnor som skulle ärva dem har de tagits ifrån familjen. Med logiken att när kvinnor gifter sig så har de en man som försörjer dem och då behöver de inte renar. Plötsligt hade de inga renmärken kvar i släkten.
119
En kvinna född på 1980-talet som vuxit upp med renskötseln i familjen och som själv har renar, berättar att hon via föreningslivet engagerat sig för frågan om minoritetens renskötsel. Bland annat har hon protesterat mot att minoriteten inte varit representerad i Renmarkskommittén:
Det är statens hantering av minoriteten som är klandervärd. Genom att inte ge oss en plats i kommittén visar staten hur staten ser på minoriteten. … Statens agerande visar att staten fortfarande vill assimilera oss eller försvenska oss, helt enkelt. Genom att likställa minoriteten med majoriteten visar staten att de inte är beredda att ge minoriteten rättigheter och förutsättningar nu och i framtiden att utveckla sin kultur. En kultur som även innefattar renskötsel.
120
118 Intervju 114. 119 Intervju 19. 120 Intervju 161.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
412
8.3 Andra aspekter som har påverkat minoritetens traditionella näringar och kultur
Detta avsnitt redogör för andra aspekter som har påverkat minoritetens förutsättningar att utöva, bevara och utveckla sina traditionella näringar. Det handlar om alltifrån den nya nationsgränsdragningen på 1800-talet och etablerandet av järnväg och industri till avvittring, utflyttning från minoritetsområdet och begränsningar av minoritetens rätt till jakt, fiske och renskötsel.
De traditionella näringarna är en viktig del av minoritetens kultur än i dag, men har utvecklats från att ha varit en nödvändighet för försörjning till att i många fall utgöra verksamheter som utövas på fritiden.
8.3.1 Gränsdragningen 1809 splittrade minoritetens bosättningsområde
Förändringen i betydelsen och bruket av de traditionella näringarna är resultatet av en rad faktorer i samhällsutvecklingen från 1800-talet fram till i dag. Det handlar bl.a. om modernisering och urbanisering, men också om hur statens agerande har påverkat rätten till mark, naturresurser och traditionellt levnadssätt för minoriteten.
Så som har beskrivits i kapitel 4 drogs en ny gräns mellan Sverige och Finland mitt igenom minoritetsområdet i samband med krigsslutet 1809 när Sverige förlorade Finland till det ryska imperiet. Den östra sidan hamnade i det ryska imperiet och den västra sidan i Sverige. Detta innebar att familjers ägor delades mitt itu. En del släkter och familjer hamnade på varsin sida av den nya gränsen, med svåra ekonomiska och personliga förluster som följd. Ett område som tidigare delat en stark och självklar gemenskap blev delat i två delar med en ny landsgräns i mitten. Den del av befolkningen i minoritetsområdet som kom att tillhöra Finland blev en del av ett finskspråkigt majoritetssamhälle medan den del av befolkningen som tillhörde Sverige hamnade i ett minoritetsförhållande i förhållande till det svenska majoritetssamhället.121
121 Elenius (a), s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Hyltenstam och Salö, Det ofullbordade språkbytet – den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området, s. 17 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
413
Som redogörs för i kapitel 4 såg man från statens håll med oro på det språkliga och kulturella inflytandet från Finland och de finska nationalisterna som kallades fennomaner. Fennomanerna ville lyfta fram det finska språket och kulturen i Finland och betonade bl.a. rätten för folket i minoritetsområdet att få använda det finska språket. En sådan hållning ansågs utgöra ett hot mot enigheten i den svenska nationen.
En viss kontakt med den finska delen av Tornedalen har dock alltid bestått i någon form. Även om den gränsöverskridande gemenskapen inte är lika utbredd i dag, finns det fortfarande en koppling till finska Tornedalen för befolkningen i minoritetsområdet. En kvinna född på 1990-talet reflekterar över sitt förhållande till finska gränsen:
Det har ju aldrig varit en riktig gräns så för oss som har vuxit upp där.
Barnen i [ort] vid gränsen till Finland var även på fritidsaktiviteter på båda sidorna. [Intervjupersonen] var med i scouterna och judo som barn på finska sidan. Hon upplevde det så konstigt nu under pandemin när de inte fick åka över bron hur som helst. Hon har dubbelt medborgarskap så hon fick åka över men hennes man fick inte. Det blev ändå så att hon inte åkte över gränsen så ofta för att det var så krångligt med att ständigt redovisa vart hon skulle och hade för ärenden.
122
8.3.2 Järnvägsdragning och försvenskade ortnamn
Transportnätet till Norrlands stora naturresurser var outvecklat i början på 1900-talet. För att Sverige skulle kunna genomföra exploateringen av naturresurserna längst i norr behövdes bättre förbindelser mellan södra och norra Sverige. Utbyggnaden av järnvägen gjorde det möjligt att bygga dammar, avverka skogar och bryta järnmalm i norra Sverige.123
Järnvägsutbyggnaden i Norrbotten hade dock även assimileringspolitiska motiv. Genom att bygga ut järnvägen till Norrland ville man från statens sida bryta den isolering man uppfattade fanns i dessa trakter, och föra ut det svenska språket och kulturen. Järnvägsdragningen resulterade i nya svenska ortnamn längs bansträckningen. Käyrivuopio bytte t.ex. namn till Krokvik, Tuulilahti till Blåsvik och så vidare.124
122 Intervju 33, se även intervju 100, 103, 113, 143. 123 Hyltenstam och Salö, s. 8 samt Elenius (a), s. 27–29 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 124 Intervju 11.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
414
En kvinna född på 1980-talet påpekar att det finns parallellnamn på meänkieli över ett stort område som sträcker sig från Umeå-trakten och norrut, men att många av namnen på meänkieli inte alltid syns på kartor:
Mot Överkalix har du Rödupp/Rovasaari, du har Ansvar/Ansavaara och Morjärv är ju Morajärvi, och det är ju ursprungsnamnet, det förstår man ju, för att Morjärv betyder ju ingenting.
125
Namnbytena ledde till att minoritetens existens osynliggjordes på platserna, efter att minoriteten i flera hundra år hade satt sin prägel på dem genom sina egna benämningar.126
Några intervjupersoner berättar att platserna plötsligt fick skyltning på svenska utan att minoriteten hade tillfrågats eller inkluderats i namnbytesprocessen. Trots de svenskspråkiga skyltarna fortsatte lokalbefolkningen att använda ursprungsnamnen på meänkieli. För minoriteten kändes det främmande att plötsligt kalla platserna för andra namn än de som använts i generationer. De svenska namnen uppfattades som märkliga, svåra att uttala men också som högfärdiga.127
Byte av ortnamn från meänkieli till svenska har fortsatt även efter etablerandet av järnvägsnätet. Flera intervjupersoner pekar på att byten av ortnamn sker än i dag, men att det från och med 1980-talet sker ortnamnsbyten också från meänkieli till samiska. Namnbyten från meänkieli till samiska genomförs även på vägar och naturområden som berg, sjöar och myrmarker.128 En man född på 1930-talet berättar om när han upptäckte att namnen på kartorna ändrats från finska/meänkieli till samiska namn. Han säger att det kanske hände för ungefär trettio år sedan:
Alla de här bergen och allt annat, de var ju finska namn. Och jag förstår inte varför, är det för att det inte har bott andra där än samer, här har ju andra också bott, min släkt har ju bott här i [område] i 400 år …
… Jag har alltid pratat om det att vad menar de egentligen med detta? Men det är som att man mörkar att det funnits andra människor här. Och sedan om man hittar någon eldplats i skogarna så är det samernas, det är deras. Men andra människor har också bott här, vi hade också eldplatser när vi var ute på höbärgning här omkring och på fisketurer. Vi hade eldplatser. Men om dem pratar man inte.
129
125 Intervju 76, se även intervju 5, 55, 73. 126 Hyltenstam och Salö, s. 80 samt Mustakallio, Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 127 Intervju 4, 10, 11, 14, 18, 22, 56, 85, 123, 136. 128 Intervju 12, 81, 87, 88, 122, 126, 127, 130, 134, 142, 145. 129 Intervju 11.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
415
Att ortnamn fortfarande byts ut tyder på att en assimilering av minoriteten ännu pågår, menar flera intervjupersoner, trots att 1900-talets assimileringspolitik inte längre officiellt är i bruk. Oavsett vilka motiv som ligger bakom namnbytena i dag blir resultatet detsamma för minoriteten: språket och minoriteten nonchaleras och osynliggörs. En man född på 1930-talet säger:
Minoritetslagstiftningen säger att man ska värna om minoritetens språk, men kommunen gick emot detta. Varför ska vi fortsätta att kämpa för vårt språk när vi inte ens får ha vägnamnen kvar?
130
Utöver osynliggörandet uttrycker intervjupersonerna genomgående bristen på inkludering, att de än i dag inte blir tillfrågade eller inkluderade i besluten om ortnamnen.
Är det så att våra namn försvinner från berg, sjöar och så vidare, då har vi aldrig funnits här
131
En man född på 1950-talet minns att när man började framställa kartor över hela Sveriges yta på de så kallade generalstabskartorna132 fick de uppgifter om ortnamnen från ortsbefolkningen. När man senare på 1980- eller 1990-talet började ersätta dessa namn med samiska namn blev många frustrerade, eftersom de inte längre kunde uttala namnen på t.ex. sjöar och berg.
Intervjuare: Hur tolkar du det? Jag var ju kränkt. Man var ju förbannad. Man visste inte vad man skulle göra. Lantalaisets gamla namn hade utraderats. Det var ju ingen som frågade oss om namnet, utan det var bara beslut någonstans högre upp, att de där namnen skulle vara på samiska.
Intervjuare: Fick du någonsin en förklaring? Nej, vi har aldrig fått någon förklaring varför … Jag tolkar det så att de sket fullständigt i våran historia och våran kultur. De bryr sig inte om vilka namn vi har haft på allting, sjöar och berg och myrar.
133
Tidigare forskning visar att återtagandet av ortnamn på minoritetsspråket kan bidra till bättre folkhälsa hos den berörda minoriteten. Att se sitt språk på skyltar ute i samhället kan vara symboliskt viktigt
130 Intervju 10. 131 Intervju 126. 132 Generalstabskartorna (1827–1971) beskriver naturlandskapet inklusive höjdförhållanden, kommunikation, bebyggelse och översiktlig markanvändning (källa: Lantmäteriet). 133 Intervju 123.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
416
för att signalera att språket och dess talare har en koppling till orten, vilket i sin tur kan bidra till positivare självuppfattning och självförtroende.134
En kvinna född på 1980-talet menar att det faktum att namn på meänkieli försvinner är en del av den försvenskningsprocess som pågått, och fortfarande pågår. Detta gör, enligt henne, att användningen av och kännedomen om namnen minskar betydligt. Namn på platser, exempelvis slåttermyrar, bäckar, sjöar, fjälltoppar, stenar, notställen och så vidare, har tidigare muntligt gått i arv från generation till generation. Därför finns inte alltid något skriftligt dokumenterat. Kvinnan menar att ett stort problem är att myndigheter och andra instanser ofta ställer samiska och meänkieli mot varandra, och ersätter namn på meänkieli med namn på samiska, i stället för att bevara båda språken:
Detta bortplockande av namn på meänkieli förstärker känslan av att vi inte finns och att vi osynliggörs i området. 135
Att de namn som minoriteten av tradition använt som benämning på vägar, berg, sjöar, myrar och andra platser byts ut, skapar starka känslor hos många intervjupersoner. Det är tydligt att namnen bär på ett viktigt symbolvärde. Att de byts mot svenska, eller som i modern tid, samiska namn, förstärker känslan av osynlighet hos minoriteten.
8.3.3 Förändringar i minoritetens försörjningsmöjligheter
Som tidigare nämnts skapade industrialiseringen en ny arbetsmarknad i städerna, vilket påverkade minoritetsområdets jordbruk i den nya ekonomin. I takt med att järnvägen byggdes ut kunde man öka exploateringen av gruvdrift och skogsbruk. Minoritetsområdet gick från självförsörjande småskalighet till mer storskaligt jordbruk och en större andel lönearbetande befolkning.
Att effektivisera och modernisera jordbruket var en medveten strategi från statens sida för att öka den ekonomiska avkastningen från Norrbottens jordbruk, och för att bereda plats för det mer lönsamma skogsbruket och gruvdriften. Både staten och privata skogsbolag köpte upp gårdar för att kunna använda marken för skogsbruk. Detta medförde dock att de småskaliga, självhushållande jordbruken, som av
134 Huss, Språkförlustens konsekvenser – om språk, kultur och välbefinnande, s. 35–36, i Tolv
tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
135 Intervju 13.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
417
tradition präglat minoritetsområdet, lades ner eller slogs ihop för att effektiviseras. I och med detta fick också traditionella jordbruksmetoder, som myrslåtter, stå tillbaka.136
Behov av nya försörjningsmöjligheter
Det framkommer i intervjuerna att det under första halvan av 1900talet blev vanligare att familjer sökte försörjningsmöjligheter utanför jordbruket. Byteshandeln och självhushållet ersattes av behovet av att tjäna pengar. De nya försörjningssätten bestod av kortare arbeten och bisysslor vid sidan av jordbruket och de andra traditionella näringarna. Det handlade exempelvis om att arbeta som städare, vaktmästare, snickare, kökspersonal i skolbespisningen eller växeltelefonist.137
Det vanligaste var att kvinnorna fortsatte att sköta hemmet och gården medan männen tjänade pengar på deltidsarbeten utanför hemmet.138
Några intervjupersoner berättar att en del fortsatte med traditionella bisysslor som skomakeri med tillverkning av bland annat traditionella näbbskor, smide och hantverk men att det blev svårare med tiden att försörja sig på de traditionella yrkena. En man född på 1940-talet minns när en skomakare i byn inte längre kunde leva på sitt yrke och fick lägga ner när folk började köpa skor i affären.139
Nedläggningen av de små jordbruken
Intervjuerna vittnar om att det traditionella självhushållet knutet till jord- och skogsbruk fortfarande var det vanligaste försörjningssättet för minoriteten i början av 1900-talet. Intervjupersoner berättar att de flesta mindre jordbruk lades ner runt 1960-talet, bl.a. på grund av moderniseringen av samhället, ökade skatter för boskap och övergången till maskiner i jord- och skogsbruken. En man född på 1920talet berättar:
Det var dålig bärighet på gården, familjen kunde inte producera vad som krävdes. Så skogsarbetarna började försvinna mer och mer. Det var ett sätt när mekaniseringen kom i gång och det gamla arbetssättet försvann. Och så reglerade dom det på det sättet så att de flyttade ner hela famil-
136 Torp, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 137 Intervju 101, 103, 105, 112, 118. 138 Intervju 16, 36, 90, 92, 151, 152. 139 Intervju 102, se även intervju 22, 48, 50, 97, 141.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
418
jen. På så vis var det en avfolkning utav Tornedalen på 1960–1970-talet. Det var en trend att folk flyttade från Tornedalen, ”det finns ingen framtid här” var det som sades.
140
En annan man född på 1940-talet berättar:
Folk fick en anställning i stället för att driva egen gård. Den gamla traditionen av eget jordbruk och gård fungerade inte längre med löner och arbetsvillkor.
141
Ändrade förutsättningarna gjorde det med andra ord svårt för minoriteten att fortsätta leva som tidigare generationer. Alla jordbruk lades dock inte ner. Några intervjupersoner berättar att familjer med större jordbruk fortsatte även efter 1960-talet. Verksamheten behövde vara stor nog för att vara lönsam.142 Många inom minoriteten hade dock främst försörjt sig genom småskalig självhushållning och därför hade de flesta inget annat val än att lägga ner jordbruket.143
En del intervjupersoner ställer sig kritiska till hur nedläggningen av jordbruken gick till. En kvinna uttrycker sitt missnöje i att utomstående aktörer, i detta fall Länsstyrelsen i Norrbotten, har lurat dem och tillskansat sig familjens och tidigare generationers ägor:
Det fanns ett överskott på mejeriprodukter, och att staten därför ”ville dräpa de småskaliga jordbruken”. Mamma ville därför att hennes barn skulle vidareutbilda sig. Jag tror att det var år 1968 som mina föräldrar fick 6 000 kronor från Länsstyrelsen för att lägga ner sitt jordbruk. Eftersom mina föräldrar redan var pensionärer så avvecklade de djurbesättningen. 6 000 kronor är ingenting för ett företag. Hemmansägarna var egentligen egenföretagare som levde på sina företag. 144
En man född på 1950-talet vill att kommissionen ska lyfta fram att lantalaiset har betraktats som mindervärdiga människor (meänkieli: alaihmiset):
Vi skulle sluta tala meänkieli och försvenskas. Så har jag förstått det. Nästan allt togs bort från landsbygden. Alla byar tömdes.
145
140 Intervju 36, se även intervju 88, 130, 144, 156, 158. 141 Intervju 30. 142 Intervju 86, 112, 160. 143 Intervju 47, 78, 84, 95, 105, 160. 144 Intervju 62. 145 Intervju 84.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
419
Moderniseringen av jordbruket gjorde alltså att de småskaliga jordbruken fick läggas ner. En sådan utveckling var inte unik för minoritetsområdet. Det finns dock i vissa intervjupersoners berättelser en upplevelse av att gårdar och egendom köptes upp av staten och privata bolag på ett sätt som blev ofördelaktigt för gårdsägarna, på grund av att det fanns ett intresse av att komma över marken.
Förvärvsarbete och utbredd arbetslöshet
Den utbredda nedläggningen av de traditionella jord- och skogsbruken på 1960-talet ledde till att fler sökte sig vidare till yrkesstudier eller förvärvsarbete på heltid. Intervjupersoner berättar att när det blev svårt att fortsätta med de traditionella näringarna började männen arbeta, bl.a. i tullen, på vägbyggen, i gruvnäringen och i skogsbolagen.146
Kvinnor arbetade främst inom hemtjänsten, skolbespisningen och i andra serviceyrken. Samtidigt som många blev anställda fortsatte andra med egna företag. Fler kvinnor än män flyttade ut från minoritetsområdet, bl.a. eftersom det framför allt var de sociala kvinnodominerade yrkena som krävde kunskaper i svenska.147
Man behövde kunskaper i svenska för att bli en del av den infrastruktur som fanns i de södra delarna av landet. Kunskaper i svenska behövdes för att få anställning i industrin, för att kunna utbilda sig, engagera sig politiskt och för att kunna ta del av samhällsinformation och medier. Försvenskningsprocessen blev därmed en integrerad del i förflyttningen från landsbygden till städerna och från norr till söder.148Migrationsmönstret hade alltså effekter för språkbytet. Meänkielitalande flyttade från minoritetsområdet till städer och tätorter i Norrbotten och övriga Sverige, medan svensktalande flyttade till minoritetsområdet, vilket hade en negativ effekt på bevarandet av meänkieli.149
De nya möjligheterna som förvärvsarbetet och livet i städerna gav, och som upplevdes som progressivt och framåtsträvande, kom därför att förknippas med det svenska språket och kulturen, medan minoritetens språk och kultur associerades med den gamla hembygden, det traditionella livet men också med fattigdom och arbetslöshet.
146 Intervju 30, 38, 47, 112, 119, 160. 147 Hyltenstam och Salö, s. 57 samt Elenius (a), s. 27 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 148 Hyltenstam och Salö, s. 56 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 149 Hyltenstam och Salö, s. 59–61 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
420
Det framkommer i intervjumaterialet att det var ont om arbete i minoritetsområdet på 1960-talet. Många inom minoriteten stod utan arbete och blev tvungna att flytta för att kunna försörja sig.150 Trots att många inom minoriteten talade svenska på 1960-talet, hade personer med svenska som modersmål det generellt bättre ekonomiskt ställt och högre sysselsättningsgrad än minoriteten i Sverige.151
Påtryckning för att flytta söderut
I kontrast till arbetslösheten i norr var behovet av arbetskraft i industrierna söderut i Sverige stort. En före detta arbetsförmedlare berättar att situationen skulle lösas genom att de arbetslösa i Norrbotten skulle fylla arbetskraftsbehovet söderut. Större företag kom till arbetsförmedlingarna i minoritetsområdet och sökte arbetskraft:
Man kan väl säga att det började rätt tidigt, på sextiotalet, den stora utflyttningen. Om jag minns rätt statistiskt så var den stora utflyttningen i Norrbotten 1965–1975, och jag tror att vi flyttade 50 000 norrbottningar. Jag minns siffror på 75 000, men jag tror att 25 000 kom direkt från Finland via arbetsförmedlingarna i Tornedalen. Så jag tror man kan säga att vi flyttade ett Piteå eller ett Luleå på tio år.
Mannen reflekterar kring hur problematiskt det var att skicka ner så många människor i stället för att satsa på lokalsamhällena. Han berättar att det inte fanns några alternativa lösningar eftersom intresset att behålla folk i minoritetsområdet var väldigt lågt:
Vi satt ju två, tre förmedlare och förmedlade bara söderut. Förhållandena var sådana då. Jag har förståelse för att man kan vara kritisk mot detta. Också arbetsförmedlarna kunde uttrycka kritik mot företagen och säga ”men, kom hit och etablera er här då” … Att flytta industrier till Norrbotten var aldrig aktuellt. I stället fokuserade man på att öka BNP. Målet var att ”fortsätta öka välståndet”.
Den före detta arbetsförmedlaren berättar om Arbetsförmedlingens aktiveringsinspektörer (meänkieli: värvarit), dvs. tjänstepersoner som kom till minoritetsområdet och försökte värva arbetare.152
150 Intervju 41, 78, 85, 110, 131, 137, 138, 141. 151 Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970, s. 22 i
Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
152 Intervju 112.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
421
Flera intervjupersoner är kritiska till hur människor blev pressade att flytta genom besök av ”värvarit” genom indragen A-kassa, flyttbidrag och uppköpta gårdar. De menar att staten inte brydde sig om minoritetsbefolkningen och andra som bodde i Norrbotten. Sveriges välfärd var viktigare än minoritetens egen vilja och välmående.153 Några intervjupersoner beskriver det som en tvångsförflyttning. En man född på 1920-talet berättar:
Det var bara att acceptera. Dessutom började man lägga ner småbruken här. Det var stor brist på arbetskraft [i södra Sverige]. Staten köpte upp småbruken och flyttade hela familjen neråt och så de hamnade i något höghus någonstans. De betalade en liten peng [för gården] så länsstyrelsen hade fullt upp med att sälja dom efteråt. … Det var nästan deportering. De hade aldrig någonsin bott i ett höghus eller större samhälle men så hamnade dom där i alla fall.
154
En man född på 1950-talet menar att det var svårt för minoriteten att värja sig mot den attityd staten förmedlade i förhållande till minoritetsområdet:
De [minoriteten] var inte lika starka att driva utveckling själv, vilket ledde till människorna också blev och var mer sårbara för jobbsökarresor, flyttbidrag etc. Statens strategi var att ”köpa röster” och locka människor att flytta till jobben. Alla måste söderut. I norr finns det ”bara råvaror”. Det var tankegången hos ministrarna.
Intervjuare: Menar du att människor betraktades som objekt? I allra högsta grad, vi betraktades som några som skulle flytta söderut. Det gjorde också att jag flyttade då jag saknade jobb.
Intervjuare: Månne det fanns en geografisk värdering? Så tänker jag, så är det. Norrland ansågs av politiken som ett område som skulle kolonialiseras …
155
Några av de intervjuade berättar att de inte trivdes på de nya bostadsorterna och att kultur och traditioner på den nya orten kändes främmande. Närheten till naturen och möjligheten att utöva sina traditionella näringar och kultur saknades.156 Andra trivdes och fann sätt att anpassa sig och ”lyckas” på den nya orten.157
153 Intervju 30, 36, 47, 73, 111, 121, 135, 141, 142, 143, 149. 154 Intervju 36. 155 Intervju 143. 156 Intervju 12, 124, 125, 146, 147. 157 Intervju 35, 103, 106, 108.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
422
Här ska vi ändå inte stanna – att flytta från minoritetsområdet
Den trend som inleddes under 1960-talet och som fortfarande pågår, att flytta från minoritetsområdet till städerna och södra Sverige aktualiseras ofta i intervjuerna. Nästintill alla intervjupersoner berättar om syskon, barn, släktingar eller hela familjer som har flyttat från minoritetsområdet till andra delar av landet. Orsakerna till flyttarna varierar från utbildnings- och arbetsmöjligheter till att det fanns en allmän uppfattning om att man inte skulle stanna kvar i sin hemby eller region.158En man född på 1940-talet som flyttade under 1970-talet berättar:
Det var aldrig tal om att vara kvar. Man flyttade primärt av arbetsmarknadsskäl snarare än för att man ville flytta. 159
Intervjupersonernas känslor kring flytten är komplexa. Flera berättar att de såg flytten söderut som en möjlighet till en bättre framtid samtidigt som det fanns en sorg i att lämna hembyn. Men många har också börjat reflektera över detta när de blivit äldre.160 En kvinna född på 1960-talet som flyttade från sin hemkommun under 1970talet berättar:
Alla som växte upp här på den tiden visste att jag måste flytta härifrån. … Man hade fått uppfattningen att man inte får något jobb och inte kan skaffa sig ett eget liv här. När jag blev äldre, i 45-årsåldern, började jag undra varför jag inte fick stanna kvar där jag ville vara. Kommunen gjorde ingenting för att ge människor möjlighet att bo kvar, det är annorlunda nuförtiden. Man frågade varandra vart man skulle flytta.
161
En annan kvinna född på 1960-talet berättar om när hon flyttade från minoritetsområdet till Stockholm för att arbeta inom sjukvården:
De raggade oss från norra Sverige för att vi var duktiga på att jobba. Man fick pliktbidrag och åkte till Stockholm för att jobba. Jag hade ingen tanke på att jag ens ville hit men det blev så eftersom arbetsförmedlingen promotade att man skulle bort därifrån och ta jobb här. De berättade: ”Du kan få jobb i Stockholm snabbt och lätt”. De ville ha bort oss därifrån för det fanns inga jobb för ungdomar.
158 Intervju 21, 74, 129, 131, 138, 154. 159 Intervju 131. 160 Intervju 45, 100, 104, 105, 117, 133, 137, 138, 141, 143. 161 Intervju 74.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
423
Kvinnan berättar att de fick flyttbidrag också och hjälp med pengar när man flyttade och själva flytten gjorde de åt dem. Hon tror att arbetsförmedlingen och hennes gymnasium hade något samarbete för att ungdomarna skulle flytta.
Intervjuare: Var ni många som flyttade? Ja vi var jättemånga från klassen. Jag vet att jag bodde med en klasskompis först. Sedan bodde jag på sjukhuset där jag jobbade och alla var från Finland eller norra Sverige. … De ville verkligen ha oss hit.
162
En gemensam upplevelse hos en del intervjupersoner var alltså en förväntan och ibland en direkt press att lämna minoritetsområdet. Främst av praktiska skäl som för att få ett jobb, men många vittnar också om att det var i andra delar av landet som framtiden fanns.
De som stannade kvar
”Många av de som stannade hade redan etablerade jordbruk och stora fina hus” minns en intervjuperson.163 Det framkommer dock att många av dem som bodde kvar i byarna var arbetslösa och fick kämpa för att kunna försörja sig. En intervjuperson kopplar det till hur ”förfäderna hade slitit för att vara kvar här”.164 En man född på 1930-talet i Pajala kommun berättar:
Det var ont om arbeten där i början av 1960-talet och pappa fick ta de jobben som fanns. Pappa började jobba med skogsarbete i [ort i Gällivare kommun]. Jag minns att de var fem män som samåkte till skogsbruket men pappa rymdes inte i bilen och därför tog mopeden även när det var vinter. Det var två mil enkel väg att köra med mopeden och därefter skidade pappa tre kilometer till själva platsen där arbetet utfördes. Resan till jobbet gick bra men hemresan på en kall moped gav pappa problem med magen och prostatan. … förutom skogsbruket så jobbade pappa även som snickare och målare åt privatpersoner. Det fanns även tider då det var sådan brist på arbeten att pappa tvingades gå arbetslös och då fick han inte alltid a-kassa.
165
162 Intervju 151. 163 Intervju 112. 164 Intervju 112, se även intervju 78, 85. 165 Intervju 85.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
424
Trots att det var dåliga förutsättningar för att stanna kvar i minoritetsområdet finns det bland de intervjuade återkommande berättelser om människor som valde att stanna. En del var arbetslösa stora delar av sina liv. Andra prövade att bo på annan ort men återvände inom några år.166
Flera intervjupersoner nämner att man ansågs omodern, som en ”förlorare” och ”lågstatus” om man bodde kvar i minoritetsområdet.167En kvinna född på 1950-talet konstaterar:
Det var en sån där automatisk grej att det var finare att vara svensk och komma från södra Sverige än att vara som vi är, det var en sån där självklarhet på något sätt. 168
En man född på 1940-talet, som var en av de som stannade kvar i minoritetsområdet, beskriver en dubbelhet där man å ena sidan såg ner på dem som stannade kvar och å andra sidan inte ville att alla skulle flytta:
Det fanns en attityd också i Tornedalen – en brist på frispråkighet om att åtminstone några kunde bli kvar. Det betraktades som statusmässigt lite finare att dra i väg, men jag har aldrig haft de planerna. Men mina bröder och kusiner, de for ju.
169
De som bodde kvar visade sig ofta spela en stor roll i de utflyttades anknytning och återvändande till minoritetsområdet. En del intervjupersoners berättelser handlar om hemlängtan och att flytta tillbaka. För en man född på 1950-talet var det skogen som lockade mest.
Han säger att han också flyttade tillbaka för att han är en ”mettäpörrö” [sv. skogstok]. Han berättar att han trivs bäst när han bor nära skogen och kan ha ett aktivt liv utomhus där han kan pyssla på med olika göromål.
170
En man född på 1950-talet berättar om sina föräldrar som valde att återvända.
Han berättar att hans far var mycket intresserad av jakt och fiske, och hade en stark dragning tillbaka till älvdalen. Det uppstod en längtan till Tornedalen.
171
166 Intervju 16, 41, 108, 124, 150, 151. 167 Intervju 111. 168 Intervju 153, se även intervju 30, 95, 104, 111, 114, 143. 169 Intervju 112. 170 Intervju 139. 171 Intervju 135.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
425
En man född på 1960-talet berättar tvärtom att hans föräldrar haft en tydlig förväntan på honom att han skulle flytta söderut. Han var dock väldigt tydlig med att de ”får lägga av med det där snacket” och sa att han inte ville höra på det.
Han berättar att han tyckte väldigt mycket om sin hembygd, och traditionerna som fanns, och blev ganska tidigt medveten om att det inte var samma sak att vara i [orter i Pajala och Gällivare kommuner], att vara nära fjällen som att växa upp i Västerås. Han säger att det inte fanns så mycket stolthet över det här arvet, kulturellt och historiskt, vilket han själv kände väldigt tidigt.
172
För de intervjupersoner som valt att stanna kvar eller som har flyttat tillbaka till minoritetsområdet efter att ha bott på andra platser, verkar närheten till naturen och möjligheten att jaga, fiska och vara i skogen spela en avgörande roll.
8.3.4 Avvittring och skiftesdelning
En annan fråga som påverkat minoriteten är gränserna mellan enskild mark och kronans173 mark som vid flera tillfällen har fastställts genom s.k. avvittring. Den första avvittringen i Västerbottens och Norrbottens lappmarker skedde i slutet av 1800-talet och början av 1900talet. Innan avvittringen var rätten att utnyttja marken oreglerad.
I samband med avvittringen kunde den del av marken som inte var odlad och inte bedömdes behövas för jordbruk, tas ifrån rättighetsinnehavaren utan ersättning, medan andra fick behålla marken eftersom den behövdes för försörjningen. Sådan mark benämndes av staten ”utängar” eller ”ströängar”. Ströängarna var betydelsefulla för minoriteten, framför allt för höslåtter. Som nämnts tidigare i kapitlet har benämningen ”ströäng” kritiserats av vissa inom minoriteten. I följande avsnitt används dock begreppet för att referera ett historiskt skeende.
172 Intervju 149. 173 Äldre benämning för staten, särskilt i dess egenskap av juridisk person (källa: Nationalencyklopedin).
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
426
Avvittringen enligt 1921 års lag skapade missnöje
En ny avvittring aktualiserades på 1910-talet. Regeringen ansåg vid den tiden att sättet att använda ströängar i jordbruket var omodernt och att ströängarna utgjorde ett hinder för skogsbruk och rennäring.
Genom 1921 års lag om indragande av ströängar till staten skulle ströängar i Västerbottens och Norrbottens lappmark avvittras och dras tillbaka i statens ägo. Det huvudsakliga syftet med avvittringen var att öka bosättningen i området och skapa förutsättningar för ett, från statens perspektiv, mer rationellt jordbruk.174
Avvittringen genomfördes under perioden 1922–1932. Ströängsinnehavarna fick ersättning för indragandet som skulle motsvara kostnaden för att odla upp ny mark som i sin tur skulle ge samma avkastning i form av hö som den indragna ströängen skulle ha genererat. Besluten om vilka ströängar som skulle dras in fattades av en avvittringsnämnd. Men enligt reglerna skulle större delen av ersättningen betalas ut först när den nya odlingen hade slutförts. Alla hade dock inte möjlighet att komma i gång med nyodling och än i dag finns odlingsersättning som inte betalats ut.175
I den offentliga utredning som utredde frågan om ströängar på 1950-talet (se nedan) beskrevs avvittringen på 1920- och 1930-talen i efterhand som lyckad.176 Men i utredningsbetänkandet till 1921 års lag noterades också att det fanns missnöje från ströängsinnehavarna. Missnöjet rörde dels att lagen innebar orimliga skillnader mellan olika innehavare, dels att de bedömningar som avvittringsnämnden gjorde av ströängarnas värde skilde sig från innehavarnas bedömningar. Anmärkningar gjordes också om rätten att ta virke till hässjan177 från ströängsskog som gick förlorad i samband med att avvittringen inte hade kompenserats.178
174 Torp, s. 7 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 175 Torp, s. 6 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 176 Torp, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 177 En hässja är en ställning som används för att torka hö utomhus (källa: Nationalencyklopedin). 178 Torp, s. 9–10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
427
Nya utredningar men inga beslut
Under 1950-talet utreddes frågan om de kvarvarade ströängarna och behovet av att ersätta enligt 1921 års lag.179 Inställningen var att de resterande ströängarna fortfarande utgjorde ett hinder för skogsbruket, och att kvarvarande ströängar skulle dras tillbaka till staten. Indragningen utfördes dock inte eftersom det ansågs för dyrt och att rationalisering av jordbruket kunde genomföras på andra sätt.
Efter utredningen på 1950-talet180 togs frågan om ströängar upp genom olika riksdagsmotioner under 1980- och 1990-talen. 1997 lade regeringen fram en promemoria181 i vilken det föreslogs att kravet på nyodling för tidigare indragna ströängar skulle slopas och den återstående delen av ersättningen betalas ut till berörda. Ströängar ansågs inte längre utgöra någon olägenhet varken för skogsbruk eller rennäring, och förslaget var att ströängarna skulle gå tillbaka till rättighetsinnehavarna. Efter att Sametinget i sitt remissvar påpekat att promemorians förslag skulle kunna stå i vägen för samernas rättigheter att bruka marken, valde regeringen att avvakta med genomförandet och förslaget genomfördes aldrig.182
Statens inställning till vad som ska ske med kvarvarande ströängar har alltså varierat över tid, och för en del personer inom minoriteten råder det fortfarande oklarheter, dels om regeringens fortsatta avsikter med ströängarna, dels om vilka nuvarande rättigheter som gäller för t.ex. jakt och fiske på dessa marker.
Från regeringens håll kom ett besked 2023 om att det ekonomiska stödet för att bedriva myrslåtter slopas. Det indragna stödet väntas få stora negativa konsekvenser för minoriteten och möjligheten att fortsätta att bruka myrarna för slåtter såsom man gjort som en del av det traditionella jordbruket.183
179 Torp, s. 11–12 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 180SOU 1957:30Ströängar – betänkande med förslag. 181Ds 1997:37Ströängar. 182 Torp, s. 17–20 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 183 Länsstyrelsen i Norrbottens län 2023, https://www.svt.se/nyheter/sapmi/myrslatterersattning-forsvinner.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
428
Missnöje och osäkerhet kring de historiska avvittringarna
Av den dokumentation som finns sparad framgår att det finns flera omständigheter kring avvittringen som verkar ha skapat missuppfattningar, missnöje och en upplevelse av rättsosäkerhet hos minoriteten kring statens hantering av ströängarna.184
Att döma av utredningarnas resonemang framgår att de överväganden och bedömningar som gjorts under de historiska avvittringarna framför allt utgått från skogsbrukets och rennäringens intressen för ströängarna.185
Intervjupersonerna vittnar om att en del tolkar de avvittringar som staten genomfört med misstänksamhet. En man född på 1950-talet beskriver en stegvis förlust av rättigheter i samband med avvittringen.
Han berättar om hur lantalaiset vid avvittringen förlorade sina marker. I [plats i Kiruna kommun] ägde till exempel en person ett område som var fyra–fem mil långt, men det bestämdes att man inte fick äga mark längre bort än fem kilometer från byn. Vid laga skiftet, som häruppe inte genomfördes förrän 1959, förlorade man också sina slåtterängar. 186
En del av intervjupersonerna menar att alla som blev av med sin mark vid avvittringen troligtvis inte förstod vad processen innebar. Alla kunde heller inte svenska.187 En man född på 1950-talet berättar om en historisk avvittring som drabbade hans släktingar.
[Intervjupersonen] berättar att det skedde den 19 februari 1907. Han har kopior av handlingarna från avvittringen. De har undertecknats med bomärken av flera anfäder till honom. En av ortsborna, [namn], som behärskade svenska har strukit över texten ”har jag denna dag undfått del och förklarar mig därmed nöjd”, eftersom han inte var nöjd med den. Också i [ort i Kiruna kommun] har en person som förstod svenska strukit över samma text. Trots det tog kronan deras mark, och de fick ingenting i gengäld, så vitt han vet.
188
En kvinna född på 1950-talet berättar om dokumentation som hon har kvar från avvittringen. Hon berättar att byarna i samband med avvittringen blev av med stora landområden som de ägde. Kvinnan berättar att de som inte kunde läsa signerade avvittringsprotokollen med sina bomärken:
184 Torp, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 185 Torp, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 186 Intervju 47. 187 Intervju 10, 11, 128, 130, 134, 136. 188 Intervju 130.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
429
Jag har tittat på gamla protokoll från avvittringen. Folk här kunde inte skriva. Den ende som kunde svenska var läraren i skolan, [namn], som kom från [ort i Haparanda kommun]. I avvittringsprotokollet har han skrivit: ”Jag skriver under, men under protest.” Han förstod vad det handlade om. Många av hemmansägarna här förstod inte vad det var frågan om när staten tog marken i sin ägo.
Kvinnan reflekterar över maktförhållandena under avvittringsprocessen:
Jag brukar säga att det inte är så konstigt att man i de här bygderna [meänkieli: tällä perälä] har kunnat göra vad som helst, eftersom det inte är så många generationer tillbaka som folk inte kunde läsa och skriva.
Intervjuare: Hade din släkt mark som de förlorade? Det hade alla.
Hon menar att statens hantering vid avvittringar och skiftesdelningar fortfarande påverkar människor:
Än i dag nämner många att den senaste skiftesdelningen var orättvis, eftersom vissa släkter fick mer mark och andra mindre. Fördelningen gjordes bland annat utifrån hur mycket mark man hade uppodlat … Det var väldigt godtyckligt.
189
En man född på 1950-talet berättar om hur avvittringen påverkat livet för hans egen släkt och andra släkter i hans bekantskap.
[Intervjupersonen] förklarar att de fick finna sig i det. Han har undrat varför de inte satte emot när det skedde, men har förstått att det berodde på att de var rädda för överheten. Också från överhetens sida visste man att ortsbefolkningen var rädda för dem. Ortsborna hade äldre kartor som visade deras markinnehav, men dessa kartor togs ifrån dem och fördes till Stockholm. Han berättar att det fanns en riktigt gammal dyrbar karta som hans svärfar tog till Luleå och lät restaurera den. Kartan försvann dock när det kom en ny byåldersman.
190
Det framkommer även att människor kände sig lurade genom att skogsbolagen undervärderade virket och försatte människor i skuld.191En kvinna född på 1950-talet berättar om sin morfar som hon menar blev lurad på sin mark och gård.
Hennes morfar var den äldste sonen, men förlorade sitt hemman för 500 riksdaler. Gården hade en skuld på 500 kronor till ett skogsbolag. Morfadern sålde gården för att ha råd att betala lånet, och fick i stället
189 Intervju 134. 190 Intervju 130. 191 Alalehto, 2022, s. 69–70.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
430
börja arrendera kronotorpet. … Hon föreställer sig att svårigheten att förstå svenska bidrog till att hennes morfar blev lurad. Hon konstaterar att man befann sig i underläge i förhållande till de som kom i fina kläder och talade svenska.
Kvinnan tillägger: Det skulle vara väldigt intressant att veta hur de härjade här, och vilka skogsbolag det var.
192
Hon ser det som att det var ”ett stort röveri” som skedde, vilket sedan har följts av annat ”röveri” från statens och det privatas sida.
Eivind Torp, docent i juridik, skriver i sin rapport Ströängar att det inte råder någon tvekan om att ”de åtgärder som staten verkställde, i första omgången för att öka inflyttningen till Norrlands inland och i efterhand för att reglera villkoren för de människor som var bosatta i denna del av landet, berörde en befolkning som var utan möjligheten att påverka de beslut som de omfattades av”.193
En återkommande berättelse bland intervjupersonerna handlar om den maktobalans som rådde mellan staten och minoriteten i samband med de historiska avvittringarna. Berättelserna vittnar om att det rådde oklarheter om vilka rättigheter man hade och vad avvittringen innebar vid tidpunkten för genomförandet, men också om att många frågor återstår hos minoriteten än i dag om vilka regler som gäller för de oreglerade markerna.194
8.3.5 Statens hantering av andra mark- och naturresursfrågor
Många av de intervjuade är kritiska till hur svenska staten och myndigheter från 1800-talet fram till i dag har hanterat frågor om mark- och naturresurser i minoritetsområdet. Upplevelser av att marken och naturresurserna har stulits, exploaterats och utnyttjats av staten på bekostnad av minoriteten återkommer i flera intervjuberättelser.195En man född på 1950-talet berättar:
Det har funnits en attityd att man kan ta för sig av det som finns i lantalaisets områden. De [staten] tar inte hänsyn åt bybornas ägande. Detta har rättfärdigats med argument som att det är viktigt för landet eller för allmänhetens bästa. … De ser folket bara som ett hinder och tar beslut
192 Intervju 62, se även intervju 143, 144. 193 Torp, s. 2 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 194 Intervju 14, 29, 47, 50, 71, 120, 129, 137, 149, 152. 195 Intervju 12, 23, 34, 58, 62, 78, 80, 83, 87, 90, 92, 112, 143, 153, 155, 158.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
431
som exempelvis innebär yrkesförbud så det går inte att försörja sig på de kulturella näringarna utan att ge någon kompensation.
Mannen påpekar att statens intressen har styrt nyttjandet av lantalaisets markområden och att det har skett utan hänsyn till minoritetens intressen:
[Intervjuare]: Påverkar det dig i din vardag?
Givetvis påverkar det mig. Staten med sina industrier har blivit modigare och modigare genom åren och fortsätter att expandera och ta för sig i området. Staten ser lantalaiset som ett särintresse även fast det är minoriteten som borde ha övertaget då det är deras område. Det är gruvan som borde vara ett särintresse för att den drivs på andras egendomar och borde egentligen vara beroende av minoriteten, inte tvärtom. Även fast staten säger att marken och malmen är deras så hade det inte varit så i ett rättssamhälle. Staten kör sitt eget race och minoriteten måste anpassa sig.
196
Återkommande i intervjupersonernas berättelser är upplevelsen av att minoriteten haft små möjligheter att hävda rätten till den mark de brukat under lång tid. Några intervjupersoner benämner statens hantering av marken och naturresurserna som kolonialism,197 medan andra talar om en geografisk nedvärdering av Norrbotten och minoritetsområdet. Flera intervjupersoner berättar om utbredda fördomar och negativa beskrivningar av Norrbotten som tärande för Sverige, obefolkat och omodernt. En kvinna född och uppvuxen i minoritetsområdet på 1980-talet berättar:
När jag växte upp ansågs Norrbotten som ett bidragslän och det är först i vuxen ålder som jag har reflekterat över vilka tillgångar regionen har med skogen, vattenkraften och malmen. Jag insåg då att vi inte alls var ett bidragslän och att det är ju vi som har gett bidrag söderut.
198
En kvinna född på 1970-talet menar att det fortfarande finns en exploatering av minoritetsområdet:
Det skulle vara skönt att slippa fördomsfulla och ifrågasättande kommentarer om att vi inte behöver vägar och infrastruktur. … Hon berättar att det är mycket som fraktas ut, och en del skulle behöva fraktas in … Hon säger att man brukar säga att Norrland är Sveriges Indien, där man kan komma och hämta resurser. Hon säger att det fortfarande är
196 Intervju 14. 197 Intervju 55, 62, 139, 143, 147, 155. 198 Intervju 90, se även intervju 112, 118, 153.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
432
samma syn med kolonialism och exploatering, utan respekt för människorna som bor och verkar där.
199
Flera intervjupersoner kopplar bristen på respekt för minoritetens historiska närvaro i området och den negativa synen på dessa platser med utomstående aktörers exploatering av områdets naturresurser. En del intervjupersoner kopplar ihop statens negativa och fördomsfulla syn på minoriteten med hanteringen av mark och naturresurser i minoritetsområdet.200
Känslor av maktlöshet och sorg kommer ofta fram i berättelserna om mark och naturresurser. En man född på 1960-talet berättar om sin upplevelse av exploateringen av skog på en plats där han växte upp:
Norrbotten behandlas som en svensk koloni, där man kan ta vad man vill ha och sedan lämna regionen. Jag älskar att besöka trakterna där jag växte upp och vistas i naturen där. Redan som 10-åring kunde jag ensam gå ut med hunden och fiska vid älven, och övernatta ensam i naturen. Omgivningarna kring [område i Gällivare kommun] var min lekpark. Den största chocken i mitt liv var när jag återvände till [ort i Gällivare kommun] och såg att man hade kalhuggit skogen i alla riktningar från byn. Det till och med chockade mig mer än mina föräldrars död, eftersom det var någonting man visste skulle ske med tiden. Jag har alltid tänkt att naturen med skogarna och älvarna alltid skulle finnas kvar, men när jag återvände och såg hur skogen var borta var det någonting som dog inom mig. Förr brukade man lämna frötallar kvar, men alla träd har nu avverkats. 201
Det är tydligt att marken och naturen är viktiga för minoriteten, framför allt i utövandet av de traditionella näringarna, kulturen och traditionerna. En man född på 1980-talet berättar:
De rättigheter jag har kvar till att kunna utöva min kultur vill jag ju kunna ge till mina barn. Jag vill kunna lära dem fiska och lägga nät. Jag vill kunna lära dem tjära en handbyggd träbåt. Jag vill kunna lära dem jaga och veta vart fisken står och vart älgen brukar vara och allt det övriga. Jag vet inte om jag kommer att kunna det.
202
Flera av de intervjuade vittnar om orättvisor och maktlöshet i förhållande till frågor om mark och naturresurser. En man född på 1930talet säger:
199 Intervju 155. 200 Intervju 14, 112, 122, 134, 139, 143, 147. 201 Intervju 55. 202 Intervju 127.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
433
Vi måste betala allt. Vi har arrende. Det är det som är konstigt att arrendepengarna går till samebyn och till samefonden och så till Länsstyrelsen. De är de som delar på pengarna. Och det är ganska höga arrenden. Och det är för allt. För fiske, om du jagar älg och om du jagar ripa. Det är höga kostnader för allt. …
203
En annan man, född på 1950-talet, berättar:
Det är något som lever kvar från historien, att man har glömt bort att det bor och har bott ett folk här uppe. I det ingår också att skatteunderlaget är så litet för regioner som byarna i Pajala kommun. Det pratas om bidrag som ges till regionen från staten, men om vi stänger allt som finns här uppe kommer Stockholm dö på två veckor för att de inte kommer ha ström och så vidare. Allt det glöms bort och samtidigt klagar stockholmarna att de måste betala utjämningspengar till den norra regionen. … I Sverige stannar pengarna i Stockholm. Jag tycker att Kaunis Iron egentligen borde ha skatteplikter i Pajala oavsett om huvudkontoret är i Stockholm. Vem fan gick med på det? Jag tror att det är för att ingen vågade säga ifrån.
204
Samtidigt lyfter flertalet intervjupersoner att exploateringen av naturresurser också haft positiva effekter för utvecklingen i området även ur minoritetens synvinkel, eftersom det skapat jobbtillfällen. Det är ingen av de intervjuade som kritiserar samhällsutvecklingen i sig, men många är kritiska till att utvecklingen skett på bekostnad av minoritetens kultur, språk och rätt till mark och vatten. En del intervjupersoner framhåller att minoritetsområdet, främst i Kiruna och Gällivare kommuner, har exploaterats, utvecklats och moderniseras enbart utifrån svenska statens intressen och premisser.205
8.3.6 Osynliggörandet av minoritetens kultur
Ett antal intervjupersoner, särskilt i Kiruna och Gällivare kommuner, berättar att spänningar rörande kulturarv uppstått i relation till den samiska kulturen.
Flera intervjupersoner beskriver att de upplever sin kultur osynliggjord i relation till samisk kultur. Dessa personer menar även att staten, svenskspråkig media och forskning om minoritetsområdet klassificerat områdets kulturyttringar som enbart samiska när de i själva verket tillhört båda befolkningsgrupperna. Som exempel näm-
203 Intervju 11. 204 Intervju 19. 205 Intervju 12, 90, 139.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
434
ner de olika former av slöjd och hantverk, byggnadskonst, förhistoriska lämningar, och olika former av traditionell markanvändning.206
Några intervjupersoner tar upp frågan om hantverk; att det hantverk minoriteten tillverkar inte har samma status som det samiska hantverket och prissätts lägre trots att det ofta handlar om i princip samma produkter. Om det har en ”samestämpel” kan det säljas dyrare. En man född på 1950-talet menar att samers och lantalaisets hantverk har influerats mycket av varandra och är i många fall också detsamma. Minoritetens hantverk har dock inte fått samma status och hjälp som samernas att visas upp och säljas. Själv berättar han att han har lärt sig att sy ”lappskor” av sin farbror. Farbrodern lärde också samer att sy, och därför tycker han att det är synd att sätta en stämpel på vad som är samiskt hantverk och vad som inte är det:
Jag tycker att det är fel att man ska sätta en stämpel, ”är det en same som har gjort det eller är det inte en same som har gjort det?” Det har ingen betydelse här uppe, tycker jag, för vi har hjälpt varandra.
Mannen anser att det inte borde gå att äga ett visst hantverk, när hantverkstraditionerna är så sammankopplade med varandra:
Det är synd att samerna nu säger ”det här är mitt och det där är ditt”, eftersom man har levt tillsammans och hjälpt varandra. Lantalaiset har kanske tillverkat mer jordbruksredskap av trä, exempelvis räfsor, och byggt hus. De första som bodde här uppe bodde i jordkojor innan man började timra hus. 207
En man som också är född på 1950-talet berättar att hans barn inte fått utveckla sitt slöjdintresse i skolan i samma utsträckning som samiska barn eftersom vissa former av slöjd klassats som en exklusivt samisk kulturyttring. Han lägger skulden för sina barns exkludering på staten som utan tillräcklig sakkunskap om områdets kulturhistoria fattat beslut som fått segregerande konsekvenser.208
En kvinna född på 1950-talet menar att även minoritetens matkultur håller på att osynliggöras:
Ibland säger man att man lagat en samisk maträtt med namnet gurpi, som egentligen är en urgammal maträtt som lagats i Tornedalen. Det är färs av ren- eller älgkött som lagts i en maghinna och rökts. På meänkieli heter maträtten kurppa.
206 Intervju 11, 12, 13, 14, 50, 88, 104, 105, 107, 118, 120, 126. 207 Intervju 122. 208 Intervju 50.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
435
Enligt kvinnan har till och med meänkielitalare numera fått uppfattningen att detta är en samisk maträtt, trots att det i precis lika hög grad varit en maträtt hos den meänkielitalande befolkningen. På restauranger presenteras kurppa liksom köttsoppa som samiska rätter.209
Andra intervjupersoner beskriver hur de tidigare goda relationerna mellan samer och lantalaiset märkbart försämrats på grund av osynliggörandet av minoritetens kultur och historiska närvaro i området. En kvinna född på 1980-talet säger:
Förut har det gått lättare att prata om det men i dagsläget är det för infekterat. Och rasistkortet dras direkt. Man kan inte ens diskutera för då är man rasist. 210
Beskrivningen som ges av intervjupersoner är att de två minoriteterna som tidigare stod varandra nära har glidit isär socialt och att konflikterna ständigt ökar.211 En man född på 1930-talet beskriver hur relationerna har försämrats under hans livstid, men hans berättelse illustrerar samtidigt att konflikterna ibland kan ge vika när personliga band knyts. Mannen beskriver att han först hade en dispyt med en renskötande same om renlav som han avlägsnat från sin mark. Året därpå återtog de dock kontakten, och i samband med det lyckades de begrava stridsyxan.
Nästa år kom renskötaren och frågade om [intervjupersonen] skulle med till skogen för att kolla på renarna, till slut vågade han. I dag är renskötaren en god vän till honom och han ska nog fråga [renskötaren] om han kan få en renstek till jul. Det blir som att gå tillbaka till det gamla. Han har ingen anledning att tala illa om [renskötaren], eller andra. [Intervjupersonen] ser ingen skillnad på folk och folk. ”Vi är ett och samma folk och vi bor här uppe.”
212
Vissa intervjupersoner beskriver en irritation över att behöva rättfärdiga sin existens som lantalainen eller kvän, att ständigt behöva hävda eller bevisa sin existens, både historiskt och i nutid. En del beskriver en upplevelse av att det är bara är de själva som behöver bevisa sin existens, medan samer inte ifrågasätts på samma sätt. En man född på 1960-talet säger att det handlar om synlighet.
209 Intervju 134. 210 Intervju 132, se även intervju 126, 127. 211 Intervju 10, 14, 47, 65, 69, 71, 81, 86, 88, 89, 107, 122, 123, 158. 212 Intervju 15.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
436
Han säger att det är som man säger om reklam ”syns du inte finns du inte”. Synliggörandet av den tornedalska kulturen och de språkliga olikheterna är enormt viktigt …
213
En man född på 1980-talet som identifierar sig som lantalainen och kvän berättar om hur det är att få sin identitet ifrågasatt:
Nio av tio gånger så måste man börja förklara att man inte alls är ett hittepå-folk. Att man har en kultur sen innan och att meänkieli inte alls är ett språk som man bara sätter ”i” bakom orden.
Intervjuare: Är det omgivningen här som har det synsättet eller vad beror det på? Det är väl för att historien inte syns. Man väljer att lyfta en historia. Den andra försöker man gömma undan. … Det är som att den [lantalainen/ kvän] historien inte finns. Och så sitter man här och säger ja jag är ju här, jag andas, jag pratar, jag finns. Och när man säger att man är lantalaiset så skrattar folk och frågar om man vet vad lanta betyder. Och det är samma sak i sociala medier i dag, att varje dag man går ut och kollar så är det ju påhopp på kväner, lantalaiset och tornedalingar. … Och det är ju så att snart finns det ju ingen anledning till att bo kvar i Sverige, för de har ju raderat hela vår historia. Man blir hemlös känns det som. … Allt går under samma grej. Pratas det om folk här uppe så pratas det bara om samer. Man måste som synliggöra alla och även oss på något sätt. Man måste sluta att försöka radera oss.
214
En man född på 1960-talet kopplar ihop minoritetens synlighet med försoningsarbetet:
Intervjuare: Hur tänker du kring upprättelse och försoning? Det viktigaste skulle vara om man lyckades lyfta fram vår identitet, och få ett erkännande av den. Därför att det i dag är många som inte är medvetna om sin identitet. Man måste ha en ganska stark personlighet och ett bra självförtroende för att våga börja tala öppet om det, t.ex. att jag är en kvän eller tornedaling. För mig går det bra, jag är förmodligen i många frågor lite väl självmedveten och bestämd, i det att jag vågar säga vad jag tycker. Men jag tänker på de människor som inte vågar ställa sig framför en grupp människor och berätta att de är en kvän, av rädsla för att människor kanske ska skratta eller på annat sätt driva med en.
215
213 Intervju 111. 214 Intervju 12. 215 Intervju 158.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
437
Flera intervjupersoner lyfter fram betydelsen av att synliggöra minoritetens kultur, både för att sprida kunskap och för att förmedla traditionella kunskaper till yngre generationer.216 Samtidigt lyfter många att det krävs ytterligare medel för minoriteten att ska kunna bevara och utveckla sin kultur. En kvinna född på 1980-talet berättar att det är svårare i dag att bevara och verka för minoritetens kultur som hon vill föra vidare till sin dotter.
Hon vill föra vidare till sin dotter att ha kännedom och kunna vistas på de marker som deras släkt och förfäder har vistas i, men i dag har de inte de rättigheter att vistas i de områdena [skog och mark i fjällen]. Hon anser att det är svårare i dag än tidigare att ta del av detta och att bevara minoritetens kultur … hur lagstiftningen ser ut i dag så är det svårt för lantalaiset att bevara sin kultur och dess näringar för att det är svårt att vistas i de områden där tidigare generationer har verkat.
217
Osynliggörande och osynlighet är ett stort tema som på olika sätt återkommer i många intervjupersoners berättelser. Berättelserna vittnar om att det finns en generell okunnighet om minoritetens existens, både historiskt och i nutid. Osynliggörandet och bristen på respekt för minoritetens rättigheter ställs i berättelserna ofta i kontrast till samers högre grad av synlighet.
8.3.7 Begränsningar av minoritetens rätt att utöva traditionella näringar på grund av utvidgade rättigheter för samerna
Som nämnts tidigare vittnar många intervjupersoner om att möjligheterna att bedriva traditionella näringar som jakt, fiske, renskötsel och skogsbruk har blivit alltmer begränsade för minoriteten, bland annat som en följd av utvidgade samiska rättigheter (mer om detta i avsnitt 8.3.5).
En man född på 1930-talet berättar hur förutsättningarna för jakt och markanvändning förändrades med tiden:
Relationen mellan samer och lantalaiset som var då [är] helt annorlunda från i dag. … Lagarna har stiftats så att samerna ska ha alla rättigheter medan lantalaiset inte har följt med. Till exempel får samerna fiska i
216 Intervju 12, 36, 47, 95, 96, 105, 123, 134, 135, 150, 161. 217 Intervju 13.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
438
lantalaisets vatten men lantalaiset får inte fiska i samernas vatten. Det var väldigt vänskapliga relationer mellan lantalaiset och samerna.
218
En annan man född på 1950-talet berättar att man från minoritetens sida känner sig begränsad och motarbetad utifrån myndigheternas behandling:
Numera har samerna inställningen ”det är vi som bestämmer vad ni får göra”, i stället för att man samarbetar och löser saker och ting i samförstånd. Han var med i projektet att bygga en hembygdsgård i [ort], vilket samebyn sade nej till. ”Det drar för mycket folk”, tyckte de. Kommunen hade dock tillstyrkt projektet, men länsstyrelsen gick in och ställde sig på samebyns sida. Förr brydde sig samerna inte om att boende i byarna fiskade och jagade i fjällen.
När hans far senare försökte få fisketillstånd i fjällen fick han nej på grund av rennäringen. Han ställer sig frågande till det, eftersom renarna den tiden på året var nedanför fjällen.219
En kvinna född på 1980-talet pekar också på samebyarnas beslutanderätt som begränsande, och säger:
Om det är samebyn som ska ta beslut om allting så måste man ju vara med i samebyn. Redan nu är det att, ska du bygga en stuga uppe i [ort i Kiruna kommun] till exempel så måste ju samebyn godkänna dig. Det är inte kommunen som tar beslut utan det är ju samebyn som ska godkänna. … Det går ju inte att ha det så. Dom håller på att fixa inbördeskrig här, nerifrån Stockholm. Dom fattar inte ens vad dom håller på med. 220
En man född på 1950-talet berättar att han är orolig för hur situationen ska utveckla sig i framtiden.
Han är rädd att han och senare generationer inte kommer att kunna utföra avverkning på den fjällnära skog han äger ovanför odlingsgränsen för att han tror att samerna kommer att motsätta sig det. Han berättar att det pågår en utredning kring markerna och att han är rädd att det ska sluta med att han måste överlåta de markerna skogen ligger på till samerna mot en summa pengar. Han säger att om staten bifaller samernas önskan och markägarna måste överlämna sina marker till samerna ”Ei ole meilä ko lähteä etehlään jonneki” [sv. då återstår bara för oss att dra söderut någonstans].
221
218 Intervju 30, se även intervju 10, 84, 86, 88. 219 Intervju 122, se även intervju 47, 50, 53, 83, 89. 220 Intervju 132. 221 Intervju 120.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
439
Det finns hos en del intervjupersoner en frustration över att beslutsrätten om markfrågor styrs av samiska intressen utan att hänsyn tas till minoritetens behov och intressen.
8.3.8 Exkludering från det politiska rummet och beslutfattande
Vissa intervjupersoner upplever en maktlöshet när det inte förs en dialog med minoriteten gällande frågor om naturresurser. Man menar att staten inte uppfattar att frågor som gäller natur, skog, mark och biologisk mångfald är relevanta för minoriteten. En man som är född på 1950-talet säger:
Det är ingen svensk myndighet som har stått upp för lantalaisets talan. Det har varit lättare för staten att låtsas om att folket inte finns.
222
Flera intervjupersoner menar att minoriteten exkluderas i beslut som rör naturresurser. De berättar hur beslut tas i samråd med andra intressenter, verksamheter och grupper, men att minoriteten sedan bara får rätta sig efter dem. När de begär att få vara delaktiga i samråden nekas de med motiveringen att den aktuella utredningen eller beslutsgruppen redan har den kunskap eller representation de behöver. Erfarenheten visar dock ofta det motsatta. Kunskapen och kännedomen om minoriteten saknas ofta hos beslutsfattarna.223
En man född på 1980-talet, som ansökt om att få tillbaka sin fiskerätt hos länsstyrelsen, berättar att han har nekats med olika motiveringar. Till sist fick han svaret att de behöver vara så restriktiva som möjligt med tillstånden. Han konstaterar att minoriteten har svårt att hävda sina intressen p.g.a. maktobalans och diskriminering:
Poängen är det jag har sagt tidigare: vi har ju inte haft några tjänstemän, några projektledare, några fast anställda jurister, några resurser, några lobbykontakter hos miljödepartementet. Vi har ingenting, medan andra kanske har Sametingets stab och SSR:s [Svenska Samernas Riksförbund] stab som jobbar för dem i olika frågor. Vi syns inte. Allt det här som jag ser inträffar i mitt liv har ju en konsekvens på att jag har ingen som talar för mig.
222 Intervju 14. 223 Intervju 19, 47, 69, 71, 81, 83, 133, 150, 161.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
440
Intervjuare: Så det skulle bli skillnad om det fanns heltidsanställda som arbetade med de här frågorna? Jag säger bara det, att hade vi samma resurser som Sametinget så hade ganska mycket sett annorlunda ut. Det är en mycket stor strukturell orättvisa. I vissa fall skulle jag kalla det strukturell rasism.
224
En man född på 1960-talet tror att lantalaiset blivit åsidosatta för att de inte varit lika engagerade och spridit kunskap i andra delar av landet om vilka de är och om vilka som lever och verkar i minoritetsområdet, men att ansvaret också vilar på staten:
Från statens sida har man inte tagit reda på fakta.
Mannen upplever att staten håller på att göra samma misstag som vid skiftesdelningen. Han anser att lantalaiset borde få ett erkännande för att de också lever och verkar i området. Enligt honom borde staten ge tillbaka sådant som den ”roffat åt sig”:
Vi som är kväner och lantalaiset, det finns ingen framtid för oss. Vår egen stat håller på att plocka bort oss härifrån.
225
Flera intervjupersoner uttrycker kritik mot Länsstyrelsen i Norrbottens län för hur olika frågor kring mark och rättigheter behandlas:
Jag tycker att rättigheterna borde finnas under kommunen och inte under länsstyrelsen. Du vet när det till exempel kommer en ny landshövding så vet den personen ingenting om våra trakter. Ingenting! Och så var det, Lassinantti var den enda som försvarade folk härifrån. Och efter att han slutade så har ingen gjort det. De är nollor. Ingen enda har gjort något. Oss har ingen hjälpt i alla fall. Vi brukar kalla på dem till våra möten men de hör inte ens det. De har viktigare saker.
Intervjuare: Har det förekommit samråd? Vi har haft mycket sådant. Sen jag var ung har jag varit med … Jag har träffat landshövdingar och andra som deltagit i möten. Den enda som var till lite hjälp var [namn]. Man kunde prata med honom i alla fall. Men de andra, ja man skulle ha vita handskar på sig för att våga prata med dem. De var så mäktiga män. Det var konstigt med … också som var från Överkalix, också han var en sådan mäktig man. Han var ju också född på landsbygden. Inte av en enda en fick man hjälp, inte på något vis. …
226
224 Intervju 127. 225 Intervju 53. 226 Intervju 11, se även intervju 10, 12, 14, 47, 53, 57, 58, 71, 76, 81, 87, 120, 135.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
441
En man född på 1950-talet menar att mycket hänger på möjligheten att samarbeta framöver:
Intervjuare: Behöver myndigheter få större kunskap om kväner/lantalaiset? Jag tror att det måste bli en press ifrån samesidan, att de måste samarbeta med oss och att vi måste kunna lösa problemen så att inte … För nu är det mera ensidigt.
Han nämner att en del förbud som utfärdas ibland upplevs som ”ren djävulskap”. Han kan känna att man gör detta enbart för att visa sin makt, att man har attityden ”vad de andra tycker skiter vi i – det är vi som bestämmer”:
Det är ju säkert många samer som är i samma situation som jag. De har inga rättigheter.
227
Några intervjupersoner nämner skogsutredningen,228 renmarksutredningen229 och Girjasdomen230 som exempel på tillfällen då staten i nutid osynliggör minoritetens intressen inom områden som är av stor betydelse för de traditionella näringarna.231
En kvinna född på 1950-talet är kritisk till skogsutredningen, som kom 2020. Hon bedömer att ”nästa steg” blir att minoriteten inte kommer att få jaga och fiska på sin egen mark, eftersom staten gett den rättigheten åt rennäringen:
Jag har läst en del i den, och det är ju alldeles förskräcklig läsning. … I skogsutredningen står det om ”riksintresset rennäringen” att det ska gå först. Om rennäringen vill skydda skogsmark, även privatägd sådan, kan staten lösa in de markerna. På så vis lägger man allt under renskötselns kontroll. 232
En man född på 1980-talet är också kritisk till utredningen och det faktum att man inte tagit hänsyn till minoritetens synpunkter. Han menar att man tog fasta på många olika intressen utom just minoritetens:
227 Intervju 122. 228 Skogsutredningen (SOU 2020:73) utredde äganderätt till skogsmark och ersättningsformer vid skydd av skogsmark. 229 Renmarkskommittén (N 2021:02) har bland annat utrett en rad markrättighetsfrågor mellan staten och samebyar. Delbetänkandet SOU 2023:46 lades fram i augusti 2023. 230 Girjasdomen är ett uppmärksammat domslut från Högsta domstolen 2020, då Girjas sameby fick ensamrätt till jakt och fiske inom samebyns område på grundval av ”urminnes hävd”. Mål nr T 853-18, meddelad 23 jan 2020. 231 Intervju 10, 12, 47, 49, 51, 81, 83, 84, 88, 120, 123, 125, 126, 130, 132, 161. 232 Intervju 134.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
442
Det är bra ur minoritetsperspektiv och allt möjligt, men de glömde helt bort att just i precis det här området finns det en minoritet till.
Mannen berättar att inga lokala intresseorganisationer för tornedalingar, kväner och lantalaiset, markägandeföreningar, eller byallmänningar fick någon information. Att det trots allt kom in några remissvar från dessa berodde på att han i sitt yrke fick kännedom om utredningen och informerade berörda parter. Han säger att remissen skickades till Rollspelsförbundet men inte till STR-T eller [ort] byallmänning, trots att det var deras marker som skulle lösas in ”för att gynna minoritetsintressen och naturvård”:
Men våran minoritetskultur hade man inte ens tänkt på – att den fanns.
233
Det finns med andra ord ett återkommande tema hos intervjupersonerna när det gäller upplevelsen av att vara exkluderad från beslutsfattande, eller att bli åsidosatt av beslutande organ i frågor om renskötsel, jakt, fiske och skog.
8.3.9 Urfolksfrågan kopplas samman med de traditionella näringarna
Flera intervjupersoner tar upp frågan om urfolksstatus. I de flesta fall tas frågan upp i samband med frågan om rättigheterna till de traditionella näringarna och till samernas status som urfolk. En upplevelse som många beskriver är att samers position som urfolk genererar både status i samhället och reell rätt till rennäring, jakt och fiske.234
STR-T lämnade 2020 in en formell begäran till regeringen om att tornedalingar, kväner och lantalaiset bör bli klassade som urfolk enligt ILO-konventionen 169.235 I sin begäran argumenterar STR-T för att minoriteten uppfyller kriterierna för ett urfolk enligt ILO 169. Kriterierna handlar bland annat om att minoriteten ska ha levt på den aktuella geografiska platsen innan de nuvarande gränserna för staten drogs upp. I sin begäran hänvisar STR-T till föreläsningar som Dick Harrisson, professor i historia, hållit. I dessa föreläsningar hänvisar Harrisson till källor som enligt honom visar att minoriteten skulle
233 Intervju 127. 234 Intervju 10, 29, 47, 53, 61, 71, 126, 142, 161. 235 ILO 169 är en konvention om urfolks och stamfolks rättigheter, som antogs av Internationella Arbetsorganisationen ILO 1989. Sverige har varken skrivit på eller ratificerat konventionen och är därför inte bunden av den.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
443
kunna klassas som ett urfolk. I augusti 2023 rapporterade Meänraatio att STR-T planerade att lämna in ännu en ansökan till regeringen om urfolksstatus.236
Det råder inte någon konsensus inom minoriteten i frågan om huruvida minoriteten borde klassas som ett urfolk och detta återspeglas i viss mån i intervjumaterialet. De intervjupersoner som bor i Kiruna och Gällivare kommuner och som identifierar sig som kväner och lantalaiset är generellt de som aktualiserade frågan i intervjuerna. De som identifierar sig som tornedalingar och bor nedanför odlingsgränsen tar inte i lika hög grad upp frågan.
En man född på 1940-talet menar att det behövs mer kunskap om minoriteten:
För det första att man skulle börja forska lite mer om oss lantalaiset och kväner och verkligen göra en seriös forskning. Då är jag helt övertygad om att det skulle visa att vi har funnits här länge, och vi är precis som samerna ett urfolk. Men ändå tycker jag det är lite fel att skilja på folk på grund av etnicitet. Om samerna har rätt att fiska på statens mark, då borde ju också vi lantalaiset och kväner ha det och även alla svenska medborgare. Ska vi göra sådan skillnad, att beroende på din etnicitet avgör vad du får göra i det här landet? Det är otroligt skrämmande. Det är otroligt skrämmande, måste jag säga. 237
En man född på 1950-talet menar också att kopplingen mellan samerna och andra folk som bor i norr borde utredas mer.
Till exempel samernas [relation] med lantalaiset, det har blivit betydligt sämre sedan han har var yngre. Under hans barndom levde samerna och de bofasta sida vid sida i [by i Kiruna kommun]. Samerna kom från fjällen och bodde hos de bofasta under perioder av året. I dag talar knappt folk med varandra. Det har varit en lång diskussion om vem som kom först, samerna eller kvänerna. Tillbaka i historien har folk vandrat genom Europa eller öster/norr ifrån. [Ort i Pajala kommun] är uppbyggd från invandring norrifrån. Folk i [byn] pratar om vad som har hänt sedan koncessionen och vad som hände med renarna. Att plötsligt fick folk inte ha renar längre. …
Han reflekterar över hur långt tillbaka i historien som är möjligt att gå:
Ibland vill samerna hävda att de var först i området med fynd från stenåldern. Men han frågar sig vilken ras var dom stenåldersmänniskorna egentligen? Och det kommer man aldrig kunna svara på. Ibland säger vissa att ja men vi blev ju skallmätta, men det blev vi ju också.
238
236 Meänraatio, 24 augusti 2023. Minoriteter i Tornedalen söker urfolksstatus. https://sverigesradio.se/artikel/minoriteter-i-tornedalen-soker-urfolksstatus. 237 Intervju 81. 238 Intervju 19.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
444
En yngre man, född på 1980-talet, funderar över statens roll och hur vägen framåt skulle kunna se ut:
Intervjuare: Vilken väg tänker du att man ska gå för att lösa det här? Via politiken? Via domstolar? Nej, jag vet faktiskt inte. Någonstans måste ju politiken också öppna ögonen och inse att det finns andra urfolk som också vill kunna bedriva sin kultur som de har gjort och vuxit upp med. Det är ju staten som tagit bort den ifrån oss.
Intervjuaren frågar om huruvida kommissionens arbete skulle kunna bidra till att synliggöra att det finns olika grupper som har sin historia men att det också finns en gemensam historia på orten. Mannen svarar:
Absolut, så är det. Sen kanske det inte räcker med att bara lyfta upp att det finns ett annat folk, man måste kanske lyfta upp problematiken runt i kring det också, att det finns ett annat folk. Man behöver också synliggöra att det finns lagar i Sverige som bygger på etnicitet 2021, jag vet inte, för mig känns det mycket konstigt.
Intervjuare: Du tänker på rennäringslagen? Ja.
239
En kvinna född på 1950-talet menar att urfolksfrågan har haft negativ inverkan på gemenskapen mellan minoriteterna. Hon berättar att det förr fanns en sammanhållning, men att samerna för 20–30 år sedan började tala om sina rättigheter och sin ursprungsstatus:
Vi som tillhör kvänfolket [meänkieli: lannanväki] har aldrig tänkt på att tala om sådant, man har ju levt tillsammans, men man måste säga att den generation som växer upp nu kommer att bli militant.
Intervjuare: Vad är det som har hänt när man nu slåss om rättigheterna? Det som har hänt är att människor har kommit längre och längre ifrån varandra, och också det att staten har gett sådana rättigheter, som särrättigheter, till en befolkning som de börjat kalla för ursprungsbefolkning utan att egentligen på rätt sätt utreda den andra delen av befolkningen, som likaledes är en ursprungsbefolkning.
Intervjuare: Är det medvetet eller beror det på okunskap? Det är medvetet. Det som händer i dag är politiska beslut, lagar och förordningar och allt vad det heter. … Om staten vill ge ”särrättigheter” till vissa människor som är ursprungsfolk här i norr, då måste man utreda vilka folk som är ursprungsfolk.
240
239 Intervju 12. 240 Intervju 134.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
445
Frågan om minoritetens eventuella urfolksstatus hänger för många intervjupersoner samman med samernas status som urfolk och de särrättigheter detta ger. För de flesta som tar upp frågan om urfolk i intervjuerna verkar det viktigaste dock vara att minoritetens historia uppmärksammas och utreds närmare så att man kan få mer kunskap om historien.
8.3.10 Skadat förtroende för staten och myndigheter
Många av intervjupersonerna ger uttryck för missnöje, misstro och bristande förtroende för staten, inklusive enskilda myndigheter, som en konsekvens av upplevelsen av att ha blivit fråntagna rättigheter knutna till traditionella näringar. I synnerhet Länsstyrelsen i Norrbotten, som är den instans som hanterar lokala mark- och rennäringsfrågor, nämns i detta sammanhang. Även Sametinget nämns som en instans som agerar på ett sätt som diskriminerar minoriteten.241
En man född på 1930-talet beskriver kontakten med länsstyrelsen på följande sätt:
Det känns ju som att de äger allting och ingen annan har någonting att säga till om. Och så den här fjällenheten, de är ju alldeles omöjliga människor där, det går inte att prata med dem. 242
Intervjuare: Är det på länsstyrelsen? Ja, det är fjällenheten som finns i Jokkmokk, länsstyrelsens folk ”käskyläsiet” där. Vi har ju jagat i vår by i alla tider. Vi har jagat alla sorters djur, ripor och så, fiskat har vi. Och nu måste vi söka tillstånd för allt. Och en annan sak, vi måste betala arrende …
En kvinna född på 1950-talet är mycket kritisk till hur Länsstyrelsen i Norrbottens län hanterar ärenden och menar att hanteringen präglas av partiskhet:
Det finns ingen organisation i Norrbotten som är så jävig och så partisk. Det driver helt och hållet samebyns linje – hela tiden.
Intervjuare: Har du något exempel? Somliga tjänstemän har sommarstugor som de benämner ”renvaktarstugor” och står i andras namn. … Sådana finns i hela fjällvärlden från [ort] och norrut. Tjänstemännen som handlägger jakt- och fisketillstånd och
241 Intervju 10, 12, 14, 47, 53, 58, 69, 71, 76, 80, 81, 87, 89, 120, 122, 123, 126, 127, 130, 132, 135, 152, 161. 242 Intervju 11.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
446
ovanpå det byggnadslov och allt ska följa samebyn. Samebyn skickar in sina avslag till länsstyrelsen, varpå länsstyrelsen och kommunen ”går på den linjen”. … De ger de här rättigheterna till samebyarna för att de är involverade själv.
Kvinnan har kollat upp vilka handläggarna är och nämner namnet på en handläggare, som har förbindelser med [ort] sameby, och säger att om man driver dessa frågor så får man ”nej” på sin ansökan:
Jag tycker det här har gått så långt, så ibland när man tänker på det här så tänker man att det är tur att man har lite enskild mark i alla fall.
243
En omständighet som en del intervjupersoner tar upp är det faktum att de inte själva får nyttja markerna de äger och i vissa fall har ägt i generationer. En man född på 1950-talet beskriver det som en successiv försämring av minoritetens rättigheter.
[Intervjupersonen] jämför avvittringsprocessen med de fiskeförbud som har genomförts genom tiderna. I det avseendet att människor även där förlorade sina rättigheter på olika sätt. Ofta lyfter även det senare tvång på fiskekort på egna marker. Länsstyrelsen har alltså tjänat pengar på att sälja fiskekort på deras privata marker. Han menar att fiskeförbudet har skett successivt och att man i dag får betala böter om man fiskar utan fiskekort vid rinnande vatten.
En del intervjupersoner beskriver att rättigheterna tagits bort bit för bit genom historien, men att det inte är samebyn som bär ansvaret för förbuden utan att det är staten. Samma man berättar även om detta.
[Intervjupersonen] menar att problemet snarare är att regering och riksdag vid stiftandet av lagar och utfärdande av regler inte tar hänsyn till övriga befolkningens rättigheter till området som varit en självklarhet i generationer och att detta med att endast tilldela en minoritet förmåner är konfliktskapande mellan minoriteterna.
244
En kvinna född på 1980-talet menar att statens exkludering av minoriteten fortfarande är tydlig i de utredningar som pågår nu:
Försvenskningspolitiken är inte bara något historiskt utan det pågår även i dag. Exempelvis med den nuvarande utredningen om rennäringen så exkluderas lantalaiset, kväner och tornedalingar från processen.
243 Intervju 134. 244 Intervju 128.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
447
Hon upplever att minoritetens koppling till rennäringen plockades bort från utredningen när det inte fanns någon representant från minoriteten involverad. Övergreppen pågår även i dag, till och med från statens sida, menar hon:
Vår historia blir lite jobbig, eller passar inte helt enkelt och då ska man bortse från den.
245
En man född på 1940-talet hoppas att kommissionens arbete ska leda till en förändring i myndigheternas arbete, särskilt i förhållande till renskötseln.
[Intervjupersonens] önskemål är att Sannings- och försoningskommissionens arbete leder till att myndigheterna sköter sina uppdrag såsom de ska göra, och inte går fram ”med lögner och svammel” [meänkieli: valheitten ja höpinän kans] och framhärdar i det i tiotals år, så att man blir tvungen att gå till domstol för att få sin rätt. Han anser att det är mycket illa gjort från en statlig myndighet. Han menar att myndigheterna upplever att de kan göra som de vill med renskötseln. Han har i 50 års tid varit egenföretagare och ser skillnad mellan hur företagens och renskötselns frågor behandlas av myndigheterna. … Han önskar att myndigheterna, när någon framför klagomål till dem, då kommer och ser efter på vilka grunder klagomålen gjorts. … Han efterlyser ”myndighetskontroll”. Myndigheterna behöver vara opartiska också i fråga om renskötseln.
246
Många av intervjupersonernas berättelser innehåller alltså en upplevelse av att ha blivit bestulna på tillgången till mark och naturresurser. Eftersom marken med dess jakt och fiske är en del av minoritetens kultur, har förlusten också inneburit en upplevelse av att detta påverkat minoritetens identitet.
8.3.11 Språkförlust och kopplingen till en förlorad kultur
Historiskt har de traditionella näringarna, t.ex. jakt, fiske och hantverk, nyttjats och utvecklats i syfte att skapa försörjningsmöjligheter. Med moderniseringen av samhället har de traditionella näringarna, och de kulturella och språkliga uttryck som är kopplade till dessa näringar, fått en mer undanskymd plats.
245 Intervju 13. 246 Intervju 57.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
448
I sina berättelser skiljer intervjupersonerna för det mesta inte på språk och kultur – språket ses som en del av kulturen. Språklig revitalisering hör ihop med bevarandet och främjandet av kulturen, medan en nedvärderande attityd till språket ofta speglar en negativ syn på minoriteten och minoritetskulturen. Flera lyfter fram att det finns en uppfattning eller självbild att minoritetens kunskaper och erfarenheter inte är värda något.247 En kvinna född på 1940-talet säger:
Eftersom mitt språk inte duger så duger inte jag som människa heller.
248
En del intervjupersoner ger uttryck för en syn på sig själva och sitt språk och kultur som de uppfattar har överförts från tidigare generationer. En man född på 1940-talet berättar:
Nu när jag tänker på det så ser jag att det har satt sig i generna. I och med lärarens påhopp började vi fundera att är vi verkligen så dåliga som läraren hävdade, vi som kommer där uppifrån.
249
Det finns genom historien beskrivningar av minoriteten och minoritetsområdet som utifrån ett kolonialt perspektiv tecknar bilden av ett lågutbildat och känslostyrt folk250 – fördomar och nidbilder som reproduceras även inom minoriteten.
Andra intervjupersoner uttrycker att assimileringen har påverkat minoritetens syn på sin egen kultur, och gjort att man själv ansett den mindre värd än den svenska. Flera yngre intervjupersoner reflekterar över hur de äldre generationerna hade den synen, och därför inte såg nyttan av att föra vidare kunskap och vokabulär som hör till de traditionella näringarna.251
En man född på 1950-talet berättar om att det tidigare fanns en starkare gemenskap med finska Tornedalen och att den håller på att gå förlorad. De yngre talar inte meänkieli och gränsen har blivit skarpare. Han berättar att han en gång intervjuade en person med rötter i Övertorneå kommun som sade: ”Vi är gäster i Finland och främlingar i Sverige”. Mannen fortsätter:
247 Intervju 29, 35, 36, 69, 108, 111, 114, 121, 133, 136, 140. 248 Intervju 146. 249 Intervju 29. 250 Se t.ex. Claesson, s. 31–32 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 251 Intervju 90, 91, 92, 94, 98, 105, 108, 110, 114.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
449
Tornedalingar accepteras inte som finnar. Om vi varken är finnar eller svenskar, vad är vi då om inte meänkielitalande, formulerade Bengt Pohjanen en gång och det är ganska fyndigt sagt.
252
Flera intervjupersoner reflekterar kring frågor om tystnad och det minskade behovet av de traditionella näringarna – att andra sysslor som hör till det moderna livet känns mer intressanta eller viktiga och att detta kan ha med värderingar att göra.
Ni ska inte behöva jobba lika hårt som jag – att satsa på lönsamhet
Det faktum att de traditionella näringarna inte längre används i försörjningssyfte utan mer som fritidssysslor, aktualiseras i intervjuerna. Flera intervjupersoner berättar att föräldrar eller släktingar uttryckte att ”ni ska inte behöva jobba lika hårt som jag” och att de tyckte att barnen skulle ersätta sina egna traditionella näringar med verksamhet som genererade en inkomst.253
Som tidigare nämnts nedvärderades det traditionella sättet att leva på som en effekt av assimileringstrycket, men också som ett resultat av de ekonomiska förutsättningarna när det inte längre gick att få sitt uppehälle från de traditionella näringarna. De traditionella näringarna symboliserade inte framtiden. Övergången till förvärvsarbete sågs bland många som ett steg från ”de sämre”, omoderna och ogynnsamma näringarna till det moderna livet med högre status
Den sjunkande statusen för det traditionella livet påverkade alltså överföringen av kunskap mellan generationer. En anledning till att den äldre generationen inte förde vidare traditionella näringar som jakt, fiske och hantverk till den yngre generationen berodde också på att många yngre inte fann något intresse i det. Föräldrarnas intressen och sysslor ansågs sällan spännande för de unga, och det urbana livet i städerna var mer lockande. Följden blev att många inte såg något större värde i att föra vidare kunskap och praktiska erfarenheter från de traditionella näringarna.
252 Intervju 143. 253 Intervju 92, se även intervju 36, 84, 137, 107.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
450
Språklig barriär
För dem som inte har lärt sig meänkieli har det även funnits en språklig barriär när det gäller att få tillgång till kunskap om traditioner kopplade till de traditionella näringarna. Många far- och morföräldrar kunde inte svenska och hade därför svårigheter att kommunicera med barnbarnen som inte kunde meänkieli.
En kvinna född på 1980-talet berättar om språkbarriären och bristen på informationsutbyte mellan henne och de äldre i byn på grund av att hon inte kunde meänkieli.
Hon säger att man såg det som att man levde i en utflyttningsbygd med en finsk kultur som har låg status i samhället samt att samhället ansågs omodernt. Hon tror ändå att de känslorna hade kunnat motverkas om man lärt sig språket och kunnat på så sätt känna någon slags samhörighet med omgivningen. … Hon har reflekterat över att man som barn växte upp i en miljö där man inte kunde ett språk som ändå majoriteten talade när man var ute på promenad i byn, när någon gäst hälsade på eller när det var högtider och sammankomster i byn. Hur mycket information missade man inte då under de 16 åren? Hon säger att när hon tänker tillbaka på det så tycker hon att det är riktigt sorgligt för hon tror att all den informationen hade hjälpt henne att förstå viktiga saker om hennes hembygd, som ortnamn, släktskap och traditioner.
254
Minoritetens kultur och traditionella näringar lever kvar trots utvecklingen som inneburit att annan mer storskalig och internationell näringsverksamhet kommit att dominera i minoritetsområdet. Minoriteten har i viss mån fortsatt att föra vidare traditioner till yngre generationer men inte till den grad många intervjupersoner hade önskat.
Meänkielin lever i viss mån kvar i traditionella näringar
Flera intervjupersoner berättar att meänkielin i dag används mest inom traditionella näringar och kulturella domäner kopplade till mat, bastubad och natur t.ex. bärplockning, jakt, fiske och renskötsel.255 En kvinna född på 1970-talet berättar:
254 Intervju 114, se även intervju 13, 26, 34, 90, 91, 98, 104, 136, 155. 255 Intervju 3, 40, 51, 57, 88, 114, 127, 161.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
451
Det finns uttryck i meänkieli som har en stark anknytning just till den tornedalska naturen och att det saknar motsvarighet i såväl det svenska som finska språket.
256
En annan kvinna född på 1980-talet säger:
Dom domänerna [djur och natur] är starka i meänkieli som språk. Alltså du har ju så mycket ord för djuren också vad de heter som karhu [sv. björn], susi [sv. varg] och poro [sv. ren] och så vidare.
257
Några intervjupersoner som klassar sig som ”ummikko” berättar att den enda meänkielin de kan är det språk som används inom de traditionella näringarna där meänkielin har varit det naturliga språket. I vissa fall kan de endast termologin inom dessa kulturnäringar på meänkieli.258 Andra ”ummikkot” berättar att när de som vuxna intresserade sig för exempelvis jakt eller började jobba inom skogsbruket lärde de sig meänkieli. Vissa berättar att de behövde lära sig meänkieli för att kunna medverka fullt ut i jaktlaget eller på jobbet.
Några intervjupersoner berättar dock att meänkielin har minskat även inom de traditionella näringarna. Nuförtiden kan de äldre generationerna lika bra svenska som meänkieli och väljer att prata mer svenska i exempelvis jaktlagen för att inkludera ”ummikkot” från de yngre generationerna. En man född på 1920-talet berättar att språkbytet tvingats ske av praktiska skäl:
Vid rengärdena har man använt meänkieli, men eftersom de yngre inte kan meänkieli har man börjat gå över till svenska.
259
Det framkommer i vissa intervjuer att föräldrar och mor- och farföräldrar troligtvis aldrig lärde sig de svenska termerna som används inom de traditionella näringarna eftersom den svenska som lärdes ut i skolorna inte berörde minoritetens traditionella näringar. Dessutom framkommer det att många ord på meänkieli, särskilt de som hör samman med minoritetens kulturella verksamheter, inte har någon motsvarighet i det svenska språket.
256 Intervju 90, se även intervju 14. 257 Intervju 76. 258 Intervju 86, 122, 137. 259 Intervju 58, se även intervju 37.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
452
Meänkieli används mest inom de traditionellt manliga domänerna
Jakt, fiske, skogsbruk och renskötsel har traditionellt ansetts som manliga sysslor, och utförts av män. I och med att meänkieli bevarats längst inom dessa verksamheter innebär det att de ord och begrepp som hör till dessa domäner också bevarats i högre grad än inom domäner som dominerats av kvinnor. Män och pojkar har dessutom generellt varit mer benägna att fortsätta tala meänkieli, även under den perioden språket inte var tillåtet i skolorna.
En del intervjupersoner ger uttryck för att kvinnor och flickor tenderat att i högre grad än män byta till det ”finare” högstatusspråket svenska. Många intervjupersoner berättar att det tolkades som att flickorna ville framstå som duktiga och ”finare”, men att det också var en medveten assimileringsstrategi att uppmuntra unga kvinnor som ansvarade för barnuppfostran att prata svenska med sina barn i hemmet. Hemmet och andra kvinnliga domäner försvenskades därför snabbare.
Under perioden med utflyttning från minoritetsområdet till städerna tog kvinnorna oftare än männen arbeten som krävde kunskaper i svenska.260 Språket levde kvar, och gör det till viss del fortfarande, i domäner som traditionellt ansetts manliga. Kön och genus har alltså haft en betydande roll för språkets bevarande och utveckling inom särskilda områden.
8.4 Sammanfattande analys
8.4.1 Förlusten av marken
Ett starkt och genomgående tema i intervjupersonernas berättelser om de traditionella näringarna är förlust – en upplevelse av att ha blivit fråntagen rättigheter som är knutna till den mark och de traditioner man själv och ens förfäder haft tillgång till i generationer. Förlusten är kopplad till särskilda sätt att bruka marken och naturresurserna i minoritetsområdet – genom myrslåtter, tillgång till jakt och fiske samt traditionen att bedriva renskötsel.
Intervjupersonernas berättelser innefattar händelser som sträcker sig från 1800-talets början fram till i dag. Under den tidsperioden genomgick samhället stora förändringar som påverkade minoritetens
260 Elenius (a), s. 27 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Traditionella näringar som identitet och kulturarv
453
traditionella näringar. En ny riksgräns drogs mellan Sverige och Finland som delade minoritetsområdet i två delar, och därmed splittrade minoritetens mark och ägor, men även familjer och släkter. Industrialiseringen gjorde att minoritetsområdets mark togs i anspråk för bland annat skogsbruk och gruvdrift. Detta fick till följd att modernare och större jordbruksenheter tog över minoritetens traditionella sätt att bedriva småskaligt jordbruk. Även om industrialiseringen hade positiva effekter för den svenska ekonomin som helhet, upplever många intervjupersoner att det skedde på bekostnad av minoriteten. Den snabba industriella utvecklingen ledde bl.a. till en omfattande utflyttning från minoritetsområdet för minoritetens del. Detta tillsammans med inflyttning av svensktalande från övriga Sverige till området, försvagade minoritetens nära koppling till språket och kulturen, och skyndade på språkbytesprocessen
Många intervjupersoner berättar om upplevelsen av att det var låg status att stanna kvar i minoritetsområdet och att det sågs som självklart att man skulle flytta därifrån om man ville ha en framtid. En del är kritiska till påstötningarna från statens håll i form av flyttbidrag och jobbsökarresor i stället för satsningar på minoritetsområdet.
En del upplever att staten öppnade upp för privata aktörer att exploatera minoritetsområdet utan att bry sig om människorna som bor där. En del intervjupersoner upplever att deras föräldrar eller far- och morföräldrar under orätta former blev av med sin mark under avvittringarna av ströängarna, vilket skapat en misstänksamhet gentemot staten som fortfarande lever kvar. En del menar också att det allmänna, genom Länsstyrelsen i Norrbottens län, fortfarande medverkar till att osynliggöra minoritetens behov genom att ge företräde till samers rättigheter i förhållande till jakt, fiske och rennäring.
8.4.2 En känsla av att inte finnas
Utöver upplevelsen av förlust vittnar intervjupersoner om upplevelse av osynlighet. I intervjuerna finns berättelser om att inte kunna jaga och fiska på sin egen mark, att känna sig motarbetad och kontrollerad när man vill bedriva renskötsel, att bli osynliggjord både i historiska och nutida beskrivningar av minoritetsområdet, att ens intressen och rättigheter inte blir uppmärksammade i offentliga utredningar
Traditionella näringar som identitet och kulturarv SOU 2023:68
454
som rör markfrågor och traditionella näringar. En del intervjupersoner vittnar till och med om en känsla av att de ”inte finns”.
En underliggande berättelse i många av intervjuerna handlar alltså om att inte bli sedd och att inte ha en röst. Genom statens agerande i frågor som rör minoritetsområdets mark- och naturtillgångar, vare sig det gäller uppköp av mark och fastigheter, avvittring eller begränsningar i tillgången till jakt, fiske och rennäring, är intervjupersonernas upplevelse att staten inte sett och inte brytt sig om minoritetens existens. Och upplevelsen av att vara osynlig är inte bara en erfarenhet som hör till det förflutna, utan något som fortfarande präglar minoritetens vardag. I allt från beskrivningar av traditionellt hantverk och levnadssätt till formuleringar i direktiv till statliga utredningar och beslutsfora där markrättighetsfrågor avgörs, upplever minoriteten fortfarande att man inte finns.
8.4.3 Upprättelse handlar om att få inflytande
Ett perspektiv som intervjupersonerna nämner är minoritetens samexistens med samerna. En återkommande berättelse handlar om att man förr samarbetade och levde tillsammans eller sida vid sida på ett mer självklart sätt än man gör i dag. Flera intervjupersoner lyfter fram att det egentligen inte finns någon ursprunglig konflikt mellan minoriteterna och att man egentligen i stort sett ”är samma folk”, men att staten genom sin lagstiftning gett särrättigheter åt samerna och därmed skapat splittring.
Det behov av upprättelse som dessa röster lyfter fram i de frågor som rör den geografiska platsen; marken, skogen, jakten, fisket och renskötseln, handlar om att bli synlig i ett historiskt perspektiv. Att den historieskrivning som i framtiden görs av minoritetsområdet också blir en historia om minoriteten. Men gottgörelsen handlar i lika hög grad om att bli synlig på den geografiska platsen i nutid. Minoriteten behöver bli representerad och få inflytande i frågor som rör mark- och naturtillgångar utifrån sin rätt som minoritet, och utifrån sin egen unika koppling till minoritetsområdet.
455
9 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
Följande kapitel handlar om Svenska kyrkans ansvar för assimilering och försvenskning av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Syftet är att visa hur kyrkan, och företrädare för kyrkan, på olika nivåer varit delaktiga, och i många fall också pådrivande, i den utveckling som bidrog till assimilering och försvenskning.
Kapitlet innehåller fyra tematiska avsnitt som var och ett tar upp ämnesområden som av kommissionen bedömts vara centrala när det gäller kyrkans ansvar och roll i assimilering och försvenskning gentemot minoriteten under 1800- och 1900-talen.
Det inledande avsnittet innehåller en diskussion om några utgångspunkter för ansvarsutkrävande följt av en kort sammanfattning av de inledande steg som tagits i kyrkans försoningsarbete i förhållande till minoriteten.
Avsnittet Kyrkan och laestadianismen är en redogörelse för den laestadianska väckelserörelsens betydelse för minoriteten utifrån olika infallsvinklar, dels som trosinriktning, dels utifrån kulturella, språkliga och etniska aspekter.
Avsnittet därefter, Kyrkan i nationalismens tjänst, tar upp de mest centrala hållpunkterna när det gäller kyrkans agerande i samband med nationalismens framväxt i minoritetsområdet, särskilt under perioden 1870–1930.
Avsnittet Kyrkans ansvar för arbetsstugorna redogör för kyrkans roll i samband med inrättandet och driften av arbetsstugor i minoritetsområdet, dit barn skickades för att få mat och logi, men också för att fostras i nationalistisk anda.
Det sista temaavsnittet, Kyrkan och den rasbiologiska ideologin, handlar om hur kyrkan bidrog till att sprida rasbiologiska föreställ-
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
456
ningar om minoriteten, men också om hur man bistod och möjliggjorde rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet.
Kapitlet avslutas med ett resonemang om kyrkans ansvar och några möjliga förhållningssätt i ansvarsfrågan samt några tänkbara vägar framåt i en försoningsprocess med grund i det som kartläggningen visat.
I de intervjuer som genomförts som en del av kommissionens uppdrag har ämnen som rör religiösa aspekter och kyrkans roll inte varit så vanligt förekommande. De erfarenheter som tagits upp har i de flesta fall varit kopplade till den laestadianska väckelserörelsen. Dessa presenteras i avsnittet Kyrkan och laestadianismen.
Några intervjupersoner har tagit upp aspekter som rör relationen och förtroendet för Svenska kyrkan i dag, och dessa tas upp i den avslutande analysen. Materialet har dock varit för litet för att teckna en helhetsbild av intervjupersonernas upplevelser av kyrkans agerande under den aktuella perioden.
9.1 Att kartlägga Svenska kyrkans ansvar
Av direktivet till utredningen framgår att kommissionens uppdrag består i att kartlägga och granska den assimileringspolitik svenska staten och Svenska kyrkan bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900talen. Eftersom kyrkan hade ett huvudansvar för skolväsendet under en stor del av den aktuella perioden kommer kyrkans agerande också att tas upp i kapitel 7 som berör utbildning och fostran.
I följande avsnitt ges en kort sammanfattning av det sannings- och försoningsarbete som Svenska kyrkan och minoriteten inlett (Kyrkans ansvar uppmärksammas). Därefter följer en diskussion kring utgångspunkter och utmaningar för uppdraget samt vilka frågor som kan ställas när det gäller bedömningar av Svenska kyrkans ansvar i dag (Gränsen för ansvarsutkrävande). Detta avsnitt bygger på de reflektioner Daniel Lindmark, professor i kyrkohistoria vid Umeå universitet och Olle Sundström, lektor i religionshistoria och teologi vid samma universitet, gör i sitt bidrag till vitboken Svenska kyrkan
och samerna.1 I artikeln nämner författarna några olika utmaningar
som följer med uppdraget att granska Svenska kyrkans agerande i ett
1 Lindmark och Sundström 2016, Vem bär ansvar för kyrkans agerande mot samerna i historien?
Några avslutande reflektioner, s. 1121–1135.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
457
historiskt perspektiv. Eftersom dessa utmaningar är lika aktuella för den här kommissionens uppdrag, redogörs de för i denna del. Avsnittet avslutas med en sammanfattning.
9.1.1 Kyrkans ansvar uppmärksammas
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaisets kartläggning är inte den första som genomförs om Svenska kyrkans ansvar för historiska övergrepp mot minoriteter. Ett försoningsarbete har pågått mellan Svenska kyrkan och urfolket samerna sedan 1990-talet. Svenska kyrkan har vid två tillfällen – 2021 och 2022 – bett det samiska folket om ursäkt för historiska övergrepp och kränkningar. Tillsammans med den ursäkt som formulerades 2022 presenterade ärkebiskop Antje Jackelén åtta åtaganden som bl.a. handlar om att stärka de samiska språken i kyrkans verksamhet och att synliggöra samisk andlighet, teologi och kyrklig tradition i Svenska kyrkan.2
Kyrkans försoningsarbete i förhållande till tornedalingar, kväner och lantalaiset är ännu inte lika etablerat. Under 2009 publicerades ett antal krönikor i Haparandabladet skrivna av författaren Bengt Pohjanen. I krönikorna tar han upp olika aspekter av försvenskningen i minoritetsområdet och problematiserar kyrkans roll. I en av texterna kräver Pohjanen upprättelse samt föreslår att det tillsätts en sanningskommission.3 Samma år initierade Pohjanen ett offentligt samtal med dåvarande biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, om kyrkans ansvar för den assimileringspolitik som förts mot minoriteten historiskt. Diskussionen resulterade bl.a. i satsningar på bruket av meänkieli i gudstjänstsammanhang. Även ett flerårigt projekt att översätta bibeln till meänkieli inleddes. I diskussionen framfördes också behovet av att kyrkan skulle göra upp med sitt förflutna och ta ansvar för sitt agerande, samt att kunskapen om minoritetens historiska erfarenheter måste höjas genom samtal inom minoriteten och i kyrkan. Som en följd av detta gavs boken Ette tohtia olla itte – en samtalsbok
om språk, tro och identitet i Tornedalen4 ut 2018. Syftet med boken
2 Svenska kyrkan 2022, Åtta åtaganden kopplade till ursäkten till det samiska folket. Svenska kyrkans åtaganden kopplade till ursäkten till det samiska folket – Svenska kyrkan. 3 Pohjanen 2009, Arbetsstugorna kommer till Meänmaa, krönika i Haparandabladet 2009-04-03. 4 Boken är skriven av Stefan Aro, präst i Svenska kyrkan, och som även var sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
458
var att främja samtal om assimilerings- och försvenskningspolitiken och minoritetens historiska erfarenheter och upplevelser av den.
Svenska kyrkan var också delaktig i arbetet med förstudien Då
var jag som en fånge – statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen, som föregick tillsättandet av san-
nings- och försoningskommissionen.
9.1.2 Gränsen för ansvarsutkrävande
Inom ramarna för det vitboksarbete som Svenska kyrkan bedrivit tillsammans med samerna publicerades 2016 en forskningsantologi med akademiska texter i syfte att ge en bred och allsidig belysning av relationen mellan Svenska kyrkan och samerna.
Några frågor som ställs i den avslutande texten av Lindmark och Sundström är: Hur ska kyrkans agerande skiljas från statens och hur ska man se på enskilda personers agerande i förhållande till kyrkan som organisation? Dessa frågor är i högsta grad aktuella också vid en granskning av Svenska kyrkans agerande gentemot tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Eftersom kyrkan hade ett stort ansvar för utbildningsväsendet under den aktuella perioden, hänger frågan om skiljelinjen mellan kyrka och stat också samman med skolans institutioner och dess utveckling.
Att särskilja kyrkans roll från statens – den nationella nivån
En fråga som kan vara viktig att ställa när Svenska kyrkans ansvar för försvensknings- och assimileringspolitik undersöks är alltså i vilken mån kyrkan agerat självständigt i förhållande till staten. Var går gränsen mellan kyrkans och statens ansvar i det enskilda fallet?
Fram till 1866 var riksdagen indelad i de fyra stånden (präster, adel, borgare och bönder). Riksdagsbeslut togs av samtliga fyra stånd med kungen som formell beslutsfattare. I enskilda beslut kan det därför vara vanskligt att urskilja vad som var kyrkans beslut. Man skulle dock, som Lindmark och Sundström argumenterar för, kunna se det som att prästeståndet var den organisationsform som fanns till hands för kyrkans beslutande makt vid den tiden, och att det därför är rim-
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
459
ligt att betrakta sådana beslut som kyrkliga, även om det i många fall inte går att isolera kyrkans agerande från de övriga ståndens.5
Under början av 1900-talet kom kyrkans roll allt närmare statens. Sedan 1863 är kyrkomötet Svenska kyrkans högsta beslutande organ som beslutar om frågor på central nivå. Kyrkomötet samlades till en början bara vart femte år och behandlade mycket övergripande frågor.6Fram till det att Svenska kyrkan fick en etablerad nationell organisation med gemensamt kansli under andra hälften av 1900-talet var det framför allt på stiftsnivå som beslut kring församlingarnas verksamhet togs, och det är därför de som är mest intressanta att se närmare på. Kapitlet kommer längre fram att ge exempel på hur tätt sammankopplad kyrkan var med statsmakten i sin roll som statskyrka, och hur allomfattande dess auktoritet blev i sin assimileringspolitik mot minoriteten.
Kyrkans företrädare hade uppgifter som innebar myndighetsutövning. Kyrkans ämbetsinnehavare hade alltså statliga tjänsteuppdrag som skolinspektörer och ledamöter i olika nämnder och styrelser som rörde skolan. En del hade parallella uppdrag och därför möjlighet att agera utifrån dubbla roller. Ett sådant exempel är Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift, som kunde blockera införandet av finska språket i skolan både i sin ledande roll i domkapitlet och som ledamot i riksdagen.
När kyrkans företrädare agerade via sina formella uppdrag inom t.ex. domkapitlet, i arbetsstugornas styrelser eller i kyrkoråden var de alltså företrädare för kyrkan men de var också myndighetspersoner och därmed en del av staten.
Stiftet som representant för kyrkan – den regionala nivån
Under den aktuella perioden under 1800- och 1900-talen låg stiften organisatoriskt under domkapitlet som leddes av biskopen. Biskopen hade ansvar för stiftets församlingar och dess verksamhet. Beslut som fattades av stiftet meddelades församlingarna via cirkulärskrivelser.
Fram till mitten av 1800-talet utmärkte sig de enskilda stiften inte så mycket i policyfrågor gentemot minoriteter, men därefter tillsattes biskopar som i högre grad satte sin egen prägel på hur stiftet skulle agera. Senare i kapitlet kommer det att ges exempel på hur enskilda biskopar i Härnösands och Luleå stift haft olika inställning till
5 Lindmark och Sundström, s. 1123. 6 Nationalencyklopedin, under ”kyrkomötet”.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
460
frågor som rör minoriteten, t.ex. krav på svenska som undervisningsspråk i skolan. Liksom de svårigheter om gränsdragningar som kan uppstå när en och samma person innehar både statliga och kyrkliga uppdrag, kan man också fråga sig i vilken mån stiftets ställningstaganden var sanktionerade av kyrkan centralt. Hur självständiga stiftens och dess biskopars initiativ, ställningstaganden och ageranden var i förhållande till kyrkan som helhet är inte alltid enkelt att utläsa i efterhand. Som nämnts ovan genomfördes den assimileringspolitik som fördes gentemot minoriteten dock framför allt på stiftsnivå genom biskopen och domkapitlet i Härnösands, och senare Luleå, stift.7
Präster, biskopar och religiösa företrädare – den lokala nivån
På den lokala nivån, i de enskilda församlingarna, leddes verksamheten av prästerna via kyrkorådet, som är församlingens styrande organ. Liksom biskoparna har enskilda präster i församlingarna genom historien haft olika inställningar och agerat som opinionsbildare, initiativtagare eller representanter i olika granskande och beslutande organ. Samma fråga infinner sig dock i fråga om församlingsprästerna. I vilken mån ska dessa prästers agerande antas ha varit sanktionerade av stiftet eller domkapitlet, och i vilken utsträckning ska kyrkan anses ansvarig för enskilda prästers agerande?
Ett sätt att se på representation och ansvar är att vända på perspektivet och i stället utgå från hur minoriteten tolkat prästernas agerande. Det kan konstateras att kyrkans företrädare haft en maktposition med möjlighet att agera med stor auktoritet. Detta gäller oavsett om enskilda prästers agerande varit direkt sanktionerat av kyrkan som institution eller om de agerat på eget initiativ. I allmänhetens ögon uppfattades prästerna som representanter för kyrkan och som auktoriteter. Inrättandet av Statens institut för rasbiologi, hädanefter rasbiologiska institutet, är ett sådant exempel. En del präster verkar ha agerat utifrån privata drivkrafter och använde sin ställning i bygden i sådana syften. Samtidigt agerade de inom ramen för rasbiologiska institutet som utgjorde en statlig myndighet. Oavsett de exakta gränserna för olika aktörers ansvar går, blev resultatet att minoritetens människovärde inte respekterades.
7 Elenius 2016, Stiftsledningen och minoritetspolitiken, s. 470.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
461
9.1.3 Sammanfattning
En beskrivning av kyrkans historiska handlingar i form av beslut, yttranden, ställningstagande och formella representation, och ibland även underlåtenhet att handla, involverar med nödvändighet en rad aktörer på olika nivåer. Kyrkan har handlat på nationell nivå som statskyrka, men också genom domkapitlet, stiftet och genom enskilda biskopar, kyrkoherdar och präster. Var ansvarsfrågan bör ligga kan vara svårt att avgöra i det enskilda fallet.
I den mån man betraktar kyrkan som en sammanhållen enhet med en obruten länk till historien, vilket är en rimlig utgångspunkt, bör Svenska kyrkan dock vara beredd att ta ansvar både för historiska skeenden, för nuet, men också för framtiden. Inom ramen för detta ligger också ansvaret för ett försoningsarbete.
9.2 Kyrkan och laestadianismen
Följande avsnitt innehåller en redogörelse för laestadianismens betydelse för minoriteten utifrån flera olika aspekter, dels utifrån religiös, kulturell och etnisk samhörighet, dels utifrån språkbevarande aspekter och som motvikt till assimilering och försvenskning. Avsnittet redogör vidare för Svenska kyrkans syn och relation till den laestadianska väckelserörelsen.
Avsnittet redogör också för intervjupersoners upplevelser av väckelserörelsen och det laestadianska arvet.
9.2.1 Den laestadianska väckelserörelsens uppkomst
Lars Levi Laestadius, som var kyrkoherde i Karesuando och senare även i Pajala, grundade den laestadianska väckelserörelsen i mitten av 1840-talet. Laestadianismen kom att bli en sammanhållande länk mellan Sverige, Norge och Finland, trots gränsdragningen 1809 och de nationalistiska strömningarna som låg i tiden.
Det fanns sedan 1700-talet en väckelsetradition i Norrland som laestadianismen kunde bygga vidare på. Ännu längre tillbaka, under 1600-talet, hölls byamöten i övre Norrland som ett sätt för kyrkan
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
462
att kunna hålla gudstjänst även i de delar av landet som hade dåliga kommunikationer.8
Laestadius byggde alltså vidare på en religiös tradition som redan fanns i minoritetsområdet, men fyllde på den med sin egen vision. Han var själv uppväxt under fattiga förhållanden, vilket präglade hans vision om samhället och det kristna livet. Laestadius lyfte fram det enkla livet och förespråkade ett anti-materialistiskt ideal. Han förespråkade nykterhet och fromhet, och kritiserade vid flera tillfällen kyrkans företrädare för att inte leva som sanna kristna.
Figur 9.1 Den laestadianska väckelsens spridning i Sverige och Finland
Källa: Samuel Svärd.
8 Elenius 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Torne-
dalen 1850–1939, s. 82–83.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
463
9.2.2 Väckelsen som hot mot kyrkan
Det fanns egentligen ingenting i den laestadianska läran som förespråkade opposition mot överheten eller mot rådande samhällshierarkier. I stället låg kraften i den laestadianska väckelsen i att den kunde skapa en etnisk samhörighet bland finsk-, meänkieli- och samisktalande. Samhörigheten stärktes av de drag som väckelsen hade som norm, nämligen en konservativ, antimodern hållning där man såg sig själva som de sanna kristna.
Den laestadianska väckelsen var en pietistisk rörelse9. Laestadianernas levnadssätt präglades av väckelsefromhet, vilket innebar att det personliga religiösa uppvaknandet betonades liksom ett liv i ödmjukhet och stillhet, men också att man höll sig ifrån en världstillvänd livsstil och frestelser i form av t.ex. alkohol.10 Väckelserörelsens utbredning fick av det skälet också en konkret, positiv effekt på nykterheten i minoritetsområdet. Inom väckelsen såg man sig som utvalda av Gud, vilket skapade både ett sammanhållande kitt i församlingen och självförtroende gentemot det omgivande samhället. Hållningen uppfattades av kyrkan som separatistisk, och man fruktade att väckelserörelsen skulle skapa splittring inom kyrkan.
Laestadianerna utmärkte sig också på det sätt de praktiserade sin tro. Man använde sig av kollektiv bikt och höll gudstjänster, även i hemmen – s.k. byamöten, där finska språket var centralt. Predikningarna inbjöd till känslor och mötet präglades av stark psalmsång och inlevelsefull bön. Inte sällan öppnade det upp för starka känslouttryck och andliga ”fröjderörelser” (meänkieli: liikutuksia).
De kollektiva elementen förstärkte känslan av tillhörighet med församlingen.11 Laestadianismen hade drag av en gräsrotsrörelse där avståndet mellan förkunnare och församling inte var lika stort som i övriga kyrkan, vilket skapade en särskild samhörighet och intimitet inom rörelsen. Det faktum att det inom laestadianismen var vanligt med lekmän som predikanter innebar samtidigt att kyrkan hade svårare att kontrollera församlingarna.
Laestadius motsatte sig inte kyrkans formella roll som statskyrka. Snarare var det kyrkans moraliska trovärdighet och roll som religiös
9 Pietism kallas den väckelse- och förnyelserörelse som uppstod inom den tyska lutherdomen. Purismen var dess motsvarighet i den engelskspråkiga världen (källa: Nationalencyklopedin). 10 Hur man såg på moderna företeelser och livsregler skiljde sig åt mellan olika grupperingar inom den laestadianska väckelserörelsen. En del hade striktare regler än andra, och dessa ändrade sig också över tid. Flera intervjupersoner vittnar om detta, se avsnitt 9.2.5. 11 Elenius 2001, s. 92.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
464
förebild han kritiserade. Laestadius var kritisk mot det han uppfattade som ett alltför ytligt och slappt utövande av religion, och han kritiserade kyrkan för att förmedla en rationell och ljum tro. Under sina första år som präst skrev Laestadius ner sina predikningar och lät lekmän läsa upp dem. Han kringgick därmed det förbud som instiftats under 1840- och 1850-talen mot att hålla gudstjänst och bönemöten på andra platser än i kyrkan (konventikelplakatet), utan att för den skull bryta mot lagen.
Utifrån sin kritiska position uppfattades Laestadius som ett hot mot kyrkans ställning och inflytande.12 Särskilt allvarlig var kritiken utifrån det faktum att Laestadius själv var präst i kyrkan och att kritiken därför kunde sägas vara intern.13 Med tanke på att Laestadius hade så stort förtroende och stark ställning i de finsk- och samisktalande församlingarna var det svårt för kyrkan att gå till motangrepp.
Vid flera tillfällen förekom dock uttalade konflikter mellan Laestadius och företrädare för domkapitlet. I satirskrifter anklagade Laestadius kyrkans företrädare, men också borgare och köpmän, för att tjäna pengar på att sälja brännvin till lokalbefolkningen. På det viset skaffade sig Laestadius många meningsmotståndare. Upprepade gånger kritiserades han för att använda ett opassande språk i sina finskspråkiga predikningar och texter och fick bl.a. en varning av domkapitlet för skrifterna.14
9.2.3 Laestadianismen som etnisk identitet och motvikt till assimileringen
Att den laestadianska väckelsen fick så stort inflytande bland befolkningen i minoritetsområdet upplevdes alltså som ett hot mot kyrkans ställning, särskilt under Lars Landgrens och Olof Bergqvists tid som biskopar i Luleå stift. Det var också under den perioden, mellan 1870 och 1930, som kyrkans nationalistiska ideologi, präglad av värdekonservatism och rasbiologiskt inflytande, var som starkast.
Under perioden 1840–1870, drev laestadianerna egna missionsskolor som en period kom att konkurrera med de statligt styrda folkskolorna i minoritetsområdet. Genom missionsskolorna kunde de laestadianska lärorna få ännu starkare fotfäste.
12 Elenius 2001, s. 86. 13 Elenius 2001, s. 92. 14 Elenius 2001, s. 87–88.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
465
Laestadianismen upplevdes, i alla fall under de första decennierna av 1900-talet, som ett hot mot kyrkans hegemoni även på andra plan. Upplevelsen av hot bestod dels i att laestadianismen var organiserad över nationsgränserna, dels av den starka koppling mellan religiös tillhörighet och etnicitet som rörelsen skapade.
Inom laestadianismen värdesatte man den lokala finska kulturen, språket och traditionen. Att vara sann kristen innebar att leva enkelt och fattigt, och att fokusera på den lokala samvaron. Den finska kulturen och det finska språket kopplades därmed ihop med den kristna identiteten, medan relationen till den svenska staten mer handlade om en distanserad, nödvändig formalitet.15 Med tiden utvecklade man en pragmatisk hållning i språkfrågan. Bruket av minoritetens eget språk var centralt i det religiösa livet, samtidigt som man inte opponerade sig mot användningen av svenska inom utbildningsväsendet.
Laestadianernas inställning till staten betraktades inte bara som ett hot mot kyrkans ställning utan man fruktade att laestadianerna skulle knyta nära kontakter med fennomanerna och känna starkare lojalitet med Finland än med den svenska nationen.16
De värderingar som lyftes fram inom laestadianismen i form av den lokala förankringen, det enkla levnadssättet och värdesättandet av det finska språket och kulturen, blev för många en integrerad och positiv del av minoritetens identitet. Samma särdrag som kyrkan lyft fram som vilt, ociviliserat och lägre stående framhölls bland laestadianerna som ett kristet ideal.17 Laestadianismen kom därför att utgöra en kulturell motkraft mot den tes staten och kyrkan försökte driva gentemot minoriteten i vilken den svenska kulturen sågs som överlägsen och en del av moderniteten och framtiden.18
Den starka samhörigheten gjorde samtidigt församlingsmedlemmarna oåtkomliga för den stigmatisering av minoritetens språk och kultur som försvenskningen annars innebar. Det religiösa idealet kopplades därmed ihop med en minoritetsidentitet, eftersom tornedalingar, kväner och lantalaiset, liksom samer, betraktade laestadianismen som sin gemensamma fromhetstradition. Att leva ett gott kristet liv gick hand i hand med att tala sitt språk och att utöva sin kultur. I detta fanns en stark, enande kraft. Det var därför inte underligt att den
15 Elenius 2001, s. 400–401. 16 Elenius 2022, s. 3. 17 Elenius 2016, s. 481. 18 Elenius 2001, s. 401.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
466
laestadianska väckelserörelsen fick så starkt fäste bland minoriteten och följaktligen ansågs utgöra ett stort hot mot kyrkans inflytande.19
Den finländska sociologen Kirsti Suolinna, som genomförde en studie om laestadianismen i minoritetsområdet i slutet av 1960-talet, pekade på väckelserörelsens särskilda betydelse i minoritetsområdet. Hon menade att många utövade laestadianismen utan att ha ett uttalat religiöst intresse, t.ex. genom att delta i stormöten. För en del handlade det snarare om att måna om traditioner.20 Den laestadianska traditionen och livsinriktningen blev en integrerad del av den sociala gemenskapen i byarna. På så sätt fick laestadianismen en betydelse som gick utanför det religiösa, som stärkte minoritetens identitet och fungerade som etnisk markör. Väckelserörelsens sätt att betrakta världen genomsyrade under lång tid kulturen och vardagslivet i minoritetsområdet och gör det på olika sätt än i dag, vilket flera intervjupersoner berättar om.
Mot slutet av 1960-talet var laestadianismens ställning dock försvagad i minoritetsområdet.21 Ett problem med den laestadianska antimoderna hållningen var att den så småningom fick svårare att attrahera den yngre generationen.
9.2.4 Laestadianismens betydelse för språkbevarandet
Laestadianismen fick starkare fäste i minoritetsområdet än i övriga Norrbotten. Väckelserörelsen kom att få stor betydelse, både som språkbevarande kraft och som kulturell motkraft i förhållande till den nationalistiska ideologin. Genom att användningen av modersmålet var viktigt inom laestadianismen, kunde rörelsen fungera som ett språkbevarande kitt för meänkielitalande i minoritetsområdet.
Som präst använde Laestadius svenska, finska och samiska. Han var skolvisitator, vilket innebar att han var ansvarig för skolfrågor i sitt stift. Laestadius var dock kritisk till folkskolan, eftersom han inte ansåg att man lärde ut kristendomen på rätt sätt. I stället etablerade han de laestadianska missionsskolorna, där undervisningsspråket var finska.
Från början anpassade kyrkan sin verksamhet efter de språkliga förhållandena i minoritetsområdet utifrån tanken om att åhörarna
19 Elenius 2001, s. 134. 20 Suolinna 1971, Den laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen, s. 107–108. 21 Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970, s. 22 i
Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
467
skulle kunna höra förkunnelsen på sitt eget språk, och i de fall då det inte gick använde man tolk. Laestadianerna motsatte sig dock inte att svenska användes i skolundervisningen, eftersom man såg det religiösa livet och samhällslivet som två skilda sfärer där olika regler kunde gälla, enligt den s.k. lutherska tvåregementsläran.
Laestadius kritik var dessutom först och främst inriktad på teologiska spörsmål, och det var sådan kritik som stod i fokus för de meningsutbyten som skedde mellan väckelserörelsen och kyrkan.
Det verkade inte heller finnas något medvetet motstånd mot assimileringspolitiken hos laestadianerna. Däremot var finska det religiösa språket, vilket bidrog till att förstärka finskans status, och väckelserörelsen fungerade därför som en språkbevarande kraft.22
Hjärtats språk
Finska och meänkieli har alltså varit, och är i stor utsträckning fortfarande, den laestadianska väckelserörelsens religiösa språk.
Bland religionsforskare finns olika beskrivningar av språkets betydelse inom den laestadianska väckelsen. Kyrkohistorikern Gerd Snellman beskriver i sin rapport Laestadianerna, språket och överheten
i svenska Tornedalen fram till 1970 att man inom den laestadianska
väckelserörelsen först och främst hade en pragmatisk och funktionell syn på språket.23 Det viktigaste var att den religiösa förkunnelsen nådde församlingsmedlemmarna på deras eget språk – i minoritetsområdet var det finska, meänkieli eller samiska. I den svenskspråkiga delen av Finland var svenska det religiösa språket för laestadianerna.
Andra forskare som intresserat sig för språkets roll inom laestadianismen har pekat på att språkvalet haft en djupare innebörd inom väckelsen, och att finska betraktades som hjärtats språk – lingua cordis.24 Den norske religionsforskaren Rolf Inge Larsen påpekar att hjärtat hade en central betydelse för Laestadius, som i skrifter hänvisat till att en god kristen inte bara ska ha en vilja att göra gott utan också ha ett rent hjärta.25
22 Snellman, s. 17 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 23 Snellman, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 24 Elenius 2001, s. 85. 25 Larsen 2016, ”Presten har det i bokhylla, mens vi har det i hjertet” – Hjertespråket – om mino-
ritetsspråkenes posisjon i laestadianismen, et norskt perspektiv, s. 78.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
468
Det finns en tradition inom den laestadianska väckelsen att skilja mellan det talade och det skrivna ordet. Det talade ordet som används i predikningar har betraktats som Guds ord som bör tas emot med hjärtat. Det språk som predikan hålls på utgör också det direkta band som upprättas mellan Gud och individen, enligt den laestadianska tron.26 Inom minoritetsområdet utgjorde det finska språket således inte bara väckelserörelsens autentiska språk utan var i någon mening också ett upphöjt språk och en religiös identitetsmarkör. Ett exempel på detta synsätt är att äldre finska bibelöversättningar emellanåt getts större tyngd vid bibeltolkningar än motsvarande svenska eller norska sådana i laestadianska sammanhang.27
Finska och meänkieli används fortfarande på många bönemöten i minoritetsområdet. Språkets betydelse och centrala plats inom det religiösa livet betonas av flera intervjupersoner.
9.2.5 Den laestadianska identiteten och traditionerna – intervjupersonernas berättelser
Följande avsnitt återger intervjupersoners berättelser om den laestadianska väckelserörelsen, erfarenheten att växa upp i ett laestadianskt hem, att uppleva väckelsen genom föräldrar, mor- och farföräldrar eller genom att vara en del av minoritetsområdet där väckelserörelsen på olika sätt format samhället.
Det laestadianska hemmet och traditionerna
Flera av intervjupersonerna berättar att de kommer från laestadianska hem eller att de har eller hade mor- och farföräldrar som var laestadianer. En del intervjupersoner berättar att det fanns många regler att förhålla sig till i det laestadianska hemmet, medan andra hade föräldrar med mer tillåtande inställning.28
En kvinna född på 1940-talet framhåller de goda sidorna av den laestadianska uppfostran med aftonbön och goda värderingar men också att hon upplevde det som att ”allt roligt var förbjudet”.29
26 Larsen 2016, s. 79–80. 27 E-post 2023-06-14 från Roald E Kristiansen samt e-post 2023-06-14 från Rolf Inge Larsen. Diarienummer Komm2023/00072/Ku2020:01-86. 28 Intervju 7, 11, 27, 30, 35, 81, 98, 99, 107, 108, 118, 138, 140, 143, 148, 156. 29 Intervju 146.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
469
En annan kvinna född på 1980-talet som själv inte växt upp i ett laestadianskt hem men som hade skolkamrater som gjort det, upplevde de laestadianska idealen som stränga och ibland exkluderande.
Många laestadianer blev ganska strängt uppfostrade av sina föräldrar och att det i sin tur speglade av sig på barnen genom att det inte fanns mycket acceptans om man inte var laestadian bland barnen. Hon upplevde att det var väldigt mycket krav på flickor att de skulle ha långt rakt hår och inga smycken bland annat.
30
En man född på 1950-talet berättar att man inte fick säga vad som helst hemma hos hans mormor och morfar:
Det var förbjudet att vissla. Han minns att hans yngsta morbror hade sitt rum på övervåningen i mormors hus och att morbrodern ville lära honom vissla där på rummet. Mormor kom på dem när hans morbror försökte lära honom att vissla och han kommer ihåg än i dag hur arg hon blev.
31
En del intervjupersoner vittnar om en mer pragmatisk och inte så strikt syn på levnadsreglerna. En kvinna född på 1980-talet berättar att hennes morföräldrar inte var stränga i sin laestadianism när det gällde barnen och att de låtit dem göra sina egna val. Hennes mamma fick t.ex. gå på dans om hon ville det.32 En annan kvinna, född på 1930-talet, berättar också om en pragmatisk hållning i sitt föräldrahem, både till den personliga tron och till förbuden:
Tron var inget tvång och det var inte så att allt var synd. När pojkarna blev äldre började de fara ut. Nog kunde det finnas någon kortlek och pojkarna gömde spritflaskor. Pappa visste nog om flaskan men det var aldrig något bråk.
33
En man född på 1930-talet berättar att reglerna hemma blev mindre strikta med tiden, och i takt med samhällets förändringar.
Tidigare lyssnade man inte så mycket på radion hos hans föräldrar, eftersom det betraktades som synd, men lite i sänder började man lyssna på radio. Det var finländska sändningar man lyssnade på. Senare kom också TV:n, även om ”det var lite dåligt” i början. De var troende laestadianer och man höll ”rukkuuksia” [sv: bönemöte] varje söndag.
34
30 Intervju 91. 31 Intervju 126. 32 Intervju 98. 33 Intervju 42. 34 Intervju 73.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
470
Några intervjupersoner berättar om särskilda traditioner och ritualer kring begravningar i minoritetsområdet. Bl.a. var det vanligt att man sjöng medan den döde bars ut från hemmet och innan man tog farväl, s.k. utsjungning.
En kvinna född på 1980-talet minns begravningar hon besökt som samlat över hundra personer, och där gråterskor35 anlitats från byarna. Om sin mormors begravning berättar hon:
Allt det här med ”ulosveisut” [sv. utfärdsbön]. Man hade mormor hemma i tre veckor i ”aittan” [sv. härbre, en slags bod] och man tog avsked från henne under en tid.
36
En kvinna född i början av 1950-talet beskriver hur traditionen ser ut i minoritetsområdet när någon dör. Hon har reagerat på att det ”här nere” [i andra delar av Sverige] är så snabbt överstökat:
Begravningar i Tornedalen är inte en grej som ”bara går sådär” utan det är en heldag. Man bär in kistan och man bär ut kistan och man tar kistan till gården och så får alla komma. När min pappa dog då var det kistöppning på gården. Vet du varför man gjorde så? Jag tror det var gamla traditioner som fanns. Det här med döden det var naturligt. Antagligen är det så att människor måste … man uppfinner seder för att man ska hantera det.
När hon var liten hade de ”ulossaatto” (sv. utbärning) kvällen innan någon skulle begravas:
Då samlas alla i huset, det pratas och diskuteras: ”Kommer ni ihåg när han gjorde det?” och ”när dom …” sådär, det finns alltså berättelser … medan den döde ligger ute på gården. Det är ganska fint tycker jag, en fin sed att det här ulossaatto gjordes, att man följer den döde ut från sitt hem.
37
Intervjupersonerna berättar alltså om olika slags upplevelser av att växa upp i ett laestadianskt hem. Vissa hem präglades av strikta regler medan andra hade en mer tillåtande hållning. Intervjupersonerna ger också olika bilder av de särskilda kyrkliga traditioner som utövades inom rörelsen.
35 En gråterska är en kvinna som engageras vid dödsfall för att i form av gråt eller på liknande sätt utföra dödsklagan å de efterlevandes vägnar (källa: Nationalencyklopedin). 36 Intervju 92, se även intervju 26, 41. 37 Intervju 153.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
471
Bönemöten
Flera intervjuer innehåller minnen av att ha deltagit i byamöten, oavsett om ens egen familj var engagerad i väckelserörelsen eller inte. En del beskriver söndagsbönen, att man alternerade mellan gårdarna och turades om att hålla i bönemötet. Söndagsbönen beskrivs av intervjupersonerna som högtidlig men också arbetskrävande, eftersom det ibland var många besökare som skulle tas om hand av den gård som var värd för mötet.38
En kvinna född på 1940-talet, minns förberedelserna inför bönen när hon var barn. Det var en högtidlig stämning inför mötena:
Man steg upp tidigt för att hinna göra undan ladugårdssysslorna före bönen och hämta bänkar. Man lånade också en stor kaffepanna. Männen och kvinnorna satt på var sin sida under bönen. Efteråt satt man och samtalade om allt möjligt. 39
En man född på 1940-talet har goda minnen av de ambulerande bönemötena, och minns ett möte med tjugofyra personer. I slutet var det bara 6–8 personer, men mötena hölls även då på meänkieli.
Pappan var också så kallad ”rukkousten pitäjä” [sv. byabönhållare], vilket innebar att han brukade läsa vid söndagsbönen i byn. Man höll söndagsbönen turvis i olika gårdar. Traditionen upprätthölls tills närmare år 1990. … Man höll bön i de flesta gårdar i byn, också sådana som inte var troende höll bön hemma … Hans moster hade en stor 10-liters kaffekanna [meänkieli: rukkouspannu], som man brukade låna till bönemötena. ”Det var roligt, man träffade ju alla äldre personer”.
40
En del väckelsepräster gick också runt och predikade i gårdarna. En man född på 1940-talet minns hur han brukade följa med sin farfar, som kallades för ”byapastorn” och var en djupt troende laestadian, runt i gårdarna.
Han brukade följa med sin farfar när han vandrade runt till de olika husen för att man oftast blev bjuden på bulle av husfolken. Han lärde sig många predikningar som hans farfar höll genom att vara med på de där bönemötena.
41
38 Intervju 19, 11, 36, 37, 114, 115, 140, 149, 153. 39 Intervju 67. 40 Intervju 66. 41 Intervju 138.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
472
Flera av intervjupersonerna vittnar om hur man var redo att öppna sina hem för de predikanter som reste runt och besökte gårdarna. En kvinna född på 1930-talet berättar hur noga man var med att ta hand om predikanten, oavsett när han kom:
De kom. Och de frågade aldrig om det var en passande tid. När det blev ens tur så var det naturligt att man tog sig tiden. Samma var det i [by i Övertorneå kommun]. Hemma hos mig. Det var för mig högtidligt på något sätt när de kom för att hålla bönemöte. Du vet, det var tidig morgon och bara ett rum där alla sovit, det var många bäddar, som man skyndade sig att stöka undan.
42
En annan kvinna, också hon född på 1930-talet, vittnar om att bönemötena kunde fungera som en mötesplats som inte bara handlade om religion:
Särskilt sommartid kunde det vara bönemöten hemma hos henne. Det kom bussar med ungdomar uppifrån Överkalix. Det var riktig marknad. Dit kom predikanter och även hennes pappa läste ibland texter.
43
En man född på 1930-talet minns att bönemötena ibland kunde samla många människor.
I början bjöd man på mat i samband med söndagsbönen, eftersom man kom med häst eller till fots och ansågs behöva få någonting att äta. Senare övergick man till att bjuda på kaffe i stället … Barnen var med och skulle sitta snällt. Bönen hölls helt på finska. Hans far kunde också tolka mellan svenska och finska vid bönemöten och begravningar, eftersom han kunde Bibeln så bra.
44
En annan man född på 1940-talet, som växt upp i ett laestadianskt hem, berättar om det starka intryck som bönemötena med dess känsloutlevelser gjorde på honom som barn.
Han minns att de var på skolan i byn på större laestadianska samlingar. Det förvånade honom när de ”barska gubbarna” tog varandra om halsen, grät och bad om förlåtelse. Som pojke minns han att det var en euforisk stämning med höga röster och mycket känslor som inte var så vanligt i vardagen.
45
42 Intervju 157, se även intervju 153. 43 Intervju 42. 44 Intervju 73. 45 Intervju 30.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
473
Om betydelsen av språket för det religiösa utövandet berättar en man född på 1950-talet som menar att språket i sig bär på andliga dimensioner:
Man går miste om religionen när man lär sig svenska. Meänkieli är något som uppfattas med öronen. Det är ett mer ”andligt” språk, då den kommer till människan genom öronen. … För tornedalingar är svenska det analytiska språket medan meänkieli är känslans och den andliga upplevelsens språk. … Pajalaborna förstår meänkieli med öronen och svenska med ögonen. Som du förstår språket, så förstår du världen.
46
Många intervjuer innehåller berättelser om bönemöten. De flesta har en upplevelse av dem som något som ingick i den sociala samvaron i byn. Många beskriver dem som högtidliga, viktiga och betydelsefulla, och som någonting som skilde sig mycket från det vardagliga livet.
Det laestadianska arvet
En del intervjupersoner vittnar om att den laestadianska väckelserörelsen haft betydelse för dem, oavsett om de själva vuxit upp i en laestadiansk familj eller inte. Laestadianska värderingar och levnadssätt är ändå något man förhåller sig till, eftersom rörelsen satt så stor prägel på samhället.
En kvinna född på 1940-talet berättar att hennes farfar var laestadiansk predikant. Han var väl ansedd i bygden, satt i kommunfullmäktige och hade förtroendeuppdrag i kyrkan. Ibland höll han bönemöten hemma i köket. Hon minns sin farfar som en snäll och klok person men berättar att hon själv känner sig främmande för den laestadianska miljön. Ändå är hon präglad av den.
Hon kan se plus och minus och att man också måste se det goda som man fått via väckelsen, även om hon aldrig varit laestadian och aldrig kommer att bli det. Hon säger att man har det i sig, laestadianismen, både det religiösa och det kulturella. Hon ger som exempel om det här att man inte ska skryta om sig själv.
47
46 Intervju 143. 47 Intervju 140.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
474
En annan kvinna född på 1950-talet beskriver de värderingar hon fått med sig från sitt laestadianska hem:
Man har väldigt mycket med rätt och fel inbyggt … och sedan det här att man ska aldrig, aldrig sträva efter att bli rik. Snacka om uppfostran där, så djupt in i märgen, att man inte lever för pengar. Pengar är ingenting, det är bara ett medel för att överleva. Vi är så, alla vi syskon, ingen bryr sig om det där att man ska hålla på och knega ihop en massa rikedom. Det tycker jag är det bästa med den uppfostran som vi har fått.
48
Att det ibland kunde finnas en tydlig uppdelning i minoritetsområdet mellan de som bekände sig till laestadianismen och de som inte gjorde det, berättar en man född på 1940-talet om. Mannens familj tillhörde inte den laestadianska väckelsen, men menar att man i hans familj kunde umgås med alla:
Intervjuare: Fanns det motsättningar mellan laestadianer och andra i byn? Han säger att han aldrig hörde någon tala nedsättande om andra. Inte hemma i alla fall. De hade dessutom affär och posten i byn. … De umgicks med andra även om de inte delade allas åsikt.
49
En kvinna född på 1960-talet menar att laestadianska levnadsregler fortfarande präglar samhället i minoritetsområdet, och att det finns en tystnadskultur som riskerar att stanna upp utvecklingen i samhället bl.a. när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, men även i förhållande till HBTQ-frågor.50
Flera intervjupersoner nämner bönemötena som tillfällen där modersmålet användes. En man född på 1970-talet som tillhör en laestadiansk församling berättar att det var genom den laestadianska väckelserörelsen han utvecklades språkligt.
Han började först använda meänkielin aktivt när han var ungdom och fick en personlig tro och började delta i de laestadianska samlingarna och träffade många unga från Finland. Han säger att det var med dem som han började våga prata finska, för i deras ögon är han svensk och det var accepterat att han pratade knackig finska då han inte var finländare. Han säger att de var bara glada att han kunde prata någorlunda finska … Det var genom de laestadianska samlingarna som han vågade använda språket. 51
48 Intervju 153. 49 Intervju 141. 50 Intervju 74. 51 Intervju 27, se även intervju 11, 63, 73, 157.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
475
Intervjupersonernas berättelser om det arv laestadianismen lämnat handlar dels om ett arv som präglat, och fortfarande präglar, samhället i minoritetsområdet, dels det arv som rörelsen lämnat på det personliga planet. Berättelserna tar upp aspekter intervjupersonerna uppfattar som begränsande men också sådana som berikat deras liv på olika sätt.
Svenska kyrkan och väckelserörelsen i dag
Från intervjupersonernas berättelser framkommer att en del familjer inte såg något motsättning i att både tillhöra väckelserörelsen och att vara en del av Svenska kyrkan i övrigt. Några intervjupersoner vittnar om att deras laestadianska föräldrar eller far- och morföräldrar deltog i gudstjänsterna i kyrkan. En kvinna född på 1980-talet berättar att hennes laestadianska morföräldrar anordnade bönemöten hemma men också gick i kyrkan. De var dessutom med och byggde kyrkan i [by] på 1960 och 1970-talet.52
En man född på 1950-talet beskriver att det i hans ort finns en fungerande samverkan mellan kyrkan och väckelsen.
Han tycker att det har fungerat ganska bra i [byn], att väckelserörelserna har fått plats inom kyrkan. …. Kyrkan har ordnat barnverksamhet i [byn] och då betalat hyra för att vara i bönehuset, och anställt personer från byn för att leda verksamheten. 53
En man född på 1940-talet berättar däremot att hans pappa drog en tydlig skiljelinje mellan kyrkan och väckelsen, och att hans familj inte gick i kyrkan.
Hans far sade att det fanns ”kyrkokristna” [meänkieli: kirkkokristittyjä] men att de själva hade ”den levande kristendomen” [meänkieli: elävä kristilisyys] … Det var viktigt för hans pappa att barnen lärde sig alfabetet i skolan. Han lärde dem också att läsa på finska. Som han har förstått följde söndagsbönen Svenska kyrkans gudstjänstordning [meänkieli: kaava]. Hans far tyckte inte att gudstjänsterna på svenska tilltalade honom, utan det skulle vara ”Kanaans språk” [meänkieli: Kaanan kieltä] som berörde en i hjärtat. Svenskan förblev ett främmande språk.
54
52 Intervju 98. 53 Intervju 50. 54 Intervju 102.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
476
En annan man född på 1950-talet minns att det fanns konflikter mellan kyrkan och väckelserörelsen. Han skrattar när han minns ett speciellt talesätt som man använde inom väckelsen:
Prästen äger nyckeln till kyrkan men laestadianerna nyckeln till himlen. Det är ju en viss skillnad.
55
Bland intervjupersonerna finns några som uttrycker kritik mot Svenska kyrkan. En kvinna född på 1950-talet säger att hon noterat att Svenska kyrkan ”fram och tillbaka” de senaste åren bett samerna om ursäkt, och hon tror att kyrkan också kommer att be tornedalingarna om ursäkt. Hon har dock skrivit till biskopen och sagt att hon anser att Svenska kyrkan ”inte ska blanda sig i de här sakerna”:
Det tycker jag. Det är min personliga åsikt. De slänger ju ut en massa präster själva och hindrar dem från att bli prästvigda om de har en bibeltrogen uppfattning – så de borde nog börja titta på sig själva i stället.
56
En annan kvinna, född på 1960-talet, och anställd inom Svenska kyrkan sedan många år, berättar att hon inte riktigt känner sig hemma i laestadianismen, men inte heller i kyrkan. För henne som har en väckelsebakgrund kan Svenska kyrkan känns som en främmande miljö:
Intervjuare: Vad är det i kyrkan som skapar känslan av främlingskap? Det är att man liksom lämnat Bibeln, lämnat traditioner.
Hon säger att Svenska kyrkan är så rik på traditioner och att det finns ”så många skatter att ösa ur”. På frågan om vad hon tänker om relationen mellan kyrkan och väckelsen i dag säger hon:
Svenska kyrkan har haft svårt att suga upp väckelserörelserna. Hon berättar att laestadianismen i dag är mycket splittrad. Hon ser med stor sorg att väst-laestadianismen har egna nattvardssånger och dop. … När hon var liten gick väckelsens människor också på vanliga gudstjänster. Det gör de inte i samma utsträckning i dag, åtminstone inte väst-laestadianerna. De drar sig undan och ordnar eget i stället.
På frågan om detta också skulle kunna leda till att man har svårt att se det goda för att man inte är där [i kyrkan], svarar hon:
Ja. Väckelsen ser inte det goda i Svenska kyrkan och Svenska kyrkan ser inte det goda i väckelsen.
57
55 Intervju 143. 56 Intervju 134. 57 Intervju 140.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
477
Av de ganska få intervjupersoner som nämner relationen till Svenska kyrkan går det inte att få någon entydig bild av relationen mellan Svenska kyrkan och den laestadianska rörelsen. Några intervjupersoner tycker inte att det finns någon motsättning medan andra uttrycker att de tycker att det finns en större splittring i dag än det fanns förr.
9.2.6 Sammanfattning
Laestadianismen fick starkt fäste i minoritetsområdet från mitten av 1800-talet och hade stor spridning fram till och med de första decennierna av 1900-talet.
Väckelserörelsen erbjöd minoriteten en annan identitet än den som förmedlades från statskyrkans håll och som utgick från värderingar som innebar att man såg ner på minoritetens kulturella särdrag. Laestadianismen satte värde på aspekter som var utmärkande för livet i minoritetsområdet vid den tiden. Särskilt betydelsefullt blev väckelserörelsens syn på finska som det religiösa språket.
Intervjupersonernas berättelser vittnar samtidigt om att många laestadianer också hade en relation till kyrkan och att det inte var ovanligt att man besökte kyrkans gudstjänster. I de intervjuer där laestadianismen tas upp, uttrycker några intervjupersoner att de tycker att polariseringen mellan dem som tillhör väckelserörelsen och dem som inte gör det har ökat under senare tid, att det var mer sammanhållning inom minoriteten förr, oavsett religiös tillhörighet.
9.3 Kyrkan i nationalismens tjänst
Följande avsnitt tar upp de viktiga händelserna i samhället i samband med nationalismens framväxt i minoritetsområdet och kyrkans roll under perioden 1800 till mitten av 1900-talet.
Som nämnts tidigare har kyrkan historiskt haft ett stort ansvar för folkbildningen. Under lång tid var studiet av religiösa texter en så stor del av skolundervisningen att religions- och utbildningsväsende är svåra att hålla isär. En genomgång av kyrkans inställning och agerande i förhållande till minoriteten under 1800- och 1900-talen hänger därför tätt samman med utvecklingen av skolan och utbildningsväsendet.
Avsnittet beskriver kyrkans förändrade inställning till minoriteten – från reformationens tillåtande pluralistiska hållning till en nationa-
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
478
listisk, monolingvistisk ideologi som statskyrka. I den del som närmare beskriver kyrkans nationalistiska period (1870–1930) ägnas särskild plats åt tidskiften Det nya Sverige, som flera inflytelserika företrädare för kyrkan använde som kanal för sina idéer. Några statliga utredningar som fick betydelse för minoriteten och där kyrkan hade en aktiv roll, beskrivs också.
Avsnittet bygger i stora delar på den rapport som kyrkohistorikern Urban Claesson tog fram på uppdrag av kommissionen: Att
genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift.
9.3.1 Kyrkans inflytande över skolan
Skolrådet hade den lokala ledningen för folkskolorna under 1800talet. Det var ofta präster som var ordförande i skolråden, särskilt i socknarna på landsbygden. Genom 1862 års kommunalreform ersattes socknarna av kommuner; dels borgerliga, dels kyrkliga kommuner. Folkundervisningen hamnade under de kyrkliga kommunernas ansvar.
Domkapitlet och länsstyrelsen hade ansvar för de folkskolor och läroverk som ingick i respektive stift. Domkapitlet var stiftets administrativa organ, som fördelade statsbidrag, fastställde regler och föreskrifter.
På nationell nivå fanns Folkskoleinspektionen, som hade ansvar för att granska det lokala skolväsendet.58 De folkskoleinspektörer som utsågs var ofta präster. En statlig skolmyndighet – Folkskoleöverstyrelsen – inrättades 1914 och i samband med det skildes folkskolan formellt från kyrkan.59
9.3.2 Reformationen – att förmedla tron på folkspråk
Kännetecknande för den reformatoriska traditionen var att tron skulle göras tillgänglig på folkets eget språk. Alla skulle ha vissa religiösa kunskaper för att vara goda kristna och detta uppnåddes genom att man kunde ta del av de religiösa texterna på sitt språk.
58 Folkskoleinspektionen inrättades av Ecklesiastikdepartementet 1861. Byrån hade ansvar för övergripande planering av administration och pedagogik liksom kontrollverksamhet. Elenius 2001, s. 17 och https://www.skolinspektionen.se/om-oss/uppdrag-och-verksamhet/historik/. 59 Elenius 2001, s. 16.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
479
Sverige var under 1500- och 1600-talen ett flerspråkigt land. Från kyrkans håll tyckte man att det var viktigt att höja läskunnigheten för att kunna lära ut lilla katekesen.60 Stormaktstidens lutherska tankar dominerade. Det viktigaste var att barn fick lära sig evangeliet, vilket språk det skedde på var mindre viktigt. Någon rangordning av språken gjordes inte.61
Under 1830-talet verkade den dåvarande biskopen i Härnösands stift, Frans Michael Franzén, för att samer och tornedalingar skulle få sin undervisning i folkskolan på sina egna språk. Senare biskopar hade inte samma språkpolitik, men den allmänna hållningen var ändå mångkulturell till sin ideologi.62
Även efter det att Sverige förlorat Finland och minoritetsområdet delades 1809 fortsatte många boende i området att gå till sin vanliga kyrka, trots att den efter freden låg på andra sidan riksgränsen. Kyrkolivet höll på så sätt befolkningen i minoritetsområdet samman. Den laestadianska väckelsen, som uppstod i mitten av 1840-talet och hade finska som det religiösa språket, förstärkte samhörigheten ytterligare.63
Historikern Lars Elenuis beskriver perioden 1560 till 1870 som den kulturbevarande nationalistiska perioden, som alltså kännetecknades av en tillåtande hållning till folkspråken och där trosutövningen stod i fokus. Språket hade inte något stark symboliskt värde utan betraktades först och främst som ett verktyg för att föra ut, ta till sig och praktisera religion på.
9.3.3 Den kyrkliga paradoxen
Synen på språkets betydelse i skolundervisningen kom dock att ändras i Härnösands stift i och med att Lars Landgren tillträdde som biskop år 1876. Landgren förespråkade en enspråkig folkskola för svenskspråkiga, samer och meänkielitalande, där svenska var undervisningsspråk. Den evangelisk-lutherska språksynen med en tillåtande hållning till flerspråkighet försköts alltså i stort sett inom kyrkan under perioden 1870–1930.
60 Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare, s. 1 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 61 Claesson, s. 2 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 62 Claesson, s. 3 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68, Elenius 2016, s. 482–483. 63 Aro 2018, Ette tohtia olla oma itte – samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen, s. 25–27.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
480
Inom gudstjänsterna levde dock den reformatoriska idén om att förkunna Guds ord på kyrkobesökarnas modersmål kvar. Även efter det att man gått över till svenska som undervisningsspråk i folkskolorna, fortsatte församlingarna i minoritetsområdet att hålla gudstjänst på finska och på svenska. Man arbetade dessutom aktivt för att anställa samisk- och meänkielitalande präster i de nordliga stiften.
Försvenskningen var alltså inte lika stark i kyrkliga sammanhang som i skolorna, även om det var kyrkan som hade ansvar över båda verksamheterna.64 Lars Elenius beskriver kyrkans förhållningssätt under perioden 1870 till slutet av 1950-talet som ”den kyrkliga paradoxen” – att det fanns två parallella paradigm där man å ena sidan arbetade för att i viss mån behålla minoritetens språk inom den praktiska religionsutövningen och å andra sidan ville tvinga in minoriteten i en nationalistisk enspråkighetsnorm med svenska i fokus inom utbildningsväsendet.65
9.3.4 Kyrkans försvagade ställning
Från sekelskiftet ändrades alltså synen på språket och man antog en nationalistisk förståelse av språkets roll inom skolundervisningen. Detta skedde under en period då kyrkans funktion var under förändring. Fram till slutet av 1800-talet hade kyrkan haft rollen som beskyddare över familjen och hushållet. Kyrkan var både den institution som beskyddande och förenade folket.
I och med industrialismen, befolkningsökningen och den nya kapitalistiska ekonomin började fler människor lönearbeta utanför hushållet och de nya folkrörelserna började växa fram. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelser blev representanter för folkets olika intressen och tog därmed delvis över kyrkans roll som samlande kraft.
I förhållande till arbetarrörelsen uppfattades kyrkan snarast som konservativ. Under 1890-talet stod alltså allt fler kyrkbänkar tomma. Utöver att människor engagerade sig i arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen lockade frikyrkorna till sig fler medlemmar, och dessa anordnade ofta gudstjänster i bönelokaler eller privata hem. Utveck-
64 Claesson, s. 5 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 65 Elenius 2016, s. 472.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
481
lingen ledde till att engagemanget för kyrkan avtog, vilket ledde till en försvagad ställning för kyrkan.
9.3.5 Den nya folkkyrkan
De nationalistiska strömningarna under slutet av 1800-talet erbjöd kyrkan en ny roll. Föreställningen om en ny folkkyrka växte fram inom vilken alla klasser i samhället kunde samlas under en nationell identitet. Idén om folkkyrkan blev kyrkans sätt att delvis ta tillbaka sin roll som samlande kraft.
Den nya folkkyrkan skulle erbjuda människor en ny gemenskap genom medborgarskapet, och inom ramarna för en stark statskyrka, i stället för att söka sig till de uppsplittrade väckelserörelserna. Idéen med den nya folkkyrkan var också att bli en social och språklig resurs som skulle integrera befolkningen i norr med nationen Sverige.
Utifrån ett teologiskt perspektiv var kyrkan präglad av en ny ideologisk utveckling kopplad till moderniseringen i samhället. Genom att öppna dörren mot en modern vetenskaplig teologi där den nationella identiteten stod över alla andra identiteter, hoppades man kunna skapa en folkkyrka som alla, oavsett klasstillhörighet, kunde vara en del av. Statens och kyrkans intressen av att ena folket sammanföll, och nationalismen skapade därmed en ny slags legitimitet för kyrkan.66
9.3.6 Biskop Landgren och hotet från laestadianismen
Redan i det herdabrev67 som Lars Landgren skrev när han installerades som biskop i Härnösands stift 1876 har han fokus på folkbildningen. Landgrens hjärtefråga var att bygga ut den allmänna folkskolan och att göra folket politiskt medvetet. Han visade särskilt stort intresse för den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet, och åkte på flera resor dit under sin tid som biskop, något som var ovanligt vid den tiden.
Landgren såg med oro på laestadianismens starka fäste i minoritetsområdet. Han motsatte sig de känslosamma predikningarna och betoningen på det talade ordet eftersom detta ansågs stå i strid med
66 Claesson, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 67 Ett herdabrev är en skrivelse där en biskop uttalar sig i aktuella teologiska, kyrkliga och samhälleliga frågor (källa: Nationalencyklopedin).
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
482
folkskolornas mer klassiska bildningsideal och den kristna läran. Landgren var också orolig för fennomanerna och det ryska inflytandet över den finsktalande befolkningen i minoritetsområdet.68
Lars Landgren ville bryta laestadianismens inflytande i minoritetsområdet med hjälp av det svenska språket och kulturen.69 Under 1880-talet arbetade han för att etablera folkskolor med endast svenska som undervisningsspråk, även bland de barn som bara talade meänkieli eller finska i hemmet.
9.3.7 Prästen P.O Grape – en länk mellan väckelse och kyrka
Som tidigare nämnts var kyrkans förhållningssätt till språkfrågan motsägelsefull. Medan man drev en tydlig försvenskningspolitik inom skolväsendet, tillät man i det religiösa livet användningen av minoritetsspråk.
Kyrkans kluvna språkpolitiska hållning i minoritetsområdet personifieras kanske tydligast av kyrkoherde Pehr Olof Grape (1844–1901), ofta refererad till som P.O. Grape.
Grape hade en motsägelsefull roll i förhållande till assimileringspolitiken. Som präst i kyrkan samarbetade han med Landgren i att införa svenska som obligatoriskt undervisningsspråk i de statliga folkskolorna i minoritetsområdet. Samtidigt engagerade han sig i att behålla småskoleseminariet i Haparanda, och inte flytta det till svenskspråkiga Kalix eller Luleå, vilket skulle ha utgjort ett led i försvenskningsprocessen. Småskollärarseminariet grundades 1874 med målet att utbilda lärare med kunskaper i finska och samiska. Att behålla det i Haparanda blev alltså ett sätt att skydda det finska språket.
Grape var född i ett laestadianskt hem, och blev laestadiansk väckelsepräst med ett stort engagemang för utbildningsfrågor. Han var landstingspolitiker samtidigt som han var engagerad som folkskoleinspektör. Därmed lyckades Grape kombinera två till synes oförenliga roller: å ena sidan var han laestadiansk väckelsepräst som utövade och försvarade de laestadianska idealen där finskan var central,
68 Elenius, Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – historisk bakgrund till skol- och
språkpolitiken i Tornedalen samt genomgång av tidigare gjord forskning, (a), s. 23 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
69 Elenius 2008, Guds ord på meänkieli och samiska – kyrkan och språkpolitiken under fyra bis-
kopar, i Norrbottens museums årsbok 2008, s. 240–241.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
483
å andra sidan drev han i sin roll som folkskoleinspektör och präst i Svenska kyrkan försvenskningen framåt i skolväsendet.
Grape var djupt engagerad i folkskoleväsendets uppbyggnad i minoritetsområdet. Han satt som ledamot i landstinget samtidigt som biskop Lars Landgren, som han hade ett nära samarbete med. Som väckelsepräst och präst i Svenska kyrkan blev Grape en viktig länk till väckelserörelsen för kyrkans företrädare, och därför någon man behövde hålla sig väl med från kyrkans sida. Eftersom man från kyrkans sida upplevde att väckelserörelsen hade separatistiska drag fanns det en rädsla för splittring men också en upplevelse av hot gentemot den nationella samhörigheten. Trots detta verkar båda sidor ha haft förtroende för Grape.
Ett tydligt tecken på det förtroende Grape åtnjöt var att prinsessan Eugénie kontaktade honom för ett missionssamarbete bland samer i Norrbotten. I brevväxlingen med prinsessan, som till en början uttryckte skepsis mot väckelsens känslosamma trosutövning, försvarade Grape väckelsens sätt att utföra bikt, predikan och bönemöten. Tack vare den kungliga kontakten och engagemanget stärktes väckelserörelsens ställning.
Grape var alltså engagerad i folkbildningsfrågor. I sin roll som folkskoleinspektör drev han på assimileringen i minoritetsområdet, bl.a. genom sitt samarbete med biskop Landgren om inrättandet av statsskolorna 1888 (se nedan) men han samarbetade även med efterföljande biskopar. Grape var således en stark förespråkare för införandet av svenska som undervisningsspråk i minoritetsområdet och arbetade aktivt för den saken.
9.3.8 Statsskolor inrättas
År 1888 inrättades fyra statsskolor i minoritetsområdet, vilka finansierades av staten under villkoret att undervisningen hölls på svenska. Som tidigare nämnts var biskop Landgren drivande i detta, tillsammans med bland andra Grape. Två av statsskolorna placerades i byar som låg på gränsen till Finland, och utgjorde därmed en slags språkgräns.70 Statsskolor etablerades sedan också på andra platser.
70 Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
484
Ett resultat av denna etablering var att det lokala styret (kommunen) förlorade kontrollen över skolorna. I stället var det domkapitlet med Landgren som biskop som styrde över läroplaner, läromedel, rekrytering av lärare och andra viktiga frågor.71
Landgren flyttade alltså fram positionerna ordentligt i försvenskningsprocessen genom den skolpolitik han företrädde. Den helsvenska undervisningsmetod som skolorna använde sig av fick stort genomslag.72 Först i och med hemspråksreformen 1977 fick minoriteten en formell rätt att få undervisning i meänkieli i skolan.
Att lyfta den moraliska nivån genom bildning var Landgrens mest uttalade mål. Han inställning var samtidigt att detta bara kunde göras om minoriteten integrerade sig i det svenska samhället och lärde sig svenska. Försvenskningen och assimileringen var alltså snarare medel för att nå målet än målet i sig för honom. Trots att Landgren ofta benämns som arkitekten bakom försvenskningspolitiken, arbetade han samtidigt för att upprätthålla det finska språket inom gudstjänstverksamheten. Vid några tillfällen uttryckte han oro för att det var svårt att rekrytera finskspråkiga präster.73 Landgren utgjorde alltså själv ett exempel på den ambivalenta hållning kyrkan hade i språkfrågan, precis som Grape.
9.3.9 Tidskriften Det nya Sverige och unghögern
Tidskriften Den Nya Sverige som kom ut med sitt första nummer 1907 utgjorde en stark motor i den nya nationalistiska rörelsen. Adrian Molin, som var tidskriftens grundare och redaktör, hade en tydlig agenda att ”återerövra Sverige inom Sveriges gränser”. Detta var särskilt aktuellt i och med unionsupplösningen med Norge 1905.
Tidskriften tog upp sociala, politiska och religiösa frågor. Det idépolitiska program som Molin presenterade i det första numret handlade bl.a. om att skapa en ny roll för kyrkan som ”andlig bas” i det nya Sverige. Nationen skulle, enligt Adrian Molin, byggas utifrån en andlig och en materiell dimension. Minoritetsområdet spelade en nyckelroll för att realisera båda dessa dimensioner. Norrlands naturresurser behövdes för den materiella grunden som innebar modernisering och industrialisering. Men befolkningen i minoritetsområdet
71 Aro 2018, s. 35. 72 Elenius (a), s. 61 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 73 Aro 2018, s. 36–37.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
485
behövde också erbjudas andlig gemenskap som del av en folkkyrka inom en stark, enad nation.
Unghögern och ungkyrklighet
Den ideologiska grunden bakom tidskriften var en ny rörelse som kallades unghögern. Kännetecknande för inriktningen var att den i grunden var konservativ, men samtidigt förespråkade sociala reformer. Genom att tillmötesgå arbetarklassens krav på t.ex. allmän rösträtt, ville man skapa legitimitet för sin politik. En av förgrundsgestalterna för unghögern var, utöver Adrian Molin, Rudolf Kjellén, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Vitalis Norström, professor i filosofi vid samma universitet.74
Det övergripande syftet var att ena nationen och att skapa samhörighet genom det svenska språket och kulturen. Visionen om en ny folkkyrka fick starkt gehör hos yngre representanter från kyrkan, som i början av seklet upplevde en försvagning av kyrkans position. Unghögern samlade ungdomar från olika folkrörelser till stora ungdomsmöten, där den övergripande visionen var en ung, enad nation, vilket ledde till framväxandet av ungkyrkligheten som alltså delade unghögerns nationalistiska projekt.
Den nya Sverige och skribenter från Luleå stift
Företrädare för Luleå stift bidrog genom åren med texter och engagerade sig på olika sätt i tidskriften Det nya Sverige. Till de som skrev i tidskriften hörde bland andra J.A Eklund, biskop i Karlstad stift, Nathan Söderblom, biskop i Uppsala stift (senare ärkebiskop), samt Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift. Eklund uppmanade i sina texter nationen att enas på nytt efter unionsupplösningen och såg det som kyrkans roll att arbeta för svenska folkets kristna bildning. Även Söderblom lyfte fram kyrkans roll i den moderna staten och faran i att låta religionen bli en privatsak. Båda skribenterna poängterade betydelsen av bandet mellan stat och kyrka, och kyrkans fostrande roll.75
74 Claesson, s. 17 i Tolv tematiska forskarrapporter i SOU 2023:68. 75 Claesson, s. 19–21 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
486
Carlgren om modernitet och det finska språket som hot
Albert Carlgren, stiftsnotarie i Luleå stift, hade en särskilt aktiv roll i tidskriften och var under många år medarbetare till Molin. År 1910 blev Carlgren redaktionellt ombud för tidskriften i Norrland.
I en artikel 1908 uttryckte Carlgren sin kritik mot utbildningssystemet som han ansåg inte räckte till för de stora behoven i norr. I samband med det gav han också uttryck för en cynisk inställning till befolkningen i minoritetsområdet:
Här renodlas i väldiga mått bredvid hvarandra motsatserna – öfverkultur, naturens rikedom och den modernaste industrialism sida vid sida med en primitivitet, en fattigdom och en oföretagsamhet och oförmåga att tillgodogöra sig möjligheterna, hvarom man söderöfver gemenligen icke har en aning.
76
I senare artiklar, publicerade 1915 och 1919, fokuserade Carlgrens beskrivningar av minoriteten och minoritetsområdet på behovet av att bryta områdets isolering med hjälp av järnvägsutbyggnad och gruvbrytning. Det finska språket beskrevs som ett hinder för integration.
I Carlgrens skildringar av minoriteten finns också omdömen färgade av tidens rasbiologiska ideologi. Han skriver bl.a. att intelligensnivån inte är lägre i minoritetsområdet än i andra delar av landet, men ger samtidigt en beskrivning av ”svenskfinnarna” som tröga, oföretagsamma och med ett bristande känsloliv, med undantag av det som kommer fram i samband med religionsutövning. Om laestadianism skriver Carlgren att den gjort minoriteten till ett religiöst folk men beskyller den samtidigt för att ha skapat glädjelöshet med sina stränga levnadsregler.77
Den felaktiga bilden av att minoritetsområdet från början varit svenskspråkigt men senare förfinskats, återkommer också i tidskriften (se avsnitt 9.3.13).
9.3.10 Förstatligande och ökad kontroll
I samband med att de fyra statliga folkskolorna etablerades 1888 fick domkapitlet i Härnösand (förflyttat till Luleå domkapitel efter dess inrättande 1904) ansvaret för dessa skolor, vilket medförde att kyr-
76 Claesson, s. 27 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 77 Claesson, s. 32–33 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
487
kans inflytande blev större i minoritetsområdet än i övriga delar av landet. I samband med att dessa skolor etablerades infördes svenska som undervisningsspråk. Kommunerna hade då inte möjlighet att erbjuda undervisning på finska längre eftersom alla beslut om undervisningen fattades av staten.78
Kyrkans inflytande inom skolväsendet var alltså under 1800-talet och första hälften av 1900-talet genomgående inbyggt i det administrativa systemet och existerade på alla nivåer.79
Den organisatoriska sammanflätningen av utbildningsinsatserna med domkapitlet och länsstyrelsen som regionalt styrande instans kan beskrivas som en skräddarsydd modell för staten och kyrkan att få kontroll över området och befolkningen. Målsättningen var att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet.80
9.3.11 Luleå stift – att stärka det andliga gränsförsvaret
Som nämnts tidigare inrättades Luleå stift 1904, efter en delning av Härnösands stift. Stiftsdelningen drevs bl.a. av biskop Martin Johansson under åren kring sekelskiftet. Johansson argumenterade för att en stiftsdelning behövdes för att det nya stiftet (Luleå stift) skulle kunna koncentrera sig på utmaningen som väntade i det ”förfinskade Norrland”. Genom svenskundervisning skulle man knyta den meänkielitalande befolkningen närmare den svenska nationen. Som tagits upp i andra kapitel (se kapitel 7), hade inrättandet av det nya stiftet också försvarspolitiska syften. Det fanns en rädsla för att befolkningen i minoritetsområdet skulle känna större lojalitet med Finland, via det finska språket och kulturen och bli illojala mot den svenska staten. Man behövde därför större kontroll över utbildningsväsendet genom ett domkapitel som var placerat längre norrut, i Luleå.
Olof Bergqvist i dubbla roller
Luleå stifts första biskop blev Olof Bergqvist som tillträdde samma år som stiftet inrättades. Bergqvist kom att bli en mycket inflytelserik person i försvenskningsarbetet. Han styrde inte bara över dom-
78 Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 79 Norlin och Sjögren 2016, Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen
vid sekelskiftet 1900: Inflytande, vägval och konsekvenser, s. 414–415.
80 Elenius (a), s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
488
kapitlet (i sin roll som biskop) – under perioden 1912–1928 var han dessutom ledamot i första kammaren för högerpartiet. Under den tiden hade han posten som ordförande för statsutskottet och kunde därigenom påverka skolpolitiken i minoritetsområdet.81 Olof Bergqvist var dessutom djupt delaktig i två större statliga utredningar inom skolpolitiken som fick stor betydelse för minoriteten: nomadskolereformen och Finnbygdsutredningen (se avsnitt 9.3.13).
Rasbiologiska föreställningar
Under Bergqvists tid som biskop slog de rasbiologiska idéerna igenom. Vad som med den tidens språkbruk benämndes som de samiska och finsk-ugriska rasernas inflytande, sågs som en fara för den s.k. svenska rasen. Utbyggnaden av statsskolorna gjorde att det organisatoriskt blev möjligt att tränga undan meänkieli som kultur och utbildningsspråk och att sätta samman detta med de rasbiologiska föreställningarna.
I det första numret av tidskriften Det nya Sverige sammanfattade Bergqvist vad han ansåg vara de största hindren för försvenskningen och några möjliga lösningar. Bergqvist tyckte sig märka en förfinskning av områden som tidigare varit svensktalande, bl.a. förespråkade han att de ambulerande skolorna skulle tas bort eftersom barnen hann glömma svenska språket i de perioder då de inte undervisades och bara talade finska hemma. Bergqvist ville också se inrättandet av en fortsättningsskola för att höja utbildningsnivån i minoritetsområdet, och lyfte också fram betydelsen av Tornedalens folkhögskola och arbetsstugorna för försvenskningsprocessen.82
Under Bergqvists tid skedde dock en del förändringar när det gäller kyrkans inflytande över skolan. Med den nya Folkskoleöverstyrelsens inrättande år 1914 flyttades det formella ansvaret för folkskolan över från kyrkan till staten.83 I realiteten behöll dock kyrkan delvis makten genom de många kyrkliga representanterna som satt i olika utbildningsorgan.
81 Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 82 Claesson, s. 23–24 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 83 Elenius 2001, s. 301.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
489
Luleå stifts inställning i språkfrågan
Som tidigare nämnts gynnades assimileringspolitiken av att folkskolorna stod under direkt statlig kontroll. Att undervisningen och språkfrågan i minoritetsområdet var av största vikt för kyrkan är tydligt, detta kan man se inte minst utifrån de små detaljerna. Domkapitlet i Luleå använde sig t.ex. av styrmedel för att påverka lärarkåren på individuell nivå. Särskilda lönetillägg kunde erbjudas den som tog anställning som lärare i minoritetsområdet. Ett cirkulär från Luleå domkapitel från 1917 visar att det dessutom betalades ut särskilda tillägg på lönen till vissa föreståndarinnor i arbetsstugorna i Tärendö, Vittangi, Pello, Korpilombolo, Nattavaara, Karesuando, Teurajärvi och Junosuando ”för vitsordat nit i meddelande av svensk språkkunskap”.84
Att svenska skulle användas i undervisning och på arbetsstugorna utgjorde alltså inte bara en tydlig norm utan fick konkret uppmuntran av kyrkan i form av t.ex. lönetillägg.
Bergqvist och striden om finska språket
När kyrkans inflytande över folkskolan minskade, i och med Folkskoleöverstyrelsens inrättande 1914, skedde efterhand också förändringar i språkpolitiken. Skolöverstyrelsen väckte frågan om huruvida folkskolorna i minoritetsområdet borde ha en egen undervisningsplan med tanke på den språksituation som gällde i området. Ett antal lärare i minoritetsområdet krävde att finska skulle införas som valbart ämne i fortsättningsskolan. Luleå domkapitel, lett av biskop Olof Bergqvist, motsatte sig detta.85
När förslaget lades fram i form av en proposition till riksdagen 1932 kunde Bergqvist blockera förslaget genom att hänvisa det till statsutskottet (där han själv var ledamot) som begärde att Ecklesiastikdepartementet86, genom domkapitlet i Luleå, skulle inhämta synpunkter från de lokala skolstyrelserna i minoritetsområdet. Skolstyrelserna var negativa till införandet av finska språket som ämne, och förslaget gick inte igenom.
84 Uppgifter hämtade ur Luleå domkapitels cirkulär, nr 106. 1917. Skolarkivet i Hietaniemi, Övertorneå kommun. 85 Elenius (a), s. 16 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 86 Dåvarande Utbildningsdepartementet.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
490
Kyrkans vilja att ta kontroll i språkfrågan kan ytterligare åskådliggöras av det brev som domkapitlet i Luleå stift skickade till den lokala skolstyrelsen i Hedenäset i februari 1932. Av brevet, undertecknat av stiftssekreteraren, framgår att domkapitlet tidigare skickat en remiss till den lokala skolstyrelsen där man ifrågasatt införandet av finska i fortsättningsskolan. Nu ville man från stiftets sida veta vilka av skolstyrelsens medlemmar som deltagit i skolstyrelsens svar på denna remiss.87 Det framgår inte hur skolstyrelsen besvarat remissen, men av stiftets förfrågan kan man ana att vissa ledamöter i skolstyrelsen inte haft samma inställning i språkfrågan som Bergqvist. Av brevet går inte heller att utläsa om liknande förfrågningar skickats till andra lokala skolstyrelser inom Luleå stift, men man kan åtminstone dra slutsatsen att det var viktigt för kyrkan att på individnivå känna till vilka som var för och vilka som var emot finskans införande i skolan.
När propositionen om finska i fortsättningsskolan lades fram igen 1935 argumenterade Bergqvist fortfarande emot, men den gången gick förslaget igenom och finska infördes som valbart ämne. Några år senare utnämndes William Snell till folkskoleinspektör i Tornedalen. Också detta var Olof Bergqvist emot på grund av att Snell var både positiv till och engagerad för det finska språket i skolan. Införandet av finska som valbart ämne signalerade också att en omsvängning skett i synen på språket.
9.3.12 Konfirmation på finska överges
Som beskrivits ovan hade Svenska kyrkan en mer tillåtande hållning till användningen av minoritetsspråk i religiösa sammanhang. Konfirmandundervisningen i minoritetsområdet innebär dock ett undantag från den hållningen.
Ungdomarna i minoritetsområdet konfirmerades under den aktuella perioden enligt kyrkans ordning, och fram till i början av 1900talet hölls konfirmationsundervisningen på finska. I samband med att svenska infördes som undervisningsspråk i skolan blev det dock vanligare att också nattvardsskolan hölls på svenska. Avvecklingen av konfirmandundervisning på finska skedde snabbt. Fortfarande 1905 undervisades 62 procent av konfirmanderna i minoritetsområ-
87
Till Skolstyrelsen herr Ordförande, Hedenäset [brev från Luleå domkapitel, stiftssekreteraren
till den lokala skolstyrelsen i Hedenäset, daterat den 26 februari 1932]. Skolstyrelsen, inkommande och utgående handlingar, Hietaniemi skolarkiv, Övertorneå kommun.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
491
det på finska, men från och med 1921 genomfördes all undervisning på svenska.88
Under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet krävdes det att man först var konfirmerad innan man fick tillgång till kyrklig vigsel. Med tanke på hur stark ställning äktenskapet hade i samhället under den aktuella perioden, och särskilt inom väckelsen, var konfirmationen en viktig del i människors liv. Att man i minoritetsområdet gick över till svenska inom konfirmationsverksamheten innebar därför en inskränkning i religionsutövningen för de inom minoriteten som tillhörde väckelsen och där modersmålet var centralt för tron.
9.3.13 Finnbygdsutredningen och nomadskolereformen
Under de två första decennierna av 1900-talet togs två initiativ från staten som kom att få betydelse för minoriteten: Finnbygdsutredningen och inrättandet av nomadskolor för samer. I samband med båda dessa initiativ spelade kyrkans företrädare en aktiv roll. Men förfarandet med Finnbygdsutredningen visade också att det fanns de som motsatte sig den nationalistiska linjen.
Finnbygdsutredningen – finska i undervisningen tas bort
De ökade politiska spänningarna mellan Sverige och Ryssland i början av 1900-talet gjorde att allt större fokus riktades mot minoritetsområdet och den språkpolitiska situationen. Riksdagen tillsatte en utredning för att ta reda på vilka behov det fanns i folkskolan i minoritetsområdet – bl.a. ville man ta reda på vad folket tyckte om införandet av svenska som undervisningsspråk i skolan.89
Utredningen, kallad Finnbygdsutredningen,90 leddes av biskop Olof Bergqvist och kom att handla om mer än enbart skolfrågor. Snarare kom den att bli ett argument för att svenska Tornedalen skulle tillhöra Sverige – inte Finland.91 Utredningen, som lades fram 1921,
88 Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen, s. 140. 89 Aro 2018, s. 65. 90Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län, 1921 (Finnbygdsutredningen). 91 Under tiden för Finnbygdsutredningen pågick en strid om huruvida Åland skulle tillhöra Sverige eller Finland. Finska nationalister argumenterade för att om Åland skulle tillhöra Sverige så borde den svenska sidan av Tornedalen tillhöra Finland (källa: Elenius, s. 12 i Tolv tematiska
forskarrapporter, SOU 2023:68).
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
492
presenterade nämligen olika argument som skulle visa att minoritetsområdet från början varit bebott av svensktalande som med tiden blivit förfinskade, vilket var en felaktig slutsats.92 Utredningen kom fram till att befolkningen i minoritetsområdet överlag var positiv till att lära sig svenska, och föreslog att enbart svenska skulle användas i undervisningen medan finska som hjälpspråk skulle tas bort.93
Kritik mot utredningens slutsatser
Alla ledamöter höll dock inte med om de slutsatser som lades fram i Finnbygdsutredningen. Agronomen W. L. Wanhainen var en av de ledamöter som reserverade sig mot förslagen. Han menade att de möten som hållits för att kartlägga folkopinionen hade haft en överrepresentation av lärare, präster och skolrådsledamöter, dvs. personer som redan var positiva till svenska som skolspråk, medan vanligt folk inte fått komma till tals. Wanhainen menade att befolkningen i minoritetsområdet inte var så positiva till svenska som undervisningsspråk som utredningen ville låta påskina.94 Han argumenterade för att finska även fortsättningsvis skulle få användas parallellt med svenskan eftersom barnen annars riskerade att förlora både känslan för sin kultur och för sin tro.
Flera delade Wanhainens kritik, bl.a. flera skolrådsordföranden samt kyrkoherden i Korpilombolo P.O Petterssån.95
Namnbyte osynliggjorde minoriteten
Baserat på det Finnbygdsutredningen kom fram till om den förfinskade befolkningen i minoritetsområdet föreslog domkapitlet i Luleå att det särskilda statsanslaget till minoritetsområdet skulle byta namn. Förslaget var att byta från dåvarande ”försvarsanslaget till befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter boende finnar” till ”försvarsanslaget angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter”.96 I samband med 1924 års proposition om skolväsendet i Tornedalen genomfördes namnföränd-
92 Elenius (a), s. 12–13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 93 Elenius (a), s. 14 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 94 Aro 2018, s. 65–66. 95 Aro 2018, s. 66. 96Finnbygdsutredningen 1921, s. 348‒349.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
493
ringen, som skulle indikera en betoning av det säkerhetspolitiska hotet i öst, men manifesterade också att man inte längre ville beskriva befolkningen i minoritetsområdet som finnar. Namnet fanns kvar till 1965 och anslaget avskaffades 1968.97
9.3.14 Nomadskolereformen och osynliggörande av minoriteten
Vid sekelskiftet började det växa fram en allt tydligare kulturhierarkisk syn på minoriteterna. Den samiska kulturen betraktades som något ursprungligt och outvecklat medan den svenska stod för civilisation och modernitet. Vidare etablerades rasbiologiska idéer om så kallad rasblandning som förespråkade att olika folk skulle hållas åtskilda.
I slutet på 1800-talet kom de första renbeteslagarna som gav samerna exklusiv rätt att ägna sig åt rennäring (mer om detta i kapitel 8). I grunden byggde resonemanget bakom lagstiftningen på att underlätta för samernas renskötsel eftersom man inte ansåg att de renskötande samerna kunde civiliseras och leva som bofasta. Rena ekonomiska men också säkerhetspolitiska aspekter spelade också in – man ville utnyttja de resurser som fanns tillgängliga i de geografiska områden där samerna bodde, men samtidigt undvika den sociala utslagning som man befarade skulle bli resultatet om samerna tvingades ge upp rennäringen.
På initiativ från domkapitlet i Luleå uppstod en debatt om hur det samiska skolväsendet skulle organiseras. Från domkapitlets sida argumenterade man för att barn till nomadiserande samer skulle undervisas i särskilda ambulerande skolor, s.k. nomadskolor,98 medan bofasta samer skulle undervisas i den ordinarie folkskolan tillsammans med övriga, icke-samiska, barn.
Nomadskoleutredningen resulterade i inrättandet av nomadskolan 1913 och byggde på en föreställning om att de nomadiserande samerna inte skulle gå att integrera i det svenska levnadssättet. I nomadskolan skulle de få den grundläggande utbildning de ansågs behöva för att leva ett liv med renskötsel i fokus. De bofasta samerna menade man hade bättre förutsättningar att integreras in i det svenska, och uppnå
97 Elenius (a), s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 98 Nomadskola är en tidigare benämning på de särskilda skolor som inrättades för nomadiserande svenska samers barn (källa: Nationalencyklopedin).
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
494
”full civilisering”.99 Det faktum att undervisningen i nomadskolan skulle ske på svenska kan tyckas vara en paradox i sammanhanget.
Minoriteten kategoriserades som ”icke-samer”
Nomadskolereformen kom att skapa en skiljelinje mellan vem som skulle betraktas som renskötande och därmed same, och de övriga som följaktligen skulle ses som kulturellt svenska.100 Därmed bidrog reformen till att osynliggöra andra minoriteter i förhållande till samerna. Tornedalingar, kväner och lantalaiset blev i och med den strikta uppdelningen kategoriserade som ”icke-samer” och betraktades därmed i praktiken som svenskar. På det sättet osynliggjordes indirekt minoritetens språkliga och kulturella särdrag.
Nomadskolan fanns kvar fram till 1962 då den omorganiserades. I samband med det fick samiska föräldrar själva välja om de ville placera sina barn i nomadskola, där undervisning på samiska ingick, eller i en helt svenskspråkig skola. Föräldrar som tillhörde tornedalingar, kväner och lantalaiset fick ingen sådan möjlighet trots att de var betydligt fler än samerna. I kontrast till de initiativ som togs från kyrkan och staten vad gäller bevarandet av det samiska språket och den samiska kulturen gjordes inget motsvarande som visade att man såg värdet av tornedalingars, kväners och lantalaisets kultur.
Minoritetens rennäring osynliggjordes
Följden av att den nomadiserande rennäringen användes som skiljelinje mellan de två kategorierna ”same” respektive ”icke-same/assimilerbar same” gjorde alltså att de bofasta, jordbrukande tornedalingarna, kvänerna och lantalaiset hamnade utanför dessa kategorier – trots att de i många fall också var renägare.101 Renbeteslagarna och nomadskolornas inrättande utgjorde båda led i en kedja av argument om vem som skulle ha rätt att bedriva renskötsel, vilket medförde att tornedalingars, kväners och lantalaisets koppling till rennäringen blev osynliggjord. De spänningar mellan minoriteten och samerna kring rennäringen som etablerats med den för minoriteten exkluderade ren-
99 Persson, Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, s. 56 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 100 Elenius 2016, s. 489. 101 Elenius 2016, s. 489.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
495
beteslagen 1886 fick alltså sin logiska fortsättning med inrättandet av sameskolan 1962. Det gäller även rätten till jakt och fiske som följer på rennäringsrätten och som också är en viktig del av minoriteten identitet, såväl historiskt som i dag (mer om markfrågor i kapitel 8.)
9.3.15 Kyrkans inflytande minskar
Formellt och på nationell nivå skiljdes alltså skolan från kyrkan redan 1914, i samband med att den nybildade myndigheten Folkskoleöverstyrelsen tog över ansvaret för folkskolan. I realiteten kvarstod dock kyrkans inflytande genom att präster fortfarande fanns kvar i olika lokala organ inom skolväsendet.
Under de första decennierna av 1900-talet minskade dock kyrkans inflytande över skolan. I kyrkan fanns ett motstånd mot en sådan utveckling. Detta var tydligt inte minst i Olof Bergqvists, biskop i Luleå stift, motstånd mot utnämningen av William Snell som folkskoleinspektör i minoritetsområdet 1938. Domkapitlet i Luleå motsatte sig att Snell skulle få tjänsten eftersom han utifrån Bergqvists perspektiv ansågs ha en för positiv syn på användandet av finska språket i skolan.102 Dåvarande ecklesiastikminister Arthur Engberg beslutade dock, tvärtemot domkapitlets vilja, att Snell skulle få tjänsten som folkskoleinspektör. Händelsen kan sägas symbolisera ett paradigmskifte i den förda språkpolitiken.103
Under 1930- och 1940-talen skedde en omsvängning i synen på minoritetsspråkens värde. Detta märktes bl.a. genom riksdagsbeslutet 1935 om att införa finska som valbart språk i fortsättningsskolan.104
9.3.16 Omsvängning mot en mer tillåtande språkpolitik
När Bengt Jonzon tillträdde som biskop i Luleå stift 1938 hade Sverige och Finland börjat närmat sig varandra. En symbol för detta var att utrikes- och utbildningsministrarna i de båda länderna genomförde en gemensam resa i minoritetsområdet samma år för att visa att på enighet och gemenskap.105
102 Aro 2018, s. 73–74. 103 Elenius 2001, s. 294–295. 104 Elenius 2016, s. 490. 105 Elenius 2008, s. 245.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
496
Internationellt hade minoriteters rättigheter börjat uppmärksammas, och Jonzon hade en helt annan inställning till minoriteterna och språkpolitiken än hans föregångare. Han engagerade sig bl.a. för inrättandet av en samisk folkhögskola, i syfte att samerna skulle kunna stärka sin kulturella särart.
Jonzons inställning var att samerna, liksom finnarna, skulle få behålla sin egen kultur samtidigt som de var svenska medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som andra.106 Den inställningen liknar i stort kyrkans och statens syn på de nationella minoriteterna och det mångkulturella samhället i dag.
1940 gick driften för de statliga folkskolorna i minoritetsområdet över till skolmyndigheterna. Domkapitlet hade därmed inte längre någon beslutsrätt över dem. Men kyrkans inflytande fanns kvar på olika sätt även efter detta. Domkapitlet hade t.ex. kvar styret över nomadskolan en tid, och fortfarande under 1950-talet insamlades rikskollekt till arbetsstugorna.
Frågor som rörde mänskliga rättigheter blev alltmer uppmärksammade i Europa, bl.a. genom bildandet av FN och Europarådet under slutet av 1940-talet.107 Behovet av fred och stabilitet i Europa innebar att ett internationellt regelverk om mänskliga rättigheter växte fram. Det tog dock betydligt längre tid innan de inhemska minoriteterna i Sverige fick uppleva en språkpolitik som såg ett värde i minoritetsspråken.
Behovet av meänkieli och finska uppmärksammas
Den insats som fick störst betydelse för tornedalingar, kväner och lantalaiset under Bengt Jonzons tid som biskop var en statlig utredning om den kyrkliga verksamheten bland den samisk- och finsktalande befolkningen i Norrbotten som Jonzon 1954 fick i uppdrag av Ecklesiastikdepartementet att genomföra.
Upprinnelsen till utredningen var en motion till kyrkomötet året innan. I motionen påpekades att det fanns ett behov av en ökad användning av samiska som gudstjänstspråk i norra Lappland. Eftersom man ansåg att samma sak gällde finskan så inkluderades båda språken i uppdraget.108
106 Elenius 2008, s. 248. 107 Elenius 2016, s. 491. 108 Elenius 2008, s. 250–251.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
497
Utredningens resonemang kan ses som ett bevis på den omsvängning i synen på minoriteternas språk och kultur som skett. Argumentationen för betydelsen av samiska och finska som gudstjänstspåk samt behovet av att rekrytera fler präster med kunskaper i språken, är talande för detta. För finskans del lyftes betydelsen av språket i skolan fram. I den del av utredningen som uppehåller sig vid finska språket i kyrkans verksamheter, heter det:
Det är visserligen ur praktisk och medborgerlig synpunkt angeläget och tacknämligt att ungdomen genom skolan lär sig svenska. De äldres angelägenhet att så skall ske har ofta betygats. Det är å andra sidan beklagligt, att skolan på intet sätt vårdar sig om barnets finska modersmål. Detta kan för deras del icke följa den allmänna kulturutvecklingen och därmed bli en verklig brygga mellan finsk och svensk kultur utan sjunker ned till en olitterär och kulturellt torftig allmoge-dialekt. Därtill kommer – något som ur de synpunkter denna utredning har att beakta är särskilt beklagligt – att klyftan onödigt ökas mellan det äldre släktet, som till väsentlig del fick sin skolbildning på finska, och det yngre, som fått sin bildning och även sina religiösa begrepp på svenska, och att därmed klyftan också ökas mellan de yngre och den alltjämt betydelsefulla laestadianska väckelsen, vars förkunnelse i stor utsträckning begagnar finskt språk med termer som ungdomen har svårt att förstå.
109
Det kritiska resonemanget mot finskans undanskymda roll i undervisningen visar på omsvängningen i synen på det finska språket, även i förhållande till skolan. Sättet att peka på språkklyftan mellan generationerna och värdet av att behålla och utveckla det finska språket för dess eget kulturella värde liknar det resonemang som ligger till grund för revitaliserande insatser inom dagens minoritetspolitik. Utredningen kan alltså sägas peka framåt mot en ny tid och en ny syn på värdet av minoritetens språk och kultur. Kyrkan, via biskop Bengt Jonzon, var alltså delaktig också i denna ideologiska omsvängning.
9.3.17 Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan sägas att det fanns en kontinuitet i den nationalistiska hållning kyrkan hade gentemot tornedalingar, kväner och lantalaiset under perioden 1870–1930, särskilt inom skolsektorn. Kyrkan var på olika nivåer delaktig, och i många fall också pådrivande, i den utveckling som bidrog till assimilering och försvenskning.
109Utredning rörande den kyrkliga verksamheten bland den lapska och finsktalande befolkningen, Ecklesiastikdepartementet 1958, s. 39–40.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
498
Samtidigt präglades kyrkans roll av en paradox i förhållande till denna utveckling. I förhållande till skolan agerade kyrkan i sin roll som statskyrka, som på statens vägnar drev igenom en assimileringspolitik. I den kyrkliga verksamheten behöll man en betydligt mer pluralistisk hållning där minoritetsspråket fick ta plats, och assimileringssträvanden inte hade samma betydelse.
Kyrkans företrädare var delaktiga i flera statliga sammanhang som påverkade minoriteten negativt, bl.a. i Finnbygdsutredningen, och medverkade därmed till att sprida en felaktig historieskrivning om minoritetsområdet som ursprungligt svenskt. Utredningens resultat skulle i efterhand kunna tolkas som ett försök att skriva ut minoriteten ur den historia som kopplas till minoritetsområdet. Kyrkans delaktighet i Nomadskolereformen innebar snarare en underlåtenhet att se minoritetens särdrag och koppling till rennäringen, ett perspektiv som kom att få stora konsekvenser för minoritetens identitet, rennärings- och markrättigheter. Även om intentionen inte var att osynliggöra minoriteten i denna del blev resultatet ändå det i ett längre perspektiv.
I nationalismens namn uttalade sig kyrkans företrädare på ett nedvärderande sätt i förhållande till minoritetsområdet och minoriteten i olika forum och genom olika kanaler.
Enskilda präster, biskopar och kyrkoherdar utnyttjade i många fall möjligheten att agera för den sak de ansåg vara rätt – t.ex. att införa svenska som obligatoriskt skolspråk. Men det är också tydligt att de var en del av den tidsanda de verkade i. Kyrkans företrädare påverkades naturligtvis också av och var en del av samhället och dess normer.
I vissa fall, som i uppbyggnaden av folkskolorna och arbetsstugorna i minoritetsområdet, är det svårt att veta vilka motiv som egentligen låg till grund för enskilda prästers agerande. Lars Landgren verkade t.ex. ha haft en ärlig drivkraft i att folkbilda, men hans handlingar ledde till en förstärkt assimilering som i sig byggde på en nedvärderande syn av minoriteten och minoritetsområdet.
Även om det bland vissa företrädare för kyrkan fanns ett äkta engagemang för både minoritetsområdets utveckling och dess befolkning, ledde agerandet i försvenskningens namn till att man behandlade minoriteten som en underutvecklad del av befolkningen som inte visste sitt eget bästa. Samtidigt visar historien att det fanns kyrkliga företrädare, som biskop Bengt Jonzon, som i ett senare skede medverkade till att lyfta fram minoritetens språk och kultur på ett positivt sätt.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
499
9.4 Kyrkans ansvar för arbetsstugorna
Följande avsnitt handlar om kyrkans roll i samband med inrättandet och driften av arbetsstugor i minoritetsområdet under den aktuella perioden. I avsnittet beskrivs bl.a. hur kyrkans företrädare var involverade i arbetsstugornas kristna fostran och hur kyrkan genom insamling av rikskollekt spred en cynisk bild av minoriteten. Avsnittet tar också upp exempel på hur vistelsen i arbetsstugan kunde innebära att man osynliggjorde och omöjliggjorde de laestadianska barnens trosutövning.
9.4.1 Arbetsstugorna i minoritetsområdet
Som nämnts i tidigare kapitel (se kapitel 7), etablerades de första arbetsstugorna i Norrbotten 1903 i syfte att ge mat och fostran till barn som levde under fattiga förhållanden och som hade långt till skolan. Från 1910-talet flyttades fokuset mer till arbetsstugans fostrande roll i nationalistisk anda med ett tydligt syfte att försvenska barnen i minoritetsområdet.
Till skillnad från i andra delar av landet bestod arbetsstugorna i Norrbotten av internat där barnen bodde under långa perioder och fostrades i svenskt språk och kultur. Totalt fanns 21 arbetsstugor i Norrbotten, framför allt i minoritetsområdet110
Intervjupersonernas berättelser om vistelser i arbetsstugorna vittnar om hemlängtan, förbud att tala minoritetsspråket, olika former av bestraffningar från föreståndarinnorna och stigmatisering från det omgivande samhället. Andra beskriver goda minnen av vistelsen (mer om arbetsstugorna och intervjupersonernas erfarenheter i kapitel 7).
9.4.2 Kyrkans formella representation
Kyrkans roll under arbetsstugornas uppbyggnadsfas är inte helt klarlagd, men det är fastlagt att ansvaret från början vilade på länsstyrelsen men kort senare flyttades till domkapitlet. Arbetsstugornas verksamhet styrdes av lokalkommittéer som enväldigt bestämde vilka barn som skulle placeras på stugan.
110 Lindskog 2010, Snölandets fattiga ungdom till hjälp – om kvinnor och män kring Norrbottens
arbetsstugor för barn 1903–1933, s. 9.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
500
Ordföranden för dessa lokalstyrelser var i många fall präster, och det var ofta samma personer som också satt i andra nämnder där frågor om arbetsstugorna behandlades, som skolrådet och fattigvårdsnämnden.111 Ordförande i fattigvårdsnämnden var kyrkoherden. Sammantaget hade kyrkans företrädare stor makt över utformningen och styret av arbetsstugorna.
Centralstyrelsen för stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor utarbetade regelverket. Stiftelsen bildades 1903 med säte i Luleå. I styrelsen satt biskopen i Luleå stift samt Norrbottens läns landshövding.112
Stiftssekreteraren i Luleå stift Albert Carlgren tog tidigt över administrationen av arbetsstugorna, och kom att bli något av arbetsstugornas fader.113 Carlgren ledde det administrativa och praktiska arbetet med arbetsstugorna under de första decennierna, under ledning av landshövdingen och Olof Bergqvist som var biskop i Luleå stift.
Carlgren blev biskop Olof Bergqvists högra hand, och när Bergqvist, som också var riksdagsledamot, var borta från stiftet under perioder fick Carlgren en central funktion.114 Arbetet med driften av arbetsstugorna och det kyrkliga arbetet i stiftet kan alltså sägas ha varit tätt sammankopplat under denna tid.
Arbetsstugorna finansierades genom statsanslag men även genom kommunala bidrag. Rikskollekten från kyrkan hade också betydelse för arbetsstugornas ekonomi (se avsnitt 9.4.5). Kommunen tillhandahöll ofta tomtmark, lokaler, skolmaterial, ved och liknande.115 Så småningom tog kommunerna över driften av en del av arbetsstugorna som då började kallas skolhem.116
9.4.3 Kyrkans närvaro i arbetsstugan
Kyrkans företrädare var också ibland närvarande i arbetsstugornas vardag. Det var inte bara föreståndarinnorna som såg till att regelverket följdes av barnen – även prästerna hade en roll i detta. Ofta var det en präst som satt som ordförande i arbetsstugornas lokalstyrelse, och denne var därför ansvarig för verksamheten.
111 Elenius s. 49–50 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Aro 2018, s. 48. 112 Nilsson Ranta, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 113 Aro 2018, s. 50. 114 Lindskog 2010, s. 299. 115 Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 116 Nilsson Ranta, s. 19 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
501
Prästen kallades ibland till arbetsstugan för att utreda om någon brutit mot reglerna och därefter utdela straff. Vissa regelbrott, som uppsåtlig stöld, kunde bestraffas med kroppsaga. Att ha talat meänkieli eller finska ansågs också som ett brott, även om straffet i regel blev något lindrigare, t.ex. att barnen kunde bli uteslutna från en måltid eller tvingades stå i skamvrån.117
En man född på 1930-talet berättar att den stränga föreståndarinnan på den arbetsstuga han var placerad på, ofta använde sig av prästen vid bestraffningar:
Det kom många föräldrar och försökte prata förstånd med föreståndarinnan men då ringde hon alltid dit prästen Tornberg och då stod han där i dörren. 118
En man berättar dock om en händelse som inträffade i arbetsstugan på 1950-talet då prästen i stället ryckte ut till barnens försvar. Föreståndarinnan ville straffa några av barnen för att de inte hade kommit till högmässan och de fick därför ingen middag. När barnen knackade på hos barnavårdsnämndens ordförande, kontaktade denne i sin tur kyrkoherden, som såg till att barnen dels fick mat den dagen, dels att reglerna kring kyrkobesöken mildrades.119
9.4.4 Arbetsstugan och de laestadianska barnen
Som beskrivits ovan hade den laestadianska väckelserörelsen stor spridning i minoritetsområdet, vilket innebar att många av de barn som placerades på arbetsstuga kom från laestadianska hem, präglade av väckelsens religionsutövning. För dessa barn är det tänkbart att vistelsen i arbetsstugan, vars uppgift bl.a. var att överföra svenskt språk och kultur, i vissa fall innebar något av en identitetsförlust.
Författaren Gerda Helena Lindskog vittnar i sin bok om arbetsstugorna i Norrbottens län under perioden 1903–1933 att man ibland kunde betrakta barnens allvar och skygghet som en del av ”det laestadianska tungsinnet”. I arbetsstugan strävade man efter att införa modernare och mer sekulariserade levnadssätt och man hade ett ideal som innebar att barnen gärna skulle vara glada och frimodiga. För att locka fram detta hos barnen anordnade man bl.a. bollekar och ring-
117 Lindskog 2010, s. 299. 118 Intervju 1. 119 Intervju 5.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
502
dans.120 Av den brevväxling som Lindskog återger mellan Albert Carlgren och olika föreståndarinnor på arbetsstugorna är det rimligt att anta att lekarna arrangerades utifrån goda intentioner, i syfte att skapa trivsel för barnen.121 Samtidigt innebar det att barn från laestadianska hem tvingades bryta mot de regler och normer de hade med sig hemifrån. Indirekt tvingades de också att bryta mot den religionsutövning de var uppväxta med. Det kunde också finnas konflikter mellan de regler för arbetsstugan som upprättats av stiftelsen centralt och de önskemål som kom från laestadianska präster som satt som ledamöter i lokalstyrelser för arbetsstugorna och som inte ville att barnen skulle involveras i lekar och aktiviteter som gick emot de laestadianska idealen.
I en annan av Gerda Helena Lindskogs böcker om arbetsstugorna nämns att man ibland klippte av flickorna deras långa hår.122 Detta gjordes troligen av praktiska skäl, men utöver att det innebar ett ingrepp i barnens personliga sfär, utgjorde det också ett ingrepp i familjernas trosinriktning. Att spara sitt hår samt att ha håret uppsatt i flätor eller knut var en del av väckelsefromhetens uttryck i de laestadianska familjerna.123 Barn från laestadianska hem kunde inte heller gå på bönemöten under sin tid i arbetsstugan. Eftersom barnen enbart använde svenska i arbetsstugan, förlorade de kunskaper i sitt modersmål. Detta kan ha haft negativ inverkan på deras möjlighet att delta i bönemöten även efter vistelsens slut, eftersom bönemötena hölls på meänkieli eller finska.
Sammanfattningsvis är det rimligt att föreställa sig att en del barn från laestadianska hem upplevde en lojalitetskonflikt mellan sin hemmiljö och det som förväntades av dem i arbetsstugan. På så sätt medverkade arbetsstugorna, och indirekt kyrkan, till att kapa banden till barnens religiösa hemmiljöer och att inskränka deras religiösa liv.
120 Lindskog 2010, s. 281–283. 121 Lindskog 2010, s. 233–284. 122 Lindskog 2014, Först och främst misshagade namnet – arbetsstugor för barn i Tornedalen och
Lappland 1930–1954. Tjugosex intervjuer, s. 132–133.
123 Aro 2018, s. 53.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
503
9.4.5 Kollektinsamling och bilden av den fattiga minoriteten
En stor del av finansieringen till arbetsstugorna kom från början från donationer, kyrkokollekt och genom olika insamlingar. Arbetsstugorna fick dock också statsbidrag och kommunala medel.
Via de årsböcker som Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor gav ut, ges en detaljerad bild av både finansieringen av stugorna och verksamheten i övrigt. Där framgår att rikskollekten, dvs. den kollekt som samlades in för arbetsstugorna vid högmässor runt om i landet, var en återkommande del av finansieringen under perioden 1907–1944.124
Av ett brev från stiftelsen till kyrkoherden i Hietaniemi församling 1946 framgår att rikskollekten fortfarande samlades in under denna tid.125 Att initiativet för den fortsatta finansieringen från kyrkan också låg hos stiftelsen är tydligt av brevets innehåll. I brevet skriver stiftelsesekreteraren att kollekten är viktig för ekonomin, i synnerhet eftersom flera av arbetsstugorna behöver renoveras, och av den anledningen vill man ansöka om förnyad rikskollekt för nästkommande period, åren 1947–1949.
Stiftssekreteraren är mån om att lyfta fram det kristna inslaget i arbetsstugans verksamhet, liksom det folkliga stödet för kollekten:
Då stiftelsen söker ingjuta hos barnen en sann kristlig anda och så långt i dess förmåga står även på andra sätt stödja den kyrkliga verksamheten, vilka strävanden uppskattas särskilt bland den religiösa befolkningen i vårt land har Kungl. Maj:ts avslag på vår framställning om rikskollekt väckt berättigad uppmärksamhet framför allt i kyrkliga kretsar. Knappast någon annan kollekt har vunnit livlig anslutning bland kyrkobesökarna som denna.
Av brevet framgår alltså att stiftelsen tidigare fått avslag på sin ansökan, och därför ber man kyrkoherden i Hietaniemi att understryka kopplingen mellan arbetsstuga och kyrka för förnyad kollekt:
Det vore emellertid synnerligen betydelsefullt om denna kunde vinna stöd av kyrkans målsmän, varför centralstyrelsen vore tacksam, om Ni ville göra uttalanden om verksamhetens betydelse ur kristlig-social synpunkt. Motivet för avslaget uppgives nämligen hava varit att verksamheten ansågs icke vara en kyrklig angelägenhet utan uteslutande en social uppgift. Tacksam för Edert välvilliga yttrande snarast.
124 Rikskollekt togs fortfarande upp på 1950-talet enligt noteringar i årsböckerna. Källa: Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor, årsberättelserna för 1908 respektive 1953–54. 125 Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Herr Kyrkoherde C. G. Bäckström, Hedenäset, [brev daterat Luleå den 26 april 1946], Skolstyrelsen, inkommande och utgående handlingar, Hietaniemi skolarkiv, Övertorneå kommun.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
504
Att centralstyrelsen för arbetsstugorna hade ett intresse av att behålla kyrkans stöd, både av sociala och ekonomiska skäl, är alltså tydligt. Motiven var ibland kanske, som i brevet ovan, delvis av praktisk art.
Samtidigt bidrog kollektinsamlandet sannolikt till att långt in på 1940- och 1950-talet sprida och cementera bilden av minoritetsområdet som eftersatt och outvecklat, och minoriteten som fattig, hjälpbehövande och passiv, och i behov av hela landets stöd och hjälp. Detta är en bild, särskilt av minoritetsområdet, som delvis lever kvar, och som flera intervjupersoner vittnar om (se t.ex. intervjupersonernas berättelser i kapitel 8).
9.4.6 Sammanfattning
Kyrkan var i högsta grad delaktig i arbetsstugornas styre, kontroll och operativa hantering genom sin representation i olika beslutande organ, men också genom sin finansiering.
Genom rikskollekten skapade och cementerade kyrkan bilden av minoriteten som initiativlös och passiv, och minoritetsområdet som öde, outvecklat och kulturlöst. Detta gjorde man genom att vädja till donatorernas känslor i syfte att få finansiering via statsanslag, donationer och rikskollekt, men också av ideologiska skäl kopplade till assimilering och nationalism.
Genom kyrkans betoning på det kristna idealet bidrog arbetsstugans fostran till att både nedvärdera och klippa banden till andra religiösa traditioner, som de laestadianska.
9.5 Svenska kyrkan och den rasbiologiska ideologin
Följande avsnitt handlar om hur kyrkan bidrog till att sprida rasbiologiska föreställningar om minoriteten, men också om hur man bistod och möjliggjorde rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet under perioden 1913–1934.
9.5.1 ”Den finska genen”
Den rasbiologiska ideologin fick spridning i Sverige i slutet av 1800talet. Att kyrkans företrädare både var förespråkare av rasbiologiska idéer och bistod med praktisk hjälp för genomförandet av rasbiolo-
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
505
giska undersökningar är väl belagt, bl.a. i Svenska kyrkans vitboksprojekt De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna som publicerades 2016.126
Företrädare för kyrkan uttalade sig i olika sammanhang under 1800- och första hälften av 1900-talet om minoriteten utifrån rasbiologiska föreställningar. Det är tydligt inte minst i olika beskrivningar av arbetsstugebarnen.
En av arbetsstugornas grundare och beskyddare Albert Carlgren uttalade sig vid upprepade tillfällen om minoritetens natur, även utanför sammanhang som rör arbetsstugornas barn.
Carlgren fick vid ett tillfälle kritik för sin lansering av det fattiga minoritetsområdet när han sökte nationell finansiering till arbetsstugorna. Han försvarade då behovet av arbetsstugorna och försvenskningen med att beskriva sambandet mellan ”den finska genen” och spridningen av tuberkulos. Även om det bakomliggande syftet var att försvara arbetsstugornas nytta i första hand, bidrag sådana uttalanden från företrädare från kyrkan till en cynisk bild av minoriteten.
9.5.2 Teorin om de förfinskade svenskarna
Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift mellan 1904 och 1938, var en av de kyrkliga representanter i Norrbotten som tydligast gav uttryck för den rasbiologiska ideologin. Bergqvist var emot det man vid den tiden kallade rasblandning, och tog bl.a. initiativ till inrättandet av nomadskolan för samerna, baserat på en uppfattning att samerna skulle förbli ett naturfolk och inte lockas in i moderniseringen.
Bergqvist var en anhängare till den rasbiologiska grundtesen om ett ursprungligt germanskt folk som skulle utgöra det renaste och evolutionärt överlägsna. De finsk-ugriska språken och kulturerna var enligt denna syn underlägsna den svenska, och ansågs utgöra ett hot mot vad som benämndes som den svenska rasen.
I Finnbygdsutredningen argumenterade Bergqvist felaktigt för att det var denna germanska stam som först levt i minoritetsområdet för att senare förfinskas. En sådan syn hängde väl ihop med försvensknings- och assimileringsprojektet. Det är dock inte kartlagt om Olof Bergqvist hade någon kontakt eller samarbete med Herman Lundborg,
126 Svenska kyrkan 2016, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – en veten-
skaplig antologi.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
506
som var den som på uppdrag av rasbiologiska institutet genomförde skallmätningar i minoritetsområdet under perioden 1913–1934.127
Lundborg hade stort fokus på den s.k. rasblandningen som han menade utgjorde ett hot mot den svenska rasen. Under den första tiden ägnade han sig mest åt den ”finsk-svenska rasblandningen”, för att efter något år rikta sina undersökningar mot samerna. Lundborg planerade dock att göra en större kartläggning av ”finnarna i norr” – något han aldrig hann slutföra.128
Även om de rasbiologiska undersökningarna bara riktade sig mot tornedalingar, kväner och lantalaiset under en kortare period, fanns en cynisk bild av minoriteten kvar och kom till uttryck i olika sammanhang. I Luleå stifts årsbok från 1947 beskrivs en inspektionsresa som skolinspektör Sven Nylund genomförde 1926. Fortfarande 1947 finns det rasbiologiska ideologin närvarande i Nylunds beskrivning av de barn han besökte:
Barnen här hade ett ljust, svenskt utseende. För första gången under resan såg jag här flickor med leende min, eljest var det bara allvarliga masker och precis hållning med händerna på ryggen vid svarens avgivande. 129
Inspektör Nylund kopplade alltså på ett självklart sätt ihop det svenska utseendet med specifika personlighetsdrag. Luleå stift valde att okommenterat publicera berättelsen tjugo år senare, i en tid då den rasbiologiska ideologin var betydligt mer nedtonad i samhället. Man skulle kunna tolka publiceringen som att man i stiften vid den tiden fortfarande inte helt gjort upp med de rasbiologiska föreställningarna i förhållande till minoriteten.
9.5.3 Tillträde till familjerna
De lokala prästerna hade stor betydelse för att Herman Lundborgs rasbiologiska undersökningar praktiskt kunde genomföras. Prästerna kunde ge upplysningar om individer i församlingen, ofta känslig och privat information om levnadssätt, ärftliga sjukdomar, funktionsnedsättningar liksom andra faktorer som sågs som ”degenererande” och tecken på så kallad rasblandning. Att kyrkan gav tillträde till kyrk-
127 Se t.ex. Persson, s. 16 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 128 Hagman 2016, Svenska kyrkan och rasbiologin, s. 963–964. 129 Luleå stift 1947, Från Bygd till Vildmark – Luleå stifts årsbok 1947, s. 134.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
507
böckerna var av avgörande betydelse för möjligheten att genomföra undersökningarna.130
En av prästerna i Olof Bergqvists stift, Georg Bergfors i Vittangi, hade särskilt nära samarbete med Herman Lundborg på olika sätt. Lundborg fick under sina resor i minoritetsområdet t.ex. bo hos Bergfors. Han fick också hjälp av Bergfors att använda kyrkböckerna för att hitta familjer att undersöka, och personlig guidning till platser och familjer.131 En annan person som också bistod Lundborg vid fältstudierna var den laestadianska predikanten August Lundberg.132
Även Lars Laestadius, grundaren av den laestadianska väckelserörelsen, var delaktig i rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet. Laestadius var förutom präst också botaniker och hade kontakt med forskare som ville få tillgång till forskningsmaterial i form av mänskliga kvarlevor. Genom kvarlämnade brev framgår det att Laestadius själv hjälpte till vid gravplundringar. Under en fransk expedition (La Recherche-expeditionen) i Nordkalotten och Spetsbergen, agerade Laestadius t.ex. guide och lokal expert och hjälpte till att plundra gravar och föra mänskliga kvarlevor från ”lappar” från kyrkogården Markkina i Enontekis på finska sidan av Tornedalen till Karesuando.133
Att det var auktoriteter, bland dem präster, som hjälpte till under de rasbiologiska undersökningarna och gav tillträde till familjerna, var en förutsättning för att skapa förtroende. Folk hade i allmänhet både respekt för, och en personlig relation, till den lokala prästen. Att denne uppfattades som en garant för seriositet kan man anta. Kyrkans företrädare var på det sättet i hög grad delaktiga i att legitimera de rasbiologiska undersökningarna i minoritetsområdet under den aktuella perioden.
9.5.4 Sammanfattning
Kyrkan var på olika sätt delaktig i hur den rasbiologiska ideologin drabbade minoriteten. Företrädare för Svenska kyrkan har i sina roller som auktoriteter, och ibland som företrädare för staten, gjort olika
130 Hagman 2016, s. 961. 131 Persson, s. 57 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 132 Snellman, s. 51 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Persson, s. 52 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
133 Ojala, Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal, s. 14–16 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
508
uttalanden och varit delaktiga i sammanhang där minoriteten betraktats som en främmande ras. I vissa sammanhang har minoriteten beskrivits som ett hot mot det man beskrivit som den svenska rasen.
Kyrkans företrädare bidrog också i högsta grad till att rasbiologiska undersökningar kunde genomföras i minoritetsområdet under perioden 1913–1934. Dels bistod kyrkans representanter med praktisk hjälp genom sin nära länk till församlingsmedlemmarna, dels genom att skapa legitimitet åt undersökningarna. I detta missbrukade kyrkan minoritetens förtroende.
9.6 Avslutande analys
Svenska kyrkan hade en ledande roll i assimileringen och försvenskningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kyrkan och kyrkans företrädare var delaktiga i beslutande, rådgivande och verkställande organ i skolor, och arbetsstugor, men bistod också andra aktörer som exploaterade minoriteten och minoritetsområdet, t.ex. i rasbiologiska sammanhang.
Inledningsvis i kapitlet ställdes frågor om hur kyrkans ansvar ska kunna urskiljas från statens och i vilken mån det är rimligt för dagens kyrka att ta ansvar för handlingar som kyrkan begick historiskt – influerad av den tidsanda och de normer som rådde då.
9.6.1 Kyrkan bär ett ansvar
I avsnittet om kommissionens syn på ansvarsfrågan (kapitel 12) framkommer att kyrkans agerande inte alltid följer en konsekvent linje. Enskilda företrädare för kyrkan har ibland agerat utifrån olika drivkrafter och övertygelser och därför följt olika spår.
Som framgått inledningsvis är det i många fall svårt att urskilja vilka beslut som fattats av kyrkan och vilka som fattats av staten, eftersom kyrkan i sin egenskap av statskyrka varit så tätt förbunden med de statliga aktörerna. Enskilda biskopar eller präster har haft viss frihet att fatta beslut och agera på sätt som inte självklart framstår som sanktionerat av kyrkan som helhet.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
509
Staten och kyrkan har haft ett gemensamt intresse i assimileringen av minoriteten. Kyrkan har dessutom, via sin roll som myndighetsutövare, kunnat stärka sin position i samhället.134
Som nämns i kapitel 12 kommer det troligtvis inte att vara möjligt att i alla enskilda situationer reda ut i vilken mån församlingen, stiftet eller kyrkan som helhet stod bakom enskilda individers agerande. Detta betyder inte att kyrkan inte bör ta ansvar för det som hänt eller de handlingar som begåtts. Det är tvärtom rimligt att Svenska kyrkan som trossamfund tar ansvar för hur kyrkan via olika språkrör agerat historiskt. För minoriteten spelade det troligtvis inte så stor roll om den assimileringspolitik som de blev utsatta för var sprungen ur en enskild biskops uppfattning eller om denne agerade på stiftets uppdrag. Kyrkans företrädare hade stor auktoritet och förtroende bland folket och handlade därmed utifrån ett stort maktkapital. För detta hade, och har, Svenska kyrkan ett ansvar.
9.6.2 Intentioner och effekter av handlingar
I avsnittet om biskoparna i Luleå stift framkommer att biskoparna valde olika handlingslinjer i förhållande till minoriteten, och verkade handla utifrån delvis olika intentioner. I vissa fall framstår det som att det inte fanns någon direkt avsikt att tvinga bort minoritetens språk och kultur, utan det först och främst handlade om att undanröja det man uppriktigt uppfattade som säkerhetshot. Ett exempel är biskop Olof Bergqvist som arbetade för att införa det svenska språket som ett skydd mot fennomanerna i öst eller stiftssekreterare Albert Carlgren som ville råda bot på fattigdom genom införandet av arbetsstugorna. Inbäddat i målet om assimilering fanns sannolikt också goda avsikter. Handlingarna låg i linje med normer eller uttalade mål inom den politiska, ekonomiska och kulturella sfären.
Att det fanns goda avsikter förtar dock varken effekterna av handlingarna eller ansvaret för dem. Effekten för minoriteten blev densamma – utöver den assimileringspolitik som fördes av kyrkans företrädare hade man i olika sammanhang en förminskande syn på minoriteten som en lägre stående människotyp, en representant för det vilda, fattiga och obildade som i vissa fall också betraktades som en fara för landets säkerhet och för det svenska folket.
134 Norlin och Sjögren 2016, s. 411.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68
510
9.6.3 Det moraliska ansvaret
Kyrkans företrädare har agerat i många olika roller; som beslutsfattare, opinionsbildare, rådgivare, initiativtagare och samverkande i förhållande till den assimileringspolitik som förts. Företrädare för kyrkan har också fungerat som en länk mellan forskare och församlingarna vilket möjliggjorde rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet.135
I förhållande till kyrkans ansvar är det därför rimligt att inkludera också sådant handlande som går utanför det formella beslutsfattandet, och som snarare är att betrakta som ett moraliskt ansvar som utgår från respekten för människovärdet.
9.6.4 Passiva handlingar och underlåtenhet att agera
I kapitel 12 om kommissionens syn på ansvar framgår att ansvarsutkrävande inte i alla fall måste utgå från aktiva handlingar. Passivitet kan möjliggöra handlingar och händelser i ett samhälle. Utifrån ett sådant perspektiv har kyrkans passivitet och underlåtenhet att handla i vissa fall medverkat till assimileringen. Detta utifrån en förståelse av kyrkan som representant för vissa grundläggande, värden där människovärdet är centralt. Kyrkan har underlåtit att skydda minoritetens rätt att använda sitt språk och att utöva sin kultur, framför allt i förhållande till minoritetens livsåskådning och trosutövning.
Även i de handlingar som innefattar välvilja kan det samtidigt finnas ett kolonialt perspektiv, tydligt inte minst i beskrivningarna av arbetsstugebarnen. Välviljan i sig har ibland rymt nedlåtenhet i det att kyrkan gjorde sig till talesperson för människor och på det sättet visade att man inte ansåg dem kvalificerade att föra sin egen talan.
9.6.5 Minoritetens behov vägledande
I kapitel 12 om kommissionens syn på ansvar framgår att utgångspunkten för ansvarsutkrävande inte bör vara avhängigt någon exakt gräns för olika aktörers ansvar. I stället är det viktiga att utgå från minoritetens behov av ansvarstagande och kyrkans egen villighet att ta ansvar. Ett sådant perspektiv kräver inte något slutgiltigt svar på var olika gränser för ansvar ska gå när det gäller kyrkans handlingar.
135 Lindmark och Sundström 2016, s. 1131.
SOU 2023:68 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
511
Snarare handlar det om viljan att ta ansvar med utgångspunkt i den situation som råder för minoriteten nu.
Ansvarstagandet handlar då om det sätt kyrkan tillmötesgår minoriteten i en försoningsprocess genom att lyssna både till historiska och nutida erfarenheter och upplevelser, föra en lyssnande och öppen dialog med minoriteten samt att vidta de åtgärder som minoriteten behöver för att komma vidare i en läkningsprocess.
9.6.6 Vidare utredningar en möjlig väg framåt
En läkningsprocess behöver dock inte stå i motsättning till vidare kartläggningar och analyser av kyrkans historiska handlingar. Att utifrån minoritetens behov gå djupare in i vissa delar av de historiska händelserna för att få fram mer information om kyrkans agerande kan vara en del av det som krävs för försoning.
Det är angeläget att kyrkan undersöker sin egen historia och den verksamhet och ideologi som ledde till den försvenskningspolitik och de övergrepp som inträffade historiskt, att kyrkan på ett lämpligt sätt framför en ursäkt för det inträffade om det är det minoriteten vill, samt att kyrkan, i nära dialog med minoriteten, genomför åtgärder som kan bidra till upprättelse.se kapitel 12 och 14).
En process mot försoning som tar avstamp i minoritetens behov av ansvarstagande kan ha fokus på att hitta en balans mellan å ena sidan minoritetens behov av kyrkans ansvarstagande i de delar som är avgörande för försoning, å andra sidan kyrkans förmåga att gå minoriteten till mötes i dessa delar samt att genomföra de åtgärder som krävs på ett sätt båda parter kan acceptera.
513
10 Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
10.1 Rasbiologins koppling till assimileringspolitiken
Rasbiologin byggde på en rasistisk föreställning om att det fanns lägre stående raser med oönskade genetiska anlag som skulle kunna försämra en befolkning. Det rasbiologiska målet kan också formuleras tvärtom: uppfattningen att det fanns raser med önskade anlag som, om de fick större spelrum, skulle bidra till ett förbättra densamma.
Syftet med den svenska rasbiologin var dels att kartlägga den svenska ”folkstammen”, dels att värdera, gradera och klassificera denna utifrån genetiska drag. Assimilering var ingen självklar rasbiologisk rekommendation, eftersom man inte ansåg att oönskade genetiska anlag på något enkelt sätt kunde förbättras och jämkas med majoritetsbefolkningens. Snarare handlade det om att särskilja och exkludera denna kategori med oönskade anlag från majoriteten.
Det inte klarlagt vilken roll som språk spelade i rasbiologin och därmed inte heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på assimileringspolitiken i det meänkielitalade området. Det finns forskare som menar att det rasbiologiska projektet inte ska ses som en direkt fortsättning på försvenskningspolitiken.
Samtidigt var många av de personer som var anhängare av assimileringspolitiken även förespråkare av rasbiologiska idéer. Exempelvis var biskop Olof Bergqvist, som var för försvenskningen av minoriteten, samtidigt en stark anhängare av rasbiologin. Hans ståndpunkt visar på hur strävan att assimilera en folkgrupp samtidigt kan inne-
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla SOU 2023:68
514
fatta idén om att särskilja en grupp från en annan utifrån rasbiologiska föreställningar.1
Ett annat exempel på sammankopplingen mellan språkfrågan och rasbiologin är Finnbygdsutredningen 1921 som felaktigt kom fram till att minoriteten ursprungligen hade varit svensktalande och genomgått en förfinskningsprocess. I Finnbygdsutredningen förekommer en rasbiologisk terminologi, exempelvis diskuterades hur ”utsträckt rasblandning föreligger” och att språket ”upphört att vara rasmärke”. Även Herman Lundborg noterade att det ”i nordligaste Sverige förekomma cirka 25 000 s.k. finnar, som tala finskt tungomål”.2 Men inom ramen för hans rastänkande var det huvudsakliga problemet att gruppen var ”av mycket blandad härstamning”, inte att de talade finska eller inte lät sig assimileras.
Eftersom det inte är klarlagt vilken roll språket spelade i rasbiologin är det inte heller klarlagt på vilket sätt rasbiologin inverkade på försvenskningen av minoriteten.3 Oaktat detta innebar rasbiologin att minoriteten sågs som ett hot mot den så kallade svenska folkstammen. Rasbiologin var en form av förtryck som bidrog till att en känsla av förnedring och förminskning hos minoriteten. Det var en känsla som också var förknippad med assimileringspolitiken.
10.2 Rasbiologiska undersökningar
I kommissionens delbetänkande (SOU 2022:32) sammanfattas Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar. Rapporten finns publicerad i sin helhet i publikationen Tolv tematiska forskarrapporter som är en del av detta slutbetänkande. Nedan redogör kommissionen för det som framkommit i kartläggningen sedan delbetänkandet lämnades.
1 Hyltenstam och Salö, Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – Den språkliga försvensk-
ningen av det meänkielitalande området, s. 34 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
2 Hyltenstam och Salö, s. 34 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 3 Hyltenstam och Salö. s. 33 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
515
10.2.1 Få intervjuade har upplevt rasbiologiska undersökningar
Det är ytterst få av de intervjuade som berättat att de själva har blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar. Den enkla förklaringen torde vara att de som utsattes för undersökningarna inte längre lever eller att det är få som har upplevt rasbiologiska undersökningar. En annan trolig förklaring är att erfarenheten av att utsättas för rasbiologiska undersökningar har lett till skam och därmed en tystnadskultur. Det är dock många av de intervjuade som säger att de har hört talas om att rasbiologiska undersökningar har förekommit eller att deras egna släktingar eller familjemedlemmar har berättat att de utsatts för sådana undersökningar.4
Två intervjupersoner uppger att de har blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar. En man som är född på 1930-talet berättar att han och flera andra barn utsattes för rasbiologiska undersökningar på sanatoriet i Övertorneå 1950. Enligt mannen mättes bland annat skallen.5
En annan man född på 1940-talet berättar att han var med om en skallmätning när han gick i första klass. Även andra barn i klassen utsattes. Mannen berättar att två främmande kvinnor och en man med en stor väska och något slags aluminiumverktyg anlände till skolhuset och togs emot av deras lärare. När det var dags för honom att bli undersökt blev han ombedd att klä av sig på överkroppen. En av kvinnorna antecknade hans längd, ögon- och hårfärg. Sedan mättes hans huvud genom att en ”järngrej” skruvades fast över huvudet. Hans huvud mättes också av ”ett slags skjutmått av trä” och man tog två foton av honom framifrån.6
4 Intervju 1, 3, 16, 19, 24, 29, 34, 44, 53, 54, 56, 59, 62, 90, 107, 108, 114, 120, 127, 128, 130, 137, 138, 139, 143, 145, 149, 152, 155, 156. 5 Intervju 3. 6 Intervju 54.
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla SOU 2023:68
516
Figur 10.1 Orter för rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet
Källa: Samuel Svärd.
SOU 2023:68 Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
517
10.2.2 Undersökningar på 1950-talet
I Curt Perssons rapport och i de intervjuer som kommissionen genomfört framkommer att rasbiologiska undersökningar har förekommit så sent som på 1950-talet. Det har dock inte gått att fastställa hur vanligt förekommande undersökningarna var och i vilken utsträckning undersökningarna har varit sanktionerade av staten.
Stockholms högskolas institut för psykologi (nuvarande psykologiska institutionen vid Stockholms universitet) inledde 1950 en undersökning som syftade till att få fram ett genomsnittsutseende för en viss grupp av människor. Undersökningen grundade sig på en så kallad galtonisk modell utvecklad av Francis Galton. Han var en brittisk antropolog och psykolog och anses vara grundaren till begreppet rashygien, även kallat eugenik. Galtons idéer blev början på socialdarwinismen och tanken på att förbättra människans biologiska natur genom utrensning av mindre livskraftiga individer. Han var den förste att ta fram så kallade genomsnittsbilder av människor genom att använda negativ av fotografier av olika personer. Genom att kopiera dessa på varandra bildade de ett ”sammansatt porträtt”, i vilket olikheterna personerna emellan ansågs ha tagit ut varandra. Resultat ansåg vara en människogrupp med i all väsentlighet gemensamma egenskaper.7
För att kunna genomföra undersökningen vände sig Stockholms högskolas institut för psykologi till bland annat Haparanda folkskola med en begäran om att barn i 10-årsåldern skulle fotograferas och att uppgifter angående föräldrarnas ursprung skulle anges, dock endast om föräldrarna hade finskt, vallonskt, judiskt eller annat utländskt påbrå. Begäran innefattade även barnens sista terminsbetyg i räkning eller intelligenskvot om sådan fanns. Syftet med undersökningen var att utifrån rasbiologisk synpunkt få fram genomsnittsutseende för en viss grupp av människor.8 Folkskolestyrelsen i Haparanda meddelade institutet för psykologi att skolan var villig att hjälpa till med undersökningen.9
7 Katz 1953, Durchschnittsbild und Typologie. Studien zur experimentellen Psychologie, s. 11. 8 Haparanda stad, arkivet för skolexpeditionen, ingående och utgående skrivelser, 1950–1951, dnr 1566. 9 Haparanda stad, arkivet för skolexpeditionen, ingående och utgående skrivelser, 1950–1951, dnr 1589.
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla SOU 2023:68
518
Undersökningen resulterade i en artikel om genomsnittsutseende för olika så kallade folktyper. I artikeln finns foton på bland annat 10-åringar från Haparanda som anses ha ostbaltiskt påbrå. Det finns även foton på andra barn från exempelvis Stockholm och Göteborg men där etniskt ursprung inte uppges, förmodligen för att de anses vara av svenskt ursprung. I den förklarande texten anges att man genom att ta fram ett genomsnittsutseende kan visa den rasbiologiska blandningen i befolkningen. En karta visar förekomsten av den ”ostbaltiska typen” i Sverige. Författaren hänvisar till publikationer av bland annat Gustaf Retzius och Herman Lundborg om man vill veta mer om förekomsten av den nordiska eller ostbaltiska typen i olika delar av Sverige.10
I Haparanda skolarkiv finns dokumentation som visar att det fram till 1957 kontinuerligt skickades hälsokort för folkskolans avgångselever till Institutet för rasbiologi för arkivering. Hälsokorten skickades på begäran av Kungliga Skolöverstyrelsen. Liknande handlingar har hittats i Tärendö folkskolearkiv och i Korpilombolos kommunarkiv. Det har dock inte varit möjligt att undersöka vad hälsokorten användes till vid institutet, eftersom materialet inte finns i dess arkiv. Med största sannolikhet har materialet förstörts i samband med att institutets arkivmaterial fördes över till Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Vad som däremot kan konstateras är att de avsända hälsokorten inte innehöll information om skallmått eller ras.
Det går inte att utifrån detta dra några slutsatser om omfattningen av och statens involvering i rasbiologiska undersökningar under efterkrigstiden. Däremot är det klarlagt att rasbiologiska undersökningar har förekommit under perioden och att föreställningen om olika människoraser har levt kvar.
10.3 Insamling av mänskliga kvarlevor
Rasbiologiska undersökningar genomfördes inte enbart på levande personer utan det finns även exempel på skallmätningar av avlidna personers kranier. I delbetänkandet (SOU 2022:32) sammanfattar kommissionen Carl-Gösta Ojalas rapport om insamling av mänskliga kvarlevor. Rapporten finns publicerad i sin helhet i publikationen
Tolv tematiska forskarrapporter som är en del av detta slutbetänkande.
10 Katz 1953, s. 23.
SOU 2023:68 Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
519
Nedan redogör kommissionen för det som framkommit i kartläggningen sedan delbetänkandet lämnades.
10.3.1 Återlämnande av mänskliga kvarlevor
Av Ojalas rapport framgår att Helsingfors universitet hade en stor samling samiska kranier och skelett och att ett stort antal av dessa kranier återbegravdes på en gammal samisk begravningsplats i Enare 1995. Enligt en överenskommelse överfördes år 2001 resterande delar av samlingen med mänskliga kvarlevor till det samiska museumet i Enare, Siida. Sametinget och Siida initierade en process för återbegravning och begravningsceremoni hölls sommaren 2022. I denna anatomiska samling ingick kvarlevor uppgrävda från Akamella kyrkogård, Muodoslompolo.
STR-T har i samverkan med Svenska kyrkan, Siida, Muonio Sameby, Sametinget och Länsstyrelsen arbetat för ett återtagande av kvarlevorna. I oktober 2022 återlämnades 23 kranier, uppgrävda i rasbiologiskt forskningssyfte, från Akamellas kyrkogård. Pajala församling ansvarar för den tillfälliga förvaringen av kranierna i väntan på en möjlig återbegravning, sommaren 2024. Det är första gången som en repatriering av kvarlevor som också berör den meänkielitalande befolkningen, äger rum.
Ojala konstaterar i sin rapport att det inte har gått att spåra någon mer storskalig insamling av mänskliga kvarlevor specifikt inriktad mot tornedalingar. Samtidigt är det vedertaget att det funnits intresse för den tornedalska befolkningen inom rasvetenskaplig anatomi, antropologi och rasbiologi.
10.4 Konsekvenser av rasbiologin för minoriteten
Så som framgår i kapitel 6 uppger intervjupersoner att minoritetsspråket och den egna identiteten har nedvärderats av det omgivande samhället. De intervjuade nämner en rad konsekvenser av nedvärdering och negativ särbehandling i relation till myndigheter och majoritetssamhälle bl.a. att deras förtroende för myndigheter och stat har skadats. En känsla av skam och tystnadskultur kring den egna identiteten är vanligt förekommande.
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla SOU 2023:68
520
En känsla av skam för språket och kulturen kan ha spätts på av vetskapen om att rasbiologiska undersökningar på anhöriga har förekommit. En kvinna född på 1960-talet säger att hon har fått kämpa med sin självkänsla och att hon har känt skam över sina föräldrars ursprung. Samma person säger att hon har hört om släktingar som har utsatts för rasbiologiska undersökningar men att hon inte har kunnat prata med sina föräldrar om detta och därför inte vet ifall även de blev utsatta för undersökningarna. Tanken att ens egna föräldrar kan ha ansetts utgöra ett hot mot den ”svenska rasen” har varit upprörande.11
11 Intervju 34, se även intervju 137 och 156.
521
11 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
Detta kapitel handlar om minoritetens strävan efter att bevara sitt språk och sin kultur från början av 1900-talet till i dag. Minoriteten har på olika sätt motarbetat eller ifrågasatt assimileringspolitiken och arbetat för att få sina rättigheter tillgodosedda.
Kapitlet beskriver en process där minoriteten har gått från att i huvudsak finna sig i assimileringspolitiken till att ifrågasätta, kritisera och protestera mot densamma.
Processen kan delas in i fyra olika faser. Under den första delen av 1900-talet var statens assimileringspolitik stark och minoriteten genomgick en språkbytesprocess där svenska blev det alltmer dominerande språket. I det stora hela rådde en acceptans hos minoriteten för den förda assimileringspolitiken och det fanns ingen kollektiv etnopolitisk organisering. Däremot fanns det enskilda individer i ledande ställning som på olika sätt förespråkade och främjade tvåspråkighet, t.ex. i skolundervisningen.
Under den andra fasen, som tog sin början efter andra världskriget, hade minoriteten övergått till att vara huvudsakligen tvåspråkig. Den yngre generationen hade däremot blivit alltmer svenskspråkig med begränsad kunskap i minoritetsspråket. Under den här tiden började flera röster höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte assimileringspolitiken. Olika språk- och kulturfrämjande initiativ togs, exempelvis inom ramen för det nordiska samarbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket.
Under den tredje fasen, med start i början av 1980-talet, förändrades minoritetens mobilisering och strategi genom att den blev mera aktiv, folklig och framför allt etnopolitisk i och med att STR-T bildades. Minoriteten utropade meänkieli som ett eget språk och 1999 erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
522
Under den fjärde fasen under 2000-talet har minoriteten bildat fler organisationer, exempelvis Föreningen för kväner och lantalaiset, och Meänmaa. En ny generation som huvudsakligen är ”ummikko” trädde fram och visade att man kan identifiera sig med minoriteten trots att man inte kan språket.
I detta kapitel presenteras vissa personer med namn då de är eller har varit offentliga personer, eller har intervjuats av kommissionen i kunskapsinhämtande syfte och lämnat sitt samtycke till att de namnges.
11.1 Röster för tvåspråkighet under första delen av 1900-talet
Så som har framkommit i kommissionens kartläggning var första delen av 1900-talet en period under vilken trycket av assimileringspolitiken var kännbart. Trots detta fanns det enskilda personer som i egenskap av sin samhällsposition kunde argumentera för att minoritetsspråket borde vara undervisningsspråk i skolan.
11.1.1 Den utbildade tvåspråkiga medelklassens betydelse
Reservation mot Finnbygdsutredningen
Det var främst den utbildade medelklassen som blev förespråkare för tvåspråkig undervisning. Bland dessa fanns lärarna Walde Lorens Wanhainen, William Snell och Edvin Mäkitalo. De var tvåspråkiga och hade stor folkrörelsevana och kunde i kraft av sina samhällspositioner på olika sätt verka för minoritetsspråket och kulturen.1 Samtidigt ingick de även i en yrkesgrupp som stod bakom den statligt sanktionerade försvenskningspolitiken.
Det första tydliga motståndet mot den assimilerande språkpolitiken i skolan och den nationalistiska inställningen till minoritetens kultur formulerades av Walde Lorens Wanhainen. Han var född 1877, uppvuxen i Erkheikki och tvåspråkig. Han utbildade sig till agronom och arbetade under en period som lärare på Tornedalens folkhögskola. Han var liksom flera andra förgrundsgestalter involverad i Jordbrukarnas Ungdomsförbund (JUF).
1 Elenius 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Torne-
dalen 1850–1939, s. 287.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
523
Wanhainen som var ledamot i Finnbygdsutredningen 1921 reserverade sig mot dess felaktiga historieskrivning som gick ut på att minoritetsområdet tidigare hade haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade. Han reserverade sig även mot att enbart svenska föreslogs som undervisningsspråk i skolorna.2
En annan ledamot i Finnbygdsutredningen, folkskolläraren E.U. Eriksson, framhöll att viss undervisning i finska borde behållas vid Haparanda småskollärarseminarium och att finska av pedagogiska skäl skulle användas i svenskundervisningen i folkskolan.3 Det gjordes också enkäter för att ta reda på hur ordföranden i skolrådsnämnder såg på undervisning i finska. Tre av elva svarade att de var för viss undervisning på finska. Dessa var P.O Petterssån, kyrkoherde från Korpilombolo, J. Waara, landsfiskal från Karesuando och Georg Bergfors, prost i Vittangi.4
Införandet av finska i fortsättningsskolan
Så som har nämnts i kapitel 4 skickade åtta tornedalska lärare 1928 en petition till Skolöverstyrelsen om införande av undervisning i finska i folkskolan. Bland dessa fanns ovan nämnda Snell, Wanhainen och Mäkitalo. I den hårda debatt som följde anklagades petitionärerna för att vara landsförrädare som gick de finländska fennomanerna till mötes.5
Petitionen ledde till en proposition till 1935 års riksdag om att tillåta finska i fortsättningsskolan. Förslaget gick igenom.6
Samma år omvandlades läroverket i Haparanda till gymnasium med möjlighet att välja finska som tillval. Detta kan ses som en viktig principiell och symbolisk framgång som innebar att språkförbudet inte längre var absolut, åtminstone inte i fortsättningsskolan, men som i praktiken inte ledde till någon större förändring.7 Det skulle dröja till sent 1950-tal innan en oppositionell röst hördes i riksdagen mot den förda språkpolitiken i minoritetsområdet.
2 Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbottens län. Stockholm: Kungl. Ecklesiastikdepartementet, s. 350–379.
3 Finnbygdsutredningen 1921, s. 380–382. 4 Wande 1988, Symposium lingua-cultura 1989 , s. 37–40. 5 Riksdagens protokoll 1935, Andra kammaren, nr 9, s. 5 ff. Se även Elenius 2001, s. 287–288. Inlämnade dokument rörande William Snell, Komm2023/00072/Ku 2020:01-40.6Prop. 1935:17 Kung. Maj:ts proposition till riksdag angående vissa frågor rörande folkundervisningen i rikets nordligaste gränsorter. 7 Tenerz 1963, s. 330, s. 362. Elenius 2001, s. 293–294, Hyltenstam och Salö, Språkideologi och
det ofullbordade språkbytet, den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området,
s. 37–38 och s. 118. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
524
11.1.2 Förespråkarnas dubbla roll
Den dubbla roll som förespråkarna för undervisning på finska kunde ha illustreras av William Snell i rollen som skolinspektör. Han utnämndes 1937 mot domkapitlets och Skolöverstyrelsens vilja till skolinspektör. Utnämningen kan ses som ett paradigmskifte från en konservativ assimileringspolitik till en mer minoritetsvänlig politik.8 Snell skulle i egenskap av skolinspektör se till att barnen talade svenska i folkskola och arbetsstuga. Samtidigt var han aktiv i att främja minoritetsspråket. Han var exempelvis den första från minoriteten som 1944 publicerade boken Kamaripirtiltä: muisteluksia Tornion murtheela:
yhdistelmä ruotsiksi på finska. Boken publicerades på ett finskt förlag
men har sedermera getts ut av förlaget Tornedalica och även översatts till svenska.9 Snell skrev även den svenska (1938) och den finska (1947) texten till Tornedalssången som betraktas som Tornedalens nationalsång.10
En annan förespråkare för tvåspråkig undervisning var Mäkitalo (född 1898). Han arbetade som lärare och senare som rektor vid folkskolan i Kangos där han uppmuntrade eleverna att lära sig bl.a. om sin hembygd. Skolan publicerade en skoltidning, Spånor ur livet, där eleverna under 1930-talet fick skriva texter både på svenska och på meänkieli, dvs. under en period då det inte var tillåtet med finska i statliga skolor.11
Mäkitalos och folkskolan i Kangos betydelse för hembygden och språket kommer även upp i intervjuer som kommissionen har gjort. Mona Mörtlund berättar att skolan i Kangos förmedlade att Kangos var en bra plats och att det inte fanns någon anledning att skämmas för sin hemby. Barnen blev tidigt introducerade till byns hembygdsmuseum.12 Samtidigt hade man en pragmatisk hållning till svenskan:
Om skolan och samhället var på svenska, fanns liksom inget förhandlingsutrymme utan det var bara att acceptera det.
13
8 Elenius 2001, s. 295. 9 Kamaripirtiltä: muisteluksia Tornion murtheela: yhdistelmä ruotsiksi Porvoo: WSOY, 1944. Kamaripirtti: berättelser från Pajalabygden/William Snell; ill. av Osmo Santamäki. Luleå: Tornedalica, 1976. 10 A William Snell. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6090. 11 Kangos: framtidslandet (red. Rolf Berggård, Christer Frånlund), 2008, 1. uppl., s. 70–71. 12 Intervju 162, se även intervju 27, 90, 98. 13 Intervju 162.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
525
11.1.3 Den laestadianska väckelserörelsens betydelse för språkbevarandet
Så som har nämnts i kapitel 9 blev den laestadianska väckelserörelsen viktig under den här perioden. Inom laestadianismen var finskan det heliga språket, lingua sacra. Användningen av finska var dikterad av praktiska hänsyn och handlade inte om ett politiskt ställningstagande. Den laestadianska mötesverksamheten fungerade i huvudsak på finska, trots försvenskningsåtgärder från stat och kyrka.14 Exempelvis leddes byabönen av lekmannapredikanter i hemmen. Sammankomsterna blev på så sätt en språklig fristad som hade stor betydelse för språkligt och kulturellt bevarande. Den bidrog även till en stark sammanhållning och gemenskap där både det kristna budskapet och språket förenade minoriteten.
11.1.4 Tornedalens folkhögskolas dubbla roll
Så som framgår i kapitel 7 hade Tornedalens folkhögskola som startade 1899 en viktig funktion i försvenskningsprocessen. Syftet med skolan var bl.a. att ”i våra finskspråkiga bygder, sprida svenskt språk och svensk odling”.15 Samtidigt fanns det en viss öppenhet och språkligt liberal inställning bland rektorerna.
Skolans förste rektor Ludvig de Vylder betonade vikten av tvåspråkighet i flera sammanhang. Han motsatte sig exempelvis att eleverna inte skulle få prata finska med varandra i skolan. I början användes finska också i meddelanden och under de första åren publicerades t.ex. årsberättelsen på både finska och svenska. Samtidigt ansåg forskaren och seminarierektor Hugo Tenerz att det var självklart att man på folkhögskolan skulle undvika användning av finska.16
Folkhögskolan blev på många sätt även en intellektuell knutpunkt som bidrog till framväxten av en tvåspråkig medelklass som kunde formulera och ställa minoritetspolitiska krav. Flera förgrundsgestalter som hade anknytning till skolan var även involverade i Jordbrukarnas Ungdomsförbund (JUF), hembygdsrörelsen och Tornedalens bibliotek. Ett exempel på detta är att de åtta lärare som skrev petitionen
14 Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska tornedalen fram till 1970, s. 30 i Tolv
tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
15 Mustakallio, Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering, s. 8 i Tolv tema-
tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
16 Mustakallio, s. 13 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
526
om att införa finska som undervisningsspråk i folkskolan, gjorde det i samband med att de gick en hembygdskurs vid folkhögskolan och var medlemmar i JUF.17
Från folkhögskolans tidigare ambivalenta inställning till finska blev den så småningom ett viktigt nav för den språkliga revitaliseringen. Under 1950-talet började t.ex. Tornedalens folkhögskola tillsammans med Norrbottens Bildningsförbund att bedriva ett aktivt folkbildningsarbete i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Detta resulterar i Nordkalottkonferenserna som lade grund för vidare samarbete i regionen. I detta arbete var Ragnar Lassinantti, som då var riksdagsledamot, dragmotor. I slutet av 1960-talet (1968) startade Nordkalottlinjen som var ett nordiskt samarbete mellan Finland, Norge och Sverige vid Tornedalens folkhögskola. Tornedalens folkhögskola fick på så sätt en viktig roll som mötesplats för minoriteten.18
11.1.5 Jordbrukarnas ungdomsförbunds roll i att sprida litteratur och kultur på minoritetsspråket
Jordbrukarnas ungdomsförbund (JUF) bildades som riksorganisation 1918 och har haft en stark lokal förankring i minoritetsområdet. JUF:s främsta syfte var att utveckla ungdomsaktiviteter kring jordbruk, natur och miljö, men också att stimulera en kulturell verksamhet. Rörelsen fick stor spridning, särskilt i Tornedalen, och var som störst i slutet på 1940-talet med cirka 40 000 medlemmar.19
JUF hade redan från starten ett eget bibliotek och införskaffade både svensk och finsk litteratur till sina studiecirklar.20 På vissa platser var dessa bibliotek de enda som fanns. År 1930 hade JUF 205 cirkelbibliotek med sammanlagt drygt 17 000 böcker.21
De anställda på JUF hade inte sällan utbildat sig på Tornedalens folkhögskola dit även många av JUF:s sammankomster förlades. JUF-instruktören kunde av minoriteten uppfattas som en myndighetsperson, men eftersom denne kom från samma område och talade
17 Elenius 2006, s. 256, 17 Elenius 2006, s. 256, Luleå stifts årsbok 1947, Från bygd till vildmark i Lappland och Väster-
botten, s. 125–142.
18Tradition och förnyelse. Tornedalens Folkhögskola 100 år, 1999, s. 205–211, Elenius 2001, s. 224–230, 412–419. 19 Historia och JUF i dag. https://www.juf.se/historia-och-juf-idag/. 20 Tenerz 1963, s. 114–115. 21 Hultgren 1971, Jordbrukare-ungdomens förbund 50 år: 1918–1968: JUF i hembygden.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
527
samma språk som dem blev det ett förhållandevis jämlikt möte. Många instruktörer rekryterades bland minoritetsområdets ungdomar.22
JUF var även en mötesplats där det förekom drama, filmvisning, dans, musik och sång på svenska med inslag av minoritetsspråket. Det fanns med andra ord en långvarig tradition av amatörteater på det egna språket innan Tornedalsteatern startade 1986.23
År 1936 började JUF publicera tidskriften Tornedalen.24 Tidskriften var skriven på svenska, men hade fokus på närområdet och det kulturhistoriska bevarandet, vilket bidrog till en känsla av gemenskap och kollektiv identitet.
Försvenskningspolitiken i minoritetsområdet var ett irritationsmoment i relationen mellan Finland och Sverige. För att begrava stridsyxan genomförde utrikesministrarna och utbildningsministrarna i de två länderna en gemensam resa 1937 till svenska Tornedalen, vidare till finska Tornedalen och ner till Helsingfors. Under den s.k. ministerresan skrev dåvarande redaktören för tidskriften Tornedalen, Uno Hanno, ett brev till utbildningsministern. Brevet ger uttryck för betydelsen och behovet av att bevara minoritetens språk och kultur:
Vi [tornedalingar] vilja lära oss att ordentligt behärska svenska språket, men – vi vilja även behålla och vårda det finska språket, som sedan generationer varit vår bygds modersmål. Ty finskan är dock ett kulturarv, som det i egenskap av hembygdsvänner är vår enkla plikt att vårda och bevara. Utan anknytning till det gångna stå vi rotlösa i vår egen hembygd och en tid kan komma då vi ej förstå byanamnen, ej sagorna och sägnerna, ej sångerna och talesätten som våra fäder lämnat i arv. Genom fördjupad kunskap i finska stiger respekten för vår hembygd samtidigt med att tacksamhetskänslan och kärleken till fosterlandet växer sig allt starkare. Ty utan hembygdskärlek tror jag icke att det kan bli någon verklig fosterlandskärlek.
25
Sammantaget kan man notera att JUF samtidigt som man var lojal med den språkliga assimileringen bidrog till att minoritetsspråket främjades genom att tillhandahålla litteratur och annan verksamhet på minoritetsspråket.
22 Groth 1987, Folkbildaren och utbildaren Bengt Andersson. Luleå: Tornedalica, s. 16 f .23 Tenerz 1963, s. 112–115; Ottoson och Hilleström 1951, Amatörteater: En handledning; Lindskog 2010, s. 270–271; Intervju 164. 24 Elenius 2006, s. 262. 25 Brevet är återgivet i sin helhet i Met Tornedalen Nr 3–4 1987, s. 17 f.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
528
11.2 Protester mot försvenskningen under efterkrigstiden
Under den här perioden upphörde domkapitlets huvudmannaskap för de statliga skolorna. Förbudet mot att använda finska i skolan togs bort och bibliotek fick tillhandahålla böcker på finska. Det var också under den här tiden som arbetsstugorna upphörde och forskningen om tvåspråkighet tog fart. Samtidigt hade minoriteten övergått till att vara huvudsakligen svenskspråkig med alltmer begränsad kunskap i minoritetsspråket. Flera röster började höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte försvenskningsprocessen. Olika initiativ i syfte att främja minoritetsspråket och minoritetskulturen togs, exempelvis inom ramen för det nordiska samarbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket. Förlaget Tornedalica började publicera forskning och annan litteratur med koppling till minoritetsområdet.
Under den här perioden skedde med andra ord ett stegvis skifte till ett mera språkliberalt förhållningssätt.
11.2.1 Ragnar Lassinantti – en förgrundsgestalt för språket och kulturen
En av de mest betydelsefulla personerna under den här tiden anses vara Ragnar Lassinantti, född i Övertorneå 1915. Han var socialdemokratisk riksdagsledamot 1957–1966 och landshövding i Norrbottens län 1966–1982. På 1950-talet genomförde han sin valturné på minoritetsspråket. Som nybliven riksdagsledamot ställde han en interpellation om behovet av finskspråkig undervisning i småskolan i minoritetsområdet och begärde en utökad tvåspråkig lärarutbildning för småskollärarna i minoritetsområdet. Han ville också att förbudet mot att tala finska i skolan skulle upphöra.26 Interpellationen fick uppmärksamhet i pressen och Lassinantti stämplades som en finskhetsman och en som vill flytta riksgränsen västerut.27
Han var även en av dem som drev igenom att Skolöverstyrelsen skulle skicka ut en föreskrift om att det inte är tillåtet att förbjuda
26 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4, 6–13 februari, s. 50, Interpellation av
Ragnar Lassinantti angående undervisning i småskola av barn, som enbart talar finska.
prot_1957__ak__4.pdf. 27 Laukkunen 1992, Ragnar Lassinantti Nordkalottens Gudfar, s. 85.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
529
minoritetsspråket i skolor. Det var efter lektor Nils E. Hansegårds anmälan som Skolöverstyrelsen genom en skrivelse förbjöd lärare att hindra barnen från att prata finska i skolan.28
År 1963 krävde Lassinantti en genomlysning av försvenskningspolitiken vid Nordiska rådets sammanträde. Bara ett par år senare, 1965, vände sig centralstyrelsen för Föreningen Norden till svenska regeringen med en skrivelse där man argumenterade för undervisning i finska från årskurs ett till årskurs nio.29 Föreningen ville också ha en speciell lärarutbildningsanstalt och argumenterade för att den borde förläggas till Haparanda.30
Lassinantti var en av upphovsmännen till bokförlaget Tornedalica som grundades 1962. Förlaget har i uppdrag att publicera forskning och annan litteratur med dokumentärt värde från Nordkalotten och Tornedalen. Förlaget har i dag gett ut 65 boktitlar.31
Lassinantti var även initiativtagare till andra typer av gränsöverskridande samarbeten inom Nordkalotten.32 Lassinantti var starkt pådrivande för samarbetet över gränserna och brukar kallas för ”Nordkalottens fader”. Från 1950-talet började Norrbottens bildningsförbund i samverkan med Tornedalens folkhögskola och med stöd av Lassinantti ett aktivt folkbildningsarbete. De två första kulturkonferenserna, 1958 och 1959, blev något av startskottet för det gränsöverskridande samarbetet. Under den här perioden var Nordkalottens kulturråd mycket aktivt och etablerade kontakter mellan skolor, bibliotek, teatrar, högskolor och museer på Nordkalotten. Mellan 1959 och 1975 anordnades exempelvis 445 finska föreställningar som sågs av närmare 35 000 personer.33
Lassinantti har i ett tal berättat om en omständighet som visat vägen för honom i hans strävanden för gränsöverskridande nordiskt samarbete, särskilt på Nordkalotten:
Vi hade ett bibliotek i Tornedalen som bekostades av statsmedel, men före 1957 fick biblioteket inte förmedla finskspråkig litteratur fastän en del av befolkningen var enbart finskspråkiga och många tvåspråkiga. Då min mor var endast finskspråkig fick jag som liten parvel åka skidor en mil till bibliotekslådan i finska Pello för att låna henne böcker. Detta
28 Tenerz 1966, s. 17; Wande 1988, s. 43 f.; Laukkanen 1992, s. 85 f. 29 Tenerz 1966, s. 89. 30 Tenerz 1966, s. 95. 31 Om tornedalica. http://www.tornedalica.se/om-oss-21951612 . 32 Nordkalotten är ett geografiskt område som utgörs av Nordland fylke och Troms og Finnmark fylke i Norge, Norrbottens län i Sverige, och landskapet Lappland i Finland . 33 Hemmi 1987, Folkbildaren och utbildaren Bengt Andersson, s. 28–32; Wande 1988, s. 44.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
530
gjorde jag självfallet ytterst motvilligt men det gav mig tidigt, förutom förmågan att läsa finska, också den uppfattningen att alla språk måste betraktas som lika vackra och lika värdefulla som umgängesmedel mellan människorna. … Med utgångspunkt från detta har jag arbetat för ett vidgat samarbete över gränserna med krav på rätt för gränsbefolkningen att lika fritt som före 1914 passera Torne älv.
34
Nordkalottensamarbetet innebar ett nytt sätt att betrakta området. Från att tidigare ha talat om finnbygden eller Tornedalen började man tala om Norrbotten och Nordkalotten.
11.2.2 Radiosändningar på meänkieli från 1957
Samtidigt som Lassinantti var riksdagsledamot var han även redaktör för det finskspråkiga radioprogrammet ”Pohjoiskalotti” (Nordkalotten) i Radio Norrbotten. Programmet omnämndes ofta som Lassinantti-radion.
I samband med att Sveriges Radio i början av 1990-talet startade en kanal med utökade sändningar på finska och meänkieli, Sisuradio, antogs namnet Meänraatio. På fredagar sänds programmet Finnmix som omtalas av flera intervjupersoner. De menar att dessa radioprogram av och med personer inom minoriteten bidrar till att meänkieli hålls levande. Flera intervjupersoner säger att de önskar mer sändningstid.35 Inom minoritetsområdet har radiosändningarna på finska från Finland också varit viktiga som motvikt mot försvenskningsprocessen.
11.2.3 Språkpolitiskt uppvaknande inom forskningen på 1960-talet
Under 1960-talet skedde ett språkpolitiskt uppvaknande. Assimileringspolitiken innebar att många inom minoriteten hade blivit tvåspråkiga. Tvåspråkighet i kombination med en högre utbildning betydde att fler kunde bli förespråkare för meänkieli och formulera kritik mot den förda politiken. Flera akademiska texter där det riktas svidande kritik gentemot svensk minoritetspolitik publicerades.36
34 Lassinantti 1975, Ragnar Lassinantti har ordet: ett urval av Ragnar Lassinanttis tal som en hyll-
ning på hans 60-årsdag, s. 175–176.
35 Intervju 13, 60, 67, 91, 97, 99, 100, 101, 117, 132, 139, 147, 159. 36 Hyltenstam och Salö, s. 39 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
531
Hugo Tenerz (född 1889) var folkskollärare i Luleå och senare rektor för småskolärarseminariet i Haparanda. Han kritiserade försvenskningspolitiken och betonade vikten av att barn skulle få lära sig sitt modersmål i skolan. I en av sina böcker skriver han:
Vilken betydelse har modersmålet för individens personliga, religiösa och sociala utveckling? Denna fråga har aldrig aktualiserats i finnbygden, därför att skolan och myndigheterna handlat som om detta modersmål ej existerade. Att det administrativa språket var svenskan, må vara. Men att skolan ingenting gjort för att taga vara på befolkningens modersmål utan lämnat det vind för våg under strävan att förkväva det, är märkligare.
37
Vid samma tid publicerade Nils Slunga (född 1928), dåvarande rektor för Småskollärarseminariet i Haparanda, boken Staten och den finsk-
språkiga befolkningen. Det var en av de första vetenskapliga studierna
som kritiskt granskade försvenskningsprocessen. Han analyserade den statliga politiken mot minoriteten och särskilt på vilket sätt staten utövade sin makt inom olika samhällsområden i syfte att assimilera minoriteten.
Slunga visade hur den statliga politiken präglades av målsättningen att till varje pris införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Han betonade att minoritetens inställning till språkfrågan var dikterad av ekonomiska hänsyn då det statligt finansierade skolorna möjliggjorde för kommunerna att utan kostnader för dem själva uppfylla folkskolestadgans krav på att inrätta folkskolor i kommunerna.38
Under den här perioden pågick den s.k. halvspråkighetsdebatten som handlade om huruvida det är bra eller skadligt för barn att lära sig två språk.39 Utredningar visade att elever i Tornedalen hade sämre kunskaper än elever i övriga landet. Mot den bakgrunden beslöt Skolöverstyrelsen att tillsätta en utredning ”för att vid lärarutbildningen tillgodose behov för den finsktalande befolkningen i Sverige”.40
Länsskolnämnden i Norrbotten genomförde utredningen och var tämligen försiktig i sina slutsatser. Utredningen föreslog att det gemensamma skolsystemet för finsk- och svenskspråkiga elever i Tornedalen skulle bevaras och att den helsvenska metoden med finska som hjälpspråk skulle behållas. För att bättre möta de särskilda behov som fanns i Tornedalen föreslogs att lärarstuderande borde få
37 Tenerz 1966, s. 71. 38 Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, s. 62, 66 och 173 ff. 39 Hyltenstam och Salö, s. 40 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 40 Elenius (a) s. 33 f., i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
532
en ämnesfördjupning i det finska språket och att finska skulle erbjudas som ämnestillval för lärarkandidaterna.41 Den undervisning som vid tiden erbjöds var helt inriktad på standardfinska, då läromedel eller andra texter på meänkieli inte fanns att tillgå. Mötet med standardfinskan, också i form av lärare från Finland, torde ha spätt på mångas känsla av att varken svenska eller finska överensstämde med deras språk.42
11.2.4 Lärarutbildningens roll
Under 1960-talet infördes grundskolan och nya läroplaner fastställdes som radikalt skiljde sig från de tidigare. Det innebar att även lärarutbildningen behövde ses över.
I slutet av 1950-talet inrättades länsskolnämnder som hade i uppgift att fördela de statliga medlen för löner och att sköta övergripande fortbildning och kvalitetskontroll. Länsskolenämnden i Norrbotten blev en viktig pådrivande aktör för undervisning i minoritetsspråket. Mot bakgrund av att det fortfarande förekom förbud mot att prata minoritetsspråket såg sig nämnden tvungen att påminna om Skolöverstyrelsens föreskrift om att det inte var tillåtet att förbjuda elever att tala minoritetsspråket.43
Utredningen om lärarutbildningen lämnade 1965 ett förslag om att alla Sveriges folkskoleseminarier och småskolseminarier skulle avvecklas. Det innebar att även småskollärarseminariet i Haparanda, som en gång etablerats av hänsyn till minoriteten, skulle läggas ned.44
Länsskolnämnden i Luleå uttryckte kritik mot utredningens förslag med argumentet att det behövdes tvåspråkiga lärare i länets tvåspråkiga bygd. Länsskolenämnden menade att det behövdes vetenskaplig forskning om den helsvenska metoden och att finskan var oumbärligt som kontaktspråk med elevernas hem. Nämnden menade vidare att det även var av intresse för Sverige som land att finska vårdades då det skulle stärka kontakterna med Finland. Nämnden ville att en tvåspråkig lärarutbildning skulle förläggas i Luleå. Kollegiet
41 Kenttä och Weinz 1968, s. 24 ff., 37 ff. Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen
i Norrbotten.
42 Hyltenstam och Salö, s. 45 i Tolv tematiska forskarrapporter. Wande 1988, s. 44. Se även intervju 168. 43 Wande 1988, s. 43 f. 44SOU 1965:29Lärarutbildningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga, s. 644; Slunga 1995,
Utbildning lönar sig: minnen – dokumentation: i skolans och lärarutbildningens tjänst i Norrbotten, s. 44 f.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
533
vid folkskoleseminariet i Haparanda höll med om vikten av tvåspråkig utbildning för lärare, men ansåg att den skulle vara i Haparanda, då Tornedalen var det enda enhetliga finskspråkiga området i Sverige. Även Centralstyrelsen för föreningen Norden ställde sig bakom detta. 45
Hugo Tenerz som var rektor för seminariet i Haparanda kritiserade i skarpa ordalag Lärarutbildningskommitténs betänkande:
Dess betänkande gav emellertid ingenting för finnbygdsskolans lärarutbildning. I överensstämmelse med svenska statens och skolmyndigheternas ståndpunkt i språkfrågan synes den ha dragit den yttersta konsekvensen av den tillämpade skolpolitiken, nämligen, att då ingen språkfråga existerar behöves inget speciellt seminarium för finnbygdens grundskola. 46
Han avslutar sin bok med att skriva:
Med glädje kan man konstatera, att intresset för det under åtta decennier förkvävda språkproblemet i Norrbottens finnbygd under de senaste tiderna även bland skolmännen i vårt land börjat vakna till liv. Den tvångströja som försvenskningsarbetets pionjärer lade på hela frågan, börjar lossna och tilltron till den auktoritetstrogna helsvenska metodens allena saliggörande verkan rubbas i sina grundvalar. Även finnbygdsbon vågar hysa en egen uppfattning utan att betraktas som fosterlandsförrädare och fennoman.
47
Genom 1967 års lärarutbildningsreform avskaffades folkskoleseminarierna och ersattes av lärarhögskolorna.
Med tiden kom en handfull lärare verksamma vid Högskolan i Luleå att fungera som påskyndare för språkligt och kulturellt uppvaknande. Elever från minoritetsområdet som studerade vid lärarhögskolan kom i beröring med lärare från samma bakgrund som gjorde dem uppmärksamma på språkets och kulturens egenvärde. Genom att erbjuda ämnestillval i finska respektive samiska appellerade de till studenter med kunskap i språken och kulturerna.48
Från mitten av 1980-talet praktiserades språkprov som ett av inträdeskraven till utbildningsinriktningen i samiska och tornedalsfinska.49 Flera personer som intervjuats berättar om hur mötet med lärare som Matti Kenttä, Tage Ranängen och Ester Cullblom, för att
45 Tenerz 1966, s. 92 ff. 46 Tenerz 1966, s. 92. 47 Tenerz 1966, s. 95. 48 Slunga 1965, s. 51 f. 49 METavisi 1986/1 s. 21.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
534
nämna några, blev helt avgörande för deras etniska uppvaknande och engagemang för minoriteten.50
11.3 Synliggörande och etnopolitiskt uppvaknande i början av 1980-talet
I början av 1980-talet hade det redan skett en stor utflyttning av befolkningen från minoritetsområdet och småbruken hade rationaliserats bort. Det rådde en viss uppgivenhet. Samtidigt organiserade sig minoriteten och protesterade mot sådant som inte hade direkt med försvenskningen att göra.
Ett exempel är ”giftkriget i Aapua” som handlade om lokalt motstånd mot de statliga skogsbolagens användning av växtbekämpningsmedlet hormoslyr i Övertorneå och Pajala. Ett annat exempel är skolstrejken i Merasjärvi då föräldrar protesterade mot att skolan skulle läggas ned och att barnen skulle gå i skola och tvingas bo i skolhem i Vittangi. Även gruvstrejken 1969–1970 tjänar som exempel på en händelse som stärkt minoritetens integritet.51
Under den här tiden växte en medvetenhet om vikten av organisering inom minoriteten. Det medförde också att organiseringens inriktning ändrades och blev mera aktiv, folklig och framför allt etnopolitisk i och med att STR-T bildades. Från att arbetet huvudsakligen förts på svenska, fördes det nu även på meänkieli. Minoriteten utropade meänkieli som ett eget språk 1988 i syfte att meänkieli skulle bli erkänt som språk. Erkännandet kom 1999 när meänkieli fick status som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige.
11.3.1 Minoriteten synliggörs i litteraturen
Litteratur, musik och teater spelade en viktig roll i att synliggöra minoriteten. På 1970-talet började minoriteten synliggöras i litteraturen på ett nytt sätt och fler böcker skrivna av författare med minoritetsbakgrund publicerades. Under 1980-talet etablerades också fler
50 Intervju 4, 66, 67, 111, 136, 160, 162, 168, 169, 170. 51 Intervju 170; Nilsson Mohammadi 2018, Den stora gruvstrejken i Malmfälten: en muntlig
historia. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2018; Artikel om protesterna i Aapua, i Norr-
ländska Socialdemokraten 1979-07-23; METavisi, 1989/2, s. 27 f.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
535
bokförlag inom minoritetsområdet som ibland publicerade böcker på meänkieli.52
Livet i minoritetsområdet och det förtryck som minoriteten utsatts för skildras i litteraturen. Gunnar Kieri debuterade 1976 med boken Av dig blir det ingenting som skildrar ett flottarlags livsfarliga kamp med en jättelik timmerbröt. I boken berättas även om det kulturella förtryck som minoriteten utsatts för av de svenska myndigheterna och om den stränga laestadianismens grepp.
Kerstin Johansson i Backe publicerade 1978 boken Som om jag
inte fanns som handlar om en flicka som helst talar minoritetsspråket
men är tvungen att tala svenska i skolan.
Bengt Pohjanen debuterade 1979 med romanen Och fiskarna svarar
Guds fridom är en roman om olösta konflikter från barndomen och
om ett gränsland mellan två språk och kulturer. År 1985 publicerade han Lyykeri, den första romanen på meänkieli som handlar om den svensk-finska gränsen i minoritetsområdet under 1950-talets kalla krig. Bengt Pohjanen har sedan dess skrivit åtskilliga romaner, drama och lyrik. Han har även översatt verk till meänkieli och skrivit ned en grammatik för meänkieli i Meänkielen kramatiikki.
Pohjanen belönades 2023 med ett minoritetsspråkspris för att han genom sina många insatser för meänkieli höjt statusen för språket och kulturen både hos minoriteten själv och det omgivande samhället.
Katarina Kieri från Luleå debuterade som författare 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap. Mikael Niemi publicerade 2000 romanen
Populärmusik från Vittula för vilken han bl.a. belönades med August-
priset samma år. En man född på 1960-talet säger att Niemis bok bidrog till en enorm vändpunkt för den tornedalska kulturen och att han upplevde det som att ”Sverige blev mer medveten om områdets existens och att det hos många väckte ett intresse för det tornedalska samhället”.53
Betydelsen av litteratur som synliggör minoriteten och minoritetsspråket ska inte underskattas och bör ses i en historisk kontext där språket och kulturen både osynliggjorts och skambelagts.
52 Några exempel är förlagen Kaamos (1986), Meän akateemi – Academica Toredaliensis (1987). Senare startar även Biblioteca Laestadiana (1996), Barents publisher (1998), Luomio (1999), Meänkielen Förlaaki (2007), samt Meänpress (2022). 53 Intervju 113.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
536
11.3.2 Musikens roll i att bevara kulturen
Även musiken fick en central roll i att synliggöra och bevara minoritetens kultur och språk. Under 1970-talet startades gruppen Norrlåtar i ett försök att tillvarata och föra vidare tornedalska folkvisor. På 1980-talet gjorde förskolläraren Mona Mörtlund en insamling av barnvisor på minoritetsspråket. Detta resulterade i skriften Moron
Moron ostaks poron (sv. God morgon, god morgon vill du köpa en
ren) som är en samling barnvisor, ramsor, sagor, lekar och gåtor på meänkieli. Under Mörtlunds arbete med insamlingen fick hon ofta svaret att man inte hade något att dela med sig av:
”Inte har vi sysslat med ramsor. Inte har vi visor” var den vanligaste kommentaren, men när tidningar började skriva om insamlingen började människor att höra av sig. Även förskolor och äldreboenden hjälpte till.54
Även musikern Torvald Pääjärvi har spelat en viktig roll med bl.a. utgivningen av albumet Meän lauluja på 1980-talet och låten Ei se
kannatte (sv. det lönar sig inte) som speglade den känsla av uppgiven-
het som vid tidpunkten präglade minoritetsområdet. Även Pääjärvi berättar om liknande erfarenheter som Mörtlund om minoriteten som inte ansåg de egna kulturella uttrycken vara viktiga.55 Musikern Hasse Alatalo som också samlat musik och folkvisor från minoritetsområdet refererar på motsvarande sätt till meänkielitalande som inte sett något värde i de egna visorna och sångerna.56 Musikens betydelse för känslan av stolthet över den egna kulturen framträder dock i flertalet intervjuer. En man född på 1950-talet berättar att han ibland på kvällarna när han lyssnar på den tornedalska musikgruppen Raj Raj Band får tårar i ögonen och nämner låten On kaipuu tänne aina
pohjaton (sv. ”längtan hit är alltid bottenlös”).57
11.3.3 Språket och kulturen tar plats på scen
Under 1984 satte fyra kvinnor (Karin Forsén, Irma Matela, Irene Muskos och Adela Westergren) upp teaterföreställningen Uusia aikoja (sv. Nya tider) i Kiruna. Föreställningen gav sedan inspiration till en
54 Intervju 162. 55 Intervju 169. 56 Alatalo 2004, Ängens fågel: visor och låtar i Norrbottens finnbygder 1677–1984 = Nurmen lintu:
lauluja ja tansikappalheita Pohjoisruottin suomiseutuissa, s. 11 f.
57 Intervju 142, se även intervju 34, 86, 98, 101, 106, 147, 148, 149.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
537
musikteaterföreställning som visades under folkmusikfestivalen i Kaustinen i Finland. I festivalen deltog flera band från minoritetsområdet, bl.a. Sisaret (sv. Systrarna), en grupp som bildades 1978. Fler personer berättar hur kulturmöten med andra minoriteter inspirerade och hur en vision om ett större uppförande på en teaterscen började konkretiseras.58 Några framhåller även att Seskaröspelen 1984 var idégivaren.59
I nära anslutning till den första uppsättningen av Jää lähtee/Isen
går (av Håkan Rudehill och regi av Ulla Lytkens) bildades Tornedals-
teatern 1986. Pjäsen var tvåspråkig och hade premiär samma år i samband med Pajala marknad.60 Föreställningen spelades inför fulla hus på en rad orter. Irene Muskos, som var med och satte upp flera teaterföreställningar, bl.a. Uusia aikoja, menar att föreställningens attraktionskraft bl.a. berodde på att den spelades både på minoritetsspråket och svenska:
Teatern var som en riktig väckelserörelse. … Man skrattade och grät där ibland publiken. … Det var så viktigt för oss alla som gjorde den eftersom vi kände att folk kommer och tittar, och varför kommer de? Jo därför att vi gör bra föreställningar och därför att vi talar det här språket eller blandar [meänkieli: sekottaa]. De kände att det var hemlandstoner.
61
Teaterpjäsen Kuutot av Bengt Pohjanen som sattes upp 1987 var den första pjäs som spelades enbart på meänkieli. Den har fortfarande nästan fyrtio år senare publikrekordet.62
Flera forskare har framhållit Tornedalsteaterns stora betydelse för minoritetens språk, kultur och litteratur. Birger Winsa beskriver Tornedalsteatern som helt avgörande för det språkliga och kulturella uppvaknandet:
Om teatern använt finska hade det upplevts onaturligt och på svenska hade humorn inte fungerat kontextuellt. Men när teatern använde meänkieli och kunde växla språk blev det träffsäkert. Det som hände var att folksjälen hittade tillbaka. Ett band av samhörighet knöts mellan människor genom språket som användes. 63
58 Intervju 162, 164. 59 METavisi 1984/3–4 s. 28; Intervju 164. 60 Tornedalsteatern. Vår historia. https://www.tornedalsteatern.se/om-oss/historia/; Intervju 171. 61 Intervju 171. 62 Tornedalsteatern. Vår historia. https://www.tornedalsteatern.se/om-oss/historia/. 63 Intervju 170.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
538
Även intervjupersoner tar upp den stora betydelse Tornedalsteatern har haft för känslan av stolthet för språket och identiteten och för att synliggöra minoriteten.64 Tornedalsteatern var samtidigt en fortsättning på en lång tradition av amatörteater i minoritetsområdet. Det nya var att meänkieli nu fick ta plats på scen.
Fler teatrar skulle också tillkomma. Under 2005 bildades Meänmaan Teatteri (sv. Vår teater) i Övertorneå. Ett år senare talades meänkieli för första gången på nationalscenen Dramaten i pjäsen Regnblommorna
är vackra i år. Mona Mörtlund var manusförfattare till pjäsen som
också visades på SVT 2007. Även Bengt Pohjanen har skrivit manus till större transnationella föreställningar som uppförts i minoritetsområdet, exempelvis trilogin Smugglaroperan (2005), Laestadiusoperan (2008) samt Krigsoperan (2009).65
11.3.4 Festivaler som bidrar till stolthet över hembygden
Festivaler fick ett uppsving under 1970- och 1980-talen i minoritetsområdet. I slutet av 1970-talet arrangerades exempelvis kulturfestivaler i Kangos. Römppäviikko, en fest-, kultur- och dansvecka återuppväcktes 1987 och arrangeras årligen sedan dess i Pajala. Konceptet var att väcka liv i ett gammalt tornedalskt kulturelement i ett försök att få fart på människor och liv och rörelse i byarna. Folk fick vara sig själva och språket och kulturen skulle höras och synas. Bertil Isaksson, som var en av initiativtagarna till Römppäviikko, berättar:
Kraften kom av det att vi utgick från oss själva och från det som var vårt eget. 66
Festivalen fick ett positivt mottagande men väckte även ilska hos vissa då det sågs som att man hade skämt ut kommunen.67 En man född på 1960-talet återger ett minne från Römppäviikko:
Jag kommer ihåg jag var på Römppäviikko, det var någon gång under 2000-talet och på den römppän så hade Mikael Niemis bok släppts och den var en succé och han var där. Jord hade släppt sin första skiva, de hade skivsläpp och var där och spelade. Raj-Raj Band spelade också där. Alla de
64 Intervju 70, 132, 139, 150, 152, 155. 65 Meänmaan Teatteri – Vår teater. http://www.meanmaa.net/index_mmt.htm. 66 Intervju 164. 67 Intervju 164.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
539
tre storheterna var på Römppä i Pajala. Det var en sådan enorm kulturell vändning och efter det har alla gått rakryggade och utforskat kulturen.
68
Fler festivaler har senare tillkommit på initiativ av personer från minoritetsområdet, exempelvis Nattfestivalen i Korpilombolo. Festivalerna har bidragit till en känsla av stolthet och engagemang för hembygden.69 Minoriteten har också intagit scener där samarbete över språk, kultur och nationsgränser stått i fokus. Birger Winsa var drivmotorn för Europeiska sångtävlingen för minoritetsspråk i Östersund 2006, som arrangerades av minoritetsföreningen, SWEBLUL. Den visade att minoriteten funnit sig tillrätta inom de europeiska sammanhangen.70
11.3.5 Minoriteten organiserar sig etnopolitiskt genom STR-T
STR-T bildas 1981
Den folkliga och kulturella mobiliseringen bidrog till att minoriteten började organisera sig även etnopolitiskt. Den första och största etnopolitiska rörelsen för minoriteten är Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) som bildades 1981. STR-T har haft en central roll i minoritetens erkännande som nationell minoritet och meänkielis erkännande som ett nationellt minoritetsspråk. Förbundet har sedan starten ägnat sig åt lobby-arbete och uppvaktat politiker både nationellt och lokalt, inte minst i samband med minoritetsspråksutredningar på 1990-talet. Från 2000, efter att minoritetslagen trädde i kraft, har STR-T också varit ett remissorgan i frågor som rör minoriteten.
Förbundet har vidare haft en avgörande roll i tillkomsten av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Initiativtagarna och syfte
Initiativet till att bilda STR-T togs av Mona Mörtlund. Hon var förskollärare och ingick i musikgruppen Sisaret (sv. Systrarna) som sjöng sånger på meänkieli. Mörtlund berättar att hon vid en minoritetskonferens på Färöarna insåg att minoriteter i andra nordiska
68 Intervju 113. 69 Bergström, Johansson, Ridbäck och Wander 2015, Korpilombolo: från kyrkobygge till nattfestival. 70 Winsa 2007, Tornedalingarna – en språklig minoritet, s. 86 f.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
540
länder hade organiserat sig och arbetade språk- och kulturfrämjande, men att det inte fanns någon sådan organisation för tornedalingar. Under studietiden började hon och några kurskamrater fundera över varför befolkningen i Tornedalen pratade finska och varför finskan inte ansågs lika fin som svenskan. De utforskade frågan i ett projektarbete som resulterade i en uppsats med titeln Rätten till vårt språk. Den innehöll en lista på åtgärder, bl.a. att barnen måste få rätt till undervisning på meänkieli i skolan. Många av dessa förslag var sådana frågor som STR-T sedan började driva.
Mona Mörtlund bildade, tillsammans med sin dåvarande man Björn Eklöv och journalisten Bertil Isaksson, Tornedalens kulturförening 1981. Föreningen tog sedan namnet Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset. I STR-T:s första stadgar framgår att begreppet tornedalingar inte avser endast människor som bor i området kring Torneälven utan alla som hör till den ursprungliga finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. I stadgarna omnämns även försvenskningen och vikten av att tornedalingar själva verkar aktivt för tornedalsfinskans överlevnad:
En minoritets språk och kultur överlever inte av sig självt. Speciellt inte efter att ha utsatts för ett så massivt försök till försvenskning som varit fallet i Tornedalen. Tornedalskulturen och tornedalsfinskan överlever endast om vi tornedalingar själva vill det och arbetar för det.
71
I dag definierar STR-T förbundet som en intresseorganisation för alla som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. Förbundets målsättning är att främja och stärka minoritetens identitet samt dess språkliga och kulturella utveckling och förankring.72
Värvning av medlemmar
Förbundet var mycket aktivt när det gällde att värva medlemmar genom att bl.a. involvera kultur- och hembygdsorganisationer, knacka dörr, göra skolbesök, delta på marknader och anordna konferenser.73Från att Tornedalens Kulturförening bildades av tre personer 1981,
71 Norrbottens Föreningsarkiv/Svenska Tornedalingars Riksförbund/protokoll, volym 1. 72 Stadgar. Svenska Tornedalingars Riksföbund. https://www.str-t.com/wpcontent/uploads/2022/03/Stadgar-STR-T-20220326.pdf. 73 Intervju 164.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
541
var medlemsantalet 2 500 personer två år senare.74 På slutet av 1990talet hade STR-T 5 000 medlemmar och 50 kollektiva medlemmar. I dag (2023) är medlemsantalet drygt 1 300. Verksamheten baseras på åtta lokalavdelningar, inklusive Föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset, och ett ungdomsförbund, Met Nuoret. Flera kulturföreningar bildades i samband med att STR-T bildades.75 Föreningslivet som helhet fick med andra ord ett uppsving.
Mona Mörtlund berättar att de flesta var positiva till bildandet av STR-T men att det även fanns de som inte var lika positiva:
Miksi tet alatta pörräämhään tämän kielen kans. Eihään se ole mikhään. Eihään tämä ole oikea suomi. Eihään tällä kielelä pärjää.
[Sv. Varför börjar ni svamla med det här språket. Det är ju ingenting. Det här är ingen riktig finska. Det är inget språk man klarar sig med.]
76
Många av de som engagerade sig i STR-T var välutbildade och kom från kultur- eller utbildningssektorn. En intervjuperson säger att många tillhörde samma generation, befann sig på samma plats i livet och hade liknande erfarenheter och tankar för framtiden.77 Det är också känt att STR-T till en början mötte kritik från personer som menade att föreningen inte var politiskt neutral. Ännu tio år efter bildandet av STR-T förekom kritik men det fanns även de som tog föreningen och initiativtagarna i försvar och hänvisade till det som åstadkommits på kulturfronten.78
METavisi (Vår tidskrift)
STR-T började 1981 publicera tidskriften Meikäläiset79, en tidskrift för det tvåspråkiga minoritetsområdet. Redaktörerna framhöll på ledarplats att tidskriften var en ”nysatsning och resultatet av en ny tornedalsk medvetenhet”.80 Efter två nummer ändrades namnet på tidskriften till Met och i dag har den namnet METavisi (Vår tidskrift).
74 METavisi 1984/2, s. 27. 75 Exempelvis byföreningen i Keräsjoki, Sattajärvi kulturförening, Aapua hembygdsförening och Matarengi-Övertorneå hembygdsförening. 76 Intervju 162. 77 Intervju 147. 78 METavisi 1991/3–4 s. 23 f.; Intervju 164. 79 Meikäläiset betyder ”sådana som vi” och började användas för människor som inte själva kommer från Tornedalen, men talar meänkieli. Begreppet meikäläiset användes under 1980- och 1990-talet, men är inte lika vanligt förekommande nu. 80 METavisi, nr 2, 1983.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
542
Tidskriften innehåller artiklar både på svenska och på meänkieli. Under åren 1986–1988 utgavs tre gemensamma dubbelnummer av METavisi och JUF:s tidskrift Tornedalen, vilket uttrycker samhörighet och kontinuitet mellan de två språkrören inom minoriteten.81
En utflyttad man berättar att han upplever att språket fick en renässans på 1980-talet efter att Bertil Isaksson med flera började jobba ”för att de skulle få det bättre”. Han säger att ”det hände något” och att han bl.a började prenumerera på METavisi. Det var vid den tidpunkten som han för första gången kunde säga ”jag kommer från Pajala faktiskt” och känna stolthet.82
Bertil Isaksson berättar själv att det vid den här tiden fanns ett slags större öppenhet för att visa sin härkomst. Bland annat trycktes t-shirtar med texten: Stolt tornedaling. Texten var dock på svenska och inte på meänkieli, understryker han.83
11.3.6 Erkännande av språket
Startskottet för språkets erkännande
STR-T spelade en viktig roll i processen som ledde fram till att meänkieli erkändes som ett nationellt minoritetsspråk 1999. Forskarna Erling Wande och Birger Winsa, med rötter i minoritetsområdet, har bidragit till meänkielis utveckling genom forskningsinsatser om språket och arbetet med praktiskt revitalisering av språket.
En viktig händelse för mobiliseringen av meänkielirörelsen var konferensen ”Sista språkstriden” som hölls i Svanstein 1984. Enligt Wande skapade den en debatt som gav STR-T ytterligare stöd i deras mobilisering. Förbundet har sedan dess spelat en viktig roll i att skapa ett levande kulturliv för meänkieli och för den språkpolitiska mobiliseringen.
Birger Winsa minns, i en intervju med kommissionen, att på frågan om skillnaden mellan språk och dialekt svarade en språkvetare vid konferensen att det handlar om ett politiskt beslut som de själva skulle bestämma över.84
81 Avser METavisi 1986/3–4, 1987/3–4 och 1988/3–4 samt Tornedalen Nr 18-1986, Nr 19-1987 och Nr 20-1988. 82 Intervju 133. 83 Intervju 164. 84 Intervju 170.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
543
Terje Aronsen, förgrundsgestalt för den norska kvänrörelsen, har berättat om en insikt han fick på resan hem från konferensen i Svanstein: ”selvä niinku plääki, mie olen kvääni” (sv. klart som bläck, jag är kvän).85
Ytterligare ett seminarium arrangerades ett halvt år senare, även då i Svanstein. Vid detta seminarium presenterades forskningsresultat som visade att barn kan lära sig flera språk samtidigt. Ester Cullblom, författare och lärare vid lärarutbildningen i Luleå, berättade om modersmålets betydelse och sade ”att skämmas för sitt modersmål, sitt första språk, är att skämmas för sin barndom och för sin bakgrund” och pläderade för utökad undervisning ”i skolorna i och om språken i Tornedalen”.86
I samband med denna konferens gjorde STR-T ett uttalande där man vädjade till riksdag, regering och andra beslutsfattare att i enlighet med internationella konventioner och Sveriges lagar ge reella möjligheter för Norrbottens finskspråkiga befolkning, kultur och språk att existera.87 Konferenserna blev startskottet för ett fortsatt arbete i syfte att få meänkieli erkänt som ett språk.
Meänkieli utropas som språk 1988
Den mobilisering för språket som inleddes på 1970-talet kulminerade i att minoriteten den 27 februari 1988 i Pajala utropade meänkieli till ett eget språk. Vid ceremonin berättade Erling Wande om det tornedalsfinska lexikonet han hade tagit fram och Bengt Pohjanen läste på meänkieli delar ur Markusevangeliet (Tule Leevi fölhjyyn) som han nyligen översatt.88 Samma dag bildades även stiftelsen Meän Akateemi med syfte att utveckla och arbeta med meänkieli samt att lyfta fram minoritetens kultur.89
Det var dock inte en självklarhet för alla i minoritetsområdet att meänkieli skulle erkännas som ett språk. En utflyttad man berättar i en intervju om hur hans moster reagerade när det började talas om meänkieli på 1980-talet:
85 MET nr 2, 1992, s. 28. 86 METavisi, nr 1, 1984. 87 METavisi nr 1 1984, s. 26 f.; Met nr 4 1983, s. 23. 88 Meänkielidagen 27 februari. https://www.youtube.com/watch?v=1VbELh1QnRE. 89 Intervju 165.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
544
Nå, måste man dra upp det där nu igen. Nu är vi ju svenskar, nu ska det pratas svenska och inte hålla på med det där fula språket.
90
De som engagerade sig för språkets erkännande kunde också uppleva motståndet i form av direkta hot. En man som var medlem i STR-T i början av 1980-talet berättar att det hände att han blev uppringd av personer som på olika sätt var hotfulla. En gång kissade någon in i lägenheten via brevinkastet och högg fast en kniv i dörren. Mannen i fråga bestämde sig då för att lämna sitt uppdrag i STR-T.91
Bengt Pohjanen, som är och har varit en viktig aktör i språkfrågan, såg inledningsvis meänkieli mer som en finsk dialekt än som ett eget språk. Han kom ett par år senare fram till att språkfrågan inte är en vetenskaplig fråga utan en praktiskt politisk fråga: ”Om man bestämmer sig för att det är ett eget språk. Så är det ett eget språk.”92
Meänkielidagen firas varje år den 27 februari till minne av när meänkielitalare samlades i Pajala i februari 1988 och utropade meänkieli till ett eget språk.
Från ett utropat språk till ett erkänt officiellt minoritetsspråk
Efter att minoriteten utropat meänkieli som ett språk, inledde STR-T ett arbete för att språket skulle få ett officiellt erkännande som språk.93Frågan hade aktualiserats om Sverige skulle ansluta sig till europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (språkstadgan) och Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter (ramkonventionen).
Ramkonventionen är det första juridiskt bindande multilaterala dokumentet rörande minoritetsfrågor i allmänhet och anger de principer som staterna åtar sig att efterleva till skydd för de nationella minoriteterna. Språkstadgan syftar till att skydda och stödja europeiska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas flerkulturella och flerspråkiga arv. I Europarådet har skyddet för nationella minoriteter setts som en viktig del av skyddet för mänsk-
90 Intervju 133. 91 Intervju 139. 92 Språkentusiaster som skapat historia. https://minoritet.se/1403. 93 Se t.ex. MET nr 2 1997, s. 16; MET nr 3 1997, s. 2; MET nr 2 1998, s. 2 och s. 5 f.; MET nr 3 1998, s. 2, s. 15 f.; MET nr 4 1998, s. 2 och s. 10; MET nr 2 1999, s. 2; MET nr 3 1999, s. 2; MET nr 4 1999, s. 2 och s. 16; MET nr 1 2000, s. 2.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
545
liga fri- och rättigheter och en viktig utgångspunkt för att kunna bygga ett stabilt, demokratiskt och säkert Europa.94
Regeringen tillsatte en parlamentarisk kommitté 1995 som skulle utreda om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde ansluta sig till språkstadgan.95 Året efter beslutade regeringen om ett tilläggsdirektiv som innebar att kommittén skulle utreda frågan om Sverige även borde ratificera ramkonventionen.96
Kommittén föreslog att Sverige skulle ratificera språkstadgan, men inte för meänkieli utan för finska som skulle innefatta meänkieli. Även samiska och romani chib skulle erkännas som nationella minoritetsspråk.97
Förslaget togs inte väl emot av minoriteten och en av kommitténs ledamöter, Henning Johansson, professor emeritus i pedagogik och medlem i STR-T, valde att skriva ett särskilt yttrande. Han tog avstånd från vad han ansåg var kommitténs val att i sina förslag om finska använda sig av meänkieli i Tornedalen och Malmfälten som alibi för att stärka finskans ställning i Sverige. Han ansåg att ett sådant förfaringssätt var kränkande för såväl sverigefinnarna som de meänkielitalande. Han ansåg vidare att kommittén genom förslaget införde ytterligare en majoritetsspråksrelation för de meänkielitalande då finska är ett officiellt språk i Finland.98
Frågan orsakade starka spänningar mellan sverigefinnar och tornedalingar och ledde till att dåvarande statsministern i Finland, Paavo Lipponen, skrev till Sveriges regering.
Flera remissinstanser var kritiska mot kommitténs förslag om att behandla meänkieli som en varietet av finska och regeringen valde slutligen att erkänna meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk. Regeringen menade att det fanns flera skäl som talade för att behandla meänkieli som ett eget språk, bl.a. minoritetens språkliga, kulturella
94 SOU 1997:193 Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention för skydd av nationella
minoriteter, s. 9.
95 Dir. 1995:84. 96 Dir. 1996:77. 97SOU 1997:192, s. 237 f. Som argument för att ratificera språkstadgan fördes bl.a. fram att Sverige bör, liksom övriga Europa, värna om det mångkulturella och flerspråkiga historiska arvet. Meänkieli ansågs, liksom de övriga minoritetsspråken, att vara en vital del i bl.a. den tornedalska kulturen i Sverige och en värdefull del av det svenska kulturarvet och borde därför bevaras för framtiden. 98SOU 1997:192, s. 257 f.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
546
och historiska särdrag.99 Flera personer har i olika sammanhang framhållit Henning Johanssons betydelse för språkets erkännande.100
Stolthet över det egna språket
Erkännandet av meänkieli som ett eget språk väckte stolthet och glädje hos minoriteten. Bengt Niska var med i riksdagen när beslutet klubbades igenom och berättar följande:
Det var en stund som berörde mig djupt. Man tog beslut om det den 5 december 1999 och jag höll … ett tal i samband med det. Jag tror att det var första gången som jag var i kammaren och fick ordet. Det var, vill jag minnas, exakt 40 år sedan som jag började skolan, och så togs ett sådant beslut. Då var det som en fantastisk dröm att få vara med om att besluta att det är ett eget språk, med ett eget värde. Och för en som kommit till skolan, ödmjuk …, med mössan i handen och rädd för det svenska skolsystemet, att då 40 år senare få rösta i kammaren, där detta språk blir ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Det var ett rörande ögonblick. 101
Enligt Torvald Pääjärvi, dåvarande ordförande i STR-T, innebar erkännandet en våg av positiv uppmärksamhet:
På något sätt började människor se fördelar. Exempelvis vändes det till att bli en merit i kommunen om någon kunde meänkieli. Man började se ett värde i det här. Men givetvis fanns det en del och lär fortfarande finnas som inte ser någon mening i det här, utan menar att det är bara att lämna det bakom sig.
102
En kvinna berättar att hon känner sig stolt och hon tror att vändningen kom med flaggan och att meänkieli erkändes och fick status som minoritetsspråk.103
99Prop. 1998/99:143Nationella minoriteter i Sverige, s. 33. En språkvetenskaplig analys fann att det fanns påtagliga språkstrukturella skillnader mellan meänkieli och finska varieteter som talas i Finland, inklusive standardfinska. Talare av meänkieli har haft annorlunda livsvillkor än talare av finska varieteter i Finland vilket har bidragit starkt till att skillnaderna mellan meänkieli och annan finska är mer uttalade i dag än de skillnader som föreligger mellan aktuella talade varieteter inom Finland. Se SOU 1997:192, bilaga 3, s. 404. Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk. 100 Intervju 27, 67, 139, 141, 146. Se även METavisi nr 4 1999, s. 16. 101 Intervju 172. 102 Intervju 169. 103 Intervju 154.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
547
11.4 Etnopolitisk mobilisering och generationen ummikko i början av 2000-talet
Under den fjärde fasen, med start i början av 2000-talet, fortsätter den etnopolitiska mobiliseringen genom att fler organisationer bildas, exempelvis Föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset och Meänmaa. En ny generation som huvudsakligen är ”ummikko” träder fram och visar att man kan identifiera sig med minoriteten trots att man inte kan språket. I och med att Sverige anslöt sig till ramkonventionen och språkstadgan förändrades förutsättningarna för minoritetens arbete för att bevara och främja språket.
11.4.1 STR-T efter 2000
I samband med att tornedalingar erkändes som en nationell minoritet och meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk förändrades STR-T:s inriktning. Till skillnad från stadgarna från 1981 handlar STR-T:s uppgift inte längre om att bevara språk och kultur utan om att främja och stärka minoritetens identitet och språkliga och kulturella utveckling. Inga särskilda etniska eller språkliga grupper utpekas utan förbundet vänder sig till alla som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. Inte heller anges något geografiskt område till skillnad från i början av 1980talet, då STR-T uttryckligen nämnde Tornedalen och Malmfälten.104
År 2008 antog förbundet en språkpolicy om att STR-T:s mål är att främja och utveckla meänkieli i både tal och skrift. STR-T betonar i denna policy att det finns en förståelse för de lokala varieteterna som tillämpas och att STR-T utvecklar språket med språkbrukare och myndigheter.
I STR-T:s verksamhetsplan för 2023 nämns bl.a. behovet av ökat ekonomiskt stöd till förbundet, mer vetenskaplig forskning inom kultur och historia, en långsiktig ökning av programproduktion inom public service samt en rad förslag som ska åtgärda bristerna inom utbildningsområdet. Vidare ska förbundet verka för att frågan om det finns fler urfolk i Sverige prövas av staten och för att kommissionens förslag implementeras.105
104 STR-T stadgar. https://str-t.com/wp-content/uploads/2023/06/stadgar-str-t-20230422.pdf. 105 STR-T verksamhetsplan 2023. https://str-t.com/wpcontent/uploads/2023/06/verksamhetsplan-2023-str-t-1.pdf.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
548
11.4.2 Kväner och lantalaiset organiserar sig men känner sig fortsatt osynliggjorda
År 2019 bildades föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset som en lokalförening till STR-T. Föreningen är en intresseförening i språkliga, kulturella och samhälleliga frågor för alla som identifierar sig som kväner eller lantalaiset och andra som känner samhörighet med föreningens mål och strävanden. Föreningen ska generellt verka för att synliggöra minoritetens ursprungliga historia och kultur samt arbeta för revitaliseringsprocessen i form av återtagandet av språket, identiteten och kulturen. Vidare verkar föreningen för att minoritetens delaktighet och synliggörande i samhället ökar, att minoritetens intressen tillvaratas och synliggörs i svensk minoritetslagstiftning och annan relevant lagstiftning, samt att språket stärks genom ökad kunskap, acceptans och användning av meänkielis språkliga varieteter.106
Den kvänska rörelsen överskrider nationalstatsgränser och har en egen flagga och flaggdag den 16 mars. Dagen benämns Kvänfolkets dag och firas med anledning av att det den 16 mars 1340 stiftades ett avtal mellan kvänerna och den svenske kungen.
Flera personer som engagerat sig i Svenska Kväner-Lantalaiset har berättat att de upplever sig osynliggjorda och att det finns stor okunskap kring dem som grupp, deras historia och härkomst. Några berättar att de upplever att de inte tas på allvar och deras identitet som kväner ifrågasätts.107 En man född på 1980-talet berättar varför det kan vara jobbigt att säga att man är engagerad för kvänerna:
Nio av tio gånger så måste man börja förklara att man inte alls är ett ”hittepå-folk”. Att man har en kultur sen innan och att meänkieli inte alls är ett språk som man bara sätter i bakom orden. … Ska man förklara det på något vettigt sätt så känns det som att man hade behövt dra igång en sån Metoo-kamp eller kampanj sapmi-kväner för att det ska bli synliggjort och bli någon ändring i det. Man känner sig kränkt helt enkelt.
108
106 Svenska Kväner-Lantalaiset Kiruna. https://str-t.com/lokalavdelningar/svenska-kvanerlantalaiset/. 107 Intervju 14, 122, 126. 108 Intervju 12.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
549
11.4.3 Meänmaa
Ytterligare en viktig organisation som driver språk och kulturfrågor för minoriteten är Föreningen Meänmaa (sv. Vårt land) som bildades 2007 av författaren Bengt Pohjanen och upphovsmannen till tornedalsflaggan, meänflaku, Herbert Wirlöf.
Meänflaku (sv. vår flagga), vars färger är hämtade från Sveriges och Finlands flaggor, hissades officiellt för första gången den 15 juli 2007. I samband med detta utropade Bengt Pohjanen dagen till Tornedalens nationaldag. Sedan 2015 finns dagen med i Svenska Akademiens kalender som Tornedalingarnas dag. I en intervju berättar han om hur ceremonin gick till:
Symboliskt bar vi nationsflaggorna från finska och svenska sidan. Möttes mitt på bron och sedan sparkade vi den gamla gränspålen ner i Torneälven och lät den flyta iväg. Sedan bytte vi flaggor och gick till var sin sida av gränsälven. Hissade den nya flaggan, sjöng och höll tal.
109
Flaggan visar synen på Meänmaa som ett gränsöverskridande område med ett gemensamt språk, både på svenska och finska sidan av Torne älv och Muonioälven.
Efter ceremonin samlades ett antal människor och kom överens om att det behövdes en ny form av organisation för att omfatta ett större geografiskt område än svenska Tornedalen. Detta gav upphov till Föreningen Meänmaa. Förening antog meänflaku vid bildandet och ansvarar årligen för att arrangera Meänflakus dag.
Med Meänmaa avses en kulturregion och ett symboliskt land på båda sidor om Torneå, Muonio, och Könkämä älv som omfattar kommunerna Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Kiruna, delar av Överkalix och Kalix samt finska kommunerna Tornio, Ylitornio, Pello, Kolari, och Muonio.110 Föreningen är en ideell gränsöverskridande förening som syftar till att sprida kunskap om Meänmaa samt främja och utveckla dess kultur, språk och dialekter.111
Under 2022 började föreningen även publicera böcker under förlagsnamnet Meänpress. Föreningen bedriver arbetet bl.a. i nära samarbete med Meänmaa Teatteri (sv. Vår Teater), som startades 2005,
109 Språkentusiaster som skapat historia. https://minoritet.se/1403. 110 1 § i Föreningen Meänmaas stadgar, antagna vid extra årsmöte 18 april 2009. http://www.meanmaa.net/mmy/stadgar/stadgar.htm. 111 2 § i Föreningen Meänmaas stadgar, antagna vid extra årsmöte 18 april 2009. http://www.meanmaa.net/mmy/stadgar/stadgar.htm.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
550
Barents Publishers FIN, som grundades 1997 av Bengt Pohjanen, samt kulturinstitutioner på båda sidor om älven och med kvänerna i Norge.
11.4.4 Met Nuoret
Under 2014 grundades Met Nuoret, förbundet för ungdomar som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. Met Nuoret är ett nationellt ungdomsförbund med styrelseledamöter och medlemmar bosatta över hela Sverige. Förbundet är en avdelning av STR-T men driver sina egna minoritetspolitiska frågor och projekt.
Det var STR-T som tog initiativet att starta ett ungdomsförbund för minoriteten genom ett projekt som leddes av Juliana Bergman. Den första styrelsens medlemmar hade kopplingar till t.ex. Ung minoritet112, Tornedalen Pride113 och Tornedalsteatern. Förbundets första ordförande blev Eva Törmä och Charlotte Kalla utnämndes till hedersmedlem.
Att vara minoritet inom minoriteten är en fråga som förbundet velat uppmärksamma sedan start. Under 2015 höll dåvarande ordförande för Met Nuoret, Madeleine Isaksson, invigningstalet på Tornedalen Pride. Ett av de första projekten Met Nuoret drev igenom var att översätta RFSL:s queerordlista till meänkieli med hjälp av Mona Mörtlund. Det var ett direkt svar på ett behov av att utveckla meänkieli som blev tydligt under Tornedalen Pride. Många begrepp saknades och andra var nedvärderande. Det blev den första ordlistan med HBTQI+-begrepp på ett av de nationella minoritetsspråken. För det arbetet blev förbundet nominerat till Diversity Index Award 2017.
Språkrevitalisering och rätten till sin kultur har varit de viktigaste minoritetspolitiska frågorna för förbundet. Met Nuoret representerar en generation där en majoritet inte pratar meänkieli.
År 2018 var förbundets språkpaket klart, en idé som lanserats av Sverigefinska ungdomsförbundet där nyblivna föräldrar får ett inspirationspaket med tips på hur språket kan föras vidare till nästa
112 Ung minoritet var ett initiativ av de fem nationella minoriteternas organisationer med stöd av MUCF. Projektet gick ut på att representanter från Sveriges fem nationella minoriteter skulle få träffas och utbyta erfarenheter. Både med varandra och andra minoriteter i Europa. 113 2014 startade Tornedalen Pride. Det väckte initialt stor debatt och motstånd men när paraden väl genomfördes på Pajala marknad tågade uppemot 1 000 personer till stöd för HBTQI+ personers erkännande och lika rättigheter. En dokumentär om Tornedalen Pride sändes samma år på SVT. https://youtu.be/uV6sDLEqttk.
SOU 2023:68 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
551
generation. Paketet köps in av kommuner och regioner runt om i hela Sverige och delas ut på t.ex. bibliotek eller BVC.
Sedan starten har samarbete med andra minoriteters ungdomsförbund varit viktigt för Met Nuoret, inte minst med Kveeninuoret114där förbunden under flera år turades om att arrangera ett gemensamt språkläger. Fram till sommaren 2022 pågick även projektet KOLME där också Suomen karjalaiset nuoret115 var en av projektägarna. Under tre år ordnades olika typer av utbyte mellan de tre minoriteternas kultur, språk och historia, och sista året ordnades ett läger i Karelen.
På Met Nuorets Instagramkonto har medlemmar fått dela med sig av sina erfarenheter av att vara ung minoritet. Ofta handlar inläggen om ens koppling till minoritetsområdet, kärlek till kulturen och naturen men även frågor kring att förstå sitt sammanhang när man inte har språket som identitetsmarkör. För förbundet har det varit viktigt att markera att man inte behöver kunna meänkieli för att kunna uttala sig och arbeta för minoritetens rättigheter.
Förbundet har också varit drivande tillsammans med STR-T för att få tillstånd en sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset samt en kulturinstitution för minoriteten.
11.4.5 En ny generation som är ”Proud to be ummikko”
På 2000-talet börjar den generation som inte har fått lära sig meänkieli uppmärksamma sin identitet och den språkliga förlust de har blivit utsatta för.
Författaren Katarina Kieri, med rötter i Luleå och minoritetsområdet, var en de första att litterärt beskriva den här generationens upplevelser av assimileringspolitiken i relation till föräldragenerationen:
Född i mitten av sextiotalet lärde jag mig aldrig att tala min moders mål. Vi är tusentals som delar den erfarenheten. Tornedalsfinskan var föräldrarnas språk. De talade det sinsemellan, med sina syskon, föräldrar och andra som självklart hörde till den sfären. Men inte med oss barn. Jag sörjer det, men jag dömer dem inte. De ville ge oss det finaste, det bästa. Och så mycket hade de lärt sig, att det finaste och bästa var inte modersmålet.
116
114 Norska kvänernas ungdomsförbund. 115 Finska karelernas ungdomsförbund. 116 Kieri 2008, Jag har suttit vid många köksbord i Tornedalen under min uppväxt. Och jag har
inte förstått. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/kultur/katarina-kieri-jag-har-suttit-
vid-manga-koksbord-i-tornedalen-under-min-uppvaxt-och-jag-har-inte/.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen SOU 2023:68
552
Den yngre generationens erfarenheter har fått växande uppmärksamhet. Frågor om detta lyfts bl.a. i podden Proud to be ummikko som produceras av journalisten och doktoranden Daniel Fjellborg.117
Några av dem som intervjuats i podden visar på att man kan identifiera sig med minoriteten trots att man inte kan språket. Samtidigt kan det finnas en tvetydlighet kring identiteten. Charlotte Kalla beskriver exempelvis i podden att hon upplever sig som lite sökande och frågar sig själv om hon får klassa sig som tornedaling när en så stor del av kulturen och språket inte finns hos henne.
Viktiga frågor även för denna generation handlar om rätt och möjlighet till utbildning från förskola till universitet, både för nybörjare och sådana som kan språket. Flera nämner att de tar upp kampen, inte minst för sina barns skull.
På samma sätt som språket utgör en identitetsmarkör för föräldragenerationen, är den en identitesmarkör även för den yngre generation som inte kan språket. Meänkieli kan med andra ord betraktas som ens språk även om man inte kan det.
11.5 Kyllä se kannattee!
I detta kapitel har en rad olika initiativ och projekt för att främja och bevara minoritetetens språk och kultur beskrivits. Först och främst har minoriteten mobiliserat sig och argumenterat för att meänkieli ska erkännas som ett språk. Minoriteten har också organiserat sig politiskt i olika föreningar och drivit på genomförandet av minoritetspolitiken inte minst genom att rikta kritik mot den bristande implementeringen av lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk samt ramkonventionen och språkstadgan.
Det är framför allt minoriteten som har arbetat med att standardisera meänkieli och drivit på rätten att tala språket i kontakt med myndigheter. Det är också minoriteten som tagit initiativ till och driver olika kulturprojekt så som teater, bokförlag, festivaler. Minoriteten har bidragit till att språket och kulturen har blivit mer känd i majoritetssamhället och sett till att meänkieli används i radio, tv, sociala media och poddar. Många från minoriteten har även bedrivit forskning som handlar om språkpolitik och försvenskningsprocessen i minoritetsområdet.
Alla dessa initiativ har varit oumbärliga i att nå dit minoriteten befinner sig i dag. Kyllä se kannattee! (sv. Visst lönar det sig!)
117 Proud to be ummikko. https://www.ummikko.se/.
DEL 4
Kommissionens
bedömningar och förslag
555
12 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
Följande kapitel ger en sammanfattning av de principiella överväganden som kommissionen gjort vad gäller frågan om statens och Svenska kyrkans ansvar för den assimileringspolitik som förts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Bedömningen grundar sig i de förhållanden kartläggningen visat i fråga om historiska skeenden, enskilda aktörers agerande och inte minst minoritetens egna berättelser och erfarenheter.
12.1 Staten och kyrkan bär ett ansvar
Av direktivet framgår att kommissionens uppdrag består i att kartlägga och granska den assimileringspolitik som svenska staten och Svenska kyrkan som statlig myndighet bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900-talen. Redan direktivets formulering ger med andra ord uttryck för att svenska staten och Svenska kyrkan har haft en roll i, och ansvar för, assimileringspolitiken.
I betänkandets olika kapitel redogörs för assimileringspolitikens historiska förlopp inom områdena språk, kultur och identitet (kapitel 6), utbildning och fostran (kapitel 7), traditionella näringar (kapitel 8), Svenska kyrkans ansvar (kapitel 9) och rasbiologi (kapitel 10).
De individuella erfarenheter och upplevelser av exkludering, kränkningar och övergrepp som enskilda har gett uttryck för har varit centrala för kommissionens slutsatser om hur assimileringspolitiken genomförts och på vilket sätt den drabbat minoriteten.
Kartläggningen visar att statliga myndigheter, och andra inblandade genom sina företrädare på olika nivåer, bedrev en aktiv assimilerings- och försvenskningspolitik gentemot tornedalingar, kväner
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
556
och lantalaiset. Assimileringspolitiken möjliggjordes genom statens och kyrkans roll i beslutande, rådgivande och verkställande organ kopplade till skolor och arbetsstugor. Men det handlar också om att staten och kyrkan bistod och gjorde det möjligt för andra aktörer som exploaterade minoriteten och minoritetsområdet.
12.1.1 Assimileringspolitiken har åsamkat minoriteten skada
Staten och kyrkan har agerat på ett sätt som inneburit en skada för minoriteten. Begreppet skada ska i det här sammanhanget förstås i en vidare kontext, och rymmer något mer än det man i vardagligt språkbruk kallar den fysiska eller psykiska skada som kan drabba en individ. Den skada assimileringspolitiken lett till återfinns dels på individnivå, dels på grupp- och samhällsnivå.
På individuell nivå handlar skadan bl.a. om förlusten av språket och om att inte fullt ut kunna tillgodogöra sig den kultur man är en del av på grund av bristande språkkunskaper. Det handlar också om det kunskapsunderläge de finsk- och meänkielitalande barnen hamnade i när skolundervisningen bedrevs enbart på svenska. Den skada som åsamkats minoriteten på individuell nivå kan ta sig uttryck i negativa känslor i förhållande till sin identitet som tornedaling, kvän eller lantalaiset – känslor av skam, smärta, otillräcklighet, tomhet och rotlöshet. Sådana känslor kan uppkomma inte bara hos de individer som varit direkt utsatta för assimileringspolitiken utan också hos barn och barnbarn till dem som utsatts (se avsnitt 12.5).
På gruppnivå handlar skadan om negativa konsekvenser för relationerna inom familjen och släkten där kedjan mellan generationerna brutits eller försvagats på grund av att språket och kulturen i många fall inte överförts. Att föräldrar inte överfört sitt språk och sin kultur till nästa generation har i vissa fall handlat om att man inte velat utsätta sina barn för det stigma man själv upplevt, i andra fall har man inte själv fått lära sig språket och därför inte haft någon möjlighet att lära ut det till sina barn.
Samhörigheten inom gruppen har skadats eller försvagats som en följd av att minoritetens språk och kultur skambelagts. Assimileringspolitiken har också indirekt åsamkat skada genom den splittring som uppkommit inom minoriteten kring synen på assimileringen och dess följder. Statens agerande har lett till att minoriteten förlorat
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
557
markrättigheter och möjligheten att utöva sina traditionella näringar, vilket av många inom minoriteten upplevs som en konkret form av skada som behöver kompenseras för men också utredas och justeras utifrån dagens situation.
På samhällsnivå har assimileringspolitiken lett till en skada i tillit i minoritetens relation till staten och Svenska kyrkan. Den skadade tilliten gäller således inte i relation till alla enskilda individer inom minoriteten.
Att assimileringspolitiken på olika nivåer och utifrån olika perspektiv lett till en skada för minoriteten innebär dock inte att skadan måste vara bestående. En skada kan läka, men för att den ska ha förutsättningar att göra det krävs att den som bär ansvaret för det som skett, i detta fall staten och Svenska kyrkan, visar att man tar det ansvaret och att man genomför de åtgärder som kan utgöra inledningen till en läkningsprocess.
12.1.2 Kommissionens uppdrag och ramar för ansvarsutkrävande
Den kartläggning som kommissionen har gjort omfattar händelser som i vissa fall har skett långt innan dagens lagstiftning på dessa områden formulerades och i en tid av andra värderingar. Andra händelser utgörs av sådant som redan i samtiden skulle ha ansetts som en kränkning eller ett övergrepp. Det agerande från statens och kyrkans sida som granskats av kommissionen innefattar i många fall ett flertal aktörer vars enskilda ansvar är komplicerat att urskilja i efterhand. Dessa omständigheter gör ansvarsfrågan komplex.
Det strikt juridiska perspektivet är en av flera möjliga utgångspunkter när man förhåller sig till ansvarsfrågan. Utifrån den juridiska aspekten kan staten inte i strikt mening anses vara ansvarig för kränkningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folkrättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter, eller relevant nationell lagstiftning, hade trätt i kraft.
Ett bredare synsätt på ansvar och ansvarsutkrävande inkluderar dock det moraliska ansvaret. Det moraliska ansvaret innefattar ett ansvar som går utöver det strikt juridiska ansvaret att kompensera för en skada.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
558
Kommissionen menar att staten och Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar för att komma till rätta med de kvarlevande orättvisor som utgör assimileringspolitikens konsekvenser, samt att gottgöra för den skada som uppstått. Det är också rimligt att förvänta sig ett politiskt ansvar; dvs. att dagens politiker har ett ansvar för att med konkreta, politiska åtgärder kompensera för kvarlevande orättvisor.
I kapitel 1 presenterades några perspektiv på hur man kan förstå och tolka ansvar och ansvarsutkrävande med utgångspunkt i olika teorier inom fältet. Vissa av dessa perspektiv har varit särskilt relevanta för kommissionen att förhålla sig till under kartläggningens gång, både i relation till uppdraget som det formulerats i direktivet till de historiska skeenden som varit föremål för kartläggningen och till intervjupersonernas berättelser.
Som nämnts tidigare rör kartläggningen händelser som i vissa fall har skett långt före dagens lagstiftning och i en tid av andra värderingar. Detta i kombination med att många aktörer varit inblandade i den assimileringspolitik som bedrivits gör att ansvarsfrågan kan vara svår att reda ut i enskilda fall. Kommissionens bedömning i frågan om ansvar har därför behövt problematiseras och analyseras utifrån vad som förefaller rimligt i förhållande till uppdraget och det kartläggningen visat. En diskussion i dessa frågor presenteras nedan.
12.2 Att dra en gräns mellan statens och kyrkans ansvar
En fråga som är relevant för kartläggningen är hur gränsen för ansvar ska dras mellan staten och Svenska kyrkan. Särskilt gäller det i frågor om makt över och insyn i skolväsendet, genom vilket en stor del av assimileringspolitiken kanaliserats. Var ska gränsen anses gå för statens respektive kyrkans makt och ansvar? Hur ska kyrkans agerande skiljas från statens och hur ska man se på enskilda företrädare för staten och kyrkans agerande i förhållande till dessa institutioner som övergripande enheter?
Följande avsnitt redogör för hur förhållandena såg ut under 1800- och 1900-talen på den nationella, regionala respektive lokala nivån.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
559
12.2.1 Svenska statens och Svenska kyrkans samverkande roll på nationell nivå
När det gäller det område som är mest centralt för assimileringen av minoriteten – utbildningsväsendet – kan man konstatera att det är mycket svårt att dra en skiljelinje mellan statens och kyrkans agerande eftersom kyrkan innehade rollen som statskyrka och därför utgjorde en del av staten genom myndighetsutövning. Med anledning av detta är kyrkans och statens agerande, motiv och inflytande svåra att hålla isär i ett historiskt perspektiv – en svårighet som följer med ända ner till de enskilda aktörerna.
När folkskolan inrättades 1842 var det kyrkan som hade tillsynsansvaret. Även när den statliga kontrollen över skolan successivt ökade, genom att det inrättades en statlig folkskoleinspektion 1861, fanns kyrkans inflytande kvar.
Kyrkans företrädare hade alltså uppgifter som innebar myndighetsutövning. Kyrkans ämbetsinnehavare hade tjänsteuppdrag på olika nivåer, t.ex. som skolinspektörer och ledamöter i olika nämnder och styrelser som rörde skolan. Vissa hade alltså parallella uppdrag och därför möjlighet att agera utifrån dubbla roller. Ett sådant exempel är Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift under de första tre decennierna av 1900-talet, som kunde blockera införandet av finska språket i skolan både i sin ledande roll i domkapitlet och som ledamot i riksdagen. Den särskilda omständighet som rådde i minoritetsområdet, och som fick betydelse för assimileringen, var dock att staten 1888 inrättade och finansierade folkskolor, och därmed fick staten direkt inflytande och tillsyn över dem. Svenska som undervisningsspråk var ett krav för statlig finansiering. Inrättandet av Tornedalens folkhögskola och bibliotek hade också betydelse för försvenskningen. Även denna verksamhet fick finansiering av staten. På så sätt kunde staten ha direkt kontroll över åtgärder för försvenskning inom utbildningsområdet.
Inom skolväsendet generellt gällde att statens direkta inflytande ökade under 1900-talets första hälft. Med Folkskoleöverstyrelsens inrättande 1914 och senare Skolöverstyrelsen 1920, etablerades statlig tillsyn över folkskolan. Det yttersta ansvaret för skolväsendet under större delen av perioden låg på Ecklesiastikdepartementet som inrättades 1840 och fanns kvar fram till 1967. Det faktum att departe-
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
560
mentet hade ansvar för både utbildningsfrågor och kyrkliga frågor visar hur tätt sammankopplade dessa områden var historiskt.
Ansvaret för skolorna och arbetsstugorna i minoritetsområdet under den aktuella perioden har således legat både på kyrkan och andra statliga myndigheter. Staten har haft ett intresse av att kontrollera minoriteten och minoritetsområdet utifrån nationalistiska, försvarspolitiska, ekonomiska och rasbiologiska syften. Ämbetspersoner inom kyrkan har alltså agerat i assimilerande syfte inom sina statliga uppdrag (kapitel 9 redogör närmare för kyrkans agerande).
12.2.2 Domkapitlet och länsstyrelsen – myndighetsutövning på regional nivå
Under 1800- och 1900-talen fattades många beslut om skolan av organ på regional och lokal nivå, och i dessa satt ofta företrädare för kyrkan. Sedan folkskolans inrättande 1842 var det domkapitlet i varje stift som hade ansvar för tillsynen av folkskolan på regional nivå. Detta gällde ända fram till 1958.
Stiften låg organisatoriskt under domkapitlet som leddes av biskopen. Biskopen hade ansvar för stiftets församlingar och dess verksamhet. Kommissionens kartläggning visar hur enskilda biskopar i Härnösands och Luleå stift haft olika inställning till frågor som rör minoriteten, t.ex. krav på svenska som undervisningsspråk i skolan. Biskop Lars Landgren som var den förste biskopen i det nybildade Luleå stift i början av 1900-talet, drev mycket aktivt försvenskningen av skolväsendet i minoritetsområdet. Som nämnts ovan var det också vanligt att företrädare för kyrkan hade myndighetsuppdrag. I motsats till sin företrädare hade Bengt Jonzon, som tillträdde som biskop i Luleå stift 1938, inställningen att samerna och finnarna borde få behålla sin språkliga och kulturella identitet och arbetade bl.a. för att inrätta en samisk folkhögskola. Samtidigt kan man säga att båda biskoparna var en del av sin samtid, och Jonzon verkade i en tid då assimileringspolitiken började mjukas upp.
Samma svårighet vad gäller gränsdragningen mellan kyrkans uppdrag och de statliga institutionerna som länsstyrelsens eller skolmyndigheternas uppdrag, återkommer alltså på den regionala nivån.
När det gäller frågor som berör mark- och naturresurser och en del andra regionala frågor var Länsstyrelsen i Norrbottens län ansvarig. Ofta existerade dock ett tätt samarbete mellan länsstyrelsen
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
561
och domkapitlet. Detta framgår t.ex. i arbetet med att arrangera resor för barn till svensktalande bygd under ferierna och bygdekurser som anordnades för att sprida svenskt språk och svensk kultur. Initiativet till dessa insatser kom från både statens och kyrkans aktörer som agerade utifrån ett gemensamt mål om assimilering. Det är i efterhand svårt att fastställa vem som var den drivande parten.
Kartläggningen visar alltså på många exempel på ämbetspersoner som innehade både statliga och kyrkliga uppdrag. Ibland framstår det heller inte tydligt i vilken roll olika aktörer agerade. Hur självständig stiftens och dess biskopars initiativ, ställningstaganden och ageranden var i förhållande till kyrkan som helhet är heller inte alltid enkelt att utläsa i efterhand. När det gäller den politik som fördes gentemot minoriteten, genomfördes den utifrån kyrkans håll framför allt på stiftsnivå genom biskopen och domkapitlet i Härnösands, och senare Luleå, stift.1
När kyrkans företrädare agerade genom sina formella uppdrag inom t.ex. domkapitlet, i arbetsstugornas styrelser eller i kyrkoråden, var de alltså företrädare för kyrkan men de var också myndighetspersoner. Som nämnts tidigare gör detta att svårigheten att skilja kyrkans agerande från statens återfinns på alla nivåer, ända ner till enskilda personers agerande.
12.2.3 Den lokala nivån – de lokala styrelserna och prästerna
Många beslut som rörde förhållanden på enskilda skolor och arbetsstugor fattades på den lokala nivån. Från folkskolans inrättande fanns lokala skolstyrelser, senare skolråd, där kyrkoherden var ordförande. Kyrkliga frågor beslutades av församlingarna, varav vissa frågor styrdes av stiften och domkapitlet. Även i de lokala styrelserna för arbetsstugorna var ordförandeposten ofta vigd till en präst.
Som framgått visar kartläggningen att enskilda personer, både i sina roller som statliga tjänstepersoner och kyrkliga företrädare, agerat som opinionsbildare, initiativtagare eller representanter i olika granskande och beslutande organ. I vilken mån dessa individers ageranden bör antas ha varit sanktionerade av stiftet eller domkapitlet, och i vilken utsträckning kyrkan bör anses ansvarigt för enskilda
1 Elenius 2016, Stiftsledningen och minoritetspolitiken i Lindmark och Sundström (red.), De
historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, vol. 1, s. 470.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
562
prästers agerande, är ibland svårt att sluta sig till utifrån historieskrivningen.
Enskilda ämbetspersoner inom kyrkan verkar dock ha haft viss frihet att fatta beslut och agera på sätt som inte uppenbarligen framstår som sanktionerade av staten eller kyrkan. Detta eftersom handlingarna inte alltid följer en konsekvent linje. Snarare är det mer regel än undantag att enskilda företrädare för kyrkan verkar ha agerat utifrån egna initiativ, drivkrafter och övertygelser som följt olika, och ibland rent motsägelsefulla, spår. De enskilda personer som beskrivits i kommissionens kartläggning har genom sina roller som beslutsfattare, opinionsbildare och tillsynsansvariga varit drivande, och avgörande för genomförandet av statens och kyrkans assimileringspolitik. I sina roller som representanter för staten och kyrkan har de haft makt, och i många fall också förtroende och legitimitet, att agera på ett sätt som lett till kränkningar och övergrepp på minoriteten. Samtidigt agerade dessa individer inom ramen för sina statliga och kyrkliga uppdrag. Ansvaret för upprättelse och försoning vilar därför i huvudsak på de institutioner som bar det övergripande ansvaret för assimileringspolitiken och som i dag också har möjlighet att ta de steg mot försoning som minoriteten själv vill se.
12.3 Att betrakta historien med nutidens glasögon
Man kan alltså fråga sig i vilken mån det är rimligt för dagens beslutsfattare inom staten och Svenska kyrkan att ta ansvar för handlingar som staten eller kyrkan begick för länge sedan, påverkade av de normer som rådde då.
Denna problemställning har inom forskning om historisk rättvisa benämnts retroaktivitetsdilemmat.2 Så som har nämnts i kapitel 1 handlar dilemmat om huruvida man kan hålla en nutida aktör ansvarig för orättvisor som drabbat individer eller en hel grupp i en annan tid och under andra förutsättningar.
Genom att värderingar förändras över tid, förändras också vår syn på historien – det blir möjligt för oss att kritiskt granska historiska skeenden utifrån dagens värderingar. Det kan dock vara problematiskt att utifrån nuvarande lagar, regler och värderingar göra bedöm-
2 För en diskussion om retroaktivitetsdilemmat, se t.ex. Arvidsson 2016, Att ersätta det oersätt-
liga: statlig gottgörelse för ofrivillig sterilisering och vanvård av omhändertagna barn.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
563
ningar av historiska skeenden och enskilda personers agerande. I en del fall handlade dessa personer utifrån vad det omgivande samhället menade var rätt vid den tiden. I andra fall gick de utanför sina befogenheter och missbrukade sitt förtroende.
Dilemmat hänger samman med ett annat som också blivit aktuellt i kommissionens kartläggning. Det handlar om att försöka avgöra i vilken mån de kränkningar och övergrepp minoriteten utsattes för drabbade dem i egenskap av tornedaling, kvän eller lantalaiset, och därmed var ett resultat av assimileringspolitiken, och i vilken mån det var kränkningar och övergrepp som vid den tiden drabbade även andra individer eller grupper som inte tillhörde minoriteten. Det vill säga huruvida det inträffade kan ses som ett resultat av de normer som då rådde, och att det därför inte utgjorde en del av en assimileringspolitik.
Båda dessa dilemman, att bedöma händelser som vid den tid då de inträffade ansågs moraliskt godtagbara och att bedöma i vilken mån de riktades mot minoriteten i assimileringssyfte, har aktualiserats under kartläggningens gång.
12.3.1 Arbetsstugebarnens situation i retrospektiv
Dokumentationen av den behandling som barnen i minoritetsområdet blev utsatta för i skolan och i arbetsstugan, särskilt under första hälften av 1900-talet, är ett exempel som kan illustrera dessa dilemman.
Regleringen av aga var restriktiv
Barnen i arbetsstugan och i skolan utsattes under den aktuella perioden för olika former av bestraffningar och övergrepp. Under den tid som arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrev sin verksamhet, mellan 1903 och 1954, skilde sig synen på barnuppfostran och fysiska bestraffningar från den syn som råder i dag. Samtidigt kan det konstateras att även om agandet av barn i folkskolan förbjöds först 1958 så innebar inte äldre regler att det var fritt fram för aga.
Aga av barn var tidigt reglerat i stadgar och reglementen för både folkskola och läroverk och via barnavårdslagstiftningen. Redan i 1905 års läroverksstadga betonas att eleverna i första hand skulle tillrättavisas genom att läraren gav en muntlig tillrättavisning och en
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
564
varning. År 1928, när det blev möjligt för flickor att gå i läroverket, infördes ett absolut förbud mot aga. Detta förbud omfattade inte bara aga utan också kränkande och sårande behandling. Även i folkskolan underströks så tidigt som i 1897 års folkskolestadga, och även i den som kom 1921, att disciplinering av skolelever skulle ske ”med lugn besinning och kärleksfullt allvar”. Aga av äldre barn i fortsättningsskolan var förbjudet.3
Aga var alltså redan under den period kommissionens kartläggning omfattar en omstridd form av bestraffning, som hade börjat begränsas. Det fanns också tidigt en opinion som ifrågasatte agan. Däremot är det troligt att praktiken släpade efter regelverket, t.ex. bland lärarna. Samtidigt innehåller några av intervjupersonernas berättelser situationer där föräldrarna sade ifrån när barnen blev bestraffade, vilket ger en fingervisning om att aga inte var en norm som okritiskt accepterades av alla.
När det gäller regelverket för arbetsstugorna i minoritetsområdet framkommer i stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugors årsrapport från 1923–1924 hur man förhöll sig till aga under den tiden. I instruktionerna till föreståndarinnorna står det att man vinner mest genom en ”förtroendefull vänlighet” mot barnen. Om vänlighet är otillräckligt för att nå en önskvärd förbättring i barnets beteende kan ”strängt allvar” och ”lämpliga bestraffningsgrader” användas, däribland ”uteslutning från måltid, förbud mot att lämna rummet och även kroppslig aga”.4 Troligen baserades instruktionerna på det regelverk som gällde för skolor i Nedre Torneås skoldistrikt och som angav att aga endast skulle användas i de fall ingenting annat hjälpte. Agan fick dock inte ge skador på barnet.
Det moraliska ansvaret för behandlingen av arbetstugebarnen
Huruvida föreståndarinnorna i formell mening begick ett regelrätt brott mot dåtidens regler när de agade barnen beror alltså på situationen och bestraffningens art. Det kan dock konstateras att många av de situationer som beskrivs av intervjupersonerna definitivt stred mot det regelverk som gällde för arbetsstugorna redan 1923–1924. Därutöver utgör många av de bestraffningar som beskrivits en orätt
3 Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen för
den som vanvårdats, s. 255–256.
4 Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, årsrapport 1923–24.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
565
utifrån ett moraliskt perspektiv och särskilt utifrån den situation barnen befann sig i.
Retroaktivitetsdilemmat innebär alltså att kommissionen både har behövt ta ställning till de sammanhang de historiska aktörerna verkade i och till de anspråk på upprättelse och gottgörelse som förs fram i dag, utifrån en delvis förändrad lagstiftning och delvis förändrade normer. Varken statens eller Svenska kyrkans företrädare kan anses vara juridiskt ansvariga för kränkningar och övergrepp som inträffade innan den lagstiftning trädde i kraft som förbjöd sådana handlingar.
Vid arbetsstugornas tid hade Sverige ännu inte förbundit sig till det internationella regelverk om mänskliga rättigheter som upprättades efter andra världskrigets slut. Däremot fanns det, som framkommit ovan, regler som angav en restriktiv syn på kroppsliga bestraffningar. Utöver det finns naturligtvis det moraliska ansvaret för barnens välmående och trygghet.
Assimilering på bekostnad av barnens trygghet och värdighet
Flera omständigheter utmärkte arbetsstugornas verksamhet i minoritetsområdet i förhållande till arbetsstugor på andra platser i landet, och som i sin tur påverkade barnens utsatthet.
I årsberättelserna från Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor framkommer att man från stiftelsens sida medvetet ville skilja barnen från deras hemmiljöer som man inte ansåg kunna erbjuda goda vanor och andlig utveckling. Om barnen talade finska blev de bestraffade med t.ex. kvarsittning och i vissa fall aga. Det fanns normer för hur man skulle vara klädd och vilka vanor och aktiviteter man skulle delta i som en del av fostran till att bli mer svensk (mer om detta i kapitel 7).
Vad gäller skoltiden berättar intervjupersoner om en negativ syn på finska och meänkieli, att man kunde bestraffas med kvarsittning om man talade sitt språk, samt att de som var duktiga på svenska betraktades, och behandlades, som bättre och finare människor.
De bestraffningar som barnen utsattes för på arbetsstugan och i skolan utgjorde ett led i att beröva barnen de språkliga, kulturella och religiösa uttryck som utmärkte dem som en del av minoriteten. Dessa bestraffningar bör ses som någonting annat än de som delades ut av andra orsaker, som dåligt uppförande, då de riktades mot ut-
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
566
tryck för barnens identitet – dvs. barnets språk, seder, bruk och religiösa traditioner. Barnen bestraffades därmed för att de använde det språk, den kultur och de vanor de hade med sig hemifrån och som var en del av deras egen person. De bestraffades för vilka de var, snarare än vad de gjorde, vilket skapade ett stigma och en skam hos många som fanns kvar hela livet. På arbetsstugan befann sig barnen dessutom i många fall långt från sin hemmiljö och den trygghet som familj, släkt och hembygd innebar. På grund av att barnen inte fick använda sitt språk hamnade de i en synnerligen utsatt position, där de inte kunde uttrycka sina behov eller på andra sätt ge uttryck för sin situation i relation till föreståndarinnan eller de andra barnen. På det sättet tog man ifrån barnen i arbetsstugan hela det potentiella förhandlingsutrymmet.
Det övergripande målet att assimilera barnen till att bli svenskar fick i det här sammanhanget alltså företräde framför andra, helt grundläggande hänsynstaganden om respekt för människovärdet samt barnens trygghet och värdighet. Trots dåtidens syn på barnuppfostran borde barnens utsatta position i arbetsstugorna ha varit uppenbar för de ansvariga aktörerna.
För detta bör Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, som ansvarade för arbetsstugornas drift, ta ansvar. Det gäller också de instanser som hade ansvar för tillsynen av arbetsstugorna; de lokala styrelserna för arbetsstugorna, de lokala skolråden, domkapitlet i Luleå stift och Länsstyrelsen i Norrbottens län.
12.4 Reparativ rättvisa – den drabbade i fokus
Flera tidigare sannings- och försoningskommissioner har anknutit till teorier om reparativ rättvisa (på engelska: restorative justice). Inom denna idétradition betonas vikten av att återupprätta relationer, snarare än att bestraffa en viss handling. Detta förhållningssätt har förespråkats av en rörelse som velat sätta brottsoffers situation i fokus, och kan tillämpas genom flera olika metoder. I dag implementeras idéer om reparativ rättvisa främst vid medling mellan offer och förövare, som anordnas vid sidan av den ordinarie rättsprocessen.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
567
Tankar om reparativ rättvisa har dock även legat till grund för upprättelseprocesser rörande historiska orättvisor.5
En process som grundar sig på idén om reparativ rättvisa är inriktad på att både den som begått en oförrätt och den drabbade ska vara aktiva, men det är den drabbade individens berättelse som ska stå i fokus. Dialogen som sker mellan parterna handlar om att reda ut det som hänt, hur det kändes för den som drabbades, hur händelsen påverkade den drabbade samt vad som krävs för att situationen ska bli så bra som möjligt utifrån den nuvarande situationen. En rättslig tvist har vanligen fokus på att hitta en exakt definition av förövarens brott och vilket straffvärde detta ska ha. En process med utgångspunkt i reparativ rättvisa har i stället sikte på någonting mer än enbart en utredning av själva lagbrottet – nämligen att skapa en dialog och en fördjupad förståelse för den drabbade hos den som begått oförrätten.6
En bärande idé är alltså att även om det alltid är den som begått oförrätten som bär ansvaret för det som skett, innehåller en framgångsrik läkningsprocess att både den drabbade och den som begått oförrätten är aktiva i att hitta en överenskommelse som innebär att skadan i någon mån kan repareras. Det är då inte bara innehållet i själva överenskommelsen som är värdefull utan även den process som leder dit. För att en framgångsrik dialog och överenskommelser ska kunna ske krävs att samtalen mellan parterna utförs på ett neutralt, säkert och konfidentiellt sätt som respekterar de inblandade individernas värdighet, solidaritet och sanning, samt att parterna känner förtroende för processen.7
12.4.1 Intervjupersonernas berättelser kan bidra till fördjupad förståelse
I kommissionens arbetssätt återfinns flera av de aspekter som är grundläggande för reparativ rättvisa som tanketradition. Först och främst har minoritetens aktiva deltagande varit en förutsättning för kommissionens arbete.
Redan tidigt i processen valde kommissionen att involvera minoriteten i processen genom att bjuda in till att delge synpunkter och
5 Granholm 2021, Demokratiska konflikter? Möjligheten till medling på restorativ grund, i (red.) Spiliopoulou Åkermark Styr Ålänningarna sitt öde? s. 195. 6 Granholm 2021, s. 202. 7 Granholm 2021, s. 203.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
568
tankar gällande uppdragets upplägg, innehåll och inriktning via s.k. uppstartsmöten. Senare i processen genomfördes öppna möten i form av kaffemöten och toinen kuppi-möten runt om i landet, dels för att lyssna på minoritetens egna personliga berättelser och upplevelser, dels för att lyssna på önskemål om kommissionens kartläggning och förslag (mer om detta i kapitel 5).
Utöver att informera om kommissionens uppdrag har syftet med dessa möten alltså varit att erbjuda tillfällen för minoriteten att tala om det som hänt och för kommissionen att få en fördjupad förståelse för de historiska händelser som kartläggningen innefattar.
Personliga berättelser för fördjupad förståelse
En central del av kartläggningen har också varit de intervjuer som genomförts med enskilda personer ur minoriteten. Alla som identifierar sig som en del av minoriteten har erbjudits möjlighet att berätta sin historia och att dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser av assimileringspolitiken utifrån ett personligt perspektiv. Det är kommissionens förhoppning att de samtal som förts under intervjutillfällena haft ett värde i sig för de som deltagit.
Berättelserna har bidragit till att levandegöra kommissionens kartläggning och att skapa en grund till en fördjupad förståelse hos de parter som bär ansvaret för assimileringspolitiken (staten och Svenska kyrkan). Förhoppningen från kommissionens sida är också att berättelserna ska bidra till en fördjupad förståelse hos allmänheten för hur de historiska händelserna påverkade, och fortsätter att påverka, minoriteten.
I processer som bygger på idén om reparativ rättvisa är det centralt för ansvarsutkrävandet att adressera både den materiella och den psykologiska skada som skett, med det långsiktiga målet om läkning.8 Sanning i en sådan process innebär ett erkännande av att varje persons återgivelse av en händelse innehåller sanning, även om varje enskild berättelse i sig inte kan rymma hela sanningen om en händelse eller ett skeende.
Som nämnts ovan har ett viktigt syfte med intervjuerna varit att bereda möjlighet för minoriteten att sätta ord på den materiella och psykologiska skada som i många fall skett. Genom att samla in be-
8 Granholm 2021, s. 204.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
569
rättelser och återge dem i betänkandet vill kommissionen ge erkännande åt dessa upplevelser.
En framgångsrik medlingsprocess på reparativ grund kan bidra till en läkande process för alla medverkande parter. För att så ska ske bör den part som bär ansvaret, i detta fall staten och Svenska kyrkan, på djupet inse konsekvenserna av sina handlingar. Detta är processer som kan ta tid. En stor del av ansvaret efter det att kommissionen lämnat sitt slutbetänkande vilar därför på staten och Svenska kyrkan, samt andra aktörer som omnämns i betänkandet. Ansvaret handlar om att föra processen vidare inom sina organisationer genom implementeringen av de åtgärder som minoriteten behöver för att kunna gå vidare mot en försoning.
12.5 Tidigare generationers upplevelser och kvarlevande orättvisor
En omständighet som aktualiseras vid kritiska granskningar av historiska händelser är hur man ska se på det som hänt i ljuset av att många av dem som utsattes för assimileringspolitiken inte längre är i livet. Med tanke på den tidsperiod kommissionens kartläggning innefattar är detta en omständighet som kommit upp, inte minst i de intervjuer som genomförts. En del av de intervjuade menar att en eventuell upprättelse kommer alldeles för sent. Många av de individer som utsattes för assimileringspolitiken under 1800- och 1900-talen är av förklarliga skäl inte längre är i livet.
En del av att förhålla sig till ansvaret för historiska kränkningar och övergrepp handlar dock om att ta hjälp av historien för att också förstå dagens förhållanden. I stället för att enbart tala om historiska orättvisor kan man tala om ”kvarlevande orättvisor”.9 Begreppet ringar in de effekter av historiska händelser som fortfarande påverkar människor som lever i dag. Ett sådant synsätt kan bidra till att rikta fokus mot vad de ansvariga aktörerna, i detta fall staten och Svenska kyrkan, kan göra för att gottgöra och kompensera för det som har hänt. Sådan gottgörelse kan sedan förhoppningsvis utgöra en grund till upprättelse och försoning. Men det räcker inte med att bara fokusera på dagens förhållanden. För att förstå den situation
9 Spinner-Halev 2012, Enduring injustice.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
570
som råder i dag behöver man förstå hur de historiska orättvisorna kunde äga rum, vad som möjliggjorde kränkningarna och övergreppen. Först då kan man förstå på vilket sätt de strukturella orättvisor som fortfarande lever kvar, har uppkommit.
För kommissionens del har perspektivet om kvarlevande orättvisor aktualiserats genom hela kartläggningen.
I berättelserna från de intervjuade framkommer att de flesta har upplevt assimileringspolitiken eller effekterna av den på något sätt under sin livstid. Andra har snarare upplevt den som en erfarenhet de tagit del av och påverkats av genom sina föräldrar eller far- och morföräldrar.
Många uttrycker en lättnad över att den del av historien som tidigare varit dold, nu lyfts fram i ljuset. Först när de historiska skeendena skärskådas och granskas kan en djupare förståelse av dagens situation bli begriplig, både för den som tillhör minoriteten och den som inte gör det. En del av de intervjuade uttrycker dock att historien legat så djupt inbäddad i skam och tystnad att det är först i samband med kommissionens intervju de börjat tänka aktivt på det som hänt dem och deras släktingar. Att ta fram alla delar av historien kommer därför att kräva längre uthållighet och tid än den kommissionen har haft inom ramen för sitt uppdrag.
Effekterna av assimileringspolitiken utgörs alltså både av nutida erfarenheter av exkludering, och av ärvda trauman och olika slags kvarlevande orättvisor. I många fall samverkar de olika kvarlevande orättvisorna med förhållanden som fortfarande existerar i dagens samhälle. Några aspekter av kvarlevande orättvisor tas upp i det följande.
12.5.1 Den ärvda skammen och tystnaden
Många av de intervjuades berättelser handlar om känslor av skam. Minoritetens språk och kultur har under lång tid varit föremål för negativa och förminskande beskrivningar och värderingar som med tiden införlivats och blivit en del av självbilden för många. Andra beskriver en ”tystnad”, att man inte är stolt över sitt ursprung, inte anser att kunskaper i meänkieli eller traditionella hantverk och sedvänjor är något att visa upp för omvärlden.
Andra talar om en ännu mer underliggande effekt som präglat minoriteten och som också den blivit en integrerad del av själv-
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
571
bilden; ett dåligt självförtroende och en känsla av att man inte borde sticka ut. En del vittnar också om att känslan av skam fått reella effekter. En del föräldrar såg inte värdet av sitt språk, och valde därför att inte överföra det till sina barn. Andra vittnar om att den helsvenska metoden (dvs. att man bara fått undervisning i svenska från första dagen i skolan) lett till att de fått sämre skolresultat, vilket i sin tur skapat känslan av misslyckande och dåligt självförtroende. Detta har i sin fått konkreta effekter på t.ex. yrkesval senare i livet.
En del av de intervjuade vittnar om att en negativ syn på sin egen minoritetstillhörighet är något som levt kvar och överförts i generationer, även för de som inte själva varit på arbetsstuga eller blivit exkluderade eller diskriminerade i skolan. Den ärvda skammen har i vissa fall manifesterat sig som en tystnad – en mamma eller en farfar som inte velat berätta om sina erfarenheter. Det kan handla om att ha blivit föremål för rasbiologiska värderingar, bestraffningar i arbetsstugan eller exkludering i olika sammanhang. Ens familjemedlemmar har ibland tystnat ner dessa berättelser och i vissa fall också tigit om släktens minoritetsursprung. Som en kvardröjande effekt har nästkommande generation växt upp med en slags tomhet kring sitt ursprung som de kanske inte kunnat identifiera men som levt vidare och påverkat dem på olika sätt. En del intervjupersoner vittnar om att det är först i samband med att meänkieli vid millennieskiftet blev ett nationellt minoritetsspråk som synen på språket långsamt börjat vända och få högre status, och att de då själva haft lättare att omfamna det. Fortfarande är det dock svårt att få tillgång till undervisning i meänkieli i skolan på grund av att modersmålsundervisningen i många fall inte prioriteras och att det råder brist på både lärare och läromedel.
I förhållande till det som kommit fram i kartläggningen och genom intervjuerna, står det utan tvivel att assimileringspolitiken lett till att minoriteten missgynnats i förhållande till svensktalande, och att detta lett till kvarlevande orättvisor även för nästkommande generationer.
12.5.2 Naturresurser och markrättigheter – exkludering och osynlighet
Ett vanligt tema bland de intervjuade är berättelser som handlar om förlust i förhållande till traditionella näringar och markrättigheter. De erfarenheter intervjupersonerna berättar om inkluderar händelser från ett brett tidsspann, från början av 1800-talet fram till i dag.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
572
Många av erfarenheterna handlar om rennäringen, att det hos minoriteten funnits en tradition att hålla renar, men att detta osynliggjorts både i den historia som skrivs om rennäringen och utifrån det regelverk kring rennäringen som gäller i dag. Det många lyfter fram är att lagstiftningen upprättats med utgångspunkt i att rennäringen betraktas som en exklusiv rättighet för samer. Rätten att bedriva traditionella näringar som jakt och fisk knyts dessutom till rennäringen. Flera intervjupersoner tar också upp frågan om den avvittring av mark som staten genomfört vid flera tillfällen genom historien och uttrycker att det finns oklarheter om hur detta gått till. Många inom minoriteten har ett behov av att få svar på sina frågor kring avvittringen.
En del av berättelserna vittnar om att man inte känt något värde i att vara kvar i minoritetsområdet, att det enda alternativet om man skulle ha ett bra liv var att flytta söderut. Utflyttning från mindre orter i samband med den ökade industrialiseringen var ett mönster som också fanns på andra platser i landet. I minoritetsområdet fanns nödvändiga naturresurser i form av mineraler, skog och älvar som staten drog stor nytta av i samband med industrialiseringen av hela landet. Samtidigt återfinns i olika sammanhang en nedvärderande beskrivning av minoritetsområdet och minoriteten som outvecklade och efterblivna. En del intervjupersoner vittnar om att en dubbelhet i statens inställning har skapat en känsla av att ha låtit sin hembygd utnyttjas för att komma till nytta någon annanstans. I vissa fall uttrycker intervjupersonerna en skepsis och en misstänksamhet mot myndigheter och företrädare för myndigheter, också på lokal nivå, som finns kvar än i dag
Det finns berättelser som också rymmer nutida erfarenheter av att bli osynliggjord i myndighetskontakter, t.ex. i förhållande till länsstyrelsen i frågor som berör rennäring, jakt och fiske. Osynliggörandet kan också handla om att staten i direktiv till utredningar om markfrågor inte inkluderar minoritetens intressen och perspektiv. Det handlar om missnöje över att inte bli lyssnad på, att inte vara delaktig och om att sakna möjlighet att påverka beslut.
Av kommissionens kartläggning framgår alltså tydligt att minoriteten missgynnats på flera sätt i frågor som berör naturtillgångar och markrättigheter vilket resulterat i kvarlevande orättvisor som i hög grad påverkar minoriteten i dag.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
573
12.6 Principer för ansvarsutkrävande
Vägledande för ett ställningstagande i ansvarsfrågan kan vara att utgå från den principiella diskussion som förts inom forskningen om hur ansvar för att gottgöra historiska orättvisor kan uppkomma. Det ligger nära till hands att tänka sig att en aktör som har orsakat en uppkommen situation, antingen genom sitt handlande eller genom sin underlåtenhet att handla, kan anses ha ett moraliskt ansvar att komma till undsättning. Man skulle också kunna argumentera för att den aktör som är bäst lämpad att agera bör göra det oavsett hur den allvarliga situationen orsakades.10
När det gäller historiska orättvisor i allmänhet är det ofta svårt att urskilja vem som varit ansvarig för ett visst agerande, vilket komplicerar frågan om ansvarsutkrävande. Det kan dock vara så att det finns individer, företag eller stater som har dragit nytta av historiska orättvisor utan att det varit deras avsikt – de kanske inte ens var födda eller bildade när den ursprungliga orättvisan inträffade. Även i dessa fall, menar en del forskare, kan det finnas skäl att tala om ett ansvar att gottgöra.11
Med utgångspunkt i denna principiella diskussion kan statliga myndigheter och andra aktörer komma i fråga på flera olika sätt. Det råder inget tvivel om att den assimileringspolitik som bedrevs av företrädare för kyrkan delvis hade som syfte att stärka sin egen ställning, att stärka nationen och kyrkans ställning som statskyrka. Den statliga assimileringspolitiken har möjliggjorts genom den roll som kyrkan spelade som myndighetsutövare, men kyrkan har också stärkts som organisation under perioden, som ett resultat av den position man hade som myndighetsutövare.12 Andra statliga myndigheter involverade i assimileringspolitiken var Ecklesiastikdepartementet, Folkskoleöverstyrelsen, Skolöverstyrelsen och länsstyrelsen.
Staten har haft ett intresse av att kontrollera minoriteten och minoritetsområdet utifrån nationalistiska, försvarspolitiska, ekonomiska och rasbiologiska syften.
I det följande utvecklas några av principerna för ansvarsutkrävande som nämnts ovan.
10 Miller 2001, Distributing responsibilities. 11 Butt 2007, On benefiting from injustices. 12 Norlin och Sjögren 2016, Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen
vid sekelskiftet 1900: Inflytande, vägval och konsekvenser, s. 411.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
574
12.6.1 Det moraliska ansvaret
Som framgått ovan skulle en del av de handlingar som kartläggningen identifierat som kränkningar och övergrepp mot minoriteten med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Sverige har under senare delen av 1900-talet förbundit sig till en rad internationella konventioner, t.ex. barnkonventionen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Särskilda rättigheter gäller dessutom för de nationella minoriteterna genom Europarådets konventioner om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråk.
Det strikt juridiska perspektivet är en princip man kan utgå från när man förhåller sig till ansvarsfrågan. Ett bredare synsätt inkluderar också det moraliska ansvaret. Det moraliska ansvaret omfattar mer än det juridiska ansvaret att kompensera för en skada.
I bedömningen av de olika aktörernas ansvar räcker det inte att enbart väga in statens och kyrkans roll som beslutsfattare. Dess företrädare har också agerat i andra roller – som opinionsbildare, rådgivare och initiativtagare. Präster har dessutom agerat dörröppnare till de rasbiologiska undersökningar som genomfördes i minoritetsområdet och även på det sättet påverkat den politik som förts mot minoriteten. När olika aktörers ansvar ska ringas in är det därför rimligt att inkludera också sådant handlande som går utanför det formella beslutsfattandet och som snarare är att betrakta som ett moraliskt ansvar.
Sammanslutningen mellan stat och kyrka och systemet av de samverkande nationalistiska utbildningarna under den aktuella perioden är en del av förklaringen till att den förda assimileringspolitiken blev så allomfattande och mycket svår att värja sig mot för minoriteten.
Detta betyder inte att staten och kyrkan bör ha mindre ansvar för det som hänt eller de representanter som företräder dem. Utifrån minoritetens perspektiv spelade det troligen mindre roll om initiativet till språkförbudet i skolan eller om de negativa beskrivningarna om minoriteten var sprungna ur en enskild biskops, landshövdings, lärares eller handläggares uppfattning eller om denne uttalade sig på uppdrag av sitt stift eller sin organisation. Statens och kyrkans företrädare agerade utifrån sin auktoritet och förtroende bland folket och handlade därmed utifrån ett stort maktkapital. För detta hade, och har, staten och Svenska kyrkan ett moraliskt ansvar.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
575
12.6.2 Underlåtenhet att agera
Ett moraliskt ansvar kan som nämnts ovan, uppkomma genom underlåtenhet att agera. Många handlingar har genom historien möjliggjorts via andra individers och hela samhällens passivitet. Man skulle kunna argumentera för att staten och kyrkans passivitet, och underlåtande att handla, varit ett lika stort problem som de aktiva handlingarna.
När det gäller de kränkningar och övergrepp som skedde mot barnen i arbetsstugan och skolan var dessa verksamheter under tillsyn av dels skolråden på lokal nivå och dels domkapitlet och länsstyrelsen på regional nivå. Tillsyn utövades också av folkskoleinspektörer under en tid, och senare skolmyndigheter. Från 1930 och framåt hade kommunala barnavårdsnämnder tillsyn över arbetsstugorna (tidigare utövades tillsynen av folkskoledirektion).13
Dessa instanser bar ett ansvar för den situation barnen befann sig i både i skolan och i arbetsstugan.
Underlåtenhet att agera kan också handla om att inte ta hänsyn till minoritetens perspektiv genom den förda politiken eller att man inte agerat för att skydda minoritetens språk och kultur i förhållande till samhällsförändringar som berövat minoriteten dess traditionella sätt att leva.
En underlåtenhet att agera kan också handla om att agera på ett sätt som innebär att kunskaper i språk och traditionellt hantverk inte värdesätts och bevaras för framtiden. Genom de bygdekurser och resor till svensktalande bygd som anordnades av Länsstyrelsen i Norrbottens län och domkapitlet i Luleå stift ville man föra in svenskt språk och kultur i den s.k. finnbygden men man underlät samtidigt att se värdet i minoritetens kultur.
Även kyrkans förhållande till den laestadianska väckelserörelsen innehåller en underlåtenhet att se det värde väckelsen hade för minoriteten utifrån den religiösa, kulturella och etniska aspekten, samt för samhörigheten. Fokus låg i stället på att utmåla och agera mot väckelsen utifrån det hot man upplevde att trosinriktningen utgjorde mot kyrkans egen ställning och mot nationen.
13 Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
576
12.6.3 Handlingarnas intentioner
Det finns i kommissionens kartläggning många exempel på handlingar som följde assimileringspolitikens linje men som sannolikt utfördes av välvilja. Även handlingar som springer ur välvilja kan dock vara del av en nedvärderande ideologi, detta är tydligt inte minst i beskrivningarna av arbetsstugebarnen. Välviljan i sig har ibland rymt en respektlöshet i det att statens och kyrkans representanter gjorde sig till talespersoner för människor och på det sättet visade att de inte ansåg minoriteten kvalificerad att föra sin egen talan.
Att intentionerna och inställningen kunde variera är tydligt inte minst i kapitlet om kyrkans roll, där det framkommer att biskoparna i Luleå stift hade olika inställning i förhållande till minoriteten, och verkade handla utifrån delvis olika intentioner. Man kan därför fråga sig vilken roll dessa intentioner har i förhållande till utfallet och effekten.
I vissa fall framstår det som att det inte fanns någon direkt avsikt att underminera minoritetens språk och kultur, utan att det först och främst handlade om att undanröja det man uppriktigt uppfattade som ett säkerhetshot. Ett exempel på detta är Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift, som under 1920- och 1930-talet arbetade för att införa det svenska språket som undervisningsspråk i skolan som del av ett försvenskningsprojekt med yttersta syfte att bygga ett skydd mot fennomanerna i öst, eller stiftssekreterare Albert Carlgren som ville råda bot på fattigdom genom införandet av arbetsstugorna. Inom utbildningsväsendet fanns även en vilja att förbättra möjligheterna till social och ekonomisk utveckling genom att befolkningen lärde sig svenska. Det fanns med andra ord det man uppfattade som goda avsikter som blandades med värderingar om att det svenska språket och kulturen värderades högre än minoritetens. Att handlingarna inte ansågs kontroversiella berodde naturligtvis på att de låg i linje med normer eller uttalade mål inom den politiska, ekonomiska och kulturella sfären vid den tiden.
Att det fanns goda avsikter inom assimileringspolitiken förtar dock inte effekterna av dessa handlingar. För minoriteten blev effekten i många fall negativ.
En bärande del i assimileringspolitiken som genomfördes av företrädare för staten och kyrkan på olika nivåer var synen på minoriteten som mindre värd än svensktalande. Inte minst manifesterade detta sig genom de rasbiologiska undersökningar som genomfördes
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
577
och det sätt man underlättade för aktörer att få tillgång till individer i minoritetsområdet för dessa undersökningar. Genom detta uppvisade präster, lärare och myndighetspersoner en syn på minoriteten som lägre stående, en representant för det ociviliserade, fattiga och obildade folket och, som i vissa fall, också betraktades som en fara för landets säkerhet och ett hot mot en homogen svensk nationell identitet.
12.7 Minoritetens behov som utgångspunkt – vägen framåt
De utmaningar som beskrivits ovan utgår alla från försök att med hjälp av yttre ramar och principer ringa in den exakta gränsen för, och omfattningen av, statens och Svenska kyrkans ansvar för assimilering och försvenskning.
Ett annat sätt att se på frågan är att vända på perspektivet och i högre grad utgå från minoritetens behov av ansvarstagande samt statens och Svenska kyrkans egen villighet att ta ansvar.
Ett sådant perspektiv kräver inte något slutgiltigt svar på var olika gränser för ansvar ska gå när det gäller statens och kyrkans handlingar. Snarare handlar det om viljan att ta ansvar utifrån dagens situation.
Utifrån ett sådant perspektiv är det viktigaste att utgå från hur minoriteten tolkat myndighetspersoners agerande. Det kan konstateras att statens och kyrkans företrädare haft en maktposition med möjlighet att agera med stor auktoritet. Detta gäller oavsett om enskilda myndighetsrepresentanters agerande varit direkt sanktionerat av offentliga institutioner eller om de agerat på eget initiativ. I allmänhetens ögon uppfattades prästerna, lärarna och ämbetspersonerna sannolikt ändå som representanter för överheten och som auktoriteter.
Inrättandet av Statens institut för rasbiologi (rasbiologiska institutet) är ett sådant exempel. En del beslutsfattare verkar ha agerat utifrån privata drivkrafter och använde sin ställning på hemorten i sådana syften, samtidigt som de agerade inom ramen för rasbiologiska institutet som utgjorde en statlig myndighet (se kapitel 10). Oavsett var de exakta gränserna för olika aktörers ansvar dras, blev resultatet att minoritetens människovärde inte respekterades.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
578
Utifrån ett perspektiv som sätter minoritetens behov i centrum handlar ansvarstagandet alltså mindre om att få fram en absolut sanning om olika aktörers agerande, och mer om det sätt staten och Svenska kyrkan tillmötesgår minoriteten i en sannings- och försoningsprocess utifrån dagens situation. Det handlar om att lyssna till historiska erfarenheter och upplevelser, föra en lyssnande och öppen dialog med minoriteten samt att vidta de åtgärder som minoriteten behöver för att komma vidare i en läkningsprocess.
12.7.1 Kommissionens kartläggning ett första steg
Det är angeläget att påpeka att en läkningsprocess inte bör stå i motsättning till vidare kartläggningar och analyser av statens och Svenska kyrkans historiska handlingar. Att utifrån minoritetens behov gå djupare in i vissa delar av de historiska händelserna för att få fram mer information om statens och kyrkans agerande kan vara en del av det som krävs för försoning.
Det är angeläget att Svenska kyrkan och andra myndigheter undersöker sin egen historia och den verksamhet och ideologi som ledde till den assimileringspolitik och de kränkningar och övergrepp som inträffat, att staten och Svenska kyrkan på ett lämpligt sätt framför en ursäkt för det inträffade och att de i nära dialog med minoriteten, genomför de åtgärder som kan bidra till gottgörelse och försoning.
Sådana åtgärder kan handla om att staten och kyrkan fortsätter att vara en aktiv del av processer som redan är i gång. Arbetet med repatriering av mänskliga kvarlevor är ett sådant exempel. I takt med en ökad medvetenhet inom minoriteten om det som skett, samt att nya efterforskningar görs och nya uppgifter blir kända, kan det uppkomma nya frågor och ytterligare behov av åtgärder. Det är alltså värdefullt att Svenska kyrkan även efter den repatriering av mänskliga kvarlevor som är planerad till 2024 visar en vilja att vara aktiv och delaktig i frågor som minoriteten ser som viktiga i ett fortsatta försoningsarbete. Det kan också handla om att Svenska kyrkan arbetar generellt för att synliggöra tornedalingars, kväners och lantalaisets språk och kultur, kyrkliga traditioner och andlighet samt öka minoritetens delaktighet i svenska kyrkan. Detta inkluderar fördjupad dialog med minoriteten inom de laestadianska fromhetstraditionerna.
SOU 2023:68 Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
579
För statens del handlar det om att vidta olika åtgärder för att stärka, synliggöra och skapa förutsättningar för minoritetens egenmakt samt om att implementera och utöka de folkrättsliga åtagandena. Det handlar också om insatser med inriktning på språk och kultur genom ett utökande av möjligheterna att få undervisning i meänkieli. Ännu en viktig del av statens ansvar handlar om att möta de behov som finns hos minoriteten att vidare utreda områden som minoritetens renskötsel, avvittringen och frågan om urfolksstatus.
En process som tar avstamp i minoritetens behov av ansvarstagande är dock inte beroende av definitiva svar om enskilda aktörers agerande och förhållande i staten och kyrkan som helhet. Fokus i en sådan process ligger i stället på att hitta en balans mellan å ena sidan minoritetens behov av statens och kyrkans ansvarstagande i de delar som är avgörande för försoning, å andra sidan statens och kyrkans förmåga att gå minoriteten till mötes i dessa delar och att genomföra de åtgärder som krävs på ett sätt båda parter kan acceptera.
12.8 Sammanfattning
Assimileringspolitiken var sanktionerad av staten och minoriteten upplevde kränkningar och övergrepp som en direkt eller indirekt följd av detta.
Genom kartläggningen av de historiska händelserna har det i vissa fall varit möjligt att blottlägga vilka aktörer som burit ansvaret för det som inträffat. I andra fall har det inte varit möjligt.
Det är dock klarlagt att assimileringspolitiken har lett till en skada. Det handlar bl.a. om att språket skambelagts och i flera fall gått förlorat, att barn inte fått använda sitt modersmål i skolan och arbetsstugan och därmed hamnat i ett kunskapsunderläge som på olika sätt påverkat dem under deras livstid, förlust av kulturella näringar samt upplevelser av rasbiologiska värderingar. Konsekvenserna av detta lever vidare än i dag. För att en försoningsprocess överhuvudtaget ska vara möjlig behöver kvarlevande orättvisor åtgärdas.
Det som framkommit om statens och Svenska kyrkans agerande och oförmåga eller underlåtenhet att skydda enskilda – särskilt barn – skulle med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänskliga rättigheter som framgår av b.la. Sveriges internationella åtagan-
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan SOU 2023:68
580
den, såsom barnkonventionen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Som påpekats tidigare kan staten inte anses vara juridiskt ansvarig för kränkningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folkrättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter hade trätt i kraft. Däremot kan staten och kyrkan, utifrån resonemanget om vikten av att staten tar ansvar för att komma till rätta med bestående orättvisor, anses ha ett moraliskt ansvar för att gottgöra assimileringspolitikens konsekvenser och att reparera den skada som uppstått.
Därutöver har staten ett rättsligt ansvar att i dag vidta åtgärder som främjar minoritetens kultur och identitet, genom att bl.a. leva upp till de förpliktelser som man åtagit sig genom Europarådets konventioner om skydd och främjande av de nationella minoriteter och de nationella minoritetsspråken.
581
13 Upprättelse och försoning
13.1 Intervjupersonernas tankar om upprättelse och försoning
I intervjuerna har frågan om intervjupersonernas syn på upprättelse och försoning ställts. Ofta har frågan fungerat som en slags avslutning eller sammanfattning av intervjun. Det finns också intervjupersoner som säger att de inte kommer på något eller inte har något behov av upprättelse och försoning.
En vanlig åsikt är att det viktigaste är att något liknande inte får hända igen. Beroende på vad olika personer varit med om kan det variera vad det är som inte ska hända igen. Ofta är det fråga om kränkningar och övergrepp i skola eller på arbetsstuga. För att det inte ska upprepas efterfrågar de flesta kunskapsspridning, att människor får lära sig om historien t.ex. i skolan.
Det allra mest återkommande temat som intervjupersonerna nämner är synliggörande.1 Det handlar om synliggörande av och kunskapsspridning om minoriteten, dess kultur och språket meänkieli eller synliggörande av historien. Några nämner att det som hänt ska synliggöras för att inte hända igen.2
Nedan beskrivs de olika tematiska områden som kommer fram i intervjuerna som svar på frågorna om hur intervjupersonerna ser på upprättelse och försoning och hur en ursäkt eller gottgörelse skulle kunna se ut.
1 Intervju 8, 22, 23, 24, 26, 29, 30, 32, 38, 41, 42, 46, 47, 52, 53, 54, 56, 59, 60, 61, 62, 71, 72, 74, 77, 81, 82, 85, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 100, 104, 106, 111, 112, 118, 122, 123, 127, 130, 133, 142, 146, 149, 150, 154, 158, 159. 2 Intervju 31, 55, 63, 67, 115, 152, 155.
Upprättelse och försoning SOU 2023:68
582
13.1.1 Offentlig ursäkt eller något annat slags erkännande
En uttrycklig fråga har ställts till intervjupersonerna om hur de ser på en offentlig ursäkt. Det gör att just den typen av upprättelse berörs i de allra flesta intervjuer oavsett om intervjupersonen känner starkt för en ursäkt eller inte. Att det är många som uttryckt att de är positiva till en ursäkt betyder inte nödvändigtvis att detta skulle vara en av de viktigaste åtgärderna utan kan alltså handla om att det är en möjlig åtgärd som förts på tal genom den uttryckliga frågan.
Många vill ha en ursäkt som en del av en upprättelse, till exempel att staten ska ”säga vad som skett och redogöra för konsekvenser av det”3 eller ”visa att staten förstår att många barn for illa på ett sätt som aldrig skulle accepteras i dag och be om ursäkt”4.
Många kopplar en ursäkt till ansvarstagande. De vill att staten på olika sätt erkänner att fel har begåtts och/eller att staten som aktör har haft ett ansvar. Det kan handla om att staten ska ”erkänna de fel som begåtts av tidigare generationer, till exempel vid arbetsstugorna”5eller att staten ”erkänner sin skuld för rasbiologiska undersökningar”6.
Flera säger uttryckligen att de inte vill ha en ursäkt. Några personer uttrycker att det är för sent, bl.a. eftersom de som utsattes eller de som var ansvariga har gått bort.7 Det finns också några personer som är osäkra på om de vill ha en ursäkt. Det kan bero på att man inte upplever sig kränkt eller inte utsatts personligen.
Flera ser en risk för att en eventuell ursäkt skulle ta bort fokus från de åtgärder som behövs framöver. ”Det viktiga är vad som görs framåt”8 och ”en ursäkt räcker inte”9 är några kommentarer från intervjupersoner. Det är alltså sällan ursäkten i sig som är det viktiga utan vilka åtgärder som staten vidtar i samband med en eventuell ursäkt. ”Staten ska ta lärdom av kränkningar i arbetsstugor” (kommissionens kursivering) är ett exempel.10
3 Intervju 108. 4 Intervju 113. 5 Intervju 101. 6 Intervju 90, se även intervju 13, 18, 32, 38, 52, 53, 77, 90, 91, 99, 108. 7 Intervju 6, 28, 29, 54, 59, 60, 65, 76, 86, 102, 107, 146, 157. 8 Intervju 132. 9 Intervju 129. 10 Intervju 115, se även intervju 34, 61, 71, 82, 87, 97, 107.
SOU 2023:68 Upprättelse och försoning
583
13.1.2 Olika slags satsningar för att meänkieli ska överleva
Användning av språket i vardagslivet
Det är många som menar att det är viktigt att meänkieli ska leva vidare. För det krävs möjligheter att använda språket praktiskt, i skolan och i andra miljöer. Det räcker inte att det finns en rätt att läsa meänkieli utan det efterfrågas att språket används i ett sammanhang, till exempel inom andra skolämnen. Ett bra exempel för att hålla språket vid liv som nämns är minoritetsförskolor där all verksamhet sker på meänkieli.11
Mer litteratur, läromedel och språkliga mötesplatser
Det behövs mer litteratur på meänkieli, så som läromedel utifrån olika nivåer av kunskaper i språket och även barnböcker.12 Intervjupersonerna nämner också andra slags resurser, till exempel språkliga mötesplatser, så som ett språkcentrum eller språkcafé.13 Några intervjupersoner föreslår någon slags språk-app. för att tillgängliggöra språkstudier för yngre personer.14
Meänkieli genom hela utbildningskedjan
Flera uttrycker att kommuner, skolor eller bibliotek som har uppdrag om att främja meänkieli inte fullföljer uppdraget. En person tror att det beror på bristande kompetens och ekonomi och menar att staten bör göra det ”mer tvingande” att följa uppdragen.15 Det behövs struktur och samverkan mellan olika utbildningsnivåer och myndigheter i dessa frågor. Det måste finnas möjlighet att läsa meänkieli genom hela utbildningskedjan.16
Det finns de som försökt eller försöker lära sig meänkieli i vuxen ålder, exempelvis via högskolekurser. En kvinna född på 1940-talet menar att det behöver finnas kurser som är på långsammare takt än halvfart för att möjliggöra detta. Andra incitament för att lära sig
11 Intervju 114, se även intervju 13, 14, 23, 26, 33, 62, 64, 66, 69, 74, 79, 82, 85, 86, 92. 12 Intervju 13, 26, 33, 55, 62, 64, 66, 69, 95, 136, 147, 155. 13 Intervju 14, 99, 111, 121, 132. 14 Intervju 69, 98. 15 Intervju 137, se även intervju 13, 33, 46, 69, 74, 108, 109, 117. 16 Intervju 86, 114, 141 och 150.
Upprättelse och försoning SOU 2023:68
584
meänkieli som nämns av samma person är förmåner till doktorander som vill forska i språket.17 En annan kvinna född på 1970-talet säger att det bör vara ett ”plus” när man söker jobb, exempelvis genom att det ger en högre lön.18
Rättigheter men bristande möjligheter i grundskolans språkundervisning
Även om det finns lagstadgade rättigheter till undervisning i minoritetsspråk i dag vittnar många om hinder. Detta lyfts inte bara fram som svar på frågan om upprättelse och försoning utan framkommer även apropå andra frågor i intervjuerna.
Det som framkommer är främst bristande resurser och att det saknas lärare, läromedel och undervisningstimmar. En kvinna född på 1980-talet berättar att hennes barn bara har haft två till tre lektioner på en hel termin. Hon är själv lärare och tror att anledningen till att kunskap om minoriteten och regionen inte tas upp i skolan är att lärarna har mycket annat och språket upplevs som en ”utövergrej”. Språket behöver också få plats inom lärarutbildningen menar hon, t.ex. genom att lära ut hur man undervisar tvåspråkigt.19 Några konkreta förslag som hon själv nämner är: – Att skolan anställer minst en person som är bra på att tala meänkieli
så att det finns någon som kan tala med eleverna. – Att skolan ”väver in” språket i andra ämnen, till exempel har geo-
grafi på meänkieli och talar om djur och natur. Då får språket ta plats på ett naturligt sätt och även de barn som inte har minoritetsspråksundervisning, men som bor i ett meänkielitalande område, har möjlighet att lära sig språket. – Att lärare erbjuds fortbildning i meänkieli på betald arbetstid. – Att förlägga en lärarutbildning i minoritetsområdet, där meänkieli
har en plats.
17 Intervju 136. 18 Intervju 137. 19 Intervju 76, se även intervju 13, 147, 154.
SOU 2023:68 Upprättelse och försoning
585
Att meänkieli borde ”bakas in” i annan undervisning tas upp av flera och minoritetsspråksförskolan (för meänkieli, samiska och finska) i Luleå nämns som ett föredöme.20 Enligt vissa är språkundervisningen i skolan inte anpassad efter att eleverna har olika förkunskaper och det finns stora skillnader mellan olika årskurser och skolor.21 En kvinna född på 1980-talet med barn i en minoritetsspråksförskola uttrycker oro eftersom skolans modersmålsundervisning som ofta bara är en timmes språkundervisning i veckan inte kommer att räcka till för att bibehålla eller utveckla språket när barnen börjar grundskolan.22
Det beskrivs också att skolan försvårar för elever som vill läsa meänkieli. Ett exempel är att eleverna måste läsa meänkieli före eller efter skoldagens slut vilket blir en börda och kan upplevas som ett straff och bidra till att elever slutar.23
Sammanfattningsvis är de problem som lyfts fram i intervjuerna: – tidsbrist, – få utbildade lärare, – avsaknad av lärare, – avsaknad av läromedel och pedagogiskt material, – erbjudande om undervisning i finska i stället för meänkieli, – okunskap och ointresse, – lågprioritering, – barn måste läsa på ”övertid” – före eller efter skolan.
13.1.3 Behov av kulturella samlingsplatser
Många vill se satsningar på minoritetens kultur. Det är viktigt att människor ser och hör språket för att skapa engagemang kring det, säger en kvinna född på 1950-talet som vill se satsningar på exempelvis amatörteater på meänkieli.24 Fler mötesplatser för minoriteten lyfts också fram. Exempel på behov som nämns i intervjuerna är kultur-
20 Intervju 69, 76, 136, 137. 21 Intervju 33, 79, 117. 22 Intervju 114, se även intervju 97. 23 Intervju 67, 76, 136. 24 Intervju 147.
Upprättelse och försoning SOU 2023:68
586
institutioner, resursbibliotek, hembygdsgårdar och idrottsföreningar.25Det är viktigt att stödja teater, litteratur och skapande, säger en man född på 1980-talet.26 Kulturen måste hållas levande och utvecklas, säger en annan man född på 1960-talet, kulturen riskerar att dö ut i takt med att byarna avfolkas. Han lyfter också fram musik och även kulturellt samarbete med Finland som viktigt för kulturen.27
Intervjupersonerna efterfrågar också ekonomiska möjligheter för att kunna satsa på kulturen, till exempel finansiellt stöd till kulturutövning i allmänhet och stipendier för musik på meänkieli.28
13.1.4 Synliggörande och kunskapsspridning i majoritetssamhället
De flesta som lyfter fram synliggörande av minoriteten vill att majoritetssamhället ska få ökad kunskap om minoriteten. Man vill till exempel att minoriteten ska omnämnas i läro- och historieböcker och på så sätt synliggöras i skolan och i samhället i stort. Vissa nämner hela regionens historia och kultur som något som osynliggörs och bör lyftas fram mer. I intervjuerna framkommer även att minoriteten upplever ett utanförskap och att det inte finns kunskap om minoriteten i resten av landet.29
Känslan av att höra till periferin är märkbar. Minoritetens historia är del av Sveriges historia och ”inte två sidor i en historiebok”, säger en kvinna född på 1970-talet som också beskriver hur många i Stockholm fortfarande saknar förståelse för frågor som hur många människor som finns i norra Sverige, hur långa avstånden är och hur stor skogen är.30 En annan kvinna född på 1950-talet säger att politiker har en okunskap men också att de inte bryr sig om vad som händer här i norr.31
En del vill att minoriteten ska synas mer i media, vissa nämner uttryckligen public service. En man född på 1960-talet säger att ”information är inget som kommer av sig självt utan det krävs resurser” och tycker därför att det behövs fler anställda inom public service i
25 Intervju 69, 86, 114, 124. 26 Intervju 69. 27 Intervju 86, se även intervju 36, 38, 46, 47, 50, 55, 77, 84, 86, 92, 95, 104. 28 Intervju 14, 91, 110, 127, 141, 147. 29 Intervju 9, 13, 30, 31, 32, 34, 53, 61, 62, 71, 72, 74, 81, 82, 85, 89, 90, 94, 96, 99, 101, 108, 118, 122, 130, 132, 133, 138, 146, 155, 158. 30 Intervju 63. 31 Intervju 134.
SOU 2023:68 Upprättelse och försoning
587
Kiruna och Gällivare så att minoritetsområdet kan få en bättre bevakning.32 En kvinna född på 1980-talet säger att minoritetens historia har börjat synas till exempel genom dokumentärer på tv och att det pratas om det som skett. Det är en bekräftelse på att det skett ”på riktigt” och inte bara är ens egen upplevelse.33
Flera intervjupersoner nämner att det behövs mer forskning om minoriteten.34 Andra efterfrågar fysiska monument eller minnesplatser att besöka för att synliggöra det som hänt.35 En person vill att minoritetens högtidsdagar ska vara flaggdagar.36
13.1.5 Naturresurser och andra frågor om inflytande
Många av de intervjuade personerna nämner frågor om naturresurser. Det handlar främst om rätten till utövande av kulturnäringar som jakt och fiske men även om rennäringen.37 Vissa tar upp frågor om myndigheters olika ansvarsområden. Många av dem uttrycker även en stark misstro mot myndigheter, särskilt Länsstyrelsen i Norrbotten och deras hantering av frågorna.38 En man född på 1950-talet säger t.ex. att länsstyrelsen bör se över sitt arbetssätt när det gäller att bestämma över skogsägarna på deras egen mark.39 Några personer nämner att det bör inrättas en myndighet för den egna minoriteten, motsvarande Sametinget, eller att Sametinget ska byta namn så att även minoriteten inkluderas.40
13.1.6 Kommissionens del i upprättelse- och försoningsprocessen
I vissa intervjuer framkommer att kommissionen har en roll i processen för upprättelse och försoning eller att tillsättandet av kommissionen är ett tecken på förändring. Många av de intervjuade är positiva till att kommissionens arbete bedrivs men vissa är skeptiska till att ”gräva i de där gamla sakerna” eller säger att det egentligen är
32 Intervju 111. 33 Intervju 156, se även intervju 113, 114, 123. 34 Intervju 47, 71, 81, 87, 104, 108, 132, 134, 137, 142. 35 Intervju 8, 55, 56, 113. 36 Intervju 97. 37 Intervju 13, 40, 49, 50, 51, 55, 69, 76, 80, 81, 83, 84, 86, 89, 90, 96, 105, 107, 147, 158, 161. 38 Intervju 10, 11, 12, 47, 53, 57, 75, 122, 123, 126, 127, 130, 134, 135. 39 Intervju 120. 40 Intervju 14, 19, 123, 126, 127.
Upprättelse och försoning SOU 2023:68
588
”för sent”.41 Det kan vidare antas att personer som är kritiska till kommissionens arbete inte anmält sig till intervjuer.
En kvinna född på 1950-talet säger att hon ser kommissionens existens som ”en bekräftelse på att någonting har skett, som inte är okej”.42 En annan kvinna född på 1960-talet säger att hon blev ”jättejätteglad” när hon hörde om arbetet och beskriver vikten av att det synliggörs att det här har hänt i Sverige.43 En kvinna född på 1980talet säger att utifrån hennes perspektiv är intervjun i sig en del i försoningen.44 Arbetet för att sanningen kommer fram kan leda till förståelse, säger en man född på 1950-talet.45
En annan man född på 1950-talet menar att de erfarenheter som kommissionen får bör tas tillvara när det gäller ”segregerade områden” i Sverige där människor ”aldrig kommer in i samhällssystemet”.46
13.2 Resultat från förankringsarbetet
För att säkerställa kvalitén i kommissionens slutbetänkande har det varit viktigt för kommissionen att förankra kartläggningens resultat med minoriteten. Som en del i förankringen av slutbetänkandet har kommissionen därför hållit ytterligare en serie kaffemöten, s.k.
toinen kuppi-möten (sv. påtår-möten). Förankringsarbetet har även
inneburit kommunbesök och särskilda dialogmöten med föreningar och organisationer som företräder minoriteten och bedriver språk- och kulturfrämjande verksamhet.
I förankringsmötena har kommissionen presenterat kommissionens uppdrag och resultatet av kartläggningen. Förutom att informera om kartläggningens resultat har fokus varit att ha en dialog med minoriteten kring möjliga förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelsen och främja försoning. I förankringsmötena har därför de förslag som intervjupersoner lyft presenterats övergripande.
Toinen kuppi-mötena har fått ett positivt mottagande hos minoriteten. Många har under mötet fört fram att de känner igen sig i det som framkommer i kommissionens kartläggning och instämt i förslagen på fortsatta insatser för upprättelse och försoning. Mötena
41 Intervju 86, se även intervju 6, 54. 42 Intervju 62. 43 Intervju 9. 44 Intervju 156. 45 Intervju 14. 46 Intervju 121.
SOU 2023:68 Upprättelse och försoning
589
har också visat att upplevelserna från skolan och arbetsstugan kan skilja sig åt. Medan vissa har en dåliga erfarenheter från skolan och arbetsstugan har andra positiva minnen. Frågor så som rätten till en sammanhållen utbildningskedja, rätten till utövandet av traditionella näringar, behovet av reparativa insatser och ökad synlighet är några som har nämnts. Minoriteten har också betonat att försoningsprocessen inte får stanna av utan måste fortsätta även efter att kommissionen har slutfört sitt arbete och att det behövas både ekonomiska resurser och politisk vilja för en sådan process. Flera har också uttryckt en skepticism mot att förslagen för försoning och upprättelse kommer att tas vidare.
Förankringsarbetet har mot den bakgrunden stärkt kommissionens bedömning av vilka fortsatta insatser som behövs för upprättelse och försoning.
13.3 Erkännande av historiska kränkningar är en förutsättning för försoning
Bedömning: För att försoning ska vara möjlig måste de historiska
kränkningar som begåtts mot minoriteten erkännas. Den skada som har uppstått till följd av assimileringspolitiken måste repareras.
13.3.1 Kommissionen har lagt grunden för en fortsatt försoningsprocess
Kommissionens kartläggning visar att assimileringspolitiken innebar att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderades och skambelagdes. Det ledde bl.a. till att språket minskade i användning för att efter hand inte föras vidare till nästa generation annat än i begränsad utsträckning. Assimileringspolitiken har åsamkat minoriteten en skada i form av förlust och skambeläggning gällande minoritetetens språk, kultur och identitet.
Enligt kommittédirektivet är det angeläget att försoningsprocessen fortsätter långsiktigt även efter att kommissionens arbete avslutats. Så som har nämnts i avsnitt 1.6.5 gör kommissionen bedömningen att den fördjupade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationen kan ske först efter att kommissionen lämnat sitt slut-
Upprättelse och försoning SOU 2023:68
590
betänkande. Kommissionens kartläggning och granskning av assimileringspolitiken kan därför närmast beskrivas som starten på en längre process. En noggrann kartläggning, omfattande förankring och ett långsiktigt perspektiv är avgörande för att en försoningsprocess ska vara framgångsrik. Kommissionen har därför sett det som sitt uppdrag att förbereda det fortsatta arbetet för försoning och upprättelse.
13.3.2 Stegen i genomförandet av en försoningsprocess
För att kunna genomföra en försoningsprocess behöver begreppet försoning få en närmare innebörd och de olika stegen som bör omfattas av en långsiktig försoningsprocess beskrivas. Den kanadensiska sannings- och försoningskommissionen definierar försoning som en pågående process för att etablera och upprätthålla respektfulla relationer. En viktig del av en sådan process är att reparera det skadade förtroendet genom att be om ursäkt, tillhandahålla individuell och kollektiv gottgörelse och följa upp med konkreta åtgärder som visar på verklig samhällsförändring.47
Vägledning kan även hämtas från Svenska kyrkans pågående försoningsarbete angående det förtryck och övergrepp som skett gentemot det samiska folket och som Svenska kyrkan har varit delaktig i. I den vitbok som Svenska kyrkan tagit fram identifieras fyra huvudelement i en försoningsprocess: – att erkänna historien, – att beröras av historien, – att återupprätta relationen mellan förövare och offer, och – att förlåta.
Dessa kategorier är relativt vida och rymmer flera underelement. Erkännande är ett första steg i en försoningsprocess och innebär att den som har ansvaret för de historiska händelserna av förtryck och övergrepp erkänner vad som har skett historiskt och de enskildas upplevelser. Erfarenheter visar att en viktig del av kränkta individers helande processer består i att de kränkta kan berätta vad som hänt
47 Honouring the Truth, Reconciling for the Future Summary of the Final Report of the Truth and Reconciliation Commission of Canada, s. 16. https://ehprnh2mwo3.exactdn.com/wpcontent/uploads/2021/01/Executive_Summary_English_Web.pdf.
SOU 2023:68 Upprättelse och försoning
591
dem. För att förstå och skapa mening är det samtidigt mycket viktigt att ha kännedom om den egna gemenskapens berättelser. Men det är även viktigt att den som har kränkt börjar tala sanning om det som har hänt. Här handlar det om att etablera en gemensam och sann bild av det inträffade.
Det andra steget i processen, att beröras av historien, handlar om hur man existentiellt berörs av händelserna. För den som har utfört kränkningen handlar det om ånger, medan det för offret innebär att sätta ord på smärtan. Den kränkande parten erkänner inte historien enbart som faktiska händelser, utan som något som var fel, något man bär ansvar för, och därmed också skuld. Offentliga ursäkter kan ha stor betydelse för att markera slutpunkten för en historia präglad av orätt och bilda startpunkten för ett nytt sätt att förhålla sig till varandra. Samtidigt kan en offentlig ursäkt som inte åtföljs av handlingar som syftar till upprättelse, trivialisera kränkningar av människovärdet och underminera försoningsarbetet.
Det tredje steget handlar om att lägga grunden för en ny gemensam framtid. Detta är en av huvuduppgifterna inom s.k. reparativ rättvisa (eng. restorative justice) där offrets behov av upprättelse och helande sammanhålls med målsättningen att återupprätta relationen mellan förövare och offer. Att reparera det som förstörts (en del av det eller hela), förutsätter en vilja till nya handlingar som tillvaratar offrets behov av värdighet, rättvisa och trygghet, för att inte nya kränkningar ska äga rum. Detta betyder att man måste utmana mönster och strukturer som låter gammal orätt fortsätta, och samtidigt etablera nya, vilket är en poäng inom s.k. strukturell rättvisa (eng.
structural justice).
Det fjärde och sista steget är förlåtelse. För de allra flesta är förlåtelse något dyrbart, smärtsamt och svårt. I regel är det därför först när man har avverkat de tre första stegen i försoningsprocessen som tiden kan vara inne för förlåtelse. Det viktigaste med förlåtelse måste vara att tydligt ta avstånd ifrån tidigare övergrepp, att erkänna den smärta som övergreppen har medfört, samt att erkänna ansvar i nutid. Förlåtelse innebär att den utsatta kan lämna tankar på hämnd och på så sätt frigöra gärningspersonen från de ogärningar som har begåtts och som har definierat relationen mellan parterna.48
48 Samerna och Svenska kyrkan, (2017), Underlag för kyrkligt försoningsarbete, Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.), s. 105 f. https://www.svenskakyrkan.se/filer/f24142bd-90d2-4013-9d21-eb2c40350fe5.pdf.
Upprättelse och försoning SOU 2023:68
592
13.3.3 Ett omfattande arbete återstår innan försoning kan uppnås
Utifrån beskrivningen av de fyra stegen i en försoningsprocess kan kommissionen konstatera att ett omfattande arbete återstår. Kommissionens arbete med att sprida kunskap om minoriteten, samt kartlägga och granska assimileringspolitiken kan anses vara en del i det första steget i en försoningsprocess dvs. ett erkännande av historiska händelser och de enskildas upplevelser. Däremot har staten ännu inte tagit på sig rollen genom att tala sanning om det som har hänt. Samma sak gäller för steg två i processen som handlar om att sätta ord på smärtan och för den kränkande parten att erkänna sitt ansvar för kränkningarna. Enskilda som har blivit intervjuade om sina erfarenheter har på så sätt getts möjlighet att sätta ord på sin smärta. Däremot har staten varken erkänt sitt ansvar för de kränkningar som begåtts eller vidtagit andra åtgärder för att reparera skadan. Arbetet med det tredje (återupprättelse) och fjärde steget (förlåtelse) i en försoningsprocess har ännu inte påbörjats.
Den kartläggning och granskning som kommissionen har genomfört bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess. Staten behöver nu axla sitt ansvar genom att erkänna de enskildas upplevelser och de historiska händelser som har påverkat minoriteten. Det är först efter ett erkännande från statens sida som ett långsiktigt försoningsarbete kan genomföras. Det är viktigt att arbetet präglas av en gemensam bild av det inträffade och konkreta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning. Här har staten i form av regeringen ett stort ansvar att i nära dialog och samarbete med minoriteten driva och hålla ihop den fortsatta processen. Även Svenska kyrkan har ett ansvar för att belysa och granska sin egen roll i assimileringspolitiken och bidra till den fortsatta försoningsprocessen.
13.3.4 De historiska kränkningarna måste erkännas och skadan repareras
Kommissionens kartläggning visar att minoriteten efterfrågar en rad olika åtgärder som den anser kan bidra till upprättelse och försoning. Minoriteten efterfrågar ett erkännande eller offentlig ursäkt, olika satsningar för minoritetsspråket, behov av kulturella samlingsplatser, synliggörande och kunskapsspridning, rätt till naturresurser och andra
SOU 2023:68 Upprättelse och försoning
593
inflytandefrågor. Utifrån dessa områden har kommissionen identifierat olika övergripande mål som regeringen bör eftersträva i sitt fortsatta arbete. De åtgärder som kommissionen föreslår syftar till att bidra till att målen uppfylls men ska inte ses som uttömmande. Ytterligare åtgärder kommer att behövas och de föreslagna åtgärderna kan behöva justeras och utvecklas.
En central utgångspunkt för en försoningsprocess är att minoriteten tillförsäkras det skydd och de rättigheter den åtnjuter enligt ramkonventionen till skydd för de nationella minoriteterna och den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk. Granskningen av Sveriges efterlevnad av konventionerna visar att Sverige inte till fullo har infriat sina åtaganden enligt konventionerna. För att försoningsprocessen inte ska orsaka ytterligare skada är det grundläggande att regeringen utan dröjsmål infriar sina åtaganden gentemot minoriteten.
För att försoning ska vara möjlig måste de historiska kränkningarna som begåtts mot minoriteten erkännas och den skada som har uppstått till följd av assimileringspolitiken repareras.
595
14 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
14.1 Insatser för en ansvarstagande upprättelse- och försoningsprocess
Som en introduktion följer nedan en lista med de förslag och uppmaningar som kommissionen lägger fram i detta kapitel. Förslagen är riktade till regeringen och strukturerade utifrån fyra övergripande mål. Genom att identifiera dessa mål vill kommissionen peka ut riktningen för regeringens fortsatta arbete för att främja försoning och bidra till upprättelse. Förslagen ska bidra till att de övergripande målen nås men det kan finnas behov av andra eller ytterligare åtgärder än de som kommissionen föreslagit för att fullt nå målen. Kommissionen ser att målen behöver kunna följas upp och har därför föreslagit att regeringen i nära samråd med minoriteten utarbetar en handlingsplan som innehåller en tydlig uppföljningsmekanism.
Även andra aktörer än staten har haft en roll i assimileringspolitiken. Det kan även finnas aktörer som kan spela en viktig roll i försoningsprocessen. Kommissionen riktar därför en rad uppmaningar till andra aktörer om åtgärder som behöver vidtas. Kommissionen har i denna del tagit inspiration från sannings- och försoningskommissionen i Kanada.
För att läsa mer om de enskilda förslagen hänvisas till de särskilda avsnitten i detta kapitel.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
596
Insatser för en fortsatt försoningsprocess
Regeringen – bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försonings-
process i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer, – bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot
minoriteten, – bör utan dröjsmål inleda en dialog med minoriteten om förutsätt-
ningarna och formerna för en offentlig ursäkt, – bör utan dröjsmål och i nära samarbete och dialog med minoriteten
utarbeta en handlingsplan för genomförandet av förslag till fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
Övergripande mål: synliggörande och egenmakt
Regeringen – bör ge minoriteten ökat inflytande och ökad egenmakt, – bör erkänna kväner och lantalaiset som en del av den nationella
minoriteten tornedalingar, – bör ge stöd till etablerandet av ett huvudmuseum, – bör ge stöd till inrättandet av ett informationscentrum, – bör ge Forum för levande historia ett utökat uppdrag i syfte att
synliggöra historiska övergrepp och kränkningar av minoriteten, – bör öka organisationsbidraget till minoritetsorganisationerna, – bör i nästa sändningstillstånd för public service (2026–2031) se
till att förstasändningar och det samlade utbudet av programverksamhet på meänkieli ökar, – bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att genomföra en forsknings-
satsning om minoritetens historia, språk och samhälle, – bör se till att kommissionens slutbetänkande översätts till meänkieli, – bör se till att minoriteten får representation i Ortnamnsrådet, – bör se till att återbördande av mänskliga kvarlevor omfattar mino-
riteten.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
597
Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna
– Förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – förbätt-
rade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör genomföras.
– De folkrättsliga åtagandena i förhållande till språkstadgan bör utökas. – Regeringen bör utreda frågan om språk som en grund för diskri-
minering i diskrimineringslagen.
Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande
Regeringen – bör permanenta pågående insatser för språket, – bör ge Statens skolverk ett uppdrag som syftar till att integrera
undervisning på meänkieli i kommuner i förvaltningsområdet, – bör utreda hur statsbidrag för alfabetiseringskurs i meänkieli kan
genomföras, – bör stärka möjligheten att lära sig meänkieli i kombination med
de kulturella och kreativa näringarna.
Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete
– Regeringen bör ta initiativ till gränsöverskridande samarbete med
Norge och Finland för att främja minoritetens språk och kultur.
Frågor som kräver ytterligare utredning
– Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel. – Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en ut-
redning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rättigheter kopplade till ströängar så som jakt och fiske. – Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
598
Kommissionen uppmanar följande aktörer att vidta åtgärder
– Svenska kyrkan bör erkänna kyrkans delaktighet i assimilerings-
processen och i nära dialog med minoriteten vidta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning. – Länsstyrelsen i Norrbottens län bör granska sin roll i förhållande
till arbetsstugorna och utbildningsinsatserna. – Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbets-
stugorna och skolhemmen. – Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången
till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas. – Universitet och högskolor bör göra efterforskningar om sin roll
i rasbiologiska undersökningar och insamling av mänskliga kvarlevor samt anta en minoritetspolitisk strategi. – Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt
ansvar i assimileringen av minoriteten. – Delägarna Region Norrbotten och kommunerna Arjeplog, Boden,
Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå bör aktivt synliggöra minoriteten genom Filmpool Nord.
14.2 Regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt försoningsprocess
Bedömning: Regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt
sammanhållen försoningsprocess i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer.
Det ingår inte i kommissionens uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som har drabbats. Det hindrar dock inte att kommissionen drar en slutsats om vilken aktör som har haft det övergripande ansvaret för den genomförda assimileringspolitiken. Kommissionens kartläggning visar att assimileringspolitiken till stor del har varit sanktionerad av
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
599
staten och att den har fått konsekvenser som lever vidare än i dag för minoriteten. Statens och Svenska kyrkans agerande har inneburit en skada för minoriteten.
Skadan har skett på flera olika sätt, t.ex. genom en förlust av traditionella näringar och markrättigheter, en nedvärderande syn på och skambeläggande av minoritetens språk, kultur och traditioner, upplevelser av rasbiologiska undersökningar samt underlåtenhet att skydda enskilda, särskilt barn, från kränkningar och övergrepp. Skadan har inneburit en kränkning av människovärdet vilket har orsakat smärta och lidande. Skadan har vidare påverkat tilliten till samhället, självkänslan och möjligheter att tillgodogöra sig utbildning. För en del kan det även ha påverkat rätten till trosutövning. Skadan har inneburit bristande likvärdighet och inflytande. Slutligen har skadan påverkat relationer både inom minoriteten och i förhållande till andra minoriteter, samt inom enskilda familjer som tillhör minoriteten.
Så som har redovisats i detta slutbetänkande fanns ett nätverk av samverkande institutioner och aktörer som bidrog till assimileringspolitikens genomförande. Nätverket bestod av myndigheter, präster, lärare, rektorer, föreståndarinnor på arbetsstugor, militärer, biskopar, politiker, landshövdingar och andra som strävade efter att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Även privat verksamhet som arbetsstugorna integrerades i den statliga organisationen. Försvarspolitiken, järnvägspolitiken, skol-, fostrans- och upplysningspolitiken och möjligen politiken kring naturresurser nyttjades parallellt för att uppnå assimileringspolitikens syfte. Det var staten i form av regering, riksdag, myndigheter och andra offentliga aktörer som planerade och genomdrev assimileringspolitiken.
En försoningsprocess tar tid och kräver ett långsiktigt och systematiskt arbete. Den måste genomföras i nära dialog och samarbete med minoriteten och av en ansvarig aktör som håller samman processen och driver den framåt. Ansvaret för den fortsatta försoningsprocessen vilar i främsta rummet på regeringen men även myndigheter och andra aktörer har ett ansvar. Regeringen bör därför ta ansvar för en fortsatt sammanhållen försoningsprocess i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
600
14.3 Regeringen bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten
Bedömning: En fortsatt försoningsprocess förutsätter att staten
erkänner sin delaktighet i och sitt ansvar för den assimileringspolitik som har bedrivits mot minoriteten under 1800- och 1900talen samt de konsekvenser detta har fått för minoriteten.
Förslag: Regeringen bör erkänna statens ansvar för de kränkningar
som har begåtts mot minoriteten och att de inneburit en skada för minoriteten. Mot bakgrund av att många av dem som drabbats av assimileringspolitiken är äldre bör regeringen utan dröjsmål tillkännage sitt erkännande.
Det som har framkommit i kommissionens kartläggning och granskning av assimileringspolitiken visar att staten genom en rad aktiva handlingar har bedrivit en assimileringspolitik som har fått allvarliga konsekvenser för minoriteten. Utgångspunkten för assimileringspolitiken har varit statens ideologiska ställningstagande om att minoritetens språk och kultur är av mindre värde. Staten har genomfört assimileringen genom bl.a. myndighetsstyrning och villkorade statsbidrag.
Men statens ansvar handlar inte bara om en aktivt genomförd assimileringspolitik. Statens underlåtenhet att vidta tillräckliga åtgärder för att främja och bevara minoritetens språk har också fått konsekvenser för minoriteten. För många inom minoriteten har det inneburit att minoritetens språk och kultur förminskats, nedvärderats och i vissa fall gått förlorade. De trauman många inom minoriteten har upplevt lever kvar än i dag och har till viss del återupplevts genom kommissionens kartläggning. Kommissionens arbete har även inneburit att intervjupersonerna reflekterat över sina upplevelser, sin egen historia och sitt kulturarv. För många har det inneburit att de för första gången har kunnat reflektera över vad de och deras föräldrar varit med om och på vilket sätt det har påverkat nästkommande generationer.
Kommissionens kartläggning har med andra ord inneburit att erfarenheter, som tidigare inte diskuterats i någon större utsträckning, har lyfts fram i offentligheten. Det har väckt förväntningar på en fortsatt process även efter att kommissionens uppdrag är avslutat.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
601
Av kommittédirektivet framgår att det är viktigt att försoningsprocessen fortsätter långsiktigt även efter att kommissionens slutbetänkande lämnats fram. För att en försoningsprocess, inklusive en offentlig ursäkt, överhuvudtaget ska vara möjlig krävs som ett första steg att en ansvarig aktör erkänner de kränkningar som begåtts mot minoriteten. En fortsatt försoningsprocess förutsätter att staten erkänner sin delaktighet i och sitt ansvar för den assimileringspolitik som har bedrivits mot minoriteten under 1800- och 1900-talen samt de konsekvenser detta har fått för minoriteten. Att inte erkänna statens ansvar för de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och det faktum att dessa kränkningar inneburit en skada riskerar att uppfattas som ytterligare en kränkning och ett osynliggörande av minoriteten.
Regeringen bör därför utan dröjsmål erkänna statens ansvar för de kränkningar som har begåtts mot minoriteten samt det faktum att dessa inneburit en skada för minoriteten. Mot bakgrund av att många av dem som drabbats av assimileringspolitiken är äldre bör regeringen utan dröjsmål tillkännage sitt erkännande.
14.4 Dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt
Förslag: Regeringen bör utan dröjsmål inleda en dialog med mino-
riteten om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt. Mot bakgrund av att många av dem som drabbats av assimileringspolitiken är äldre är det angeläget att dessa personers behov och önskemål särskilt beaktas.
Offentliga ursäkter återkommer som viktiga element i många nationella försoningsprocesser i världen. Sådana ursäkter kan ha stor betydelse genom att de bildar en startpunkt för ett nytt sätt för de involverade parterna att förhålla sig till varandra.
Offentliga ursäkter i andra länder har ofta gällt rättighetskränkningar i samband med krig, kolonialism, slaveri, diktatur eller annat auktoritärt styre. En relativt stor andel av ursäkterna är riktade till urfolk och minoriteter. Sådana ursäkter har exempelvis framförts i Kanada, Australien, Norge, Tjeckien och Peru. I Norge framförde
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
602
kungen Harald V 1997 en ursäkt till det samiska folket för den förnorskningspolitik som staten hade utsatt samerna för.
Det finns olika former för hur en ursäkt kan framföras. Den kan framföras skriftligen eller muntligen vid en ceremoni. Det varierar också vem som framför en ursäkt. Den kan exempelvis föras fram av statsministern, ansvarig minister eller parlamentets talman. I Sverige framförde dåvarande talman Per Westerberg 2011 en ursäkt till dem som utsattes för vanvård i den sociala barnavården under 1900-talet.
Frågor om offentliga ursäkter väcker ofta gränsdragningsfrågor om exempelvis vilken tidsperiod och vilka historiska orättvisor ursäkten ska omfatta, vilka som ska bjudas in etc. Ursäkter föregås ofta av ett långt påverkansarbete och är resultatet av en politisk process.
Det som framkommit i kommissionens kartläggning visar att det finns ett behov av försoning mellan minoriteten och staten. Bland dem som har uttryckt att de vill ha en ursäkt framkommer att de önskar att staten på olika sätt erkänner att fel har begåtts, vilka konsekvenser det har fått och att staten som aktör har haft ett ansvar. Det finns även personer som inte vill ha en ursäkt bl.a. eftersom de tycker att den kommer för sent, då många drabbade gått bort. Flera menar att det inte är ursäkten i sig som är det viktiga utan vilka åtgärder som staten vidtar i samband med en eventuell ursäkt. Flera nämner också att det är viktigt att det som hänt blir känt så att det inte händer igen.
En offentlig ursäkt kan bidra till en personlig upprättelse för dem som har upplevt och kanske försökt påtala missförhållanden i t.ex. arbetsstugor. Den kan också bidra till en personlig upprättelse för dem som lidit av konsekvenserna av försvenskningspolitiken. En ursäktsceremoni, med den mediala uppmärksamhet som detta vanligen innebär, kan bidra till att sprida kunskap om och synliggöra minoritetens historia och erfarenheter. Samtidigt finns det risker med en ursäkt om den framförs förhastat och utan förankring. Både formen för och innehållet i en offentlig ursäkt behöver noga förankras med minoriteten. Det är därför viktigt att avsätta både tid och resurser för den process som ska leda fram till en offentlig ursäkt. Så som har nämnts tidigare kan såväl innehåll som formen för framförandet riskera att ytterligare försvaga förtroendet för staten. Därför är det avgörande att ursäkten är väl förberedd och väl förankrad inom minoriteten.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
603
Oavsett formen för en offentlig ursäkt är det viktigt att den inte bara blir en symbolisk fråga utan även innebär konkreta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning. Offentliga ursäkter som inte åtföljs av handlingar som syftar till upprättelse riskerar att bagatellisera kränkningar av människovärdet och försvåra försoningsprocessen.
Kommissionen föreslår att regeringen utan dröjsmål inleder en dialog med minoriteten om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt. Mot bakgrund av att många av dem som drabbats av assimileringspolitiken är äldre är det angeläget att dessa personers behov och önskemål särskilt beaktas.
14.5 Mekanism för genomförande och uppföljning av förslagen
Förslag: Regeringen bör utan dröjsmål och i nära samarbete och
dialog med minoriteten utarbeta en handlingsplan för genomförandet av förslag till fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning. Handlingsplanen bör vara riksdagsbunden och innehålla en tydlig uppföljningsmekanism som ger minoriteten insyn i och möjlighet att påverka regeringens arbete med handlingsplanen.
14.5.1 Staten har ett moraliskt ansvar att reparera skadan
Kommissionen föreslår en rad olika åtgärder som kan bidra till upprättelse och främja försoning. Förslagen är strukturerade utifrån följande övergripande mål: – synliggörande och egenmakt, – förverkligade och utökade rättigheter, – språkrevitalisering och kulturfrämjande, – stärkt nordiskt samarbete för språket.
De övergripande målen efterföljs av kommissionens bedömningar och förslag till insatser som kan bidra till de övergripande målen. Genom att identifiera övergripande mål vill kommissionen peka ut
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
604
riktningen för regeringens fortsatta arbete för att främja försoning och bidra till upprättelse.
Kommissionens bedömning och förslag tar avstamp i det som har framkommit i kartläggningen och särskilt intervjupersonernas egna önskemål. Kommissionen har även beaktat vad som framkommit i andra sammanhang, exempelvis den kritik som har förts fram till Sverige inom ramen för Europarådets granskning av Sveriges efterlevnad av ramkonventionen till skydd för de nationella minoriteterna och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
Kommissionen vill i sammanhanget påminna om att Sverige enligt ramkonventionen har åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en inhemsk minoritet ska ges möjlighet att bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. Kommissionens kartläggning bekräftar den kritik som har förts fram i internationella granskningar om att Sverige inte vidtar tillräckliga åtgärder för att minoriteten ska kunna behålla och utveckla sitt språk och sin kultur.
Kommissionen anser att Sverige inte bara har en folkrättslig förpliktelse att säkerställa att minoriteten kan bibehålla och utveckla sin kultur och bevara väsentliga delar av sin identitet. Den skada som har åsamkats minoriteten genom den statligt sanktionerade assimileringspolitiken förpliktigar även moraliskt att reparera skadan. Det kräver att regeringen visar på ansvarstagande och handlingskraft i genomförandet av de föreslagna åtgärderna. Regeringen behöver även tillskjuta tillräcklig finansiering för att åtgärderna ska kunna förverkligas. De föreslagna åtgärderna får med andra ord inte bara bli en pappersprodukt.
14.5.2 Minoriteten måste ges inflytande över regeringens fortsatta arbete för försoning och upprättelse
Minoriteten har generellt ett lågt förtroende för staten och dess myndigheter, därför finns det en risk för en svekdebatt om regeringens genomförande av förslagen fördröjs, inte ses som tillräckligt eller överhuvudtaget inte blir av. Det är därför viktigt att minoriteten ges en aktiv roll och har insyn i hur och när förslagen ska genomföras. Utifrån de övergripande målen kan det även vara så att minori-
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
605
teten ser behov av andra eller ytterligare åtgärder än de som kommissionen föreslagit.
Mot den bakgrunden ser kommissionen ett behov av en mekanism som konkretiserar regeringens fortsatta arbete med att främja försoning och bidra till upprättelse. Det bör enligt kommissionens mening göras genom att regeringen utan dröjsmål och i nära dialog med minoriteten utarbetar en handlingsplan för genomförandet av kommissionens förslag till fortsatta insatser. En sådan handlingsplan bör konkretisera vilka steg som behöver vidtas för att kommissionens förslag ska förverkligas, vilka som ska involveras och konkreta tidsramar för när förslagen ska vara genomförda.
Det är en viktig del av minoritetens egenmakt att minoriteten har möjlighet att påverka och ha insyn i både arbetet med att utforma och genomföra handlingsplanen. Regeringen bör därför utarbeta handlingsplanen i nära samarbete och dialog med minoriteten. Handlingsplanen bör innehålla en tydlig uppföljningsmekanism som ger minoriteten insyn och möjlighet att påverka regeringens arbete med handlingsplanen.
14.5.3 Gränsdragning mellan åtgärder som berör specifikt minoriteten och åtgärder som berör samtliga nationella minoriteter
Kommissionens förslag handlar om åtgärder som är specifika för tornedalingar, kväner och lantalaiset och åtgärder som även berör övriga nationella minoriteter, dvs. judar, romer, samer och sverigefinnar. Åtgärder som syftar till synliggörande, egenmakt, språkrevitalisering och kulturfrämjande är specifika för just minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset medan de förslag som handlar om att säkerställa och utöka rättigheterna berör samtliga nationella minoriteter. Eftersom handlingsplanen är begränsad till att handla om insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning för tornedalingar, kväner och lantalaiset bör endast åtgärder som specifikt berör just denna minoritet omfattas av handlingsplanen. Planeringen av åtgärder som berör samtliga nationella minoriteter bör tas i en särskild ordning där samtliga berörda minoriteter involveras. Till det senare hör frågan om lagstiftning gällande minoritetens rättigheter till undervisning i och på minoritetsspråket, stärkta folkrättsliga åtaganden och utredning av språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
606
14.5.4 Handlingsplanen kan bidra till att minoritetspolitikens mål nås
Länsstyrelsen i Stockholms län har tillsammans med Sametinget enligt sina respektive regleringsbrev ett särskilt uppdrag inom minoritetspolitiken. De ska tillsammans samordna och följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs i landets kommuner, regioner och myndigheter utifrån minoritetspolitikens fastställda mål och delområden: diskriminering och utsatthet, inflytande och delaktighet samt språk och kulturell identitet.
Uppföljningsmekanismen för handlingsplanens genomförande som föreslås i detta slutbetänkande avser inte ersätta det uppföljningsansvar som Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget har. Uppföljningsmekanismens fokus bör i stället vara på att ge minoriteten insyn och möjlighet att påverka regeringens genomförande av handlingsplanen. Handlingsplanens genomförande kan å sin sida bidra till att minoritetspolitiken utvecklas och går framåt. På så sätt kan den bidra till att de uppställda målen för minoritetspolitiken nås.
14.6 Övergripande mål: synliggörande och egenmakt
I kommittédirektivet framgår att för att bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att i hela Sverige öka kunskapen om de historiska kränkningar som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Härigenom kan kommissionens arbete enligt kommittédirektivet också bidra till att något liknande inte händer i framtiden.
I undersökningar framkommer att kännedom om minoriteten är låg. Färre än en femtedel av Sveriges befolkning känner till att tornedalingar är en nationell minoritet.1 Att synliggöra och öka kunskapen om minoriteten är den insats som intervjupersonerna oftast lyfter fram i intervjuerna. Vissa intervjupersoner exemplifierar med behovet av att öka kunskapen om minoriteten och meänkieli i majoritetssamhället och att ändra vad som tas upp i undervisningen, t.ex. att minoritetens historia bör synliggöras i historieböcker och andra läromedel. I några intervjuer pekar intervjupersonerna även på behovet av ett monument eller andra minnesplatser att besöka.
1 Institutet för språk och Folkminnen (Isof), Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget 2020, Nationella minoriteter 2020 – vad vet Sveriges befolkning om dem? s. 10.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
607
Behovet av ökad egenmakt och ökat inflytande är frågor som understryks som centrala av minoriteten både i intervjuer och i olika samrådsmöten.
14.6.1 Ökat inflytande och ökad egenmakt
Bedömning: För att en försoningsprocess överhuvudtaget ska
kunna inledas och vara framgångsrik krävs att det finns ett förtroende parterna emellan. Frågan om minoritetens egenmakt och inflytande är därför central i det fortsatta arbetet.
Förslag: Regeringen bör inom ramen för handlingsplanen ta upp
den övergripande frågan om minoritetens egenmakt och inflytande i syfte att förutsättningslöst identifiera de behov minoriteten ser. I ett nästa steg bör regeringen inom ramen för handlingsplanen utarbeta de åtgärder som behövs för att stärka minoritetens egenmakt och inflytande.
Flera av intervjupersonerna tar upp frågan om egenmakt och inflytande som viktiga frågor för minoriteten och att de genomgående upplever brist på inflytande i frågor som rör dem. Det handlar bl.a. om rätten till mark, jakt och fiske, renskötsel, samt frågor om ortnamn, språk och kultur.
Många inom minoriteten uppger att de inte har samma rätt till jakt, fiske och renskötsel som samerna. De upplever att deras intressen är åsidosatta och att de inte får gehör från myndighetshåll för sina behov och önskemål. Sametingets beslutandemakt i frågor om renskötseln ses i detta sammanhang som problematisk. Kommissionen lämnar i avsnitt 14.10.1 ett förslag till utredning av frågan om renskötselrätten i syfte att skapa ett regelverk som inte missgynnar minoriteten. I avsnitt 14.10.2 lämnar kommissionen ett förslag till utredning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rätten till jakt och fiske kopplad till ströängar. För att minoritetens ska känna ett förtroende för staten krävs att minoriteten även ges ett inflytande över hur utredningsdirektiven utformas och över de beslut som fattas framöver i frågor om rätten till renskötsel, jakt och fiske.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
608
Åtgärder för att bevara och främja minoritetens språk och kultur är centrala för minoriteten. Kommissionen ger en rad olika förslag som syftar till att främja språket och kulturen, bl.a. genom att permanenta pågående insatser. För att dessa ska kunna vara framgångsrika krävs även att minoriteten får inflytande över frågorna. Ett sätt att göra det på är att stärka de språkvårdande insatserna som bedrivs i statlig regi genom ökade resurser. Minoriteten bör även ha inflytande över beslut som rör språk- och kulturfrämjande insatser.
Bristande resurser är ett återkommande tema i alla de frågor som minoriteten tar upp. Bristande resurser innebär att minoritetens möjlighet till inflytande begränsas. Det innebär även att kommuner kan ha svårt att leva upp till sin skyldighet att samråda enligt 5 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk när minoriteten inte har resurser att delta i alla samråd. En stor del av arbetet som genomförs i minoritetsorganisationerna görs på frivillig basis. Det saknas resurser att kunna delta i samråd, svara på remisser och verka på lika villkor som andra minoritetsorganisationer. Det är särskilt en utmaning för ungdomsorganisationen Met Nuoret. I detta sammanhang nämner flera att minoriteten bör få en egen myndighet motsvarande Sametinget. För att minoriteten ska kunna ha inflytande över frågor som berör den behövs således ökade resurser. Kommissionen lämnar i avsnitt 14.6.6 förslag om att statsstödet till minoritetsorganisationerna måste öka. Frågan om resurser handlar dock inte bara om utökat statsstöd till minoritetsorganisationerna utan rör en större fråga om minoritetens reella inflytande i frågor som berör den.
Den upplevda bristen på inflytande och egenmakt innebär att minoriteten har ett lågt förtroende för statliga myndigheter. För att en försoningsprocess överhuvudtaget ska kunna inledas och vara framgångsrik krävs att det finns ett förtroende parterna emellan. Frågan om minoritetens egenmakt och inflytande är därför centrala i det fortsatta arbetet. Kommissionen lämnar i detta slutbetänkande en rad förslag som kan bidra till ökat inflytande och egenmakt, men kommissionen menar att det därutöver behövs ett bredare förhållningssätt. Det kan inte uteslutas att minoriteten behöver en egen myndighet för att komma till rätta med bristande inflytande och egenmakt.
Om frågan om inflytande och egenmakt inte hanteras som en prioriterad fråga inom ramen för försoningsarbetet finns det risk för att förtroendet för statsmakten skadas ytterligare, vilket i sin tur skulle kunna leda till en havererad försoningsprocess. Innan ett arbete med
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
609
försoning inleds behöver därför frågan om minoritetens egenmakt och inflytande hanteras.
Kommissionen föreslår mot den bakgrunden att regeringen inom ramen för handlingsplanen tar upp den övergripande frågan om minoritetens egenmakt och inflytande i syfte att förutsättningslöst identifiera de behov minoriteten ser. I ett nästa steg bör regeringen inom ramen för handlingsplanen utarbeta de åtgärder som behövs för att stärka minoritetens egenmakt och inflytande.
14.6.2 Ett erkännande av kväner och lantalaiset som en del av den nationella minoriteten tornedalingar
Bedömning: Under kommissionens arbete har det framkommit
att de som identifierar sig som kväner och lantalaiset upplever att de exkluderas genom att minoriteten benämns tornedalingar. Erkännandet av endast tornedalingar som nationell minoritet osynliggör kväner och lantalaiset som en del av minoriteten.
Förslag: I syfte att synliggöra och inkludera hela minoriteten bör
regeringen erkänna samtliga tre grupper som en nationell minoritet, dvs. förutom tornedalingar även kväner och lantalaiset.
Den av regeringen erkända nationella minoriteten är benämnd tornedalingar. Eftersom minoriteten har fört fram att det inte finns en gemensam benämning som samtliga inom minoriteten identifierar sig med har kommissionen valt att inkludera identitetsbegreppen tornedalingar, kväner och lantalaiset i uppdraget. Kommissionen har med andra ord valt att använda de benämningar som minoriteten själv använder utan att definiera vilka som tillhör den. Så som framkommer i avsnitt 1.4.1 används begreppet tornedalingar vanligtvis om människor som bor i eller har kulturell anknytning till Tornedalen men omfattar inte nödvändigtvis personer från hela minoritetsområdet som identifierar sig med minoriteten.
Under kommissionens arbete har minoriteten ibland fört fram att benämningarna lantalaiset och kväner inte alltid synliggörs. Det hänger troligtvis samman med det faktum att det endast är tornedalingar som är erkända som nationell minoritet. I syfte att synliggöra och inkludera hela minoriteten bör regeringen erkänna samtliga tre grup-
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
610
per inom ramarna för en och samma nationella minoritet, dvs. förutom tornedaling även kväner och lantalaiset.
14.6.3 Stöd till etablerandet av ett huvudmuseum
Bedömning: Det finns ett stort behov av ett museum som kan
bidra till ökad kunskap om minoriteten och dess kulturarv. Minoritetens kultur och historia är en del av Sveriges kultur och historia. Ett museum för minoriteten är därför en nationell angelägenhet som staten bör understödja och bidra till.
Förslag: Regeringen bör i nära samråd med minoriteten utreda
hur det planerade museet för tornedalingar, kväner och lantalaiset kan stödjas finansiellt och på annat sätt.
Minoriteten har i dag till skillnad från andra nationella minoriteter ingen kulturinstitution motsvarande exempelvis Finlandsinstitutet, Judiska museet eller Ájtte fjäll- och samemuseum.
Frågan om en kulturinstitution har varit aktuell hos STR-T och Met Nuoret under en lång tid. Kulturarvet för minoriteten är i dag utspritt mellan en rad aktörer på lokal, regional och nationell nivå utan ett tydligt nationellt ansvar.
Föreningen Norden Norrbotten har utfört ett projekt i syfte att ta fram ett förslag på hur en kultursamlande verksamhet för tornedalingar, kväner och lantalaiset kan utformas och planeras. Projektet har genomförts på uppdrag av kulturenheten vid Region Norrbotten med finansiering från Statens kulturråd och Region Norrbotten.
Föreningen Norden Norrbotten presenterade i augusti 2023 ett förslag på hur en kultursamlande verksamhet för tornedalingar, kväner och lantalaiset kan utformas och planeras.2 Ett förslag handlar om inrättande av ett huvudmuseum för tornedalingar, kväner och lantalaiset som en del i projektet att skapa en kulturinstitution. Museet ska spegla kulturarv och kulturmiljöer samt dåtid, samtid och framtid för minoriteten. Syftet är att förmedla kunskap och den primära
2 Poppa. Slutrapport kultursamlande verksamhetför tornedalingar, kväner och lantalaiset. Maja Mella Föreningen Norden Norrbotten. https://norden.se/wpcontent/uploads/2023/08/POPPA-Slutrapport-Kultursamlande-verksamhet-fortornedalingar-kvaner-och-lantalaiset-2.pdf.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
611
målgruppen är majoritetsbefolkningen samt barn och unga. Den digitala delen av museets verksamhet ska rikta sig till barn och unga, vilket innebär att den förslagsvis bör inriktas sig på att uppfylla skolans läroplan. Museet ska också ha möjlighet att bedriva forskning i samarbete med universitet och högskolor.
Föreningen Norden Norrbotten föreslår att Region Norrbotten i samarbete med Kiruna kommun ska få i uppdrag att utarbeta en plan för ett huvudmuseum för tornedalingar, kväner och lantalaiset med nationellt ansvar. Föreningen Norden Norrbotten menar att museet kan finansieras antingen genom stat och region i samverkan med kommun och civilsamhälle eller genom att regeringen avsätter specifika medel för minoriteten. Staten ska bidra med finansiering till museet. Museet ska byggas upp successivt under 2024–2026 innan ett museum slutligen inrättas senast 2027.3
Kommissionen bedömer att det finns ett stort behov av ett museum som kan bidra till ökad kunskap om minoriteten och dess kulturarv. Minoritetens kultur och historia är en del av Sveriges kultur och historia. Ett museum för minoriteten är därför en nationell angelägenhet som staten bör understödja och bidra till. Regeringen bör därför i nära samråd med minoriteten utreda hur det planerade museet för tornedalingar, kväner och lantalaiset kan stödjas finansiellt och på annat sätt.
Statens bidrag till vissa museer
Kommissionen noterar att det finns olika sätt som staten kan stödja ett museum på och att staten ger stöd till nationella minoriteters museer redan i dag. Det handlar om Ájtte fjäll- och samemuseum och Judiska museet i Stockholm som båda bedrivs i form av stiftelser.
Ájtte fjäll- och samemuseum ägs och drivs av en stiftelse som bildades 1983 av staten, Norrbottens läns landsting, Jokkmokks kommun, Svenska samernas riksförbund (SSR) och Same Ätnam. Ájttes finansieringsform skiljer sig från vad som är vanligt vid andra stiftelsemuseer med statligt stöd. I samband med bildandet skrevs ett finansieringsavtal där landstinget, kommunen och staten med medel som var resultatet av en vattendom, förband sig att stödja verksam-
3 Poppa 2023, s. 27–29.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
612
heten. Stiftelsen är tillförsäkrad ett årligt stöd från Vattenfall AB.4Museet får också medel från Norrbottens läns landsting, Jokkmokks kommun och Europeiska unionens regionala utvecklingsfond. Därutöver tilldelades Ájtte 1,5 miljoner kronor i regleringsbrevet för 2023.5 Det var en minskning från föregående år då museet tilldelades 1,8 miljoner kronor. Vattenfall sponsrar museet med 10 miljoner kronor per år som utgör drygt hälften av museets driftsbudget.
Staten tilldelar även årligen bidrag till Stiftelsen Judiska museet i Stockholm. För 2023 tilldelades stiftelsen 3,6 miljoner kronor.6
14.6.4 Stöd till etablerandet av ett informationscentrum
Bedömning: Att förmedla fakta, information och kunskap om
minoriteten bidrar till att minoritetens kultur och språk bevaras och synliggörs.
Förslag: Regeringen bör i nära samråd med minoriteten utreda
hur det planerade informationscentret kan stödjas finansiellt och på annat sätt.
Inom ramen för Föreningen Norden Norrbottens projekt att ta fram ett förslag på en kultursamlande verksamhet, har även ett förslag på ett informationscentrum, utarbetats. Informationscentrumet syftar till att sprida kunskap om minoriteten via en webbplats samt att samordna informationskampanjer i samarbete med andra aktörer. Föreningen Norden Norrbotten pekar på att förstudien ”Då var jag
som en fånge” Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen lyfter fram behovet av ett informations-
centrum som förmedlar kunskap om minoritetens kultur. Föreningen menar också att det i dag saknas en organisation som har ett tydligt nationellt ansvar att förmedla kunskap och information om minoriteten. Informationen i dag vilar på en sårbar struktur då ingen har ett nationellt ansvar att långsiktigt informera och förmedla djupare kun-
4 Kihlström, Lars-Magnus 2018, Vattenkraft och renar går ihop https://group.vattenfall.com/se/nyheter-och-press/nyheter/2015/vattenkraft-och-renar-gar-ihop. 5 Regleringsbrev för budgetåret 2023 avseende anslagen 1:2, 2:1, 5:2, 7:3, 8:2, 8:3, 8:5, 10:1, 11:1 och 11:3. 6 Se samma regleringsbrev.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
613
skap om minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset.7 I Nästa
steg – förslag för en stärkt minoritetspolitik (SOU 2017:60), hädanefter
refererad till som Nästa steg, gjordes bedömningen att regeringen, i utvecklingen av den nationella minoritetspolitiken, särskilt bör uppmärksamma behovet av att bygga upp starka institutioner för de nationella minoriteternas språk och kultur.8
Enligt Föreningen Norden Norrbotten är frågan om etableringen av ett informationscentrum ett ärende som bör hanteras och beslutas av regeringen då ett informationscentrum är en nationell angelägenhet. Föreningen Norden Norrbotten föreslår därför att regeringen ger STR-T i uppdrag att inrätta ett informationscentrum för minoriteten. Den beräknade summan för centrumet är drygt 7,7 miljoner kronor.
Kommissionen bedömer att det är viktigt att inte bara sprida information och öka kunskapen om minoritetens historia utan även om minoriteten i dag. Att förmedla fakta, information och kunskap om minoriteten kan bidra till att minoritetens kultur och språk bevaras och synliggörs. Regeringen bör därför i nära samråd med minoriteten utreda hur det planerade informationscentret kan stödjas finansiellt och på annat sätt.
14.6.5 Utökat uppdrag till Forum för levande historia i syfte att synliggöra historiska övergrepp och kränkningar
Bedömning: Det finns ett stort behov av att fortsatt sprida infor-
mation om de historiska skeenden som påverkat minoriteten även efter det att kommissionens uppdrag är avslutat. En viktig utgångspunkt för ett sådant arbete är den kartläggning som kommissionen genomfört. Kunskapen om minoriteten behöver särskilt spridas i skolor.
Förslag: Forum för levande historia får i uppdrag att öka och
sprida kunskap om de historiska skeenden som påverkat minoriteten med utgångspunkt i den kartläggning som kommissionen genomfört. Forum för levande historia ska inom ramen för detta uppdrag ta fram en populärversion av kommissionens slutbetänkande som kan användas som utbildningsmaterial i skolor.
7 Poppa 2023, s. 24–27. 8SOU 2017:60Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik, s. 258.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
614
Forum för levande historia har i uppdrag att främja arbete med demokrati och mänskliga rättigheter. Detta ska göras med utgångpunkt i lärdomar från Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten i historien, liksom andra brott mot mänskligheten i historien.9 Myndighetens uppdrag var tidigare begränsat till Förintelsen och omfattade frågor som rör demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. I och med inrättandet av Sveriges museum om Förintelsen såg regeringen behov av att vidga Forum för levande historias uppdrag till att också omfatta andra brott mot mänskligheten.
I augusti 2021 gav Regeringskansliet en utredare i uppdrag att biträda Kulturdepartementet i arbetet med att utreda konsekvenserna för Forum för levande historia i och med inrättandet av Sveriges museum om Förintelsen (Ku 2021:A). Uppdraget har inneburit att se över hur Forum för levande historias uppgifter påverkas av inrättandet av Sveriges museum om Förintelsen och med vilken inriktning Forum för levande historias arbete ska bedrivas framöver.
Utredningen gjorde i promemorian Forum för levande historias
framtida inriktning bl.a. bedömningen att regeringen bör överväga
att ge Forum för levande historia en permanent uppgift att öka och sprida kunskap om historiska skeenden som påverkat de nationella minoriteterna i Sverige.10 Utredningen bedömde även att regeringen bör överväga att ge Forum för levande historia en roll i att hantera frågor som lyfts fram av kommissionen, Sanningskommissionen för det samiska folket och vitboken om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.
Skälen för utredningens bedömning var att Forum för levande historia tidigare har belyst flera av Sveriges nationella minoriteter ur ett historiskt perspektiv som en del i sitt uppdrag och att det därför finns goda skäl att överväga att ge myndigheten en permanent uppgift att genomföra kunskapshöjande insatser om historiska skeenden som påverkat de nationella minoriteterna i Sverige. En sådan uppgift skulle enligt utredningen även ligga i linje med Forum för levande historias uppdrag eftersom minoritetspolitiken har sin grund i åtaganden om mänskliga rättigheter.
Regeringen gav den 22 juni 2022 Forum för levande historia i uppdrag att under 2022–2024 genomföra kunskapshöjande insatser om historiska skeenden som påverkat de nationella minoriteterna
91 § förordningen (2007:1197) med instruktion för Forum för levande historia. 10 Ku2022/00436, Forum för levande historias framtida inriktning.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
615
judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar i Sverige.11I uppdraget ingår att ta fram och sprida material bl.a. riktat till aktörer inom skolväsendet och inom folkbildningen. Forum för levande historia ska inom ramen för uppdraget synliggöra Sveriges historiska behandling av de nationella minoriteterna och vilka konsekvenser denna har haft. Synliggörandet kan bidra till att öka kännedomen om de nationella minoriteternas historia och rättigheter.
Kommissionen noterar att detta uppdrag är snarlikt det permanenta uppdrag att öka och sprida kunskap om historiska skeenden som påverkat de nationella minoriteterna som föreslås i departementsserien Forum för levande historias framtida inriktning.
Kommissionen ser att det finns ett stort behov av att fortsatt sprida information om de historiska skeenden som påverkat minoriteten även efter att kommissionens uppdrag är avslutat. En viktig utgångspunkt för ett sådant arbete är den kartläggning som kommissionen genomfört. Det är viktigt att arbetet framöver bedrivs systematiskt och långsiktigt. Kunskapen om minoriteten behöver särskilt spridas i skolor.
Kommissionen föreslår därför att Forum för levande historia får i uppdrag att öka och sprida kunskap om de historiska skeenden som påverkat minoriteten med utgångspunkt i den kartläggning som kommissionen genomfört. Forum ska inom ramen för detta uppdrag ta fram en populärversion av kommissionens slutbetänkande som kan användas som utbildningsmaterial i skolor.
14.6.6 Utökat organisationsbidrag
Bedömning: Kommissionens olika förslag som syftar till att främja
försoning och bidra till upprättelse kommer att kräva ökade resurser för minoriteten. Minoritetens insatser för språkrevitalisering och kulturfrämjande kräver tillräckliga och långsiktiga resurser. Storleken på resurstilldelningen får inte påverkas av att det tillkommer ytterligare organisationer som beviljas statsstöd.
Förslag: Statsstödet till minoritetsorganisationerna måste öka.
Regeringen bör därutöver och i nära samråd med minoriteten utarbeta en reglering som innebär att resurstilldelningen inte påverkas av att det tillkommer nya organisationer som ansöker om stöd.
11 Ku2022/01209 Uppdrag till Forum för levande historia att genomföra kunskapshöjande insatser om historiska skeenden som påverkat de nationella minoriteterna i Sverige.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
616
Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget noterar i sin rapport om minoritetspolitikens utveckling att företrädare för nationella minoriteter deltar i samråd på frivillig basis och ofta utan arvode. Det skapar ojämlikhet i förhållande till förvaltningsmyndigheternas företrädare och kan också försvåra för minoritetsföreträdarna att delta.12Även kommissionen har i sin kartläggning noterat att minoriteten har svårigheter att bevaka olika frågor och delta i samråd p.g.a. bristande resurser. Ungdomsorganisationen Met Nuoret har exempelvis ingen anställd, utan verksamheten bedrivs ideellt och är beroende av frivilliga insatser utanför arbetstid.
Bestämmelser om statsbidragets fördelning finns i förordningen (2005:765) om statsbidrag för nationella minoriteter. Vid beräkning av fördelningen av statsbidraget ska en sådan fast del som anges i 3 § förordningen uppgå till minst 1 300 000 kronor.13
I regeringens handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken framgår att regeringen har förstärkt organisationsstödet till riksorganisationer som företräder de nationella minoriteterna under 2022–2024. Organisationsstödet har ökat från 7,9 miljoner kronor 2019 till 13 miljoner kronor från och med 2022.14 STR-T fick som en följd av detta ett ökat fast stöd om 1,3 miljoner kronor 2022. Året innan var det fasta stödet 844 935 kronor. Kommissionen noterar dock att det fasta organisationsstödet till STR-T minskat under 2023 till 650 000 kronor. Anledningen är att även Föreningen Meänmaa har sökt och att organisationsbidraget delats mellan dem.
STR-T har överklagat Länsstyrelsen i Stockholms läns beslut om organisationsbidraget till Förvaltningsrätten i Stockholm. STR-T, som består av åtta lokalföreningar och ett ungdomsförbund, hävdar att det halverade stödet kommer att försämra förutsättningarna för språkrevitalisering, kulturstärkande insatser och synliggörande av minoriteten. STR-T menar vidare att organisationen under flertal år beviljats fast stöd av Länsstyrelsen i Stockholms län och att detta har varit en förutsättning för att kunna bedriva den verksamhet som organisationen avser. Organisationen menare vidare att ingen dialog
12 Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022, Länsstyrelsen Stockholm, rapport 2023:11, s. 60. 13 https://www.esv.se/statsliggaren/regleringsbrev/?rbid=23196 se ap. 10. 14 Se regleringsbrev för budgetåret 2021 avseende anslagen 7:1 och 7:2 inom utgiftsområde 1 Rikets styrelse, anslagspost 10, regleringsbrev för budgetåret 2022 avseende anslagen 7:1 och 7:2 inom utgiftsområde 1 Rikets styrelse, anslagspost 10 och regleringsbrev för budgetåret 2023 avseende anslagen 7:1 och 7:2 inom utgiftsområde 1 Rikets styrelse, anslagspost 10.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
617
har förts med minoriteten om det minskade bidraget och att beslutet kan innebära att STR-T måste minska eller upphöra med bidraget till Met Nuoret, vilket skulle innebära en märkbar försämring av barns och ungas möjligheter till inflytande och samråd i frågor som berör dem.15
Kommissionen noterar att frågan om möjligheten att införa en reglering där nytillkomna organisationer inte får del av hela den fasta delen av bidraget togs upp i utredningen Nästa steg? Förslag för en
stärkt minoritetspolitik. Utredningen ansåg att regeringen behövde
arbeta vidare med frågan i samråd med de nationella minoriteterna. Utredningen ansåg vidare att statsbidraget var alltför lågt och inte ger tillräckliga förutsättningar för minoriteterna att utöva den egenmakt som är lagstiftningens syfte. Minoriteternas riksorganisationer har sällan några anställda och få aktiva medlemmar som har möjlighet att delta vid samråd utan att få ersättning. 16 I dagsläget har STR-T två anställda men riskerar att behöva säga upp personal p.g.a. det minskade statsstödet.
Kommissionens olika förslag som syftar till att främja försoning och bidra till upprättelse kommer att kräva ökade resurser för minoriteten. Det handlar inte minst om minoritetens involvering i utarbetandet och uppföljningen av handlingsplanen. Men även andra insatser som minoritetens bidrag till språkrevitalisering och kulturfrämjande insatser kräver resurser.
Om språkrevitalisering och kulturfrämjande insatser ska vara långsiktigt hållbara krävs inte bara tillräckliga resurser men även att det finns en långsiktighet i resurstillförseln. Storleken på resurstilldelningen får inte påverkas av att det tillkommer ytterligare organisationer som beviljas statsstöd. Att enskilda organisationer får ett minskat statsstöd då nytillkomna organisationer beviljas statsstöd skapar en osäkerhet i den långsiktiga finansieringen och försvagar enskilda organisationer. Det kan även leda till en splittring organisationerna emellan.
Mot den bakgrunden föreslår kommissionen att statsstödet till minoritetsorganisationerna måste öka. Regeringen bör därutöver och i nära samråd med minoriteten utarbeta en reglering som innebär att resurstilldelningen inte påverkas av att det tillkommer nya organisationer som ansöker om stöd.
15 STR-T:s överklagan av Länsstyrelsen i Stockholms läns beslut om statsbidrag med diarienummer 811-57821-2022, 2023-02-23. Se även yttrande till Förvaltningsrätten i Stockholm i mål nr 3395-23, 2023-04-21. 16SOU 2017:60, s. 118.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
618
14.6.7 Utökat utbud och förhöjd kvalitet inom public service
Bedömning: Ett utökat utbud och förhöjd kvalitet av program-
verksamhet på meänkieli skulle bidra till att synliggöra minoriteten och språket samt främja språkanvändningen och språkrevitaliseringen.
Förslag: Förstasändningar och det samlade utbudet av program-
verksamhet på meänkieli bör öka i nästa sändningstillstånd för public service (2026–2031). För att kunna utöka programutbudet och samtidigt höja kvalitén i programverksamheten på meänkieli bör public service-bolagen få förstärkta resurser.
Enligt public services nuvarande sändningstillstånd ska SVT:s förstasändningar på var och ett av de nationella minoritetsspråken öka under tillståndsperioden jämfört med 2019 års nivåer. SVT:s samlade programutbud på samiska, finska, meänkieli och romani chib samt på svenskt teckenspråk ska, sammantaget med SR:s och UR:s utbud, uppgå till minst 2019 års nivå.17
Under 2019 uppgick antalet förstasändningar på meänkieli till 24 timmar. Enligt Sveriges Televisions public service-redovisning för 2022 var det totala antalet sändningstimmar detsamma som föregående år, men däremot sjönk antalet timmar av förstasändningar från 29 timmar 2021 till 25 timmar 2022.18 Utifrån en jämförelse med 2019 då antalet förstasändningar på meänkieli var 24 timmar handlar det med andra ord inte om någon nämnvärd ökning.
Regeringen har i februari 2023 tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska föreslå hur public service-uppdraget ska regleras från och med 2026 och vad som ska ingå i uppdraget under tillståndsperioden 2026–2033. I direktivet betonas att public serviceföretagen har ett ansvar att tillhandahålla ett utbud på såväl de nationella minoritetsspråken som på svenskt teckenspråk och att ha en kontinuerlig dialog om utbudet med de grupper som talar minoritetsspråk och svenskt teckenspråk. Omfattningen av utbudet på minoritetsspråken och hur utbudet ska tillgängliggöras är viktiga delar av de krav som
17 12 § i Tillstånd för Sveriges Television AB att sända tv och sökbar text-tv, 2019-12-05 Ku2013/02310/MD (delvis), Ku2019/01786/MD (delvis), Ku2019/02007/MD. 18 Sveriges television public service-redovisning 2022, s. 89. Public serviceredovisning 2022.pdf (svt.se).
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
619
ställs på programföretagen. Enligt direktivet ska kommittén lämna förslag på hur uppdraget rörande svenska språket, de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket kan stärkas i syfte att uppnå hög kvalitet i utbudet.19
Kommissionen noterar att i den utredning som föregick nuvarande tillståndsperiod hade kommittén i uppdrag att bl.a. föreslå hur ansvaret för utbudet på minoritetsspråken ska formuleras för att bidra till att kvalitén och synligheten stärks.20 Den nu tillsatta kommitténs uppdrag är däremot begränsat till förbättrad kvalitet, och behov av synlighet nämns inte specifikt. Kommissionen vill i sammanhanget betona att det fortfarande finns mycket liten kännedom om minoriteten i befolkningen i stort. Det finns därför ett fortsatt stort behov av att synliggöra minoriteten. Flera intervjupersoner efterfrågar att meänkieli används i flera sammanhang och att kunskapen om minoriteten hos befolkningen i stort måste öka. Ett led i ökat synliggörande är att fortsatt öka antalet förstasändningar på meänkieli. Ett utökat utbud av programverksamhet på meänkieli skulle bidra till att synliggöra minoriteten och språket samt främja språkanvändningen. Det skulle dessutom indirekt påverka den språkliga revitaliseringen genom att meänkieli används inom fler fackområden.
Därutöver behöver kvalitén på programutbudet öka. Minoriteten har själv fört fram att det är viktigt med ett nyproducerat programutbud och särskilda satsningar för programutbudet för barn och unga.21 För att kunna stärka utbudet genom ökat antal sändningstimmar samtidigt som även kvalitén höjs behöver resurserna till public service stärkas.
Mot den bakgrunden föreslår kommissionen att förstasändningar och det samlade utbudet av programverksamhet på meänkieli bör öka i nästa sändningstillstånd för public service (2026–2031). För att kunna utöka programutbudet och samtidigt höja kvalitén bör public service-bolagen få förstärkta resurser.
19 Dir. 2023:27 Långsiktiga villkor för ett hållfast och oberoende public service. 20 Dir. 2017:73 Tilläggsdirektiv till kommittén om radio och tv i allmänhetens tjänst (Ku 2016:06). 21 Rapport från hearingen i samband med public service-dialogen den 10 juni 2022, 2022-12-07, Ku2022/01167.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
620
14.6.8 Forskningssatsning om minoritetens historia, språk och samhälle
Bedömning: Det finns ett stort behov av mer forskning om mino-
riteten. Mer forskning skulle kunna bidra till både ökad kunskap om och synlighet för minoriteten och deras behov.
Förslag: Vetenskapsrådet får i uppdrag att kartlägga och ta fram
rekommendationer gällande forskning om minoritetens historia, språk och samhälle. Vetenskapsrådet ska därefter genomföra en särskild forskningssatsning angående minoriteten.
Det finns lite vetenskaplig forskning om minoriteten. Kommissionen har under sitt uppdrag beställt flera forskarrapporter i syfte att sammanställa befintlig forskning inom olika tematiska områden. Kommissionen har under kartläggningens gång noterat flera områden där mer forskning behövs. Det finns med andra ord ett fortsatt behov av forskning inom området. Det gäller inte minst frågor om minoritetens historia före 1800-talet, inklusive urfolksfrågan. Men det handlar även om minoritetens samhälle och språk, frågor om klass, genus, funktionsvariationer och etnicitet, det etniska uppvaknandet, rennäringen och koncessionssamebyarna, markfrågor och naturresurser samt assimileringspolitiken i Sverige i förhållande till Norge och Finland.
Kommissionen noterar att Vetenskapsrådet tidigare har haft i uppdrag att kartlägga och ta fram rekommendationer gällande forskning om Förintelsen och antisemitism samt andra gruppers utsatthet i samband med Förintelsen, inklusive romer (U2021/02276). Syftet med uppdraget var att långsiktigt stärka det aktuella forskningsfältet. Med utgångspunkt i uppdraget har Vetenskapsrådet ett årligt återkommande uppdrag fram till 2027 att genomföra en forskningssatsning om Förintelsen och antisemitism.22
Som nämnts ovan finns det ett stort behov av mer forskning om minoriteten. Mer forskning skulle kunna bidra till både ökad kunskap om och synlighet för minoriteten och minoritetens behov. Kommissionen anser att en forskningssatsning om minoritetetens historia, samhälle och språk behövs. Vetenskapsrådet bör därför få i uppdrag att kartlägga och ta fram rekommendationer gällande forskning om
22 Regleringsbrev för budgetåret 2022 avseende Vetenskapsrådet, U2022/03906 (delvis) U2022/04061.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
621
minoritetens historia, samhälle och språk. Vetenskapsrådet ska därefter genomföra en särskild forskningssatsning angående minoriteten.
14.6.9 Översättning av kommissionens slutbetänkande
Bedömning: En översättning av kommissionens slutbetänkande
är en del i att synliggöra, främja och stärka meänkieli. Det kan ses som en symbolisk men viktig del i regeringens insats att reparera den skada som staten åsamkat minoriteten genom att förbjuda och skambelägga språket.
Förslag: Regeringen bör se till att kommissionens slutbetänkande
i sin helhet översätts till meänkieli.
Meänkieli har osynliggjorts och skambelagts och förbudet mot att prata meänkieli i skolan har inneburit att många har förknippat språket med en skam och mindervärdeskänsla. Inom ramen för kommissionens uppdrag har det inte varit möjligt att översätta kommissionens slutbetänkande till meänkieli. Översättningen av publikationen
Meän tottuus ja toelisuus – Vår sanning och verklighet som ingår i detta
slutbetänkande, har möjliggjorts tack vare STR-T, Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor och Region Norrbotten.
Frågan om översättning av slutbetänkandet är viktig för minoriteten och en del i att synliggöra, främja och stärka meänkieli. Det kan ses som ett led i att återupprätta meänkielis status och värde som språk samt bidra till språkets synliggörande. Att slutbetänkandet tillgängliggörs på meänkieli kan också ses som en symbolisk men viktig del i regeringens insats att reparera den skada som staten åsamkat minoriteten genom att förbjuda och skambelägga språket. Regeringen bör mot den bakgrunden se till att kommissionens slutbetänkande i sin helhet översätts till meänkieli.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
622
14.6.10 Representation i Ortnamnsrådet
Bedömning: Ortnamn på meänkieli är en viktig del i att främja
minoritetsspråket och ett led i att synliggöra minoritetens historiska närvaro i området.
Förslag: Regeringen bör ändra förordningen (2009:946) med in-
struktion för Lantmäteriet i syfte att ge minoriteten representation i Lantmäteriets ortnamnsråd.
Enligt 18 § förordningen (2009:946) med instruktion för Lantmäteriet finns inom Lantmäteriet Ortnamnsrådet som ger råd i frågor om ortnamn med företrädare för ortnamnsvårdande och namngivande intressenter. Ortnamnsrådet är ett samarbetsorgan för myndigheter och organisationer som bevakar intressen inom ortnamnsvården. Ortnamnsrådet bildades 1985.
Ortnamnsrådet består av Lantmäteriets representant som är generaldirektören eller som denne utser. De övriga representerar Institutet för språk och folkminnen, Riksantikvarieämbetet, Sametinget, Sveriges kommuner och regioner, Trafikverket och Universiteten. Vid behandling av frågor som berör myndigheter och organisationer som inte är representerade kan rådet tillfälligt utökas.
Rådets viktigaste uppgift är att tillsammans med Lantmäteriet utveckla principer och formulera mål för en god ortnamnspolitik. Ortnamnsrådet ska tolka och informera om god ortnamnssed. I enlighet med 1 kap. 4 § kulturmiljölagen ska god ortnamnssed iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. Det innebär att – hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl, – ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet,
om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat, – påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn,
och – namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt möjligt
används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
623
Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal verksamhet användas i sin godkända form.
Minoriteten har ingen representant i Ortnamnsrådet. Det innebär att minoriteten inte heller har inflytande i de frågor om ortnamnssed som diskuteras i rådet. Flera av intervjupersonerna berättar om hur minoriteten osynliggörs generellt men även specifikt i förhållande till ortnamn. Intervjupersoner berättar exempelvis om hur tidigare namn på meänkieli gradvis bytts ut mot svenska eller samiska namn och att de upplever att deras identitet och existens i hemområdet osynliggörs.
Att synliggöra ortnamn på meänkieli är en viktig del i att främja minoritetsspråket och ett led i att synliggöra minoritetens historiska närvaro i området. Det finns studier som visar att exempelvis skyltning på ett minoritetsspråk kan leda till förbättrat psykiskt mående.23
Mot den bakgrunden anser kommissionen att regeringen bör ändra förordningen (2009:946) med instruktion för Lantmäteriet i syfte att ge minoriteten representation i Lantmäteriets ortnamnsråd.
14.6.11 Återbördande av mänskliga kvarlevor måste omfatta minoriteten
Bedömning: Att säkerställa återbegravning är ett viktigt steg för
upprättelse och försoning. Det är därför angeläget att kvarlevor från tornedalingar, kväner och lantalaiset kan repatrieras och återbegravas på ett värdigt sätt.
Förslag: Regeringens utformning av ett sammanhållet regelverk
för repatriering av mänskliga kvarlevor från museer och institutioner behöver omfatta även kvarlevor från tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Frågor om återbördande av mänskliga kvarlevor har aktualiserats under kommissionens arbete. Forskaren Carl-Gösta Ojala har på uppdrag av kommissionen kartlagt ifall det kan finnas kvarlevor från minoriteten i statliga museer eller i anatomiska samlingar som förvaras på vissa universitet. Efterforskningarna resulterade bl.a. i att kvarlevor som grävts upp på Akamella kyrkogård i Pajala församling
23 Huss, s. 35 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
624
under 1800-talet identifierades. Kvarlevorna från ett 20-tal personer har därefter överlämnats från Siida museet i Enare till Pajala församling under hösten 2022. Ett arbete pågår nu för att dessa kvarlevor ska kunna återbördas till kyrkogården i Akamella under 2024 och samtal förs om hur ceremonin i anslutning till detta ska utformas.
Kommissionen har även fått ta del av muntliga uppgifter om att det ska finnas ytterligare ett kranium från utgrävningen vid Muonionniska/ Akamella kyrkogård år 1878, som i dag förvaras i den anatomiska samlingen i Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum. Arbetet med att repatriera även detta kranium för återbegravning pågår.
Frågor om återlämnande av mänskliga kvarlevor som samlats in av rasbiologer och andra har diskuterats i allt större omfattning i Sverige de senaste åren. Centrala frågor har bl.a. varit att belysa hur kvarlevorna hamnat i samlingarna, motiven för rasbiologernas särskilda intresse för vissa grupper, vilka som får begära återlämnande (s.k. repatriering), utformning av regelverk kring repatriering, hur kostnader för repatriering och återbegravning ska lösas samt hur ceremonier kring återbegravningar ska utformas. I vart fall en del av de kvarlevor som i dag finns i anatomiska samlingar har förvärvats på ett oetiskt sätt. I bl.a. Svenska kyrkans vitbok om kyrkans historiska relationer till samerna framkommer att en del kvarlevor samlats in av rasbiologer genom gravplundring och att vissa präster varit behjälpliga när detta skedde.
Ett antal återbegravningar, främst av samiska kvarlevor, har genomförts de senaste åren. En återkommande fråga i dessa sammanhang har varit vem som ska stå för de ekonomiska kostnaderna som uppkommer i samband med en repatrieringsprocess och en återbegravning. Stort fokus i diskussionerna har legat på kvarlevor som förvaras i de anatomiska samlingarna vid Uppsala universitet, Karolinska Institutet och Lunds universitet. Sametinget och andra samiska aktörer har bl.a. i samarbete med Svenska kyrkan, drivit frågorna i relation till regeringen. I en debattartikel 2022 krävde dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén tillsammans med samiska, tornedalska och sverigefinska företrädare att kvarlevor måste lämnas tillbaka.
International Council of Museums (ICOM) är en internationell organisation för museer och museianställda som är rådgivande organ åt FN-organet UNESCO. ICOM har bl.a. tagit fram etiska regler som rör kvarlevor från urfolk. ICOM:s etiska regler uppges enligt den svenska sektionen för ICOM återspegla principer som är all-
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
625
mänt accepterade av det internationella museisamfundet och som även svenska museer ska följa. De etiska reglerna utgör en minimistandard. När det gäller kvarlevor från andra grupper än urfolk råder det i dag större osäkerhet kring vilka regler som ska efterlevas. I Sverige har denna osäkerhet kring nationella minoriteter lett till diskussioner mellan berörda grupper och institutioner där kvarlevor förvaras.
För att komma vidare i frågor kring repatriering fick Riksantikvarieämbetet i december 2022 i uppdrag av regeringen att analysera och beskriva hur nuvarande juridiska, ekonomiska och praktiska förutsättningar för identifiering och återbördande av samiska föremål och mänskliga kvarlevor möjliggör respektive utgör hinder för dessa processer. Riksantikvarieämbetet ska också analysera och beskriva motsvarande förutsättningar för ett sammanhållet regelverk för identifiering och återbördande av samiska föremål och mänskliga kvarlevor. Uppdragets ska redovisas senast den 31 mars 2024.24
Kommissionen noterar att regeringsuppdraget är begränsat till samiska kvarlevor, trots att frågorna berör samtliga nationella minoriteter. Det råder osäkerhet kring repatriering rörande de nationella minoriteter som har varit särskilt utsatta. Att säkerställa återbegravning är ett viktigt steg för upprättelse och försoning. Det är därför angeläget att även kvarlevor från tornedalingar, kväner och lantalaiset kan repatrieras och återbegravas på ett värdigt sätt. Regeringens utformning av ett sammanhållet regelverk för repatriering av mänskliga kvarlevor från muséer och institutioner behöver därför omfatta även kvarlevor från tornedalingar, kväner och lantalaiset.
14.7 Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna
Det är många av intervjupersonerna som anser att det är viktigt att meänkieli bevaras. Kommissionen noterar att minoriteten redan i dag har rättigheter genom Sveriges folkrättsliga åtaganden och svensk lagstiftning men att förverkligandet av rättigheterna brister. För att språket ska överleva krävs att rättigheterna förverkligas. Därutöver finns det ett behov av att stärka skyddet för minoriteten genom att utöka de folkrättsliga åtaganden och förbudet mot diskriminering.
24 Regleringsbrev för budgetåret 2023 avseende Riksantikvarieämbetet. https://www.esv.se/statsliggaren/regleringsbrev/?RBID=23385.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
626
14.7.1 Förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk
i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör genomföras
Bedömning: Sverige lever varken upp till sina folkrättsliga åtag-
anden eller sina egna uppställda mål för politiken för mänskliga rättigheter och minoritetspolitiken när det gäller att säkerställa minoritetens rätt till undervisningen i och på minoritetsspråket. Regeringen behöver vidta skyndsamma åtgärder för att meänkieli ska fortsätta att vara ett levande språk i Sverige.
Förslag: Regeringen bör utan dröjsmål genomföra förslagen i be-
tänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förut-
sättningar till undervisning och revitalisering (SOU 2017:91).
Kommissionens kartläggning visar att det har skett ett omfattande språkbyte där minoriteten alltmer har övergått till att tala svenska.25Det bekräftas även av Institutet för språk och folkminnen som i en rapport konstaterar att språkbytesprocessen för samtliga minoritetsspråk har gått mycket långt. För samtliga nationella minoritetsspråk gäller att åtminstone en eller flera generationer inte har fått lära sig språket av sina föräldrar. En stor del av föräldrarna till minderåriga barn har inte själva kunskap i minoritetsspråket utan kunskapen finns i stället hos mor- eller farföräldrar.26 Denna bild bekräftas även av kommissionens kartläggning. Av den anledningen är det viktigt att frågan om att bevara och främja meänkieli hanteras skyndsamt.
Frågan om tillgång till utbildning på och i meänkieli kommer upp i flera intervjuer. Det som efterfrågas är bl.a. struktur och samverkan mellan olika utbildningsnivåer och myndigheter, exempelvis att det måste finnas möjlighet att läsa meänkieli genom hela utbildningskedjan. Många anser också att undervisningen i meänkieli måste ske under skoltid då eleverna inte upplever det motiverande att behöva stanna kvar i skolan efter skoldagens slut.
25 Se bl.a. Hyltenstam och Salö, s. 101 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68 och SOU 2017:91, s. 24. 26 Fördjupat handlingsprogram för bevarande av de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romska. Institutet för språk och folkminne, redovisning av regeringsuppdraget Ku 2021/01315, 30 september 2021, s. 17.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
627
Kommissionen noterar att regeringen har ett högt satt mål för politiken för mänskliga rättigheter, nämligen att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.27 Målet är även en utgångspunkt för minoritetspolitiken som har det specifika målet att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.28 Trots detta konstaterar Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget i sin senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling 2022 att det inte har skett någon tydlig positiv förändring 2022 i syfte att nå minoritetspolitikens mål.29Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag. Artikel 30 i konventionen innebär att Sverige bl.a. är skyldig säkerställa att barn som tillhör en språklig minoritet inte förvägras rätten att tillsammans med andra inom sin grupp använda sitt eget språk.
I betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förut-
sättningar till undervisning och revitalisering (SOU 2017:91), hädan-
efter refererad till som Nationella minoritetsspråk i skolan, föreslås en rad åtgärder som ska bidra till att stärka tillgången till och undervisningen i och på minoritetsspråken. Utredningen lämnade i korthet följande förslag: – undervisningen i de fem nationella minoritetsspråken i grundskolan
ska regleras särskilt och benämnas nationella minoritetsspråk och anges som ämne i skollagen, – den minsta garanterade undervisningstiden för ämnet nationellt
minoritetsspråk ska regleras i timplanerna för grundskolan och vara 960 timmar, – det ska inte finnas krav på förkunskaper för undervisning i natio-
nellt minoritetsspråk i gymnasieskolan, – tvåspråkig undervisning på de nationella minoritetsspråken bör
införas och utökas och för alla fem nationella minoritetsspråken bör gälla samma villkor för tvåspråkig undervisning som för finska i åk 1–9,
27Prop. 2015/16:1 utg.omr. 1, bet. 2015/16:KU1, rskr. 2015/16:59. 28Prop. 2008/09:1 utg.omr. 1, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:83. 29Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022, Länsstyrelsen Stockholm, rapport 2023:11, s. 13.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
628
– en strategisk handlingsplan behövs för att kunna skapa en funge-
rande lärarutbildning i de nationella minoritetsspråken på kort och på lång sikt och vara relaterad till målet att stötta en språklig förstärkning och revitalisering av språken, – ämnet nationellt minoritetsspråk ska kunna ingå i en ämneslärar-
examen.
Regeringen har inte genomfört betänkandets förslag men har i juni 2023 beslutat propositionen Utökad rätt för elever i gymnasieskolan och
anpassade gymnasieskolan att läsa nationella minoritetsspråk.30 Om
lagförslaget genomförs innebär det att kravet, att gymnasieelever ska ha goda kunskaper i sitt nationella minoritetsspråk för rätt till modersmålsundervisning i språket, tas bort.
I april 2022 antog regeringen ett handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken. I handlingsprogrammet nämner regeringen att utbildning i och på minoritetsspråken ska vara tillgängliga i en kedja från språkutveckling i förskolan till utbildningar på universitetsnivå. På sikt menar regeringen att det också bör vara möjligt att bedriva forskning på minoritetsspråken. I programmet understryker regeringen vidare att möjligheten för barn och unga att få undervisning på och i de nationella minoritetsspråken är avgörande för den nya generationens minoritetsspråkstalare.31
I handlingsprogrammet nämns även att Statens skolverk sedan hösten 2022 har ansvar för nationell samordning av undervisning i nationella minoritetsspråk. Uppdraget innefattar bl.a. att planera och ansvara för hur fjärrundervisning i nationella minoritetsspråk kan göras tillgänglig för alla huvudmän som enligt skollagen (2010:800) ska erbjuda undervisning i språken. Skolverket ska även förbereda ett arbete med att stödja produktionen av, främja utvecklingen av och tillgången till läromedel inom de nationella minoritetsspråken.32Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet den 28 februari 2024.
Regeringen har även gett Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, och Södertörns högskola i uppdrag att under
30 Prop. 2022/23:132 Utökad rätt för elever i gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan att
läsa nationella minoritetsspråk.
31 Regeringens handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken, publicerad 28 april 2022, s. 27, https://www.regeringen.se/contentassets/fa31150262b2484eb44713835db2f2b3/handlingspr ogram-for-bevarande-och-framjande-av-de-nationella-minoritetsspraken.pdf. 32 Regleringsbrev för budgetåret 2022 avseende Statens skolverk, 2022-12-15, U2022/03031 (delvis), U2022/03922.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
629
2022–2024 stärka och utveckla arbetet med revitalisering och bevarandet av de nationella minoritetsspråken.33 Det finns dock farhågor om att uppdraget är för generellt utformat och att det därför är osäkert om det kommer att leda till att flera lärare utbildas i nationella minoritetsspråk.34
Regeringen har fått kritik för att inte ha genomfört förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan och för att regeringens handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken inte lever upp till det som krävs för att revitalisera minoritetsspråken.35 Även Europarådets expertkommitté riktade i sin senaste granskning kritik mot Sverige för att inte efterleva den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Kommittén rekommenderar Sverige att utöka tillgången till meänkieli i förskolan, utöka antalet undervisningstimmar i grundskolan samt utveckla en plan för utbildning av lärare i meänkieli på alla nivåer.36
Kommissionen noterar att flera insatser för att öka tillgången på undervisning i och på minoritetsspråket pågår. Samtidigt får Sverige fortsatt kritik för att inte leva upp till sina folkrättsliga åtaganden att säkerställa minoritetens rättigheter i bl.a. undervisningen. Regeringen kan därför i kommissionens mening inte anses leva upp till sina egna uppställda mål för politiken för mänskliga rättigheter och minoritetspolitiken. De pågående insatserna bör fortsätta men regeringen bör därutöver utan dröjsmål genomföra förslagen i betänkandet Natio-
nella minoritetsspråk i skolan.
Kommissionen kan inte nog understryka vikten av att åtgärderna vidtas skyndsamt mot bakgrund av hur långt språkbytesprocessen har kommit men även mot bakgrund av att många intervjupersoner ser bevarandet av meänkieli som det allra viktigaste i en fortsatt försoningsprocess. Det krävs med andra ord skyndsamma åtgärder för att meänkieli ska fortleva.
33 Regeringsbeslut 2022-03-10, Uppdrag till Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet och Södertörns högskola att stärka de nationella minoritetsspråken, Ku2022/00584. 34 Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022, Länsstyrelsen Stockholm, rapport 2023:11, s. 17. 35 Svensk skola – Bara bromskloss eller minoritetspolitikens huvudmotståndare? Minoritetspolitiskt bokslut 2022. Rapport av Lennart Rohdin på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation, augusti 2022. https://minoritet.se/7564, s. 14 f. 36 Eight evaluation report on Sweden. Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages. Adopted on 17 November 2022. MIN-LANG (2022) 16, s. 31.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
630
14.7.2 Stärkta folkrättsliga åtaganden
Bedömning: Regeringens ambition att utöka Sveriges folkrättsliga
åtaganden gällande europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (språkstadgan) bör inte begränsa sig till det som Sverige redan i dag uppfyller i lagstiftning.
Förslag: Regeringen bör vidta åtgärder så att samtliga förslag från
Utredningen om en stärkt minoritetspolitik Nästa steg? Del 2,
Förslag för en stärkt minoritetspolitik (SOU 2017:88) till utökade
folkrättsliga åtaganden i förhållande till språkstadgan genomförs.
I regeringens handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken (handlingsprogrammet) uttalar regeringen att den avser att utöka åtagandenivån enligt språkstadgan så att åtagandena harmonierar med nationell lagstiftning med utgångspunkt i förslagen som lämnades i slutbetänkandet Nästa steg? Del 2, Förslag
för en stärkt minoritetspolitik (SOU 2017:88), hädanefter refererad
till som Nästa steg, Del 2.
Del III i språkstadgan är uppbyggd så att staten kan ”skräddarsy” sina åtaganden så att de passar det aktuella språkets situation. För var och en av artiklarna ska staten i samband med ratificeringen ange vilka förpliktelser den väljer att åta sig avseende respektive territoriellt språk. Det är därmed möjligt för staten att ha åtaganden som skiljer sig åt mellan olika språk. En stat har möjlighet att förändra sina åtaganden enligt del III i språkstadgan genom att meddela Europarådets generalsekreterare detta. Det är bl.a. möjligt för staten att utöka sina åtaganden gentemot de språk avseende vilka staten redan tillämpar del III. Det sker genom att staten åtar sig förpliktelser enligt ytterligare punkter eller enligt alternativa punkter eller stycken som motsvarar en högre åtagandenivå (se punkt 2 i artikel 3 i språkstadgan).
I betänkandet Nästa Steg? Del 2 lämnar utredningen om en stärkt minoritetspolitik flera förslag på hur Sverige skulle kunna utöka sina åtaganden i språkstadgans del III bl.a. i förhållande till meänkieli. Kommissionen väljer här att endast nämna de som berör meänkieli. Dessa handlar i korthet om följande:
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
631
– Tillhandahålla en väsentlig del av förskoleverksamheten på mino-
ritetsspråket (artikel 8.1.a.ii i språkstadgan). – Integrera minoritetsspråket som en del av läroplanen i grundskolan
och yrkesutbildningen (artikel 8 1.b–1.d. i språkstadgan). – Tillhandahålla vanligen använda förvaltningstexter och formulär
på minoritetsspråket (artikel 10.1.b i språkstadgan). – Tillhandahålla resurser för studier i minoritetsspråket på univer-
sitet eller inom den högre utbildningen (artikel 8.1.e). – Säkerställa representation för minoritetsspråken i vissa organ genom
att regeringen i samråd med minoriteten säkerställer att i vart fall någon i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen för public servicebolagen samt i Granskningsnämnden för radio och TV kan representera de nationella minoriteternas perspektiv (artikel 11.3). – Inkludera minoriteten i bilden av Sverige utomlands genom att
förtydliga Svenska institutets uppdrag (artikel 12.3). – Främja framställning på minoritetsspråket genom att stödja och
utveckla översättning samt främja och finansiera tjänster som avser översättning och terminologisk forskning även för meänkieli (åtagandena gäller nu enbart i förhållande till finska och samiska) (artikel 12.1 c och 1 h). – Tillhandahålla konsumentinformation på minoritetsspråket (arti-
kel 13.2.e).
I Nästa steg? Del 2 gjordes bedömningen att Sverige borde kunna utöka sina folkrättsliga åtaganden enligt utredningens förslag. Utredningen bedömde att vissa åtaganden kunde höjas direkt medan andra krävde åtgärder från regeringens sida.
Kommissionen välkomnar att regeringen avser att utöka åtagandenivån i förhållande till språkstadgan. Regeringens avsikt så som den är uttalad i handlingsprogrammet är att ”utöka åtagandenivån enligt språkstadgan så att åtagandena harmonierar med nationell lagstiftning”. Regeringens ambition verkar därmed vara begränsad till att utöka åtagandena endast i förhållanden till de bestämmelser i språkstadgan som Sverige redan uppfyller i nationell lagstiftning. Vissa av bedömningarna i slutbetänkandet Nästa steg? Del 2 handlar dock om att regeringen först behöver vidta vissa åtgärder innan de folkrätts-
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
632
liga åtagandena kan utökas. Det gäller t.ex. i fallet med att främja framställning på minoritetsspråket genom att stödja och utveckla översättning, säkerställa minoritetens representation i Förvaltningsstiftelsen för public service-bolagen och i Granskningsnämnden för radio och TV och att inkludera minoriteten i Sverigebilden genom att förtydliga uppdraget till Svenska institutet. Kommissionen har dock inte haft möjlighet att uttömmande undersöka huruvida behövliga åtgärder har vidtagits för att uppfylla samtliga föreslagna åtaganden. Regeringen behöver ta fram en konkret plan för de åtgärder som behövs innan de folkrättsliga åtagandena kan utökas. Syftet med att utöka de folkrättsliga åtagandena bör vara att främja minoritetens kultur, språk, identitet och traditioner så att minoritetens rättigheter enligt ramkonventionen om skydd för de nationella minoriteterna kan förverkligas.
Genom att utöka åtaganden i förhållande till språkstadgan förbinder sig Sverige folkrättsligt till att genomföra åtagandena. Det innebär att Sveriges regering och riksdag inte kan frångå sina åtaganden med mindre än att ändra på Sveriges åtaganden i förhållande till språkstadgan. De utökande åtagandena är på så sätt en garant för att rättigheterna säkerställs långsiktigt.
Kommissionen anser mot den bakgrunden att regeringens ambition att utöka Sveriges folkrättsliga åtaganden gällande språkstadgan inte bör begränsa sig till det som Sverige redan i dag uppfyller. Regeringen bör därför vidta åtgärder så att samtliga förslag från betänkandet
Nästa steg? Del 2 gällande utökade folkrättsliga åtaganden i förhåll-
ande till språkstadgan genomförs.
14.7.3 Språk som diskrimineringsgrund
Bedömning: Diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet ger inte ett
fullgott skydd i fall av diskriminering som har samband med språk.
Förslag: Regeringen bör utreda frågan om språk som en grund
för diskriminering i diskrimineringslagen.
Europarådets expertkommitté för den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk anser i sin senaste granskning av Sverige att det är i strid med stadgans grundläggande principer att språk inte
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
633
utgör en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen (2008:567). Kommittén menar att en kränkning av rättigheter som har samband med etnisk tillhörighet och språk manifesteras olika i vardagen och att det är uppenbart att det finns fall där språket är den enda diskrimineringsgrunden. Kommittén pekar på att även minoriteterna i Sverige anser att etnisk tillhörighet inte utgör tillräckligt skydd mot diskriminering som har samband med nationella minoritetsspråk. 37
Kommissionen noterar att Utredningen om en stärkt minoritetspolitik i delbetänkandet Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritets-
politik (SOU 2017:60) föreslog att regeringen i lämpligt samman-
hang bör pröva frågan om att införa språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Utredningen pekade bl.a. på att det har förekommit att personer tillhörande de nationella minoriteterna förbjudits att använda sitt språk sinsemellan i skolan och på arbetsplatser, även under raster. Utredningen menade att det ofta hävdas att diskriminering på grund av språk faller under förbudet mot diskriminering på grund av etnicitet. Men alla som använder t.ex. ett nationellt minoritetsspråk anser sig inte ha en annan etnicitet än den svenska.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget anser i sin rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 att införandet av språk som diskrimineringsgrund skulle bidra till att synliggöra den diskriminering som bland andra nationella minoriteter utsätts för när de t.ex. inte ges möjlighet att använda sitt språk.38 Sverige är även folkrättsligt bunden, enligt artikel 2 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, att tillförsäkra konventionens rättigheter utan åtskillnad av något slag, exempelvis på grund av språk.
Kommissionen gör samma bedömning som betänkandet Nästa steg?
Förslag för en stärkt minoritetspolitik och anser att diskriminerings-
grunden etnisk tillhörighet inte ger ett fullgott skydd i fall av diskriminering som har samband med språk. Regeringen bör därför utreda frågan om språk som en grund för diskriminering i diskrimineringslagen.
37 Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages, Eight evaluation report of Sweden, adopted on 17 November 2022. 38 Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
634
14.8 Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande
Minoritetsspråket är en del av det gemensamma kulturarvet och för individer som tillhör minoriteten kan det vara avgörande för den egna identiteten. Utan långsiktiga insatser för att bevara och revitalisera meänkieli kommer språket på sikt inte längre att ha några talare. Det skulle även innebära att en del av minoritetens identitet och kulturarv försvinner. Det finns därför ett stort behov av långsiktiga och permanenta insatser för att revitalisera meänkieli och för att främja minoritetens kultur. Det behöver även finns flera möjligheter till att lära sig språket.
14.8.1 Permanenta pågående insatser för språket
Bedömning: Det behövs ett långsiktigt arbete i syfte att bevara
och främja de nationella minoritetsspråken.
Förslag: Regeringens pågående insatser i syfte att bevara och främja
de nationella minoritetsspråken behöver fortsätta långsiktigt och finansieras med permanenta medel i statens budget.
I regeringens handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken finns olika satsningar som är tidsbegränsade. Regeringen har bl.a. gett lärosätena med särskilt ansvar för minoritetsspråken i uppdrag att under 2022–2024 stärka och utveckla sitt arbete med främjande och bevarande av de nationella minoritetsspråken. Syftet med uppdraget är att förbättra förutsättningarna för revitalisering och bevarandet av minoritetsspråken.39
Regeringen har även gett Isof i uppdrag att ansvara för språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib under 2022– 2024. Språkcentrumen ska aktivt främja och stimulera ökad användning av minoritetsspråken i samhället, bistå med sakkunskap, utveckla metoder för att stärka enskildas förutsättningar att bruka och återta språken samt sprida kunskap om revitalisering. Insatser som riktar sig till barn och ungdomar ska prioriteras särskilt. Språkcentrumens
39 Regeringsbeslut 2022-03-10, Uppdrag till Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet och Södertörns högskola att stärka de nationella minoritetsspråken, Ku2022/00584.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
635
arbete ska utgå från språkbärarnas behov av revitaliseringsinsatser och ske i fortsatt dialog med språkbärarna.40
Regeringen har vidare gett Kungliga biblioteket i uppdrag att genomföra en satsning på de nationella minoriteternas bibliotek som resursbibliotek för respektive språkgrupp och för landets kommuner under 2021–2023. I uppdraget ingår bl.a. att dessa bibliotek ska vara stöd för landets kommuner och främja medieförsörjning på de nationella minoritetsspråken. I uppdraget ska tillgång till litteratur för barn och unga särskilt beaktas.41
Uppdragen har kritiserats för att vara kortsiktiga och för att det saknas förutsägbarhet kring hur politiken kommer att se ut när perioden som dessa uppdrag omfattar tar slut.42 I kommissionens kontakt med Isof och Kungliga biblioteket har det framkommit att det tar tid och resurser i anspråk att bygga upp verksamheterna som resursbiblioteket och språkcentrum. Inledningsvis har mycket tid gått åt till att etablera de strukturer som behövs framför allt genom rekrytering av personal. För att insatserna ska ha avsedd effekt krävs att de är långsiktiga.
Kommissionen bedömer att samtliga insatser behövs som en del i ett långsiktigt revitaliseringarbete. Det är därför olyckligt att insatserna är tidsbegränsade. Behovet av ett språkcentrum och ett resursbibliotek är långsiktiga. En undersökning som Kungliga biblioteket presenterade 2018 visade att många av folkbiblioteken ute i landet fortfarande inte bedriver någon verksamhet riktad mot de nationella minoriteterna. Särskilt gäller det skolbiblioteken. Dessa bibliotek är viktiga för att visa barn och unga att språken finns och syns, och för att kunna erbjuda tillgång till litteratur på språken. Behovet av stöd från resursbiblioteken till det allmänna biblioteksväsendet är alltså fortsatt stort.43
Även lärosätenas insatser för att främja och bevara minoritetsspråken är viktiga, inte minst för att bygga upp forskningsmiljöer som på sikt ska öka tillgången till lärare på språken. De olika insat-
40 Regeringsbeslut, 2021-12-16. Uppdrag att ansvara för språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib, Ku2019/00160, Ku2019/00736, Ku2019/01708 , Ku2021/02483. 41 Regeringsbeslut 2020-12-17, Uppdrag till Kungl. biblioteket om nationella minoriteters bibliotek, Ku2020/02691. 42 Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022, Länsstyrelsen Stockholm, rapport 2023:11, s. 13. 43 Kungliga biblioteket. Biblioteken och de nationella minoritetsspråken – en lägesbeskrivning, 2018, diarienummer 6.6-2017-376.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
636
serna behöver därför fortsätta långsiktigt och finansieras med permanenta medel i statens budget.
14.8.2 Integrerad undervisning på meänkieli i kommuner i förvaltningsområdet
Bedömning: Barns möjligheter att tillägna sig meänkieli och stärka
sin kulturella minoritetsidentitet behöver stärkas, i enlighet med artikel 30 i FN:s barnkonvention.
Förslag: Statens skolverk bör ges i uppdrag att i dialog med mino-
riteten utforma en flerårig försöksverksamhet inom förvaltningsområdet för meänkieli i syfte att ge elever möjlighet till dels fler undervisningstimmar i meänkieli i grundskolan, dels undervisning på meänkieli kring minoritetens historia, hantverk, traditioner och kulturarv. Riktade stadsbidrag bör utgå till kommuner som ansluter sig till försöksverksamheten, enligt en liknande modell som i dag erbjuds kommuner i form av integrerad samisk undervisning.
En rad förslag har lämnats de senaste åren för att stärka möjligheten för barn som tillhör minoriteten att stärka sitt minoritetsspråk. Bland annat har det föreslagits att antalet timmar med modersmålsundervisning bör utökas. Regeringen har hittills inte gått vidare med några sådana förslag. Som tidigare nämnts, behövs en sammanhållen utbildningskedja för att stärka meänkieli, vilket också har lyfts fram av minoriteten i en rad olika sammanhang. Även Europarådet har vid upprepade tillfällen uppmanat den svenska regeringen att stärka modersmålsundervisningen och se till att tvåspråkig undervisning i meänkieli erbjuds.
Kommissionens kartläggning har visat att den språkbytesprocess som har ägt rum, delvis till följd av assimileringspolitiken, är långt gången. Det finns i dag en stor grupp ”ummikkot”, dvs. personer som identifierar sig med minoriteten och meänkieli men som inte har fått möjlighet att lära sig språket. Den skada som assimileringspolitiken åsamkat denna grupp måste repareras. Mot bakgrund av att meänkieli riskerar att sluta existera som levande språk är det bråttom att stärka barns och ungas tillgång till undervisning i meänkieli. Att unga väljer att använda meänkieli är en förutsättning för att språket
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
637
ska leva vidare. Då behöver de också kunna använda meänkieli i digitala plattformar. För att det ska vara möjligt krävs utveckling av språkteknologiska hjälpmedel som stavningskontroll, talsyntes och maskinöversättning. Språkteknologiska satsningar är därför av stor betydelse för meänkielis livskraft både nu och i framtiden. För språk med färre talare, som meänkieli, saknas kommersiella intressen för att ta fram de nödvändiga språkteknologiska resurserna. Därför ligger ett stort ansvar på det allmänna.
Sameskolstyrelsen har under lång tid erbjudit s.k. integrerad samisk undervisning. Målet är att varje elev ska stärka sin samiska identitet genom att läsa sitt språk och lära sig om kulturen och traditionella kunskaper. Samisk integrering omfattar alla grundskolans årskurser. Integrerad samisk undervisning anordnas i dag i grundskolor och innebär att elever kan få undervisning i samisk kultur utöver modersmålsundervisningen. Vidare blir integrerad samisk undervisning i årskurserna 7–9 en naturlig fortsättning för elever som genomgått sameskola. En huvudman som har samiska elever får efter avtal med Sameskolstyrelsen anordna integrerad samisk undervisning. Varje huvudman kan ansöka hos Sameskolstyrelsen om medel till samisk integrering.
Modellen med samisk integrering är väl etablerad och det är ett kostnadseffektivt sätt att förbättra elevers möjligheter att tillägna sig sitt minoritetsspråk. En liknande modell för meänkieli skulle på samma kostnadseffektiva sätt kunna ge fler barn bättre möjligheter att utveckla sitt minoritetsspråk och stärka sin kulturella minoritetsidentitet.
Integrerad undervisning i meänkieli skulle vara särskilt stor betydelse i familjer där den språkliga kedjan mellan generationer brutits, som ett resultat av assimileringspolitiken och där föräldrar själva inte har tillräckliga kunskaper att överföra meänkieli till sina barn.
En försöksverksamhet bör därför initieras för att ge skolhuvudmän inom förvaltningsområdet möjlighet att utveckla former för att erbjuda utökad undervisning i meänkieli. Formerna för undervisningen kan utvecklas under en flerårig försöksperiod i nära dialog med kommuner i förvaltningsområdet. En försöksverksamhet skulle även ge goda förutsättningar att utforma och hitta lämpliga former för undervisning på meänkieli kring minoritetens historia, hantverk, traditioner och kulturarv.
Möjligheten att få utökad undervisning i meänkieli i grundskolan skulle även innebära införandet av en sammanhållen undervisnings-
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
638
kedja för barn som i dag erbjuds förskola på meänkieli inom förvaltningsområdet för meänkieli. Inriktningen bör redan från början vara att verksamheten på sikt ska permanentas. Utökad ämnesundervisning är i sin tur beroende av satsningar på språkvård i form av utarbetande av fackterminologi på meänkieli. Utökad undervisning i meänkieli kan ge en skjuts i det arbetet.
Kommissionen bedömer att barns möjligheter att tillägna sig meänkieli och stärka sin kulturella identitet behöver stödjas i enlighet med artikel 30 i FN:s barnkonvention. Skolverket bör därför ges i uppdrag att i dialog med minoriteten utforma en flerårig försöksverksamhet inom förvaltningsområdet för meänkieli. Försöksverksamheten syftar till att ge elever möjlighet till dels fler undervisningstimmar i meänkieli i grundskolan, dels undervisning på meänkieli kring minoritetens historia, hantverk, traditioner och kulturarv. Riktade stadsbidrag bör utgå till kommuner som ansluter sig till försöksverksamheten, enligt en liknande modell som i dag erbjuds kommuner i form av integrerad samisk undervisning.
14.8.3 Utvecklade möjligheter att lära sig meänkieli i vuxen ålder
Bedömning: Det finns ett stort behov av flera möjligheter att lära
sig meänkieli, särskilt för personer i vuxen ålder.
Förslag: Regeringen bör utreda hur statsbidrag för bl.a. alfabeti-
seringskurs i meänkieli kan genomföras.
Av intervjuerna framkommer att det finns de som försökt eller försöker lära sig meänkieli i vuxen ålder, exempelvis via högskolekurser.
Umeå universitet erbjuder en terminslång nätbaserad undervisning för personer som varken kan tala eller skriva meänkieli. Däremot finns det ingen möjlighet till att bedriva kortare studier i meänkieli.
Kommissionen noterar att det sedan en längre tid pågår ett aktivt arbete med att revitalisera de samiska språken. Enligt förordningen (2007:1347) om statsbidrag vid vissa studier i samiska kan statsbidrag lämnas till den som bedriver kortare studier i alfabetisering i samiska. Syftet med bidraget är att främja det samiska språket så att samer som inte har fått möjlighet att lära sig läsa och skriva på samiska får tillfälle att lära sig det. För att få korttidsstudiebidrag behöver per-
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
639
sonen i fråga delta i en kortkurs som anordnas av antingen Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk, en folkhögskola, kommunal vuxenutbildning eller en studiecirkel via ett studieförbund. En förutsättning för att kunna ansöka om studiebidraget är att personen själv, eller dennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller att personen själv är eller har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängden till Sametinget. Sametinget ansvarar för fördelningen av korttidsstudiebidrag. Kostnaden för korttidsstudiebidraget är vanligen 500–600 tkr årligen.44
Det finns ett stort behov av flera möjligheter att lära sig meänkieli, särskilt för personer i vuxen ålder. Stöd för att underlätta studier i meänkieli kan, mot bakgrund av vad som framkommit i kommissionens kartläggning, betraktas som en form av upprättelse för den språkförlust som många intervjupersoner har beskrivit. Kommissionen anser att ett statsbidrag öronmärkt för alfabetisering av meänkieli, och andra kortkurser på olika nivåer, bör införas. Regeringen bör därför utreda hur statsbidrag för alfabetiseringskurs och andra kortkurser i meänkieli kan genomföras.
14.8.4 Förstärkta möjligheter att lära sig meänkieli i kombination med de kulturella och kreativa näringarna
Bedömning: Bidraget till Folkbildningsrådet är ett viktigt led i
att skapa fler möjligheter att lära sig meänkieli och insatsen behöver vara långsiktig. Ytterligare möjligheter för minoriteten att lära sig språket i vuxen ålder i behövs.
Förslag: Bidraget till Folkbildningsrådet under 2022–2024 för in-
satser i syfte att stärka de nationella minoritetsspråken bör permanentas. Regeringen bör därutöver undersöka ytterligare möjligheter att i vuxen ålder lära sig meänkieli i kombination med utövandet av kulturella och kreativa näringar. Regeringen bör i sammanhanget undersöka möjligheten till finansiering från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) som till 100 procent är statligt ägt.
44 Sametingets årsredovisning 2022, https://www.sametinget.se/176510.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
640
Regeringen har beslutat om ett årligt bidrag till Folkbildningsrådet under 2022–2024 för insatser i syfte att stärka de nationella minoritetsspråken.45 Folkbildningen har unika möjligheter att bidra till språkens vitalisering genom att skapa utbildningsmöjligheter och nya sammanhang för användning av språken. Inom folkbildningen sker verksamhet hos såväl studieförbund som folkhögskolor med fokus på nationella minoriteter, rättigheter, språk och kultur. Kommissionen bedömer att bidraget till Folkbildningsrådet är ett viktigt led i att skapa fler möjligheter att lära sig meänkieli och att insatsen behöver vara långsiktig. Bidraget behöver därför bli permanent.
Kommissionen anser dock att regeringen bör överväga ytterligare möjligheter för minoriteten att lära sig språket i vuxen ålder i kombination med utövandet av ett hantverk eller andra kulturella inslag. Att det finns ett behov av mötesplatser för de kulturella och kreativa näringarna som berör minoriteten framkommer i Föreningen Nordens slutrapport om kultursamlande verksamhet för tornedalingar, kväner och lantalaiset (se avsnitt 14.6.3). Exempel kan hämtas från Samernas utbildningscentrum som i dag är ett modernt utbildningscentrum med 60–70 elever på de längre utbildningarna. Skolan satsar på samiskt hantverk, språk och kultur, men har även en roll i utvecklingen av de samiska näringarna.46
I minoritetsområdet finns Malmfältens folkhögskola och Tornedalens folkhögskola som skulle kunna utgöra de mötesplatser som behövs för språkförkovran i kombination med utövandet av kulturella och kreativa näringar.
Regeringen bör därför undersöka ytterligare möjligheter för minoriteten att lära sig meänkieli i kombination med utövandet av kulturella och kreativa näringar. Regeringen bör i sammanhanget undersöka möjligheten till finansiering från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) som är till 100 procent statligt ägt.
14.9 Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete
Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar, (Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner), lämnade sin slutrapport
45 Regeringens handlingsplan för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken. 46 En folkhögskola för samer. https://www.samer.se/2571.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
641
till Stortinget den 1 juni 2023. I rapporten finns en rad förslag som ska bidra till försoning. I arbetet med att ta fram förslag till åtgärder har utredningen tagit utgångspunkt i målet om ett mer försonat samhälle präglat av språklig, kulturell och identitetsmässig jämlikhet. För att uppnå detta anser den norska kommissionen att det behövs en bred mobilisering i hela samhället och att offentliga institutioner inom alla samhällssektorer och på alla förvaltningsnivåer bör överväga hur de kan bidra till försoning.47
14.9.1 Gränsöverskridande samarbete för att främja språk och kultur
Bedömning: Det nordiska samarbetet kan fungera som en stärk-
ande kraft i att främja minoritetens språk och kultur.
Förslag: Regeringen bör ta initiativ till en dialog med Norge och
Finland om hur samarbetet kan utformas i syfte att stärka rätten till utbildning i och på minoritetsspråket samt i syfte att synliggöra minoritetens språk och kultur.
Den norska sannings- och försoningskommissionen har identifierat två områden där den ser möjlighet till gemensamma nordiska förslag.
Det ena området gäller nordiskt samarbete för att stärka utbildningsutbudet från förskola till högre utbildning på minoritetsspråken. Enligt den norska kommissionen bör gränsöverskridande samarbete med Sverige och Finland genomföras i syfte att stärka språkarbetet bl.a. genom kulturutbyte, gemensam förskola och skolutbud, harmonisering av läroplaner och gemensam läromedelsproduktion.48
De utmaningar som finns i Norge gällande tillgången till undervisning i och på minoritetsspråk liknar de som finns i Sverige. Bland annat råder det brist på lärare och undervisningen förläggs ofta efter skoltid vilket inte motiverar eleverna. Ett annat problem är att rätten till undervisning i kvänska är begränsad till områdena Nord-Troms
47 Sannhet og forsoning – grunnlag for et oppgjør med fornorskingspolitikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogfinner, s. 652. https://www.stortinget.no/globalassets/pdf/sannhets--og-forsoningskommisjonen/rapporttil-stortinget-fra-sannhets--og-forsoningskommisjonen.pdf. 48 Sannhet og forsoning – grunnlag for et oppgjør med fornorskingspolitikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogfinner, s. 654.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
642
och Finmarkku/Finnmárku/Finnmark och är inte en rättighet som alla kvänska barn har. Det nordiska samarbetet kan fungera som en stärkande kraft i att främja minoritetens språk och kultur. Genom ett gränsöverskridande samarbete mellan Finland, Norge och Sverige kan minoritetens möjligheter till utbildning i och på minoritetsspråket stärkas, exempelvis genom tillgången till läromedel och annat utbyte.
Det andra området handlar om kultur. Den norska kommissionen föreslår att Norge tar initiativ till ett samarbete med andra nordiska länder för att stödja internationell spridning av ursprungs- och minoritetskultur. Samarbetet kan kopplas till t.ex. Nordiska kulturfonden, där kväner, samer och skogsfinnar har möjlighet att söka stöd till kulturprojekt. Den norska kommissionen uppmuntrar även medier till att stärka mediebevakningen av ursprungsbefolkningar och nationella minoriteter. Kommissionen föreslår vidare en förstärkning av det nordiska mediesamarbetet för att utveckla det samiska och kvänska medieutbudet. Kommissionen anser vidare att det är särskilt viktigt att prioritera medieutbudet för barn och unga, och samtidigt se till att kväner och samer får tillträde till nyheter och viktig information på sitt eget modersmål.49
Meänkieli (kvänska i Norge) talas i de nordiska grannländerna Norge och Finland och den erfarenhet talarna har av assimilering och dess konsekvenser är liknande. Genom ett nordiskt samarbete kan insatser för att revitalisera språket och synliggöra minoriteten stärkas. Exempelvis kan insatser för att standardisera språket tjäna på ett gränsöverskridande samarbete. Samarbetet kan även bidra till att minoriteten synliggöras på ett bredare plan. Det gränsöverskridande samarbete kan på så sätt bidra till att stärka minoritetens egenmakt och självkänsla samt bidra till en samhörighet. Kommissionen föreslår därför att regeringen tar initiativ till en dialog med Norge och Finland om hur samarbetet kan utformas i syfte att stärka rätten till utbildning i och på minoritetsspråket samt i syfte att synliggöra minoritetens språk och kultur.
49 Sannhet og forsoning – grunnlag for et oppgjør med fornorskingspolitikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogfinner, s. 656.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
643
14.10 Frågor som kräver ytterligare utredning
Under utredningens gång har kommissionen identifierat tre områden som är av central betydelse för minoriteten och där ytterligare kunskap måste inhämtas. Det handlar om rätten till renskötsel, frågor i anslutning till avvittring av ströängar och frågan om minoritetens status som urfolk. Kommissionen bedömer att utredningar av dessa områden skulle bidra till att minoriteten får ett ökat förtroende för staten och på längre sikt att minoritetens rättigheter kan stärkas. Ett ökat förtroende och stärkta rättigheter är centrala delar i en försoningsprocess.
14.10.1 Utredning som allsidigt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel
Bedömning: Minoriteten har en lång tradition av att bedriva ren-
skötsel vilket även bekräftas av förarbeten till 1886 års renbeteslag och 1928 års renbeteslag. Kommissionen är av uppfattningen att den nuvarande regleringen av rennäringen missgynnar minoriteten.
Förslag: Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta
en utredning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel och ser över nuvarande lagstiftning i syfte att skapa ett regelverk som inte missgynnar minoriteten.
Så som har nämnts i kapitel 8 uppger många av intervjupersonerna att renskötseln har varit, och fortfarande är, en viktig del av minoritetens vardag. Flera har ett eget renmärke eller har släktingar som har eller har haft renmärke och renskötseln är en del av deras egen och släktens identitet. Minoritetens möjlighet att ägna sig åt ägande och skötsel av renar har dock länge varit begränsad.
Renskötselrätten är sedan 1886 års renbeteslag en exklusiv samisk rättighet även om det framgår av förarbeten till 1886 års lag att ett betydligt antal renar tillhörde den bofasta befolkningen i Norrbotten som inte ansågs vara samer. Det framstår därför som om minoriteten historiskt har ägnat sig åt renskötsel men fråntagits denna rättighet genom lagstiftning som missgynnat dem.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
644
Minoriteten har i dag möjlighet att ha s.k. skötesrenar inom ramen för koncessionsrenskötseln men koncessionsrenskötseln får endast bedrivas av samer som har fått tillstånd av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Många intervjupersoner upplever en orättvisa i att endast personer av samisk härkomst har rätt att bedriva renskötsel och anser att regelverket kring koncessionsrenskötseln missgynnar dem. Det handlar vidare om att en skötesrenägare endast har en röst oavsett reninnehav i motsats till koncessionshavarna som har en röst för varje påbörjat tjugotal renar, att det krävs bosättning inom området där renskötseln bedrivs för att få ingå i koncessionsrenskötseln samt begräsningen av max 30 skötesrenar.
Renmarkskommittén ska i maj 2025 lämna ett förslag till en ny renskötsellag som ska ersätta den nuvarande rennäringslagen (1971:437). Kommittén ska bl.a. analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske såväl för de samer som i dag är medlemmar i samebyar som för dem som inte är det. Kommittén ska även analysera hur rennäringslagens regler för medlemskap i samebyar förhåller sig till regeringsformens och Europakonventionens rättighetsreglering. Detta bl.a. mot bakgrund av att rennäringslagens regler om samebyar har kritiserats för att ha en splittrande effekt bland samer och då det har ifrågasatts om regelverket om medlemskap i samebyar är förenligt med regeringsformens och Europakonventionen om mänskliga rättigheters bestämmelser om skydd för egendom. Kommittédirektivet utgår från att renskötselrätten fortsatt ska vara en exklusiv samisk rättighet och en översyn av minoritetens rätt till renskötsel ingår således inte i utredningen.
Det har inte ingått i kommissionens uppdrag att utreda frågan om minoritetens rätt till renskötsel. Under arbetets gång har dock frågan om renskötselrätten kommit upp vid flera tillfällen både i intervjuer och i möten med minoriteten. Minoriteten har haft en lång tradition av att vara renskötare, vilket även bekräftas av förarbeten till 1886 års renbeteslag och 1928 års renbeteslag. Kommissionen är av uppfattning att den nuvarande regleringen av renskötseln missgynnar minoriteten och att renskötseln är av så stor betydelse för minoriteten att den inte kan lämnas därhän. Det behövs en utredning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel och ser över nuvarande lagstiftning i syfte att skapa ett regelverk som inte missgynnar minoriteten.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
645
14.10.2 Utredning av hur avvittringen av ströängar genomförts
Bedömning: Frågan om avvittring av ströängar väcker känslor
hos minoriteten av att ha blivit orättfärdigt behandlad av staten, vilket skadar minoritetens förtroende för staten. Frågan om rätten till jakt och fiske är en betydelsefull aspekt förknippad med ströängar.
Förslag: Regeringen bör i nära samråd med minoriteten och andra
berörda ta fram förslag till en utredning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rättigheter kopplade till ströängar så som jakt och fiske.
Så som framgår i kapitel 8 finns det flera omständigheter kring statens hantering av avvittringen av ströängar som har skapat missuppfattningar, missnöje och en upplevelse av rättsosäkerhet hos en del inom minoriteten. Enskilda personer har även överlämnat skriftliga handlingar till kommissionen som dels gäller uppgifter om oklarheter kring rättigheter knutna till specifika fastigheter, dels protokollshandlingar som härrör från indragning av ströängar enligt 1921 års lag om ströängars indragande till kronan. Av den sistnämnda typen av handlingar framgår att vissa avsteg gjordes från det regelverk som gällde för förfarandet vid ströängars indragande.50
Eivind Torp konstaterar i sin rapport Ströängar att det inte råder tvekan om att statens hantering av ströängar berörde en befolkning som var utan möjligheten att påverka de beslut som de omfattades av. Han anser vidare att den problematiken kring ströängar och de oklarheter som fortfarande finns vad gäller oreglerade ströängar påverkar minoriteten, men även personer med annat ursprung. Ströängar är och har varit viktiga för minoritetens slåtterbruk men är numera huvudsakligen kopplade till frågan om rätten till jakt- och fiske.
Av tidigare utredningar framgår att de överväganden och bedömningar som gjorts under de historiska avvittringarna framför allt utgått från statens intressen för ströängarna. Minoritetens tradition att använda ströängar har inte i tillräcklig hög grad beaktats i bedömningarna. Av intervjupersonernas berättelser framkommer att alla
50 Komm 2021/00043/KU 2020-01-43.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
646
troligtvis inte förstod vad avvittringsprocessen innebar och att de berörda inte alltid behärskade svenska (se kapitel 8).
I riksdagens tillkännagivande från 1990 konstateras att det finns oklarheter om ströängarnas läge och avgränsning, att det måste skapas klarhet om rättigheter för de boende i område och att det är angeläget att frågan blir löst i förhållande till rennäringens och skogsbrukets intressen.51 Riksdagen tillkännagav mot den bakgrunden att regeringen bl.a. bör göra en översyn regleringen kring ströängar.
I en departementspromemoria från 1997 föreslogs att ströängarna skulle avvecklas till förmån för innehavaren. Promemorian pekade därutöver på att tidigare innehavare av indragna ströängar ansåg sig i en del fall fortfarande ha kvar vissa rättigheter förknippade med den ströängen, t.ex. jakträtt. Det förekom även att riktigheten och äktheten av de kartor som upprättats vid avvittring och tilläggsavvittring ifrågasattes.52 Förslaget i departementspromemorian om att avveckla ströängarna genomfördes aldrig.
Riksrevisionen riktade 2000 kritik mot regeringen för att inte ha lämnat förslag om ströängarnas slutgiltiga reglering i enlighet med riksdagens beslut 1989/90. Riksrevisorerna ansåg bl.a. att det allmänna stämningsläget kring frågor om avvittringens konsekvenser hade försämrats och att missämjan mellan olika grupper samt mellan dessa grupper och myndigheterna, ansågs vara så pass utbredd och djup att många befarade att konflikterna kunde eskalera ytterligare. Riksrevisionen lyfte även fram att frågorna om jakt- och fiskerättigheter är centrala.53
Torp konstaterar i sin rapport att den översyn av ströängsfrågan som riksdagen har tillkännagivit för regeringen inte kan anses ha blivit genomförd av regeringen. Han konstaterar vidare att jakträtten numera omtalas som en alltmer betydelsefull aspekt av ströängar men att frågan inte uppmärksammats i offentliga utredningar.54
Det har inte ingått i kommissionens uppdrag att utreda frågor kopplade till ströängar och deras avvittring. Kommissionen har dock i sina kontakter med minoriteten förstått att frågan är fortsatt aktuell och väcker känslor hos minoriteten av att ha blivit orättfärdigt be-
51 Riksdagens skrivelse 1989/90 nr 209, p. 1. 52 Torp. Eivind, Ströängar i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Se även Ds 1997:37, s. 20. 53 Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2 Avvittringens genomförande och konsekvenser, s. 7, 10–11. 54 Torp, s. 24 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
647
handlad av staten. Frågor om rätten till jakt och fiske är starkt sammankopplade med minoritetens kultur och identitet. Kommissionen bedömer att en grundlig och allsidig utredning av frågan behövs för att återskapa minoritetens förtroende för staten. Regeringen bör därför i nära samarbete med minoriteten och andra berörda ta fram förslag till en utredning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rättigheter kopplade till ströängar så som jakt och fiske.
14.10.3 Utredning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk
Bedömning: Frågan om status som urfolk är förknippad med
rättigheter till mark, vatten, jakt och fiske som är starkt sammankopplade med minoritetens traditionella näringar.
Förslag: Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta
en utredning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk.
Frågan om minoritetens status som urfolk ligger utanför kommissionens uppdrag. Likväl har frågan dykt under kommissionens arbete. I dag är det endast samerna som är ett erkänt urfolk i Sverige.
Urfolksfrågor, som till skillnad från den nationella minoritetspolitiken i betydande grad handlar om t.ex. rätten till kultur, mark och vatten samt jakt och fiske, hanteras folkrättsligt inom ramen för ILOs konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder från 1989. I denna definieras urfolk som
folk i självstyrande länder, vilka betraktas som ursprungsfolk på grund av att de härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande statsgränser och vilka, oavsett rättslig ställning, har behållit en del av eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.
Sverige är dock inte part till ILO-konventionen. Sveriges riksdag ställde sig 1977 bakom Kulturutskottets betänkande (KrU 1976/77:43), där det inledningsvis står:
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samer är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
648
land intar en särskild ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt att den uttalas så klart.
Utskottet refererar till propositionen 1976/77:80 Om insatser för
samerna. Propositionen byggde i sin tur på betänkandet Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur (SOU 1975:99), som inleds:
En grundläggande utgångspunkt för sameutredningen har varit uppfattningen att samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal i Sverige som – eller äldre än – landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening.
I Sameutredningens avsnitt om samernas historiska bakgrund skriver utredningen:
Samerna och svenskarna i övrigt kan anses som två olika folk, vilka utgör motparter under historiens gång. Enligt detta synsätt är alltså samerna ett särskilt folk med sitt speciella levnadssätt, med ett eget arbets- och näringsliv, en egen kultur, eget språk och egna bosättningsområden.
I slutbetänkandet Nästa steg? Del 2 konstateras att ställningstagandet om samer som ett urfolk i Sverige endast prövats i förhållande till den svenska majoritetsbefolkningen och möjligen till minoriteter som invandrat till Sverige i modern tid. Utredningen konstaterar vidare att förekomsten av andra historiska minoriteter i Sverige helt lyser med sin frånvaro. Någon prövning av huruvida andra grupper i Sverige skulle kunna göra anspråk på urfolksstatus gjordes inte av Sameutredningen. De internationella definitionerna på urfolk utesluter inte heller att kan finnas mer än ett urfolk i ett land.
Frågan om samernas folkrättsliga ställning utreddes av Samerättsutredningen (SOU 1986:36). Inte heller denna utredning kunde se några bestämda rättsverkningar knutna till begreppet urbefolkning. Inte heller berörde den frågan om det skulle kunna finnas fler grupper som skulle kunna komma i fråga som urfolk i Sverige.
STR-T överlämnade 2020 en formell begäran till regeringen om att erkänna tornedalingar, kväner och lantalaiset som urfolk enligt artikel 1 i ILO 169.
I kommissionens arbete har det framkommit att det finns betydande intressekonflikter inom renskötselområdet och att flera inom minoriteten menar att de har en lång tradition av renskötsel, jakt och fiske i området. Många upplever det som problematiskt att Sametinget har bestämmanderätt i renskötselfrågor som berör minorite-
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
649
ten. Bland de som identifierar sig som tornedaling, lantalainen eller kvän finns en önskan om att även denna minoritet med sin månghundraåriga historia i norra Sverige blir erkänd som urfolk i Sverige. Frågan om status som urfolk är förknippad med rättigheter till mark, vatten, jakt och fiske som är starkt sammankopplade med minoritetens traditionella näringar. Regeringen bör därför i nära samråd med minoriteten tillsätta en utredning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk.
14.11 Uppmaning till andra aktörer
Kommissionen anser att en försoningsprocess måste omfatta en bredd av aktörer som på olika sätt kan bidra till upprättelse och försoning. Under kartläggningen har kommissionen blivit uppmärksammad på att det, förutom statliga myndigheter, även finns andra aktörer som har ansvarat för eller haft en roll i assimileringspolitiken. Kommissionen anser att statliga myndigheter men även andra aktörer som varit involverade i assimileringspolitiken bör ta initiativ till att granska sitt förflutna. Mot den bakgrunden har kommissionen valt att rikta några specifika uppmaningar till olika myndigheter och andra aktörer. Kommissionen har i denna del tagit inspiration från sannings- och försoningskommissionen i Kanada.
Kommissionens uppmaningar är riktade till främst andra statliga myndigheter som i olika sammanhang förekommit i kommissionens kartläggning då de har haft en roll i assimileringsprocessen.55 I flera fall handlar det om att ytterligare efterforskningar behövs för att klargöra det ansvar och den roll en aktör har haft. Detta gäller inte minst Svenska kyrkan samt berörda kommuner och Länsstyrelsen i Norrbottens län som alla har haft en central roll i assimileringen. Även inom områden där det inte finns en direkt koppling till assimileringspolitiken kan det finnas skäl att vidta åtgärder i syfte att främja minoritetens språk och kultur, exempelvis genom ökad synlighet.
Förutom de aktörer och uppmaningar som tas upp nedan kan det finns behov även för andra att granska sitt förflutna och den roll de eventuellt kan ha haft i assimileringen. Kommissionen hoppas därför att uppmaningar nedan kan vara en inspiration för fler aktörer att
55 Svenska kyrkan var en statlig myndighet under den tidsperiod som kommissionens kartläggning omfattar men är sedan 1 januari 2000 avskild från staten.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
650
granska sitt förflutna. Sådana framtida granskningar bör vidtas i nära samråd med minoriteten.
14.11.1 Svenska kyrkan bör utveckla en försoningsprocess i nära dialog med minoriteten
Uppmaning: Svenska kyrkan bör erkänna kyrkans delaktighet i
assimileringsprocessen och i nära dialog med minoriteten vidta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning.
Kommissionen bedömer att Svenska kyrkan har ett ansvar för assimileringspolitiken genom att kyrkan har varit huvudman för skolorna och delaktig i arbetsstugorna. Svenska kyrkan har även bidragit till assimileringspolitiken genom att på olika sätt understödja de rasbiologiska undersökningarna.
Svenska kyrkan bör därför utveckla en fortsatt försoningsprocess i nära dialog med minoriteten. En sådan försoningsprocess bör inledningsvis omfatta en fördjupad kartläggning av Svenska kyrkans roll och agerande i assimileringen av minoriteten. Kyrkan bör belysa sin egen historia och det faktum att verksamheten ledde till övergrepp, initiera en dialog med minoriteten om en officiell ursäkt för det inträffade och i nära dialog med minoriteten genomföra åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning. Svenska kyrkan bör även arbeta generellt för att synliggöra minoritetens språk och kultur, minoritetens kyrkliga traditioner och andlighet samt öka minoritetens delaktighet inom Svenska kyrkan.
Den laestadianska väckelserörelsen blev en motkultur till den officiella kyrkliga religiositeten och utgjorde en andlig fristad där minoritetens språk användes och religiösa sedvänjor praktiserades. Laestadianismen utvecklades till en gemensam arena för minoriteten och samerna som stärkte samhörigheten mellan dessa grupper under en tid när kyrkan motarbetade dem. Det har inte sällan inneburit att det finns en misstro mot Svenska kyrkan hos dem inom minoriteten som tillhör den laestadianska väckelserörelsen. Svenska kyrkan bör därför särskilt uppmärksamma de tornedalingar, kväner och lantalaiset som räknar sig till den laestadianska väckelserörelsen i sina fortsatta samtal om upprättelse och försoning.
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
651
14.11.2 Länsstyrelsen i Norrbottens län bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och utbildningsinsatserna
Uppmaning: Länsstyrelsen i Norrbottens län bör granska sin roll
och ansvar i frågor om arbetsstugorna och de olika utbildningsinsatserna. Länsstyrelsen bör ha en nära dialog med minoriteten om möjliga vägar framåt för att främja försoning och bidra till upprättelse.
Länsstyrelsen i Norrbottens län hade ett ansvar för utbildningsinsatserna i minoritetsområdet med målsättningen att införa svenskt språk och kultur i minoritetsområdet. Länsstyrelsen hade även ett ansvar för arbetsstugorna och de s.k. ferieresorna. Ansvaret för arbetsstugorna vilade inledningsvis på länsstyrelsen och länets landshövding satt med i styrelsen. Länsstyrelsen anordnade tillsammans med andra aktörer resor till svensktalande bygd som syftade till att de finsktalande barnen skulle lära sig svenska.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har onekligen haft en betydande roll i assimileringen och bör därför närmare granska sin roll. Länsstyrelsen bör i detta sammanhang samråda med minoriteten om vilka behov de ser och vilka möjliga vägar framåt som finns för att främja försoning och bidra till upprättelse.
14.11.3 Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och skolhemmen
Uppmaning: Kommunerna bör göra en allsidig genomlysning av
sin roll i förhållande till arbetsstugorna och skolhemmen. Kommunerna bör samråda med minoriteten om vilka behov de ser och möjliga vägar framåt för att främja försoning och bidra till upprättelse.
Nuvarande Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner hade en roll i arbetsstugornas etablering och verksamhet bl.a. genom att vara medfinansiärer och genom representation i lokalkommittéer som ansvarade för att välja ut lämpliga barn till arbetsstugan. Från 1930-talet lydde arbetsstugorna under den kommunala barnavårdsnämnden. Lokalkommittéer var enväldiga när det gällde
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
652
intagningen och bestod ofta av samma personer som också satt i skolrådet och fattigvårdsnämnden. Barnens placering presenterades som ett erbjudande, men eftersom föräldrarna i realiteten inte kunde ordna skolgången på egen hand kunde erbjudandet uppfattas som ett tvång. Föräldrarna verkar dock inte mer än undantagsvis ha motsatt sig att låta sina barn skickas till arbetsstuga. Samtidigt är det just separationen från föräldrarna som återkommer som en smärtsam erfarenhet för barnen som placerades på arbetsstugorna.
Kommunerna tog 1954 över driften av arbetsstugorna som då började kallas skolhem. Vissa intervjupersoner som började i skolan efter 1954 berättar att det inte längre var lika hårt när arbetsstugorna blev skolhem men att de fortfarande bara fick tala svenska i skolan. Vissa föreståndarinnor fortsatte också med bestraffningar när barnen bröt mot språkförbudet.
Det har inom ramen för kommissionens kartläggning inte varit möjligt att utröna detaljer kring kommunernas roll gällande arbetsstugorna och skolhemmen. De berörda kommunerna bör därför göra en allsidig genomlysning av vilken roll de har haft bl.a. i att sanktionera förbudet att tala meänkieli och finska och i frågan om barnen skickades till arbetsstugan frivilligt eller mot sin och föräldrarnas vilja. Kommunerna bör i detta sammanhang samråda med minoriteten om vilka behov de ser och möjliga vägar framåt för att främja försoning och bidra till upprättelse.
14.11.4 Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas
Uppmaning: Stiftelsen Norrbotten läns arbetsstugor bör på olika
sätt underlätta för människor att få tillgång till arkivmaterialet generellt men även specifikt det som berör den egna vistelsen i arbetsstugan. Stiftelsen bör även undersöka möjligheten att rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas.
Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bildades 1903 med säte i Luleå. Kommissionen konstaterar i kapitel 7 att arbetsstugorna i Norrbotten kom att fungera som en del i försvenskningen genom att barnen fostrades i svenskt språk och kultur. I arbets-
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
653
stugorna rådde dygnet runt ett strikt förbud att tala meänkieli och finska. Eftersom barnen tillbringade all sin tid i stugorna, både sin skoltid och sin fritid, blev arbetsstugorna en form av ”totalinstitution”. Uppskattningsvis 5 500 barn var placerade på en arbetsstuga under de 50 år som arbetsstugorna fanns. Den sista arbetsstugan stängde år 195456.
Det kan vara värdefullt för dem som önskar att få ta del av det arkivmaterial som finns om arbetsstugorna generellt men även mer specifikt det material som berör den egna vistelsen i arbetsstugan. Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör därför på olika sätt underlätta för människor att få tillgång till det nämnda arkivmaterialet.
Stiftelsen har enligt sitt reglemente till uppgift att ge studiehjälp till ungdomar från Norrbottens län, företrädesvis från de bygder där arbetsstugor funnits (Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner). Bidrag kan vidare lämnas till studieresor, studiebesök, lägervistelser, kurser och projektverksamhet för barn och ungdom i arbetsstuge-kommunerna. Syftet är att stödja ungdomars utbildning och i övrigt deras sociala och kulturella utveckling.
Stiftelsen bör undersöka möjligheten att rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas. Det kan handla om att lära sig meänkieli men även om andra studier som främjar kunskapen i och om meänkieli.
14.11.5 Universitet och högskolor bör göra efterforskningar om sin roll i rasbiologin samt genomföra en minoritetspolitisk strategi
Uppmaning: Universitet och högskolor bör undersöka sin roll i
samband med insamling av mänskliga kvarlevor och de rasbiologiska undersökningarna i förhållande till minoriteten. Universitet och högskolor bör vidare granska hur de hanterat kvarlevor från minoriteten och granska om kvarlevor sålts eller donerats vidare till andra institutioner i Sverige eller utlandet.
56 1954 tog kommunerna över kvarvarande arbetsstugor för att användas som skolhem.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
654
Vidare efterforskningar av rollen i rasbiologiska undersökningar och insamling av mänskliga kvarlevor
Kommissionens kartläggning har visat att universiteten och högskolorna har haft en aktiv roll i de rasbiologiska undersökningar och insamling av mänskliga kvarlevor. Flera lärosäten har vid förra sekelskiftet samlat på sig mänskliga kvarlevor i form av bl.a. kranier. I den forskarrapport som kommissionen beställde av Carl-Gösta Ojala konstateras att det inte har gått att spåra någon mer storskalig insamling av mänskliga kvarlevor specifikt inriktad mot minoriteten. Samtidigt är det vedertaget att det funnits intresse för minoriteten inom rasvetenskaplig anatomi och antropologi samt inom rasbiologi.
Kommissionens kartläggning har visat att undersökningar med rasbiologiska motiv, på uppdrag av Stockholms högskola, förekom så sent som på 1950-talet. Det har dock inte gått att fastställa hur vanligt förekommande undersökningarna var och i vilken utsträckning undersökningarna har varit sanktionerade av staten. Med utgångspunkt i att universiteten och högskolorna kan ha dragit nytta av de rasbiologiska undersökningarna kan de anses ha ett ansvar att gottgöra för de kränkningar som minoriteten utsatts för.
Universiteten bör därför undersöka sin roll i insamling av mänskliga kvarlevor och de rasbiologiska undersökningarna i förhållande till minoriteten. Eftersom mänskliga kvarlevor var handels- och bytesvaror under en lång tid, behöver universitet och högskolor granska hur de hanterat kvarlevor från minoriteten och granska om sådana sålts eller donerats vidare till andra institutioner i Sverige eller utlandet.
Genomför en minoritetspolitisk strategi
Uppmaning: Universiteten och högskolorna bör utarbeta och ge-
nomföra en minoritetspolitisk strategi så som UHR rekommenderar.
I en studie som publicerades av Universitets- och högskolerådet (UHR) 2018, intervjuades gymnasieungdomar från de judiska, romska, samiska, sverigefinska och tornedalska minoriteterna om hur de ser på högskolestudier. Unga i alla grupper svarar, om än i varierande grad, att de inte skulle uppleva det som problemfritt att vara öppna med sin identitet på högskolan. När det gäller högskolestudier räds ungdomarna, i olika grad, att bemötas av okunskap och fördomar från
SOU 2023:68 Förslag på insatser för försoning och upprättelse
655
andra studenter. En del beskriver även farhågor om att diskrimineras av lärare, till exempel genom lägre betyg. Ungdomar från den tornedalska minoriteten uppger bl.a. att bristen på kunskap om att minoriteten överhuvudtaget existerar som grupp kunde kännas kränkande.
UHR rekommenderar i rapporten alla lärosäten att ha en minoritetspolitisk strategi. I en sådan kan det ingå att högskolorna har proaktiva ställningstaganden mot diskriminering av de nationella minoritetsgrupperna.57
Studien visar att det finns okunskap och fördomar mot minoriteten inom högskolorna. Universiteten och högskolorna bör därför utarbeta och genomföra en minoritetspolitisk strategi så som UHR rekommenderar.
14.11.6 Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt ansvar i assimileringen av minoriteten
Uppmaning: Folkhögskolan bör närmare granska sin roll och sitt
ansvar i assimileringen av minoriteten. Folkhögskolan bör vidare aktivt arbeta för språkfrämjande insatser, genom att exempelvis utveckla kursverksamheten, skapa digitala och fysiska mötesplatser och möjligheter till förkovran i kulturella och kreativa näringar.
Kommissionen har i kapitel 7 beskrivit hur Tornedalens folkhögskolan blev ett verktyg för att knyta ungdomar i byarna närmare samhörigheten med Sverige genom spridningen av svenskt språk och kultur. Undervisning i svenska var därför mer omfattande på Tornedalens folkhögskola än på andra folkhögskolor i övriga landet.
Kommissionen konstaterar att Tornedalens folkhögskola inte var som övriga folkhögskolor i landet. Från folkhögskolans grundande 1899 och under dess första årtiondena hade skolan en operativ roll i assimileringspolitiken. Folkhögskolan var med om att sprida nedsättande värderingar om minoritetens språk och kultur. Under senare delen av 1950-talet omprövade folkhögskolan sin kulturhierarkiska hållning och skolan blev i stället en plats som förknippades med språkligt och kulturellt uppvaknande.
Kommissionen har kartlagt folkhögskolans roll men inte haft möjlighet att granska skolans roll på detaljnivå. Folkhögskolan bör där-
57 Universitets- och högskolerådet (UHR). Vad kan den svenska högskolan göra för ungdomar
från Sveriges nationella minoriteter? Rapport 2018:4.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse SOU 2023:68
656
för närmare granska sin roll och sitt ansvar i assimileringen av minoriteten. Folkhögskolan bör vidare aktivt arbeta för språkfrämjande insatser, genom att exempelvis utveckla kursverksamheten, skapa digitala och fysiska mötesplatser och möjligheter till förkovran i kulturella och kreativa näringar.
14.11.7 Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra minoriteten genom Filmpool Nord
Uppmaning: Region Norrbotten tillsammans med kommunerna
Arjeplog, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå bör undersöka möjligheten att på ett aktivt sätt bidra till att minoriteten och meänkieli synliggörs i film och tv-produktion.
Filmpool Nord är ett aktiebolag där tretton av Norrbottens fjorton kommuner samt Region Norrbotten ingår som delägare. De tretton kommunerna är Arjeplog, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå.
Bolagets två huvuduppdrag är att vara ett produktionscentrum för långfilm, audiovisuella verk och tv-drama samt att vara ett resurscentrum innefattande bl.a. filmpedagogik, barn- och ungdomsverksamhet, talangutveckling, digital utveckling, visning och spridning av film, filmkulturella frågor och biograffrågor. Bolagets lokala nytta är att verka för att produktionerna prioriteras till de kommuner som är ägare, samt att i samtliga länets kommuner tillgängliggöra bolaget som ett resurscentrum. Bolaget ska vidare arbeta med film för och med barn och unga, i skolor och med unga filmare för att utveckla filmintresset och branschens långsiktiga utveckling.58
Kommissionen har i betänkandet betonat behovet av att synliggöra minoriteten brett i samhället. Ett ökat synliggörande av minoriteten och meänkieli kan bl.a. främja minoritetens självkänsla och främja språket. Region Norrbotten tillsammans med Arjeplog, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå kommuner bör därför undersöka möjligheten att på ett aktivt sätt bidra till att minoriteten och meänkieli synliggörs i film och tv-produktion.
58 Filmpool nord är. https://filmpoolnord.se/om-oss/.
657
15 Konsekvenser av förslagen
15.1 Kravet på konsekvensutredning
Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) ska en kommitté särskilt redogöra för konsekvenserna av de förslagen i ett betänkande som påverkar kostnaderna eller intäkterna för bl.a. staten och kommunerna. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för bl.a. staten ska kommittén föreslå en finansiering.
Har förslagen i ett betänkande betydelse för den kommunala självstyrelsen ska konsekvenserna enligt 15 § kommittéförordningen i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Enligt 15 a § kommittéförordningen ska förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet om det innehåller förslag till nya eller ändrade regler. Konsekvenserna ska anges på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.
I kommittédirektivet finns inte specificerat att kommissionen därutöver ska redovisa andra konsekvenser. Nedan redovisar kommissionen de konsekvensbedömningar som kommissionen har gjort. Kommissionen bedömer inte att förslag och bedömningar i övrigt medför sådana konsekvenser som ska redovisas enligt kommittéförordningen.
Konsekvenser av förslagen SOU 2023:68
658
15.2 Kostnader och samhällsekonomiska konsekvenser
15.2.1 Ett fortsatta arbete för försoning och upprättelse kräver resurser
Så som framgår i kapitel 13 har kommissionens arbete lagt en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess. Staten i form av regeringen behöver nu ta sitt ansvar för att driva arbetet vidare i nästa steg. Det fortsatta arbetet för försoning och upprättelse kommer att kräva resurser både från statens och från minoritetens sida.
Minoriteten behöver tillförsäkras tillräckliga resurser för att aktivt kunna involveras i det fortsatta försoningsarbetet, inte minst vad gäller i utarbetandet och uppföljningen av handlingsplanen (se avsnitt 14.5). Arbetet med revitalisering av minoritetens språk, samt kulturfrämjande insatser, kräver stora resurser från minoritetsorganisationerna. Minoritetens delaktighet genom samråd och representation kommer att kräva ökade resurser för minoriteten. Kommissionen har föreslagit att statsstödet till minoritetsorganisationerna måste öka, men det krävs att minoriteten tilldelas ökade resurser redan innan ett nytt statsstöd är utrett. Frågan om ökade medel är en viktig del i den fortsatta försoningsprocessen och behöver utformas i nära dialog med minoriteten. Kommissionen avhåller sig därför från att bedöma storleken på de ökade resurserna.
15.2.2 Förslag från andra utredningar
Många av kommissionens förslag kommer att kräva ytterligare utredningar eller har redan utretts. Frågor som behöver tas i framtida utredningar handlar bl.a. om inrättande av ett huvudmuseum, ett informationscentrum, utredning av språk som diskrimineringsgrund och statsbidrag för alfabetiseringskurs i meänkieli. Eftersom frågorna behöver utredas i särskild ordning har kommissionen inte sett det som sitt uppdrag att utreda kostnaderna för genomförandet.
Flera förslag handlar om att genomföra åtgärder som redan föreslagits i tidigare utredningar. Det gäller bl.a. förslagen i betänkandet
Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering (SOU 2017:91), förslagen i Nästa steg? Del 2 (SOU 2017:88) angående utökade åtaganden enligt språkstad-
SOU 2023:68 Konsekvenser av förslagen
659
gan och utredningen om den framtida inriktningen för Forum för levande historia (Ku2022/00436). Då dessa förslag har utretts i tidigare utredningar hänvisar kommissionen till dessa utredningars respektive konsekvensutredningar.
Flera förslag handlar om att permanenta pågående insatser. Det gäller bl.a. förslaget om att ge permanenta medel till språkcentrum, resursbiblioteket och bidrag till Folkbildningsrådet. Kostnaderna för att permanenta insatserna bör rimligtvis kunna finansieras inom ramen för nuvarande anslag.
15.3 Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och minoritetspolitikens mål
Kommissionen har inte haft i uppdrag att redovisa vilka konsekvenser förslagen har för att leva upp till Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Ett sådant krav på redovisning framgår inte heller av kommittéförordningen. Eftersom kommissionen bedömer att flera förslag påverkar efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter väljer kommissionen trots detta att redogöra för förslagens konsekvenser i denna del.
Sverige har åtagit sig att, utifrån Europarådets ramkonvention om skydd för de nationella minoriteterna och Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, skydda nationella minoriteter och deras språk och kultur. Regeringen har även ett högt satt mål för politiken för mänskliga rättigheter, nämligen att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Målet är även en utgångspunkt för minoritetspolitiken som har det specifika målet att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.1 De folkrättsliga åtagandena och politiskt uppställda målen förpliktigar till nödvändiga och påkallade åtgärder.
Så som har nämnts i kapitel 2 har Sverige återkommande fått omfattande kritik både internationellt och nationellt för att inte leva upp till sina folkrättsliga åtaganden när det gäller nationella minoriteters rättigheter. I fallet med tornedalingar handlar kritiken särskilt om brister i att tillgodose minoritetens rätt till undervisning i och på
1Prop. 2008/09:1 utg.omr. 1, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:83.
Konsekvenser av förslagen SOU 2023:68
660
meänkieli. Bland annat rekommenderas Sverige att öka tillgången till undervisning i och på minoritetsspråk och se till att skolans modersmålsundervisning uppfyller de krav som anges i språkstadgan samt att erbjuda en adekvat språkundervisning som gör att eleverna kan uppnå fullt utvecklad kompetens i de berörda språken.
Flera av kommissionens förslag har förts fram i tidigare utredningar. Dessa utredningar har gjort bedömningen att förslagen kan bidra till genomförandet av Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.2
Kommissionens bedömning är att genomförandet av de föreslagna åtgärderna kommer att bidra till Sveriges efterlevnad av de folkrättsliga åtagandena och minoritetspolitikens uppsatta mål. Genom detta ökar Sveriges möjlighet att leva upp till sina internationella förpliktelser.
15.4 Tillgodose enskildas rättigheter som en del av en försonings- och upprättelseprocess
Kommissionen konstaterar i kapitel 13 att en central utgångspunkt för en försoningsprocess är att minoriteten tillförsäkras det skydd och de rättigheter den åtnjuter enligt Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Staten har även en moralisk förpliktelse att reparera skadan som har uppstått. Kommissionens förslag kan, så som har nämnts ovan, bidra till att tillgodose enskildas rättigheter bl.a. gällande tillgången till undervisning i och på meänkieli. Många av de intervjuade uttrycker önskemål om olika insatser för att meänkieli ska överleva. Att kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet är centrala för minoriteten.
Att tillgodose minoritetens önskemål i denna del kan vara ett sätt att reparera den skada som åsamkats minoriteten genom den statligt sanktionerade assimileringspolitiken. Att inte säkerställa minoritetens rättigheter kan däremot orsaka ytterligare skada. En väl genomförd försoningsprocess där minoriteten garanteras sina rättigheter och ges stort inflytande kan förväntas bidra till minoritetens välbefinnande i form av bl.a. bättre självkänsla, förbättrad hälsa och ökad egenmakt.3 Åtgärder som tydligt visar att minoritetens språk och
2 Se bl.a. SOU 2020:27, s. 272 och SOU 2017:60, s. 270. 3 Huss, Språkförlustens konsekvenser. Om språk, kultur och välbefinnande i Tolv tematiska
forskarrapporter, SOU 2023:68, s. 34 ff.
SOU 2023:68 Konsekvenser av förslagen
661
kultur värdesätts kan i sin tur bidra till en positiv samhällsutveckling genom ökad jämlikhet och ett mer motståndskraftigt och välmående samhälle. Möjligheterna att utveckla minoritetens kultur och hantverk skulle kunna gynna småföretagande. Genomförandet av kommissionens förslag kan på så sätt bidra till flera positiva konsekvenser både för enskilda och för samhället i stort.
Konsekvenserna i det fall regeringen väljer att inte genomföra kommissionens förslag berör flera olika aspekter. Det skulle framför allt upplevas som ytterligare en kränkning av minoriteten, med bristande tillit som följd. Det skulle även innebära att Sveriges internationella anseende skadas, vilket kan få negativa konsekvenser för Sveriges roll i det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.
663
Referenser
Litteratur
Ackrén, Maria (2019). Självständighettanken i Grönland – fiktion
eller verklighet.
Alalehto, Tage (2022). Försvenskningen av Tornedalen – dess socio-
ekonomiska och kulturella konsekvenser.
Alamäki, Yrjö, Kenttä, Matti och Hederyd, Olof (red.) (1991–1993).
Tornedalens historia I–II.
Alatalo, Hasse (2004). Ängens fågel: visor och låtar i Norrbottens
finnbygder 1677–1984 = Nurmen lintu: lauluja ja tansikappalheita Pohjoisruottin suomiseutuissa.
Angel, Naomi (2012). Before Truth: The Labors of Testimony and
the Canadian Truth and Reconciliation, i Culture, Theory and
Critique.
Antti, Petter (2018). Träsken och gäddan – Torneåböndernas insjö-
fiske under 1500-talet, Matarengi-Posten, medlemsblad nr 20,
maj 2018. Anttonen, Marjut (1998). The dilemma of some present-day
Norweigans with Finnish-speaking ancestry, i Acta Boeralia. Arell, Nils (1977). Rennomadismen i Torne lappmark: mark-
användning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.
Aro, Stefan (2018). Ette tohtia olla oma itte – samtalsbok om språk,
tro och identitet i Tornedalen.
Arvidsson, Malin (2018). Sanningskommission på svenska: Riks-
dagsdebatt om upprättelse och ansvarsutkrävande för historiska orättvisor. M. Arvidsson, L. Halldenius och L. Sturfelt (red.),
Mänskliga rättigheter i samhället.
Referenser SOU 2023:68
664
Assman, Jan (2011). Cultural Memory and Early Civilization:
Writing, Remembrance, and Political Imagination.
Bergman, Ingela och Edlund, Lars-Erik (2016). Birkarlar and Sámi
– inter-cultural contacts beyond state control. Reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies, i Acta Borealia. Bergman, Ingela och Ramqvist, Per H. (2017). Farmer-fishermen:
interior lake fishing and inter-cultural and intra-cultural relations among coastal and interiour Sámi communities in northern Sweden AD 1200–1600, i Acta Borealia. Brink, Stefan (1990). Sockenbildning och sockennamn: Studier
i äldre territoriell indelning i Norden.
Butt, Daniel (2007). On benefiting from injustices, i Canadian
Journal of Philosophy.
Carlsson, Sten (1962). Svensk historia 2. Tiden efter 1718. Claesson, Urban (2004). Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och
folkkyrkans genombrott: en studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905–1933.
Dahlgren, Carl-Erik (1967). Jakten och fisket i jord- och skogs-
brukets rationalisering, i Norrbotten 1969. Deutsch, Henrik (1970). Oeconomiska anteckningar rörande norra
delen af Uleåborgs län, under resor derstädes åren 1814 och 1815.
Ekman, Sten (2013). Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr. Elenius Lars (2001). Både finsk och svensk: modernisering, nationalism
och språkförändring i Tornedalen 1850–1939.
Elenius, Lars (2002). Statistiken i nationalstatens tjänst i Heidi
Hansson m.fl. (red.), När språk och kulturer möts. Elenius, Lars (2006). Från bygd till vildmark i Lappland och Väster-
botten.
Elenius, Lars (2007) (a). Tornedalen och Bottenviken som nordliga
ekonomiska periferier. Lars Elenius och Kristina Söderholm (red.).
Samhällsförändrarna. Livsmönster, idéer och teknisk förändring.
Elenius, Lars (2007) (b). Kväner – en föränderlig identitet på
Nordkalotten. Inga Lundström (red.), Historisk rätt och
historiens sprängkraft.
SOU 2023:68 Referenser
665
Elenius (2008). Guds ord på meänkieli och samiska – kyrkan och språk-
politiken under fyra biskopar. Norrbottens museums årsbok 2008. Elenius, Lars (2009). Den nordiska minoritetspolitiken som demo-
kratiskt experiment. Lars Elenius & Leif Ericsson (red.), Är vi
inte alla minoriteter i världen? Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare.
Elenius, Lars (2014). Ett nationellt metasystem för utbildning och
fostran i Tornedalen, i Nordic Journal of Educational History 2/1 (2014). Elenius, Lars (2016) (a). Minoritetsspråken i nationalistisk växel-
verkan: Samiska och finska som kyrkospråk och medborgarspråk. Daniel Lindmark (red.), Gränsöverskridande kyrko-
historia. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten.
Elenius, Lars (2016) (b). Ethnopolitical mobilisation in the North
Calotte area. Kari Alenius & Matti Enbuske (red.), The Barents
and the Baltic Sea region: Contacts, influences and social change.
Elenius, Lars (2016) (c). Stiftsledningen och minoritetspolitiken.
Red. Lindmark Daniel och Olle Sundström. De historiska rela-
tionerna mellan Svenska kyrkan och samerna.
Elenius, Lars (2018) (a). Nationella minoriteters symboliska
nationsbyggande. Föreställningen om Kvänland och Sápmi som nya former av etnopolitik bland finskspråkiga och samiskspråkiga minoriteter. Historisk tidskrift Nr 3. Elenius, Lars (2018) (b). Were the ”Kainulaiset” in the Kalix River
valley Finns or Swedes? A reinterpretation of ethnonyms in Finland and the Gulf of Bothnia area from the Viking Age and onwards. Acta Borealia No 2. Elenius, Lars (2019). The dissolution of ancient Kvenland and the
transformation of the Kvens as an ethnic group of people. On changing ethnic categorizations in communicative and collective memories. Acta Borealia No 2. Elenius, Lars (2021). Kvänerna i myt och verklighet, i Norrbotten:
årsbok 2020–2021. Luleå: Norrbottens museum.
Enequist, Gerd (1935). Övre Norrlands storbyar i äldre tid. Fell, Christine E. (1983). Sproget i Ottars of Wolfstans beretninger,
i Nils Lund (red) Ottar og Wulfstan: to rejsebeskrivelser fra
vikingetiden.
Referenser SOU 2023:68
666
Fewster, Derek (2006). Visions of past glory: nationalism and the
construction of early Finnish history.
Florin, Christina (1987). Feminiserings- och professionaliserings-
processen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860–1906.
Granholm, Petra (2021). Demokratiska konflikter? Möjligheten till
medling på restorativ grund. Spiliopoulou Åkermark (red.), Styr
ålänningarna sitt öde. Demokratiperspektiv på Åland.
Granlund, John (1967). Laxfiske i Tornedalen. Norrbotten 1969. Groth, Östen (1987). Folkbildaren och utbildaren Bengt Andersson. Grundberg, Leif (2006). Medeltid i centrum. Guðmarsdóttir, Sigriður, Regan, Paulette och Demaine, Solomons
(red.) (2021). Trading Justice for Peace – Reframing Reconciliation
in TRC Processes in South Africa, Canada and Nordic Countries.
Göthe, Gustaf (1929). Om Umeå lappmarks svenska kolonisation:
från mitten av 1500-talet till omkr. 1750.
Haavio-Mannila, Elina & Suolinnna, Kirsti (red.) (1971). Studier
kring gränsen i Tornedalen.
Hadenius, Stig (1994). Riksdagen. En svensk historia. Hagman, Maja (2016). Svenska kyrkan och rasbiologin, i Lindmark
och Sundström (red.), De historiska relationerna mellan Svenska
kyrkan och samerna, vol. 1.
Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och
samiskt. Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870talet till 2000-talet.
Hansegård, Nils Erik (1968). Tvåspråkighet eller halvspråkighet? Hansegård, Nils Erik (1990). Den norrbottensfinska språkfrågan:
en återblick på halvspråkighetsdebatten.
Hansen, Lars-Ivar och Bjørnar Olsen (2006). Samernas historia
fram till 1750.
Hansen, Lars-Ivar och Evjen, Bjørg (2008). Innledning Kapitel I.
Kjært barn – mange navn. Bjørg Evjen, and Lars-Ivar Hansen (red.), Nordlandens kulturelle mangfold. Etniske relasjoner i et
historisk perspektiv.
Harrison, Dick (2004). Från överhöghet till rike: stormän och
kungar i det medeltida Nordeuropa, i Finsk tidskrift. 2004.
SOU 2023:68 Referenser
667
Harrison, Dick (2022). Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets
Sverige.
Hederyd, Olof (1992). Haparanda efter 1809 kommunhistoria
utgiven med anledning av Haparandas 150-årsjubileum (Tornedalens historia III). Hellström, Paul (1917). Norrlands jordbruk. Hemmi, Lauri (1962). Nordkalottens kulturråd 1962–1978: några
minnesbilder.
Hoppe, Gunnar (1945). Vägarna inom Norrbottens län. Studier över
den trafikgeografiska utvecklingen från 1500-talet till våra dagar.
Hultblad, Filip (1968). Övergång från nomadism till agrar bosätt-
ning i Jokkmokks socken.
Hultgren, Johan (1971). Jordbrukare-ungdomens förbund 50 år:
1918–1968: JUF i hembygden.
Hyltenstam, Kenneth och Tuomela, Veli (2001 [1996]). Hem-
språksundervisning. Kenneth Hyltenstam (red.), Tvåspråkighet
med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige.
Isaksson, Olov (1967). Bystämma och bystadga: organisationsformer
i övre Norrlands kustbyar: om samspelet mellan lokal tradition och central påverkan.
Jaakola, Magdalena (1972). Om tvåspråkighetens sociologi: med speciell
hänsyn till språkförhållandena i svenska Tornedalen.
James, Matt (2012), A Carnival of Truth? Knowledge, Ignorance and
the Canadian Truth and Reconciliation Commission.
James, Matt (2021), The Structural Injustice Turn, the Historical
Justice Dilemma and Assigning Responsibility with the Canadian TRC Report.
Jirlow, Ragnar och Wahlberg, Erik (1961). Jordbruket i Tornedalen
genom seklen: redskap och metoder.
Johansson, Britt-Inger, Ridbäck, Irma, Bergström, Håkan och
Wander, Erling (2015) Korpilombolo: Från kyrkobygge till
Nattfestival.
Julku, Kyösti (1986). Kvenland – Kainuumaa. Jutikkala, Eino och Pirinen, Kauko (1973). Finlands historia.
Referenser SOU 2023:68
668
Karppi, Kristina & Eriksson, Johan (red.) (2002). Conflict and
Cooperation in the North (Kulturens frontlinjer 38).
Katz, David. (1953). Studien zur experimentellen Psychologie.
(Mit 37 Tafeln). Kenttä, Matti och Weinz, Erik (1968). Lärarutbildningen och den
finsktalande befolkningen i Norrbotten: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen.
Klinge, Matti och Norrback, Märtha (1996). Finlands historia 3. Kuoksu, Erik (2012). Birkarlssläkter från nedre Tornedalen 1539–1800. Kuvaja, Christer, Hårdstedt, Martin och Hakala, Pertti (red.)
(2008). Det åländska folkets historia 4 Från finska kriget till
Ålandsrörelsen 1808–1920.
Lainio, Jarmo och Wande, Erling (1996). Finskan i utbildnings-
väsendet och sverigefinnarnas utbildning i Sverige. Jarmo Lainio (red.), Finnarnas historia i Svertige 3. Larsen, Rolf Inge (2016). ”Presten har det i bokhylla, mens vi har
det i hjertet” – Hjertespråket – om minoritetsspråkenes posisjon i laestadianismen, et norskt perspektiv. Lindmark (red.),
Gränsöverskridande kyrkohistoria.
Larsson, Mats G. (2005). Minnet av vikingatiden: de isländska
kungasagorna och deras värld.
Lassinantti, Ragnar (1975). Ragnar Lassinantti har ordet: ett urval
av Ragnar Lassinanttis tal som en hyllning på hans 60-årsdag.
Laukkunen, Markku (1992). Ragnar Lassinantti: Nordkalottens
gudfar.
Leinberg, K.G. (1886). Finlands territoriala församlingars ålder,
utbildning och utgrening intill 1885 års utgång.
Lindmark och Sundström (2016). Vem bär ansvar för kyrkans
agerande mot samerna i historien? Några avslutande reflektioner, i Lindmark och Sundström (red.), De historiska rela-
tionerna mellan Svenska kyrkan och samerna, vol. 2.
Lindskog, Gerda Helena (2010). ”Snölandets fattiga ungdom till
hjälp”: om kvinnor och män kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903–1933.
Lindskog (2014), Först och främst misshagade namnet – arbetsstugor
för barn i Tornedalen och Lappland 1930–1954. Tjugosex intervjuer.
SOU 2023:68 Referenser
669
Luleå stifts årsbok 1947. Lundholm, Kjell (1991). Näringarnas utveckling. Olof Hederyd
& Yrjö Alamäki & Matti Kenttä red.), Tornedalens historia I,
Från istid till 1600-talet.
Lundmark, Lennart (2006). Samernas skatteland i Norr- och Väster-
botten under 300 år.
Lundquist, Lennart (1997). Fattigvårdsfolket: ett nätverk i den
sociala frågan 1900–1920.
Males, Mikael (2017). Snorre och sagorna: de isländska källorna
till vår äldre kulturhistoria. Första upplagan.
Marcussen-Mølgaard (2020). Forsoningsprocessen i Grønland
– en afstandstagen fra kolonitidens eftervirkningar?
Matti, Bengt (1999). Bygdekurserna – en flyttande folkhögskola.
Karl Pekkari (red.), Tradition och förnyelse. Studier i Tornedalens
skol-, språk- och kulturhistoria (Tornedalica nr 53).
Meinander, Henrik (2006). Finlands historia: linjer, strukturer,
vändpunkter.
Meinander, Nils (1917) Virkeshushållning och sågverksrörelse
i Torne, Kemi och Simo älvdalar intill första världskriget.
Miller, David (2001). Distributing responsibilities, The Journal
of Political Philosophy.
Mogren, Mats (2000). Faxeholm i maktens landskap: en historisk
arkeologi.
Nagy, Rosemary (2014), The Truth and Reconciliation Commission
of Canada: Genesis and design.
Niemi, Einar (1977). Oppbrudd og tilpassing. Den finske flyttningen
til Vadsø 1845–1885.
Niemi, Einar (1983). Vadsøs historie. Bd 1, Fra øyvær til kjøpstad
(intill 1833).
Niemi, Einar (2010). Kvenene-Nord-Norges finner: En historisk
oversikt, i A.C.B. Lund & B.B. Moen (red.), Nasjonale minori-
teter i det flerkulturelle Norge.
Niemi, Einar (2014). Kvenene-Nord-Norges finner. En historisk
oversikt. Veiviser i det mangfoldige nord. Utvalgte artikler av
Einar Niemi.
Referenser SOU 2023:68
670
Nilsson Mohammadi, Robert (2018). Den stora gruvstrejken
i Malmfälten: en muntlig historia.
Nilsson Ranta, Daniel. (2008). Nödhjälp på villovägar: implemen-
tering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens arbetsstugor 1903–1954.
Nordblad, Julia (2013). Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och
pedagogik i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken, 1880–1925.
Norlin och Sjögren (2016). Kyrkan, utbildningspolitiken och den
samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900: Inflytande, vägval och konsekvenser. Lindmark & Sundström (red.), De
historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, vol. 1.
Nygård, Toivo (1978). Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen:
aatteellinen heimotyö itsenäisessä Suomessa = [The greater Finland or helping kindred people?]: [work on the ideology of kinship in independent Finland].
Ojala, Carl Gösta, (2016). Svenska kyrkan och samiska mänskliga
kvarlevor. Lindmark Daniel och Olle Sundström (red.), De
historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.
Opsahl, Erik (2003). Del I. 900–1537. Knut Kjeldstadli (red.)
Norsk innvandringshistorie. Bd 1, I kongenes tid.
Ottoson, Elvin och Hilleström, Gustaf (1951). Amatörteater: En
handledning.
Park, Augustine S.J (2015). Settler Colonialism and the Politics of
Grief Theorising a Decolonising Transitional Justice for Indian Residential Schools.
Pekkari, Karl (1997). Meänkieli som hemspråk i skolan genom
åren, i Eva Westergren och Hans Åhl (red.), Mer än ett språk.
En antologi om två- och trespråkigheten i norra Sverige.
Pekkari, Karl (1999). Folkhögskoleplaner förverkligas – motstånd
och tvekan övervinns. Karl Pekkari (red.), Tradition och
förnyelse: studie i Tornedalens skol-, språk- och kulturhistoria: Tornedalens folkhögskola ”Mataringin opisto” 100 år.
Persson Curt, (2018). ”Då var jag som en fånge” – statens övergrepp
på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen.
SOU 2023:68 Referenser
671
Ross, Alan Strode Campbel0 (1940). The Terfinnas and Beormas of
Ohthere.
Ryymin, Teemy (2001). Creating Kvenness: identity building
among the Arctic Finns in northern Norway. Acta Borealia nr 1. Ryymin, Teemu (2004). Histori, fortidsforestilling og kvensk
identitetsbygging. Bård A. Berg & Einar Niemi (red.),
Fortidsforestillingar: Bruk og misbruk an nordnorsk historie.
Sandin, Sköld och Schiratzki (2022). Var går gränsen för statens ansvar?
Upprättelseprocessen för dem som vanvårdats i samhällsvård ur ett historiskt perspektiv på normalitet, aga och barns rättigheter.
Sandström, Raija (1991). Om försvenskningen av efternamn
i Pajalatrakten på 1900-talet och dess orsaker. Fenno-Ugrica
Suecana 1991 (10). Schnitler, Peter (1962). Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjons-
protokoller 1742–1745:I, vol.1. Kristian Nissen and Ingolf
Kvamen (red.). Sjögren, David (2010). Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och
verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962.
Slunga, Nils (1965). Staten och den finskspråkiga befolkningen
i Norrbotten.
Slunga Nils (1993). ”Skola för glesbygd”. Arbetsstugor i norra Sverige. Slunga, Nils (1995) Utbildning lönar sig: minnen – dokumentation:
i skolans och lärarutbildningens tjänst i Norrbotten.
Slunga, Nils (2000). Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt före-
tag i skolans tjänst (Årsböcker i svensk undervisningshistoria 192).
Smith, Anthony D. (1986). The Ethnic Origins of Nations. Smith, Anthony D. (1991). National identity. Smith, Anthony D. (2000). The Nation in History. Historiographical
Debates about Ethnicity and Nationalism.
Snell, William, (1976), Kamaripirtti: berättelser från Pajalabygden. Snell, William (1976). Återblick (Tornedalica nr 22). Steckzén, Birger (1964). Birkarlar och lappar. En studie i birkarla-
väsendets, lappbefolkningens och skinnhandelns historia.
Referenser SOU 2023:68
672
Stern, H.H. (red.) (1963[1967]). Foreign languages in primary
education: The teaching of foreign or second languages to younger children. Report on an international meeting of experts 9–14 April, 1962. Sundelius, Bengt och Wiklund, Claes (2000). Norden i sicksack.
Tre spårbyten inom nordiskt samarbete (red. Bengt Sundelius
& Claes Wiklund). Suolinna, Kirsti (1971). Den laestadianska väckelserörelsen i Torne-
dalen, i Studier kring gränsen i Tornedalen; Nordisk utrednings-
serie, 1971:7. Söderholm, Eira (2021). Bruken av navneparene kvener – Kvenland
og finner – Finland i tekster fra middelalderen. En kildekritisk gjennomgang. Namn og nemne, 38, 2021. Tarkiainen, Kari (1993). Finnarnas historia i Sverige 2, Inflyttarna
från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944.
Tarkiainen, Kari (2008). Sveriges österland Från forntiden till
Gustav Vasa.
Tegengren, Helmer (1952). En utdöd lappkultur i Kemi lappmark.
Studier i Nordfinlands kolonisationshistoria.
Tenerz, Hugo (1960). Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd
från äldsta tid till sekelskiftet 1900 (Årsböcker i svensk undervis-
ningshistoria 102). Tenerz, Hugo (1962). Ur Norrbottens finnbygds historia samt Den
svenska infiltrationen i övre finnbygden under 1600- och 1700-talet.
Tenerz (1963) Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under
förra hälftena av1900-talet jämte språkdebatten.
Tenerz, Hugo (1966). Språkundervisningsproblemen i de finsk-
talande delarna av Norrbottens län.
Torikka, Sture (2017). 1617: Övertorneå storsocken under en drama-
tisk tid: om folket, en kyrka och en vårflod: ett fruset ögonblick i historien: en introduktion till 1610-talets Tornedalen samt förberedande arbete för vidare forskning och studier.
Townend, Matthew (2014). Viking age Yorkshire. Vahtola, Jouko (1991). Folkens mångfald, i Olof Hederyd &
Yrjö Alamäki & Matti Kenttä red., Tornedalens historia I,
Från istid till 1600-talet.
SOU 2023:68 Referenser
673
Wahlberg, Erik (1962). Birkarlar och birkarlasläkter, i Till William
Snell.
Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden.
Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi.
Wallerström, Thomas (2006). Vilka var först? En nordskandinavisk
konflikt som historisk-arkeologiskt dilemma.
Wande, Erling, (1988). Symposium lingua-cultura (1989).
Symposium lingua-cultura: Övertorneå 1988-11-21--22. Westin, Gunnar och Olofsson, Sven Ingemar (1962). Övre Norr-
lands historia. D. 1, Tiden till 1600.
Westin, Gunnar (red.) (1962–1974). Övre Norrlands historia 1–4.
Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting. Winsa, Birger (1991). Östligt eller västligt?: det äldsta ordförrådet
i gällivarefinskan och tornedalsfinskan.
Winsa, Birger (1998). Language Attitudes and Social Identity: The
Oppression and Revival of a Minority Language in Sweden.
Winsa, Birger (2007) Tornedalingarna – en språklig minoritet.
Westergren, Eva & Åhl, Hans (red.) Mer än ett språk: antologi
om flerspråkigheten i norra Sverige. 2.
Statens offentliga utredningar
SOU Finnbygdsutredningen (1921). Betänkande och förslag rörande
folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län.
Stockholm: Kungl. Ecklesiastikdepartementet. SOU 1957:30Ströängar. Betänkande med förslag. SOU 1965:29Lärarutbildningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga. SOU 1989:41Samerättsutredningen. SOU 1997:193Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets kon-
vention för skydd av nationella minoriteter.
SOU 2001:101 Samernas rennäringspolitik – öppna samebyar och
samverkan med andra markägare.
SOU 2010:55Romers rätt – en strategi för romer i Sverige. SOU 2011:9Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av
övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården.
Referenser SOU 2023:68
674
SOU 2011:61Vanvård i social barnvård. SOU 2017:60Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik. SOU 2017:88 Nästa steg? Del 2 Förslag för en stärkt minoritets-
politik.
SOU 2017:91 Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade
förutsättningar för undervisning och revitalisering.
SOU 2018:19 För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering
– modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål.
SOU 2022:32 Då människovärdet mättes. Exkludering och assimi-
lering av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Stockholm:
Regeringskansliet.
Motioner, propositioner, protokoll och skrivelser
Motion 2003/04:K287, Sveriges riksdag. Motion 2005/06:K308, Sveriges riksdag. Prop. 1928:43Kung. Maj:ts proposition till riksdag med förslag till lag
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m.
Prop. 1935:17 Kung. Maj:ts proposition till riksdag angående vissa
frågor rörande folkundervisningen i rikets nordligaste gränsorter.
Prop. 1976/77:80om insatser för samerna. Prop. 1998/99:71Ersättning av staten till steriliserade i vissa fall. Prop. 1998/99:143Nationella minoriteter i Sverige. Prop. 2008/09:1 utg.omr. 1 Budgetpropositionen för 2009. Prop. 2008/09:158Från erkännande till egenmakt. Regeringens
strategi för de nationella minoriteterna.
Prop. 2009/10:80En reformerad grundlag. Prop. 2011/12:160Ersättning av staten till personer som utsatts för
övergrepp eller försummelser i samhällsvården.
Prop. 2013/14:148Vissa skollagsfrågor. Prop. 2021/22:235Sekretess hos två kommissioner. Prop. 2022/23:132Utökad rätt för elever i gymnasieskolan och
anpassade gymnasieskolan att läsa nationella minoritetsspråk.
SOU 2023:68 Referenser
675
Regeringens skrivelse 2011/12:56 En samordnad och långsiktig
strategi för romsk inkludering 2012–2032.
Regeringens skrivelse 2017/18:182 Nystart för en stärkt minoritets-
politik.
Riksdagens protokoll 1874, Andra kammaren, nr 3. Riksdagens protokoll 1935, Andra kammaren, nr 9. Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren, nr 4. Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren, nr 9. Riksdagens skrivelse 1989/90, nr 209.
Utredningsdirektiv
Dir. 1995:84 Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk.
Dir. 1996:77 Tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén. Dir. 1997:103 ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stam-
folk i självstyrande länder.
Dir. 2017:73 Tilläggsdirektiv till kommittén om radio och tv i all-
mänhetens tjänst.
Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts
gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket.
Dir. 2022:58 Tilläggsdirektiv till Renmarkskommittén. Dir. 2023:27 Långsiktiga villkor för ett hållfast och oberoende public
service.
Departementsserien
Ds 1997:37 Ströängar. Ds 2014:8 Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp
och kränkningar av romer under 1900-talet.
Promemorian Forum för levande historias framtida inriktning.
Ku2022/00436.
Referenser SOU 2023:68
676
Regeringsbeslut
Handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella
minoritetsspråken, publicerad 28 april 2022.
https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2022/04/handl ingsprogram-for-bevarande-och-framjande-av-de-nationellaminoritetsspraken/.
Tillstånd för Sveriges Television AB att sända tv och sökbar text-tv,
2019-12-05. Ku2013/02310/MD (delvis), Ku2019/01786/MD (delvis), Ku2019/02007/MD.
Uppdrag att ansvara för språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli
och romani chib. Ku2019/00160, Ku2019/00736, Ku2019/01708,
Ku2021/02483.
Uppdrag till Forum för levande historia att genomföra kunskaps-
höjande insatser om historiska skeenden som påverkat de nationella minoriteterna i Sverige. Ku2022/01209. Uppdrag till Kungl. biblioteket om nationella minoriteters bibliotek.
Ku2020/02691.
Uppdrag till Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå
universitet och Södertörns högskola att stärka de nationella minoritetsspråken. Ku2022/00584.
Rapporter, publikationer och skrivelser från statliga myndigheter
Centrala Etikprövningsnämndens beslut den 9 november 2012,
T 4-2011. Institutet för språk och Folkminnen (Isof), Länsstyrelsen i Stock-
holms län och Sametinget 2020, Nationella minoriteter 2020
– vad vet Sveriges befolkning om dem?
Institutet för språk och Folkminnen (Isof), Fördjupat handlings-
program för bevarande av de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romska. Institutet för språk och folk-
minne, redovisning av regeringsuppdraget Ku 2021/01315, 30 september 2021. Kungliga biblioteket (2018). Biblioteken och de nationella minoritets-
språken – en lägesbeskrivning. diarienummer 6.6-2017-376.
SOU 2023:68 Referenser
677
Länsstyrelsen Stockholm, Nationella minoriteter och minoritets-
språk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022. Rapport 2023:11. Rapport från hearingen i samband med public service-dialogen den
10 juni 2022, 2022-12-07. Ku2022/01167. Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2. Avvittringens
genomförande och konsekvenser.
Sametingets årsredovisning 2022. Skolinspektionen 2019, Rätten till modersmålsundervisning i natio-
nella minoritetsspråk i årskurserna 7–9 – en tematisk tillsyn.
Statistiska centralbyrån, Del 1. Befolkningen 1720–1967 Sverige. Universitets- och högskolerådet (UHR). Vad kan den svenska hög-
skolan göra för ungdomar från Sveriges nationella minoriteter?
Rapport 2018:4. Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-
samhällsvetenskaplig forskning.
Rapporter från Europarådet
Eight evaluation report on Sweden. Committee of Experts of the
European Charter for Regional or Minority Languages. Adopted
on 17 November 2022. MIN-LANG (2022).
Recommendation CM/RecChL(2023)2 of the Committee of Ministers
on the application of the European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden. Adopted by the Committee of Ministers
on 19 April 2023.
Resolution CM/ResCMN(2018)9 on the implementation of the
Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden. Adopted by the Committee of Ministers on
12 September 2018.
Andra rapporter, beslut m.m.
Allvarlig negligering, Svenska Tornedalingars Riksförbund-
Tornionlaaksolaisets kommentarer gällande Sveriges femte rapport till Europarådet, skuggrapport, 2023-03-18.
Komm2023/00072/Ku 2020:01-85.
Referenser SOU 2023:68
678
Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017,
Vi forstår fortiden, Vi tager ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid.
Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för
arbetsstugorna 1907–1908.
Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för
arbetsstugorna 1909–1910.
Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för
arbetsstugorna 1923–24. General Comment adopted by the Human Rights Committee under
article 40, paragraph 4, of the International Covenant on Civil and Political Rights. CCPR/C/21/Rev.1/Add. 5, 26 April 1994.
Government of Canada, About the Truth and Reconciliation
Commission, https://www.rcaanc-
cirnac.gc.ca/eng/1450124405592/1529106060525. Honouring the Truth, Reconciling for the Future. Summary of the
Final Report of the Truth and Reconciliation Commission of Canada, https://ehprnh2mwo3.exactdn.com/wp-
content/uploads/2021/01/Executive_Summary_English_Web.pdf. ICJT (International Center for Transitional Justice) 2013, What Is
Transitional Justice?
ICJT 2013, Truth Seeking – Elements of Creating an Effective Truth
Commission.
Muonionalusta församling, död- och begravningsboken. Poppa. (2023) Slutrapport kultursamlande verksamhet för torne-
dalingar, kväner och lantalaiset. Maja Mella, Föreningen Norden
Norrbotten. Samerna och Svenska kyrkan, (2017), Underlag för kyrkligt för-
soningsarbete, Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.).
Sannhet og forsoning – grunnlag for et oppgjør med fornorskings-
politikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogfinner.
Rapport til stortinget fra sannhets- og forsoningskommisjonen.
Avgitt til Stortingets presidentskap 01.06.2023. Spheres of Influence (2021). The Limits of Canada’s Truth and
Reconciliation Commission.
SOU 2023:68 Referenser
679
STR-T:s överklagan av Länsstyrelsen i Stockholms beslut om stats-
bidrag med diarienummer 811-57821-2022, 2023-02-23. STR-T:s yttrande till Förvaltningsrätten i Stockholm i mål nr 3395-23,
2023-04-21.
Suomen tilastollinen vuosikirja 1889–1890. Svenskt biografiskt lexikon, se Olof Bergqvist, Adolf Widmark, Lars
Berg, Karl Husberg, Karl Johan Bergström, Oscar von Sydow, Walter Murray, Gösta Malm, Nils Gustaf Ringstrand, August Beskow, Bernhard Gärde, David Hansén, Oscar Lövgren.
Svensk skola – Bara bromskloss eller minoritetspolitikens huvud-
motståndare?. Minoritetspolitiskt bokslut 2022. Rapport av
Lennart Rohdin på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation, augusti 2022. Sveriges television public service-redovisning 2022.
The Use of Vernacular Languages in Education. Paris: Unesco, 1953. The Royal Commission on Aboriginal Peoples (RCAP) 1996, Report
of the Royal Commission on Aboriginal Peoples. Truth and Reconciliation Commission of Canada 2015, Truth and
Reconciliation Commission of Canada: Calls to Action. Utkast till kommittédirektiv för sanningskommission, från Svenska
Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset. Ku2018-00859.
Ålandsbeslutet 1921, protokoll vid Nationernas förbunds råds
14:e möte 24 juni 1921. https://kulturstiftelsen.ax/app/uploads/2020/06/svenska3.pdf.
Arkiv
Haparanda kommun, Karl Gustav skolarkiv, skolstyrelsens proto-
koll, bilagor och diverse handlingar 1954 och 1954. Haparanda kommun, Karl Gustav skolarkiv, 7II:18, Språkunder-
sökning 1958. Haparanda stad, arkivet för skolexpeditionen, ingående och utgå-
ende skrivelser, 1950–1951. Hietaniemi kommunarkiv, Skolstyrelsen, handlingar till Kungliga
Skolstyrelsen.
Referenser SOU 2023:68
680
Härnösands landsarkiv, Norrbottens läns landskansli. Handlingar
angående försvenskningsarbetet i Tornedalen, GXXXIII:1. Härnösands landsarkiv, Domkapitlets i Luleå arkiv, Kungliga brev
1951–1953. Junosuando kommunarkiv, Skolarkivet. Norrbottens Föreningsarkiv. Pajala kommunarkiv, skolarkiv. Riksarkivet. Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948–1962. Övertorneå kommunarkiv, diverse utgående handlingar 1932–1950.
Pressmeddelanden, tidningsartiklar och webbpublikationer
Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017,
Vi forstår fortiden, Vi tager ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid. https://www.justiceinfo.net/en/43949-lessons-from-thegreenlandic-reconciliation-process.html. Föreningen Meänmaas stadgar, antagna vid extra årsmöte 18 april
2009. http://www.meanmaa.net/mmy/stadgar/stadgar.htm. Hermann, Anne Kristine (2019). Så gick det till när Danmark
tog 22 barn från sina familjer på Grönland, Dagens Nyheter
2019-03-10. https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-gick-dettill-nar-danmark-tog-22-barn-fran-sinaa-familjer-pa-gronland/. Indian Residential Schools Settlement Agreement. Mandate for the
Truth and Reconciliation Commission.
https://www.residentialschoolsettlement.ca/SCHEDULE_N.pdf. Kieri, Katarina (2008) Jag har suttit vid många köksbord i Torne-
dalen under min uppväxt. Och jag har inte förstått. Dagens
Nyheter, publicerad 2008-11-25. Lethbridge 2023, Truth before Reconciliation: How to Identify
and Confront Residential School Denialism. https://www.ulethbridge.ca/research/centresinstitutes/institute-child-and-youth-studies/truthreconciliation-how-identify-and. METavisi 1983–1999.
SOU 2023:68 Referenser
681
Meänkielidagen 27 februari.
https://www.youtube.com/watch?v=1VbELh1QnRE. Meänmaan Teatteri – Vår teater.
http://www.meanmaa.net/index_mmt.htm. Meänraation 2023: Minoriteter i Tornedalen söker urfolksstatus.
Sameradion, Sveriges Radio, inslag i Sveriges radio 23 augusti 2023. Pohjanen, Bengt (2009). Arbetsstugorna kommer till Meänmaa,
krönika i Haparandabladet 2009-04-03. Pressmeddelande: Tornedalingar, kväner och lantalaiset kräver
urfolksstatus. https://str-t.com/pressmeddelandetornedalingar-kvaner-och-lantalaiset-kraverurfolksstatus/?fbclid=IwAR2x5eV12hktGUHmjRLrJfTItiuKs bI6bImrkMarJ0WzUDAGWc3xJjJEFXM. Protesterna i Aapua, i Norrländska Socialdemokraten, 1979-07-23. Proud to be ummikko. https://www.ummikko.se/. Society for American Archaeology 2022, Joint Statement on Indian
residential School Denialism. https://www.saa.org/quick-
nav/saa-media-room/news-article/2022/06/10/joint-statementon-indian-residential-school-denialism.
Språkentusiaster som skapat historia. https://minoritet.se/1403.
Statsrådet 2023, Statsrådet antog meddelande om främjande av lika-
behandling, jämställdhet och icke-diskriminering,
pressmeddelande 2023-08-31. https://vnk.fi/sv/-/statsradetantog-meddelande-om-framjande-av-likabehandlingjamstalldhet-och-icke-diskriminering. Statsrådet 2021, Sannings- och försoningskommissionen för samer
inleder sitt arbete i Finland, pressmeddelande, 2021-10-28 https://valtioneuvosto.fi/sv/-//10616/sannings-ochforsoningskommissionen-for-samer-inleder-sitt-arbete-i-finland. STR-T:s stadgar. https://www.str-t.com/wp-
content/uploads/2022/03/Stadgar-STR-T-20220326.pdf. STR-T verksamhetsplan 2023. https://str-t.com/wp-
content/uploads/2023/06/verksamhetsplan-2023-str-t-1.pdf.
Referenser SOU 2023:68
682
Sundhetsministeriet 2023, Kommissorium: Uvildig udredning af
”spiralsagen” og den øvrige svangerskabsforebyggelsespraksis i Grønland og på efterskoler i Danmark med grønlandske elever i årene fra 1960 til og med 1991.
Svenska Kväner-Lantalaiset Kiruna.
https://str-t.com/lokalavdelningar/svenska-kvaner-lantalaiset/. Svenska kyrkan 2022, Åtta åtaganden kopplade till ursäkten till det
samiska folket. https://www.svenskakyrkan.se/svenska-kyrkans-
ataganden-kopplade-till-ursakten-till-det-samiska-folket. Sveriges television 2023, Grönländska kvinnor tvingades sätta in
spiral – stämmer Danmark. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/gronlandska-kvinnortvingades-satta-in-spiral-stammer-danmark. Tornedalen Nr 18-1986. Tornedalen Nr 18-1986, Nr 19-1987, Nr 20-1988. Tornedalica. Om Tornedalica.
http://www.tornedalica.se/om-oss-21951612. Tornedalsteatern. Vår historia.
https://www.tornedalsteatern.se/om-oss/historia/. Uddanelse- og Forskningsministeriet 2023, Grønland og Danmark
er enige om kommissorium, 22 juni 2023. https://ufm.dk/aktuelt/pressemeddelelser/2023/kommissorium -for-udredning-mellem-gronland-og-danmark. Queen’s University, Canada, Terminology Guide:
https://www.queensu.ca/indigenous/waysknowing/terminology-guide.
Diarieförda handlingar hos kommissionen
Intervju 1–161, Vittnesmål, Komm2022/00511/Ku 2020:01
dokumentnummer 1–117 och 119–161. Intervju 162, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-12. Intervju 164, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-14. Intervju 165, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-10.
SOU 2023:68 Referenser
683
Intervju 166, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-11. Intervju 168, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-13. Intervju 169, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-16. Intervju 170, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-17. Intervju 171, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-18. Intervju 172, Utredningshandlingar, Komm2023/00073/
Ku 2020:01-19. Ljudfiler intervju 1–161, Vittnesmål, Komm2022/00511/
Ku 2020:01-118. Mikrofilmade dokument. Komm2021/00043/Ku 2020:01-43.
Konventioner
Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. Strasbourg
den 5 november 1992. SÖ 2000:3. Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Strasbourg
den 1 februari 1995. SÖ 2000:2.
Bilaga 1
685
Kommittédirektiv 2020:29
Uppgörelse med historiska kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset
Beslut vid regeringssammanträde den 19 mars 2020
Sammanfattning
En kommitté i form av en sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset ska utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historiska erfarenheter synliggörs. Syftet är att bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse, främja försoning och motverka att något liknande händer i framtiden.
Kommissionen ska bl.a.
• kartlägga och granska assimileringspolitiken och dess konsekvenser för minoriteten, grupper inom minoriteten och enskilda,
• sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter, och
• lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.
Uppdraget ska redovisas senast den 16 maj 2022.
Bilaga 1 SOU 2023:68
686
Uppdraget för en sannings- och försoningskommission
Tornedalingar, kväner och lantalaiset var bosatta i Sverige långt före den nuvarande svenska statsbildningen. Såväl staten som den svenska kyrkan och eventuellt andra aktörer har genom tiderna varit delaktiga i att på olika sätt undertrycka minoriteten, dess språk och dess kultur. Den förda assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten.
Ett steg mot upprättelse för tornedalingar, kväner och lantalaiset togs när Sverige år 2000 ratificerade Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och den europeiska stadgan om landsdelseller minoritetsspråk (SÖ 2000:3). Tornedalingar erkändes då som en av Sveriges fem nationella minoriteter och meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige (prop. 1998/99:143). Målet för den nu gällande politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för minoriteterna och stärka deras möjlighet till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande (prop. 2008/09:1 utg.omr. 1, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:83).
För minoritetspolitikens fortsatta utveckling krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. Den 29 maj 2017 beslutade därför Regeringskansliet (Kulturdepartementet) om medel till Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) för genomförande av en förstudie om det historiska förhållandet mellan svenska staten och tornedalingar samt meänkielitalande. I förstudien Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen (Ku2018/00859/CSM), redogörs det översiktligt för de historiska skeendena och olika aspekter av den assimileringsprocess som staten och Svenska kyrkan bedrev mot minoriteten. Den bärande delen i förstudien utgörs av ett tjugotal vittnesmål från individer med egna erfarenheter av påtvingat språkbyte, rasbiologiska undersökningar och andra kränkningar och övergrepp. Förstudien pekar på behovet av ytterligare forskning, däribland forskning som lyfter fram kvinnors situation.
För att bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att i hela Sverige öka kunskapen om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever
Bilaga 1
687
vidare än i dag. Härigenom kan kommissionens arbete också bidra till att något liknande inte händer i framtiden.
Kartlägga och granska assimileringspolitiken
Det behövs en kartläggning och allsidig granskning av svenska statens och Svenska kyrkans ageranden under 1800- och 1900-talen för att införa det svenska språket och svenska sedvänjor inom meänkielitalande områden. Assimileringspolitiken har genomförts på olika nivåer i samhället och av såväl offentliga som eventuellt andra aktörer. En analys av politiska beslutsfattares, myndigheters, Svenska kyrkans och det statligt finansierade forskarsamhällets roll, ställningstaganden och ansvar i genomförandet av denna politik måste göras utifrån ett historiskt perspektiv. I förstudien framkommer att det råder stor brist på forskning som belyser tornedalingars, kväners och lantalaisets förhållande till staten. Utöver att redovisa existerande forskning på området är det därför nödvändigt att kommissionen använder sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Det är särskilt angeläget att förekomsten av kränkningar och övergrepp mot meänkielitalande barn inom ramen för, och i anslutning till, deras skolgång granskas och att den ännu levande äldre generationens vittnesmål från både män och kvinnor dokumenteras och bevaras.
Kommissionen ska
• kartlägga och granska den assimileringspolitik som bedrevs mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900-talen och relevanta aktörers ansvar vid genomförandet av denna politik,
• bjuda in enskilda, också unga, att lämna vittnesmål och berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter,
• analysera omfattningen av och orsakerna till att tornedalingar, kväner och lantalaiset utsattes för rasbiologiska undersökningar samt undersöka hur övergreppen finansierades,
• analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, t.ex. industrialiseringen, förflyttningen av arbetskraft och uppbyggnaden av välfärdssamhället, och
Bilaga 1 SOU 2023:68
688
• analysera konsekvenserna för minoriteten, grupper inom minoriteten och enskilda, också utifrån yngre generationers perspektiv.
Sprida information om den nationella minoritetens historiska erfarenheter och lämna förslag till fortsatta insatser
Tornedalingars, kväners och lantalaisets historia är en självklar del av historien om Sverige i går, i dag och i framtiden. Samtidigt har allmänheten i Sverige i regel låg kännedom om såväl den nationella minoriteten tornedalingar som det nationella minoritetsspråket meänkieli, som även talas av kväner och lantalaiset. Likaså är kunskapen låg – också inom minoriteten – om den systematiska assimileringsprocess som ägt rum så sent som under 1900-talet och om konsekvenserna av den förda assimileringspolitiken. Det finns därför behov av ökad kunskap i hela landet. Tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter påverkar fortfarande självbilden och identitets-, språk- och kulturutvecklingen inom den nationella minoriteten. Skyddsåtgärder och insatser för att bevara och revitalisera det nationella minoritetsspråket meänkieli har vidtagits. Sådana åtgärder bedöms dock inte tillräckliga för att ge upprättelse och läka de smärtsamma minnen av assimileringspolitiken som många äldre meänkielitalande bär med sig och som har förts vidare till andra generationer. Det är vidare angeläget att försoningsprocessen fortsätter långsiktigt även efter att kommissionens arbete avslutats och att insamlat material arkiveras och bevaras för framtida generationer och för vidare forskning.
Det ingår inte i uppdraget att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats.
Kommissionen ska
• sprida information om tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter på både svenska och meänkieli,
• delta i den allmänna debatten kring den kompletterande kunskap som framkommer, och
• lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.
Bilaga 1
689
Kontakter och redovisning av uppdraget
Kommissionen ska i sitt uppdrag ha fortlöpande kontakt och dialog med minoriteten. I kontakterna med enskilda ska hänsyn tas till de individuella trauman som kommissionens arbete kan väcka till liv. Kommissionen ska samråda med relevanta myndigheter och organisationer i genomförandet av uppdraget. För att hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten ska ha god beredskap att vid behov stödja tornedalingar, kväner och lantalaiset som erfarit kränkningar och övergrepp i assimileringsprocessen ska kommissionen fortlöpande informera Socialstyrelsen om sitt arbete. Insamlingen av vittnesmål och berättelser ska ske i dialog med berörda forskningsinstitutioner och lokala organisationer. Kommissionen ska nära följa arbetet i den norska sanningskommissionen som rör samer, kväner och norskfinnar samt motsvarande arbete i Finland och i andra länder.
Uppdraget ska redovisas senast den 16 maj 2022. Det står kommissionen fritt att dessförinnan redovisa delar av arbetet i ett eller flera delbetänkanden.
(Kulturdepartementet)
Bilaga 2
691
Kommittédirektiv 2021:49
Tilläggsdirektiv till Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01)
Beslut vid regeringssammanträde den 23 juni 2021
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 19 mars 2020 kommittédirektiv om uppgörelse med historiska kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset (dir. 2020:29). Kommittén har tagit sig namnet Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Kommissionen har i uppdrag att utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historiska erfarenheter synliggörs. Kommissionens arbete ska bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse, främja försoning och motverka att något liknande händer i framtiden. Uppdraget skulle enligt direktiven redovisas senast den 16 maj 2022. Det stod kommissionen fritt att dessförinnan redovisa delar av arbetet i ett eller flera delbetänkanden.
Utredningstiden förlängs. Ett delbetänkande ska lämnas senast den 16 maj 2022.
Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 15 maj 2023.
(Kulturdepartementet)
Bilaga 3
693
Kommittédirektiv 2023:15
Tilläggsdirektiv till Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01)
Beslut vid regeringssammanträde den 26 januari 2023
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 19 mars 2020 kommittédirektiv om uppgörelse med historiska kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset (dir. 2020:29). Den 23 juni 2021 beslutade regeringen tilläggsdirektiv till kommittén. Enligt tilläggsdirektiven skulle uppdraget redovisas senast den 15 maj 2023.
Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 15 november 2023.
(Kulturdepartementet)
3
Innehåll
1 Volymens tillkomst och upplägg/ Kirjan syntyminen ja järjestys ....................................... 7
2 Att lämna sitt hem – erfarenheter från arbetsstugan/ Kotoa lähteminen – kokemuksia työtuvalta ................... 15
3 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 .................. 79
4 Att byta språk – berättelser från skolan/ Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta ............. 107
5 Skammen och sorgen som fördes vidare/ Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin .................... 151
6 Berättelser om förlust av kultur och traditionella näringar/ Muisteluksia kulttuurin ja perimäelinkeinojen menettämisestä ....................................................... 245
7 Ytterligare röster/ Lissää ääniä ............................................................ 299
5
Alkusanat/Förord
Rakas lukia, sulla oon käessä ensimäinen kirja, jossa meän perän ihmiset oon saanheet maholisuuksen muistela alastomasti ruottalaistamispolitiikan vaikutuksista heän elämhään. Muistelukset oon koskettavat ja monessa osassa erittäin vakavat niile, jokka tätä järjestit ja kannustit, Ruottin valtio, Ruottin kirkko, lääninhallitus ja monesti yksityishenkilöt. Kiitos kaikile niile, jokka oon tohtinheet rohkasta mieltä ja antaa intterjyyvit, projektinjohtajalle Eva-Lena Arole ja Kaisa Syrjänen Schaalile uhrautuvasta taustatyöstä. Kiitokset Stiftelsen Norrbottens Läns Arbetsstugorille ja Region Norrbottenillekki heän rahatuesta ja Tottuus- ja sovintokomisuunile, joka oon ollu niin positiivinen tähhään työhön.
Bengt Niska, kirjaprujektin puhheenjohtaja, STR-T:n hallituksen
jäsen ja Tottuus- ja sovintokomisuunin jäsen
Tämä kirja, joka oon osa komisuunin loppumietinöstä, oon syntyny likheisessä yhtheistyössä minuriteetin kans. Tärkeä askel prosessissa, joka johtaa kunnian parantamisheen, lääkityksheen ja loppupäässä maholisheen sovinthoon oon minuriteetin kokemuksitten näkyväksi tekeminen. Kirjan päämääränä oon sen vuoksi ihmisitten omitten äänitten, muisteluksitten ja kokemuksitten ylösnostaminen.
Mie halvan olletikki STR-T:tä kiittää hyväntahtosesta apurahasta ja työstä tämän kirjan kans. Ei kirja olis ollu mikhään ilman kaikkia niitä, jokka rohkeasti oon tulheet antamhaan heän omat äänet. Teile mie halvaisin esittää minun syvviimän kiitoksen. Tässä oon joitaki teän muisteluksista.
Elisabet Fura, Tottuus- ja sovintokomisuunin puhheenjohtaja
Alkusanat/Förord SOU 2023:68
6
Kära läsare, du håller just nu i din hand en bok där meänkieliområdets människor har fått i all nakenhet en möjlighet att berätta om försvenskningspolitikens följder i deras liv. Berättelserna är gripande och i många delar graverande för de som möjliggjorde detta, i detta fallet svenska staten, Svenska kyrkan, skolan, Länsstyrelsen och i många fall även enskilda personer.
Ett särskilt tack till alla som tagit mod till sig och gett intervjuer, projektledaren Eva-Lena Aro samt till Kaisa Syrjänen Schaal för uppoffrande bakgrundsarbete. Även ett tack till Stiftelsen Norrbottens Läns Arbetsstugor och Region Norrbotten för det ekonomiska stödet samt den välvilliga inställningen från Sannings- och försoningskommissionen till detta arbete.
Bengt Niska, ordförande i bokprojektet, ledamot i STR-T:s styrelse
och ledamot i Sannings- och försoningskommissionen
Denna volym, som är en del av kommissionens slutbetänkande, har tillkommit i nära samarbete med minoriteten. Ett viktigt steg i en process för upprättelse, läkning och i slutändan en möjlig försoning är att synliggöra minoritetens erfarenheter. Syftet med volymen är därför att lyfta fram människors egna röster, berättelser och erfarenheter.
Jag vill rikta ett särskilt tack till STR-T för det generösa bidraget och arbetet med denna volym. Volymen hade inte varit någonting utan alla dem som modigt trätt fram och bidragit med sina röster. Till er vill jag framföra mitt djupaste tack. Det här är några av era berättelser.
Elisabet Fura, Sannings- och försoningskommissionens ordförande
7
1 Volymens tillkomst och upplägg/ Kirjan syntyminen ja järjestys
Begränsade resurser kräver kreativa lösningar
Under hela utredningstiden har Sannings- och försoningskommissionen haft mycket begränsade personella och ekonomiska resurser. En insikt har därför vuxit fram under arbetets gång om att det krävs kreativa lösningar för att göra de insamlade intervjumaterialet rättvisa och för att lyfta fram minoritetens egna röster.
Denna volym i kommissionens slutbetänkande bygger både på intervjuer som genomförts inom ramen för kommissionen och på några ytterligare intervjuer. Volymen har tillkommit med stöd av en rad aktörer, i syfte att synliggöra enskildas berättelser på ett sätt som inte skulle ha varit möjligt med kommissionens begränsade resurser. En mycket viktig fråga har varit att kunna översätta så mycket som möjligt av kommissionens material till meänkieli, vilket möjliggjorts genom stöd från flera håll.
Vi är tacksamma för att Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor – efter ansökan av Svenska Tornedalingars Riksförbund/ Tornionlaaksolaiset, STR-T, och Met Nuoret – bistått med ekonomiskt bidrag till personalresurser för redaktionellt arbete med denna volym. Bidraget har också möjliggjort översättning av innehållet i denna volym till meänkieli.
Stiftelsen, Norrbottens föreningsarkiv och Nordiska Museet har bidragit med värdefullt bildmaterial och gett sitt tillstånd till att få använda detta i boken. Tack även till Lennart Lantto som varit behjälplig med fotografier. En del fotografier har retuscherats för att dölja ansikten.
Vi är tacksamma för att Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset bidragit med personalförstärkning för att kunna genomföra översättning till meänkieli, för arbete med kor-
Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys SOU 2023:68
8
rektur, layout, inhämtande av bildmaterial samt för att göra några ytterligare intervjuer med namngivna personer i kapitel 7 kring teman som behandlas i kommissionens intervjuer. Vi är tacksamma för projektledaren Eva-Lena Aros viktiga insatser och för de intervjuer journalisten Bertil Isaksson bidragit med. Vi vill också tacka dem som ingått i styrgruppen för arbetet med boken: ledamoten i kommissionen Bengt Niska, verksamhetsledaren i STR-T Eva Kvist, Maja Mella samt Leif Pekkari (som företrätt Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor) samt Hanna Huppunen, Met Nuoret.
Vi vill också tacka Anders Alapää för översättning av berättelserna till meänkieli samt Bertil Isaksson för översättning av de nytillkomna intervjuerna till meänkieli. Ett tack riktas även till Maria Vanhapiha Bergström för korrekturläsning av översatt text.
Fotografier av de intervjuade personerna i kapitel 7 har tagits av Eva-Lena Aro, Bertil Isaksson, Jonatan Edlund, Daniel Fjellborg och Josefina Nilsson.
Kapitel 2, 4, 5 och 6 bygger på 160 intervjuer som har genomförts inom ramen för kommissionen. Det sekretessbelagda intervjumaterialet har inte delats utanför kommissionen, utan har bearbetats och redigerats av kommissionsledamoten Kaisa Syrjänen Schaal. Vi är tacksamma för hennes insats och för att hon kunnat använda en del av sin arbetstid hos sin arbetsgivare Svenska kyrkan för skrivuppdraget. Vi är tacksamma för att Svenska kyrkan bistått kommissionen på detta sätt.
Ett tack riktas även till Erling Fredriksson, chef för Tornedalsteatern, som bistått kommissionen med en samling tidningsinsändare om arbetsstugan. Samlingen härrör från systern till Eskil N. som skrev den första insändaren.
Utan alla dessa insatser hade det inte kunnat bli en volym om minoritetens erfarenheter och röster, som både kan läsas självständigt och ingår i kommissionens slutbetänkande. Och framför allt hade inte berättelserna kunnat översättas till meänkieli.
Rajotetut resursit vaativa luovia ratkasuja
Koko selvityksen aikana Tottuus- ja sovintokomisuunila oon ollu palkkalaisitten ja rahoitten puolesta hyvin rajotetuita resursia. Tämän vuoksi työn aikana oon kasunu käsitys luovitten ratkasuitten
SOU 2023:68 Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys
9
tarpheesta, niin ette saarnauttamisella koottua materiaalia käytettäis oiken, ja niin ette minuriteetin omat äänet saisit kuulua.
Tämä komisuunin loppumietinthöön kuuluva kirja rakentuu niin komisuunin toimesta tehtyistä saarnautuksista ko joistaki muista saarnautuksista. Kirja oon syntyny monitten toimijoitten avula sillä meininkillä ette eri ihmisitten muistelukset tulisit näkyväksi sillä mallin, mikä ei olis ollu komisuunin rajotetuitten varoitten kans maholista. Hyvin tärkeännä asianna oon ollu komisuunin materiaalin kääntäminen meänkielele maholisimman isossa määrin, mikä oon tullu maholiseksi monelta puolelta saatun tuen kautta.
Met olema kiitoliset ko Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor – Svenska Tornedalingars Riksförbund/Tornionlaaksolaisitten, STR-T:n, ja Meän Nuoritten hakemuksesta – oon auttanu antamalla rahhaa tämän kirjan toimitustyön palkkalaisresurshiin. Apuraha oon kans tehny tämän kirjan sisälön kääntämisen meänkielele maholiseksi.
Säätiö, Norrbottens föreningsarkiv ja Nordiska Museet oon auttanheet arvokhaila kuvila ja antanheet luvan käyttää niitä kirhjaan. Kiitos Lennart Lantolekki, joka oon valokuvitten kans ollu auttamassa. Joitaki valokuvia oon mookattu kasuvitten piilottamiseksi.
Met olema kiitoliset ko Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset oon auttanu tuomalla palkkalaisia lissää meänkielen käänöksen tekemisheen, oikolukemisen työhön, taithoon, kuvamateriaalin hakemisheen ja joittenki seittemännessä luvussa nimelä mainituitten ihmisitten saarnauttamisheen niistä teemoista, joita komisuunin saarnautuksissa otethiin ylös. Met olema kiitoliset projektinjohtajan Eva-Lena Aron tärkeistä panoksista ja surnalisti Bertil Isakssonia, joka oon auttanu saarnauttamalla ihmisiä. Met halvama niitäki kiittää, jokka oon kirjatyön johtokunthaan kuulunheet: komisuunin jäsen Bengt Niska, STR-T:n toiminanjohtaja Eva Kvist, Maja Mella ja Leif Pekkari (joka oon ollu Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugoria eustamassa) ja Hanna Huppunen Meistä Nuorista.
Met halvama kans kiittää Anders Alapäätä muisteluksitten kääntämisestä meänkielele ja Bertil Isakssonia lisäsaarnautuksitten kääntämisestä meänkielele. Kiitoksen annama Maria Vanhapiha Bergströmilekki käänetyn tekstin oikolukemisesta.
Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys SOU 2023:68
10
Seittemäntheen oshaan saarnautettujen ihmisitten valokuvat oon ottanheet Eva-Lena Aro, Bertil Isaksson, Jonatan Edlund, Daniel Fjellborg ja Josefina Nilsson.
Osat 2, 4, 5 ja 6 rakentuva 160:stä saarnautuksesta, jokka oon komisuunin toimesta tehty. Salassa piettävää saarnautusmateriaalia ei ole komisuunin ulkopuolele jaettu, vain sen oon mookanu ja muuttanu komisuunin jäsen Kaisa Syrjänen Schaal. Met olema hänen työstä kiitoliset, ja ette hään oon kirjottamistehtävhään saanu käyttää osan työaijasta hänen työnantajan Svenska kyrkanin tykönä. Met olema kiitoliset ko Svenska kyrkan oon tällä mallin komisuunia auttanu.
Annama Tornionlaakson teatterin johtajalle Erling Fredriksonilekki kiitoksen, komisuunin auttamisesta aviishiin lähätetyitten työtuppaa koskevitten preivitten kokoelmalla. Kokoelma oon peräsin ensimäisen preivin kirjottanheen Eskil N:in sisarelta.
Ilman näitten kaikitten panoksia ei olis saattanu tulla kirjaa minuriteetin kokemuksista ja äänistä. Sen saattaa lukea erittäin elikkä komisuunin loppumietinön osana. Eikä muisteluksia olis olletikhaan saatettu meänkielele kääntää.
Upplägget i denna volym
Denna volym fokuserar framför allt på enskildas berättelser som framkommit i kommissionens intervjuer med drygt 160 personer. Avsikten är att ge en fördjupad bild av människors erfarenheter och hur erfarenheterna påverkat enskildas liv. De återgivna berättelserna bygger på referat från dessa intervjuer – mer information om hur materialet samlats in återfinns i volym 1 av slutrapporten. Många av intervjureferaten är långa och behandlar en rad olika frågor. Ett urval har därför gjorts av berättelser utifrån temana livet i arbetsstugan, erfarenheter från skolan, konsekvenser av assimileringspolitiken samt berättelser om minoritetens traditionella näringar. Endast delar av referaten har tagits med i de återgivna berättelserna. En strävan har varit att få med ett urval av berättelser som visar på bredden i erfarenheter samt åldersmässig och geografisk spridning bland dem som intervjuats. Namnen på dem som intervjuats har fingerats för att skydda deras identitet. I vissa fall har namnet på orter utelämnats för att anonymisera utpekade
SOU 2023:68 Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys
11
personer som omnämns i intervjuerna. Efter varje berättelse på svenska finns en översättning till meänkieli.
I anslutning till berättelserna från arbetsstugan återges också delar av en debatt i tidningen Norrländska Socialdemokraten från våren 1966 som kommissionen fått ta del av. Syftet med avsnittet är att ge en ögonblicksbild och att belysa hur svårt det kan ha varit för tidigare arbetsstugeelever att berätta om sina erfarenheter. I insändarna hörs också röster om arbetsstugan från människor som kanske inte längre lever.
I volymen har historiskt bildmaterial tagits med för att ytterligare belysa de berättelser som återges.
Under arbetet med denna volym har även fem nya intervjuer gjorts med namngivna personer från minoriteten. Syftet med intervjuerna är att ytterligare belysa minoritetens nutida erfarenheter kopplat till de teman som finns i kommissionens intervjumaterial.
Tämän kirjan järjestys
Tässä kirjassa kattothaan valtapäästä yksittäisitten ihmisitten muisteluksia, joita oon saattu ko komisuuni oon saarnauttannu yli 160 ihmistä. Ajatuksena oon antaa syemän kuan ihmisitten kokemuksista ja kokemuksitten vaikutuksista eri ihmisitten elämhään. Toistetut muistelukset oon koottu näitten saarnautuksitten yhtheenveoista – lissää tietoja materiaalin kokoamisesta löytyy loppuraportin ensimäisestä kirjasta. Monet saarnautuksitten yhtheenveoista oon pitkät, ja niissä otethaan ylös paljon erilaisia asioita. Tämän vuoksi oon valittu muisteluksia semmosista asioista ko työtuvan elämä, koulumailman kokemuksia, samanlaistamispolitiikan seurauksia ja minuriteetin perimäelinkeinoitten muisteluksia. Tyhä osat yhtheenveoista oon otettu myötä toistethuin muistelukshiin. Pyrkimyksenä oon ollut saaja matkhaan valituita muisteluksia, jokka näyttäsit kokemuksitten laajuutta ja siihen saarnautettujen ikäväliä ja maantietheelinen leviäminen. Saarnautettujen nimiä oon heän itenttiteetin suojelemiseksi sätätty. Joskus paikkakunnitten nimiä oon jätetty poijes saarnautuksissa mainituitten ihmisitten nimettömäksi tekemiseksi. Jokhaisen ruottinkielisen muisteluksen perästä löytyy meänkielen käänös.
Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys SOU 2023:68
12
Työtuvitten muisteluksitten jälkhiin selitethään kans osista Norrländska Socialdemokraten-aviisin tingasta kevväiltä 1966, joka komisuunile oon jaettu. Sillä osala pyrithään antamhaan kuan yhestä hetkestä, ja näyttää kunka vaikea entisillä työtupalaisila saatto olla muistela heän kokemuksista. Lukijoilta tulheista kirjotuksista kuuluu kans ei piian ennää hengissä olevitten ihmisitten ääniä työtuvasta.
Kirhjaan oon otettu myötä histooriallista kuamateriaalia toistetuitten muisteluksitten selittämiseksi.
Tämän kirjan tekemisen aikana oon kans tehty viis uutta saarnautusta nimeltä mainittujen minuriteetin ihmisitten kans. Saarnautusten tarkotuksena oon selittää lissää nykymailmasista kokemuksista, mikkä liittyvä komisuunin saarnautusmateriaalista löytyvhiin asihoin.
Några ord från översättarna
Denna volym har översatts från svenska till meänkieli. Språkdräkten i översättningen är ett resultat av en dialog mellan översättare och lektörer/korrekturläsare. Utvecklingen mot en norm för den skrivna meänkielin började redan innan meänkieli 1999 officiellt erkändes som nationellt minoritetsspråk av Sveriges riksdag. Tjugo till trettio år är dock en kort tid inom språkhistorien, och det lär ännu dröja innan den skrivna meänkielin har ”stelnat” till ett standardspråk med starkt fixerade detaljregler för stavning, ordböjning etc., som också vunnit allmän acceptans bland språkanvändarna. Under tiden blir alla publikationer på meänkieli bidrag till den processen, så också föreliggande arbete.
När översättare och lektörer/korrekturläsare diskuterade olika frågor gällande språkbruket i översättningen uppnåddes konsensus om att i vissa fall vara mer tillåtande i fråga om språklig variation, och i andra fall inta en mer strikt/konsekvent hållning. Här följer två exempel, som belyser dessa överväganden.
Den så kallade h-metatesen är något av ett iögonfallande kännetecken för meänkieli, som snabbt särskiljer meänkieli från den närbesläktade finskan. Samtidigt har placeringen av h-metatesen ibland diskuterats livligt. Ska man exempelvis skriva laulamhaan eller laulahmaan (meänkieli: till att sjunga)? Placeringen av h-meta-
SOU 2023:68 Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys
13
tesen är mycket individuell, och denna volym strävar inte efter att reglera de förhållandena.
I ett annat fall valdes en mer konsekvent hållning. I fråga om stadieväxling p/v eller p/bortfall valdes det förra alternativet, vilket ger böjningar såsom työtupa, työtuvan, työtuvassa, inte työtupa, työtuan, työtuassa (meänkieli: arbetsstuga/arbetsstugan, arbetsstugans, i arbetsstugan). Formerna utan v är vanliga i den södra delen av språkområdet (i Korpilombolo, Övertorneå och längre söderut), medan formerna med v tycks dominera i den norra delen av språkområdet (i Pajala, Tärendö och vidare längre norrut och västerut). Anledningen till att en mer restriktiv hållning valdes i detta fall var en önskan om att språket i översättningen skulle ge ett mer enhetligt, och på så vis kanske ett mer ”vårdat” intryck.
Listan på exempel kunde göras lång, men de två exemplen ovan kan räcka som illustration av arbetsgruppens överväganden. Över lag kan man säga att översättningen uppvisar ordval, böjningsformer med mera från olika delar av språkområdet. På så vis torde läsare från olika delar av språkområdet kunna känna igen åtminstone något drag som utmärker språket i deras respektive hemtrakter. Däremot motsvarar språket i översättningen inte rakt av språket på någon speciell ort. Man skulle därför kunna säga att språket i översättningen på en och samma gång är ”allas språk och ingens språk”.
Meänkielen käänöksestä
Tämä kirja oon käänetty ruottista meänkielele. Käänöksessä käytetty kieli oon lopputulos kääntäjitten ja lukijan/oikolukijan tialookista. Kehitys kohti kirjotetun meänkielen normia alko jo ennen ko meänkieltä 1999 hyväksythiin viralisesti kansaliseksi minuriteettikieleksi Ruottin valtiopäivilä. Parikymmentä, kolmekymmentä vuotta oon kuitenki kielihistooriassa lyhy aika, ja se taitaa vielä viipyä ennen ko meänkieli oon ”tantistunnu” ylheiskieleksi, jossa oon tarkoin määrätyitä sääntöjä tavvauksesta, sanoitten suijuttamisesta ja muista yksityiskohista, ja joka oon tullu ylipäisesti hyväksytyksi kielen käyttäjitten kesken. Sillä aikaa kaikki meänkieliset julkasut eesauttava sitä prosessia, niin tämäki teos.
Volymens tillkomst och upplägg/Kirjan syntyminen ja järjestys SOU 2023:68
14
Ko kääntäjät ja lukijat/oikolukijat tinkasit eri asioista, jokka koskit käänöksessä käytettyä kieltä, saatethiin sopia ette olla välistä hyväksyvämpiä kielen erilaisuukshiin, ja toisti taasen kovempia/ konsekväntimpiä. Tässä seuraa kaks esimerkkiä, jokka näyttävä kunka asioita punnithiin.
Niin sanottu h-metateesi kuuluu meänkielen helposti näkyvhiin tuntomerkhiin, joista hoppua saattaa erottaa meänkielen likheisestä sukukielestä, suomesta. Vuositten varrela oon kuitenki ollu kovat tingat h-metateesin paikasta. Pittääkös esimerkiksi kirjottaa
laulamhaan vai laulahmaan? H-metaseesin paikka vaihettuu
ihmisestä toisheen, eikä komitea pitäny tarpheelisenna yrittää tässä rekleerata niitä asioita.
Toisesta asiasta päätethiin taasen olla konsekväntimpiä. Ko oli kysymys astheenvaihettelusta, p/v eli p/tyhjä paikka, päätethiin käyttää ensimäisen variantin, mikä saapii semmosen sanan ko työtupa suijumhaan työtuvan, työtuvassa eikä työtuan, työtuassa. Muo’ot ilman v:tä oon tavaliset alaperälä (Korpilompolossa, Mataringissa ja vielä allempanna), ja muo’ot, joissa oon v:tä näyttävä olevan yliperälä valtana (Pajalassa, Täränössä ja sieltä ylöskäsin ja läntheen). Syynä kovemphaan asenthoon tässä asiassa oli halu tehjä käänöksen kielestä yhtenhäisempää, ja sillä mallin enämpi ”putsattua”.
Esimerkkiä saattais mainita paljonki, mutta nämät kaks saava riittää mallina komitean punnitteluista. Ylipäisesti saattaa sanoa ette käänöksestä löytyy valituita sanoja, suijutusmuotoja ja muuta eri puolilta kielialuetta. Tällä mallin lukijat kielialuheen eri kantilta arvattavasti pystyvä tunnistamhaan joitaki asioita, jokka oon itte kunki kotiperän kielele tyypilistä. Käänöksen kieli ei kuitenhaan koppinensa vastaa jonku vissin paikkakunnan kieltä. Tämän vuoksi saattaa sanoa ette käänöksen kieli oon yhtä aikaa ”kaikitten kieltä eikä kenheen kieltä”.
15
2 Att lämna sitt hem – erfarenheter från arbetsstugan/ Kotoa lähteminen – kokemuksia työtuvalta
Erfarenheter från arbetsstuga
Det har gått nästan 70 år sedan den sista arbetsstugan lades ned i Norrbotten. Arbetsstugorna var en sorts internat där elever bodde under skoltiden. Till en början handlade det om välgörenhet, men utvecklades med tiden till en del i assimileringspolitiken som riktades mot minoriteten.
1
I de berättelser som människor delat med
kommissionen lever fortfarande minnet av arbetsstugorna. Det handlar ofta om det lilla barnets utsatthet och känslan av att vara utelämnad, långt borta från det egna hemmets trygghet. För en del satte det spår som följt dem genom livet.
Många har brottats med frågor om varför just de hamnade där och varför vuxna på arbetsstugan agerade som de gjorde. Många av dessa frågor får vi kanske aldrig svar på. Genom åren har en del människor också velat berätta om sina erfarenheter från arbetsstugorna och väcka frågor kring ansvar för verksamheten. Sådana initiativ har ibland mötts med motstånd och de drabbades berättelser och berättigade frågor har avfärdats och kanske även tystats. Många tidigare arbetsstugeelever väntar fortfarande på upprättelse. Det här är några av de många berättelser om livet på arbetsstugan som kommissionen fått ta del av.
1 Läs mer om arbetsstugorna i volym 1 av kommissionens slutbetänkande.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
16
Kokemuksia työtuvalta
Oon kohta 70 vuotta aikaa ko Pohjanperälä panthiin viiminen työtupa kiini. Työtuvat olit jonkulainen intternaatti, missä oppilhaat asuit koulunaikana. Alusta oli kysymys hyäntekeväisyyestä, mutta aijan olhoon niistä tuli osa samanlaistamispolitiikasta, mitä minuriteettiä vasthaan harjotethiin.
2
Niissä kertomuksissa, mikkä ihmiset oon
komisuunile muistelheet, työtupien muisto vielä ellää. Useasti oon ollu puhe pikkulapsen turvattomuuesta ja hänen tunnosta olla jätettynnä, kauas oman koin turvasta. Joilekki se jätti jälkiä, mikkä oon olheet matkassa elämän läpi.
Monet oon taistelheet kysymyksilä siittä, miksis het justhiin sinne jou’uit, ja miksis työtuvan raavhaat tehit niinku net tehit. Emmä piian koskhaan saa vastauksia monhiin näihin kysymykshiin. Vuositten varrela jokku ihmiset oon halunheetki selittää heän kokemuksista työtuvilta ja nostaa kysymyksiä toiminan eesvastuusta ylös. Semmosia initsiatiiviä oon välistä vastustettu, ja kärsinheitten selityksiä ja syystä esitetyitä kysymyksiä oon hylätty ja piian hiljenettykki. Monet entiset työtupalaiset oottava vieläki kunnian parantamista. Tässä oon joitaki muisteluksia monitten elämästä työtuvissa, mikkä komisuunile oon muisteltu.
2 Lukekaa työtuvista enämpi 1. Kirjasta.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
17
Figur 2.1 Potatisupptagning, Pello arbetsstuga/ Potunnosto, Pellon työtupa
Foto/Kuva: Pajala Foto.
”Nog fanns det jobb alltid”
”Anna” är en av de äldsta som lämnat sin berättelse till kommissionen. Hon föddes på 1920-talet i en mindre by i Pajala kommun. Föräldrarna var småbrukare och det var tio barn i familjen. Som barn bodde hon tre år på arbetsstugan i Muodoslompolo. De första tre skolåren gick hon hemma i hembyn. Trots sin höga ålder kommer Anna ihåg hur det var på arbetsstugan. ”En mie pitänyt ikävää sielä paljon koskhaan”./”Jag hade nästan aldrig tråkigt/ ledsamt där”.
Pojkar och flickor bodde i olika sovsalar på arbetsstugan. Anna minns att de fick bära arbetsstugans kläder, men skorna var deras egna. När det var fest efter jullovet fick de ta på sig arbetsstugans norrbottensdräkt.
Varje dag fick barnen utföra sysslor på arbetsstugan. ”Nog fanns det jobb alltid”, berättar Anna. Flickorna städade, skurade, handarbetade, vävde, stickade, sydde och stoppade strumpor. En del av flickorna fick arbeta i köket. De som jobbade i köket var av en annan klass, ”sielä olit eri luokan ihmisiä”. Hon fick inte själv vara
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
18
i köket. Pojkarna sydde skor och bar in ved. Anna menar att pojkarna hade det jobbigare.
I arbetsstugan fick man inte tala meänkieli/finska, minns Anna. ”Där skulle vi lära oss svenska.” Hon hade redan lärt sig svenska de första åren i skolan i hembyn, så hon klarade sig bra. På frågan om personalen var snälla svarar Anna att hon inte kommer ihåg något speciellt. ”Men det är klart att barn är barn. De hade sina påhitt.”
När det var sång vägrade hon att sjunga. På söndagar skulle alla barnen gå i kyrkan, men Anna vägrade att sjunga även i kyrkan: ”Jag satt bakom någons rygg, jag sjöng inte”.
Anna trivdes ganska bra på arbetsstugan, men ibland var det tråkigt. Barnen fick bara åka hem på loven och längtan hem var det svåraste. Det var skönt att få komma hem på loven. Föräldrarna var glada, men hemmet kändes tomt för man hade vant sig vid att det var så många barn på arbetsstugan och att det hela tiden fanns arbetsuppgifter. Hemma behövde man inte göra allt det. När lovet var slut kändes det tungt att åka tillbaka till arbetsstugan: ”Soli paksu niskasta lähteä, se oli ikävä lähteä.”/”Det var ledsamt att åka.”
En yngre syster till Anna började senare i arbetsstugan. Anna minns hur hon fick trösta lillasystern som var orolig för att åka till arbetsstugan och som hade spytt ner sig på bussresan på vägen dit. Lillasystern fick sova i samma sovsal som Anna. ”Vi var många i salen. Det var roligt – då fick man vara där och busa.”
”Kyllä niitä hommia aina oli”
”Anna” oon kaikista vanhiimpia, jokka komisuunile oon muistelheet. Se synty 1920:n luussa pienemässä kylässä Pajalan kunnassa. Vanhuksilla oli pikku maanpruuki ja perheessä oli kymmenen lasta. Lapsena se asu kolme vuotta Muodoslompolon työtuvassa. Ensimäiset kolme kouluvuotta se kävi kotikylässä. Anna muistaa minkäslaista työtuvassa oli, vaikka hällä oon jo korkea ikä. ”En mie pitäny ikävää sielä paljon koskhaan.”
Pojat ja tyttäret asuit eri nukkumasalissa työtuvassa. Anna muistaa ette het sait pittää työtuvan vaatheita, mutta ette niilä oli omat kengät. Sillon ko joululuvan jälkhiin oli juhla net sait panna työtuvan pohjanperänträktin.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
19
Lapset sait joka päivä toimittaa hommia työtuvassa. ”Kyllä niitä hommia aina oli”, Anna muistelee. Tyttäret korjasit, kuurasit, tehit käsitöitä, kutoiva vääviä ja kuelmaa, neuloit ja toppasit sukkia. Jokku tyttäret tehit köökissä töitä. Net, jokka köökissä tehit töitä ”olit eri luokan ihmisiä”. Itte se ei saanu köökissä olla. Pojat neuloit kenkiä ja kannoit pirstoja sisäle. Anna meinaa ette pojila oli ankarampi. ”Met piimä oppia ruottia sielä.” Hään oli jo oppinu ruottin ensimäisinä kouluvuosina kotikylässä, ette hään pärjäsi hyvin.
Työtuvassa ei saanu meänkieltä/suomea saarnata, Anna muistelee. Ko Annalta kysythään jos palkkalaiset olit sopevat, niin se vastaa ette hään ei muista mithään erityistä. ”Mutta se oon selvä ette lapset oon lapset. Niilä oli heän temppuja.”
Sillon ko oli laulua niin hään ei alkanu lauhlaan. Pyhinä kaikki lapset piit kirkossa käyjä, mutta Anna ei alkanu kirkossakhaan lauhlaan: ”Mie istuin jonku sölän takana. Emmie laulanu.”
Anna tykkäsi uhka hyvin olla työtuvassa, mutta joskus oli ikävä. Lapset sait tyhä koululuvan aikana lähteä kotia ja kaipo kotia oli kaikista hankaliin. Se oli soma tulla koululuvan aikana kotia. Vanhukset olit iloset, mutta koti tuntu tyhjältä ko oli harjaintunnu siihen ette työtuvassa oli niin paljon lapsia ja koko aijan työtehtäviä. Kotona ei tarttenu kaikkia sitä tehjä. Sillon ko koululupa oli kaikki se tuntu raskhaalta lähteä työtuvale takasin: ”Se oli paksu niskasta lähteä, se oli ikävä lähteä”.
Annan nuorempi sisar alko jälkhiin työtuvale. Anna muisti kunka hään sai pikkusisarta lohuttaa, joka oli kiusassa ko se piti lähteä työtuvale ja oli oksentannu itteä byssissä ko sinne meni. Pikkusisar sai nukkua samassa nukkumasalissa ko Anna. ”Meitä oli salissa monta. S’oli mukava – sillon sielä sai olla elämöittemässä.”
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
20
Figur 2.2 Karesuando, gamla arbetsstugan 1914–1915/ Karesuanto, vanha työtupa 1914–1915
Foto/Kuva: L. Barkman.
”Jag vill inte åka till Lompolo”
”Eva”, som är född på 1930-talet, bodde också på arbetsstugan i Muodoslompolo. Hon växte upp på en mindre gård. De var nio barn i barnaskaran. Eva var mittenbarn. Sex av barnen bodde på arbetsstugan. Det var tur eftersom de kunde hjälpa varandra, menar Eva.
Eva var sju år när hon flyttade till arbetsstugan. Hon tror att skälet till placeringen i arbetsstugan var ett beslut av dåvarande barnavårdsnämnden, eftersom de var så många syskon. De fick höra att de var ”fattiglappar” och därför fick de stryk också. Evas far hade sagt att ”slåss ni på arbetsstugan så får ni mer stryk när ni kommer hem”, så de vågade inte slå tillbaka. Fadern var väldigt sträng.
Det bodde 60 barn i ett rum med 30 flickor och 30 pojkar. Sängen var 80 cm bred och hård som en planka. De fick inte använda toaletten på natten utan barnen fick kissa i en potta/hink. På morgonen vid 7-tiden var det väckning. Först fick de bädda sängen och sopa farstun. De äldre flickorna fick vaska golvet. Till frukost fick de smörgåsar. På tisdagarna skulle det vara vaskat på
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
21
nedervåningen och då fick de bulle för mödan. De som gick i sjunde klass fick diska. De andra fick duka och duka av bordet inför och efter måltider. Pojkar och flickor hade olika sysslor. Pojkarna fick hugga och bära ved till de öppna spisarna.
Barnen bar speciella arbetsstugekläder som var sydda av en sömmerska. Sömmerskan satt alltid och sydde kläder på arbetsstugan och Eva minns att hon var snäll. Det var byxor av vadmal, de yngre hade gröna och de äldre blåa. Kläderna var skräddarsydda i barnens egna storlekar. De hade också en jacka av vadmal. Egna mössor och vantar fick de ha. Strumpor fick de också från arbetsstugan. När de åkte hem fick de ha sina egna kläder och under högtider som jul- och skolavslutning bar de norrbottensdräkter. Eva berättar att barnen skämdes över att ha på sig den dräkten.
På dagarna var de i skolan samtidigt som barnen från byn. Barnen i byn mobbade arbetsstugebarnen och kallade dem för ”työtupalaisia”/”arbetsstugingar”. De större pojkarna i skolan slog arbetsstugepojkarna med kedjor. En av Evas bröder och en kamrat till honom brukade få så mycket stryk av jämnåriga bybor när de skulle hämta mjölk så de rymde hem. En gång när Eva och hennes kamrater från arbetsstugan hade varit i byn kom bypojkarna. Pojkarna sprang efter flickorna som de brukade för att retas eller slåss. Hon minns hur hon brukade springa ifrån dem för att inte bli slagen. Den gången orkade hon inte springa ifrån pojkarna utan slog en av dem så att han började blöda från munnen. Efter det blev det lugnt och pojkarna lät dem vara i fred. Barnen i arbetsstugan slogs aldrig sinsemellan utan det var alltid bråk med barnen från byn.
När det var dags att äta i skolan skildes arbetsstugebarnen från barnen i by. Barnen från byn fick äta på första våningen och arbetsstugebarnen på vinden. Maten kom från Konsum som hämtades av arbetsstugebarnen. Mjölken hämtades från gårdar i närheten. Det var kallt om vintrarna och när de skulle hämta maten från Konsum så brukade barnen från byn mula arbetsstugebarnens ansikten med snö. Det var rätt eländigt och Eva var rädd för att bli mulad, så hon ville inte hämta mjölk eller mat. Barnen från byn fick inte komma till arbetsstugan.
När Eva började i arbetsstugan kunde hon ingen svenska. Barnen fick inte tala meänkieli/finska i arbetsstugan eller i skolan. Om det hände, fick de som bestraffning gå och lägga sig utan mat.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
22
Hon minns inte att någon blev slagen under hennes tid. Eva vet inte hur hon har klarat sig, det var hemskt i arbetsstugan.
I skolan blev barnen bestraffade om de pratade meänkieli/finska. Då fick man stå i skamvrån med ryggen vänd mot rummet i 10 minuter efter skolans slut. Lärarna kunde säga att hon var olydig när hon pratade finska, men hon kunde inte det svenska ordet så hon visste inte vad hon skulle göra annat än att förklara på finska. Ingen av de andra barnen kunde svenska och barnen sinsemellan pratade finska. Eva minns inte att hon stod i skamvrån någon gång. Hon vågade inte göra något dumt eller prata finska för att hon visste att hon skulle få stryk hemma om skolan ringde och sa till fadern att hon hade gjort något dumt. Men många andra barn fick stå i skamvrån.
På söndagar hade de söndagsskola i kyrkan. Den som inte gick dit fick inte te och bulle. Eva fick en gång en bullskiva av en flicka som ville att hon skulle sy en kjol åt henne. ”Du får en bullskiva, jag går till kyrkan på söndag.” Eva kunde inte sy innan dess, men blev så lockad av bullen så hon sydde kjolen och sedan dess har hon gillat att sy.
Barnen fick bara komma hem över julen och sommaren efter skolavslutningen. Eva såg alltid fram emot att åka hem. Hon minns första jullovet då hennes pappa sa att ”män behöver inte gå i skolan”. Fadern hade inte gått i skolan så länge och sa att ”jag tar tillbaka männen från skolan”. Med detta menade fadern hennes bröder. Då hade Eva sagt att hon aldrig ville åka tillbaka och att hon ville ha en man tidigt så att hon inte behöver gå i skola mer. ”Jag vill inte åka till Lompolo.”
Eva tyckte det var jobbigt i skolan då hon inte kunde prata så bra svenska och inte fick prata sitt modersmål. Hon upplevde att det var en märklig känsla att åka tillbaka till arbetsstugan efter loven då det skulle dröja så lång tid tills de skulle få åka hem igen, och hon tänkte ”är det här verkligen sant”.
Ibland hade de besök på arbetsstugan, men aldrig Evas föräldrar. Ibland kom hennes släktingar till arbetsstugan och det tyckte hon var trevligt. Andra tjejkompisars föräldrar kom också ibland och då tog de med sig något gott att äta till flickorna.
På frågan om hur tiden i arbetsstugan påverkat henne svarar Eva att hon inte ser arbetsstugetiden som något dåligt. Men hon tyckte inte om att alla barnen i arbetsstugan var tvungna att bära samma
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
23
kläder, att det var skillnad på barnen i byn och barnen i arbetsstugan och att de blev hånade av barnen i byn.
Eva säger att hon inte behöver någon ursäkt för tiden på arbetsstugan. Under den tiden hon gick där var föreståndarinnan bra. Men det var värre i arbetsstugan tidigare när två av systrarna gick där och man slog barnen.
Arbetsstugan finns kvar och hon har besökt arbetsstugan som vuxen. Det kändes inte besvärligt eller tungt att åka tillbaka som vuxen till arbetsstugan. Hon ville bara se vinden, om det fanns spöken där, de hade hört som barn att det var ”manalaiset”/andar som kom från kyrkogården och spöken som var på vinden, men det visade ju sig bara vara masonitskivorna som lät. Eva ser sig själv som modig och att hon har varit modig genom livet. Hon är inte rädd av sig. Hon minns när klockaren brukade spela i kyrkklockorna – då sprang barnen dit för att lyssna. Barnen tyckte om när han spelade. Då satt hon så högt upp vid en öppning på huset med benen dinglande ut. Nu när hon ser hur högt det är så får hon svindel av tanken. ”Oj, vad modig jag har varit”, konstaterar Eva.
”En mie halva Lompolhoon lähteä”
”Eva”, joka oon 1930:n luussa syntyny, asu kans Muodoslompolon työtuvassa. Se kasu pienemässä talossa ylös. Heitä oli kläppitokassa yheksän lasta. Eva oli keskimäisiä lapsia. Kuus lapsista asu työtuvassa. Se oli tuuri ko net saatoit toisia auttaa, Eva meinaa.
Eva oli seittemän vuotta ko hään siirty työtuvale. Se pittää ette syy siihen miksi heän panthiin työtuphaan oli sen aikhaisen lapsenhoitolautakunnan päätös, ko heitä oli niin paljon siskoja. Net sait kuula ette het olit ”köyhänkläppiä” ja sen takia heitä pieksethiinki. Evan isä oli sanonu ette ”jos tet tappeletta työtuvala niin tet saatta vielä enämpi sölkhään ko tet tuletta kotia”, ette net ei tohtinheet lyöjä takasin. Isä oli kauhean ankara.
Niitä asu 60 lasta yhessä huohneessa, missä oli 30 tyärtä ja 30 poikaa. Sänky oli 80 senttiä leveä ja kova ko plankku. Net ei saanhee tualettia käyttää vöilä, vain lapset sait kusta pothoon/ hinkhiin. Seittemänaikana aamula oli herätys. Ensiksi net sait panna sängyn kiini ja lakasta porstuan. Vanheemat tyttäret sait laattian vaskata. Fruukostiksi net sait voileipiä. Tiistaina piti olla allivooninki
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
24
vaskattu, ja sillon net sait pullaa vaivasta. Net, jokka olit seittemännessä luokassa sait tiskata. Toiset sait panna astiat ja korjata pöyän ennen ruokaa ja ruan jälkhiin. Pojat sait tehjä ja kantaa pirstoja aukitakhoin.
Lapsila olit vasitut työtupavaatheet, mikkä kraatari oli neulonu. Kraatari istu aina vaatheita neulomassa työtuvala, ja Eva muistaa ette se oli siivo. Net olit kangashousut, nuoremilla oli vihriäisiä ja vanheemilla sinisiä. Vaatheet olit kraatari tehny, ette net sovit itte kullekki lapsele. Niilä oli kangasjakkaki. Net sait pittää omia lakkia ja vanthuita. Sukkiaki net sait työtuvasta. Sillon ko net lähit kotia net sait pittää omat vaatheet, ja juhlina niinku joulun eelä ja ko koulu loppu niilä oli pohjanperänträktit. Eva kertoo ette lapset häpesit pittää sitä träktiä.
Päivilä net olit koulussa yhtä aikaa kylän lapsitten kans. Kylänlapset kiusasit työtuvan lapsia ja käskit niitä ”työtupalaisiksi”. Isomat pojat koulussa löit työtuvan poikia viljoila. Yks Evan velimiehistä ja yks kaveri sille pruukasit niinki saaja sölkhään samanikäsiltä kyläläisiltä ko net nouit maitoa ette net karkasit kotia. Kerran ko Eva ja hänen kaverit työtuvalta olit olheet kylässä niin kylänpojat tulit. Pojat laukoit tyttäritten perässä niinku net pruukasit ko net tulit kiusaamhaan heitä eli tappelheen. Se muistaa kunka hään pruukasi laukkoa menheen ette net ei löis häntä. Sillä kertaa se ei jaksanu laukkoa pojista menheen, vain löi niistä yhen ette sillä alko tulheen verta suusta. Sen jälkhiin se tuli rauha ja pojat annoit heän olla rauhassa. Työtuvan lapset ei koskhaan keskenänsä tapelheet, vain tappelut olit aina kylän lapsitten kans.
Sillon ko koulussa oli ruanaika työtuvan lapset erotethiin kylän lapsista. Kylän lapset sait syä ensimäiselä vooninkilla ja työtuvan lapset vintilä. Ruoka tuli Konsumistä ja työtuvan lapset nouit sen. Maito nouethiin taloilta, jokka olit likelä. Talvila oli kylmä, ja ko net nouit Konsumistä ruokaa niin kylän lapset pruukasit viskoa lunta heän kasuvhiin. Se oli aika kurjaa ja Eva niin pölkäsi ette hään sais lunta kasuvhiin, ette hään ei tohtinu noutaa maitoa eli ruokaa. Kylän lapset ei saanheet työtuvale tulla.
Ko Eva alko työtuvale niin se ei osanu ruottia yhthään. Lapset ei saanheet meänkieltä/suomea saarnata työtuvassa eli koulussa. Jos semmosta sattu, niin net sait rangastukseksi mennä nukhuun ilman ruatta. Se ei muista ette kethään olis hänen aikana lyötty. Eva ei tiä millä laila hään oon pärjäny, työtuvassa oli kamalaa.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
25
Koulussa lapsia rangastethiin jos net saarnasit meänkieltä/ suomea. Sillon sai seisoa loukhoon sölkä huohneesheen päin kymmenen minuutin aijan jälkhiin koulun. Koulunopettajat saatoit sanoa ette hään oli tottelematon ko hään saarnasi suomea, mutta ko hään ei osanu sitä ruottin sannaa niin hään ei muuta tieny ko suomeksi selittää. Ei kukhaan toisista lapsista osanu ruottia ja lapset saarnasit keskenänsä suomea. Eva ei muista ette hään olis koskhaan loukossa seisonu. Se ei tohtinu tehjä mithään pahanilkistä eli saarnata suomea, ko hään tiesi ette kotona pieksettäis jos koulusta soitettais ja sanottais isäle ette hään oli tehny jotaki pahanilkistä. Mutta monet muut lapset sait seisoa loukossa.
Pyhinä niilä oli kirkossa pyhäkoulu. Joka ei lähteny sinne ei saanu teetä ja pullaa. Eva sai kerran palasen pullaa tyttäreltä, joka halusi ette hään neulos sille hamheen. ”Sie saat palasen pullaa, mie käyn pyhänä kirkossa.” Eva ei ollu ennen saattanu neuloa, mutta pulla niin veti, ette hään neulo hamheen ja siittä saakka hään oon tykäny neuloa.
Lapset ei saanheet ko jouluksi ja kesäksi, jälkhiin ko koulu oli loppunu, tulla kotia. Eva aina ootti ette sais kotia lähteä. Se aina muistaa ensimäisen joululuvan, ko hänen pappa sano ette ”miehet ei tartte koulua käyjä”. Isä ei ollu koulua käyny niin pitkhään ja sano ette ”mie otan miehet koulusta takasin”. Isä meinasi sillä hänen velimiehiä. Eva oli sillon sanonu ette hään ei koskhaan halvas lähteä takasin ja ette hään halusi miehen niin hoppua ko maholista, ette hään ei tarttis koulua käyjä ennää. ”Mie en halva lähteä Lompolhoon.”
Eva tykkäsi ette koulussa oli träviä, ko hään ei saattanu ruottia saarnata niin hyvin eikä äitinkieltä saanu saarnata. Se piti ette se tuntu kummalta lähteä työtuvale takasin koululupien jälkhiin, ko se viipys niin kauon ennen ko net saisit lähteä kotia takasin, ja se hunteerasi ette ”oonkhaan tämä tosi”.
Välistä heilä kävi työtuvassa viehraita, mutta ei koskhaan Evan vanhukset. Joskus se hänen sukulaiset tulit työtuvale, ja hään tykkäsi ette se oli soma. Muitten tyärkaveritten vanhukset kävit kans välhiin, ja sillon niilä oli jotaki makeata syömistä tyttärille matkassa.
Ko tutkii millä laila aika työtuvassa oon vaikuttannu Evhaan se sannoo ette hään ei piä työtupa-aikaa huonona. Mutta se ei tykäny ko kaikki työtuvan lapset häyt samanlaisia vaatheita pittää, ko se oli väli kylän lapsissa ja työtvan lapsissa, ja ko kylänlapset pilkkasit heitä.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
26
Eva sannoo ette hään ei tartte antheeksipyyntöä työtupa-aijasta. Sillon ko hään oli sielä se oli hyä emäntä. Mutta työtuvassa oli ennen huonompi, ko kaks sisarta kävi sielä ja lapsia löithiin.
Työtupa oon jäljelä ja hään oon käyny sielä raavhaana. Se ei tuntunu vaikealta eli raskhaalta lähteä raavhaana työtuvale takasin. Hään halusi tyhä vintin nähjä, jos sielä olis pöökäröitä. Net olit lapsena kuuhleet ette niitä oli manalaisia, jokka tulit kirkonmaalta, ja pöökäröitä, jokka olit vintilä, mutta eihään se ollu ko turekset, mikkä kuuluit. Eva pittää itteä rohkeanna, ja hään oon ollu koko elämän aijan rohkea. Hään ei pölkää. Se muistaa ko lukkari pruukasi soittaa kirkonkelloja – sillon lapset laukoit sinne kuuntelheen. Lapset tykkäsit ko se soitteli. Sillon hään istu korkealla, talon aukossa, ja jalat heilut ulkona. Nyt ko hään näkkee kunka korkea se oon, niin hällä huimaa päätä ko hään sitä hunteeraa. ”Voi, ko mie olen ollu rohkea”, Eva toteaa.
Figur 2.3 Muodoslompolo arbetsstuga/Muodoslompolon työtupa
Foto/Kuva: okänd/tuntematon.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
27
”Då skulle man sitta och vara som änglar”
”Lena”, som är född i slutet av 1930-talet, bodde fem år på arbetsstugan i Pajala. Familjen hade ett mindre jordbruk. Fadern arbetade även som skogsarbetare och senare i Kiruna. Lena är äldst i en syskonskara på 8 barn.
Lena berättar: ”Började som 7-åring och längtade hem. Det var inte roligt. Det var mycket jobbigt egentligen. Man fick kompisar och dagarna gick ju, men jag var väldigt ledsen oftast när jag pratade med mamma. Vi fick ringa ibland ute på byn. Det fanns telefon hos min farfar. Det var jättejobbigt att se att man var arbetsstugeunge. Man var klädd på ett visst sätt. Vi hade vadmalskläder med rutiga ärmar. Det kändes lite tråkigt. Mamma sydde alla mina kläder. Fin skulle man ju vara. Vi fick ju inte lunch på skolan utan fick gå från skolan på lunchrasten till arbetsstugan och det var inte en kort bit heller. Vi sprang för vi skulle ju hinna jobba också. Plocka undan och så där. Kanske inte första åren men när vi blev lite äldre. Städa i kök. Allt. Där har man lärt sig jobba. Det heter inte arbetsstuga för ros skull.”
Lena beskriver de dagliga rutinerna på morgonen i arbetsstugan: ”Det var bara klä på sig i hast och kanske borsta tänderna. Jag kommer inte ihåg om vi borstade tänderna men man drog ju [sig] för att tvätta sig. Det var bara kallvatten. Men sen var det morgongröten och den vill jag inte ens tänka på. Det var aldrig någon god gröt egentligen. Jag äter fortfarande [gröt] men det gör inte brorsan. Man var tvungen att äta upp och sitta rak i ryggen. De kom och stötte på ryggen. Man fick inte sitta krokig och hänga. Det var bara att äta upp. Två gånger kommer jag ihåg så väl att det var så´n där korngrynsgröt som jag aldrig hört talas om. Då fick jag upp allt. Min mage tålde tydligen inte det. Men jag var tvungen att äta det som var kvar. Det måste jag säga. Fast jag hade kräkts. Det var inte nå roligt.”
Lena berättar hur hårt barnen fick arbeta i arbetsstugan: ”Vi var i köket och städning och vi fick skura trappor och golv. Trots att min syster då var bara 7 år när hon kom dit fick hon skura en sån där hög trappa till övre hallen. Hon orkade inte vrida av trasan så jag fick vara där och hjälpa lite grann. Gud, det tyckte jag var hemskt. Jag tänker på nutidens barn. Vi hann bli tre syskon där. Jag var där i 5 år, [brodern] var 3 år, [systern] 1 år. Huh! Det som hörde till
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
28
flickorna var oftast att klippa toapapper från tidningar och kataloger, fyrkanter till toan för det var ju bara utedass och det skulle också städas någon gång. Städning, bortplockning, hjälp i köket, duka undan från matsalarna. Å så fick vi lära oss stoppa strumpor och det har jag haft mycket glädje av. Det visste jag inte att min brorsa också fick lära sig det. Han har då inte gjort det sen. Sen fick vi väl någon gång plocka upp potatis. Vi fick hjälpas åt med det. Pojkarna fick bära dessa mjölkkrukor från en bonde som var på vägen till skolan. Därifrån hämtade de mjölken och så fick de ta tillbaka mjölkkrukorna dit. Och så fick de hugga ved och bära in veden. Där kom de på att prata finska. Ledig var man aldrig på arbetsstugan. På söndagar fick vi gå till söndagsskola i kyrkan. Där fick vi märken som vi klistrade in i en söndagsskolebok. Man fick ju inte åka hem veckovis utan kanske bara en gång i månaden. De andra helgerna var vi ju där.”
Lena berättar om maten: ”Den var bra. Det var vanlig mat. Bara ogifta som jobbade där. De hade inte erfarenhet av egna barn. De var inte vana vid barn. Långt ifrån pedagogiska. En föreståndare och köksbiträden. En biträdande föreståndare. 4–5 stycken kanske det var, men vi var många barn. Sovsalarna var på övre våning och där bodde fröknarna. Flickor och pojkar för sig. De hörde om man gjorde något i sängarna efter god natt. Det var hårda sängar kommer jag ihåg. Efter, sen vi läst aftonbön och sjungit en psalm, skulle det vara tyst.”
På frågan om barnen fick tala meänkieli på arbetsstugan svarar Lena: ”Nej, nej, ingen finska. Pojkarna var bakom vedboden och pratade finska hela tiden och det var ju finsktalande och det var många som inte kunde svenska över huvud taget. Och så fick man väl ovett efter det. En gång har jag sett när de fick av mattpiskan, men det kanske var av annan orsak. Men de fick åthutning och något slag. Jag var alldeles för snäll och medgörlig för att bli slagen. Det var inte roligt när de blev bestraffade för att de pratade finska. Det tycker jag var hemskt. Det kunde vara handgripligheter.”
Lena berättar att barnen fick åka hem på loven, potatislovet, jul- och påsklov: ”Vi hade ju velat komma hem oftare. Det var helt underbart att komma hem och så ville man ju nästan inte åka tillbaka. Jag är så blödig, har alltid varit. Gud, vad jag grät många gånger. Jag skulle för mitt liv inte vela ha gjort det som de gjorde, klarade av. Huh!”
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
29
Hur har tiden på arbetsstugan påverkat Lena, lämnade den spår? ”Egentligen har jag inte tyckt att det var så hemskt och avskräckande, men just när man tänker vad man utsattes för. Man skulle göra sig fin när det någon gång kom någon på besök, man skulle kamma sig och sköta sig. Fjäsk. Det kunde komma någon präst eller någon från skolan skulle komma och se hur vi hade det. Då fick man minsann inte visa någon avigsida, då satt man inte och klippte toapapper. Då skulle man bara sitta och vara som änglar. De aviserade sina besök eftersom vi måste vara så ordentliga. Den äldsta föreståndarinnan, de kastade ju ur sig lite gliringar. Hon sa till mig: – O Lena, du har stora ögon som tenntallrikar och uppnäsa. Efter det sitter jag fortfarande ofta så här. Varför sa hon det? Hon kastade ur sig bara det. Det sitter kvar. Man gick och plira så här. Man ska inte ha stora ögon, det var ju fult … Tråkiga minnen, men också glada minnen. Man hade ju kompisar hela tiden så det var ju trevligt.”
Slutligen, vad tänker Lena kring gottgörelse eller upprättelse över det som har blivit fel? ”Jag har försonats med min uppväxt. Det är mycket bra att informationen [om arbetsstugan] kommer fram. Jag har någon gång haft föreläsning och folk har stått som förstenade när de fått höra. Jag har berättat för min dotter och när hon läste det jag skrivit sa hon att det kändes hemskt. Tänk mamma, du var på arbetsstugan … Jag blir rörd fortfarande när jag pratar om det.”
”Sillon sitä piti istua ja olla ko enkelit”
”Lena”, joka oon syntyny 1930:n luun lopula, asu viis vuotta Pajalan työtuvassa. Perheelä oli pienempi maanpruuki. Isä oli kans mettässä töissä ja jälkhiinpäin Kierunassa. Lena oon kaheksan lapsen siskolaumassa vanhiin.
Lena muistelee: ”Aloin seittemänvuotihaana ja kaipasin kotia. Se ei ollu hauska. Oikestamyöten se oli hyvin vaikea. Saihaan sitä kaveria ja päivät menit, mutta mulla tuli usseimiten niinki ikävä ko mie saarnasin mamman kans. Met saima välhiin soittaa kylältä. Minun farfaarin tykönä oli telefooni. Se oli kauhean ankara nähjä ette sitä oli työtuvan kläppiä. Meilä oli vissit vaatheet, kangasvaatheita, joissa oli ruutuliset hiat. Se tuntu pikkusen ikävältä. Mamma neulo kaikki minun vaatheet. Sitähään piti olla fiininä. Emmähään met
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
30
saanheet lynssiä koulula, vain met häymä ruokarastila marsia koululta työtuvale, eikä se ollu lyhy matkakhaan. Met laukoima, ko met häymä keritä työtäki tehjä. Astiat koota poijes ja semmosia. Ei piian ensi vuosina, mutta ko met tulima vanheemaksi. Köökissä korjata. Kaikkia. Sielä sitä oon työnteon oppinu. Ei se ole työtupanimi vastiten panttu.”
Lena selittää jokapäiväsistä aamumenoista työtuvassa: ”Ei se ollu ko hoppua vaatittea ja piian hamphaita porstata. Mie en muista jos met porstasimma hamphaat, mutta sitähään vältti pesemisen. Ei ollu ko kylmää vettä. Mutta sitte se oli aamupuuro, ja sitä mie en halva hunteeratakhaan. Ei se ollu oikestamyöten koskhaan mikhään hyä puuro. Mie vielä syön, mutta velimies ei tehe sitä. Sen hääty syöjä kaikki ja istua sölkä suorana. Net tulit ja pukkasit sölkhään. Ei saanu istua koukussa ja riepata. Ei se ollu ko syöjä ylös. Mie muistan niin hyvin ette kahesti oli semmosta ohrapuuroa, josta mie en ollu koskhaan kuulu. Sillon mulla tuli kaikki ylös. Ei se, minun vatta, tietenkhään kestäny sitä. Mutta mie jou’uin syömhään sen, mitä oli vielä jäljelä. Kyllä sitä häätyy mainoa: vaikka mie olin oksentannu. Ei se ollu sopeva.”
Lena muistelee kunka lapset sait työtä tehjä työtuvassa: ”Met olima köökissä korjaamassa, ja saima kuurata trappuja ja laattioita. Vaikka minun sisar oli tyhä seittemän vuotta sillon ko hään tuli sinne, niin se sai kuurata semmosen korkean trapun ylisheen porstuhaan. Se ei jaksanu tukkoa vääntää, niin mie sain olla sielä auttamassa pikkusen. Herratunaikaa, ko mie piin sitä joutavanna. Mie hunteeraan nykymailmasia lapsia. Meitä kerkesi olla kolme siskoa sielä. Mie olin sielä viis vuotta, [velimies] kolme vuotta, [sisar] yhen vuoen. Hyi tei! Se, mikä tyttärille kuulu, oli päänänsä tualettipaperin leikkaaminen aviisista ja priskuista, neliskanttisia tualethiin, ko nethään olit tyhä hyysiköitä, ja niitä piti joskus korjata. Korjata, koota poijes, auttaa köökissä, korjata pöyät ruokasalista, ja sitte met saima oppia sukkia toppaamhaan, ja siittä mulla oon ollu paljon iloa. En mie tieny ette minun velimieski sai sen oppia. Se vain ei ole tehny sitä jälkhiin. Sitte met taisima joskus saaja pottuja ottaa. Met saima yhessäneuon tehjä sitä. Pojat sait kantaa näitä maitopäniköitä puntin tyköä, joka oli koulutien varrela. Sieltä net nouit maijon ja sait viejä maitopänikät sinne takasin. Ja sitte net sait pirstoja tehjä ja kantaa pirstat sisäle. Sielä net hoksasit suomea saarnata. Ei sitä ollu koskhaan työtuvassa
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
31
leetissä. Pyhinä saima käyjä pyhäkoulua kirkossa. Sielä met saima merkkiä, mikkä met liimasimma pyhäkoulukirhjaan. Eihään sitä saanu joka viikko lähteä koti, vain piian tyhä kerran kuukauessa. Muina pyhinähään met olima sielä.”
Lena muistelee ruokahoijosta: ”Se oli hyä. Se oli tavalista ruokaa. Tyhä vanhoitapiikoja, jokka olit sielä töissä. Niilä ei ollu omista lapsista kokemusta. Net ei olheet harjaintunheet lapshiin, ei vähhääkhään pedagoogisia. Yks emäntä ja köökiapulaisia, toinen emäntä – niitä oli piian neljä, viis henkeä, mutta meitä oli paljon lapsia. Nukkumasalit olit päälivooninkilla, ja sielä fröökynät asuit. Tyttäret ja pojat eriksheen. Net kuulit jos sitä teki jotaki sängyissä jälkhiin ko oli sanottu hyyää vyötä. Net olit kovat sängyt, mie muistan. Sitte, jälkhiin ko met olima lukenheet iltarukkouksen ja veisanheet virren, se piti olla hiljasta.”
Ko tutkii jos lapset sait meänkieltä saarnata työtuvassa Lena vastaa: ”Ei, ei, ei yhthään suomea. Pojat olit sujoksensa halkohuohneen takana saarnaamassa suomea, ja sehään oli suomenkielistä, eikä moni osanu ruottia ollenkhaan. Ja sitte net morkkasit sen jälkhiin. Mie näin kerran ko net sait mattokarppaa, mutta se oli piian jostaki muusta syystä. Mutta net pormenttasit ja plättäsit. Mie olin aivan liika siivo ja myöntyväinen, ette minua olis lyötty. Ei se ollu sopeva ko rangastethiin ko suomea saarnathiin. Mie tykkään se oli kauhea. Net saatoit käyjä käsiksi.”
Lena muistelee ette lapset sait lähteä kotia ko oli koululupa – pottulupa, joululupa ja pääsiäislupa: ”Methään olisimma halunheet tulla useamasti kotia, ja sittehään sitä ei kohta halunu lähteä takasin. Mie olen niin arka – olen aina ollu. Herratunaikaa, ko mie itkin monta kertaa. Mie en milhään olis halunu tehjä sen, minkä net klaarasit. Hyi!”
Milläs laila työtupa-aika oon vaikuttannu Lehnaan, jättikös se jälkiä? ”En mie ole tykäny ette se oli niin kauhea ja pölättävä, mutta justhiin ko hunteeraa mitä sielä tehthiin. Sitä piti olla fiinisti ko joku tuli kylhään, kammata tukan ja olla ihmisiksi – kruusaamista. Se saatto käyjä joku pappi eli koululta joku kattomassa minkäslaista meilä oli. Sillon ei kyllä saanu näyttää huonoja puolia. Ei sillon istuttu tualettipaperia leikkaamassa. Sillon sitä piti tyhä istua ja olla ko enkelit. Net ilmotit ennen ko net tulit, ko met piimä olla niin oorninkhiin. Vanhiin emäntä, nethään saatoit sanoa vähän ilkeitä. Se sano mulle: ’Voi, Lena, sulla oon yhtä isot silmät ko tinatalterikit
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
32
ja pystönokka.’ Sen jälkhiin mie istun useasti näin. Miksis se niin sano? Se ko tuli ulos. Se oon jäljelä. Sitä kulki ja tirkisteli tällä laila. Ei saa olla isoja silmiä, sehään oli koloa … Ikäviä muistoja, mutta hauskoja muistoja kans. Niitähään oli koko aijan kaveria, ette sehään oli soma.”
Lopuksi, mitäs Lena hunteeraa hyvityksestä eli kunnian parantamisesta, vääryyksitten vuoksi? ”Mie olen sopinu minun kasvatuksen kans. Se oon niinki hyä ette tieto [työtuvasta] tullee ylös. Mie olen joskus pitäny luenon, ja ihmiset oon istunheet aivan liikkumatta ko net oon kuuhleet. Mie olen muistelu minun tyttärelle, ja ko se luki mitä mie olin kirjottannu se sano ette se tuntu kauhealta. ’Hunteeraa, mamma, sie olit työtuvassa …’ Mie vieläki liikutun, ko mie saarnaan siittä.”
”Jag har hållit det hemligt i 50 år”
”Tore” är en av dem som råkade illa ut i arbetsstugan. Han är född på 1930-talet. Han bodde sju år på en arbetsstuga i nuvarande Övertorneå kommun. Han växte upp på en gård och de var sex syskon i familjen. Det fanns en skola bara ett par kilometer från hembyn, men den låg i en annan kommun, så Tore och tre av syskonen hamnade i arbetsstugan. Tore berättar att skolstarten inte blev något vidare. Men det fanns barn på arbetsstugan som han kände sedan tidigare och han blev väl omhändertagen av dem. De äldre visste vilka regler som gällde.
Det bodde 40 barn på arbetsstugan. Tore beskriver hur dagarna såg ut: ”Vi gick till sängs vid 19:00 och 20:00 skulle det vara absolut tyst. Vi klev upp vid 07:00 och klädde på oss och ställde oss i två led. Ett för flickorna och ett för pojkarna. Man var tvungen att vara på rätt ställe i ledet. Om man missade det så fick man ingen mat. Då blev man uthämtad och fick ingen mat. Det var för att man var glömsk. De äldre pojkarna högg ved och bar in. De bar en 50 liters kanna mjölk från mejeriet … Man kunde inte gå utan fick springa för att hinna till skolan. Inom 20 minuter skulle man vara tillbaka så att man hann till skolan.”
Flickorna och pojkarna hade olika sysslor: ”Flickorna hade syslöjd och städade lite grann. För pojkarna var det snöskottning på vintern. En gång i veckan var det en skomakare där och om man
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
33
hade dåliga sulor fick man lära sig att laga skorna. Vi fick stoppa strumpor också. Föreståndarinnan stoppade in fingret i strumpan och gick det igenom så klippte hon så det blev ett ännu större hål och då fick man sitta och laga de där strumporna resten av kvällen. Vi fick bädda sängarna och hon hade en 25-öring i fickan och om den inte studsade så fick man göra om det. Täcket skulle vara vikt i tre delar. Det kommer jag ihåg hur man gör fortfarande, fråga [min fru]!” Maten bestod mestadels av gröt, välling och ibland potatis. På kvällen fick barnen mjölk och smörgås.
”Vi gick i skolan till 13:00 på lördagarna. Sedan var vi ute och lekte. På söndagar var det kyrkan och sedan fick vi vara ute en stund. På ett sätt var det roligt för jag sjöng i kyrkokören. Så jag var där, det var lite av en fristad. Att man fick vara där och sjunga och ha sig … Det var en upplevelse att få uttrycka sina känslor där genom sången.”
Barnen i arbetsstugan fick inte umgås med barnen i byn: ”Vi fick inte vara utanför staketet på arbetsstugan. Från början var det ett trästaket runt hela tomten och när det ruttnade så sattes det upp ett taggtrådsstaket. Om man försökte smita så blev det ju en reva och då blev det uppdagat att man varit utanför staketet.”
På frågan om barnen fick besök av anhöriga på arbetsstugan svarar Tore: ”Nej, det var sällan någon som kom dit. Någon från länsstyrelsen, styrelseordförande. Då skulle det vara välputsat och ordentliga kläder. Allt skulle vara frid och fröjd. De frågade ju aldrig ungarna hur det var. De frågade bara föreståndarinnan. Inga andra vuxna kom och hälsade på.”
I Tores föräldrahem talade man meänkieli, men han hade lärt sig lite svenska innan han började skolan. I arbetsstugan var det förbjudet att tala meänkieli. På frågan om barnen fick tala meänkieli i arbetsstugan svarar han: ”Nä, då fick man sig en hurvel. Jag vet inte vad föreståndarinnan hade för uppfattning om mig. Det var fyra balkonger [i arbetsstugan] och hon gick där och lyssnade. Hon tog alltid in mig. Första gången fick jag en hurring så att det ven i öronen i flera dagar. Sedan tog hon tag i håret och så var det bara att klä om till nattskjorta och läsa i ABC-boken. Mor är rar fick man läsa. Bokstavera det där. Det var på kvällen, tills man somnade utan mat. Det var en bestraffning att man inte fick äta kvällsmål. Man fick lägga sig i sängen om man talat meänkieli. Jag blev inkallad tre gånger samma höst. Andra gången tänkte jag att jag
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
34
skulle ducka när hon börjar slå, men det skulle jag inte ha gjort. Hon blev arg som ett bi. Hon högg tag i håret och ledde mig till där vi hade kläderna och nattskjortan. Och sedan drog hon mig i håret upp i sängen. Sedan kom hon med piskkäppen och sa till mig att lägga mig på mage och upp med nattskjortan och så piskade hon. Och på morgonen när hon såg att jag hade blodat ner lakanet fick jag ytterligare pisk för att jag hade varit så oförsiktig att jag blodat ner lakanet. Hon var helt oförstående för att jag inte hade något val annat än att ligga i sängen, men ändå fick jag ytterligare en omgång med piskkäppen. Det var första hösten. Hon misshandlade mig. Jag var ju ensam och grät. Och ingen mat fick jag på kvällen. Jag kunde inte sitta på ett par veckor för det var ju sår och värkte. Men. Inte vart man något visare av det. Alla talade finska i den där skocken, men det var bara jag som fick stryk. Ingen annan råkade illa ut för att de pratade finska. Föreståndarinnan fick pension så småningom och då kom det en till. Hon var betydligt mänskligare. Inga sådana där restriktioner.”
Berättade Tore hemma om vad som hade hänt på arbetsstugan? ”Nä, jag har hållit det hemligt i 50 år. Någon gång har jag berättat för någon och den sa att du ljuger. Nej svarade jag, för jag har upplevt det själv. Jag hade glömt bort det där tills jag läste en artikel att de ville intervjua människor.”
Tores föräldrar visste inte om att han blev bestraffad, men däremot hans syskon som också bodde där. ”Jo, de visste ju men de var tysta som möss. Äldsta systern smög upp i trappan och frågade hur det var när jag fått stryk. Jag sa att du får inte vara här för då kan du också råka illa ut. Men hon sa att hon skulle smyga ner sedan. Så var det med barnuppfostran på den tiden. Men man klarade sig ju i livet.” På frågan om tiden på arbetsstugan påverkat Tore så svarar han: ”Ja, jag vet inte. Man har ju mer och mer förträngt det så att säga.”
Tore berättar också att han varit med om något som förefaller ha varit en rasbiologisk undersökning under tiden på arbetsstugan: ”Ja, det var vårterminen 1950 som vi blev tillsagda att ta på våra egna kläder och gå utanför. Det stod en taxi utanför och då frågade jag chauffören vart vi skulle. Ja, ni ska till Övertorneå och sanatoriet där. Vi sa ’Vi är ju inte sjuka varför ska vi undersökas?’ Vi var sju ungar i bilen, från arbetsstugan som var utvalda. Vi kom in där och det var en sjuksköterska med vit rock med ett sådant där
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
35
emblem, som sa att vi skulle klä av oss. Sedan fick vi gå in i ett rum där det var en läkare. Eller jag vet inte vad han var. Det var i alla fall en gubbe. Han frågade om namn och ålder. Han mätte hur lång jag var. Sedan började han lägga en sådan där G-klav runt huvudet och mäta. Öron och näsa, ögon och mun. Och till slut sa han att jag skulle gapa och så drog han ut tungan och mätte den. Och tittade på tänderna. Han var förmodligen piprökare för jag kan fortfarande minnas smaken i käften av den där pipoljan från hans händer. Jag minns det fortfarande.” Intervjuaren frågar om de var flera i rummet? ”Nej, en och en. Sedan mätte han penisen och tryckte på kulorna. Jag tordes inte skrika. Det var en vårdslös gubbe. Det var ett elände. Jag har förträngt det hela.” Intervjuaren frågar om de andra barnen också blev mätta. ”Förmodligen blev de också mätta. Det var inget tal om vad som gjordes i rummet.” Tore minns hemresan: ”Det var ju roligt att åka bil. Det vart väl inga större ovationer där. Det var tråkigt det här.”
Tore berättar också om andra smärtsamma upplevelser på arbetsstugan: ”Det var en lördag och det var en kråkunge som vi gick och matade. En av killarna sa att det var jag som hade blött ner kråkungen och han gick till överprästinnan där. Det var lördag och det var bad och då kom ett helt gäng in där i bastun. De tre [biträdande föreståndarinnorna] tog tag i mig och alla ungarna fick slå mig i stussen. Det var kompanistryk. 39 stridsugna ungar fick slå mig. [De] höll fast mig så att jag inte skulle kunna springa och ungarna daskade i stussen. Jag hade inte skvätt vatten på kråkungen. Det var [en av de andra pojkarna] själv som hade gjort det. Han var en sådan där skvallerbytta. Så det var inget vidare det där. Jag fick ingen förklaring men det var för att han sa att jag skvätt vatten på kråkungen förmodar jag.”
”Likadant med den där lampan där i förrådet. 99 procent av alla ungarna hade tänt den där lampan. Man hade inte elektricitet hemma. Jag gick på toaletten och jag tryckte på den där lampan med handen och när jag kom in fick jag en örfil av föreståndarinnan. Det var samma skvallerbytta. Det var bara karbidlampa man hade hemma, det var 1944–1945. Vi fick elektricitet när militären var här. Men, men. Man fick stryk, örfilar, på arbetsstugan för att man tände lampan där.”
Intervjuaren frågar om Tore tänkt på hur man kan gottgöra eller upprätta det som har blivit fel. Behöver han gottgörelse för tiden i
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
36
arbetsstugan? ”Ja, det är självklart. Man ska komma till en slutända i alla fall på något vis. 1843 års skolförordning om att alla skulle tala svenska är den största boven.
3
Det är snett. Jag vet inte hur en gott-
görelse skulle gå till. Jag hoppas i alla fall att de kommer underfund med att tornedalingar, kväner och lantalaiset har blivit diskriminerade i sin ungdom och fortfarande blir det. Ibland hör man ’Du är i Sverige och ska prata svenska’. I helvete heller, jag pratar vad jag vill!”
”Mie olen salanu sitä 50 vuotta”
”Tore” oon yks niistä, jolle kävi työtuvassa pahon. Se oon syntyny 1930:n luussa. Se asu seittemän vuotta työtuvassa nykymailmasessa Mataringin kunnassa. Se kasusi talossa ylös, ja heitä oli kuus siskoa perheessä. Oli koulu tyhä muutampi kilomeeteri kotikylästä, mutta se oli toisessa kunnassa, ette Tore ja kolme siskoista jou’ut työtuvale. Tore muistelee ette koulunalku ei ollu niin erityinen, mutta työtuvassa oli lapsia, joita hään tunsi entisthään ja net piit hänestä hyvin vaarin. Vanheemat tiesit mitä sääntöjä oli.
Työtuvassa oli 40 lasta. Tore muistelee minkäslaiset päivät olit: ”Met panima 19:n aikana maata ja 20:n aikana sitä piti olla koppinensa hiljaa. Met nousima seittemän aikhoin ja panima vaatheet ja seisoma kahtheen rivhiin, yks tyttärille ja toinen pojile. Sitä hääty olla oikeassa paikassa rivissä. Sen ko missasi niin sitä ei saanu ruokaa. Sillon sitä nouethiin poijes ja jäi ilman ruatta. Se oli sen vuoksi ko sitä ei muistanu. Vanheemat pojat tehit pirstoja ja kannoit sisäle. Net kannoit 50:n litran päniköitä meijeristä … Sitä ei saattanu marsia, ko hääty laukkoa ette kerkesi kouhluun. Sitä piti olla 20:n minuutin sisälä takasin ette kerkesi kouhluun.”
Tyttärillä ja pojila oli erilaisia hommia: ”Tyttärillä oli neulominen ja net korjasit pikkusen. Pojila oli talvela lumen luontia. Kerran viikossa sielä kävi suutari, ja jos solat olit huonot niin sitä sai oppia korjaamhaan kenkiä. Met saima sukkiaki topata. Emäntä pisti sormen sukhaan ja jos se meni läpi niin se leikkasi reijän vielä isomaksi, ette sitte sai istua lopun iltaa korjaamassa nuita sukkia. Met saima panna sängyt kiini, ja sillä oli tolppa plakkarissa, ja jos se ei poukonu niin sen sai tehjä uuesti. Peitto piti olla kolhmeen oshaan leipottu. Sen mie vieläki muistan, kunka tehthään, kysy
3 Tore refererar sannolikt till införandet av folkskolan.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
37
[minun vaimolta]!” Ruoka oli valtana puuroa, velliä ja välhiin pottuja. Illala lapset sait maitoa ja voileipää.
”Met olima koulussa kello 13:een asti lauantaisin. Sitte met saima olla ulkona leikittelemässä. Pyhinä se oli kirkko ja sitte met saima olla vähän aikaa ulkona. Johonki laihiin se oli mukava, ko mie olin kirkkoköörissä matkassa. Niin mie olin sielä, se oli jonkulainen turvapaikka – ette sielä sai olla laulamassa ja toimittamassa … Se oli elämystä ilmasta sielä laulun kautta omia tuntheita.
Työtuvan lapset ei saanheet olla yhessä kylän lapsitten kans: ”Met emmä saanheet olla työtuvan aijan toisela puolen. Alusta oli puuaita koko tontin ympäri, ja ko se laho, niin se panthiin piikkilanka-aita. Jos yritti lähteä karkhuun niin sitä repesi, ja tuli ilmi ette sitä oli ollu aijan toisela puolen.”
Ko tutkii jos lapsitten omhaiset kävit työtuvassa kylässä Tore vastaa: ”Ei, harvon se joku tuli sinne – lääninhallituksesta joku, johtokunnan puhheenjohtaja. Sillon piti olla putsissa ja hyvissä vaatheissa. Kaikki piti olla rauhaa ja rakhautta. Eihään net koskhaan kysynheet kakaroilta minkäslaista se oli. Net ei kysynheet ko emänältä. Ei niitä tullu muita raavhaita kylhään.”
Toren lapsuuenkotona saarnathiin meänkieltä, mutta hään oli oppinu ruottia pikkusen ennen ko hään alko kouhluun. Työtuvassa meänkielen saarnaaminen oli kielettynnä. Ko tutkii jos lapset sait työtuvassa saarnata meänkieltä se vastaa: ”Ei, sillon se plätäthiin. En mie tiä mitä emäntä hunteerasi minusta. [Työtuvassa] oli neljä balkongia, missä se kulki kuuntelemassa. Se otti aina minun sisäle. Ensi kerran se plittasi ette korvisa suhisi monta päivää. Sitte se otti tukasta, ja sitte ei ollu ko panna vyöpaita pääle ja lukea aapista. ’Mor är rar’ (ruotti: ’äiti oon sopeva’), siinä luki. ’Tavvaile tuota.’ Se oli illala, siihen saakka ette nukku ilman ruatta. Se oli rangastus ko ei saanu iltaruokaa syöjä. Sitä sai panna sänkhyyn maata jos oli saarnanu meänkieltä. Minun käskethiin sisäle kolme kertaa samana syksynä. Toisela kertaa mie aattelin ette mie kyykkyäisin ko se alkaa lyömhään, mutta sitä ei olis kannattennu tehjä. Se suuttu ko tulinen tuhka. Se näppäsi tukasta kiini ja talutti minun/minut siihen paikhaan, missä meilä oli vaatheet ja vyöpaita. Sitte se otti minun tukasta kiini ja veti sänkhyyn. Sitte se tuli kepilä ja käski minun panna räämälensä maata ja vettää vyöpaijan ylös ja niin se roiski. Ja aamula ko se näki ette mulla oli lakanat veressä niin se pieksi lissää, ko mie olin huolimattomuuessa sotkenu lakanat verhiin. Se ei
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
38
käsittänny ette mie en muutta saattanu ko sängyssä maata, mutta se roiteli toisen kerran kepilä. Se oli ensimäinen syksy. Se pieksi minua. Miehään olin yksin ja itkin, enkä saanu illala ruokaa. Mie en voinu muutamhaan viikhoon istua ko oli haavoja ja net otit kipeästi. Mutta … ei siittä tullu sen viishaamaksi. Kaikin saarnasit suomea siinä tokassa, mutta tyhä minua pieksethiin. Ei kelhään muula menny pahon ko net suomea saarnasit.
Emäntä sai aijan olhoon pansuunin ja sillon tuli toinen. Se oli selvästi ihmisluontosempi – ei ollu semmosia rajotuksia.”
Selittikös Tore kotona mitä työtuvassa oli tapahtunnu? ”Ei, mie olen salanu sitä 50 vuotta. Jonku kerran mie olen jollekki selittänny, ja se sano ette ’sie valehtelet’. Ei, mie sanoin, ko mie olen itte kokenu sen. Mie olin unheuttannu sen siksi ko mie luin artikkelin ette net halusit ihmisiä puhuttaa.”
Toren vanhukset ei tienheet ette häntä oli rangastettu, mutta hänen siskot, jokka kans asuit sielä, tiesit. ”Joo, nethään tiesit, mutta net olit aivan puhumatta. Vanhiin sisar naakkasi trappuja pääle ja kysy kunkas mulla oli, ko oli pieksetty. Mie sanoin ette ’sie et saa täälä olla, ko sullaki saattaa sillon käyjä pahon’. Mutta se sano ette hään naakkas taasen alas sitte. Semmosta se oli, lapsenkasuatus siihen mailman aikhaan, mutta sitähään selvisi hengissä.” Ko Torelta tutkii jos työtupa-aika oon vaikuttannu Tohreen se sannoo: ”Joo, emmie tiä. Sitähään oon enämpi ja enämpi yrittänny unheuttaa, jos niin sannoo.”
Tore muistelee kans ette hään oon ollu työtupa-aikana myötä jossaki, mikä tuntuu olheen rotubiolooginen tutkimus: ”Joo, se oli kevätärmiinala 1950 ko meitä käskethiin panna omat vaatheet pääle ja mennä ulos. Sielä ulkona seiso taksi ja mie kysyin ajajalta mihinkäs met olima lähössä. ’Joo, tet piättä käyjä Mataringissa ja sanatuuriassa sielä.’ Met sanoima: ’Emmähään met ole siukat. Miksis meitä syynäthään?’ Meitä oli seittemän kläppiä piilissä, jokka olima työtuvasta valitut. Met tulima sinne sisäle ja sielä oli systeri valkeassa rokissa, missä oli semmonen merkki, joka käski meile ette riisua vaatheet. Sitte met saima mennä huohneesheen, missä oli lääkäri, eli emmie tiä mitä hään oli. Oli se joku äijä. Se kysy nimestä ja iästä. Se mittasi kunka pitkä mie olin. Sitte se alko panheen semmosen G-auaimen pään ympäri ja mittasi – korvat ja nokka, silmät ja suu. Viimiseksi se käski auasta suuta, ja niin se veti kielen ulos ja mittasi sen ja katto hamphaita. Se poltti arvattavasti piippua, ko mie vielä muistan makua suussa tuosta piipunöljystä
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
39
hänen käsistä. Mie vieläki muistan sen.” Kysyjä tutkii jos huohneessa oli muita? ”Ei, yks kertaa. Sitte se mittasi tirrin ja paino munia. Mie en tohtinu huutaa. Se oli huolimaton äijä. Se oli kurjaa. Mie olen yrittänny unheuttaa koko asian.” Kysyjä tutkii jos toisiaki lapsia mitathiin. ”Arvattavasti niitäki mitathiin. Se ei ollu mithään puhetta siittä, mitä huohneessa tehthiin.” Tore muistaa kotimatkan: ”Sehään oli hauskaa kulkea piilissä. Ei tainu olla sen suurempaa killaamista sielä. Se oli ikävä, tämä.”
Tore muistelee muitaki tuskalisia kokemuksia työtuvasta: ”Se oli yhtenä lauantaina, ja meilä oli vareksenpoikanen, jota met kävimä ruokkimassa. Yks pojista sano ette se olin mie kastelu vareksenpojan, ja sillon se meni vaimoylipapile. Se oli lauantai ja oli sauna, ja sillon tuli täysi saki sinne sauhnaan. Kolme [apulaisemäntää] otit minusta kiini ja kaikki kläpit sait lyöjä minua persheele. Sakissa pieksethiin. 39 riianhalusta kläppiä sai lyöjä minua. [Net] piätit minua ette mie en päässy pakhoon ja kläpit plittasit persheele. Mie en ole pirskottannu vettä vareksenpojan pääle. Se oli [joku toisista pojista] itte joka oli tehny sen. Se oli semmonen juorukello. Ette se ei ollu misthään kotosin tuo. Mie en saanu selitystä, mutta se oli sillä ko hään sano ette mie olin pirskottannu vettä vareksenpojan pääle, mie piän.”
”Sama sen lampun kans siinä förootissa. 99 prosenttia kaikista kläpistä olit sytyttänheet sen lampun. Ei ollu sähköä kotona. Mie kävin tualetissa ja painoin sitä lamppua käelä, ja ko mie tulin sisäle se se emäntä löi minua korvale. Se oli sama juorukello. Kotona ei ollu ko karpiitilamppu, se oli 1944–1945. Meilä tuli sähkö ko soltut olit täälä, mutta, mutta … Sielä pieksethiin, lyöthiin korvale, työtuvassa ko sytytti lampun.”
Kysyjä tutkii jos Tore oon hunteerannu kunkas sen hyvittäis eli korjas sen, mikä oon tullu väärin. Tartteekos hään hyvitystä työtupa-aijasta? ”Joo, se oon selvä. Pittää kuitenki tulla jollaki mallin päätöksheen. Vuoen 1843 kouluasetus siittä ette kaikin piit ruottia saarnata oon issoin syypää.
4
Se oon väärin. En mie tiä millä
mallin sitä sais sovituksen aikhaan. Mie kuitenki toivon ette net saava selvile ette tornionlaksolaisile, kväänile ja lantalaisile oon nuoruuessa tehty lastheele ja ette se vieläki tapahtuu. Välhiin sen kuulee: ’Sie olet Ruottissa ja piät ruottia saarnata.’ Ei koranus, mie saarnaan mitä mie halvan!”
4 Tore meinaa arvatenki kansakoulun laittamista.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
40
Figur 2.4 Hietaniemi arbetsstuga, brostädning, 1930-tal/ Hietaniemen työtupa, porthaat kuurathaan, 1930-luvula
Foto/Kuva: okänd/tuntematon.
”Man var så rädd där på arbetsstugan”
”Erik” är född på 1930-talet och han växte upp i en liten by i nuvarande Pajala kommun. Tiden före arbetsstugan beskriver han som lycklig. ”Jag hade ett otroligt fint hem. Det fanns mat och kärlek där. Jag hörde aldrig några svordomar och gräl. Så barndomen var otroligt lyckad för mig. Vi var fem syskon …” I hemmet talade familjen finska.
Skolan låg 2,5 kilometer från hemmet och fadern hyrde en bostad i byn för att de skulle kunna gå i skolan. ”I skolan pratades bara svenska och första året gick jag utan att kunna ett ord svenska. Jag fick gå om första klass för att jag inte lärt mig någonting. Det fanns alltid en sådan där byaålderman som rektorn vände sig till. Som sedan pratade med föräldrarna. Då sa man att den där pojken skulle sättas i hjälpklass i arbetsstugan … Min äldre bror var också ett år i arbetsstuga. Han lärde sig fortare än mig. Jag vet inte varför jag hade så svårt. Jag stammade så förfärligt att jag inte fick fram ett ljud. Det var nog rädslan som gjorde att jag stammade.” Hjälpklass fanns inte i hembyn utan Erik fick därför flytta till en annan skola
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
41
och han fick bo på arbetsstugan. ”När man inte kunde någonting så var det enklast att sätta i hjälpklass. Vi var säkert 20 personer i hjälpklassen.”
Åren i arbetsstugan blev svåra för Erik: ”Jag har så hemska minnen från arbetsstugan … Jag vet inte varför [föreståndarinnan] hatade barn. Det var mycket örfilar. Hon vred i örat, vi kallade det att vrida upp klockan. Om man talade finska fick man en örfil och gå och lägga sig fast klockan bara var fem.”
Erik berättar: ”Min mor var en otroligt fin människa och hon stickade vantar till mig och så la hon med en vetelängd i paketet. Men föreståndarinnan hämtade paketet och öppnade det och hon gav min vetelängd till [xx] som var präst och [xx] som var rektor. Det var de som var hennes kompisar och räddningsplanka kan man säga. Så när jag kom hem på lov så frågade morsan om jag fått vetelängden, nej bara vantarna. Nästa gång hon skickade paket så sa hon på telefon att jag skulle hämta paketet själv. Det fanns en telefon på rummet och när mamma ringde så fick jag prata med mamma, men föreståndarinnan lyssnade på vad jag skulle säga. Jag sa bara jo, ja, nej. Man vågade ju inget annat säga när hon lyssnade. Mamma sa till busschauffören att ge paketet direkt till pojken och släng det inte på marken. Så då fick jag vetelängden och den gömde vi i vedtraven för vi vågade inte ta in den. Och råttorna kände lukten så de åt från den ena änden och vi från den andra.”
Han berättar om det dagliga livet i arbetsstugan: ”Det var två sovsalar med en halv meter mellan sängarna. Det var smala sängar. Vi låg på halmmadrasser som vi stoppade själva. Flickorna bodde på ovanvåningen och pojkarna nere. Flickorna blev mycket bättre behandlade. De fick hjälpa till i köket och städa. Det var ett helsike, man fick inte vara barn. Så var det. Inte så konstigt att man inte har velat berätta för sina egna flickor. Det var väl därför man ville att de skulle ha en fin barndom här, inte som jag.”
Erik berättar om maten: ”Maten på arbetsstugan var förfärlig. Det var bara kål och löksoppa. Föreståndarinnan kokade bara kål. Det var en pojke som spydde i maten och det var bara att äta ändå. Föreståndaren [xx] tog han i nacken och tryckte hela ansiktet ner i soppan och vi som satt där runt bordet vågade ju inget säga. Och fiskleveroljan fick alla varje dag och hon använde samma sked till alla. Det var gröt på havre. Det var inte något vidare.” Intervjuaren frågar om Erik kan äta kålsoppa i dag? ”Nej, inga grönsaker. Inte
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
42
löksoppa heller. Huija. Det går inte att förklara. Inget grönt har kommit till det här huset sedan frugan dog. Det enda gröna är lövruskan till bastun.”
Intervjuaren frågar hur rutinerna såg ut på arbetsstugan: ”Vi väcktes en viss tid och då skulle vi bädda sängarna … Jag hade en kusin från [xx] som var sängvätare. [Föreståndarinnan] tog det där pisslakanet och slog runt öronen på honom så att pisset stänkte. Sedan fick han själv gå ut med lakanet till förrådet och hämta ett nytt lakan och bädda. Och vi fick själv stoppa hö i madrasserna. Sedan åt vi någon slags frukost och gick till skolan. I skolan fick vi rätt bra mat. Sedan åt man kvällsmat på arbetsstugan och sedan fick vi gå och lägga oss.”
Barnen fick inte bära sina egna kläder utan var tvungna att klä sig i arbetsstugans kläder: ”Våra egna kläder var paketerade och de fick vi bara sätta på oss när vi skulle fara hem på lov. Efteråt har jag tänkt på varför jag inte frågade min mor hur hon kände när hon följde med mig till bussen. Jag har aldrig kunnat fråga henne.” Erik fortsätter: ”Byxorna [på arbetsstugan] var av presenningstyg och det gick ju inte att nöta hål på dem, de skavde så fruktansvärt i skrevet. Det sved och irriterade men det fanns ju ingen salva så man spottade i näven och smörjde in skavsåren och då trodde hon att man höll på med egna grejer där och då bar pigorna ut min säng till hennes rum/sovalkov och där fick jag sova i en hel vecka med henne. Pisshinken stod i mitten. Det var en bestraffning att sova hos henne.”
Intervjuaren frågar om Eriks föräldrar visste hur han hade det på arbetsstugan: ”Jo. Farsan kunde ju inte göra en råtta illa, men morsan hade lite mer skinn på näsan. Men hon kunde ingen svenska så hon kunde ju inget säga.”
Andra som intervjuats har beskrivit att barnen fick bära ved och hämta vatten på arbetsstugan. Fick Erik också göra sådana sysslor? ”Jo, det fick vi göra. Det fanns ju bastu där på arbetsstugan. Man fick tvätta sig i tre bunkar, en med såpa, en med varmt vatten och den tredje med lite kallare vatten. Det var bara en gång i kvartalet. Hygienen var mycket dålig, det fanns ju ingen dusch.”
På loven fick barnen åka hem. Erik berättar: ”På sommarlovet lekte vi bara med arbetsstugebarn. De andra ville ju inte leka med oss, de kände inte oss. Vi var ju inte skolkamrater. Men inte nog med det. Även vuxna kunde skrika arbetstugebarn och grötstuge-
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
43
barn efter oss. Man aktade sig för att gå förbi de gårdsplanerna, då gick man i kohagarna i stället. Man tyckte att vi var sämre människor.”
Intervjuaren frågar hur länge Erik bodde på arbetsstugan: ”Det var sex års skolgång, så jag var där i sex års tid. Så barndomen har inte funnits för mig. Det var samma föreståndarinna [xx]. Jag har tänkt att jag skulle pissa på hennes grav i [xx] som en liten kompensation.”
På frågan om det fanns andra bestraffningar än örfil och sängläggning, svarar Erik: ”Det värsta var att bära sängen till [föreståndarinnans rum] och tvingas sova där. Men det fina med det var att de andra barnen inte gjorde narr av mig för att jag fick sova där. De var lojala.”
Erik fortsätter att berätta: ”Att det blivit folk av oss är en gåta. Visst jag har ännu svårigheter när jag ska skriva något. Är man ordblind och aldrig har fått hjälp att skriva rätt så är det ju svårt. Men jag har klarat mig hyfsat.”
Intervjuaren frågar om barnen talade finska i arbetsstugan: ”Ja, vi pratade i smyg på arbetsstugan. Alla sommarmånader pratade vi finska och nu när vi träffas pratar vi finska. Nu finns inget att skämmas för. Men på arbetsstugan fick man titta runt omkring sig.”
Fanns det några roliga stunder på arbetsstugan, undrar intervjuaren. Erik svarar: ”Nej, det fanns ingen glädje. Det fanns inte någonting.” Erik berättar att han senare varit tillbaka till arbetsstugan: ”Jo, varje gång jag tittar på fönstret där jag sov så är det som att nackhåret reser sig. Man är arg på något sätt.” Erik berättar att han inte pratat med sina syskon om tiden på arbetsstugan, men däremot med en kamrat: ”Vi pratade om hur vi blev behandlade. Han blev bestraffad som jag. Men [en annan kamrat] ville inte prata om det. Det väcker sådana minnen så han ville inte sa han.”
Har tiden i arbetsstugan påverkat Eriks liv? ”Ja, jo. Det var det att även på sommarmånaderna så skrek dem att man var ett arbetsstugebarn. Min far, en finare människa finns inte. Och morsan. På hemmet kan jag inte klaga. Där fanns mat och kärlek. Men i arbetsstugan var det ett helvete, man fick inte vara barn där. Därför var det viktigt att våra barn fick en fin barndom här i [xx].”
Erik har ofta tänkt på tiden i arbetsstugan senare i livet: ”De första åren i [en större stad] kunde jag glömma det här med arbetsstugan och jag fick kompisar där. Ingen visste om min bakgrund. Ingen skrek grötstugebarn och de där orden. Och jag berättade ju inte hur dålig jag var. I [den större staden] bodde jag i 7–8 år och
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
44
alla bröt ju på finska där och var tornedaling. Men när jag kom tillbaka hit då var jag så pass vuxen att de slutade med det där. De hade glömt bort. Så när jag kom till hembygden med motorcyklarna då var jag kung där, alla pojkar ville vara med mig.”
Erik fortsätter: ”Men det värsta var ju stamningen. Var kom den ifrån? Var det rädslan eller var kom den ifrån? Jag träffade en präst [på hemorten]. Jag berättade om arbetsstugan och han hade liknande erfarenhet från Finland. Han sa att Gud brukar kompensera. Har man haft en tråkig barndom får man det bättre senare i livet.”
Intervjuaren frågar om Erik pratat med någon om erfarenheterna eller om han har hållit det inom sig: ”Jag har mest hållit inne med allt detta. Jag har inte berättat för arbetskamrater om min bakgrund.” Det tog lång tid innan Erik berättade för sina egna barn om arbetsstugan: ”Jag tror att de har varit i 40–50 års åldern innan jag berättade att jag varit på arbetsstuga. Det har varit som en skam. Jag har inte velat berätta det för dem. Jag har inte berättat det för någon arbetsgivare. Jag har många gånger funderat över att det gick från 1961 till 1990, ingen har frågat var jag gick i skolan. Jag har inte varit intresserad av att berätta.”
Hur tänker då Erik om att man skulle kunna gottgöra för åren i arbetsstugan? ”Det är fyra år sedan [kulturministern] Alice Bah Kuhnke var här och skulle ordna med en förlåtelse. Det känns som att de väntar tills vi alla har dött så att de ska slippa att ge en ursäkt. Du kan ju inte ge en förlåtelse till en okänd person. Det skulle inte skada om de kunde bjuda på en resa eller ett kaffepaket. Romerna har ju fått en ursäkt. Varför inte vi?”
Hur skulle en ursäkt kunna se ut, frågar intervjuaren till slut. ”De skulle kunna annonsera att kom till den här hembygdsgården så ska vi be om förlåtelse. Så att man själv kan få den där ursäkten och inte genom radio. Samla in de personer som har varit med om det här. De skulle be om förlåtelse och bjuda på kaffe och fin musik. Och sedan åka vidare till nästa by. Jag har väntat på det där, jag väntar inte på en penningsumma. Det går inte att köpa lös sådant här. Förlåt är nästan bättre än en bunt pengar.”
Erik avslutar samtalet med att konstatera: ”Jag tycker att det är roligt i alla fall att ni [i kommissionen] har upptäckt att det finns folk som väntar på en upprättelse. Jag har väntat på detta länge. Och grubblat på om det är så att de vill glömma bort oss eller vad är det? När jag ser alla dessa barn som cyklar och alla deras lek-
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
45
saker. Jag hade ingenting. Jag har inte haft någon barndom, de har stulit den ifrån mig. Även på sommarmånaderna så fanns ju hela tiden tanken på att jag måste dit igen. Visst har jag varit hemma på sommaren, men i tanken har det ju varit att jag måste dit igen till hösten. Men jag brukar tänka att prästen hade rätt, att Gud kompenserar det. I mitt fall har det varit så.”
”Sitä niin pölkäsi sielä työtuvassa”
”Erik” on syntyny 1930:n luussa ja se kasusi ylös pienessä kylässä nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Se pittää ette aika ennen työtuppaa oli onnelinen. ”Mulla oli niinki fiini koti. Sielä oli ruokaa ja rakhautta. Mie en koskhaan kuulu kirouksia ja riitelemistä, ette lapsuus oli niinki onnistunnu mulla. Meitä oli viis siskoa …” Perheessä saarnathiin suomea kotona.
Koulu oli 2,5 km kotoa ja isä hyyräsi kylässä asunon ette net saattasit koulua käyjä. ”Koulussa saarnathiin tyhä ruottia, ja mie kävin ensimäisen vuoen ossaamatta yhthään ruottin sannaa. Mie sain käyjä ensimäisen luokan uuesti, ko mie en ollu oppinu mithään. Oli semmonen kylänvanhiin. Sen tykö rehtori käänty, ja sitte se puhutteli vanhuksia. Sillon sanothiin ette tuo poika panthaan työtuphaan apuluokhaan … Minun vanheempi velimieski oli yhen vuoen työtuvassa. Se oppi minusta hopumasti. Mie en tiä miksis mulla oli niin hankala. Mie änkytin niin kovasti ette mie en saanu mithään ääntä suusta. Mie taisin pölöstä änkyttää.” Kotikylässä ei ollu apuluokkaa, vain Erik joutu tämän tähen siirthyyn toisheen kouhluun ja sai työtuvassa asua. ”Ko sitä ei osanu mithään se oli helpointa panna apuluokhaan. Meitä oli varmasti 20 henkeä apuluokassa.”
Vuoet työtuvassa tulit Erikille hankalaksi: ”Mulla oon niin kauheita muistoja työtuvasta … Mie en tiä miksis [emäntä] vihasi lapsia. Sielä löithiin useasti korvale. Se väänsi korvaa, met sanoima ette se väänsi kellon käynthiin. Jos sitä saarnasi suomea niin se löithiin korvale ja joutu menheen nukhuun vaikka kello ei ollu ko viis.”
Erik muistelee: ”Minun äiti oli mahottoman hyä ihminen, ja se kuto mulle vanthuita ja pani pullatangon pakethiin matkhaan. Mutta emäntä nouti paketin ja aukasi sen ja anto minun pullatangon NN:ile, joka oli pappi, ja NN:ile, joka oli rehtorinna. Net net olit
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
46
hänen kaverit ja pelastusplankku, saattaa sanoa. Niin ette ko mie tulin kotia koululuvale se muoriska kysy jos mie olin pullatangon saanu. ’Ei, tyhä vanthuut.’ Ensi kerran ko se lähätti paketin se sano telefoonissa ette mie noutasin itte paketin. Huohneessa oli telefooni, ja ko mamma soitti niin mie sain mamman kans saarnata, mutta emäntä kuunteli mitä mie sanoin. Mie en sanonu ko joo, jaa, ei. Eihään sitä tohtinu muuta sanoa ko se kuunteli. Mamma sano pyssikuskale ette antaa paketin pojale suohraan eikä viskoa sitä maahan. Niin mie sain pullatangon ja met kätkimä sen puulatheesheen, ko met emmä tohtinheet ottaa sitä sisäle, ja hiiret tunsit haijun ja söit sitä toisesta päästä ja met toisesta.”
Se muistelee työtuvan jokapäiväsestä elämästä: ”Niitä oli kaks nukkumasalia, jossa sängyt olit puolen meeterin välin. Net olit kaitaset sängyt. Met makasimma olkipaljoila, jokka met itte täytimä. Tyttäret asuit päälivooninkilla ja pojat alla. Tyttäriä piethiin paljon paremin. Net sait olla köökissä toisena ja korjata. Se oli helsettiä – ei saanu olla lapsena. Niin se oli. Ei ole kumma, ette sitä ei ole halunu omile tyttärille selittää. Sen vuoksi sitä tietenki halusi ette niilä olis täälä hyä lapsuus, ei niinku mulla.”
Erik muistelee ruokahoijosta: ”Työtuvan ruoka oli kauhea. Ei ollu ko kaalia ja löökikeittoa. Emäntä keitti aivan kaalia. Oli poika, joka oksensi ruokhaan, mutta se ei ollu ko syöjä sentähenki. Emäntä [xx] otti sitä niskasta kiini ja paino koko kasuvet keithoon, emmäkä met, jokka istuima siinä pöyän ympäri, tohtinheet mithään puhua. Sitte kaikin sait joka päivä kalaöljyä, ja se anto kaikile samasta lusikasta. Se oli kaurapuuroa. Se ei ollu niin erityistä.” Kysyjä tutkii jos Erik saattaa tänä päivänä kaalikeittoa syöjä? ”Ei, ei yhthään vihaneksia, eikä löökikeittoakhaan. Hui. Ei se käy selittää. Tähhään talhoon ei ole tuottu yhthään vihriäisiä sen jälkhiin ko vaimo kuoli. Ainua vihriäinen oon saunavihta.”
Kysyjä tutkii minkäslaiset rutiinit työtuvassa oli: ”Meitä herätethiin vissilä aikaa, ja sillon met piimä panna sängyt kiini … Mulla oli nepokka NN, joka kusi sänkhyyn. [Emäntä] otti sen kusilakanan ja löi sitä korvitten ympärille, ette kusta pirskosi. Sitte se sai itte mennä lakanan kans föroothiin ulos nouthaan uuen lakanan ja panheen sängyn kiini. Sitte met saima itte panna heinää palhjoin. Sen jälkhiin met söimä jonkulaista fruukostia ja menimä kouhluun. Koulussa met saima uhka hyyää ruokaa. Työtuvassa söithiin sitte iltaruokaa, ja sen jälkhiin saima panna nukkumhaan.”
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
47
Lapset ei saanheet omia vaatheita pittää, vain häyt panna työtuvan vaatheet: ”Meän omat vaatheet olit paketissa ja niitä ei saanu panna pääle muulosin ko met lähimä koululuvale. Olen jälkhiin hunteeranu ette miksis mie en äitiltä kysyny miltäs se tuntu ko se saatto minua pyssile. Mie en ole koskhaan saattanu siltä kysyä.” Erik jatkaa: ”[Työtuvan] vaatheet olit pressuvaatetta eikä niihin käyny kuluttaa reikiä. Net niin hieroit jaloitten välissä. Se kirventeli ja häiritti, mutta ko ei ollu voijetta niin sitä sylki piihoon ja voiteli rakkoa, ja sillon se usko ette sitä teki omia töitä, ja sillon piiat kannoit minun sängyn hänen huohneesheen/nukkumaloukhoon, ja sielä mie sain viikon päivät nukkua hänen tykönä. Kusiämpäri seiso välissä. Se oli rangastusta nukkua hänen tykönä.”
Kysyjä tutkii jos Erikin vanhukset tiesit minkäslaista hällä oli työtuvassa: ”Joo. Faariska ei saattanu hiirtä loukata, mutta muoriska oli vähäsen rohkeampi. Mutta se ei saattanu ruottia yhthään, niin se ei saattanu sanoa mithään.”
Muita, joita oon puhutettu, oon selittänheet ette lapset sait puita kantaa ja vettä noutaa työtuvala. Saikos Erikiki tehjä semmosia hommia? ”Joo, sitä met saima tehjä. Sielähään oli sauna työtuvala. Sitä sai pestä itteä kolmessa punkassa, yhessä oli saipuata, toisessa lämmintä vettä ja kolmasessa vähän lämpimämpää vettä. Se oli tyhä kerran joka kolmas kuukausi. Se oli niinki huono puhthaus, eihään sielä ollu tyssiä.”
Koululuvala lapset sait lähteä kotia. Erik selittää: ”Kesäluvala met leikittelimmä tyhä työtupalapsitten kans. Eihään toiset halunheet meän kans leikitellä. Net ei tunhenheet meitä. Emmähään met olheet koulukaverit. Mutta ei se siihen loppunu. Raavhaatki saatoit huutaa ’työtupalapsia’ ja ’puurotupalapsia’ meän perhään. Sitä vältti mennä niistä kartanoista siutti, sillon sitä meni lehmänhakojen kautta sen eestä. Meitä piethiin huonompinna ihmisinnä.”
Kysyjä tutkii kunkas kauon Erik asu työtuvassa: ”Se oli kuuen vuoen koulu, ette mie olin sielä kuuen vuoen aijan. Ette ei ole ollu lapsuutta mulla. Se oli sama emäntä, [NN]. Mie olen hunteerannu ette mie kusisin hänen hauale [xx:hiin] hyvitykseksi.”
Ko tutkii jos niitä oli muita rangastuksia ko korvale lyöminen ja nukkumhaanpaneminen, Erik vastaa: ”Pahhiinta oli kantaa sängyn [emänän huohneesheen] ja joutua sielä nukhuun, mutta hyä puoli siinä oli ette toiset lapset ei kiusanheet minua ko mie sain nukkua sielä. Net olit lojaalit.”
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
48
Erik jatkaa muistelemista: ”Se oon kummalista ette meistä tuli ihmisiä. Kyllähään mulla oon vielä hankala ko mie piän kirjottaa jotaki. Sanasokea ko oon eikä ole saanu apua kirjottaa oiken niin se oon hankala. Mutta mie olen pärjäny siksiki hyvin.”
Kysyjä tutkii jos lapset saarnasit työtuvassa suomea: ”Jo, met saarnasimma varkhoishiin. Kaikki kesäkuukauet met saarnasimma suomea, ja nyt ko met kohtaama niin met saarnaama suomea. Nyt ei ole mithään häpeämistä, mutta työtuvala sai kattoa sölän taka.”
Olikos työtuvassa hauskoja hetkiä, saarnauttaja tutkii. Erik vastaa: ”Ei, sielä ei ollu mithään iloa. Ei ollu mithään.” Erik muistelee ette hään oon jälkhiin käyny työtuvassa uuesti: ”Joo, joka kerta ko mie katton klasia, sielä missä mie nukuin se niinku nousee niskakarva pysthöön. Sitä oon jollaki laila vihassa.” Erik selittää, ette se ei ole saarnanu hänen siskoitten kans työtupa-aijasta, mutta sen siihaan yhen kaverin kans: ”Met saarnasimma siittä, kunka meile tehthiin. Sitä rangastethiin, niinku minuaki. Mutta [toinen kaveri] ei halunu siittä saarnata. Se sano ette se herättää semmosia muistoja ette hään ei halva.”
Oonkos työtupa-aika vaikuttannu Erikin elämhään? ”No joo, se oli sitä ette net huusit kesäkuukausinaki ette sitä oli työtupalapsi. Minun isä – parempaa ihmistä ei löy’y – ja muoriska. Emmie saata koista valittaa. Sielä oli ruokaa ja rakhautta, mutta työtuvassa oli helvettiä. Ei sielä saanu olla lapsena. Sen vuoksi se oli tärkeä ette meän lapset sait täälä [xx:issä] hyän lapsuuen.”
Erik oon useasti hunteerannu työtupa-aikaa jälkhiinpäin elämässä: ”Ensimäiset vuoet [isomassa kaupunkissa] mie saatoin unheuttaa sen työtupa-asian ja mie sain sielä kaveria. Ei kukhaan tieny minun taustasta. Ei kukhaan huutanu ’puurotupalapsi’ ja semmosia. Enkä mie selittänny kunka huono mie olin. [Isomassa kaupunkissa] mie asuin seittemän, kaheksan vuotta, ja kaikinhaan taitoit suomen kielelä ja olit tornionlaksolaisia, mutta ko mie tulin tänne takasin niin mie olin sen verran vanhaa ette net heitit sen kans poijes. Net olit unheuttanheet. Ette ko mie tulin kotiperäle muturipyöritten kans niin mie olin aivan ko kuninkas. Kaikki pojat halusit minun kans olla.”
Erik jatkaa: ”Mutta pahhiinta oli änkyttäminen. Mistäs se tuli? Olikos se pölöstä vai mistäs se tuli? Mie kohtasin papin [kotipaikkakunnalta]. Mie muistelin työtuvasta ja se sano ette hällä oli samanlaisia kokemuksia Suomesta. Se sano ette Jumala
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
49
pruukaa hyvittää. Ko oon ollu ikävä lapsuus niin se tullee parempi jälkhiinpäin elämässä.”
Kysyjä tutkii jos Erik oon kenheen kans saarnanu kokemuksista, vai oonkos hään pitäny sen sisälä: ”Mie olen enimästi pitäny kaikki tämän sisälä. Mie en ole työkaverille muistelu minun taustasta.” Se otti paljon aikaa ennen ko Erik selitti hänen omile lapsile työtuvasta: ”Mie piän ette net oon olheet 40–50:n vuoen iässä ennen ko mie selitin ette mie olin ollu työtuvassa. Se oon niinku ollu häpeä. Mie en ole halunu niile selittää. Mie en ole kelheen työnantajalle selittänny. Mie olen monta kertaa hunteerannu miksis se meni vuoesta 1961 vuotheen 1990. Ei kukhaan ole kysyny missäs mie kävin koulua. Mulla ei ole ollu into selittää.”
Mitäs Erik sitte hunteeraa jos sen saattas hyvittää työtupavuosista? ”Siittä oon neljä vuotta ko [kulttuuriministeri] Alice Bah Kuhnke kävi täälä ja piti laittaa antheeksipyynön. Se tuntuu ette net oottava siksi ette met olema kaikin kuohleet, ette net ei tartte pyytää antheeksi. Ethään sie saata antaa ouole ihmiselle antheeksi. Se ei haittas vaikka net tarjoaisit reisun eli kaffipaketin. Roomiltahaan oon pyyetty antheeksi. Miksi ei meile?”
Minkäslainen se saattas antheeksipyyntö olla? saarnauttaja lopuksi tutkii. ”Net saattasit panna anonsin tulla jollekki kotiseututalole, missä pyyettäis antheeksi, niin ette sen sais itte sen antheeksipyynön eikä raatiun kautta. Koota net ihmiset, jokka oon tämän kokenheet. Net saattasit pyytää antheeksi ja tarjota kaffia ja kaunista mysiikkiä, ja sitte jatkaa toisheen kylhään. Mie olen sitä oottanu. Emmie oota mithään rahhaa. Tämmösestä ei ostamalla pääse. Antheeksipyyntö oon kohta parempi ko rahapuntti.”
Erik lopettaa puhelun toteamalla: ”Mie tykkään ette se oon kuitenki mukava ette tet [komisuunissa] oletta havanheet ette oon ihmisiä, jokka kaipaava kunnian parantamista. Met olema kauon oottanheet tätä, ja aatelheet jos se oon niin ette net halvava unheuttaa meitä eli mikäs se oon?
Ko mie näen kaikkia näitä lapsia, jokka ajava pyörälä ja kaikkia heän leikkikaluja … Mulla ei ollu mithään. Mulla ei ole ollu lapsuutta. Net oon multa varastanheet sen. Kesäkuukausina oli kans koko aijan ajatus siinä, ette mie häyn lähteä sinne takasin. Kyllähään mie olen ollu kesälä kotona, mutta mullahaan oon ollu päässä ette mie häyn taasen syksylä lähteä sinne, mutta mie
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
50
pruukaan hunteerata ette pappi oli oikeassa, ette Jumala hyvittää sen. Mulla se oon kuitenki ollu niin.”
Figur 2.5 Hur en dag kunde se ut vid Tärendö arbetsstuga, 1913–1914/ Tämmönen oli päivä Täränön työtuvala 1913–1914
Källa/Eläke: Norrbottens föreningsarkiv.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
51
Figur 2.6 En liten aspirant, Vittangi arbetsstuga, 1910–1911/ Pieni hakija, Vittangin työtupa, 1910–1911
Foto/Kuva: J. A. Söderlind.
”Man längtade bara hem, hem, hem”
”Sven” är född på 1940-talet i en liten by i nuvarande Övertorneå kommun. ”Min far ägde ett litet jordbruk och skogsbruk, så jag är uppvuxen i en typisk bondefamilj och det var ett mycket kärleksfullt hem. Jag hade en mycket lycklig barndom. I och med att jag bodde på landet så hade jag mycket nära till naturen, fick uppleva
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
52
friheten och närheten till djuren som jag älskade väldigt, väldigt mycket.”
De var fem syskon i familjen. I hemmet talade de mest meänkieli/ finska men Sven hade lärt sig svenska innan han började skolan. Eftersom det inte fanns någon skolskjuts hamnade Sven och tre av syskonen på arbetsstugan. Sven kom att bo fyra år på arbetsstugan. Sven berättar: ”Barnen kom från ett antal byar, som saknade skolskjuts. För kommunen var det billigt och praktiskt, eftersom man då inte behövde bygga ut skolan och skolskjutsarna när barnkullarna var stora på 1950-talet.” ”Föräldrarna var tvingade helt enkelt att lämna sina barn, vare sig de ville eller inte. Det var ju skolplikt.”
Sven minns väl hur det var att börja på arbetsstugan: ”Det var en mycket skräckfylld och traumatisk upplevelse. ”Han får nästan tårar i ögonen när han minns hur han som sjuåring måste lämna sina föräldrar och att det var hemskt även för föräldrarna. Han berättar om omställningen, som innebar en flytt från tillvaron i frihet i hemmet till ett kollektiv, där man var ”utelämnad”. ”Man kände sig enormt ensam och övergiven. Det fanns ingen hjälp att få. Det var väldigt, väldigt skräckfyllt.” Hans äldre syskon bodde redan på arbetsstugan, men man umgicks inte så mycket med dem, eftersom det var åtskillnad mellan pojkar och flickor på arbetsstugan. Hans syskon har berättat att han var tyst i en hel vecka när han kom till arbetsstugan. Sven berättar om den svåra upplevelsen som det innebar att sova den första natten i en sovsal på arbetsstugan bland tjugo personer: ”Man längtade ju bara hem, hem, hem.”
Sven beskriver känslan på arbetsstugan som att man blev avklädd sin identitet. ”När man kom till arbetsstugan måste man byta kläder. Man fick inte ha sina egna kläder. När man tittar på gamla skolfoton ser man vilka som kom från arbetsstugan, eftersom de hade annorlunda kläder.” Sven berättar att barnens kläder hade skänkts av frivilliga, eftersom verksamheten byggde på gåvor. Det rörde sig om insamlingar från kyrkan, medan kommunen knappt bidrog med någonting. Ved kunde kommunen skänka. Sven berättar att kyrkan var ”en av de stora pådrivarna till arbetsstugan”. I styrelsen för arbetsstugan satt ”kommunens gubbar” samt prästen, som innehade ordförandeposten. Det var inte någon tillfällighet att arbetsstugan låg nära kyrkan, medan det var två kilometer att gå till skolan. Sven berättar att i instruktionerna för arbetsstugan stod det
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
53
att man skulle ”lära sig gudsfruktan”, i vilket ingick kyrkobesök. På Svens tid besökte man kyrkan ungefär vid varannan gudstjänst.
Sven menar att arbetsstugans verksamhet syftade till att göra hyfsat folk av ”vildar”, som inte kunde arbeta, inte kunde språket och inte var gudfruktiga. Han tycker att det var skrämmande att attityderna i arbetsstugans statuter från början av 1900-talet levde kvar till 1950-talet. Sven säger att man inte kunde undgå att det rådde en ”militärisk disciplin”. Barnen väcktes klockan sju och hälsade med ”God morgon, fröken”, vilket besvarades med ”har du sovit gott?” Barnen läste morgonbön och bäddade sina sängar. Föreståndarinnan kontrollerade att sängarna var ordentligt bäddade, annars fick man en disciplinär åtgärd i form av att man måste bädda om sängen. Barnen åt frukost tillsammans i den stora matsalen och fick stå i kö. Alla hade bestämda platser i matsalen. ”Maten var ofta annorlunda än den man hade hemifrån, naturligtvis. I allmänhet var det inget fel på maten. Den var relativt allsidig.” På morgonen var det i allmänhet rågmjölsgröt, och det åt man ju inte hemma och det gillade ju inte alla barn. Barnen var tvungna att äta upp maten. I annat fall kunde man få någon form av bestraffning. ”Ingen mat fick överhuvudtaget lämnas.” Sven berättar om en händelse som fastnat i minnet. En släkting till honom ville inte äta rågmjölsgröten, och blev då tagen i öronen och tvångsmatad.
Efter maten dukade flickorna av och diskade, medan pojkarna hade i uppgift att bära in vatten och ved. Sedan gick man ”i samlad tropp” den två kilometer långa vägen till skolan. På hemvägen hände det att man hittade på något ”bus”, eftersom man ville känna lite frihet. På kvällen skulle man läsa sina läxor, och fick sedan leka lite, ”men det var inte mycket”. Klockan nio på kvällen släcktes ljuset och det skulle vara tyst, men i en sal med tjugo pojkar blev det sällan så. Föreståndarinnan kunde lyssna utanför dörren, och plötsligt slå upp den och fråga vem som ”bråkat”. Den som hade ”bråkat” fick då en bestraffning, vilket också hände Sven. Bestraffningen bestod i att de som ”bråkat” fick ta med sig sina sängkläder och sova på tredje våningen, där också föreståndarinnan hade sin sovalkov. En annan bestraffning var att stå i skamvrån vid kakelugnen alternativt att man fick gå upp på sovsalen när det ordnades roliga aktiviteter. Sven säger att han inte upplevde så många ”hårda bestraffningar”, vad han kan dra sig till minnes. Han beskriver det
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
54
som att han blev ”trotsig” av upplevelserna på arbetsstugan, vilket han säger har påverkat honom senare i livet.
Sven berättar att arbetsstugan låg lite utanför byn och var omgärdad av ett staket. Tanken var att de inte fick umgås med andra barn i byn. Han vet inte varför. Han upplevde det som ett ”arbetsläger”. ”Det är så mycket som är obegripligt, att det fortfarande levde kvar på 1950-talet.” Den enda kontakten man hade med barnen i byn var i skolan. Relationen mellan barnen i byn och barnen på arbetsstugan var i stort sett bra, berättar Sven, även om det förekom glåpord som ”puurolapset” eller någonting liknande. ”Vi var ju ’grötstugebarn’. Vi var ju lite annorlunda. Vi var klädda annorlunda.”
Sven berättar att han rymde från arbetsstugan vid ett antal gånger: ”Jag hade en så otrolig hemlängtan, så min far skaffade mig en damcykel som var lite större. Jag vet inte hur gammal jag var då.”
Med den kunde han cykla mellan hemmet och skolan, en sträcka på 17 kilometer. Cykeln hade ballongdäck, och var inte så lätt att cykla på. Dessutom var den så stor att han inte kunde sitta på sadeln, utan måste stå och cykla. Vägen var backig. Kanske vid två, tre tillfällen tog Sven sig friheten att cykla hem. Föräldrarna hade förståelse för att han ville komma hem. Han fick vara hemma några dagar tills att det ordnades skjuts tillbaka. Sven fick någon form av bestraffning när han kom tillbaka, men han kan inte minnas vad det var. Hemlängtan höll i sig under de fyra åren på arbetsstugan. Särskilt svårt var det att åka tillbaka efter sommarlovet. Det var också svårt för föräldrarna. Föräldrarna hälsade på i arbetsstugan så ofta de kunde, vilket de gjorde när de åkte och handlade. De hade med sig pengar, som han kunde handla godis för i affären två kilometer från arbetsstugan.
Sven säger att ”ärren” från tiden i arbetsstugan sitter ”djupt inne i själen”. Han beskriver sig själv som en stark person. Han säger att hans styrka byggdes upp av den uppfostran han fick före skolan och senare i hans yrkesutbildning och yrkesverksamhet. Sven upplever att han förlorade fyra år av sitt liv, att han förlorade sin identitet och att självkänslan knäcktes. Efteråt har han arbetat för att bygga upp den. ”Det är svårt att beskriva den, om man inte har upplevt den”, säger Sven om tiden i arbetsstugan.
”Vad var positivt för mig på arbetsstugan? Jo, man fick ett visst utökat kamratskap, kanske mer utvecklad social kompetens. I arbetsstugan i [x] förekom mycket kulturella aktiviteter. Det
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
55
berodde på föreståndarinnan. Det var mycket teater och hon spelade piano och det var mycket musik. Det var ett positivt inslag. Det var det enda positiva inslaget jag fick med mig från arbetsstugan”, berättar Sven. Han berättar att han träffat henne efteråt. Han beskriver mötet som intressant och att det kändes bra att få träffa henne: ”Jag hade inga aversioner mot henne för vad jag kan minnas har hon inte bestraffat mig så väldigt hårt”, säger Sven.
Hur har tiden på arbetsstugan påverkat Sven genom livet? ”Ja, det är klart att det har påverkat mig. Det vore ju konstigt annars. För det första tog man bort identiteten – man bröt ner min självkänsla genom de här disciplinära åtgärderna och bestraffningarna. Sedan den här ständiga nedvärderingen av det finska språket i och med att man inte fick tillfälle att tala finska. Man gjorde så att man tog avstånd från sitt ursprung.” Han tror att det var en påverkan från arbetsstugan att han tog avstånd från sitt ursprung. Sven beskriver att han har en stark misstro mot översitteri och myndighetsutövning efter tiden på arbetsstugan. Han tycker även att han fått en större misstänksamhet mot personer: ”Min trotsighet sitter fortfarande kvar i grunden”. Sven beskriver det som att han haft en inre oro i själen som gnagt i honom ända upp i vuxen ålder och han kan inte tolka det på annat sätt än att det härrör från tiden på arbetsstugan. ”Sedan drömmer jag fortfarande väldigt ofta om hur jag ska hitta hem, till mitt barndomshem och vaknar väldigt, väldigt ofta – nu i vuxen ålder också – att jag inte kommer hem.” Sven drömmer ofta mardrömmar om den känsla han hade som barn. Han tänker ofta tillbaka på sin barndom och ser sitt liv ”passera revy”. När han har blivit äldre har han börjat tänka tillbaka på barndomen ännu mer. Han har inte sett någon anledning till att anlita någon psykologisk hjälp, eftersom han säger sig vara ”en väldigt, väldigt stark person” innerst inne. Bearbetningen har i stället bestått i att tänka tillbaka. ”Men innerst inne i själen så finns det sår”, säger Sven.
Hur har hans misstro mot myndigheter tagit sig uttryck? ”Jag har haft skeva kontakter med myndigheter och hur man blir behandlad av myndighetspersoner. Man blir illa behandlad och över lag har jag en misstro till dem.” Han tror att det beror på det ”översitteri” som han mötte på arbetsstugan.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
56
Intervjuaren frågar hur han ser på försvenskningsprocessen och hur myndighetsutövningen påverkat honom: ”Det är ju hemskt och absurt och förskräckligt, och det finns inga ord för det.” Han tänker på arbetsstugorna och på assimileringen av tornedalingarna.
Går det att uppnå försoning efter alla dessa år? ”Nej, nej, tyvärr inte. Jag vet inte vad försoning skulle vara. Jag kan inte försona mig med den tiden, som jag upplevde och som satte så djupa spår och som jag känner av fortfarande.” Hur ser Sven på om staten skulle be offentligt om ursäkt? ”Ja, absolut. Det är det minsta man kan begära av staten – om nu det skulle hjälpa.” Han nämner att kyrkan har bett samerna om förlåtelse. För honom betyder sådant ingenting, men han tror att det för många kanske betyder någonting. ”Men för mig har det ingen större betydelse om man gör det eller inte. Det som har skett har skett”, säger Sven. ”Kunskapsspridning tror jag är en mycket, mycket viktig del – kanske, kanske en av de viktigaste bitarna: sprida kunskaperna om vår fina natur, vår fina kultur och, ja över huvud taget, kring Tornedalen.” Sven tror att information och kunskap gör att man ”omvärderar saker och ting”.
”Sitä kaipasi tyhä kotia, kotia, kotia”
”Sven” oon syntyny 1940:n luussa pienessä kylässä nykymailmasessa Mataringin kunnassa. ”Minun isä omisti pikku maanpruukin ja mettää, ette mie olen kasunu tyypilisessä puntiperheessä, ja se oli hyvin hellä koti. Mulla oli oiken onnelinen lapsuus. Ko mie asuin maila niin mulla oli luonto likelä, ja sain tuntea vaphauen ja likheisyyen elläimille, joita mie rakastin niin, niin paljon.”
Perheessä oli viis siskoa. Kotona saarnathiin enniiten meänkieltä eli suomea, mutta Sven oli oppinu ruottin ennen ko hään alko kouhluun. Koulukyyttiä ko ei ollu, Sven ja kolme siskoa jou’uit työtuvale. Sven tuli ashuun neljä vuotta työtuvassa. Sven muistelee: ”Lapset tulit joistaki kylistä, mihinkä ei ollu koulukyyttiä. Kunnale se oli halpaa ja helppoa, ko ei tarttenu koulua isontaa ja koulukyyttiä laittaa ko oli isot lapsipahnat 1950:n luussa.” ”Vanhukset vain häyt jättää heän lapset, halusit eli ei. Sehään oli koulupakko.”
Sven muistaa hyvinki minkäslaista se oli alkaa työtuvale: ”Se oli kolon pölättävä ja traumaattinen kokemus.” Sillä tullee kohta itku silhmiin ko hään muistelee kunka hään seittemän vuoen ikäsennä
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
57
hääty vanhukset jättää, ja ette se oli vanhuksilleki kauheata. Se muistelee muutoksesta, mikä merkitti siirtymistä vaphauesta kotona kollektiivhiin, missä oli ’turvattomanna’. Se tuntu ette sitä oli kauhean yksin ja hylättynnä. Ei ollu apua saaja. Se oli peräti, peräti pölättävää.” Hänen vanheemat siskot asuit jo työtuvassa, mutta sitä ei ollu niin paljon niitten kans yhessä, ko pojat ja tyttäret olit työtuvassa erihnäänsä. Hänen siskot oon muistelheet ette hään oli viikon päivät hiljaa ko hään tuli työtuvale. Sven selittää vaikeasta kokemuksesta, ko hääty ensimäisen vyön nukkua työtuvan nukkumasalissa kahenkymmenen hengen kans: ”Sitä halusi tyhä kotia, kotia, kotia.”
Sven muistelee miltä se tuntu työtuvassa olla, ette oma itenttiteetti oli niinku riisuttu. ”Ko tuli työtuvale sitä hääty vaatheet vaihettaa. Ei saanu omia vaatheita pittää. Vanhoita koulukuvia ko kattoo, sitä näkkee kukka tulit työtuvasta, ko niilä oli erilaiset vaatheet.” Sven muistelee kans ette lapsitten vaatheet olit vapaehtosilta annettu, ko työ oli lahjoista kiini. Se saatto olla kirkon kokoamisista, ko kunta taasen ei antanu paljon mithään. Kunta saatto lahjottaa pirstoja. Sven selittää ette kirkko oli ”työtuvan suuria kannattajia”. Työtuvan johtokunnassa oli ”kunnan äijiä” ja pappi, jolla oli puhheenjohtajan paikka. Se ei ollu sattuma ette työtupa oli kirkon likelä samala ko oli kaks kilomeeteriä koulule marsia. Sven selittää ette työtuvan ohjeissa seiso ette piti ”oppia jumalanpölköä”, mihinkä kuulu kirkonkäyntiä. Svenin aikana kirkossa käythiin suunile joka toinen kerta ko oli kirkonmenot.
Sven meinaa ette työtupaliikheen meininkinnä oli tehjä kunnolisia ihmisiä ”villistä”, jokka ei saattanheet työtä tehjä, ei osanheet kieltä eikä olheet jumalaapölkääviä. Se pittää ette se oli pölättävää ette työtuvan asetuksitten atityytit 1900:n luun alusta jäit jäljele 1950:n luun puolele. Sven sannoo ette sitä ei saattanu olla huomaamatta ette sielä oli ”sotaväen kuria”. Lapsia herätethiin seittemän aikhoin ja sanoit ”moron, fröökynä”, ja tämä vastasi ”oleks sie nukkunu hyvin?” Lapset luit aamurukkouksen ja panit sängyt kiini. Emäntä katto ette sängyt oli panttu hyvin kiini, muuten sitä sai kuritoimenpitheen, mikä merkitti ette hääty uuesti panna sängyn kiini. Lapset söit fruukostia yhessä isossa ruokasalissa ja sait seisoa rivissä. Itte kullaki oli vissi paikka ruokalassa. ”Ruoka oli useasti erilaisempi ko se ruoka, mitä kotona oli, tietenki. Ei ruassa ollu valtana mithään vikkaa. Se oli siksiki monipuolinen.” Aamula oli tavalisuuessa ruisjauhopuuro, ja sitähään ei syötty
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
58
kotona, eikä kaikki lapset tykänheet siittä. Lapset häyt syöjä ruan ylös. Muuten saatto saaja jonkulaisen rangastuksen. ”Ruokaa ei saanu ollenkhaan jättää.” Sven muistelee tapahtumaa, mikä oon muisthoon jääny. Yks hänen sukulaisista ei halunu ruisjauhopuuroa syöjä, ja otethiin sillon korvista kiini ja syötethiin vängelä.
Ruan jälkhiin tyttäret korjasit pöyän ja pesit astiat, ko pojila taasen oli tehtävännä veen ja pirstojen kantaminen. Sitte menthiin ”yhessä sakissa” kahen kilomeeterin päähän koulule. Tullessa sattu ette sitä hoksasi joitaki ”temppuja”, ko sitä halusi tuntea vähän vaphautta. Illala piti läksyt lukea, ja sen jälkhiin saathiin leikitellä pikkusen, ”mutta se ei ollu paljoa”. Yheksän aikana illala valo sammutethiin ja piti olla hiljasta, mutta kahenkymmenen pojan salissa oli harvon niin. Emäntä saatto kuunela oven takana, ja yhtäkkiä auasta sen remulensa ja kysyä kuas se oli ”temppuroittenu”. Se joka oli ”temppuroittenu” sai sillon rangastuksen, mikä Svenileki sattu. Rangastus oli semmonen ette se, joka oli ”temppuroittenu” sai ottaa makaukset matkhaan ja nukkua kolmasella vooninkilla, missä emänälläki oli nukkumaloukko. Toinen rangastus oli loukossa seisominen kakluunin vieressä, elikkä ette sai mennä ylös nukkumasalhiin ko oli hauskoja hommia. Sven sannoo ette hään ei nähny niin monta ”kovvaa rangastusta”, mitä hään muistaa. Se selittää sen niin ette hänestä tuli ”jääräpäinen” työtuvan kokemuksista, mikä oon jälkhiinpäin elämässä vaikuttannu hänheen, hään sannoo.
Sven muistelee ette työtupa oli pikkusen matkaa kylästä, ja ette sen ympäri oli aita. Se oli semmonen meininki ette net ei sais olla muitten kylän lapsitten kans yhessä. Hään ei tiä miksi. Se piti ette se oli niinku ”työleiri”. ”Se oon niin paljon, mitä ei saata käsittää, ette se ajatus oli vielä 50:n luussa jäljelä.” Ainua yhtheys kylän lapsitten kans oli koulussa. Kylän lapsila ja työtuvan lapsila oli valtapäästä hyät välit, Sven muistelee, vaikka niitä oli haukkumasanoja ko ”puurolapset” eli jotaki semmosta. ”Methään olima ’puurotupalapsia’. Methään olima pikkusen erilaisia. Meilä oli erilaiset vaatheet.”
Sven muistelee ette hään karkasi työtuvalta muutaman kerran: ”Mulla oli niin kova koti-ikävä, ette minun isä laitto mulle vaimoitten pyörän, joka oli vähän isompi. Mie en tiä kunka vanhaa mie olin sillon.” Sillä se saatto polkea koin ja koulun väliä, 17 kilomeeterin matka. Pyörässä oli palongirenkhaat, eikä sillä ollu niin helppo aijaa. Sitte se oli niin iso ette hään ei saattanu satulan päälä istua, vain hääty seisomalla polkea. Tie oli törmänen. Piian kaks, kolme kertaa
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
59
Sven ajo omilupinensa kotia. Vanhukset ymmärsit ette se halusi kotia. Se sai olla jonku päivän kotona, siihen saakka ette laitethiin kyytti takasin. Sven sai jonkulaisen rangastuksen ko hään tuli takasin, mutta hään ei muista mitä se oli. Koti-ikävä jatku niitten neljän vuoen aikana työtuvassa. Se oli peräti hankala lähteä kesäluvan jälkhiin takasin. Se oli vanhuksilleki hankala. Vanhukset kävit työtuvassa kylässä niin useasti ko net saatoit, eli sillon ko net lähit käymhään puojissa. Niilä oli rahhaa matkassa, ette hään saattas ostaa komppia puojista, joka oli kahen kilomeeterin päässä työtuvalta.
Sven sannoo ette ”arvet” työtupa-aijalta oon ”sielussa syässä”. Se selittää ette hään oon luja ihminen. Se sannoo ette kasuatus, minkä hään sai ennen koulua ja jälkhiinpäin ammattikoulutuksesta ja työelämästä, kasuatit hänen voimaa. Sven pittää ette hään menetti neljä vuotta hänen elämästä, ette hään menetti oman itenttiteetin ja ette itteluotto katkesi. Hään oon jälkhiin tehny työtä sen lissäämiseksi. ”Se oon hankala selittää siittä, jos ei ole sitä eläny”, Sven sannoo työtupa-aijasta.
”Mitäs mulle oli positiivistä työtuvassa? Se ette sai vähän lissää ystävyyttä, piian kehittynny sosiaalinen komppetänsi. [X:n] työtuvassa oli paljon kulttuuriliikettä. Se oli emänästä kiini. Oli paljon teatteria ja se pelasi pianoa ja oli paljon mysiikkiä. Se oli hyä puoli. Se oli ainua hyä puoli, minkä mie sain työtuvalta matkhaan”, Sven muistelee. Se selittää ette hään oon kohanu sen jälkhiinpäin. Se pittää ette se oli intresanttia kohata sen ja ette se tuntu hyältä: ”Mie en ole häntä vasthaan, sillä mitä mie muistan se ei rangastannu minua niin kovasti”, Sven sannoo.
Milläs laila työtupa-aika oon vaikuttannu Svenhiin elämän aikana? ”Joo, se oon selvää ette se oon vaikuttannu minhuun. Sehään olis kumma muuten. Ensiksi otethiin itenttiteetti poijes – mulla mureni itteluotto kuritoimenpitheitten ja rangastuksitten kautta. Sitte tehthiin aina suomen kielele lastheela, ko ei saanu rääpyä saarnata suomea. Se johti siihen ette sitä hylkäsi oman alkuperän.” Se pittää ette se johtu työtuvan vaikutuksesta ette hään hylkäsi oman alkuperän. Sven selittää ette hään moittii työtupaaijan jälkhiin kovasti lastheela tekoa ja esivallan viranhoitoa. Se pittää kans ette hään oon epäluulosempi ihmisiä vasthaan: ”Minun jääräpäisyys oon vieläki pohjassa jäljelä”. Sven selittää sen niin, ette hällä oon ollu vaiva sielussa sisälä, mikä oon häirittenny häntä raavhaasheen ikhään, eikä hään saata sitä muula laila selittää, ko ette
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
60
se johtuu työtupa-aijasta. ”Sitte mie näen vieläki kauhean useasti unia siittä millä mie löytäsin kotia, minun lapsuuen kotia, ja herrään hyvin, hyvin useasti – nytki raavhaana – ko mie en pääse kotia”. Sven näkkee useasti paihnaisia siittä tunnelmasta, mikä hällä lapsena oli. Se hunteeraa useasti ommaa lapsuutta, ja näkkee kunka elämä ”vilahtaa siutti ko näytelmässä”. Ko oon vanheemaksi tullu se oon alkanu hunteeraamhaan lapsuutta vielä enämpi. Hään ei ole nähny tarvetta hakea sykolookista apua, koska hään sannoo ette hään oon ”kauhean, kauhean luja ihminen” sisäpuolela. Työstäminen oon sen siihaan ollu siinä ko oon menheitä aatelu. ”Mutta sielun pohjala oon haavoja”, Sven sannoo.
Missäs hänen epäluotto esivaltaa vasthaan oon tullu näkösälle? ”Mulla oon ollu huonoja kokemuksia esivallasta ja virkamiehitten kohtelusta. Net tekevä lastheela, enkä mie tavalisuuessa luota niihin.” Hään pittää ette se johtuu lastheela tekemisestä, minkä hään työtuvala näki.
Kysyjä tutkii mitäs mieltä hään oon ruottalaistamismenosta ja esivallan viranhoijon vaikutuksista hänheen: ”Sehään oon niin kauheata ja nurinkurista ja kolkkoa, eikä siihen löy’y sanoja.” Se hunteeraa työtupahoitoa ja tornionlaksolaisitten asimileerinkiä.
Oonkos se maholista kaikitten näitten vuositten perästä saaja sovintoa aikhaan? ”Ei, ei, valitettavasti ei. Mie en tiä mikäs se sovinto olis. Mie en saata sopia sen aijan kans, mitä mie elin ja joka jätti niin syviä jälkiä, mitä mie vieläki tunnen.” Mitäs Sven aattelis jos valtio julkisesti pyytäs antheeksi? ”Joo, tietenki. Se oon vähhiintä, mitä valtiolta saattas vaatia – jos se nyt auttas.” Se mainittee kirkon antheeksipyyntöä saamelaisilta. Hälle se ei merkittis mithään, mutta hään pittää ette se saattas monele ihmiselle merkitteä jotaki. ”Mutta mulle se ei merkitte sen enämpää, jos sen tekkee eli ei. Se oon ollu ja menny”, Sven sannoo. ”Tietojen levittäminen, mie piän, oon kolon, kolon tärkeä tärkeä osa – piian, piian joku tärkeimistä osista: tietojen levittäminen meän kauhniista luonosta, meän fiinistä kulttuurista ja ylipäätänsä Tornionlaksosta.” Sven pittää ette tietojen levittäminen ja omaksuminen johtas siihen ette ihmiset ”muuttasit mieltä eri asioista”.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
61
Figur 2.7 Köksflickor i arbete, Karesuando arbetsstuga/ Köökipiikoja töissä, Karesuanon työtupa
Foto/Kuva: Hj. Westeson.
”Den måltiden minns jag”
”Tage” är född på 1940-talet och han är en av dem som bott både i arbetsstuga och senare i kommunalt skolhem i nuvarande Pajala kommun. Hans föräldrar var småbrukare och levde ett strävsamt liv. Tage har två äldre syskon. I hembyn fanns ingen skola. Föräldrarna hade att välja mellan att låta honom gå i en så kallad b-klasskola (med åldersblandade klasser) eller att gå folkskola i Pajala och då bo på arbetsstugan. Hans far var oerhört mån om att alla barnen skulle få en god och ordnad skolgång. Hans mor hade bott på arbetsstuga på 1920-talet och hon hade själv inga negativa upplevelser från livet på arbetsstugan. Eftersom hans äldre syskon redan gått där så blev det arbetsstuga för honom också. När Tage började första klass gick brodern i sista klass. Det var en trygghet, åtminstone till en början, att veta att hans storebror också fanns på arbetsstugan. Men rätt snabbt fann Tage sig till rätta och fick nya kompisar.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
62
Livet på arbetsstugan innebar fasta rutiner och passande av tider. Tage berättar om maten: ”Maten på skolan var i regel bra.” Matfrisk, som han beskriver sig själv, gillade han särskilt nyponsoppa och vitkålsstuvning med frikadeller. ”Sagogrynssoppan som vi fick, det var ingen höjdare.” Fiskleveroljan som alla skulle inta dagligen, tyckte han om, men däremot hände det att de fick för lite mat eller ingen mat alls på arbetsstugan. Frukost, middag intogs vid arbetsstugan, medan lunchen på skolan. På söndag var det ingen skolgång. ”Det innebar att vi skulle klara oss med ett mål mat, vilket inte är tillräckligt för barn i den där åldern”, menar Tage.
På söndagarna var det brukligt att arbetsstugans barn gick i söndagsskola samt på högmässan i kyrkan. En söndag bestämde sig Tage och några av hans kompisar att stå över högmässan och i stället bege sig över älven för att leka. Efter några timmar återvände de till arbetsstugan. Vid dörren möttes de av den biträdande föreståndarinnan som bestämde att de inte skulle få någon mat den dagen eftersom de hade smitit från kyrkan. Tage och en hans kompisar bestämde sig då för att gemensamt knacka på hos barnavårdsnämndens ordförande. De förklarade den upplevda orättvisan och fick honom att kontakta kyrkoherden som agerade i saken. När de väl återvände till arbetsstugan möttes de av en skärrad föreståndarinna som bedyrade att de minsann skulle få äta precis som alla andra. ”Den måltiden minns jag. Det var korv och rotmos, och det smakade gott!” Från den stunden blev det, enligt Tage, en humanare inställning till kyrkbesöken och det var inte längre söndagsplikt att vara både på söndagsskola och högmässa. Pojkarnas missnöjesyttring resulterade också i att barnen på arbetsstugan fick ett extra mål mat på söndagarna.
1954 upphörde Stiftelsen Norrbotten läns arbetsstugor med sin verksamhet och arbetsstugorna övergick då till att vara kommunala skolhem. Tage berättar att det inte innebar någon märkbar förändring på verksamhetens inriktning. Inte heller på atmosfären eller omgivningens attityd till verksamheten.
Tage menar att tiden på arbetsstugan var uppfostrande. Han lärde sig att sköta sig och det fanns väldigt mycket positivt med den också. Han hade alltid någon att leka med. Så var det inte hembyn, där var det emellanåt ont om jämnåriga lekkamrater. Julfesterna minns han från arbetsstugetiden och pjäserna de spelade för sina lärare och andra. ”Men sen fanns det ju andra sidor också.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
63
Arbetsstugans barn var inte välansedda i samhället. Det är ingen fråga, så var det”, minns Tage. Om det uppdagades skadegörelse eller pojkstreck … så var det alltid nära att tänka eller beskylla att det var arbetsstugans barn – oavsett de var skyldiga till det eller inte. ”Tyvärr, så var det bara”, säger Tage.
Hur har tiden på arbetsstugan påverkat Tage, har den lämnat spår? ”Ja, vi var ju avskilda från våra föräldrar. Kontakten med hemmet blev ju lidande så att säga, och framför allt när vi inte hade telefon. Att slitas från hemmet vid 6–7 års åldern till arbetsstuga är inte enkelt. I alla verksamheter finns starka respektive svaga. En del klarar sig bättre, medan andra riskerar att fara illa. För egen del måste han säga att han tror att den kritik som riktas nu mot arbetsstugorna är överdimensionerad”, säger Tage. Han minns inte att någon skulle ha blivit misshandlad. Att någon fick en örfil och ibland helt utan anledning, det hände väl. Men att det skett kränkningar i stor skala har han svårt att tro. De negativa berättelserna är enstaka individers negativa erfarenheter som kommit till ytan, menar Tage. Samtidigt när han tänker efter så är det ändå vissa saker som han inte riktigt kan härleda i sitt eget liv.
Har han tänkt på hur man kan gottgöra eller upprätta det som har blivit fel? Tage berättar om hans far, som levde till en hög ålder, hade utrustats med förmågan att alltid se det positiva i allt. Tage menar att han på samma sätt vill vara en människa som alltid försöker se möjligheterna i livet i stället för att bestraffa det förgångna. Han vill inte agera polis och fördöma det som varit, det hör helt enkelt inte till hans stil, utan han vill ta vara på det positiva och blicka framåt. Naturligtvis finns det saker i livet som har format honom till den han är i dag, men för stunden kan han inte riktigt se behovet av en ursäkt.
”Jag vandrade hemifrån som sjuåring och efter det har jag bara bott hemma en enda vinter. Barndomen slutade tvärt.” Det är något som han önskade att hans barn aldrig skulle behöva uppleva och som vuxen och förälder så har han försökt göra sitt yttersta för barnens bästa. Men trots goda föresatser blir allt inte alltid som man tänkt sig. I så fall är det den ursäkten som han skulle vilja se – att en del erfarenheter i livet faktiskt skulle ha besparats honom, avslutar Tage.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
64
”Sen ruan mie muistan”
”Tage” oon syntyny 1940:n luussa ja oon niitä, jokka oon asunheet niin työtuvassa ko kunnan koulukoissa nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Hänen vanhuksilla oli pikku maanpruuki ja elit vireätä elämää. Tagela oon pari vanheempaa siskoa. Kotikylässä ei ollu koulua. Vanhukset häyt valittea jos net antasit hänen käyjä niin sanottua B-luokan koulua (missä oli monenikäsiä samassa luokassa) elikkä käyjä Pajalassa kansakoulua ja sillon asua työtuvassa. Hänen isä halusi kovasti ette kaikki lapset saisit hyän ja järjestetyn koulunkäynin. Hänen äiti oli asunu työtuvassa 1920:n luussa, eikä sillä ollu ittelä mithään huonoja kokemuksia työtuvan elämästä. Ko Tagen vanheemat siskot olit jo käynheet sielä, niin hään sai käyjä työtuvassa. Sillon ko Tage alko ensi luokhaan niin hänen velimies kävi viimistä luokkaa. Se oli turvaa, kuitenki aluksi, ko tiesi ette hänen isoveliki oli työtuvassa, mutta Tage harjaintu uhka hoppua ja sai uusia kaveria.
Elämä työtuvassa merkitti vakituisia rutiinia ja aikojen seuraamista. Tage muistelee ruokahoijosta: ”Kouluruoka oli valtana hyä.” Ko oli friski syömhään, niinku hään sannoo olheensa, hään tykkäsi olletikki nyypponikeitosta ja suurustetusta pääkaalista frikatellitten kans. ”Satukryynikeitto, minkä met saima, ei ollu niin hääviä.” Kalaöljystä, mitä kaikin piit joka päivä ottaa, hään tykkäsi, mutta se sattu taasen ette net sait liika vähän eli ei yhthään ruokaa työtuvassa. Fruukostia ja murkinaa söithiin työtuvassa, mutta lynssi taasen koulula. Pyhänä ei käytty koulua. ”Sen tiesi ette met häymä pärjätä yhelä ruala, mikä ei ole sen ikäsille lapsile riittävää”, Tage meinaa.
Pyhänä työtuvan lapset pruukasit käyjä pyhäkoulussa ja kirkon päämessussa. Yhtenä pyhänä Tage ja jokku hänen kaverista päätit hypätä yli päämessun ja mennä poikki väylän leikittelheen sen eestä. Jonku tiiman päästä net tulit työtuvale takasin. Ovela oli toinen emäntä ottamassa vasthaan, ja hään päätti ette net ei sais sinä päivänä ruokaa ko net olit kirkosta karanheet. Tage ja yks hänen kaverista päätit sillon käyjä yhessä koputtamassa lastenhoitolautakunnan puhheenjohtajan oven päälä. Net selitit vääryestä, mitä net olit kokenheet, ja sait sen ottamhaan yhtheyttä kirkkoherran kans, joka puuttu asihaan. Ko net sitte tulit työtuvale takasin heitä ootti hermostunnu emäntä, joka vakkuutti ette net kyllä saisit syöjä niinku kaikki muutki. ”Sen ruan mie muistan. Se oli makkaraa ja juuressosetta, ja se
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
65
maistu hyäle!” Siittä lähtien otethiin, Tagen mukhaan, keveämästi kirkonmenoitten kans, eikä ollu ennää pakko käyjä niin pyhäkoulussa ko päämessussa. Pojitten tytymättömyyen osotus sai senki aikhaan, ette työtuvan lapset sait pyhinä yhen ruan lissää.
Vuona 1954 Stiftelsen Norrbotten läns arbetsstugor lopetti toiminan ja työtuvat muutuit kunnan koulukoiksi. Tage muistelee ette se ei merkittenny huomattavaa muutosta toiminan kursissa. Ei ilmapiirikhään eikä ulkopuolisitten atityyti liikheesheen muuttunheet.
Tage pittää ette työtupa-aika oli kasuattava. Se oppi pithään ittestä vaarin, ja siinä oli kolon paljon hyviäki puolia. Sillä oli aina joku leikkikaveri. Kotikylässä ei ollu niin, ko sielä oli välistä vähän samanikäsiä leikkikaveria. Se muistaa työtupa-aijasta joulujuhlat ja kappalheet, mikkä net pelasit heän koulunopettajille ja muile. ”Mutta sitte oli toisiaki puolia. Työtuvan lapsia ei kattottu yhtheiskunnassa hyälä silmälä. Se ei ole kysymys, vain se oli sillä laila”, Tage muistaa. Jos tuli ilmi jotaki pahantekoa eli temppua … niin se oli aina helppo hunteerata eli syyttää työtuvan lapsia – oli net syyliset eli ei. ”Niin se valitettavasti tyhä oli”, Tage sannoo.
Milläs laila aika työtuvassa oon vaikuttannu Tagheen, oonkos se jättäny jälkiä? ”Joo, methään olima poijessa meän vanhuksista. Yhtheys kotiahaan jäi kärshiin, jos niin sannoo, ja vallatikki ko meilä ei ollu telefoonia. Ei ole helppo ko kotoa traakathaan työtuvale kuuen, seittemän vuoen ikäsennä. Kaikissa liikheissä oon lujia ja sitte heikoja. Jokku pärjäävä paremin mutta joilaki oon riski jääjä kärsimhään. Omalta kohalta hään häätyy sanoa ette nykynen työtupien moittiminen oon liialista”, Tage sannoo. Hään ei muista ette kethään olis pieksetty. Ette jotaki löithiin korvale, ja joskus ilman mithään syytä, taisi sattua. Mutta hällä oon vaikea uskoa ette olis ollu loukkauksia isomassa määrässä. Nekatiiviset muistelukset oon joittenki ihmisitten huonot kokemukset, mikkä oon tulheet ilmi, Tage meinaa. Samala ko hään hunteeraa perhään, niin niitä oon semmosia asioita, mitä hään ei oiken ole omassa elämässä kokenu.
Oonkos hään hunteerannu millä mallin sitä saattas hyvittää eli korjata sen, mikä oon menny väärin? Tage muistelee hänen isästä, joka eli vanhaaksi, ja saatto nähjä kaikissa positiivisen puolen. Tage meinaa ette hään halvais samhaan laihin olla ihminen, joka aina näkkee maholisuuet elämässä sen siihaan ko rangasta menheitä. Hään ei halva olla poliisina tuomittemassa menheistä, se ei kertakaikkia ole hänen mallia, vain hään halvaa ottaa positiiviset asiat taltheen ja
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
66
kattoa etheenpäin. Niitä oon tietenki asioita elämässä, mikkä oon tehneet hänestä sen, kuka hään tänä päivänä oon, mutta hään ei kuitenkhaan tällä hetkelä katto antheeksipyyntöä tarpheeliseksi.
”Mie vaelsin seittemän vuoen vanhaana kotoa, ja olen sen jälkhiin tyhä yhen talven kotona asunu. Lapsuus loppu kerrala.” Se oon jotaki, mitä hään toivoo ette hänen lapset ei koskhaan tarttis kokea, ja raavhaana ja vanhuksenna hään oon freistanu tehjä parhauen lapsitten etheen. Hyästä meininkistä huolimatta kaikki ei aina mene niinku meinasi. Sillon se oon se antheeksipyyntö, minkä hään halvais – ette hään olis joistaki kokemuksista elämässä säästyny, Tage sannoo lopuksi.
Figur 2.8 Matsedel Tärendö arbetsstuga 1913–1914/ Ruokalista Täränön työtupa vuosilta 1913–1914
Källa/Eläke: Norrbottens Föreningsarkiv.
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
67
Figur 2.9 Middag serveras vid Pajala arbetsstuga 1930-tal/ Murkina särveerathaan Pajalan työtuvala, 1930-luvala
Foto/Kuva: F. E. Fransson, Tärendö.
”Den psykiska misshandeln försvinner aldrig”
”Bengt” är född i slutet av 1940-talet i en liten by i nuvarande Övertorneå kommun. Familjen hade ett jordbruk och Bengt berättar att det alltid fanns mat. Familjen odlade potatis och säd och man avverkade egen skog. I hemmet talade man meänkieli. Gemenskapen i byn var god. Man var som en enda familj berättar Bengt. Man hjälpte varandra och barnen var tillsammans. Man tog också hand om andras barn, inte bara om sina egna barn. Bengts föräldrar var troende. Det hölls söndagsbön i byn. Byborna respekterade varandra och alla fick leva sitt eget liv.
Bengt var ännu inte sju år fyllda när han började i arbetsstugan. Han berättar att det kändes tungt att åka till arbetsstugan: ”när man kom dit undrade man var man hade hamnat. Man sov femton pojkar i ett rum.” Han hade också syskon på arbetsstugan. Bengt berättar att det ibland inte kändes som att de var ”människobarn”. De kunde inte ett ord svenska när de kom till arbetsstugan.
En förekommande bestraffning på arbetsstugan var att man blev hårt dragen i håret. Bestraffningarna kunde också bestå i att man blev slagen med rotting eller käpp. Somliga blev så hårt slagna att de hade blåmärken veckovis efteråt. ”En pojke från [xx] berättade
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
68
inte om att han blivit slagen, men hans bror såg det i bastun och berättade det för deras pappa. Det blev dock inte några påföljder, eftersom [föreståndarinnorna] var högre än andra.” Bengt berättar att det uppstod en sådan mentalitet att man inte skulle ”skvallra” för att man inte skulle ”få mer” stryk.
Bestraffningar utdelades av föreståndarinnan eller den biträdande föreståndarinnan. Under Bengts tid på arbetsstugan byttes de ut och efter det började det ”lossna lite”. Under de sista åren var det helt annorlunda, berättar Bengt. När man var i huset övervakades man hela tiden.
En del barn favoriserades på arbetsstugan, menar Bengt, kanske för att man haft med sig fika. Bengt tycker att det är fult att sådana som själva inte gått på arbetsstugorna talar om hur det var där. Han säger att förhållandena förändrades när det kom yngre föreståndare. Skillnaden var som mellan natt och dag, säger han. ”Det var så fina föreståndare den sista tiden”, säger han.
Bengt berättar om rutinerna och måltiderna. I skolan åt man skollunch och när man kom tillbaka från skolan var det middag. På arbetsstugan serverades det grönsaker till maten, vilket han inte var van vid hemifrån. Bengt berättar att hans äldre syster inte kunde äta blodpudding, men att föreståndarinnorna då tvingade i henne den. När man kräktes upp maten fick man också äta uppkastningarna. ”Sådant hände flera gånger. Avsmaken för blodpudding fanns kvar ännu som vuxen.” Bengt har haft svårt för att äta grönsaker, men har som vuxen försökt äta grönsaker för att hans egna barn skulle äta det. En av köksorna på arbetsstugan var en släkting till Bengt. Hon gav honom lite spenat på sked för att han skulle få smaka på det och vänja sig vid det. På så vis lärde han sig snabbt att tycka om det. Bengt har tidigare tänkt att det inte är lönt att berätta om arbetsstugan, eftersom människor bara skulle säga att det inte är sant.
Bengt säger att meänkieli är hjärtats språk, som man aldrig glömmer. Han berättar att han varit dålig på att prata meänkieli med sin son. Han har ett barnbarn som nu går i första klass och läser meänkieli i skolan. Bengt talade lite meänkieli till sin son, som förstår en del. Nu tänker Bengt att det hade varit roligt om de hade talat mer meänkieli. När sonen läst om Sannings- och försoningskommissionen sade han att han förstår varför Bengt haft svårt att tala meänkieli med sina barn. Bengt säger att det faktum att de med
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
69
stryk hindrades att tala meänkieli är någonting som aldrig går bort, fastän man inte tänker på det.
Bengt anser att anledningen till arbetsstugorna inte var fattigdom utan försvenskning. Han säger att de ju inte var fattigare än andra. Det handlade om språket, att man inte skulle få tala meänkieli. Bengt berättar att en annan pojke från hembyn hade svåra upplevelser från arbetsstugan. Kamraten ansåg att förhållandena vid arbetsstugorna i tidigare undersökningar skönmålats.
Bengt tycker att staten borde erkänna de fel som begåtts av tidigare generationer, till exempel vid arbetsstugorna. Det var en politisk fråga att man skulle tala svenska och inte skulle vara tvåspråkig. Bengt vill att allmänheten ska få kännedom om att de som vuxit upp på arbetsstugorna inte har ljugit om förhållandena där. Han önskar att kommissionens arbete ska leda till att man från politiskt håll erkänner hur människor särbehandlas och hur deras uppväxt har misshandlats. Bengt säger att det ”både har varit psykisk och fysisk misshandel. Den fysiska misshandeln gjorde ont, men den psykiska misshandeln försvinner aldrig”, säger han. Bengt känner igen sig i talet om ”mindervärdeskomplex”, som man kan höra. Han säger att det trots allt har gått bra i arbetslivet för honom, och att det har gått bra även för sonen och dottern.
”Syykilinen rääkkäys ei koskhaan lopu”
”Bengt” oon syntyny 1940:n luun lopula pikkukylässä nykymailmasessa Mataringin kunnassa. Perheelä oli maanpruuki, ja Bengt muistelee ette sielä oli aina ruokaa. Pere kylvi pottuja ja viljaa ja hakathiin ommaa mettää. Kotona saarnathiin meänkieltä. Kylässä oli hyä yhtheys. Sitä oli aivan ko yks ainua pere, Bengt muistelee. Toisia autethiin ja lapset olit yhessä. Sitä piethiin toisittenki lapsista vaarin, ei tyhä omista lapsista. Bengtin vanhukset olit uskovaiset. Rukkuuksia piethiin kylässä. Kyläläiset kunnioitit toisia ja kaikin sait ellää heän ommaa elämää.
Bengt ei ollu vielä täyttäny seittemän vuotta ko hään alko työtuvale. Se muistelee ette se tuntu raskhaalta lähteä työtuvale: ”sinne ko tuli sitä hunteerasi ette mihinkäs sitä oon joutunu. Viistoista poikaa nukku yhessä huohneessa.” Hällä oli siskoja työtuvassa. Bengt muistelee ette se ei välhiin tuntunu siltä, ette
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
70
het olisit olheet ”ihmislapsia”. Net ei saattanheet yhthään ruottin sannaa ko net tulit työtuvale.
Rangastus, mikä työtuvassa käytethiin, oli ko veethiin kovasti tukasta. Rangastuksena saatto kans olle ette löithiin rottinkillä eli kepilä. Joitaki löithiin niin kovasti ette net oli mustelmissa monta viikkoa jälkhiin. ”Yks poika [xx:sta] ei selittänny ette häntä oli lyötty, mutta hänen velimies näki sen saunassa ja selitti siittä isäle. Siittä ei kuiten tullu mithään seurauksia, ko [emänät] olit muista korkeamat.” Bengt muistelee ette se tuli semmonen henki ette sitä ei pitäny ”juoruta” ette ei ”sais enämpi” sölkhään.
Emäntä eli toinen emäntä net jaoit rangastukset. Bengtin aikana työtuvassa net vaihetuit, ja sen jälkhiin se alko ”löysäämhään pikkusen”. Viimiset vuoet se oli aivan erilaista, Bengt muistelee. Sillon ko talossa oli niin sitä vahathiin koko aijan.
Joitaki lapsia favuriseerathiin työtuvassa, Bengt meinaa, piian ko niilä oli ollu toppauksia matkassa. Bengt pittää sitä kolona asianna ko semmoset, jokka itte ei ole käynheet työtuvassa, selittävä minkäslaista sielä oli. Se sano ette mailma muuttu ko tuli nuorempia emäntiä. Se oli aivan ko vyö ja päivä, se sannoo. ”Net olit niin fiiniä emäntiä viimi aikana”, se sannoo.
Bengt muistelee rutiinista ja ruokahoijosta. Koulussa söithiin koululynssi ja ko koulusta tuli takasin niin oli murkina. työtuvassa tarjothiin vihaneksiä ruan kans, mihinkä hään ei ollu kotoa harjaintunnu. Bengt muistelee ette hänen vanheempi sisar ei saattanu veripyttinkiä syöjä, mutta sillon net emänät pakotit sitä sisäle. Ko oksensi sitä sai oksenuksetki syöjä. ”Semmosta sattu monta kertaa. Veripyttinki tuntu vielä raavhaanaki iljettävältä.” Bengtilä oon ollu hankala syöjä vihaneksia, mutta raavhaana hään oon freistanu vihaneksia syöjä ette hänen omat lapset söisit niitä. Yks työtuvan köökipiioista oli Bengtile sukulainen. Se anto sille tilkkasen spenaattia lusikalla, ette hään sais maistaa sitä ja harjaintua siihen. Sillä laila se oppi hoppua tykkäämhään siittä. Bengt oon ennen hunteerannu ette se ei kannattis selittää työtuvasta, ko ihmiset tyhä sanosit ette se ei ole tosi.
Bengt sannoo ette meänkieli oon syämen kieli, mikä ei koskhaan unhotu. Se muistelee ette hään oon ollu huono saarnaamhaan meänkieltä hänen pojan kans. Hällä oon lapsenlapsi, joka käypii nyt ensimäistä luokkaa ja lukkee koulussa meänkieltä. Bengt saarnasi pikkusen meänkieltä omale pojale, joka käsittää vähäsen. Nyt Bengt
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
71
hunteeraa ette se olis ollu mukava jos net olisit saarnanheet enämpi meänkieltä. Ko poika oli lukenu Tottuus- ja sovintokomisuunista se sano ette hään käsittää miksis Bengtilä oon ollu hankala saarnata meänkieltä hänen lapsitten kans. Bengt pittää ette se asia, ko annethiin höskhiin ette net ei meänkieltä saarnais, ei koskhaan unhotu, vaikka sitä ei hunteeraa sitä.
Bengt pittää ette työtupien laittamisen takana ei ollu köyhyys vain ruottalaistaminen. Se sannoo ette hethään ei olheet muista köyhempiä. Se oli kielestä kysymys, ette meänkieltä ei sais saarnata. Bengt sannoo ette toisela kotikylän pojala oli vaikeita kokemuksia työtuvasta. Kaveri pittää ette työtuvan mailmaa oon entisissä tutkimuksissa kaunisteltu.
Bengt pittää ette valtio pitäs tunnustaa entisitten sukupolvitten viat, esimerkiksi työtuvissa. Se oli poliittinen asia ette piethiin ruottia saarnata eikä olla kakskielinen. Bengt halvaa ette ihmiset ylipäätänsä saisit tietää ette työtuvissa kasuanheet ei ole valehtelheet siittä mailmasta. Se toivoo ette komisuunin työ johtas siihen ette poliittiselta taholta tunnustettas kunka ihmisiä oon erhiin laihin koheltu ja kunka heitä oon rääkätty ko net oon kasunheet ylös. Bengt sannoo ette ”oon ollu niin syykilistä ko fyysistä rääkkäystä. Fyysinen rääkkääminen otti kipeästi mutta syykilinen rääkkäys ei koskhaan katoa”, se sannoo. Bengtile puhe ”vähemyyskompleksistä”, mistä välhiin kuulee saarnattavan, tuntuu tutulta. Se sannoo ette hällä kuiten oon menny työelämässä hyvin, ja ette hänen pojala ja tyttärelläki oon menny hyvin.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
72
Figur 2.10 Karungi arbetsstuga, 1932–1933/Karungin työtupa, 1932–1933
Foto/Kuva: okänd/tuntematon.
”Att lära sig bita ihop”
”Gunvor”, som är född i slutet av 1940-talet, har funderat mycket på åren hon bodde i en arbetsstuga i nuvarande Övertorneå kommun. Familjen bodde i en mindre by och hade ett jordbruk med åtta kor och även hästar. De var sju barn i barnaskaran och av intervjun framgår att åtminstone två av syskonen också bodde på arbetsstugan. Mamman i familjen hade själv bott på arbetsstuga som barn och var mån om att barnen skulle kunna svenska. Gunvor och hennes syskon kunde således svenska när de började skolan.
Gunvor bodde nio år på arbetsstugan. Hon berättar, precis som många andra som intervjuats, om den svåra hemlängtan, kläderna de var tvungna att bära, rutinerna, sysslorna, disciplinen och bestraffningarna. Barnen i arbetsstugan hade väldigt låg status i byn och även vuxna kunde ge dem glåpord ute på byn.
Gunvor blev själv aldrig slagen av personalen på arbetsstugan, men det blev hennes bröder. Gunvor berättar att hon var stor till växten och att det kanske gjorde att hon ingav respekt och att hon var alldeles för skötsam. Hon tror att hennes föräldrar nog inte
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
73
riktigt förstod hur hon och hennes syskon hade det i arbetsstugan och att de även vek undan utan att ifrågasätta.
Gunvors ena bror blev väldigt illa behandlad under åren på arbetsstugan. Han blev kallad för glåpord av biträdande föreståndarinnan för sitt utseende. Gunvor anser att den biträdande föreståndarinnan var en svag och rädd människa. Gunvor menar att det bara är rädda människor som beter sig så. Personalen gav ofta brodern stryk och allt han gjorde uppfattades som provokation i personalens ögon. Hennes bror var enveten och han hade en stark rättskänsla som gjorde att han inte gav sig. Gunvor anser att det hennes bror utsattes för var otroligt kränkande och straffbart. Gunvor berättar även om en liten pojke som var sängvätare som personalen slog i ansiktet med det blöta lakanet. Det gick illa för honom senare i livet. Gunvor säger att pojken inte kan ha haft ett ”uns av självkänsla kvar” i sig efter tiden på arbetsstugan.
Under senare delen av Gunvors skolgång så blev det lite lättare på arbetsstugan och speciellt när biträdande föreståndarinnan slutade. Det fanns även vuxna i personalen som hade ”civilkurage” och sade ifrån när de såg att barnen blev illa behandlade. Gunvor menar också att det fanns en slags pennalism mellan barnen. Det förekom att arbetsstugebarnen utnyttjade varandra sexuellt och att det är något som folk sällan talar om. Gunvor berättar att äldre pojkar kunde ta med sig yngre flickor ut i skogarna. De vuxna ville inte se det. Hon tror att det var tveksamt om personalen hade någon kännedom om övergreppen och att sexuella övergrepp är svåra att upptäcka. Hon menar att man måste vara oerhört lyhörd och förstå vad det handlar om.
Gunvor säger att hon alltid varit intresserad av att se hur människor beter sig i grupp. Hennes roll i grupper har alltid varit en betraktares roll och så även i arbetsstugan. Hon såg hur de andra barnen kunde mobba varandra på arbetsstugan. Hon tror att det var mycket sådant för att arbetsstugan fått eleverna att tappa självkänslan. En människa som har så dålig självkänsla måste på något sätt ge sig på andra för att bekräfta att man själv är något, menar Gunvor. Hon tror inte att det bara är förödmjukandet som lämnade spår. Hon anser att det var fruktansvärt fel att barnen togs ifrån sina föräldrar och att detta påverkade barnens mentala hälsa oerhört negativt.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
74
Gunvor anser att hon själv varit psykiskt stark och att hon kunnat förstå hur fruktansvärt fel det var att bli utsatt för vissa saker där på arbetsstugan. Hon har klarat av att bearbeta den tuffa tiden i livet. En av hennes bröder har aldrig riktigt kunnat glömma det han utsattes för, men han hade en förmåga att vända det svåra han varit med om till att utveckla sidor hos honom själv som kommit till nytta i hans arbete i bemötandet av människor.
Gunvor berättar att hon och hennes syskon bokstavligen fick lära sig att bita ihop i stället för att visa känslor under åren i arbetsstugan. Än i dag märker hon att några av hennes syskon har den vanan att de biter ihop tänderna. Gunvor säger att hon själv biter ihop sina tänder så hårt ibland att hon fått problem med sina tänder.
Gunvor har inte lärt sina egna barn meänkieli och det är något som hon sett som ett stort misstag. Ett av barnet har klandrat henne för det. Hon tror att det är en konsekvens av försvenskningspolitiken där hon ”fått på pälsen” för att hon pratat meänkieli och att hon därför inte ville lära språket vidare.
Vad tänker Gunvor om en ursäkt från staten? Gunvor tycker att även om en ursäkt från staten skulle vara en fin gest så är det ändå viktigare att staten verkligen förstår vad människor blivit utsatta för och att staten får en inblick i hur försvenskningspolitiken som bedrevs i norra Sverige påverkade synen på norrlänningar hos människor söderut. Gunvor tycker att människor som bor söderut saknar respekt för människor från norra Sverige och att de inte förstår att människor från norr är fullvärdiga människor.
Intervjuaren frågar om Gunvor tror att det skulle vara någon mening med att synliggöra de här erfarenheterna från arbetsstugan? Gunvor svarar att hon känner att det är för jobbigt att ta ut erfarenheterna i offentligheten och att hon är rädd att de som gått på arbetsstuga ska framstå som att de tar på sig en slags offerkofta. Hon har trots allt haft ett bra liv och har klarat sig på ett ganska bra sätt. Gunvor menar att det hade kunnat gå hur illa som helst efter erfarenheten på arbetsstugan om hon inte haft en tydlig målsättning med livet eller viljan att klara sig. Hon vet andra som inte klarat sig lika bra och att det hänt att människor blivit kriminella eller börjat överkonsumera alkohol.
För Gunvor känns det viktigt att folk får se inslag från TV där människor använder meänkieli i vardagliga sammanhang. Det är ett viktigt steg i att ta tillbaka rätten till den man är. Hon tycker också
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
75
att den språkbarriär arbetsstugan byggde upp även har påverkat människornas relation till sitt grannland Finland och att många rikedomar från ländernas forna gemenskap gått förlorade på grund av språkförtrycket i Sverige.
”Oppia kärsimhään”
”Gunvor”, joka oon syntyny 1940:n luun lopula, oon hunteerannu paljon niitä vuosia ko hään asu työtuvassa nykymailmasessa Mataringin kunnassa. Pere asu pienemässä kylässä ja heilä oli maanpruuki kaheksalla lehmälä ja hevosillaki. Heitä oli seittemän lasta kläppitokassa ja intterjyyvistä tullee ilmi ette kuiten kaks siskoista asu kans työtuvassa. Perheen äiti oli itte asunu lapsena työtuvassa ja halusi ette lapset ossaisit ruottia. Gunvor ja hänen siskot osasit tämän vuoksi ruottia ko net aloit kouhluun.
Gunvor asu työtuvassa yheksän vuotta. Se muistelee, niinku moni muuki puhutetuista, kovasta koti-ikävästä, vaatheista, mikkä net häyt pittää, rutiinista, hommista, kurista ja rangastuksista. työtuvan lapsila oli kylässä matala arvo, ja raavhaat ihmisekki saatoit huutaa niile haukkumasanoja kylälä.
Ei työtuvan palkkalaiset koskhaan Gunvoria itteä lyönheet, mutta hänen velimiehiä. Gunvor muistelee ette hään oli isokokonen, mikä piian paltutti, ja hään oli aivan liika siivo. Sepittää ette heän vanhukset ei oiken käsittänheet minkäslaista hällä ja hänen siskoila oli työtuvassa, ja ette net välttelit eikä kysynheet.
Yhele Gunvorin velimiehele tehthiin kolon lastheela työtupavuosina. Toinen emäntä viskasi sille haukkumasanoja hänen ulkonäön vuoksi. Gunvor pittää ette toinen emäntä oli heiko heikko ja arka ihminen. Gunvor meinaa ette se ei ole ko heijot ihmiset, kukka tekevä niin. Palkkalaiset useasti pieksit velimiestä, ja kaikki, mitä se teki, oli palkkalaisitten silmissä yllyttämistä. Hänen velimies oli ittepäinen ja piti oikheuenmukasuutta tärkeännä, minkä takia hään ei antanu perhiin. Gunvor pittää ette se, mitä hänen velimiehele tehthiin, oli kolon loukkaavaa ja rangastettavaa. Gunvor muistelee pikkupojasta, joka kusi sänkhyyn, ja kunka palkkalaiset roiskit häntä kasuvhiin märälä lakanalla. Hällä kävi jälkhiinpäin elämässä pahon. Gunvor sannoo ette pojala ei saattanu olla ”pikkustakhaan itteluottoa jäljelä” työtupa-aijan jälkhiin.
Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen … SOU 2023:68
76
Hiljemin Gunvorin kouluaikana työtuvassa helppasi vähän, olletikki jälkhiin ko toinen emäntä heitti. Palkkalaisitten joukossa oliki raavhaita, jokka uskalsit sanoa, ja moitit ko net näit ette lapsile tehthiin lastheela. Gunvor meinaa ette lapsitten kesken oli kans jonku sorttista pännalismia. Se sattu ette työtuvan lapset käytit toisia seksuaalisesti hyäksi, ja ette ihmiset harvon puhuva siittä. Gunvor selittää ette vanheemat pojat saatoit ottaa nuorempia tyttäriä methiin matkhaan. Raavhaat ihmiset ei halunheet nähjä sitä. Se pittää ette se ei ole varma ette palkkalaiset tiesit hyäksi käyttämisestä ja ette seksuaalisia loukkauksia oon hankala havattea. Se pittää ette häätyy tarkon kuunela ja käsittää mistä oon kysymys.
Gunvor sannoo ette hään oon aina ollu intreseerattu kattoa kunkas ihmiset toimiva sakissa. Hänen rollina sakissa oon aina ollu kattojan rolli, ja niin se oli työtuvassaki. Se näki kunka muut lapset saatoit kiusata toisia työtuvassa. Se pittää ette sielä oli paljon semmosta, ko lapsia oli työtuvassa saattu menettämhään itteluoton. Ihmisellä, jolla oon niin kehno itteluotto, häätyy jollaki laila hyökätä toisia vasthaan, ette net saava varmuuen siittä, ette net itte oon jotaki, Gunvor meinaa. Se ei usko ette se oon tyhä nöyryyttäminen, mikä jätti jälkiä. Se pittää ette se oli kolosta väärin ette lapsia viethiin heän vanhuksilta, ja ette tämä vaikutti lapsitten mielenterhveytheen tavattoman nekatiivisesti.
Gunvor pittää ette hään oon itte ollu syykilisesti luja, ja ette hään oon saattanu käsittää kunka taitamattoman väärin se oli, ko niile tehthiin vissiä asioita työtuvassa. Hään oon saattanu työstää sen vaikean aijan elämässä. Yks hänen velimiehistä ei ole oiken koskhaan saattanu unheuttaa mitä hälle tehthiin, mutta hään kykeni kääntämhään sen vaikean, minkä hään oli kokenu, kehittämhään ittessä semmosia puolia, joista oon ollu hyötyä ko hään oon töissä kohanu ihmisiä.
Gunvor muistelee ette hään ja hänen siskot rohki opit puristhaan hamphaat yhtheen näyttämättä tuntheita työtupavuosina. Hään huomaa vielä tänäki päivänä ette jokku hänen siskoista pruukaava puristaa hamphaat yhtheen. Gunvor sannoo ette hään itteki välistä purree hamphaat niin kovasti yhtheen ette hällä oon tulheet huonot hamphaat.
Gunvor ei ole omile lapsile opettannu meänkieltä, ja tämän hään oon pitäny kovana erheyksenä. Yks lapsista oon moittinu häntä siittä. Se pittää ette se oon ruottalaistamispolitiikan seurauksia, ko
SOU 2023:68 Att lämna sitt hem …/Kotoa lähteminen …
77
hään oon ”saanu höskhiin” ko hään oon meänkieltä saarnanu, ja ette hään ei ole tämän vuokse halunu opettaa kieltä toisile.
Mitäs Gunvor hunteeraa valtion antheeksipyynöstä? Gunvor tykkää ette vaikka valtion antheeksipyyntö olis malliksi fiini, mutta se oon kuiten tärkeämpi ette valtio oiken käsittäis, mitä ihmisille oon tehty ja ette valtio näkis kunka ruottalaistamispolitiikka, mitä Pohjosruottissa harjotethiin, vaikutti eteläläisitten käsityksheen pohjosruottalaisista. Gunvor pittää ette etelän ihmisiltä puuttuu kunnioitus Pohjosruottin ihmisiä kohti, ja ette net ei käsitä ette pohjosen ihmiset oon täysarvosia ihmisiä.
Kysyjä tutkii jos Gunvor uskoo ette se kannattais tehjä kokemukset työtuvasta näkyviksi? Gunvor vastaa ette hänestä tuntus liika raskhaalta viejä kokemuksia julkisuutheen, ja ette hään pölkää ette net, jokka oon työtuvassa käynheet, näyttäsit hakevan uhrin paikkaa. Hällä oon kuiten ollu hyä elämä, ja hään oon pärjäny uhka hyvin. Gunvor meinaa ette se olis saattanu käyjä vaikka kunka huonosti työtuvan kokemuksitten jälkhiin jos hällä ei olis olheet elämässä selvät päämäärät ja halu pärjätä. Hään tietää toisia, jokka ei ole yhtä hyvin pärjänheet, ja ette oon sattunu, ette ihmisistä oon tullu rikolisia eli alkanheet käythään viinaa liikaa.
Gunvorille tuntuu tärkeältä ette ihmiset saava kattoa TV:stä pätkiä, missä ihmiset käyttävä meänkieltä arkisissa paikoissa. Se oon tärkeä askel othaan takasin oikheuen omhaan olemuksheen. Se pittää kans ette kielimuuri, mitä työtuvassa rakenethiin, oon vaikuttannu ihmisitten suhtheishiin krannimaahan Suohmeenki, ja ette paljon rikhauksia maitten entisestä yhtheyestä oon menheet hukhaan ko Ruottissa oon painettu kieltä alas.
79
3 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
Erfarenheterna från arbetsstugan påverkade många av de elever som vistades där genom åren. Att tala om svåra erfarenheter från vistelse i arbetsstuga har ibland väckt starka reaktioner. I det följande avsnittet återges delar av en debatt från 1966 i dagstidningen
Norrländska Socialdemokraten, NSD, om livet på arbetsstugan.
I februari 1966 skrev Eskil N. en insändare i frågan. Eskil hade som barn bott flera år på arbetsstugan i Muodoslompolo. Hans insändare, och debatten som följde efter insändaren, väckte starka reaktioner av olika slag, både från tidigare elever och andra som varit involverade i verksamheten. Debatten kom att handla om språkfrågan generellt och pågick under flera månader. Den ger en ögonblicksbild av hur vittnesmål om missförhållanden från tidigare arbetsstugeelever kunde bemötas, ifrågasättas och misstänkliggöras. En del av insändarna gjorde även språkfrågan till en klassfråga. Här återges delar av debatten och insändarna för att belysa hur känsliga frågorna var och hur svårt det kan ha varit för de tidigare arbetsstugeeleverna att tala om sina erfarenheter. Insändarna synliggör även ytterligare röster från tidigare arbetsstugeelever som kanske inte längre lever. Tyvärr har en del datum fallit bort i samlingen av tidningsurklipp som ligger till grund för detta avsnitt. På några ställen saknas rader i texten. Namnen har anonymiserats.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
80
Figur 3.1 Stryk, svält och Guds ord/Pieksämistä, nälkää ja Jumalan sannaa
Urklipp ur tidningen Norrländska Socialdemokraten
Källa/Eläke: Norrländska Socialdemokraten torsdagen den 3 februari/tuorestaina 3. päivä fepryaaria 1966.
”Stryk, svält och Guds ord”
Insändare av Eskil [N.], NSD, den 3 februari 1966
”Eskil [N.], som en gång var elev vid Muodoslompolo arbetsstuga, berättar om hur Tornedalens språkfråga tedde sig ur ett barns synvinkel när han var i skolåldern:
Efter att ha sett programmet
1
om Tornedalens språkproblem gör
man osökt en jämförelse med den åsikt i språkfrågan som existerar nu och den som var rådande under hans uppväxttid. De sätt och metoder som då användes för att utrota finska språket var i sanning sadistiska. Ungdomar som ofta fick stifta bekantskap med denna form av handgriplig etisk fostran var de elever som på grund av lång skolväg hade den ’avundsvärda’ förmånen att få vistas på en arbetsstuga.
1 Det TV-program som refereras till kan vara ett program från 1966 som fortfarande finns tillgängligt på Sveriges Televisions Öppet arkiv, kallad Svenska eller finska – Ett reportage om
språkstriden i Tornedalen av Nils och Eric Forsgren.
(https://www.svtplay.se/video/8pXP3Y8/svenska-eller-finska). Programmet, som sändes i TV1 den 4 januari 1966, beskriver den då pågående debatten om meänkieli/finska.
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
81
Vad som kunde förekomma på ett sådant med människokärlek och offervilja uppbyggt barnhem verkar i dag ofattbart. Det mesta fick passera opåtalat, kanske därför att föreståndarinnan utgav sig för att vara djupt religiös.
Med sina kärleksfulla händer slog hon kristendomen i och finska språket ur eleverna.
Totalförbud mot finskan
Jag vistades under min skoltid på en arbetsstuga där föreståndarinnan var en vinddriven skånska med de mest fanatiska åsikter om ungdomsuppfostran i allmänhet och finska språket i synnerhet. I de flesta hem talades enbart finska, men ändå fanns ett positivt intresse att lära svenska och det skulle naturligtvis ske i skolan. Däremot är det svårbegripligt att en sjuåring blev behandlad som en brottsling enbart av den orsaken att han inte kunde landets språk. På ’stugan’ rådde totalförbud mot finska, detta gällde även barn som gick i första klass och inte kunde ett ord svenska. De blev tvungna att trotsa förbudet och straffet lät heller inte vänta på sig. Det såg ut så här:
Uppställning på två led, flickorna i det ena och pojkarna i det andra och så började ’Guds sändebud’ från södern sin kärleksfulla missionsgärning bland glesbygdens barn. Hennes höger gick som ett klappträ och gråt och smärta förkunnade att rallarsvingarna gjort avsedd verkan. Sådana massbestraffningar förekom under de första åren av hennes ’regeringstid’ för att så småningom bli mer individuella.
Betydligt lindrigare var straffet att bli utan mat, eftersom den ibland var rena svinfödan. Den dåliga maten hade till följd att tvångsmatning tillgreps. Förmådde inte stugans personal att tvinga maten eller fiskoljan i en elev så låg prästgården i grannskapet och därifrån rekvirerades förstärkning i församlingsherdens skepnad.
Det var en man med andens kraft i sina nävar och när den ena grep om elevens näsa och den andra om hans nacke då fick både fiskolja och mat en välsignad färd på den rätta vägen och för eleven återstod endast att ödmjukt tacka Gud för maten.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
82
’Gräddan’ kom på gästabud
Att det fanns både god och näringsrik mat det visste eleverna, men ofta försvann den på ett underligt sätt, var den hamnade var inte svårt att förstå.
Även i varje liten kyrkby existerade en så kallad grädda, en tvåspråkig sorts högadel, som måste premieras för sina språkkunskaper. Högst uppe på ranglistan hamnade prästen men även lärare och distriktssköterskan hade sin givna plats. Denna överklass hade privilegiet att få bevista de många gästabud, som föreståndarinnan ställde till med. Under sena, livliga kvällstimmar fyllde de sina bukar med den mat som vara avsedd för mer behövande.
Naturligtvis var sådana händelser orsak till mycket missnöje, men all kritisk tystades effektivt ned och elevernas föräldrar hade ingen möjlighet att påverka förhållandena. Ingen av dem tilläts vara med i den lokala styrelse som fanns för varje arbetsstuga.
I en artikel har Oskar [R.] behandlat språkproblemet och han pläderar för en gyllene medelväg som han dock helt frankt stänger av med en förbudsskylt. Detta kallar han för pedagogik, men gömmer en minst lika viktig faktor i undervisningen, nämligen psykologi.
Eftersom vi bor i ett fritt land kan man fråga sig vad man vinner med tvång och förbud när det gäller språk. Följer man inte minsta motståndets lag och använder det språk som man lättast kan uttrycka sig på?
Kanske är det lika svårt att få en äkta tornedaling att avstå från sin finska som att tvinga folk in i himmelriket.
Ännu skymtar ingen lösning
När det gällt debatten mot finskan i Tornedalen har endast nackdelarna blivit framförda och de flesta har aldrig ägnat en tanke åt varför finskan existerar i denna landsända. Många har en medveten ovilja mot språket och bara ovan anförda exempel kan ge belägg för påståendet. Om andra älvdalingar från Norrbotten talar sin bondska, skåningar skånska eller samer lapska – det accepteras, men om tornedalingar använder sin finska då reser sig raggen precis som om de gjort sitt fosterland stor ’skada’.
I sammanhanget kan påpekas att även lapskan är ett ickegermanskt språk och frågan är när den skall utrotas. Eller är
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
83
samerna en så stor turistattraktion att deras språk och kultur därför måste räddas?
Hur länge diskussionen i språkfrågan pågått är svårt att säga men någon patentlösning skymtar inte än. En drastisk men effektiv lösning vore att bygga en järnridå utmed den femtio mil långa gränsen, flytta tornedalingarna söderut samt låta området ligga i ’träda’ i några år. Därefter skulle bara svenskspråkiga få industrialisera och kolonisera trakten och därmed skulle språkstriden vara ur världen.
Denna metod är väl rena önskedrömmen för den som arbetar för större förståelse nationer emellan. Eller är den det?”
Figur 3.2 Muodoslompolo arbetsstuga/Muodoslompolon työtupa
Foto/Kuva: okänd/tuntematon.
”Arbetsstugan och Eskil [N.]”
Insändare av Arne [W.], NSD, den 12 februari 1966
”Arne [W.], pedagog i Karlsborgsverken, tar sin forna elev Eskil [N.] i örat för dennes artikel om stryk och svält på arbetsstugan. Artikeln var införd den 3 februari. [W.] anser, att [N.] förfarit lögnaktigt och hutlöst och tycker att ’Eskil borde minnas allt det goda, som arbetsstugan
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
84
gett och lärt honom’. Så var det inte på arbetsstugorna, som [N.] ger sken av:
Det är inte underligt att språkdebatten blir alldeles snedvriden när Hansegård
2
kanske får sitt material från sådana lögnaktiga och hut-
lösa utsagon, som de som Eskil [N.] skulle ha stått för i artikeln: ’Stryk, svält och Guds ord’.
Det bereder mig en bitter besvikelse som Eskils lärare just under den i artikeln berörda tiden, att jag inte kunnat bibringa honom mera känsla för sanning och rätt. Ändå tillhörde han toppskiktet av de elever jag haft under min 30-åriga lärargärning.
Jag känner mig inte personligen angripen av de rent ärekränkande beskyllningarna i artikeln. Däremot tycker jag, att det är oerhörda anklagelser mot Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, dess styrelse och föreståndarinna och personal i Muodoslompolo för cirka 25 år sedan.
Jag visste praktiskt taget ingenting om arbetsstugeidén, när jag som ung lärare flyttade från Haparanda till Muodoslompolo. Så gott som hela höstterminen bodde jag på arbetsstugan innan lärarbostaden blev klar för inflyttning.
Varje måltid åt vi tillsammans med barnen och av samma mat – rena svinfödan ibland, enligt artikeln. Maten var närande och väl sammansatt … [text saknas] … jag lärde mig mer och mer beundra den kärlek, värme och omsorg, med vilken barnen togs om hand på arbetsstugan.
Sånt händer i alla hem
Visserligen förekom det uppfostringsproblem som i alla även de mest mönstergilla hem och skolor. Men det fordras kanske något strängare disciplin och mera fastställd ordning i ett skolhem med 30–40 barn från mer eller mindre isolerade ödemarkshem. Bestraffningar av något slag förekom naturligtvis. Men med den bästa av vilja i världen kan jag inte minnas annat än vad som förekommer i alla hem. Det vanligaste var väl att någon eller några fick gå upp och lägga sig och inte vara ute och leka.
2 Forskaren Nils-Erik Hansegårds teori om halvspråkighet.
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
85
Beträffande talspråket i arbetsstugan och i skolan, så hade föräldramöten 100 procentigt deklarerat att barnen skulle lära sig tala svenska helst också på fritiden, så att de bättre skulle klara sig med riksspråket än deras föräldrar många gånger gjorde. Att vara tvungen att anlita tolk eller skrivhjälp för att klara sitt eget lands språk ansåg de vara en skam. Den skammen ville de bevara sina barn ifrån.
Det blev naturligtvis många tillsägelser, påminnelser och åthutningar både i arbetsstugan och på rasterna i skolan. Men några bestraffningar i form av rallarsvingar och stryk förekom inte mig veterligt. Om någon örfil förekom, så var det i alla fall något annat: Olydnad av annan form, uppstudsighet, trots eller sådant, som också nu fordrar ögonblicklig och ibland något smärtande tillrättavisning också i hemmen. Det var lätt redan då och ännu lättare nu efter 25 år att göra alla bestraffningar till ett slags språkförföljelse, när man ville försvara sitt beteende.
Under min ’arbetsstugutid’ och mina år som lärare i Muodoslompolo förekom en hel del beskyllningar mot föreståndarinnan och personal, som jag känner igen i artikeln. Men alla dessa beskyllningar kunde omedelbart vederläggas oftast genom hembesök, som jag själv som finsktalande ofta var med om. Det var mest bagatellartade ’fjäder blir höna’ historier, som uppklarades utan större besvär.
Jag förstod redan då och ännu bättre sedan jag själv blivit familjefar, de bekymmer som arbetsstugubarnens föräldrar hade. Här togs barnen från i de flesta fall barnrika och oftast fattiga och mycket enkla hemmiljöer till arbetsstugan en stor del av året. Där fick de lära sig en hel massa saker, som hemmen varken haft möjligheter eller kunnat lära barnen. Det rörde sig mest om hygien, mat- och klädvanor.
Hur skall barnen reagera, när de skall tillbaka från arbetsstugan till hemmen igen?
Föräldrakärleken slog över ibland i negativ riktning – i ovederhäftig kritik mot arbetsstugan och särskilt då föreståndarinnan. Det var en omedveten rädsla för att ’förlora’ barnen. Som alltid i en sådan tvekamp mellan föräldrar och skola eller skolhem om barnen, så blir barnen lidande på ett eller annat sätt, som tydligen också Eskil gjort.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
86
Att den s.k. överklassen i byn under ’gästabuden’ skulle ha ätit upp den bästa maten för barnen är också en skär och ren lögn. Alla har rätt till ett privat liv – även en föreståndarinna på en arbetsstuga. Vad de för egna slantar köpt in för att bjuda några vänner på, behöver de inte deklarera vare sig för Eskil eller någon annan.
Om sådana missförhållanden rått i arbetsstugan, vare sig det gällt mat, prygel, språktrakasserier eller matstöld från barnen, skulle detta omedelbart ha påtalats av alla som hade full insyn i arbetsstugas verksamhet: personalen, den lokala styrelsen, lärarna, skolinspektören, stiftelsens länsrepresentanter, som ofta besökt stugorna samt alla arbetsstugans vänner som personligen eller genom brev och samtal noga höll sig underrättade om verksamheten.
Beträffande trakasserier mot finsktalande elever: Tror någon att skolinspektör William Snell t.ex. eller någon annan i ansvarig skolledarställning skulle ha tolererat detta?
Kärleken var äkta
Ur ett barns synvinkel kan mycket verka skevt och konstigt. Men så småningom brukar bilden klarna, när förståndet växer. Då brukar de positiva sidorna mer och mer ta överhanden i minne från hem och skola.
Eskil borde nog också minnas allt det goda som arbetsstugan gett och lärt honom. Bl.a. blev han erbjuden kostnadsfri utbildning vid realskolan, om han bara hade haft lust då. Han borde minnas de många skratten och glada stunderna på ’stugan’, de många kärleks- och ömhetsbetygelserna, som den ’vinddrivna skånskan’ mera frikostigt än mina egna och andra mer inbundna tornedalsföräldrar delade med sig av.
Men t.o.m. denna spontana kärlek till barnen verkade konstig och misstolkades. Jag vet att den var äkta, och jag förstår hennes sorg och smärta. [saknas text] … och hedrande fostrargärning under många gånger tunga och svåra förhållanden. Precis som en far och mor skulle känna det, när ett barn efter 25 långa år fördömer och smutskastar allt det uppfostringsarbete, som de efter bästa förstånd och av kärlek till barnen offrat sitt liv åt.
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
87
Låt folket bestämma
Och allt detta för den olycksaliga språkfrågans skull.
Låt tornedalingarna själva klara av sitt problem. De är numera så svenskspråkiga att de kan framföra sina synpunkter utan hjälp utifrån. Själva vill de också bestämma vilket språk de ytterligare vill förkovra sig i och vilket av språken de väljer som ’landsmål’. Samma frihet har ju kalixbor, pitebor, dalmasar, gotlänningar och skåningar.
Att vårt ’landsmål’ – som det är – också utomordentligt väl kan förstås och användas i Finland, är ju bara ett ovärderligt plus. Tornedalingarna är och vill trots det vara lika mycket svenskar som alla andra i Sverige. De vill ha slut på minoritetstänkandet med allt vad den för med sig av beskäftigt förmynderskap från alla håll och kanter.
Framför allt om den tar sig sådana uttryck som artikeln: ’Stryk, svält och Guds ord’.”
”Solsken i ’stugan’”
Kommentar till insändarna av signaturen ”G.B.”, NSD, den 12 februari 1966
”Det uppstår väl en liten dispyt mellan Eskil [N.] och Arne [W.] om arbetsstugelivet i Muodoslompolo – sett ur olika synvinklar. [W:s] är pedagogens. Den representerades också av folkskoleinspektören William Snell i en av Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugors årsberättelser … [text saknas]. ’Den svenska flaggan är hissad vid arbetsstugan. Det väntas främmande. Glada och artiga barn står och öppnar dörrarna för oss på vid gavel. Vi mottages av föreståndarinnan, biträdande föreståndarinnan och de 40 barnen. Välkomstsången klingar oss till mötes: Vill du komma till vår stuga, ska vi alla stå och buga, vid vår dörr med sol i sinn, hälsade välkommen in’. Rena rama idyllen alltså med sol ute och inne. Men man föreställer sig att någon liten Eskil står i skaran och önskar inspektören dit pepparn växer – ungefär som Östtysklands otrogna vid synen av en viss Ulbricht. Det är mycket helledudane i arbetsstugornas årsberättelse av tanter och farbröder, som är snälla som tomtar. Alla var väl inte tomtar. Men det är ingen tvekan om att mycken god vilja lagts ner på arbetsstugorna.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
88
Förmodligen hade barn svultit ihjäl i Norrbotten om inte arbetsstugorna funnits. Vi har svårt att föreställa oss något sådant nu, men så var det. Det var nödåren i början av seklet, som gav uppslaget. Syftet var från början inte pedagogiskt utan närmast att ge vård och tillräcklig näring åt barn från nödlidande hem. Arbetsstugorna var en del av den tidens tafatta socialhjälp. Sedan blev institutionen en länk i skolorganisationen.
Emellertid är det problematiskt att ta barn från hemmen. Man kom kanske från en enslig gård eller obetydlig by till en vilt främmande miljö. Det fanns inga föräldrar att trygga sig till. Det är inte svårt att föreställa sig hur sju- eller åttaåringar kan ha känt det. Barnen hölls i välmenande men strama tyglar enligt tidens sed. Man fick hjälpa till på alla möjliga sätt men det fanns ett pedagogiskt syfte bakom. Nu kallar vi det hemkunskap. I sin fostrande verksamhet visade arbetsstugorna ett fullt modernt drag men naturligtvis kan det ha uppfattats av elever och föräldrar som tvång.
Många minns arbetsstugorna med tacksamhet men sannolikt finns det undantag. Ibland beror detta på benägenheten – den har vi alla – att jämföra mellan då och nu i stället för att placera minnena i sitt rätta sammanhang. På det sättet kan minnesbilder bli falska, alldeles omedvetet. Då blir en solig vers som ’Vill du komma till vår stuga’ närmast ett hån – den blir falsk och parodisk.”
”Jag ljuger inte”
Ytterligare en insändare från Eskil [N.], NSD, datum oklart
”Om min artikel publicerats för 25 år sedan, då den var aktuell, hade den effektivt tystats ned och jag skulle inför en övermäktig auktoritet känt mig besegrad. Nu är förhållandena helt annorlunda. Även jag har möjlighet att via pressen framföra mina åsikter och påtala de missförhållanden som varit rådande vid Muodoslompolo arbetsstuga. Min kritik, som jag anser vara befogad, riktar sig mot den dåvarande föreståndarinnans handlingssätt, men däremot är mitt förtroende för stiftelsen och övrig personal detsamma som för 25 år sedan.
Men inte med bästa vilja i världen kan jag tacka en person som på ett så brutalt sätt behandlat mig och många andra samtida elever. För den, som trott på en solig idyll bakom den välputsade fasaden,
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
89
var naturligtvis min artikel ett slag i ansiktet, men jag anser att det behövs en upprensning, eftersom det mesta som hänt förtigits och nertystats med motivering att eleverna varit otacksamma och lögnaktiga.
Samma bryska metoder använder Arne [W.] mot mig, men effekten är densamma, jag kommer inte att tiga, även om jag efter hans veritabla nersabling borde ha gått i däck för länge sedan. Jag står för vad jag skrivit och det enda som jag inte varit säker på var vem som bevistade de rätt så ofta förekommande kalasen.
Arne [W.] har gett svaret på den frågan och därmed är denna sak utagerad. Kvar står dock allt det andra, och eftersom jag mig veterligt med egna ögon sett och även varit föremål för en hårdhänt handgriplig fostran ändå påstås vara lögnaktig, då har jag verkligen svårt att veta vad som är sanning och rätt.
Däremot är jag övertygad om att den, vars nävar slår hårdast, inte alltid har rätt. I sammanhanget kan jag påpeka att om jag fortfarande blir kallad lögnare, ska jag namnge en person i [W:s] dåvarande bekantskapskrets som var åsyna vittne till en av föreståndarinnans behandlingar. Målet för den äkta kärleken den gången var jag. Vidare kommer jag om så behövs, tidsbestämma och mera detaljerat skildra händelser, vilka ger belägg för de i min artikel påstådda lögnerna.
För att inte läsekretsen ska få en ensidig bild av mina, som [W.] påstår, lögnaktiga utsagor, måste jag göra vissa klargöranden. För det första har jag aldrig levererat något material till Hansegård, vi känner inte varandra. Vad beträffar rubriken stryk, svält och Guds ord, så har tidningen stått för den bravaden. När det gäller den i artikeln berörda tiden går mina och [W:s] uppgifter starkt isär. Han påstår sig ha varit i Muodoslompolo den i artikeln berörda tiden, men jag kan gå ed på att uppgiften inte är fullständig. Den tid jag avser i min artikel sträcker sig från 1934 till och med 1941, det vill säga hela min skoltid. Under dessa 7 år tjänstgjorde även den omtalade föreståndarinnan och hon hade även fortsatt sitt uppfostrande arbete om ej barnens föräldrar ställt ett enhälligt ultimatum till styrelsen. ’Återkom hon till Muodoslompolo skulle inga elever infinna sig i stugan’.
Styrelsen fick böja sig för deras befogade krav och hon blev förflyttad. Hennes efterträdare blev accepterad av både elever och föräldrar. I fem år hade den förutvarande föreståndarinnan tjänst-
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
90
gjort på ’stugan’ innan [W.] år 1939 tillträdde sin lärartjänst men ändå är han övertygad om att inga missförhållanden rått. Lika säker är han att sådana övergrepp omedelbart skulle ha påtalats. Frågan är vem som skulle ha gjort det och till vem.
Eleverna vågade inte göra det, de var medvetna om följderna och den övriga personalen var tvingad till lojalitet till henne. Kvar stod endast hennes egen version och den blev naturligt nog ensidig.
Om någon av den övriga personalen, som tjänstgjort under de aktuella åren, sanningsenligt talade om vad som förekommit vid Muodoslompolo arbetsstuga, skulle säkert bilden klarna även för dem som försöker få mig att tiga.
Här står uppgift mot uppgift och nu är frågan om Arne [W.] i egenskap av tillsyningslärare, men som större delen av nämnda tid befunnit sig 30 mil från Muodoslompolo, blir tagen på orden och torparsonen som hela tiden vistats i händelsernas centrum, blir stämplad som lögnare.
Svaret bör komma från någon som sett och upplevt denna idyll från insidan.”
”Interiörer från arbetsstugor – Visst talar Eskil sanning”
Insändare av signaturen ”Före detta lillpigan på arbetsstugan i Muodoslompolo”, NSD, datum oklart
”Har med intresse följt skrivelserna om arbetsstugor. Jag känner en inre maning att denna gång komma med några rader för Eskils del. Under ett av åren 1937–1941 arbetade jag, som så kallas, äldsta flicka vid Muodoslompolo arbetsstuga. Jag var då 16 år och kommer väl ihåg Eskil. Han var, som de flesta glesbygdens barn stillsam och väluppfostrad, för även i fattiga hem finns det sådana. För det första kunde barnen få ordentligt med stryk, många gånger för bara bagateller, ofta om de talade finska, för det var förbjudet. Den övriga personalen, utom föreståndarinnan, var finsktalande, men vi fick ej heller använda oss av det språket. Barnen straffades ej enbart med sängläge. Därtill kunde det bli på fastande mage. Ibland förekom också tvångsmatning.
Men den övriga personalen var som slavar under föreståndarinnan, de vågade ej öppna sin mun.
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
91
Vad beträffar maten, så nog serverades det bättre soppa vid personalens bord än vid barnens. Det kan jag med säkerhet säga, då jag som uppasserska, fick sitta med vid det bordet. Och i köket, där jag hjälpte köksan, lärde jag mig ganska snart att skilja mellan frökens och barnens grytor. Så hr [W.], kalla ej Eskil för lögnare, det är han ej.
Men kanske hr [W.] fick fel intryck av atmosfären kring arbetsstugelivet, för nog såg jag att när det fanns främmande, så hände det att den annars så hårda föreståndarinnans hand smeksamt kunde fara över ett och annat barnhuvud, men det hörde ej till det vardagliga. Idylliskt var det långt ifrån.
Arbetsstugetiden är nog för de flesta en mardröm. De vill helst glömma och i stället förgylla minnen från barndomstiden med att låta tankarna fara till de fattiga hemmen med kärleksfulla föräldrar.
Visst var det bra för de fattiga barnen att få mat och kläder, men vi får inte glömma att det finns något som är lika viktigt för ett barn, kärlek och förståelse.
Men allt detta har ej hänt enbart vid Muodoslompolo arbetsstuga utan vid flera andra i länet. Som mor i dag är jag glad att få ha mina barn hemma.”
”Arbetsstugan = Tvångsläger”
Insändare från signaturen Vilma [J.], NSD, datum oklart
”Arbetsstugan = tvångs och arbetsläger för minderåriga. Säkert har f.d. arbetsstugelever med stort intresse läst insändarna under Brev till NSD. Sanningen om förhållandena på ’stugorna’ har en lång följd av år varit begravda, men det heter ju, att sanningen uppstår om än den är begraven. Tiden är sanningens vän. Undertecknad är f.d. elev vid Pello arbetsstuga 1933–1941. I de insändare jag har läst, har jag funnit många paralleller till förhållandena vid vår ’stuga’. För mig blev [W:s] insändare missvisande. Om nu Eskil [N.] blev utpekad som lögnare, så blir jag gärna hans ’medbrottsling’, därför att jag vågar påpeka de grymma och omänskliga förhållanden jag själv är uppväxt och fostrad i. Vår föreståndarinna som var prästdotter, visste tydligen inget om kärleksbudet till sin nästa. Jag känner mig beklämd över hur de fattigas barn, som var värnlösa, blev behandlade. Som 7-åring blev jag matad med uppstötningar av potatis och sås, som bestod av konserverade grisfötter. Många
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
92
bittra tårar fälldes då och jag längtade hem till det låga, gråa men kära hemmet, där friheten fanns. En gång var turen kommen till mig att hämta riset till min risbastu för att jag tagit en brödbit inte större än en handflata. Detta hände en frukostrast. Om nu de inbjudna och personalen åt av samma mat som barnen, så då skall jag passa på att fråga. Hur smakar mjölken ur den råa saltströmmingen, eller 2 msk fiskleverolja på potatisen? Finska språket var bannlyst. Om någon råkade försynda sig, så var det att lägga sig utan kvällsmat eller något annan straff. Föreståndarinnan var tydligen fenomenal att finna bestraffningsmetoder. Många detaljer kunder plockas fram. Att framleva sina skolår under ständig rädsla, tvång och träldom har satt sina djupa ärr på själslivet för alltid. Säkert har dessa förhållanden påverkat mera menligt på skolflickan än språkförbistringen i Tornedalen. Arbetsstugan står nu öde och tom. På dess väggar skulle jag vilja rista in: ’Om allt det som hänt inom dessa väggar, skulle upprepas i demokratins tidevarv, skulle åtal väckas’. Stiftelsens kärleksgåvor förmedlas till hjälpbehövande barn genom obarmhärtiga och kärlekslösa händer. Därför blev dess rätta innebörd och betydelse motsatsen. I stället för tacksamhet – bitterhet. Men livet har visat mig en annan sida, därför att jag kommit i kontakt med äkta medmänsklig kärlek inom frikyrkoförsamling. Den som ger livet mening, glädje och lycka.”
”Eskil har rätt – Svar till [W.]”
Insändare från signaturen ”En gammal förälder”, NSD, den 19 februari 1966
”[W.] beskyller Eskil [N.] för att vara lögnare. Jag är gammal Muodoslompolo-bo och därför känner jag mig vara förpliktad att försvara Eskils skrivelse angående bestraffning för språket skull.
Han ljuger inte, vad Eskil skriver är tyvärr med sanningen överensstämmande. Det är en allmänt känd sak. Den händelsen kom läraren till kännedom genom en uppsats, som en flicka skrev. Överskriften löd: ’En tråkig dag’ och innehållet var ungefär följande: Barnen hade städat sina sovrum och övre hallen, då klockan ringde och barnen rusade nedför trappan i tro att någon belöning i form av en kaka eller karamell skulle utdelas.
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
93
Tänk vilken besvikelse när samtliga ställdes i två led och varje barn fick en rungande örfil. Och när den sista fick sin örfil sade fröken att ett barn hade talat finska. Sedan fick de gå till skolan.
Personalen hade också stränga order att tjuvlyssna i garderober och överallt och anmäla brottslingen. Bestraffningen bestod oftast i att barnen fick ligga en hel söndag i sina sängar. Till och med maten bars upp.
De första veckorna fick de större barnen svara på finska åt nybörjarna, men sedan fick dom vara tysta, tills nybörjarna behärskade språket någorlunda.
Den lärare som lär barnen nationalsången på originalspråket, alltså finska på finska, fick stå till svars för inför skolstyrelsen i Pajala. Jag minns så väl när en ledamot steg upp och sa att det kommit till hans kännedom att en lärare i församlingen lärt ut finska sånger i skolan.
Då steg den ifrågavarande läraren upp och sade: ’Jag är den skyldige. Jag har lärt Finlands nationalsång på originalspråket liksom övriga nordiska länders. Och här står jag och kan ingenting annat, som Luther inför riksdagen i Worms. Och tänker göra det i fortsättningen också.’
Det var nog många gånger som för jesuiterna, ändamålet fick helga medlen.
Heder åt en sådan karl som Eskil [N.], som inte skäms för sin härkomst. Han har till och med sitt gamla släktnamn kvar, trots att han är i svenskbygden, och därtill vågar försvara sitt modersmål. Han var förresten en av skolans prydligaste och vetgirigaste elever.
Så lärarna hade enbart gott att säga om honom. Han har ju inte skrivit ett ont ord om undervisningen i skolan, så tydligen har lärarna bemött honom med större förståelse än på arbetsstugan.
Så jag tycker att folkskollärare [W.] får gå till Canossa och be ärligt om förlåtelse för sina beskyllningar.
Det är inte en småsak att beskylla en ärlig medborgare för lögnare när han inte är det.”
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
94
”Minnen från arbetsstugan”
Insändare från Oscar [R.], NSD, den 16 mars 1966
”Många har skrivit hårresande saker om förhållandena i arbetsstugorna. Jag är också ett f.d. ’arbetsstugebarn’ från Karesuando och vet vad jag talar om. Visserligen var jag redan 14 år och väl så gott som utanför skolplikten. Men min far tyckte att jag kunde gå dit, eftersom de hade litet svårt att få föräldrarna att skicka dit sina barn första året. Det var alltså år 1914, första krigsårets år. Det var inte alls som en skribent påstår: ’Förmodligen hade barn svultit ihjäl i Norrbotten om inte arbetsstugorna funnits’ och där skulle man få ’vård och tillräcklig näring åt barn från nödlidande hem’. Samma höst hade min far köpt hem 25 hundrakilos säckar rågmjöl m.m. Vi hade minst sju kor, och en stor tjur som vi slaktade, så hemma hade vi överflöd. Trots att kriget kom så oväntat och det blev svår livsmedelsbrist i landet och särskilt i städerna, då ingen livsmedelsransonering hunnit inrättas, skickade säkert inte de flesta föräldrarna sina barn till arbetsstugorna för att de inte hade mat hemma. Saken var bara den att barn från de ensliga gårdarna och små byarna samlades till kyrkbyn för skolgång.
Under min korta vistelse på ’stugan’ kan jag nu inte erinra mig några straffåtgärder för finskans skull, men sådant kan ha hänt sedan jag som nr 1 rymde därifrån. Endast en enda örfil, vilken dock inte var den lättaste, fick jag men den gången var det mitt eget fel då jag grundligt retat fröken. Att maten var dålig kan jag inte påstå, men det var för litet. Till lunch fick vi endast en liten, liten bit hårt bröd med mycket tunt påstruket margarin till litet choklad. En gång fick vi god ärtsoppa så jag ville ha mer, men då jag ätit ungefär hälften, slog det lock och jag orkade inte med bästa vilja i världen äta allt. Då ilsknade Fröken på allt – [jag] skulle inte få annan mat förrän jag ätit upp resten. Nåja, stridshandsken var kastad, ingen av parterna gav efter i första taget. Tre dagar på rad kom samma kalla sopptallrik fram för mig vid varje mattillställning. Jag fick sitta på min plats och se när andra åt. Den gången fick jag dock lära mig att en människa dör inte för tre dagars fasta. Barmhärtighet och nåd var ett okänt begrepp för vår ’snälla Fröken’. För sanningens skull vill jag dock erkänna att jag en gång, vad jag minns, fick en liten brödbit av köksflickorna i smyg. De tyckte det
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
95
var gräsligt att jag skulle svälta på det sättet. Flickan Jenny är död, men jag vill passa på att tacka dig, Hilja, för brödbiten!
Det lockades med ’fina kläder och skor’ man fick i ’stugan’. Jag hade mina gamla lappskor hemifrån och aldrig såg jag till andra skor. Mina lappskor blev trasiga och skohöet stack ut lite varstans. Men det värsta var att de var ’omaka par’, Den ena skon hade annan hårfärg och olika i fason och jag led oerhörda kval för detta.
När ingen ändring kunde skönjas i min skoplåga, beslöt jag en kväll under skydd av mörkret ta rätten i eden hand och knackade på dörren: ’Stig in’! Kyrkoherde [xx] satt vid sitt skrivbord. Jag utgjöt mitt bekymmer för honom. ’Lyft upp din fot mot bordskanten’. Han tittade och undersökte noga. Jag bad att han skulle ordna så att jag skulle få en omgång renbällingar
3
av grannen ’Nivan Pekka’
som var handlare, så skulle jag själv sy ett par lappskor åt mig. Jag tänkte att jag skulle få dem med mig på en gång, men han sa: ’Jag skall skicka en hel säck med bällingar’. Och säcken med bällingar kom fortare än kvickt till Fröken, som inte blev lite förvånad. Så småningom började det ljusna för henne att någon spelat henne ett spratt bakom hennes rygg. Så kommer hon till mig med sin mildaste uppsyn och frågar: ’Är det Oscar som har varit hos prästen och talat om bällingar’, ’ja’, blev svaret. Jag väntade det värsta utbrott men det uteblev, troligen av rädsla för prästen. Sedan ordnades det så att en lappkvinna, som bodde i närheten, ’Taun Saara’ kom dit och sydde skor. Aldrig har jag känt mig mera tacksam till en präst än då, för hans barmhärtighet …
Allt detta som jag nu relaterat måste ses med den ’gamla goda tiden’ som bakgrund. Det var allmän brist på allmänbildning och humanitet, på den tiden.
Själva idén med arbetsstugorna var säkerligen uppsprungna av goda och kärleksfulla hjärtan, men det saknades lämpliga ledare. Nu däremot kan det lätt slå över åt andra diket.”
3 Skinn från renens ben.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
96
”Tacksam för arbetsstuga”
Insändare från signaturen ”Tacksam arbetsstugeelev 1903–1904”, NSD, den 16 mars 1966
”Med anledning av debatten om arbetsstugorna i Norrbotten vill jag göra ett inlägg, som kanske skiljer sig väsentligt från de tidigare.
Jag bodde i Korpilombolo arbetsstuga åren 1903 och 1904, det vill säga när byns ’puurokoulu’ (grötstuga, fritt översatt) var alldeles ny. Mina minnen från den tiden är enbart positiva. Inte var väl någon av oss precis som exemplariska söndagsskolebarn, men aldrig någonsin förekom där stryk och hårda ord. Vad maten beträffar var vi ju inte bortskämda hemifrån, och jag kan inte påminna mig att någon hade anledning att klaga.
Föreståndarinnan som hette fröken [xx] var en kärleksfull och god kvinna. Jag minns henne med tacksamhet, liksom den övriga personalen. Inte heller förekom någon ovänskap mellan barnen på arbetsstugan.”
”Rätt och orätt”
Insändare från signaturen ”Arbetsstugeelev”, NSD, datum okänt
”Svar till arbetsstugeelev i Karesuando 1923–1929. Trakasserar vi arbetsstugorna när vi talar om sanningen? Några har sagt sin mening tidigare, men blivit nedtystade. I dag är situationen annorlunda. I dag törs vi tala vi ’prinsar’, som när vi låg sjuka ej fick besöka toaletten vid behov, utan fick kasta vatten i tomburkar och tomflaskor. Dessa kärl fick vi smussla in fönstervägen om vi hade en sådan sjukdom att vi blev isolerade. Är vi missanpassade och avoga mot samhället, när vi fäster allmänhetens uppmärksamhet på vad som förekommit på arbetsstugorna? Nej, vi är samhällsvänliga, vi motarbetar korruption och självgodhet, kämpar för rätt, rättfärdighet och demokrati i Sverige.
Vi är ej fulländade i dag, så låt oss fortsätta att kämpa. Jag kan väl som amatör säga så här: Visst är barn levnadsglada och även elaka många gånger, men sådant ska ej mötas med brutalt våld, ej heller skall man låta barnet som det vill, utan jag tror ett vänligt men fast bemötande i förening med psykologi och peda-
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
97
gogik föder goda, ansvarsfulla, positivt och konstruktivt tänkande människor. Det är sådana människor vi bör bygga morgondagens Sverige på.
Jag får ge en eloge till våra föräldrar och skollärare i Karesuando som lärt upp oss till så pass goda medborgare att vi kan skilja på rätt och orätt.”
”Arbetsstugorna igen”
Insändare från signaturen ”Ruda”, NSD, datum okänt
”Det fanns säkerligen ett stort behov av att en så frispråkig man som Eskil [N.] äntligen träder fram och refererar något om förhållandena på arbetsstugor (NSD 3/2 1966).
Jag har svårt att förstå hur ’Arbetsstugeelev i Karesuando 1923– 1929’ kan begagna sig av superlativer i det här sammanhanget (NSD 23/3 1966). Men förhållandena då kanske var bättre än under 1930- och 1940-talen. Under den tiden kunde det mesta av vad Eskil [N.] säger om arbetsstugan i Muodoslompolo sagts om Karesuando arbetsstuga. När det gäller den arbetsstugan kunde man ytterligare peka på en rad delikata psykiska och fysiska bestraffningsmetoder. Man kunde t.ex. råka ut för att bli tvångsmatad med mat som man kräkts upp. Jag har sett en pojke bli psykiskt nedbruten av att han fick panik när han fick sitta inlåst i en mörk skrubb, ingen fick öppna trots hans desperation.
En annan kunde få ligga till sängs varje eftermiddag för att få fram ett erkännande av ’brott’ som han inte begått. Det fanns inget val. Efter erkännandet en väl förberedd ’risbastu’. Enligt min mening är det fel att kalla nämnda ’risbastu’ för aga. Metoden var ganska ofta förekommande och jag kan inte erinra mig mer än en under 6 års tid, som var så hårdhudad att han inte blödde efter behandlingen. Det är fysisk tortyr. Den psykiska ’fostran’ sköttes effektivt bl.a. med hjälp av hot om bestraffning ’med andra metoder’ och med hjälp av ett välutvecklat angivarsystem. Det fanns en tid då inomhustoaletter var installerade, men fick ej besökas efter kl. 20. Vi hade gömt flaskor för urinen i klädlådorna. Även det var straffbart.
Man behöver sannerligen inte ha något ’inrotat hat mot tjänstemän’ osv. för att tycka att det osat korruption om arbetsstugan.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
98
’Vad kommer härnäst’ frågar J. [H.] i NSD 23/3 1966. Har herr [H.] intressen i Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor och dess fyra miljoner? I så fall: föreslå att pengarna betalas ut till f.d. elever som skadestånd för sveda, psykiskt lidande och språkdiskriminering.”
Figur 3.3 Pello arbetsstuga/Pellon työtupa
Foto/ Kuva: okänd/tuntematon.
”Pennalism, förtryck i arbetsstugorna – men ändå: Jag är tacksam för de åren!”
Insändare från Uno [I.], NSD, den 4 april 1966
”Efter att ha läst de olika insändarna beträffande arbetsstugorna manar mig samvetet att inte helt tiga i denna sak, som säkert utgjort en av hörnstenarna för grunden för mitt liv.
Jag var arbetsstugepojke under hela min skoltid (fem år). Vi var barn från skilda miljöer och skilda ekonomiska förhållanden och reagerade därför mot arbetsstugorna på olika sätt. Jag kom från ett hem, där det ej fanns tillräckligt med mat och kläder, varför strävan efter detta var det väsentligaste, men där man samtidigt inpräntade hos oss skolans absoluta nödvändighet.
Jag var arbetsstugepojke i Tärendö. De första åren var bristfälliga både vad mat och kläder beträffar, men jag hade det betydligt bättre
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
99
än hemma. Det enda jag led av under denna tid var den stora pennalism som de äldre pojkarna utövade. Den dåvarande föreståndarinnan, fröken [xx], var inte psykiskt tillräckligt stark för att komma till rätta med detta. Hennes efterträdare, fröken [xx], lyckades dock med detta. Hon kom även i en tid, då de ekonomiska förutsättningarna för arbetsstugan blev betydligt bättre, maten blev mångsidigare och kraftigare, de dåliga kortbyxorna blev långa vadmalsbyxor, blötnäbbar blev riktiga kängor och den väl så betungande vedhuggningen avskaffades. Till och med mjölkhämtningen slopades. Det blev en god ordning med de nya förutsättningarna.
Nu får man inte glömma vad som sagts ovan om att det kunde förekomma kontroverser. Det var nog inte alltid så lätt för en kvinna att med hjälp av endast ett biträde hinna med allt bland femton pojkar och femton flickor, som var och en var en egen individ och reagerade olika. De sista tre åren i arbetsstugan har dock endast lämnat positiva minnen hos mig.
Många klandrar det språkliga förtrycket som barnen i arbetsstugan blev utsatta för. Vi måste dock komma ihåg, att det var högre instanser, som låg bakom uppfattningen att Tornedalen skulle försvenskas. Detta var orealistiskt och oklokt, men arbetsstugorna kunde nog inte göra så mycket åt detta. Vi måste dock medge, att denna intensiva språkutbildning, som vi blev utsatta för, gav rätt så goda resultat i förmågan att lära sig tala svenska. Jag fick aldrig höra ett svenskt ord i min hemmiljö (det var så för de flesta) varför jag inte tror, att den korta skoltiden skulle ha varit tillräcklig för att lära sig tala flytande. Skriva är en annan sak. Vi blev bestraffade för varje finskt ord vi talade på stugan, men straffen var lindriga, om man nu inte själv provocerade fram ett läge, där föreståndarinnan var tvingad till att straffa hårdare. Hur skulle det ha gått för henne, om hon mistat sin auktoritet? Pojkar var pojkar även under det fattiga 1920-talet.
Jag medger att systemet som sådant var felaktigt. De fattiga var många, men fattigdomen var ej självvållad och det borde ha varit ett samhällsintresse att råda bot på detta. Arbetsstugorna byggde på välgörenhet från de rika och detta kunde frammana en tacksamhetens underdånighetskänsla, som kunde avtrubba dessa barns förmåga att som fullvuxna kräva sin rättvisa delaktighet i samhället. Förhållandena i samhället medgav dock ingen annan lösning, varför det är med stor tacksamhet jag kommer ihåg mina arbetsstugeår
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
100
utan vilka jag knappast hade haft fysiska förutsättningar att bli en normalt frisk samhällsmedborgare i ett bättre samhälle, där vi kan ta vara på våra barn på ett mer önskvärt sätt.
Ni som klandrar arbetsstugorna – tänk efter i vilken tid vi levde i då. Jag tror, att Ni då blir mildare i Era uttalanden.”
”Arbetsstugelivet”
Insändare från signaturen ”En som inte kan glömma”, NSD, datum oklart
”Efter att ha läst insändarna om förhållandena i arbetsstugorna måste också jag göra ett kort inlägg. Jag har varit elev i Nattavaara arbetsstuga åren 1934–1939. Det som skrivits i tidigare insändare måste jag hålla med om. Det är otaliga saker som skulle kunna räknas upp. Vid mina år i arbetsstugan fick jag vara med om mycket som ej tål dagsljus. Det kom sig av den dåliga tillsynen över barnen under deras fritid. Det finns barn som fått skador psykiskt för hela livet av vistelsen i arbetsstugan. Det Eskil [N.] och många skrivit är ingen lögn. Många gånger fick vi barn lida oskyldigt för andras ofog.
Vad maten angår var den till fyllest, och ville man inte äta t.ex. köttsoppa där det flöt maskar, eller gröt som var uppblandad med råttlort, blev man tvingad till det med våld … [text saknas].
Vi från landsbygden var inte vana att äta sådana rätter med så oaptitliga tillsatser om än vi kom från fattiga hem. Det känns svårt att glömma denna mycket svåra tid. Jag har berättat för mina barn hur vi haft det och det har varit svårt för dem att tro att sådant skett för bara 30 år sedan,
Det fanns ingen kärlek till barnen i arbetsstugan. Visst kunde föreståndarinnan visa sig älskvärd då det var några främmande i arbetsstugan. Då kunde ett och annat vänligt ord bli sagt och en och annan få en klapp på kinden för då var det viktigt att ge sken av snällhet.
Det finns mycket som kunde skrivas men som redan ovan sades ej tål dagsljus, därför skall jag tiga.”
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
101
”Språkfråga – eller vad?”
Insändare från signaturen H. [H], NSD, den 3 maj 1966
”Först vill jag erkänna att Eskil råkar ha rätt i att jag inte varit i arbetsstuga, då jag redan hade gått ut skolan innan stugan kom till, men flera av mina bekanta var där och jag skulle ljuga om jag skulle påstå att de hade något ont att säga om sin skoltid. Alla var i bättre kondition när de kom hem på våren, välklädda och utan tvekan bättre utbildade än vi i hemmaskolan. Att allting hade varit det rakt motsatta på andra håll måste vara minst femtio procent lögn, framkallat av sjukligt hat och avund hos alla som skrivit dessa hårresande historier.
Glädjande är dock att Eskil fått lära sig inte bara tal- och skrivkonsten utan också innanläsningen, även om det tycks vara svårt läsa och rätt förstå egna skriverier. Eller kanske bondångern gör sig gällande?
Jag tackar alla som ärligt avslöjat var de fått sin andliga och politiska fostran, nämligen Revontulet, senare Norrskensflamman och då är det inte svårt förstå bakgrunden, då denna tidnings främsta uppgift alltid varit att svartmåla allt i vårt samhälle, vartill finns många sorglustiga exempel då den samtidigt agerat arbetarklassens förespråkare och dess farligaste, lömska fiende …
Förlåt, nu blev det lite politik också, som inte hör till språkfrågan, men det finns väl plats i den stora trågen.
Nu anser jag att tiden vara inne för Eskil och andra att överlåta detta ’gläfsande’ åt någon skvallertant eller gubbe som kan nå samma resultat.
Mig får ni gläfsa på efter bästa förmåga, då jag inte mer ansett sådant svaret värt.”
”Svar till [H.]”
Insändare från Johannes [S.], NSD, den 12 maj 1966
”I NSD av den 3/5 har Ni gått igenom en del av det som skrivits om arbetsstugor, och därvid fastnat särskilt vid min tidigare insändare angående ’stugan’ och ’revontulet’. Jag tycker att Ni har ytterst litet vetskap om de dåtida språkförhållandena. Revontulet
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
102
(Norrskensflamman) var på den tiden den enda tidningen som kom ut inom länet, även på finska. Då den förde den arbetande befolkningens talan, och min far råkade tillhöra den kategorin, så läste han den. För det blev han fördömd av många och utsatt för hat och förakt …
Min politiska fostran har jag fått av de herrar som äntligen förbjöd auktion på orkeslösa åldringar, och handikappade som såldes till lägstbjudande.
[H:s] kritik mot Eskil och de övriga han syfta på är inte hållbar. Han gör rätt i att å sin sida vara tyst om ’stugan’, och med att kritisera varom han intet vet.”
”Modern dog – men ’fröken’ nekade barnen resa hem”
Insändare från ”F.d. arbetsstugeelev”, NSD, datum okänt
”Jag har med stort intresse läst samtliga insändare om förhållandena på olika arbetsstugor och väntat att någon f.d. elev vid arbetsstugan i Pålkem skulle ta till orda. Ingen ska tro att förhållandena i Pålkem var bättre än vid de övriga. Tvärtom. I vissa avseenden värre, vilket jag ska återkomma till.
Genom inläggen i NSD är det som om man på nytt upplever tillvaron på arbetsstugan, och orättvisor och andra missförhållanden man var utsatt för, gör att man känner ett behov att ta till pennan för att göra sig hörd.
Det förvånar mig hur lika förhållandena var på samtliga arbetsstugor både ifråga om den järnhårda disciplinen och de stränga och hårda straffmetoderna. Man behöver sannerligen inte göra stora förseelser för att få straff. Låt mig ge ett exempel.
Vi fick gå och lägga oss mycket tidigt. Sedan vi läst vår aftonbön skulle det vara dödstyst. Som alla förstår så var det svårt ibland, framför allt på vårkanten. En kväll låg vi, några flickor, och viskade till varann. Men föreståndarinnan stod och lyssnade bakom sovrumsdörren. Dörren rycktes upp och föreståndarinnan kom in, mycket arg och frågade vilka det var som legat och pratat. Hon gick runt våra sängar och frågade. Uppriktig som jag var redan då, och fortfarande är, så erkände jag att jag och mina närmaste sängkamrater legat och viskat sinsemellan. Föreståndarinnan kommenderade oss då att komma in i hennes rum. Eftersom vi var 6–8 stycken var
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
103
ingen direkt orolig, utan vi följde glatt med, utan att ana oss till vad som skulle hända.
Vi fick order att ställa oss i rad. Den minsta först. Jag stod sist. Under tiden hade föreståndarinnan skickat någon att hämta björkris. Det var inte bara ett ris utan flera. När vi såg björkriset blev vi förstås rädda. En av småflickorna var en mig närstående. Hon, stackarn, fick ta emot de första rappen. Jag minns så väl hur bitter jag blev då föreståndarinnan drog upp hennes nattlinne och började slå hennes nakna lilla kropp. Där stod jag och vågade inte gå fram och beskydda henne. Hon fick några slag och sedan fick hon gå och lägga sig, gråtande. Föreståndarinnan ansåg visst att hon borde spara sina krafter eftersom vi var många kvar i ledet, som skulle genomgå den ’kärleksfulla’ behandlingen, så hon gjorde vissa uppehåll för att ta igen sig. Vi som var äldre fick betydligt hårdare slag med riset.
Jag hade aldrig tidigare och aldrig senare heller i mitt liv varit utsatt för en dylik misshandel – jag betraktar det ännu i dag som en rå och brutal misshandel av värnlösa barn – så jag tog det mycket hårt. Jag kunde aldrig förlåta föreståndarinnan och hatet började växa inom mig. Jag tyckte då – liksom jag tycker också nu – att straffet inte stod i proportion till förseelsen. Mina föräldrar har aldrig använt aga mot mig eller mina syskon och jag tror att vi blev ungefär lika väluppfostrade som andra barn. Och det var som sagt, första och enda gången, jag blivit utsatt för kroppsaga.
Jag kan emellertid ’trösta’ mig med att jag sannerligen inte är ensam om att ha fått stryk med björkris i arbetsstugan i Pålkem. Många f.d. elever kan säkert intyga att aga av den här formen förekom tämligen ofta. Ibland måste t.o.m. föreståndarinnan ta hjälp från byn för att aga de större pojkarna. Prästen och en laestadianpredikant ställde sig villigt till förfogande.
Ofta har jag ställt mig frågan hur kunde dessa religiösa människor ge sig till att aga andras barn – handlingar, som för mig förefaller både grymma och syndiga? Hade det inte varit bättre att dessa män försökt tala barnen till rätta? Visst förekom det att elever gjorde rätt grova förseelser, som fordrade någon form av straff och tillrättavisning, men den detaljen borde föreståndarinnan ha klarat utan att kalla på hjälp från byn. Att aga barn med björkris, den konsten behärskade hon till fulländning.
En debatt om arbetsstugorna – våren 1966 SOU 2023:68
104
En händelse tvivlar jag på har motsvarighet på annan arbetsstuga.
Vår kära mor dog. Far kom då dit för att hämta hem mig och mina syskon. Kan ni tänka er; föreståndarinnan nekades oss att fara hem ett par dagar, trots att vi blivit moderlösa. Hur kan en sådan människa vara skapt, som kan neka en far att ta hem sina barn i en sådan situation? Den enda och bästa trösten far och vi hade i vår sorg var ju att få vara tillsammans. Bara Ni som har mist någon av Era föräldrar, när Ni var små, kan förstå hur vi kände det.
Far tog emellertid hem oss utan föreståndarinnans tillstånd och därmed visade han, att det ändå var han som bestämde över sina egna barn. Vad jag beundrade far – och gör det fortfarande – för att han inte gav efter den gången.
Det jag nu berättat är sanning – absolut sanning. För bara en vecka sedan talade jag med far om saken och han bekräftade att han blev nekad att ta hem oss i samband med mors död. Mina syskon kan också intyga riktigheten av vad jag berättat. Trots att det nu gått drygt 36 år sedan denna händelse inträffade, så kan jag aldrig glömma den. Aldrig så länge jag lever.
Beträffande maten så fick vi barn sämre mat än personalen. Vi åt visserligen i samma matsal, men maten var inte lika. Den var ofta dålig. Framför allt brödet. Det bakades i en kombinerad bagar- och tvättstuga där det hängdes på tork under taket. Det blev ofta stenhårt och ibland nästan omöjligt att få någonting ur. Men svälta behövde vi inte.
Rätt ofta hände det förstås att vi fick matpaket hemifrån. Kom det till ’frökens’ kännedom så åkte innehållet i matpaketen i grismaten utan pardon. Det resulterade i att vi började gömma våra matpaket i vedtravarna, precis som en annan insändare berättat.
För lite mat fick vi inte. Ibland var det tvärtom. Ibland orkade inte alla äta upp det som östs på deras tallrikar. Straffet var då att sitta kvar vid bordet till dess att tallriken var tom. Vid sådana tillfällen hände det att en del fick uppkastningar. Man försökte tvinga dem att ändå äta upp innehållet på tallriken. Själv har jag emellertid aldrig råkat ut för något sådant.
Så där vidriga förhållanden var det inte alltid i Pålkem. Några år efter det att jag lämnade arbetsstugan kom det en ny föreståndarinna och då blev förhållandena av allt att döma betydligt bättre.
SOU 2023:68 En debatt om arbetsstugorna – våren 1966
105
Disciplinen blev mindre hård, eleverna fick större frihet och maten blev bättre, enligt vad jag försports.
Det bevisar ju att det hängde på föreståndarinnan att förhållandena var som de var. Jag måste i sanningens namn säga att den övriga personalen, var snäll mot mig under mina sex år på ’stugan’. Jag har ingen anledning att klandra dem. Dessutom måste ju de också lyda föreståndarinnan.
Vad man däremot reagerar emot det är att människor, som inte är bättre själva eller varit elever på arbetsstugan, ger sig in i debatten och försöker göra oss f.d. elever till lögnare och lögnerskor.
Det jag berättat är rena fakta, vilket såväl mina syskon som övriga f.d. elever vid arbetsstugan i Pålkem kan intyga.”
107
4 Att byta språk – berättelser från skolan/ Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
Skolan påverkade elevernas syn på modersmålet
Många av de intervjuade har berättat om sin skoltid. Berättelserna handlar ofta om mötet med det svenska språket utanför hemmet. En del barn hade svårt att ta till sig skolundervisningen på svenska. Andra berättar om sättet de tvingades lära sig svenska i skolan och om bestraffningar som mötte den som talade sitt modersmål. För en del påverkade erfarenheterna från skolan synen på det egna modersmålet. Flera intervjuade menar att skolerfarenheterna påverkat självkänslan och även viljan att föra språket vidare till nästa generation.
Koulu vaikutti oppilhaitten käsityksheen äitinkielestä
Monet niistä, joita oon saarnautettu, oon muistelheet ommaa kouluaikaa. Net muisteleva useasti kunka net kohtasit ruottin kielen koin ulkopuolela. Joilaki lapsila oli hankala ottaa sisäle ruottinkielisen kouluopetuksen. Toiset muisteleva millä mallin net häyt vängelä oppia koulussa ruottia ja rangastuksista, mitä net sait jos net saarnasit ommaa äitinkieltä. Joilaki kokemukset kouluaijalta vaikuttiva käsityksheen omasta äitinkielestä. Monet, jokka oon puhutettu, meinaava ette kokemukset koulusta oon vaikuttanheet itteluothoon ja kans halhuun viejä kielen etheenpäin seuraavalle sukupolvele.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
108
Figur 4.1 Muodoslompolo arbetsstuga, 1947–1948/ Muodoslompolon työtupa, 1947–1948
Foto: okänd/Kuva: tuntematon.
”Jag hade bara frågat om vad det svenska ordet betydde”
”Nils” är född i mitten av 1930-talet. I hans barndomshem talade familjen meänkieli. När han började skolan 1942 i nuvarande Pajala kommun kunde han ingen svenska. Nils har jobbiga minnen från skolgången: ”Det var jobbigt att börja skolan och inte kunna ett ord av vad läraren sa.” Nils berättar att barnen blev bestraffade om de pratade finska. Det kunde till exempel bli luggade och dragna i håret om de sa något på finska. Han minns en gång hur han var så förvirrad över vad de svenska orden betydde. Han frågade därför grannpojken på finska vad ett svenskt ord betydde. När Nils sedan kom in från rasten och gick in till hallen i skolan, så kom läraren och drog honom i håret. ”Jag hade inte gjort något dumt, jag hade bara frågat vad det svenska ordet betydde. Det kändes så hemskt eftersom man inte hade gjort något fel.”
Intervjuaren frågar om det var lika strängt genom hela Nils skoltid? ”Så länge barnen inte kunde svenska var det svårt, men sedan började de lära sig mer och mer och till slut kunde de förstå svenskan och då blev det lättare”, berättar Nils. Sas det rakt ut att språket var förbjudet, frågar intervjuaren. ”Ja absolut! Barnen fick
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
109
inte yttra ett enda ord finska i skolan, inte ens på rasten. Barnen kunde stå på baksidan utan att se läraren och prata finska sinsemellan men de visste inte att läraren tjuvlyssnade. Jag var bara så intresserad av vad det där svenska ordet betydde [och blev bestraffad för det]”, berättar Nils. ”Det var en alldeles hemsk tid för oss det första året i skolan när man inte alls förstod något, vilka hemska minnen det har gett” säger Nils när han pratar om den strikta modellen med svenska språket. Det fanns också bra lärare som inte var lika strikta med språket, menar han.
Har Nils tänkt på hur man skulle kunna gottgöra eller upprätta det som har blivit fel? ”Känslan som jag fick då från första året i skolan kommer aldrig att försvinna, det minnet kommer jag alltid ha kvar” säger Nils efter frågan om vad som kan göras för en upprättelse. Han fortsätter: ”Tiden har förändrats och folk vet ingenting om det som har hänt.”
När skolan hade slutat var tanken att eleverna skulle börja i konfirmationsundervisning. Byns präst kom på besök när Nils var i gödselhuset och jobbade. Prästen frågade Nils om inte han också skulle börja med konfirmationsläsningen. Då svarade Nils att ”vem ska göra det här jobbet då?”. Prästen funderade ett tag och svarade ”Ja, men fortsätt du med ditt jobb”. ”Det var en förståndig man”, menar Nils. Han var ju tvungen att fixa med gödseln så att de skulle kunna odla till sommaren och det förstod prästen. ”Jag fick tillåtelse av prästen att jobba i stället för att konfirmera mig”, avslutar Nils och skrattar.
”Mie olin tyhä kysyny mitä se ruottin sana merkitti”
”Nils” oon syntyny 1930:n luun puolessavälissä. Hänen lapsueen kotona pere saarnasi meänkieltä. Ko se alko kouhluun 1942 nykymailmasessa Pajalan kunnassa se ei saattanu ruottia yhthään. Nilsilä oon vaikeita muistoja koulunkäynistä: ”Se oli ankaraa alkaa kouhluun ko ei käsittänny yhthään sannaa, mitä koulunopettaja sano.” Nils muistelee ette lapsia rangastethiin jos net saarnasit suomea. Niitä saatethiin esimerkiksi tukustaa ja kiskoa tukasta, jos net sanot jotaki suomeksi. Se muistaa kerran kunka hään meni niin sekasin, ko hään ei käsittänny mitä ruottin sanat merkittit. Sen vuoksi se kysy krannipojalta mitä yks ruottin sana merkitti. Ko
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
110
Nils sitte tuli rastilta sisäle ja tuli koulun porstuhaan niin koulunopettaja tuli tukusthaan häntä. ”Emmie ollu tehny mithään häijyä, olin tyhä kysyny mitä ruottin sana merkitti. Se tuntu niin kauhealta, ko ei ollu mithään tehny väärin.”
Saarnauttaja tutkii jos se oli yhtä ankaraa koko Nilsin kouluaikana? ”Niin kauon ko lapset ei osanheet ruottia se oli hankala, mutta sitte net aloit ophiin enämpi ja enämpi ja lopuksi net saatoit ruottin kielen ymmärtää, ja sillon se helppasi”, Nils muistelee. Sanothiinkos suohraan ette kieli oli kieletty? saarnauttaja tutkii. ”Joo, tietenki! Ei lapset saanheet yhthään suomen sannaa puhua koulussa, ei rastilakhaan. Lapset saatoit takapuolela seisoa, missä koulunopettajaa ei näkyny, saarnaamassa suomea keskenänsä, mutta net ei tienheet ette koulunopettaja varkhoishiin kuunteli. Mie halusin tyhä niin kovasti tietää mitä ruottin sana merkitti [ja minua rangastethiin siittä]”, Nils muistelee. ”Se oli aivan kauhea aika meile ensi vuona koulussa, ko ei mithään käsittänny – kunka kauheita muistoja se oon antanu”, Nils sannoo ko hään saarnaa lujista säänöistä ruottin kielestä. Niitä oli kans hyviä koulunopettajia, jokka ei olheet kielen kans niin lujat, se meinaa.
Oonkos Nils hunteerannu millä mallin sitä saattas hyvittää eli korjata sen, mikä oon menny väärin? ”Se tunnelma, minkä mie sain ensimäisenä kouluvuona ei lähe koskhaan poijes, se muisto tullee aina olheen jäljelä”, Nils sannoo ko hältä tutkithaan mitäs sen saattas tehjä korjaamhaan viat. Se jatkaa: ”Aika oon muuttunu eikä ihmiset tiä menheistä tapahtumista mithään.”
Ko koulu oli loppunu oli meininki ette oppilhaat alkasit rippilukhuun. Kylän pappi tuli käymhään ko Nils oli sontahuohneessa töissä. Pappi kysy Nilsiltä jos hään ei kans alkas rippilukhuun. Sillon Nils vastasi ette ”kuas tämän työn sitte tekkee?” Pappi hunteerasi pikkusen aikaa ja vastasi: ”No niin, mutta jatka sitte sie sinun työn kans.” ”Se oli viisas mies”, Nils meinaa. Sehään oli pakko hommata sonnat ette saattas kesäksi kylvää, ja pappi käsitti sen. ”Mie sain papilta luvan olla töissä sen eestä ko käyjä rippilukua”, Nils lopettaa ja nauraa.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
111
Figur 4.2 Kaunisvaara skola, klubbmästerskap pågår, 1955/ Kaunisvaaran koulu, seuramestaruus menossa, 1955
Foto/Kuva: Brynolf Lantto.
”Det förnedrade både oss och språket”
”Torvald”, som är född i mitten av 1930-talet, blir intervjuad tillsammans med sin dotter ”Ellen”, som är född på 1960-talet. Torvald växte upp i en liten by i nuvarande Pajala kommun. Familjen hade ett småbruk. ”Mat fanns ju men det var dåligt med pengar. Vi hade mycket bra mat. På hösten i november slaktades ungtjuren och grisen. I landet hade vi potatis, två stora potatisland. Det var inga konstigheter, vi fick lära oss att ta ansvar från ung ålder”, berättar Torvald. Särskilt på somrarna hjälpte barnen till på gården med höet, gräva upp potatis, hämta gödsel från gödselrummet för att kunna gödsla på våren. Torvald är äldst av åtta syskon och fick ta ansvar tidigt. Hemma i familjen talade man meänkieli och Torvald kunde inte ett ord svenska när han började skolan.
Torvald började sin skolgång 1941 i hembyn och gick där alla sina sju skolår. Han var spänd inför att börja skolan. De äldre eleverna retade de yngre: ”såklart var de tvungen att visa vem som bestämde när skolan började”. Hans lärare var från Tornedalen.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
112
Hon var väldigt duktig med skolbarnen och hjälpte dem mycket. Hon skrev på tavlan och eleverna kopierade i sina anteckningsböcker. Torvald minns att det inte kändes omöjligt att lära sig svenska, men det var såklart inte lika enkelt för alla eleverna då det var rätt så stressigt att lära sig svenska. Vissa var mer praktiskt lagda och andra hade lättare för läsandet. Torvald tar fram en bok som han vill visa. Det är hans första bok från skolan som han har sparat. I den har han stavat till svenska ord efter hela alfabetet.
Intervjuaren frågar om barnen fick prata meänkieli i skolan? Torvald svarar att hans lärare var en klok och pedagogisk person. Hon pratade främst svenska, men dök det upp ord som eleverna inte förstod sa hon ordet på meänkieli. Torvald har bra minnen från när hon var hans lärare. Han minns inte riktigt när han faktiskt lärde sig svenska, det kom som automatiskt för honom. Lärarens pedagogiska sätt var bra för Torvalds lärande: ”jag blev till och med intresserad av att lära mig. Men andra som inte hade fallenhet för läsandet blev aldrig intresserade. De fick problem med skolan, eller vi alla hade väl problem när vi började folkskolan. Det var ju läsförståelsen i småskolan, såklart blir det ingenting av det om man inte kan läsa.” Småskolan var 1–2:a klass och folkskolan 3–4:e klass. De gick i skolform B2 vilket betydde att 4–5 klasser satt i samma klassrum.
Efter småskolan hade Torvald en manlig lärare från en annan ort som också kunde meänkieli. ”Han var inte elak men såklart hade vi pojkar ibland lite svårt att lyda så han tog tag i nacken och i håret för att få ordning i klassen”, säger Torvald. Han berättar att det fanns ett språkförbud: ”Om vi barn skulle kunna lära oss svenska så skulle vi inte få prata meänkieli under hela skoltiden, på rasten och hela tiden. Det var det som var regeln. Efter det började lärarna säga till eleverna att de inte fick prata meänkieli i klassrummet eller på rasten ’så lyder reglerna nu’. Men så gick vi ut på rasten och höll på med annat så började vi såklart prata finska. Vi ville inte prata svenska, det var ju jobbigt att prata svenska. Vi kunde ju inte det ordentligt heller, det var inte så flytande. Och när vi kom in till klassrummet efter rasten så sa flickorna till läraren att Torvald har pratat finska. Va, har Torvald talat finska?! sa läraren allvarligt. Det ville man ju inte erkänna men han förstod ju att det var så.” När detta hände så fick han en halvtimmes kvarsittning ihop med två andra pojkar. Andra gånger var det andra som fick kvarsittning.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
113
”Då fick vi sitta ner vid bänken, efter att skolan hade slutat. Läraren hade väl lite jobb att göra, rapporter att skiva och liknande. Sedan så sa han, vi fortsätter i morgon, alltså kvarsittningen. Jag svarade då nå absolut inte! Vi sitter klart hela nu. Han [läraren] blev rödare och rödare bakom katedern och efter en liten stund så sa han till mig: Hörru vi fortsätter i morgon! Men vi hade ju tänkt att vi skulle sitta klart så att kvarsittningen var färdiggjord. Läraren svarar: Det blir ju kväll innan vi är klara här. Ja såklart förstod vi det. Det var så att man brukade sitta av lite i taget under flera dagar och denna gång hade vi ju suttit av redan ett par timmar och det var ett par timmar kvar. Till slut skrek han att nu räcker det nu sticker jag hem och det gör ni med!” berättar Torvald. De visste att han skulle bli irriterad när de förhandlade med honom på det sättet. ”Vi var ju busiga, och det var en bra lärare … Men det var väl svårt att hålla isär 5 klasser. Det var inte så lätt alla gånger.”
Torvald berättar om hyss han gjorde i skolan: ”Vi skulle egentligen ha fått massor med stryk, men vi fick inte det eller ibland fick vi ju. En gång så slog han mig här så att toppen av pekpinnen gick av”, säger Torvald och påpekar att de förtjänade det så som de höll på. Det var inte återkommande med kroppslig bestraffning ”men då när det behövdes. Han var ändå lite för snäll när han hade att göra med sådana buspojkar”, säger han.
Många andra barn hade det betydligt svårare i skolan. Torvalds fru, som gick i skolan i en annan liten by i Tornedalen, har berättat om sin skolgång. Flera av hennes klasskamrater kunde inte svenska när de började skolan. En klasskamrat som satt bredvid henne kunde inte svenska och sa då på meänkieli att hon måste gå på toaletten och frågade om bänkkamraten kunde säga det till läraren på svenska. Bänkkamraten förklarade på svenska för läraren varpå läraren svarar att flickan måste säga det själv. Flickan fick stå bredvid bänken och försöka säga det på svenska tills hon kissade på sig. ”Det där har jag alltid kommit ihåg, jag tycker det är så hemskt”, säger Ellen om mammans skolminne. ”Mamma tyckte ju det var jättejobbigt. Förnedrande. För hon försökte ju hjälpa men det dög inte”, säger Ellen. Torvald och Ellen tror att detta hände när flickorna gick i första klass. ”Så det är ju säkert väldigt många som har upplevt väldigt förnedrande saker. Man kanske inte har haft så lätt för att lära sig”, säger Ellen. Torvald påpekar att liknande saker hände på hans skola med men inte på hans tid utan generationen före
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
114
honom. Det är äldre personer som har berättat det för Torvald, exempelvis att lärarna kunde säga att eleverna skulle sätta händerna på bänken och så slog de med pekpinnen. Torvald minns att grannpojken som var äldre än honom råkade ut för det. ”De behövde inte göra så mycket men det var kolossalt hårda metoder av lärarna”, säger Torvald.
När Torvald senare i livet gifte sig talade han meänkieli med hustrun, men med barnen talade de svenska. Barnen har ändå lärt sig meänkieli. ”Men där måste det ju ha hänt någonting, med synen på språket, att svenskan var bättre och viktigare”, säger Ellen. Torvald svarar: ”Jo! Det var ju det som var när vi blev bestraffade i skolan för att vi sa på finska på rasten. Det blev ju negativt för språket också. Vi fick ju när vi kom till [en större ort] också nästan skämmas för att man pratade finska.” Ute på byn kunde man bli trakasserad om man talade meänkieli. Intervjuaren frågar Torvald om han fick känslan att han inte var lika bra eller ”fin” som de andra? Torvald svarar: ”Det hade jag absolut. Det blev ju att man också pratade svenska med personer som kom från byarna bara för att man skämdes för [språket]. Det är ju hemskt att vi började skämmas för vårt modersmål, att vi ska skämmas för vårt modersmål!”
Hur har det påverkat människor? Torvald fortsätter: ”Det skapar en mindervärdighetskänsla. Man undviker att tala sitt eget modersmål och det vore annat med ens modersmål som man kan. Det hade varit lättare om man hade fått prata det. Det var så för alla oss som kom från Tornedalen. Kasta bort svenskan och prata finska, vårt modersmål. Och det ska vi skämmas för. Det är klart att det skapar en mindervärdighetskänsla. Och vad kommer från mindervärdeskänslan, man börjar väl att fundera varför jag är sämre än de andra”, säger Torvald. ”Tänk hur det hade varit om vi hade fått lära oss [meänkieli] under skolgången, vi hade varit fullt tvåspråkiga. Men i stället straffade de oss när vi pratade [finska/meänkieli] och det är 1940–1950-talets Sverige. Och DET måste vi ta TILLBAKA, ABSOLUT!” menar Torvald. ”Det är viktigt att vi får tillbaka värdigheten i vårt språk, meänkieli. Det är ju det jag har upplevt hela livet. Man har ju nästan fått på käften för att man har pratat”, säger Torvald.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
115
Torvald tycker att hans skolgång var bra förutom språkförbudet. Han har bara gått på småskolan och folkskolan och han har klarat sig i livet. Det var inte fel på skolan i sig, men det gick snett på något vis, menar han. Torvald talar om Tage Erlander som var ecklesiastikminister under den tiden när han själv gick i skolan: ”och [Erlander] såg inte något annat än att tornedalingar skulle tas bort. Det var Sverige och ingenting annat. Vi ska försvenskas”. Torvald fortsätter: ”Dessa män och de i regeringen hade ingen förståelse för det hela och de såg inget värde i tornedalingarna eller meänkieli eller kulturen. I sådana svårare stunder så blir man arg. Varför är vi nertrampade på det sättet?” undrar Torvald.
Hur tänker Ellen att försvenskningen har påverkat henne? ”Jag tänker att det där fördes över till oss, utan att man pratade om det”, säger Ellen. Torvald håller med. Ellen fortsätter: ”Det var bara tyst. Det var ingenting man pratade om. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan. Vi åkte ju till byn på sommarloven och på helgerna men det var ju ingenting. Så hade man klasskamrater som hade husvagn och åkte till Södertälje på somrarna. För mig blev det då, åhh Södertälje. Det var som riktig semester, det var finare liksom … Det präglade en som barn att det som vi hade var ingenting värt. Man pratade inte om det på det sättet. Det var bara en tystnad som jag har reflekterat över sedan som vuxen. Utan att ni menade något illa så fördes det över på nästa generation. Inte med ord men på något annat sätt som man inte riktigt förstår hur det gick till. Vi hade ju finska som hemspråksundervisning fast det var ju inte modersmålet. Det tyckte ju mamma och pappa var en förmån att man fick läsa finska i skolan för det hade ju inte dom fått göra. Men sen när man gick i 6:an så utmärkte man sig, så då slutade jag till högstadiet. Då ville jag inte läsa finska”, berättar Ellen. Hon läste riksfinska i låg- och mellanstadiet, det var inte meänkieli. Hon upplevde inte att hon hade en bra språklig grund men hon förstod grammatiken och hade enkelt för att stava. Hon har haft glädje av undervisningen för hon förstår meänkieli men har svårare att förstå finska. Hon kan inte meänkieli fullt ut och tycker det är synd, även fast hon ser rikedomen i att förstå språket. Det är först när hon blev vuxen som hon uppskattade det, som barn förstod inte hon betydelsen på samma sätt.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
116
Intervjuaren frågar om Ellen anser att skammen som har funnits hos hennes föräldrar har överförts till henne? Ellen fortsätter: ”Ja, det blev som ett ok som man inte satte ord på. Det är ju också en börda att bära som man har fått bearbeta. Nu är jag ju så pass gammal, men liksom när man blev över 20, 25–30 och började förstå samband och sammanhang och varför det blev så i Tornedalen. Då kunde man relatera det själv och bara: aha! Det var därför dom sa så eller det var därför dom INTE berättade det där. Man blir ju arg, så det blir ju någon slags ilska”, säger Ellen.
Var tänker Ellen att ilskan ska riktas? Ellen förklarar: ”Det är ju helt fel att man många gånger skuldbelägger individer. Det är fel! Det här satt högre upp, det här var samhällsfaktorer, statlig politik och DET tycker jag att dom ska få stå till svars för även fast dom som stod bakom det här är ju döda. Men man måste prata om det, man måste synliggöra det. Berätta om hur det var. Sverige som har ett så fint rykte, den fasaden måste man riva ner för det är ju faktiskt inte så. Norra Sverige behöver upprättelse. Det är ju alla minoriteter här uppe. Så mycket styrka som har funnits som inte har värdesatts och så mycket kunskaper och begåvningar. Att man ens har överlevt här uppe! Och alla naturresurser som man tar från våra områden och ändå får man heta att man är den tärande regionen, alltså det är ju inte klokt! Det är ju ingen idé att bli upprörd och arg men i det tror jag när man synliggör saker så kan man också försonas med det som hände. Och att DU [riktat till Torvald] kan få känna att det var inte mitt fel, det här blev jag utsatt för. Att ta tillbaka värdigheten och stoltheten över sin historia och sin bakgrund”, säger Ellen.
”Det är klart att jag i min ålder, det sitter kvar tills begravningen”, svarar Torvald. ”Du kan ju ändå bearbeta det”, säger Ellen. ”Jo jag kan ju bearbeta och jag behöver INTE SKÄMMAS för det är en STOR tillgång. Det är en TILLGÅNG att jag kan språk. VA?! JAHA varför hämtar ni mig för att tolka
1
då?” säger Torvald.
Intervjuaren frågar om de funderat över hur man kan gottgöra eller upprätta det som har blivit fel? Torvald tycker att språket meänkieli ska utvecklas och läras ut. ”Om man ska skuldbelägga någon, inte för att man ska skuldbelägga, men om det är någon så är det ju ända till regeringen! Det var ju så här på 1940-talet, på
1 Tidigare i intervjun berättar Torvald att han många gånger under sitt yrkesliv fått tolka mellan svenska och meänkieli, ibland på uppmaning av sin arbetsgivare.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
117
1950-talet” säger Torvald. Det handlar om nationalismens framväxt på 1800-talet som har format de föreställningar som har präglat politiken, menar Torvald.
Torvald minns en händelse 1958 när han arbetade i södra Sverige och deltog på en kurs. På kvällen anordnades det en middag när deltagarna var lite berusade började de prata negativt om den norra regionen och att norrlänningar inte var något värt. Det blev värre och värre ju mer de pratade. De började även att försöka härma Torvalds dialekt och sa att de inte kan säga b och p rätt. Till slut fick han nog: ”Allt sånt där. Det var förnedrande! Jag blev förbaskad. Så steg jag upp och sa att nu har jag fått höra nog skit om min landsända. Härmed lämnar jag den här samlingen. Adjö!” Torvald kände att han var tvungen att säga ifrån. ”Tornedalingar, vi är ju utvecklade människor. Vi är intelligenta människor, lika intelligenta som dom. Ingen skillnad på det. Varför ska man förnedra oss på det viset?” avslutar Torvald.
”Se alensi meitä ja kieltä”
”Torvald”, joka oon 1930:n luun puolessavälissä syntyny, puhutethaan yhessä hänen tyttären ”Ellenin” kans, joka oon syntyny 1960:n luussa. Torvald kasusi ylös pikkukylässä nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Perheelä oli pikku maanpruuki. ”Ruokaahaan oli, mutta rahhaa oli huonosti. Meilä oli paljon hyyää ruokaa. Syksylä nuvämperissä se mollivasikka ja sika lahathiin. Meilä oli maila pottuja, kaks isoa pottumaata. Ei ollu mithään kummaa, met saima oppia ottamhaan eesvastuuta nuoresta pitäen”, Torvald muistelee. Olletikki kesälä lapset autoit talossa heinän kans, pottuja kuokkimassa, sontaa noutamassa sontahuohneesta ette saatethiin kevväilä lannottaa. Torvald oon kaheksasta siskosta vanhiin ja sai varhain ottaa eesvastuuta. Kotona saarnathiin meänkieltä perheessä, eikä Torvald osanu halastua ruottin sannaa ko hään alko kouhluun.
Torvald alko kouhluun 1941 kotikylässä, missä hään kävi kaikki seittemän kouluvuotta. Hällä oli jännää ko piti kouhluun alkaa. Vanheemat oppilhaat kiusasit nuorempia: ”se oon selvää ette häythiin näyttää kuas se päätti ko koulu alko”. Koulunopettaja oli Tornionlaksosta. Se oli kolon taitava koululapsitten kans ja autto niitä paljon. Se kirjotti taulule ja oppilhaat kopieerasit heän
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
118
kirjotuskirhjoin. Torvald muistaa ette se ei tuntunu mahottomalta oppia ruottin, mutta sehään ei ollu kaikila oppilhaila yhtä helppo ko piti hopussa oppia ruottin. Jokku olit enämpi käestänsä tekeviä ja toisila oli lukeminen helpompi. Torvald ottaa kirjan näkösälle, jonka hään halvaa näyttää. Se oli hänen ensimäinen koulukirja, jonka hään oon säästäny. Siinä hään oon tavanu ruottalaisia sanoja koko aakkositten jälkhiin.
Saarnauttaja tutkii jos lapset sait meänkieltä saarnata koulussa? Torvald vastaa ette hänen koulunopettaja oli viisas ja pedagooginen ihminen. Se puhu eninpäin ruottia, mutta jos niitä tuli semmosia sanoja, mitä oppilhaat ei käsittänheet niin se sano sen sanan meänkielelä. Torvaldila oon hyät muistot siittä aijasta ko se oli koulunopettajanna. Se ei oiken muista koska hään oppi ruottin. Se tuli niinku ittestänsä hällä. Koulunopettajan pedagooginen malli oli Torvaldin oppimiselle hyä: ”mulla tuli jopa into oppia, mutta toiset, joila ei ollu lukemapäätä, ei koskhaan innostunheet. Niilä tuli koulussa vaikeuksia, eli meilähään taisi kaikila olla hankaluuksia ko met aloima kansakouhluun. Sehään oli lukemisen käsittäminen pikkukoulussa – se oon selvää ette siittä ei tule mithään jos ei saata lukea”. Pikkukoulu oli ensimäinen ja toinen luokka ja kansakoulu kolmas ja neljäs luokka. Net kävit B2-koulumuotoa, mikä merkitti ette neljä, viis luokkaa istu samassa luokkahuohneessa.
Pikkukoulun jälkhiin Torvaldila oli miespuolinen koulunopettaja toiselta paikkakunnalta, joka saatto meänkieltäki. ”Se ei ollu pahanilkinen, mutta meilä pojila saatto tietenki välhiin olla hankala totela, ette se otti niskasta kiini ja tukasta ette hään sai järjestystä luokhaan”, Torvald sannoo. Se muistelee ette kielikielto oli olemassa: ”Jos met lapset oppisimma ruottia niin met emmä sais meänkieltä saarnata koko kouluaikana, ei rastila eikä muutenkhaan. Se se oli sääntönä. Sen jälkhiin koulunopettajat aloit sanhoon oppilhaile ette net ei saanheet meänkieltä saarnata luokkahuohneessa eli rastila. ’Semmoset net oon säänöt nyt.’ Mutta niin met menimä rastile ja toimitimma muuta ja aloima tietenki suomea saarnaamhaan. Emmä met halunheet ruottia saarnata, sehään oli suivasaa ruottia saarnata. Emmä met saattanheetkhaan sitä oorninkista. Ei sitä ollu niin vesiselvät ruottinkieliset. Ja ko met tulima luokkahuohneesheen sisäle niin tyttäret sanot koulunopettajalle ette Torvald oli suomea saarnanu. ’Mitäs, oonkos Torvald suomea saarnanu?!’ koulunopettaja sano totisenna. Eihään sitä halunu tunnustaa, mutta sehään käsitti
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
119
ette se oli siihen laihin.” Ko tämä tapahtu niin sitä sai puolen tiiman aarastia kahen muun pojan kans yhessä. Toisti oli muita, jokka sait aarastia. ”Sillon met saima istua penkissä, jälkhiin ko koulu oli loppunu. Koulunopettajalla oli tietenki vähän tekemistä, raporttia kirjottaa ja semmosia. Sitte se sano ’jatkama huomena’ – niin, sitä aarastia. Sillon mie vastasin: ’Ei ainakhaan! Met istuma nyt valhmiiksi.’ Se [koulunopettaja] tuli kateetin takana punasemmaksi ja punasemmaksi ja vähän aijan päästä se sano mulle: ’Kuule, met jatkama huomena!’ Mutta methään olima meinanheet istua valhmiiksi ette met saisima aarastin tehtyksi. Koulunopettaja vastaa: ’Sehään tullee ilta ennen ko olema täälä valhmiit.’ Joo, ilmanki met sen käsitimmä. Sehään oli niin ette pruukathiin istua vähän aikaa monta päivää, ja tällä kertaa met olima jo pari tiimaa istunheet ja oli vielä pari tiimaa jäljelä. Viimen se huusi ette: ’Nyt riittää. Mie lähen tästä kotia, ja niin tetki tehettä!’” Torvald muistelee. Net tiesit ette hään ärähtäis ko net tuola laila tinkasit sen kans. ”Methään elämöittimä ja se oli hyä koulunopettaja … Mutta se oli tietenki hankala pittää viis luokkaa eriksensä. Ei se ollu niin helppo aina.”
Torvald selittää tempuista, mitä hään koulussa teki: ”Met olisimma oikestamyöten häätynheet saaja höskhiin paljon, mutta emmä met saanheet sitä, eli joskushaan met saima. Kerran se löi minua tällä laila ette karttakepin nokka katkesi”, Torvald sannoo ja huomauttaa ette net tienasit sen niinku net möörästit. Se ei ollu tavalista ette sai ruuhmiilisen rangastuksen ”mutta sillon ko tarttethiin. Se oli sitteki vähän liika siivo ko se oli semmositten remuavitten pojitten kans tekemisissä”, hään sannoo.
Monila muila lapsila oli paljon hankalampi koulussa. Torvaldin vaimo, joka kävi toisessa Tornionlakson kylässä koulua, oon muistelu hänen koulunkäynistä. Monet hänen kaverista ei saattanheet ruottia ko net aloit kouhluun. Yks luokkakaveri, joka istu hänen vieressä ei saattanu ruottia ja sano sitte meänkielelä ette hään häätys mennä tualethiin, ja kysy penkkikaverilta jos hään saattas koulunopettajalle sanoa sen ruottiksi. Penkkikaveri selitti koulunopettajalle ruottiksi, ja sillon koulunopettaja vastaa ette tyär häätyy sanoa sen itte. Tyär sai seisoa penkin vieressä yrittämässä sanoa sen ruottiksi siihen saakka ette se kusi houshuin. ”Tuon mie olen aina muistanu. Mie tykkään se oon niin kauheata”, Ellen sannoo mamman koulumuistosta. ”Mammahaan tykkäsi ette se oli kauhean ankaraa – tehthiin lastheela. Sehään freistasi auttaa, mutta
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
120
ei se kelvanu”, Ellen sannoo. Torvald ja Ellen uskova ette se tapahtu ko tyttäret olit ensimäisessä luokassa. ”Ette se oon varhmaanki kolon paljon ihmisiä, jokka oon kokenheet alentavia asioita. Ei ole piian ollu niin helppo oppia” Ellen sannoo. Torvald huomauttaa ette semmosia sattu hänen koulula, mutta ei hänen aikana vain entisen sukupolven aikana. Niitä oon vanheempia ihmisiä, jokka oon selittänheet ette koulunopettajat saatot käskeä oppilhaita panemhaan käet penkin pääle, ja sitte net löit karttakepilä. Torvald muistaa ette hänestä vanheemalle krannin pojale sattu semmonen. ”Ei net tarttenheet niin paljon tehjä, mutta koulunopettajilla oli villin kovia keinoja”, Torvald sannoo.
Jälkhiin ko Torvald oli myöhemin elämässä käyny vihilä se saarnasi vaimon kans meänkieltä mutta lapsitten kans net saarnasit ruottia. Lapset oon kuitenki oppinheet meänkieltä. ”Mutta siinä oon häätyny tapahtua jotaki käsityksen kans kielestä, ette ruottin kieli piethiin parempanna ja tärkeämpännä”, Ellen sannoo. Torvald vastaa: ”Joo! Sehään se oli, ko meitä rangasthiin koulussa ko met olima suomeksi sanonheet rastila. Siittähään kärsi kieliki. Methään saima ko met tulima [isomphaan paikhaan] kohta hävetä ko saarnasimma suomea.” Kylälä saatethiin kiusata jos meänkieltä saarnasi. Saarnauttaja tutkii Torvaldilta ja hään tunsi ette hään ei ollu yhtä hyä eli ”fiini” ko toiset? Torvald vastaa: ”Niin ilmanki. Sehään kävi niin ette saarnathiin ruottia kyläläisittenki kans tyhä sen vuoksi ko häpesi [kielestä]. Sehään oon kauhea ette met aloima häpeämhään meän äitinkieltä – ette met piämä meän äitinkieltä hävetä!”
Kunkas se oon vaikuttannu ihmishiin? Torvald jatkaa: ”Se luopii semmosen ymmäryksen, ette sitä oon vähemässä arvossa. Sitä välttää puhua ommaa äitinkieltä, ja se olis eri oman äitinkielen kans, mitä ossaa. Se olis ollu helpompi ko olis saanu sitä saarnata. Niin se oli meile kaikile, jokka olima Tornionlaksosta lähtösin. Viskakkaa ruottin kieli poijes ja saarnakka suomea, meän äitinkieltä. Ja sitä met piämä hävetä. Se oon selvä ette se luopii semmosen ymmäryksen, ette sitä oon vähemässä arvossa. Ja mitäs siittä ymmäryksestä tullee? Sitä alkaa tietenki huunteeraamhaan ette miksis mie olen huonompi ko muut?” Torvald sannoo. ”Hunteerakkaa, minkäslaista se olis ollu ko met olisimma saanheet [meänkieltä] oppia kouluaikana – met olisimma olheet vesiselvät kakskieliset, mutta sen siihaan meitä rangastethiin ko met saarnasimma [suomea/meänkieltä], ja se oon 1940:n ja 1950:n luun Ruotti. Ja SEN met häymä ROHKI
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
121
ottaa TAKASIN!” Torvald meinaa. ”Se oon tärkeätä ette met saama takasin meän kielen, meänkielen, arvolisuuen. Senhään mie olen koko elämän tuntenu. Sitähään oon kohta saanu höskhiin ko oon saarnanu”, Torvald sannoo.
Torvald tykkää ette hällä oli muuten, paitti kielikieltoa, hyä koulunkäynti. Hään oon tyhä pikkukoulua ja kansakoulua käyny ja pärjäny hyvin elämässä. Ei siinä ollu itte koulussa mithään vikkaa, mutta se meni jollaki laila väärin, hään meinaa. Torvald saarnaa Tage Erlanderista, joka oli kirkkoministerinnä sillon ko hään itte kävi koulua: ”ja [Erlanderilla] oli tyhä semmonen meininki ette tornionlaksolaiset piti ottaa poijes. Se oli Ruotti eikä mithään muuta. Met piimä ruottalaistua.” Torvald jatkaa: ”Näilä miehilä ja niilä rejeerinkissä ei ollu minkhäänlaista ymmärystä koko asiasta, eikä net nähneet tornionlaksolaisissa eli meänkielessä eli kulttuurissa mithään arvoa. Semmosissa huonomissa hetkissä sitä suuttuu. Miksis meitä oon siihen laihin poljettu alas?” Torvald tutkii.
Millä laila Ellen tykkää ette ruottalaistaminen oon vaikuttannu hänheen? ”Mie hunteeraan ette tuo siirty meile ilman puhumatta siittä”, Ellen sannoo. Torvald oon sammaa mieltä. Ellen jatkaa: ”Se oli tyhä hiljasta. Ei siittä saarnattu. Mie muistan ko mie kävin koulua. Methään lähimä kylhään kesäluvan aikana ja pyhinä, mutta sehään ei ollu mithään. Sitte niitä oli luokkakaveria, joila oli talovaunu ja lähit Södertälhjeen kesälä. Sillon mulla tuli ’voi, Södertälhjeen’. Se oli niinku oikea semesti. Se oli niinku parempi … meitä leimathiin lapsena ette sillä, mitä meilä oli, ei ollu mithään arvoa. Ei siittä saarnattu sillä laila. Se oli tyhä hiljasuus, mitä mie olen sitte raavhaana aatelu. Vaikka tet että meinanheet mithään pahhaa niin se siirty toisele polvele. Ei sanoila mutta jollaki muula mallila, mitä ei oiken käsittänny kunka se tapahtu. Meilähään oli suomea kotikielen opetuksena, mutta sehään ei ollu äitinkieli. Senhään mamma ja pappa piit etuna, ko sai suomea lukea koulussa, ko nethään ei olheet sitä saanheet. Mutta sitte ko kävi kuuenetta luokkaa niin sitä oli vähän erilaisempi ko muut, ja sillon mie heitin yliastheeksi poijes. Sillon mie en halunu suomea lukea”, Ellen muistelee. Se luki suomensuomea ala- ja keskiastheela. Se ei ollu meänkieltä. Se ei tykäny ette hällä ollu hyä pohja kielessa, mutta käsitti kramatiikin ja tavvaaminen oli helppo. Hällä oon ollu opetuksesta iloa, ko hään käsittää meänkieltä, mutta suomen kieltä oon huonompi käsittää. Hään ei täyelisesti ossaa meänkieltä ja
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
122
pittää ette se oon vahinko, vaikka hään näkkee kielen käsittämisen rikhauen. Vasta raavhaana hään piti sitä hyänä. Lapsena hään ei niinkhään käsittänny sen arvoa.
Saarnauttaja tutkii Elleniltä jos hään pittää ette hänen vanhuksitten häpeäminen oon siirtyny hälle? Ellen jatkaa: ”Joo, siittä tuli niinku kuorma, mitä ei mainittu. Sehään oonki painon kantamista, mitä ei ole saanu työstää. Nythään mie olen sen verran vanhaa, mutta niinku sillon 20:n, 25:n, 30:n ikäsestä sitä alko käsithään kunka asiat kuuluit yhtheen, ja miksis Tornionlaksossa kävi niin. Sillon saatto itte tunnistaa sen ja tyhä: niin! Se oli sen vuoksi ko net sanot niin ja näin, eli sen vuoksi net EI muistelheet tuosta. Sitähään niin suuttuu, ette siittä tullee jonkusorttista vihhaa”, Ellen sannoo.
Kelles sen pittää Ellenin mielestä olla vihanen? Ellen selittää: ”Sehään oon koppinensa väärin ette useasti syytethiin ihmisiä. Se oon väärin! Tämä tuli korkeammalta. Se oli yhtheiskunnassa tekijöitä – valtion politiikka – ja SIITTÄ mie piän ette net häätysit vastata, vaikka net, kukka olit tämän takana oon nyt kuohleet. Mutta siittä häätyy saaja saarnata. Sen häätyy nostaa näkösälle – selittää kunka asiat olit. Ruotti, joka oon niin hyässä maihneessa – sen ulkopuolen häätys purkaa, ko se ei ole siihen laihin. Pohjosruottin arvoa häätyy entistää. Se koskee kaikkia minuriteettiä täälä ylhäälä. Niin paljon voimaa, niinku täälä oon ollu, mitä ei ole pietty arvossa, ja niin paljon tietoa ja lahjakkuutta. Ette täälä ylhäälä ollenkhaan oon pärjätty! Ja kaikki luononvarat, mitä meän perältä viethään, ja sentähenki sanothaan ette tämä oon syöpäperä. Eihään siinä ole mithään järkeä! Eihään se kannatte hermostua ja suuttua, mutta mie piän ette sillon ko asiat nostethaan näkösälle niin entisitten tapahtumitten kans saattaa sopia. Ja ette SIE [hään kääntyy Torvaldile] saisit tuntea ette ’se ei ollu minun syy, tämä mitä mulle tehthiin’. Sais ottaa oman historian ja taustan arvon ja kunnian takasin”, Ellen sannoo.
”Se oon selvä, ette mie minun iässä … Se jääpii hautajäishiin asti jäljele”, Torvald vastaa. ”Siehään saatat kuitenki työstää sitä”, Ellen sannoo. ”Joo, miehään saatan työstää sitä, enkä mie tartte HÄVETÄ, ko se oon suuri RIKHAUS ko ossaa kieliä. MITÄS?! NIIN, miksis tet sitte nouatta minun tulkkaamhaan?” Torvald sannoo.
2
2 Torvald selittää ennen intterjyyvissä ette hään monta kertaa ammattielämän aikana oon saanu tulkata ruottista meänkielele, välistä työnantajan käskystä.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
123
Saarnauttaja tutkii niiltä jos het oon hunteeranheet millä laila sen saattas hyvittää eli korjata sen, mikä oon menny väärin? Torvald pittää ette meänkieltä pitäs kehittää ja opettaa. ”Jos pittää syyttää jotaki ihmistä – vaikka eihään sitä piä syytelä, mutta jos sen tekis – niin se oon rejeerinki! Sehään oli semmosta 1940:n ja 1950:n luussa”, Torvald sannoo. Se oon kysymys natsunalismin herräämisestä 1800:n luussa, mikä oon mookanu niitä ajatuksia, mikkä politiikan oon leimanheet, Torvald pittää.
Torvald muistaa tapahtuman 1958 ko hään oli Eteläruottissa töissä ja oli kursissa matkassa. Illala oli järjestetty murkina, ja ko viehraat tulit vähän humahlaan net aloit puhhuun pahhaa yliperästä, ja saarnasit ette pohjosen ihmiset ei olheet minkhään arvoset. Se meni pahemaksi ja pahemaksi mitä enämpi net saarnasit. Net aloit matkhiin Torvaldin puhemalliaki, ja sanoit ette net ei saata sanoa b ja pee oiken. Viimen se kyllästy: ”Kaikki semmoset oli alentavaa! Mie suutuin. Niin mie nousin ylös ja sanon ette: ’Nyt mie olen kuulu kylliksi paskaa minun kotiperästä. Tässä mie jätän tämän kokkouksen. Hyästi!’” Torvald piti ette hällä oli pakko kieltää. ”Met tornionlaksolaisethaan olema kehittynheitä ihmisiä. Met olema viishaat ihmiset, yhtä viishaat ko net. Siinä ei ole väliä. Miksis meile pittää tehjä siihen laihin lastheela?” Torvald sannoo päätheeksi.
”Det måste ju vara ett hemskt fult språk om vi inte ens får tala det”
Som sjuåring började ”Hans” skolan i en by utanför Pajala 1942. Hemma i familjen talade man meänkieli. Mamman talade bara meänkieli förutom några ord på svenska. När skolan började talade läraren finska. Hans berättar att ingen av eleverna kunde svenska. Om undervisningen hade bara varit på svenska hade ingen lärt sig någonting. Hans minns att de läste några böcker på svenska, men att de inte förstod språket. En dag sa läraren att nu ska ni lära er svenska och ni ska även prata svenska på rasterna. ”Det var svårt då barnen inte kunde svenska. Det var från och med då det ansågs fult att prata meänkieli”, berättar Hans. Han tycker att de gjorde fel, lärarna borde ha sagt till barnen att de skulle lära sig ett nytt språk vid sidan om meänkieli. ”Detta var början till att meänkieli skulle
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
124
börja försvinna. Efter att det hade blivit bestämt att barnen skulle lära sig svenska blev barnen bestraffade om de pratade meänkieli.”
Hans minns inte att hans lärarinna bestraffade eleverna i hans klass, men hon blev arg på barnen om de pratade meänkieli. ”Det blev fult att prata meänkieli. Barnen var rädda för att göra läraren arg eller bli bestraffade så de försökte sitt bästa att prata svenska. Det måste ju vara ett hemskt fult språk om vi inte ens får tala det”, säger Hans. Det var den känslan barnen fick när de inte fick tala språket längre. De kunde bli bestraffade för dåligt beteende, och då fick de stanna kvar i skolan längre. Men Hans minns inte att de blev slagna av lärarinnorna.
Hans modersmål är meänkieli än i dag. På frågan hur hans relation till meänkieli är i dag berättar Hans om en upplevelse på 1980-talet på Pajala marknad. En känd tornedaling stod och sålde böcker och annat material på meänkieli. Hans tänkte att här är ett gäng som inte försummar sitt modersmål. Det gjorde honom helt varm inombords. Hans konstaterar att visst har mycket av språket försvunnit. Även fast han har känt att det har varit ett fult språk så har han inte gett upp språket. ”Meänkieli är vårt modersmål och svenska är ett främmande språk. Då svenskan blev påtvingad och det är fel att de försökte få barnen att glömma sitt modersmål”, anser Hans. Han tänker då inte glömma sitt modersmål och händelsen på Pajala marknad var som ett uppvaknande för honom och han har efteråt tackat mannen på marknaden för detta.
Hur känner Hans nu när du hör radio på meänkieli? ”Det är ju såklart trevligt” svarar Hans men frågar sig själv om språket kommer att överleva. ”Det är bara en liten skara som talar språket i dag.” Intervjuaren frågar om språket förändrats? ”Självklart.” När Hans pratar på meänkieli till sin son så svarar han på svenska. Hans andra barn kan meänkieli. Dottern jobbade inom hemtjänsten och blev då tvungen att prata och lära sig meänkieli. Sinsemellan pratar syskonen svenska.
Hans fortsätter: ”Det är ju knappt 200 år sedan gränsen drogs och innan det var det samma språk på båda sidor av älven. Men i dag i Finland så pratar de yngre riksfinska och på denna sida av älven så pratas det svenska. Så det har blivit en tydlig språkgräns efter landsgränsen. Folk kan inte på samma sätt som förr åka över gränsen åt vardera håll och prata samma språk. Förr var det så lätt att röra sig över den nuvarande gränsen. Nog finns det svenska ord
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
125
på finska sidan i dag. Nu blir meänkieli värre och värre då folk måste sätta in svenska ord för att tala språket.”
Har Hans tänkt på hur man kan gottgöra eller upprätta det som har blivit fel? ”Det stora problemet var att lärarna tryckte ner på meänkieli för att barnen skulle lära sig ett nytt språk, att svenskan skulle ersätta meänkielin. Detta skedde i stor skala i flertalet skolor vilket har gjort att språket håller på att dö ut i dag. Språket lärdes inte ut i skolorna utan det fick komma från andra håll. Svenskan är ett främmande språk, det är inte modersmålet”, avslutar Hans.
”Sehään häätyy olla kauhean kolo kieli, ko met emmä saa saarnatakhaan sitä”
Seittemänvuotihaana ”Hans” alko kouhluun yhessä kylässä Pajalan ulkopuolela 1942. Kotona saarnathiin meänkieltä perheessä. Mammansa saarnasi aivan meänkieltä paitti joku ruottin sana. Koulunopettaja saarnasi suomea ko koulu alko. Hans muistelee ettei kukhaan oppilhaista osanu ruottia. Jos koulunpito olis ollu aivan ruottiksi niin ei olis kukhaan oppinu mithään. Hans muistaa ette net luit joitaki kirjoja ruottiksi, mutta ette net ei käsittänheet sitä kieltä. Yhtenä päivänä se koulunopettaja sano ette tet häyttä oppia ruottia nyt ja tet piättä rastilaki saarnata ruottia. ”Se oli hankala, ko lapset ei saattanheet ruottia. Siittä saakka meänkielen saarnaamista piethiin kolona”, Hans muistelee. Se pittää ette se tehthiin väärin. Koulunopettajat olisit häätynheet sanoa lapsile ette het pitävä oppia uuen kielen meänkielen lisäksi. ”Tästä se lähti meänkielen katoaminen liikheele. Sen jälkhiin ko oli päätetty ette lapset oppisit ruottia niitä rangastethiin jos net saarnasit meänkieltä.”
Hans ei muista ette hänen koulunopettaja rangasti hänen luokan oppilhaita, mutta se suuttu lapsile jos net saarnasit meänkieltä. ”Meänkielen saarnaamisesta tuli koloa. Lapset pölkäsit ette net suututtaisit koulunopettajaa eli saisit rangastuksen, niin net tehit parhauen saarnaamhmaan ruottia. Sehään häätyy olla kauhean kolo kieli, ko met emmä saanheet saarnatakhaan sitä”, Hans sannoo. Semmosen tunnon lapset sait, ko net ei ennää saanheet kieltä saarnata. Niitä saatethiin rangasta huonosta käytöksestä joutumalla jäämhään kouhluun pitemphään, mutta Hans ei muista ette koulunopettajat olisit lyönheet heitä.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
126
Hansila oon vielä tänäki päivänä meänkieli äitinkielenä. Ko hältä tutkii mitä hään tänä päivänä tykkää meänkielestä niin Hans muistelee tapahtumasta 1980:n luussa Pajalan markkinoila. Tunnettu tornionlaksolainen seiso kirjoja ja muuta meänkielistä materiaalia myymässä. Hans hunteerasi ette siinä oli saki, joka välittää omasta äitinkielestä. Se lämmitti hänessä sisälä. Hans toteaa ette kielestä oonki paljon kaonu. Vaikka hään oon tuntenu ette se oon ollu kolo kieli niin hään ei ole kielen kans antanu perhiin. ”Meänkieli oon meän äitinkieli ja ruottin kieli oon vieras kieli. Sillon heile pakotethiin ruottia, ja se oli väärin yrittää saaja lapsia unheuthaan heän äitinkieltä”, Hans meinaa. Hään ei vain meinaa äitinkieltä unheuttaa, ja se tapahtuma Pajalan markkinoila oli niinku herrääminen hälle, ja hään oon jälkhiin kiittäny markkinamiestä tästä.
Miltäs Hansista nyt tuntuu ko kuulet meänkieltä raatiusta? ”Sehään oon soma tietenki”, Hans vastaa, mutta kyssyy itteltä jos kieli tullee jäämhään henkhiin. ”Se ei ole ko pikkusaki, joka käyttää kieltä tänä päivänä.” Saarnauttaja tutkii jos kieli oon muuttunu? ”Selvä se.” Sillon ko Hans saarnaa pojale meänkieltä, niin toinen vastaa ruottiksi. Hällä ossaa toinen lapsi meänkieltä. Tyär oli kotihoitajanna töissä ja hääty sielä saarnata ja oppia meänkieltä. Keskenänsä siskot saarnaava ruottia.
Hans jatkaa: ”Sehään oon alle 200 vuotta aikaa ko raja veethiin, ja ennen sitä se oli kummalaki puolen väylää sama kieli, mutta nykyhään nuoremat saarnaava Suomen puolela suomensuomea ja tällä puolen väylää ruottia. Niin se oon tullu selvä kieliraja pitkin valtakunnanraijaa. Ihmiset ei saata lähteä poikki rajan kumphaanki suunthaan niinku ennen ja saarnata sammaa kieltä. Ennen oli niin helppo liikkua poikki nykymailmasen rajan. Kyllä niitä oon ruottin sanoja suomen puolela tänä päivänä. Nyt meänkieli muuttuu huonomaksi ja huonomaksi, ko ihmiset häätyvä panna ruottin sanoja siihen ette het saattava saarnata sitä kieltä.”
Oonkos Hans hunteerannu millä laila sitä saattas hyvittää eli korjata sen, mikä oon menny väärin? ”Issoin prupleemi oli ko koulunopettajat painot meänkieltä alas ette lapset oppisit uuen kielen, niin ette ruottin kieli tulis meänkielen siihaan. Tämä tapahtu enimässä osassa kouluissa, minkä vuoksi kieli oon tänä päivänä kuolemassa poijes. Kieltä ei opetettu kouluissa, vain se hääty tulla muualta. Ruottin kieli oon vieras kieli. Se ei ole äitinkieli”, Hans sannoo päätheeksi.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
127
”Det var förbjudet att tala meänkieli”
”Siv” är född på 1940-talet i nuvarande Övertorneå kommun. I hemmet talade familjen meänkieli. Mamman var från Finland och hade kommit till byn som piga, som så många andra kvinnor i Tornedalen. Mamman lagade mat i skolan. Även mormor/mommo flyttade till familjen när hon blev gammal. Siv berättar: ”Meänkieli var hemspråket. Alla pratade meänkieli. Det var mitt första språk. Det tänkte jag inte på innan jag började skolan. Mamma lärde sig svenska så att hon klarade sig.”
Siv berättar: ”Jag gick skola här i byn. Jag var med mamma i skolan då hon lagade mat redan innan skolåldern. Jag fick sitta där i skolbänken ibland. Här i byn gick man i skola till år 6, sedan [annan ort] och sen Haparanda. Då bodde vi där under veckorna. Min bror gick också i Haparanda …” Hur var det att börja skolan? ”Jag började skolan då jag var 7 år, 1949. Jag har inte så dåliga minnen från skolan, jag tyckte om att vara där. Och jag hade lätt att lära mig språk. [Min bror] hade det nog inte lika lätt. Jag hade det lättare. Men han led inte heller.” berättar Siv.
Intervjuaren frågar vad de talade för språk i skolan? ”Svenska var skolspråket. Något ord svenska kunde jag då jag började skolan. Det var förbjudet att tala meänkieli. Ingen slog dock någon. Men på ett stort blädderblock på väggen fick man ett kryss om man talade meänkieli. Och eleverna skvallrade på varandra. När min bror [x] började skolan så var jag orolig att han skulle prata meänkieli med mig och jag skulle få skämmas. Jag sa det hemma också. Men mormor sa att man inte behövde skämmas för [lillebror]. Han var ’mommos pojke’. [Brodern] hade knäbyxor med spänne som gick upp då han sparkade boll. Jag skämdes och var tvungen att ropa till honom då på meänkieli om det så han skulle förstå. Flickorna skvallrade. Jag satte huvudet in i bänken när fröken satte krysset. Jag skämdes så. Annars hade jag inga svårigheter och inga tråkiga minnen. Jag tyckte om skolan. Detta med krysset fanns i alla skolor här. På många skolor fanns hårdare bestraffningar. Jag har alltid haft lätt för att lära mig språk. Är humanist. Det är en rikedom med språk. För mig gick meänkieli och svenska hand i hand/Meänkieli ja ruotti käsi käessä”, förklarar Siv.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
128
”Mamma och pappa sa att man inte behövde skämmas för sitt modersmål. På det sättet var de före sin tid. De värdesatte språket. Mamma sa att det skulle vara så tokigt om hon lärde sig svenska och glömde finskan. Jag tror det var svårare för dem som inte fick med sig dessa åsikter hemifrån, för självkänslan. De var inte så lätt för dem. Och så fanns ju vår mamma på skolan. Hon var en ’tigermamma’, hade nog slagit näven i bordet om någon hade bestraffat oss. ’Nog lär de sig, man får inte bestraffa dem’. Och läraren hade snälla ögon men hjälpspråk fanns inte. Hemma behövde man inte skämmas för sitt språk. På skolan var det annat.
Skolöverstyrelsen förstod ej då att man kunde lära sig många språk. Det betydde mycket också att vi hemifrån fick med oss att vi var bäst. Mamma sa ofta … ’människor har gjort det förr, det är klart att ni också kan’. I deras ögon var vi bäst.”
Tiden i skolan har inte lämnat svåra minnen för Siv: ”Som du kanske hör, så har jag inte några tunga minnen. På något sätt så har jag accepterat och det viktigaste är självförtroendet som jag fått med mig. Du duger! Och det har också följt mig i mitt eget arbete med barn, att det är viktigt att de duger.”
Senare i livet läste Siv meänkieli och fick akademiska betyg i ämnet. ”Vi var kanske 20 stycken. Och så roligt vi hade. Vi skrattade åt de gamla orden. Någonting lossnade. När vi sen fick våra akademiska betyg så skrattade vi och sa, apropå Hansegårds halvspråkighetsdebatt, att det gick fort för oss att vi från att ha varit halvspråkiga nu var tvåspråkiga.”
Många meänkielitalande har berättat om valet eller ställningstagandet att inte aktivt överföra språket till barnen. Vad tänker Siv om det? ”[Dottern] som är äldst förstår meänkieli men pratar mest svenska. Med [henne] kan vi ha meänkieli som hemligspråk när de andra är i närheten. Sonen [x] tycker att vi har misslyckats med uppfostran, ’jag kan ju ingen meänkieli’ säger han. ’Varför lärde inte du mig meänkieli?’ Men [han] var en så livlig pojke, han lyssnade inte ens på svenska.”
Vad tänker Siv i dag om att ungdomar vill ta tillbaka språket? ”Mitt barnbarn … har gått kvällskurs i meänkieli/finska. Hon är intresserad och vill lära sig.”
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
129
Siv avslutar samtalet med att konstatera: ”Detta är viktigt och jag förstår att många har tunga berättelser. Om att barn berövas på sitt språk och man inte kan det nya språket. Om bestraffningar. Med nutidens syn så tänker man, hur kunde man göra så att förbjuda barn att tala. För mig blev det så att jag bara lyssnade, jag frågade aldrig. Men jag vill ändå att min historia kommer fram, det här med den egna tryggheten och identiteten har att göra med så mycket annat. Självklart var det mycket som var jobbigt i skolan men till hälften så kommer den tryggheten man behöver hemifrån. Att känna att man duger. Man får komma ihåg det att det inte bara var Skolöverstyrelsens beslut som gav svåra konsekvenser.”
”Meänkielen saarnaaminen oli kieletty”
”Siv” oon syntyny 1940:n luussa nykymailmasessa Mataringin kunnassa. Kotona saarnathiin meänkieltä perheessä. Mammansa oli Suomesta ja oli tullu kylhään piiaksi, niinku niin monet muut vaimot Tornionlaksosta. Mamma laitto koulussa ruokaa. Mummuki siirty perheesheen ko se tuli vanhaaksi. Siv muistelee: ”Meänkieli oli kotikielenä. Kaikin saarnasit meänkieltä. Se oli ensimäinen kieli mulla. Sitä mie en hunteerannu ennen ko mie aloin kouhluun. Mamma oppi ruottia ette se pärjäsi.”
Siv muistelee: ”Mie kävin koulua täälä, kylässä. Mie olin mamman kans yhessä koulussa, ko se oli ruanlaitossa jo ennen ko mie tulin kouluikhään. Mie sain välistä istua siinä koulupenkissä. Tässä kylässä käythiin koulua kuuenelle luokale, sitte [toinen paikkakunta] ja sitte Haaparanta. Sillon met asuima sielä viikoila. Minun velimieski kävi Haaparannassa …” Minkäslaista se oli alkaa kouhluun? ”Mie aloin kouhluun ko mie olin seittemän vuotta, 1949. Ei mulla ole niin huonoja muistoja koulusta. Mie tykkäsin olla sielä, ja mulla oli helppo oppia kieliä. [Minun velimiehelä] ei tainu olla yhtä helppo. Mulla oli helpompi, mutta ei se kärsinykhään”, Siv muistelee.
Saarnauttaja tutkii mitä kieliä koulussa saarnathiin? ”Ruotti oli koulukielenä. Jonku sanan ruottia mie osasin ennen ko mie aloin kouhluun. Meänkielen saarnaaminen oli kieletty. Ei sielä kethään lyötty, mutta ishoon kirjotusplokhiin seihnään panthiin kryssä jos joku saarnasi meänkieltä, ja oppilhaat juorusit toisista. Ko minun velimies [x] alko kouhluun niin mulla oli kiusa ette se alkas minun
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
130
kans meänkieltä saarnaamhaan ette mie joutusin häpeämhään. Mie sanon sen kotonaki, mutta mummu sano ette [pikkuveljeä] ei tarttenu hävetä. Se oli ’mummun poika’. [Velimiehelä] oli polvihousut, joissa oli solki, joka aukeni ko se potki palloa. Mie häpesin ja jou’uin huuthaan sille meänkielelä ette se käsittäis. Tyttäret juorusit. Mie pistin pään penkhiin ko fröökynä pani kryssän. Mie niin häpesin. Muuten mulla ei ollu vaikeuksia eikä ikäviä muistoja. Mie tykkäsin koulusta. Tätä kryssihoitoa oli kaikissa kouluissa täälä. Monessa koulussa oli kovempia rangastuksia. Mulla oon aina ollu helppo oppia kieliä. Olen hymanisti. Kielet oon rikhautta. Mulle meänkieli ja ruotti olit käsi käessä”, Siv selittää.
”Mamma ja pappa sanoit ette ommaa äitinkieltä ei tartte hävetä. Sillä laila net olit oman aikansa eelä. Net annoit kielele arvoa. Mamma sano ette se olis niin hullua jos hään oppis ruottia ja unheuttais suomen. Mie piän se oli hankalampi niile, jokka ei saanheet tämmösiä kattantoja kotoa matkhaan, itteluoton vuoksi. Ei se ollu niin helppo niile. Ja sitte meän mamma oli koulula. Se oli ’tiikeriäiti’, joka olis lyöny nyrkin pöythään jos kukhaan olis meitä rangassu. ’Kyllä net oppiva, ei niitä saa rangasta.’ Ja koulunopettajalla oli siivot silmät, mutta apukieltä ei ollu. Kotona ei tarttenu ommaa kieltä hävetä. Koulussa oli eri liike.
Kouluylihallitus ei siihen aikhaan käsittänny ette sitä saatto oppia monia kieliä. Se merkitti kans paljon ette met saima kotoa sen matkhaan ette met olima parhaat. Mamma sano useasti … ’ihmiset oon sen ennen tehneet, se oon selvä ette tetki saatatta’. Heän silmissä met olima parhaat.”
Kouluaika ei ole jättäny Sivile vaikeita muistoja: ”Niinku sie kuulet niin mulla ei ole raskhaita muistoja. Johonki laihin mie olen hyäksynny, ja tärkeintä oon itteluotto, minkä mie sain matkhaan. ’Sie kelpaat!’ Ja se oonki seuranu minua minun omassa työssä lapsitten kans, ette se oon tärkeä ette net kelpaava.”
Hiljemin elämässä Siv luki meänkieltä ja sai akateemisiä arvosanoja kielessä. ”Meitä oli piian 20 henkeä, ja meilä oli niin hauskaa. Met nauroma niitä vanhoita sanoja. Joku löysäs. Sitte ko met saima meän akateemiset arvosanat niin met nauroma ja sanoma, ko oli Hansegårdin puolikielisyystingasta puhe, ette meilä meni hoppua muuttua puolikielisistä kakskielisiksi.”
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
131
Monet meänkielen puhujat oon muistelheet kunka net valittit eli päätit olla antamatta kieltä lapsile. Mitäs Siv siittä hunteeraa? ”[Tyär] joka oon vanhiin käsittää meänkieltä mutta puhhuu valtapäästä ruottia. [Hänen] kans meilä saattaa olla meänkieli salasenna kielenä ko muut oon likelä. Poika [x] tykkää ette met emmä ole kasuatuksen kans onnistunheet. ’Enhään mie saata meänkieltä yhthään’, se sannoo. ’Miksis sie et opettannu mulle meänkieltä?’ Mutta se oli niin liikkuva poika. Se ei kuunelu ruottiakhaan.”
Mitäs Siv tänä päivänä hunteeraa ko nuoret halvava ottaa kielen takasin? ”Minun lapsenlapsi … oon käyny meänkielen/suomen kielen iltakursin. Se oon intreseerattu ja halvaa oppia.”
Siv lopettaa puhelun toteamalla: ”Tämä oon tärkeätä ja mie käsitän ette monela oon raskaita muisteluksia, semmosista ko lapsista, joilta viethään kieli eikä uutta kieltä osata, rangastuksista. Nykymailmassella mallila ko hunteeraa, niin milläs lapsia saatethiin kieltää saarnaamasta. Omalta osalta mulla kävi niin ette mie jäin kuuntelheen enkä koskhaan kysyny, mutta mie halvan sentähenki ette minun muistelus tullee näkösälle. Tämä oma turva ja itenttiteetti liittyy niin monheen muuhunki asihaan. Ilmanki koulussa oli paljon semmosia hankalia asioita, mutta turva, mitä ihminen tarttee, tullee puoleksi kotoa – tuntea ette sitä kelpaa. Häätyy muistaa ette se ei ollu tyhä Kouluylihallituksen päätökset, mikkä sait vakavia seurauksia.”
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
132
Figur 4.3 Laestadianskt stormöte, Karungi 1933–1934/ Lestaatialaiset isot seurat, Karunki 1933–1934
Foto/Kuva: Knut?, Korpilombolo.
”Talar du finska så skickar jag dig till uppfostringsanstalten”
”Birger” föddes i mitten av 1940-talet i en liten by i nuvarande Pajala kommun. Birger är äldst av fem syskon. Hans mamma dog när han var fem år gammal. Familjen bodde på en gård och hans pappa arbetade hårt för att försörja familjen. Familjen var djupt religiös. Birger hade inte hört ett ord svenska när han började skolan. Den första skoldagen bad hans pappa grannpojken att ta med sig Birger till skolan. Birger minns att skolbyggnaden var ett stort rött hus och att flaggan var hissad när de kom. I skolan fanns tre avdelningar: första och andra klass, som kallades småskolan, tredje och fjärde klass som kallades mellanskolan samt femte, sjätte och sjunde klass som kallades folkskolan.
Hur bemöttes barnen av lärarna i skolan? Birger är glad för att de hade en lärare som var finskspråkig, så att de kunde förstå varandra. Han tyckte att det var bra att få lära sig främmande språk, men han frågade läraren varför han inte lärde dem deras eget språk – att skriva på det språket. Läraren svarade att han inte fick göra
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
133
det, utan att det skulle vara på svenska. Läraren kom söderifrån men hade lärt sig en del finska och gick på söndagsbön och tog del av livet i byn. Till Birgers syster sade läraren däremot att ”talar du finska så skickar jag dig till uppfostringsanstalten”. Systern kom ihåg det, eftersom ordet ”uppfostringsanstalt” var så konstigt. Eftersom de var moderlösa hyste de en liten rädsla att bli omhändertagna, och överförmyndaren i kommunen umgicks också med tankar på det. Detta var Birgers pappas stora skräck – ”då skulle deras hem gå sönder och rivas isär (meänkieli: silloin meän talo särkyy ja reppii).”
Intervjuaren frågar om barnen fick tala finska i klassrummet? Birger svarar att man inte fick tala finska i klassrummet. Med kamraterna talade han dock alltid finska. Om läraren kom tystnade de. Han beskriver det inte som att lärarna spionerade på dem, men att de lyssnade med öronen på skaft.
Kunde man få kvarsittning om man talade meänkieli? Från de första skolåren minns Birger att en pojkes bänk flyttades från bänkraden och ställdes vid väggen som ett slags skamvrå. Han hade svårt att lära sig, och Birger tror att inlärningssvårigheterna bottnade i att han hade svårt med språket. Om man pratade för mycket finska kunde läraren säga till om att man skulle försöka tala svenska. De förstod att han gjorde sitt bästa för att de skulle lära sig svenska, säger Birger. Han känner dock fortfarande en besvikelse över att han aldrig fick lära sig att läsa och skriva på sitt eget språk. I femte klass började man läsa engelska och Birger gjorde det med intresse, en viss ”gnista”, som han säger.
Har Birgers syskon liknande upplevelser av skoltiden? Birger berättar att han som det äldsta barnet kanske hade lättare att ”ta de första stegen”. Han var noggrann med att läsa läxorna. Deras pappa förmanade dem att sköta sin skolgång medan hans uppgift var att sköta om gården och boskapen.
Birger tänker att det är vanligt att tornedalingar kritiseras för att bryta och för dålig språkanvändning, men att det också finns en ”stelhet”. Birger tänker att ens uppfattning inte väger lika tungt om man inte kan framföra den. Han tycker att han kan framföra sin åsikt, men att det kan vara svårt att kunna förklara hur man motiverar sin uppfattning på samma sätt som svenskspråkiga gör.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
134
Intervjuaren frågar om Birger känner igen sig i det som många säger, att de tystnade? Birger säger att han har känt och fortfarande känner så. Han berättar att hans bror bad honom komma på födelsedagsfest, men att Birger avböjde bland annat därför att han tänkte att han kanske förväntades hålla ett tal. Birger menar att ”det är ett ganska allmänt drag att vi är tysta, att man tänker mycket och kanske säger någonting i efterhand, men att man inte vill föra fram sin uppfattning.”
Hur känns det att, som nu i intervjun, få prata meänkieli, undrar intervjuaren. Birger tycker att det känns bra när man får prata båda språken. Ordförrådet i meänkieli säger han sig ha inhämtat på 1940, 1950- och 1960-talen i hemmet. Till exempel hade man ord för alla redskap som användes vid körning med häst, men när bilarna kom hade man inte ord för alla bildelar. Under skoltiden testade Birgers lärare honom i läsning, men Birger beskriver det som att ”bokstäverna inte riktigt levde”. Svenskan var inget ”levande språk”. Det levande språket kom genom talet, predikan och samtalen. ”Eftersom jag har lär mig det här språket genom texter och böcker så har det inte levt”.
Birger menar att om han vid den här åldern, närmare 80 år, skulle börja tala svenska i hembyn skulle man storögt fråga sig vad som har hänt. Hemspråket är ett språk som känns hemtrevligt. Om Birger någon gång ska hålla ett tal så brukar han förbereda sig och tänka på hur han ska börja. Han tycker inte att han har kunnat tala spontant, utan att han har behövt förbereda sig.
Birger valde att läsa en kurs i meänkieli på universitetet. Läraren frågade honom varför han läste meänkieli när han redan kunde det, men Birger tyckte inte att han kunde använda språket i skrift. Han tycker också att det är fantastiskt att det finns kurser på akademisk nivå i meänkieli. Han hade tidigare studerat finska. Birger blev besviken över att universitetsläraren ifrågasatte att han läste meänkieli och inte sade att ”vad roligt att du ännu vill lära dig det här språket vid en så hög ålder”. Birger tycker om att lyssna när någon läser på meänkieli och kan uttala det som det ska uttalas. Han tycker också bättre om att gå på gudstjänst när predikan är på finska. Om predikan tolkas till finska och tolken är bra så lyssnar han mer på tolken än på predikanten.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
135
Intervjuaren frågar om språket är kulturens och trons språk? Birger menar att det definitivt är så att han har påbörjat sin barndoms tro i det språket. Vilka vindar som än blåser skulle han inte lämna kyrkan. Han har fötts, vuxit upp och döpts i kyrkan. ”Varför skulle jag lämna den?” Språket är det bärande som har burit med sig trons budskap och givit djup och bärighet åt livet, upplever Birger.
Har väckelsen
3
förändrats av att man bytt språk till svenska,
frågar intervjuaren. Birger jämför det att byta språk med att byta kläder. Det ger ett annat intryck när man byter kläder. Språket är en bärare som berättar om en människas identitet och bakgrund, därför skulle det kännas hemskt för honom att åka till byn och tala svenska: ”Då skulle jag svika mig själv och alla andra som känner mig som [x:s] pojke.”
Gjorde staten rätt eller borde man ha handlat annorlunda? Birger har funderat på detta. Han minns en släkting, som bodde i granngården. Denne lyckades inte ta körkortet förrän han var närmare 50 år, och då hade han kört bil utan körkort i tiotals år. På några veckor läste han in teorin och fick körkortet. Släktingen hade haft svårt att läsa och skriva på svenska. Birger tror att mycket bottnar i att den kunskap man hade hemifrån och hemspråket åsidosattes i skolan. Det godtogs inte. Birger menar att han inte är emot svenskan, men han tycker att man borde ha fått lära sig både och i skolan. Eftersom hans pappa hade svårt med svenskan måste Birger redan som 10-åring efter bästa förmåga deklarera åt sin pappa.
”Det som är gjort kan inte göras ogjort. Det har hänt”, konstaterar Birger. Däremot tycker han att de personer som fattade besluten borde säga ”förlåt, vi gjorde fel” och förklara varför de gjorde så. Han tycker inte att man bara ska be om ”ursäkt” – det kan man säga i kön i affären – utan säga ”förlåt”, eftersom det ordet innehåller så mycket mer.
”Jos sie suomea saarnaat niin mie panen sinun kasuatuslaitoksheen”
”Birger” synty 1940:n luun puolessavälissä pienessä kylässä nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Birger oon viiestä siskosta vanhiin. Mammansa kuoli ko hään oli viien vuoen ikänen. Pere asu
3 Med ”väckelse” avses den laestadianska rörelsen.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
136
talossa ja pappansa teki lujasti töitä perheen elättämiseksi. Pere oli syästi uskovainen. Birger ei ollu yhthään ruottin sannaa kuulu ko hään alko kouhluun. Ensimäisenä koulupäivänä hänen pappansa tahto krannin pojan othaan Birgerin kouhluun myötä. Birger muistaa ette kouluhuone oli iso punanen talo, ja ette flaku oli tangon nokassa ko net tulit. Koulussa oli kolme ossaa: ensimäinen ja toinen luoka, joita sanothiin pikkukouluksi, kolmas ja neljäs luokka, joita käskethiin välikouluksi, ja sitte viies, kuues ja seittemäs luokka, joila oli kansakoulu nimi.
Millä laila koulunopettajat kohtelit lapsia? Birger oon ilonen siittä ette heilä oli suomea puhuva koulunopettaja, ette net saatoit toisia ymmärtää. Se tykkäsi ette se oli hyä saaja oppia viehraita kieliä, mutta se kysy koulunopettajalta miksis se ei opettannu niile heän ommaa kieltä – kirjothaan sillä kielelä. Koulunopettaja vastasi ette hään ei saanu tehjä sitä, vain ette se piti olla ruottiksi. Koulunopettaja oli eteläläinen mutta oli oppinu pikkusen suomea ja kulki rukkuuksissa ja otti ossaa kylän elämästä. Birgerin sisarelle koulunopettaja taasen sano: ”Jos sie suomea saarnaat niin mie panen sinun kasuatuslaitoksheen”. Sisar muisti sen asian, ko ”kasuatuslaitos-sana” kuulutti niin kamalalta. Net vähän pölkäsit, ko niilä ei ollu äitiä, ette heitä otettais kotoa, ja kunnan yliholhooja ruokkiki semmosia ajatuksia. Se oli Birgerin isän suuri pölkö – ”sillon meän talo särkyy ja reppii”.
Saarnauttaja tutkii jos lapset sait suomea saarnata luokkahuohneessa? Birger vastaa ette luokkahuohneessa ei saanu suomea saarnata. Kaveritten kans se kuiten saarnas aina suomea. Jos koulunopettaja tuli niin net olit hiljaa. Hänen mielestä koulunopettajat ei vonganheet heitä, mutta net kuuntelit tarkon.
Saatethiinkos aarastia saaja ko meänkieltä saarnas? Ensimäisistä kouluvuosista Birger muistaa ette yhen pojan penkki siirethiin penkkirivistä seinän laijale niinku jonkulaisheen häpeäloukhoon. Se oli huono-oppinen, ja Birger pittää ette oppimisvaikeuet johuit kielivaikeuksista. Jos saarnas ylön paljon suomea niin koulunopettaja saatto sanoa ette pitäs yrittää ruottia saarnata. Net käsitit ette se teki parhauen ette net oppisit ruottia, Birger sannoo. Se oon kuitenki vielä pettyny siittä ette hään ei koskhaan saanu oppia lukheen ja kirjothaan omala kielelä. Viienessä luokassa net aloit engelskaa lukheen, minkä Birger teki inträssilä ja jonkulaisela innola, niinku hään sannoo.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
137
Oonkos Birgerin siskoila samanlaisia kokemuksia kouluaijasta? Birger pittää ette hällä piian oli vanhiimpanna lapsena helpompi ”ottaa ensi askelheet”. Se luki tähelisesti läksyjä. Pappansa kehotti heitä hoitamhaan koulunkäyntiä ko hänen tehtävännä oli talon ja karjan hoitaminen.
Birger aattelee ette tornionlaksolaisia useasti moitithaan murtheesta ja huonosta kielenkäytöstä, mutta siinä oon kans jonkulainen ”kankeus”. Birger hunteeraa ette oma meininki ei ole yhtä painava jos sitä ei saata esittää. Se pittää ette hään saattaa esittää mielipitheensä, mutta ette se saattaa olla hankala selittää syistä mielipitheen takana niinku ruottinkieliset tekevä.
Saarnauttaja tutkii Birgeriltä jos hään tunnistaa itteä niissä, jokka muisteleva kunka net hiljenit? Birger sannoo ette hään oon tuntenu ja vieläki tuntee niin. Se muistelee ette hänen velimies tahto hänen tulheen syntymäpäiväjuhliin, mutta Birger kielsi senki takia ko net olisit oottanheet ette hään pitäs puhheen. Birger meinaa ette se oon aika tavalinen malli ette met olema hiljaa, ette hunteeraa paljon ja piian sannoo jotaki jälkhiin, mutta ette sitä ei halva sanoa ommaa meininkiä.
Miltäs se tuntuu, niinku tässä intterjyyvissä, saaja meänkieltä saarnata? saarnauttaja tutkii. Birger tykkää ette se tuntuu hyältä ko saapii kumpaaki kieltä saarnata. Meänkielen sanat hään sannoo oppinheensa 1940:n, 50:n ja 60:n luussa kotona. Niitä oli esimerkiksi sanoja kaikile neuoile, joita käytethiin hevosenajossa, mutta ko piilit tulit niin niitä ei ollu kaikkia piilinositten nimiä. Koulun aikana Birgerin koulunopettaja koetteli hänen lukutaitoa, mutta Birger muistelee ette ”puustavit ei oiken elänheet”. Ruotti ei ollu ”elävä kieli”. Elävä kieli tuli puhheen kautta, saarnoitten ja puheluitten kautta. ”Ko mie olen tämän kielen oppinu kirjotuksitten ja kirjoitten kautta niin se ei ole eläny.”
Birger pittää ette jos hään tällä iälä, likele kaheksankymppisennä, alkas ruottia saarnaamhaan kotikylässä, niin net silmät suurena kysysit mikäs hälle oon tullu. Kotikieli oon kotikhaalta tuntuva kieli. Jos Birger joskus pittää puhetta, niin hään valmistellee ja hunteeraa millä laila hään alkaa. Hään ei tykkää ette hään oon saattanu saarnata sponttaanisti ilman valmistelutta.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
138
Birger päätti käyjä meänkielen kursin ynivärsiteetissä. Koulunopettaja tutki hältä miksis hään meänkieltä luki ko hään jo osasi sitä, mutta Birger ei tykäny ette hään saattanu kirjottamalla käyttää kieltä. Se tykkää ette se oon tavattoman hyä ko löytyy meänkielen kursia akateemisellä tasola. Se oli ennen opiskellu suomea. Birger piti ikävännä ko ynivärsiteetinopettaja pani kysheenalaseksi ko hään meänkieltä luki, eikä sanonu: ”Oonpas hauskaa ko sie vielä halvat tämän kielen oppia niin korkealla iälä.” Birger tykkää kuunela ko joku lukkee meänkielelä ja saattaa sanat sanoa niinku pittää. Se tykkää kans paremin käyjä kirkonmenoissa ko oon suomenkielinen saarna. Sillon ko saarna tulkathaan suomeksi ja tulkki oon hyä niin hään kuuntelee enämpi tulkkia ko saarnamiestä.
Saarnauttaja tutkii jos kieli oon kulttuurin ja uskon kieli? Birger pittää ette se oon rohki siihen laihin ette hään oon lapsuuen uskoa alottannu sillä kielelä. Vaikka minkälaisia tuulia tuuleas niin hään ei kirkkoa jätä. Hään oon syntyny, kasunu ylös ja kastettu kirkossa. ”Miksis mie sen jättäsin?” Kieli oon se kantava, mikä oon tuonu matkassa uskon sanoman ja antanu elämälle syvyyttä ja kantavuutta, Birger pittää.
Oonkos herätys
4
muuttunu ko oon vaihetettu kieltä ruothiin,
saarnauttaja tutkii. Birger vertaa kielen vaihettamista vaatheitten vaihettamisheen. Se antaa toisenlaisen kuan ko vaihettaa vaatheita. Kieli oon niinku kantaja, joka selittää ihmisen itenttiteetistä ja taustasta. Sillä se tuntus hälle kauhealta lähteä kylhään saarnaamhaan ruottia: ”Sillon mie pettäsin itteä ja kaikkia muita, jokka tunteva minun [x:n] poikana.”
Tekikös valtio oiken, vai oliskos pitäny erhiin laihin toimia? Birger oon hunteerannu tätä. Hään muistaa sukulaisen, joka krannitalossa asu. Se ei ollu onnistunnu ajokorttia othaan ennen ko oli likele 50 vuotta, ja sillon se oli ilman kortitta ajanu piiliä kymmensiä vuosia. Jossaki viikossa se luki teorian ja sai ajokortin. Sukulaisela oli ollu hankala lukea ja kirjottaa ruottiksi. Birger pittää ette pohjala oon monesti se ette kotoa saatu tieto ja kotikieli panthiin koulussa syrhjään. Sitä ei hyäksytty. Birger meinaa ette hään ei ole ruottin kieltä vasthaan, mutta hään tykkää ette koulussa olis häätyny saaja kumpaaki oppia. Ko hänen papala oli ruottin
4 ”Herätykselä” meinathaan lestaatialaista liikettä.
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
139
kielen kans hankala Birger joutu jo kymmenenvuotihaana papale teklareehraan niin hyvin ko saatto.
”Mitä oon tehty ei saata tekemättömäksi tehjä. Se oon tapahtunnu”, Birger toteaa, mutta hään kuitenki tykkää ette päätöksentekijät pitäsit sanoa ”antheeksi, met tehimi väärin” ja selittää miksis het tehit sillä laila. Se ei tykkää ette pitäs vain ”hoppua sanoa antheeksi” – sen saattaa puojissa sanoa rivissa – vain ”pyytää virheestä antheeksi”, ko se oon niin paljon enämpi.
Figur 4.4 Pajala kyrkby med arbetsstuga/Pajalan kirkonkylä ja työtupa
Foto/Kuva: F.E. Fransson, Tärendö.
”Jag undrar varför lärarna kom till byarna söderifrån?”
”Sture” är född i slutet av 1940-talet i en liten by i nuvarande Pajala kommun. Han bor fortfarande i sitt föräldrahem. Sture är äldst i en syskonskara på tio barn. Familjen var småbrukare. I hemmet talade de meänkieli. Sture berättar om sin skolgång: ”Jag började någon gång 1953. I [en näraliggande by] gick jag 1:an och 2:an, pikkukoulu. 3–6:an gick man i en annan skola … och den sjunde, sista, klassen gick jag i den här skolan som vi sitter i nu … Här fanns också en lärare från [södra Sverige] som var här länge. Nog har det hänt samma grejer här som på andra ställen. Jag har funderat om de kom hit av egen vilja eller är det staten som satt dem hit. Jag misstänker att inte far de från [södra Sverige] till [denna by] för att undervisa om de inte fått vink om det. Det skulle vara kul att veta vad de fick
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
140
för det. Jag hoppas kommissionen går igenom det och man får reda på vem som satte igång det här att det kom lärare från [södra Sverige]. Inte var det roligt när man visste att det fanns lärare från trakten. Det var mycket roligare att gå till skolan när det var någon härifrån som vikarierade för lärarna från [södra Sverige]. De var meikäläisiä (en av oss). Det var skillnad. Inte minns jag att jag behövde skriva ramsor för de lärarna, de krävde inte det. Det var de som kom söderifrån som ville det.”
Sture berättar om språket i skolan: ”Man fick inte prata finska som man kallade språket då. Nog pratade lärarna finska. Inte var det så hårt i 1:an och 2:an när man hade [lärarinnan x]. Vi kunde ju inte svenska. I tredje klass kom problemen när man inte fick prata finska ens på rasten. Det var andra lärare. Ofta kom de från [södra Sverige] sas det … De var lärare i åratal.”
Sture fortsätter: ”I tredje klass fick man straff om man pratade finska. Ett straff var att man fick skriva ’Jag har pratat finska’ och så fick man sitta i kapprummet och skriva ner det tiotals gånger i ett häfte. Det var kanske 50–60 gånger och ibland fler beroende på vilket humör läraren var på. Det hände ofta att man straffades. Vi pratade ju finska på rasten då svenskan i 3:an och 4:an inte ännu var så bra.”
”Det fanns några spioner som skvallrade ’Sture har pratat finska på rasten’. Det tycker jag inte är konstigt. Inte vet jag om de fick något av läraren. Det var inte bara jag utan flera som fick straff. Det är fler som fick skriva än vad det var som inte behövde. Nog fanns det kanske några som kunde svenska lite bättre eller lärde sig snabbare. Det for ju många till södra Sverige men man sågs ju till sommaren när de återvände till byarna och då tog man ju upp det när man träffades. Det var klart att de kanske inte orkade straffa varje dag. Men när man pratat flera dagar i rad på rasten så fick man straff om på nytt.”
”Det fanns ju andra straff, till exempel att man skulle stå vänd mot svarta tavlan med ryggen mot de andra eleverna i 10–15 minuter. Rörde man på sig förlängdes straffet. Det var så att man skulle lära sig något. Hade man skrivit ’Jag har pratat svenska’ för slarvigt på några ställen så ströks de raderna över och man fick skriva om de raderna på nytt. Under hela min tid vad det på det sättet. Det var inte så roligt att gå till skolan när man tänkte på straffen.”
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
141
Sture berättar: ”Jag minns en gång när jag hamnade i kapprummet för att skriva. Jag satt ensam med stängda dörrar och skrev. Det blev plötsligt lugnt och jag förstod att de gick för att äta då det var matrast. Jag tror att de glömde mig, men jag minns inte riktigt om det var medvetet eller inte. Så kom det en elev springandes och bad mig att komma och äta. Man var ju ingen högskoleelev så matte var ju inte så roligt. Men det enda jag tyckte om var historia och geografi. Det var roligare än andra ämnen i alla fall.”
Sture säger att hans modersmål är meänkieli. Vad tänker han om framtiden för meänkieli? ”Nog finns det yngre som kan meänkieli men svenskan tar över. Risken finns att språket försvinner. Den är på väg att försvinna. En del förstår men vill inte prata.”
Vad tänker Sture om kommissionens uppdrag? ”Nog har man lämnat tråkiga tankar för länge sedan, men jag undrar varför lärarna kom till byarna söderifrån? Jag nästan kräver att ni ska driva det hårt att man får reda på vad som låg bakom att lärarna söderifrån kom hit. Inte vill man ha någon ekonomisk kompensation, men det skulle inte göra något om man utredde om staten ligger bakom. Det borde komma en rejäl ursäkt och en ordentlig förklaring och ett erkännande. Vem ligger bakom och varför? Särskilt varför. Det ska vara ett ärligt förlåt. Man kan ju kräva, men inte tror jag de går med på det …”, avslutar Sture.
”Mie hunteeraan miksis koulunopettajat tulit kylhiin etelästä?”
”Sture” oon syntyny 1940:n luun lopula pikkukylässä nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Se assuu vielä hänen lapsuuenkotona. Sture oon kymmenen lapsen siskojoukossa vanhiin. Perheelä oli pikku maanpruuki. Kotona saarnathiin meänkieltä. Sture muistelee hänen koulunkäynistä: ”Mie alon joskus 1953. Mie kävin [likheisessä kylässä] ykkösen ja kakkosen – pikkukoulun. Kolmosesta kuutosheen käythiin toisessa koulussa … ja seittemännen, viimisen, luokan kävin tässä koulussa, jossa met nyt istuma … Tässä oli kans koulunopettaja [Eteläruottista], joka oli täälä kauon. Kyllä täälä oon tapahtunnu samanlaisia asioita ko muuala. Mie olen hunteerannu jos net tulit tänne omasta tahosta, vai panikos se valtio net tänne? Mie eppäilen ette net ei lähe [Eteläruottista tähhään kylhään] pithään koulua
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
142
jos net ei olheet saanheet tipsiä siittä. Se olis mukava tietää mitäs net sait siittä. Mie toivosin ette komisuuni kävis läpi sen, ette sais tietää kuas tämän liikheen pani alkhuun, ko tuli [Eteläruottista] koulunopettajia. Ei se ollu hauskaa, ko tiesi ette niitä oli tältä perältä koulunopettajia. Se oli paljon hauskempi mennä kouhluun ko oli täältä joku siihaisenna [Eteläruottin] koulunopettajille. Net olit meikäläisiä. Siinä oli väli. Emmie muista ette mie häyn niile koulunopettajille ramsoja kirjottaa. Ei net semmosia vaatinheet. Se oli net, jokka olit etelästä, jokka halusit sen.”
Sture muistelee koulun kielestä: ”Ei saanu saarnata suomea, niinku kieltä siihen mailman aikhaan käskethiin. Kyllä koulunopettajat saarnasit suomea. Se ei ollu niin kovvaa ykkösellä ja kakkosella, ko oli [vaimo-opettaja x]. Emmähään met saattanheet ruottia. Kolmasessa luokassa tuli prupleemiä ko ei saanu rastilakhaan suomea saarnata. Sillon oli muita koulunopettajia. Net tulit useasti [Eteläruottista], niinku sanothiin. Net olit vuosikausia koulunopettajinna.”
Sture jatkaa: ”Kolmasessa luokassa sai rangastuksen ko suomea saarnasi. Yks rangastus oli ko sai kirjottaa ’Mie olen suomea saarnanu’, ja sitte sitä sai istua porstuassa kirjottamassa sitä kymmensiä kertoja kirhjaan. Se oli piian 50–60 kertaa ja välistä enämpiki. Se riippu siittä, millä päälä se koulunopettaja oli. Se sattu useasti ette rangastethiin. Methään saarnasimma suomea rastila, ko ruotti ei ollu vielä niin hyä kolmosessa ja nelosessa.”
”Niitä oli joitaki vakkoilijoita, jokka juorusit: ’Sture oon rastila saarnanu suomea.’ Mie en piä sitä kummana. Emmie tiä, saitkos net koulunopettajalta mithään. Ei se ollu tyhä mie vain monta, jokka rangastethiin. Niitä oon enämpi, jokka sait kirjottaa, ko niitä, jokka ei tarttenheet. Kyllä niitä piian oli joitaki, jokka saatot ruottia vähän paremin eli opit hopumasti. Niitähään lähti paljon Eteläruothiin, mutta net näki kesälä, ko net tulit kylhiin takasin, ja sillonhaan sen otti ylös ko kohtasi. Se oli selvä ette net ei jaksanheet joka päivä rangasta, mutta ko oli monta päivää peräkkää saarnanu rastila, niin sitä saatto saaja uuesti rangastuksen.”
”Niitähään oli muita rangastuksia, esimerkiksi seisoa mustaa taulua kohti, muile oppilhaile sölin, 10–15 minuuttia. Jos sitä liikahti niin rangastusta jatkethiin. Se oli niin ette sitä piti oppia jotaki. Jos oli kirjottannu ’Mie olen saarnanu ruottia’ liika resusesti joihinki paikhoin, niin net veit träkin niitten rivitten yli ette sitä sai uuesti kirjottaa
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
143
net rivit. Semmosta se oli koko minun koulunaijan. Ei se ollu niin hauska mennä kouhluun, ko hunteerasi niitä rangastuksia.”
Sture muistelee: ”Mie muistan kerran ko mie jou’uin porstuhaan kirjothaan. Istun yksin, ovet kiini, kirjottamassa. Yhtäkkiä rauhottu ja mie käsitin ette net lähit syömhään, ko oli ruokarasti. Mie piän ette net unheutit minun, mutta mie en oiken muista olikos se vasiten vai ei. Sitte se laukko oppilas tulheen tahthoon minun syömhään. Eihään sitä ollu mikhään korkeakoululainen, ette räkinkihään ei ollu niin mukava. Mutta ainua, mistä mie tykkäsin, oli historia ja maantiete. Net olit kuitenki hauskemat ko muut aihheet.”
Sture sannoo ette hällä oon meänkieli äitinkielenä. Mitäs hään hunteeraa meänkielen tulevaisuuesta? ”Kyllä niitä oon nuorempia, kukka saattava meänkieltä, mutta ruottin kieli voittaa. Riskinä oon ette kieli katoaa. Se oon katoamassa. Jokku ossaava, mutte ei halva saarnata.”
Mitäs Sture aattelee komisuunin tehtävästä? ”Kyllä sitä oon jättäny net ikävät ajatukset kauon aikaa, mutta mie hunteeraan miksis koulunopettajat tulit etelästä kylhiin? Mie kohta vaain, ette tet olisitta siittä kovana, ette sais selvile mikäs siinä oli takana, ko koulunopettajat tulit etelästä tänne. Ei sitä halva rahalista hyvitystä, mutta ei se haittas jos ottas selvile jos valtio oli takana. Tarttis tulla reilu antheeksipyyntö ja oorninki selitys ja tunnustus. Kuas se oon takana ja miksis? Olletikki miksis. Se pittää olla rehelinen antheeksipyyntö. Senhään saattaa vaatia, mutta emmie usko ette net hyäksyvä sitä …”, Sture sannoo päätheeksi.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
144
Figur 4.5 Kangos skola/Kangosen koulu
Foto/Kuva: Erik Lundemark, Luleå.
”Vi ville ju tala som fröken”
”Mona” är född i mitten av 1950-talet i nuvarande Pajala kommun. Familjen hade en mindre gård och föräldrarna hade även arbeten utanför gården. Hon brukade åka skidor med sin mamma och pappa under vintrarna och familjen var fysiskt aktiva. Mona beskriver sin barndom som att hennes mamma var väldigt glad och pratsam och att det var mycket folk i huset som kom och hälsade på. I hemmet talades det både svenska och meänkieli. Föräldrarna talade mest svenska med Mona och meänkieli var det språk de vuxna talade sinsemellan. Mona säger att svenska är hennes modersmål.
Mona började skolan när hon var sex år. I början kändes det lite läskigt men efter ett tag trivdes hon bra i skolan och hon tyckte om att lära sig nya saker. Mona berättar att de hade jätteduktiga lärare i
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
145
skolan. Man talade mer svenska på centralorten än i byarna och det var svenska som var språket i skolan. Mona minns att hon lekte med barn som inte kunde svenska innan de började på skolan, men att de lärde sig svenska genom henne. Några av kvinnorna har efteråt sagt till henne att de kunde svenska när de började skolan tack vare Mona som pratat svenska med dem när de var små. Det fanns barn som hade det svårt över lag i skolan och det fanns även de som hade det tufft när det kom till att lära sig det svenska språket.
Mona förklarar: ”Vi vet i dag mycket genom språkforskning … att för att du ska bli bra i ett annat språk så ska du vara bra på ditt hemspråk”. Hon ställer den forskningen mot politikernas beslut att alla skulle lära sig svenska på det sättet som människorna tvingades till i Tornedalen. Mona säger att det finns många professorer, doktorer och författare som forskat och skrivit inom ämnet men att hon upplevt att ”alla inte kommit fram” och att ”många har tystats på vägen”.
Mona upplevde att det även fanns en könsfördelning när det kom till språket på det sättet att det var vanligare att pojkar talade finska än att flickor gjorde det. Varför tror du att det var vanligare att pojkar talade finska, frågar intervjuaren. ”En teori jag har där är att vi tjejer är lite mer receptiva över vad som är fint och inte”, svarar Mona. Hon tror att hon som flicka kände att det finska språket kanske inte var så fint och att ”vi ville ju tala som fröken”. Hon säger att de kände på något sätt att skolan ville att de skulle tala svenska. De hade lärare på mellanstadiet som inte kunde finska och nämner en lärare som hon tyckte var en sträng men bra lärare. Mona säger att de hade en lärare i svenska på högstadiet som tyckte att meänkieli bara var en dialekt. Monas mamma och moster har båda suttit i skamvrån för att de talat finska i skolan. Hennes mamma har berättat att hon var förbjuden att tala finska i skolan även under rasterna. Under en rast hade mamman sagt några ord på finska och en kille hade då skvallrat till fröken och det ledde till att Monas mamma fick sitta i skamvrån. Mona tror att tjejer snappade upp sådana historier mer än vad pojkar gjorde och att det präglade flickornas syn på det finska språket medan pojkar mer ”stod upp” för det finska språket.
Hur tror du det påverkar människor att bli klandrade för ett språk de talar på det sättet som din mamma och moster blev, undrar intervjuaren. Mona tror att det som händer när barn inte
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
146
ens på rasterna får använda sitt eget språk är att man talar om för en människa att deras språk är så fult så det inte ens får användas vid lek. Det skapar en känsla av att man inte duger som människa. Mona tror att det har präglat självkänslan hos tornedalingar på ett negativt sätt och att många levt och lever med känslan av att inte duga som människa. Mona säger att det är ”galet” för att all form av språk duger då det är kommunikation och att när man tar bort människans förmåga att kommunicera så angriper man en människas självkänsla.
Även om hennes mamma var en stark människa och kunde ställa sig i opposition så tror Mona att mamman ändå till viss del blev stukad av det. Hennes mammas upplevelser har präglat även hennes eget förhållningssätt till det svenska språket. Det har bland annat givit uttryck i att hon under hela sitt liv varit väldigt noga med att kunna språket så bra som möjligt. Mona ser allvarligt på språkförbudet och säger att hon tror att det fått många människor i Tornedalen att känna att ”vi är en sämre landsända, vi är ett sämre folk”. Mona menar att staten genom att trycka ned människor på detta sätt ville få människor att längta efter utbildning och söka sig söderut till universitetsstäder samt stanna där för att så småningom bidra till arbetskraften där nere.
Kan det ha funnits en inställning till att svenska var framtidens och möjligheternas språk hos framför allt den yngre generationen, frågar intervjuaren. Mona svarar att hon absolut tror att det svenska språket ansågs som framtiden och ”det med all rätta”. Man var medveten om att språket var viktigt att kunna vid vidareutbildning men att även hennes föräldrar såg kunnandet av det svenska språket som viktigt i vardagen. Mona berättar att för hennes pappa var de språkliga kunskaperna viktiga i hans arbete. Mona är själv väldigt glad över att ha en bra svenska, men hon är även glad över att kunna en del meänkieli.
Vad tänker Mona om behovet av upprättelse och försoning? Hon skulle vilja se att folk tidigt får lära sig i skolor om Tornedalens historia och språk, men även om faunan i den norra regionen. Hon vill att man synliggör regionen inte bara genom att skriva till historia i läroböckerna utan att man även gör insatser som synliggör Tornedalens kultur och turism.
Till slut läser Mona en sammanfattning av sina tankar som hon skrivit inför intervjun: ”Jag är glad för utveckling av teater, musik
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
147
och styrkan hos de växande i dag. Jag är glad över gruvan, den har jag följt, den har vi följt med spänning och nervositet. Jag sörjer min egen okunskap om historia, fauna och kultur. Vi var ett nedtryckt men stolt folk, men vi är inte längre nedtryckta. Som vuxen gläds jag över meänkieli, ser att det är en tillgång och gör det lätt att lära känna och knyta nya band.”
”Methään halusimma saarnata ko fröökynä”
”Mona” oon syntyny 1950:n luun puolessavälissä nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Perheelä oli pienempi talo ja vanhuksilla oli muita töitä talon ulkopuolela. Se kävi hihtomassa mammansa ja pappansa kans talvela ja pere oli fyysisesti liikheelä. Mona kuuaa hänen lapsuutta niin ette hänen mamma oli kauhean ilonen ja puhelias, ja ette talhoon tuli paljon väkeä käymhään kylässä. Kotona saarnathiin kumpaaki kieltä, ruottia ja meänkieltä. Vanhukset saarnasit valtana ruottia Monan kans, ja meänkieli oli kieli, mitä raavhaat keskenänsä saarnasit. Mona sannoo ette ruotti oon hällä äitinkielenä.
Mona alko kuuen vuoen ikäsennä kouhluun. Alusta se tuntu pikkusen jännältä, mutta vähän aijan päästä se triivastu koulussa hyvin, ja hään tykkäsi oppia uusia asioita. Mona muistelee ette niilä oli koulussa kolon hyät koulunopettajat. Kunnankeskuksessa saarnathiin enämpi ruottia ko kylissä, ja ruotti oli koulukielenä. Mona muistaa ette hään leikitteli lapsitten kans, jokka ei saattanheet ruottia ennen ko net aloit kouhluun, mutta ette net opit hänen kautta ruottia. Jokku vaimoista oon jälkhiin sanonheet sille ette net saatoit Monan ansiosta ruottia ko net aloit kouhluun, ko hään saarnasi heile ruottia ko net olit pikkuset. Niitä oli lapsia, joila oli ylipäätänsä vaikea koulussa, ja niitäki, joila oli paha oppia ruottin kielen.
Mona selittää: ”Met tiämä tänä päivänä paljon kielitutkimuksen kautta … ette sulla häätyy olla hyä kotikieli ette sinusta tullee jossaki muussa kielessä hyä.” Se vertaa sitä tutkimusta poliitikoitten päästöksheen, ette kaikin piit oppia ruottia niin niinku Tornionlakson ihmiset jou’uit tekheen. Mona sannoo ette oon paljon professoria, tohturia ja kirjailijoita, jokka oon tutkinheet ja kirjottanheet aihheesta, mutta hään oon kokenu ette ”kaikin ei ole tulheet perile” ja ette ”monet oon matkan varrela hiljenetty”.
Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta SOU 2023:68
148
Mona piti ette oli olemassa sukupuolijako, ko oli kysymys kielestä, sillä laila ette pojat useamasti saarnasit suomea ko tyttäret. Miksis sie piät ette pojat useamasti saarnasit suomea? saarnauttaja tutkii. ”Mulla oon semmonen teoria, ette tyttäret huomaava paremin mitä piethään fiininä ja mitä ei pietä”, Mona vastaa. Se pittää ette hään tyttärennä tunsi ette suomen kieli ei piian ollu niin fiini ja ette ”methään halusimma saarnata niinku fröökynä”. Se sannoo ette net jollaki laila tunsit ette koulu halusi ette het saarnaisit ruottia. Niilä oli keskiastheela koulunopettajia, jokka ei saattanheet suomea, ja mainittee yhen koulunopettajan, jonka hään tykkäsi oli koa mutta hyä koulunopettaja. Mona sannoo ette niilä oli yliastheela ruottin kielen opettaja, joka piti ette meänkieli oli tyhä tialekti. Monan mamma ja täti istut molemat häpeäloukossa, ko net olit saarnanheet koulussa suomea. Mammansa muisteli ette häntä kielethiin saarnaamasta koulussa suomea rastilaki. Yhtenä rastina mamma oli sanonu jonku suomen sanan, ja sillon se juorusi yks poika fröökynälle ette Monan mamma sai istua häpeäloukossa. Mona pittää ette tyttäret kuuntelit semmosia juttuja enämpi ko pojat, ja ette se leimasi tyttäritten mielipiettä suomen kielestä, ko pojat taasen ”puolustit” suomen kieltä.
Milläs laila se vaikuttaa ihmishiin ko moitithaan kielestä, mitä het saarnaava, niinku sinun mammastia ja tätiä moitithiin? saarnauttaja tutkii. Mona pittää ette se, mikä tapahtuu ko lapset ei saa rastilakhaan ommaa kieltä käyttää oon ette ihmiselle sanothaan ette heän kieli oon niin kolo, ette sitä ei saa sillonkhaan käyttää ko leikittelee. Se luopii semmosta tuntoa, ette sitä ei ihmisennä kelpaa. Mona pittää ette tämä oon leimanu tornionlaksolaisitten itteluottoa nekatiivisesti, ja ette moni oon eläny ja ellää sillä tunnola, ette hään ei ihmisennä kelpaa. Mona sannoo ette se oon ”hullua”, sillä kaikenmallista kieltä kelpaa tietoja välittämhään, ja ko ihmiseltä viethään kyky tietoja välittää niin ihmisen itteluothoon hyökäthään.
Vaikka hänen mammansa oli luja ihminen, joka saatto vasthaan panna, niin Mona kuitenki pittää ette mammansa loukkaintu siittä. Hänen mammansa kokemukset oon leimanu hänenki suhtautumista ruottin kiehleen. Se oon tullu sillä lailaki ilmi, ette hään oon koko elämän aijan niinki tähelisesti halunu kieltä osata. Mona pittää kielikieltoa vakavanna asianna, ja sannoo ette hään uskoo ette se oon saanu Tornionlakson ihmisiä tuntemhaan ette ”meän perä oon huonompi – met olema huonompi kansa”. Mona pittää ette valtio
SOU 2023:68 Att byta språk – berättelser från skolan/Kielen vaihettaminen – muisteluksia koulusta
149
oon painamalla ihmisiä alas saanu niitä kaipaamhaan koulutusta ja lähtemhään etehlään ynivärsiteettikaupunkhiin ja jäämhään sinne, ette net pikkuhiljaa auttasit sielä alhaala työvoimana.
Oonkos ollu semmonen atityyti ette ruottin kieli oli tulevaisuuen ja maholisuuksitten kieli olletikki nuoremalle sukupolvele? saarnauttaja tutkii. Mona vastaa ette hään uskoo lujasti ette ruottin kieli piethiin tulevaisuutena ”syystäki”. Net tiesit ette kieltä oli tärkeä osata ko piti jatkaa koulutusta, mutta ette hänen vanhukset piit ruottin kielen taitoa tärkeännä arkipäivässä. Mona muistelee ette kielitaito oli hänen papale tärkeä hänen työssä. Mona oon itte kolon ilonen ette hällä oon hyä ruotti, mutta hään oon kans ilonen ette hään ossaa meänkieltä jonku verran.
Mitäs Mona hunteeraa kunnian parantamisen ja sovituksen tarpheesta? Hään halvais nähjä ette ihmiset oppisit varhain koulussa Tornionlakson histooriasta ja kielestä, mutta kans yliperän elläimistä. Se tahtoo ette tämän perän ei tyhä nostas näkösälle histooriata kirjottamalla oppikirhjoin, mutta kans panostamalla tekheen Tornionlakson kulttuuria ja tyrismiä näkyväksi.
Mona lukkee päätheeksi yhtheenveon hänen ajatuksista, jonka hään oon intterjyyvin eelä kirjottannu: ”Mie olen ilonen teatterin, mysiikin ja tänä päivänä kasuavitten voiman kehittämisestä. Mie olen kruuasta ilonen – olen seuranu sitä – met olema sitä jännässä ja hermostunheina seuranheet. Mie suren ommaa tion puutetta histooriasta, elläimistä ja kulttuurista. Met olima alaspainettu mutta ylpeä kansa, mutta met emmä ennää ole alaspainettuja. Raavhaana mie olen ilonen meänkielestä, josta minun mielestä oon hyötyä ja helpottaa oppia tuntemhaan ihmisiä ja solmimhaan uusia yhtheyksiä.”
151
5 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
Långtgående konsekvenser
Erfarenheter från arbetsstugan och skolan påverkade inte bara de barn som gick där. Erfarenheterna kom i många fall att påverka senare generationer. Många av dem som blivit intervjuade berättar om hur assimilationspolitiken, som riktades mot deras föräldrar eller mor- och farföräldrar, kom att få för konsekvenser även för senare generationer. Konsekvenserna lever vidare och påverkar minoritetens förutsättningar i dag. En del barn och barnbarn som intervjuats talar om hur assimileringspolitiken påverkat deras identitet, synen på meänkieli, på tvåspråkigheten och minoritetens kultur. En del brottas med meänkieli och upplever att det kan vara utmanande att föra över språket till sina barn. Andra känner sig trygga i flerspråkigheten och ser det som självklart att föra språket vidare till nästa generation.
Pitkäle meneviä seurauksia
Kokemukset työtuvasta ja koulusta ei tyhä vaikuttanheet niihin lapshiin, jokka kävit sielä. Monesti kokemukset vaikutit seuraavhiin sukupolvhiin. Monet niistä, jokka puhutethiin, muisteleva kunka heän vanhuksia eli äitin ja isän vanhuksia vasthaan harjotettu sullauttamispolitiikka sai seuraavaaki sukupolvea koskevia seurauksia. Seuraukset näkyvä vielä ja vaikuttava minuriteetin ehthoin tänä päivänä. Joitaki lapsia ja lapsenlapsia, joita oon puhutettu, selittävä sullauttamispolitiikan seurauksista heän itenttiteethiin, mielipitheishiin
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
152
meänkielestä, kakskielisyytheen ja minuriteetin kulttuuhriin. Jokku painiva meänkielen kans ja kokeva ette se oon hankala antaa kielen omile lapsile. Toiset tunteva ette het oon monikielisyyessä turvaliset ja pitävä sen ittestänsä selvänä asianna antaa kielen toiselekki sukupolvele.
Figur 5.1 Hietaniemi arbetsstuga/ Hietaniemen työtupa
Foto/Kuva: okänd/tuntematon.
”Vända skammen till en styrka”
”Kerstin” är född i mitten av 1950-talet och uppvuxen i Luleå. Båda hennes föräldrar kom från Tornedalen. Mycket av familjens lediga tid under Kerstins uppväxt tillbringades hos släkten i Tornedalen.
Kerstins mamma och mostrar gick alla på arbetsstuga i nuvarande Pajala kommun när de var barn och Kerstin har fått höra berättelser därifrån. Mammans familj levde under fattiga förhållanden. Kerstins mormor var ensamstående och hade ingen inkomst. Kerstin beskriver arbetsstugan som dåtidens ”socialbidrag”. Kerstin har förstått att just arbetsstugan där mamman och mostrarna gick var en av de värre arbetsstugorna. Hon har själv tagit del av arkivmaterial som rör hennes mammas familjs tid på arbetsstugan. En av hennes mostrar har bland annat berättat att hon efter arbets-
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
153
stugetiden aldrig kunde äta gröt. På arbetsstugan var det mask i gröten och barnen tvingades ändå äta upp gröten. Barnen fick också läsa läxor i smyg under täcket. Tanken var att barnen skulle hjälpa till och arbeta och man skulle inte förkovra sig i skolan. Kerstins mammas modersmål var meänkieli, men hon pratade bara svenska på arbetsstugan. Flickorna var noga med att inte prata ett enda ord meänkieli. Pojkarna kunde ibland göra det och de blev slagna av personalen på arbetsstugan.
Även syskon till Kerstins pappa gick i en annan arbetsstuga i nuvarande Pajala kommun. Hennes farfar hade fått order att skicka dit barnen trots att de inte var fattiga. Syskon till pappan rymde från arbetsstugan. Farfar hade då vägrat skicka tillbaka barnen med motiveringen att de inte hade några skor. Av arkivmaterialet, som Kerstin tagit del av, framgick att staten bekostade skor åt barnen så att de skulle kunna gå i arbetsstugan. Men trots det skickade familjen inte barnen tillbaka till arbetsstugan. Till slut gav dock myndigheterna upp och barnen slapp återvända till arbetsstugan. Kerstin menar att pojkarna i pappans familj rymde därför att de inte stod ut med miljön, medan flickorna stannade på arbetsstugan.
Kerstin berättar också om sin pappas skoltid. Pappan gick skola i nuvarande Pajala kommun och han hade en lärare från södra Sverige. Läraren gav eleverna fem minuter kvarsittning för varje finskt ord de uttalade. Kerstin säger att det var allmänt känt att man valde lärare till skolorna i norr som kunde diktera villkoren för barnen. En kväll hann det bli ganska sent innan läraren släppte hem barnen och att farfar då kommit till skolan och slagit näven i bordet och sagt ”håll inte mina ungar” åt läraren. Kerstins pappa har berättat att eleverna hämnades på läraren genom att göra hyss. Kerstin tror att hennes pappa och hans bröder talade mycket finska som protest.
Under uppväxten i Luleå upplevde Kerstin att hennes familj var annorlunda jämfört med andra familjer. När hon var barn kunde hon inte riktigt prata med någon om det. Föräldrarna talade endast meänkieli med henne hemma, men Kerstin svarade alltid på svenska. Själv uppfattade hon att det skulle vara så. Hon menar att det fanns en tydlig språkgräns i Luleå mellan svenska och meänkieli och att det skapade en känsla av ”vi och dem” på något sätt. Kerstin upplever att hon alltid haft meänkieli inom sig även om hon inte talat det. Hon förstår meänkieli, men har svårt att bilda meningar av orden. Hennes egna barn kan en del meänkieli.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
154
Kerstin berättar att ingen av hennes föräldrar förespråkade utbildning åt barnen och att hennes pappa kunde säga att människor som gått mycket i skola var ”pulpetskadade”. Kerstin tror att det var den bilden han fått av skolan och att när hennes bror gick en akademisk utbildning så var det nästan så att han ”blev ursäktad” snarare än att föräldrarna skulle tyckt att det var bra. Kerstin tror att hennes pappas skolgång resulterade i att han fick förakt för allt vad skola hette. Kerstin tror att det var för att hennes pappa hade enormt läshuvud, men att han aldrig fick möjlighet att använda det. När Kerstin själv klev innanför universitetets dörrar för första gången i sitt liv så levde varken hennes mamma eller pappa. Kerstins första tanke då var ”undrar vad han säger där uppe? Nu ska [Kerstin] plugga och bli pulpetskadad”. Intervjuaren frågar Kerstin vad pappan menade med pulpetskadad? Kerstin förklarar att pulpeten var bänken där eleven satt i skolan och att hennes pappa menade med uttrycket att man blev skadad i skolan.
Vad tänker Kerstin kring frågor om upprättelse och försoning? Hon tycker att det är självklart att det ska skrivas något om försoning, men att åtgärder är viktigare än en ursäkt. Kerstin menar att Sverige kommit en bit på väg när det gäller erbjudande om modersmål i skolorna, men att det behövs mycket mer: ”Vi måste erbjuda det förutsättningslöst. Vi måste få förskolor på minoritetsspråken och mycket, mycket mer”. Hon har själv arbetat i skolans värld. Kerstin tycker att det är viktigt att barnen som lämnar förskolan även får fortsatta möjligheter att utvecklas inom sina minoritetsspråk och att hon tror att det i dag inte finns sådana möjligheter. Kerstin anser att det är en förutsättning för att föräldrar ska känna sig trygga att placera sina barn på en språkförskola att de även vet att barnen får fortsatt språkstöd i grundskolan av personal som kan språket och att det inte ”tar stopp efter förskolan”. Därför att det är viktigt att utbilda skolpersonal i minoritetsspråken. ”Man ska kunna gå igenom skolan med rak rygg och inte skämmas för sitt ursprung”, anser Kerstin.
Kerstin tycker även att staten bör göra insatser som synliggör minoriteter i hela det svenska samhället. Det kan till exempel vara att kommuner uppmärksammar minoriteternas högtidsdagar genom att hissa deras flagga. Många kommuner hissar redan flaggor, men det är inte alla. Som medborgare måste man lämna in ett förslag till kommunen om man har önskemål om det. Kerstin tycker
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
155
att det ska vara en självklarhet att alla kommuner i Sverige flaggar på minoriteternas högtidsdagar.
Kerstin berättar att hon anmälde sig till intervjun främst för att hon ville lyfta ”hur förjävligt” hennes föräldrar hade det i skolan och arbetsstugan och att hon tror att barnen for riktigt illa av det. Även om hennes föräldrar var starka människor så har deras upplevelser från sin uppväxt ändå påverkat Kerstin genom att hon till exempel känt att hon inte bör prata om språket eller kulturen om hon ska ”bli godkänd”. Kerstin kände sig ganska vilsen som ungdom och hennes uppväxt var ganska tuff. Kerstin menar att synen på hennes eget ursprung vände när hon träffade sin man och bildade familj. Hon upplevde att livet blev lugnare och att hon då kunde se på sitt ursprung med andra ögon. Det var först som vuxen som hon kunde börja prata om sitt ursprung och kunde då ”vända skammen hon känt till en styrka inom sig som gjorde att hon även kunde känna stolthet över sitt ursprung”. Kerstin berättar att hon alltid varit stolt över sin pappa och att hon alltid betraktat honom som en riktig medmänniska.
Kerstin konstaterar att det känns bra att få berätta sin berättelse för kommissionen, men att hon tycker det även känns tråkigt att hon inte kan ge förslag på vad staten ska göra för att ”betala” för det lidande försvenskningsprocessen orsakat för flera generationer av folk. ”Man ska stå upp för vad man gjort och det räcker inte med ord”, avslutar Kerstin.
”Häpeän kääntäminen voimaksi”
”Kerstin” oon 1950:n luussa syntyny ja Luulajassa kasunu. Hänen molemat vanhukset tuleva Tornionlaksosta. Pere vietti paljon vapaaikaa sukulaisitten kans Tornionlaksossa ko Kerstin kasusi ylös. Kerstinin mamma ja tätit kävit kaikin työtuvassa nykymailmasessa Pajalan kunnassa ko net olit lapsia, ja Kerstin oon saanu kuula muisteluksia sieltä. Mamman pere eli köyhässä mailmassa. Kerstinin äitinäiti oli yksinhäinen eikä sillä ollu tienastia. Kerstin kuuaa työtuppaa sen aikhaisenna ”sosiaaliapuna” Kerstin oon käsittänny ette se työtupa, missä hänen mammansa ja tätit kävit, oli huonompia työtupia. Se oon itte ottanu ossaa arkkiivimateriaalista, joka koskee hänen mamman aikaa työtuvassa. Yks hänen tätistä oon muun
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
156
muassa muistelu ette hään ei ole työtupa-aijan jälkhiin koskhaan saattanu puuroa syöjä. työtuvassa oli toukkia puurossa ja lapset jou’uit kuitenki syömhään puuron ylös. Lapset jou’uit kans lukheen läksyjä varkhoishiin täkin alla. Ajatuksena oli ette lapset auttasit tekemässä työtä eistymättä koulussa. Kerstinin äitin äitinkieli oli meänkieli, mutta työtuvassa se saarnasi tyhä ruottia. Tyttäret olit tarkon puhumatta yhthään meänkielen sannaa. Pojat saatoit välhiin tehjä sitä, ja työtuvan palkkalaiset löit niitä.
Kerstinin papan siskojaki kävi toisessa työtuvassa nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Hänen äijäfaaria oli määrätty lähäthään lapset sinne vaikka net ei olheet köyhiä. Papan siskoja karkasi työtuvalta. Sillon äijäfaari kielsi lähättämästä lapsia takasin sillä selitykselä ette niilä ei ollu kenkiä. Arkkiivimateriaalista, josta Kerstin oon ottanu ossaa, tullee ilmi ette valtio makso lapsitten kengät, ette net saattasit työtuvassa käyjä. Siittä huolimatta pere ei pannu lapsia työtuphaan takasin. Viimen esivalta anto perhiin eikä lapset tarttenheet lähteä työtuvale takasin. Kerstin meinaa ette papan perheen pojat karkasit ko net ei kärsinheet sitä paikkaa, mutta tyttäret taasen jäit työtuvale.
Kerstin muistelee hänen pappansa kouluaijastaki. Pappa kävi koulua nykymailmasessa Pajalan kunnassa, ja sillä oli Eteläruottista koulunopettaja. Koulunopettaja anto koululaisile viien minuutin aarasti jokhaisesta suomen sanasta, minkä net sanot. Kerstin sannoo ette se tiethiin isomalti ette pohjosen kouhluin valithiin koulunopettajia, jokka saatot lapsile määrätä kunkas asiat piit olla. Yhtenä iltana kerkisi mennä aika hiljasheen ennen ko koulunopettaja laski lapset kotia menheen, ja sillon äijäfaari tuli kouhluun ja löi nyrkin pöythään ja sano koulunopettajalle: ”Älä sie minun kläppiä piä täälä”. Kerstinin pappa oon muistelu ette oppilhaat kostit koulunopettajalle temppuja tekemällä. Kestin pittää ette hänen pappansa ja sen velimiehet saarnasit paljon suomea protestiksi.
Sillon ko Kerstin kasusi Luulajassa ylös se tunsi ette hänen pere oli muista perheistä erilainen. Ko se oli lapsena se ei oiken saattanu kenheen kans saarnata siittä asiasta. Vanhukset saarnasit tyhä meänkieltä hänen kans kotona, mutta Kerstin aina vastasi ruottiksi. Se piti itte ette se piti siihen laihin olla. Se meinaa ette Luulajassa oli selvä kieliraja ruottin ja meänkielen välilä, mikä jollaki laila loi ”met ja het-tunnelmaa”. Kerstin pittää ette hällä aina oon ollu meänkieli ittessä sisälä, vaikka hään ei ole saarnanu sitä. Se käsittää meänkieltä,
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
157
mutta sillä oon vaikea panna sanoja kokhoon meeninkiksi. Hänen omat lapset saattava jonku verran meänkieltä.
Kerstin muistelee ette kumpikhaan hänen vanhuksista ei kannattannu opetusta lapsile, ja pappansa saatto sanoa ette ihmiset, kukka olit käynheet paljon koulua olit ”penkkivaivaset”. Kerstin pittää ette se oli sen kuan saanu koulusta, ja ko hänen velimies kävi akateemisen koulutuksen niin vahnukset kohta ”annot sille antheeksi” sen, paremin ko kehut sitä. Kerstin pittää ette pappansa koulunkäynti johti siihen ette se katto kaikenlaista koulua ylön. Kerstin pittää ette se oli sillä ko hänen papala oli villi lukemapää, mutta ei saanu koskhaan rääpyä käyttää sitä. Ko Kerstin itte astu ynivärsiteetin ovista sisäle ensi kerran elämässä se kumpikhaan ei ollu elämässä, ei mamma eikä pappa. Kerstinin ensimäinen ajatus oli: ”Mithään tuo sannoo, sielä ylhäälä? Nyt [Kerstin] alkaa lukheen ja tullee penkkivaivaseksi.” Kysyjä tutkii Kerstiniltä mitä hänen pappansa meinasi ko se sano ”penkkivaivanen”? Kerstin selittää ette se penkki oli oppilhaan koulupenkki, ja ette hänen pappansa meinasi sillä, ette sen sais koulusta vian.
Mitäs Kerstin hunteeraa kunnian parantamisesta ja sovintoa koskevista asioista? Se tykkää ette se oon ittestänsä selvä ette sovinosta pitäs jotaki kirjottaa, mutta ette toimenpitheet oon tärkeämmät ko antheeksipyytäminen. Kerstin meinaa ette Ruotti oon päässy vähän matkaa äitinkielen tarjoamisessa kouluissa, mutta tykkää ette se häätyy olla enämpi: ”Met häymä tarjota sitä ilman rajotuksia.” ”Met häymä saaja minuriteettikielisiä leikkikouluja ja paljon, paljon muuta.” Se oon itte ollu koulumailmassa töissä. Kerstin tykkää ette se oon tärkeätä ette lapset, jokka leikkikoulun jättävä, saava jatkossaki maholisuutta kehittää omia minuriteettikieliä, ja hään uskoo ette tänä päivänä ei ole semmosta maholisuutta.
Kerstin pittää ette eelytyksenä siihen, ette vanhukset tohtiva panna lapset kielileikkikouhluun oon ette net tietävä ette lapset saava jatkossa kielitukea peruskoulussa palkkalaisilta, jokka ossava kieltä – ette ”se ei lopu leikkikoulun jälkhiin”. Tämän takia se oon tärkeä kouluttaa koulun palkkalaisia minuriteettikielissä. ”Pittää tohtia käyjä koulun läpi sölkä suorassa häpeämättä ommaa lähtöä”, Kerstin pittää.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
158
Kerstin tykkää kans ette valtio tarttis tehjä satsauksia minuriteetitten näkyväksi tekemiseksi koko Ruottin yhtheiskunnassa. Se saattas olla ette kunnat juhlisit minuriteetitten juhlapäiviä nostamalla niitten flakuja. Monet kunnat nostava jo flakuja, mutta ei kaikki. Alamaisena häätyy jättää ehotuksen kunthaan jos toivoo semmosta. Kerstin tykkää ette se pitäs olla ittestänsä selvä ette kaikki Ruottin kunnat nostava flaut minuriteetitten juhlapäivinä.
Kerstin selittää ette se ilmotti itteä intterjyyvhiin ensiksi sen vuoksi ette hään halusi tuoja ilmi ”kunka kauheata” hänen vanhuksilla oli koulussa ja työtuvassa, ko hään uskoo ette lapset kärsit siittä kolosti. Vaikka hänen vanhukset olit lujat ihmiset, niin heän kokemukset siltä aijalta ko net kasusit ylös oon vaikuttanheet Kerstinhiin niin ette hään oon tuntenu ette hällä ei kannattais saarnata kielestä eli kulttuurista, ette häntä ”hyäksyttäs”. Kerstin tunsi nuorena ette hään oli uhka pyörtyny, ja ette hänen lapsuuen ja nuoruuen aika oli uhka koa. Kerstin meinaa ette käsitys omasta alkuperästä käänty ko hään kohtasi hänen miehen ja laitto perheen. Hänestä tuntu ette elämä rauhottu, ja ette hään saatto sillon kattoa ommaa alkuperrää toisin silmin. Vasta raavhaana se saatto alkaa saarnaamhaan omasta alkuperästä, ja sillon se saatto ”kääntää häpeän, mitä hään oli tuntenu, voimaksi ittessä, minkä avula hään saatto olla omasta alkuperästä ylpeä”. Kerstin muistelee ette hään oon aina ollu papasta ylpeä, ja ette hään oon aina pitäny sitä oikeanna lähheisennä.
Kerstin toteaa ette se tuntuu somalta selittää hänen muisteluksen komisuunile, mutta se tykkää kans ette se tuntuu joutavalta ette hään ei saata ehottaa mitä valtio tekis ”maksamhaan” kärsimyksestä, minkä ruottalaistamismenot oon saanheet aikhaan ihmisille monen sukupolven aikana. ”Pittää vastata omista töistä, eikä se riitä sanoila”, Kerstin sannoo päätheeksi.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
159
Figur 5.2 Höbärgning i Kaunisvaara 1957/Heinäntekoa Kaunisvaarassa 1957
Foto/Kuva: Brynolf Lantto.
”Upprättelse är viktigt”
”Thomas” är född i slutet av 1950-talet. Han berättar att han hade en ”bra, naturnära och trygg uppväxt” i Tornedalen. Som barn brukade han hjälpa till med höbärgningen hos sina mor- och farföräldrar. Thomas föräldrar talade meänkieli sinsemellan, men talade bara svenska med Thomas och hans syskon. Thomas tror att orsaken till det kan vara att föräldrarna utsatts för försvenskning där de fick lära sig att deras eget modersmål var fult och något att skämmas för.
Märkte du på dina föräldrar att det fanns en skam över språket, frågar intervjuaren. ”Det var aldrig uttalat, men det känns ju. Som barn så känner man ju saker”, svarar Thomas. Som barn kunde han känna mer än höra att det var något som inte stämde. Thomas säger att han som barn aldrig tänkte på att fråga föräldrarna varför de talade ett språk sinsemellan och ett annat till sina barn. Thomas berättar att han inte kunde kommunicera med sin farfar som endast talade meänkieli. Kommunikationen fungerade inte alls för att
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
160
svenskan var obefintlig hos hans farfar. Hans farfar kunde säga enstaka svenska ord som ”kom” och att han då lade till det finska ordet strax efter. ”Kom, tule” kunde farfar säga när han skulle bjuda Thomas och de andra barnbarnen på pastiller som han hade i en ask och som han kallade för ”kulor”. Thomas berättar att några av hans kusiner kunde meänkieli. De barnen bodde grannar med farfar och deras föräldrar talade meänkieli med dem. Thomas säger att hans äldsta farbror knappt kunde svenska. Thomas minns att han kunde känna frustration över att han inte visste vad han skulle säga till farfar eller vad han skulle göra när han skulle umgås med ”den här gubben” som inte förstod honom. Thomas kan tänka sig att även hans farfar upplevde en slags frustration. Thomas tror att det över lag kunde vara svårt för män i hans farfars generation att veta hur man handskas med små barn och att språkbarriären försvårade detta ytterligare.
Thomas lärde sig dock en del meänkieli genom att lyssna och han har även lärt sig finska i skolan. I hans syskonskara kan någon av syskonen meänkieli. En annat syskon har vägrat att lära sig och är även den som skäms mest för språket. Thomas dotter har frågat honom om varför han inte lärt dem meänkieli. Han kan känna att han borde ha talat språket med dottern. Thomas upplever att det blivit mer populärt att söka sina rötter.
Thomas tror att anledningen till varför han är den av syskonen som tagit till sig mest är för att han är äldst och att hans föräldrar talade mer meänkieli med honom. Han förklarar att svenskan tog över föräldrarnas hemspråk i takt med att hans syskon föddes. Thomas och hans syskon har olika förhållningssätt till identitet. Ibland upplever Thomas att han är identitetslös. Han bär på en rotlöshet som han även kan se som en resurs ur den aspekten att han kan trivas och känna sig hemma på ganska många ställen utan att behöva drabbas av hemlängtan till någon specifik plats. Både den tornedalska kulturen och språket står honom nära i dag och han berättar att det vuxit för honom genom åren. För några år sedan var han på Skansen i Stockholm på Tornedalens dag. Han blev positivt överraskad och menar att det hade varit otänkbart på 1970- och 1980-talen. Det råder dock fortfarande stor okunskap kring minoriteten, menar Thomas. Han tycker att det är positivt att det skett en attitydförändring till minoriteten, men att det fortfarande råder en stor okunskap kring minoriteten. Han tycker att
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
161
samerna får mer uppmärksamhet i media till exempel. Thomas menar att folk är ganska bekanta med förtrycket av samer och deras kultur men att de inte vet var Tornedalen ligger eller hört talas om att tornedalingar är en minoritet som också har en egen kultur. Thomas säger att han även fått en kommentar att ”men är ni inte samma som samerna då?”.
Vad har Thomas för förhoppningar inför framtiden gällande kulturen och språket? ”Ja, att det uppmärksammas mer. Vi uppmärksammar ju etniska minoriteter i andra länder och så men glömmer att ’sopa rent framför egen dörr’ ibland”, säger Thomas. Han tycker att det är viktigt att kunskapen om minoriteten sprids för att han tror att samhället i framtiden kommer att vara ännu mer mångkulturellt än vad det är i dag och att det är viktigt med en större öppenhet kring människors olika bakgrund för att minska motsättningar. ”Jag har bara en dröm och det är fred på jorden”, säger Thomas.
När Thomas gick i skolan hade förbudet att tala meänkieli upphört, men han menar att det ändå ”satt i väggarna” att man inte skulle tala meänkieli eller finska. Svenska var det prioriterade språket i skolan. ”Man skulle prata svenska, det var fult att prata finska.” På 1980-talet när meänkieli fick en renässans och det talades mer om meänkieli i samhället, så minns Thomas hur hans moster en gång sa att ”nå måste man dra upp det där nu igen. Nu är vi ju svenskar, nu ska det pratas svenska och inte hålla på med det där fula språket.” Thomas tror att hon tyckte så för att hon varit en av dem som blivit bestraffad för att hon talat meänkieli som barn. Säkerligen väckte detta upp smärtsamma minnen och rev upp sår från en tid då de själva inte fick tala sitt språk.
Thomas flyttade som ung från Tornedalen. Han berättar att han på 1970-talet inte kände stolthet när han berättade för omgivningen om sitt ursprung. Han brukade säga till folk att han var från Luleå eller från ett område mellan Luleå och Kiruna. Han nämnde inte sin hemby för på den tiden visste ingen var det låg. Trots att han inte kände någon direkt stolthet över sitt ursprung så gav hans tornedalska ursprung en inre kraft. I mitten av 1980-talet hände något, bland annat började han prenumerera på tidningen METAvisi. Genom åren har han fått en större förståelse för hur hans ursprung påverkat honom.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
162
Thomas berättar att han känt rotlöshet och identitetslöshet i sitt liv. Han berättar om en text han skrivit med överskriften ”Mitt språk togs ifrån mig innan jag ens hade ett språk”. Han fortsätter: ”Och det skär ju i mig att tänka på det bara. Att jag inte fick vara den jag var född att vara. Så det negativa är ju att jag hela tiden har letat efter någonting som är jag innerst inne.” Thomas har i sitt yrkesliv arbetat med frågor kring människors själsliv. ”Resursen i identitetslösheten är att jag har varit snabb med att leta efter mig själv … Folk springer in i väggen och folk mår psykiskt dåligt och allt det här och det är ju en form av identitetslöshet. Så det är ju en resurs, men samtidigt är det ju en sorg också att någon har bestämt att jag inte får vara den jag är eller den jag föddes till att vara … Det går säkert att skriva en bok om det också, men det räcker där”, säger Thomas.
Thomas säger att han först trodde att det som boken/filmen
Populärmusik från Vittula handlade om bara berörde tornedalingar,
men att han senare stött på andra människor som också kunnat relatera till innehållet. Han berättar att han hade en kollega från Sörmland som sade att ”jag kände så väl igen mig i det”. Thomas tror att detta med att bli fråntagen sin identitet genom prägling av olika förhållanden i samhället är något som mer eller mindre förekommer generellt i samhället. Thomas säger att det som skiljer sig i tornedalingarnas fall är att det är så tydligt och blir så konkret att det handlar om ett fråntagande av en identitet när både språket och ”landet” togs ifrån människorna.
Thomas hoppas att kommissionens arbete ska leda till att minoriteten ska komma till större kännedom hos gemene man. Han vill att människor ska få en aha-upplevelse av vad som förekommit i Sverige och förstå att detta ändå är något som pågått i närtid och fortfarande pågår. Vad tänker han kring upprättelse och försoning? Thomas säger att hans mor- och farföräldrar fortsatte tala språket och var inte lika påverkade av försvenskningen som han upplever att hans föräldrar var. Thomas tror en upprättelse är viktig för att den skuld och skam som hans föräldrar kanske upplevt med språket förts vidare från generation till generation. Han hoppas innerligt att det negativa arvet ska stanna så att inte dagens barn måste ta över det. Thomas säger att man brukar räkna med att sådant sitter fast i sju generationer och han ser upprättelsen och försoningen som en möjlighet att bryta den här överföringen och att även de
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
163
generationer som redan drabbats kan släppa det och våga vara den de är. På vilket sätt tänker du att den här skammen kommer att påverka kommande generationer, frågar intervjuaren. Thomas menar att kommunikation inte bara består av ett prat utan att det också består av känslor och kroppsspråk. Dessa uttryck är oftast av subtil art men att det ändå utgör en väsentlig del av människans förmåga att kommunicera. Thomas menar att skammen kan inverka negativt på den delen hos en människa redan i mycket ung ålder. Thomas menar att den ärvda skammen påverkat hans självkänsla negativt. ”Att stå upp för sig själv, sina värderingar och vem man är, det har mycket med självkänsla att göra … Jag tror inte att jag har fört över [skammen] på mina barn för dom är ganska stolta över sitt ursprung och sig själva. De tar för sig.”
Vilka insatser skulle kunna bidra till försoning? Thomas tycker att en utbildningsinsats där elever tidigt i skolan får lära sig om minoritetens historia, språk och kultur är oerhört viktig. Han menar att det är viktigt för hela samhället för att det bidrar till kompetensutveckling men även för att det är viktigt för minoriteten själv att få lära sig om sin egen historia, kultur och sitt språk.
Vad känner du var viktigt för dig att föra fram i denna intervju, frågar intervjuaren. Thomas säger att han ville föra fram att man på något sätt måste stoppa det negativa arvets vandring från äldre till yngre generationer. Han blev jätteglad när han fick reda på att man hade en möjlighet att anmäla sig till intervjun och att han tycker att det är jättebra att denna möjlighet finns. Och hur känns det nu efteråt när du har berättat och vi har pratat, undrar intervjuaren. ”Det är en god känsla. Det är bra. Och sen inte bara dina frågor och mina svar, det blir ju en emotionell koppling också”, avslutar Thomas.
”Kunnian parantaminen oon tärkeätä”
”Thomas” oon syntyny 1950:n luun lopula. Se muistelee ette hällä oli ”hyä, luononlähheinen ja turvalinen lapsuus ja nuoruus” Tornionlaksossa. Lapsena se pruukasi auttaa heinänteossa hänen äitin ja isän vanhuksitten tykönä. Thomaksen vanhukset saarnasit keskenänsä meänkieltä, mutta saarnasit tyhä ruottia Thomaksen ja hänen siskoitten kans. Thomas uskoo ette syynä siihen saattaa olla
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
164
ette vanhukset oon olheet ruottalaistamisen alla oppinheet ette heän oma äitinkieli oli kolo, ja ette sitä piti hävetä.
Huomasiks sinun vanhuksista ette kieltä hävethiin? saarnauttaja tutkii. ”Sitä ei koskhaan sanottu, mutta senhään tuntee. Lapsena sitä tuntee joitaki asioita”, Thomas vastaa. Se saatto lapsena tuntea pareminki ko kuula ette joku ei ollu oiken. Thomas sannoo ette hään ei lapsena koskhaan hoksanu tutkia vanhuksilta miksis net saarnasit yhtä kieltä keskenänsä ja toista lapsile. Thomas muistelee ette hään ei saattanu äijäfaari kans komyniseerata, ko se saarnasi tyhä meänkieltä. Komynikasuuni ei toiminu ollenkhaan ko hänen äijäfaarin ruottin kielen taito oli olematon. Hänen äijäfaari saatto sanoa jonku harvan sanan ruottiksi, niinku ”kom”, ja sitte se pisti suomen sanan hetin perhään. ”Kom, tule”, äijäfaari saatto sanoa ko se piti Thomakselle ja toisile lapsenlapsile tarjota loovasta piksiä, joita hään sano ”kuuliksi”. Thomas muistelee ette jokku hänen nepokoista osasit meänkieltä. Net lapset asuit äijäfaarin krannissa, ja niitten vanhukset saarnasit heän kans meänkieltä. Thomas sannoo ette hänen vanhiin setä tuskin saattanu ruottia. Thomas muistaa ette hänestä tuntu niin joutavalta, ko hään ei tieny mitäs hään sanos äijäfaarile, eli mitäs hään tekis ko hään piti olla ”tämän äijän” kans yhessä, joka ei käsittänny häntä. Thomas saattaa kuvitella ette hänen äijäfaarilaki tuntu joutavalta. Thomas pittää ette se saatto ylipäätänsä olla hankala hänen äijäfaarin sukupolven miehilä tietää kunkas pikkulapsitten kans toimis, ja ette kielieste teki sen vielä hankalammaksi.
Thomas oppi sitteki jonku verran meänkieltä kuuntelemalla, ja hään oon suomeaki oppinu koulussa. Hänen siskoista ossaa joku meänkieltä. Toinen sisko ei ole halunu oppia, ja oon se joka enniiten häpeää kieltä. Thomaksen tyär oon tutkinu hältä miksis hään ei ole niile meänkieltä opettannu. Hänestä saattaa tuntua ette olis pitäny kieltä saarnata tyttären kans. Thomas tuntee ette juuritten hakeminen oon tullu enämpi mallile.
Thomas pittää ette syynä siihen miksis hään oon enniiten oppinu siskoista oon se ette hään oon vanhiin, ja hänen vanhukset saarnasit sille enämpi meänkieltä. Se muistelee ette ruotti voitti vanhuksitten äitinkielen sitä myöten ko hänen siskot synnyt. Thomaksella ja hänen siskoila oon erilainen suhtautumistapa itenttiteethiin. Välhiin Thomakselta tuntuu ette hällä vailtuu itenttiteetti. Hällä ei ole juuria, asia mistä voipii olla hyötyä sillä
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
165
laila ette hään saattaa triivastua ja tuntea ette hään oon monessa paikassa kotona ilman ette tullee koti-ikävä jolleki vissile paikale. Niin Tornionlakson kulttuuri ko kieli oon häntä likelä tänä päivänä ja hään muistelee ette tämä oon vuositten varrela kasunu isomaksi hällä. Joku vuosi aikaa se kävi Stokholmin Skansenilla Tornionlakson päivänä. Se yllätti hyälä mallin ja hään pittää ette sitä ei olis 1970:n ja 1980:n luussa saattanu ajatellakhaan. Minuriteetistä puuttuu kuitenki vielä paljon tietoa, Thomas meinaa. Se pittää hyänä ette kattanto minuriteetistä oon muuttunu, mutta minuriteetistä puuttuu vieläki paljon tietoa. Se pittää ette saamelaiset saava esimerkiksi enämpi huomiota meetioissa. Thomas meinaa ette ihmiset tietävä saamelaisitten vainoamisesta ja kulttuurista, mutta ette net ei tiä missäs Tornionlakso oon eikä ole kuuhleet ette tornionlaksolaiset oon minuriteetti, jolla kans oon oma kulttuuri. Thomas sannoo ette hälle oon sanottu ette ”mutta ettäkös tet ole samoja ko saamelaiset sitte?”
Minkäslaisia toivomuksia Thomaksella oon kielestä ja kulttuurista tulevaisuuen eelä? ”Jaa, se ette meitä huomattais enämpi. Methään otama huomiota eetnishiin minuriteethiin muissa maissa ja niin, mutta unheutamma välistä ’korjata oman oven eustan’”, Thomas sannoo. Se pittää tietojen levittämistä minuriteetistä tärkeännä, ko hään uskoo ette tulevaisuuen yhtheiskunta tullee olheen vielä tämänpäivästestäki monikulttuurisempaa, ja aukeimuus ihmisitten eri taustoista oon riitojen vähentämiseksi tärkeätä. ”Mulla oon tyhä yks unelma, ja se oon rauha maan päälä”, Thomas sannoo.
Thomaksen kouluaikana meänkielen saarnaamisen kieltäminen oli loppunu, mutta hään pittää ette se oli kuitenki ”seinissä” ette meänkieltä eli suomea ei pitäny saarnata. Ruotti oli koulussa priuriteerattunna kielenä. ”Sen piti ruottia saarnata, suomen kielen saarnaaminen oli ruma.” 1980:n luussa, ko meänkieli sai renäsansin ja meänkielestä saarnathiin enämpi yhtheiskunnassa, se muistaa Thomas kunka hänen täti kerran sano: ”No, häätyykös tuota taasen traakata ylös. Nythään met olema ruottalaisia, nyt pittää ruottia saarnata, eikä tuon kolon kielen kans värkätä.” Thomas uskoo ette se tykkäsi niin, ko hään oli ollu niitä, joita lapsena rangastethiin meänkielen saarnaamisesta. Tämä varmasti herätti tuskalisia muistoja ja repi haavoja ylös siltä aijalta ko net ei itte saanheet ommaa kieltä saarnata.
Thomas siirty nuorena Tornionlaksosta poijes. Se muistelee ette hään ei 1970:n luussa tuntenu ylpeyttä ko hään selitti ihmisille
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
166
omasta alkuperästä. Se pruukasi sanoa ihmisille ette hään oli Luulajasta eli Luulajan ja Kierunan väliseltä perältä. Se ei maininu kotikyllää, ko siihen mailman aikhaan kukhaan ei tieny missäs paikkaa se oli. Vaikka se ei suorasti tuntenu ylpeyttä omasta alkuperästä niin hänen tornionlaksolainen alkuperä anto sisäpuolista voimaa. 1980:n luun puolessavälissä tapahtu jotaki, hään muun muassa alko tillaamhaan Met Aviisia. Vuositten varrela hään oon alkanu paremin käsithään kunkas hänen alkuperä oon vaikuttannu hänheen.
Thomas muistelee ette hään oon tuntenu juuritten puutetta ja itenttiteetin vailtumista elämän aikana. Se muistelee tekstistä, jonka hään kirjotti päälekirjotuksela ”Multa viethiin kieli ennen ko mulla ollukhaan kieltä”. Se jatkaa: ”Ja sehään ottaa kipeästi tyhä ko hunteeraa sitä, ette mie en saanu olla sitä, miksikä mie olin syntyny. Ette huono puoli oon siinä, ette mie olen sujoksensa hakenu jotaki, mitä mie minun sisimpännä olen.” Thomas oon ammattielämässä tehny työtä ihmisitten sielunelämää koskevitten asioitten kans. ”Voimavara itenttiteetin vailtumisessa oon se ette olen ollu hopussa hakheen ommaa itteä … Ihmiset menevä seihnään ja voiva syykilisesti huonosti ja kaikkia semmosta, ja sehään oon jonkulaista itenttiteetin vailtumista. Ette sehään oon voimavara, mutta samalahaan se oon suruaki, ette joku oon päättäny ette mie en saa olla sitä, mitä mie olen eli miksikä mie olen syntyny olheen … Siittä saattaa varmasti kirjanki kirjottaa, mutta tuo riittää”, Thomas sannoo.
Thomas sannoo ette hään ensistä usko ette Populärmusik från
Vittula-kirjan/filmin tapahtumat ei koskenheet ko tornionlaksolaisia,
mutta hään oon jälkhiin kohanu muita ihmisiä, joita sisältö kans oon saattanu liikuttaa. Se muistelee ette hällä oli Sörmlandista työkaveri, joka sano ette ”mie niin hyvin tunsin itteä siittä”. Thomas uskoo ette tämmönen itenttiteetin vieminen yhtheiskunnan erilaisitten olosuhtheitten vaikutuksesta oon jotaki, mikä kohta ylipäätänsä tapahtuu yhtheiskunnassa. Thomas sannoo ette se, mikä tornionlaksolaisitten kohala oon erilaista, oon ette se oon niin selvää ja tullee niin konkreettiseksi, ette se oon kysymys itenttiteetin viemisestä ko kieli ja ”maa” kummatki viethiin ihmisiltä.
Thomas toivoo komisuunin työn johtavan siihen tuloksheen, ette tavaliset ihmiset oppisit tunheen minuriteetin paremin. Se halvaa ette ihmiset saisit ”vai niin-kokemuksen” entisistä tapahtumista Ruottissa ja ette net käsittäisit ette se ei ole niin
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
167
aikaa tapahtunnu ja tapahtuu vieläki. Mitäs hään hunteeraa kunnian parantamisesta ja sovituksesta? Thomas sannoo ette hänen äitin ja isän vanhukset jatkoit saarnaamhaan kietä, eikä ruottalaistaminen ollu koskenu heitä yhtä paljon ko hänen vanhuksia. Thomas pittää ette kunnian parantaminen oon tärkeä sen vuoksi ko se syylisyys ja häpeä, mitä hänen vanhukset piian oon tuntenheet kielestä, oon polvi polvelta jatkunu. Se toivoo syästi ette se huono perintö niinku pyssäintyis, ette tämänaikhaiset lapset ei tarttis ottaa vasthaan sitä. Thomas sannoo ette pruukathaan räknätä semmositten asioitten tarttuvan seittemän polven aikana, ja hään pittää kunnian parantamista ja sovitusta keinona pyshäyttää tätä siirtymistä, ja kans ette jo kärsinheet sukupolvet saattasit jättää sen ja tohtia olla ommaa itteä. Milläs laila sie hunteeraat ette tämä häpeä tullee koskemhaan tulevia sukupolvia? saarnauttaja tutkii. Thomas meinaa ette komynikasuuni ei ole tyhä praatia mutta kans tuntoa ja ruuhmiin kieltä. Nämät ilmasut oon myöthäänsä semmosia ette niitä oon vaikea huomata, mutta kuitenki net oon suuri osa ihmisen komynikasuunikyvystä. Thomas meinaa ette häpeä saattaa haitata siihen oshaan ihmisestä jo hyvin nuorela iälä. Thomas meinaa ette peritty häpeä oon vaikuttanu huonosti hänen itteluothoon. ”Ittensä, omitten arvoitten ja oman olemuksen puolustaminen kuuluu paljolti itteluothoon … Mie en usko ette mie olen minun lapsile [häpeätä] siirtäny, ko net oon uhka ylpeät omasta alkuperästä ja heistä ittestä. Net pitävä pitkää kättä.”
Minkälaisia satsauksia eesauttasit sovitusta? Thomas pittää kolon tärkeännä koulutussatsaus, minkä kautta oppilhaat oppisit jo nuorela iälä koulussa minuriteetin histooriasta, kielestä ja kulttuurista. Se pittää sitä tärkeännä koko yhtheiskunnale, ko se eesauttas komppetänsin kehittämistä, mutta se olis kans minuriteetile ittele tärkeä oppia omasta histooriasta, kultturista ja kielestä.
Mitäs sulle oli tärkeätä esittää tässä intterjyyvissä? saarnauttaja tutkii. Thomas sannoo ette hään halusi esittää ette sen häätyy jollaki mallin pyshäyttää huonon perinön kulkemista vanheemilta polvilta nuoremille. Hän tuli kolon iloseksi ko hään sai selvile ette oli maholisuus ilmottaa itteä puhutettavaksi, ja se tykkää ette se oon villin hyä ette tätä maholisuutta oli. Ja miltäs se nyt tuntuu jälkhiin ko olet muistelu ja met olema saarnanheet? saarnauttaja tutkii. ”Se tuntuu hyältä. Se oon hyä. Eikä tyhä sinun kysymykset ja minun vastaukset, sehään tuntu ette saima yhtheytta”, Thomas lopettaa.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
168
”Vill inte dö med skamtäcket över sig”
”Ingrid”, som är född på 1960-talet, är uppvuxen i Stockholm. Hennes föräldrar kom från en liten by i nuvarande Pajala kommun. Föräldrarna hade flyttat till Stockholm för att arbeta och de gifte sig där 1961. Ingrid har brottats med sitt tornedalska arv under många år. Hon har sökt kunskap och reflekterat över sina föräldrars erfarenheter av assimileringspolitiken.
På somrarna for familjen till pappans by i Tornedalen där släkten hade en gård. Familjen vistades där flera veckor varje år. Ingrid berättar hur hennes mamma levde upp varje gång hon tänkte eller pratade om byn. ”Det var ju ett otroligt miljöombyte att komma dit upp och vara där så länge och leva med dom här släktingarna och morföräldrarna”, berättar Ingrid.
Föräldrarna talade meänkieli sinsemellan, men med Ingrid och hennes syskon talade de svenska. ”Det har varit väldigt tyst i vår familj, man har inte pratat speciellt mycket med varandra. Det var förbannat tyst. Det har liksom inte funnits något språk. Mamma och pappa pratade ju aldrig meänkieli med oss barn. Det hade dom ju förstått någonstans att det var så skambelagt. Det är så dålig status. Så där kniper vi. Vi pratar inte med dom”, berättar Ingrid. Hon har haft mycket sorg i livet på grund av detta, men nu när hon har blivit äldre förstår hon att det var en del av något större och att föräldrarna inte hade så mycket val i frågan. ”Dom ville ju såklart sina barns bästa kan jag tänka mig och det var då att inte belasta dom med meänkieli språket. Som inte ens hette meänkieli då för det var ett så lågstatus språk. Mamma och pappa hade jättesvårt att skilja på ’han’ och ’hon’. När jag också har gått i skolan har en del lärare frågat: din ordföljd den är lite … har du någon indisk bakgrund?” säger Ingrid och förklarar att hon har haft svårt med svenskan när hon var yngre till exempel har hon stammat och haft svårigheter med bokstäverna B och P. Hon har tänkt nu efteråt att det kan ha med osäkerheten kring språk och identitet att göra.
”Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt att mamma inte, när vi var små, hade tillgång till sitt modersmål med det här känslospråket med anknytningen med sina små barn. Utan hon har stapplat på med någon svenska. Jag kan bli så ledsen när jag tänker på det, vilken amputering och vilken förlust i närheten mellan barn
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
169
och föräldrar”, säger Ingrid. Det har tagit henne väldigt lång tid att förstå vad de hade för val i det hela.
Ingrid önskar att hennes föräldrar fortfarande levde så att hon skulle kunna fråga dem om hennes och deras ursprung. I dag har hon ingen nära som hon kan fråga och det är först nu som hon blivit så intresserad av sitt ursprung. Hennes pappa dog tidigt och mamman var väldigt dement i slutet. Under mammans senare stadie av demensen började hon riva ut och gömma bilder från sitt fotoalbum. Hon tappade även språket och bodde på ett äldreboende där ingen kunde prata hennes modersmål. Familjen tänkte ett tag att de skulle försöka flytta upp henne till Tornedalen, men eftersom de tre döttrarna bodde i Stockholm blev det aldrig aktuellt.
Ingrid vet inte så mycket om sina föräldrars skolgång, men hon tror inte att de gick i arbetsstugan. Mamman har berättat om språkförbudet och bestraffningar, om att det enda de fick lära sig i skolan var om Gustav Vasa och svenska psalmer. Det var ”här gäller minsann svenska”, berättar Ingrid.
Ingrid minns att hon en gång tagit upp språkförbudet med sin kusin som också bor i Stockholm och som vuxit upp i hembyn. Kusinen hade blivit snopen och inte känt till det som skett i skolan under tidigare generationer. Ingen i byn hade berättat för henne. ”Då kände jag att det här är inte sant. Har hon inte vetat det. Och det tänker jag också att det är väl klart att man då som vuxen är så förskräckligt skamfylld om man inte ens kan berätta det till sina barn. Den där stumheten är så utbredd och vad det gör med människors självkänsla och självförtroende”, säger hon.
Ingrid har hört om släktingar som varit utsatta för skallmätningar och rasbiologiska undersökningar. Men hon har inte kunnat prata med sina föräldrar om det. När Ingrids mamma skulle begravas var Maja Hagermans bok Käraste Herman (om rasbiologen Herman Lundborg som utförde rasbiologiska undersökningar i norra Sverige) aktuell och det rörde upp känslor hos Ingrid, särskilt det att hennes egen mamma som tornedaling ansågs som ett hot mot den svenska rasen. Ingrid berättar att hon gått igenom etapper med att orka se hur det sett ut i historien. Det har varit ett mörker för henne, men hon är ändå tacksam över att hon har haft styrka att inte ge upp.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
170
Ingrid äger nu föräldrarnas gamla hus i hembyn i Tornedalen. Hon är den av syskonen som har varit mest nyfiken på språket och ursprunget. ”Det har ju funnits den där laddningen, ska jag vara stolt att jag kommer från Tornedalen eller är det så skamfyllt att jag bara ska kasta in handduken och ge upp”, säger hon. För några år sedan började Ingrid åka upp till byn och hon tog även med sin son för att visa honom hans rötter. En kusin som hon mötte sa till henne: ”Skäms du inte för att du inte har kommit hit tidigare?” Ingrid blev helt paff av den kommentaren.
Hur är Ingrids relation till meänkieli i dag, undrar intervjuaren. ”En mie puhu paljon, mutta mie ymmärän pikkusen./Jag pratar inte mycket men jag förstår lite”, svarar Ingrid. Om det är enkla uttryck så förstår hon meänkieli, men säger att hon skulle behöva underhålla språket. När hon var yngre försökte hon lära sig. Hon fick även reda på att det fanns en tornedalsförening i Stockholm, även fast det inte var något som föräldrarna någonsin pratade om. Föräldrarna hade ändå en slags stolthet, exempelvis när de var i hembyn var de väldigt stolta över sitt ursprung, ”men när vi var i Stockholm, nu höll jag på att säga Sverige. För det var så när vi var där uppe och skulle åka hem och skolan skulle börja så frågade jag när ska vi åka hem till Sverige. Då kom jag på mig själv att nej men det här är ju Sverige. Fast så fanns den här känslan av att nej det är ju inte Sverige. Jag är inte, eller vem är jag? Lite av att jag är en invandrare. Jag har haft många sådana känslor”, säger hon och förklarar att det handlar om utanförskapet och att inte ha tillgång till språket. Hennes föräldrar var aldrig med på några föräldramöten och var de med på något så sa de aldrig något. De var inte med på mötena för de kände att de inte hade något att säga eller någon rätt att yttra sina åsikter. Ingrid upplevde att deras självförtroende var ”så stukat”, att de var så osynliggjorda i Stockholm.
Berättade dina föräldrar om sitt ursprung till människor i Stockholm, frågar intervjuaren. Ingrid säger att en gång hade mamman berättat för en granne att hon var från Tornedalen och att hon var så stolt över det, men Ingrid hade svårt att tro på att det var äkta utifrån hur de betedde sig. ”Det var en sådan dubbelhet i det där arvet. Det var så skamfyllt. Dom hade så svårt att berätta om glimtar när dom var barn”, säger hon och funderar samtidigt om de någonsin frågade. Men hon minns att det var inget som föräldrarna ”bjöd på” och när hon nyfiket frågade sin mamma något
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
171
om det blev hon väldigt defensiv och kränkt som om dottern var ute efter att påpeka att hon har gjort fel. Som om Ingrid frågade för att döma sin mamma, men det var aldrig menat så.
Ingrid berättar om att hon deltog på ett kaffemöte i Stockholm som Sannings- och försoningskommissionen anordnade. Ingrid menar att hon kan se en koppling mellan historien och självförtroendet hos minoriteten. I hembyn pågår en diskussion om etablering av vindkraftverk och människorna där har inte protesterat, även om de är emot etableringen. Ingrid tror att det handlar om bristande självförtroende och rädsla att uttrycka sig. ”Jag blev ju bara så mörkrädd att ingen har reagerat”, säger hon och förtydligar med att det handlar om mentaliteten att känna sig maktlös.
Hon menar att hon har kunnat se spår av det i sin egen familj. Hennes mamma kunde berätta för andra om sitt ursprung med stolthet, men bara om hon kände personen väl och om hon hade ett förtroende för denne. Det var inget som föräldrarna berättade vitt och brett till andra. Det var en kluvenhet i deras stolthet som har påverkat Ingrid som barn och vuxen. Hon har inte kunnat känna en stolthet eftersom föräldrarnas beteende rörande stoltheten var så förvirrande i och med dubbelheten. ”De vågade ju inte ens prata sitt språk i Stockholm. Min mamma brukade säga att det är ett språk som varken är finska eller svenska, det är något mitt emellan och då fanns det inte ens ett ord för språket. Det var bara ett konstigt språk och det är bäst att vi håller käft”, säger hon.
I samtalet berättar Ingrid att hon tidigare funderat på att gå med i tornedalsföreningen i Stockholm. Gjorde hon det? ”Jag försökte men det gick inte. Jag var väl inte var mogen då”, säger Ingrid. Hon berättar att det är först de senaste tre åren som hon har känt sig redo för att ta sig an stoltheten till sitt arv. ”Jag var till och med så ivrig så att jag var tvungen att köpa den här flaggan” säger hon och skrattar. Hon anser att det är viktigt att hon ska få försonas med arvet innan hon dör: ”Det kommer att bli bra, men det har varit en resa för mig som har varit rätt svettig”.
Ingrid säger att hennes modersmål är svenska men att hon försökt lära sig meänkieli. Hon hoppas att hennes barn ska få känna stolthet för sitt tornedalska arv. Hon ser att så länge de vet om sitt ursprung så har de friheten att själva välja vad de vill med det hon berättat för dem. Hon hoppas att stugan i byn finns kvar så att de har en koppling till den. Ingrid har också börjat släktforska. Ingrid
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
172
menar att även fast historien varit tung så ser hon en styrka i hennes släkt i hur de kämpat. Man måste gräva i det mörka och svåra för att nå till den positiva sidan, menar hon. Hon känner att hon är på väg åt det hållet.
Vad har Ingrid för tankar kring upprättelse? Hon känner att det är så starkt att få dela sin berättelse att hon blir tårögd när hon pratar om det nu. Från att hon har skämts så stor del av sitt liv och nu kommit till insikten att hon egentligen inte har någonting att förlora i att synliggöra sitt ursprung och historia. Hon vill inte ”dö med skamtäcket över sig” och är väldigt stolt över sig själv att hon inte har gett upp. Hon ska göra sitt bästa och ser att det är det hon kan göra. ”Jag vill dö med att det ska sjungas Tornedalssången på min begravning. För jag är en tornedaling, punkt!”
Har Ingrid tänkt på hur man kan gottgöra eller upprätta det som har blivit fel, undrar intervjuaren. Ingrid tänker att det viktigaste är att våga prata om det: ”Det är så förbaskat osynligt”. Hon tycker att historien ska skrivas och publiceras i böcker och ingå i utbildningen: ”så här har Sverige också sett ut, det är inte bara samerna som har blivit behandlade så”. En ursäkt är bra tycker hon men det viktigaste är kunskapen, att historien ska lyftas fram. Genom det tror hon att fler kommer att våga prata och skriva om det. ”Det är ju ingen som känner till det. Mina kollegor på jobbet säger bara jaja, det är samer, det är samer.” Hon tycker att kommissionens arbete är stort och jätteviktigt och hon kan knappt tro att det är sant. Hon upprepar hur fantastiskt det är att man äntligen ska belysa detta: ”det är nästan för stort att våga tänka tanken”.
Hon förstår tanken i att det är för sent att gräva i historien då de som hade förstahandsupplevelserna av förtrycket och kränkningarna kanske inte längre lever. Hon önskar att arbetet hade påbörjats innan hennes föräldrar dog, men påpekar att det finns generationer efter som också har påverkats. ”Jag tycker att i stället för att lägga locket på och tänka att ’jaja det var bra att vi lärde oss svenska, det var lite hårda metoder och ja det var lite skallmätningar, men sånt är livet, att ändå inte ge upp och se att det faktiskt påverkar i flera generationer.”
Ingrid har funderat på vilka möjligheter som gick förlorade för hennes föräldrar när all undervisning var på svenska. Hon har tänkt på vad som hade hänt om skolundervisningen hade varit parallellt på meänkieli och svenska. Om de hade haft lättare för kunskaps-
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
173
inhämtningen och kanske kunnat läsa vidare. Vad hade hennes föräldrar egentligen för drömmar och hade de haft större möjligheter att förverkliga dem? Hon ser att Tornedalen och tornedalingar är osynliga i dag i Sverige.
Hur känns det att prata om det här, frågar intervjuaren. Ingrid blir väldigt berörd, men tycker inte att det är så konstigt eftersom hon har jobbat mycket mentalt med ämnet i flertalet år. Hon tycker att det är fantastiskt att det här arbetet är i gång. Det känns som en dröm och overkligt stort för henne, till exempel när hon var på kommissionens kaffemöte igår så tänkte hon för sig själv varför hon var där ”jo för det här är ju på gång”. Hon är otroligt tacksam för att kommissionen finns och för alla som har gjort allt förarbete för att det skulle bli möjligt. ”Jag kommer nog svimma här en stund när vi har pratat klart här och sedan ha en högtidsstund med familjen”, säger hon och skrattar och blir tårögd.
”Ei halva kuola häpeä peittona”
”Ingrid”, joka oon syntyny 1960:n luussa, oon Stokholmissa kasunu. Hänen vanhukset tulit nykymailmasen Pajalan kunnan pikkukylästä. Vanhukset olit Stokholhmiin siirtynheet töihin ja kävit sielä vihilä 1961. Ingrid oon vuosikausia paininu hänen tornionlaksolaisen perinön kans. Se oon hakenu tietoa ja ajatellu hänen vanhuksitten kokemuksia sullauttamispolitiikasta.
Kesilä pere lähti pappansa kylhään Tornionlakshoon, missä suku omisti talon. Pere oli sielä monta viikkoa joka vuosi. Ingrid muistelee kunka hänen mammansa heräsi elämhään aina ko hään hunteerasi eli saarnasi kylästä. ”Sehään oli tavaton ilmanmuutos sinne ylhääle tulla ja olla sielä niin kauon ja ellää näitten sukulaisitten kans ja äitin vanhuksitten kans”, Ingrid muistelee.
Vanhukset saarnasit keskenänsä meänkieltä, mutta Ingridin ja hänen siskoitten kans net saarnasit ruottia. ”Se oon ollu kolon hiljasta meän perheessä, ei ole niin paljon saarnattu toisitten kans. Se oli mailmatun hiljasta. Ei ole niinku ollu kieltä. Mamma ja pappahaan ei koskhaan saarnanheet meän lapsitten kans meänkieltä. Sen net olit jossaki käsittänheet ette sitä sai niin hävetä. Se oon niin huono asema, ette sillon met piämä turpa kiini. Emmä met niitten kans saarnaa”, Ingrid muistelee. Hään oon elämän aikana surru tätä
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
174
paljon, mutta nyt ko hään oon vanheemaksi tullu se käsittää ette se oli osana isompaa liikettä, ja ette vanhuksilla ei saattanheet niin valittea. ”Net halusit tietenki lapsitten parhautta, mie hunteeraan, eikä niitä sitte kannattennu meänkielelä kuormittaa, mitä siihen mailman aikhaan ei sanottukhaan meänkieleksi, ko sillä kielelä oli niin huono asema. Mammala ja papala oli kolon vaikea erottaa ’han’ ja ’hon’. Ko mieki olen käyny koulua se jokku koulunopettajat oon tutkinheet: ’Sinun sanajärjestys oon pikkusen … oonkos sulla intialainen tausta?” Ingrid sannoo ja selittää ette hällä oon nuorempanna ollu ruottin kielen kans vaikea. Se oon esimerkiksi änkyttänny ja hällä oon ollu hankala B ja P puustavitten kans. Nyt jälkhiinpäin hään oon hunteerannu ette se oon saattanu johtua epävarmuuesta kielestä ja itenttiteetistä.
”Mie tykkään se oon ollu kolon ikävää ette mamma ei saattanu käyttää hänen äitinkieltä ko met olima pienenä, ko se olis ollu tuntokieli, joka olis liittyny pikkulapshiin. Ilman sitä se oon jonkulaisela vajavalla ruottin kielelä yrittänny pärjätä. Mulla saattaa tulla niin ikävä ko mie hunteeraan sitä, kunka lapsitten ja vanhuksitten lähheisyys oon loukkaintunnu ja kärsiny”, Ingrid sannoo. Hällä oon menny kolon pitkhään ymmärtää, minkälaiset valinat niilä oon ollu tässä.
Ingrid toivos ette hänen vanhukset olis vielä elämässä, ette hään saattas tutkia niiltä hänen ja heän alkuperästä. Tänä päivänä hällä ei ole likheistä, jolta hään olis saattanu tutkia, ja se oon vasta nyt heräny innostus alkuperästä. Pappansa kuoli varhain ja mammansa oli lopusta niinki kalkkaintunnu. Mammansa kalkkaintumisen loppupuolela se alko rephiin kua-alpymistä kuat ja piilothaan net. Se menetti kielenki ja asu vanhuuskoissa, jossa kukhaan ei saattanu hänen äitinkieltä saarnata. Pere hunteerasi vähän aikaa jos net freistasit siirtää sen ylös Tornionlakshoon, mutta ko kolme tyärtä asu Stokholmissa niin siittä ei tullu mithään.
Ingrid ei tiä hänen vanhuksitten koulunkäynistä niin paljon, mutta se ei usko ette net kävit työtuvassa. Mammansa oon selittänny kielikielosta ja rangastuksista, ja ette ainua, mitä net koulussa opit oli Gustav Vasasta ja ruottalaisia virsiä. Se oli niin ette ”tässä se pittää olla aivan ruottia”, Ingrid muistelee.
Ingrid muistaa ette hään kerran otti kielikielon puhheeksi hänen nepokan kans, joka kans assuu Stokholmissa ja oli kotikylässä kasunu. Nepokka oli pettyny eikä tieny mitä koulussa oli tapahtunnu
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
175
entisitten sukupolvitten aikana. Kylässä ei ollu kukhaan muistelu hälle. ”Sillon mie tunsin ette tämä ei ole tosi. Eikös se ole tieny siittä?
Ja senki mie hunteeraan, ette sehään oon selvää ette sitä raavhaana sitte häpeää niin kolosti, ko ei saata omile lapsile selittää. Tuo puhumattomuus oon niin vallan päälä, ja mithään se tekkee ihmisitten ittetunthoon ja itteluothoon?” se sannoo.
Ingrid oon kuulu sukulaisista, joile oon tehty päänmittauksia ja rotubioloogisia tutkimuksia, mutta hään ei ole saattanu saarnata hänen vanhuksitten kans siittä. Sillon ko Ingridin äitiä piethiin hauata se oli Maja Hagermanin kirja Käraste Herman (rotubioloogista Herman Lundborgista, joka toimitti Pohjosruottissa rotubioloogisia tutkimuksia) aijankohtanen, mikä liikutti Ingridin tuntheita, olletikki se ette hänen ommaa mammaa piethiin tornionlaksolaisena uhkana ruottalaista rotua vasthaan. Ingrid muistelee ette hään oon jaksanu osa osalta kattoa mitä histoorian aikana oon ollu. Se oon ollu hälle pimmeyttä, mutta hään oon kuiten kiitolinen ette hällä oon ollu voimaa olla antamatta perhiin.
Ingrid omistaa nyt vanhuksitten vanhaan kämpän kotikylässä Tornionlaksossa. Siskoista hällä oon ollu enniiten intoa kiehleen ja alkuperhään. ”Siinä oon ollu ristiriita, olisinkos siittä ylpeä, ette tulen Tornionlaksosta, vai oonkos se niin häpeällistä ette pitäs tyhä jättää sen ja antaa perhiin”, hään sannoo. Joku vuosi aikaa se alko Ingrid kulkea ylös kylhään ja otti pojanki matkhaan näyttämhään sille omia juuria. Nepokka, jonka hään kohtasi sano sille: ”Eks sie häpeä ko sie et ole ennen tullu tänne?” Ingrid aivan tyhmisty ko hälle sanothiin niin.
Mitäs Ingrid nykyhään tykkää meänkielestä? saarnauttaja tutkii. ”En mie puhu paljon, mutta mie ymmärän pikkusen”, Ingrid vastaa. Se käsittää yksinkertasia asioita, mutta sannoo ette hään tarttis pittää kieltä kunnossa. Nuorempanna se freistasi oppia. Se sai kans uulaa ette Stokholmissa oli Tornionlakso-yhistys, vaikka vanhukset ei koskhaan saarnanheet siittä. Vanhuksilla kuiten oli jonkulaista ylpeyttä, sillonki ko net olit kotikylässä niin net olit niinki ylpeät heän alkuperästä, ”mutta ko met olima Stokholmissa, mie alon nyt sanhoon Ruottissa, ko se oli niin, ko met olima sielä ylhäälä ja olima kotia lähössä ennen koulun alkua, ette mie kysyn koskas met lähtisimmä kotia Ruothiin. Mutta siinä oli semmonen tunto, ette eihään tämä ole Ruottia. Mie en ole … eli kuas mie olen? Vähän niinku mie olisin maahantulija. Mulla oon ollu paljon semmosta
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
176
tuntoa” se sannoo ja selittää ette se johtuu ulkopuolela olemisesta ja kielen puutheesta. Hänen vanhukset ei koskhaan käynheet vanhustenkokkouksissa, ja jos net kävit niin net olit aina puhumatta. Net ei kokkouksissa käynheet ko net piit ette heilä ei ollu mithään sanomista eli oikheutta sanoa mitä net tykkäsit. Ingrid tunsi ette niilä oli itteluotto ”niin kärsiny”, ette heitä oli tehty niin näkymättömiksi Stokholmissa.
Muistelitkos sinun vanhukset omasta alkuperästä Stokholmin ihmisille? saarnauttaja tutkii. Ingrid sannoo ette hänen mammansa kerran oli muistelu krannile ette hään oli Tornionlaksosta, ja ette hään oli siittä niin ylpeä, mutta Ingridillä oli vaikea uskoa sitä, ko hunteeraa kunka net olit. ”Siinä perinössä oli kyllä kaks puolta. Se oli niin häpeällistä. Niilä oli hankala muistela pikkuasioita lapsuuesta”, se sannoo ja samala hunteeraa ette kysytkös het koskhaan. Mutta se muistaa ette se ei ollu mithään mitä vanhukset ”tarjosit”, ja ko se utelihaana tutki mammalta jostaki, niin se alko puolusthaan itteä ja loukkaintu, niinku tyär olis meinanu moittia häntä jostaki, aivan niinku Ingrid olis tutkinu sen vuoksi ette hään kaatas mammansa, mutta ei se niin meinanu.
Ingrid muistelee ette hään kävi Stokholmissa kahvikokkouksessa, jonka Tottuus- ja sovintokomisuuni oli laittanu. Ingrid pittää ette hään näkkee yhtheyen histooriasta minuriteetin itteluothoon. Kotikylässä tingathaan väkkäröitten rakentamisesta, eikä ihmiset ole prutesteeranheet vaikka net oon vasthaan sitä. Ingrid uskoo ette se johtuu itteluoton vailtumisesta ja pölöstä sanoa mitä het tykkäävä. ”Mie alon tyhä pölkäämhään niin ko kukhaan ei ole reakeeranu”, se sannoo ja tekkee selväksi ette siinä oon kysymys voimattomuuen tuntemisen hengestä.
Se meinaa ette hään oon saattanu nähjä omassa perheessä jälkiä siittä. Mammansa saatto toisile ylpeännä muistela omasta alkuperästä, mutta tyhä sillon ko se tunsi sen ihmisen hyvin ja luotti siihen. Ei vanhukset leveästi selittänheet toisile. Heän ylpeyessä oli kaks puolta, mikä oon vaikuttannu Ingridhiin lapsena ja raavhaana. Se ei ole saattanu olheen ylpeännä, ko vanhukset toimit niin kummasti ja niin tuplasti, ko ajattelee sitä ylpeyttä. ”Eihään net tohtinheet ommaa kieltä saarnata Stokholmissa. Minun mamma pruukasi sanoa ette se oon kieli, joka ei ole suomea eikä ruottia, vain jotaki siinä välissä, eikä sillon ollu kielelä nimeäkhään. Se oli tyhä kumma kieli, ja se oli paras olla vaiti”, se sannoo.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
177
Ko met saarnaama se Ingrid muistelee ette hään oon ennen hunteerannu ette hään menis myötä Stokholmin Tornionlaksoyhistyksheen. Tekikös se sen? ”Mie freistasin mutta se ei menny. Mie en tainu sillon olla kypsä”, Ingrid sannoo. Se muistelee ette hään vasta viimi kolmen vuoen aikana oon tuntenu olevansa valmis othaan oman perinön ylpeytheen kiini. ”Mie olin jopa niin vauhtissa ette mie häyn ostaa tämän flaun”, se sannoo ja nauraa. Se pittää ette se oon tärkeä hyäksyä perinön ennen ko hään kuolee. ”Kyllä siittä hyä tullee, mutta se oon ollu mulle matkantekoa, mikä oon ollu aika suivasaa.”
Ingrid sannoo ette hällä oon ruotti äitinkielenä, mutta ette hään oon freistanu oppia meänkieltä. Se toivoo ette hänen lapset saisit tuntea ylpeyttä heän tornionlaksolaisesta perinöstä. Se pittää ette niin kauon ko net tietävä heän alkuperästä niin niilä oon vaphaus itte valittea mitä net halvava sillä, mitä hään oon niile muistelu. Se toivoo ette tupa kylässä olis jäljelä ette niilä olis siihen kytkös. Ingrid oon kans alkanu sukutietoa harrastamhaan. Ingrid meinaa ette vaikka histooria oon ollu raskas niin hään näkkee voiman hänen sukulaisitten taistelemisessa. Pittää kaivaa sitä pimeätä ja vaikeata ette sauttaa positiivisen puolen, se pittää. Se tuntee ette hään oon sinne päin kulkemassa.
Mitäs Ingrid aattelee kunnian parantamisesta? Hänestä tuntuu voimakhaalta saaja antaa oman muisteluksen, ette hällä tullee kyyneliä silhmiin nyt ko se saarnaa siittä. Ennen hään oon häveny ison osan elämästä, mutta nyt hällä oon tullu semmonen ymmärys ette hään ei häviä mithään vaikka hään tekis oman alkuperän ja histoorian näkyväksi. Se ei halva ”kuola häpeä peittona” ja oon kolon ylpeä ittestä, ette hään ei ole antanu perhiin. Se tekkee parhauen ja pittää ette sen hään saattaa tehjä. ”Mie halvan ette Tornionlakson laulu laulethaan minun hautajäisissä, ko mie olen tornionlaksolainen, ja sillä hyä!”
Oonkos Ingrid hunteerannu kunkas sen hyvittäis eli korjais sen, mikä oon menny väärin? saarnauttaja tutkii. Ingrid pittää ette tärkeintä oon tohtia saarnata siittä: ”Se oon niin tontan näkymätöntä”. Se tykkää ette histoorian häätyy kirjottaa ja antaa ulos kirjoissa ja kuulua koulutuksheen: ”Tältäki Ruotti oon näyttäny, ei ole tyhä saamelaiset, joile oon tehty niin.” Antheeksipyyntö olis hänen mielestä hyä, mutta tärkeintä oon tieto, ette histooria nostethaan näkyväksi. Se uskoo ette enämpi ihmisiä tohtis sillä laila saarnata ja
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
178
kirjottaa siittä. ”Eihään siittä tiä kukhaan. Minun koleekat töissä sanova: ’Joo, joo. Se oon saamelaiset, se oon saamelaiset.’” Se pittää komisuunin työtä isona ja kolon tärkeännä, eikä kohta tohi uskoa ette se oon tosi. Se sannoo uuesti ette se oon hullun hyä ette tätä otethaan viimen ylös: ”Se oon kohta liika isoa ette sen olis tohtinu kuvitella sitä”.
Se käsittää ajatuksen ette se oon liika hiljasta kaivaa histooriata, ko net, joita itte painethiin alas ja loukathiin, ei piian ole ennää elämässä. Se toivoo ette työtä olis alotettu ennen ko hänen vanhukset kuolit, mutta mainittee ette niitä oon toisia sukupolvia, joita se oon koskenu. ”Mie tykkään ette sen eestä ko peitelä ja hunteerata ette ’no joo, sehään oli hyä ette met opima ruottia – oli net vähän koat keinot ja vähän päänmittauksia, mutta semmonen se oon elämä,’ ette ei anneta perhiin vain näkkee ette se oon oikeasti vaikuttannu monen sukupolven aikana.”
Ingrid oon hunteerannu minkäslaisia maholisuuksia meni hukhaan hänen vanhuksilla ko kaikki opetus oli ruottin kielelä. Se oon hunteerannu minkäslaista se olis ollu ko koulunopetus olis ollu meänkielelä ja ruottin kielelä rinnatusten. Oliskos se ollu helpompi ottaa tietoja sisäle ette piian olis saatettu jatkaa lukemista? Minkäslaisia unelmia hänen vanhuksilla oikeastamyöten oli, ja oliskos net paremin saattanheet tehjä net toeksi? Se pittää ette Tornionlakso ja tornionlaksolaiset oon tänä päivänä Ruottissa näkymättömiä.
Miltäs se tuntuu saarnata tästä? saarnauttaja tutkii. Ingrid liikuttuu koasti, mutta ei piä sitä kummana ko hään oon paljon vuosia tehny henkistä työtä tämän asian kans. Se pittää mahottoman hyänä ette työ oon menossa. Se tuntuu aivan ko unelmalta ja uskomattoman isolta hälle, esimerkiksi ko hään eilen kävi kahvikokkouksessa, se hunteerasi ittele ette miksis hään oli sielä, ”joo, sillä ko tämä oon menossa”. Hään oon niinki kiitolinen ette komisuuni oon olemassa, ja kaikista, jokka oon etukätheen tehneet työtä sen maholistamiseksi. ”Mie taijan menehtyä tässä vähäksi aikaa, ko met olema saarnanheet valhmiiksi ja sitte mie piän perheen kans juhlahetken”, se sannoo ja nauraa ja tullee kyyneliä silhmiin.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
179
Figur 5.3 Arbetsstugefarbror infångas med lasso, Karungi arbetsstuga/ Setä työtuvala pyyetty suopungila kiini, Karungin työtupa
Foto/Kuva: okänd/tuntematon.
”Nu har jag ju kvar namnet”
”Britt” är född på 1960-talet och uppvuxen i en svenskspråkig bygd i Norrbotten. Hennes pappa är från Tornedalen och hennes mammas familj är svenskspråkiga från orten där familjen bodde. Under sin uppväxt upplevde hon att pappans tornedalska bakgrund uppfattades som stigmatiserande. Pappan har ett tornedalskt efternamn och han talade meänkieli. Britt berättar att hon som barn tog efter och sa lite ord och uttryck på meänkieli. Det var roligt med ett annat språk tyckte hon. Hennes morfar var väldigt svensk och sa bestämt ifrån att i hans hus säger vi inte sådant där. ”Så jag gjorde inte det, då visste jag att det inte var bra. Jag sa inga fler finska ord där”, säger Britt. Även i skolan sa läraren bestämt till henne att i skolan måste Britt använda svenska. Britt tyckte om läraren för hon höll ordning och barnen kände sig trygga i hennes närvaro. ”Så när hon sa så där till mig tänkte jag att nu ska jag aldrig mer säga ett finskt ord. Och då gjorde jag inte det.”
Förstod du då varför det var fel att använda finska ord, frågar intervjuaren. ”Nej, jag förstod ju aldrig utan det var som en rättelse, här använder vi inte det, och jag var ju så liten, det var nog i slutet på första klass. Man tänkte aldrig på det utan bara tog till sig och accepterade och då bestämde jag mig för aldrig mera finska, jag ska ta bort det och då var ju morfar nöjd också att jag aldrig sa något,
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
180
att jag aldrig tog några finska ord i min mun. Det var speciellt men man tänkte aldrig på varför.”
Britt berättar att mammans familj hade svårt för pappans bakgrund. ”Man märkte liksom att pappa var sämre än mammas systrars respektive. Det hette ju [svenska namn] och var svenskar. Ofta blev vi tre barn kallade för [x:s] ungar och det sa de rätt negativt. Man kände att det var negativt … Jag lärde mig på något sätt att parera det. Man sa som ingenting och försökte i stället vara extra trevlig för att tillfredsställa omgivningen. Och man förstod inte riktigt varför de sa så där men det kändes ändå tråkigt när de sa det på det sättet”, berättar Britt.
Britt berättar att hon blev mobbad i grundskolan på grund av sitt efternamn. Det började redan i 6:e klass och fortsatte till 9:e klass. Först på gymnasiet kände Britt att hon var jämbördig med andra elever. Där fick hon vänner som också hade tornedalsk bakgrund och med dem kände hon samhörighet. Efter gymnasiet flyttade Britt till södra Sverige för att studera. ”Jag har hela tiden haft det att jag måste prestera för att duga.” Studietiden blev som en fristad, där Britt upplevde att hon blev respekterad. I studiestaden kände hon att man behandlade alla lika. Att få komma dit blev bra och även att få någon slags bekräftelse, menar Britt. Hennes bakgrund uppfattades inte som något negativt.
Att flytta tillbaka till hembygden i Norrbotten blev också någon form av sökande efter upprättelse, både för henne själv och för hennes föräldrar. ”Jag har tänkt att jag inte är sämre och att jag klarar att prestera, jag är ju också lika bra som mammas släktingar, mina kusiner på den sidan osv. Och [x] min man brukar säga att man märker det att jag vill ha någon slags upprättelse.”
Britt menar att staten sanktionerade arbetsstugorna och att de tornedalska barnen som gick där blev stigmatiserade: ”Vi gränsar ju till Tornedalen här i [x] och det blev som att man tror ju på vad staten bestämmer … Staten har ju satt dem på arbetsstuga för att de är mindre värda. Och det var det som gjorde att det blev jobbigt att heta [tornedalska namn].” Britts pappa har när han blivit äldre börjat berätta om hur han hade det som barn på arbetsstugan. ”Det har börjat väldigt sent för honom. Han var över 65 år. Han har börjat berätta olika historier från arbetsstugan. Då berättade han väldigt detaljrika historier om vad som hände där. Vad alla hette också. Och ju äldre han har blivit så har det ju kommit tätare
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
181
och tätare att han har berättat. Och när han berättat så har han ju börjat gråta och jag har börjat gråta … Pappa har jobbat väldigt mycket, alltså fysiskt i skogen med maskiner och med ved. Han har jobbat mycket med kroppen. Han har jobbat till han var 80 år, alltså jobbat ganska rejält. Och han sa att han tyckte om att jobba för då när han någon gång fick tid att sitta på en stubbe i skogen då kom tankarna tillbaka till arbetsstugan och hur det var. Och så tänkte han så mycket på de där pojkarna och hur det har gått för dem. [En berättelse om två pojkar på arbetsstugan som rymde och inte klarade livet i arbetsstugan. De hamnade sedan på Furunäsets mentalsjukhus i Piteå.] Det var viktigt för pappa att hålla igång för han började ju så fundera när han inte var igång. Så nu när han inte orkar hålla i gång då tar han ju ganska ofta upp sin bakgrund med arbetsstugan. Han har ju den tiden nu. Och då kommer det tillbaka. Det slår mig då, om min bakgrund, att det var ju ’a piece of cake’, min barndomsresa med att heta [x] och så, mot det han berättar.”
Hur kändes det för dig när han började berätta, frågar intervjuaren. Kändes det fint att ta del av eller kändes det jobbigt? ”Första gången han började berätta så blev jag chockad över vad han berättade. Frågor kom om hur det har kunnat vara så. Det var som en chock. Samtidigt så har jag så svårt att förstå att det så sent i historien, pappa är född [på 1930-talet] och han gick ju där nästan till 1950 där i [arbetsstugan]. Och jag kan inte som fatta att man så sent behandlade barn på det sättet som han har berättat. Jag har ju haft två jättesnälla föräldrar. Pappa har varit otroligt snäll, skulle aldrig ha använt aga eller nåt sådant där. Det som kommer över mig är att hur kan det ha hänt så sent i Sverige. Han berätta hur hans mamma lämnade honom på arbetsstugan och sedan fick han inte komma hem förrän till midsommar. Och hur han jobbade med ved och olika grejer. Och hur han berättar om de som inte var så starka, varken psykiskt eller fysiskt, hur de for väldigt illa. Och fick fara till Furunäset i Piteå. Första tiden gjorde det mig chockad och jag frågade pappa hur det här har påverkat och hans liv. Eftersom det har påverkat mig så att pappa kommer från Tornedalen och jag har hetat [x], det har ju påverkat hela mitt liv. Det säger min man [x] också att det har gjort. Det har påverkat hela mitt liv’, sa pappa. ’Det har satt enorma spår’. Och det sa han bara för några år sedan. Det är det här med att man skäms och att man inte förstår varför man ska skämmas.”
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
182
Britt upplever att hon behövt vara extra duktig för att bli accepterad. ”Nu har jag ju orden, det hade jag ju inte då. För att få värde, att få samma värde som [svenska klasskamrater] hade. Då måste jag kompensera. Tyvärr är det väl så att jag fortfarande gör det än i dag, det är sådant som jag jobbar med hela tiden. Kompensera för min pappas bakgrund och för min egen bakgrund.”
Vad tänker Britt om kommissionens arbete, är det en form av upprättelse? ”Jag hörde det första gången på TV4 Norrbotten och jag blev jätte-jätteglad. Dels för att pappa lidit av de här åren i arbetsstugan och även vi tre barn, det vet jag ju. Och det känns att det är viktigt att veta att det har varit så här i Sverige också, alltså att man har känt sig sämre just för att man har haft en pappa från Tornedalen och det här med arbetsstugorna. Därför känner jag att det är så viktigt att det kommer fram och att vi är fler, vi är fler också i min ålder som känt så här. Jag har ju fortfarande ett komplicerat förhållande till min uppväxt med skoltiden … och att jag heter [x]. Det är jättebra att de gör det. Och för pappa som är 85 som är väldigt öppen och pratar om var han ska begravas. Jag tror att det är jätteviktigt och bra för honom att få prata och berätta om det här. Det är som att man skulle vilja stå upp och skrika och säga att det här har jag upplevt och det här har jag varit med om och så här har de behandlat pappa. Jag vet ju själv att jag vill ställa saker till rätta i mamma och pappas liv och i mitt eget. Jag vill att också pappa ska vara värd lika mycket som alla andra pappor. Jag vill inte att han ska vara sämre och därför är det ju jätteviktigt, så oerhört viktigt. Det är så lätt att bli särbehandlad och man mår inte bra av att känna det. Så detta arbete är jättebra.”
Vad identifierar du dig som, frågar intervjuaren. Är du [x]bo, är du tornedalsättling? Hur tänker du på dig själv i de termerna? ”Det tråkiga är att jag inte kan identifiera mig själv som tornedaling och att jag inte kan identifiera mig som [x]bo. Det är synd för jag kunde [lokal dialekt] när jag var 10 år och jag kunde lite meänkieli i 7–8 årsåldern. Men på något sätt bestämde jag tidigt att jag skulle anpassa mig. Så jag försvenskade mitt språk, som du hör, och tog bort allt som har med Finland att göra. Så tyvärr känner jag mig vare sig som tornedaling eller [x]bo. Jag har ingen sådan känsla … Nu efteråt blir man ju arg på sig själv att man har anpassat sig så hårt till omgivningen så att man har utraderat allt med [lokal dia-
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
183
lekt] och man har utraderat allt med finskan. Nu har jag ju kvar namnet. Jag har ju kvar efternamnet.”
Britt säger att hon känner stolthet över sina tornedalsrötter, sin inneboende styrka och det hon har byggt upp själv genom hårt arbete. Det händer dock fortfarande att hon möter gliringar om sin bakgrund. Synen på meänkieli har ändrats genom åren. I dag vill många yngre lära sig det. Vad tänker Britt om det, frågar intervjuaren. ”Det är ju fantastiskt, helt fantastiskt att det har kunnat svänga till något positivt och att många vill lära sig det och ta till sig det och kulturen. Det är ju jättejätteroligt och det gör ju att jag får ett bättre värde, för min pappa och för mig själv. Äntligen vill folk ta till sig meänkieli och Tornedalen. Så det är ju jätteroligt. Jag känner bara JAH!”
Britt fortsätter: ”Jag blir så glad, jätteglad. Just när jag tänker tillbaka på skoltiden och släkten och [x]borna och att man som yngre skulle vara och bli helsvensk. Jag blir jätteglad att det sker förändringar. Att man lär sig av de här berättelserna. Slutligen vill jag säga att det varit som en tyngd, hur det har varit och hur man har sett på tornedalingar och att heta [xx], det har varit en tråkig och tung belastning. Jag känner att jag vill börja om och bara vara stolt. Jag har inte gjort det än men jag ska göra det, jag hoppas att jag kan göra det. Att jag bara kan vara stolt och inte känna mig belastad av det här.”
Hur känns det nu efter att du har berättat din historia? Britt svarar: ”Det känns så konstigt att jag har berättat det för dig, du är den första som jag berättat det här för. Jag har ju inte berättat för [x] min man. Jo, mycket har jag berättat för honom men inte så här på det här sättet.” Tror du att det kommer att kännas bra efteråt, undrar intervjuaren. ”Jo, på något sätt. Jag vill ju må bra och må bättre. Det blir som ett avslut. Jag måste lasta av mig den där belastningen. Om någon säger något … så är det bara att säga något tillbaka. Det känns bra. Jag ska bara vara stolt i stället. Det är otroligt att ha berättat för någon.”
”Nythään mulla oon nimi jäljelä”
”Britt” oon syntyny 1960:n luussa ja kasusi ylös ruottinkielisellä seu’ula Pohjanperälä. Pappansa oon Tornionlaksosta ja mammansa perheessä net oon ruottinkielisiä ja siltä paikkakunnalta lähtösin,
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
184
missä pere asu. Sillon ko se kasusi ylös hänestä tuntu ette hänen papan tornionlaksolainen tausta piethiin rasittavanna. Papala oon tornionlaksolainen sukunimi ja se puhu meänkieltä. Britt muistelee ette hään lapsena matki sitä ja sano joitaki meänkielen sanoja ja sananparsia. Se tykkäsi ette oli mukava ko oli toinen kieli. Hänen äitinisä oli kolon ruottalainen ja kielsi kovasti, ette hänen talossa ei sanota semmosia. ”Ette mie en tehny sitä. Niin mie tiesin ette se ei ollu hyä. Mie en sanonu enämpi suomen sanoja sielä”, Britt sannoo. Koulussaki koulunopettaja sano hälle lujasti ette Britt hääty koulussa käyttää ruottia. Britt tykkäsi koulunopettajasta, ko sillä oli hyä järjestys ja lapset olit turvaliset ko hään oli sielä. ”Ette ko se sano sillä laila mulle niin mie hunteerasin ette nyt mie en koskhaan sano ruottin sannaa. Enkä mie tehny sitä.”
Käsitiks sie sillon itte miksis se oli väärin käyttää suomen sanoja? saarnauttaja tutkii. ”Ei, enhään mie koskhaan käsittänny, vain se oli niinku oikasu, täälä met emmä käytä sitä, ja miehään olin niin pikkunen. Se taisi olla ensimäisen luokan lopula. Ei sitä hunteerannu koskhaan sitä vain sitä omaksu ja hyväksy, ja sillon mie päätin ette ’ei koskhaan ennää suomea’. Mie otan poijes sen ja sillonhaan äitinisäki oli tytyväinen, ko mie en koskhaan sanonu mithään, ette mie en koskhaan ottanu suomen sanoja suuhun. Se oli kamalaa, mutta ei sitä hunteerannu ette ’miksis’.”
Britt muistelee ette mamman perheele hänen pappansa tausta oli vaikea asia. ”Sen niinku huomasi ette pappa oli mamman sisaritten miehistä huonompi. Niilähään oli nimet [ruottalaisia nimiä] ja olit ruottalaisia. Meitä kolmea lasta sanothiin useasti [X:n] kläpiksi, ja net sanot sen uhka nekatiivisesti. Sen tunsi ette se oli huonoa … Mie opin jollaki laila väistämhään sen. Ei sitä niinku sanonu mithään, vain sen yritti olla tavalisesta miehleisempi ette muut olisit tytyväiset. Eikä sitä oiken käsittänny miksis net sanot sillä laila, mutta se kuiten tuntu ikävältä ko net sanot niin”, Britt muistelee.
Britt muistelee ette häntä mopathiin peruskoulussa hänen nimen vuoksi. Se alko jo kuuenessa luokassa ja jatku yheksäntheen luokhaan. Vasta jymnaasiassa Britt tunsi ette hään oli muitten oppilhaitten kans samanveronen. Sielä se sai kaveria, joila kans oli tornionlaksolainen tausta, ja se tunsi ette hään kuulu niitten kans yhtheen. Jymnaasian jälkhiin Britt siirty Eteläruothiin kouhluun. ”Mie olen aina tuntenu ette mie häyn presteerata ette mie kelpaisin.” Kouluaika oli aivan ko turvapaikka, ko Britt tunsi ette hään sai
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
185
kunnian. Koulukaupunkissa se tunsi ette kaikile tehthiin samhaan laihin. Se oli hyä tulla sinne ja saaja jonkulaista kunnian parantamista, Britt pittää. Hänen taustaa ei pietty huonona asianna.
Siirtyminen takasin kotiperäle Pohjanperäle oli kans jonkulaista kunnian parantamisen hakemista, hälle ittele ja hänen vanhuksille. ”Mie olen hunteerannu ette mie en ole huonompi, ja ette mie pystyn tekemhään. Miehään olen yhtä hyä ko mamman sukulaiset, minun nepokat sillä puolela ja niin poispäin. Ja [X], minun mies, pruukaa sanoa ette minusta huomaa ette mie halvan jonkulaista kunnian parantamista.”
Britt pittää ette valtio tuki työtupia, ja ette sielä käynheet tornionlaksolaiset lapset piethiin huonoina: ”Methään olema täälä [X:ssä] Tornionlakson rajala, ja sitähään usko mitä valtio päättää … Valtiohaan oon pannu net työtuvale ko net oon vähemän arvoset. Ja se se teki sen vaikeaksi ko oli [tornionlaksolaisia nimiä] niminä.” Britin pappa oon vanheempanna alkanu muistelheen minkäslaista hällä oli työtupalapsena. ”Se oon alkanu kolon hiljain hällä. Se oli 65:stä vanheempi. Se oon alkanu muistelheen erilaisia juttuja työtuvasta. Sillon se selitti niin tarkon mitä sielä tapahtu, kaikitten nimiäki. Ja mitä vanheemaksi hään oon tullu niin se oon useamasti ja useamasti alkanu muistelheen. Ja ko se oon muistelu niin se oon alkanu itkheen ja mie olen alkanu itkheen … Pappa oon tehny paljon työtä, niin ruuhmiilisesti mettässä konheitten kans ja puunteossa. Se oon tehny paljon työtä ruuhmiila. Se oon tehny työtä 80 vuoen ikhään, ette se oon lujasti tehny. Ja se sano ette hään tykkäsi tehjä töitä, sillä sillon ko se sai joskus aikaa istahtaa kannole mettässä niin ajatukset työtuvasta tulit takasin, minkäslaista sielä oli ollu. Ja sitte se hunteerasi niin paljon niitä poikia ja kunka niilä oli käyny. [Muistelus kahesta työtuvan pojasta, jokka karkasit eikä pärjänheet työtuvassa. Net jou’ut sitte Furunäsin hospitaalile Piithiin.] Se oli papale tärkeä olla liikheelä, ko se alko niin hunteeraamhaan ko hään ei ollu liikheelä. Ette nyt ko se ei jaksa olla liikheelä niin sillä tullee aika useasti puhe taustasta ja työtuvasta. Sillähään oon nyt aikaa, ja sillon se tullee takasin. Sillon mulla juolahtaa miehleen, minun taustasta, ette sehään oli ’a piece of cake’, minun lapsuuen taival ko oli [X] nimi ja net asiat, verrattunna siihen, mitä hään muistelee.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
186
Miltäs sulla tuntu ko se alko muistelheen? saarnauttaja tutkii. Tuntukos se hyältä ottaa siittä ossaa vai tuntukos se ankaralta? ”Ensi kerran ko se alko muistelheen niin mie säikähtin siittä, mitä se muisteli. Heräsi kysymyksiä milläs se oli saattanu niin olla. Sitä niinku säikähti. Samala niin mulla oon hankala käsittää ette semmosta oli ollu niin myöhään histooriassa. Pappa oon syntyny [1930:n luussa] ja sehään kävi sielä [työtuvassa] kohta vuotheen 1950. Enkä mie saata niinku käsittää ette niin myöhään tehthiin lapsile sillä laila niinku se muisteli. Mulla oon ollu kaks kolon siivoa vanhusta. Pappa oon ollu kolon siivo, ei olis koskhaan pieksäny eli tehny semmosta. Se, mikä mulla tullee miehleen, oon milläs sitä saatto niin myöhään tapahtua Ruottissa. Se muisteli kunka hänen mammansa jätti hänen työtuvale, eikä se saanu sitte tulla kotia ko juhanekseksi, ja kunka se teki puita ja erilaisista jutuista. Ja kunka se muistelee niistä, jokka ei olheet niin lujat mielestä eli ruuhmiista, kunka niilä kävi pahon, ja jou’ut Piithiin Furunäsile. Ensistä mie säikähtin ja mie tutkin papalta kunkas tämä oli hänen elämhään vaikuttannu. Ko se oon minua niin koskenu ette pappa oli Tornionlaksosta lähtösin ja mulla oon ollu [X] nimi, sehään oon koskenu koko minun elämää. Sen minun mies [X:ki] sannoo ette se oon tehny. ’Se oon vaikuttannu koko minun elämhään’, pappa sano. ’Se oon jättäny kolon isoja jälkiä.’ Ja sen se sano vasta joku vuosi aikaa. Se oon tämä ko häpeää eikä käsitä miksi sen pitäs hävetä.” Britt tuntee ette hään oon häätyny olla toisista parempi ette häntä hyäksyttäs. ”Nythään mulla oon sanat. Niitä mulla ei sillon ollu. Ette sais arvon, saman arvon ko [ruottalaisila luokkatoverilla] oli. Sillon mie hään hyvittää. Valitettavasti taitaa olla niin ette mie vielä tänäki päivänä tehen sitä. Se oon semmosta, minkä kans mie koko aijan tehen työtä. Hyvittää minun papan taustasta ja omasta taustasta.”
Mitäs Britt hunteeraa komisuunin työstä, oonkos se jonku näköstä hyvitystä? ”Mie kuulin siittä ensi kerran TV4 Norrbottenista ja mie ilahtuin niinki kolosti. Osaksi sen vuoksi ko pappa oon kärsiny työtupavuosista ja met kolme lasta kans. Senhään mie tiän. Ja se tuntuu tärkeältä tietää ette Ruottissa oon ollu tämmöstä, eli ette oon tuntunu ette sitä oon huonompi juuri sen vuoksi ko oon ollu tornionlaksolainen pappa, ja sitte tämä työtupa-asia. Sen vuoksi minusta tuntuu niin tärkeältä ette se tullee näkösälle, ja ette meitä oon enämpi minunki iässä, jokka olema tuntenheet tämmösiä. Mulla
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
187
oon vieläki mukkaset välit minun lapsuuen aikhaan ja kouluaikhaan … ja minun nimheen [X:hiin]. Se oon kolon hyä ette net tekevä sen. Ja papale, joka oon 85, ja saarnaa kolon vaphaasti siittä mihinkäs hänen hauathaan. Mie piän ette tämä oon kolon tärkeä ja hyä sille saaja saarnata ja muistela tästä. Sitä aivan halvais seisoa huutamhaan ja sanomhaan ette tämän mie olen kokenu ja saanu ellää, ja näin papale tehthiin. Miehään tiän itte ette mie halvan oijasta asioita mamman ja papan elämässä ja omassa elämässä. Mie halvan kans ette pappa olis samanarvonen ko muut papat. Emmie halva ette hään olis huonompi, ja sen puolesta se oon kolon tärkeätä, niin tavattoman tärkeätä. Se oon niin helppoa joutua syrhjään, eikä siittä voi hyvin ko sen saapii tuntea, ette tämä työ oon kolon hyä.”
Miksikäs sie itenttifieeraat itteä? saarnauttaja tutkii. Oleks sie [X:lainen], oleks sie tornionlaksolaisitten jälkiläisiä? Kunkas sie hunteeraat itteä niissä tärmissä? ”Se mikä oon ikävä oon ette mie en saata pittää itteä tornionlaksolaisena, enkä saata pittää itteä [X:laisena]. Se oon synti, ko mie saaton [paikkakunnan punskaa] ko mie olin kymmenen vuotta, ja osasin meänkieltä pikkusen seittemän, kaheksan vuotihaana. Mutta jollaki laila niin mie varhain päätin ette mie sopisin sisäle. Niin mie ruottalaistin minun kieltä, niinku sie kuulet, ja korjasin kaikki poijes, mikä Suohmeen liittyy, ette valitettavasti en tunne ette olisin tornionlaksolainen eli [X:lainen]. Mie en tunne sitä … Nyt jälkhiinhään sitä suuttuu ittele ko oon niin sopinu ympärysthään sisäle, ette oon pyhkiny kaikki poijes [paikkakunnan punskan] ja pyhkiny kaikki suomenkielisen poijes. Nythään mulla oon nimi jäljelä. Mullahaan oon nimi jäljelä.”
Britt sannoo ette hään oon ylpeä tornionlaksolaisista juurista, hänen sisälä olevasta voimasta, ja siittä mitä hään itte oon koala työlä rakentannu. Se kuiten sattuu ette häntä pilkathaan hänen taustasta. Meänkielen kattanto oon vuositten varrela muuttunu. Tänä päivänä monet nuoremat halvava oppia sen. Mitäs Britt siittä hunteeraa? saarnauttaja tutkii. ”Sehään oon mainiota, aivan mainiota ette oon saattanu kääntyä positiiviseksi, ja ette moni halvaa sen oppia ja omaksua, ja kulttuurin. Sehään oon kolon, kolon mukava ja se tuottaa mulle parempaa arvoa, minun isäle ja mulle ittele. Viimen ihmiset halvava meänkielen omaksua ja Tornionlakson. Ette sehään oon kolon hauskaa Minusta vain tuntuu ette: ’JOO!’”
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
188
Britt jatkaa: ”Mie niin ilahtun, ilahtun kolosti, juuri ko ajattelen kouluaikaa ja sukua ja [X:laisia] ja kunka nuorempanna piti olla ja tulla koppinensa ruottalaiseksi. Mie ilahtun kolosti ko asiat muuttuva, ette otethaan oppia näistä muisteluksista. Lopuksi mie halvan sanoa ette se mikä oon ollu taakkana, minkälaista oon ollu ja kunkas tornionlaksolaisia oon kattottu ja [X] nimeä, se oon ollu ikävä ja raskas taakka. Mie tunnen ette mie halvan alkaa alusta ja tyhä olla ylpeä. En ole tähhään saakka ollu, mutta mie meinaan olla ja toivon ette saatan olla. Tyhä ko saatan olla ylpeännä enkä tuntis tätä rasituksena.”
Miltäs se tuntuu nyt ko olet sinun muisteluksen selittänny? Britt vastaa: ”Se tuntuu niin kamalalta ko mie olen sulle muistelu. Sie olet ensimäinen jolle mie olen tästä muistelu. Enhään mie ole [X:le], minun miehele, muistelu. Joo, olen muistelu sille paljon, mutta ei tällä laila, tällä mallin.” Uskoks ette se tuntuu hyältä jälkhiin? saarnauttaja tutkii. ”Joo, jollaki mallin. Miehään halvan voija hyvin ja voija paremin. Tästä tullee jonkunäkönen päätös. Mie häyn purkaa tuon kuorman. Jos joku jotaki sannoo … niin ei se ole ko vastata. Se tuntuu hyältä. Mie piän sen siihaan olla ylpeännä. Se oon uskomatonta ette oon jollekki muistelu.”
”Det var lite skämmigt att inte kunna sitt eget språk”
”Tommy” är född i början av 1970-talet och bodde som barn i en mindre by i nuvarande Pajala kommun. Numera bor Tommy i södra Sverige med sin familj. I barndomshemmet talade föräldrarna meänkieli med varandra, men svenska med barnen. Tommy konstaterar att så var det från slutet av 1960-talet. Hans mamma har berättat att det var olika i olika byar. I en del mindre byar talades det meänkieli längre med barnen och i andra byar och i kommuncentren slutade man tala finska (som det kallades då) tidigare än i byarna.
Tommy har hört meänkieli hela livet eftersom hans föräldrar pratade det sinsemellan och till andra äldre. Men han tror inte att det var ett medvetet val att föräldrarna inte lärde honom och hans syskon meänkieli. ”Det var ganska naturligt på den tiden för föräldrar [att inte lära barnen meänkieli].” Tommy vet inte exakt när
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
189
det började men kring slutet på 1960-talet och framåt så pratade man inte meänkieli med barnen ”så är det bara”.
Tommy berättar att när han var barn besökte han ofta hembygsgården där man fick lära sig mycket om den egna hembygden. Hans generation i byn fick därför en grund att vara stolta över sitt ursprung. En historia som han och andra fortfarande har med sig är Ragnar Lassinanttis uttryck: ”Den människa som inte känner till sin egen historia är en rotlös människa, hon vet inte var hon kommer ifrån, hon vet inte var hon befinner sig och hon vet inte var hon är på väg.” Tommy fick som barn med sig hembygdens historia och vilket gav dem lite råg i ryggen: ”Jag är [x]bo, jag är tornedaling en stolthet som kanske var större än hos tidigare generationer.”
Tommy berättar att han var lillgammal och brukade sitta och lyssna när de äldre i byn pratade sinsemellan om släkten och gamla tider. I och med det har han snappat upp språket och berättelserna. I dag använder Tommy både riksfinska och meänkieli aktivt. Han talar, läser och skriver obehindrat på båda språken. Tommy berättar att när äldre människor ville tilltala personer i hans generation kunde de prata på meänkieli men så svarade de yngre på svenska. Tommy säger att han förstod vad de sa men svarade på svenska ändå. Han tror att det beror på att han var rädd för att säga fel. ”Det var lite skämmigt att inte kunna sitt eget språk. Det är ungefär som en svensk som inte kan ordentlig svenska. Det skulle man tycka att det verkar ju konstigt”. När han var yngre tyckte han att det var pinsamt att vara tornedaling men inte kunna sitt eget språk. ”Det är många som har uttryckt att man har berövats sitt eget språk för att de inte fick lära sig det som barn. Men eftersom de har hört det har det passivt funnits i ryggmärgen hela uppväxten.”
Tommy började först använda meänkieli aktivt när han var ungdom och fick en personlig tro och började delta i de laestadianska samlingarna och träffade många unga från Finland. Han säger att det var med dem som han började våga prata finska, för i deras ögon är han svensk och det var accepterat att han pratade knackig finska då han inte var finländare. Han säger att de var bara glada att han kunde prata någorlunda finska. På gymnasiet valde Tommy att läsa finska. Då lärde han sig att förstå varför ”vi har sagt som vi har sagt [på meänkieli]” och grammatiken. Han kunde höra vad som var rätt och fel i språket men hade inte läst teorin bakom det innan
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
190
dess. Men det var genom de laestadianska samlingarna som han vågade använda språket, berättar Tommy.
Tommy lade ingen värdering i att inte prata finska eller meänkieli med sina barn utan det var mest naturligt för honom att prata svenska med dem. Eftersom han har vuxit upp med att föräldrarna inte har pratat meänkieli till honom har han inte heller pratat meänkieli med sina barn, så de kan inte språket. I dag kan barnen ifrågasätta varför han inte lärde dem meänkieli. ”Det var som att det inte kändes naturligt.” Numera tänker Tommy att han borde ha pratat meänkieli till barnen. De hade haft mycket användning av språket. Tommy känner att det är ledsamt att han inte förde över språket till barnen. Men han ser att barnen har en känsla att de kommer från Tornedalen då även deras mamma kommer från Tornedalen.
Har du tänkt på hur man kan gottgöra eller upprätta det som har blivit fel? Har du tankar om det, undrar intervjuaren. Tommy har inte förstått svenska statens roll och försvenskningsprocessen förrän de senaste åren. Han har inte tidigare förstått fullt ut hur förhållandena på arbetsstugorna drabbat kommande släktled. Tidigare tänkte han att det bara drabbade de som var i arbetsstugorna och att de hade tråkiga upplevelser från sin barndom, men har nu förstått att det har fört med sig konsekvenser till kommande släktled att de inte har fått med sig språket på ett naturligt sätt. Tommy säger att kommissionen har ett viktigt arbete att göra.
”Se oli vähän joutava ko ei saattanu ommaa kieltä”
”Tommy” oon syntyny 1970:n luussa ja asu lapsena pienemässä kylässä nykymailmasessa Pajalan kunnassa. Tommy assuu nykyhään Eteläruottissa hänen perheen kans. Lapsuuenkotona vanhukset saarnasit toisitten kans meänkieltä, mutta lapsitten kans ruottia. Tommy toteaa ette se oli semmosta 1960:n luun lopusta. Hänen mammansa oon muistelu ette eri kylissä oli erilaista. Joissaki pienemissä kylissä saarnathiin pitemphään meänkieltä lapsitten kans, ja kunnankeskuksissa net heitit suomea (niinku sillon sanothiin) saarnaamasta varemin ko kylissä.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
191
Tommy oon koko elämän aijan kuulu meänkieltä ko hänen vanhukset saarnasit sitä keskenänsä ja muile vanheemille, mutta hään ei usko ette vanhukset tietosesti olit opettamatta meänkieltä hälle ja hänen siskoile. ”Se oli siihen mailman aikhaan uhka luonolista vanhuksille [olla opettamatta lapsile meänkieltä]”. Tommy ei tiä justhaan koska se alko, mutta 1960:n luun loppupuolelta ja etheenpäin lapsile ei saarnattu meänkieltä, ”niin se tyhä oon”.
Tommy muistelee ette hään kävi useasti kotiseututalola lapsena, missä sai oppia omasta kotiseu’usta paljon. Hänen sukupolvi kylässä sai sen vuoksi syytä olla omasta alkuperästä ylpeät. Juttu, joka hällä ja muila oon vieläki matkassa, oon Ragnar Lassinantin sanonta: ”Ihminen, joka ei tiä omasta histooriasta oon juureton ihminen. Se ei tiä mistä hään oon lähtösin, se ei tiä missä hään oon, eikä tiä mihinkäs hään oon menossa.” Tommy sai lapsena kotiseu’un histooria matkhaan, mikä anto niile pikkusen rohkeutta: ”Mie olen [X:läinen], mie olen tornionlaksolainen, ylpeys, joka piian oli isompi ko entisillä sukupolvila.”
Tommy muistelee ette hään oli lapsena raavhaanmallinen ja pruukasi istua kuuntelemassa ko kylän vanheemat saarnasit keskenänsä suusta ja vanhoista aijoista. Sillä mallin hään sai kuula kieltä ja muisteluksia. Tänä päivänä Tommy käyttää niin suomensuomea ko meänkieltä aktiivisesti. Se saarnaa, lukkee ja kirjottaa kummalaki kielelä ilman estheitä. Tommy muistelee vanhoista ihmisistä, jokka halusit puhutella hänen sukupolven ihmisiä, ja kunka nuoret sillon vastasit ruottiksi. Tommy sano ette hään käsitti mitä net sanot, mutta kuitenki vastasi ruottiksi. Se pittää ette se johtuu pölöstä sanoa väärin. ”Se oli vähän joutava ko ei saattanu ommaa kieltä. Se oon vähän niinku ruottalainen, joka ei ossaa ruottia kunnolisesti. Senhään saatto pittää kummana.” Nuorempanna hällä tuntu joutavalta olla tornionlaksolainen ossaamatta ommaa kieltä. ”Moni oon sanonu ette heiltä oon vietty oma kieli, ko net ei saanheet oppia sitä lapsena, mutta ko net oon kuuhleet sitä koko lapsuuen aikana niin se oon ollu passiivisenna sölkärangassa.”
Tommy alko ensistä käythään meänkieltä aktiivisesti hänen nuoruuen aikana ko hään sain oman uskon ja alko käyjä lestaatialaisissa seuroissa ja kohtasi paljon nuoria Suomesta. Se sannoo ette hään tohti alkaa saarnaamhaan niitten kans suomea, ko heän mielestä hään oli ruottalainen ja sillon sen saatto hyäksyä
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
192
ette hään saarnasi kankeata suomea, ko hään ei ollu suomalainen. Se sannoo ette net ko tykkäsit ko hään saatto saarnata jonkulaista suomea. Jymnaasiassa Tommy valitti lukea suomea. Sillon se oppi ymmärthään miksi ”met olima sanonheet niinku met olema [meänkielelä] sanonheet” ja kramatiikan. Se saatto kuula mikä oli oiken ja väärin kielessä, mutta hään ei ollu ennen lukenu sen takana olevaa teoriaa. Mutta se tohti lestaatialaisitten seuroitten kautta käyttää kieltä, Tommy muistelee.
Tommyla ei ollu mithään aatetta takana ko hään ei saarnanu suomea eli meänkieltä omile lapsile, vain se oli hälle luonolisinta saarnata niile ruottia. Ko hänen vanhukset ei olheet hälle saarnanheet meänkieltä lapsuuessa niin häänkhään ei ole meänkieltä saarnanu omile lapsile. Niin net ei saata kieltä. Tänä päivänä lapset saattava pittää kummana miksi hään ei opettannu niile meänkieltä. ”Se ei niinku tuntunu luonoliselta.” Nykyhään se Tommy hunteeraa ette olis pitäny saarnata lapsile meänkieltä. Niilä olis ollu paljon hyötyä kielestä. Tommy pittää ikävännä ette se ei siirtäny kieltä lapsile, mutta se näkkee ette lapset tunteva olevansa Tornionlaksosta ko niitten mammaki tullee Tornionlaksosta.
Oleks hunteerannu millä mallin sen saattas hyvittää eli korjata sen, mikä oon menny väärin? Oonkos sulla ajatuksia siittä? saarnauttaja tutkii. Tommy oon käsittänny Ruottin valtion ossaa ja ruottalaistamismenoa vasta viimi vuosina. Se ei ole ennen täysin käsittänny kunka työtuvitten mailma oon vaikuttannu seuraavia sukupolvia. Ennen se hunteerasi ette se tyhä koski niitä, jokka olit työtuvissa, ja ette niilä oli ikäviä lapsuuen kokemuksia, mutta nyt hään oon käsittänny ette se tuotti seurauksia seuraaville sukupolvile, ko net ei saanheet kieltä matkhaan luonolisella mallila. Tommy pittää ette komisuunila oon tärkeä työ tehtävännä.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
193
Figur 5.4 Instruktioner för föreståndarinnor vid Norrbottens arbetsstugor, 1923/ Instrykš uunia annethaan Norrbottenin työtuvitten förestontarinnoile, 1923
Källa/Eläke: Norrbottens föreningsarkiv.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
194
”Den tornedalska rösten ska bli hörd”
”Stina” bor i Västsverige med sin man och sina barn. Hon är född på 1980-talet. Hon bodde som barn i Norrbotten och hennes mamma är från Tornedalen. Hon identifierar sig som tornedaling. Stina säger att hennes släktingar nog inte tycker att hon är tornedaling eftersom hon inte talar meänkieli. Som barn tillbringade Stina många somrar hos släkten i Tornedalen.
Stina berättar att hennes mormor gått sju år i arbetsstugan. Hon har inte riktigt förstått när människor sagt att arbetsstugor inte var bra, för hennes mormor har bara haft positiva erfarenheter från sin tid på arbetsstuga. Mormor har varit en människa som det var lätt att tycka om och en som ville ”göra väl ifrån sig”. En av Stinas mostrar har sagt att mormor var lite fjäskig och att det därför gick bra för henne i arbetsstugan. Mormor lärde sig svenska under tiden på arbetsstugan och i skolan. Stina säger att det varit väldigt viktigt för hennes mormor att vara ”en svensk flicka”. Stina berättar att när meänkieli erkändes som språk i början av 2000-talet, så frågade hon sin mormor om hon tyckte det var bra. Mormodern hade då svarat att hon inte tyckte det var bra och att meänkieli inte skulle klassas som ett språk, fastän hon själv talade meänkieli hela tiden. Stina säger att hennes mormor på något sätt ville vara den duktiga flickan och ”göra sitt” där i arbetsstugan och att denna inställning följde henne genom hela livet. Varför tror du att din mormor inte tyckte att det var bra att meänkieli fastställdes som ett språk, frågar intervjuaren. Stina tror att arbetsstugan påverkade henne så mycket och att det i arbetsstugan var så viktigt att vara svensk och tala svenska. Hennes mormor blev väldigt bra på svenska. Stinas mormor talade meänkieli med alla sina barn och alla andra, men svenska med barnbarnen.
Stinas mamma talar meänkieli med sina syskon och Stina har hört språket mycket när hon umgåtts med släkten, men hennes egen mamma har aldrig talat meänkieli med henne eller hennes syskon. Stina berättar att det var ett aktivt val från hennes mammas sida att inte tala meänkieli med barnen. När skolan erbjöd finska som hemspråksundervisning så tyckte hennes mamma att barnen inte skulle lära sig meänkieli, för att hon själv ”haft så mycket problem med det”. Stina tror att det handlade om att hennes mamma sett hur andra blev bestraffade för att de talade meänkieli och hur
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
195
de fick skämmas för det. Hon tror att hennes mamma i likhet med mormor och morfar också tyckte att svenskan var väldigt viktig och att även det påverkat att hon inte tyckte att barnen skulle lära sig meänkieli.
Stina berättar att hon inte har tänkt så mycket kring mammans syn på meänkieli när hon var yngre. Stina läste andra språk i skolan. Först i vuxen ålder har Stina reflekterat mer över hur meänkieli var ett språk som hördes i hennes omgivning, att hennes mamma och andra i hennes mammas släkt talade språket med varandra men att det var ett språk som hennes mamma inte ville föra vidare. Stina säger att hon inte hade problem att lära sig andra språk. När Stina var yngre, blev hon själv stärkt av att få åka på skrivarläger. Det lägret blev identitetsstärkande och gav henne en positiv syn på tornedalsk kultur.
Stinas man kommer ursprungligen från ett annat land och han har alltid tyckt det varit jätteviktigt att föra över sitt modersmål till deras barn. Stina berättar att han aktivt talat sitt modersmål med barnen och att de i dag är tvåspråkiga. Stina förstår en hel del av makens modersmål, men hon talar det inte. Folk har frågat henne ”hur orkar du ha ett språk som du inte förstår”. Stina menar att hon orkat för att hon vet vad det innebär att leva med ett språk utan att få lära sig det. Hon vill inte att hennes barn ska behöva uppleva samma sak. Stina berättar att hon och hennes man båda är måna om att barnen ska kunna hans modersmål för att det är en så stor del av kulturen. För henne känns det jätteviktigt att barnen ska få ta del av språket. Stina blir känslosam och ledsen när hon tänker på att hon inte själv fått lära sig meänkieli och inte kan ge den biten till barnen.
Stina upplever att synen på meänkieli förändrats till det bättre. Även i hennes släkt har det skett en förändring i synen på den egna kulturen och det egna språket. För henne känns det helt fantastiskt. I dag kan hon se att de är stolta över språket och att de tycker att det är bra att kunna flera språk. En släkting har numera den tornedalska flaggan på sin gård och släktingen har i dag en stolthet över kulturen som inte fanns där för 20 år sedan. Hon har även själv fått en förändrad syn på kulturen och språket och kan placera kulturen mer i ett slags sammanhang. Hon tror att det till stor del handlar om att den tornedalska kulturen börjat synas mer i samhället bland annat i form av tornedalska musikgrupper och litteratur. Det pågår ett slags synliggörande av kulturen och det geografiska området.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
196
Själv tänker hon väldigt aktivt kring det i dag. Hon försöker föra vidare den delen av kulturen som hon kan till sina barn, som att ta med barnen när hon hälsar på i Tornedalen och berätta om kulturen och språket. Hon funderar också på att köpa ett hus i mammans hemby i Tornedalen.
Hur tänker Stina kring upprättelse och försoning, frågar intervjuaren. Stina önskar att den ”tornedalska rösten ska bli hörd” på ett liknande sätt som för samerna. Hon vill att det ska komma fram att även den tornedalska minoriteten fått kämpa genom tiderna. Stina vill att man i skolan undervisar mer om tornedalsk och samisk historia och att man på något sätt kopplar den tornedalska kulturen och den samiska kulturen samman i undervisningen. Stina vill att man ska få lära sig om försvenskningen, men även hur det var för minoriteterna innan försvenskningen. Hon tycker också att man i samhället ska synliggöra forskning om kulturen.
Stina berättar att hennes barn i dag har möjlighet att läsa finska på skolan, men att hon önskar att de även kunde få möjlighet att lära sig meänkieli i framtiden. Stina säger avslutningsvis att hon ville lämna sin berättelse för att synliggöra att det i dag finns tornedalingar som inte fått lära sig sitt språk och som är osäkra på om de får kalla sig för tornedalingar. Hon hoppas att hon kunnat ge en bild av hur viktig kulturen är för henne. ”Jag känner mig mest hemma i Tornedalen av alla platser på jorden”, säger Stina.
”Ette Tornionlakson ääni tulis kuulumhaan”
”Stina” assuu Länsiruottissa hänen miehen ja hänen lapsitten kans. Se oon syntyny 1980:n luussa. Lapsena se asu Pohjanperälä ja mammansa oon Tornionlaksosta. Se pittää itteä tornionlaksolaisena. Stina sannoo ette hänen sukulaiset ei taija pittää häntä tornionlaksolaisena, ko hään ei saarnaa meänkieltä. Lapsena Stina vietti monta kessää sukulaisitten tykönä Tornionlaksossa.
Stina muistelee ette hänen äitinäiti oon käyny seittemän vuotta työtuvassa. Se ei ole oiken käsittänny ko ihmiset oon sanonheet ette työtuvat ei olheet hyät, ko hänen äitinäitilä oli tyhä hyviä kokemuksia työtupa-aijalta. Äitinäiti oon ollu ihminen, josta oli helppo tykätä ja semmonen joka halusi ”onnistua hyvin”. Yks Stinan tätistä oon sanonu ette äitinäiti oli vähän hossissa, ja ette
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
197
sillä meni sen vuoksi työtuvassa hyvin. Äitinäiti oppi ruottia työtupa-aikana ja koulussa. Stina sannoo ette hänen äitinäitile oli kolon tärkeätä olla ”ruottalainen tyär”. Stina muistelee ette sillon ko meänkieltä tunnustethiin kieleksi 2000:n luun alussa niin hään tutki hänen äitinäitiltä jos se tykkäsi ette se oli hyä. Sillon äitinäiti oli vastanu ette se ei tykäny ette se oli hyä ja ette meänkielele ei pitäs antaa kielen asemaa, vaikka se saarnasi itte meänkieltä myöthäänsä. Stina sannoo ette hänen äitinäiti jollaki laila halusi olla se hyä tyär ja ”tehjä oman osan” sielä työtuvassa, ja ette sillä seurasi se asento matkassa läpi elämän. Miksis sie piät ette sinun äitinäiti ei tykäny ette se oli hyä ko meänkieltä vahvistethiin kieleksi? saarnauttaja tutkii. Stina uskoo ette työtupa vaikutti niin paljon hänheen, ja ette työtuvassa oli tärkeä olla ruottalainen ja saarnata ruottia. Hänen äitinäiti osasi kolon hyän ruottin. Stinan äitinäiti saarnasi kaikile omile lapsile ja muile meänkieltä, mutta lapsenlapsitten kans ruottia.
Stinan mamma saarnaa siskoitten kans meänkieltä, ja Stina oon kuulu kieltä paljon ko hään oon ollu sukulaisitten kans yhessä, mutta hänen oma mammansa ei ole koskhaan saarnanu hälle eli hänen siskoile meänkieltä. Stina muistelee ette hänen mammansa aktiivisesti valitti olla puhumatta meänkieltä lapsile. Sillon ko koulussa tarjothiin suomea kotikielen opetuksena, niin hänen mammansa tykkäsi ette lapset ei pitäs oppia meänkieltä, ko sillä oli ittelä ”ollu niin paljon hankaluuksia sen kans”. Stina pittää ette sen takana oli se, ko hänen mammansa oli nähny kunka muita rangasthiin meänkielen saarnaamisesta ja sait hävetä siittä. Se uskoo ette hänen mammansa, samoten ko äitinäiti ja äitinisä, piti ruottin kieltä kolon tärkeännä, minkä takia se ei tykäny ette lapset oppisit meänkieltä.
Stina muistelee ette hään ei ole nuorempanna niin paljon hunteerannu mamman kattantoa meänkielestä. Stina luki muita kieliä koulussa. Vasta raavhaana Stina oon enämpi miettiny kunka meänkieli oli ympärillä kuuluva kieli, jota hänen mammansa ja muita mamman sukulaisia saarnasi keskenänsä, mutta ette se oli kieli, jota hänen mammansa ei halunu viejä etheenpäin. Stina sannoo ette hällä ei ollu vaikeuksia oppia muita kieliä. Nuorempanna Stina itte voimistu ko hään sai lähteä kirjottajaleirile. Se leiri voimisti hänen itenttiteettiä ja anto sille positiivisen kattanon Tornionlakson kulttuurista.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
198
Stinan mies oon alunperin toisesta maasta, ja se oon aina pitäny kolon tärkeännä siirtää oman äitinkielen heän lapsile. Stina muistelee ette se oon aktiivisesti saarnanu ommaa äitinkieltä lapsile, ja ette lapset oon tänä päivänä kakskielisiä. Stina käsittää paljon miehen äitinkieltä, mutta se ei saarnaa sitä. Ihmiset oon tutkinheet hältä ”milläs sie jaksat, ko oon kieli, jota sie et käsitä?” Stina meinaa ette hään oon jaksanu ko hään tietää minkälaista se oon ellää kielen kans saamatta oppia sitä. Se ei halva ette omat lapset tarttisit kokea sammaa asiata. Stina muistelee ette hään ja hänen mies huolehtiva siittä ette lapset ossaisit hänen äitinkieltä, ko se oon niin iso osa kulttuurista. Hälle tuntuu kolon tärkeältä ette lapset tulisit kielestä osaliset. Stina liikuttuu ja hällä tullee ikävä ko hunteeraa ette hään ei saanu itte oppia meänkieltä eikä pysty anthaan sitä ossaa lapsile.
Stina pittää ette kattanto meänkielestä oon muuttunu paremaksi. Hänenki suussa kattanto omasta kulttuurista ja omasta kielestä oon muuttunu. Hälle se tuntuu erittäin hyältä. Tänä päivänä se saattaa nähjä ette net oon omasta kielestä ylpeät ja pitävä ette se oon hyä osata enämpi kieliä. Yhelä sukulaisela oon nykyhään Tornionlakson flaku kartanolla ja sukulainen oon tänä päivänä kulttuurista ylpeä, mitä se ei ollu 20 vuotta aikaa. Hällä oon itteläki muuttunu kattanto kielestä ja kulttuurista, ja hään näkkee kulttuurin jonkulaisessa yhtheyessä. Se uskoo ette se johtuu isoksi osaksi siittä ette Tornionlakson kulttuuri oon alkanu näkhyyn enämpi yhtheiskunnassa esimerkiksi tornionlaksolaisina musiikkikryppinä ja kirjalisuutena. Jonkulainen kulttuurin ja maantietheelisen aluheen näkyväistäminen oon lähteny liikheele. Se hunteeraa itte sitä kolon aktiivisesti tänä päivänä. Se yrittää siirtää sitä kulttuuria, mitä hään saattaa, omile lapsile. Se esimerkiksi ottaa lapset matkhaan ko hään lähtee Tornionlaksossa käymhään ja selittää kulttuurista ja kielestä. Se hunteeraa kans jos hään ostas kämpän mamman kotikylhään Tornionlakshoon.
Mitäs Stina hunteeraa kunnian parantamisesta ja sovituksesta? saarnauttaja tutkii. Stina toivoo ette ”Tornionlakson ääni tulis kuulumhaan” samoten ko saamelaisila. Se toivoo ette se tulis näkösälle kunka tornionlaksolainenki minuriteetti oon saanu taistela kautta aikojen. Stina halvaa ette kouluissa opetettas enämpi tornionlaksolaisesta ja saamelaisesta histooriasta, ja ette Tornionlakson kulttuuri ja saamelainen kulttuuri jollaki laila liittäs yhtheen opetuksessa. Stina halvaa ette sen sais oppia ruottalaistamisesta,
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
199
mutta kans minuriteetitten mailmasta ennen ruottalaistamista. Se tykkää kans ette yhtheiskunnassa pitäs nostaa kulttuuria koskeva tutkimus näkösälle.
Stina muistelee ette hänen lapsila oon tänä päivänä maholisuus lukea koulussa suomea, mutta se toivoo ette net saisit tulevaisuuessa maholisuutta oppia meänkieltäki. Päätheeksi Stina sannoo ette hään halusi antaa oman muisteluksen ette tulis tiethoon ette tänä päivänä oon tornionlaksolaisia jokka ei ole saanheet ommaa kieltä oppia, jokka oon epävarmat jos net saava kuttua itteä tornionlaksolaisiksi. Se toivoo ette hään oon saattanu antaa kuan kulttuurin arvosta hälle. ”Mie tunnen ette mie olen enniiten kotona Tornionlaksossa kaikista mailman paikoista”, Stina sannoo.
Figur 5.5 Torne älv, gränsälv/Tornionväylä, rajaväylä
Foto/Kuva: Eva-Lena Aro.
”Utan ett nätverk omkring dig som stöttat dig så är det svårare”
”Lovisa”, som är född på 1980-talet, är uppvuxen vid gränsen vid Torne älv. Hennes familj kommer från båda sidor om älven och under hennes uppväxt var svenska, finska och meänkieli ständigt
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
200
närvarande i familjen. Lovisa bor i dag tillsammans med sin man och sina barn på en gränsort på svenska sidan älven.
Rörande sin identitet konstaterar Lovisa att det är en svår fråga eftersom ”vi inte är riktigt svenska och vi är inte riktigt finska”. Lovisa och hennes syskon brukar kalla sig för ”gränsbarn”: ”Vi har farit över bron hela tiden och vuxit upp med båda språken svenska och finska, eller meänkieli som det nu är det som man pratar här. Det är ju inte riksfinska.” Själv kallar hon den meänkieli hon talar för finska. Hon har haft båda språken med sig hela sitt liv och pratar nu finska med sina barn och hennes man pratar svenska med dem.
Lovisa berättar att nästan alla hennes vänner är tvåspråkiga. I skolan fanns ett samarbete med Finland och hon hade fritidsaktiviteter på båda sidor om älven. ”Det har ju aldrig varit en riktig gräns för oss som har vuxit upp där”. Lovisas föräldrar och syskon bor i dag på båda sidor om gränsen och båda språken används i familjen: ”Vi blandar, är vi hos pappa pratar vi mest finska … och hos mamma mest svenska. Men när mormor och morfar är med pratar vi riktig meänkieli, då blandar vi hejvilt språken.” Lovisas man förstår inte finska så då blandar hon språken för att han ska förstå. Även farmor och farfar på finska sidan pratar mer meänkieli. Hennes syskon bor på finska sidan och är gifta där så när de pratar sinsemellan blandar de också språken. ”Beroende på vilket ord som kommer lättast”, säger hon.
Lovisa ser det som en rikedom att ha två språk. Det har hjälpt henne att få jobb. Det var enklare för henne som tvåspråkig, än för hennes kamrater som bara talade ett språk. Lovisa är lärare och hon har även undervisat i meänkieli. Även om hon sett det som en rikedom i sig att vara flerspråkig, upplever hon att hon tidigare inte varit jätteduktig på vare sig finska eller svenska. Det kände hon starkt när hon började lärarutbildningen i Sverige och det skulle vara grammatiskt korrekt. ”Min svenska är väldigt influerad av finskan. Det är inte riktigt rätt ordföljd och så vidare som man ska ha enligt den svenska grammatiken. Så det har jag fått lära mig i vuxen ålder. Det skulle säkert vara samma om jag började skola i Finland. Man är varken svensk eller finsk. Det är det här typiska på gränsen att vad är man? Vad tillhör vi för språk egentligen?”, säger Lovisa. Även fast hon inte tycker att hennes språk har varit grammatiskt riktigt så fungerar språken i vardagen för henne. Hon har lärt sina barn finska för att hon ser rikedomen i att vara tvåspråkig.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
201
Eftersom hennes man inte pratar finska hade det varit lättast om alla pratade svenska sinsemellan, men Lovisa ser det som viktigt att barnen får med sig båda språken.
Lovisa har upplevt att det är vanligare med meänkieli hos äldre som är i hennes mor- och farföräldrars generation. Den generationen talade meänkieli hemma. Hennes föräldrar pratade inte meänkieli utan det var antingen svenska eller finska, även om meänkieli har funnits där. Hennes föräldrar har alltid haft blandade språk och långt tillbaka i släkten har de haft blandade språk, men finskan har varit dominerande från början. Lovisa menar att det är just i generationen kring 1940-talet som talade den ”riktiga” meänkieli där man har specifika uttryck. Dessa uttryck på meänkieli tycker Lovisa är väldigt viktiga att bevara och hon försöker lära sig dem.
Lovisa har hört berättelser från sina morföräldrar – att de var tvungna att tala svenska i skolan och att svenskan ansågs vara ett finare språk. Morföräldrarna gick skolan vid gränsen, så de talade svenska i skolan och meänkieli hemma med sina föräldrar. Lovisa tror inte att detta påverkat morföräldrarnas identitet eftersom de alltid har bott på en gränsort där tvåspråkigheten har varit naturlig. Det kan ha varit annorlunda för deras syskon som flyttade till södra Sverige. Hennes morföräldrar verkar inte värdera språken olika, utan de använder fortfarande finskan i dag och är väldigt öppna med att det är okej att vara tvåspråkig. Lovisa har ändå hört berättelserna om att det var annorlunda förr, men det är inget som hennes morföräldrar visat för sina barnbarn. ”Lovisas” gammelfarmor, som nyligen gick bort, kom från Finland och tog sig över till Sverige under kriget när hon bara var 18–19 år. Hon var tvungen att lära sig svenska för ”man skulle inte prata finska”. Lovisa märkte att gammelfarmor hade något kvar från de erfarenheterna då hon bara ville tala svenska. Det var först när hon blev äldre som hon började prata finska igen. Lovisa menar att det syntes mer hos gammelfarmor att hennes erfarenheter hade påverkat henne och vilket språk som var accepterat.
Lovisa känner till skammen och känslan kring språket som vissa har fått från sina föräldrar och deras föräldrar, men hon har inte upplevt det i sin familj. Hon har hört berättelser från sin mamma om att barnen som kom till högstadiet från en av de mindre byarna knappt kunde svenska och att de bröt på finska. Lärarna på skolan där mamman gick var väldigt hårda och eleverna var tvungna att tala
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
202
svenska. Lärarna kunde håna eleverna för att de bröt på finska. Men Lovisa tror att just för att tvåspråkigheten alltid har varit stark i hennes hemby har den problematiken inte riktigt funnits på samma sätt. Hon vet inte om det är så eller om det är främst i hennes familj och släkt, men hon upplever att det är så i hennes hemby vid gränsen.
Lovisa berättar att hon fick hemspråksundervisning i finska i skolan: ”Men det var aldrig riktigt bra.” Undervisningen var inte utformad för elever som redan hade en grund i finska och nivån var så låg att den inte gav något. Hon upplever att det fortfarande är så med finska- och meänkieliundervisningen i grundskolan. De som är tvåspråkiga hemifrån har ingen nytta av den undervisningen som inte är anpassad efter deras nivå, så de väljer att hoppa av. Det tycker Lovisa är synd.
Lovisas äldsta barn ska snart börja i förskolan. Där kan föräldrarna välja vilket språk lärarna ska använda. Lovisa och hennes man har valt att lärarna ska tala både finska och svenska med barnen. Redan innan första barnet föddes bestämde Lovisa att hon skulle tala finska och det har hon också gjort. Ibland pratar hon svenska inför barnen, exempelvis när de har gäster eller när barnen har kompisar som inte kan finska så att alla ska förstå. Men när hon talar direkt med barnen blir det finska eller meänkieli. Barnen svarar på svenska, men 5-åringen har nu börjat svara på finska och det tycker Lovisa är jätteroligt. Hon vet att han kan för han pratar finska med Lovisas släktingar. Lovisa berättar att hon bara fått positiva reaktioner på att hon talar finska med sina barn. Även äldre människor som kan språket, men inte har fört över det till sina barn brukar säga till henne att de borde också ha gjort så med sina barn.
Skulle det behövas stöd för föräldrar i tvåspråkiga familjer, frågar intervjuaren. Lovisa svarar: ”Ibland är det ju jobbigt och det hade kanske varit kul att ha något forum där man kan prata med andra familjer som gör likadant och se vilka problem dom möter på vägen och hur man kan lösa dom.” Hon tänker att det kan vara ännu mer fördelaktigt för föräldrar som själva inte är så starka i språket att även kunna läsa någon kurs på sidan om när de lär sina barn. Det hade varit bra att ha något material som föräldrarna skulle kunna utgå ifrån när de lär sina barn meänkieli. ”Det finns väl mycket, men jag tycker att informationen inte alltid kommer fram. På Polarbibblo exempelvis. Men det är inte så tydligt att det finns”, säger hon. Hon själv glömmer att gå dit med barnen och
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
203
skulle gärna ha bättre information eller påminnelser om att det finns. Eftersom Lovisas familj bor nära Finland och har en daglig kontakt med familj och släkt där som talar finska, blir det enklare för henne att motivera sig till att orka fortsätta med finskan med sina barn. ”Utan ett nätverk omkring dig som stöttar dig så är det svårare. Det är tråkigt att det är så, men jag tror det.”
Som lärare har Lovisa även undervisat i meänkieli, på plats på hemorten och på distans för elever i södra Sverige. Hon upplevde att det var väldigt svårt att undervisa, inte för att hon inte kan språket utan för att det finns så många nyanser i språket. Språket skiljer sig om man kommer från Pajala, Övertorneå eller Rantajärvi. Så när hon hade klasser med barn från olika delar av Tornedalen hade de olika ord för samma sak. Till exempel för färgen brun säger vissa pruuni, pryyni eller ruskea. Då hamnade hon i dilemmat över vilket ord som var rätt, vilket gjorde undervisningen väldigt svår. Dessutom finns det inte så mycket undervisningsmaterial att använda sig av, så hon fick skapa eget material. I de lägre åldrarna fanns det mer material, men i högre nivåer finns det knappt något alls. Lovisa påpekar att det även var väldigt barnsligt material, som inte passar till ungdomar eller äldre. Så när hon lärde ut till högstadieelever som var nybörjare ville de inte lära sig på det barnsliga sättet som nybörjarmaterialet var på. Det tog väldigt mycket tid för henne att fixa eget material och krävde även mycket kreativitet. Det var lättare att undervisa på plats då de började undervisningen från lägre åldrar. Klasserna var uppdelade efter ålder och eftersom de bodde och kom från samma område i Tornedalen hade alla samma nyans av språket, till exempel använde alla samma ord för brun. Barnen på distans kom från hela språkområdet så vissa kom exempelvis från Gällivaretrakten där de använder ord som Lovisa aldrig hade hört.
Vad bör man göra för att förbättra undervisningssituationen i meänkieli, frågar intervjuaren. Lovisa tycker att det behövs bra undervisningsmaterial som är lättillgängligt för lärarna. Att ta fram eget material tar för mycket tid och lärare har redan begränsat med tid. ”Man vill ju att det ska bli bra”, säger Lovisa och föreslår att det borde finnas undervisningsmaterial som det finns för andra ämnen och språk. Exempelvis kopieringsmaterial som läraren kan utgå ifrån och anpassa. Lovisa tycker även att det behövs en kort kurs för dem som ska undervisa meänkieli. De som lär ut meänkieli kan
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
204
det muntligt, men att skriva det kanske inte alltid är så enkelt. När Lovisa själv skriver på meänkieli så drar det åt finskan eftersom hon har fått lära sig att skriva på finska och inte på meänkieli.
Lovisa har aldrig själv reflekterat över att hennes liv, att bo och leva vid gränsen, kanske är något speciellt – att ständigt åka över till andra sidan och att tvåspråkigheten alltid har varit en del av hennes vardag. Tvåspråkigheten är naturlig för Lovisa och hennes familj och det har pågått i generationer bakåt. De har alltid pratat bägge språken och blandat dem mitt i konversationer. ”Vi har pratat det som passar bäst i situationen”, avslutar Lovisa.
”Ilman tukiverkotta ympäri se oon hankalampi”
”Lovisa”, joka oon 1980:n luussa syntyny, oon kasunu rajala Tornionväylälä. Perheensä tullee kummaltaki puolen väylää ja hänen lapsuuen ja nuoruuen aikana ruottin kieli, suomen kieli ja meänkieli kuulut perheessä sujoksensa. Lovisa assuu tänä päivänä hänen miehen ja hänen lapsitten kans yhessä Ruottin puolela väylää rajapaikkakunnala.
Itenttiteetistä Lovisa sannoo ette se oon vaikea asia, ko ”met emmä ole oiken ruottalaisia emmäkä met ole oiken suomalaisia”. Lovisa ja hänen siskot pruukaava kuttua itteä ”rajalapsiksi”: ”Met olema alinomhaan kulkenheet sillasta poikki ja kasunheet kummalaki kielelä, ruottin ja suomen kielen kans, eli meänkieltä, jota täälä nyt saarnathaan. Sehään ei ole suomensuomea.” Se kuttuu itte sitä meänkieltä, jota hään saarnaa, suomeksi. Sillä oon ollu kummakki kielet myötä koko elämän aijan ja saarnaa nyt suomea hänen lapsitten kans, ja hänen mies saarnaa niile ruottia.
Lovisa muistelee ette kohta kaikki hänen kaverit oon kakskieliset. Koulussa oli yhtheistyötä Suomen kans, ja hällä oli kummalaki puolen väylää vapa-aijan harrastuksia. ”Eihään se ole koskhaan ollu meile, jokka olema täälä kasunheet, oikea raja”. Lovisan vanhukset ja siskot asuva tänä päivänä kummalaki puolen raijaa ja perheessä käytethiin kumpaaki kieltä: ”Met sekotamma. Jos met olema papan tykönä niin met saarnaama valtapäästä suomea … ja mamman tykönä valtapäästä ruottia. Mutta ko äitinäiti ja äitinisä oon matkassa niin met praatima oikeata meänkieltä, sillon met sekotamma kieliä aivan villisti.” Lovisan mies ei käsitä suomea, niin se sekottaa kieliä ette se
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
205
käsittäis. Ämmi ja äijäfaari Suomen puolela saarnaava kans enämpi meänkieltä. Hänen siskot asuva Suomen puolela ja oon käynheet sielä vihilä, ette net sekottava kans kieliä ko net keskenänsä saarnaava. ”Se riippuu siittä, mikä sana se helpoimiten tullee”, se sannoo.
Lovisa pittää kahta kieltä rikhautenna. Se oon auttanu häntä saamhaan töitä. Se oli helpompi hälle kakskielisennä ko hänen kaverille, jokka saarnasit tyhä yhen kielen. Lovisa oon koulunopettaja ja oon opettannuki meänkieltä. Vaikka se pittää monikielisyyttä sinänsä rikhautenna, se pittää ette hään ei ole ennen ollu kolon hyä kummassakhaan kielessä, ei suomessa eikä ruottissa. Sen se tunsi koasti ko hään alko opettajankouhluun Ruottissa ja ko se piti olla kieliopilisesti oiken. ”Minun ruothiin oon vaikuttannu suomen kieli. Se ei ole aivan oikea sanajärjestys ja sen semmosia, mitä ruottin kramatiikin jälkhiin pitäs olla, ette sen mie olen raavhaana ihmisennä saanu oppia. Se olis varmasti sama asia jos mie alkasin Suomessa kouhluun. Sitä ei ole ruottalainen eikä suomalainen. Se oon rajala tyypilistä, ette mitä sitä oonkhaan? Mihinkäs kiehleen met oikeastamyöten kuuluma?” Lovisa sannoo. Vaikka se ei tykkääkhään ette hänen kieli oon ollu kramatiikin jälkhiin oikea, niin hällä toimiva kielet arkipäivässä. Se oon opettannu omile lapsile suomea, ko se pittää kakskielisyyttä rikhautenna. Ko hänen mies ei saarnaa suomea se olis ollu helpointa ko kaikin olisit saarnanheet ruottia keskenänsä, mutta Lovisa pittää tärkeännä ette lapset saisit kummakki kielet matkhaan.
Lovisa oon kokenu ette meänkieli oon enämpi valtana vanheemitten ihmisitten kesken, hänen äitin ja isän vanhuksitten sukupolvessa. Se polvi saarnasi kotona meänkieltä. Hänen vanhukset ei saarnanheet meänkieltä, vain se oli jompaakumpaa, ruottia eli suomea, vaikka meänkieli oli aina ollu siinä. Hänen vanhuksilla oli aina sekalaisia kieliä ja kauas takapäin suussa oli sekalaista kieltä, vaikka suomi oon alunperin ollu valtana. Lovisa meinaa ette juuri 1940:n luussa eläny sukupolvi saarnasi ”oikeata” meänkieltä vasituila sanoila. Lovisa pittää näitten meänkielen sanoitten säilyttämistä tärkeännä, ja freistaa oppia niitä.
Lovisa oon kuulu muisteluksia hänen äitin vanhuksilta – ette net häyt saarnata ruottia koulussa, ja ette ruottia piethiin fiinimpännä kielenä. Äitin vanhukset kävit rajala koulua, ette net saarnasit koulussa ruottia ja meänkieltä kotona heän vanhuksitten kans. Lovisa ei usko ette se oon vaikuttannu äitin vanhusten itenttiteethiin, ko net
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
206
oon aina asunheet rajapaikkakunnala missä kakskielisyys oon ollu luonolista. Se oon saattanu olla erilaista niitten siskoila, jokka siiryit Eteläruothiin. Hänen äitin vanhukset ei näyttänheet arvostavan kieliä eri laila, vain net käyttävä vielä tänäki päivänä suomea ja oon kolon aukeimet sen kans ette sen saapii olla kakskielinen.
Lovisa oon kuitenki kuulu muisteluksia entisistä aijoista, ette sillon oli erilaista, mutta se ei ole mithään mitä hänen äitin vanhukset oon näyttänheet lapsenlapsile. Lovisan ämmin äiti, joka vasta-aikhoin kuoli, tuli soan aikana Suomesta Ruothiin poikki tyhä 18–19:n vuoen vanhaana. Se joutu ophiin ruottia ko ”suomea ei pitäny saarnata”. Lovisa huomasi ette ämmin äitilä oli jotaki jäljelä niistä kokemuksista ko se halusi tyhä ruottia saarnata. Vasta vanheempanna se oon alkanu saarnaamhaan suomea uuesti. Lovisa meinaa ette se näky enämpi hänen ämmin äitilä, ette sen kokemukset olit vaikuttanheet sille sen puolesta, mitä kieltä hyäksythiin.
Lovisa tietää häpeästä ja kielen tunnosta, mitä jokku oon saanheet heän vanhuksilta ja niitten vanhuksilta, mutta se ei ole omassa perheessä tuntenu sitä. Se oon mammalta kuulu muisteluksia lapsista, jokka tulit jostaki pikkukylästä yliastheele kohta ruottia ossaamatta ja suomeksi murtamalla. Koulunopettajat mamman koulussa olit kolon koat ja oppilhaila oli pakko saarnata ruottia. Koulunopettajat saatoit pilkata oppilhaita suomen murtheesta. Lovisa kuiten uskoo ette semmosia hankaluuksia ei ole sillä laila ollu hänen kotikylässä, justhaans ko kakskielisyys oon aina ollu voimakas sielä. Se ei tiä jos se oon niin, vai jos se oon tyhä hänen perheessä ja suussa niin, mutta se pittää ette se oon semmosta hänen kotikylässä rajala.
Lovisa muistelee ette hään sai koulussa suomen kotikielenopetusta, ”mutta se ei ollu koskhaan oiken hyä”. Opetus ei sopinu oppilhaile, joila oli entistänsä suomen kielen alustavia taitoja, ja taso oli niin matala ette se ei antanu mithään. Se pittää ette suomen ja meänkielen opetus peruskoulussa oon vieläki samanlainen. Kakskielisistä koista tulevilla ei ole hyötyä opetuksesta, joka ei ole heän tasosta, ja niin net heittävä siittä poijes. Lovisa tykkää ette se oon vahinkoa.
Lovisan vanhiin lapsi alkaa hetin leikkikouhluun. Sielä vanhukset saattava valittea mitä kieltä koulunopettajat käyttävä. Lovisa ja hänen mies oon valittenheet ette koulunopettajat puhuva kumpaaki, suomea ja ruottia, lapsitten kans. Jo ennen ensimäisen lapsen syntymää Lovisa päätti saarnata sille suomea, ja niin hään oonki tehny. Välhiin se praatii lapsitten eessä ruottia, niinku sillon ko
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
207
niilä oon viehraita eli sillon ko lapsila oon suomea taitamattomia kaveria ette kaikin käsittäisit. Mutta sillon ko se saarnaa suohraan lapsile niin se tullee suomea eli meänkieltä. Lapset vastaava ruottiksi, mutta viienvuotias oon nyt alkanu vasthaan suomeksi, mikä Lovisan mielestä oon kolon mukava. Se tietää ette se ossaa, sillä se saarnaa Lovisan sukulaisitten kans suomea. Lovisa muistelee ette ihmiset tykkäävä aivan hyvin ko hään saarnaa lapsitten kans suomea. Vanheematki ihmiset, jokka ossaava kieltä mutta ei ole siirtänheet sitä omile lapsile, pruukaava sanoa sille ette hetki olisit häätynheet niin tehjä.
Häätysitkös kakskielisitten perheitten vanhukset saaja tukea? saarnauttaja tutkii. Lovisa vastaa: ”Välistähään se oon ankara ja olis piian ollu mukava ko olis ollu joku foorymi, missä saattas saarnata muitten samoten tekevitten perheitten kans, ette näkis minkälaisia hankaluuksia niilä oon matkan varrela, ja kunkas niitten kans pärjäis.” Se hunteeraa ette se saattas olla vielä parempi vanhuksille, joila oon heiko kieli, saaja käyjä jotaki kursia samala ko net opettava omia lapsia. Se olis ollu hyä ko olis ollu jotaki materiaalia olemassa, millä vanhukset saattasit alkaa opettaessansa lapsile meänkieltä. ”Sitä tietenki oon paljon, mutta minusta tieto ei aina tule perile, niinku Polarbibliotekissä. Mutta se ei aina ole niin selvää ette sitä löytyy”, se sannoo. Itte hään unheuttaa käyjä sielä lapsitten kans, ja hään tykkäis ko sais parempaa tietoa eli muistutuksia ette semmosta löytyy. Ko Lovisan pere assuu niin likelä Suomea ja oon jokapäiväsessä tekemisessä sielä asuvan suomea puhuvan perheen ja suun kans, hään helpomin löytää voimaa ette hään jaksaa jatkaa opethaan lapsile suomea. ”Ilman tukiverkotta ympäri se oon hankalampi. Se oon ikävä ette se oon siihen laihin, mutta niin mie uskon.”
Koulunopettajanna Lovisa oon kans opettannu meänkieltä, paikan päälä kotipaikkakunnala ja Eteläruottin oppilhaile. Se piti opettamista hankalanna, ei sillä ette hään ei kieltä ossais, mutta ko kieli vaihtuu niin paljon. Kieli oon erilainen Pajalassa, Mataringissa ja Rantajärvessä, ette sillon ko hällä oli luokkia, joissa oli lapsia eri puolilta Tornionlaksoa, niin net sanoit saman asian erhiin laihin. Esimerkiksi pruunta färiä sanothiin pruuniksi, pryyniksi eli ruskeaksi. Sillon sillä oli hankala tietää mikä sana se oli oikea, mikä teki opettamista hankalaksi. Tämän lisäksi ei ollu niin paljon opetusmateriaalia käyttää, ette hään sain tehjä ommaa materiaalia. Matalampia ikäluokkia varten löyty enämpi materiaalia, mutta
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
208
korkeamman tason materiaalia ei ollu paljon ollenkhaan. Lovisa huomauttaa kans ette se oli kolon lapselista materiaalia, mikä ei sopinu nuorile eli vanhoile. Ette sillon ko hään opetti vasta-alkusia yliastheen oppilhaita niin net ei tykänheet oppia niin lapselisella mallila ko vasta-alkajitten materiaalissa. Se otti kolon paljon aikaa hällä laittaa ommaa materiaalia ja vaati paljon luovuuttaki. Se oli helpompi opetta paikan päälä ko opetusta alotethiin matalammalta iältä. Luokkia jaethiin iän jälkhiin, ja ko kaikin asut ja tulit samalta perältä Tornionlaksosta niin kaikila oli sama kielimuoto. Esimerkiksi kaikin käytti sammaa sannaa pruunista. Tistansila opetettavat lapset tulit koko kielialuheelta, ja jokku tulit esimerkiksi Jellivaaran puolelta, missä käytethään semmosia sanoja mitä Lovisa ei ole koskhaan kuulu.
Mitäs sen häätys tehjä ette meänkielen opettamisen maholisuuet tulisit paremaksi? saarnauttaja tutkii. Lovisa pittää ette se tarttethaan hyyää opetusmateriaalia, mikä oon opettajille helppo käyttää. Oman materiaalin tekeminen viepii liika paljon aikaa, ja koulunopettajilla oon jo vähän aikaa. ”Senhään halvaa ette kaikki tulis hyä”, Lovisa sannoo ja ehottaa ette sitä pitäs olla opetusmateriaalia niinku muissa aihneissa ja kielissä, esimerkiksi kopieerinkimateriaalia, mistä koulunopettaja saattas alkaa ja sovittaa sitä. Lovisa tykkää kans ette tarttethaan pikku kursia meänkielen opetajille. Meänkieltä opettavat ossaava sen suulisesti, mutta kirjottaminen ei piian ole niin helppoa aina. Ko Lovisa itte kirjottaa meänkielelä se vettää suomen kiehleen, ko hään oon itte oppinu kirjothaan suomeksi eikä meänkielelä.
Lovisa ei ole koskhaan itte hunteerannu ette hänen elämä, rajala asuminen, piian olis jotaki eriskummalista – sujoksensa kulkea toisele puolele, ja kakskielisyys oman arkipäivän osana aina. Kakskielisyys oon Lovisale ja hänen perheele luonolista, ja oon ollu monta sukupolvea takapäin olemassa. Net oon aina saarnanheet kumpaaki kieltä ja sekottanheet niitä ko oon praatittu. ”Met olema saarnanheet sitä, mitä siinä paikassa parhaiten oon sopinu”, Lovisa sannoo päätheeksi.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
209
”Så här var det, nu måste något gro i askan”
”Lisa” är en ung
1
kvinna som är uppvuxen i Pajala kommun. Som
vuxen har hon även bott i Finland under ett antal år. Numera bor hon i södra Sverige tillsammans med sin familj. Hennes pappa är från Tornedalen och mamman är inflyttad från norra Finland. Lisa har funderat en hel del kring sin identitet och sitt språk.
Lisas pappa, som är född på 1950-talet, kommer från en mindre by och i hans barndomshem talade man meänkieli. Han talade meänkieli tills han började skolan. I skolan fick han inte tala sitt modersmål utan blev tillsagd att tala svenska. Lisa berättar att hennes farmor gått i arbetsstuga. Hon och de andra barnen i arbetsstugan fick stryk om de pratade finska. ”Där tänker jag att det har lagt grunden för det här språktraumat”, säger Lisa. De fick örfilar när de pratade finska och Lisa förstår att det måste ha varit jobbigt för farmor då hon bodde på arbetsstugan och bara fick åka hem på loven. Farmors familj var fattig och hennes barndom var tuff.
Lisa berättar att hon kunde märka en skillnad i språkanvändningen av meänkieli och svenska bland farmodern och hennes syskon. De använde även svenska ord när de talade meänkieli. Lisa uppfattade det som att när de talade svenska använde de ”auktoritetens röst”, till exempel när de var in på kommunen så använde de svenskan. Det var väldigt tydligt när ”auktoriteten kommer uppifrån” att det var svenska som gällde och i andra sammanhang var det meänkieli som talades. ”Som att man hyser något agg mot det [svenska]”, säger Lisa.
Märkte du att rösten eller tonfallet ändrades beroende på språk, frågar intervjuaren. ”Ja, helt och hållet.” Lisa beskriver det som att farmor hade en identitet på svenska och en på meänkieli. När farmodern pratade svenska fanns det en distans, hon pratade inte om saker som var nära henne själv. Hennes känslospråk var meänkieli. Lisa upplevde att hennes farmor var sig själv på meänkieli. Farmoderns svenska försvann helt innan hon dog, och på slutet talade hon bara meänkieli. När Lisa var barn pratade hon finska med sin farmor. När Lisa sedan började skolan och svenskan blev en större del av hennes liv pratade hon svenska med farmor. Hon har inga minnen av att hon har pratat finska med sin farmor i vuxen ålder.
1 Födelseår framgår inte av referatet av intervjun.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
210
Lisa berättar att hennes egen skoltid var bra. Livet i byn var bra och det fanns många fritidsaktiviteter för barn. Lisa och en annan tjej, som båda hade mammor från Finland fick hemspråksundervisning på finska i lågstadiet. De ville absolut inte lära sig meänkieli, och i dag funderar hon på varför det fanns ett sådant motstånd. ”Vi ville ha finska, för det var ett riktigt språk”, berättar Lisa. Men hon vet inte var de plockade upp den attityden, eftersom det är nedsättande mot en del av ens egen kultur. Det fanns en tredje tjej i hemspråksundervisningen som inte hade någon finsk förälder. Den tjejen har senare berättat att hon kände sig så dum för att hon hade lärt sig meänkieli hemifrån och när de lärde sig ”riktig” finska så hängde hon inte med. Det var andra ord och på ett annat sätt på finska. Undervisningen var inte anpassad till barn med meänkieli som hemspråk, berättar Lisa. Alla tre tjejerna hade samma läroböcker, det fanns ingen särskild bok för tjejen som talade meänkieli. Lisa berättar också att de ”gjorde en grej” av att de absolut inte ville lära sig meänkieli och förstår i dag inte alls var det har kommit ifrån. ”Någonstans har det ju kommit ifrån”, säger hon. Lisa tror att det kan ha handlat om att deras mammor var finskspråkiga och inte meänkielitalande och att de ville lära sig sina mödrars språk. Lisa vet inte vad som hände med den tredje tjejen, som hoppade av efter ett tag för att hon inte hängde med i finskundervisningen. Skolan fångade inte upp henne i sin modersmålsundervisning. ”Tiden var kanske inte mogen då”, menar Lisa.
Lisa berättar att när hon bodde i Finland som vuxen upplevde hon att man i Finland hade en större stolthet över sitt ursprung från norra Finland, till skillnad mot hur det är i Sverige. I Finland kan det ses som status. Lisa har funderat över vad tornedalsk kultur egentligen är. Hon har känt att ”vi har inte odlat vår kultur”. Hon kopplar det till skam: ”om du får med dig en skam i kulturen eller i barndomen, då tystnar du och tystnaden leder till att du inte främjar. Då har du inget att vara stolt över och då tappar du saker som leder till en tomhet eller okunskap om var du kommer ifrån, historien, hur den är betydelsefull för dig.”
När hon har pratat med sin kompis i Stockholm, som också kommer från Tornedalen, så har de kommit fram till att de inte vet vad tornedalsk kultur är. ”Vad är det!? Jag vet inte!” säger hon. Hon har även haft samtal med sin familj om vad de tycker att det är. Då har de pratat om storbak, kvinnor som månar om hemmet,
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
211
gråterskor. Lisa tänker att det låter som 1800-talet och att det inte handlar om nutiden. Tankarna dyker då upp om att det inte finns någon nutidskultur och hon frågar sig ”om vi har tappat allting på grund av tystnaden i följd av skammen”.
Var tror du att den här skammen har kommit ifrån, frågar intervjuaren. Lisa tror att det handlar om att man inte har fått prata sitt språk och att det är där grunden finns. Människor har inte fått uttrycka de orden som är viktiga för dem och då kan de inte heller odla kulturen. ”Skammen är ett extremt effektivt sätt att få bort olika kulturyttringar eftersom det också är skamligt att skämmas. Får man inte prata om det, kommer det aldrig komma fram”, säger hon.
Innan denna intervju har Lisa frågat sina vänner om vad de tänker att tornedalsk kultur är och det var en som sa att tornedalingar har en skam. Lisa tänkte då att ”det kan ju inte vara kulturen, att vi skäms. Det blir ju knäppt då för det kan vi ju inte föra [kulturen] vidare.” Lisa kan se skammen i sin egen familj, i sin pappa, i att han inte har tagit för sig i saker. Han var duktig i skolan, men inte gjort alla saker han har pratat om och Lisa har kopplat det till Tornedalen – ”inte kan jag åka härifrån, jag har ju ingenting där”. Hon ser en koppling till att man inte ser att Tornedalen tillhör resten av Sverige. Att flytta exempelvis till Östersund är som att flytta till ett främmande land. Hon ser att det har lett till en passivitet, att man inte tar för sig.
Kan det ha med självbilden att göra, undrar intervjuaren. Det tror Lisa, men tycker att det är svårt att avgöra om det är Tornedalen eller en persons specifika psykologiska karaktär. Men det är något som har påverkat detta. Det finns en tanke om att man inte har någonting att ge ”för det man har haft att ge är det som staten vill utplåna”, säger hon och kommenterar att det var lite starkt uttryckt men ”ni förstår vad jag menar”.
Lisa tror att skammen även påverkat henne. Under studietiden i södra Sverige sa en lärare en gång något nedsättande om Tornedalen. Lisa sa dock ingenting i klassrummet eller till läraren för hon skämdes. Hon har tänkt många gånger efter det att hon borde ha sagt något: ”varför sa jag ingenting. På sätt och vis är vi precis likadana som ni. Vi studerar, har yrken och det är inget konstigt med det”, säger hon. Då var Lisa fortfarande i ”skamperioden” som hon benämner det och ser skammen som något väldigt ohälsosamt.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
212
Numera bär inte Lisa längre på skam- eller underlägsenhetskänslor i relation till sin bakgrund. Hon är högutbildad och har ett högstatusjobb. Men hon har absolut känt av att inte platsa i ”finkulturen” för att tornedalingar inte tillhör den, ”utan är mer nära naturen”. Hon beskriver det som att ”man tillhör en annan typ av människor. Man kommer aldrig kunna vara i finkulturen för att man inte kan bete sig”. Hon tänker att ”det sitter mycket i ens eget huvud och att det kommer från försvenskningspolitiken”.
Lisa berättar att åren med arbete i Finland stärkt henne. Hon använde finska i arbetet och hon fick en känsla av komma hem när hon flyttade dit. Genom sin finske make och hans familj fick hon en koppling till Finland. Både i hennes och i makens familj fanns också en koppling till finska Karelen. ”Där slöts cirkeln på något sätt”, berättar Lisa.
När gick du från att känna skammen till stolthet, undrar intervjuaren. Det var först när Lisa började jobba i Finland. För henne var det nyckeln att komma in i den miljön. Nu när hon har börjat jobba i södra Sverige är hon helt öppen med sitt tornedalska ursprung. Och hon kan bära den finska, tornedalska och svenska kulturen parallellt. Hon talar svenska med sina barn och maken talar finska med dem. Sinsemellan pratar Lisa och hennes make både finska och svenska hemma. De pratar inte meänkieli hemma ännu för att Lisa har inte lärt sig det, vilket hon tycker är trist. Hennes pappa brukar säga några ord på meänkieli till barnen så de ska lära sig.
Vad önskar Lisa för sina barn? Lisa svarar: ”Absolut ingen skam”. Lisa försöker aktivt motarbeta skammen. Barnen går i en skola där de pratar både svenska och finska. I den skolan finns den sverigefinska identiteten som inte finns i Tornedalen, men hon ser att det är en port till att omfamna de båda delarna och att det kan få finnas två delar, kulturellt och språkligt. Lisa tycker att det är jätteviktigt. Hon planerar att berätta om skammen och hur det har varit när barnen blir äldre, så fort de är mogna för det. Hon tänker att det hade varit bra om hennes pappa hade sagt det till henne, men förstår att han kanske inte hade verktygen då att prata om vad han känner och varför vi ser så här på oss själva. Lisa tror inte att han förstod det förrän långt senare i livet. Hon ser att det är viktigt att synliggöra den delen. När det gäller upprättelse och försoning
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
213
lyfter Lisa behovet av mer fokus på undervisning i meänkieli och att det behövs mer studiematerial.
Om du tänker på din skoltid, finns det något där som du hade önskat dig som du kan tänka dig att dina barn borde få i dag, frågar intervjuaren. Lisa önskar att hon hade fått ta del av Tornedalens historia och kultur under sin skolgång. Hon har två tjocka böcker om Tornedalens historia, men de är så otillgängliga. Hon ser att det hade behövts något mer tillgängligt och något som odlar den kulturella stoltheten i undervisningen. ”Det hade varit viktigt, för det fick inte vi”, säger hon.
Finns det någon upprättelse som motverkar att den här skammen fortsätter? ”Jag vet inte riktigt, men jag skulle vilja gräva i det här”, svarar Lisa. Hon tänker att kommissionens arbete blir en viktig pusselbit och att det kommer att vara jätteviktigt att få fram allting och se vad som har hänt och hur det har påverkat folk. Det är kanske något som följer av kommissionens arbete, något som kan främja och odla kulturen och den positiva delen. ”Jag tror att man måste ta tag i dom mörka delarna för att kunna gå till botten med de här jobbiga känslorna.” På ett kollektivt känslomässigt plan ser hon att detta kanske är syftet med kommissionen. ”Så här var det, och nu måste något gro i askan”, säger hon, men hon vet inte exakt vad det skulle kunna vara. De praktiska åtgärderna beror på vad kommissionen kommer fram till. Hon har en långsiktig vision om att tornedalingar ska få känna att det är okej och ett erkännande att en försvenskningsprocess har hänt, att tornedalingar har blivit nertystade och det har påverkat människor på x och y sättet. Slutligen att det som har skett är fel och tornedalingar ska få fortsätta att läsa meänkieli och främja sin kultur. Hon vill att minoriteten ska bli av med skammen helt och hållet, att man ska prata om det. Lisa säger att det skulle vara jättehärligt om Sverige kände en liknande stolthet över norra Sverige som Finland uttrycker. Men hon funderar om det är en följd av en lång process eller om det går ens att göra i en stöt.
Hur tänker Lisa att tornedalingar reagerar inför denna utredning? Lisa har följt debatten och har läst Tornedalingar i Uppsalas artikel
2
som säger att allt har varit bra och motsätter sig att det har skett ett övergrepp. Lisa säger att det också kan få finnas en sådan känsla.
2 Lisa menar sannolikt en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 maj 2020 ”Tornedalingar har inte varit förtryckta”, https://www.svd.se/a/70vqko/tornedalingar-har-inte-varit-fortryckta.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
214
Hon ser det perspektivet som en förnekelse och en skam över att vi ”skämdes i 100 år”. ”Det blir som ett misslyckande för sitt eget ursprung genom att man har gått och försökt att trycka bort det.” Hon ser att det är självklart att det finns en motreaktion i samma tanke som hon uttryckte tidigare ”Jaha är det här vårt arv, att skämmas, då vill man inte ens ta tag i det med tång. Det är lättare att förneka det och säga att det är gnällspikar som bor där uppe.”
Lisa har fått höra från personer som inte kommer ifrån Tornedalen att ”vadå, ni är väl helt vanliga svenskar, det finns väl inget speciellt med er kultur … Det är ju som en landsbygdsort”, säger hon och ser detta som en följd av tystnaden och skammen, att man inte har fått odla kulturen och då har den dolts. Det försvinner till slut när den känslan har ingjutits i människor. Hon påpekar att då ser vi ut som att vi är vanliga svenskar utåt sett.
Det finns ett arbete för att ta fram en kulturinstitution, vad tänker du om det, frågar intervjuaren. ”Ja, det låter ju jättebra.” Lisa tycker att det är ett jättebra förslag med en tornedalsk kulturinstitution. Hon vet inte hur mycket det går att ändra i läroplanen så det har en inverkan på undervisningen om Tornedalen, men att ha en institution som Ájtte
3
fast för tornedalingar skulle kunna få
betydelse. Det är viktigt att förstå mekanismerna som finns bakom allt. Hon är också nyfiken på om det kan finnas liknande exempel i andra delar av världen där folk har tystats och utplånats sin kultur. Man kan synliggöra mekanismerna som har pågått och pågår. Detta är jätteviktigt för tornedalingar, speciellt för dem som inte har reflekterat lika mycket kring detta. Lisa har själv burit med sig det här hela tiden. Lisa avslutar samtalet med att påpeka att det är självklart att många barn fick stryk under den mer auktoritära tiden i skolan. Men barnen i Tornedalen fick stryk därför att de talade sitt modersmål.
”Tämmöstä se oli, ja nyt pittää tuhasta jotaki kasuta”
”Lisa” oon nuori vaimo
4
, joka oon Pajalan kunnassa kasunu ylös.
Raavhaana se oon kans asunu jonku vuoen aijan Suomessa. Nykyhään se assuu Eteläruottissa perheen kans yhessä. Pappansa
3 Ájtte – svenskt same- och fjällmuseum i Jokkmokk. 4 Syntymävuosi ei ilmene intterjyyvin yhtheenveosta.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
215
oon Tornionlaksosta ja mammansa Pohjossuomesta siirtyny. Lisa oon hunteerannu uhkalaila omasta itenttiteetistä ja kielestä.
Lisan pappa, joka oon 1950:n luussa syntyny, tullee pikkukylästä ja hänen lapsueen kotona saarnathiin meänkieltä. Se saarnasi meänkieltä siihen saakka ko hään alko kouhluun. Koulussa ei saanu äitinkieltä saarnata, vain sitä käskethiin ruottia saarnata. Lisa muistelee ette hänen ämmi kävi työtuvassa. Sitä ja toisia työtuvan lapsia pieksethiin suomen saarnaamisesta. ”Mie piän ette sieltä se tuli tämän kielitrauman pohja”, Lisa sannoo. Niitä lyöthiin korvale jos net suomea saarnasit, ja Lisa käsittää ette se oon häätyny olla ämmile ankara ko se asu työtuvassa ja sai tyhä luvale lähteä kotia. Ämmin pere oli köyhä ja hänen lapsuus koa.
Lisa muistelee ette hään huomasi välin meänkielen ja ruottin kielen käyttämisessä ämmin ja sen siskoitten kesken. Net käytit ruottin sanoja kans ko net saarnasit meänkieltä. Lisa piti ette net käytit ”auktoriteetin ääntä” ko net ruottia saarnasit. Esimerkiksi ko net kävit kunnankontturilla niin net käytit ruottin kieltä. Se oli kolon selvä ko ”auktoriteetti tullee ylhäältä”, ette sillon piti olla ruottia, ja muissa paikoissa saarnathiin meänkieltä. ”Niinku net vihasit sitä [ruottalaista]”, Lisa sannoo.
Huomasiks sie ette ääni eli sävy muuttu kielestä riippuen? saarnauttaja tutkii. ”Joo, koppinensa.” Lisa pannee sen sillä laila ette ämmilä oli toinen ruottinkielinen itenttiteetti ja toinen meänkielinen. Ko ämmi saarnasi ruottia niin siinä oli tistansia. Se ei saarnanu asioista, jokka olit hälle ittele likheisiä. Hänen tuntokieli oli meänkieli. Lisa piti ette hänen ämmi oli ittensä meänkielelä. Ämmilä katosi ruotti koppinensa ennen kuolemaa, ja loppupäästä se praati aivan meänkieltä. Lisan lapsuuen aikana hään saarnasi aivan suomea ämmin kans. Sitte ko Lisa alko kouhluun ja ruottin kieli sai hänen elämässä enämpi siiaa niin se alko praathiin ämmin kans ruottia. Sillä ei ole muistoja siittä, ette hään olis suomea saarnanu ämmin kans raavhaana.
Lisa muistelee ette hänen oma kouluaika oli hyä. Elämä kylässä oli hyä ja lapsile oli paljon joutoaijan harrastuksia. Lisa ja toinen tyär, joila olit mammat Suomesta, sait ala-astheela suomen kielen kotikielenopetusta. Net ei vain halunheet oppia meänkieltä, ja tänä päivänä hään hunteeraa miksis sitä niin vastustethiin. ”Met halusimma suomea, ko se oli oikea kieli”, Lisa muistelee, mutta hään ei tiä mistä net sen kattanon olit saanheet, ko se tehthiin oman kulttuurin osale lastheele. Kotikielenopetuksessa oli kolmas tyär, jolla ei ollu
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
216
suomalaista vanhusta. Se tyär oon jälkhiin muistelu ette hään tunsi olevansa niin tyhmä, ko hään oli oppinu kotoa meänkieltä, eikä se seuranu matkassa ko net opit ”oikeata” suomea. Sanat olit erilaiset ja se oli suomeksi erilaista. Opetus ei sopinu lapsile, joila oli meänkieli kotikielenä, Lisa muistelee. Kaikila kolmela tyttärellä oli samat oppikirjat. Ei ollu meänkieltä puhuvalle tyttärelle mithään vasittua kirjaa. Lisa kans muistelee ette net ”vasiten sanoit” ette net vain ei halunheet meänkieltä oppia, ja tänä päivänä hään ei ollenkhaan käsitä mistä semmonen tuli. ”Jostakihaan se oon tullu”, se sannoo. Lisa pittää ette se oon saattanu siittä johtua ko heän mammat olit suomenkieliset eikä meänkieliset, ja ette net halusit oppia heän äititten kieltä. Lisa ei tiä kunka sille kolmaselle tyttärelle kävi, joka heitti vähän aijan päästä poijes, ko se ei seuranu suomen kielen opetuksessa myötä. Koulu ei hänestä huolehtinnu äitinkielenopetuksessa. ”Ei se piian ollu aika kypsä sillon”, Lisa meinaa.
Lisa muistelee ette Suomessa, missä hään raavhaana asu, tuntu ette Suomessa oli enämpi ylpeyttä pohjossuomalaisesta alkuperästä, toisin ko Ruottissa. Suomessa se oli arvossa. Lisa oon hunteerannu mitä Tornionlakson kulttuuri oikeastamyöten oon. Hänestä oon tuntunu ette ”met emmä ole meän kulttuuria kasuattanheet”. Se uskoo ette se liittyy häpehään: ”Jos sie saat kulttuurista eli lapsuuessa häpeän myötä, sillon sie tulet hiljaseksi, eikä hiljasuus eistä. Sillon sie et saata olla misthään ylpeä, ja sie menetät asioita, mikä johtaa tyhjyytheen eli tietämättömyytheen alkuperästä ja histooriasta, sen merkityksestä sulle.”
Ko hään oon saarnanu hänen kaverin kans Stokholmissa, joka kans oon Tornionlaksosta lähtösin, net oon tulheet siihen tuloksheen ette net ei tiä mitä Tornionlakson kulttuuri oon ”Mitäs se oon!? Emmie tiä!” se sannoo. Se oon praatinu hänen perheen kans, mitä net tykkäävä ette se oon. Sillon net oon saarnanheet suuresta leipomisesta, koista huolehtivista vaimoista, itkemävaimoista. Lisa hunteeraa ette se kuuluttaa olevan 1800:n lukua eikä nykymailmasta liikettä. Sillon tullee ajatuksia ette nykymailman kulttuuri vailtuu, ja se kyssyy itteltä ”jos met olema kaikki menettänheet hiljasuuen vuoksi, mikä häpeästä seurasi”.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
217
Mistäs sie uskot ette tämä häpeä oon peräsin? saarnauttaja tutkii. Lisa uskoo ette se johtuu siittä ette ommaa kieltä ei ole saattu saarnata, ja ette syy oon siinä. Ihmiset ei ole saanheet heile tärkeitä sanoja ilmasta, eikä net sillon saata kulttuuriakhaan kasuattaa. ”Häpeä oon tavattoman luja keino poisottaa erilaisia kulttuurin ilmasuja, ko häpeämistäki häätyy hävetä. Jos siittä ei saa saarnata, se ei koskhaan tule näkösälle”, se sannoo.
Ennen tätä saarnauttamista Lisa oon tutkinu hänen kaverilta mitä Tornionlakson kulttuuri heän mielestä oon, ja yks sano ette tornionlaksolaiset häpeävä. Sillon Lisa hunteerasi ette ”se ei saata olla kulttuuri, häpeäminen. Sillonhaan se oon hullua, sillä sitähään met emmä saata viejä etheenpäin”. Lisa saattaa nähjä omassa perheessä olevan häpeätä, papastansa, ko se ei ole tarttunu asihoin. Se oli koulussa hyä, mutta se ei ole tehny kaikkia asioita, joista hään oon saarnanu. Tämän Lisa yhistää Tornionlakshoon: ”emmie saata täältä lähteä, eihään mulla ole sielä mithään”. Se pittää ette se liittyy siihen, ette Tornionlakso ei kuulu muuhun Ruothiin. Siirtyminen, jos sannoo Östersundhiin, merkkittee viehraasheen maahan siirtymistä. Hänen mielestä se oon johtanu passiviteethiin, ette sitä ei piä pitkää kättä.
Liittyykös se omakuuhaan? saarnauttaja tutkii. Sen Lisa uskoo, mutta pittää vaikeanna sanoa jos se johtuu Tornionlaksosta vai ihmisen omasta sykolookisesta mallista. Mutta se oon jotaki, mikä siihen oon vaikuttannu. Siinä oon semmonen ajatus ette ittelä ei ole mithään antamista, ”sillä se mitä oon saattanu antaa on se, mitä valtio halusi ottaa poijes”, se sannoo ja komenteeraa ette se oli vähän koasti sanottu mutta ”tet käsitättä mitä mie meinaan”.
Lisa uskoo ette häpeä oon vaikuttannu hänheenki. Koulutusaikana Eteläruottissa se yks opettaja kerran sano Tornionlaksosta jotaki lastheele tekevää. Lisa ei kuitenkhaan sanonu luokkahuohneessa eli opettajalle mithään, ko se häpesi. Se oon monta kertaa jälkhiin hunteerannu ette hään olis häätyny sanoa jotaki. ”Miksis mie en sanonu mithään. Jollaki laila met olema aivan samanlaiset ko tet. Met käymä koulua, meilä oon ammattia eikä siinä ole mithään kummaa”, se sannoo. Sillon Lisa eli vielä ”häpeäaikaa”, niinku se sannoo, ja pittää häpeätä kolon huonona tervheyelle.
Tämän mailman aikana Lisa ei ennää kanna häpeätä eli vasthaantulijan tuntoa hänen taustan vuoksi. Se oon korkeasti koulutettu ja sillä oon arvossa pietty ammatti. Kuitenki se
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
218
oon rohki tuntenu ette hään ei sovi ”fiihniin mailhmaan”, ko tornionlaksolaiset ei siihen kuulu, ”vain het oon likempännä luontoa”. Se selittää sen sillä laila ette ”sitä kuuluu toisenlaishiin ihmishiin. Sitä ei tule koskhaan pysthyyn fiinissä mailmassa olheen, ko ei tiä kunka siinä toimii”. Se hunteeraa ette ”se oon paljon omassa päässä ja johtuu ruottalaistamispolitiikasta”.
Lisa muistelee kunka työvuoet Suomessa voimistit häntä. Se käytti töissä suomea ja tunsi tulevansa kotia ko hään sinne siirty. Suomalaisen aviomiehen ja sen perheen kautta hään sai Suohmeen yhtheyen. Niin hänen ko aviomiehenki perheessä oli yhtheys Suomen Karjalhaan. ”Siinä se sirkkeli jollaki laila täyty”, Lisa muistelee.
Koskas sulla vaihettu häpeä ylpeyeksi? saarnauttaja tutkii. Se oli vasta sillon ko Lisa alko Suohmeen töihin. Se oli hälle auain siihen mailhmaan pääsemiseksi. Nyt ko hään oon alkanu Eteläruothiin töihin hään selittää aukeimesti tornionlaksolaisesta lähöstä. Se saattaa kans kantaa suomalaista, tornionlaksolaista ja ruottalaista kulttuuria yhtä aikaa. Se saarnaa lapsitten kans ruottia ja aviomies saarnaa niile suomea. Keskenänsä Lisa ja hänen aviomies saarnaava kumpaaki kieltä, suomea ja ruottia, kotona. Net ei vielä meänkieltä saarnaa ko Lisa ei ole oppinu sitä, mikä tuntuu ikävältä. Pappansa pruukaa sanoa lapsile jonku sanan meänkielelä ette net oppisit.
Mitäs Lisa toivoo omile lapsile? Lisa vastaa: ”Ei vain mithään häpeätä.” Lisa freistaa aktiivisesti tehjä työtä häpeätä vasthaan. Lapset käyvä koulua, missä saarnathaan kumpaaki kieltä, ruottia ja suomea. Siinä koulussa oon ruottinsuomalainen itenttiteetti, mitä Tornionlaksossa ei ole, mutta se pittää sitä porttina kummanki osan omaksumisheen, kulttuurin ja kielen puolesta. Lisa tykkää ette se oon kolon tärkeätä. Se meinaa häpeästä muistela ja minkälaista se oon ollu ko lapset tuleva vanheemaksi, hetin ko net oon siihen kypsät. Se hunteeraa ette se olis ollu hyä jos pappansa olis sanonu hälle sen, mutta käsittää ette se ei pystyny saarnaamhaan omasta tunnosta, ja miksis met ajattelemma ittestä tällä laila. Lisa uskoo ette se ei käsittänny sitä ko vasta paljon hiljemin elämässä. Se pittää sen osan näkösälle nostamista tärkeännä. Ko oon kysymys kunnian parantamisesta ja sovituksesta Lisa mainittee tarvetta painostaa enämpi meänkielen opetusta ja opetusmateriaalin lissäämisen tarvetta.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
219
Jos sie ommaa kouluaikaa hunteeraa, oonkos siinä mithään mitä olisit toivonu, mitä sie hunteeraat ette sinun lapset tarttisit tänä päivänä saaja? saarnauttaja tutkii. Lisa toivoo ette hään olis saanu oppia Tornionlakson histooriasta ja kulttuurista kouluaikana. Hällä oon kaks paksua kirjaa Tornionlakson histooriasta, mutta niitä oon niin hankala lukea. Se pittää ette olis häätyny olla jotaki helpompaa lukemista, ja jotaki mikä lissäis ylpeyttä koulutuksessa. ”Se olis ollu tärkeätä, sillä sitä met emmä saanheet”, hään sannoo.
Oonkos siinä mithään kunnian parantamista, mikä estäs tämän häpeän jatkumista? ”Emmie tiä oiken, mutta mie halvaisin tutkia tätä”, Lisa vastaa. Se hunteeraa ette komisuunin työstä tullee tärkeä pysselipala, ja ette se tullee olheen kolon tärkeätä saaja kaikkia näkösälle ja nähjä mitä oon tapahtunnu ja millä laila se oon ihmishiin vaikuttannu. Se oon piian jotaki, mitä komisuunin työstä seuraa, jotaki mikä eesauttas ja kasuattais kulttuuria ja hyviä puolia. ”Mie piän ette sen häätyy ottaa pimmeistä puolista kiini ette sais selvile mistä tämä ankara tunto tullee.” Yhtheisellä tunnon tasola se pittää ette se piian oon komisuunin päämäärä. ”Tämmöstä se oli, ja nyt pittää tuhasta jotaki kasuta”, hään sannoo, mutta ei oiken tiä mitä se olis. Käytänön toimenpitheet riippuva komisuunin tuloksista. Sillä oon pitkäaikhainen haave ette tornionlaksolaiset tuntisit ette se soppii ja ette tunnustaminen ja sovintomenot oon tapahtunheet, ette tornionlaksolaisia oon hiljenetty ja ette se oon vaikuttannu ihmishiin niin ja näin. Lopuksi ette se, mikä oon tapahtunnu, oon väärin ja ette tornionlaksolaiset saisit jatkaa meänkielen lukemista ja oman kulttuurin kasuattamista. Se tahtoo ette minuriteetti pääsis häpeästä koppinensa irti, ette siittä saarnattais. Lisa sannoo ette se olis kolon mukava jos Ruotti olis Pohjosruottista yhtä ylpää ko Suomi oon. Mutta se hunteeraa ette tapahtuiskos se pitkitten menoitten tuloksenna vai pystyykös sen kerrala tekheenkhään.
Kunkas Lisa hunteeraa ette tornionlaksolaiset reakeeraava tästä selvityksestä? Lisa oon tinkaa seuranu ja lukenu Tornedalingar i Uppsalan artikkelin
5
, missä sanothaan ette kaikki oon ollu hyä
ja kieltää ette loukkauksia oon tapahtunnu. Lisa sannoo ette semmosenki tunnon saattaa sallia. Se pittää sitä näkökulmaa kieltämisennä ja häpeännä ”saan vuoen häpeämisestä”. ”Siittä niinku
5 Lisa meinaa arvattavasti Svenska Dagbladet-aviisin tinkakirjotusta 4. maita 2020 ”Tornedalingar har inte varit förtryckta”, https://www.svd.se/a/70vqko/tornedalingar-harinte-varit-fortryckta.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
220
tullee oman alkuperän epäonnistuminen, ko sitä oon yritetty pukata syrhjään.” Se pittää ittestänsä selvänä asianna ette reakeerathaan tätä vasthaan samassa ajatuksessa, mistä hään ennen selitti. ”Vai niin, oonkos tämä meän perintö, häpeäminen, sillon sitä ei halva hohtimillakhaan koskea siihen.” ”Se oon helpompi kieltää sitä ja sanoa ette sielä ylhäälä oon niin kirraset ihmiset.”
Lisa oon saanu kuula ihmisiltä, jokka ei ole Tornionlaksosta lähtösin ette ”mitäs, tethään oletta aivan tavalisia ruottalaisia, eihään teän kulttuurissa oli mithään eriskummalista … sehään oon niinku maaseutupaikka”, se sannoo ja pittää sitä hiljasuuen ja häpeän seurauksena, ette kulttuuria ei ole saattu kasuattaa vain sitä oon peitelty. Lopuksi se katoaa ko ihmisille oon annettu semmonen tunto. Se mainittee ette sillon met olema ulkopuolelta niinku tavalisia ruottalaisia.
Oon menossa työ kulttuurilaitoksen laittamiseksi. Mitäs sie siittä hunteeraat? saarnauttaja tutkii. ”No, sehään kuuluttaa kolon hyältä.” Lisa pittää ette se oon kolon hyä esitys panna tornionlaksolaisen kulttuurilaitoksen pysthöön. Se ei tiä kunka paljon sen saattas opetussuunitelmaa muuttaa, ette se vaikuttais Tornionlakson koulutuksheen, mutta laitos niinku Ájtte
6
, vaikka
tornionlaksolaisile, saattas jotaki merkitteä. Se oon kans tähelistä käsittää mekanismia kaiken takana. Se oon kans utelias jos muuala mailmassa oon samansorttisia eksämppeliä kansoista, joita oon hiljenetty ja joilta kulttuuri oon panttu poijes. Mekanismia saattaa tehjä näkyviksi, mitä oon tapahtunnu ja mitä tapahtuu. Tämä oon tornionlaksolaisile kolon tärkeätä, olletikki niile jokka ei itte ole niin paljon hunteernanheet tämmösiä. Lisa oon itte kantanu tätä matkassa alinomhaan. Lisa lopettaa puhelun sanomalla ette se oon ittestänsä selvä ette monia lapsia pieksethiin koulussa ko oli auktoritäärisempi aika, mutta Tornionlakson lapsia pieksethiin oman äitinkielen saarnaamisesta.
6 Ájtte – ruottalainen saamelais- ja tunturimuseo Jokmukassa.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
221
Figur 5.6 Dokument om arbetsstugebarnens språkkunnighet, 1926/ Asiakirjoja työtupalapsitten kielitaijoista, 1926
Källa/Eläke: Norrbottens föreningsarkiv.
”Saknade möjlighet att bygga relationen med den äldre generationen”
”Anette” är född i slutet på 1980-talet. Hon växte upp i en by i Pajala kommun, men bor numera på annan ort. Båda hennes föräldrar är uppvuxna i Tornedalen. Anettes mor- och farföräldrar och hennes föräldrar hade meänkieli som modersmål. Anette och hennes syskon talade svenska. Hennes föräldrar har berättat att de försökte tala meänkieli med barnen i början för att de kände att de ville lära barnen språket, men att varken Anette eller hennes bröder har något minne av det. Anette säger att hon och hennes bröder alltid haft en konflikt med föräldrarna om att de inte fick lära sig
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
222
meänkieli och att de tyckt att föräldrarna inte försökte tillräckligt. Samtidigt kan hon förstå sina föräldrar eftersom familjen flyttade från Tornedalen och bodde i andra delar av Sverige. Även om de återvände till Tornedalen efter några år så präglade nog flytten språkutvecklingen, tror Anette.
I skolan erbjöds Anette hemspråksundervisning. Man kunde kryssa i en blankett där man fick välja mellan meänkieli och finska. Anette minns hur hennes föräldrar sagt ”vi tar finska, det är bättre att de lär sig ordentligt”. Anette säger att hennes föräldrar nekar till att de skulle ha sagt det. Nästan alla barnen valde att läsa ett av hemspråken. Hon läste meänkieli i några år men kommer inte riktigt ihåg hur länge. Under gymnasiet tog hon åter upp studierna i meänkieli. Efter gymnasiet flyttade Anette söderut för att studera på universitetet. Där fick hon för första gången höra att meänkieli är ett av Sveriges nationella minoritetsspråk och att tornedalingar är en nationell minoritet. Året var 2006 och hon hade ingen aning om det innan. Det kändes lite konstigt att hon inte kände till det innan. Anette hade mycket tankar kring minoritetsbegreppet och varför det kallades för det, men att hon sedan landat i konstaterandet ”varför inte”. Efter det tyckte hon att det kändes jättebra. Anette berättar att hon blev intresserad av ämnet och skrev även en uppsats om minoritetsspråket.
Anette upplever att hennes relation till meänkieli förändrats. När hon var yngre hade hon nästan en typ av förakt för språket för att hon kände sig lite fattig på något sätt när hon ofta inte kunde hänga med i konversationer. Hon blev irriterad när folk skulle prata ”det där larviga språket”. Anette berättar att andra kunde säga något roligt på meänkieli och börja skratta åt det. Det hände då och då att någon märkte att hon inte skrattade och att de då frågat henne ”förstår du?” Då valde hon att låta dem tro att hon förstått. Ibland översatte folk även åt henne. När hon började studera blev hon mer intresserad av meänkieli. I dag tycker hon det är vansinnigt att så många förlorat meänkieli av olika anledningar och att det sporrat henne att lära sig mer om språket och dess historia.
Vad tänker du att anledningarna är till att många förlorat språket, frågar intervjuaren. Anette tror att i hennes fall var det nog det att föräldrarna inte tyckte att det var nog viktigt att lära henne språket. Föräldrarna har sagt att de tyckte att språket var viktigt och att de ville lära barnen det, men att språkbarriären var
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
223
för stor. Även om hennes föräldrar utåt varit stolta över att vara tornedalingar och sagt att de inte skäms för språket så tror Anette ändå att det fanns en annan känsla innerst inne hos dem att språket inte var viktigt.
Varför tror du att du fick den känslan att språket inte skulle varit viktigt för dem, frågar intervjuaren. Anette tycker att de borde insisterat mer på att lära ut om språket varit viktigt för dem. En granne från hembyn som flyttade till Luleå var mycket noggrannare med att lära sina barn språket. Hans barn kunde språket betydligt bättre än Anette och hennes syskon.
Anette berättar att hon gick med i jaktlaget i hembyn för ett par år sedan. Hon tyckte att det var intressant att höra de äldre i jaktlaget tala om trakten. De är duktiga på att berätta om bland annat myrslåtter, timmerarbete och historik bakom stigar. Anette sökte sig till jaktlaget för att älgjakten är en del av hennes kulturarv. Hennes pappa och äldre syskon har jagat länge, men hon har själv tvekat, dels för att många i jaktlaget talade meänkieli, dels för att det mest var män. Hon var rädd att känna sig utanför med tanke på sin dialekt och sitt kön, men hon bestämde sig till slut ändå för att hon ville ta del av även det kulturarvet som jakten innebär.
Anette berättar att hennes äldre syskon blivit jätteduktig på meänkieli och bland annat arbetat i Finland. Anettes yngre syskon har gått åt andra hållet och inte tyckt att meänkieli är så viktigt och ”att det tillhör det förgångna”. Anette tycker det är intressant att de tre syskonen har så olika inställning till språket, trots att det bara är två års åldersskillnad mellan dem och trots deras gemensamma uppväxt. Hennes äldre syskon talar meänkieli, men har en likgiltig inställning till att ”språket håller på att dö ut”, medan hon i sin tur är intresserad av meänkieli på ett djupare plan och känner ett stort engagemang kring att bevara språket. Yngsta syskonet tycker man ska lägga ned språket helt.
På studieorten och i södra Sverige var omgivningens kunskap om nationella minoriteter låg. Anette betraktades som ”norrlänningen”. Egentligen tycker hon inte att det är så konstigt att folk vet så lite om hennes kultur då hon själv inte fått höra talas om att hon tillhörde en minoritet förrän under en föreläsning på universitetet. Sedan dess har hon försökt upplysa människor om kulturen och språket i den mån hon kunnat. När hon tar upp frågan om att hon tycker att svenska staten gjort fel när det kom-
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
224
mer till Tornedalen så reagerar omgivningen ibland med att tycka att hon är jobbig och ”tjatar” om något som inte är så viktigt. Det kan kännas frustrerande emellanåt.
Anette berättar att hennes bakgrund hjälpt henne att få en förståelse för andra människors olika bakgrunder och betydelsen av vad ett kulturarv kan ge människor. Hon kan känna sig arg över okunskapen kring kulturen, men även för det förakt för kulturen som hon upplever att medlemmar i hennes egen familj har. Anette och hennes yngre syskon kan ha hårda diskussioner kring det. Hon tycker att denne kan ta för lätt på det som tidigare generationer gått i genom.
Anette känner sig stolt över att komma från Tornedalen och att det får henne att känna sig speciell och unik. Hennes relation till hembygden är ännu starkare nu när hon inte bor kvar där. Hon åker ofta hem till Tornedalen. Hon försöker använda meänkieli så mycket som möjligt när hon är där, så att hon inte ska tappa språket helt. Det har alltid känts svårt att prata meänkieli, men det ”lossnade” lite för några år sedan när hon hade möjlighet att vistas några månader hos föräldrarna i Tornedalen. Då insåg hon att hon kanske inte är så dålig på meänkieli som hon tidigare trott. I sin nya hemstad brukar hon lyssna på radioprogrammet Finnmix.
Anette berättar att hon anmälde sig till den här intervjun för att hon tycker att det är en ”superviktig och bra grej”. Hon tror det är viktigt att kommissionen får höra röster från yngre generationer också, även om de kanske inte direkt blivit utsatta för samma svårigheter som tidigare generationer. Det som äldre generationer tornedalingar varit med om har även påverkat de yngre, menar Anette. Även om det var länge sedan staten utsatte människor för ”oriktigheter” så lever konsekvenserna av det än i dag. Det som minoriteter utsattes för bakåt i tiden har även en koppling till den mentala hälsan och självmordsstatistiken hos till exempel samer. Anette tror att man missat att kolla upp historiska händelser och dra paralleller mellan dem och människors hälsa när det kommer till alla de nationella minoriteterna. Vad ser hon då för konsekvenser av försvenskningspolitiken för egen del? Ett tag kände hon ett slags skam över att komma från Tornedalen och att komma från en by med ett finskt namn. Hon har upplevt att hon inte är lika ”fin” eller ”bra” som andra svenskar. Ett tag funderade hon på att byta sitt efternamn till ett mer svenskklingande namn för att
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
225
hon upplevde att omgivningen hade svårt att uttala hennes namn rätt och att hon skämdes över det. Vad var det som gjorde att hon inte bytte efternamn? Anette berättar att när hon började lära sig om Tornedalen i vuxen ålder så förstod hon sambandet mellan språket och kulturen och att hennes efternamn var en beskrivning av den ort hon härstammar ifrån. Då upplevde hon en förändring inom sig som innebar att hon kände mer stolthet över sitt ursprung. Personer i hennes omgivning har också tagit tillbaka sitt ursprungliga finska efternamn och det är inte bara hon själv som förändrats.
Känner du att du har fått ta del av det kulturella arvet från Tornedalen, frågar intervjuaren. Anette menar att det var mycket som hon och hennes generation gått miste om eftersom de inte kunde språket. De saknade bland annat möjlighet att bygga relationen med den äldre generationen. Eftersom den äldre generationen inte kunde svenska så bra och den yngre generationen inte kunde meänkieli så bra så hade generationerna svårt att mötas. När revitaliseringen av den tornedalska kulturen började så upplevde hon däremot att det gick till överdrifter när språket meänkieli skulle lyftas fram och att allt plötsligt skulle vara på meänkieli. Anette tycker att det exkluderar den generationen som inte fick lära sig meänkieli. Det är inte den yngre generationens fel att de inte fick lära sig meänkieli och att det fick många att må dåligt när allt plötsligt var på meänkieli. Anette känner att hon missat många gamla historier som till exempel hennes morfar berättade och som hon i dag skulle vilja ta del av.
Anette har engagerat sig i frågor gällande meänkieli och Tornedalen och i de sammanhangen hört om orättvisor, svårigheter och historia gällande Tornedalen och dess befolkning. När filmen
Sameblod kom ut upplevde hon att människor från Tornedalen
kunde relatera till den och att fler började öppna upp och prata om bygden.
När du pratar om orättvisor, kan du förklara mer specifikt vad du tänker på då, frågar intervjuaren. Anette tänker på hur man inte fick prata meänkieli i skolan och på skolgården och att det ansågs fult. Hon nämner också debatten om att man enbart skulle lära sig svenska för att ”annars fanns risken att man skulle bli halvspråkig”. Hon tänker även på arbetsstugorna och vad hennes mamma berättat om dem.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
226
Anette berättar att hon genom släktforskning upptäckt att hon är släkt med kväner. När hon var och hälsade på en samisk kompis så hade hon nämnt att hon är släkt med kväner och att stämningen blev jättejobbig. Kompisen tog väldigt illa vid sig och blev upprörd. Kompisen berättade om motsättningar som funnits mellan kväner och samer och att kväner väldigt våldsamt trängt sig in på samernas mark och tagit över. Vart hade kompisen fått den informationen ifrån? Har du kunnat läsa något om det, frågar intervjuaren. Anette har läst på lite om det och frågat människor, men att hon inte stött på detaljer kring motsättningarna som säger att kväner på ett våldsamt sätt skulle tagit mark från samerna. Hon såg en serie på SVT som hette Midnattssol och att kvänerna i serien framställdes som väldigt ”rough” och våldsamma och att de ”härjade och söp”. Anette säger att hon tänkt ”är det här bilden av kväner? Varifrån kommer den här bilden av kväner?” Anette hörde först talas om kväner på 2010-talet och hon vet fortfarande väldigt lite om de motsättningar som fanns mellan kväner och samer. Anette säger att många tycker att tornedalingar, kväner och lantalaiset hör till samma folkgrupp och att frågan vem som var här först har lyfts ofta bland annat när fornlämningar i Aareavaara studerades. Anette tycker det är tråkigt att det ska finnas motsättningar mellan samer och icke samer men hon tror samtidigt att det är en viktig fråga att lyfta och bedriva efterforskning trots att det kan vara lite känsligt för vissa av de människor som upplevt förtryck. En gång berättade Anette åt en samisk kille att hennes släkt haft renmärke. Killen tog illa vid sig över det och sa att det inte är rätt att de som inte är samer ska ha renmärke. Anette hade frågat varför han tyckte det och att han då berättade att staten tagit renar från samerna för att ge till de svenska bönderna och att det inte var rätt. Anette har varit ganska stolt över familjens renmärke och hon hade ingen aning om att de här åsikterna fanns bland samer att de inte skulle ha rätt till renmärke.
Vad tänker du kring upprättelse och försoning, frågar intervjuaren. Anette tror att Sannings- och försoningskommissionens arbete är en jätteviktig del i att få upprättelse och känna försoning. Hon har svårt att tro att den språkbarriär som staten skapade kommer att kunna överbyggas så att språket får samma starka fäste i kommande generationer som det en gång hade i tidigare generationer. Det är viktigt att staten erkänner vad de gjort, förklarar vilka konsekvenser det fått för människor och att staten ber om ursäkt.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
227
Vilka insatser tror du skulle kunna bidra till försoning? Anette tror att det är viktigt att staten tar med minoriteternas historia i skolundervisningen i grundskolan. Det kan bidra till att minska okunskapen och de klyftor som i dag finns mellan minoriteter och övriga samhället. Staten bör också hjälpa till att bevara språket genom att se till att det finns möjligheter att lära barn meänkieli i både förskola och grundskola. Anette hoppas att staten bidrar till att öka kunskapen om minoriteter på samhällsnivå och bidrar med lokala stödinsatser så att kulturen kan leva vidare.
”Vailtu maholisuus kehittää välit vanheeman sukupolven kans”
”Anette” oon syntyny 1980:n luun lopussa. Se kasusi ylös Pajala kunnan kylässä, mutta assuu nykyhään muuala. Hänen molemat vanhukset oon Tornionlaksossa kasunheet. Anetin äitin ja isän vanhuksilla ja hänen omila vanhuksilla oli meänkieli äitinkielenä. Anette ja hänen siskot saarnasit ruottia. Hänen vanhukset oon muistelheet ette net freistasit saarnata meänkieltä lapsitten kans alussa ko heistä tuntu ette het halusit opettaa lapsile kieltä, mutta ei Anette eikä hänen velimiehet muista siittä mithään. Anette sannoo ette hällä ja hänen velimiehilä oon aina ollu riitaa vanhuksitten kans siittä ko net ei saanheet meänkieltä oppia, ja net tykkäsit ette vanhukset ei yrittänheet kylliksi lujasti. Samala se ymmärtää hänen vanhuksia, ko pere siirty Tornionlaksosta ja asu muuala Ruottissa. Vaikka net tulit jonku vuoen päästä Tornionlakshoon takasin niin siirtyminen taisi vaikuttaa kielen kehityksheen, Anette arvaa.
Anetelle tarjothiin koulussa kotikielenopetusta. Sen saatto panna plankethiin kryssän, jos valitti meänkieltä vai suomea. Anette muistaa ette hänen vanhukset sanoit ”otama suomea, se oon parempi ette net oppiva oorninkista”. Anette sannoo hänen vanhuksitten kieltävän sanonheen semmosta. Kohta kaikki lapset valittit lukea jompaakumpaa kotikieltä. Se luki jonku vuoen meänkieltä, mutta hään ei tarkon muista kunka kauon. Jymnaasiassa se alko uuesti meänkieltä lukheen. Jymnaasian jälkhiin Anette siirty etehläänpäin lukheen ynivärsiteetissä. Sielä se sai ensi kerran kuula meänkielen olevan Ruottin kansalisia minuriteettikieliä, ja tornionlaksolaisitten olevan kansalinen minuriteetti. Se oli vuona 2006 eikä hällä ollu
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
228
ennen ollu aavistustakhaan siittä. Anette hunteerasi paljon minuriteettikäsitheestä, ja miksi sitä käytethiin, mutta sitte se oon päättyny toteamhaan ette ”miks’ei”. Sen jälkhiin se tunnutti hälle kolon hyältä. Anette muistelee ette hällä tuli into aihneesheen ja hään kirjotti minuriteettikielestä ypsatsinki.
Anetista tuntuu ette hänen kattanto meänkielestä oon muuttunu. Nuorempanna se katto kohta kieltä ylön, ko hään tunsi ittensä vähän köyhäksi jollaki laila, ko hään ei useasti saattanu seurata myötä ko saarnathiin. Sillä kärpi viha ko ihmiset piit saarnata ”tuota lapselista kieltä”. Anette muistelee ette toiset saatot sanoa jotaki hauskaa meänkielelä ja alkaa nauhraan sitä. Sillon tällön sattu ette joku huomasi ette hään ei nauranu, ja sillon net tutkit siltä: ”käsitäks sie?” Sillon se uskotti niile ette hään oli käsittänny. Välhiin ihmiset käänsitki hälle. Ko se alko lukheen se innostu meänkiehleen enämpi. Tänä päivänä se pittää hulluna ette niin moni oon meänkielen menettänny eri syistä, mikä oon innostannu häntä ophiin kielestä ja sen histooriasta lissää.
Mikäs siihen oon syynä, sie hunteeraat, ette moni oon kielen menettänny? saarnauttaja tutkii. Anette arvaa ette hänen kohala se taisi olla ko vanhukset ei pitänheet sitä kylliksi tärkeännä opettaa hälle kieltä. Vanhukset oon sanonheet ette net tykkäsit ette kieli oli tärkeä ja ette net halusit opettaa sitä lapsile, mutta kielieste tunnutti liika isolta. Vaikka hänen vanhukset oon ulospäin olheet ylpeät olemasta tornionlaksolaisia ja sanonheet ette het ei kieltä häpeä, niin Anette kuiten uskoo ette niilä oli oikeastamyöten semmonen tunto, ette kieli ei ollu niin tärkeä.
Miksis sie uskot ette sie sait semmosen tunnon, ette kieli ei olis ollu niile tärkeä? saarnauttaja tutkii. Anette tykkää ette net olisit luutanheet hälle koemin kielen oppimisesta, jos kieli olis ollu niile tärkeä. Kranni kotikylästä, joka siirty Luulajhaan, oli paljon tähelisempi opettamhaan kieltä lapsile. Hänen lapset saatot kieltä paljon paremin ko Anette ja hänen siskot.
Anette muistelee ette hään meni kylän pyytölaakhiin myötä joku vuosi aikaa. Se tykkäsi ette se oli jännä kuula pyytölaakin vanheempia saarnaamassa seu’usta. Net oon sepät selithään semmosista asioista ko jänkkäniityistä, porrimettästä ja polkujen historiikistä. Anette meni pyytölaakhiin ko hirvenpyytö oon hänen kulttuuriperinön osa. Hänen pappansa ja vanheemat siskot olit kauon aikaa pyytänheet, mutta hään oon itte ollu kahela päälä,
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
229
osaksi sen vuoksi ko moni pyytölaakissa saarnasi meänkieltä, osaksi sen vuoksi ko net olit valtana miehiä. Se pölkäsi ette hään tuntis ette hään olis ulkopuolela tialektin ja sukupuolen vuoksi, mutta viimen se kuiten päätti ette hään halusi ottaa siittäki kulttuuriperinöstä ossaa, mikä pyytö oon.
Anette muistelee ette hänen vanheempi sisko oon tullu kolon hyäksi meänkielessä, ja oon ollu Suomessa töissäki. Aneten nuorempi sisko oon menny toishaale, eikä ole tykäny ette meänkieli oon niin tärkeä ja ”ette se kuuluu vanhaasheen mailhmaan”. Anette tykkää ette se oon jännää ko kolmela siskola oon niin erilainen kattanto kielestä, vaikka niilä oon tyhä kaks vuotta ikäväliä, ja vaikka net oon yhessä kasunheet ylös. Hänen vanheempi sisko saarnaa meänkieltä, mutta se ei välitä vaikka ”kieli oon kuolemassa”. Itte hään oon innostunnu meänkiehleen syemällä tasola ja tuntee paljon intoa kielen säilyttämisheen. Nuoriin sisko pittää ette kielen pitäs panna koppinensa kiini.
Koulutuspaikkakunnala ja Eteläruottissa ympärystän tieto kansalisista minuriteetistä oli alhaista. Anetteä piethiin ”pohjosruottalaisena”. Oikestamyöten se ei piä kummana ette ihmiset tietävä hänen kulttuurista niin vähän, ko hään ei ittekhään saanu kuula kuuluvansa minuriteethiin ko vasta ynivärsiteetin luenossa. Siittä saakka hään oon freistanu antaa ihmisille kulttuurista ja kielestä tietoa sen verran ko hään pystyy. Ko se ottaa puhheeksi kysymystä jos hään tykkää ette Ruottin valtio oon tehny väärin Tornionlakson kohala, niin ympärystä välistä reakeeraa tykkäämällä ette hään oon ankara ja ”talkkaa” jostaki, mikä ei ole niin tärkeätä. Se saattaa välistä tuntua ärsyttävältä.
Anette muistelee ette hänen alkuperä oon auttanu häntä käsithään muitten ihmisitten erilaista alkuperrää ja merkitystä siittä, mitä kulttuuriperintö saattaa ihmisille antaa. Välhiin hään oon vihassa tion puutheesta kulttuurista, mutta kans kulttuurin halveksimisesta, mikä hällä tuntuu löytyvän oman perheen jäsenissä. Anettelä ja hänen nuoremalla siskola saattaa olla kovia tinkoja siittä. Se pittää ette se ottaa entisitten sukupolvitten kokemuksia liika keveästi.
Anette tuntee olevansa ylpeä ette hään tullee Tornionlaksosta, ja ette hään sen vuoksi tuntee ittensä merkiliseksi ja ainoaksi. Hänen ja kotiperän välit oon tulheet lujemaksi nyt ko hään ei ennää asu sielä. Se käypii useasti kotona Tornionlaksossa. Se yrittää käyttää meänkieltä maholisemman paljon sielä ollessa, ette hään ei koppinensa
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
230
menettäis kielen. Se oon aina tuntunu vähän hankalalta saarnata meänkieltä, mutta joku vuosi aikaa se ”löysäsi” pikkusen ko hään sai olla jonku kuukauen vanhuksitten tykönä Tornionlaksossa. Sillon se ymmärsi ette hällä ei piian ole niin kehno meänkieli niinku hään oon ennen hunteerannu. Uuessa kotikaupunkissa hään pruukaa kuunela Finnmix-ohjelmaa raatiusta.
Anette muistelee ette hään ilmotti ittensä tähhään saarnauttamisheen ko hään piti ette se oon ”kolon tärkeä ja hyä asia”. Se pittää tärkeännä ette komisuuni sais nuoremittenki sukupolvitten ääniä kuula, vaikka niitä ei piian ole saatettu samanlaishiin vaikeukshiin ko entisiä sukupolvia. Vanheeman sukupolven tornionlaksolaisitten kokemukset oon useasti vaikuttanheet nuoremphiin, Anette meinaa. Vaikka siittä oon pitkä aika ko valtio teki ihmisille ”vääryyksiä”, niin seuraukset siittä elävä vielä tänäki päivänä. Se, mitä minuriteetile tehthiin ennen vanhaasti liittyy kans mielitervheytheen ja ittemurhastatistiikhaan esimerkiksi saamelaisitten tykönä. Anette pittää ette ei ole muistettu kattoa historiallisia tapahtumia ja yhistää niitä ihmisitten tervheytheen kaikitten kansalisitten minuriteetitten kohala. Mitäs seurauksia hään näkkee ruottalaistamispolitiikasta hänen omala kohala? Yhen aikaa se häpesi ko hään tuli Tornionlaksosta ja kylästä, jolla oli suomenkielinen nimi. Se oon tuntenu ette hään ei ole yhtä ”fiini” eli ”hyä” ko muut ruottalaiset. Yhen aikaa hään huunterasi ette jokhaan hään vaihettais sukunimen ruottalaiselta kuuluttavaksi nimeksi, ko hänestä tuntu ette muila oli hankala sanoa hänen nimen oiken, ja se häpesi sitä. Mistäs se johtu ette hään ei sukunimeä vaihettannu? Anette muistelee käsittänheensä kielen ja kulttuurin väliä, sillon ko hään raavhaana alko oppimhaan Tornionlaksosta, ja kunka hänen sukunimi kuasi sitä paikkakuntaa, mistä hään oli lähtösin. Sillon se tunsi muutosta ittessänsä, mikä merkitti enämpi ylpeyen tuntoa omasta alkuperästä. Ihmisiä hänen ympärystässä oon kans vaihettanheet takasin alkuperäset suomenkieliset sukunimet, ette se ei ole tyhä hään itte joka oon muuttunu.
Tunneks sie ette sie olet saanu Tornionlakson kulttuuriperinöstä osan? saarnauttaja tutkii. Anette meinaa ette hään ja hänen sukupolvi menetti paljon kieltä taitamatta. Niilä vailtu semmosia asioita ko maholisuus kehittää välit vanheeman sukupolven kans. Ko vanheempi polvi ei osanu niin hyyää ruottia eikä nuorempi polvi osanu meänkieltä niin hyvin, niin sukupolvila oli hankala kohata.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
231
Ko Tornionlakson kulttuuria alethiin uuesti heräthään, niin hänestä tuntu päinvaston ette se meni liialiseksi, ko meänkieltä piethiin nostaa ylös ja kaikki piti yhtäkkiä olla meänkielelä. Aneten mielestä tämä sulkee ulos sen sukupolven, joka ei saanu meänkieltä oppia. Se ei ole nuoreman sukupolven syy ette het ei saanheet meänkieltä oppia, ja se sai monia voimhaan huonosti ko kaikki oli yhtäkkiä meänkielelä. Anette tuntee ette hään oon menettänny paljon vanhoita muisteluksia, mitä hänen äijäfaariki muisteli. Niistä hään halvais tänä päivänä ottaa osan.
Anette oon tarttunu meänkieltä ja Tornionlaksoa koskevhiin asihoin, ja sillon saanu kuula vääryyksistä, vaikeuksista ja historiasta, mikkä koskeva Tornionlaksoa ja sen asukhaita. Sillon ko Sameblodfilmi ilmesty hään piti ette se saatto tuntua Tornionlakson ihmisille tutulta, ja ette enämpi ihmisiä alot aukasheen ja saarnaamhaan perästä.
Vääryyksistä ko saarnaat, saataks selittää tarkemin, mitäs sie meinaat? saarnauttaja tutkii. Anette hunteeraa sitä ko koulussa ja koulun kartanolla ei saattu meänkieltä saarnata ja sitä piethiin rumana. Se mainittee tinkaa siittä ette piethiin tyhä oppia ruottia ”ko muuten olis riskiä jääjä puolikieliseksi”. Se aattelee kans työtupia ja mammansa muisteluksia niistä.
Anette muistelee ette hään havatti sukution kautta olevansa kväänile sukua. Ko hään kävi saamelaisen kaverin tykönä kylässä hään mainitti olevansa kväänile sukua, ja se tuli niinki ankara tunnelma. Kaveri piti kolon pahana ja suuttu. Kaveri selitti riioista, joita oli ollu kväänitten ja saamelaisitten välilä, ja kunka kväänit olit väkisin tukkinheet saamelaisten maile ottamhaan yli. Mistäs kaveri oli sen tion saanu? Oleks sie saattanu lukea siittä misthään? saarnauttaja tutkii. Anette oon pikkusen lukenu ja tutkinu ihmisiltä, mutta hään ei ole saanu riioista tietoja, joitten mukhaan kväänit olisit vängelä ottanheet saamelaisilta maita. Se näki SVT:stä sarjan nimeltä Midnattssol, missä kvääniä kuathiin kolon ”rough:ina” ja väkivaltasinna, jokka ”joit ja möyrästit”. Anette sannoo ette hään oon hunteerannu ”tämmönenkös se kua kväänistä oon? Mistäs tämmönen kua kväänistä tullee?” Anette kuuli kväänistä vasta 2010:n luussa, ja tietää vieläki kolon vähän kväänitten ja saamelaisitten entisistä riioista. Anette selittää ette monen mielestä tornionlaksolaiset, kväänit ja lantalaiset kuuluva samhaan kanshaan, ja kysymys kukkas täälä olit ensimäisinä nostethaan useasti ylös, sillonki ko
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
232
Aareavaaran muinosjäänöksiä tutkithiin. Anettele tunnuttaa ikävältä ko pittää olla riitoja saamelaisitten ja toisitten välilä, mutta uskoo samala ette asiata oon tärkeä nostaa ylös ja tutkia, vaikka se saattaa olla vähän arka asia joilekki ihmisille, joita oon painettu alas. Kerran se Anette muisteli saamelaisele pojale ette hänen suussa oli ollu poromerkki. Poika piti sen pahana, ja sano ette se ei ole oiken ette muila ko saamelaisila oon poromerkkiä. Anette oli tutkinu siltä miksis se niin tykkäsi, ja sillon se sano ette valtio oli ottanu saamelaisilta poroja antamhaan net ruottalaisile talolisille, mikä ei ollu oiken. Anette oon ollu uhka ylpeä perheen poromerkistä, eikä sillä ollu aavistustakhaan siittä, ette saamelaisissa oli tämmöset mielipitheet, ette heilä ei olis oikheutta pittää poromerkkiä.
Mitäs sie aattelet kunnian entistämisestä ja sovituksesta? saarnauttaja tutkii. Anette pittää Tottuus- ja sovintokomisuunin työtä kolon tärkeännä osana kunnian entistämisen luomisesta ja sovinon tunnosta. Sillä oon vaikea uskoa ette kieliestettä, minkä valtio loi, pystythään ylittää, niin ette kieli sais yhtä vahvan jalansian tulevissa sukupolvissa niinku sillä kerran oli entisissä sukupolvissa. Se oon tärkeätä ette valtio tunnustaa mitä se oon tehny, selittää mitä siittä oon ihmisille seuranu, ja ette valtio pyytää antheeksi.
Minkäslaisia satsauksia saattasit sinun mielestä eesauttaa sovitusta? Anette pittää tärkeännä ette valtio ottaa minuriteetitten histooriata peruskoulun opetuksheen myötä. Se saattas vähentää tietojen puutetta ja tänä päivänä olemassa olevaa minuriteetitten ja muun yhtheiskunnan välistä hajanusta. Valtio pitäs kans auttaa kielen säilyttämisessä antamalla maholisuutta lapsile oppia meänkieltä niin leikkikoulussa ko peruskoulussa. Anette toivoo ette valtio auttas lissäämhään tietoa minuriteetistä yhtheiskunnan tasola ja tukis apusatsauksia paikkakunnan tasola, niin ette kulttuuri pysys hengissä.
”Jag är den mest assimilerade tornedalingen någonsin”
”Anton” är född på 1990-talet och uppvuxen i Stockholm. Hans pappa kommer från Tornedalen. Anton berättar att hans pappa är född på 1950-talet i en mindre by och att familjen hade ett jordbruk. Anton har aldrig frågat sin pappa om sina farföräldrar och han har aldrig själv träffat dem. Han tror att de gick bort när han
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
233
var liten. Antons pappa har berättat väldigt lite om sin familj, uppväxten och livet i Tornedalen.
Under uppväxten har Anton brottats med sin identitet och de tornedalska rötterna. Han kallar sig själv ”halvtornedaling eller stockholmstornedaling”: ”Jag känner inte att jag borde vara här och prata med dig för jag har egentligen ingenting att förtälja, jag har inga riktiga historier om det här. Jag är ju inte en tornedaling egentligen. Jag låtsas som jag är en tornedaling, men jag är ju inte det egentligen. Fast på pappret är jag väl halvtornedaling.”
Hans pappa brukade ta med honom och hans syster upp till Tornedalen när de var yngre, men nuförtiden blir det inte av att åka dit. Som barn kunde Anton inte sätta besöken i någon slags sammanhang. För honom var det bara besök i ”små hålor” hos främmande människor på ett ställe där det fanns mycket mygg och primitiva anläggningar som utedass. Han var i 7–8 års ålder och han minns att han gav utlopp för sitt missnöje kring besöken i Tornedalen. Anton tror att hans pappa slutade ta med dem till Tornedalen för att han och hans syster inte tyckte att det var roligt. Hans pappa förklarade aldrig varför de åkte upp till Tornedalen. Först som tonåring har han kopplat ihop besöken med att de skulle knyta an till pappans rötter.
Anton tycker att det är märkligt att hans pappa aldrig berättar för honom om sådant som är intressant att höra om Tornedalen eller om sin egen identitet. Pappan kan dock tala om sådant som han själv aldrig hört talas om med andra i släkten. Av släktingar har han också fått höra en massa historier om Tornedalen och släkten. Hans pappa är aktiv i tornedalssammanhang, men det är delar som pappan inte delar med sonen. Anton upplever att det blir som att hans pappa lever sitt liv och att han själv lever sitt eget liv och att de inte har något kulturellt som de delar med varandra.
Anton berättar om varför han anmält sig till intervjun. Det känns som att han fejkar, att han inte förtjänar att vara här och att han på något sätt lurade sig själv hit till intervjun. Anton säger att mycket är kopplat till språket för att det är det enda han vet någonting om, trots att han inte kan tala det. Det faktum att han inte kan tala språket gör att han känner sig lite utanför det tornedalska ”communityt”. Anton menar att det tornedalska ursprunget alltid varit något jobbigt för honom som han haft ”skäms-känslor” för och som han stängt in ”bakom en lucka” inom sig själv. För honom har
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
234
det varit något man inte ska prata om och som hans pappa inte pratat om. Sedan han flyttade hemifrån har han reflekterat över det tornedalska ursprunget och att han har kunnat se hur han som bor i Stockholm blivit assimilerad till det svenska samhället. Den insikten ledde till att han ville försöka förändra de känslorna av skam han känner genom att tänka att ursprunget ändå är en stor del av honom själv och att det är okej att öppna upp och börja prata om det.
Vad tror du den här skammen du känner grundar sig på, frågar intervjuaren. Anton svarar: ”Jag skulle säga att det grundar sig i att det här är något som är fel. Du vill inte hålla på med någonting som är fel. Du ska hålla på med någonting som är rätt. Så anamma din Stockholmsidentitet som du tillhör. Du är en privilegierad person som tillhör alla majoriteter, du har ett bra jobb och utbildning så fortsätt med det, men inte med det som är fel. Du ska skämmas för det som inte är något som är privilegierat utan någonting som du bara ska sålla bort. Fokusera på andra grejer för det är det du faktiskt kan ta med dig och faktiskt kan utnyttja i ditt liv framåt … Någonting åt det hållet, ta bort det som är fel, behåll det som är rätt.”
Eftersom hans pappa berättat så lite så har det blivit att Anton själv varit tvungen att lägga något slags livspussel kring den tornedalska identiteten och att han lagt detta pussel under många års tid. Det är ett pussel med många förvirrande pusselbitar som även gör det svårt för honom att förklara det.
Det här steget till att du började bejaka ditt ursprung, var kom den viljan ifrån? Anton berättar att han varit med i ett projekt där han ställt upp och pratat lite meänkieli. Han fick öva på det han skulle säga på meänkieli för att det skulle låta rätt för han visste hur det skulle låta men att hans Stockholmsdialekt sken till en början igenom. Till slut fick han det han skulle säga att låta någorlunda rätt. När projektet var klart och han såg sig själv prata meänkieli i klippet så insåg han att han hade extremt mycket tankar och känslor och emotionella saker som han inte ”dealat med” alls kring ”den biten” av honom själv. Efter det har han känt att det varit något som han behöver utforska mer så gott han kan och orkar. Hans ursprung har aldrig varit kopplad till glädje utan bara bestått av svåra upplevelser som att ingen velat prata om det, de jobbiga finskalektionerna i skolan och mobbningen från andra elever. Han
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
235
tror ändå att det finns något positivt i det och att han därför försöker omvärdera och ändra sin egen inställning till det.
På vilket sätt försöker du utforska kring ditt ursprung, frågar intervjuaren. Anton berättar att han ibland lyssnar på Meänraatio och att han även ser på program på SVT, bland annat programmet
Mitt språk och att han bland annat engagerat sig i ett forsknings-
projekt kring nationella minoriteter.
Har du några planer på hur du ska gå vidare med utforskandet kring ditt ursprung, undrar intervjuaren. Anton tänker att han på något sätt måste kunna börja prata med sin pappa om dessa saker och försöka få sin pappa att inte försöka lämna samtalsämnet utan att i stället svara på frågorna. Han har även planer på att skapa någon slags kontakt med sina släktingar och ta reda på mer om dem. Anton säger att han också måste försöka släppa skamkänslorna inom sig om att hans ursprung skulle vara något som är fel. Han vill utmana sin negativa grundtanke om sitt ursprung och vända det till något som är okej och som han kan få känna stolthet över. I dag känns tanken på att han någon gång ska få känna sig stolt över sitt ursprung som något väldigt avlägset. Anton vill försöka hitta andra människor att prata med bland sina släktingar och folk i Stockholm. Allt han berättar nu låter löjligt för honom, för att det känns så avlägset på något sätt. Anton tror att det nog kommer att ta ganska lång tid för honom att utforska allt det. Även om utforskandet av ursprunget innebär en personlig utveckling av honom själv så gör han det även för att han vill utmana sin uppväxt.
När Anton var liten var hans pappa positivt inställd till hemspråksundervisning. Han ville att Anton och hans syster skulle välja hemspråksundervisning i skolan. Det fanns inte lärare i meänkieli på orten under hans uppväxt och det slutade med att Anton och hans syster valde finska som hemspråksundervisning. De gick på finskaundervisning i sju år. De satt längst bak i klassrummet och de förstod inte någonting av språket. Anton berättar att alla, till och med läraren, dumförklarade honom och hans syster. Det kändes som att alla tittade på dem och tänkte ”vad gör ni här egentligen”. Alla de andra eleverna hade finsktalande föräldrar, men han och hans syster hade bara hört meänkieli av sin pappa. När han tänker tillbaka på upplevelsen från hemspråksundervisningen så kan han på något sätt relatera till sin pappas upplevelser från hans skolgång.
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
236
Men kände ni er dumförklarade genom alla åren, undrar intervjuaren. Anton svarar att de kände sig dumma för att de inte kunde tala, skriva eller läsa på finska. Han upplevde att det var veckans värsta lektion och att han hade ångest inför lektionerna. Han fick känslan av att det var något fel på honom och hans språk. Hans kompisar undrade varför han ens valde att gå dit. Antons pappa frågade aldrig hur det gick för dem under språklektionerna. Hans pappa reagerade likgiltigt när Anton och hans syster efter sju år meddelade att de bestämt sig för att sluta med språkundervisningen.
När du gick i skolan, upplevde du att andra elever hade någon slags kännedom om Tornedalen och meänkieli, frågar intervjuaren. Anton berättar att eleverna under hemspråksundervisningen någon gång fått en förklaring av läraren vad meänkieli var för något, men att hans klasskamrater i hans ordinarie klass inte alls förstod vad Tornedalen eller meänkieli var för något. Barnen kunde reta honom och tycka att hans pappa var konstig och att han hade ett konstigt språk. Hans försvarsmekanism blev att hitta på en ”fejk-historia” kring sitt ursprung. Anton berättar att han hittade på att han var sextondels finsk för att han kände att det var en förklaring, som hans klasskamrater faktiskt kunde förstå.
Vet du något om dina föräldrars eller mor/farföräldrars skolgång? Anton berättar att hans pappa gick skola hemma i byn. Hans pappa har berättat att han inte fick tala meänkieli i skolan och att det var ännu värre för hans äldre syskon. Skolan fick hans äldre syskon att skämmas för att de talade ”fel språk”. Hans pappa har beskrivit känslan skolan gav honom som att ”du ska inte tro att du är någonting, din kultur och det du har det ska du slänga och här är det du ska förhålla dig till”. Hans pappa talar sällan om sin skolgång, men Anton uppfattar det som att hans pappa känner mycket ilska kring det. Anton önskar att han kunde förstå sin pappa lite mer men att det känns svårt för honom att relatera till sin pappas uppväxt. Anton förklarar: ”Jag bor här i Stockholm … det blir liksom en helt annan värld. Det här är bara en generation sedan och jag är den mest assimilerade tornedaling någonsin i det att jag har alldeles för lite kontakt i den här delen av mig själv som jag inte inser förrän nu när jag är vuxen att men shit, det här är ju liksom en stor … det här är ju halva mig. Jag har inte ens sett den biten. Det jag kan se på pappret är att jag delar samma efternamn som min pappa, men hela den här biten av identiteten, den har bara försvunnit.”
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
237
Anton berättar att hans pappas hemspråk i hembyn var meänkieli. Han har hört att hans pappas äldre syskon talade mer svenska än de yngre och att han tror att det var för att de äldre syskonen i skolan lärde sig att skämmas för sitt hemspråk. Hans pappa har alltid talat meänkieli till Anton och hans syster och de har svarat på svenska. Hans pappa gjorde även några tappra försök att få Anton och hans syster att börja tala meänkieli. På något sätt skuldbelade hans pappa dem genom att ofta säga att ”ni kommer att ångra er när ni blir stora, det är ju bra för jobb, det blir bra på cv:t”. Anton tycker att även om hans pappa hade rätt och att Anton i dag ångrar att han inte lärde sig tala meänkieli, så tycker han att hans pappa borde gjort mer genom att ge en mer personlig anledning till att lära sig språket – mer än att det bara skulle se bra ut på cv:t. Anton tycker att hans pappa även kunnat stötta dem mer när de försökte lära sig finska under hemspråksundervisningen, alternativt ställt upp som lärare i meänkieli på skolan så att Anton och hans syster kunde läst meänkieli i stället för finska.
Pratar han ännu meänkieli med dig, frågar intervjuaren. Anton berättar att hans pappa börjat prata mer svenska med honom nu. Han skulle vilja att hans pappa pratade mer meänkieli med honom, men att han inte vill erkänna det för sin pappa. I stället frågar han sin pappa ”varför pratar du svenska för?” och att hans pappa då skrattat lite och bytt till meänkieli.
Svarar din pappa någon gång på din fråga om varför han pratar svenska, frågar intervjuaren. Anton berättar att hans pappa har någon gång svarat kortfattat i stil med att ”det är komplicerat” eller ”det är lite jobbigt”. För några år sedan uttryckte Anton att han skulle vilja prata meänkieli och lära sig lite mer om språket och att han frågat sin pappa vad han då ska göra och att hans pappa bara sagt att ”det är väl bara att börja prata det, vad är problemet”.
Hur tänker Anton kring upprättelse och försoning? Vad skulle han behöva för att kunna känna stolthet över sitt ursprung? Anton säger att bara att få den frågan ställd betyder mycket för honom och att han uppskattar det jättemycket. Han blir mållös av att få en sådan fråga. Han är överväldigad på ett bra sätt och att han inte ens förväntat sig att få en fråga om önskemål för att alla hans önskningar varit så avlägsna. Även om han kan känna ilska mot sin pappa så förstår han ändå att det på något sätt inte är hans fel. Anton kan även känna ilska när han tänker ”vem kan tillåta att en
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
238
kultur som funnits i hur många generationer som helst bara försvinner från en generation till en annan? Vem tillåter total kollaps av ett folk som gör att vi hamnat där vi är i dag?” Bara det faktum att sitta och prata om detta i dag är ett steg för honom mot en upprättelse och försoning, även om det inte är allt.
Vilka insatser tror du kan bidra till försoning, frågar intervjuaren. Anton svarar att han skulle vilja att staten ordnar resurser till utbildning i meänkieli så att alla som vill lära sig meänkieli får möjlighet att göra det. Han önskar att alla barn kan få lära sig meänkieli i skolan. Om barn uttrycker att de behöver det så ska kommunen ge de resurser som krävs för att barnen ska få det. Anton vill inte att Tornedalen och meänkieli ska bli ett slags ”museiobjekt” som man bara ska betrakta och inte röra, utan han vill att man bygger en acceptans kring kulturen, eliminerar negativitet – som känslan att det skulle vara tabu – och i stället låter det bli en levande del av samhället.
Varför är det viktigt för dig att berätta din historia för kommissionen, frågar intervjuaren. ”För att jag är en ung stockholmstornedaling som också har rätt till det här”, svarar Anton. Det är symboliskt viktigt för hans egen självutveckling i sin tornedalska identitet, men han tror också att han kan bidra med något. Anton säger att han får känslan av att han trots allt är en slags tornedaling och att det är okej att han är det. Han önskar att andra i hans situation kan känna att det är okej att vara tornedaling. Det är okej att prata meänkieli och det är inte någonting man behöver skämmas för. Och han är tacksam över att han fått möjligheten att få berätta sin historia.
”Mie olen kaikkien aikojen enniiten samanlaistunu tornionlaksolainen”
”Anton” oon syntyny 1990:n luussa ja Stokholmissa kasunu. Pappansa oon Tornionlaksosta lähtösin. Anton muistelee ette pappansa oon 1950:n luussa syntyny pikkukylässä, ja ette perheelä oli maanpruuki. Anton ei ole itte tutkinu papalta ja setiltä, eikä se ole itte koskhaan kohanu niitä. Se uskoo ette net kuolit ko hään oli pienenä. Antonin pappa oon muistelu kolon vähän perheestä, lapsuuesta ja nuoruuesta ja Tornionlakson elämästä.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
239
Lapsuuen ja nuoruuen aikana Anton oon paininu oman itenttiteetin ja Tornionlakson juuritten kans. Se sannoo itteä ”puolitornionlaksolaiseksi eli Stokholmin tornionlaksolaiseksi”: ”Minusta ei tunnu ette mie pitäsin täälä olla sinun kans saarnaamassa, ko mulla ei oikestamyöten ole mithään selittämistä. Ei mulla ole oikeita muisteluksia tästä. Enhään mie ole oikestamyöten tornionlaksolainen. Mie lossaan olla tornionlaksolainen, mutta enhään mie oikestamyöten ole sitä. Vaikka paperin päälä mie taijan olla puolitornionlaksolainen.”
Pappansa pruukasi ottaa hänen ja hänen sisaren ylös Tornionlakshoon nuorempanna, mutta tänä mailman aikana sielä ei tule käytyksi. Lapsena Anton ei saattanu käsittää miksis sielä piti käyjä. Sille net olit tyhä käyntiä ”pikkusissa syrjäkylissä” viehraitten ihmisitten tykönä, missä oli paljon hyysiköitä ja noanaikhaisia laitoksia niinku ulkohyysiköitä. Se oli seittemän, kaheksan vuoen vanhaana ja muistaa kunka hään valitti äähneen Tornionlakson reisuista. Anton uskoo ette pappansa heitti ottamasta heitä Tornionlakshoon, ko hään ja hänen sisar ei tykäny ette se oli mukava. Pappansa ei koskhaan selittänny miksi net lähit Tornionlakshoon ylös. Vasta teiniikäsennä se oon käsittänny ette reisut yhistäisit papan juuhriin.
Anton pittää kamalanna ko pappansa ei koskhaan muistele hälle semmosista, mitä olis jännä kuula Tornionlaksosta eli omasta itenttiteetistä. Pappansa saattaa kuiten saarnata semmosista, mitä hään ei ole itte koskhaan kuulu, muitten sukulaisitten kans. Sukulaisilta hään oon kans saanu kuula paljon muisteluksia Tornionlaksosta ja suusta. Pappansa oon Tornionlakson liikheissä matkassa, mutta hään ei selitä pojale niistä asioista. Antonista tuntuu ette hänen pappansa ellää ommaa elämää ja hään ellää itte ommaa elämää, eikä niilä ole mithään kulttuurijuttua yhessä.
Anton selittää miksis hään ilmotti saarnautettavaksi. Hänestä tuntuu ette hään lossaa, ette hään ei ole tienanu ette hään sais olla täälä, ja ette hään jollaki laila pettämällä pääsi saarnautettavaksi. Anton sannoo ette paljon johtuu kielestä, sillä hään ei muusta tiä, vaikka hään ei saata sitä saarnata. Se asia ette hään ei saata kieltä saarnata tekkee ette hään tuntee olevansa vähän Tornionlakson ”communitystä” syrjässä. Anton meinaa ette tornionlaksolainen lähtö oon aina ollu jotaki ankaraa hälle, jota hään on ”häveny”, ja jonka hään oon pönkäny ”lunkan taka” ittensä sisäle. Se oon hälle ollu asia, josta ei kannatte praatia ja josta hänen pappansa
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
240
ei ole saarnanu. Siittä saakka ko hään kotia muutti hään oon hunteerannu tornionlaksolaisesta alkuperästä, ja hään oon saattanu nähjä kunka hään, Stokholmin asukhaana, oon samanlaistunu Ruottin yhtheiskunnassa. Tämän käsittäminen johti siihen, ette hään halusi freistata muutta sitä häpeän tuntoa, mitä hään tuntee, aattelemalla ette alkuperä oon iso osa hänestä ittestä, ja ette sen saapii auasta ja alkaa siittä saarnaamhaan.
Mistäs sie uskot ette tämä häpeä johtuu? saarnauttaja tutkii. Anton vastaa: ”Mie sanosin sen johtuvan jostaki, mikä oon väärin. Sie piät hommata semmosia, mitä oon oiken, ette piä vaarin Stokholmin itenttiteetistä, mihinkä sie kuulut. Sie olet privilikieerattu ihminen, joka kuulut kaikhiin majuriteethiin, sulla oon hyä työ ja koulutus, niin jatka sitä eikä sitä, mikä väärin oon. Sitä sie piät hävetä, mikä ei ole privilikieerattua vain jotaki, minkä sie piiät sortteerata poijes. Piä silmät muissa asioissa, sillä sen sie saatat oikeasthaan ottaa matkhaan ja oikeasthaan käyttää jatkossa, sinun elämässä … Jotaki semmosta: korjata väärän poijes – säilyttää hyän.”
Ko pappansa oon niin vähän muistelu, se Anton oon itte joutunu panna jonkusorttista elämänsä pysseliä, missä oon Tornionlakson alkuperä, ja sitä pysseliä hään oon monta vuotta ollu panemassa kokhoon. Siinä pysselissä oon paljon sekasia osia, minkä vuoksi hällä ittelä oon huono selittää sitä.
Tämä askel oman alkuperän hyäksymisheen, mistäs semmonen halu tuli? Anton muistelee ette hään oli projektissa myötä, missä hään seiso ylös saarnaamhaan meänkieltä. Se sai harjotella sitä, mitä hään piti meänkielelä sanoa, ette se kuuluttais oikealta, sillä se tiesi miltäs se piti kuulutta mutta hänen Stokholmin tialekti paisto alusta läpi. Viimen hään onnistu sanottavansa sanomhaan johonki laihin. Projektin jälkhiin se näki itteä saarnaamassa meänkieltä siinä pätkässä, ja sillon se käsitti ette hällä oli kolon paljon hunteerinkiä ja tuntoja ja tuntheelisia asioita – ”osa” ittestä, jonka kans hään ei ollu ollenkhaan ”deal:anu”.
Sen jälkhiin hänestä oon tuntunu ette siinä oon jotaki, mitä hään häätys tutkia niin hyvin ko hään saattaa ja jaksaa. Hänen alkuperhään ei ole koskhaan kuulunu iloa, vain siihen oon kuulunu raskhaita kokemuksia, joista kukhaan ei ole halunu praatia: ankarat suomen tiimat koulussa ja muitten oppilhaitten moppaaminen. Se kuiten uskoo ette siinä oon joku hyä puoli, ja sen takia se yrittää ajatella sitä eri mallila ja muuttaa ommaa kattantoa siittä.
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
241
Millä mallin sie freistaat tutkia sinun alkuperrää? saarnauttaja tutkii. Anton muistelee ette hään välistä kuuntelee Meän Raatiota ja ette hään kattoo kans ohjelmia SVT:stä, niinku Mitt språkohjelmaa, ja hään oon niinku menny kansalisia minuriteettiä koskevhaan tutkimusprojekthiin myötä.
Oleks planeeranu millä mallin sie jatkat oman alkuperän tutkimista? saarnauttaja tutkii. Anton hunteeraa ette hään jollaki mallin häätys pystyä alkaa saarnaamhaan pappansa kans näistä asioista, ja freistata saaja papan olla yrittämättä jättää puhheenaihheen ja vastaamhaan kysymykshiin. Sillä oon kans meininki luoja jonkunäkösiä väliä sukulaisitten kans, ette hään sais tietää niistä enämpi. Anton sannoo kans ette hään häätys yrittää jättää häpeän tunnon omassa ittessä, joitten mukhaan hänen alkuperä olis vääränlainen. Se halvaa haastaa nekatiivisen pohja-ajatuksen omasta alkuperästä ja kääntää sen hyäksyttäväksi asiaksi, mistä hään sais olla ylpeä. Tänä päivänä ajatus siittä, ette hään sais joskus olla omasta alkuperästä ylpeä tuntuu kolon kaukhaiselta. Anton halvaa freistata löytää muita ihmisiä, hänen sukulaisitten ja Stokholmin ihmisitten joukosta, joitten kans hään saattas saarnata. Kaikki, mitä hään nyt muistelee, kuuluttaa lapseliselta hälle ittele, ko se tunnuttaa jollaki mallin niin kaukhaiselta. Anton uskoo ette hällä taitaa kestää uhka kauon tutkia kaikkia sitä. Vaikka alkuperän tutkiminen merkittee ommaa kehitystä, niin hään tekkee sen kans sillä ko hään halvaa haastaa ommaa lapsuutta ja nuoruutta.
Ko Anton oli pienenä se hänen pappansa tykkäsi hyvin kotikielenopetuksesta. Se halusi ette Anton ja hänen sisar valittisit koulussa kotikielenopetusta. Meänkielen opettajaa ei ollu paikkakunnala hänen lapsuuen ja nuoruuen aikana, ja lopuksiu se Anton ja hänen sisar valittit suomen kotikielenopetusta. Niilä oli seittemän vuotta suomen opetusta. Net istut luokkahuohneen perässä, eikä käsittänheet kielestä mithään. Anton muistelee ette kaikin, koulunopettajaki, piit häntä ja hänen sisarta tyhmänä. Se tuntu ette kaikin vahtasit heitä ja hunteerasit ”mitäs tet oiken tehettä täälä”. Kaikila muila oppilhaila oli suomea puhuvia vanhuksia, mutta hään ja hänen sisar olit tyhä kuulheet meänkieltä heän papalta. Ko se hunteeraa sitä kotikielenopetusta niin hänen pappansa kokemukset kouluaijalta tuntuva jollaki laila tutuilta.
Mutta tuntukos teistä ette teitä piethiin tyhminä kaikki net vuoet? saarnauttaja tutkii. Anton vastaa ette heistä tuntu ette
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
242
het olit tyhmät, ko het ei saattanheet saarnata, kirjottaa eli lukea suomen kielelä. Se piti ette se oli ankariin tiima koko viikon aikana, ja hällä ahisti tiimoitten eelä. Hällä jäi tunto ette hänessä ja hänen kielessä oli jotaki vikkaa. Hänen kaverit piit kummana miksi hään ollenkhaan meni sinne. Antonin pappa ei koskhaan tutkinu kunka niilä menit kielitiimat. Pappansa ei välittänny ko Anton ja hänen sisar seittemän vuoen jälkhiin sanot päättänheen heittää kielenopetuksesta poijes.
Tunsiks kouluaikana ette toisila oppilhaila oli minkhäänlaista tietoa Tornionlaksosta ja meänkielestä? saarnauttaja tutkii. Anton muistelee ette oppilhaat sait jonku kerran kotikielenopetuksen aikana koulunopettajalta selityksen mitä meänkiel oli, mutta ette hänen luokkakaverit tavalisessa luokassa ei ollenkhaan käsittänheet mitä Tornionlakso eli meänkieli oli. Lapset saatot kiusata häntä ja pittää hänen pappaa kummana ihmisennä kamalalla kielelä. Puolustuskeinoksi se sättäsi ”vääristetyn muisteluksen” omasta alkuperästä. Anton muistelee ette hään sättäsi ette hään oli kuuestoistaosaksi suomalainen, ko se tunnutti olevan selitys, minkä hänen luokkakaverit saattasit käsittää.
Tiäks sie mithään sinun vanhusten eli äitin/isän vanhusten koulunkäynistä? Anton muistelee ette pappansa kävi kotikylässä koulua. Pappansa oon muistelu ette hään ei saanu koulussa meänkieltä saarnata, ja ette hänen vanheemila siskoila oli vielä pahempi. Koulussa hänen vanheemat siskot saathiin häpeämhään ette net saarnasit ”väärää kieltä”. Pappansa oon muistelu tuntoa, minkä koulu anto hälle, semmosenna ette ”et piä uskoa ette sie olet mithään, sinun kulttuurin ja sen, mikä sulla oon, sie piiät heittää poijes, ja tätä sie piät seurata”. Pappansa saarnaa harvon koulunkäynistä, mutta Anton pittää ette pappansa oon kolon vihanen siittä. Anton toivoo ette hään saattas ymmärtää pappaansa vähän paremin, mutta hällä oon huono käsittää pappansa lapsuutta ja nuoruutta. Anton selittää: ”Mie asun täälä Stokholmissa … se oon aivan ko toinen mailma. Se oon tyhä yks sukupolvi takapäin, ja mie olen kaikkien aikojen enniiten samanlaistunu tornionlaksolainen, sillä mallin ette mulla oon aivan liika heijot välit siihen oshaan ittestä. Vasta nyt, ko olen täysi ihminen, mie käsitän ette: voi koranus, tämähään oon niinku iso … tämähään oon minusta puolisko. En ole sitä ossaa nähnykhään. Paperin päältä näen ette mulla oon sama sukunimi ko minun papala, mutta koko se osa oon vain kaonu.”
SOU 2023:68 Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin
243
Anton muistelee ette hänen papan äitinkieli kotikylässä oli meänkieltä. Se oon kuulu ette pappansa vanheemat siskot saarnasit enämpi ruottia ko vanheemat, ja se uskoo ette se oli sen vuoksi ko vanheemat siskot olit koulussa oppinheet häpeämhään kotikielestä. Pappansa oon aina saarnanu Antonille ja hänen sisarelle meänkieltä, ja het oon ruottiksi vastanheet. Pappansa yrittiki jonku kerran rohkeasti saamhaan Antonin ja hänen sisaren alkhaan meänkieltä saarnaamhaan. Jollaki laile se pappansa syylisti heitä sanomalla useasti ette ”tet tuletta katumhaan ko tet tuletta isoksi, siittähään oon töissä hyötyä, se näyttää CV:ssä hyältä”. Vaikka pappansa oli oikeassa, ja Anton tänä päivänä kattuu ette hään ei oppinu meänkieltä praathiin, niin hään tykkää ette pappansa olis pitäny tehjä enämpi antamalla henkilökohtasemman syyn kielen oppimisheen – enämpi ko vain ette se näyttäs CV:ssä hyältä. Antonin mielestä pappansa olis saattanu tukea heitä enämpi ko net freistasit suomea oppia kotikielenopetuksessa, elikkä tälläny ylös meänkielen opettajanna koulussa, ette Anton ja hänen sisar olisit lukenheet meänkieltä sen eestä ko suomen kieltä.
Saarnaakos se vielä meänkieltä sinun kans? saarnauttaja tutkii. Anton sannoo ette pappansa oon alkanu praathiin enämpi ruottia hänen kans nyt. Se tykkäis ko pappansa saarnais hänen kans enämpi meänkieltä, mutta hään ei halva papale tunnustaa sitä. Sen siihan se tutkii papalta: ”Miksis sie ruottia saarnaat?” Sillon pappansa oon naurahtannu ja vaihettannu meänkiehleen.
Vastaakos pappasti koskhaan ko sie tutkit siltä, miksis hään ruottia saarnaa? saarnauttaja tutkii. Anton muistelee ette pappansa oon joskus lyhysti vastanu jotaki semmosta ko ”se oon kompliseerattua” eli ”se oon vähän hankala”. Joku vuosi aikaa se Anton sano ette hään halvais meänkieltä praataa ja oppia vähän enämpi kielestä, ja ette hään oon papalta tutkinu mitäs hään sitte tekis, ja sillon pappansa oon tyhä sanonu ette ”eihään se ole ko alkaa praatamhaan, mikäs hankaluus siinä oon”.
Mitäs Anton hunteeraa kunnian entistämisestä ja sovituksesta? Mitäs hään tarttis ette hään saattas olla omasta alkuperästä ylpeä? Anton sannoo ette tyhä sen kysymyksen saaminen merkittee hälle paljon, ja hään tykkää kolon paljon siittä. Hällä jäävä sanat suusta ko tälläthään semmosta kysymystä. Se tekkee hyvälä mallilla suuren vaikutuksen hänheen, eikä hään ollu oottanu ette hältä tutkittais omista toivomuksista, ko hällä oon olheet toivomukset niin
Skammen och sorgen som fördes vidare/Häpeä ja suru, mikä viethiin etheenpäin SOU 2023:68
244
kaukhaisia. Vaikka hään saattaa olla papale vihassa, niin hään jollaki laila käsittää ette se ei ole sen syy. Anton saattaa kans olla vihassa ko hään hunteeraa ”kuas se saattaa sallia ette kulttuuri, joka oon ollu monia sukupolvia olemassa, tyhä katoaa polvesta toisheen? Kuas se hyäksyy ette kansa putoaa läjhään, minkä vuoksi met olema siinä paikassa, missä met tänä päivänä olema?” Tyhä se asia ette tänä päivänä istuthaan praatamassa tästä merkittee hälle askelta kohti kunnian entistämistä ja sovitusta, vaikka se ei ole kaikki.
Minkälaisia satsauksia saattasit sinun mielestä eesauttaa sovitusta? saarnauttaja tutkii. Anton vastaa halvavansa valtion laittavan varoja meänkielen opetuksheen, ette kaikin, jokka halvava meänkieltä oppia saisit sen maholisuuen. Se toivoo ette kaikki lapset saisit koulussa oppia meänkieltä. Jos lapset sanova tarttevansa sitä niin kunnat pitävä antaa tarvittavat varat ette lapset saisit sen. Anton ei tykkää ette Tornionlaksosta ja meänkielestä tehtäs jonkulaisia ”museotavaroita”, joita pitäs tyhä koskematta kattoa, vain hään halvaa ette kulttuurin hyäksymistä lisättäis, ette kaikki nekatiiviset ajatukset saatas poijes – niinku tunto ette siittä ei sais praataa – ja ette siittä sais tulla elävä osa yhtheiskunnasta.
Miksis se oon sulle tärkeä selittää sinun muisteluksen komisuunile? saarnauttaja tutkii. ”Sen vuoksi ko mie olen nuori Stokholmin tornionlaksolainen, jolla kans oon tähhään oikheus”, Anton vastaa. Se oon symboolisesti tärkeä hänen omhaan kehityksheen tornionlaksolaisessa itenttiteetissä, mutta hään pittää ette hällä olis kans jotaki antamista. Anton sannoo ette hällä tullee semmonen tunto, ette hään kuitenki oon jonkulainen tornionlaksolainen, ja ette hän saapii olla sitä. Hään toivoo ette muut, jokka oon samassa paikassa ko hään, tuntisit ette het saava olla tornionlaksolaisia. Sen saapii meänkieltä saarnata, eikä sitä tartte hävetä. Sitte hään oon kiitolinen, ette hään sai maholisuuen selittää oman muisteluksen.
245
6 Berättelser om förlust av kultur och traditionella näringar/ Muisteluksia kulttuurin ja perimäelinkeinojen menettämisestä
Upplevelser av osynliggörande
Många av dem som intervjuats berättar om hur minoritetens möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen påverkats av assimileringspolitiken. Berättelserna handlar om hur minoriteten levt i regionen och om traditionella näringar som minoriteten bedrivit under lång tid. De berättar om rättigheter som minoriteten tidigare haft och som de upplever har gått förlorade på grund av beslut som staten, myndigheter och domstolar fattat. Ett bärande tema är att minoritetens historiska närvaro osynliggjorts, såsom att ortnamn på meänkieli tagits bort, och att det uppstått konflikter och spänningar. De intervjuade berättar också om traditionella näringars betydelse för kulturens och språkets bevarande.
Kokemuksia näkymättömäksi tekemisestä
Monet niistä, joita oon saarnautettu, muisteleva kunka samanlaistamispolitiikka oon muuttanu minuriteetin maholisuuksia säilyttää ja kehittää ommaa kulttuuria. Muisteluksissa selitethään minuriteetin elämästä valtakunnanosassa ja perimäelinkeinoista, joita minuriteetti oon pitkhään harjottannu. Saarnautetut muisteleva minuriteetin entisisistä oikheuksista, joita het tunteva menettänheen valtion, esivallan ja tuomioistumitten tekemitten päätöksitten vuoksi.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
246
Kantava teema oon minuriteetin histooriallinen olemassaolon näkymättömäksi tekeminen, niinku meänkielisitten paikannimitten poijesottaminen, ja riitojen ja konfliktien syntyminen. Saarnautetut muisteleva kans perimäelinkeinoitten merkityksestä kulttuurin ja kielen säilyttämisessä.
Figur 6.1 Rengärde i Kaunisvaara, 1956/ Porot kaartheessa Kaunisvaarassa, 1956
Foto/Kuva: Brynolf Lantto.
”Vi får inte ens färdas i våra förfäders områden”
”Ove” bor i Kiruna kommun och är född på 1940-talet. Han berättar att hans far arbetade i Kiruna. Under skolåret bodde hela familjen i Kiruna. Resten av tiden bodde de i en liten by. I byn levde familjerna på jordbruk i form av kreatursskötsel, jakt och fiske. Alla gårdarna i byn beboddes av familjer som var lantaliset. Ove minns hur man slog ängarna med lie. I hans barndomshem hade de sju
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
247
kor, en häst samt ett antal får. Ove äger fortfarande jordbruksmark med lador och ladugård som hans far och farfar byggt.
När Ove var barn talade familjen meänkieli. ”Det var meänkieli i huvudsak, men sedan blev vi ju lite försvenskade.” Hans far talade enbart meänkieli med honom och hans syskon och de svarade på svenska. Alla hans syskon talar meänkieli i dag. Med de äldre människorna i byn var man däremot ”tvungen att tala meänkieli”, berättar Ove. Ove kunde svenska när han började i skolan i Kiruna. Han kände tidigt att barnen som kom från byarna inte uppfattades som lika fina som barnen från Kiruna.
Både Oves morfar och farfar hade renmärke med ”en hel del renar”. Hans far tog över renmärket efter sin far. Renarna sköttes av två samiska bröder. Familjen hade nära band med den samiska familjen under lång tid. Renmärket togs så småningom över av andra i släkten. I byn hjälptes byborna åt med olika sysslor och man brukade dra not tillsammans. Vissa perioder åkte hela byn upp till sjöar i området och drog not. Man fick sedan ta så mycket fisk man ville ha, eftersom fångsten var riklig. Fisket var basnäringen och i den närbelägna sjön fiskade man gädda, abborre, lake och laxöring. Byborna fiskade året om. På vintern lade man nät under isen. När Ove åkte ut på fiske med sin far hade de en träpulka, där man lade näten och olika redskap. Ove, som var liten, fick bära en ribba/bräda. När man gjort ett hål sköt man fram ribban och gjorde där nästa hål tills det blev ungefär lika långt som nätet, 29 meter. Där högg man ett större hål och kunde lägga ut det första nätet.
Byborna jagade och ripjakt var vanligt. Man hade enpipiga hagelgevär, senare gevär med två pipor, berättar Ove. Han äger fortfarande en handsmidd bössa efter sin morfar. Ove berättar att älgjakten kom först på senare tid – i mitten av 1950-talet. Innan dess fanns det inte älg i området. Ove deltog tillsammans med sin far i älgjakten. De startade längst upp i dalen och vandrade neråt. Omkring 1965–1966 började det dyka upp mer älg, minns Ove. Till en början var det vandringsälgar, som sedan blev fler och fler. Till en början var det enbart bybor som deltog i jakten, eftersom det inte fanns några samer som var intresserade, berättar Ove. I början av 1970-talet fick han en egen bössa och licens och jagade också tillsammans med några samer. I mitten av 1970-talet började även samer från ytterligare en familj att jaga. Byborna jagar älg och småvilt på byns marker och har ett jaktlag där alla i byn ingår.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
248
Ove berättar att det inte är så länge sedan, kanske på 1990-talet, som samebyarna omkring hans hemby bytte namn. Han berättar att även andra namn ändrats på kartor och vägskyltar. På äldre kartor hade orter namn på meänkieli. Före och efter hans hemby finns två bäckar som förr var skyltade med meänkielinamn. Dessa namn har nu bytts ut mot samiska namn. Ove säger att Lantmäteriet ändrat namnen efter förslag från samerna, men att myndigheten inte förstår synpunkter och önskemål från lantalaiset. Också längs dalen och för näraliggande sjöar, där lantalaiset hade sina notställen, fanns tidigare meänkielinamn. Dessa namn har nu bytts ut mot samiska namn. Ove testade att nämna ett av de samiska namnen för en gammal same i trakten, men han kände dock inte igen det samiska namnet. När Ove förklarade att det var det samiska namnet för platsen sade den äldre mannen att de inte har benämnt platsen med det samiska namn som Ove nämnde, utan att de har kallat platsen för namnet på meänkieli. Ove tycker att det ändå har blivit lite bättre nu. Han nämner att de i en annan by i regionen fått tillbaka sina gamla meänkielinamn. De har dock försökt få Lantmäteriet att lägga in det gamla namnet på en av de andra byarna, men Lantmäteriet har inte gått med på det. Meänkielinamnet på deras sjö har hittills fått behålla det namnet på kartorna, vilket det alltid haft. Nu höjs röster för att också det namnet ska bytas ut mot ett samiskt namn. Ove säger att detta skapar osämja.
Intervjuaren frågar hur samröret med samerna såg ut förr. Ove menar att situationen inte kan jämföras med hur det är nuförtiden. ”De var samer och vi var lantalaiset, men vi var en och samma storfamilj. Vi hjälpte dem och de hjälpte oss. Det var aldrig som det nu är.” Ove berättar att man bytte matvaror med varandra. Samerna fick mjölk, fil, smör och kaffeost av lantalaiset, som i sin tur fick renkött av samerna. Samerna skötte också deras renar. De kunde också komma med fisk, röding eller sik, till byborna när de hade varit till fjälls. ”De bodde ju hos oss, och vi kunde gå upp – då förr i alla fall – och fiska”, berättar Ove. Det var ”ett helt annat klimat” förr mellan lantalaiset och samerna, säger Ove. Det inte var så länge sedan väärti-systemet upphörde. En medlem av en samisk släkt bodde hos dem. Hos Oves morföräldrar i en annan by bodde en annan samisk släkt. En av dem, som Ove beskriver som sin bästa vän, mindes före sin bortgång nyligen hur de bodde hos Oves morföräldrar. Den nära vänskapen mellan Oves familj och samiska
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
249
familjer fortsatte även när de bodde i Kiruna. Oves morfar talade flytande samiska. Ove berättar att om han själv hör två personer tala samiska kan han förstå vad de talar om. Han berättar att de yngre samerna inte förstår meänkieli, men de äldre samerna talade alla meänkieli.
Ove berättar att hans far hade nottillstånd/nättillstånd i sjön vid hembyn, eftersom det var statens vatten. I andra näraliggande vatten behövde de inget sådant. När hans far dog, ansökte Ove om att få ta över sin fars tillstånd, men det fick han inte. Efter mycket korrespondens fick han dock tillstånd för ett visst antal nät. Ove berättar att samebyn och framför allt länsstyrelsen var motståndare till det. Det var år 1964 eller 1965. Ove fick dock inte nottillstånd och inte obegränsat nättillstånd, som hans far hade haft. Innan han så småningom fick tillstånd var han tvungen att fiska med sin ingifta släkting, som var same och hade tillstånd. Denne bodde i Kiruna och jobbade i gruvan. Däremot fick Ove, som var skriven på platsen, inte tillstånd att fiska.
Sedan dess har Ove upplevt hur ”allt har blivit så mycket mer komplicerat”, därför att han inte är same, eller inte ”har den etniciteten”. Ove berättar att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket tidigare ville göra området med deras slåtterängar och jaktmarker till naturreservat. Man tog då bort älgjakten för byborna medan samerna fick behålla den. Man skapade interimistiskt ett naturreservat som enbart bestod av bybornas marker, men inte av omgivande marker. Ove fick kontakt med ordföranden i jordbruksutskottet i riksdagen och frågade hur de kunde göra så utan något samråd med byborna, särskilt som det fortfarande fanns jordbruk i byn på den tiden. Ordföranden i jordbruksutskottet lovade att han skulle få ett besked, och samma dag ringde en representant för länsstyrelse och sade att de skulle få jaga. Detta skedde en lördag eller söndag och jakten skulle börja på måndag. Senare visade det sig att de mest intressanta naturvärdena fanns utanför det tilltänkta naturreservatet, varför projektet lades ner. Ove tror att detta skedde i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet.
Intervjuaren frågar hur samexistensen såg ut mellan samebyarna och ert jaktlag före Girjas-domen. ”Det var aldrig något bråk, om jag säger så”, svarar Ove. De umgicks med varandra. När samerna frågade vems son Ove var, och de fick höra det var Ove ”helt accepterad”. Man ansågs antingen vara ”lantalainen”, ”lappalainen” eller
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
250
”ruottalainen” (meänkieli: ’lantalainen’, ’lapp’ resp. ’svensk’). ”Lantalainen och lappalainen var jättetighta, med svensken var … Det var lite distans, om man säger så”, förklarar Ove.
Kan du se någon händelse eller något årtal när det börjar svänga – när det här börjar luckras upp, frågar intervjuaren. ”Hos oss, tycker jag nog, om man ska säga: slutet på 1980-talet, början på 1990. Då börjar man se tydligare och tydligare att man skilde … Vi blev drabbade mycket hårdare”, säger Ove.
På vilket sätt, undrar intervjuaren. Ove berättar att det började komma yngre personer med i renskötseln, somliga ingifta. Ove menar att den yngre generationen av renskötare ”har förstört så otroligt mycket”. Det har uppstått ”osämja mellan folk här uppe”, säger Ove. En äldre renskötare sa till Ove att man förr kunde ”åka till vilken by som helst och bli bjuden på mat, fika och logi – det var aldrig problem”. ”Nu när man åker till en by måste man titta bakom ryggen, för man vet aldrig vad som händer”, berättade den äldre renskötaren för Ove. Denne menade att ”de yngre hökarna”, som han sade, hade ”förstört så mycket”. ”Förut var det vi – man var som tillsammans – och nu är det vi och de”, beskriver Ove utvecklingen.
Intervjuaren frågar om det försvårar för minoriteten att leva ut sin kultur. ”Ja, den har försvårats oerhört mycket”, svarar Ove. Han berättar att några familjer i regionen för några år sedan ville bygga upp en hembygdsgård och ett museum för att ”visa upp fjällbondekulturen”. Samebyn motsatte sig det och Länsstyrelsen gick på samebyns linje och det blev inget museum. Ove berättar att han hade mycket gamla föremål, som han fått av sin farfar och morfar. Dessa föremål finns nu på museum i Norge. Ove vet inte hur ett museum inne i en by skulle ha kunnat störa renskötseln, såsom länsstyrelsen gjorde gällande. Byggnaden skulle ha legat på statens mark vid en bäck, där de skulle ha slagit ängarna för att visa kommande generationer hur slåttern gick till.
Intervjuaren frågar om det är fler som har drabbats som Ove. Ove berättar att när hans far dog kunde de äldre i byn som hade fiskerättigheter fortsätta att fiska. Men när de dog hade deras efterlevande svårigheter att få tillstånd. De kunde få tillstånd för fiske med något enstaka nät. Orsaken var att samebyn hävdade att sjön var samernas vatten och att den inte tålde mer fiske än det fiske de själva bedrev. Länsstyrelsen gick på samebyns linje.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
251
När Oves granne, som tillhörde samma generation som hans far, sökte fisketillstånd för sin son fick de avslag. Samebyn sade då att det var länsstyrelsen som inte ville ge tillstånd, medan länsstyrelsen sade att det var samebyn som inte ville att de skulle få tillstånd. Senare fick han dock tillstånd. När Oves bekanta, som är samer, fick fiska men inte Ove fick göra det, undrade han hur det kunde vara så. Det var ju Oves hem, där hans släkt bott i flera hundra år. Ove berättar att det fanns befolkning i byn redan på 1700-talet, medan en av samefamiljerna kom till trakten först 1913. Ove tycker att det inte är de, utan de andra, som är ”invandrare”.
Ove säger att samerna ”tagit över mer och mer och mer”. Han menar att länsstyrelsen tar samernas parti när lantalaiset vill utöva olika typer av näringar och ”favoriserar samerna till hundra procent”. Ove upplever hur han ”blir så otroligt illa behandlad för att han inte är same”. Detta spär på konflikterna mellan folken, säger Ove. Han anser att det främst är de senaste årtiondena som problemen mellan samer och lantalaiset har uppkommit, medan det var bättre relationer förr när man behövde varandra. Han anser att detta är en konsekvens av svenska politikers assimileringspolitik gentemot lantalaiset. Ove upplever att lantalaiset osynliggörs från svenska statens sida. ”Vi finns fast vi finns inte enligt länsstyrelsen.” Han upplever att de måste förklara sig för länsstyrelsen, men att de inte blir trodda.
Ove tycker att det är rätt att man vårdar språket och kulturen, men tycker också att jakten och fisket är så viktiga för lantalaiset. Han beskriver lantalaiset som jägare och fiskare, men nu har de fråntagits de möjligheterna. ”Vi får inte ens färdas i våra förfäders områden. Vi får inte ens bygga i våra förfäders områden. Vad ska hända för att vi får tillbaka den glädjen? Jag upplever mig som optimist, men i det här fallet är jag pessimist.”
I kontakt med myndigheter upplever han att man nästan möts av ett hånleende när han berättar att de har bedrivit jordbruk, slagit ängarna med lie och bedrivit jakt och fiske. Han upplever att rättigheter och ägodelar som hör till lantalaiset naggas mer och mer i kanten och att deras existensberättigande ifrågasätts. Det Ove efterfrågar är egentligen lika rättigheter. ”Man har helt enkelt glömt andra grupper och bara satsat på en”, säger Ove. Han anser att alla människor, oavsett hudfärg eller annat, som har svenskt medborgarskap ska ha samma rättigheter. ”Jag känner mig som främmande,
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
252
och jag måste säga att när man hissar den svenska flaggan … Jag är inte speciellt stolt över den svenska flaggan. Däremot känner jag mer tillhörighet när man hissar kvänska flaggan, och faktiskt känner jag lite mer stolthet över norska flaggan. Det har kommit dithän att landet Sverige är ett förtryckarland”, upplever Ove.
Ove välkomnar initiativet med Sannings- och försoningskommissionen, men tvivlar på att den leder till några resultat. ”Jag tror inte det kommer ge oss glädjen och stoltheten över det här landet tillbaka. Jag tror inte det. Det har hänt för mycket saker – för mycket negativa saker”, konstaterar Ove.
Vad tror du kommer att hända i framtiden, frågar intervjuaren. Ove säger att han läser i tidningarna och hör i media om den nya rennäringslagen och konsultationsordningen vilket oroar honom. ”Jag upplever det nästan som det är kolsvart för oss lantalaiset. Vi är inte accepterade. Vi är det osynliga folket. Ingen tror på oss och ändå kan vi visa våran historia”, säger Ove. Han berättar att den välkände historikern Dick Harrison hållit några föreläsningar i ämnet. Ove berättar att på de äldsta kartorna återfinns benämningarna ”kväner”, ”lappar” och ”Lappland”. Ove frågar sig vilka de var, som benämndes lappar. Han menar att även lantalaiset benämndes ”lappar” i äldre källor. I samma familj kunde det finnas några som bedrev jordbruk och andra som ägnade sig åt renskötsel. I hans egen släkt hade de både och, renar och jordbruk. Lagstiftningen har dock ”skiljt på folk och folk”, säger Ove.
Vilka åtgärder vill du se, frågar intervjuaren. ”Ja, för det första att man skulle börja forska lite mer om oss lantalaiset och kväner och verkligen göra en seriös forskning. Då är jag helt övertygad om att det skulle visa att vi har funnits här länge, och vi är precis som samerna ett urfolk. Men ändå tycker jag det är lite fel att skilja på folk på grund av etnicitet. Om samerna har rätt att fiska på statens mark, då borde ju också vi lantalaiset och kväner ha det och även alla svenska medborgare. Ska vi göra sådan skillnad, att beroende på din etnicitet avgör vad du får göra i det här landet? Det är otroligt skrämmande. Det är otroligt skrämmande, måste jag säga”, avslutar Ove.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
253
”Met emmä saa kulkeakhaan meän esi-isien maila”
”Ove” assuu Kierunan kunnassa ja oon syntyny 1940:n luussa. Se muistelee ette hänen isänsä oli Kierunassa töissä. Kouluvuoen aikana koko pere asu Kierunassa. Lopun aikaa net asut pikkukylässä. Kylän perheet elit maanpruukista, mikä oli karjanhoitoa, pyytämistä ja kalastamista. Kaikissa kylän taloissa asu lantalaisperheitä. Ove muistaa kunka niittyjä niitethiin vikatheela. Hänen lapsuuen kotona oli seittemän lehmää, hevonen ja joitaki lamphaita. Ove omistaa vieläki viljelysmaata, missä oon latoja ja navetta, jokka hänen isänsä ja äijäfaarinsa oon rakentanheet.
Ko Ove oli lapsena pere saarnasi meänkieltä. ”Se oli valtana meänkieltä, mutta sittehään met ruottalaistuma pikkusen.” Isänsä saarnasi tyhä meänkieltä hänen ja hänen siskoitten kans ja net vastasit ruottiksi. Kaikki hänen siskot saarnaava tänä päivänä meänkieltä. Kylän vanheemitten ihmisitten kans oli taasen pakko saarnata meänkieltä, Ove muistelee. Ove osasi ruottia ko hään alko Kierunhaan kouhluun. Se tunsi varhain ette kylälapsia ei pietty yhtä fiininä ko Kierunan lapsia.
Niin Oven äitin isälä ko isän isälä oli poromerkit, joissa oli ”uhkalaila poroja”. Hänen isänsä otti poromerkin halthuun hänen isältä. Poroja hoiti kaks saamelaista velimiestä. Perheelä oli pitkhään likheiset välit saamelaisheen perheesheen. Aijan olhoon muut sukulaiset otit poromerkin halthuun. Kylässä kyläläiset autot toisia eri hommila, ja nuottaa veethiin yhessä. Sitte sitä sai ottaa niin paljon kallaa ko halusi, ko kalasaalis oli suuri. Kalastus oli pääelinkeino ja vieressä olevassa järvessä kalastethiin haukia, affenta, maetta ja tammukkaa. Kyläläiset kalastit ympäri vuoen. Talvela kalastethiin verkoila jään alla. Sillon ko Ove lähti kalasthaan isän kans niilä oli puukelkka, mihinkä panthiin verkot ja erilaiset kalastusvehkheet. Ove, joka oli pikkunen, sai kantaa riman. Ko jäähän oli tehty reikä niin se lykäthiin rima etheen ja tehthiin toinen reikä yhtä kauas ko verkko oli pitkä, 29:n meeterin päähän. Siihen hakathiin isompi reikä jäähän ette saatethiin panna ensimäisen verkon vetheen.
Kyläläiset kävit kalassa ja riekonpyytö oli valtana. Oli ykspiippuset haulikot, jälkhiinpäin kakspiippuset pyssyt, Ove muistelee. Se omistaa vieläki äijäfaarilta perityn käsissä taotun pyssyn. Ove muistelee ette hirvenpyytö tuli vasta jälkhiin – 1950:n luun puolessavälissä. Ennen sitä ei ollu hirviä sillä perälä. Ove kävi hirvenpyyössä hänen isän kans.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
254
Net aloit lakson ylipäästä ja kuljit alaspäin. Vuositten 1965–1966 paikoila alko tulheen hirviä enämpi, Ove muistaa. Aluksi net oli kulkuhirviä, jokka sitte tyhä lissäinyit. Alussa pyyössä oli tyhä kyläläisiä matkassa, ko niitä ei ollu saamelaisia, jokka olit innostunheet, Ove muistelee. 1970:n luun alussa hään sai oman pyssyn ja lisensin, ja pyysi kans joittenki saamelaisitten kans yhessä. 1970:n luun puolessavälissä alko saamelaisia toisestaki perheestä pyythään. Kyläläiset pyytävä hirviä ja pienempää viljaa kylän maila, ja heilä oon laaki, mihinkä kaikki kyläläiset kuuluva.
Ove muistelee ette siittä ei ole niin aikaa ko palkisille hänen kotikylän ympäri vaihetethiin nimet, piian 1990:n luussa. Se muistelee muista nimistä, jokka oon muuttunheet kartoissa ja tietauluissa. Vanheemissa kartoissa paikkakunnila oli meänkieliset nimet. Ennen hänen kotikyllää ja sen jälkhiin oon kaks jokea, joila ennen olit taulut meänkielisillä nimilä. Nämät nimet oon nyt vaihetettu saamelaishiin nimhiin. Ove sannoo ette Lansmeetarilaitos (Lantmäteriet) oon muuttanu nimet saamelaisitten esityksestä, mutta ette esivalta ei käsitä lantalaisitten huomautuksia ja toivomuksia. Pitkin laksoa ja sen likelä olevilla järvilä, missä lantalaisila oli omat nuottapaikat, oli ennen meänkielisiä nimiä. Nämät nimet oon nyt vaihetettu saamelaishiin nimhiin. Ove pruuasi mainittea yhen niistä saamelaisista nimistä vanhaale sen perän saamelaisele, mutta se ei tuntenu sitä saamelaista nimeä. Ko Ove selitti ette se oli sen paikan saamenkielinen nimi, se vanhaa mies sano ette het ei ole kuttunheet paikkaa sillä saamelaisela nimelä, jonka Ove sano, vain ette net olit käskenheet paikkaa meänkielisellä nimelä. Ove kuiten tykkää ette nyt oon muuttunu vähän paremaksi. Se mainittee ette toisessa sen perän kylässä oon saattu vanhaat meänkieliset nimet takasin. Net oon kuiten yrittänheet saaja Lansmeetarilaitoksen panheen takasin vanhaan nimen yhele muule kyläle, mutta Lansmeetarilaitos ei ole menny siihen myötä. Heän järven meänkielinen nimi oon tähhään saakka saanu pittää sen nimen kartoissa, mikä sillä oon aina ollu. Nyt alkaa kuuhluun semmosia ääniä, ette senki nimen pitäs vaihettaa saamelaisheen nimheen. Ove sannoo ette tämä rakentaa riitaa.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
255
Saarnauttaja tutkii minkäslaista yhtheyttä saamelaisitten kans oli ennen. Ove sannoo ette asiat sillon oli koppinensa erilaiset ko tänä mailman aikana. ”Net olit saamelaisia ja met olima lantalaisia, mutta met olima yhtä ja sammaa isoa perettä. Met automa niitä, ja het autot meitä. Se ei ollu koskhaan niinku nyt.” Ove muistelee ette vaihetethiin ruokatavaroita toisitten kans. Saamelaiset sait maitoa, fiiliä, voita ja kahvijuustoa lantalaisilta, jokka taasen sait saamelaisilta poronlihhaa. Saamelaiset hoijit kans heän poroja. Saamelaiset saatot tuoja kallaa – rautua eli siikaa – kyläläisile ko net olit käynheet tunturilla. ”Nethään asut meän tykönä, ja met saatoma lähteä ylös – sillon ennen kuitenki – kalasthaan”, Ove muistelee. Se oli aivan eri ilmapiiri ennen mailmassa lantalaisitten ja saamelaisitten välilä, Ove sannoo. Ei se ollu niin aikaa ko väärtiliike loppu. Yks, joka kuulu saamelaisheen sukhuun, asu heän tykönä. Oven äitin vanhuksitten tykönä toisessa kylässä asu toinen saamelainen suku. Yks niistä, jonka Ove sannoo parhaaksi kaveriksi, muisti ennen kuolemaa tässä vasta kunka net asut Oven äitin vanhuksitten tykönä. Likheinen ystävyys Oven perheen ja saamelaisitten perheitten välilä jatku sillonki ko net asut Kierunassa. Oven äijäfaari oli vesiselvä saamenkielinen. Ove muistelee ette jos hään kuulee kahta ihmistä saarnaamassa saamen kieltä niin hään käsittää mistä net saarnaava. Se muistelee ette nuoremat saamelaiset ei käsitä meänkieltä, mutta vanheemat saamelaiset saarnasit kaikin meänkieltä.
Ove muistelee ette hänen isälä oli nuottalupa/verkkolupa kotikylän järvele, ko se oli valtion vesiä. Muile vesile sielä likelä ei tarttenu mithään semmosta. Ko isänsä kuoli, Ove ano ette hään sais ottaa isänsä luvan halthuun, mutta sitä se ei saanu. Koan preivin lähättämisen jälkhiin se sai viimen luvan vissile määräle verkkoja. Ove muistelee ette palkinen ja olletikki Lääninhallitus panit vasthaan. Se oli vuona 1964 eli 1965. Ove ei kuitenkhaan saanu nuottaluppaa eikä rajottamatonta verkkoluppaa, niinku isälä oli ollu.
Ennen ko hään pikkuhiljaa sai luvan hään joutu kalasthaan avioliiton kautta sukhuun liittynheen sukulaisen kans, joka oli saamelainen, jolla oli lupa hallussa. Se asu Kierunassa ja oli kruuassa töissä. Ovela taasen, joka oli paikkakunnan päälä kirjoissa, ei ollu kalaluppaa.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
256
Sen jälkhiin Ove oon kokenu kunka ”kaikki oon muuttunu paljon hankalammaksi”, ko hään ei ole saamelainen eli ko ”hällä ei ole sitä etnisiteettiä”. Ove muistelee ette Lääninhallitus ja Luononsuojeluvirasto halusit ennen tehjä luononsuojelualuheen siittä perästä, missä niilä oli niityt ja pyytömaat. Sillon viethiin kyläläisiltä hirvenpyytö samala ko saamelaiset sai pittää sen. Se luothiin väliaikhaisesti luononsuojelualuheen, mihinkä kuulu tyhä kyläläisitten maita, mutta ei ympärillä olevia maita. Ove sai yhtheyttä valtiopäivitten maanpruukivaliokunnan puhheenjohtajan kans, ja tutki milläs net saatot niin tehjä pitämättä kyläläisitten kans neuoa, olletikki ko siihen aikhaan oli vielä maanpruukia kylässä. Maanpruukivaliokunnan johtaja lupasi antaa sille vastauksen, ja samana päivänä Lääninhallituksen eustaja soitti sanhoon ette het sait pyytää. Tämä tapahtu lauantaina eli pyhänä, ja pyytö piti maanantaina alkaa. Jälkhiin tuli selvile ette tärkeimät luontoarvot löy’yit planeeratun luononsuojelualuheen ulkopuolelta, ja niin projekti panthiin alas. Ove uskoo ette tämä tapahtu 1970:n luun lopusta eli 1980:n luun alussa.
Saarnauttaja tutkii minkäslaista yhessä elämistä palkisilla ja Oven pyytölaakila oli ennen Girjas-tuomiota. ”Ei ollu koskhaan riitelemistä mithään, jos mie niin sanon”, Ove vastaa. Net olit toisten kans yhessä. Ko saamelaiset tutkit kenenkäs poikia Ove oli ja sait kuula sen niin Ovea ”hyäksythiin koppinensa”. Ihmisiä piethiin joko ”lantalaisena”, ”lappalaisena” eli ”ruottalaisena”. ”Lantalainen ja lappalainen olit niinki likelä toisia, mutta ruottalainen oli … siinä oli vähän väliä, jos niin sannoo”, se Ove selittää.
Näeks sie jonku tapahtuman eli vuosiluun, ko se alko käänthyyn – ko tämä alkaa murenemhaan? saarnauttaja tutkii. ”Meilä, minusta niinku tuntuu … jos sanos ette 1980:n luun lopusta 1990:n luun alusta. Sillon sen alkaa näkheen selvemin ja selvemin ette erotethiin … Se koski meitä paljon koemin”, Ove vastaa.
Millä laila? saarnauttaja kyselee. Ove muistelee kunka poronhoithoon alko tulheen nuorempia ihmisiä, jokku avioliiton kautta. Oven mielestä nuoreman sukupolven poronhoitajat ”oon pilanheet niin kolon paljon”. Oon tullu ”riitaa ihmisitten välilä täälä ylhäälä”, Ove sannoo. Vanheempi poronhoitaja sano Ovele ette ennen mailmassa saatto ”mennä mihinkä hyänsä kylhään, ja sielä tarjothiin, ruokaa, kahvia, vyösiiaa – ei ollu koskhaan mithään hankaluutta. Nyt ko mennee johonki kylhään sen häätyy kattoa
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
257
sölän taka, ko ei koskhaan tiä mitä sattuu”, se vanheempi poromies muisteli Ovele. Tämä meinasi ette ”nuoremat koaluontoset”, niinku se sano, olit ”pilanheet niin paljon”. ”Ennen se oli met – sitä oli niinku yhessä – ja nyt se oon met ja net”, Ove sannoo kehitystä selittämhään.
Saarnauttaja tutkii jos se vaikeuttaa minuriteetin oman kulttuurin elämistä. ”Joo, se oon tullu kolon paljon hankalammaksi”, Ove vastaa. Se muistelee joistaki perheistä sillä perälä, jokka halusit joku vuosi aikaa rakentaa kotiseututalon ja museon ”näyttämhään tunturimaanpruukikulttuuria”. Palkinen pani vasthaan ja Lääninhallitus meni palkisen puolta eikä museota tullu. Ove muistelee ette hällä oli paljon tavaroita, jokka hään oli isänisältä ja äitinisältä saanu. Nämät tavarat oon nyt Norjassa museossa. Ove ei ymmärä millä laila museo kylässä sisälä olis saattanu häiritteä poronhoitoa, niin Lääninhallitus meinasi. Rakenus olis ollu valtion maala joen varrela, missä net olisit niittänheet niityt ette net näyttäsit tuleville sukupolvile kunkas heinäteossa tehthiin.
Saarnauttaja tutkii jos niitä oon muita, jokka oon joutunheet kärsimhään niinku Ove. Ove muistelee ette ko isä kuoli niin vanheemat ihmiset kylässä, joila oli kalaluvat, saatot jatkaa kalanpyytöä. Mutta ko net kuolit niin niitten jälkiläisilä oon ollu hankala saaja luvat. Net saatot saaja kalaluvan jollekki harvale verkole. Syynä siihen oli ette palkinen meinasi ette järvi oli saamelaisitten vesiä, ja ette se ei kestäny enämpää kalastusta ko heän kalastusta. Lääninhallitus meni palkisen puolta.
Ko Oven kranni, joka oli sammaa sukupolvea ko hänen isä, haki pojale kalaluppaa niin se kielethiin. Palkinen sano sillon ette se oli Lääninhallitus, joka ei halunu antaa luppaa, mutta Lääninhallitus sano ette palkinen se ei halunu ette net saisit luvan. Jälkhiin se kuiten sai luvan. Ko Oven kaverit, jokka oon saamelaisia, sait kalastaa mutta Ove ei saanu tehjä sitä, se piti kummana milläs se saatto niin olla. Sehään oli Oven koti, missä hänen suku oli monta sattaa vuotta asunu. Ove muistelee ette kylässä oli jo 1700:n luussa asukhaita, mutta yks saamenperheistä tuli sille peräle vasta 1913. Ove pittää ette se ei ole het, vain toiset, jokka oon ”maahanmuuttajia”.
Ove sannoo ette saamelaiset oon ”enämpi ja enämpi ottanheet vallan”. Se meinaa ette Lääninhallitus puolustaa saamelaisia sillon ko lantalaiset halvava erilaisia elinkeinoja harjottaa ja ”favuriseerava saamelaisia sataprosenttisesti”. Ovesta tuntuu ette hälle ”oon
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
258
tehty niin kolosti lastheela sen vuoksi ko hään ei ole saamelainen”. Tämä lissää riitoja kansoitten välilä, Ove meinaa.
Ove pittää ette hankaluuet saamelaisitten ja lantalaisitten välilä oon valtapäästä syntynheet viimi vuosikymmenitten aikana, mutta ette ennen aikhaan oli paremat välit ko tarttethiin toisia. Se pittää ette tämä johtuu ruottalaisitten pulitiikkeritten samanlaistamispolitiikasta lantalaisia kohti. Ovesta tuntuu ette lantalaisia tehthään näkymättömäksi Ruottin valtion puolesta. ”Met olema olemassa, vaikka meitä ei Lääninhallituksen mukhaan ole olemassa”, Ove sannoo. Hänestä tuntuu ette het häätyvä selittää omat asiat Lääninhallituksele, mutta ette heitä ei uskota.
Ove tykkää ette se oon oiken ette kielestä ja kulttuurista piethään vaarin, mutta pittää ette pyytäminen ja kalastaminenki oon lantalaisile niin tärkeät. Se kuuaa lantalaisia pyytömiehinä ja kalamiehinä, mutta nyt heiltä oon vietty net maholisuuet. ”Met emmä saa kulkeakhaan meän esi-isitten maila. Mitäs tässä tapahtuis ette met saisima sen ilon takasin? Mie piän itteä optimistina, mutta tästä kohasta mie olen pesimisti”, Ove sannoo.
Yhtheyksissä esivallan kans tuntuu ette hälle kohta muijuihlaan ilkeästi, ko hään selittää ette heilä oon olheet maanpruukit, ette het oon niittänheet vikatheela ja harrastanheet pyytöä ja kalastusta. Hänestä tuntuu ette lantalaisile kuuluvia oikheuksia ja omasuuksia kaluthaan enämpi ja enämpi ja ette heän olemassaoloa eppäihlään. Ove tahtoo oikeasthaan samoja oikheuksia. ”Net oon tyhä unheuttanheet muut sakit ja aivan satsattu yhen pääle”, Ove sannoo. Se pittää ette kaikila ihmisillä, huolimatta ihon färistä eli muusta, jokka oon Ruottin alamaisia, pitäs olla samat oikheuet. ”Minusta tuntuu ette mie olen viehraana, ja mie häyn sanoa ette ko Ruottin flakua nostethaan … Mie en ole erityisen ylpeä Ruottin flausta. Sen siihaan mulla tuntuu enämpi ette mie kuulun yhtheen ko kvääniflakua nostethaan, ja mie olen oikeasthaan pikkusen ylpeämpi Norjan flausta. Se oon menny niin kauas ette Ruottin maa oon alaspainava maa”, Ove pittää.
Ove pittää Tottuus- ja sovintokomisuunin laittamista hyänä asianna, mutta eppäilee ette se saapii mithään aikhaan. ”Mie en usko ette se antaa meile iloa ja ylpeyttä tästä maasta takasin. Mie en usko sitä. Se oon tapahtunnu liika paljon – liika paljon huonoja asioita”, Ove toteaa.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
259
Mitäs sie uskot tulevaisuuessa tapahtuvan? saarnauttaja tutkii. Ove sannoo lukevansa aviisista ja kuulevansa meetiasta uuesta poronhoitolaista ja neuonpitojärjestyksestä, mikä häntä huolestuttaa. ”Mie kohta piän ette lantalaisitten asiat oon toivottomat. Meitä ei hyäksytä. Met olema näkymätön kansa. Ei kukhaan usko meitä, ja sentähen met saatama näyttää meän histoorian”, sannoo Ove. Se muistelee ette tunnettu histooriantutkija Dick Harrison oon pitäny asiasta luentoja. Ove muistelee ette vanhiimista kartoista löytyvä nimet ”kväänit”, ”lappalaiset” ja ”Lappi”. Ove kyssyy itteltä kukka net olit, jokka ”lappalaisiksi” sanothiin. Se meinaa ette lantalaisetki sanothiin vanhoissa lähtheissä ”lappalaisiksi”. Samassa perheessä saatto olla joitaki, joila oli maanpruuki ja joitaki, jokka hommasit poronhoijon kans. Hänen omassa suussa niilä oli kumpaaki, poroja ja maanpruukia. Laki kuitenki oon ”erottannu ihmisiä toisista”, Ove sannoo.
Minkäslaisia toimia sie toivosit? saarnauttaja tutkii. ”Joo, ensiksi ette meistä lantalaisista ja kväänistä alettais vähän enämpi tutkimhaan ja tehtäs vakavaa tutkimista. Sillon mie olen varmana ette net saisit selvile ette met olema olheet täälän kauon, ja ette met olema alkuperäskansa samoten ko saamelaiset. Mutta mie kuiten piän vähän vääränä ette ihmisiä erotethaan etnisiteetin perustheela. Jos saamelaisila oon valtion maila kalastusoikheuet, sillonhaan meilä lantalaisila ja kvääniläki ja kaikila Ruottin alamaisila pitäsit olla niitä. Piämäkös met tehjä semmosta väliä, ette sinun etnisiteetti ratkasee mitä sie saat tässä maassa tehjä? Se oon kolon pölättävää. Se oon kolon pölättävää, mie häyn sanoa”, Ove sannoo lopuksi.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
260
Figur 6.2 Mjölkning Kaunisvaara, 1950-talet/ Lypsäminen Kaunisvaarassa, 1950-luvula
Foto/Kuva: Brynolf Lantto.
”Det är bäst att staten tar tillvara allas rättigheter”
”Ingvar”, som är född på 1950-talet, bor i en mindre by i Pajala kommun. Han barndomshem ligger i samma by. Ingvar vill inte definiera sig själv närmare. Han tycker inte att det är viktigt att kunna kategorisera människor. ”Det är bättre att vi bara är”, tycker han. Det kanske leder till mer konflikter än gott, tänker han. ”Jag tycker inte att jag är kvän eller same utan en svensk, som talar ett annat språk. Det har aldrig varit viktigt för mig att göra det”, menar Ingvar.
I Ingvars barndomshem talade föräldrarna meänkieli med de äldre barnen och svenska med de yngre syskonen. Kanske hade det vid den tiden slagit igenom att ”meänkieli inte var så viktigt”, tänker Ingvar. Tanken var nog att det var bättre för barnen att man började tala svenska. Även hans yngre syskon har senare lärt sig finska väl och numera talar alla finska, om än inte lika mycket som de äldre syskonen. Ingvar vet inte om det var något allmänt beslut i byn att börja tala svenska. Bland syskonen har de diskuterat varför
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
261
det blev så, men har inte kommit fram till något svar. Hans barn har också bett honom att tala mer finska med dem. Ingvar berättar säger detta ibland varit ett samvetskval, men det har nu varit och det hjälper inte att gräma sig.
Ingvars far var skogsarbetare och familjen hade också ett litet jordbruk med några kor. Familjen avvecklade jordbruket på 1970talet. Ingvar berättar att hans far inte hade renmärke, men väldigt många i byn hade det. Själv har han haft ett renmärke sedan år 2000. Det innehades tidigare av hans farbror. När farbrodern dog hade han testamenterat det till en kusin, men kusinen kunde inte ta över det eftersom han bodde i Kiruna och man måste vara bosatt inom samebyns/renägarföreningens område. I stället köpte Ingvar en del i det. Det var vanligt att man hade jordbruk kombinerat med renskötsel fram till 1960-talet när den stora urbaniseringen tog fart och ”Pajala kommun tömdes”, berättar Ingvar. På 1980-talet började en del på nytt driva jordbruk. När Ingvar och hans familj flyttade tillbaka till hembyn fanns det åtta jordbruk, som var ganska stora, i byn.
Från sin barndom minns Ingvar att det kom fjällsamer och bodde i gårdar i byn. Även hans farfar hade inneboende. Ingvar minns att fjällsamerna ännu kom på 1950-talet, möjligtvis något år in på 1960-talet. ”Det var lite annorlunda tider”, konstaterar Ingvar. Man kallade gårdarna som tog emot samerna för ”väärtiä” (meänkieli: värdar), berättar Ingvar.
Hur fungerar det nu, undrar intervjuaren. Ingvars renar tas om hand av en renskötare. Det är inte som i en del byar, där alla utfodrar sina renar. De senaste åren har varit svåra och att de har tärt på renhjordarna. Ingvar berättar att ett problem är att det på senare år har bildats is på marken om hösten innan snön kommit. Det gör att renarna haft svårt att få mat. Därför har man behövt utfodra renarna, och har på så vis fått bättre med kalvar. Ingvar tycker att det känns som att värmen kommer tidigare om våren, men att man måste se på längre sikt om klimatet förändras. De har också haft islossning i november. ”Nog har det förändrats mycket”, konstaterar han.
Ingvar berättar att det är svårt att livnära sig på renskötseln. För de flesta är den en hobbyverksamhet. Förr hade man inte så stora kostnader, till exempel för maskiner som drönare, skotrar och fyrhjulingar, och man levde på ett annat sätt. Han tycker det är roligt att se att det finns yngre som vill börja med renskötsel.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
262
Har det förekommit konflikter, frågar intervjuaren. Ingvar berättar att det har förekommit konflikter också mellan koncessionsbyarna och skogsbolagen. Han säger att Greenpeace har varit där en vinter och stoppat Sveaskogs avverkningar. Man tog ut väldigt mycket skog i trakten under 1970-, 1980- och 1990-talen. Gruvan i Kaunisvaara har också haft viss inverkan på samebyar och många renar har vandrat söderut under den gångna vintern.
Ingvar har inte varit så aktiv, men tycker ändå att det inte är riktigt som förr. Det var mycket mer folk på rengärdena förr. I Finland kan vem som helst bli renskötare, man behöver inte vara av samisk börd för att bli koncessionshavare såsom i Sverige. En del tycker att det vore bättre att ha det så. Samtidigt är antalet renar man får hålla ändå begränsat. Finns det inte mat måste renskötseln minska, konstaterar Ingvar.
Ingvar har hört sägas att samerna varit mer framåt än tornedalingarna i fråga om att lyfta sina problem, men för honom känns inte det så viktigt. Han beskriver sig som mer neutral i fråga om detta. Han tror inte att det är så bra att en grupp får en viss rättighet samtidigt som andra grupper fråntas samma rättighet. Han tycker att det är bäst att staten tar tillvara allas rättigheter, annars är risken att vi splittras och inte håller samman. Ingvar tycker det är viktigt att alla är lika inför lagen i ett land – att samma lag gäller för alla.
”Olis paras ko valtio valvos kaikitten oikheuksia”
”Ingvar”, joka oon 1950:n luussa syntyny, assuu pikkukylässä Pajalan kunnassa. Hänen lapsuuen koti oon samassa kylässä. Ingvar ei halva itteä määritellä sen paremin. Se ei tykkää ette se oon tärkeä pystyä laithaan ihmiset luokhiin. ”Se oon parempi ette met tyhä olema”, se tykkää. Se piian johtaa enämpi riithoin ko hyvhään, se hunteeraa. ”Mie en piä itteä kvääninä eli saamelaisena vain ruottalaisena, joka saarnaa toista kieltä. Se ei ole koskhaan ollu mulle tärkeätä tehjä sitä”, Ingvar meinaa.
Ingvarin lapsueen kotona vanhukset saarnasit meänkieltä vanheemitten lapsitten kans ja ruottia nuoremitten siskoitten kans. Se oli piian siihen aikhaan lyöny läpi ette ”meänkieli ei ollu niin tärkeätä”, Ingvar hunteeraa. Hunteerathiin tietenki ette se olis lapsile parempi ko alettais ruottia saarnaamhaan. Hänen nuoremat
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
263
siskot oon kans oppinheet suomea hyvin ja nykyhään net saarnaava kaikin suomea, vaikka ei yhtä paljon ko vanheemat siskot. Ingvar ei tiä jos kylässä päätethiin isomalti alkaa ruottia saarnaamhaan. Net oon siskoitten kesken puhunheet siittä, miksis se niin kävi, mutta net ei ole löytänheet vastausta. Hänen lapset oon kans tahtonheet ette hään saarnais niitten kans enämpi suomea. Ingvar selittää ette tämä oon välistä ollu hällä tunnonvaivana, mutta ”se oon ollu ja menny, eikä se parane sillä ette mulla jälistää”.
Ingvarin isä oli mettässä töissä ja perheelä oli kans pikku maanpruuki muutamalla lehmälä. Pere lopetti maanpruukin 1970:n luussa. Ingvar muistelee ette hänen isälä ei ollu poromerkkiä, mutta kolon monela kylässä oli semmonen. Hällä ittelä oon ollu poromerkki vuoesta 2000. Se oli ennen hänen setän hallussa. Ko setä kuoli se jätti sen testamentissä nepokalle, mutta nepokka ei saattanu ottaa sitä ko hään asu Kierunassa, ja se oli pakko asua palkisen/poroyhtiön aluheela. Ingvar sen siihaan osti siittä osan. Se oli tavalista pittää maanpruukia yhessä poronhoijon kans 1960:n luule saakka, ko alethiin isomasti siirtymhään kaupunkhiin ja ”Pajalan kunta tyhjeni”, Ingvar muistelee. 1980:n luussa niin jokku aloit uuesti pithään maanpruukia. Sillon ko Ingvar ja hänen pere muutit kotikylhään takasin kylässä oli kaheksan maanpruukia, jokka olit uhka isot.
Lapsuuesta Ingvar muistaa ette niitä tuli tunturilaisia ashuun kylän taloissa. Hänen äijäfaarilaki oli kestiä. Ingvar muistaa ette tunturilaiset tulit vielä 1950:n luussa, maholisesti vielä 1960:n luun alkupuolela. ”Se oli vähän erilaisemat aijat”, Ingvar päättää. Niitä taloja, jokka otit saamelaiset vasthaan, sanothiin ”väärtiksi”, Ingvar muistelee.
Kunkas se nyt toimii? saarnauttaja kyselee. Ingvar selittää ette poromies hoitaa hänen poroja. Ei se ole niinku joissaki kylissä, missä kaikin ruokkiva omat porot. Viimi vuoet oon olheet hankalat ja porotokat oon pienentynheet. Ingvar muistelee ette viimi vuosina oon ollu se hankaluus ko oon tullu pannetta maan pääle syksylä ennen lumentuloa. Tämän takia poroila oon ollu hankala saaja ruokaa. Sen takia oon häytty ruokkia poroja, ja sillä laila oon saattu enämpi vasikoita. Ingvarista tuntuu ette kevväilä tullee varemin lämmin, mutta häätyy kattoa pitempää aikaväliä, jos ilmasto muuttuu. Niilä oon kans ollu nuvämperissä jäänlähtö. ”Kyllä se oon paljon muuttunu”, se päättää.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
264
Ingvar muistelee ette poronhoijosta oon vaikea ellää. Enimälle osale se oon harrastuksena. Ennen mailmassa ei ollu niin suuria kostanuksia, esimerkiksi konheista niinku dröönarista, skuutterista ja nelirathaisista, ja se elethiin erhiin laihin. Hänestä tuntuu mukavalta nähjä nuoremitten ihmisitten alkavan poronhoithoon.
Oonkos ollu riitoja? saarnauttaja tutkii. Ingvar muistelee ette riitoja oon ollu konsesuunipalkistenki ja mettäyhtiöitten välilä. Se sannoo ette Greenpeace oon yhtenä talvena ollu sielä estämässä Sveaskogin hakkoja. Sillä perälä otethiin paljon mettää 1970:n, 1980:n ja 1990:n luissa. Kaunisvaaran kruua oon kans vaikuttannu vähäsen palkishiin, ko paljon poroja oon viimi talvela kulkunu alaspäin.
Ingvar ei ole ollu niin toimessa, mutta pittää kuiten ette se ei ole aivan ko ennen mailmassa. Ennen oli paljon enämpi väkeä kaartheila. Suomessa kuka hyänsä saattaa alkaa poronhoitajaksi, ei tartte olla saamelaista lähtöä ette pääsee konsesuuninhaltijaksi niinku Ruottissa. Jokku tykkäävä ette se olis parempi ko olis niin. Samala saapii kuitenki vain pittää vissin määrän poroja. Jos ruokaa ei ole, niin poronhoito häätyy vähentyä, Ingvar päättää.
Ingvar oon kuulu sanottavan ette saamelaiset oon olheet etevämmät ko tornionlaksolaiset nosthaan omat hankaluuet, mutta hälle se ei tunnu niin tärkeältä. Se sannoo olevansa enämpi neytraali siinä asiassa. Hänen mielestä ei ole niin hyä ette joku saki saapii vissin oikheuen samala ko muilta sakilta kielethään sama oikheus. Hänen mielestä olis paras ko valtio valvos kaikitten oikheuksia, muuten oon se vaara, ette tullee hajanus ja ette välit menevä poikki. Ingvar pittää tärkeännä ette kaikin olisit lain eessä samanarvoset maassa – ette sama laki koskee kaikkia.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
265
Figur 6.3 Isovinsa kalvmärkningsgärde/Isonvinsan vasikanmerkityskaare
Foto/Kuva: Eva-Lena Aro.
”Men min rätt då, som tornedaling och kvän?”
”Susanne” är född på 1980-talet. Hon bor med sin familj i en liten by i Pajala kommun. Hon är uppvuxen i en annan by i närheten. Dit till hembyn åker hon nästan dagligen vintertid för att stödutfordra familjens renar. Susanne beskriver en lycklig barndom på en gård. Hon berättar att hon aldrig saknade något där. Susannes pappa var ofta bortrest på grund av ideellt engagemang. När han var hemma umgicks Susanne med sin pappa när han skötte om renarna. De hade några renar som de vinterutfordrade och Susanne och hennes syskon brukade hjälpa sin pappa med utfordringen och de brukade följa med honom på kalvmärkning under somrarna. De brukade åka i väg tidigt på våren, när de små grusvägarna fortfarande höll, innan tjälen släppt och vägarna blivit så mjuka att de knappt gick att köra på. Susanne berättar att barnen brukade följa med, ha picknick med bullar och saft. Hon berättar att de hade tävlingar om vem som först fångade en kalv. Då fick man poäng. På dessa utfärder berättade pappa om vad de olika platserna hette och denna kunskap om ort- och platsnamn har Susanne haft nytta av senare i livet. Hon berättar att det finns parallellnamn på meänkieli på ortnamn ända nerifrån Umeå-trakten och norrut, och många av dessa parallellnamn syns inte alltid på kartor.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
266
I ett skede övervägde familjen att flytta in till den större byn, men de valde att stanna kvar i hembyn. Susanne menar att det är stor skillnad om man säger ”bor kvar” eller om man säger ”valde att stanna kvar”. Och det är knutet till känslan för hembygden, sin historia, sina rötter. Och ett aktivt val.
Susanne talade mest nordfinska i hemmet, eftersom det var mammans dialekt. Hon märkte ganska tidigt, när hon började följa med sin pappa i skogen till rengärden där de talades och talas fortfarande mycket meänkieli, att renskötarna inte talade på samma sätt som hennes mamma och att orden hade olika betydelser. Susanne minns att hon då frågade sin pappa att ”kan inte du också börja tala det här språket, tornedalsfinskan, med mig?” Vid den här tidpunkten fanns inte ett ord för meänkieli. Hennes pappa var positiv till det men att det ändå var svårt för honom att ändra språket för att han i 13 år endast talat svenska med henne. Så i början var det lite på meänkieli och så växlade han över till svenska, men allt eftersom blev det mer meänkieli och mindre svenska dem emellan. Susanne tror att det var för att sammanhanget där språket användes, blev gemensamt för de båda. Hennes pappa var van att tala meänkieli med samebyn och renägarna. Ju mer engagerad även Susanne blev i den kretsen och började tala meänkieli i de sammanhangen, desto mer talade även hon och hennes pappa meänkieli sinsemellan. Språket föll sig naturligt på detta sätt. I renskötselsammanhang är meänkieli det dominerande språket berättar Susanne. Under möten kunde dock några börja tala på knagglig svenska ”eftersom det var mötesspråket”. På mötena talades det huvudsakligen meänkieli, men så fort man skulle börja formulera ett beslut, så byttes språket till svenska.
Susanne berättar om sin egen familjs språksituation. Hon och hennes man har konsekvent talat meänkieli med sonen, ända sedan han låg i magen. Hon berättar att nu har det svängt. Hennes man talar mer och mer svenska med sonen. Susanne säger att det är en sorg i sig att han talar mer svenska med pojken. Hennes man har talat meänkieli de fem första åren med sonen men att det förändrades när sonen började skolan. Så länge sonen gick i förskola så kunde de underhålla hans språk som han fick med sig hemifrån från sina föräldrar, från farmor och farfar och mormor. Men när sonen började i grundskolan så har han inte fått den språkundervisning som han har rätt till och Susanne upplever att han gradvis blivit
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
267
sämre och inte utvecklats i språket utöver det familjen och släkten lärt honom. Hennes son har inte fått samma underhåll i sitt språk i grundskolan som han fick i förskolan. Susanne berättar att för henne är det viktigt att barnen får utveckla språket och säger att det i dag finns en lag, minoritetslagen, som stödjer rättigheten till minoritetsspråksundervisning. Hon berättar att lagen säger att du inte måste ha talat i si eller så många generationer för att få rätt till minoritetsspråksundervisning, utan du har rätt till det oavsett, att det räcker om en vill ha det. Susanne berättar om hon kämpat för att hennes barn och andra i byn ska få den modersmålsundervisning de har rätt till. Hennes son går nu i lågstadiet och på skolan har de inte kunnat ordna meänkieli åt honom. Susanne blir ledsen och hon berättar att det är så jobbigt för henne att se, hur hans språkkunskaper blir sämre. Susanne menar att man borde tänka mer innovativt och väva in meänkieli i undervisningen där det går. Inom en del språkdomäner är meänkieli starkt. Djur och natur är ett sådant område. Hon berättar att en av lärarna är jätteintresserad av älgjakt och att läraren ”kan det här med meänkieli” för hon vistas i sådana sammanhang där man bara talar meänkieli. ”Så nog skulle hon kunna väva in det när hon undervisar i något”, tänker Susanne.
Renskötseln har funnits i Susannes familj länge. Hennes pappas familj har ägnat sig åt renskötsel under lång tid och intresset finns i hans släkt. Susanne berättar att hon ofta har fått frågan av personer som är okunniga att ”är du same?” och att hon då måste börja förklara att hon kan ha renar fastän hon inte är same. Hon berättar en pågående utredning som handlar om en ny renskötsellagstiftning.
1
När hon fick direktivet i sin hand och såg rubriken så fick den henne att segna ihop och tänka ”nej”. Rubriken på direktivet ljöd: ”En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske”. Susanne tänkte och känner att ”men min rätt då, som tornedaling och kvän?” Hon berättar att det finns tingsrättsprotokoll och skattelängder som sträcker sig hundratals år bakåt och som visar att även tornedalingar, lantalaiset och kväner har haft renar och ägnat sig åt renskötsel. Och ändå talar man inte om det, och mycket därför att staten har gett samerna rätten. Susanne vill poängtera att det inte är samer som har tagit sig den rätten utan det är
staten som tilldelat samerna den rätten. Hon säger att man missar ju
1 Den pågående statliga Renmarkskommittén.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
268
och ser inte de andra folken som dessutom är ingifta kors och tvärs och som också har rätt till renskötsel. Och det lyfter man inte upp.
Kan du berätta lite om hur det funkar i dag? Om renskötsel som icke-same, frågar intervjuaren. Susanne säger att man är begränsad i lagen på ett helt annat sätt än om hon vore same. Dels har hon en stark rätt till marken, när det gäller markägandet. Hon berättar att man arrendera/hyra mark från en jordbruksfastighet. Ungefär som smålänningen som när han kom upp, så kunde han köpa en markplätt eller så hyra. Och så kan man ansöka om ett renmärke från en sameby. Men praktiskt funkar det så här att du har en styrelse (ordförande, sekreterare, kassör osv.) och sedan har du en koncessionshavare i samebyn. Susanne förklarar att ”koncession” betyder att en person har tillstånd. Hon berättar att hon får ha sina 30 renar, som det är begränsat till för alla hushåll, dvs att hennes man, deras barn och hon kan ha sammanlagt 30 renar, vilket betyder att de inte kan livnära sig på det. Hon berättar att det är tack vare att de har en tillståndshavare, koncessionshavare, som de kan ha renar. Koncessionshavaren måste uppfylla vissa kriterier som fastställts av Sametinget, för att vara ”same”. Genom koncessionshavarens tillstånd får hon och familjen ha renar. Utan koncessionshavare så har hon ingen rätt. Susanne berättar att samebyar tidigare kallades för renägarförening och säger att även i terminologin har man smugit in en etnicitet, den grupp som staten har gett rätt till. Hon säger att hon inte tycker att man ska säga sameby utan benämna det renägarförening. Hon säger att hon tycker att det är en mer rättvisande benämning.
När byttes namnet ut från renägarförening till sameby, undrar intervjuaren. Susanne svarar att det är intressant och att hon frågat Länsstyrelsen för ett år sedan i maj (2021) och att hon ännu inte fått svar på det ännu. Hon säger att Länsstyrelsen borde ha dokument där. Hon berättar att hon själv håller på att luska ut det där. Hon vill veta av eget intresse.
Intervjuaren frågar hur Susanne ser på allt i dag? Finns det några svårigheter? Susanne svarar att det absolut finns det, att det är svårt i det moderna samhället med all skogsavverkning som pågår, vindkraftsutbyggnaden. Det är ibland intressen som går sams men ibland på tvärs och ibland är de precis emot varandra och man får stångas med olika. Hon berättar att eftersom de tillhör en koncessionssameby är de mer begränsade än vad det varit om de ingått i en
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
269
fjällsameby, då hade de i alla fall haft rätt till samråd, enligt något FSC-certifikat
2
. Men eftersom det är en koncessionssameby så är det en lägre klass från myndighetsperspektiv sett. Hon berättar om man ska avverka på något ställe så har Sveaskog ingen skyldighet att komma och informera om sina planer, eller anordna något möte. Och eftersom de inte är skyldiga till det, gör de inte det. För det tar ju tid och resurser från dem att ordna det och sitta och lyssna på vad renägarna har att säga. Hon säger att det inte handlar om att stoppa avverkningarna. Många som äger renar är själv skogsägare och älgjägare. Susanne säger att det är en av anledningarna till att koncessionsbyarna är en av de fredligaste internt för att man har förståelse för att man kan vara bonde som inte vill ha skit på ängarna, skogsägare som inte vill att renarna ska trampa ned trädplantorna, man kan vara allt samtidigt vilket gör att man kan tala om de här sakerna med förståelse. Och det gör att ”man står på flera ben och inte bara på ett ben”. Intervjuaren ber Susanne att berätta mer om hur det är att vara renägare i dag. Susanne berättar att man inte kan livnära sig på det även om man skulle vilja göra det. Hon säger att hon tycker att det skulle ha varit jätteroligt att kunna göra det. Hon inte hinner hålla på lika mycket som hon vill. När hon var barn och bodde i hembyn, så kunde hon sitta i flera timmar, hon hade ledrenar och kunde leda renar runt byn. På juldagen brukade de sätta bjällror på och gå runt gårdarna och hälsa på. Hon berättar att hon tyckte det var så roligt, folk stod och vinkade. ”Nu är … flickorna i farten.” Och då var det på ett annat sätt, med djuret, känna lukterna och ljuden och allting blev på ett annat sätt, berättar hon. Susanne berättar att hon brukar kalla sig själv för renbonde, men lite på ”exil” för att nu måste hon försörja sin familj. Det går inte att leva på 30 renar. Inte ens slakten räcker till hennes egen familj. Susanne berättar att även rovdjurspolitiken försvårar. Man tillåter till exempel föryngring av järv. Hon berättar att det finns problem med det i närheten, inte i hennes koncessionssameby, men en grannsameby. Hon berättar att de har haft förekomst av varg flera gånger och Naturvårdsverket säger att man måste påvisa permanent förekomst under en viss tid. Men så kan väderlek ställa till det så att spåren försvinner och då antar myndigheter att vargen inte varit
2 FSC, Forest Stewardship Council, är ett frivilligt system för hållbart skogsbruk.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
270
där i tre månader i sträck utan bara då och då och då är det inte ”varaktig förekomst” och då behöver man inte åtgärda det.
Susanne menar att rovdjurspolitiken också gör det svårt, att man har en acceptans för rovdjur som är högre än vad som ger bärighet till samebyn. Med det menar hon att rovdjuren tar ut det som hon skulle behöva ta ut i slaktuttag för att få det att gå ihop ekonomiskt. Hon säger att hon ändå väljer att hålla på med renar för att det är hennes kulturarv och det finns en så tydlig koppling till socialt nätverk. Hon berättar att hon känner folk över flera generationer som håller på med renar och som är viktiga för henne och som hon inte skulle fått träffa om hon inte hållit på med renar. Hon säger att renskötseln knyter henne samman med sin släkt, en kontakt hon kanske inte annars hade haft. Hon säger att man som renägare måste färdas lite hit och dit.
Intervjuaren frågar om det finns spänningar, hur är mottagandet här i byn? Finns det spänningar inom samebyn eller mellan olika etniciteter eller mellan skogsintressen, rovdjurspolitik? Finns det andra spänningar? Susanne konstaterar att spänningar finns det hela tiden men att det brukar gå att lösa det. Hon säger att det är ju som med bönderna, även om de är renägare själv kan de behöva hjälp att jaga bort renar från deras ägor. Men då får man lösa det och ta de samtalen. Hon berättar att i år igen, andra året i rad, så var det 50 vajor och kalvar som inte skulle vara här under barmarksperioden, utan hålla sig i skogen. Då kunde de få frågan: kan ni inte göra något åt det?
Susanne berättar att samebyarna är organiserade sig så att de har anställda, alla betalar ”kattopalkka” (meänkieli: sköteslega, årlig avgift per ren) för varje ren per år som går till verksamheten. Hon berättar att de anställda ska märka renarna och man ska inte behöva engagera sig själv, om man är medlem, men många vill märka sina renar. Hon säger att hon är med och arbetar ideellt, i styrelser och så, och samlar in renar. Hon vill ju det, och inte bara betala en räkning en gång per år. Hon säger att hon inte vill vara renägare bara på papper. Hon berättar att det också finns de som säger att ”äsch, det är farsans märke, jag vill inte sätta bort det” men inte vill engagera sig och som betalar räkningen men besöker aldrig rengärdet eller ser sina egna renar. Men man har det kvar för affektionsvärdet.
Susanne berättar att hon inte upplever att det finns spänningar mellan samer utan det handlar mer om lag och myndigheter. Hon
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
271
berättar om ett exempel som handlar om renmärken. Hon säger att hon var med på ett samrådsmöte medan hon satt i styrelsen för sin egen sameby. Hon berättar att när man ansöker om ett renmärke ska man fylla i en blankett och att man ska rita hur märket ska se ut och ange vad snitten heter och då kan man antingen skriva på svenska, nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska. Alltså, tre samiska språk. Någon i intresseföreningen för koncessionssamebyn hade lyft frågan om att man också borde få fylla i blanketten och ange snitten på meänkieli. Och då blev det så. Numera är alla frågor som rörde renmärken, inte bara för fjällsamebyarna och skogssamebyarna utan även koncessionssamebyarna flyttade från Länsstyrelsen till Sametinget. Vid ett möte med koncessionssamebyarna kom man överens om vad snitten hette på meänkieli. Hon berättar att hon senare sökt renmärke och fått det på meänkieli, men att det inte alltid varit lätt att få sådant.
Ser du någon koppling till den här regionens historia, till assimileringspolitiken, försvenskningsprocessen, frågar intervjuaren. Susanne svarar att det gör hon absolut. Hon menar att det inte är en konflikt på gräsrotsnivå utan konflikten är en annan, skapad av staten. Hon säger att konflikterna – att det finns två sidor hos myndigheter. En medveten sida att skapa spänningar mellan grupper. Den andra sidan är att myndigheter har ett behov att göra arbetet logiskt, att man måste ha en administration och att man inte alltid kan gå in så djupt, eller bry sig som myndighet. Att man kanske heller inte har resurser till det osv. Hon nämner som ett exempel två samebyar som traditionellt haft överlappningsmarker och kommit bra överens. Hon säger att hon inte vet exakt men att det kan vara så att den ena samebyn har renar på marken ena halvåret och den andra samebyn andra halvåret. Sedan kommer man från statens håll och säger att ”här har vi renar och vi måste dela in dem”. Och så börjar de ställa frågor om vem som har renar på det här området och så börjar de rita en karta med gränser – i deras värld kan man inte ha överlappningsmark. De vill fastställa vad som är den ena samebyns mark och vad som är den andra samebyn mark för att kunna administrera det. Och då blir det så att de sår en konflikt. Då säger ena samebyn att det här är jätteviktig vinterbetesmark och den andra samebyn säger att den där är jätteviktig på somrarna för att det är lätt att få in kalvarna där och säger att de måste vara där. Och då börjar man kämpa och strida om vem som
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
272
ska få den där marken, i stället för att man låter det vara som det alltid har varit. Att man tittar på kartan och ser att det är olika streck och att man faktiskt är på samma mark, men olika delar av året.
Susanne menar att många av de konflikter som beror på regelsystem och strukturer är de som inte renägarna fått vara med och samråda eller visa hur det har varit historiskt. Hon säger att man inte har tagit reda på tillräckligt mycket. Eller så kanske man har gjort det och så tycker man att det är den bästa vägen, att det blir en konflikt, som de tror kommer ebba ut med tiden. Hon säger att hon är osäker. Susanne anser att man måste blicka framåt, men att man också behöver blicka bakåt för att förstå vad man kan göra i framtiden.
Kommissionen arbetar för sanning- och försoning. Är försoning och upprättelse något som Susanne skulle vilja ha? Susanne svarar att hon inte vill ha den personligen, att hon inte behöver det. Hon behöver inte att någon ber om förlåtelse för att hennes pappa blev bestraffad i skolan när han talade sitt modersmål. Hon säger att hon förstår varför samhället såg ut som det gjorde, men däremot vill hon att man framöver ska ha möjlighet att lära sig och utveckla språket, men också kulturen, som exempelvis rennäring och traditionerna och de näringsfång som finns här. Susanne tycker att det är jätteviktigt att man ska kunna vara bonde här, att man ska kunna hålla på med renar. Hon tycker inte att det ska bli ett naturreservat för massa rovdjur och en massa vindkraftsparker som man måste foga sig för, och bo som i en stad fast ute på landet. Hon inte vill bo i lägenhet, då skulle hon lika gärna kunna flytta till Luleå eller Kalix eller något större samhälle, eller Stockholm eller var som helst.
Susanne tycker att man borde se över rennäringslagen och att det behövs en lagstiftning som öppnar upp för att även tornedalingar, lantalaiset och kväner ska känna att de med rätt kan bedriva renskötsel. Hon säger att hon vill backa lite i sin berättelse om varför det har blivit som det har blivit och utveckla det här med konflikterna och staten. När man har skildrat historien så har man kategoriserat folk när man ska försöka beskriva vilka som har bott här. Susanne menar att man då skrivit att ”den ena var en bonde och den andra var en lapp” och att det då handlat om två syskon i en familj. Det där har sedan utvecklats till att bonden är en tornedaling och den som är en lapp är en same, men fortfarande har de samma mamma och pappa. Det skildrar detta med etnicitet, hur
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
273
den från någons utifrånperspektiv, har kategoriserat människor. Hon ställer sig frågan: Varför har inte de samma rätt om det nu är generna som ska styra?
Tänker du att den skildringen hade något med rasbiologi att göra när man separerat en etnicitet, undrar intervjuaren. Susanne svarar med viss tveksamhet i rösten att det mest handlat om att de man fått hålla på med har fått styra och sätta ödet för kommande generationer. Hon refererar till bonden som blev klassad som tornedaling, han eller hon, kanske får fem barn och kanske två av dem vill hålla på med renskötsel precis som sin farbror (samen), och de tre andra vill fortsätta med jordbruk. Då kan de två som vill ägna sig åt renskötsel inte göra det för att de är inte kategoriserade som samer, för att indelningen gjordes någonstans av myndighetsväsendet och gällde tidigare generationer.
Susanne lyfter åter utbildningsfrågorna och menar att de viktigaste delarna är att man måste jobba framåt med att sätta resurser på att ”överbryggningen” från förskola till grundskola ska bli bättre, så att det språkstödet som barnen får i förskolan, ska kunna fortgå när de blir äldre och börjar på grundskolan. Susanne efterlyser också insatser för att stärka lärarutbildningen när det gäller de nationella minoritetsspråken och bättre efterlevnad av minoritetslagstiftningen i kommunerna.
Hur känns det för dig att ha berättat allt det här, frågar intervjuaren. Susanne svarar att det känns viktigt på ett personligt plan. Språket måste leva även om man inte satsar från statens sida, och därför jobbar hon med det dagligen, att få språket att leva utan att det satsas utifrån på det. Men hon säger att det inte hjälper. Susanne ser att hennes barn blir sämre och sämre på meänkieli även om hon pratar och pratar meänkieli. Och att hennes man har gjort det, men börjat sluta med det, att han gett upp. Men att hon fortsätter att kämpa. Inte bara för sin son.
”Mutta kunkas minun oikheuen kans mennee tornionlaksolaisena ja kvääninä?”
”Susanne” oon syntyny 1980:n luussa. Se assuu perheen kans pikkukylässä Pajalan kunnassa. Se oon kasunu ylös toisessa kylässä sielä likelä. Se lähtee kohta joka päivä sinne kotikylhään talven aikana
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
274
anthaan apuruokaa perheen poroile. Susanne antaa kuan onnelisesta lapsuuesta talonpaikala. Se muistelee ette hään ei koskhaan kaivanu sielä mithään. Susannen pappa oli useasti poijessa matkala vapaehtosen työn takia. Ko se oli kotona niin Susanne oli hänen kans yhessä poroja ruokkimassa. Niilä oli joitaki poroja, joita net ruokit talvenaikana, ja Susanne ja hänen siskot pruukasit auttaa pappaansa ruokkimisessa ja lähteä hänen kans vasikoita merkitheen kesänaikana. Net pruukasit varhain kevväilä lähteä, ko pikkuset kryysitiet vielä kestit, ennen ko kirsi oli lähteny ja tiet olit pehminheet ette niitten päälä ei saattanu paljon aijaa. Susanne muistelee ette lapset pruukasit lähteä matkhaan, pittää piknikkiä pullan ja saftin kans. Se muistelee ette net kilpaa pyysit vasikkaa. Sillon sain poängiä. Niilä retkilä pappansa muisteli paikoitten meänkielisiä nimiä, ja siittä paikannimitten ossaamisesta Susannela oon jälkhiinpäin elämässä ollu hyötyä. Se selittää ette rinnakkaisia meänkielisiä paikannimiä löytyy alhaalta Umeån perältä ja ylöskäsin, eikä montakhaan niistä rinnakkaisnimistä näy kartassa.
Yhen aikaa Susannen pere hunteerasi jos net siirtysit siihen isomphaan kylhään, mutta net päätit jääjä kotikylhään ashuun. Susannen mielestä oon iso väli jos sannoo ette ”assuu jäljelä” eli jos sannoo ”päätti jääjä”. Se liittyy kotiperän tunthoon, omhaan histoorihaan, omhiin juuhriin, ja aktiivisheen päätöksheen.
Susanne saarnasi valtana pohjossuomea kotona, ko se oli mammansa tialekti. Se huomasi aika varhain, ko hään pruukasi lähteä pappansa kans methään ja porokaartheile, missä saarnathiin ja vieläki saarnathaan paljon meänkieltä, ette poronhoitajat ei saarnanheet samhaan laihin ko hänen mammansa, ja ette sanoila oli eri merkitykset. Susanne muistaa ette hään sillon kysy papalta ”eks sieki saata alkaa saarnaamhaan tätä kieltä, tornionlaksonsuomea, minun kans?” Siihen mailman aikhaan meänkielelä ei ollu nimeä. Pappansa oli pusitiivinen siihen, mutta piti kuitenki hankalanna vaihettaa kieltä, ko se oli 13 vuoen aikana tyhä saarnanu ruottia hänen kans. Niin se tuli alussa pikkusen meänkieltä, ja sitte se muutti ruottin kielele, mutta pikkuhiljaa tuli enämpi meänkieltä ja vähempi ruottia heän kesken. Susanne pittää ette tämä johtu paikasta, missä kieltä käytethiin, joka tuli heile yhtheiseksi. Pappansa oli harjaintunnu saarnaamhaan meänkieltä palkisessa poronomistajitten kans. Sitä myöten ko Susanneki innostu siihen piihriin ja alko sielä saarnaamhaan meänkieltä, niin sen enämpi
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
275
hään ja hänen pappansa saarnasit keskenänsä meänkieltä. Kieli sopi sillä mallin luonolisesti. Poronhoitohommissa meänkieli oon valtakielenä, Susanne selittää. Kokkouksissa taasen jokku saatot alkaa saarnaamhaan kankeata ruottia ”ko se oli kokkouskielenä”. Kokkouksissa saarnathiin valtana meänkieltä, mutta varsin ko alethiin päätöstä sättäämhään niin kieli muuttu ruottiksi.
Susanne muistelee oman perheen kieliasiasta. Hään ja hänen mies oon myöthäänsä saarnanheet pojan kans meänkieltä, siittä saakka ko se vattassa oli. Se selittää ette tämä oon nyt muuttunu. Hänen mies saarnaa enämpi ja enämpi ruottia pojan kans. Susanne pittää sitä ikävännä asianna ko se saarnaa enämpi ruottia pojan kans.
Hänen mies oon saarnanu ensimäisen viien vuoen aikana meänkieltä pojan kans, mutta se muuttu ko poika alko kouhluun. Niin kauon ko poika kävi leikkikoulua se net saatoit pittää hänen kieltä voimassa, jonka se sai kotoa vanhuksilta, ämmiltä ja äijäfaarilta ja äitinäitiltä. Mutta ko poika alko peruskouhluun niin se ei ole saanu hälle kuuluvaa kielenopetusta, ja Susannesta tuntuu ette sillä oon vähän kertaa huononu meänkieli, eikä sillä kehity kieli sen eemäksi ko pere ja suku oon sille opettannu. Poikansa kielestä ei ole peruskoulussa pietty huolta niinku leikkikoulussa. Susanne selittää ette hälle oon tärkeätä ette lapset saisit kieltä kehittää, ja sannoo ette tänä päivänä oon olemassa laki, minuriteettilaki, joka tukkee minuriteettikielenopetuksen oikheutta. Se selittää ette laissa ei vaaita ette sie olet niin ja niin monta sukupolvea saarnanu ette saisit oikheutta minuriteettikielenopetuksheen, vain sulla oon siihen joka taphauksessa oikheus, ette se riittää ko yks oppilas toivoo sitä. Susanne muistelee hänen taistelusta ette oma lapsi ja muut kylänlapset saisit heile kuuluvan äitinkielen opetuksen. Poikansa käypii nyt alakoulua, eikä koulussa ole pystytty järjesthään sille meänkieltä. Susannela tullee ikävä ja se selittää ette hänestä tuntuu raskhaalta kattoa ko sillä huononee kielitaito. Susanne meinaa ette net tarttisit olla paremat hoksaamhaan ja kutoa meänkieltä opetuksheen sillon ko saattaa. Joissaki kielialoila meänkieli oon lujana. Elläimet ja luonto oon semmonen ala. Se muistelee ette yhelä koulunopettajalla oon kolo into pyythöön, ja ette koulunopettaja ”ossaa tätä meänkieltä”, ko se kulkee niissä paikoissa missä saarnathaan aivan meänkieltä. ”Ette kyllä se saattas semmosta kutoa hänen opetuksheen jostaki”, Susanne hunteeraa.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
276
Poronhoitoa oon ollu Susannen perheessä kauon. Pappansa perheelä oli pitkhään poroja ja hänen suussa oon sitä henkeä. Susanne muistelee ette oppimattomat ihmiset oon useasti kysynheet hältä ”oleks saamelainen?”, ja ette hään oon sillon joutunu alkamhaan selithään ette hällä saattaa olla poroja vaikka hään ei ole saamelainen. Se selittää menossa olevasta selvityksestä uuesta poronhoitolaista.
3
Ko se sai tirektiivit kätheen ja näki rypriikin
hään jahmistu ja hunteerasi: ”ei”. Tirektiivin rypriikkinä oli: ”Uusi poronhoitolaki – saamelaisen kansan oikheus poronhoithoon, pyythöön ja kalastuksheen”. Susanne aatteli ja hänestä tuntu ette ”mutta kunkas minun oikheuen kans mennee tornionlaksolaisena ja kvääninä?” Se selittää olemassa olevista käräjäasiakirjoista ja verolistoista monen saan vuoen takkaa, jokka näyttävä ette tornionlaksolaisila, lantalaisila ja kvääniläki oli poroja ja ette net olit poronhoijossa töissä. Sentähenkhään siittä ei saarnata, suureksi osaksi sen vuoksi ko valtio oon antanu sen oikheuen saamelaisile. Susanne tahtoo poängteerata ette saamelaiset ei ole olheet ottamassa sitä oikheutta, vain valtio oon jakanu saamelaisile sen oikheuen. Se sannoo ette ei ole pystytty othaan huomihoon ja näkheen muita kansoja, jokka kans oon poikkinaintien kautta sekkaintunheet toishiin, joila kans oon oikheus poronhoijon harjottamisheen. Eikä sitä oteta ylös.
Saattasiks pikkusen muistela kunkas se tänä päivänä toimii – eisaamelaisen poronhoijosta? saarnauttaja tutkii. Susanne sannoo olevansa poronhoitolain kautta aivan erhiin laihin rajotettuna, ko hään ei ole saamelainen. Sen puolesta hällä oon luja oikheus maahan, maanomistuksen puolesta. Se selittää ette maata arenteerathaan/ hyyräthään maanpruukitalosta. Käytänössä konsesuuniporonhoito toimii niin ette palkisessa oon johtokunta ja siihen konsesuuninhaltija. Susanne selittää ette ”konsesuuni” merkittee ette jollaki ihmisellä oon lupa. Se selittää ette hällä saapii ittelä olla 30 poroa, mikä oon kaikile huushollile panttu raja, elikkä hänen miehelä, hänen lapsila ja hällä ittelä saapii yhtheensä olla 30 poroa, mikä merkittee ette hään ei saa siittä elatusta. Se selittää ette sen vuoksi ko heilä onneksi oon luvanhaltija, konsesuuninhaltija, niin net saattava poroja pittää. Konsesuuninhaltija häätyy täyttää vissit ehot, jokka Saamekäräjät oon päättänheet, joitten mukhaan ihminen oon ”saamelainen”. Konsesuuninhaltijan luvan kautta hällä ja hänen perheelä saapii
3 Menossa oleva Poromaakomitea.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
277
olla poroja. Ilman konsesuuninhaltijaa hällä ei ole mithään oikheutta. Susanne muistelee ette palkiset sanothiin ennen poronomistajayhistyksiksi, ja sannoo ette tärminolokiihaan oon varkoishiin laitettu etnisiteetti, saki, jolle valtio oon antanu oikheuen. Hänen mielestä ei pitäs sanoa ”sameby” (ruotti: ’palkinen’) vain sen pitäs kuttua poronomistajayhistykseksi. Se sannoo ette se olis hänen mielestä enämpi oikea nimi.
Koskas se nimi muutethiin poronhoitajayhistyksestä palkiseksi? saarnauttaja tutkii. Susanne vastaa ette se oon intresanttia, ja ette hään oon Lääninhallitukselta kysyny sitä vuosi aikaa maissa (2021), eikä ole vielä saanu vastausta siihen. Se selittää ette hään oon itte ottamassa selvile sitä. Hään halvais itteki tietää.
Saarnauttaja tutkii Susannelta, mitäs hään hunteeraa kaikista tänä päivänä – oonkos niitä hankaluuksia? Susanne vastaa ette niitä vain oon, ette nykyaikhaisessa mailmassa oon hankalaa mettähakkojen kans, jokka oon menossa, ja tuulivoiman rakentamisen kans. Net oon välistä semmosia vaatimuksia, joita saattaa sovittaa yhtheen, mutta välistä ei. Se selittää ette het oon konsesuunipalkisenna enämpi rajotetuita ko tunturipalkisessa olis ollu. Tunturipalkisella olis kuiten ollu oikheus neuonpithoon ennen hakkoja, jonku FSCtoistuksen mukhaan.
4
Mutta ko oon konsesuunipalkinen niin sitä
oon esivallan kohalta alempaa luokkaa. Se selittää ette jossaki paikkaa, ko piethään hakata, niin Sveaskogila ei ole pakko tulla antamhaan suunitelmista tietoja eli kokkousta pittää. Ja ko ei ole pakko, niin net ei tehe sitä, ko niitten laittaminen ottas aikaa ja veis varoja heiltä, istua ja kuunela mitä poronomistjilla oon sanomista. Se sannoo ette se ei ole meininki topata hakkoja. Moni poronomistaja oon itte mettänomistaja, ja net oon itte hirvenpyytäjiä. Susanne sannoo ette yks syy siihen miksi konsesuunipalkisissa olthaan niin sovinossa oon ette net käsittävä ette puntina ei halva paskaa karkeile, mettänomistajanna ei halva ette porot polkeva puunalkuja. Sitä saattaa olla yhtä aikaa kaikkia, minkä takia niistä asioista saattaa ymmärykselä saarnata. Sen takia ”sitä seisoo useamman jalan päälä, eikä tyhä yhelä jalala”.
Saarnauttaja tahtoo ette Susanne muistelis lissää tämänpäiväsen poronomistajan mailmasta. Susanne muistelee ette siittä ei saa elatusta vaikka halvais. Susannen mielestä se olis ollu kolon mukava ko olis saattanu. Se ei kuiten kerkiä hommata niin paljon
4 Muun muassa mettänpruukin hoitoa säänöstelevä mettätoistus FSC.
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
278
ko hään halvais. Lapsena ko hään asu kotikylässä hään saatto istua tiimakausia. Hällä oli talutettavia poroja, joita hään talutti ympäri kyllää. Joulupäivänä se pruukasi panna niile tiukuja ja kiertää taloissa kylästelemässä. Se muistaa ette hään tykkäsi ette se oli niin mukava. Ihmiset seisot ja vilkuttelit. ”Nyt oon … tyttäret liikheelä.” Ja sillon se oli eri meininki, elukan kans. Sitä sai tuntea haijut ja äänet ja kaikki oli erilaista, hään muistelee. Susanne pruukaa sanoa itteä poropuntiksi, mutta vähäsen ”maanpaossa”, koska hään häätyy perettä elättää. Ei 30:stä porosta ellää saata. Lahti ei riitä omalekhaan perheele.
Susanne selittää ette raiskapolitiikkaki tekkee hankalaksi. Esimerkiksi näätän sikiäminen sallithaan. Se muistelee ette oon ollu vaikeuksia raiskoitten kans sillä perälä, ei hänen konsesuunipalkisessa, mutta krannipalkisessa. Se muistelee ette heilä oon käynheet susia monta kertaa, ja Luononsuojeluvirasto sannoo ette häätyy näyttää vakituista olemassaoloa vissin aijan aikana. Mutta sillon net saattava ilmat pilata, niin ette jäljet katoava, ja sillon esivalta päättelee ette susi ei ole ollu sielä kolme kuuta yhtä menoa ko tyhä sillon tällön, eikä sillon kattota ette oon ”pysyvää olemassaoloa”, eikä sillon tartte tehjä asialle mithään. Susanne meinaa ette raiskapolitiikka kans tekkee hankalaksi, ko kärsithään raiskoja isomassa määrin, niin ette palkinen ei ole ennää kannattava. Hään meinaa sillä ette raiskat ottava sen, minkä hään tarttis ottaa lahiksi ette se menis ekonoomisesti kokhoon.
Susanne selittää ette hään kuiten päättää hommata poroitten kans ko se oon hänen kulttuuriperintö, ja se liittyy niin selvästi sosiaalisheen verkosthoon. Se tuntee monen sukupolven ihmisiä, jokka hommaava poroitten kans ja oon hälle tärkeät, ihmisiä, joita hään ei olis saanu kohata, jos hään ei olis poroitten kans hommanu. Poronhoito yhistää häntä sukhuun, ja se antaa kontaktia, jota hällä ei piian olis muuten ollu. Se sannoo ette poronomistajanna sen häätyy kulkea vähän sinne sun tänne.
Saarnauttaja tutkii jos oon erimielisyyttä: minkäslainen vasthaanotto tässä kylässä oon? Oonkos palkisessa mithään erimielisyyttä eli eri kansoitten välilä eli mettäliikheen eli raiskapolitiikan kans? Oonkos muuta erimielisyyttä? Susanne lyöpii kiini ette erimielisyyttä oon sujoksensa, mutta sitä pruukaa käyjä ratkasta. Se sannoo ette se oon niinku talolisitten kans. Vaikka net oon itte poronomistajat, niin net saattava tarttea apua
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
279
karppaamassa poroja heän mailta poijes. Sillon kuitenki häätyy ratkasta sen ja ottaa net puhelut. Se muistelee ette tänä vuona taasen, toisena vuotena peräkkäin, se oli 50 vaenta ja vasikkaa, jokka ei olis pitänheet täälä olla ko oli pälvi, vain pysyä mettässä. Sillon niiltä saatethiin kysyä: ettäkös tet saata mithään tehjä sille?
Susanne selittää ette palkisia oon siihen laihin järjestetty ette niilä oon palkkalaisia. Kaikin maksava liikheesheen menevän kattopalkan joka porosta ja vuoesta. Se selittää ette palkkalaiset pitävä merkitteä porot, eikä sitä piä itte tarttea olla matkassa ko oon jäsen, mutta moni halvaa itte merkitteä omat porot. Hään oon itte matkassa tekemässä työtä ilman palkatta, johtokunnissa ja semmosissa ja poroja kokoamassa. Häänhään halvaa sen, eikä tyhä räkinkiä maksaa kerran vuoessa. Se ei halva olla poronomistaja tyhä paperin päälä. Se muistelee ette niitä oon semmosiaki, jokka sanova ”ah, ei se ole ko faariskan merkki, emmie halva panna poijes sitä”, mutta ei halva olla matkassa, vain maksava räkinkin porokaartheela käymättä eli omia poroja kattomatta. Net kuiten pitävä poromerkin tuntoarvon vuoksi.
Susanne selittää ette hään ei tunne ette saamelaisitten kans olis erimielisyyksiä, vain ette se oon enämpi kysymys laista ja esivallasta. Se muistelee esimerkiksi yhestä poronmerkkiä koskevasta asiasta. Sillon ko poromerkkiä hakkee sitä pittää planketin täyttää ja riitata siihen minkänäkönen se merkki pittää olla ja mainita leikkauksitten nimet. Sillon saattaa kirjottaa joko ruottiksi, pohjassaameksi, eteläsaameksi eli luulajansaameksi, elikkä kolmela eri saamen kielelä. Joku konsesuunipalkisen asianvalvomisyhistyksessä otti puhheeksi ette meänkieleläki tarttis saaja planketin täyttää ja räknätä leikkaukset, ja sillon se kävi niin. Nykyaikana kaikki poronmerkkiä koskevat asiat, ei tyhä tunturilaisitten ja outalaisitten palkisitten mutta konsesuunipalkisittenki asiat, oon siiretty Lääninhallitukselta Saamekäräjille. Sillon ko oli konsesuunipalkisitten kans kokkous niin sovithiin leikkauksitten meänkielen nimistä. Se muistelee ette hään oon jälkhiin hakenu poromerkkiä meänkielelä ja saanu sen, mutta semmosta ei ole aina ollu helppo saaja.
Näeks sie ette siinä oon joku yhtheys tämän perän histoorihaan, samanlaistamispolitiikhaan, ruottalaistamismenhoin? saarnauttaja tutkii. Susanne vastaa ette sen hään vain tekkee. Se meinaa ette se ei ole riita tavalisitten ihmisitten tasola, vain se oon eri riita, minkä valtio oon saanu aikhaan. Ko oon riioista kysymys niin hänen
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
280
mielestä näkkyy kaks puolta esivallassa, toinen puoli, missä tieten tahtoen luothaan riitoja eri sakien välilä. Toinen puoli oon ette esivalta tarttee järjestää työtä järkevästi, niin ette hallinto häätyy olla olemassa eikä aina saata niin syväle mennä, elikkä olla esivaltana välittämässä. Siihen ei piian ole varraakhaan ja niin poijespäin. Se mainittee esimerkiksi kahta palkista, joila vanhaasta oon joitaki yhtheisiä maita, ja oon saatettu sopia keskenänsä. Se sannoo ette hään ei tiä justhaan, mutta se saattaa olla niin ette toisela palkisella oon poroja niilä maila toisen puolen vuoen aikana ja toisela palkisela toisen puolen vuoen aikana. Sitte net tuleva valtion puolelta sanhoon ette ”täälä oon poroja, joita häätyy jakkaa”, ja niin net alkava tutkimhaan kelläs oon poroja sillä perälä ja tekheen karttaa, jossa oon rajoja – heän mailmassa ei saata olla yhtheisiä maita. Net halvava tehjä selväksi mikäs maa se kuuluu mille palkiselle ette sen saattaa atministreerata, ja sillon se käypii niin ette net kylvävä riitaa. Sillon toinen palkinen sannoo ette tämä oon kolon tärkeä kaivosmaa, ja toinen palkinen sannoo ette tuo oon kesälä kolon tärkeä, ko sinne oon helppo saaja vasikat, ja net sanova ette het häätyvä saaja sielä olla. Sillon alethaan taistelheen ja riitelheen, kuas sen maan sais, sen eestä ko annethaan olla niin niinku se aina oon ollu, ette kartasta kattos ja näkis ette siinä oon erilaisia träkkiä ja ette net oikeasthaan oon samoila maila, mutta eri vuoenaikoina.
Susanne meinaa ette monet säänöistä ja järjestyksistä johtuvat riiat tuleva siittä ette poronomistajat ei ole saanheet olla myötä neuonpiossa eli näyttämässä kunka se oon vanhaasta ollu. Se sannoo ette esivallan kohalta ei ole otettu kylliksi selvile, eli sitte net oon piian tehneet sen ja tykkäävä ette se oon paras tie – ette syntyvä riita aijan olhoon kuoleintuu. Se sannoo olevansa epävarma. Susanne pittää ette häätyy kattoa etheenpäin, mutta ette sitä häätyy kans silmätä takapäin käsittämhään mitä tulevaisuuessa saattas tehjä.
Komisuuni tekkee tottuuen ja sovinon puolesta työtä. Tahtoskos Susanne jotaki sovitusta ja hyvitystä? Susanne vastaa ette hään ei omalta kohalta halva sitä, ette hään ei tartte sitä. Hältä ei tartte pyytää antheeksi ette hänen pappansa rangastethiin koulussa äitinkielen saarnaamisesta. Se sannoo käsittävänsä miksis yhtheiskunta näytti siltä ko se näytti, mutta hään toivoo ette etheenpäin olis sen siihaan maholisuus oppia ja kehittää kieltä, mutta kans kulttuuria, niinku esimerkiksi poronhoitoa, perintheitä ja elinkeinoja, mitä täälä oon. Susanne pittää kolon tärkeännä ette
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
281
saattas olla puntina täälä, ette saattas poroitten kans hommata. Se ei tykkää ette tästä tekis luononsuojelualuetta kaikenlaisile raiskoile ja tuulivoimaparkile, joita häätyy välttää ja asua niinku kaupunkissa vaikka maila. Se ei halva asua hyyryhuohneessa, sillon hään saattas yhtä siirtyä Luulajhaan eli Kaihnuusheen eli johonki isomphaan paikkakunthaan, eli Tokholhmiin eli mihinkä hyänsä.
Susanne tykkää ette poronhoitolakia tarttis kattoa läpi, ja ette tarttethaan lakia, jonka kautta tornionlaksolaiset, lantalaiset ja kväänitki saattasit tuntea ette heilä oon oikheus harjottaa poronhoitoa. Se sannoo tahtovansa mennä vähäsen takapäin muisteluksessa siittä miksis se oon käyny niinku se oon käyny, ette hään sais paremin selittää riitoja ja valtiota koskevaa asiata. Ko oon annettu histooriasta kua niin ihmisiä oon luokiteltu, ko oon yritetty selittää kukkas täälä oon asunheet. Susanne pittää ette sillon oon kirjotettu ette ”toinen oli talolinen ja toinen lappalainen” ko kysymyksessä oon ollu kaks siskoa perheessä. Tuo oon sitte kehittynny niin ette talolinen oon tornionlaksolainen ja se, joka oon lappalainen, oon saamelainen, vaikka niilä sitteki oon sama mamma ja pappa. Tämä antaa kuan etnisiteetti-asiasta, kunka ihmisiä oon ulkopuolisen näkökulmasta luokiteltu. Se tällää ittele kysymyksen: miksis niilä ei ole samat oikheuet jos jeenit pitävä kerta päättää?
Aatteleks ette tuola kuvvauksella oli rotubiologian kans jotaki tekemistä ko etnisiteettiä oon erotettu? saarnauttaja kyselee. Susanne vastaa vähän epävarmala äänelä ette se oon päänänsä ollu kysymys siittä ette [elinkeinot], mitä sitä harjotti oon päättäny ja määräny tulevitten sukupolvitten tulevaisuutta. Se muistuttaa talolisesta, joka luokitelthiin tornionlaksolaiseksi – se piian sai viis lasta, joista piian kaks halvaa hommata poronhoijon kans niinku setä (saamelainen), ja muut kolme halvava jatkaa maanpruukin kans. Sillon nuot kaks, jokka halvava poronhoijossa olla töissä ei saa sitä, ko net ei ole saamelaisiksi luokiteltu, ko luokittelu tehthiin joittenki viranomhaisitten tykönä ja koski entisiä sukupolvia.
Saarnauttamisen lopussa Susanne taasen ottaa ylös kouluasioita, ja meinaa ette tärkeimät asiat oon ette tekis etheenpäin työtä keskittymhään parantamhaan siirtymistä esikoulusta peruskouhluun, niin ette esikoulussa lapsile annettava kielituki jatkus ko net vanheneva ja alkava peruskouhluun. Susanne halvaa kans nähjä satsauksia opettajankoulutuksen parantamisheen kansalisitten
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
282
minuriteettikielitten kohalta ja parempaa minuriteettilain nouattamista kunnissa.
Miltäs sinusta tuntuu ko olet näitä kaikkia selittänny? saarnauttaja tutkii. Susanne vastaa ette se tuntuu tärkeältä henkilökohtasella tasola. Kieli häätyy ellää vaikka valtion puolelta ei satsata, ja sen vuoksi hään tekkee joka päivä työtä sen asian kans, ette kieltä sais elämhään vaikka ulkopuolelta ei satsata siihen. Mutta se sannoo ette se ei vaikuta. Susanne näkkee kunka hänen lapsela ei ko huononee meänkieli vaikka hään saarnaamalla saarnaa meänkieltä. Ja sitte hänen mies oon tehny sen, mutta alkanu lopethaan sitä, ette se oon antanu ylös. Itte hään kuitenki jatkaa taistelua, ei tyhä pojan puolesta.
Figur 6.4 Notfiske i Torneälv, Risudden. Noten läggs ut i halvcirkel med båt och dras med tåg/Nuotanveto Tornionväylässä, Vittaniemelä. Nuotta panthaan venheestä vetheen kaareksi ja veethään tauola
Foto och text/Kuva ja teksti: Nordiska museet, Stockholm.
”Staten … har raderat oss, vi finns inte”
”Niklas” är född på 1980-talet och han växte upp i en mindre by i Kiruna kommun. I hans barndom vistades han mycket i naturen. Fram till tonåren vistades Niklas även mycket hos sina farföräldrar, som bodde i en lantalaisby, och det var som ett andra hem för honom. ”Ända sen jag var barn har jag varit mycket ute i naturen, jakt och fiske har varit en del av livet. Vi var mycket hos farmor
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
283
och farfar … när vi hade sommarlov. De levde på fiske som alla andra där. All sorts fiske. Det var not och nät och kastspö.” Niklas berättar att notdragningen har dött ut med de äldre. Förut samlades man i byn och drog not till långt in på kvällen, natten ibland. Sedan var det fiskrensning, ibland satt man hela natten ända till morgonen. Farföräldrarna fiskade för husbehov. ”Jag kommer ihåg att de var upp fem på morgonen och hämta näten från sjön. Och så hem och äta kokt fisk till frukost.”
Niklas berättar att det var ganska många gårdar i byn. Farföräldrarna var, precis som många av de äldre, bofasta i byn. De yngre i by åkte hem till byn på helgerna. ”Kiruna var bara ett arbetsläger”, berättar Niklas. Levde alla där på samma sätt, frågar intervjuaren. ”Jo, alla levde ju på det sättet där. Det var fiske på sommaren, ripjakt och älgjakt. Vårjakt, det kanske inte man får säga så någon hör. Det var ju så de levde. För överlevnad”, fortsätter Niklas. ”Jag tror inte det fanns så mycket djur när jag var ung, men innan min [tid] fanns det massa djur. De hade kor och getter och de hade slåtterängarna. Man har ju sett gamla bilder. Det som är lite roligt där och säkert i fler byar så är ju att det är staket runt varje stuga och det är ju inte för att hålla djuren inne utan för att hålla djuren ute. De släppte ju korna och getterna på morgonen och de gick ut i skogen och åt och det var ju för att spara ängarna för att ta hand om höet sedan till vintern. För att inte få in djuren på gårdarna så var det ju staket runt alltihopa.”
Niklas säger att nu när han har egna barn skulle han vilja att även fick ta del av det livet han själv fick uppleva. ”De ska få samma uppväxt som jag haft med närhet till naturen. Visa att det går att leva på annat än Coop och ICA och telefoner. Sen är det inte alltid så himla lätt mera, det är ju ett helt annat klimat.” Niklas berättar att hans familj i dag har en stuga vid sjön i byn och de far dit ofta. ”Än så länge vill [barnen] åka dit, de trivs därute. Kanske någon gång när man har varit där varenda helg i tio veckor. Jag har faktiskt varit föräldraledig med bägge barnen och varit därute.” Vad gör ni när ni är där, frågar intervjuaren. ”Vi är ute med båten, fiskar, eldar, ut med skotern, grillar, hälsar på folk, försöker leva som man gjorde förr. [Barnen] kommer inte få uppleva samma byagemenskap som man själv har haft, bara detta med notdragning när hela byn samlades och man hjälptes åt.”
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
284
Niklas berättar att han sökt yrkesfisketillstånd i sjön i byn. Efter en längre handläggningstid fick han till slut tillstånd, efter det att länsstyrelsen och samebyn godkänt ansökan. ”Alltså, [samebyn] har ju alltid sagt att det ska gynna lokalbefolkningen och så att de vann den här [Girjas-]domen och så kanske det är svårt att administrativt få ihop det, det är ju inte det, men det har ju tagit ett och ett halvt år. Och på något sätt så känner jag ju att – hur blev det så? Alltså det är ju min kultur. Det är ju jag som äger den kulturen. Varför har jag inte rätt till den? Varför måste jag fråga någon annan, någon myndighet, om att få utöva den kulturen?” säger Niklas. ”Sen kan jag väl förstå, absolut, att man måste begränsa fiskeuttag i sjöar, i dagens läge mer än man gjorde förut för att det är lättare att ta sig nu, det finns bättre redskap och det är kanske mycket lättare att tömma en sjö men det känns ändå konstigt. Utanför renbetesland så är det ju inte så.”
Det är som två näringar, två intressen, som står mot varandra. Tänker du så, frågar intervjuaren. ”Ja, jag tänker lite så. Om jag vill kunna leva på min kultur så borde det vara upp till mig att göra det. Sen är det som jag sa tidigare, att man kanske måste komma på något sätt att begränsa det. Det hade inte funkat att tio ska få sin året om inkomst från sjön, inte med dagens priser och dagens levnadsstandard. Det var annat förr. Men jag har aldrig tänkt att jag ska livnära mig på det sättet utan jag vill hitta en väg i dagens samhälle att kunna upprätthålla min kultur som jag har fått av mina far- och morföräldrar.”
Niklas yrkesfisketillstånd löper snart ut och han oroar sig för att han snart måste söka nytt tillstånd. Han berättar att många i byn vill fiska i sjön för husbehov. För att få fiska måste man söka tillstånd från länsstyrelsen som i sin tur frågar samebyn. Niklas har också själv sökt tillstånd för husbehov men fått avslag på den grunden att han inte ansågs vara bofast i byn. Han hade skrivit i ansökan att han ville ha tillstånd för att kunna utöva sin kultur, men det hjälpte inte.
Intervjuaren ber Niklas att beskriva situationen från sin synvinkel när det handlar om rätten till kultur. Niklas svarar: ”Det känns som att man inte har någon kultur. Det känns som att man inte finns.” Påverkar det här fler områden i livet, det finns ju andra som lever på exempelvis turism, är de också påverkade, frågar intervjuaren. ”Så är det. Jag vet inte att det är något nytt som har
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
285
blivit. Det har ju levt grupper här uppe, kväner, lantalaiset och lappalaiset eller renskötare som har levt sida vid sida. Sen kom gruvan med i bilden skulle jag tro. Det känns som att den är boven i dramat. Och det känns som att staten på något sätt har försökt hitta ett sätt att dela på de här grupperingarna så att de ska bråka sinsemellan för att lättare få igenom sina intressen. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt …” säger Niklas.
Niklas undrar: ”Varför ska staten gå in och säga att, ’du får bedriva renskötsel’ och sedan peka på min familj och säga att ’du får inte det, ni får ta era renar som ni har och ge till någon annan’. Vi hade ju också renar.” Niklas berättar att hans förfäder hade renmärke och att de var lantalaiset: ”Ja … de hade djur, kor och getter. Det var som hästen till exempel kom in i lantalaisets liv för att skogen, timret var värt något för att bygga broar eller pelare i gruvan … en häst är ju ganska stor, tung, den behöver lite tjockare is och skare för att färdas med hästen. När man hade djur i byarna och höll på med slåtter så tog man ju hem höet med renar för att de var lättare. Kanske man inte kunde ta lika stora lass men det var lättare att färdas med dem. Sedan ger man bidrag till renskötseln men sätter skatt på kor och getter. Och så säger man att om ni behöver pengar så finns det en gruva här som vi behöver folk till att jobba i. Det känns som att staten har satt oss grupper mot varandra för att kunna driva sitt vinstintresse. Och följderna i nutid blir att vi inte finns. De har ju lyckats med det som de försökte åstadkomma, så känns det. Sitter man på jobbet och säger att man är engagerad i kvänerna så är det liksom jobbigt att ta upp det … Nio av tio gånger så måste man börja förklara att man inte alls är ett ’hittepå folk’. Att man har en kultur sen innan och att meänkieli inte alls är ett språk som man bara sätter i bakom orden”.
Är det omgivningen här som har det synsättet eller vad beror det på, frågar intervjuaren. Niklas svarar: ”Det är väl för att historien inte syns. Man väljer att lyfta en historia. Den andra försöker man gömma undan.”
Har du något exempel, nåt minne av någonting som skulle kunna beskriva det här känsliga med att vara engagerad, frågar intervjuaren. ”Som sagt var, man drar ju sig för att säga att man är engagerad för att det blir sådana här påhopp. Säger man att man är engagerad kvän så får man förklara att kväner finns, att det inte alls är något sätt för
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
286
oss att visa, jag vet inte hur jag ska förklara det, jag drar mig från att säga att jag är engagerad”, förklarar Niklas.
Du duckar, frågar intervjuaren. ”Ja, hellre det. Ska man förklara det på något vettigt sätt så känns det som att man hade behövt dra igång en sån Me too-kamp eller kampanj sapmi-kväner för att det ska bli synliggjort och bli någon ändring i det. Man känner sig kränkt helt enkelt.”
Osynliggjord, frågar intervjuaren. ”Ja, och det är ju från många, även från folk som man själv vet är lantalaiset. Det har blivit en sådan jargong att det inte finns. Och det tråkiga är ju också i det hela att det kan påverka en negativt om man säger att man är engagerad i kvänerna, det kan få följder … det är ju som att den historien inte finns. Och så sitter man här och säger – jag är ju här, jag andas, jag pratar, jag finns. Och när man säger att man är lantalaiset så skrattar folk och frågar om man vet vad lanta
5
betyder. Och det
är samma sak i sociala medier i dag att varje dag man går ut och kollar så är det ju påhopp på kväner och lantalaiset och tornedalingar.”
Finns det spänningar mellan grupper inom minoriteten, alltså mellan tornedalingar och lantalaiset, undrar intervjuaren. Niklas svarar: ”Nej, jag vet inte. Det är försvenskningspolitiken som har gjort det. Det finns inte olika grupperingar så, om man pratar grupperingar bland kväner, lantalaiset och tornedalingar så är det ju om varieteter på meänkieli. Men några andra grupperingar finns det ju inte.”
Hur ska man komma till rätta med det här, frågar intervjuaren. ”Jag vet inte. Om man hade fått vara med från början och säga att vi finns här så tror jag att det skulle ha varit stor skillnad. Om man inte skulle ha försökt gömma undan folket som bodde här. Man märker ju det på folk söderut, de har ju ingen aning om hur det är. Om man frågar om de vet hur Kiruna kom till så var det ju för att – de öppnade en gruva. Så kanske själva staden kom till men det var ju inte så att det inte fanns folk här på platsen. Luossajärvi var ju en av de bättre öringsjöarna förr i tiden. Vet ej om det finns öring där nu men det är inte sådan fisk som jag tänker duka fram till mina barn. Men där gick de upp från [byarna] och fiskade i sjön och jagade ripa.”
Vad skulle du vilja att kommissionen skulle ta tag i, fokusera på, från ditt perspektiv om du skulle få önska fritt från det du har be-
5 Kan översättas till ”gödsel”.
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
287
rättat, undrar intervjuaren. ”Vilken fråga, den borde man ha tänkt på tidigare. Men ta tag i Sverige och säga att det finns fler folk som har bott här uppe och verkat här uppe, det finns andra minoriteter, det finns andra ursprungsbefolkningar. Alla som bor här är inte här bara för att jobba i gruvan. Jag bor inte här för att jobba i gruvan, jag jobbar här för att jag bor här … Jag hade säkert klarat mig om jag hade fått bygga en liten koja efter någon älvstrand och bosätta mig i den utan el och vatten, hugga ved och ha det som värme. Jag kommer inte att få göra det. Bygger jag en koja så kommer den att anses vara ett svartbygge och länsstyrelsen kommer att sätta en lapp på dörren. Men sen vet jag inte om det är det man önskar för sina barn heller. Men för mig är det ju fortfarande så att jag åker hem på helgerna, till byn … Jag känner inte att jag liksom hör hemma i Kiruna.” Niklas säger att i byn känner han sig hemma. ”Sen är det ju ett evigt kämpande med att få verka och upprätthålla sin kultur där av olika anledningar. Men själva Kiruna är inte så viktigt, det är ju naturen, jakten och fisket runt i kring som är viktigt.”
Vilken väg tänker du att man ska gå för att lösa det här, via politiken, via domstolar, undrar intervjuaren. ”Nej, jag vet faktiskt inte”, svarar Niklas. ”Någonstans måste ju politiken också öppna ögonen och inse att det finns andra urfolk som också vill kunna bedriva sin kultur som de har gjort och vuxit upp med. Det är ju staten som tagit bort den ifrån oss.”
Skulle en frukt av kommissionens arbete kunna vara att synliggöra att det finns olika grupper som har sin historia men också en gemensam historia på orten och som enligt det du säger har samma hemortsrätt, rätt till sin kultur och till sina speciella näringar, frågar intervjuaren. ”Absolut, så är det. Sen kanske det inte räcker med att bara lyfta upp att det finns ett annat folk, man måste kanske lyfta upp problematiken runt i kring det också, att det finns ett annat folk. Man behöver också synliggöra att det finns lagar i Sverige som bygger på etnicitet 2021, jag vet inte, för mig känns det mycket konstigt …”
Vi var inne på hur Girjas påverkade dig med ansökan om tillstånd på yrkesfiske; har det blivit en anspänning efter den domen, undrar intervjuaren. ”Det är klart, det är jättemånga som är besvikna på att de vann, så är det ju. Det är ju folk som vill vara ute och jaga, de vill vara ute och fiska och känner att det är några få personer som bestämmer om de får göra det eller inte. Och det är inte ett lika med tecken att de stänger ner en hel fjällvärld från jakt
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
288
och fiske för att kunna bedriva deras näring, jag tycker absolut att de ska få bedriva deras näring, det måste de få göra. Jag tycker inte att man ska ta bort någonting från någon annan för att ge rätt förutsättningar åt oss. Det är fel väg att gå. Men någonstans så kan jag tycka att det har blivit fel. Några få personer har all rätt i världen att göra precis vad som helst medan andra personer inte får göra det …” Niklas fortsätter: ”Det spelar ingen roll vilken sameby du är ifrån, du har fri tillgång till fjällvärlden. De får köra skoter var som helst, de får köra fyrhjuling var som helst, cross också. Om jag hade försökt det hade det inte gått lika bra.”
Menar du att bara man hävdar sin samiska etnicitet, sin tillhörighet så är det fritt fram att fiska och jaga, frågar intervjuaren. ”Absolut, så är det ju”, svarar Niklas. ”Det jag tycker man ska lyfta det är ju att staten ju har raderat oss, vi finns inte. Sen vet jag inte hur man ska få bukt med det, det har jag ingen aning om, det kanske någon annan vet bättre.”
Skulle en del av en upprättelse kunna vara att synliggöra att ni finns, att ni alltid har funnits och att ni också har rätt till eran näring och att det finns problem och spänningar som gör att ni inte finns här på lika villkor, är det så du menar frågar intervjuaren. ”Absolut, så är det. Som jag sa tidigare, om man säger att man är kvän så måste man börja förklara sig. Hade man sagt att man var same så hade det inte varit på samma sätt.” Niklas fortsätter: ”Det känns precis som att svenska folket är för urbefolkningen men de vet inte om att det finns andra urbefolkningar …”
Niklas lyfter också exemplet att ortnamn på meänkieli försvunnit: ”Som till exempel namnen på kartorna, från en dag till den andra så var det samiska namn. Det är inte så att jag säger att samiska namn inte ska finnas, det är klart att jag vet att de har egna namn, de är ju två olika språk … Det kanske var på 1970- eller 1980-talet som man började ändra på namnen på kartorna, ja kanske var det senare … Då har man raderat namnen för jättemånga personer som inte vet något annat. Med det sagt så tycker jag ju inte att de ska ändra tillbaka till [meänkielinamn] men man kanske kan få in meänkieli namnen också … Men det är ju också ett sätt att radera vår historia …”
Niklas fortsätter: ”Det som jag är rädd för, det är ju att det ska fortsätta. De känns som att [staten] har en plan, en agenda, att radera en hel folkgrupp. Det kanske är någon fortsatt försvensk-
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
289
ningspolitik som man inte bara läser om i tidningen. Men det är precis som att det skulle vara så ibland. Och man är ju livrädd för att det ska fortgå och bli värre.”
Tänker du på dina barn och så, frågar intervjuaren. ”Ja. Och det är ju så att snart finns det ju ingen anledning till att bo kvar i Sverige för de har ju raderat hela vår historia. Man blir hemlös, känns det som … Som någon sa på kaffemötet igår, att den nya [Renmarkskommittén] har fått direktiv att det inte handlar om de ska ha rättigheter utan hur stora delar rättigheterna är. De kanske är den rättmätige ägaren, bättre än staten … Vi har ju jagat älg i 70 år kanske … Om [samebyn] vinner rätten att bestämma över den det är ju jag livrädd för att vi inte får fortsätta. Och det känns ju precis som att – ni har ju aldrig varit där, ni finns inte. Hur länge är urminnes hävd, är det 75 år? Om det inte blir nåt stopp nu, om det inte blir någon ändring, då måste man ju gå via domstol, då har inte politiken funkat …”
Niklas vill också säga något om språket innan intervjun avslutas. Han berättar att han inte fick med sig meänkieli från barndomen. Det gjorde att han inte kunde tala med sin morfar de sista åren eftersom morfar glömde bort svenskan. Niklas berättar att han försöker återta språket: ”Jag försöker få mina barn och lära sig meänkieli. Men jag kan inte göra det hemma för jag kan språket för dåligt. Jag kan hänga med, jag har gått några kurser och försökt göra det jag kan för att lära mig språket. Så om två personer pratar med varandra så kan jag hänga med på ett ungefär vad de pratar om. Det är så energislukande att få dem att lära sig, jag behöver hjälp från skolan. Men det är ju inte det lättaste, det är nästan omöjligt. Det blir inte lättare för att det är sånt klimat runt det. Jag menar som när min mellersta dotter kom hem en dag från skolan och sa att en kille i klassen hade sagt att varför ska du lära dig meänkieli, det är ju bara att sätta i bakom varje ord. Jag menar, den pojken har ju inte kommit på det själv, han har ju hört det någonstans ifrån. Det kanske är två vuxna som har suttit och snackat och han har stått bredvid och lyssnat. Det är ju så det är. Det är ok att skämta om kväner, lantalaiset och tornedalingar. Hade man vänt på det och sagt samma saker till en same så hade det aldrig varit accepterat …”
Skulle du kalla det smygrasism, frågar intervjuaren. ”Ja, eller brist på fakta. Men absolut, det är ju rasism. Kränkningar och rasism dagligen mot våra folkgrupper. Från alla.” Niklas förklarar:
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
290
”Jag försöker ju lära mig meänkieli men man måste lära sig det i smyg för när man väl ska prata det så måste man kunna det för att det ska vara accepterat. Man får inte vara nybörjare på språket för då får man glåpord eller någonting. ’Ah, sätt i bakom varje ord, då är det lättare’ … Ungefär, ni är ingen egen kultur, ni har inte ens ett eget språk. Då vill man bara dra iväg en mening på perfekt meänkieli.”
”Pratas det om folk här uppe så pratas det bara om samer. Man måste som synliggöra alla och även oss på något sätt. Man måste sluta att försöka radera oss. Det är så det är”, avslutar Niklas.
Figur 6.5 För att noten ska hållas rätt är den försedd med flöten som är fästa vid överdelen, samt med sänken i underdelen. När båten återvänt till stranden påbörjas dragningen och laxen samlas i en ”påse”/ Niin ette nuotta pysys paikoilansa siihen oon panttu tylliä päälipäähän kiini ja koppia alapäähän. Ko vene oon tullu rannale takasin se alkaa nuotanveto ja lohi koothaan ”pushiin”
Foto och text/Kuva ja teksti: Nordiska museet, Stockholm.
”Valtio oon pyhkiny meän poijes – meitä ei ole olemassa”
”Niklas” oon syntyny 1980:n luussa ja kasusi ylös pikkukylässä Kierunan kunnassa. Lapsena se vietti paljon aikaa luonossa. Teiniikhään saakka Niklas oli kans paljon hänen isän vanhuksitten tykönä, jokka asuit lannankylässä, ja se oli hälle aivan ko toinen
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
291
koti. ”Lapsesta saakka olen ollu paljon ulkona luonossa. Pyytö ja kalastus oon kuulunheet elämhään. Met olima paljon ämmin ja äijäfaarin tykönä … ko meilä oli kesälupa. Net elit kalastuksesta niinu kaikki muut sielä, kaikenlaista kalastusta. Se oli nuottaa ja verkkoa ja vappaa.” Niklas muistelee ette nuotanveto oon kuolu pois vanhoitten kans. Ennen kylän ihmiset kokkoinuit nuotanvethoon iltahiljasheen, välistä vyöhön saakka. Sitte korjathiin kalat. Joskus istuthiin vyökauen, aahmuun asti. Isän vanhukset kalastit talontarpheesheen. ”Mie muistan ette net nousit aamula viien aikana nouthaan verkot järvestä, ja sitte kotia syömhään keitettyä kallaa aamuruaksi.” Niklas muistelee ette kylässä oli uhka monta taloa. Isän vanhukset asut, aivan ko monet vanhoista, vakituisesti kylässä. Kylän nuoremat lähit kylhään kotia pyhän yli. ”Kieruna ei ollu ko työleiri”, Niklas muistelee.
Elitkos kaikin sielä samhaan laihin? se saarnauttaja tutkii. ”Joo, kaikinhaan elit sillä laila sielä. Se oli kalastusta kesälä, riekonpyytöä ja hirvenpyytöä. Keväpyytöä – sitä ei piian sais sanoa ette joku kuulee. Niinhään sitä elethiin – se oli pärjäämisestä kysymys”, se Niklas jatkaa. ”Mie en usko ette niitä oli niin paljon elläimiä minun nuoruuen aikana, mutta ennen minun [aikaa] oli kolon paljon elläimiä. Niilä oli lehmiä ja keituria ja niilä oli niityt. Senhään oon nähny vanhoita kuvia. Se mikä oon vähän hauskaa niissä, ja varmasti monessa kylässä, oon ette joka pikkutuvan ympäri oon aita, eikä sen vuoksi ette elukat pönkättäis sisäle vain ette elukat pysysit ulkona. Nethään päästit aamula lehmät ja keiturit, ja net kuljit mettässä laitumella, ja net halusit karkeita säästää ette net ottasit heinät talveksi taltheen. Ette elukat ei tulis kartanoile niin panthiin aijat kaiken ympäri.”
Niklas sannoo ette nyt, ko hällä oon omia lapsia, niin hään halvais ette net saisit ottaa osan siittä elämästä, mitä hään itte sai ellää. ”Net pitävä saaja kasuta ylös niinku mie, likelä luontoa – näyttää ette muustaki saattaa ellää ko Coopista ja ICA:sta ja telefoonista. Sitte se ei ole aina niin kolon helppo nykymailmassa, sehään oon aivan eri mailma.” Niklas muistelee ette hänen perheelä oon nykyhään tupa järven rannassa kylässä, ja net lähtevä useasti sinne. ”Vielä [lapset] kuiten halvava lähteä sinne. Net triivastuva sielä. Piian joskus ko oon ollu sielä joka pyhä kymmenen viikon aijan. Mie olen oikeasti ollu vanhempainleetissä molemitten lapsitten kans ja ollu sielä.” Mitäs tet tehettä ko tet oletta sielä? saarnauttaja
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
292
tutkii. ”Met keijaama venheelä, pyyämä kallaa, tehemä valkeata, ajama skuutterilla, paistama jotaki, käymä kylässä, freistaama ellää niinku ennen mailmassa. [Lapset] ei saa sammaa kylänyhtheyttä ellää, niinku sen sai itte, tyhä tämä nuotanveto, ko koko kylä kokkointu ja autethiin toisia.”
Niklas muistelee ette hään oon hakenu ammattikalastusluppaa kylän järvele. Pitemän käsittelyaijan perästä niin hään viimen sai luvan, sen jälkhiin ko Lääninhallitus ja palkinen olit hyäksynheet hakemuksen. ”Elikkä, [palkinenhaan] oon aina sanonu ette se olis paikkakunnan asukhaile hyäksi ja semmosia, ko net voitit tämän [Girjas-]tuomion, ja sitte se piian oon atministratiivisesti hankala saaja kokhoon sitä. Eihään se niin ole, mutta siinä meni puolentoista vuotta. Ja jollaki laila minusta tuntuu ette … milläs siinä niin kävi? Eli, sehään oon minun kulttuuri. Miehään se omistan sen kulttuurin. Miksis mulla ei ole siihen oikheutta? Miksis mie häyn kysyä joltaki muulta, joltaki esivallalta, jos mie saan sitä kulttuuria harjottaa?” se Niklas kyssyy itteltä. ”Sittehään mie saatan käsittää, ilman muuta, ette järvistä häätyy kalastamista rajottaa, enämpi tänä mailman aikana ko ennen, koska nyt oon helpompi päästä. Nyt oon parempia vehkheitä ja piian helpompi tyhjentää järven, mutta se tuntuu sentähenki niin kummalta. Porolaitunmaitten ulkopuolela ei ole siihen laihin.”
Hunteeraaks ette niitä oon niinku kaks elinkeinoa, kaks intressiä, jokka seisova vastakkaa? saarnauttaja tutkii. ”Joo, niin mie vähän hunteeraan. Jos mie halvan pystyä elämhään minun kulttuurista, niin mie pitäsin pystyä tekheen sen. Sitte se oon niinku mie ennen sanon, ette sitä piian häätys keksiä keinon millä sen rajottais. Se ei olis toiminu ette kymmenen henkeä sais ympäri vuoen elatuksen järvestä, ei tämän päivän hinnoila ja tämän päivän elämäntasola. Se oli erilaista ennen. Mutta mie en ole koskhaan hunteerannu ette mie eläsin sillä laila, mutta mie halvan löytää keinon säilyttää minun kulttuuria, mitä mie olen saanu minun isän ja äitin vanhuksilta, tänä mailman aikana.”
Niklaksen ammatikalastuslupa mennee hetinaikhoin ulos, ja hällä oon vaiva ko hään häätyy hetin hakea uuen luvan. Se selittää ette monet kyläläiset halvava kalastaa järvessä talontarpheishiin. Sen häätyy hakea Lääninhallitukselta luppaa, joka taasen kyssyy palkiselta, ette saapii kalastaa. Niklas oon itteki hakenu luppaa talontarpheishiin, mutta se oon kieletty sen takia ko häntä ei pietty kylän vakituisena
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
293
asukhaana. Se oli kirjottannu hakemuksheen ette hään halusi luvan hänen kulttuurin harjottamiseksi, mutta se ei auttanu.
Saarnauttaja tahtoo ette Niklas antas omasta näkökulmasta kuan hänen mailmasta, ko oon kysymys oikheuesta kulttuuhriin. Niklas vastaa: ”Se tuntuu siltä ette ittelä ei ole kulttuuria. Se tuntuu siltä, ette sitä ei olis olemassa.” Vaikuttaakos tämä muihin elämän alhoin? Niitähään oon muita, jokka esimerkiksi tyrismistä elävä – koskeekos tämä niitäki? saarnauttaja tutkii. ”Semmosta se oon. Emmie tiä jos se oon mithään uutta, mikä nyt oon tullu. Täälä ylhäälähään oon eläny eri sakia, kvääniä, lantalaisia ja lappalaisia eli poronhoitajia rinnatusten. Sitte se tuli kruua kuvhaan, mie piän. Se tuntuu ette sehään se oon pahantekijä tässä tarinassa. Ja se tuntuu ette valtio oon jollaki laila freistanu löytää keinon millä se erottais nämät sakit, ette net keskenänsä riitelisit, niin ette het saattasit helpomasti saaja oman tahtonsa läpi. Mie en saata muuta kuvvaa antaa …” Niklas sannoo.
Niklas päivittelee: ”Miksis se pittää valtio mennä välhiin sanhoon ette ’sie saat poroja pittää’ ja sitte näyttää sormela minun perettä ja sanoa ’sie et sitä saa – tet saattaa ottaa teän porot, jokka teilä oon, ja antaa jolleki muule’. Meilähään oli kans poroja.” Niklas muistelee ette hänen esi-isilä oli poromerkki ja ette net olit lantalaiset: ”Joo … niilä oli elukat, lehmät ja keiturit. Se oli niinku hevonenki. Se tuli lantalaisitten elämhään ko mettä, porrit, oli jossaki arvossa ko piti siltoja rakentaa eli hääty olla pönkkiä kruuhaan … Hevonenhaan oon aika iso, raskas. Se tarttee vähän vahvempaa jäätä ja hankea ette sillä saattaa aijaa. Ko kylissä oli elukoita ja niitethiin, niin heinäthään ajethiin poroila kotia ko net olit keveämmät. Ei niilä piian saattanu ottaa yhtä suuria kuormia, mutta niilä oli helpompi kulkea. Sitte annethaan poronhoijole avustuksia mutta lehmiä ja keituria verotethaan, ja sanothaan ette jos tet rahhaa tarttetta niin täälä oon kruua, mihinkä met tarttema työväkeä. Se tuntuu ette valtio oon pannu meän sakit vastakkaa, ette net saava voittoa tehjä. Ja siittä oon seuranu ette meitä ei ole nykymailmassa olemassa. Nethään oon onnistunheet siinä, mitä net halusit saaja aikhaan. Niin se tuntuu. Jos istuu työpaikala ja sannoo ette sitä oon innostunnu kvääni-asihaan, niin se oon niinku raskasta ottaa puhheeksi … Yheksän kertaa kymmenestä sitä joutuu selithään ette met emmä ole mikhään ’hoksattu kansa’ – ette oon vanhaasta kulttuuri, ja ette meänkieli ei ollenkhaan ole semmonen kieli, missä tyhä panthaan -i sanoitten perhään.”
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
294
Oonkos se ihmiset täälä ympärillä, joila oon semmonen kattanto, vai mistäs se johtuu? saarnauttaja tutkii. Niklas vastaa: ”Se taitaa johtua siittä ko histooria ei näy. Net valitteva yhen histoorian, minkä net nostava ylös. Toisia yritethään piilottamalla poisottaa.”
Oonkos sulla mithään esimerkkiä, joku muisto jostaki, mikä antas kuan siittä ette se oon arka asia, innostua siihen? saarnauttaja tutkii. ”Niinku mie sanon, sitähään pölkää sanoa ette oon innostunnu, ko tullee semmosia hyökkäyksiä. Jos kertoo olevansa kvääniliikheesheen innostunnu niin sen joutuu selithään ette kvääniä oon olemassa, ette se ei ole meile mikhään tapa näyttää … emmie tiä milläs mie sen selitän. Mie pölkään sanoa ette mie olen innostunnu”, Niklas selittää.
Niin sie välttelet? se saarnauttaja tutkii. ”Joo, ennen mie niin tehen. Jos sen selittäis jotenki ymmärettävästi, niin se tuntuu ette olis häätyny vettää käynthiin jonkulaisen Me too-kamppanjan eli Sapmi-queer-kamppanjan, ette tämä tulis näkösälle ja sais jotaki muutosta aikhaan. Sitä tuntee vain itteä loukatuksi.”
Näkymättömäksi tehtykös? saarnauttaja tutkii. ”Joo, ja sehään oon monitten puolelta, kans semmosilta ihmisiltä, jokka sen itte tietää ette net oon lantalaiset. Oon tullu semmonen puhe, ette sitä ei ole olemassa. Ja ikävä puoli siinähään oon ette se saattaa saaja huonoja seurauksia ko sannoo olevansa kväänissä myötä. Se saattaa tulla jälkiseurauksia … Sehään oon niinku sitä histooriata ei ole olemassa. Ja silti sitä istuu tässä ja sannoo … Miehään olen täälä. Mie hengitän, mie saarnaan, mie olen olemassa. Ja ko sannoo olevansa lantalainen niin ihmiset naurava ja tutkiva jos sen tietää mitäs se lanta merkittee.
6
Ja sosiaalisissa meetioissa oon sama asia
tänä päivänä, ette joka päivä ko mennee kathoon niin siinä karsithaan kväänile ja lantalaisile ja tornionlaksolaisile pääle.”
Oonkos minuriteetin sisälä eri sakitten välilä erimielisyyksiä, niinku tornionlaksolaisitten ja lantalaisitten välilä? saarnauttaja tutkii. Niklas vastaa: ”Ei, emmie tiä. Se oon ruottalaistamispolitiikka tehny sen. Ei niitä ole eri sakia sillä laila, jos prataa eri sakista kväänitten, lantalaisitten ja tornionlaksolaisitten kesken, niin nethään oon meänkielen varieteettiä. Mutta ei niitä muita sakia ole.”
Kunkas näitä asioita saattas oikasta? saarnauttaja tutkii. ”Emmie tiä. Jos olis saanu olla alusta matkassa sanomassa ette met olema täälä olemassa, niin se olis ollu iso väli – jos ei olis yritetty piilottaa
6 Sen saattaa kääntää ”sonnaksi.”
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
295
tämän perän kansaa. Senhään huomaa etelän ihmisistä. Niilä ei ole aavistustakhaan siittä, minkäslaista täälä oon. Jos niiltä tutkii jos net tietävä Kierunan syntymisesta niin sehään oli sen vuoksi ko – net aukasit kruuan. Niin se piian itte kaupunki synty, mutta eihään se niin ollu, ette täälä ei ollu paikan päälä ihmisiä. Luossajärvihään oli ennen vanhaasti parempia tammukkajärviä. En tiä, oonkos sielä ennää tammukkaa, mutta se ei ole semmosta kallaa mitä mie panisin minun lapsile pöyäle. Mutta sillon net lähit [kylistä] ylös kalasthaan järvessä ja riekkoa pyythään.”
Mistäs sie halvaisit ette komisuuni ottas kiini – mihinkäs se keskittyis sinun mielestä, jos saisit toivoa vaphaasti, ko ajattelee sitä, mitä sie olet muistelu? saarnauttaja tutkii. ”Voi, mikä kysymys, sitä olis häätyny ennen ajatella. Mutta ette ottas Ruottista kiini ja sanos ette täälä ylhäälä oon ollu useampia kansoja elämässä ja toimimassa. Niitä oon muita minuriteettiä. Niitä oon muita alkuperäskansoja. Kaikin, jokka täälä asuva, ei ole tyhä täälä tekemässä kruuassa työtä. Mie en asu täälä ette mie tekisin kruuassa työtä. Mie olen täälä töissä ko mie asun täälä … Mie olisin varmasti pärjäny ko mie olisin saanu rakentaa pikku köpsän jonku väylän ranthaan ja alkaa siinä ashuun ilman sähöttä ja veettä, tehjä puita lämmityksheen. Sitä mie en saa tehjä. Jos mie köpsän tehen se piethään mustanapykinä, ja Lääninhallitus tullee panheen oven pääle lapun. Mutta emmie tiäkhään jos mie sitä toivosinkhaan omile lapsile. Mutta mulla oon vielä asiat niin, ette mie lähen pyhäksi kylhään kotia … Mie en tunne ette mie niinku kuulun Kierunhaan.” Niklas sannoo tuntevansa ette hään oon kylässä kotona. ”Sittehään se oon eri syistä sujoksensa taistelemisessa, toimia ja säilyttää ommaa kulttuuria sielä. Mutta itte Kieruna ei ole niin tärkeä. Sehään oon luonto, pyytö ja kalastus sielä ympäri, mikä oon tärkeätä.”
Mitäs tietä sie hunteeraat ette tarttis mennä ette tämän asian sais oikastuksi – politiikan kautta, käräjitten kautta? saarnauttaja tutkii. ”Ei, emmie oikeasthaan tiä”, Niklas vastaa. ”Joskushaan politiikkaki häätyy auasta silmät ja ymmärtää ette niitä oon muita alkuperäskansoja, jokka kans halvava ommaa kulttuuria harjottaa, niinku net oon tehneet ko net oon kasunheet ylös. Valtiohaan se oon ottanu meiltä poijes sen.”
Saattaskos yks lopputulos komisuunin työstä olla ette tehtäs näkyväksi eri sakitten olemassaoloa, joila oon oma histooria mutta kans yhtheinen histooria paikkakunnala, ja joila oon sama
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
296
kotipaikkaoikheus, oikheus kulttuuhriin ja omhiin elinkeihnoin, niinku sie sanot? saarnauttaja tutkii. ”Jo vain, niin se oon. Sitte se ei piian riitä ette nostethaan toisenki kansan olemassaoloa ylös, sen häätys piian nostaa ylös toisen kansan olemassaolhoon kuuluvat prupleemit kans. Sitä häätyy tehjä näkyväksi ette Ruottissa oon vuona 2021 etnisiteethiin perustuvia lakia. Emmie tiä, mulle se tuntuu kolon kummalta …”
Met saarnasimma jo siittä, kunkas Girjas vaikutti sinhuun, ko sie hait ammattikalastusluppaa. Oonkos sen tuomion jälkhiin tuntunu jotaki stressiä? saarnauttaja tutkii. ”Se oon selvä. Niitä oon kolon paljon ihmisiä, jokka oon pettynheet ko net voitit. Niinhään se oon. Nethään oon ihmisiä, jokka halvava olla ulkona ja pyytää. Net halvava käyjä kalassa, ja tunteva ette se oon jokku harvat ihmiset, jokka oon päättämässä jos net saava sen eli ei. Eikä se ole välttämätöntä kieltää pyyön ja kalastuksen koko tunturimailmasta ette net saattava heän elinkeinoa harjottaa. Mie vain tykkään ette net pitävä saaja heän elinkeinoa harjottaa. Sen net häätyvät saaja. Mie en tykkää ette muilta pitäs mithään viejä ette meilä tulis hyvä mailma. Se oon väärä tie. Mutta kuitenki niin mie saatan tykätä ette siinä oon käyny väärin. Joilaki harvala ihmisellä oon kaikki oikheuet mailmassa tehjä aivan mitä hyänsä samala ko toiset ei saa tehjä sitä …” Niklas jatkaa: ”Ei sillä ole väliä, mistä palkisesta sie olet. Sulla oon vapa pääsy tunturimailhmaan. Net saava aijaa skuutteria missä hyänsä. Net saava aijaa nelirathaista missä hyänsä ja crossiaki. Jos mie olisin freistanu sitä niin se ei olis menny yhtä hyvin.”
Meinaaks ette sitä saapii vaphaasti kalastaa ja pyytää väittämällä olevansa saamelaista lähtöä – ette kuuluu siihen? saarnauttaja tutkii. ”Aivan näin, niinhään se oon”, Niklas vastaa. ”Sen minkä mie tykkään tarttis nostaa ylös oon ette valtiohaan oon pyhkiny meän poijes – meitä ei ole olemassa. Sitte mie en tiä kunkas sen saattas oikasta. Mulla ei ole aavistustakhaan siittä. Piian se joku muu tietää paremin.”
Saattaskos osa sovituksesta olla teän olemassaolon näkyväksi tekeminen – ette teitä oon aina ollu olemassa, ja ette teiläki oon oikheus teän elinkeihnoon, ja ette niitä oon prupleemia ja erimielisyyksiä, joitten vuoksi tet että ole täälä samoila ehoila? Niinkös sie meinaat? saarnauttaja tutkii. ”Joo, justhaan, niin se oon. Niinku mie sanon tässä ennen: jos sannoo olevansa kvääni, niin sen joutuu selittämhään. Jos olis sanonu olevansa saamelainen niin se ei olis ollu samanlaista.” Niklas jatkaa: ”Se tuntuu siltä, aivan
SOU 2023:68 Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä …
297
niinku Ruottin kansa puolustaa alkuperäskansaa, mutta net ei tiä ette niitä oon muita alkuperäskansoja olemassa …”
Ko saarnathaan niin Niklas kans mainittee esimerkiksi meänkielisitten paikannimitten katoamisen: ”Esimerkiksi nuot nimet kartoissa. Päivästä toisheen siinä oli saamelaisia nimiä. Emmie sitä sano ette niitä ei saa olla saamelaisia nimiä. Ilmanki mie tiän ette niilä oon omat nimet. Nethään oon kaks eri kieltä … Se oli piian 1970:n eller 1980:n luussa ko alethiin muuthaan nimiä kartoissa. Jaa, se saattaa ette se oli hiljemin … Sillon oon pyhitty nimet poijes niinki monelta ihmiseltä, jokka ei tiä muuta nimeä. Tämän ko sannoo niin mie en tykkää ette net muuttasit takasin [meänkielen nimhiin], mutta sitä saattas piian saaja meänkielen nimet matkhaan kans … Mutta sehään oon kans keino, millä meän histooria pyhithään poijes …”
Niklas jatkaa: ”Se, mitä mie pölkään, sehään oon ette tämä jatkus. Se tuntuu siltä ette [valtiolla] oon suunitelma, agenda, täyen kansanryhmän poisottamiseksi. Se oon piian joku jatkuva ruottalaistamispolitiikka, josta aviisista ei vain saa lukea. Mutta se oon välistä aivan niinku se olis niin. Ja senhään pölkää kolosti ette tämä jatkus ja pahenis.”
Aatteleks sie niinku sinun lapsia? saarnauttaja tutkii. ”Joo, ja sehään oon niin ette hetin ei ole mithään syytä jääjä Ruothiin ashuun, ko net oon koko meän histoorian pyhkinheet poijes. Se tuntuu ette sitä tullee koittomaksi … Niinku joku sano eilen kahvikokkouksessa, ette uusi [Poromaakomitea] oon saanu tirektiiviä, ette se ei ole kysymys jos niilä pittää olla oikheuksia, vain kunka suuria … oikheuksia net oon. Se saattaa ette net oon oikeat omistajat, paremin ko valtio … Methään olema hirviä pyytänheet piian 70:n vuoen aijan … Jos [palkinen] voittaa oikheuen päättää siittä niin mie pölkään kolosti ette met emmä saa jatkaa. Ja se tuntuu aivan siltä niinku … ette tethään että ole koskhaan sielä olheet – teitä ei ole olemassa. Kunka vanhaa se noanaikhainen perine oon – oonkos se 75 vuotta? Jos nyt ei tule toppi – jos ei tule muutosta – sittehään sen häätyy mennä käräjitten kautta. Sillon politiikka ei ole toiminu.”
Niklas halvais kans sanoa jotaki kielestä, ennen ko saarnauttaminen loppuu. Se muistelee ette hään ei saanu meänkieltä kotoa matkhaan. Tämä johti siihen ette hään ei saattanu äijäfaarin kans saarnata viimi vuosina, ko äijäfaari unheutti ruottin kielen poijes. Niklas selittää
Berättelser om förlust …/Muisteluksia menettämisestä … SOU 2023:68
298
yrittävänsä ottaa kielen takasin: ”Mie freistaan saaja minun lapset ophiin meänkieltä. Mutta mie en saata kotona tehjä sitä, ko mie ossaan kieltä liika huonosti. Mie saatan seurata myötä. Mie olen käyny joitaki kursia ja yritän tehjä mitä mie saatan oppimhaan kielen. Ette jos kaks ihmistä saarnaa keskenänsä niin mie suunile seuraan mistä net saarnaava. Se viepii niin paljon voimia saaja niitä oppimhaan. Mie tartten koululta apua. Mutta sehään ei ole helpointa. Se oon kohta mahotonta. Se ei tule helpomaksi siittä, ette sen ympäri oon semmonen ilmapiiri. Mie meinaan ette niinku sillon ko minun keskimäinen tyär yhtenä päivänä tuli koulusta kotia sanhoon ette yks poika luokassa oli sanonu ’miksis sie meänkieltä oppisit, eihään se ole ko panna -i:n joka sanan perhään’. Mie meinaan ette tuo poika ei ollu itte hoksanu sitä, sehään oli kuulu sen jostaki. Se piian oon kaks raavasta ihmistä, jokka oon istunheet saarnaamassa, ja tämä oon seisonu vieressä kuuntelemassa. Niinhään se oon. Sitä saapii viisastella kväänistä, lantalaisista ja tornionlaksolaisista. Jos sen olis kääntäny ja sanonu samat asiat saamelaisele niin sitä ei koskhaan olis hyäksytty …”
Sanosiks ette se oon piilotettua rasismia? saarnauttaja tutkii. ”Joo, elikkä tion puutetta. Mutta aivan niin, sehään oon rasismia – jokapäiväsiä loukkauksia ja rasismia meän kansanryhmiä kohti – kaikilta.” Niklas selittää: ”Miehään freistaan oppia meänkieltä, mutta sen häätyy varkhoishiin oppia, sillä sitte ko alkaa praatamhaan sitä niin sen häätyy osata ette se hyäksythään. Kielessä ei saa olla vasta-alkunen, sillon paiskathaan haukkumasanoja eli jotaki perhään. ’Kah, pane -i joka sanan perhään – sitte se oon helpompi’ … Eli ei teilä niinku ole ommaa kulttuuria. Teilä ei ole kieltäkhään. Sillon sitä halvas vain vetasta täyelisen meeninkin meänkielelä.”
”Jos ihmisistä täälä ylhäälä saarnathaan niin sitä saarnathaan aivan saamelaisista. Kaikkia häätys niinku jollaki laila tehjä näkyväksi, ja meitä kans. Sitä häätyy heittää pois yrittämästä meitä pyhkiä pois. Semmosta se oon”, Niklas sannoo lopuksi.
299
7 Ytterligare röster/Lissää ääniä
Förutom alla de intervjuer som kommissionen gjort under arbetets gång har några ytterligare intervjuer gjorts med namngivna personer under sommaren 2023. Dessa intervjuer är en del av arbetet med detta bokprojekt och syftet är att lyfta fram några ytterligare röster från tornedalingar, kväner och lantalaiset om livet, språket, kulturen och försvenskningsprocessen. Intervjuerna, som är skrivna som reportage, är gjorda av Eva-Lena Aro och Bertil Isaksson. En översättning till meänkieli finns efter varje reportage.
Niitten haastatteluitten lisäksi mitä komisuuni oon tehny työnsä aikana, oon haastateltu vielä muutamaa henkilöä kesälä 2023 joittenko nimet mainithaan. Nämät haastattelut oon osana tätä kirjaprušektiä ja tarkotus tällä oon nostaa näköselle vielä muutaman tornionlaaksolaisen, lantalaisen ja kväänin äänen elämästä, kielestä, kulttuurista ja ruottalaistamisprusessista. Eva-Lena Aro ja Bertil Isaksson oon kirjottannu nämät reportaašit. Jokhaisesta oon käänös meänkielele ruottinkielisen jutun perhään.
Owe Pekkari, f.d. kommunalråd: Något hände som fick Owe att byta åsikt
Text: Bertil Isaksson
Owe Pekkari har bytt åsikt. Länge motsatte han sig allt vad meänkieli och språkvitalisering innebar. Han ville inte känna sig mindervärdig, han ville bli en riktig svensk. Framför allt skulle barnen slippa det han varit med om, de skulle enbart bli svenskspråkiga. Men så hände nåt som också han själv blev en del av. Owe bytte åsikt, men varför?
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
300
1975 fick Owe Pekkari, elektrikern på gruvföretaget LKAB i Kiruna, ett nytt jobb som arbetsförmedlare i Övertorneå. Jobbet blev att administrera den stora flytt av människor från Tornedalen till södra Sverige som pågick. Jord- och skogsbruk, som de flesta levt på i Tornedalen, mekaniserades och rationaliserades, och folk skickades med rätt brutala metoder till de växande industrierna söderut, berättar Owe:
– Tog någon inte ett jobb var jag satt att stänga av hen från arbetslöshetsersättningen under en 40-dagarsperiod. Det var en kännbar bestraffning som fick människor i underläge att motvilligt ge sig av.
Men inte bara de arbetssökande var i underläge. Owe kände samma sak själv. Han hade många kontakter med myndigheter och företag söderut men kände att han liksom inte dög inför dem.
– Jag tänkte väl att dom hör väl varifrån jag kommer, så jag vågade knappt prata själv. Jag skämdes, helt enkelt.
Figur 7.1 Owe Pekkari håller just på med att sätta i ordning den nya hyresbostaden i Pajala. Som styrande politiker i Pajala motsatte han sig tvärt revitaliseringen av tornedalskulturen, men ändrade sig när han såg vilken påverkan den hade på människor/ Owe Pekkari oon juuri laittamassa kunthoon uutta hyyryasuntoa Pajalassa. Johtavanna pulitiikkerinnä hään ensin vastusti jyrkästi tornionlaaksolaiskultturin revitaliseerinkiä, mutta muutti kantaa ko näki kunka se vaikutti ihmishiin
Foto/Kuva: Bertil Isaksson.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
301
Samtidigt kände han sig underlägsen inför alla de sökande som
kom från finska Tornedalen och ville till den svenska arbetsmarknaden. De talade en finska som Owe inte alla gånger förstod. Så han kände sig ”halvspråkig”, att han varken kunde finska eller svenska. Och meänkieli ansågs inte som ett eget språk, det var bara ett, som det hette då, sekamelska (sammelsurium) och förresten var inte ens namnet ”meänkieli” påkommet. Och trots alla utbildningar upp till gymnasienivå som Owe gått, hade aldrig språket, kulturen eller områdets historia tagits upp. Men språket levde i folkumgänget i byarna.
– När jag gick i skolan i byn där jag är född, Peräjävaara, var finskan, som det hette då, totalförbjuden. Det bevakades noga att vi barn inte talade det ens på rasterna. Lärarna hade till sin hjälp andra vuxna som rapporterade. Bestraffningen blev kvarsittning efter lektionstid; aarastia.
Under tiden i Övertorneå bestämde jag och hustrun att vi skulle rädda barnen från det här. De skulle bara bli svenskspråkiga. Och dessutom fanns ju utbildningarna, jobben och framtiden för dem någon annanstans.
Owe Pekkari och hustrun Greta, är pensionärer i dag. Jag träffar dom en vecka efter att de flyttat från en villa i Pajala till en lägenhet i samhället. De vill slippa snöröjning, gräsklipp och husrep. Boendekostnaden är ungefär densamma. Och till det gamla huset, som är i Owes ägo, på hemgården nära älven i Peräjävaara, är det inte långt att åka.
I början på 1980-talet växte en vilja i Owe om att engagera sig politiskt för att stoppa den utflyttning som han själv administre-
rade. Han och Greta flyttade tillbaka till hemkommunen och Owe fick politiska uppdrag som ledde till att han senare blev socialdemokratiskt kommunalråd i Pajala i 11 år.
Flytten sker samtidigt som den tornedalska minoritetsrörelsen vaknar. Språkdebatter hade förts i långa tider men nu organiserar sig tornedalingar och lantalaiset för första gången, det skapas opinion och ställs krav på åtgärder mot det som håller på att gå förlorat. Musikfestivaler ordnas, en teaterverksamhet på meänkieli startas, skönlitterära böcker och avhandlingar skrivs och på flera håll utvecklas meänkieli till att också bli ett skrivet språk.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
302
Owe Pekkari ställer sig kallsinnig till allt detta. När krav ställs på att också politiker ska engagera sig för att påverka riksdag och regering om att meänkieli ska erkännas som ett nationellt minoritetsspråk är han klart emot.
Men något händer inom dig?
– Ja, jag ser hur människor, mina vänner och grannar, ställer sig på scen och pratar meänkieli. De vågar vara som de är, är trygga och självsäkra och de skäms inte. Jag ser hur engagemanget frigörs. Jag förstår att det också handlar om mig och min okunskap och skam, säger Owe.
– Jag förstår nu det 7-åriga barn jag var, som kommer till skolan och som först av allt lär sig att det språk han fått av mamma inte duger. Det är fruktansvärt och det har gett många livslånga men.
Vem tänker du är ansvarig för att det hände?
– Den svenska staten. De såg ned på oss som folk. Vi skulle förändras.
Men ofta var det väl ändå tornedalingar själva, som genomförde försvenskningen?
– De var satta att göra det. Precis som jag när jag som arbetsförmedlare skickade folk söderut under hot om indragen a-kassa.
Owe Pekkari säger att han sedan välkomnade riksdagsbeslutet
om att erkänna meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk och som sedan ledde till att Pajala blev en förvaltningskommun för meänkieli och finska. Han menar att lagen togs på allvar i kommunen och att man kunde erbjuda service på meänkieli och finska tack vare den sedan gammalt tillbaka utbredda flerspråkigheten i personalen. Men med åren har den servicen urholkats t.ex. inom äldreomsorgen. Det som spökar är bristen på lokal arbetskraft, att ungdomar som växer upp här inte lär sig meänkieli hemma och att nysvenskar inte får utbildning i meänkieli och finska.
Owe var kommunalråd när kommunfullmäktige i Pajala efter hårda diskussioner tog ett omdiskuterat beslut om att meänkieli/ finska skulle bli ett obligatoriskt ämne i kommunens grundskolor. Skolmyndigheten upphävde beslutet efter en tid med hänvisning till att det inte var förenligt med den svenska skollagen. Owe tänker att idén och intentionen var bra, att det fortfarande skulle
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
303
vara nödvändigt, men att det borde ha förberetts bättre med föräldrar, lärare, rektorer och skolmyndigheter.
– Jag överraskades av att så mycket krafter frigjordes i Tornedalen i och med erkännandet. Det var en lycka att möta folk på meänkieli när de kom med sina frågor upp till mig som kommunalråd. Jag började tänka att just vår språkliga och kulturella särart är det som gör att vi sticker ut, är unika, och att det också ger jobb och utkomster för människor och hela bygden.
Är alla överens numera om det?
– Nä, det finns fortfarande äldre människor som motsätter sig det här. Men det är inte konstigt med den historia vi varit med om, säger Owe Pekkari, och tänker att acceptansen för meänkieli och tornedalskulturen måste förbättras inte bara i den egna befolkningen, utan också i Norrbotten och Sverige i övrigt.
– Det ska inte vara så att tornedalingar när de talar meänkieli sinsemellan i t.ex. politiska sammanhang, misstänks för att då prata skit om andra. Eller att man kallar det här språket för att ”perkla” eller nåt annat nedsättande, som jag fortfarande kan höra.
Owe menar att tornedalingarnas språkkunskaper nu kan spela en avgörande roll i den s.k. gröna industrirevolution som börjat i
norra Sverige. Det när främst gruv- och stålindustrin lämnar bruket av klimatuppvärmande fossila bränslen. För att råda bot på den arbetskraftsbrist som redan finns måste man återigen vända sig till den finska sidan. Det har man gjort förr i Sverige och det har varit bra för landet, menar Owe.
– Det gränsöverskridande samarbetet måste få fart på många områden. Mest av allt måste vi komma ifrån det att avundsjukt kolla på vem som har mest fördel av det. För alla vinner på det.
Owe Pekkari är fortfarande i viss mån engagerad kommunpolitiskt men också i det svensk-finska arbetet med att få ordning på laxfisket i gränsälvarna.
– Och du, nu känner jag mig inte underlägsen när jag talar med finnar, Dom pratar sin finska, vi vårt språk, och förstår vi inte så frågar vi, precis som dom. Och jag kan till och med känna mig rätt stolt när jag översätter på nåt möte mellan finnar och svenskar och märker att jag får beundrande blickar.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
304
Men så finns besluten som inte går att önska bort, som att Owes
och Gretas två barn aldrig fick ett aktivt meänkieli hemifrån.
– Framför allt sonen, som chefar på ett företag med många finska kontakter, har frågat oss varför han inte fick lära sig meänkieli hemma. Men vi gjorde som de flesta andra och det hade sina orsaker. Det hjälper inte att ångra. Nu talar jag på meänkieli med honom även om han svarar på svenska. Och jag ser att han hänger med i snacket på meänkieli i älgjaktlaget.
Den här önskan bland yngre att ta tillbaka språket inger hopp. Det finns en medvetenhet och stolthet över det vi är i dag och som vi har minoritetsrörelsen att tacka för. Det har skapat en starkare självkänsla över lag, oavsett vilka språk man talar, som gör att unga människor numera vågar ta för sig, både här hemma och när de ger sig ut i världen. Det på ett helt annat sätt än när vi växte upp och försökte anpassa oss, säger Owe Pekkari och greppar skruvdragaren. För nästa tavla ska upp i den delvis nyrenoverade trerummaren.
Owe Pekkari, entinen kunnanrooti: Jotaki tapahtu joka muutti Owen mielen
Teksti: Bertil Isakssons
Owe Pekkari oon muuttanu mieltä. Pitkhään hään oli vasthaan meänkieltä ja kielen minuriteettiasemaa. Hään ei halunu tuntea ette oon toisia huonompi. Siksi hänestä piti tulla kunnon ruottalainen ja kläpistä vain ruottinkielisiä. Mutta jotaki tapahtu, jonka osaksi hään ittekki tuli. Ja Owe muutti mieltä, mutta miksis?
Vuona 1975 Owe Pekkari, sähkömies LKAB;n kruuassa Kierunassa, sai uuen työnvälittäjän eli meetlarin homman Mataringissa. Hään piti hoitaa sitä suurta ihmisitten siirtämistä Tornionlaaksosta Ruottin etehlään mikä oli käynissä. Maanpruuki ja mettänhoito ei ennää pystynheet seutua eläthään ja ihmisiä lähätethiin kovakourasesti etelän kasvavhiin intystriihin, kertoo Owe:
– Jos joku ei ottanut työtä niin minun piti sulkea se pois työttömyyskorvauksesta 40 päivän ajaksi. Se oli tuntuva rangastus joka sai ihmiset huonossa asemassa vastahakosenna lähtheen.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
305
Mutta se ei vain ollu työttömät jokka olit huonossa asemassa, Owe tunsi saman itte. Hällä oli paljon kontaktia viranomhaisten ja firmoitten kansa etelässä mutta aatteli ette hään ei niitten silmissä oikein kelvanut.
– Mie tietekki hunteerasin ette net kuuleva mistä tulen, enkä siksi paljon tohtinu puhua. Mie häpesin.
Ja samala hän piti ette oon halveksuttu niittenki silmissä jokka tulit suomenpuolen Tornionlaaksosta ja halusit Ruottin työmarkkinalle. Nämät puhuit semmosta suomea ettei hään aina ymmärtänny. Owe aatteli ette hään oli ”puolikielinen”, ettei osanu suomea eikä ruottia. Siihen aikhaan tornionlaaksonsuomea ei pietty omana kielenä, se oli niinku sitä silloon haukuthiin, ”sekamelskaa”. Eikä nimi ”meänkieli” ollu ees keksitty. Ja vaikka Owe oli käyny koulut jymnaasiata myöten, ei seuvun kielestä, kulttuurista eikä historiasta ollu selitetty sannaakhaan. Sitä ei niinku siinä mailmassa ollu olemassa vaikka se eli ihmisten kesken kylissä.
– Ko mie 1952 alon kouhluun kylässä missä olen syntynyt, Peräjävaarassa, niin suomi oli sielä kokohnaansa kieletty. Nuukasti piethiin vaarila ettei kläpit sitä ei ees puhuhneet rastila. Toiset täyet autot oppettajia tästä pithään vaarila. Rangastus oli aarastia koulun jälkhiin.
– Mataringissä mie ja minun vaimo päätimä pelastaa lapset tästä. Niistä piti tulla ruottinkielisiä. Ja olithään lasten koulut, työt ja tulevaisuus jossaki muuala ko täälä meilä.
Owe Pekkari ja hänen vaimo Greta, oon pansuunila nyt.
Kohtaan pariskunnan viikkoa jälkhiin ko oon siirtynheet omasta talosta Pajalassa pienemphään hyyryasunthoon samassa kylässä. Net haluava jättää lumenluonin, ruuhonleikkomisen ja kämpänreeppaamiset. Asuntokustanus oon kuitekki se sama, ja kotikartanolle Peräjävaarassa, missä väylän vieressä seisoo Owen omistama ”vanhapuoli”, ei ole pitkä matka.
Pajahlaan Owe ja Greta siiryit 1980-luvun alussa. Hänessä oli kasunu halu päästä politiikan kautta vaikuttamhaan ja tekheen jotaki sille poismuutole seuvulta, minkä kansa ittekki oli hommanu. Owe sai äkkiä luottamustehtäviä Socialdemokraterna-puoluessa ja tuli sitten olheen kans kunnanrootina Pajalassa 11 vuotta yhtä mittaa.
Sammaa aikaa ko Owe siirty Pajahlaan herrää tornionlaaksolainen minuriteettiliike. Kielikeskusteluja oli pietty monta aikaa mutta nyt tornionlaaksolaiset ja lantalaiset järjestäytyvä ensimäistä kertaa.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
306
Näytethään mieltä ja vaaithaan ette jotaki tehjään sitä vasthaan mitä olhaan menettämässä. Musikkifästivaalia järjestethään, meänkielistä teatteria alethaan näythään, kirjoja julkasthaan ja meänkieltä alethaan kehithään kirjakieleksi.
Owe Pekkari ei ymmärä miksi tämmöstä pittää tehjä. Ja ko häntä paikalisenna pulitikkerinna haluthaan saa vaikuttamhaan siihen ette valtiopäivilä tunnustethaan meänkieli kansaliseksi minuriteettikieleksi ja porukka kansaliseksi minuriteetiksi, hään sannoo ”ei”.
Mutta jotaki tapahtuu sinussa?
– Joo, mie näen kunka ihmiset, minun kaverit ja krannit, kiipeävä lavale ja puhuva sielä vaphaasti meänkieltä. Net tohtiva olla, varmoja ja häpeämättä. Näen kunka innostus vaphautuu. Ymmärän ettetämä koskee minuaki, minun tietämättömyyttä ja häpeää, selittää Owe.
– Mie nyt ymmärän sitä 7-vuotiasta lasta mikä mie olin ko tulin kouhluun ja aivan ensimäiseksi opin ette se kieli ei kelpaa, jonka mammalta olen oppinu. Se oon kauheata ja se oon jättäny syviä haavoja minussa.
Figur 7.2 Hugo Pekkari ja lapset Henry, Sixten ja Owe (oikealla) ja Tamma-niminen hevonen 1960-luvun alussa, ko vielä maanpruuki ja mettänhoito elätti monet Tornionlaaksossa/ Hugo Pekkari med barnen Henry, Sixten och Owe (längst till höger) och hästen Tamma i början på 1960-talet, när ännu jord- och skogsbruk försörjde många i Tornedalen
Kuva/Foto: Privaatti/Privat.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
307
Kukas sie aattelet oon eesvastuussa tästä?
– Ruottin valtio. Net piit meitä matalampina. Meän piti muuttua.
Mutta olihään se niinki ette juuri tornionlaaksolaiset itte tehit tämän ruottalaistamisen puolesta työtä?
– Net olit pantu sen tekheen. Aivan niinku mie joka lähätin väkeä etehlään samala ko uhkasin ottaa leimauksen ihmisiltä pois.
Owe sannoo ette hään sitten oli niitten valtionpäiväpäätöksitten puolesta jokka tunnustit meänkielen ja meänkieliset, ja jokka sitten
johit siihen ette Pajalasta tuli hallintokunta meänkielele ja suomele. Hään meinaa ette kunnassa otethiin hallintokuntatehtävät toela ja ette pystythiin tarjoahmaan palvelua meänkielelä ja suomeksi juuri sen takia ette kunnan töissä oli jo monikielistä pärsunaalia. Mutta palvelu oon vuositten varrela kehnontunnu. Syyt oon puute paikkakunnala työvoimasta, ette nuoret nykyhään ei opi meänkieltä kotona, eikä ulkomailta tulheet saa koulutusta meän-, eikä suomen kielissä. Tälle asiale yritethiin kunnassa jotaki tehjä mutta valtio pani topin kunnan.
Owe oli kunnanrooti ko valtuusto Pajalassa kovitten keskusteluitten jälkhiin päätti ette meänkieli/suomi pittää olla pakolinen oppiaine kunnan peruskouluissa. Skolmyndigheten/Kouluviranomhaisen kumosi päätöksen ja syyksi meinasi ette se oon vasthaan koululakia. Owe aattelee vieläki ette tarkotus oli hyvä ja ette tämä olis vieläki tarpheelista, mutta ette asiaa olis pitäny valmistella paremin vanheemitten, opettajitten, rektoritten ja kouluviranomhaisten kansa ennen ko sitä alethiin totteuttamhaan.
– Minua yllätti se ette niin paljon voimaa vaphautu Tornionlaaksossa tunnustuksen jälkhiin. Oli onni kohata meänkielelä ihmisiä jokka asioittensa kansa tulit minun tykö ko olin kunnanrootina.
– Alon ajattelehmaan ette juuri meän kielen- ja kulttuuri erikoisuus tekkee ette olema yniikkiä ja ette vain se antaa töitä ja tuloja ihmisille ja koko seuvule.
Oonkos kaikki sammaa mieltä nykyhään?
– Ei, vielä oon vanheempia ihmisiä jokka tätä vastustava. Mutta ei se ole niin kummaa ko kattoo meän historiaa, sannoo Owe ja aattelee ettei vain paikkakunnan oma väestö piä hyväksyä meänkielen ja tornionlaaksolaiskulttuurin, ko kans muu Norrbotteni ja Ruotti.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
308
– Se ei piä olla niin, ko tornionlaaksolaiset keskenhään puhuvat meänkieltä, ette uskothaan ette met silloon puhuma paskaa toisista. Eli ette sanothaan meile ett met ”perklaama” eli muuta halveksivaa mitä vielä saatan kuula.
Owe uskoo ette tornionlaaksolaisten kielitaioila saattaa olla ratkaseva merkitys nyt ko siirythään vihreän teknologian käythöön
pohjosen Ruottin intystriissä. Tämä ko olletikki kruuva-, ja teräsfirmat oon luopumassa klimaattia lämmittävistä fossilipolttoaihneista.
– Jo nyt oon pula työvoimasta ja vielä kerran olis syytä hakea sitä suomenki puolelta. Sitä oon tehty ennenki ja se oon ollu meile hyvä. Ja työvoiman pittää saa kulkheen toishaalekki. Rajayhteistyössä pittää lopettaa katheelisen vaarilapitämisen siittä kuka joka hetkessä enniiten hyötyy. Kaikki hyötyvä siittä.
Owe Pekkari oon vieläki, 75-vuen ikäsennä, jonku verran polittisesti aktiivi Pajalan kunnassa ja kans esimerkiksi rajanylittävässä työssä saa järjestystä lohennousule rajaväylissä.
– Ja kuule, nyt en tunne itteä matalarvosempana ko juttelen suomenpuolisten kansa. Heilä oon heän suomi, meilä meänkieli, ja jos emmä ymmärä, niin kysymä. Mie jopa tunnen ylpeyttä ko tulkkaan jossaki kokkouksessa missä oon suomalaisia ja ruottalaisia ja huomaan ihhailevia katseita.
Mitäs sie nyt aattelet päätöksestä, ettei opettaa omile kläpile meänkieltä?
– Olletikki poika, joka oon šeffinä firmassa jollako oon paljon yhteyksiä suohmeenpäin oon kysyny multa tästä. Mutta methään tehimä niinku niin moni muuki ja siihen olit syyt. Ei auta katua. Nyt puhun meänkieltä hälle vaikka hään ruottiksi vastaa. Ja huomaan ette hään pyssyy matkassa ko hirvilaakissa puhuthaan meänkieltä.
Mitäs aattelet meänkielen tulevaisuuesta?
– Halu nuoritten kesken ottaa takasi kielen tuopii toivetta. Nykyhään meilä oon tietoisuus ja ylpeys siitä ketä olema ja siittä pittää minuriteettiliikettä kiittää. Tämä oon vahvistannu ittetuntoa ylipäätänsä. Se tekkee ette nuoret ihmiset tohtiva näyttää nokkaansa, niin täälä kotona ko mailmala. Näin ei ollu minun nuoruuessa ko yritimä soppeutua vaatimukshiin, sannoo Owe ja ottaa kruuvauskonheen kätheen. Seuraava taulu tarttee koukun vastareepatussa kolmen huohneen hyyryasunossa Pajalassa.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
309
Fredrik Hangasjärvi, riksspelman: ”Det är som att jag inte kan sjunga på svenska”
Text: Eva-Lena Aro
För ”livfullt och dansant spel av låtar från Tornedalen” utnämndes han till riksspelman. Dragspelet och sångerna på meänkieli, är hans sätt att föra vidare den tornedalska traditionen. Oavsett plats i världen, scen eller genre, släpper Fredrik Hangasjärvi inte sin historia, sin bakgrund och sitt språk.
Vi har bestämt att ses den 1 juni i Korpilombolo. Den första sommarmånaden, den första dagen. Väderprognosen har lovat snö och det verkar stämma. Stora, vita flingor dalar ner när jag närmar mig Fredriks hem. Klassisk tornedalssommar, hinner jag tänka. Några jämthundsvalpar möter mig när jag öppnar dörren. Jag sätter mig på soffan i köket och en valp hoppar upp i min famn. Fredrik bjuder på kaffe och torkat kött. Där börjar vårt samtal.
Figur 7.3 Fredrik Hangasjärvi, rikspelman, är öppen för att hitta nya scener. Sitt signum tar han med sig, det släpper han inte/ Fredrik Hangasjärvi, riikinpelimanni, oon valmis löythään uusia lavoja. Tuntomerkin hään ottaa matkhaan, siittä hään ei luovu
Foto/Kuva: Josefina Nilsson.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
310
Fredrik är född och uppvuxen i byn Kivijärvi, Pajala kommuns södra del. Både i byn och i släkten fanns det många dragspelare. Fredriks far, farfar och farfars bröder spelade alla dragspel. Att Fredrik själv började spela redan i sjuårsåldern, föll sig ganska naturligt. Helt naturligt talades det även meänkieli i omgivningen, även om Fredrik minns att hans föräldrar inte pratade så mycket med barnen.
– Nej dom var ju uppväxta med att man inte fick prata det i skolan, det var ju som det var på den tiden. Man skulle prata det finare språket.
Fredrik, som i år fyllt 50, berättar att han som barn nog var lite lillgammal. Han umgicks med de äldre farbröderna i byn, de som jagade och var i skogen. I deras sällskap var det meänkieli som gällde, precis som det var i renskötseln där Fredrik blev aktiv efter avslutat gymnasium. Så även om Fredrik inte haft meänkieli som sitt första språk, så använder han språket fullt ut i dag. Talar, skriver och sjunger.
När jag frågar vilket språk som känns mest naturligt att sjunga på, svarar Fredrik kvickt:
– Meänkieli absolut. Det är som att jag inte kan sjunga på svenska. Man känner sig för osvensk för att sjunga på svenska och mitt uttal är inte så svenskt. Det är mycket tryggare på meänkieli.
I slutet av 1990-talet var Fredrik med och startade musikgruppen Raj-Raj Band. Medlemmarna i gruppen hade alla vuxit upp i samma gränsbygd kring Pajala och de beskrev sin musik som tornedalsetnofolkpunk. Gruppen var tvåspråkig och gjorde musik på både svenska och meänkieli. Raj-Raj Band rosades. Vad var det som orsakade denna succé?
– Jag tror det är för att det är på meänkieli. Det är både djupt och skojfriskt. Och sen en samhörighet. Många som har flyttat till andra ställen, de känner att ”det här är ju hemma” när de hör våran musik. När man spelar i Stockholm till exempel säger de ”man får ju sån hemlängtan, man vill bara hem”.
Deras musik har nog kommit att betyda väldigt mycket för andra, många har kunnat identifiera sig med musiken, tror Fredrik. Raj-Raj Bands musik har önskats både till begravningar, bröllop och fester. Han skrattar till och säger att han är lite av en inventarie på
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
311
Pajala marknad. Han var i 12-års åldern när han första gången spelade dragspel offentligt och hade då precis spelat in sin första kassett.
– Stående inslag på Pajala marknad. Där har jag spelat jag vet inte hur många gånger innan Raj Raj. Sen spelade vi ju där med Raj Raj varje år. Från 1980-talet har jag spelat där.
En junidag 2013, ställde sig Fredrik inför en jury från Zornmärkesnämnden. Platsen var Tobo i Tierps kommun. Med ett tvåradigt durspel spelade Fredrik upp två tornedalslåtar samt en hambo från Lomträsk. Han blev ombedd att spela en fjärde låt och valde då en melodi från finska Kittilä. Han förklarade för juryn att det inte var en tornedalslåt men juryn ville höra honom spela den ändå. Sedan var saken klar, Fredrik blev av Zornmärkesnämnden utsedd till riksspelman. Den enda i sitt slag, som på tornedalsk musik fått utmärkelsen riksspelman. Fredrik förklarar att det finns så mycket bra musik och fina låtar från Tornedalen som är spelade alldeles för lite. Man vill ju att den ska höras av fler, tillägger han. Musiken är Fredriks sätt att marknadsföra Tornedalen men han tror också att musiken är ett sätt att bevara språket. Fredrik vill göra låtar som associerar till bygden. Exempelvis att det ska höras på namnet på låtarna, varifrån de kommer; Sommarkväll i byn, Vals från Pirtiiniemi eller som Spelmansvals från Korpis. Det sätter byarna på kartan, förklarar han.
Fredrik, som tidigare hette Isaksson, kom till en punkt där han
även ville att det skulle höras på namnet att han var tornedaling. Han berättar att han egentligen aldrig trivdes med namnet Isaksson. Han tyckte det kändes svenskt och så väldigt vanligt. Han visste att de bakåt i släkten hade hetat Hangasjärvi men att de på den tiden valde att byta till ett svenskt namn. Fredrik valde att ta tillbaka Hangasjärvi. Han säger att han trivs väldigt bra med det namnet och att han känner sig som en tornedalsk patriot. Det har även varit bra för hans musicerande, att ha ett namn som folk känner igen och kommer ihåg. Fredrik säger att det bara växer, mer och mer i honom, en stolthet att vara från Tornedalen och att ha sina rötter i traditionen och musiken som finns här. Kan man, med ett tränat öra som Fredriks, höra varifrån olika musikstycken eller låtar kommer?
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
312
– Jo, man hör när det är en låt från Tornedalen, det går ofta i moll och har lite vemod i sig, säger Fredrik.
Vi spekulerar lite kring hur det kan komma sig, vad bottnar vemodet i? Kan det hänga ihop med förlust, hemlängtan eller kärleken till byn? Fredrik säger att han inte har något bra svar på det, men att han hör på den musik som kommer söderifrån att den är mer livfull och gladare. Eller har den tornedalska mentaliteten mer vemod i sig? I samtalet kommer vi in på försvenskningspolitiken som fördes och utsattheten i att inte få tala sitt språk. Utan att vi hittar ett svar konstaterar Fredrik ändå:
– Tänk vad hemskt att gå till skolan och inte kunna svenska men måsta prata det.
Ett annat sätt att föra ut den tornedalska musiktraditionen är att
hitta andra arenor och det är Fredrik öppen för. Han berättar att han sedan ett år tillbaka spelar med musiker som har sin bakgrund i en annan genre. Tillsammans med dem och sångerskan Sanna Kalla, känd från The Magnettes, spelar de både engelsk och svensk musik. En del av materialet är översatt till meänkieli, eller så har de låtar där språken blandas. Detta för att nå ut till en större publik och på det sättet kunna sprida musiken från Tornedalen. Fredrik tycker det är roligt att få göra nya saker och han har visionen att kunna spela med musiker han inte spelat med förut. För att få nya impulser, nya toner och nya vindar, som han uttrycker det.
– För att förnya men ändå ha min historia, bakgrund och meänkieli kvar. Det är som ett signum. Min tradition och meänkieli ska alltid vara en del av det.
Samtalet med Fredrik närmar sig sitt slut. Det goda torkade köttet är uppätet och kaffet uppdrucket. Att jag just mött en kulturbärare av rang, råder det inget tvivel om. På ett självklart och ödmjukt sätt, för Fredrik vidare både språket och det tornedalska uttrycket. Jag går mot hallen och de små jämthundsvalparna springer runt mina ben. ”Kuulema” säger Fredrik och vinkar innan jag stänger igen dörren bakom mig. Det behövs inte längre fraser än så; vi hörs.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
313
Fredrik Hangasjärvi, riikinpelimanni: ”Niinku ette mie en sattais laulaa ruottiksi”
Teksti: Eva-Lena Aro
”Elävästi ja tansivasti soitettuja kappalheita Tornionlaaksosta.” Tämän mutiveeringin perustheela hänet nimitethiin riikinpelimanniksi. Haitari ja laulut meänkielelä oon hänen malli antaa jatkoa tornionlaaksolaisele tratisuunile. Sama missä paikkaa mailmassa, lava eli tyyli, niin Fredrik Hangasjärvi ei luovu omasta historiasta, taustasta eikä kielestä.
Olema päättänheet kohata Korpilompolossa kesäkuun ensimäisenä päivänä. Kesä oon juuri alkanu ja ilmapruknoosi oon pouvanu lunta ja se näyttää pitävän paikkansa. Suuria, valkeita hiutalheita putoaa taihvaalta ko lähestyn Fredrikin kotia. Klassinen Tornionlaakson kesä, kerkiän hunteerata. Vasthaan minua tullee muutama koiranpenikka, Jämttiä, ko mie aukasen oven. Ko istun sohvale yks niistä hyppää sylhiin. Fredrik tarjoaa kahvia ja kuivalihaa. Siinä meän praatit alkava.
Fredrik oon syntyny ja kasunu Kivijärvessä, Pajalan kunnan eteläosissa. Niin kylässä ko omassa suvussa oon ollu usseita haitarinsoittajia. Fredrikin pappa, isänisä ja isänisän veljet pelasit kaikki. Ja ette Fredrik kans alko seittemänvuotihaana pellaahmaan oli luonolista. Siinä ympäristössä puhuthiin meänkieltä keskenhään, vaikka Fredrik ei muista ette hänen vanheemat olisit puhuhneet meänkieltä heile kläpile.
– Nethään olit elähneet siinä ajassa ko ei sitä kieltä koulussa saanu puhua, se oli niinku se oli siihen aikhaan. Piti puhua sitä fiinimpää kieltä.
Fredrik, joka tänä vuona oon täyttäny 50, selittää ette hään kläppinä tietekki oli pikkuvanhaa. Hään oleskeli kylän vanhoitten äijitten kansa, net jokka jahtasit ja kuljeskelit mettissä. Niitten seurassa meänkieli oli vallassa, aivan niinku poronhoijossa, johonka Fredrik tuli aktiivisti matkhaan jymnaasien jälkhiin. Tämä sai aikhaan ette Fredrik ossaa kielen täyelisesti; puhhuu, kirjottaa ja laulaa sillä, vaikka se ei ole hänen ensimäinen kieli.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
314
Ko mie kysyn mikä kieli hälle oon luonolisin laulukieli, niin vastaus tullee pikivarsin:
– Selvästi meänkieli. Se tuntuu niinku etten ruottiksi saataskhaan laulaa. Tunnen itteni liian ei-ruottalaiselta ette ruottiksi laulaisin, eikä minun ääntäminen ole ruottalainen. Se oon turvalisempaa meänkielelä.
1990-luvun lopula Fredrik oli yhtenä panemassa matkhaan musikkiryhmän Raj-Raj Band. Kaikki ryhmän jäsenet oon lähtösin samalta rajaseuvulta Pajalan ympäriltä. Ommaa musikkia het kuttuit tornionlaaksolais-etno-kansanpynkiksi. Porukka oli kakskielinen ja laulut tehtiin niin ruottiksi ko meänkielelä. Raj-Raj Bandia killathiin, mutta mistä syystä siittä tuli semmonen syksee?
– Mie piän se johtuu juuri meänkielestä. Se oon samala syvvää ko se oon hauskaa. Ja sitten yhtheenkuuluvuuesta. Moni oon siirtyny muuale ja tunnethaan ette ”tämä maistuu koilta” ko saapi kuula meän musikkia. Ko sitä esimerkiksi pellaa Stokholmissa niin saapi kuula ette ”tästä syntyy niin kova koti-ikävä ette paikala haluaa kotia”.
Fredrik pittää ette heän musikki oon merkittenny paljon monele ihmiselle, ette musikinki avula moni oon löytäny itentiteetin. Raj-Raj Bandin kappalheita oon toivottu niin hautajaishiin, häihin ko muihin fästhiin. Fredrik nauraa sitä ko suussa selitethään kunka hänestä oon tullu inventaarie Pajalan markkinoila. Hään pelasi ensimäistä kertaa pypliikin eessä 12-vuotihaana. Juuri sitä ennen hään oli nauhottannu ensimäisen kasetin.
– Olin säänölisesti matkassa Pajalan markkinoila. En tiä kunka monta vuotta mie soitin sielä ennenko Raj-Raj synty ja niitten kansa sielä soitin vuosi vuen perästä. 1980-luvulta saakka olema sielä pelahneet.
Yhtenä kesäkuun päivänä 2013 Fredrik astu Zornmärkesnämndenin jyrryn etheen. Paikka oli Tobo Tierpin kunnassa. Kaksrivisellä haitarilla Fredrik soitti kaks tornionlaaksolaiskappaletta ja hampun Lomträskistä. Hänen tahothiin pellaahmaan vielä yhen palasen ja valitti silloon kappalheen Kittilästä. Hään selitti ettei se ollu tornionlaaksolaiskappale mutta jyrry halusi sen senthäänki kuula. Sitten asia oli selvä. Zornmärkesnämndeni nimitti Fredrikin riikinpelimanniksi. Hään oon ainua semmonen joka tornionlaaksolaismusikin perustheela tämän tittelin oon saanu. Fredrikin mukhaan oon olemassa paljon hyvvää musikkia Tornionlaaksosta mitä pelathaan aivan liian vähän ja ette monet pitäisit näitä päästä kuuhleen. Musikki oon Fredrikin malli markkinoia
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
315
Tornionlaaksoa, mutta kans ette säilyttää kielen. Ja hään haluaa itte tehjä kappalheita jokka liittyvä seuthuun. Esimerkiksi pittää kuulua kappalheitten nimistä, mistä net oon lähtösin; Kesäilta kylässä,
Pirttiniemen valsi eli niinku Pelimannin valsi Korpista. Net pistävä
kylät kartale, hään selittää.
Fredrik, jonka sukunimi ennen oli Isaksson, tuli siihen pistheesheen
ette omasta nimestäki halusi ette kuuluu ette oli tornionlaaksolainen. Hään selittää ettei koskhaan oikeasthaan viihtyny Isaksson-nimen kansa, piti sitä ruottalaisena ja aivan liian tavalisena. Hään tiesi ette suku oli ennen käyttäny Hangasjärvi-nimeä mutta ette oli vaihetettu ruottalaisheen nimheen. Siksi hään vaihetti takasi Hangasjärhveen ja ette nyt nimen kans triivastuu hyvin ja vielä tuntee ittensä olevan tornionlaaksolainen patriuuttiki. Ja uusvanhaasta nimestä oon ollu musikkihommissaki hyötyä, nimenki takia ihmiset tunteva ja muistava hänen. Hänessä kasvaa nyt ylpeys olla Tornionlaaksosta ja pohjautua seuvun tratišuuhniin ja musikkiperinthöön.
Figur 7.4 Nuorena Fredrik oleskeli niitten kylän vanheemitten setitten kansa jokka pyysit ja kuljit mettissä. Ja jahti-into oli ittestänsä selvä. Aivan niinku perheen jämttikoirat oon tänä päivänä/ Som liten umgicks Fredrik med de äldre farbröderna i byn, de som jagade och var i skogen. Jaktintresset blev en självklarhet för Fredrik. Precis som det är med familjens jämthundar i dag
Kuva/Foto: Eva-Lena Aro.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
316
Pystyykös sitten Fredrik, jolla oon tarkka soittajan korva, kuuhleen mistä eri musikkikappalheet tuleva?
– Joo kyllä sitä kuulee jos kappale tullee Tornionlaaksosta, ko se ussein oon mollissa ja siinä oon pikkusen surumielisyyttä.
Yhessä spekyleeraama siittä mistä se johtuu, mistä tämä haikeus, ruottiksi vemod, oon lähtösin. Liittyykös se johonki mitä oon menetetty, koti-ikähvään eli rakhautheen kyllää kohti. Fredrik kertoo ettei hälle ole tähän vastausta, mutta sannoo kuulevansa ette musikki etelästä oon elävämpää ja ilosempaa. Eli oonkos tornionlaaksolaisessa menttaliteetissa haikeus osana? Meän keskustelu viepii meät ruottalaistamispolitiikhaan ja siihen pahhaan tunnelhmaan ko ei saanu ommaa kieltä puhua. Emmä löyä vastausta, mutta Fredrik päättää:
– Sano kunka kauhea mennä kouhluun eikä osata ruottia mutta kuitekki sitä piti puhua.
Vielä yksi tapa levittää tornionlaaksolaista musikkiperinettä oon
ette löytää uusia paikkoja sille. Fredrik kertoo ette hään vuen verran nyt oon pelanu myysikkeritten kans joila oon juuret toisensorttisessa musikissa. Näitten ja laulajan Sanna Kallan kansa, joka oon tunnettu Magnettes-rymästä, het pellaava englantilaista ja ruottalaista musikkia. Osa materiaalista oon käänetty meänkielele, eli sitten näissä käytethään kahta eri kieltä. Tällä mallin musikki ulttuu isomalle pypliikille ja tornionlaaksolaismusikki leviää. Fredrik tykkää ette se oon hauska tehjä jotaki uutta ja pelata semmosten kans, joittenko kans ei ole pelanu ennen. Sen kautta saapii uusia impylsiä, ja kohtaa uusia nuottia ja uusia tuulia, niinku hään sen selittää.
– Oppia uutta, mutta samala pittää jäljelä minun historian, taustan ja meänkielen. Se oon niinku minun tuntomerkki. Minun perintö ja meänkieli tullee olheen osa sitä.
Meän juttelu Fredrikin kansa lähestyy loppua. Maukas liha oon syöty ja kahvi juotu. Ei ole eppäilystäkhään ette olen kohanu kunnon kulttuurinkantajan. Ittensä selvälä ja nöyrälä tavala Fredrik viepii etheenpäin niin kieltä ko tornionlaaksolaista tunnetta. Ko kävelen porstuata päin jämttipenikat laukkova jaloissa. ”Kuulema” sanoo Fredrik ja heiluttaa kättä ennenko panen oven kiini. Ei se tartte sen pitempiä selityksiä, ”kuulema”.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
317
Sari Oja inspirerar barnen: som gränslös tornedaling blir livet mycket, mycket rikare
Text: Bertil Isaksson
Sari Oja är en ”poikkinaitu”, en av tusentals som gift sig och flyttat över den svensk-finska gränsen. Men trots alla år på svensk sida, och trots att hon i många år jobbat med att uppmuntra barn att lära sig bygdens språk och att ta för sig av de möjligheter gränslivet ger, så tampas hon med frågan om hon alls hör till tornedalsminoriteten. Och trots att Tornedalens byar utan dessa ”poikkinaitu” skulle vara mycket tystare och språkgränsen knivskarp. Det här är Saris berättelse om engagemang, övertygelse, men också tvivel – och vad man kan göra åt det. Sen när benet bli bra igen.
För Sari Oja möter mig haltande på kryckor i sin ansade trädgård vid Torne älv i byn Pello. Kryckorna minner om den vårvinterdag hon skulle ut med skidorna, men trampar igenom snön och krossar hälsenan i stenskravlet på gränsälvens strand.
– På både svensk och finsk sida av älven är vi i grunden från samma gemensamma kultur där vi bjudit varandra på kaffeost och smörbakelser, men det finns förstås skillnader. Jag har inte behövt kämpa för mitt språk, för jag gick ju i den finska skolan. Där var visserligen också det lokala språket, ”Pellodialekten”, strängt förbjuden att skriva. For vi söderut i Finland så skämdes vi för den, var tystlåtna och försökte lägga av med att använda h-na. Som barn vill man inte avvika, berättar Sari.
Men å andra sidan var Sari stolt över att vara från den svenska gränstrakten och att man kunde höra det i hennes språk. För Sverige
var något. Där kunde man köpa saker som inte fanns i Finland. Där var godiset bättre och det fanns annat som inspirerade oss som bodde på den finska sidan, berättar Sari.
Sari är född 1964 och har vuxit upp nån kilometer nedströms gränsälven i den finska bydelen Nivanpää. Det är en del av Pello som de nazityska trupperna inte brände när de retirerade från Finland i det andra världskrigets slutskede. Men ännu på 1960-talet präglade kriget och konsekvenserna av det, livet på finsk sida. Det fanns gott om udda typer som hankade sig fram, många var kroppsligt eller själsligt sårade, krigsänkor som fick hugga i för att försörja familjerna och skarpa politiska motsättningar mellan vänster och höger som ledde till att ungdomarna delades upp i olika idrotts-
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
318
föreningar eller handlade i olika butiker. Finlands 1900-tal har inte enbart varit en kamp för självständighet från Ryssland och Sovjetunionen utan också ett blodigt inbördeskrig, vars sår läkt sakta. Men Saris familj led ingen nöd, pappa var journalist och mamman jobbade på bank. Man hade till och med en barnflicka fram till dess Sari började skolan, för någon offentlig barnomsorg fanns inte då.
Figur 7.5 Sari Oja i den gränsälv, Torne älv, som hon bygger mentala broar över/Sari Oja rajaväylässa, Tornionväylä, jonka yli hään rakentaa mentaalia siltoja
Foto/Kuva: Jonatan Edlund.
Och så fanns det välbärgade ”Pello, Sverige” och de attraktiva svenska killarna där, med ”pappas Volvo”. Killarna med lite stiligare kläder och ett mjukare sätt. En av pojkarna, Hans-Erik, blev Saris tonårskärlek och ett förhållande som hållit sen dess. Där vi sitter i
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
319
det ljusa köket på Strandvägen med blåbärste, kaffeost och havreglass, når oss slamret från gården där Hans-Erik och sonen Björn håller på att sätta upp en timrad utebastu. Sari var 25 år när de två flyttade ihop och sedan byggde eget här på hans hemgård vid gränsälven. Det var inte utan tvekan, för motvilligt tvingades hon då ge upp en karriär inom kläddesign.
– Först då kände jag skillnader i stämningarna mellan länderna. Här var det avslappnat, liberalare och de politiska motsättningarna mindre. Men det var först här jag hörde om ”Jantelagen” och den sociala kontrollen. Ingen talade om det på finsk sida.
Men det var en upptäckt som hon förundrades över; att det saknades en stolthet för den flerspråkighet som fanns och som också
hon själv var ute efter. Att en del t.ex. dolde sin språkbakgrund så fort de kom utanför Tornedalen.
Förklaringarna fick Sari när hon började en förskollärarutbildning på högskolan i Luleå med en meänkieliprofilering. Hon blev helt uppslukad av undervisningen som handlade om språkutlärning, språksociologi, tornedalsk språkhistoria osv. Och uppslukad av alla böckerna skrivna på meänklieli och som gjorde att hon blev allt stoltare för sitt eget ”Pellospråk”.
– Nu förstod jag min pojkväns värld mycket bättre och insåg att alla attityderna är en följd av historien och det som minoriteten varit med om.
Det är nu Saris engagemang för flerspråkigheten börjar. Hon tar ett jobb på den gränsöverskridande språkskola som startas i Pello för låg-, och mellanstadieelever. Här märker hon hur eleverna inte bara lär sig varandras språk, utan också får vänner i det andra landet, spelar ishockey och fotboll på fritiden, är med i scouterna eller håller på med judo. Så var det också för parets egna barn, Björn och Hanna, som förstås hemma fostrats flerspråkigt från första början.
Björn passerar oss just då med en hammare i handen och jag undrar hur den flerspråkiga uppväxten var.
– Jag märkte den knappt, den var självklar, säger han och går tillbaka till bastubygget.
Språkskolan i Pello fanns i fem år innan Övertorneå kommun av besparingsskäl avvecklade den och började bussa barnen till den svenska grannbyn Svanstein.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
320
– Det var tråkigt, för det var ett lyckat exempel på gränssamarbete. Våra egna barn har berättat hur språkskolan fick dem att förstå och acceptera olikheter.
Men Saris engagemang fortsätter. Hon kommer med i Tornedals-
teaterns olika projekt på fritiden. Och när erkännandet av meänkieli och finska som nationella minoritetsspråk leder till satsningar på s.k. förvaltningskommuner och Övertorneå kommun därefter vill anställa en språkpedagog så får hon jobbet.
I den rollen har projekten sedan avlöst varandra. Det har blivit allt från en kokbok på meänkieli som särskoleelever på båda sidor gränsen gjort tillsammans, till barnprogram för SR Meänraatio, ett samarbete med Svenska kyrkan om Bibelns berättelser till musikaler och teater på meänkieli och finska. Målet är att aktiviteterna ska vara ”språkberikande” och ”interaktiva”.
När benet är okej igen och barnen är tillbaka i skolan, ska hon fortsätta med ett historieprojekt som hon påbörjat i våras. För skolbarn på olika stadier berättar hon Tornedalens historia från det kung och tsar för drygt 200 år sedan drog en gräns längs Torne-, Muonio-, och Könkämä älvar.
– Barnen sitter som tända ljus. Det handlar om deras hemtrakt, men ändå är det en ny historia för dom. Och vuxna, till och med lärare, har kommit fram och tackat för att de fått lära sig något nytt. Det är inget självklart att man läser om det i skolan, även om man skulle tycka att det borde vara det. Skolplaner och lärarutbildningar är nationella, säger Sari.
Vad gör du för att barnen ska tycka om det här?
– Jag gör det spännande och roligt med dramapedagogiska knep och interaktivitet. Det kräver att man tänker ut och planerar noga. Jag har testat att ha vanliga lektioner med böcker också men det lyckas inte alltid.
Och föräldrarna?
– Merparten vill att barnen ska lära sig finska och meänkieli. Många familjer har släkt och vänner och rör sig på båda sidor om gränsen.
Räcker det som du gör?
– Det här är förstås bara en del av revitaliseringsarbetet. Mycket mer måste till och mitt råd till andra för att lyckas är att göra det de gillar och är bra på, och göra det ordentligt.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
321
Möter du kritik mot ditt arbete?
– Ja, ibland när barnen sjunger på finska på ett äldreboende händer det att en gamling räcker upp handen och undrar varför barnen sjunger på finska och varför man satsar tid och pengar på sånt här, ”för vi bor ju i Sverige, och i Sverige pratar man svenska”.
Hur förstår du den kritiken?
– Det är äldre människor som kämpat för att lära sig svenska och ta sig fram i Sverige. De ser inte nyttan av detta, speciellt som många av dem t.ex. inte vet att Finland hämtat in den ekonomiska skillnaden till Sverige, att jobben och framtiden numera finns på den finska sidan också. Och tyvärr saknar många intresset att veta det, säger Sari och vi kommer in på de nationalistiska och rent av chauvinistiska känslor som finns på båda sidor om gränsen och som kan blossa upp.
De tre pandemiåren gav prov på det. När finska myndigheter intog en mer restriktiv hållning i arbetet mot coronaviruset, införde maskrekommendation, startade smittspårningsappar, stängde gränsen för de flesta svenskar och placerade ut militär för att bevaka den, så flödade de spydiga och nationalistiska kommentarerna på social media om ”typiskt slapp svensk låt-gå-mentalitet” och ”lydiga och hukande finnar”. Sari Oja betraktade det hela med förfäran.
– Det ligger latent i bakgrunden. Fördomar och schablonföreställningar om varandra. Det handlar om ett gammalt mindervärdeskomplex som finns i Finland gentemot det svenska och en okunskap och ett ointresse i Sverige för det finska. Och en slags rädsla för den andra.
– Jag känner folk som sällan besöker grannlandet fast man kan se det från köksfönstret. För mig är det obegripligt när det finns en helt ny värld att upptäcka nästgårds. Jag hittade den själv när jag tog mig över gränsälven och nu är jag hemma både i det svenska och finska och vet att det ger ett mycket rikare liv, berättar Sari, som sen funderar ett tag på hur hon ska formulera sin identitet.
Bär du på en slags gränslös känsla, undrar jag.
– Ja, så är det. Tack, det var det jag sökte. ”En gränslös tornedaling som bor i Sverige men lever i två länder”, bestämmer hon sig för till slut.
Att jobba för det gränsöverskridande är att jobba för språken,
både för svenskan på finska sidan som hon tycker är på tillbakagång, och meänkieli och finska på den svenska sidan. Och där tänker hon att alla ”poikkinaitu”, de som stått tillbaka för att de
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
322
känt att de som invandrare inte riktigt duger, kunde vara resurser. Tvivlet om tillhörighet bär hon själv. När någon velat nominera henne till uppdrag i minoritetsrörelsen har hon tackat nej, för att hon inte ser sig som en ”riktig svensk tornedaling”. Känslan finns där trots att alla ”poikkinaitu”, som ofta varit kvinnor, gett liv åt byarna och haft en avgörande betydelse för att meänkieli och finska, svensk språkpolitik till trots, fortfarande är levande språk i många familjer i gränstrakterna.
Det handlar om att näringslivet ska hitta över gränsen, att information och nyheter når båda sidor, att kultur och idrottsevenemang hittar publik över gränsen i större utsträckning än det gör i dag. Tex saknas en så enkel och självklar grej som en flerspråkig Facebook-grupp för publika arrangemang i norra Sverige och Finland och varför inte också norra Norge.
Ser du att det finns en konkurrens mellan meänkielin och finskan?
– Nä, inte alls. Det ena stöder det andra. Visst påverkar språken varandra, men så har det varit i alla tider. Och visst finns det regler för meänkieli och regler för standardfinskan som man ska hålla sig till. Men jag blir ibland ordentligt less på språkpoliser, oavsett vilket språk de bevakar, säger Sari och tittar plötsligt på sina bara armar.
– Ser du? Jag blir så engagerad så att håren reser sig. Meänkieli och finskan har fått stå tillbaka i långa tider och det är i de barnfamiljer som har en relation till Finland där språken nu framför allt lever. Ofta vill de här föräldrarna att barnen ska tala och förstå meänkieli, men att de samtidigt får undervisning i standardfinskan. Jag tycker man ska bejaka det.
Fågelhunden Tuiskus skällande från Saris och Hans-Eriks gård hörs länge bakom mig när jag åker hemåt längs Torne älv genom det kanske 800 år gamla Pello. Gränsby har den ”bara” varit de senaste 200 åren. Jag funderar på Saris engagemang och övertygelse men också tvivlet om hon hör till gänget, även efter alla dessa år. Nationalstaterna och gränsen river älvdalen och dess släkten itu. Sari jobbar med att ge barnen de verktyg som de behöver för att fullt ut ta för sig av allt som en flerspråkig gränstrakt och kultur erbjuder. Det som Sari själv njuter av. Så har vi alla att tampas med gräns och nationalism.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
323
Sari Oja innostuttaa kläppiä: Rajattoman tornionlaaksolaisen elämä oon paljon, paljon rikhaampaa
Teksti: Bertil Isaksson
Sari Oja oon ”poikkinaitu”, yks tuhansista joka oon menny naimishiin ja siirtyny yli Ruottin-Suomen rajan. Ilman näitä Tornionlaakson ja Lannanmaan kylät ja kaupungit olisit hiljasempia ja kieliraja olis jyrkkä. Sari oon vuosikymmeniä innostannu kläppiä oppimhaan seuvun kieliä ja othaan taltheen niitä maholisuuksia mitä elämä rajala antaa. Kuitekki jossaki hänessä oon kysymys jos hään ja hänen tausta ”kelpaa”. Tämä oon Sarin kertomus innostuksesta, vakaumuksesta, mutta kans eppäilyistä – ja mitä sille tekkee. Ko vain jalan ensin saapii kunthoon.
Sari Oja tullee vasthaan kuukkimalla kepilä hänen hoietulla kartanolla Tornionväylän rannala Pellon kylässä. Kepit oon muistutus kevättalven kirkhaasta päivästä ko piti lähteä sivakoila rajaväyläle, mutta ko polki lumen läpi ja tärväsi jalan kivikossa.
– Niin Ruottin ko Suomen puolela väylää kuuluma samhaan kulttuuhriin missä olema toisile tarjonheet kaffijuustoa ja voipaakelsia, mutta oonhaan erojaki. Mie en ole tarttenu taistella minun kielen puolesta, miehään olen saanu sen suomalaisessa koulussa. Meilä oli kyllä kans se paikalinen kieli, ”Pellon murre”, kieletty kirjottaa. Ja ko lähimä Etelä-Suohmeen niin met häpesimmä sitä, olima hiljukaisia ja yritimä lopettaa h:n käytön. Eihään kläppinä halua olla erilainen, kertoo Sari.
– Mutta toishaalta olima ylpeitä ko olima Ruottin rajalta ja ette sen kuuli meän puhheessa. Koska Ruotti oli jotaki. Sieltä osti semmosta mitä ei Suomesta saanu, kompit olit parempia ja muuta semmosta mikä innostutti meitä Suomen puolelaki.
Sari oon syntyny 1964 ja kasunu raahvaaksi muutaman kilometrin päässä alajuoksula Suomen puolela Nivanpään kylänosassa. Se oon osa Pelloa jotako nasisti-Saksan soltut ei polttanheet ko perräinyit Suomesta toisen mailmansoan lopula. Mutta vielä silloon 1960-luvula sota ja sen seuraukset leimasit elämää Suomessa ja niin kans Pellossa. Oli paljon erikoisia tyyppiä, monet ruuhmiilisesti eli sielulisesti haavoittunheet, sotaleskiä jokka puskit töitä perheitten puolesta ja jyrkkiä vastakohtia oikeiston ja vasemiston välilä, jokka tehit ette nuoret jaethiin eri iitrottiföreninkhiin ja tavarat ostethiin eri kaupoista. Suomessa 1900-luku ei ole vain ollu taistelu ittenäisyyestä Ryssää ja
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
324
Neuvostoliittoa vasthaan. Siihen oon kans kuulunu verinen sisälissota, jonka haavat oon parantunheet vain hithaasti. Sarin perhe ei tarttenu kärsiä; pappa oli šurnalisti ja mamma oli pankossa töissä. Perheessä oli jopa oma lapsipiikaki aina siihen saakka ette Sari alko kouhluun. Siihen aikhaan kunnan laistenhoitoa ei ollu.
Mutta oli kans vauras ”Pello, Ruotti” ja net viehittävät Ruottin pojat, joila oli ”papan Volvo”. Pojat joila oli vähän tyylikhäämät vaatheet ja pehmeämpi tapa. Yhestä näistä pojista, Hans-Erikistä, tuli Sarin teinirakhaus 1984 ja suhte joka oon kestäny tähän päihvään saakkka. Ko istuma valosassa köökissä Rantatielä ja nautima mustikkateestä, kaffijuustosta ja kauraklassista, ulttuu sisäle melu kartanolta, missä Hans-Erik ja poika Björn oon pystyttämässä hirsisaunaa.
Sari oli 25 ko siirty yhtheen poikakaverin kans ashuun hänen kotipaikhaan väylänrannassa. Se ei ollu ilman eppäilyä, koska hään joutu vastahakosenna jäthään haahveet päästä vaate-tisaineriksi.
– Vasta silloon tunsin erot ilmapiirissä maitten välilä. Täälä oli rennompaa, liperaalimpaa, ja polittiset vastakohat olit pienempiä. Mutta täälä kuulin ensimäistä kertaa ”Jantelagenista” ja sosiaalisesta kontrollista. Ei kukhaan Suomessa siittä ollu puhunu.
Mutta yhtä aisaa hän ihmetteli; ette puuttu ylpeys sille monikielisyyele joka Ruottin puolela oli vallassa ja jonka perässä hään itte oli. Ette esimerkiksi pimitethiin kielitausta, niin varsin ko menthiin Tornionlaakson ulkopuolele.
Selityksen tähän Sari sai ko alko esikoulunopettajan koulutuksheen, jolla oli meänkielen profiili, Luulajan korkeakoulula. Se opetus, jossako puhuthiin kielenopetuksesta, kielisosiologiasta, tornionlaaksolaisesta kielihistoriasta ja niin pois päin, nieli Sarin. Ja niin tehit kans kaikki net meänkieliset kirjat mitä löysi ja mikkä tehit Sarin aina vain ylpeämäksi hänen omastaki lapsuuen ”Pellon kielestä”.
– Nyt ymmärsin poikaystävänki mailman paljon paremin ja ette asentheet oon seuraus siittä historiasta jonka minuriteetti oon menny läpi.
Sari innostuu nyt monikielisyyen puolesta. Hään alkaa töihin rajanylittävhään kielikouhluun joka staarttaa Pellossa Ruottin ja Suomen puolen ala-, ja keskiastheen oppilhaile. Täälä hään huomaa kunka kläpit ei vain opi toisten kieliä, net saava kans kaveria toisessa maassa. Yhessä pelathaan hokkya ja palloa, olhaan skautterissa ja opithaan jyytua. Näin kävi pariskunnan omile
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
325
kläpilekki, Björnile ja Hannale, jokka jo kotona oon kasvatettu monikieliseksi alusta lähtien.
Björn sattuu juuri menheen siutti vasara käessä ja mie kysyn minkälainen monikielinen kasvatus oli.
– Enhään mie siittä paljon huomanu, se oli ittestänsä selvää, hään sanoo ja katoaa hänen pykihomhiin.
Kielikoulu oli pystössä Pellossa viis vuotta ennen ko Mataringin kunta säästösyistä lopetti sen ja alko kuljethaan kläppiä Ruottin puolen krannikylhään Svansteihniin.
– Se oli ikävä päätös ko tämä oli esimerkki onnistunheesta rajayhtheistyöstä. Omat lapset oon selittänheet kunka kielikoulu sai heät ymmärtämhään ja hyäksymhään erilaisuutta.
Mutta Sarin innostustus jatkuu. Hään lähtee myötä Tornionlaakson teatterin eri teatteriprušekthiin vapa-aikana. Ja ko meänkieli ja suomi tunnustethaan kansalisiksi minuriteettikieliksi ja seuraa satsauksia niin sanothuin hallintoaluekunthiin, Mataringin kunta ottaa Sarin töihin kielipetakookiksi. Siinä rollissa sitten yks prušekti oon seuranu toisen perässä. Oon tehty meänkielisiä keittokirjoja kehitysvammasten lasten kansa molemilta puolen raijaa, kläpitten ohjemia SR Meänraatiolle, Ruottin Kirkon kansa teatteria Raamatun kertomuksista, musikaalia ja teatteria meänkielelä ja suomeksi ja paljon muuta. Aktiviteetit pitävä ”rikastaa kieltä” ja olla ”interaktiivia”.
Ko Sarila jalka oon kunnossa ja kläpit taasen koulussa niin hään jatkaa historianprušektin kansa, jonka alotti kevväilä. Eri-ikäsille koulukläpile hään kertoo Tornionlaakson historian siittä lähtien ko kuningas ja tsaari rapeat 200 vuotta sitten piirsit rajan keskele Tornion-, Muonion-, ja Könkämän väyliä.
– Kläpit istuva ko tappina. Se kertoo heän kotiseuvusta, mutta se oon kuitekki uusi historia heile. Ja oon täysiä, opettajiaki, tullu minua kiittämhään siittä ette oon oppinheet jotaki uutta. Sehään ei ole ittestänsä selvää ette semmosesta kerrothaan koulussa vaikka saattais tykätä ette pitäis. Koulusuunitelmat ja opettajankoulutus oon kansalisia.
Kunkas sie saat lapset tästä tykkäähmään?
– Mie tehen sen jännittäväksi ja hauskaksi ja käytän traamapetakookisia keinoja ja interaktiviteettia. Se vaatii ette etukätheen ajattellee mitä tekkee ja suunitellee nuukasti. Olen pruuanu pittää tavalisia tiimoja kirjoitten kans mutta ei se aina onnistu.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
326
Figur 7.6 Ussein Sari Oja käyttää teatteria ja traamaa keinoina ulttua lapshiin hänen työssä kielipetakookina Matarengin kunnassa/ Sari Oja jobbar ofta med teater och drama för att nå barnen i sitt arbete som språkpedagog i Övertorneå kommun
Kuva/Foto: Privaatti/Privat.
Vanheemat sitten?
– Pääosa niistä haluaa ette kläpit oppiva suomea ja meänkieltä. Monela perheelä oon tuttuja ja sukua ja liikkuva molemin puolen raijaa.
Riittääkös se mitä tehet?
– Tämä tietystikhään ei olekko osa revitaliseerinkityötä. Paljon enempi pittää vielä tehjä ja minun neuvo muile, jos haluaa onnistua, oon ette tehjä semmosta mistä itte tykkää ja mitä ossaa, ja tehjä sen hyvin.
Saaks kuula kritiikkiä sinun työstä?
– Joo, joskus tapahtuu ko lapset laulava suomeksi vanhoile ette joku nostaa käen pysthöön ja kyssyy miksi tämmösheen panhaan voimia ja rahhaa ko ”methään asuma Ruottissa ja Ruottissa pittää puhua ruottia”.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
327
Kunkas sie ymmärät tämän kritiikin?
– Iäkhäät ihmiset oon taistelheet ruottinkielen oppimisen kansa. Ei sielä nähjä hyötyä tälle, vieläkö moni näistä ei ees tiä ette Suomi oon sauttanu Ruottin ekonoomisesti ja ette työn ja tulevaisuuen nykyhään saattaa löytää Suomenki puolela. Ja valitettavasti moni ei halua tästä ees tietää, sannoo Sari ja met alama porisheen niistä natšunalistisita ja jopa kansaliskiihkosista tunheista joita löytää molemin puolin raijaa ja silloon tällöön poksahtava näkösälle.
Tämän huomasi kolmen pantemiivuen aikana. Ko Suomen puolen
viranomhaiset yritit vastustaa viirystä kovakourasemin ko mitä Ruottin puoliset; käskit käyttää maskia, laitot appia joila haethiin korohnaan tarttunheita, suljit rajan pääosale ruottalaisista ja vielä panit militäärin sitä vahtaahmaan, niin sosiaalisessa meetiassa vilisit tylyt ja natšunalistiset komentaarit; ”leväperäsestä ruottalaisesta anna-mennä-menttaliteetistä” ja ”nuorassa talutetuista ja pölkäävistä suomalaisista”. Sari piti tätä kauhenna.
– Se oon latenttina jossaki sielä takana. Ennakkoluuloja ja stereotyyppikuvia toisista. Se kertoo suomalaisitten pikkuvelikompleksistä ja ruottalaisitten tietämättömyyestä ja haluttomuuesta tietää Suomesta. Ja jonkulaisesta toisten pölöstä.
– Tunnen ihmisiä jokka harvoin käyvä krannimaassa vaikka sinne kattova köökinklasista joka päivä. Mulle se oon käsittämätöntä ko oon koko uusi mailma löytää aivan vieressä. Mie löysin sen itte ko lähin yli rajaväylän ja nyt olen kotona niin ruottalaisessa ko suomalaisessa ja tiän kunka se antaa paljon, paljon rikhaaman elämän, kertoo Sari ja miettii jonku aikaa mikä hänen itenttiteetti oon.
Kannaks jonkulaista rajatonta tunnetta, mie kysyn.
– Joo, juuri niin. Kiitos, sitä mie juuri hain. ”Rajaton tornionlaaksolainen joka assuu Ruottissa mutta ellää molemissa maissa”, päättää Sari ette se oon.
Sari aattelee ette työ raijaa ylittävän puolesta oon kans työ kielitten puolesta, niin ruottin kielen puolesta Suomessa, joka oon jäämässä syrhjään, ko meänkielen ja suomen puolesta Ruottissa. Resursina tässä oon, meninaa Sari, ”poikkinaitut”, net jokka ei oikein ole pääsheet näköselle ko siirtolaisina oon pitähneet ettei porukhaan ”kelpaa”. Tämän eppäilyn Sari tuntee ittessänsä. Ko joku oon halunu numineerata hänen minuriteettipolittisheen työhön niin hään ei ole siihen menny myötä, pölössä ettei ole ”oikea Ruottin tornionlaaksolainen”. Tunne oon sielä jossaki vaikka se oon näitten
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
328
poikkinaituittenki ansio ette meänkieltä ja suomea puhuthaan perheissä rajaseuvula vaikka ruottalainen kielipolitiikka oon ollu niinku se oon ollu. Ja poikkinaituitten ansio ettei kylät kokohnaansa olen hiljentynheet.
– Liikeelämä pittää löytää yli rajan, tieto ja uutiset pitävä ulttua toisele puolele, kulttuuri-, ja urheilutapahtumat pitävä löytää pypliikin molemilta puolen raijaa. Esimerkiksi puuttuu niinki enkeltti ja ittestänsä selvä asia ko monikielinen facebook-ryhmä tapahtumille Ruottin ja Suomen puolela ja miksei Pohjois-Norjassaki, meinaa Sari.
Näeks sie ette meänkieli ja suomen kieli kilpaileva toisten kans?
– En ollenkhaan. Yks tukkee toista. Kyllähään kielet vaikuttava toishiin, mutta niin se oon ollu iät ja ajat. Ja selvä see ette meänkielele niinku stantartisuomele oon sääntöjä mitä pittää nouvattaa. Mutta mie joskus kunnola kyllästyn kielipolisile, sama mitä kieltä net vahtiva, sannoo Sari ja kattoo sitten yhtäkkiä hänen omia käsivarsia.
– Näeks? Mie niin innostun ette karvat nouseva pysthöön. Meänkieli ja suomi oon pitkiä aikoja jäähneet syrhjään ja nykypäivänä net olletikki oon eläviä niissä lapsiperheissä joila oon yhteys Suohmeen. Juuri näissä perheissä vanheemat haluava ette lapset puhuva ja ymmärtävä meänkieltä, mutta ette net samala saava opetusta stantartisuomen kielessä. Sille pittää olla myötämielinen.
Lintukoiran Tuiskun haukkuminen kuuluu pitkhään piilin perhään ko ajan Sarin ja Hans-Erikin kartanolta pitkin Tornionväylää kotiapäin läpi piiain 800 vuotta vanhan Pellon kylän. Rajakylänä se oon ollu ”vain” 200 viimistä vuotta. Mie mietin Sarin innostusta ja vakaumusta, mutta kans eppäilyä siittä jos hään kuuluu porukhaan, vielä näinki monen vuen jälkhiin. Kansalisvaltiot ja raja reppii väylänvartta ja sen sukuja kahtia. Sari oon yks harvoista joka yrittää antaa kläpile net vehkheet mitä tartteva ette pystyvä othaan taltheen kaikki sen mitä monikielinen rajaseutu ja kulttuuri tarjoaa. Siittä mistä hään itte nauttii. Näin meilä kaikila oon rajan ja natšunalismin kansa hommia.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
329
Daniel Fjellborg är tillbaka i ett kaxigare Kaalasjärvi: nu vet Daniel att han är en lantalainen
Text: Bertil Isaksson
Daniel Fjellborg, 34, är tillbaka i byn Kaalasjärvi och upptäcker det med nya ögon. När han som 19-åring stack, visste han inte att han var en ”lantalainen”. Och nån meänkieli ville han absolut inte veta av. Nu gör han podden ”Proud to be ummikko”, och klurar på hur han ska lära sig och barnen meänkieli och lantalaiskultur.
Men det är inte bara Daniel som förändrats, också byn och dess invånare har blivit kaxigare. Nu vill man inte längre vara osynliggjord utan tar strid för sin kultur och sina rättigheter.
Man ser härligt långt där vi står på byabacken i Kaalasjärvi bland rallarros och rölleka. Åt nordväst det glittrande sjösystemet längs Kaalasvuoma, de delvis snötäckta fjällen i dess ände där också stigen går till Kebnekajse och åt andra hållet strömmar Kaalasväylä, Kalixälven, det som längre ner i dalen på meänkieli får heta Kaihnuunväylä. Kiruna ligger bara två mil bort, men hit når inte stadslarm och gruvdamm.
Det visar sig när Daniel lotsar mig genom byn att det mest är Fjellborgarnas by, för väldigt många är släkt med varandra. Gårdarna har blivit många sen byn fick sin första bofaste i början på 1800-talet, även om några blivit ödehus och många numera är fritidshus.
Daniel återupptäcker nu byn med den vuxnes ögon, och inte bara
byn, utan hela den lantalaiskultur han vuxit i. Nu vill han att den egna familjen ska bli en del av den.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
330
Figur 7.7 Daniel Fjellborg, hustrun Sarah och barnen Esther och Edith, kan komma att flytta till Kaalasjärvi, vid fjällets fot. Härifrån är det inte långt till Sveriges högsta fjälltopp, Kebnekaise/Saatta ette Daniel Fjellborg, vaimo Sarah ja kläpit Esther ja Edith, siirtyvä tunturin juurele, Kaalasjärvheen. Täältä ei ole pitkä matka Ruottin korkeiman tunturin nokhaan, Kepnekaisheen
Foto/Kuva: Bertil Isaksson.
– När jag for som 19-åring var jag bara en svensk och visste inte att jag var en lantalainen, jag kände inte ens till begreppet. Jag tänker att det berodde på att man inte använde ordet annat när man talade meänkieli. Och eftersom jag aldrig lärde mig språket gick jag som ”ummikko” miste om den här och många andra berättelser, säger Daniel.
Men medan Daniel varit borta har också byn förändrats. De senaste åren har det skett en aktivering och etnisk mobilisering av lantalaisbefolkningen i byarna längs älvdalarna i framför allt Kiruna och delvis Gällivare kommuner. Medvetenheten om den egna gruppen, dess historia och de rättigheter man har och haft, ökar.
I byarna finns en känsla av att det är nu det avgörs och att det är nu vi måste göra oss hörda om vi alls ska finnas kvar, säger Daniel och pekar på flaggorna med den färggranna kvänrosen som hänger på många förstukvistar.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
331
– När jag var barn hängde det bara svenska flaggor här. Farmor och farfar hade ett porträtt på kungaparet på väggen. De ville vara en del av det svenska.
Orsaken beror också på de samiska framgångarna med att få igenom kraven på att få kollektiva rättigheter till land och vatten i kraft av att vara en ursprungsbefolkning. På andra sidan sjön och älven i Kaalasjärvi finns Girjas sameby, som gått i bräschen för kampen och i Högsta domstolen vann det uppmärksammade mål som gav dem rätten att ensamt bestämma över småviltjakt och fiske på den statliga marken inom samebyn. Den pågående Renmarkskommittén utreder nu konsekvenserna av domen för övriga samebyar.
Lantalaiset upplever att man inte är med i spelet, att man inte ens
blir tillfrågad när lantalaiskulturen, som bygger på bl.a. jakt- och fiske, blir undanskuffad. Girjasrättegången var ett mål mellan staten och Girjas sameby och det utreddes aldrig om även andra grupper, som lantalaiset, har liknande rättigheter. Att lantalaisminoriteten först långt in i Renmarkskommitténs arbete och efter en hård kamp fick med en representant i arbetet ses som ännu ett exempel på osynliggörandet och att staten genom sina beslut skapar splittring bland befolkningen i Lannanmaa.
– Det är inte enbart så att lantalaisgruppen motvilligt förts in i den etniska spelplanen för att kunna hävda sig, utan man har också sett att det över hundraåriga samiska arbetet för självbestämmande gett resultat. Det handlar om land- och vattenrättigheter, men också om hur man lyckats föra vidare det egna språket, hålla liv i gamla hantverk osv. Och det är man nu intresserad av att efterlikna, säger Daniel Fjellborg.
Han har själv under de dryga tio åren söderöver förstått hur stor okunskapen är om norra Sverige. Det som man tror är befolkat av ”samer och inflyttade svenska kolonisatörer”. Att lantalaistornedals-kvänbefolkningen har funnits i norr långt före området blev en del av Sverige, att jakt och fiske också i fjällområdet varit en viktig del av försörjningen för denna grupp och att den i storlek är långt större än den samiska, är det få som vet. Lika lite vet man att samer och lantalaiset levt i samförstånd i århundraden, att det ofta varit näringen, inte det etniska ursprunget, som bestämt om man varit ”lapp”, som det hette förr, eller ”lantalainen” och att nybyggena kunde grundas av icke-samer såväl som samer. Dessutom har
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
332
man på Nordkalotten i århundraden gift sig kors och tvärs över etniska gränser och riksgränser.
Daniel lämnade Kiruna som 19-åring för att först studera skönlitterärt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola och sen statsvetenskap på universitetet i Uppsala. Där började han studera konflikter vid gruvetableringar och ”när rötterna började dra” så sökte och fick han en tjänst som forskarassistent på Luleå tekniska universitet 2017. Nu skriver han på en doktorsavhandling om de strategier som motståndarna till olika gruvprojekt i norra Sverige valt, bl.a. Kallak i Jokkmokk och Rakkuri intill Kaalasjärvi. Ämnet är hyperaktuellt i och med den gröna omställningen av industrin i norra Sverige. Ofta förs motståndet av samebyar, andra samiska organisationer och miljörörelsen tillsammans.
Varför hör man inte gruppen lantalaiset i den här debatten?
– Kanske är det för att det är en grupp som numera är beroende av jobb med naturresursutvinning. Det ankare jord-, och skogsbruket varit för gruppen har minskat i betydelse.
Det blir fikapaus på Daniels hemgård i Kaalasjärvi. Sarah, Daniels hustru, kommer med kaffe, te och morotskaka, och barnen Esther, 4 år, och Edith, 1,5 år, lämnar studsmattan och kryper upp i trädgårdssoffan. Sarah, som har danska föräldrar, talar just danska med barnen. Båda två är inskrivna på meänkieliavdelningen på minoritetsförskolan i Luleå. Barnens farfar och farmor, Björn och Kerstin, dyker upp och berättar om Daniels och de andra syskonens motstånd till att lära sig meänkieli som barn.
– Vi i vår generation tänkte väl att det var ett lågstatusspråk. Barn är oerhört känsliga för sånt, kommenterar Daniel.
Nu vill också Daniel göra nåt åt sin meänkieli, men vet inte än
riktigt vart det kommer att landa. Den poddprogramserie han haft på nätet, ”Proud to be ummikko” (stolt över att vara en ummikko), där han intervjuat unga människor som likt han själv inte lärt sig meänkieli som barn, har han också gjort för att motivera sig själv att nu lära sig. Det är intervjuer med välkända profiler som skidstjärnan Charlotte Kalla, författaren Åsa Larsson och hockeyproffset Linus Omark. Med en ”ummikko” menar Daniel en person som inte talar omgivningens språk, alternativt en som inte talar sitt eget språk.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
333
– Jag ville närma mig språket genom att prata med folk i samma situation som jag. Nånstans inom mig finns en undran om jag kommer att ha nytta av det om jag lär mig. Ifall jag bara kommer till ett tomt rum där jag inte har användning av det, för att talarna är så få, säger Daniel.
– Många orkar inte ta tillbaka språket, eftersom det inte finns i deras vardag längre, och jag tycker att det borde vara okej att vara en ummikko och ändå tillhöra minoriteten.
De senaste decennierna av språkdebatt och språkrevitalisering har förklarat varför meänkielin inte fördes vidare mellan generationerna.
– När jag som tonåring för första gången deltog i älgjakten och inte förstod nånting av den meänkieli som talades i komradion så tänkte jag att ”dom nog inte vill ha mig här, så då är det lika bra jag drar”. Nu när jag ser försvenskningen i en samhällskontext så fattar jag att det inte är min eller någon annans personliga skuld att jag inte lärde mig språket.
I höst är det tänkt att Daniel ska på älgjakt igen. Jakten, liksom fisket, hjortronplockningen och andra traditionella, praktiska sysslor hoppas han ska hjälpa honom och barnen att lära sig lannankieli, som språket också heter här. Dessutom har han skaffat en app för att öva sig på finska.
– Och barnens farfar har börjat prata meänkieli med mig och barnen. Det har inte varit alldeles enkelt för honom, men det går bättre för varje dag.
Daniel har haft ett uppdrag för Sanningskommissionen med att analysera de intervjuer som gjorts med enskilda människor i hela landet. Det som slagit honom är hur utbredd och effektiv försvenskningen av hela kulturområdet varit och hur det påverkat enskilda människor i deras privatliv.
– Alla ville lära sig svenska, men man ville ändå inte förlora sitt egna språk. Och nu finns en positiv rörelse bland barnbarnen som vill ta tillbaka språket.
Något annat han märkt i intervjumaterialet är bristen på kunskap och forskning om rättighetsfrågor, språk och historia. Han kan själv tänka sig att jobba med den typen av forskning i framtiden. Daniel är med i ett nyligen bildat ett rikstäckande forskarnätverk, som startats på Luleå tekniska universitet, med statsvetare, språkvetare och historiker, som till en början kartlägger behoven.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
334
– Men om lantalaiskulturen och språket ska överleva handlar det också om att byarna ska leva på riktigt, inte bara som stugbyar. Även om det finns en rörelse tillbaka så hjälper det inte om det inte finns jobb och utkomster. Och begränsas dessutom din möjlighet att röra dig i eller bruka markerna, så kan du inte bo här.
Daniel säger att den revitalisering som pågår av både det samiska
och lantalaiskulturen i grunden är bra. Att språk, traditioner och kunskap då förs vidare till nästa generation. Men att det finns en fara i att skapa parallella system om det innebär att man tappar kontakten till andra och därmed också respekten för varandra. Det händer när besöken hos grannarna blir färre, när inte byafotbollslaget längre finns eller när barnen går i skilda skolor.
– Det är ganska absurt att jag som barn aldrig lärde känna de samiska barnen i byn. För vi gick i skilda skolor i Kiruna, de i sameskolan och vi lantalaisbarn i den kommunala skolan. Vi åkte till och med olika skolskjutsar till skolan. Nånstans borde de här barnen mötas.
– Det talades om att Kiruna var den mest samiska kommunen i Sverige. Men i skolan märkte vi det aldrig. Där talades det till exempel inte om renskötselns villkor.
Daniel tar väärtisystemet, som fungerade till 1960-talet i fjällbyarna, som ett annat exempel. Det när renskötarfamiljerna hade bestämda lantalaisgårdar där de kamperade delar av året under renens flytt.
– Människorna samarbetade för sin överlevnad och skapade relationer med varandra. Nu när de primära organen är etniska försämras förståelsen för den andres villkor.
– Då och då måste man sitta i samma rum för att förstå den andres villkor och för att kunna komma sams. Nu har de här grupperna kommit ifrån varandra. Resultatet är den osämja vi ser i dag och som visat sig framför allt efter Girjasdomen, säger Daniel och efterlyser forskning också om hur lokalsamhällen ska kunna fungera under de här förhållandena.
Daniel och Sarahs familj kan snart själva bli en del av det här lokalsamhället. Daniels jobb på Luleå Tekniska universitet tar slut om ett halvår och de har börjat leta bostad och jobb i Kirunatrakten. Framför allt Sarah, som är förskollärare, driver på för att de ska flytta till Kaalasjärvi. Men ikväll ska hela familjen ut till blåbärsskogen. Hjortronen är redan i frysen.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
335
Daniel Fjellborg oon takasi rohkeamassa Kaalasjärvessä: Nyt Daniel tietää ette hään oon lantalainen
Teksti: Bertil Isaksson
Daniel Fjellborg, 34, oon takasi Kaalasjärven kylässä ja kattoo sitä toisila silmilä. Ko hään 19-vuotihaana kylästä lähti, hään ei ees tietäny ette oli ”lantalainen”. Ja meänkielestä hään ei halunu tietää mithään. Nyt hään tekkee poddia ”Proud to be ummikko”, ja yrittää päästä pääle kunka itte ja kläpit oppisit meänkielen ja tulisit osaksi lantalaiskulttuuria.
Mutta ei vain Daniel ole muuttunu, kyläki ja sen asukhaat oon nykyhään kans ittevarmempia. Ei ennää hyväksytä ette heitä tehthään näkymättömäksi ja taistelu oon alkanu oman kulttuurin ja vanhoitten oikeuksitten puolesta.
Soman kauas silmä ulttuu ko seisoo kyläntörmälä Kaalasjävessä hormuitten ja röllekan kesken. Pohjoslänttä kohi päilyvät järvet pitkin Kaalasvuomaa ja niitten päässä nouseva osittain lumiset ja pystöt tunturit missä polku kulkee Kepnekaisheen. Toishaale virtaa Kaalasväylä, joka alempana, matkala kohti Perämerta, saapi Kaihnuunväylän nimeksi. Kieruna oon parin pelikuorman päässä, mutta tänne ei kaupungin hulina eikä kruuan tomu ultu.
Se selviää ko Daniel lutsaa minua kylän läpi ette tämä oon päänänsä Fjellborgaritten kylä, monet oon sukulaisia keskenhään. Kartanoita oon usseita, mutta osa oon autioina, ja monet oon nykyhään kesäkämppinä kylässä joka sai ensimäisen vakituisen asukhaan 1800-luvun alussa.
Daniel kattoo nyt täyen miehen silmilä kyllää, eikä vain kyllää, ko koko sitä lantalaiskulttuuria missä hään oon kasunu raahvaaksi. Hään haluaa nyt ette oma pere pääsee sen osaksi.
– Ko mie 19-vuotihaana lähin niin olin vain ruottalainen, en tieny ette olin ”lantalainen”, enkä ees ollu kuulu nimitystä. Aattelen ette se johtuu siittä ko tätä sannaa ei käytetty ko silloon ko puhuthiin meänkieltä. Mie ko en koskhaan oppinu kieltä, olin ”ummikko”, missasin tämän ja monet muut kertomukset, selittää Daniel.
Mutta sillä aikaa ko Daniel oon ollu poijessa kyläki oon muuttunu. Viimi vuosina lantalaisväestö oon tulllu aktiivimaksi ja etnisesti mupiliseeraintunnu, olletikki Kierunan ja osittain Jällivaaran kunnissa.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
336
Tietoisuus omasta porukasta, sen historiasta ja niistä oikeuksista mitä heilä oon ja oon ollu, kasuaa.
– Kylissä aavistethaan ette nyt päätökset otethaan ja ette nyt se pittää nostaa ääntä jos ollenkhaan haluaa olla jäljelä, sannoo Daniel ja viittaa niihin flakhuin, mikkä nykyhään heiluva monen talon porthaila Kaalasjärvessäki, ja minkä keskelä oon färikäs ”kvääninruusu”.
– Ko olin kläppinä niin eihään täälä riippunu ko ruottin flakuja. Farmuurila ja farfaarila oli vielä kuningasparin porträtti seinälä. Net halusit olla osa ruottalaista.
Syy tähän oon kans se ko saamelaiset oon onnistunheet saahmaan läpi vaatimukset kolektiivisistä oikeuksista maihin ja veshiin alkuperäiskansana. Toisela puolen Kaalasjärveä löytyy se Girjaksen saamekylä joka oon ollu eessäkävijä tässä taistelussa ja se joka Högsta Domstolenissa, eli Korkeimassa Tuomioistuimessa, voitti asian jonka kautta sai yksinoikeuen päättää pienriistapyyöstä ja kalastuksesta valtion maila saamekylän aluheela. Nyt käynissä oleva Renmarksutredningen, Poromaaselvitys, tutkii tuomion seurauksia muile palkisille.
Lantalaiset kokeva ettei olla matkassa tässä pelissä, ettei ees kysytä heiltä ko lantalaiskulttuuri, jonka tärkeänä osana oon juuri jahti ja kalastus, jätethään syrhjään. Girjasasia oli käräjänkäynti vain valtion ja Girjaksen kylän välilä ja siinä ei koskhaan tutkittukhaan jos olis toisia ryhmiä joila kans olis samanlaisia oikeuksia. Ette lantalaisminuriteetti vasta kovan taistelun jälkhiin ja myöhään työssä, sai eustajan matkhaan Renmarksutredningenhiin, piethään vielä yhtenä esimerkkinä tästä kunka lantalaisia tehjään näkymättömäksi ja kunka valtio päätöksitten kautta hajottaa ihmiset Lannanmaassa.
– Ei se niin ole ette lantalaisporukka ainuasthaan vastahakosesti oon pakotettu lähtheen etniselle pelipaanale. Samala oon nähty ette saamelaisten satavuotinen työ ittemääräämisoikeuesta oon tuonu tuloksia. Kysymys oon maa-, ja vesioikeuksista, mutta kans oon onnistuttu viehmään seuraaville polvile oma kieli, pithään vanhaat käsityöt hengissä ja semmosta. Ja nyt haluthaan ottaa tästä oppia, sannoo Daniel Fjellborg.
Hään oon itte huomanu niitten kymmenkunta vuen aikana ko asu Etelä-Ruottissa kunka vähän tietoa sielä oon pohjosen oloista. Luuhlaan ette täälä assuu ”saamelaisia ja tänne siirtynheitä ruottalaisia kolonisatööriä”. Ette lantalais-tornionlaaksolais-kvääni-kansa oon
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
337
paikala ollu pitkhään ennenko seuvusta tuli osa Ruottia, ette jahti ja kalastus kans tunturialueela oon ollu tärkeä elinkeino tälle porukalle ja ette se määrälthään oon paljon isompi ko saamelaisryhmä, harva tietää. Eikä tiettä ette lantalaiset ja saamelaiset oon elähneet sovussa vuosisatoja, ja ette se oon kans elinkeino, ei vain se mikä etninen tausta sulla oon, joka oon päättäny jos sinua oon pietty ”lappalaisena”, niinku ennen sanothiin, eli ”lantalaisena”, ja ette talonpaikan saatoit perustaa niin saamelaiset ko ei-saamelaiset. Ja tämän lisäksi Pohjoiskalotila oon vuosisatoja menty naimishiin ristin rastin yli etnisiä ja valtakunnalisia rajoja.
Daniel jätti Kierunan 19-vuotihaana ko lähti oppimhaan kaunokirjalista kirjottamista Jakobsbergin kansankorkeakoulula ja sen pääle statskunskap/valtionoppia Uppsalan yniversiteetilä. Sielä hään alko tutkhiin riitoja jokka synnyit kruuvitten perustamisesta, ja ”ko juuret aloit vetähmään” hään haki ja sai viran tutkijaasistenttina Luulajan teknisellä yniversiteetilä 2017. Nyt hään kirjottaa tohtoriväitöskirjaa keinoista mitä kruuavastustajat Pohjois-Ruottissa oon valihneet, esimerkiksi Kallakissa, Jokimukassa ja Rakkurissa lähelä Kaalasjärveä. Asia oon hyvin aktyelli nyt ko intystrii pohjosessa oon siirtymässä vihreän teknolokian käythöön. Ussein kruuitten vastustuksessa yhtyvä saamelaiset järjestöt, olletikki saamekylät, ja miljööjärjestöt.
Miksis lantalaisporukasta ei kuulu mithään keskustelussa?
– Piiain se johtuu siittä ette tämä porukka nykyhään oon riippuvainen näistä töistä. Sen ankkurin merkitys mikä maa- ja mettäpruuki oli ryhmäle oon pienentynny.
Danielin kotikartanolla Kaalasjärvessä kokkoinuthaan fiikkapausile. Sarah, Danielin vaimo, kantaa pöythään kahvia, teetä ja muuruuttikakkoa, ja lapset Esther, 4 vuotta ja Edith, puolitoista, jättävä hyppymaton ja istuva kartanon sohvaan. Sarah, jolla oon tanskalaiset vanheemat, puhhuu juuri tanskaa kläpile. Molemat oon meänkielisessä esikoulussa Luulajassa. Lasten farfaari ja farmuuri, Björn ja Kerstin, liittyvä porukhaan ja kertova siittä vastahakoisuuesta mikä niin Danielilla ja hänen siskoila oli oppia meänkieltä kotona.
– Met tietekki aattelimma ette se oli kieli millä oli matala staattys. Kläpit oon herkkiä semmoselle, komenteeraa Daniel.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
338
Mutta nyt Daniel haluaa tehjä jotaki omale meänkielele, vaikka hään ei oikein vielä tiä kunka kauas ulttuu. Sen poddiohjelmasarjan verkola, ”Proud to be ummikko” (ylpeä olla ummikko), missä hään oon puhutellu nuoria ihmisiä jokka kläppinä ei ole oppinheet meänkieltä, hään oon tehny senki takia ette itte sais mutivašunia oppia kielen. Hään oon puhutellu tuttuja prufiilia niinku hihtotähteä Charlotte Kallaa, kirjailijaa Åsa Larssonia ja hokkyproffsia Linus Omarkkia. ”Ummikko”-sanala Daniel tarkottaa semmosta ihmistä joka ei puhu ympäristön kieltä eli ei puhua ommaa kieltä.
Figur 7.8 Poddissa ”Proud to be ummikko” Daniel Fjellborg haastattele nuoria tornionlaaksolaisia, kvääniä ja lantalaisia, tässä kirjailijaa David Väyrystä, meänkielentaijon kaipuusta ja kunka kielen ottaa takasi/ I sin podd ”Proud to be ummikko” intervjuar Daniel Fjellborg unga tornedalingar, kväner och lantalaiset, här författaren David Väyrynen, om avsaknaden av kunskaper i meänkieli och hur man återtar ett språk
Kuva/Foto: Daniel Fjellborg.
– Halusin lähestyä kieltä puhumalla semmosten kansa jokka oon samassa tilantheessa ko mie itte. Jossaki minussa sisälä oon kysymys siitä jos mulla tullee olheen hyötä kielestä jos opin sen. Jos mie vain tulen tyhjään huohneesheen missä mulla ei sille ole käyttöä ko puhujat oon niin harvassa, sannoo Daniel.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
339
– Monet ei jaksa ottaa kieltä takasi koska se ei ole heän arjessa ennää, ja mie tykkään se oon OK olla ”ummikko” ja sen tähenki kuulua minuriteethiin.
Viimi vuosikymmenitten keskustelu kielestä ja kielen revitaliseeringistä oon antanu selitykset siihen miksi meänkieltä ei viety polvesta toisheen. Aika toisten syyttelhyyn oon ohi, meinaa Daniel.
– Itteko nuorena olin ensimäistä kertaa hirvenjahissa enkä ymmärtäny sannaakhaan siittä meänkielestä mitä puhuthiin komynikkašuuniraatiossa niin aattelin ”etteihään net huolikhaan minusta täälä ja siksi oon yhtä painua täältä poies”.
– Nyt ko katton ruottalaistamista yhteiskuntakontekstissä niin ymmärän ette se ei ollu minun eli jonku muun henkilökohtainen syy etten kieltä oppinu.
Nyt syksylä meininki oon ette Daniel lähtee hirvimethään taasen. Hään toivoo ette jahti, kalastus, hillankokoaminen ja muut perintheeliset hommat auttava häntä ja lapsia oppimhaan lannankielen, niinku kieltä kans kuttuthaan. Tämän lisäksi hään oon laittanu apin jonka avula saattaa träänata suomea.
– Ja kläpitten farfaari oon alkanu puhuhmaan meänkieltä mulle ja lapsile. Se ei ole ollu aivan helppoa hälle, mutta mennee paremin päivä päivältä.
Tottuuskomisuunin tahosta Daniel oon analyseeranu niitä intterjyyviä mitä komisuuni oon tehnyt ihmisten kansa koko maassa. Niistä oon olletikki se jääny miehleen kunka laaja ja tehokas ruottalaistaminen oon ollu ja kunka paljon se oon vaikuttannu yksityisten ihmisten privaattielähmään.
– Kaikki halusit oppia ruottia, mutta ei net haluhneet menettää ommaa kieltä. Ja nyt oon pusitiivinen liike lastenlasten kesken ottaa takasi kieli.
Vielä yks asia minkä oon huomanu intterjyymateriaalista oon puute tiosta ja tutkimuksesta mitä koskee oikeuskysymyksiä, kieltä ja historiaa. Hään aattelee ette häänki saattais tehjä sen tyyppistä tutkimusta tulevaisuuessa. Daniel oon matkassa vereksessä tutkijaverkostossa, joka oon perustettu Luulajan
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
340
teknisellä yniversiteetilä. Matkassa oon tutkijoita koko maasta jokka nyt alkhuun kartottava tarpheita.
– Mutta jos meinaa ette lantalaiskulttuuri ja kieli pittää selvitä hengissä niin häätyy pittää vaarila ette toela oon elämää kylissä, ei vain kesäkämppiä. Vaikka oon liikettä takasipäin niin se ei auta jos ei ole töitä ja tuloja. Ja jos vielä sinun maholisuutta liikkua ja käyttää maisemia rajotethaan ylön paljon niin et pysty täälä ashuun.
Daniel sannoo ette se revitaliseerinki joka nyt tapahtuu niin saamelais-, ko lantalaiskulttuurissa oon hyvä. Ette kieli, perintheet ja tieto siirtyy seuraavalle polvele. Mutta siinä oon riski laittaa rinnakhaisia systeemiä jos se tarkottaa ette yhteys ja respekti toishiin katoaa. Tämä tapahtuu jos kylästely krannitten tykönä vähenee, jos ei kylässä ennää ole jalkapallolaakia eli jos kläpit kulkeva eri koulussa.
– Se oli aika hullua ette met kläppinä emmä oppinheet tuntheen saamelaisia lapsia kylässä. Methään olima eri kouluissa Kierunassa, het saamekoulussa ja met lantalaiskläpit kunnan koulussa. Vielä ko met kuljima eri koulukyytissäki. Jossaki nämät lapset pitäsit saa’a kohata toistensa.
– Puhuthiin ette Kieruna oon saamelaisiin kunta Ruottissa. Mutta eihään koulussa sitä koskhaan huomanu. Eihään sielä esimerkiksi koskhaan puhuttu poronhoijon ehoista.
Daniel ottaa väärti-systeemin, joka toimi tunturikylissä 1960-luvule saakka, toisena esimerkkinä. Se ko poronhoitoperheet asuit itte kuki vissilä lantalaiskartanolla osan vuesta porotokan matkassa ko kuljethiin.
– Yhtheistyön avula ihmiset pärjäsit ja sen kautta synty suhteita toishiin. Nyt ko järjestöt ensi sijassa oon etnisiä niin ymmärys toisten ehoista kehnointuu.
– Tuontuostaki pittää istua samassa huohneessa jos haluaa sopia. Nyt porukat oon erkaintunheet toisista. Seuraus siittä oon se riitely mikä olletikki Girjas-tuomion jälkhiin oon nähty, sannoo Daniel ja perhäänkuuluttaa tutkimusta siittä kunka paikalinen yhtheiskunta saathaan toimimhaan tämmösissä olosuhteissa.
Saattaa ette Danielin ja Sarahan pere heti oon osa tätä paikalista yhtheiskuntaa. Danielin työ Luulajan teknisellä yniversiteetilä loppuu puolen vuen päästä ja pariskunta oon alkanu hakheen
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
341
asuntoa ja työtä Kierun seuvula. Vallatikki Sarah, joka oon esikoulunopettaja, painaa pääle ette siiryttäis Kaalasjärhveen.
Mutta tänä iltana koko pere lähtee mustikkamethään. Hillat oon jo fryysissä.
Helena Lassis önskan: ”Vi ska göra revolution genom att börja prata meänkieli överallt”
Text: Eva-Lena Aro
Under uppväxten i Narken hade Helena Lassi språket runt omkring sig. Meänkieli fanns i de vuxnas gemenskap och samvaro men tilltalades barnen så var det på svenska. ”Jag har hunnit känna alla känslor”, säger Helena om sitt beslut att återta språket. Med yngsta dottern Inga som lärare, har hon inte behövt ångra sitt beslut.
Det är slutet på maj när jag träffar Helena i hennes hem i Luleå. Vindarna är inte riktigt varma ännu, men Helena sitter ute på trappan och äter frukost när jag kommer. Vi bestämmer oss för att sitta kvar där, med varsin kopp varmt te. Helena, 37 år, berättar att hon är född och uppvuxen i byn Narken i Pajala kommun. Nummer tre i en systerskara på fyra. Med pappa från Narken och mamma från Västerbotten. Som barn upplevde hon ett utanförskap när hon inte kunde det språk som hennes pappa och många andra omkring henne talade. Då tog hon utanförskapet som helt naturligt, precis som ett barn gör, ser det man växer upp med som helt naturligt. Under gymnasietiden började däremot andra tankar att komma.
– Jag tänkte att det är märkligt att jag kan prata franska så bra, jag kan sitta här och hålla igång ett samtal med min klasskamrat men jag förstår inte ett ord meänkieli. Det började komma tankar som vad är det här, det kan ju inte vara det att jag inte kan, att jag är dålig på språk. Det är ju något annat, det är något som inte stämmer med det här.
Helena anklagade först sig själv, att det var hon som inte gjort tillräckligt för att lära sig språket. Sedan insåg hon att det var hennes pappa och andra vuxna som inte lärt henne språket. Hon kände både besvikelse och ilska och ifrågasatte sin pappa. Med tiden förstod hon mer och mer, om historien och varför det inte varit så enkelt för hennes pappa att ge henne språket.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
342
– Det är spännande ändå hur så stora saker, skiftningar i samhället kan ske. När det bara sker tillräckligt långsamt så att ingen reagerar och säger ”stopp, vänta nu, vad är det som händer här”, då kan vad som helst hända.
Hon började förstå att den kultur och det språk hon var uppvuxen med, hade lägre status och att det fanns en skam som
lurade i bakgrunden. En försvenskningsprocess som generationen före henne inte själva kunnat påverka. När Helena frågade sin pappa om hans skolgång så berättade han att han inte fick prata meänkieli i skolan. Hörde lärarna att barnen pratade meänkieli på lektionen eller på rasten blev det kvarsittning, förklarade Helenas pappa. Att nu lära sina egna barn svenska, det var helt enkelt oviktigt, inte ens värt att tänka på. Helenas föräldrar var måna om att det skulle gå bra för barnen i skolan. Att de lärde sig svenska, att de fick bra betyg så att det kunde få bra arbeten och kunde ta sig fram i livet. Det tornedalsfinska stod helt i klinch med det, uttrycker Helena. Hon berättar att hennes pappa kunde bli lite tyst när de kom in på det här och att han medgett att han nog borde ha pratat meänkieli med sina döttrar. I dag kommer orden mer på meänkieli, även när Helena och hennes systrar tilltalas.
– Det är först nu på äldre dagar när vi börjat prata om det och vindarna har börjat vända som han kan förstå att ”jaha, nu vill ni lära er”. Det är roligt, det går långsamt men nu pratar han lite meänkieli med oss. Speciellt om jag börjar och säger någonting på meänkieli, då svarar han gärna i alla fall en mening innan han går tillbaka till svenskan.
Det här med efternamnen var också något som Helena uppmärksammade. Ju mer hon lärde sig om historien, desto mer
började hon förstå hur saker och ting hänger ihop. Även det att så många bytt bort sina efternamn. De som tog svenska efternamn hade lättare att få arbete och de svenska namnen klingade vackrare. Helena blev mörkrädd när hon insåg hur mycket försvenskningen påverkat människorna i Tornedalen. Hon började luska i sin egen släkt och fick veta att hennes farfarsfar hade haft ett tornedalsfinskt namn, vilket han som ung vuxen valde att byta till det svenska namnet Augustsson. Han gifte sig sedan och flyttade till Lassigården, där hans maka hade gårdsnamnet Lassi som efternamn. Det är platsen där även Helena fått växa upp. Helena, som hetat Brånin efter sin mamma, bestämde sig för att ta efternamnet Lassi. Det
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
343
gjorde även två av hennes systrar. Även hennes pappa har i dag efternamnet Augustsson-Lassi.
– Det passade bra eftersom jag vuxit upp på Lassigården. Jag är en Lassilainen som mina släktingar här. Jag ville känna ännu mer att jag är tornedaling och att jag tillhör den här kulturen, att den är min lika mycket. Försvenskningsprocessen tog de gamla efternamnet och patriarkatet tog Lassi. Nu har vi hämtat hem lite av vår historia genom att ta tillbaka namnet. Om någon annan tycker att ”vad ska ni hålla på och byta namn”, det struntar jag i.
Helena var 24 år när hon och sambon Emil fick sitt första barn, sonen Joar. De bodde då i Umeå där de båda studerade. Helena berättar att redan när hon väntade Joar kom tanken som en blixt från klar himmel; ”vem ska nu lära mig språket? Herregud, hur ska det nu gå? Jag vill ju att han ska lära sig meänkieli, jag vill ju att han ska veta att han är tornedaling”. Då fanns det ännu ingen meänkielikurs på universitetet, så Helena började en kvällskurs i finska. Året efter startade de upp en distanskurs på meänkieli och då gick hon även den. När Joar sedan föddes, hade Helena pratat ihop sig med sin syster och de hade bestämt sig för att stötta varandra i återtagandet av meänkieli. De startade en Facebookgrupp dit de bjöd in några som kunde meänkieli och kunde lära de andra. Cirka 20–30 personer anslöt sig till gruppen där de arbetade med lite olika material för att lära sig språket. De kunde fråga varandra om hur man skriver olika meningar, hur man kan tänka osv. Till Joar köpte hon små böcker som hon läste för honom. Ibland förstod hon knappt själv vad hon läste, men en process i henne hade startat och hon hade bestämt sig för att göra det här. Även om hon kände att det var på lägsta nivån, så försökte hon utifrån det.
– Det har verkligen gått stegvis att vi har gjort olika saker. Försökt lyssna på radio, försökt åka på språkläger. För det är ju det också, att från början, när man vaknar upp och vill lära sig, då vet man ju ingenting. Man vet inte var man ska hitta informationen och man vet inte att det finns folk som har läger, man vet inte var man ska hitta böcker. Nu är det ju på ett helt annat sätt skyltat på biblioteken, så var det ju inte alls när Joar var liten, det fanns ju ingenting.
När dottern Hilda skulle börja sitt sista år och dottern Inga sitt första år på förskola, startade Luleå kommun en minoritetsspråks-
förskola; Charlottendals förskola. Helena valde att låta flickorna börja där. Från starten hade förskolan en avdelning för minoritets-
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
344
språk och tre för svenska. I dag har alla svenska avdelningar fått flytta och hela förskolan är en minoritetsspråkförskola, berättar Helena. En avdelning, Várri, för samiska, Väylä för meänkieli, Laakso för finska samt Järvi där det talas både meänkieli och finska. Inga går på avdelningen Väylä där 17 barn är inskrivna och dit det är kö för att få komma. På Väylä talas det meänkieli mellan kl. 9 och 15. Den tiden finns det personal som är meänkielitalande. Övriga tider kan det ibland vara samarbete mellan personal från olika avdelningar. Helena tycker om att barnen från de olika avdelningarna får möjlighet att leka tillsammans, t.ex. den tid de är utomhus. För barnen blir det ett naturligt inslag i vardagen, att vara tillsammans med dem som talar ett annat språk och där de kan lära sig om varandras kulturer. Inga leker även på fritiden med kompisar som har annat språk. Helena förklarar att det gör att det inte blir så mycket ”vi och dom”. Inga har gått på Charlottendal i fyra år och är den i familjen som kan mest meänkieli. Helena och Inga pratar meänkieli varje dag. De har vissa rutiner: Helena väcker henne på meänkieli och det fortsätter de att prata hela morgonen tills Inga går in på förskolan.
– Och ibland när hon kommer hem från förskolan så kan hon vara lite i det språket, då kan hon börja prata till mig på meänkieli. Det är roligt. Ibland förstår jag inte vad hon säger men jag instämmer bara ”ja, vad bra”.
Helena säger med tacksamhet att Charlottendal betyder så enormt mycket för henne. Utan den förskolan hade inte Inga
kunnat meänkieli och det hade gjort att Helena inte heller hade kommit vidare i sin språkutveckling. Ibland kan Helena säga ett ord på meänkieli och fråga de äldre barnen vad det är på svenska. När de inte kan, flikar Inga in och säger det rätta ordet. Då imponeras syskonen:
– Alltså, hon är fem år gammal, jag är tolv. Varför kan hon mer än mig? Hon är ett geni! Hon kan allt.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
345
Figur 7.9 Charlottendals förskola har betytt mycket för Helena Lassi och dottern Inga/Charlottendalin esikoulu oon merkitteny paljon Helena Lassile ja hänen tyttärelle Ingale
Foto/Kuva: Eva-Lena Aro.
Till hösten börjar Inga skolan och lämnar Charlottendal. Helena är orolig för hur det ska gå för både Ingas språkutveckling och sin egen. Inga kommer att fortsätta läsa meänkieli, tre lektioner i veckan. Helena är glad över att det erbjuds, men ser också att det blir stor skillnad från att ha fått prata meänkieli en hel dag till att få det tre timmar i veckan. Själv har Helena ansökt till en meänkielikurs på universitetsnivå för att ha något som drar henne framåt. Helena berättar också om projektet ”Kielikaveri” som gett henne en språkkompis. Projektet gick ut på att para ihop meänkielitalande med de som vill lära sig språket. Elina från Pentäsjärvi blev Helenas kielikaveri. Helena berättar att Elina är duktig på att prata meänkieli även om Helena svarar på svenska. Hon har uthålligheten att fortsätta på samma språk tills hon märker att Helena inte hänger med. Då byter hon till svenska, ”hämtar upp” Helena och övergår sedan till meänkieli igen. Elina har betytt mycket för mig, förklarar Helena.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
346
Helena, som är läkare, berättar att hon i sitt arbete många gånger saknat att kunna tala meänkieli fullt ut. Hon ser att hon skulle haft stor nytta av att kunna det. När hon möter finsk- eller meänkielitalande patienter brukar hon ändå ibland säga någon mening på meänkieli. Hennes upplevelse är det händer något i samtalet. Patienten blir tryggare och mer avslappnad.
– Det blir ett trevligare samtal också. Ju snabbare jag får personen att känna sig trygg och sedd, desto snabbare går mötet och det blir bättre resultat. Så är det ju. Ju mer jag lär mig av språket desto enklare blir det i de sammanhangen, när det är någon som kan meänkieli eller finska och gärna pratar det.
Efter nästan två timmars samtal, har jag och Helena druckit upp vårt te. Solen har hållit oss varma, trots de svala majvindarna. Även Helenas berättelse har värmt mig, lika mycket som den berört mig. Jag börjar förstå vilken ansträngning, uppoffring och tålamod som krävs för att återta ett språk. Trots en resa full av känslor och kamp, så sprider Helena inspiration omkring sig när hon berättar. Den inspirationen behövs då framtiden även bär med sig ett visst mått av oro. Avslutningsvis frågar jag vilka utmaningar Helena ser för språkets överlevnad och vad kan man göra för att bevara språket?
– Möjligheten att få lära sig språket genom undervisning är ju helt avgörande eftersom vi i min generation oftast inte kan språket tillräckligt väl för att föra det vidare till våra barn. Så de måste få det via undervisning.
Helena önskar att minoritetsspråksförskolor skulle startas upp i alla förvaltningskommuner i Norrbotten och ser det som vansinnigt att det inte finns. Ingas år på Charlottendals förskola ser Helena som oerhört viktiga. Det har gett så stora resultat med så enkla medel. Samtidigt så förstår Helena att det inte räcker med satsningar enbart i förskolan, det måste fortsätta högre upp i åldrarna. Med valet i moderna språk, vill Helena att man ska kunna välja meänkieli. Att det är ett språk som är lika viktigt som något annat språk. Statusen höjs genom att erbjuda det som modernt språk, då ungdomarna också kan få sina betyg och sina meritpoäng för det. Det ger tyngd och visar att språket är viktigt. Så bör det fortsätta på gymnasiet och sedan vidare på universitet och högskolor.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
347
Helena hade också velat se att de som kan tala meänkieli verkligen använder det. Hon drömmer om att det skulle vara helt
naturligt att inleda samtal på meänkieli. Som exempelvis när man går och handlar, kanske träffar någon bekant, så borde det vara normen att samtalet inleds på meänkieli. Svarar personen på meänkieli så kan man ta en mening till. Eller, säger Helena och skrattar till, så skulle man prata meänkieli med kassörskan. På ett naturligt sätt, som att man tog för givet att denne förstår meänkieli.
– Vi har fått lära oss att svenska är det officiella språket och meänkieli är det man bara pratar hemma, med sina kompisar eller i bastun. Jag tycker vi ska göra revolution genom att bara börja prata meänkieli överallt. Om de inte fattar, ja då får man ju säga ”jaha okej, du kan bara svenska. Men nu kan du ju lite meänkieli i alla fall. Nu kan du säga ’Hej’.”
Helena Lassin toive: ”Puhumalla meänkieltä joka paikassa tehemä revolyšuunin”
Teksti: Eva-Lena Aro
Narkauksessa, missä Helena Lassi kasusi ylös, meänkieli oli hänen ympärillä. Kieltä puhuthiin täysitten kesken, mutta ko lapsia puhutelthiin niin se tehthiin ruottiksi. ”Olen keriny tuntea kaikenlaisia tuntheita”, sannoo Helena hänen päätöksestä ottaa takasi kielen. Ko hänen opettajanna oon nuoriin tyär Inga, hään ei ole tarttenu katua päätöstä.
Kohthaan Helenan main lopula hänen kotona Luulajassa. Tuulet ei ole vielä lämpimiä, mutta Helena istuu trapula fruukostin kansa ko tulen. Päätethään jääjä sinne istumhaan, molemilla kuppi kuumaa teetä kourassa. Helena, 37, selittää ette oon syntyny ja kasunu Narkauksen kylässä Pajalan kunnassa. Numero kolme neljästä sisaresta. Pappa oon lähtösin Narkauksesta ja mamma Västerbottenista. Hään tunsi jo kläppinä ette jäi ulkopuolele ko ei osanu sitä kieltä mitä pappa ja monet muut hänen ympärillä puhuit. Silloon hään piti tätä tunnetta aivan luonolisenna, aivan niinku lapsi tekkee ko se kasuaa. Mutta jymnaasian aikana alko toisia ajatuksia tästä synthyyn.
– Aattelin ette oon se kumma ko puhun franskaa niin hyvin, saatan porista luokkakaverinki kansa pitkhään ja yhtä menoa, mutta en ymmärä sannaakhaan meänkieltä. Aloin hunteeraahmaan ette mikä tämä oon, ette eihään se siittä johu etten pystyis, ette mulla olis vaikea oppia kieliä. Se johtuu jostaki muusta, ette joku asia ei piä paikkaa.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
348
Alussa Helena syytti itteä, ettei hään itte ollu tehny kylliksi kielen oppimisen puolesta. Sitten hään ymmärsi ette hänen pappa ja muut täyet ei olheet opettanheet hälle kieltä. Hään tunsi pettymystä ja vihhaa ja kysheenalasti pappaansa. Ajan olhoon hään ymmärsi enemän ja enemän, historiasta ja miksi papala ei ollu helppoa antaa hälle kieltä.
– Se oon aika jännää tämä kunka isot asiat, vaihtelut yhtheiskunnassa, saattava tapahtua. Ko vain net tapahtuva kyllin hithaasti eikä kukhaan sano ”top-top, ootappa nyt, mitäs tässä tapahtuu”, niin mitä vain saattaa tapahtua.
Hään alko ymmärtämhään ette sitä kulttuuria ja kieltä joka kläppinä oli ollu hänen ympärillä, piethiin matala-arvosempana
ja ette tämän kaiken takana oli häpeä. Ette se oli se ruottalaistamisprosessi johonka polvet häntä ennen ei olheet pystynheet vaikuttamhaan. Papalta Helena sai kuula, ko kysy, kunka hään koulussa ei ollu saanu puhua meänkieltä. Jos opettajat kuulit ette lapset sitä puhuit lekšuunitten eli rastitten aikana niin siittä seurasi aarestia jälkhiin koulun. Ja ette niissä olosuhtheissa opettaa omile kläpile meänkieltä, se ei ollu tärkeää, eikä ees ajatuksen arvonen. Helenan vanheemat tehit kaiken sen puolesta ette lapset koulussa onnistuisit. Ette oppisit ruottia ja saisit hyviä petyykiä ja niitten avula sitten hyviä töitä ja pärjäisit elämässä hyvin. Tornionlaaksonsuomi ei mahtunut tähän ollenkhaan, selittää Helena.
Hään kertoo ette hänen pappa saatto olla vähäpuhheinen ko asiasta puhuthiin ja ette oon myöntäny ette olis pitäny puhua meänkieltä tyttärittensä kansa. Ja nykyhään saattavatki papala sanat tulla meänkielelä ko Helenaa ja hänen siskoja puhuttelee.
– Se oon nyt vasta vanhoina päivinä ja ko olema asiasta puhuhneet ja tuulet oon kääntymässä ko hään saattaa ymmärtää meitä ja sanoa ”jahaa, nyt haluatta oppia.”. Se oon hauskaa, se mennee hithaasti, mutta hään puhhuu vähän meänkieltäki meän kansa. Olletikki jos mie alotan ja sanon meänkielelä jotaki niin hään mielelä alkaa meänkielelä, mutta sitten jatkaa ruottiksi.
Sukunimi oli kans asia jonka Helena huomasi. Sen enempi ko
hään oon historiasta oppinu, sen enempi hään alko ymmärthään kunka asiat kuuluit yhtheen. Seki ette niin moni oli vaihettannu sukunimensä. Jos muutti nimen ruottalaiseksi niin oli helpompi saaja työn ja piethiin ette ruottalaiset nimet kuulustit kauhniimalta.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
349
Helena kauhistu ko ymmärsi kunka paljon ruottalaistamisprusessi oon vaikuttannu ihmishiin Tornionlaaksossa. Hään alko tutkhiin mitä omassa suvussa oli tapahtunnu ja sai tietää ette oman farfaarin papala oli ollu tornionlaaksonsuomen nimi, jonka nuorena miehenä muutti Augustssonniksi. Hään meni tämän jälkhiin naimishiin ja siirty Lassintalhoon, missä vaimola oli Lassi sukuniemenä. Tällä samala kartanola Helenaki oon kasunu ylös. Helena, joka oli saanu mammaltansa sukukunimen Brånin, päätti ottaa sukunimeksi ittelensä Lassi. Kaks siskoista oon tämän kans tehny. Ja papalaki nykyhään oon sukunimenä Augustsson-Lassi.
– Tämä sopi mulle hyvin ko olin kasunu ylös Lassinkartanolla. Olen Lassilainen niinku muut sukulaiset. Haluan vielä enempi tuntea ette olen tornionlaaksolainen ja ette kuulun tähän kulttuuhriin, ette se oon yhtä paljon minunki. Ruottalaistamisprusessi otti meiltä entisen sukunimen ja patriarkaatti otti Lassin, nyt olema noutanheet kotia kappalheen meän historiasta ottamalla takasi nimen. En perusta siittä jos joku ihmettelee miksi hääräämä nimitten vaihettamisen kansa.
Helena oli 24 ko hään ja sampu Emil sait ensimäisen lapsen, Joarpojan. Nämät asuit silloon Uumajassa, missä opiskelit. Helena kertoo kunka hään jo Joaria oottaessa yhtäkkiä, niinku salhaamaniskusta, sai ajatuksen; ”Kuka mulle kielen opettaa? Herran Jumala, kunkas tässä nyt käypii? Miehään haluan ette hään oppii meänkieltä, miehään haluan ette hään tuntee ittensä olevan tornionlaaksolainen”. Siihen aikhaan ei vielä ollu kursia meänkielessä yniversiteetilä, ja Helena alko suomenkielen iltakurshiin. Vuotta jälkhiin alko tistansikursi meänkielessä ja Helena kävi senki.
Ko Joar sitten synty niin Helena oli sopinu siskon kansa ette tukeva toinen toista ko ottava takasi meänkielen. Net panit matkhaan facebookryhmän mihinkä kans tahoit meänkieltä ossaavia jokka saatoit opettaa heitä vastaa-alkusia. 20–30 ihmistä liitty porukhaan ja käytethiin eri materiaalia kielen oppimisheen. Saatoit kysyä toisilta kunka kirjottaa meeninkiä, kunka hunteeraa ja semmosta. Joarille hään osti ja luki pieniä kirjoja, joita juuri ja juuri itte ymmärsi. Helenassa oli nyt alkanu kehitys ja hään oli päättäny viä sen perile saakka. Vaikka hään vielä oli mataliimalla tasola niin hään päätti lähteä siittä.
– Sitä oon toela menty askel kerrala ko olema eri asioita tehneet. Yrittänheet kuunella raatiota, käyhneet kielileirilä. Ja se oon seki, ko sitä alussa herrää ja haluaa oppia, ettei tiä mithään. Ei tiä mistä löytää
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
350
tietoa, ei tiä kuka järjestää leiriä, ei tiä mistä löytää kirjoja. Nykyhään se oon paljon paremin šyltattu pipluteekissä, niinhään se ei ollu ko Joar oli pieni, eihään semmosta ollu alkhuunkhaan.
Ko tyär Hilda piti alkaa viimistä vuotta ja tyär Inga ensimäistä vuotta esikoulussa, Luulajan kunta pani matkhaan minuriteettikielisen
esikoulun; Charlottendals förskola. Helena päätti panna tyttäret sinne. Alussa esikoulussa oli vain yks osasto minuriteettikielisille ja kolme ruottinkielisille. Nykyhään ruottinkieliset osastot oon siiretty pois paikalta ja koko esikoulu oon minuriteettikieliesikoulu. Yks osasto, Várri, saamenkielisille, Väylä meänkielisille, Laakso suomenkielisille ja Järvi missä puhuthaan niin meänkieltä ko suomea. Inga oon Väylä-osastossa, missä oon 17 lasta ja mihinkä oon jono päästä. Väylässä puhuthaan meänkieltä yheksästä aamua kolhmeen iltapäivää. Sillä aikaa pärsunaali oon meänkielinen. Muina kellonaikoina saattaa pärsunaalia tulla muista osastoista.
Helena tykkää hyvin siittä ko kläpit eri osastoista saattava toisten kansa leikkiä, esimerkiksi ko net oon ulkona. Siittä ette kohata lapsia jokka puhuva toista kieltä tullee luonolinen osa arjessa. Siittä oppii ymmärthään toisia kulttuuria. Inga leikkii muulostenki vapa-aikana semmosten kaveritten kans joila oon toinen kieli ja se estää ”met ja het”-ajattelun. Inga oon ollu Charlottendalissa neljä vuotta ja oon se perheessä joka parhaiten ossaa meänkieltä. Keskenhään Helena ja Inga puhuva meänkieltä joka päivä. Niilä oon vissit rytiinit; Helena herättää tyttären meänkielelä ja puhuu sitä koko aamun aina siihen saakka ette Inga astuu esikoulun ovesta sisäle.
– Joskus ko se tullee kotia esikoulusta niin se oon vielä siinä kielimailmassa ja alkaa mullekki meänkieltä puhuhmaan. Se oon hauska. Joskus mie en ymmärä mitä hään sannoo mutta mie vain myönän ja sanon ”joo, kunka hyvä.”
Helena oon kiitolinen Charlottendalista, ja selittää ette se merkittee hälle mahottoman paljon. Ilman tätä esikoulua Inga ei
olis osanu meänkieltä eikä Helenakhaan olis päässy kielenkehityksessä eemäs. Joskus Inga saattaa sanoa jonku meänkielisen sanan ja kysyä toisilta lapsilta perheessä mikä se oon ruottiksi. Ko net ei ossaa, Inga sannoo sen oikean sanan. Siittä net oon imppuneerattuja.
– Niin, hään oon viis vuotta vanhaa, mie olen kakstoista. Miksis hään ossaa enempi ko mie? Hään oon nero! Hään ossaa kaikki!
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
351
Figur 7.10 Helena oon kiusoissa niin tyttären Ingan ko hänen oman kielenkehityksen puolesta nyt ko Inga jättää Charlottendalin esikoulun/ Helena Lassi är orolig för både dottern Ingas och hennes egen språkutveckling när Inga nu slutar på Charlottendals förskola
Kuva/Foto: Eva-Lena Aro.
Syksylä Inga jättää Charlottendalin ja alkaa kouhluun. Helena oon kiusoissa siitä mitä tapahtuu Ingan kielenkehityksen kansa ja hänen omanki. Inga tullee jatkossaki lukheen meänkieltä, kolme tiimaa viikossa. Helena oon ilonen tästä mitä tarjothaan, mutta meinaa ette se oon suuri ero siihen ette meänkieltä puhua koko päivät. Helena oon itte hakenu yniversiteetti-tason meänkielenkurshiin ja toivoo ette se innostaa häntä jatkamhaan. Helena kertoo kans ”kielikaveriprušektista” joka oon hälle antanu juuri kielikaverin. Semmosia jokka haluava oppia meänkieltä yhistethään semmosten kansa jokka ossaava. Elina Pentäsjärvestä oon Helenan kielikaveri ja sitä Helena killaa siittä ko se jatkaa meänkielelä vaikka Helena vastaa ruottiksi, ja muuttaa kielen vastako Helena ei pysy matkassa, mutta sitten mennee takasi meänkiehleen ko oon saanu takasi tolale Helenan taasen. Elina oon merkittenny paljon hälle, hään selittää.
Ytterligare röster/Lissää ääniä SOU 2023:68
352
Helena, joka oon lääkäri, selittää ette hällä työssä monta kertaa olis ollu tarve ja suuri hyötyki puhua täyelistä meänkieltä. Ko hään kohtaa suomea eli meänkieltä puhuvia pasiänttia hään kuitekki joskus sannoo jonku sanan meänkielelä. Hään oon huomanu ette jotaki silloon keskustelussa tapahtuu. Pasiäntti oon turvalisempi ja rauhalisempi.
– Siittä tullee sopevampi keskustelu kans. Sen hopumpaa mie saan pasiäntin tuntheen ette se oon turvassa ja oon nähty, sen hopumpaa kaikki menne ja tulos oon parempi. Niin se oon. Sen enempi mie opin kieltä, sen helpompaa mulla oon yhteyksissä jonku kansa joka ossaa meänkieltä eli suomea ja mielelä sitä puhhuu.
Kahen tiiman juttelin jälkhiin olema ryypänheet meän teet. Aurinko oon lämmittänny meitä, vaikka mai-kuukauen tuulet oon kolkkoja. Alan ymmärthään minkälaisen työn, uhrauksen ja kärsivälisyyen se vaatii ette ottaa takasi kielen. Vaikka tämä matka oon täynä tuntheita ja taistelua, niin Helenasta hohtaa innostustus ko se kertoo. Tämän innostuksen tarttee ko tulevaisuus kans kantaa matkassa kiusaa. Lopulta kysyn minkälaisia haasteita Helena näkkee kielen selviämisssä ja mitä sen etheen saattais tehjä.
– Ette oon maholisuus oppia kielen opetuksen kautta oon ratkasevaa koska minun ikäpolvessa usseimiten ei osata kieltä kylliksi hyvin ette sen noin vain pystyis siirthään lapsile. Kläpit häätyvät saa sen opetuksen kautta.
Helena meinaa ette minuriteettikielisiä esikouluja pitäis panna pysthöön kaikissa hallintokunnissa Norrbottenissa ja hään pittää sitä aivan hulluna ettei näin ole. Ingan vuet Charlottendalin esikoulussa Helena pittää mahottoman tärkeinä. Tulokset oon isot pienilä rahoila. Samala Helena ymmärtää ettei vain esikoulusatsaukset riitä, net saisit jatkua vanheemissa ikäluokissaki. Helenan mielestä pitäis aihneessa ”Moderna språk” saattaa valita kans meänkielen. Ette se olis kieli joka oon yhtä tärkeä ko joku toinen. Kielen staatyski parantuis jos sitä tarjottais ”moderna språk”-ina koska se antais nuorile petyykiä ja meriittipistheitä. Ja kielen merkitys ja tärkeys lissäintyis. Niin pitäis olla jymnaasiassa ja vielä yniversiteetilä ja korkeakouluissaki.
SOU 2023:68 Ytterligare röster/Lissää ääniä
353
Helena kans toivois ette net jokka puhuva meänkieltä käyttäsit sitä vireästi. Hään uneksii sitä ette olis aivan luonolista alkaa
juttelun meänkielelä. Vaikka silloon ko lähtee hantlaahmaan eli ko kohtaa jonku tutun, niin normi pitäis olla ette alotettais meänkielelä. Jos vastaus tullee meänkielelä niin meänkielelä jatkethaan. Eli sitten, sannoo Helena ja naurahtaa, saattais puhua kassatyöntekijän kansa meänkieltä. Aivan niinku ette sitä pitäis päivän selvänä asiana ette tämä ymmärtää meänkieltä.
– Olema saahneet oppia ette ruotti oon se viralinen kieli ja meänkieltä vain puhuthaan kotona, kaveritten kans ja saunassa. Minusta meän pitäis tehjä revolyšuunin alkamalla puhuhmaan meänkieltä joka paikassa. Jos net ei ymmärä, eihään se olekko sanoa; ”Jaha, okei, sie et ossaa ko ruottia. Mutta nythään sie ossaat kuitekki vähän meänkieltä. Nythään sie saatat sanoa ’Hei’.”
3
Innehåll
1 Språkideologi och det ofullbordade språkbytet
Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området
2 Språkförlustens konsekvenser
Om språk, kultur och välbefinnande
Leena Huss .............................................................. 153
3 Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering
Historisk bakgrund till skol- och språkpolitik i Tornedalen samt genomgång av tidigare gjord forskning (a)
Lars Elenius ............................................................. 203
4 Skolbarn i Tornedalen mellan två språk
Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen (b)
Lars Elenius ............................................................. 261
5 Assimilering, bildning, fostran
– en kunskapsöversikt rörande forskningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen
Daniel Nilsson Ranta ................................................ 401
Innehåll SOU 2023:68
4
6 Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Marja Mustakallio ..................................................... 435
7 Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
Marita Mattsson Barsk ............................................... 481
8 Ströängar
Eivind Torp ............................................................. 499
9 Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser
– en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift
Urban Claesson ........................................................ 533
10 Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
Gerd Snellman ......................................................... 573
11 Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige
Curt Persson ............................................................ 609
12 Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Carl-Gösta Ojala ...................................................... 695
5
Förord
Syftet med att publicera forskarrapporterna
Denna volym är en bilaga till slutbetänkandet från Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Här presenteras de tolv rapporter som författats på uppdrag av kommissionen. Rapporterna har färdigställts av oberoende forskare och experter vid olika tidpunkter under åren 2020–2023. Rapporterna har diskuterats i Sannings- och försoningskommissionen, men det är de enskilda forskarna som står som ansvariga för innehållet i sina respektive rapporter.
Samtliga rapporter avhandlar frågor relaterade till den nationella minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset. I enlighet med kommissionens direktiv har rapporterna bidragit till kommissionens uppdrag att kartlägga och granska assimileringspolitiken av tornedalingar, kväner och lantalaiset. De har också varit en viktig del i kommissionens uppdrag att sprida information och öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter. Genom att publicera samtliga rapporter i sin helhet kan de fortsatt bidra till spridning av kunskap och information om minoriteten.
Forskarrapporternas innehåll
Rapporterna har listats i en ordning som ska underlätta för läsaren att ta del av dem. De inledande rapporterna tar därför upp frågor som behandlar assimileringspolitikens konsekvenser för språket och kulturen och rapporter som berör mer specifika ämnen listas senare i volymen. Rapporterna är även listade enligt de olika teman de berör. Exempelvis listas de rapporter som berör utbildning efter varandra. Rapporterna är inte avhängiga varandra utan kan läsas som
Förord SOU 2023:68
6
enskilda undersökningar. Nedan följer en kort beskrivning av rapporternas innehåll utifrån den ordning de förekommer i volymen.
Volymen inleds med Kenneth Hyltenstams och Linus Salös rapport Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga för-
svenskningen av det meänkielitalande området. Rapporten ger en
historisk beskrivning av den språkliga försvenskningen av Sveriges meänkielitalande områden under 1800- och 1900-talen. Utöver detta belyser rapporten begreppet ”halvspråkighet” samt resonerar kring möjligheterna till språkrevitalisering i dag.
Leena Huss rapport Språkförlustens konsekvenser – om språk,
kultur och välbefinnande ger en överblick av kunskapsläget gällande
flerspråkighet, språkförlust och språklig revitalisering. Vidare presenteras ny forskning om relationen mellan språkförlust, revitalisering samt socio-emotionell- och kognitiv utveckling och hälsa.
Lars Elenius presenterar i forskningsöversikten Statlig minoritets-
politik för språklig assimilering – historisk bakgrund till skol- och språkpolitik i Tornedalen samt genomgång av tidigare gjord forskning fråge-
ställningar och forskningsresultat gällande skol- och språkpolitiken i Tornedalen. I rapporten Skolbarn i Tornedalen mellan två språk –
tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen undersöker Elenius attityder och förhållningssätt
bland elever, lärare och föräldrar till språkpolitiken i skolan i Tornedalen under perioden 1930 till 1960.
Daniel Nilsson Ranta har skrivit rapporten Assimilering, bildning,
fostran – en kunskapsöversikt rörande forskningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen. I rapporten presenteras centrala aktörer för
arbetsstugornas tillkomst och bevarande i Tornedalen, såväl som slutsatser gällande huruvida barnen i arbetsstugorna behandlades annorlunda än barn i andra jämförbara verksamheter i landet.
Marja Mustakallio har sammanställt en kunskapsöversikt över Tornedalens folkhögskola med rubriken Tornedalens folkhögskola –
folkhögskoleideologi och assimilering. I kunskapsöversikten undersöks
folkhögskolans tudelade roll som emanciperande och assimilerande gentemot minoriteten. Särskilt fokus ligger på kvinnors frigörelse.
Marita Mattson Barsk presenterar i rapporten Tornedalens biblio-
tek och dess roll i försvenskningsarbetet en kunskapsöversikt av Torne-
dalens bibliotek i Övertorneå. Kunskapsöversikten beskriver bibliotekets verksamhet, inriktning, initiativtagare och möjliggörare, samt
Förord
7
dess roll i assimileringspolitiken gentemot tornedalingar, kväner och lantalaiset
I Eivind Torps rapport Ströängar redogörs för hur staten har hanterat vissa frågor kring ströängar i norra Sverige.
Urban Claesson analyserar i sin rapport Att genom Svenska kyrkan
återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift hur och varför Svenska kyrkan
deltog i försvenskningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Gerd Snellmans rapport Laestadianerna, språket och överheten i
svenska Tornedalen fram till 1970 redogör för laestadianismens roll
som språk- och kulturbevarare i minoritetsområdet.
Slutligen följer två rapporter vilka redan har publicerats i kortare versioner i Sannings- och försoningskommissionens delbetänkande
Då människovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).
Curt Perssons rapport Forskningsstudie angående rasbiologiska
undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige under-
söker i vilken omfattning tornedalingar, kväner och lantalaiset förekommer i Institutet för rasbiologis undersökningar från verksamhetens start fram till dess avveckling.
Carl-Gösta Ojalas rapport Insamling av mänskliga kvarlevor i
Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal handlar om synen på
tornedalingar i arkeologisk och närbesläktad forskning som berör insamling av mänskliga kvarlevor.
Samtliga rapporter kan bidra till en fördjupad kunskap om assimileringen och exkluderingen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. De kan även fungera som en utgångspunkt för ytterligare forskning i ämnet.
Om författarna
Urban Claesson är professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Lars Elenius är professor emeritus i historia med utbildnings-
vetenskaplig inriktning vid Luleå tekniska universitet.
Leena Huss är professor emerita i finska vid Uppsala universitet. Kenneth Hyltenstam är professor emeritus i tvåspråkighets-
forskning vid Stockholms universitet.
Förord SOU 2023:68
8
Marita Mattsson Barsk är tidigare bibliotekschef i Övertorneå och
Haparanda kommuner.
Marja Mustakallio är filosofie doktor. Daniel Nilsson Ranta är universitetslektor i socialt arbete vid
Uppsala universitet.
Carl-Gösta Ojala är filosofie doktor och universitetslektor i arkeo-
logi vid Uppsala universitet.
Curt Persson är filosofie doktor i teknikhistoria och biträdande
lektor vid Luleå tekniska universitet.
Linus Salö är professor i tvåspråkighet vid Stockholms universitet. Gerd Snellman är docent i kyrkohistoria vid Åbo Akademi. Eivind Torp är docent i juridik vid Mittuniversitetet Östersund.
Språkideologi och det ofullbordade språkbytet
Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området
Kenneth Hyltenstam och Linus Salö
Centrum för tvåspråkighetsforskning
Stockholms universitet
Kontakt: kenneth.hyltenstam@biling.su.se; linus.salo@biling.su.se
9
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Innehållsförteckning
UPPDRAGET......................................................................................................................................................... 1 1 INLEDNING....................................................................................................................................................... 1
1.1 SPRÅKET OCH TALARNA ................................................................................................................................ 2 1.2 DISPOSITION .................................................................................................................................................. 3 2 BEGREPP OCH TEORETISKA PERSPEKTIV ........................................................................................... 3 2.1 SPRÅKPOLITIK OCH SPRÅKIDEOLOGIER.......................................................................................................... 4 2.2 STATENS OCH UTBILDNINGENS ROLL ............................................................................................................. 7 2.3 ASSIMILATION OCH HEGEMONI ...................................................................................................................... 9 2.4 F
ÖRHÅLLANDET MELLAN MAJORITET OCH MINORITET
................................................................................ 11
2.5 SPRÅKBYTE OCH SPRÅKBYTESFAKTORER .................................................................................................... 12 3 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT.............................................................................................................................. 15 4 SPRÅKIDEOLOGI FÖRE FÖRSVENSKNINGEN .................................................................................... 17 5 FÖRSVENSKNINGENS TID ......................................................................................................................... 20 5.1 UPPBYGGNADSFASEN .................................................................................................................................. 22 5.1.1 Brytningen under det sena 1800-talet ................................................................................................. 22 5.1.2 Utökad infrastrukturell satsning under 1900-talets inledning ............................................................ 29 5.2 FULLSKALEFASEN........................................................................................................................................ 31 5.2.1 Språk- och rasideologi i historisk belysning ....................................................................................... 34 5.2.2 Utbildning för en tvåspråkig befolkning ............................................................................................. 37 6 REVITALISERINGENS TID......................................................................................................................... 39 6.1 MOBILISERING ............................................................................................................................................. 39 6.1.1 Begreppet halvspråkighet: uppkomst, spridning och effekt................................................................. 40 6.1.2 En pluralistisk politik tar form ............................................................................................................ 47 6.1.3 Meänkielirörelsens initiativ inom kultur och media............................................................................ 51 6.2 KONSOLIDERING.......................................................................................................................................... 53 7 FÖRSVENSKNINGEN SEDD UTIFRÅN GRUPP- OCH INDIVIDNIVÅ ............................................... 57 7.1 DEMOGRAFI................................................................................................................................................. 58 7.2 SPRÅKFÖRHÅLLANDEN................................................................................................................................ 62 7.2.1 Officiellt språk..................................................................................................................................... 62 7.2.2 Finsk finska i relation till meänkieli.................................................................................................... 65 7.2.3 Standardisering och modernisering .................................................................................................... 66 7.2.4 Tvåspråkighet...................................................................................................................................... 68 7.2.5 Språkbehärskning i finska och svenska ............................................................................................... 72 7.2.6 Effekter av förtrycket av meänkieli...................................................................................................... 79 7.3 E
TNISK IDENTITET OCH DEN MEÄNKIELITALANDE BEFOLKNINGEN
.............................................................. 90
7.4 SPRÅK OCH ETNICITET ................................................................................................................................. 93 7.5 SPRÅKSYN OCH SPRÅKATTITYD ................................................................................................................... 95 7.6 HETEROGENITET/HOMOGENITET INOM MINORITETEN – NÄRINGAR.............................................................. 98 7.7 INSTITUTIONER – KYRKA – LAESTADIANISMEN.......................................................................................... 100 7.8 FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅN ..................................................................................................................... 102 8 SUMMERING OCH AVSLUTANDE REFLEKTION .............................................................................. 106 8.1 SUMMERING AV ANALYSENS HUVUDPUNKTER........................................................................................... 106 8.2 SPRÅKBYTETS, BEVARANDETS OCH REVITALISERINGENS FAKTORER......................................................... 115 8.2.1 Språkbytets huvudfaktorer................................................................................................................. 115 8.2.2 Språkbevarandets huvudfaktorer ...................................................................................................... 117 8.2.3 Revitaliseringens huvudfaktorer ....................................................................................................... 118 8.3 ANSVARSFRÅGAN...................................................................................................................................... 120
10
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Språkideologi och det ofullbordade språkbytet
Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området
Kenneth Hyltenstam och Linus Salö
Uppdraget
Föreliggande rapport redovisar ett uppdrag åt Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01). Studien ska utifrån tidigare forskning om språkbytesprocesser beskriva faktorer som påverkat de historiska skeenden då befolkningen i meänkielitalande områden genomgick en språklig försvenskning under 1800-och 1900-talen. Studien ska beskriva hur centrala politiska beslut och det lokala genomförandet av dessa under ett långt tidsförlopp har kommit att påverka minoritetens språkanvändningsmönster liksom rådande ideologiska trenders betydelse för språkbytet. Detta knyts till gruppinterna faktorer som berör demografi, genus, förekomst av religiösa rörelser, näringsstruktur, institutioner med mera. I fokus finns även de socialpsykologiska effekterna av språkkontakten mellan minoritet och majoritet och särskilt i relation till ojämna maktförhållanden.
Studien ska även belysa införandet av begreppet ”halvspråkighet” och dess påverkan för språkbytesprocessen från 1960-talet och framåt samt halvspråkighetsbegreppets uppkomst, innebörd och spridning utanför den norrbottniska kontexten.
Slutligen innefattar uppdraget att mot ovanstående bakgrund resonera om dagens situation och de möjligheter för språkrevitalisering som föreligger utifrån aktuell lagstiftning om nationella minoriteter och minoritetsspråk.
1 Inledning
I denna rapport analyserar vi den språkpolitik som svenska staten historiskt bedrivit i förhållande till den meänkielitalande minoriteten i norra Sverige. Med språkpolitik avser vi inte bara det politikområde som under de senaste decennierna kommit att benämnas just så (Josephson 2018: 16), utan snarare såväl fastslagen som outtalad politik inom olika samhällsområden som haft språkliga konsekvenser. Tonvikten ligger på statens minoritetsspråkspolitik från 1870-talet och framåt, även om vi mer översiktligt diskuterar skeenden också under tidigare perioder. Syftet är att beskriva den process varigenom den
1
11
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
finsk eller meänkielitalande befolkningen i svenska Tornedalen och angränsande områden underkastades en språkpolitik som ledde till språklig försvenskning. Utifrån allmänna kunskaper om språkbytesprocesser vill vi mer specifikt ge en bild av hur centrala politiska ställningstaganden via myndigheter och andra organ samt enskilda aktörer inverkat på den meänkielispråkiga minoritetens språkanvändningsmönster. Detta diskuterar vi jämte faktorer som berör demografi, befolkningens förhållande till religiösa rörelser, näringsstruktur med mera, liksom de socialpsykologiska effekterna av språkkontakten mellan minoritet och majoritet. Vi uppmärksammar i det sammanhanget cirkulationen av begreppet ”halvspråkighet” från 1960-talet och framåt.
All språkpolitik utövas inom en språkideologisk ram av normativa idéer och tankesätt, vilka förändras över tid. Följaktligen är språkideologi rapportens viktigaste analytiska begrepp. Vi nyttjar det dels som ett sätt att accentuera språk som ett medel för social kontroll och därmed i utövandet av makt (Gal 2006), dels som ett sätt att kasta ljus över de bärande idéer som inverkat på den språkliga försvenskningsprocessen. Språkideologi är emellertid inte bara ett ramverk för förståelse av social kontroll och maktutövning. Språkideologi är lika mycket en grund för social frigörelse, vilket illustreras i de avsnitt som beskriver den etniska och språkliga mobilisering som blev avgörande för att meänkieli 1999 skulle erkännas som nationellt minoritetsspråk i Sverige och för revitaliseringen av meänkieli.
Det historiska händelseförloppet konkretiserar vi med hjälp av en modell som kombinerar makro- och mikroperspektiv på hur faktorer på olika nivåer i samverkan påverkat skeendet (Hyltenstam & Stroud 1990, 1991). Här behandlas faktorer på tre nivåer. På samhällsnivå belyses relationen mellan majoritet och minoritet samt omständigheter i det vidare samhälle där minoriteten ingår. På gruppnivå behandlas omständigheter inom minoritetsgruppen och på individnivå förhållanden som gäller enskilda individers språkval. Rapporten avslutas med en reflektion över dagens språksituation, och de möjligheter till språklig revitalisering som språklagstiftning av senare datum medfört.
1.1 Språket och talarna
Något måste sägas om den terminologi vi här använder för att beteckna såväl språk som deras talare och geografiska utbredningsområden. Mycket av vårt källmaterial kommer från tiden före meänkielis formella erkännande. I litteraturen förekommer följaktligen begrepp som ”finska”, ”finnbygden” och ”de finskspråkiga minoriteterna” mycket frekvent. När vi refererar till tidigare källors benämningar av detta slag avses med ”finska”, ”tornedalsfinska” och ”finskspråkiga” – förutom, förstås, när vi berör förhållanden i Finland – det vi idag
12
2
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
officiellt benämner meänkieli och meänkielitalande. Meänkieli blev formellt språkets namn i samband med riksdagsbeslutet 1999, men beteckningen meänkieli användes i skrift redan i början av 1980-talet. För övrigt användes benämningen meänkieli i talspråket av den tornedalska allmogen sedan 1930-talet (Pekkari 1997: 157).
Vårt eget bruk av ”meänkielitalare” inbegriper såväl tornedalingar som kväner och lantalaiset. De tre etnonymerna används idag som egenbeteckningar inom den meänkielitalande befolkningen i Norrbotten. Beteckningarnas historiska bakgrund och deras varierade användning idag utreds i Elenius (denna volym a). I sammanhanget kan också påminnas om att etnonymen ”kven” i Norge betecknar den nationella minoritet i Nordnorge som har sitt ursprung i migranter från Tornedalen och nordligaste Finland främst på 1700- och 1800-talen och vars språk, ”kvensk”, är erkänt som nationellt minoritetsspråk i Norge. Vi vill understryka att ”talare” inte ska förstås som avhängigt språklig kompetens. ”Talare” inbegriper också grupper som identifierar sig med detta språk utan att nödvändigtvis behärska det, alltså även de som omfattas av den meänkielska termen ummikko, vilken betecknar en person som inte talar sitt eget språk eller som är enspråkigt svensktalande (tornedalingar). Vi nyttjar uttrycket ”det meänkielitalande området” som benämning på den svenska delen av Tornedalen plus andra delar av Norrbottens län där meänkieli talas, särskilt Gällivare- och Kirunaområdena.
1.2 Disposition
Rapporten börjar med en genomgång av de centrala begrepp och teoretiska perspektiv vi gör bruk av (avsnitt 2), följt av en beskrivning av vårt tillvägagångssätt (avsnitt 3). Därefter presenterar vi i olika avsnitt vår analys av den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området, från tiden för det förnationella projektet ända fram till våra dagar. Dessa avsnitt (4–6) skildrar olika faser i den språkideologiska utvecklingen: från de långa tidslinjernas perspektiv till försvenskningens tid, och vidare in i senare tider av mobilisering och konsolidering. I avsnitt 7 diskuterar vi ett antal komplementära faktorer med inverkan på språksituationen i det meänkielitalande området. Slutligen, i avsnitt 8, summerar vi rapporten och presenterar våra slutsatser.
2 Begrepp och teoretiska perspektiv
Det centrala fenomen vi söker analysera är språklig försvenskning, förstått som utfallet av en given språkpolitik. En viktig utgångspunkt är att skiftande föreställningar om språk
3
13
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
informerar de beslut som tas inom ramen för statlig språkpolitik. En annan utgångspunkt är att en språkpolitik typiskt förverkligas inom ramen för ett annat politikområde, exempelvis utbildning, och att den därför fordrar etableringen av infrastruktur eller nyttjandet av redan befintlig sådan. Detta behandlas i 2.1. Vi betraktar försvenskningen av det meänkielitalande området ur ett sociolingvistiskt perspektiv. I rapportens analyser begagnar vi oss av en lång rad begrepp som används inom detta fält – språkideologi, språkpolitik, assimilation, hegemoni, stigmatisering med flera – och vars teoretiska hemvist och innebörd preciseras i 2.1–2.4. Sista avsnittet (2.5) behandlar språkbyte och språkbytesfaktorer.
2.1 Språkpolitik och språkideologier
Språklig försvenskning uppfattas ibland som ett epifenomen, ett slags biprodukt, till försvenskning i mer allmängiltig, kulturpåverkande mening, då kopplat till framväxten av en svensk nation (Ehn, Frykman & Löfgren 1993; se Alalehto 2022 för en aktuell analys av
Tornedalen). Bland nutida sociolingvister dominerar dock uppfattningen att språk näppeligen kan tillskrivas en sekundär eller underställd roll i sådana processer. Tvärtom framstår språk som ett av de mest verkningsfulla redskapen för att inkorporera ett territorium i en nationell gemenskap (Gal 2006; Heller 2011). Det är ingen tillfällighet att flera av nationalismlitteraturens standardverk – såsom Anderson (1983), Gellner (1983) och Hobsbawm (1990) – starkt betonar språk och språklig enhetlighet i formeringen av nationalstater. I linje med detta synsätt söker vi här synliggöra hur språk över tid tillmäts olika värden och funktioner i skapandet av den moderna nationalstaten, då i samspel med de olika skepnader av nationalism som denna historiska process inbegripit, och i kraft av den språkpolitik som praktiserats. Statens inblandning härvidlag är både direkt och indirekt (se vidare 2.2). Följaktligen talar vi i vissa sammanhang om försvenskningen som ett projekt, dels för att betona aktörskap i det nationella bygget, dels som en påminnelse om att nationalstaten inte bara är ett politiskt, ekonomiskt eller kulturellt system utan också ett diskursivt företag som verkar genom språk och på språkets terräng (Stroud 1999: 343).
Som projekt åstadkoms språklig försvenskning genom implementeringen av en språkpolitik. Språkpolitik spänner från hög policynivå till institutionellt språkbruk och det vardagliga språkliga utbytet (Tollefson & Pérez-Milans 2018). I den meningen är en språkpolitik att betrakta som en normativ ordning i syfte att åstadkomma ett språkligt tillstånd eller uppnå en önskvärd språklig verkan (Kroskrity 2000).
En språkpolitik kan vila på normativa föreställningar om nyttan med enspråkighet eller angelägenheten att förbättra ett språks värde och position på en språkmarknad. I fall där
14
4
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
språklig försvenskning är målet för en språkpolitik, finns en rad olika medel för styrning, reglering och kontroll för att nå detta mål. Dessa medel förlitar sig i grunden på uppbyggnaden av en infrastruktur för försvenskning. Infrastruktur, som det används här, syftar på ett bakomliggande, sammankopplat system, som stödjer och möjliggör en rad grundläggande funktioner inom ett samhälle. Det rör dels materiella ting såsom fasta anläggningar för kommunikationssystem, järnvägar och byggnader för utbildning, försvar och förvaltning, dels sociala och mer abstrakta ting av typen utbildningsväsende tillika andra institutioner och deras regelverk. Påfallande ofta är det materiella och det sociala två sidor av samma sak; exempelvis fordrar en fungerande utbildningsinstitution en skolbyggnad av trä, sten eller tegel, som i sin tur byggs av människor till följd av politiska beslut – och som tas i bruk för aktiviteter som också är socialt och politiskt betingade. Den snabba utbyggnaden av statligt finansierade och styrda folkskolor under 1800-talets sista år illustrerar detta tydligt (se 5.1). På motsvarande sätt är tekniska system ofrånkomligen också sociala. Ett belysande exempel i det aktuella fallet är järnvägssystemet, som tekniskt betraktat är en transportled för malm söderut, men som socialt betraktat – i andra färdriktningen – sågs som en social facilitator för införseln av svenska kulturella influenser, svenskt språk, svenskspråkiga lärare och så vidare (jfr Sörlin 1988; se vidare avsnitt 5).
Etableringen av en infrastruktur bör ses som ett medel för att nå språkpolitiska mål. I fall där målet är språklig assimilering kan exempelvis befintliga institutioner nyttjas eller nya institutioner skapas i syfte att inskärpa den språkliga ordning som ses som önskvärd (jfr Heller 1995; Codó 2018). Genom att på olika sätt reglera vilka språk som är gångbara i olika delar av offentligheten, kan statsmakter skapa, etablera och upprätthålla geopolitiska gränser. Det är i just det hänseendet som språk blir ett effektivt instrument eller medel för att åstadkomma mål som inte primärt handlar om språk. Noterbart är dock att även språkpolitik i andra riktningen – revitalisering – är avhängig en infrastruktur för att nå sina mål (se avsnitt 6).
I centrum för vår analys står frågor om vilka strömningar – särskilt enspråkighetsideologi (Silverstein 1996) – som drivit försvenskningsprocessen och hur denna åstadkommits. Begreppet språkideologi sammanlänkar stora, abstrakta språkpolitiska frågor på strukturnivå med det vardagliga språkbruket (Schieffelin, Woolard & Kroskrity 1998). Vi nyttjar begreppet språkideologi som det kommit att förstås inom lingvistisk antropologi, där Judith Irvine definierat det som ”ett kulturellt system av föreställningar om sociala och språkliga förhållanden, tillsammans med deras laddning av moraliska och politiska intressen” (Irvine
5
15
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
1989: 255).1 Flera aspekter av detta sätt att definiera begreppet språkideologi lämpar sig för våra syften. För det första knyts språkfrågan till politiska överväganden, vilket möjliggör att tänka på språk som ett slags projektionsyta för frågor som egentligen är av icke-språklig art. I takt med språkideologisk förändring kan språk komma att stå för eller associeras med en social grupp och hotbilder som knyts till den; detta är en fråga om språkens indexikaliteter, vad de ”pekar på” och vilka betydelser de tillmäts i den sociala världen (Irvine 1989: 251; Silverstein 2003). Exempelvis kunde finska i en försvarspolitisk kontext tillskrivas indexikala värden förenade med något icke-svenskt och därmed potentiellt icke-lojalt med svensk säkerhetspolitik och i förlängningen det svenska nationalstatsprojektet.
För det andra medför Irvines tonvikt på system en påminnelse om hur språklig
försvenskning inbegriper ett vitt spann av olika aktörer, som samverkar på ett sätt som ter sig systematiskt. Som vi ser det framstår svensk minoritetsspråkspolitik gentemot den meänkielitalande minoriteten som systematisk i kraft av att den realiserades parallellt inom flera olika politikområden – skolpolitik, försvarspolitik och kommunikationer (Slunga 1965; jfr Elenius 2014 om metasystem för utbildning). Med systematisk avser vi sätta fingret på hur språkpolitik kan framstå som planmässigt samordnad utan att för den sakens skull vara centralt orkestrerad. I detta sammanhang kan påpekas att system varken är slutna eller nödvändigtvis motsägelsefria; de kan tvärtom innehålla till synes motsägelsefulla element eller paradoxer (Wingstedt 1998: 24). Ett exempel är inrättandet av nomadskolan för samiska barn 1913. Samtidigt som skolformen var baserad på en klart segregativ ideologi (”lapp ska vara lapp”), skulle undervisningsspråket huvudsakligen vara svenska, ett drag i en assimilationsideologi. Reformen baserades på förslag av biskop Olof Bergqvist i en utredning om samernas skolgång som domkapitlet i Luleå fått Kungl. Maj:ts uppdrag att utföra. Bergqvist var alltså i detta fall primus motor för samtidig implementering av motstridiga ideologiska ståndpunkter (Hyltenstam & Stroud 1991: 126; se vidare 5.2).
Det är viktigt att påpeka att språkideologier inte är att likställa med osanningar eller myter om språk. De är sammanhängande politiskt anstrukna föreställningar eller idéer om språk, där mer eller mindre underbyggda antaganden ibland upphöjs till norm. Sådana föreställningar blir ibland så pass dominanta att de med tiden får karaktären av ”sunt förnuft” – eller doxa i Pierre Bourdieus terminologi, enligt principen att både ”den naturliga och sociala världen framstår som självklar” (Bourdieu 1977: 164), och att den därför inte kräver någon analys
1 Citeringar från engelskspråkig litteratur återges i samtliga fall i vår egen översättning till svenska.
16
6
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
eller förklaring. Det är alltså fråga om förhållningssätt och uppfattningar som är förhärskande eller hegemoniska i ett givet samhälle vid en viss tidpunkt, men som i hög grad är omedvetna för individerna själva. Språkideologier som common-sense-antaganden om språk ska därmed inte förväxlas med politiska ideologier eller ”-ismer”. Även om språkideologier kan anknyta till politiska projekt av olika slag, ligger det närmare till hands att betrakta dem som folkideologier i vid mening. Se vidare 2.3 om hegemoni.
2.2 Statens och utbildningens roll
I analyser av statens roll i den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området är det angeläget att ta fasta på att språkideologier genomsyrar samhällen både horisontellt och vertikalt. En traditionell och oomtvistad utgångpunkt är att staten utövar kontroll genom lagar och förordningar samt agerar genom sina myndigheter. Enligt det synsätt vi anammar involverar emellertid förverkligandet av statens politik utlöpande kedjor av verkställande aktörer, förenade av givna byråkratiska tankesätt och språkideologiska övertygelser. Statens aktörer agerar således på en till synes lokal skala, exempelvis genom hur skolor finansieras och befolkas med personal. Det är ett perspektiv som i flera sammanhang visat sig användbart för förståelsen av svensk minoritetsspråkspolitik (t.ex. Hyltenstam & Tuomela 1996; Wingstedt 1998; Karlander 2017; Salö, Ganuza, Hedman & Karrebæk 2018; Salö 2021). Denna tankegång ligger också bakom den taxonomi av faktorer som här används för att konkretisera interaktionen mellan olika samhällsnivåer och aktörer i det förlopp som ledde till försvenskningen (Hyltenstam & Stroud 1990; se nedan).
Detta synsätt är förenligt med ett brett perspektiv på staten, som vetter mot idén om ”det allmänna” – dock utan att vara synonymt med något så vittfamnande som ”samhället”. Det finns exempelvis i Bourdieus (1994, 2014) arbeten, där staten ses som ett överordnat rum av historisk maktkoncentration, som har monopol på det legitima bruket av fysiskt och symboliskt våld, makt och dominans. Hans tonvikt också på symbolisk dominans är betydelsefull, eftersom detta pekar på statens intressen av att upprätthålla kultur och språk som enande och sammanbindande kitt. För Bourdieu är makten att härska distribuerad inom de fält som tillsamman utgör staten; i denna maktutövning ingår dock också att delegera rätten till agenter som i strikt mening inte är statliga aktörer (Bourdieu 2000: 187; se Arnholtz Hansen & Hammerslev 2010).
Vi har inspirerats av detta synsätt om än inte vägletts av det till punkt och pricka. Staten är i vår betraktelse något mer och större än riksdag, regering och den byråkratiska statsapparatens ämbetspersoner. Statsmakten finns förvisso här, men den förvaltas genom att
7
17
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
den delegeras från institutioner – politiska, byråkratiska, rättskipande, vårdande, undervisande o.s.v. – till socialarbetare, rektorer, lärare och andra som utför statens funktioner. Särskilt i relation till det senare är staten en kulturellt enande kraft, kapabel att producera en legitim nationell kultur med likriktade kommunikationsformer. Mycket av detta sker genom skolsystemet, där grundläggande tankeformer kan överföras till stora delar av befolkningen, typiskt i tidig ålder.
Inom det sociologiska studiet av utbildning har man sedan länge betraktat utbildningssystem som ett viktigt medel för att inskärpa, vidmakthålla och förstärka gemensamma sociala värden, likheter och mått av homogenitet som får ett samhälle att hålla ihop (Durkheim [1922]1956). I vidareutvecklad tappning (t.ex. Bourdieu & Passeron 1977 [1970]) har detta synsätt plockats upp också av sociolingvister, som tillfört en mer artikulerad språklig dimension (Heller & Martin-Jones 2001). Studiet av språk i utbildning har därmed kunnat belysa språkets och utbildningens kombinerade inverkanspotentialer. Hur man organiserar läroplanen kan reglera språkens värden, och därmed deras talares värden, på den nationella språkmarknaden (Bourdieu 1991; se även Salö et al. 2018). Sålunda är skolsystemet ett av statens främsta redskap för utövandet av symbolisk makt och kontroll. Under den nationalistiska eran blev det ett internationellt förhärskande mönster att i undervisningen lämna minoriteters och koloniserade folks språkliga och kulturella bakgrund utan hänsyn. Denna linje var förhärskande fram till 1960-talet då den började ifrågasättas alltmer. Även därefter har dock idéstoffet starkt påverkat utbildningssektorn fram till våra dagar. Detta har varit ett av de starkaste instrumenten för assimilering och språkbyte (se 2.3– 2.5).
Vårt synsätt på statlig språkpolitik behöver dock preciseras och nyanseras ytterligare, särskilt vad gäller aktörskap och förändring. Att uttrycksformer för statsmakt är samverkande betyder inte att de är orkestrerade, medvetet samordnade eller kalkylerat planlagda. Själva mångfalden av involverade agenter och institutioner gör nämligen samtidigt staten till en kampplats där divergerande och ibland oförenliga synsätt kontinuerligt görs till föremål för stridigheter och därigenom omförhandling (Bourdieu 1994; jfr resonemang om hegemoniförändring nedan). I likhet med partipolitiska skiljelinjer kan olika departement och myndigheter ha sinsemellan olika intressen, ibland påverkade av trycket från överstatliga organisationer. En lärare eller rektor som agerar med statligt mandat kan också mycket väl handla på sätt som avviker från formellt sanktionerade instruktioner. Exempelvis kan en stats assimilatoriska språkpolitik formellt avskaffas men ändå leva vidare hegemoniskt i
18
8
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
människors praktiker och tänkande. Som vi ska återkomma till blir en språkpolitik riktigt effektiv först när dess tankegods och premisser övertas av dem den riktas mot.
2.3 Assimilation och hegemoni
Mycket av det vi här sorterar under språklig försvenskning relaterar till den typ av likhetssträvanden som kallas assimilationspolitik. Assimilering, vilket betyder ’att göra lika’, existerar dock i olika skepnader med betydande gradskillnader (Brubaker 2001). I repressiva tappningar inbegriper det försök att inte bara lägga till kunskaper och praktiker utan att också kringskära redan etablerade sådana. Sådana homogeniseringssträvanden kan exempelvis inbegripa att förmå människor att ”avlära sig” eller ge upp förstaspråket, exempelvis genom att undanröja utbildningsmöjligheter för det. Till detta hör frågan om vad staten försökte åstadkomma genom sin språkliga försvenskningspolitik. Som vi ser det inbegriper språklig försvenskning tekniker och instrument som tas i bruk med målet att korrigera människors språkliga repertoarer, alltså summan av de språkliga resurser som en människa förfogar över. Här krävs precision för skilja mellan interventioner som kan klassas som förtryck och sådana som rimligen inte kan det. Stora delar av skolsystemet syftar exempelvis till att forma elevers språkliga förmågor. Även om både tvåspråkighet och språkbyte påbördas uppifrån, finns en betydande skillnad mellan målet att göra minoriteter tvåspråkiga och att tvinga dem till språkbyte. Därtill är det notoriskt svårt att veta vad som gjorts mot befolkningens vilja, dels för att ingen gemensam vilja finns, dels för att utsagor om befolkningens vilja likväl frekvent, men utan egentlig evidens, åberopats för att legitimera den språkpolitik som förts (se t.ex. Tenerz 1968).
Eftersom allmänt spridda idéer eller förhållningssätt oftast uppstår i den grupp som dominerar i ett givet samhälle (baserat på klass, etnicitet, kön etc.) och därifrån sprids till de dominerade grupperna används i sammanhanget begreppet hegemoni. Funktionen hos hegemoni är att bevara status quo vad gäller maktbalansen i ett heterogent samhälle (Gramsci 1971). Sådana hegemonier är dock inte bestående – och det behöver inte heller röra sig om bara en enda hierarki i en given tidsperiod. Hegemonier kan utmanas och nya kan uppstå. Fairclough (1989) kallar detta hegemonisk förändring. De ideologier som förekommer i ett heterogent samhälle är alltså starkt styrda av dess hegemonistruktur, och inte bara majoritetsmedlemmarna utan även minoritetsmedlemmarna bidrar till reproduktionen av denna struktur.
Gramsci (1971) skiljer mellan kontroll genom tvång och kontroll genom samtycke. I en given hegemoni behöver alltså inte alltid tvång utövas för att manifestera en given ordning. I sammanhanget kan också hänvisas till fenomenet stigmatisering. Hegemoniperspektivet
9
19
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
erbjuder en förståelseram för det förhållandet att även negativa attityder till en minoritetskultur kan överföras och tas upp av minoriteten själv. Ytterst skapas i sådana fall hos en del av minoritetsindividerna en skamidentitet. Enskilda personer kan i förhållande till den normerande majoritetsidentiteten känna skam över sitt ursprung, sin tillhörighet, ja, över sig själva. Genom en intrikat socialpsykologisk mekanism innebär hegemonistrukturen att skammen i sig blir ett synnerligen kraftfullt instrument med vilket status quo upprätthålls.
Som ett tydligt exempel på användning av ”skamverktyget” kan man peka på Tredje republikens Frankrike (1870–1940). I etableringen av standardfranska som språkligt jämlikhetsmål för alla franska medborgare var ett av de viktigaste redskapen skolornas skambeläggande och förlöjligande av elever från hem där familjen talade dialekt eller andra språk (bretonska, baskiska, occitanska m.fl.) (Weber 1976). Standardfranskan ”ideologiserades” som en tillgång och ett erbjudande för att skapa jämlikhet mellan medborgarna, inte som ett påtvingat nytt språk. Med en ”framgångsrikt” förd språkpolitik i skapandet av en centralistisk enhetsstat utgjorde Frankrike från och med 1870-talet en modell för övriga europeiska länder.
Nationalistiska och koloniala språkideologier har ofta omfattat idéer om den språkliga homogenitetens överlägsenhet så som i det just omnämnda franska exemplet, att ett samhälle med ett enda nationalspråk självklart är det mest fördelaktiga. Nationalspråkets oomtvistat höga värde i förhållande till andra i området förekommande språk var en tongivande komponent i de språkideologier som blev särskilt framträdande under slutet av 1800-talet och vidare under första halvan av 1900-talet. Detta var således en drivande faktor bakom spridningen av dominerande språk på övriga språks bekostnad (jfr Phillipson 1992).
Som vi ska återkomma till upphörde inte denna idéströmning under 1960-talet, vilket ibland påstås eller antyds, trots att den från och med det decenniet i många länder inte längre var tongivande för centrala politiska beslut och i offentlig retorik. Den har varit en ideologisk underström och därmed en betydande dold kraft fram till våra dagar (Hyltenstam 1986; Wingstedt 1998; Brubaker 2001).
Under en relativt lång period sedan 1980-talet, men särskilt under det senaste decenniet, har en utveckling mot nynationalism skett i stora delar av världen inklusive Sverige, och en assimilatorisk eller segregativ retorik har blivit alltmer explicit och inlemmad i allt fler segment i samhället. Här synliggörs paradoxen att globalisering tycks göda, snarare än motarbeta, nationalism (Hettne, Sörlin & Østergård 1998), vilket inverkar också på det språkideologiska klimatet. Denna problematik innefattas i Brubakers (2001) distinktion mellan transitiv och intransitiv assimilation. Transitiv assimilation är något som görs mot
20
10
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
befolkningsgrupper eller individer, medan intransitiv assimilation görs av befolkningsgrupper eller individer. När en assimilationsprocess startat kan båda typerna interagera med varandra. De statssanktionerade åtgärderna för försvenskning – vilka explicit omtalades så från slutet av 1800-talet – rubricerades inte officiellt som assimileringspolitik utan som språkpolitik med syfte att göra minoriteter tvåspråkiga (Elenius 2006: 137), men en granskning pekar snarast mot att det faktiskt var frågan om en tydlig assimileringspolitik.
2.4 Förhållandet mellan majoritet och minoritet
Historiskt har språkliga och etniska minoriteter i Europa, liksom koloniserade befolkningar och minoriteter i andra delar av världen, typiskt inte haft något i politiska termer preciserat eget maktkapital. Obalansen i den politiska och legala makten till majoritetens fördel har inneburit att beslut kunnat fattas och lagar stiftas som negligerat eller stått i direkt motsättning till minoritetens intressen. Sådana förhållanden, där etnisk-språkliga minoriteter helt saknar egenmakt, förekommer även idag i ett antal länder, men det är numera vanligare att förhållandet mellan minoritet och majoritet på ett eller annat sätt är reglerat genom specifika bestämmelser inom en given stat, ofta initierat genom överstatliga ”påtryckningar” på enskilda länder att ansluta sig till konventioner utarbetade i internationella organ.
Maktförhållandena mellan majoritet och minoritet varierar starkt över tid och mellan stater eller styrelseskick på en skala från fullständigt undertryckande av minoritetens religiösa, kulturella och språkliga särart till situationer där lagstiftning till skydd och stöd för minoriteten förekommer. Moderna demokratier ser sig ofta som inkluderande genom att formellt ha anslutit sig till internationella konventioner om mänskliga rättigheter baserade i folkrättsliga regler och skydd för minoriteter (SOU 2005:40, s. 64ff.). Lagstiftning om en specificerad grad av autonomi för minoriteten syftar till en utjämning av maktobalansen, som exemplen Katalonien–Spanien eller Färöarna–Danmark illustrerar. Förhållandet mellan majoritet (eller staten) och minoritet hanteras ofta i de tre kategorierna assimilation, exkludering och ackommodering (se t.ex. Mylonas 2010: 87), men det finns många andra begrepp som berör sådana relationer, t.ex. segregation, integration, marginalisering, ackulturation o.s.v. Med assimilation menas i grunden att minoriteten upphör som befolkningsgrupp genom att den helt anammar majoritetens språk och kultur i form av levnadssätt och värderingar. Exkludering innebär att minoriteten avskiljs från samhället i övrigt. Apartheidsystemet i Sydafrika var ett exempel på detta. Ackommodering, liksom integration, innefattar en politik som underlättar minoritetens inlemmande i storsamhället,
11
21
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
samtidigt som den får stöd för bevarandet av sin kulturella och språkliga särart. En sådan politik kan vända ett pågående språkbyte eller motverka att språkbyte sker.
2.5 Språkbyte och språkbytesfaktorer
Det grundläggande skeendet vid språkbyte innebär att en maktdominerad befolkningsgrupp, en minoritet, som talar språk A, i kontakt med en maktdominerande befolkningsgrupp, en majoritet, som talar språk B, under en tidsperiod, i allmänhet över flera generationer, övergår från att ha varit enspråkiga talare av A till att bli enspråkiga talare av B. I perioden som förlupit mellan dessa två enspråkiga situationer har individerna varit tvåspråkiga i olika utsträckning. I Einar Haugens tidiga modell för språkbyte (Haugen 1953) beskrivs detta i ett antal faser, fas I–V, där A = full behärskning av minoritetsspråket, a = viss behärskning av minoritetsspråket, B = full behärskning av majoritetsspråket och b = viss behärskning av majoritetsspråket:
Fas I: A (enspråkighet i minoritetsspråket) Fas II: Ab (full behärskning av minoritetsspråket, viss behärskning av majoritetsspråket) Fas III: AB (full behärskning av båda språken) Fas IV: aB (viss behärskning av minoritetsspråket, full behärskning av majoritetsspråket) Fas V: B (enspråkighet i majoritetsspråket)
Det tidsmässiga förloppet kan vara kortare eller mer utsträckt i olika språkkontaktsituationer. På det individuella planet innebär detta att det vid en och samma tidpunkt kan finnas personer som representerar alla dessa språkanvändningsmönster, men över tid blir det allt färre som representerar de tidiga fasernas mönster och fler som representerar de senare fasernas. Världen över finns det otaliga exempel på fullbordade språkbyten. Den finska som i Sverige talades av s.k. skogsfinnar, eller svedjefinnar, utgör ett exempel. Från att från början ha utgjort en grupp som talat endast finska är dagens ättlingar enspråkiga i svenska; de sista talarna av värmlandsfinska, som var den sista representationen av skogsfinska, avled under 1970-talet (Lainio 1999; 2021). Broberg (1954: 83) rapporterade från början av 1950-talet att det fanns ett 30-tal talare som fortfarande var i livet: ”endast tre äro under 60 år, fem äro i åldern 67–70 år, medan de återstående äro närmare 80 år och därutöver”. Broberg redovisar vidare följande: Under inspelningsarbete för att dokumentera värmlandsfinskan 1948 intervjuades en ”sagesman” som fick frågan: ”Brukar ni tala finska?” Hans raska svar var: ”Nej. Vem skulle jag tala med? Skulle jag prata med mig själv? Eller med skogen?”
22
12
--------------------------------------------------------------
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Att språkbyten fullbordas har vi alltså både i tid och rum närliggande exempel på. Men det förekommer också situationer med en (relativt) stabil tvåspråkighet, i vilken en viss del av befolkningen fortsätter att behärska minoritetsspråket. Det förekommer också situationer där minoritetsspråket revitaliserats, så att det blir allt fler talare som utöver sin fulla behärskning av majoritetsspråket samtidigt talar minoritetsspråket i olika utsträckning. I fråga om meänkieli är det uppenbarligen någon av de senare två situationerna som numera gäller.
Ytterst vore det förstås önskvärt att uttömmande kunna förklara varför språkbytet sker och varför utfallet skiljer sig åt i olika språkkontaktsituationer. Problemet är att det är omöjligt att i komplexa samhälleliga förändringar eller skeenden fastställa exakt vilka orsakssamband som föreligger. I stället är en möjlig ambitionsnivå att så noggrant som möjligt identifiera vilka förhållanden som föreligger i en given språkbytes- eller språkbevarandesituation. I det syftet kommer vi, som nämnts ovan, använda en modell som inkluderar en samlad uppsättning faktorer, vilka i internationell forskning om språkbyte och språkbevarande bedömts påverka förloppet (Hyltenstam & Stroud 1990). Faktorerna är uppdelade i kategorierna samhällsnivå, gruppnivå och individuell nivå enligt Tabell 1. Faktorerna på samhällsnivå avser förhållanden som definierar minoritetens ställning i samhället i stort, i relation till majoriteten. Faktorerna på gruppnivå berör förhållanden som karakteriserar minoritetsgruppen internt. Faktorer på individnivån slutligen gäller minoritetsindividernas språkliga praxis. Det är viktigt att påpeka att modellen postulerar en komplex interaktion mellan nivåer och faktorer. Förhållanden på gruppnivå är t.ex. i flera avseenden bestämda eller påverkade av de ramar som etablerats på samhällsnivå. På motsvarande manér sätter förhållanden på samhälls- och gruppnivå ramarna
Tabell 1: Språkbytes-/språkbevarandefaktorer
(Hyltenstam & Stroud 1991)
I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ Politiskt-legala förhållanden Majoritetssamhällets ideologi Språklagstiftning Implementering Ekonomiska faktorer
Industrialisering-urbanisering Majoritetsnäringar Kommunikationer Arbetsmarknad
Sociokulturella normer Utbildning
II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ Demografi
Storlek Kärnområde Migration Åldersfördelning Könsfördelning Äktenskapsmönster
Språkförhållanden
13
23
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Officiellt språk Officiellt språk i annat land Talas i mer än ett land
Dialekt- eller språksplittring
Standardisering och modernisering Förhållandet mellan tal och skrift Tvåspråkighet Språkbehärskning Språksyn
Heterogenitet/homogenitet Näringar Typ av etnicitet Intern organisation Institutioner
Utbildning Kyrka Språkplanering och språkvård Forskning och kultur
Medier Kulturyttringar
III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ Språkval Socialisation
för praxis på individnivå. Detta betyder dock inte att det föreligger en deterministisk ordning uppifrån och ner. Dynamiken i modellen ligger i att påverkan kan utövas även i motsatt riktning. Individerna har t.ex. frihetsgrader vad gäller både språkval och socialisationsmönster, och individernas val påverkar förhållanden på gruppnivå, t.ex. vilken typ av tvåspråkighet som utvecklas inom minoriteten, och ytterst förhållanden på samhällsnivå, t.ex. genom individers eller gruppens politiska aktivism. Modellen ger således utrymme för en balans mellan individers
och gruppers handlingskraft och de ramar för handlingsalternativ som existerar i den givna samhällskontexten.
Vi vill nämna att taxonomin av faktorer utarbetades i slutet av 1980-talet i samband med författarnas uppdrag åt samerättsutredningen (SOU 1990:91) att bedöma bevarandestatus för samiskan. Det vetenskapliga underlaget var litteratur som presenterade analyser av pågående och fullbordade språkbyten världen över.
Liknande taxonomier, som på samma sätt byggde på genomgångar av publikationer om språkbytessituationer, presenterades internationellt vid samma tid. Joshua Fishmans Graded
Intergenerational Disruption Scale (GIDS) för språklig vitalitet och revitalisering (Fishman 1991) är den mest citerade, men även Edwards (1992) kan framhållas. GIDS har senare utvecklats i arbete i Unescos regi (Brenzinger et al. 2003; Lewis & Simons 2010; se vidare
Hyltenstam 2022 för diskussion av dessa).
Hyltenstam och Strouds (1990) taxonomi är användbar framför allt på ett heuristisktorienterande plan, och det är så den nyttjas även i föreliggande arbete (se nästa avsnitt). Den kan påminna oss om att det finns ett stort antal perspektiv som kan bidra till förståelsen av en given komplex språkanvändningssituation, även om det ofta inte går att fastställa enskilda faktorers exakta effekt. Den kan användas både analytiskt och syntetiskt, d.v.s. det går att både reflektera över enskilda faktorers inverkan och hur flera faktorer samspelar.
24
14
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
3 Tillvägagångssätt
Föreliggande rapport bygger till stora delar på språk-, samhälls- och historievetenskaplig litteratur om den statliga minoritetsspråkspolitik som specifikt riktats mot Norrbottens finskspråkiga minoritet. Till de författare vi särskilt förlitat oss på hör Hugo Tenerz, Nils Slunga och Lars Elenius, och för språkliga förhållanden Magdalena Jaakkola, Erling Wande och Birger Winsa. Rapporten använder sig vidare av visst arkivmaterial, debattinlägg och texter baserade på personliga erfarenheter, material som vi kontinuerligt refererar till för att illustrera våra uppgifter och resonemang. Här har vi av utrymmesskäl inte möjligheter att beröra annat än nyckelhändelser i det förlopp som verkat i riktning mot språklig försvenskning. Vi har på många ställen i vår framställning dragit in jämförelser med relevanta situationer i andra delar av världen, detta när vi bedömt det som instruktivt i syfte att tydligare belysa förhållanden och skeenden i det meänkielitalande området.
I den text som följer beskrivs den meänkielitalande minoritetens situation med hjälp av språkbytestaxonomins faktorer. Modellen, eller taxonomin, orienterar oss mot att söka information omkring försvenskningsprocessen utifrån ett stort antal olika perspektiv, som tillsammans kan bidra till förståelsen av den komplexa språkanvändningssituation som vi här behandlar. Den kan således ses som ett raster som hjälper oss att se den totala bilden, att både beakta de centrala och ofta citerade förhållanden som uppenbart påverkat språkanvändningen och samtidigt inte missa förhållanden som varit mindre framträdande i tidigare kommentarer. Dock har vi inte använt faktormodellen som övergripande struktureringsprincip i den fortsatta framställningen. Att i texten gå igenom faktor för faktor lämpar sig väl i ett sammanhang som redovisar bedömningar av ett minoritetsspråks bevarandestatus vid en viss tidpunkt, på det sätt som skedde för samiskan vid slutet av 1980-talet (Hyltenstam & Stroud 1990) och upprepat vid slutet av 1990-talet (Hyltenstam, Stroud & Svonni 1999). Detta fungerar inte bra i detta sammanhang, där vi presenterar händelser i en pågående process under ett långt tidsförlopp. En presentation faktor för faktor skulle leda till en fragmentariserad bild av förlopp och samband. Vi kommer därför i det följande att först kronologiskt i ett längre avsnitt presentera de mest framträdande skeendena på samhällsnivå som ledde till försvenskningen med betoning på den uttalade försvenskningsperioden som pågick från 1880 till 1950-talet. Vår kronologi behandlar dock även perioderna före och efter.
Vårt sätt att periodisera den språkideologiska utvecklingen har vägletts av Elenius (2006) kronologi över den historiska, samhälleliga förståelsen av svensk minoritetspolitik i förhållande till den finsk- eller meänkielitalande befolkningen. Denna har alltså här anpassats
15
25
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
till språkideologisk utveckling på olika nivåer och i förhållande till olika faktorer. Elenius (2006) identifierar fem faser: först en av religiöst riksenande 1200–1550, efterföljt av en fas av kulturbevarande nationalistisk politik, 1560–1870. Båda dessa faser har det gemensamt att religionen tjänar som sammanhållande ideologi, och att ett slags blandning mellan tolerans och ointresse råder gentemot minoriteternas språk och kultur. Enligt Elenius följer därefter en konformistisk-nationalistisk fas 1880–1950, med industrialisering, infrastrukturell utbyggnad och militärpolitiska omvärderingar som viktiga komponenter. Det är i denna fas som svensk nationalism får en tydligare språklig dimension, då försvenskningssträvanden tar sig uttryck i en assimilerande språkpolitik. Denna fas avlöses av en liberalt nationalistiskt period 1960– 2000, med liberala minoritetsspråkliga reformer som kännetecken, varefter en postnationalistisk politik tar vid på sätt som gör sig påmind in i våra dagar.
Mycket av detta är överförbart till en historisk analys av språkideologiska förhållanden, inte minst vad gäller relationen mellan majoritet och minoritet. Vår analys börjar med en skildring av den långa utvecklingen från medeltid och fram till och med 1870. Detta görs i avsnitt 4, som handlar om de långa tidslinjernas perspektiv före försvenskningspolitikens tidevarv. Här ges en bakgrund för att förstå den flerspråkiga situation som rått under flera hundra år, men som senare kom att uppfattas som ett problem. Perioden som följer därefter, försvenskningens tid, skildras i avsnitt 5. Denna period sträcker sig från 1880 till och med 1950-talet, och omfattar en uppbyggnadsfas och en efterföljande fullskalefas, karaktäriserad av att infrastrukturen för försvenskning var på plats. Dessa två faser behandlas i varsitt underavsnitt, som skildrar det tämligen snabba införandet respektive vidmakthållandet av försvenskningspolitiken inom ett spann av samhällsområden.
Efter 1950-talet vidtar en ny tid, revitaliseringens tid, som beskrivs i avsnitt 6. Dess första fas behandlas under rubriken mobilisering (6.1). Här skildras processen varigenom den meänkielitalande minoriteten och dess företrädare successivt kom att spela en alltmer framträdande roll i fråga om bevarandet och revitaliseringen av det egna språket. Den andra fasen, konsolideringsfasen (6.2), behandlar perioden från år 2000, när meänkieli blev ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.
Inom ramen för denna kronologiska genomgång påvisar vi successivt hur olika faktorer i modellen kan tänkas ha påverkat skeendet. Här är faktorer på samhällsnivå särskilt framträdande, men i takt med att minoriteten i senare faser tar en mer aktiv roll kommer också faktorer på gruppnivå in i bilden. Efter behandlingen av dessa faser, kommer ett längre avsnitt där vi beskriver vilka konsekvenser samhällets språkideologi, språkpolitik och den näringsmässiga samhällsutvecklingen har haft för minoritetens förhållanden på grupp- och
26
16
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
individnivå. I detta avsnitt, avsnitt 7, behandlas faktorer som demografi, olika slags språkförhållanden som tvåspråkighet och språkbehärskning samt språk och etnicitet.
4 Språkideologi före försvenskningen
Den försvenskningspolitik som man i Sverige kom att utöva mot det meänkielitalande området måste förstås mot kulissen av en längre historisk bakgrund. Betraktat i de långa tidslinjernas perspektiv betonas alltför sällan det faktum att den språkliga försvenskningen av Sverige föregicks av en lång period där andra språkideologier dominerade. I synnerhet gäller detta det slags tolererande flerspråkighetsideologi med religionen som sammanhållande kitt som rådde ändå från senmedeltid till sent 1800-tal. Eftersom den kyrkouppburna toleransen för flerspråkighet så tydligt inverkade på majoritetssamhällets ideologi, utgör den en stark faktor på samhällsnivå.
Från senmedeltid och fram till 1809 hade Sverige och Finland varit delar av samma rike under svenska kronan. Detta rike hade successivt också brett ut sig över samernas historiska bosättningsområden. Språkförhållandena inom detta vidsträckta område var följaktligen sammansatta och kännetecknades av en samexistens av svenska, finska och samiska varieteter. Inte sällan behärskade människor alla språken, om inte alltid fullt ut så åtminstone i de avseenden och funktioner som behövdes i handels- och andra typer av kontaktsituationer. Detta är bakgrunden till att norra Sverige liksom andra delar av Nordkalotten historiskt och i nutid är präglat av språkkontakt och flerspråkighet. Till exempel talades ett tjugotal olika språk i stormaktstidens Sverige, som genom erövrade provinser utvecklats till en konglomeratstat som nådde sin territoriella kulmen 1658–1660, förutom samiska och finska bland annat danska, gutniska, estniska, lettiska, votiska, ingriska och tyska (Andersson & Raag 2012). Tyska hade ofta funktionen av lingua franca i hela riket (Andersson 2012).
Svenska staten i vardande, var dock under en lång tidsperiod välvilligt inställd till – eller kanske snarare indifferent inför – den språkliga mångfalden i riket. Toleransen för denna mångfald begränsades heller inte av politiskt-legala förhållanden. En förklaring till detta ligger i det faktum att nationalstaternas etablering ännu inte var framskriden. För svenskt vidkommande var territorialiseringen av kungamakten inriktad på att etablera gränsen mot Danmark–Norge. Rikets norra delar betraktades länge som obebodd vildmark utan exploateringsvärde, även om detta successivt ändrades i takt med att staten expanderade. Exempelvis blev samer skatteskyldiga kring mitten av 1500-talet och malmfyndigheter gjordes kring 1600-talets mitt (Tenerz 1962: 284; Ruong 1969; Elenius 2006: 58).
17
27
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Med statens stigande intressen och ökande närvaro följde alltså i detta skede inga påtagliga språkliga konsekvenser. En faktor av betydelse var religionen. Den hade tjänat som ett enande symboliskt kitt ända sedan 1200-talet. Efter 1500-talets reformation av kyrkan, från katolsk till protestantisk kristendom, bands den religiösa makten samman med kungamakten.
Med förflyttningen av kyrkans överhuvud från Vatikanen till Stockholm förbyttes också katolicismens ointresse för folkspråken mot en protestantisk tanke om kommunikation på människornas egna språk med spridning av kristendomen som högsta prioritet. Den lutherska kyrkan – och därmed kronan – kom här att legitimera och upprätthålla ett slags flerspråkighetspraxis, eftersom man ansåg att den religiösa kommunikationen skulle förmedlas på människornas modersmål. Även om perioden från 1500-talets till 1800-talets mitt präglas av svensk hegemoni i en successivt alltmer närvarande stat, blev den kyrkliga kontexten till gagn för utvecklingen av både det samiska och finska skriftspråket (Elenius 2006: 25).
Som försvenskningsredskap togs förvisso språk i bruk också i de geopolitiska dragkamper som från mitten av 1600-talet utspelade sig i Östersjöområdet, särskilt mellan Danmark-Norge och Sverige (se Runblom 1995). De provinser som häromkring erövrades och inkorporerades i det svenska territoriet – söderut Skåne, Blekinge och Halland; mot väst Jämtland och Härjedalen – genomgick en tämligen snabb process av försvenskning. Det skedde exempelvis med sjösättningen av en ny svensk kyrkoordning med gudstjänster på svenska samt genom ny svensk rättspraxis – sålunda blev präster och ämbetsmän viktiga utförare inom detta nationella projekt (Battail 2010; se också Hellström 2008). På infrastrukturell skala kan bildandet av Lunds universitet 1668 ses som ett sätt att påskynda försvenskningen i de sydliga provinserna; att man här tidigare än i Uppsala övergick från latin till svenska som undervisningsspråk är sannolikt ingen slump (Tengström 1973). Att språkliga gränser stärker territorialstatliga gränser insåg man således redan vid tiden för skapandet av den westfaliska ordningen, som vid 1600-talets mitt antog sin begynnande form (t.ex. Bring 1998; Karlsson 1997). Nationalstaternas tidsålder inleddes här, även om nationalism som ideologi och rörelse skulle komma i ropet först ett par hundra år senare (Hettne et al. 2006:18).
Den historiska politiska händelse som blev upphovet till att en sammanhållen finskspråkig befolkning i norr efter hand kom att få status av en språklig och kulturell minoritet i Sverige var freden i Fredrikshamn år 1809 mellan Sverige och Ryssland. Enligt fredsavtalet avsade sig Sverige rätten till Finland, som fick politisk status av storfurstendöme i Ryssland. Det ska påpekas att även det svenskspråkiga Åland ingick i det avträdda området. Förhandlingarna
28
18
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
slutade med att nationsgränsen mellan Sverige och Ryssland drogs längs Könkämä, Muonio och Torne älvar, vilket innebar att en finskspråkig kulturbygd delades i två (Slunga 1965: 15). Därigenom marginaliserades eller isolerades de finsktalande på den svenska sidan av gränsen under årtiondena efter freden (Elenius 2006: 76), men tidsandan under första hälften av 1800talet präglades inte av någon politisk opinion för försvenskning (Tenerz 1962). Så trots att Napoleonkrigen under tidigt 1800-tal gynnade framväxten av den enhetlighetsdrivande språkideologin en nation–ett folk–ett språk, uppenbarade sig ingen svensk vakthållning riktad mot finskan omedelbart efter 1809.
Under de första decennierna efter 1809 var den svenska statens intresse av den finsktalande befolkningen och dess språkliga förhållanden således inte påtagligt. De finsktalande kunde fortsatt, åtminstone i viss utsträckning, upprätthålla kontakter med befolkningen på den finska sidan, som rent administrativt var rysk. Man kan säga att staten i sina kontakter med den finsktalande befolkningen på den svenska sidan om gränsen anpassade sig till rådande språkliga förhållanden. Sålunda betraktades det som naturligt att finska skulle användas som undervisningsspråk i de skolor som enligt de nationella bestämmelserna i Folkskolestadgan 1842 efter hand inrättades i regionen. Detta var en pragmatiskt rimlig lösning med tanke på att stadgan inte föreskrev något om undervisningsspråk, och ingen politisk opinion för försvenskning fanns.
Enligt folkskolestadgan skulle skolor inrättas i varje församling inom fem år efter stadgans utfärdande. Dessa skolor, som var intimt knutna till kyrkan, skulle styras av ett skolråd, lett av kyrkoherden eller annan präst. Det dröjde drygt tio år innan den första folkskolan startade i Tornedalen (Winsa 1995: 15; Elenius 2001: 124). Folkskolestadgan föreskrev som nämnts inget om undervisningsspråk, och det betraktades som givet att det var finska som skulle användas som undervisningsspråk. Frågan om att barnen skulle lära sig svenska i folkskolan blev dock tidigt aktuell, och undervisning i svenska som ämne infördes efter hand (Elenius 2001: 146ff.).
Lokala försök med svenskspråkig undervisning hade dock förekommit på flera håll alltifrån 1850-talet, i vissa kommuner beroende på att det fanns en viss andel svenskspråkiga i befolkningssammansättningen (Elenius 2001: 145ff.). Aktiva beslut år 1869 på landstingsnivå om stödåtgärder till kommunerna i länet, liksom det statliga Finnbygdsanslaget till Tornedalens folkskoleväsende 1874, innebar stöd till den finskspråkiga undervisningen både i fråga om läromedel och tillgång till finskspråkiga lärare (Elenius 2001: 124). I fråga om högre
19
29
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
utbildning hade en så kallad lägre apologistskola2 startat i Haparanda 1833 med undervisning på finska för de elever som endast behärskade finska – en ordning som dock var omtvistad; undervisningen på finska upphörde redan 1847 (Wande 1994: 14; Elenius 2001: 122). På samma sätt vidtogs aktiva åtgärder för att myndighetsutövning i regionen skulle anpassas till den finsktalande befolkningen med statsanslag till tolkar 1862 och landstingsfinansierad översättning av lagar och förordningar till finska 1871. Vidare fastställdes 1869 en tjänstemeriteringslagstiftning om företräde för finsktalande i statlig tjänst i Tornedalen (Elenius 2001: 117). Sammanfattningsvis kan sägas att dessa beslut fattades mot bakgrund av den språkideologi som fortfarande rådde, enligt vilken det fanns acceptans för att flera språk var representerade i det storsvenska riket. Under århundraden hade det setts som självklart att människorna skulle nås av religion, kunskap och samhällsutövning via sitt modersmål, alltså ett slags tolererande flerspråkighetsideologi. Denna tolererande flerspråkighetsideologi som rådde före 1809 i det svenska riket, uppblandad med ett mått likgiltighet, dröjde kvar långt in på århundradet.
Kring 1800-talets mitt fick emellertid laestadianismen, väckelserörelsen namngiven efter prästen Lars Levi Laestadius (1800–1861), spridning. Inom denna rörelse kom finskan att betraktas som det religiösa språket – skrifter var på finska och finska användes för religiös förkunnelse bland såväl samer som den finskspråkiga befolkningen (Slunga 1965: 10; Snellman denna volym). Bland annat på grund av sitt värnande om finskan som religiöst språk upplevdes laestadianismen som ett hot mot statskyrkans inflytande i Norrbotten; därtill var den gemenskap som rörelsen upprättade transnationell (inkluderande Finland), vilket i ökande grad kom att anses problematiskt med tanke på den fennomanska rörelsen i Finland och dess språknationalistiska idéer om ett storfinskt välde (Elenius 2006: 82, 101, 117; se vidare nedan).
5 Försvenskningens tid
I denna del skildras det tidevarv som i språkideologiskt hänseende bryter med den mycket långa föregående perioden. Det sker till följd av en rad sammanlänkande skeenden som verkar
2 Apologistskolor inrättades enligt 1649 års skolordning inom den så kallade trivialskolan. Apologistskolan hade en mer praktisk inriktning mot tjänstemanna- och köpmansyrken och fokuserade på välskrivning, bokhålleri och aritmetik. I 1820 års skolordning blev apologistskolan uppdelad i en lägre och en högre del och blev helt skild från läroverket. Senare, 1849, blev apologistskolan, den övriga trivialskolan, som nu döpts om till lärdomsskolan, samt gymnasiet sammanslagna. Denna skolform kom i 1878 års skollag att kallas det allmänna läroverket (Landquist 1965).
30
20
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
i riktning mot språklig försvenskning. Den språkideologi som ser nationalspråket som ett enande medel gör således här entré, och bryter med tidigare tiders tonvikt på religiöst riksenande. Det är under den följande 70–80-årsperioden, 1880 till slutet av 1950-talet, som projektet om språklig försvenskning genomförs. De strömningar som nu ryckte fram gjorde gällande att en nation hålls samman av ett språk enligt logiken att nationer ger uttryck för sin folksjäl genom sitt gemensamma modersmål. Denna internationellt mycket spridda tankegång bör ses som en del av den nationella rörelse som den polska filosofen och sociologen Zygmunt Bauman (1991) kallat den moderna nationaliseringen av staten, vilken i hög grad byggde på språkligt enande av dem som befolkade statens territorium. Det var på många håll, om än inte alla, enspråkighetsideologins tidevarv, präglat av institutionaliserat införande och vidmakthållande av språkliga praktiker av särskilt värde för nationalstaten och dess språkliga hegemoni (Silverstein 1996). I Sverige gav den kraft åt en assimilatorisk språkpolitik i det meänkielitalande området, som initialt förverkligades inom politikområdet för utbildning.
Vi delar emellertid upp dessa skeenden i två olika faser: en uppbyggnadsfas, 1880–1920tal, och en fullskalefas, 1920–1950-tal. Under första fasen företog sig representanter för staten ett målmedvetet arbete för att inrätta en infrastruktur för försvenskningen; under andra fasen fanns denna infrastruktur på plats. Tempot och momentet i dessa skeenden kan fångas med en flygplansliknelse: vid starten – första fasen – satte försvenskningsprojektet iväg på höga varv och med påtaglig acceleration, för att väl på kryssningshöjd – andra fasen – fortgå på lägre varv men likväl i än högre hastighet. En sådan liknelse leder tanken till själva effekten av genomförandet. Uppbyggnadsfasen framstår som dramatisk och hårdför särskilt i kontrast med perioden före, då försvenskningspolitiken kring 1880 tilltar tämligen abrupt, med kraft, intensitet och systematik. Under fullskalefasen fortlöper försvenskningsprojektet och når full verkanskraft, trots att retoriken framstår som mildare än under uppbyggnadsfasen. Här utmanades nämligen legitimiteten i projektet gradvis av aktörer vars kritik bland annat stöddes av händelser i omvärlden som inverkade på åsiktsklimatet, men som också hade sin grund i egna kritiska ståndpunkter gentemot försvenskningspolitikens enögdhet. Utifrån ett effektperspektiv präglas emellertid fasen inte av någon vändning, fartminskning eller uppluckring; tvärtom är det i denna fas av språkpolitisk realisering som försvenskningsprojektet nära nog fullbordas. Dels var försvenskningens infrastruktur med skola, arbetsstugor, seminarium, folkhögskola och bibliotek redan på plats, dels var den förda språkpolitiken så pass ideologiskt välförankrad även bland den finsktalande befolkningen, att förverkligandet av försvenskningen så att säga rullade på av sig själv.
Dessa faser behandlas i det följande i var sitt underavsnitt.
21
31
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
5.1 Uppbyggnadsfasen
De stora förändringarna kom med de nationalistiska strömningarna som idealiserade idén om
att territorium, kultur och språk skulle sammanfalla och inordnas inom en och samma stat. Denna framryckande nationalism präglade såväl Finland som Norge, som båda i hög utsträckning hämtade näring i språkfrågan (Elenius 2006: 139). I Norge rörde den frigörelseprocessen från Danmark och danskan; här strävade en språknationalistisk rörelse efter att utveckla ett norskt standardspråk i opposition mot den rådande situationen med danska som officiellt skriftspråk. Det s.k. landsmålet, senare benämnt nynorsk, som på grundval av olika, främst västnorska dialekter skapades och presenterades 1853 av filologen och språkvetaren Ivar Aasen (1813–1896), blev här ett alternativ som norskt standardspråk till det dansk–norska bokmålet. I Finland betonades upphöjningen av finskan till kulturspråk, då med udden riktad både mot svenskans dominans och mot Ryssland och ryskan.
De finska utvecklingarna hade direkt bäring på förhållandena i svenska Norrbotten. Enligt 1863 års finska språkförordning, utarbetad av fennomanen Johan Vilhelm Snellman och undertecknad av ryske kejsaren Alexander II, stadfästes att finskan skulle bli jämställd med svenskan och inom en tidsrymd av 20 år utvecklas till skol- och ämbetsspråk (Elenius 2006: 83). Inom den fennomanska rörelsen i Finland odlades visionen om att ena de finskspråkiga minoriteterna inom ett nytt Stor-Finland (Slunga 1965: 30). Sverige fann sig nu pressat från två unga nationalistiska rörelser (Elenius 2006: 81), varav den ena – den finska – på ett direkt sätt angick svenska angelägenheter. Under åren som följde frammanade detta en hetsig stämning med förstärkande effekter. Svensk språkpolitik fick regelbundet kritik från finskt håll, inte sällan med budskapet att Sveriges finskspråkiga befolkning härstammade från Finland och nu behandlades styvmoderligt (Elenius 2006: 84). Genom att den meänkielitalande gruppen från finskt nationalistiskt håll påbördades en koppling till Finland, inklusive finskt språk och kultur, kom gruppen från svenskt nationalistiskt håll att framstå som ett latent hot mot den svenska nationalstaten (Elenius 2006: 85). Detta förstärkte tilltron till den språkliga försvenskningsprocessens vikt och angelägenhet.
5.1.1 Brytningen under det sena 1800-talet
Inom det meänkielitalande området påbörjades under 1870-talet den politiska försvenskningsprocess som skulle få djupgående konsekvenser för gruppens identitetsutveckling och möjligheter till egenmakt. Mot bakgrund av den nationalistiska ideologin blev det en strävan för staten och dess ämbetsmän, inklusive och tydligast
32
22
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
företrädarna för kyrkan och skolan, att kulturellt och språkligt föra in den ”främmande” befolkningsgruppen i den svenska fållan. Stommen i den assimilationspolitik som berörde den finsktalande befolkningen omfattade i första hand åtgärder där skolan och andra anordningar för barns fostran blev de viktigaste verktygen för försvenskningen. Utbildningssystem är just system i den meningen att de består av olika sammanlänkande lager. Den del av den språkliga försvenskningspolitiken som riktade in sig på utbildningen implementerades följaktligen inte bara genom inrättandet av skolor utan också inom ramen för lärarutbildningen, folkhögskolorna och de så kallade arbetsstugorna. Huvudlinjerna i utvecklingen kan i korta drag beskrivas enligt följande:
Så sent som på 1870-talet var all undervisning på finska (Elenius 2006: 125). Detta kom emellertid nu att förändras i snabb takt, i linje med Finnbygdsanslagets syfte att bygga ut folkskolan i det finsktalande området. Slunga (1965) framhåller att den statliga skolpolitik som nu infördes markerade något nytt i statens relation till den finsktalande minoriteten, då ändamålet nu rättframt sades vara att rikta politiken mot den gruppen (s. 58). Målet var att sprida svensk kultur och, som man uttryckte det, hejda finskans fortsatta utbredning. Undervisning i och på svenska började nu tillämpas, dock inledningsvis som frivilligt läroämne. Eftersom detta inte ansågs få önskvärd effekt, presenterade konungens befallningshavande i länet, landshövdingen Henrik Adolf Widmark, i femårsberättelsen 1871– 75 förslag på nya motåtgärder:
Den enda möjligheten att motarbeta detta överflyglingsbegär hos finskan torde vara att taga vara på och utveckla det ännu rätt betydliga svenska elementet uti socknen genom inrättandet av skolor, där svenska skall läras och läsas. (citerat i Slunga 1965: 60)
För ett sådant förslag saknades dock ännu såväl finansiering som politisk enighet. Det var dessutom behäftat med en rad praktiska implementeringsproblem, inte minst vad gällde tillgången till svenskkunniga lärare.
Utbildningen av småskollärare var från mitten av 1800-talet förlagd till småskoleseminarier, utplacerade på olika orter i Sverige. Småskollärarseminariet i Haparanda tillkom 1875 för att råda bot på den skriande lärarbristen i de finsktalande socknarna (Tenerz 1963: 269ff.). Eftersom finska vid tiden var undervisningsspråk i skolorna anammade också Haparandaseminariet finska som undervisningsspråk. Detta förhållande är intressant inte minst därför att just den tvåspråkiga staden Haparanda hade övergått till svenska som undervisningsspråk i folkskolan redan 1868 (Elenius 2001: 145), även om undervisningen i praktiken krävde lärare med funktionell kompetens i både svenska och finska. Tenerz (1963:
23
33
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
276) uppger att den första läraren vid Haparandas folkskola avskedades för att han inte kunde finska. Så sent som 1887 hade bara en av fyra folkskolor huvudsakligen svenska som undervisningsspråk (Tenerz 1925: 11).
Att småskollärarseminariet i Haparanda till en början hade finska som undervisningsspråk var därmed helt i linje med praktiska förhållanden. Det vittnar också om att den politiska opinionen för försvenskning via utbildningssystemet vid tiden kring 1875 inte var enad. Elenius (2001: 105f.) beskriver hur det förvisso fanns nationalistiskt sinnade röster som förordade bruket av svenska, men att synpunkten om minoritetens rätt till undervisning på sitt eget språk vägde tyngre. I en skrift av riksdagsmannen Adolf Hedin från 1874 uttrycktes exempelvis att den finskspråkiga befolkningen trots annat tungomål var ”goda svenskar” (citerat i Elenius 2001: 105).
Härefter förändrades emellertid opinionsklimatet och därmed språkpolitiken i snabb takt. Bara ett par, tre år senare framlades förslaget om statsfinansierade folkskolor i Tornedalen, med villkoret att undervisningsspråket övergick till svenska. Denna vision förverkligades ytterligare några år senare, 1888, i en första genomgripande förändring som innebar att statligt finansierade folkskolor med svenska som undervisningsspråk inrättades. Att svenska användes som enda undervisningsspråk var alltså en förutsättning för att staten skulle bekosta verksamheten. De första fyra skolorna startade samma år, medan ytterligare tretton inrättades redan sex år senare, 1894. Skolorna placerades dels vid den svensk-finska språkgränsen, alltså ett stycke in i Sverige, dels vid riksgränsen mot det ryska storfurstendömet Finland. De skulle utgöra ett dubbelt skydd mot vad man med tiden uppfattade som finskans utbredning på svenskans bekostnad (Slunga 1965: 63; Elenius 2001: 168). Utvecklingen skedde mot kulissen av en agiterad debatt i såväl svensk som finsk dagspress. Från finsk sida kritiserade fennomanerna försvenskningssträvandena i Tornedalen, och debattörer på den svenska sidan slog tillbaka med tal om försvarsåtgärder mot en finsk invasion, buren av en utbredning av det finska språket (Slunga 1965: 32).
Statens språkpolitik för folkskolorna satte på detta sätt avtryck på Haparandaseminariets verksamhet. I princip samtidigt uppkom förslaget att flytta Haparandaseminariet till svenskspråkig bygd (Elenius 2001: 144). Medan språkpolitiken för skolorna realiserades från 1888, blev dock lärarseminariet föremål för många turer i den politiska diskussionen. Förslaget att flytta seminariet vann inte gehör. Däremot kom ramarna för dess verksamhet att förändras under kommande årtionden, vilket går att utläsa i korrespondensen mellan seminariets föreståndare och domkapitlet i Luleå (Tenerz 1925). Praktiska avvägningar ställdes mot vad som med tiden framställdes som det övergripande målet med verksamheten:
34
24
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
”att bana väg för svenskt språk och svenskt tankesätt i finnbygden” (Tenerz 1925: 16). Exempelvis skedde en omkastning i fråga om krav på språkkunskaper i inträdesfordringarna till seminariet. De krav på finskkunskaper för inträde som gällde inledningsvis slopades, för att öka antalet sökande från svensktalande trakter. I stället gjordes färdigheter i svenska till krav för inträde vid seminariet.
Tenerz (1925) presenterar också uppgifter som visar hur finskan gradvis fasades ut både som ämne i timplanen och som undervisningsspråk vid seminariet. På motsvarande sätt gick svenska från att vara blott ett ämne bland andra till att bli undervisningsspråk. I timplanen från de första åren under 1870-talet, då verksamheten hade finska som undervisningsspråk, skulle 5 veckotimmar ägnas åt svenska och 4 åt finska. Balansen försköts därefter steg för steg, i takt med att nya timplaner togs i bruk. Från 1885 var svenskans utrymme dubbelt så stort som finskans i timplanen (8 respektive 4 timmar), och i den översta klassen övergick man helt till svenska som undervisningsspråk. Tilldelningen för finska inskränktes till 3 timmar 1892, 2 timmar 1893 och 1 timme 1905, vilket gällde ända till 1912 då finska som ämne helt avskaffades från läsordningen. År 1912 utgick också finskan helt som undervisningsspråk (Slunga 1965: 85f.). Tenerz (1925: 17) noterar uppgivet men syrligt att finskundervisningen var bortkastad, eftersom seminarielärarna vid den tiden saknade såväl kompetens som intresse.
Mot slutet av 1800-talet var det språkliga försvenskningsprojektet således på väg mot att komma i full schvung. Den snabba utbyggnaden av svenskspråkiga folkskolor kompletterades med andra utbildningsanstalter. Folkhögskolor grundes, 1896 i Boden och 1899 i Matarengi, nuvarande Övertorneå (se vidare Mustakallio denna volym). De etablerades i syfte att modernisera landsbygden, sprida svensk kultur och lära den finskspråkiga befolkningen svenska (Elenius 2001). Mer överordnat, i en tid av fosterlandskärlek och solidaritetskänsla, var syftet att etablera gränsen mot det ryska storfurstendömet Finland, och markera mot den fennomanska retoriken där. Med hänsyn till den senare, framhöll häradshövding Georg Kronlund, skulle Tornedalens folkhögskola ”skapa ett bålverk för svensk odling och kultur vid vår östra gräns”, medan folkhögskolans rektor, Ludvig De Vylder, framhöll att dess avsikt var ”att helt vinna gränsbygden för fosterlandet genom att göra den delaktig av den svenska kulturens förmåner” (citerat i Slunga 2000b: 224; se Pekkari 1999).
Enligt Wandes (1989) bedömning var Kronlunds bevekelsegrunder snarast försvarspolitiska och nationalistiska – då i linje med Oscar II:s intressen för försvenskningen av det meänkielitalande området. För Oscar II, kung 1872–1907, framstod försvenskningen som ett nödvändigt försvar mot de finska fennomanerna och utbredningen av finska även på
25
35
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
den svenska sidan, något han menade att tidigare regeringspolitik tagit alltför lättsinnigt på. I sina dagboksanteckningar från 1897 bedyrar han att han själv inte blundade för vådorna av en sådan utveckling: ”åtskilliga åtgärder, som seminariums försvenskning, nya svenska folkskolor i Tornedalen, vägar, svensk volontärskola för finsktalande m.m. vittnar därom” (Groth 1984: 230).
De Vylders motiv, enligt Wande (1989), var idealistiska och praktiska. I Tornedalen – dess land och folk från 1902 skriver han att vi i framtiden bör sträva efter
f ö r b r ö d r i n g – liksom hittills, men hädanefter ej på svenskans bekostnad – och t v å s p r å k i g h e t. (De Vylder 1902: 37, spärrad stil i originalet)
Inskottet om ”på svenskans bekostnad” förklaras av att De Vylder redan vid denna tid torgförde den uppfattning som senare skulle komma att plockas upp i 1919 års Finnbygdsutredning, nämligen att området historiskt hade varit svenskspråkigt och att det svenska språket därefter försvunnit – eller undanträngts av finskan. Förklaringen till detta, enligt De Vylder, är denna:
Svenskarnes anpassningsförmåga i förening med finsk seghet och konservatism ha samverkat till seger, så att de gamla svenska släkter som finnas häruppe i mängd, vanligen behöfva lära sig svenskan på nytt. (De Vylder 1902: 36)
De Vylder är således ett exempel på en företrädare för försvenskningspolitiken som motiverat sin linje med argument om att återställa ett språkligt tillstånd som tidigare gällt. Därmed var det möjligt att framställa tvåspråkighet som målet för försvenskningen, ”detta andliga försvarsarbete”, vilket han likt andra benämnde ”det svenska upplysningsarbetet” (De Vylder 1902: 73). Följaktligen kunde kritiken mot den förda språkpolitiken avfärdas:
Någon sträfvan att utrota finska språket existerar icke, och allt tal härom beror på, att man missförstått de åtgärder som vidtagits för att sprida svensk språkkunskap. (De Vylder 1902: 72)
En annan form av institution för språklig reglering och kontroll utgjordes av de så kallade arbetsstugorna, där barn erbjöds mat, husrum och fostran i svensk kultur och svenskt språk (Nilsson-Ranta 2008; Lindskog 2010). Arbetsstugorna tillkom efter 1902 års nödår, då som ett slags filantropiskt initiativ med Carl Svedelius som innovatör (Slunga 2000a; om C. Svedelius, se Sörlin 1995). Både han själv och hans hustru Julia Svedelius, som involverade sig på många sätt i frågan, ägnade ett livslångt engagemang åt arbetsstugornas verksamhet och möjligheter till finansiering genom kyrkokollekt och annan välgörenhetsinsamling. Till de ledande gestalterna hörde också stiftsnotarie Albert Carlgren (Slunga 2000a; Drugge 2009).
36
26
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Tillsammans med skolan blev arbetsstugorna ett slags totalinstitution. Totalinstitutioner, varav fängelser är de mest typiska, men där internatskolor är ett mildare exempel, är slutna sociala system, avskilda från samhället i övrigt (Goffman 1968). De styrs av fasta normer och regler, som de ”intagna” måste följa. Arbetsstugorna blev i linje med detta ännu ett effektivt redskap för försvenskningen, inte minst därför att de gav möjligheten att utöva makt över barnens vardagliga språkanvändning, alltså även den utanför skoltid. I enlighet med reglementena föreskrevs att ”lokalstyrelse för arbetsstuga i finsktalande trakt bör tillse att i anstalten svenskan användes såsom samtalsspråk”, att barn ”vinnlägger sig om att i arbetsstugan tala svenska” och att föreståndarinnorna ”själv alltid tala svenska med barnen samt oavlåtligt anmana dessa att använda svenska såsom samtalsspråk, även under rasterna” (Slunga 2000a: 44). Vad gäller socialpsykologiska effekter av tvånget att använda svenska finns vittnesmål nedtecknade i förstudien till Sannings- och försoningskommissionen Då var jag som en fånge (Persson 2018), som skildrar erfarenheten av att inom arbetsstugorna tvingas smussla med bruket av finska av rädsla för husmoderns bestraffningar – repressalier väntade inte sällan för den som använde sitt modersmål. Det faktum att arbetsstugornas verksamheter inte upphörde när väl den akuta fattigdomen var över – de var verksamma ända till 1954 – vittnar om att verksamheten hade eller fick som mål och mening att underkuva det finska och därmed bistå assimileringspolitiken (Nilsson-Ranta denna volym).
Ytterligare ett instrument för försvenskningen som kompletterade den helt svenskspråkiga skolan var att tornedalska barn under sommarlovet skickades till ”svensktalande bygd” för att där tillägna sig mer svenska (Elenius 2001: 233ff.). Detta var en strategi som ”den mer välbärgade allmogen” (s. 233) använt sig av redan från 1870-talet. År 1903 hade på initiativ av en folkskollärare i Skåne 140 barn från Pajala rest till Skåne och 50 barn från Korpilombolo till Karlskogaområdet för att där under lovet inkvarteras enskilt i olika familjer. Barnen var i 10–15-årsåldern. Men den mer omfattande och organiserade verksamheten startade ett tiotal år senare efter att ansökan om statliga medel på initiativ av landshövding Oscar von Sydow beviljats 1912. Mellan 1914 och 1927 redovisar Norrbottens läns landskansli angående försvenskningsarbetet i Tornedalen (citerat i Elenius 2001: 235) att 713 barn, huvudsakligen i åldrarna 12–14 år, hade inackorderats i svensktalande bygd, i detta fall främst i Norrbotten. Man kan notera att det ansågs angeläget att barnen placerades enskilt på platser som inte låg för nära varandra och att endast ett barn placerades i samma familj (s. 235).
Eftersom de tornedalska barnen i det tidiga 1900-talet levde i en huvudsakligen finsktalande miljö, insåg man att den svenska de inhämtat under sin skolgång snart skulle vara
27
37
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
försvagad om den inte fick fortsatt stöd. Vid samma tillfälle som statliga medel beviljades för tornedalska barns resor till svensktalande bygd, beslöts också om statlig finansiering av så kallade bygdekurser i aftonskolor på svenska (Elenius 2001: 225ff.). Dessa anordnades på olika platser och attraherade inte bara ungdomar utan bitvis stora andelar av byarnas befolkningar. Efter hand ansågs de ha ringa betydelse för svenskinlärningen och i början av 1920-talet övertogs verksamheten av Tornedalens folkhögskola. Statsbidragen för bygdekurserna utgick dock så länge som till 1976.
De språkideologiska omvälvningar som präglade skolpolitiken under 1800-talets sista decennier utspelade sig inte i ett vacuum utan följde parallella utvecklingar inom andra politikområden. De samspelade med ekonomiska faktorer, såsom industrialisering, modernisering, kommunikationer och arbetsmarknad. Det är följaktligen viktigt att inte överbetona utbildningens inverkan som ensam kraft i monokulturella processer. På det hela taget präglades Sverige av övergångsprocessen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, med utbyggnad av offentlig sektor och infrastruktur som följd (Alalehto 2022). Elenius (2001, 2006) talar om processen i termer av modernisering varigenom det meänkielitalande området likt andra områden inlemmas i det moderna Sverige och den industrialisering som nu hade kommit igång på allvar där. För de språkliga minoriteterna innebar modernisering en utbredd homogenisering där olikhet och mångfald, inklusive språklig mångfald, hade svårt att hävda sig (Elenius 2006: 149). Utöver skolpolitiken, som förstås var inbegripen i detta, speglades utvecklingen inom den politik som omgärdade försvar och kommunikation, specifikt järnvägsutbyggnaden (Slunga 1965).
I mitten av 1880-talet, alltså ungefär samtidigt som förstatligandet av skolsystemet, kom Tornedalen att uppfattas som ett område av stor nationell vikt (Elenius 2006: 114). Man kan se det som att finskans indexikaliteter, alltså det som språket ”pekade på”, knöts till något icke-svenskt, och de hotbilder som fanns mot det svenska. Rysskräck präglade den försvarsoch säkerhetspolitiska diskussionen, och eftersom Finland var underordnat Ryssland hade Sverige i Tornedalen sin gräns mot en historisk fiende. Ett slags misstänksamhet mot den finskspråkiga minoriteten inom Sveriges gränser spred sig, särskilt ifråga om var deras lojaliteter låg i händelse av krig (Elenius 2006: 130). Det kom att framstå som en nationell prioritering att öka statens närvaro i gränstrakterna – såväl kulturellt som språkligt och militärt. Bättre kommunikationer ansågs nödvändiga såväl för detta som för industrins behov. Norra stambanan nådde Boden 1894. Under 1880-talet tillkom Gällivarebanan, från Luleå till Gällivare (Slunga 1965: 108). Det hör till saken att järnvägsutbyggnad pågick också på andra sidan gränsen (Elenius 2006: 113). För svensk del var järnvägen i främsta rummet avsedd att frakta
38
28
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
malmfältens naturresurser från Norrbotten. Men i de politiska diskussionerna om järnvägsnätets fortsatta utbyggnad, exempelvis i 1897 års proposition om ”jernvägsanläggningar för statens räkning”, framkommer också försvenskningsmotiven tydligt:
Då man under de senare åren utdragit stambanenätet norrut genom öfre Norrland till Boden, har det hufvudsakliga skälet varit, att man velat bereda dessa till följd af sin aflägsenhet synnerligen ogynsamt stälda men med rika utvecklingsmöjligheter utrustade trakter förmånen af den mäktiga häfstång för framåtskridande, som en jernväg alltid innebär. Samma skäl talar kraftigt för jernvägens fortsättande genom de delar af Norrbotten, som ännu icke kommit i åtnjutande deraf, till riksgränsen. Dertill kommer beträffande området närmast gränsen, att befolkningen till stor del är af finskt ursprung eller åtminstone talar finskt språk. En jernvägsförbindelse med det öfriga landet torde otvifvelaktigt komma att verksamt bidraga till att närmare förbinda denna befolkning med landets öfriga invånare samt att i dessa trakter utbreda svenskt språk och svensk kultur och har således äfven i detta afseende en stor betydelse. (Proposition 1897:46, s. 19)
5.1.2 Utökad infrastrukturell satsning under 1900-talets inledning
Från sekelskiftet accelererade försvenskningen ytterligare. Precis som under tiden dessförinnan var det tal om en bred och sammansatt process som vecklade ut sig över fler politikområden parallellt. Malmfältens ökande exploatering innebar en stor inflyttning av svenskspråkig arbetskraft under tidigt 1900-tal (Slunga 1965: 22).
En del åtgärder som togs i reformarbetets och välståndets namn hade försvenskning som bisyfte. Hit hör de redan nämnda hjälpåtgärder som togs efter nödåret 1902, då arbetsstugor inrättades. Språk var emellertid en viktig komponent i det större ideologiska ”bålverk” som riktades mot öster, med mål att inskärpa statens gränser både i den materiella världen och i människors medvetande och deras syn på sig själva. Järnvägspolitiken och säkerhetspolitiken, liksom argumentationen kring dessa, utgör exempel som illustrerar hur försvenskningspolitiken utövades parallellt inom olika politikområden (Slunga 1965). Ludvig De Vylder hade redan mot 1880-talets slut förordat de kulturella vinsterna med en järnväg in i det meänkielitalande området. ”Strategiska skäl talar för den”, framhöll han, ”ty en järnväg skulle vara som ett fästningsverk för svenskan och som en här tillika, den där dagligen vunne nya segrar åt modersmålet” (Slunga 1965: 116). En sådan typ av militärstrategiskt ordalag låg i tiden. Ett politiskt fokus kring beredskap och försvar var alltjämt utbrett; exempelvis byggdes Bodens fästning 1900–1916.
Också inom politikområdet för kommunikationer fortsatte alltså de språkliga och kulturella argumenten att göra sig påminda. Från år 1900 byggdes norra stambanan ut i flera etapper. Det gjordes för att frakta materiella ting, i första hand malm, men också människor
29
39
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
och deras idéer (Sörlin 1988), vilka ofta hade obemärkta men ändock djupgående effekter (Ambjörnsson & Sörlin 1995a). Båda dessa former av kommunikationer var viktiga för den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området. Att så var fallet var heller inte outtalat; järnvägens sociotekniska potential var snarare något som ofta framhölls. I sin femårsrapport 1905 konstaterade exempelvis landshövdingen Karl J. Bergström nöjt följande:
Under senare tid hafva emellertid de nya kommunikationslederna samt industriens uppblomstring röjt väg för kulturen äfven här uppe. Med stora uppoffringar af staten, kommunerna och enskilde fortgår nu ett kraftigt och framgångsrikt upplysnings- och försvenskningsarbete inom Norrbottens lappmark och finnbygd i syfte att i möjligaste mån höja befolkningen i allmän hyfsning, arbetsförmåga och förvärfskunnighet samt, hvad finnbygden går, kunskap i riksspråket. (citerat i Sörlin 1988: 55)
År 1915 nådde stambanan fram till Haparanda på gränsen till Finland. Två år senare tillsattes en utredning om att dra järnvägen vidare genom Kalix och Torne älvdalar (Slunga 1965: 116). I argumentationen för detta förslag framhöll debattörer dess betydelse för spridningen av svenskt språk och svensk kultur.
Det råder emellertid ingen tvekan om att skolpolitiken fortsatte att vara statens mest
verkningsfulla arena för språkpolitisk intervention. Nya pedagogiska ideal gjorde gällande att svenska med fördel skulle användas från första skoldagen (Elenius 2006: 155). Därmed skulle minoriteternas modersmål undvikas. Den stämning som rådde under 1900-talets två första decennier då finska mer allmänt betraktades som ett slags index för illojalitet mot det svenska projektet var också försvårande för försvaret av finskan. Den främsta värnande kraften, laestadianismen, ansågs anti-modern (Elenius 2006: 255).
Slunga (1965) presenterar uppgifter från prästmöten i Luleå, som visar hur försvenskningen av skolväsendet framskrider snabbt under 1900-talets två första decennier (Tabell 2). Vid seklets början undervisades ännu cirka 10 % av barnen på finska – omkring 1920 var den finskspråkiga undervisningen i princip borta.
Tabell 2: Försvenskningen av skolväsendet (efter Slunga 1965: 86).
År Antal skolbarn Undervisas på svenska Undervisas på finska 1908 7509 6781 728 1915 7244 7223 21 1921 9178 9174 4 1927 9687 9687 –
40
30
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Under de första decennierna av 1900-talet etablerades nya bibliotek i Tornedalen som endast fick inneha svenskspråkig litteratur; därefter förbjöds också befintliga bibliotek att tillhandahålla litteratur på finska (Mattson Barsk denna volym; Winsa 1996: se också Slunga 1965; Elenius 2001). Syftet, enligt Winsa (1996) var att minimera möjligheterna för barn och vuxna att vidare tillgodogöra sig finska, ett språk de ändå ansågs ha med sig från hemmen, för att i stället fokusera på läsning av litteratur på svenska.
5.2 Fullskalefasen
Vid tiden kring 1920 var infrastrukturen för försvenskningspolitikens förverkligande uppbyggd. Institutioner och kommunikationer i försvenskningsprojektets tjänst var på plats. Vid folkskolor, folkhögskolor, småskollärarutbildningen, arbetsstugor och andra samhällsviktiga delar av samhället hade finskan helt fått ge plats för en bara-svenska-politik. Tabell 2 i föregående avsnitt illustrerar väl hur finskans totala uteslutning som undervisningsspråk såg ut vid skolorna. Man kan se på det som att inga ytterligare åtgärder behövdes; det antal barn som 1927 undervisades på finska är i Slungas tabell symboliskt markerat med ett streck. Helt nöjda var emellertid inte försvenskningsivrarna. År 1921, när ytterligare järnvägsbyggen norrut diskuterades i riksdagen framhölls hur en järnväg vore ”just den hävstång som behövdes. Skolor äro goda pionjärer för svensk odling i finnbygden, men järnvägen är den verkliga banbrytaren” (Slunga 1965: 117). Biskop Olof Bergqvist var drivande i debatten och citerade ur en skrivelse ”där bygdens trohet och tillit till Sverige betygades”:
Nej, låt en gren av det svenska järnvägsnätet skjuta upp genom Tornedalen, och den skall bli den pulsåder, genom vilken svenskt liv, tankesätt, sed och språk kan strömma in i Finnbygden. Sedan skall det icke dröja länge, förrän vår dal är svensk och det ej längre behöver talas om någon Finnbygd (…). (citerat i Slunga 1965: 118)
Även om försvenskningen av skolsystemet ett par decennier in på 1900-talet framstår
som fullbordad, inbegriper tidsperioden ett antal händelser som skvallrar om kommande förändring. I språkideologiskt hänseende hände något viktigt med försvenskningspolitiken efter första världskriget, då trycket från det internationella samfundet medförde att försvenskningsbegreppet som sådant successivt i viss mån blev ifrågasatt. I praktiken – för dem som drabbades av försvenskningspolitiken – kvarstod emellertid projektet och dess effekter, eftersom infrastrukturen för försvenskningspolitiken förblev intakt.
31
41
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Forskning på området har icke desto mindre identifierat ett skifte i försvenskningspolitik
under och direkt efter första världskriget. Elenius (2001, kap. 4) karaktäriserar mellankrigstiden som en period av språkpolitisk omsvängning, i takt med att situationen för det meänkielitalande området tilldrog sig mer uppmärksamhet inom politiken på riksplanet. Det berodde på faktorer som att det meänkielitalande området blev del av en geopolitisk dynamik. Relaterat till detta kringskars domkapitlets tidigare så starka inflytande på språkpolitiken. Balansen inom maktens fält försköts, vilket också banade väg för tornedalingar att här själva uppta positioner. Denna dynamik och retoriken kring den behandlas i det följande.
År 1917 motionerade den liberale riksdagsmannen Axel von Schneidern om att en
utredning behövdes om Tornedalen. Vid tiden blev en ny retorik allt vanligare om vad som var statens egentliga avsikter med den bedrivna politiken, nämligen att göra befolkningen tvåspråkig – inte att underkuva finskan. Att tvåspråkighet i själva verket var språkpolitikens mål uttalades flera gånger från offentligt håll. Exempelvis framhölls i en riksdagsskrivelse om folkskoleväsendet från 1917 att
en mera energiskt driven undervisning i svenska språket icke bör åsyfta att undertrycka eller utrota finskan, utan i stället att befolkningen i denna gränstrakt må sättas i tillfälle få lära tala två språk. Målet är sålunda att bibringa alla uppväxande barn färdigheten att praktiskt använda svenska språket för sina behov. Allt, som kan innebära eller få sken av förtryck mot befolkningen däruppe, bör omsorgsfullt undvikas. (Riksdagsskrivelse 1917:201)
I fall som dessa ankommer det analytikern av språkpolitik att skilja mellan genuina avsikter och legitimerande retorik. Utvecklingen av det språkliga försvenskningsprojektet i denna fas kom att uppvisa ett särskilt påfallande exempel. Elenius (2001) menar att 1917 års riksdagsskrivelses formulering om ”sken av förtryck” bör ses i ljuset av att fennomanerna under flera decennier hade kritiserat den svenska språkpolitiken i Tornedalen, men att denna skrivelse icke desto mindre bör ses som en del av omsvängningen i minoritetsspråkspolitiken. Denna omsvängning markerades i retoriska revisioner av försvenskningspolitikens motiv, särskilt att statsmakternas förehavanden skulle ha syftat till att göra den meänkielitalande befolkningen tvåspråkig. Dessa nya officiella avsiktsdeklarationer måste nämligen sättas i relation till språkpolitiken så som den vid tiden ännu genomfördes. Andelen statligt finansierade svenskspråkiga folkskolor i Tornedalen var vid tiden ännu på uppgående (Elenius 2001), och införseln av svenskspråkiga läromedel i folkskolan accelererade från 1925 (Persson 2018: 22). Därtill fanns redan vid tiden för 1917 års riksdagsskrivelse en politisk opinion för att införseln
42
32
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
av svenska i undervisningssystemet inte skulle räcka för att fullborda försvenskningsprojektet. När riksdagsskrivelsen debatterades i riksdagen framhöll exempelvis liberalen Fredrik Anshelm Bäckström följande:
Men jag vill säga, att undervisningen i svenska språket nog får bedrivas rätt så energiskt och finskan kommer ändå att stå sig gladeligen länge än med obruten styrka. Detta språk har något av finnens envishet och ihärdighet i sig. Och jag går så långt, att jag dristar påstå, att svenska språket trots de bästa skolformer, arbetsstugor och lärarekrafter kommer att stå sig svagt, om icke finnbygderna – jag måste erinra om detta, ehuru det icke kan anses höra hit – i en snar framtid genom en järnväg, exempelvis Kiruna-Kalix, komma i livligare förbindelse med det övriga svensktalande Sverige. Järnvägarna bli för gränsbygdens barn det bästa försvenskningsmedlet. (Riksdagens protokoll 1917, andra kammaren nr 56)
Ändå präglas tiden av att själva styrkan i försvenskningsprojektet dämpades – inte i praktiken men väl i retoriken. Rädslan för rysk invasion avtog efter ryska revolutionen 1917 (Elenius 2006: 324). Efter Finlands självständighet 1917 kom i stället frågor om gränsdragningen åter på tal. Från svenskt håll framhölls att det traditionellt svenskspråkiga Åland borde höra till Sverige. Från finskt håll framhölls att det finskspråkiga Tornedalen, enligt samma logik, borde höra till Finland. I finsk press påtalades också att den språkliga försvenskning som bedrevs i norra Sverige var av så pass graverande art ”att det finnes orsak att draga den fram till beskådande för hela världen och vidtaga åtgärder för att förbättra dessa våra stamfränders ställning” (citerat i Slunga 1965: 38).
Detta med ” beskådande för hela världen” ska ses i ljuset av de internationella strömningar som föranledde bildandet av Nationernas Förbund (NF) år 1920, som Sverige anslöt sig till samma år. Med bildandet av NF formulerades fredsbevarande spelregler. Dessa reglerade inte bara relationer mellan stater utan också förhållanden inom stater, inte minst i relation till ”den infödda befolkningen i de områden, som stå under deras förvaltning” (NF 1920, Art 23b). Sverige hade redan innan anslutningen 1920 uppmärksammat dessa förhållanden (se T:son Höjer 1944). Till detta hörde inte bara ett starkare internationellt krav på nationerna att värna minoriteter – men också att ta hänsyn till deras vilja (Elenius 2006: 149).
För Sveriges vidkommande hade dessa strömningar inte föranlett någon förändrad språkpolitik. Snarare försökte man framställa den valda vägen på ett sätt som var moraliskt och vetenskapligt försvarbar, och som om den gick i linje med befolkningens vilja. Följaktligen hade man redan 1919 beslutat tillsätta en statlig utredning om skolpolitiken i det meänkielitalande området, med biskop Olof Bergqvist som ordförande. Denna utredning – nedan refererad som Finnbygdsutredningen – vars Betänkande och förslag rörande
33
43
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län (1921), i efterhand har beskrivits som ett flagrant försök att legitimera Sveriges förda försvenskningspolitik, något som krävde ett stort mått av historieförvanskning (Tenerz 1963; Slunga 1965; Elenius 2001).
Faktum är att denna kritik framfördes redan inom ramen för utredningens slutbetänkande, i form av ett trettio sidor långt särskilt yttrande av ledamoten Walde Lorens Wanhainen, jordbrukskonsulent och själv tornedaling. Baserat på de sakkunnigas framställning och de metoder man hade tagit i bruk förfäktade nämligen utredningen att det meänkielitalande området ursprungligen var ett svensktalande territorium som sedermera genomgått en förfinskningsprocess, och att områdets egentliga modersmål därmed va r svenska.3 Dels kunde därmed försvenskningspolitiken motiveras som ett sätt att återställa ordningen, dels, hävdade man, ville den nuvarande befolkningen inte veta av någon finskspråkig undervisning. Den hittills förda språkpolitiken kunde därmed framställas som varande i linje med såväl historiska förhållanden som med befolkningens nuvarande vilja. Wanhainen ifrågasatte båda dessa slutsatser. “Kunskap i ett språk som till på köpet är barnens modersmål”, framhöll han, “bör icke kunna anses vara värdelöst, särskilt när hänsyn tages därtill, att språket kommer dagligen och stundligen till praktisk användning” (Finnbygdsutredningen 1921: 367). Wanhainen la också ut texten kring olika typer av inlärningsproblem som den förda språkpolitiken – som alltså förordades också framgent av de sakkunniga – kunde leda till. Detta rörde sådant som lingvisten Nils-Erik Hansegård 40 år senare skulle ta sig an att teoretisera, nämligen de svårigheter som individens ”oförmåga att skriftligen uttrycka sig på något språk måste medföra” (Wanhainen i Finnbygdsutredningen 1921: 371). Wanhainen ville hellre se ett tvåspråkighetsprogram. Tenerz (1963: 215–303) erbjuder en ingående analys av de sakkunnigas ståndpunkter och Wanhainen reservation.
5.2.1 Språk- och rasideologi i historisk belysning
1920-talet innehöll inga språkideologiska omvälvningar – däremot en rad andra. Dels var det Finlands första decennium som självständig stat, vilket skapade nya villkor för mellanstatliga relationer. Dels, vad gäller överstatliga relationer, undertecknades under 1920-talet ett flertal resolutioner där vikt lades vid att värna språkliga, etniska och religiösa minoriteter (NF 1929). Den svenska samhällsdebatten under 1900-talets första decennier präglades emellertid av att ett fokus på ”ras” kom att ersätta tidigare fasers fokus på religionen som det bärande element
3 Samma grepp har använts på andra håll: Den turkiska nationalstaten har således på ett absurt sätt argumenterat för att kurder i Turkiet ”egentligen” är turkar som ”glömt sin kultur och sitt språk” (Salih 2000: 32).
44
34
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
inom nationen (Tydén & Svanberg 1994; om rasbiologins betydelse för tornedalingar, kväner och lantalaiset, se Persson 2022; Ojala 2022). I Sverige hade Svenska sällskapet för rashygien bildats redan 1909, och 1922 grundades Rasbiologiska institutet i Uppsala, med Herman Lundborg (1868–1943) som föreståndare (t.ex. Broberg 1995). Det är emellertid inte klarlagt vilken roll som språk spelade i rasbiologin så som den utvecklades i Sverige, och således ej heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området. Utan tvivel var rasfrågan aktualiserad; exempelvis hade Finnbygdsutredningen 1921 talat om hur “utsträckt rasblandning föreligger” och att språket “upphört att vara rasmärke”. Knäckfrågan handlar emellertid om i vilken grad de normativa likhetssträvanden som underbygger assimilation är språkideologiskt förenliga med de normativa drag av särskiljande och exkludering som präglade rasbiologin och dess tillämpning rashygien.
Hos den franske historiefilosofen Arthur de Gobineau (1816–1882), av många betraktad som en av de viktigaste rastänkarna, gavs språkfrågan stor vikt. Hans Essai sur l'inégalité des races humaines från 1853 ägnar ett helt kapitel åt hur språkens ojämlikhet korrelerar med ojämlikheten mellan de raser som använder dem. Inom den syn han ger uttryck för framstår onekligen fenomen som försvenskning och språkbyte som tämligen utsiktslösa, då ett givet folks språk är designat för samma folks mentalitet. När detta idégods senare plockades upp inom det tyska Tredje riket betraktades likhetssträvanden mellan för staten etniskt och språkligt främmande folkgrupper inte bara som utsiktslösa utan som icke-önskvärda. Hutton (1999) har visat hur studiet av raser här vägleddes av studiet av språk. Under mellankrigstiden kom emellertid språkgränser att framstå som alltför mjuka och därför otillförlitliga för att särskilja folk från varandra: eftersom språk till syvende och sist går att lära sig kunde ”främlingar” tämligen enkelt anpassa sig till det tyska folkets språk. För nazisterna blev ett folkbegrepp baserat på ras en hårdare, beständigare och robustare gränsmarkör, eftersom det kringskar möjligheten att bli del av det tyska folket på andra sätt än via arv och blod. Så kunde rädslan eller skräcken inför språklig assimilering i någon mån hanteras (Hutton 1999; Cameron 2007).
Vad som präglade de språkliga aspekterna av det svenska fallet, med dess professionalisering av rastänkandet – från mytiskt och humanistiskt underbyggt till medicinanstruket och ”vetenskapligt” – är alltså ännu inte grundligt utrett. Det är dock väl fastslaget i forskning att i centrum för Herman Lundborgs normativa rasbiologi, med tonvikt på genetik och ärftlighet, stod kartläggning, karaktärisering och hierarkisering av ”folktyper” med mål att förhindra rasblandning och degenerering av den svenska folkstammen (t.ex. Broberg & Tydén 2005; Hagerman 2015; Svanberg 2015). Språkideologiskt betraktat är det rasbiologiska projektet –
35
45
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
”den svenska folkkroppens sanering”, som Lundborgs föreläsningsserie från 1912 kallades – tvivelsutan förenligt med exkludering, särskiljande och segregation, vilket till exempel motiverade skapandet av nomadskolan för barn till renskötande fjällsamerna 1913 (Henrysson 1993; Oscarsson 2016). Men huruvida det rasbiologiska projektet också understödde språkliga eller andra likhetssträvanden är desto mer tveksamt. Också Lundborg noterar att det ”I nordligaste Sverige förekomma c:a 25,000 s.k. finnar, som tala finskt tungomål” (Lundborg 1922: 159). Men inom ramen för hans rastänkande är det huvudsakliga problemet att gruppen är ”av mycket blandad härstamning”, inte att de talar finska eller underlåter att låta sig assimileras.
Språkideologiskt är det rasbiologiska projektet, enligt vår mening, inte att betrakta som en direkt fortsättning av assimilatorisk försvenskningspolitik. Det motsäger inte att ideologiska motstridigheter mycket väl kan finnas inom en och samma institution eller till och med person vars levnadslopp sträcker sig över de faser där de två strömningarna florerade. Det finns nämligen försvenskningsivrare, såsom biskop Olof Bergqvist, som en bit in på 1900-talet blev en stark anhängare av rasbiologin, vilket talar för att de två projekten var förenliga för dem vars övertygelser var starka nog för att balansera den ideologiska motsättningen inom ramen för ett nationalistiskt överprojekt. Bergqvists självbiografiska Bland svenskar, finnar och lappar (1939) innehåller en rad reflektioner kring hans yrkesgärning som församlingspräst i Gällivare från 1896 och som Luleåstiftets förste biskop under åren 1904–1937. Flera sidor (241ff.) ägnas åt att försvara och rättfärdiga den helsvenska undervisningen. Dess ”raska framsteg” beskrivs i ensidigt positiv ton: som praktiskt taget befriade från svårigheter och helt klart i linje med befolkningens önskan: ”De finsktalande svenskarna önska i motsats till andra folkminoriteter ingenting hellre än att deras barn skola få lära sig landets språk. Härför ha de strävat och kämpat i flera årtionden” (s. 246). Att därutöver bereda väg för undervisning i finska säger han sig ha ingen principiell invändning emot, samtidigt som han dömer ut utsikterna för ett sådant erbjudande med skäl som rör allt från läroplansträngsel till språklig överbelastning; som han såg det vore det ”utan tvivel ett ganska tvivelaktigt experiment att införa någon finsk undervisning i själva folkskolan. Befolkningen önskar det icke heller.” (s. 247f.). I boken, alltså utgiven 1939, bara ett år före hans död, förhåller sig Bergqvist dock också till kritiken av den helsvenska linjen, vilken han avfärdar som behäftad med fennomansk hets och motiverar med hänvisning till befolkningens vilja. ”Under sådana förhållanden”, framhåller han, ”synes allt tal om minoritetsförtryck i fråga om denna folkgrupp sakna fog för sig” (s. 246f.). Samtidigt frånskriver han sig eget ansvar för utvecklingen:
46
36
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Det har, som alla veta, stått en stark strid om den svenska skolpolitiken i finnbygden. Oändligt mycket har skrivits i denna sak. Det har så gott som uteslutande varit i Finlands press som kritiken riktats mot den svenska undervisningen, och detta särskilt i de s. k. äktfinska tidningarna. ... Själv har jag i många av de nämnda uttalandena fått sitta hårt emellan såsom något slags förment primus motor för skoldirektiven i gränsbygden mot Finland. Detta har dock egentligen varit mindre befogat, enär jag visst icke varit någon så betydande faktor i förevarande avseende. (Bergqvist 1939: 244, 246)
Föga tyder på att Bergqvist omprövade sina åsikter, varken om försvenskningens eller segregationens angelägenhet, fram till sin död 1940; hans bok mot livets slut innehåller gott om utläggningar om rasblandning kopplat till ”lynnesart och karaktärsdrag” (s. 299). Hans ståndpunkter illustrerar därmed det förenliga i det språkideologiskt oförenliga: hur assimilationssträvanden kan fortgå också inom ramen för en idéströmning som i grunden bygger på assimilationsskräck. Hierarkin i maktrelationen majoritet–minoritet kan därmed bestå även om de ideologier som uppbär och driver den ändras.
Svårtydda ideologiska och språkideologiska ståndpunkter uppbars även av andra för tiden viktiga personer i maktställning. Ett påfallande exempel utgörs av Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och sedermera ecklesiastikminister. Engberg var, likt Bergqvist och många andra, under tidigt 20-tal djupt betagen av den rasbiologiska strömningen (Broberg 1995; Blomqvist 2001, 2006). Senare under decenniet, i opposition mot högern, blev han förespråkare av humanism och kritiker ”även gentemot en föreställningsvärld som varit hans egen” (Blomqvist 2001: 115). Som ecklesiastikminister från hösten 1932 fann den nyfunna hållningen uttryck i form av en välvillighet gentemot den tornedalska minoriteten och deras modersmål – eller åtminstone en villighet att överge assimilationslinjen i utbyte mot förbättrade strategiska relationer med Finland.
5.2.2 Utbildning för en tvåspråkig befolkning
Den nationella politikens diskussioner om att utreda skolpolitiken i det meänkielitalande området ledde till ett riksdagsbeslut om frivillig finskundervisning år 1935, men endast inom den så kallade fortsättningsskolan. Ecklesiastikministern Arthur Engberg hade argumenterat för förslaget genom att explicit benämna befolkningen tvåspråkig och pekat på vikten av att ”skolan och undervisningen så ordnas, att var och en får möjlighet att lära sig läsa och skriva sitt modersmål” (citerat i Tenerz 1963: 330). Tenerz (1963: 330) kallar förslaget ”en sensationell bomb i språkdebattörernas läger” och tolkar beslutet som ett led i strävan efter samförstånd i relationen till Finland. Stöd för en sådan förklaring står att finna i att Engberg
37
47
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
kort därpå, sommaren 1937, gjorde en resa till Tornedalen tillsammans med sin finländske ministerkollega Uuno Hannula, som för övrigt själv var från finska Tornedalen (Tenerz 1963: 338), född i byn Putaa utanför Torneå. Samma år gav regeringen länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att göra en snabbutredning om hur de svensk–finska relationerna kunde förbättras i gränsbygden. Att just länsstyrelsen fick uppdraget kan tas som intäkt för kyrkans och domkapitlets försvagade position inom maktens fält. Även om utredningen inte primärt handlade om språkfrågan, så aktualiserades den i detta nya språkpolitiska klimat (Elenius 2001: 294). Det berättigade i svenska statens dittills förda språk-i-utbildningspolitik blev nu alltmer ifrågasatt. Så skedde inte minst genom att länsstyrelsens utredning engagerade Uppsalaprofessorn i finsk-ugriska språk, Björn Collinder. Efter besök i skoldistrikten kritiserade han såväl skolans språkinlärningsmetodik som kyrkans språkpolitik, men också enskilda aktörers ”försvenskningsnit”; särskilt besk var Collinders kritik mot Albert Carlgrens roll i domkapitlet och i Finnbygdsutredningen (Elenius 2001: 294ff.). Ytterligare ett nederlag för domkapitlets vidräkning blev att man förlorade kampen om vem som skulle tillsättas som ny folkskoleinspektör i Tornedalen. Tvärt emot domkapitlets vilja utnämnde regeringen läraren tillika tvåspråkiga tornedalingen William Snell, som för övrigt var kusin med Wanhainen. Beslutet, menar Elenius (2001: 295) ”symboliserade det paradigmskifte som skett inom språkpolitiken i Tornedalen.”
Inför 1935 års beslut om finskundervisning hade statsrådet Engberg särskilt betonat vikten av att organisera undervisningen ”på frivillighetens grund” (citat Tenerz 1963: 330). Finska var dock ännu belastat av den tidigare periodens sätt att framställa språket som ett index för illojalitet med den svenska nationalstaten. Detta, i kombination med den begränsning till fortsättningsskolan som undervisningserbjudandet innebar, fick till följd att undervisningen i finska inte fick något brett genomslag. I sakta mak fortsatte dock den språkpolitiska omsvängningen att utöva effekter på skolväsendet. År 1940 övergick de vid sekelskiftet inrättade statsskolorna till vanliga församlingsskolor, och domkapitlets oinskränkta makt att tillsätta lärare upphävdes (Tenerz 1963: 355ff.). Redan 1944 blev finska formellt ett frivilligt extra ämne i gymnasiet, vilket dock i praktiken genomfördes först 1955 (Winsa 1995). Ändå tyder en del på att acceptansen för finska släpade efter lokalt. Här är det påkallat att peka på den slitning som kan ha funnits mellan statens officiella politik och de uppfattningar som fanns bland politikens verkställande aktörer, särskilt skolpersonal. Rapporter inkom nämligen om lokala förbud mot att använda finska. Skolöverstyrelsen satte ner foten i frågan 1957, genom att påtala att förbud mot finska inte var tillåtna (Slunga 1965: 99). Utbildningserbjudandet i finska utgick också till nya grupper, om än på försöksbasis och
48
38
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
fortsatt på frivillig grund. År 1962 blev det möjligt att studera finska i sjunde och åttonde klass, vilket dock innebar att vägen stängdes för fortsatta gymnasiestudier – detta ändrades först 1970 (Winsa 1998: 38).
6 Revitaliseringens tid
I detta avsnitt redogör vi för tiden efter försvenskningspolitikens faser. Vi kallar detta ”revitaliseringens tid”. I den första fasen, från 1960-talet, handlar detta inte om de handfasta språkvårdande insatser som kallas just revitalisering, och som handlar om att stärka livskraften i ett språk som är hotat, döende, eller slumrande. Snarare betonar vi här det nödvändiga arbete som föregick och därmed möjliggjorde detta. Det kan sägas handla om det mobiliserande arbete som investerades i att stoppa och vända språkskiftet (jfr Fishman 1991). Också detta arbete var språkideologiskt, dock till skillnad från tidigare med målet att understryka tvåspråkighet som ett önskvärt mål för befolkningen i det meänkielitalande området. Initiativen togs huvudsakligen på gräsrotsinitiativ, det vill säga av meänkielitalarna själva. Det medförde också att revitalisering av meänkieli successivt växte fram som en viktig prioritering. Vi delar upp skeendena i revitaliseringens tid i två faser: mobilisering och konsolidering.
6.1 Mobilisering
Med tiden fick kritiken mot den fullskaliga realiseringen av försvenskningspolitiken allt
större bärkraft. Detta ledde till framväxten och mobiliseringen av en etnopolitisk minoritetsrörelse (jfr Jaffe 2007). Det ska understrykas att mobiliseringen i stor utsträckning baserades på att den meänkielitalande minoriteten och dess företrädare själva på ett tydligare sätt steg in på scenen. I samverkan med krafter på samhällsnivå påverkade minoriteten själv det politiska skeendet. Under mobiliseringsfasen ser vi alltså i förhållande till faktorsmodellen en tydlig interaktion mellan samhälls- och gruppnivå. Vi ser också framväxten av en infrastruktur för revitalisering, motsvarande den som byggdes upp för den föregående tidens försvenskningsprojekt.
Den politiska invändning som Wanhainen gett röst åt i 1920-talets Finnbygdsutredning hade under sent 1940-tal funnit nya uttryck och talespersoner, inte minst genom Ragnar Lassinantti, född 1915 i Tornedalen. Hans tonår sammanföll med ett slags politiskt uppvaknande under tidigt 1930-tal, i och med att skogsarbetarna började organisera sig fackligt (Matti & Mattsson Barsk 2005). Lassinantti, som drogs till det allt mer populära
39
49
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
socialdemokratiska partiet, slog följaktligen in på en politisk bana med kommunalpolitiska uppdrag från 1940 för att därefter bli riksdagsman 1956–1966 och landshövding i Norrbottens län 1966–1982. Lassinantti var en aktiv debattör, alltid med den tornedalska situationen som hjärtefråga. Från sina olika positioner talade han ofta kritiskt om statens kuvande av finskan (Elenius 2006: 294). Redan 1963 lyfte han behovet av en kritisk granskning av statens språkpolitik i det meänkielitalande området, då inom ramen för Nordiska rådet (Persson 2018: 10). Mobiliseringen tog på sådana sätt form genom människors många gånger obemärkta värv, men också i kraft av att de idéer de producerade fick effekter som verkade i förändringens riktning (Ambjörnsson & Sörlin 1995a). Effekterna kan blottläggas med biografin hos ”idéernas entreprenörer” och den sociala kontexten som ingång:
Idéer sätts i verket, de växer, förgrenar sig, de stöter emot en social verklighet där de förändras, blandar sig med andra idéer, eller förkastas och dör. (Ambjörnsson & Sörlin 1995b: 7)
Få idéer illustrerar denna dynamik lika väl som ”halvspråkighet”, som av detta skäl behandlas tämligen utförligt i det följande. Därefter behandlar vi formeringen av en pluralistisk politik.
6.1.1 Begreppet halvspråkighet: uppkomst, spridning och effekt
Begreppet ”halvspråkighet” förtjänar i sammanhanget särskild uppmärksamhet, på grund av den sammansatta roll det kom att spela som redskap i debatter under 1950-, -60- och -70talen. Denna roll kan nämligen beskrivas som ömsom stigmatiserande av den finskspråkiga minoriteten, ömsom pådrivande och därmed positiv för den finskspråkiga minoritetens situation. I litteraturen har primärt begreppets klandervärda vetenskapliga och sociala kvaliteter lyfts fram. Även om begreppet enligt vår mening är klandervärt kan man inte bortse från de effekter det medförde i kraft av konceptuell innovation förmögen att mobilisera motstånd, vinna politiskt gehör och därmed agera draglok för språkpolitisk förändring. Det cirkulerade framgångsrikt inom tre viktiga samhällssfärer, nämligen forskning, media och politik. I det följande redogör vi för halvspråkighetsbegreppets uppkomst, innebörd och spridning. Källorna för vår redogörelse består av Hansegårds egna skrifter (t.ex. Hansegård 1961, 1962, 1968 och 1990) samt pressklipp från Kungliga biblioteket samt Hansegårdsarkivet på Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek. Redogörelsen lutar sig dock huvudsakligen mot befintliga analyser och den litteratur, de källor och argument som anförs där. Det rör sig om Salö och Karlander (2022), som handlar om begreppets resvägar och effekter i Sverige, samt Karlander & Salö (2023), som handlar om Hansegårds biografi och tidiga försök att teoretisera det fenomen han tyckte sig ha observerat.
50
40
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Begreppet halvspråkighet är starkt förknippat med Nils-Erik Hansegård (1918–2002). Han myntade begreppet, fyllde det med innehåll och bidrog starkt till dess spridning. Denna spridning kan förstås som en process varigenom begreppet reste från en akademisk idévärld via media till allmänheten och in i de politiska sammanhang där styrande beslut tas. Genom denna resa fick begreppet halvspråkighet successivt nya användare och nya användningar, i takt med att det sammanlänkades med andra samhällsutvecklingar.
Hansegård föddes i Stockholm och kom från borgerliga familjeförhållanden; båda föräldrarna var jurister. Han blev tidigt intresserad av finska och finskspråkig kultur (Hansegård 1990: 94). Han skaffade sig sedermera en bred språkvetenskaplig utbildning samt lärarexamen vid Uppsala universitet. Efter avslutad grundutbildning flyttade han till den då unga staden Kiruna, där han levde mellan 1953 och 1966, för att arbeta som språklärare i realskolan och gymnasiet. Tidigt 1950-tal kan beskrivas som ett slags förändringstid och en period av språkpolitiskt medvetande i vardande. Inom Sverige hade en kritik mot svensk minoritetsspråkpolitik fått alltmer fotfäste. Minst lika viktigt var det stöd för språkliga minoriteter som nu hade stadgats på överstatlig nivå. Det ställningstagande för minoriteter som hade formerats i samband med tillkomsten av Nationernas Förbund fick ytterligare kraft i och med tillkomsten av Förenta Nationerna, FN. Särskilt hade Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, uppmärksammat frågor om minoritetsspråk i utbildningssammanhang. I en välkänd rapport från 1950-talets början (Unesco 1953) framhölls exempelvis modersmålets värde för självutveckling och omvärldsförståelse, och att detta språk därför bör användas så mycket och så långt upp som möjligt i utbildningssammanhang – med särskild vikt på de första skolåren. Detta var en princip som svensk minoritetsspråkspolitik var långt ifrån att helga. Även om försvenskningsprocessens intensitet hade avtagit, fanns mycket av den repressiva om än outtalade assimilationspolitiken kvar. Exempelvis fanns vittnesmål om att förbud och bestraffning ännu praktiserades.
Men här fanns nu alltså kritiska röster som inte hade funnits eller fått utrymme tidigare, liksom ett tryck från det internationella samfundet. År 1957 hade Skolöverstyrelsen satt ner foten i frågan, och föreskrivit att skolorna och skolhemmen inte fick förbjuda att barnen talade finska på rasterna. Detta hade skett efter anmälan av Hansegård. Han hyste uppfattningen att Sveriges minoritetsspråkspolitik var förtryckande, förlegad och oanständig. Under sin tid i Kiruna kom han att uppta tre olika om än samverkande roller, nämligen som lärare, språkpolitisk debattör och kunskapssökande forskare. Inom ramen för sin lärargärning kom Hansegård i kontakt med elever från den meänkielitalande minoriteten. För Hansegård kom dessa möten att få två sammanflätade betydelser. Å ena sidan innebar det möjligheter att höja
41
51
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
den språkpolitiska medvetenheten inom gruppen. Eleverna fick exempelvis skriva uppsatser om sina erfarenheter av att lära sig svenska under trycket från en enspråkig normativ ordning. Å andra sidan läste Hansegård dessa uppsatser som ett slags förstahandsupplevelse av den svenska språkpolitikens negativa följdverkningar. Som språkvetare tyckte han sig här kunna se hur statens språkpolitik satt spår i elevernas språkliga kompetens på sätt som inte kunde förklaras av finskans inflytande. De språkliga anomalier som de finskspråkiga elevernas texter uppvisade, enligt Hansegård, syntes sitta djupare: som en slags yttring av något underliggande. Redan vid denna tid skymtar de första konturerna av idén om det fenomen som Hansegård senare skulle benämna halvspråkighet (Karlander & Salö 2023)
Som kritiker av Sveriges språkpolitiska linje höll han i februari 1957 ett radioframträdande om ”det språkliga förtrycket i norr”. Han gick hårt åt den falska föreställningen om Sverige som enspråkigt land, och propagerade för den finskspråkiga minoritetens rätt till sitt modersmål. Rätten till modersmålet, menade Hansegård, bygger på insikten att finska är modersmål för en förhållandevis stor grupp människor. Hansegård inlägg i språkfrågan initierade en språkdebatt i den norrbottniska dagspressen. Hans ståndpunkter fick under 1950talets slut både medhåll och mothugg. Hansegård använde skickligt denna situation för att inkomma med nya inlagor. Samtidigt sökte han aktivt efter akademiska perspektiv som kunde tjäna både som redskap i den pågående språkdebatten och för att ringa in det språkfenomen han hade observerat. Hansegård företog resor till Wales, Belgien, Holland och Tyskland för att inhämta intryck om hur tvåspråkighetsfrågor organiserades i andra länder (Hansegård 1990: 96). Som akademiskt ämne var svensk tvåspråkighetsforskning i sin linda, men internationellt hade sedermera kända forskare så som Einar Haugen och Uriel Weinreich väckt intresse för området. Hansegård – som hörde till de första att introducera tvåspråkighet som akademiskt intresse i Sverige – tog del av denna litteratur både för att kunna använda dess insikter som redskap i debatter och för att begripliggöra det fenomen, nämligen bristande språkkompetens, han tyckte sig ha observerat. Vad gäller det senare var det inom centraleuropeiska och särskilt den tyskspråkiga världens teorier om språk och språkpsykologi som Hansegård fann störst gensvar för uppfattningen om modersmålets oersättlighet (Hansegård 1990: 68).
Hösten 1961 tillbringade han därför två månader vid universitetet i Wien, dit han på Björn Collinders inrådan aktivt hade sökt sig (Karlander & Salö 2023). Verksam i Wien var nämligen professor Friedrich Kainz, som åtminstone inom den tyskspråkiga världen var ett stort namn inom språkpsykologi. Hansegård hade läst de första fyra volymerna av Kainz mastodontverk Psychologie der Sprache. I samtal med Kainz om Tornedalens språksituation
52
42
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
formerades Hansegårds akademiska förståelse. Kainz gav sin syn på de språkproblem som Hansegård beskrev att han hade observerat. Kainz underströk skadligheten av undervisning som inte sker på modersmålet, med hänvisning till att det leder till ofullständiga sätt att begreppsmässigt tillägna sig omvärlden (Hansegård 1961). Här uppmanades han också att läsa Schmidt-Rohrs Mutter Sprache (1933), för att ta del av dess resonemang om modersmålens värde, skadliga former av tvåspråkighet och mycket annat. Allt detta formade Hansegårds tänkande. I följande samtal med Kainz fick Hansegård tillfälle att i större detalj återge den typ av språkproblem han funnit i de finskspråkiga elevernas uppsatser (”tankegrumlighet, innehållsmässig tunnhet och abstrusa (dunkla, svårfattliga) partier”, Hansegård 1961: 9). Kainz kunde då – på tunt underlag kan tyckas – konstatera att svenskan och finskan hade påverkat varandra på störande sätt, och att Hansegårds elever uppvisade ”en långt gången skada i sin språkliga förmåga” (Hansegård 1961: 10; se Karlander & Salö 2023).
Stärkt av dessa nya insikter fortsatte Hansegård sina verksamheter i Kiruna. Året därpå, 1962, höll Hansegård ett nytt radioföredrag där han presenterade sitt begrepp halvspråkighet. Han utvecklade det också i tidskriften Samtid och framtid samma år. Här, anpassat till en mer akademisk publik, framträder influenserna från Kainz och Schmidt-Rohr tydligt. Hansegård framhåller att tvåspråkighet som sköts rätt är en tillgång, medan en som sköts fel kan bli skadlig, exempelvis i händelse av att undervisningen inte alls äger rum på modersmålet. Det senare, menade Hansegård, präglade Tornedalen – ”en svensk bygd utan språk” (Hansegård 1962), där svensk utbildningspolitik gjort språkliga minoriteter halvspråkiga snarare än tvåspråkiga. En annan språkpolitik skulle krävas för att ge människor ”två hela språk i stället för två halva” (s. 218). Liknande synpunkter framfördes också av mer etablerade akademiker. Exempelvis ställde sig Bertil Malmberg, professor i fonetik vid Lunds universitet, kritisk till svensk minoritetsspråkspolitik inte minst med hänseende till modersmålens betydelse, bland annat med alluderingar till ”halvbildning” och människors ”andliga utveckling”:
Förf. har själv vid flera tillfällen som censor i Norrbotten haft anledning konstatera, hur språkligt handikappade dessa ungdomar ofta är och hur avsaknaden av ett verkligt modersmål återverkar på deras prestationer även i de främmande språken. Ty sitt egentliga modersmål har de aldrig fått använda och utveckla i intellektuella sammanhang. Och svenskan förblir dock för dem i viss mån ett främmande språk. Den skenbara paradoxen, att de med bättre kunskaper i finska skulle behärska svenska bättre, är för en språkman ett ofrånkomligt faktum. (Malmberg 1964: 157 not 1)
Malmberg framförde också liknande synpunkter i en understreckare 1966, då med viss anknytning till den norrbottniska pressdebatt som Hansegård hade satt igång. Denna debatt
43
53
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
fortgick, pådriven av Hansegård. Hans inlagor fick återigen blandade reaktioner. Till denna debatts särdrag hörde att somliga av dess deltagare framträdde med egna namn, medan många andra framträdde under pseudonym, då typiskt på insändarsidor och liknande. Hansegård gick i svaromål och utvecklade sina resonemang. Det blev här tydligt att konfliktlinjerna inte var uppdragna mellan en finskspråkig minoritet med en enad ståndpunkt, mot en enad majoritetsståndpunkt. Snarare tyder debattinlagorna på skilda meningar inom båda läger, vilket innebar att många ur den finskspråkiga minoriteten försvarade den språkpolitik som kringskar användning av finska i utbildningssammanhang (se Salö & Karlander 2022).
Hansegård försökte vinna gehör för att den finskspråkiga minoritetens modersmål verkligen var finska, och att det var hämmande – till och med skadligt – att bortse från detta faktum i utbildningssammanhang. Oavsiktligt knöt emellertid denna ståndpunkt den finskspråkiga minoriteten till Finland, vilket återigen aktualiserade tidigare diskussioner om lojalitet och nationell tillhörighet. Många från den finskspråkiga minoriteten vände sig därför emot Hansegård, vars ärende ansågs riva i gamla sår. Denna känsla fångas bäst i insändarrubriken ”Vi vill känna oss som svenskar och vara ifred” (Haparandabladet 24/3 1966). Men Hansegård lät sig inte övertygas av dessa invändningar. Snarare tolkade han dem som ett utfall av att minoriteten hade internaliserat premisserna för sin egen underordning. ”Vågar och orkar tornedalingarna bli sina egna språkliga herrar?” undrade han retoriskt (Haparandabladet 29/8 1967).
Denna debatt i den norrbottniska dagspressen utspelade sig parallellt med en framväxande nationell debatt om svensk invandrings- och invandrarpolitik – eller frånvaron av en explicit sådan. Fram till en bit in på 1960-talet hade ingen formaliserad migrationspolitik funnits, trots att Sverige hade haft en betydande invandring allt sedan andra världskrigets slut. Först två decennier senare höjdes nu kritik mot den outtalade men underförstådda uppfattningen att invandrare skulle anpassa sig och assimileras. Särskilt intensiv var debatten i mitten av 1960talet. (”Ska invandraren anpassas till döds?”, Liberal debatt 1965; ”Flerkultursamhälle eller assimilation?”, Ord och Bild 1966 i temanumret ”Främlingar i folkhemmet”). Denna diskussion skapade en ny, nationell arena för Hansegårds halvspråkighetsbegrepp, liksom för att vinna politiskt gehör för de nordliga minoriteternas sak (Salö & Karlander 2022). Här uppstod nämligen gynnsamma möjligheter att göra gemensam sak för gamla och nya minoriteter, vars erfarenheter av att leva i Sverige skildrades i verk som Minoriteter i Sverige (Schwarz 1966). Också Hansegård bidrog med ett kapitel i denna bok, där han varnade för att de språkpolitiska konsekvenser han observerat i Tornedalen skulle bli än värre för framtida generationer om inget gjordes åt saken: ”Hur många språkliga krymplingar (’dubbel
54
44
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
halvspråkighet’) kommer det att finnas i de generationerna?”, undrade han retoriskt (Hansegård 1966: 180).
Under 1960-talet hade också tornedalska akademiker uppmärksammat frågor kring statens inblandning i försvenskningsprocessen. Hugo Tenerz och Nils Slunga utkom med historiska verk med bitvis svidande kritik av svensk minoritetsspråkspolitik. Utbildningssituationen i det meänkielitalande området hade vidare tilldragit sig förnyat intresse. Som vi nämnt ovan hade begränsade möjligheter att läsa finska också givits från 1962 (Slunga 1984; Winsa 1998). Tenerz (1966) presenterade en genomlysning av språkundervisningsproblemen i området. Med anledning av dessa händelser lät Skolöverstyrelsen utreda frågan om lärarutbildning i det meänkielitalande området. Rapporten som sedermera presenterades (Kenttä & Weinz 1968) var dock tämligen försiktig i sina slutsatser. Den undervisning som vid tiden erbjöds var helt inriktad på standardfinska, då läromedel eller andra texter på meänkieli knappt fanns att tillgå (Slunga 1984: 3). Mötet med standardfinskan, också i form av lärare från Finland, torde ha spätt på mångas känsla att varken svenska eller finska överensstämde med deras språkliga repertoarer.
Svenska staten, med stark självbild som tillhandahållare av rationella lösningar, sjösatte Invandrarutredningen med start 1968 med direktiv att ge rekommendationer på en rad samhällsområden (Salö 2021). Hansegård knöts inte till utredningen som expert. Dock fortskred hans akademiska karriär. Han hade disputerat 1967 med en avhandling om lånord i Jukkasjärvisamiska och uppnått docentkompetens följande år. År 1968 utkom också Hansegård med sin bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet?, som kom att bli hans mest kända verk och som kom att utkomma i flera utgåvor. Med den ungefärliga innebörden ’bristfällig språklig behärskning på den tvåspråkiga individens båda språk’ gjordes begreppet halvspråkighet nu känt för en bredare publik. Med stöd hos Kainz presenterades detta tillstånd som plausibelt i situationer där inlärningen av ett andraspråk, såsom svenska i Tornedalen, påbörjades innan modersmålet var tillräckligt utvecklat (Hansegård 1968; se också Wande 1996).
Mycket med och i denna bok ter sig i efterhand som i lika delar förbryllande och paradoxalt. Å ena sidan var boken riktad mot en bred läsekrets; Hansegård (1990: 111) själv såg boken som ”ett försök att på ett lättfattligt sätt framställa fakta om språket i allmänhet och tvåspråkigheten i synnerhet utan att ge avkall på vetenskapliga sanningskrav”. Å andra sidan – och i själva verket – var det inte tal om en lättfattlig presentation av halvspråkighetsteorin utan snarare den dittills i särklass mest uttömmande framläggningen av dess premisser. Dessa premisser var av nödvändighet vittfamnande, eftersom Hansegårds anspråk inbegrep att täcka
45
55
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
in såväl språkets uppbyggnad som språkpsykologiska effekter av språksociologiska förhållanden över tid. Även om detta anspråk fordrade att han behövde åberopa inflytelserika lingvister, var Hansegårds mer specifika argument främst influerat av tyskspråkig kulturlingvistik och språkpsykologi. Med denna orientering som resonansbotten var boken fullmatad med alluderingar till djupliggande relationer mellan språkförmåga, semantik och psyke; kognition, upplevelse och känsloliv. Genom tämligen dunkla utläggningar om hur språket och dess ”begreppsskatt” tillhandahåller en ”mellanvärld” för talaren och hennes omvärld kunde Hansegård underbygga resonemang om hur till synes partiell språkbehärskning gick att ta som intäkt för personlighetshämmande skador, ”tankegrumlighet” och ”utarmning av känslolivet” (Karlander & Salö 2023). Även om det mesta av detta i efterhand framstår som både svårfattligt och tendentiöst, får man tillstå att Hansegårds argumentation gav sken av att vara övertygande. Hansegårds bok mottogs följaktligen mycket väl i recensioner i de stora tidningarna, där arbetet lovordades av andra språkvetare som ”sakligt och kunnigt” (Alvar Ellegård, DN 3/6 1969), särskilt med avseende på ”den välutvecklade teoretiska grunden” (Per Linell, SvD 18/1 1969).
Det blev under åren som följde också tydligt att halvspråkighet inte längre sågs som ett fenomen som enbart angick de historiska effekterna av svensk minoritetsspråkspolitik. Det hade nu en bredare giltighet. När invandringens språkliga utmaningar lyftes i de stora dagstidningarna i 1970-talets början erbjöd Hansegårds halvspråkighetsbegrepp en tolkningsram. Hansegård figurerade också själv som expertröst, där han framhöll att också invandrarnas barn riskerade att bli halvspråkiga om inte motverkande initiativ togs (SvD 1970). Sådana initiativ diskuterades också i riksdagen. Protokoll från riksdagsdebatter visar hur halvspråkighetsbegreppet nyttjades av representanter för merparten av de politiska partierna under 1970-talets första år. Samtidigt, som Salö och Karlander (2022) visar, pryddes tidningsreportagen av rubriker såsom ”Farligt bli halvspråkig” (DN 4/9 1975) ”De lär halva språk” (SvD 26/3 1974). Begreppet var vid tiden vida spritt och accepterat. Som ett exempel innehåller Året i Focus ’72, som skildrar årets mest aktuella frågor, följande passus i avsnittet ”Vi kallar dem invandrare”:
Länge trodde man att det var riktigt att ”försvenska” barnen, att utan urskiljning lära dem det svenska språket så fort som möjligt. Nu har man blivit medveten om modersmålets betydelse för barnens fortsatta utveckling. Tar man ifrån dem det egna språket innan de hunnit lära sig det nya är risken stor för att de inte kommer att behärska något av dem. De blir halvspråkiga istället för tvåspråkiga. (Året i Focus ’72: 284)
56
46
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
6.1.2 En pluralistisk politik tar form
I skiftet 1960–1970 var som nämnts Sverige i färd med att för första gången ta fram en officiell invandrarpolitik, vilket skedde under arbetet med Invandrarutredningen, sjösatt 1968. Drivkraften för detta hade varit den växande invandringen från europeiska länder sedan andra världskrigets slut, i kombination med avsaknaden av lämpliga åtgärder för att hantera denna situation. Dock förde det med sig insikter om Sveriges inhemska minoriteter, vars situation man inte heller haft någon egentlig politik för (jfr Schwartz 1966). Invandrarutredningen och dess ledamöter kom också specifikt att intressera sig för språkförhållanden i det meänkielitalande området, och besökte olika orter i Norrbotten (Salö 2021). Utredningens arbete blev viktigt, eftersom det skänkte politisk och vetenskaplig legitimitet till frågan om att värna minoriteters modersmål i utbildningssammanhang. Slutbetänkandet, presenterat 1974, låg också till grund för det förslag om hemspråksundervisning som beslutades om i samband med 1977 års hemspråksreform. Hemspråksundervisning, som senare, 1997, bytte benämning till modersmålsundervisning, blev nu ett villkorat erbjudande till alla språkliga minoriteter. I den allmänna uppslutning bakom halvspråkighetsbegreppet som rådde, kom också Invandrarutredningen att anamma det, då man i sitt slutbetänkande från 1974 fastslog att ”[b]ristfällig behärskning av modersmålet leder till bristfälliga kunskaper också i det andra språket, s.k. halvspråkighet” (SOU 1974:69 s. 241; se Salö 2021).
I mitten av 1970-talet uppkom emellertid kritik mot halvspråkighetsbegreppet. Det skedde inom det vetenskapliga samfundet, där forskare nu började syna de antaganden som begreppet vilade på. Under åren som följde fick begreppet utstå nedslående omdömen från forskare som Bengt Loman, Birgit Stolt, Erling Wande och Christopher Stroud. Loman (1974) vände sig mot begreppet på basis av egna språkvetenskapliga undersökningar i det aktuella området (se 8.2.5), vilket ledde till en rad meningsutbyten i tidskrifter för minoritetsforskning och -debatt. Flera forskare sällade sig till kritiken genom att mer eller mindre skarpt ifrågasätta de antaganden som halvspråkighetsbegreppet byggde på (t.ex. Stolt 1975; Wande 1977). Hansegård (1975, 1977) försvarade sig mot kritiken, och några forskare – som Tove Skutnabb-Kangas (1975) och Pertti Toukomaa (1975) – slöt upp bakom honom i hans försvar av begreppet.
Sådana räddningsförsök till trots kom begreppet att avfärdas tämligen unisont under åren fram till 1980-talet. Stroud (1978) analyserade begreppets teoretiska grundvalar och fann att halvspråkighet såsom Hansegård presenterat det med en uppdelning i sex språkstrukturella och språkpsykologiska kriterier (se förklaring av dessa längre fram, 7.2.5) kunde förstås i två grundbetydelser. En person kunde betecknas som halvspråkig om han/hon har begränsningar i
47
57
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
ordförrådet, talar haltande och/eller avviker från den grammatiska normen i ett eller båda språken, men också, å andra sidan, om han/hon uppvisar svårigheter att uttrycka sig intellektuellt eller emotionellt i ett eller båda språken. Denna andra betydelse kan i sin tur tolkas på två sätt. En svagare tolkning bygger på att språket har en underlättande effekt i barns intellektuella utveckling. Brister i språket, halvspråkighet, skulle då försvåra men inte omöjliggöra den intellektuella och emotionella utvecklingen. En starkare tolkning bygger på att språket är en integrerad del i kognitiv utveckling. ”Utan språk, ingen kognition” (Stroud 1978: 157). Både den svagare och den drastiska, starkare tolkningen kan spåras i hur begreppet kom att användas i den allmänna debatten. Vidare fanns det inget beroendeförhållande mellan de två huvudbetydelserna av halvspråkighet. En person kunde därför anses vara halvspråkig både med och utan begränsningar i språksystemet samt både med och utan kognitiva följdverkningar. På grund av begreppets multipla innebörder, påpekade Stroud, har det på vissa håll i den samhälleliga användningen av halvspråkighet på ett förrädiskt sätt utvecklats en praktik att ”betrakta alla [minoritetsspråkstalare] som halvspråkiga tills motsatsen är bevisad” (s. 158). Halvspråkighet kom på så sätt att befästa en redan existerande nedvärderande attityd och stigmatisering, vilket är kärnan i varför begreppet kom att få så dramatiska konsekvenser för den meänkielitalande befolkningen. Vilken person som helst, oberoende av hur de använde sina språk, kunde uppfattas som halvspråkig av omgivningen – och även av sig själv.
I den kritik som uppkom lyftes särskilt begreppets stigmatiserande effekter. Det gjordes dock primärt i relation till de nya grupper som det tillämpades på, nämligen invandrare och deras barn (t.ex. Öhman 1981; Hyltenstam & Stroud 1982). I sin bok Tvåspråkighet från 1981 medgav Skutnabb-Kangas att halvspråkighet som vetenskapligt begrepp var behäftat med svagheter: Det har ”gjort sin plikt och kan gå” (s. 258). Christina Bratt Paulston, som vid 1970-talets mitt betraktat begreppet som oklart men ändock värt att beakta (Bratt Paulston 1975: 29) hade under tidigt 1980-tal bytt ståndpunkt. Som hon uttryckte det i sin rapport till Skolöverstyrelsen: ”Halvspråkighet existerar inte, eller om man uttrycker detta på ett sätt som inte kan bestridas, halvspråkighet har aldrig kunnat empiriskt beläggas” (1983: 56).
Hur sant detta än må tänkas vara är det helt uppenbart att halvspråkighetsbegreppets sorti inom den svenska vetenskapliga diskussionen inte hade någon motsvarighet i den kvardröjande cirkulationen. Via en rapport författad på uppdrag av Unesco (Skutnabb-Kangas & Toukomaa 1976) fick det internationell spridning, och kom att vägleda flera sedermera inflytelserika teorier på området (t.ex. kopplades resonemang om additiv och subtraktiv tvåspråkighet till ”semi-lingualism” i Lambert 1981: 12 och i utvecklingen av den kända s.k.
58
48
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
tröskelhypotesen spelade halvspråkighetsbegreppet en avgörande roll, se Cummins 2021). Liknande kritik som framförts i den svenska vetenskapliga debatten förekommer i internationell vetenskaplig press, där både begreppet som sådant och dess teoretiska kopplingar har nagelfarits (Martin-Jones & Romaine 1986; MacSwan 2000).
I Sverige har begreppets sätt att gestalta tvåspråkig kompetens visat sig vara seglivat. Dels cirkulerar själva termen ännu, antingen i direkt skepnad eller som vag tankefigur i sammanhang där språkförmågor och allsköns utbildningsrelaterade frågor diskuteras.4 Dels har det ristats in i människors medvetande som en komponent av mångas språkliga självbild med varaktiga effekter på hur de betraktar sina språkliga tillgångar i relation till de språkideologier som alltjämt präglar språksamhället (Busch 2021).
Mot denna historiska fond kan man alltså betrakta införandet och användandet av begreppet halvspråkighet som ytterligare ett instrument i en redan existerande stigmatisering av det finska modersmålet. Med avstamp i ett slags enspråkighetsideologi postulerar begreppet att det skulle finnas något som ”helspråkighet”, och konstruerar som normativt riktmärke den infödda och enspråkiga modersmålstalarens språkliga repertoar. Begreppet bidrog onekligen till att patologisera avvikelser från denna tankefigur. Men andra betraktelsesätt är möjliga. Den kanske viktigaste insikten är att begreppet formerades med udden riktad mot just enspråkighetsideologi, och att detta gjordes i syfte att förändra svensk minoritetsspråkspolitik. Här tillhandahöll halvspråkighetsbegreppet ett akademiskt anstruket redskap att hänga upp språkdiskussionen på. Det passade in i tidens opinionsklimat, och framstod som tilltalande för såväl journalister som för politiker och forskare (Salö & Karlander 2022). Det spelade följaktligen en viktig roll i processen att vinna politiskt gehör för erkännandet av modersmålens värde. På så vis kan man se att Hansegårds inlaga i debatten bidrog till att rikta om svensk invandrarpolitik på det nationella planet. Att så var fallet framhöll också Invandrarutredningens huvudsekreterare Jonas Widgren. Enligt honom, som Wande (1996) påpekat, gav Hansegårds bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet (1968) understöd åt hela det pluralistiska synsättet som här växte fram, eftersom boken:
Se Lainio 2008 och för mer sentida exempel t.ex. följande inlagor i media: ”Vad gör vi med barnen som inte kan prata något språk?”, Liberal Debatt 5 mars 2023; ”Samhällsservice på finska ska vara självklart”, Eskilstuna-Kuriren 29 augusti 2022; ”Dagens Sverige har mycket att lära av svenska judarna”, Svenska Dagbladet 23 januari 2022; ”Tänk om gällande modersmålsundervisningen, KD”, Dagens Premium 3 november 2020; ”Bruten svenska stjälper för barn”, Expressen 14 augusti 2020; ”Avskaffa hemspråk – lär barnen svenska”, Aftonbladet 17 oktober 2017; ”Vården växlar upp för att möta behov”, Norrländska Socialdemokraten 5 januari 2015.
49
59
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
kom att hos opinionsbildare väcka insikt om vilken oerhört viktig roll som modersmålet spelar i en människas liv: att tvingas till ett fullständigt språkskifte av det slag som den dittillsvarande svenska invandrarpolitiken på sätt och vis förutsatte var inte bara var en praktisk omöjlighet utan kunde anses vara ett brott mot en fundamental mänsklig rättighet, rätten till det egna språket. Samtidigt började praktiska erfarenheter från skolorna att redovisas som gav stöd åt denna insikt. På så sätt kom den tvåspråkighetsdebatt som då inleddes att medverka till den omsvängning av hela den svenska invandrarpolitiken som skedde under första hälften av 1970-talet. (Widgren 1982: 60)
Den statliga Invandrarutredningen 1968–1974 betraktas ofta som central för vad som beskrivits som “den multikulturella vändningen” (Wickström 2015; Salö 2021). Den skapade ett vetenskapligt och politiskt stöd för modersmålsundervisning (Hyltenstam & Toumela 1996; Ganuza & Hyltenstam 2020). Utvecklingen medförde ett allmänt erkännande av modersmålens rätt, vilket gynnade alla språkliga minoriteter – såväl de inhemska som de som uppstått till följd av sentida migration. Många representanter för de historiskt hävdvunna minoriterna framförde dock kritik mot att det till synes krävdes europeisk invandring för att Sverige skulle inse att minoriteter redan fanns och länge hade behandlats styvmoderligt. Följaktligen inleds här en annan kamp för erkännande, nämligen den som rör formell minoritetsstatus och satsningar på språklig revitalisering. Som medel i denna kamp nyttjades den internationella opinionen. Detta följer ett internationellt mönster sett till hur minoritetsspråksrörelser agerat i andra kontexter (se Jaffe 2007): inte sällan har de omorienterat sina strategier från att söka erkännande inom staten till att istället söka sådant erkännande i överstatliga sammanhang (Muehlmann & Duchȇne 2007; Pojular 2007).
De inhemska minoriteternas situation kom dock därefter att skilja sig från invandrade minoriteters genom 1980- och -90-talets minoritetsspråkspolitiska process. Gradvis gavs samer, tornedalingar och romer särskilda rättigheter, genom att de undantogs från olika villkorade krav i hemspråks-/modersmålsundervisningen. Exempelvis behöver kravet på ”dagligt umgängesspråk med minst en vårdnadshavare” från 1985, och krav på minsta gruppstorlek på 5 elever från 1991 inte uppfyllas av dessa grupper (se Ganuza & Hyltenstam 2020: 42f.).
Särskilt under 1990-talet, när Sverige inlemmades i det europeiska samarbetet, blev Europarådets minoritetsspråkskonvention en politisk handlingsplan att ta hänsyn till. Genom riksdagsbeslut 1999 och ratificering 2000 erkändes meänkieli som nationellt minoritetsspråk (se vidare avsnitt 6.2 och 7.2.1 för detaljer om den processen).
60
50
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
6.1.3 Meänkielirörelsens initiativ inom kultur och media
Det måste påpekas att mobiliseringen som ledde fram till ratificeringen inte enbart – eller ens primärt – utspelade sig på hög politisk nivå. Med hänvisning till faktorerna medier och kulturyttringar på gruppnivå i faktormodellen (se Tabell 1), är det uppenbart att en rad utvecklingar internt i minoriteten bidrog starkt till erkännandet av tornedalingar som etnisk minoritet och av meänkieli som minoritetens språk. Flertalet initiativ går dock så pass långt tillbaka i tiden att deras inverkan på det språkpolitiska erkännandet kring millennieskiftet måhända framstår som långsökt. Så är det emellertid inte; mobilisering är ett långsamt malande där små framsteg förbättrar villkoren för senare landvinningar. Ett exempel utgörs av bildandet den första lokalavdelningen inom föreningen Jordbrukare-Ungdomens Förbund (JUF) i Erkheikki 1918. Avdelningen, grundad genom insatser av såväl bröderna Svante och William Snell som Walde Wanhainen, hade som mål att verka för jordbruksrelaterade aktiviteter men även sådana av allmänkulturell karaktär. Lokalavdelningen, som la vikt vid att värdesätta den finskspråkiga kulturen, utvecklades snabbt med förgreningar ut i byarna i hela Tornedalen; bland annat gav man ut medlemstidningen JUF-bladet, vilket kan ses som ett tidigt initiativ inom gräsrotsrörelsens kritik mot försvenskningen (Elenius 2001).
Etableringen av skriftliga fora bör betraktas som en viktig komponent av vad Winsa
(2000) kallar en språkkulturell infrastruktur i Tornedalen. Ragnar Lassinantti, som tidigare omnämnts (6.1), var en drivande kraft bakom bildandet av bokförlaget Tornedalica, i vars styrelse han satt från 1962 till en bit in på 1980-talet. Tornedalica, som ännu är aktivt, utgav från 1960-talet och framåt ett stort antal titlar om språk, kultur och historia i Tornedalen, och bidrog till att väcka intresse för dessa frågor såväl i det meänkielitalande området som i övriga landet. Bland de utkomna verken finns exempelvis Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten (Slunga 1965), Liv och arbete i Norrbottens finnbygder (Wanhainen 1970),
Arbetsstugorna (Lundemark 1980) och Meän kieltä (Kenttä & Pekkari 1985) – lägg därtill flera titlar av och om William Snell och Lars Levi Laestadius.
Tornedalica blev en plattform i processen att vända språkbytet (jfr Fishman 1991). Centralt här är förvisso att språket tas i bruk i nya domäner, men en sådan process kan börja med medvetandegörande mobilisering också på andra språk. Tornedalica var del av framväxten av en akademisk litteratur på området, varav somligt föregick tillkomsten av Tornedalica. Under 1960-talets första år utkom Hugo Tenerz, rektor vid Haparandaseminariet, med en serie empiriskt gedigna arbeten om folkupplysningsarbetet i finnbygden, som grundligt beskrev olika aspekter av områdets kultur, historia och språk (Tenerz 1960, 1962, 1963). Det arbetet utgjorde i mångt och mycket grunden för den publikation som Nils Slunga,
51
61
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
också han Haparandaseminarierektor, senare utkom med – utgiven på just Tornedalica (Slunga 1965).
Språksituationen i området framstod alltmer som ett intressant studieobjekt i behov av kritisk belysning. Ett exempel är Magdalena Jaakkolas Språkgränsen – en studie i tvåspråkighetens sociologi, som utkom på Aldus 1974. Detta följdes av insatser av forskare med rötter i det meänkielitalande området, såsom Erling Wande och Birger Winsa, som dels har gjort viktiga forskningsinsatser om meänkieli, dels har vikit stora delar av sin gärning åt praktiskt revitaliseringsarbete inom meänkieli.
En viktig händelse för mobiliseringen av meänkielirörelsen var konferensen ”Sista språkstriden” som hölls i Svanstein 1984. Enligt Wande (2021) skapade den en debatt som gav Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T ytterligare stöd i deras mobilisering. Förbundet har sedan dess spelat en viktig roll i det slags infrastruktur som krävs både för att skapa ett levande kulturliv kring meänkieli och för att mobilisera språkpolitiskt. Det stigande intresset för meänkieli har speglats också inom samhällssektorer såsom media och andra fora för kulturyttringar. Exempelvis har två- och sedermera flerspråkiga Haparandabladet också utgjort ett forum för livlig språkdebatt; det faktum att andra språk än svenska synliggjorts i kraft av denna vitt spridda tidning har sannolikt haft en positiv effekt för återtagandet av meänkieli. Det sägs också vara här som begreppet ”meän kieli” först används i skrift år 1981 (Pohjanen 2020). Vidare har det offentliga bruket av meänkieli ökat inom ramen för public service, exempelvis genom Meänraatio. Också detta kan sägas ha haft sin föregångare redan på 1960-talet, då Lassinanttis radioprogram
Pohjoskalotti gav uppmärksamhet åt frågor om språk, kultur och historia, samt röst åt lokala erfarenheter. Det beredde väg för andra initiativ inom radiomedia. Med start på 1980-talet började exempelvis lokalradion i Pajala sända på meänkieli en handfull timmar per vecka (Winsa 2003). Underhållningsprogrammet Finnmix började sändas av Sveriges Radio 1988, och var redan från början “ett kärt trespråkigt fredagsnöje” (Stenudd 2018) som bidragit till att skapa acceptans för meänkielis plats i etern.
Vad gäller andra för meänkieli gynnsamma kulturyttringar bildades Tornedalsteatern 1986, som därefter bedrivit verksamhet av språkrevitaliserande karaktär. Tornedalsteatern och dess verksamhet framstår som en viktig del av den kulturella infrastruktur som gynnat återtagandet av meänkieli (Winsa 2000). Teatern bildades på initiativ av Junosuando folkdanslag och sånggruppen Sisaret i Pajala, men ska ses som produkten av en längre tradition av amatörteater i Norrbotten som antog nya former under 1980-talet (Winsa 2003). Vad som fick Tornedalsteatern att sticka ut var att redan de första uppsättningarna var två-
62
52
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
eller flerspråkiga, vilket regissören och eldsjälen Bror Astermo betraktat som en framgångsfaktor i sin egen rätt (Winsa 2003; se även Gindt 2022 för en beskrivning av detta i nutida perspektiv). Framväxten av Tornedalsteatern har av sin nuvarande teaterchef Erling Fredriksson beskrivits som en del av “någon slags kamplust, en slags revansch, en enda lång kulturrevolution för tornedalingarna” (Gint 2022: 87). För meänkielis vidkommande kan man säga att teatern bokstavligen skapade en scen för språket – ett offentligt sammanhang där ett tidigare underkuvat språk nu fick synlighet, hörbarhet och därmed symbolisk status (Degerkvist 2016). Det finns följaktligen starka vittnesmål som framhåller att Tornedalsteaterns användning av meänkieli i det offentliga rummet var startskottet för språkets återupprättelse (Bengt Niska, personlig kommunikation). Stefan Aro, sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, berättar om andra vittnesmål som framkommit i de intervjuer som genomförts av kommissionen:
I intervjumaterialet finns röster som berättar om hur det var att ”komma ut” som meänkielispråkig och bryta språkbarriären som byggts till det offentliga. För många var upplevelsen att höra någon tala meänkieli ogenerat på scen en hel föreställning oerhört revolutionerade. Språkmuren fullkomligt sprängdes i bitar. Det var som en slags ”förlossning” av stora mått eller en inre islossning som någon beskrivit det. (Aro i mejl 2022-09-27)
Inom litteraturen finns en lång rad författare med rötter i Tornedalen
, exempelvis Gunnar
Kieri, Ester Cullblom, Mikael Niemi, Bengt Pohjanen, Mona Mörtlund, Tove Alsterdal och Katarina Kieri, vars böcker ofta belyst den tornedalska situationen i olika perspektiv. Bengt Pohjanens roman Lyykeri, utgiven 1985, blev den första romanen på meänkieli. Därefter har fler tillkommit. Det finns numera ett antal förlag som ger ut meänkielispråkig litteratur, som Barents Publisher, Kaamos och Meänkielen Förlaaki. Musikband från trakterna som utmärkt sig är bland annat Torne River Band, Raj-Raj Band, Laakso och Väärt.
6.2 Konsolidering
I detta avsnitt skildrar vi den process i minoritetsspråkspolitisk utveckling som lett till språkligt återtagande och olika former av konsolidering i arbetet med att revitalisera meänkieli. Fasen kan tidfästas från millennieskiftet och fram till våra dagar. Etableringen av meänkieli som idé ledde via minoritetsspråkskonventionerna på 1980- och särskilt 1990-talet till erkännandet av den meänkielitalande minoriteten och deras språk. Det var dock först i och med riksdagsbeslutet 1999 att erkänna fem nationella minoritetsspråk, däribland meänkieli, och ratificeringen år 2000 av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, som
53
63
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
meänkieli fick officiell status i Sverige. Den 1 april år 2000 trädde en lag i kraft (SFS 1999:1176), som gav talare av meänkieli rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter och domstolar inom ett definierat förvaltningsområde för finska och meänkieli, vilket omfattade kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Lagen gav även rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på meänkieli.
Rätten till modersmålsundervisning i meänkieli följde allmänna bestämmelser för alla svenska elever med annat modersmål än svenska med rätt till hemspråksundervisning från 1977. Tornedalska elever tillsammans med samiska, romska och utlandsadopterade elever var som nämnt ovan redan från 1985 undantagna från vissa begränsningar i rätten till sådan undervisning, och fick således en något gynnsammare behandling än invandrare (se Ganuza & Hyltenstam 2020). En ny stärkt ”minoritetslag” utfärdades 2009 (SFS 2009:724). Reviderigar av denna har genomförts vid två tillfällen, 2019 och 2022. Ändringen 2019 (SFS 2019:938) innebar att förvaltningsområdet utökades till att också omfatta kommunerna Kalix, Luleå, Stockholm och Umeå, och i enlighet med att de nationella minoritets- och minoritetsspråksrättigheterna gäller i hela landet åläggs i linje med denna ändring alla kommuner och regioner att formulera och tillhandahålla mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Enligt ändringen 2022 (SFS 2022:68) förtydligades och preciserades förvaltningsmyndigheternas ansvar vad gäller minoriteternas eget inflytande i frågor som berör dem. I kraft av en förändring den 1 juli 2015 av skollagen från 2010 frångicks också modersmålsundervisningens krav på ”grundläggande kunskaper” för de nationella minoriteterna (Ganuza & Hyltenstam 2020: 48; Lainio & Pesonen 2020: 88).
Aktuella frågor inom undervisningssektorn är utförligt behandlade i betänkandet från
Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering (SOU 2017:91). Här föreslår enmansutredaren Jarmo Lainio att ett nytt skolämne, nationellt minoritetsspråk, inrättas, alltså ett ämne som är skilt från ämnet modersmål. Skälen till den föreslagna förändringen är dels att statens mål med undervisning i nationella minoritetsspråk inte bara är att ge möjligheter att utveckla och använda redan befintliga språkkunskaper utan också att möjliggöra nybörjarinlärning för barn i nationella minoriteter som inte längre har tillgång till språket i sin närmiljö, men dels också att det krävs en mer omfattande undervisning för att minoritetsspråket ska leva kvar och revitaliseras.
Vidare föreslås att möjligheterna till regelrätt tvåspråkig undervisning i nationella minoritetsspråk kartläggs och att möjligheterna att studera nationella minoritetsspråk i gymnasieskolan utökas. Likaså behövs enligt utredningen ett nytt system för att utbilda lärare i minoritetsspråk.
64
54
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Under det senaste decenniet har intensifierade ansträngningar gjorts för att revitalisera meänkieli. Språkets status som nationellt minoritetsspråk har haft en påtaglig betydelse för dess synlighet i samhället, inte minst i medier och i kulturella sammanhang. De ekonomiska möjligheter som gjorts tillgängliga i och med lagstiftningen har klart inneburit en förstärkning av språkets användning. Det rör sig dels om att stötta befintliga gräsrotsinitiativ, dels statliga satsningar. Ett aktuellt exempel är inrättandet år 2022 av språkcentrum för meänkieli med placering i både Kiruna och Övertorneå. Åtagandet genomförs av Institutet för språk och folkminnen (Isof) på regeringens uppdrag. Centret ska verka för att meänkieli ska kunna behållas, återtas och utvecklas av språkbärare både i det traditionellt meänkielitalande området och i landet i övrigt. Ett annat exempel är Isofs uppdrag att fördela medel till föreningar som bedriver språkrevitaliserande verksamheter inom alla de nationella minoritetsspråken. Sedan några år tillbaka finns också en anställd språkvårdare för meänkieli. Ett förslag till handlingsprogram utarbetades på regeringens uppdrag för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib av Isof (2020) – och för samiska av Sametinget (2020). På grundval av dessa dokument har regeringen sedermera antagit ett handlingsprogram för de nationella minoritetsspråken (Regeringskansliet 2022). Programmet pekar ut fem områden för särskilda satsningar:
1. Språkvårdande och språkmoderniserande insatser
2. Kunskapshöjande och synliggörande av minoritetsspråken i hela samhället
3. En sammanhängande utbildningskedja från förskola till högskola
4. Möjligheter för alla berörda att lära sig/återta minoritetsspråk
5. Kulturellt stöd, särskilt läs- och litteraturfrämjande insatser inom minoritetsspråken med fokus på barn och unga.
Tillkomsten av sociala medier har också skapat nya arenor för meänkielitalare, även för dem som inte talar språket men ändå identifierar sig med det (Ackermann-Boström 2021; Kolu 2023). Utmaningar saknas dock inte. Mycket arbete återstår exempelvis för standardiseringen av meänkieli som skriftspråk. Vidare ger nyare studier vid handen att meänkieli även fortsatt för en undanskymd tillvaro på skolorna, även om språket trots allt används mellan elever i mer informella situationer (Poromaa Isling 2020a, 2020b).
Trots de omvälvande förbättringar som lagstiftningen om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken inneburit, finns det fortfarande många mörka moln på himlen. Europarådets expertkommitté granskar vart tredje år hur de länder som ratificerat den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk uppfyller sina åtaganden. Sverige har i dessa
55
65
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
granskningsrapporter löpande kritiserats för brister i stödet för de nationella minoritetsspråken, varav vissa punkter varit återkommande (se t.ex. Lainio, 2018; Lainio & Pesonen 2020). I den senaste granskningen (European Council 2020), vilken är den sjunde i ordningen, har man bland annat pekat på att Sverige har genomfört flera undersökningar om hur situationen för minoritetsspråken ska kunna förbättras, men att de förslag som lagts fram i undersökningarna ”med få undantag” inte har lett till konkreta resultat. Utbildningsfrågan i minoritetsspråk är fortsatt otillfredsställande löst. En veckotimmes modersmålsundervisning är för begränsat för att minoritetspråksfärdigheter ska kunna bibehållas och utvecklas – för att inte tala om tillägnas – och lärarutbildningsfrågan är fortfarande olöst. Man kan tillägga att förslagen i den statliga utredningen om de nationella minoritetsspråken i skolan från 2017 inte lett till propositioner eller beslut. För meänkielis del påpekar man också att TV-sändningar är för begränsade.
Ett antal svenska granskningar av minoritetsspråkspolitiken har också genomförts (för en översikt över den tidiga fasen, se Huss & Gröndahl 2012). I en tidig sådan granskning undersökte Elenius och Ekenberg (2002) genom intervjuer med bland annat talare av meänkieli, varför dessa endast i liten utsträckning använde sig av sina lagstadgade rättigheter att använda meänkieli i kontakt med myndigheter. Granskningen visade att myndigheterna i stor utsträckning saknade kompetens att hantera ärenden på meänkieli samt att de underlåtit att informera om minoritetsspråkslagarna. Författarna menar att lagarna för de meänkielitalande haft mer av en symbolisk än praktisk kommunikativ betydelse.
Ett annat exempel är konstitutionsutskottets uppföljning 2005 av riksdagens beslut 1999 om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2004/05:RFR3). I uppföljningen belyses hur Sverige efterlever Europarådskonventionernas krav. I sin del av denna uppföljning gällande den regionala nivån, konstaterade Elenius (2005), som granskade Norrbottens läns implementering av minoritetsspråkslagarna, att varken de enskilda talarna av meänkieli (och samiska) eller myndigheterna ”har den kompetens i minoritetsspråken som behövs för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera i mer komplicerade samhällsfrågor” (s. 88) och pekar därför på det omedelbara behovet av att på olika sätt stärka den språkliga kompetensen hos både talarna själva och hos myndigheterna. I sin del, som gällde den statliga nivån, påpekade Hyltenstam och Milani (2005) att de ekonomiska ramarna för genomförande av minoritetspolitiken var för snäva och att det från början saknats en egentlig analys av kostnader för minoritetsspråkspolitiken. Vidare påpekade författarna att regler på minoritets- och minoritetsspråksområdet ser kraftfulla ut på pappret, men att implementeringen fallerar. Här granskades särskilt den svenska regeringens rapporter till Europarådet. Det konstaterades att
66
56
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Sverige i allmänhet redogjorde för vilka bestämmelser som gäller i Sverige, men inte för om det praktiska genomförandet av bestämmelserna varit framgångsrikt eller ej. Slutligen konstaterades betydande brister i statens informationsförpliktelser till berörda myndigheter, minoritetsorganisationer och enskilda.
DO har granskat utbredningen av diskriminering på etniska eller språkliga grunder inom skolan (Pikkarainen & Brodin 2008). Via anmälningar till DO och i DO:s dialog med minoriteterna framkommer upplevelser av att vissa kommuner negligerar deras rätt till modersmålsundervisning, försvårar eller till och med motarbetar utnyttjandet av den.
Även om det reglerade stödet för meänkieli i nuvarande fas av konsolidering är omfattande, vilket är en gynnsam förutsättning för revitaliseringsåtgärder och för språkets bevarande, är det uppenbart att det även idag finns stora kvarvarande, sega implementeringsproblem. Vad beror detta på? Det är illustrativt att jämföra de språkideologiska förutsättningarna för försvenskningen av det meänkielitalande området som pågick som intensivast runt förra sekelskiftet, och de språkideologiska förutsättningarna för återtagande och revitalisering av meänkieli idag. För hundra år sedan var det en nationalistisk, assimilatorisk ideologi med språklig likriktning för nationen som var bränslet för en effektiv implementering av samhällets mål att införa svenska som det dominerade språket också i Tornedalen. Idag antas officiellt att en pluralistisk ideologi råder i Sverige, men den leder uppenbart inte till samma handlingskraft från statens sida när det gäller att praktiskt och konkret genomföra landets officiella minoritetsspråkspolitik som den tidigare assimilatoriska, nationalistiska ideologin. Det är nu snarare en fråga om en ineffektiv implementering – och det är osäkert om den kommer att lyckas. En rimlig förklaring är att den underström av enspråkighetsideologi eller nynationalism som vi tidigare refererat till är en stark kraft i dagens samhälleliga hantering av minoritetsspråk och minoriteter, en kraft som motverkar samhällets officiella åtaganden också i meänkielifallet.
7 Försvenskningen sedd utifrån grupp- och individnivå
Som vi har sett blev försvenskningsprojektet verkningsfullt på ett mångfacetterat sätt som ter sig systematiskt. Majoritetssamhällets ideologi, politisk-legala förhållanden, utbildningssystem och ekonomiska faktorer samverkade. Självfallet inverkade sådana makroanstrukna utvecklingar också på sociokulturella normer, inte minst genom den förda skolpolitiken. Riktigt effektiv blir nämligen inte en språkpolitik förrän den inkorporeras av talarna, för att där – genom människor och deras praktiker – så att säga sköta sig själv.
57
67
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Konceptuellt finns här släktskap med det slags styrningsmentalitet som har kallats självteknologier, och som betonar den sida av maktutövning som bygger på människors självpåkallade reglering av egna beteenden (Foucault 2008: 183–204, 261–292). Språkpolitiska uttryck för snarlika fenomen uppstår till följd av erfarenheter över livsbanan: återkommande upplevelser av situationer där språkens värden blir uppenbara, vilket får självreglerande effekter. Genom de språkliga utbyten som människor deltar i, inskärps en känsla för värdet av olika språkliga resurser – inklusive en känsla för värdet av det språk som är deras modersmål (Bourdieu 1991; Salö 2015). Det är följaktligen välkänt att människor till synes självmant väljer att undvika användningen och traderingen av ett tidigare undertryckt språk, på grund av de associationer eller indexikaliteter som bruket av detta språk för med sig (Gal 2006). De språkliga resurserna anses inte gångbara i det sammanhang man lever eller vill leva i (jfr Huss denna volym).
Det finns ett intimt samband mellan gruppnivå och samhällsnivå. Förhållandet mellan majoritet och minoritet blir över tid bestämmande för vad som gäller internt för minoriteten. Samhället bestämmer ramarna för vad som är en möjlig språkanvändning i olika sammanhang – både uttryckligen och med underförstådda medel. Men det kan också finnas gruppinterna förhållanden med konsekvenser för språkbevarandet/språkbytet som har samband med minoritetens kulturella arv.
I den fortsatta framställningen behandlas enskilda språkbytes-/språkbevarandefaktorer, först på grupp- och sedan på individnivå, enligt Tabell 1 (se avsnitt 2.5).
7.1 Demografi
Allmänt kan sägas att förutsättningarna för bevarande av det ursprungliga språket är mer gynnsamma i etniska befolkningsgrupper som omfattar ett stort antal medlemmar och som har en koncentrerad bosättning inom ett avgränsat geografiskt område, ett så kallat kärnområde. En balanserad åldersfördelning och en hög grad av endogami utgör också gynnsamma förutsättningar. Under sådana förhållanden är möjligheterna att använda minoritetsspråket i många och varierade sammanhang naturligtvis betydligt större än när alla dessa förhållanden har negativa förtecken.
Vad gäller den finsk-/meänkielitalande gruppens storlek ger olika bedömningar, bland annat genomförda av Svenska Tornedalingars Riksförbund, vid handen att det kan röra sig om 75 000–80 000 talare, varav kanske ca hälften är bosatta utanför området (Winsa 1998: 27). Myndigheten Institutet för språk och folkminnen/Språkrådet anger med hänvisning till STR-T siffran 75 000 talare, vilket, om än ungefärligt, är det officiella Sveriges uppfattning. Frågan
68
58
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
hur många av dessa som är modersmålstalare av meänkieli har uppskattats till högst 40 000 (Parkvall 2016). Alalehto (2017: 17) gör bl.a. på basis av befolkningsstatistiken över Tornedalen en bedömning av hur många som kan tänkas ha meänkieli som huvudspråk och landar då på siffran 25 000. Det är omöjligt att ge någon exakt siffra, eftersom det inte förs någon språkstatistik i Sverige. Senast språk figurerade i folkräkningssammanhang var i 1930 års folkräkning. Därefter har uppgifter om språk inte registrerats med hänvisning till dess koppling till etniskt ursprung, som tillsammans med andra känsliga personuppgifter som ras, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller hälsa och sexualitet enligt lag inte får registreras, senast enligt personuppgiftslagen (Lag 1998:204) som 2018 ersattes av den EU-gemensamma Dataskyddsförordningen. Det har från olika håll framförts krav på införande av språkstatistik och frågan har utretts i olika sammanhang, bland annat av DO 2012 där det framkom att de nationella minoriteterna var oeniga, företrädare för de judiska och romska minoriteterna huvudsakligen emot, företrädare för samerna och sverigefinnarna huvudsakligen för; STR-T var inte helt avvisande, men pekade på praktiska svårigheter i en språkstatistisk undersökning, till exempel att termer som ’talare/språkbärare’ måste preciseras (DO 2012: 134). Detta korresponderar med internationella forskningsrapporters problematisering av the politics of ”counting people”, politiken omkring att räkna folk (Mylonas 2010: 88). I en bred tolkning av begreppet talare, som inkluderar personer som på grund av ursprung eller annat skäl identifierar sig med språket utan att helt eller alls behärska det, något som vi har torgfört i denna rapport, blir det ännu mer osäkert att ange någon siffra, men det kan ändå vara av vikt att ge en fingervisning om de berördas antal. Tornedalingar, kväner och lantaliset är hur som helst den näst största, efter Sverigefinnarna, av Sveriges fem nationella minoriteter (se Hyltenstam 1999b samt Milani & Salö 2023)
Man kan tala om hela det meänkielitalande området i Norrbotten som språkets kärnområde. P g a strukturomvandlingarna förorsakade av industrialisering och modernisering vid förra sekelskiftet och under en stor del av 1900-talet skedde en omfattande migration – av meänkielitalande till städer och tätorter i Norrbotten och övriga Sverige samt av svensktalande och finsktalande från Finland till det meänkielitalande kärnområdet. Denna omfattande migration med konsekvenser för ålders- och könsdemografin och den etniska sammansättningen i kärnområdet bidrog starkt till svårigheterna att bevara meänkieli över generationerna. De inflyttade finsktalande mödrarna anses visserligen ha bidragit till ”räddningen” av meänkieli (Winsa 1998: 34), men denna delmigration kan potentiellt också ha haft konsekvenser för attityderna gentemot meänkieli i förhållande till finsk finska, men här saknas forskning.
59
69
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Om vi ser på migrationen historiskt över hela den period som här behandlas, så skedde utflyttning från finskspråkiga församlingar fram till 1890 huvudsakligen till andra finskspråkiga församlingar inom Tornedalen. Under perioden därefter, 1895–1930, med effektiviserat skogsbruk, sågverksindustri, gruvutbyggnad och utbyggnad av vattenkraft i Norrbotten, flyttade man till områden där arbetstillfällen erbjöds. Här fanns samtidigt mer påtagliga krav på kunskaper i svenska. Specifikt flyttade tornedalingar till svenskspråkiga industriorter med bland annat sågverksindustri vid kusten och till gruvindustrin i de tvåspråkiga orterna Malmberget-Gällivare och Kiruna samt till urbana områden som Haparanda och Luleå men också övriga landet (Elenius 2001: 350). Många fler kvinnor än män flyttade, vilket hängde samman med brist på yrken för kvinnor i Tornedalen (s. 351). En annan orsak var att egendom av tradition gavs (och ges) i arv oftare till söner än till döttrar (Winsa 1998: 33). Liksom var fallet i moderniseringens och urbaniseringens begynnande tidevarv i övriga delar av det agrara Sverige, såväl som i andra länder, var det i störst utsträckning den yngre delen av befolkningen som flyttade ut med resultatet att andelen äldre bland de kvarvarande ökade.
Liknande mönster för utflyttning och flyttning inom Tornedalen fortsatte efter 1930-talet. Mest intensiv blev utflyttningen efter 1950 bland annat som en följd av den samhällsomvandling som gjorde det småskaliga jordbruket olönsamt (se utförligare längre ner, avsnitt 7.6). Jordbruk hade av tradition utgjort den viktigaste näringen bland den finsktalande befolkningen. Storleken på majoriteten av jordbruken i Tornedalen var vid denna tid under 5 hektar. År 1957 var t.ex. nettoutflyttningen ca 9 000 personer, drygt hälften till övriga Norrbotten och resten till övriga Sverige (Alalehto 2019a: 101f.).
Trots att utflyttningen från det meänkielitalande området fortsatte under de följande decennierna av 1900-talet, har utflyttningsöverskottet dock begränsats av inflyttning från Finland och övriga delar av Sverige (Winsa 1998: 26). Från övriga Sverige har sedan 1980talet särskilt en hel del äldre sverigefinnar efter pensioneringen flyttat till området, ofta till Haparanda och därmed närheten till Finland (Elenius 2006: 289). Könsskillnaderna i flyttningsmönstret har lett till ett mansöverskott på de flesta håll. Enligt dåvarande Näringsoch teknikutvecklingsverkets rapport 1993 (refererad i Winsa 1998: 33) hade Pajala det högsta mansöverskottet bland svenska kommuner, 247 män per 100 kvinnor. Den högre utflyttningen av kvinnor än män har delvis uppvägts av ovan nämnda immigration från Finland, vilken haft en betydande övervikt av kvinnor. Under perioden 1946–1955 var t.ex. antalet kvinnor som flyttade från Finland till området 1 612 mot 528 män (SOU 1958:22, s. 46f.).
70
60
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Den ojämna ålders- och könsfördelningen som uppstått på grund av utflyttning från det meänkielitalande området har bidragit till mindre gynnsamma förutsättningar för det inhemska språkets användningsmöjligheter, allra mest beroende på att den försvårat familjebildning och reproduktion. Om könsfördelningen hade varit jämnare och om fler unga talare av meänkieli hade stannat kvar, får man förutsätta att fler barn haft möjlighet att lära sig språket och därmed bidragit till att det använts i tätare och mer varierade nätverk.
När det gäller äktenskapsmönster fanns i ett tidigt skede en tendens till att söka partners lokalt, i samma eller närliggande byar. Detta ledde förstås i allmänhet till helt finskspråkiga familjer. Det förekom emellertid redan då också giftermål över språkgränserna, som det till exempel illustreras i en undersökning av giftermål mellan personer från det finskspråkiga Övertorneå och det svenskspråkiga Överkalix 1890 (Elenius 2001: 378). Här var det något fler personer från Övertorneå som gifte sig med personer från Överkalix än tvärtom, men skillnaden var marginell. Hur som helst är tolkningen att språkskillnaderna i byarna närmast språkgränsen inte utgjorde något definitivt hinder. Emellertid får man anta att barnen i de aktuella familjerna växte upp tvåspråkiga eller med svenska som enda språk.
Den ovan omtalade senare invandringen från Finland med övervikt av kvinnor gav upphov till ett stort antal giftermål mellan en man från svenska Tornedalen och en kvinna från Finland, så kallat tvärgifte. I en undersökning från 1960-talet av äktenskapsmönstret i ett antal byar i Tornedalen (Matarengi, Haapakylä, Kuivakangas, Juoksengi, Rantajärvi och Aapua) framkom att 28 % av samtliga var sådana ”blandäktenskap” (Jaakkola 1973: 140). Enligt Cullboms (1994) undersökning ca tjugo år senare var 21 % av mödrarna till barn i de finskspråkiga kommunerna i Norrbotten födda i Finland. Detta familjebildningsförhållande kan anses ha haft stor betydelse för bevarandet av det finska språket i Tornedalen. Tvärgiftet som institution har som nämnts ovan ansetts som en direkt avgörande faktor för bevarandet av finska språket (Winsa 1998: 34) eller som ett förhållande som förmått ”fördröja den fullständiga försvenskningen” (Jaakkola 1973: 140).
De förändringar som över tid påverkade Tornedalens demografiska sammansättning i en riktning som hade ett negativt inflytande på bevarandet av meänkieli – då kanske med undantag för tvärgiftet – är parallella med vad som skedde i andra glesbygdsområden i Sverige. Detta hade i sig inget att göra med assimilationspolitiken som riktades mot den finsktalande befolkningen, men bidrog till att förutsättningarna för användning av meänkieli försämrades.
61
71
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
7.2 Språkförhållanden
7.2.1 Officiellt språk
Som framgår av taxonomin av språkbytesfaktorer i Tabell 1 finns det många olika aspekter på gruppens språkförhållanden som kan inverka på språkbytet/språkbevarandet. Ett minoritetsspråk som har någon grad av officiell status i ett land har större möjligheter att bevaras än ett språk som saknar sådan status. Under de första ca tvåhundra åren efter 1809 hade tornedalsfinskan/meänkieli ingen sådan status. Visserligen fanns det under en period i slutet av 1800-talet en ansats till att skapa ett slags officiell roll för finskan i Tornedalen. Vi har t.ex. redan tidigare (i avsnitt 4) nämnt att riksdagen 1862 beslöt att bekosta tolkning för att bistå de finsktalande i kontakter med rättsväsende och i samband med andra tjänsteförrättningar. Likaså att det under några år på 1870-talet fanns tolkning till finska för ledamöter i Norrbottens läns landsting som inte behärskade svenska samt lagstiftningen 1869 om att räkna finska och samiska som särskild merit för statliga tjänstemän i de områden av Norrbottens län där dessa språk talades. Självklart är också det faktum att finskan användes inom skolväsendet och i utbildning av lärare ett exempel på språkets roll i en officiell sfär. Dessa åtgärder innebar ett direkt stöd för finska språket i formella samhälleliga sammanhang, men de praktiserades under en relativt kort tid och fick inget långsiktigt inflytande på språkets samhälleliga status.
Den begränsade undervisning i finska som erbjöds i den s k fortsättningsskolan från 1935, liksom möjligheten att enligt Lgr 62 välja finska som tillvalsämne och att utifrån bestämmelser i Lgr 69 införa hemspråksundervisning som försöksverksamhet ”i kommun med även finskspråkig befolkning” (se utförligt resonemang hos Pekkari 1997: 171) samt införandet av hemspråksundervisning från 1977 innebar alla ett stöd för finskan/meänkieli i samhälleliga sammanhang. Vi har ovan under rubriken ’konsolidering’ redogjort för den vidare stabiliseringen av minoritetsspråkets officiella roll under 2000-talets första decennier, efter att meänkieli blivit nationellt minoritetsspråk i Sverige. Officiellt erkännande har en avsevärd betydelse för ett språk både symboliskt och praktiskt. Exempel på det senare är att det stöd för standardisering och modernisering av språket som erkännandet innebär är kopplat till statens stöd i form av ekonomiska och personella resurser.
Vägen till Sveriges officiella erkännande av meänkieli som nationellt minoritetsspråk var tämligen gropig. STR-T hade alltsedan starten 1981 agerat för att meänkieli skulle ses som ett eget språk (se nedan), men från statens sida var det först inom ramen för en offentlig utredning, som meänkielis språkstatus fördes på tal. Minoritetsspråkskommittén tillsattes
72
62
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
1995 av regeringen för att utreda frågan om Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, den s k minoritetsspråkskonventionen. Frågan var i detta fall om meänkieli officiellt skulle betraktas som en dialekt av finska, och således ingå i det potentiella minoritetsspråket finska, eller som ett eget minoritetsspråk. På kommitténs uppdrag utreddes frågan om den principiella distinktionen mellan språk och dialekt samt om meänkieli mot den bakgrunden kunde betraktas som ett eget språk (Hyltenstam 1997, 1999b). I sin rapport redovisade Hyltenstam den språkvetenskapligt vedertagna ståndpunkten att det inte går att dra någon skarp gräns mellan vad som är ett språk och vad som är en dialekt – eftersom språkstatus i det aktuella sammanhanget inte är en språkvetenskaplig utan en politisk fråga – men att det finns klara sannolikheter för att en varietet ska kallas för det ena eller det andra enligt följande (Hyltenstam 1997: 389):
1. För att en språklig varietet ska kallas för en dialekt av ett visst språk, måste historiskt släktskap föreligga så att uttalsmässiga, grammatiska och ordförrådsmässiga paralleller är tydliga.
2. Språkliga varieteter som är ömsesidigt förståeliga kallas oftast för dialekter, medan sådana som inte är ömsesidigt förståeliga oftast kallas för språk.
3. Språkliga varieteter som är standardiserade och har skriftspråk betraktas oftast som språk snarare än dialekter.
4. Standardiserade språkliga varieteter som används för officiella funktioner i en stat kallas i allmänhet för språk och inte för dialekter.
5. Standardiserade språkliga varieteter som saknar officiella funktioner kallas ofta, men inte alltid, för språk snarare än dialekter.
6. Språkliga varieteter som saknar en särskild skriven form och som är relaterade till ett standardiserat språk kallas oftast för dialekter snarare än språk.
7. Språkliga varieteter som talarna själva upplever som egna språk kallas ofta för språk snarare än dialekter.
Efter att ha diskuterat hur meänkieli förhåller sig till var och en av dessa punkter konstaterar Hyltenstam i rapportens sammanfattande slutsatser om meänkielis ställning som eget språk att syftet varit
att framhålla och beskriva vilka faktorer som i en … politisk process kan anföras om man vill hävda meänkielis status som eget språk – och för den ståndpunkten saknas inte underlag – men också att visa på förhållanden som skulle kunna användas för att argumentera för att meänkieli inte är ett språk – och här är underlaget magrare. (Hyltenstam 1997: 405f.)
63
73
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Här ges alltså en tydlig vink om att argumenten för språkstatus är starkare än argumenten för att betrakta meänkieli som en dialekt av finska.
Kommittén stannade dock i sina förslag för att betrakta meänkieli som en dialekt av finska, i detta fall som en varietet av minoritetsspråket finska i Sverige (SOU 1997:192). Ledamöterna Siv Holma (V) och Henning Johansson (som företrädde STR-T) reserverade sig mot förslaget. I regeringens proposition (Prop 1998/99:143), baserad på Minoritetsspråkskommitténs betänkande, reservationer och inkomna remissvar, föreslogs dock att meänkieli skulle vara ett av de nationella minoritetsspråken i Sverige. Detta blev som vi sett också riksdagens beslut.
Att det under tiden för meänkielis erkännande som officiellt minoritetsspråk i den allmänna debatten framfördes argument både för och emot meänkielis språkstatus, inte minst i Haparandabladet, är inte förvånansvärt. En titt i Haparandabladets webbinlägg (HBwebben.se) idag visar att frågan fortfarande, post factum, väcker heta känslor. Parallellt framfördes skilda åsikter i frågan inom forskarvärlden. Så konstaterade Hansegård (2000) i sin skrift om dialekt och språk i de samiska och norrbottensfinska fallen, där ”i stort sett samma faktorer” (s. 173) behandlas som de ovan listade (1–7) att
det enligt Hyltenstam är fler faktorer som talar för meänkielis status som eget språk än sådana som talar emot en sådan status. Av min framställning framgår att jag är av motsatt mening. De flesta faktorer talar enligt min uppfattning mot meänkielis status som eget språk. Vem som har rätt kan ingen avgöra. (Hansegård 2000: 173f.)5
På motsvarande sätt som bland allmänheten framfördes motargument från akademiskt håll många år efter att meänkieli erhållit status som officiellt språk. Kulturgeografen Thomas Lundén, som även vid tiden för regeringens proposition om bl.a. meänkieli som nationellt minoritetsspråk deltog i debatten på motståndarnas sida, publicerade så sent som 2011 en artikel i en vetenskaplig tidskrift som beklagade att meänkieli blivit ett eget språk, särskilt med argumentet att detta avskilde talarna från finskan i Finland, och avslutade sarkastiskt med följande ord:
5 Förordet i Hansegård (2000) är undertecknat i december 1999. Boken skrevs alltså före riksdagsbeslutet om meänkieli som ett av Sveriges nationella minoritetsspråk.
74
64
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
But in any case, the development of Meänkieli may change the old sentence ‘a language is a dialect with a navy and army’ into ‘a language is a dialect with a determined lobby group’. (Lundé n 2011: 152)6
7.2.2 Finsk finska i relation till meänkieli
Två andra faktorer inom kategorin språkförhållanden berör frågan om det aktuella språket är officiellt språk i ett annat land och om det talas i mer än ett land. Generellt sett är minoritetsspråk som brukas i ett annat land i en bättre position än minoritetsspråk som saknar en dylik språklig samhörighet utanför sitt ”egna” utbredningsområde. En sådan situation kan emellertid å andra sidan i vissa politiska lägen innebära svårigheter för minoritetsspråket, vars talare kan råka ut för misstankar om sviktande lojalitet med det land de bor i och därför motarbetas.
För Tornedalens del finns flera aspekter att beröra i fråga om dessa faktorer. På den positiva sidan, sett utifrån ett bevarandeperspektiv, finns ”påfyllnaden” av finsktalande som inflyttningen från Finland till Tornedalen har inneburit (se ovan i anslutning till resonemanget om demografi) och även inflyttning av sverigefinnar från övriga Sverige. Att kvinnor från Finland som mödrar haft stor betydelse för många familjers fortsatta användning av finska har ofta påpekats. Det har även hävdats att ”språkblandning mellan finska-tornedalsfinska leder till att tornedalsfinskan berikas”, dock utan förlust av den tornedalsfinska särarten (Nylund Torstensson 1989: 86). En fråga som inte varit föremål för forskning såvitt vi kunnat finna, är emellertid vilken betydelse den ”inflyttade” finskan haft för meänkieli som språkform. Vad har det inneburit för meänkielis senare utveckling att finska talade dialektala varieteter – eller finskt talat och skrivet standardspråk – varit en komponent i dessa familjers språkanvändning? Likaså kan man ställa frågan om värderingen av meänkielis status har påverkats av de påtagliga möjligheterna till jämförelse med standardfinskan (se nedan om språksyn och attityder).
I tillägg kan nämnas att dialektal variation inom en minoritet kan verka hämmande för språkbevarandet, bland annat på grund av att skillnaderna kan skapa konflikter i samband med beslut om standardisering eller representation i etermedierna. Den dialektala variation som förekommer inom meänkieli har betecknats som ”inte särskilt dramatisk” (Wande 1992: xiii). Tre varieteter brukar urskiljas, tornedalsvarieteten som talas i själva älvdalsområdet (Pajala,
6 Uttrycket ”A language is a dialect with an army and navy” tillskrivs den rysk-judiske lingvisten Max Weinreich som yttrade detta i en föreläsning ca 1945. Han meddelade dock att detta var något som en åhörare vid en annan föreläsning framfört apropå skillnaden mellan språk och dialekt (se också Maxwell 2018).
65
75
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Övertorneå, Haparanda), gällivarevarieteten (i Gällivare-Malmberget) samt varieteten lannankieli (i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi). Denna dialektvariation är något högst normalt och förekommer i större eller mindre utsträckning i alla språk. Den har i sig inte några negativa konsekvenser för meänkielis livskraft.
7.2.3 Standardisering och modernisering
Minoritetsspråk som uppnått en viss grad av standardisering och modernisering är i ett mer gynnsamt läge för det fortsatta språkbevarandet. Fördelarna med ett gemensamt standardiserat skriftspråk är – förutom de rent praktiska aspekterna – bland annat att det kan få symbolvärde och fungera som ett enande band för hela minoriteteten.
Standardisering och modernisering av meänkieli är en sen företeelse. Osynliggörandet av finskan i Tornedalen under försvenskningsperioden, liksom av andra minoritetsspråk i Sverige (Hyltenstam 1999c: 11; 2023), gjorde frågan irrelevant ända fram till åtminstone 1980-talet. Om det var någon standard som var aktuell i människornas medvetande under tidigare skeden, så var det det finska standardspråket i Finland. En formulering i ett bidrag vid Norrbottens länsstyrelses språk och kultur-symposium i Övertorneå 1988 (Nylund Torstensson 1989: 84) kan ses som representativ. Medan det tornedalsfinska talspråket är den naturliga utgångspunkten, menade hon, är det ”skolans naturliga uppgift att lära barnen finska, det kulturspråk som tornedalsfinskan språkhistoriskt och dialektgeografiskt hör till; en lika naturlig uppgift som det är att lära svenskspråkigt dialekttalande barn svenska” (Nylund Torstensson 1989: 84).
När hemspråksundervisning enligt Lgr 69 på försök infördes i Tornedalen under tidigt 1970-tal, skedde detta också först med undervisning i och på standardfinska och med läromedel från Finland. Eftersom detta arrangemang hade föga framgång – upp till 90 % av eleverna hoppade av i vissa skolor – infördes ordningen att tornedalsfinskan fick stort utrymme i den första undervisningen för att senare ersättas av standardfinskan (Wande 1994: 25). Denna situation bidrog till tankarna på att betrakta meänkieli som eget språk.
Stärkandet av meänkielis ställning i samhället och fortsatt arbete med att beskriva språkets ordförråd och form har tillhört de främsta målsättningarna inom intresseorganisationen STR-T, inrättad 1981, och stiftelsen Meän Akateemi-Academia Tornedaliensis, som på STR-T:s initiativ bildades 1987. Starka tornedalska röster som tidigt förespråkade meänkieli som eget språk var Matti Kenttä, konsulent vid länsskolnämnden, författaren Bengt Pohjanen samt professorn i pedagogik, Henning Johansson (Wande 1996: 238). Den senare blev vid bildandet av Meän Akateemi-Academia Tornedaliensis dess ordförande och uttalade i sitt
76
66
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
invigningsanförande, som hölls på meänkieli med egenöversättning till svenska, att meänkieli från och med det tillfället nu var ett språk bland andra språk (Johansson 2017). STR-T hade redan vid sitt bildande 1981, och särskilt i samband med ett viktigt språkseminarium i Svanstein 1984, planer för hur meänkielis utveckling som språk skulle stödjas. Bland annat hade man visioner om att skapa en ordbok över den ordskatt som man upplevde höll på att försvinna, och i det sammanhanget lades särskild vikt vid att den regionala variationen i språkbruket skulle speglas. En sådan inkluderande hållning har i stor utsträckning i fortsättningen präglat språkdokumentationen och standardiseringsarbetet.
Detta betyder inte att det saknats debatt om vilken varietet av meänkieli som skulle utgöra grund för standardiseringen. Lainio och Wande (2015: 126f.) redovisar olika argument som förekommit i debatten. En ståndpunkt har varit att välja Pajalavarieteten. För detta talar att den redan använts som underlag i tidiga publikationer på meänkieli, inklusive översättningar till meänkieli. Varieteten har också använts i radiosändningar och spelade en stor roll i hemspråksundervisning på 1980- och 1990-talen. Den behärskas av en stor andel av befolkningen i sin kommun och har i olika sammanhang betraktats som den mest genuina eller autentiska dialekten. Den motsatta ståndpunkten är att det skulle vara mer praktiskt och inkluderande att flexibelt använda alla varieteter av meänkieli som underlag för standardiseringen, så som man faktiskt kommit att arbeta i det praktiska ordboksarbetet som redovisas i nästa stycke. Lainio och Wande pekar också på problematiken omkring behovet att distansera meänkieli från finska. Finskans aktuella inflytande på meänkieli är en utmaning för standardiseringsarbetet. Om meänkielis självständiga form och status ska kunna upprätthållas måste skillnaderna gentemot finskan framgå. På liknande sätt är svenskans inflytande på meänkieli en utmaning i standardiseringsarbetet.
Ett tämligen intensivt arbete med ordböcker och grammatiska handböcker sedan 1990talet har bidragit till standardiseringen av meänkieli. Allt detta arbete kan sägas tillhöra meänkielis revitaliseringsfas – eller snarare vitaliseringsfas, eftersom inget av detta existerat någonsin tidigare. Den första ordboken, Meän kielen sanakirja/Tornedalsk ordbok, redigerad av Matti Känttä och Erling Wande, kom ut 1992. Senare har två omfattande ordboksprojekt pågått. Det ena är Meänkielen iso sanakirja/Storordbok för meänkieli, redigerad av Bengt Pohjanen, som utkommit i tre volymer (A-K, L-N och O-R), den senaste 2018. Det andra projektet är Meän akateemis tvåvägsordbok, Meänkieli - ruotti sanakirja/Meänkieli - svenska ordbok, som under Erling Wandes, Märta Nylunds och Birgitta Rantatalos ledning arbetats fram under åren 2008–2016 och publicerats digitalt år 2017. Anders Alapää har under olika perioder, även under tiden efter 2017, varit en central medarbetare i ordboksarbetet. Under
67
77
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
hösten 2022 publiceras den slutliga digitala versionen av detta verk, som omfattar 27 000 ord i tre lokala varieteter. Ordboken är således deskriptiv och avser inte att föreskriva vad som är korrekt i en standardiserad form av meänkieli. Utöver detta ingår meänkieliord tillsammans med bland annat ord insamlade från finska delen av Tornedalen i en omfattade s k kultur- och orddatabas redigerad av Birger Winsa. Winsa har dessutom publicerat ett antal smärre ordlistor över enskilda fackområden och en frasordlista.
Vad gäller grammatiska beskrivningar av meänkieli finns sedan 1990-talet Meänkielen
kramatiikki av Matti Kenttä och Bengt Pohjanen och Meänkieli rätt och lätt – grammatik och lärobok i meänkieli av Bengt Pohjanen och Eeva Muli som utkom 2017. För närvarande pågår i Isof:s regi i samarbete med Uppsala universitet projektet En grammatisk beskrivning av meänkieli.
Språkvårdsarbete för meänkieli har sedan 1980-talet bedrivits informellt i STR-T:s regi. Inom ramen för SOFI (Språk- och folkminnesinstitutet, före 2006 benämning på myndigheten Isof) har under några år omkring förra decennieskiftet funnits en forskningsarkivarie för meänkieli inom dåvarande DAUM (Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet) i Umeå. Sedan 2018 finns en första anställning med titeln språkvårdare i meänkieli vid Isof.
7.2.4 Tvåspråkighet
Eftersom tvåspråkighet i språkbytessituationer är en brygga mellan enspråkighet i minoritetsspråket och enspråkighet i majoritetsspråket (se Haugens ovan refererade modell, 2.5), kan man säga att tvåspråkigheten i sig själv utgör en faktor som kan påskynda det vidare språkbytet. Faktum är att fortsatt enspråkighet i minoritetsspråket är det som starkast gynnar språkbevarandet, något som dock, måste man hålla i minnet, motverkar andra egenintressen för minoriteten i form av medlemmarnas möjligheter som medborgare i det samhälle de ingår i.
Denna fråga, d.v.s. om tvåspråkigheten i sig är ett hot mot ett minoritetsspråk och om fortsatt enspråkighet i minoritetsspråket vore att föredra, är dock på sina håll i världen en brännande språkpolitisk fråga. I exempelvis Katalonien finns en aktivistgrupp som kallar sig
Grup Koiné, bestående av akademiker (främst språkvetare), samhällsdebattörer och politiker, som menar att tvåspråkighet i spanska–katalanska oundvikligen i det långa loppet leder till vad de kallar språkdöd för katalanskan, d.v.s. katalanskans försvinnande. De agerar därför för ett enspråkigt katalanskt Katalonien (Llengua i República 2016). Andra sociolingvister tar avstånd från och argumenterar mot gruppens slutsats (Pujolar et al. 2016). Om man studerar flerspråkiga samhällen världen över, påpekar dessa författare, inser man att tvåspråkigheten
78
68
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
inte nödvändigtvis leder till att det svagare språket försvinner. Tvåspråkighet är visserligen en förutsättning för språkbyte, men inte dess orsak (se vidare Erdocia & Soler 2022). Man kan kanske tillägga att en enspråkighetstanke ligger närmre till hands för en rik region som Katalonien, med flera miljoner talare av språket katalanska och med politisk självständighet på agendan.
Exempel på påtvingad enspråkighet i det egna språket har också förekommit. Den rassegregerande apartheidregimen som styrde Sydafrika 1948–1994 inrättade i enlighet med
The 1953 Bantu Education Act ett helt separat 13-årigt skolsystem för den inhemska svarta befolkningens barn (se utförlig diskussion i Heugh 2003: 52ff.). Undervisningen skedde helt på de inhemska bantuspråken, bortsett från begränsad ämnesundervisning i engelska eller afrikaans. Få barn fortsatte sin skolgång längre än de första 7 åren. Barnens föräldrar ansåg att ”bantuundervisningen” innebar att barnen hindrades från att lära sig engelska – vilket också var avsikten från regimens sida – och de kom därför att bli kritiska till undervisning på modersmålet generellt. Ironiskt nog skedde detta vid samma tid som Unesco hade framhållit det uppenbara värdet av att få undervisning på sitt modersmål (Unesco 1953). Trots det tvivelaktiga skälet till den s k bantuundervisningen visade det sig i senare analyser att elevernas utbildningsresultat i olika ämnen generellt var starkare jämfört med när de fick undervisning med engelska som undervisningsspråk (Heugh 2003: 55).
Vad gäller tvåspråkighet för Tornedalens del kan man konstatera följande: Det har under den tid vi här fokuserar på skett en successiv och systematisk förskjutning i språkanvändningsmönster från endast eller huvudsakligen finska till en situation där en allt större andel av den dagliga språkanvändningen har kommit att försiggå på svenska, men om man ser över hela perioden från slutet av 1800-talet och fram till nu är det mest framträdande draget en successivt alltmer utbredd tvåspråkighet bland befolkningen, en tvåspråkighet som naturligt nog uppvisar ett antal individuella former. Det finns och har funnits individer som är starkare i meänkieli, starkare i svenska eller som är lika hemma på båda språken.
Elenius (2001) har utifrån arkivmaterial, bl.a. material i 1930 års folkräkning om språkoch härkomstundersökningar i Övre Norrland, studerat språkanvändningsmönster i Övertorneå församling omfattande alla de boende i församlingen 1930 (2778 personer), uppdelade på olika
69
79
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Tabell 3: En- och tvåspråkig språkanvändning i Övertorneå församling 1930 (bearbetat efter Elenius
2001 337; för vissa individer saknas uppgift, varför de totala procenttalen för varje åldersgrupp är lägre än 100).
Födelseår Aktuell ålder 1930
Enspråkiga i finska, procent
Tvåspråkiga, procent
Enspråkiga i svenska, procent
1850–1855 80–85
69
17
4
1856–1861 74–79
77
15
2
1862–1867 68–73
69
25
1
1868–1873 62–67
71
19
4
1874–1879 56–61
56
35
6
1880–1885 50–55
31
48
16
1886–1891 44–49
23
58
11
1892–1897 38–43
13
64
16
1898–1903 32–37
12
68
11
1904–1909 26–31
4
69
11
1910–1915 20–25
5
67
9
1916–1921 14–19
7
61
10
ålderskohorter. Tabell 3 visar andelen enspråkiga i finska, tvåspråkiga respektive enspråkiga i svenska bland dem som var födda 1850–1921.
Befolkningen i svenska Tornedalen var under tiden före försvenskningspolitiken övervägande enspråkigt finsktalande. I Övertorneå församling var de som var födda 1850– 1855 till 69 % enspråkigt finsktalande. En liten andel på 4 % var enspråkigt svensktalande, medan 17 % angav sig vara tvåspråkiga (Elenius 2001: 337). De svensktalande hörde till en sorts medel- eller överklass (handelsmän, lärare, präster, brukspatroner). I samband med gruvfyndigheter under 1600-talet hade visserligen ett fåtal svenskar kommit till området, men dessa ”förfinskades” (Hansegård 1990: 11) och hade därför ingen inverkan på språkförhållandena i Tornedalen och angränsande finsktalande områden. Medan enspråkigheten i finska minskar och är nere i under 10 % bland dem som är födda 1916–1921, ökar andelen tvåspråkiga till över 60 %. Andelen enspråkigt svensktalande ökar också, men i begränsad utsträckning.
Det visade sig även att tvåspråkigheten ökade snabbare hos männen än hos kvinnorna i de äldre ålderskohorterna. Elenius menar att detta kan förklaras med att männen under 1880- och 1890-talen oftare kom ut i ett arbetsliv där det krävdes att de kunde svenska (s. 353). De fick
80
70
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
helt enkelt större möjligheter att praktisera svenska. Vid sekelskiftet utjämnades denna könsskillnad, trots att kvinnorna fortfarande arbetade huvudsakligen i hemmet. En bidragande faktor bakom detta kan ha varit den alltmer utbredda undervisningen på svenska tillsammans med allmänna samhällsförändringar (s. 414). I stora drag ser man här ett tämligen strikt behovsstyrt mönster för det växande bruket av svenska och dess spegling i vissa könsskillnader.
Rönmark och Wikström (1980) redovisar siffror för 1945 och framåt för andelen skolbarn som enligt olika undersökningar var enbart finsktalande (Tabell 4). Här framgår att förskjutningen mot tvåspråkighet eller enbart svenskspråkighet skett i hög hastighet och att det vid
den
Tabell 4: Enspråkigt finsktalande skolbarn 1945–
sista fjärdedelen av 1900-talet är sällsynt
1975 (källa: Rönmark & Wikström 1980: 57).
Undersökningsår
Enbart
finsktalande, %
1945 (åk 1)
72
1957 (åk 1)
38
1967 (åk 3)
16
1975 (åk 4)
1
med enspråkigt finsktalande barn. De är antingen tvåspråkiga eller enbart svenskspråkiga. Rönmark och Wikström (1980) undersökte läsåret 1975/1976 samtliga elever i årskurs 4 i Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner. För att få en homogen tornedalsk undersöknings-
grupp inkluderades inte kategorin ”invandrarelever” (N=34), och med ett mindre bortfall omfattade undersökningsgruppen 354 elever. Här ska endast ett par av resultaten som är särskilt belysande för vår diskussion kommenteras. Ett gäller språkanvändningen i olika språkliga uppgifter, vilket väl illustrerar att finskan är mycket begränsad i den aktuella barngruppen. Det är endast 154 elever, klart mindre än hälften, som har vad som i undersökningen kallas för ”aktiva kunskaper” i finska, d.v.s. så mycket finska att de kunde återberätta en bildserie på finska.
71
81
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
En annan del av resultatredovisningen illustrerar tydligt att språkvalet i samtal är mycket
Figur 1: Språkanvändning (procent) i olika talsituationer
(källa: Rönmark & Wikström 1980: 30).
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
mest finska finska och svenska lika ofta mest svenska
situationsberoende (Figur 1), något som återkommer som ett typiskt drag i tvåspråkiga kontexter generellt. När finska används är det huvudsakligen i informella sammanhang med familjen. Ju mer formell situationen är, desto större blir språkkraven, exempelvis vad gäller passande ordförråd, och desto oftare blir språkvalet då svenskan.
7.2.5 Språkbehärskning i finska och svenska
Frågan om språkfärdighet i finska respektive svenska har på olika sätt varit aktuell under olika skeden och har återkommit i forskning från olika tider. Generellt kan sägas att ju högre färdigheterna i svenska blir, desto mer etableras det svenska språket hos befolkningen och, sett från motsatt håll, ju lägre färdigheterna blir i finska, desto svagare blir finskans ställning i befolkningen.
I Magdalena Jaakkolas undersökning (Jaakkola 1973), som grundar sig på material insamlat 1966, deltog 347 personer från Övertorneå kommun. Så mycket som 96 % av alla uppgav att de kunde båda språken, men i olika grad. Språkkunskaperna varierade i förhållande till geografisk hemvist inom kommunen, ålder och utbildningsnivå. Sålunda var finskan starkast i Aapua, den mest avlägsna byn, där 76 % av befolkningen kunde finska bäst, medan det motsatta gällde i Matarengi kyrkby där 72 % av befolkningen kunde svenska bäst. Geografi och utbildningsnivå samverkade på så sätt att 76 % i Aapua endast hade folkskola, medan 72 % i Matarengi hade fortsatta studier bakom sig. Även åldersfördelning och andel inflyttade i förhållande till ”stambefolkningen” skilde sig åt mellan kommunens olika delar. Språkkunskaperna i förhållande till ålder framgår av Tabell 5.
82
72
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Jaakkola redovisar också deltagarnas färdigheter i att tala, läsa och skriva finska enligt deras egen bedömning (s. 82). Medan 87 % ansåg sig kunna tala finska bra eller tämligen bra, var det bara 43 % som ansåg sig kunna läsa och 24 % som ansåg sig kunna skriva finska bra eller tämligen bra. 36 % ansåg sig inte alls kunna skriva finska. Resultaten kan vara svårtolkade, då vissa av de intervjuade kan ha uppfattat att frågorna gällde standardfinska, medan andra kan ha trott att deras egen dialekt avsågs (cf. Winsa 1998: 100).
I anslutning till detta kan man reflektera över tidens uppfattning att tornedalingarnas språk uppfattades som en dialekt av finska snarare än ett eget språk och att det därför i en undersökning som Jaakkolas var rimligt att tillfråga deltagarna till exempel om deras förmåga
Tabell 5: Språkkunnighet i procent i förhållande till ålderskategorier i Övertorneå 1966 (baserat på
Jaakkola 1973: 63).
Ålder Finska bäst Båda lika bra
Svenska bäst Antal
55–64
55
25
20
69
45–54
48
25
27
59
35–44
43
21
26
63
25–34
31
21
48
48
15–24
20
19
61
107
att skriva finska, som de i allmänhet inte fått någon undervisning i. Jaakkola skriver (s 82): ”Den bristfälliga behärskningen av språkfärdighetens olika former kan också kallas halvspråkighet: då tornedalingarna blott har muntliga färdigheter i finska, kan de endast delvis utnyttja dess möjligheter som kommunikationsmedel.” Som beteckning på en situation där man kan tala men inte skriva ett språk, är en idiosynkratisk användning av begreppet halvspråkighet, vilket exemplifierar att många olika betydelser har kommit att kopplats till ordet (se också vår diskussion tidigare, 6.1.1 och 6.1.2).
För att pröva idén om halvspråkighet testades deltagarna i Jaakkolas undersökning dels med ett synonymtest på respektive språk, dels med ett översättningstest (översättning av ord från finska till svenska och vice versa). Kort uttryckt spretade resultaten en del, men övergripande var det så att de mer balanserat tvåspråkiga fick sämre resultat än de som talade endast svenska eller endast finska eller vars svenska respektive finska var starkare. De mer balanserat tvåspråkiga var personer som vid undersökningstillfället ansåg att de talade båda språken lika bra eller som i barndomshemmet talat båda språken. Trots att det finns många metodiska invändningar mot undersökningen (att endast ordförrådet testades och att orden
73
83
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
hämtats från standardfinska resp. standardsvenska samt att testorden var få), anser författaren att ”resultaten tyder på ’halvspråkighet’ hos de tvåspråkiga”, men tillägger också försiktigtvis ”åtminstone i fråga om de båda språkens ordförråd” (s. 92). Att författaren ändå drar slutsatser om halvspråkighet hos de testade synes vara en reflektion av hur starkt inflytande Hansegårds då nyligen framlagda teori hade även inom forskarsamhället. Debatten om teorins hållbarhet (se tidigare och nedan) hade just startat när Jaakkola formulerade sin konklusion.
Jaakkolas undersökning behandlade också till viss del deltagarnas kunnighet i svenska. Deltagarna tillfrågades om de hade haft svårigheter med svenska språket. Mer än hälften av alla tillfrågade, närmare bestämt 191 personer eller 55 %, menade att de haft sådana svårigheter. Cirka hälften av dessa som haft svårigheter menade att dessa varit ihållande och fortsatt efter skoltiden. Detta är ett intressant resultat med tanke på att alla gått i helt svenskspråkig skola, ”eller kanske just på grund därav” som Jaakkola formulerar det (s. 94).
Könsskillnader i behärskning av finska respektive svenska redovisas i Jaakkola (1974). Mönstret är mycket tydligt. Såväl bland unga män och kvinnor (15–29 år) som bland äldre män och kvinnor (30–64 år) är det fler kvinnor än män som behärskar svenska bättre än finska och fler män än kvinnor som behärskar finska bättre än svenska: ”Kvinnorna tycks inte endast kunna svenska bättre än männen utan de påstår sig även använda svenska oftare. De har dessutom en mera positiv inställning till svenska språket” (s. 26).
I Winsa (1998) presenteras en uppföljande undersökning, genomförd 1991–1992 och som i stora drag är en replikering av Jaakkolas studie. I denna senare undersökning intervjuades 81 personer från byarna Aapua och Matarenki7 i Övertorneå; 20 av dessa hade också deltagit i Jaakkolas undersökning på 1960-talet. Bland annat redovisas deltagarnas självskattade behärskning av tornedalsfinska. Här anger över 90 % att de kan förstå och själva tala meänkieli bra eller ganska bra, medan 63 % kan läsa och 32 % skriva meänkieli bra eller ganska bra (Winsa 1998: 101).
Winsa redovisar vidare i denna undersökning att pojkar även på 1990-talet har bättre behärskning av meänkieli än flickor (s. 84). Som förklaring refererar han till Peter Trudgills distinktion mellan olika språkformers öppna resp. dolda prestige (Trudgill 1974: 114). Den öppna prestigen motsvarar högstatusformer, alltså sätt att använda språk som enligt hegemonisk hierarki anses korrekt, standard eller ”fint”. Den dolda prestigen bygger på att språkanvändning som i samhället generellt uppfattas ha låg status, som dialekt eller socialt
7Nb. Winsa använder den finsk-finska ortbeteckningen; jfr Matarengi i Jaakkolas undersökning.
84
74
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
lägre markerat språk – rinkebysvenska är ett bra nutida svenskt exempel – i vissa grupper kan anta hög status, ibland som en protest- eller kontrastmanifestation. Winsa hänför pojkars och mäns vidare användning av meänkieli i traditionella och manliga kontexter (jakt, fiske, skogsoch jordbruk) till den dolda prestige som finns hos meänkieli, medan kvinnors ledande behärskning av svenska kopplas till svenskans öppna prestige. I jämförelse med den behovsstyrda bakgrunden till de könsskillnader i språkanvändning vid slutet av 1800-talet som vi pekade på tidigare har dessa senare tiders skillnader alltså också attitydstyrda orsaker.
Det ska dock tilläggas i anslutning till temat kön som faktor i användning av meänkieli att kvinnor har observerats vara ledande i revitaliseringen av meänkieli, i återtagande av språket, på samma sätt som de under en lång period var ledande i försvenskningsprocessen (se Huss denna volym och vidare referenser där). Johansson (1985) konstaterar i undersökningar bland skolbarn i Malmfälten och Tornedalen att flickor i större utsträckning än pojkar angav att de kunde meänkieli (och samiska). Möjligtvis var detta ett tidigt exempel på denna moderna tendens. Helt tydlig var den i Cullboms undersökning så tidigt som 1994.
Bengt Loman och hans medarbetare genomförde i slutet på 1960-talet undersökningar av språket i Tornedalen (Loman 1974a). Deltagare i undersökningar av vuxnas språk var 40 slumpmässigt utvalda tvåspråkiga personer från Matarengi och Juoksengi, födda 1923–1938. Deltagarna intervjuades på svenska 1968 och på finska 1969 om samma ämne, nämligen deras inställning till barnens skolarbete (Loman 1974b: 9). Fokus för undersökningarna var att empiriskt och kritiskt pröva halvspråkighetsteorin.
Pinomaa (1974a) undersökte meningsbyggnaden i de intervjuades talade svenska och talade finska. I undersökningen jämfördes meningsbyggnadens komplexitet och fullständighet i tornedalingarnas talspråk, dels med den hos enspråkiga svenskars i ett motsvarande intervjumaterial från Borås, dels med enspråkiga finnars från Helsingfors. Jämförelse gjordes också på motsvarande sätt mellan tornedalingarnas svenska och finska talspråk. Inga påtagliga skillnader konstaterades mellan de tvåspråkiga tornedalingarnas och de enspråkiga jämförelsegruppernas meningsbyggnad. Den marginella skillnad som kunde konstateras var att de tvåspråkiga tornedalingarnas meningslängd i genomsnitt var ett par ord kortare än de enspråkigas. Inte heller fanns några konstaterade skillnader i deltagarnas svenska och finska talspråk. De som producerade en viss meningslängd på det ena språket gjorde det också på det andra med hög statistisk korrelation mellan språken. Pinomaa konstaterar därför att ”resultaten inte ger något stöd åt tanken om den s.k. ’halvspråkigheten’ i Tornedalen” (s. 138).
75
85
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
I en annan analys (Pinomaa 1974b) studeras influenser från finskan i tornedalingarnas svenska. Här konstateras att beläggen inte är vanliga, men att de uppträder i många kategorier. Ett par sådana kategorier är utelämnade eller felaktiga prepositioner (ex: Alla filmer tittar dom i alla fall, på utelämnat; Alla va i samma stadie, i st.f. på) och ordföljd (ex: å kan man så hjälper ju man, i st.f. … man ju). Det intressanta här är att alla belagda kategorier av sådan påverkan från finskan förekommer på liknande sätt i finlandssvenskan så som den talas i Helsingfors. Även här konstateras att ”den låga frekvensen för interferensfenomen ger inte heller anledning att betrakta talarna som ’halvspråkiga’ (s. 108).
Även tornedalska ungdomars språk analyserades i detta sammanhang. En undersökning (Nordin 1974) omfattade hela årskurs 8 i Övertorneå, alltså ungdomar i 14–15-årsåldern som kom från huvudsakligen finskspråkiga, tvåspråkiga respektive huvudsakligen svenskspråkiga hem. Materialet bestod av återberättelser av bildserier. Flera olika mått på svensk muntlig språkbehärskning användes, främst inriktade på grammatisk komplexitet och korrekthet. De tornedalska eleverna jämfördes dels med tvåspråkiga finlandssvenska elever från Sibbo i södra Finland, dels med enspråkiga svenska elever från Skåne i samma åldersgrupp och med samma sociala bakgrund enligt ett socialt indexmått. Det mest påtagliga resultatet av jämförelsen med Sibboeleverna var likheterna mellan de olika materialen, dock med ett svagt företräde för de tornedalska eleverna i fråga om meningsbyggnadens fullständighet och korrekthet (s. 163). Detta är intressant med tanke på att svenska är modersmål (första språk) för Sibboeleverna, medan svenska för de tornedalska eleverna var antingen deras andraspråk, ett av deras två modersmål eller deras modersmål.
Jämförelsen med de enspråkigt svenska eleverna var mindre klar, då det i detta fall var frågan om att jämföra de tornedalska elevernas muntliga material med ett uppsatsmaterial från de svenska/skånska eleverna. Dock var detta ett ”talspråksnära” skriftligt material. Som väntat fanns färre fel i uppsatsmaterialet än i tornedalselevernas talade material; uppsatsskribenterna hade tid att monitorera sitt språk. Däremot är det intressant att meningskomplexiteten överensstämmer i de två materialen. Nordin sammanfattar att man inte kan ”märka något speciellt språkligt handikapp hos eleverna – deras språkförmåga är väl jämförbar med andra gruppers” (s. 168).
I en annan undersökning (Wrede 1974) av svensk språkförmåga hos samma ungdomar som deltagit i Nordins undersökning ovan användes ett testbatteri omfattande hörförståelse, talproduktion, läsning, uppsatsskrivning, grammatik, betoning och ljuddiskriminering. Ungdomarna delades först in i två grupper med avseende på deras färdigheter i finska med hjälp av ett screeningtest. En grupp hade mer omfattande kunskaper i finska, medan den andra
86
76
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
hade jämförelsevis ytliga kunskaper i finska. Tillvägagångssättet motiverades dels av att halvspråkighetshypotesen svårligen kan prövas på individer som är huvudsakligen enspråkiga i svenska, dels en kritik mot tidigare undersökningar av barns svenska som inte alls kontrollerat för deras kunskaper i finska. Resultaten visade att de tornedalska ungdomarna klarade det svenska testbatteriet lika bra oavsett om de hörde till den grupp tvåspråkiga som hade starkare finska eller om de hörde till den i huvudsak enspråkiga grupp som hade ytliga kunskaper i finska. Slutligen kan nämnas att de tornedalska elevernas svenska i alla komponenter av de svenska testen var signifikant överlägsen svenskan hos finskspråkiga elever i Finland, som fått traditionell finsk skolundervisning i svenska, och även signifikant bättre än svenskan hos en grupp sverigefinska elever. I det senare fallet bör man dock hålla i minnet att den sverigefinska gruppen vid tiden för undersökningen var betydligt mindre inlemmad i det svenska samhället än idag.
Sammanfattande kan sägas att de omfattande undersökningar av tornedalingarnas språkbehärskning som genomfördes av medarbetarna i Lomans grupp inte på något sätt gav vid handen att de undersökta tornedalingarna i sina båda språk i det fall de var tvåspråkiga, eller i svenska om de var enspråkiga, skulle skilja sig från socioekonomiskt jämförbara språkanvändare av svenska eller finska i andra delar av Sverige eller i Finland.
Hansegård kommenterade dessa forskningsresultat både vid tiden för deras publicering (Hansegård 1975, 1977) och i sin återblick på halvspråkighetsdebatten (Hansegård 1990). Vi har tidigare nämnt att begreppet halvspråkighet i grova drag skulle beteckna brister i tvåspråkigas behärskning av båda sina språk. Mer specifikt sammanfattade Hansegård sin syn på språkbehärskning i sex punkter, enligt vilka det alltså hos ”halvspråkiga” skulle finnas brister (Hansegård 1968: 97ff.):
1. storleken på ordförrådet
2. språkriktigheten
3. graden av automatik
4. förmågan att skapa eller nyskapa
5. språkets tanke-, känslo- och viljefunktion
6. rikedom eller fattigdom på individuella betydelser
Hansegård menade att Lomans undersökningar endast berörde de första tre punkterna och inte de övriga, vilka han för sin del ansåg vara de mest intressanta. Hansegård framhöll vidare att hans punkter skulle uppfattas som hypoteser snarare än belagda fakta, men att dessa hypoteser hade starkt stöd i hans observationer av språkanvändning under ett stort antal år. Han medger att observationer av det slag han hänvisar till kan vara subjektiva och styrda av den
77
87
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
iakttagandes erfarenheter och förväntningar, men vidhåller ändå ihärdigt att hans uppfattning har fog för sig. Framför allt hävdar han att Lomans och hans egna slutsatser skiljer sig åt på grund av deras skilda val av forskningsmetod. Mot Lomans empiriskt genomförda forskning ställer han sina egna iakttagelser, som han hävdar har gjorts med deltagande observation: ”I den metoden ingår inlevelse (förståelse) som komponent” (Hansegård 1977: 42). Problemet är att kunskap om de förhållanden som formuleras i Hansegårds tre senare punkter inte kan fås fram genom direkta iakttagelser. Det gäller aspekter av språkbehärskning där ytliga iakttagelser av språkbeteende lätt kan misstolkas och fyllas med mening utifrån iakttagarens förväntningsramar. Som vi sett tidigare var det ju just detta som skedde, när begreppet halvspråkighet fick vingar och blev allmänt spritt och använt. Saken illustreras även med skarpa konturer i Hansegårds egna formuleringar. Hansegård återvänder i debatten med Loman till uttryckssätt som förekommer också i boken Tvåspråkighet eller halvspråkighet från 1968. Han skriver: ”Att det finns gott om tornedalingar som talar svenska fort, rätt och länge (papegojsvenska) är ingen nyhet” (1975: 11), ”Man kan mycket väl tala svenska rätt och flytande, men upplevelserna bakom ordflödet förefaller torftiga” (1975: 8) och ”Språket är inte helt spontant, även om talet är flytande. Talandet är en sorts skådespeleri. Man härmar det som man uppfattar som typiskt svenskt.” (1977: 41). Loman (1975: 28) kontrar med att Hansegård ”bör framlägga empiriska data som stöder dessa påståenden” och att talet om papegojsvenska ”är djupt förolämpande för de människor som den klistras på”.
Det ska dock avslutningsvis tilläggas att många av Hansegårds iakttagelser om språkliga förhållanden är rimliga, t.ex. att det ”finns alla grader av förtrogenhet med svenskan” hos tornedalingar (Hansegård 1977: 40). Problemet är brist på empiriskt underlag och Hansegårds tämligen vilda generaliseringar utifrån sina iakttagelser till stora grupper av språkanvändare.
Vad gäller Lomansgruppens resultat är en rimlig tolkning att de utgjorde valida argument mot Hansegårds halvspråkighetsbegrepp, som Loman (1977) alltså ansåg skapat utifrån ”grova generaliseringar baserade på subjektiva skattningar” (s. 27). Framför allt är det troligt att de personer som undersöktes i Lomans projekt på 1970-talet faktiskt hade färdigheter – och begränsningar i sina färdigheter – som liknade motsvarande enspråkigas färdigheter och begränsningar.
Också Rönmark och Wikström (1980) undersökte med olika metoder elevernas kunskaper i finska och svenska. I en uppgift fick de elever som hade aktiva kunskaper i finska återberätta bildserier, två på svenska och två på finska. Elevernas prestationer på respektive språk bedömdes på en femgradig skala. Resultaten visade på en positiv korrelation mellan poängen i respektive språk, d.v.s. de som hade höga poäng i finska hade ofta också höga poäng i
88
78
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
svenska. Mer än hälften, eller 81 elever, hade bedömningen 3 eller högre i båda språken. Två grupper om vardera 18 elever, eller drygt 11 procent, hade mycket höga (4 eller 5) respektive mycket låga (1 eller 2) bedömningar i båda språken. Detta mönster förekommer för övrigt ofta i undersökningar av tvåspråkigas kunskaper i sina respektive språk (Bylund, Abrahamsson & Hyltenstam 2012). Man ska emellertid också hålla i minnet att språkfärdigheter varierar längs flera parametrar även bland enspråkiga. Intressant i Rönmarks och Wikströms resultat är också att 11 elever hade mycket höga bedömningar i svenska och mycket låga i finska. Ett sådant mönster kan helt enkelt förklaras med att dessa elever levde i ett sammanhang där deras svenska var betydligt starkare än deras finska. Endast 2 elever hade mycket höga bedömningar i finska samtidigt som bedömningen av deras svenska var mycket låg. På motsvarande sätt var dessa elever förmodligen från en bakgrund där finskan spelade en större roll än svenskan i deras vardag. Båda dessa mönster är helt normala i språkbytessituationer som vi konstaterat ovan.
7.2.6 Effekter av förtrycket av meänkieli
Vi har på flera ställen i texten ovan redovisat att försvenskningspolitiken innebar ett förtryck av meänkieli som över generationerna ledde till att språket minskade i användning och blev hänvisat till eller gömdes undan i familjen eller närmiljön; efter hand fördes språket inte vidare till den uppväxande generationen annat än i begränsad utsträckning. Personliga vittnesmål om en känsla av sorg, uppgivenhet och även ilska över denna förlust av meänkieli redovisas längre fram i denna text, liksom språkförlustens effekter på bristande möjligheter till kommunikation över generationer (se utförligare om denna aspekt i Huss denna volym). Utöver dessa helt uppenbara effekter av förtrycket kan man fundera över vad det har inneburit för de meänkielitalande människorna, inte minst skolbarnen, under de olika tidsperioderna från 1880-talet och fram till 1960-talet – och egentligen ännu längre fram – att deras modersmål nedvärderades, undertrycktes och förbjöds. Vad betydde det för barnens kunskapsinhämtande i skolan? Vad betydde det för möjligheterna att synliggöra den egna kulturella historien och livsformen? Vad betydde det för barnens möjligheter att utveckla sitt finska modersmål? Kan man säga att befolkningen åsamkades kränkning och oförrätt? Om så är fallet har ansvariga för språkpolitiken, staten, något att be om ursäkt för och gottgöra. Eller var ingen skada skedd?
79
89
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Ett begrepp som är användbart för att belysa en del av dessa frågor är epistemisk
orättvisa8 Begreppet introducerades av Miranda Fricker för att beteckna sociala kategoriers ojämlikhet i förhållande till kunskap (Fricker 2007). Det handlar dels om hur olika gruppers erfarenheter och kunskaper blir framhållna respektive osynliggjorda, dels om hur olika grupper får tillgång till kunskap eller avskärmas från kunskap. Under den korta tid som begreppet cirkulerat har det fyllts ut med exempel från olika samhällssituationer och diskuterats inom olika discipliner (Kidd, Miranda & Pohlhaus Jr. 2017). I förhållande till skolning via ett språk som barnen inte behärskar konstaterar Kerfoot och Bello-Nonjengele (2022: 5) att ”denna form av språkligt baserad epistemisk orättvisa …utsätter elever på lång sikt för en levnadsbana där de riskerar ekonomisk och sociopolitisk exkludering och andra nackdelar, samtidigt som den minskar förtroendet för deras eget epistemiska värde”, d.v.s. att de själva har något att bidra med kunskapsmässigt.
Enligt idag gällande svensk skollag ska likvärdighet garanteras: ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag” (Skollag 2010:800, 8 §). Sådan likvärdighet är enligt aktuell utbildningsforskning uppenbarligen svår att uppnå såväl idag som – ännu tydligare – under tidigare skeden i svensk historia.
Under hela den period från början av 1800-talet till mitten eller slutet av 1900-talet, när den ursprungligen finsktalande befolkningen successivt blev alltmer tvåspråkig och slutligen i allt högre grad svenskspråkig, skedde en språklig anpassning till situationens krav. Medan finskan fortsatte att ha funktionen av familjens och närmiljöns språk, lärde sig människorna efter hand svenska med målsättningen att bemästra kommunikationen med det vidare samhället, främst med representanter för skolan, kyrkan, rättsväsendet och så småningom sjukvården.
Utifrån den forskning om andraspråksinlärning och tvåspråkighet/flerspråkighet hos barn och vuxna som utvecklats explosionsartat under de senaste femtio åren, har vi fått en klarare bild av de hinder i kunskapsinhämtande som många av de berörda kan ha upplevt in på bara skinnet: Att lära sig ett nytt språk till den nivå som krävs i olika samhällsfunktioner är sannerligen ingen bagatell. Även om det för många individer går att lära sig en del av det nya språket på relativt kort tid, tar det flera år att tillägna sig den språkbehärskningsnivå som de som lärt sig språket från barnsben utvecklat. Förutsättningarna för språkinlärning skiljer sig
8 E
pistemisk från grekiskans episteme, ’kunskap’, ‘förståelse’, ‘bekantskap med’.
90
80
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
starkt, både beroende på individuella faktorer (ålder, motivation och fallenhet för språkinlärning, läs- och skrivkunnighet m m) och i relation till situationsberoende faktorer (t.ex. kontaktmöjligheter med svensktalande och tillgång till kvalificerad undervisning i språket) (Abrahamsson 2009; Hyltenstam 2007).
Mot bakgrund av tillgänglig allmän kunskap kan man i förhållande till den situation vi här diskuterar med säkerhet säga att vissa individer lärde sig endast så mycket svenska att de klarade de enklaste kontakterna med det svensktalande samhället. Även i sådana fall där individerna behärskade svenska i högre grad, kunde det kvarstå en betydande klyfta mellan deras behärskning av svenska och situationens krav. I språkligt komplexa situationer, som t.ex. vid förhandlingar med myndighetspersoner eller allmänt i samtal med dem som betraktades som ”överheten”, kan begränsade språkkunskaper ha bidragit till att sätta den enskilde i ett klart underläge gentemot statens representant (utöver det underläge som överallt funnits hos allmogen i förhållande till ”överheten”). Ett exempel är det rättsliga förfarandet vid avvittringen enligt Lag 1921:378 om så kallade ströängars indragande till kronan (Torp denna volym). I samband med bostadsutskottets utredning i slutet av 1980-talet angående avvittringen (Bo1989/90; BoU12, redovisad i Torp denna volym) hävdade vissa remissinstanser, till exempel Lantbruksstyrelsen, att ”möjligheterna till missförstånd vad gäller avvittringens komplicerade förfarande var många” (Torp denna volym). På grund av språksvårigheter förstod berörda inte alltid beslutens innebörd och uppfattade inte heller alltid sin rätt att överklaga.
Dock är det framför allt i förhållande till den helt svenskspråkiga undervisningen i skolan, alltså undervisning enligt en monoglossisk utbildningspolicy, som barnens begränsade behärskning av svenska i många fall måste antas ha fått betydande negativa konsekvenser. Att skolans språk varit ett annat än det barnen haft med sig från hemmet har inneburit ett hinder för dem i att kunna utnyttja den egna potentialen för kunskapsinhämtande och personlig utveckling. För att underbygga ett sådant påstående och klargöra sammanhangen behöver vi kort presentera kunskap omkring tvåspråkiga eller flerspråkiga barns skolframgång som genom forskning etablerats under de senaste 70 åren.
Redan i början av 1950-talet framhöll Unesco, som vi nämnt tidigare, modersmålets värde för självutveckling och omvärldsförståelse och att det därför bör användas så mycket som möjligt i utbildningssammanhang – med särskild vikt på de första skolåren (Unesco 1953): ”Det är axiomatiskt att det bästa instrumentet för att undervisa ett barn är via dess modersmål” (s. 11). Unescos rapport motiverades just av att man ville uppmärksamma frågor om minoritetsspråk i utbildningssammanhang. Det är nämligen bara i minoritetsspråkssammanhang,
81
91
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
eller i koloniala och postkoloniala sammanhang, som det inte anses som självklart att barn klarar skolan bäst om de undervisas på ett språk som de förstår – eller på det språk som de behärskar bäst. När det gäller språkliga majoriteter är det ingen som ifrågasätter principen: barn till fransktalande föräldrar undervisas självklart på franska i Frankrike och motsvarande på engelska i Storbritannien, på finska i Finland, på italienska i Italien, på svenska i Sverige och så vidare.9 Detta är inte enbart en uppenbar fördel för det individuella barnet; det har också positiva konsekvenser för hela samhället i flera dimensioner, även samhällsekonomiskt (se utredning i Hyltenstam 2003). Redan i Unescos rapport från 1950-talet framhölls som självklart att minoritetsspråkiga elever även behöver få tillgång till en kvalificerad och systematiskt upplagd undervisning också i majoritetsspråket. Olika upplägg för tvåspråkig undervisning, i vilken undervisning sker både på och i båda språken, och där modersmålet har en central roll under hela skoltiden men utgör en särskilt stark komponent under de första åren, har prövats på många håll i världen under den tid som förflutit. Unesco står även idag fast vid principen att kunskap inhämtas mest effektivt via modersmålet, men betonar under devisen modersmålsbaserad flerspråkig undervisning behovet av att tillägna sig kunskaper i flera språk.10 Trots kunskapsläget och trots att nödvändigheten av eller fördelarna med modersmålsbaserad flerspråkig undervisning betonats från forskare och informerade utbildningsexperter, är det fortfarande internationellt sett bara i mycket begränsad utsträckning, ja i en försvinnande liten del av de situationer där behovet finns, som sådan undervisning är normalfallet för flerspråkiga barn.
Unescos tidiga rekommendationer utarbetades av en grupp lingvister och utbildningsexperter från olika delar av världen. Dessa var naturligtvis medvetna om de svårigheter som ett omedelbart införande av modersmålsbaserad undervisning skulle innebära på många håll i världen och presenterade därför långa listor på förhållanden som kunde hindra eller försvåra användning av modersmål i undervisningen, t.ex. avsaknad av skriftspråk och brist på läromedel och utbildad undervisningspersonal, men också komplexa flerspråkighetssituationer i vissa delar av världen, där det inte var självklart vilket eller vilka språk man i första hand skulle satsa på. Samtidig framhölls att många av dessa hinder var
9 Att svensktalande föräldrar – och för övrigt föräldrar inom hela EU – idag väljer att sätta sina barn i skolor med så kallad språk- och ämnesintegrerad undervisning, där engelska är undervisningsspråk är en komplex problemställning, som har vissa paralleller med den helsvenska undervisningen för barn i Tornedalen, men den lämnas här utanför framställningen (se Skolverket 2010, 2018).10 https://en.unesco.org/themes/gced/languages
92
82
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
möjliga att övervinna, och att ett arbete borde bedrivas för att skapa möjligheter att göra fler språk användbara i undervisning.
Medan Unescos rekommendationer huvudsakligen var baserade på sunt förnuft snarare än på empirisk forskning omkring effekter av modersmålsbaserad respektive ickemodersmålsbaserad undervisning, har man idag tillgång till empirisk, forskningsbaserad kunskap på området. Denna forskning visar på fördelarna med modersmålsbaserad (flerspråkig) undervisning i fråga om elevernas språkutveckling, kunskapsinhämtande och personliga utveckling (se t.ex. Heugh 2003; Collier & Thomas 2017; Cummins 2017) och på negativa följder av att barn utsätts för undervisning på språk som de inte förstår, eller inte förstår fullt ut. Medan barn i 7-årsåldern relativt raskt, kanske på 2–3 år, kan lära sig kommunikativa basfärdigheter i ett nytt språk, tar det betydligt längre tid för dem att tillägna sig det mer avancerade språk som krävs för att tillgodogöra sig skolans ämnesundervisning. Det rör sig enligt sedan länge etablerad forskningskunskap om en tidsperiod på 3–8 år innan andraspråket är ett fullgott instrument för kunskapsinhämtande på en nivå som är jämförbar med förstaspråket hos jämnåriga (Collier 1987). Detta betyder att många barn inte under hela sin skoltid uppnår den nivå i andraspråket som gör detta språk till ett effektivt verktyg i skolarbetet (se vidare diskussion om språkinlärning, tvåspråkighet och kunskapsinhämtande i Hyltenstam 2007). En god illustration av denna problematik från det meänkielitalande området finns i Hans Åhls personliga reflektioner över sin vidare skolgång i samrealskolan i Malmberget. Efter sju år i hembyns folkskola vållade svenskan fortfarande problem i skolarbetet:
Jag skulle nu jämföras med elever som talade svenska som sitt förstaspråk. På den tiden förstod jag inte varför jag hade så svårt att klara alla svenska texter som vi fick i hemläxa jämfört med de andra eleverna. Jag förstod inte att jag fortfarande höll på att tillkämpa mig det nya språket, utan kände mig enbart dum och ointelligent – allt var egentligen mitt eget fel. (Åhl 2007: 15)
Mot bakgrund av nutida förståelsen av andraspråksinlärningens komplexitet var Åhl helt klart inte ensam om denna erfarenhet.
I en aktuell rapport från Världsbanken (World Bank 2021) redovisas uppgifter om att det fortfarande är 37 % av eleverna i låg- och medelinkomstländer som undervisas på ett språk som de inte förstår, vilket innebär ett hinder såväl för deras inlärning som för deras vidare tillgång till samhällsresurser och inkludering i samhället. Förhållandet bidrar till Learning
Poverty, ett begrepp som introducerades av Världsbanken i ett samarbete med Unesco inom ramen för deras Human Capacity Project. Learning poverty, som kanske kan översättas med
83
93
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
kunskapsfattigdom på svenska, är ett mått på hur stor andel barn som ännu i 10-årsåldern inte kan läsa åldersadekvata texter och förstå dessa texters innehåll (World Bank 2019). Barnen blir fattigare på kunskaper än deras kognitiva potential skulle tillåta: ”Att undervisa unga barn på det språk de talar i hemmet är avgörande för att eliminera kunskapsfattigdom” (World
Bank 2019). Utsatta för en skolgång som resulterar i kunskapsfattigdom är typiskt barn från språkliga minoritetsgrupper och invandrargrupper samt barn i koloniala och postkoloniala situationer, alla med det gemensamt att deras undervisning sker på språk som de inte, eller inte fullt ut, behärskar. Några talande mått är att kunskapsfattigdom gäller för 53 % av barnen i låg- och medelinkomstländer och så mycket som 80% av barnen i fattiga länder (World Bank 2019), medan siffran för ett land som Sverige räknats fram till 2 % (EduAnalytics 2019).
Ett belysande exempel kan hämtas från utbildningsstatistik vid slutet av 1980-talet och början av 1990-talet från Moçambique, där huvuddelen av all undervisning i både kolonial och postkolonial tid sker och har skett på portugisiska, den tidigare kolonialmaktens språk. Man kan tillägga att statistiken vid samma tid visade att endast ca 1 % av befolkningen hade detta språk, portugisiska, som modersmål; modersmål för flertalet är ett av landets ca 20 olika bantuspråk. Av en kohort på 1000 elever som började i första klass återstod vid slutet av femte skolåret endast ca 100. Cirka en fjärdedel hoppade av efter varje skolår och ytterligare en fjärdedel fick gå om på grund av ej godkända resultat (se Hyltenstam & Stroud 1993). Naturligtvis har katastrofala resultat av detta slag inte bara en enda bakgrund, t.ex. språksvårigheter, utan beror på en kombination av språkhinder, fattigdom, hälsoproblem, avsaknad av utbildningstraditioner och annat, men stora andelar av eleverna misslyckas på grund av att de helt enkelt inte förstår vad undervisningen handlar om.
Fenomenet learning poverty kan relateras till teorin om epistemisk orättvisa (Fricker 2007) och kan likställas med fenomenet epistemisk skada (eng. ’epistemic harm’). Epistemisk skada innebär att “sätta upp hinder för att någon ska lyckas kognitivt” (Steup & Ram 2020: 4). Här är det inte bara den motgång som individen upplever genom att nekas tillgång till kunskap, vilket blir effekten av att kunskapen förmedlas på ett språk som den enskilda individen inte förstår.
Att empiriskt påvisa exakt vilken epistemisk skada eller kunskapsfattigdom som den
tornedalska befolkningen åsamkats genom undervisning på ett språk som inte tillgängliggjort kunskap på ett effektivt sätt är naturligtvis inte möjligt. Klart är att det finns flera vittnesmål om att det var svårt att lära sig något i skolan, när kunskaper i svenska språket var begränsade och då modersmålet inte fick användas (Elenius denna volym b). Utifrån teoretiska
94
84
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
överväganden kan man sluta sig till att svårigheter bör ha förekommit i större eller mindre utsträckning. Vi har också hittat ett par mätningsrelaterade uppgifter som är värda att beakta. I ovan redovisade undersökning av Rönmark och Wiklund (1980) kommenteras på följande sätt den grupp elever på ca 10 % som så sent som på 1970-talet uppvisade störst svårigheter i svenska:
De kan mycket väl bli konsekvent felbedömda när det gäller deras skolprestationer. Lärarens bedömning av skolprestation (t ex betyg) sker ju ofta utifrån elevens verbala färdighet och förmåga att muntligt redovisa sina kunskaper. Eftersom dessa 30 elever (ca 10 % av undersökningsgruppen) ständigt ”tvingas” använda sitt "sämre" språk i skolan kan felbedömningar från lärarens sida förekomma. (Rönmark & Wiklund 1980: 69)
Man kan sluta sig till att de språkliga hindren inte bara försvårar kunskapsinhämtandet. Eftersom de kunskaper som eleverna faktiskt tillägnat sig prövas genom ett språk som de kanske har svårigheter att uttrycka sig på, kan resultatet bli att deras kunskaper framstår som mer begränsade än vad de faktiskt är.
En annan uppgift som kan tyda på epistemisk skada finns hos Kenttä och Weinz (1968: 31), som rapporterar att resultaten i standardprov 1963 var sämre i Tornedalen än i landet i övrigt, vilket också stöddes av mätningar som gjorts av Länsskolnämnden i Norrbotten.
Som sagt är det inte möjligt att med siffror påvisa vilken epistemisk skada finsk- eller meänkielitalande elever lidit under en period av 150 års skolgång som inte varit anpassad till deras språkliga situation, men det är ett rimligt antagande att den var som allra störst under åren strax efter införandet av den helt svenskspråkiga skolan, när få barn förstod undervisningsspråket vid skolstarten, för att sedan i någon utsträckning successivt ha minskat i takt med att tvåspråkigheten och behärskningen av svenska blev mer utbredd. Det är rimligt att anta att epistemisk skada har vållats i olika utsträckning, mer för vissa elever än för andra, under hela assimilationsperioden från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet, men också fram till våra dagar.
Vi vill här göra läsaren uppmärksam på att ett negativt laddat begrepp som epistemisk skada kan ha backlasheffekter om det används som ett karakteriserande drag om individer eller grupper: någon är (permanent) en skadad individ. Vi vill betona att begreppet avser att beteckna åsamkandet av skada. Det är alltså inte något som den drabbade evinnerligt har eller nödvändigtvis ens upplever. Dock är det så att effekterna kan vara allvarliga på både kort och längre sikt för individer och sett i ett övergripande analytiskt perspektiv för hela gruppen. Vi finner det också angeläget att av ängslan för oförutsedda negativa återverkningar inte skygga
85
95
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
för att lyfta fram förhållanden där övergrepp utifrån dagens kunskapsläge måste anses ha förekommit.
I fråga om den andra betydelsen av epistemisk orättvisa handlar det i vidare bemärkelse om hur den makthavande gruppen tillskriver sig själv ett kunskapsmonopol och därvid betraktar sig själva som epistemiskt trovärdiga, medan den underordnade gruppens kunskaper och erfarenheter ses som obefintliga, oviktiga, irrelevanta och alltså inte värda att över huvud taget ta på allvar eller ta del av. Det är här fråga om ett osynliggörande av minoritetens kunskaper, erfarenheter, kultur och historia, ett epistemiskt osynliggörande. Motsatsen, ett aktivt erkännande av minoriteten i alla dessa aspekter, skulle innebära en grundläggande förändring av rådande synlighetsordning (’order of visibility’: Kerfoot & Hyltenstam 2017).
Den tornedalska kulturen och tornedalska kunskaper och livserfarenheter har varit omvittnat osynliga inte bara i skolan för tornedalska elever utan också i det svenska samhället i stort. Sörlin (1988) talar om järnvägen som verktyg för ekonomisk utveckling och symbol för nationellt enande. Försvenskningen av de samiska och finska ortnamnen, först längs Malmbanan mellan Gällivare och Riksgränsen och senare i samband med utbyggnaden av järnvägen till Tornedalen, är ett exempel på successivt osynliggörande av det traditionellt icke-svensktalande landskapet och en appropriering av ett område vars befolkning under århundraden satt sin prägel på platsen genom sina egna benämningar. Elenius (2001: 238ff.) redovisar emellertid förhållanden som visar att assimilationssträvandena på detta område var långt ifrån entydiga. Medan Länsstyrelsen i Norrbotten var helt för att alla ortnamn längs kommunikationsnätet skulle vara svenska, gick Järnvägsstyrelsen och slutligen Kungl. Maj:t delvis på en kulturhistorisk linje med resultatet att en stor andel orter fick svenska namn, t.ex.
Alkullen utifrån ljudlikhet med tornedalsfinska Alkkula (Wande 1999: 356), medan vissa andra fick behålla sina finska namn, ibland i en lätt svenskmodifierad form, t. ex Karungi (från finska Karunki).
Problematiken omkring de svenska ortnamnen har olika dimensioner och kunde leda till olika dilemman. En by vars finska namn är Röytiö ”fick helt sonika [på svenska] heta
Skröven. Med lite fantasi kan man räkna ut hur detta nya byanamn kunde låta då befolkningen i området försökte uttala det” (Åhl 2007: 12); meänkieli tillåter endast en konsonant före första vokalen.
I fråga om personnamn innebar försvenskningsprocessen att successivt allt fler barn vid dopet fick svenskklingande förnamn under loppet av 1900-talets första hälft. En del av dessa svenska namn blev anpassade till finska uttalsnormer: Holkeri (Holger), Kynneli (Gunnel),
Rookeri (Roger) (Jaakkola 1973: 73). Det kunde också vara fråga om att man ändrade ett
96
86
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
finskt förnamn till dess svenska motsvarighet (t.ex. Pertti till Bert eller Bertil) eller försvenskade stavningen av det (Leena till Lena). Enligt en enkätundersökning gällande försvenskningen av efternamn, eller släktnamn i Pajalatrakten (Sandström 1991) gjordes bytena i störst utsträckning under 1940- och 1950-talen. De skäl som uppgavs vid ansökan om namnbyte var ofta att det finska namnet vållade svårigheter på olika sätt, till exempel att det var svårt att uttala eller stava för svensktalande, att svenskar gjorde sig lustiga över och förvanskade det finska namnet, men också att de som ansökte om namnbyte ansåg det svenska namnet vara “finare”. Vissa valde en försvenskad version av sitt finska namn och bytte t.ex. namnet Ranta till Strand. Vissa uppgav att de ville “skona” sina barn från ett “utländskt” namn. Även pragmatiska skäl som att ett svenskt efternamn underlättade att bli anställd förekom, skäl som väl speglar statusskillnaden mellan finskan och svenskan. Kopplat till problematiken om skamidentitet måste självklart namnbytena ses i skenet av att det nya svenska namnet gjorde det möjligt att dölja sin bakgrund.
Under de senaste decennierna, och fullt i enlighet med den ökade etniska stoltheten, har många personer med meänkielibakgrund återtagit finska släktnamn: “Nu har vindarna vänt och fler och fler tar tillbaka sina gamla släktnamn.”11 Denna tendens är helt parallell med vad som förekommer i samiska sammanhang, vilket redovisas i en avhandling som granskat ett omfattande material av ansökningshandlingar gällande namnbyten mellan 1920 och 2009 (Frändén 2010).
När det gäller epistemisk orättvisa och osynliggörande i skolsammanhang är följande bland flera kommentarer om detta illustrativt:
Mycket litet i den ABC-bok som vi använde relaterade till omgivningarna i Röytiö. Inte ens när det var tal om årstider och månader kunde jag se någon relevans mellan det som stod i boken och det jag kunde se utanför klassrumsfönstret. När det i läroböckerna talades om skördetid i september och oktober, kunde vi ofta leka i snödrivorna på skolgården. På musiklektionerna sjöng vi sånger som Blåsippan ute i backarna står … eller Har du sett herr Kantarell … Varken blåsippan eller herr Kantarell växer i min hemtrakt och jag såg herrskapet för första gången då jag som vuxen besökte södra Sverige. (Åhl 2007: 13)
Den verklighet som behandlades i skolans ämnesundervisning och som reflekterades i läromedel var i stor utsträckning väsensskild från det som förekom i barnens närmiljö. Men på liknande sätt som i fråga om ortnamnen var det inte genomgående svart eller vitt. I Julia
11 STR-T:s hemsida 26 mars 20 21. ttps://str-t.com/ewa-tog-tillbaka-familjens-slaktnamn-pa-meankieli/.
87
97
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Svedelius bok I våra bygder – en läsebok för barnen i Tornedalens skolor, som kom ut 1917, är innehållet anpassat till miljön i Tornedalen. Framträdande roller i flera stycken spelar barnen Antti och Lena och i detalj beskrivs inredningen i pörtet med arbetsföremål och sovplatser för syskon, föräldrar och farföräldrar, och ”farfar som inte kan tala svenska, kallar (hö-)stolen för heinätuoli” (s. 8). I bokens förord skriver Marie Louise Gagner att
både lärare och barn kunna begära, att under den tid som ägnas åt innanläsning, de inte alltid skola behöva färdas hundratals mil söderut, vandra mellan vajande veteåkrar utmed Sundets stränder, höra på slamret i jättestora maskinhallar och trängas bland folkmassorna i storstäderna.
I en faksimilutgåva från 1983 skriver Ragnar Lassinantti i en introduktion att boken, som
under åren 1917–1948 utkommit i inte mindre än fem upplagor … varit de undanskymda bygdernas och det isolerade småfolkets fönster utåt … en betydelsefull milstolpe i Tornedalens kulturhistoria.
Likaså förekommer både tornedalska och samiska miljöer i antologin Bygd och folk från 1927, redigerad av Carl och Julia Svedelius och som var ”avsedd att användas vid undervisningen i svenska inom realskolan, kommunala mellanskolan, högre folkskolan och med dessa jämförliga skolformer” (s. 3). Bland annat beskrivs glimtar från arbetsstugornas vardag i stycket Barnen på Pärlholmen, författat av Julia Svedelius, men det kan noteras att framställningen är idylliserad.
Även idag är minoritetens verklighet mycket litet synlig i klassrummet. Det framgår i intervjuer med tornedalska gymnasieelever (Poromaa Isling 2020a) samt med lärare och rektorer (Poromaa Isling 2020b), att meänkieli nästan helt är frånvarande i klassrummet, trots att eleverna vill ha undervisning och trots att språket används flitigt i korridorer, i lunchrum och på raster både mellan lärare och elever och mellan lärare sinsemellan. Författarens slutsats är att lärarnas kunskaper i och om meänkieli och om tornedalsk kultur är en outnyttjad kunskapsresurs.
Förutom att peka på effekterna av epistemisk skada och epistemisk osynlighet vill vi avsluta detta avsnitt med att utifrån dagens kunskap om barns språkutveckling diskutera vilken effekt förtrycket av meänkieli kan tänkas ha haft för barnens utveckling av sitt modersmål. Visserligen pekade Hansegård redan på 1960-talet på det orimliga i att barn med finska och samiska som modersmål i under mer än ett halvsekel hade undervisats i svenska skolor som om svenska var deras modersmål (Hansegård 1968), men det saknas i stor utsträckning empirisk detaljerad kunskap om vilka effekter som förbudet att använda meänkieli hade på barnens modersmål.
98
88
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Vi ska därför helt kort resonera om möjliga effekter som försvenskningspolitiken hade på barnens språkutveckling i finska. Utgångspunkten är aktuell kunskap om hur barn utvecklar sitt modersmål (eller sina modersmål om de växer upp med två språk i hemmet). Vi väljer att diskutera arbetsstugebarnen, eftersom deras språksituation inom totalinstitutionens ram var den mest utsatta, men resonemanget gäller i varierande utsträckning också för andra barn som hindrades från att använda sitt finska modersmål. För arbetsstugebarnen gällde idén att de helt skulle förhindras att använda sitt modersmål med siktet inställt på att de därigenom fick de bästa förutsättningarna att lära sig svenska, en idé som tvåspråkighets- och barnspråksforskningen helt kunnat avvisa genom olika undersökningar sedan 1960-talet och framåt (för en översikt, se Axelsson & Magnusson 2012).
Många av de barn som skickades till arbetsstugor vistades där utan avbrott under terminstid och kunde återvända till hemmet endast vid jul- och sommarlov. Andra, som hade sina hem närmre skolorten, kunde i en del fall komma hem oftare, men vi koncentrerar oss i illustrativt syfte på de mest utsatta. Under terminstid var dessa i stor utsträckning avskärmade från exponering för modersmålet. Och detta pågick år efter år, under hela skoltiden för många barn. Vad kan de då ha gått miste om i sin modersmålsutveckling? Vi kan jämföra med vad vi utifrån forskning om barnspråksutveckling vet om typisk språkutveckling hos barn (för vidare översikter, se Bjar & Liberg 2010).
För det första gäller att barn redan vid 4–5-årsåldern tillägnat det allra mesta av uttalet och den grammatiska strukturen i sitt/sina modersmål. Vid 6–7-årsåldern, alltså vid skolstarten, behärskar barn normalt stora delar av det centrala basordförrådet, ca 8 000–10 000 ord. Det är dock i ordförrådet som den individuella variationen är störst, vilket beror på att ordförrådets storlek är särskilt starkt avhängigt av det enskilda barnets erfarenheter. Barn som får ta del av varierade upplevelser där kommunikation med vuxna ingår och som får lyssna på och interagera omkring muntliga och lästa berättelser kan ha ett ordförråd som är flera tusen ord större än barn som begränsats i dessa avseenden.
I den vidare utvecklingen till ett vuxenspråk spelar i den litterata världen skolan en betydande roll. För de 2 000–3 000 nya ord som barn tillägnar sig per år under skoltiden är skolans ämnesundervisning en betydande källa. I skolan lär sig eleverna förstås också att använda skriftspråket och det mer formellt talade språket. För att lära sig läsa och skriva har det visat sig att storleken på ordförrådet har en mycket stor betydelse. Intressant nog visar tvåspråkighetsforskningen att ett större ordförråd i modersmålet underlättar även i situationer där läs- och skrivinlärning sker på ett andraspråk.
89
99
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Behärskningen av modersmålet är under barndomen inte starkt konsoliderad sett ur neurologisk synvinkel. Den vidare konsolideringen är beroende av kontinuerlig användning av språket genom daglig interaktion med vuxna och andra barn. Genom sådan ständig exponering för språket får barnet bekräftelse på “hur det ska vara”, det vill säga hur orden enligt modersmålets norm uttalas, böjs och sätts samman till yttranden samt vilka ord som används för att uttrycka olika betydelser. Det är bekant genom forskningen om internationellt adopterade barn att förmågan att använda modersmålet efter att de abrupt avskärmats från exponering för detta tappas bort i förbluffande hastighet, ju snabbare desto yngre barnen är (Pierce, Genesee & Klein 2016). Förlusten av födelsespråket, det språk som barnen talat före adoptionen, sker på mindre än ett år. Först tappas förmågan att uttrycka sig på språket och senare även att förstå det. Om barnet är under 3–4 år vid adoptionen kan förmågan att uttrycka sig förloras så snabbt som inom 6–12 veckor och förmågan att förstå inom 16–22 veckor (s. 181). Språkets neurologiska konsolidering är svagare i den tidiga utvecklingen, men blir successivt starkare under barndomen för att bli tämligen stabil under tonårsperioden. Om barn alltså lätt tappar sin förmåga att använda ett språk om exponeringen för det blir svag, ska det också framhållas att barns språkliga flexibilitet samtidigt innebär att de har förmåga att relativt snabbt återta det de tappat i sitt modersmål respektive lära nya språk.
Vad betyder allt detta för de finsktalande arbetsstugebarnen i Tornedalen och generellt för de barn som hindrades från att använda sitt modersmål? Vi vet förstås inte något om detaljerna i detta, eftersom inga undersökningar gjordes eller ens var påtänkta under den period då förbud mot användning av meänkieli förekom. Det är emellertid inte orimligt utifrån den allmänna kunskap om barns språkutveckling som kort skissats ovan att dra slutsatsen att förbuden innebar en ogynnsam situation för barnens utveckling av sitt modersmål, meänkieli. Man kan jämföra med den typiska situation som majoritetstalande barn åtnjuter: att i kommunikation ständigt exponeras för modersmålet och ständigt stimuleras genom skolans undervisning, såväl på språket som i språket, att tryggt färdas mot ett utvecklat vuxenspråk. Inte minst med tanke på att storleken på ordförrådet har visat sig vara en viktig faktor både för vidare kunskapsinhämtande och för läs-/skrivutveckling är en gynnsam språktillägnandesituation inte bara viktigt för språket i sig utan också vidare för barnets skolframgång, vilket konstaterats tidigare i texten.
7.3 Etnisk identitet och den meänkielitalande befolkningen
Innebörden hos termerna etnicitet och etnisk identitet är beroende av inom vilka teoretiska ramar de diskuteras. Max Webers tidiga diskussion av begreppet etnicitet är en central
100
90
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
utgångspunkt (Weber 1968, först publicerad postumt på tyska 1922). Han menade att en etnisk grupp utgörs av individer som känner samhörighet med varandra utifrån ett subjektivt uppfattat gemensamt ursprung, baserat på kännetecken som skiljer dem från andra grupper. Sådana kännetecken, menade han, kan utgöras av fysiska likheter och kulturella drag som mattraditioner, klädedräkt, giftesmålsritualer, språk, näringsfång eller liknande. Han nämner också gemensamma minnen av kolonisering eller migration som möjligt etniskt innehåll och betonar att objektiva biologiska band inte behöver föreligga. Han framhöll inte bara den subjektiva sidan av etnicitet utan, sammanhängande därmed, också den dynamiska, att etnicitet är något som är föränderligt till sitt innehåll. Hans diskussion av etnisk grupp som social kategori framfördes i opposition mot rådande idéer om raskategoriseringar (Winter 2020: 42). Etnicitet blev dock aldrig centralt hos Weber, som i sin teoretisering av befolkningsgruppers relation till varandra i stället betonade kategorin klass. Klass handlade i hans tappning, till skillnad från hos Marx, om de ingående individernas resurser och talanger och deras därav beroende livschanser (Mörner 2008).
Fenomenet etnicitet blev centralt i samhällsvetenskaplig litteratur först på 1960- och 1970talen. Viktigt i begreppets teoretiska utveckling vid den tiden var en diskussion om etniska gränser (Barth 1969). Med fortsatt betoning av föränderligheten i det etniska innehållet menade Barth att det är gränserna mellan befolkningsgrupper som är det mer beständiga: Det är ”den etniska gränsen som definierar gruppen, inte det kulturella stoffet som den omfattar” (1969: 15). Gränserna skapas och upprätthålls genom social exkludering och inkludering. Gruppen existerar vidare genom att individerna själva identifierar sig som medlemmar i gruppen och/eller identifieras som medlemmar av utomstående. Individer kan välja att inte överskrida de etniska gränserna eller hindras från att göra så – på grund av påtryckningar och hinder både inifrån den egna gruppen och externt från ”den andre” – men det förekommer också att gränserna korsas av individer som strävar efter att skapa sig dubbla etniska identiteter eller som går från en etnisk identitet till en annan.
Det finns flera andra aspekter att notera i fråga om olika användningar av begreppet etnisk grupp. Edwards (1985) nämner till exempel problemet med definitioner av etnisk grupp som en undergrupp i storsamhället, d.v.s. liktydigt med minoritet eller dominerad befolkningsgrupp, att det bara är sådana grupper och inte dominerande grupper som benämns som etniska. Detta återspeglas i begrepp som ’etnisk mat’, ’etnisk musik’ o d. Medan de flesta forskare menar att både dominerade och dominerande grupper kan etiketteras som etniska, har likställandet mellan etnisk grupp och minoritetsgrupp lett till ett totalt avvisande av termen som kränkande och nedvärderande från vissa håll.
91
101
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Etnisk identitet bygger på samhörighet i förhållande till kännetecken som skiljer gruppen från andra grupper, särskilt ett antaget gemensamt ursprung (Edwards 1985). En grundläggande skillnad är kopplad till de vetenskapsfilosofiska perspektiven essentialism respektive konstruktivism, eller socialkonstruktivism. Enligt det essentialistiska, eller statiska, synsättet innehar individen livet ut en given etnisk identitet, något som individen bär med sig från sitt ursprung, vilket i sin tur förutsätter objektiva karakteristika (språkliga, geografiska, religiösa, genealogiska). Etnisk grupptillhörighet är då inte en valfråga för individen utan snarare ”an accident of birth”, något som man händelsevis föds med (Edwards 1985: 8). Denna förståelse av etnisk identitet är i stort sett övergiven inom forskningen, men det kan vara riktigt som Alalehto (2017: 13) menar, att detta är en spridd vardaglig föreställning. Enligt det konstruktivistiska, eller dynamiska, synsättet, som bygger på individens perception eller egna uppfattning kan den etniska identiteten förändras från tid till tid beroende på individens erfarenheter och även samtidigt upplevas som olika beroende på kontext. Så kan en individ över livsförloppet uppleva sig ha olika etnisk identitet, där de olika komponenterna kan ha olika styrka, t.ex. från huvudsakligen tornedaling till huvudsakligen svensk, som svensk i Finland men som tornedaling i Sverige, eller som både-och eller varken-eller.
I en mindre intervjuundersökning med fyra unga vuxna bosatta i och med ursprung från Övertorneå samt med två meänkieliförespråkare bosatta i Luleå (Aili 2015) framkommer det att ”ingen av respondenterna uttrycker att en tornedalsk identitet skulle stå i opposition till att vara svensk” (s. 15), man känner sig alltså som både-och. Ett sådant synsätt ligger också bakom uttrycket ”både finsk och svensk” (jfr titeln på Lars Elenius avhandling 2001). Alalehto (2017) menar utifrån det parallella språkbruket inom en och samma individ, att ”det svenska till stora delar är lika närvarande som det tornedalska, eller rent av överflyglar det tornedalska i både språkbruk och mentalitet” (s. 18). Han använder också begreppet hybridisering i samhälls- och kulturvetenskaplig betydelse och talar om tornedalingarnas definition av sig själva som svenska medborgare med finska som huvudspråk utan någon motsättning i kombinationen (s. 29). Å andra sidan kan enskilda individer känna sig främmande för stereotypiska föreställningar om respektive grupp och därför hamna i en varken-eller-position. Tornedalingen är inte “full och uppför sig bordust” (som finnar) och inte heller “snobbig och mjäkig” (som svenskar) (Alalehto 2017: 15).
Att begreppet etnicitet blev teoretiskt uppmärksammat under 1970-talet hänger samman med att minoritetsgrupper då hade börjat formulera rättighetskrav gentemot en dominerande befolkning som tillåter, önskar eller kräver att gruppen assimileras. Detta utvecklades till en kraftfull aktivistisk rörelse på etnisk bas som kom att kallas för den nya etniciteten eller etnisk
102
92
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
rörelse helt enkelt. Denna etniska rörelse blev en potentiellt betydande politisk organisationsform, inom vilken åtgärder för att stärka en grupps kontroll över sin egen livsform kunde planeras och sättas i verket.
Den etniska rörelsens styrka i Tornedalen manifesterades tydligast i tillskapandet av den interna organisationen STR-T 1981 och länkade organisationer som vi diskuterat ovan. Denna egenorganisation har agerat för stärkandet av meänkieli som ett eget språk. Man har agerat för att meänkieli inte ska vara ett språk endast för hemmet och närmiljön utan också i samhället, specifikt i skolan, och även vara föremål för forskning och språkvård. STR-T har utgjort en starkt gynnande faktor för bevarandet av meänkieli (Wande 1984). Gruppens agerande som etnisk aktivistisk rörelse i en egen organisationsform var direkt avgörande för meänkielis status som nationellt minoritetsspråk i Sverige under den parlamentariska process som föregick beslutet. På samma sätt är egenorganisationen en avgörande faktor i aktuella revitaliseringsåtgärder för meänkieli och specifikt för tillkomsten av Sannings- och försoningskommissionen.
7.4 Språk och etnicitet
Smolicz (1980) diskuterar ett språks etniska symbolvärde och lanserar idén att språket kan utgöra ett kärnvärde i den etniska identiteten. För vissa minoriteter är språket en avgörande ingrediens i grupptillhörigheten, som uttrycker tillhörighet och avgränsning från andra. För andra etniska grupper är språket inte avgörande. Ett exempel på det senare är gruppen kaaleromer, eller s k finska romer, där de flesta medelålders och unga inte längre talar språket (Bijvoet & Fraurud 2008: 20). Visserligen värderas språket av många högt som identitetsfaktor, men man betraktar sig ändå som självfallen kaalerom, även om man inte själv använder romani.
Forskning om värderingar och självuppfattningar bland tornedalingar (Cullbom 1994) visar att meänkieli, eller finska som är den använda termen i den aktuella undersökningen, måste betraktas som ett viktigt element, kanske ett kärnvärde, i den tornedalska etniska identiteten såsom den uppfattades av både deltagande ungdomar (i 18-årsåldern från Gällivare, Kiruna, Pajala och Haparanda) och vuxna (35- respektive 55-åringar från Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda). När de tillfrågades angående finskans fortsatta roll i området angav 92 % av ungdomarna och 96 % av de vuxna att de önskade att finskan skulle leva kvar (s. 73), detta trots att endast 36 % av ungdomarna uppgav sig använda meänkieli, dock med stor variation beroende på hemort: från 10 % i Gällivare till 67 % i Pajala (s. 54). Intressant i sammanhanget är att värderingarna i stor utsträckning var
93
103
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
kontextberoende, ”positiva i tornedalska sammanhang men negativa i kontakter med den svensktalande majoriteten” (s. 68).
I en mindre jämförande intervjuundersökning med inriktning på de nationella minoritetsspråken meänkieli och jiddisch, analyserades respektive språks betydelse i den etniska identiteten (Berggren & Ek 2009). Fem tornedalingar i åldrarna 26–62 år, varav tre var meänkielitalande och två ej meänkielitalande, och fem svenska judar i åldrarna 22–83 år, med samma fördelning mellan jiddischtalande och ej jiddischtalande, intervjuades. Medan språket var den viktigaste etniska markören för tornedalingarna, oavsett om de talade meänkieli eller ej, var detta inte fallet för den judiska gruppen. Berggren och Ek menar att skillnaden mellan grupperna kan förklaras med att språket meänkieli för tornedalingarna är den tydligaste sammanhållande komponenten i den etniska identiteten, medan jiddisch för judarna konkurrerar med andra betydelsefulla komponenter, inte minst med det hebreiska språket. Ett intressant resonemang förs också omkring meänkielis roll i en ”motståndsidentitet”. Den negativa uppfattning som tidigare funnits omkring meänkieli har idag vänts till en positiv värdering även bland dem som inte själva använder språket. Man kan jämföra med andra i samhället stigmatiserade identiteter som figurerar i ”stolt-att-vararörelser” (t.ex. Liimatainen & Carlsson 2023).
Alalehto (2017) understryker att det befintliga forskningsunderlaget omkring tornedalsk identitet generellt är skralt vad gäller empirin. Det finns en hel del undersökningar, men många av dem utgörs av mindre studier ofta i form av kandidatuppsatser och liknande. Han landar i ett ifrågasättande ställningstagande vad gäller meänkielis identitetsroll och formulerar på ett ställe att ”försvaret av meänkieli idag är ett nostalgiskt försvar för en förlorad språkidentitet” (s. 22). Han menar att, om det finns en tornedalsk identitet över huvud taget, så är den snarare baserad på en motståndsreaktion mot de historiska erfarenheterna av förtryck och därav skapad känsla av underlägsenhet. Han kallar denna identitet för ”den tysta demonstrationens attityd” präglad av misstänksamhet uttryckt i ”en lågmäld ton, belastad med viss kärvhet, avskalad från onödigt manér” och en känsla av ”fara för att man kan bli missgynnad” om man är alltför godtrogen (s. 31). I ett kort inlägg (Alalehto 2020) fortsätter han denna tanke och menar att attityden ei se kannatte (det lönar sig inte), vilken ”speglar en föreställning om uppgivenhet och misströstan” (Alalehto 2019b), vuxit fram på grund av avsaknad av politisk legitimitet för de beslut med långtgående konsekvenser för den finsktalande befolkningen, vilka utan dialog med befolkningen historiskt togs av den svenska staten.
104
94
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Ett liknande perspektiv framhålls i Poromaa Islings och Keisus (2021) intervjustudie av tornedalska gymnasieelevers (N=18) och deras lärares (N=8) och rektorers (N=2) tankar om sin kultur och minoritetsposition. Författarna utgår som tornedalingar från sin egen upplevelse av epistemiskt osynliggörande i skolan: ”De få gånger vi stötte på ’vår’ kultur och ’vårt’ språk var det utanför skolkontexten, i böcker eller film av exempelvis Gerda Antti, Mikael Niemi eller Bengt Pohjanen” (Poromaa Isling & Keisu 2021: 54). Intervjupersonerna uttalar sig om hur de tror att personer i majoritetssamhället uppfattar tornedalingar, där de ofta hänvisar till uppfattningar som är kopplade exempelvis till det tornedalska samhället som omodernt och kulturen som osvensk. Samtidigt ifrågasätter de och gör motstånd mot denna bild. Det finns dock en ambivalens i deras vilja att inte skilja ut sig från andra svenskar samtidigt som de också vill bejaka sitt minoritetsskap. Författarna anknyter till begreppet ”mellanförskap” (mestiza, introducerat i fältet postkolonial feminism av Anzaldúa 1987) i beskrivningen av en position som ger dem ”möjlighet att omfamna men också kritisera svenska och finska föreställningar och praktiker” (s. 67).
Det är uppenbart att den mer utbredda etniska medvetenhet och aktivism som utvecklats från 1970- och 1980-talen haft en successivt alltmer positiv inverkan på synen på meänkieli som identitetsmarkör. Wande och Winsa (1995: 273) konstaterade redan på 1990-talet att det hade utvecklats en positiv officiell attityd gentemot meänkieli, och i sin bok om flerspråkigheten i norra Sverige skriver Westergren och Åhl (2007) att ”ungdomarna har börjat visa en nyvunnen stolthet över sina språk” (s. 7). På samma sätt tar de intervjuade unga vuxna starkt avstånd från äldre generationers skamfyllda känslor inför meänkieli i den tidigare nämnda undersökningen av Aili (2015): de skäms inte och undviker heller inte att använda meänkieli.
7.5 Språksyn och språkattityd
Begreppen språksyn har olika innebörder. Det är nära kopplat till begreppet språkattityd (Bijvoet 2020) och är ibland synonymt med detta. Dessutom är det så att båda överlappar med eller relaterar till språkideologibegreppet, som är centralt i vår framställning. Språkattityd/språksyn fokuserar särskilt på individens sociopsykologiskt grundade uppfattningar om språk, men som Bijvoet formulerar det, för att “förstå människors språkattityder, behöver [vi] se dem mot bakgrunden av spridda språkideologiska föreställningar” (s. 17). Båda begreppen, språkideologi och språkattityd, handlar om människors känslor inför och uppfattningar om språk och språkanvändning, men de har uppstått i vitt skilda teoretiska kontexter. Språkideologi är grundat i en socialantropologisk-
95
105
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
sociolingvistisk tradition, medan språkattityd kommer från socialpsykologisk, kvantitativ sociolingvistisk och utbildningslingvistiskt håll. Detta innebär skilda forskningsmetodologiska preferenser, till exempel mer kvantitativa mätningar av individers reaktioner på språkstimuli eller i enkätsvar i språkattitydforskningen och mer kvalitativa metoder i forskningen om språkideologi (Kroskrity 2018). I detta avsnitt fokuserar vi på språkattitydbegreppet, eftersom den forskning om meänkieli som vi kommer att referera närmast har baserats på detta begrepp, men det är värt att vid läsningen hålla det just sagda i minnet.
En aspekt på begreppet språksyn/språkattityd är den som diskuterats i föregående avsnitt omkring språks etniska symbolvärde. I minoritetsspråks- och språkbytessituationer finns också andra framträdande aspekter. En betydelse av språksyn kan kopplas samman med begreppet språklig purism, och här finns två skilda typer av sammanhang där språklig purism kan spelas ut. Den ena aspekten gäller skambeläggandet av det egna språket som är en effekt av stigmatiseringssituationen. Den andra aspekten berör det förhållandet att äldre talare kan uppfatta de yngres språk som felaktigt och därför vill korrigera de yngres språkanvändning och tala om ”hur det ska vara”.
Vi börjar med skambeläggandet. Synen på det egna språket har inom vissa minoriteter kommit att bli nedvärderande; det egna språket uppfattas som mindre viktigt eller mindre värdefullt än det omgivande majoritetsspråket. Detta är ofta kopplat till minoritetsspråkets mer begränsade användningsmöjligheter och dess koppling till familj och närmiljö snarare än till offentliga sammanhang.
De meänkielitalandes nedvärderande uppfattningar om det egna språket bredde ut sig i takt med försvenskningen från omkring förra sekelskiftet och fram till 1970-talet. De negativa attityderna till finskan var spridda både i utifrånperspektivet, d.v.s. bland representanter för majoritetsbefolkningen, och – som en följd av det – i inifrånperspektivet, d.v.s. bland talarna själva. Hur utbredda dessa negativa attityder varit (och kanske i viss utsträckning fortfarande är), eller i vilka sammanhang de kommit till uttryck, är svårt att tydligt rekonstruera. Fenomenet är omnämnt i olika sammanhang, men har inte ofta varit fokus för egentlig forskning. Omdömen förekommer som att tornedalsfinskan är ful och att den låter skrattretande och pinsam (Winsa 1998: 129). I den uppföljning av Jaakkolas tidigare undersökning i Övertorneå som Erling Wande och Birger Winsa genomförde i början av 1990-talet (Wande & Winsa 1995) ställdes frågan om tornedalingar (alltså inte nödvändigtvis den intervjuade själv) skäms över sin kompetens i finska. Uppfattningarna gick i båda riktningarna. Medan 43 % av de tillfrågade ansåg att några eller många tornedalingar skäms,
106
96
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
ansåg 52 % att så inte var fallet (Winsa 1998: 119). Skam var oftast knuten till personer över 40 år. Som Winsa påpekar är detta i linje med vad som rapporteras från dominerade minoritetsgrupper i andra länder, att minoritetstalarna ofta har ännu mer negativa omdömen om sitt språk än den dominerande gruppen har. Det finns också vittnesmål om att tvåspråkiga som normalt talar meänkieli med varandra i informella sammanhang övergår till svenska om samtalet kan bli avlyssnat av majoritetspersoner (Huss 1999: 106; jfr resonemanget om skamidentitet ovan). Enligt mer personliga vittnesmål var särskilt skolans förbud mot meänkieli en orsak till att skammen över språket inplanterades hos barnen (Åhl 2007). Åhl berättar vidare om hur skammen över meänkieli stod i kontrast till en beundran av det svenska:
Vi beundrade de bybor som hade flyttat till södra Sverige, och bott där ett par år, när de återvände till byn under sin semester. Vi beundrade dem för att de brutit sig loss från dessa värdelösa omgivningar. Vi beundrade det sydliga tonfallet i deras tal. Vi beundrade dem när vi hörde hur svårt de hade att hitta orden i meänkieli – ett tydligt tecken på att de höll på att nå målet – att helt och hållet glömma bort det språket. (Åhl 2007: 14)
Utmaningar i relation till språklig purism har i det tornedalska fallet också varit kopplade till att minoriteten talar en varietet som är länkad till ett språk med officiell status och en standardiserad form i ett annat sammanhang, något som typiskt har gällt för finskan i Tornedalen i förhållande till standardfinskan i Finland (se Huss 1999: 173). Denna fråga är dock ännu inte utredd, men uppenbart är att den meänkielitalande befolkningen har känt sig språkligt underlägsen inte bara i förhållande till den svenskspråkiga överheten utan även i jämförelse med finsktalande från Finland. Det är inte långsökt att koppla effekterna av halvspråkighet som begrepp till denna erfarenhet. Det är inte konstigt om många på 1960-talet uppfattade halvspråkighet som ett verkligt fenomen. Det landade så att säga på ett tragiskt sätt i en skamkultur, där befolkningen redan i förväg övertygats om sin dubbla språkliga underlägsenhet.
Språklig purism kan som nämnts ovan också ta sig uttryck i språklig tillrättavisning från äldre talare som är mer kunniga i språket gentemot yngre. Under den period i en språkbytesprocess i vilken minoritetsmedlemmarna i olika utsträckning och på olika sätt är tvåspråkiga har individerna olika grad av behärskning av respektive språk – för vissa kan det självklart röra sig om ”full” behärskning av båda. När minoritetsspråket är på tillbakagång finns individer, särskilt bland de yngre, som inte utvecklar samma språkbehärskningsnivå i minoritetsspråket som tidigare generationer haft. I det läget finns risk att språkbytet påskyndas, nämligen om den yngre generationens språkanvändning uppfattas som felaktig
97
107
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
eller bristfällig och därför nedvärderas och klandras. De yngre kan reagera med att undvika att använda minoritetsspråket över huvud taget och hellre gå över till att helt använda majoritetsspråket, där de själva ibland kan ha ett övertag vad gäller behärskning i förhållande till äldre talare av minoritetsspråket (se vidare Dorian 1981; Schmidt 1985).
En intressant aspekt av denna problematik framkommer i Aili (2015). I sina intervjuer och genom observationer i sitt övriga deltagande i livet i Övertorneå konstaterar Aili att meänkieli är ett kärnvärde för den tornedalska identiteten hos vissa, medan andra klart menar att språket inte är avgörande för gruppidentiteten, om än viktigt. Vissa respondenter skiljer mellan meänkieliförträdare och övriga och menar att ”det finns vissa individer som inte vill att meänkieli ska bli tillgängligt för alla, att den tornedalska identiteten ska vara något för de som vuxit upp med meänkieli” (s. 17). Aili berättar om en reporter i programmet Gränslöst på P4 Norrbotten som till en början mötte protester mot sitt sätt att tala meänkieli från äldre aktivister. Hon, som själv försöker uppmuntra andra unga vuxna att våga använda meänkieli, säger så här: ”Och då kan jag ju höra mina kompisar men gud de säger sådär om dig, då kommer jag aldrig vilja öppna min mun” (s. 18).
7.6 Heterogenitet/homogenitet inom minoriteten – näringar
Sammanhållning och gemensam livsfilosofi eller gemensam religion, kultur och historia inom minoriteteten kan ha en positiv inverkan på bevarandet av minoritetsspråket, medan heterogenitet i dessa avseenden kan ha motsatt effekt. Det finns olika sätt som heterogeniteten kan ta sig uttryck i. Negativt för språkbevarandet är särskilt sådan splittring som innebär att delar av minoriteten väljer levnadsmönster eller sysselsättningar som förknippas med majoriteten. När jobb och andra sociala aktiviteter måste ske på majoritetsspråket blir utrymmet för minoritetsspråket mer begränsat. Typiskt är att individer eller grupper inom minoriteten vid olika tidpunkter befinner sig på olika stort avstånd till majoriteten, vilket kan orsaka splittring inom minoriteten (Dorian 1981).
Men heterogeniteten inom minoriteten är inte alltid relaterad till gruppens förhållande till majoriteten. Om det är fråga om att fraktioner inom minoriteten leder till splittring och barriärer motverkas kontaktfrekvensen, vilket kan ha negativa effekter på språkbevarandet. Men det kan också vara så att det utvecklas diversifikation och specialisering, exempelvis vad gäller sysselsättning och kunskaper, vilket i så fall kan vara positivt för språkbevarandet, eftersom språket då kan komma att användas i mer varierade sammanhang och därför utvecklas lexikalt, dvs. i ordförrådet, för att möjliggöra flera användningsområden.
108
98
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Det finns vissa risker för språket om dess talare har en stark grad av homogenitet, t.ex. att alla är kopplade till en gemensam näring eller gemensam religion. Om något drastiskt inträffar inom en kort tidsram med näringen eller med förhållandet till religionen, kan effekten bli att minoriteten splittras och individerna sugs upp i olika riktningar i majoritetssamhället.
Ett tydligt exempel på detta är Nancy Dorians (1981) beskrivning av det dramatiska språkbytet från skotsk gaeliska till engelska – hon kallar det för språkdöd – under decennierna efter första världskriget, då näringen för en gaelisktalande fiskarbefolkning slogs i spillror. Detta ledde till att befolkningen tvingades söka sin utkomst i den engelsktalande majoritetens ekonomiska struktur, och deras eget språk blev på ett par generationer obsolet i det sociala livet. Lika drastiskt var inte språkbytet i det meänkielitalande området, men när befolkningens huvudnäring bröt samman fick det även här betydande konsekvenser för möjligheterna att fortsatt bruka meänkieli.
Den meänkielitalande minoriteten har historiskt dominerats av en homogen småskalig jordbruksnäring. I början av 1900-talet var den genomsnittliga arealen på ett jordbruk 2–3 hektar; endast ett fåtal jordbruksenheter hade så mycket som ca 10 hektar och 2 enheter 26 hektar vardera (faktauppgifterna i detta och följande stycke från Alalehto 2019a). Befolkningen bestod av finsktalande självägande bönder, deras familjer samt pigor och drängar, vilka hölls trots de allmänt förekommande knappa ekonomiska resurserna. En mycket liten andel av befolkningen innehade offentliga tjänster. Det var dessa som utgjorde den svensktalande delen av befolkningen. Liknande förhållanden hade gällt under hela 1800talet. Övergången till laga skifte genomfördes i de flesta tornedalskommunerna under 1880talet, men på vissa håll (Vittangi, Männikkö-Vaenvaara) först betydligt senare. Vid samma tid påbörjades samarbete mellan bönderna i kooperationer eller samfälligheter, vilket möjliggjorde gemensamma investeringar i kvarnar, mejerier och modernare jordbruksmaskiner, t.ex. slåttermaskiner. Så länge allt detta skedde på befolkningens egna villkor, försiggick den språkliga kommunikationen omkring verksamheten och även i hushållen generellt på finska, vilket var en starkt språkbevarande faktor av betydelse ända fram till 1950-talet.
Uppluckringen av näringsbilden påbörjades emellertid successivt redan från sekelskiftet. Från 1920-talet började skogsbruket spela en allt större roll. En pågående hemmansklyvning gjorde samtidigt att jordbruken blev allt mindre bärande och att bönderna tog skogsarbete som biinkomst. De usla ekonomiska förhållandena gjorde också att många bönder upphörde med jordbruket och tog anställning inom skogsbruket eller i gruvindustrin i Malmfälten. Pigor och
99
109
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
drängar som arbetskraft i jordbruket upphörde under 1930-talet. Diversifieringen av sysselsättningar som under perioden fram till 1950-talet dominerades av allt fler anställda inom skogsbruket (skogsarbetare, flottare, sågverksarbetare, chaufförer, virkesmätare och skogsförmän) kom senare och fram till 1970-talet också att omfatta egenföretagare (hantverkare, åkare, sågverks-/snickeri- och verkstadsägare) samt anställningar i offentliga tjänster eller i andra statligt eller kommunalt inrättade arbeten. Denna uppsplittring av sysselsättningar och näringar innebar att det för många individer ställdes allt större krav på behärskning av svenska och att man i allt större utsträckning för sin utkomsts skull var tvungen att interagera på svenska. Hela denna process var en viktig faktor i det successiva stärkandet av svenskan och försvagningen av finskans roll.
7.7 Institutioner – kyrka – laestadianismen
En minoritet som lyckas bygga upp egna institutioner inom utbildning, religion, språkvård eller forskning och kultur har genom sådana institutioner, särskilt inom utbildning och religionsutövning, en plattform för social gemenskap, där minoritetsspråket kan användas utan konkurrens från majoritetsspråket. Detta kan starkt bidra till minoritetsspråkets bevarande. Institutioner för språkvård, forskning och kultur kan, förutom att också de är arenor för social interaktion, innebära direkt språkinriktade verksamheter som konkret stöd i språkbevarandet. De kan bidra med att utveckla och sprida kulturspecifika och språkliga begrepp och repertoarer (Mühlhäusler 1988).
Som exempel på en ”egen” skolas betydelse för språkbevarandet kan man nämna Estniska skolan i Sverige (Skolverket 1997). Skolan startades av estniska flyktingar 1945 och har kontinuerligt satsat på målet aktiv tvåspråkighet. Både estniska och svenska är undervisningsspråk; skolan följer de bestämmelser som styr friskolor och svensk läroplan. Skolan har haft stor betydelse för bevarandet av estniskan i Sverige i de generationer som följt de första flyktingarna.
Minoriteter har på många håll i världen, inte minst i immigrantsituationer, samlats omkring egna kyrkor och samfund, ofta drivna med ekonomiskt bidrag från medlemmarna (se Haugen 1953). Ett framträdande exempel på religionens betydelsen när den utövas som religiös sekterism är gruppen pennsylvaniatyskar (Pennsylvanian Dutch). Gruppen har sitt ursprung i tyskar som på tidigt 1700-tal emigrerade från Centraleuropa och bosatte sig i Pennsylvania. Många var från Pfalz-Rhenlandregionen, och den tyska de utvecklat i USA, pennsylvaniatyska, är huvudsakligen baserad på tyska dialekter från detta område, men har också inflytande från engelskan. Andra kom från Schweiz och Alsaceområdet i Frankrike. De
110
100
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
flesta tillhörde före migrationen lutheranska och reformerta kyrkor, men några hade sin bakgrund i sekter som förföljts i deras hemländer. Pennsylvaniatyskarna är idag en kristen religiös gemenskap och kännetecknas av att de lever under enkla, för att inte säga stränga förhållanden, isolerar sig från omvärlden och avvisar moderniteter. Språket pennsylvaniatyska har i denna religiösa miljö bevarats till nutid, och gruppens organiserade kyrka anses vara den viktigaste bakgrunden till att språket har bevarats (Louden 2016).
I svenska Tornedalen spelade laestadianismen en liknande roll för bevarandet av finskan. Grundaren av den laestadianska väckelsen var kyrkoherden Lars Levi Laestadius (1800– 1861), som verkade i Karesuando vid mitten av 1800-talet. Laestadianismen appellerade till den finsk och samisktalande befolkningen, inte minst genom att den visade förståelse för deras kärva levnadsvillkor. Rörelsen kom att präglas av regler om ett enkelt liv styrt av religiös och moralisk stränghet med avvisande av flärd och modernitet. Världsfrånvändhet är ytterligare ett epitet som använts (Elenius 2001). Trots att rörelsen verkade inom statskyrkan, hölls s.k. byamöten och andra sammankomster i hemmen. Rörelsen kom att anamma finska som mötesspråk, vilket blev synnerligen betydelsefullt för språkets roll och status bland befolkningen. Elenius formulerar det på följande sätt:
Den politiska sprängkraften ligger i den etniska samling som laestadianismen åstadkom. Förutom den religiösa känslan av att tillhöra de sanna kristna medförde den kollektiva bikten en känsla av etnisk samhörighet. … Det var församlingsmedlemmarnas eget språk som skapade en stark gemenskap kring en kollektiv känsla av samhörighet och förlösning. (Elenius 2001: 91)
En viktig aspekt i detta sammanhang, som framhålls av Elenius, är att det faktum att laestadianisterna betraktade sig som de enda sanna kristna innebar att ”de gjorde sig oåtkomliga för den svenska stigmatiseringen och skapade en möjlig reproduktion av den egna kulturen” (s. 91), således också av det egna språket. Att på så sätt ställa sig utanför den mot finskan negativa språkideologi som växte fram parallellt med att laestadianismen spreds innebar en sorts skydd mot den skam för det egna språket som grep omkring sig bland befolkningen i övrigt.
Det kan också tilläggas att laestadianismen grundades och började spridas i tiden innan nationalistiska språkliga enhetssträvanden börjat göra sig gällande. Som vi nämnt tidigare, upprätthöll kyrkan en flerspråkighetsideologi som implicerade att förkunnelse- och predikospråk skulle anpassas till menighetens behov. Att svenskspråkiga präster i Tornedalen lärde sig finska och kunde använda detta språk i interaktion med församlingsmedlemmarna var en slags norm. Exempelvis inrättade Martin Johansson, biskop i Härnösands stift 1888–
101
111
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
1908, stipendier för att präster skulle lära sig finska så att de kunde ta tjänst i finskspråkiga områden (se Claesson denna volym). Det kan noteras att även biskop Olof Bergqvist, en av försvenskningens ivrigaste företrädare, först som nybliven präst och vice pastor i Gällivare lärde sig finska och sedan under alla år vid behov använde språket i sin kyrkliga gärning, både i predikningar och i kontakter med menigheten, vilket skildras livligt i hans minnesbok (Bergqvist 1939). Denna norm fortsatte inom kyrkan även efter det att försvenskningssträvandena inom skolan och andra sektorer blivit genomförda.
Även om de splittringar som skedde inom laestadianismen från sekelskiftet (Snellman denna volym) kan ha haft en dämpande effekt på språkgemenskapens stabilitet, måste det framhållas att laestadianismen varit en av de viktigaste faktorerna bakom bevarandet av meänkieli.
7.8 Faktorer på individnivån
De förhållanden som gäller på samhälls- och gruppnivå är starkt avgörande för hur enskilda individer inom en språklig minoritet agerar språkligt i olika situationer. Människor har typiskt en införlivad känsla för värdet av sina språkliga resurser: bruket av ett lågvärderat språk kan i givna situationer vara uppbundet med en känsla av obehag eller oro, och styr därmed uppfattningar om det språkval som lämpar sig för situationen (Bourdieu 2000: 184). Om den hegemoniska språkideologin har lett till nedvärdering och stigmatisering av minoritetsspråket, är det troligt att de minoritetsmedlemmar som även behärskar majoritetsspråket – må vara i olika utsträckning – väljer att kommunicera på majoritetsspråket i situationer där det finns majoritetsmedlemmar i närheten, eller i situationer där minoritetsspråket av andra skäl känns mindre passande eller acceptabelt. Detta ”omarkerade val” görs för att undvika att utsätta sig för den skam som i sådana situationer förknippas med minoritetsspråket. Individer gör dock här, som i alla andra situationer, olika val. I den nämnda situationen kan förstås vem som helst välja att använda minoritetsspråket, men att avvika från en norm som utvecklats som rådande, nämligen att det på gator och torg endast är svenska som ska höras, innebär en social kostnad: antingen en obekväm känsla hos talaren själv eller hos samtalspartnern, som måhända inte är benägen att bryta den sociala normen. I korthet råder samverkan mellan agens och struktur, frihet och kontroll: individer gör val men väljer inte principerna för sina val (Wacquant 1989: 45). Således: även om den tvåspråkiga individen själv bestämmer över vilket av sina språk han eller hon ska använda i en given kommunikationssituation, är detta val inte obetingat av sociala normer i samhället eller förhållanden kring språkliga värden på gruppnivå.
112
102
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
På samma sätt förhåller det sig med den enskildas val av språk för sina barns uppfostran. Vårdnadshavare väljer, men samhällets sociala norm bestämmer i betydande utsträckning vilket valet blir. Valet kan särskilt vara styrt av negativa erfarenheter som minoritetsmedlemmarna har gjort tidigare av förtryck eller mobbning. En vanlig inställning är att man vill undvika att utsätta sina egna barn för de upplevelser man haft som minoritetsspråkstalare under sin egen barndom. Eftersom en språkbytesprocess konkret genomförs när föräldrar inte längre förmedlar minoritetsspråket till sina barn, är individens val i detta avseende själva kärnan i språkbytesprocessen, ironiskt nog, måste man tillägga, med tanke på att valfriheten är långt ifrån obegränsad.
Språkvalet i kommunikation tvåspråkiga emellan kan vara personberoende och/eller situationsberoende. I Magdalena Jaakkolas undersökningar på slutet av 1960-talet (Jaakkola 1973) tillfrågades de intervjuade i de olika byarna i Övertorneå, som vi redogjort för tidigare, vilket språk de använde i samtal med olika samtalspartners och i olika situationer. Uppgifterna i Tabell 6 gäller hela populationen sammantaget.
Jaakkola redovisar också språkval separat för personer som uppger sig kunna finska bättre än svenska, svenska bättre än finska och båda språken lika bra (s. 70ff.). För dem som kunde
Tabell 6: Språkval (i procent) i förhållande till person och situation i Övertorneå 1966 (efter Jaakkola
1973: 69).
Privatlivet
Finska
Båda
Svenska
Talar med modern
69
9
22
Talar med make/maka
52
23
25
Talar med syskonen
45
22
33
Talar med barnen
29
22
49
Talar med vännerna
22
55
23
Det offentliga livet Predikospråk vid möten
47
41
12
Språk som krävs i arbetet
5
77
18
Arbetsplatsens huvudspråk 33
21
46
I affärer
26
16
56
Huvudspråk i föreningar
11
16
73
I kontakt med myndigheter 9
7
84
Tabell 7: Språkval (i procent) i förhållande till person och situation i Övertorneå 1992 (baserat på
Winsa 1998: 91ff.).
Privatlivet
Finska
Båda
Svenska
Matarenki Aapua Matarenki Aapua Matarenki Aapua
Med föräldrarna 59 74 14 21 27 5
103
113
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Med make/maka 46 65 38 9 16 26 Med vännerna 37 63 32 20 31 17 Det offentliga livet På arbetsplatsen 20 69 33 4 47 27
finska bättre än svenska var naturligt nog språkvalet oftare finska än för dem som kunde svenska bättre än finska, t.ex. i samtal med modern 95 % respektive 38 %. De senare använde finska i relativt liten andel av sina språkval generellt. Intressant nog är siffrorna för dem som uppgav sig kunna båda språken lika bra mycket mer varierade, vilket kanske kunde förväntas. Medan de i stor utsträckning valde svenska i alla situationer, använde de finska t.ex. i samtal med modern i en utsträckning, 82 %, som närmade sig den hos dem vars finska dominerade.
Winsa (1998) redovisar data om språkval från byarna Matarenki och Aapua, som vi omtalat ovan. Här intervjuades 1991–1992 delvis samma personer som deltagit i Jaakkolas undersökning cirka 25 år tidigare. Redovisningen är inte gjord på samma sätt och med samma kategorier som i Jaakkolas rapport, men i Tabell 7 har vi lagt in sådana siffror som är jämförbara mellan de två tidpunkterna. I Tabell 7 framträder tydligt skillnaderna med mer finska språkval i den mer perifera byn Aapua än i den centrala byn Matarenki. I övrigt är siffrorna från de två undersökningarna alltså svåra att jämföra, annat än för vissa celler i tabellerna. En bild som dock kan skönjas sammantaget är att det inte skett några dramatiska förändringar i personernas språkval. Om den bilden stämmer, kan man kanske dra slutsatsen att takten i språkbytet minskat eller att den helt stannat upp. Detta skulle i så fall kunna vara en effekt av den ökade etniska och språkliga medvetenheten som skedde i den mellanliggande perioden.
När det gäller vilket språk som föräldrar väljer för barnens uppfostran finns många personliga vittnesmål om att man som barn inte fick meänkieli med sig hemifrån, trots att föräldrarna kommunicerade på det språket sinsemellan eller med den äldre generationen.
Förhållandet illustreras i en intervju med Gunnel Mörtlund Särkimukka i tidningen Syre. Hon var barn på 1960-talet i en familj där föräldrarna talade meänkieli sinsemellan och med de äldre syskonen, medan de yngre barnen, varav Gunnel var ett, uppfostrades på svenska. Hon säger:
De gjorde det av kärlek för att jag skulle lära mig svenska och ha lättare i skolan. Det var så alla gjorde på den tiden. Men att inte lära sig meänkieli skapade känslor som föräldrarna inte hade räknat med – osäkerhet och utanförskap. ... Känslan blev så starkt att jag inte fick vara en del av min egen kultur och den övriga familjens språksfär. (Langseth 2022)
114
104
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Den erfarenhet som uttrycks här har för övrigt skildrats såväl i forskning som i andra sammanhang. I Jaakkolas undersökning från slutet av 1960-talet framgår att tvåspråkiga föräldrar i större utsträckning använde svenska än finska när de talade med barnen, vilket framgår av Tabell 6. En knapp tredjedel använde finska, medan två tredjedelar använde båda språken eller bara svenska; bara svenska uppgavs av cirka hälften av de svarande. Bland dem som kunde svenska bättre än finska var det endast 4 % som använde finska i detta sammanhang. I Winsa (1998) tillfrågades deltagarna om vilket språk de trodde att föräldrarna använde i uppfostran av barnen. Nästan alla menade att endast svenska användes när föräldrar talar med sina barn, förutom i några av de fall där föräldrarna var födda i Finland. Winsa redovisar också att tre av de intervjuade talade meänkieli med sina barn, som ett medvetet val styrt av den ökade debatten om meänkieli. Några föräldrar hade också försökt tala standardfinska med sina barn, ”fastän de knappast kunde tala den varieteten själva”, men hade snart gett upp och övergått till svenska (Winsa 1998: 90).
Liknande erfarenheter delas troligen av förhållandevis många. Charlotte Kalla, född 1987, diskuterade i sitt sommarprat 2022 sin egen relation till meänkieli: För mor- och farföräldrarna var finska eller meänkieli det dominerande språket. Kunskaperna i svenska var tämligen skrala. Meänkieli fördes således vidare till deras barn, alltså CK:s föräldrar, som dock – uppvuxna på 1960-talet – ärvde inte bara språket utan skammen som var förknippad med det. De valde att inte tala meänkieli med sina barn. För CK innebar därmed kommunikation över generationsgränserna också kommunikation över språkgränserna; mormodern kunde ungefär lika mycket svenska som CK kunde finska. Det var i båda fallen tämligen lite. Trots att CK deltog i modersmålsundervisningen var det få eller ingen som såg värdet i att lära sig språket. Först i vuxen ålder, menar hon, kan hon reflektera över sorgen kring rotlösheten och om värdet av att återta språket.
Denna avslutande, mer positiva syn på meänkieli har rapporterats om tidigare i denna rapport. Den har medfört att många yngre önskar återta språket. Som framgår i Erkheikki (2017), upplever modersmålslärare i meänkieli, både i och utanför förvaltningsområdet för meänkieli, att många meänkielitalande föräldrar idag är angelägna om att deras barn lär sig meänkieli, men att de ofta anser att deras egna kunskaper i språket är för begränsade för att användas i barnuppfostran. Det finns idag en tydlig diskurs om föräldrars önskan om stöd i hur de ska gå tillväga för att själva bli förmedlare av meänkieli till sina barn.
105
115
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
8 Summering och avslutande reflektion
Denna rapport har beskrivit processen varigenom den finsk- eller meänkielitalande befolkningen i svenska Tornedalen och angränsande områden underkastades en språkpolitik som ledde till språklig försvenskning. Vi har satt i kritisk belysning de språkideologiska föreställningar, politiska beslut, bärande idéer och faktorer på samhälls-, grupp- och individnivå som haft inverkan på processen under ett långt historiskt skeende. Rapporten ger en del insikter och svar, men väcker också en lång rad frågor. Själva kontexten för rapporten – Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset – gör det angeläget att reflektera över inte bara faktiska omständigheter och den sorts sanning som detta representerar. En diskussion om de berördas upplevda sanningar, liksom resonemang om statens ansvar, försoning och gottgörelse hör också till bilden. Ställningstaganden kring alla dessa komplexa frågor ligger emellertid bortom rapportens ramar, varför vi begränsar oss till att knyta ihop vår text med ett resonemang om ansvarsfrågan (8.3). Innan dess, i avsnitt 8.1, summerar vi några av de huvudpunkter som vår analys har blottlagt, varefter, i avsnitt 8.2, vi diskuterar vad som framstår som de starkaste faktorerna både vad gäller försvenskningspolitiken och meänkielis bevarande och revitalisering.
8.1 Summering av analysens huvudpunkter
Över den historiska process som denna rapport sökt greppa har vi rört oss från en språkideologisk ram av tankestoff inom vilken samhällets två- och flerspråkighet tas för given, eller åtminstone tolereras, till att därefter helt klart inte tolereras, för att senare – sedan 1960-talet fram till våra dagar – åtminstone retoriskt tolereras på nytt. I det följande lägger vi ut linjerna för dessa språkideologiska förskjutningar. Som vi sett i vår genomgång kan man i språkideologisk bemärkelse urskilja ett antal faser i förhållandet mellan den svenska staten och befolkningsgrupper som talar andra språk än svenska. Sett utifrån den meänkielitalande befolkningens perspektiv har vi landat i följande periodisering, där tidsangivelserna inte ska betraktas som skarpa:
1200–1870-tal: Språkideologi före försvenskningen: tolererande av flerspråkighet 1880–1950-tal: Försvenskningens tid
1880–1920-tal: Uppbyggnadsfasen 1920–1950-tal: Fullskalefasen 1960–nutid: Revitaliseringens tid
1960–1990-tal: Mobilisering
116
106
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
2000–nutid: Konsolidering
Den första perioden fick en viktig del av sin prägel i och med 1500-talets reformation, i synnerhet den protestantiska kyrkans vision om att sprida kristendomen till folken på de språk de kunde förstå. I övrigt har denna mycket långa period, knappt 700 år, inga väsentliga brytpunkter i språkideologiskt hänseende. Perioden präglades av den överordnade strävan att ena riket genom religionen som sammanhållande kitt. Rikets (olika) folk skulle kristnas och på så vis skulle sammanhållning skapas. Utöver företeelser som kyrkolatin var tanken att de olika folkgrupperna skulle enas kring en viss kultur och ett visst språk ännu outtalad. I stället präglades i synnerhet den senare delen av fasen av en religiöst uppburen modersmålsideologi och därmed, på samhällsplanet, en slags laissez-faire-betonad, tolererande flerspråkighetsideologi. Här rådde förhållandet att kyrkan bar upp, legitimerade och försvarade en flerspråkighetsideologi, så småningom mycket på grund av lutherdomens föreställningar om modersmålets vikt för religiös förkunnelse och individens kommunikation med herren.
Mot denna fond karaktäriserades 1870-talet av brytningar med den dittills dominanta tonvikten på religiöst riksenande. Denna avlöstes av, eller omkonfigurerades till, en nationalstatsideologi med normativt fokus på språklig likriktning. Framryckningen av den norska och finska nationalismen – där språkfrågan var central i båda – bidrog sannolikt till att också svensk nationalism fick en mer uttalad språklig dimension. Svensk språkpolitik knöt an till devisen en nation–ett folk–ett språk, som blivit allmänt tongivande i Europa. För svensk del tog den sig uttryck i en accelererande assimilatorisk språkpolitik i de finsktalande områdena. Denna politik blev särskilt intensiv kring sekelskiftet. Perioden som härefter följde, fram till 1950-talet, präglades följaktligen av kulturell intolerans och otålighet mot olika former av skillnad, däribland språklig skillnad. Denna språkpolitik realiserades initialt inom svensk skolpolitik, kopplat till utbyggnaden och reformeringen av folkskolan. I den mån utbildning inte räckte till utövades språkpolitiken parallellt inom ramen för andra politikområden.
Från språkideologisk synvinkel är tiden för genomförandet av den språkliga försvenskningen tämligen kort: det rör sig om fyrtio år, 1880–1920, av infrastrukturell uppbyggnad följt av fyrtio år av storskaligt förverkligande av försvenskningsprojektet. Med stöd i litteraturen pekar vår analys på att tillskapade institutioner inom utbildningssystemet var det enskilt viktigaste redskapet för att assimilera människor språkligt. Det gällde helsvenska folkskolor, särskilt i kombination med arbetsstugor, där barnen inte fick lov att
107
117
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
använda sitt finska modersmål, samt successivt ett helt svenskspråkigt småskollärarseminarium i Haparanda och svenskspråkig folkhögskola i Matarengi/Övertorneå. Likaså skulle biblioteken enbart erbjuda svenskspråkig litteratur. När detta inte var tillräckligt, erbjöd statsmakternas verktygslåda för detta ändamål också andra tekniker som järnvägar och försvarsanordningar. Den infrastruktur för försvenskning som under denna period sålunda etablerades i området bidrog med full styrka till språkbytet, främst för de unga generationerna. Svenskan blev successivt starkare när individerna blivit alltmer tvåspråkiga, samtidigt som finskan efter hand blev svagare för många individer, för att med tiden helt försvinna för många av dem.
Tillskapandet av en infrastruktur för försvenskning under uppbyggnadsfasen var helt avhängig ett antal samhälleliga maktcentra, kungahuset, riksdagen, kyrkan och dessas regionala instanser, särskilt länsstyrelsen i Norrbotten och domkapitlen, först i Härnösand och därefter, från dess etablering 1904, det i Luleå. Dessa företräddes i sin tur av mäktiga, ideologiskt övertygade befattningshavare. En lång rad personer, som i den tornedalska allmogens ögon alla representerade överheten – en överhet som förblev oemotsagd, det överheten bestämde fick man rätta sig efter – lade ner oändlig kraft och energi på försvenskningsprojektet: Luleå stifts förste biskop, Olof Bergqvist, häradshövding Georg Kronlund, förste rektorn för Tornedalens folkhögskola Ludvig De Vylder, filantropen och initiativtagaren till arbetsstugor i Tornedalen, Carl Svedelius som tillsammans med makan Julia Svedelius ägnade ett livslångt engagemang åt arbetsstugorna är bara några av de namn som passerar revy.
Efter den intensiva perioden av språklig försvenskning förlorade det statsunderstödda enspråkiga idealet i viss utsträckning sin legitimitet. Detta hängde samman dels med att motstånd mot den ensidiga försvenskningspolitiken hade börjat sippra fram i offentligheten, inte minst exemplifierat av Walde Lorens Wanhainens reservation mot skrivningar i betänkandet från Finnbygdsutredningen 1921. Wanhainen, som själv var tornedaling, vände sig särskilt mot historierevisionistiska skrivningar om Tornedalen som ett ursprungligen svensktalande område, men även mot argumentet att barnen i Tornedalen inte behövde undervisning i finska eftersom de redan kunde detta språk från hemmet. Dock försvarade sig svenska företrädare mot kritik från finsk sida om förtryck av den finsktalande befolkningen i Tornedalen genom att betona att man ingalunda var motståndare mot finskan och att man hade tvåspråkighet som mål.
Denna försiktigare hållning gentemot finskan betyder ingalunda att statsmakterna anammade en positiv syn på minoriteter; Statens institut för rasbiologi, med sin
118
108
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
statsunderstödda rasistiska kunskapsproduktion om just minoriteter, var exempelvis operativt 1922–1958. Underliggande föreställningar om majoritetens överlägsenhet tog sig snarare nya uttryck, vars språkideologiska koppling till tidigare faser fordrar mer forskning. Vi hävdar dock att det alltmer utbredda rasbiologiska tänkandet inte kan inlemmas i den pågående assimilationsideologin som försvenskningssträvandena byggde på. Ur ideologisk synvinkel är det rasbiologiska projektet snarare förenligt med exkludering, särskiljande och segregation. Hela idén med att kategorisera människotyper med mätningar och, som det kom att hanteras, med fantasifulla, generaliserande karakteristiker, var att identifiera folkgrupper som inte skulle få blanda sig med och förstöra den svenska folkstammen. Långt ifrån att assimileras bland svenskarna skulle de således segregeras från dessa. Vi har också framhållit att det faktum att samma personer, som t.ex. biskop Olof Bergqvist, var anhängare såväl av den assimilationsbaserade tanken om försvenskning som av rasbiologins segregerande tankegods måste förstås på ett mer övergripande ideologiskt plan av majoritetsbefolkningens överhöghet och maktmonopol i förhållande till minoriteten.
Under 1900-talets senare hälft skedde emellertid ett slags språkpolitiskt uppvaknande med mobilisering på olika skalor. Mobiliseringsfasen från 1960-talet till 1990-talet började med att enskilda aktörer, särskilt personer ur den egna gruppen, anmälde avvikande uppfattning, med Wanhainens reservation 1921 som en tidig föregångare. En kritik mot statens dittills implementerade språkpolitik fick successivt fotfäste, inte minst därför att den delades av aktörer på överstatlig nivå (NF och sedermera FN och Unesco). Den meänkielitalande gruppen fick efter hand fram flera egna högt utbildade representanter, som upptog positioner i samhällets toppskikt – Snell, Lassinantti, Tenerz med flera – som i egenskap av ledare kunde föra gruppens talan. Genom att nyttja inte minst vetenskapens auktoritet vann denna kritik mark under 50-, 60- och 70-talen.
Nils-Erik Hansegårds föredrag och publikationer om tvåspråkighet och hans lansering av begreppet halvspråkighet spelade en betydande roll i den inledande mobiliseringsfasen. I språkideologiskt perspektiv blev hans ståndpunkter starkt laddade på ett komplext sätt. Det fanns både positiva och negativa återverkningar på den meänkielitalande befolkningens språkbevarande. Denna komplexitet är anledningen till vår relativt utförliga hantering av Hansegårds teoretiska och sociala position och halvspråkighetsbegreppets uppkomst och cirkulation.
På den positiva sidan kan framhållas det framsynta målet med Hansegårds ”vetenskapliga aktivism”. Utifrån sin mångåriga verksamhet som lärare i Kiruna och sin kunskap om assimilationsperiodens ogynnsamma skol- och språkpolicy för minoritetsspråkliga elever,
109
119
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
ville han åstadkomma en reformering av skolans undervisning för tvåspråkiga barn. Helt konkret koncentrerade han sig på att kritisera skolsystemets misstag att undervisa barn med finska som modersmål på svenska, alltså som om svenska vore deras modersmål. Hans ståndpunkt var helt i linje med Unescos rekommendationer 1953, och i enlighet med längre fram etablerade pedagogiska axiom att anpassa skolans undervisning till varje elevs tidigare erfarenhet och kunskap. Han ville framställa den språkideologi som uppbar statens språkpolitik som förkastlig och förespråkade en återgång till den modersmålsbaserade flerspråkighetsideologi som hade dominerat fram till 1870-talet. Hansegård fann här ett sätt att argumentera som passade väl in i den idémässiga konjunkturen. I stället för att, som på 1800-talet, åberopa religionens auktoritet som stöd för flerspråkighet, åberopade Hansegård staten – det moderna, det rättsliga, det moraliska, det vetenskapliga – som delar av en rationell argumentation. Genom att denna argumentation vann gehör i media och bland politiker fick både modersmåls- och flerspråkighetsideologi ny kraft. Idén om en nation–ett folk–ett språk framstod som ohållbar när staten framställdes som ett hem för flera modersmål, och där psykologiska skador sades vänta den som bortser från detta. Hansegård hävdade i dessa avseenden idéer som skulle bli allmänt omfattade av såväl flerspråkighetsforskningen som av utbildningsteoretiker fram till nuvarande tid.
Men Hansegård nöjde sig inte med att påtala skolans och utbildningssystemets missgrepp; han teoretiserade också omkring vad detta fick för negativa effekter för individen, språkliga, intellektuella och emotionella. Halvspråkighet blev en allomfattande etikett på dessa effekter, och det är här som begreppet kom att bli ett verktyg för att ytterligare fördjupa en redan existerande nedvärderande attityd och befästa den stigmatisering som minoritetsskapet och minoritetsspråket var behäftade med. Genom en omfattande teoretisering av hypoteser som baserades på de iakttagelser omkring de meänkielitalandes (och samernas) språkbeteende, lade Hansegård grunden för att det han resonerade om uppfattades som en verklighet av både forskare, den svenska allmänheten och minoriteterna själva.
Även bortom Hansegårds förehavanden präglades tidevarvet av återinförseln av en modersmålsideologi som inte var religiöst betingad utan motiverad i ljuset av utbildningspolitiska, människorättsliga och psykologiska hänsyn. Här omprövades den andra fasens nyckelföreställning om att ett land måste hållas samman av ett modersmål. Hela detta resonemang blev en brygga in i perioden efter 1970-talets mitt, då Sverige fick en pluralistisk invandrarpolitik. I pluralismens tidevarv vann detta slags förståelse med tiden gehör. I dess kölvatten kom minoritetsspråkskonventionerna på 1980- och 1990-talen. Här var det de överstatliga organisationernas tyngd som tvingade fram erkännandet av minoriteterna och
120
110
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
deras språk, om än på en annan skala än svenska, enligt språklagen 2009 Sveriges huvudspråk. Det är i denna tappning som den första fasens flerspråkighetsideologi återuppstod, om än i rekonfigurerad tappning.
Den sista och ännu pågående fasen – konsolidering – är den som Elenius (2006) kallar den postnationella, och som inbegriper det som hänt sedan millennieskiftet i termer av lagstiftning och revitaliseringsmöjligheter. Det är i kraft av språkideologierna som präglat denna fas som meänkieli fått status som nationellt minoritetsspråk med den synlighet, infrastruktursuppbyggnad och resurstilldelning som detta inneburit. Vår analys ger emellertid vid handen att förutsättningarna för meänkieli även under dessa mycket mer gynnsamma villkor än vad tidigare skeden kunnat erbjuda är mindre positiva än vad statens uttalade vilja och målsättning såsom det formuleras i lagar och bestämmelser ger vid handen. Detta, hävdar vi, har att göra med den bromsande effekt som en underström av fortsatt assimilatoriskt och nationalistiskt tänkande har på det praktiska genomförandet av politiken. Dessa bromsande krafter kan urskiljas på alla nivåer i samhället, såväl i centrala och lokala myndigheter, enskilda skolinstitutioner som hos individuella befattningshavare. Det ska understrykas att även de svenska regeringar och riksdagssammansättningar som avlöst varandra sedan 2000 ingår i de motverkande krafter som styr praktiken på området. Mycket tyder alltså på att assimilationstanken legat latent i Sverige i relation till språkliga minoriteter fram till våra dagar så som det tar sig uttryck i aktuell samhällsdebatt och (parti)politiskt agerande.
När fokus riktas mot gruppnivån framträder förhållanden med betydelse för språkbytet till svenska och bevarandet av meänkieli i några olika dimensioner. I en dimension är uppkomna förhållanden inom minoriteten direkt beroende av samhällets övergripande hantering av minoritetens språk, kultur och levnadssätt. En annan dimension har att göra med den allmänna samhällsutvecklingen, den strukturomvandling som samhällets modernisering innebar. En tredje dimension gäller förhållanden som har att göra med minoritetens interna kultur.
De demografiska omvälvningarna under stora delar av 1900-talet innebar utflyttning från det meänkielitalande området främst av individer i barnafödande ålder, och av fler kvinnor än män med en obalanserad ålders- och könsfördelning som resultat. Dessa demografiska förändringar har skapat luckor i de sociala relationerna och nätverken och på så sätt tunnat ut möjligheterna för interaktion på och inlärning av meänkieli hos nya generationer. I stor utsträckning har de varit negativa för bevarandet av meänkieli, bortsett från den del av demografiska förändringar som åstadkommits genom inflyttade finsktalande, främst kvinnor, från Finland, men så småningom också av finsktalande, ofta äldre personer, från andra delar av Sverige. De huvudsakligen negativa effekter på bevarandet av meänkieli som de
111
121
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
demografiska förändringarna haft måste hänföras till dimensionen samhällets strukturomvandling. Det fanns både pådrivande och attraherande faktorer (push- and pullfaktorer) som motverkade bevarandet av meänkieli. Nedläggningen av småjordbruken som varit den dominerande näringen innebar att allt färre kunde få sin utkomst i området, samtidigt som anställningsmöjligheterna utanför området ökade, särskilt yrken inom industri, sjukvård, utbildning och service.
I dimensionen försvenskningspolitiken kan man peka på ett antal konsekvenser för den meänkielitalande gruppens språkanvändning. Hela den infrastruktur som byggdes upp under försvenskningspolitikens uppbyggnadsfas, och som under fasen därefter fortsatte vara ett effektivt instrument för språkbytet, innebar att användning av meänkieli i stor utsträckning osynliggjordes i det offentliga rummet och begränsades till hemmiljön. Det var både frågan om att språket uttryckligen förbjöds, som i skolan och arbetsstugorna, och att det så småningom självundertrycktes av ren skam som skapats av samhällets sociokulturella normer, vilka ledde till stigmatisering av minoritetens språk och kulturyttringar.
Meänkieli var sålunda i stort hänvisat till familj och närmiljö under hundra år, tills minoriteten organiserade sig på etnisk grund under den nya språkideologiska era som tog fart på 1960- och 1970-talen med uppvärdering av språklig mångfald som huvudkomponent. Etablerandet av STR-T 1981 innebar en tydlig agenda för att betrakta meänkieli som eget språk. Standardiserings- och moderniseringsarbete påbörjades och språket erkändes genom ett riksdagsbeslut 1999 som ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Detta positiva utfall möjliggjordes genom samverkan av skilda förhållanden: minoritetens agerande genom sin organisation, internationella konventioner, i detta fall främst Europarådets stadga för minoritetsspråk och regionala språk, samt svenska statens beslut att ansluta sig till stadgan.
I dimensionen försvenskningspolitik måste vidare framhållas vilka konsekvenser språkpolitiken – särskilt med den helsvenska skolundervisningen och arbetsstugorna – haft för befolkningens tvåspråkighet och behärskning av meänkieli och svenska – och vilka konsekvenser detta i sin tur fick för människornas kunskapsinhämtande och vilka möjligheter de hade som förmedlare av erfarenheter och kunskap, förhållanden som vi diskuterat utifrån begreppet epistemisk orättvisa.
122
112
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Rapporten har återgett information om hur den meänkielitalande befolkningen från att under mitten och slutet av 1800-talet varit enspråkigt finsktalande12 successivt lade till kunskaper i svenska och därmed blev tvåspråkiga i allt större utsträckning under hela 1900talet. Denna utveckling har nu nått till ett stadium då den ursprungligen meänkielitalande befolkningen antingen är tvåspråkig eller enspråkig i svenska.
Detaljerade undersökningar saknas om i vilken utsträckning de enskilda har behärskat sina respektive språk under den egentliga försvenskningsperioden. Ett antal sådana studier kom att genomföras från 1960-talet och framåt, d.v.s. i ett tämligen sent skede av försvenskningsprocessen. Studierna rapporterade i en del fall endast grova mått på språkkunskaper, t.ex. medels tvåspråkiga individers självskattningar av vilket språk man behärskade bäst och i vilka situationer man kände sig mest hemma med respektive språk. I början av 1970-talet publicerades omfattande empiriska studier av insamlat talspråkmaterial på finska och svenska från vuxna och skolelever i Tornedalen, vilka jämfördes med motsvarande talspråksdata från enspråkigt svensktalande i andra delar av Sverige och enspråkigt finsktalande i Finland och där man kontrollerade för deltagarnas socioekonomiska bakgrund. Undersökningar syftade bland annat till att kritiskt granska den s.k. halvspråkighetshypotesen. Intressant nog fann man inga belägg för att personerna från Tornedalen skilde sig signifikant från enspråkigt svensk- eller finsktalande i sina språk och menade att halvspråkighetshypotesen inte fick något stöd i undersökningarna.
Utifrån teoretiska överväganden är det rimligt att anta att kunskaperna i svenska och meänkieli har varierat mycket under den långa period som språkbytet har pågått. I fråga om svenskan måste man sluta sig till att kunskaperna hos majoriteten av individerna under de tidiga faserna varit begränsade, medan finskan varit ett fullt utvecklat talat språk. Så småningom har allt fler individer kommit att bemästra svenskan allt bättre. Samtidigt har användningsmöjligheterna för finska blivit alltmer begränsade för många enskilda, och behärskningsgraden har blivit lägre. Mot bakgrund av en sådan utvecklingslinje under den pågående försvenskningsperioden kan man uppfatta resultaten i de empiriska undersökningarna på 1970-talet som helt förväntade. Många av de undersökta kan så långt fram i språkbytesprocessen tänkas ha haft en balanserad talspråksbehärskning av sina två språk.
12 Detta är inte hela sanningen. Som vi nämnt tidigare (avsnitt 4) har interagerande talare av tre språk, finska, samiska och svenska, under hela perioden funnits i området.
113
123
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
I rapporten antas att den meänkielitalande befolkningen varit utsatt för epistemisk orättvisa. Saken är inte empiriskt utforskad. Begreppet hänvisar dels till hur elever i skolan genom att undervisas på ett språk som de inte (fullt ut) förstår hindras från att ta till sig de kunskaper som förmedlas genom detta språk, dels hänvisar begreppet till den orättvisa det innebär att ens egna livserfarenheter och kunskaper negligeras, betraktas som ointressanta eller ovederhäftiga, görs osynliga. Vi menar att erfarenheten som berörda personer har av att inte ha kunnat följa med i skolan, helt enkelt av att man suttit i klassrummet år efter år utan att riktigt förstå, har haft effekter på deras kunskapsutveckling och därmed på deras livschanser. Här ska tilläggas att det är helt klart att epistemiska hinder har förelegat, men det betyder inte att alla individer som utsatts för dessa hinder förblivit tillbakahållna. Verkligheten visar att många tagit sig förbi hindren och fått lysande yrkeskarriärer och framgångsrika liv i övrigt. Men ingen kan veta vad utbytet av utbildningen kunde ha varit om den hade organiserats på ett mera gynnsamt sätt ur språklig synvinkel.
Frågan om vad förbudet att tala meänkieli innebar för barnens vidare utveckling av sitt finska modersmål är outredd i forskningssammanhang, men det framhålls i rapporten med stöd av gällande forskningsbaserad kunskap om hur barn lär sig sitt/sina modersmål att barnen hindrades i sin förstaspråksutveckling genom den brutna exponeringen för meänkieli. Särskilt arbetsstugebarnen, som förbjöds att tala sitt modersmål inom ramen för en totalinstitution, men också många av de barn som avskärmades från modersmålsexponering genom att de gick i den helsvenska skolan kan sägas ha utsatts för ett språkbegränsande övergrepp.
Den epistemiska orättvisans andra sida, att den finskspråkiga kulturen och individernas erfarenheter i stor utsträckning osynliggjorts eller rent av öppet nedvärderats i området, illustreras bland annat med införandet av svenska ortnamn, bytet av familjenamn och bruket av svenska förnamn. Många andra yttringar av osynliggörande förekommer, t.ex. att man inte talar om tornedalsk kultur eller tornedalska livserfarenheter i klassrummets undervisning; sådant är i skolans värld förvisat till raster och korridorer.
I vilken mån det egna språket, meänkieli, är ett kärnvärde i den tornedalska identiteten och vilken syn man under olika tidsperioder haft på det egna språket har betydelse för bevarandet av språket. Synen på meänkieli har som en effekt av assimileringspolitiken och nedvärderingen under en lång period varit skamfylld. Man har anpassat sig till den samhälleliga normen att det talas svenska i offentliga miljöer, och kommit att skämmas för att använda meänkieli när utomstående hör det. För närvarande tid kan ändå sägas att denna skambeläggning av språket i stor utsträckning upphört. Den yngre generationen har i många fall mycket positiva attityder till språket och avhåller sig inte från att använda meänkieli i den
124
114
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
utsträckning de behärskar det. Språket tycks dock inte utgöra något klart kärnvärde för den tornedalska identiteten; man kan mycket väl känna sig som tillhörig minoriteten även om man inte behärskar meänkieli, men uppfattningarna tycks skilja sig åt.
Språkets starkare position och de mer positiva attityderna till det som manifesteras idag hänger klart samman med språkets förhöjda status som följd av dess officiella roll som nationellt minoritetsspråk. Dess allt större synlighet i kultur (litteratur, musik, teater), utbildning och media spelar stor roll för denna utveckling. Här kan man peka på en möjlig positiv spiral som blir ett underlag för ett återtagande av språket och revitalisering av meänkieli (t.ex. Kolu 2023).
8.2 Språkbytets, bevarandets och revitaliseringens faktorer
I detta avsnitt vill vi kort peka på vilka förhållanden och faktorer som enligt vår analys haft störst inverkan på minoritetens språkliga försvenskning, på minoritetens bevarande av meänkieli samt på dess återtagande av meänkieli.
8.2.1 Språkbytets huvudfaktorer
När det gäller befolkningens språkbyte till svenska är bilden i stort mycket tydlig. Här är det en lång rad av samverkande faktorer som haft en stark inverkan. Vi vill främst lyfta fram följande fem förhållanden:
1. Statens nationalistiska-assimilatoriska (språk)ideologi
2. Statens ”regelverk” för genomförande av försvenskningen
3. Den beslutsamma och effektiva implementeringen av försvenskningen genom en kraftig och konkret uppbyggnad av en infrastruktur för ändamålet, särskilt a. Svenskspråkig utbildning (skola, folkhögskola och lärarutbildning) b. Arbetsstugor där i varierande utsträckning finska var förbjuden c. Bibliotek som endast tillhandahöll svenskspråkiga böcker d. Järnvägsdragning för att öppna upp kommunikationerna för och till det
svenskspråkiga samhället e. Försvarsarrangemang till skydd mot Ryssland/finskan
4. Språksyn, stigmatisering och osynliggörande
5. Ekonomiska faktorer styrda av det omgivande samhällets industrialisering, urbanisering och modernisering, samhällets strukturomvandling
115
125
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Till punkt 1: En rimlig tolkning av den litteratur som denna rapport bygger på är att det var den övergripande nationalistiska-assimilatoriska ideologin med sitt genomslag i Sverige på slutet av 1800-talet som blev den avgörande idéramen för statens agerande gentemot den meänkielitalande minoriteten. Efter hand som dess språkideologi, språklig likriktning, genomsyrade det svenska samhället på både strukturell nivå (centrala, regionala och lokala myndigheter genom befattningsinnehavare hos dessa) och på individuell nivå, såväl inom majoriteten som inom minoriteten, blev pressen i riktning mot försvenskning allt starkare. Vi måste här påminna om att vi i rapporten rör oss med ett brett perspektiv på staten, som inte begränsar sig till riksdag, regering och den byråkratiska statsapparatens ämbetspersoner, utan som också innefattar andra befattningshavare som utför statens funktioner, som rektorer, biskopar, präster, lärare m.fl. kategorier.
Till punkt 2: Synnerligen viktigt för försvenskningen har också varit de “beslut” som staten sett som rimliga inom ramen för den övergripande ideologin. Här framstår beslut inom utbildningsområdet som de vassaste verktygen för försvenskningen, t.ex. beslutet om statlig finansiering av folkskolor 1888 i utbyte mot att undervisningen skedde helt på svenska, eller beslut om att förbjuda barnen i arbetsstugorna att använda finska. Vad vi vill framhålla här med ordet beslut inom citattecken är åter att samhällets beslut inte behöver gå tillbaka på lagar eller inom myndigheter eller samhälleliga institutioner formellt fattade beslut; det som spelade roll för de berörda människorna var om det fanns förbud eller ej, inte vem inom ”överheten” som formulerat förbuden mot att tala finska.
Till punkt 3: Vår analys understryker hur effektivt samhällets beslut implementerades genom det system av åtgärder i form av en infrastruktur som skapades under uppbyggnadsfasen av försvenskningen. Här är det intressant att observera hur mycket av såväl besluten om försvenskningsåtgärder som dessas konkreta genomförande, åtminstone som det framstår i den vetenskapliga litteratur vi bygger på, bars upp av enskilda personers entusiasm för projektet, för att inte säga vissa personers fanatism. Vi har i texten uppmärksammat flera sådana ”maktpersoners” handlande. Här vill vi påminna om att skälen till deras olika individuella ageranden och avsikter inte går att fastställa, även om jämlikhetssträvanden, filantropi eller önskan att skapa ”bålverk mot öst” är några som framhållits. Deras agerande måste främst förstås inom ramen för rådande ideologi och rådande kunskapsläge.
Till punkt 4: Vad gäller språksyn och stigmatisering, är dessa förhållanden nära knutna till assimilationstänkandet i samhället med nedvärdering av andra språk än majoritetens huvudspråk, en nedvärdering som också anammades inom minoriteten och som ledde till stigmatisering: känslor av skam för det egna språket, för kulturen och för hela det
126
116
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
meänkielitalande samhället. Nära kopplat till dessa aspekter är osynliggörandet av minoritetens historiska avtryck i det geografiska området. Detta innefattar språkliga och kulturella uttrycksformer, själva språket meänkieli inklusive finskspråkiga ortnamn och även familjenamn och personnamn, men även visor, musik och berättelser.
Till punkt 5: Samhällets strukturomvandling eller modernisering var i sig en viktig faktor i försvenskningen. Anställningar i de nyetablerade industrierna krävde ökade kunskaper i svenska. Den ekonomiska dragkraften ledde arbetstagare till utflyttning från det meänkielitalande området särskilt av yngre, de delar av befolkningen som med andra förutsättningar hade kunnat stå för reproduktion och förmedling av meänkieli till kommande generationer. Utflyttningen skedde särskilt till urbana områden både i det geografiska grannskapet i Norrbotten och i övriga Sverige, där anställningar inom industri och även inom samhällsservice som sjukvård fanns tillgängliga. Samtidigt innebar strukturomvandlingen en etablering av svenskspråkiga verksamheter inom det traditionellt finsktalande området. För denna omvandling spelade förbättrade kommunikationsmöjligheter med järnväg och vägburen trafik en betydande roll.
8.2.2 Språkbevarandets huvudfaktorer
När det gäller bevarandet av finskan/meänkieli finns det tre förhållanden som haft ett starkt inflytande:
1. Den egna näringen, småjordbruket
2. Det så kallade tvärgiftet med inflyttade makor/mödrar från Finland
3. Religionen/kyrkan i form av laestadianismen
Till punkt 1: Så länge majoriteten av den meänkielitalande befolkningen var knuten till småjordbruket, var de lokala språkliga förhållandena tämligen stabila. Den huvudsakliga kommunikationen skedde på finska, både i hushållen och i arbetslivet på gårdarna, där förutom husbondfolket även drängar och pigor ingick. Språklig interaktion med grannar och annan lokalbefolkning, får man förutsätta, skedde också mest på finska. Detsamma gällde samverkan i samfälligheter och liknande som utvecklades efter laga skiftet. Näringsfaktorn var alltså starkt språkbevarande långt fram på 1900-talet.
Till punkt 2: När delar av befolkningen så småningom i samband med industrialisering och samhällets allmänna strukturomvandling sökte sig bort från området till närliggande och övriga delar av landet, och genom att denna migrationsström var starkare bland kvinnor än män,
117
127
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
uppstod en könsobalans bland de kvarvarande. Överskottet på kvarvarande män, balanserades av invandring av kvinnor från Finland, som ingick äktenskap med tornedalska män. Ett särskilt begrepp för detta uppkom: tvärgifte. Att mödrarna i många familjer var finsktalande innebar att det naturliga språket för uppfostran i dessa fall var finska/meänkieli. Detta förhållande har i flera sammanhang pekats ut som en av de viktigaste bakgrunderna till att meänkieli kunnat bevaras i den utsträckning som blev fallet. Frågan om vilka effekter den på detta sätt kontinuerligt inlemmade finska finskan haft på bevarandet av meänkieli är outredd.
Till punkt 3: Genom laestadianismens utbredning inom den meänkielitalande befolkningen kan man anta att den delvis kom att upplevas som ett slags ”egen” kyrka, vilken på det sättet kunde bidra till sammanhållningen inom den finsktalande minoriteten. Att finskan kom att användas och omhuldas som förkunnelsens språk inom laestadianismen, t.o.m. som ett lingua sancta, hade ett starkt symbolvärde. Finskan blev oumbärlig i det religiösa livet, vilket var en starkt integrerad del av de troendes hela livssituation. På samma sätt som tvärgiftet, har laestadianismen framhållits som en av de viktigaste stödjande faktorerna i bevarandet av meänkieli. Dock kan man peka på att alla förhållanden som på ett eller annat sätt splittrar en språklig minoritet tvärtom kan ha negativa följder för bevarandet av minoritetsspråket. Vilka sociala och socialpsykologiska konsekvenser det religiösa och sociala avståndet mellan laestadianismen och statskyrkan – snarare än formella konsekvenser; laestadianerna gick inte ur kyrkan – skulle behöva analyseras vidare, liksom splittringarna i olika riktningar inom laestadianismen.
Låt oss tillägga att vi inte betraktar den begränsade finskundervisning som efter hand infördes i fortsättningsskolan från 1935 och i gymnasiet från 1940-talet som viktiga för bevarandet av meänkieli. Vi uppfattar dessa förändringar som effektlösa och snarare symboliskt betingade som eftergift åt kritiken mot försvenskningspolitiken.
8.2.3 Revitaliseringens huvudfaktorer
Om vi slutligen riktar blicken mot vilka faktorer som i den mer närliggande tiden starkast har påverkat revitaliseringen och moderniseringen av meänkieli, framträder fyra förhållanden som de tydligaste ingredienserna:
1. Lagstiftning om meänkieli som officiellt nationellt minoritetsspråk i Sverige
2. Intern organisation på etnisk och språklig bas
3. Standardisering av meänkieli samt bruk av språket i det offentliga rummet
4. Utveckling av medier och kulturyttringar på meänkieli
128
118
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Till punkt 1: Erkännandet av meänkieli som ett av Sveriges nationella minoritetsspråk genom riksdagsbeslut 1999 och den därpå följande lagstiftningen är ett avgörande steg för möjligheterna att revitalisera språket och utveckla dess användning inte bara för kommunikation mellan enskilda individer, utan också, och särskilt, för användning i det offentliga rummet. Språkets officiella status tillgängliggör ett batteri av resurser, för utbildning i meänkieli, läromedelsutveckling, språkvård, användning av språket i kontakter med myndigheter, synliggörandet av språket i landskapet genom tvåspråkiga ortnamnsskyltar och mycket annat. Utveckling sker på många olika fronter, där Språkcentrum för meänkieli i
Kiruna och Övertorneå är ett aktuellt betydelsefullt exempel. Även om en hel del kritik framförts mot statens implementering av minoritetsspråkspolitiken, är det viktigt att framhålla att lagstiftningen bidragit till att skapa en plattform för språkets fortsatta bevarande. I anslutning till detta måste dock påpekas att ett språk inte kan bevaras endast genom samhällets agerande. Framtiden beror av de enskilda individernas val att använda språket i kommunikation och vidarebefordra det till nästa generation, alltså använda meänkieli i uppfostran av barnen. Individernas val är, som vi framhållit, beroende av hur de upplever värdet och vikten av sitt språk, vilket i sin tur i stor utsträckning är beroende av den språkideologi som är tongivande i samhället.
Till punkt 2 och 3: Den situation som gäller för språket idag hade sannolikt inte varit möjlig utan minoritetens etniska organisation genom STR-T och de dokumentations-, beskrivnings-, standardiserings- och moderniseringsåtgärder av meänkieli som genomfördes på organisationens initiativ, särskilt genom Meän Akateemi Academia Tornedaliensis. De undantag från vissa restriktioner i modersmålsundervisning som tornedalska elever tillsammans med samiska, romska och internationellt adopterade kom att åtnjuta redan från 1985 är också ett resultat av dialog mellan företrädare för minoriteten och statens skolmyndighet.
Till punkt 4: Slutligen kan pekas på betydelsen av hur meänkieli blivit synligt i medier och kulturyttringar. Precis som försvenskningsprojektet fordrade en infrastruktur för genomförandet fordrade återtagandet av meänkieli en motsvarande infrastruktur – den var inte minst kulturell och inbegrep skapandet av arenor där Tornedalsteatern framstår som särskilt viktig (se Winsa 2000). Detta är ett sätt att normalisera språkets offentliga roll, samtidigt som det är identitetsstärkande och skapar samhörighet inom minoriteten. Här har minoriteten själv spelat en avgörande roll.
Sammantaget är det majoritetssamhällets aktiva agerande under en mycket lång tidsperiod av åtminstone 80 år som ledde till den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande
119
129
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
området. Detta innebär inte att minoriteten själv var passiv i processen. Deras aktiva medverkan var givetvis nödvändig, och självklart uppfattade de nödvändigheten av att tillägna sig majoritetsspråket svenska, givet att de bebodde ett område som genom överstatliga politiska gränsavtal skilt dem från finskspråkiga i Finland. Bortsett från den retoriskt betingade överdriften i det under försvenskningstiden ofta upprepade påståendet att det var befolkningens egen önskan att få undervisningsstöd i sin inlärning av svenska genom en svenskspråkig skola, så uppfattade man det förstås i allmänhet både som nödvändigt och önskvärt att bli svensktalande. Att detta genom språkideologiska strömningar och infrastrukturens uppbyggnad skedde på finskans bekostnad fanns det förmodligen en begränsad medvetenhet om. Talet om att målet var tvåspråkighet motsvarades inte på något sätt av konkreta åtgärder för att personerna skulle kunna behålla språk och kultur samtidigt som de också lärde sig svenska och integrerades i det svenska samhället. En sådan utveckling mot ett tvåspråkigt och flerkulturellt samhälle motverkades i stället.
Såväl bevarandet av meänkieli under åren fram till 1970 och återtagandet och revitaliseringen som skett sedan 1980-talet har på ett betydande sätt skett utifrån gruppens eget agerande inom ramen för de samhällsstrukturer som rådde vid de olika tidpunkterna. Minoritetens egen näringsstruktur, förändringar i denna med demografiska följder samt religiositeten gav utrymme för fortsatt bruk av meänkieli under försvenskningens tid. Inom ramen för etnisk mobilisering tog minoriteten initiativet till ett aktivt språkbevarande och aktiv utveckling av språkets användningsmöjligheter i det offentliga rummet. Här spelade interaktionen mellan minoriteten och statliga och överstatliga nivåer en avgörande roll.
8.3 Ansvarsfrågan
Att värdera statens språkpolitik och dess effekter är analytiskt krävande. Försvenskningspolitiken i det meänkielitalande området utgör inget undantag. Hur har relationerna sett ut mellan tvång och frivillighet, avsiktlighet och oavsiktlighet, praktisk politik och politisk retorik? Allt detta hänger samman med hur ansvarsfrågan ska betraktas.
Som vi ser på saken gör människor förvisso val, men de väljer inte villkoren under vilka valen görs (Bourdieu 2000: 149). I det aktuella fallet har staten haft ett avgörande inflytande på de villkor som omgärdat språkpolitiken i området. I grunden betraktar vi nämligen den språkliga försvenskningsprocessen som en statligt sanktionerad aktion mot att tvinga fram ett språkbyte, genom att omöjliggöra bruket av finska i institutionella sammanhang. Vad som blottläggs av analysen av hela perioden från det att försvenskningen tar sin början är framväxten och tillbakagången av en språklig assimileringspolitik med syfte att göra
130
120
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
människor språkligt lika. Här framgår också att och hur en sådan politik kan realiseras med olika medel och med olika grader av tvång: från förbud mot att använda ett givet språk till att skapa villkor som gör att talarna till synes självmant övergår till det dominerande språket och överger sina andra språk. Det senare åstadkoms ofta genom att inom ramen för skolans försorg inte stötta bruket och vidareutvecklingen av icke-statsbärande modersmål. Det skapar ett stigma kring språket, som gör att dess talare till synes självmant distanserar sig från det.
Just det faktum att språkpolitik ofta internaliseras av dem den riktas mot är dock en sammansatt företeelse som behöver kommenteras. Förvisso är det just på grund av detta fenomen som språkpolitiken kan rulla på av sig själv långt efter att formella föreskrifter tagits bort – styrning behövs inte då människor styr sig själva. Samtidigt finns risker med ett sådant tolkningsraster. Människor som genomlever och i viss mån anpassar sig till en språkpolitik kan lätt ses som passiva offer styrda av ett falskt medvetande och därmed utan egen handlingsförmåga. Så är det enligt vårt synsätt absolut inte. Människor är tvärt om kapabla att agera på sätt som de finner lämpliga utan att vara språkideologiskt styrda att agera mot sin egentliga vilja. Däremot finns det fog för att hävda att människor införlivar en känsla för värdet av de resurser som de har, och agerar därefter. Det leder till variation i beteenden. Somliga kan ge upp modersmålet utan att lida av det. För somliga utvecklas en skamidentitet kring modersmålet, som man ogärna för vidare till sina barn. Och somliga accepterar de av myndigheterna påbjudna reglerna om i vilka sammanhang modersmålet inte bör begagnas, men fortsätter ändå använda det exempelvis inom familjen. Faktum är att bevarandet av meänkieli, det vill säga att talarna fortsatt att använda språket fram till våra dagar, särskilt i icke-officiella sammanhang, kan ses som en aktiv motståndshandling från minoritetens sida. Sett från en sådan synvinkel har statens försvenskningssträvanden inte krönts med fullständig framgång: meänkieli finns kvar och har fortsatt viktiga funktioner i många tornedalingars språkrepertoarer. Dessa funktioner har under de senaste årtiondena, i samverkan mellan minoritetens agerande och statens stöd, utökats in i den offentliga sfären.
Vad vi vill ha sagt med detta är att det går att göra olika bedömningar och följaktligen landa i olika slutsatser vid analyser av statens språkpolitik. Mycket av utfallet kommer an på de distinktioner och teoretiska förståelser som analytikern anammat, medvetet eller inte. Ytterst har den syn som anläggs på staten direkt inverkan på hur vi värderar statens ansvar, exempelvis vad gäller relationen mellan lokala förbud och statligt sanktionerade förbud. Vidare ankommer det på analytikern att skilja mellan hur språkideologiska projekt benämns och vad som varit dessa projekts egentliga mål och mening – och främst vad följderna blivit av deras implementering. Relationen mellan majoritet och minoritet är därtill sammansatt.
121
131
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Den utgör sällan en binär motsättning, och varians finns typiskt såväl inom som mellan minoritetsgrupper. Även om den hållning som dominerar är repressiv kan det inom majoriteten mycket väl finnas avvikande, mer liberala eller tolererande åsikter. Den hållning som torgförs som den officiella kan också ge sken av tolerans som ett sätt att maskera primära avsikter eller för att passa in i det rådande politiska klimatet. Här kan det vara svårt att skilja mellan vad som är genuina avsikter och vad som är retorik i syfte att legitimera en språkpolitik – moraliskt, politiskt, eller vetenskapligt.
I det föreliggande fallet kan man fråga sig om en försvenskningspolitik iscensatts med målet att motverka tvåspråkighet eller att tillgodose att alla människor i Sverige lär sig svenska, modernitetens språk. Ett problem för kritisk historieskrivning av detta slag är tendensen att tillämpa vår tids kunskap och moraliska scheman på historiska förhållanden. Det skapar lätt en bild av dåtidens makthavare som illasinnade, att analyser av det slag vi företagit mynnar ut i en berättelse om skurkar och hjältar – de som stod på rätt och fel sida av historien så som vi kan uppfatta den nu. Detta vore givetvis en förenkling. Det kan mycket väl ha funnits de som genuint trodde att försvenskningen var ett sätt att göra befolkningen tvåspråkig, och därmed bereda den väg till de möjligheter som det moderna svenska språksamhället tillhandahöll. Och många torde ha gynnats av detta. Samtidigt torde många ha lidit, såväl emotionellt som funktionellt, av att berövas rätten till sitt språk och förvägras möjligheten att använda det för kunskapsinhämtning. Klart är att aktörerna för hundra år sedan inte förstod det vi förstår nu. Man sökte kanske till exempel undvika en segregerande politik, och handlade därför på ett sätt man trodde var det moraliskt riktiga. Man kan exempelvis ha föreställt sig hemmiljön som förmögen att i tillräcklig grad tillgodose användningen och utvecklingen av förstaspråket, och att skolans roll – i likvärdighetens namn – därmed borde vara att fokusera på andraspråket, svenska. Att detta är ogynnsamt för kunskapsinhämtande hör till tvåspråkighetsforskningens sentida empiriska kunskapsbidrag, även om det framhölls redan på 1950-talet.
Trots detta är vår ståndpunkt att staten har ett ansvar för det som görs i dess namn. Statens symboliska dominans, som vi har framhållit, utövas av aktörer bortom dess institutionaliserade ledning. En fråga är vilka aktörer som rättmätigt kan sägas ha agerat mot bättre vetande, en annan i vilken utsträckning agerandet, oavsett vad man visste, ska klassas som klandervärt. Inom försvenskningsprojektet tjänade tvåspråkighet enligt vår bedömning snarast som retorik. Man pratade om att syftet var tvåspråkighet, men i själva verket var allt fokus på att befolkningen skulle bli svenskspråkig – i enlighet med den nedvärderande synen på andra språk och andra kulturella uttryck. Den finska komponenten i tvåspråkigheten snarare motarbetades – medvetet eller omedvetet – än gavs något stöd. För staten och de som
132
122
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
implementerade dess vilja fanns inget resonemang om att det skulle vara någon förlust om finskt språk eller kultur försvann från Sverige.
Vår tonvikt vid system blir här ett måhända enkelt sätt att kringgå enskilt ansvarsutkrävande. Icke desto mindre vidhåller vi att det är just på den systematiska nivån som den statligt sanktionerade språkpolitiken mot det meänkielitalande området måste förstås och kritiskt skärskådas. Det är följaktligen det utzoomade perspektivet som möjliggörs av begreppet språkideologi som kulturellt system av föreställningar om sociala och språkliga förhållanden (Irvine 1989). Betraktat genom denna optik är det som Elenius (2014) benämnt ett metasystem för utbildning och fostran en del av något större: ett samverkande system på en än högre skala, som griper in i politikområden som skenbart inte alls handlar om språk. Försvarspolitiken, järnvägspolitiken, skolpolitiken, fostrans- och upplysningspolitiken och möjligen politiken kring naturresurser – alla nyttjades de parallellt eller seriellt i den språkpolitiska förändringen. De förenades av att den bakomliggande språkideologin verkade i riktning mot språkbyte och den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området. Dock, som titeln på föreliggande rapport signalerar, måste statens språkpolitiska projekt i området betraktas som ofullbordat, vilket förekomsten av meänkieli i området alltjämt vittnar om.
Referenser
Abrahamsson, N. 2009. Andraspråksinlärning. Lund: Studentlitteratur. Aili, H. 2015. Meänkieli. Från ”mossigt” till ”coolt”. En antropologisk studie om identitet
och kulturarv i Tornedalen. Kandidatuppsats i socialantropologi. Göteborgs universitet.
Alalehto, T. 2017. Den tornedalska identiteten i Sverige – finns den? I: Barsk, H., Salo, T. &
Satokangas, K. (red.), Tornionlaakson vuosikirja 2015–2017. Tornedalens årsbok 2015– 2017, 12–45. Haparanda: Tornionlaakson neuvosto. Alalehto, T. 2019a. När kom kapitalismen till Tornedalen? ARKIV Tidskrift för
samhällsanalys 10: 87–111.
Alalehto, T. 2019b. Dålig självkänsla är största motståndaren. Norrländska Socialdemokraten
2019-08-29. Alalehto, T. 2020. Språkfrågan är inte det centrala. Haparandabladet (HBwebben) 2020-05-
26. Alalehto, T. (2022). Försvenskningen av Tornedalen – dess socioekonomiska och kulturella konsekvenser. Luleå: Tornedalica.
123
133
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Allardt, E. 1979. Implications of the Ethnic Revival in Modern, Industrialized Society: A
Comparative Study of the Linguistic Minorities in Western Europe. Helsinki: Societas
Scientiarum Fennica. Ambjörnsson, R. & Sörlin, S. (red.) 1995a. Obemärkta. Det dagliga livets idéer. Stockholm:
Carlssons. Ambjörnsson, R. & Sörlin, S. 1995b. Inledning. I: Ambjörnsson, R. & Sörlin, S. (red.)
Obemärkta. Det dagliga livets idéer, 7–12. Stockholm: Carlssons.
Anderson, B. 1983. Imagined Communities. London: Verso. Andersson, B. 2012. Tyska. I: Andersson, B. & Raag, R. (red.) 2012. Från Nyens skans till
Nya Sverige. Språken i det Svenska Riket under 1600-talet, 137–162. Stockholm: Kungl.
Vittenhetsakademien. Andersson, B. & Raag, R. (red.) 2012. Från Nyens skans till Nya Sverige. Språken i det
Svenska Riket under 1600-talet. Stockholm: Kungl. Vittenhetsakademien.
Anzaldúa, G. 1987. Borderlands. La Frontera. San Francisco: Aunt Lute Books. Arnholtz Hansen, J. & Hammerslev, O. 2010. Bourdieu og staten. Praktiske Grunde 1/2: 11–
31. Axelsson, M. & Magnusson, U. 2012. Forskning om flerspråkighet och kunskapsutveckling under skolåren. I: Hyltenstam, K., Axelsson, M. & Lindberg, I. (red.) Flerspråkighet – en forskningsöversikt. Vetenskapsrådets rapportserie 5:2012, 247–367. Stockholm: Vetenskapsrådet. Barth, F. 1969. Introduction. I: Barth, F. (red.) Ethnic Groups and Boundaries: The Social
Organization of Culture Difference, 9–38. Bergen: Universitetsforlaget.
Battail, J.-F. 2010. Språklig mångfald och enhetssträvan — om svensk språkpolitik i
tidsperspektiv. Sens Public. International Webjournal. https://www.erudit.org/en/journals/sp/2010-sp04852/1064035ar.pdf Bauman, Z. 1990. Modernity and ambivalence. Theory, Culture & Society 7: 143–169. Bauman, R. & Briggs, C. 2000. Language philosophy as language ideology: John Locke and
Johann Gottfried Herder. I: Kroskrity, P. (red.) Regimes of Language. Ideologies, Polities, and Identities, 139–204. Santa Fe: School of American Research Press. Berggren, S. & Ek, S. 2009. Minoritetsspråk och identitet – en sociologisk studie om
relationen mellan språk och identitet bland judar och tornedalingar. Kandidatuppsats i
IMER, Södertörns högskola. Bergqvist, O. 1939. Bland svenskar, finnar och lappar. Stockholm: Svenska kyrkans
diakonistyrelses bokförlag.
134
124
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Bijvoet, E. 2020. Attityder till spår av andra språk i svenskan. En forskningsöversikt.
Rapporter från Språkrådet, 15. Stockholm: Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen.
Bijvoet, E. & Fraurud, K. 2008. Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007.
Stockholm: Institutet för språk och folkminnen/Språkrådet. Bjar, L. & Liberg, C. 2010. (red.) Barn utvecklar sitt språk. 2:a uppl. Lund: Studentlitteratur. Blomqvist, H. 2001. Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg.
Stockholm: Carlsson. Blomqvist, H. 2006. Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.
Stockholm: Carlsson. Bourdieu, P. 1977. Outline of a Theory of Practice. Cambridge: Cambridge University Press. Bourdieu, P. 1991. Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos. Bourdieu, P. 1994. Rethinking the State: Genesis and Structure of the Bureaucratic Field.
Sociological Theory 12 (1): 1–18.
Bourdieu, P. 2000. Pascalian Meditations. Cambridge: Polity Press. Bourdieu, P. 2014. On the State. Lectures at the Collège de France 1989–1992. Cambridge:
Polity. Bourdieu, P. & Passeron, J.C. 1977. Reproduction in Education, Society and Culture.
Chicago: The University of Chicago Press. Bratt Paulston, C. 1975. Ethnic relations and bilingual education: Accounting for
contradictory data. Working Papers on Bilingualism 6, Ontario Institute for Studies in Education, Toronto. Bratt Paulston, C. 1983. Forskning och debatt om tvåspråkighet. Stockholm:
Skolöverstyrelsen. Brenzinger, M., Dwyer, A. M., de Graaf, T. Grinevald, C., Krauss, M., Miyaoka, O., Ostler,
N., Sakiyama, O., Villalón, M. E., Yamamoto, A.Y. & Zepeda, O. 2003. Language Vitality and Endangerment. Paris: UNESCO Expert Meeting on Safeguarding Endangered Languages. Bring, O. 1998. Om Westfaliska fredens folkrättsliga betydelse: Några anteckningar vid ett
350-årsjubileum. Svensk juristtidning 1998, häfte 9: 721–742. Broberg, G. 1995. Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska institutet. (Ugglan;
Vol. 4). Lunds universitet. Avdelningen för idé- och lärdomshistoria. Broberg, G. & Tydén, M. 2005. Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige.
Stockholm: Dialogos.
125
135
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Broberg, R. 1954. Den nuvarande språksituationen i Värmlands finnbygder. Svenska landsmål
och svenskt folkliv 76/77: 78–91.
Brubaker, R. 2001. The return of assimilation? Changing perspectives on immigration and its
sequels in France, Germany, and the United States. Ethnic and Racial Studies 24: 531–548. Busch, B. 2021. The body image: taking an evaluative stance towards semiotic resources.
International Journal of Multilingualism 18(2): 190–205.
Bylund, E., Abrahamsson, N. & Hyltenstam, K. 2012. Does first language maintenance
hamper nativelikeness in a second language? Studies in Second Language Acquisition 34(2): 215–241. Cameron, D. 2007. Language endangerment and verbal hygiene: History, morality and
politics. I: Duchêne, A. & Heller, M. (red.) Discourses of Endangerment: Ideology and
Interest in the Defence of Languages, 268–285. London: Continuum.
Claesson, U. Denna volym. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser
– en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift. Rapport för
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Codó, E. 2018. Language policy and planning, institutions, and neoliberalisation. I: Tollefson,
J. & Pérez-Milans, M. (red.) The Oxford Handbook of Language Policy and Planning, 467–484. Oxford: Oxford University Press. Collier, V. P. 1987. Age and rate of acquisition of second language for academic purposes.
TESOL Quarterly, 21(4). 617 – 641.
Collier, V. P. & Thomas, W. P. 2017. Validating the power of bilingual schooling: Thirty-two
years of large-scale, longitudinal research. Annual Review of Applied Linguistics, 37. 203– 217. Council of Europe 2020. The seventh evaluation report on Sweden. Committee of Experts of
the Regional Charter for Minority or Regional Languages.
Cullblom, E. 1994. Värdera eller värderas: empirisk studie i självuppfattning bland
tornedalingar. Umeå: Pedagogiska institutionen, Umeå univ
Cummins, J. 2017. Flerspråkiga elever. Effektiv undervisning i en utmanande tid. Stockholm:
Natur & kultur. Cummins, J. 2021. Rethinking the Education of Multilingual Learners. Bristol: Multilingual
Matters. De Vylder, L. 1902. Tornedalen. Dess land och dess folk. Stockholm: Norstedt. Degerkvist, J. 2016. Teatern som gav meänkieli status. Teatertidningen 4: 32–35.
136
126
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
DO 2008. Diskriminering av nationella minoriteter inom utbildningsväsendet. DO:s
rapportserie 2008:2. Stockholm: Diskrimineringsombudsmannen. DO 2012. Statistikens roll i arbetet mot diskriminering – en fråga om strategi och
trovärdighet. R5 2012. Stockholm: Diskrimineringsombudsmannen.
Dorian, N. 1981. Language Death, The Life Cycle of a Scottish Gaelic Dialect. Philadephia:
University of Pennsylvania Press. Drugge, U. 2009. Kulturell hegemoni, etnicitet och underordning. Om arbetsstugor i
Norrbottens län i början av 1900-talet. RIG Kulturhistorisk tidskrift 92(3): 129–144. Durkheim, E. 1956. Education and Sociology. New York: Free Press. EduAnalytics 2019. Sweden. Learning Poverty Brief.
https://thedocs.worldbank.org/en/doc/324411571223462035 -090022019/original/ECANOCMUSWELPBRIEF.pdf ( nedladdad 2022-03-18) Edwards, J. 1985. Language, Society and Identity. New York: Basil Blackwell. Edwards, J. 1992. Sociopolitical aspects of language maintenance and loss. Towards a
typology of minority language situations. I: Fase, W., Jaspaert, K. & Kroon, S. (red.)
Maintenance and Loss of Minority Languages, 37–54. Amsterdam: Benjamins.
Ehn, B., Frykman, J. & Löfgren, O. 1993. Försvenskningen av Sverige. Det nationellas
förvandlingar. Stockholm: Natur & Kultur.
Elenius, L. 2001. Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i
Tornedalen 1850–1939. Umeå: Umeå universitet.
Elenius, L. 2005. Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av
minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004. I: KU (2005).
Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Rapporter från riksdagen 2004/05:RFR3.
Stockholm: Riksdagstrycket. 75–196. Elenius, L. 2006. Nationalstat och minoritetspolitik. Samer och finskspråkiga minoriteter i ett
jämförande nordiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Elenius, L. 2014. Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen. Nordic
Journal of Educational History 1(2): 63–85.
Elenius, L. Denna volym a. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering. Forskning om
skol- och språkpolitik i Tornedalen. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Elenius, L. Denna volym b. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk Tornedalingars
förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen. Rapport för
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
127
137
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Erdocia, I. & Soler, J. 2022. Sociolinguists and their publics: Epistemological tension and
disciplinary contestation over language in Catalonia. Journal of Sociolinguistics 26(1): 45– 64. Eriksson, M. 2015. Exkludering, assimilering eller utrotning? ”Tattarfrågan” i svensk politik
1880–1955. Historiska institutionen, Lunds Universitet.
Erkheikki. M. 2017. ”Man lär sig inte språket i skolan, man måste lära det överallt” Några
meänkielilärares tankar om meänkieli och dess framtid. Examensarbete med språkdidaktisk inriktning för lärarexamen. Umeå universitet.
Finnbygdsutredningen (1921). Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de
finsktalande delarna av Norrbottens län. Stockholm: Kungl. Ecklesiastikdepartementet.
Fishman, J. 1991. Reversing Language Shift: Theoretical and Empirical Foundations of
Assistance to Threatened Languages. Clevedon: Multilingual Matters.
Foucault, M. 2008. Diskursernas kamp. Stockholm: Symposium. Fricker, M. 2007. Epistemic Injustice: Power and the Ethics of Knowing. Oxford: Oxford
University Press. Frändén, M. 2010. “Att blotta vem jag är”. Släktnamnsskick och släktnamnsbyten hos samer i
Sverige 1920–2009. Uppsala: Uppsala universitet.
Gal, S. 2006. Language, its stakes, and its effects. I: Goodin, R.E. & Tilly, C. (red.) The
Oxford Handbook of Contextual Political Analysis, 376–391. Oxford: Oxford University
Press. Ganuza, N. & Hyltenstam, K. 2020. Modersmålsundervisningens framväxt och utveckling. I:
Straszer, B. & Wedin, Å. (red.), Modersmål, minoriteter och mångfald – i förskola och skola, 37–77. Lund: Studentlitteratur. Gellner, E. 1983. Nations and Nationalism. Oxford: Blackwell. Gint, D. 2022. “En enda lång kulturrevolution för tornedalingarna”. I: Brinch, R., Gindt, D. &
Rosenberg, T. (red.) Berätta, överleva, inte drunkna: Antirasism, dekolonisering och migration i svensk teater, 84–94. Stockholm: Atlas. Goffman, E. 1968. Asylums. Harmondsworth: Penguin. Gramsci, A. 1971. Selections from the Prison Notebooks. Translated and edited by Quintin
Hoare and Geoffrey Nowell Smith. New York: International Publishers. Groth, Ö. 1984. Norrbotten 1. Ur Norrbottens historia. Luleå: Norrbottens bildningsförbund. Hagerman, M. 2015. Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Stockholm:
Norstedt.
138
128
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Hansegård, N.E. 1961. Reseberättelse. Studieresa till Österrike och Schweiz hösten 1961.
Opublicerad rapport. Hansegård, N.E. 1962. Tornedalen – en svensk bygd utan språk. Samtid och Framtid 4: 215–
219. Hansegård, N.E. 1966. Finskt i Tornedalen, en glömd minoritet. I: Schwartz, D. (red.)
Svenska minoriteter, 162–182. Stockholm: Aldus.
Hansegård, N.E. 1968. Tvåspråkighet eller halvspråkighet? Stockholm: Aldus. Hansegård, N.E. 1975. Tvåspråkighet eller halvspråkighet? Nordisk minoritetsforskning 2(3):
7–13. Hansegård, N.E. 1977. Loman och tvåspråkigheten. Invandrare och minoriteter 4(2): 36–51. Hansegård, N.E. 1990. Den norrbottenfinska språkfrågan. En återblick på
halvspråkighetsdebatten. Uppsala: Uppsala universitet.
Hansegård, N.E. 2000. Dialekt eller språk? Om de västsamiska och norrbottensfinska
skriftspråken. URSUS 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Uppsala universitet.
Haugen, E. 1953. The Norwegian Language in America. Bloomington: Indiana University
Press. Heller, M. 1995. Language choice, social institutions, and symbolic domination. Language in
Society 24: 373-405.
Heller, M. 2011. Paths to Post-Nationalism. A Critical Ethnography of Language and
Identity. Oxford: Oxford Univ. Press.
Heller, M. & Martin-Jones, M. (red.) 2001. Voices of Authority. Education and Linguistic
Difference. London: Ablex.
Hellström, S. 2008. Att vänja sig till det svenska språket. Studier av en
individuellskriftspråklig förändring utifrån Olof Bertilssons kyrkobok 1636 – 1668. Umeå:
Umeå universitet. Henrysson, S. 1993. Darwin, ras och nomadskola. Motiv till kåtaskolreformen 1993. Scriptum
37:1–20. Forskningsarkivet, Umeå universitet. Hettne, B., Sörlin, S. & Østergård, U. 1998. Den globala nationalismen. Nationalstatens
historia och framtid. Stockholm: SNS.
Heugh, K. 2003. A re-take on bilingual education in and for South Africa. I: Fraurud, K. &
Hyltenstam, K. (red.) Multilingualism in Global and Local Perspectives. Selected Papers from the 8th Nordic Conference on Bilingualism, November 1-3, 2001, 47–62. Stockholm-Rinkeby. Stockholm: Centre for Research on Bilingualism and Rinkeby Institute of Multilingual Research.
129
139
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Hobsbawn, E. 1990. Nations and nationalism since 1760. Cambridge: Cambridge University
Press. Huss, L. 1999. Reversing Language Shift in the Far North. Linguistic Revitalization in
Northern Scandinavia and Finland. Studia Uralica Upsaliensia, 31. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala: Uppsala universitet.
Huss, L. Denna volym. Språkförlustens konsekvenser. Om språk, kultur och välbefinnande.
Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Huss, L. & Gröndahl, S. (2012). Kunskapsöversikt om nationella minoriteter. Rapport från
Hyltenstam, K. Stroud, C. 1993.riksdagen 2011/12:RFR11. Stockholm: Riksdagstrycket. Hutton, C. H. 1999. Linguistics and the Third Reich. Mother-tongue fascism, race and the
science of language. New York: Routledge.
Hyltenstam, K. 1986. Politik, forskning och praktik. Vad säger forskarna? Aktuell debatt om
invandrarnas tvåspråkighet, Källa, 25. 6–16. Forskningsrådsnämnden.
Hyltenstam, K. 1997. Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om
meänkielis status som eget språk. I: SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik.
Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk. 351–388.
Hyltenstam, K. (red.) 1999a. Sveriges sju inhemska språk. Ett minoritetsspråksperspektiv.
Lund: Studentlitteratur.
Hyltenstam, K. 1999b. Begreppen språk och dialekt - om meänkielis utveckling till eget
språk. I: Hyltenstam, K. (red.) Sveriges sju inhemska språk - ett minoritetsspråksperspektiv, 98–137. Lund: Studentlitteratur.
Hyltenstam, K. 1999c. Inledning: Ideologi, politik och minoritetsspråk. I: Hyltenstam, K.
(red.) Sveriges sju inhemska språk. Ett minoritetsspråksperspektiv, 11–40. Lund: Studentlitteratur.
Hyltenstam, K. 2003. Modersmålsbaserade utbildningssystem, kunskapskapital och
ekonomisk tillväxt. I: Horst, C. (red.) Interkulturel pædagogik. Flere sprog – problem eller ressource?, 35–52. København: Kroghs forlag. Hyltenstam, K. 2007. Modersmål och svenska som andraspråk. I: Att läsa och skriva –
forskning och beprövad erfarenhet, 45–71. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.
Hyltenstam, K. 2022. Kartläggningens roll i arbetet med att stärka små språk. I: Framgång för
små språk En översikt om varför små språk i Norden behöver stärkas och vad som bidrar till ett lyckat språkstärkande arbete. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. 40–51.
140
130
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Hyltenstam, K. 2023. Tankar om minoritetsspråken – ett språkideologiskt perspektiv. I:
Milani, T. M. & Salö, L. (red.) Sveriges nationella minoritetsspråk – nya språkpolitiska perspektiv, 279–317. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, K. & Milani, T. M. 2005. Nationella minoriteter och minoritetsspråk.
Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsspråksperspektiv. I: KU (2005). Nationella minoriteter och minoritetsspråk.
Rapporter från riksdagen 2004/05:RFR3. Stockholm: Riksdagstrycket. 23–74. Hyltenstam, K. & Stroud, C. 1982. Halvspråkighet - ett förbrukat slagord. Invandrare och
minoriteter 3: 10–13.
Hyltenstam, K. & Stroud, C. 1990. Språkbyte och språkbevarande i ett internationellt
perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan i Sverige. Underlagsrapport utgiven av Samerättsutredningen. SOU 1990:84. Stockholm: Allmänna förlaget.
Hyltenstam, K. & Stroud, C. 1991. Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra
minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur.
Hyltenstam, K. & Stroud, C. 1993. Final report and recommendations from the Evaluation of
teaching materials for lower primary education in Mozambique. II. Language issues.
Research Report Series, 3. National Institute for Education Development (INDE),
Mozambique. Hyltenstam, K., Stroud, C. & Svonni, M. 1999. Språkbyte, språkbevarande, revitalisering.
Samiskans ställning i svenska Sápmi. I: Hyltenstam, K. (red.) Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv, 41–97. Lund: Studentlitteratur. Hyltenstam, K & Tuomela, V. 1996. Hemspråksundervisningen. I: Hyltenstam, K. (red.)
Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige, 9–109.
Lund: Studentlitteratur. Irvine, J.T. 1989. When talk isn’t cheap: Language and political economy. American
Ethnologist 16(2): 248–267.
Isof 2020. Handlingsprogram för bevarande av de nationella minoritetsspråken finska,
jiddisch, meänkieli och romska. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.
Jaakkola, M. 1973. Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm: Aldus. Jaakkola, M. 1974. Den språkliga variationen i svenska Tornedalen. I: Loman, B. (red) Språk
och samhälle 2, 15–42. Lund: Gleerups.
Jaffe, A. 2007. Minority language movements. I: Heller, M., red. Bilingualism: a social
approach, 50–70. New York: Palgrave.
Johansson, H. 1985. Elevernas eller skolans kultur och samhälle. Umeå: Umeå universitet.
131
141
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Johansson, H. 2017. Bildandet av Meän Akateemi Academia Tornedaliensis. https://www.str-
t.com/kylla_se_kannattee/bildandet-av-mean-akateemi-academia-tornedaliensis / Josephson, O. 2018. Språkpolitik. Stockholm: Morfem. Karlander, D. 2018. State categories, state vision and vernacular woes in Sweden’s language
politics. Language Policy 17: 343–363. Karlander, D. & Salö, L. 2023. The origins of semilingualism: Nils-Erik Hansegård and the
cult of the mother tongue. Journal of Sociolinguistics. Karlsson, I. (red.) 1997. Territoriets gränser. Stockholm: SNS Förlag Kenttä, M. & Weinz, E. 1968. Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i
Norrbotten. Luleå: Skolöverstyrelsen.
Kerfoot, C. & Bello-Nonjengele, B. 2022. Towards epistemic justice: Transforming relations
of knowing in multilingual classrooms. Working Papers in Urban Language & Literacies, Paper 294. Kerfoot, C. & Hyltenstam, K. 2017. Introduction. Entanglement and orders of visibility. I:
Kerfoot, C. & Hyltenstam, K. (red.) Entangled Discourses. South-North Orders of
Visibility, 1–15. New York: Routledge.
Kidd, I. J., Medina, J. & Pohlhaus, Jr, G. (red.) 2017. The Routledge Handbook of Epistemic
Injustice. London: Routledge.
Kolu, J. 2023. ”Det ska få höras och synas” – meänkieli i uppsving i två unga tornedalingars
lingvistiska autobiografier I: Milani, T.M. & Salö, L. (red.) Sveriges nationella minoritetsspråk – nya språkpolitiska perspektiv, 125–155. Lund: Studentlitteratur. Kroskrity, P. (red.) 2000. Regimes of language. Ideologies, polities, and identities. Santa Fe:
SAR. Kroskrity, P. V. 2018. Language ideologies and language attitudes.
Oxford Bibliographies
Online.
Linguistics - Oxford Bibliographies .
KU 2005. Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Rapporter från riksdagen
2004/05:RFR3. Stockholm: Riksdagstrycket. Lainio, J. 1999. Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten om
finska som minoritetsspråk. I: Hyltenstam, K. (red.) Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv, 138–204. Lund: Studentlitteratur. Lainio, J. 2008. Ett segt begrepp i svensk tvåspråkighetsdebatt. I: Börestam, U., Gröndahl, S.
& Straszer, B. (red.) Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i
Norden tillägnad Leena Huss, 87–195. Uppsala: Uppsala universitet.
142
132
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Lainio, J. 2018. The five national minorities of Sweden and their languages – the state of the
art and ongoing trends. I: Forsgård, N. E. & Markelin, L. (red.) Perspectives on Minorities in the Baltic Sea Area, 45–76. Helsinki: Think tank Magma. Lainio, J. 2021. Vågor av migration och byar av flyttare – finskan i Sverige genom tid och
rum. I: Lindberg, B. (red.) Vårt gemensamma innanhav. Finskt och svenskt kring
Östersjön, 31–55. Göteborg och Helsingfors: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-
Samhället, Finska Vetenskaps-Societeten. Lainio, J. & Pesonen, S. 2020. De nationella minoritetsspråken i modersmålsundervisningen.
I: Straszer, B. & Wedin, Å. (red.) Modersmål, minoriteter och mångfald – i förskola och skola, 79–108. Lund: Studentlitteratur. Lainio, J. & Wande, E. 2015. Meänkieli today – to be or not to be standardised.
Sociolinguistica 29(1): 121–140.
Lambert, W.E. 1981. Bilingualism and language acquisition. Annals of the New York
Academy of Sciences 379(1): 9–22.
Landquist, J. 1965. Pedagogikens historia. Åttonde genomsedda upplagan. Lund: Gleerups. Langseth, A. 2022. Nu avslöjas sanningen om statens övergrepp mot tornedalingarna. Syre,
2022-05-21. https://tidningensyre.se/2022/21-maj-2022 Lewis, M. P. & Simons, G. F. 2010. Assessing endangerment: Expanding Fishman’s GIDS.
Revue roumaine de linguistique 55(2): 103–120.
Liimatainen, T. & Carlsson, N. 2023. Våga finska! Sverigefinsk språkaktivism på sociala
medier. I: Milani, T.M. & Salö, L. (red.) Sveriges nationella minoritetsspråk – nya språkpolitiska perspektiv, 67–96. Lund: Studentlitteratur. Lindskog, G. H. 2010. “Snölandets fattiga ungdom till hjälp”. Om kvinnor och män kring
Norrbottens arbetsstugor för barn 1903–1933. Umeå: Bokförlaget h:ström – Text och
Kultur. Llengua i República. 2016. Per un veritable procés de normalització lingüística [For a real
process of linguistic normalization]. Nerladdad från https://llenguairepublica.cat/manifest/ 2022-04-13. Loman, B. 1972. Om talspråkets varianter. I Loman, B. (utg.) Språk och samhälle. 45–74.
Lund: Gleerups. Loman, B. 1974a. Språk och samhälle 2. Lund: Gleerups. Loman, B. 1974b. Inledning. I: Loman, B. (utg.). Språk och samhälle 2. 5–14. Lund:
Gleerups.
133
143
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Loman, B. 1975. Halvspråkighet eller papegojsvenska? Nordisk minoritetsforskning 2(4): 27–
28. Louden, M. L. 2016. Pennsylvania Dutch: The story of an American language. Baltimore: Johns Hopkins. Lundborg, H. 1922. Rasbiologi och rashygien. Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning. P.A. Norstedt & Söners Förlag. Lundén, T. 2011. The creation of a dying language. Folia Scandinavica 12: 143–153. MacSwan, J. 2000. The threshold hypothesis, semilingualism, and other contributions to a deficit view of linguistic minorities. Hispanic Journal of Behavioral Sciences 22(1): 3–45. Malmberg, B. 1964. Språket och människan. Stockholm: Aldus. Martin-Jones, M. & Romaine, S. 1986. Semilingualism: A half-baked theory of communicative competence. Applied Linguistics 7(1): 26–38. Matti, B. & Mattsson Barsk, M. (red.) 2005. Ragnar Lassinantti i tal och skrift: ett urval. Luleå: Tornedalica. Mattsson Barsk, M. Denna volym. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Maxwell, A. 2018. When Theory is a joke: The Weinreich witticism in linguistics. Beiträge zur Geschichte der Sprachwissenschaft 28 (2): 263–292. Milani, T. M. & Salö, L. (red.) 2023. Sveriges nationella minoritetsspråk – nya språkpolitiska perspektiv. Lund: Studentlitteratur. Muelmann, S. & Duchêne, A. 2007. Beyond the nation-state: International agencies as new sites of discourses on bilingualism. I: Heller, M., (red.) Bilingualism: A Social Approach, 96–110. New York: Palgrave. Mustakallio, M. Denna volym. Tornedalens folkhögskola. Folkhögskoleideologi och assimilering. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Mühlhäusler, O. 1987. The politics of small languages in Australia and the Pacific. Language and Communication 7. 1–24. Mörner, M. 2008. Etnicitet och social rörlighet i historiskt perspektiv. Skandia 54(1): 55–70. NF 1920. Sveriges överenskommelse med främmande makter. Noter angående Sveriges anslutning till akten om nationernas förbund, undertecknad i Versailles den 28 juni 1919. London den 9 mars 1920. NF 1929. Protection of linguistic, racial or religious minorities by the League of Nations.
144
134
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Nilsson-Ranta, D. 2008. Nödhjälp på villovägar. Implementering av en filantropisk
välfärdsidé. Norrbottens arbetsstugor 1903–1954. Umeå: Umeå universitet.
Nilsson-Ranta, D. Denna volym. Vård, bildning fostran – en kunskapsöversikt kring
forskningen om de norrbottniska arbetsstugorna. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Nordin, K. 1974. Meningsbyggnaden hos åttondeklassister i Övertorneå. I: Loman, B. (red).
Språk och samhälle 2, 140–168. Lund: Gleerups.
Nylund Torstensson, E. 1989. Tornedalsfinska – språkvård och språkmedvetenhet. I:
Symposium Lingua – Cultura. Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Utbildningsenheten,
Juni 1989. 81–88. Ojala, C.-G. 2022. Sammanfattning av rapport om insamling av mänskliga kvarlevor. I: Då
människovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Delbetänkande av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, 111–153. SOU 2022:32.
Oscarsson, E-O. 2016. Rastänkande och särskiljande av samer. I: Lindmark, D. & Sundström,
O. (red.) De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi, 943–960. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag. Parkvall, M. 2016. Sveriges språk i siffror: vilka språk talas och av hur många? Stockholm:
Morfem förlag. Pekkari, K. 1997. Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren. I: Westergren, E. & Åhl, H.
(red.) Mer än ett språk. En antologi om två- och trespråkigheten i norra Sverige. Stockholm: Norstedts. Pekkari, K. (red.) 1999. Tradition och förnyelse. Tornedalens Folkhögskola 100 år. Luleå. Persson, C. 2018. ”Då var jag som en fånge”. Statens övergrepp på tornedalingar och
meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Pajala: Svenska tornedalingarnas riksförbund.
Persson, C. 2022. Sammanfattning av rapport om rasbiologiska undersökningar. I: Då
människovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Delbetänkande av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, 61–109. SOU 2022:32.
Pierce, L., Genesee, F. & Klein, D. 2016. Language loss or retention in internationally-
adopted children. Neurocognitive implications for second language learning. I: Genesee, F. & Delcenserie, A. (red.) Starting Over - The Language Development in Internationally-
Adopted Children, 179–201. Amsterdam. John Benjamins.
135
145
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Phillipson, R. 1992. Linguistic Imperialism. Oxford: Oxford University Press. Pikkarainen, H. & Brodin, B. (2008). Diskriminering av nationella minoriteter inom
utbildningsväsendet. DO:s rapportserie 2008:2. Stockholm: DO.
Pinomaa, M. 1974a. Finsk interferens i tornedalssvenskan. I: Loman, B. (red) Språk och
samhälle 2, 80–108. Lund: Gleerups.
Pinomaa, M. 1974b. Meningsbyggnaden hos tvåspråkiga tornedalingar. I: Loman, B. (red.)
Språk och samhälle 2, 122–139. Lund: Gleerups.
Pohjanen, B. 2020. Lite historik. Kieliviesti 1. URL:
https://www.isof.se/download/18.6da07211795682de2777c66/1622836425893/Kieliviesti %201%202020%20Pohjanen%20Svenska.pdf Poromaa Isling, P. 2020a. Young Tornedalians in education: the challenges of being national
minority pupils in the Swedish school system. Education in the North 27(1): 92–109. Poromaa Isling, P. 2020b. Tornedalian Teachers’ and Principals’ Experiences in the Swedish
Education System: Exploring Decolonial Pockets in the Aftermaths of ‘Swedification’
Nordic Journal of Comparative and International Education 4(1): 84–101.
Poromaa Isling, P. & Keisu, B.-I. 2021. Tornedalingar om minoritetsskap. Ras och platsens
betydelse för dekoloniala motståndspraktiker i majoritetssamhället. Tidskrift för genusvetenskap 42(4): 53–73. Proposition 1897:46. Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående
jernvägsanläggningar för statens räkning; gifven Stockholms slott den 26 februari 1897. Stockholm. Proposition 1998/99: 143. Nationella minoriteter i Sverige
.
Pujolar, J. 2007. Bilingualism and the nation-state in the post-national era. I: Heller, M. (red.)
Bilingualism: A Social Approach, 71–95. New York: Palgrave.
Pujolar, J., Branchadell, A., Codó, E., Corona, V., Fabà, A., Gonzàlez, I., Martínez, R.,
Moyer, M., Pradilla, M.À., Puigdevall Serralvo, M., Riera, E., Romero Rivera, E., Solé Camardons, J., Solé, M., Vila i Moreno, F. X. 2016. Precisions al manifest del Grup
Koiné. Nerladdad 2022-04-13 från
https://www.ara.cat/opinio/precisions-manifest-del-grup-koine_129_1680980.html
Regeringskansliet 2022. Handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella
minoritetsspråken. Stockholm: Kulturdepartementet.
Runblom, H. 1995. Majoritet och minoritet i Östersjöområdet. Ett historiskt perspektiv.
Stockholm: Natur och Kultur. Ruong, I. 1969. Samerna. Stockholm: Aldus.
146
136
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Rönmark, W. & Wikström, J. 1980. Tvåspråkighet i Tornedalen. Umeå: Pedagogiska
institutionen. Umeå universitet. Salih, K. 2000. Kurdfrågan. En bakgrund. MENA-projektet. Delstudie 15. Stockholm:
Regeringskansliet, UD. Salö, L. 2015. The linguistic sense of placement: Habitus and the entextualization of
translingual practices in Swedish academia. Journal of Sociolinguistics 19(4): 511–534. Salö, L. 2021. De nyvunna synsättens inympning: Modersmålsundervisningens tillblivelse i
Invandrarutredningen 1968–1974. I: Salö, L. (red.) Humanvetenskapernas verkningar:
Kunskap, samverkan, genomslag, 145–172. Stockholm: Dialogos.
Salö, L., Ganuza, N., Hedman, C & Karrebæk, M. 2018. Mother tongue instruction in Sweden
and Denmark. Language policy, cross-field effects, and linguistic exchange rates.
Language Policy 17(4): 591–610.
Salö, L. & Karlander, D. 2022. The travels of semilingualism: Itineraries of ire, impact, and
infamy. In Williams, Q., Deumert, A. & Milani, T. (red.) Struggles for Multilingualism and
Linguistic Citizenship, 121–139. Clevedon: Multilingual Matters.
Sametinget 2020. Förslag till handlingsprogram för bevarande av de samiska språken.
Kiruna: Sametinget. Sandström, R.1991. Om försvenskningen av efternamnen i Pajalatrakten på 1900-talet och
dess orsaker. I: Fenno-ugrica Suecana. Tidskrift för finsk-ugrisk forskning i Sverige 10: 107–156. Schieffelin, B. B., Woolard, K. A. & Kroskrity, P. V. (red.) 1998. Language Ideologies.
Practice and Theory. New York: Oxford University Press.
Schmidt, A. 1985. Young People's Dyirbal. An Example of Language Death from Australia.
Cambridge: Cambridge University Press. Schwartz, D. (red.) 1966. Svenska minoriteter. Stockholm: Aldus. SFS. 1842:19. Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående folkundervisningen i riket: gifwen
Stockholms slott den 18 juni 1842.
SFS 1998:204. Personuppgiftslag (PUL). SFS 1999:1176. Lag om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter
och domstolar.
SFS 2009:724. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. SFS 2019:938. Lag om ändring i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och
minoritetsspråk.
137
147
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
SFS 2022:68. Lag om ändring i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och
minoritetsspråk.
Silverstein, M. 1996. Monoglot ‘standard’ in America: Standardization and metaphors of
linguistic hegemony. I: Brenneis, D. & Macaulay, R.K.S. (red.) The Matrix of Language.
Contemporary Linguistic Anthropology, 284–306. Boulder: Westview.
Silverstein, M. 2003. Indexical order and the dialectics of sociolinguistic life. Language &
Communication 23: 193–229.
Skolverket 1997. Barn mellan arv och framtid. Konfessionella, etniska och språkligt inriktade
skolor i ett segregationsperspektiv. Stockholm: Skolverket.
Skolverket 2010. Undervisning på engelska. Utvärdering av en försöksverksamhet i
grundskolan. Rapport 351. Stockholm: Skolverket.
Skolverket 2018 Engelskspråkig undervisning. En kartläggning och utvärdering av
engelskspråkig undervisning i svensk gymnasieskola. Rapport 405. Stockholm: Skolverket.
Skutnabb-Kangas, T. 1975. Vad är halvspråkighet? Nordisk minoritetsforskning 2(1): 12–14. Skutnabb-Kangas, T. 1981. Tvåspråkighet. Lund: Liber. Skutnabb-Kangas, T. & Toukomaa, P. 1976. Teaching Migrant Children's Mother-Tongue
and Learning the Language of the Host Country in the Context of the Socio-Cultural Situation of the Migrant Family. Geneva: UNESCO.
Slunga, N. 1965. Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. Luleå: Tornedalica. Slunga, N. 1984. Finska i Norrbottens skolor. Historisk bakgrund och uppföljning av
undervisningen i finska 1970–1983. Luleå: Länsskolnämnden i Norrbottens län.
Slunga, N. 2000a. Arbetsstugorna i Norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst.
Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. Slunga, N. 2000b. Tradition och förnyelse. Tornedalens Folkhögskola 100 år. I: Johansson,
S.-Å. & Nordström, S.G. (red.) Utbildningshistoria 2000, 222–228. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. Smolicz, J. J. 1981. Language as a core value. RELC Journal, 11(1): 1–13. Snellman, G. Denna volym. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen
fram till 1970. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
SOU 1958:22. Tornedalsutredningen, Första delen. SOU 1990:91. Samerätt och samiskt språk. Slutbetänkande av samerättsutredningen. SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention om historiska
minoritetsspråk.
148
138
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
SOU 2005:40: Rätten till mitt språk - förstärkt minoritetsskydd. Delbetänkande av
Utredningen om finska och sydsamiska språken.
Stenudd, H. 2018. Finnmix firade 30 år. Minoritet.se, URL: https://www.minoritet.se/5080.
Kiruna: Sametinget. Steup, M.& Ram, N. 2020. Epistemology. I: Zalta, E. N. (red.) The Stanford Encyclopedia of
Philosophy (Fall 2020 Ed.).URL
Stolt, B. 1975. Halvspråkighet och känslor. Nordisk minoritetsforskning 2(1): 24–26. Stroud, C. 1978. The concept of semilingualism. Working Papers, 16. Department of General
Linguistics, Lund University. 153–172.
Stroud, C. 1999. Portuguese as ideology and politics in Mozambique: Semiotic
(re)constructions of a postcolony. I: Blommaert, J. (red.) Language Ideological
Debates, 343–380. Berlin: De Gruyter Mouton.
Svanberg, F. 2015. Människosamlarna. Stockholm: Historiska museet. Sörlin, S. 1988. Järnvägen som kulturbärare. I: Lundholm, K. (red.) Malmbanan 100 år 1888–
1998, 11–92. Luleå: I- Tryck AB.
T:son Höjer, Torvald. 1944. Sveriges anslutning till Nationernas Förbund. Ett aktualiserat
25-årsminne. Uppsala.
Tenerz, H. 1925. Statens småskoleseminarium i Haparanda 1875–1925. Kort historik.
Haparanda. Tenerz, H. 1960. Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet
1900. Stockholm: Föreningen för svensk undervisningshistoria.
Tenerz, H. 1962. Ur Norrbottens finnbygds historia. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Tenerz, H. 1963. Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-
talet jämte språkdebatten. Stockholm: AB Seelig & c:o.
Tenerz, H. 1966. Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens län.
Lund: Gleerup. Tenerz, H. 1968. Språkfrågan i de finsktalande delarna av Norrbottens län. Svenska statens
skolpolitik i finnbygden I. Pedagogisk tidskrift 5: 104–113. Tollefson, J. & Pérez-Milans, M. (red.) 2018. The Oxford Handbook of Language Policy and
Planning. Oxford: Oxford University Press.
Torp, E. Denna volym. Ströängar. En kunskapsöversikt för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
139
149
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Toukomaa, P. 1975. Om finska invandrarelevers språkutveckling och skolframgång i den
svenska grundskolan. Nordisk minoritetsforskning 2(2): 4–6. Trudgill, P. 1974. Språk och social miljö. En introduktion till sociolingvistiken. Stockholm:
Pan/Norstedts. Tydén, M. & Svanberg, I. (1994). I nationalismens bakvatten. Hur svensken blev svensk och
invandraren främling. I: Broberg, G. Wikander, U. & Åmark, K. (red.) Bryta, bygga, bo.
Svensk historia underifrån, 221–249. Stockholm: Ordfront.
Unesco 1953. The Use of Vernacular Languages in Education. Paris: Unesco. Unesco 2022. Languages in education, https://en.unesco.org/themes/gced/languages .
Nedladdad 2022-03-16. Wacquant, L.J.D. 1989. Towards a reflexive sociology: A workshop with Pierre Bourdieu.
Sociological Theory 7(1): 26–63.
Wande, E. 1977. Hansegård är ensidig. Invandrare och minoriteter 3/4, 44–51. Wande, E. 1984. Two Finnish minorities in Sweden. Journal of Multilingual and
Multicultural Development 5(3–4): 225–241.
Wande, E. 1992. Förord. I: Meän kielen sanakirja. Tornedalsfinsk ordbok. Luleå: Kaamos. Wande, E. 1994. Något om finskans historia i Sverige. I: Utbildningsdepartementet (utg.)
Finska i Sverige – ett inhemskt språk. Rapport från Arbetsgruppen för stärkande av det finska språkets ställning, 8–31. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Wande, E. 1996. Tvåspråkighet eller halvspråkighet – det var frågan. I: Raag, R. & Larsson,
L-G., (red.) Finsk-ugriska institutionen i Uppsala 1894–1994, 209–238. Uppsala: Uppsala universitet. Wande, E. 1999. Finska och tornedalsfinska ortnamn i Sverige: I: Blanck, D. & Jegebäck, P.
(red.)
Migration och mångfald: essäer om kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade
Harald Runblom, 346
–367. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning.
Wande, E. 2021. Från tornedalsfinska till meänkieli. Om den språkliga emancipationen i
Tornedalen. I: Darvishpour, M. & Westin, C. (red.) Migration och etnicitet: perspektiv på mångfald i Sverige, 163–178. Lund: Studentlitteratur. Wande, E. & Winsa, B. 1995. Attitudes and bilingual behaviour in the Torne Valley. I: Fase,
W. Jaspaert, K. & Kroon, S. J. (red.) The State of Minority Languages. International
Perspectives on Survival and Decline, 267–292. Lisse, Nederländerna: Swets & Zeitlinger.
Weber, E. 1976. Peasants to Frenchmen: The Modernization of Rural France, 1870 – 1914.
Stanford, CA: Stanford University Press.
150
140
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet …
Weber, M. 1968/1922. Economy and Society (Översatt och redigerad av G. Roth & C.
Wittich). New York: Bedminster. Westergren, E. & Åhl, H. (red.) 2007. Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i
norra Sverige. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
Wickström, M. 2015. Making the case for the mother-tongue. I: Saarinen, T., Ihalainen, P.
and Halonen, M. (red.) Language Policies in Finland and Sweden, 171–195. Bristol: Widgren, J. 1982. Svensk invandrarpolitik. Stockholm: Liber. Wingstedt, M. 1998. Language Ideologies and Minority Language Policies in Sweden.
Historical and Contemporary Perspectives. Stockholms universitet: Centrum för tvåspråkighetsforskning.
Winsa, B. 1995. Från ett vi till ett dem – Torne älv som kulturgräns. I: Korhonen, O. &
Winsa, B. (red.) Kulturens frontlinjer. Språkliga och kulturella gränser i
Nordskandinavien. Två uppsatser. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgäns norr, 7.
Winsa, B. 1996. Från Tornedalens finska till meän kieli. I: Horn, F. (red.) Svenska språkets
ställning i Finland och finska språkets ställning i Sverige, 138–158. Lapplands universitet.
Rovaniemi. Winsa, B. 1998. Language Attitudes and Social Identity. Oppresion and Revival of a Minority
Language in Sweden. Applied Linguistics Association of Australia, Occasional Paper, 17.
Winsa, B. 2000. Språkkulturell infrastruktur i Tornedalen. Boyd, S. Dorriots, B., Haglund-
Dragic, M. & Källström, R. (red.) Språkpolitik. Rapport från ASLA:s höstsymposium
Göteborg, 9-10 november 2000, 255–271. ASLA, Svenska föreningen för tillämpad språkvetenskap.
Winsa, B. 2003. Språkplanering utvecklar det kulturella kapitalet i svenska Tornedalen -
Meänkieli, finska, svenska och samiska i social kontext. Arina 1: 27–40. Winter, E. 2020. On Max Weber and ethnicity in times of intellectual decolonization.
Cambio, 9(20). 41–52.
World Bank 2019. Learning Poverty.
https://www.worldbank.org/en/topic/education/brief/learning-poverty (nedladdad 2022-03-18). World bank 2021. Loud and Clear: Effective Language of Instruction Policies for Learning. Wrede, G. 1974. Skolspråket i Tornedalen – några synpunkter baserade på en undersökning
av färdigheten i svenska. I: Loman, B. (red). Språk och samhälle 2, 169–188. Lund: Gleerups.
141
151
1. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet … SOU 2023:68
Åhl, H. 2007. Levnadsskiss av en meikäläinen. I: Westergren, E. & Åhl, H. (red.) Mer än ett
språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige 11–16. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
Året i Focus 1972. Årsbok för 1971–72 i text och bild. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Öhman, S. 1981. Halvspråkighet som kastmärke. I: Öberg, K. (red.) Att leva med mångfalden,
216–227. Stockholm: Liber.
152
142
Språkförlustens konsekvenser
Om språk, kultur och välbefinnande
Leena Huss Professor emerita
Uppsala universitet
Kontakt:
leena.huss@gmail.com
1
153
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Innehåll
Uppdraget
1 Inledning
2 När man förlorar ett språk
2.1 Hotet mot språken 2.2 Stigmatisering av språket 2.3 ”För barnens bästa” 2.4 Var valet fritt? 2.5 Tystnaden 2.6 Traumat som gick i arv
3 Språklig revitalisering
3.1 Vad är revitalisering? 3.2 Den statliga minoritetspolitikens roll 3.2.1 Skolans roll 3.2.2 Hur långt räcker det statliga stödet 3.2.3 Vikten av attityder 3.3 Lokalt förankrad revitalisering 3.3.1 Ideologiskt klargörande 3.3.2 Domedagsprofetior 3.3.3 Språkspärr 3.3.4 Tid för reflektion 3.4 De ”nya talarnas” situation 3.4.1 Vem ”äger” språket?
4 Språkförlust, revitalisering och genus
4.1 Assimilationens tid 4.2 Revitaliseringens tid
154
2
2. Språkförlustens konsekvenser …
5 Sambandet mellan språk och hälsa / välbefinnande
6 När lyckas revitaliseringen?
3
155
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Uppdraget
Föreliggande forskningsöversikt redovisar ett uppdrag åt Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Forskningsöversikten ska ge en överblick över forskning och beprövad erfarenhet kring flerspråkighet, språkförlust och språklig revitalisering. I översikten ska ingå ny forskning om relationen mellan språkförlust, revitalisering samt socio-emotionell- och kognitiv utveckling och hälsa. Översikten presenterar både nationella och internationella utgångspunkter och redogör för stigmatiseringsproblematiken i relation till språk och identitet, det ärvda stigmat och genusaspekten samt sätter processerna i perspektiv av ökat intresse bland nutidens unga för språket man aldrig fick lära sig. I den ska språkspärrar och andra psykologiska fenomen i språkinlärning även diskuteras.
156
4
2. Språkförlustens konsekvenser …
1 Inledning
”Det finns ett Sverige här uppe som är mångkulturellt och alltid varit det. Med många folk som bor nära inpå varandra och som hjälper varandra. […] Jag tror det puttrar en större och större stolthet över att man har rötter här uppe. Att det finns något som är värt att bevara i språket och kulturen.”
Hanna Aili intervjuad den 1 juli 2021 i podden Proud to b e Ummikko.1
Syftet med denna text är att beskriva vad förlusten av ett eget ursprungsspråk kan betyda för en människa som lever i en språklig och kulturell minoritetssituation. Orsaken till en sådan förlust grundar sig vanligtvis i en ojämn maktsituation där människor inte fritt kan välja utan mer eller mindre tvingas att gå över till majoritetsspråket. Senare uppstår ofta hos deras efterkommande en önskan om att återta det språkliga arvet som gått förlorat. Den växande, världsomfattande revitaliseringsrörelsen är ett tecken på detta. Hur revitaliseringen kan påbörjas, vad den kan ha för målsättningar, vilka möjligheter den har att fortgå och stärkas och varför den är viktig för individerna och samhället i stort diskuteras också i denna text.
Innehållet i texten bygger i mångt och mycket på min egen forskning om språklig revitalisering bland talare av Nordkalottens finsk-ugriska minoritetsspråk: kvänska, meänkieli och samiska. Under den senaste tiden har samiskan varit i fokus, vilket återspeglas i exemplen hämtade från den samiska världen. De är intressanta inte minst därför att samernas eget etnopolitiska arbete påbörjats tidigare och hunnit längre än de båda övriga gruppernas. De svårigheter som språkbevarande och språklig revitalisering möter är dock på många sätt snarlika bland de tre grupperna. Detta gäller också den övriga kontexten, de nordiska länderna är så pass likartade att forskningsresultat och erfarenheter från grannländerna och från dessa språkliga minoriteter mycket väl torde komma till gagn för alla parter. Samtidigt är språklig revitalisering en global rörelse och därför har jag också tagit med exempel från andra håll i världen. Språkförlustens konsekvenser liksom det uppfattade värdet av lokala revitaliseringsrörelser ter sig förvånansvärt lika oberoende av väderstreck och världsdelar.
1 https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-3-hanna-aili
5
157
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
2 När man förlorar ett språk
Våren 2000 anordnades ett öppet seminarium vid Uppsala universitet där språkvetare diskuterade innebörden i den nya nationella minoritetspolitiken som just trätt i kraft. Ett av fokusen för diskussionen var meänkieli som efter att tidigare ha betraktats som en dialekt av finskan nu hade fått språkstatus. Nu skulle man gottgöra det språkförtryck och språkförlust som tornedalingar och andra nationella minoriteter tidigare fått uppleva. Då begärde en deltagande professor ordet och kommenterade att det faktiskt bara var den första och kanske andra generationen som drabbades. Efteråt skulle problemet inte existera längre, ansåg han.
Den korta minnesbilden ovan ger ett exempel på hur svårt det kan vara för utomstående att förstå vad det kan betyda för en språklig minoritet att tvingas byta språk. Detta är ett stort problem som försvårar utvecklingen mot en större språklig jämlikhet i samhället och en försoning mellan majoritets- och minoritetsbefolkningarna. Den berömda sociolingvisten Joshua Fishman har lyft fram vikten av att skilja mellan utomstående och dem som själva berörs när det gäller åsikter om språkbevarande. I sin bok In praise of the beloved language (1997, 158-159) citerar han Anthony Birch och skriver:
Birch ser inget klart värde i ett försvar av hotade kulturer på grundval av etnicitet. "Vem kan säga", frågar han retoriskt, "om England har det bättre eller sämre på grund av utrotningen av det korniska språket [och kulturen]?" […] men glömmer då att fråga sig om kornisktalande själva kan ha något relevant att säga i detta sammanhang och om att förbise dem i sig inte är ett exempel på just den etnocentrism som han påstår sig avsky så mycket.2
För att förstå situationen för ett hotat språk är det alltså viktigt att lyssna på dess talare och potentiella talare. Det är de som kan beskriva sina egna erfarenheter och tankar och det är också deras strävanden som måste utgöra grunden för revitaliseringsarbetet. Sedan är det naturligtvis viktigt att majoritetssamhället respekterar minoriteternas språkliga rättigheter genom lagar och bestämmelser, men också genom att ställa resurser till förfogande för språkarbetet. Utan majoritetssamhällets aktiva insats uppnås inte bestående resultat och inte heller en försoning mellan parterna.3
2.1 Hotet mot språken
På 1990-talet och början av 2000-talet publicerades en mängd artiklar och böcker om hotade språk, språkförlust och språkdöd (se exempelvis Robins och Uhlenbeck 1991; Dixon 1997; Dorian 1998; Grenoble och Whaley 1998; Matsumura 1998; Crawford 2000; Crystal 2000; Nettle och Romaine 2000; Skutnabb-Kangas 2000). Enligt Michael Krauss uppmärksammade
2 Direkta citat från engelsk- och norskspråkig litteratur samt korta citat på finska och meänkieli som förekommer i denna rapport har översatts till svenska av författaren. 3 Se en längre diskussion om detta i avsnittet Den statliga minoritetspolitikens roll.
158
6
2. Språkförlustens konsekvenser …
konferensföredrag 1991 och hans artikel i tidskriften Language (1992) är cirka 90 procent av världens språk allvarligt hotade till sin existens om ingenting görs för att bryta trenden. I artikeln tog han också upp frågan om hur det var möjligt att många lingvister inte gjort mer än att passivt iaktta hur största delen av deras forskningsobjekt var på väg att försvinna. Sedan dess har mycket skrivits om forskarnas ansvar när det gäller hotade språk och språksamhällen och såväl lingvister som andra forskare har aktivt börjat arbeta för att stödja de hotade språken (Huss och Csató 2010).
Typiska argument som tagits upp när det gäller behovet av att motarbeta språkförlust och språkdöd har exempelvis varit att språken är bärare av sina talares kulturer och att varje språk är en unik och värdefull del av det gemensamma mänskliga kulturarvet. Dixon (2000) skriver:
Varje språk uttrycker sina talares världsbild – hur de tänker, vad de värdesätter, vad de tror på, hur de kategoriserar världen omkring dem, hur de ordnar sina liv. När ett språk dör ut går en del av den mänskliga kulturen förlorad – för alltid (Dixon 1997, 144)
Det finns också argument som betonar behovet av språklig diversitet som en lika viktig faktor för mänskligheten som all annan diversitet (Crystal 2000; Maffi 2001). Crystal kommenterar det så här:
Om mångfald är en förutsättning för en hållbar mänsklighet, så är bevarandet av språklig mångfald grundläggande, eftersom språket ligger i hjärtat av vad det innebär att vara människa. (Crystal 2000, 33–34)
Ett viktigt argument är även att det är en mänsklig rättighet att få behålla och använda sitt eget språk, och att många konventioner, lagar och förordningar som olika länder förbundit sig att följa ska skydda talarnas rättigheter (Skutnabb-Kangas och Phillipson 2017, 2022).4 På senare tid har det alltmer börjat betonas hur talare och före detta talare själva upplever förlusten av sitt ursprungsspråk och tanken på att ens eget språk verkar vara på väg att försvinna. I det följande är det framför allt denna sida av frågan som tas upp och diskuteras.
2.2 Stigmatisering av språket
Språkförlust är en universell erfarenhet och otaliga exempel på hur det kan gå till och hur individer och grupper uppfattar det återfinns i forskningslitteraturen. Många minoriteter och urfolk som upplevt förtryck och öppen assimilationspolitik har så småningom bytt språk från ursprungsspråket till samhällets dominerande språk vilket för många har framstått som det enda rimliga alternativet. En orsak har varit den tidigare stigmatiseringen av språk och identitet som lämnat djupa känslomässiga sår hos många människor.
4 Några exempel på sådana som är särskilt viktiga i Sverige är Språklag (2009:600),
Lag om nationella minoriteter och
minoritetsspråk (SFS 2009:724), Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, Europarådets ramkonvention om skydd av nationella minoriteter och Europarådet stadga om landsdelsspråk eller minoritetsspråk.
7
159
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
I Norge och Sverige bidrog den rasbiologiska forskningen runt sekelskiftet 1800/1900 starkt till att språkliga och kulturella minoriteter fick en negativ stämpel (se utförligare om rasbiologin i Curt Perssons rapport denna volym). Andra grupper än de skandinaviska bedömdes vara lägrestående raser och deras språk som främmande element som inte hörde till nationen. Hagerman (2015) som tecknat den svenska rasbiologen Herman Lundborgs liv, beskriver de svenska rasbiologernas tankar om språk på följande sätt:
Sverige är alltså världens rasrenaste germanska land samtidigt som det alltid – just här – har funnits folk som rasforskarna menar inte ens går att räkna som européer, eftersom deras språk inte liknar de andra i Europa. De talar finska och samiska, som inte är indoeuropeiska språk utan hör till den finskugriska språkstammen, vilket får forskarna att anta att de snarare är besläktade med mongolerna. (Hagerman 2015, 23)
Mæhlum (2019) beskriver rasbiologins inflytande i Norge och den stigmatisering av det samiska folket som den resulterade i. Även här betonas språkets betydelse i sammanhanget:
Denna utdragna och systematiska stigmatisering av det samiska folket och dess kultur bidrog starkt till att forma de attityder och stereotyper som utvecklades i det norska samhället generellt. Dessa stereotyper tecknade samerna som gammaldags och reaktionära, tiggaraktiga och på gränsen till kulturellt efterblivna. Samiska språket kom att ses som ett av de främsta symboliska uttrycken för vad man ansåg utgöra en underlägsen och anakronistisk kultur. (Mæhlum 2019, 22)
Rasbiologiska tankegångar förekom i svenska skolböcker som exempelvis tornedalska barn i de så kallade arbetsstugorna (se vidare Nilsson Rantas rapport denna volym) fick läsa. Persson (2018) nämner att man i folkskolans läroböcker kunde läsa
om hotet mot den svenska nationen, i form av rasens degenerering. I samma läroböcker kunde barnen i arbetsstugan stava sig fram och läsa om att man tillhörde en lägre stående ras, allt verifierat med bilder (Persson 2018, 49)
Trots att rasbiologin så småningom förlorade sin ställning bland forskarna levde de gamla uppfattningarna kring språk som samiska och finska kvar länge. Språken sågs som något främmande och problematiskt, inte minst i skolsammanhang. Ännu i början av 1960-talet kunde man i en artikel om Tornedalen i tidningen Röster i Radio (1961) läsa följande: ”Här uppe är radion av särskilt stor betydelse i undervisningen i engelska – och svenska! Barnen kan nämligen inte tala sitt modersmål när de börjar skolan, de talar finska.”
I Tornedalen drabbades många också av en dubbel skam – att ens finska avvek från standardfinskan som den jämfördes med, och att den lokala varieteten av svenska uppfattades som annorlunda och avvikande från andra svenska varieteter. På 1960- och 1970-talen försvårades tornedalingarnas språksituation av den så kallade halvspråkighetsdebatten och begreppet halvspråkighet (se utförligare om begreppet halvspråkighet i Hyltenstam och Salö 2022) som enligt Wande (2021, 170)
160
8
2. Språkförlustens konsekvenser …
[…] i mångt och mycket kom att tolkas som en språklig och psykologisk karaktäristik av tornedalingen. För många blev det ett stigma som man ville frigöra sig ifrån genom ett fortsatt förnekande eller förringande av finskans betydelse. (Wande 2021, 170)
En liknande språklig situation har beskrivits gällande samer och kväner i Norge (Bull 1994; Johansen 2010; Lane 2010). Lane som studerat språksituationen bland kväner i Bugøynes, Nordnorge, skriver:
Äldre människor i Bugøynes sa till mig att det var skamligt att prata kvänska i skolan, så de försökte prata norska så gott de kunde, men deras norska var inte ''riktig'' norska. På så vis hamnade de i en position av dubbel skam: deras modersmål var värdelöst, och de kunde bara försöka ersätta det med ett främmande språk som de inte behärskade […] (Lane 2010, 70)
När synen på minoritetsspråken så småningom förbättrades och det blev möjligt för barnen i Tornedalen att få hemspråksundervisning5 började man undervisa i finska vilket medförde en ny problematik.
I skolan fick man läsa hemspråk, vilket var finska och inte meänkieli, som de flesta hade hemma och det innebar att när man kom hem och försökte prata ”finska” med släkten så skrattade (sic) för man hade ju så mycket ”konstiga” ord och det lät ju kul för dem att man talade ”råfinska”! För mig innebar det att jag blev tyst för det var ju inge kul att folk skrattade åt en (Ackermann-Boström 2021, 43)
Numera erbjuder skolan modersmålsundervisning i meänkieli och det är mycket som tyder på att attityderna har förbättrats med åren. Då och då kan man dock fortfarande stöta på åsikter som påminner om gamla tider. I ett nyhetsinslag hösten 2020 berättade en meänkielitalande pappa i SVT Uutiset om något som hans son hade fått uppleva i skolan i Kalix, en kommun som ingår i förvaltningsområdet för meänkieli.
Daniel Särkijärvi trodde inte sina öron, när hans barn berättade om vad som hänt i skolan en dag i juni: läraren hade inför klassen sagt att barnets modersmål meänkieli låter likt ett djurläte, en råmande ko. – Mitt barn brukar inte berätta så mycket om vad som sker i skolan. Men nu berättade han allt detta, och direkt, vilket tyder på att det som hände var viktigt för honom, en negativ erfarenhet och en hemsk situation, berättar Särkijärvi. Särkijärvi är känd som en språkaktivist, med målet att revitalisera meänkieli, vilket läraren enligt barnet hade kommenterat i sammanhanget: – ”Jag håller inte med din pappa” hade läraren sagt, återger Särkijärvi barnets erfarenhet.6
5 Termen hemspråk ersattes 1997 officiellt av termen modersmål.
6
https://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/elev-berattar-lararen-beskrev-meankieli-som-ettdjurlate?fbclid=IwAR2N5_w5otEzu5CPaTDZRV7zdhKv2jT6LqBOmJFyF3_yjB5tjEXKuk2_gEY
9
161
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
2.3 För barnens bästa
Stigmatiseringen av språket och de gamla uppfattningarna om tvåspråkighet som skadligt för inlärningen av majoritetsspråket levde kvar långt inpå 1950- och 1960-talen och påverkade föräldrarnas vilja att använda minoritetsspråken hemma med sina barn. Många fick veta att det var för deras barns bästa att hela familjen övergick till att tala majoritetsspråket. Föräldrar som själva bar på negativa erfarenheter från sin egen skolgång med minnen om bestraffningar och nedvärdering på grund av språket, ville inte utsätta sina egna barn för liknande upplevelser (Lane 2010; Johansen 2019). Johansen beskriver hur samiskan i de speciella internatskolorna för samiska barn i Norge var ett förbjudet språk och att barnen kunde bestraffas om de talade samiska vilket fick föräldrarna som själva upplevt detta att välja bort samiskan i sina egna hem:
Vi ville inte att våra barn skulle uppleva det vi hade upplevt! Vi ville att de skulle ha en bättre framtid och framtiden bars fram av norskan. Vi trodde att det här var det bästa för dem, att inte vara samer. (Johansen 2019, 36)
Förutom skolundervisning fanns det också andra sätt att öka barns kunskaper i majoritetsspråket. Författaren Kerstin Tuomas Larsson, som skrivit boken
Hjärntvättarresan / Aivonpesoreisu, berättar i en intervju om den tornedalska traditionen att varje sommar skicka busslaster av barn söderut för att de skulle lära sig svenska – något som kunde innebära smärtsamma upplevelser och en stark känsla av att vara mindre värd. Hon säger:
Vi tornedalingar är de minst kända av Sveriges minoriteter. Med denna bok vill jag lyfta fram en del av vår historia som de flesta svenskar inte känner till. Jag har intervjuat några kvinnor som i sin barndom skickades söderöver för att lära sig riktig svenska, deras berättelser och upplevelser. […] – Allt var inte bara guld och gröna skogar. Jag vill lyfta upp de här bitarna ur vår historia och säga sanningen. Med åren när jag börjat bottna i mig själv har jag börjat våga säga sanningar. Till och med Jesus säger att; ”Sanningen skola göra eder fria”, säger Kerstin Tuomas Larsson, som genom skrivandet börjat hitta de bottnar i sitt eget djup som gett vid handen att de mörka stråken i dag ter sig något ljusare.7
Före detta arbetsstugebarnen i Perssons (2018) studie vittnar också om vilka konsekvenser det tvära och fullständiga språkbytet till svenska, ”ett massivt språkbad där varje vaken stund innebar att tvingas kommunicera på ett helt främmande språk ” (s. 47) kunde ha på elevernas skolgång och deras egen självkänsla.
Nå, man lärde sig ju ingenting, efter första klass kunde man ingenting och fick därför gå en klass till. Man räknades som dum när man ingenting lärde sig. Men hur ska man lära sig när man inte kan språket som talas? [---] Jag flyttades också till hjälpklass i Tärendö, det fanns ju inte i hembyn. Man var så dum att man inte lärde sig, så det blev hjälpklass. (Persson 2018, 43)
7 https://www.minoritet.se/4902
162
10
2. Språkförlustens konsekvenser …
2.4 Var valet fritt?
Det fanns många som ansåg att föräldrar som bytte till majoritetsspråket gjorde det av egen fri vilja eftersom majoritetsspråket erbjöd både barn och vuxna en bättre framtid i majoritetssamhället. Man betraktade det som ett nödvändigt val i en situation som krävde det. Mufwene (2002) har redogjort för hur språkbytet i en afrikansk kontext inte betyder att talarna medvetet ger upp sina språk. De känner till de samhälleliga fördelarna som majoritetsspråken innebär, och de egna språken försvinner så småningom, nästan omärkligt, på grund av att talarna anpassar sig och sina språkval till den rådande situationen (Mufwene 2002, 190-191). På andra sidan jordklotet, i en studie baserad på språkliga biografier, beskriver en tornedalsk morfar bosatt i Stockholm ett liknande händelseförlopp. Han har själv aktivt försvarat meänkieli och säger sig ofta ha funderat på varför han aldrig lärde sina döttrar sitt eget språk:
Det är det jag har tänkt många gånger alltså hur det kom sig alltså att jag inte hade den här ambitionen alltså att de skulle [tala meänkieli] […] så att hon tycker att det hade varit roligt alltså att kunna det här språket och [ha] kontakt med sina kusiner och så vidare. (Pietikäinen et al 2011, 82)
I Johansens (2013) intervjustudie hos kustsamer i Manndalen, Norge, beskriver hennes informant på ett liknande sätt att det var ett nästan omedvetet beslut som ingen reflekterade över:
Hanna beskriver språkskiftet som resultatet av ett nästan omedvetet, kollektivt språkval: ’det var bara så det var, ingen gav det en tanke'. Att tala norska hemma var ”så naturligt”, medan samiska var språket ”som förstörde allt” i skolan. (Johansen 2013, 69)
Dorian (1993) diskuterar sådana språkval och beskriver dem som val som en person gör i förhoppning om att man genom att byta ut sitt lågstatusmodersmål ska uppnå en bättre samhällelig position eller ska kunna ge sina barn bättre framtidsutsikter. Hon menar att sådana val egentligen aldrig är riktigt ”fria” eftersom de starkt påverkas av ojämlika maktrelationer mellan språk och språkgrupper. Språkbytarnas barn lär sig en del av det gamla språket men framför allt majoritetsspråket. Deras barn är i sin tur den generation som nått en trygg samhällelig position men som ofta börjar sakna sitt förlorade språk – ett språk som i det skedet vanligtvis har förlorat sin negativa stämpel. Dorian konstaterar att detta ”tredje generationsfenomen” är vanligt i hela världen. (Dorian 1993, 576-577)
Det är också viktigt att komma ihåg att majoritetsspråket var det enda skolspråket för de flesta minoritetsbefolkningarna och att föräldrarna därför saknade alternativ att välja mellan. Tanken om att låta sina barn lära sig båda språken fanns inte på kartan. Skolans roll var mycket viktig i assimileringspolitiken, och lärarna var auktoriteter som föräldrarna lyssnade till. Flerspråkigheten betraktades som skadligt dels eftersom minoritetsspråken inte ansågs besitta något värde och dels för att de ansågs försvåra inlärningen av majoritetsspråket. Lindgren (1984), som forskat i kvänska i Nordnorge, har beskrivit sådana tankegångar på följande sätt:
11
163
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
En av utgångspunkterna för assimileringen i Nordreisa var att "finskan förstör norskan". Tvåspråkighet sågs som en omöjlighet eftersom varje finskt ord betraktades som ett hinder för att lära sig norska. Bland barn blev det därför tabubelagt att tala finska. (Lindgren 1984, 297)
Att minoritetsspråken försvann från många familjer och släkter var mot den här bakgrunden lätt att förstå. Det finns också många berättelser om hur det kändes när den yngsta och den äldsta generationen inte längre kunde kommunicera med varandra. Författaren Katarina Kieri beskriver i en intervju8 vad detta kom att betyda för hennes relation med sin mormor:
Det är sorgligt att jag aldrig kunde prata med henne för hon kunde bara finska. Jag blev blyg inför henne. Jag tyckte att det var jobbigt att bli lämnad ensam med henne. Jag blev generad när hon sade saker jag inte riktigt förstod. Ibland låtsades jag förstå. Ibland trodde jag att jag hade förstått och svarade men svarade kanske fel och då kanske någon skrattade åt en. Det var komplicerat!
Hanna Aili, tidigare ordförande i ungdomsorganisationen Met Nuoret, berättar i en poddintervju9 om hur avsaknaden av meänkieli är vanlig bland hennes jämnåriga och att det också påverkar relationen till äldre generationer, såsom hennes far och farmor. ”Meänkieli är ju känslospråket. När man är arg eller glad. Det känns ju alltid lite som att man missar den delen av pappa också. Där han känner sig som mest hemma i det språket.”10
Ida Karkiainen berättar i en intervju i samma podd11 hur man utan språket också förlorar en del av sin egen historia:
Framför allt sorgen över att inte förstå allting som sägs. Det är så mycket av ens historia, så mycket av ens kultur som sitter i språket. Som sitter i uttrycken, som sitter i att beskriva dom gamla fiskeredskapen eller dom gamla platserna, eller sånger, sagor, vaggvisor. Allt det blir så svårt att översätta till något annat språk. Det måste man kunna för att på något sätt bottna i det och förstå betydelsen och innebörden i dom uttrycken. Och det har jag känt en sorg över att jag inte har kunnat.
Även Katarina Kieri tar upp den personliga historielösheten. Hon berättar i en radiointervju12 hur hon följde med till sina föräldrars hembyar och lyssnade när de vuxna satt och pratade om allt som hänt, hur det hade varit och hur det var nu och annat som hon tyckte också var hennes egen historia. Men eftersom det skedde på ett språk som hon inte förstod känner hon att hon saknar en del av sin egen historia. Samtidigt blev det något som hon kunde använda sig av i sitt författarskap:
Eftersom jag inte förstod vad som sades, studerade jag min släkt och andra väldigt noga, och läste kroppsspråk in i minsta detalj. Det använder jag mig av väldigt mycket i mitt skrivande. Jag har också fått en förståelse för hur det kan vara när olika erfarenheter gör
8 https://sverigesradio.se/artikel/6010407 9
, ”En podd om att inte tala sitt eget språk”
10 https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-3-hanna-aili 11 https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-6-ida-karkiainen 12 https://sverigesradio.se/artikel/6010407
164
12
2. Språkförlustens konsekvenser …
att man har svårt att förstå varandra. Jag tänker att allt det här utgör grund för mitt skrivande!
Hanna Aili berättar om hur meänkieli trots allt känns nära och att avsaknaden av det faktiskt kan skapa en gemenskap yngre icke-talare emellan.
När man inte kan språket, som jag, då blir meänkieli någon form av signal om att nu har jag kommit upp till Tornedalen, nu har jag kommit hem. Samtidigt kan jag känna att det finns viss sorg över att inte kunna prata meänkieli, att man har förlorat någonting. […] Samtidigt skapar upplevelsen att ha blivit försvenskad en speciell samhörighet bland den yngre generationens tornedalingar, kväner och lantalaiset. Känslan av att inte “tillhöra fullt ut” skapar en gemenskap.13
2.5 Tystnad
Många efterkommande vittnar om den tystnad som rådde kring språket som inte längre användes tillsammans med barnen. Det kunde ibland bli till en familjehemlighet som måste bevaras och som man inte skulle prata om. I sin beskrivning av de äldres gemensamma, tysta beslut att sluta överföra samiskan till barnen kallar Johansen (2013) de äldres generation för en ”tystad” grupp som inte är van vid att förklara eller diskutera hur norskan på så kort tid kunde bli majoritetsspråket i lokalsamhället. De äldre i Johansens undersökning började själva sällan eller aldrig prata om sin egen språkliga eller kulturella bakgrund, eller sina erfarenheter från tiden för förnorskningspolitiken. Även bland utomstående har man ibland karakteriserat minoriteter som ”tysta” grupper, någonting som nämns i Lanes artikel om kväner i Norge (2010)
I nyare tidningsartiklar i Norge har kväner ofta beskrivits som den tysta minoritetsgruppen, och 2004 släpptes en dokumentär med den talande titeln Det stumma folkets stilla död / Det tause folkets stille død av Siivet-Grenseløse Bilder. (Lane 2010, 74)
Ett drygt decennium senare, den 17 september 2022, hade Kvääniteatteri, den nya kvänteatern, sin urpremiär med pjäsen Näkymätön kansa – Det usynlige folket. En scenisk samtale om nordlig identitet. 14
För regissören och teaterchefen Frank Jørstad var valet av
pjästiteln självklart. I en intervju för SR Meänraatio berättar han att han ville lyfta fram det kvänska folket, ett folk som norrmännen inte vet något om, och även lyfta fram det kvänska språket och dess värde. I pjäsen talades norska men också en del kvänska.
En allmän osynlighet och även tystnad kring språk och identitet har ofta dröjt kvar länge och den har även kunnat sprida sig till grupper som flyttat in från en helt annan kontext. Beskrivningar av finnar som tillhörande en annan ras förekom fortfarande i skolböckerna under 1960-talet (Spjut 2018, 133) när arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige började ta fart, och från den öppna assimilationens tid och även långt därefter föreligger anekdotisk evidens om att många finnar bytte både språk och namn för att smälta in i den
13 https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-3-hanna-aili 14 https://sverigesradio.se/artikel/nakymaton-kansa-kvaaniteatterin-premiaari
13
165
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
svenska omgivningen. Även här gick många föräldrar över till att tala svenska i familjen för att skydda sina barn mot omgivningens negativa attityder. Finnarna i Sverige blev således en tyst, nästan osynlig minoritet, så till den grad att man år 1994 anordnade en konferens på temat ”Vart tog du vägen, Pekka?” för att diskutera frågan om vad som hänt med den stora gruppen finnar som blivit osynliga i det svenska samhället (Huss 2021). I en artikel med rubriken Finnarnas tysta närvaro kommenterades fenomenet i Aftonbladet av Ammar Makbul (2009), som bland annat skrev så här:
Det är svårt att förstå att det i dag lever en halv miljon sverigefinnar här. Det är ännu obegripligare att det finska språket talats 800 år i Sverige. Den finska prägeln på Sverige är nästintill omärkbar. Varför denna tystnad? Varför finns det så få sverigefinnar i offentligheten?15
När minoriteterna slutade att överföra sitt eget språk till sina barn gick barnen också miste om en del av sitt kulturella arv och sin samhörighet med gruppen. Några upplevde starkt den påtagliga tystnaden i hemmet och blev senare medvetna om den skam och stigmatisering som föräldrarna fått lida av. Josefina Skerk, samisk politiker från Sverige, berättar om minnen från sin egen släkt:
Den där skammen och sorgen som skapades har ärvts. I vår familj bidrog den säkerligen till den större tystnaden som bredde ut sig. Mormor hörde bara samiska under sin uppväxt när de vuxna grälade. När de inte kunde hejda sig sipprade det smutsiga språket fram. Det var först när hennes pappa blev gammal som kärleken till språket och slöjden blev något som han tillät sig att visa öppet. (Skerk 2017)
I utredningen Att återta sitt språk (SOU 2006:19) beskriver en intervjuad person vikten av det samiska språket trots att det bara ”burits med passivt”. Personen i fråga beskriver det som en ”smärtsam brist” och fortsätter:
Effektivt gjorde man språket och det samiska så fult och så bespottat att ingen ville eller orkade stå upp för det. Har endast hört samtalen i sammanhang när ingen trott att man hört på. Så djup var skammen. Det är detta som jag och många med mig i senare generationer nu försöker återta och återerövra. (…) Ty av allt som tagits ifrån det samiska, icke renskötande folket så är språket nästan det enda vi själva kan göra något åt. Det handlar alltså inte bara om ett språk utan om en hel identitet.” (SOU 2006:19, 80)
Numera talar man om historiska trauman som gick i arv, även om trauma knappast var ett ord som de drabbade själva använde. Oftast var det en allmän känsla av att inte må så bra, att inte vara helt nöjd med sitt liv. Grenoble (2020), som forskat i nordamerikanska och arktiska folk, beskriver det på följande sätt:
Forskning har visat att många människor i Nordamerika inte känner igen termen "historiskt trauma" i sig, utan talar om fenomenet i andra ordalag, exempelvis som "oroliga tider" eller "händelserna som förfäderna gick igenom". De talar också om trauma
15 https://www.aftonbladet.se/kultur/a/P3vq3e/sverigefinnarnas-tysta-narvaro
166
14
2. Språkförlustens konsekvenser …
med specifik hänvisning till språket ('Jag förstår inte mitt tal, mitt språk') och pratar om sorg och själens ensamhet. (Grenoble 2020, 14–15)
Ofta ses den språkliga revitaliseringen som det enda sättet att resa sig och motverka den stigmatisering av etnicitet och identitet som fortfarande plågar många minoriteter och urfolk. Så här skriver Darrell Kipp om vikten av att revitalisera Blackfoot-stammens språk i Nordamerika:
I vår stam var de negativa associationerna så starkt förankrade att ett tabu mot att tala vårt språk förblev färskt i minnet även hos andra och tredje generationens icke-talare av Blackfoot-språket. En viktig aspekt av språkrevitalisering är att avprogrammera denna invanda negativa inställning till vår identitet för att eliminera ännu en anledning till att hata oss själva för att vi är indianer. (Kipp 2009, 6)
2.6 Traumat som gick i arv
Sorgen och tystnaden kring språket gick i många fall vidare till barnen och barnbarnen. I vissa fall förstod barnen först i vuxen ålder att de gått miste om förfädernas språk och kultur. En stor sorg för många var också att det orsakade kommunikationssvårigheter mellan generationerna, inte enbart på grund av det förlorade språket, utan också på grund av annat. Johansen (2013) beskriver behovet av att överbrygga den stora klyftan mellan de äldre som lärt sig att förtränga sin samiska bakgrund och historia, och de yngre som vill återta dem. Detta till trots finns det exempel som tyder på att många i de yngre generationerna förstår varför de äldre inte kunnat eller velat överföra språket (Johansen 2009; Lane (2010). Johansen skriver att det bland hennes yngre informanter i Manndalen är vanligt att inte förebrå sina föräldrar för språkförlusten. Johansen citerar en person som säger:
Jag känner ingen bitterhet eftersom jag förstår dem så väl. Jag respekterar helt och hållet vad de har gjort och att de verkligen har gjort sitt bästa […] de har gjort allt de kunnat för att lära oss hur man lever i en norsk värld och hur man klarar sig i en norsk värld, i en norsk skola, ja, på grund av deras erfarenheter av den norska världen där de hade problem, eller hur? anpassa sig till skolan, till alla officiella institutioner och allt, eller hur? men jag klarar mig.
Liknande tankar om att de äldre generationerna inte kunde förebrås uttrycks även av andra. Författaren Katarina Kieri påpekar detta i en intervju:16
Jag kan fortfarande känna mig jävligt förbannad, men den ilskan är inte alls riktad mot mina föräldrar. De tillhör ju den generation som blev förbjuden att tala finska i skolan och till och med bestraffad om de gjorde det. Deras känsla för sitt modersmål blev solkad. Jag känner en stor ilska gentemot vad de fick utstå. De blev ju kränkta som barn!
16 https://sverigesradio.se/artikel/6010407
15
167
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
En yngre tornedaling berättar i en poddintervju17 hur historien även enligt hans mening har varit anledningen till att äldre släktingar inte velat föra meänkieli vidare till barnen.
Jag tror att det ligger väldigt starkt i en skam. Det är klart att vi är påverkade av att man var upp och mätte skallar på Tornedalingar. Det är klart att vi är påverkade av att man inte fick döpa sina barn till namn som inte lät svenska. Det är klart att vi är påverkade av att man inte fick tala språket, att man fick smäll på fingrarna i skolan om man talade finska med sina kompisar. Även om man bara kunde finska. Jag tror det sitter i. Jag tror det påverkar en person för resten av livet. Man måste kämpa med att bygga upp en stolthet igen. Det faller sig inte naturligt att föra det vidare till nästa generation om man som barn har fått veta att det är fel och dåligt och dumt.
Den yngre generationen bär inte på en lika tung ryggsäck av negativa erfarenheter som den äldre generationen. Däremot kunde de känna att de hade gått miste om något och att de inte tillhörde någon grupp. Denna ”varken eller”- identitet beskriver Johansen (125-127) på följande sätt:
De äldre i språkgemenskapen var tvungna att hantera en stigmatiserad etnisk identitet, men hade trots allt den kulturella kompetensen som behövdes för att klara av pendelrörelsen mellan en norsk och en samisk sfär [...]. I den privata sfären kunde de fortfarande uttrycka sin samiska identitet. Barnen rörde sig också mellan de två sfärerna, men utan att kunna uttrycka en samisk identitet. De tvingades alltså att göra sina erfarenheter av en samisk stigmatiserad tillhörighet utan att kunna artikulera den. (126)
Att stigmat i många fall levde kvar i efterkommande generationer gjorde att reaktionerna kunde bli mycket olika när minoritetsspråken och -kulturerna så småningom började få statligt stöd och det uppstod revitaliseringsrörelser bland befolkningen. Åsikterna kunde gå vitt isär i en och samma familj när till exempel några av barnen i en ursprungligen samisk familj ville återta sin samiskhet medan de andra inte ville höra talas om det. I den norska dokumentärserien Den stille kampen porträtteras exempelvis en familj där barnen reagerat helt olika, några mot och några för kampen för samiskan och den samisk a kulturen.18
Det kvardröjande stigmat kunde också visa sig i andra sammanhang och försvåra språkåtertagande och revitalisering. I Huss och Stångbergs studie av sydsamer i Dearna/Tärnaby uttryckte en samisk pappa hur svårt det kändes att tala samiska med sina barn när hans egen far, som endast talat svenska med honom, var närvarande. Den språkliga kedjan mellan generationerna hade brutits för länge sedan och att tala samiska i den situationen kändes ”obekvämt” och ”konstlat.” (Huss & Stångberg 2018, 138).
Anna Kuru berättar i en poddintervju19 om liknande erfarenheter när hon har försökt tala meänkieli med sin pappa:
Det är ju den här rädslan att prata språket också. Jag vet inte hur man kommer över det. Jag försöker ibland när jag ringer till min pappa att säga någon öppningsfras på meänkieli.
17
https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-5-mattias-timander, ingår i projektet Proud to be Ummikko.
18
https://tv.nrk.no/serie/den-stille-kampen
, Del 1: Skam og stolthet.
19 Anna Kuru https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-11-anna-kuru
168
16
2. Språkförlustens konsekvenser …
Och ibland säger han: ”Va?!” Och så byter jag till svenska. Eller så svarar han ibland på meänkieli, men då kan ju inte jag fortsätta en dialog. Det är ju där det brister liksom.
3 Språklig revitalisering
Bland språkbytargenerationens barn och barnbarn finns det många som saknar det förlorade arvet och vill göra något för att återta och revitalisera det. Ett stort uppsving för exempelvis samiska, kvänska och meänkieli bland ungdomar och unga vuxna speglas inte minst i sociala och andra medier. Det har också blivit lättare att arbeta för minoritetsspråken eftersom det officiella förhållningssättet gentemot minoriteter och urfolk har blivit positivare i Norden men även på andra håll. Bland annat har många länder ratificerat Europarådets minoritetskonventioner20 där språkliga rättigheter betonas, och minoriteterna har blivit synligare i samhället.
3.1 Vad är revitalisering?
Vad är då språklig revitalisering och hur går det till att revitalisera ett språk? Ordagrant betyder revitalisering att ”ge nytt liv”, i detta fall att stärka språk som har försvagats och som riskerar att försvinna i samhället. Ofta likställs revitalisering med en ökning av antalet talare och att språket får tillgång till nya användningsområden, så som i följande definitioner:
Språkrevitalisering behöver inte nödvändigtvis förstås som ett försök att återta tidigare mönster av språkanvändning i familjen, utan kan snarare handla om att skapa nya talare och användningsområden för språket. (K. King 2001).
[...] strävanden att odla nya talare när överföringen mellan generationerna har upphört och när barn inte längre tillägnar sig sina förfäders språk som första språk (Hinton 2011)
I praktiken innebär revitalisering alltså ett medvetet stärkande av ett hotat språk. Enligt en ofta använd definition är ett språk hotat när det kontinuerligt förlorar användningsdomäner och framför allt när föräldrar inte längre överför språket till sina barn. Fishmans klassiska studie Reversing Language Shift (1991; uppdaterad 2001) presenterar en typologi över olika tillstånd som minoritetsspråk kan befinna sig i avseende graden av hot mot dessa språk. Här görs en skillnad mellan två typer av nivåer: dels de som befrämjar ett överförande av minoritetsspråken från generation till generation och en återetablering av diglossi21, dels de nivåer som dessutom leder fram till ett mer jämlikt förhållande mellan minoritets- och
20 Europarådet stadga för landsdels- eller minoritetsspråk ,
https://www.coe.int/en/web/european-charter-regional-or-
minority-languages/about-the-charter
och den europeiska ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, se
https://www.coe.int/en/web/minorities/at-a-glance
21
Begreppet diglossi används om en befolkning i ett område som använder två olika språk eller språkliga varieteter men alltid i olika situationer. Det kan exempelvis handla om ett majoritetsspråk som används officiellt i utbildning, administration, medier med mera, och ett minoritetsspråk som används i hemmen och andra mer privata sammanhang.
17
169
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
majoritetsspråk i ett samhälle. Fishmans (1991) begrepp language shift reversal innebär att man medvetet vidtar åtgärder för att vända ett språkbyte som pågår i riktning från enspråkighet i ett minoritetsspråk till enspråkighet i ett majoritetsspråk. Oftast är målsättningen att uppnå en situation där båda språken kan leva kvar sida vid sida och inte att man ska uppnå enspråkighet i minoritetsspråket.
Under de senaste decennierna har otaliga projekt och metoder för språkrevitalisering utvecklats och tillämpats på olika håll i världen (se exempelvis Hinton et al. 2018 för en bred presentation av sådana) och det finns särskilda handböcker i praktisk revitalisering (Hinton och Hale 2001; Grenoble och Whaley 2006; Olko och Sallabank 2021). Situationerna för de hotade och försvagade språken varierar från fall till fall, likaså sätten att tackla språkförlust, och det är uppenbart att olika situationer kräver olika lösningar. Några exempel på metoder som trots kontextuella olikheter tillämpats med stor framgång är olika typer av mentorprogram (Hinton et al. 2018), språkboverksamhet (language nest) för barn under skolåldern (J. King 2001) och språkbadsundervisning (Cummins 1998). Särskilt bland ungdomar och unga vuxna har de möjligheter som modern informationsteknologi erbjuder för revitalisering varit mycket populära (jfr exempelvis Ackermann-Boström 2022).
3.2 Den statliga minoritetspolitikens roll
En statlig politik som erkänner minoriteternas rättigheter ger speciella möjligheter till språkbevarande och revitalisering. Språklagar, skyltar, kulturarrangemang med mera som en officiell, främjande minoritetspolitik vanligtvis leder till kan även ge språkets talare och potentiella talare en känsla av att det är mer legitimt än tidigare att använda språket i samhället och att arbeta med språklig och kulturell revitalisering (jfr Fjellgren och Huss 2019). Arbetet blir också betydligt lättare när det finns mer resurser att tillgå. Även arbetsmarknaden för flerspråkiga personer påverkas av en positiv statlig minoritetspolitik. När språken ska främjas officiellt behövs fler språkkunniga lärare, tjänstemän, vård- och omsorgspersonal, tolkar, översättare med flera, vilket betyder att kunskaper i minoritetsspråk börjar efterfrågas och tillmäts ett större samhällsekonomiskt värde. Språkens status höjs när de kommer in på nya, prestigefulla användningsdomäner och kan användas i officiella kontakter med myndigheter. Minoriteter får en bättre grund att stå på i förhandlingar med myndigheter, vilket i sin tur kan leda till fler institutioner, medier, utbildningar och andra aktörer som stärker minoritetsspråken.
Den kanske allra största förändringen som direkt kan kopplas till ratificeringen av Europarådets konventioner och etablerandet av en nationell minoritetspolitik i Sverige och Norge var att två språkvarieteter som tidigare betraktats som dialekter av finska uppgraderades till minoritetsspråk: meänkieli respektive kvänska (se exempelvis Hyltenstam 1999; Lane 2011; Wande 2021). Den revitalisering som vi kan skönja idag hade inte varit möjlig utan språkstatusen.
Ett exempel på en institution tillkommen 2010 som resultat av den nationella minoritetspolitiken är Samiskt språkcentrum.22 Redan under sina sex första år hade centret
22 Se https://www.sametinget.se/sprakcentrum
170
18
2. Språkförlustens konsekvenser …
åstadkommit förvånansvärt mycket när det gäller att gynna de samiska språkens revitalisering (Huss 2017). Syftet med språkcentret var framför allt utvecklingen och tillämpningen av metoder för att stärka enskilda människors förutsättningar att använda och återta det samiska språket. Sedan dess har ett antal av centrets revitaliseringsprojekt och aktiviteter lett till goda resultat vilka uppmärksammats också utanför Sverige. Utan statlig finansiering hade Samiskt språkcentrum inte kunnat etableras och den samiska revitaliseringen på svenska sidan skulle sakna en viktig motor. På grund av att det befintliga språkcentrumet visat sig ha bidragit till revitaliseringen på ett effektivt sätt startades hösten 2022 nya språkcentra även för de övriga nationella minoritetsspråken, varav ett för meänkieli, placerat i Kiruna och Övertorneå, och ett för finska, placerat i Uppsala. Nationella språkcentra ”ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk – så att de nationella minoritetsspråken kan leva vidare i Sverige”.23
3.2.1 Skolans roll
I Norden är det statliga stödet avgörande när det gäller möjlighet till förskola och skola på minoritetsspråket. Medan många forskare och praktiker som deltar i lokala revitaliseringssträvanden erkänner vikten av språköverföreningen i hemmet betraktar de samtidigt utbildningen som en mycket central faktor i revitaliseringen (se exempelvis Stiles 1997; McCarty 2002). Tanken är att minoritetsspråken i förskolan och skolan ska kompensera för den vanligt förekommande bristen på talare bland barn och unga i hotade språksamhällen. Faktum är att det är svårt att tänka sig att en revitalisering på lång sikt kan lyckas utan någon hjälp från utbildningsväsendet. I Sverige är det framför allt förskolan som fått ett större ansvar när det gäller de nationella minoritetsspråken. Enligt Lpfö 18 ska exempelvis
barn som tillhör de nationella minoriteterna, där urfolket samer ingår, […] även stödjas i sin språkutveckling i sitt nationella minoritetsspråk och främjas i sin utveckling av en kulturell identitet. Förskolan ska därigenom bidra till att skydda och främja de nationella minoriteternas språk och kulturer. (s. 9)
Inom de speciella språkliga förvaltningsområdena för finska, meänkieli respektive samiska ska förskolan erbjuda verksamhet helt eller till väsentlig del på dessa språk.24 I grundskolan har man sänkt kraven när det gäller modersmålsundervisning i natione lla minoritetsspråk.25
Det finns dock studier från olika delar av världen som påvisat att språkrevitalisering genom skolan inte är helt okomplicerat. Även när allmänhetens attityder gentemot det hotade språket är alltmer positiva och skolorna förväntas bidra till språklig och kulturell revitalisering, kan resultaten ändå vara blygsamma (K. King 2001; Huss et al. 2003; Hirvonen 2008; Hornberger 2008; Huss 2008b). Ofta är mängden eller kvalitén på undervisning bristfällig eller så är undervisningen inte kulturellt anpassad till särskilda minoritets- eller
23 https://www.isof.se/vart-uppdrag/isofs-regeringsuppdrag/sprakcentrum-for-nationella-minoritetssprak/om-uppdraget 24 Skollag (2010:800), 8 kap. 12 b § 25 Skolförordning (2011:185), 10-11 §
19
171
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
urfolkskontexter. Många skolor med undervisning på minoritetsspråket kan lyckas med att producera elever med andraspråkskompetens i det hotade språket, men frågan är hur man ska gå vidare och utöka antalet elever med tillräcklig språklig kompetens för att kunna behålla språket på sikt och i bästa fall också överföra det till sina barn.
3.2.2 Hur långt räcker det statliga stödet?
Även om den officiella politiken gentemot minoriteterna har förbättrats med tiden exempelvis genom att nya institutioner har kommit till och att det har blivit lättare att förhandla med myndigheterna är det samtidigt svårt att bedöma hur mycket en positiv statlig minoritetspolitik i längden kan påverka ett språks överlevnad.
I Norge, Sverige och Finland har det visat sig att exempelvis lagar som ger talare rätt att använda sina språk i olika officiella sammanhang inte har åstadkommit en sådan ökning av språkanvändningen som man förväntade sig (Elenius och Ekenberg 2002; Elenius 2005; Pietikäinen et al. 2010). Det kan naturligtvis bero på många olika faktorer, till exempel tjänstemäns eller talares bristande språkkunskaper och en ingrodd vana hos minoriteterna att använda majoritetsspråket i kontakt med myndigheter. Förmodligen förbättras situationen på sikt allteftersom användningen av språken blir vanligare i offentliga sammanhang. En annat problem är okunskapen om minoriteterna. När informationen når fram saknas ofta förståelse: ”Varför ska egentligen sådana små språk hållas levande?” (Huss 2005, 5). En stor brist i den statliga minoritetspolitiken, inte minst i Sverige, har varit att den inte har kunnat åstadkomma en bättre situation i skolundervisningen i och på minoritetsspråken. Europarådets expertkommittéer har under många år kritiserat Sverige för det alldeles för svaga stödet som minoritetsspråken har inom utbildningsområdet. I den senaste rapporten (Min-Lang 2020 4, 34) handlar fyra av expertkommitténs sex starka rekommendationer om skol- och undervisningsfrågor, det vill säga rekommendationerna att stärka undervisningen i eller på alla minoritetsspråk i enlighet med talarnas behov och språkens situation, att öka mängden av modersmålsundervisningen så att den ger ett adekvat stöd för eleverna och skapar höggradig läs- och skrivkunnighet i minoritetsspråken, att öka mängden av tvåspråkig utbildning och att utveckla ett system för lärarutbildning enligt minoriteternas behov och de enskilda minoritetsspråkens situation.
3.2.3 Vikten av attityder
Arbetet för att förbättra attityderna till språken genom exempelvis ett större kulturutbud ses ofta som en viktig del av en officiell minoritetspolitik. Fishman (1991) betonar dock vikten av språköverföringen i hemmet och varnar för att fästa alltför mycket uppmärksamhet vid attitydarbetet. ”The road to societal language death is paved with the good intentions called ’positive attitudes’”, skriver han (1991, 91) och menar att vi kan få en felaktig bild av att språket lever och stärks när det synliga, kulturella utbudet ökar. Risken finns, enligt honom, att språket i själva verket håller på att tyna bort på grund av ett sjunkande antal föräldrar som använder språket med sina barn. Man kan dock hävda att det faktum att språket får nya användningsdomäner inom kultur, utbildning och förvaltning med mera, och att det börjar betraktas som merit på arbetsmarknaden kan påverka föräldrarnas språkliga beslut i
172
20
2. Språkförlustens konsekvenser …
hemmet, vid val av förskola och skola / skolspråk (där flera språkval finns), samt föräldrarnas vilja att stödja barnens minoritetsspråksutveckling eller två/flerspråkighet med andra medel (Huss och Gröndahl, manuskript).
I linje med Fishman påpekar Romaine (2002) att det trots en minoritetsfrämjande statlig politik är svårt att påverka språkanvändningen i hemmen och hos enskilda individer. I slutändan bestäms språkens framtid av de språkval som enskilda individer och familjer gör. Samtidigt är sådana val inte alltid fria (jfr avsnitt Var valet fritt?). Man kan förledas att tro att viljan att tala språket inte finns när det egentligen handlar om något annat. I ett stort europeiskt projekt26 kom man fram till att de flesta meänkielitalarna tror att de yngre generationerna inte har en vilja att använda språket. Forskarna kunde dock konstatera att de yngre inte hade haft möjlighet att lära sig eller att använda språket. Därför var det enligt dem inte rättvist att tala om en bristande vilja. Under hela sin livstid har de yngre haft bättre möjligheter att använda meänkieli i samhället än vad de äldre någonsin haft men eftersom de inte har kunnat tillägna sig tillräckliga språkkunskaper kan det knappast leda till att de använder meänkieli (Arola et al. 2013).
Historien har visat att öppen assimilationspolitik inte alltid har kunnat utplåna minoritetsspråken lika lite som att främjande politik alltid kunnat garantera språkbevarande och revitalisering. Talarnas agens och deras personliga språkideologier kan visa sig vara viktigare än den språkpolitiska kontexten (jfr. Granadillo och Orcutt-Gachiri 2011, 10–11). Också Romaine konstaterar att gräsrotsinitiativ ofta är mer effektiva än toppstyrda direktiv. Även om lagstiftning i sig inte kan garantera språkets överlevnad kan lagstödet ändå ge talarna mer offentligt utrymme för sitt språk och sin kultur (Romaine 2002, 208-210). När ett tidigare icke-stöttat minoritetsspråk får en starkare status i samhället kan det dock också leda till en motreaktion från talarna av majoritetsspråket. Dessa kan nämligen känna en oro för att kunskaper i minoritetsspråket ska börja betraktas som en merit i arbetslivet vilket kan missgynna dem själva (se exempelvis Romaine 2002, 197). Dessutom finns också en risk att den officiella politiken med tiden kan förändras och försvagas om det politiska klimatet skiftar (Huss och Lindgren 2022).
3.3 Lokalt förankrad revitalisering
I en revitaliseringskontext är begreppen language as a core value (Smolicz 1992), associated language (Eastman et al 1981) och etnolekt (Sollid 2013; Johansen 2019) användbara. Här handlar det om huruvida språket eller varieteten som sådant och den språkliga kompetensen i det utgör en central del (core value) av identiteten, eller om språket snarare har ett symboliskt värde: att man förknippar språket med sin identitet oberoende av vilken kompetens – om någon – man har i språket (associated language), eller att man använder en speciell varietet av majoritetsspråket som uttryck för sin etniska identitet (etnolekt). I samiska sammanhang har språket ofta lyfts fram som en omistlig del av den samiska identiteten. Vigdis Stordahl (1997) skriver i sin avhandling Samene i den moderne världen om den samiska rörelsen som tidigt hade som en av sina målsättningar att förvandla samiskan från ett ”hotat språk” till ett ”modersmål” (Stordahl 1996, 146). Bland sydsamerna, som
26 European Language Diversity for All (ELDIA), se https://cordis.europa.eu/project/id/244335/reporting .
21
173
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
drabbats hårt av assimilationspolitiken, har användningen av enstaka kulturellt viktiga ord eller en svensk eller norsk etnolekt varit ett sätt att signalera samiskhet trots avsaknaden av samiska språkkunskaper (Johansen 2019). Johansen beskriver den vanliga osäkerheten som många känner när det gäller att använda samiska och kampen mot psykologiska hinder27 som grundar sig på en rädsla att bli avslöjad när man gör ett språkfel:
Det känns helt annorlunda att tala fel på sydsamiska än på andra språk, till exempel engelska. Det är som ... som att huden rivs av – som att någon faktiskt flår dig! (Johansen 2019, 38)
Enligt Johansen kan det då kännas betydligt tryggare att använda ett tredje alternativ, det vill säga att tala en etnolekt som består av den lokala varieteten av norska eller svenska med vissa kulturellt viktiga samiska ord inbäddade i språket.
3.3.1 Ideologiskt klargörande
Fishmans (1991) begrepp ideological clarification (ideologiskt klargörande) är av centralt intresse i all revitalisering. Fishman anser att en framgångsrik revitalisering förutsätter ett sådant klargörande som exempelvis innefattar en diskussion inom gruppen om hur man ser på sitt språk, varför språket är hotat, om språket är viktigt för den egna identiteten, vad som kan göras för att rädda det och vad talarna själva är beredda att göra för att åstadkomma det. En medvetenhet om de tidigare historiska skeendena och den rådande situationen kombinerad med en beredskap att handla kan alltså ses som grunden för en framgångsrik revitalisering.
Vikten av ett ideologiskt klargörande har tagits upp av flera forskare, så som exempelvis Dauenhauer och Dauenhauer (1998) and Paul Kroskrity (2009). Dauenhauer och Dauenhauer påpekar att man ofta har skyllt en misslyckad revitalisering på brister i läromedel, hos lärare och liknande med mera fast den viktigaste orsaken egentligen har varit oviljan bland befolkningen att själva delta i revitaliseringsprocessen. Sådana språkideologiska ställningstaganden – som i Dauenhauer och Dauenhauers exempel utgörs av positiva attityder till språkbevarande men en förväntan att andra, det vill säga skolan, ska sköta själva arbetet – spelar stor roll i revitaliseringen.
Enligt Kroskrity (2004, 498) kan språkideologier förstås som “beliefs, or feelings, about languages as used in their social world.” Att talarnas och de potentiella talarnas tankar och känslor kring språken är mycket viktiga faktorer att beakta i revitaliseringssammanhang, kommer tydligt fram även i denna skrift. Kroskrity (2009) menar att ett ideologiskt klargörande kan innebära att man identifierar språkideologiska tvistefrågor inom det lokala språksamhället både när det gäller övertygelser och känslor som är rotade i det lokala sammanhanget och sådana som har förmedlats av utomstående aktörer (Kroskrity 2009,73). Att identifiera sådana frågor och skapa medvetenhet kring dem kan enligt honom i bästa fall leda till samtal mellan de två parterna så att man kan komma fram till en ”tolerabel nivå av oenighet” som inte behöver hämma språkutvecklingsarbetet (2009, 73). Eftersom konflikter av olika slag (exempelvis frågor om vad som är ”korrekt” eller ”autentiskt” språk, vem som
27 Jfr begreppet språkspärr som behandlas senare i detta kapitel.
174
22
2. Språkförlustens konsekvenser …
får lära sig och använda språket, och så vidare) är så gott som ofrånkomliga i ett revitaliseringssammanhang, är det viktigt att se till att man kan uppnå en sådan enighet att tvistefrågorna inte bromsar processen alltför mycket.
I likhet med Fishman och Dauenhauer och Dauenhauer (ovan) tar även François Grin (2003) upp den egna viljan och benägenheten att agera som en viktig faktor. Han har studerat implementeringen av Europarådets minoritetsspråksstadga i samhället och identifierat tre grundförutsättningar för ett lyckat resultat när det gäller bibehållande av flerspråkighet: capacity (förmåga), opportunity (möjlighet) och desire (vilja). Det ska finnas en möjlighet att lära sig språken och utveckla dem så att de blir användbara i praktiken. Det hjälper dock föga om det inte finns några tillfällen eller domäner där språken faktiskt är gångbara. Men det som ofta är avgörande är att det finns en vilja att lära sig och en vilja att använda språken. Utan en sådan vilja kan revitaliseringen enligt Grin inte fortskrida.
När den minoritetspolitiska situationen blir sådan att ett stärkande av språket påbörjas både hos ansvariga myndigheter och hos minoriteterna själva, är det lätt att glömma bort att språkåtertagande och stärkande inte enbart handlar om själva språket, utan att det är något mycket större. Det handlar om talares och de potentiella talarnas egenmakt, ett stärkande av de lokala språksamhällena och läkning av historisk a trauman.28 Många betonar att det är talarna och de potentiella talarna som ska stå i revitaliseringens centrum, så som exempelvis i Baldwins (2003) och Leonards (2012) beskrivningar:29
Språkåtertagande handlar om att bygga en samhällsgemenskap och läkandet av sår skapade i det förflutna (Baldwin 2003, 16)
[Språkåtertagande är] en samhällsgrupps strävan att hävda sin rätt att tala ett språk och att sätta relevanta mål som svar på det egna samhällets behov och perspektiv (Leonard 2012, 359)
Även Dorian (1998) konstaterar att medan stöd från utomstående behövs är det talarna själva som ska styra revitaliseringsarbetet för att det ska vara framgångsrikt på lång sikt:30
Moraliskt stöd och teknisk expertis, inklusive språklig expertis, kan och skall erbjudas, men det måste vara de enskilda samhällenas sak att ta emot eller avvisa det. Även när stödet accepteras kan effektivt ledarskap bara komma inifrån samhället (Dorian 1998, 21)
I sin bok At war with diversity betonar Michael Crawford (2000) att vårt val av språk speglar våra sociala och kulturella värderingar. Ett språkskifte speglar därför en förändring i sådana värderingar vilket leder till att vändningen av språkskiftet – det vill säga återtagande av ursprungsspråket – också måste göra det. För att våra strävanden ska vara framgångsrika
28 Mer om detta i avsnittet Språk och hälsa. 29 I denna text har jag valt att använda begreppet språklig revitaliserg (language revitalization) även om situationer där ingen eller nästan ingen längre talar språket. På engelska används då ofta termen språkåtertagande (language reclamation) som i citaten ovan. 30 Whaley (2011, 339-340) påpekar dock att det inte alltid är lätt att veta vilka som ska räknas som ”community,” eller de individer eller grupper som ska ha den ledande positionen i rörelsen. I sin artikel med det talande namnet ”Some ways to endanger an endangered language project” tar hon också upp andra svårigheter och fallgropar i arbetet med hotade språk.
23
175
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
krävs det också att vi ska förstå i vilket skede vi befinner oss i just nu och att vi ska komma till insikt om hur vi kan ta oss vidare.
Men att åstadkomma en förändring i människors värderingar – till exempel en omvärdering av tidigare stigmatiserade språk och identiteter – är inte alltid så lätt. Wande (2021) beskriver hur en omprövning av gamla attityder och halvspråkighetsstämpeln hos tornedalingar kunde se ut. Många som hade fått frågan ”Är du finsk eller svensk?”
började nu uppfatta den som fel ställd. Svaret på den blev allt oftare: ”Varken eller. Jag är tornedaling. Och vi har meän kieli ’vårt språk’. ” Den speciella tornedalska identiteten kunde också formuleras från den motsatta utgångspunkten, som ett ”både – och” och ses som en för tornedalingen unik kombination av svenska och finska – och eventuellt även andra – identitetsfaktorer. (Wande 2021, 170)
Personliga och kollektiva ideologier, tankar och känslor spelar in på många olika sätt. De konsekvenser som språkförlusten haft och fortfarande har måste bemötas vilket innebär en ibland smärtsam omvärdering av saker och ting. Man kan uppfatta det som en ännu värre process än assimilationen som man hunnit förlika sig med, att det känns som att på nytt riva upp gamla sår. Andra frågar sig om man måste älta det gamla, om man inte kan låta det bero (Minde 2005, 30; Huss och Stångberg 2018). Några kan ha blandade känslor: man kanske vill främja ursprungsspråket men tvivlar samtidigt på det förnuftiga i att satsa på ett litet, försvagat språk, eller så undrar man om det över huvud taget är möjligt, om det inte redan är för sent.31
3.3.2 Domedagsprofetior
Under de senaste decennierna har man ofta kunnat läsa och höra i medier om det accelererande hotet mot världens språkliga mångfald och svårigheterna att stävja den negativa utvecklingen.32 Ibland kan artiklar och nyhetsinslag om hotet mot språken vara viktiga för att man både inom den egna gruppen och i samhället i stort ska få upp ögonen för det som håller på att hända och i bästa fall göra någonting åt det. Sådana varningar förekommer också i Europarådets granskningsrapporter, här exemplifierad av en text om sydsamiska:
Sydsamiskan är i en mycket prekär situation och behöver resolut stöd och innovativa lösningar (---) om den ska överleva som ett levande språk i Sverige. (MIN-LANG 2006, 58)
Europarådet påpekar att staten som ratificerat minoritetsspråkskonventionen måste göra något för att förbättra situationen och se till att språken får reella möjligheter att överleva.
Men uppgifter om språkdöd som uttrycks som ett oundvikligt faktum kan verka nedslående och ge en bild av att ingenting kan göras för att rädda språket. Ett sådant exempel återfinns i
31 En mer ingående diskussion om dessa och andra svårigheter ges av Hinton et al. (2018, 496-498) i avsnittet Some
Negatives to Watch Out for.
32 Se exempelvis ”Experter: hälften av världens språk riskerar försvinna”, Svt Nyheter 15-02-10 (
https://www.svt.se/kultur/manga-sma-sprak-pa-fallrepet
)
176
24
2. Språkförlustens konsekvenser …
ett allmänt uppslagsverk, Nationalencyclopedin, där det under rubriken Språkbyte och språkdöd, ges följande beskrivning:
(---) För närvarande förlorar ett stort antal minoritetsspråk talare i snabb takt. Många språk har försvunnit eller kommer mycket snart att försvinna genom att alla talare gör språkbyten. I Sverige tycks detta hända just nu med lulesamiskan. (Nationalencyclopedin 17:159)
Om revitaliseringen ska lyckas, måste man trotsa liknande prognoser och ingjuta nytt hopp i talare och potentiella talare. När det i början av 1990-talet blev lättare att grunda fristående skolor grundades i den lilla byn Kangos i Tornedalen Kangos kultur- och ekologiskola i syfte att lyfta fram det lokala språket finska och den lokala kulturen. Detta betonades i det tvåspråkiga talet som rektorn Lisbeth Mörtlund höll på invigningsdagen. I början talade hon svenska men när hon kom fram till vikten av det egna språket gick hon över till att tala meänkieli:
Vi har blivit bestulna på vårt språk. Vi måste ta det tillbaka. Ingen kommer att ge oss språket gratis. Våra barn behöver inte fråga oss varför vi inte lärde dem finska. Vi har i alla fall försökt. I våra huvuden ryms också det finska språket. Vi behöver inte alls skämmas för det. Tvåspråkiga är smartare. De kan fundera över saker och ting på olika sätt.33
En frustration över negativa attityder och prognoser uttrycks i ett öppet brev som äldre sydsamiska mentorer riktar till det samiska samhället samtidigt som de uppmuntrar alla att tala samiska i form av en engagerad appell. De skriver:
(…) Tack vare minoritetslagen och förvaltningskommunerna har det samiska språket fått en ny chans att överleva i framtiden och till kommande generationer. Genom lagens stöd får vi förståelse att det vi drömt om kan bli verklighet. Men ingen annan än vi själva kan rädda vårt språk. Det är vi samer som själva måste tala vårt språk. Negativa tankar skapas om man hela tiden hör domedagsprofetior som säger att sydsamiskan kommer att dö ut men ungdomen har visat oss äldre att de har en stark vilja att lära sig språket och att även vi behövs. Vi antar utmaningen. Vi är beredda att göra det som krävs för att sydsamiskan ska bli ett levande språk, även bland barn och unga igen. (…) 34
3.3.3 Språkspärr
Om barn har tillgång till förskola och skola på minoritetsspråket finns goda chanser till att stärka språket via de nya generationerna. När det gäller ungdomar och vuxna som inte har fått lära sig sitt minoritetsspråk vare sig i hemmet, förskolan eller i skolan kan situationen vara svårare. Bristen på ytterligare möjligheter att lära sig språket kan vara ett hinder, likaså bristen på andra personer att använda sitt språk med. Och även om dessa möjligheter finns, är det inte alltid så lätt, speciellt i ett traditionellt språkundervisningssammanhang (jfr. King och Hermes 2014).
33 Lisbeth Mörtlund den 23 augusti 1993 i Kangos. 34 De äldres upprop "Vi tar vårt ansvar för sydsamiskan" 12-06-14 (
https://www.sametinget.se/44509
)
25
177
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Därför är det viktigt att ta de potentiella talarnas tankar och känslor kring språket på allvar för att bättre förstå svårigheterna med språkinlärande. En speciell typ av svårighet är den så kallade språkspärren. Termen myntades av Jane Juuso (2009) som har tillämpat kognitiv beteendeterapi och skapat en metod för att komma över språkspärren. Enligt henne har samernas negativa språkrelaterade erfarenheter skapat en emotionell spärr som hindrar dem från att avancera i sina studier trots att de gärna ville återta sitt språk. Hon hade tidigare observerat hur många icke-samer som deltog i kurser i samiska fort lärde sig språkets grunder och började använda språket i praktiken medan samerna verkade ha stora svårigheter att lära sig och att använda samiska trots att de hade hört och ibland även talat språket tidigare i livet.
Fenomenet språkspärr har observerats på flera håll och i olika sammanhang. Tanja Lorentzons pjäs Min mormors svarta ögon skildrar hennes egen språkförlust och pjäsen blev en oväntad succé på Dramaten i Stockholm. I en bloggtext på Dramatens webbsida tackar hon personer som, med hennes egna ord, ”gett mig namn på min språkliga förlamning”. Hon skriver:
Min språkspärr för finskan ligger på max. Däremot när jag ska ta mig fram på min knaggliga engelska så finns det ingen spärr, även franskan som är mycket sämre kan jag försöka hanka mig fram på. Jag har även provfilmat på en totalt obefintlig danska. Det var bara lustfyllt att bräka fram mitt Kalle Anka språk. Men finskan är inte lustfylld, bara stängd, stängd, stängd. Jag har åtminstone börjat säga att jag ska börja försöka, jag ska verkligen försöka riva ned små bitar i min språkspärr.35
Den tornedalska författaren Katarina Kieri berättar i en intervju på SR Finska om liknande negativa känslor och spärrar när hon försökt ta tillbaka finskan:
Jag har gått väldigt många studiecirklar i finska och försökt, men det går tyvärr inte så bra. Den där genansen, den där blygheten som fanns där när jag var barn, som jag kände när alla pratade finska och jag inte förstod, sitter kvar i mig och gör det komplicerat.36
3.3.4 Tid för reflektion
När det gäller Juusos kognitiva terapimetod, mentorprogram (Fjellgren och Huss 2019) och andra revitaliseringsprojekt för vuxna är det viktigt att det finns tid för reflektion och diskussion kring tidigare upplevelser och identitetsfrågor som inte har tagits upp tidigare. För en medarbetare vid Samiskt språkcentrum37 erbjöd centret en viktig arena för sådana reflektioner. Så här beskriver hon centrets betydelse:
Det första som kommer upp i mitt sinne är att bara etableringen av Samiskt språkcentrum har gjort att det skapats en domän att samlas kring vad språk är, vad språkförlust är och det gör att människor känner sig mindre ensamma. För det är ett av problemen med den språksituation som vi har haft att människor ensamma har burit på sin sorg och
35 Tanja Lorentzon 2011-10-18, bloggtext på Dramatens webbsida.
36
https://sverigesradio.se/artikel/6010407
37 Se https://www.sametinget.se/sprakcentrum
178
26
2. Språkförlustens konsekvenser …
språkförlust. Det är något som man absolut inte har talat om. Där tror jag språkcentrum har varit ett ovärderligt nav och en mötesplats med status och makt. (Huss 2017, 372)
Även här betonas behovet av att fundera kring vad som har hänt och varför den språkliga situationen är som den är just nu. På så sätt blir man medveten om orsakerna till varför man själv inte behärskar släktens språk eller varför man inte förde över minoritetsspråket till sina barn – att det inte nödvändigtvis berodde på något fel hos en själv eller att man inte brydde sig om sitt språk och sin kultur (Fjellgren och Huss 2022). Nu kunde man i stället, som Lorentzon i sin bloggtext, förklara det med fenomenet språkspärr.
3.4 De ”nya talarnas” situation
Typiskt för försvagade och hotade språk är att det är fler äldre än medelålders och unga som talar språken. För att revitaliseringen ska fungera är det därför viktigt att så många av de yngre som möjligt får chansen att både lära sig och att använda språken. I revitaliseringsforskningen har man börjat tala om de så kallade ”nya talarna”, personer som har lärt sig sitt ursprungsspråk utanför hemmet, på kurser eller i andra liknande sammanhang (se exempelvis O´Rourke et al. 2015).
För många av de nya talarna öppnar kunskaper i språket en helt ny ingång till den lokala språkgemenskapen och gruppen i stort. En deltagare i ett samiskt mentorprogram berättar:
Plötsligt befinner man sig i en större kontext tillsammans med andra som talar lulesamiska, och det sprider sig som ringar på vattnet att jag är en av dem som håller på att lära sig lulesamiska. Det betyder att alla vill hjälpa till, även de utanför mentorprogrammet. De förstår att jag är en nybörjare. Jag har en kontext. (Fjellgren och Huss 2022)
Ett sådant positivt välkomnande stärker och uppmuntrar den nya talaren att gå vidare, lära sig mer och använda sitt språk i allt fler sammanhang. Gemenskap och relationer är viktiga i revitaliseringen, inte minst när det är fråga om de riktigt små och hotade språken. I ett nyhetsinslag i Svt Västerbotten intervjuas 17-åriga Anton Westergren från Lycksele som får distansundervisning i umesamiska. Han är ensam i sin klass men elever från flera kommuner blandas i samma digitala klassrum. Intervjuaren frågar vad det bästa är med att läsa umesamiska och Anton svarar:
Man är som en gemenskap, vi är på språkbad men det är inget skolan anordnar, men då är det andra som läser umesamiska och då får man utvecklas tillsammans och bild a relationer.38
Det är dock inte alltid som nya talare får samma upplevelse av att bli uppskattade och få nya relationer genom sitt språkåtertagande. Ibland kan man bli ifrågasatt, inte enbart ute i samhället utan också bland sina egna, som inte ser något värde i att ta tillbaka det förlorade ursprungsspråket (exempelvis Rasmussen & Nolan 2011).
38 https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/eleven-att-lasa-samiska-ar-att-ta-del-av-mitt-
arv?fbclid=IwAR36Hd6FDpDF-mEGFCZBruyFGHwQGf000HuxDj43Ex4kpDEi0660a20sPdQ
27
179
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Typiskt för en som håller på att lära sig språket är att språket är bristfälligt, både i ens egna och i andras ögon. Många nya talare är osäkra på sitt språk och känner sig hämmade av negativa attityder som de uppfattar att modersmålstalare har vis-à-vis deras icke-felfria språk. Oberoende av om dessa uppfattade attityder är verkliga eller inte kan de påverka de nya talarnas benägenhet att använda språket, som i följande exempel från en intervju med en sydsamisk förälder (Huss & Stångberg 2018)
Vet inte vad det är, men det är nån slags spärr man har, och det är ju tokigt, det borde vara tvärtom istället [...] Det kan ju kanske vara det att [...] den inställningen som jag uppfattat att [han] till exempel har, ja, kan man inte prata samiska då ska man inte prata, kanske är det sånt som ligger i. (Huss & Stångberg 2018, 138)
Ibland kan man som inlärare behöva hjälp men det kan också kännas svårt om man blir tillrättavisad så fort man prövar sina nya kunskaper. För att uppmuntra den nya talaren att använda sitt språk är det därför viktigt att gå varsamt fram. Det kan finnas goda skäl att erbjuda det rätta ordet eller det korrekta idiomet och hjälpa talaren att utveckla sitt språk, men det är viktigt att uppmärksamma de nya talarnas sårbarhet och skapa en så pass trygg och tillåtande atmosfär att de vågar fortsätta att använda sitt språk och utveckla en allt bättre kompetens (Fjellgren och Huss, 17-18). Behovet av en sådan atmosfär uttrycks också av en ung tornedaling i Ackermann-Bodströms (2021) artikel om unga meänkielibrukares samtal i sociala medier:
Jag har vuxit upp med språket i min närhet men inte talat det själv. Jag upplever precis samma rädsla som du och jag vet att det bla beror på att jag blivit för petnoga ”rättad” när jag försökt prata. Det är så himla viktigt för de som redan kan, att korrigering och rättning sker på ett pedagogiskt sätt. (Ackermann-Bodström 2021, 42-43)
Det kan även vara svårt för inläraren eller den nya talaren att bli accepterad inom sin egen grupp på grund av andra slags puristiska attityder (Dorian 1994; Whaley 2011, 342; O´Rourke 2018, 267) Äldre modersmålstalare kan reagera negativt mot det språk som lärs ut i böcker eller på språkkurser eftersom det inte liknar den lokala talade varieteten som de äldre själva talar (Whaley 2011, 342). Det kan också handla om att språket inte upplevs som autentiskt utan som något konstgjort och icke-önskvärt. Om kraven på ”rent” och autentiskt språk blir för höga kan de allvarligt skada revitaliseringssträvandena.
Det finns många unga vuxna som tagit upp och utmanat modersmålstalarnas puristiska språkattityder som de ser som farliga för minoritetsspråkens överlevnad. Ett exempel är Sverigefinska ungdomsförbundets ordförande Emma Isoherranen39 som höll ett föredrag på finska under den svenska titeln ”Att våga prata ett språk du inte kan perfekt”. Hon började med orden ”Puhukaa, kertokaa ja sanokaa väärin (Tala, berätta och säg fel)!” och fortsatte:
(---) När jag planerade vad jag ville säga här var min första tanke att be om ursäkt för att jag inte talar ”tillräckligt bra” finska. Vad är ”tillräckligt bra”? Är det det språk som
39 Föreläsning inspelad den 31 maj 2022 på Finlands ambassad i Stockholm, se
samtiden-finskan-i-svenska-medier-att-vaga-prata-ett-sprak-du-inte-kan-perfekt?autostart=true
180
28
2. Språkförlustens konsekvenser …
människor som är födda och uppvuxna i Finland talar? Eller är det det språk som den äldre generationen talar? Eller är det något helt annat?”
Hennes budskap var att man borde
uppmuntra ungdomar att tala sitt eget språk med kompisar, äldre och andra. Att visa att det är okej att tala det här blandspråket. För om vi vill bevara det finska språket i Sverige måste vi förstå hur det går till. Sverigefinskan är en bra sak och jag är stolt över att få kalla mig för talare av sverigefinska. Det är ”tillräckligt bra” finska.
Nya talare som hämmas av en dålig språklig självkänsla kan ibland också upptäcka att de kan mer än de har trott om de blir uppmuntrade att tala språket, som exempelvis i följande medieinslag:40
David, 30, har […] inte varit tvåspråkig sedan barnsben. Men han har hört meänkieli så länge han kan minnas, i hemmet mellan föräldrarna och de äldre generationerna och på byn. Han var 16 år när han tog ”bladet ur munnen”. – Det var i Finland. Jag behövde kommunicera med en person och frågade ”Puhuks ruottia?” (Talar du svenska?). ”En. Mutta siehän puhut suomea”, sa han (Nej. Men du talar ju finska). Och då var det bara att prata på, säger David.
I flera intervjuer bland yngre icke-talare av meänkieli återspeglas ett klart ideologiskt klargörande (jfr avsnittet Lokalt förankrad revitalisering) och en uttalad vilja att göra något åt språksituationen. Ida Karkiainen kallar avsaknaden av meänkieli en social funktionsnedsättning i Tornedalen men anser att dagens unga är stolta över sitt arv och att många har börjar återta sitt förlorade språk. Hon anser att den unga generationen har ett stort ansvar och en vilja att ta det.
Det är vi och vårat ansvar att levandegöra och hålla kulturen levande och hålla språket levande. Det är ingen annan som kommer göra det åt oss utan det är vårat ansvar och vi behöver göra vad vi kan för att bidra till det.41
Även Jonas Pietikäinen i samma intervjuserie tror på meänkielis framtid.
Jag tror att det finns en ljus framtid. Men det är väl det där med språket. Vi får försöka kämpa på och lära oss språket, alla vi som är i våran generation. Så att vi kan föra det vidare till fler. Det krävs att vi tar tag i det själv, ingen annan kan ju göra det åt oss.42
3.4.1 Vem ”äger” språket?
Olika språkgrupper har olika sätt att förhålla sig till att utomstående lär sig språket eftersom det ibland bara anses tillhöra den egna gruppen. Frågan om vem som ”äger” språket kan därför leda till konflikter inom grupperna (jfr Weinberg och De Korne 2015, 9). Samtidigt kan
40 https://www.minoritet.se/3611
41
https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-6-ida-karkiainen
42
https://www.ummikko.se/avsnitt/avsnitt-4-jonas-pietikainen
29
181
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
det ses som en ödesfråga att intresset sprids även utanför gruppen när det gäller mycket små och hotade språk. Annika Pasanen (2018) som skriver om revitaliseringen av det enaresamiska språket betonar vikten av att det utöver enaresamerna själva fanns tillräckligt många utomstående som valde att lära sig enaresamiska för att sedan kunna använda det som arbetsspråk. På det sättet kunde språkanvändningen breddas och normaliseras i samhället, vilket också höjde språkets status och lockade andra till att använda sig av sina språkkunskaper. Pasanen anser att denna ”etniska neutralitet” bland enaresamerna var en viktig förutsättning för lyckad revitalisering, det vill säga att man inte fäste så mycket uppmärksamhet vid talarnas etnicitet; tvärtom var alla talare och inlärare välkomna. I praktiken betydde det att barn med olika etniciteter togs emot i de enaresamiska språkbona och att även ett stort antal icke-samer fick delta i språkkurser och andra revitaliseringsarrangemang (Pasanen 2018, 370).
4 Språkförlust, språkrevitalisering och genus
I sin artikel om genus har Piller och Pavlenko (2002, 3) tagit upp genusblindheten i studier om två- och flerspråkighet. Bull et al. (2021) som redovisar forskning om flerspråkighet på Nordkalotten, konstaterar att det idag, två decennier senare, fortfarande finns relativt litet skrivet om relationen mellan genus och flerspråkighet, eller genus och språkförlust respektive revitalisering. Dessutom påpekar författarna att den forskning som de själva redovisar huvudsakligen inte fokuserar på genus:
Det bör påpekas att inget av de forskningsprojekt som ingick i denna studie initialt hade ett särskilt genusperspektiv. I den meningen är genusaspekten som vi fokuserar på här en biprodukt av andra intressen, i vårt fall ett allmänt fokus på de sociolingvistiska relationerna mellan majoritets- och minoritetsbefolkningar och ett särskilt intresse av att bevara urfolks- och minoritetsspråk. (Bull et al. 2021, 1)
Författarna diskuterar även det faktum att de enbart har hittat forskning och iakttagelser som berör kategorierna kvinnor respektive män. I de aktuella historiska källorna och de stora, kvantitativa undersökningarna förekommer genus endast som en binär kategori, medan det i samtida revitaliseringsforskning vore relevant med nyare och mer dynamiska genusbegrepp.
4.1 Assimilationens tid
Flera studier pekar på att kvinnor under den öppna assimilationens tid, åtminstone i nordiska sammanhang, har varit mer benägna att byta till majoritetsspråket än män. I sin kvantitativa undersökning från Tornedalen kunde exempelvis Jaakkola (1969, 47-53) visa att särskilt yngre kvinnor föredrog majoritetsspråket mer än män. Bull et al. (2021) citerar en rubrik från Dagens Nyheter den 20 augusti 1968 som Jaakkola nämner och som lyder "Stora
182
30
2. Språkförlustens konsekvenser …
pojkar pratar finska, fina flickor talar svenska.” Jaakkola nämner också att flickorna ofta talade svenska och pojkarna finska på skolgården.
Även Erling Wande nämner att pojkarna i Tornedalen tenderade att tala mer finska på skolgården och på fritiden än flickorna (Wande 1984, 167). Bull et al. (2021) citerar Wande som växte upp i Tornedalen under 1950- och 1960-talen och talade meänkieli som sitt modersmål. Han berättar att pojkarna i hans egen skola brukade tala finska eller meänkieli trots att det var förbjudet på skolgården. Det betraktades som ”manligt” eller ”coolt”. Flickorna tenderade att tala svenska, vilket pojkarna tolkade som ett försök att framstå som ”finare”. Elenius (2003, 11) nämner i sin studie av språkstrategier hos män och kvinnor i Tornedalen att pojkarna skämdes och var rädda för att betraktas som snobbar om de talade svenska. I en studie av språkbiografiskt material berättar en äldre tornedaling om liknande attityder bland skolpojkar:
och tidigare då alltså i realskolan till exempel så var det så att var man fjantig som kille så var man fjantig om man pratade svenska men sedan fanns det ju då lärarbarn som inte kunde [finska] och då respekterade vi det så att vi pratade svenska med dem (Pietikäinen et al 2011, 77)
Birger Winsa (1993) förklarar pojkarnas och männens benägenhet att hålla fast vid finskan med det som han kallar för språkets dolda prestige bland män. I Tornedalen har minoritetsspråken finska och meänkieli traditionellt varit förknippade med det som ansetts vara manliga sysslor – jakt, fiske, fotboll med mera – medan de inte verkar ha varit lika viktiga i sådana sysslor som flickorna ägnat sig åt. Winsa återger lokala berättelser om hur pojkar uppvaktat flickor på svenska men gått över till finska när de väl gift sig (1993, 9-10).
Enligt de studier som Bull et al. (2021) redovisar verkar samma mönster ha funnits bland kväner i Norge. Unga kvinnor lärde sig gärna norska vilket tolkades som en önskan att framstå som ”finare” medan unga män ofta började arbeta med fiske och tjärbränning där språket var finska. I hemmen började mammorna ofta tala norska med barnen. I intervjuerna berättade både män och kvinnor att lärarna i skolan krävde att kvinnorna skulle tala norska med barnen och att kvinnorna var ansvariga för språkbytet därför att det var de som tog hand om barnen i hemmet.
Marjut Aikios (1988, 1992) longitudinella forskning om språkbytet från samiska till finska i Finland, liksom i Bulls (1994, 2009) och Johansens (2009) studier av språkbytet från samiska till norska i Norge visar samma mönster när det gäller språkvalet. Bull et al. (2021) konstaterar att de samiska kvinnorna, på samma sätt som kvinnorna i tornedalska och kvänska samhällen, ledde övergången till majoritetsspråket i hemmen. Vuxna, gifta kvinnor främjade språkbytet i synnerhet när deras barn nådde skolåldern.
Språkbytet kunde ske på lite olika sätt på olika platser. Många barn som bodde i avlägsna trakter var tvungna att vistas långa perioder på skolinternat där majoritetsspråket brukades och där minoritetsspråken var förbjudna. När barnen återvände hem, tenderade många av dem att tala majoritetsspråket (Bull et al. 2021).
31
183
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
4.2 Revitaliseringens tid
När den öppna assimilationspolitikens tid tog slut och språkrevitaliseringen så småningom började vinna terräng, kunde man se att mäns och kvinnors roller i den nya situationen på många håll hade blivit de motsatta: nu visade kvinnorna en större vilja att ta tillbaka och stärka minoritetsspråken medan männen i stället verkade vara mindre intresserade av det.
Trots att både kvinnor och män i vissa skeden hade deltagit i etnisk aktivism kommer Bull et al. (2021) med hänvisning till Aikio (1994, 14-15), Rasmussen (2005) och Johansen (2009) fram till att kvinnorna hittills spelat en klart mer aktiv roll i språkrevitaliseringen.
Cullboms (1994) studie från Tornedalens i mitten av 1980-talet visar att det var fler flickor än pojkar som använde finska och att deras attityder till finska var mer positiva än pojkarnas (Cullblom 1994: 55, 76-77). Flickornas förändrade attityder kunde enligt Cullbom bero på deras större medvetenhet om aktuella trender. Wande (2021, 172) skriver om samma förändring som även han iakttagit och konstaterar att man numera slagit fast att det finns ett större intresse för språkåtertagande bland yngre kvinnor trots att försvenskningen tidigare hade gått fortare bland yngre kvinnor än män. Lärarkåren har i de nordiska länderna på många håll dominerats av kvinnor, vilket innebär att de som i skolorna arbetat för revitalisering (på samma sätt som tidigare för assimilering) oftast varit kvinnor. Därför är genusaspekten här än mer relevant i jämförelse med andra samhällsområden (Gröndahl et al. 2010, 20)
När det gäller revitaliseringen av sydsamiskan i Sverige fann Huss och Gröndahl (manuskript) i en studie med föräldrar, lärare och kulturarbetare att det fanns ett samband mellan kön och ålder gällande intresset att delta i revitaliseringen: de yngre var mer intresserade än de äldre och kvinnor mer intresserade än män. Ett ofta förekommande diskussionsämne bland de intervjuade i studien var hur man skulle kunna locka fler män att delta i språkrevitaliseringen.
Anna-Riitta Lindgren (2000, 179-182) beskriver liknande mönster i samiska familjer bosatta i Helsingfors: fler kvinnor än män använde samiska och fler kvinnor än män hade revitaliserat sitt eget samiska språk genom att skaffa sig skriftlig kompetens i språket, utöver muntliga kunskaper.
I en utvärdering av Samiskt Språkcentrums revitaliseringsverksamhet 2010-2016 (Huss 2017) var det från allra första början uppenbart att proportionerna mellan kvinnor och män som deltog i aktiviteterna var mycket ojämna. Redan i den första årsrapporten (2010) 43 påpekas att de flesta som aktivt deltog i revitaliseringsverksamheten var kvinnor, och att revitaliseringen därför riskerade att uppfattas som en ”kvinnofråga”. I en intervju nästan tio år senare bekräftades det att det fortfarande fanns en klar dominans av kvinnor i språkarbetet och på kurser, seminarier och liknande samt att man från centrets håll medvetet strävade efter att nå män genom aktiviteter som var särskilt utformade för dem (Ingegerd Vannar citerad i Bull et al. 2021). I sin artikel om ett revitaliseringsprojekt i Enare, Finland, tar Pasanen (2019) upp en liknande iakttagelse: kvinnorna dominerar stort på
43
https://sametinget.se/30175
, se s. 9, fotnot 7.
184
32
2. Språkförlustens konsekvenser …
områdena lärande, revitalisering och språkplanering. Orsakerna till detta förklarar hon på följande vis:
Många samiska män arbetar heltid som renskötare, och andra till exempel som byggnadsarbetare som pendlar mellan Finland och Norge. Renskötare kan inte ta ledigt ett år för språkstudier. Kvinnor tillbringar ofta mer tid hemma, eller arbetar till exempel inom offentlig sektor, vilket gör det mycket lättare för dem att gå en språkkurs.
Det finns också andra orsaker menar Pasanen och hänvisar till Marjut Aikio som tidigt tog upp samma sak:
Aikio påpekade redan 1988 att det förhållandevis ofta är mamman i familjen som studerar ett samiskt språk, även när mamman är finsk och pappan same. Enligt Aikio verkar det vara mycket lättare för en person som ursprungligen kommer utifrån att studera och använda språket, till följd av avsaknaden av "en medfödd belastning i form av ett tabu som förbjuder det samiska språket" (Aikio, 1988: 312).44
I en intervjuundersökning bland talare av syd-, lule- och umesamiska fann Fjellgren och Huss (2019) att andelen män som deltog i olika slags revitaliseringsprojekt var få, och en klar majoritet av dem som deltog eller höll i projekten eller fungerade som lärare i samiska var kvinnor. Författarna tar också upp den vanliga iakttagelsen att männen i allmänhet har större svårigheter med att tala om känslor, och diskuterar huruvida detta delvis kan förklara varför det är så få män som engagerar sig i revitaliseringsprojekt där bearbetning av känslor och gamla trauman ofta ingår som en del i arbetet och till och med som en förutsättning för framgångsrik revitalisering. Litteraturforskaren Satu Gröndahl (2022) konstaterar i linje med detta att det framför allt är unga kvinnliga författare i Sverige som behandlar frågor om modern samisk identitet från unga samers perspektiv. Författarna konstruerar samisk kvinnohistoria över flera generationer och historien är ofta präglad av smärtsamma minnen och tidigare stigmatisering.
I rapporten Kunskap för egenmakt återger Gröndahl et al. (2010) delar av en intervju med Jane Juuso där Juuso ger uttryck för det stora intresset hos framför allt unga kvinnor att delta i hennes kurser i kognitiv beteendeterapi för att komma över språkspärren (se avsnitt Språkspärr). Juuso nämner att vissa män inte vill delta vilket hon tror kan bero på arbetsformen. Kursdiskussionerna kretsar ofta kring djupt personliga frågor vilket kan upplevas som slitsamt av deltagarna, och kan av männen uppfattas som alltför privata och personliga. (Gröndahl et al 2010, 26)
När det gäller könsroller i den samiska världen i allmänhet hävdar Fjellgren och Huss (2019) att läget håller på att förändras. Under senare tid har fler män blivit aktiva i språkarbetet och det finns många exempel på yngre män som valt att föra över samiskan till sina barn. Unga män använder samiska i sociala medier och skriver om vikten av att stärka språket. Författarna diskuterar om detta är ett resultat av att det samiska språket i Sverige numera alltmer ses som något värdefullt, något som innebär status. De tar också upp tecken på att de traditionella könsrollerna håller på att luckras upp när samiska män syr traditionella samiska kläder eller när sydsamiska kvinnor aktivt deltar i renskötsel på samma nivå som
44 Om Aikios iakttagelse gällande den medfödda känslan av språket som tabu för samer, se avsnitt Språkspärr.
33
185
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
männen. De svårigheter som Leonard (2012) behandlar när det gäller de traditionella könsrollernas negativa inverkan känns inte igen i studierna från Norden. Leonard skriver om revitaliseringen av miamispråket i Kalifornien och om vissa könsroller inom revitaliseringsrörelsen som bryter mot författarens egna tankar om jämställdhet mellan könen (Leonard 2012, 341). Enligt Leonard kan essentialiserande kulturella drag och könsroller som framkallas av revitaliseringsrörelsen göra att deltagarna känner sig pressade att agera på ett ”traditionellt” könskodat sätt, till exempel att kvinnliga deltagare tvingas anpassa sig efter en mer traditionell kvinnoroll än vad de är vana vid. Det kan leda till olika slags identitetskonflikter eftersom deltagarna har socialiserats i ett samhälle med helt annorlunda normer (Leonard 2012, 339).
Bulls et al. (2021) slutsatser från Nordkalotten, baserade på empiriska studier och annan data, är att kvinnorna under assimilationstiden aktivt främjade användningen av majoritetsspråken i hemmen och i lokalsamhällena, medan de i senare tider i stället tagit ledningen när det gäller att återintroducera och stärka minoritetsspråken i samhället. Mer forskning behövs för att undersöka om samma mönster återfinns på andra håll. Författarna avslutar sin artikel med en fundering om kvinnors tidigare avståndstagande från det egna språket:
[…] de språkval kvinnorna gjort under assimileringsperioden såväl som under revitaliseringen har motiverats av ett medvetet ansvar för barnens välmående. Även om deras roll som assimileringsagenter har kritiserats av senare generationer är en sådan kritik i de flesta fall orättvis. I den situation som kvinnorna befann sig i gjorde de vad de ansåg var rätt, även om det innebar mycket hårt arbete. Att byta språk är hårt arbete! Övertygelsen om att de hade ett ansvar att tala majoritetsspråket med sina barn måste ha varit tung och påfrestande att bära. De övergav sitt eget modersmål som de flesta av dem behärskade mycket bättre än sitt andraspråk eftersom majoritetsspråket bara var ett skolspråk för dem. Som vuxna tog de med sig majoritetsspråket till sina hem och trodde att detta skifte skulle hjälpa deras barn till ett bättre liv än vad de själva hade haft. (Bull et al., 2021)
5 Sambandet mellan språk och hälsa/välbefinnande
I sin bok Language Attitudes and Social Identity (1998) förknippade Birger Winsa minoritetspositionen med sämre hälsa. Han beskrev svag ekonomi, höga sociala kostnader och hög arbetslöshet som utmärkande för Tornedalen och särskilt den finsktalande befolkningen (Winsa 1998, 27-30). Enligt hans källor återfanns tre av de fem finsktalande kommunerna – Gällivare, Övertorneå och Haparanda – bland de nio kommuner i Sverige där den förväntade livslängden var allra lägst vilket enligt honom korrelerade med de höga ohälsotalen bland den finsktalande befolkningen. De högsta sjukdomstalen nationellt fanns i Haparanda kommun, men även Pajala, Gällivare och Övertorneå var bland de tio kommuner med de högsta sjukdomstalen i landet. Winsa nämner dock att situationen så småningom har kommit att förbättras något. När det exempelvis gäller den traditionellt höga arbetslösheten i Tornedalen verkar den etniska renässansen med början på 1980-talet ha
186
34
2. Språkförlustens konsekvenser …
bidragit till en ökande tvåspråkighet i befolkningen vilket i sin tur korrelerar med en något sjunkande arbetslöshet (Winsa 1998, 30), någonting som i sin tur sänker ohälsotalen.
Som Winsa visar finns det alltså fog för antagandet att exempelvis tornedalingarnas minoritetsposition på olika sätt påverkat deras hälsa och välbefinnande. Hans påpekande om att den påbörjade revitaliseringsrörelsen eventuellt kan ha förbättrat situationen är i linje med erfarenheter från annat håll. Det har sedan länge funnits observationer och anekdotisk evidens om sambandet mellan språk- och kulturbevarande och välbefinnande. I många lokalsamhällen har man förknippat språkförlust med sorg, saknad och sociala problem av olika slag, medan exempelvis lokalt förankrade revitaliseringsprojekt har uppfattats som läkande. Många vittnar om att öppen assimilationspolitik och annat förtryck har lämnat försvagade och splittrade lokalsamhällen, låg självkänsla och hopplöshet efter sig. Vad innebär detta för hälsan?
I Norge sammankopplade distriktsläkaren Per Fugelli redan tidigt den allmänt dåliga självkänslan och ohälsan hos kväner och samer med förtrycket av dem och nedvärderingen av deras kulturer. Han gjorde en av de första hälsoundersökningarna bland samer i Norge och kom till slutsatsen att det norska samhället hade förorsakat stora delar av den samiska befolkningen svåra hälsoskador. I en norsk dokumentärserie om samernas situation på Nordkalotten från 2013 säger han:
Förutsättningen för god hälsa är att du är någorlunda trygg i dig själv, och att du är på det stora hela nöjd med dig själv som den du är, dina rötter, dina tankar, dina känslor, ditt språk, dina sånger och berättelser. Och så kommer majoritetssamhället Norge och säger till samerna: Ni är ingenting värda som samer. För att bli ordentliga människor måste ni bli som oss. Och vi försökte inpränta detta i dem från skolan.
År 2017 kommenterade Fugelli det norska vägverkets planer att sätta upp fler samiska skyltar. Under rubriken ”Samiske skilt er en god investering for folkehelsen” konstaterade han, då professor i socialmedicin, att skyltar på samiska helt klart bidrog till folkhälsan:
Det kommer förmodligen att kosta hundratusentals eller miljontals kronor, men om man tänker på folkhälsan, samernas historia, att satsa på en trygg samisk identitet och framtid, så är det här en bra investering. […] Det har aldrig varit slöseri med pengar att ge människor värdighet, trygghet och en god känsla av att här hör jag hemma. 45
Här handlade det om enstaka ord och ortnamn på skyltar men ändå var det symboliskt viktigt att lyfta fram dem för att signalera för alla att såväl språket som delas talare hörde till och hade sin plats på orten.
Trots att det inte alltid är helt enkelt att sätta upp skyltar på minoritetsspråk så är det ändå betydligt mer krävande att aktivt stärka och främja ett språk som talas av allt färre människor. Dorian (1987) som forskat om gaeliskan i East Sutherland och dess tillbakagång, betonar svårigheterna med språkbevarande och främjande av minoritetsspråk i en situation där såväl talarna själva som deras omgivning uppfattar företaget som meningslöst. Hon diskuterar värdet av sådana strävanden och kommer fram till att det ändå finns starka skäl
45 https://www.nrk.no/sapmi/_-samiske-skilt-er-en-god-investering-for-folkehelsen-1.13431872
35
187
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
att fortsätta med dem. Enligt henne är en av de vanligaste orsakerna till misslyckanden de negativa attityder som talarna eller de potentiella talarna själva anammat. Typiskt i ett sådant sammanhang är att det hotade språksamhället också har fråntagits sitt kulturella arv, det vill säga att talarna ofta är förvånansvärt ovetande om var deras förfäder kom ifrån, hur de försörjde sig själva, hur deras kulturella institutioner fungerade och hur den traditionella kulturen som inbegriper sånger, berättelser, ordspråk, humor, konst, slöjd med mera såg ut. Att återerövra sådan kunskap har ett värde i sig och bidrar till en positivare självuppfattning och större självförtroende, menar Dorian (1987).
Tanken om att medvetenhet och kunskap om den egna historien och kulturen är viktigt för minoriteter och urfolk förekommer i flera studier. Daryl Baldwin, som deltagit i miamispråkets återtagande i Kalifornien, skriver att arbetet med språket har fungerat läkande av det skälet att man börjat fundera på det som hänt och stärkt länkarna till sin egen grupp. Hon skriver:
Vårt språkåtertagande har tvingat oss att se på oss själva och få en bättre förståelse för vår historia och hur vi kom till denna punkt. Många, om inte de flesta, av våra utmaningar skapas inifrån. För att vi ska kunna övervinna dem måste vi utveckla en god förståelse för oss själva. Språkåtertagande handlar om att bygga en samhällsgemenskap och läkandet av sår skapade i det förflutna (Baldwin 2003, 15-16)
Det finns fortfarande ganska lite regelrätt forskning kring sambandet mellan språk och hälsa eller välbefinnande, men mängden studier ökar hela tiden. Det föreligger exempelvis studier som påvisar att suicidförekomsten bland ungdomar sjönk till noll bland urfolksgrupper där minst hälften av medlemmarna besatt tillräckliga språkkunskaper för att kunna ”konversera” på sitt ursprungsspråk (Chandler och Lalonde 2008). I annan forskning observerades ett positivt samband mellan hållbarheten av land, kultur, språk och urfolkets emotionella välbefinnande (Biddle and Swee 2012).
Det finns också studier som menar att språkbevarande och revitalisering förväntas bidra till en lägre förekomst av speciella sjukdomar som exempelvis diabetes (Grier et al. 2014) I NITV News, Australien, den 21 februari 2017 beskrivs ett försök att genom språkrevitalisering bota just diabetes. Professor Zuckerman från University of Adelaide säger: ” I aboriginsamhällen mår man bättre när man har ett språk, när man utför saker [seder, ritualer] för att återfå kontakt med sina gammelmor- och farföräldrar, man känner sig friskare i sinne och kropp.” Han fortsätter:
Språkmord eller språkdöd leder till en förlust av kulturell autonomi. Det resulterar i en förlust av intellektuell suveränitet. Det ger upphov till en förlust av andlighet, en förlust av själ bildligt talat... Detta leder till depression, övervikt, diabetes…
Walsh (2018) ger fler exempel från Australien men tillägger att det finns ett stort behov av större longitudinella, kvantitativa studier. I många uttalanden och i mindre, kvalitativa studier som finns att tillgå idag kan man hitta samband och korrelationer mellan språk och hälsa men det innebär inte nödvändigtvis att det skulle råda kausalitet dem emellan. Ämnet har dock börjat intressera allt fler forskare och praktiker, och i flera nya
188
36
2. Språkförlustens konsekvenser …
forskningspublikationer diskuterar man sambandet mellan revitalisering, hälsa och välbefinnande (Walsh 2018; McCarty et al. 2019; Grenoble 2021).
Stångberg et al. (2022) som studerat situationen för sydsamerna i Dearna/Tärnaby i Sverige, beskriver enskilda människors tankar kring vad som påverkat den upplevda känslan av ohälsa i den lokala sydsamiska gemenskapen. Utöver en lång historia av olika slags statliga övergrepp beskriver man den långt gångna språk- och kulturförlusten som orsaken till ett generationsövergripande trauma i behov av läkning. Författarna konstaterar att ohälsan bland urfolk har sina rötter i kolonialismen i alla dess former: tvångsförflyttningar, miljöförstöring, språklig och kulturell assimilation med mera och betonar vikten av mer självbestämmande för att förbättra situationen. De citerar ett antal forskare som menar att fysisk och psykisk ohälsa återfinns där urfolk saknar självbestämmande och rättigheter stipulerade i konventioner och deklarationer. Språkets vitalitet och talarnas välbefinnande och möjligheter till självbestämmande hör ihop. Exempelvis Grenoble (2011, citerad av Stångberg et al. 2022) skriver om arktiska urfolksspråk på följande vis:
I Arktis, liksom på andra håll, är språkvitalitet kopplad till talarnas allmänna vitalitet, deras fysiska, mentala och sociala välbefinnande och deras förmåga att bestämma över sin egen livsstil, sina försörjningsmöjligheter och sitt språk. (Grenoble 2011, 14)
Även Kirmayer et al. (2011, 89), som hänvisar till observationer bland urfolksgrupper i Kanada, ser revitaliseringen av språket, kulturen och spiritualiteten som grunden för individuell och kollektiv uthållighet. De skriver:
Att lära sig om sitt språk, sin kultur och sina traditioner stärker identitetskänslan och motverkar därigenom direkt den kulturella diskontinuitet och fördrivning som följde av kolonialismen och dess efterdyningar. (Kirmayer et al. 2011, 89).
Det finns också tecken på att majoritetsbefolkningar börjar bli medvetna om kulturens viktiga roll för hälsan. I en stor världskongress för folkhälsa som ägde rum i Australien 2017 tog man allmänt ställning för sådana teser och kritiserade de gängse metoderna för att råda bot på ohälsan bland urfolken. I tidningen Guardian 2017-04-05,46 citerades detta under rubriken Stronger Indigenous culture would cut suicide rates, health congress told. I artikeln stod bland annat följande att läsa:
Lösningen till att minska de skyhöga självmordstalen hos urfolk världen över ligger i att stärka kulturen snarare än att bara fokusera på frågor som drog- och alkoholmissbruk, påpekade experter vid en global konferens. Självmord återfinns bland de vanligaste dödsorsakerna bland urfolksungdomar över hela världen, trots ansträngningar som gjorts för att lösa problemet med hjälp av metoder som utvecklats i andra samhällen.
I sin artikel Toward a new conceptualisation of language revitalization skriver Grenoble och Whaley (2020) att det är dags att tänka på revitaliseringen på ett nytt sätt: som ett medel för att främja välbefinnandet och egenmakten hos talare och potentiella talare. De utgår ifrån den vanliga observationen att språkbytet ofta upplevs som att man förlorat en bit av sig själv
37
189
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
eller som en utarmning av det egna samhället, och att revitalisering därför kan fungera som ett sätt att förbättra välbefinnandet i gruppen. Men språket ska enligt dem inte längre ses som ett självständigt objekt utan snarare som ett utmärkande drag i ett sammanhängande kluster av olika sociala aktiviteter som bidrar till en viss grupps välbefinnande. De skriver:
Därför är språkrevitalisering inte bara, eller ens i första hand, en fråga om att lära ut kompetens i en språklig kod, utan en fråga om att introducera (eller förstärka) språkanvändning, förbättra språkattityder och stärka självförtroendet, något som redan erkänts i en mängd studier om språkrevitalisering. (Grenoble och Whaley 2020, 12)
Enligt Grenoble och Whaley (2020, 13) påverkar revitaliseringen inte hälsan och välbefinnandet direkt utan indirekt. Välbefinnandet måste enligt dem uppfattas som ett vidare begrepp än fysisk och mental hälsa, även om de tillägger att sådana fördelar naturligtvis också är mycket viktiga i sammanhanget. Mer generellt ser de välbefinnande som en väsentlig del av starka samhällen, en del som också omfattar en fungerande resiliens i tider av sociala förändringar, inklusive en större grad av självbestämmande, synlighet och respekt. Att revitaliseringen kan vara en del av utvecklingen mot starkare individer och samhällen kan vi därför se som ett mycket övertygande argument för fortsatta revitaliseringssträvanden på olika håll i världen.
6 När lyckas revitaliseringen?
En speciell svårighet när det gäller forskningen om språkrevitalisering är att definiera när den har lyckats respektive misslyckats. Det finns berömda framgångshistorier, exempelvis revitaliseringen av maorispråket, hawaiiskan och walesiskan. I alla dessa fall har språken fått en stark samhällelig status och utbildningen från förskola till skola har varit de viktigaste revitaliseringsarenorna. Detta till trots är många oroade över hur framtiden kommer att se ut för dessa språk. Kan man tro på att språken nu är tryggade?
De officiella målen för revitalisering kan variera från situation till situation och från fall till fall. Det handlar inte alltid om att stärka språken så att de återförs till alla livssfärer från hemmen till nationell administration, medier mm. När det gäller extremt hotade eller till och med döende språk kan det ibland anses vara tillräckligt att främja dokumentation och förmågan att samtala på språket, medan man i andra fall kan eftersträva att främja litteracitet på språket genom skolutbildning. Man kan också utgå ifrån behovshierarkier, det vill säga att man först gör en bedömning av vilka steg som är de mest grundläggande att börja med för att i en senare fas stärka språken även i andra kontexter (Huss 2008a). I varje given situation finns det åtgärder som passar bättre än andra, behov som är viktigare än andra. Resurserna är oftast knappa och tiden kan också vara en bristvara. Har föräldrarna slutat att föra över sitt språk till sina barn torde exempelvis myndighetsservice eller en dagstidning på det egna språket vara mindre viktiga för språkbevarande eller revitalisering än språkbon och språkbadsskolor där barn får nya möjligheter att tillägna sig språket. (Huss 2008a, 52)
190
38
2. Språkförlustens konsekvenser …
Svårigheterna att bedöma läget gäller alla fall av språklig revitalisering. Vilka slags kriterier borde man använda när man vill utvärdera resultatet av lokala revitaliseringssatsningar, och vem ska ges rätten att fastställa dessa kriterier? Vi vet att olika revitaliseringsrörelser kan ha mycket olika målsättningar och även olika sätt att definiera sin egen framgång eller sitt eget misslyckande. Det som några uppfattar som en lyckad revitalisering kan för andra framstå som ett nederlag.
Åsikterna kan också variera mellan individer inom en och samma rörelse, eller hos en och samma individ vid olika tidpunkter. Fishman skriver om svårigheten att bedöma ett misslyckande: “ […] it not only depends on the eyes of the beholder, but the same beholder may evaluate it differently on two different occasions separated by little if any elapsed time” (Fishman and García 2011, 5).
En ytterligare fråga är om vi faktiskt kan utvärdera resultatet som det förefaller vara vid en viss tidpunkt utan att veta vad som kommer att hända i framtiden. Det finns många faktorer involverade, och samma politik kan ibland leda till olika resultat. Revitalisering är knappast någonsin en enkelriktad process utan assimilation och revitalisering pågår oftast sida vid sida (Lindgren 2000). Därför är det också omöjligt att svara på frågor som ”Har vi gjort tillräckligt?”, ”Är språket tryggat?” eller ”Är det för sent att göra något”? Det finns exempel på språk som länge talats av riktigt stora populationer, för att sedan, på en förhållandevis kort tid, bli akut hotat när det av någon anledning inte längre överförs till nästa generation. Det finns också fall där det under lång tid har funnits en jämn, nedåtgående trend som pekat mot språkdöd när en ny, motsatt tendens plötsligt uppenbarat sig. Det finns även exempel på språk som inte har talats av någon under flera decennier men som återupplivats och tagits i bruk i olika användningsdomäner (se exemplevis Amery 2000; Baldwin 2003). I litteraturen kallas sådana språk ibland som ”slumrande” eller ”sovande” som här i en australiensisk kontext:
Vissa människor har beskrivit Kaurna-språket som ett "dött" språk. Men Kaurna-folket tror inte på det. Vi tror att vårt språk är ett levande språk och att det bara har sovit och att det är dags att väcka det nu och det är vad vi gör. (Amery 2000, 1)
Orden i citatet ovan leder tankarna till det som redan tagits upp i kapitlet om språk och hälsa: att arbetet för språkrevitalisering också är så mycket mer, att det erbjuder något att kämpa för, att tro på och vara stolt över. Grenoble (2021) 15 skriver under rubriken Why revitalize?
Människor påbörjar ofta revitaliseringen med målet att lära sig tala sina förfäders språk, men finner sedan att fördelarna sträcker sig långt bortom språklig kompetens. Ofta för själva revitaliseringsarbetet samman människor och stärker lokalsamhällena [...] (Grenoble 2021, 15).
Revitaliseringens större uppgift, dess läkande kraft och dess möjligheter att ge talarna och de potentiella talarna egenmakt och möjlighet att påverka sina egna öden beskriver Grenoble (2021) så här.
39
191
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Läkning genom revitalisering omfattar mer än språkspecifika trauman; den är ett viktigt medel för att kunna bygga motståndskraft. Att använda ett språk kan vara ett sätt att återta kontrollen över ens eget öde; det kan vara politisk motståndshandling, ett motstånd mot språklig och kulturell assimilering, mot själva koloniseringen. (Grenoble (2021, 15)
Om minoriteter och urfolk upplever att de genom revitaliseringsrörelsen fått känslan av att själva kunna motverka den språkliga och kulturella assimilationen och att kunna kontrollera sin framtid, har rörelsen lyckats med en mycket viktig bedrift.
192
40
2. Språkförlustens konsekvenser …
Referenser
Ackermann-Boström, Constanze (2022). "Språket fick jag inte med mig som liten." Unga meänkielibrukares samtal om språkbevarande i sociala medier. Tidskrift för genusvetenskap 42 (4), 33-50.
Aikio, Marjut (1988). Saamelaiset kielenvaihdon kierteessä. Kielisosiologinen tutkimus viiden saamelaiskylän kielenvaihdosta 1910–1980. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Aikio, Marjut (1992). Are women innovators in the shift to a second language? A case study of Reindeer Sámi women and men. Bull, Tove & Swan, Toril (red.) Language, Sex, and
Society [Special issue]. International Journal of the Sociology of Language 94, 43–61.
Amery, Rob (2016). Warraparna Kaurna! Reclaiming an Australian language. Adelaide: University of Adelaide Press.
Arola, Laura, Kangas, Elina, Pelkonen, Minna & Winsa, Birger (2013). Meänkieli Ruottissa.
Raportin yhtheenveto ELDIA- projektissa. Johannes Gutenberg-Universität Mainz: Studies in
Europan Language Diversity for All (ELDIA).
Baldwin, Daryl (2003). Miami Language Reclamation: From Ground Zero. A lecture presented by the Center for Writing and the Interdisciplinary Minor in Literacy and Rhetorical Studies Speaker Series No. 24. Kirsten Jamsen, Series Editor, Elizabeth Oliver, Editor.
Biddle, N., & Swee, H. (2012).
The Relationship between Wellbeing and Indigenous Land,
Language and Culture in Australia. Australian Geographer 43(3): 215-232.
Bull, Tove (1994). Språkskifte og språkbevaring blant norske kystsamar. Kotsinas, Ulla-Britt & Helgander, John (red.) Dialektkontakt, språkkontakt och språkförändring i Norden. Föredrag från ett forskarsymposium. MINS 40, 129-139. Stockholm: Stockholms universitet.
Bull, Tove (2009). Det kvinnelege paradoks. Språkendring og kjønn. Niemi, Einar & Smith-Simonsen, Christine (red.) Det hjemlige og det globale. Festskrift til Randi Rønning Balsvik, 260–273. Oslo: Akademisk publisering.
Bull, Tove, Huss, Leena & Lindgren, Anna-Riitta (2021). Language shift and language (re)vitalisation. The roles played by women and men in northern Fenno-Scandia (The North Calott e).
https://www.degruyter.com/document/doi/10.1515/multi-2021-0111/html
Chandler, Michael J. & Lalonde, Christopher (2008). Cultural Continuity as a Protective Factor against Suicide in First Nations Youth. Horizons – A Special Issue on Aboriginal Youth, Hope or
Heartbreak: Aboriginal Youth and Canada’s Future. 10(1), 68-72
41
193
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Crawford, Michael (2000). At war with diversity: Language policy in an age of anxiety. Multilingual Matters Ltd., Clevedon, Avon.
Crystal, David (2000). Language death. Cambridge University Press, Cambridge.
Cummins, Jim (1998). Immersion education for the millennium: What have we learned from 30 years of research on second language immersion? M. R. Childs & R. M. Bostwick (red.)
Learning through two languages: Research and practice. Second Katoh Gakuen International
Symposium on Immersion and Bilingual Education, 34-47. Katoh Gakuen, Japan.
Dixon, Robert M.W. (1997). The rise and fall of languages. Cambridge University Press, Cambridge.
Dauenhauer, Nora Marks & Dauenhauer, Richard (1998). Technical, emotional, and ideological issues in reversing language shift: examples from Southeast Alaska. Grenoble, Lenore & Whaley, Lindsay (red.) Endangered languages. Language loss and community response, 57 – 98. Cambridge: Cambridge University Press.
Dorian, Nancy (1987). The Value of Language-Maintenance Efforts which are Unlikely to Succeed. International Journal of the Sociology of Language, 68, 57-67.
Dorian, Nancy (1993). Discussion Note. A response to Ladefoged’s other view of endangered languages, Language, 69(3), 575–79.
Dorian, Nancy (1994). Purism vs. compromise in language revitalization and language revival.
Language in Society, Vol. 23.
Dorian, Nancy (1998). Western language ideologies and small-language prospects. Grenoble, Lenore A. & Whaley, Lindsay J. (red.) Endangered Languages. Language loss and community response, 3-21. Cambridge University Press, Cambridge.
Eastman, Carol M. & Reese, Thomas C. (1981). Associated language. How Language and ethnic identity are related. General Linguistics, Vol. 21, No. 2l.
Elenius, Lars & Ekenberg, Stefan (2002). Minoritetsspråk och myndighetskontakt – flerspråkighet bland användare av samiska, meänkieli och finska i Norrbottens län efter minoritetsspråkslagarnas tillkomst 2000. Luleå: Luleå tekniska universitet.
Elenius, Lars (2003). Språkstrategier bland tornedalingar och samer i norra Sverige under 1900-talet. Kvinnoforskningsnytt nr 2-3. Luleå: Luleå tekniska universitet.
Elenius, Lars (2005). Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004. Hyltenstam, Kenneth & Milani, Tommaso (red.) Nationella minoriteter och minoritetsspråk (2004/05:RFR3). Stockholm: Konstitutionsutskottet.
194
42
2. Språkförlustens konsekvenser …
Fishman, Joshua A. (1991). Reversing language shift: theoretical and empirical foundations of assistance to threatened languages. Clevedon: Multilingual Matters.
Fishman, Joshua A. (1997). In praise of the beloved language. A comparative view of positive ethnolinguistic consciousness. Berlin; New York: Mouton de Gruyter.
Fishman, Joshua (red.) (2001). Can Threatened Languages Be Saved? Reversing language shift, revisited - A 21st century perspective. Clevedon: Multilingual Matters.
Fishman, Joshua & García, Ofelia (red.) (2011). Handbook of Language and Ethnic Identity,
Volume 2. The Success-Failure Continuum in Language and Ethnic Identity Efforts. New York,
N.Y.: Oxford University Press.
Fjellgren, Patricia & Huss, Leena (2019). Overcoming Silence and Sorrow: Sami Language Revitalization in Sweden. International Journal of Human Rights Education, 3(1).
https://repository.usfca.edu/ijhre/vol3/iss1/4
Fjellgren, Patricia & Huss, Leena (2022). Språk är relationer. Erfarenheter från ett samiskt mentorprogram på svenska sidan av Saepmie. Kvarfordt Niia, Karin (red.) Framgång för små språk. En översikt om varför små språk i Norden behöver stärkas och vad som bidrar till ett lyckat språkstärkande arbete. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.
Granadillo, Tania & Orcutt-Gachiri, Heidi (2011). Introduction. Granadillo, Tania & Orcutt-Gachiri, Heidi (red.) Ethnographic contributions to the study of endangered languages, 1–12. Arizona: University of Arizona Press.
Grenoble, Lenore A. & Whaley, Lindsay J. (red.) (1998). Endangered languages. Language loss and community response. Cambridge University Press, Cambridge.
Grenoble, Lenore A. & Whaley, Lindsay J. (2006). Saving languages: an introduction to language revitalization. Cambridge: Cambridge University Press
Grenoble, Lenore A. & Whaley Lindsay J. (2020). Toward a new conceptualisation of language revitalization. Journal of Multilingual and Multicultural Development. DOI: 10.1080/01434632.2020.1827645
Grenoble, Lenore (2021). Why revitalize? Olko, Justyna & Sallabank, Julia (red.) Revitalizing endangered languages. A practical guide, 9-23. Cambridge: Cambridge University Press.
Grier, Angela, Oster, Richard T., Lightning, Rick, Mayan, Maria & Toth, Ellen (2014). Cultural continuity, traditional Indigenous language, and diabetes in Alberta First Nations: a mixed methods study. International Journal for Equity in Health 13(1):92
Grin, François (2003). Language Policy Evaluation and the European Charter for Regional or
Minority Languages. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
43
195
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Gröndahl, Satu, Huss, Leena, Jegebäck, Per, Kvist Geverts, Karin & Nielsen, Mika (2010).
Kunskap för egenmakt: minoritetskvinnor och folkbildningen. Uppsala universitet: Forum för nationella minoriteter i Sverige – Hugo Valentin-centrum.
Gröndahl, Satu (2022). Creating new Sámi identity in contemporary literature. Hiroshi Maruyama et al. (red.) Decolonizing Futures: Collaborations for New Indigenous Horizons. Hiroshi Maruyama et al. (red.) Uppsala Multiethnic Papers 57, 447-460. Uppsala universitet: Hugo Valentin-centrum.
Hagerman, Maja (2015). Käraste Herman! Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Stockholm: Norstedt.
Hinton, Leanne & Hale, Kenneth (red.) (2001). The Green book of language revitalization in practice. San Diego: Academic Press.
Hinton, Leanne (2011). Revitalization of Endangered Languages. Austin, Peter & Sallabank, Julia (red.) The Cambridge handbook of endangered languages, 291-311. Cambridge: Cambridge University Press.
Hinton, Leanne, Florey, Margaret, Gessner, Suzanne & Manatowa-Bailey, Jacob (2018). The Master-Apprentice Language Learning Program. Hinton, Leanne, Huss, Leena & Roche, Gerald (red.) The Routledge Handbook of Language Revitalization, 127-136. New York & Oxon: Routledge.
Hinton, Leanne, Huss, Leena & Roche, Gerald (2018). What Works in Language Revitalization. Hinton, Leanne, Huss, Leena & Roche, Gerald (red.) The Routledge Handbook of Language
Revitalization, 496-498. New York & Oxon: Routledge.
Hirvonen, Vuokko (2008). “Out on the fells, I feel like a Sámi”: Is there linguistic and cultural equity in the Sámi school? Hornberger, Nancy (red) Can Schools Save Indigenous Languages?
Policy and Practice on Four Continents, 15-41. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Hornberger, Nancy (red.) (2008). Can Schools Save Indigenous Languages? Policy and
Practice on Four Continents. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Huss, Leena (2003). Revitalization in education: An introduction. Huss, Leena, Camilleri, Antoinette & King, Kendall (red.) Transcending Monolingualism. Linguistic revitalization in education, 1-16. Lisse: Swetz & Zeitlinger.
Huss, Leena (2005). Språklig revitalisering: en chans till nytänkande. Berntsen, Knut (red.) Om styrking av samisk språk og identitet med vekt på Helgeland og Västerbotten. Rapport om seminar i Hattfjelldal 27. og 28. Januar 2005 7-13. Fredrikke nr. 3/2005. Høgskolen i Nesna.
Huss, Leena (2008a). Hur ska den samiska revitaliseringen gå vidare i Sverige? Larsson, Lars-Gunnar & Söder, Torbjörn (red.) Váimmus čiegan sániid – I hjärtat gömmer jag orden:
196
44
2. Språkförlustens konsekvenser …
samiskt symposium till minne av Annika Jansson den 4-5 februari 2005, 49-57. Uppsala:
Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet
Huss, Leena (2008b). Revitalization through Indigenous Education: A Forlorn Hope? Hornberger, Nancy (red.) Can Schools Save Indigenous Languages? Policy and Practice on
Four Continents, 125-135. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Huss, Leena & Csató, Éva (2010). Hotade språk och forskarens ansvar. Bockgård, Gustav & Håkan Tunón (red.) Gäller vanligt folkvett också för akademiker? Rapport från ett seminarium om makt och etik. Uppsala: Centrum för biologisk mångfald.
Huss, Leena (2017). Utvärdering av Samiskt språkcentrum i ett revitaliseringsperspektiv.
Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik. Delbetänkande av Utredningen om en stärkt minoritetspolitik, Bilaga 2. SOU 2017:60. Stockholm: Kulturdepartementet, 319–382.
Huss, Leena & Stångberg, Sigrid (2018). The Yoke and the Candy Bowl: Beliefs and Emotions in South Sami Revitalisation. Roche, Gerald, Maruyama, Hiroshi & Virdi Kroik, Åsa (red.)
Indigenous Efflorescence: Beyond Revitalisation in Sapmi and Ainu Mosir, 129-150. Canberra,
Australia: Australian National University.
Huss, Leena (2021). Sverigefinnarna och finska språket. Darvishpour, Mehrdad & Westin, Charles (red.) Migration och etnicitet: perspektiv på mångfald i Sverige, 181-199. Tredje upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Huss, Leena & Lindgren, Anna-Riitta (2022). The futures of Sámi languages. Valkonen, Sanna, Aikio, Áile, Alakorva, Saara & Magga, Sigga-Marja (red.) The Sámi World, 217-231. Routledge.
Hyltenstam, Kenneth (1999). Begreppen språk och dialekt - om meänkielis utveckling till eget språk. Hyltenstam, Kenneth (red.) Sveriges sju inhemska språk - ett minoritetsspråksperspektiv, 98–137. Lund: Studentlitteratur.
Hyltenstam, Kenneth & Salö, Linus. Denna volym. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet. Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Jaakkola, Magdalena (1969). Kielten erikoistuminen ja sen seuraukset Ruotsin Tornionlaaksossa. Helsinki: University of Helsinki, MA thesis.
Johansen, Inger (2019). ‘But They Call Us the Language Police!’ Speaker and Ethnic Identifying Profiles in the Process of Revitalizing the South Saami Language, Culture and Ethnic Identity. Hermanstrand, Håkon, Sem, Leiv, Nilssen, Trond Risto & Kolberg, Asbjørn (red.) The Indigenous identity of the South Saami: historical and political perspectives on a minority within a minority, 29-46. Cham: Springer.
Johansen, Åse Mette (2009). "Velkommen te' våres Norge": en kvalitativ studie av språkbytte og språkbevaring i Manndalen i Gáivuotna/Kåfjord. Oslo: Novus.
45
197
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Johansen, Åse Mette (2013). Overcoming silence: language emancipation in a coastal Sámi-Norwegian community. Huss, Leena & Lindgren, Anna-Riitta (red.) Different worlds – same issues? Cases of language emancipation in Norway and France. Special Issue, SOLS Vol 7, No 1-2 (13)
Juuso, Jane (2009). Válddán giellan ruovttoluotta = Tar språket mitt tilbake. Nordsamisk/norsk version. [Vuonnabahta]: Isak Saba guovddáš.
Juuso, Jane (2013). Jag tar tillbaka mitt språk = Mov gïelem bååstede vaaltam. Svensk/sydsamisk version. Kiruna: Sametinget.
King, Jeanette (2001). Te Kohanga Reo: Maori Language Revitalization. Hinton, Leanne & Hale, Kenneth L. (red.) The Green book of language revitalization in practice, 3 upplaga, 119-128. Leiden: Brill.
King, Kendall A. (2001). Language revitalization processes and prospects: Quichua in the
Ecuadorian Andes. Clevedon: Multilingual Matters.
King, Kendall A. & Hermes, Mary (2014). Why Is This So Hard? Ideologies of Endangerment, Passive Language Learning Approaches, and Ojibwe in the United States. Journal of
Language, Identity and Education Vol. 13, Issue 4, 268-282.
Kipp, Darrell (2009). 21 Years in the Trenches of Indigenous Language Revitalization. Reyhner, Jon & Lockard, Louise (red.) Indigenous Language Revitalization Encouragement,
Guidance & Lessons Learned. Flagstaff, Arizona: Northern Arizona University.
Kirmayer, Laurence J, Dandeneau, Stephane, Marchall, Elizabeth, Phillips, Morgan Kahentonni & Jessen Williamson, Karla (2011). Rethinking Resilience from Indigenous Perspectives. The Canadian Journal of Psychiatry 56, no. 2: 84-91.
Krauss, Michael (1992). The World’s Languages in Crisis. Language ,Volume 68, Number 1, 4-10.
Kroskrity, Paul V. (2004). Language Ideologies. Duranti, Alessandro (red.) A Companion to
Linguistic Anthropology, 496-517. Malden, MA: Blackwell Pub.
Kroskrity, Paul V. (2009). Language renewal as sites of language ideological struggle. The need for “ideological clarification”. Reyhner, Jon & Lockard, Louise (red.) Indigenous
Language Revitalization: Encouragement, Guidance & Lessons Learned, 71–83. Flagstaff AZ:
Northern Arizona University.
Lane, Pia (2010). ‘We did what we thought was best for our children’: a nexus analysis of language shift in a Kven community. International Journal of the Sociology of
Language 202: 63–78.
Lane, Pia (2011). The birth of the Kven language in Norway: Emancipation through state recognition. International Journal of the Sociology of Language 209: 57–74.
198
46
2. Språkförlustens konsekvenser …
Leonard, Wesley Y. (2012). Framing language reclamation programmes for everybody’s empowerment. Gender & Language, 339–367. Vol 6.2.
Lindgren, Anna-Riitta (1984). What Can We Do When a Language is Dying? Molde, Bertil & Sharp, Derrick (red.) Second International Conference on Minority Languages, June 1983, Turku/Åbo, Finland. Journal of Multilingual and Multicultural Development Vol. 5, Nos 3-4, 293-300. Clevedon: Multilingual Matters.
Lindgren, Anna-Riitta (2000). Helsingin saamelaiset ja oma kieli. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Maffi, Luisa (red.) (2001). On biocultural diversity. Linking language, knowledge, and the environment. Washington, DC.: Smithsonian Institution Press.
Maruyama, Hiroshi (huvudred.) (2022). Decolonizing Futures: Collaborations for New
Indigenous Horizons. Uppsala Multiethnic Papers 57. Uppsala: Hugo Valentin-centrum.
Matsumura, Kazuto (red.) (1998). Studies in endangered languages. Tokyo: Hituzi Syobo.
McCarty, Teresa L. (2002). A Place To Be Navajo—Rough Rock and the Struggle for Self-
Determination in Indigenous Schooling. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates.
McCarty, Teresa L., Nicholas, Sheilah E. & Wigglesworth, Gillian (2019). Introduction: A World of Indigenous Languages – Resurgence, Reclamation, Revitalization and Resilience. McCarty, Teresa L., Nicholas, Sheilah E. & Wigglesworth, Gillian (red.) A world of indigenous languages: policies, pedagogies and prospects for language reclamation, 1-26. Bristol: Multilingual Matters.
MIN-LANG (2006). 4. Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages 2nd evaluation report adopted on 23 March 2006. https://rm.coe.int/CoERMPublicCommonSearchServices/DisplayDCTMContent?documentId =09000016806dbada
MIN-LANG (2020). 4. Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages 7th evaluation report adopted on 2 July 2020. https://rm.coe.int/swedenecrml7en3c-pdf/16809fbaab
Minde, Henry (2005). Assimilation of the Sami – Implementation and Consequences. Gáldu čála – Journal of Indigenous Peoples Rights No. 3/2005.
Mufwene, Salikoko (2002). Colonisation, Globalisation, and the Future of Languages in the Twenty-first Century. International Journal on Multicultural Societies (IJMS), Vol. 4, No. 2, 162 – 193. UNESCO.
Mæhlum, Brit (2019). Southern Saami Language and Culture – Between Stigma and Pride, Tradition and Modernity. Hermanstrand, Håkon, Sem, Leiv, Nilssen, Trond Risto & Kolberg,
47
199
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Asbjørn (red.). The Indigenous identity of the South Saami: historical and political perspectives on a minority within a minority, 17-28. Cham: Springer.
Nationalencyclopedin 17:159 (1995). Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker Ab.
Nettle, Daniel & Romaine, Suzanne (2000). Vanishing voices. The extinction of the world’s languages. Oxford: Oxford University Press.
Nilsson Ranta, Daniel (2022). En forskningsöversikt och en studie om arbetsstugorna i meänkieliområdet. Rapport beställd av Sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Olko, Justyna & Sallabank, Julia (2021). Revitalizing Endangered Languages: A Practical
Guide. Cambridge: Cambridge University Press.
O'Rourke, Bernadette, Pujolar, Joan & Ramallo, Fernando (2015). New speakers of minority languages: the challenging opportunity – Foreword. International Journal of the Sociology of
Language, vol. 2015, no. 231, 1-20.
O’Rourke, Bernadette (2018). New Speakers of Minority Languages. Hinton, Leanne, Huss, Leena & Roche, Gerald (red.) The Routledge Handbook of Language Revitalization, 265-273. New York & Oxon: Routledge.
Pasanen, Annika (2018). “This Work is Nort for Pessimists”. Revitalization of Inari Sámi Language. Hinton, Leanne, Huss, Leena & Roche, Gerald (red.) The Routledge Handbook of
Language Revitalization, 364-372. New York & Oxon: Routledge.
Pasanen, Annika (2019). Becoming a New Speaker of Saami Language Through Intensive Adult Education. Sherris, Ari & Penfield, Susan D. (red.) Rejecting the Marginalized Status of
Minority Languages: Educational Projects Pushing Back Against Language Endangerment, 49-69. Clevedon, Avon: Multilingual Matters.
Persson, Curt (2018). Då var jag som en fånge: Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Luleå: Luleå tekniska universitet.
Persson, Curt. Denna volym. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Pietikäinen, Sari, Huss, Leena, Laihiala-Kankainen, Sirkka , Aikio-Puoskari, Ulla & Lane, Pia (2010). Regulating Multilingualism in the North Calotte: The Case of Kven, Meänkieli and Sámi Languages. Acta Borealia, 27:1, 1 — 23.
Pietikäinen, Sari, Laihiala-Kankainen, Sirkka, Huss, Leena & Salo, Hanni (2011). Kieli ja kokemus. Vähemmistökieli kolmen perhesukupolven kielielämäkerroissa. Puhe ja kieli, 31:2, 67-88.
200
48
2. Språkförlustens konsekvenser …
Piller, Ingrid & Pavlenko, Aneta (2001). Multilingualism, second language learning and gender. Pavlenko, Aneta, Blackledge, Adrian, Piller, Ingrid & Teutsch-Dwyer, Marya (red.)
Multilingualism, Second Language Learning and Gender, 1-15. Berlin – New York: Mouton de
Gruyter.
Rasmussen, Torkel (2005). Jávohuvva ja ealáska. Dávvisame gielagiid demografiija ja buolvvaidgaskasaš sirdáseapmi Norggas ja Suomas. Tromsø: University of Tromsø MA thesis.
Rasmussen, Torkel & Nolan, John Shaun (2011). Reclaiming Sámi languages: Indigenous language emancipation from East to West. International Journal of the Sociology of
Language 209: 35-55, vol. 2011, no. 209.
Robins, Robert H. & Uhlenbeck , Eugenius M. (red.) (1991). Endangered languages. Berg Oxford.
Romaine, Suzanne (2002). The Impact of Language Policy on Endangered Languages.
International Journal on Multicultural Societies, vol. 4, no.2, 194-212. UNESCO.
Skerk, Josefina (2017). Jag måste tvinga mig att se det jag inte vill. ETC, Umeå 2017-08-22.
Skutnabb-Kangas, Tove (2000). Linguistic genocide in education – or worldwide diversity and human rights? Mahwah, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates.
Skutnabb-Kangas, Tove & Phillipson, Robert (2017). Linguistic human rights, past and present. Skutnabb-Kangas, Tove & Phillipson, Robert (red.) Language rights: critical concepts in language studies. Vol. 1, Language rights : principles, enactment, application, 28-67. Abingdon, Oxon: Routledge.
Skutnabb-Kangas, Tove & Phillipson, Robert (red.) (2022). Handbook of Linguistic Human
Rights. Oxford: Wiley-Blackwell.
Smolicz, Jerzy J. (1992). Minority Languages as Core Values of Ethnic Cultures: A Study of Maintenance and Erosion of Polish, Welsh, and Chinese Languages in Australia. Fase, Willem, Jaspaert, Koen & Kroon, Sjaak (red.) Maintenance and Loss of Minority Languages. Studies in
Bilingualism 1, 277-305. Amsterdam & Philadelphia.
Sollid, Hilde (2013). Ethnolects in Northern Norway. From national negligence to local linguistic pride. Siemund, Peter, Gogolin, Ingrid, Schulz, Monika E. & Davydova, Julia (red.) Multilingualism and language diversity in urban areas: acquisition, identities, space, education, 63-94. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.
Spjut, Lina (2018). Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och
Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866–2016.
Doktorsavhandling. Örebro: Örebro Studies in Education, Örebro universitet.
49
201
2. Språkförlustens konsekvenser … SOU 2023:68
Stiles, Dawn B. (1997). Four successful indigenous language programs. Reyhner, Jon (red.) Teaching Indigenous Languages, 148–262. Flagstaff, AZ: Northern Arizona University.
Stordahl, Vigdis (1996). Same i den moderne verden: endring og kontinuitet i et samisk lokalsamfunn. Karasjok: Davvi Girji.
Stångberg, Sagka, Persson Njajta, Marie, Huss, Leena and Maruyama, Hiroshi (2022). “Our Voices Are Never Heard”: Towards the Realization of Indigenous Rights and a Healthy Life for the South Sámi in Dearna. Maruyama, Hiroshi (huvudred.) Decolonizing Futures:
Collaborations for New Indigenous Horizons. Uppsala Multiethnic Papers 57. Uppsala universitet: Hugo Valentin-centrum.
Walsh, Michael (2018). “Language is Like Food…” Links Between Language Revitalization and Health and Well-being. Hinton, Leanne, Huss, Leena & Roche, Gerald (red.) The Routledge
Handbook of Language Revitalization, 5-12. New York & Oxon: Routledge.
Wande, Erling (1984). Finskkunnigheten och valet av frivillig finska bland gymnasister vid läroverket i Haparanda enligt skolkatalogerna 1938-1984. Fenno-Ugrica Suecana 7. In
Honorem Siiri Sahlman-Karlsson 5 december 1984, 165-203. Uppsala: Uppsala University.
Wande, Erling (2021). Från tornedalsfinska till meänkieli. Om den språkliga emancipationen i Tornedalen. Darvishpour, Mehrdad & Westin, Charles (red.) Migration och etnicitet: perspektiv på mångfald i Sverige, 163-178. Tredje upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Weinberg, Miranda & De Korne, Haley (2016). Who can speak Lenape in Pennsylvania? Authentication and language learning in an endangered language community of practice.
Language & Communication 47. http://Dx.Doi.Org/ 10.1016/J.Langcom.2015.04.003
Whaley, Lindsay J. (2011). Some ways to endanger an endangered language project.
Language and Education, 25: 4, 339-348.
Winsa, Birger (1993). Meän kieli ja torniolaisitten kakskielisyys. Täälä plandathaan sprookit.
Virittäjä 1, 3-33. Helsinki.
Winsa, Birger (1998). Language attitudes and social identity: the oppression and revival of a minority language in Sweden. Canberra: Applied Linguistics Association of Australia.
202
50
Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering
Historisk bakgrund till skol- och språkpolitik i Tornedalen samt
genomgång av tidigare gjord forskning (a)
Lars Elenius
Professor emeritus i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning
Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle,
Luleå tekniska universitet.
Kontakt: lars.elenius@associate.ltu.se
203
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
2
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Innehåll
1. Inledning............................................................................................................................. 4
2. Bakgrund till assimileringspolitiken .................................................................................. 4 2.1 Samverkande hotbilder................................................................................................. 4 2.2 Utbildningssystem på svenska ................................................................................... 10
3. Tidigare forskning ............................................................................................................ 24 3.1 Staten och minoritetspolitiken.................................................................................... 25 3.2 Språkpolitiken i skolan............................................................................................... 28 3.3 Sociolingvistiska aspekter .......................................................................................... 33 3.4 Etnopolitisk mobilisering och identitetsförändring.................................................... 37
4. Avslutande kommentar .................................................................................................... 45
5. Referenser......................................................................................................................... 48
3
205
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
1. Inledning
Nedanstående forskningsöversikt har gjorts på uppdrag av ordförande Elisabet Fura i Sanningsoch försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset 2020-12-07 (Diarienr. 00369/Ku2020:01-88). Forskningsöversikten ska enligt uppdraget behandla skol- och språkpolitiken i Tornedalen, redogöra för forskningens frontlinjer och forskningsresultat samt beskriva frågeställningar som förekommit bland forskare och minoriteten. Översikten ska även sätta assimileringspolitiken i ett nationellt och internationellt perspektiv. I direktivet för Sannings- och försoningskommissionen kopplas assimileringspolitiken i Tornedalen under 1800- och 1900-talet samman med tre etniska grupper; tornedalingar, kväner och lantalaiset. Syftet är att utreda svenska statens assimileringspolitik och vilka konsekvenser den haft för minoriteten, grupper inom minoriteten och för enskilda.
En komplikation med etnonymerna kväner och lantalaiset är att de inte förekommer i det skriftliga källmaterialet som berör skol- och språkpolitiken i Tornedalen från 1800-talet till sent 1900-tal. Det gäller för såväl urkunder i arkiven, publicerad forskning som i statliga utredningar. Det finsktalande området i Norrbotten kallades under tidsperiod för ”Finnbygden”, ”Finnmarken”, ”den finsktalande bygden” eller ”Tornedalen” och den finsktalande befolkningen kallades ”finnar”, ”Norrbottensfinnar” eller ”tornedalingar”. I nedanstående forskningsöversikt används därför Tornedalen om det meänkielitalande området i Norrbotten och tornedalingar om människorna som bor där. Det nuvarande minoritetsspråket meänkieli kallades fram till 1980-talet officiellt för finska eller tornedalsfinska. Här används alla tre beteckningar utifrån skilda kontexter. Begreppet ”meänkielispråkig kultur” har använts för att skilja den meänkielitalade kulturen i svenska Tornedalen från den i Finland och finska Tornedalen. För dialekten i finska Tornedalen har begreppet finska använts. I avsnittet om etnopolitisk mobilisering och identitetsförändring används kvener om personer med kvenskspråkig bakgrund i Nordnorge, som kallar sig kvener. På motsvarande sätt används kväner om personer i Norrbotten med meänkielispråkig bakgrund som kallar sig kväner.
2. Bakgrund till assimileringspolitiken
Skolväsendet i Tornedalen kom att utformas utifrån en sammansatt östlig hotbild. I den ingick en militär rädsla för Ryssland, rasbiologiska idéer som nedvärderade den meänkielispråkiga kulturen, en nationalistisk språkstrid med Finland kopplad till språkdarwinistiska idéer samt svenska kyrkans osäkerhet inför den laestadianska väckelserörelsen.
2.1 Samverkande hotbilder
Det finns en säkerhetspolitisk aspekt av utbildningspolitiken i Tornedalen som går som en röd tråd fram till sent 1990-talet. När Sverige år 1809 förlorade Finland till Ryssland drogs den nya
4
206
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
nationsgränsen rakt genom Tornedalen där den östra sidan hamnade i det ryska imperiet och den västra sidan i Sverige. Ryska kosacker patrullerade nu som gränsvakter i Torneå. Från att tidigare ha betraktats som en ordinär älvdal i det svenska riket förvandlades Tornedalen efter 1809 till en svensk gränsbygd mot det ryska storfurstendömet Finland.
Kulturell polarisering mellan öst och väst
Under främre delen av 1800-talet skedde en kulturell polarisering mellan skandinavisk och finsk-ugrisk kultur i de nordiska länderna. I Sverige, Danmark och Norge yttrade det sig i en ideologisk och politisk samling runt vikingatida kultur som definierades som ”skandinavisk”. Det var en typisk nationalromantisk rörelse som längtade tillbaka till det som uppfattades som de tre nationernas guldåldrar. Under senare delen av 1800-talet utvecklades den skandinaviska rörelsen till ett politiskt program, som blev relativt kortvarig.
Motsvarande radikalisering kring den finsk-ugriska kulturen skedde i Finland vid samma tid. De intellektuella sökte en ny nationell identitet med annat etniskt innehåll än under den svenska tiden. Mot skandinavismens idéer om ett enat Norden, grundat på de skandinaviska ländernas dominans, ställde de så kallade fennomanerna idéer om ett storfinskt välde med finska som det dominerande kulturspråket. Även fennomanin hämtade sin inspiration från romantiken, som riktade uppmärksamheten på de värden som fanns i den egna folkkulturen. På så vis var den mycket likartad skandinavismen.
Det specifika med den finländska språkpolitiken var att den sammanvävdes med ansträngningen att utveckla landet till en självständig nationalstat. Därför kopplades språkpolitiken till striden mellan den underordnade finskspråkiga majoriteten och den dominerande svenskspråkiga minoriteten. Efter avskiljandet från Sverige var 85 procent av befolkningen i Finland finsktalande. De kunde lägga tyngd bakom sina krav. I språkreskriptet från 1863 bestämdes att det finska språket i Finland inom tjugo år skulle vara införd i all förvaltning och ha likvärdig status som svenskan. Den kritik som fennomanerna riktade mot de svenskspråkigas privilegier i Finland riktades också mot det man uppfattade som svenska statens förtryckande språkpolitik i Tornedalen. Man anklagade särskilt domkapitlet i Luleå, som vid den tiden var ansvarig för skolpolitiken, för att tvinga tornedalingarna att lära sig svenska.
1
Det upplevda hotet från laestadianerna
Tornedalen ingick i Härnösands stift och biskop Lars Landberg var en av de drivande personerna bakom inriktningen att införa svenskt språk och svensk kultur i området. För honom var de inkomkyrkliga motsättningarna mellan den självrådiga laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen och Svenska kyrkan av stor vikt. Han ville med hjälp av folkskolan ”civilisera” laestadianerna. Till saken hör att den laestadianska väckelsen var samernas, de svenska
1
Tenertz 1963; Slunga 1965; Elenius 2001.
5
207
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
tornedalingarnas, de norska kvänernas och finnarnas särskilda väckelserörelse i nordligaste delen av Sverige, Finland och Norge. Den spreds därför från 1840-talet i snabb takt över nationsgränserna. Därigenom kopplades religionsfrågan ihop med säkerhetspolitiska aspekter.
När laestadianismen spreds till Finland så upplevdes det av de styrande i Sverige som att en inomkyrklig väckelse på gräsrotsnivå allierades sig med invånare i det ryska imperiet. Det sågs som en subversiv och svårbedömbar allians som kunde undergräva de svenska tornedalingarnas lojalitet med den egna nationen. Att tornedalingarna och samerna hade från svenskarna avvikande språk och kultur förstärkte en kulturell hotbild som kopplades samman med laestadianerna. De sågs som främmande element i en föreställd homogen nationalstat.
Rädslan för rasblandning
Till den kulturella och religiösa hotbilden ska fogas en rasmässig dimension. Den grundades på den irrationella rädslan att det svenska folket i norra Sverige hotades att degenereras genom genetiskt inflytande från finsk-ugriska grupper som tornedalingar, finnar och samer. Ett statligt rasbiologiskt institut inrättades 1922 i Uppsala med syfte att bedriva forskning om hur yttre mänskliga former, som kraniets storlek och utformning, svarade mot inre egenskaper. Idéerna var oförblommerat rasistiska.
I Norrbotten deltog präster och lärare i arbetet att vetenskapligt bevisa att tornedalingar och samer rasmässigt och egenskapsmässigt skilde sig frå n skandinaverna.
2
Det kopplades samman
med språkdarwinistiska idéer. Yngre språk ansågs vara vitalare än äldre språk och utifrån den tankegången ansågs finskan vinna mark på svenskans bekostnad. Från myndighetshåll oroade man sig därför över att det finska språket ansågs sprida sig i Norrbotten och att tornedalingarna därigenom kunde sprida ”finskheten” in i svensktalande områden. Språkfrågan blev en rasfråga. Det präglade 1921 års Finnbygdsutredning om ”skolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län”. Den inleddes med en beskrivning av den finskspråkiga befolkningens utbredning och ”karaktärsdrag”. Först därefter kom den in på själva skolväsendet. Stor omsorg lades också ner på att beskriva hur antalet finsk- och svenskspråkiga förändrats i de olika församlingarna. En av slutsatserna var: ”Det finska språkets framträngande mot söder inom Lappland har sålunda blivit hejdat…”.
3
Frågetecknen kring det finska språkets utbredning i
Finnbygdsutredningen ledde fram till en särskild språk- och härkomstutredning för tornedalingarna och samerna i Norrbottens län i 1930-års folkräkning.
Det fanns ett befintligt material att bygga på. Med början 1855 hade ”lappar” registrerats vart tionde år i folkräkningarna med hjälp av prästernas folkbokföring. Fem år senare började även ”finnar” att räknas och ytterligare tjugo år senare ”zigenare”. Med finnar menade man tornedalingarna i Norrbotten. Judarna räknades separat på grund av sin avvikande religion.
2
Persson 2022, 61‒109.
3
Elenius 2001.
6
208
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Kategorierna ”lapp” och ”finne” bestämdes utifrån en blandning av härkomst, levnadssätt och språk, vilket hade orsakat problem vid analyserna.
Till grund för språk- och härkomstutredningen 1930 låg en promemoria som professorn i finskugriska språk vid Uppsala universitet, K.B. Wiklund, utarbetat år 1924. Wiklund fick 1909 den första professuren i fisk-ugriska språk. Han blev den av myndigheterna alltid anlitade experten i frågor som rörde finska och samiska i allt från språk och ortnamn till rasfrågor och skolväsende. I PM:et föreslog han att en statistisk-geografisk undersökning av språkförhållandena inom de finsktalande delarna av Norrbottens län skulle göras. Som motiv angavs lingvistiska och historiska skäl, men de kopplades också ihop med språkdarwinististiska idéer. En viktig målsättning ansågs vara att klargöra hur språkgränsen mellan svenska och finska hade förändrats över tiden för att klargöra “... svenskans eller finskans eventuella frameller tillbakaryckande”. Undersökningens resultat kunde sedan utgöra grund för språkpolitiska bedömningar inom skolväsendet i Tornedalen och angränsande trakter. Den planerades och genomfördes av Statistiska centralbyrån (SCB) i samarbete med bland annat K.B. Wiklund och Herman Lundborg som var chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala.
I utredningen valde man ett etnografiskt stambegrepp för samerna medan det för tornedalingarnas del rekommenderades ett rent språkbegrepp. För att ändå kunna kategorisera tornedalingarna som ”stam” ansåg man att det trots allt behövdes en härkomstutredning, som i princip utformades som en släktutredning för varje familj. När resultatet fanns på plats råkade statistikerna vid SCB i bryderi hur man egentligen skulle tolka de lingvistiska och etniska kategorierna. Den kritik som riktades mot kategoriseringen gjorde att frågorna på familjenivå helt fick utgå. De inkomna svaren ansågs vara allt för ofullständigt besvarade, men kärnfrågan var hur man med hjälp av släktutredningar skulle kunna bestämma om en person var ”finne” eller ”svensk”. Slutresultatet ansågs så pass osäkert och tveksamt att man tvekade om det kunde publiceras. Folkräkningen år 1930 blev också sista gången i svensk folkbokföring som ”finnar” räknades som en separat etnisk grupp.
4
Järnvägen skärper den militära hotbilden
Under Krimkriget på 1850-talet återkom den militära hotbilden i Tornedalen eftersom gränsen till det ryska imperiet fortfarande gick längs den svensk-finska gränsen. Det viktigaste resultatet av kriget var emellertid det internationella avtalet om Ålands avmilitarisering. Sverige var vid den här tiden i union med Norge och under de närmaste decennierna uppstod konflikter vid norsk-finska gränsen om de norska samernas rätt att utnyttja finskt territorium i renskötseln. Enligt gränsuppgörelsen mellan Sverige och Norge år 1751 hade svenska och norska samer rätt
4
Tenerz1966; Elenius, 2002, 285‒302.
7
209
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
att fritt röra sig över nationsgränsen, men efter 1809 gällde inte gränsuppgörelsen för den nya norska gränsen mot Finland.
Konflikter uppstod om samernas och finnarnas rätt att passera gränsen och 1852 stängdes den av Ryssland. De samiska renskötarna från Norge kunde inte längre passera gränsen med sina renar. En motsvarande stängning gjordes 1889 av gränsen mellan Sverige och Finland för de svenska samerna. Allt detta bidrog till att förstärka den militära hotbild som förknippades med gränsen mot Finland. Sverige och Norge var då i union. I första hand handlade det om befarade rysk-finska anfallsplaner mot Nordnorge, men även tornedalsgränsen fanns med i beräkningen. År 1888 gjorde exempelvis Sverige en genomgång och upprustning av gränsmarkeringarna mot Finland.
Den militära hotbilden ökade under 1890-talet då Ryssland intensifierade en assimilerande förryskningspolitik i Finland. Det upplevdes i Sverige som ytterligare ett växande hot mot de nordliga delarna av landet. Hotbilden förstärktes av järnvägsnätets utbyggnad på den svenska och finska sidan. Stambanan nådde Luleå 1888. År 1902 blev järnvägen mellan Luleå, Gällivare, Kiruna och Narvik klar. Ett år senare invigdes den ryska järnvägens utbyggnad till Torneå på andra sidan riksgränsen i Finland. Järnvägsnätet ökade mångfalt möjligheten till en tänkbar snabb militär mobilisering i händelse av krig. Det öppnade också ögonen för de enorma råvaruresurser som fanns i norra Sverige i form av järnmalmsgruvorna i Malmfälten, potentialen i en utbyggd vattenkraft samt i de omfattande skogstillgångarna.
Vid sekelskiftet 1900 byggdes Bodens fästning som ett gigantiskt försvarssystem för att skydda järnvägsnätet och förstärka försvaret av det allt mera ekonomiskt strategiska norra Sverige. I statsledningens ögon hade Tornedalen förvandlats från en tidigare ofarlig älvdal i det svenska riket, där Finland då ingick, till en utrikespolitiskt farlig gränsbygd i nationalstaten Sverige.
Frågan om tornedalingarnas nationella lojalitet
Den ryska revolutionen 1917 startade en kedjereaktion eftersom den utlöste det finska inbördeskriget mellan vita och röda. När Finland samma år utropade sig som en självständig stat uppstod direkt en tvist mellan Sverige och Finland om Ålands statstillhörighet. Efter en regional folkomröstning bland ålänningarna om att få tillhöra Sverige, vände sig den så kallade Ålandsrörelsen till regeringen i Sverige om stöd. Frågan hamnade i det nybildade Nationernas förbund där Sverige hävdade sin historiska rätt till Åland och hänvisade till ålänningarnas vilja att tillhöra Sverige.
Den nationella minoriteten i Tornedalen blev nu en bricka i spelet eftersom finländska nationalister, på motsvarande sätt som svenskarna i Ålandsfrågan, gjorde anspråk på svenska Tornedalen. År 1919 bildades i Torneå en förening som kallades Västerbottenskommittén. Namnet kom sig av att finska Tornedalen fortfarande kallades Västerbotten efter att tidigare ha ingått i det svenska länet med samma namn. Till kommittén anslöt sig Nordfinska
8
210
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
hembygdsföreningen, Ungdomsföreningarnas förbund, lärarföreningarna och Torneå nykterhetsdistrikts representanter. Målsättningen var att locka de finskspråkiga i svenska Tornedalen att ansluta till den finska kulturen i Finland. Bland en del av medlemmarna fanns även den politiska målsättningen att revidera gränsen från 1809 och införliva svenska Tornedalen i Finland.
Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson hade året innan tagit initiativ till att bilda Nationernas förbund (NF) som en slags global garant för fredsavtalen i Europa efter första världskriget. Syftet var att på så vis skapa fredsavtal som skyddade de nationella minoriteterna i respektive land. En annan princip som lanserades var att folkomröstningar kunde hålla i minoritetsområden i händelse av tvist mellan två stater om territoriet. Därigenom seglade en ny sorts hotbild upp i Sverige, kopplat till tvisten om Åland och Tornedalen. Hur skulle de finskspråkiga tornedalingarna förhålla sig om en sådan folkomröstning skulle hållas i svenska Tornedalen? I detta utrikespolitiskt känsliga läge tillsattes år 1919 två separata undersökningar om tornedalingarnas nationella lojalitet. Den ena var en snabbutredning som regeringen beställde, att genomföras av stiftsnotarien Albert Carlgren vid domkapitlet i Luleå. Syftet var att undersöka tornedalingarnas inställning till statens förda språkpolitik och myndigheternas försvenskningsåtgärder i övrigt. Den andra utredningen tillsattes av landshövding Gösta Malm och genomfördes av tornedalingen W.L. Wanhainen. Syftet med den var att ge en allsidig bild av tornedalingarnas syn på språkpolitiken och sin roll i Sverige. Båda utredningarna konstaterade med bestämdhet att tornedalingarna ville tillhöra Sverige. En juristkommission i Genève tilldömde slutligen Åland till Finland.
Det rent militära hotet vid tornedalsgränsen minskade när Finland blivit en självständig stat. I stället skärptes under 1930-talet de internationella spänningarna med framväxten av det kommunistiska Sovjetunionen, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. Det skulle så småningom leda till oanade förvecklingar vid tornedalsgränsen. Under den svenske utrikesministern Richard Sandler skedde ett försvarspolitiskt närmande mellan Sverige och Finland. Ett av de återstående irritationsmomenten mellan länderna var försvenskningspolitiken i Tornedalen. Debatten om det finska språkets berättigande i undervisningen hade gått hård i svenska tidningar, särskilt i lokaltidningarna i Norrbotten. För att begrava stridsyxan genomförde den svenska och finska regeringen år 1937 en extraordinär åtgärd. Utrikesministrarna och utbildningsministrarna i de två länderna gjorde då en gemensam resa till svenska Tornedalen, vidare till finska Tornedalen och ner till Helsingfors.
Världskriget förstärker hotbilden i Tornedalen
Ministerresan göt olja på vågorna i de nationalkonservativa lägren i respektive land, men kunde inte hindra det världskrig som var under uppsegling. Två år efter resan anfölls Finland oprovocerat av de kommunistiska Sovjetunionen och det Finska vinterkriget var ett faktum.
9
211
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Knappt ett halvår senare anfölls och ockuperades Norge och Danmark av det nazistiska Tyskland. Ett drygt år senare allierade sig Finland med Tyskland mot Sovjet. När krigslyckan vände fick Finland kapitulera för Sovjet. Finnarna tvingades nu att vända vapnen mot tyskarna. Hösten 1944 och vintern 1945 drevs tyskarna norrut av finländska trupper. Under sin reträtt brände tyskarna ner hela finska Tornedalen. På den svenska sidan kunde tornedalingarna följa det dramatiska krigsslutet, förutom att de tog emot flyktingar med boskap och ägodelar från det brinnande Finland. Upplevelsen av andra världskriget var i Sverige en chock av liknande slag som 1809. Återigen kopplades det till riksgränsen i Tornedalen.
När ryssarna angrep Finland 1939 fanns ingen militär styrka och inte en enda fast befästning i Tornedalen. Arbetet med att rusta området väster om Torne älv startade direkt. Vid jultid 1939 hade 100 000 man i den 2. armékåren blivit stationerade i Östra Norrbotten. De inhystes i skolor och privata hem och hästar och annan materiel i privata stall och förråd. Vid krigsslutet 1945 hade baracker för nästan 16 000 man upprättats i 13 barackläger i östra Norrbotten. Det var bara början till den upprustning som skedde efter kriget. Tornedalen förvandlades då till en militär buffertzon. Den byggdes upp mellan Torne och Kalix älv och kallades Kalixlinjen. Inom den militära skyddszonen var det förbjudet för utlänningar att vistas.
Militären gömde olika former av artilleri i maskerade uthus. Man hyrde förrådsutrymmen i källare, uthus eller andra byggnader. Man byggde skyddsrum i storlekar från tremans till förtiåttamans skyddsrum. De var utspridda i hela området mellan Torne och Kalix älvdalar. Totalt fanns inom Kalixlinjen plats för cirka 18 000 man i skyddsrum mot grov artillerield. Särskilda försvarsområdesmagasin byggdes för att tillgodose livsmedelsbehoven för förbanden i området. Kronan hyrde mark av privatpersoner för att bygga befästningar, värn och pansarhinder. Kontrakten löpte i regel på femtio år. Kalixlinjen byggdes ut till att bli ett gigantiskt militärt försvarssystem mellan finska gränsen och Kalix älv. Upprustningen av systemet fortsatte in på 1990-talet när försvarsområdet avvecklades.
5
2.2 Utbildningssystem på svenska
Det glesbefolkade Tornedalen hade från mitten av 1800-talet samma problem som övriga landet med utbyggnaden av folkskolan. Befolkningen var spridd på många enskilda byar och gårdar som i många fall saknade vägförbindelse. Socknarna var fattiga och hade svårt att uppfylla kravet på att bygga skolor och anställa lärare. De nya gränsförhållandena påverkade till att börja med inte språkpolitiken i skolan. När de första folkskolorna etablerades i svenska Tornedalen 1854 var de inriktade på att lära ut grundläggande läs- och skrivkunnigheter i en kyrklig kontext. Undervisningsspråket var därför finska och i undervisningen användes en finskspråkig ABC-
5
Ekman 2013.
10
212
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
bok och efterhand en historiebok med parallelltext på finska och svenska. En modersmålslinje användes i skolundervisningen.
På många sätt sökte ecklesiastikdepartementet att möta de språkliga svårigheterna i folkskolan på likartat sätt för tornedalingar och samer. Det gällde exempelvis problemet med lärarrekryteringen till skolväsendet. Ett småskoleseminarium grundades för tornedalingar i Haparanda 1874 och för samer i Mattisudden 1875 med målsättningen att utbilda lärare som var kunniga i finska respektive samiska. Dessutom infördes särskilda stipendier både för att locka lärare till Tornedalen och till det samiska området. Lärarkandidaterna fick ett stipendium under utbildningstiden mot att de förband de sig att under tre år arbeta som lärare i respektive minoritetsområde.
6
Ett stipendium för de som gick på folkhögskola delades också ut. Det
delades ut för sista gången 1967 då det särskilda stödet till Tornedalens skolväsende, det så kallade Finnbygdsanslaget, avvecklades.
Statliga skolor med svenska som undervisningsspråk
De olika hotbilder som förknippades med Tornedalen bidrog till att skolformerna från 1880talet ändrades i en mer nationalistisk riktning. Försvenskningen inleddes på allvar med grundandet av fyra statligt finansierade skolor år 1888 där villkoret för statligt stöd var att undervisningsspråket skulle vara enbart svenska. Fram till 1919 ökade andelen statligt finansierade folkskolor i Tornedalen till nästan 40 procent.
7
Användningen av svenska som
enda undervisningsspråk utsträcktes efterhand också till de kommunala skolorna.
8
Metoden
blev därefter under flera decennier den pedagogiska praxis som gällde. I praktiken gick man i många skolor ännu längre och förbjöd meänkieli också på rasterna. De barn som pratade meänkieli under skoltid kunde bli bestraffade med kvarsittning eller aga.
Man kan slås av hur själva skolmatriklarna över skoleleverna i domkapitlets arkiv återspeglar statusskillnaden mellan statsskolorna och kommunens egna skolor. Statsskolornas matriklar är gjorda med hårda pärmar i djupröd färg och med texten ”Statsskola” i guldfärg. Kommunens egna matriklar är gjorda med triviala grönspräckliga eller svarta pärmar. Matriklarna utstrålar i arkiven en bildlik ståndsskillnad mellan den välbärgade staten och den fattiga tornedalskommunen. De särskilda statsskolorna avvecklades till sist 1940.
9
En ibland bortglömd konsekvens av de statligt byggda skolorna är att kommunerna förlorade styrningen över dem. I de statliga skolorna överfördes ledningen till domkapitlet, som före 1904 låg i Härnösand och därefter i Luleå. Det var biskopen som tillsatte skolråd och anställde lärare, inte sockenstämman eller den senare kommunalstämman. Kommunerna tappade därigenom
6
Finnbygdsutredningen 1921, 54 ff.; Elenius 2001.
7
Slunga 1965; Fjellström 1993; Elenius 2001.
8
Finnbygdsutredningen 1921.
9
Tenerz 1963, 355.
11
213
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
möjligheten att hävda den meänkielispråkiga kulturens och meänkielis värde och berättigande i skolan. I domkapitlet var biskop Olof Bergqvist och stiftsnotarie Albert Carlgren ledargestalter för den värdekonservativa och nationalistiska minoritetspolitik som kyrkan förde under 1920och 1930-talet. Bergqvist blev det förste biskopen i det nybildade Luleå stift. Han var också ledamot i första kammaren för högerpartiet mellan 1912 och 1928. Under sexton år var han ordförande för det mäktiga statsutskottet i riksdagen och kunde genom sina kontakter i riksdagen påverka skolpolitike n i Tornedalen.
10
Statlig utredning om Tornedalens skola 1921
Skolväsendet i Tornedalen med sina speciella språkliga behov hade fram till första världskriget aldrig utretts som ett specialområde inom svenskt skolväsende. Till 1917 års riksdag lades emellertid en liberal motion om att utreda skolförhållandena i Tornedalen och en utredning tillsattes. Det är tidstypiskt för den svenska känsligheten för kritik från finländsk sida, att ett tilläggsdirektiv angav att allt som kunde innebära eller ge sken av förtryck i utredningen skulle undvikas. Som utredningens ordförande satt biskop Olof Bergqvist. Den kom att kallas för Finnbygdsutredningen och presenterade sitt betänkande 1921.
Just vid den här tiden pågick som bäst tvisten mellan Sverige och Finland om Åland. Eftersom finländska nationalister hävdade att svenska Tornedalen lika väl borde tillhöra Finland, ifall Åland skulle tillfalla Sverige, så blev Finnbygdsutredningen inte bara en utredning om skolväsendets förbättring. Den blev också en nationalistisk inlaga för Sveriges rätt till Tornedalen. Under utredningens gång hade innehållet svällt ut till att inte bara förslå åtgärder för att avhjälpa bristerna i skolväsendet. I ett historiserande avsnitt i utredningen hävdades med olika argument att Tornedalen från början varit bebott av svenskspråkiga, men att området under århundraden blivit förfinskat.
Den tornedalske agronomen W.L. Wanhainen, som var en av ledamöterna i utredningen, reserverade sig mot historieskrivningen om att Tornedalen från början varit bebott av svenskar. På ett övertygande sätt visade han att utredningsmajoritetens beslut byggde på helt felaktiga premisser. Senare har förre rektorn vid seminariet i Haparanda, Hugo Tenerz, ännu mer detaljerat visat att utredningsmajoriteten ägnade sig å t historieförfalskning.
11
Inte desto mindre
hävdade majoriteten i Finnbygdsutredningen att namnet på det särskilda anslaget till Tornedalen måste ändras eftersom en stor del av befolkningen ansågs ”vara av svensk härkomst”. Anslaget kallades 1873 för ”Försvarsanslaget till befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter boende finnar”.
Utifrån påståendet i Finnbygdsutredningen att ett betydande antal personer i Tornedalen var ”av rent svensk härkomst” som blivit förfinskade, gick domkapitlet i Luleå 1919 in med ett förslag
10
Elenius 2001.
11
Finnbygdsutredningen 1921, 15‒27; Tenerz 1962.
12
214
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
till Kungl. Maj:t om att ändra förslagsanslagets titel till ”försvarsanslaget angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter”. I 1924 års proposition om skolväsendet i Tornedalen genomfördes namnförändringen.
12
Det underförstådda hotet kopplat
till gränsen mot Finland förstärktes med skrivningen om ”rikets nordligaste gränsorter” medan tornedalingarnas etnicitet som ”finnar” togs bort. På så vis skrevs historierevisionen från Finnbygdsutredningen in i själva anslagets titel. Titeln behölls sedan fram till 1965 då Skolöverstyrelsen föreslog att den skulle ändras till ”Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste gränsorter”.
13
Det innebar en neutralisering av innehållet till att handla om
undervisningsbehov i de nordligaste gränsorterna, inte om ”folkundervisningens befrämjande” som associerade till tornedalingarna som en särskild folkgrupp. De två följande åren omfördelades anslaget till andra bidragsområden och trappades ned.Anslaget var 1968 helt avslutat.
14
Den helsvenska metoden för att lära svenska
Med statsskolorna ändrades pedagogiken för inlärning av svenska. Den tvåspråkiga metod som traditionellt använts i folkskolan i Tornedalen kallades översättningsmetoden och byggde på att modersmålet användes vid inlärningen av det främmande språket. Som hjälpmedel användes läroböcker med svensk och finsk parallelltext som gavs ut i mitten på 1870-talet.
I samtliga statsskolor som byggdes i Tornedalen efter 1888 användes endast svenska som undervisningsspråk. Metoden kallades i Tornedalen ofta för den helsvenska metoden eftersom de finskspråkiga barnen enbart skulle få använda svenska i skolan från första dag. På nationell nivå kallades den direktmetoden eller åskådningsmetoden i pedagogiska diskussioner om inlärning av främmande språk. Den kallades också för den berlitzska metoden eftersom den utarbetats på ett språkinstitut i New York på 1870-talet av grundaren N.D. Berlitz. Där hade den skapats som en snabbmetod för språkinlärning för vuxna personer, ofta handelsresande eller andra, som snabbt behövde lära sig ett främmande språk. Den gick ut på att de som skulle lära sig det främmande språket tvingades att enbart använda det nya språket i lärosituationen. Metoden som tagits fram för extremt motiverade affärsmän i USA överfördes till gymnasienivå i Europa och slutligen till de sjuåringar i Tornedalen som skulle lära sig svenska i folkskolan.
15
När den helsvenska metoden de facto infördes i de fyra första statsskolorna var den överhuvudtaget inte diskuterad för användning på lågstadiet och ännu mindre prövad i klassrummet. När den introducerades i europeiska länder i början av 1900-talet blev den kritiserad av många pedagoger. Bland annat ansågs den vara passande för de högsta årskurserna i gymnasiet men inte för lägre stadier. Den diskuterades inte heller i lärartidskrifterna Svensk
12
Finnbygdsutredningen 1921, 348‒349; Riksdagens proposition nr 170 år 1924.
13
Riksdagens proposition, Ecklesiastikdepartementet, Bil. 10, D 18 1965, s 231‒232.
14
Riksdagens proposition, Ecklesiastikdepartementet, Bil. 10, D 18 1966, s 228‒230
15
Young 1889; Kärre 1954; Thorén 1964; Tenerz 1966, 28, 33 ff.; Elenius 2001, 271‒283.
13
215
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
läkartidning eller Folkskolans vän i samband med att den genomfördes. Endast i Pedagogisk tidskrift fördes en diskussion och då om lämpligheten att använda den i språkundervisningen på gymnasienivå.
16
Barnen i Tornedalen blev alltså ett slags försökskaniner för någonting helt
nytt och oprövat.
En av de viktiga introduktörerna av den helsvenska metoden i Sverige var K.B. Wiklund. Han blev även engagerad av Luleå domkapitel år 1907 för att utarbeta en ABC-bok som kunde användas i folkskolan i Tornedalen med den nya metoden. Den kallades där för åskådningsmetod. Under arbetet med ABC-boken anordnade Wiklund ett experiment i två skolor där översättnings- och den helsvenska metoden användes. Efter några månaders undervisning jämfördes resultatet och ansågs vara likvärdigt för de två metoderna. Experimentet har i efterhand kritiserats av förre seminarierektorn Hugo Tenerz som ansåg att för få elever var involverade och under allt för kort tid för att rättvisande resultat skulle kunna tas fram. Wiklund skrev även en lärarhandledning till ABC-boken och vid samma tid beställde styrelsen för arbetsstugorna i Norrbottens län läseboken I våra bygder med Julia Svedelius som författare. Den gavs ut 1917. Fem år tidigare hade domkapitlet tagit bort det finska språket från schemat på seminariet i Haparanda.
17
Den organisatoriska sammanflätningen av seminariet, folkskolan och arbetsstugorna, med domkapitlet som styrande instans, är typisk för myndigheternas sätt vid den tiden att betrakta Tornedalen som ett enhetligt område för nationalistisk utbildning och fostran. Det informella systemet av olika utbildningar kan beskrivas som ett metasystem av samverkande nationalistiska utbildningar. Skolorna, arbetsstugorna, folkhögskolorna och den militära utbildningen var fristående från varandra, men de bands samman av ett nätverk av lärare, politiker, tjänstemän, journalister och andra. En gemensam målsättning i respektive utbildning var att införa svenskt språk och kultur i Tornedalen. Domkapitlet och länsstyrelsen var pådrivande och koordinerande myndigheter på regional nivå.
18
I takt med att de statliga skolorna byggdes ut och investeringarna i svenskspråkiga läromedel gjordes, så blev den helsvenska metoden den officiellt sanktionerade metoden i Tornedalen. Det fanns inga skriftliga anvisningar för hur den helsvenska metoden skulle användas i praktiken, utan det var egentligen upp till varje lärare att bestämma vilken språkpedagogik man ville använda. I Finnbygdsutredningen 1921 försvarades den pedagogiska metoden att enbart använda svenskt språk i undervisningen i folkskolan från första klass. Önskemålen om att få använda finska som hjälpspråk i undervisningen avvisades. Wanhainen hävdade i sin reservation till Finnbygdsutredningen att även finska borde få användas i undervisningen.
16
Elenius 2001, 271 ff.
17
Tenertz 1966; Elenius 2001.
18
Elenius 2014a, 65-86; Elenius 2014b, 63‒85; Elenius 2014c, 151‒172.
14
216
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Folkskolläraren E.U. Eriksson, även han ledamot och tornedaling, menade i den andra reservationen att en viss undervisning i finska borde behållas vid Haparanda seminarium. Han hävdade även att finska av pedagogiska skäl måste kunna användas i svenskundervisningen i folkskolan.
I ett särskilt avsnitt hade lärarna genom en enkät fått besvara om de använde även finska i undervisningen och om hur de såg på användningen av svenska och finska i språkundervisningen och i andra ämnen. Totalt 134 lärare på skolor i Nedertorneå, Haparanda, Karl Gustav, Övertorneå, Korpilombolo, Pajala och Jukkasjärvi skoldistrikt besvarade enkäten. Det visade sig att 46 procent av dem använde finska som hjälpspråk i undervisningen, åtminstone i de lägre klasserna, och övriga enbart svenska. Båda sidorna använde huvudsakligen pedagogiska eller funktionella argument för val av metod. När i enstaka fall nationalistiska argument användes så handlade det ofta om fennomanerna i Finland, som ansågs göra anspråk på svenska Tornedalen.
19
Finnbygdsutredningens majoritet beslutade, trots
lärarenkätens resultat och de två reservationerna att enbart tillåta svenska i undervisningen i folkskolan i Tornedalen.
Den höga andel av lärarna som 1921 använde finska som hjälpspråk måste snabbt ha minskat i antal. Intervjuer med tidigare elever som började i första klass i början av 1930-talet visar att enbart svenska användes för dem i undervisningen. Intervjuer med barn som började skolan på 1940- och 1950-talet visar lika entydigt att det var enbart svenska som gällde. Därefter fortsatte enbart svenska att användas under 1940-talet oc h framåt.
20
Den äldre översättningsmetoden krävde finskspråkiga lärare. Med den snabba utbyggnaden av skolväsendet i Tornedalen från slutet av 1800-talet blev bristen på finskspråkiga lärare stor. Därför anställdes många nya lärare som enbart behärskade svenska. Man försökte exempelvis locka nyutexaminerade lärare från seminarierna med särskilda finnbygdsstipendier. De svenskspråkiga lärarna kunde inte hålla lektionerna på finska, så det blev billigare för staten med enbart svenskspråkig undervisning än att utveckla en lärarutbildning där finska språket behölls som undervisningsspråk. I början av 1940-talet beräknades omkring hälften av lärarna i Tornedalen ha varit enba rt svenskspråkiga.
21
I Sverige beskrevs språkpolitiken i officiella ordalag som en tvåspråkighetspolitik. Argumentet användes lika mycket för att stilla kritiken från de finländska fennomanerna som för att möta eventuellt motstånd från tornedalingarna. I praktiken var det ändå en assimileringspolitik som inleddes på 1870-talet. Eftersom tornedalingarnas modersmål inte fick något stöd att utvecklas, så innebar det i praktiken en avveckling av meänkieli. Den lyftes gradvis bort som
19
Elenius 2016a, 13‒47; Elenius denna volym a.
20
Elenius denna volym a; Tenerz 1966.
21
Tenerz 1942, 65.
15
217
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
undervisningsspråk i skolorna. Den assimileringspolitik som etablerats av domkapitlet på 1880talet fullföljdes alltså av skolöverstyrelsen när skolväsendet skilts från kyrkan. Den svenskspråkiga undervisningen cementerades i skolan för decennier framåt.
Andra åtgärder för nationell fostran
Som ett komplement till folkskolorna inrättades från 1903 särskilda arbetsstugor för barn i vissa kyrkbyar. De tillkom i samarbete mellan kyrkan, länsstyrelsen och arbetsstugurörelsen i Stockholm samt ideellt engagerade personer. Det primära syftet var från början ett sätt att mildra nöden som uppstått efter missväxt i norra Sverige. Samtidigt fungerade de som skolinternat för barn som kom från fattiga förhållanden eller bodde så långt från skolan att de inte kunde ta sig dit. De fick nu gå i skola i kyrkbyn och bodde i arbetsstugan där de fick kost och logi.
Arbetsstugorna hade också ett socialt fostrande mål. Barnen skulle där lära sig hantverksarbeten och fostras till god hygien. Utbyggnaden av arbetsstugorna koncentrerades efterhand allt mera till Tornedalen med det utökade nationalistiska syftet att fostra barnen i svenskt språk och svensk kultur. De finskspråkiga arbetsstugebarnen förbjöds att prata sitt modersmål under den tid de vistades på arbetsstugan, oftast en termin åt gången. Under den tiden fick de flesta inte träffa sina föräldrar. Eftersom det var förbjudet att använda finska både i skolan och i arbetsstugan, så var arbetsstugubarnen formellt avskurna från sitt modersmål. De fick använda sitt det i smyg när läraren eller arbetsstuguföreståndaren inte hörde.
Från början var det länsstyrelsen som administrerade verksamheten men ansvaret överfördes snart till domkapitlet och organiserades i Norrbotten och Västerbotten som stiftelser. De finansierades först med insamlingar, kollekt i kyrkorna och donationer, men efterhand fick de statligt stöd som del av det ordinarie skolväsendet. Ännu i början av 1950-talet insamlades rikskollekt till arbetsstugorna i Norrbotten oc h Västerbotten.
22
Länsstyrelsen engagerade sig också på annat sätt i försvenskningen av Tornedalen. Man finansierade exempelvis i början av 1900-talet ambulerande bygdekurser med föredrag på svenska för att de barn som gått ut folkskolan skulle träna sig i svenska. Från hösten 1922 tog Tornedalens folkhögskola över bygdekursverksamheten. Den fortsatte sedan i något ändrade former fram till 1976 då statsbidragen drogs in.
23
Ett annat sätt att stimulera till språkövningar var att dela ut gratis svenskspråkiga tidskrifter i Tornedalen. Ytterligare en metod var att skicka skolbarn till de svenskspråkiga bygderna över sommarloven. Åren 1914–1927 fick 713 tornedalska barn vistas i svenskspråkig bygd ett antal månader varje år. De vistades huvudsakligen på bondgårdar där de fick hjälpa till i arbetet.
22
Elenius 2016a, 13‒47; Landsarkivet i Härnösand, Domkapitlets i Luleå arkiv, Kungliga brev 1951‒1953.
23
Matti 1999, 127‒157.
16
218
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Jämfört med bygdekurserna ansågs ferieresorna allmänt vara betydligt bättre använda pengar i försvenskningsarbetet.
Även den statliga Järnvägsstyrelsen blev engagerad i försvenskningen. Järnväg hade dragits till Tornedalen, men av militära skäl hade den en inlandsdragning till Karungi och därifrån ner till Haparanda. Norrut utsträcktes den till Övertorneå. Järnvägsstyrelsen lät göra en undersökning där K.B Wiklund blev anlitad som expert. Han föreslog tre finska och tre svenska namn, men länsstyrelsen valde att enbart föreslå svenska namn. Det uppstod en livlig regional debatt om namnfrågan i tidningarna som visade att det inte fanns någon enhetlig assimileringslinje. Länsstyrelsen, ledd av landshövding Oscar von Sydow, gick på en assimilerande linje medan centrala myndigheter som Järnvägsstyrelsen hade en mer kulturhistorisk linje, vilket även Kungl. Maj:t till viss del hade. I slutändan beslutade Kungl. Maj:t att behålla fler av de finskspråkiga namnen. När en busslinje mellan Övertorneå och Pajala senare skulle dras fick samtliga orter behålla sina meänkielispråkiga namn.
De olika åtgärderna för att medvetet försvenska vardagslivet och kulturarvet i Tornedalen ska ses som en del av det informella metasystemet inom skolväsendet. Barnen fick inom olika områden i samhället och på olika nivåer inom utbildningen lära sig att den finskspråkiga tornedalska kulturen inte dög. På så vis fanns en samverkade assimilerande kraft i metasystemet som förstärkte den försvenskning som pågick i respektive utbildning.
Folkhögskolorna i försvenskningens tjänst
Domkapitlets påverkan på skolpolitiken utsträcktes också till folkhögskolorna. Dessa erbjöd en fortsättningsutbildning för dem som ville läsa vidare efter folkskolan och lanserades i Sverige i slutet av 1800-talet. Folkhögskolorna var folkrörelseanknutna och fick därför olika ideologiskt innehåll. De hörde samman med den pågående industrialiseringen, reformeringen av det politiska systemet och den allmänna moderniseringen av samhället. De placerades ofta medvetet på landsbygden för att bidra till utvecklingen där. I Norrbotten hade de två första folkhögskolorna också direkt anknytning till säkerhetspolitiska bedömningar och försvenskningspolitiken i Tornedalen.
Den ryska politiken i Finland under 1880- och 1890-talet syftade till en förryskning av olika sektorer i samhället med målet att tydligare markera Finland som en rysk provins. Den svenska omorienteringen till ett gränsförsvar, i kombination med övre Norrlands ökade ekonomiska betydelse och förryskningspolitiken i Finland, gjorde att Tornedalens försvarspolitiska betydelse ökade.
24
Den meänkielispråkiga kulturen i området medförde samtidigt att
tornedalingarnas nationella lojalitet kom att ifrågasättas, inte minst mot bakgrund av den allt mera intensifierade fennomanska kritiken av den svenska minoritetspolitiken i Tornedalen.
17
219
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Från svensk sida såg man alltså ett parallellt hot både från Ryssland och från finländska nationalister.
Det nationalistiska behovet av att utveckla svenskt språk och svensk kultur i Tornedalen ingick i motiven bakom de två första folkhögskolorna i Norrbotten. Bodens folkhögskola grundades 1896 av den unge kaptenen Emil Melander som fått tjänst i Boden. Han hade blivit tilldelad befälet över Torneå kompani och upptäckt att de tornedalska rekryterna hade svårigheter att kommunicera på svenska. I den nybildade folkhögskolan skulle de finskspråkiga eleverna lära sig svenska och medborgerliga kunskaper kombinerat med nationell patriotism och gudfruktighet. Det var naturligt att folkhögskolan hamnade i Boden eftersom Torneå kompani var förlagt dit, men det fanns också en pedagogisk tanke med placeringen i svensk bygd. Genom att blanda svensk- och finskspråkiga elever skulle de finskspråkiga integreras i den svenska kulturen.
Grundandet av Tornedalens folkhögskola i Övertorneå 1899 var ännu tydligare relaterat till Tornedalens ställning som gränsregion till Finland. Vid bildandet hade Svenska Tornedalens folkhögskoleförening sitt säte i Stockholm, men 1913 övertog Stiftelsen Tornedalens folkhögskola huvudmannaskapet med säte i Luleå, senare i Övertorneå. Betoningen på ”Svenska Tornedalens” i det första föreningsnamnet illustrerar de nationalistiska anspråken med bildandet.
Det var den unge häradshövdingen i Haparanda, Georg Kronlund, som tog initiativet till folkhögskolan. Som många andra upplevde han den fennomanska kritiken av försvenskningspolitiken i Tornedalen som ett politiskt hot. Det förstärktes av förryskningspolitiken i Finland. Folkhögskolan skulle därför verka som ett fäste för svensk odling och kultur vid gränsen till Finland, men samtidigt fostra tornedalingarna till svenska medborgare. Kronlund upplevde det som politiskt instabilt att ha en enbart finsktalande befolkning vid finska gränsen, men var inte motståndare till den meänkielispråkiga kulturen som sådan. Han ville också motverka den stagnation som han upplevde i Tornedalen på grund av områdets isolering från övriga Sverige.
Det blev folkhögskollärarna Ludvig och Elisabeth de Vylder som startade skolan och utvecklade det medborgerliga och nationalistiska innehållet. Efterhand tillkom statsstöd till Tornedalens folkhögskola. I styrelsen fanns starka förbindelser mellan domkapitlet, länsstyrelsen, Norrbottens arbetsstugor och norrbottniskt näringsliv. Länsstyrelsens betydelse demonstreras av att landshövdingen var ordförande i stiftelsen från 1913 till 1978. Folkhögskolan var en del i det informella nationalistiska system för utbildning i Tornedalen som ovan beskrivits som ett metasystem för utbildning.
18
220
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Meänkieli blir fortsatt förbjudet som undervisningsspråk i skolan
En tydlig maktkamp pågick i början av 1900-talet mellan Skolöverstyrelsen och Svenska kyrkan om vem som skulle ha beslutanderätt i folkskolan. Folkskollärarna förde en framgångsrik facklig kamp för att reducera kyrkans inflytande inom utbildningen. Chefen för Skolöverstyrelsens folkskoleavdelning, Nils Olof Bruce, hade suttit i styrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF) och varit riksdagsledamot för liberala samlingspartiet. Han tillhörde dem som hårt drivit kravet på att kyrkans inflytande över skolväsendet skulle upphöra, vilket skedde 1914. Han stod därför i motsättning till Olof Bergqvist och domkapitlet i Luleå, som ville behålla kyrkans inflytande över skolan.
Bruce blev på 1920-talet engagerad i Skolöverstyrelsens arbete med en ny undervisningsplan för Tornedalens folkskolor. Därför deltog han sommaren 1927 i en hembygdskurs vid Tornedalens folkhögskola. Han uppmanade då de deltagande lärarna att skriftligen framföra sina tankar till Skolöverstyrelsen om utbildningens förbättring i Tornedalen. Uppmaningen resulterade i att åtta tornedalska lärare 1928 skickade in en petition till Skolöverstyrelsen om införande av undervisning i finska i folkskolan. Till de åtta hörde bland andra W.L. Wanhainen och William Snell, som båda förespråkade att det finska språket skulle vårdas i offentligheten och tillåtas att användas i skolan. I petitionen begärdes finskspråkig undervisning i kristendomskunskap under de två första åren, finskans användning som hjälpspråk under hela skoltiden samt undervisning i finska språkets skrivning och läsning i klasserna fem och sex under en timme per vecka. I den hårda debatt som följde anklagades petitionärerna av de mest radikala motståndarna för att vara landsförrädare som gick de finländska fennomanerna till mötes. En viktig skiljelinje gick mellan den konservativa pressen på regional nivå och övrig press. Både den regionala vänsterpressen liksom flertalet rikstidningar stödde införandet av finska i undervisningen.
Petitionen från de tornedalska lärarna ledde till att den liberala regeringen lade fram en proposition till 1932 års riksdag om att tillåta finska i fortsättningsskolan. Där föll den, men när Socialdemokraterna därefter fick regeringsmakten, så lade de fram en proposition med samma innehåll till 1935 års riksdag. Där godkändes till sist förslaget.
25
Vi ser hur en mer tillåtande
liberal och socialdemokratisk linje i språkpolitiken efterträdde en restriktiv högerlinje. Det innebar inte att finska återinsattes som undervisningsspråk i folkskolan. Riksdagsbeslutet handlade bara om fortsättningsskolan och där blev valet av finska frivilligt, vilket i praktiken innebar att väldigt få valde det alternativet. Samma år omvandlades läroverket i Haparanda till gymnasium med möjlighet att i språk välja finska som tillval.
Vid den här tiden hade det politiska säkerhetsläget i Europa försämrats radikalt och Sverige sökte ett politiskt samarbete med Finland. Då blev språkpolitiken i Tornedalen återigen en
25
Snell 1976, 87‒96; Tenerz 1963.
19
221
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
symboliskt viktig fråga. Länsstyrelsen i Norrbotten begärde 1937 en snabbutredning av Björn Collinder, professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, för att utröna det finska språkets ställning bland allmänheten. Efter en rundresa i Tornedalen riktade han kritik mot domkapitlets förda språkpolitik i skolorna. Samma år arrangerade den socialdemokratiska regeringen, som beskrivits, en massmedialt spektakulär resa i Tornedalen där Sveriges och Finlands utrikes- och utbildningsministrar deltog. Det utrikespolitiska närmandet mellan Sverige och Finland ändrade däremot inte i den pedagogiska metoden i språkundervisningen. Efter andra världskriget var det fortfarande enbart svenska som gällde som undervisningsspråk. Att prata finska i skolan var förbjudet och överträdelser räknades som att ha brutit mot ordningsreglerna, vilket kunde leda till bestraffningar.
Inom FN bildades 1946 ett organ för internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation, förkortat Unesco. Organisationen förde 1953 fram rekommendationen att alla världens barn borde få sin första skolgång på sitt eget modersmål. Rekommendationen utgick från att kunskap inte kan förvärvas på ett språk som eleven inte förstår. Den byggde på pedagogiska rön som säger att all undervisning bör utgå från det som eleven är bekant med och därifrån röra sig mot det som är nytt, likaså att inlärningen måste ta sin utgångspunkt i den sociolingvistiska miljö som individen befinner sig i.
26
Trots den formella liberaliseringen i synen på det finska språket så fortsatte under 1950-talet en i grunden assimilerande språkpolitik i Tornedalen. Posten som ecklesiastikminister hölls av högerpartiet under krigsåren på 1940-talet, men därefter var det idel socialdemokrater på posten med Tage Erlander som den förste år 1945. Partibytet inom ecklesiastikdepartementet ledde emellertid inte till någon skillnad i språkpolitiken. Försvarsanslaget till ”folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter” betalades ut år efter år till olika behov hos folkskolorna, arbetsstugorna (sedermera skolhemmen) och till Tornedalens folkhögskola. Det var fortfarande svenska som var enda undervisningsspråk i folkskolan och det var förbjudet för de tornedalska barnen att prata meänkieli i skolan. Det gick tvärt emot Unescos rekommendationer. En liknande utveckling kan man se i Norge i förnorskningspolitiken mot samer och kvener efter andra världskriget. I ljuset av nazisternas folkmord på etniska minoriteter blev de rasbiologiska idéerna helt ställda åt sidan. Men precis som i Sverige bidrog den socialdemokratiska välfärdspolitiken efter kriget till att förnorskningen av samer och kvene r fortsatte.
27
Skolöverstyrelsen började 1948 ge ut informationsskriften Aktuellt från skolöverstyrelsen som informerade om regeringsbeslut som tagits inom utbildningsområdet. Exempelvis informerades
26
Unesco 1953; Hyltenstam & Tuomela 2001.
27
Bjørklund 1985; Bråstad Jensen 1991.
20
222
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
1950 om att formen för finnbygdsstipendierna ändrats för att bättre motsvara sitt syfte.
28
Ibland
publicerades mindre artiklar som framhävde områden som Skolöverstyrelsen ville lyfta fram. Det gällde exempelvis artiklar om det nybildade Förenta nationerna och om mänskliga rättigheter eller om Unesco, men i de utskick som gjordes mellan 1948 och 1962 kommenterades aldrig Unescos språkrekommendation från 1953.
29
Man kan betrakta 1950-talet som en ”etniskt neutral period” i den bemärkelsen att den nationalistiska språkdebatten om det finska språkets berättigande i skolan lyste med sin frånvaro. Perioden kännetecknades av en stabil efterkrigstida högkonjunktur med en tillväxt på i genomsnitt 3,5 procent per år under 1950-talet och 5 procent under de första åren på 1960talet. Socialdemokraterna fick förmånen att administrera en snabbt ökande levnadsstandard.
30
Motsvarande kompromiss, som Socialdemokraterna gjorde gentemot kapitalägarna inom industrin, gjorde tornedalingarna vad gäller meänkieli som modersmål. Det var en självklarhet att man inte talade finska i skolan.
Initiativet till en förändring mot språkförbudet i Tornedalens folkskolor kom från den socialdemokratiske riksdagsmannen Ragnar Lassinantti. Han var född i Pello och hade själv gått i skola med förbud att tala finska både i klassrummet och på rasterna. Som invald i den socialdemokratiska partistyrelsen ställde han 1957 en interpellation angående finska språkets ställning i Sverige. Han menade att det var rimligt att lärare och finskspråkiga elever i Tornedalen skulle kunna tala till varandra utan tolk. Därför borde lärare i småskolan behärska finska och han begärde en utökad tvåspråkig lärarutbildning för småskollärarna i Tornedalen.
31
Det innebar också att förbudet mot att tala finska i skolan skulle upphöra. Även tvåspråkighetsforskaren Nils-Erik Hansegård påpekade till SÖ att ett förbud existerade och att det borde upphöra.
32
Samma år upphävdes förbuden för barnen att använda finska under skoltid,
bestraffningarna av barnen samt de lokala förbuden att köpa in finskspråkig litteratur till skolbiblioteken
Av en riksdagsdebatt mellan Lassinantti och centerpartisten Harald Larsson från Hedenäset år 1959 framgår hur Lassinantti arbetade för att ändra inställningen till Finland och det finska språket i Tornedalen. Han hade i januari 1958 anordnat kulturkonferensen ”Att bo vid en gräns”, som hölls på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. Konferensen bevistades av den socialdemokratiska ecklesiastikministern Ragnar Edenman och andra inbjudna gäster från Sverige och Finland. Året efter hade ecklesiastikministern lagt ett förslag om att frivillig
28
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1950, nr 26, sid 42‒43.
29
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962.
30
Möller 2015, 141‒171.
31
Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4, s 50, Interpellation av Ragnar Lassinantti angående undervisning i småskola av barn, som enbart talar finska; Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 9, Svar på interpellation av Ragnar Lassinantti.
32
Lainio &Wande 1996, 323‒324.
21
223
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
undervisning i finska språket skulle få ges i årskurs 8 och 9 i Tornedalen, som nu debatterades i riksdagens andra kammare.
Ingen i riksdagen hade gått emot, men centerpartisten Larsson hade reserverat sig mot att pengarna skulle tas ur Finnbygdsanslaget och menade att det borde tas ur ordinarie skolbudgeten. Lassinantti passade på att använda sin talartid till att argumentera för betydelsen för tornedalingarna att få utnyttja sitt modersmål, särskilt inom det nordiska samarbete som var under utveckling: ”De infödda tornedalingarna skall på allt sätt understödjas att förkovra sig i svenska språket, då kunskaper i detta språk är ett livsvillkor för dem, men man bör samtidigt låta deras kunskaper i finska språket komma dem själva, samhället och det nordiska samarbetet till godo.”
33
Att på det här sättet framhålla den positiva betydelsen av kunskaper i finska var
någonting helt nytt i riksdagsdebatten.
Nu märktes en förändring också i Skolöverstyrelsens officiella inställning till språkfrågan i Tornedalen. I ett cirkulär år 1958 publicerades för första gången ett principiellt dokument i språkfrågan. Det var riktat till länsskolnämnd, skolstyrelser, skolchefer och folkbildningsorganisationer. Där slog man fast att språkfrågan i Tornedalen handlade om kulturella och praktiska aspekter. Det var inte en nationalitetsfråga eller en stridsfråga mellan svenskt och finskt. På så vis var budskapet likadant som i 1921 års Finnbygdsutredning. Man vände sig till Finland för att bedyra att språkpolitiken på svenska inte var uttryck för missaktning av finskt språk eller kultur.
Det nya i cirkuläret var nästa passus. Efter att ha betonat nödvändigheten av att barnen i Tornedalen fick samma utbildning och kunskaper som elever i övriga Sverige, skrev man att man också måste beakta: ”…att i en gränsbygd med i stor utsträckning tvåspråkig befolkning såväl kulturella som pedagogiska och praktiska skäl talar för att ej blott det ena språket vårdas inom skolans ram.”
34
Samma år ändrades undervisningsplanen för rikets folkskolor så att ”i
bygder med finsktalande befolkning” (Tornedalen) några enkla stycken på finska fick läsas vid studiet av Finlands geografi. Det hade under många år varit tillåtet för norska och danska under geografilektionerna, men nu blev till sist även finska tillåtet att användas i undervisningen.
35
Unescos ställningstagande för modersmålets betydelse i undervisningen påverkade den ändrade pedagogiska inställningen. Men det behövdes uppenbarligen också att en karismatisk tornedaling som Lassinantti hamnade i riksdagen innan en förändring i inställningen till meänkieli, eller finska som det kallades, kunde ske inom skolans område. Innan dess hade ett antal tornedalingar som Walde Lorents Wanhainen, William Snell, Edvin Mäkitalo, Hugo Tenertz och andra hade genom det svenska språket erövrat positioner i samhället där de kunde
33
Riksdagens protokoll 1959. Första kammaren, Andra bandet nr 14‒22, sid 56‒63; Riksdagens protokoll 1959. Andra kammaren, Tredje bandet nr 17‒22, s. 77‒81.
34
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 186, sid 621‒624.
35
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 104, sid 312.
22
224
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
argumentera för värdet av den meänkielispråkiga kulturen. De bildade en kulturellt medveten medelklass som kunde ställa politiska krav för tornedalingarnas räkning. Det nationalistiska metasystemet inom utbildningen hade spelat ut sin roll i en kontext av ökat nordiskt och internationellt samarbete.
Det rörde på sig också inom kyrkan. Till Svenska kyrkomötet 1953 hade lämnats två motioner om att undersöka hur samiska och finska användes i kyrkliga sammanhang i de områden i Norrland där de två språken användes. Det statliga uppdraget gick till biskop Bengt Jonzon i Luleå stift som också var en av motionärerna. Samtliga präster i Tornedalen visade på behovet av finskspråkiga präster i församlingarna, vilket motiverades med inflyttningen av kvinnor från Finland, att finska var de medelålders och äldres språk, att vårdbesök krävde detta samt att det i expeditionsarbetet fanns ett dagligt behov av att använda finska.
I slutbetänkandet, som publicerades 1958, hävdade Jonzon att både samer och tornedalingar skulle få sin kyrkliga verksamhet på sitt modersmål eftersom svenskan var ett främmande språk för dem och att religionsutövningen borde ske på modersmålet. Andra argument var att det var viktigt att höja den kulturella nivån i tornedalsfinskan, att klyftan mellan äldre och yngre tornedalingar annars skulle öka, att även klyftan mellan de yngre och de äldre inom den laestadianska väckelsen riskerade att öka och att många unga finska kvinnor flyttat till den svenska sidan av Tornedalen. Dessutom framhölls för finskans del betydelsen av att skolan vårdade barnens finska modersmål. 36 Det sistnämnda var en kraftfull markering mot de föregående biskoparnas assimilerande språkpolitik. Trots att kyrkan inte längre var ansvarig för skolan så betonades språkfrågan i skolan i betänkandet.
Språkpolitiken aktualiserades återigen 1963 efter att en ny UNESCO-rapport kommit om vikten av modersmål i undervisningen. Samma år visade ett standardprov att skolresultaten i Tornedalen var sämre än i övriga landet. En utredning tillsattas av SÖ för att undersöka vilka förändringar som kunde göras vid lärarutbildningen för att tillgodose behoven för den finsktalande befolkningen i Sverige. Utredarna vid länsskolnämnden i Norrbotten gjorde omfattande undersökningar om metoden i skolorna samt hur utbredd finsk- och svenskspråkigheten var bland barnen i Tornedalen. De konstaterade i sitt utlåtande 1968 att lärarutbildningen i Luleå borde förändras för att bättre möta de särskilda behov som fanns, men några egentliga förändringar gjordes inte. De förordade av praktiska skäl att den helsvenska metoden fortfarande skulle användas med visst stöd av finska i undervisningen. 37
36
Kommittébetänkanden 1638, Riksarkivet, Stockholm. Remissvar i Utredning rörande den kyrkliga verksamheten bland den lapsk- och finsktalande befolkningen, Sakkunniga rörande kyrkliga verksamheten bland den lapsk-och finsktalande befolkningen.
37
Kenttä & Weinz 1968.
23
225
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Olika språkliga reformer på nationell nivå ledde så småningom till bestämmelserna om hemspråksundervisning i skolan, som genomfördes 1977.
38
Hemspråksreformen betonade på
ett helt annat sätt än tidigare modersmålets status och betydelse för individens utveckling. Från och med 1977 fram till 1985 inkluderades de elever i hemspråksundervisning för vilka hemspråket utgjorde ”ett levande inslag i hemmet”. Länsskolnämnden i Norrbotten tolkade skrivningen som att den skulle gälla i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare där tornedalingarnas modersmål, meänkieli, bedömdes vara ett levande inslag.
39
Efter 1985 blev avgränsningen snävare. Nu skulle rätten till hemspråk bara gälla den elev vars ena eller båda vårdnadshavare hade ett annat språk än svenska som förstaspråk, och som använde det språket som dagligt umgängesspråk med eleven. Ett undantag från den nya bestämmelsen gjordes för samiska, tornedalsfinska och romska elever samt utländska adoptivbarn. Särrättigheten för de tre minoriteterna blev 1988 inskriven grundskoleförordningen. År 1999 erkändes tornedalingarna i Sverige som nationell minoritet och meänkieli som ett av landets fem nationella minoritetsspråk.
3. Tidigare forskning
Forskning som berör språk- och skolpolitiken i Tornedalen har genomförts inom ämnen som historia, idéhistoria, språkvetenskap, kulturgeografi, etnologi, statsvetenskap och sociologi. Här ligger fokus framför allt på de historiska disciplinerna. Eftersom direktivet till SFK handlar om att undersöka både genomförandet av statens assimileringspolitik och konsekvenserna av denna, så har forskningen om språk- och skolpolitiken fått en vidare definition än att bara handla om skolan. Språkpolitiken i skolan var inte fristående från assimileringspolitiken utan var en central del av denna.
En viktig del av SFK:s granskning är att undersöka hur de tornedalska barnen påverkades av sin skolgång och vilka konsekvenser det fick för dem. För att svara mot direktivet har forskningen därför delats in i tre delar, beroende på om det är den genomförda politiken eller konsekvenserna av denna som behandlas. Den första delen handlar minoritetsforskning om minoriteter i de nordiska länderna och teorier som berör förhållandet mellan stater och dess minoriteter. Där sätts minoritetspolitiken i Tornedalen in i en internationell kontext. Den andra delen handlar specifikt om forskning som berör skol- och språkpolitiken i Tornedalen. Den tredje delen handlar om konsekvenserna för tornedalingarna av den förda skol- och språkpolitiken. Här behandlas frågan om språkbyte, etnopolitisk mobilisering och identitetsförändring.
38
Hyltenstam & Tuomela 2001.
39
Pekkari 1997, 153‒177.
24
226
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
3.1 Staten och minoritetspolitiken
Kriteriet för en minoritet är att de tillhör en stat. Det är statens överhöghet och våldsmonopol inom ett territorium som gör att man kan säga att minoriteternas historia hör samman med staternas uppkomst. Tornedalingarnas historia visar hur maktförhållandena mellan minoriteter och majoriteter ständigt har förändrats. De är inte naturgivna grupper utan konstruerade enheter utifrån särskilda historiska processer. Etnicitet har från mitten av 1900-talet utvecklats som ett begrepp för att undersöka relationen mellan grupper som genom gränsdragning mot varandra markerar sina kulturella skillnader.
40
Etniska gruppers plats och roll i nationalstaterna har granskats historiskt, men oftast ur ett begränsat nationalstatligt perspektiv.41 Under de senaste decennierna har forskningen uppmärksammat de nya nationalstater och ”nationer utan stater” som skapades efter Sovjetunionens och det kalla krigets upplösning. Det gäller även tvetydigheten i definitionen av etniska grupper i den senmoderna världsordningen, liksom teorier som berör nation, nationalism och nationalstat.42 Likaså finns i de nordiska länderna exempel på hur transnationella och internationella företeelser som berör minoritetsfrågor i norra Europa behandlats i antologiform eller i form av övergripande synteser. Det har inte minst präglat de finskspråkiga minoriteterna i Sverige och Norge. Minoriteternas historia i de nordiska länderna
har getts ökad uppmärksamhet under de senaste decennierna.
43
En viktig del i stärkandet av
minoriteters samhälleliga positioner är forskning om minoritetsrättigheter.
44
I det här
sammanhanget redovisas inte den omfångsrika forskning som bedrivits kring urfolksfrågor utan enbart kring nationella minoriteter.
Det är inte ovanligt att krig har förändrat staternas gränser så att etniska grupper hamnat på varsin sida av den nya gränsen, som i Tornedalens fall. Peter Sahlins undersökte på 1980-talet en gränsregion i Pyrenéerna mellan Spanien och Frankrike. Han visade att befolkningen där utvecklade komplementära identiteter som fick olika innehåll i olika kontexter. Den lokala, regionala och nationella identiteten kunde se olika ut.
45
En klassisk studie av
assimileringspolitik inom en stat är Eugene Webers undersökning av hur franska bönder, som pratade många olika språk och dialekter, assimilerades till att bli franska medborgare med en
40
För en orientering i ämnet, se Barth 1969; Barth 1996; Giles 1977.
41
Hall 1998; Fewster 2006; Anttonen 2005. Se också det stora norska forskningsprojektet ”Utviklingen av en norsk nasjonal identitet på 1800-tallet” med över hundra publikationer 1994–2001.
42
Brubaker 2004; Böss 2011; Dieckhoff & Jaffrelot (red.) 2005; Chernilo 2007; Vertovec London 2009.
43
För minoritetshistorien i de nordiska länderna och norra Europa se exempelvis Svanberg & Thydén 1992; Kjeldstadli m.fl. (red.) 2003; Elenius (red.) 2009a; Cederberg 2010; Pulma (red.) 2015; Elenius 2015; Wickström & Wolff (red.) 2016; Kortekangas 2017; Kortekangas 2019.
44
Minoritetsrättigheter har många gånger utvecklats i en feministisk kontext, exempelvis i Young 1990. En global ansats i frågan om minoritetsspråkens rättigheter har utvecklades av Laponce 1960, samt Laponce 1987. För en genomgång av globala minoritetsrättigheter, se särskilt Preece 2005 och Kymlicka 1998.
45
Sahlins 1989.
25
227
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
enhetlig nationell kultur. De metoder som användes är generella för assimileringspolitik i andra delar a v världen.
46
Forskning om minoriteternas förändrade position i förhållande till staten har genomförts i olika kontexter. I praktiken har en grupps kombinerade storlek och makt i förhållande till andra etniska grupper inom staten kommit att vägleda definitionerna. Hur sådana maktkonstellationer påverkat både den statliga minoritetspolitiken och etniska gruppers politik har påvisats i Kanada. Det gäller både den fransktalande minoriteten som urfolk och minoriteter av annat slag. Sociologen Leo Driedger utarbetade på 1990-talet en modell där två samverkande faktorer antogs kunde stödja en föränderlig såväl om en stabil etnicitet på olika aggregeringsnivåer i samhället. Den ena sidan är vilka grader av socioekonomiska strukturer i samhället som gynnar eller missgynnar etniska grupper. Den andra sidan är graden av frivillighet och tvång i den officiella politiken. Det betyder att även den etniska gruppens egna förhållningssätt till assimilering präglas av frivillighet elle r motstånd.
47
I det sammanhanget är Albert Hirschmans
teori om etniska gruppers val mellan loyalty, voice eller exit relevant som förhållningssätt till den statliga minoritetspolitiken.
48
Minoriteters ställning i europeiska länder har också
behandlats i termer av intern kolonialism eller inre kolonialism. Teorin har använts för att förklara den etniska revitaliseringen i bland annat de keltiska områdena och då beskrivits som en slags ”etnisk klassmotsättning”. Skillnaden i yrkesstruktur mellan olika etniska grupper har beskrivits som en kulturell arbetsfördelning mer än grundad på klasskillnader. Teorin har använts för att förklara etnisk mobilisering och revitaliseringen men har i det sammanhanget också möt t kritik.
49
Nils Slunga tog sig an minoritetspolitiken i Tornedalen i sin licentiatavhandling Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten (1965) där han analyserade den statliga politiken mot den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen. Slungas analys har stora förtjänster genom den koncentrerade och skarpa analys den ger av de olika makttekniker staten använde i sin försvenskningspolitik och får betraktas som en klassisk studie av assimileringspolitiken i Tornedalen. Den statliga politiken analyserades huvudsakligen inom skolväsendet men också inom områden som järnvägspolitiken och försvarsdebatten.
Slunga visade i sin forskning hur den statliga politiken i Tornedalen präglades av målsättningen att till varje pris införa svenskt språk och kultur i området. Han betonade att tornedalingarnas inställning till språkfrågan var dikterad av praktiska hänsyn och menade, att eftersom de lokala myndigheterna accepterade de statliga villkoren så kan man inte betrakta skolpolitiken som
46
Weber1977.
47
Driedger 1996.
48
Hirschman 1995, 12 ff.
49
Hechter1975; Smith, 1981, 32 ff; Tägil (red.), 1992, 27.
26
228
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
statli gt auktoritär.50 Tenerz menade i stället att de beslut som togs av skolråd och kyrkostämmor om införande av svenska som undervisningsspråk dikterades av den språkliga och klassmässiga sammansättningen i skolråden och kyrkostämmorna. Allmogen var enbart intresserade av den ekonomiska sidan av saken, inte a v språkfrågan.51 Försvenskningspolitiken var enligt honom en medveten assimileringspolitik dikterad av rädsla för Ryssland och de finska nationalisterna.
De storfinska ambitionerna i Finland och konflikten mellan svenska och finska nationalister om Tornedalen påverkade på ett påtagligt sätt den svenska språkpolitiken i skolorna. Ämnet har tagits upp av några forskare. Valde Näsi gav 1928 ut Länsipohjan kysymys (1928), som behandlade de finska nationalisternas syn på Svenska Tornedalen, eller Västerbotten som man från finländsk sida benämnde området. En grundlig genomgång av de storfinska drömmarna och aktiviteterna under mellankrigstiden gjordes av Toivio Nygård i avhandlingen Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen (1978). Svenska Tornedalen behandlades mer specifikt av samme författare i Suur-Suomen koulu ja Länsipohjan suomalaiset (1974). Från svensk sida har forskning om de finländska nationalisterna och Tornedalen gjorts av Karl-Erik Nyström i ”Svenska Tornedalen - konfliktområde under mellankrigstiden?” (1990).
En både detaljerad och bred beskrivning av de finskspråkigas historia i Sverige har gjorts av Kari Tarkiainen i Finnarnas historia i Sverige del 2 (1993). Hans forskning om de finländska nationalisternas intresse för Svenska Tornedalen kastar ljus över nationalstatskonkurrensen och den betydelse som språkfrågan hade i det finländska nationalstatsprojektet. I avhandlingen
Både finsk och svensk: Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850– 1939 (2001) undersökte Lars Elenius motiven bakom den statliga minoritetspolitiken i
Tornedalen, samt hur moderniseringen och den statliga skolpolitiken påverkade tornedalingarnas språkstrategier. Undersökningen av minoritetspolitiken i Tornedalen visade hur industrialiseringen, nationalstatskonkurrensen mellan Sverige och Finland och demokratiseringen framstår som de stora drivkrafterna bakom försvenskningspolitiken i Tornedalen. Motivet var till en början att neutralisera det laestadianska hotet, men fick allt eftersom en mer och mer rasbiologisk och nationalistisk slagsida. Elenius har också beskrivit den övergripande statliga minoritetspolitiken i Sverige i en nordisk och europeisk kontext. I vitboken om Svenska kyrkan och samerna har han till viss del beskrivit tornedalingarnas minoritetspolitiska relation till de kyrkliga stiften i Övre Norrland.
52
En granskning av
assimileringspolitiken mot kvänerna, den finskspråkiga minoriteten i norra Norge, har gjorts av Kurt Einar Eriksen och Einar Niemi i standardverket Den finske fare (1981). Där sker också en komparation med assimileringspolitiken i Tornedalen. Einar Niemi har senare jämfört minoritetspolitiken mot de finskspråkiga minoriteterna i Skandinavien (1995) och skrivit en
50
Slunga 1965, 62, 66 och 173 ff.
51
Tenerz 1960, 336 ff.
52
Elenius 2006; Elenius 2009b, 242‒258; Elenius 2015; Elenius 2016c, 469‒515.
27
229
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
syntes om minoritetspolitiken i Norge (2006). Teemu Ryymins ”Bein av vårt bein, kjött av vårt kjött”- Finske nasjonalisters og norske myndigheters kvenpolitikk i mellomkristiden” (1998) och avhandling "De nordligste finner": fremstillingen av kvenene i den finske litterære offentligheten 1800‒1939 (2004) behandlar de storfinska organisationernas intresse för de finskspråkiga i norra Norge samt pressdebatten under mellankrigstiden. Som ett standardverk om samspelet mellan kväner och samer i Norge, samt assimileringspolitiken mot dem kan också nämnas Ivar Bjørklunds Fjordfolket i Kvænangen (1985).
3.2 Språkpolitiken i skolan
Det tog lång tid innan någon form av forskning riktades mot utbildningspolitiken i Tornedalen. En jubileumsskrift om skolväsendets utveckling i Torne- och Kalix älvdalar utgavs till hundraårsfirandet av folkskolan i Sverige 1942. Den initierades och gavs ut av folkskoleinspektören William Snell och överlärarna inom Tornedalens inspektionsområde, som då även innefattade Överkalix och Nederkalix kommun. Med hjälp av arkivmaterial och personliga hågkomster beskrev rektorer och lärare i Torne- och Kalix älvdalar skolväsendets utveckling i respektive skoldistrikt, som i princip följde den äldre sockenindelningen. Fyra år före bokens utgivning hade Snell av ecklesiastikminister Arthur Engberg blivit utnämnd till folkskolinspektör i Tornedalens inspektionsområde, detta i strid med Domkapitlets och Skolöverstyrelsens önskan. De ansåg inte att han var lämpad på grund av sitt engagemang för det finska språkets berättigande i undervisningen i folkskolan. Att det finska språket därigenom fått ett erkännande på högsta politiska nivå var en prestigevinst för Snell, vilket man kan spåra i innehållet.
Det visar sig exempelvis i att Snell på slutet publicerade ett kapitel på meänkieli om undervisning hemma och i skolan förr i tiden. Det var gjort i intervjuform med två äldre personer från hans hemby. Ett sådant kapitel om folkundervisningens historia med inslag av meänkieli hade varit otänkbart ett decennium tidigare. Men det som framför allt stack ut i minnesboken var artikeln ”Lärarutbildningen för Finnbygdens skolor”. Den var författad av Hugo Tenerz som varit utbildad folkskollärare och vid den tiden rektor för seminariet i Haparanda. Han riktade i artikeln hård kritik mot myndigheternas omläggning till enbart svenska i folkskolan utan att i motsvarande grad skjuta till resurser till lärarutbildningen.
53
I
den senare utkomna Språkundervisningsproblem i de finsktalande delarna av Norrbottens län (1966) gjorde han en fördjupad analys av den pedagogiska sidan av språkpolitiken i Tornedalen. Fokus var den helsvenska metoden som förbjöd all användning av finska i skolan. Han hade
53
Finnbygdsutredningen 1921; Snell 1942.
28
230
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
själv utsatts för den och kallade den för ”papegojmetoden”. Den kom att verka stigmatiserande för barnen i Tornedalen som inte fick använda sitt modersmål i undervisningen.
54
Det var också Hugo Tenerz som senare gjorde den första systematiska granskningen av utbildnings- och språkpolitiken i Tornedalen, som också var en vidräkning med den historieförfalskning som han ansåg att Finnbygdsutredningen ägnat sig åt vad gäller Tornedalens bosättnings- och migrationshistoria. I den första volymen Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900 (1960) beskrev han det första folkbildningsarbetet bland tornedalingar och samer, samt svenskspråkiga familjers assimilering i den finskspråkiga kulturen på 1600-talet. Det var en perspektivrik och empiriskt väl underbyggd forskning om folkkulturen samt folkbildningens och folkskolans utveckling i Tornedalen. Inledningsvis gjorde han en beskrivning av den s.k. Finnbygden i Norrbotten där han källkritiskt vederlade påståendena i Finnbygdsutredningen att Tornedalen i huvudsak bebotts av svenskspråkiga, som sedan blivit assimilerade i en finskspråkig befolkning. I den följande genomgången av folkupplysningsarbetet jämförde han utvecklingen av samernas och tornedalingarnas utbildning. Hans konklusioner om befolkningens inställning till statsskolorna, med endast svenska som undervisningsspråk, är att den finskspråkiga allmogen gick med på dem av ekonomiska skäl.
Den följdes upp av Ur Norrbottens finnbygds historia samt Den svenska infiltrationen i övre finnbygden under 1600- och 1700-talet (1962). I de omfattande och detaljerade beskrivningarna av Tornedalens bosättningshistoria förde han en polemik mot Finnbygdsutredningens historieskrivning och även mot språk- och härkomstutredningens resultat i 1930 års folkräkning. Måltavlan var den ovetenskaplighet som kännetecknade de två arbetena. Boken är framför allt en tidig vetenskapligt belagd migrationshistoria över Tornedalen och Torne lappmark. Den handlade inte om skolfrågor, men anknöt kritiskt till de rasbiologiska resonemang som kännetecknat tidigare utredningar om skolväsendet.
I den tredje volymen Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften
av1900-talet jämte språkdebatten (1963) sattes folkskolans utveckling in i den språkpolitiska debatten från främre delen av 1900-talet till 1950-talet. Tenerz beskrev här hur Tornedalens skolväsende och den samiska nomadskolan utformades i en nationalistisk diskurs som präglades av rasbiologiska och säkerhetspolitiska bedömningar. Som tidigare var han mycket kritisk mot statsskolornas språkliga assimileringspolitik, Finnbygdsutredningens slutsatser och det faktum att det finska språket undertrycktes i skolan och i civilsamhället. Ingen har som
Hugo Tenerz utifrån vetenskaplig metod beskrivit folkkulturens sammankoppling med skoloch språkpolitiken i Tornedalen. Det är ett portalverk till ämnesområdet.
54
Tenerz 1966; Elenius 2001; Wande 2002.
29
231
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Olof Hederyd var redaktör för antologin Haparanda efter 1809 ‒ kommunhistoria utgiven med anledning av Haparandas 150-årsjubileum (Tornedalens historia III) (1992), som bygger på forskning om Haparanda stads framväxt. Han polemiserade i boken mot att försvenskningspolitiken var en tvångskampanj för att utbreda storsvenskheten på en isolerad finskspråkig folkspillras bekostnad. Han menade att själva tvånget i språkinlärningen upplevdes på olika sätt av olika elever, beroende på lärarens personlighet. Det verkliga kultur- och språkförtrycket var enligt honom det som utövades mot tornedalingarna innan de fick lära sig svenska, under de hundratals år då förvaltningsspråket var svenska men befolkningen endast talade finska.55
I Både finsk och svensk (2001), som nämnts ovan, undersökte Lars Elenius hur moderniseringen och den statliga skolpolitiken påverkade tornedalingarnas språkstrategier. Med de ungdomsgrupper som gick ut folkskolan i mitten av 1880-talet inleddes en process av språkbyte från finska till tvåspråkighet. Till skillnad från Tenerz ser Elenius en genuin vilja hos den finskspråkiga befolkningen att bli tvåspråkiga. De statliga myndigheterna försökte på olika sätt att assimilera och integrera de finskspråkiga i den svenska nationalstaten, men tornedalingarna kände också själva behov av att bryta sin kulturella, politiska och ekonomiska isolering från det övriga Sverige.
I den andra delen av avhandlingen undersöktes vilka språkstrategier man kan urskilja på lokal nivå med Övertorneå kommun som undersökningsområde. Genom att spåra skolelever från 1890 års folkräkning till 1930 års folkräkning kunde yrkesstrukturer och förändrade språkstrukturer undersökas. Bland de äldre elevgrupperna som återfanns i primärmaterialet 1930 var männen i högre grad tvåspråkiga än kvinnorna. Det förklaras av att de i betydligt högre andel arbetade inom industri- och hantverk och även i något högre andel inom offentlig tjänst. Bland de yngre elevgrupperna var språkmönstret likartat mellan män och kvinnor. Det förklaras med svenskundervisningens utbredning i all undervisning, den offentliga sektorns och det civila samhällets utbyggnad samt den svenska språkkulturens utbredning. Den allmänna moderniseringen i samhället påverkade kvinnorna till en ökad tvåspråkighet. Kvinnornas väg ut mot samhället gick i hög grad över yrken som krävde uttrycklig förmåga att behärska svenska, exempelvis yrken inom hotell/restaurang, offentlig tjänst och i viss mån privat tjänst. Småskolläraryrket var ett typiskt sådant yrke. Därför fanns starka incitament för kvinnorna att lära sig svenska.
I Finnarnas historia i Sverige del 3 (1996) har Erling Wande och Jarmo Lainio bidragit med en genomlysning och syntes av språkfrågans behandling inom skolväsendet i Tornedalen och för sverigefinnarna i Sverige under 1900-talet. Bland annan forskning om språkfrågan och assimileringen i Tornedalen kan nämnas Maria Wingstedts avhandling Language Ideologies
55
Hederyd 1992, s. 221 ff.
30
232
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
and Minority Language Policies in Sweden (1998), som studerar språk- och assimilationspolitiken mot tornedalingar och samer i ett jämförande perspektiv från mitten av 1800-talet fram till nutiden. Även Ingegerd Larsson-Municio har i artikeln The Return of the Repressed Others - Linguistic Minorities and the Swedish Nation-state, from the 1840s to the 1990s (1997) behandlat förbindelsen mellan språk och assimileringspolitik i Tornedalen utifrån en demokratisk och nationalistisk diskurs. Precis som Wingstedt grundar hon sig på tidigare gjord historisk forskning och gör utifrån den en komparativ analys av assimileringspolitiken mot samer och tornedalingar. I Nationalstat och minoritetspolitik. Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv (2006) jämförde Elenius minoritetspolitiken mot samer, tornedalingar och sverigefinnar fram till nutid. Det innefattade även en jämförelse med minoritetspolitiken i Nordnorge. I boken undersöks skol- och språkpolitiken utifrån de etniska gruppernas tidiga ställning i den svenska nationalstaten, som följdes från den tid då
Finland var en del av Sverige. Några olika faser i minoritetspolitiken urskiljs. Det börjar med en värdekonservativ fas och går över en folkhemsfas till den mångkulturella fasen då tornedalingarna definieras som en nationell minoritet. Liberaliseringen av språkpolitiken skedde i internationella kontexter som FN, EU och den nordiska gemenskapen. Konklusionen är att förändringen efter andra världskriget från en nationalstatlig till en europeisk och global kontext motsvaras av en förskjutning från en monokulturell till en multikulturell minoritetspolitik.
Julia Nordblad har i en pedagogisk kontext problematiserat begreppet ”inre kolonialism” i avhandlingen Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och pedagogik i Bretagne, Tunisien,
Tornedalen och Lappmarken, 1880–1925 (2013). Hon undersöker där hur den helsvenska metoden för språkinlärning applicerades på språkundervisningen för samer, tornedalingar, bretagnare och infödda tunisier. Avhandlingen pekar på hur pedagogiken blev en arena för förhandlingar om demokratiskt inflytande och makt. Hon visar hur receptionen av den helsvenska metoden inte är diametralt motsatt mellan de etniska gruppernas områden inom eller mellan länderna, utan snarare kan beskriva som en sammanflätad historisk process. Hon visar också på svårigheten att använda begreppet ”intern kolonialism” genom begreppets analytiska mångtydighet.
56
Inom utbildningsvetenskap har David Sjögren tagit sin utgångspunkt i teorier om intern kolonialism i undersökningen av utbildningen för samer och romer, men med en viss kritisk distans till användningen av begreppet inom utbildning. Hans huvudsakliga tankefigur är att den socialpolitiska reformismen i Västeuropa inom utbildning sökte skydda medborgarsamhället genom att definiera och upprätta olika former av undervisning mot de minoriteter som betraktades som avvikande från normen. Han kallade de social- och
56
Nordblad 2013.
31
233
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
utbildningspolitiska tankemönster som legitimerade en särundervisning för minoriteter för ”den säkra zonen”.
57
I det sammanhanget har Otso Kortekangas gjort jämförande studier av
utbildningspolitiken riktad mot den samiska minoriteten i Finland, Sverige och Norge. Han har ifrågasätta om urfolksstatus ska var utgångspunkt för forskning om samerna, om det inte är fruktbarare att jämföra också med minoriteter som inte är kategoriserade som urfolk.
58
Det informella samverkande utbildningssystemet för Tornedalen har av Lars Elenius beskrivits som ett ”metasystem”, som ett sätt att förklara vad som band samman systemet av enskilda utbildningsformer för tornedalingarna. De olika utbildningarna var organiserade var för sig, men det ideologiska innehållet sammanförde dem till ett samverkande nätverk inom utbildningsområdet. Målsättningen var att integrera tornedalingarna i den svenska nationalstaten, att fostra dem socialt och att assimilera dem in i svenskt språk oc h kultur.
59
Det
finns en teoretisk likhet mellan ”metasystemet” och Sjögrens ”den säkra zonen” i det att gemensamma tankemönster förband aktörer inom olika utbildningsrelaterade verksamheter för minoriteter. ”Metasystemet” relaterar emellertid teoretiskt till den integrativa fasen i svensk nationalism medan ”den säkra zonen” tar sin utgångspunkt i idéer om intern kolonialism inom utbildning riktad mot urfolk och minoriteter.
I På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar (2011) har Curt Persson beskrivit hur rasbiologiska värderingar styrde hur disponenten vid LKAB behandlade tornedalingar och samer. Det har bäring på Lundbohms engagemang i utbildningsfrågor i Kiruna. I "Då var jag som en fånge.": statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet (2018) har intervjuer med tornedalingar använts för att visa hur rasbiologiska värderingar påverkade de intervjuades tid i arbetsstugor och skolor. Tage Alalehto har i Tärendö: historien om en svensk tornedalsby (2001) gjort en bred sociologisk studie av byn Tärendö. I kapitlet om skolan beskrivs hur en folkskola så småningom etablerades i Tärendö efter decennier av förhalningar. De hårda bestraffningarna i skolan och arbetsstugan relateras inte explicit till förbudet att tala finska, utan till tidens hårdföra bestraffningar som många gånger var ren misshandel från läraren eller arbetsstuguföreståndarens sida. Även språkfrågan behandlas i ett kapitel. Där beskrivs hur den svenska språkassimileringen genomfördes i skolan, men också att det fanns olika åsikter i lärarkollegiet om behovet av finska i undervisningen. Konklusionen är att i samband med andra världskriget, när Finland var i krig, så började språkstriden allt mera att tappa mark. Solidariteten med det finska folket var stark och bidrog till att staten blev mer välvilligt ställd till finsk kultur.
57
Sjögren, 2010, 13 ff., 16–21, 212 ff.
58
Kortekangas 2017; Kortekangas 2019.
59
Elenius, 2014a; Elenius 2014b, Elenius 2014c.
32
234
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Arbetsstugorna i Tornedalen var skolinternat för barn som bodde för långt från skolan för att kunna ta sig dit över dagen, samt för barn från fattiga hem som var i behov av mat och kläder. De blev snabbt helt integrerade i skolväsendet. Den första genomgripande studien av arbetsstugorna i Norrbotten och Tornedalen är Erik Lundemarks Arbetsstugorna (1980) som beskriver bakgrunden till deras uppkomst, hur de fungerade och i vilken takt de byggdes. Nils Slunga tog sig an ämnet drygt tio år senare med ”Skola för glesbygd”. Arbetsstugor i norra
Sverige (1993). Det var en beskrivning av arbetsstugornas framväxt som också kom ut i en engelskspråkig version två år senare. Med Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst (2000) skedde en ytterligare breddning av ämnet. I boken tecknandes linjen från medeltidens fattigvårdsinrättningar fram till arbetsstugan som institution. Likaså gjordes en jämförelse mellan filantropins och arbetsstugerörelsens ideologi och pedagogiska idéer.
Med Daniel Nilsson Rantas avhandling Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens arbetsstugor 1903–1954 (2008) fick arbetsstugorna en mer allsidig sociologisk belysning. Bakgrunden till arbetsstugornas tillkomst beskrevs liksom de människor som engagerade sig i verksamheten. Han beskrev den som ett disciplinerande nationalistiskt fältexperiment mot fattigdomen. Gerda Helena Lindskog bidrog med ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp”. Om kvinnor och män kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903–1933 (2010) till att synliggöra det nationella nätverk av altruister, lärare, präster och pedagoger som organiserade och drev arbetsstugorna. Det var en djupgående studie av maktstrukturer och pedagogiska idéer bakom arbetsstugornas tillkomst. En brygga slogs mellan etniska, sociala och genusrelaterade perspektiv. Systematiskt blottlade hon de nationella maktstrukturer och personliga nätverk som arbetsstugorna var del av.
Den specifika skol- och språkpolitiken mot de etniska minoriteterna har också behandlats av en del norska forskare. Här kan nämnas Eivind Bråstad Jensens Fra fornorskningspolitikk mot kulturel mangfold (1991) och Bente Merete Hansen, Solhov folkehøgskolefornorskningsbastion i grenseland (Hovedfagsoppgave i kunsthistorie) (1998). Den sistnämnda behandlar assimileringspolitiken i ett mer konsthistoriskt och etnosymboliskt perspektiv.
3.3 Sociolingvistiska aspekter
1960-talet blev något av ett genombrott för forskning om konsekvenserna av språkpolitiken i Tornedalen. Unesco publicerade 1963 en ny rapport om undervisningsspråket i undervisningen. Som tidigare stödde man rätten för minoriteter att få undervisning på sitt modersmål, men öppnade även för att barn kan börja lära sig ett andra språk så fort de börjar skolan. Samma år publicerades en rapport vid lärarhögskolan i Stockholm som genom standardprov visade att skolresultaten i Tornedalen var sämre än i övriga landet.
60
Mot bakgrund av sina erfarenheter
60
Kenttä & Weinz 1968, s 31.
33
235
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
som lärare i Tornedalen engagerade sig nu språkforskaren Nils-Eric Hansegård, Uppsala universitet, i frågan genom artiklar i de regionala dagstidningarna och på andra sätt. Han var gift med en kvinna med tornedalsk bakgrund och hade undervisat tornedalska och samiska elever i Kiruna kommun under många år. Därigenom hade han ett delvis inifrånperspektiv på frågan. Han hävdade att tornedalingarna genom den förda språkpolitiken i skolan inte kunde uttrycka sig fullt ut på vare sig finska eller svenska och myntade begreppet ”halvspråkiga” för dera s situation.
61
Till bilden hör att Hugo Tenerz 1966 publicerade sin kritiska granskning av
språkundervisningens problem i Tornedalen.
62
Det är mot ovanstående bakgrund som Skolöverstyrelsen 1967 tillsatte en utredning för att undersöka vilka förändringar som kunde göras vid lärarutbildningen för att möta behoven hos den finsktalande befolkningen i Sverige. Utredningen genomfördes av länsskolnämnden i Norrbotten och avgränsades där till befolkningen i Tornedalen. Detta var den första statliga utredningen om skol- och språkpolitiken i Tornedalen sedan Finnbygdsutredningen 1921. De två utredarna Matti Kenttä och Erik Weinz kontaktade under arbetet Hansegård och bad honom att i ett kort PM redogöra för sin uppfattning i frågan. Helt klart är att det tvåhundrasidiga manuskriptet de fick var innehållet till den bok Hansegård publicerade året efter.
63
Då kom
Tvåspråkighet eller halvspråkighet? (1968) där han kritiskt granskade den förda språkpolitiken i Tornedalen. Boken var polemisk till sin karaktär och behandlade det språkliga förtrycket inom skolväsendet i Tornedalen ur ett psykosocialt perspektiv.
Hansegård hävdade att många tornedalingar på grund av förbudet att prata tornedalsfinska i skolan blev stigmatiserade och längre fram i livet blev handikappade i både det finska och svenska språket, att de blev ”halvspråkiga”. Som en uppföljning skrev han Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på halvspråkighetsdebatten (1990). Hansegårds tes om halvspråkigheten mötte under 1980- och 90-talet kritik från andra forskare.64 I arbetet med länsskolnämndens utredning råkade Kenttä och Weinz i konfrontation med Hansegård. De ansåg att hans förslag om finska som undervisningsspråk de första skolåren var orealistiskt att genomföra. De ansåg att det i så fall skulle behöva utvecklas parallella skolsystem i Tornedalen, ett på finska och ett på svenska. Ett annat problem var hur utbildningen av finskspråkiga lärare skulle ske. Man hänvisade också till den enkät de gjort med 732 föräldrar och 472 lärare i Tornedalen där 94 procent av föräldrarna och lika hög andel av lärarna ansåg det ”bra” eller ”ganska bra” att barnen först och främst skulle arbeta med svenska språket i skolan. Hos de 994 intervjuade eleverna var andelen med samma åsikt 82 procent. Kenttä och Weinz föreslog att
61
Hansegård 1968.
62
Tenerz 1966.
63
Kenttä & Weinz 1968, 42 ff.
64
För en diskussion om halvspråkighetsteorin se Hansegård 1990; Tandefelt 1988; Martin-Jones, Marilyn & Romaine, Suzanne, 1984.
34
236
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
det nuvarande gemensamma skolsystemet för finsk- och svenskspråkiga elever i Tornedalen skulle bevaras och att den helsvenska metoden med finska som hjälpspråk skulle behållas.
De föreslog också att lärarutbildningen i Luleå borde förändras för att bättre möta de särskilda behov som fanns i Tornedalen. De lärarstuderande borde därför få en ämnesfördjupning i det finska språket liksom en fördjupning i tvåspråkighetens psykologi. Dessutom skulle finska göras möjligt som eget ämnestillval för lärarkandidaterna och antalet platser för dem som ville läsa finska utökas.
65
Hansegård hann ta del av utredningens resultat innan publiceringen av sin
bok. I boken gick han därför till hård kritik mot utredningen. Han menade att länsskolnämndens utredare inte förstod det finska språkets värde för tornedalingarna som individer och värdet för kulturlivet i Sverige. Vidare menade han att de missuppfattat den internationella sakkunskapen och framför allt betonade han de emotionella störningar som undertryckande av modersmålet och språkbytet till svenska hade inneburit, och i framtiden skulle innebära, för tornedalingarna.
66
På 1960-talet hade tiden också blivit mogen för studier över nationsgränsen i Tornedalen. Till detta bidrog inte minst det ökade nordiska samarbetet. Ett tvärvetenskapligt projekt med folklivsforskare, kulturgeografer, språkforskare och sociologer vid Helsingfors universitet inledde 1966 undersökningar av det språkliga beteendet, religiösa mönster, familjens inre arbetsfördelning samt den sociala interaktionen över gränsen. Ledare för projektet var professorerna Asko Vilkuna och Elina Haavio-Mannila. För svenska Tornedalen blev det något av en konsekvensundersökning av vad avskiljandet från Finland och den svenska assimileringsoch språkpolitiken inneburit för människorna. Magdalena Jaakola publicerade i det sammanhanget den språksociologiska attitydundersökningen Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi (1971), som genomfördes på båda sidor om riksgränsen. Den berörde den svenska kommunen Övertorneå och den finländska kommunen Ylitornio på motstående sida av älven. Undersökningens målsättning var att utreda riksgränsens inverkan på befolkningen i svenska och finska Tornedalen. Jaakola konstaterade bland annat att de unga finskspråkiga med mer än genomsnittlig utbildning var allra mest negativa till undervisning i finska i skolan. Mer negativa till finskan var även inlandsbyarna Rantajärvi och Aapua jämfört med byarna vid riksgränsen och i närhet till kommuncentrat Matarengi (Övertorneå). Hon betraktade förslagen i undersökningen av Kenttä & Weinz som en ”assimilationistisk” metod eftersom förslagen att använda finska som hjälpspråk i de lägre stadierna hade som slutmål att helt övergå till svenska i undervisningen. 67
65 Kenttä & Weinz 1968, 24 ff., 37 ff. 66
Hansegård 1968, 114 ff.
67
Haavio-Mannila & Suolinna (red.) 1971.; Jaakola1972; Jaakola1973. För en uppföljande kommentar se: Jaakola, 1984.
35
237
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Henning Johansson och Joel Wikström använde sig av Jaakolas undersökningsmall när de i början av 1970-talet gjorde en intervjuundersökning av språkförhållandena i Karesuandos närområde, ett område där både samiska, meänkieli och svenska talas. Även här rör det sig om en synkron undersökning i nutid och ett underlag på 120 personer. Bara en del av materialet berör meänkieli. De hävdade, som Hederyd och Slunga tidigare, att tornedalingarnas ställningstagande för svenska språket var ett pragmatiskt val. Tornedalingarna såg svenska språket som en nödvändig resurs för att nå större inflytande i samhället. Det överensstämmer med de slutsatser som Kenttä & Weinz kom fram till i si n undersökning.68 Henning Johansson har senare i många sammanhang arbetat för en mångkulturell pedagogik i utbildningssammanhang, som tar sin utgångspunkt i minoritetsspråken som pedagogisk resurs.
69
En av de synligaste konsekvenserna av språkpolitiken i skolorna är att fler och fler människor i Tornedalen gått från en finskspråkig bakgrund till att huvudsakligen använda svenska som vardagsspråk. Tidigare forskning om språkbyte och språkbevarande visar att det finns en mängd språkbytesfaktorer som kan leda till ett språkbyte eller ett bevarande av ett språk, men att det är svårt att hitta generella mönster som förklarar processen.70 Det betyder att tidigare forskningsresultat inte så lätt kan överföras från en miljö till en annan. Faktorer som angetts ha stort förklaringsvärde för språkbytesprocessen är äktenskapsmönster och kvinnornas strategiska roll i familjen. Andra förklaringsfaktorer är den funktionella språkdelningen mellan minoritetsspråk och majoritetsspråk samt det praktiska värde de olika språken har i olika sociala kontexter för de som använder språket/språken, men också minoritetens relativa maktposition och bedömningen av minoritetsspråkets status.71 Inom det nordiska området har flera undersökningar om flerspråkighet och språkbyte gjorts på 1980-talet. 72
År 1990 inledde Birger Winsa arbetet med en sociolingvistisk undersökning i Tornedalen. Resultaten har presenterats i boken Attityder formar kollektiv identitet: konsekvenserna av förd språkpolitik och språklig verksamhet i svenska Tornedalen (1996) samt i boken Language
Attitudes and Social Identity. Opression and Revival of a Minority Language in Sweden (1998).
I undersökningen använde han sig delvis av den tidigare finländska undersökningen från 1960talet som leddes av Vilkuna och Haavio-Mannila. Syftet var att undersöka språkförändringen i
68
Johansson & Wikström 1970.
69
Johansson 1996; Jernström & Johansson 1997; Johansson 2007.
70
Tandefelt 1988, s 21 ff.
71
Boyd 1985; Aikio 1988; Boyd 1991, 221 ff; Gal 1979.
72
Helander1982; Helander 1984 samt bl.a. Sally Boyd, Marika Tandefelt och Marjut Aikio. Särskilt Tandefelts och Aikios undersökningar har ett historiskt perspektiv genom att de följer språkbytet inom avgränsade familjer över tiden. Se även Municio 1997; Wingstedt 1998; Huss 1999.
36
238
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Tornedalen mellan 1960-talet och 1990-talet, samt undersöka hur språkanvändningen och de språkliga attityderna framträdde under perioden.
73
En konsekvens av språkpolitiken är att många tidigare skolbarn inte aktivt lärde sina barn att prata meänkieli när de själva blev föräldrar. Därför har meänkieli blivit allt mindre använt bland unga människor. Som en motreaktion har en omfattande revitalisering skett inom den tornedalska kulturen i Sverige och den kvenska kulturen i Norge i dag. Birger Winsa hade ett revitaliseringsperspektiv när han åren 1998‒1999 jämförde det kulturella kapitalet i enspråkiga och tvåspråkiga områden i norra Sverige och norra Finland. I Socialt kapital i en- och flerspråkiga regioner (2005) jämfördes de finskspråkiga kommunerna i Tornedalen med några svenskspråkiga kommuner i Norrbotten och Västerbotten samt med kommunerna i finska Tornedalen. I studien lyftes bland annat fram att det kulturella kapitalet, i form av aktiva konstnärer och kulturella arrangemang, var bäst utvecklade i de tornedalskommuner där man främjade meänkieli och/elle r samiska.
74
Användningen av modersmålet bland samer, sverigefinnar och tornedalingar i kontakt med myndigheter i Norrbotten har även undersökts av Lars Elenius och Stefan Ekenberg i rapporten
Minoritetsspråk och myndighetskontakt. Flerspråkighet bland användare av samiska, meänkieli och finska i Norrbottens län efter minoritets-språklagarnas tillkomst 2000 (2002) för länsstyrelsen i Norrbotten, samt i kapitlet ”Ett uthålligt språk”, i Nationella minoriteter och minoritetsspråk (2005) för konstitutionsutskottet. Syftet med båda undersökningarna var att undersöka hur minoritetsspråkslagstiftningen påverkat användningen av minoritetsspråken i offentliga sammanhang efter att de tre minoriteterna blivit erkända som nationella minoriteter år 2000. Den svenska språkpolitiken i Tornedalen har också behandlats ur ett diskrimineringsperspektiv av bland annat Tove Skutnabb-Kangas och av Birger Winsa i Diskrimineringen av finsktalande i Sverige ( 2020).75 De sociolingvistiska undersökningarna har sammantaget behandlat såväl kulturella, religiösa, politiska, psykologiska och pedagogiska aspekter av statens språkpolitik i svenska Tornedalen. Även den sociala interaktionen över riksgränsen mellan Sverige och Finland har undersökts.
3.4 Etnopolitisk mobilisering och identitetsförändring
Den egna politiska organiseringen har i motsvarande grad som den statliga assimileringspolitiken påverkat tornedalingarnas identitet. För att förstå varför kväner och lantalaiset finns med som minoriteter i Sannings- och försoningskommissionens granskning av den statliga assimileringspolitiken måste minoritetsfrågan sättas in i ett etnopolitiskt perspektiv.
73
Winsa 1996; Winsa 1998.
74
Winsa 2005, 104 ff.
75
Skutnabb-Kangas 1981; Skutnabb-Kangas 1990; Winsa 2020.
37
239
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Från 1990-talet och framåt har skapandet av transnationella identiteter bland finskspråkiga minoriteter i Sverige och Norge utvecklat minoritetsfrågan på Nordkalotten i en ny riktning.
Svenska Tornedalingars Riksförbund‒Tornionlaaksolaiset (STR-T) bildades 1981 och termen meänkieli började vid den tiden att användas av tornedalingar om den finska varietet som talas i svenska Tornedalen. Det var också en del i arbetet att definiera tornedalingarnas modersmål i hemspråksundervisningen. I Norge bildades Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto 1987 som en motsvarighet till STR-T i Sverige.
76
Etnonymen kven är den norska och isländska
beteckningen på den finskspråkiga minoriteten i Nordnorge som flyttade dit från de nordliga finskspråkiga områdena i Sverige och Finland. Det skedde huvudsakligen under 1700- och 1800-talet även om den tidigaste inflyttningen i exempelvis Vadsø har konstaterats i slutet av 1500-talet.
77
I Sverige används beteckningen kvän om de norska kvenerna men också som en
ny övergripande beteckning på hela den finskspråkiga befolkningen på Nordkalotten.
De svenska tornedalingarnas och norska kvenernas kulturella och politiska omorientering under 1990-talet hör tydligt samman med samernas ändrade politiska färdriktning. Under 1990-talet stärktes samiska minoritetsrättigheter kraftfullt i en global kontext. FN presenterade år 1989 ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Enligt konventionen ska särskilda åtgärder vidtas för att skydda ursprungsfolkens institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Likaså ska äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder skall vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Naturtillgångar som hör till deras mark ska särskilt skyddas och de ska ha rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångarna.
78
Norge ratificerade konventionen 1990, men den har inte ratificerats av Sverige och Finland. Ytterligare ett steg i samernas politiska mobilisering var när Sameting inrättades i Norge 1989, i Sverige 1993 och i Finland 1996. I Norge bildades 2005 den s.k. Finnmarksfastigheten i Finnmarks fylke. Staten har där överlåtit ägandet och förvaltningen av statens mark till en delad förvaltning mellan Sametinget och länet. Det ska skapa en grund för samisk kultur och renskötsel, men också för annat utmarksnyttjande, närings- och samhällsliv.
Samernas stärkta urfolksrättigheter ledde till att motsättningarna i lokalsamhället ökade i de områden där samerna är bosatta och verksamma med renskötsel. Det gäller områden där kvener i Norge, tornedalingar i Sverige men också den finskspråkiga majoritetsbefolkningen i nordligaste Finland är bosatt. De politiska motsättningarna handlade i grunden om den historiska rätten att använda naturen och naturresurserna till olika ändamål för de bofasta etniska grupperna. Eftersom samernas rättigheter definierades utifrån en historieskrivning som
76
Winsa 1998, 138‒146; Elenius 2016a, 13‒47; Elenius 2016b, 83‒100.
77
Niemi 1977; Niemi 1983, 103; Hansen and Evjen 2008, 29–47.
78
Sveriges riksdag, kommittédirektiv 1997:103.
38
240
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
definierade dem som ett urfolk som funnits i området innan staten etablerade sig där, så blev det av betydelse också för kvenerna och tornedalingarna att visa att de hade ett lika långt historiskt förflutet i området som samerna.
Man kan därför också beskriva konkurrensen om urfolksrättigheter som en strid om historieskrivning. I det sammanhanget kan man urskilja en identitetsdiskurs och en rättighetsdiskurs som etnopolitiskt organiserade samer, kväner, tornedalingar och nordfinnar fört fram. Där har historieskrivningen om kvenerna/kvänerna haft en argumenterande och polemisk karaktär. Mot detta ska ställas en vetenskaplig källkritisk diskurs där historieskrivningen har utförts och granskats av akademiskt utbildade arkeologer, etnologer och historiker. När de har granskat användningen av argument för att hävda urfolksrättigheter för kvänerna, så har det också handlat om teori-, metod- och källkritiska frågor.
Henning Johansson, professor i pedagogik vid Luleå tekniska universitet, skrev 1994 en artikel i tidskriften Kritisk utbildningstidskrift (KRUT) med rubriken ”Från Cwenas till meikäläiset. Om de nordliga folkens historia.” Där hävdade han att tornedalingarna motsvarar de kväner som vikingahövdingen Ottar nämner i slutet på 800-talet. Argumentationen var polemisk, riktad mot storsamhällets minoritetspolitik. Historien om kvänerna berättades som en sammanhängande anekdotisk historia från 800-talet till nutid utan referenser till befintlig historieforskning. Inga källkritiska resonemang fördes om varför en kontinuitet skulle finnas mellan de nämnda kvänerna på 800-talet och tornedalingarna på 1990-talet. Berättelsen är typisk för en politiserad lekmannahållning till historieskrivningen, särskilt hållningen till långa tidsperspektiv från forntiden till nutid. Anspråken på att representera en historisk sanning är stor, argumentationen har en etnopolitisk agenda med tydliga mål inskrivna, trovärdigheten i påståendena stöds inte av några källkritiska överväganden.
Johanssons väsentliga inlägg i en historisk identitetsdiskurs var att kvänerna fram till 1300-talet var ett självständigt jakt- och fångsbaserat folk, som samerna. Därefter hade de tvingats bli jordbrukare. Han hävdade att beteckningen tornedaling är ett begrepp som svenskarna satt på de finskspråkiga och menade att de finskspråkiga på Nordkalotten borde kalla sig meikäläiset (Sv. sådana som vi). Artikelns konklusion anknöt till rättsdiskursen när han argumenterade för att det är hög tid att Sverige ratificerar ILO-konventionen om urfolks rättigheter och att samerna och meikäläiset är Sveriges två urfolk. Han krävde även att samiska och meänkieli ska få lagstadgat skydd i Sverige.
79
Tornedalingen Östen Groth, som var bildningskonsulent i
Norrbotten och engagerad i Föreningen Norden bidrog också till att lyfta fram kvänerna och Kvänland i boken Nordkalotten: En gränslös utmaning (1982). Det gjordes i form av en kort anekdotisk berättelse bland andra berättelser om Nordkalotten. När den andra utgåvan gavs ut
79
Johansson 1994, 51‒56. Artikeln skrevs innan samiska och meänkieli erkänts som nationella minoritetsspråk 1999. Henning Johansson spelade i minoritetsspråkskommittén en viktig roll för att meänkieli blev erkänt.
39
241
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
ändrades boktiteln till Nordkalotten: Konung Faravids land.
80
Innehållet var likadant som i den
första upplagan men rubriken var nu historiskt mytologiserande med hänvisning till det forntida Kvänland som underförstått ansågs omfatta hela Nordkalotten.
Parallellt med den ändrade historieskrivningen skedde en politisk omorientering hos de finskspråkiga minoriteterna i Sverige och Norge och hos den finska lokalbefolkningen i Nordfinland. År 1999 skedde en utbrytning ur Norska kveners forbund då Kvenlandsforbundet bildades som en transnationell organisation för de finskspråkiga minoriteterna i Norge och Sverige. Medlemmarna i det nya förbundet menade att kvänerna borde erkännas som urfolk eftersom kvänerna var nämnda av den norske vikingahövdingen Ottar på 800-talet och senare i Egilssagan från 1200-talet och i andra källor.
År 2000 bildades i Karesuando föreningen Suonttavaara lappby, som har sin finska systerförening i Suonttavaara lapinkylä. Föreningens medlemmar hävdar att de härstammar från Suonttavaara lappby och att de blivit fråntagna sina historiska rättigheter till renskötsel, jakt och fiske av staten. Föreningen är en svensk motsvarighet till Kvenlandsforbundet eftersom de menar att de har en lika lång historisk koppling till territoriet som samerna, och att de därför ville bli erkända som ett urfolk. Det svenska Kvänlandsförbundet har en tydlig organisatorisk koppling till Suonttavaara lappby genom personkopplingar, sitt organisatoriska säte i Karesuando och gemensam hemsida. Föreningen Suonttavaara lappby bygger sina krav på att det fram till 1500-talet fanns ett lappskatteland som hette Suonttavaara lappby, som var geografiskt placerat på båda sidor om den nuvarande riksgränsen i Karesuandoområdet mellan Sverige oc h Finland.
81
Därför ser de sina släkten som ”lappar” från den tiden och längre tillbaka
i tiden. De hävdar att ”samerna” är invandrade norska samer från senare tid.
Även i STR-T:s medlemstidning MET avisi skedde en tydlig förändring i innehållet från 1980talet till 1990-talet. Under 1980-talet handlade artiklarna mycket om språkfrågan, assimileringspolitiken, skamkänslorna för den egna kulturen och stoltheten över att man nu ställde krav på stöd från regeringen till det egna språket och den egna kulturen. Under senare delen av 1990-talet arbetade STR-T hårt för att bli erkänd som nationell minoritet och att meänkieli skulle bli erkänt som nationellt minoritetsspråk, vilket inte var en självklarhet. Efter att Kvänlandsförbundet bildats på ett möte i Övertorneå 1999 ändade innehållet i MET karaktär. Artiklar om ILO 169 och samernas rätt till renskötsel ställdes mot tornedalingarnas rätt att bedriva koncessionsrenskötsel. I det sammanhanget användes historien om kvänerna och Kvänland som argument för att tornedalingarna är ett urfolk med lika lång eller längre historia
80
Groth & Lassinantti 1982; Groth 1995. Faravid beskrivs i den isländska Egilssagan från 1200-talet som kvänernas kung i Kvänland. Sagaberättelsen anses syfta på det historiska skeendet på 900-talet, vilket är omdiskuterat.
81
Wallerström 2006, 17‒31; Elenius 2018a, 408‒509.
40
242
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
på Nordkalotten än samerna.
82
I de beskrivna texterna ställdes den officiella statliga skrivningen
om samernas historia mot en opponerande tornedalsk och kvänsk historieskrivning i en identitets- och rättighetsdiskurs.
Utifrån den källkritiska diskursen har finska forskare i avhandlingsprojekt undersökt de norska kvenernas etnicitet, historia och kultur.
83
Etnologen Marjut Anttonen analyserade den norska
kvenrörelsens strävan efter att föra fram beteckningen kven som en gemensam etnonym i förhållande till andra etniska grupper i Nordnorge. Hon undersökte också varför det varit nödvändigt med nya historiska tolkningar av historiska källor som refererar till ett gemensamt ursprung. Genom att politisera etnicitet, historia och kulturell identitet argumenterade kvenrörelsen för olika politiska krav i förhållande till orättvisor som majoritetssamhället påfört minoriteten. Kvenrörelsen har skrivit om kvänernas historia från en tidigare invandrarhistoria till en historia om ett ursprungsfolk. Anttonen konstaterar att folks eller nationers ursprungsmyter rör sig från ”riktig” tid till ”mytisk” tid. Den reviderade historieskrivningen har hela tiden jämförts med historieskrivningen om samerna som ett urfolk med referenser till ILO 169 och nutida rättigheter för olika etniska grupper.
84
I en etnopolitisk kontext studerade den norske historikern Teemu Ryymin hur kvenaktivister i Norge definierade centrala element av det som skiljer kväner från andra etniska grupper. Dit räknade han ett gemensamt namn på gruppen samt språk och historia. De politiska kraven handlade om att erkännas som nationell minoritet, inte enbart som en invandrargrupp, och att i ett senare skede erkännas som urfolk, på samma sätt som samerna.
Ryymin konstaterade att frågan om ursprunglighet under efterkrigstiden knutits till urbefolkningars krav på territoriella och kulturella rättigheter. I den statliga utredningen om samernas rättsställning (NOU 1984:18, 404) har Ottars berättelse använts som ett avgörande bevis på att ”samerna har lika gamal heimstadsrett i Noregs rike som ander norske borgarar.” Frågan om kontinuitet spelar en central roll också i de kvenska forntidsföreställningarna. Ryymin menar att dessa först och främst måste betecknas som historiska myter i identitetskonstruktionen. Han diskvalificerar för den skull inte kvenernas möjlighet att berätta historier om sig själv som urfolk och kräva rättigheter på grundval av detta, som samerna gör. Svårigheten för kvenrörelsen är att visa att de norska kvenerna har en kontinuitet som etnisk grupp från 800-talet till i dag. Ryymin konstaterade att det är den norska användningen av beteckningen ”kven” om de finsktalande vid Bottenviken, som skapat en illusion av etnisk kontinuitet från 800-talet för de norska kvenerna.
85
En motsvarande ståndpunkt har förts fram
82
En genomgång har skett av kvänfrågans utveckling i MET avisii från 1985 till och med 2008.
83
Saressalo 1996; Anttonen 1999.
84
Anttonen 1998, 43‒58.
85
Ryymin 2001, 51‒68; Ryymin 2004b, 133‒151.
41
243
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
av historikern Einar Niemi, som menar att beteckningen ”kven” haft mer eller mindre kontinuitet till i dag, men inte kvenerna som folkgrupp.
86
I det sammanhanget har historikern Lars Elenius påvisat att förekomsten av etnonymen kvener kontinuerligt har återkommit som muntlig minnestradering för ett folk vid Bottenviken. De har därefter återgetts skriftligt i av varandra tidsmässigt oberoende västskandinaviska källor från 800-talet till 1700-talet. Den norske gränskommissarien Peter Schnitler beskrev utifrån intervjuer med norska kvener i mitten av 1700-talet att Kvänland motsvarade nuvarande svenska och finska Tornedalen. Utifrån en anteckning av riksantikvarie Johannes Bureus år 1600 talade hela befolkningen där finska. När de svenskspråkiga införlivade området i det svenska riket i början av 1300-talet kallades befolkningen för finnar.
Elenius hävdade därför att de finskspråkiga vid Bottenviken, som av norrmän och islänningar betecknades som kvener från slutet av 800-talet till 1200-talet, måste vara samma folk som av svenskarna från 1300-talet kallades finnar och från 1800-talet tornedalingar. Konklusionen var att den finskspråkiga befolkningen vid Bottenviken bör ha en kontinuitet som folkgrupp från 800-talet till nutid, på samma sätt som svenskar, samer eller norrmän anses ha en lång kontinuitet som folk fastän deras kulturer förändrats i takt med historiens ändrade förutsättningar. Däremot har den norska etnonymen kven inte haft kontinuitet i Bottenviken under den långa tidsperioden. Den avlöstes på 1300-talet av den svenska beteckningen finne.
87
Den svenska kvänrörelsens användning av historia för politiska syften undersöktes på ett systematiskt sätt av arkeologen Thomas Wallerström i Vilka var först? En nordskandinavisk konflikt som historisk-arkeologiskt dilemma (2006). Han konstaterade, utifrån analyser av hemsidan för Suonttavaara lappby, att föreningen använde arkeologiska fynd och historiska utsagor på ett eklektiskt och ofta godtyckligt sätt för att bevisa den finskspråkiga gruppens existens på Nordkalotten innan statsmakten etablerade sig. Han konstaterade att spåren från avlägsna tider politiserats och polariserats på samma gång som de nationaliserats och etnifierats. Han undrade kritiskt om det finns någon gräns mellan det som kan kallas extrem kunskapsteoretisk relativism och re nt tyckande.
88
I det sammanhanget har Lars Elenius
publicerat artiklar som belyser hur tornedalingarna och kvänerna använt historia i en etnopolitisk kontext. Etnicitet har mer och mer kommit att användas för att föra fram politiska krav i en etnisk form. Internationella och globala avtal för minoriteter påverkar därför både den statliga minoritetspolitiken och minoriteternas egna politiska agendor. Det nutida etnopolitiska
86
Niemi 2010, 33‒52.
87
Elenius 2018b, 143‒175; Elenius 2019, 117‒148; Elenius 2021, 84‒109.
88
Wallerström 2006.
42
244
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
skapandet av nya identiteter och nationer över statsgränserna skiljer sig därför från1800-talets nationsbyggande.
89
Arkeologen Sara Hagström Yamamotos undersökte i avhandlingen I gränslandet mellan svenskt och samiskt. Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-talet till 2000talet (2010) kvänfrågan som ett exempel på en diskursiv identitetsförändring hos en perifer minoritet. Den okritiska och godtyckliga användningen av arkeologiska och historiska källor beskrevs som en form av historiebruk, men insatt i en kontext av svenska statens dominans över de etniska relationerna i norra Sverige. Hon konkluderade att all form av essentialism i nutid och historieskrivning är problematisk och bör undvikas, som i fallet med den kvänska historieskrivningen. Samtidigt konstaterade hon att det sätt som urfolk är definierade, exempelvis i skrivningen för ILO 169, gör det svårt för andra marginaliserade grupper än samerna att undvika essentialism när de strävar efter upprättelse och en jämbördig ställning i samhället. Det är de finskspråkigas marginalisering under nationaliseringsfasen i norra Sverige, i kombination med urfolks- och markrättighetsfrågor, som gör att områdets förhistoria fått en sådan sprängkraft.
90
På så vis bidrog Hagström Yamamoto till att beskriva konsekvenserna av
den svenska assimileringspolitiken i Tornedalen.
Som ett led i Svenska kyrkans försoningsarbete med tornedalingarna har Stefan Aro skrivit boken Ette tohtia olla oma itte: samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen (2018). Den historiska delen är en syntes, byggd på tidigare gjord forskning, om kyrkans roll i försvenskningsabetet. Till detta har fogats intervjuer gjorda av Roland Asplund, vilket ger en individuellt mänsklig dimension av konsekvenserna för de meänkielitalande av assimileringspolitiken. Boken har en särskild kyrklig form med reflektioner utifrån ett kristet perspektiv.
91
En syntetisk analys av den nutida tornedalska identiteten gjordes av Tage Alalehto
i Tornedalsk identitet (2021). Med hjälp av fyra olika intervjumaterial, som tidsmässigt spänner från Kiruna i början av 1900-talet till fem kommuner i Tornedalen under 1990-talet, analyserade Alalehto den tornedalska identitetens förändring under 1900-talet. Utifrån en teoretisk uppdelning av etnisk identitet i en samhällelig (civic), rättslig (legal) och komplementär (hybrid) varietet kom han fram till två grundläggande drag i den tornedalska mentaliteten. Det första var den ödesmättade inställningen att det inte lönar sig att protestera mot samhällsförändringar, som på meänkieli uttrycks med ”ei se kannatte” (det lönar sig inte). Det andra var den institutionaliserade uppdelningen i manliga och kvinnliga sysslor. Alalehto menade att båda dessa drag i den tornedalska identiteten var oförenliga med nutida svenskhet. Han hävdade vidare att meänkieli starkt kopplades till ”den lagiska laestadianismen” som
89
Elenius, 2007, 285‒302; Elenius 2010, 294‒305; Elenius 2016b, 83‒100; Elenius 2018a, 480‒509; Elenius 2021, 84‒109.
90
Hagström Yamamoto 2010.
91
Aro 2018.
43
245
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
predikade underdånighet. På så vis menade han att vägen bereddes för försvenskningspolitiken och övergången till svenska.
92
Alalehto har senare i Försvenskningen av Tornedalen (2022) ytterligare fördjupat sin analys om konsekvenserna av försvenskningen av Tornedalen utifrån ett omfattande intervjumaterial på 342 bandade intervjuer vid Norrbottens kultur- och forskningscentrum i Övertorneå. Intervjuerna är gjorda av olika forskare perioden 1965‒1992 och de flesta intervjuade är födda under decennierna mellan 1880 och 1910. Slutsatsen är att försvenskningsprocessen kunde drivas så effektivt genom att tornedalingarna, kvänerna och lantalaiset hade ett socioekonomiskt och kulturellt underskott i förhållande till majoritetsbefolkningen och myndigheterna. Detta tillsammans med den laestadianska väckelsens betoning av underkastelse inför överheten utvecklade hos tornedalingarna en defaitistisk hållning till försvenskningen. Den godtogs hos gemene man uta n protester.
93
Under 2000-talet skedde ett närmade mellan STR-T:s och Kvänlandsförbundets ståndpunkt om de finskspråkiga minoriteternas ställning som urfolk i Sverige och Norge. Samarbetet mellan de två organisationerna har stärkts och man har enats om den 15 juli som gemensam flaggdag, men de två organisationerna har separata flaggor. När en sanningskommission 2015 fördes på tal för samerna i Sverige så begärde STR-T att en liknande kommission skulle inrättas för tornedalingarna i Norrbotten. Medel söktes till en förundersökning om statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet, som publicerade i april 2018.
94
Kulturdepartmentet beviljade medel till STR-T för fortsatta insamlingar av material och information om resultatet av förundersökningen till tornedalingarna. I mars begärde förbundet hos kulturministern att regeringen skulle tillsätta en sannings- och försoningskommission för tornedalingarna. Den var nu preciserad till att även gälla kväner och lantalaiset med motiveringen att den nationella minoriteten tornedalingar inte ä r homogen.
95
Det ledde fram till att en Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset inrättades av regeringen 2020. Etnonymen kvän etablerades därigenom officiellt som ny beteckningen på en meänkielitalande grupp i Norrbotten. Detsamma gäller etnonymen lantalainen som beteckning på meänkielitalande ovanför lappmarksgränsen. Historikern Curt Persson har beskrivit användningen av de nya etnonymerna som ett självidentifikationsarbete inom den nationella minoriteten tornedalingar och att det bejakas av STR-T.
96
De tre
etnonymerna har använts av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner
92
Alalehto 2021.
93
Alalehto 2022.
94
Persson 2018.
95
Regeringskansliet, Kulturdepartementet, STR-T:s utkast till kommittédirektiv för sannings- och försoningskommission, odaterad 2019.
96
Persson 2018, 17‒19.
44
246
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
och lantalaiset i det avgivna delbetänkandet 2022 som beteckning på den erkända nationella minorite ten i Tornedalen.
97
Beskrivningarna av den etnopolitiska mobiliseringen och identitetsförändringen visar att identiteter ska ses som dynamiska processer i ständig förändring. De sker alltid inom ramen för befintliga stater, men med utvecklingen av mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter efter andra världskriget har de allt mera påverkats i en både internationell och transnationell kontext.
4. Avslutande kommentar
Utbildningspolitiken i Tornedalen påverkades från 1800-talets mitt till 1990-talet av olika hotbilder som kopplades till befolkningens finsk-ugriska bakgrund och till bosättningen vid gränsen till Finland. Det faktum att så stor del av skol- och språkpolitiken påverkats av kontinuerliga politiska och kulturella hotbilder gör att Tornedalen skiljer sig från andra områden i Sverige. I Tornedalen sammansmälte utrikespolitiska och militära överväganden med det kulturella undertryckandet av den meänkielitalade kulturen och med en pedagogik som förbjöd användningen av barnens modersmål i skolan. Skolpolitiken blev en del av försvarsåtgärderna vid gränsen till Finland. Det ansågs som livsviktigt att införa svenskt språk och kultur i Tornedalen för att stärka områdets tillhörighet till Sverige.
Det ska inte förnekas att det även fanns en målsättning med minoritetspolitiken i Tornedalen att modernisera området och integrera tornedalingarna i den svenska nationalstaten. För att kunna ta del av medborgerliga rättigheter, ta del av de svenskspråkiga massmedierna och den svenskspråkiga kulturen och för att kunna hävda sig politiskt krävdes att tornedalingarna lärde sig svenska. Det är heller ingen tvekan om att föräldrarna ville att deras barn skulle lära sig behärska svenska på ett bättre sätt än vad de själva gjort. Men det innbär inte att de samtidigt var beredda att förneka meänkieli som modersmål och och sitt finsk-ugriska kulturarv. Den assimileringspolitiken som bedrevs inom olika utbildningar uppmuntrade inte på något sätt tornedalingarnas meänkielispråkiga bakgrund.
Olika hotbilder legitimerade språkpolitiken i skolan. Från början fanns en rädsla för rysk militär expansion, men det var den nationalistiska kritiken från Finland mot försvenskningspolitiken som upplevdes som det mest akuta hotet mot den svenska nationella identiteten. Det handlade också periodvis om kyrkans osäkerhet inför den självrådiga laestadianska väckelserörelsen som rekryterade sina medlemmar huvudsakligen bland samer och tornedalingar. Den spred sig också över nationsgränserna till Norge och Finland och gick då delvis in i en militär och utrikespolitisk hotbild. Till detta fogades rasbiologiska idéer som nedvärderade människor av finsk-ugriskt ursprung samt deras kultur.
97
SOU 2022:32, 27‒31.
45
247
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Staten och svenska kyrkan har ett särskilt ansvar för den förda skol- och språkpolitiken. När de första statsskolorna byggdes i Tornedalen 1888 togs initiativet av statskyrkan, som då var ansvarig för folkskolan. Villkoret för att församlingarna skulle få statliga skolor med statligt bekostade lärarlöner var emellertid att undervisningsspråket var enbart svenska. Därigenom tvingade man fram en ändring av undervisningsspråket till majoritetsspråket som villkor för de nya ekonomiska insatserna till skolväsendet i Tornedalen. Det var extraordinära åtgärder som inte gjordes på andra håll i landet vid den tiden. Det befrämjade en förtryckande och assimilerande språkpolitik i statsskolorna, en praxis som snabbt fick genomslag också i de kommunalt ägda skolorna.
Barnen i Tornedalen fick inte prata sitt meänkielispråkiga modersmål i skolan. De kunde bli bestraffade om de pratade meänkieli i skolan. Detsamma gällde för de barn som bodde i arbetsstuga under skolgången. De fick inte öppet använda sitt modersmål varken i skolan eller under den fria tiden i arbetsstugan. Att prata fritt ur hjärtat kunde de bara göra i smyg. Om de blev påkomna med att prata meänkieli blev de bestraffade på olika sätt. Domkapitlet och länsstyrelsen var två ledande centrala statliga myndigheter, som ingick i ett informellt system av utbildningar med den viktiga gemensamma målsättningen att fostra tornedalingarna till lojala svenskar. De olika assimilerande skolformerna i Tornedalen formade ett informellt metasystem av utbildningar, som hade det gemensamma målet att fostra tornedalingarna till lojala svenska medborgare. En gemensam nämnare var de mycket starka nationalistiska värderingarna utifrån svenskt språk och svensk kultur. Den andra sidan av saken var att den meänkielitalade tornedalska kulturen blev undertryckt och motarbetad. Den assimilerande språkpolitiken skapade hos skolbarnen i Tornedalen skamkänslor och mindervärdighetskänslor för meänkieli som modersmål och för den meänkielispråkiga kulturen.
När utbildningsväsendet i början av 1900-talet gradvis skildes från kyrkan så tog skolöverstyrelsen över den assimilatoriska språk- och kulturpolitiken. Tiden från andra världskriget till slutet av 1950-talet kan beskrivas som en värderingsmässigt ”etniskt neutral” period i Sverige. De konflikter som pågått mellan Sverige och Finland om språkpolitiken var avslutade. Det nordiska samarbetet var på väg att utvecklas. Den stora arbetskraftsinvandringen från andra länder hade ännu inte tagit fart. Ingenting av detta förändrade emellertid språkpolitiken i skolan i Tornedalen. Den assimilerande språkpolitiken ansågs som så självklar att den bara rullade på år efter år, oavsett vilket parti som ledde ecklesiastikdepartementet. Barnen fick inte använda meänkieli som modersmål i skolan. Staten har ett stort ansvar för den stigmatisering det orsakade barnen. De lärde sig att förneka den meänkielispråkiga delen av sin tornedalska identitet. När de blev föräldrar överförde de samma stigma till sina barn.
Forskning om skol- och språkpolitiken i Tornedalen har berört områden som minoritetens förhållande till staten i ett nationellt och internationellt perspektiv, språkpolitiken i skolan och
46
248
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
sociolingvistiska aspekter av tvåspråkighetsfrågan. Med början på 1960-talet har forskning även bedrivits om konsekvenser av assimileringspolitiken i skolan och i Tornedalen som helhet. En viktig konsekvens av assimileringspolitiken är den identitetspolitiska rörelse som skapades på 1980-talet som en proteströrelse mot den nationalistiska skol- och språkpolitiken i Tornedalen, som så många tornedalingar upplevt. Från 1990-talet har en del tornedalingar ställt krav på att bli behandlade som ett urfolk, vilket också behandlats av olika forskare.
47
249
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
5. Referenser
Aikio, Marjut (1988). Saamelaiset kielenvaihdon kierteessä. Kielisosiologinen tutkimus viiden
saamelaiskylän kielenvaihdosta 1910-1980. Helsinki.
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962. Riksarkivet.Alalehto, Tage (2001). Tärendö:
historien om en svensk tornedalsby. Kågeröd: Barr.
Alalehto, Tage (2021). Tornedalsk identitet. Luleå: Tornedalica.
Alalehto, Tage (2022). Försvenskningen av Tornedalen ‒ dess socioekonomiska och
kulturella konsekvenser. Luleå: Tornedalica.
Anttonen, Marjut (1998). ”The dilemma of some present-day Norweigans with Finnish-
speaking ancestry”, i Acta Boeralia, nr 1 1998, 43‒58.
Anttonen, Marjut (1999). Etnopolitiikkaa Ruijassa: suomalaislähtöisen väestön identiteettien
politisoituminen 1990-luvulla. Diss. Turku: Yliopisto.Aro, Stefan (2018). Ette tohtia olla oma itte: samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen. Uppsala: Svenska kyrkan.
Bjørklund, Ivar (1985). Fjordfolket i Kvænangen. Oslo: Universitetsforlaget.
Barth, Fredrik (1969). ”Introduction”, i Fredrik Barth (ed.), Ethnic Groups and Boundaries:
the social organisation of culture difference. Oslo.
Barth, Fredrik (1996). ”Enduring and emerging issues in the analysis of ethnicity”, i Hans
Vermeulen & Cora Covers (ed.), The Antropology of Ethnicity. Beyond ‘Ethnic Groups and Boundaries’. Amsterdam.
Boyd, Sally (1985). Language Survival. Göteborg.
Boyd, Sally (1991). ”Between Two Languages”, i Fenno-ugrica suecana (Tidskrift för finsk-
ugrisk forskning i Sverige nr 10). Stockholm, 221 ff;
Gal, Susan (1979). Language Shift. Social Determinants of Linguistic Change in Bilingual
Austria. New York-San Francisco-London.
Brubaker, Rogers (2004). Ethnicity without groups. Cambridge.
Bråstad Jensen, Eivind (1991). Fra fornorskningspolitikk mot kulturelt mangfold. Nordkalott-
Forlaget: Bodø.
Böss, Michael (2011). Narrating Peoplehood amidst Diversity. Aarhus.
Cederberg, Irka (2010). Född fördömd: romerna - ett europeiskt dilemma. Stockholm.
48
250
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Chernilo, Daniel (2007). A social theory of the nation-state: The political forms of modernity
be- yond methodological nationalism. London.
Dieckhoff, Alain & Jaffrelot, Christophe (red.) (2005). Revisiting Nationalism: Theories and
Processes. London.
Driedger, Leo (1996). Multi-ethnic Canada: identities and inequalities. Toronto: Oxford
University Press.
Ekman, Sten (2013). Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr. Svenskt Militärhistoriskt förlag:
Stockholm.
Elenius, Lars (2001). Både finsk och svensk: Modernisering, nationalism och språkförändring
i Tornedalen 1850–1939. Umeå: Umeå universitet.
Elenius, Lars & Ekenberg, Stefan (2002). Minoritetsspråk och myndighetskontakt.
Flerspråkighet bland användare av samiska, meänkieli och finska i Norrbottens län efter minoritetsspråklagarnas tillkomst 2000. Luleå: CUFS, Luleå tekniska universitet.
Elenius, Lars (2002). ”Statistiken i nationalstatens tjänst”, i Heidi Hansson m.fl. (red.), När
språk och kulturer möts. Umeå: Umeå universitet, 285‒302.
Elenius, Lars (2005). ”Ett uthålligt språk”, i Nationella minoriteter och minoritetsspråk
[Konstitutionsutskottet. Rapport från riksdagen 2004/05:RFR3]. Stockholm: Sveriges riksdag. Elenius, Lars (2006). Nationalstat och minoritetspolitik. Samer och finskspråkiga minoriteter
i ett jämförande nordiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Elenius, Lars (2007). ”Kväner – en föränderlig identitet på Nordkalotten”, i Inga Lundström
(red.), Historisk rätt och historiens sprängkraft. Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 285‒ 302. Elenius, Lars (red.) (2009a). Är vi inte alla minoriter i världen?. Stockholm.
Elenius, Lars (2009b). ”Norden som minoritetspolitiskt experiment”, i Lars Elenius & Leif
Ericsson (red.), Är vi inte alla minoriteter i världen? Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare. Stockholm: Ordfront.
Elenius, Lars (2010). “Memory Politics and the Use of History: Ethnopolitical Creation of
Identity Among Finnish-speaking Minorities at the North Calotte 1960-2000”, i Małgorzata Pakier & Bo Stråth (ed.), A European Memory? Contested Histories and
Politics of Remembrance. New York: Berghahn, 294‒307.
49
251
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Elenius, Lars (2014a). “Cultural Consequences of the Conscript Army for the National
Minority in the Torne Valley.”, i Militärhistorisk tidskrift 2013. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 65-86. Elenius, Lars (2014b). ”Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen.”, i
Nordic Journal of Educational History 2/1 (2014): 63–85.
Elenius, Lars (2014c). ”Ett metasystem för utbildning i Tornedalen: Tvåspråkighet för eman-
cipation eller förtyck?”, i Johannes Westberg & David Sjögren (red.), Norrlandsfrågan:
Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Stockholm, 151‒172.
Elenius, Lars m.fl. (ed.) (2015). The History of the Barents Region. Oslo.
Elenius, Lars (2016a). ”Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska
som kyrkospråk och medborgarspråk”, i Daniel Lindmark (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten. Umeå: Umeå universitet, 2016, s. 13‒47. Elenius, Lars (2016b). ”Ethnopolitical mobilisation in the North Calotte area”, i Kari Alenius
& Matti Enbuske (red.), The Barents and the Baltic Sea region: Contacts, influences and social change. Rovaniemi: Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys, 83–100. Elenius, Lars (2016c). ”Stiftsledningen och minoritetspolitiken”, i Daniel Lindmark & Olle
Sundström (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 1. Skellefteå: Artos & Norma, 469‒515. Elenius, Lars (2018a). ”Nationella minoriteters symboliska nationsbyggande. Föreställningen
om Kvänland och Sápmi som nya former av etnopolitik bland finskspråkiga och samiskspråkiga minoriteter”, i Historisk tidskrift Nr 3, (2018). Stockholm, 480‒509. Elenius, Lars (2018b). ”Were the "Kainulaiset" in the Kalix River valley Finns or Swedes? A
reinterpretation of ethnonyms in Finland and the Gulf of Bothnia area from the Viking Age and onwards”, i Acta Borealia No 2,143‒175. Elenius, Lars (2019). ”The dissolution of ancient Kvenland and the transformation of the
Kvens as an ethnic group of people. On changing ethnic categorizations in communicative and collective memories”, i Acta Borealia No 2, (2019), 117‒148. Elenius, Lars (2021). “Kvänerna i myt och verklighet”, i Norrbotten: årsbok 2020-2021.
Luleå: Norrbottens museum, 84‒109.
50
252
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Elenius, Lars. Denna volym a. ”Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering. Forskning
om skol- och språkpolitik i Tornedalen”. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset 2023. Elenius, Lars. Denna volym b. ”Skolbarn i Tornedalen mellan två språk. Tornedalingars
förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen”. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset 2023. Eriksen, Knut Einar & Niemi Einar (1981). Den finske fare: Sikkerhetsproblemer og
minoritetspolitikk i nord 1860–1940. Oslo: Univ.-forl.
Fewster, Derek (2006). Visions of past glory: Nationalism and the construction of early
Finnish history. Helsinki.
Fjellström, Per (1993). Läroanstalt för barnsliga vildar. Stockholm: Författares
bokmaskin.Finnbygdsutredningen (1921). Betänkande och förslag rörande folkskolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län. Stockholm: Nordiska bokh. Giles, Howard (ed.) (1977). Language, Ethnicity and Intergroup Relations. London-New
York-San Francisco.
Groth, Östen & Lassinantti, Gunnar (1982). Nordkalotten: En gränslös utmaning. Luleå:
Skrivarförlaget, Norrbottens bildningsförbund. Groth, Östen (1995). Nordkalotten: Konung Faravids land. Stockholm: Tiden. Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt.
Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-talet till 2000-talet. PhD Diss.
Uppsala: Uppsala universitet. Hall, Patrik (1998). The social construction of nationalism: Sweden as an example. Lund. Hansen, Bente Merete (1998). Solhov folkehøgskole- fornorskningsbastion i grenseland
(Hovedfagsoppgave i kunsthistorie). Bergen.
Hansen, Lars-Ivar & Evjen, Bjørg (2008). “Innledning Kapitel I. Kjært barn –mange navn.”, i
Bjørg Evjen, and Lars-Ivar Hansen (red.), Nordlandens kulturelle mangfold. Etniske relasjoner i et historisk perspektiv. Oslo: Pax forlag.
Hansegård, Nils Erik (1968). Tvåspråkighet eller halvspråkighet?. Stockholm:
Aldus/Bonnier.
Hansegård, Nils Erik (1990). Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på
halvspråkighetsdebatten (Uppsala multiethnic papers 19). Uppsala.
51
253
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Haavio-Mannila, Elina & Suolinnna, Kirsti (red.) (1971). Studier kring gränsen i Tornedalen.
Stockholm.
Hechter, Michael (1975). Internal colonialism: the Celtic fringe in British national
development, 1536-1966. London: Routledge and Kegan Paul.
Hederyd, Olof (1992). Haparanda efter 1809 kommunhistoria utgiven med anledning av
Haparandas 150-årsjubileum (Tornedalens historia III). Haparanda.
Helander, Elina (1984). Om trespråkighet: en undersökning av språkvalet hos samerna i Övre
Soppero. Umeå.
Helander, Elina (1982). ”Det finska språkets ställning i Övre Soppero i dag”, i Karl-Hampus
Dahlstedt & Tryggve Sköld (red.), Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-
Skandinavien. Umeå: Umeå universitet.
Hirschman, Albert O. (1995). A Propensity to Self-Subversion, Cambridge-Massachusetts-
London, 12 ff.
Hechter, Michael (1975). Internal colonialism: the Celtic fringe in British national
development, 1536‒1966. London: Routledge and Kegan Paul.
Huss, Leena (1999), Reversing Language Shift in the Far North. Linguistic Revitalization in
Northern Scandinavia and Finland. Uppsala.
Hyltenstam, Kenneth & Tuomela, Veli (2001 [1996]. ”Hemspråksundervisning”, i (Kenneth
Hyltenstam red.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i
Sverige. Stockholm: Studentlitteratur.
Jaakola, Magdalena (1972). Om tvåspråkighetens sociologi: med speciell hänsyn till
språkförhållandena i svenska Tornedalen, Helsinki.
Jaakola, Magdalena (1973). Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm:
Aldus. Jaakola, Magadalena (1984). ”Den språkliga variationen i svenska Tornedalen”, i Språk och
samhälle 2.
Jernström, Elisabet & Johansson, Henning (1997). Kulturen som språngbräda: lärande i ett
flerkulturellt samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Johansson, Henning & Wikström, Joel (1970). Flerspråkigheten i norra Tornedalen : en
förberedande sociologisk studie, Umeå.
Johansson, Henning (1994). ”Från Cwenas till meikäläiset. Om de nordliga folkens historia”, i
Kristisk utbildningstidskrift (KRUT) nr 72, 51‒56.
52
254
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Johansson, Henning (red.) (1996). Pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga
elever. Stockholm: Skolverket.
Johansson, Henning (2007). Forskning inom skol- och utbildningsområdet. Lära till lärare i
norr: lärarutbildningen i Luleå 100 år, 55‒93.
Kenttä, Matti & Weinz, Erik (1968). Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i
Norrbotten: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen. Stockholm:
Skolöverstyrelsen.
Kjeldstadli, Knut m.fl. (red.) (2003). Norsk innvandringshistorie Bd 1-3. Oslo.
Kommittébetänkanden 1638, Riksarkivet, Stockholm. Remissvar i Utredning rörande den
kyrkliga verksamheten bland den lapsk- och finsktalande befolkningen, Sakkunniga rörande kyrkliga verksamheten bland den lapsk-och finsktalande befolkningen.
Kortekangas, Otso (2017). Tools of teaching and means of managing: educational and
sociopolitical functions of languages of instruction in elementary schools with Sámi pupils in Sweden, Finland and Norway 1900–1940 in a cross-national perspective. Diss.
Stockholm: Stockholms universitet
Kortekangas, Otso (2019). Sámi Educational History in a Comparative International
Perspective [Elektronisk resurs]. Springer International Publishing.
Kymlicka, Will (1998). Mångkulturellt medborgarskap. Nora.
Kärre, Karl (1954). ”Ett par randanmärkningar till de språkmetodiska frågorna”, i Aktuellt
från Skolöverstyrelsen, årg. 7, 1954, s 172.
Lainio, Jarmo & Wande, Erling (1996). ”Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas
utbildning i Sverige”, i Jarmo Lainio (red.), Finnarnas historia i Svertige 3. Helsingfors: SHS/NM, 323‒324.
Landsarkivet i Härnösand, Domkapitlets i Luleå arkiv, Kungliga brev 1951‒1953.Laponce,
Jean Antoine (1960). The protection of minorities. Berkeley and Los Angeles.
Laponce, Jean Antoine (1987). Languages and their territories. Toronto.
Lindskog, Gerda Helena (2010). "Snölandets fattiga ungdom till hjälp": om kvinnor och män
kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933. Umeå: h:ström - Text & kultur, 100 ff.
Lundemark, Erik (1980). Arbetsstugorna. Luleå: Tornedalica.
53
255
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Martin-Jones, Marilyn & Romaine, Suzanne (1984). “Semilingualism: A Half-Baked Theory
of Communicative Competence”, i (red. Erling Wande m.fl.) Aspects of Multilingualism.
Proceedings from the Fourth Nordic Symposium on Bilingualism. Uppsala.
Matti, Bengt (1999). ”Bygdekurserna - en flyttande folkhögskola”, i Karl Pekkari (red.),
Tradition och förnyelse. Studier i Tornedalens skol-, språk- och kulturhistoria (Tornedalica nr 53). Övertorneå: Tornedalens folkhögskola, 127‒157.
Municio, Ingegerd (1997). The Return of the Repressed Others - Linguistic Minorities and the
Swedish Nation-state, from the 1840s to the 1990s. Stockholm: Department of political science.
Möller, Tommy (2015). Svensk politisk historia. Strid och samverkan under tvåhundra år.
Studentlitteratur: Lund, 141‒171.
Niemi, Einar (1977). Oppbrudd og tilpassing. Den finske flyttningen til Vadsø 1845–1885.
Vadsø: Vadsø kommune.
Niemi, Einar (1983). Vadsøs historie. Bd 1, Fra øyvær til kjøpstad (intill 1833). Vadsø: Vadsø
kommune.
Niemi, Einar (1995). “The Finns in Northern Scandinavia and Minority Policy”, i Sven Tägil
(red.), Ethnicity and Nation Building in the Nordic World. London: Hurst & Company.
Niemi, Einar (2006). “National Minorities and Minority Policy in Norway”, i Athanasia
Spiliopoulou Åkermark (red.), International obligations and national debates: minorities around the Baltic Sea. Mariehamn: Åland Islands Peace Institute.
Niemi, Einar (2010). ”Kvenene-Nord-Norges finner: En historisk oversikt”, i A.C.B. Lund &
B.B. Moen (red.), Nasjonale minoriteter i det flerkulturelle Norge.Trondheim, 33–52.
Nilsson Ranta, Daniel (2008). Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk
välfärdsidé, Norrbottens arbetsstugor 1903-1954. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2008.
Nordblad, Julia (2013). Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och pedagogik i Bretagne,
Tunisien, Tornedalen och Lappmarken, 1880–1925. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.
Nygård, Toivo (1974). Suur-Suomen koulu ja Länsipohjan suomalaiset. (Historiallinen
Aikakauskirja 3. Forssa.
Nygård, Toivo (1978). Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen. Helsinki.
Nyström, Karl-Erik (1990). ”Svenska Tornedalen - konfliktområde under mellankrigstiden?”,
i Österbotten 1989‒1990. Vasa.
54
256
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962. Riksarkivet.
Näsi, Valde (1928). Länsipohjan kysymys (Suomalainen Suomi 11). Helsinki.
Pekkari, Karl (1997). ”Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren”, i Eva Westergren &
Hans Åhl (red.), Mer än ett språk. En antologi om två-och trespråkigheten i norra Sverige. Stockholm: Norstedts, 153‒177.
Persson, Curt (2011). På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och
tornedalingar. Luleå: Tornedalica.
Persson, Curt (2018). "Då var jag som en fånge.": statens övergrepp på tornedalingar och
meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Övertorneå: Svenska tornedalingars riksförbund - Tornionlaaksolaiset: Met Nuoret.
Persson, Curt (2022). ”Sammanfattning av rapport om rasbiologiska undersökningar”, i Då
människovärdet mättes. Exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32), 61‒109.
Preece, Jennifer Jackson (2005). Minority rights: between diversity and community,
Cambridge.
Pulma, Panu (red.) (2015). De finska romernas historia från svenska tiden till 2000-talet,
Helsingfors.
Riksdagens proposision nr 170 år 1924.
Riksdagens proposition nr 1 år 1967, Bil. 10, Ecklesiastikdepartementet, 127‒128.
Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4, s 50, Interpellation av Ragnar Lassinantti
angående undervisning i småskola av barn, som enbart talar finska.
Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 9, Svar på interpellation av Ragnar
Lassinantti.
Riksdagens protokoll 1959. Första kammaren, Andra bandet nr 14‒22, sid 56‒63.
Riksdagens protokoll 1959. Andra kammaren, Tredje bandet nr 17‒22, s. 77‒81.
Ryymin, Teemy (1998). ”Bein av vårt bein, kjött av vårt kjött”- Finske nasjonalisters og
norske myndigheters kvenpolitikk i mellomkristiden. Tromø: Universitetet i Tromsø.
Ryymin, Teemy (2001). ”Creating Kvenness: identity building among the Arctic Finns in
northern Norway”, i Acta Borealia nr 1 2001, 51‒68.
55
257
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Ryymin, Teemu (2004a). "De nordligste finner": fremstillingen av kvenene i den finske
litterære offentligheten 1800-1939. Diss. Tromsø: Institutt for historie, Universitetet i
Tromsø
Ryymin, Teemu (2004b). ”Histori, fortidsforestilling og kvensk identitetsbygging”, i Bård A.
Berg & Einar Niemi (red.), Fortidsforestillingar: Bruk og misbruk an nordnorsk historie.Tromsö: Universitetet i Tromsø, 133‒151.
Sahlins, Peter (1989). Boundaries. The Making of France and Spain in the Pyrenees. Berkley-
Los Angeles-Oxford.
Saressalo, Lassi (1996). Kveenit: tutkimus erään pohjoisnorjalaisen vähemmistön
identiteetistä. Diss. Turku: Turun yliopisto.
Sjögren, David (2010). Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den
särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913-1962. Diss. Umeå: Umeå universitet.
Skutnabb-Kangas, Tove (1981). Bilingualism or not: the education of minorities,
(Multilingual matters 7), Clevdeon.
Skutnabb-Kangas, Tove (1990). Language, Literacy and Minorities. A Minority Rights Group
Report.
Slunga, Nils (2000). Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst
(Årsböcker i svensk undervisningshistoria 192). Uppsala.
Slunga Nils (1993). ”Skola för glesbygd". Arbetsstugor i norra Sverige. Luleå.
Slunga, Nils (1965). Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten (Tornedalica nr
3). Luleå.
Smith, Anthony D. (1981). The Ethnic Revival. Cambridge: Cambridge University Press.
Snell, William (red.) (1942). Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar
1842-1942: minnesskrift utg. på föranstaltande av arbetsutskottet för firandet av folkskolans 100-årsjubileum inom Tornedalens inspektionsområde. [Haparanda]: [Emil
Sandström].
Snell, William (1976). Återblick (Tornedalica nr. 22). Luleå.
SOU 2022:32. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och
lantalaiset. Då människovärdet mättes: exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Stockholm: Regeringskansliet, 27‒31.
56
258
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering …
Svanberg, Ingvar & Thydén, Mattias (1992). Tusen år av invandring. Stockholm.
Sveriges riksdag, kommittédirektiv 1997:103.
Tandefelt, Marika (1988). Mellan två språk: en fallstudie om språkbevarande och språkbyte i
Finland. Diss. Uppsala: Univ.
Tarkiainen, Kari (1993). Finnarnas historia i Sverige 2. Helsinki: SHS/NM.
Tenerz, Hugo (1942). Lärarutbildningen för finnbygdens folkskola, i (red. William Snell), Ur
folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar. Uppsala.
Tenerz, Hugo (1960). Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till
sekelskiftet 1900 (Årsböcker i svensk undervisningshistoria 102). Stockholm.
Tenerz, Hugo (1962). Ur Norrbottens finnbygds historia samt Den svenska infiltrationen i
övre finnbygden under 1600- och 1700-talet. Stockholm-Göteborg-Uppsala: Almqvist &
Wiksell.
Tenerz, Hugo (1963), Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälftena
av1900-talet jämte språkdebatten. Strängnäs.
Tenerz, Hugo (1966). Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens
län. Lund: Gleerup.
Thorén, Birger (1964). ”Hundra års undervisning i moderna språk”, i Pedagogisk tidskrift.
Minnesskrift 1865‒1964. Lund, 341 ff.
Tägil, Sven (red.) (1992). Europa –historiens återkomst. Hedemora: Gidlunds. Unesco 1953: The Use of Vernacular Languages in Education. Paris: Unesco, 1953.
[Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskolutredning.] Vertovec, Steven (2009). Transnationalism. London.
Wallerström, Thomas (2006). Vilka var först? En nordskandinavisk konflikt som historisk-
arkeologiskt dilemma. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Weber, Eugene (1977). Peasants into Frenchmen: the modernisation of rural France, 1870-
1914. London.
Wickström, Mats & Wolff, Charlotta (red.) (2016). Mångkulturalitet, migrationer och
minoriteter i Finland under tre sekel. Helsingfors.
Wingstedt, Maria (1998). Language Ideologies and Minority Language Policies in Sweden,
Stockholm.
57
259
3. Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering … SOU 2023:68
Winsa, Birger (1996). Attityder formar kollektiv identitet: konsekvenserna av förd språkpolitik
och språklig verksamhet i svenska Tornedalen. Stockholm: Stockholms universitet.
Winsa, Birger (1998). Language Attitudes and Social Identity: The Oppression and Revival of
a Minority Language in Sweden. Canberra: Applied Linguistics Association of Australia.
Winsa, Birger (2005). Socialt kapital i en- och flerspråkiga regioner: Svenska Tornedalen
jämförd med finska Tornedalen och några nordsvenska kommuner. Stockholm:
Department of Finnish, Stockholm University.
Winsa, Birger (2020). Diskriminering av finsktalande i Sverige: representation av
sverigefinländare och tornedalingar i fackföreningar, politiken och inom olika yrken.
Skogås: Meänkielen förlaaki.
Young, Iris Marion (1990). Justice and the politics of difference. Princeton.
Young, J. (1889). ”Reformsträvanden med afseende på undervisningen i främmande språk”, i
Pedagogisk tidskrift 1889, 97 ff.
58
260
Skolbarn i Tornedalen mellan två språk
Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik
i två skolor i Tornedalen (b)
Lars Elenius
Professor emeritus i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning
Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle,
Luleå tekniska universitet.
Kontakt: lars.elenius@associate.ltu.se
261
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
2
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Innehåll
1 Inledning.................................................................................................................................. 5 1.1 Undersökningens syfte ................................................................................................. 6
2. Bakgrund.............................................................................................................................. 8 2.1 Tornedalsgränsen som hotbild ..................................................................................... 9 2.2 Ett metasystem för nationalistisk utbildning.............................................................. 12
3. Undersökningens uppläggning........................................................................................... 31 3.1 Intervjumetod för de två skolorna .............................................................................. 32
4. Familjens sociala situation................................................................................................. 33 4.1 Påverkan av massmedia i hemmet ............................................................................. 34 4.2 Skolbarnens sociala bakgrund.................................................................................... 36 4.3 Hemmets språk i en övergångstid .............................................................................. 38 4.4 Förväntningarna inför skolstarten .............................................................................. 42
5. Barnens upplevelser av skolan........................................................................................... 44 5.1 Skolans yttre miljö ..................................................................................................... 45 5.2 Situationen under kriget ............................................................................................. 46 5.3 Lärarnas status i byn................................................................................................... 47 5.4 Lärarnas sociala engagemang..................................................................................... 48 5.5 Sociala skillnader i klassrummet................................................................................ 49 5.6 Arbetsstugornas barn.................................................................................................. 53
6. Metoderna för att lära svenska........................................................................................... 55 6.1 Lärarnas attityder till språkförbudet........................................................................... 56 6.2 Småskollärarna och finskan ....................................................................................... 61 6.3 Barnens reaktioner på direktmetoden......................................................................... 63 6.4 Finska i fortsättningsskolan........................................................................................ 66
7. Olika typer av bestraffningar ............................................................................................. 67 7.1 Disciplinering och lydnad .......................................................................................... 68 7.2 Fysiska bestraffningar ................................................................................................ 69 7.3 Förbud att använda finska i klassrummet................................................................... 72 7.4 Övervakningen på rasterna......................................................................................... 75
3
263
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
8. Förhållningssätt till assimileringspolitiken i skolan .......................................................... 78 8.1 Flickorna lärde sig snabbare svenska ......................................................................... 78 8.2 Pojkarnas protestkultur och flickornas lydnadskultur................................................ 81 8.3 Föräldrarnas inställning till assimileringspolitiken .................................................... 83 8.4 Nationen och hembygden........................................................................................... 86
9. Livet efter skolan ............................................................................................................... 91 9.1 Migrationsmönster efter skolan.................................................................................. 92 9.2 Mot en föränderlig framtid......................................................................................... 94 9.3 Stigmatisering och skam ............................................................................................ 96 9.4 Språkanvändning senare i livet ................................................................................ 100 9.5 Byte av efternamn som vuxen.................................................................................. 105 9.6 Den dubbla identiteten ............................................................................................. 106 10. Den officiella idealbilden av Tornedalen....................................................................... 116 11. Avslutning: skolbarnen i den nationalistiska folkskolan ............................................... 118 12. Referenser ...................................................................................................................... 133
Tabeller och figurer
Figur 1. Metasystemet av samverkande institutioner och aktörer inom olika typer av utbildning i Tornedalen under främre delen av 1900-talet…………........................................19 Tabell 1. Massmedieanvändning i hemmen bland intervjuade skolbarn i Tornedalen………
Tabell 4. Lärares argument för användning av undervisningsspråk i småskolor, mindre
35
Tabell 2. Språkanvändning bland de intervjuade skolbarnen i Tornedalen…………………. 39 Tabell 3. Språkanvändningen i klassrummet och på rasterna hos de intervjuade skolbarnen i Tornedalen…………………………………………………………………………………… 56
folkskolor och folkskolan i Tornedalen 1921………………………………………………... 58 Tabell 5. Bostadsort för Inlandsskolan i förhållande till samtliga år 1990…………………... 93 Tabell 6. Bostadsort för Gränsälvsskolan i förhållande till samtliga år 1990………………...93
4
264
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
1 Inledning
Nedanstående forskningsstudie har gjorts på uppdrag av sekretariatet till Sannings-och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Studien bygger på det tidigare forskningsprojektet ”Språk och identitet i Tornedalen under det minoritetspolitiska paradigmskiftet efter 1935” (Dnr 721-2010-5490), beviljat av Vetenskapsrådet 2010. Syftet med projektet var att undersöka dåtidens attityder och förhållningssätt bland elever, lärare och föräldrar till språkpolitiken i skolan. Det genomfördes 2011‒2015 och slutredovisades till Vetenskapsrådet 2016-03-31.
I projektet spårades elever som gick i skola under 1930-, 40-, 50- och 60-talet i två byskolor i Tornedalen.
1
Den ena skolan låg vid gränsen till Finland, vid Torne älv, och kallades i projektet
för Gränsälvsskolan. Den andra låg i inlandet och kallades Inlandsskolan. Utifrån skolmatriklarna i de två skolorna spårades 32 tidigare elever. De kontaktades och de som tackade ja blev intervjuade med bandspelare av mig hösten 2015.
Intervjuerna blev på nytt aktuella som källmaterial när Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset tillsattes 2020. Eftersom intervjuerna var gjorda som breda livsvärldsintervjuer som innefattade familjeförhållanden, skoltid, livet utanför skolan och erfarenheter som vuxen efter skoltiden, så fungerade de ypperligt som källmaterial till en studie för sanningskommissionen. En central målsättning för kommissionen har varit att undersöka hur den assimilerande skol- och språkpolitiken i Tornedalen påverkade skolbarnen. Det var en central målsättning också i det tidigare forskningsprojektet för Vetenskapsrådet, exempelvis att utreda på vilket sätt kränkningar och övergrepp skedde mot de meänkielitalande barnen i skolan. Där fanns också en uttalad målsättning att undersöka på vilket sätt moderniseringen av samhället påverkade individernas förhållningssätt till sitt meänkielitalade modersmål och till svenska, samt hur det påverkade deras identitet i bred bemärkelse. Likaså undersöktes konsekvenserna av assimileringspolitiken för de enskilda individerna.
I Sannings- och försoningskommissionen har en ny etisk dimension tillförts i och med målsättningen att ge minoriteten en kollektiv upprättelse, främja försoning och motverka att något liknande händer i framtiden. Det gör att intervjuerna tolkats på nytt och satts in i den bredare kontexten. Den utökade målsättningen för Sanningskommissionens uppdrag jämfört med forskningsprojektet för Vetenskapsrådet gör att studien kan beskrivas som ett nytt forskningsprojekt. De intervjuade har använt både termen ”finska” och ”meänkieli” om sitt tornedalsfinska modersmål som barn. Båda termerna används därför i nedanstående undersökning beroende på kontext. Begreppet ”tornedalsfinska” används här ibland för att
1 I studien används begreppet Tornedalen för att beteckna det meänkielitalande området i Norrbotten. Det inbegriper bosättningsområdet för de grupper som kallar sig tornedalingar, kväner eller lantalaiset. På motsvarande sätt används den övergripande beteckningen tornedaling för de som vuxit upp i eller varit bosatta i Tornedalen.
5
265
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
skilja den finska varieteten av språket i svenska Tornedalen från det i Finland och finska Tornedalen. På motsvarande sätt används ibland ”tornedalsfinsk kultur” för att skilja den meänkielitalade kulturen från den svensktalande kulturen i svenska Tornedalen, men också från den nationella finska kulturen i Finland. Termen ”finskspråkig” avser en person som talar finska. Termen ”meänkielispråkig” eller ”meänkielitalande” avser en som talar meänkieli. När begreppet ”tvåspråkig” används så avser det en person som talar både svenska och finska eller meänkieli.
Förutom intervjuerna med de tidigare eleverna så har i studien även en migrationsundersökning gjorts på grundval av drygt 550 elever vid de två skolorna. Deras bostadsorter under skoltiden vid Inlandsskolan och Gränsälvsskolan har jämförts med bostadsorten år 1990 utifrån uppgifter i det årets folkräkning. På så vis har ett migrationsmönster kartlagts. Det har kopplats samman med hur arbetsmarknaden i Tornedalen såg ut efter att de slutat skolan och har tolkats ur ett genusperspektiv. I det sammanhanget har även en tentativ undersökning av namnbyten gjorts för att se i vilken mån de har gjorts som ett resultat av assimileringspolitiken.
Eftersom de lärare som undervisade eleverna i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan inte levde vid intervjutillfället 2015 så har i stället två enkäter med tidigare lärare i Tornedalen använts. Genom dem har lärarnas värderingar om skol- och språkpolitiken undersökts. Den ena enkäten gjordes i den statliga Finnbygdsutredningen om Tornedalens skolväsende som publicerades 1921. Den andra gjordes av länsskolnämnden i Norrbotten på uppdrag av Skolöverstyrelsen och publicerades 1968.
En analys har även gjorts av innehållet i läroboken I våra bygder som skrevs av Julia Svedelius särskilt för Tornedalens skolor. Syftet har varit att undersöka hur den svenska nationalistiska synen på Tornedalen förändrades från när den första upplagan trycktes 1917 tills när den sista upplagan trycktes 1940.
Arbetet med forskningsstudien för Sannings- och försoningskommissionen inleddes hösten 2021 och har slutförts hösten 2022.
1.1 Undersökningens syfte
På liknande sätt som Norrlandsfrågan kom att bli en komplex politisk fråga i svensk politik i början av 1900-talet, så skulle man inom utbildningen kunna tala om Tornedalsfrågan som en specifik utbildningspolitisk fråga under den långa perioden från 1860-talet fram till nutiden. Skol- och språkpolitiken har av olika forskare undersökts med fokus på skolutbyggnad, läroplaner, assimileringspolitik, lärarnas syn på undervisning i svenska och finska, pedagogiska spörsmål och liknande frågor. Den har beskrivits som både ett maktförhållande mellan minoritet
6
266
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
och majoritet, och som ett imperiellt förhållande i ett postkolonialt perspektiv.
2
Generellt har
forskning om assimileringspolitiken mot skolbarnen haft ett uppifrånperspektiv. Denna studie tar därför sin utgångspunkt i hur skolbarn i Tornedalen själva upplevde skol- och språkpolitiken.
Jag har gjort intervjuer i tidigare forskningsprojekt 2002 och 2005 med medelålders tornedalingar och samer som gick i skola på 1940- och 50-talet. De intervjuerna har visat att de upplevt graden av språktvång i skolan på mycket olika sätt. I andra intervjuer har en del uppgett att de inte upplevde ett sådant tvång. Användningen av finska eller svenska som hemspråk i familjerna varierade, liksom att föräldrarna kunde använda finska i samtal med de äldre barnen men svenska i samtal med de yngre. Det kunde innebära att de yngre barnen i vissa fall inte lärde sig meänkieli.
3
Intervjuer med tornedalingar i förstudien för Sannings- och
försoningskommissionen har visat att många upplevde det som ett tvång att tala enbart svenska i skolan.
4
Tidigare gjorda intervjuer, liksom personliga informella samtal med ett antal
tornedalingar, har visat att upplevelserna av språkpolitiken i skolan var olika. Barnen i Tornedalen blev efterhand tvåspråkiga, men det är inte klarlagt hur de använde finska och svenska hemma, i skolan och i byn utanför hemmet under sin uppväxt. En relevant frågeställning är hur språkpolitiken i skolan påverkade tornedalingarnas syn på finsk och svensk kultur när de var barn och senare som vuxna, hur den påverkade deras identitet.
Barnens inställning till att börja skolan hörde samman med många olika påverkande faktorer. Det gällde exempelvis föräldrarnas och syskonens inställning till skolan, familjens sociala situation, om de var tvungna att bo på arbetsstuga eller fick bo hemma, förförståelsen av det svenska språket och annat. Lärarnas förhållningssätt till den tornedalska kulturen och det finska språket påverkade också barnens trivsel i skolan och deras förmåga till inlärning i olika ämnen. De viktigaste frågeställningarna i nedanstående undersökning är:
•
Hur påverkades skolbarnen av den svenska nationalismens föreställningar om språk,
etnicitet och nationell identitet under skolgången?
•
På vilket sätt påverkade hemförhållandena synen på användning av svenska och finska
i skolan?
•
Hur såg den sociala och etniska relationen mellan finsk- och svenskspråkiga i
lokalsamhället ut?
2 Municio 1997a; Municio 1997b; Winsa 1998; Wingstedt 1998; Elenius 2001; Nordblad 2013. En bredare översikt av forskning om skol- och språkpolitik i Tornedalen görs på annat håll i betänkandet. Den redovisas därför inte här. 3 Elenius & Ekenberg 2002; Elenius 2005; 4 Persson 2018;
7
267
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
•
Hur såg lärarna på finskans och svenskans betydelse för elevernas utveckling som
människor och för deras roll i samhällsutvecklingen, och hur påverkade detta deras syn på undervisningsspråket i skolan?
•
Straffades barnen om de pratade finska i skolan och på vilket sätt i så fall?
•
Förändrades lärarnas pedagogiska syn på minoritetsspråksinlärningen över tid?
•
Kan man se en skillnad i kvinnors och mäns attityder till språkanvändningen i skolan?
•
Vilken inställning hade skolbarnen till Finland och den finska kulturen i svenska och
finska Tornedalen?
•
Hur påverkade skolgången och uppväxten mellan två språk deras självbild?
En särskild fokus läggs på de intervjuades sociala förhållanden, yrkesval, migrationer och genus. I det sammanhanget undersöks också konsekvenserna av den statliga politiken för de intervjuades förhållningssätt till sin kulturella bakgrund, språkanvändning och identitet som vuxna jämfört med under skoltiden.
2. Bakgrund
Tornedalingarna blev kvar som en finskspråkig minoritet på den svenska sidan av Torne, Muonio och Känkämä älvar när Sverige förlorade kriget mot Ryssland 1808‒1809. Gränsen till Ryssland drogs då rakt igenom Tornedalen. Finland blev samtidigt ett ryskt storfurstendöme. En nationalistisk språkpolitik mot tornedalingarna inom utbildningen inleddes med kyrkans och statens införande av svenska som enda undervisningsspråk i folkskolan på 1880-talet. När Bodens folkhögskola och Tornedalens folkhögskola grundades i slutet av 1890-talet var svenska det självklara språket och undervisning på finska togs bort från småskoleseminariet i Haparanda vid samma tid. När arbetsstugorna inrättades som skolinternat 1902 blev barnen förbjudna att använda sitt finska modersmål även där.
Det särskilda statliga stödet till utbildningsväsendet i Tornedalen upprätthölls i nästan hundra år. När det första gången inrättades 1873 beskrevs det som ett stöd för folkbildningen bland ”de i rikets nordligaste trakter boende finnar”. Det fortsatte att beviljas fram till 1968, men efter 1924 kallades det ”försvarsanslaget angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter”. Namnförändringen berodde på att en majoritet i Finnbygdsutredningen 1921 hävdade att befolkningen i Tornedalen till stor del varit svenskar, som blivit förfinskade, ett påstående som inte stämde med verkligheten. Det var en del i försvenskningspolitiken att hävda att Tornedalen inte hade någon genuin finsk kultur. Det var domkapitlet i Luleå som föreslog att anslagets titel skulle ändras.
8
268
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
2.1 Tornedalsgränsen som hotbild
Genom förlusten av Finland kopplades från första början en utrikespolitisk och militär hotbild samman med tornedalingarna. Det var den största territoriella förlust som Sverige upplevt i ett krig någon gång tidigare. I fokus låg rädslan för ytterligare rysk expansion, men från mitten av 1800-talet utökades den territoriella hotbilden med en finländsk hotbild. Vid den tiden vände sig den finskspråkiga majoriteten i Finland mot den svenskspråkiga minoritetens dominans inom ekonomi, politik och kultur i Finland. Finska nationalister riktade samtidigt stark kritik mot Sveriges språkpolitik i Tornedalen, en kritik som särskilt drabbade domkapitlets styrning av skolväsendet. I Finland kallades de finsksinnade nationalisterna för fennomaner därför att de strävade efter att lyfta det finska språkets och den finska kulturens status i Finland. De hävdade att de svenska tornedalingarna förvägrades att använda sitt finska modersmål. Under senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal kritiserade de särskilt domkapitlet i Luleå för att bedriva en försvenskningspolitik i Tornedalen.
Bland svenska myndigheter och den svenskspråkiga allmänheten fanns också en hotbild grundad på rasistiskt tänkande. Det finns en paradox i att den utvecklingsoptimism och den tro på vetenskap som präglade synen på Norrland som ett framtidsland i början av 1900-talet, kombinerades med befängda idéer om att skallens utformning bestämde vilka egenskaper människor hade. Det var vid den tiden en allmänt spridd uppfattning att människan bestod av raser som hade särskilda egenskaper. När ett statligt rasbiologiskt institut bildades 1922 i Uppsala stod därför samtliga riksdagspartier bakom. Det rasbiologiska tänkandet och indelningen av befolkningen i folktyper blev på så vis en tydlig del av den svenska nationalismen fram till mitten av 1930-talet.
I Norrbotten utvecklades också en språkdarwinistisk hotbild utifrån föreställningen att det finska språket spridit sig i Norrbotten och tagit över på det svenska språkets bekostnad. Yngre språk ansågs vara vitalare än äldre språk och utifrån den tankegången ansågs finskan vinna mark på svenskans bekostnad. Från myndighetshåll oroade man sig därför över att det finska språket ansågs sprida sig i Norrbotten och att tornedalingarna därigenom kunde sprida ”finskheten” in i svensktalande områden.
5
Som ett sätt att försvenska Tornedalen byggdes år
1888 fyra helt statligt finansierade skolor. Villkoret för finansieringen var att enbart svenska användes som undervisningsspråk. Två av statsskolorna placerades som ett slags språkvakter i byar som låg på språkgränsen mellan finska och svenska. Det var ett sätt för staten att möta finskans utbredning. Så sent som 1930 gjordes en särskild språk- och härkomstutredning för att se var gränsen mellan finska och samiska i förhållande till svenska gick i Norrbotten. En grundläggande rädsla i den språkdarwinistiska hotbilden var att genetiskt inflytande från
5
Elenius 2001, 108‒110.
9
269
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
tornedalingar och samer skulle degenerera den svenska rasen.
6
De rasbiologiska idéerna
behöver vägas in när man bedömer utformningen av det tornedalska skolväsendet från 1800talet fram till andra världskriget. Det var inte alltid så att de explicit användes i argumenteringen för olika åtgärder, men de var djupt inbäddade i den värdekonservativa nationalism som ställde tornedalingar och andra minoriteter utanför den svenska nationen.
Till detta ska läggas en religiös och kulturell hotbild. Det upplevda religiösa hotet kom från den laestadianska väckelsen, som uppstått i Tornedalen på 1840-talet. Den blev samernas och de finskspråkigas särskilda religion i norra Skandinavien och Finland. De laestadianska ledarna var egensinniga och självrådiga och hade ett starkt inflytande på lokalbefolkningen. Svenska kyrkan var rädd att det skulle splittra kyrkan i norr. Genom att laestadianismen spred sig till Norge och Finland kopplades den också samman med den nationalistiska och utrikespolitiska hotbilden vid de nordliga riksgränserna mellan Sverige, Norge och Finland.
Det utvecklades även inom den svenska medelklassen och överklassen en föreställning om Tornedalen som ett fattigt område i behov av nationellt stöd. Tidigare forskning har visat att det meänkielispråkiga området i Norrbotten verkligen hade sämre ekonomi än den svenskspråkiga delen. Perioderna av missväxt på 1800-talet slog hårt i Tornedalen. Socknarna hade också svårare än i det svenskspråkiga området att bekosta folkskolor. Där fanns också fler backstugusittare.
7
Men bilden av det fattiga Tornedalen överdrevs av domkapitlet i Luleå för
att mobilisera nationellt stöd till försvenskningsarbetet. Det gällde särskilt vid utbyggnaden av de s.k. arbetsstugorna.
När svår missväxt drabbade norra Sverige 1902 riktades akuta hjälpåtgärder mot Tornedalen. Inrättandet av arbetsstugor blev ett sätt att lindra nöden för de mest utsatta. De byggdes som skolinternat för barn från särskilt fattiga hem eller för barn som inte kunde ha heltidsläsning därför att de hade för lång väg till skolan. Idén till arbetsstugorna kom från Stockholm där de inrättats som ett slags sociala korrektionsanstalter för vinddrivna gatubarn. I arbetsstugan fick barnen mat och husrum. De fick också lära sig olika hantverk för att kunna söka sig ett jobb senare, därav namnet ”arbetsstuga”. Gatubarnen i Stockholm och de fattiga barnen i Tornedalen representerade ett underförstått socialt hot från de egendomslösa i städerna och på landsbygden. Genom vistelsen i arbetsstugorna skulle de få en social uppfostran så att de rättade in sig i samhället som framtida lojala svenska medborgare.
När idén överfördes till Tornedalen fick den också en nationalistisk dimension. Genom att enbart tillåta barnen i Tornedalen att tala svenska i arbetsstugan skulle de fostras in i svenskt språk och svensk kultur. Det var ett sätt för de statliga myndigheterna och svenska kyrkan att
6 För en utförligare beskrivning av rasbiologins implementering i Tornedalen, se Nilsson Ranta 2008 och Persson denna volym. 7 Elenius 2001; Elenius 2007b, 166‒184.
10
270
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
möta det upplevda hotet från finska nationalister.
8
Arbetsstugorna hjälpte till att lindra nöden i
Tornedalen men i praktiken fungerade de också som sociala och nationalistiska korrektionsanstalter för en oönskad kultur hos en minoritet i den svenska nationalstaten. När järnvägarna byggdes ut på båda sidor om Bottenviken förstärktes den militära hotbilden vid riksgränsen ytterligare. Därefter följde två förödande världskrig, som båda tangerade gränsen i Tornedalen. Särskilt det andra världskriget skapade en ny och akut militär hotbild. Sovjetunionens anfall på Finland 1939 gjorde att ett krig plötsligt pågick på andra sidan älven. Läget blev ännu mer prekärt i slutfasen av andra världskriget när det nazistiska Tyskland, som då var allierat med Finland, tvingades retirera norrut från Nordfinland. Under reträtten brände tyska trupper ner hela finska Tornedalen. Mängder av flyktingar strömmade över gränsen till Sverige.
Som ett resultat av andra världskriget upprättades i Sverige ett militärt försvarsområde mellan Kalix och Torne älvdalar, som förvandlade Tornedalen till en militär buffertzon vid den finska gränsen. Den kallades för Kalixlinjen och det var förbjudet för utlänningar att vistas i området.
9
Det direkta resultatet av andra världskriget var alltså att den militära hotbilden ökade vid tornedalsgränsen. Kriget hade visat hur utsatt Finland var i förhållande till det totalitära Sovjetunionen och det hade i Sverige visat på betydelsen av ett starkt militärt försvar vid gränsen till Finland.
Misslyckandet att skapa ett skandinaviskt försvarsförbund och Norges och Danmarks medlemskap i Nato 1948 förändrade de tidigare försvarspolitiska konstellationerna. Sverige fortsatte att föra en neutralitetslinje. Finland tvingades in i en bistånds- och vänskapspakt med Sovjetunionen och fick under decennier genomföra en politisk balansakt för att blidka sin autokratiske granne. Som ett sätt att motverka tidigare nationalistiska motsättningar mellan Sverige, Finland, Norge och Danmark utvecklades det nordiska samarbetet som ett internordiskt välfärdsprojekt. Det var också ett sätt att genom internationellt samarbete stärka Finlands kontakter med Västeuropa i förhållande till Sovjetunionen. Allt detta bidrog starkt till att de tidigare motsättningarna mellan Sverige och Finland om språkpolitiken i Tornedalen tonades ner.
10
Efter Koreakriget 1953 och den sovjetiska invasionen i Ungern 1956 etablerades det kalla kriget på en global nivå. Men det innebar inte att den militära hotbilden vid tornedalsgränsen upphörde. Den fick bara ett nytt globalt paraply genom kalla krigets terrorbalans mellan USA och Sovjetunionen. Den militära hotbilden vid tornedalsgränsen bestod under hela 1950-talet och in på 1960-talet och det militära skyddsområdet mellan Torne och Kalix älvar avvecklades
8 Lundemark 1980; Nilsson Ranta 2008; Slunga 2000; Lindskog 2010, 100 ff. 9 Ekman 2013. 10 Nationalencyklopedin 1994 Band 14, 225; Tägil 1995; Sundelius & Wiklund 2000, 25 f., 325 f; Elenius 2009a; Elenius 2009b.
11
271
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
inte förrän 1990-talet.
11
De ovan beskrivna militära, religiösa och kulturella hotbilderna var
olika starka vid olika tidpunkter och de samverkade också på olika sätt över tid. De påverkade på olika sätt språkpolitiken inom utbildningarna i Tornedalen.
2.2 Ett metasystem för nationalistisk utbildning
Under 1800- och början av 1900-talet inrättades nya former av utbildningar i Tornedalen samtidigt som äldre system omvandlades. Det gällde institutioner som folkskolan, arbetsstugorna, folkhögskolorna och militära utbildningar samt bildningsprojekt av olika slag. I de olika utbildningarna internaliserades hotbilderna som förknippades med Tornedalen, vilket sammantaget skapade ett assimilerande system av utbildningar.
Forskning om organisatoriska system har påvisat hur olika typer av system kan utveckla nya uppsättningar av subsystem under den ursprungliga nivån. Därigenom uppstår ett metasystem med nya kontrollformer på de nya nivåerna.
12
Systemteorin har här tillämpats på olika typer av
utbildningar i Tornedalen, som ses som ett informellt sammanhängande system, ett metasystem för utbildning. Gemensamt för utbildningarna var den nationalistiska målsättningen. När metasystemet nämns i detta sammanhang handlar det om tiden från 1880-talet till slutet av1960talet då en medvetet assimilerande språkpolitik bedrevs inom olika utbildningar i Tornedalen. Utgångspunkten är att systemet av olika utbildningar utövade ett samverkande assimilerande tryck på den enskilde individen. Eleverna fick från skolans sida veta att deras egen och familjens meänkielitalade kultur inte var värd att bevara. Skolväsendet i Tornedalen var på många sätt en ideologisk skapelse i en nationalistisk diskurs. Målsättningen var att fostra tornedalingarna till lojala svenska medborgare som talade svenska och bejakade svensk kultur. De skulle integreras i det nationella moderniseringsprojektet.
I föreställningen om modernisering har idén om en linjär utveckling med en ständig kapitalistisk tillväxt varit central i västvärlden. Synen på uppkomsten av den moderna nationen och nationalismen har i det sammanhanget förknippats med uppkomsten av allmän läs- och skrivkunnighet, folkskolans utbyggnad, boktryckarkapitalismens framväxt, utvecklandet av ett standardiserat skriftspråk och uppkomsten av en bok- och tidningsmarknad som ökar informationshastigheten inom standardspråke ts spridningsområde.
13
Till detta ska tillfogas
professionaliseringen av byråkratin, demokratiseringen och framväxten av ett civilsamhälle. De olika elementen i moderniseringen var nödvändiga för att frammana den sublima känslan att politiskt och kulturellt tillhöra samma nation.
14
11 Ekman 2013. 12 Se Elenius 2014b; Elenius 2014a; Elenius 2014c.
13
Hobsbawm 1992; Anderson 1993; Gellner 1997.
14
Gellner 1983; Bauman 1989; Bauman 2000; Therborn 2006, 187 ff.
12
272
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
I nationalstaterna som växte fram på 1800-talet växte övertygelsen bland de ledande skikten att alla medborgarna skulle övergå till majoritetens språk och kultur. Minoritetskulturerna skulle assimileras in i respektive majoritetskulturer. Den framväxande nationalismen i respektive land kom att utgöra den ideologiska modellen för moderniseringen i respektive land. Därför spelar den så stor roll också inom utbildningen.
Begreppet metasystem används här för att förstå hur nationalistiska ideologier och värderingar samverkade inom olika utbildningar i Tornedalen och på så vis påverkade tornedalingarnas identitet och självkänsla från olika håll. Kunskap om den svenska nationalismens uttryck och förändring är därför viktig också när det gäller frågan om när och varför metasystemet upphörde att existera. Viktigt att notera är att metasystem är ett nutida analytiskt begrepp och aldrig har använts som begrepp inom utbildningsväsendet. Det ska inte betraktas som ett ovanifrån uttänkt system för försvenskning, utan snarare hur en uppsättning nationalistiska föreställningar inom olika utbildningar formade ett sinsemellan förbundet informellt system. Därigenom skapades ett nätverk av separata utbildningar, som var och en starkt genomsyrades av nationalistiska ideologier och praktiker som gick utöver den enskilda utbildningens ämnesrelaterade mål.
Metasystemet ska inte heller ses som ett renodlat hierarkiskt statligt system även om riksdag och regering i slutändan hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Det fanns även privat initierade utbildningar med ett fostrande och nationalistiskt innehåll riktat mot tornedalingarna. Både folkhögskolan i Övertorneå och arbetsstugorna tillkom från början genom privata initiativ och nationella insamlingar i stor skala, men blev senare inkorporerade genom bidrag i det statliga utbildningssystemet. Det är den nationalistiska värdegemenskapen mellan olika utbildningsaktörer som förenar de olika utbildningarna.
Nationalismens roll
Den svenska nationalismens ideologiska karaktär från slutet av 1800-talet till 1960-talet har definierats på olika sätt av svenska historiker och statsvetare. En gemensam nämnare är att decennierna runt sekelskiftet präglas av en politiskt konservativ nationalism, som efterträds av en liberal och socialdemokratisk nationalism med modernistiska förtecken under 1930-talet. Alf W Johansson menar att den tidigare nationella självbilden av svenskarna som kungliga undersåtar i en förfluten krigarstat förändrades gradvis under 1900-talet, och särskilt efter andra världskriget, till självbilden av jämställda medborgare i en mänsklig, modern, industrialiserad stat.
15
Statsvetaren Patrik Hall betonar i stället statens roll i stärkandet av den nationella
identiteten. Nationalismen kring sekelskiftet 1900 beskrivs som kollektivt-individualistisk där de konservativa aktörerna betraktar nationen som en organisk kulturell enhet. Samtidigt framhävs statens roll i genomförandet av den nationella integrationen vilket gör att han också
15
Johansson 1993, 10‒31; Johansson 2001, 7‒17.
13
273
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
beskriver perioden som integrativ nationalism. Det betyder att individen underordnas och smälter in i staten, som är den centrala aktören för att förverkliga nationen. Nationen uppfattas i sammanhanget som ett organiskt, levande väsen. Där finns även en aristokratisk exkluderande syn på demokratisk representation. Det är de välbeställda männen i samhället som genom en ekonomiskt graderad rösträtt ska ha makten över staten. Men nationalismen är inte förbehållen politiska högerströmningar. När idén om det socialdemokratiska folkhemmet utvecklas på 1930-talet förenas den integrativa nationalismen med industriell modernisering och demokratiskt medborgarskap. Den viktiga gemensamma nämnaren är fortsatt statens aktiva roll, men i en ny demokratisk form. Under efterkrigstiden utvecklas det socialdemokratiska konceptet. Då blir moderniteten, demokratin och jämställdheten nära förbunden med den nationella identiteten.
16
Historikern Christer Strahl betonar att Socialdemokraterna, trots sin uttalade internationalism, redan under 1880-talet lanserade en alternativ antimilitär nationalism med betoning på rösträttsfrågan och sociala reformers genomförande. Den konservativa nationalismen var extern till sin natur och betonade maktförhållandena till andra nationer. Den socialdemokratiska nationalismen hade en intern inriktning med fokus mot klasser och grupper som ansågs splittra nationen. För de konservativa var det folket som kring sekelskiftet 1900 konstituerade nationen medan det för Socialdemokraterna var arbetarklassen som utgjorde en slags enande nationell klass som upprätthöll den nationella kulturen.
17
I åberopandet av ett kulturförsvar mot andra
nationer, i stället för ett militärt försvar, ser man ett vaktslående av den svenska kulturen som längre fram skulle definiera vad som menades med folk i folkhemmet. I det sammanhanget betonar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh kontinuiteten från den konservativa och organiska nationalismen till folkhemsnationalismen. Socialdemokraterna införlivade folket och nationen i en ny slags organisk syn på staten, en stat fylld av sociala reformer. De utgick från svenska folket som en överindividuell gemenskap.
18
Också hos vänstern fanns synen på
nationen som ett organiskt, levande väsen, men nu med underklassen integrerad i den nationella gemenskapen.
Idéhistorikern Sverker Sörlin instämmer i denna beskrivning av förflyttningen från ett konservativt och individualistiskt folkbegrepp på 1800-talet till ett radikaliserat och kollektivt folkbegrepp. På så vis utvecklas den svenska nationalismen på 1930-talet till en folkligt demokratisk nationalism med starka korporativa inslag. Den blir en ”överideologi” till det svenska välfärdssamhället fram till 1980-talet.
19
I Håkan Blomqvists beskrivning av
arbetarrörelsens ideologiska utveckling från ”likhetsnationalism” till ”särartsnationalism”
16
Hall 2000, 7‒11, 197‒277.
17
Strahl 1983.
18
Berggren & Trägårdh 2006, 168‒251.
19
Sörlin 2006, 38‒52.
14
274
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
urskiljer han det han kallar den ”socialistiska vithetens idéhistoria”. Han visar hur Socialdemokraterna använde socialistiska och marxistiska idéer för att från borgerligheten införliva rasvetenskap, nationella värden och eurocentrerade värden i den faktiska politiken. Han menar att det däremot är ytterst svårt att hitta beslut eller organiserade kampanjer kring den socialistiska vitheten hos Socialdemokraterna. Vitheten låg så att säga inbäddad på andra nivåer, men han nämner förhållandet till samebefolkningen som ett av få undantag.
Det är
symptomatiskt för svensk forskning att samepolitiken nämns som exempel på hur vitheten uttrycktes, men inte politiken mot tornedalingarna. Det var ju en likadan assimilerande språkpolitik som fördes mot båda minoriteterna, men tornedalingarnas utsatthet ignoreras.
Just den assimilerande språkpolitiken från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet i Tornedalen kan ses som ett typiskt uttryck för det som Blomqvist kallar socialistisk vithet. Uppseendeväckande är den långa kontinuiteten. I det sammanhanget finns en utrikespolitisk påverkan som är särskilt viktig att beakta. Tornedalen var 1809‒1917 en gränsbygd till Finland som ryskt storfurstendöme. Gränsen mot Ryssland hade flyttats från Karelen till Tornedalen. Den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen påminde den svenskspråkiga eliten i regering, riksdag och myndigheter om känslan av nationell förlust. I det sammanhanget spelade säkerhetspolitiska och militära bedömningar en mycket viktig roll för den politiska målsätt ningen med utbildningspolitiken.
21
I takt med att de finskspråkiga i Finland efter 1809
stärkte sina medborgerliga rättigheter i förhållande till den svenskspråkiga samhällseliten i Finland, så anklagade de finska fennomanerna Sverige för att språkligt assimilera de svenska tornedalingarna. För fennomanerna representerade de svenska tornedalingarna ett broderfolk som levde kvar under samma slags förtryck av svenskarna som de själva var på väg att befria sig ifrån. Motsättningarna mellan Sverige och Finland om språkfrågan och minoritetspolitiken i Tornedalen var en spegelbild av den pågående striden i Finland mellan svensk- och finskspråkiga.
22
Här kolliderade också två former av nationalism. Den har beskrivits som skillnaden mellan medborgerligt baserad västlig nationalism i Sverige och folkligt baserad östlig nationalism i Finland.
23
Samtidigt fanns element kvar i Finland från tiden före 1809 då Sverige och Finland
var ett enhetligt kungarike. Befolkningen hade då en gemensam representationsform och riksdag, men även om de finskspråkiga i Finland hade rätt till representation i riksdagen så var statsformen utarbetad av svenskar och det administrativa språket var svenska. Nationen var i grunden definierad som svensk.
24
20
Blomqvist 2006, 372‒384. 21 Slunga 1965, 30‒53; Elenius 2001, 68‒240. 22 Näsi 1928; Nygård 1974; Nygård 1978; Elenius 2001.
23
Kohn 1944, 329‒576; Smith 2000,6‒10.
24
Nordin 2000; Eng 2001.
15
275
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Den finska nationalism som växte fram under 1800-talet bröt med den svenska imperiala hegemonin. Kulturella och politiska rörelser lyfte den finska kulturen som det viktigaste elementet i det nationsmedvetande man sökte skapa. I den föreställda nationella gemenskapen inkluderades vad man med tidens språkbruk kallade finsk-ugriska ”stamfolk” utanför det statliga territoriet. Det gällde inte minst de svenska tornedalingarna.
25
De finskspråkiga var i
stor majoritet i Finland. År 1890 utgjorde de 85 procent av befolkningen till skillnad från Sverige där de finskspråkiga bara utgjorde 4 procent av befolkningen. Av dem utgjorde de finskspråkiga tornedalingarna i Norrbotten 90 procent.
26
De finskspråkiga i Finland fick en
självmedveten ställning inom staten som skilde sig helt från tornedalingarnas situation i norra Sverige.
Fennomanernas angrepp på svenska myndigheter skedde oftast i form av tidningsartiklar och det nationalistiska tonläget var högt. Från svensk sida besvarades attackerna med motsvarande tidningsartiklar i svensk press. De uttryckte inte så sällan i en arrogans mot fennomanerna och den svenska aggressionen riktades i motsvarande grad internt mot de tornedalingar i Sverige som försvarade det finska språkets värde som modersmål för tornedalingarna.
27
När Finland
1917 blev en självständig stat med ny nationalistisk agenda blev den utrikespolitiska konflikten om Tornedalen ytterligare förstärkt. Det gällde särskilt i samband med tvisten mellan Sverige och Finland om Ålands statstillhörighet 1917‒1921. Den så kallade Ålandsrörelsen vände sig 1918 till regeringen i Sverige med begäran om återförening med Sverige. Den svenska regeringen var inte sen att försöka få igenom kravet genom att söka internationellt stöd i frågan. Man åberopade principen inom det nybildade Nationernas förbund att den åländska minoriteten själv skulle få avgöra vilken stat de ville tillhöra. Samma år bildades i finska Torneå en förening med namnet Västerbottenskommittén. Kommittén hävdade att ifall Åland överfördes till Sverige borde svenska Tornedalen överföras till Finland.
Från svensk sida betraktades de svenska tornedalingarna i det spända läget som uppstått med stor misstänksamhet. Fennomanernas aggressiva hållning mot Sverige gjorde att det fanns en osäkerhet om de svenska tornedalingarnas nationella lojalitet. Inom det nybildade Nationernas förbund fanns också idén att minoriteter skulle få rösta om vilken stat de ville tillhöra ifall olösliga konflikter uppstod. Stiftsnotarie Albert Carlgren vid domkapitlet i Luleå fick därför i uppdrag av regeringen att i all hast göra en säkerhetspolitisk analys av tornedalingarnas nationella lojalitet. Här ser vi hur den nationella frågan engagerade domkapitlet som
25
Smith 1986, 129‒152; Smith 2000, 62‒77; Smith 1991, 126‒131,160-165.
26
Suomen tilastollinen vuosikirja 1889‒1890; Statistiska centralbyrån, Del 1. Befolkningen 172‒1967 Sverige; Slunga 1965, 19‒20.
27
Tenerz 1963, 281, 294‒300, 330‒332, 342‒354; Slunga 1965, 167‒180; Elenius 2001, 248‒256.
16
276
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
skolmyndighet i en fråga som låg helt utanför skolans område. När frågan hamnade i Nationernas förbund tilldömdes Åland till sist att tillhöra Finland.
28
Före andra världskriget påverkades den svenska nationalismen gentemot finnarna starkt av rasbiologiska värderingar, som betraktade finnar och samer som lägre stående raser eller stammar i förhållande till svenskarna.
29
Svenskarnas överlägsenhet som kulturfolk och
statsbyggare jämfört med finnarna kunde på motsvarande sätt uttryckas av den svenskspråkiga minoriteten i Finland.30 Rasbiologiska föreställningar om tornedalingarnas underordning ingick i de nationalistiska värderingarna inom skolväsendet fram till mitten av 1930-talet, men började då tappa sin legitimitet. Efter andra världskrigets slut avlöstes de i stället av centrala värderingar om demokratiska och mänskliga rättigheter i en metafor om folkhemmet som den centrala beståndsdelen i den svenska nationen.
Det finns därför anledning att i granskningen av metasystemet för utbildning i Tornedalen skilja mellan den rasbiologiska nationalism som utvecklades fram till mitten av 1930-talet och den folkhemsnationalism som utvecklas därefter. Vad gäller minoritetspolitiken mot tornedalingarna var båda formerna integrativa i den mening att målsättningen var att integrera minoriteten i den svenska staten. Båda formerna hade också en kulturellt assimilerande målsättning. Det som skilde var framför allt den rasbiologiskt exkluderande synen på minoriteter, som utmärkte den rasbiologiska nationalismen, men också den mer medborgerliga inriktningen på folkhemsnationalismen. Skillnaden mellan de två formerna utvecklas i det avslutande kapitlet.
Nätverket av aktörer
Metasystemet kan också beskrivas som ett nätverk av kontakter mellan präster, lärare, rektorer, föreståndarinnor på arbetsstugorna, militärer, biskopar, landshövdingar och andra som strävade efter att införa svenskt språk och svensk kultur i det finskspråkiga Tornedalen. I början av 1900talet bildades på nationell nivå sociala nätverk mellan privata aktörer i olika sociala frågor, exempelvis inom fattigvårdsfrågan som är nära relaterad till arbetsstugornas verksamhetsområde. Sådana verksamheter blev sedan integrerade i den statliga organisationen. Det privata och det statliga smälte samman.
31
Inom utbildningarna i Tornedalen var de ledande
aktörerna oftast personer från södra Sverige, men de samarbetade med tornedalingar på det regionala och lokala planet. På så vis bildades ett informellt nationellt nätverk av aktörer i en växelverkan mellan majoritet och minoritet och mellan centrum och periferi.
28
Slunga 1965, 38‒40, Elenius 2001, 248‒262.
29
Elenius 2002, 285‒302; Persson denna volym; Ojala denna volym.
30
Elmgren 2008.
31
Lundquist 1997; Hall 2000, 210‒213; Nilsson Ranta 2008, 80‒116; Lindskog 2010.
17
277
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Inom metasystemet fanns från början ett socialt mål att utifrån altruistiska och pedagogiska idéer fostra och hjälpa det fattiga Tornedalen. Där fanns även ett politiskt mål att bryta tornedalingarnas språkliga isolering i förhållande till övriga landet samt att fostra dem till lojala nationella medborgare. Slutligen fanns ett ideologiskt mål att tornedalingarna skulle internalisera svenskt språk och kultur, vilket i praktiken innebar att assimilera den tornedalska kulturen och språket in i en svensk normgivande kultur. De olika utbildningarna och utbildningsinsatserna var organiserade var för sig, men de altruistiska, pedagogiska, politiska och ideologiska målen band samman de olika utbildningarna i ett informellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen. Det går inte att hitta någon skiljelinje i målsättningen hos myndigheterna att införa svenskt språk och svensk kultur i Tornedalen. På så vis kan man beskriva metasystemet som ett korporativt system av nationalistisk samsyn mellan olika utbildningsanordnare.
Kopplat till det sociala målet finns en maktdimension i förståelsen av ett metasystem för utbildning i Tornedalen. Ett metasystem av institutioner inom ett specifikt verksamhetsområde kan beskrivas som ett sammanbindande av olika typer av maktutövning i förhållande till en gemensam diskurs, eller som den organisatoriska aspekten av den gemensamma diskursen. Den franske samhällsvetaren Michel Foucault har beskrivit hur disciplineringen inom skolväsendet fick en metafunktion genom att olika nivåer av övervakning utvecklades. Övervakarna hade egna övervakare inom ett allomfattande disciplinä rt system.
32
På liknande sätt byggdes en
övervakande funktion in i metasystemet för utbildning i Tornedalen med olika nivåer av kontroller.
Regelstyrningen för arbetsstugorna i Tornedalen utarbetades exempelvis på central nivå i Stockholm för att kopplas samman med den regionala nivån och därefter med den lokala arbetsstugan. Reglerna utvecklades där till självkontrollerande normer hos föreståndarinnorna. Självkontrollen överfördes till arbetsstugubarnen. På motsvarande sätt fostrades skolbarnen i en disciplinerande självkontroll som hindrade dem från att tala finska i skolan. Essensen i Foucaults analyser av maktutövning har beskrivits som bestående av styrning, kontroll och sanktioner av individers handlande.
33
Erving Goffman beskriver på ett likartat sätt
maktutövningen inom mentalsjukhus, fängelser och andra ”totala institutioner” som ett sätt att förvara, övervaka och korrigera besvärliga människor. Han beskriver också hur sådana totala institutioner har uppstått ur nätverk med likna nde institutioner.
34
Det kan jämföras med det
nätverk av utbildningar i Tornedalen som här kallas metasystem.
I Figur 1 har tre olika färgskalor använts för att visuellt förtydliga skillnaden mellan olika typer av utbildningar. Riksdag, regering och olika myndigheter har vit färg. Till vänster i lila och grå
32 Foucault 1987 [1975]), 205 ff. 33 Foucault 1987 [1975]), 205 ff. 34 Goffman 1983 [1973]; Bakshi 1996.
18
278
279
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
19
färgton finns Tornedalens folkhögskola, bygdekurserna och den militära utbildningen som alla till sin verksamhet och historia var starkt influerade av kopplingen till länsstyrelsen. I mitten i gul färg är den nationella organiseringen av arbetsstugorna placerad. Arbetsstugorna organiserades, precis som Tornedalens folkhögskola, från 1913 som stiftelse men hade både landshövdingen och biskopen i sin styrelse. Till höger i brun färg finns det ordinarie skolväsendet, men den nära samverkan mellan folkskolor, arbetsstugor, kommuner och kyrkliga församlingar är markerad. Domkapitlets ledande roll är markerad, en roll som senare togs över av Skolöverstyrelsen.
Figur 1. Metasystemet av samverkande institutioner och aktörer inom olika typer av utbildningar i Tornedalen under främre delen av 1900-talet
De viktigaste myndighetsaktörerna på regional nivå var domkapitlet i Härnösands och senare Luleå stift samt länsstyrelsen i Norrbotten.
35
Deras roller tangerade ofta varandra inom
utbildningsområdet. Många gånger var båda myndigheterna remissinstanser i samma skolärenden. Länsstyrelsen hade ett övergripande kontrollerande ansvar för den statliga
35 Det var Härnösands stift som från början ansvarade för Tornedalen, men när Luleå stift bröts ut som ett eget stift år 1904 så hamnade Tornedalen under det nya stiftet.
i
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
politiken på regional nivå och hade länge en viss ekonomisk kontrollfunktion utbildningsfrågor.
Domkapitlet ansvarade särskilt för utbildningen inom det ordinarie skolväsendet. Där hade man ett grundläggande ansvar för innehållet i undervisningen men också ett administrativt ansvar och ett tillsynsansvar. Det var domkapitlet som var den drivande myndigheten när folkskoleväsendet utvecklades under 1800-talet, men man kunde också bli engagerad i utrikespolitiska säkerhetsfrågor, som när stiftsnotarie Carlgren 1919 blev anlitad att undersöka tornedalingarnas nationella lojalitet, som beskrivits ovan. Lärarna kom in som en ny statusfylld yrkesgrupp tillsamman med andra tjänstemanna- och serviceyrken när folkskolan byggdes ut, det gällde i Tornedalen inte minst svenskspråkiga lärare. Under 1900-talet ökade andelen enbart svenskspråkiga lärare i Tornedalen så att de vid ingången till 1940-talet utgjorde hälften av lärarkåren i Tornedalen.
36
Det bidrog förstås också till att endast svenska användes i
undervisningen.
Både länsstyrelsen och domkapitlet var mycket engagerade när arbetsstugor för barn inrättades 1902. Syftet var att lindra nöden i samband med omfattande missväxt det året. Till en början var arbetsstugorna i Norrbotten underställda Arbetsstugukommittén i Stockholm, men omvandlades 1904 till Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor. I arbetsstugorna pågick alltså ingen utbildning även om arbetsstugubarnen till en början fick lära sig hantverk av olika slag efter ordinarie skoltid. Ganska snart tog domkapitlet över ledningen från länsstyrelsen, men samverkan mellan de två myndigheterna fortsatte. I Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor var landshövdingen stående ordförande och biskopen vice ordförande fram till att arbetsstugorna kommunaliserades 1954. Arbetet leddes från 1906 i mer än tre decennier av domkapitlets stiftsnotarie Albert Carlgren. I arbetsstugornas lokalstyrelse på respektive ort satt oftast komministern eller kyrkoherden i kyrkbyn som ordförande.
Daniel Nilsson Ranta och Gerda Helena Lindskog har på ett övertygande sätt analyserat det nationella nätverket för arbetsstugorna ur ett maktperspektiv. De beskriver hur biskop Olof Bergqvist och särskilt Carlgren styrde verksamheten på regional nivå. Längst ner i hierarkin fanns de kvinnliga föreståndarinnorna och överst i hierarkin fanns de socialt och klassmässigt överlägsna Anna Hierta-Retzius och Julia Svedelius, född von Heine, som båda bodde i Stockholm. Hierta-Retzius hade en avgörande makt genom sina ekonomiska bidrag, sin politiska ställning i sociala frågor och genom sitt nätverk till de många privata donatorerna. På så vis sammanflätades arbetsstugornas verksamhet till ett nationellt nätverk. Det var genomsyrat av konservat iva värderingar.
37
På motsvarande sätt har Urban Claesson visat hur
Ludvig de Vylder, som initiativtagare till och rektor för Tornedalens folkhögskola, förenades
36
Tenerz 1942.
37
Nilsson Ranta 2008, 80‒151, 258‒283; Lindskog 2010, 349‒351, 361‒264.
20
280
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
ideologiskt med de nationalistiska värderingarna inom den s.k. unghögern. Biskop Olof Bergqvist, stiftsnotarie Albert Carlgren och de Vylder bidrog alla med artiklar till unghögerns tidskrift Det Nya Sverige där de uttryckte en typiskt konservativ organisk syn på nationen.
I de Vylders artikel om Tornedalens folkhögskola år 1912 framgick i hur hög grad han såg folkhögskolan som del i ett nationellt försvarsarbete på gränsen till Finland. Han anslöt till den historierevisionistiska föreställningen att Tornedalen tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade, en åsikt som i Finnbygdsutredningen mötte hårt motstånd från agronomen och tornedalingen L.W. Wanhainen, som menade att det var en felaktig historieskrivning. de Vylder gick också emot de som pläderade för att bejaka den finska kulturen och talade för ett fortsatt försvenskningsarbete i Tornedalen, om än utan att hindra de finskspråkiga att använda sit t språk.
38
Exemplen ovan visar hur det nationalistiska metasystemet
flätades samman genom otaliga förbindelser mellan utbildningsaktörerna.
Nils Slunga har påvisat att Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor var fristående från stat, landsting och kommun, men hur folkskoleinspektörerna från 1908 fick i uppdrag att utöva tillsyn över arbetsstugorna. Därigenom uppkom ytterligare en förbindelse mellan arbetsstugorna och folkskolorna. Även kommunerna var väl representerade i arbetsstugornas lokalstyrelser.
39
Den korporativa sammanflätningen av myndigheter i organisationen för
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor är ett tydligt exempel på hur metasystemet tog sig uttryck i praktiken.
Den första folkhögskolan i Norrbotten startades av kapten Emil Melander i Boden. Han hade intresserat sig för tornedalingarna i Torneå kompani, som han blivit befäl över. I den militära volontärutbildningen ansträngde han sig för att ordna finskspråkiga gudstjänster, men också för att ordna utbildning i svenska för tornedalingarna. Han tog initiativ till att bilda Bodens folkhögskola. Målsättningarna var bland annat att med ”väckande undervisning och svensk kultur” nå den finsktalande befolkningen. Den militära utbildningen och den civila utbildningen i folkhögskolan gick här hand i hand. Två av lärarna, Ludvig och Elisabet de Vylder, lämnade folkhögskolan efter några år för att 1899 starta Tornedalens folkhögskola. Målsättningen var att integrera tornedalingarna i den svenska nationalstaten, att göra dem tvåspråkiga och att sprida svensk kultur i Tornedalen.
En av initiativtagarna var häradshövding Georg Kronlund i Haparanda, som hade ett omfattande nationellt kontaktnät. Precis som för arbetsstugorna finansierades folkhögskolan genom landsomfattande frivilliga insamlingar med en tydlig nationalistisk retorik. Tornedalen utpekades som en nationellt osäker finskspråkig gränsprovins. Ofta betonades behovet av en
38
Claesson denna volym. För en genomgång av förhållandet mellan idén om en folkkyrka och en statskyrka i det sammanhanget, se Claesson 2004.
39
Slunga 2000, 146.
21
281
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
svensk folkhögskola vid den finska gränsen. De finska fennomanernas angrepp på svenska myndigheter för assimileringspolitiken i Tornedalen påtalades ofta och lyftes fram som ett hot mot den svenska kulturen.
40
Även organisatoriskt påminde folkhögskolan om arbetsstugorna. Liksom arbetsstugorna hade folkhögskolan många mäktiga ekonomiska bidragsgivare i södra Sverige. Det var förmodligen på grund av det nationella nätverket som styrelsen för Tornedalens folkhögskoleförening åren 1899‒1913 hade sitt säte i Stockholm. Åren 1913‒1952 omorganiserades verksamheten till en centralstyrelse för Stiftelsen Tornedalens Folkhögskola med säte i Luleå. Efter 1952 har styrelsen haft sitt säte i Övertorneå. Verksamheten var genom åren organiserad i tre grenar; folkhögskolan, lantmannaskolan och lanthushållsskolan.
41
Precis som i styrelsen för
Norrbottens läns arbetsstugor var landshövdingen stående ordförande i folkhögskolans styrelse. Även här fanns ett nära samröre med kyrkan. Biskopen var ofta gäst på den Svenska festen vid folkhögskolan, som var ett arrangemang för att fira den svenska nationen. Firande pågick i en hel vecka.
Kopplingen mellan länsstyrelsens försvenskningsarbete och Tornedalens folkhögskola syns också tydligt i folkbildningsarbetet. Vid tiden för första världskriget initierade länsstyrelsen ambulerande bildningskurser i svenskt språk och svensk kultur i Tornedalen. Syftet var att bidra till att stimulera svenskt språk hos dem som gått ut folkskolan, men också till att sprida svensk kultur i Tornedalen. Från 1922 togs bildningskurserna över av Tornedalens folkhögskola, som genomförde dem fram till 1976 då verksamheten lades ner.42 Folkhögskolan blev ytterligare delaktig i assimileringspolitiken när Tornedalens bibliotek skapades 1928. Syftet med biblioteket var att sprida svenskspråkig litteratur och utveckla svensk kultur i hela Tornedalen. Därför förbjöds inköp av finskspråkig litteratur. Biblioteket finansierades genom det särskilda statliga Finnbygdsanslaget. Tornedalens bibliotek fungerade också som kommunbibliotek i Övertorneå kommun, men till skillnad från andra kommunbibliotek var biblioteket statligt styrt av Skolöverstyrelsen. Landshövdingen var ordförande i styrelsen för Tornedalens bibliotek, precis som i styrelsen för folkhögskolan oc h arbetsstugorna. 43 Det här visar hur folkhögskolan, vid sidan av sin allmänbildande funktion, hade en tydlig roll i metasystemet för utbildning i Tornedalen.
Det fanns ett nationalistiskt innehåll i utbildningarna som vävdes samman i det nätverk som utbildningsinstitutionerna formade. Budskapet till eleverna var att den finskspråkiga kulturen och meänkieli som modersmål tillhörde en svunnen tid. Nu var det svensk kultur som skulle gälla. Det budskapet fick eleverna höra från lärare och rektorer i folkskolan och folkhögskolan,
40
Elenius 2001, 205‒215; Pekkari 1999, 56‒63.
41
Pekkari 1999, 267‒270.
42
Matti 1999, 127‒157; Elenius 2001, 224‒230.
43
Mattson Barsk denna volym.
22
282
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
föreståndare på arbetsstugorna, kaptener i den militära utbildningen, biskopar, kyrkoherdar och komministrar, föreläsare i bildningskurser, bibliotekarier, landshövdingar och från andra håll i samhället genom inflytelserika personer och massmedier. Länsstyrelsen och domkapitlet förmedlade på så sätt nationalistiska värderingar som undergrävde tornedalingarnas tilltro till, och stolthet för, den meänkielispråkiga kulturen. Attityderna fanns också i statliga företag som LKAB.
44
I en större nationell kontext förenades politiker, lärare, forskare, museitjänstemän,
tjänstemän, företagare, journalister och andra offentliga aktörer i det nationella moderniseringsprojektet.
Förändring och avveckling
Helt avgörande för hur det nationalistiska innehållet i de tornedalska utbildningarna förändrades är vilka politiska grupperingar som hade makten över utbildningen. De första statliga skolorna med svenska som enda undervisningsspråk byggdes 1888. De följdes av Bodens folkhögskola som bildades 1896 och Övertorneå folkhögskola 1899. Vid den här tiden var partipolitiken i Sverige i sin linda. Konservativa individer och grupperingar dominerade i riksdagen och Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades exempelvis inte förrän 1889. Domkapitlet med starka kyrkliga och politiskt konservativa ideal styrde fortfarande över folkskolan. Samtidigt förekom en nära dialog och ett nära samarbete mellan domkapitlet och länsstyrelsen om minoritetspolitiken.
Det kan nämnas att när biskop Lars Landgren under 1880-talet arbetade för att etablera statliga skolor med enbart svenska som undervisningsspråk, så strävade landshövding Adolf Widmark efter att flytta småskollärarseminariet från Haparanda till svenskspråkig bygd i Kalix. Biskop och landshövding strävade båda efter att försvenska Tornedalen och hyste en djup misstro mot de finska fennomanernas agitationer till stöd för den finskspråkiga befolkningen i svenska Tornedalen. Den laestadianska ledaren, kyrkoherde P.O. Grape, vände sig emot flytten av seminariet, men skrev samtidigt i samverkan med Landgren en ansökan om att starta de fyra första statsskolorna med svenska som undervisningsspråk. I brev uppmanade Landgren att Grape, närmast av taktiska skäl, i ansökan skulle dämpa kritiken mot fennomanerna och fruktan för Rysslands onda avsikter. Den insikten fanns i övermått hos regeringen ändå, menade Landgren. Landgren, Widmark och Grape hade också i olika sammanhang nära kontakter med kungafamiljen som ytterligare band dem samman i rojalistiska och värdekonservativa värderingar. Både biskopen och landshövdingen var påverkade av språkdarwinistiska idéer om det finska språkets expansion i Norrbotten, men de hyste samtidigt en respekt för den finska kulturen.
Så var det inte med landshövding Lars Berg som tillträdde 1885. Han var mycket konservativ och anslöt i riksdagen till den yttersta högern, inte minst i försvarsfrågan och var den förste
44 Persson 2011.
23
283
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
ordföranden i Föreningen för Norrlands fasta försvar. Med Berg som landshövding försköts språkfrågan i Tornedalen från att ha handlat om att sprida svenskt språk och kultur i en gränsprovins till att bli en försvarsfråga med rasistiskt innehåll. Berg hävdade att ”den finska folkstammen” var en ”främmande nationalitet” inom det egna landet. Det var därför ett nationellt skyddsskäl för staten att skydda svenskt språk inom de egna gränserna. Som ett led i försvenskningen av Tornedalen gjorde Berg ett nytt försök att flytta småskoleseminariet från Haparanda till Kalix eller Luleå. Den här gången möttes förslaget av ett samlat motstånd från förre landshövdingen Widmark, biskop Landgren, seminarieföreståndaren Oscar Liljebäck och inte minst laestadianledare P.O. Grape.
Lars Berg hade en tydlig rasbiologisk nedvärderande syn på tornedalingarna och den finskspråkiga kulturen. Han stod för en exkluderande nationalism med den svenska kulturen som allenarådande norm. Berg kan betraktas som extrem, men även efterföljande landshövdingar under 1890-talet fram till 1937 var över lag orienterade åt höger i partipolitiken. Karl Husberg, Oscar von Sydow, Walter Murray och Gösta Malm deltog periodvis i regeringar med tydlig högerprofil. Med liberalen David Hanséns tillträde som landshövding 1937 skedde en förskjutning mot vänster. Efterträdaren Oscar Lövgren var socialdemokrat.
45
De två
sistnämnda hade en enkel social bakgrund jämfört med den tidigare skaran av välutbildade ämbetsmän eller ingenjörer och var båda födda och bosatta i Norrbotten.
Även bland de två biskopar som följde efter Lars Landgren fanns en entydig ambition att försvenska Tornedalen. Under biskop Martin Johanssons tid skedde en kraftig utbyggnad av de statliga skolorna i Tornedalen, särskilt 1893 då anslaget höjdes från 25 000 till 45 000 kronor. På så vis etablerades 23 nya folkskolor. Domkapitlet hade begärt en utredning från landshövding Lars Berg om behovet av statliga skolor i Finnbygden. Berg betonade att den finska språkutbredningen borde stoppas vid gränsen till svenskspråkig bosättning. Argumenten var tydligt språkdarwinistiskt och militärt influerade. Landshövdingen ansåg att störst framgång att återvinna finskspråkiga områden var längs järnvägen till Gällivare, Kiruna oc h Narvik.
46
Martin Johansson strävade efter att dela det stora Härnösands stift i två delar. Ett av argumenten var att det materiella och andliga gränsförsvaret mot Ryssland inte skulle bli så effektivt om inte stiftet delades.
Från 1904 blev Olof Bergqvist biskop i det nybildade Luleå stift. Han arbetade som konservativ riksdagsman i flera decennier. Mellan 1912 och 1928 satt han som ledamot i första kammaren för högerpartiet, varav sexton år som ordförande för statsutskottet. Under hela denna period var den likaledes konservative stiftsnotarien Albert Carlgren centralfigur i utvecklandet av
45
Elenius 2001, 144‒163; Se Svenskt biografiskt lexikon: Adolf Widmark, Lars Berg, Karl Husberg, Karl Johan Bergström, Oscar von Sydow, Walter Murray, Gösta Malm, Nils Gustaf Ringstrand, August Beskow, Bernhard Gärde, David Hansén, Oscar Lövgren.
46
Riksdagens protokoll 1893, Kungl. Maj:ts proposition nr 1, 8:e huvudtiteln, punkt 12, s. 26‒33.
24
284
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
arbetsstugorna i Tornedalen. Under flera decennier dominerade Bergqvist och Carlgren utformningen av språkpolitiken och det nationalistiska innehållet i skolan och arbetsstugorna. Vi har sett hur Bergqvist, Carlgren och grundaren av Tornedalens folkhögskola, Ludvig de Vylder, hade gemensamma ideologiska intressen inom den s.k. unghögern. Där utvecklades en rojalistisk och värdekonservativ nationalism som satte sin prägel på den språkliga assimileringspolitiken i Tornedalen fram till början av 1930-talet.
Man kan säga att metasystemet för utbildning i Tornedalen nådde sin nationalistiska kulmen vid ingången till 1930-talet. Då genomsyrades utbildningarna av en starkt assimilerande nationalistisk ideologi som olika myndigheter förde fram. Inom folkskolan utgjordes den grundläggande strukturen av de statliga skolorna, som kraftigt byggts ut från 1890-talet och in på 1920-talet. Kravet på svenska som undervisningsspråk var i de statligt finansierade skolorna en tvingande pedagogisk norm, som senare anammades också i de kommunalt ägda skolorna.
Under Hjalmar Brantings första regering 1920 skedde ett första steg mot en ändrad minoritetspolitik när Sverige 1920 gick med i Nationernas förbund. I ett tal 1925 betecknade den dåvarande socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén att detta var en nyorientering i utrikespolitiken och att det bröt en hundraårig internationell isolering. Han betonade att minoritetsskyddet krävde internationellt samarbete.
47
En annan förändring var omorienteringen
i förhållande till Finland. Ett bilateralt samarbete inleddes vid samma tid och resulterade 1925 i ett inofficiellt militärt samarbete som med 1930 års försvarskommission formaliserades mellan Sverige och Finlands generalstaber. När Richard Sandler blev utrikesminister 1932 fördjupades samarbe tet ytterligare.
48
Synen på Tornedalens plats i den svenska nationen
förändrades nu drastiskt. De var viktigt att undanröja motsättningarna om språkpolitiken mellan de två länderna, som varit förhärskande i så många år.
Skolöverstyrelsen hade 1924 fått i uppdrag att utarbeta en undervisningsplan för Tornedalen. Vid ett möte med lärare i Tornedalen uppmanade utbildningsrådet N.O. Bruce lärarna att komma in med förslag till undervisningsplanen. Bruce tillhörde en liberal riktning på ecklesiastikdepartementet och hade som gammal folkskollärare varit medlem i Sveriges Allmänna Folkskollärarförening. Föreningen motarbetade kyrkans fortsatta inflytande inom utbildningsväsendet. Efter uppmuntran från Bruce skrev åtta tornedalslärare en petition till Skolöverstyrelsen där de bland annat ställde krav på finskspråkig undervisning i kristendomskunskap och att finska skulle användas som hjälpspråk under hela skoltiden. Förslaget utlöste en våldsam debatt i lokaltidningarna och i svenska och finska rikstidningar. Petitionärerna anklagades för att vara fennomaner och fosterlandsförrädare.
47
Undén 1925.
48
Agrell 2000, 33 ff.
25
285
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Ett förslag lades till sist fram av Skolöverstyrelsen att tillåta frivillig finska i fortsättningsskolan. Förslaget lades fram som proposition till 1932 års riksdag av den dåvarande liberala regeringen, men röstades ner av riksdagen. När Socialdemokraterna kom i regeringsställning lade ecklesiastikminister Arthur Engberg 1935 fram samma förslag som proposition och nu gick den igenom. Här samverkade den minoritetspolitiska förändringen i samhället med det militärpolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland. Som en manifestation av att svensk och finsk kultur var jämbördiga i den svenska nationalstaten anordnades 1937 en gemensam resa till Tornedalen med utrikes- och utbildningsministrarna i de två länderna. Klassrum besöktes med journalister och fotografer som viktiga följeslagare och resan avslutades till sist i Helsingfors.
49
Det nationalistiska innehållet i den socialdemokratiska minoritetspolitiken var av annat slag än den konservativa och organiska nationalism som präglat decennierna kring sekelskiftet 1900. Grundtanken var fortfarande att staten skulle integrera olika grupper i nationen, men nu handlade det om att förena de privilegierade med de socialt underordnade, att förena kapitalet med arbetarklassen i det gemensamma folkhemmet. Med en klassutjämnande politik skulle även minoriteterna gynnas, men en sådan politik krävde att nationen förenades kring ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Socialdemokraterna gick här en balansgång. I teorin anslöt man till att minoriteternas modersmål skulle värnas i skolan, men i praktiken upprätthölls förbudet mot att tala finska i skolan i Tornedalen. Arthur Engberg inkarnerade den socialdemokratiska kluvenheten. Under 1920-talet var han en uttalad antisemit i många offentliga artiklar som han skrev, men under 1930-talet ändrade han åsikt. Han blev nu en lika uttalad antinazist till försvar fö r judarna.
50
Engberg uttryckte aldrig några rasistiska åsikter om
tornedalingarna även om han gärna under sin tidiga karriär höll fram den svenska rasens goda egenskaper.
Andra världskriget blev en vattendelare vad gäller det rasbiologiska tänkandet. Kriget hade fått katastrofala följder för minoriteter i Europa genom Tysklands folkmordspolitik mot judar, romer och andra grupper. I Sovjetunionen ledde den kommunistiska nationalitetspolitiken till liknande systematiska folkmord av etniska och politiska minoriteter. Medvetenheten om minoriteters utsatta läge och vetenskapens förkastande av rasbiologin gjorde att de rasmässiga värderingarna till stor del tappade sin legitimitet efter kriget.
Under 1950-talet förändrades nationalismen i Sverige under påverkan av ett utökat globalt samarbete inom FN, stärkandet av mänskliga rättigheter och en ändrad syn på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk. Samtidigt inleddes ett nytt och intensifierat nordiskt samarbete. Nordiska rådet bildades 1952 som ett startskott för minoritetspolitiska
49
Slunga 1965, 52‒53; Elenius 2001, 286‒300.
50
Blomqvist 2001.
26
286
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
förändringar i de nordiska länderna över nationsgränserna. Två år efter bildandet blev det fritt att göra passfria resor mellan de nordiska länderna. Det öppnade för en större rörlighet över statsgränserna för den romska minoriteten och innebar att den romska minoritetspolitiken mer än tidigare blev en gemensam nordiska fråga. Ytterligare två år senare bildades Nordiska samerådet vars syfte var att påverka de nordiska staterna att föra en mer enhetlig politik mot samerna. I nordligaste Sverige utvecklades under senare delen av 1950-talet även Nordkalottsamarbetet som ett nordiskt samarbetsprojekt. I det samarbetet blev den samiska frågan och tornedalsgränsen symboler för gränsöverskridande nordiskt samarbete. Flera nordiska kommittéer utredde under efterkrigstiden nyttjandet av Torne älv för jordbruk på gränsholmarna, timmerflottning och fiske liksom förutsättningarna för vattenkraftens utnyttjande. En rad bilaterala institutioner skapades mellan svenska och finska Tornedalen.
51
Den särskilda finansieringen av de statliga skolorna i Tornedalen avskaffades 1940 som ett resultat av det ökade statliga ansvaret för hela skolväsendet.
52
På global nivå engagerade sig
efter kriget det nybildade Förenta nationerna (FN) i utbildningsfrågor genom Unesco, som var ett av flera fackorgan som bildades inom FN 1945. Unescos målsättning var att stärka utbildningsväsendet i olika länder för att på så vis befrämja FN:s stadga om internationellt samarbete och stöd för de mänskliga rättigheterna.
53
År 1953 utfärdade Unesco en
rekommendation att alla världens barn borde få sin första skolgång på sitt eget modersmål. Rekommendationen utgick från att kunskap inte kan förvärvas på ett språk som eleven inte förstår. Den byggde på pedagogiska rön som säger att all undervisning bör utgå från det som eleven är bekant med och därifrån röra sig mot det som är nytt.
54
I den kontexten tappade
metasystemet sin legitimitet som uttryck för en värdekonservativ, rojalistisk nationalism i skarp konkurrens med Finland.
Den gemensamma nämnaren i metasystemet hade utgjorts av assimilerande nationalistiska värderingar inom skolväsendet. När dessa började framstå som främmande i en kontext av ett utökat globalt och nordiskt samarbete, stärkandet av mänskliga rättigheter och den ändrade synen på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk, så tappade de allt mera sin legitimitet. Metasystemet i Tornedalen började därför att under 1950-talet anta en ny form. Den rasbiologiskt influerade och för minoriteter assimilerande nationalism, som påverkat den statliga politiken mot tornedalingarna, efterträddes av en folkhemsbaserad nationalism i socialdemokratisk skepnad.
51 Elenius 2008; Elenius 2009a; Elenius 2009b; Elenius 2022. 52 Tenerz 1963, 355; Elenius 2017. 53 UNESCO står för United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization.
54
The Use of Vernacular Languages in Education. Paris: Unesco, 1953. [Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning.]
27
287
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Med den ändrade nationalistiska självbilden ändrades också värderingarna i metasystemet, men i grunden byggde de fortfarande på åsikten att svenskt språk och svensk kultur skulle vara helt normerande i skolan. Till detta bidrog att tornedalingarna allt mera blivit tvåspråkiga och en del barn enbart svenskspråkiga. De olika utbildningarna sågs nu som helt integrerade i den svenska kulturen. Direktmetoden betraktades som en självklar undervisningsmetod i folkskolan. Det var den språkinlärningsmetod som i Tornedalen också kallades ”den helsvenska metoden”. Det ansågs som självklart att skolbarnen inte skulle använda modersmålet meänkieli i undervisningen.
Det fanns också en eftersläpande hotbild kvar från andra världskriget som påverkade språkpolitiken. De dramatiska krigshändelserna i Finland, inte minst tyskarnas nedbränning av finska Tornedalen, levde kvar i minnet. Dessutom förvandlades Tornedalen efter kriget till en militär buffertzon. Så även om varken rasbiologiska föreställningar om samer och finnar som underordnade raser eller det tidigare upplevda hotet från finska nationalister längre hade någon politisk bärkraft, så fanns en militär hotbild kvar som nu kopplades samman med det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.
När den kulturella assimileringspolitiken nått sitt mål om försvenskning blev assimilering betraktad som något självklart i det folkhemsbygge som tog fart på 1950-talet. Tornedalingar och andra minoriteter betraktades nu allt mera som etniskt neutrala medborgare, som skulle integreras i det demokratiska Sverige. Myndigheterna ansträngde sig att betrakta Tornedalen som vilken del av Sverige som helst. Det visade sig exempelvis i det sätt som skoldistrikten organiserades. Fram till 1914 var folkskolorna i Tornedalen organiserade i ett gemensamt huvudsakligen tornedalsfinskt inspektionsområde, förutom Gällivare, Jukkasjärvi och Karesuando pastorat som blivit utbrutna. Från 1914 slogs de tornedalska skoldistrikten i stället ihop med de svenskspråkiga distrikten Överkalix, Nederkalix, Råneå och Töre skoldistrikt. Fram till 1942 hörde fortfarande Överkalix och Nederkalix ihop med de tornedalsfinska distrikten.
55
Den officiella inställningen var att det inte längre existerade något språkproblem i
Tornedalen. Inom lärarutbildningen visade det sig i att inga som helst försök gjordes för att anpassa undervisningen i skolorna till de finsktalande skolbarnen.
56
Ett annat exempel på den etniska neutraliseringen av Tornedalen är Tornedalsutredningen, som tillsattes av regeringen 1954. Bakgrunden till utredningen var den höga arbetslösheten i östra Norrbotten. Därför fick länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att undersöka ekonomi, arbetsmarknad och företagande i Tornedalen och den svensksprå kiga Överkalixbygden.
57
Utredningen är ett typexempel på social ingenjörskonst där arbetsmarknadsproblematiken sågs som ett politiskt problem i en etniskt neutral del av Sverige. Tornedalens avvikande språk och
55
Snell 1942, 44‒45. Tenerz 1963, 355 ff.
56
Tenerz 1942, 46‒70; Tenerz 1963.
57
Tornedalsutredningen D.1 (1958) och Tornedalsutredningen D. 2 (1960).
28
288
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
kultur vägdes aldrig in i bedömningarna. Arbetsmarknads- och försörjningsproblemen i Östra Norrbotten sågs som en glesbygdsproblematik som drabbade svensk- och meänkielispråkiga på ett likartat sätt. Det skulle lösas med hjälp av regionalpolitiska medel.
Inom folkskolan hade Skolöverstyrelsen redan vid tiden för första världskriget tagit över domkapitlets ledande roll inom folkskolan. Myndigheten blev efter andra världskriget den dominerande pedagogiska rösten inom skolans område. Med början 1948 började man ge ut ett tryckt cirkulär som hette Aktuellt från Skolöverstyrelsen. Där beskrevs i kortfattad notisform beslut som tagits och åtgärder som gjorts inom skolväsendet under det gångna året. Ibland publicerades en fördjupande artikel som beskrev en sakfråga inom utbildningsväsendet. Publikationsserien ger en god bild av beslut som tagits, men också av Skolöverstyrelsens hållning i pedagogiska frågor. Som exempel kan nämnas att man 1948 gick ut till de högsta beslutsfattarna inom folkskolan angående behandlingen av vänsterhänta i skolan. Lärarna skulle nu ta hänsyn till om barnen själva visade ”mer än tillfällig olust” för att tränas till att bli högerhänta.
58
Typiskt för den svenska hållningen i minoritetsfrågor under 1950-talet var att man, trots stödet till FN-stadgan och deklarationen om mänskliga rättigheter, officiellt inte uttalade sig om Unescos deklaration från 1953. Åren 1951‒1962 publicerades metodiska anvisningar för undervisning i ämnen som modersmålet (dvs. svenska), engelska, tyska, franska, spanska, latin och grekiska i högre kommunala skolor och i läroverk, men också artiklar om samspelet mellan modersmålet oc h historieundervisningen.
59
Under samma period publicerades en rad notiser
och separata artiklar om FN, mänskliga rättigheter och om Unesco. Men inte någonstans behandlades Unescos språkrekommendation från 1953 eller att den på något sätt borde få konsekvenser för språkpolitiken mot tornedalingarna eller mot samerna.
Däremot uttalade man sig i angränsande språkpedagogiska frågor. År 1954 publicerades en artikel av undervisningsrådet Karl Kärre om ”den modifierade direktmetoden” i jämförelse med den grammatiska metoden och med den förmedlande metoden i språkundervisningen i främmande språk i realskolan och på gymnasiet. Slutsatsen var att läraren borde kunna använda modersmålet vid svårare förklaringar och utredningar kring det främmande språket.
60
En
uppföljande replik med mer undervisningsnära kommentarer gjordes några nummer senare av läroverksadjunkten i moderna språk, Anders Slettengren. Han konstaterade att någon uttömmande handledning inte fanns för undervisning med direktmetoden eller i kombination med andra metoder.
61
Problematiken för skolbarnen i Tornedalen att från första klass lära sig
svenska som främmande språk med direktmetoden berördes över huvud taget inte i Aktuellt
58
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948, nr 5.
59
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1951‒1958. 60 Kärre 1954, 408‒410. 61 Slettengren 1954, 448‒450.
29
289
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
från Skolöverstyrelsen åren 1948‒1962.
62
Det var som att man inte ville inse att de flesta barn
hade meänkieli som modersmål när de började i första klass. Inga som helst pedagogiska resonemang fördes om detta, däremot om problematiken för gymnasieelever att lära sig främmande språk som engelska och franska.
Under de sista åren av 1950-talet och i början av 1960-talet hördes för första gången en oppositionell röst i riksdagen mot den oreflekterat förda språkpolitiken i Tornedalen. Det var den nyblivne socialdemokratiske riksdagsmannen Ragnar Lassinantti som i 1957 års riksdag ställde en interpellation om behovet av finskspråkig undervisning i småskolan i Tornedalen. Därför ville han stimulera utbildningen av tvåspråkiga småskollärare. Det innebar att det informella förbudet mot att använda finska i skolan i Tornedalen måste upphöra.63 Lassinantti var själv tornedaling och hade upplevt den assimilerande pedagogiken i folkskolan. Hans mamma kom från Finland och han har berättat hur han fick åka skidor över älven vid Pello för att på den finska sidan låna finskspråkiga böcker till sin mamma. Till saken hör att finskspråkiga böcker var förbjudna i skolbiblioteket i hembyn. Interpellationen var lika mycket riktad mot det egna partiets förda politik som mot andra partier. I riksdagen uppstod ingen debatt och han fick gehör för frågan från ecklesiastikminister Ivar Per sson, bondeförbundet.
64
Inte förrän nu märks en förändring i Skolöverstyrelsens inställning till språkfrågan i Tornedalen. I Aktuellt från Skolöverstyrelsen som publicerades 1958 fanns för första gången ett principiellt dokument i den tornedalska språkfrågan. Det var riktat till länsskolnämnd, skolstyrelser, skolchefer och folkbildningsorganisationer. Skolöverstyrelsen slog här fast att språkfrågan i Tornedalen inte var en nationalitetsfråga eller en stridsfråga mellan svenskt och finskt. Den handlade om kulturella och praktiska aspekter av vardagslivet. Och man tillfogade att det måste beaktas: ”…att i en gränsbygd med i stor utsträckning tvåspråkig befolkning såväl kulturella som pedagogiska och praktiska skäl talar för att ej blott det ena språket vårdas inom skolans ram.”65 Samma år tilläts lärarna i Tornedalen att läsa enkla stycken på finska vid studiet av Finlands geografi. Det hade under många år varit tillåtet att använda norska och danska under geografilektionerna, men nu blev det till sist även tillåtet att använda finska i undervisningen.66
Även tvåspråkighetsforskaren Nils-Erik Hansegård hade 1957 påpekat till Skolöverstyrelsen att ett förbud mot att tala finska fanns i skolorna i Tornedalen och att det borde upphävas. Myndigheten gjorde 1965 ett förnyat påpekande till rektorerna om att det finska språkförbudet skulle upphävas. Det talar för att en del lärare fortsatt att förbjuda meänkieli i skolan in på 1960-
62 Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962; Snell 1976, 87‒96.
63 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4, 50‒51, Interpellation av Ragnar Lassinantti angående undervisning i småskola av barn, som enbart tala finska.
64 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 9, 14‒17, Svar på interpellation angående undervisning i
småskola av barn, som enbart tala finska.
65
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 186, 621‒624.
66
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 104, 312.
30
290
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
talet.
67
Hansegård hävdade 1968 att många tornedalingar på grund av förbudet att prata finska
i skolan blivit stigmatiserade och att de längre fram i livet blivit språkligt handikappade. De kunde inte uttrycka sig bra vare sig på finska eller svenska.
68
Halvspråksteorin kritiserades
senare av språkforskare som menade att det inte existerar halvspråkighet, utan enbart språk vars innehåll och uttrycksförmåga påverkas av en rad sociala, etniska, ekonomiska och andra variabler.
69
Annan forskning har visat att de särskilda svårigheter som tornedalingarna hade
med det svenska språket i skolan har hämmat kontakten med svenska myndigheter. Det har också undergrävt den meänkielita lade kulturen.
70
Att det krävdes så stora ansträngningar för att
avskaffa språkförbudet för meänkieli visar hur extremt nationalistisk undervisningen varit.
3. Undersökningens uppläggning
Utifrån den förda minoritetspolitiken före och efter andra världskriget kan man fråga sig hur skolbarnen i Tornedalen upplevde sin tid i skolan och hur den påverkade dem som vuxna. I nedanstående undersökning har ett antal tidigare tornedalska skolbarn intervjuats om hur de upplevde den assimilationspolitik som fördes i skolan under deras skoltid. De 32 intervjuade har slumpmässigt valts ut ur skolmatriklarna från slutet av 1930-talet till början av 1950-talet i två separata skolor i Tornedalen. Den ena skolan, som låg vid Torne älv och gränsen till Finland, kallas Gränsälvsskolan. Den andra låg i den inre delen av Tornedalen och kallas Inlandsskolan. De två skolorna har valts för att kunna jämföra om det går att upptäcka några skillnader mellan skol- och språkpolitiken i det tornedalska kärnområdet, vid gränsen till Finland, jämfört med en skola i en mer utpräglad skogsbygd med större närhet till industrierna i Malmfälten. Skolbarnen i de två skolorna hade också olika kommuncentra med olikartad näringsstruktur att förhålla sig till. För att få ett större urval av elever, och för att bättre kunna anonymisera de intervjuade, valdes två relativt stora skolor. Valet av de konkreta skolorna kan utifrån ovanstående kriterier beskrivas som intuitivt.
För att få ett stort urval av elever att intervjua har ett stort spann av skolklasser valts ut. De är jämnt fördelade mellan skolorna och vad gäller kön. Från Inlandsskolan ingår 9 kvinnor och 8 män. Från Gränsälvsskolan ingår 7 kvinnor och 9 män. Intervjuerna med skolbarnen omspänner en skoltid på över trettio år. Den äldste av de intervjuade började i första klass 1931 och den yngsta började 1959, så den samlade skoltiden omspänner 1930-, 40-, 50- och 60-talet. De intervjuade gick i skola under den period då den svenska ”välfärdsnationalismen” utvecklades. Samtidigt är andra världskriget en viktig politisk och moralisk vattendelare. De har alltså sina erfarenheter från olika perioder av utbildningspolitik.
67 Lainio &Wande 1996, 323‒324. 68 Hansegård 1968; Hansegård 1990; Elenius 2009c; Hyltenstam & Salö denna volym. 69 Martin-Jones & Romaine 1984; Romaine 2000. 70 Winsa 1996; Winsa 1998; Elenius & Ekenberg 2002; Winsa 2005; Elenius 2005.
31
291
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Med tanke på hur minoritetspolitiken och de allmänna värderingarna förändrades efter andra världskriget är fördelningen av när de intervjuade gick i skola av intresse. Medianvärde för årtalet när de intervjuade började skolan är 1943, alltså mitt under det pågående världskriget. Av samtliga intervjuade gick 23 av barnen i skola något av krigsåren 1939‒1945. Det var bara 9 barn som började i skola efter andra världskrigets slut. Av dem gick den yngsta ut skolan 1967. Merparten var alltså påverkade av krigsåren under någon del av sin skolgång.
De tidigare eleverna har spårats genom folkräkningen 1990, vilket varit möjligt genom att fullständigt namn och födelsedatum från skolmatriklarna har kunnat användas i sökningen. Eftersom fullständigt personnummer saknats så har elevernas nuvarande adresser slutligen tagits fram genom digitala sökningar på internetsidor för adressökning som Eniro oc h Hitta.se.
3.1 Intervjumetod för de två skolorna
I undersökningen speglas skolbarnens, föräldrarnas och lärarnas syn på skola och samhälle genom de intervjuades minnen av skoltiden och av uppväxten till vuxen ålder. Frågeställningarna i intervjuerna har fokuserat på relationen mellan hem, skola och samhälle för att undersöka på vilket sätt de tre världarna samspelade eller inte samspelade med varandra.
Föräldrars sätt att förhålla sig till finska och svenska som vardagsspråk påverkade barnens tillvaro hemma liksom deras skolgång. Det kan beskrivas som föräldrarnas språkstrategier. En del föräldrar valde att prata modersmålet finska med barnen, andra valde att prata svenska, som många själva hade svårigheter med. På liknande sätt kan man säga att barnen själva, genom lärarnas inställning till deras kultur och modersmål, utformade strategier för hur och när de senare i livet använde finska oc h svenska.
71
Användningen av ett språk, men också
användningen av två eller flera språk, skiftar mellan olika språkdomäner. Det kan gälla skilda användningssätt i hemmet, i affären, på arbetet, i kontakt med myndigheter etcetera.
Intervjuerna har gjorts som breda livsvärldsintervjuer med särskild fokus på skolförhållandena när de var barn. Med utgångspunkt i skoltiden har de intervjuades sociala förhållanden, yrkesval, geografiska bosättning som vuxna samt genusaspekter av skolpolitiken också undersökts. Det handlar om elevernas syn på hur språkpolitiken tog sig uttryck i skolan, men också på svenskans och finskans roll i och utanför skolan när de växte upp.
Intervjuerna gjordes 2015 och genomfördes i samtliga fall i de intervjuades hem. Nästan samtliga var pensionärer när intervjuerna gjordes. Därför är beskrivningarna av upplevelserna både tillbakablickande och självreflexiva i nutiden. De intervjuade försöker återge sina intryck som barn i hemmet, skolan och övriga samhället. Mot bakgrund av minnena gör de reflexioner av hur de som vuxna har påverkats av den inställning till finsk och svensk kultur som mötte
71 För användningen av begreppet språkstrategier, se Elenius 2001, 41‒49.
32
292
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
dem i skolan. Som vid alla intervjuer blir de känslomässigt påverkade av sina egna återgivningar av händelser i barndomen.
Ibland kan de skratta till för att markera en distans till vad de berättat, men det är inte alltid som skrattet är positivt. Det kan också uttrycka ett sätt att hantera osäkerhet eller smärtsamma upplevelser. För den äldste intervjuade hade det gått mer än nittio år sedan skolstarten, för den yngsta omkring sjuttio år. Det betyder att vissa minnesbilder är starkare och andra mindre starka. Trots detta tenderar starkt känslomässiga minnesbilder att ha en hög konkretion med många detaljer. Det gör dem trovärdiga som minnesbilder av vad som en gång hände, framför allt hur händelserna kändes.
Det finns även berättelser som de intervjuade hört om andra barn som blivit misshandlade av en lärare eller någon annan överhetsperson. Sådana berättelser är del i ett kollektivt minne hos vissa familjer eller bland byborna som helhet. Oavsett hur sådana minnen har återberättats och fått en särskild form så är de starkt känslomässigt engagerande för de intervjuade. De uttrycker en kollektiv smärta av att ha varit utsatt för ett förtryck, ett övergrepp eller en orättvisa. Det finns inga skriftliga källor som bekräftar sådana vittnesmål. Intervjuerna bör framför allt värderas som livsprocesser där barndomsminnen undersöks av dem själva med den vuxnes mognad och distans. På så vis ger de också en bild av konsekvenserna i vuxen ålder av språkpolitiken i skolan.
En av de intervjuade är äkta make till den slumpvis utvalda kvinnan från Inlandsbyn och är född i samma by och har gått i samma skola. Han har därför fått ingå i intervjuunderlaget. Förutom de 32 så är ytterligare en äkta make intervjuad i samband med att en av kvinnorna från Gränsälvsbyn intervjuades. Han är född i en annan del av Tornedalen och har därför gått i en annan skola än de som analyseras i undersökningen. Därför har enbart hans allmänna synpunkter på språkpolitiken och moderniseringen i Tornedalen använts i analysen, inte på språkpolitiken i den egna skolan eller kulturförhållandena i hembyn.
Här nedan görs en genomgång av hur de intervjuade upplevde sin skolgång som barn i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan. Vid tiden för deras skolstart fanns ingen allmän förskola i Sverige. Skolan och skolgården var därför den plats där barnen tog sina första steg för att socialiseras in i den näraliggande hembygden och i den svenska staten.
4. Familjens sociala situation
Industrialiseringen av samhället bröt upp det gamla bondesamhället. Det fanns inte längre samma förutsättningar att söka en framtid i närmiljön som tidigare. Skogsbruket rationaliserades och jordbruksfastigheterna räckte inte till för den ökande befolkningen. Genom stora barnfamiljer och den ökade levnadsstandarden var befolkningen i byarna som störst vid ingången till 1950-talet.
33
293
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
I Tornedalen var över 50 procent av befolkningen sysselsatta inom jordbruksnäringen år 1950. Motsvarande tal för riket som helhet var 23 procent. De flesta var småjordbrukare och måste kompensera med kompletterande arbeten i skogsbruk, flottning och liknande. Det blev svårare att få jobb i skogsbruket när allt fler bolag gick över till helårsanställningar. Kvinnorna bedömdes ha mycket små möjligheter att få jobb på hemorten men goda möjligheter på annan ort. Arbetslöshetsstatistiken återspeglade näringsstrukturen. Tornedalen hade 38 arbetslösa per tusen invånare år 1955 mot 16 i Norrbottens län som helhet och två i hela riket. Av de arbetslösa i Norrbotten bodde 40 procent i Tornedalen.
72
Så såg arbetsmarknaden och framtidsutsikterna
ut för föräldrarna när de intervjuade växte upp. Under främre delen av 1900-talet ökade även användningen av massmedia dramatiskt. De gällde framför allt tidningar men vid tiden för andra världskriget även radio. Därför beskrivs här även hur massmedia påverkade språkanvändningen i hemmen under barndomen.
4.1 Påverkan av massmedia i hemmet
Enligt socialantropologen och nationalismforskaren Benedict Anderson bidrog den nationella spridningen av dagstidningar och radioutsändningar till att skapa nationen som en föreställd politi sk gemenskap.
73
På liknande sätt skapades i början av 1900-talet en föreställning om
Norrbotten som en både uråldrig kulturell region och ett industriellt framtidsland. Som en specifik del av den svenska nationen lyftes Tornedalen fram som ett område med finsk tradition men numera med svensk kultur.
74
Genom sin geografiska spridning bidrog massmedierna till
att skapa nya slags identiteter.
Ett exempel på hur viktigt massmedia ansågs vara i försvenskningsarbetet, är att landshövding Oscar von Sydow, efter förslag från professorn i finsk-ugriska språk K.B. Wiklund, mellan 1913 och 1919 såg till att gratis tidskrifter på svenska delades ut i Tornedalen. De skulle vara illustrerade, lättlästa och opolitiska. Exempel på tidningar som delades ut är Sveriges ungdom,
Norrlands lantmannatidning, Vecko-Journalen och Hemtrevnad. Tidskriftsprojektet illustrerar tydligt hur metasystemet för utbildning i Tornedalen fungerade. I ett gemensamt brev, undertecknat av landshövdingen och biskopen, beskrevs att folkskoleinspektörerna skulle utse tre familjer som delade på en tidskrift. Tidskriften skulle cirkulera mellan de tre familjerna.
Lärarna och prästerna skulle engageras i utdelningen på lokal nivå.
75
Massmedia spelade också
en viktig roll som ett sätt att träna svenska utanför skoltiden. På 1940- och 1950-talet ökade antal prenumerationer på länstidningar och särskilt under kriget blev radion viktig för att hålla sig underrättad om dagshändelserna. Radion hade en direkthet som ytterligare förstärkte den nationella identiteten.
72 Tornedalsutredningen D. 1 (1958), 189 ff. 73 Anderson 1993.
74
Sörlin 1988. 75 Elenius 2011, 230‒233.
34
294
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Massmedia påverkade även de intervjuade i Inlandsbyn och Gränsälvsbyn. I Tabell 1 visas vilken typ av dagstidning, och i enstaka fall periodisk tidskrift, som familjerna prenumererade på. Där syns också om de hade radio eller inte. Man ser av tabellen att familjerna i Inlandsbyn i betydligt högre utsträckning hade en svenskspråkig tidning. Eftersom den socialdemokratiska
Norrländska Socialdemokraten (NSD) är den enda tidning som nämns som svenskspråkig tidning, så kan man dra slutsatsen att befolkningen där var mer uttalat socialistisk till sin politiska läggning. Endast i två hem fanns det tvåspråkiga Haparandabladet, som hade en moderat politisk profil. I Gränsälvsbyn dominerade i stället Haparandabladet, tätt följd av
NSD.
Tabell 1. Massmedieanvändning i hemmen bland intervjuade skolbarn i Tornedalen.
Massmedia i Inlandsskolan Gränsälvsskolan familjen
svenska
finska tvåspr ej
uppg
svenska
finska tvåspr ej
uppg
Tidning hemma 7
2 8 5 2 7 1
Radio hemma 8 1
8 9 2
4
Antal intervjuade för ovanstående uppgifter är 17 i Inlandsskolan och 15 i Gränsälvsskolan.
Det var bara två hem som hade en helt finskspråkig tidning. Båda fanns i Gränsälvsbyn. En man från Gränsälvskolan, född 1937, berättar: ”Min mor hade en mycket trist tidning… det var någon laestadiansk tidning från Finland, grå och tråkig…och den läste man inte.” De hade annars NSD hemma och en veckotidning med serien ”August och Lotta”. Han berättar att hans mamma översatte serierna i NSD, och en svensk veckotidning som de också hade, från svenska till finska innan han själv lärt sig att läsa på svenska. Efterhand tillkom också radio. På 1930talet var det ännu ovanligt med radio i hemmen.
En man från Gränsälvskolan, född 1935, berättar att föräldrarna tidigt skaffade sig radio. Han kommer ihåg hur folk kom till dem för att lyssna på radio ungefär som det var i televisionens barndom när folk vallfärdade till de som skaffat TV. Det är tydligt att radion betydde mycket för att kunskapen i svenska språket stärktes. Det var ett fåtal i de två byarna som prioriterade finska utsändningar från Finland.
En man från Inlandsskolan, född 1946, berättar att de hade både svenskspråkiga NSD och tvåspråkiga Haparandabladet hemma. Han läste själv NSD när han hade lärt sig svenska. De lyssnade mycket på radio i hemmet vilket bidrog till att stärka de svenska språkkunskaperna. ”Ja, det var ju mycket sådant där nyheter och sport, skidtävlingar, men det var efter det att man började skolan. Då hängde man med mycket bättre när man lyssnade på radio.”
En man från Inlandsskolan, född 1950: ”Jag (minns) att det är femtionio (1959) när Ingemar vart världsmästare, så stack jag med farsan mitt på natten, soligt…över med färja till ett
35
295
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
färjställe på andra sidan och där var det fyra, fem gubbar vad jag kommer ihåg, och så var det en radio. Ja, det är minnet, och det var så fint soligt.”
Vissa föräldrar köpte medvetet in radio för att barnen skulle få träna sig i svenska. En kvinna från Gränsälvskolan, född 1925, berättar att de hade Haparandabladet hemma. Barnen läste den svenska delen men pappan läste den finska delen. Och så hade de radio, men det ansågs som syndigt av en del som var religiösa. Hennes föräldrar var positiva till radion. ”Ja absolut, och mina föräldrar tyckte att de ville ha den där radioapparaten för då lär sig barnen svenska. Det sa dom också till folk som undrade, som kanske tyckte att det inte var lämpligt.” Föräldrarna pratade annars enbart finska hemma. Hon lånade också böcker på biblioteket och gillade att läsa.
En man från Gränsälvskolan, född 1924, berättar att de hade Haparandabladet och radio hemma. ”Ja, farsan han var ju sådan där, han skulle ha radio…nyheter… han var lite eljest än alla andra gamlingar. Han var mycket för att lyssna på radion. Det var mycket där man fick lära sig lite svenska.”
I vissa fall skaffade föräldrarna radio därför att de var samhällsintresserade. Så var det med en kvinna vars pappa var rullstolsbunden. Han var samhällsintresserad och skaffade en radio. Den stod ofta på och det svenska språket strömmade ut i köket.
4.2 Skolbarnens sociala bakgrund
Föräldrarna till de intervjuade barnen var födda i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Genomgående hade de mellan fem och tretton barn. En del av dem var laestadianer och hade som kristen ideologi att inte använda preventivmedel och att därför föröka sig i enlighet med Guds plan för världen. I många fall angav de intervjuade att föräldrarna inte var laestadianer, men att däremot mor- eller farföräldrarna var det. Föräldrarna levde i en kristen kontext även om de inte gick i kyrkan regelbundet. Ett typiskt exempel är en kvinna född 1938 som berättade att föräldrarna inte var speciellt laestadianska, men när de hade gjort klart i ladugården på söndag så ville de höra på gudstjänsten i TV. Hon hade fem syskon. Även om inte föräldrarna var laestadianer så låg det i det traditionella kulturella konceptet för jordbrukssamhället i Tornedalen i främre delen av 1900-talet att man skulle skaffa många barn.
Som kontrast till de konservativa laestadianska värderingarna ställdes i början av 1900-talet arbetarrörelsens radikala socialistiska idéer, som utmanade det bestående samhället. Den typen av politiska sympatier kommer inte fram i intervjuerna, men å andra sidan har inte heller frågor ställts om föräldrarnas politiska sympatier. Föräldrarna hade oftast sin hemvist i samma by och ibland i närliggande byar. Oftast var det kvinnan som flyttat till mannens hemby när de gifte sig. Hos kvinnorna fanns en beredskap att förändras i en ny kulturell kontext när de blivit vuxna. När de gifte sig bytte de ut sitt efternamn till mannens efternamn. I enstaka fall flyttade den blivande hustrun från en by som låg mer än två mil bort men det var ovanligt. I några fall kom
36
296
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
kvinnorna från Finland. Syskonen till de intervjuade var ofta hel- eller halvsyskon, men i ett fall adopterades ett finskt krigsbarn under andra världskriget och blev ett av totalt fyra syskon. I några av familjerna dog mamman när barnen var små. Pappan fick då ta över ansvaret för barnen, ibland med hjälp av sin åldrade mamma som bodde hemma och den äldsta systern i syskonskaran. I ett fall dog pappan i en olyckshändelse när den intervjuade var vuxen och redan utflyttad. Till övervägande del var de intervjuades föräldrar kroppsarbetare. En vanlig näringskombination var att familjen hade ett litet jordbruk och att mannen kompletterade med skogsarbete, flottning eller vägarbete. Kvinnan skötte ladugården och hemmet. De flesta hade inte fler än några få kor medan andra kunde ha 12‒15 kor och en del hade också häst som användes i timmerkörningar. I många fall hade pappan i familjen tagit över en bondgård efter sina föräldrar, men det finns också exempel på föräldrar som var nytänkande och utvecklade företag. Ett exempel är investeringar i hästar för att köra timmer.
Andra utvecklade moderna åkerier med lastbilar och traktorer. En av de intervjuade männen hade en pappa som utvecklade ett åkeri med lastbilar under kriget, men efter kriget gick han tillbaka till häst igen eftersom det var svårt att få tag i däck och reservdelar direkt efter kriget. En annan av de intervjuade männen hade en farfar som utvecklat ett åkeri i Malmberget under 1920-talet, men som köpte skog i Inlandsbyn och slog sig ner där med familjen. En av de intervjuade männen i Inlandsbyn, född 1939, berättar att hans pappa kom som tillfällig skogsarbetare till byn. Pappan bodde tillsammans med andra skogsarbetare väldigt primitivt i skogskojor utan möjlighet att tvätta sig själv eller sina kläder. Där arbetade de hela vintern och den som anlitat dem körde ut mat till dem ibland. Efter skogsarbetet började pappan arbeta som snickare åt en person i byn där han gifte sig med en av döttrarna i huset. Han provade även på att jobba med gruvarbete, skogsarbete och under senare år vägarbete.
Omkring en femtedel av föräldrarna till de intervjuade, både bland männen och kvinnorna, hade tjänstemanna- eller serviceyrken av något slag, ibland som tillägg till det egna jordbruket. Det handlade om att bedriva lanthandel, arbeta i matbespisning eller annan servering, som hemsamarit, inom sjukvården, läraryrket eller som tullare. Arbetsmoralen i hemmet var av nödvändighet sträng. Papporna hade kunnat få börja arbeta i skogen när de var tretton eller fjorton år gamla. Barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till i ladugårdsarbetet, att hämta vatten och ved, städa och liknande. En av de intervjuade männen, född 1933, berättar att hans pappa använde en ren i skogsarbetet i avsaknad av häst. Det var inte ovanligt att tornedalingar före andra världskriget hade sådana så kallade skötesrenar. Att ha skötesrenar innebar att en fastighetsägare fick äga ett begränsat antal renar, men enligt lagstiftningen måste det vara en same som skötte renarna. Den formen av rennäring kallas i dag koncessionsrenskötsel.
Tornedalingarna har en lång historisk tradition av att kombinera jordbruk med renskötsel, men i den första renbeteslagen 1886 definierades renskötseln som en uteslutande samisk rättighet. Det innebar att tornedalingarnas historiska rätt att vara renägare och att idka renskötsel
37
297
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
ifrågasattes. I 1898 års renbeteslag skärptes skrivningen ytterligare så att rätten att ha skötesrenar avskaffades för bönder i Västerbotten och Jämtland. I Norrbotten behölls systemet ändå, men med vissa begränsningar och undantag. Undantaget för att äga skötesrenar handlade till stor del om Tornedalen. I 1928 års renbeteslag bestämdes till sist att tornedalingarna fick behålla sin koncessionsrenskötsel, bland annat med motiveringen att renen användes så allmänt i jordbruket och skogsbruket i Tornedalen. De fattiga jordbrukarna hade inte råd att hålla sig med häst och var därför beroende a v renar.
76
En konsekvens av de två lagarna var att staten
genom länsstyrelserna stärkte sin bestämmanderätt över renskötselns organisation och utformning, men också att tornedalingarna uteslöts från möjligheten att bedriva renskötsel. Renbeteslagstiftningen från 1800-talet och den från 1928 var dubbelt diskriminerande. Den gjorde det svårare för renskötande samer att kombinera renskötsel med jordbruk. Rasbiologiska idéer om att samerna enbart skulle syssla med renskötsel låg bakom lagstiftningen. Det var ett sätt att hålla fjällsamerna utanför moderna näringar, men det var också ett sätt att skydda rennäringen, som var hårt trängd på sina håll, och att överföra den administrativa makten över renskötseln till länsstyrelsen.
77
För tornedalingar blev det svårare att kombinera jordbruk med
renskötsel eftersom de blev förbjudna att själva sköta sina renar. Det är en diskriminerande lagstiftning eftersom tornedalingarna blev negativt särbehandlade.
4.3 Hemmets språk i en övergångstid
De familjer som bodde i Inlandsbyn och Gränsälvsbyn under decennierna runt andra världskriget levde i en föränderlig språklig värld. Framför allt kan man notera hur den differentierade arbetsmarknaden påverkade föräldrarnas språkanvändning. Övergången från självhushållning till mer utpräglad marknadsekonomi stimulerade utvecklingen av tvåspråkighet. I Tabell 2 visas språkanvändning i hemmet och i samhället hos de 32 intervjuade skolbarnen. De intervjuade har tillfrågats om vilket språk de talade när de började skolan eller vilket eller vilka språk de använde i hemmet som barn. Den visar att finska dominerade helt i hemmet. Det var barnens modersmål. I Inlandsskolan använde 71 procent av de intervjuade finska som samtalsspråk i hemmet. I Gränsälvsskolan var motsvarande andel 87 procent. Samtidigt hade svenskan börjat göra insteg i hemmen. 24 procent av de intervjuade från Inlandsskolan minns att även svenska användes hemma. I Gränsälvsskolan är motsvarande andel 7 procent.
76
Widén 1927 (SOU: 1927:25); Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, samt Lag om renmärken (SFS 1928:309).
77
Mörkenstam 1999; Lantto 2000.
38
298
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Tabell 2. Språkanvändning bland de intervjuade skolbarnen i Tornedalen (antal).
Språkdomäner Inlandsskolan Gränsälvsskolan
svenska finska tvåsprå-
kighet
svenska finska tvåsprå-
kighet
Samtalsspråk hemma
1 12 4
13 2
Språk i samhället
1 9 7
12 3
Antal intervjuade för ovanstående uppgifter är 17 i Inlandsskolan och 15 i Gränsälvsskolan.
När det gäller språkanvändningen i samhället utanför hemmet skiljer sig Inlandsskolan ännu mer från Gränsälvsskolan. I Inlandsskolan beskrev 41 procent av de intervjuade att de använde både finska och svenska i samhället. Det visar att en försvenskning påbörjats i samhället. I hemmet användes meänkieli mer än i samhället. I Gränsälvsskolan är skillnaden obefintlig mellan språkanvändningen i samhället och hemma. Man får intrycket att närheten till Finland gjorde att den tornedalsfinska kulturen bibehölls i högre grad där än i inlandet. Det kan också bero på hur nitiskt språkpolitiken bedrevs i de två skolorna.
Med tanke på det låga antalet intervjuade så är procenttalen mera indikationer på hur det såg ut än att vara representativa för hur det såg ut bland samtliga skolbarn i Tornedalen. Vid en jämförelse med uppgifterna i Kenttäs och Weinz´s utredning från 1968 får man en mer representativ bild för hela Tornedalen. Där anges att 72 procent av folkskolans nybörjare år 1945 var enbart finsktalande, 20 procent tvåspråkiga och 8 procent enbart svenskspråkiga.
78
Det
motsvarar ganska väl den minnesbild som de intervjuade har av språkanvändningen i hemmet vid skolstarten.
Av intervjusvaren framgår en förändring av språkanvändningen över tid, som inte redovisas i tabellen. När språkanvändningen hos de intervjuade sorterats efter kön och skolstart blir två tydliga mönster synliga. Det första är att användningen av meänkieli är oförändrat dominerande i hemmet från den man som började första klass 1931 till den kvinna som började första klass 1959. De talade båda nästan uteslutande meänkieli i hemmet. Det gjorde ytterligare 14 av de intervjuade männen och 8 av de intervjuade kvinnorna och användningen var ganska jämnt fördelad över de nästan tre decennierna. Meänkieli var fortfarande i slutet av 1950-talet ett dominerande språk i hemmen bland båda könen. För männen var det också det dominerande språket ute på byn.
Den andra observationen är att tvåspråkigheten i hemmet och ute på byn förändrades under andra världskriget. Av de intervjuade eleverna gick 72 procent i skolan under något av krigsåren 1939‒1945 medan 28 procent började skolan efter 1945. Merparten gick alltså i skola under senare delen av 1930-talet och under andra världskriget. En viktig brytpunkt syns med de som
78 Kenttä & Weinz 1968, 12.
39
299
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
började skolan 1942. Innan dess är det ingen av de intervjuade som angett att de använt både finska och svenska regelbundet i hemmet och bara en kvinna att hon använt båda språken ute på byn. Bland de som började skolan 1942 och senare är det 5 kvinnor och 1 man som anger att de använde båda språken i hemmet. Likaså är det 7 kvinnor och 2 män som anger att de använder båda språken ute på byn.
Krigsåren verkar ha varit avgörande för att de intervjuade började använda svenska parallellt med meänkieli både i hemmen och ute på byn. En viktig förklaring till krigsårens betydelse för den ökade tvåspråkigheten är att Tornedalen då fylldes av tusentals svenskspråkiga militärer som blev inkvarterade i skolor och privata hem. Ett annat exempel på språklig påverkan är biografer med svenska filmer. Det är också omvittnat hur tornedalingarna fick inkomster från militären genom att öppna caféer eller sälja vantar, sockor och liknande till rekryterna. En del tornedalingar var direkt involverade i den militära uppbyggnaden genom att hyra ut mark, bostäder eller förråd till militären. Även den ökade militära hotbilden vid gränsen ökade incitamentet att lära sig svenska.
79
Det var kvinnorna som först började använda båda språken
mer regelbundet.
Industriorternas påverkan på språkanvändningen
En av förklaringarna till Inlandsskolans högre andel tvåspråkiga kan vara att Inlandsbyn låg närmare gruvindustrin i Malmfälten. De som flyttade till Svappavaara eller Kiruna började där använda svenska i samhället. Om de sedan flyttade tillbaka till byn så följde det nya språkmönstret med. En av kvinnorna i Inlandsbyn, född 1948, berättar att hennes mamma kom från en gruvort där man pratade mest svenska. Därför pratade mamman svenska med sin förstfödda flicka. Dessutom tvingade hon sin man att också tala svenska. Kvinnan berättar om sina föräldrar: ”Varför de började, mina föräldrar, med svenska, var för att pappa pratade ju så dålig svenska. Mamma tyckte att samtidigt som jag lärde mig prata så kunde pappa också lära sig svenska.”
Föräldrarnas tvåspråkighet påverkade
De intervjuade beskriver nästan undantagslöst att man enbart hade meänkieli som umgängesspråk i hemmet, men samtidigt inflikar de ibland att föräldrarna kunde lite svenska.
En av de intervjuade kvinnorna, född 1942, hade en mamma som var mycket duktig i svenska. Hon hade gått sex år i folkskolan. ”Hon var mycket duktig och läste alltid mycket, och alla tidningar…hon läste dagstidningen för min pappa (skratt) för han var inte alls intresserad av, och (hon) berättade allt som har hänt och sådana där, ja eller olyckor och sådana saker.” Hon pratade också aktivt svenska med barnen. ”Jo men hon tyckte att det var bra att utrycka sig ibland när vi frågade, eller ibland frågade jag henne på svenska, då svarade hon på svenska.”
79
Ekman 2013.
40
300
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Ibland testade hon sin mammas språkkunskaper genom att fråga henne saker på svenska. ”Jag tyckte att det var som så lämpligt ibland att göra det (skratt) och testa henne om hon kunde så där…man reta ju henne lite grann.” Familjen hade ett litet jordbruk som många andra, men två av mammans systrar var utbildade småskollärare på seminariet i Haparanda.
Två av de intervjuade kvinnorna är systrar, födda 1937 och 1938 och gick i Inlandsskolan. De berättade att även om det pratades mycket finska hemma så kunde både mamman och pappan bra svenska. Mamman hade gått på folkhögskola i Övertorneå.
En av männen i Gränsälvsskolan, född 1937, hade en pappa som arbetade med telegrafledningar. Pappan pratade alltid finska hemma med barnen och med grannar som kom på besök. Men det fanns ett tillfälle då han pratade svenska. ”Det var endast när min pappa fick avlämna rapporter till Luleå genom sitt jobb, och då pratade han svenska naturligtvis. Det var enda gången som man till vardags använde det språket. Jag tyckte att han pratade så bra svenska. Och speciellt när han ringde till Luleå så gjorde han väl till sig lite grann, och jag var riktigt stolt när mina kompisar hörde. Det måste ha varit ett tecken att jag på något vis värderade det svenska språket…och jag förstod att jag skulle få lära mig det. (skratt)”
Föräldrarna tränade svenska med barnen
I flera fall försökte föräldrarna att prata lite svenska med barnen innan de började skolan, så att de skulle få träna på det nya språket. En av kvinnorna, född 1946, berättar att hennes föräldrar prövat att prata svenska med barnen hemma ibland för att de skulle träna sig i språket. ”Det kändes konstigt (skratt) för jag var ju van vid finska. När jag kom hem från skolan så var det finska hela dagen, och kompisarna var finsktalande.” En av kvinnorna i Gränsälvsbyn, född 1937, berättar att hennes mamma fått rådet när hon jobbade som hembiträde i en tjänstemannafamilj, att hon enbart skulle prata svenska med sina barn så länge de var så små att de enbart var inomhus. Det gjorde mamman, så den intervjuade kvinnan lärde sig svenska mycket snabbt, men inte finska förrän hon började leka med grannbarnen. När hon väl börjat prata finska så användes finska som vardagsspråk i hemmet.
Språken blandades när man talade
En av kvinnorna från Inlandsskolan, född 1942, berättar att de ofta blandade båda språken. ”Vi blandade ihop svenska och finska som man gör nu ofta när vi får främmande också här, det blir blandning av båda språken.” Samtidigt var det självklart att använda meänkieli som vardagsspråk, särskilt efter skoltid. ”Jo, det är ju självklart när man visste att i skolan får vi inte prata så mycket, utan då när vi slutar skolan, då var det fritt fram att prata meänkieli.” En annan kvinna från Inlandsbyn, född 1946, kommer också ihåg att det fanns en familj som kom från svenskspråkiga trakter. De hade en pojke som bara kunde svenska, med honom pratade en del av lekkamraterna svenska fastän meänkieli var modersmålet och hemspråket. När hon blev
41
301
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
äldre och kom med i föreningslivet kommer hon ihåg att diskussionerna fördes på meänkieli men protokollen skrevs på svenska.
En av kvinnorna, född 1946: ”Jag tror vi tränade för att vi var vana från skolan att vi skulle prata svenska. När jag var tillsammans med en grannflicka, då pratade vi bara finska.”
Det är bara en av de intervjuade som pratade svenska hemma som barn. Föräldrarna var lärare. Mamman hade svenska som modersmål men lärde sig finska. Under sommarloven lärde sig den intervjuade kvinnan finska när hon umgicks med sina farföräldrar.
I ett fall kunde mamman i familjen sämre svenska än pappan. Det berodde enligt den intervjuade på att mamman hade gått i skola i början av 1900-talet i en by där endast finska användes i undervisningen. Kvinnan berättar: ”Mamma hade syskon i Amerika och de brevväxlade på finska.”
Det bestående intrycket är att skolbarnen i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan nästan aldrig hörde svenska innan de började skolan. Det var meänkieli som gällde, eller finska som många av de intervjuade valt att kalla sitt modersmål. Att så många använde meänkieli i hemmet berodde också på att det ofta fanns äldre personer i familjens närhet som enbart pratade finska. Så gott som alla föräldrar kunde lite svenska. I några fall pratade mammorna enbart svenska med barnen i pedagogiskt syfte. Det svenska språket kom också in i familjerna när släktingar gifte sig med svensktalande, men också genom skolan och att barnen började prata mer svenska bland kompisarna på byn.
4.4 Förväntningarna inför skolstarten
För barnen i Tornedalen fanns en extra spänning inbyggd i det första mötet med skolan eftersom de visste att i skolan måste de prata ett annat språk än modersmålet finska.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952 berättar om skolstarten: ”Jo, det tror jag att jag kunde något enstaka ord (svenska), jo. Jag tror nog att det var…hos min mormor och morfar bodde ju då en fasters flicka och hon kunde svenska…och det var hon som lärde mig att läsa.”
En man från Inlandsskolan, född 1931: ”Då var det en lärarinna, ja, som skulle vara min lärarinna…hon tyckte det var roligt då när jag började skolan och kan svenska redan. Men då flyttade vi till farmor och farfar… och de hade stugan där som vi flyttade till. Och då var det ju kört för de pratar ju bara finska. Då blev det finska…jag kommer inte ihåg om jag kunde någon svenska alls när jag började skolan.”
Någon särskild rädsla för språkbytet i skolan kommer inte fram i intervjuerna, förutom den allmänna osäkerheten och nervositeten över att träffa läraren för första gången och de nya klasskamraterna. Tvärtom framkommer ofta en glädje och förväntan inför att få börja skolan.
42
302
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, gick sju år i skola. Hon har mycket positiva minnen från skolan. ”Första dagen. O, ja, jag kommer ihåg! (skratt) Mor hade stoppat en näsduk i min ficka, och sen när jag kom från skolan så sa mor att, nå hur var det i skolan? Oj, det var så roligt. Jag glömde att snyta mig! (skratt).” Hon minns särskilt timmarna när de började läsa och fick lära sig bokstäver. ”Jag trivdes i skolan faktiskt, så det gick jättebra i skolan hela tiden.”
En annan kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar om skolstarten. ”Jag minns inte mycket av det. Jag minns när jag mötte min bästis, det var dagarna innan uppropet. Jag var på väg till affären i byn. Vi möttes där utanför affären och tydligen började vi prata…och så visade det sig att vi skulle börja skolan samtidigt och i samma klass. Och sen dess så var vi bästisar.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, berättar hur intresserad hon var av att börja skolan. ”Jag minns att det var spännande. Jag tyckte mycket om skolan, så det var en rolig tid.” En man från Gränsälvsskolan, född 1937, beskriver första dagen i skolan som en högtidsdag. ”Hemma fick man lära sig att det blir upprop, och när de ropar ditt namn, då ska du säga JA högt. Och det var ju samling. Det var nog kanske hela skolan. Ja i alla fall blev man uppropad och så småningom anvisad till sin sal och det var väldigt spännande. Det var nyfärgsatt och rent och fint i skolan, och så fick man en egen bänk.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, beskriver skolgången som helt normal. ”Ja vad jag kan se nu så det var ju och det är en helt normal skolgång, och jag tror att lärarna också sporrade mig sen för att de var bekanta med mina föräldrar. Jag ser då ingenting negativt i alla fall på skolgången inte, utan jag tycker att det var helt okej. Jag såg ju alltid till att jag kunde läxorna…för då fick man ju läsa, om inte annat psalmverser…skulle man kunna utantill.”
Men det fanns också de som kände sig obekväma i skolan. En man från Inlandsskolan, född 1950, berättar: ”Jag var inte alls intresserad, det var ju gymnastiktimmarna, men jag gjorde väl vad som behövdes, för jag vart ju aldrig kvarsittad.” En man från Gränsälvsskolan, född 1930, minns att han första skoldagen hade en lapp med sig där de skrivit hans namn. Den första läraren var snäll, men han trivdes inte i skolan. ”Jag var mycket med farsan, och farsan svor så in i helvete så jag fick ärva det där. Jag svor också mycket där (i skolan). Jag gillade jobbet bättre än skolan.” En man från Inlandsskolan, född 1939, berättar hur han skämdes när han efter en tid i skolan blev förflyttad till hjälpklass. Skolavslutningen hade en militärisk prägel som var skrämmande för honom. I en del fall verkar äldre syskon ha hjälpt de yngre med språket innan skolstart. En man från Gränsälvsskolan, född 1924, berättar att hans två år äldre syster enbart pratade svenska hemma ett tag för att syskonen skulle lära sig språket fortare.
Tidpunkten för skolstart var inte alltid strikt reglerad utan kunde styras av slump och tillfälligheter. En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, berättar att hennes mamma var släkt med läraren. Hemma pratade de ganska mycket svenska eftersom hennes mamma arbetat som hembiträde i Boden. Då frågade mamman om hennes flicka inte fick börja ett år tidigare
43
303
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
eftersom hon inte hade någon att leka med. ”Och så fick jag fara till skolan när jag var sex år. Jag trivdes så bra…då följde jag med mina bröder. Och jag fick penna och papper utav lärarinnan och lyssnade på när det var genomgång…och jag tyckte det var så jätteroligt så jag följde…jag vet inte hur länge jag gick där, men sen började jag ju i skolan och samma fröken till ettan hade jag.”
En liknande tidig skolstart som var ännu mer slumpartad skedde för en kvinna från Inlandsskolan, född 1948. Hon beskriver hur distriktssköterskan i byn kom förbi med sin dotter, som var ett år äldre och skulle börja skolan. ”Hon slängde mig på pakethållaren och sa, att ni leker bara tillsammans, det är lika bra att du också börjar skolan samtidigt. Då började jag ett år före, men det var ju bara fem dagar in på nästa år. Så länge jag gick skola så var jag därför alltid yngst.” Bara några år senare startade en helt ny pedagogisk verksamhet i Inlandsbyn. Det var en lekskola som inrättades som en nystartad försöksverksamhet i början av 1950-talet. En kvinna, född 1946, berättar att hon fick gå två veckor i lekskola innan skolstart. Det speciella var också att där talades enbart finska. Det är ett av få exempel bland de intervjuade där skolstarten anpassats efter att finska var modersmål hos en avgörande majoritet av barnen.
För de som bodde utanför huvudbyn där skolan låg kunde skolvägen vara lång. Det gällde särskilt före andra världskriget då vägar saknades på vissa håll och inga skolskjutsar ännu ordnats. En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, berättar att hon åkte på hemgjorda skidor till skolan med sina bröder. En annan kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, berättar: ”Jag var liten till växten. Första dagen i skolan…det var inte som nuförtiden att föräldrarna följer. Vi måste fara själva och jag hade väl ungefär en kilometer till skolan. Och sen mötte jag en farbror uppe på vägen och han var med en häst…han frågade vart jag skulle när jag var på vägen, men jag sa jag ska till skola. Men är du så stor? Du är så liten än (skratt)!” Själva skolgången upplevde hon inte som så intressant. ”Det var nog lite trögt men man måste ju gå dit ändå. Jag var inte så hemskt intresserad inte.” En annan kvinna från Inlandsbyn, född 1946, hade också lång väg att gå till skolan. Hon bodde en bit utanför byn och de var kanske tio barn som promenerade tillsammans till och från skolan i alla slags väder. ”Jag trivdes i skolan. Jag hade inga busfasoner för mig och skötte skolan bra. Det var som en andra hem om man säger.”
På 1950-talet fick barnen börja åka skolskjuts. En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, berättar hur de var ett gäng som bodde i en angränsande by och att de först fick gå eller åka skidor tre eller fyra kilometer till landsvägen. Där lämnade de skidorna och fick åka skolbuss till skolan. Sedan tog de skidorna efter skolans slut och åkte hem på dem.
5. Barnens upplevelser av skolan
Sverige var fortfarande i början av 1900-talet ett utpräglat jordbrukssamhälle. Det gällde i ännu högre grad för Tornedalen. Där fanns en tydlig hierarki med prästen, länsman, tullaren och andra tjänstemän, kanske också en handlare, som ”herrar” på toppen av den sociala pyramiden.
44
304
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Där under fanns självägande hemmansägare som hade hög status och så en differentiering i hantverkare, torpare, backstugusittare och fattighjonen lägst ner. Tornedalen hade traditionellt en betydligt högre andel backstugusittare än Norrbotten som helhet.
80
Det nya klassamhälle som
växte fram under mellankrigstiden avspeglade sig också i skolans värld. När folkskolor började byggas på landsbygden kom lärarna in som en ny statusfylld yrkesgrupp tillsammans med andra tjänstemanna- och serviceyrken.
5.1 Skolans yttre miljö
Det kan vara svårt att föreställa sig hur den yttre skolmiljön var. Därför görs här en kort beskrivning av de två skolorna och skolgången i dem, så som de intervjuade själva kommer ihåg. Tidsperiod i skolan sammanfaller för många av de intervjuade med krigsåren, vilket i Tornedalen fick särskilda konsekvenser för skolgången.
Skolhusen blev tidigt en markant del av byns offentliga miljö. Genom de skolor som staten finansierade blev också skolorna symboler för nationalstaten Sverige. Deras närvaro förstärkte Tornedalens närvaro i det pågående nationsbygget. För skolbarnen representerade de snarare den utifrån kommande påverkan från svenskarna i ”södra Sverige”. För många barn stod skolbyggnaden också som symbol för bygdens klassamhälle, en byggnad där överheten styrde. Det blev också den byggnad där de under sju år av sin barndom fostrades i sin position som språklig och kulturell minoritet. Skolbyggnaden med sitt kunskapsförmedlande och fostrande innehåll placerade skolbarnen, byn och Tornedalen i relation till övriga Sverige.
Skolverksamheten gav också ett positivt ekonomiskt tillskott till befolkningen i byarna eftersom det gav nya arbetstillfällen. Det gällde exempelvis uppförandet av nya byggnader, lärar- och vaktmästartjänster, underhåll, snöröjning, uthyrning av rum till undervisning och lagning av skolmat. Det gav ett tillskott till familjens försörjning. En av de intervjuade i Gränsälvsskolan minns att i tredje klass byggdes en barnbespisning vid skolan där hans mamma fick jobb och där en faster skötte matlagningen. Andra hade föräldrar eller släktingar som arbetade som lärare.
Utformningen av skolmiljön är samtidigt en mätare på hur välfärdssamhället utvecklades. Med ökande levnadsstandard ökade också antalet skolbarn i byarna. Det medförde att skolsalarna inte alltid räckte till. En del av skolundervisningen bedrevs därför periodvis i privata hem för att få plats med det ökade antalet skolbarn. För att få en känsla av hur skolbyggnaderna bidrog till skapandet av skolmiljön, men också hur skolorna bidrog till att utforma byns sociala miljö, beskrivs här de två skolorna och övriga offentliga byggnader i de två byarna med hjälp av de intervjuades minnesbilder.
80 Elenius2007, 166‒184.
45
305
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Inlandsskolan beskrivs som en stor byggnad i två våningar med centralvärme och
barnbespisning. I källaren fanns en bastu där de fick bada någon gång då och då. Skolhuset blev också en social samlingsplats för ungdomarna. En av de intervjuade kvinnorna minns särskilt biblioteket som låg i en separat byggnad och var öppet på lördagarna. ”Ja på lördag gick vi alla som ett gäng till biblioteket och lånade böcker. Sen träffades vi på söndag kanske och lekte med varandra.” I byn fanns även ett Folkets hus och en biograf. Filmerna som visades var alltid på svenska, inte på finska. Därutöver fanns byggnader för religiösa sammankomster, affärer, post och liknande. Skolhuset var en tydlig del av byns offentliga miljö.
Gränsälvsskolan fanns från början i en relativt liten byggnad och de som började skolan i
början av 1930-talet hade mycket enklare skolförhållanden än de som började på 1950-talet. Toaletten var ett utedass. Det fanns en vedkamin i varje klassrum. Det eldades också med en kakelugn inne i skolan. Därför gick det åt mycket ved. Pojkarna brukade hjälpa vaktmästaren att dra upp ved på kälken. Vid andra världskrigets början stod den nya stora tvåvåningsbyggnaden klar. Där fanns också en gympasal och en slöjdsal. Även i Gränsälvsskolan fanns religiösa byggnader, affärer och post. Skolområdet var en viktig del av byns offentliga miljö.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, beskriver hur hon tillhörde den årskull som fick börja skolan i en nybyggd skolbyggnad, men att de däremot inte hade någon skolmatsal utan fick ta med sig en smörgås och en flaska med fil eller mjölk hemifrån, som de åt i korridoren. En man från samma skola, född 1924, minns också att de fick ha med sig maten själva till skolan. ”Jo nog kommer jag ihåg att vi fick ju ha med oss en liten väska, och då hade man mjölk och en macka.” En man från Gränsälvsskolan, född 1938, berättar att en del elever fick lektioner i privata hem som hyrdes ut till skolan eftersom alla elever inte rymdes i skolhuset.
5.2 Situationen under kriget
Skolgången och skolmiljön påverkades påtagligt när andra världskriget bröt ut. Genom att Finland angreps av Sovjetunionen 1939 så pågick kriget från första början på andra sidan Torne älv. När Finland allierade sig med Tyskland 1941 mot Sovjetunionen blev landet ännu mer påtagligt involverat i det storpolitiska världskriget. Kriget kröp in på bara skinnet på de svenska tornedalingarna när de tyska trupperna retirerade norrut hösten 1944 och vintern 1945. Tyskarna brände då ned bebyggelsen i finska Tornedalen. Finska flyktingar med tillhörigheter och husdjur flydde brådstörtat över gränsen till Sverige. Första anhalten var svenska Tornedalen.
Undervisningen i Inlandsskolan blev särskilt påverkad av krigsåren. Där inkvarterades finska flyktingar så att barnen blev lediga från skolan. En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, berättar om krigsåren. ”Sen kom de där flyktingarna från Finland. Vi fick inte gå i skolan på ett år. Vi var hemma helt och hållet. Fick jobba.” Uppgiften om att undervisningen var nedlagd ett
46
306
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
helt år är inte verifierad, men upplevelsen av total nedläggning vittnar om den omvälvande påverkan som kriget hade på skolgången.
Även Gränsälvsskolan blev påverkad eftersom den låg precis vid finska gränsen. En kvinna, född 1931, berättar hur de fick ha skola på flera ställen i byn när den svenska militären tog över skolan. ”Jo, jag tror jag gick femman och sexan i skolbyggnaden men då hade vi två klasser tillsammans. Men sen var det ju den där mörkläggningen under (finska) Vinterkriget, oj, vad jag var så rädd när jag kom hem. Det var så lång väg och du vet när det var mörkläggning, det var mörkt överallt.” En annan kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, bekräftar detta. ”O ja, det kommer jag ihåg, det kom ju mycket soldater till byn och de invaderade ju skolan så skolan fick hyras ut på byn. Jag vet att vi hade hemma en klass, jag tror att det var fyran, och trean tror jag gick hos en… bonde som hyrde ut ett rum åt skolan då, så jag gick hos dem.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, bekräftar hur han fick gå i skola på fyra eller fem olika ställen i byn. Han fick aldrig undervisning i själva skolbyggnaden, som militären tagit över. Skolmaten fick de ta med sig hemifrån. En man från Gränsälvsskolan, född 1938, berättar att det sista krigsåret, då han började i första klass, fick de ta med mat själv, men under andra läsåret hyrde skolan in sig i en bondgård där man lagade lunch till skolbarnen.
När de finska flyktingbarnen fick undervisning i svenska Tornedalen uppstod den märkliga situationen att skolbarnen i svenska Tornedalen enbart fick prata svenska i skolan medan barnen från finska Tornedalen fick extra hjälp på finska. En man från Gränsälvsskolan, född 1938, började i första klass 1945 och kommer ihåg de finska skolbarnen: ”De hade ju flytt till Sverige ‒ tornedalingarna från finska sidan. De var ju i byarna i Tornedalen och med oss i skolan hösten 1945. Då hade de hjälp utav en som lärde dem på finska, men de här lärarna som vi hade ‒ det var på svenska.” Han minns att de finska eleverna gick i skola ett år i byn. Deras lärare var från Finland och undervisningsspråket var finska. De bodde inackorderade hos familjer i byn.
5.3 Lärarnas status i byn
I båda byarna hade lärarna en mycket hög status. En man från Inlandsskolan, född 1946, beskriver hur hans familj levde i en helt annan social värld än lärarna. ”Jo det var helt annat. Inte kunde man vara hem till en lärare, det gick ju inte. Inte under den tiden.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, upplevde att det fanns en social skillnad mellan de barn som hade lärare eller präster som föräldrar. De som hade studerat ansåg sig vara lite finare än de andra. ”Och det var ju då också lika…men ändå så tyckte de att de var lite, lite bättre… när de hade läst.” Också om man var släkt med läraren så upplevdes den sociala skillnaden. En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, var släkt med en av lärarna men de bodde på olika sidor av byn så de umgicks inte med varandra. ”Nej, man var nog inte så mycket intresserad av dem, och man var ju rädd för dem egentligen. Herregud, de var ju bättre folk!”
47
307
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, beskriver hur det fanns en tydlig social klasskillnad i byn. ”Ja, det var ju lite bättre folk, lärarna, det var stor skillnad på den tiden. Ja, fast man träffade dem efter skolan så fick man niga på långt håll (skratt). Jag vet inte om det var lärarna själva som sagt att man ska hälsa. Det blev som automatiskt. Den tiden var det stor skillnad på lärarna och vanligt folk.” Som skolelev hälsade hon aldrig på liknande sätt på annat folk.
En man från Gränsälvsskolan, född 1937: ”Jag kommer ihåg…lärarna hade ju en hög status, och jag tyckte inte alls att det var fel. Jag tyckte att de skulle ha det, för de kunde så mycket. Man blev uppmanad hemma att om du möter någon lärare, eller andra (från det övre skiktet) så ska du hälsa på dem. Jag tyckte det var väldigt fint om någon lärare kom och besökte, men det var inte så många som kom.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, berättar om sitt allmänna intryck av lärarna. ”Jag måste säga att vi hade fina lärare, det kommer jag ihåg. Det var inga våldsamheter. Jag har ju hört andra som berättat hur lärarna har varit men det var väldigt fina människor. Jag tror att det bidrog till det här, att båda var från bygden och byarna…lärarinnorna, de förstod ju oss. Den känslan har jag kvar att det var bybor.”
Vid tiden för andra världskrigets slut hade flera generationer av utbildade lärare examinerats sedan seminariet i Haparanda öppnades 1875. Läraryrket var vid krigets slut ett etablerat yrke.
81
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, beskriver lärarnas sociala bakgrund. ”Ja, en del kom ju från bondefamiljer. Men sen var det ju, om man säger, tjänstemän, tullare och sådana som hade barn, och de utbildade sig till lärare.” En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, minns att det var flera tullardöttrar som blev lärare. ”De hade väl tidning hemma och de kanske också lärde sig svenska.”
5.4 Lärarnas sociala engagemang
Lärarnas inflytande och status låg inte bara i att de var utbildade och styrde med hjälp av ett övergripande statligt regelverk. De påverkade också barnen genom att de engagerade sig i byns aktiviteter på fritiden.
En av de manliga lärarna i Inlandsbyn, som var enbart svensktalande och kom söderifrån, var mycket aktiv i föreningslivet i byn. Han satte exempelvis upp nyårsrevyer och var initiativtagare till idrottsrörelsen i byn och andra folkrörelser. Det sågs inte med goda ögon från alla håll. En kvinna, född 1938, berättar att det fanns laestadianska lärare som tyckte fruktansvärt illa om det han höll på med: ”Men det brydde han sig inte om.” Samma lärare beskrivs av andra som tolerant mot det finska språket.
81
Tenerz 1942.
48
308
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
En annan kvinna, född 1946, berättar: ”Hörrudu, han tyckte om finskan…han var en sådan där skojfrisk lärare så han skrattade när barnen pratade finska. Han tyckte inte det var något problem, så jag tror att de som gick i hans klass hade mycket lättare än vad vi hade.” Den laestadianska läraren, som var kritisk till honom, råkade ut för en del elever som satte häftstift på hans stol. Den svenskspråkige läraren beskrivs också som rättvis, exempelvis av en man, född 1935: ”Han gav betyg efter dina kunskaper. Så var det inte med alla. Böndernas ungar, som var lite mer än andra, fick bättre betyg. På den tiden…föräldrarna bar ju kött åt dem och potatis och allt möjligt…ja, mina barn får bra betyg. Man skulle se upp till dem (storbönderna). Det var ett tydligt klassamhälle.”
Exemplet med den manliga läraren i Inlandsbyn beskriver också komplexiteten i det språkbyte som skedde under 1940- och 1950-talet. I skolan var det ett tvång att inte få prata sitt finska modersmål, men den svenska kulturen förde också med sig någonting nytt som attraherade de unga. Och den svenska kulturen efter andra världskriget blev i sin tur starkt påverkad av den amerikanska kulturen. Det bröt den inåtvändhet som präglat Tornedalen. Det kan förklara varför ungdomarna allt mera började prata svenska och att så få av de vuxna öppet protesterade mot försvenskningen.
Även i Gränsälvsskolan blev en del lärare mycket engagerade i byns föreningsliv. En man från Gränsälvsskolan, född 1937, beskriver hur barnen såg upp till en del av lärarna. ”Det fanns en Jordbrukare-Ungdomens Förbund, jordbrukarnas ungdomsförbund, och där tror jag att någon av lärarna hade startat…och sen idrott.” Lärarnas engagemang innebar även att omvärldsperspektivet vidgades. En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, kommer särskilt ihåg en yngre lärare som hjälpte dem att samla pengar till en skolresa. De tillverkade saker och sålde. Pengarna räckte till en resa till södra delen av Sverige och ändå fick de över pengar som fördelades mellan eleverna. En man från Inlandsskolan, född 1946, minns cykelutflykter som de fick göra på hösten som någonting som bröt av vardagen. Skolan gav ett nytt innehåll till det dagliga livet. Det var gymnastik en gång i veckan. Han minns att de fick de plocka lingon till barnbespisningen i skolan och lära sig engelska.
5.5 Sociala skillnader i klassrummet
De sociala skillnader som barnen upplevde i byn tog sig andra former i klassrummet än ute i samhället. Efter skoltiden var föräldrarna ansvariga för sina barn, men så var det inte i skolan. Där var det lärarna som hade det ställföreträdande ansvaret och de hade makten att tillrättavisa. I den socialt utökade familj som skolklassen utgjorde kunde det bli både pinsamt och smärtsamt för den enskilde eleven.
Social förödmjukelse inför klassen
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, växte upp i en hantverkarfamilj där pappan hade ett yrke som inte hade så hög status. Det utnyttjades av den lärare som hennes bror hade för att
49
309
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
sätta honom på plats. När brodern gick i skolan fick han gå fram till tavlan och skriva pappans yrke på tavlan. Den intervjuade fick reda på det i vuxen ålder eftersom hennes bror blev så arg när han såg sin gamla lärare på byn. Hon undrade varför han blev så arg och då berättade han om händelsen för henne. ”Och jag sa att, men gjorde du det? Nå, men vad kunde jag göra? Jag var ju tvungen att skriva det.” Den intervjuade beskriver hur hela klassen hade skrattat och haft roligt åt brodern. Pappans yrke användes som ett nedsättande skällsord. Hon upplevde det som en orättvis bestraffning grundad på sociala skillnader. Att läraren kunde göra så tycker hon än i dag är obegripligt.
Det var de fattigaste som blev slagna
En man från Inlandsskolan, född 1935, blev agad med ris inför hela klassen därför att han pratat finska på rasten. Han hade låg social status eftersom föräldrarna hade ett mindre jordbruk i en perifer ”ödemarksby” och att han därför bodde i arbetsstugan. Han konstaterar att den sociala statusen bestämde vilka som fick aga i skolan. ”Jag tror att på den tiden var det lite skillnad på vem man kunde slå…för att om det till exempel var ett lärarbarn, då fick man inte slå i en sådan där (skratt).”
Lärarna behandlade barnen olika
En man från Inlandsskolan, född 1938, gillade aldrig att gå i skolan för han upplevde att det var skillnad på hur rika och fattiga behandlades. ”Nej, jag gillade inte det där av sådana orsaker som jag nämnde…och sen var det ju…lärarna var ju så på den tiden, att om man kom från en fattig familj så var man inte någon god elev helt enkelt. De som gav ost och kött och mjölk och sådant där, de eleverna tilltalades på ett helt annat sätt. Det märkte jag och det var många med mig.” Han trivdes aldrig i skolan och upplevde sig som en hackkyckling. Det handlade inte bara om språket utan att det fanns klasskillnader som bestämde hur barnen behandlades. ”Den känslan har jag haft hela tiden.” Han tror att han hade trivts bättre om han blivit behandlad som en jämbördig elev, men så var det inte. En kvinna från Inlandsskolan, född 1938, upplevde däremot inte att skolbarnen behandlades olika utifrån om de hade det bättre eller sämre ställt. Den intervjuade mannen och kvinnan är lika gamla och gick förmodligen i samma klass. Det visar hur olika man kan uppleva samma situation. Kvinnan upplevde att det var värre en generation tidigare. ”Då var det värre när vår pappa gick skola. Pappa kom från ett fattigt förhållande och läraren frågade och frågade de andra barnen, men pappa blev aldrig frågad, men det var en gång som han råkade fråga honom, och pappa kunde allt som ett rinnande vatten. Alltså de såg ned på arbetarungar.”
Det övre skiktet var ett slags adel
En man från Inlandsskolan, född 1939, beskriver hur en lärare frågade honom i vuxen ålder varför han blev satt i hjälpklass. Han svarade att det var för att hans far inte hade råd att ge kostekar till rektorn. Den intervjuade visar ännu i vuxen ålder ett ursinne mot dem som han uppfattade som dominerande personer i byn och kommunen, som han menar var nazistiskt
50
310
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
influerade. ”Det som var det hemska, det var rektorns roll hemma i byn. Jag retade mig på att en av storbönderna gick dit med kobogar på hösten. För att barnen skulle få bättre betyg. När min far hade skjutit älg så kom han dit och ville ha stekar från älgen, som han inte har besvärats något över.” Han beskriver det övre skiktet i lokalsamhället som storbönderna men också de som hade hand om posten och telefonen, polisen i kommuncentrat och andra. De var enligt honom en slags adel. De sociala skillnaderna i samhället återspeglades i hur barnen behandlades i skolan.
Språket som en klassfråga
I båda skolorna var småskollärarna ofta från byarna runt omkring. De var tvåspråkiga och kunde prata finska med barnen och med befolkningen. Folkskollärarna var mycket oftare inflyttade söderifrån och enbart svensktalande. Det var också bland dem som de mer hårdföra lärarna fanns, som var nitiska i sin bestraffning. De svensktalande lärarna umgicks med andra som kunde svenska. En av de intervjuade männen från en utanförliggande by till Inlandsskolan, född 1939, berättar att han upplever att språket var en klassfråga. ”De finare familjerna talade ju svenska. Annars var det bara kringresande gårdfarihandlare och liknande personer som inte kunde finska.” Bland skolbarnen var det ofta de som kom från utkantsbyarna, som enbart pratade finska när de kom till skolan. En kvinna från Inlandsskolan, född 1941, tillhörde själv ett tjänstemannaskikt i byn. Hon tyckte sig se en viss social skillnad i hur familjerna umgicks med varandra, men tänkte aldrig under skoltiden på att det fanns någon skillnad på hur lärarna behandlade eleverna.
Föräldrarnas behov av hjälp påverkade skolgången
Det kunde också vara föräldrarnas behov av hjälp hemma som påverkade skolgången. En kvinna från Inlandsskolan, född 1938, berättar hur hon och hennes syster turades om att vara hemma varannan dag eftersom mamman hade en allvarlig sjukdom. ”Mamma hade älskat historia och alla dessa krig och årtal, så mamma stod och diskade och hon hade ingen bok framför sig, och hon diskade och förhörde oss på alla årtal. Mamma var väldigt begåvad och hon hade ett bra minne också, herregud ändå dikter och allting. Svenska dikter. När jag gick ut sjuan så kom min lärare hem till oss och sa, jag tycker det är fruktansvärt att flickan inte får fortsätta, för då skulle man ha börjat på realskolan, att hon om någon borde få fortsätta. Men man hade inte råd, inte hade man råd att fara till realskolan.”
Att bli satt i hjälpklass
En man från Inlandsskolan, född 1939, beskriver sin första kvinnliga lärare som väldigt fin. ”Hon kanske inte ville ställa för stora krav på oss. Vad gjorde man, man försökte räkna och man försökte ju…men egentligen, slutresultatet blev ju ingenting.” En annan lärare försökte få honom att gå in för skolan. ”Han sa åt mig att om du läser läxorna lika bra fortsättningsvis som du har gjort igår, för du har svarat på alla frågorna rätt, då behöver inte du gå till hjälpklassen. Jag gick ju inte dit, jag blev buren till hjälpklassen (skratt).” Humorn och skrattet är ett sätt att
51
311
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
bära med sig minnena från barndomen. Många av de intervjuade tillfogar ett litet skratt när de berättar om saker de varit med om som berör dem. Men det är ingen tvekan om att starka känslor ligger under ytan.
En man från Inlandsskolan, född 1950, minns att en del blev kvarsittare och fick gå om ett år. ”Vi hade ju två killar som vart kvarsittad i min klass. Och jag har inget minne, var de alltså, var de så dåliga eller? Jaja, och jag var ju busig som fan, jag borde ju ha fått (skratt). Men jag tror alltså, jag tror inte jag hade så bra svenska när jag började i skolan, för att det var så mycket finska i vår (släkt)…. så det är säkert i skolan som man har fått börja lära sig.”
Att överträda klassgränsen i byn
Det kunde också bli problematiskt att överträda klassgränsen. En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, kom från ett hem där de inte hade så mycket pengar och absolut inte så många inventarier i hemmet. Föräldrarna umgicks aldrig med lärarna. ”Nej, de var väl…de var ju som högre stående väsen. Inte skulle de väl komma (hem till oss).” När hon blev kompis med en av de svenskspråkiga klasskompisarna trädde hon in i en ny värld. De var svenskar, hade hög social status och umgicks med lärarna. ”Och då kom ju några av lärarna när de hade någon…julfester eller något sådant och jag fick vara med. Så att man träffade ju dem där, typ privat. Men man pratade ju aldrig med dem.” Hon upplevde det som att slitas mellan två olika världar. Hemma var det enkelt och spartanskt. ”Och så kom jag in till en familj där mamman spelar piano…man sitter och lyssnar…och fina tavlor på väggarna…och en mamma som pratar och berättar om blomster och blommor och blad och hur du ska laga maten…så det fick jag lära där i dessa fina…och de hade ryamattor som var tjocka som…”. Hemma hade hon bara hört finska låtar på 78-varvsskivor, men kompisen hade en bror som var äldre. Där hörde hon för första gången jazzpianisten Jan Johansson. Hon hade aldrig hört någonting sådant förut. Det gjorde ett djupt inryck på henne.
Vaktmästaren en ventil i språkförbudet
Under skoltid var det förbjudet att tala finska, men det fanns också ventiler i språkförbudet. En sådan var vaktmästaren i Gränsälvsskolan. Av de intervjuade har både männen och kvinnorna berättat om honom. En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, berättar: ”Han eldade hela skolan med ved. Och det fanns inga vattentoaletter utan utedass, så nog fick han jobba, stackaren. Han var en så snäll och fin man. Han pratade finska (med oss), men nog tror jag han kunde lite svenska för han pratade med lärarna svenska.” En annan kvinna, född 1925, beskriver hur de hade en så pass vänskaplig relation med honom, att de till och med kunde reta honom. ”Vi brukade alltid passa på när vaktmästaren höll på och eldade, då brukade vi skoja med honom för han hade ju fullt med ved. Han bar ju på ved, han kunde ju inte rå på oss, så vi var och nöp honom. Så sen när han slängde ned vedträden så satte han ju i väg efter oss.” Pojkarna och flickorna hade olika slags relationer till vaktmästaren. Flickorna hjälpte aldrig till med veden, men det gjorde pojkarna frivilligt ibland. De kunde hjälpa honom att bära in vatten eller dra
52
312
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
kälken med ved. Förhållandet till vaktmästaren verkar ha varit informellt och kamratligt, och på finska. Han fungerade som en länk till det finska språket under skoldagen. Han talade barnens modersmål, det som var helt dominerande i byn och i hemmen.
5.6 Arbetsstugornas barn
Tidigare har beskrivits hur arbetsstugor inrättades i vissa av kyrkbyarna där större skolor fanns. Syftet var att fattiga barn och de som bodde långt från skolan skulle kunna bo i internat i arbetsstugorna och gå i skola i kyrkbyn. Eftersom barnen i arbetsstugorna hade en stämpel på sig att vara fattiga så fick de med automatik lägre status i byn. Det fanns arbetsstuga i en av de två undersökta byarna. De nedanstående intervjuade som beskriver eller kommenterar arbetsstugorna, gick i skola mellan 1932 och 1960.
En hård miljö
Bara tre av de intervjuade gick själva i arbetsstugan. En av dem, en man, beskriver hur arbetsstugubarnen gick i byskolan på dagen och att den slutade vid två-tre-tiden: ”Sen när skolan var slut hade man några timmar kul men man var tvungen att vara inne klockan sex. I smyg pratade man finska. Man fick sin grötportion på kvällen och sen var man tvungen att tvätta sig och…sen var det ju läggdags igen. Det är klart, jag var kanske inte enda livliga pojken. Där fanns flera stycken som var lite livliga av sig (skratt).”
Han beskriver tiden på arbetsstugan som en svår tid. ”Det hade ju kanske sina för- och nackdelar, för jag hade nog blivit döpt som ADHD-barn. Man var ju på arbetsstugan för att man var tvungen. Man fick fan inte prata finska…du fick ett straff. Den miljön kanske inte var anpassad för de som var lite svagare, så det var en egentligen väldigt hård miljö. De som var chefer där hade ju inte minsta tillstymmelse av aning hur barn fungerar, för de har inga egna barn. Ja det var egentligen…i lumpen kallade man det för pennalism eller sadism.”
Övervakade dygnet runt
En viktig del av arbetsstugans altruistiska idé var att barnen skulle få mat och rena kläder. Arbetsstugorna inrättades som nämnts 1902 på grund av en omfattande hungersnöd i norra Sverige. En annan målsättning var att de skulle lära sig en god hygien, att utföra arbeten i stugan och lära sig praktiska hantverksgöromål. Slutligen fanns målsättningen att barnen skulle övergå från att prata finska till att prata svenska. Eftersom de inte bodde hemma utan på arbetsstugan var de i princip förbjudna att prata sitt modersmål dygnet runt, varken i klassrummet i skolan, på skolgården under rasterna eller i arbetsstugan efter skolan. Den sociala fostran gick hand i hand med den nationella fostran och skapade för arbetsstugubarnen en total institution som övervakade deras inre dygnet runt.
82
Var de än var under dygnets timmar kunde de uppleva att
de var övervakade av antingen läraren eller arbetsstuguföreståndaren. Majoritetssamhällets
82 Goffman 1983.
53
313
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
representanter blev för dem väktare av den svenska kulturen, som förbjöd dem att uttrycka sig på sitt modersmål.
En av männen berättar: ”I arbetsstugan var det straffat om man pratade finska.” Ändå överträdde de förbudet och pratade finska när de gick ut. Det var så mycket lättare att prata finska när de var i sjuårsåldern. Han upplevde att flickorna pratade mer svenska än pojkarna. ”När man var i arbetsstugan och var ute och höll på med någonting, då var det finska grabbarna emellan, men flickorna ville prata svenska.” Trots förbudet så ser han också fördelar med arbetsstugan. ”Vi led ingen nöd och vi hade kläder och sådant. Jag vet inte varifrån de fick de där kläderna. Jobba fick man också göra, bära in ved och sådant där. En kväll i veckan så kom en skomakare och lärde oss laga skor.” En annan man bodde de två första åren på arbetsstugan därför att familjen bodde en bit utanför byn. Därefter började kommunen med skolskjuts i mitten av 1950-talet. Han har inte så många kommentarer kring vistelsen där. ”Ja, det gick väl det också.” Mer än så säger han inte, men den lakoniska kommentaren innehåller inte heller någon glädje.
Andras berättelser om arbetsstugan
De flesta av de intervjuade bodde aldrig själva i en arbetsstuga, men det de fick höra från arbetsstugorna blev ändå en del av deras minnen av livet som barn i byn, precis som andra händelser i byn införlivades i deras barndom. Det som hände på arbetsstugorna skedde alldeles i deras närhet. Som barn kunde de också lätt sätta sig in i situationen för arbetsstugubarnen.
Det kunde också vara någon av föräldrarna som gått på arbetsstuga, som en kvinna från Inlandsskolan, född 1935. Hon sa att hon särskilt tänkte på barnen i arbetsstugan som aldrig fick prata sitt modersmål finska. ”Som mamma…var från Finland…och inte kunde ett ord svenska.”
Bybarnens syn på arbetsstugan
En av de intervjuade kvinnorna, som bodde på hemgården i byn, minns att de inte fick vara i arbetsstugan där barnen från de utanförliggande byarna bodde. ”Det var en föreståndare där som var en hemsk människa. Hon skrek som en galning: Ut ungar härifrån! Ni har inte här någonting att göra!”. Arbetsstugubarnen fick inte heller springa hur som helst på byn efter skolan. De fick enbart hålla sig inom arbetsstugans område. Därför möttes bybarnen och arbetsstugubarnen endast i skolan.
Det var allmänt känt att det var hårt att gå på arbetsstugan. En av de intervjuade männen som bodde hemma berättar: ”De pratade om att det var inte så roligt alla gånger, att det var strängt. Det skulle vara precis efter vissa normer alltid. Föreståndaren var inte snäll av sig, av vad jag hörde av dem som var där.” En kvinna i Inlandsbyn berättar: ”De fick jobba hårt i arbetsstugan. Det var ju nästan självhushåll. Och barnen kunde nästan ingen svenska. Och sen när de hade en
54
314
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
gammnucka från södra Sverige som var föreståndarinna. De tog dem hemifrån för att barnen skulle lära sig svenska. Det var säkert många som var ledsna.”
En annan kvinna, bosatt i Inlandsbyn, berättar att hon tvärtom var lite avundsjuk på arbetsstugubarnen. Det var i samband med att hon en gång under skoltiden fick besöka en arbetsstuga på en julfest. ”Jag tyckte att de hade så fint, att de hade en säng och egen stol bredvid. Och där hade de vikta kläder där vid stolen. Jag, tyckte det var fantastiskt fint. Vi var ju två i varje säng hemma.”
Beskrivningarna ger lite perspektiv på de sociala förhållandena i Tornedalen och på den övriga landsbygden i Sverige vid den tiden. Fattigsverige kastade sin skugga över samhället ännu under 1930- och 1940-talet.
6. Metoderna för att lära svenska
Den överväldigande majoriteten av barnen hade finska som modersmål, men enligt den tidigare beskrivna direktmetoden skulle enbart svenska användas av lärarna och barnen i klassrumsundervisningen. Det var naturligtvis en svår pedagogisk situation eftersom även lärarens förklaringar gavs på det främmande språket.
Som tidigare beskrivits gavs ingen pedagogisk vägledning från Skolöverstyrelsen. I Aktuellt från Skolöverstyrelsen diskuterades i olika artiklar fördelar och nackdelar med att använda direktmetoden i inlärning av främmande språk i högre utbildningar. När samma metod under namnet ”den helsvenska metoden” användes för de som gick i första klass i Tornedalen mellan 1948 och 1962 fanns ingen som helst pedagogisk diskussion i frågan.
83
Svenska uppfattades
inte av Skolöverstyrelsen som ett främmande språk för skolbarnen i Tornedalen. Direktmetoden fortsatte att användas som språkinlärningsmetod i Tornedalen under hela 1950-talet och in på 1960-talet.
I Tabell 3 ser man hur användningen av finska och svenska såg ut i klassrummet och på rasterna bland de 32 intervjuade i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan. Språkanvändningen är sammansatt utifrån de intervjuades egna utsagor om språkanvändningen.
83
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962.
55
315
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Tabell 3. Språkanvändningen i klassrummet och på rasterna hos de intervjuade skolbarnen i Tornedalen.
Språkdomäner Inlandsskolan Gränsälvsskolan
svenska finska tvåsprå-
kighet
svenska finska tvåsprå-
kighet
Språk i klassrummet
15
2 14
1
Språk på rasten
2 11 4 1 13 1
Antal intervjuade för ovanstående uppgifter är 17 i Inlandsskolan och 15 i Gränsälvsskolan.
Av intervjuerna framgår att det även fanns ett informellt förbud på båda skolorna mot att använda finska på rasterna, men de flesta av barnen överträdde förbudet och talade finska när de lekte med varandra. Det intryck man får när man jämför Tabell 2 och Tabell 3 är att från mitten av 1930-talet till slutet av 1950-talet var finska det helt dominerande språket i hemmet medan svenska var det helt dominerande språket i klassrummet. Det stämmer bra med de undersökningar som Kenttä och Weinz gjorde 1967 och som Jaakola gjorde 1969.
84
Skolan var
som en svensk ö i ett hav av finska.
6.1 Lärarnas attityder till språkförbudet
Frågan om undervisningsspråk i skolorna i Tornedalen var uppe för diskussion bland lärarna redan i början av 1900-talet och ett försök gjordes 1914 att jämföra översättnings- och direktmetoden i klassrumsmiljö. Två geografiskt näraliggande skolor valdes ut, en i Kuoksu och en Vittangi. Där fick läraren i en av skolorna använda översättningsmetoden, alltså att använda finska som undervisningsspråk. Den andra läraren använde enbart svenska. Det pedagogiska resultatet ansågs vara likvärdigt för de två metoderna, alltså att barnen lärde sig svenska lika bra med de två metoderna. Vid en granskning av försöket femtio år senare kritiserades slutsatserna av Hugo Tenerz, den förre rektorn vid småskoleseminariet i Haparanda. Han menade att mätmetoderna varit allt för bristfälliga och att försöket pågått under alldeles för kort tid för att några relevanta slutsatser skulle kunna dras.
85
De lärare som beskrivs i intervjuerna i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan var aktiva från 1930talet fram till 1960-talet. Det har inte gått att intervjua dem eftersom de inte längre levde år 2015 då intervjuerna med de tidigare eleverna gjordes. Därför har två lärarenkäter använts som gjordes i anslutning till två utredningar om skolväsendet i Tornedalen. Den första enkäten publicerades i Finnbygdsutredningen, den statliga utredning om Tornedalens skolväsende som publicerades 1921. Den andra publicerades i en undersökning gjord av länsskolnämnden i Norrbotten, som beställts av Skolöverstyrelsen och publicerades 1968.
84 Kenttä & Weinz 1968; Jaakola 1971. 85 Tenerz 1966; Elenius 2001.
56
316
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Den ena enkäten gjordes alltså tidigare, och den andra senare, än på 1940- och 1950-talet då de flesta av de intervjuade tidigare eleverna gick i skola. I den första enkäten får man en mer konkret förståelse av hur tornedalska lärare såg på frågan om undervisningsspråk eftersom lärarna där fick ge beskrivande svar. I den senare enkäten får vi veta vad lärare och elever i slutet av 1960-talet ansåg om undervisningsspråket i skolan, men utan konkret motivering varför de tyckte så. Genom de två enkäterna går det ändå att följa en eventuell kontinuitet i attityden till undervisningsspråket.
När de statliga skolorna infördes med svenska som enda undervisningsspråk blev lärarna i Tornedalen utlämnade till en undervisningssituation där de inte hade något pedagogiskt stöd för att hantera språkfrågan. Både finansieringen och undervisningsmetoden på enbart svenska var helt ny. En intressant fråga är om de tvåspråkiga lärarna ändå fortsatte att använda sitt finska modersmål i undervisningen vid behov och om de ansåg att finska skulle användas i undervisningen i skolan.
Lärarenkäten från 1921
I enkäten från 1921 ställdes frågor om vilka undervisningsspråk som lärarna använde i undervisningen och hur de motiverade sin språkanvändning i skolan. Till de konkreta frågorna begärdes också lärarnas personliga åsikter om vad de ansåg. Totalt 134 lärare i Nedertorneå, Haparanda, Karl Gustav, Övertorneå, Korpilombolo, Pajala och Jukkasjärvi skoldistrikt besvarade enkäten. Av dem använde 46 procent finska som hjälpspråk i undervisningen och övriga enba rt svenska.
86
De 134 lärarna representerar både låg- och mellanstadiet men intervjuer
med elever som gick i skola på 1930-talet och framåt visar att finska huvudsakligen användes som hjälpspråk i lågstadiet. Om procenten lärare som använde finska enbart räknades bland lågstadielärarna så skulle andelen som använde hjälpspråk på lågstadiet därför vara betydligt högre än 46 procent. Enkätsvaren visar att det i början av 1920-talet fanns en viss pragmatisk hållning till undervisningsspråket. I Tabell 4 visas hur lärarnas användning av svenska och finska såg ut i skolan 1921 utifrån primärmaterialet till Finnbygdsutredningen. Ur de svar som lärarna angett som argument för användning av finska och svenska har jag kategoriserat dem i fyra kategorier: (1) pedagogiska, (2) funktionella, (3) kulturella och (4) nationalistiska.
Som framgår av tabellen övervägde pedagogiska argument bland de som använde finska som hjälpspråk. Det gäller särskilt de som ansåg att finska borde användas som hjälpspråk även i fortsättningen. Det fanns också några lärare som inte använde finska som hjälpspråk, men som ändå ansåg att man borde göra det av olika skäl.
86 Elenius 2016, 13‒47.
57
317
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Tabell 4. Lärares argument för användning av undervisningsspråk i småskolor, mindre folkskolor och folkskolan i Tornedalen 1921 (n= 134)
Åsikt om undervisningsspråk Argument Använder finska som hjälpspråk
Använder ej finska som hjälpspråk
Sum
Bör även använda finska
Pedagogiska
22
5
30
Funktionella
2
Kulturella
1
Nationalistiska Ingen uppgift
Bör endast använda svenska Pedagogiska
19
24
104
Funktionella
15
15
Kulturella Nationalistiska
1
3
Ingen uppgift
5
22
Summa
62
72
Källa: Primärmaterialet till Finnbygdsutredningen 1921, Riksarkivet, YK107 (320), Sakkunniga angående folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län 1919.
Av de 62 lärare som använde finska som hjälpspråk ansåg 40 att de borde övergå till att enbart använda svenska. Det fanns alltså trots allt en tydlig opinion som pekade mot avskaffande av finska som hjälpspråk. Av samtliga 134 tillfrågade ansåg 104 lärare att enbart svenska borde användas medan 30 ansåg att finska fortsatt skulle användas som hjälpspråk. Det betyder att 78 procent ansåg att endast svenska skulle användas i undervisningen.
Utifrån samtliga svar var mer än hälften pedagogiskt relaterade. Ett typiskt pedagogiskt argument för att enbart använda svenska var att det inte var bra för nybörjare att blanda båda språken (kvinnlig lärare i småskola i Korpilombolo). Till stöd för undervisning på finska uttrycktes åsikten att det kunde var befogat med finsk undervisning för äldre barn som inflyttat från Finland, men att det inte lät sig göras av praktiska skäl (manlig lärare i folkskola i Nedertorneå), eller att bättre begåvade klarade sig bra med enbart svenska i skolan, men att de sämre begåvade inte klarade sig alls (kvinnlig lärare i småskola i Korpilombolo). Till de funktionella argumenten för att använda finska kan nämnas åsikten att den finsktalande befolkningen på svenska sidan av Torne älv hade släktingar på den finska sidan och behövde behärska finska för att kunna tala med dem, eller att ungdomar som flyttat hemifrån borde kunna brevväxla med sina föräldrar på finska (manlig lärare i folkskola i Nedertorneå).
Fokuseringen på pedagogiska och funktionella argument visar på en pragmatisk hållning hos lärarna, men det fanns också exempel på nationalistiska argument för att finskan helt skulle
58
318
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
uteslutas ur skolan, även om de var få. De anspelade tydligt på hotet från finska nationalister eller uttryckte att försvenskningen av Tornedalen var en nationalistisk mission. Ett typiskt sådant argument var att en återgång till finsk undervisning i skolorna skulle ge ”god näring åt den vid östra gränsen rådande tanken att genom finska språket verka för en återförening av våra trakter med gränslandet” (manlig lärare i Jukkasjärvi) eller att föräldrarna ”upprepade gånger uttalat förtrytelse över den fennomanska agitationen” (kvinnlig lärare i småskola i Karl Gustav).
Ett annat typiskt argument som anspelade på den förda språkpolitiken är att ”skulle finska språket införas i skolorna, vore ju vårt arbete på finnbygdens försvenskning, som hittills varit vår viktigaste uppgift, lönlöst” (kvinnlig lärare i folkskola i Nedertorneå).
87
I bedömning av
lärarenkäten från 1921 måste man betänka att den gjordes i en tid då det utrikespolitiska klimatet mellan Sverige och Finland var mycket infekterat. Från svensk sida krävde man då att Finland skulle avträda Åland till Sverige. Finska nationalister kontrade då med att Tornedalen i så fall borde tillföras Finland. Det är därför förvånande att de tydligt nationalistiska argumenten trots allt var så få.
Att det fanns starka nationalistiska strömningar i lärarkåren är helt klart. När åtta lärare år 1928 skickade in en petition till Skolöverstyrelsen om införande av finska i folkskolan uppstod en häftig debatt i tidningarna där allmänhet och lärare engagerade sig. Den regionala vänsterpressen och rikspressen stödde införande av finska i undervisningen medan den konservativa pressen på regional nivå var emot. Utan tvekan var många lärare provocerade av den finska nationalismens aggressiva hållning mot Sverige vid den tiden, men av tidningsdebatten kring petitionen 1928 och av lärarenkäten från 1921 framgår att lärarkåren var delad i frågan precis som den allmänna opinionen.
88
Ett beslut togs i riksdagen 1936 om
införande av frivillig finska i fortsättningsskolan. Enligt folkskolinspektören William Snell motarbetades genomförandet av beslutet av många lärare.
89
Trots att övervägande pedagogiska
eller funktionella argumenten angavs i lärarenkäten 1921 för att enbart använda svenska som undervisningsspråk, så bör en klar nationalistisk inställning ha funnits bland de 104 lärare (78 procent) som ansåg att enbart svenska borde användas i undervisningen. Eller också var det så att det var de som var för svenska som hördes mest i tidningsdebatten.
Lärarenkäten från 1968
Bakgrunden till lärarenkäten 1968 är att både språkforskaren Nils-Erik Hansegård och den tidigare seminarierektorn och utbildningshistorikern Hugo Tenerz publicerat kritiska granskningar av språkundervisningen i Tornedalen. Unesco hade 1963 publicerat en ny rapport som argumenterade för att barn kunde börja lära sig ett andra språk så fort de börjat i skolan.
87
Betänkande och förslag, Riksarkivet, YK107, primärmaterialet till Finnbygdsutredningen; Elenius 2016, 13‒ 47.
88
Elenius 2001, 286‒290.
89
Snell 1976.
59
319
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Det gick emot föreställningen att barn bara kunde lära ett språk i taget, vilket använts som argument för att enbart använda svenska som undervisningsspråk. Samma år publicerades vid lärarhögskolan i Stockholm en rapport som genom standardprov visade att skolresultaten i Tornedalen var sämre än i övriga landet.
90
Skolöverstyrelsen tillsatte därför 1967 en utredning
för att undersöka vilka förändringar som kunde göras vid lärarutbildningen för att möta behoven hos den finsktalande befolkningen i Sverige. Utredningen genomfördes av länsskolnämnden i Norrbotten och avgränsades till befolkningen i Tornedalen. Detta var den första statliga utredningen om skol- och språkpolitiken i Tornedalen sedan Finnbygdsutredningen 1921.
Utredarna vid länsskolnämnden gjorde bland annat en enkät med 732 föräldrar, 472 lärare och 994 elever i Tornedalen om vad de ansåg om användning av svenska och finska i undervisningen. När man i enkäten 1968 slår samman kategorierna ”bra” eller ”ganska bra” visar det sig att 91 procent av lärarna och 82 procent av eleverna i Tornedalens skolor ville att svenska skulle vara undervisningsspråk med finska som hjälpspråk. Det ska noteras att alternativet att skolan bör fungera som hittills, men att de elever som önskar bör få undervisning i finska i alla stadier av grundskolan, fick stöd från 50 procent av lärarna och 65 procent av eleverna. Alla övriga alternativ där finska föreslogs bli obligatorisk i någon form fick relativt svagt stöd. Förslaget om undervisning enbart på finska de två första åren fick exempelvis stöd av 8 procent av föräldrarna, 6 procent av lärarna och 13 procent a v eleverna.
91
De två enkäterna från 1921 och 1968 visar på ett kontinuerligt mönster. När de första statsskolorna etablerades 1888 var villkoret att svenska skulle användas i undervisningen. Språkpolicyn utvidgades sedan till samtliga skolor och endast svenska skulle användas som undervisningsspråk. Det blev en etablerad pedagogisk metod i undervisningen. Vi ser en åttio år lång kontinuitet för direktmetoden från 1888 till 1968. Det var inte så att stödet för att använda svenska i skolan avtog. Tvärtom verkar det ha ökat, med den skillnaden att på 1960talet uttalades också ett tydligt stöd för att även använda finska eller meänkieli i undervisningen.
Vad gäller undervisning på modersmålet i skolan gjorde staten i början på 1960-talet skillnad mellan samerna och tornedalingarna. Utifrån Nomadskolutredningen 1960 fick de samiska föräldrarna själva välja om de ville placera sina barn i nomadskolan med även samiska som undervisningsspråk, eller i en helt svensk skola. En samiskspråkig skola byggdes ut parallellt med den ordinarie svenskspråkiga.
92
Med tanke på att tornedalingarna befolkningsmässigt var
betydligt fler än samerna, särskilt i Norrbotten, så måste det statliga förhållningssättet till tornedalingarna ses som diskriminerande. Båda minoriteterna talade finsk-ugriska språk och hade varit utsatta för en hård assimileringspolitik, men tornedalingarna fick ingen särskild skola
90 Kenttä & Weinz 1968, 31. 91 Kenttä & Weinz 1968, 27 ff. 92 Henrysson & Flodin 1992.
60
320
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
med meänkieli på schemat. Staten var inte beredd att i deras fall lägga de resurser som krävdes för att i Tornedalen göra två parallella skolsystem, ett på finska och ett på svenska.
I Tornedalen fortsatte lärarna att bestraffa de elever som talade meänkieli i skolan. De särskilda statsägda skolorna i Tornedalen upphörde att existera 1940.
93
Därför kan man inte påstå att
lärarna därefter var styrda av villkoren för statsskolorna från 1888 om att enbart svenska skulle användas som undervisningsspråk. Ändå fortsatte lärarna att använda den helsvenska metoden. Som nämnts fick de också stöd från föräldrar och elever. Man skulle kunna påstå att två självdisciplinerade system kommit att integrera med varandra; den laestadianska väckelsen som predikade en fatalistisk undergivenhet för överheten, och det nationalistiska metasystemet för utbildning som såg assimileringen av den finska kulturen in i den svenska kulturen som sitt slutmål. Till saken hör att laestadianismen var en del av Svenska kyrkan, den myndighet som vid sidan av länsstyrelsen var mest drivande bakom assimileringspolitiken.
6.2 Småskollärarna och finskan
Från början var utbildningen till småskollärare vid seminariet i Haparanda meänkielispråkig och riktades explicit mot de meänkielitalande i Tornedalen. Men gradvis skedde en förändring. Från början av 1880-talet började krav ställas på förkunskaper i svenska för att bli antagen till seminariet. Efter ansökan från seminariets föreståndare förlängdes utbildningen från och med höstterminen 1884 med ett tredje år. Samtidigt förordades att undervisningen i årskurs tre skulle hållas enbart på svenska medan den i årskurs ett och två fortfarande skulle hållas på finska. Från 1891 ändrades undervisningsspråket till enbart svenska samtidigt som vissa förkunskaper i svenska krävdes av eleverna för att bli antagna till seminariet. Nästa steg var att man på seminariet gick över till att använda direktmetoden i undervisningen. År 1912 togs finska bort helt och hållet frå n läsordningen.
94
Från att har varit ett seminarium för meänkielitalande lärare
hade det nu förvandlats till en svenskspråkig läroanstalt.
Under de många decennier som direktmetoden använts verkar det ha funnits sprickor i muren av språkförbud. En del av de tvåspråkiga småskollärarna från bygden använde ibland finska som hjälpspråk i de första klasserna även om huvudregeln var att enbart svenska skulle användas. Ett gemensamt mönster för Inlandsskolan och Gränsälvsskolan är att de två skolorna hade kvinnliga småskollärare under de två till tre första skolåren. Dessa hade själva finska som modersmål och kom antingen från byn eller från näraliggande byar och var alltså tvåspråkiga. Lärarna på mellanstadiet var i högre grad män. De kom också i högre grad från svensktalande bygder och talade enbart svenska.
Ett av problemen var att lärarna själva hade svårt att använda svenska. En man från Gränsälvsskolan, född 1924, berättar att hans första lärare var tvåspråkig. ”Hon pratade, hon
93 Tenerz 1963, 355. 94 Tenerz 1925; Pekkari 1983, 184; Elenius 2007a.
61
321
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
försökte prata svenska i alla fall, fast hon var ju lika lite duktig på svenska som vi, vet du (skratt). Det var inte något fel i det, men det var väl bara i nödfall (som hon använde finska). De fick ju inte använda. Det var ju meningen att vi skulle lära oss svenska. Så vi fick inte prata finska i skolan.” Han upplevde inte språkförbudet som något stort problem. ”Det gick ju ganska fort att lära sig de där två orden när man (skratt) fick hjälp utav (läraren).”
Flera av de intervjuade har diffusa minnen av hur de lärde sig svenska i småskolan. En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, berättar att lärarinnan var tvåspråkig, men hon har inget minne av om lärarinnan också använde finska i klassrummet. ”Vi fick inte använda finska. Det var liksom ett sätt att lära sig det där, att man skulle inte (prata finska).”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, minns att hennes första lärarinna var tvåspråkig. Hon tror att lärarinnan förmodligen pratade finska med dem i början. ”Jo det måste hon ha gjort…annars skulle vi inte förstått.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, minns inte riktigt metoden i skolan. ”Det kommer jag inte ihåg hur man började, men det var ju att man fick börja skriva och så där…när hon pratade så försökte man hänga med, men det var svårt. Man fick säga efter henne men då ville man ju bara säga på finska...på meänkieli. Det kan hända att om hon blev lite stött på oss och när vi inte kunde det där, så kunde hon säga på finska det där sedan.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, minns att de skulle prata svenska i skolan, men att de flesta barnen kunde väldigt lite svenska när de började skolan. Någon översättning från finska till svenska förekom inte.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934: ”Vi fick inte prata finska, nej, utan alla måste ju försöka prata svenska. Och det kommer jag ju ihåg att det gick ganska fort det där…att det blir som vanligt.”
En man från Inlandsskolan, född 1946, berättar: ”Hon insåg väl själv att de…om man inte liksom fattar…då vänder man över till meänkieli.” En annan man, född 1935, säger: ”De måste blanda in finska också ibland så att vi förstod någonting av det där. Det tror jag att de måste ha gjort (använt finska), det har jag aldrig tänkt på det där…men de kunde ju finska.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941: ”Det var svenska som gällde men de flesta kunde inte svenska. Så att vi hade en bra fröken som var väldigt pedagogisk och hon sa på finska och svenska och blandade (båda språken). Men det var det att man skulle prata svenska så de barnen (som hade finska som modersmål) blev väl ganska stumma, kanske, innan de började kunna…ha ett ordförråd.” De fick lära sig genom att läsa högt i läseboken. ”Och då var det ju ett tragglande, som jag tänker, i ettan och alla ska lyssna på varandra.”
62
322
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, beskriver metoden för att lära sig svenska. ”Om vi börjar med småskolan, ettan och tvåan, det var ju den här läseboken. Hon gjorde det förmodligen på ett skickligt sätt. Jag kommer ihåg att ibland när man inte riktigt kunde förstå så visade hon bildligt. Man fick till exempel ställa sig på en stol och hoppa ned. Det var ganska mycket praktiskt och jag har för mig att de hade ganska mycket sådana här hårda planscher. Det var om en lantgård och det kanske var om trädgård med olika produkter, morötter. Man fick lära sig de där planscherna. Jag har inte tänkt på det men jag tror att de var bra. Det fanns ju ingen TV eller något sådant, utan det var mycket genom bilder.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar att alla hans lärare, utom en, var tvåspråkiga. De använde finska ibland som hjälpmedel vid inlärningen. ”Jo när det behövdes, och jag, det har pratats så mycket om… om vi inte riktigt förstod så förklarade de, så sade de ett ord (på finska) och så sade de att så här heter det på svenska. De kunde säga en mening också, så att…på finska, jo”.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, berättar att på mellanstadiet blev det en hårdare regim. Den första lärarinnan i lågstadiet var tvåspråkig och mycket snäll. ”På hennes tid fick man prata finska på rasterna, och om man intet kunde (förstå) förklarat på svenska då fick man förklarat på finska. Så fick jag en ny lärare och han var från Luleå och han var hårdare. Vi fick inte säga något finskt ord.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, tror att lärarna värdesatte svenska och finska lika mycket även om svenska användes i undervisningen. ”Jag vet inte. Men nog måste dom värdesätta bägge två språken där. I och med att dom kanske yngsta var födda där. Dom har också lärt i skolan.”
Lärarna har ibland beskyllts som kollektiv för att vara enbart repressiva mot eleverna. Av intervjuerna framgår att en del var mycket duktiga pedagoger i den svåra situation som de hamnat. Den svåra situationen gällde särskilt de lärare som hade meänkieli som modersmål. De tvingades att lära skolbarnen ett helt främmande språk från första klass utan att få använda barnens modersmål. Med en annan inställning från statens sida hade de kunnat uppmuntras att använda sitt modersmål i undervisningen med barnen. Det framstår som helt klart att det fanns en informell policy att enbart använda svenska i skolsalen, men lika klart är att från 1920-talet och framåt fortsatte en del tvåspråkiga lärarna på lågstadiet att använda finska som hjälpspråk ibland.
6.3 Barnens reaktioner på direktmetoden
Lärarkårens sammansättning och kulturella bakgrund skapade på respektive skola en specifik pedagogisk inställning i kollegiet till hur barnen skulle behandlas i skolan. Det avgjorde också hur tolerant lärarkollegiet var mot den tornedalsfinska kulturen. Barnen reagerade olika på
63
323
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
språkförbudet. När de intervjuade i dag ser tillbaka på tiden i skolan har de ett mångkulturellt perspektiv på möjligheten att få ha hemspråk i skolan. Det hade de inte på den tiden.
Hälften av lärarna var svensktalande
En man från Inlandsskolan, född 1947, minns att hans lärare använde enbart svenska. Bland lärarna var det många som inte kunde finska. ”Ja det var mest, hälften var nog svensktalande lärare där och andra hälften var, kunde finska. Jag hade bara svensktalande, jo.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938: ”Det fanns de som kanske aldrig hört ett svenskt ord eller aldrig förstått ett svenskt ord, och så fick de en bok i handen. Undra på att… speciellt två pojkar, den ena pojken kan jag förstå, han var enda sonen i huset och pappa var målare, så från det han föddes så visste han att han skulle bli målare (skratt) och det blev han. Men han hade jobbigt i skolan medan hans systrar de läste. Det är ganska typiskt Tornedalen ska du veta.” Flickorna var ambitiösare i skolan. Samtidigt fanns en värdering att flickor inte behövde utbilda sig. ”Det hette i familjerna att det är ingen mening att satsa på flickorna, de ska ändå gifta sig. Där var pappa stenhård: flickorna ska ha utbildning!”
En man från Inlandsskolan, född 1939: ”Det är klart det var jobbigt då i skolan. Man kom och ska börja första klass, men kan fan inte språket man ska utbilda sig på. Och det är klart, läromässigt så förlorar man säkert väldigt mycket på det genom att man inte fattar alls vad fan de höll på att snacka om. Jag fick ju sitta första året jag, fick kvarsittning, sen satte man andra året mig då i hjälpklass. Den kallades för hjälpklass…om man hade kommit från ett svensktalande hem då har man med all säkerhet haft mycket lättare, för mina yngre syskon de fick ju mycket lättare än vad jag hade.”
Flickorna började prata svenska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, minns att alla flickor började prata svenska i skolan. ”Finskan kom inte in, jag förstod ju allt och kunde svara…fast än de frågade mig på finska så svarade jag på svenska. Jag tror man hade blivit väl matad med det (av lärarna). Killarna hade väl lite besvärligare, men det är ingenting jag minns att de rya åt oss eller någonting att vi måste prata svenska, utan jag tror vi var väl invanda med att det skulle vara så.” Hon tror att pojkarna säkert använde finska någon gång i klassrummet, men minns inte att de fick några bannor för det.
Direktmetoden gjorde att man blev blyg och nervös
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, beskriver hur lärarinnan använde svenska i undervisningen. ”Man var lite, eller inte nervös, ja lite oroad att man skulle säga fel eller att man kände sig otrygg och att man skulle säga fel. På senare år har de väl fått lära då, ja, finska, de som har gått nu, ja, om de har sina rötter i ja Finland. Vi hade inte den möjligheten.” Metoden att använda enbart svenska ändrades inte under hennes skoltid och inte heller för hennes yngre syskon.
64
324
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935: ”Jag tyckte att det var jobbigt att man inte kunde… och skulle lära, ja, läsa och allting…det var ju svenska ord och ja, helt främmande ja helt ja. Det var ju…vi var nog ganska blyga och tysta de flesta tror jag. Nej, det måste ha varit en tyst skolgård (skratt).”
Det hade varit bättre att börja på finska
En man från Inlandsskolan, född 1938, tror att det varit lättare om de fått börja lära sig på modersmålet finska. ”Egentligen var det ju första språket man hade, så hade man mycket väl kunnat lära sig den, för att då har man inga översättningsproblem. För att det är ju ändå finska språket vi har i botten fast den är lite försvenskad.” Från finskan skulle man sedan ha lärt sig svenska som nytt språk menar han.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, saknar även hon en pedagogik där det finska språket hade fått användas. ”Vi hade ju svenska i skolan så vi fick lära olika, vilken grupp alla hörde, subjektiv och premie, vad de nu hette. Man lärde sig lite granna, men att man fick aldrig riktigt den där svenska grunden, det var därför det blev så snett allting.” Hon tror att det hade varit bättre om de hade fått börja med finska som hemspråk i skolan. Med enbart svenska som undervisningsspråk lärde sig de svaga eleverna ingenting. ”De hängde aldrig med. De gick skoltiden och det var ju ingen sådan här hjälp.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, kommer ihåg att undervisningsspråket var enbart svenska. ”Bara på svenska…och ibland kände jag att det blev som lite fel också, men man lärde sig lite granna, det man lärde. Det var jättesvårt, men man fick inte grunden.”
Inget tvång men tråkigt
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, minns inte att hon upplevde det som ett tvång att lära sig svenska i skolan. ”Nej jag kommer inte ihåg, utan det kom självmant det där språket. När man läst så kom det ju självmant.” Egentligen var hon inte intresserad av att lära sig svenska och inte intresserad av skolan heller. Hon genomförde skolgången för att hon var tvungen. ”Men jag tänkte flera gånger att det är många som är dåligare än jag. Jag behöver inte sitta kvar i alla fall (skratt).”
De svaga och tysta barnen drabbades
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, minns särskilt en grannpojke som aldrig pratade svenska. Då var han i stället helt tyst. ”Jag skojade med honom, att om du får tag på en riktig tjej så kan jag vara tolk hela tiden (skratt). Han var…jag vet inte vad varför han låste sig så. Finska pratade han utan problem. Men jag vet att senare har han naturligtvis klarat sig i arbetslivet och han har ju kunnat prata svenska…men det var just den här kontakten kanske.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, bekräftar svårigheterna för barn med särskilda inlärningssvårigheter att hänga med. ”Läraren skrev ju före förstås och vi fick skriva efter, tror
65
325
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
jag att det varit, men jag kan inte komma ihåg precis. Och en del hade mycket lättare och andra hade det svårare. Och de som hade svårare halkade som lite efter.”
Kvinnornas tankar om hur de svaga eleverna drabbades av språkpedagogiken på 1950-talet är helt i linje med den kritik som tornedalingen W.L. Wanhainen förde fram i sin reservation i Finnbygdsutredningen 1921. Inlärningen på enbart svenska skapade en osäkerhet hos barnen och en känsla av att de gjorde någonting fel hela tiden.
Att lära sig Guds ord utantill
Ett ämne som många av de intervjuade minns med avsky är kristendomsundervisningen. Där kombinerades språkträningen med utantilläxor av psalmer. Ännu på 1960-talet var det kristna innehållet påtagligt i skolorna. Man läste regelmässigt morgonbön och bordsbön och sjöng psalmer.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, beskriver hur de fick öva på psalmverser. ”Man måste kunna en psalmvers utantill när man kom nästa dag, men jag tror att det var bra egentligen… i språket det där också. Mycket psalmer vi skulle kunna utantill, och det kan man sjunga ännu.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, kommer ihåg tragglandet i skolan. ”Om man gjorde ett fel så fick man bock och så skulle du skriva flera gånger det där att det skulle bli rätt. Och sen fick man också till läxa…det var tio verser från psalmboken. Åh herregud, du vet när man kom hem och man var trött från skolan, man ville vara ute och så där…då var det de där verserna som man måste kunna till i morgon.” Samtidigt var läraren inte så noga med att förhöra psalmerna.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, berättar att svårigheterna att uttrycka sig på svenska berodde lite på vad man pratade om. I det sammanhanget beskriver hon med ett skratt hur hon avskydde kristendomskunskapen. ”Jag kan säga dig att den var så jäkla viktig så jag har sagt många gånger, nu när jag har blivit äldre och är gammal, så har jag sagt att tänk om lärarna hade unnat de timmarna till att lära engelska i stället för den där kristendomen. Man måste kunna utantill alla psalmverser och det var ju helt onödigt när det finns böcker, psalmböcker för det. Som till ingen nytta får man säga…men det var så på den tiden.”
6.4 Finska i fortsättningsskolan
Tidigare har beskrivits hur finska tilläts som undervisningsämne i fortsättningsskolan i Tornedalen efter ett riksdagsbeslut 1935. Det var ett steg i att ändra inställningen till det finska språket i Tornedalen, men också för att förbättra de politiska relationerna mellan Finland och Sverige. Ändå förefaller det som att få föräldrar begagnade sig av möjligheten för barnen att
66
326
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
läsa finska i fortsättningsskolan.
95
Att döma av lärarnas strävan i Gränsälvsskolan och
Inlandsskolan att enbart tala svenska i skolan så har förmodligen inte eleverna uppmuntrats att förkovra sig i finska.
Av samtliga intervjuade elever i de två skolorna är det bara en person som kände till att det fanns en möjlighet att läsa finska. Det var en kvinna från Gränsälvsskolan. Hon gick ut folkskolan 1939 och valde därefter att gå fortsättningsskolan med en medborgerlig inriktning som hon minns det. Hon kände till att man kunde läsa finska i fortsättningsskolan. ”Men det valde jag aldrig. Man tyckte att det var inte så nödvändigt med finska…för samhällsutvecklingen, allting, var svenskt. Det var viktigt att lära svenska.” Det är bara en av samtliga intervjuade i de två skolorna som kommer ihåg att en av lärarna uppmuntrade skolbarnen att uttrycka sig på sitt finska modersmål. Den intervjuade började i första klass 1957.
Försöket med finska i fortsättningsskolan under senare delen av 1930-talet medförde att fem lärare utbildades i finska och att hundratalet elever i Pajala och Tärendö kommuner fick undervisning i finsk läsning oc h skrivning.
96
Okunskapen bland skolbarnen om möjligheten att
läsa finska visar hur lågt det finska språket måste ha varit prioriterat bland lärarna. Möjligheten presenterades inte ens för skolbarnen eller deras föräldrar, i alla fall så som de intervjuade kommer ihåg det på äldre dagar.
7. Olika typer av bestraffningar
Skolan genomsyrades av ett system av regler och bestraffningar. Reglerna kunde innebära att man inte fick gå utanför ett visst område i skolan eller att man inte fick svära eller säga emot läraren. Det kunde också handla om att man inte fick använda vänster hand när man skrev eller räknade. Till reglerna hörde också att barnen inte fick prata finska i skolan. För vissa elever utvecklades det till en maktkamp om lydnad och olydnad i förhållande till lärarna. Det kan beskrivas som en protestkultur mot läraren som auktoritet. För andra resulterade reglerna i att en lydnadskultur utvecklades för att undvika bestraffningar. Reglerna blev internaliserade i barnen och kunde leda till att de började övervaka varandra, exempelvis om någon pratade finska på rasten när det var förbjudet av läraren.
Om barnen blev bestraffade hade de inte så mycket stöd att vänta sig från föräldrarna. Det ansågs allmänt att bestraffningar inte skadade om barn varit olydiga, vare sig det handlade om tillsägelser, kvarsittning eller aga. Det gjorde att barnen på många sätt var utlämnade till lärarnas godtycke. Barnaga i hemmet förbjöds 1957 och skolaga i alla former förbjöds 1958. Under större delen av den tid som de intervjuade gick i skola var det alltså tillåtet enligt lag att fysiskt bestraffa skolbarnen.
95 Snell 1976, 69‒79; Tenerz 1963; Elenius 2001; Kenttä & Weinz 1968, 6. 96 Elenius 2006.
67
327
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
7.1 Disciplinering och lydnad
När man bedömer den disciplinära ordning som gällde i skolan, så måste man ta i beaktande att föräldrarna också var disciplinerade på samma sätt. Den disciplinära praxisen skilde sig mellan olika skolor. Dessutom skilde den sig mellan olika lärare.
Föräldrarna krävde lydnad
En man från Inlandsskolan, född 1935, berättar att föräldrarna inte hade någonting emot att de lärde sig svenska i skolan. ”För det första så var de laestadianer, både pappa och mamma, så att de ville väl inte vara ovänner med kommunen… och sen tyckte de att det var bra att vi lärde oss svenska. Men det där med att förbjuda finskan…tänk att jag kommer inte ihåg…att de pratade om det. De hade väl antagligen accepterat det så att de var väl inte emot, eller så vågade de inte vara emot det där…” Föräldrarna reagerade inte heller på att barnen blev bestraffade för att de pratade finska. ”Jag fick ju dra ned byxorna och fick ris när jag pratade finska och som jag kommer ihåg har jag säkert berättat det där åt pappa och mamma men, nej, utan de hade det där att vi ska vara lydiga och du får inte sätta emot och sådant där. De ville väl att vi ska vara… jag vet inte om det var för att de bodde så här i ödemarken, så att säga, att man måste vara…det ska väl bli folk av oss också (skratt). Jag tror att det var någonting sådant där de tänkte på.” Han kommer inte ihåg att han eller syskonen fått stryk hemma någon gång, bara tillsägelser.
En man från Inlandsskolan, född 1939, berättar att han aldrig vågat säga till sina föräldrar när han blev bestraffad i skolan. ”Hörrdu man vågade nog fan inte säga det åt far. För då hade han nog straffat en annan ännu mer. Jo, sagt att du ska fan i mig lyda för han var hård på det sättet.”
Två kvinnliga lärare med olika inställning
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, berättar att lärarna var mycket olika. Hon hade en kvinnlig lärarinna som var väldigt snäll, men hennes bröder hade en lärarinna på lågstadiet som var mycket sträng och drog en i örat. ”Min bror sa senare att jag skulle vilja ge stryk åt henne (skratt).” Båda lärarna var meänkielitalande, en från byn och den andra från en näraliggande by, så det var inte i den tornedalsfinska bakgrunden som skillnaden låg. De hade olika syn på disciplin och bestraffningar i klassrummet.
Den stränga läraren var moster till en annan av de intervjuade kvinnorna, född 1942: ”Jag hade henne i ettan och tvåan och det var, det var ju mycket roligt, men hon var inte sådan att hon liksom, ja, gullade med mig hela tiden, inte alls! (skratt). Utan hon var en bestämd människa oj oj oj! Det skulle vara tyst i klassen, annars så slog hon pekpinnen i bordet och sa nu får det vara tyst, och så satt vi som tända ljus (skratt). Men hon fick mycket beröm av alla föräldrarna för när hon hade skola med barnen så lärde de någonting, men om det var någon annan så blev det si och så. Hon gick ju hos oss alltid och hälsa på, och hon var ensam, hon hade inte man eller barn eller någonting.”
68
328
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
De hotades med att få gå i hjälpklass
Språkfrågan var inte alltid det största hotet. En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, berättar hur en del lärare skrämde skolbarnen med att de skulle få gå i hjälpklass som de inte skötte skolan. ”Man var ju livrädd för den där hjälpklassen (skratt) du vet när man skulle ha betyg, då var det först när man rev upp och tittade på betygen, för att de hade som varnat, skrämt oss med hjälpklass. Jo, att sköter ni inte och betygen bara går ned och ned då, hamnar ni i hjälpklass. Det var litet hot, jo. Jag tror att många var livrädda för den där hjälpklassen för det var skämmigt att gå där.”
Hjälpklassbarnen mobbades
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1942, beskriver hur det bland skolbarnen fanns en hackordning som blev ett slags internt straffsystem. Hon minns särskilt de som gick i hjälpklass som blev utsatta för mobbing. ”Helst var det den där pojken, han var lite annars också efterbliven så där. Och stackarn, han stod som där mot väggen och var alldeles…och de sparkade på han och, oj, vad hemskt. Det var mobbing och alla de andra också som gick, det var väl ett tiotal från andra klasser (som fick gå i hjälpklass), och det där var inte nå bra. Och det var bara pojkar…jag tycker att flickorna var inte…det var pojkarna som fick gå där.”
Olika regler att följa
Det fanns också andra regler som skulle följas. En kvinna från Inlandsskolan, född 1938: ”Man skulle gå in i led i klassrummet och så stod man vid sina bänkrader, så här, och så när läraren kom in så, jaha välkommen, sitt ned. Eller godmorgon, sitt ned. Morgonbön. Bordsbön.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, tillhörde själv de som opponerade sig och blev bestraffad av en manlig svenskspråkig lärare. Men hon upplevde det som att han gav upp till sist. I efterhand tycker hon att det var bra med den uppfostran hon fick i skolan. ”I mångt och mycket var det ju bra att det var disciplin, att man lärde sig att i skolan ska man vara med.”
En man från Inlandsskolan, född 1938, beskriver det som att man kunde få stryk också om man var rolig inför klassen. Finska fick inte förekomma och det gällde även på rasterna. Själv fick han aldrig stryk för att ha pratat finska, men däremot kvarsittning efter skolan. Men han vet sådana som råkade ut för fysiskt våld. ”De fick stryk…fick hämta ett ris och sedan drog man ned byxorna inför hela klassen. Man skulle verkligen känna att man har gjort något fel.”
7.2 Fysiska bestraffningar
Under den tid de intervjuade gick i skola var det fortfarande tillåtet med fysisk bestraffning i skolan. Det hörde till vardagsrutinen i skolan.
Fysisk bestraffning en del av pedagogiken
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, minns att fysiska bestraffningar var en del av den allmänna pedagogiken. ”Ja det var väl, det var ju om man säger, det man inte förstod så fick
69
329
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
man en käpp i huvudet. De hade ju en käpp i handen. Jo det knackades i huvudet när det skulle fastna.”
Fick slag på fingrarna för att han var vänsterhänt
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, blev oftast bestraffad för att han var för livlig i skolan. Han brukade få ett slag med käppen i huvudet och det hände nästan varje dag. ”Jag kunde inte sitta still hur länge som helst, höll på med annat. Då kom ju den här läraren med käppen och smacka i huvudet för att väcka mig.” Han blev också nästan dagligen bestraffad för att han var vänsterhänt. ”Vissa skolor hade kanske att man inte fick prata på rasterna heller men vi hade inget sådant. Jag fick varenda dag ris på fingrarna för att jag hade pennan i vänster hand. Den skulle vara i höger hand. De var ju hemskt. Och stilen är därefter också, för nu gör jag allting…skriver med höger, men det blir ju kråkor det blir inte bokstäver. För i huvudet är jag ju vänster.”
Han kunde klippa till en
Till ordningsreglerna hörde att man skulle stå upp vid bänken och säga god morgon när läraren kom in. Svordomar var förbjudna. En man från Inlandsskolan, född 1946, beskriver en av de manlige lärarna som mycket sträng. ”Ja, han kunde klippa till en om man var…(inte) skötte sig. Och det var det där att dra i håret.” En man från Inlandsskolan, född 1935, ger ett exempel på hur den aggressive läraren kunde bestraffa olydnad. ”Han tände lyset och jag släckte lite, och då kom han och jag hann inte undan. Jag fick en jävla hurvel utav honom så att nästan huvudet ramlade av.”
Hon blev obstinat i tonåren
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, berättar att det var i senare årskurser som hon blev bestraffad när hon börjat bli mer obstinat och protesterade mot lärarna. ”Om man inte var lydig, ja då var det ju aga. Man skulle sätta händerna så här och fick lite smäll. Men jag var ju ganska stark ändå. Jag drog bort händerna. Men i skamvrån fick man ju sitta.” Hon minns att hon blev bestraffad för att hon svor snarare än för att hon pratade finska. Hon reagerade på att den manlige läraren var orättvis. ”Det är klart, jag kom väl i tonåren och kanske vart lite….började visa att man inte ska behandlas hursomhelst. Jo, jag kände så, att det inte var rätt…det måste ha varit att han var lite orättvis… kanske mot en del som var lite bråkiga, som jag kanske var.”
Fick slag på fingrarna för svårigheten att lära sig svenska
Om man inte klarade av olika ämnen i skolan blev man bestraffad. Det drabbade sådana som hade svårt att hänga med på grund av språksvårigheterna. En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, minns den manlige läraren som var hårdför och bestraffade eleverna fysiskt om de inte klarade olika ämnen. ”Han var så hård. Han gick ju med den här pekpinnen och slog i bänkarna.” Hon minns en pojke som ofta blev bestraffad med slag av pekpinnen över fingrarna. Han hade svårt att lära sig svenska vilket bidrog till att han hade svårt med alla ämnen i skolan.
70
330
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
”Jag vet inte om han läste något eller om han inte gjorde. För vi andra läste ju i skolan läxan som man ska göra. Han fick gå kvar. Jag träffade han i sommar också…han brukar visa, ser du fingrarna. Jag vet inte hur mycket slag han fick, men han fick slag. För han kom ihåg, han sa: ’Kommer du ihåg hur hård skola vi hade’.”
Fysiskt bestraffad många gånger
En man från Inlandsskolan, född 1939. blev fysiskt bestraffad många gånger. Han minns särskilt en smäll han fick på vänstra örat av en manlig lärare som var känd som hårdför. Den har han känt av senare i livet. Så berättar han om den kvinnliga läraren som också använde fysiska bestraffningar. Den intervjuade hade gjort någonting som han inte fick göra, men kommer inte ihåg vad. ”Hon hade en pekpinne. Så kommer hon fram till mig och säger att sätt fingrarna dit. Ett barn lyder vad man säger, så jag satte fingrarna på bänken. Hon tar pekpinnen och smällde till, men jag drog bort fingrarna, vet du, innan. Pekpinnen gick i tre bitar (skratt). Hon blev bara desto argare. Hon var enormt sträng.” En annan gång hade de en slöjdvikarie. När vikarien lämnade slöjdsalen för att vara ihop med de kvinnliga lärarna ett tag följde några av skolpojkarna efter och spionerade. ”Och han råkar se mig först…nå, han var ju borta en period. Sen när han kom tillbaka jag sa att, kolla jag har gjort färdigt brädan. Då tar han den här brädan och smäller i skallen på mig. Jag stöper på golvet. Då det är klart, jag svimmade ju.”
Bestraffad för matvägran
En kvinna från Inlandsskolan, född 1938, minns att man kunde bli bestraffad om man inte åt upp maten. Hon berättar om en pojke som tyckte att fläsk var äckligt. Därför ville han inte äta när de hade fläsksås till en maträtt. Då kom rektorn dit och tvångsmatade honom. ”Alltså i dagens samhälle hade han blivit straffad för det här. Han tog och sa att du äter. Och pojken kom hem och hade gaffelmärken här. Han tvingade i honom och han spydde ut men han bara tvingade i honom.”
Han var som en bödel
Två av de intervjuade från Inlandsskolan berättar om fall av grov misshandel som de upplevt genom ett syskon och genom en bekant som bodde på arbetsstugan. Det var särskilt en av de manliga lärarna som var fruktad för att han var så rå. Den intervjuade mannen, född 1935, berättar: ”Om någon hade (gjort någonting) och skulle bli straffad, då ringde de honom att han kom dit och spöa. Han var som bödel.” Den intervjuades bror blev svårt misshandlad av läraren. En lastbilschaufför hade ringt till skolan och sagt att någon lagt krossat glas på vägen. Då skvallrade en elev om att det var den intervjuades bror som var den skyldige. ”Då fick han världens stryk, han hoppade ut leden här någonstans. Sedan kom en person från byn hem och frågade mamman efter pojken. Ja, nå han ligger, han är sjuk han ligger där. Inte visste morsan något, pojken berättade ingenting, men när hon gick och lyfte täcket…blåslagen hela kroppen. De skickade honom till en moster i centralorten som skulle ta honom till läkare och få ett intyg för att kunna anmäla händelsen. ”Men vet du…på den tiden…då ringde lärarna till läkaren…att
71
331
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
de ska inte ge något intyg…sådant var det, sådant var det. Och brorsan haltade till dödens dagar. Han fick men för livet.”
Den intervjuade mannen tar ett annat exempel. I vuxen ålder hade de besök av en man från en angränsande by, som sov över en natt. Han bodde som barn på arbetsstugan. Där hade han gjort någon förseelse och mindes ännu trädet där han hämtade en kvist som han skulle bli piskad med. Den intervjuade mannen återger vad besökaren från grannbyn berättade: ”Och så kom han in med det där och läraren skulle spöa han, men det var för liten kvist och då blev det ännu mer stryk. Han kom till skolan, han var blåslagen i ansiktet och så titta man. Ja, kan du förstå att det har hänt sådant där. Han var i arbetsstugan. Och vi gick ned dit. Jo, det där träet är kvar ännu, sa han. Han var en grym jävel den där (läraren). Det kan man aldrig glömma.” Den intervjuade mannens hustru bekräftar de två fallen av misshandel som ägt rum.
Ingen idé att klaga hos föräldrarna
På Inlandsskolan fanns två manliga lärare, båda söderifrån, med enbart svenska språkkunskaper. De var kända för att vara särskilt hårda i språkfrågan men också på andra sätt. En kvinna, född 1948, berättar om en av dem att han var bra på att lära ut men att han inte var snäll. ”Han slog ju barnen inför oss, valde ut någon unge och gav stryk framtill. Och skrattade som bara den åt någon, till exempel mig. Jag var ju inte så fin på foto…gapskrattade åt den bilden när de hade klassfoto. Det var den tidens syn…så att jag tror alla barn…ja, de accepterade…för fick man stryk i skolan och gick hem och klagade fick man ännu mer stryk, sa dom ju. Så ungarna sa ingenting till slut någonstans. Det var ingen idé.”
Kommentaren om föräldrarna pekar på ett förhållande som är viktigt i sammanhanget. Synen på barnuppfostran var likartad i hemmet och i skolan. Barnen skulle lyda de vuxna. Om de fått stryk i skolan så ansåg många föräldrar att de antagligen förtjänat det. Barnen var utlämnade till de vuxnas dåtida syn på disciplinering och aga, som innefattade rätten att slå barnen om ansågs ha brutit mot satta regler. Till överträdelserna räknades att ha pratat modersmålet finska i skolan eller att på grund av språksvårigheterna, eller av andra skäl, ha svårt för sig i olika ämnen.
7.3 Förbud att använda finska i klassrummet
Till ordningsreglerna i skolan hörde att man inte fick prata finska. Även om det inte var vanligt med fysiskt våld så var det vanligt med tillsägelser från lärarna om att de inte skulle prata finska. Vissa lärare var mycket nitiska med att kontrollera språkanvändningen, andra var mer avspända. Det fanns också de som blev agade för att ha pratat finska.
Agad för att de pratade finska
En man från Inlandsskolan, född 1935: ”Jag kommer ihåg en gång då jag var i andra klassen. Alla elever kunde finska på den tiden, men vi fick inte prata finska sinsemellan. Det var i skolan, och det var hela klassen som såg det där. Och då var det den där rasten. Jag kommer ihåg att
72
332
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
jag pratade finska med en kille. Det var inte många ord, men jag tror att den där lärarinnan tjuvlyssnade på det där. När vi kom in från rasten så sa hon åt mig att jag ska gå och hämta ett björkris. Och inte visste jag att det var åt mig själv (skratt)…jag hämtade det där. Och sen när jag kom med den där, då sa hon att jag, framför klassen, skulle jag dra ned byxorna, och jag fick ris. Bara för att jag sa några ord finska. Men när man kom ifrån det där så fortsatte man och prata finska grabbarna emellan. På den tiden var det ju lovligt att slå barn alltså, men numera får man inte det.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1946, berättar också hur han blev bestraffad ibland för att han pratat finska. ”Han som var manlig lärare från trean, han var ju en sådan där riktig sträng. Han tog tag i örat, den där, och så rätt upp. Ja, en sådan där gammeldags lärare. Han hade väl varit yrkesofficer innan han började som lärare och då var han lite underlig.”
Fick sitta kvar för några ord på finska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, berättar att en vanlig bestraffning när man talat finska var att man fick sitta kvar efter skolan. ”Nog var det ibland, att om ni pratar finska så då får ni sitta över en halvtimme och en timme efter skolan. Ja, nog var det pojkarna som fick göra det många gånger. Vi försökte… men hon kanske inte brydde sig så mycket (skratt).” Den intervjuade kvinnan fick aldrig kvarsittning men då var lärarinnan i första klass också hennes moster.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, hade en manlig lärare som hon beskriver som ”en hårding”. Han var från kusten och pratade bara svenska. Hon fick sitta kvar för att hon sagt någonting på finska till en klasskompis. ”Vi var två som blev kvar i skolan. Ena stod i skamvrån men jag tror att jag satt i bänken, men en fick för hon hade varit mer busigare. Men det var inte lång tid vi satt, men vi satt en stund där. Och jag for ju hem och grinade och var så arg att jag hade fått stå för ett så löjligt ord, jag vet inte vad jag hade sagt. Men mamma brydde sig inte om. Det var som att, hon vågade inte säga någonting. Utan vi gick nästa dag till skolan och så var det bortglömt det där.”
Lärarna vaktade så de pratade svenska
En man från Gränsälvsskolan, född 1924, berättar att lärarna hade till uppgift att kontrollera om barnen pratade svenska eller finska. ”De liksom höll på med det där att man skulle, medan man var i skolan, man ska (prata svenska) och likadant på rasterna, men då blev det nog mycket finska (skratt). Ja, för det var ju enklare för det var ju det som var, huvudspråket.” Några bestraffningar kommer han inte ihåg, mer att det var en vedertagen norm att svenska skulle talas i skolan. ”Men det är klart att hörde de så sa de till naturligtvis. Vi ska prata svenska.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, menar att det var skillnad på hur olika lärare bevakade språkanvändningen. Hon hade en kvinnlig lärarinna som var tvåspråkig som inte bestraffade någon om de talade finska, men för den manlige läraren som bara talade svenska
73
333
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
hade de respekt. ”Jo, sen när vi kom upp i femman och sexan då hade vi en svensktalande lärare. Han var från Mellansverige… och så fort han var inom hörhåll då vart vi tysta som muren. Men var han inte inom hörhåll då snackades det finska för fullt. Han hade kanske den där respekten med sig antagligen. Inte upplevde jag honom som så hård.”
En man från Inlandsskolan, född 1939, minns att det var strängt förbjudet att prata finska, men det gjorde de så fort de fick tillfälle. De var särskilt rädda för en lärare som var hård av sig med bestraffningar. ”Man var ju rädd för den där björnen…det fanns ju inget armod där.”
En man från Inlandsskolan, född 1946, berättar att han kunde några enstaka svenska ord innan skolan men fick träna på uttalet. Det var förbud mot att tala finska. ”Ja det var mycket det där, om det var någon lärare som hörde men annars om man var lite vid sidan om kunde man…nej, vi var, det var ju ingen som jaga oss ute på rasten.” De två första lärarna kunde finska, men den tredje kunde bara svenska.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, minns att det var förbjudet att prata finska, men själv blev han aldrig bestraffad för det. ”Jo, en del var riktigt, en del lärare blev riktigt arga när dom (skolbarnen) pratade finska. Och straff fanns också. Dom lämna kvar, att dom skulle sitta kvar en extra timme. Nog var det ett straff i skolan när man var dum.”
En man från Inlandsskolan, född 1947, upplevde det som att lärarna vaktade dem så att de inte skulle prata finska. Då kunde man få en örfil, men han var själv snäll. ”Nej inte vet jag om jag fick så ofta örfilar. Det var väl tillsägelser om man pratade mycket finska.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, kommer ihåg att lärarna var mycket noga med att de skulle lära sig att prata svenska. Minnet av bestraffningar är vagare. ”Ja, man kanske fick en klapp.” Hon själv fick aldrig någon sådan klapp. ”Nej, jag har aldrig fått stryk i skolan.”
Vissa lärare var mer förstående till att barnen pratade meänkieli
En del av de intervjuade har inget minne av att de blev bestraffade för att ha pratat finska. En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, berättar om förhållningssättet till finska hos en av sina lärare. Han var enbart svenskspråkig. ”Han var lite annorlunda… när vi hade gymnastik, med han… då vi pratade, ju, mycket meänkieli och han sa aldrig någonting. Han var inte sån.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, berättar att den första lärarinna han hade kunde finska. Hon använde finska i undervisningen med de som inte alls kunde svenska vid skolstarten. ”Hon kunde ju prata med dem finska och översätta till svenska, så det tog inte så jädrans länge innan dem kunde den där svenskan. Förklara på finska.” Han har inget minne av bestraffningar om man pratade finska, inte heller att lärarna sa till att man skulle prata svenska. ”Nej det var inte, så var det inte…vissa skolor hade kanske att man inte fick prata på rasterna heller, men vi hade inget sådant i vår by.”
74
334
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
En man från Gränsälvsskolan, född 1930: ”Man var tvungen att prata svenska på rasterna men nog pratade vi finska”. Något straff kommer han inte ihåg. Läraren var snäll och brydde sig inte om de pratade finska.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, har mycket goda erfarenheter av sina lärare. ”Jag har hört att det har funnits skolor där dem inte fick använda finska överhuvudtaget, men det kan jag inte förstå hur de då kunde lära sig. Man kommer inte ihåg allt i detalj, men jag tror att vi hade bra pedagoger och att de var födda och uppväxta i den där miljön och förstod själva hur de kanske hade haft det. Jag har bara goda saker om vår skola, och om det här med språket, ja verkligen. Och därför blir jag lite förvånad när jag har hört så mycket om bestraffningar och hur att det var så förbjudet och jag känner inte igen det.” Däremot minns han att de skulle prata svenska på lektionerna. ”Man blev tillsagd att nu pratar vi svenska, alltså på ett hyggligt sätt. Vi skulle ju prata svenska sinsemellan under lektionerna men jag kommer inte ihåg att det var något förbud på rasterna, jag tror inte det. Vi använde nog vår finska på rasterna, det var enklast så. Ja, det skulle väl kännas lite tillgjort att prata svenska på rasten.”
I både Inlandsskolan och Gränsälvsskolan fanns helt klart en informell regel att svenska skulle talas i klassrummet, men de intervjuade i de två skolorna har olika upplevelser av hur noga regeln följdes av eleverna och hur nitiska lärarna var i sin bevakning. Flera av de intervjuade i Inlandsskolan ger exempel på hur de blev bestraffade för att ha talat finska, men bara en av de intervjuade i Gränsälvsskolan. Det är enbart i Gränsälvsskolan som intervjuade säger att de aldrig blivit bestraffade för att ha pratat finska, medan de intervjuade i båda skolorna vittnar om att de var övervakade av lärarna så att de inte skulle prata finska. Många beskriver det som att de pratade finska i smyg när de trodde sig vara utan lärare på skolgården. Det fanns fler hårdföra lärare i Inlandsskolan, som påverkade stämningen i skolan, men det finns även exempel från Gränsälvsskolan på bestraffande lärare.
Det informella förbudet mot att prata finska i skolan upphörde inte förrän efter 1957 då den tornedalske riksdagsmannen Ragnar Lassinantti ställde en interpellation i riksdagen om att det skulle upphöra. Beslutet berörde bara ett fåtal av de intervjuade eftersom de gick i skola före 1957.
7.4 Övervakningen på rasterna
I skolan handlade det inte bara om vilket eller vilka språk barnen skulle tillåtas att tala i klassrummet. Direktmetoden utvidgades också till att gälla barnens samtalsspråk under rasterna. Det innebar att barnen förväntades leka på ett språk som de till en början inte kunde och även senare hade svårt att uttrycka sig på. Som framgått av Tabell 3 trotsade barnen konsekvent förbudet att tala finska på rasterna så fort läraren inte var i närheten.
75
335
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Förbjudet att prata finska på rasterna
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, berättar att de bara fick tala svenska i skolan och det fanns ett informellt förbud att prata finska på rasten. ”Det blev förbjudet…men vi gjorde det, vi pratade ju finska på rasterna sinsemellan. Jo, lärarna kunde komma och hörde att någon prata finska, då gick de fram och sa stopp. Du ska prata på svenska. Vi skulle ju lära svenska (skratt).”
En man från Inlandsskolan, född 1938: ”Man blev ju som tvingad att lära sig svenskan och sen var det förbjudet att prata finska på rasterna i skolan, det kunde man få sitta kvar.” Själv har han inget minne av att han fick sitta kvar men hotet låg över dem. Det hände att de pratade finska på rasten, men mest svenska. ”Man pratade ju, var ju tvungen att göra det, för att slippa eländet. Men jag måste säga att när jag slutade skolan så var jag väldigt svag i svenska.”
En man från Inlandsskolan, född 1950, minns att de inte fick prata finska i klassrummet och att de skulle prata svenska också på rasterna. ”Egentligen så…säkert pratade vi pojkar emellan finska, men det var många gånger från lärarrummet någon skrek…hålla sig till svenska…när en lärare kom då sa de nu återgår ni, ja till svenska.” En del av lärarna var mer nitiska med att hålla efter språket.
En man från Inlandsskolan, född 1935, kommer ihåg att de inte fick prata finska i klassrummet. ”Ja och inte ute heller. Nej inte fan, det var förbjudet. Ja, man fick väl lite repressalier, jag vet inte vad det var för något…nej man brydde sig inte så mycket om det. När man kom hem så fick man prata vanlig finska.”
När ingen vaktade använde de finska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, minns att de inte heller på rasterna fick prata finska. ”Nej, det var också förbjudet, men vem var det som lyssnade när ingen var där. Så nog pratade vi finska.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, minns att finska kunde användas även på rasterna ibland, men det berodde på att lärarna var på långt avstånd från barnen. ”Nej, jag tror att det var ganska fritt på rasterna, för lärarna höll ju till i sitt lärarrum högt upp (skratt) de hörde ju ingenting. Det var ju andra våningen där borta.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, berättar att hennes första lärarinna var tvåspråkig, men de fick inte använda finska utan enbart svenska. ”Vi var ju tvungna, fick inte prata någon finska fast vi inte kunde något annat…inte ens ute på rasten fick man prata finska.” Det var svårt att umgås på ett helt främmande språk, men hon minns att de lärde sig fort. ”Nå det kändes inte alls roligt, utan det var ju finska som var lätt att...det man var född med.” Hon berättar att de därför använde finska ibland. ”I smyg gjorde man ju det så man kunde förstå (skratt) varandra.”
76
336
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Läraren pratade finska vid besök hemma men svenska i skolan
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, berättar att föräldrarna kände läraren, som kom på besök i hemmet ibland. I skolan pratade hon bara svenska med skolbarnen men under besöken i hemmet pratade hon meänkieli.
Ingen jagade oss på rasterna
En man från Gränsälvsskolan, född 1924, berättar att det var meningen att de skulle prata svenska på rasterna, men som han minns det blev det finska för det mesta.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, säger om förbudet att prata finska utanför skolan: ”När jag gick i skolan så var det absolut ingen som jagade oss på rasterna. Vi pratade finska (skratt). Så fort vi klev ur salen så var det finska.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938: ”Det var först i skolan man har börjat och prata mer svenska. Under lektionstimmarna fick man sinsemellan inte prata finska. Det var då i smyg. Jo, det var ju så i vissa klasser…var de stränga uti det där, vet du. Rasterna då lekte du, men…dom kom inte ut…man fick prata i alla fall.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, minns att på rasterna och efter skolan pratade de finska.
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, är lite frågande till uppgifter han hört att det var förbjudet att prata finska på rasterna. ”Det där med att de har pratat ibland om, att det var förbud att prata svenska och så där på raster. Det har jag liksom inget minne av alls.” Däremot minns han att lärarna ville att de skulle prata svenska också på rasterna. ”Ja, det ville de men det var aldrig så att det var något…många jag har hört prata som att det var förbud att prata finska. Men sen är det, då när vi växte upp och gick upp i högre klasser, då var det mycket svenska på rasterna.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, tror att de på rasterna pratade både finska och svenska. ”Om jag säger (något) så ljuger jag, för jag kommer inte ihåg, men det kanske var båda.” Hon har ingen upplevelse av att de inte fick prata finska på rasterna.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, säger om språket på rasterna: ”Finska förstås.” Men det var meningen att de skulle prata svenska. Hon minns att den tvåspråkiga skolinspektören William Snell var ute och pratade med dem på rasten, men minns inte om han använde finska eller svenska.
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, minns att de skulle tala svenska men inte att man blev bestraffad om man pratade finska. ”Naturligtvis var det väl svenska men vi pratade ju finska, meänkieli, helt naturligt. Inte var det någon som åkte på stryk för det inte.”
77
337
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, säger att det var förbjudet att tala finska inne i skolan, men inte på rasterna. ”På rasterna fick vi prata finska om vi ville. Där var det inte stopp.”
En man från Inlandsskolan, född 1931, kommer ihåg att de pratade finska på rasterna. ”Men nej, jag vet inte om det var någon som sa till att vi inte fick prata finska…men det var, jag kommer ihåg en… han gick inte i samma klass och första dagarna, han tog inte av sig mössan. Och då sa läraren till att man skulle ta av mössan, nej, då sa han att jag har hört att de har sagt att huvudet är mössans spik (skratt) men han var tvungen att ta av sig den.” De var tillsagda att använda svenska i klassrummet. ”Och det var ju på sätt och vis…det var ju roligt att prata svenska.”
Solidaritet: den svenskspråkiga sade att hon pratat finska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, beskriver hur hennes svensktalande kompis tog ställning för de finsktalande barnen fastän hon inte kunde prata finska. ”Hon sa att hon förstod en del, men inte så mycket i och med att hennes föräldrar var svenskar. De pratade bara svenska med barnen. Så sa hon att det hade hänt något i skolan… det var någon lärarinna eller lärare som läxade upp några flickor för att dem hade pratat finska. Och då hon kommit och sagt ’jag med’, för läraren hade frågat vilka är det som har pratat finska. Och så sa hon ’och jag med’ för hon ville också vara med. Hon ville inte känna sig utanför gruppen.” I det här fallet var den en svenskspråkig flicka som utgav sig för att ha pratat finska fastän hon inte kunde språket. Det var ett uttryck för solidaritet med de meänkielitalande klasskompisarna.
8. Förhållningssätt till assimileringspolitiken i skolan
Det finns ett tydligt genusmönster i flickors och pojkars förhållande till försvenskningen i skolan. Det gäller exempelvis hur man förhöll sig till att tala svenska eller meänkieli i skolan och i samhället. Pojkar och flickor hade också olika attityd till lärarna som auktoriteter och den språkpolitik de förde i skolan. Hos pojkarna formades en protestkultur medan flickorna i högre grad hade en lydnadskultur.
8.1 Flickorna lärde sig snabbare svenska
Fasthållandet vid modersmålet för pojkar i Tornedalen är ett mönster som kan följas från de som gick i skola i slutet av 1960-talet. Många pojkar kände en social skam om de talade svenska, men de upplevde också finskan som mer maskulin och kopplad till de vuxna männens traditionella fysiska arbete.
97
Bondgårdarna gick i arv till männen. De var kopplade till åkrarna,
skogen, jakten och historien. Det fanns ett incitament för pojkarna att hålla fast vid modersmålet. Möjligheterna till arbete på hemorten var större för männen.
Från tiden kring första världskriget finns en rapport från en ledare för de bygdekurser som då hölls i byarna i Tornedalen i försvenskningssyfte. Han beskriver att det då fanns en åsikt bland
97 Elenius & Ekenberg 2002, 76‒78.
78
338
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
tornedalingar att det var högfärdigt att använda svenska om man var meänkielitalande.
98
Samma
åsikt framförs av en av de intervjuade männen nedan.
Kvinnorna har historiskt alltid varit mer benägna till förändring vad gäller språk och identitet. När de gifte sig bytte de bort sitt flicknamn mot mannens efternamn. De visste att de i högre grad än männen skulle vara tvungna att flytta från hemorten. Därför var det viktigt för dem att lära sig svenska. De hade en annan motivation än pojkarna till språklig förändring.
Pojkar och flickor levde i olika världar
En man från Gränsälvsskolan, född 1935: ”Flickorna var nog mer för att prata svenska. Jag upplevde det så, men då var ju inte kontakten mellan pojkar och flickor så mycket som det är nu inte.” Han beskriver det som att de levde lite i olika världar på den tiden jämfört med i dag. Det nedsättande finska begreppet ”knapsu” för feminina pojkar fanns redan på den tiden.
En man från Inlandsskolan, född 1938, menar att flickorna hade ett annat sätt att tänka än pojkarna och var oftast duktiga. ”Det fanns ju duktiga killar också, och det var ju just från de här välbärgade familjerna som hade, ja, skogsfastigheter och de fick ju bra betyg. Många av dem är ju högt studerande.”
Pojkarna pratade finska och var tuffare
En av männen från Inlandsskolan, född 1946, bodde lite utanför själva kyrkbyn. Han berättar att de pratade meänkieli hemma men också när de åkte till kyrkbyn. Det fanns en skillnad mellan flickor och pojkar i kyrkbyn. Där fanns en flicka som bara kunde svenska. Därför pratade flickorna svenska med henne och med varandra. Så var det inte för pojkarna. ”Började man prata svenska i byn då tyckte de att det var… det var något fel på en. Nu har det spårat ur!” En annan man från Inlandsskolan bekräftar att flickorna tyckte bättre om när de lärt sig svenska och då ville de också prata svenska.
En man från Inlandsskolan, född 1931: ”Pojkarna pratar nog mer finska.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1938: ”Jag tror vi flickor pratade mer svenska. Pojkarna skulle ju vara tuffa…så fick man ju svära också fast man inte fick svära så föräldrarna hörde…när de skulle vara riktigt tuffa så svor de på finska.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941, tror inte att det alltid var en protest att pojkarna pratade finska. ”De var inte vana och pojkar är inte så läraktiga som flickor (skratt).” En del hade problem med att lära sig svenska i skolan. ”Det tror jag att det var när man pratade finska enbart hemma.”
98 Elenius 2001, 229.
79
339
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
De använde finska och svenska lika mycket
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, menar att flickor och pojkar använde finska och svenska ungefär lika mycket.
En man från Inlandsskolan, född 1947, tror inte att det var någon generell skillnad mellan pojkar och flickor i inlärningen av svenska. ”Jag tror att det var likadant, en del lärde väl snabbare och en del tog det längre tid.” Det var individuellt bestämt.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, tycker att pojkar och flickor pratade ungefär lika mycket finska och svenska. ”Pojkarna kanske, ja, de var väl…svor kanske mycket och använde fula ord på finska…eller de vart som hårda.”
Flickorna pratade oftare svenska och lärde sig snabbare
En man från Inlandsskolan, född 1935, upplevde att flickorna pratade mer svenska än pojkarna. ”När man till exempel var i arbetsstugan och var ute och höll på med någonting, då var det finska grabbarna emellan, men flickorna ville prata svenska.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938: ”Flickorna använde ju svenska språket mer än pojkarna. Vi pratade finska sinsemellan, pojkarna, när vi spelade fotboll och höll på att springa och jaga och greja. Men flickorna pratade oftast svenska sinsemellan. Och med dockorna pratade de svenska.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1937: ”Jag tror att flickorna var lite mer ambitiösa. Och jag måste erkänna att vad gäller ambitionen så var jag som flickorna, tror jag. Det var nog fler pojkar än jag också som var påfallande mer intresserad av det där.” Han menar att flickorna byggde upp en tidig tvåspråkighet. ”När det var raster så var det ganska jämställt med språket. Det var bara det att de var lite ambitiösare under timmarna, och det var väl jag också, under språkbyggnadsövningarna som läraren hade med oss. Men flickorna var lika finsktalande på rasterna som vi pojkar.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1930, tycker att flickorna alltid var lite före med att lära sig svenska. Ändå pratade de inte svenska i hemmet utan finska. Han jämför med sina egna barn. ”Äldsta grabben och flickan pratar svenska sinsemellan, men yngsta grabben aldrig. Han pratar bara finska.” Han tror att flickornas snabbare inlärning av svenska kanske berodde på att de sinsemellan pratade mer svenska än vad pojkarna gjorde. ”Det var väl också att de läste kanske de här veckotidningarna och sådant där.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935: ”Ja jag tror att flickorna hade lättare…jag tänker på mina bröder. Böcker var viktigt, att man läste.”
80
340
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
8.2 Pojkarnas protestkultur och flickornas lydnadskultur
Hos pojkarna fanns en tydlig protestkultur som var kopplad till språket och den tornedalsfinska identiteten. Det gäller tydligare för Inlandsskolan där de sociala skillnaderna framstår som tydligare än i Gränsälvsskolan. Eleverna som gick i Inlandsskolan vittnar om att de flesta pojkar trotsade förbudet att enbart tala svenska även på rasterna, men att de också blev slagna av vissa lärare om de blev ertappade. Men det fanns även flickor som protesterade mot en del lärares auktoritära stil.
Flickorna hade en högre grad av lydnadskultur i skolan, men både flickor och pojkar verkar konsekvent ha överträtt förbudet att tala finska på rasten så fort läraren var utom hörhåll. Förbudet mot att prata finska i klassrummet och på rasterna ledde till en övervakning så att regeln efterlevdes. Övervakningen gjordes ibland av lärarna men många gånger av skolbarnen själva. Barnen kunde skvallra på någon som pratat finska så den personen blev bestraffad. På så vis internaliserades övervakningen. Barnen vaktade på sig själva och övervakade andra så att ingen skulle prata finska.
Flickorna gjorde som fröken sade
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, berättar att pojkarna var busigare och gjorde mer rackartyg. Flickorna var lydigare. ”Flickorna…vi tordes ju inte heller göra. Jodå visst, det har alltid varit så (skratt). Det är pojkarna som var modigare. Vi gjorde precis som fröken sa. Utanför skolan var det ingen skillnad utan vi pratade både flickor och pojkar finska.”
Pojkarna bröt mot reglerna oftare
En man från Inlandsskolan, född 1950, minns att pojkarna blev bestraffade mycket oftare än flickorna för att de utmanade läraren genom att bryta mot reglerna. ”Det var inte för att vi snackade finska…det var ju oftast sådana här pojkstreck som man gjorde. På engelska vart jag mycket ofta utkörd och då var man livrädd i korridoren att rektorn skulle komma. För då var det inte roligt.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, minns att det oftast var pojkarna som blev bestraffade för att de varit olydiga. ”Pojkarna som gjorde rackartyg, nog fick de stryk. Och man fick inte svära.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, menar att det var pojkarna som blev bestraffade i skolan, aldrig flickorna. ”De satt ofta med mössorna på och skulle vara roliga och härma läraren och (skratt)… det var två-tre som härmade och gick efter och visade hur han gick och…flickorna pratade också mer svenska.”
Provokationer på finska mot läraren
En man från Inlandsskolan, född 1950, beskriver hur pojkarna provocerade den svenskspråkiga läraren efter skolans slut. De sa till varandra när läraren kom, att nu snackar vi finska. ”Det var
81
341
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
sådana där pojkstreck…läraren hade händerna i byxfickorna… det var på fritiden…i skolan fick man ju aldrig… vi var ju klass fem, han hade oss väl i fyran och femman och sexan, det blev på kvällarna så att när han kom så då drog vi finska riktigt där då. Det var ju på fritiden. Jag tror att det var det att vi inte ville…för på språket…det var nog sådana där pojkstreck, att man skulle tuffa till sig. Nu pratar vi, nu kommer den där läraren och, jävlar, nu snackar vi bara finska!” Med en del av pojkarna pratade han svenska, men oftast meänkieli. Han minns att flickorna började prata mer svenska i sexan eller sjuan. ”Jag tror de skämdes med finskan, alltså de började snacka mer svenska. ”Men att de (skolan) förbjöd finskan helt, det var ju helt sjukt…”
Rädsla för att någon skulle tjalla
En kvinna från Inlandsskolan, född 1938: ”Man fick ju inte prata finska i skolan. Fruktansvärt! Ja, alltså och sen andra elever som skvallrade, han har pratat finska, hon har pratat finska…gick till läraren. Det kanske slank ut finska också (på rasten) (skratt), men man vågade inte för andra kompisar om det var någon som kanske gick och tjallade. Men det räknades aldrig som mobbning eller…man var liksom inte arg på den där att han har gått och sagt, nej.” Det var mera som ett regelsystem som skulle följas.
Flickorna skvallrade mer än pojkarna
En man från Inlandsskolan, född 1938, minns att flickorna pratade mer svenska och lärde sig mer. ”Och sen kunde de skvallra på oss att vi hade pratat finska. Jo, det fanns ju riktiga skvallermajor.” Han tycke inte att så många pojkar skvallrade, men att det kunde finnas några som gjorde det. ”Det var väl för att tjäna poäng hos lärarna.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941: ”Det var ju annars förbjudet att tala finska sades det i skolan, så vi skvallrade ju på varandra alltså om de pratade finska, men inte tog hon det något hårt. Alla pojkarna pratade finska på rasterna som kunde, ja vi hade bara någon (skratt) säkert lärarungar, också, som inte kunde. Vi flickor pratade alltid svenska med varandra.”
Fick sitta kvar när någon skvallrat
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, blev bestraffad för att hon sagt någonting på finska till en klasskompis på rasten. Det var en annan elev som skvallrade om att hon hade pratat finska på rasten. Som straff fick hon sitta kvar efter skolan.
Skammen att bli ertappad med att prata finska var stor
Det var inte alltid som överträdelsen av språkförbudet resulterade i ett direkt straff, men det tänkbara straffet låg där och tyngde barnen. Rädslan och skammen för att ha blivit ertappad med att prata finska var mycket stor hos en del. En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, beskriver sin ångest när hon pratat finska. ”Jag råkade prata och då var det en som skulle skvallra. Ja, det här var på rasten och jag vågar inte gå in, så när alla hade gått in så sprang jag hem. Mamma undrade varför jag kom hem. Jag sa jag har så ont i huvudet. Mamma blev orolig.
82
342
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Jag låg hela dagen, jag vågade inte gå ut för jag tänkte (skratt) om de skvallrar de som ser. Och jag tänkte hur ska jag våga gå till skolan nästa dag. Men läraren sa bara, att om ni säger några ord så gör det ingenting, att nej. Men det var en skräck det där.” Hon blev aldrig bestraffad men rädslan för bestraffningen fanns där hela tiden i skolan.
8.3 Föräldrarnas inställning till assimileringspolitiken
I slutet av 1960-talet fanns ett relativt starkt stöd från föräldrarna för att meänkieli skulle respekteras som modersmål i skolan, men samtidigt ett nästan enhälligt stöd för att prioritera att eleverna lär sig svenska så bra som möjligt. Som Kenttä och Wienz´s utredning från 1968 visat så ansåg 94 procent av föräldrarna och lika hög andel av lärarna vid den tiden att det var ”bra” eller ”ganska bra” att barnen först och främst skulle arbeta med svenska språket i skolan. I enkäten ansåg 64 procent av föräldrarna emellertid att skolan alltid måste ta hänsyn till barnets hemspråk d.v.s. till de meänkielitalande barnens modersmål. Vidare ansåg 86 procent av föräldrarna det som ”bra” eller ”ganska bra” att finska skulle fungera som hjälpspråk i undervisningen och 54 procent att det var ”bra” eller ”ganska bra” att de elever som önskade skulle få undervisning i finska på alla stadie r i grundskolan.
99
Ur ett underifrånperspektiv verkar tornedalingarna ha varit kluvna till språkpolitiken i skolan. Enkäten från 1968 visar att en kompakt majoritet av föräldrarna prioriterade inlärningen av svenska språket, som för dem var nyckeln till en framtida bättre levnadsstandard. Harmoniseringen av arbetarklassens och kapitalägarnas särintressen i ett expansivt industrisamhälle skapade efter andra världskriget en exceptionell ökning av levnadsstandarden i breda folklager.
100
Man skulle kunna beskriva det som ett tyst medgivande från
tornedalingarna till assimilering, som en eftergift för att levnadsstandarden ökade så påtagligt. Det var också ett bejakande av att de tillhörde den svenska nationalstaten.
Å andra sidan finns en tydlig protest mot assimileringspolitiken formulerad i det faktum att 86 procent av föräldrarna ville ha finska som hjälpspråk i undervisningen. De formulerade sig utifrån egna erfarenheter av språkpolitiken i skolan. De försvarade rätten till sin meänkielispråkiga kultur. Mer än hälften av föräldrarna ansåg att det var ”bra” eller ”ganska bra” att de elever som önskade fick undervisning i finska på alla stadier i grundskolan.
Sociologen Tage Alalehto har gett en kompletterande religiös förklaring till att assimileringspolitiken fortsatte år efter år utan särskilt omfattande protester från tornedalingarna. Han menar att den laestadianska väckelsen med sitt budskap om underkastelse inför överheten hade fostrat tornedalingarna till en defaitistisk inställning. Det yttrade sig under 1900-talet i det finska uttrycket ”ei se kannatte” (”det lönar sig inte”). Enligt Alatalo hade lekmannapredikanterna fostrat församlingsmedlemmarna till en utbredd social kontroll och
99 Kenttä & Weinz 1968, 24 ff., 37 ff.
100
Möller 2015, 141‒171.
83
343
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
självdisciplinering. Samtidigt ökade levnadsstandarden som aldrig tidigare. Han konkluderar: ”Assimileringen har så att säga fortgått vid sidan av sysselsättningsfrågor, frågor om näringsbidrag, arbetsmarknadsåtgärder och statliga reformer.”
101
I det sistnämnda yttrandet kan jag hålla med Alalehto. Från centralt politiskt håll fanns verkligen under 1940- och 1950-talet en brist på engagemang i assimileringsfrågan. Den officiella politiska hållningen har jag på annat håll kallat det ”etniskt neutrala 1950-talet” vilket betydde att det officiellt inte ansågs finnas något språkproblem i Tornedalen. Alalehto menar i ett senare arbete att försvenskningsprocessen kunde drivas så effektivt genom att tornedalingarna, kvänerna och lantalaiset hade ett socioekonomiskt och kulturellt underskott i förhållande till majoritetsbefolkningen och myndigheterna. Den godtogs av allmänheten utan protester.
102
Föräldrarna hade över lag inget emot att barnen gick i skola. De insåg att det var
bra för dem med en viss form av utbildning i det moderna samhälle som växte fram, men de hade olika åsikter om betydelsen av att barnen skulle läsa vidare.
Det är emellertid ytterst tveksamt om uttrycket ”ei se kannatte” kan hänföras till den laestadianska väckelsen. I den laestadianska moralen ingick att arbeta hårt och sköta sig. Det fanns inget underförstått budskap om att man skulle ge upp. En annan sak var att man predikade lydnad för överheten vilket ledde till en auktoritetstro. Begreppet ”ei se kannatte” kan snarare hänföras till den allmänna känslan i Tornedalen av hopplöshet över att jordbruket inte längre lönade sig, att arbetsmarknaden var så dålig, att så många var tvungna att flytta. Som tidigare beskrivits var arbetslösheten på 1950-talet skyhögt högre i Tornedalen än i Norrbotten och riket som helhet.
Frågan om språket i skolan
Bland de intervjuade framgår att föräldrarnas intresse för språkinlärningen i skolan varierade. En man från Gränsälvsskolan, född 1930, berättade att föräldrarna inte intresserade sig för om barnen lärde sig svenska i skolan. ”Vi pratade aldrig hemma sådant där, så jag var aldrig… hemma har vi aldrig pratat politik eller sådant där. Det var mest att prata om jobb och sådant.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, växte upp i en stor syskonskara efter att mamman dött. Pappan hade inte tid att engagera sig i skolfrågorna. Han kunde lite svenska men hade bara gått fyra år i folkskola.
En man från Inlandsskolan, född 1947, var tolv år när båda föräldrarna gick bort. Han tror inte att de hade tid att engagera sig skolfrågorna vad gäller finska eller svenska i skolan.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, berättar att hon tror att föräldrarna tyckte att det var viktigt att de lärde sig svenska i skolan. Det var ett språk för framtiden.
101 Alalehto 2021, 95 ff.
102
Alalehto 2022.
84
344
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
De hade inte råd
Det var inte helt ovanligt att familjerna inte hade råd att bekosta vidare utbildning för sina barn. En man från Gränsälvsskolan, född 1924, berättar att föräldrarna ville att de skulle försöka lära sig lite i skolan, men få hade råd att läsa vidare. I hans klass var det bara två som fick gå på gymnasiet i Haparanda.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, berättar att hennes föräldrar inte hade pengar att bekosta vidare utbildning för barnen.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, berättar att de var många i syskonskaran och att mamman dog när hon ännu var ett litet barn. Pappan blev ensamstående med många barn och läraren kom förbi ibland och pratade om skolan. ”Hon sa att det är synd att inte jag kommer, jag kan börja, och pappa skulle ha gjort så, att försöka hjälpa till att jag får börja. Men han var också i den situationen att någon måste vara hemma och hjälpa honom.” Den intervjuade kvinnan gick i alla fall sina sju år i folkskolan.
Föräldrarna uppmuntrade till utbildning
Det fanns också familjer där en eller båda föräldrarna uppmuntrade barnen att läsa vidare. Det var oftast mammor som pushade sina barn. En man från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar att föräldrarna var positiva till skola och utbildning. ”De förstod nog vikten av utbildning och just det här med svenska…mamma var noga med att, ´lär dig svenska för ni ska börja jobba i Luleå´. Hon tyckte och trodde att om ni inte kan bra svenska så får ni inga bra jobb. Och det är inget roligt.” Hans mamma och andra mammor kom till skolavslutningarna och det kunde ordnas fester när mammorna var inbjudna. Hon var också med i en syförening och gick på bönemöten.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar att hennes mamma hade ambitionen att alla de över tio barnen skulle läsa vidare och att alla på ett eller annat sätt försökte.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, minns att föräldrarna inte hade någon uppfattning om hon skulle läsa vidare eller inte efter skolan. Det fick hon välja själv. Efter att tidigt ha fått barn vidareutbildade hon sig också senare.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, tror att föräldrarna tyckte om skolan. ”Vi hade ju examen och det var kabbelekor man plockade och satte det till fröken på bänken, och man sjöng. Och så fick man en klänning som var som ny och fin till examensdagen, och nya gympaskor fick man, det var blåa och vita.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, berättar att det var vanligt på den tiden att man efter sjätte klassen sökte till realskolan. Föräldrarna försökte övertala honom att läsa vidare. ”Nästan att jag åkte på stryk för att jag inte fortsatte på realskolan. Men då var det trevligare att vara
85
345
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
hemma och jobba efter skolan.” Han jobbade åt olika bönder och tjänade pengar. Det blev ingenting av med vidareutbildningen.
8.4 Nationen och hembygden
Det nationalistiska innehållet i undervisningen i skolan är inte särskilt tydligt i minnesbilderna hos de intervjuade. Mycket tydligare framstår kristendomsundervisningens betydelse i klassrummet och den hårda disciplinen. Den märkliga situationen uppstod att skolbarnen skulle lära sig om sin hembygd Tornedalen, men att den meänkielispråkiga kulturen inte ingick. Man kan jämföra med lappkåtorna på Skansen där samernas byggnader och kläder lyftes fram men inte språket.
Det fanns en flaggstång i byn
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, berättar hur hon som barn kände en samhörighet med Sverige, inte minst för att hon fyllde år på Svenska flaggans dag. Det fanns en välbärgad familj i byn som hade flaggstång. ”När jag var liten så trodde jag att det var för mig de flaggade (skratt). Men de hissade flaggan när det var svenska flaggans dag.” Hon har för sig att de firade på något sätt i skolan också.
Skolavslutning i kyrkan
En man från Inlandsskolan, född 1947, säger att den enda högtid han kommer ihåg från skolan är skolavslutning när de marscherade till kyrkan. Han minns inte något annat tillfälle när svenska flaggan eller någon annan svensk nationssymbol användes.
Minns inga nationella manifestationer
En man från Gränsälvsskolan, född 1924, säger att han som barn inte märkte någonting av nationalistiska motsättningar i språkfrågan mellan Sverige och Finland.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, kommer inte heller ihåg att det hemma pratades om några motsättningar mellan Sverige och Finland.
Svenska flaggans dag på sjukhuset
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, minns att den enda gången hon kommer ihåg att de firade Svenska flaggans dag var när hon var sjuk och låg på lasarett i närmaste större centralort. Då åkte flera klasser till sjukhuset på Svenska flaggans dag och hälsade på. De stod utanför på gården. ”De sjöng och vi hade sådana här mindre flaggor i handen. Min klass kom upp och fyllde hela salen. Jag blev förstås glad.”
Geografilektioner där Tornedalen sätts in i bilden av nationen
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, minns mycket från geografilektionerna. ”Jo, vi fick rita landskap och sådant där och pricka dit städer och sjöar och älvar. Mest Sverige. Tyskland eller så där. Skåne hade Malmö, Eslöv, Hälseborg, Ängelholmland (skratt). I Jämtland finns ju
86
346
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
bara Östersund. Jodå, Tornedalen fick vi lära oss om…olika byar, älvar och lite sådant. Kiruna och Abisko och ja, vad heter det, Riksgränsen. Och så fick vi rita nationsflaggor.”
Den tydliga svenska identiteten
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar att han aldrig känt sig kluven i sin nationella identitet. ”Speciellt när det var frågan om idrott och i radion, skidtävlingen, oj vad vi var svenska! Jag tror inte att någon överhuvudtaget tänkte...det var självklart att vi var svenskar. Men jag har alltid värderat (den finska) kulturen.” Några nationalistiska motsättningar mellan svenskar och finnar kopplat till språkfrågan märkte han aldrig av. ”Det var som så självklart att vi hade vårt språk finska och…vi är egentligen svenskar och det är viktigt att vi lär oss den här svenskan, och det fick vi ju. Det var inte mer än så.” Han har heller inget minne av att eleverna protesterade mot att svenska användes i skolan.
Finland och finskan hörde aldrig till hembygden i skolan
En man från Inlandsskolan, född 1935, berättar att han inte gillar att de kallar tornedalsfinska för meänkieli utan att de kunde kalla språket för finska. Den tornedalsfinska kulturen uppmuntrades inte alls under skoltiden. Han hörde aldrig ordet kultur under skoltiden. De hade hembygdskunskap. ”Jo, men dit hörde inte finska (skratt). Absolut inte. Hembygden var…jag tänker att det där är ju det som var bestämt… det var ju inte lärarna som bestämde sådant där utan det kom från skolöverstyrelsen…från Luleå och där.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, berättar att den meänkielispråkiga bakgrunden hos barnen aldrig lyftes fram i skolan. ”Så det är därför man hör nu… det här att de ska börja med meänkieli. Men man har blivit som lite hatisk mot det där när inte vi fick prata finska…och det har blivit automatiskt att man inte pratar med sina barn heller någon gång finska. Ja, inte har det blivit att vi pratar finska.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, har kontakt med hembygden genom att hon har sommarstuga i en närliggande by till hembyn. Hon kommer dit före midsommar och åker i september. I skolan förekom aldrig något om Tornedalens kulturella bakgrund eller att någon av lärarna läste någonting på finska. ”Nej det fick man inte, det var förbjudet (skratt). Jag förstår inte varför. Nuförtiden det är ju bra bara man kan fler språk.” Minnesbilden att de inte fick lära sig någonting om Tornedalen eller hembygden i skolan delas av flera av de intervjuade från Gränsälvsskolan som var födda i slutet av 1920-talet eller början av 1930-talet.
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, berättar att när han flyttade från Tornedalen fick han lite perspektiv på den egna kulturen. Han gick en preparandkurs. Där skrev han om minnesstenen efter bondeskalden Kexi som aldrig nämndes i något sammanhang, inte i kommunen eller kommunbroschyrer, ingenstans. Han reagerade på okunskapen. De besökte minnesstenen en gång tillsammans med författaren Bengt Pohjanen. En bekant var med och han hade aldrig hört talas om stenen. ”Så då förstår du hur det behandlades. Då började jag tänka
87
347
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
på sådana här saker.” I skolan förtegs den tornedalsfinska delen av kulturarvet men även i samhället som helhet. Hans mamma var mycket engagerad i Jordbrukare-Ungdomens Förbund och introducerade färska grönsaker som en nymodighet.
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar att de aldrig fick någon känsla av att Finland varit en del av Sverige. ”Nog visste vi…kanske inte så…jag tror inte i folkskolan, ja, möjligen då i sexan, att man fick veta om det där när dem blev självständiga och så där. Men inte påfallande mycket. Vi fick lära oss mer om Skåne. Det var viktigt med alla de där små älvarna där nere.” I vuxen ålder har han engagerat sig i den tornedalska meänkielispråkiga kulturhistorien och samarbetat med media om det. Men i skolan behandlades hembygden enbart på svenska. De fick lära sig mycket om svensk geografi och lag och rätt, men ingenting om den näraliggande kulturen, exempelvis älvens betydelse och flottningen som de upplevde framför ögonen som barn. ”Jag har alltid varit svensk och det är inte fel i det. Men jag har en stor känsla för språket och nationen Finland, och har många vänner i Finland. Jag är väldigt fäst vid vår kultur och seder och bruk och talesätt och allt det där.”
Förhållningssätt till finska och meänkieli
En man från Inlandsskolan, född 1950, är den ende av samtliga intervjuade som kommer ihåg att en av lärarna intresserade barnen för det finska språket. Den intervjuade gick i skola i slutet av 1950- och början av 1960-talet. Han hade en manlig lärare som kom från en grannby och som pratade meänkieli. Läraren läste för klassen ur böcker på finska. ”Jag vet att när jag slutade skolan då fick jag en…jag vet inte varför jag fick en finsk bok…jag kommer inte ihåg vad den heter…som present av honom. Jag läste nog aldrig boken för det var ju på riksfinska. Så det var ju långt ifrån den finska som vi pratade.” De svenskspråkiga lärarna tog aldrig upp finska språket på lektionerna, men kunde prata om Finlands roll i andra världskriget. Genom finskspråkiga skogsarbetare kom byborna i kontakt med finnar från Finland och den finska som de pratade.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941, minns att de hade en tidskrift om hembygden som barnen själva producerade. Den hette Bygdespegeln och utgick från den egna tornedalska erfarenheten. ”Man märkte ju de som var riktiga svenskar, de hade ju en annan dialekt än vår (skratt). De var lite främmande (skratt).” I kyrkan kunde körerna sjunga sånger på både finska och svenska.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, märkte skillnaden mellan meänkieli och finska när hon gick på seminariet. ”Vi fick väl läsa högt, har jag för mig. Vi hade någon lärobok och jag begrep inte ett dugg utav det jag läste. Det var finsk text som jag skulle läsa. Men sen tog jag och förberedde hemma så att jag gick igenom, och då gick det ju hur bra som helst.” Hon läste finska några år när hon utbildade sig. ”Jag hade ju inte gått någon realskola så jag hade ju aldrig
88
348
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
läst engelska, så jag valde bort engelska och tog finska i stället. Bara för att det inte var så jobbigt.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, beskriver hur han är allmänt negativ till meänkieli som språk och föredrar det han kallar ”riktig finska”, men han har aldrig haft behov av att lära sig bättre finska. ”Jag kommer ihåg att i Pajala där de började lära sig meänkieli obligatoriskt…och jag tänkte, men hur i hela kan man…men det gick inte heller. Jag har aldrig gillat meänkieli.” Han menar att det inte har någon betydelse att det är hans modersmål. Det är riksfinska han gillar.
En man från Inlandsskolan, född 1939, har inte mycket till övers för meänkieli som han tycker getts en överdriven plats. Det är giftermålen över gränsen som bevarat meänkieli, menar han.
Hembygdens organisationer
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, minns att när hon var barn fanns ingen hembygdsförening i byn utan det var kyrkliga syföreningar och liknande. De fick åka till en närliggande by som hade hembygdsgård. ”Vi lyssnade när de berättade, det var på finska.” Efterhand har fler föreningar med kulturell inriktning startat och den finska kulturen har värdesatts mer, men hennes eget intresse för den finska bakgrunden har inte ökat med åren.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, berättar att under hans barndom fanns ingen hembygdsförening i byn eller liknande. Det kom senare och framför allt var idrottsrörelsen den stora föreningen som engagerade många.
Föreningen Jordbrukare-Ungdomens Förbund engagerade de som organiserade sig på svenska för Tornedalens modernisering. I ledningen fanns William Snell, Edvin Mäkitalo och andra som också arbetade för att stärka det finska språkets ställning. Rörelsen engagerade även en del av de intervjuade.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941, minns hur föräldrarna var engagerade i ungdomsrörelsen Jordbrukare-Ungdomens Förbund där man också fick lära sig möteskunskap och spela teater. Själv var hon med i efterföljaren 4H. Hon hade ett trädgårdsland och skrev mycket om odlingarna eftersom hon kom på att man då hade lättare att få priser.
En man från Gränsälvsskolan, född 1924, hade syskon som var med i Jordbrukare-Ungdomens Förbund men var inte själv engagerad. Det är det enda han kommer ihåg som var en hembygdsrörelse. Den finska kulturen lyste med sin frånvaro. Ingen av lärarna berättade någonsin något på finska för skolbarnen. ”Det var först när vi började i första klass, vill säga, då var det väl lite hjälp med finska så att vi förstod vad det var frågan om (skratt).”
89
349
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Den svenska militärens närvaro synliggjorde Tornedalens kultur
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, minns hur de svenskspråkiga militärerna kom in i byns liv under andra världskriget och att de påverkade kulturen. ”Ja, lite kulturellt kanske…och det tror jag säkert att de vuxna då kunde dra fördelar av. Och de kunde lära sig om…de trodde väl tidigare allihop…jag kommer ihåg hur de brukade berätta om hur sörlänningarna hade tänkt att här var det bara lappar. Men många som fick sina vänner här uppe har…jag har hört att de har till och med brevväxlat med sådana som oss…så det kommer ju vykort och lite grejor efteråt. De fick se att det är i Sverige…att det också är ett land.”
De läste om Sverige men aldrig om Tornedalen
En man från Inlandsskolan, född 1947, minns inte att de i skolan någon gång pratade om den meänkielispråkiga kulturen eller om Finland. ”Utan det var väl matte och läsa och skriva och geografi och engelska lite…” I geografin läste de om Sverige men aldrig om Tornedalen.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, beskriver hur främmande mycket i geografiundervisningen var under skoltiden. ”Jag minns att det var ett väldigt stort ämne, Sverige…geografi…och att det var väldigt jobbigt. Vi som aldrig hade varit någonstans, vi tyckte att allting var ju söderut. Du förstår att första gången jag var i Kalix var jag ju tjugofem år tror jag. Jag visste inte var det låg.” De flesta hade inte egna bilar på den tiden. Man fick åka buss och tåg för att ta sig utanför byn. I skolans historieämne läste de om kungar och eventuella krig. De hann aldrig till år 1809 när Finland avskildes från Sverige och Tornedalen delades mellan två stater. ”Nej, så långt hann vi då aldrig. För det skulle jag ha reagerat på för det hade jag ju hört talas om eftersom både mormors och morfars släkter hade anknytning till det, men svensk geografi det pluggade man till vansinne. Och mycket skulle ju läras utantill.”
En man från Inlandsskolan, född 1946, kommer ihåg från hembygdskunskapen i skolan att de fick lära sig om hembygden i södra Sverige. Men vissa lärare som kom från bygden tog upp den egna kulturen mer. ”Om läraren kom här uppifrån då var det väl mycket sådant där att det var hembygden, mycket mer.”
Olika sätt att bejaka tornedalskulturen
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, minns inte att de fick höra om hembygden eller finsk kultur i skolan. ”Nej, det kan jag inte påminna mig om att vi fick, nej, inte mycket…det var ju bara mest om det här vinter…eller finska kriget, andra världskriget.” Föräldrarna berättade mycket om hur det var när tyskarna brände finska Tornedalen och om Hitler. I skolan lärde de sig om svensk historia. ”Det var säkert hur det samhället var uppbyggt och lite politik… ja, och så var det väl lite om utlandet och om hur Sverige såg ut för länge sedan då, Gustav Vasa.” Kvinnan berättar hur hennes farmor brukade sjunga på finska. ”Min farmor bodde ju med oss då, så att hon berättade…hon sjöng på finska men man förstod inte riktigt vad hon sjöng
90
350
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
om…men många sa att hon sjöng, vad heter det nu, lite kampsånger. För sitt land eller… det var för Tornedalen antar jag.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, minns att de fick lära sig om hembygden i skolan på ett mycket konkret sätt. ”Jag kommer inte ihåg vilken klass…vi var hemma på min gård och skulle se olika jordbruksredskap.” Däremot minns hon ingenting om att de läste om Tornedalen eller finsk kultur i skolan.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1938, berättar att hennes mamma gick på folkhögskola och vävde där en tornedalsdräkt. Hon själv och en annan syster har också gått folkhögskola. Hon tycker att tornedalskulturen lyftes fram där.
Som vuxen upptäckte han Tornedalens historia
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, har själv aldrig försökt dölja att han är tornedaling. ”Jag har alltid liksom försökt att…för det första har jag alltid sagt att jag är tornedaling från födseln och jag har inte gjort något åt mitt (uttal). Jag bryter på (finska) och det hörs och jag vill att det ska vara kvar där. Jag ska inte ändra mitt språk på något sätt, för det finns sådana som har gjort det och det låter ingenting…försöker vara stockholmare… det går inte.” Han tycker att det är roligt att ungdomarna börjar intressera sig för att lära sig meänkieli i dag. ”Så det är ju, det visar att det finns intresse för meänkieli, och Bengt Pohjanen är ju helt suverän i det fallet. Vi håller fast vid vårt språk och vårt Tornedalen. Jag hoppas att de yngre nu också fortsätter med det.”
9. Livet efter skolan
Intervjuerna har visat hur komplex upplevelsen i klassrummet och skolan har varit för dem som gick i skola under den period då finskt språk och kultur till varje pris skulle assimileras. Upplevelserna skiljer sig åt från individ till individ, men det är ändå möjligt att se vissa mönster i den språkpolitik som fördes. Den har djupgående påverkat tornedalingarnas självsyn och identitet. Som tidigare beskrivits förändrades den svenska nationalismen från en värdekonservativ och rasbiologiskt influerad nationalism från decennierna runt sekelskiftet 1900 till en integrativ folkhemsnationalism från 1930-talet och framåt. I psalmerna och morgonbönerna hyllades den svenska nationen, under historie- och geografilektionerna formades en hjältebetonad berättelse om Sverige och svenskarna, i samhällskunskap lärde sig barnen om den svenska demokratin som en nationell dygd.
103
Det var inte bara undervisningen i skolan som påverkade tornedalingarnas svenska identitet. Den underförstådda nationalismen i skolsystemet samverkade med nationella uttryck i
103
Johansson 1993.
91
351
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
samhället utanför skolan. Där tog sig den svenska kulturen inte bara språkliga former, utan också materiell form. En alldaglig nationalism påverkade dagligdags människorna.
104
När
Volvobilar började rulla på vägarna så var det svenska Volvobilar. När trekantiga mjölkförpackningar dök upp i affärerna så var det svenska Tetrapackförpackningar. Även massmedia fick under 1900-talet allt större inflytande över människors värderingar.
Många av de som växte upp på landsbygden i Tornedalen på 1950-talet visste redan i skolan att de måste lämna byn för utbildning eller jobb på annan ort. Det gällde både för pojkar och flickorna.
105
Jord- och skogsbruk dominerade som grundläggande försörjning på landsbygden
medan en mer differentierad arbetsmarknad utvecklades i tätorterna och städerna. Skolan och sjukvården samt andra serviceyrken gav nya arbetstillfällen framför allt till kvinnorna. Industrier och en växande tjänstesektor erbjöd arbete för männen, men de som gick ut folkskolan måste flytta till tätorterna, ofta i kombination med utbildning på annat håll.
106
Eftersom arbetslösheten var stor i Norrbotten som helhet var det dessutom nödvändigt för en del att flytta till de södra delarna av landet för att få en försörjning. Nedan beskrivs först hur samtliga elever från de två skolorna flyttade efter skolan. Därefter exemplifieras de statistiska uppgifterna med de 32 intervjuades uppgifter om vilka jobb de sökte och fick, hur de utbildade sig och flyttade efter skoltiden, också vilka konsekvenser språkpolitiken i skolan fick för dem offentligt och i privatlivet.
9.1 Migrationsmönster efter skolan
För att se hur flyttningsmönstret såg ut i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan som helhet har samtliga upptecknade elever i de två skolornas skolmatriklar spårats till år 1990. Det har gjorts genom att använda fullständigt namn och födelsedatum i matriklarna och spåra dem digitalt i 1990 års folkräkning. Då har deras bostadsort kunnat anges 30‒40 år efter att de gick ut skolan. I Tabell 5 och 6 är bostadsorterna 1990 kategoriserade efter om de tidigare eleverna bodde kvar i hembyn, om de bodde på annan ort i Tornedalen, i övriga Norrbotten eller utanför länet. På så vis får man fram ett flyttningsmönster efter att de gått ut folkskolan. Av tabellerna framgår inte vilka sysselsättningar de hade. Valda yrken och utbildningar exemplifieras i stället genom uppgifter som de 32 intervjuade från de två skolorna angett längre ner.
I Inlandsskolan har migrationsmönstret för 372 elever spårats. Av dem har uppgifter gått att få fram för 313 personer och inga uppgifter från 59 personer. Barnen började i första klass mellan åren 1938 och 1959. Med åttaårig skolgång gick den sista årskullen ut skolan 1967.
104 Billig 1995. 105 Elenius 1995. 106 Tornedalsutredningen D. 1
92
352
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Tabell 5. Bostadsort för Inlandsskolan i förhållande till samtliga år 1990 (n= 313)
U fö
N b.
Öv N b.
Öv T .
H b
T .
Su
%
19
6
19
8
52
10
6
19 13
48
Källa: Elevmatriklar för Inlandsskolan samt 1990 års folkräkning.
I Tabell 5 framgår att 8 procent av kvinnorna och 13 procent av männen var kvar i hembyn år 1990. Andelen som flyttat till en ort i övriga Tornedalen eller till en kommun i Norrbotten utanför Tornedalen var lika för båda könen. När man sammanför de som bodde kvar i Tornedalen som helhet (Hembyn och Övriga Tornedalen) så ser man att 27 procent av kvinnorna och 32 procent av männen blev kvar i Tornedalen. Det är ungefär en tredjedel av befolkningen. Den stora skillnaden mellan kvinnorna och männen finns i vilka som flyttade utanför Norrbotten. Där var kvinnorna i princip dubbelt så många som männen. Lika hög andel (19 %) av kvinnorna flyttade utanför Norrbotten som till övriga Tornedalen.
I Tabell 6 har migrationsmönstret för 320 elever spårats i Gränsälvsskolan. Av dem har uppgifter gått att få fram för 231 personer och inga uppgifter från 89 personer. Barnen började i första klass mellan åren 1936 och 1959. Med åttaårig skolgång gick den sista årskullen ut skolan 1967.
Tabell 6. Bostadsort för Gränsälvsskolan i förhållande till samtliga år 1990 (n= 231)
U fö
N b.
Öv N b.
Öv T .
H b
T .
Su
%
13
16
20
6
55
8
9
14
14
45
Källa: Elevmatriklar för Gränsälvsskolan samt 1990 års folkräkning.
Andelen män och kvinnor som blev kvar i hembyn är ganska likartad i Gränsälvsskolan jämfört med Inlandsskolan, likaså andelen kvinnor som blev kvar i Tornedalen. Däremot var det en lägre andel män som blev kvar i Tornedalen och en betydligt högre andel kvinnor som flyttade till Övriga Norrbotten, 16 procent för Gränsälvsskolan jämfört med 6 procent för Inlandsskolan. I stället var det en lägre andel som flyttade söder om Norrbotten.
När man slår ihop andelen män och kvinnor som blev kvar i Tornedalen jämfört med de som flyttade till svenskspråkiga områden ser man att 41 procent i Inlandsskolan och 46 procent i Gränsälvsskolan flyttade till områden där kunskaper i svenska var viktigt. I Inlandsskolan stannade 59 procent kvar i Tornedalen och i Gränsälvsskolan 54 procent.
93
353
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
De 32 intervjuade utgör ett för litet underlag för att vara representativa för hela Tornedalen, men de ger anvisningar om hur olika framtidsstrategier formade livet efter skolan. Rent allmänt verkar tätorterna ha fungerat hämmande för att använda meänkieli i vardagslag medan man ute hembyarna gärna använde det i olika sammanhang. I Inlandsbyn var det många som sökte jobb i Malmfälten. På motsvarande sätt var Övertorneå eller Haparanda attraktiva orter för dem i Gränsälvsskolan. I Inlandsskolan fanns en större beredskap för att lämna Norrbotten helt och hållet. En högre andel både kvinnor och män gjorde det jämfört att flytta till den svenskspråkiga delen av Norrbotten. Så många som en femtedel av kvinnorna i Inlandsskolan flyttade utanför Norrbotten.
9.2 Mot en föränderlig framtid
När de intervjuade lämnade Inlandsskolan och Gränsälvsskolan var de i tonåren och måste bestämma sig för någon form av inriktning som gav en framtida försörjning. Drömmarna om framtiden kunde se väldigt olika ut. Av de intervjuade i de två skolorna var den vanligaste anledningen till att männen stannade kvar i byn att de kunde börja arbeta i familjens jordbruk eller som dräng i någon annans jordbruk eller i skogen. Ofta var de ändå tvungna att flytta efter något år. Bland kvinnorna var den vanligaste orsaken till att de blev kvar i byn att de tog hand om föräldrarna eller blev hemma med egna barn. En del kunde hjälpa föräldrarna inom servicenäringar.
De flesta började först med kroppsarbete ett kort tag och utbildade sig sedan till ett specifikt yrke. Sju av de intervjuade kvinnorna från de två skolorna utbildade sig till vårdyrken, tre till affärs- eller kontorsyrken och två till lärare. Bland männen i Inlandsskolan var det vanligt att de arbetade i gruvan i Svappavaara eller i Kiruna i något skede, en del för resten av livet. Bland samtliga 32 intervjuade gäller att de i hög grad utbildade sig på något sätt efter folkskolan. Det var oftast kortare yrkesutbildningar men några gick även högre utbildningar.
Ville få det bättre än föräldrarna
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935: ”Ja, klart man tänkte att man ska ha ett jobb och ja, gifta sig (skratt). Ja, få det lite bättre än föräldrarna (skratt). Det var ju att plugga då. Det var väl det enda som…jo, så tänkte jag faktiskt när jag åkte…jag ska ha ett yrke (skratt). Jag såg ju att de hade bättre de som hade det.” Hon menar att hennes familj hade en annan familj som förebild. Föräldrarna hade jobbat hos dem. De var släkt med dem och i den familjen fanns yrken som lärare, sjuksköterska, tjänsteman. ”Och det såg man upp till…man tänkte, men Gud vad de…de var först med att ha spoltoalett, alltså vattentoalett (skratt).”
Drömmen som inte blev av
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941: ”Jag blev ju så lycklig med att få rita och skriva…och jag ville fortsätta, men det rann bara ut i sanden.”
94
354
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Utstakad framtid
En man från Inlandsskolan, född 1947: ”Min framtid var ju utstakad, jag skulle börja i snickeriet hemma och börja snickra. Det var väl ingen som sa någonting, men det var ju att man var ju tvungen att jobba i snickeriet direkt efter skolan nästan och hjälpa till och bära bräder, eller hålla bräder.”
Läraryrket blev ett näraliggande val
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, hade ingen tanke på vad hon skulle bli när hon blev stor, men valde läraryrket. ”Det var liksom närmast genom att Haparanda hade seminarium…och jag hade släkt i Haparanda och kunde bo hos dem.” En annan orsak var att det fanns jobb där.
En man från Gränsälvsskolan, född 1937: ”Jag hade nog gärna velat bli lärare till exempel men det blev inte så. Och sen tyckte jag att det såg så väldigt fint ut när man var i Övertorneå på kommunalkontoret. De som satt där såg så viktiga ut och hade stämplar…man kunde ju jobba på ett kontor kanske.”
De fattiga hade inte råd att utbilda sig
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929: ”Vi var ju fattiga faktiskt... så man hade inte råd.” Det fanns därför inga möjligheter till utbildning. ”Så det var bara att börja jobba sen (skratt).”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938: ”Ja, kanske att man hade gått…vilja gå nån yrkesoch utvecklingslinje. I alla fall, att utbilda mig mer. Det andra det är…att man började så här…jobba.”
Började jobba hellre än att plugga
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, trivdes inte i skolan och hade inga planer på att läsa vidare. ”Nej, men man tyckte man klarar inte i alla fall det där, så det är ingen idé. Det är bättre att börja jobba.” Han längtade efter att skolan skulle ta slut och började jobba direkt efter skolan.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, hade inga medvetna planer att fortsätta och studera. ”Nej, det var den här yrkesskolan.”
Självklart att vi skulle läsa
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, fick sköta sommarladugården med korna på söndagarna när bröderna höll på med idrott. ”Ensam i skogen traskade man och under den…gud vad jag fantiserade om när jag hade åkt härifrån (skratt). Hur jag skulle utbilda mig. Jag hade ingenting mot att hämta korna, men mamma hade ju tutat i oss att vi skulle läsa, och det visste jag att jag skulle…och att vi inte kunde stanna i byn, det var ju självklart. Vi hade ett litet jordbruk, fanns inte en chans att leva på.”
95
355
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
9.3 Stigmatisering och skam
Känslan av mindervärdighet och skam har följt många tornedalingar från skoltiden. Flera av de intervjuade upplevde att deras finska modersmål ansågs fult och inte var värt att använda i offentliga sammanhang. En del skämdes också för sina finskklingande efternamn som svenskarna hade svårt att uttala.
Att skämmas för sitt efternamn
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, har upplevt sin tornedalska bakgrund som ett handikapp. ”Och jag tror att mina syskon har känt också likadant. Min syster åkte till Stockholm…vi hade ju ett finskt efternamn. Det var jättejobbigt i början där, då sa hon aldrig sitt finska efternamn. Hon sa ett annat, Pettersson, att hon hette som en svensk (skratt). Hon tyckte det var så vackert (skratt). Klingar så fint, Pettersson. Och så när hon en gång hade bokat tid hos en salong, att klippa sig, och hon hade inte kommit ihåg vad hon hade sagt, så hon sa ett annat namn, Larsson (skratt). Då hade de sagt att, nej men det finns ingen som har bokat här, och när hon går ut ur salongen så (kom hon på), men jag hette ju Pettersson. Hon använde det hela tiden. Hon var den äldsta av oss syskon. Hon tyckte det var hemskt, hon sa att hon inte kunde säga sitt finska efternamn. Hon skämdes hemskt. Men sen när hon var några år, då gick det bättre... med utbildning och så gifte hon sig där. Hon fick ett annat namn ja, ett svenskt namn (skratt).” För bröderna som flyttade söderut var det inte lika svårt. ”En av dem sa att han bryr sig inte, han pratar som han pratar. De var mer tuffa av sig.”
Upplevde att finskan var fult
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, upplevde förbudet i skolan mot att prata meänkieli som att det var någonting fult, att det var något fel på det. ”Det var i skolan. Det var ju de som förbjöd. Det är klart att då måste ju vi lära oss svenska…det förstår man ju…för vi är ju svenskar.”
Arbetskompisarna i Stockholm mobbade mer än lärarna i skolan
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, beskriver hur skammen för det egna modersmålet kom från skoltiden, men hon tycker att mobbingen från arbetskamrater i vuxen ålder var värre än från lärarna under skoltiden. När hon började arbeta på sjukhus i Stockholm träffade hon många från Finland, men hon kände sig begränsad i sitt finska språk hemifrån. ”De pratade en helt annan…ja, det var liksom inte vår finska, vårt språk.” Samtidigt upplevde hon att svenskarna inte tyckte om när de pratade finska. ”De tyckte inte om när man pratade (meänkieli). Det var liksom förbjudet. Ja, det var vissa avdelningar som tyckte att det blev för mycket…för det var ju norrlänningar, och de från Finland och Småland, som jobbade på sjukhus. Man hade väl också från skolan det där, när vi skulle prata svenska…att jag tror att det gjorde att vi tyckte det var liksom finare att prata svenska. Och sen att det var en lite nedlåtande
96
356
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
attityd mot finnar och det finska…ja, nog fick man höra ibland…jag tyckte att det var lite, ja, mobbning.”
Finska kulturen inte värd någonting
En av de intervjuade upplevde under sin barndom att det fanns seriösa diskussioner bland styrande att finskan skulle förbjudas helt i svenska Tornedalen. Han tolkade det som barn som att finska var ett sämre språk än svenska. En man från Inlandsskolan, född 1935: ”Ja, man fick den uppfattningen i alla fall när man var i skolan, att det där var ju förbjudet…och måste vara något… inte i samma klass som svenskan.” Hans sambo från Finland sitter med vid intervjun. Hon minns att han många gånger berättat för henne, att på den tiden var de meänkielispråkiga inte värda någonting.
Det dåliga självförtroendet att prata offentligt
En man från Inlandsskolan, född 1947, anser att språkpolitiken satt sina spår i honom. ”Självförtroendet och… kunna prata när det är större folksamlingarna när man…när det gäller svenskan och det här med brytningen.” Det är inte att finskan inte skulle vara tillräckligt fin. ”Nej, det är väl självförtroendet det hänger på. Det har varit ett stort handikapp. Jag kan inte peka direkt på vad det är men att det hämmar i alla fall. Därför lär vi aldrig flickorna heller finska och det kanske är en nackdel. Och nu är de så arg på mig nu efteråt. Så är det…gjorde man lite fel. Men det är på grund av min… vad jag har känt när jag var yngre. Jag ville att de skulle få bättre förutsättningar med svenskan. Sen jobbade jag ju i Umeå som fritidsledare. Då hade man ju möten där på skol- eller vårdhemmet, och som fritidsledare då måste du ju upp på scen och prata. Förstår du vad hemskt. Men det var en bra skola dem där två år på det sättet.” Han känner en viss aversion mot meänkieli som språk. Han hade hellre sett att de fått lära sig riksfinska när han gick i skolan. ”Den här tornedalsfinskan vet jag inte om det var någon vits att lära sig för jag tycker det bara är ett läte. Jag tycker det är skamligt när dem håller på och ska bevara den.” Ändå talar han meänkieli hemma och med syskonen och den äldre generationen. Men när han kommer till hembyn så är det annars svenska som gäller numera.
Självhatet
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, kände sig tidigt hindrad av meänkieli som modersmål för att det gjorde det svårt för honom att umgås med svenskspråkiga. ”Jag har alltid sagt, det säger min bror också när han gjorde rekryten i Umeå, den där meänkieli det var hemskt. Man stod där liksom utanför, och det är inte så lätt att. Det tog en viss tid innan man kom liksom kom in i gänget. Och det blev ju då att man, nej jag är ingen vän av meänkieli. Komma till Umeå och inte kunna. Jag vet, man hade finska som modersmål, så blev man med automatiskt lite… ja det var jobbigt. Det är svårt att beskriva. Jag tror att… många gånger så tyckte de från södra Sverige synd också när man stod där kanske liksom utanför…hade inte samma kontakt. Det hände ju att de kom och pratade med mig och… då blev man ju lite kluven. Samtidigt tyckte många att det var intressant också att vi hade Finland så nära och pratade finska.” Han kände
97
357
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
sig aldrig stolt över sin meänkielispråkiga bakgrund i Tornedalen. ”Nej, det har varit så jobbigt med den där finskan i hela livet. Hans bror tog över föräldragården och gifte sig sedan med en finska. De hade många diskussioner om meänkieli och finska. Han berättade varje gång för henne att han hatade meänkieli, att det inte var ett riktigt språk. ”Men det är ju ett språk, menade hon. Hon tyckte att det var konstigt att jag inte ville prata meänkieli.” Han pratade meänkieli med henne medan hon pratade svenska. ”Det hon inte gillade var att jag sa att jag hatade meänkieli.”
Svenskspråkig svåger som tillrättavisade
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, menar att inställningen till meänkieli i skolan gjorde att många försökte hålla sig tysta. ”Och kanske blev fel om man började kanske. Drog sig för att prata svenska.” Hon hade en svenskspråkig svåger som brukade tillrättavisa dem ibland när de sa fel. ”Ibland vart man så arg när man…ska aldrig prata med honom något mer när han alltid tillrättavisar, det var inte roligt. Och sen om man var i Kiruna eller Piteå kunde de härma vår finska och låtsades…ja, om man pratade kanske inte så tydlig svenska så pekade de.”
I realskolan gick allting fel
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, beskriver hur pappan blev ensamförsörjare efter att mamman dött. Han hade mycket jobb att bestyra med, så han lade sig inte i skolan över huvud taget. Den intervjuade minns att han tyckte att svenska var hur enkelt som helst. Andra ämnen tyckte han inte stack ut särskilt. ”Ja det var som vanligt, historia tyckte jag redan då var lite meningslöst. Jag vet inte, jag ville se framåt.” Senare började han läsa i realskolan. Då gick allting fel för honom. ”Jag skämdes. Jag kunde ingenting. Helt borta. Det var någonting…jag kunde inte koncentrera mig.” Därefter påbörjade han aldrig mer någon utbildning. Han började jobba hemma på gården. Det är naturligtvis svårt att bedöma orsakerna till misslyckandet i realskolan eftersom så många faktorer kan ligga bakom, men den upplevda skammen att inte räcka till i skolan, som han beskriver, delar han med många andra tornedalingar.
Klasshatet i efterskott
En man från Inlandsskolan, född 1939, minns hur han kom till föräldrahemmet en gång i vuxen ålder. Då satt den före detta lärarens fru i köket, frun till den lärare som varit mest obarmhärtig i att bestraffa barnen. Mannen frågade sin mamma var pappan var. Hon förklarade att han var ute med läraren. ”Sen ser jag far komma bärande med stora jävla knölar, väger fan en fyrtio, femtio kilo styck. Och serva åt den här mannen till bilen. Så kommer han in och han hälsar på mig. Han hade krympt lite. Han var stor och stark som en björn, stora händer som en spade…så jag var ungefär lika lång som han. Så jag ställde en fråga åt läraren, att hörrudu varför var du så jävla benägen att slå oss barn när vi var små? Ja, då kom han med en bra ursäkt, att min pappa var präst och hade jag gjort något bus så var jag tvungen att hämta riset från busken och ta ner byxorna, och pappa slog mig på rumpan. Men jag sa, att det var din pappa, du är inte min pappa. Och då blev hans fru helt hysterisk. Jag blev så fruktansvärt arg så jag tänkte klappa till
98
358
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
karljäveln… så jag sa att…alltså gamla minnen…skulle jag klappa till dig nu så skulle skallen åka ut genom fönstret, och kroppen bli kvar här.” Kärringen hoppade upp: ”Han har blivit tokig”, sa hon, ”kom vi går.”
Utbildningen som vuxen trots skolgången
En man från Inlandsskolan, född 1938, berättar att han alltid intresserat sig för språk fastän han i folkskolan, som social protest, blev helt ointresserad av att lära sig svenska. ”Jag är intresserad av språk…jag vill direkt jag kommer till ett annat land, så börjar jag inhämta (skratt) kunskaper.” För honom existerar finskan och svenskan parallellt. ”Vi kan ju slå om från svenska till finska mitt i en mening utan att tänka på det. Det är många som tycker det är fantastiskt, att hur kan man liksom, ja, hur kan det fungera så där att man kan ha två språk och slå över.” Ändå är det svenskan och den svenska kulturen som ligger framför den finska numera. Som vuxen började han på vuxenutbildning, Komvux. Där stod att man skulle glömma sina gamla skolor. Och han trivdes. ”Där kunde jag…jag läste ju…jag var ju så pass livserfaren att jag kunde till och med föra en dialog där eller till och med diskutera med läraren.”
Upplevelsen att andra skämts för den finska bakgrunden
En man från Inlandsskolan, född 1950, berättar att han aldrig skämts för att prata meänkieli. Han berättar om en situation i Stockholm där han träffade en gammal klasskompis från yrkesskolan i Kiruna som då jobbade på ett bygge som byggnadsingenjör. Han själv jobbade med att frakta byggcontainrar och behövde en underskrift för leveransen. ”Så gick jag och knackade på där arbetsledaren satt, och då satt den här klasskompisen längst bort och så var det stockholmare, säkert tre-fyra arbetsledare. Och så går jag direkt på finska, ’åh hej, sa jag på finska…ja, men kommer inte du ihåg?’ Och du vet han mådde dåligt, och alla tittade på honom. ’Men du kan ju finska’…Och du vet, då gick han ut därifrån, så kan han skriva på. Så när han kommer ut så sa han ’men vafan drar du den där finskan?’. Jag tänkte men vafan skäms du för det? Vafan det är ju…vi kan ju två språk. Så sa jag ’skriv på där då så kan jag åka i väg’. Jo, han skämdes och så träffade jag han några år efteråt i hembyn. Då sa han åt mig: ”Det var som du sa. Nu har jag börjat växa ur detta…att kan man prata. Vi snackar ju finska också.”
Det dumma att de inte lärde barnen finska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1948: ”Men sen det värsta är ju att inte jag har…att mina barn inte har fått lära sig finska. Och det fattar man inte förrän de är vuxna och tiden har gått…dumt, mycket dumt. Ja, de är lite…ni kunde gott ha lärt oss finska. Pappan kunde gott ha pratat finska med dem, jag kunde ha hållit mig till svenska.” Hon har också sett en viss revitalisering av språket. ”Och det är så roligt att höra idag när en liten kille, hur gammal är han, fyra-fem år kommer till dagis. Fröken börjar prata finska för lillkillen pratar finska och svarar. Men pappan fattar inte vad fröken säger. Han kan inte, men lillkillen har lärt sig av sin morfar som bara pratar finska med de här barnbarnen när de är där.”
99
359
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Ångrar att hon inte lärde sonen finska
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, ångrar i efterhand att de inte lärde sonen prata meänkieli, att det var dumt gjort. ”Men han är född här i den svenskspråkiga delen av Norrbotten och det fanns liksom ingen anledning. För åtminstone min man tyckte att det var jobbigt det där…genom att han bröt så pass mycket på finska så blev han ofta härmad och han tog väldigt illa vid sig. Jag vet en bilhandlare som vi handlade hos, han härmade honom. Åh, vad han tog illa vid sig. Han ville därför att barnen skulle lära sig svenska ordentligt.”
9.4 Språkanvändning senare i livet
Det är mycket tydligt hur språkanvändningen har förändrats för de generationer som gick i de två skolorna under 1940-, 1950- och 1960-talet. De hade nästan uteslutande meänkieli som språk i hemmet när de var barn, men i många fall kan inte deras egna barn längre prata meänkieli eller ens förstå språket. Vilket språk de själva pratar beror på i vilket sammanhang de befinner sig.
Svenska med barn och barnbarn
En av kvinnorna, född 1946, berättar hur hennes föräldrar började prata svenska med barnen på äldre dagar eftersom barnbarnen inte förstod eller kunde prata meänkieli. Hon och hennes man hade enbart pratat svenska med sina barn för att träna dem i svenska.
En annan kvinna från Inlandsskolan, född 1952, beskriver hur språkanvändningen förändrats i hennes familj. Familjen levde på jordbruk och andra typer av kompletterande jobb. Morföräldrarna som bodde alldeles intill pratade enbart meänkieli. Med föräldrarna pratade hon i hemmet enbart meänkieli men de kunde lite svenska. När hon flyttade utanför Tornedalen pratade hon och sambon enbart svenska med sina egna barn.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, säger att de medvetet pratade svenska med sina barn i hemmet. De ville hjälpa sina barn med språket innan de började skolan. ”Nej, men det tyckte vi inte var fel av oss att göra. Ja, jag tyckte att det var bra…de kunde ha den där när de börjar skolan…då förstod de…och inte vara efter de andra, för det skulle man kunna bli.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, berättar att hennes barn inte pratar meänkieli även om äldsta sonen kan lite grann. Själv har hon förstått att meänkieli kan räknas som en kulturell rikedom. ”Många säger på jobbet också, Gud ändå, du har ju flera språk, jo, svenska och finska.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935: ” Man hade litet ordförråd på svenska egentligen efter folkskolan när man började jobba. Det var svårt att prata svenska…man tänkte finska (skratt) och det var lite, ja jobbigt, och då sa man ingenting. Nej då var man lite tystlåten om man satt i en grupp. Ja men sen ja, det är klart när man började plugga och man läste, och det blev att man
100
360
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
bara pratade.” Hennes man var från Ångermanland och kunde inte finska. Därför pratade de bara svenska i hemmet. Barnen har inte heller lärt sig finska.
De pratar meänkieli
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, säger att hon började använda svenska mer när hon blev vuxen. ”Då man började läsa, man läste mycket. Jo, lånade böcker och så, ja.” Barnen pratar finska, även flickan som flyttade till Stockholm i början av 1980-talet. Mamman kunde inte svenska så när hon kom så pratade min dotter med mormor finska. Barnbarnen kan däremot inte finska. ”Nej, nej inte han ens fast han bor här (skratt). Nej det kan han inte, det är ju synd nästan.” Med mannen har hon alltid pratat finska, men när barnen kommer så blir det svenska. I byn pratar hon oftast finska. ”Jo, med alla som bara kan så blir det meänkieli, då börjar vi prata finska (skratt). De som är från Tornedalen.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, säger att han pratar meänkieli som sitt modersmål, men skriver på svenska.
Flyttade och blev tvungen att prata svenska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, jobbade som vuxen i köket på Framnäs folkhögskola. Därefter flyttade hon ner till Ludvika. ”Där var du tvungen att prata svenska.”
En man från Inlandsskolan, född 1938, berättar hur han efter skolan började träna upp sitt ordförråd i svenska. ”Det var när jag började jobba i gruvan, jag var ungefär nitton år när jag började där, 1956. Det är då först jag har förkovrat mig. När jag gick ut skolan så kunde jag knappt svenska. Jag kunde ju så pass att jag klarade mig men inte tillräckligt. Så när jag hamnade i Kiruna och skulle börja jobba där var jag ju tvungen att använda svenska, så då satte jag i gång och läste böcker. En bok varje kväll (skratt). Ja, jag började köpa böcker, sådana där Bill och Ben (vilda västern-pocket) och sådant där. Jag har flera lådor utav de där böckerna i förrådet (skratt). Det är ju enkelspråkigt, men när man håller på och nöter in så hamnade det ju här i ryggraden.” Han hade egentligen ambitionen att läsa språk. ”Egentligen tänkte jag ju börja läsa, engelska var det jag tänkte på, men då sa min far att, nej, vi har inte tid med sådant. Det finns jobb här hemma. Du behöver inte gå någon skola.” Efterhand har han ändå läst mer och mer språk vid sidan av det ordinarie arbetet. ”Jag lärt mig en hel del finlandsfinska, alltså riktig finska, och studerat två år finska. Engelska läste jag där någon gång tidigare.”
Bristande kompetens på finska
En man från Inlandsskolan, född 1939, berättar att svenska är huvudspråk. ”Det är klart idag är det ju svenskan, va, men jag pratar ju lika gärna finska också. Men det är klart allting som jag skriver och räknar och allt det där, så det är ju på svenska. Finska kan man ju inte skriva även fast man pratar det.”
101
361
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
En man från Inlandsskolan, född 1935: ” Meänkieli, det kan man ju inte skriva än idag. Nej, jag hade inget problem, jag kunde svenska så pass bra.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, minns att när hon växte upp hade familjen
Haparandabladet och hon läser den fortfarande eftersom en granne har den, men hon läser den svenska delen. ”Ja, svenska, jag kan ingen finska.” Däremot talar hon meänkieli som var familjens modersmål. Ibland träffar hon systern som bor i södra Sverige. ”Då brukar vi prata lite finska så att inte hon glömmer.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1930, har mest pratat meänkieli i sitt liv. Samtidigt pratar han bra svenska. ”Nå, det är bara genom att man lärde…jag har läst, jag läser mycket. En jul och nyår läste jag åtta böcker.” Det är i vuxen ålder han börjat läsa mycket. Som barn läste han inga svenska böcker. Han tyckte sig inte ha tid eftersom det var mycket jobb som skulle utföras. Han konstaterar att det är svårt att förstå finnar från Finland. Fortfarande pratar de äldre i byn mest meänkieli. ”Man tycker här…om någon pratar svenska…man tror man är högfärdig (skratt).”
Aldrig känt behov av att läsa finska
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934: ”Jag pratar svenska och både och…men där det behövs. Det är ju så många finnar just i Övertorneå, så här måste man kunna finska.” Hon har inte känt något behov av att lära sig att läsa på finska. ”Nej, varför skulle jag, vi hade ju tillräckligt med finskan när vi pratade hemma finska, det räckte. Engelskan hade jag, den hade jag velat.” Hon pratar meänkieli med sin dotter när hon kommer på besök. ”…den här vanliga finska.”
Barnen förstår meänkieli men pratar inte
En man från Inlandsskolan, född 1946, berättar att huvudspråket är meänkieli med jämnåriga i byn. ”Däremot när man träffar de här yngre man ser att dem är en tjugo år yngre än mig, då måste man prata svenska. Det är många som inte förstår fast dem är födda här i byarna. Och det är nog föräldrarna som har gjort det där.” Deras egna barn förstår meänkieli men pratar inte. ”Nej, för vi har ju två barn i fyrtioårsåldern, och de förstår men de pratar inte. Kanske det hade blivit mer utav det om man hade bott här med dem än om man bodde i Kiruna.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, berättar att hemma i byn pratade de bara meänkieli. ”Det blev lite senare, att man tyckte att de är högfärdiga när de pratar svenska.” Han och frun fortsatte att använda meänkieli hemma och i Övertorneå när de bosatte sig där. ”Nog blev det mycket meänkieli här också hemma också har det blivit det men att det var…det är ibland måste man prata lite svenska, pojkarna vill prata svenska bara.” Barnen är bosatta i svenskspråkiga områden och pratar enbart svenska.
102
362
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, säger att deras barn kan något sånär meänkieli. ”De kan yttra sig och…och har varit på resa i Finland och…de klarar sig…man kommer långt med meänkieli i Finland. Men jag vet ju familjer som bannlyste tornedalsfinskan också. Menar att det är inget språk och barnen fick inte lära sig någonting. Så våra söner har en fördel av att dem kan klara sig i alla fall.” Under vistelsen i byn pratade de meänkieli hemma och i samhället.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, konstaterar att i familjen pratar de enbart svenska numera. ”Barnen kan ingen finska, och de tycker att det var dumt att de inte läste finska.”
Skämdes för finskan – vågade inte yttra sig
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, skämdes länge för sitt tornedalsfinska modersmål. ”När jag flyttade ifrån byn vågade jag aldrig som öppna munnen, utan jag var mer tyst för att jag var så rädd att säga fel och fel ordföljd. Och samma var det när jag gick utbildningen i Pajala. Jag gick aldrig fram och berättade öppet när det var läxor, utan jag satt i bänken och var tyst för jag var mest rädd att göra bort mig.” Den tidigare skolgången bidrog till svårigheterna eftersom de inte fick använda sitt modersmål och hon kom att skämmas för att prata finska. ” Jag kände att man inte fick lära ordentligt svenska från grunden…ja, både finska och svenska det blev som en blandning. Jag kan berätta att när vi jobbade i Sunderbyn vi var många finsktalande där och vi pratade finska tillsammans, och när vi skulle berätta någonting och då blev det finska ord mellan. Och så när man skulle ha sådana här redovisningar i skolan, alltså jag hatade det för att jag visste inte hur det, om jag klarar av. Jag var nervös, ja sov nästan ingenting på nätterna (skratt). Jag gick och fundera hur man ska berätta och tränade för fullt.” En vändpunkt kom när hon flyttade till Luleå och började engagera sig fackligt. ”Jag var tvungen att berätta för arbetskamraterna vad de sa på mötena och ibland kanske jag var lite tystare men jag försökte kämpa. För att jag tänkte på finska och så berättade jag på svenska och så det blev lite tokigt.” Efterhand började hon tänka på svenska i stället för på finska. ”Det började när jag flyttade dit, så kände jag att, men nu är jag tuff, nu kan jag berätta…jag vet att jag sa till min kompis också att men Gud vad jag har blivit svensk (skratt).”
Började prata finska på Marabou i Stockholm
En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, berättar att hon växte upp i en meänkielitalande familj där även svenska användes. Själv pratade hon enbart svenska som barn, även när folk tilltalade henne på meänkieli. ”Det blev ju att man inte skulle prata finska. Finskan kom inte in. Jag förstod ju allt och kunde svara, men fast de frågade mig på finska så svarade jag på svenska. Finska började jag inte prata förrän jag kom till Marabou i Stockholm.” På fabriken i Marabou i Stockholm fanns många kvinnor från Finland. Av dem lärde hon sig ett större ordförråd på finska. Samtidigt upplevde hon en tydligt diskriminerande behandling från de svenskspråkiga på arbetsplatsen. ”Man blev ju behandlad som vit neger. Man får inte säga så, men i alla fall, utav andra svenskorna. För att vi var ju bara med finskorna och jag var en finne i svenskarnas ögon. Det var lite sämre. Men jag trivdes med de här finska tjejerna, absolut, och det fanns ju
103
363
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
kvinnor som jobbade i laget som var helsvenska och de var helt okej. Det var hur roligt som helst.” Hon upptäckte att hon hade det finska språket i sig fast hon inte förstått det. ”Jag blir än idag…kan jag bli förvånad när jag pratar…jag träffar ju så mycket finsktalande äldre människor på boenden i och med att jag är fotvårdare…hur mycket finska det finns i alla fall där. För när man börjar prata, och man blir själv förvånad, att tänk att jag kan de orden och kommer ihåg vad det hette.”
I centralorten blev det att prata svenska
En man från Gränsälvsskolan, född 1934, flyttade till Kiruna i artonårsåldern. Då började han använda mer svenska, men det blev ändå blandat. ”Jo, du vet att, inte kunde man ju hålla på att prata svenska med en som man kan finska med. Då är man högmodig, det går inte.” Han har gått över från att tänka på finska till att tänka på svenska. ”Ja, hörredu när vi pratar svenska så är det absolut bara svenska jag tänker på (skratt).” Han fru inflikar att den enda han pratar finska med är brodern. De inflyttade från Finland pratar helst finska. Med tornedalingarna är det annorlunda. ”Det är lite olika vars de kommer ifrån. En del ställen pratar de mycket svenska i och en del mycket finska.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, vill minnas att i realskolan i huvudorten pratade de svenska på rasterna till skillnad från i byskolan där de bara pratade finska på rasterna. ”Men det var nog bara för att det var i centralorten…det hörde som till att där pratar man svenska (skratt).”
En man från Inlandsskolan, född 1950, minns att när han började läsa i centralorten i fjortonfemtonårsåldern märkte han direkt att det var svenska som gällde där. ”Det kan ju hända att de var inflyttade från andra håll. I Kiruna blev det ännu mer svenska även bland de som kom från hembyn.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, säger att i byn användes huvudsakligen finska och svenska i skolan. I övre folkskolan i Övertorneå blev det mycket svenska även på rasterna. Men det var när han började på jägarskolan i Kiruna som den stora vändningen kom. ”Där blev det ju en helomvändning, det var ju bara svenska. Det märkliga var att det var ju folk från hela Sverige, från Stockholm, Skåne.” Han pratade svenska där men när han senare arbetade i gruvan var det en hel del som pratade finska. Han har själv fortsatt att använda meänkieli i sådana sammanhang. ”Ja, det…man kan ju inte…man måste ju acceptera det fast jag är ingen vän av meänkieli.”
Lättare med svenska numera
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, berättar att hon och hennes man pratar finska sinsemellan. På äldre dagar har de även lärt sig att läsa lite finska, men på byn pratar de numera mest svenska. ”Nej, nu blir det mera svenska. Det är faktiskt lättare.”
104
364
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Yngre syskonen pratar bara svenska
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, beskriver hur hon flyttade tillbaka till byn i början av 1970-talet och har arbetat en del som hemsamarit. Hennes flicka kan prata meänkieli men kunde svenska innan hon började skolan. Hon pratade svenska med dottern hemma men huvudspråket var meänkieli eftersom hennes pappa bodde hemma. Hon tror att dottern lärde sig svenska av syskonen och kusinerna som bodde nära. ”Och sen brorsans barn, en del utav dem kunde bara finska när de började skolan…den yngsta, vet jag, det var så stor skillnad, så han kunde inte mycket finska.” Den yngsta var född 1969. De äldre syskonen pratar fortfarande meänkieli men den yngre brodern bor i Skåne och pratar bara svenska. Hon tror att inflyttningar till byn gjorde att folk gick över till svenska. ”Det kom väl nytt folk som bara pratade svenska, jag tror att det var det också, men nog kunde vi alla svenska.”
Konflikt under värnplikten om finska och svenska
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, berättar hur han i samband med lumpen kom i kontakt med svenska dialekter. ”När vi gjorde rekryten då var det ju som två läger… det var folk från byarna i Glommersträsk där och de sa åt oss att vi ska, börja prata svenska, inte finska.” Tornedalingarna protesterade och menade att det inte gick att förstå deras dialekt. ”Ja, när ni pratar svenska då ska vi också prata svenska…för de hade sitt språk…det var ingen som förstod det. Så att vi kom bra överens då. Det var inga problem inte, vi pratade svenska. Men det gick inte, man kunde inte komma ifrån att när vi var två tornedalingar så pratade vi finska.”
Svenskan som främmande språk
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, betraktar svenskan som ett främmande språk som tornedalingarna haft olika förhållningssätt till. ”Jag har ju senare märkt att vi har olika, vad ska man säga, kvalité på svenskan när man pratar, det har jag förstått. Det beror på hur mycket man har använt, hur mycket man har läst och vad man har jobbat med. Det är ju som med alla andra främmande språk, ju mer man använder så desto säkrare blir man.”
9.5 Byte av efternamn som vuxen
En del tornedalingar bytte under assimileringsperioden sina tornedalsfinska namn till svenska namn. De flesta av de namnbyten som är registrerade på Riksarkivet gäller människor som bytte från Andersson, Larsson, Johansson och liknande. I det fallet kan man tala om en klassaspekt av namnbytet. Människor bytte namn för att utplåna sin allmogebakgrund och skaffa sig ett individualiserat mer intresseväckande efternamn. Bland de undersökta skolbarnen i Tornedalen är det kombinationen av klass, etnicitet och genus som är framträdande.
Bland de intervjuade i Inlandsbyn var det sju av de nio kvinnorna som bytte till svenska namn i samband med giftermål. I ett av fallen hade mannen bytt från finskt till svenskt namn, så där kan man tala om ett medvetet byte till svenskt namn. I ett annat fall bytte en kvinna från svenskt till finskt namn. Av de åtta männen hade fem samma namn som vuxna, som de hade som barn.
105
365
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Två hade bytt från finska till svenska namn. För en av männen hade familjen bytt från svenskt till annat svenskt namn och för en annan hade familjen i ett tidigare släktled bytt från finskt till svenskt namn.
I Gränsälvsbyn var det tre av sju kvinnor som bytte till svenska namn i samband med giftermål. Tre av kvinnorna bytte från finskt till annat finskt namn vid giftermålet och en från svenskt till annat svenskt namn. Av de nio männen hade åtta samma namn som vuxna som i barndomen, sju av dem finska namn. För en av männen är det okänt om namnet var likadant som barn.
Trenden är mycket tydlig. Det var kvinnorna som huvudsakligen bytte från meänkielispråkiga till svenskspråkiga namn när de gifte sig, men där går det inte att tolka in att de skämdes för sitt meänkielispråkiga efternamn. Det var på den tiden kutym att kvinnorna tog männens efternamn när de gifte sig. För en av de två männen som bytte till meänkielispråkiga namn hade bytet skett redan i generationen innan. Paradoxalt nog är det en av dem som visade minst skamkänslor för sitt meänkielispråkiga efternamn. Den andra mannen bytte på eget initiativ från meänkielispråkigt till svenskspråkigt namn. I intervjuerna har inga frågor ställts om namnbyten. För slutsatser om omfattningen och betydelsen av namnbyten i Tornedalen krävs ett större material.
9.6 Den dubbla identiteten
Den nationella identiteten hos de intervjuade präglas av motsägelsefyllda känslor. Det är i inställningen till Finland och finnar som nationalismen kanske blir mest synlig. Många av de intervjuade har vittnat om sin egen släkts bakgrund i Finland, andra berättar om finska kvinnor som gift sig med tornedalska män. Ändå framträder tydligt att Finland och det finska för många varit en känslig fråga. Förhållningsättet till de finska och svenska elementen i den tornedalska identiteten går som en röd tråd genom intervjuerna. Hos en del märks en kluven identitet, hos andra en dubbel identitet.
Upplevd rädsla att finska skulle förbjudas
I de debatter som fördes på 1930-talet, och fortfarande under andra världskriget, fanns en tydligt formulerad hotbild från en del om att det finska språket skulle försvinna från svenska Tornedalen. En man från Inlandsskolan, född 1935, kopplar ihop det han hörde som barn med språkförbudet. ”De (lärarna) sa att ni får inte prata finska, sa de (skratt)…det var…(förbjudet).” Han kommer ihåg att det vid den tiden diskuterades bland folk att finskan kommer att förbjudas helt på den svenska sidan av gränsen. ”De trodde fullt på det där att vi kommer att ta alla, alla här i byarna, de ska inte få prata finska. Man läste senare också om att finskan på svenska sidan den kommer att förbjudas helt, att den kommer inte att finnas…de som pratar finska här, men det vart inte så. Jag tycker att det är bra att den inte försvann helt och hållet.”
106
366
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Det finska språket bejakades aldrig
Genomgående hos de intervjuade är att det finska språket aldrig omtalades i positiva ordalag som någonting värdefullt. En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, berättar att hon aldrig i folkskolan fick någon uppmuntran att förkovra sig i finska. Det var svenska som var idealet fastän en del lärare kom från byn och själva pratade finska. Den intervjuades familj hade ingen större kontakt med Finland förutom att de hade pigor från finska sidan som var släktingar till dem, men de hälsade sällan på släkten på den finska sidan. ”Man tänkte ju inte så mycket på det. Det var mycket sällan man var där man, men det var ju ja vissa saker som kanske kunde vara lite billigare att köpa där…men det var mycket lite kontakt, inte heller med ungdomar på finska sidan. Verksamheten inom Jordbrukare-Ungdomens Förbund var också på svenska.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, minns inte att de någon gång i skolan fick lära sig om kultur och historia som berörde Finland eller Tornedalen. ”Läroböckerna var ju skrivna i södra Sverige så att det var det man läste.” Finskt språk eller finsk kultur bejakades aldrig på något särskilt sätt. ”Nej, det minns jag inte att någon i skolan, att man pratade i klassen... det var bara så för givet så man behövde inte ta ut det i skolan (skratt)”. Under danserna på svenska sidan kom många pojkar och flickor från Finland. ”Pappa hade ju mycket bekanta i Finland så de var ju och hälsade på hos oss, och vi hos dem. Det man alltså kände mest, det var ju att de hade ju betydligt fattigare än svenska sidan, i alla hem kan man säga. Det märkte man ju.”
En man från Inlandsskolan, född 1935, upplevde aldrig att det finska språket hölls fram som något positivt. ”De kunde väl sina saker, lärarna på den tiden…så att man fick inte någonting som var fördel med finskan inte. De hade sina paragrafer att följa de också.” Han upplevde inte någon direkt nedsättande attityd från lärarna. ”Det var väl de som kunde vår finska, de sa nog aldrig ’finnjävel’ inte, utan det var kanske de som inte kunde finska.” Finnarna från Finland var annars lätta att förstå. ”Ja, jag har jobbat mycket i skogsarbete och mycket finska pojkar som jobbade här tillsammans. Och vi hade inga problem med att komma överens och prata.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, kommer inte ihåg att Finland eller finsk kultur har lyfts fram i skolan. ”Det var liksom vi och dom. Ja, jag vet inte, det var liksom att man inte ville ha att göra med de från Finland.” När hon själv flyttade till Stockholm frågade folk om hon kom från Finland. ”Det tyckte man inte om. Om de frågade sa jag att jag var från Pajala för namnet på min hemby låter så…(skratt).”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, upplevde att lärarna inte värdesatte finsk kultur och det finska språket. ”För det var mycket svensktalande lärare. De kom ju från Övik, från Luleå och Harads och de pratade alla svenska. Jag tror inte de tyckte om finska.”
En man från Inlandsskolan, född 1939, berättar att i skolan fick de inte lära någonting om Finland. ”Utan geografimässigt så då for man ju direkt till Afrika och de där länderna. Ja
107
367
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
herregud, nog visste man vad Kongo var, och man visste faktiskt mycket mer om Afrika än om Finland.”
Minnen från kriget i Finland
Många av de intervjuade har starka minnen från krigsåren då dramatiska händelser utspelade sig i finska Tornedalen. Genom flödet av finska flyktingar till den svenska sidan i slutet av kriget kom de också i kontakt med finnarna.
En man från Inlandsskolan, född 1938, säger att det enda han kommer ihåg från skoltiden om Finland var att tyskarna brände ner finska Tornedalen 1944. ”Då var jag inte så gammal och då hade vi den här höga skolbyggnaden. Den var ju tre våningar hög och de som vågade klättrade upp på taket. Man såg ju hela östra himlavalvet var rött. Och sen satt jag ju vid vägen därborta för att det kom långa kolonner med finska flyktingar. Och de hamnade här i byn.” Under gymnasietiden gjorde han ett specialarbete om Finland och det finska språket. Han har också lärt sig mycket riksfinska när han arbetat med finländare i vuxen ålder.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1931, berättar att hennes familj inte hade någon släkt på finska sidan, men det hade däremot grannen. Grannens släktingar hade kor med sig som hennes familj tog hand om. Hon minns tyskarnas bränning av finska sidan som en dramatisk händelse. En del av de finska flyktingbarnen som skulle fortsätta i högre skola i Finland sen fick provsitta i svenska klasser för att lära sig svenska. Ibland var de över till Finland och handlade och de träffade senare finska ungdomar på danser.
En man från Gränsälvsskolan, född 1935, beskriver hur familjen var engagerad i en del smuggling. De hade släktingar i Finland och ganska mycket utbyte. Bland annat flyttade hans mormor tillbaka till Finland efter kriget. Han har många minnen av hur nedbränt och förstört allting var i Finland efter kriget, bland annat från en resa till Rovaniemi som de då börjat bygga upp. ”Och då hade ju folk flyttat tillbaka i byarna där och det första man gjorde det var att man byggde bastu och jag såg hur de bakade och gräddade bröd i skorstensruinerna som stod kvar där.” Han upplevde att finska var mer lika i svenska och finska Tornedalen när han var barn. ”Men nu är det helt borta den här. Så fort man kommer över på finska sidan, så då är det den här förfinade finskan.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, minns hur hon från kallvinden i mormors hus såg hur tyskarna brände ner den finska sidan. Hon ser annars ingen skillnad i kulturen på finska och svenska sidan. ”Nej, inte som jag uppfattade det då, utan det nej, det var ju, det var ju flera flickor ifrån byn som var gifta på andra sidan och tvärtom. Det var nog först den där finska tangon…(skratt)… det var ju helt annan musik och det var helt andra danser. Och jag gillade verkligen den där finska långsamma…så att det var liksom… vi var så imponerad av finska killars dans. Och de var flitiga på att dansa…de hade då ingen skillnad på svenska tjejer.” I skolan lärde de sig däremot inte mycket om Finland. ”Jag vet inte hur mycket Finland man lärde
108
368
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
sig… och historia, exempelvis, att vi har varit ett (gemensamt) land det tror jag aldrig vi har lärt oss i skolan.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, besökte släktingar ibland i Finland. Han minns också hur kriget kom nära genom Finlands inblandning. ”Bland annat en bro som dom sprängde. Det var en jädra smäll. Jag kommer ihåg klockan hoppa utför väggen. Det var ju inte roligt inte. För då kom ju finnarna med kor och hästar över älven.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, berättar hur det under kriget kom finska flyktingar över älven. Han minns hur myndigheterna gick runt och bestämde i vilka hus de skulle bo. ”De kom ju med båtarna. De kom med kor och allting över älven. Då byggde man på till och med båtar som man kunde få med sig djuren, får och hästar och sådant. Ja, det var ju som så spännande, att se tyskarna på andra sidan älven. Jag och brorsan, vi smet en natt, mitt i natten, då var potatisen ju upptagen, och vi låg där bland potatisblasten och gömde oss i högar bakom, och tittade på tyskarna när de brände byn. Ja, pappa kom och hämtade oss (skratt)...så att det har fastnat.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1938, kommer ihåg hur finska kvinnor kom och bodde hos dem när de blivit evakuerade. ”Tanterna som var evakuerade stod på balkonger och grät när de såg lågorna från Finland. Sådant där har satt sig. Sen blev ju en del barn kvar som adopterades.” Hon visste inte att Finland tillhört Sverige förrän i vuxen ålder. Det hon minns från hembygdskunskapen i skolan var att de sjöng Var hälsad sköna Tornedal.”
En man från Inlandsskolan, född 1931, berättar att det inte var förrän efter kriget som det började komma finländare som bosatte sig i byn. Så kom det också krigsbarn till byn. ”Det var en farbror till mig, de hade en flicka från Finland.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, har många minnen från krigstiden. Det kom många finska barn som flyktingar under kriget. Skolbarnen från byn fick använda skolsalen på förmiddagen och de finska barnen på eftermiddagen. Skolbarnen fick också dela med sig av sitt material till de finska barnen. ”Vi hade sådana här blå skrivböcker och räkneböcker med linjeringsrad och allt möjligt, och då sa fröken att de där kan vi ge de här finska vännerna och så hämtade hon makulaturpapper från någon affär och vi fick sy själva och linjera. Vi kan använda de här så länge det går…och så delar vi radergummit i två delar och så satte vi den på den där finska vännens skola. Vi fick vara försiktigare med blyertspennorna för att när man hade tappat eller gjort, skrivit, fått slut på en penna så markerade fröken på tavlan hur många man hade tagit. Och antagligen var det någon slags ransonering. Så att vi fick ge en penna och halva suddgummit och linjalen fick vi ha tillsammans. Men skrivböckerna fick de också. Sen hade de en egen lärare och någon egen…de hade väl inte så många böcker, men någon läsebok förmodligen.”
109
369
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
En kvinna från Inlandsskolan, född 1937: ”Jag har ett vagt minne, innan jag börjat skolan ännu, hur det var att de bombade i Finland. Och att det blev evakuering.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, minns hur svårt de hade det i Finland efter kriget när allt var sönderbränt. ”Pappa skickade mig över när jag kom från skolan…på vintern åkte jag skidor över älven…pappa skickade en ryggsäck full med kaffe och socker tror jag det var. Åkte ensam i mörkret över älven, över holmen, vi hade en holme mitt emot till Finland. Och där bodde några släktingar till pappas brors familj.” Han fick åka över med skidor och varor många gånger den vintern. Hans pappa hade många kontakter i Finland och de åkte många gånger och hälsade på. Familjen sysslade också med smuggling av kött och kaffe och annat. ”Jag kommer alltid ihåg att…det sitter kvar fortfarande faktiskt det där med att de hade det svårt och att allting brändes. Det har suttit kvar länge.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941, säger att Finland fick de inte lära sig något om i skolan. De fick exempelvis inte lära sig att Sverige och Finland tillhört samma stat en gång. ”Men vi hade ju så…släktskap…alltså man kände ju det för det var ju många som kom från Finland. Och sedan så visste man vilka som var krigsbarn.”
Kontakter med finska arbetare
En man från Inlandsskolan, född 1946, upplevde ingen stor skillnad i språkanvändning när han flyttade till Kiruna. Han pratade svenska när det behövdes och därutöver meänkieli som han också fick prata med finländska arbetare. ”Ja, det var ju många finnar…och så fick man ju vara tolk åt dem när de kom, för finnarna som kom till Kiruna lärde sig aldrig svenska.”
En man från Inlandsskolan, född 1939, kommer ihåg hur de hittade finska skogsarbetare i ladan hemma en morgon. De var på väg till skogsarbete och övernattade i ladan. Modern bjöd på mjölk, kaffe och vetebröd. De fick också torka kläderna. Senare blev de tagna av polisen. ”När polisen kommer sen och frågar, jaha, ni har haft folk här över natten…och om en polis gör…så måste du anmält det till polisen, men det fanns ju fan inga telefoner i byn.” De kände medlidande med finnarna som försökte skaffa levebröd till familjen hemma i Finland. Han har arbetat mycket med finnar från tonåren och framåt. Det har aldrig varit några problem, tycker han.
Kontakter med släktingar i Finland
En man från Gränsälvsskolan, född 1937: ”Det var dåligt med förbindelser. Det var ju motorbåt som det kostade 25 öre att åka med, som for i skytteltrafik, men det var ju mest när man skulle dit och handla och så där, och det var ju oftast så att finländarna kom över till oss. Men jag tror att det var få familjer som umgicks med någon över gränsen, inte som jag vet. ”
En man från Gränsälvsskolan, född 1924, hade två mostrar som var gifta i Finland men det var mera sällsynt. Därför hälsade de på släktingarna på finska sidan ibland. Riksgränsen tänkte han
110
370
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
inte alls på. ”Nej, jag vet inte, vi var egentligen som hemma på bägge sidorna vet du genom att man hade släkten där också. Jo, vi var många kusiner som… man tyckte det (att man hörde ihop)…du vet att den där gränsen reagerar man inte för utan man tyckte att det smälte ihop.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, umgicks mycket med sina kusiner på finska sidan under skoltiden och tyckte inte att språket var något problem. ”Nej, jag tyckte att man var så hemma där också (skratt)…de pratade precis som vi.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, kände sig alltid som svensk eftersom hon bodde i Sverige och gick i svensk skola, men de kände många på finska sidan. När hon blev äldre åkte de båt eller skidor på vintern på dans i Finland. ”Och de hade en sådan där gasol som den pumpade så man började se vad folk det var på den där… och så var det en som spelade dragspel som kunde ja, ja tio minuter en och samma, nästan (skratt). Så hade man pjäxor och yllestrumpor.”
En ingift man, född 1929 (i en annan del av Tornedalen), berättar att hans farmor bodde kvar på finska sidan så de hälsade på dagligen. ”Vi åkte skidor över och tog båt och rodde till finska sidan och hälsade på farmor.” De hade mycket nära kontakt.
En man från Gränsälvsskolan, född 1930, minns att de alltid hade mycket utbyte med Finland. ”Vi hade här på lördag, och på söndagskväll var det på finska sidan. Jo, och sen var det slagsmål alltid under dansen. Det är många som inte kan, hantera spriten.” Han har alltid tyckt att det varit samma slags folk på båda sidor om gränsen. ”Samma jo. Men nu är det mindre sammanhållning än vi hade förr. Mindre man far och hälsar på nuförtiden än vad förr.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1932, berättar att de ofta var över och handlade i Finland och hon upplevde aldrig något problem med språket. ”Nej visst inte, det var samma språk. Jag tyckte de var som vi. Vi gjorde ingen skillnad på dem. Sen när vi började gå på dans, då kom de hit på våra danser och vi for dit när de hade.” Känslan var ändå att det var två olika nationer. ”Vi tyckte att de var nog fattigare än vi fast vi var väl inget rikt folk. Vi tog det för givet att vi är svenskar, och de var finnar.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1933, beskriver hur de hade kontakt med släkten i Finland under hans uppväxt. Oftast kom de från finska sidan och hälsade på. Som ung var han på dans i Finland ibland.
En man från Gränsälvsskolan, född 1937, berättar att de inte umgicks med de finska barnen, förutom med en pojke som han lärde känna. Finland kändes gammalmodigt när de gjorde besök där. ”Som barn tänkte…dom är då så fattiga, de har konstiga kläder, och så där primitivt tänkte jag… uppriktigt man tänkte så, att de såg lite annorlunda ut, och man visste ju att det var för att det var krig. Jag tror inte att man ville tänka negativt, men man såg lite granna att de var lite annorlunda. Vi hade det bättre.”
111
371
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Dålig samhörighet med Finland
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, berättar att de få gånger hon var på dans så drog hon sig för att dansa med en finsk kille. ”Nej, men jag vet inte…jag har aldrig varit och dansa ens...ibland så vart det sådan där i Finland att man kan gå och dansa. Och man såg där på dansen om det var en finsk kille där, nej, det var inte lika bra som en svensk, det var det inte (skratt). Det var sådan skillnad, det är sant.” Hennes man invänder att han som spelar dragspel själv alltid har gillat finsk musik. ”Jo, han gillar men jag gillar inte alls. Och det låter så grovt vissa låtar som jag inte riktigt gillar. Det är lite annorlunda folk ändå, fast visst är vi samma även om du kommer från Finland…men numera är det borta det där, men tidigare så var det mycket sådant.” Hon förknippar också Finland med kriget och att de gått igenom många svårigheter jämfört med Sverige. Hon minns också hur de hjälpte finnarna på olika sätt under andra världskriget.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942, säger att hon aldrig känt någon särskild samhörighet med Finland. Det är svenska Tornedalen som varit hennes hembygd. Hon minns att det kom många finska kvinnor till byn efter kriget och de gifte sig med svenskarna. ”Man nedvärderade finnar lite grann…då sa man det är ju bara finnar. Man liksom tyckte att de var sämre än vi svenskar. ”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, berättar att hon inte är så glad över att så många finnar flyttat in i grannskapet. Hon har ingen kontakt med dem.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, tyckte inte att det var någon idé att läsa om Finland eller om finska språket i skolan. ”Vi hade ju tillräckligt med finska när alla pratade finska, varför skulle vi börja läsa det?” Hon kommer inte ihåg om de fick läsa någonting om Tornedalen eller Finland i skolan.
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, kommer ihåg att det efter kriget fanns en viss föreställning om att finnar kunde vara farliga. Läraren och hennes egna föräldrar kunde varna henne för det. ”Man tyckte att finnar var speciellt folk. Man hade hört att de var hemska och att man skulle vara rädd för dem och att karlarna hade stora knivar. Men det var då när det var krig. Men när jag gick i Övertorneå på utbildning så kände jag att man hör ju hemma med dem. Jag vet inte om det var finskan som gjorde det också. Då kunde man prata och de hade ju en annan finska än vad vi, men vi förstod varandra.” Så har hon också känt senare när hon i arbetet kommit i kontakt med finnar från Finland.
Kluven mellan det finska och det svenska
En kvinna från Inlandsskolan, född 1935, beskriver hur hon har stått mellan den svenska och tornedalsfinska identiteten. På ett sätt var hon svensk. ”Jag vet inte hur man ska förklara det men… sen kanske man kände sig både… ja, inte finsk men tornedaling. Pajala. Norrland.” Hon ville inte säga namnet på hembyn för det namnet var så finskklingande. ”När de (i
112
372
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Stockholm) frågade, varifrån kommer du, kommer du ifrån Finland? Nej jag kommer från Pajala (skratt).” Hon känner sig samtidigt inte som stockholmare. ”Jag känner mig som…ingenting…(skratt). Nej för när man är utomlands också och de frågar varifrån kommer ni, då säger jag att vi bor i Stockholm, brukar jag säga. Ja, det är klart inte något mer i hembyn. Ja, det kanske är här hemmet. Just det att jag kommer från Norrland, och Norrland är stort brukar jag då säga. Ja men det är norra Norrland. Numera kanske jag säger Tornedalen, men förut när de inte visste riktigt då blev det ju Norrland.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1946, beskriver hur hon alltid vandrat mellan det finska och svenska i sin identitet. ”Ibland har jag känt som att jag har klarat det, men nu känner jag mig inte så. Det var där i början…jag visste inte om jag var finsktalande eller om jag var svensktalande.” Hon har många gånger känt sig frustrerad för att språket ställt till hinder för henne. ”Jag tror att det har varit mest…jag har varit förbannad ibland när man inte har kunnat riktigt språket ordentligt, för jag tror finskan också har varit…inte har det varit riktig finska. Nej, och svenska kunde man nästan ingenting. Så det har jag känt ibland, att fasiken att man inte var född i Uppsala eller Boden eller någonstans så att man, ja…(lärt sig) ett språk och lärt det ordentligt.” En kusin i en näraliggande by sa att hon ibland var så förbannad på sina föräldrar för att de blev kvar i det meänkielispråkiga området hela livet. ”Ja, då tänkte jag att, men Gud så där har jag känt också ibland.”
En kvinna från Inlandsskolan, född 1948, märker fortfarande att hon ser skillnaden på en svensk och en tornedaling, exempelvis när hon är på affären. ”När man ser folk (så kan man säga) var det en svensk. Det är lite så där tudelat, att det var ingen utav oss utan det måste vara en svensk som var där.” Kulturellt känner hon sig som en blandning av någonting obestämt men nationellt känner hon sig som en svensk. Hon tror att den blandningen kanske försvinner i nästa generation, för hennes barn kan inte finska. Hon vet att det görs ansträngningar för att behålla språket genom hemspråksundervisning och att det nu är tillåtet, men hon är pessimistisk om språkets framtid. ”En del kommer att kunna, och gilla, språket och kanske har det med Finland mer att göra, genom jobbet eller någonting. Men annars tror jag inte…för i och med de äldre så försvinner finskan mer och mer.”
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, berättar hur han alltid känt sig helsvensk. ”Det var ju för givet att jag var svensk, det var inget att tänka på. Man gick ju i svensk skola och gjorde svensk militärtjänstgöring och allt det där, så det var ju liksom inte en fråga…om man nu bodde i Luleå eller i Tornedalen har ingen betydelse.”
En man från Inlandsskolan, född 1931, berättar att när han får välja mellan om han känt sig mest som tornedaling, malmfältsbo eller svensk så väljer han tornedaling.
113
373
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
En kvinna från Inlandsskolan, född 1952, beskriver hur hon alltid känt sig som en meänkielitalande tornedaling. ”Fast jag känner lite för Finland också i och för sig, ja, att jag hör som hemma uppe i Tornedalen. Det finns en närhet där. Absolut.”
Mer hemma med finnar än smålänningar
En kvinna från Inlandsskolan, född 1938, säger att hon känner sig mer hemma med de som kommer från finska Tornedalen jämfört med exempelvis från Småland. ”Ändå har vi mer…för den här älven, den gränsen som vi har…det finns ju nästan ingen gräns ändå. Så nog tror jag att ändå Finland kommer närmare.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1929, kände ingen kulturell skillnad när hon som barn var över till den finska sidan av älven. ”Nej, jag tyckte det inte var någon skillnad faktiskt. De var ju så nära släkt så det var kanske därför (skratt).” Samtidigt är det ingen tvekan om att hon alltid känt sig som svensk.
En man från Gränsälvsskolan, född 1930, berättar att han aldrig sett någon skillnad på finska och svenska Tornedalen. De har alltid pratat finska med varandra. ”Ja, fast det är det också, jag har ju släkt där. Och sen när man gick dit då, man kände direkt att man är gäst. Det är jävla trevligt mottagen alltid. Jo, och så när man röjer skogen, nå, det var mest finnar som högg. En vinter också jag var enda svensken i laget.” Han har alltid känt att de tillhör ett och samma folk.
En man från Gränsälvsskolan, född 1938, säger att hans mamma kommer från Finland och att han därför har ett särskilt förhållande till Finland jämfört med andra nordiska länder. ”Det var närmare. Jo, vi har varit mycket, vi har dansat mycket i Finland. Vi kände ju finska pojkar också, att…dom hade, Finland hade ju danser på helger, alltså söndag där borta. Eller så hade de röda dagar.” Inombords känner han sig numera mer som svensk än finsk, men nationellt har han alltid känt sig som svensk. Han har alltid använt svenska som skriftspråk. I skolan fanns ingen som värnade det finska språket. ”Nä, det vete sjutton. Som det här landet är…jag tror mer att dom ville lära oss svenska. I och med att vi hade vuxit upp med finska nästan allihop.”
Skillnaden mellan finnar och svenskar på dansen
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1925, vet att de hade släkt i Finland på hennes fars sida, men hon kommer mest ihåg att de träffade finska ungdomar på danserna. Det hon kommer ihåg är att de hade stövlar medan de svenska tornedalingarna hade pjäxor.
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, har inte alls känt sig finsk inombords, utan svensk, även om meänkieli var vardagsspråket. ”Det var så man umgicks med folk. Man pratar finska, och så just det där att mormor och morfar kunde bara finska, men det hade man då en förklaring…de hade någon gång i tiden kommit från Finland. Det visste vi. Det var därför de inte kunde svenska. Jo, vet du vad, fortfarande försöker jag lyssna på den här mixen på lördag
114
374
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
som är på finska och svenska. Och jag kan ju få tårar i ögonen och gråta innerligt när de har sådan här svepande finsk tango när de sjunger, oj vad det rör mig…skulle inte falla mig in att gråta om någon sjöng det på svenska. Det var en helt annan stil på de där finska pojkarna. De dansade ju verkligen och höll riktigt som man ska hålla i (skratt)…det var liksom inget prat och trams utan man dansade. Och förmodligen är det som gör mig så tårögd när jag hör en riktig finsk tango.”
Började prata finska först som vuxen
En kvinna från Inlandsskolan, född 1941, berättar hur hennes föräldrar pratade svenska med henne när hon var barn, men värdesatte ändå att finskan var ett gratis språk, att det var viktigt att man har det språket. Men det var inte förrän när hon som vuxen flyttade tillbaka till byn som hon började prata finska. ”Det har väl blivit, min mamma och jag, vi började när jag har varit ensam med henne…så då har vi pratat ganska, så där, skoja på finska. Och sedan träffade ju jag ofta, mamma hade ju sina föreningar och de hade sina…och sen så blev jag god vän med hennes väninnor och de pratar väl mest finska. Och så märkte man ju att man kom närmare varandra. Så det var viktigt. Var det några ord som jag inte visste så sa jag på svenska, för de visste ju vad det var.”
Aldrig känt sig nära Finland
En kvinna från Inlandsskolan, född 1942: ”Jag har aldrig känt mig så med Finland någonting, nej. Det är svenska som gäller. Jo, vet du att vi har så nära till Finland att vi skulle kunna vara där och handla närsomhelst, det är många som gör det, men inte vi. Jag vet inte det har aldrig blivit så (skratt). Hellre far jag till Luleå och till min dotter och handlar där.” Hon känner sig definitivt som en svensk. ”Svensk (skratt) såklart. Jag är hela mitt hjärta…det är svenskt. Ja det är ingen finsk.”
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1934, menar att hon är noga på att skilja på det svenska och finska och vill inte bli identifierad som finne. ”Vi var ju svenskar, man får inte blanda ihop det där. Vi är svenskar vi är inte finnar. Jag blir nästan arg på en gång när man nämner om det…jag vill inte vara en finne (skratt). Vi är svenskar.” Hon retar sig på att sörlänningar tror att de kommer från Finland. Hon har heller ingen särskild känsla för finska Tornedalen. ”Vi har inte så mycket att göra med finska Tornedalen. Man har åkt över och handlat någonting men det är ju allt…där stannar det.” Språket är meänkieli på båda sidor, men de talar finsk meänkieli och hon själv svensk meänkieli.
Ingen skillnad mellan det finska och det svenska
En kvinna från Gränsälvsskolan, född 1937, kommer ihåg att finskan var dominerande i byn när hon växte upp. Det var ingen som mobbades för att de pratade finska, snarare om man vågade prata svenska. ”Men du vet att när jag var ung då hade man föräldrar och farföräldrar…flera generationer bakåt så var det bara finska. Så man hade aldrig mött en
115
375
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
gamling som pratar svenska. Och du vet att man respekterade ju gamlingar på ett helt annat sätt, så det hade aldrig fallit mig in att prata svenska med dem…men sinsemellan också, nej, nog var finska vardagsspråket.” Hon har influenser från svensk kultur på sin pappas sida och från finsk kultur på sin mammas sida. Hon beskriver sin svenskspråkiga farmor som mycket intelligent, men det var mormor som uppmuntrade barnbarnen att läsa vidare. ”Hon var bestämd på att vi inte skulle bli pigor och drängar.” Hon har aldrig sett någon stor kulturell skillnad mellan det finska och det svenska.
10. Den officiella idealbilden av Tornedalen
Ett sätt att undersöka hur den officiella idealbilden av Tornedalen förändrades under främre delen av 1900-talet är att följa hur innehåll och form i läseboken I våra bygder förändrades. Det var professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, K.B. Wiklund, som tog initiativ till en särskild läsebok för Tornedalens skolbarn. Dessförinnan hade han utarbetat en ABC-bok för de finsktalande barnen i första klass. Genom att Julia Svedelius engagerades för uppdraget att skriva boken fick den också en tydlig koppling till arbetsstugorna. Boken gavs ut första gången 1917 och kom ut i sin tredje och sista upplaga 1948. Här har den första upplagan 1917 jämförts med den starkt omarbetade upplagan 1940.
Synen på Tornedalen, som Julia Svedelius förmedlar, reflekterar den konservativa rasbiologiska nationalismens utveckling under 1920- och 30-talet till den medborgerliga folkhemsnationalismen vid ingången av 1940-talet. Eftersom hon under hela perioden var så intimt engagerad i Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, så kan man betrakta innehållet som den idealbild av Tornedalen och arbetsstugorna som myndigheterna ville förmedla till skolbarnen. Hon gifte sig 1905 med rektor Carl Svedelius, då bosatt i Luleå och en av initiativtagarna till arbetsstugorna i Norrbotten, som huvudsakligen förlades i Tornedalen. Som tidigare nämnts var landshövdingen stående ordförande och biskopen vice ordförande i Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor. Arbetet leddes från 1906 av domkapitlets stiftsnotarie Albert Carlgren och han samarbetade nära med Julia Svedelius.
I den första upplagan av I våra bygder märks att författarinnan och det nätverk av aktörer som påverkat bokens innehåll kommer från den södra delen av Sverige. Julia var född von Heijne på fideikommisset Edeby i Sörmland. När hon som 35-åring gifte sig med Carl Svedelius tyckte hon sig ha fått sin livsuppgift i det nordliga Ultima Thule. Det var ett begrepp inom romersk och grekisk mytologi som betydde ”yttersta Thule”, det område om tänktes ligga längst i norr.
107
I den tredje omarbetade upplagan från 1940 har undertiteln ändrats från En bok om Tornedalen till Läsebok för barnen i det nordligaste Sverige. Omredigeringen av läseboken berodde enligt
107 Lindskog 2010, 100 ff.
116
376
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
förordet på att boken, genom den stora omvandlingen på alla områden i Norrbotten, börjat förlora sitt berättigande.
I förordet anges även att författarinnan fått veta att boken också skulle fylla ett behov i nomadskolan och därför borde skrivas även med tanke på samernas barn. I redaktionskommittén ingick folkskoleinspektörerna Bertil Karnell och William Snell samt nomadskolinspektören Axel Callenberg. William Snell var en av de sex petitionärer som 1927 hos Skolöverstyrelsen begärt att det finska språket skulle tillåtas att användas i folkskolans undervisning. På så vis var han en politiskt kontroversiell person i sammanhanget. Han var också en av grundarna till Jordbrukare-Ungdomens Förbund. Därför är det inte förvånande att en del av materialet till den nya upplagan nu tagits från tidskriften Tornedalen som gav ut av Jordbrukare-Ungdomens Förbund.
Omslagsbilden i den första versionen från 1917 visade ett mörkt fjäll med ett gudomligt sprakande norrsken mot en likaledes mörk himmel. I 1940 års version ersattes den polarliknande naturbilden av en relativt modern bondgård med liggande panel och vita knutar i bakgrunden och en med en äldre knuttimring i förgrunden. I mitten av bilden en man som hissat den svenska flaggan i topp, omgiven av några barn. Det gör att man också kan tolka byggnaden på bilden som en arbetsstuga. I bakgrunden flyter en älv som med sin koppling till den hissade svenska flaggan förmodligen anspelar på Torne älv med Finland på den andra sidan. Innehållsligt har Tornedalen i omslagsbilden ändrats från en romantisk bild av Ultima Thule 1917 till en nationellt integrerad gränsbygd där befolkningen definitivt är svensk.
Anslaget är lika i de två upplagorna; inledningsdikten ”Norrbotten” av biskop Olof Bergqvist. I den utmålas hur ärkeängeln Gabriel på skapelsens sjunde dag står med Gud och försynt undrar över den ödsliga, grå och karga trakt som han ser längst i norr. Skulle det vara ett land för människor att bo på? Och den Högste svarar med emfas genom att räkna upp alla naturresurser som vilar i detta rika och slumrande framtidsland, men klädd i sin karga dräkt. Man förstår av en av verserna att ”folket i nordanland” ännu inte riktigt tillhör nationen: ”Med hembygdskärlekens starka band /skall det knytas vid fosterjord, /och sol skall lysa och flammors brand /försköna mitt land i nord.” Att det är tornedalingarna och samerna som avses med ”folket i nordanland” är det ingen tvekan om. Föreställningen om de från svenskarna avvikande grupperna i norr är oförändrad från 1917 till 1940. Målet för både den rasbiologiska nationalismen och folkhemsnationalismen var att överföra svenskt språk och svensk kultur till Tornedalen. Båda formerna av nationalism stod för en assimilerande kulturpolitik riktad mot tornedalingarna.
I båda upplagorna beskrivs tacksamheten hos stiftelsens styrande över alla nationella och lokala bidrag till arbetsstugorna, men också arbetsstugebarnens vardagliga flit och gudfruktighet. I den senare upplagan har tidsperspektivet ändrats en aning. Det är nu en mor som berättar för
117
377
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
sina barn hur tacksam hon är för att hon fick vara på arbetsstugan. Ett slags idealiserade sagolika vardagliga iakttagelser av livet i arbetsstugorna är också fler än i den första upplagan. En röd tråd genom båda upplagorna är den kristna framgångsberättelsen. Samerna överger sina hedniska riter och kristnas, gruvorna och vattenkraften tämjs, skogarna avverkas och genom kyrkoherdarnas anekdoter införlivas allt detta till en kristendomens seger över vidskepelse och en karg natur. Tornedalingarna och samerna införlivas i den svenska nationen genom mytologiska sagor och beskrivningar av hur välfärden breder ut sig i bygderna.
Avslutningen skiljer sig mellan de två upplagorna. I det näst sista kapitlet i 1917 års upplaga beskrivs hur farmor har dött och transporteras i sin kista till julottan. Till kyrkoklockornas klang går barnen hand i hand in i kyrkan. Därefter följer sista kapitlet som är ”Julottans psalm”. I 1940 års upplaga kommer Norge och Finland in på ett sätt som helt saknas i den första upplagan. I det näst sista kapitlet ”Goda grannar” skriver nomadskolinspektören Bertil Karnell om de nordiska grannländerna i norr och om Tornedalen som historisk gränsbygd till finska Lappland. Sista kapitlet utgörs av William Snells egenhändigt skrivna ”Tornedalssång” där han beskriver, på liknande sätt som Olof Bergqvist i inledningsdikten, hur naturens resurser med Guds hjälp skapar välfärd i Tornedalen. Här beskrivs också Tornedalens balansgång mellan det finska och svenska kulturarvet: ”Räckande fram en vänfast hand /åt näraliggande broderland, /ägande tvenne modersmål, /kärnfulla släkters tungomål, känna vi svenskt både stora och små /och älska vår flagga, gul och blå.” Mer koncentrerat än så kan knappast den integrativa nationalismens påverkan på Tornedalen beskrivas.
Den släktskap som både Karnell och Snell beskriver med Norge och Finland ska ses mot bakgrund av det andra världskriget som då pågick. I mars 1940 hade Finland efter tre månaders motstånd mot Sovjetunionen tvingats gå med på fred med stora landavträdelser. I april invaderades Norge av Tyskland. På hösten samma år trycktes den nya upplagan av I våra bygder.
108
Efter andra världskriget tog det nordiska samarbetet fart på allvar. Nationalismen i
de nordiska länderna fick en ny skepnad. Ändå fortsatte assimileringspolitiken i skolan i Tornedalen som om ingenting hade hänt.
11. Avslutning: skolbarnen i den nationalistiska folkskolan
I undersökningen har kontinuiteten i skol- och språkpolitiken mot tornedalingarna från slutet av 1800-tal till början av 1960-tal undersökts med fokus på decennierna före och efter andra världskriget. Fokus ligger på den assimilerande delen av minoritetspolitiken. Det ska poängteras att det parallellt fanns en integrerande politik riktad mot tornedalingarna och Tornedalen. Målsättning i den politiken var att modernisera området och att integrera tornedalingarna i den svenska nationalstaten. För att tornedalingarna skulle kunna ta del av medborgerliga rättigheter, de svenskspråkiga massmedierna och den svenskspråkiga kulturen
108 Svedelius 1917; Svedelius 1940.
118
378
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
och för att kunna hävda sig politiskt krävdes att de lärde sig svenska. Den integrativa målsättningen var en viktig del av den statliga minoritetspolitiken i området.
Det är ingen tvekan om att föräldrarna ville att deras barn skulle lära sig behärska svenska på ett bättre sätt än vad de själva gjort. Men det innebär inte att de samtidigt var beredda att förneka meänkieli som modersmål och sitt finsk-ugriska kulturarv. I regeringsdirektivet för Sanningsoch försoningskommissionen är det assimileringspolitiken som är i fokus. Det var en politik som präglades av hotbilder som var kopplade till Tornedalen. Det handlade om militära, utrikespolitiska, rasbiologiska, sociala, religiösa och kulturella hotbilder som myndigheter, organisationer och enskilda individer upplevde och förmedlade offentligt
De intervjuade gick i skola då nationalistiska idéer genomsyrade olika utbildningar i Tornedalen. Idéerna påverkade både barn och vuxna och fick djupgående konsekvenser för deras meänkielispråkiga modersmål och kultur samt för den egna identiteten. Här ges en sammanfattande analys av hur språkpolitiken påverkade språkanvändning, självkänsla och identitet hos de intervjuade i de två skolorna och befolkningen som helhet i Tornedalen. Eftersom de intervjuade var vuxna vid intervjutillfället, de flesta pensionärer, så dras även konklusioner som berör den nutida situationen hos dem. Assimileringspolitiken påverkade inte bara utbildningsområdet utan också andra delar av samhället.
Nationalismens assimilerande roll
De samverkande institutionerna för utbildning i Tornedalen har här kallats för ett nationalistiskt metasystem för utbildning eftersom de olika typerna av utbildningar ses som ett informellt sammanhängande utbildningssystem. Gemensamt för de olika utbildningarna var det socialt fostrande och nationalistiska innehållet. Från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet var den rådande normen att tornedalingar skulle tala svenska i skolan och att de skulle bejaka svensk kultur. De förbjöds att använda sitt finska modersmål i klassrummet och på rasterna. Under den perioden utvecklades nationalismen i Sverige från en rasbiologisk nationalism till en folkhemsnationalism. De skilde sig från varandra genom att den rasbiologiska nationalismen var mer exkluderande mot minoriteterna i nationalstaten. Under den perioden fanns i samhället tankeströmningar som hävdade att tornedalingar var rasmässigt men också socialt underlägsna de etniska svenskarna. Inom Svenska kyrkan och länsstyrelsen uttryckte ledande företrädare att det fanns ett behov att socialt fostra de finskspråkiga i Tornedalen och att kulturellt assimilera dem in i den svenskspråkiga kulturen. Folkhemsnationalismen förknippas med övergången till ett genomfört demokratiskt folkstyre och en inkluderande hållning till olika sociala grupper i Sverige. Tornedalingarna erkändes som fullvärdiga medborgare i nationalstaten, men synen på svenska folket som en ”föreställd politisk gemenskap” utgick från att folket var svenskt med svenskspråkig kultur.
119
379
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Under båda perioderna av nationalism genomfördes samma slags assimilerande språkpolitik i skolan i Tornedalen. Eleverna fick lära sig att den svenska kulturen var överlägsen den finska. De fick i respektive utbildning veta att deras egen meänkielitalade kultur inte var värd att bevara. Det skapade också en mentalitet i samhället som utmärktes av en nedlåtande syn på Finland och det finska språket. Systemet av nationalistiska utbildningar i Tornedalen skapade därför ett assimilerande tryck på eleverna.
För att förstå hur metasystemet påverkade barnen så måste man väga in att de nationalistiska värderingarna skapade en mentalitet i samhället som helhet, inte bara i skolan. Det tog sig uttryck i en vardaglig nationalism som undermedvetet påverkade den meänkielitalade och finskspråkiga kulturen på ett negativt sätt och ständigt uppmuntrade den svenska kulturen. Under 1900-talet växte exempelvis utbudet av varor som tornedalingarna kunde tänkas köpa. De användes i de meänkielitalande hemmen, men annonserna i tidningarna var skrivna på svenska. Varorna var oftast tillverkade i svenska fabriker. Myndigheter bytte namn på en del av byarna från finska till svenska namn. De intervjuade beskriver hur de växlade till att prata svenska när de åkte in till större samhällen. De nationalistiska värderingarna i skolan kunde luta sig mot ett växande välfärdssamhälle där svenskan dominerade och var norm.
Man måste också se på systemets utveckling över tid. Barnens föräldrar hade också blivit utsatta för den nationalistiska press som sattes på den tornedalsfinska kulturen. De hade precis som sina barn gått i en skola med förbud att tala finska. Föräldrarna överförde därför sina internaliserade värderingar till sina barn att skolan stod för det svenska samhället, att den svenska kulturen var överlägsen den meänkielitalade. De hade många gånger haft stora svårigheter i kontakt med det svenskspråkiga samhället. De insåg att det var bra för barnen med utbildning i det moderna samhälle som växte fram och hade över lag inget emot att barnen gick i skola.
Tidigare har beskrivits den utrikespolitiska och militära hotbild som regering, riksdag och myndigheter kopplade samman med Tornedalen. Det gäller inte minst de finska fennomanernas angrepp på svenska myndigheter för att bedriva en assimileringspolitik mot tornedalingarna i Sverige. Motsättningarna mellan svenska och finska nationalister drev fram en aggressiv och polariserad retorik i tidningarna, vilket påverkade politiker, tjänstemän och lärare till att ytterligare slå vakt om den svenskspråkiga kulturen och exkludera den finskspråkiga kulturen. De flesta av de intervjuade gick i skola när motsättningen till fennomanerna i Finland tonats ner från mitten av 1930-talet. Många uttrycker i stället känslan av att meänkieli på något obestämt sätt var fult och icke-önskvärt i Sverige. Detsamma gäller de tidigare beskrivna officiellt upplevda hotbilder som förknippats med Tornedalen. Den tydligaste hotbild som skolbarnen själva upplevde var den militära hotbilden under andra världskriget. Då pågick kriget i Finland på andra sidan älven.
120
380
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Sociala familjeförhållanden
Intervjuerna visar att den laestadianska väckelsens värderingar var självklara för barnen även om långt ifrån alla var laestadianer själva. Väckelsen predikade en undergivenhet inför överheten, som kan ha bidragit till att föräldrarna lättare accepterade försvenskningspolitiken i skolan. Laestadianismen var också del av Svenska kyrkan, som var drivande bakom assimileringspolitiken. Å andra sidan fanns många föräldrar som hade socialdemokratiska eller kommunistiska sympatier. Bland dem fanns en ideologisk grund för att protestera mot överheten. Som framgått hade de flesta av de intervjuade i Inlandsskolan den socialdemokratiska tidningen Norrländska Socialdemokraten i hemmet. När man ser till tidningsprenumerationerna verkar därför föräldrarna där ha haft mera socialistiska sympatier. Av intervjuerna framgår att en del av dem arbetat i gruvor i Malmfälten. Där var socialistiska värderingar en del av vardagslivet. Det var en stor kontrast till laestadianernas konservativa och antimoderna livssyn.
Föräldrarna till de intervjuade var oftast kroppsarbetare. En del var födda i byn men andra kom dit som tillfälliga arbetare. Om man utgår från familjefäderna var 47 procent anställda utanför hemmet medan 28 procent drev eget jordbruk till övervägande del och 25 procent drev eget företag av något slag. Många kombinerade jordbruket med skogsarbete, flottning och vägarbete. I andra fall kunde pappan utveckla olika slags byggprojekt vid sidan av jordbruket och skogsarbetet. I ett fall kombinerades jordbruk och skogsarbete med rörmokeri. I en annan familj fanns generationer av byggnadssnickare. En av familjerna utvecklade ett familjeföretag med serviceverksamhet av olika slag kombinerat med ett hantverksyrke.
När de intervjuade beskriver hur föräldrarna hade yrken som lärare, sjuksköterska, barnbespisningsanställd, telefonväxelarbetare eller caféidkare ser man hur en mer differentierad arbetsmarknad växte fram under 1940- och 1950-talet. Det gällde inte minst för kvinnorna som oftast varit hänvisade till arbete i jordbruket eller i hemmet. Bland de intervjuade finns flera exempel på att mammorna började arbeta utanför hemmet när barnen blivit äldre eller var vuxna. Den mer differentierade arbetsmarknaden syns också genom de föräldrar som var företagare och drev näringar som pensionat, åkeri, bensinmack eller byggföretag. Bilden av tornedalingen som oföretagsam och oförmögen att ändra sin sociala situation stämmer inte. Bland de intervjuade var en fjärdedel av papporna egenföretagare. Det visar att tornedalingarna inte var passiva i förhållande till moderniseringen i samhället. De sökte nya möjligheter för att skapa en försörjning till familjen när samhället förändrades.
I intervjuerna framkommer att det var självklart att barnen skulle hjälpa till med familjens försörjning. Det gällde inom jordbruket och skogsbruket men också inom familjeföretagen. Här finns en social aspekt som inte ska glömmas bort. Arbetet i hemmet kunde vara omfattande och med tunga arbetsuppgifter som gick ut över skolarbetet, som en del av de intervjuade har
121
381
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
berättat om. I det fallet samverkade barnens sociala ställning med lärarnas ignorans för den meänkielispråkiga kulturen. De blev undertryckta både som social klass och som etnisk grupp.
Exemplet med den intervjuade som berättar att hans pappa använde en ren i skogsarbetet visar på en lång historisk tradition av renskötsel bland tornedalingarna, men också den ekonomiska utsattheten hos en del av tornedalingarna. I 1928 års rennäringslag konstaterades att tornedalingarna av ekonomiska skäl hade behov av tämjda renar i jord- och skogsbruket. Det är en av anledningarna till att de fick rätt att fortsatt äga renar trots att rennäringen 1886 definierats som en exklusiv samisk rättighet. Det var en diskriminerande lagstiftning som drabbade ett historiskt tornedalskt kulturarv. Tornedalingarna fick nu äga ett begränsat antal renar, men de fick inte sköta dem själva. De måste anlita en person med samiskt påbrå för detta och det var länsstyrelsen som beviljade tillstånd till den same som fick rätt att bedriva koncessionsrenskötsel för en begränsad tid. Motiveringen bakom renskötsellagstiftningen byggde på rasbiologiska idéer om samerna och exkluderade av samma skäl tornedalingarna som renskötare till de renar som de ägde.
Det närings- och kulturdiskriminerande förhållningssättet till tornedalingarna återkom när renmarkskommittén tillsattes 2021 för att lämna förslag om en ny renskötsellag och analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske. Tornedalingarnas koncessionsrenskötsel och tänkbara rätt till jakt och fiske nämndes inte i direktivet. Ingen inbjudan gick till Svenska tornedalingars riksförbund (STR-T) om att ingå i kommittén. Enligt ett senare tilläggsdirektiv angavs att kommittén ska ta hänsyn till lokalbefolkningens samt tornedalingarnas motsvarande behov av jakt och fiske samt behov hos övrig näringsverksamhet.
109
Inte heller i tilläggsdirektivet angavs
att tornedalingarnas särskilda koncessionsrenskötsel skulle ingå i utredningen av den nya renskötsellagstiftningen. Den exkluderande hållningen till tornedalingarnas territoriella rättigheter i samband med renskötseln går hand i hand med den förda assimileringspolitiken i skolan och på andra håll i samhället. Denna gick ut på att osynliggöra den meänkielispråkiga kulturen och att inte ta hänsyn till säregenheterna i den tornedalska kulturen.
Den nationalistiska pedagogiken
Lärarnas pedagogik i skolan styrdes av ett socialt fostrande och nationalistiskt mål som påverkade undervisningen i skolan. Inom metasystemet var den meänkielispråkiga kulturen värderingsmässigt underordnad den svenskspråkiga kulturen. Språkpolitiken inom de olika utbildningarna i Tornedalen underkände på ett samverkande sätt finskt språk och finsk kultur hos tornedalingarna. På motsvarande sätt tvingades eller påverkades eleverna i de olika utbildningarna att enbart prata svenska.
109
122
382
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Läraryrket sipprade in i vardagslivet som en ny social kategori när ett antal tornedalingar tog steget från arbetare till medelklass. Skolan var alltså från första början en del av det framväxande klassamhället, som i Tornedalen också hade en nationalistisk dimension. Generellt var det sociala avståndet långt mellan eleverna och lärarna. Många av de intervjuade beskriver lärarna som ett slags högre stånd, personer som man bockade eller neg för när man träffade dem på byvägen. Så gjorde man inte med andra människor. En del beskriver att de var rädda för lärare, som var sedda som finare än folk i allmänhet. En av de intervjuade reflekterar över lärarnas sociala bakgrund och konstaterar att de ofta hade föräldrar som var tjänstemän eller tullare, men ibland från bondefamiljer. Samtidigt blev lärarna förebilder för många elever. Det fanns bland de intervjuade flera som uttryckte att skolan för dem var en positiv tid.
De nationalistiska värderingarna i samhället påverkade kraftfullt den pedagogiska kultur som lärarkollegiet på respektive skola verkade inom. Det tog sig i klassrummet uttryck i att all användning av finska var förbjuden och att överträdelser av förbudet ofta bestraffades av läraren. I jämförelsen mellan två lärarenkäter gjorda 1921 och 1968 ses en tydlig kontinuitet i språkpolitiken. Samtliga lärare i Tornedalen blev tillfrågade. Det förstnämnda året ansåg 78 procent av lärarna att enbart svenska borde användas i undervisningen. År 1968 ansåg 91 procent att svenska skulle vara undervisningsspråk, men att finska skulle användas som hjälpspråk. Det fanns en kontinuerlig stark drivkraft bland föräldrarna att barnen skulle lära sig svenska.
Det kategoriska förbudet mot att använda elevernas modersmål meänkieli i undervisningen pekar på den nationalistiska sidan av pedagogiken. Tornedalingarnas finskspråkiga kultur betraktades från sent 1800-tal och fram till mitten av 1930-talet som ett kulturellt hot mot den svenska nationen. Vid övergången till folkhemsnationalismen på 1930-talet förändrades Sverige till ett demokratiskt styrt land med rösträtt för både män och kvinnor som inte var graderad efter inkomst. Samtidigt levde den nationalistiska föreställningen kvar att det svenska folkhemmet till sin kärna bestod av svenskt språk och svensk kultur. Den synen fortsatte att verka som ideal i skolan. Bland rektorer och lärare i Tornedalen upprätthölls föreställningen att den finska kulturen var underlägsen den svenska. Här förenades språkpedagogiska idéer, att språkinlärning bara kunde ske på ett språk i taget, med idéer om att den svenska kulturen måste försvaras mot finskt inflytande.
Från att de första statsskolorna inrättades 1888 till 1968 års grundskola behölls metoden att enbart använda svenska i undervisningen. Med tanke på att den samiska minoriteten från början av 1960-talet tilläts ha en samiskspråkig skola parallellt med den ordinarie svenskspråkiga skolan, så var skolpolitiken mot tornedalingarna diskriminerande. De två minoriteterna talade liknande finsk-ugriska språk och hade varit utsatta för en hård assimileringspolitik, men tornedalingarna fick ingen särskild skola med meänkieli på schemat.
123
383
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Tvärtom fortsatte den assimilerande språkpolitiken som tidigare. Likaså bestraffningarna om man talade meänkieli i skolan. Det fanns en komplex nationalistisk hotbild som förknippades med tornedalingarna, vilket fick genomslag i utbildningspolitiken.
Enkäten med lärare från 1921, liksom intervjuerna med de som gick i skola från 1930-talet till 1960-talet, visar att de meänkielitalande småskollärarna ofta var pragmatiska och använde meänkieli vid behov i undervisningen. Men efter lågstadiet finns inga exempel i de intervjuades berättelser på att lärarna använde meänkieli. Lärarna på mellanstadiet kom också i högre grad från svenskspråkiga områden i Sverige och kunde inte meänkieli. Det fanns heller ingen förståelse hos Skolöverstyrelsen för de särskilda pedagogiska problem som fanns i folkskolan i Tornedalen. Det handlade inte bara om förbudet mot att använda modersmålet i skolan utan också om en ignorans mot Finland och den finska kulturen i allmänhet. Under större delen av 1950-talet var det förbjudet för lärarna i Tornedalen att köpa finskspråkig litteratur till skolbiblioteken. Resultatet blev att allt som förknippades med finskt språk och finsk kultur nedvärderades i skolan men också i samhället som helhet. Det tornedalsfinska kulturarvet förnekades av staten.
Enkäten med lärare, föräldrar och elever från 1968 visar att en tydlig majoritet då fortfarande ville att svenska skulle vara undervisningsspråk i skolan, men till skillnad från i lärarenkäten 1921 ville en majoritet nu att finska skulle vara hjälpspråk i skolan. Man kan tolka svaren som att det fanns en stark prioritering att barnen skulle fokusera på att lära sig svenska i skolan, men inte med en straffande pedagogik som förbjöd användningen av meänkieli. Det märks också bland de som intervjuats i den här rapporten, att förbudet mot att använda meänkieli hämmade kunskapsinhämtningen. Många exempel ges på hur svårt det var för en del barn att tillgodogöra sig undervisningen i skolan eftersom de hade så svårt att lära sig svenska. De som hade svårt för att lära sig svenska fick också stora svårigheter med att ta till sig övriga ämnen i skolan. En del kompenserade detta i vuxen ålder. Andra fick kunskapsluckor eller avskräcktes från att läsa vidare. Det innebar inte att det var så för alla. Det finns också exempel på de som hade lätt för sig och snabbt lärde sig svenska och även de som läste vidare till högre utbildningar och fick framgångsrika karriärer som tjänstemän eller politiker.
Flera av de intervjuade anser i vuxen ålder att det hade varit bäst om de fått börja med att lära sig de olika ämnena i skolan på finska. Genomgående beskrivs hur de svaga och tysta barnen drabbades hämmande av förbudet att använda sitt modersmål i undervisningen. En av de intervjuade sattes i hjälpklass fastän det förmodligen var språktvånget som hämmade hans kunskapsinhämtning. Andra beskriver hur osäkra och blyga de kände sig eller hur rädda de var att hamna i hjälpklass eftersom de hade så svårt med svenskan i skolan. Men det fanns även de som inte kände sig besvärade av att enbart använda svenska och som såg det som något självklart som tillhörde skolans värld.
124
384
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Eftersom många av de intervjuade gick i skola under andra världskriget har de minnen av hur krigstiden påverkade undervisningen. Elever i Gränsälvsskolan berättar att militären lade beslag på skolbyggnaden. De fick ha sin undervisning i olika privata hem. En kvinna i Inlandsskolan berättar att de fick lämna skolan när finska flyktingar anlände. En motsägelsefylld pedagogisk situation uppstod. De finska flyktingbarnen i Gränsälvsskolan fick undervisning på finska av finskspråkiga lärare från Finland medan de meänkielitalande barnen i svenska Tornedalen fick undervisning på svenska.
En av de intervjuade männen beskriver hur man i hans nära omgivning trodde att statens målsättning var att helt ta bort det finska språket från svenska Tornedalen. Han kände som barn rädsla för att det kanske skulle bli så. Hans känslor visar hur starkt det nationalistiska hotet mot finskt språk och kultur upplevdes i samhället. Skolsystemet var en del av den mentaliteten. Det finns bland de intervjuade endast en person som minns att meänkieli framhölls på ett positivt pedagogiskt sätt under skoltiden. Det var en man som började första klass i Inlandsskolan 1957. Det var samma år som riksdagsmannen Ragnar Lassinantti drev frågan om att förbudet mot finska i folkskolan skulle tas bort. Det stämmer i tiden med att Skolöverstyrelsen gick ut med propåer om att användning av finska i skolan inte skulle vara förbjudet längre. Den intervjuade kommer ihåg att läraren i de högre klasserna på 1960-talet läste ur böcker på finska, något som dittills hade varit förbjudet.
Även på Tornedalens folkhögskola talades svenska men där handlade det om vuxna elever som frivilligt sökt till folkhögskolan. Det fanns inget formellt förbud mot att tala finska, men andemeningen med folkhögskolans tillkomst var enligt stadgarna att sprida ”svenskt språk och svensk odling” i ”Norrbottens läns finskspråkiga bygder”. Det fanns i folkhögskolan även en målsättning att modernisera Tornedalens jordbruk, men att den anslöt till nätverket av nationalistiska utbildningar i Tornedalen framgår av många olika faktorer. Redan motiven bakom de ideella nationella insamlingarna vid starten talar sitt tydliga språk. Det framgår även av att landshövdingen var ständig ordförande i styrelsen, att folkhögskolan tog över länsstyrelsens bildningskurser för att sprida svensk kultur i Tornedalen och att Tornedalens bibliotek, med förbud att inköpa finskspråkig litteratur, knöts till folkhögskolan.
Språkförbud och bestraffningar
Lärarna använde enbart svenska i undervisningen från första klass trots att de flesta av barnen var nästan enbart meänkielitalande. Eleverna blev regelbundet bestraffade om de använde sitt modersmål i skolan eller i arbetsstugan. Av vittnesmålen framgår att den vanligaste bestraffningen om man talat meänkieli i skolan var kvarsittning, men det fanns också en ångest förknippad med bestraffningen som i sig själv var en bestraffning. Rädslan för att någon skulle skvallra gjorde att det blev ångestfyllt att prata meänkieli i skolan. En av de intervjuade kvinnorna från Inlandsskolan berättar hur hon sprungit hem och låtsas vara sjuk inför hotet från en klasskompis om att skvallra för läraren att hon talat meänkieli på rasten.
125
385
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Att använda modersmålet var ett brott mot ordningsreglerna på samma sätt som att använda vänster hand i stället för höger hand när man skrev. Flera berättar om elever som regelmässigt bestraffats för att de inte kunnat läxan eller på andra sätt haft svårt för sig i skolan. Som framgått berodde svårigheterna ofta på att de hade svårt att lära sig svenska när de inte fick använda sitt modersmål. De bestraffades ofta med slag med pekpinnen på fingrarna eller blev luggade eller dragna i örat. Det gällde även för de vänsterhänta.
Eftersom förbudet att använda meänkieli tillhörde ordningsreglerna berodde graden av bestraffningar på vilken lärare man hade. Spännvidden var stor i en tid då skolaga fortfarande var tillåten. En av de manliga lärarna beskrivs som en förnedrande tyrann som barnen var rädda för. Den fysiska bestraffning han utsatte vissa barn för kan beskrivas som ren misshandel och hade med dagens regelverk i skolan säkert inneburit att han förlorat sin tjänst. Vissa av de intervjuade beskriver hur de känner personer som fått fysiska men av aga som de utsatts för. De fanns andra lärare som av de intervjuade beskrivits som snälla och förstående.
De flesta av de intervjuade berättar att det var förbjudet att tala meänkieli även på rasterna. Flera i de två skolorna berättar om förbudet, men inställningen är olika. En del kände en rädsla för att bli ertappad med att tala meänkieli. Andra tog mera lätt på förbudet. Det finns även intervjuade som inte kommer ihåg att det var förbjudet att tala meänkieli på rasten, men de allra flesta talar om ett förbud. Bara en av samtliga intervjuade från de två skolorna berättade att han fått offentlig aga inför klassen för att han pratat finska på rasten, ett minne som han upplevde som mycket förnedrande och kränkande. Han gick i Inlandsskolan.
Av intervjuerna framgår också att barnen bestraffades mer regelmässigt och hårdare på Inlandsskolan om de talade finska i skolan. Flera av de intervjuade berättade att de fått sitta kvar efter skolan för att de pratat meänkieli. I Gränsälvsskolan är det bara en av de intervjuade som berättar om bestraffning för att ha prata meänkieli. Det vittnar om att lärarkulturen och den disciplinära praxisen skiljde sig mellan de två skolorna. Även föräldrarnas inställning varierade. Det vanligaste förhållningssättet i förhållande till lärarna verkar ha varit försiktighet. Man hade stor respekt för dem, men det fanns även föräldrar som inte accepterade att lärarna slog barnen och som protesterade.
Av intervjuerna framgår också att det fanns sociala klasskillnader mellan eleverna. Det gäller inte minst de som gick i arbetsstuga. De hade låg status i byn och kunde få epitet som ”grötbarn” eller andra nedsättande beteckningar. De fick inte heller lämna arbetsstugans område, vilket bidrog till den sociala segregeringen. Arbetsstugubarnen fick inte heller använda sitt modersmål efter skoltid när de bodde i arbetsstugan. All sin vakna tid var de tvingade att prata svenska om de inte talade meänkieli i smyg. Även barn som kom från arbetarhem eller hem där fadern var hantverkare upplevde att de behandlades orättvist och ibland förödmjukande av läraren. Den meänkielispråkiga och sociala bakgrunden samvarierade. Att tala meänkieli och komma från
126
386
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
fattiga förhållanden ökade risken för fysisk bestraffning i skolan. Mannen som blev offentligt agad inför klassen beskriver det som att det var skillnad på vem läraren kunde slå.
Fler av de lärare som beskrivits som hårda i sin inställning till meänkieli i skolan var män och kom från svenskspråkiga bygder och talade enbart svenska. Men det fanns också meänkielitalande kvinnor som var hårda och bestraffade eleverna fysiskt. Det var inte heller alla svenskspråkiga lärare som betraktades som enbart negativa av de intervjuade. En del av dem som fått mest positiva omdömen var en svenskspråkig manlig lärare som kom från södra delen av Sverige. Han beskrevs som drivande i föreningslivet i byn och var liberalt inställd till att använda meänkieli i skolan och rättvis mot eleverna. I både Inlandsskolan och Gränsälvsskolan berättas om hur lärarna samlade pengar och arrangerade skolresor, en del långt ner till den södra delen av landet. Det upplevdes som positivt av skolbarnen. Lärarna gav så vis ett nytt innehåll till det dagliga livet och förde med sig en fläkt av det moderna till byarna.
Det fanns även genusskillnader. En generell hållning bland samtliga eleverna i båda skolorna verkar ha varit att de pratade finska så fort de trodde att ingen lärare fanns inom synhåll, men man kan iaktta skillnader mellan pojkars och flickors attityd till språkpolitiken i skolan. Flickorna lärde sig svenska mycket snabbare och använde även svenska mycket mer i sitt umgänge med varandra. Många av de intervjuade beskriver att flickorna var ambitiösare i skolan och hade lättare för att lära. I Gränsälvsskolan beskriver en av de intervjuade att flickorna byggde upp en tidig tvåspråkighet, men att de pratade lika mycket finska på rasterna som pojkarna. I Inlandskolan var det mer regel att flickorna föredrog att prata svenska när de lärt sig språket. Det ansluter till skillnaden i bestraffningskultur mellan de två skolorna. Det faktum att risken för bestraffning var större i Inlandskolan om man pratade finska kan ha bidragit till en snabbare försvenskning.
De intervjuade från båda skolorna vittnar om att pojkarna var busigare och bestraffades oftare än flickorna för olika förseelser. En av de manliga intervjuade från Inlandsskolan berättar att pojkarna kunde provocera lärare efter skolans slut genom att medvetet prata finska med varandra när läraren kom. Pojkarna utvecklade i högre grad en protestkultur mot ordningsregler och mot läraren som auktoritet. Flickorna utvecklade i högre grad en lydnadskultur. Den av lärarna styrda övervakningen av språkanvändningen överfördes till ett angiverisystem bland skolbarnen. Den yttrade sig i att barnen skvallrade om någon hade pratat finska i skolan eller på rasten. Oftast var det flickorna som gjorde det. På så vis internaliserades lärarnas övervakning av språkanvändningen i skolbarnen. De gick från att vakta sig själva till att också övervaka så att ingen annan pratade meänkieli. Men det fanns även bland de intervjuade exempel på flickor som protesterade mot auktoritära regler. Hur mycket det handlade om protester mot språkförbudet framgår inte.
127
387
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Den assimilerande språkpolitiken i Tornedalen förändrades inte efter andra världskriget. Det visar intervjuerna med de tidigare eleverna i Inlandsskolan och Gränsälvsskolan. De vittnar om att det fortfarande var förbjudet för skolbarnen att prata finska i skolan. Inom skolväsendet behölls även efter andra världskriget premissen att svenskt språk och svensk kultur skulle fortsätta att definiera tornedalingarnas identitet.
Språkförändringen hos skolbarnen
Nästan alla de intervjuade använde meänkieli i sina familjer innan de började skolan. Det var föräldrarnas språk och av intervjuerna framgår att många av dem talade en bristfällig svenska. Bland de barn som lärde sig svenska använde man ändå meänkieli i hemmet eftersom det fanns äldre släktingar hemma som inte alls talade svenska. Modersmålet meänkieli användes av hänsyn till dem.
Komplexiteten i det språkbyte som skedde efter andra världskriget illustreras av attityden till svenska och meänkieli bland de unga. Där fanns ett förbud att tala meänkieli i skolan som förminskade den meänkielitalade kulturen. Samtidigt förde den svenska kulturen med sig någonting nytt som attraherade de unga. Den var i sin tur starkt påverkad av den amerikanska kulturen efter andra världskriget. De utifrån kommande influenserna bröt den inåtvändhet som präglat Tornedalen. Det kan förklara varför ungdomarna allt mera började prata svenska och att så få av de vuxna öppet protesterade mot försvenskningen.
Föräldrarna hade olika sätt att förhålla sig till användningen av meänkieli och svenska i samtal med barnen. Ett tydligt mönster är att mammorna kunde prata bättre svenska än papporna. I några fall ansträngde sig mammorna att prata enbart svenska med barnen för att de skulle träna sig. De som bott i gruvorter som Svappavaara eller Kiruna hade börjat använda svenska där. När de sedan flyttade till byn, eller gifte in sig i en familj i byn, fortsatte de att använda svenska. Närheten till de stora industriorterna i Malmfälten, och dominansen av svenska där, kan vara en förklaring till den högre andelen tvåspråkiga i Inlandsskolan jämfört med Gränsälvsskolan.
I Inlandsskolan kan man också se en hårdare attityd mot användningen av finska i skolan. Bestraffningarna var hårdare. Det kan vara ytterligare en anledning till att tvåspråkighet användes i högre omfattning som samtalsspråk utanför hemmet i Inlandsskolan än i Gränsälvsskolan, som framgått av Tabell 2. Det förekom bestraffningar för att man pratat finska även i Gränsälvsskolan, men det verkar ha varit en mjukare hållning där. Där finns elever som beskriver att lärarna var mycket fina och inte alls våldsamma, som de hört berättas om från andra håll i Tornedalen.
Även militariseringen av Tornedalen under andra världskriget påverkade språkförändringen. Dels ökade det militära och utrikespolitiska hotet vid gränsen mot Finland mycket starkt med krigsutvecklingen. Det underbyggde känslan av att svensk tillhörighet var viktig att hålla fast vid för tornedalingarna. En annan faktor för övergången till tvåspråkighet under kriget var att
128
388
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Tornedalen fylldes av svenskspråkig militär. Militariseringen av Tornedalen inleddes direkt vid krigsutbrottet 1939 och fortsatte efter kriget. Då omvandlades gränsområdet mellan Kalix och Torne älvar till en militär skyddszon som kallades Kalixlinjen. Där var det förbjudet för utlänningar att vistas. Förrådsutrymmen hyrdes av privatpersoner till militära lager, skyddsrum byggdes och artilleripjäser gömdes i maskerade uthus. Den beskrivna akuta militära hotbilden vid riksgränsen inverkade på motiveringen till att vilja använda svenska i högre grad. Tornedalingarna hade militärer inhysta i sina hem, en del öppnade caféer eller sålde bröd och andra livsmedel till de inkallade. Det fanns starka incitament för att bättra på svenskan.
En brytpunkt för språkanvändningen kan skönjas under krigsåren. Bland de som började första klass före 1942 är det ingen av de intervjuade som angett att de använt både svenska och meänkieli regelbundet i hemmet. Bara en har använt båda språken regelbundet i samhället utanför hemmet. Bland de som började skolan 1942 eller senare är det sex personer som börjat använda svenska i hemmen och nio personer som börjat använda båda språken i byn. Även om den militära hotbilden inte var påtaglig i klassrummet så påverkades både lärare och skolbarn av krigets efterverkningar. Tornedalen förvandlades till en påtaglig militär buffertzon mot öster. Hotbilderna fanns underförstått kvar i klassrummen. Meänkieli var fortsatt förbjudet att användas i klassrummet efter kriget.
Konsekvenserna för tornedalingarna
I samtalen med de intervjuade i vuxen ålder har barndom i skolan rekonstruerats genom deras minnesbilder från skoltiden. Samtidigt har de som vuxna reflekterat över hur skolgången påverkat deras vuxna liv. I den reflektionen har de införlivat debatter som förts om tornedalsk identitet, språkkompetens och meänkieli som minoritetsspråk. En sådan var den debatt som Nils-Erik Hansegård initierade på 1960-talet om tornedalingarna som halvspråkiga. En annan massmedial debatt är den som handlade om ifall meänkieli var att betrakta som ett språk eller en dialekt. Allt detta har i vuxen ålder påverkat de intervjuades självsyn liksom det faktum att tornedalingarna 1999 av Sveriges riksdag definierades som en nationell minoritet och meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Redan när de gick i skolan visste många att de som vuxna måste lämna byn och kanske också Tornedalen. Det gällde särskilt för flickorna eftersom jord- och skogsbruk fortfarande dominerade som sysselsättning under 1940- och 1950-talet. Där fanns inte många arbetstillfällen för kvinnor. Undersökningen av migrationsmönster i vuxen ålder hos 544 tidigare elever från de två skolorna visar att omkring en tredjedel av kvinnorna och männen fanns kvar i Tornedalen 30‒40 år efter att de gått ut skolan. Resten hade flyttat till den svenskspråkiga delen av landet. I Inlandskolan var det 19 procent av kvinnorna och 10 procent av männen, och i Gränsälvsskolan 13 procent av kvinnorna och 8 procent av männen, som då bodde utanför Norrbotten. Migrationsmönstren har framgått av Tabell 5 och 6 tidigare. De
129
389
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
illustrerar nödvändigheten av att lära sig svenska och visar också varför flickorna så tidigt började använda svenska i vardagslivet.
Samtidigt beskriver många av de som flyttade att de var stigmatiserade av den statliga språkpolitiken i skolan. De beskriver sin känsla av mindervärdighet och skam inför sin tornedalsfinska kultur och meänkieli som sitt modersmål. Andra berättar om skammen för sitt finskklingande namn och hur de försökt dölja sin tornedalska bakgrund när de flyttade söderut till Stockholm eller andra städer. En del beskriver hur svårt de haft att tala svenska i offentliga sammanhang därför att den svenskspråkiga pedagogiken gjorde att de inte lärde sig grunderna i svenska. En exkluderande nationalism blockerade användningen av tornedalingarnas modersmål i undervisningen. De som hade lätt för sig i skolan, eller de som hade en förförståelse av svenska i familjen, lärde sig snabbt och klarade sig språkligt bra efter skolan i svenskspråkiga sammanhang. Andra gick tysta genom hela skoltiden.
Intervjuerna har visat att det sätt på vilket staten ignorerade de särskilda svårigheter som barnen i Tornedalen hade att lära sig svenska gjorde att de blev sämre rustade att tala, läsa och skriva på svenska. Det är många av de intervjuade som uttryckt svårigheten att ta till sig de allmänna ämnen i skolan när de måste göra det på ett språk som de inte behärskade. De har också under sitt vuxna liv burit på ett språkligt och psykologiskt handikapp i svenskspråkiga miljöer. Det finns även de som har positiva minnen av sin skoltid och som inte upplevde någon påtaglig assimileringspolitik i skolan. Att tala svenska och inte meänkieli upplevdes av dem som en självklar norm.
Genom intervjuerna går också en känsla av förlust. Tvånget att prata svenska i skolan skapade ett socialt avstånd mellan den meänkielispråkiga och svenskspråkiga kulturen. Den sistnämnda tillhörde det sociala finrummet. Den meänkielispråkiga kulturen tillhörde lågstatusområdet. Som beskrivits avskaffades de särskilda statliga skolorna i Tornedalen 1940, men som intervjuerna visat förbjöds skolbarnen även under 1950-talet att använda meänkieli i skolan. Trots att den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg 1936 drev igenom att finska skulle få användas frivilligt i fortsättningsskolan, så var det ytterst få elever i Tornedalen som tog chansen att läsa finska där. I realiteten fortsatte assimileringspolitiken i skolan under hela 1950-talet. Språkpolitiken har även fått konsekvenser för senare generationer. Flera av de intervjuade beskriver hur de av skamkänslor eller för att hjälpa sina barn inte har lärt dem meänkieli. Barnen och senare barnbarnen har stått främmande och utanför den meänkielitalade kulturen i Tornedalen.
Den personligt upplevda nationella och kulturella identiteten har präglats av motsägelsefyllda känslor. De som flyttade söderut förnekade i vissa fall att de kom från Tornedalen. De skämdes för meänkieli som språk, för Tornedalens association till Finland, för sina finskklingande
130
390
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
efternamn eller namnen på hembyarna som svenskarna inte kunde uttala. Samtidigt kände de sig som svenskar och ville bli betraktade som svenskar. De hade en slags dubbla identiteter.
Slutord
Myndigheternas samfällda assimilerande politik skapade ett socialt tryck på tornedalingarna som berörde deras innersta identitet. I offentligheten förnekades tornedalingarna att bejaka sin tornedalsfinska kultur genom modersmålet meänkieli. Det användes i privata sammanhang eller som informellt samtalsspråk parallellt med svenska. En del av de som gick i skolan upplevde inte tvånget att enbart tala svenska i skolan som betungande. De finns många tornedalingar som upplevt skoltiden som en ljus tid, men de flesta fick i skolan en känsla av mindervärdighet i förhållande till den svenskspråkiga kulturen.
Skolan bidrog till att integrera tornedalingarna i det svenska samhället, men skapade också djupa sår hos de barn som blev bestraffade i skolan för sitt språk och sin kultur. Det har fått konsekvenser i efterkommande generationer för de barn och barnbarn som i dag inte kan förstå eller tala meänkieli. Många föräldrar valde att inte förmedla meänkieli som modersmål till barnen i hopp om att de skulle få bättre förutsättningar än de själva haft i det svenska samhället. Det medförde att barnen blev avskurna från föräldrarnas modersmål och den meänkielispråkiga dimensionen av Tornedalens kultur. Språkpolitiken har också hämmat kontakterna med släktingar i Finland och olika former av samarbete över riksgränsen. Flera av de intervjuade har beskrivit ett främlingskap för Finland och den finska kulturen. Andra har uttryckt känslan att det är samma folk, men i två skilda stater.
Staten har också diskriminerat tornedalingarna i jämförelse med samerna. Med renskötsellagarna 1886, 1898 och 1928 definierades renskötseln som en exklusiv samisk rättighet. Tornedalingarnas historiska tradition att kombinera jordbruk med renskötsel ifrågasattes. Den tilläts slutligen i 1928 års lagstiftning, men med förbehållet att tornedalingarna inte själva fick sköta sina renar. Det måste vara en same, som efter koncession från länsstyrelsen, gjorde detta. Precis som i språkpolitiken kan man här se en lång kontinuitet i statens förhållningssätt till tornedalingarna. Som tidigare nämnts tillsattes Renmarkskommittén 2021 för att utarbeta ett nytt förslag till renskötsellag. Inga ledamöter utsågs för att representera koncessionsrenskötseln i Tornedalen, något som Tornedalingarnas riksförbund (STR-T) protesterat mot.
En likartad diskriminering som inom renskötseln skedde när en särskild nomadskola inrättades 1962. De samiska föräldrarna fick då välja om de ville att deras barn skulle få undervisning på samiska eller svenska. Trots att tornedalingarna varit utsatta för en precis likadan språkassimilerande politik i skolan erbjöds de inte någon liknande skolform på meänkieli.
131
391
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Svenska staten har med sin politik utsått söndring mellan samer och tornedalingar i norra Sverige.
Den nationalistiska pedagogiken inom utbildningen i Tornedalen förbjöd den meänkielispråkiga kulturen att ta plats i offentligheten. Det hämmade möjligheten att utveckla ett politiskt deltagande i samhället på modersmålet. Förbuden att använda meänkieli i olika former av utbildningar samverkade med rasbiologiska föreställningar i samhället om tornedalingarnas lägre mänskliga värde. Tornedalingarna kopplades också samman med kulturella, politiska och militära hotbilder som ifrågasatte deras nationella lojalitet. På så vis bildade de olika utbildningarna och utbildningsinsatserna ett övergripande nationalistiskt system med det gemensamma syftet att försvenska tornedalingarna. Detta informella metasystem var sanktionerat av svenska staten som också var drivande bakom assimileringspolitikens genomförande. Den politik som gick ut på att förbjuda meänkieli och finska i tal och skrift inom olika utbildningar har förorsakat stor kulturell skada för tornedalingarna.
132
392
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
12. Referenser
Agrell, Wilhelm (2000). Fred och fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000.
Lund: Historiska media.
Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1968.
Alalehto, Tage (2021). Tornedalsk identitet. Luleå: Tornedalica. Alalehto, Tage (2022). Försvenskningen av Tornedalen ‒ dess socioekonomiska och
kulturella konsekvenser. Luleå: Tornedalica.
Anderson, Benedict (1993). Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens
ursprung och spridning. Göteborg: Daidalos.
Bakshi, Ann-Sofie (1996). ”Det åtskilda: En jämförande studie mellan Foucaults och
Goffmans uppfattningar om institutioner och interaktion,” i Mohamed Chaib (red.),
Begriplighet och förståelse: Texter om det kommunikativa samspelet. Lund:
Studentlitteratur. Bauman, Zygmunt (1989). Modernity and the Holocaust. Blackwell: Polity Press. Bauman, Zygmunt (2000). På spaning efter politiken. Göteborg. Billig, Michael (1995). Banal nationalism. London: Sage.
Betänkande och förslag, Riksarkivet, YK107, primärmaterialet till Finnbygdsutredningen.
Blomqvist, Håkan (2001). Socialdemokrat och antisemit?: den dolda historien om Arthur
Engberg. Stockholm: Carlsson.
Blomqvist, Håkan (2006). Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen.
Diss. Stockholm : Stockholms universitet. Claesson, Urban (2004). Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott : en
studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905-1933. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.
Claesson, Urban. Denna volym. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina
gränser – en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift.
Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Ekman, Sten (2013). Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr. Svenskt Militärhistoriskt förlag:
Stockholm. Elenius, Lars & Alm, Anders (1995). Den barnlösa byn: bland ungkarlar, änkor och annat
folk i Vettasjärvi. Östersund: Glesbygdsverket.
133
393
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Elenius, Lars (2001). Både finsk och svensk: Modernisering, nationalism och språkförändring
i Tornedalen 1850–1939. diss. Umeå: Umeå universitet.
Elenius, Lars (2001). ”Statistiken i nationalstatens tjänst”, i Heidi Hansson med flera (red.),
När språk och kulturer möts. Umeå: Umeå universitet, 285‒302.
Elenius, Lars & Ekenberg, Stefan (2002). Minoritetsspråk och myndighetskontakt.
Flerspråkighet bland användare av samiska, meänkieli och finska i Norrbottens län efter minoritets-språklagarnas tillkomst 2000. Luleå: CUFS, Luleå tekniska universitet.
Elenius, Lars (2005). ”Ett uthålligt språk”, i Nationella minoriteter och minoritetsspråk
[Konstitutionsutskottet. Rapport från riksdagen 2004/05:RFR3]. Stockholm: Sveriges riksdag. Elenius, Lars (2006). Nationalstat och minoritetspolitik. Samer och finskspråkiga minoriteter
i ett jämförande nordiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Elenius, Lars (2007a). ”Lärarutbildning för en mångkulturell landsdel”, i Inger Karlefors
(red.), Lära till lärare i norr. Lärarutbildningen i Luleå 100 år. Luleå: Luleå tekniska universitet. Elenius, Lars (2007b). ”Tornedalen och Bottenviken som nordliga ekonomiska periferier”, i
Lars Elenius & Kristina Söderholm (red.), Samhällsförändrarna. Livsmönster, idéer och teknisk förändring. Luleå: Luleå tekniska universitet, 166‒184. Elenius, Lars (2008). Transnational history and language barriers. A baseline study of socio-
economic effects of Northland Resources ore establishment in northern Sweden and Finland. Luleå: Luleå tekniska universitet.
Elenius, Lars (2009a). ”Kategoriernas makt på Nordkalotten”, i Lars Elenius & Leif Ericsson
(red.), Är vi inte alla minoriteter i världen? Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare. Stockholm: Ordfront. Elenius, Lars (2009b). ”Norden som minoritetspolitiskt experiment”, i Lars Elenius & Leif
Ericsson (red.), Är vi inte alla minoriteter i världen? Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare. Stockholm: Ordfront. Elenius, Lars (2009c). “Identiteter i Tornedalen”, i Henri Nordberg & Titta Kallio-Seppä
(red.), Tornionlaakson vuosikirja-Tornedalens årsbok: Raja 200 vuotta - Gränsen 200 år. Torneå: Tornedalsrådet-Tornionlaakson maakuntamuseo. Elenius, Lars (2014a). “Cultural Consequences of the Conscript Army for the National
Minority in the Torne Valley.”, i Militärhistorisk tidskrift 2013. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan.
134
394
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Elenius, Lars (2014b). ”Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen.”, i
Nordic Journal of Educational History 2/1 (2014): 63–85.
Elenius, Lars (2014c). ”Ett metasystem för utbildning i Tornedalen: Tvåspråkighet för eman-
cipation eller förtyck?”, i Johannes Westberg och David Sjögren (red.), Norrlandsfrågan:
Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Stockholm.
Elenius, Lars (2016). ”Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska
som kyrkospråk och medborgarspråk”, i Daniel Lindmark (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten. Umeå: Umeå universitet, 13‒ 47. Elenius, Lars (2017). "Tornedalens skola i den etniskt neutrala nationalstaten", i Vägval i
skolans historia nr 3/16 (2017).
Elenius, Lars (2022). Nationalstaten och de nationella minoriteterna. Stockholm: Forum för
levande historia. Digital publicering: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/nationalstaten_och_de_nationella_minorit eterna.pdf Elmgren, Ainur (2008). Den allrakäraste fienden: svenska stereotyper i finländsk press 1918-
1939. Diss. Lund: Lunds universitet.
Eng, Torbjörn (2001). Det svenska väldet: ett konglomerat av uttrycksformer och begrepp
från Vasa till Bernadotte = Swedish forms of dominion : a conglomerate of expressions and concepts from Vasa to Bernadotte. Diss. Uppsala: Univ.
Foucault, Michel (1987 [1975]). Övervakning och straff: Fängelsets födelse. Lund: Arkiv. Gellner, Ernest (1983). Nations and Nationalism. Oxford: Blackwell. Gellner, Ernest (1997). Stat, nation, nationalism. Nora: Nya Doxa. Goffman, Erving Goffman (1983 [1973]). Totala institutioner: Fyra essäer om anstaltslivets
sociala villkor. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Hall, Patrik (2000). Den svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex sekler.
Stockholm: Carlsson bokförlag.
Hansegård, Nils Erik (1968). Tvåspråkighet eller halvspråkighet?. Stockholm:
Aldus/Bonnier.
Hansegård, Nils Erik (1990). Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på
halvspråkighetsdebatten. Uppsala.
135
395
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Helander, Elina (1982). ”Det finska språkets ställning i Övre Soppero i dag”, i Karl-Hampus
Dahlstedt, & Tryggve Sköld (red.) Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-
Skandinavien. Umeå.
Henrysson, Sten & Flodin, Johnny (1992). Samernas skolgång: 1957 års
nomadskoleutredning. Umeå: Forskningsarkivet, Umeå universitet. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-38508 .
Hobsbawm, Eric & Ranger, Terence (red.) (1992 [1983]). The invention of tradition.
Cambridge: Cambridge Univ. Press.
Huss, Lena. Denna volym. Språkförlustens konsekvenser. Om språk, kultur och
välbefinnande. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Hyltenstam, Kenneth & Salö, Linus. Denna volym. Språkideologi och det ofullbordade
språkbytet. Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området. Rapport för
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Jaakola, Magdalena (1972). Om tvåspråkighetens sociologi: med speciell hänsyn till
språkförhållandena i svenska Tornedalen, Helsinki: Univ.
Johansson, Alf W. (1993). ”Nationalism”, i Leif Jonsson (red.), Flaggor: från fälttåg till
folkfest. Lidköping: Läckö Institutet, 19–31.
Johansson, Alf W. (2001). ”Inledning. Svensk nationalism och identitet efter andra
världskriget”, i Alf W. Johansson (red.), Vad är Sverige?‒röster om svensk nationell identitet. Stockholm: Prisma. Kenttä, Matti & Weinz, Erik (1968). Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i
Norrbotten: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen. Stockholm:
Skolöverstyrelsen.
Kärre, Karl (1954). ”Ett par randanmärkningar till de språkmetodiska frågorna”, i Aktuellt från
Skolöverstyrelsen nr 30, 408‒410. Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, samt Lag om renmärken: 18 juli 1928
(SFS 1928:309) (1933). Uppsala.
Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: en analys av
samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950. Diss. Umeå : Univ.
Lainio, Jarmo & Wande, Erling (1996). ”Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas
utbildning i Sverige”, i Jarmo Lainio (red.), Finnarnas historia i Sverige 3. Helsingfors: SHS/NM, 323‒324. Lindskog, Gerda Helena (2010). "Snölandets fattiga ungdom till hjälp": om kvinnor och män
kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933. Umeå: h:ström-Text & kultur.
Lundemark, Erik (1980). Arbetsstugorna. Luleå: Tornedalica.
136
396
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Lundquist, Lennart (1997). Fattigvårdsfolket: ett nätverk i den sociala frågan 1900-1920.
Lund: Lund Univ. Press.
Martin-Jones, Marilyn och Romaine, Suzanne (1984). ”Semilingualism: A Half-Baked
Theory of Communicative Competence”, i Erling Wande med flera (red.), Aspects of
Multilingualism. Proceedings from the Fourth Nordic Symposium on Bilingualism.
Uppsala.
Matti, Bengt (1999). ”Bygdekurserna – den flyttande folkhögskolan”, i Karl Pekkari (red.),
Tradition och förnyelse: studie i Tornedalens skol-, språk- och kulturhistoria: Tornedalens folkhögskola "Mataringin opisto" 100 år. Övertorneå: Tornedalens folkhögskola, 127‒157.
Mattson Barsk, Marita. Denna volym. Tornedalens bibliotek och dess roll i
försvenskningsarbetet. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Municio Larsson, Ingegerd (1997a). ”Multilingualism in a Minority/Majority Perspective,
with special Regard to the Question of Rights of Langauge Minoritites”, i Unn Röyneland (red.), Languge Contact and Language Conflict. Volda.
Municio, Ingegerd (1997b). The Return of the Repressed Others - Linguistic Minorities and
the Swedish Nation-state, from the 1840s to the 1990s. Stockholm: Department of political science.
Möller, Tommy (2015). Svensk politisk historia. Strid och samverkan under tvåhundra år.
Studentlitteratur: Lund.
Mörkenstam, Ulf (1999). Om "Lapparnes privilegier": föreställningar om samiskhet i svensk
samepolitik 1883-1997. Diss. Stockholm: Univ.
Nationalencyklopedin, Band 14 (1994). Höganäs: Bra Böcker.
Nilsson Ranta, Daniel (2008). Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk
välfärdsidé, Norrbottens arbetsstugor 1903-1954. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008.
Nordblad, Julia (2013). Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och pedagogik i Bretagne,
Tunisien, Tornedalen och Lappmarken, 1880–1925. Diss. (Göteborg: Göteborgs universitet, 2013), 6–14.
Nordin, Jonas (2000). Ett fattigt men fritt folk: nationell och politisk självbild i Sverige från
sen stormaktstid till slutet av frihetstiden. Diss. Stockholm: Univ.
Nygård, Toivo (1974). Suur-Suomen koulu ja Länsipohjan suomalaiset. Forssa.
Nygård, Toivo (1978). Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen. Helsinki.
137
397
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Näsi, Valde (1928). Länsipohjan kysymys. Helsinki.
Ojala, Carl-Gösta. Denna volym. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-
tal och tidigt 1900-tal. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Pekkari, Karl (red.) (1983). Tornedalens skola 150 år (Tornedalica 40). Luleå.
Pekkari, Karl (red.) (1999), Tradition och förnyelse: studie i Tornedalens skol-, språk- och
kulturhistoria: Tornedalens folkhögskola "Mataringin opisto" 100 år. Övertorneå:
Tornedalens folkhögskola.
Pekkari, Karl (1999). ”Folkhögskoleplaner förverkligas – motstånd och tvekan övervinns”, i
Karl Pekkari (red.), Tradition och förnyelse: studie i Tornedalens skol-, språk- och kulturhistoria: Tornedalens folkhögskola "Mataringin opisto" 100 år. Övertorneå: Tornedalens folkhögskola, 127‒157.
Persson, Curt (2011). På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och
tornedalingar. Luleå: Tornedalica.
Persson, Curt (2015). Hjalmar Lundbohm: en studie om ledarskap inom LKAB 1898‒1921.
Diss. Luleå: Luleå tekniska universitet.
Persson, Curt (2018). "Då var jag som en fånge.": statens övergrepp på tornedalingar och
meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Övertorneå: Svenska tornedalingars riksförbund - Tornionlaaksolaiset: Met Nuoret.
Persson, Curt. Denna volym. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av
tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Romaine, Suzanne (2000). Language in society: an introduction to sociolinguistics. 2. ed.
Oxford: Oxford University Press.
SFS: 1928:309. Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Stockholm.
Slettengren, Anders (1954). ”Direkt inövningsmetod”, i Aktuellt från Skolöverstyrelsen nr 34,
448‒450. Slunga, Nils (2000). Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst.
Uppsala.
Slunga, Nils (1965). Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. Luleå.
Smith, Anthony D. (1986). The Ethnic Origins of Nations. Oxford: Blackwell Publishing.
Smith, Anthony D. (1991). National identity. London: Penguin.
138
398
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk …
Smith, Anthony D. (2000). The Nation in History. Historiographical Debates about Ethnicity
and Nationalism. Hanover: University Press of New England.Snell, William (red.) (1942). Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar 1842-1942: minnesskrift utg. på föranstaltande av arbetsutskottet för firandet av folkskolans 100årsjubileum inom Tornedalens inspektionsområde. [Haparanda]: [Emil Sandström].
Snell, William (1976). Återblick. Luleå.
Strahl, Christer (1983). Nationalism & socialism. Diss. Lund: Univ.
Sundelius, Bengt & Wiklund, Claes (red.) (2000). Norden i sicksack. Tre spårbyten inom
nordiskt samarbete. Stockholm: Santérus förlag.
Svedelius, Julia (1917). I våra bygder: läsebok för barnen i Tornedalens skolor. Stockholm.
Svedelius, Julia (1940). I våra bygder: läsebok för barnen i det nordligaste Sverige. 3.,
fullständigt omarb. uppl. Uppsala: Lindblad.
Sörlin, Sverker (1988). Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det
industriella genombrottet. Stockholm: Carlsson.
Sörlin, Sverker (2006). Nationalism. 1. uppl. Stockholm: SNS förlag
Tenerz, Hugo (1925). Statens småskoleseminarium i Haparanda 1875- 1925. Kort historik
över dess verksamhet. Haparanda.
Tenerz, Hugo (1942). ”Lärarutbildningen för finnbygdens folkskola”, i William Snell (red.),
Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar. Uppsala.
Tenerz, Hugo (1963). Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften
av1900-talet jämte språkdebatten. Strängnäs.
Tenerz, Hugo (1966). Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens
län. Lund: Gleerup.
The Use of Vernacular Languages in Education. Paris: Unesco, 1953. [Unesco:s utredning
fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning.]
Tornedalsutredningen D. 1. Grundläggande undersökningar. (1958). Stockholm: Socialdep. Tornedalsutredningen D. 2. Förslag till åtgärder för näringslivets utveckling: betänkande.
(1960). Stockholm: Socialdepartementet. Tägil, Sven (ed.) (1995). Ethnicity and Nation Building in the Nordic World. London: Hurst
& Company.
139
399
4. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk … SOU 2023:68
Undén, Östen (1925). Nationernas förbund såsom idé och verklighet: utrikesminister Undéns
tal i Göteborg den 18 okt. 1925. Stockholm: Tiden.
Widén, Johan (1927). Förslag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m
Stockholm. (SOU: 1927:25) Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:sou-1207802 Wingstedt, Maria (1998). Language Ideologies and Minority Language Policies in Sweden.
Stockholm: Stockholms universitet.
Winsa, Birger (1996). Attityder formar kollektiv identitet: konsekvenserna av förd språkpolitik
och språklig verksamhet i svenska Tornedalen. Stockholm: Stockholms universitet.
Winsa, Birger (1998). Language Attitudes and Social Identity: The Oppression and Revival of
a Minority Language in Sweden. Canberra: Applied Linguistics Association of Australia.
Winsa, Birger (2005). Socialt kapital i en- och flerspråkiga regioner: Svenska Tornedalen
jämförd med finska Tornedalen och några nordsvenska kommuner. Stockholm:
Department of Finnish, Stockholm University.
Winsa, Birger (2020). Diskriminering av finsktalande i Sverige: representation av
sverigefinländare och tornedalingar i fackföreningar, politiken och inom olika yrken.
Skogås: Meänkielen förlaaki.
1928 års renbeteslag (1963).
140
400
Assimilering, bildning, fostran – en kunskapsöversikt rörande forskningen om
arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen
Daniel Nilsson Ranta
2023-05-22
401
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
5. Assimilering, bildning, fostran …
1
På besök i det kära 'barndomshemmet'.
Hjärtligt Tack
Svansteins besöksliggare, 7 oktober 1952
1
…med en mattpiska slog hon mig blodig.
Minnesbild från Karungi arbetsstuga, 1943-1950
2
Citaten är hämtade från två personers personliga erfarenheter av att ha vistats på en arbetsstuga i Tornedalen under 1940-talet. Det första, återfunnet i en besöksliggare daterad 1952 vid arbetsstugan i Svanstein, är författat av en person som synbarligen uppskattade barndomens vistelse på en arbetsstuga. Det andra citatet härrör från ett samtal hållet vid ett symposium 2021, där det uttalades av en person som under sin vistelsetid på arbetsstuga uppfattade sig som personalens hackkyckling. Två öden, två platser. Det skiljer åtta mil mellan Svanstein och Karungi, men en oändlighet mellan dessa två erfarenheter.
Arbetsstugorna i Tornedalen tillkom under år 1903, och anledningen var att risken för
fattigdom och nöd var stor efter att skördarna slagit fel. Stugorna var tänkta att hysa särskilt utsatta barn på så vis, genom att förflyttas från sina hem till en arbetsstuga i en kyrkby, kunde de få näringsriktig kost samt adekvat skolgång. Åtminstone två företeelser med denna verksamhet är anmärkningsvärda: å ena sidan pågick verksamheten i över femtio år, under en kontinuerlig förespegling om hur eländiga levnadsförhållandena var i Tornedalen; å andra sidan, och från att ursprungligen ha varit avsedd att omhänderta barn, skiftar organisationens primära mål till att handla om skapandet av goda svenska undersåtar, det vill säga dess program kom relativt snabbt att präglas av en försvenskningssträvan av Tornedalens befolkning, som huvudsakligen talade meänkieli. Verksamheten är en av flera barnaräddande institutioner som växte fram under det tidiga 1900-talet med de sammanhängande och klart uttalade målsättningarna att både ’skydda’ och bilda barnet, samt att därjämte underlätta hushållets försörjning.
Redan under 1800-talet hade såväl nationellt som internationellt idéer börjat växa fram som
handlade om att barn som på olika vis kunde betraktas som utsatta skulle kunna räddas från faror genom att placeras på institution, där möjligheten kunde ges dem att förändras till det bättre genom uppfostran i kombination med utbildning. En utredning från 1894 visade att omkring 40 000 barn vid tiden ifråga fanns placerade på fosterhem, barnhem eller i så kallade fattiggårdar. Detta betydde vart fyrtionde barn i Sverige.
3
Industrialiseringen och urbaniseringen under 1800-talets senare del bidrog
till en ökande samhällelig oro för barnens situation. Av dessa anledningar tillsattes 1896 en statlig utredning, Tvångsuppfostringskommittén. Dess arbete, i sin tur, ledde fram till de första barnavårdslagarna år 1902.
4
För arbetsstugornas verksamhet kom framförallt lagen om uppfostran av
1 NLA Svansteins besöksliggare 7/10-52. 2 Karungi arbetsstuga 1943-1950,
https://www.minoritet.se/7239
.
3 Söderlind 1999:11. 4 Ahlgren 2009.
403
2
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
vanartade och i sedligt avseende försummade barn att bli av betydelse. Lagen omfattade barn under 15 år och samhällsskyddsaspekten var i fokus. Lagen hade ett förebyggande syfte att ingripa mot vanart och barn som var sedligt försummade. En åtskillnad gjordes mellan ”vanartade” barn respektive ”vanvårdade barn”. De förstnämnda ansågs framförallt behöva uppfostran (uppfostringsanstalt), medan de senare snarare var i behov av skydd (barnhem eller fosterhem).
Efter sekelskiftet 1900 började så föreställningar om det ’problematiska barnet’ att växa fram.
En förklaring till detta är att en ny och snabbt framväxande expertis hade börjat konkurrera om att få definiera barnet i termer av ’normalt’ kontra ’onormalt’, liksom ’idealt’.
5
Flera organisationer kämpade
om att få ge den ’rätta’ skolningen (fackföreningar, kyrka, etc.). Även denna tankemylla kom att utgöra grogrund för arbetsstugorna. Vad det handlade om var att hitta och formulera det avvikande. I den norrbottniska kontexten kom, utöver frågorna om fattigdom och de stora geografiska avstånden, därtill de olika minoritetsspråken att konstituera ’avvikelser’ som måste hanteras. Sammantaget gjorde detta att det tidiga 1900-talet kunde liknas vid ett slagfält mellan olika intresseorganisationer som alla ville definiera eller muta in ett område när det gällde barnens fostran. De allra yngsta barnen tog man i denna anda hand om i så kallade småbarnsskolor, liksom i barnkrubbor och barnträdgårdar, medan de äldre barnen erbjöds socialistiska söndagsskolor,
6
kolonivistelser under skolloven,
arbetsstugor samt idrotts- och ungdomsföreningar. Vissa arrangemang bedrevs i religiös regi, andra av politiska organisationer, och ytterligare andra filantropiska sällskap. Därtill kom barnavårdsnämndernas framväxt, vilka även de gjorde anspråk på rätten att definiera barnens rätta behov.
7
Anstaltsvården växte och kom att bli som störst under 1930- och 1940-talen.
8
Under 1900-
talets första årtionden fanns det med andra ord en institutionsoptimism. Denna utveckling tolkas som ett sätt för samhället att tydliggöra föräldraansvar och familjeliv.
9
De norrbottniska arbetsstugornas
verksamhet måste som sådan ses som experimentell; liknande inrättningar hade förvisso funnits tidigare, dock ej varit riktade mot vad man ansåg vara en etniskt och generationsmässigt specifik grupp. Hur var det då möjligt att under en period av drygt femtio år, under vad som kan betraktas som onyanserade och bitvis falska förespeglingar om det eftersatta Tornedalen, bedriva denna verksamhet som innefattade att barn mellan sju och fjorton år under långa tider levde separerade från sina föräldrar? I linje med det av regeringen utfärdade kommittédirektiv avseende ”Uppgörelse med
historiska kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset” är det angeläget att
belysa de norrbottniska arbetsstugornas roll i den tornedalska bildningserfarenheten. Detta då stugorna kan ses som ett viktigt assimileringsverktyg för statsmakten, men även som en företeelse som kunde ge traumatiska erfarenheter för den enskilda individen i form av exempelvis kränkningar,
5 Börjesson och Palmblad 2003. 6 Dessa typer av söndagsskolor var näraliggande eller anslutna till SAP eller SKP och riktade sig till barn till arbetare och de senares anslutning till och organisering i olika politiska verksamheter. Se:
7 Se t ex: Göran Sidebäck, Kampen om barnets själ: barn och ungdomsorganisationer för fostran och normbildning 1850-1980 (Stockholm 1992). Se även t ex. Kerstin Holmlund, Låt barnen komma till oss. Förskollärarna och kampen om småbarnsinstitutionerna 1854-1968 (Umeå 1996); Johannes Westberg, Förskolepedagogikens framväxt. Pedagogisk förändring och dess förutsättningar, ca 1835-1945 (Uppsala 2008); Lotta Berndtson, "Jag älskar söndagsskolan och villigt skyndar dit": de kristna och socialistiska barnverksamheterna och om ideologiernas och diskursernas betydelse för verksamheterna åren 1890-1920 (Örebro 2002); Gena Weiner, De räddade barnen. Om fattiga barn, mödrar och fäder och deras möte med filantropin i Hagalund 1900-1940 (Uppsala 1995); Ann-Charlotte Münger, Stadens barn på landet. Stockholms sommarlovskolonier och den moderna välfärden (Linköping 2000). 8 Sallnäs 2000:121f. 9 Ohrlander 1992.
404
5. Assimilering, bildning, fostran …
3
övergrepp och/eller stigmatisering. Av dessa orsaker är det därför viktigt att klargöra vad, samt vem eller vilka som möjliggjorde arbetsstugornas etablering, deras fortsatta utveckling och vidmakthållande under deras mer än femtio år långa verksamhet, vilken kom att omfatta totalt sett omkring 5 500 barn.
Studiens syfte
Följande text utgör en kunskapsöversikt rörande arbetsstugorna i Tornedalen, författad på uppdrag av
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset inom ramen för Ku 2020:01. Uppdraget syftar till att tydliggöra centrala aktörer för verksamhetens tillkomst och
bevarande, för att i förlängningen kunna utröna i vilken utsträckning barnen som vistades på arbetsstugorna i Tornedalen behandlades annorlunda än barn på andra jämförbara institutioner/verksamheter i andra delar av landet. De särskilda punkter som kommissionen önskar få utredda är följande:
1. Hur var verksamheten utformad, organiserad och finansierad över tid, samt på vilket eller vilka sätt berördes minoriteten?
2. Vilka aktörer deltog i eller möjliggjorde agerandet? Agerade dessa samordnat, eller i enlighet med gemensamma eller likartade direktiv eller ställningstaganden?
3. Vad hände? Vilka uttryck tog sig agerandet?
4. Vilka var motiven bakom agerandet?
5. Avvek agerandet från övriga skeenden i samhället i övrigt eller i förhållande till andra grupper eller kategorier i samhället?
6. Hur uppfattades agerandet och vilka konsekvenser fick det för minoriteten eller för individer som tillhörde minoriteten kortsiktigt liksom på lång sikt?
7. Vilka konsekvenser fick agerandet?
I syfte att försöka besvara dessa frågor har tonvikt i görligaste mån lagts på de arbetsstugor som
befinner sig inom meänkieliområdet. Detta har gjort att arbetet i viss utsträckning främst har fokuserat på arbetsstugorna tillhörande orterna Vojakkala, Tärendö, Korpilombolo samt Svanstein, vars geografiska placering framgår i nedanstående figur (figur 1). Ytterst har dock källäget fått avgöra vad som presenteras. Därtill har jämförelser företagits med likvärdiga verksamheter och arrangemang. Studien har vidare kommit att beakta de förändringar över tid som arbetsstugeverksamheten genomgick. På basis av dessa förändringar har tre tidsperioder kunnat identifieras. Den första benämns
initieringsfasen och omfattar tidigt 1900-tal; nästföljande period benämns expansionsfasen och
omfattar 1920- och 1930-talen; samt en tredje och sista period benämns som avvecklingsfasen och omfattar tiden från 1945 och fram till verksamhetens upphörande 1954. Dessa tidsfönster är viktiga då de ger en möjlighet att inte bara fånga in tendenser utan även förändringar av verksamheten.
405
4
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
Figur 1. Kartskiss över arbetsstugornas placering i Norrbotten (från Slunga 2000).
Disposition
Nedanstående text är disponerad enligt följande: efter ett inledande metodavsnitt där bland annat urval och texttyper diskuteras, följer en redogörelse över verksamhetens utformning, dess etablering och olika tillskyndare. Detta följs av ett avsnitt som jag valt att rubricera Kärnfrågor, och i vilket sådant som verksamhetens relation till språkfrågan, vård- och omsorgsaspekterna, samt den avsedda ’nyttan’ med verksamheten, liksom några faktiska effekter, presenteras och diskuteras. I avsnittet Kommuner,
föräldrar, lokala krafter – de understuderade aktörerna lyfts teman och studieområden fram som
antingen saknas helt eller är understuderade avseende arbetsstugorna. Arbetets sista del, Avlutande
ord, diskuterar arbetsstugefrågan och dess samhällsrelevans idag.
Metodologiska spörsmål
Studien baserar sig på en traditionell forskningsöversiktöversikt, vilket i korta ordalag betyder en strävan efter en bred förståelse och beskrivning av ett forskningsfält. Det innebär även att sökningen har varit sonderande till sin karaktär med ett brett fokus. Det slutgiltiga urvalet och kvalitetsutvärderingen baseras på mina egna bedömningar snarare än på förhand definierade inklusions- och exklusionkriterier.
10
I ett första steg har studier som mer specifikt rör de norrbottniska arbetsstugorna valts ut, i ett
andra texter som behandlar arbetsstugeverksamheten generellt i både Norr- och Västerbotten. Verksamheten i Västerbotten var nämligen likartad till sin karaktär, även om den inte var riktad till någon särskild minoritetsgrupp. Källorna har i sin tur representerat olika typer av arbeten. Här finns för det första vetenskapliga studier, det vill säga texter som granskats i enlighet med vetenskaplig
10 Sökningen av texter har skett via LIBRIS och Uppsala universitetsbibliotek. De sökord som använts är: arbetsstuga (33 träffar i LIBRIS, varav flertalet rör arbetsstugor i staden); arbetsstugan (17 träffar); arbetsstugans (2 träffar); arbetsstugor (127 träffar, däribland några studentuppsatser som inte gått att hitta); samt arbetsstugorna (12 träffar). Samma sökord användes för Uppsala universitetsbiblioteks databas och gav fler träffar (122, 26, 26, 159, 116). Skillnaden bestod i huvudsak i att den senare även inkluderar bildmaterial föreställande arbetsstugemiljöer i städer.
406
5. Assimilering, bildning, fostran …
5
praxis. Dessa har kompletterats med biografier, texter som författats av individer med personliga erfarenheter av arbetsstugevistelser. Som ytterligare inslag har texter av historiedokumenterande karaktär, vilka är baserade på intervjuer eller äldre skriftliga källor, använts, liksom texter benämnda som partsinlagor, till exempel de årsrapporter stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor gav ut under verksamhetstiden. Dessa typer av texter kan i sin tur delas i arbeten som berör Norrbottens arbetsstugor specifikt, respektive texter som rör liknande barnavårdande verksamheter. Därtill har relevant jämförelsematerial använts i och för studien. Urvalskriterierna har här varit verksamheter i en svensk kontext, vilka kan uppvisa likheter med de norrbottniska arbetsstugornas organisering och är någorlunda samtida med dessa stugor. Närmare bestämt har det handlat om verksamheter i vilka man tog hand om barn på heltid, och vilka hade som uttalat syfte att fostra barn genom en kombination av både yrkeskunskap och undervisning i goda vanor och moral. Däremot har arbeten som rör arbetsstugeverksamhet i stadsmiljö lämnats därhän då dessa inrättningar snarare var att likna vid daghem, om än med liknande daglig verksamhet som i de norrbottniska arbetsstugorna i den meningen att arbete utfördes i utbyte mot ett mål mat.
Därtill har kompletterande texter med internationella exempel använts för att på så sätt
kontextualisera arbetsstugorna ur ett ytterligare vidgat perspektiv. För en översikt över källorna och källtyperna har en tabell sammanställts (se bilaga 1) (observera dock att några av de nedan angivna författarna har publicerat mer än en text om arbetsstugorna i Norrbotten vilket inte framgår i tabellen [se källförteckning]).
De valda texterna
Vad gäller arbeten som rör Norrbottens arbetsstugor finns ett flertal texter. I dessa liknas arbetsstugorna vid och diskuteras som internat där barn separerats från sina föräldrar under en längre tid. Tage Alalehto har skrivit flera texter (2001; 2021) vilka på olika sätt involverar arbetsstugans verksamhet, däribland avseende frågan om språket liksom frågan om försvenskning men han har också närmat sig verksamheten utifrån spörsmål gällande religionens roll. Christian Andersson (2007) har å sin sida studerat i vilken utsträckning vistelse vid arbetsstugor kunde ge bättre studieresultat medan Ulf Drugge (2009) har tittat närmare på föreståndarinnornas roll i relation till organisationens företrädare. Lars Elenius har skrivit omfattande om Tornedalen och därvidlag berört arbetsstugorna i flera av sina arbeten (2001; 2006; 2014). Han pekar bland annat på vikten av att sätta in arbetsstugornas verksamhet i en större kontext där flera verksamheter varit med och påverkat både språkfrågan och försvenskningsarbetet i regionen. Arbetsstugornas historia utgör ämnet för Armi Mattinens (1999) studie. Daniel Nilsson Ranta (2007; 2015) har skrivit ett flertal texter om arbetsstugorna ur ett organisationsperspektiv. Curt Persson (2018) har berört arbetsstugeverksamheten i samband med frågor om rasbiologers verksamheter med fokus på tornedalingar medan Hugo Tenerz (1963) har berört denna i sitt arbete om utbildningens historia i norra Sverige.
Därtill finns även återgivningar av självbiografisk karaktär att tillgå. Dessa texter utgör så
kallade naturalistiska livsberättelser, vilket avser skildringar som bygger på individers egna minnesbilder av oli ka upplevelser.
11
Problemet med denna typ av material är att minnesluckor och
förvrängningar kan uppstå när en lång tid har förflutit mellan erfarenheten och nedtecknandet av den, varvid risk föreligger att personens ihågkomster påverkas. Icke desto mindre kan denna typ av källor ge värdefull information från grupper i samhället som sällan tillåts göra sin röst hörd, och de kan
11 Plummer 2001.
407
6
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
exemplifiera och levandegöra subjektiva, individuella erfarenheter på ett sätt som vetenskapliga texter inte alltid förmår. De texter som har varit aktuella för denna studie har varit författade av Gustaf Andersson (1993), Barbro Bäcklund (2008), Laila Freij (2014), Arne Isaksson (1988), Gunnar Kieri (1987), Arne Ringlööf (1987) samt Karl Westerlund (2012). Själva arbetsstugeerfarenheten upptar olika stor plats i dessa skildringar. I vissa förekommer endast brottstycken eller anekdotiska exempel medan andra är mer ingående och omfångsrika i sina redogörelser.
Ett antal författare har vid skilda epoker gett sin bild av verksamhetens bakgrund och syften.
De är historiedokumenterade i sin utformning. En av de tidigaste är Elisabeth Curtelius (1920), som kan beskrivas som en arbetsstugevän som dock med tiden hamnade i onåd. Hennes redogörelse får anses som i högsta grad färgad av detta, men kan ändå ge vissa insiktsfulla inblickar i hur organisationen hanterade avvikande åsikter. Erik Lundemark (1980) har skrivit om de norrbottniska arbetsstugornas verksamhet ur ett historiskt perspektiv. Lundemark var under en tid folkskoleinspektör (med uppgift att i statens regi granska skolväsendet) och som sådan kunde han skaffa sig en tämligen god överblick av arbetsstugornas verksamhet. Nils Slunga har skrivit flera texter som rör arbetsstugorna (1963; 1993; 2000). Teman som exempelvis berör barnens situation, verksamhetens grundare samt rörelsens ekonomi avhandlas i kortform. Han var under en tid styrelsemedlem i stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor. Gerda Helena Lindskog (2010; 2014) har i sin tur skrivit flera texter av historiedokumenterande karaktär, och då framför allt med fokus på föreståndarinnornas situation och roll i verksamheten. Även numera vuxna före detta arbetsstugebarn har intervjuats. Fördelen med dessa texter är att de ger en tämligen god insyn i verksamheten utifrån olika betraktelsepunkter.
Verksamhetens utformning och dess tillskyndare
I samband med gruv- och skogsindustrins expansion i slutet av 1800- och början av 1900-talet, järnvägens tillkomst, samt därmed sammanhängande, relativt stora grupper av nyinflyttade, kom plötsligt Tornedalen att på många sätt hamna i nationens blickpunkt. Denna tid ansågs Norrbotten allmänt bebos av tre folkgrupper: svenskar, ”lappar” och ”finnar”. Med den sistnämnda gruppen avsågs tornedalingar, den finsktalande befolkningen som levde i Tornedalen. Skol- och bildningsverksamheter växte nu fram i en större omfattning än tidigare och i filantropisk regi etablerades arbetsstugor inte olikt ett pärlband utmed i huvudsak gränsen till Finland.
12
Detta då
målgruppen var just tornedalingarnas barn, vilka för övrigt, av en journalist på Svenska Dagbladet, beskrevs som ’halvbarbarer’.
13
Liknande beskrivningar återfanns även i stiftelsens årsrapporter.
Sammantaget gav beskrivningar som dessa argument till verksamhetens fortsatta nödvändighet.
Förebilden till arbetsstugeverksamheten fanns i södra Sveriges städer där arbetsstugor hade
inrättats sedan sent 1800-tal. Det var ett arrangemang som till innehåll och funktion liknade våra dagars förskola eller fritidshem. Initiativtagare var Anna Hierta Retzius som i sin gärning drevs av tanken om att barnens rätta plats var i hemmet.
14
Till dessa stugor kom barnen efter skolans slut, för
att utföra enklare hantverk i utbyte mot ett mål mat. Efter utfört värv skickades barnen hem.
12 Prop. Prop/1930:117 där det står: ”… den kedja av svenska kulturanstalter, som stiftelsen fått till stånd längs gränsen..”. 13 Svenska Dagbladet (SvD) 14/1-1904. 14 Anna Hierta Retzius var gift med professor Gustaf Retzius, även kallad ’skallmätaren’ då han använde ett så kallat ’skallindex’ för att klassificera människor. Han kom att stå rasbiologin nära. Även om delar av den tornedalska befolkningen kom att utsättas för rasbiologers granskande öga finns det inget som tyder på att Anna skulle ha varit engagerad i detta. Hennes intresse för arbetsstugorna såväl i städerna som i Tornedalen tycks uteslutande ha baserats på ett socialt engagemang (för mer om detta, se Uddenberg 2019:412).
408
5. Assimilering, bildning, fostran …
7
Arrangemanget var en del i en strävan i att hålla barnen borta från sysslolöshet, en företeelse som riskerade att störa den sociala ordningen. Stadens arbetsstugor fostrade barnen i plikt- och arbetskänsla
15
, en strävan som även skulle bli tongivande i de norrbottniska arbetsstugorna. De kan
därmed liknas vid vad som brukar kallas för en människoförbättrande institution.
16
Det var risken för
nödår som gjorde att arbetsstugorna som idé väcktes och även materialiserades. Därtill såg man möjligheten att erbjuda bättre skolning för barnen som kom att bo på arbetsstuga. Etableringen av arbetsstugor i Norrbotten i allmänhet och i Tornedalen i synnerhet hade dock inte enbart nödår och bildningsambitioner som drivkrafter. I Finland fanns en framväxande fennomani som man från svenskt håll oroade sig för skulle ’spilla över’ på den tornedalska befolkningen och därmed få dem att börja tvivla på sin nationella tillhörighet. Därtill fanns en rädsla för att den ryska expansionismen skulle påverka Finland, och givet Tornedalens och Norrbottens alltmer ökade ekonomiska betydelse fanns det hos svenska politiker en oro att denna expansionism skulle kunna påverka region en negativt.
17
Etablering och expansion
Vid tillkomsten av de första arbetsstugorna år 1903 var som tidigare nämnts ett hotande nödår i annalkande. Anna Hierta Retzius finansierade därför i december 1902 en resa för att bringa klarhet i den akuta nödens omfattning. Carl Svedelius, lektor och stadsfullmäktiges ordförande i Luleå, var den som åtog sig uppdraget och kom att färdas genom de nordligaste länen för att utreda hur det var ställt bland lokalbefolkningen.
18
Stugorna etablerades på platser där kommuner tillfrågats om ett sådant
behov fanns, och där de senare hade tillstått att så var fallet och gett sitt bifall till idén. Andra kommuner valde dock att avstå.
19
Dock framkom med tiden att nödåret ändå inte blev så allvarligt som
det först befarades. Trots detta kom det att etableras sammanlagt åtta arbetsstugor fördelade på olika kyrkbyar, nämligen Arvidsjaur, Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk, Korpilombolo, Pajala, Pello samt Tärendö. Av dessa kom några att så småningom förflyttas, till exempel arbetsstugan i Gällivare som stängdes och senare flyttades till Nattavaara.
Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bildades 1903 med säte i Luleå.
Detta var motiverat då Luleå stifts biskop samt länets landshövding satt med i styrelsen liksom Carl Svedelius. Den senares maka, Julia Svedelius, var under lång tid ett av de främsta språkrören för verksamheten och hade till uppgift att värva intressenter och donatorer i framförallt södra Sverige. Driften av arbetsstugorna var även beroende av kommunernas goda vilja. Dessa förväntades tillhandahålla lokaler och viss personal. Låga kostnader var ett ledord, vilket framgick i de första direktiven som skickades till kommunerna. I dessa föreslog man att det till föreståndarinnans hjälp skulle antas flickor från fattiga hem, som under en föreståndarinnas ledning kunde sköta ”husliga sysslor” och varmed man på så sätt kunde förena två goda ting: skolning till arbete samt låga kostnader.
20
En slags praktik eller auskultation för tonårsflickor, med andra ord. På varje ort där en
arbetsstuga etablerades bildades även en lokalkommitté med ansvar att välja ut lämpliga barn samt utöva viss översyn av verksamheten på orten. Varje arbetsstuga hade därtill en föreståndarinna som
15 Se t ex: Malin Rohlin, Att styra i namn av barns fritid. En nutidshistoria om konstruktionen av dagens fritidshem i samordning med skolan (Stockholm 2001); Jan-Erik Johansson, Från arbetsstuga till fritidshem. Ett bidrag till fritidshemmets historia, kompletterande material till det pedagogiska programmet för fritidshem (Stockholm 1986). 16 Hasenfeld 2003. 17 Tenerz 1963; Elenius 2001. 18 Svensk Läraretidning nr 53 (1902) s. 1029. 19 Nilsson Ranta 2008: Lindskog 2010:202. 20 Nilsson Ranta 2015.
409
8
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
ansvarade för den dagliga verksamheten. De ekonomiska resurser som Stiftelsen Norrbottens läns
arbetsstugor förfogade över vilade initialt på donationer, kollekter och diverse insamlingar. Dock blev
verksamheten tidigt beroende av statliga medel (statsbidrag för samisktalande respektive finsktalande barn), samtidigt som också kommunens ekonomiska engagemang fick allt större betydelse (i form av medfinansiering men även tillhandahållande av sådant som tomtmark, skolbyggnader, material och ved).
Från 1920-talets andra hälft och en bit in på 1930-talet skedde så en expansion av
verksamheten med byggandet av sex nya arbetsstugor som följd. En starkt bidragande orsak härtill var en kapitalstark donator. Flera stugor placeras i finsktalande områden: Hietaniemi, Karungi, Muodoslompolo, Svanstein, Ullatti och Vojakkala. Arbetsstugeorganisationen förändrade fortlöpande sina direktiv till kommunerna. I de direktiv som presenterades 1923 hade till exempel tillfogats att kommunerna hade rätt att anpassa verksamheten efter ”ortens behov”. Det öppnade i sin tur för långt mer generösa tolkningar av verksamhetens utformning.
Från 1930 och framåt kom arbetsstugorna att lyda under en kommunal barnavårdsnämnd
(tidigare Folkskoledirektion). Nämnderna tillkom i samband med 1924 års barnavårdslag. Därmed kan noteras hur verksamheten, från att initialt ha arbetat med en social problematik (med utgångspunkt i ovan nämnda nödår), till att därefter skifta över till en tonvikt på en utbildningsproblematik (gällande själva skolgången), nu åter kom att fokusera på en social problematik, i och med att arbetsstugorna låg under barnavårdsnämnderna. Vid denna tid fick även arbetsstugornas lokalkommittéer ett större ansvar och också större inflytande gällande exempelvis övervakning av den lokala arbetsstugans verksamhet liksom urval av barn. Från att till en början ha varit filantropisk till sin karaktär övergick verksamheten till ett allt större beroende av statligt stöd, och därmed ett än mer tydligt närmande till majoritetssamhällets skolväsende.
21
Verksamhetens syften
En verksamhet som denna verkar under en relativt lång tid, samtidigt som den är beroende av aktörer på skilda nivåer, med inbördes olika målsättningar. Nedanstående tabell (tabell 1) visar översiktligt denna mångfald av perspektiv och målbestämningar som gjorde sig gällande för arbetsstugeverksamhetens del, som därtill kom att skifta och förändras över tid, och som därför är av vikt att ha i åtanke då den ska analyseras och förstås. Tabellen visar följaktligen, i tur och ordning, organisationens identifierade problembilder och dess respektive lösningar över den drygt femtio år långa verksamhetstiden; hur man på kommunal nivå formulerade problemen som behövde åtgärdas; samt, till sist, hur den dagliga verksamheten faktiskt bedrevs, en nivå som här har benämnts ’föreståndarinnas perspektiv’. Vad gäller tidsmässiga förändringar, betydde detta för organisationens del att det att verksamheten kontinuerligt måste justeras och anpassas till nya lagar, riktlinjer, normer och samhällsvärderingar. För kommunernas del kom problematiken snarare att alltmer handla om ekonomi, och då framförallt med tonvikt på att försöka minska utgifterna. Så kom till exempel det ursprungliga kosthållningsproblemet att omdefinierats till en kommunal resursfråga där man såg en möjlighet att lägga ner skolor i småbyar. Genom att istället flytta barnen till arbetsstugan, det vill säga kyrkbyn, kunde man minska avsevärt på utgifterna. Frågan om barnens utsatthet, deras behov eller familjernas eventuella önskemål var parametrar som inte beaktades. Vad gäller den dagliga verksamheten däremot tycks denna i de fall som här granskats inte ha skiftat nämnvärt över tid.
21 Elenius 2001:215f.
410
5. Assimilering, bildning, fostran …
9
Tabell 1. Tabellen visar hur problemdefinition och lämpliga åtgärder ändras över tid och avseende vilken nivå man studerar. Bilden är en justerad version från Nilsson Ranta 2008:187.
År Problem att åtgärda
Lämpliga åtgärder
Organisationens perspektiv
År 1903 - Nöd och oföretagsamhet År 1910 - ’Bristande svenskhet’
Bespisning och fostran
Nationalism
Kommunens perspektiv
År 1903 - Nöd År 1920 - Skolgång och kommunens dåliga ekonomi
Bespisning Skolnedläggning
Föreståndarinnans perspektiv
Åren 1903-1954 -Hunger / brist på bildning / brist på moral
Bespisning Fostran i god ordning och god hygien
Å andra sidan riskerade preciseringar att kunna bli en hämsko snarare än ett stöd för arbetsstugorna. En viss vaghet i formuleringarna bidrog sannolikt till att organisationen kunde tillskansa sig ett större område. Verksamheten, måste man betänka, växte fram under förhandlingsprocesser med skilda aktörer, vilket betydde ett spektrum av viljor och behov. Organisationen var tvungen att lotsa mellan dessa, och då kunde vaghet och flertydighet vara av gagn. I detta sammanhang kan man göra en åtskillnad mellan officiella och operationella mål. Officiella mål var de som framställdes i till exempel årsrapporter och styrdokument, eller i uttalanden och insändare som olika aktörer frambringade. Operationella mål var de som verksamheten i praktiken arbetade mot. De officiella målen användes främst för att skapa stöd och legitimitet i befolkningen. Verksamheten måste kunna rättfärdigas och framstå som rationell. I sådana sammanhang var mångtydiga målformuleringar av godo, då detta gav organisationen ett visst spelutrymme att till exempel hantera kritik. De officiella målen fungerade därmed som en buffert mellan organisationen och dess omvärld. Samma vaghet bidrog till att fler intressenter kunde sluta upp bakom verksamhetens ideal, medan en alltför snäv måldefinition hade riskerat få en exkluderand e effekt.
22
Antagning och urval av barn
Även anvisningarna och kriterierna för antagningen och urval av barn visar på en del variationer och förändringar samt därtill ett visst tolkningsutrymme mellan de olika instanserna. De norrbottniska arbetsstugorna förutsatte att barnen förflyttades från sina hem för att bo på själva stugan. Barnen antogs tidigast vid sju års ålder och upp till fjorton års ålder. Många barn kom på så sätt att tillbringa flera år i verksamhetens regi. Arbetsstugorna avsåg att ta hand om ”de fattigaste barnen”, det vill säga de mest utsatta, enligt de årsrapporter som stiftelsen gav ut. Med 1902 års lag om uppfostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn som grund ansågs hemmiljön tidigt som en viktig
22 Nilsson Ranta 2008.
411
10
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
bedömningsgrund.
23
I de första årsrapporterna lät man läsaren förstå att de antagna barnens
hemsituationer ”lämpa sig ej för offentliggörande”.
24
Som kontrast till barnens hem skulle
arbetsstugan bibringa ett visst mått av kultivering och förfining. Utöver barnens hemsituation var dock även kön och ålder viktiga parametrar i bedömningen och urvalet av barn. I offentliga källor, såsom årsrapporter och dagstidningar, beskrevs barnen som vildar, men vid en närmare granskning av antagningsmatriklar och skriftlig kommunikation framkommer att pojkarnas laster inte tycks ha sträckt sig mycket längre än till snustuggning och tobaksrökning, medan flickornas laster utgjordes av bristande kunskaper i sådant som kvinnlig slöjd och matlagning. Kort efter att de första åtta arbetsstugorna öppnats våren 1903 erhöll de respektive kommunerna ett styrdokument författat av organisationens företrädare, där prioriteringar, antagningsgrunder samt verksamhetens mål framgick. Bland annat angavs att arbetsstugorna skulle anta ”socknens fattigaste och mest vanvårdade samt i moraliskt afseende mest försummade barn”. I vilken mån denna princip egentligen fick råda är dock oklart. I flera av de kommuner där stugor etablerades kom frågan om graden av försummelse i praktiken aldrig att diskuteras. Kanske ansåg man inte att där fanns några försummade barn, eller så bortsåg kommunerna från detta. Skolrådsprotokollen gapade i alla fall tomma och inga särskilda ärenden rörande fattiga eller försummade barn ha nedtecknats i dessa fall. I skolrådsprotokollet för Arvidsjaur var till exempel formuläret över ’vanartiga’ barn helt oanvänt, och inga andra anteckningar kring antagningsförfarandet har återfunnits. I Tärendö var oenigheten stor kring arbetsstugans etablering och syfte. Kanske bidrog detta till att antagningskriterierna överhuvudtaget aldrig togs med. I Korpilombolo däremot diskuterades urvalsprocessen. Här sades det uttryckligen att det i första hand var barn ”som af kommunen erhålla full fattigförsörjning” som skull e antas.
25
Under den efterföljande expansionsfasen tillkom fler antagningskriterier, vilka även framstod
som mer precisa än under föregående tidsperiod. Bland variabler viktiga att ta hänsyn till ingick nu längden på barnets skolväg, graden av fattigdom och vanvård i hemmet samt eventuellt andra orsaker till försummad skolgång. Med det sistnämnda avsågs risken för kroppslig och andlig försummelse i hemmet. Barn med ”sedliga oarter” skulle dock, å andra sidan, omedelbart avvisas om inga tecken på förbättring kunde noteras. Barn som på olika sätt återkommande utmanade verksamheten var överlag inte välkomna. Få, om några, av barnen på arbetsstugorna har gått att identifiera som ’problembarn’.
26
Barnens placering presenterades som ett erbjudande. I realiteten kunde föräldrarna dock inte ordna
skolgången på egen hand, varför erbjudandet ändå kunde uppfattas som ett tvång. Dock tycks inte föräldrarna mer än undantagsvis verkligen ha motsatt sig att låta sina barn skickas till arbetsstuga. emellertid är det just separationen från föräldrarna som återkommer som en smärtsam erfarenhet, både vid barnets första resa till arbetsstugan och vid återkomsten efter exempelvi s sommarlov.
27
Nästa stora lagförändring avseende barnavården kom i 1924 års barnavårdslag. I denna
klargjordes att barnavården skulle samlas under en kommunal barnavårdsnämnd. Härigenom förtydligades kommunens ansvar. Dessutom stärktes barnskyddet. Nu hade man inte bara rätt att ingripa, utan även en skyldighet att göra det. 1934 utökades lagen till att även omfatta individer i åldrarna 18-21 år och år 1942 utökades den ytterligare genom att ge samhället större möjligheter till omhändertaganden. Med tiden kom dock även nya ideal att styra, vilka alltmer började kritisera
23 Svensk författningssamling (SFS) 1902:67. 24 Norrbottens arbetsstugor (NLA Årsrapport) (1903-04), s. 6. 25 Nilsson Ranta 2008. 26 Se Nilsson Ranta 2008. 27 Detta framkommer i biografier, brevväxling och årsrapporter. Se biografier i källförteckningen samt Nilsson Ranta 2008.
412
5. Assimilering, bildning, fostran …
11
anstaltliknande förhållanden. Vården skulle professionaliseras och planeras, samtidigt som krav på förfinade differentieringsverktyg fördes fram. Det är under denna period som arbetsstugorna i allt högre grad hade börjat spela ut sin roll. Dess organisering, som ju i mycket kunde liknas vid en anstalt, började bli passé.
Föreståndarinnan och den dagliga verksamheten
Som nämnts ovan framträder olikheter i verksamhetens syftesbeskrivningar beroende på vilken tidsperiod och vilken organisationsnivå man väljer att titta på. Även om kraven på föreståndarinnorna med tiden, åtminstone officiellt, kom att förändras är detta dock inget som tydligt framträder i de konkreta dagliga görandena så som de har framställts i källorna. Under arbetsstugornas första verksamhetsår var rekryteringen tämligen informell till sin karaktär. Önskemålet var att de sökande skulle vara förskolelärarinnor, men då det var ont om sådana gjordes avkall på detta krav. Det ansågs dock viktigt att föreståndarinnan måste besitta ’rätt lynne’ för att kunna arbeta i avsides trakter. Till detta lades egenskaper som att ha god hand med barn. Enligt det första direktivet som stiftelsens centralstyrelse upprättade förväntades föreståndarinnan kort och gott utföra ”de uppgifter som stå i naturligt samband med det till henne gifna uppdraget”. Några ytterligare preciseringar angavs ej. Med tiden kom dock allt högre krav på formell utbildning tillsammans med mer detaljerade arbetsbeskrivningar. På 1920-talet bestod arbetsbeskrivningen av inte mindre än ett trettiotal punkter. Vid denna tid tilläts även föreståndarinnan att delta i lokalkommitténs möten, vilket innebar en klar förbättring av hennes sociala och yrkesmässiga status. En PM från 1935 visar i sin tur att föreståndarinnor nu förväntas ha realskolexamen och småskollärarinneexamen (eller motsvarande teoretiska kunskaper) samt genomgångna kurser (eller på annat sätt förvärvade erfarenheter) i praktiska göromål såsom ”sömnad, stickning, bakning, tvättning, matlagning, hushållsekonomi, vävnad, sjukvård, gymnastik och lekar, barnuppfostran, barnpsykologi, sångpedagogik etc.”. Instruktionerna och kvalifikationerna hade med andra ord blivit alltmer utmejslade och precisa.
28
Det
är tydligt att rekryteringen nu var tvungen att anpassas till de professionaliseringstendenser som överlag hade börjat få genomslag inom barnavårdande verksamheter under mitten av 1930-talet.
29
Därigenom blev föreståndarinnerollen även allt tydligare kopplad till den framväxande folkhemsideologin, i vilken hemarbetets och husmoderns roll och status skulle stärkas genom just professionalisering och krav på utbildning.
30
På varje arbetsstuga fanns en föreståndarinna som inhyste och ansvarade för mellan trettio till
fyrtio barn, ungefär hälften pojkar och hälften flickor. För att kunna genomföra sin uppgift var de noggrant utformade dagsrutinerna av stor vikt. Barnen steg upp klockan halv sju, för att efter ett glas mjölk och en brödbit, påbörja sina dagsverken. Pojkar hade att hämta ved och vatten, flickor att städa och bädda. Halv nio serverades frukost, varefter det bar av till byskolan som i sin tur pågick mellan klockan tio och tolv.
31
Efter återkomsten till arbetsstugan väntade middag klockan ett och därefter
borstbindning för pojkar och ”kvinnlig slöjd” för flickor fram till klockan fyra. Därefter följde en halvtimmes rast, innan skomakeri och matlagning tog vid. Från klockan halv sju fanns det utrymme för en halvtimmes lek innan kvällsmålet serverades klockan sju. Sedan följde läxläsning fram till sänggåendet klockan nio. Söndagen var en mer festlig dag med bättre mat och mer fritid. Därtill bjöds
28 Nilsson Ranta 2008:162; 171; 179; Lindskog 2010:158f. 29 Nilsson Ranta 2008:177. 30 Se t ex Hirdman 2010. 31 Noteras kan att den tid som avsattes som ’skoltid’ successivt ökade under den studerade tidsperioden, från att under de första åren inte ha varat mer än två till tre timmar per dag.
413
12
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
det emellanåt på fest, eller så kunde arbetsstugan motta besök. Ibland kunde något barn ges tillfälle att besöka sina föräldrar, familj eller släktingar, förutsatt att detta var görbart under en dag.
32
Även
om arbetsstugorna kan liknas vid vad som brukar benämnas som en total institution
33
i och med att
barnen kontrollerades under flertalet av dygnets alla timmar, liksom att de dagliga görandena var nogsamt planerade samt att kontakten med det omgivande samhället i stora delar begränsades, var det som synes inte en helt sluten miljö. Graden av slutenhet varierade mellan arbetsstugorna och berodde i hög grad på hur föreståndarinnan och ortens lokalkommitté såg på frågan. Om föreståndarinnan mot förmodan inte skötte sitt uppdrag föll det på lokalstyrelsens ordförande att agera. Det hände även att lokalstyrelsens övriga medlemmar emellanåt besökte stugan för att se att allt stod rätt till.
I några av de ovan nämnda biografierna framkommer att förbudet att tala finska i arbetsstugan
var någonting jobbigt, andra kommer inte ens ihåg att det fanns ett förbud mot finskan. Disciplinen var hårdare på vissa arbetsstugor än på andra. Vissa fick röra sig relativt fritt och umgås med barn i byn där arbetsstugan var lokaliserad. Andra blev desto hårdare hållna och var tvungna att hålla sig inom arbetsstugans område. Någon berättar att det inte fanns någon fritidssysselsättning alls på arbetsstugan, en annan menar att de visst fick göra en hel del, till exempel sätta upp teaterskådespel som folk på orten fick se. En stor del av erfarenheterna de skilda författarna gör relaterar ofta till föreståndarinnans egenskaper, samt i vissa fall även till andra delar av personalen. Man kan med detta se att både de negativa och de roliga erfarenheterna som skribenterna lyfter fram, till stor del är avhängiga styrningen vid varje enskild stuga.
34
Kort sagt: biografierna drar åt olika håll. Vad som
gemensamt framkommer är att det var inrutade dagar.
Hur bedömdes verksamheten?
Vid 1900-talets början fanns ett antal bedömningsgrunder som var mer centrala än andra när statens folkskoleinspektion skulle avgöra vad barn skulle lära sig och följaktligen vad som skulle bedömas vid barnens utskrivning. Dessa bedömningsgrunder omfattade både skola och arbetsstuga. Grovt sett bestod skolningen vid denna tid av sex punkter, vilka gällde boklig skolning, moralisk skolning, träning till att älska arbete, lydighet, snygghet och svenskhet. Den bokliga skolningen ansågs vara en ”värdefull tillgång i livet” men skulle samtidigt begränsas då den även kunde riskera att ”fjärma barnet från kroppsarbete”.
35
’Lydighet’ innebar kort och gott barnens förmåga att kunna göra som de blev
tillsagda. ’Snygghet’ avsåg kroppslig hygien och rena kläder. Klädsel, hållning och välvårdad frisyr var i detta sammanhang viktiga måttstockar på hur väl verksamheten fungerade. ’Svenskhet’, slutligen, kan beskrivas som en sammanfattande term som inrymde de övriga punkterna. En ’svensk’ arbetade hårt och utan knot, var ren och välklädd, behärskade det svenska språket samt firade svenska högtidsdagar.
36
Inom organisationen gjordes en rad försök att finna ut sätt att mäta effekterna av sina
strävanden. Problemen visade sig dock vara alltför många för att ett sådant tillförlitligt mätinstrument skulle se dagens ljus. Föreståndarinnorna skulle, enligt lag, föra en matrikel över de antagna barnen
32 Möjligheten att för en dag kunna lämna arbetsstugan tycks till stor del ha varit avhängig tidsperiod, föreståndarinnans hållning samt det geografiska avståndet till hemmet. Rut Engelmark, personlig kommunikation, 13 december 2022. 33 Goffman 2004. 34 Se källor i bilaga 1 under Biografier. 35 Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor (Stiftelsen NLA), 1018/1 AIa1, daterat 15/9-26. 36 Nilsson Ranta 2008.
414
5. Assimilering, bildning, fostran …
13
med omfattande information rörande antagningsorsaker, hälsoläge vid ankomst och utskrivning, samt behandlingsframgång, tillsammans med mer långsiktiga erfarenheter. Informationen skulle även innehålla uppgifter om barnens hemvist och ålder, datum för när de började och när de slutade på arbetsstugan, fortlöpande omnämnanden rörande sådant som kroppsutveckling, flit, uppförande och arbetsduglighet. Matrikeln skulle i sin tur granskas av folkskoleinspektören. Som mest efterfrågades sjuttiotvå variabler vilka kan delas in i sju grupper av frågor. Dessa rörde (1) antagningsorsak, (2) barnets status vid ankomst, (3) behandlingsframgång, (4) avvikelser, (5) prediktion, (6) behandlingens långsiktiga effekter samt (7) medicinska variabler. Idén stupade på att inte alla föreståndarinnor fyllde i all information. Några tog fasta på barnens medicinska hälsa, andra på barnens sociala uppförande, medan ännu några noterade familjernas moraliska status. Matriklarna visade sig därmed nära nog oanvändbara som instrument för att utvärdera verksamheten i stor skala. Föreståndarinnorna valde att anteckna information efter eget godtycke. Därmed är det bara i några enstaka variabler man kan finna en hög ifyllnadsgrad. Det gjorde att matriklarna ej kunde användas för att bedöma arbetsstugornas eventuella behandlingsframgång.
De bedömningar som gjordes av statens folkskoleinspektörer vid deras kontinuerliga
inspektioner av arbetsstugorna kunde ofta konkludera, föga förvånande måhända, att barnen hade mer ”hyfs” än vanliga skolbarn i Tornedalen. Med tiden ansågs de även mer kunniga i det svenska språket, både i tal och i skrift. På samma gång noterade folkskoleinspektörerna vid denna tid en ”rotlöshet” bland barnen generellt, avseende att barnen på olika vis kunde ge uttryck för att varken känna sig ’som finsk’ eller ’som svensk’. Trots indikationer som dessa om att många barn kanske inte fann sig väl tillrätta lämnades dessa iakttagelser därhän, utan kommentar eller förslag på förändringar. Vad man istället ofta finner noteringar om är att barnen vid arbetsstugorna var snälla.
37
Kännetecknande för arbetsstugornas organisation under expansionsfasen, det vill säga 1920- och 1930-talen, var också deras nära förhållande till statens kontrollanter, folkskoleinspektörerna. Detta kom tydligt till uttryck vid inrättandet av arbetsstugan i Svanstein, då organisationens verkställande ledamot, Albert Carlgren, bad folkskoleinspektörerna att ta organisationens parti istället för kommunens gällande den schism som fanns här angående stugan s placering.
38
Organisationens egna företrädare företog även de inspektioner där de granskade
förhållandena på respektive arbetsstuga. Härvidlag kommenterades exempelvis stugans skick, renlighet bland barnen, matens kvalitet med mera. Överlag är också dessa besök svåra att omsätta till tecken på verksamhetens nytta. Carlgren menar till exempel vid ett sådant inspektionstillfälle att verksamheten måste vara bra då det enbart är två till tre barn per år som rymmer från arbetsstugorna för att återvända hem.
39
Avveckling
Under det sena 1940-talet började så sakteliga frågan om stugornas framtid att aktualiseras. Kunskapen om barns behov hade hunnit förändrats, synen på institutionsvård likaså. Det blev till exempel allt svårare att driva verksamheter som vilade på donationer. Därtill började byggnaderna bli slitna och kostsamma, samtidigt som man från samhällets håll började ställa allt striktare krav på hur verksamheter av detta slag skulle bedrivas. De ekonomiska kostnaderna ökade, bland annat till följd av nya statliga direktiv för hur barnomsorg skulle bedrivas. De fördyrande kraven innefattade krav på standardhöjning av lokalerna och hårdare hygienkrav vid mathantering. Parallellt pågick en process av
37 Nilsson Ranta 2013. 38 Nilsson Ranta 2008. 39 NLA årsrapport 1928-29:52.
415
14
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
professionalisering av föreståndarinnerollen, vilken kom att utmana det tidigare idealet om föreståndarinneyrket som 'ett kall' eller en 'mission'. Sådana tillskrivningar hade tidigare kunnat rättfärdiga en låg lön och allmänt sämre arbetsvillkor, då ju dessa kvinnor primärt arbetat för ’den goda sakens skull’ och ej enbart för inkomsten. Därtill hade personalstaben utökats och de formella utbildningskraven stärkts. Kommunerna hade nu också i allt högre grad möjlighet att själva ordna med både skolor och skolskjuts, en förändring som kan knytas till förändrade ekonomiska förhållanden. Med stärkt ekonomi tappade kommunerna sitt tidigare visade intresse för ’nödhjälpsarbetet’ vilket i förlängningen ledde till att verksamheten förlorade sin legitimitet på lokal nivå. Lägg där till att synen på barnavård förändrades och att föräldrar nu hade börjat få ökade möjligheter att själva påverka sina barns skolgång vilket också bidrog till avvecklingen av verksamheten. Det fanns helt enkelt inga reella behov längre, varken ekonomiska eller sociala, eller för den delen nationella, att hålla den fortsatt i gång. Under denna drygt femtioåriga period hade organisationens verksamhetsområden handlat om allt från att bemöta svält och mota bort lathet, hantera sysselsättningsproblem och moralfrågor liksom uppfostran, frågor om etnicitet och nationell säkerhetspolitik. Under verksamhetens första decennier ökade den nationalistiska hållningen och den ”tillhandahöll mönster för hur verksamheter skulle bedrivas inom exempelvis skolans, vårdens och omsorgens områden. Därmed angavs vad som borde eftersträvas för att företräda den ”rätta” mentala inställningen.”
40
Kärnfrågor
Vid en genomgång av studier, biografier och skilda historiska återgivningar (och för den delen även medial rapportering) låter sig tre genomgående aspekter identifieras vilka, om än klädda i olika ord, tillsammans bildar något av en röd tråd för arbetsstugornas tornedalska historia. Dessa aspekter rör a) frågan om språket, alltså rätten/förbudet att tala meänkieli; b) vården och omsorgen om barnen, sagt med andra ord, de erfarenheter de tornedalska barnen fick av att vistas på arbetsstuga; samt c) verksamhetens effekter, med frågeställningen i vilken mån arbetsstugornas existens fick bestående betydelse för den enskilda individen, liksom för lokalsamhället samt för samhället i stort. Om vi vill få ett bättre grepp om denna historia och dess effekter, är det essentiellt att särskilt belysa och diskutera dessa.
Språkfrågan
Språkfrågan är naturligtvis central i de norrbottniska arbetsstugornas verksamhet och då i synnerhet de som var placerade i Tornedalen. Det är under 1920-talet som denna fråga blir som mest aktuell. Svenskan skulle vara det enda tillåtna språket på arbetsstugorna,
41
så som fallet var även i folkskolan.
Elenius pekar därutöver på att det, utöver folkskolan, fanns en rad andra verksamheter som också strävade efter försvenskning. Han nämner aftonskolor på svenska, vandringsbibliotek och gratis utdelning av svenska tidskrifter. Därutöver bildades på en del håll svenska läseklubbar som, utöver att man läste böcker på svenska, även hade lekar och sång på schemat. Därtill förekom att barn skickades till svenskspråkig bygd, åtminstone fram till år 1927. Det var frivilligt för föräldrarna att skicka barnen till sådana bygder och det går tydligt att se att vissa församlingar var mer angelägna att skicka iväg sina barn. Parallellt pågick även en försvenskning av ortnamnen.
42
Elenius talar i sammanhanget om
skapandet av vad han kallar ett ”metasystem för utbildning i Tornedalen”.
43
På basis av denna modell
40 Drugge 2009:130. 41 Lundemark 1980. 42 Elenius 2001:197ff. 43 Elenius 2015:155.
416
5. Assimilering, bildning, fostran …
15
går det enligt honom tydligt att se hur olika organisationer sammantaget bildar ett nätverk av aktörer vilka, från olika håll och på olika nivåer, strävade efter, samt bidrog till, en successiv försvenskning. Är då denna av staten sanktionerande språkförvägran en unik tornedalsk erfarenhet? Och hur omfattande var arbetsstugornas bidrag till denna process?
Den första problembilden kan lämpligen belysas med en jämförelse med andra områden där
staten sökt utradera språklig variation bland befolkningen. Den komplexitet den andra frågan ställer oss inför åskådliggörs här med ett illustrativt räkneexempel i vilket andelen barn som faktiskt vistades på två av Tornedalens arbetsstugor i relation till hur många barn som totalt sett fanns på orterna ifråga. Det är som bekant, inte endast det finska språket, eller meänkieli, som historiskt sett ansetts som språkligt problematiskt i vårt land. I flera fall har även det vi benämner som dialekter varit oönskade och på olika sätt motarbetats. Som exempel från tidigare århundraden kan nämnas de strävanden efter försvenskning som förekom i de landskap som i samband med krigsslut och fredsförhandlingar under årens lopp kom att tillfalla Sverige, som exempelvis Jämtland, Härjedalen, Halland o ch Skåne.
44
Jämförelsen kan i det förstone tyckas halta då det rör sig om det vi idag betraktar som dialekter.
Institutet för språk och folkminnen menar å sin sida att skillnaden mellan det vi benämner som språk
respektive dialekt avgörs av ”historiska och politiska förhållanden snarare än språkliga”. Ett språk kan därmed sägas vara ”en dialekt som har en armé och en flotta.
45
Påståendet är naturligtvis tillspetsat.,
men poängen som är av relevans i detta sammanhang är att majoritetssamhället i olika tider och på olika sätt eftersträvat en språklig homogenitet. En jämförelse av detta slag, i belysande syfte, borde därmed knappast vara orimlig. Här väljer jag att enbart exemplifiera med Jämtland och den försvenskningsprocess som tog vid efter att Danmark-Norge fått avträda landskapet till Sverige i samband med freden i Brömsebro 1645.
Jämtland kom under den senare delen av 1600-talet samt även under 1700-talet språkligt
försvenskas med kungens goda minne. Detta kom att ske genom att poster som officerare, präster och civila ämbetsmän tilldelades den svenska överklassen vid tid en ifråga.
46
Därigenom bildades ett intrikat
system inom vilket svenskan framstod som norm, dels via att det administrativa språket kräver kunskaper i svenska, dels att svenska skolor byggs som ett motvärn till det norska inflytandet. Dessa tankegångar påminner på många sätt om det metasystem Elenius talar om. Denna modell har i sin tur mycket gemensamt med det begrepp som i nordamerikansk forskning går under namnet ”a settler colonial mesh”.
47
Woolfords begrepp belyser hur olika former av verksamheter på olika nivåer, såsom
exempelvis policyskapande på makronivå, olika typer av institutioner på mesonivå, samt lokala interaktioner på mikronivå, bildar ett slags nät som i praktiken ’binder’ ursprungsbefolkningen. Denna modell kan dock sägas vara porösare än den Elenius talar om, då dessa nät, som Woolford betonar, inte bara kan stramas åt utan de kan också bli lösare till sin karaktär vilket i sin tur ger möjlighet till motstånd från ursprungsbefolkningens sida.
48
Ett tydligt exempel på en sådan typ av motstånd, om vi
återgår till de tornedalska arbetsstugorna, är de fall då barnen fortsatte prata finska så fort tillfälle gavs.
Vad gäller dialekter generellt menar Dahlstedt, som för övrigt ger en rad exempel på
dialektstudier från olika delar av landet, att dessa oftast fått ge vika för det han benämner som ett
44 Så har också strävats efter i tidigare svenska områden i Tyskland och Finland, dock med begränsad framgång.
45
https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-svenska-dialekter/om-dialekter
.
46 Jacobsson 1992. Se även Hasselberg 1935; Bylund 1977:290. 47 Woolford 2015. Begreppet förekommer i en studie som undersökt i vilken mån assimilerande verksamheter riktade mot ursprungsbefolkningar kan benämnas som ’kulturell utrotning’ (cultural genocide). 48 Woolford 2015.
417
16
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
”enhetligt högspråk”,
49
detta då skolpolitiken styrts av såväl nationalism som konformism. Det var först
under 1970-talet som läroplaner skulle komma att få en mer respektfull hållning till dialekternas betydelse. Fram till dess går det tydligt att utläsa att man önskade se dem utraderade. Ett exempel från Skolverket i ”Metodiska anvisningar till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk”, publicerad år 1939, lyder som följer:
”Särskild uppmärksamhet kräver behandlingen av störande dialektala inslag och andra egenheter i uttalet. Egendomligheter, som avvika från uttalet hos de bildade på respektive orter, böra redan på lågstadiet bortarbetas. Allt efter dialektinflytandets olika styrka på olika orter kräver detta kursmoment ett större eller mindre arbete av lärare och lärjungar.”
50
Ja, sannolikt har det funnits en rad lärare som i linje med detta försökt anpassa undervisningen till barnets eller barnens dialektala särdrag. Exempel på detta går att hitta även hos enskilda arbetsstugeföreståndarinnor (Nilsson Ranta 2008; se även Lindskog 2010). Samhällets strävan efter språklig uniformitet kan med andra ord konstateras ha varit vägledande under flera hundra år, och är i sig inte unik för Tornedalen och Tornedalens språk. Med detta sagt är upplevelsen av språkförlust ej att förringa, oavsett om vi talar om språk ell er dialekt.
51
Bland annat har studier pekat på hur känslor
av skam, mindervärde och stigma kan uppstå då man upplever sig att inte kunna tala på en jämbördig nivå.
52
Andra studier har framhållit hur personen ’tystnar’, det vill säga avstår från att delta i samtal
om den egna språkförmågan upplevs som alltför bristfällig.
53
Vad gäller ovan nämnda exempel får man
naturligtvis inte heller glömma att det i fallet med de jämtländska barnen inte var fråga om arrangemang av arbetsstugeslag där de hade kunnat placeras i syfte att för att försvenskas. Etableringen av arbetsstugor måste på så vis ses som ett nytt grepp.
I vilken omfattning bidrog då arbetsstugorna specifikt till försvenskningen av, och i,
Tornedalen? Barnen skulle ju där tala svenska och lära sig svenska seder och bruk. Men hur många barn vistades på arbetsstuga i relation till barngruppen som helhet? Frågan är intressant med tanke på stugornas symboliska betydelse, nu som då. Den är emellertid också både omfattande och komplex. Inom nordamerikansk forskning förs det resonemang om huruvida assimilerande verksamheter riktade mot ursprungsbefolkningar skall benämnas som ’kulturell utrotning’ (cultural genocide).
54
Med
begreppet avses en utradering av såväl språket liksom de kulturella uttryck en minoritetsgrupp kan bära med sig. Woolford argumenterar för att så har skett i Nordamerika. Kritiker av begreppet menar att användningen är felaktig av flera skäl, till exempel i relation till språkfrågan. Dels var det i det kanadensiska exemplet endast (!) 1/3 av ursprungsbefolkningens barn som kom att gå i dessa skolor. Dels kom många av barnen ändå att fortsätta tala sitt språk när tillfälle gavs. Därigenom menar kritiker att det inte kan ses som en strävan att kulturellt utrota gruppen i och med att endast en begränsad del av gruppen kom att gå i skolorna.
55
Går det att på liknande sätt titta på andelen barn i Tornedalen som vistades i arbetsstuga? Hur
omfattande var arbetsstugornas verksamhet avseende just barnantalet? Inga uträkningar av detta slag har företagits tidigare varför jag för denna studie har gjort en mindre sådan i illustrerande syfte där jag
49 Dahlstedt 1980:39f. 50 Metodiska anvisningar till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk 1939:52. Med detta sagt har det ändå alltid funnits en viss acceptans för olika talade språkstandarder med dess regionala och lokala egenheter, medan strävan efter en mer enhetlig skriftlig språkstandard varit mer uttalad. 51 Huss denna volym. 52 Wande 2021. 53 Lane 2010. 54 Woolford 2015. 55 Miller 2018:257.
418
5. Assimilering, bildning, fostran …
17
endast tittar på två av de aktuella arbetsstugorna, nämligen i Korpilombolo och Tärendö och på basis av två tidsmässiga nedslag, 1930 respektive 1950.
56
För det första nedslaget visar sig den relativa
andelen barn som vistats på arbetsstuga, jämfört med det totala antalet barn i motsvarande åldersspann som fanns på respektive ort vara lika, cirka 2,5%. För år 1950 hade denna andel för Tärendös del ökat till omkring 7%, medan Korpilombolo låg på 3,3%. Således kan vi se att det åtminstone vad gällde dessa båda arbetsstugor och tidpunkter var en relativt liten andel barn som verkligen omfattades av verksamheten. Vad gäller uträkningen finns förvisso några felkällor att beakta (se bilaga 2), och den utgör naturligtvis endast, som nämndes, ett illustrativt exempel. Icke desto mindre kan exemplet tjäna som betydelsefull fingervisning, inte bara vad gäller omfattningen av arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen sett i ett kvantitativt perspektiv, utan även i termer av vikten att beakta faktorer som dessa för att överhuvudtaget kunna besvara frågor om arbetsstugornas bidrag och inflytande vad gällde just försvenskningssträvandena.
Verksamhetens betydelse och effekter
Hur kan då nyttan med eller konsekvenserna av arbetsstugorna tolkas? Frågan måste naturligtvis begrundas på basis av vems eller vilkas perspektiv man har i åtanke, om man avser intentionell nytta eller faktiska konsekvenser, och så vidare. Det självbiografiska materialet, först och främst, säger förstås en hel del om enskilda personers upplevelser. Samtidigt varierar beskrivningarna av dessa hågkomster mellan de olika författarna. Det bör betonas att de inte har varit på samma stuga, ej heller stammar deras erfarenheter från samma tidpunkt. Alla har inte heller varit på någon av de tornedalska eller norrbottniska arbetsstugorna. Några beskriver verksamheten/vistelsen negativt och liknar den vid et t koncentrationsläger.
57
Övergrepp från auktoritetspersoner återges. Andra författare har en mer
positiv inställning. En författare skriver exempelvis i sina avslutande ord: ”Från tiden på Arbetsstugan har jag lärt mig att bli en god och nyttig samhällsmedborgare, och i fortsättningen ska jag lära mig att leva”.
58
Andra ger uttryck för att de fått se ’en annan värld’, olik den de annars växte upp i.
59
Detta kan
åter kontrasteras mot en synnerligen mörk skildring av arbetsstugeerfarenheten i vilken författaren exempelvis skriver att trygghet är något "som det inte funnits en gnutta av under alla sju åren på arbetsstugan"; där väntade bara "hopplöshetens uppgivenhet".
60
I boken Den barnlösa byn, å andra
sidan, kommer en kvinna till tals som tillbringade några år vid Pålkems arbetsstuga innan denna så småningom övergick till att vara ett skolhem. Erfarenheterna, enligt henne, var ”mes t positiva”.
61
Vidare finns exempel på barn som i vuxen ålder bedyrar sin tacksamhet över att ha fått tillbringa en tid på arbetsstugan. Sådana gå till exempel att finna i besöksliggarna för respektive stugor. I en av dessa har sålunda en kvinna skrivit: ”På besök i det kära 'barndomshemmet'. Hjärtligt Tack”. Därutöver går det att hitta fall där barn på egen hand sökt upp lokalkommittéer och uttryckligen bett om att få bli antagna.
62
Denna genomgång visar att det inte är möjligt att dra några långtgående slutsatser på basis
av dessa subjektiva skildringar.
Inom forskningen har man studerat frågan på en mer strukturell nivå. Där har man pekat på
att försvenskningen å ena sidan bidrog till tvåspråkighet vilket i förlängningen ledde till att
56 För närmare upplysning om hur uträkningen genomförts hänvisas till bilaga 2. Tidpunkterna representerar expansionsfasen samt avvecklingsfasen. 57 Se t ex Isaksson. 58 Bäcklund 2008:249. 59 Ringlööf 1987. 60 Kieri 1987:88. 61 Elenius & Alm 1995:92f. 62 Nilsson Ranta 2008:216.
419
18
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
tornedalingar kunde engagera sig politiskt och delta i olika språkforum. Då meänkieli samtidigt har haft en lägre språklig status än svenskan har denna tvåspråkighet å andra sidan inte alltid, eller enbart, uppfattats som en tillgång. Tvärtom har medvetandegörandet av meänkielis sämre status kunnat bli en börda för den tvåspråkige, och på så sätt bidragit till utvecklingen av ett kulturellt och språkligt stigma.
63
Vidare har man från forskarhåll tittat på i vilken utsträckning vistelsen ledde till förbättrade
skolresultat, med utgångspunkt i tanken att barn på arbetsstuga bör ha kunnat få mer läxhjälp än barn som inte vistades på stuga. Studien visade att barn som hade vistats längre tid på arbetsstuga också fick bättr e betyg.
64
Alalehto medger att staten, genom skola och statskyrka, bedrev en
försvenskningsprocess, men vill också betona laestadianismens betydelse för genomförandet av detta. Predikanternas ofta snäva tolkningar av bibeln och deras fördömanden av mänskligt beteende bidrog, enligt Alalehto, till att tornedalingarna tenderade att odla ett pessimistiskt och defaitistiskt karaktärsdrag som i sin tur gjorde människor inbundna, undergivna och passiva. Tornedalingarna ”drevs in i en negativ självbild vilket kom att gynna försvenskningsproces sens aktörer”.
65
Utifrån detta
perspektiv menar Alalehto att assimileringen av tornedalingarna måhända ändå, trots allt, var till gagn för gruppen som helhet, på så vis att den bidrog till att minska laestadianismens inflytande och istället gav människor möjlighet att bli mer optimistiska i sin läggning med en stärkt framtidstro. Till detta måste man foga att barnen fick möjlighet till en mer likvärdig och förhoppningsvis bättre skolgång än vad de annars skulle ha fått.
Internationell forskning indikerar å sin sida överlag att barn till minoriteter och eller
ursprungsbefolkningar som vistats på internatskolor generellt tenderar ha en sämre hälsa och ett sämre välmående, samt är i större behov av samhällets stöd, än jämförbara grupper inom majoritetsgruppen.
66
Detta bekräftas till exempel i en norsk studie där man tittat på numera vuxna
individer av samisk och kvänsk härkomst som under barndomen vistats på internatskolor liknande de norrbottniska arbetsstugorna. Man undersökte variabler såsom hälsotillstånd, välmående samt frekvensen av sjukpension i vuxen ålder bland dessa personer och jämförde resultaten med motsvarande undersökningsresultat från den norska majoritetsbefolkningen. Man fann endast mindre skillnader mellan grupperna. Däremot rapporterade individerna med erfarenheter av internatskola en genomgående högre grad av fall av diskriminering och olika typer av våld, samt därtill en lägre utbildning och lägre inkomst jämfört med de som inte hade vistats på internatskola.
67
Vården och omsorgen om barnen
Hur var då skötseln av barnen på arbetsstugorna? Ett av rapportens inledande citat pekar på att omsorgen om barnen tycks ha varit rent ut sagt fruktansvärd. Men, som framgått ovan, visar de genomgångna texterna att det inte går att ge något entydigt svar. Det går att finna exempel på vanskötsel och misshandel men det går inte att slå fast att detta var unikt för arbetsstugorna. Det går ej heller att bedöma omfattningen på eventuell vanvård då det endast är extrema fall som sannolikt har dokumenterats. Mycket kom att bero på hur föreståndarinnan förstod och utförde sitt uppdrag.
63 Elenius 2015. Elenius har i detta sammanhang inte studerat nyttan med arbetsstugorna som sådana, snarare deras roll i ett nationalistiskt utbildningssystem. 64 Andersson 2007. 65 Alalehto 2022:108. 66 Minton 2020. 67 Friborg och Oddgeir 2020:870. Nämnda studie hade dock tjänat på att ha ytterligare en jämförelsegrupp i form av personer av samisk och kvänsk härkomst som inte hade vistats på internat som barn.
420
5. Assimilering, bildning, fostran …
19
Vissa var milda i sitt sätt, andra mer stränga. Som vissa biografier pekat på var den hårda regimen inte unik för arbetsstugorna utan kunde också förekomma i skolan och hemmet.
68
I sammanhanget kan Gerda Helena Lindskog arbete (2014) nämnas, i vilket intervjuer
företagits med personer vilka som barn vid skilda tider och platser vistades på arbetsstugor i Tornedalen. Återgivningarna spänner i tid mellan åren 1930 och 1956,
69
alltså även några år efter
stugornas avvecklande, då de i vissa fall hade ombildats till kommunala skolhem. Återgivningarna är mångfacetterade. Här återfinns å ena sidan negativa erfarenheter, såsom rädslan över att behöva separeras från sina föräldrar, orättvis behandling, förbud mot att tala finska, samt ett fall av misshandel. Å andra sidan förekommer också väldigt positiva erfarenheter där arbetsstugan beskrivs som ’ett slott’, en plats där man trivdes, där det fanns mat och kläder, där tillvaron var välordnad, där finska fick pratas (!), där man kunde få åka hem på lördagar, där man fick umgås med byabarnen på söndagar. Som synes framträder återigen komplex bild av verksamheten. Skillnaderna tycks ännu en gång vara beroende av föreståndarinnans tolkning av sitt uppdrag, men även vara avhängiga lokalstyrelsens olika sätt att granska och tolka föreståndarinnan s förehavanden.
70
Folkskoleinspektörerna var statens kontrollanter som genom personliga besök till
arbetsstugorna undersökte hur verksamheten genomfördes. Dessa besök var nödvändiga för att organisationen skulle erhålla statsbidrag för antagna barn. Bidraget var samtidigt ett statligt styrmedel, vilket hade till uppgift att premiera spridningen av ”svensk kultur och svenskt språk” i de finsktalande områdena.
71
Ett upphävande av dessa statsbidrag skulle inte endast ha riskerat ekonomin utan därtill
även trovärdigheten i hela arbetsstugeprojektet. Inspektörerna skulle granska både folkskolor och småskolor, fortsättningsskolor och högre folkskolor, samt enskilda skolor liksom uppfostringsanstalter för vanartade och sedligt försummade barn. Arbetsstugorna stod år 1914 fortfarande under den sistnämnda gruppen, alltså uppfostringsanstalter för vanartade och sedligt försummade barn. Under den senare delen av 1920-talet, alltså under verksamhetens expansionsfas förändrades detta. Arbetsstugorna upphörde då att styras av så kallade vanartslagar och kom istället att lyda under stadgan för "statsunderstödda skolhem inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län". Dessa skolhem skulle lyda under skolöverstyrelsen; i 1924 års lag om samhällets barnavård framgår dock att barn som omhändertas på grund av risk för vanvård, utsatthet eller "vanart" snarare skulle övervakas av inspektören för barnavård. Folkskoleinspektörernas återgivningar av dessa obligatoriska besök på arbetsstugorna är på det hela taget märkbart fåordiga. Det som bedömdes rörde i huvudsak sådant som barnens sätt att hälsa och uppföra sig, liksom deras sångförmåga. Vid ett besök ansågs barnen ’rotlösa’, vid ett annat tillfälle bedömdes de däremot som intelligenta. En inspektör noterade att barnen vid arbetsstugan tycktes ha bättre hälsa än barn som inte bodde på arbetsstuga.
I samband med 1924 års barnavårdslag sades att: ”Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse
att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och fostran…”. Detta preciserades dock inte närmare, vilket gav barnavårdsnämnden stora möjligheter att avgöra vad som egentligen avsågs med ”tillfredsställande vård”. När det gällde fosterhems- och barnhemsvården rekommenderades inspektören att gärna försöka tala med barnet på tu man hand.
72
Spår eller tecken på sådana enskilda
68 Se t ex Freij 2014; Nilsson Ranta 2013. 69 Som nämnts tidigare, avslutade stiftelsen sin arbetsstugurverksamhet 1954. Några av stugorna hamnade därefter i kommunal regi och ombildades till så kallade skolhem. Även om huvudmannaskapet ändrades tycks verksamhetsinnehållet tycktes ha bestått, i alla fall under de första åren efter ombildandet. 70 Lindskog 2014. 71 Slunga 1993:34. 72 SOU 2009:99:278.
421
20
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
samtal har emellertid inte gått att finna vad gäller inspektörernas egna berättelser och i vilka de återger sina besök på arbetsstugorna. Däremot finns i Reglementen för skolor i Neder Torneå skoldistrikt från 1923 instruktioner som rör frågan om disciplinära åtgärder. Under rubriken ”Undervisning, ordning och tukt" sägs att man ska ta hänsyn till barnets sinnesart, ålder och kön. ”Oöverlagd bestraffning eller skymfande behandling må icke förekomma.” Läraren ska därför ”noga överväga" innan aga tillgrips och först se om bättring inte kan nås på andra vägar. Om väl aga tillämpas ska denna inte tillfoga skador p å barnet.
73
Den tråkiga sanningen är emellertid att det i alla former av institutionsvård går att hitta
exempel där den skyddsbehövande på olika vis far illa. I den så kallade Vanvårdsutredningen intervjuades vuxna vilka som barn hade vistats i fosterhem, på institution eller i andra, däribland privata former av vård (här inkluderades dock inte arbetsstugorna). I dessa skildringar och vittnesmål framkom en rad exempel på olika former av övergrepp.
74
Liknande erfarenheter har också framkommit
i Finland i samband med att man där genomförde en liknande utredning.
75
Sammantaget är det av
dessa anledningar svårt att på ett generellt plan uttala sig om huruvida vården och omsorgen var bra eller dålig på basis av de källor som här undersökts.
Tornedalens arbetsstugor i en nationell kontext
Under hela sin verksamhetsperiod orienterar sig arbetsstugorna mot områdena utbildning, vård av barn, fostran samt den sociala frågan, något som framgår tydligt i de årsrapporter stiftelsen ger ut under åren 1903-1954. Detta gör att verksamheten ifråga måste kontextualiseras i relation till liknande verksamhetsområden under samma tid för att bättre kunna förstås. Som utbildningsinstitution ligger den i linje med en redan vid tiden befintlig och väl etablerad tanketradition som förespråkar ett särskiljande av vissa elevgrupper för att ge dem särskilda undervisningsformer. Som sådan kan verksamheten ses som en konstruktion skapad ur en socialpolitisk reformism, vilken i sin tur kan beskrivas som sprungen ur tankar om hot, räddning och förändring.
76
Geografiskt var samerna
närliggande men som skall visas var lösningarna helt olika avseende hur man skulle lösa (ut-)bildningsfrågan för de tornedalska respektive samiska barnen. För samernas barn hade en rad skolformer inrättats redan vid sekelskiftet 1900, vilket kunde inkludera allt ifrån vanliga folkskolor, ’lappfolkskolor’, kateketskolor eller missionsskolor. Dessa var dock överlag bristfälliga till sin karaktär och de samiska barnen deltog i flera fall endast sporadiskt eller inte alls. Detta gällde särskilt barnen till de renskötande nomadiserande samerna. För att råda bot på detta initierades år 1908 en utredning, ledd av biskop Olof Bergqvist som för övrigt även satt som ordförande i den norrbottniska arbetsstugestiftelsen. Utredningen ledde till att de samiska barnen delades upp i två kategorier med varsin skolform. Barn till bofasta samer fick sålunda gå i den vanliga allmänna folkskolan. För barn till nomadiserande renskötande samer hade man däremot en annan lösning. Under årskurserna ett till tre skulle barnen undervisas i 28 veckor under sommarperioden i så kallade vandrande nomadskolor, vilka bestod av flyttbara tältkåtor. Dessa var placerade nära familjerna och följde med då renhjordarna flyttades. Årskurserna fyra till sex pågick under tre till fyra månader under vinterhalvåret i fasta
73 Reglementen för skolor i Neder Torneå skoldistrikt 1923. Lagtexten från SFS 1918:422 säger under §69 att enbart pojkar upp till femton års ålder och flickor upp till 12 års ålder får agas. 74 Vanvård i social barnavård – slutrapport SOU 2011:61. Liknande resultat återfanns i en liknande studie från Finland, se Malinen et al 2020. 75 Hytönen, Kirsi-Maria; Malinen, Antti; Salenius, Paula; Haikari, Janne; Markkola, Pirjo; Kuronen, Marjo; Koivisto, Johanna 2016. 76 Sjögren 2009.
422
5. Assimilering, bildning, fostran …
21
nomadskolor, vilka var förlagda i byar där samerna vistades vintertid med sina renar. Tanken var att barnen parallellt med skolgången skulle ha en bra och nära kontakt med sina föräldrar och det nomadiserande livet.
77
Det var en lösning som rimmade väl med den så kallade ’lapp-skall-vara-lapp’
politiken. Barn till renskötande samer skulle skolas måttligt, emedan de inte ansågs kapabla att leva i ett modernt samhälle. Tornedalingarna däremot omfattades inte av denna människosyn. De ansågs bildningsbara och därav kunde utbildningssituationen lösas på ett annat sätt och med en mer omfattande assimileringssträvan i form av arbetsstugor.
Vid en genomgång av ett antal verksamheter som kan sägas likna de norrbottniska
arbetsstugornas verksamhet i termer av dess dagliga sysslor och upplägg, dess organisering, finansiering och huvudmannaskap, går det de facto, att se många likheter. Arbetsstugorna har sina rötter i samma slags jordmån som andra barnaräddande verksamheter vid tiden ifråga. Under det tidiga 1900-talet bedrivs en rad olika verksamheter i filantropisk regi, men med stöd från staten. Med tiden kommer flera av dessa verksamheter att i allt högre grad vara beroende av statliga och/eller kommunala medel. De kontrolleras av statens inspektörer, samtidigt som även kommunerna får ett större inflytande i samband med barnavårdsnämndernas bildande under 1930-talet. Vissa verksamheter har inslag av tvångsintagning. Detta gällde dock inte de norrbottniska arbetsstugorna, vilka istället presenterades och beskrevs som ett erbjudande. Här måste man emellertid ställa sig frågan om föräldrarna ifråga verkligen hade något reellt val. De torde knappast ha haft möjligheten att lösa skolobligatoriet själva.
Sett i detta ljus framstår arbetsstugorna inte enbart som en del av en försvenskningsprocess,
eller en särart i norra Sveriges utmarker, utan i lika hög grad som en integrerad del av den tidstypiska socialpolitiska reformiver som accelererar under 1900-talets första hälft. Arbetsstugorna är ett av resultaten av den industri kring sociala problem som tar fart under senare delen av 1800-talet, och i vilken institutioner och räddningsinstitut är en typ av åtgärd.
78
Framgången mättes härvidlag snarare
i etablerandet än i verksamhetens utfall. Institutionerna, däribland arbetsstugorna, skulle ge barnen en kunskapsmässig och språklig grund att stå på, vilken samtidigt moraliskt var i enlighet med svenska statens normer - en slags hjälp till självhjälp, skulle man kunna säga med våra dagars terminologi. Arbetsstugorna i Norrbotten kan mot bakgrund av detta ses som en av de framträdande (ut-)bildningsaktörerna i Tornedalen under 1900-talet men den dagliga verksamheten handlade i hög grad även om fostran. Å andra sidan har den officiella retoriken rörande denna verksamhet en terminologi som även för tankarna till en form av vårdinrättning i syfte att rädda barnen såväl andligt som fysiskt.
Så några ord om arbetsstugorna i en internationell kontext. Verksamheter liknande de
norrbottniska arbetsstugorna har använts i flera delar av världen i syfte att assimilera. De benämns ’boarding schools’ eller ’residential schools’ och avser verksamheter där barn bor utom hemmet. Den dagliga organiseringen liknar i mångt och mycket varandra. Statens intentioner beskrivs dock i vissa fall som mer radikala än de som lyfts fram i den svenska forskningen om arbetsstugor. Exempel på detta kan vara graden av tvångsmedel som används. De norrbottniska familjerna får ett erbjudande om att barnet kan antas till arbetsstuga medan exempelvis de nordamerikanska antagningsprocesserna har högre grad a v tvång.
79
Kommuner, föräldrar, lokala krafter – de understuderade aktörerna
77 Henrysson 1993:8ff. 78 Se t ex Sköld 2006. 79 Minton 2020.
423
22
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
Som denna rapport försökt åskådliggöra är det tydligt att det funnits olika förhållningssätt till arbetsstugorna och deras verksamheter. Viktigt att ha i åtanke är också att det har funnits kommuner som ansökt om arbetsstuga, men också kommuner som avböjt arbetsstuga. Inom den hittillsvarande forskningen kring denna verksamhet kan en generell ensidighet i så måtto att den gärna velat antingen förklara eller belysa dessa frågor ur ett ekonomiskt perspektiv (med tonvikt på fattiga kommuner) eller via ett fokus på enskilda starka företrädare lokalt som i många fall drevs av ideologiska skäl.
80
Hur stod
det exempelvis till med försvenskningsuppdraget för kommunernas del, beaktades detta i deras ansökningar? Det går inte att hitta exempel på sådana tankegångar
81
, och de tycks generellt mer drivna
av ekonomiska skäl än av några strävanden efter försvenskning. Givet att verksamheten kunde pågå så länge måste inblandade parter ändå ha haft en åsikt i frågan, bortom de rent ekonomiska drivkrafterna. De som ansökte om arbetsstuga kan knappast ha varit ovetande om stugornas verksamhet, ja, vi kan sannolikt anta att de inte bara känt till, utan även torde ha varit positivt inställda till dessa. Mer eller mindre subtila uttryck för kommunernas engagemang går i vissa fall att utläsa i material såsom stiftelsens årsrapporter. Vid invigningen av arbetsstugan i Vojakkala riktades ett tack inte bara till Vojakkala byamän som hade skänkt en stor summa, samt till tre hemmansägare och till prästen som hade skänkt tomtmarken, utan även till Nedertorneå kommun som också hade skänkt en ansenlig summa. Detta jämförs med etableringen av arbetsstugan i Ullatti där dylika engagemang från kommunens sida inte går att spåra. Lika relevant är frågan på vilka grunder vissa kommuner valde att avböja ett erbjudande om en arbetsstuga. Vad var skälen? Här vill jag mena att det vore mer fruktbart att studera frågan om kommunernas engagemang, avsaknad av engagemang, eller aktiva avböjande ur ett avsevärt bredare perspektiv, inte minst för att betona och belysa kommunernas roll som medaktörer i arbetsstugans etablering och fortlevnad i Tornedalen.
Vidare har det varit få studier som behandlat frågan om arbetsstugorna ur föräldrarnas
synvinkel. Det fanns till exempel föräldrar som både motsatte sig att skicka sina barn till arbetsstugan, och föräldrar som lika aktivt bejakade denna verksamhet. När det gällde kritiken från föräldrarna tycks denna dock oftast inte ha handlat om själva språkfrågan eller försvenskningen. Snarare rörde motargumenten frågan om barnets förflyttning från hemmet, nedläggningen av den lokala skolan, eller risken för att barnet kunde fara illa.
82
Ytterligare en essentiell, men alltför ofta bortglömd aspekt, vilken knyter an till de två
ovannämnda, rör lokalsamhällets engagemang i arbetsstugan. Vanligtvis läggs inom forskningen stort fokus på de stora aktörerna, såsom organisationsföreträdare och donatorer. Desto mindre uppmärksamhet har ägnats åt det lokala engagemanget och dess bidragande roll i, och för, verksamheten. Som just anfördes, går det att i stiftelsens årsrapporter se vad som skänkts till respektive arbetsstuga från olika lokalt anknutna personer. Här framgår också signifikanta lokala skillnader rörande detta; i vissa områden tycks lokalbefolkningen ha varit mer angelägna jämfört med på andra håll. Nedanstående tabell (tabell 2) exemplifierar detta på basis av fyra orter med arbetsstugor, i Tornedalen (Teurajärvi och Korpilombolo), och två från andra norrbottniska bygder (Nattavaara och Pålkem) under ett par år i samband med expansionsfasen respektive början av avvecklingsfasen.
83
Här framgår, exempelvis, att det lokala engagemanget, att döma av antal givare,
synes ha varit relativt stort i Teurajärvi i jämförelse med i Korpilombolo, men även om vi jämför med de två orterna utanför Tornedalen. Även Korpilombolo visar på ett högre antal givare än de sistnämnda
80 Se t ex Lindskog 2010; Elenius 2001; Nilsson Ranta 2008; Tenerz 1963. 81 Slunga 2000:142. 82 Nilsson Ranta 2008. 83 Informationen är hämtad från årsrapporterna för nämnda år.
424
5. Assimilering, bildning, fostran …
23
orterna. Åren som inleder avvecklingsfasen visar å sin sida på en markant minskning av givare från närområdet för samtliga orter, möjligen med visst undantag för Nattavaara.
Tabell 2. Denna tabell illustrerar lokala skillnader i form av antal givare mellan olika arbetsstugeorter vid två olika tidpunkter.
År Arbetsstuga
Antal givare Från närområdet/utanför närområdet
Typ av gåva Typ av givare
1930-31 Mest in natura Teurajärvi (T-dalen) 69/33 Medel- överklass Korpilombolo (T-dalen) 35/56 Föreningar, direktörer, fruar Nattavaara 31/24 Föreningar, direktörer, fruar Pålkem 20/44 Föreningar, fruar 1945-46 Kontanta medel Teurajärvi (T-dalen) 8/2 Lärare, skola Korpilombolo (T-dalen) 6/18 Föreningar, skola Nattavaara 20/24 Fruar, föreningar Pålkem 4/7 Direktör
Hur skall detta förstås? Här måste understrykas att precis som för kommunernas del, torde
även stora delar av lokalbefolkningen ha varit insatta i arbetsstugans verksamhet och målsättningar. Hur uppfattades då dessa? Bör vi betrakta gåvorna som ett erkännande från deras håll på vad de upplevde som verksamhetens nytta, en gest av samtycke och bifall för verksamheten som sådan? Hur omfattande var i så fall detta stöd på de skilda orterna, och hur såg motiven ut i mer konkreta ordalag?
Då de här anförda grupperna av aktörer – kommunerna, föräldrarna, de lokala krafterna –
förblivit i hög grad understuderade, har även en rad aspekter förblivit obesvarade, vilka skulle ha varit av essentiell betydelse för ett fylligare förankrande av arbetsstugan i sin lokala kontext och därmed även för möjligheten till en mer komplex förståelse av densamma.
Avslutande ord
Det har snart gått sjuttio år sedan Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor avslutade sin arbetsstugeverksamhet. Sedan dess har man med jämna mellanrum, och framförallt i lokalpressen, kunnat ta del av enskildas skiftande erfarenheter som varande före detta arbetsstugebarn. Ofta har återgivningarna till innehållet liknat de i inledningen nämnda, inbördes olika citaten. I samband med sanningskommissionens pågående arbete har ytterligare ett antal röster med liknande erfarenheter fått komma till tals. Trots att de norrbottniska arbetsstugorna i praktiken, och för Tornedalens del, endast kom att beröra ett mindre antal barn, relativt sett, har verksamheten här i efterhand kommit att få en stor symbolisk betydelse, inte minst i sin roll av försvenskningsverktyg. Som denna studie försökt redogöra för bör emellertid ett visst mått av försiktighet brukas vid tolkningen och bedömningen av arbetsstugornas verksamhet. Som visats ovan är, först och främst, erfarenheterna från arbetsstugorna både komplexa och mångskiftande. De rymmer både sorg och glädje, både ilska och tacksamhet, samtidigt som en rad olika anledningar till upplevelserna ifråga anförs.
425
24
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
Vidare fanns det, som framgått, en rad olika aktörer som verkade för arbetsstugans sak, några
öppet, andra aningen i det dolda. Icke desto mindre kunde dessa aktörer ha skilda mål med sitt engagemang och stöd. Den tidigare nämnde Woolfords modell ”settler colonial mesh” blir här användbar då det tydliggör hur dessa aktörer i viss mån binder minoriteten till verksamheten. Här finns med andra ord likheter med de satsningar som skett mot minoriteter och urfolk i andra delar av världen. Även om arbetsstugorna i Norrbotten och Tornedalen kan sägas ingå i ett system av försvenskningsagenter ger, å andra sidan, verksamhetens organisering i sig minoritetsbefolkningen både möjligheter till motstånd och inflytande, av flera skäl. Kommunerna kunde som aktör exempelvis avböja eller stänga en arbetsstuga. Ortens lokalkommitté kunde därtill påverka hur den dagliga verksamheten sköttes. Föräldrar kunde, å sin sida, vägra skicka sina barn. I de texter som här studerats finns en avsaknad av ett sådant här lokalt perspektiv, det vill säga: vilket stöd hade verksamheten på orten?
Det måste anses rimligt att anta att det fanns ett visst stöd på de olika orterna som gav
legitimitet åt verksamheten, något jag försökt åskådliggöra i exempelvis tabell 2 ovan, vilken visar på lokalbefolkningens givande av gåvor till en viss arbetsstuga. I denna jämförelse syns även en förändring och minskning av givare när gåvorna får kontant karaktär istället för att vara in natura. De lokala företrädare som ansökte om att få starta en arbetsstuga var, som påtalats, inte ovetande om dess verksamhetsinriktning och, får man förmoda, dess ideologiska grund. Arbetsstugorna verkade i drygt femtio års tid. Endast en av dem stängdes ned till följd av oegentligheter, vilket tyder på att man från kommunalt/lokalt håll ändå ansåg dem som värdefulla. Var det enbart ekonomiska skäl som motiverade verksamheten? Eller ansågs de vara av gagn av andra anledningar? Fanns det till exempel även bland lokalpolitiker sympati för verksamhetens försvenskningsarbete? Av årsrapporterna framgår att även lokalbefolkningen gav stöd till verksamheten, såsom i form av gåvor. De evenemang som anordnades på arbetsstugorna tycks vidare ha lockat en hel del folk på orten i fråga. Aspekter som dessa talar för att det bland tornedalingar ändå fanns ett visst stöd för verksamheten. Som försvenskningsagent synes de norrbottniska arbetsstugorna med andra ord i realiteten inte ha varit de mest effektiva, för att använda de officiella företrädarnas språk – eller, tydligare uttryckt och med ett mer agentbetonat fokus, som rätt porösa till sin form och karaktär.
426
5. Assimilering, bildning, fostran …
25
Källförteckning
Otryckta källor
Folkrörelsernas arkiv, Norrbottens minne: Norrbottens läns arbetsstugor (NLA). Arkiv 1018, volymerna 83 (Tärendö arbetsstuga), 85 (Korpilombolo arbetsstuga), 109 (Korpilombolo arbetsstuga) och 115 (Tärendö arbetsstuga).
Tryckta
Ahlgren, Thorbjörn (2014). Institutionalisering på hemmaplan: en idés resa i den sociala barnavården. Diss. Växjö : Linnéuniversitetet, 2014 Tillgänglig på Internet:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-36715
Alalehto, Tage (2021). Tornedalsk identitet. [Luleå]: Tornedalica
Alalehto, Tage (2001). Tärendö: historien om en svensk tornedalsby. Kågeröd: Barr
Alfredsson, Rolf (1977). Västerbottens läns arbetsstugor 1909-1954:. 2-betygsuppsats Umeå
Alm, Anita & Henrysson, Sten (1991). Gällivare lappskola 1756-1850: en elevmatrikel jämte analys. Umeå: Forskningsarkivet, Umeå universitet
Andersson, Christian (2007). Teachers and student outcomes: evidence using Swedish data. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2007
Andersson, Gustaf (1993). En oäkting och hans vandring från lappmark till en arbetsstuga och dess liv. [Tavelsjö]: [G. Andersson]
Andersson Vogel, Maria (2020). Disciplinering, femininitet och tvångsvård: tjejers vardag vid särskilda ungdomshem. Upplaga 1 Lund: Studentlitteratur
Bommenel, Elin (2006). Sockerförsöket: kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Diss. Linköping: Linköpings universitet, 2006
Bylund, Thord Skolan som verktyg vid Jämtlands försvenskande, I: Jørgensen, Harald, Ilsøe, Grethe & Linde, Helle (red.) (1977). Nordiske arkivstudier: tilegnet landsarkivar dr. phil. Harald Jørgensen den
3. januar 1977. København: [Helle Linde]
Bäcklund, Barbro (2008). Pintorparhäxans elev. Skellefteå: Ord & visor
Börjesson, Mats & Palmblad, Eva (red.) (2003). Problembarnets århundrade: normalitet, expertis och visionen om framsteg. Lund: Studentlitteratur
Curtelius, Elisabeth (1920). Vårsådd i ödemarken: Norrbottens arbetsstugor 1903-1920 : förra delen. Stockholm: EFS
Drugge, Ulf (2009). Kulturell hegemoni, etnicitet och underordning: om arbetsstugor i Norrbottens län i början av 1900-talet. Rig. 2009:3, s. [129]-144
Durbach (2020). Many Mouths: The Politics of Food in Britain from the Workhouse to the Welfare State [Elektronisk resurs]. Cambridge University Press
Elenius, Lars (2001). Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Diss. Umeå : Univ., 2001
427
26
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
Elenius, Lars (2006). Nationalstat och minoritetspolitik: samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur
Elenius, Lars (2014). Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen [Elektronisk resurs]. Nordic Journal of Educational History. 1:2, 63-85 Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-97314
Ėtkind, Aleksandr Markovič (2011). Internal colonization: Russia's imperial experience. Cambridge: Polity
Dahlstedt, Karl-Hampus, Dialekten i skolan, I: Molde, Bertil (red.) (1979). Språkform och språknorm:
en bok till Bertil Molde på 60-årsdagen den 16 september 1979. Stockholm: Esselte studium
Fredäng, Päivi (2012) i går dövstum skomakare, i dag teckenspråkig webdesigner I: Engwall, Kristina & Larsson, Stig (red.) (2012). Utanförskapets historia: om funktionsnedsättning och funktionshinder. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
Freij, Laila (2014). Arbetsstugubarn: [att vara skolbarn i Norrbotten]. Stockholm: Vulkan
Friborg, Oddgeir ; Sørlie, Tore ; Schei, Berit ; Javo, Cecilie ; Sørbye, Øystein ; Hansen, Ketil Lenert, Do Childhood Boarding School Experiences Predict Health, Well-Being and Disability Pension in Adults? A SAMINOR Study, Journal of cross-cultural psychology, 2020, Vol.51 (10), p.848-875
Fried, Ingegärd (1992). Mellansjö skolhem: sammanställning av Alice Hellströms arkivmaterial: en longitudinell prospektiv uppföljning av de elever som skrevs in på skolhemmet 1928-1940. Lic.-avh. Stockholm: Karol. inst.
Fritz, Martin & Nyberg, Gudrun (2014). Willinska stiftelsen: från fattigfriskola till stipendiestiftelse. Göteborg: Tre böcker
Forsström, Gösta & Strand, Bo (red.) (1977). Gällivare kommun: skrifter. D. 2 Gällivare tätort och landsbygd. Luleå: Norrbottens museum
Goffman, Erving (2004) Totala institutioner, Lund: Studentlitteratur
Hasenfeld, Yeheskel (2003) Mennsket som råstoff, Aarhus: Forlaget Klim
Hasselberg, Gudmar (1935). Frösö trivialskola: ett kapitel ur Norrlands kulturhistoria: till invigningen av läroverksbyggnaden i Östersund den 14 december 1935. Lund: Gleerup
Henrysson, Sten (1993). Darwin, ras och nomadskola: motiv till kåtaskolreformen 1913. Umeå: Forskningsarkivet, Umeå universitet Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-33683
Hirdman, Yvonne (2010). Att lägga livet tillrätta: studier i svensk folkhemspolitik. [4., rev. utg.] Stockholm: Carlsson
Hytönen, Kirsi-Maria; Malinen, Antti; Salenius, Paula; Haikari, Janne; Markkola, Pirjo; Kuronen, Marjo; Koivisto, Johanna (2016). Missförhållanden och vanvård av barn inom barnskyddets vård utom hemmet 1937–1983: Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2016:55. Helsingfors.
Isaksson, Arne (1988). I hatkärlekens gränsland eller ur marginalmänniskors rike. [Bollstabruk]: [A. Isaksson]
428
5. Assimilering, bildning, fostran …
27
Jacobsson, Hans (1991). Jämtlands försvenskning: de härskande samhällsgrupperna (den svenska överklassen) i Jämtland under svensktidens första hundra år : en socialhistorisk studie. Östersund: Landsarkivet
Johansson, Jan-Erik (1986). Från arbetsstuga till fritidshem: ett bidrag till fritidshemmets historia : [kompletterande material till det pedagogiska programmet för fritidshem]. 1. uppl. Stockholm: Liber/Allmänna förl.
Jordansson, Birgitta (1998). Den goda människan från Göteborg: genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt. Diss. Göteborg : Univ.
Jordansson, Birgitta (1999). Från arbetsinrättning till pedagogisk institution: en översikt kring skolbarnsomsorg från 1880-tal till 1940-tal. Den privat-offentliga gränsen / projektledare: Tinne Vammen ; redaktör: Monika Janfelt. S. 47-77
Kieri, Gunnar (1987). Var som folk!. Stockholm: Arbetarkultur
Lane, Pia (2010). ‘We did what we thought was best for our children’: a nexus analysis of language shift in a Kven community. International Journal of the Sociology of Language 202: 63–78.
Levin, Claes (2017). Det sociala ansvarets organisering: social barnavård mellan byråkrati och solidaritet. första upplagan Lund: Studentlitteratur
Lindskog, Gerda Helena (2010). "Snölandets fattiga ungdom till hjälp": om kvinnor och män kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933. Umeå: h:ström - Text & kultur
Lindskog, Gerda Helena (2014). "Först och främst misshagade namnet": arbetsstugor för barn i Tornedalen och Lappland 1930-1954 : tjugosex intervjuer. Umeå: H:ström - Text & kultur
Lundemark, Erik (1980). Arbetsstugorna. Luleå: Tornedalica
Antti Malinen, Pirjo Markkola & Kirsi-Maria Hytönen (2020) CONDUCTING COMMISSIONED RESEARCH, Scandinavian Journal of History, 45:2, 202-220, DOI:10.1080/03468755.2019.1577294
Mattinen, Armi (red.) (1984). Norrbottens läns arbetsstugor 1903-1954: hur var det? : vad gjorde man? : varför arbetsstugor? : en kort skildring av hela arbetsstugeepoken. [S.l.]: Nordströms tr.
Miller, J.R. (2017) Residential schools and reconciliation. Toronto. University of Toronto Press.
Minton, Stephen James (red.) (2020). Residential schools and indigenous peoples: from genocide via education to the possibilities for processes of truth, restitution, reconciliation, and reclamation. Abingdon, Oxon: Routledge
Nilsson Ranta, Daniel (2008). Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens arbetsstugor 1903-1954. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008
Nilsson Ranta, Daniel (2013). Den alltför bildade: om en tornedalsflicka på arbetsstuga. Usla, elända och arma: samhällets utsatta under 700 år. S. 274-292
Nilsson Ranta, Daniel (2015) Norrbottens arbetsstugor – Om barnavård och dess aktörers behov I: Sjögren, David & Westberg, Johannes (red.) (2015). Norrlandsfrågan: erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. S. 63-79. Umeå: Kungl. Skytteanska samfundet
Nordenson, Clare (1974). Från arbetsstugor till fritidshem. Stockholm: Centralkommittén för Stockholms eftermiddagshem med barnträdgårdar
429
28
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
Norrbottens läns arbetsstugor, Årsrapporter 1903-1951
Ohrlander, Kajsa (red.) (1991). Barnhus: om räddningsanstalter, barnhem, idiotanstalter, uppfostringsanstalter i Norden från 1700-talet till våra dagar. Stockholm: Allmänna barnhuset
Olsson, Ole (1999). Från arbete till hobby: en studie av pedagogisk filantropi i de svenska arbetsstugorna. Diss. Linköping : Univ.
Pedersen, Susan & Elkins, Caroline (2005). Settler Colonialism in the Twentieth Century: Projects, Practices, Legacies [Elektronisk resurs]. Routledge
Persson, Curt (2018). "Då var jag som en fånge.": statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Övertorneå: Svenska tornedalingars riksförbund -Tornionlaaksolaiset : Met Nuoret
Plummer, K. (2001) the call of life stories in ethnographic research. I: Atkinson, P. & Coffey, A. (2001) Handbook of ethnography. London: Sage.
Ringlööf, Arne (1987). Dikanäs arbetsstuga 1928-1954: skolminnen och arbetsstugelivet. Dikanäs: [A. Ringlööf]
Rohlin, Malin (2001). Att styra i namn av barns fritid: en nutidshistoria om konstruktionen av dagens fritidshem i samordning med skolan. Diss. Stockholm : Univ., 2001
Sallnäs, Marie (2000). Barnavårdens institutioner: framväxt, ideologi och struktur. Diss. Stockholm : Univ. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-1029
Sidebäck, Göran (1992). Kampen om barnets själ: barn- och ungdomsorganisationer för fostran och normbildning 1850-1980. Diss. Stockholm: Univ.
Sjögren, David & Westberg, Johannes (red.) (2015). Norrlandsfrågan: erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Umeå: Kungl. Skytteanska samfundet
Sköld, Johanna (2006). Fosterbarnsindustri eller människokärlek: barn, familjer och
utackorderingsbyrån i Stockholm 1890-1925. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006
Slunga, Nils (1965). Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. Luleå: Tornedalica
Slunga, Nils (1993). "Skola för glesbygd": arbetsstugor i norra Sverige. Luleå: Stift. Norrbottens läns arbetsstugor
Slunga, Nils (2000). Arbetsstugorna i norra Sverige: ett filantropiskt företag i skolans tjänst. Uppsala: Fören. för svensk undervisningshistoria
Sundberg, Emil (red.) (1903). Lagstiftningen om barnavård: de nya lagarna om vården af fosterbarn, uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn samt behandlingen af minderåriga förbrytare : med förklarande anmärkningar. Stockholm:
Sundkvist, Maria (1994). De vanartade barnen: mötet mellan barn, föräldrar och Norrköpings barnavårdsnämnd 1903-1925. Diss. Linköping : Univ.
Svensk Författningssamling (SFS) 1902: Lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, 67.
Sverige. Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (2009). Vanvård i social barnavård under 1900-talet: delbetänkande. Stockholm: Fritzes
430
5. Assimilering, bildning, fostran …
29
Söderlind, Ingrid (1999). Barnhem för flickor: barn, familj och institutionsliv i Stockholm 1870-1920. Diss. Linköping : Univ.
Söderlind, Ingrid (2001). Att fostra dugliga tjänarinnor: flickbarnhem i Stockholm 1870-1920. Socialvetenskaplig tidskrift. 8(2001):1/2, s. 77-95
Tenerz, Hugo (1963). Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900talet jämte språkdebatten. Stockholm: Seelig
Uddenberg, Nils (2019). Skallmätaren: Gustaf Retzius - hyllad och hatad. [Lidingö]: Fri tanke
Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (2012). Vanvård i social barnavård slutrapport : slutbetänkande. Johanneshov: TPB
Wande, Erling (2021). Från tornedalsfinska till meänkieli. Om den språkliga emancipationen i Tornedalen. Darvishpour, Mehrdad & Westin, Charles (red.) (2021). Migration och etnicitet: perspektiv på mångfald i Sverige, 163-178. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.
Westerlund, Karl-Gunnar (2012). De sju långa åren på arbetsstugan i Arjeplog: [en självbiografi]. [Arjeplog]: [Karl-Gunnar Westerlund]
Woolford, Andrew John (2015). This benevolent experiment: indigenous boarding schools, genocide, and redress in Canada and the United States. Lincoln: University of Nebraska Press
Västerbottens läns arbetsstugor. (1911-1936). Umeå:
Åman, Anders (1976). Om den offentliga vården: byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen : en arkitekturhistorisk undersökning. Stockholm: Sveriges arkitekturmuseum
Ödman, Per-Johan & Hayen, Mats (2004). Främlingar i vardagen: liv och pedagogik vid Stora barnhuset i Stockholm på 1700-talet. Stockholm: Stockholmia
Österberg, Eva (2016). De små då: perspektiv på barn i historien. Stockholm: Natur & kultur
Internetlänkar
Institutet för språk och folkminnen
om-svenska-dialekter/om-dialekter
431
30
5. Assimilering, bildning, fostran … SOU 2023:68
Bilaga 1
Tabellen visar de källor som ligger till grund för studien, uppdelade enligt typ av text samt huvudsakligt typ av innehåll. Den vänstra kolumnen avser texter som rör Norrbottens arbetsstugor och den andra kolumnen anger dessa texters fokus. Den tredje kolumnen redovisar texter som rör barn-/människovårdande verksamheter. De senares respektive fokus presenteras i den fjärde och sista kolumnen.
Norrbottens arbetsstugor
Textens fokus Barnavårdande verksamheter
Textens fokus
Alalehto, Tage Andersson, Christian
Drugge, Ulf
Elenius, Lars Mattinen, Armi
Nilsson Ranta, Daniel
Nilsson Ranta, Daniel
Persson, Curt
Tenerz, Hugo
Enskild by, mentaliteter Skolresultat efter vistelse på
arbetsstuga
Föreståndarinnornas roll
Metasystem
Historia
Organisering av verksamheten
olika delar
Organisationsperspektiv
Statens göranden med
tornedalingar Bildningshistoria
Bommenel, Elin
Fredäng, Päivi Fried, Ingegärd
Jordansson, Birgitta
Nordenson, Clare
Olsson, Ole
Sundqvist, Maria Sidebäck, Göran
Sköld, Johanna Söderlind, Ingrid
Weiner, Gena Ödman, Per-Johan &
Hayen, Mats
Sockerförsöket
Dövstumhet och språk
Skolhem psykiatri
Filantropi, Skolbarnomsorg Arbetsstugor och
fritidshem Pedagogik
Kamp om barnets
bildning Vanartade barn Barnhem för flickor
Fosterbarn Fattiga barn Stora barnhuset i
Stockholm
Bäcklund, Barbro
Freij, Laila Isaksson, Arne Kieri, Gunnar Westerlund, Karl
Livsberättelse Livsberättelser Livsberättelse Livsberättelse Livsberättelse
Andersson, Gustaf
Ringlööf, Arne
Livsberättelse Livsberättelse
Curtelius, Elisabeth Arbetsstuguvän Fritz & Nyberg Lindskog, Gerda H Arbetsstugornas föreståndarinnor Lindskog, Gerda H Arbetsstuguerfarenheter
Lundemark, Erik Arbetsstugans historia
Slunga, Nils Arbetsstugans historia
Årsberättelser från stiftelsen Norrbottens
Läns arbetsstugor
Årsberättelser från
stiftelsen
Västerbottens Läns
arbetsstugor
432
5. Assimilering, bildning, fostran …
31
Bilaga 2
Verksamhetens omfattning avseende antalet barn för arbetsstugorna i Korpilombolo och Tärendö för åren 1930 och 1950
Arbetsstugornas verksamhet försiggick under åren 1903-1954 och kom att totalt sett omfatta omkring 5 500 barn, däribland även barn från Tornedalen. Siffror för den relativa andelen barn på respektive arbetsstuga i Korpilomobolo och Tärendö för nämnda år har fåtts fram på följande sätt: Åldersspannet på de barn som vistades på arbetsstuga var 7-14 år. Siffror för det totala antalet barn i någorlunda motsvarande åldersspann som fanns på dessa orter, Korpilombolo och Tärendö, har fåtts fram på basis av de befolkningsräkningar som genomfördes 1930 respektive 1950. Vad gäller förstnämnda befolkningsräkning är siffrorna för Korpilombolo och Tärendö gemensamma, då man vid denna tid för folkräkningen slagit samman dessa orter till en enhet (Tärendö räknades under Pajala vid folkräkningen ifråga). Vid denna folkräkning hade man vidare slagit samman åldersgruppen 0-15 till en gemensam kategori, vilket naturligtvis skapar problem om man vill få fram antalet barn i åldrarna 7-14 specifikt. Ett sätt att komma tillrätta med detta som tillämpats här är att ta hjälp av 1950 års folkräkning, i vilken man särskilde ålderskategorierna 0-5, 5-10, respektive 10-15. Från siffran för det totala antalet barn kunde således antalet 0-5-åringar dras ifrån. Denna andel motsvarade 36% för Korpilombolo och 37% för Tärendö. Utgående från antagandet att andelen barn i åldersspannet 0-5 år bör ha varit någorlunda detsamma i samband med folkräkningen 1930 har jag här sålunda dragit ifrån 37% av det totala antalet barn som angivits för Korpilombolos-Tärendös del. Kvar blir totalt sett 2 859 barn i detta område, vilka följaktligen kan bedömas ha befunnit sig inom åldersspannet 6-15. Denna siffra kan ställas mot det antal barn som sammantaget fanns vid de båda arbetsstugorna i Korpilombolo respektive Tärendö, vilket vid denna tidpunkt omfattade 64 barn. I relativa tal omfattar antalet barn på arbetsstuga således 2,5% av det totala antalet barn inom det aktuella åldersspannet för år 1930. Samma tillvägagångssätt har använts för att få fram andelen barn på arbetsstuga för år 1950. Vid det här laget har de båda orterna Korpilombolo och Tärendö särskiljts och fått separata siffror. Resultaten visar, för Tärendös del, att det nu är omkring 7% av barnen som vistas på arbetsstuga, medan samma siffra för Korpilombolo är 3,3%. Uträkningar som dessa kan sålunda ge en bidragande uppfattning om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen i relation till befolkningens storlek, även om de samtidigt måste poängteras som ungefärliga, inte minst med tanke på de grova ålderskategorierna som täcker in fler individer än de som var aktuella för arbetsstugan. Det var till exempel mycket sällsynt att 15-åringar vistades på arbetsstugorna. Det talar för att procentsiffran bör vara något högre. Därtill är själva folkräkningen för 1950 osäker då ålderskategorierna överlappar varandra, samtidigt som 1930 års folkräkning inte tillåter oss att få fram några exakta siffror.
433
Marja Mustakallio TORNEDALENS FOLKHÖGSKOLA Folkhögskoleideologi och assimilering
I INLEDNING
Uppgiftsbeskrivning
Den forskningsuppgift som Sannings- och försoningskommissionen tilldelat mig gäller den folkhögskola som grundades i Matarengi 1899, vars officiella namn var Tornedalens lantmanna-
och folkhögskola. Uppgiftsbeskrivningen är tudelad. Kunskapsöversikten ska presentera historiska
och ideologiska perspektiv på skolans uppförande. Studien ska granska folkhögskolans roll i assimileringspolitiken, särskilt i relation till kvinnors emancipation i Tornedalen. Studien tar sin utgångspunkt i den övergripande frågan, i vilken utsträckning och på vilket sätt folkhögskolan som förmedlare av svenskt språk och svenska kulturella ideal kom att påverka kvinnor, som varit elever vid skolan mellan 1899–1958, vad gäller yrkesval, vidareutbildning och karriärväg samt utflyttning.
1
Jag sammanfattar min uppgift med två frågor: varför kom folkhögskolan just till Matarengi, och vad hände med kvinnorna som varit elever i skolan efter året vid folkhögskolan? Med assimilering tänker jag mig framför allt språkbyte och tillägnande av kulturell praxis. Emancipationen kommer exempelvis till uttryck i självständiga val i fråga om utbildning, yrke, bostadsort och make. Assimilering och emancipation står hela tiden i ett spänt förhållande till varandra.
I denna utredning använder jag konsekvent benämningen finska och finska språket; denna term används i mitt material. Det framgår tydligt av några brev på finska från före detta elever att finskspråkiga talade den finska som talas i Tornedalen och som numera kallas meänkieli. Några av de ståndspersoner som studerat finska hade säkert haft att göra med det dåtida finska skriftspråket.
När jag granskar etableringen av folkhögskolan och det assimileringsarbete som ägt rum under dess beskydd, försöker jag gestalta vem som gjorde vad i förhållande till folkhögskolan: när var aktören en företrädare för staten på regerings- eller länsnivå, när företrädde aktören kyrkan eller kommunen. Å andra sidan vill jag också lyfta fram vilka åtgärder som vidtagits av enskilda personer. Jag försöker belysa vad som fick enskilda människor att agera, vad deras motiv och drivande kraft var.
1”Kunskapsöversikten ska presentera historiska och ideologiska perspektiv på skolans uppförande. Studien ska granska folkhögskolans roll i assimileringspolitiken, särskilt i relation till kvinnors emancipation i Tornedalen. Studien tar sin utgångspunkt i den övergripande frågan, i vilken utsträckning och på vilket sätt folkhögskolan som förmedlare av svenskt språk och svenska kulturella ideal kom att påverka kvinnor, som varit elever vid skolan mellan 1899–1958, vad gäller yrkesval, vidareutbildning och karriärväg samt utflyttning.”
1
435
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
När folkhögskolan öppnades på hösten 1899, var dess svenskspråkiga namn Tornedalens
lantmanna- och folkhögskola. På finska omtalades skolan som Matarengin opisto
2
. Detta namn användes till exempel i Haparandabladet. Jag använder också namnen folkhögskola och skola. För själva folkhögskolekursen använder jag benämningen vinterkurs eller folkhögskolekurs.
Till en början var även lantmannaskolan en del av hela folkhögskolekursen. Under det andra verksamhetsåret blev lantmannaskolan sin egen linje och flyttades slutligen 1952 till en helt annan plats, Vojakkala, cirka 60 kilometer söderut längs Torne älvdal. Lanthushållsskolan
3
började som en
sommarkurs på folkhögskolan 1913, samma år som de övriga lanthushållsskolorna i Sverige inledde sin verksamhet. Under de första 18 åren varade kursen i 12 veckor, 1931 fastställdes längden till 22 veckor. Med andra ord var lanthushållsskolan verksam under den tiden av året, då utrymmena var lediga från vinterkursen. Lanthushållsskolan flyttades samtidigt med lantmannaskolan till Vojakkala. Mellan 1911 och 1914 fanns även en andra årskurs vid folkhögskolan. Efter flera års uppehåll blev den en stadigvarande del av undervisningen 1943. Den första årskursen fördelades från och med läsåret 1949–1950 till en praktisk och en teoretisk linje. Under läsåren 1951–1952 och 1952–1953 erbjöd skolan även en tredje årskurs, dvs. en fortsättningskurs.
I slutet av 1950-talet fördes en livlig diskussion om det finska språkets status vid och runt folkhögskolan, och folkhögskolan började inrikta sig på Nordkalott-samarbete. På den tiden behärskade de flesta som sökte till folkhögskolan svenska, även om det inte var förrän 1965 som man kunde läsa i elevförbundets tidning Gränsen att alla nya elever nu kunde svenska. Jag anser att folkhögskolans försvenskningsåtgärder hade slutförts fram till början av 1960-talet och därför granskar jag inte närmare den efterföljande tidsperioden.
Ingen egentlig kritisk historia har skrivits om Tornedalens folkhögskola. De tre jubileumsböckerna från 1924, 1949 och 1999 är skolans egna publikationer. Hannu Mustakallio (1994) och Lars Elenius (2001) diskuterar Tornedalens folkhögskola i sin forskning. Marianne Marcusdotter och Göran Sallnäs (2006) diskuterar också flyktigt Tornedalens folkhögskola i sin biografi om Elisabeth och Ludvig de Vylder
4
. Tornedalens folkhögskola diskuteras också i två avhandlingar. Peter Wiss (1995) reflekterar över motiven bakom etableringen av folkhögskolan. Hanna Henriksson (2000) bedömer å sin sida de åtgärder som vidtagits vid två norrbottniska folkhögskolor för att främja svenskheten, med betoning på folkhögskolan i Boden.
Forskning om kvinnor
Den faktiska forskningen om assimilering är begränsad till kvinnor som har gått på folkhögskolan. Kommissionens ämnesval påverkas förmodligen av den ”allmänna uppfattningen” som man ofta stöter på i Tornedalen om att kvinnorna flyttar ”söderut” från området till den svenskspråkiga
2 I folkhögskolans 100-årsjubileumsbok är namnet Tornedalens Folkhögskola. ´Mataringin opisto`. Pekkari (red.) 1999. 3 Jag har valt kotitalouskoulu som den finska termen, vilket var namnet på en motsvarande kurs på Peräpohjolan opisto i Alatornio. 4 Jag skriver de Vylders namn med liten d-bokstav. Om stavningspraxis för namnet, se Marcusdotter & Sallnäs 2006, s. 99.
436
2
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
världen. Även det faktum att meänkieli verkar ha bevarats allra bäst i männens ordförråd verkar bekräfta detta.
I mitt arbete som kantor i Övertorneå församling har jag träffat flera människor i pensionsåldern vars mödrar kommer från Finland. Ester Cullblom (1999), elev vid Tornedalens folkhögskola läsåret 1952–1953, betonar också att svenska kvinnor flyttade bort från Tornedalen. Detta ”kvinnliga vakuum” fylldes i synnerhet av pigor som flyttat från Finland till svenska Tornedalen efter andra världskriget. Cullblom citerar statistik från Statistiska centralbyrån (SCB), som visar att kvinnor äldre än 18 år som fötts i Finland utgjorde 19 % av alla kvinnor i Pajala, 34 % i Övertorneå och 52 % i Haparanda så sent som 1999.
Någonstans har dessa tornedalska kvinnor som fötts i Sverige försvunnit. Det är omöjligt att ta reda på hur många av kvinnorna som flyttat från kommunen som gått på Tornedalens folkhögskola, men av min utredning är det möjligt att åtminstone få någon slags uppfattning om var folkhögskolans kvinnor senare hamnade. Jag försöker också belysa hur den medvetna – och ibland även fördolda – assimileringspolitiken påverkade kvinnornas öde. Trots att jag presenterar siffror i denna utredning, är de av flera orsaker inte statistiskt tillförlitliga, endast riktgivande.
I utredningen granskar jag folkhögskolan och dess kvinnliga elever under 1899–1958. Eleverna i lanthushållsskolan är medräknade så länge som skolan låg i Matarengi, dvs. fram till 1952. Det sista året i granskningen fastställdes som 1958, eftersom man i elevförbundets tidning därefter inte längre publicerade nyheter om tidigare elever. I praktiken ingår eleverna under läsåret 1958– 1959, som påbörjade sina studier hösten 1958, fortfarande i granskningen. Avgränsningen är lämplig även på grund av att ett av de praktiska genomförandena av försvenskningen, Svenska festen, ordnades för sista gången våren 1958.
Jag har hittat sammanlagt 2 366 kvinnor som varit elever på Tornedalens folkhögskola i skolans årsberättelser och i elevförbundets tidningar. Den första lilla tidskriften utkom i form av en årsberättelse 1902 (med föreståndare de Vylder som redaktör), de följande tidskrifterna utkom under namnet Matarengi 1916–1921 (chefredaktörer Einar Bohlin och Erik Eriksson). Efter en paus utkom tidskriften igen från och med 1937, nu med namnet Medlemsblad Tornedalens elevförbund. År 1959 gavs elevförbundets tidskrift namnet Gränsen. Chefredaktören har alltid varit en av lärarna på folkhögskolan.
Redan forskningsaspekten gör utredningen emancipatorisk och lyfter upp kvinnorna från marginalen till centrum. Med den här studien synliggör jag kvinnor. Då och då, när jag ”umgåtts” med kvinnor från folkhögskolan, har jag stött på människor som har haft svårt att förstå varför undersökningen begränsas till kvinnor. ”Oj, det är ju männen som borde lyftas fram, de har det svårt, kvinnorna har alltid klarat sig här, de har bara behövt kunna klara av saker!” Men jag har hållit mig till kvinnorna. Kvinnorna har nu huvudrollen. Jag lyssnar på dem och försöker förstå.
Påverkan från mina egna utgångspunkter
Relationen mellan forskaren och forskningsämnet är komplex. De har en ständig ömsesidig inverkan på varandra. Som forskare kan jag inte vara helt objektiv, oavsett hur noga jag än följer
3
437
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
de vetenskapliga reglerna. Människans erfarenheter påverkar alltid vad hon forskar om och med vilka metoder.
Jag bekantade mig med Tornedalens folkhögskola sommaren 2000 när jag hade flyttat till min tidigare hemkommun, finska Ylitornio, mittemot Övertorneå och behövde en mikrofilmsläsare för att läsa Fanny Hensel Mendelssohns (1805–1847) brev för min avhandling i musikvetenskap. På den tiden fanns Nordkalottbiblioteket i folkhögskolerektorns tidigare hem och på dess övervåning en mikrofilmsläsare. Jag blev än mer bekant med folkhögskolan när jag själv flyttade till Övertorneå och började forska i Tornedalens musikliv på 1800-talet.
På den finska sidan fanns en folkhögskola som var bekant för mig. På Ylitornion kristillinen kansanopisto hade jag som ung åkt skidor under sportlovsläger och lite senare suttit vid matsalsbordet och funderat över vad det innebär att kombinera strid och bönetystnad. Under gymnasietiden hämtade jag regelbundet slaskhinkar med matrester från folkhögskolans kök till vår ladugård för att mata prästgårdens får. Mitt eget vuxenblivande tog sin början på en folkhögskolas vinterkurs, på Viittakivi internationella folkhögskola i Hauho, Södra Tavastland. Jag var ung och mottaglig; det året kom att visa riktningen för hela mitt liv. Jag har återvänt till mina egna upplevelser på folkhögskolan när jag granskat Tornedalens folkhögskola och dess kvinnor, flickor. Det har varit lätt att leva in sig i det. Jag bor geografiskt sett i mitten av det granskade området. Jag känner till byarna i närområdet. Jag vet att människor med vissa namn bor i vissa byar. Nära Matarengi har jag rört mig i skogarna med cykel, på längre avstånd har jag kört omkring och försökt förstå denna älvdal. Men jag kommer inte härifrån, och jag vet inte vem som är släkt med vem. Redan byarna i Pajala och gamla Nedertorneå är främmande för mig. För att inte tala om de svenskspråkiga byarna i Kalix älvdal – eller Gällivare och Kiruna. När jag alltså förde statistik över flickor som kom från olika byar, märkte jag att jag var mer inexakt med byarna ju längre bort jag kom geografiskt från mitt eget område. Söder om Kalix placerade jag ofta byarna under samma ort. Jag bedömde dock att detta inte hade någon betydelse för slutresultatet.
Jag är själv finskspråkig. Jag förstår, talar och skriver svenska, men inte på samma sätt som en person med svenska som modersmål eller som en person som är född och har gått i skola i Sverige. När materialet började innehålla många svenskspråkiga efternamn och byar, placerade jag dem instinktivt längre bort och ansåg dem vara främmande. Jag kände mig nervös när vissa svenskspråkiga efternamn förekom på många sidor eller om efternamnen var helt främmande för mitt finskspråkiga sinne. Hur är det med de ”finska” ortnamnen på den svenska sidan? Först trodde jag att icke finskkunnig personal på folkhögskolan hade stavat något namn fel. Det hände visserligen också, och alltför ofta. Men mitt finska språköra korrigerade omedelbart exempelvis Nuoksujärvi till Nuuksujärvi. Lyckligtvis kunde jag med hjälp av Google-sökningar enkelt verifiera att en by med detta namn faktiskt finns. Samtidigt såg jag var den låg. Min egen bild av finnbygdens geografi blev bredare och mer detaljerad.
II FOLKHÖGSKOLERÖRELSEN
438
4
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Folkhögskolornas historia
På 1840-talet började folkhögskolor först grundas i Danmark, varifrån folkhögskoleidén och folkhögskolerörelsen härstammar. Rörelsen spred sig till andra nordiska länder. De första folkhögskolorna grundades i Sverige 1868, Norge 1864 och Finland 1889 samt i norra Tyskland i början av 1900-talet. Danmarks första folkhögskola låg först på gränsen mellan Danmark och Tyskland, i Röddinge i Slesvig. När området avträddes till Tyskland flyttade folkhögskolan till Askov. De första svenska folkhögskolorna Önnestad och Hvilan låg i Skåne, medan Lunnevads folkhögskola låg i Östergötland. Till norra Sverige kom folkhögskolerörelsen 1896, då en folkhögskola grundades i Boden. Tre år senare grundades Tornedalens folkhögskola. I Finland grundades Peräpohjolan kansanopisto i Alatornio 1901 och Ylitornion kristillinen kansanopisto 1923, bara en mil från Matarengi. Bland de första folkhögskolorna i landet etablerades folkhögskolorna i Limingo och Haapavesi i Norra Finland 1892 respektive 1896.
5
Folkhögskolor kallas ofta grundtvigianska skolor. Utöver inriktningen på folkhögskolor som Nikolai Fredrik Severin Grundtvig (1783–1872) inspirerat började också olika folkrörelser och politiska inriktningar driva sina egna folkhögskolor. Särskilt i Finland uppstod en tydlig uppdelning mellan ”grundtvigianska” och kristliga folkhögskolor. Folkhögskolan i Alatornio ingick i den första, folkhögskolan i Ylitornio i den andra. Bakgrunden till folkhögskolan i Ylitornio var gammallaestadiansk, men den var inte underordnad centralstyrelsen utan upprätthölls av en egen stödförening. Folkhögskolan var en ungdomsskola. För de flesta eleverna var det den enda studieplatsen efter folkskolan. Särskilt under de första årtiondena var folkhögskolornas elever ungdomar med jordbrukarbakgrund. Man kan säga att folkhögskolorna var jordbruksbefolkningens väg till politik och kultur
6
. I och med demokratiseringen av samhället blev jordbruksbefolkningen en del av förvaltningen och makten. I folkhögskolorna lärde man sig nödvändiga medborgerliga färdigheter för dessa uppgifter. I Sverige fick kvinnor inte rösträtt förrän 1921, vilket också påverkade deras ställning i folkhögskolorna. Nationalromantiken var en betydelsefull ideologi bakom folkhögskolorna. Det betydde bland annat fosterlandskärleken hade en central roll i folkhögskolearbetet; folkhögskolorna skulle fördjupa ungdomarnas förhållande till hemmet, hembygden och fosterlandet. Man skulle känna till landets historia, seder, bedrifter och förstås också dess språk. Den nationella uppgiften innebar också folklighet. Den gjorde det möjligt att nå så många medborgare som möjligt. I viss mån började hembygden bli ännu viktigare än fosterlandet.
7
Folkhögskolans definition och uppgift
Grundtvig betonade att folkhögskolans uppdrag var att inspirera ungdomar och få eleverna att tänka och känna själva. Ungdomar skulle helt enkelt bli människor. Skolan måste vara förankrad i
5 Hannu Mustakallio 1994, 9. 6 Hannu Mustakallio 1994, 9. 7 Degerman 1968, 215.
5
439
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
nutiden, undervisa i medborgerliga färdigheter, öka bildningen och kombinera teori och praktik. ”Skolans uppgift är väckelse, att väcka förståelse för att människan är en andlig varelse och tillhör ett folk, att ställa henne ansikte mot ansikte med verkligheten – icke mera.”
8
På folkhögskolorna
gavs inga vitsord. De var elevcentrerade läroanstalter som skulle aktivera elevernas eget förstånd. Svenska folkhögskolor har ansetts vara mer praktiska än danska folkhögskolor. Vid folkhögskolans riksmöte 1906 formulerade ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld målet på följande sätt: ” […] folkhögskolornas uppgift är att väcka nationen till liv, att lära ungdomen att se med egna ögon, att tänka självständigt, att bli personligheter.”
9
Vid samma möte uppnåddes följande enhälliga
definition av folkhögskolan: ”Folkhögskolan är en sådan läroanstalt, som avser att åt vuxna unga män och kvinnor meddela en allmänt medborgerlig bildning, varvid en väsentlig vikt skall läggas vid en väckande, till personligt tankeliv samt sedlig kraft och styrka fostrande undervisning i humanistiska och naturvetenskapliga ämnen, med särskild hänsyn till att lärjungarna lära känna sitt eget land, dess historiska utveckling och nuvarande samhällsförhållanden, dess andliga och materiella hjälpkällor, samt att dem i övrigt bibringas de kunskaper, som kunna förhjälpa dem till ett kraftigt arbete på de uppgifter, som vänta dem i livet.”
10
Folkskolemötena som hölls varje sommar var viktiga forum där man övervägde folkhögskolans ideologi. De bestod av representanter från alla de nordiska länderna. Även lärarna från folkhögskolan i Matarengi tog del av diskussionen. Vid sidan om föreståndare de Vylder (Matarengi 1899–1911) var åtminstone lärarna Josef Thorsson (1900–1905), David Jakobsson (1905–1909), Nils Palm (1910–1911) och Fredrik Borelius (1915–1938) akti va deltagare.
11
I Sveriges folkhögskolas årsbok 1909 publicerades de Vylders skrivelse Det andliga försvarsarbetet
i översta Norrland. Två år senare var hans tema Ungdomsskolans mål och uppgift. I den erkände
de Vylder uttryckligen att han bar på Grundtvigs arv: folkhögskolans viktigaste uppgift var att ge eleverna möjlighet att växa till människor. Han förnekade inte vikten av att lära sig allt nyttigt, men betonade att den som vuxit till människa nog hittar sin plats och uppgift i livet
12
. Den unga måste först längta efter något. Å andra sidan var ungdomen också tvungen att lära sig om den tid, i vilken man levde, annars var det onödigt att drömma om att bygga sig en framtid. Dessutom måste den unga människan lära sig att ta ansvar. Men den unge valde själv sin egen världsåskådning och åsikt. Skolan kunde till exempel inte ge eleven politiska eller religiösa åsikter. Samhälleliga skiljelinjer och konflikter fick inte vara det viktigaste, utan man skulle sträva efter att förena folket i en känsla av samhörighet och en gemensam anda. De Vylder efterlyste en allmänbildning som förenar folket och skulle vara gemensam för de olika skolformerna. De Vylder ansåg att om man ville ge uttryck för elevernas personligheter, skulle även läraren vara trovärdig och arbeta med respektfull värme. Lärarna skulle alltid hålla sig till sanningen. Lärarna skulle inte engagera sig i partier. Lärarna var också tvungna att avstå från kommunal politik eller
8 Så sammanfattar Hal Koch, som studerat Grundtvig. Degerman 1968, 47. 9 Degerman 1968, 173. 10 Degerman 1968, 174. 11 Degerman 1968. 12 ” […] tänk först på, att du blir en riktig människa, så finner du nog ditt arbete i samhället.” de Vylder 1911, 79.
440
6
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
rikspolitik. Denna önskan gick inte i uppfyllelse, åtminstone inte för Tornedalens folkhögskolas del. Agronomen C. Fr. Carlström, som var folkhögskolans rektor i nästan trettio år, tjänstgjorde i många kommunala förtroendeuppdrag och som representant i landstinget
13
.
År 1911 konstaterade de Vylder att folkhögskolan i huvudsak var en skola för bondpojkar och flickor. Han betonade att bönderna hade rätt till allmänbildning som skulle hjälpa dem att inse sitt eget människovärde. Syftet med skolan var till exempel inte att avvänja dem från kroppsligt arbete, utan att visa dem att man även i landsbygdens enkla och hälsosamma förhållanden kan leva ett rikt och autentiskt människoliv och samtidigt få ta del av civilisationens skatter. Folkhögskolan ville inte få ungdomarna från landsbygden att sluta sina ögon för nya idéer, men ville lära dem att skilja på och välja mellan gott och ont. Man ville inte undanröja böndernas livsstil. Folkhögskolorna var själva en del av 1800-talets folkrörelser, men de spred också olika slags föreningsverksamheter. Bland annat tog nykterhetsrörelsen, den frivilliga försvarsrörelsen (skytteföreningar) och hembygdsföreningar ofta sin början i folkhögskolorna, och folkhögskolorna uppmanade sina elever att delta i föreningsverksamhet och att bilda föreningar i sina byar. På folkhögskolorna ordnades också allmännyttiga föreläsningar, dit man bjöd in lokalbefolkningen.
III VARFÖR GRUNDADES FOLKHÖGSKOLAN I MATARENGI?
Från folkhögskolan i Boden till Tornedalen –
en del av utbildningens metasystem
Norrbottens första folkhögskola grundades 1896 i Boden, där en järnväg hade färdigställts två år tidigare. År 1900 fattades beslutet att bygga en garnison i samma stad. Norrbotten ansågs då vara ett landskap med framtiden för sig. Etableringen av malmfält för gruvdrift skapade arbetsplatser, resulterade i ett uppsving för industrialiseringen och skapade en befolkningsökning i norr. Bakom etableringen av både garnisonen och folkhögskolan stod bröderna Melander från Karlskrona: kapten Emil och agronom Yngve Melander. Yngve Melander var föreståndare för folkhögskolan, och det förlovade paret Elisabeth Lundberg och Ludvig de Vylder arbetade som lärare. Både Elisabeth och Ludvig brann för folkhögskolearbete, som de båda hade bekantat sig med i södra Sverige.
14
På folkhögskolan i Boden studerade också några elever från Tornedalen vars modersmål var finska. Nu gick det upp för de unga lärarna söderifrån att det fanns ett hörn av Sverige som de inte visste mycket om och vars invånare talade ett språk som var helt främmande för dem. Ludvig de Vylder, som drömt om att arbeta som missionär i Afrika, insåg snart att missionsfältet kunde finnas inom det egna landets gränser.
13 Svenskt land 1932, 601. 14 Relationen mellan Ludvig de Vylder och Yngve Melander var kylig. Om relationen med Melander i Ludvig de Vylders brev till Maria de Vylder-Ribbing 17.9.1898. LTUB. Jag är frestad att spekulera i vilken utsträckning planerna på att grunda den nya folkhögskolan skulle ha varit en följd av att de Vylders och Melanders inte ”passade” för att arbeta tillsammans på folkhögskolan i Boden. Detta skulle dock kräva mer detaljerad forskning och ryms inte in i denna studie.
7
441
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Sommaren 1897 gjorde Ludvig de Vylder med hjälp av statsbidrag en studieresa från Haparanda till Gällivare. I Haparanda bekantade han sig genast med Georg Kronlund, häradshövding i Torneå domsaga, en tjänsteman från söder med samma idéer om att civilisera den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen. Mötet mellan Kronlund och de Vylder gav upphov till idén att etablera en folkhögskola i Matarengi. Kronlund skapade en ekonomisk grund för folkhögskolan, i huvudsak med hjälp av privata sponsorer, och det nygifta paret de Vylder skötte de praktiska uppgifterna i anslutning till folkhögskolearbetet. De första eleverna anlände till Matarengi hösten 1899. De var 33 elever, varav tio var frielever. De privata sponsorerna var generösa och inflytelserika. Bland dem fanns bland annat kung Oscar II, bankdirektör Knut Wallenberg, AB Gellivare Malmfälts direktör, konsul G. Emil Broms och flera andra direktörer, grevar, konsuler, ministrar, riksdagsledamöter, generaler och professorer. Stora bidragsgivare var grossisterna August Röhss och Moritz Fränckel från Göteborg.
15
Folkhögskoleföreningens första styrelse bestod av representanter från kommunen, landstinget, länet och kyrkan. Efter att administrationen blev stiftelsebaserad 1913 var landshövdingen representant för staten samt biskopen och en riksdagsledamot representanter för landstinget i styrelsen. Dessutom var Norrbottens Hushållningssällskap representerat där. I Svenska Tornedalens Folkhögskoleförenings regler offentliggjordes läroanstaltens syfte enligt följande: ”Föreningen har till ändamål, att genom inrättande av en lantmanna- och folkhögskola i våra finskspråkiga bygder, sprida svenskt språk och svensk odling i dessa bygder samt i övrigt verka för höjandet av den materiella och andliga kulturen därstädes.”
16
Föreståndare Ludvig de Vylder
sade i 25-årsjubileumsboken för samma skola: ”Avsikten var och är blott att helt vinna gränsbygden för fosterlandet genom att göra den delaktig av den svenska kulturens förmåner.”
17
Kort sagt var folkhögskolans uppgift tudelad, som skolans namn antyder: att modernisera jordbruket och att utbreda kunskapen i svenska språket och om svensk kultur. Matarengi låg precis vid riksgränsen mellan Sverige och Finland. Samtidigt var det ett finskspråkigt område. Av dessa skäl ansågs utvecklingen av folkhögskolan i Boden inte vara tillräcklig för de finskspråkiga tornedalingarnas behov. I det huvudsakligen finskspråkiga området var Tornedalens folkhögskola också en länk mellan den svenskspråkiga och finskspråkiga befolkningen. Vänskapsband som knutits i tonåren skulle koppla den fattiga gränsregionen till resten av riket. Lars Elenius (2005, 2017) har utvecklat en teori om utbildningens metasystem i Tornedalen. Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet och i början av 1900-talet kan man se ett slags samarbetsnätverk bakom oberoende aktörer inom utbildningsområdet. Delvis samma personer verkade inom olika institutioner. Elenius anser att nätverket hade två utgångspunkter och mål. Den första var social: utifrån osjälviska och pedagogiska tankar ville man utveckla och utbilda det fattiga Tornedalen, dvs. integrera Tornedalen i ett nationellt moderniseringsprojekt och assimilera det mångkulturella
15 de Vylder 1911. 16 Wiss 1995, 19. 17 Minnesskrift 1924, 28.
442
8
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Norrbotten i enlighet med den monokulturella svenska normen. En annan utgångspunkt var ideologisk, eller kanske snarare politisk – man kunde rentav tala om ett försvarspolitiskt mål. Tornedalens folkhögskola skulle vara ett bålverk mot öst, dvs. mot Ryssland. Även folkhögskolan skulle bidra till att minska rörligheten på gränsen mellan länderna. Med andra ord höll man på att bygga upp en mur mellan två riken inom samma språkområde medan man bröt ner muren mellan det svenskspråkiga och det finskspråkiga Sverige. Etableringen och driften av Tornedalens folkhögskola passar alldeles utmärkt ihop med denna vision. Folkhögskolans läge och dess stadgeenliga ändamål gjorde Tornedalens folkhögskola nationellt betydelsefull. Folkhögskolan var inte vilken folkhögskola som helst i Sverige, utan med dess hjälp tillvaratog man den svenska statens intressen.
Moder Sveas styvbarn
Sydsvenskarnas ögon öppnade sig alltså för att det fanns ett område i riket där människor levde isolerade från övriga Sverige. Den språkliga isoleringen medförde bristande delaktighet i landets utveckling, både i materiellt och andligt avseende. Dåliga trafikförbindelser bidrog till denna marginalisering.
18
Närmaste järnvägsstation fanns i Morjärv på nästan 90 kilometers avstånd. Ur
”svenskt” perspektiv låg kyrkbyn Matarengi i periferin. Det finskspråkiga området och hela ”det Höga Nord” representerade ett okänt annat i förhållande till invånarna i söder (”vi sörlänningar”). Det svenskspråkiga Sverige var normen och det finskspråkiga området inom Svea rike var en avvikelse från normen. Tornedalens folkhögskola skulle för sin del bidra till att området skulle börja motsvara normen. I skolans 25-årsjubileumsbok hyllades häradshövding G. Kronlund för att rentav ha upptäckt Tornedalen
19
, på samma sätt som västländerna upptäckte kolonier. Han var också nervös för att
man kunde röra sig inom Sveriges gränser i flera veckor utan att höra något annat än utländska tungomål
20
.
Domare Kronlund skrev själv följande om de tidiga åren:
”Tornedalen var obruten mark, där varje litet svagt försök att plöja upp en fåra, att öppna ett litet fönster mot västern, att skaka på muren, som skiljde denna bygd från det övriga Sverige, hade sin betydelse, vägar behövde brytas, järnvägar byggas, försumpade marker torrläggas, banden stärkas emellan Tornedalens befolkning och övriga svenskar.”
21
Efteråt har man på Tornedalens folkhögskola sagt att den skänktes av fosterlandskärleken i södra Sverige
22
. Talesättet hänvisar till de patriotiska människor som inspirerats av nationalismen och som med sina materiella gåvor bidrog till etableringen och driften av folkhögskolan. Utöver levnadsförhållanden och lärare tog man emot svenskspråkiga böcker och tidskrifter,
18 de Vylder 1904, 70. 19 ”Det är han, som s.a.s. upptäckt Tornedalen.” Minnesskrift 1924, 6. 20 ”Och det främmande språket sedan, huru egendomligt det föreföll en, att kunna veckotals färdas inom Sveriges gränser utan att höra annat än ett utländskt tungomål.” Minnesskrift 1924, 7. 21 Minnesskrift 1924, s. 14. 22 ”Det var fosterlandskärleken i södra Sverige, som skänkte övre Norrland denna skolan”. Redogörelse för verksamheten vid Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola 1911–1914, 4. Idén framträdde också i nyhetsrapporteringen om folkhögskolans grundande, se t. ex. Svensk läraretidning 1899 (18): 42, 690.
9
443
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
hushållsartiklar, jordbruksredskap, separator, hästar och kor, en piporgel, diaprojektorer (skioptikon), gardiner, handdukar, lakan, fosterländska gäster o.d. söderifrån under de första åren. Under den första hösten kom också de snickare som tillverkat sängarna söderifrån, liksom alla livsmedel. Människorna som levde isolerade på grund av sitt språk var fattiga och levde under primitiva förhållanden. En del av Sverige levde utom räckhåll för civilisationen och moderniseringen samtidigt som industrialiseringen var i full gång i resten av Sverige. Enligt folkhögskolans grundare var Tornedalen på 1890-talet ”efterblivet, isolerat och försummat, men ett präktigt land med en utmärkt människostam”
23
. Dessa människor som bodde ”däruppe” var svenskarnas landsmän. Enligt Ludvig de Vylder kunde sydsvenskarna också lära sig något genom att lära känna ”en sådan ursprunglig och oförfalskad norrländsk bondekultur, där allt präglas av bondens egen uppfattning om vad som är ändamålsenligt och vackert”.
24
Syftet med folkhögskolan var alltså att visa att
Sverige också var tornedalingarnas fosterland.
25
Ludvig de Vylder publicerade 1922 en omfattande artikel i Läsning för svenska folket om Tornedalens land och befolkning. I den beskrev han regionens avlägsna läge; Torne älv strömmade längst bort i den nordligaste och östligaste delen av Sverige. På grund av den språkliga isoleringen var även jordbruket mer primitivt än på annat håll innan Tornedalens folkhögskola grundades. Förändringen skedde gradvis, både tack vare folkhögskolans och länets hushållningssällskaps jordbruks- och mejerikonsulter s arbete.
26
Vid Tornedalens folkhögskola användes moderna
metoder för rationellt och vinstbringande jordbruk, nya sorters arbetsverktyg anskaffades och man förädlade sydsvenska raser där, i stället för lokala häst- och koraser.
27
Folkhögskolans grundare hade en hjälpsam men samtidigt nedvärderande syn: ”Vi fattade kärlek till dessa våra bortglömda, försummade landsmän och min man beslöt att starta en egen folkhögskola för dem”
28
, erinrade sig Elisabeth de Vylder om folkhögskolans tidiga år i tidskriften
Vi flickor 1943.
Som en filantropisk gärning i Tornedalen kan man också betrakta införandet av en religiös åskådning som avvek från laestadianismen vid folkhögskolan. Lokalbefolkningens egen troslära betraktade många saker som syndiga, exempelvis sagor och lekar där man rörde på sig. Andaktsövningen bestod av laestadianska bönemöten. Man höll ingen husandakt i hemmen och sjöng endast psalmer från den gamla finska psalmboken [från 1701]. I början kallade vissa predikanter folkhögskollärarna med sina nya idéer för baalsprofeter
29
. Den glada ”grundtvigianska” tron introducerades via folkhögskolan på orten och i synnerhet i elevernas värld, nästan som på köpet.
Ett bålverk mot öster
23 de Vylder 1918, 201. 24 de Vylder 1918, 201. 25 Folkhögskolans historik av Ludvig de Vylder, Minnesskrift 1924, 28. 26 de Vylder 1922. 27 Folkskolans vän 1906, förstasidan. Thorson skrev också om det primitiva jordbruket 1905. 28 Vi flickor nr 10/1943. 29 Thorson 1905, 229.
444
10
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Ett annat motiv för att utföra försvenskningsarbetet i Tornedalen via Tornedalens folkhögskola var i grunden försvarspolitiskt. Man ansåg att det var politiskt riskabelt att man inom det svenska riket, intill ett land (Storfurstendömet Finland) som behärskades av Ryssland, i huvudsak talade samma språk. Man tänkte att Ryssland enkelt kunde utvidgas västerut till det finskspråkiga området. Biskop Olof Bergqvist yttrade sig om saken 1907: ”Det ligger en fara uti att i gränstrakterna ha en befolkning, som är fullkomligt främmande för svenskt språk och svensk kultur. För den skull har det blifvit en riksangelägenhet att sätta denna befolkning i tillfälle att vinna förtrogenhet med det svenska språket.”
30
I Sverige tilltog rädslan för Ryssland, det vill säga russofobin, i styrka när Ryssland på 1890-talet vidtog en serie repressiva åtgärder i Finland. Den rörliga finska arbetskraften – bland annat skogsarbetare – misstänktes också verka som ryska spioner i Sverige. Ett betydande orosmoment var de förbättrade finska förbindelserna i riktning mot den svenska gränsen. I Finland hade man färdigställt en järnväg ända till Uleåborg 1886, och diskussionen om att förlänga banan till Torneå var livlig i slutet av århundradet. Järnvägsnätet nådde så småningom Torneå 1903. Det är anmärkningsvärt att spårvidden i Finland var densamma som i Ryssland, men annorlunda än i Sverige. Man var alltså tvungen att bygga en mur mellan ett område med gemensamt språk och släktskap. Fram till första världskriget sålde till exempel bönderna i Tornedalen sitt smör till Finland, men mejeriverksamheten på folkhögskolan gjorde det möjligt för andelsmejerierna att bedriva handel inom sitt eget land.
31
Byggandet av ett järnvägsnät på den svenska sidan i riktning mot Torne älv
hade samma effekt; det blev lättare för den svenskspråkiga befolkningen att ta sig till det finsktalande området. Med järnvägen försvenskades namnbeståndet, och 1914 färdigställdes en järnvägsstation nära Tornedalens folkhögskola som etablerade Övertorneå som byns nya namn. Att järnvägen nådde Matarengi förklarar också till viss del det enorma antalet gäster som besökte folkhögskolan under de första årtiondena. I Sverige kände man också rädsla för att det finska språket skulle spridas allt längre västerut. Därför undvek man till exempel att anställa finskspråkiga arbetstagare i gruvorna i Gällivare utom i de allra tyngsta och farligast e arbetena.
32
På den tiden fanns det farhågor om att det finska
språket också skulle sprida sig mot Jokkmokk. Ludvig de Vylder lovordade byggandet av järnvägen från Luleå till Gällivare, vilket bidrog till att bryta den oroväckande utvecklingen.
33
De Vylder
hävdade också att det svenska språket i Norrbotten alltid hade gett vika för finskan, och att svenskspråkiga som flyttat till området hade förfinskat s snabbt.
34
Forskaren och seminarierektor Hugo Tenerz (1889–1968) förhöll sig kritiskt till arbetet på Tornedalens folkhögskola. När Kronlund till exempel hade angett som en orsak till att etableringen
30 Bergqvist 1907. 31 Henriksson 2000. 32 Viitanen 1917, 42. 33 ”Finskan har även visat tendenser att utbreda sig in åt Jockmocks socken men Luleå – Gellivare-banan med sina svenska stationssamhällen har liksom avklippt denna oroande utveckling, i synnerhet efter de stora svenska gruvsamhällenas uppkomst i Lappland.” de Vylder 1909, 13. 34 de Vylder 1909, 15.
11
445
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
av folkhögskolan att det finska fennomanska partiet skulle ha inlett en stark propaganda bland den finskspråkiga befolkningen, var denna propaganda helt okänd för Tenerz
35
.
Riksgränsen i Torneälven ansågs innebära ett politiskt och militärt hot från Rysslands sida gentemot Sverige samt ett kulturellt hot från fennomanernas sida. Ett ämne som orsakade spänningar var den så kallade Ålandsfrågan. Vid tiden för den ryska revolutionen och Finlands självständighet uppstod på Åland en idé om att återförenas med Sverige. Detta krav besvarades i Finland med tanken att Finland i utbyte mot Åland skulle få Tornedalen, som tillhörd e Sverige.
36
Det skulle ha varit perfekt för äktfinnarna som drömde om ett Storfinland. Ännu under andra världskriget lärde det i Finland verksamma Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) att finskättade folk breder ut sig ”från Volga och Ob till andra sidan av Torneälven”
37
.
I januari 1919 grundades Västerbottenskommittén i Torneå för att stödja de finsktalande i Sverige. En av initiativtagarna var föreståndaren för Peräpohjolan kansanopisto i Alatornio, direktör J.E. Tuompo. På Peräpohjolan kansanopisto hade man också annars aktivt motsatt sig ryska åtgärder. Läraren Antti Tattari hade en kväll vägrat sluta sjunga Vårt land, varför han kallades till poliskammaren för att ställas till svars för sin olydnad.
38
Frielever i väst och öst
Etableringen av folkhögskolan för laestadianer i Ylitornio 1923 kan ses som en del av Finlands svar på försvenskningen av Tornedalen i Sverige. Försvenskningen innebar framför allt ytterligare en satsning på utbildning. Ledaren i den Uleåborgsbaserade Kaleva-tidningen utstrålade en ung oberoende stats vilja att förstärka sin västra gräns: ”Tornedalen måste få en ställning som vårt lands västra bålverk på ett sätt som gör det möjligt för den att konkurrera med bebyggelsen i det svenska riket på andra sidan gränsen, både i fråga om andliga, ekonomiska och samhälleliga förhållanden.”
39
Förhoppningen var att den kristliga folkhögskolan i Ylitornio skulle få bistånd av laestadianerna i Sverige, men detta lyckades inte. Under etableringsfasen inbillade man sig att det skulle vara enkelt att få elever till folkhögskolan även från de finskspråkiga områdena i Sverige. Detta var dock inte fallet. Med all sannolikhet var det nationalistiska tänkandet avgörande för att man i huvudsak var lojal mot läroanstalterna i det egna landet. Ylitornion kristillinen kansanopisto fick under sina första år ett större statsbidrag än andra finska folkhögskolor som ett ”gränsregionstillägg”
40
, och
således var också dess ställning nationellt betydelsefull. Det fanns en ständig konkurrens vid gränsen, som syftade till att det andra landet inte skulle kännas mer attraktivt.
Västerbottenskommittén var också initiativtagare när svenska ungdomar erbjöds frielevplatser i finska folkhögskolor. Elva svenska frielever kom till Ylitornion kristillinen kansanopisto 1925–
35 Tenerz 1963, 35. 36 Elenius 2001, 248-249; Hannu Mustakallio 2016, 57–58. 37 AKS undervisningsmaterial citeras av Marja Mustakallio 2016, 145. 38 Marja Mustakallio 2009, 194. 39 Kaleva 46/26.2.1922; Hannu Mustakallio 1994, 27. 40 Hannu Mustakallio 1994, 45.
446
12
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
1937
41
. På motsvarande sätt antog Peräpohjolan kansanopisto sammanlagt 13 svenska frielever mellan 1925 och 1934.
42
Finländarnas agerande passerade inte obemärkt förbi i Sverige. Därför
ansökte ledningen vid Tornedalens folkhögskola om mer pengar från staten för att erbjuda platser åt frielever. Staten beviljade 1 500 kronor extra i stöd för användning under läsåret 1928–1929 för att ge specialstöd till minst 15 elever.
43
En av mottagarna av en frielevplats i Peräpohjolan kansanopisto var pajalabon Arne Ylipääs maka Helena (f. 1911). Under läsåret 1930–1931 började den unga kvinnan från Ruokojärvi känna sig ”utomlands” i Alatornio – vilket hon förstås var. Folkhögskolans anda och undervisning genomsyrades av nationalism och storfinskhet. När det var dags att återvända hem fick Helena för sig att hon i utbyte mot gratis undervisning var tvungen att arbeta ”för vår gemensamma sak”, dvs. för att upprätthålla finskheten i Tornedalen.
44
I Övertorneå värvades frielever av föreståndaren för postkontoret, Hannes Hetta. Han motiverade sina handlingar med bland annat Snellmans och Grundtvigs åsikter om modersmålets betydelse i undervisningen; utan modersmålet var det svårt att väcka folkets önskan att utvecklas
45
.
IV FÖRVERKLIGANDE AV MÅLEN
En svenskspråkig bubbla –
tvåspråkighet?
I samband med 25-årsjubileet vid Tornedalens folkhögskola skrev föreståndare Ludvig de Vylder en översikt över skolarbetet i Haparandabladet. I artikeln, liksom i den historik som presenterades på festen, presenterades en sammanfattning av skolans ändamål och dessas karaktär. ”Det mål, folkhögskolan i Matarengi, liksom Tornedalens folkskolor, strävat mot, kan anges så, att skolan genom kulturmeddelelsens, folkuppfostrans förmåner sökt knyta fast gränsbygden vid riket samt väcka och stärka fosterlandskänslan. Skolans syfte är positivt: att meddela svenska språket, ej negativt genom att undertrycka finskan; att leda in den svenska kulturens befruktande ström över Tornedalens i både egentlig och figurlig mening så fruktbara nejder; ej att undertrycka något av det för bygden karaktäristiska, såvida det är gott och livsdugligt.”
46
Var folkhögskolan svenskspråkig, eller var det tillåtet att använda finska och ville man vara tvåspråkig? Svenska var undervisnings- och samtalsspråket
47
, men åtminstone Ludvig de Vylder
betonade vikten av tvåspråkighet i flera sammanhang. Han motsade också argumentet att eleverna inte skulle få prata finska med varandra i skolan
48
. I början användes finska också i
41 Elevernas hemorter var: Hietaniemi (2), Övertorneå (1), Korpilombolo (2), Seskarö (1), Muonionalusta (2), Soppero (1), Karesuando (1) och Koskullskulle (1). Det är anmärkningsvärt att nio kvinnor från den nyligen erövrade regionen Östra Karelen studerade i Ylitornio mellan 1942 och 1944. Karjalainen 1973. 42 Hannu Mustakallio 1994, 67. 43 Folkskolans vän 1929, 170–171; Folkskollärarnas tidning 1929, 302. 44 Ylipää 1980, 94–97. 45 Elenius 2001, 254. 46 Haparandabladet 29.11.1924. 47 Till exempel skrev läraren Josef Thorsson: ”Då undervisningen vid folkhögskolan bedrives enbart på svenska […]”. Thorson 1905, 226. 48 ”[…] en dum osanning är det påståendet, att eleverna skulle hindras att tala finska med varandra.” Årsskrift 1902, 4.
13
447
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
meddelanden, och under de första åren publicerades till exempel årsberättelsen på parallella spalter på finska och svenska. Praxisen var delvis likadan även i Haparandabladet, då samma tidning utkom på två språk. I båda fallen trycktes den finska texten med frakturstil, den svenska med antikva. Den finskspråkiga allmogen kunde sannolikt lättare läsa fraktur, eftersom Bibeln och den gamla psalmboken från 1701, som användes i församlingen, var tryckt med frakturstil. Å andra sidan fanns det också stadgar för nykterhetsföreningen, som initierats av Ludvig de Vylder 1900, i angränsande kolumner på två språk, men uppspaltade med samma stil
49
.
Några av eleverna som kom till folkhögskolan hade gått i svenskspråkig folkskola och var delvis tvåspråkiga, medan andra saknade kunskaper i svenska. Före själva vinterkursen ordnades en månadslång språkkurs för dessa elever. Meningen var att man efter den skulle kunna delta i undervisningen. Även under terminen fick de extra undervisning i svenska. Läraren Josef Thorson försäkrade i en nationell publikation att eleverna efter en kort språkkurs kunde delta i den svenskspråkiga undervisningen, och i slutet av folkhögskolekursen läste och talade de bästa eleverna nästan flytande svenska
50
. En liknande snabb inlärning av svenska rapporterades på
Svensk Lärartidnings förstasida redan sommaren 1900, då 60 riksdagsledamöter var på besök i
Norrbotten, det ”framtida Sverige”, och även besökte Tornedalens folkhögskola: ”[…] att nästan alla lärde sig fullt förstå svenska och hjälpligt – somliga fullständigt – tala och skrif va svenska”.
51
Men när skolan började hösten 1899 behövdes det tolkningshjälp. Aurora Hellberg
52
, de Vylders
tidigare elev från folkhögskolan i Boden, som anställts som hushållslärare, arbetade som tolk under det första studieåret. Man anlitade också tolk för att översätta föreläsningarna och diskussionen på jordbruksdagen under den första Nordiska festen. Då kom lokala bönder till folkhögskolan. Deras tolk var en tidigare elev från folkhögskolan i Boden, den blivande agronomen och jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen. Wanhainen tolkade troligen från svenska till finska. Han hade själv ännu mycket att lära sig om språket. Ludvig de Vylder beskrev Wanhainens språkkunskaper i ett brev till sin faster Maria de Vylder-Ribbing våren 1901: ”Han [Wanhainen] brukade yttra sig mycket bra på diskussionerna. Men han måste ha det skrifvet, annars skulle nervositeten göra, att hans svenska blefve obegriplig.”
53
Hugo Tenerz anser det ha varit självklart att man på folkhögskolan skulle undvika användning av finska. Han kritiserade också bristen på kommunikation mellan folkhögskolans personal och lokalbefolkningen. Tenerz betraktade folkhögskolan som en svensk koloni, där man huvudsakligen umgicks med varandra. Enligt honom var endast sex av de 72 lärarna under de första 50 åren kunniga i finska.
54
49 Öfver-Torneå Nykterhetsförbunds Stadgar – Yli-Tornion Raittiusseuran Säännöt. NKFC. 50 ”Resultatet af detta extra arbete för lärare och elever visar sig snart däri, att äfven sådana, som vid ankomsten till skolan ej kunde ett svenskt ord, rätt bra kunna följa undervisningen och att de elever, som ligga i riktigt energiskt, vid kursens slut ganska obehindradt ej blott läsa utan äfven tala svenska”. Thorson 1905, 227. 51 ”[…] att nästan alla lärde sig fullt förstå svenska och hjälpligt – somliga fullständigt – tala och skrifva svenska.” Svensk Läraretidning 18.7.1900. 52 Hellberg gifte sig senare med sin lärarkollega Josef Thorson. 53 Ludvig de Vylder till Maria Vylder-Ribbing 3.3.1901. LTUB. 54 Tenerz 1963, 42–44.
448
14
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Ludvig de Vylder betonade att tvåspråkighet var den enda möjligheten i gränsregioner där stater inte skildes åt av till exempel ett svårframkomligt bergsområde. Enligt honom var Tornedalen en region av olika raser. Därför skulle man där ”sträva efter: f ö r b r ö d r i n g – liksom hittills, men hädanefter ej på svenskans bekostnad – och t v å s p r å k i g h e t”
55
.
Personalen på Tornedalens folkhögskola betonade att föräldrarna uttryckligen ville skicka sina ungdomar till folkhögskolan för att de skulle lära sig svenska. Lokalbefolkningen ville alltså lära sig svenska och bli en del av den kulturella och materiella gemenskapen med Sverige. Det är klart att föräldrarna skickade sina ungdomar till folkhögskolan frivilligt. När allt kommer omkring var de för det mesta tvungna att betala för mat och bostad. Ludvig de Vylders texter visar också hur han blev förolämpad när fennomanerna anklagade folkhögskolan för försvenskning. Dessa betraktade inte folkhögskolearbetet som folkbildning eller folkupplysning, utan enbart som försvenskning. Enligt de Vylder var försvenskning lika omoraliskt som russifiering eller förtyskning. I stället anklagade de Vylder folkskoleinspektören, kyrkoherde P.O. Grape, för fel sorts försvenskningsarbete och menade att Grape insisterade på att undervisa kristendomen endast p å svenska.
56
Efter att de Vylders flyttade från Övertorneå 1911 upphörde tvåspråkighetsdebatten för en lång tid framöver, tills den återupptogs i slutet av 1950-talet. Vid folkhögskolans 60-årsjubileum 1959 betonades hur strävan efter nationell enighet som präglat hela Europa under etableringsperioden
57
nu var borta och att en ny tidsålder hade börjat. Läraren Malte Wiss
konstaterade att ”naturligtvis behöver vi lära oss svenska, men vi bör också se nyttan med tvåspråkighet”.
58
I sin sista årsberättelse före flytten från Matarengi uppskattade Ludvig de Vylder hur folkhögskolans mål hade uppnåtts under hans tid. Han konstaterade att många lärt sig svenska på skolan. Kontakter med övriga Sverige hade också knutits och en mur hade rivits mellan Tornedalen och resten av riket. Dessutom hade den svenska patriotismen spridit sig i älvdalen: ”[…] men vi veta dock, att sedan vi hissat svenska flaggan här, har många, många fler flaggor blivit hissade, och vi tro, att åsynen av den svenska flaggan nu kommer unga hjärtan att klappa varmare än förut.”
59
Gunnar Bosson, som var föreståndare och rektor mellan 1911 och 1915, deltog inte längre i språkdebatten. Folkhögskolans uttalade försvenskningsuppdrag som han fastställt hade försvunnit från folkhögskolan. Kanske var det svenska språket och den svenska kulturen redan en så naturlig, oskiljaktig del av Tornedalens folkhögskola att de inte behövde ett särskilt omnämnande. Enligt Bosson behövdes något i Matarengi ”för den vuxna ungdomen – något uppfostrande och väckande, som kunde rycka ur gamla hjulspår och leda de unga fram på nya vägar, tills de kunde
55 de Vylder 1904, 37. 56 ”Det är förresten Grape, som vi ha att tacka för fennomanernas anfall på vårt folkbildningsarbete här i finnbygden, ty just genom nämnda åtgärd [nattvardsläsningsundervisningens bedrifvande på svenska] har arbetet här fått en alldeles felaktig etikett. Det betraktas inte ur synpunkten folkbildning och folkupplysning utan som försvenskning. Men försvenskningen är lika omoralisk som russifiering och förtyskning.” Ludvig de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing 3.3.1901. LTUB. 57 ”Det nationalistiska enhetssträvandet i Europa”, Gränsen 1959. 58 Gränsen 1959. 59 de Vylder 1911, 67–68.
15
449
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
gå på egen hand. Att på detta sätt under en längre tid ta hand om de mera bildbara befolkningselementen just vid den tidpunkt, då tankar och känslor börjar vakna, det var Matarengiskolans särskilda uppgift.”
60
Ungdomarnas fördomar gentemot allt nytt måste skingras
under skoltiden så att de blev ljusbärare i sina avlägsna byar.
61
Om det finska språkets ställning på
folkhögskolan skrev Gunnar Bosson i december 1911 till Ludvig de Vylder: ”Här på skolan är ju det språket [finskan] förbjudet”
62
.
Relationer med lokalbefolkningen
Ludvig de Vylder hade redan studerat finska under sin tid i Boden. Han prästvigdes i december 1906. Med andra ord kunde han predika och ta hand om kyrkliga förrättningar i byarna i Tornedalen också på finska.
63
Ett av motiven för att ta prästexamen var att ge folkhögskolan större
auktoritet bland den lokala befolkningen. För det andra var syftet att öka antalet svenskspråkiga gudstjänster som hölls i Övertorneå.
64
Trots att kyrkan skulle vara värd för en svenskspråkig
gudstjänst en gång i månaden hölls gudstjänsterna i praktiken endast 8–9 gånger om året. Enligt Elisabeth de Vylder måste denna situation förändras.
65
Biskop O. Bergqvist från Luleå stift var tätt involverad i folkhögskolans verksamhet. Han satt även i styrelsen för stiftelsen för Tornedalens folkhögskola 1913–1940. Han har allmänt betraktats som en av de viktigaste aktivisterna i försvenskningsarbetet. I samband med folkhögskolans vårfest hölls Tornedalens lärarförenings möte i Matarengi. Biskop Bergqvist höll en presentation på svenska under mötet våren 1906, men under söndagsmässan predikade han på finska. Likaså predikade biskop Bergqvist på våren 1908 ”på god finska” i kyrkan på söndagens gudstjänst.
66
Inom den svenska kolonin fanns det ett klart behov av att komma den finskspråkiga allmogen närmare – eller kanske var det snarare fråga om tvingande omständigheter. I samband med biskopsvisitationen 1919 gladde sig biskop Bergqvist nämligen över att kunna säga att det var första gången som man inte längre behövde använda det finska språket
67
.
Även om laestadianerna till en början var misstänksamma mot folkhögskolan skickade de ändå sina ungdomar till skolan
68
. Det måste ha varit fråga om ett stort förtroende, när den uppskattade laestadianen från Kuivakangas, lekmannapredikanten Joh. Huhtasaari bjöd in Ludvig de Vylder och hela folkhögskolan till sitt hem i januari 1909 för att hålla bön
69
. Inbjudan hade möjligtvis ett
60 Redogörelse 1911–1914. 61 ”Deras oförståelse och misstänksamhet inför allt nytt skulle också i hög grad skingras och de sedan i sin ordning bli ljusspridare, var och en i sin avlägsna hemby, och påverka befolkningen i trakten däromkring.” Redogörelse 1911– 1914, 7. 62 ”Här på skolan är ju det språket [finskan] förbjudet.” Gunnar Bosson till Ludvig de Vylder 27.12.1911. NKFC. 63 Marcusdotter & Sallnäs 2006, 57; Ludvig de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing 15.12.1906. LTUB. 64 Ludvig de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing 24.9.1902. LTUB. 65 ”Men nu låg ju folkhögskolan blott en minuts väg från kyrkan, och dess lärare och elever var ej nöjda med det som var”. Elisabeth de Vylder 1957, 96. 66 Sveriges väl 1906, 125; Svensk Läraretidning 15.4.1908. 67 Hannu Mustakallio 2018, 248. 68 ”Vi hafva ju rätt många laestadianer här på skolan, men ingen har uteblifvit vare sig från sång eller lek (den senare tages med stor urskiljning).” Elisabeth de Vylder till Maria de Vylder Ribbing 29.1.1900. LTUB. 69 ”Det uppmuntrande i dag var en inbjudan från ”biskopen” i övre Kuivakangas Joh. Huhtasaari, en from och rätt bornerad men hederlig lekmannapredikant, att komma dit och hålla bön.” Ludvig de Vylder till Maria de Vylder Ribbing 11.1.1909. LTUB.
450
16
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
samband med att Huhtasaaris dotter Jenny Sofia hade varit elev vid folkhögskolan under läsåret 1907–1908.
70
Folkhögskolans jordbruk blev en förebild för jordbruket i allmänhet. Det var inte ovanligt att besöka ladugården och stallet, ängarna och åkrarna för att se hur folkhögskolan skötte jordbruket och boskapsuppfödningen.
71
Folkhögskolan var också centrum för olika folkrörelser. På skolan höll man sammankomster för lärare från Tornedalen. Deltagarna kunde ansöka om bidrag för det från landstinget. På initiativ av Ludvig de Vylder bildades en tvåspråkig
72
nykterhetsförening som höll söndagsföreläsningar på
folkhögskolan och som genom eleverna försöka sprida nykterhetsidealet till byarna i älvdalen. På samma sätt gjordes försök att inrätta hushållningssällskapsavdelningar. På sommaren firades midsommar både i Aavasaksa och i Luppio, och elevförbundets första möten hölls också på midsommaren. En lokal skytteförening grundades också på folkhögskolan. Likaså lär Övertorneå föreläsningsförening
73
ha grundats vid folkhögskolan. Folkhögskolan var med andra ord en
utbildningsplats för ungdomar, men också en mötesplats för vuxna, särskilt på sommaren och våren i samband med Nordiska festen
74
.
Vintern 1902–1903 fanns ett centralt kontor för nödhjälp vid folkhögskolan. I början av seklet förmedlade Elisabeth de Vylder lokalt kvinnohantverk för att säljas vid Stockholms Damkommittés basar. Sommaren 1904 och 1907 hölls sommarkurser på folkhögskolan som finansierades av Uppsala och Lunds universitets föreläsningsbyrå
75
samt länets landsting. De dryga tvåhundra deltagarna bestod
i huvudsak av norrbottniska lärare som kunde ansöka om statsbidrag för deltagarkostnaderna. År 1917 gav staten ett särskilt bidrag för att finansiera de finskspråkiga ungdomarnas särskilda utbildningsbehov
76
. I december 1918 fick rektor Carlström och agronomen Eriksson fotfäste i tolv byar i Tornedalen och Kalix älvdal. På evenemangen pratade man om skolans etablering, syfte och kostnader och visade bilder som projicerades på väggen
77
. På så vis marknadsfördes
folkhögskolans verksamhet.
78
70 Övertorneå församlingsböcker 1902–1919. A IIa:2. 71 Folkskolans vän 1906, förstasidan. 72 Stadgarna var skrivna på svenska och finska. 73 ”Övertorneå Föreläsningsföreningen” (ÖF). Föreläsningarna för läsåret 1919–1921 uppges ha hållits i samarbete med ÖF. Redogörelse 1919–1921. Fram till 1950-talet ordnades några av de föreläsningar och konserter som ordnades på folkhögskolan av ÖF. 74 Festen hette ursprungligen Nordiska festen. Efter att unionen med Norge upplöstes ändrades namnet efter 1906 till Svenska festen. Skandinavism blev således svensk nationalism: ”Men någon Nordisk fest göra vi inte mera, alla spår till skandinavistiskt känslorus skall bort. […] Vi stå ensamma och det är nog alldeles nödvändigt för att inte den svenska nationalkaraktären skulle alldeles utsläta sig själf af pur artighet mot alla andra.” Ludvig de Vylder till Maria de Vylder Ribbing 25.4.1906. LTUB. 75 Hälsning från Höga Norden. 76 Folkskolans vän 1917, 175. 77 De här diapositiven föregick diabilderna, de var s.k. skioptikonbilder. Under det första verksamhetsåret hade skolan en enhet och bilder att visa med den. 78 Redogörelse 1917–1918.
17
451
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
År 1922 överfördes bygdekurserna, som tidigare organiserades av länsstyrelsen, till Tornedalens folkhögskola med finansiering. Finansieringen av kurserna kom alltså helt och hållet från staten. Ett av syftena med de regionala kurserna var att ungdomarna som gått på folkhögskolan skulle delta i dem och upprätthålla sin svenska. Största delen av kursen användes för att studera svenska.
79
Kurserna hade också föreläsningar som var öppna för alla. Till exempel samlade
bygdekursen i Juoksengi under läsåret 1923–1924 cirka hundra bybor bland åhörarna
80
. Även äldre
personer som inte kunde svenska ville komma och lyssna. Bygdekurserna bekräftar utbildningens metasystem. Kurserna hölls på kvällarna i byskolorna. Lärarna på kurserna kunde övernatta på arbetsstugorna. I årsberättelsen prisades arbetsstugorna i vissa byar, till exempel Junosuando, för ungdomarnas goda kunskaper i svenska. På Tornedalens folkhögskola skapades också den praxis som arbetsstugorna lärde ut till skolbarnen. Det som arbetsstugorna för sin del skulle ordna fanns redan vid Tornedalens folkhögskola, där det förverkligades av makan till den första föreståndaren. Elisabeth de Vylder berättar: ”Till en julfest för ett hundratal barn i denna då så undangömda trakt vid polcirkeln och för vilka aldrig skapats barnajul eller fest (det var före arbetsstugornas tid) översatte vi till finskan ”Bä, bä, vita lamm” och sjöngo första gången en hel rad av A. T:s visor. De spreds hastigt, dessa strålande glada barnasånger från Skåneland till Tornebygd!”
81
Folkhögskolan kom också till byarna i form av ett lånebibliotek. Tornedalens folkhögskola blev ett centralt bibliotek med sex sidobibliotek och 20 verksamhetsställen i olika byar, där man regelbundet bytte ut innehållet i boklådan. Alla böcker var naturligtvis på svenska. Folkhögskolan stod också som arrangör när nybörjarkurser i svenska med statlig finansiering anordnades i byarna efter andra världskriget för kvinnor från Finland som inte kunde språket. Flickor som kom till Sverige från Finland arbetade oftast först som pigor, som sedan gifte sig och fortsatte att arbeta på gården. En del av de före detta pigorna som intervjuades av Ester Cullblom talade om sina mäns och svärmödrars negativa inställning till att gå kursen. Enligt en av de intervjuade kvinnorna fruktade männen sina fruars överdrivna självständighet och att de skulle vara bättre på att tala svenska efter kursen än sina män.
82
Föreståndare Ludvig de Vylder skrev mycket om Tornedalens folkhögskola till den svenska allmänheten, men han skrev också om området och dess människor. Han såg det som sin ”mission” att berätta om detta finska folk i Sverige. I tre olika Pihtijärviböcker beskrev han folklivet i en fiktiv by i Tornedalen. En av böckerna hade formen av e n roman.
83
Praktiskt folkhögskolearbete
Under folkhögskolans första år omfattade kursen även jordbruksutbildning innan den egentliga lantmannaskolan inledde sin verksamhet hösten 1900. Lanthushållsskolan för kvinnor inledde sin
79 Bergman 1952, 73. 80Detta omnämnande är från årsberättelsen 1925–1926 och gällde läraren Ossian Svenssons föreläsningar om Jesu liv och Luther. 81 Elisabeth de Vylder i nekrologen om Alice Tegner, Svenska Dagbladet, 28.5.1943. 82 Cullblom 1999, 54–56. 83 de Vylder 1923, 1926 ja 1937. Sjön Pihtijärvi ligger i Övertorneå i Sverige.
452
18
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
verksamhet – precis som i övriga Sverige – 1913. En språkkurs för finsktalande hölls innan folkhögskolans början, under jullovet men också under hantverkslektioner och anna n fritid.
84
I den praktiska undervisningen kombinerades teori och praktik. År 1904 berättade föreståndare de Vylder om schemat under de första åren. Undervisningen började för alla klockan sju på morgonen, varvid man i allmänhet studerade historia, geografi eller naturvetenskap. Klockan nio fortsatte flickorna med gymnastik medan pojkarna undervisades i medborgarfärdigheter
85
. På
eftermiddagen fortsatte den teoretiska undervisningen med räkning och svenska. Mellan läsämnena arbetade man i köket och i vävnings- och slöjdsalarna.
86
Vid handarbetet tillverkades
nyttiga produkter, och tillverkning av lyxartiklar skulle undvikas
87
. Även efter flera årtionden förblev läsämnena desamma; år 1937 sammanfattade elevkårens tidskrift folkhögskolans huvudämnen i fyra: svenska språket, räkning, historia och geografi.
88
Förutom handarbete var andliga färdigheter viktiga.
89
Man högläste litteratur och övade in pjäser.
Sång hade en synnerligen viktig roll. Dagen började och slutade med sång, ofta kunde lektioner också börja med en sång. Sångens värde låg i allsång (unison sång), det var ”limmet” som sammanfogade flera folkrörelser på den tiden. Förespråkarna för enstämmig sång gjorde sitt jobb i demokratins anda: alla skulle få en viss sorts utbildning och vissa värderingar genom sång.
90
Föreståndaren för Tornedalens folkhögskola skrev en omfattande artikel om enstämmig sång i
Haparandabladet genast efter att verksamheten inletts. På folkhögskolan var det viktigt att sången
både var personlig och samtidigt gemensam, att sången kunde användas för att erfara individuella och kollektiva känslor och upplevelser. Man sjöng under vardagsarbete och under festligheter.
91
På folkhögskolan övade man på att diskutera och lyssnade på allmänbildande föreläsningar. Diskussionsämnena var aktuella händelser. Under läsåret 1915–1916 diskuterades till exempel kvinnornas roll i samhället, försköning av bondehem, folkhögskolans uppgift, orsakerna till avfolkningen på landsbygden och dess motåtgärder, kriterierna för valet av en framtida make, emigration samt missbruk av kaffe och tobak.
92
På skolan hade eleverna också tillgång till ett bibliotek. I undervisningen användes åskådningsmaterial, inklusive uppstoppade djur och skioptikonbilder. Undervisningsmetoderna var ibland mycket radikala. Under Gunnar Bossons tid som föreståndare och rektor 1911–1915 fick man till exempel inte planera lektionerna, utan man började strukturera ämnet efter situationen. ”När klockan ringde till lektion skulle förutom eleverna ämneslärarna samlas. Efter avsjungande av en sång bestämdes vad resp. lärare skulle ha under timmen.”
93
För lärarna blev denna form av
84 Bland annat Redogörelse 1911–1914. 85 Kvinnor fick inte rösträtt i Sverige förrän 1921, så det ansågs inte nödvändigt att undervisa flickor i medborgarfärdigheter. 86 de Vylder 1904, 74–78. 87 ”Som hufvudprincip vid all slöjdundervisning gäller att lyxslöjd skall undvikas.” Thorson 1905, 227. 88 Medlemsblad 1937, 5. 89 ”På vårt skolschema ville vi ge plats för både andens och handens arbete.” de Vylder 1950, 114. 90 Jonsson 1990, 349. 91 Marja Mustakallio 2009, 251–253. 92 Redogörelse 1915–1916. 93 ”När klockan ringde till lektion skulle förutom eleverna ämneslärarna samlas. Efter avsjungande av en sång bestämdes vad resp. lärare skulle ha under timmen.” Nekrolog om Gunnar Bosson, Medlemsblad 1948, 8.
19
453
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
pedagogik mödosam, och de kontaktade skolstyrelsen. Resultatet blev att Bosson tog tjänstledigt året därpå för att ta hand om sin hälsa. Olika festligheter spelade en stor roll på folkhögskolan. I november firades Gustav Adolfsdagen och ibland även Karl XII:s dag, före jullovet hölls en julfest och under vissa år firade man Gustav Vasas dag i januari. Den viktigaste festen var svenska festen som ordnades på våren kring Marie bebådelsedag. Under de första åren varade festveckan i fem dagar. En av dagarna var jordbrukets dag, två var ägnade åt evenemang för Tornedalens lärarförening, en, dvs. svenska festen, åt minnet av fäderna och en dag åt elevförbundet s årsmöte.
94
På folkhögskolan firades också
Norrland, Topelius, fettisdagen och skottdagen. Från och med 1930-talet tittade man på filmer, lekte ringlekar, dansade folkdanser. I mitten av 1940-talet började man på folkhögskolan också fira Luciadagen. Det var viktigt att ha underhållning och glädje. Festerna förmedlade patriotism exempelvis genom fosterländska sånger och tal. Julfirandet förde med sig gran som bars in och kläddes samt ljus, glada julsånger och -lekar. Elisabeth de Vylder erinrade sig senare att eleverna aldrig förr hade upplevt något så roligt.
95
Det förekom alltid sång och musik mellan talen på festen. Eleverna sjöng och det egna musikkunniga herrskapet på orten
96
uppträdde. Många gånger kunde lärarkåren också spela och
sjunga och uppträda på fester. På folkhögskolan ordnades också socknens första offentliga konsert. Konserter hölls årligen på folkhögskolan. Allsångerna bestod av psalmer, folksånger och patriotiska sånger såsom Du gamla du fria, Kungasången, Viken tidens flyktiga minnen, Vårt land. Folkhögskolans sångbok var den så kallade Eggelings sångbok, som senare fick namnet Den
svenska sången.
97
Skolans program omfattade även utflykter till närområdet; de gjordes till naturen i Luppio, Isovaara, Aavasaksa och Hanhivittikko fäbod. Efter andra världskriget besökte man på finska sidan Ylitornion kristillinen kansanopisto på fettisdagen. Man beundrade de finska elevernas körsång: ”De finska flickorna sjöng sig in i våra hjärtan. De sjöng unisont och i kör. Och hur de sjöng! Våra försök att svara dem med sång måste ha låtit ganska ynkliga, och ändå låter vår flickkör i år bättre än på länge.”
98
Undervisningen i lantmannaskolan och lanthushållsskolan var naturligtvis inriktad på jordbruk och för kvinnorna även på mjölkförädling (mejeri) och trädgårdsarbete. Besök gjordes från skolan till välskötta länsgårdar och ofta också till södra Sverige. Med andra ord var den ideala modellen någon annanstans och hade ett annat språk än den egna gården. Senare öppnades dörrarna även till andra nordiska länder, i slutet av 1940-talet gjorde eleverna en lång utflykt till Finlands jordbruksläroanstalter och besökte även den riksomfattande jordbruksutställningen i Ylitornio.
99
94 Se till exempel läraren David Jakobssons skrivelse: Sveriges väl 1908. 95 ”Något så roligt hade de aldrig upplevt förr!” De Vylder 1943, 49. 96 Bland dessa fanns bland annat Stormberg, en tulltjänsteman som spelade fiol och piano, och pianisten Cecilia Mörtberg, hustru till agronomen Frans Hugo Mörtberg. Marja Mustakallio 2009. 97 Marja Mustakallio 2009, 272. 98 Medlemsblad 1947, 4. 99 Medlemsblad 1949, 7–10.
454
20
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Skolan lockade ofta besökare från det egna landskapet och södra Sverige. Till exempel innehöll folkhögskolans gästbok 1918 över 30 namn. Några var framstående personer i landskapet, en del från södra Sverige; bland dem fanns bl.a. arbetsstugornas ”moder” , Julia Svedelius, och den isländska jordbruksteknikern Valtys Stefansson. Folkhögskolan besöktes 1921 av kung Gustav V och 27 riksdagsledamöter. Bland gästerna 1923 fanns bl.a. arbetsstugans ”fader”, Albert Carlgren, och rasbiologen professor Herman Lundborg från Uppsala.
100
Som alla folkhögskolor var Tornedalens folkhögskola en internatskola. Både elever, lärare och lärarnas familjer bodde på skolan och deltog i gemensamma evenemang. Man kan tänka sig att folkhögskolan för ungdomarna som för första gången lämnade sina hem var en slags skyddad hamn innan de gick ut i ”den stora världen”. Folkhögskolan var ett samhälle i miniatyr, ett laboratorium för det framtida livet. Livet i gemenskapen producerade och spred idén om en folkhögskolefamilj. Före detta elever kunde i princip besöka folkhögskolan när de ville. Elevförbund bildades på folkhögskolan och förvaltades av folkhögskolans personal och som genom sina publikationer och årsmöten fortsatte att upprätthålla kontakten med folkhögskolefamiljen. Internatskolelivet på Tornedalens folkhögskola hade ett speciellt mål: svensk- och finskspråkiga elever var tvungna att leva tillsammans och förstå varandra – inte bara språkligt, men också kulturellt. Under de första åren kunde ungefär en tredjedel av eleverna inte svenska när de började skolan.
101
I elevhemmets rumsfördelning var det viktigt att svenskspråkiga och
finskspråkiga placerades för att bo i samma rum.
102
Det fanns massor att göra från morgon till kväll. Mellan 1911 och 1914 slutade till exempel varje kväll med allsång. På lördagskvällarna ordnades kvällsprogram
103
, då man sjöng och lekte
tillsammans. På söndagar gick man i kyrkan och på eftermiddagen lyssnade man på föreläsningar av allmänt intresse. Även om skolan försökte fylla dygnet med en massa program, kunde eleverna också rymma ut på byn efter kvällstystnaden.
104
Folkhögskolans ursprungliga uppgift var att förmedla allmänbildning och folkbildning. Av praktiska skäl började man lösgöra sig från denna uppgift. Antagning till många läroanstalter förutsatte kunskaper och färdigheter från realskolan, dvs. två år i folkhögskolan. För att hindra elever från att lämna orten, började man från och med 1943 att erbjuda undervisning i en andra årskurs. Man gav alltså efter för tanken att i stället för att erbjuda bildning även erbjuda utbildning. Elever som hade en tydlig vision för sin vidareutbildning sökte sig också till folkhögskolans andra årskurs. Däremot var det inte klart för flera förstaårselever vad de siktade på i livet. Många av dem blev kvar på sina hemorter. Det var för dessa som folkhögskolan måste erbjuda nya perspektiv på saker och ting i ett föränderligt samhälle. Rektor Tidström sade följande i elevförbundets tidning 1944: ”Hembygden behöver alltför väl få behålla sina bästa och duktigaste barn i denna tid, då flykten från landsbygden är ett svårt socialt problem.”
105
100 Redogörelser 1917–1918, 1920–1921 och 1921–1922. 101 Om detta till exempel de Vylder 1904, 74. 102 Redogörelse 1911–1914, 87–88. 103 ”Samkväm”. 104 Fanny Aaro skrev om en sådan episod för sin familj i juli 1928. Författaren har en kopia av brevet i sin besittning. 105 Medlemsblad 1944, 7–8.
21
455
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Förändringen i folkhögskolans anda hade dock redan skett mycket tidigare. Idén om en folkhögskola som ett gemensamt ”folkhögskolehem” förändrades troligen efter att de Vylders flyttade till Katrinebergs folkhögskola 1911. Hilja Jatko (senare Krekula), som varit elev under vinterkursen 1901–1902 skrev till de Vylders från Tärendö i december 1924: ”[...] men det viktigaste, karaktärsdaning och förädling av ungdomens själsliga liv är icke detsamma som förut. Folkhögskolan är intet mer, som ett kärt hem för f. d. elever, ingen har sedermera någon dragning alls att besöka skolan, sedan de slutat sin kurs där och går någon dit någon gång känner de sig främmande där.”
106
Elever
Folkhögskolans elever var unga, en del av dem var bara 15 år gamla. Under läsåret 1921–1922 var till exempel flickornas medelålder 17,5 år och pojkarnas 19,1 år. Samma år fanns det 11 manliga och 23 kvinnliga elever på folkhögskolan, samtliga frielever. Alla hade sin hemvist i Norrbotten. Följande socknar fanns representerade: Övertorneå (15), Hietaniemi (2), Nedertorneå (1), Korpilombolo (1), Pajala (5), Muonionalusta (1), Överkalix (1), Nederkalix (4), Töre (1), Råneå (2) och Jokkmokk (1). Enligt föreståndare Ossian Svensson kom 25 elever från finskspråkiga bygder och nio från svenskspråkiga bygder. Innan folkhögskolan började hade sex elever arbetat på jordbruk, två inom industrin, 20 av flickorna arbetade som hjälpredor hemma, det fanns tre pigor och tre arbetade någon annanstans. Under ovannämnda läsår hade 20 elever fäder som var bönder, tre lantarbetare, en sågverksarbetare, fem gränsvakter, en kronojägare, en bagare och en elektriker.
107
Under de första 25 åren kom 68 % av eleverna vid alla linjer från finskspråkiga bygder. Antalet elever per socken var som störst från Övertorneå (23,3 %), Pajala (10,1 %), Nedertorneå (7,4 %) och Karl-Gustav (6,5 %). Det största antalet elever från de svenskspråkiga trakterna kom från Kalix älvdal: Nederkalix (Kalix) (9,2 %) och Överkalix (8,6 %). Samtidigt varierade andelen elever från finskspråkiga bygder mellan 56 och 79 % under fem år, antalet elever från den svenskspråkiga trakten varierade på motsvarande sätt mellan 21 och 44 %. Om man delar upp eleverna enligt kön framkommer att nästan 60 % av alla elever var kvinnor under hela 25-årsperioden. De första 15 åren var relativt jämna när det gäller kön, dock var kvinnorna något fler. Mellan 1914 och 1919 skedde en stor ökning, då andelen kvinnor klättrade till 67,2 %.
108
År 1926 skickade läraren Fredrik Borelius in två elevers skoluppsatser till Folkhögskolornas årsbok. I dessa upprepades lärandet av skolans mål och betonades anammandet av den interna bildningen. Man hade lärt sig att förstå att alla hade sina egna åsikter om olika frågor och att de alltid måste ses från många håll. På så vis fick man en bred livssyn och en stark självkänsla.
109
Årsredovisningen för läsåret 1929–1930 betonade hur populär undervisningen i svenska var bland eleverna. Man noterade nöjt att språket hade vunnit och fortsatte att vinna allt större fotfäste
106 Hilja Jatko till de Vylder 9.12.1924. NKFC. 107 Redogörelse 1921–1922. 108 Minnesskrift 1924, 126–127. 109 Borelius 1926.
456
22
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
bland ungdomarna i Tornedalen.
110
Antalet elever från svenskspråkiga trakter minskade med åren.
Under läsåret 1947–1948 kom till exempel endast fyra av de 74 eleverna från svenskspråkig bygd
111
. Så sent som i slutet av 1950-talet kom 75 % av eleverna fortfarande från finskspråkiga
hem.
112
År 1965 kunde man dock konstatera att alla som sökte till skolan kunde svenska.
113
Så sent som i mitten av 1950-talet uppgavs i elevförbundets tidning att språket som användes för att samtala under raster och fritid var finska, åtminstone bland pojkarna
114
. Dessutom gjordes detaljerade observationer om eleverna: man rökte i skolan, gick på bio, pojkarna och flickorna på den praktiska linjen läste inte skönlitteratur, hälften av pojkarna och 90 % av flickorna var nyktra och eleverna var goda norrbottningar som inte drömde om att flytta söderut
115
. I föregående års tidning rapporterades om en undersökning om elevernas framtidsplaner. Då önskade endast två av de 30 eleverna i andra årskursen att de kunde flytta söderut för att arbeta. De andra ville om möjligt stanna i Norrbotten. Av dessa ville dock bara fyra stanna och arbeta i Tornedalen. Enligt artikelns författare hade ingen förtroende för Tornedalens ekonomiska utveckling.
116
Även om Tornedalen präglades av laestadianismen skickades ungdomar även från laestadianska familjer till Tornedalens folkhögskola i stället för till Ylitornion kristillinen kansanopisto.
117
Under
de första åren förde föreståndare de Vylder en dialog med laestadianerna och försökte vinna den lokala väckelserörelsens förtroende. Vips fanns det i den allra första årskursen en flicka vars far var en av de mest kända och framstående laestdianska bönderna i älvdalen.
118
Som ett exempel på en elev som kom till folkhögskolan från ett finskspråkigt hem och på folkhögskolans inflytande på henne citerar jag här Maria Lundholms brev (5 juni 1904) till skolans föreståndare och lärare. Lundholm var född i Liviöjärvi och gick en vinterkurs på folkhögskolan 1901–1902. Efter två år fanns det inte mycket kvar av svenskkunskaperna, men det hade funnits en önskan om att studera mer. Originaltexten finns i fotnoten 119.
Till lärarna i mitt minne!
Jag framför mitt varma tack för de brev jag fick, som jag var glad att få, då det alltid är väldigt roligt att läsa nya berättelser och meddelanden om förhållandena i skolorna.
110 ”Av egentliga läroämnen är utan tvivel svenska språket det mest omtyckta. Svenskt språk har också vunnit och vinner allt fort mer och mer terräng bland ungdomen i Tornedalen”. 111 Redogörelse 1947–1948. 112 Gränsen 1960. 113 Gränsen 1965. 114 ”Samtalsspråket under raster och fritid är, åtminstone bland pojkar, finska.” Medlemsblad 1954. 115 ”Eleverna är goda norrbottningar som inte går omkring och drömmer om förflyttning söderut.” Medlemsblad 1956. 116 ”Det kanske inte råder någon övertygelse om Tornedalens möjligheter till ekonomisk förkovran.” Medlemsblad 1955. 117 Det är svårt att säga vad som var anledningen till att den svenska sidans laestadianer inte skickade sina ungdomar till Ylitornio. Det religiösa kravet på att vara trogen auktoriteten, i det här fallet Sverige, var säkert en orsak. Kanske kan det också ha spelat någon roll att rörelsen redan på 1920-talet hade börjat skingras, och majoriteten av de östra laestadianerna på den svenska sidan identifierade sig senare med den riktning som på finska kallas ”rauhansanalaisuus”, på svenska heter lokalföreningar ”fridsföreningar”. Bakgrunden till folkhögskolan i Ylitornio fanns däremot i gammallaestadianismen och dess SRK-inriktning (Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys). 118 ”[…] hennes far var en af de mest framstående och kände lästadianska bönderna i ådalen.” Ludvig de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing 21.12.1899. LTUB.
23
457
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Jag har haft en mycket stor önskan att komma till skolan, men det är inte lätt att komma dit när man är så långt bort. Ofta påminns jag om skolan och önskar att jag kunde gå där en vinter till då jag önskar lära mig ännu mera svenska och alla andra kunskaper som blev så på hälft efter en vinter.
Hantverken har jag behållit som minne som de vävar jag lärde mig göra i skolan och jag har bett om att få lära andra det som jag själv lärt mig och upprätthålla skolans värde då det är en nyttig skola i vårt land och förståelsen av detta borde spridas bland vårt folk.
Jag skulle be Frun om att vara så god och sända mig ett vävningsmönster, jag har en väv i mitten och hittar inte något mönster någonstans och jag hann inte rita av det före min skyndsamma avfärd.
Jag har lämnat nykterhetsrörelsen då det inte finns någon nykterhetsrörelse här och det är svårt att stanna i den ensam då här inte finns några nöjen alls eller någon som vill leda den. Vi skulle grunda en i Pajala men där vill ingen gå med i någon nykterhetsrörelse. Adjö Adjö jag har skrifva inte mera.
Käraste hälsningar från en elev till Föreståndaren och de andra lärarna.
Maria Lundholm Pajala
119
Ännu i boken Norrbotten I som gavs ut 1928 gavs en idealiserad bild av Tornedalens folkhögskola och dess mål. Den upprepade principerna bakom grundandet av skolan. Texten var skriven av Ludvig de Vylder. ”Det var ju allt från första början vårt hopp, att svensk- och finsktalande ungdom här skulle mötas och under vinterns gemensamma skolliv lära känna varandra. Ungdomsvänskapen skulle bidraga att knyta de band, varmed vi ville fastare förena den fagra gränsbygden med det övriga landet. Meningen har ju aldrig – det förstår ni väl – varit att på något sätt undertrycka det finska språket eller i övrigt beröva denna bygd dess säregna karaktär. Uppgiften var och är blott den att bereda Tornedalens finsktalande allmoge del i den svenska kulturen. Vi vill öppna dem vägen till ett fritt
119 ”
Muistossa olevat opettajat! / Sytämen rakkak kiitokset lausun kirjeiten edestä, jotka sain ilola vastaan ottaa, joka
on oikein hauska lukea aina uusia kirjoja ja sanomia kouluin oloista. / Mulla on ollu oikein halu käyvä koulula, mutta ei sinne ole hyvä päästä näin kaukaa kuin on niin huono pääsä. Kyllä usein muistuu koulu mieleen ja halukki tuntuvat että lähteä vielä yheksi talveksi kouluun minun haluni olis vielä lissää oppia ruottin kielen ja kaikki muut opit jotka jäävät niin keskiin yheltä talvelta. / Käsityöt mie olen pytäny muistossa pittä väävin kutomiset mie olen vääviä kutonu niitä joita koulu opetti ja pyytäny muilekki ohjata sen kuin mie olen ittekki oppinu ja pytäny koulun arvoa yllä pittä sillä se on hyötyllinen koulu maasame kuin sen ymmärys tulis levitetyksi kansassamme. / Mie pytän että jos Frouva olis niin hyvä ja lähättäs mulle gudin myöstärin [kudinmalli] mulla on semmonen väävi päälä enkä saa mistään myöstäriä jos sopis kuin en mie joutanu riittamaan kuin tuli niin hopulinen lähtö. / Raittiusseurasta mie olen luopunu poijes sillä ei täälä ole yhtään raittius seura liikettä ja yksin on paha pysyä sinä sisälä kuin ei ole minkään laisia huvia eikä jotka johattaisit. Pajalaan ollan hommaamassa mutta ei siiheen taho kukkan mennä sisäle raittiuteen – raittiusseuraan. Adjö Adjö jag har skrifva intte mera. / Hyvästi olkaa tervehtetty yheltä oppilaalta Föreståndari ja muut opettajat. / Maria Lundholm Pajala.”
Maria Lundholm till de Vylder den 5 juni 1904. NKFC.
458
24
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
umgänge med det övriga landet, vilket ju även av ekonomiska skäl är så nödvändigt för dem, och så låta dem känna, att Sverige verkligen är deras liksom allas vårt fosterland.”
120
V FOLKHÖGSKOLAN OCH KVINNORNA
Kvinnans plats på folkhögskolan
Kajsa Ohrlander (2005) diskuterar i sin artikel de kvinnor som studerade hantverk vid folkhögskolan och hur kvinnornas studier vid folkhögskolan positionerades i förhållande till sin tids aktuella ämne, kvinnofrågan, kvinnorörelsen och feminismen
121
. Hon frågar sig om den vävning och andra hantverk som kvinnor producerade omkring sekelskiftet kan ses som en del av kvinnornas frigörelse och väg mot att bli hela människor. Slutsatsen av hantverksstudien är att hantverk stärkte kvinnors självkänsla och förmågor. Med hjälp av hantverk tog de också upp utrymmen som var prestigefyllda i allmänhetens ögon, och de fick också inkomster från sålda arbeten.
122
Under missväxtåren vintern 1902–1903 tjänade även elever vid Tornedalens
folkhögskola och andra lokala kvinnor pengar på hantverk, som Elisabeth de Vylder förmedlade vidare för att säljas i Stockholm.
123
Ohrlander menar att kvinnornas folkhögskola var en del av kvinnorörelsens krav på utbildning av flickor och ett steg mot att verka i offentligheten. En förutsättning för feminism är att kvinnor börjar uppleva sig som ett ”vi”. I början av seklet var dock den viktigare identitetsskapande faktorn den sociala klassen; arbetarrörelsen och den borgerliga kvinnorörelsen hade sina egna organisationer. Det fanns ingen egen rörelse för bondkvinnor. Särskilt på den borgerliga sidan motiverade Fredrika Bremer-förbundet kravet på jämställdhet, inte med rätten till något, utan med det goda och speciella som kvinnor redan besatt tack vare moderskapet. Kvinnan skulle alltså med sina egna dygder bevisa att hon var medborgare. Enligt Ohrlander är detta det arbete som utfördes av kvinnornas folkhögskola.
124
I Sverige i slutet av 1800-talet började kvinnor ta plats i det offentliga livet. Redan 1880 var majoriteten av lärarna i små- och folkskolor kvinnor, från 1870 till 1880 fördubblades antalet kvinnliga sjuksköterskor och inom detaljhandeln tredubblades antalet kvinnor. Kvinnor arbetade också i telefonväxlar, i postens tjänst och som egenföretagare.
125
Också vid Tornedalens
folkhögskola ställdes man inför en föränderlig värld där en kvinnas status och plats omvärderades. Folkhögskolan var som utgångspunkt emanciperande; där fanns det en framträdande plats för kvinnor. När de Vylders inledde sin verksamhet på Tornedalens folkhögskola var de där som ett par. När man läser samtida texter och historieskrivningar verkar det till och med som om Elisabeth
120 Bergfors & Neander 1928, 139–140. 121 Redan 1899 nämnde Ludvig de Vylder ordet feminism när han berättade om sin föreläsning om kvinnors historia. Enligt hans världsåskådning var feminismen ett av den moderna tidens kulturella fenomen. ”[…] hör förresten till min världsåskådning att se feminism i en hel del modärna kulturföreteelser.” Ludvig de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing 4.4.1899. 122 Ohrlander 2005, 8–9. 123 Marcusdotter & Sallnäs 2006, 30. 124 Ohrlander 2005, 12–13, 19. 125 Gunhild Kyles (1972) verk Svensk flickskola under 1800-talet citerar Ohrlander 2005, 16.
25
459
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
de Vylder hade en synligare roll i folkhögskolegemenskapen än sin man. Men i folkhögskolans 25årsjubileumstal som publicerades i folkhögskolornas nationella tidskrift nämnde landshövding Malm häradshövding G. Kronlund, skolans första direktör Ludv. de Vylder samt dennes hustru som initiativtagarna och de bärande krafterna bakom verksamheten
126
. I den nationella svenska offentligheten var alltså Elisabeth de Vylder inte känd, hon nämndes inte vid sitt namn! Vid Ylitornios folkhögskolas konstituerande möte, nästan ett kvarts sekel efter grundandet av Tornedalens folkhögskola, var 20 personer närvarande, varav 13 var kvinnor. Nästan två tredjedelar av förstaårseleverna i Ylitornio var kvinnor.
127
Vid Tornedalens folkhögskola sågs kvinnan inledningsvis som en varelse som uppfyllde sin kvinnlighet i enlighet med den borgerliga kvinnorörelsens perspektiv. Kvinnans plats var i hemmet, antingen som familjemoder eller som ”samhällsmoder”. I årsboken från 1902 skrev Elisabeth de Vylder under rubriken ”Ur frågelådan” om unga flickor och deras uppgift i livet. Flickornas allmänna önskan, sade hon, var att göra något bra i denna värld. Om du ville eftersträva något särskilt stort kunde du utbilda dig till lärare, missionär, sjuksköterska eller något liknande, men kvinnans viktigaste uppgift var att bygga och vårda den mest älskade platsen i världen, dvs. hemmet, oavsett om arbetet där skedde i egenskap av mor, husfru, dotter eller tjänstefolk. Enligt Elisabeth de Vylder för arbetet mannen bort från hemmet. Kvinnans arbete förde henne däremot inåt, in i hemmet.
128
Hushållsarbetet var kvinnornas värld. Samma repetitiva arbete, för vilket man fick lite tack och som var osynligt, kunde kännas tröttsamt. Elisabeth de Vylder uppmanade till att inte vara bitter, utan att låta ett gott humör och glädje vara med i vardagliga sysslor för att så frön till framtida lyckliga hem för lyckliga människor. Att bygga ett gott hem var att också bygga ett fosterland – det gemensamma stora hemmet. På så vis kunde också en kvinna sist och slutligen arbeta utåt, för fosterlandets – nationens – bästa. På folkhögskolans 25-årsjubileum berömde landshövding Malm folkhögskolans förmåga att fördjupa elevernas känsla för hem och fosterland. Enligt honom var kvinnor till sin natur ämnade för hemmets värld, även om moderniteten tillät dem att verka också utanför denna. ”Den unga kvinnan [på folkhögskolan] får även hon sin förberedelse för att ta sitt numera ofrånkomliga ansvar i fråga om det allmänna livets krav, hon får lära sig att inom det husliga livet tillvarataga alla möjligheter, och hon får, ska vi hoppas, lära sig att skapa ett verkligt hem samt att vara den hemmets värmande och livgivande ande, vartill hon av naturen är ägnad.”
129
Läroämnen och förebilder för kvinnor
Kvinnor undervisades delvis i samma allmänbildande ämnen som män. Dock var till exempel samhällskunskapskursen kortare eftersom det ansågs att kvinnor inte behövde ta ansvar i samhälleliga frågor på samma sätt som män. I stället fick kvinnor lära sig hälsokunskap som ett
126 Talet publicerades av Tidskrift för svensk folkhögskola 1925: 2; en något annorlunda version av samma tal Minnesskrift 1924. 127 Hannu Mustakallio 1994, 47, 51. 128 ”Mannens arbete är utåt – kvinnans inåt.” Tornedalens elevförbunds årsskrift 1902. 129 Minnesskrift 1924, s. 4.
460
26
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
särskilt ämne. I början fanns det många sjuka elever i alla kurser vid Tornedalens folkhögskola. Under en viss vinterkurs var det endast en femtedel av eleverna som inte haft tuberkulos.
130
Att skolan var modern framgår även av att kvinnorna studerade anatomi, fysiologi, ”kvinnohygien”, sexualhygien, sjukvård samt barnomsorg och barnuppfostran.
131
Elisabeth de
Vylder erinrade själv om att dessa ämnen ännu inte hade anammats som skolämnen någonstans
132
. Undervisningen vid Tornedalens folkhögskola var mycket modern. Hösten 1905 hade till exempel föreståndare Ludvig de Vylder varit i Haparanda för ett lärarmöte för att prata om lärarnas skyldighet att tillhandahålla sexualrådgivning
133
.
Kvinnor och män var uppdelade också under gymnastiken. Kvinnorna arbetade i skiftgrupper i skolköket, där mat tillreddes för hela skolan. På samma sätt lärdes ladugårds- och mejeriarbete ut genom att göra.
134
Sång var ett ämne som verkar ha varit av särskilt stor betydelse för de kvinnliga eleverna. Elisabeth de Vylder fick något av den tidigaste återkopplingen om sin undervisning av Inga Petterson, som i augusti 1902 skrev: ”Många kära hälsningar till lärare och alla flickor som är vid skolan och sjunger sina glada sånger”
135
. Förutom fosterländska sånger lärde Elisabeth de Vylder bland annat ut Tegnérs barnsånger och sånger kopplade till årstiderna, i synnerhet till våren. Tecken på vårens ankomst fick en annan folkskoleflicka att minnas sin tid i skolan: ”Ja, det syns om sommaren vore snart här med alla sina kransar, det minns jag så ofta när vi sjöng där på stranden, vad det var roligt! Ofta sjunger jag dessa sånger när jag sitter i ensamhet och tänker på förra vintern, hur det var roligt då man fick lära vackra sånger, som jag aldrig glömmer under hela min lifvstid, vore det äfven lång. Nu då jag tänker, att nya elefver får lära sig nya sånger, då ville jag och vara med att lära ännu mera sånger”
136
.
Kvinnorna var uppenbarligen villiga att också lära sig frågor av allmänt intresse och sökte ofta till den andra årskursen. Vintern åren 1913–1914 bestod den andra årskursen endast av sex kvinnliga elever. När lanthushållsskolans verksamhet inleddes 1913 definierades skolans roll på följande sätt: ”Lanthushållsskolans uppgift är att väcka och stärka intresset för de sysslor, som är möjliga att utföra på en bondgård. Framför allt bör man lägga vikt vid att eleverna få en inblick i hur ett lanthushåll bör ordnas för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig de produkter en bondgård lämnar.” Dessutom var ett mål att väcka intresset för trädgårdsarbete bland Tornedalens blivande hemmafruar.
137
Undervisningen, som varade mindre än sex månader, började i maj efter att folkhögskolekursen avslutats och fortsatte på hösten tills den nya folkhögskolekursen kom till folkhögskolan.
130 de Vylder 1957. 131 Marcusdotter 2006, 36. 132 de Vylder 1950. 133 Ludvig de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing 25.11.1905. 134 Marcusdotter & Sallnäs 2006. 135 Inga Pettersson till Elisabeth de Vylder 2.8.1902. NKFC. 136 Amanda La[a]kso till Elisabeth de Vylder 23.4.1904. NKFC. 137 Redogörelse 1911–1914.
27
461
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Undervisning gavs ”i alla i ett hem förekommande sysslor, såsom matlagning, bakning, tillvaratagande av slakt, husdjurs- och trädgårdsskötsel, konservering, sömnad och vävnad, hälsooch sjukvårdslära samt barnavård, räkning och bokföring”
138
. Utöver räkning tillhandahöll Tornedalens lanthushållsskola också undervisning i ett annat ämne som inte var obligatoriskt i landets andra lanthushållsskolor. Ämnet var svenska. ”För Matarengiskolan har det dock varit nödvändigt att bereda undervisningen även i dessa ämnen, därför att eleverna, som oftast komma från den s. k. ´finnbygden´, däri ha mycket bristfälliga kunskaper”, konstaterade föreståndarinna Anny Carlström i 25-årsjubileumsboken.
139
Utöver studier i skolämnen och praktiskt arbete ordnades det i lanthushållsskolan också sångstunder, samkväm, lekkvällar, utflykter och föreläsningar. I slutet av den sex månader långa kursen hoppades man att unga kvinnor fulla av arbetsglädje och hopp skulle återvända till sina hemtrakter och arbeta för ett lyckligt och gott hem. Kvinnornas viktigaste uppgift var att ta hand om och uppfostra framtida generationer till duktiga, goda och ansvarsfulla människor, nyttiga medborgare i det svenska samhället.
140
Förebilderna för de unga kvinnor som gick på folkhögskolan var också hela tiden andra kvinnor. Föreståndarna för folkhögskolekursen var dock män, liksom huvudsakligen lärarna i allmänbildande ämnen. De biträdande lärarna kunde dock vara kvinnor med akademisk utbildning. Föreståndarinnor för lanthushållsskolan var kvinnor. Även hushållslärare och lärarna i kvinnligt hantverk var kvinnor. En del av kvinnorna var ogifta, några gifte sig med manliga lärare. Under de första tolv åren var Elisabeth de Vylder modergestalt för hela Tornedalens folkhögskola. Hon var ett exempel på en effektiv kvinna med många specialiteter som kombinerade karriär och familjeliv. Hon sjöng, spelade och ackompanjerade under alla gemensamma sångstunder, hon undervisade i hantverk, hälsokunskap, gymnastik, hon arbetade som sin makes sekreterare, hon organiserade försäljningen av elevarbeten i Stockholm – och födde fem barn under sin tid vid Tornedalens folkhögskola.
VI KVINNOR PÅ TORNEDALENS FOLKHÖGSKOLA 1899–1958
Undersökningens skede och kvinnornas bakgrund
Vid min undersökning av vad som hände med kvinnor på och efter folkhögskolan började jag med att göra en förteckning över kvinnor i alla årskurser. För att göra det lättare att inkludera information om deras liv efter folkhögskolan och analysera den gjorde jag sedan en alfabetisk förteckning över kvinnorna. Den tredje statistiska indelningen gjorde jag per by, men räknade bara hur många kvinnor som kom från vilken by. Mellan 1899 och 1958 gick sammanlagt 2 366 flickor i folkhögskolan. De flesta av dem var lite under eller lite över 20 år när de gick i skolan. Det förekom även äldre elever, några var till och med över 30. 683, dvs. 28,9 %, av flickorna gick endast en sommarkurs. 51,9 % gick endast en
138 Medlemsblad 1937, 12. 139 Minnesskrift 1924, 87–88. 140 Minnesskrift 1924, 88.
462
28
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
vinterkurs. En vinterkurs och lanthushållsskolan före eller efter den gick 4,7 % på. En av tio gick två vinterkurser. Endast 14 flickor deltog i två vinterkurser och en lanthushållsskola, eller 0,6 % av samplet. Tre vinterkurser genomfördes av 0,8 % av eleverna. En flicka kom till den första vinterkursen i början av 1950-talet i 16–17 års ålder. Hon gick totalt fem vinterkurser och hamnade på Östersunds sjuksköterskeskola. En annan kom till lanthushållsskolan våren 1947 och gick sedan på folkhögskolan i fyra vintrar och hamnade på en sjuksköterskeskola i Gävle. Läsåret 1919–1920 gick två flickor från Kuivakangas också i lantmannaskolan som huvudsakligen riktade sig till män. På samma sätt gick två flickor från Överkalix i lantmannaskolan vintern 1947. Information om de unga kvinnornas liv efter folkhögskolan (yrkesval, utbildning, arbetsliv, bostadsort) har jag i huvudsakligen fått från elevförbundets tidning från åren 1902, 1916–1919 och 1937–1958. Hösten 2021 frågade jag dessutom om kvinnornas öden i cirka tjugo Facebookgrupper som nådde tornedalingar. Min Facebook-förfrågan var på svenska och meänkieli.
141
Flera personer kontaktade mig för att berätta att deras mamma gått på
folkhögskolan, men efter att ha ställt flera uppföljande frågor fick jag inte längre någon kontakt med personen i fråga. Med hjälp av en webbenkät kunde jag dock bekräfta tanken att ”till folkhögskolan kom man från en viss sorts familj”. Å andra sidan kunde människor som jag fick kontakt med via Facebook erbjuda ”kött på benen” när de berättade om sina släktingar som gått på folkhögskolan. Information har också hittats med hjälp av andra privatpersoner. De har vänligen gått igenom elevförteckningen och lagt till information om olika livsöden bland kvinnor de känt. I någon mån hittades också information i annan litteratur, i folkhögskolans jubileumspublikationer och i breven från tidigare elever till rektorsparet de Vylder. De som rapporterade om kvinnornas öden hösten 2021 var oftast barn till kvinnor som gått i folkhögskolan, eller så hade kvinnorna varit deras moreller farmödrar. Jag frågade dem också om vilket språk som kvinnan som gått på folkhögskolan använt. Alla svarade att mamman som lärt sig svenska redan i folkskolan och sedan gått folkhögskolan pratade finska med sin make men alltid svenska med barnen. En man som tog kontakt var uppenbarligen rädd för att informationen skulle bli offentlig och berättade inte något annat om sin mamma än att hon hade gått på folkhögskolan. Flera kvinnor som gick på folkhögskolan mellan 1899 och 1958 lever fortfarande. Jag gjorde dock inget för att hitta och intervjua dem i någon större utsträckning, dels för att endast en kort tid hade avsatts för att genomföra undersökningen, men också för att kvinnorna redan uppnått en hög ålder.
141
Vet du någon kvinna som gått Tornedalens folkhögskola mellan åren 1899–1958,
vad har hänt med henne efter
skolan? Jag håller på att skriva en utredning till Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och
lantalaiset om bl a dessa kvinnor. Svara inte här utan skriv pm eller helst ta kontakt via min e-post:
All information används bara i forskningssyfte. Tiäks kethän vaimoa joka olis käyny
Mataringin opiston vuositten 1899–1958 aikana? Tiäks mitä sille kävi koulun jälkhin? Kirjota mulle mieluusti e-postia: etunimi.sukunimi@telia.com . Mie tehen ja tutkin noita vaimoja Tottuus- ja sovintokomisuunin laskhuun. Kaikki tieto tullee vain tutkimuksen käythöön. Dela gärna! Levitä mielelhään!
29
463
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Om mer än hälften, dvs. 1 465 kvinnor, fanns det ingen information. En delförklaring är att elevförbundets tidskrift inte publicerades under 27 år, från 1903 till 1915 och från 1922 till 1937. Å andra sidan kan det faktum att en kvinna inte rapporterade något till elevförbundets tidning avslöja mycket. Identifieringen med folkhögskolegemenskapen kanske inte var särskilt stark, eller så kanske det ”inte fanns något att berätta”. Till den gemensamma folkhögskoletidningen skickade man kanske information om att man på något vis gjort framsteg i livet på den väg som folkhögskolan stakat ut. För dem som det fanns information om gällde anteckningarna äktenskap eller förlovning, studieplats, arbetsplats och bostadsort. Baserat på var maken bodde antog jag att även kvinnan flyttade till samma ort. Det rörde sig främst om byar i Tornedalen.
Namn
Jag hämtade mina uppgifter från folkhögskolans egna arkiv, främst från årsberättelserna. Elevförteckningar publicerades också i elevförbundets medlemstidning. Informationen hade tydligt registrerats av svensktalande personal. Detta påverkade namnen på eleverna och på de byar som de kom ifrån. Stavningen av finska namn och orter var skakig, ofta skrevs namnet på grundval av svenskt uttal. Till exempel blev Laakso till Lakso, Yrjö till Urje, Lantto till Lantho, Lind till Lindh, Lomakka till Lomacka, Kaarle till Karle, Helli till Helly, Anni till Annie, Törmä till Törme. Troligtvis följde det felstavade namnet flickan i någon utsträckning genom hela livet.
Namnlistan berättar även vilka de mest populära namnen var under olika tider och om viljan att ge flickor svenska namn. Det var lättare att välja ett svenskt förnamn än att också byta efternamn. Flickornas andra eller tredje namn var ofta svenskklingande. Det överlägset vanligaste mellannamnet under perioden i fråga var Ingeborg. Andra motsvarande var Ingegerd, Frideborg, Gunborg, Valborg, Anneborg, Torborg, Angelika, Sigrid, Ragnhild, Signhild, Magnhild. Största delen av de som bar dessa namn kom från finska byar och deras efternamn var finska. Ester Cullblom lyfter fram en viktig försvenskningsaspekt vad gäller namn. De finska kvinnor hon studerat, som ursprungligen hade kommit för att bli pigor, gifte sig med svenska män och gav sina barn svenska förnamn. Barnen skulle alltså i första hand växa upp till att bli svenskar. De skulle etniskt sett bli en del av sin fars grupp. Samma trend kan observeras bland kvinnor som gick på folkhögskolan; namnet signalerade att man tillhörde den svenska nationen. Folkhögskolans elever bytte efter sin skoltid i viss mån efternamn. Under den tid som studerades försvenskade sex av kvinnorna sina namn. Av dessa var två elever i den första folkhögskolekursen, en från 1940 till 1941 och tre från slutet av 1940-talet. Att ändra efternamnet var ett kraftfullt val och beseglade assimileringen. I materialet gällde ändringarna följande namn: Rovanpää blev till Rudbäck, Lehtipalo till Lövmark, Juntti till Jengvall, Frankkila till Fardelius, Lantto till Lundhamn, Kyrö till Kastrén och Alapää till Widehall. För att ange elevernas hemtrakter användes den svenska och den finska formen om vartannat, som till exempel Vitsaniemi och Risudden. Jarhois stod alltid i sin svenska form och inte i den finska formen Jarhoinen, liksom Kardis, inte Kaartinen.
Bygder och byar
Tornedalens folkhögskola var alltså tänkt att nå ungdomar i Norrbottens finska befolkning – och att försvenska dem. När man tittar på kvinnornas bostadsorter kan man se att folkhögskolan
464
30
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
nådde nästan alla byar i Torne och Kalix älvdalar, det vill säga byar i både finsk- och svenskspråkiga trakter. Det fanns elever från nästan 350 byar. Dessutom fanns det också enskilda elever som kom utifrån länet från olika delar av Sverige. Från Finland kom fyra flickor till folkhögskolan från Alkkula, på andra sidan gränsälven. Flest elever kom från Övertorneå kommun. Matarengi, Kuivakangas, Juoksengi, Tärendö, Haapakylä och Kukkola var de byar som klart flest elever kom ifrån. Mer än 20 elever kom också från Erkheikki, Haparanda, Koivukylä, Jarhois, Junosuando, Jänkisjärvi, (Neder)kalix, Kiruna, Korpikå, Korpilombolo, Kukkola, Luppio, Nikkala, Pajala, Pello, Sattajärvi, Seskarön, Soukolojärvi och Vitsaniemi. Antalen är inte helt jämförbara, eftersom det som elevernas hemorter under vissa år endast angavs församlingar, dock vanligtvis både församlingen och byn.
Eleverna från svenskspråkiga samhällen kom till största delen från staden Haparanda (33 kvinnor) och gruvsamhällena Gällivare kyrkby (10), Malmberget (12), Koskullskulle (15) och Kiruna (32). Också eleverna från Kalix älvdal och från områden söder om Kalix hade svenska som modersmål. Varje år kom ett betydande antal kvinnliga elever från Överkalix byar.
Språk
För jubileumspublikationen 1924 sammanställdes statistik över eleverna baserat på om de kom från en finsk- eller svenskspråkig bygd. Mitt antagande är att en person från en finskspråkig bygd också var finskspråkig. Statistiken presenterades också per femårsperiod, uppdelad efter kön. Under femårsperioden 1899–1904 utgjorde kvinnor från finskspråkig bygd nästan 90 % av alla kvinnor. Under de kommande fem åren stod finskspråkiga kvinnor för 68 % av alla kvinnor, under följande femårsperioder 61 % och 74 %. Under den senaste perioden 1919–1924 var 83 % av alla kvinnor finskspråkiga.
142
En stor del av kvinnorna kom alltså från finskspråkiga hem och använde finska hemma och i sin hemby. De flesta av dem hade dock gått i en svenskspråkig folkskola. Varje kurs hade alltid ett visst antal personer som enbart talade svenska. Antalet enspråkigt svenska minskade dock efter andra världskriget. Det verkar som att ju fler av flickorna som kom till skolan och redan kunde svenska, desto färre elever behövdes från svenskspråkig bygd. De kunde också söka sig till andra folkhögskolor i Norrbotten, då en folkhögskola hade grundats i Kalix 1939 och i Malmberget hösten 1954.
Hur vågade man?
Att inleda studier vid Tornedalens folkhögskola var förmodligen inte något man skulle kunna kalla för en barnlek. Man kunde börja på skolan vid 16 års ålder. En flicka i den åldern var redan ganska nödvändig som arbetskraft på bondgårdarna. Ett år vid folkhögskolan krävde ett visst välstånd, men också en slags folkhögskolemedvetenhet. Flickorna som gått på folkhögskolan och sedan kom tillbaka till byn kunde också orsaka förvåning med sina nya vanor. I Kerstin Tuomas Larssons bok Hjärntvättarresan drömmer huvudpersonen Elvi om att komma in på folkhögskolan. Johanna, en bybo i Elvis mors ålder, har gått på folkhögskolan och lärt sig mycket där som andra i byn inte kan. Johanna säger rakt ut om vad hon tycker om saker, hon är
142 Minnesskrift 1924, 126–127.
31
465
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
självsäker, lång, slank och har vackert kortklippt hår. Elvi undrar varför Johanna bara har några få barn jämfört med Elvis mamma, och ser ut som att graviditeterna inte har lämnat några spår alls på kroppen. Johanna besöker inte bönemöten. Det skvallras om att hon försöker framstå som bättre än alla andra bara för att hon gått på folkhögskolan. För Elvi är Johanna en förebild från samma by, och därför vill hon också gå på folkhögskolan.
143
Tuomas Larsson framhöll det som börjar framgå också i denna studie. Även om man kom till Tornedalens folkhögskola från många stora och små byar, nära och långt bort från folkhögskolan, behövdes det ofta en förebild eller en vän eller släkting för att resan till folkhögskolan skulle ta sin början. Två flickor i ungefär samma ålder som kom från samma by för att börja i samma årskurs visar att man for till skolan tillsammans. Av sin vän fick man stöd och styrka i den nya livsfasen. Sådana här kompispar fanns i så gott som varje årskurs. Senare, på 1940- och 1950-talet, när flickor åkte till exempelvis Stockholm för att bli sjukvårdsbiträde, åkte de också ut i ”stora världen” tillsammans med en vän. Man kunde också söka sig till vidareutbildning tillsammans med en kompis. En alfabetisk lista över eleverna avslöjar – och Facebook-enkäten bekräftar – att det förekom ett slags folkhögskolefamiljer eller -släkter. När ens mamma, moster eller faster, kusiner eller syskon gått på folkhögskolan var det enkelt och en självklarhet att själv göra det. ”Folkhögskolefamiljer” med två systrar fanns i nästan varje by. Större ”folkhögskolesläkter” kunde jag rekonstruera i flera byar, bland annat i Risudden, Vuomajärvi, Kuivakangas, Tärendö, Erkheikki, Kurkkio, Lovikka, Nikkala och Sattajärvi.
Exempelfamilj
144
Exempelvis i familjen Aaro med sex barn i byn Erkheikki, var det den äldsta sonen Frans som var den första att gå på folkhögskolan. Han var 11 år äldre än nästa barn, Fanny. Han blev familjens förmyndare när fadern dog då Frans var 30 år gammal. Modern hade dött redan nio år tidigare.
145
Dottern Fanny gick i lanthushållsskolan sommaren 1928 och 1930, Edla sommaren 1934, Maria (Maja) sommaren 1935 och Elsa sommaren 1938. Maja gifte sig med en bonde från en grannby och tog hand om hemmet och korna tills man satte bort dem 1967. Fanny gifte sig i Kuivakangas efter sin utbildning i lanthushållsskolan och fick nio barn. Hon dog efter att ha fött sitt sista barn. Elsa arbetade efter skolan ett år i Malmberget och flyttade sedan till Danderyd och Solna nära Stockholm i oktober 1941. Hon arbetade troligtvis som sjukvårdsbiträde. Hon var ogift och hade inga barn. Edla arbetade inledningsvis i Malmberget och Gällivare ett tag, tills också hon flyttade till Stockholmsregionen för att arbeta vid ett sjukhus som vårdbiträde. Där var hon gift i 20 år, men hade inga barn. Fotoalbumen som Edla och Elsa lämnat efter sig innehåller många arbetsrelaterade fotografier tagna på sjukhuset. Syskonen tillbringade mycket tid tillsammans, de reste i hemlandet och i Europa. De hade en mer elegant klädstil än de syskon som stannade i norr. Fotoalbumen innehåller också många bilder från olika fester.
143 Tuomas Larsson 2017. 144 Informationen och tillstånd att publicera har jag fått från Fanny Norbergs barnbarn Mikaela Omark. Epostmeddelanden i författarens ägo. 145 Det fanns egentligen nio barn, men tre hade dött som små.
466
32
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
I Aaros familjehem i Auma-aho förvarades Erkheikkis JUF-avdelnings
146
bibliotek. Frans läste
mycket och tog hand om biblioteket. Böckerna i biblioteket var huvudsakligen på svenska. I hemmet talade föräldrarna finska med sina barn. Pappan Oskar behövde sin son, som studerade på folkhögskolan, för att arbeta på hemgården över sommaren och skrev en ”arbetslovsbegäran” på finska. Brevet hade också översatts till svenska
147
för att man på folkhögskolan skulle förstå vad
begäran handlade om. Barnen gick folkskolan på svenska. Studierna vid folkhögskolan stärkte bara det svenska språket. Fannys brev som hon skickade hem 1928 och 1930 var skrivna på svenska. Fannys och hennes make Unos modersmål i Kuivakangas var dock finska, och finska var även deras barns modersmål. Fanny kunde inte skriva finska, eftersom hon i skolan lärt sig skriva på svenska, vilket syskonen blev ganska skickliga på. Det framgår tydligt av Fannys brev hem under den första folkhögskolesommaren 1928 att hon kommit att notera närheten till riksgränsen, där bland annat järnvägen var central. Hon hade redan gripits av en smula patriotisk stolthet: ”vad det är vacker utskik [utsikt] från mitt fönster först är det järnvägen sen älv och holmen sen Finland med sina höga berg även där ser jag järnvägen […]. Så konstigt att tänka att när man går på andra sidan älven så är man i Finland. Hörs ända till rummet när den pipar från andra sidan älven. Men o så ståtlig Sveriges tåg går, mycke ståtligare än Finlands.”
148
Fanny berättade också för hemmet att hon gjort nyponkräm till
efterrätt, tagit hand om kycklingar, sytt en skjorta och börjat väva på vävstol. Man hade besökt biografen för att lyssna på en föreläsning om kvinnlig rösträtt. Fanny nämnde att föreläsaren var en politiskt högerinriktad kvinna
149
. Senare samma sommar hade hon också deltagit i ett av Frälsningsarméns möten som även det hölls på biografen. Efter mötet hade det hållits dans i samma utrymmen
150
, men Fanny hade inte deltagit.
151
Förutom de syskon som nämns ovan fanns det en något yngre kvinna som heter Aaro på listan över kvinnliga elever. Det är mycket sannolikt att hon hörde till samma släkt.
Vad hände efter tiden i folkhögskolan?
Redan vid omnämnandet av syskonen Aaro hänvisade jag till deras livsöden efter folkhögskoletiden. En viktig fråga i förhållande till assimileringen var huruvida kvinnorna stannade på sina hemorter eller om de flyttade vidare söderut, ”till Sverige”. Jag minns själv mycket väl hur jag som finländare bosatt i Matarengi flyttade till Mellansel för att studera till kantor. När jag klev på bussen till Kalix betalade jag för min resa och pratade med chauffören på finska, men efter bussbytet i Kalix började språket förändras och på Luleå station befann jag mig redan i en annan språkmiljö. Jag hade åkt till ”Sverige” igen, där mina finska språkkunskaper inte hade något värde. Jag gick igenom de kvinnliga eleverna från åren 1899–1958 och bedömde baserat på informationen jag fått om dem vem som åkte till ”Sverige”. De som flyttade till Luleå-
146 Jordbrukare Ungdomens Förbund. 147 Av den flytande handstilen att döma kunde brevet ha översatts av en lärare på Erkheikki skola. 148 Fanny Aaros brev hem den 11 juni 1928. En kopia finns i författarens ägo. 149 ”En högerkvinna”. 150 ”Bal”. 151 Fanny Aaros brev hem i juli 1928. En kopia finns i författarens ägo.
33
467
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Bodenregionen och längre söderut stod för cirka 22 % av alla kvinnor för vilka det fanns någon information. Många elever på folkhögskolan hittade en make på skolan. Om makens hem låg i en finsk by bosatte sig familjen sannolikt på hemgården. Som jag konstaterade i början av denna rapport är det omöjligt att fastställa exakt hur många som stannade kvar och hur många som for i väg. Som i exemplet med familjen Aaro blev en del av de som gått folkhögskola kvar och en del flyttade. I det exemplet blev de som stannade kvar i området tvåspråkiga, och ingenting kan sägas säkert om huruvida modersmålet upprätthölls hos dem som flyttade. I Stockholm var man dock tvungen att klara sig på svenska. Enligt skolans mål var det inte meningen att flickorna i lanthushållsskolan skulle flytta, utan att de utrustade med moderna kunskaper och färdigheter skulle återvända till sin hemgård eller på annat sätt till sin hemregion. Ungefär en tredjedel av flickorna som gick på folkhögskolan uppmanades i alla fall inte att flytta från området. Dock utgick man från att de kunde tala, skriva och läsa på svenska. Flickorna som gått flera årskurser visste vilken yrkeskarriär de ville ha. I sådana fall gav folkhögskolan dem förkunskaper för att exempelvis söka sig till en sjuksköterskeutbildning. Innan en andra årskurs etablerades vid Tornedalens folkhögskola sökte sig flickorna till Sunderbys [tidigare Boden] folkhögskola. Det tredje året kunde också genomföras vid Kalix folkhögskola. Nedan har jag delat upp uppgifter efter yrkessektor om kvinnornas roll i arbetslivet efter skolan.
Emigranter
Migration till framför allt Amerika var aktuellt i början av seklet. Ämnet diskuterades också på folkhögskolans föreläsningar. Bland migranterna fanns före detta folkhögskoleelever, och även kvinnor migrerade. Materialet omfattar 21 kvinnor som lämnade landet för att bli emigranter, en via England till Bahamas och resten till USA. Av de 18 kvinnorna i folkhögskolans första årskurs åkte så många som fem till Amerika. Det finns ingen information om hur långa vistelserna var. Från följande årskurs åkte tre kvinnliga elever till Amerika. Ytterligare sju kvinnor emigrerade från samma årtiondes kurser. Två av eleverna från läsåret 1913–1914 emigrerade. Ytterligare två kvinnor lämnade kurserna i mitten av 30-talet för att emigrera. För de flesta finns det ingen information om vad de gjorde i Amerika. En var hemhjälp i en engelsk familj i Chicago, en i Hollywood som kammarjungfru till skådespelaren William Powells fru, en var bland annat direktör Axel Wenner-Grens privata sekreterare. Två kvinnor gifte sig med finländare och flyttade till Finland, en flyttade till Norge.
Arbetsstugor och internat
Tornedalens folkhögskola och Norrbottens arbetsstugor ingick i metasystemet bakom utbildningen. Barnen som bodde i arbetsstugorna under terminerna kom från mer avlägsna byar och fattiga familjer. De gick i skolan från arbetsstugorna. Förutom läxor utfördes olika sysslor på arbetsstugorna. Arbetsstugornas språk var svenska.
468
34
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Den grupp kvinnor som har gått på Tornedalens folkhögskola visar hur nära kopplingen mellan folkhögskolan och arbetsstugorna var. Samtidigt vittnar det också om styrkan i folkhögskolans försvenskningsarbete. På arbetsstugorna måste man kunna tala, läsa och skriva svenska, och där skulle man anordna svenska fester eller åtminstone fira jul på det svenska sättet. Minst 28 kvinnor som gått på folkhögskolan var i arbetsstugornas tjänst under olika lång tid.
152
Som arbetsstugornas föreståndarinnor eller biträdande föreståndarinnor verkade sjutton kvinnor: Anna Ahl och Svea Nilsson från Överkalix vid Teurajärvi respektive Pålkems arbetsstuga, Anna Alatalo från Saivomuotka vid Teurajärvi arbetsstuga, Tora Zakarisson från Övre Soppero i Pajala, Anna Alexandersson från Koivukylä vid Karungi, Hietaniemi och Pello arbetsstugor, syskonen Alida Antti och Laila Antti från Matarengi vid Muodoslompolo och Svansteins respektive Nattavaara, Muodoslombolo och Arjeplogs arbetsstugor, Ebba Petäjävaara från Soukolovaara vid Junosuando arbetsstuga liksom även Frida Björnfot från Svanstein. Maj Rönnqvist från Mukkajärvi arbetade vid Karesuandos arbetsstuga, Hulda Hemphälä från Karl Gustav vid Teurajärvi, Linnéa Kerttu från Kukkola vid Karesuando, Pålkems, Karungi, Arjeplogs och Pello arbetsstugor, Hilda Greta Iivari från Torakankorva vid Nattavaara, Karesuando, Muodoslombolo och Svansteins arbetsstugor, Göta Johansson från Korpikylä vid Svansteins och Pello arbetsstugor, Signe Larsson från Korpilombolo vid Junosuando arbetsstuga, Maria (Majken) Mörtberg från Vitsaniemi vid Jokkmokks, Hietaniemi och Pello arbetsstugor samt Linnéa Seittu från Karungi vid Ullatti, Tärendö och Hietaniemi arbetsstugor.
Tre av föreståndarinnorna och de biträdande föreståndarinnorna hade gått i lanthushållsskola, tretton hade gått en ettårig folkhögskolekurs, en hade gått ett år i folkhögskola och lanthushållsskola och en hade gått två år i folkhögskola. Några av de kvinnor som var biträdande föreståndarinnor började i arbetsstugornas tjänst så snart de gått folkhögskolan. Dessutom hade Vanja Ågren från Karungi planerat en karriär vid arbetsstugorna, men hon drunknade i Torneälven i juli 1914 tillsammans med sin klasskamrat och lärare. Ågren hade redan gått två vintrar vid folkhögskolan och studerade på lanthushållsskola när olyckan inträffade. I årsberättelsen beskrivs Vanja Ågrens framtidsplaner och förmågor på följande sätt: ”Arbetsstuguverksamheten i Norrbotten, åt vilken hon tänkt ägna sig och för vilken hon, tack vare fru statsrådinnan von Sydows förmedling vid stipendieutdelning, redan börjat förbereda sig, hade säkerligen i henne fått en sällsynt dugande kraft”
153
.
Dessutom arbetade Vanja Huhtasaari (Karungi), Rosa Johansson (Junosuando), Sigrid Jokiaho (Hietaniemi), Emmy Pekkari (Tärendö), Fanny Wilén (Skaulo), Greta Olsson (Merasjärvi), Alma Erkki (Hietaniemi) med olika uppgifter i arbetsstugorna. Om Tekla Nilsson berättades att hon ”sydde på arbetsstugan” (Aareavaara).
154
Alma Erkki var folkskollärare och hade gått i folkhögskola i ett år,
medan de andra flickorna hade gått i lanthushållsskolan i Matarengi. Utöver arbetsstugverksamheten arbetade kvinnorna som gått på folkhögskolan i skolbarnens skolhem. Nora Arvidsson, från Äijävaara i Gällivare, var först hembiträde i rektor Carlströms familj
152 Norrbottens läns arbetsstugor. Årsredogörelser 1909–1953. Kompletterande information om placering av kvinnor som gått på folkhögskolan vid arbetsstugor har jag fått från Lindskogs (2010 och 2014) förteckningar. 153 Redogörelse 1911–1914. 154 Arbetsstugans ort inom parentes.
35
469
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
efter lanthushållsskolan 1937 och arbetade sedan i Morjärvs skolhem. Gunhild Jakobsson arbetade som biträde i Överkalix skolhem, Gerda Lehto som biträdande direktör för Övertorneå skolhem, Eva Niska som biträde på samma ställe. Ebba och Elmi Petäjävaara verkade som föreståndarinnor för det tillfälliga skolhemmet i Soukolojärvi. Småskollärare Helvi Kerttu arbetade i ett skolhem i Jämtland. Som ett slags skolhemsarbete kan också betraktas Elsa Björkéns (från Koivukylä) arbete i den finska barnkolonin i Grängesberg, Dalarna, från 1941 till 1942. Där hade man säkert nytta av att Björkén sannolikt var tvåspråkig. Hjördis Kieri och Sally Mäki, som gick samma lanthushållsskolekurs 1945, arbetade tillsammans på en av Sveriges tidigaste friskolor, Viggbyholm internatskola, där nya experimentella undervisningsmetoder användes. Inga Niemi och Nanna Nybom hade börjat en kurs i att bli föreståndarinnor i internatskolor.
Vårdsektorn
Mia Karlsson
155
, elev vid folkhögskolan under läsåret 1901–1902, bodde i Kiruna 1925, varifrån
hon under sin semester höll sjukvårdskurser för Röda korset i Kalix älvdal. Hon var en av många tidigare elever vid Tornedalens folkhögskola som utbildade sig till sjuksköterskor. Mia Carlsson skrev till de Vylder om hur hon tyckte om sitt arbete och hur mycket folkhögskolan hade betytt för henne när hon sökte sig till branschen. ”Detta år har jag haft särskilt mycket att göra men jag är ändå glad och nöjd över det kall som blivit mig anförtrott och skulle inte på något sätt önska mig något annat. Detta har jag folkhögskolan och mina gamla lärare att tacka för, som väckte hos mig den tanken under mina bästa år.
156
”
Sjuksköterskestudier var ett vanligt val bland kvinnorna i materialet. Man gick flera år i folkhögskola för att förbereda sig för sjuksköterskeskolan, eftersom intagning förutsatte studier som motsvarade realskola. Jag antar att de som inledde en sjuksköterskeutbildning tog examen och arbetade inom detta yrke. En fortsatte sina studier så att hon blev lärare på en sjuksköterskeskola. 79 kvinnor arbetade i sjuksköterskeyrket eller sjuksköterskeskolan. De flesta flyttade till Umeå, Sundsvall, Boden och Östersund för att studera. Dessutom söktes utbildning i följande kommuner: Gävle, Uppsala, Stockholm, Piteå, Örebro, Vänersborg, Västerås och Karlstad. Barnmorskor utbildades i Göteborg och diakoner i Vårsta, Härnösand. Tidsmässigt hade största delen av de som sökte sig till sjuksköterskeutbildning gått folkhögskolan under perioden mellan 1940-talets slut och mitten av 1950-talet. Ett betydande antal sökte sig även till sjuksköterskestudier under seklets första årtionde. Nästan undantagslöst stannade sjuksköterskorna på den ort där de hade fått sin utbildning. Valet att stanna främjades av att en make hade hittats på orten. Kvinnor som flyttat från finskspråkiga trakter kunde i vårdsektorn dra nytta av sin tvåspråkighet och fungera som tolkar för finskspråkiga patienter.
157
Andra vårdyrken som flickorna från folkhögskolan sökte sig till inbegrep sjukvårdsbiträde, undersköterska, hemsyster, hemvårdare och barnflicka. Utbildningen ägde i allmänhet rum i form
155 I brevet stavar hon sitt efternamn Carlsson. Mia Carlsson från Kiruna den 5 augusti 1925 till de Vylder. NKFC. 156 Mia Carlsson den 5 augusti 1925 till de Vylder. NKFC. 157 Bl.a. Eila Orres e-post av den 22 oktober 2021.
470
36
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
av lärande på arbetsplatsen, som elev på ett sjukhus. Som nya yrken dök tandtekniker och tandsköterska upp, en flicka utbildade sig vid ett medicinpedagogiskt institut. För utbildning i tandvård sökte man sig till Stockholm. Vårdsektorn som helhet var den överlägset största yrkessektorn som kvinnorna valde. Ungefär 16 % av alla kvinnor vars tid efter skolan är känd valde vårdsektorn.
Utbildningssektorn
Ett annat yrke som kvinnorna som gått på folkhögskolan riktade in sig på var utbildning. Haparandas småskolseminarium hade grundats 1875, då seminariet utbildade lärare för finskspråkiga skolor. I takt med att undervisningsspråket i skolorna ändrades till svenska ägde undervisningen vid Haparandaseminariet från och med 1891 endast rum på svenska. De allra flesta som sökte till utbildningsområdet gick på just Haparandaseminariet. Ofta föregicks seminariet av en förberedande kurs
158
. Enstaka kvinnor gick på folkskollärarseminarium också i Sundsvall, Luleå, Murjek och Härnösand. En specialiserade sig till förskollärare vid Fröbelinstitutet i Örebro, medan en genomgick en ungdomsledarutbildning i Sigtuna. En kvinna blev vävningslärare, en trädgårds- och hantverkslärare, och hon undervisade senare också vid Tornedalens folkhögskola. Man kunde gå seminariet på grundval av en vinterkurs, men särskilt i slutet av 1940och 1950-talet hade de kvinnor som kom in på seminariet två års folkhögskola bakom sig.
Hembiträden
Folkhögskolan själv anställde föregående årskurs elever i till exempel skolhemmen
159
. Det arbetade också flickor i folkhögskolans lärares och i synnerhet rektor Carlströms familjer som hembiträden. Några var hembiträden på platser som var del av metasystemet: prästgården i Tärendö, i Boden i kyrkoherde von Ahns
160
familj, i lärarfamiljerna i Haapakylä, Boden, Övertorneå
och i landshövdingens familj i Luleå. Många åkte till Luleå, Boden och Stockholm för att arbeta som hembiträden. Det fanns också platser för hembiträden i Uppsala, Umeå, Kiruna, Gävle och Huskvarna. När arbetet som hembiträde var beläget i hembyarna arbetade kvinnorna förmodligen i sina föräldrahem.
Kökssektorn
Vid folkhögskolan och i synnerhet lanthushållsskolan förberedde man flickor för yrkena piga, kokerska, kock, kallskänka, servitör och husmor. 26 kvinnor i materialet arbetade inom denna bransch. Några flyttade till Stockholm och arbetade i kök på sjukhus och på officersmäss, men de flesta stannade i Norrbotten. Matställena och restaurangerna och sjukhusen i Luleå-trakten erbjöd arbetsplatser. Kockar och husmödrar fick också jobb på andra folkhögskolor och i skolornas skolhem. En kvinna arbetade inom skogsbruket som kocka vid en avverkningsplats. En kvinna som
158 ”Preparandkurs”. 159 ”Elevhushåll”. 160 Pastor Johannes von Ahn var en vän av folkhögskolan och besökte Tornedalens folkhögskolas Nordiska festen redan våren 1906 i egenskap av biträde till kyrkoherden i Övertorneå församling. Ludvig de Vylder till Maria de Vylder Ribbing 22.1.1906. LTUB; Marja Mustakallio 2009, 266.
37
471
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
gått två år på folkhögskolan och lanthushållskolan arbetade som husa hos landshövdingen i Luleå. En kvinna var kock hos Båtskärsnäs sågverksdirektör och en var kökselev på Trollenäs slott i Skåne.
Handelssektorn och kontorsarbete
Butiksbiträde, expedit och butiksansvarig var de vanligaste yrkena inom handel. Kvantitativt sett arbetade fler kvinnor inom handelssektorn än inom utbildning. De flesta kvinnorna arbetade i butiker i sin hemtrakt, några enskilda som expedit i Stockholm. Några befordrades från butiksbiträde till butiksansvarig, en tog över en lanthandel efter sin mans död. Även kontorsarbetare arbetade främst i sin hemtrakt. Tre kvinnor arbetade för länsstyrelsen i Luleå. De flesta av telefonisterna arbetade i Stockholm, en tog hand om den egna byns telefonväxel och en annan om Sandträsk sanatoriums telefonväxel. Dessutom skötte några kvinnor om postkontoren i byarna och några var anställda av Postbanken i Stockholm.
Andra sektorer
Det är svårt att baserat på materialet säga något bestämt om kvinnorna som arbetade inom jordbruket. Ingen som skickade information om sig själva till elevförbundets tidning uppgav att de arbetade på hemgården. Majoriteten av dem som arbetade inom jordbruket förblev alltså osynliga. Endast nio kvinnor fortsatte antingen sina jordbruksstudier eller arbetade inom jordbrukssektorn någon annanstans än hemma. Baserat på detta material hamnade eller arbetade endast ett fåtal personer i faktiska arbetaryrken ett tag: i fabriksarbete, som städare och i tvätterier. Det fanns bara ett fåtal hantverkare: en skräddare, en studerade ”fjäderskötsel”, sex arbetade som sömmerskor, en av dem hade sin egen syateljé. En av dem startade en blomsteraffär. Sex kvinnor blev frisörer. En liten grupp före detta folkhögskoleelever arbetade inom det kreativa området. Efter att ha studerat fotografi blev en författare, en blev universitetslärare och forskare, en studerade musik och verkade som vikarie för kantorn. För många flickor anges för livet efter folkskolan ”död” och ”ligger på Sandträsk sanatorium”.
VII SLUTÖVERSIKT Tornedalens folkhögskola grundades i nationalismens anda. Folkhögskolan var en del av ett nätverk som verkade i Sveriges finskspråkiga region, i bakgrunden fanns det en önskan att hjälpa missgynnade människor i regionen och ett politiskt behov av att bygga en skyddsmur mot Ryssland. Folkhögskolan hade kontakter med staten, länet, domkapitlet, arbetsstugorna, folkskolorna, Haparandaseminariet, folkskoleinspektörerna, kyrkoherdarna, länens hushållningssällskap, Centrala Nödhjälpskommittén, Stockholms Damkommitté och Uppsala rasbiologiska institut. Källmaterialet bakom min rapport innehåller många skrifter av personalen vid folkhögskolan, som har publicerats i svenska publikationer. Lärarna var aktiva på den nationella arenan; det var viktigt
472
38
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
att berätta för ”Sverige” vad som hände på folkhögskolan i gränsregionen, huruvida man uppnådde målen som fastställts i söder. Folkhögskolan lärde sina elever svenska. Det råder det ingen tvekan om. Men huruvida folkhögskolan bidrog till att det egna språket gick förlorat eller undervärderades kan jag inte säga på grundval av denna rapport. Det finns starka indikationer på att kvinnorna som gick på folkhögskolan bytte språk. Svenskan blev språket som användes i både studier, arbete och i familjen.
Folkhögskolan lärde eleverna svenska seder och traditioner som dessa ungdomar upprätthöll i sina egna liv. Det är helt klart. Till exempel skrev Anna Alatalo, elev i skolan 1937–1938 från Saivomuotka i Karesuando, i elevförbundets tidning att hon dagen före julafton bakade en prinsessbulle och en julbulle och att hon lärt sig detta i skolan.
161
Firandet av fosterländska
högtider och svenska dagen band eleverna till den svenska nationens historia och geografi. Viktor Wikström, elev under det första läsåret, mindes Elisabeth de Vylder i sin 70-årsdagsskrivelse i Haparandabladet: ”Hennes sång- och musiklektioner samt musikstunderna i rektorsbostaden kommo våra unga hjärtan att ana en ny, för oss då okänd värld av skönhet och bärande kraft i livet.”
162
Föreståndare de Vylder, påminde 1902 om att ungdomar på folkhögskolan skulle ”lära känna vårt jordbruk, vår slöjd, vår sång, med ett ord: lära känna och förstå hela det andliga och materiella odlingsarbete som föres i vårt land”.
163
Men innebar kunskap om svensk kultur också att man
internaliserade den och förlorade sin egen kultur? Det kan jag inte svara på. Kanske är det möjligt att folkhögskolans finskspråkiga elever inte bara blev tvåspråkiga utan också tvåkulturella. Folkhögskolan förberedde kvinnor för att ta plats på den offentliga arenan. Kvinnorna som gått folkhögskolan återvände inte bara till hemmet för att stanna innanför dess väggar, utan deltog i föreningsaktiviteter, vidareutbildade sig efter folkhögskolan och tog plats inom olika yrkesområden. Yrkena för många av de som gått folkhögskolan hittades inom vårdsektorn eller som lärare, inom ramen för ett slags utvidgat, socialt moderskap. En egen karriär förde även med sig ekonomiskt oberoende. Från folkhögskolan gav man sig även modigt ut för att pröva på diverse moderna fenomen. Fröbelinstitutet eller Viggbyholmska internatskolan skilde sig från den konventionella pedagogiken. Att ansöka till ett gymnastikinstitut var inte heller ett ordinärt val av studieområde. Det kollektiva Y. K.-huset (Yrkeskvinnornas klubb) i Stockholm som byggdes på 1930-talet representerade ett modernt arkitektoniskt och familjepolitiskt tänkande. Yrkeskvinnor erbjöds bostäder där tvätt- och matsalstjänster i samma hus tillhandahölls kvinnor som kom hem från jobbet. En av eleverna från Tornedalens folkhögskola sökte arbete här. Efter allt detta kan jag säga att kvinnorna som gått i Tornedalens folkhögskola inte var räddhågsna av sig. De vågade fara i väg och stanna kvar. Jag har inte stött på en enda kvinna som kritiserat
161 Medlemsblad 1938, 6. 162 Haparandabladet 10.11.1945. 163 Tornedalens elevförbunds Årsskrift 1902.
39
473
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
folkhögskolan negativt. Tvärtom kan man om många läsa att folkhögskolan var den bästa tiden i deras liv. Det är förstås vad ungdomen i bästa fall är. De som gått på folkhögskolan hade en medvetenhet om en mångsidig och flerspråkig värld. Fast visst blev det vid Tornedalens folkhögskola en självklarhet att det var på svenska man kom i kapp den moderna världen. Folkhögskolan innebar för kvinnornas del – efter att de hade lärt sig språket – en stärkt självkänsla och mod att verka i det svenskspråkiga samhället. De områden inom utbildning och yrken som kvinnor valde krävde tvåspråkighet eller svenskspråkighet. Enligt Lars Elenius, som undersökte flyttrörelser från Övertorneå kommun mellan 1895 och 1930, var motivationen att lära sig svenska enorm eftersom man med hjälp av svenskan kunde ta del av det moderna samhället
164
. En klar majoritet av dem som flyttade bort var kvinnor. Även kvinnor som stannade kvar i kommunen insåg att det var nödvändigt att lära sig svenska om man ville åka någon annanstans.
165
De kvinnor
som stannade kvar i trakten upprätthöll sannolikt sina svenska språkkunskaper, eftersom dessa skulle öppna dörren om även de någon gång for ”söderut”.
Eila Orre (f. 1939), som hade gått på folkhögskolan i två år, skrev till mig från Sundsvall i oktober 2021: ”Idén att söka till folkhögskola kändes självklart. Det var enda möjligheten att få läsa vidare för oss som inte fick gå vidare från folkskola till realskola. Min största dröm var att få ta studenten, men kära far ansåg att det inte var någon mening att flickor utbildade sig, det skulle ju ändå gifta sig o få barn. Jag var yngst i familjen och skulle då självklart stanna hemma och hjälpa till i jordbruket. Att söka in på folkhögskolan var den enda chansen att göra något annat av sitt liv. [...] Att komma till Folkhögskolan var helt underbart. De flesta av oss var tvåspråkiga, hade ungefär samma uppväxt och där kände man sig likvärdig som människa. Och, vi hade fantastiskt fina lärare.”
166
På folkhögskolan fick Eila Orre också bekräftelse av sitt eget finska språk. Bland de andra finskspråkiga eleverna kändes deras modersmål verkligen som ett modersmål och språket kunde blomstra. I bakgrunden till denna erfarenhet fanns att man i den egna byn, i folkskolan och skolhemmet upplevt skam över språket, och därmed över hela sin existens. I stället kunde några få svenskspråkiga känna sig utelämnade på folkhögskolan, minns Eila.
167
Jag tror att det hos de kvinnor som for till ”Sverige” för att arbeta fanns ett slags hoppfullt perspektiv i bakgrunden till deras avresa: det språk du klarar dig med, kan bilda familj på och klara dig ekonomiskt med i framtiden – detta språk var svenska. Å andra sidan kan detta också ses som en framgångsrik assimileringspolitik. Under hela sin verksamhet – och i synnerhet från och med 1910-talet – var Tornedalens folkhögskola beroende av det stöd som tillhandahölls av statens centralförvaltning och de regionala myndigheterna. Dessa parter, också Luleå stift, ledde folkhögskolan i den – åtminstone i början nationalistiska – riktning de önskade. När eleverna lämnade området över gränsfloden österut lockades de tillbaka med pengar. Den vanliga verksamheten vid folkhögskolan ingöt bland annat genom fosterländska fester en svensk nationalanda, som grundade sig på tanken ”ett folk,
164 ”Vilken drivkraft att lära sig svenska”. Elenius 2001, 363. 165 Elenius 2001, 346–347. 166 Eila Orres e-post 22.10.2021. Eila har gett sitt samtycke att vara här med sitt namn. 167 Eila Orres e-post den 22 oktober 2021.
474
40
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
ett språk, ett land”. Utöver folkhögskolans normala pedagogiska innehåll undervisades mer omfattande i svenska än på någon annan svensk folkhögskola. Svenska var normen i skolgemenskapen och blev normen även i kvinnornas liv. Försvenskningsarbetet var bara en del av folkhögskolan. Folkhögskolerörelsens själva grundidé om att väcka ungdomar – i den här rapporten unga kvinnor – till eget tänkande och handlande måste ses som en viktig linjedragning. Men för kvinnor som gått i skolan var eget tänkande och handlande vid tidpunkten för granskningen inte detsamma som att identifiera sig med det egna språket och sedvänjorna i barndomens samhälle och att aktivt verka för dessa frågor. Kanske man också kan tänka på kvinnor som gått på folkhögskolan och flyttat till andra delar av Sverige ur ett perspektiv av majoritet – minoritet? I boken Kielimuurin varjosta spekulerar författarna i att personer som ingår i majoriteten undviker att anamma en minoritetsidentitet. När de som emigrerade från Finland till Sverige hade utbildat sig i Sverige var det bästa sättet att komma vidare i karriären att dölja sin identitet och sina finska språkkunskaper.
168
På samma sätt
ville kvinnor som talade finska i svenska Tornedalen utbilda sig i yrken och arbeta på andra håll i Sverige. Då var den bästa chansen att nå sina mål att försvenskas, att bli en del av majoriteten. I Tornedalen hade den finsktalande personen varit en del av majoriteten. Därför måste man när man for ut i världen utplåna språket och identiteten så att man kunde fortsätta att höra till majoriteten. Å andra sidan bör det noteras att en kvinna med finska som modersmål som flyttade från svenska Tornedalen hade ett språkkapital i det svenska samhället tack vare sitt modersmål, vilket hon hade nytta av. Hon behövdes som tolk för dem som hade emigrerat från Finland.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Arkivkällor Tornedalens folkhögskolas arkiv
Redogörelse för folkhögskolekursen 1901–1902 Redogörelse för svenska Tornedalens Folkhögskoleförenings och Stiftelsen Tornedalens Folkhögskolas med tillhörande verksamhet under tiden 1 juli 1911–13 augusti 1914. Lund 1916 Redogörelser för Stiftelsen Tornedalens Folkhögskolas verksamhet 1915–1959
Nordkalottens Kultur- och forskningscentrum (NKFC)
Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola. Årsredogörelser för manliga och kvinnliga Folkhögskolekurserna samt Lantmannakurserna, 1901–1902, 1902–1903 Tornedalens elevförbundets årsskrift 1902 utgifven av Ludv. de Vylder
168 Heed et al. 2020, 26.
41
475
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Hälsning från Höga Norden. Skolliv i Matarengi. Redogörelse för verksamheten vid Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola. Avgiven på uppdrag av skolans styrelse genom Ludv. de Vylder, skolans föreståndare. = de Vylder Ludvig 1911 Brev till Ludvig och Elisabet de Vylder från skolans tidigare elever, lärare och andra.
Norrbottens läns arbetsstugor. Årsredogörelser 1909–1953
Luleå tekniska universitetsbibliotek (LTUB)
Brev från Ludvig de Vylder till sin faster Maria de Vylder-Ribbing i Lund. Åren 1898– 1909, kopior Brev från Elisabeth de Vylder till Maria de Vylder-Ribbing i Lund. Åren 1897–1905, 1908. Kopior renskrivna av Klas de Vylder
Övertorneå kyrkoarkiv
Övertorneå församlingsböcker 1902–1919. A II a: 2
Andra Elenius, Lars 2017. Identitetsförändring som resultat av modernisering och skolpolitik i Tornedalen. Sammanfattande syntes av föredrag hållna av Lars Elenius för STR-T Uppsala 2017. I författarens ägo Mustakallio, Hannu 2018. Finska språkets ställning i norra Sverige och de finsk-svenska kyrkliga
relationerna från 1890-talet till andra världskriget. Presentation på Övertorneå församlingshem
den 26 oktober 2018 ”Då språk och identitet skulle hitta varandra. En fördjupande dag om språk, tro och identitet”. I författarens ägo E-postkorrespondens med Mikaela Omark i september–oktober 2021. I författarens ägo E-postkorrespondens med Eila Orre i oktober 2021. I författarens ägo
Tidningar och tidskrifter
Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907 Folkskolans vän 1906, 1917, 1922, 1925, 1929 Folkskollärarnas Tidning 1929
Gränsen [Tornedalens elevförbunds medlemsblad] 1959–1968 Haparandabladet 1924, 1945 Idun 1943
476
42
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
Kyrka och skola: svensk ecklesiastik-tidning 1899 Matarengi. Tidskrift för Tornedalens folkhögskolas elevförbund 1916–1919 Social tidskrift: organ för studenter och arbetare 1905 Svenska Dagbladet 1943 Svensk läraretidning: illustrerat veckoblad för folkundervisningen 1899, 1900, 1908 Svenskt land 1932 Sveriges väl: veckoblad för nationella sträfvanden 1906, 1908 Tidskrift för svenska folkhögskolan 1909, 1911, 1925, 1926, 1952 Tornedalens elevförbunds (TEF) medlemsblad 1937–1958
Tornedalens elevförbunds Årsskrift 1902 Vi flickor 1943
Tryckta källor och litteratur Bergfors Georg & Albin Neander 1928. Ett besök på Sveriges Nordligaste folkhögskola. Norrbotten
I, 137–142.
Bergman, Melvin 1952. Flyttande folkhögskola fyller 40 år. Tidskrift för svenska folkhögskolan 1953. Årgång 33 – Häfte 2. Bergqvist, O. 1907. Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det nya Sverige 1907. Borelius, Fredrik 1926. Ett par elevuppsatser. Tidskrift för svenska folkhögskolan 1926, 178–182. Carlström, C. Fr. (red.) Tornedalens lantmanna- och folkhögskola 1899–1924. Minnesskrift. Luleå 1925. Cullblom, Ester 1999. Vi pigade i Tornedalen. Finska kvinnors erfarenheter av att arbeta som pigor
i 50-talets Tornedalen. Länsstyrelsen i Luleå.
Degerman, Allan 1968. Svensk folkhögskola 100 år. Folkhögskolans idéhistoria. Uddevalla: Bokförlaget Liber. Elenius, Lars 2001. Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i
Tornedalen 1850–1939. Umeå.
Elenius, Lars 2015. Ett metasystem för utbildning i Tornedalen. Tvåspråkighet för emancipation eller förtryck? Norrlandsfrågan. Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens
periferi. Red. av David Sjögren och Johannes Westerberg. Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet.
Heed Merja et al. 2020. Kielimuurin varjosta. Ruotsinsuomalaisuudesta ja vähemmistötietoudesta. Recito Förlag, Borås.
43
477
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering SOU 2023:68
Henriksson, Hanna 2000. Folkhögskolan och försvenskning av Tornedalen. En studie av Bodens och
Tornedalens folkhögskolor [C uppsats LTU Historia C]
Jonsson, Leif 1990. Ljusets riddarvakt. 1800-talets studentsång övad som offentlig samhällskonst. Acta Universitatis Uppsaliensis. Nova series 11.
Karjalainen, Martta 1973. Ylitornion kristillinen kansanopisto 1923–1973. Tornio. Lindskog, Gerda Helena 2010. ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp”. Om kvinnor och män kring
Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur.
Lindskog, Gerda Helena 2014. ”Först och främst misshagade namnet”. Arbetsstugor för barn i
Tornedalen och Lappland 1930-1954. Tjugosex intervjuer. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur.
Marcusdotter, Marianne 2005. ”Med vackra inslag pryd din lefnads väf!”. Den kvinnliga textila
slöjden på folkhögskolorna 1873-1920. Linköping: Linköpings universitet. Skapande Vetande 42.
Marcusdotter, Marianne & Göran Sallnäs 2006. Elisabeth & Ludvig De Vylder – två
folkhögskolepionjärer. Stockholm.
Mustakallio, Hannu 1994. Herätysliikkeen, maakunnan ja rajaseudun opisto. Ylitornion kristillisen
kansanopiston perustaminen ja alkuvaiheet 1920-luvun lopulle saakka. Ylitornion kristillinen
kansanopisto. Mustakallio, Hannu 2016. Laestadianismen, den finskspråkiga minoriteten i norra Sverige och de finsk-svenska kyrkliga relationerna från 1890-talet till år 1923. Gränsöverskridande kyrkohistoria.
De språkliga minoriteterna på Nordkalotten. Studies on the religious history of the north. Umeå,
48–65. Mustakallio, Hannu 2019a. Laestadianismen, den finskspråkiga minoriteten i norra Sverige och de kyrkliga relationerna från 1890-talet till år 1923. Hannu Mustakallio, Kaikki me olemme jostain
kotoisin. Puheita ja artikkeleita professori Hannu Mustakallion Joensuun-kaudelta 2003–2019.
Karjalan teologinen seuras publikationer 3. Joensuu: Karjalan teologinen seura, 244–255. Mustakallio Hannu 2019b. Valtakunnankieli vai uskon äidinkieli? Länsipohjan kysymys ja suomalais-ruotsalaiset kirkolliset suhteet vuodesta 1923 toiseen maailmansotaan. Hannu Mustakallio, Kaikki me olemme jostain kotoisin. Puheita ja artikkeleita professori Hannu
Mustakallion Joensuun-kaudelta 2003 –2019. Karjalan teologisen seuran julkaisuja 3. Joensuu:
Karjalan teologinen seura. Mustakallio, Marja 2009. Sata vuotta tornionlaaksolaista musiikkielämää. Övertorneå: Arktinen Ajatus. Mustakallio, Marja 2012. Musik på gränsen. Hundra år av tornedalskt musikliv. Övertorneå: Arktinen Ajatus. Mustakallio, Marja 2016. Körttisuvun hihhulilammas. Övertorneå: Arktinen Ajatus.
Ohrlander, Kajsa 2005. En systerlig gest mot det förflutna. Den kvinnliga folkhögskolan ges en plats i historien och kvinnorörelsen. ”Med vackra inslag pryd din lefnads väf!” Den kvinnliga textila
478
44
6. Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering
slöjden på folkhögskolorna 1873–1920 av Marianne Marcusdotter. SkapandeVetande 42.
Lindköpings universitet, 7–23. Pekkari, Karl (red.) 1999. Tradition och Förnyelse. Tornedalens folkhögskola ´Mataringin
Opisto´100 år. Jubileumsskrift 1999.
Tenerz, Hugo 1963. Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-
talet jämte språkdebatten. Strängnäs.
Thorson, Josef 1905. Tornedalens Landtmanna- och Folkhögskola. Social tidskrift: organ för
studenter och arbetare. Stockholm: Centralförbundet för socialt arbete.
Tidström Karl-Ragnar & Hannu, Uno (red.). Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola 1899–1949. Haparanda 1950. Tuomas Larsson Kerstin 2017. Hjärntvättarresan. Aivonpesureisu. Lumio förlag. Viitanen, F. O. 1917. Pohjois-Ruotsin suomalaiset. de Vylder, Elisabet 1943. Skolliv i högan nord. Minnen från sekelskiftet. Vi flickor nr 10/1943. de Vylder, Elisabet 1950. När vi började – kulturbild från Tornedalen [föredrag i radio]. Särtryck ur
Tidskrift för svenska folkhögskolan.
de Vylder, Elisabet 1957. Så minns jag det. LTs förlag.
de Vylder, Ludvig 1904. Tornedalen. Dess land och folk. Stockholm: Norstedt. de Vylder, Ludvig 1909. Det andliga försvarsarbetet i översta Norrland. Svenska folkhögskolans
årsbok 1909.
de Vylder, Ludvig 1911. Hälsning från Höga Nord. Skolliv i Matarengi. Redogörelse för verksamheten vid Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola. Luleå: Norrbottens-Kuriren.
de Vylder, Ludvig 1918. Bondekultur i höga norden. Svenska jordbrukets årsbok 1918. de Vylder, Ludvig 1922. Land och folk i svenska Tornedalen. Läsning för svenska folket. Stockholm: Sällskapet för nyttiga kunskapers sprida. de Vylder, Ludvig 1923. Pihtijärvi: folklivsskildring från övre Norrland. Stockholm: Birkagården. de Vylder, Ludvig 1926. Vildmarkens skördar: skildringar från Pihtijärvi. Uppsala: J. A. Lindblad. de Vylder, Ludvig 1937. Gryende dag: en roman från Pihtijärvi. Lund: Gleerup. Wiss, Peter 1995. Tornedalens Folkhögskola. Tankar om motiven till dess grundande. Institutionen för Pedagogik och Ämnestudier Högskolan i Luleå. Historia-B. Ylipää, Arne 1980. De mörka åren. Pajala.
45
479
Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
Marita Mattsson Barsk
Förord
”Allt sedan Tornedalens bibliotek startade 1928 har Övertorneå kommun haft förmånen
att ha ett jämförelsevis stort bibliotek inom sina gränser. Ingen annan landsortskommun i Sverige har ett bibliotek av motsvarande storleksordning med en så förhållandevis ringa kommunal insats.”
(Karin Främling, bibliotekarie, ur skrivelse till Kommunfullmäktige i Övertorneå
1962.)
Mitt uppdrag har varit att ge en kunskapsredovisning över verksamheten vid Tornedalens bibliotek i Övertorneå, Norrbotten, och dess inriktning i en tid då en nationalistisk ideologi om ett folk, en kultur och ett språk var rådande. Tornedalen, med sin finsktalande befolkning, sågs som ett problemområde i Sverige. Biblioteket som grundades på statligt initiativ hade till uppgift att ge befolkningen god litteratur på svenska språket.
Rapporten gör inte anspråk på att vara en fullskalig studie utan en redovisning av arkivmaterial, litteratur, artiklar och skrivelser om biblioteksverksamheten, dess inriktning samt om initiativtagare, finansiärer och möjliggörare. Studien baseras således primärt på arkivforskning och syftar till att göra en sammanställning av arkivmaterial och innehåll som kan användas för utredning och vidare forskning. Jag har i mitt arbete avsett redovisa hur biblioteksverksamheten organiserades, vad drivkrafterna var och vilka som var drivande i arbetet och hur man lyckades få finansiering ända fram till 1960-talet. Jag har tittat på inköpsförfaranden och urval samt följt debatten om den befarade spridningen av finsk litteratur vid gränsen, vilket sågs som ett hot mot både svenska rikets säkerhet och svensk kultur.
Beställare av rapporten är Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (KU2020:01).
Min relation till arbetet
Jag är född i Saittarova i Pajala kommun med meänkieli, tidigare benämnd tornedalsfinska, som modersmål. Svenska lärde jag mig i skolan i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Efter studier i Umeå och Lund kom jag in på bibliotekshögskolan i Borås och strax efter utbildningen fick jag ett vikariat som finsk bibliotekskonsulent i Norrbottens län med placering vid Tornedalens bibliotek. Jag blev kvar på Tornedalens bibliotek i många år i olika positioner och var dess chef fram till 2009 varefter jag tillträdde som chef vid Stadsbiblioteket i Haparanda.
Minoritetsfrågor har intresserat mig i alla år och det har gett mig många intressanta uppdrag. Under 70- och 80-talet samarbetade biblioteket med andra minoriteter på Nordkalotten, dvs. Nordnorge, norra Finland och Murmanskregionen i Ryssland i olika projekt finansierade med statliga projektmedel. 1981 var jag med vid bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund, STR-T som ägde rum på Tornedalens folkhögskola. Folkhögskolan grundades 1899 med syftet att sprida svensk kultur och odling i finsktalande Tornedalen och att vara en utpost för svenskhetens bevarande i Sveriges yttersta gränsbygd mot öster. 1981 var förhållandena de motsatta, vi påbörjade arbetet med att återerövra vårt språk, meänkieli.
1
481
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
Jag har medverkat i olika seminarier, dels som föredragshållare eller moderator, dels som sakkunnig i olika paneler. Jag har ofta fått berätta om tornedalska författare, om minoritetslitteratur och om att verka i gränsbygd. Jag har skrivit ett stort antal artiklar och även fått två pjäser antagna, den ena sattes upp av länsregissören i Norrbottens län och den andra av Tornedalsteatern. Jag har även publicerat en skrift med historik över Tornedalskommunernas förbunds verksamhet och en barnbok på meänkieli. Under flera år var jag med i styrelsen för bokförlaget Tornedalica och jag har suttit med i Statens kulturråds referensgrupp när det gäller minoritetsfrågor. Mitt intresse för litteratur, bibliotek och minoriteter ledde mig också till USA där jag med medel från svensk biblioteksförening kunde göra en rundresa bland indianreservaten för att studera deras biblioteksverksamhet. En hel del påminde om Tornedalen, så som bristen på böcker på deras modersmål och deras ansträngningar för att bevara sina språk.
Källmaterial
I mitt arbete har jag gått igenom Medlemsblad för Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommuns arkiv, Tornedalens folkhögskolas arkiv, Nordkalottbibliotekets handlingar, styrelseprotokoll för Tornedalens bibliotek, redogörelser för Tornedalens folkhögskola, redogörelser för biblioteksverksamheten i Övertorneå samt skrivelser och tidningsartiklar som berör biblioteket i Övertorneå. Det material som finns lokalt är till stor del osorterat i pärmar och mappar. Det har tagit mycket tid att reda ut händelseförloppen. För vissa år finns skrivelser och protokollsutdrag i ordning vilket varit till god hjälp. Jag har även tillbringat tid i Övertorneå kommunarkiv men då Tornedalens bibliotek administrativt inte legat under kommunen finns där endast handlingar av senare datum. På grund av dess statliga uppdrag från 1928 har inte Tornedalens bibliotek i Övertorneå, till skillnad från andra bibliotek i Sverige, varit kommunalt. Trots det fungerade Tornedalens bibliotek som ett kommunbibliotek. Bibliotekets uppdrag var att sprida god svensk litteratur i de finsktalande delarna av Norrbotten och fungera som ett led i försvenskningsarbetet.
Förr var prästen Guds och statsmaktens lokale representant. Hans uppgift var bland annat att förmedla bildning till församlingsmedlemmarna. När det gäller domkapitlets arkiv som numera finns i Härnösand har jag inte tagit del av det utan lämnar det arbetet till andra för vidare forskning. Materialet som berör Tornedalen på landsarkivet är inte digitaliserat utan kräver närvaro i läsesal alternativt betalning för forskning, därför har det ej tagits i beaktning i denna studie. De många skrivelserna och dokumenten från domkapitlet och Kungl. Skolöverstyrelsen som finns bevarat lokalt utgör underlag i mitt arbete. Jag har även använt mig av källor på internet, så som rapporter och uppsatser i ämnet bibliotekshistoria.
Det finns en hel del skrivet om försvenskningen av Tornedalen under 1900-talets första hälft, men lite finns skrivet om Tornedalens bibliotek, dess framväxt och dess roll i försvenskningsarbetet. Biblioteket nämns i ett flertal arbeten och då med hänvisning till stadgeändringen 1957 då ordet ”svensk” ströks ur stadgarna och biblioteket kunde börja köpa in litteratur på finska vid sidan av andra språk som engelska, danska och tyska, böcker som redan fanns i beståndet. I jubileumsskriften över Tornedalens folkhögskola 1999, ”Tradition och förnyelse”, finns en artikel om Tornedalens bibliotek skriven av mig.
Tornedalen
Tornedalen ingår i ett flerkulturellt område på Nordkalotten där tre nationer, trots sina olikheter och ett flertal språk, haft ett gemensamt förflutet. Kulturen på Nordkalotten har inte varit avhängig riksgränser, utan det utmärkande för regionen har varit mötena över gränserna. Efter gränsdragningen mellan Sverige och Finland 1809 hamnade en finsktalande befolkning
482
2
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
på svensk sida. Befolkningen bevarade den gamla finskan muntligt och utvecklade den i en ny riktning. Till vardags har inte befolkningen märkt av riksgränsen särskilt mycket förrän kring sekelskiftet 1900. Här bodde vanliga människor med vanliga liv, precis som i övrig landsbygd i Sverige. Skillnaden mot övrig landsbygd var att befolkningen talade tornedalsfinska och inte svenska. Östra Norrbotten längs finska gränsen kallades för finnbygden. De flesta där kunde varken skriva eller läsa svenska, och många kunde inte heller läsa finska eftersom de statsunderstödda skolornas undervisning från och med 1888 skulle ske helt på svenska.
Vid sekelskiftet var Norrbotten en expanderande region. Man hade upptäckt naturresurserna i norr och med den nya tekniken som kommit kunde naturrikedomarna tastillvara.. Gruvorna i Malmfälten och vattenkraften skulle byggas ut. Vid järnvägsbygget mellan Gällivare och Ofotenbanan 1898 arbetade 6000 man. Norrbotten var i blickfånget. Det var en expanderande region med stort riksintresse. Det ryska storfurstendömet där Finland ingick som en autonom del låg alldeles intill den svenska gränsen och upplevdes som ett hot. Vid den tiden fanns från svensk sida farhågor om den finsktalande befolkningen inom Sveriges gränser och dess lojalitet till fosterlandet vid händelse av konflikt. Det var i den här tidsandan, närmare bestämt 1927, som Tornedalens bibliotek grundades och fick en enorm betydelse i spridande av svensk litteratur i Tornedalen. En storskalig satsning för att nå ut med svensk kultur och bildning till finnbygden tog vid.
Boksamlingar var början
Det fanns ett stort intresse för biblioteksfrågor vid sekelskiftet 1900. Vid den här tiden fanns olika typer av boksamlingar och bibliotek, allt från sockenbibliotek som ofta var knutna till kyrkan, nykterhetsbibliotek, arbetarbibliotek, studiecirkelbibliotek och läsestugor, dvs. olika stora boksamlingar kopplade till intresseorganisationer. Den stora frågan var hur läsning för folket skulle organiseras. En tidig profil i frågan var Georg Kronlund som kom att få stor betydelse för biblioteksfrågan i Tornedalen. Han var riksdagsman och häradshövding i Torneå domsaga fram till 1908. Kronlund lämnade in en motion redan 1899 i andra kammaren om statsbidrag till sockenbibliotek eftersom han ansåg att staten på ett bättre sätt skulle kunna ta hand om bibliotekens ordnande och skötsel. Motionen avslogs. Den återkommande frågan i debatten var bibliotekens roll för samhällsutvecklingen och man efterlyste en offentligt finansierad verksamhet till gagn för riket. 1905 kom beslut om att inrätta statsbidrag till kommuner med bibliotek men det skulle dröja innan det fick genomslag.
Den kanske mest betydelsefulla förgrundsfiguren i biblioteksfrågan vid seklets början var Valfrid Palmgren. 1905 blev hon den första kvinnan att anställas vid Kungliga biblioteket och fem år senare valdes hon in i Stockholms stadsfullmäktige. Palmgren gjorde en studieresa till USA där hon under tre månader studerade folkbibliotek. Där möttes hon av ljusa, luftiga bibliotek med ett stort urval av litteratur på många språk och med utbildad personal. Böckerna var dessutom uppställda i öppna hyllor så besökarna kunde på egen hand titta i dem. Hon noterade att biblioteken var mötesplatser och öppna för alla oavsett bakgrund. Palmgren fick i uppdrag att utreda biblioteksfrågan och uppdraget utmynnade i en rapport om hur biblioteksverksamheten i Sverige skulle kunna organiseras. I den framgår att tillgång till gratis böcker är en förutsättning för ett fungerande samhälle och en lösning på sociala problem. Samma år som Tornedalens bibliotek grundades 1928 öppnades Stockholms stadsbibliotek. En annan person som brann för folkbildning var Ossian Svensson, föreståndare på Tornedalens folkhögskola, som var ansvarig för tillblivelsen av Tornedalens bibliotek.
Den som i sin tur initierade tillblivelsen av Tornedalens folkhögskola var ovan nämnda Georg Kronlund. Han kom från Skövde och var riksdagsledamot i andra kammaren till 1914 samt
3
483
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
ledamot i Norrlandskommittén. Han var starkt engagerad i Norrlandsfrågan och även en flitig motionär.
”Det talades, det skrevs, det agiterades och motionerades av norrlandsriksdagsmännen,
man lyssnade i början lite förstrött men blev snart intresserad, efter hand beviljades det
ena stora anslaget efter det andra…”
(Tradition och förnyelse, 1999)
Boksamlingar i Tornedalen
Bokens betydelse i bildningsarbetet var viktig och bristen på svensk litteratur i de finsktalande områdena i Norrbotten upplevdes som ett stort hinder i arbetet med att nå ut till befolkningen. Kungliga Patriotiska Sällskapet i Stockholm var ett sällskap som bildades 1766 för att verka för medborgarnas gemensamma upplysning och i fäderneslandet gagna och nytta arbetet för allmänhetens bästa. I folkbildningssyfte var sällskapet med och inrättade en stor mängd sockenbibliotek i Sverige under 1800-talet. Kungliga Patriotiska Sällskapet var ute så tidigt som år 1900 med fyra vandringsbibliotek som cirkulerade i Tornedalen och sällskapet beviljade medel till Tornedalens bibliotek under flera år i olika omgångar, bl.a. med bidrag till utbildade bibliotekarier.
Det fanns tidigt små boksamlingar för utlån på sina håll i Tornedalen bl.a. vid en del folkskolor. Haparanda lånebibliotek startade så tidigt som 1875. Haparanda var en liten nybliven stad där hantverk och handel dominerade. Läseintresset var stort bland lärlingar och gesäller berättar Gustav Svanberg i sin historik över biblioteket. Medlemskap i biblioteket kostade 10 kronor. Haparanda lånebibliotek erhöll kommunalt anslag så tidigt som år 1900. Ickemedlem fick låna mot en avgift på 1,50 per bok. Haparanda lånebibliotek kom inte att ingå i det verksamhetsområde som senare ingick i Tornedalens bibliotek då gränsen gick vid Karungi två mil norr om Haparanda. I grannkommunen Hietaniemi, idag Hedenäset, fanns ett skolbibliotek som inrättats på enskilt initiativ.
I finska Kukkola fanns en ungdomsförening som spred sig till den svenska sidan och 1900 grundades svenska Kukkolan Nuorisoseura / Kukkola ungdomsförening, en tvåspråkig förening efter finsk förebild. De unga umgicks över gränsen, ordnade med danser och lekar och läste böcker. Ungdomarna samlade ihop pengar till ett bibliotek och tio år senare hade de fått ihop till ett lånebibliotek med cirka 300 band innehållande mest skönlitteratur på finska och svenska. Syftet med biblioteket var
”att bland Sveriges finsktalande befolkning och i synnerhet bland ungdomen väcka och
underhålla intresset för fosterlandskärleken, för upplysning och för skapandet av goda seder. Noggrant iakttagande av vårt lands lagar försöker föreningen nå sitt mål genom
studier av litteratur…” (Tenerz, 1963).
Beståndet finns dokumenterat i en bokkatalog på bägge språken. Biblioteket innehöll, då katalogen kom ut 1903, 112 titlar på finska och 265 på svenska. Under den hetsiga språkstriden på 1920-och 30 talet fick ungdomsföreningen utstå mycket kritik för att de i sin verksamhet använde finska, samtidigt som de också mötte mycket kritik från det laestadianska hållet för sina danser och lekar.
De första arbetsstugorna inrättades i Norr- och Västerbotten under nödåret vintern 1903. De var avsedda för fattiga barn med lång väg till skolan. Barnen fick mat och uppehälle under sin vistelse på arbetsstugan, efter skolan fick de ställa upp som arbetskraft med städning, köksarbete, vedhämtning och andra praktiska göromål. Verksamheten finansierades med insamlade medel. Totalt fanns 27 arbetsstugor i norr och så många som 7000 barn vistades i dessa från starten fram till år 1954 då den sista avvecklades. På arbetsstugorna fanns större och mindre boksamlingar eller bibliotek tack vare gåvor av olika slag. Efter att Tornedalens
484
4
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
bibliotek bildats fick arbetsstugorna i Tornedalen ta del av dess vandringsbibliotek. I sitt arbete ”Snölandets fattiga till hjälp” skriver Gerda Helena Lindskog att böcker på finska var bannlysta på de bibliotek som höll på att växa fram i arbetsstugorna. Jag tror själv att det fanns en del böcker på finska i boksamlingarna i de olika arbetsstugorna då beståndet till stor del var gåvor.
Tornedalens bibliotek tog över cirkulationen av böcker 1928, då med uppdraget att förmedla svensk litteratur. Föreståndarinnorna i arbetsstugorna skulle, bland många andra uppgifter, sköta om arbetsstugans bibliotek. Arbetet kunde delegeras. I instruktionen för föreståndarinnorna vid Norrbottens arbetsstugor står
”att bland barnen utvälja lämplig gosse eller flicka att handhava den närmaste vården av
arbetsstugans bibliotek samt förmedla utlåning av böcker till barnen, varöver nödiga
anteckningar skola göras i katalog eller låneliggare”.
(Slunga, 2000).
Jordbrukare-ungdomens Förbund (J.U.F) hade 1919 ett eget bibliotek. Till sina studiecirklar skaffade de både svensk och finsk litteratur, målet för dem var verklig tvåspråkighet. Syftet med förbundet, som bildades av unga år 1918, var att utveckla ungdomsaktiviteter kring jordbruk men också att stimulera en allmän kulturell verksamhet. Här fanns ingen medverkan av lärare eller präster. För sina studiecirklar skaffade J.U.F böcker på både svenska och finska. J.U.F var en rörelse lik Kukkolas ungdomsförening, den var startad av gräsrötter med båda språken som grund. Rörelsen fick stor spridning.
”Hösten 1919 fick vår studieverksamhet sin start, och grunden lades till ett JUF-
avdelningens eget bibliotek. I fortsättningen samlades medlemmarna vintertid i regel en kväll i veckan till cirkelstudier kring olika ämnen, till sång- och teaterövningar, till samkväm och läsaftnar.”
(Tenerz, 1963).
”Man värnade om Tornedalen genom kultur och finska språket. Initiativet kom från människor som växt upp i Tornedalen. De var inte motståndare till svenskundervisning, de ville ha tvåspråkighet och utveckling på egna villkor.”
(Lindskog, 2010).
Biblioteket vid Tornedalens folkhögskola
Tornedalens folkhögskola i Matarengi, nuvarande Övertorneå, grundades 1899 med ändamålet att genom inrättande av en folkhögskola i de finskspråkiga bygderna sprida svenskt språk och svensk odling och att i övrigt verka för höjandet av den materiella och andliga kulturen. Folkhögskolan skulle vara svenskhetens hemvist i Sveriges yttersta gränsbygd mot öster. Vid Tornedalens folkhögskola inrättades det första skolbiblioteket i liten skala i en av skolsalarna. Boksamlingen innehöll till största delen gåvor från olika håll. Till en början förvarades böckerna i skåp. Biblioteket var öppet för elever vid skolan såväl som för allmänheten.
Under 20-talet var biblioteksverksamheten i Sverige ännu relativt oorganiserad och ännu mer så i Tornedalen där man på försökt ordna bibliotek på olika håll av de böcker som staten sände ut gratis till skolorna. Det saknades dock organisation och resultatet var inte tillfredsställande. När Folkbildnings sakkunnigas betänkande 1926 föreslog att ett centralbibliotek borde inrättas i varje län väcktes tankar på ett bibliotek för finnbygden. I Östergötland hade ett sådant tillkommit med det omorganiserade Linköpings stifts- och landsbibliotek. Tanken på ett regionbibliotek för Tornedalen började ta form.
Gösta Malm, som var landshövding i Norrbotten mellan åren 1917 och 1928, konstaterade i ett brev till Ossian Svensson, föreståndare på Tornedalens folkhögskola, daterat den 14 mars
5
485
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
1927, att han efter en nyss avslutad resa i Tornedalen såg behov av att organisera biblioteksverksamhet i Tornedalen såsom motvikt till sådan på finska sidan. Vid den här tiden pågick en hetsig debatt i media om fennomaner som spred finsk propaganda bland befolkningen i Tornedalen och det fanns en oro att tillgången till finskspråkig litteratur skulle vinna terräng på bekostnad av den svenska litteraturen. Malm begärde att Ossian Svensson skulle utarbeta en plan för hur bokförsörjning i Tornedalen skulle kunna realiseras. Ossian Svensson, som anställdes 1918 som föreståndare till Tornedalens folkhögskola, ansvarade för skolbiblioteket. Hans stora intresse var böcker och folkbildning. Man kan anta att Svensson var väl förtrogen med diskussionerna kring bibliotekens roll i folkbildningsfrågor. På Tornedalens folkhögskola fanns redan 1914 ett relativt stort bibliotek med 1000 band och en betydande mängd tidningar och tidskrifter tack vare fria exemplar och gratis prenumerationer. Det var ett rikt bestånd innehållande bl.a. Stockholms dagblad, Stockholmstidningen, Aftonbladet, Göteborgs handels- och sjöfartstidning, Göteborg Morgonpost, Göteborgs Aftonblad, Norrbottenskuriren, Norrskensflamman, Haparandabladet, Svenskt skytte, Jorden och folket och Rösträtt för kvinnor. Det fanns stora möjligheter att hålla sig uppdaterad.
Biblioteksplan
Redan i januari 1928 var planen färdig, utarbetad av Svensson efter råd och anvisningar av förste bibliotekskonsulenten i Kungliga Skolöverstyrelsen, fil. dr. Knut Tynell. Förslaget innebar i korthet att biblioteksverksamheten skulle knytas till Tornedalens Folkhögskola i Matarengi, (ursprungliga namnet på centralorten i Övertorneå. När järnvägen 1914 drogs till Övertorneå fick orterna där det fanns stationer längs linjen mot Haparanda byta det finska ortsnamnet till ett svenskt). Biblioteket skulle omfatta samtliga finskspråkiga församlingar med undantag för Jukkasjärvi, Vittangi och Gällivare socknar där biblioteksverksamheten var bättre ordnad på grund av bättre kommunikationer till folkbiblioteket i Luleå. Ett förslag på gren- och vandringsbibliotek i detta enorma område framlades i planen. Verksamheten skulle skötas från Tornedalens folkhögskola med motiveringen att då den svenska folkhögskolan såväl till sitt ursprung som hela sin karaktär stått folkbildningen nära torde det vara lämpligt. Målet var att böckerna rationellt skulle nå ut till bildningssökande i Tornedalen. Svensson skriver i planen att det är ett viktigt led för svensk kultur i våra finskspråkiga bygder att det finns tillgång till svensk litteratur, ”Tornedalen har i detta avseende hittills varit efterblivet och befolkningen har varit mycket lite bekant med den svenska litteraturen”.
(ur Plan för
biblioteksverksamhet inom Tornedalen,)
Remissvar på biblioteksplanen
Det utarbetade förslaget på en plan för biblioteksverksamhet för Tornedalen gick ut på remiss till Kungl. Skolöverstyrelsen och domkapitlet. Domkapitlet framförde i sitt yttrande till Länsstyrelsen att man delar landshövding Malms uppfattning om den stora betydelse denna fråga har såsom ett led i de allmänna strävandena att göra finnbygdsbefolkningen delaktig av svensk kultur
. Man ansåg att mycket redan åstadkommits för ungdomens uppfostran via
skolor, arbetsstugor och bygdekurser, men att man också ska ha en planmässigt ordnad verksamhet för att kunna tillfredsställa en förefintlig håg för läsning av böcker och ett mera gediget studium av svensk litteratur. Det har hittills inte funnits, menade man. Domkapitlet påpekade att även om det strömmat in finsk litteratur över den svenska sidan av Torne älv vill man inte fälla något förhastat omdöme om det så länge det inte handlar om finsk nationalistisk propaganda. Domkapitlet var medveten om att de äldre vanligen bara kunde läsa finska, men menade att de yngre som ännu inte nått 40 års ålder fritt skulle ha möjlighet att kunna välja mellan finsk och svensk läsning. Domkapitlet förordade planen.
”Bibliotekens utomordentliga betydelse för befolkningen i fråga varande gränstrakter,
vilken av naturliga skäl har blott obetydliga bildningsmöjligheter, kan knappast tillräckligt kraftigt betonas.” ”Antalet bibliotek är ringa. Statsunderstödda bibliotek finns
486
6
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
bara i Haparanda, Tärendö och Karl-Gustaf, ett bibliotek tillhörande ABF och i Hietaniemi två studiecirkelbibliotek tillhörande Godtemplarorden samt J.U.F.s bibliotek i Junosuando och Pajala. Det är otillfredställande att det inte finns andra lättillgängliga bibliotek än de på andra sidan gränsen i Finland”.
För att realisera planen förordades statsbidrag eftersom man förutsatte att anslag var svåra att få i dessa fattiga och glest befolkade områden. Luleå folkbibliotek var länets största folkbibliotek och hade viss vandringsbiblioteksverksamhet, men Skolöverstyrelsen ansåg i sin skrivelse att Luleå inte skulle klara av hela länet inklusive Tornedalen. Kungl. Skolöverstyrelsen tillstrykte Svenssons förslag att centralbiblioteket skulle förläggas till folkhögskolan i Matarengi som det naturliga kulturcentrum den var. I ett av remissvaren framkom kritik från domkapitlet att Svensson förbisett erbjudandet från folkbiblioteket i Luleå att ställa till förfogande vandringsbibliotek i Tornedalen. Svensson svarade att urvalet är för dåligt, att böckerna inte är lämpade för befolkningen här uppe och troligen inte skulle väcka någon läslust. Han skrev att han inte vill ha ett intimare samarbete med Luleå än vid förmedling av enstaka beställningar biblioteken emellan. Vidare var han kritisk mot Luleå och deras okunskap om östra Norrbotten. Svensson ansåg att Tornedalens bokförsörjning inte kunde lösas via Luleå.
”Kunde det med fog göras gällande att Luleå folkbibliotek i stor utsträckning kan
tillgodose behovet av böcker här i Tornedalen vore det onödigt att sätta igång med något
nytt företag. Detta har dock inte hittills visats i praktiken, och jag för min del är av motsatt åsikt.”
Tornedalens bibliotek tar form
Beslut om inrättande av Tornedalens bibliotek kom som ett nådigt brev med posten daterat den 28 september 1928.
”För anordnande av Biblioteksverksamhet i Tornedalen ställde Kungl. Maj:t enl. nådigt
brev av den 28 sept. 1928 till Skolöverstyrelsens förfogande från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränstrakter dels högst tiotusen kronor såsom engångsanslag för verksamhetens organiserande, dels ock högst tvåtusenfemhundra kronor för verksamhetens bedrivande under första halvåret 1929.”
(Redogörelse över Stiftelsen Tornedalens folkhögskola).
Ur Bestämmelser utfärdade av Kungl. Skolöverstyrelsen
§ 1. Tornedalens bibliotek har till uppgift att bereda befolkningen i Tornedalen (kommunerna Nedertorneå, Karl-Gustav, Hietaniemi, Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando) tillgång till god svensk litteratur. Biblioteksverksamheten omfattar dels ett huvudbibliotek i Matarengi, dels fasta bokbestånd på vissa därför lämpade platser (grenbibliotek), dels från huvudbiblioteket utsända vandringsbibliotek. All bokutlåning är kostnadsfri med det undantag som nedan i §4 säges. I Tornedalsbiblioteket ingår även biblioteket vid Tornedalens folkhögskola i Matarengi. Dess böcker stämplas med särskild stämpel, och dess räkenskaper föras särskilt, så att folkhögskolans bokbestånd vid en eventuell uppdelning kan frånskiljas.
§ 2. Det närmaste överinseendet över bibliotekets verksamhet handhaves av en styrelse, vilket
består av landshövdingen i Norrbottens län som ordförande, föreståndaren för Tornedalens
folkhögskola i Matarengi och folkskoleinspektören i Tornedalens inspektionsområde samt två personer vilka för en tid av fyra år utses, en av Skolöverstyrelsen och en av föreståndarna för de till verksamheten anslutna grenbiblioteken. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Styrelsen för Tornedalens folkhögskola, Skolöverstyrelsen och föreståndarna för grenbiblioteken äga rätt
7
487
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
att, om de så önska, utse personlig suppleant för respektive styrelsemedlemmar. ………………………………………… Sedan följer formalia i ytterligare paragrafer.
Föreståndaren Ossian Svensson var medveten om att bokbeståndet var föråldrat till innehållet, mindre väl valt och mindre välvårdat.
”Det är givet att det måste högst betydligt utökas och kompletteras med nyare litteratur
innan det kan fylla sin uppgift som huvudbibliotek”.
Men skolbiblioteket fick bli grunden till det nya biblioteket och böckerna ställdes upp i nya lokaler. Vid styrelsens första sammanträde i januari 1929 utsågs läraren Fredrik Borelius vid sidan av sitt lärarjobb till bibliotekarie, efter studieresa till Danmark och en genomgången bibliotekskurs i Luleå. Arbetet med inköp, katalogisering och inbindning tog vid. Till sin hjälp hade Borelius bibliotekarie H. Wieslander från Stockholms stadsbibliotek. Under två månader var Wieslander ansvarig för upplägg av verksamheten samt inköp och han påbörjade arbetet med kortkatalog. Borelius hade bett Olga Bardh från Luleå stadsbibliotek om namnförslag och hennes förslag, Tornedalens bibliotek, antogs av styrelsen med tanke på verksamhetsfältet.
Huvudbiblioteket ansvarade för inköpen i samråd med bibliotekskonsulenterna på Skolöverstyrelsen och med hjälp av grundkataloger för urval av böcker till statsunderstödda bibliotek. Behovet av en bibliotekarie som på heltid kunde ägna sig åt biblioteket var stort. Bokbeståndet växte snabbt och arbetet med biblioteket krävde mycket tid. Ossian Svensson ansökte om medel från Kungliga Patriotiska sällskapet för att anställa en bibliotekarie på heltid. Det gick inte att sköta biblioteket som en bisyssla till lärarjobbet längre. Lånen växte varje år. I ansökan åberopar Svensson vikten av att kunna erbjuda befolkningen läsning på svenska.
”Biblioteksverksamheten i Tornedalen måste anses ha en verkligt nationell betydelse och den bör med alla till buds stående medel upprätthållas, särskilt med hänsyn därtill att
Tornedalens befolkning beredes tillgång till svensk litteratur och icke blir hänvisad till att uteslutande anlita de finska bibliotek, varmed man står till tjänst från riksfinskt håll. Sådana bibliotek ha anlagts på flera håll i Tornedalen, och senast i mitten av mars månad innevarande år har överförts 11 kollin finsk litteratur med finska vetenskapsakademin i Helsingfors som avsändare att stationeras i Tärendö”.
(Arkivet, Nordkalottbiblioteket)
Fredrik Borelius, lärare vid skolan år 1915–1938 skriver så här om biblioteket som stod uppställt vid skolans eget bibliotek.
”Det var troligtvis då det största landsbygdsbiblioteket i landet med mer än trettontusen
band och en lånesiffra som rörde sig omkring trettiotusen per år. I en trakt där de äldre ofta hindrades från läsning av språksvårigheter och en ibland forntidspräglad inställning
till profana böckers bruk var det inte dåligt. Lånen gick ut över hela det finskspråkiga området. Till att börja med sköttes biblioteket av en av skolans lärare, men det dröjde inte länge förrän arbetet växte ut över bisysslornas stadium”
(Borelius, 2008).
En av de tidiga bibliotekarierna var Sven-Ola Hellmér, anställd mellan åren 1932–1935. Han verkade senare som stadsbibliotekarie i Umeå 1936—1945 och länsbibliotekarie i Västerbottens län 1946—1973 men han började sin bana vid Tornedalens bibliotek 1932 med lön från Patriotiska Sällskapet. Han berättar i en intervju gjord av elever vid Bibliotekshögskolan i Borås 1975 att lönen var så låg att det var svårt att klara sig. Han hade en månadslön på 333,33 kr och jobb för sex till sju månader per år från Patriotiska Sällskapet.
488
8
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
Men Tornedalens bibliotek var modernt, säger han i intervjun, det var ett av de första biblioteken i Sverige med filialer som annars bara fanns på vissa regionbibliotek.
Tornedalens bibliotek kom att innefatta, förutom huvudbiblioteket, skolbiblioteket och grenbibliotek placerade i kyrkbyarna inom området Karungi, Hedenäset, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando. Dessa fanns på folkskolorna och hade öppet två timmar i veckan för allmänheten. Vandringsbiblioteken skickades ut efter ett schema som cirkulerade var tredje månad med olika färdmedel som fanns till buds, det kunde vara med tåg, buss och olika turbilar. I redogörelser kan man läsa att ”Som väl är existerar en vitt utgrenad samtrafik mellan de olika kommunikationslederna.” Orterna som fick böcker tillsända var Nikkala, Vojakkala, Kukkola, Korpikylä, Vitsaniemi, Rantajärvi, Aapua, Pello, Jarhois, Teurajärvi, Narken, Sattajärvi, Erkheikki, Kaunisvaara, Saittajärvi, Kangos, Muodoslompolo, Kuttainen och Soppero. Från Luppio t.ex skriver man att det fungerar väl med mjölkbilen, dock med ett par dagars försening men med tanke på priset, en krona per låda, är det billigt. Från Kompelusvaara finns ett brev bland handlingarna skrivet av Edvin Israelsson.
” Härmed åter ett bibliotek och ett hjärtligt tack för lånet. Biblioteket som varit försvunnet
i vintras hittade jag på vårsidan i en snödriva i Tärendö. Själva lådan var en del genomblöt och sönderfrusen men böckerna hade ej tagit nämnvärd skada. Om det ej blev besvärligt, torde kanske bibliotek andra gånger sändas över Gällivare.”
Sedan mitten av 30-talet har det funnits utbildade bibliotekarier med vissa perioder av vakanser. Olga Bardh från Regionbiblioteket i Luleå satt med i biblioteksstyrelsen under lång tid. Mellan åren 1937 och 1945 tjänstgjorde John Widén som bibliotekarie. Han undervisade i katalogkunskap för elever, berättade om nyutkommen litteratur och höll i olika kurser för biblioteksombud och ansvariga bibliotekarier i Norrbotten tillsammans med Bardh. Han
underhöll ofta vid elevfester med bland annat trolleri.
I verksamhetsberättelsen kan man läsa att lånen minskade under åren 1939–40 på grund av försvarsberedskapens onormala förhållanden. Inkvartering av militärerna var stor. Året efter syns en ökning på 25%. Gränsen i Tornedalen bevakades av inkallade soldater från hela landet under beredskapstiden. Soldaterna var flitiga låntagare. Förutom lån till militärer skickades boksändningar till skogsarbetare. Medan Widén var inkallad till militärtjänstgöring tjänstgjorde en vikarie från Helsingborgs bibliotek i Övertorneå. John Widén efterträddes av Sonja Wiebe 1945–1952 och därefter tillträdde Karin Främling bibliotekarietjänsten.
Biblioteket med landets största område att betjäna
Folkbildningsutredningen 1944 anförde i sitt betänkande att anskaffande av bokbilar var ett viktigt medel för att nå befolkningen på landsbygden. Centralbiblioteken fick ökade anslag och Norrbotten med sina speciella förhållanden var särskilt lämpat för det. 1950 anskaffades en bokbuss för gemensamt bruk av Centralbiblioteket i Luleå och Tornedalens bibliotek. Beslutet blev att Tornedalskommunerna skulle betjänas via Tornedalens bibliotek vid besöken i östra Norrbotten med böcker och personal. Med bokbussen nådde man lättare till de små biblioteken, studiecirkelbiblioteken och boklådorna i byar. Karin Främling arbetade som bibliotekarie vid tiden då man i Norrbotten startade bokbussverksamheten. Begreppet Tornedalen betyder ett område av 400 km från norr till söder, en ofantlig sträcka efter sydsvenska förhållanden, skrev hon i ansökan om medel, och vidare att det är långt mellan låntagarna i Tornedalen. Bokbussen som gick två gånger om året till 90 byar förkortade avstånden och förmedlade lån praktiskt taget överallt. Utlåningen skedde till 50 % i hemkommunen, den andra hälften fördelades på sex filialbibliotek och bokbusslånen.
9
489
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
”Biblioteket är det enda bibliotek i landet som sorterar direkt under Kungl.
Skolöverstyrelsen. Anslagen kommer från reservationsanslaget för bl.a Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter, sorterade under åttonde Huvudtiteln.” ”I bokbeståndet ingår numera åtskilliga hundra band finsk litteratur, vilka livligt utlånas. Före 1958 fick någon form av tryckalster på finska inte anskaffas. Denna bestämmelse är lyckligtvis ändrad till stor glädje för våra många, oftast enbart finsktalande låntagare”. ”Det senaste årets ökade utlåningssiffror tyder på att tornedalingen är tydligt bokmedveten och fjärran från någon kulturskymning - ett glädjande faktum för Tornedalens bibliotek”. (
Nordkalottbiblioteket, arkiv)
Åtgärder för att främja läsning på svenska språket
Under 1910- och 1920-talet gjordes ett flertal åtgärder från statens sida för att avhjälpa bristen på svenska böcker eftersom återkommande signaler kom från olika håll om avsaknaden av bibliotek och möjligheter till läsning. En storskalig satsning på litteratur till finnbygden drogs igång med hjälp av boksändningar, gratis tidningar, tidskrifter och generösa statsbidrag samt gåvor dels från välbeställda men också från olika bokförlag. Processen med att driva fram medel till verksamheten vid Tornedalens bibliotek fanns inom alla nivåer. På riksplanet var det riksdagsledamöter, på länsnivå domkapitlet och kyrkan, landshövdingen i Norrbottens län och folkskoleinspektörer. De som bäst kände till de lokala nätverken var präster, lärare och rektorer vid folkhögskolan. De utförde arbetet med att distribuera lämplig litteratur på svenska till allmänheten. Det handlade alltså om inflytelserika personer på flera plan. Att locka barn och unga att läsa svenska böcker var en utmaning då det talade språket hemma och bland vänner var finska.
Professor K.B Wiklund, Uppsala universitet, fäste uppmärksamheten vid att strävandena att få ungdomen att läsa svenska skulle få mer effekt om man sökte upp dem i den litteraturgren som de verkligen läste, dvs. tidningar. Han skriver hur Haparandabladet, ortens tidning var spridd i nästan förvånande omfattning. Den var begärlig överallt. De vanliga tidningarna lockade inte alls, dessutom hade de politisk färg och var inte lämpade att spridas på statens bekostnad. Tidningar av enklare slag, menade han, kan väcka läslust. Med anledning av det, hemställde länsstyrelsen hos Kungl. Maj:t att av förslagsanslaget till Folkundervisningens främjande bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar måtte till länsstyrelsens och domkapitlets förfogande ställas ett belopp av tusen kronor för att på försök under 1913 sprida svenska opolitiska tidningar eller tidskrifter i finnbygden. Målgruppen var privata familjer. Prästen i församlingen valde ut vilka som var mest behövande av ett gratisexemplar. Länsstyrelsen och domkapitlet ombesörjde verksamheten från start. Verksamheten med gratis tidningar och tidskrifter fortsatte in på 1960-talet i olika former. Ett särskilt anslag inrättades för spridning av ungdomslitteratur. 1911 beviljades insatsen med tvåtusen kronor efter en framställan av domkapitlet i Luleå. Anslaget höjdes under årens lopp. Även här var domkapitlet med hjälp av folkskolor och präster behjälpliga i början.
”Bibliotek fanns i Tornedalen vid en del skolor. Patriotiska Sällskapet hade anskaffat ett vandringsbibliotek, som cirkulerade i distrikten. Men de påstods ej lämpa sig för barnen.”
(Tenerz 1963).
I en framställan den 6 juni 1912 rörande vissa förhållanden inom finnbygden framhöll Länsstyrelsen i Luleå att en verksam åtgärd för att hos ungdomen efter avslutad skolgång vidmakthålla intresset för svenskt språk och svensk litteratur vore att inrätta vandringsbibliotek eller grenbibliotek i finnbygden. Huvudändamålet skulle vara att stärka kunskapen i svenska och sporra läslusten. ”Böckerna bör vara lockande och då kan folkbildningssyftet träda i andra rum”, står det. Verksamheten skulle skötas av Luleå
490
10
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
folkbibliotek och finansieras med statsunderstöd mot ett litet arvode inklusive fraktkostnader. Efter att Tornedalens bibliotek började sin verksamhet 1928 skedde arbetet från Övertorneå.
Finsk litteratur - en fara under 20- och 30-talet
Nyvaknad nationalism i Finland kom att påverka språkdebatten stort. Det finska uppfattades som en fara och att det började förekomma bibliotek och boksamlingar hos privata och bland folkrörelser där befolkningen kunde låna böcker på finska uppfattades som ett hot mot svenskheten. Ett exempel är Isak Krekulas boksamling i Tärendö. Krekula hade varit i USA och efter hemkomsten började han köpa böcker till ett eget hembibliotek på finska, från vilket även intresserade grannar fick låna hem. Det här skapade stora rubriker, först i lokalpressen, sedan i riksmedia. Biblioteket sades innehålla 600–700 volymer av hätsk fennomansk litteratur. Dagens Nyheter gjorde en studieresa i norra Finland och Tärendö efter en artikel i finska Veckojournalen 1929 om Krekulas bibliotek för att på plats undersöka boksamlingen. På första sidan av Dagens Nyheter den 3 juli 1929 kan man läsa ”Äktfinnarnas agent utlovar gratisresa men får blankt nej. Tärendöborna vägrar följa”. Nyheten illustreras med ett klipp från Veckojournalen där man påstår att Krekula är äktfinnarnas ombud och att i Tärendö finns hans bokcentral. I urklippet finns ett foto på Isak Krekula och hans hus. DN skrev följande om Krekulas bibliotek.
”Så imponerande såg boksamlingen inte ut. Här stod en enda hylla med 250 böcker ordnade i skönlitteratur, barnlitteratur, reseskildringar, jordbrukslitteratur och populära läroböcker. Någon propaganda syntes inte till”
(DN, 1929-07-03),
Det visade sig alltså vara en helt vanlig samling av intressanta romaner och facklitteratur av olika slag. I artikeln framkommer också att journalisten gått igenom förteckningar av bokförsändelser vid tullen, som granskade försändelser och där framkom inget som kunde tolkas som agitation.
Det gick att låna litteratur på finska sidan av gränsen, vilket Ragnar Lassinantti, sedermera riksdagsman och landshövding i Norrbottens län har berättat om.
”Vi hade ett bibliotek i Tornedalen som bekostades av statsmedel, men före 1957 fick
biblioteket inte förmedla finskspråkig litteratur fastän en del av befolkningen var finskspråkig och många tvåspråkiga. Då min mor var endast finskspråkig fick jag som
liten parvel åka skidor en mil till bibliotekslådan i finska Pello för att låna henne böcker. Detta gjorde jag självfallet ytterst motvilligt men det gav mig tidigt, förutom förmågan att läsa finska, också den uppfattningen att alla språk måste betraktas som lika vackra och värdefulla som umgängesmedel mellan människorna
”. (Ragnar Lassinantti i tal och skrift, 2005)
Dagens Nyheters insamling av böcker till bokstugor i landet
På 30-talet uppmärksammade riksmedia behovet av svensk litteratur till Tornedalen som motvikt till finsk litteratur. Dagens Nyheter gjorde 1934 insamlingar av lästa böcker för att dela ut till bokstugor i ensliga bygder. Den 26 februari skriver tidningen att ännu fler gränsbyar hoppas på bokstugor. Betydelsen av svensk litteratur för ungdomen, särskilt i finsktalande bygder, understryks kraftigt i en framställning från Pello, nära finska gränsen. Det är Yngve Haapaniemi som anhåller om böcker.
”En bokstuga i Pello by skulle säkerligen komma att fylla ett verkligt behov. Allra största
delen av barnen komma till skolan utan att kunna ett enda svenskt ord”.
”Befolkningen existerar under små förhållanden, men är nöjd med sin lott . En bokstuga
skulle vara mycket välkommen”, skriver lärarinnan Ebba Ahlberg från Nikkala. (DN 1934-02-24)
Redaktionen ringde till rektor Carlström på folkhögskolan och intervjuade om läget, han ställde sig positiv till att tidningen skulle vara behjälplig med spridande av svensk litteratur.
11
491
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
Dagen efter står det att läsa att rektor Carlström vid Tornedalens folkhögskola anser att de finska sändningarna i Tornedalen fordra motvikt, ”en bok är raritet i Tornedalen”. Uttalandet från skolans rektor gör Ossian Svensson upprörd. Han är ansvarig för Tornedalens bibliotek och försvarar sin verksamhet. Jag uppfattar det som att han vill visa finansiärerna att verksamheten vid biblioteket verkligen når ut till folket med tanke på bidragen. Tornedalsfrågorna återkommer ofta i riksmedia vid den här tiden vilket tyder på stort nyhetsintresse för gränsbygden. 1e bibliotekskonsulenten, Tynell instämmer i Carlströms uttalande om det stora behovet av litteratur för Tornedalen.
”Det behövs mera böcker, ur en synpunkt vore det särskilt lämpligt om fler bokstugor kunde komma till stånd. Från finskt håll har nämligen på senaste år ordnats med en del boksändningar just till dessa trakter”.
I en skrivelse daterad 1 mars 1934, som inte blir publicerad men som finns i arkivet på folkhögskolan, svarar Ossian Svensson till redaktionen,
”Den 27 februari förekom en telefonintervju om i biblioteksförhållandena i Tornedalen.
Denna hade av någon anledning blivit något missvisande, varför undertecknad anhåller om att få anföra följande, som torde ställa förhållandena i ett något annan dager. Hade denna intervju stått att läsa för ungefär 5 år sedan, hade den i allt överensstämt med de
verkliga förhållandena. Sedan dess har en livlig biblioteksverksamhet satts igång. Denna utgår från framför allt från det på hösten 1928 startade Tornedalens bibliotek. Detta drives nästan uteslutande med statsmedel och står under ledning av en styrelse med landshövding A.B. Gärde som ordförande”.
”Biblioteket äger för nuvarande över 1000 band, fortsätter han, och därtill nästan enbart moderna arbeten. Bibliotekets utlån har kraftigt stigit. Innevarande budgetår tycks även ge en högst betydlig ökning, då de kontrollerbara siffrorna redan nu nå upp till föregående års slutsiffror. Hittills har bibliotekarie anställts med hjälp av enskilda medel framför allt av Patriotisk sällskapet. Vid innevarande års riksdag föreslår emellertid Kungl. Majt. i proposition en sådan ökning av anslaget till biblioteket att en bibliotekarie därför ska kunna anställas. Det är att hoppas, att detta förslag vinner riksdagens gillande, då ju lätt
de privata bidragen kunna upphöra till stort men för den lyckligt påbörjade verksamheten”.
Sedan redogör han för allt vad biblioteket gör för att sprida litteratur i finsktalande bygder med 3000 låntagare.
”Ett par av de byar, som ansökt om bokstuga, stå i daglig förbindelse med Övertorneå. De kunna alltså erhålla önskade böcker senast en dag efter rekvisitionens avsändande, naturligtvis under förutsättning att boken ej förut är utlånad. Av det nu sagda framgår att förhållandena ingalunda äro så bedrövliga, som nog intervjun fick många att tro. Istället torde det med fog kunna sägas, att det är på få ställen i vårt land, som man på rena
landsbygden har så goda möjligheter till boklån som i Tornedalen
”.
(Arkivet Nordkalottbiblioteket)
Förmedling av gratis tidningar, tidskrifter och böcker
Efter att Tornedalens bibliotek bildats fick Biblioteksstyrelsen vid Tornedalens bibliotek genom bibliotekarierna yttra sig om förslagen till urval när det gäller spridningen av god svensk litteratur. Oftast tackade man vördsamt för gåvorna och ibland föreslog man annat. Olika förlag sände provexemplar till Tornedalens bibliotek som fick behålla provexemplaren efter genomgång, vilket gav ett bra tillskott till mediebeståndet vid huvudbiblioteket. Bibliotekarien gick igenom förslagen och oftast ansåg man det vara bra. 1945 reagerade styrelsen på innehållet från Nordiska kompaniets förslag på inköp av litteratur som de
492
12
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
betecknade som tämligen likgiltiga och skrev att det vore önskvärt om det i fortsättningen skulle vara möjligt att ärendet bereddes av bibliotekarien vid Tornedalens bibliotek eller vid förhinder centralbibliotekarien i Norrbottens län eller annan biblioteksutbildad person. Med åren började man ta tydligare ställning till föreslagna urval. I ett tackbrev från 1957 i folkhögskolans arkiv till Domkapitlet skriver vik. bibliotekarie Kerstin Petersson
”Förslaget är relativt gott. För Blyton, Hemliga sjuan och mysteriet Max, samt Ott Amik som inte hör till författarens bästa sätter jag frågetecken”.
Det var stora upplagor som delades ut i byarna. Urvalet var till en början religiöst präglat men blev med tiden mer allmänt. För att ge ett exempel på innehåll - 1931 delades det ut 330 ex av Luleå stifts julbok, 400 ex av Barnbiblioteket Sagas olika nummer, 300 ex av Jultomten, 300 ex av Stjärna från Betlehem, 100 ex av Svenska kyrkans missionstidning, 200 ex av Julklockan m.fl titlar, totalt 19 660 ex. det året. Styrelsen för biblioteket skriver till Domkapitlet att urvalet är bra då det upptar lättläst och för ungdomen lämpad litteratur.
”Ett undantag synes dock böra göras för Julhelg, utgiven av Svenska kyrkans
diakonistyrelsens förlag, vilket nog kan anses vara något tung för ungdomen här, varför det är fara att det ej blir läst”.
(Folkhögskolans arkiv).
Femton år senare är bilden annan, bredden på urvalet är större. Då har det tillkommit tidskrifter som Foto, Hemslöjden, Husmodern, Jorden Runt, Röster i Radio, Svensk jakt m.m. Biblioteksstyrelsen yrkade på att utbudet skulle ökas med Det bästa, Husmodern och Idun men det blev avslag.
Under 1940-talet gick en uppmaning från Domkapitlet till skolstyrelserna i Luleå stifts finska församlingar,
”På förekommen anledning får domkapitlet härigenom erinra därom, att den sålunda
översända litteraturen är avsedd att utdelas bland skoldistriktets ungdom till främjande av svensk språkkunskap, således icke till äldre personer i bygden. Domkapitlet anhåller
att meddelande härom lämnas till var och en, som får sig anförtrodd fördelning av i fråga kommande litteratur”.
Fortfarande 1951 skickar Luleå domkapitel ett urval av svenska böcker och tidskrifter som de fått från Nordiska kompaniets bokavdelning att spridas i finnbygden. Projektet med spridande av opolitiska tidningar och tidskrifter fortsatte ända fram till 1964 i olika former. Även länsstyrelsen i Norrbottens län hade nytta av sändningarna. Länsstyrelsen prenumererade på Norrland i ord och bild, Luleå stifts julbok, Blå bandet samt Norrbottens läns hembygdsförening till sin expedition.
Litteraturförmedling
Grenbiblioteken skickade in önskemål på litteratur som låntagarna efterfrågade. Här följer några axplock från 50-talets början. Från Aareavaara kom önskemål om böcker av Salje, Moberg, Nordh. Hemingway och så ett par böcker med speciellt kvinnligt intresse. Koutojärvi skriver
”15-16 års pojkar vill helst ha äventyrs och deckare, de är nästan de enda som läser utom
några äldre damer. Böckerna kan lämnas i Kalixbussen som kör förbi Koutojärvi”.
Från byn Anttis kom önskemål om 30 böcker till klasserna 3–7 och läraren själv ville ha Moberg och Stina Aronsson. Stina Aronsson är det fler som önskar, Saivomuotka högst uppe i norr önskar förutom Stina Aronsson böcker om ”finnbygden här oppe”. I Lautakoski är det tio till tolv ungdomar i åldern fjorton till sjutton som läser och sju stycken tio till tolv år. Önskemålen kunde vara från vilket bibliotek som helst i Sverige under den här tiden.
13
493
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
Inköp av finsk litteratur
Efterfrågan på litteratur på finska var stor. Det cirkulerade en del finska böcker i systemet men utan att vara registrerade i katalogen vid Tornedalens bibliotek av hänsyn till stadgarna. 1931 tycks man haft en liten samling av finskspråkiga böcker, troligtvis donationer med religiöst innehåll. Dessa titlar finns inte med i den tryckta bokkatalogen som kom ut 1936 innehållande bokbeståndet vid Tornedalens bibliotek och skolans skolbibliotek. Katalogen är på 172 sidor, ett stort arbete med andra ord. Ur katalogen kunde låntagare beställa lån.
År 1937 kom önskemål om litteratur på finska och frågan hade sänts till länsstyrelsen. Landshövding Gärde skriver till biblioteksstyrelsen:
”Då jag för min del icke kan finna annat än att så lämpligen kunna ske, vill jag hemställa att denna fråga tas upp i biblioteksstyrelsen vid nästa inköp”. Det finns inga protokollförda inköpsmöten bland handlingarna och jag har inte hittat något beslut i frågan. Skolinspektör Snell tar upp frågan 1943 och styrelsen lovar ta upp frågan om eventuell ändring i bibliotekets föreskrifter. Nästa gång frågan kommer upp i handlingar är 1947 när Sonja Wiebe köpt in litteratur på finska utan styrelsens beslut. Frågan tas upp i styrelsen, ”då utlåning av finsk litteratur ej ingick i den ursprungliga planen för verksamheten ställde sig styrelsen i viss mån tveksam, men beslöt att medge inköp i mindre omfattning av högklassig litteratur på finska”. Det här var elva år innan stadgarna ändrades 1957 och ordet svensk ströks ur stadgarna. Grannkommunen Hietaniemi bildade ett eget bibliotek 1947 med egna stadgar och med kommunalt anslag. Här köpte man in litteratur på finska från Torneå bokhandel i Finland från mitten av 1940-talet.
”Med anledning av att det i Hietaniemi finns en del från Finland inflyttade personer, som icke behärskar svenska språket, beslöt styrelsen på förslag av herr Hellman, att anskaffa några skönlitterära böcker på finska språket”, kan man läsa i biblioteksstyrelsens protokoll från Hietaniemi. Biblioteket hade också vandringsbibliotek i 6 byar i Hietaniemi kommun där beståndet från folkbiblioteket i Hietaniemi cirkulerade.
Jag har inte hittat några tydliga förbud i protokollen mot att ha finsk litteratur på biblioteken. Styrelsen utgick troligtvis från stadgarna med tanke på statsbidragen. Att biblioteksfrågor hade tyngd påvisas av att landshövdingen i Norrbottens län fortfarande 1965 var ordförande i styrelsen för Tornedalens bibliotek.
Efter att språkdebatten ebbat ut på 50-talet började styrelsen ansöka om medel för att köpa in litteratur på finska. Då var också tiden mogen för kommunen att finansiera folkbiblioteket. I Kungl. Skolöverstyrelsens cirkulär den 30.10 1958 framhålls bl.a. följande
”Överstyrelsen vill erinra om att nya bestämmelser i december 1957 fastställts för
Tornedalens bibliotek. Den inskränkande föreskriften, att anskaffningen av böcker skulle avse endast svenskspråkig litteratur, har härigenom borttagits. Då i överstyrelsens petita för budgetåret 1959/60 medel begärts för anskaffning av utländsk litteratur till här berörda bibliotek, avses i första hand en engångsanskaffning av litteratur på finska språket”.
Tornedalens bibliotek har genom åren utmärkts av hög kvalité. Bibliotekets anseende bland befolkningen har varit högt. Genom åren har biblioteket visat på höga utlåningssiffror, ofta högst i Norrbotten och ett år till och med högst i riket. Det har funnits utbildade bibliotekarier sedan 1935 som arbetat enligt då gällande direktiv och stadgar. Före 1958 var det för spridande av svensk kultur och efter stadgeändringen då ordet svensk ströks från stadgarna
494
14
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
kunde man erbjuda också finsk litteratur till de låntagare som så önskade. 1958 inkom ett cirkulär från folkskoleinspektör William Snell, Skolöverstyrelsen, med information om att man nu kunde få statsbidrag för inköp av finsk litteratur. Efter att bestämmelserna ändrats beslöt man vid styrelsemötet i mars 1959 att centralbibliotekarie Olga Bardh, Luleå, i samråd med folkskoleinspektör Snell skulle köpa in finska böcker för 10-15 % av det totala anslaget.
Om Ossian Svensson
1918 anställdes Ossian Svensson som föreståndare. Han ansvarade också för skolans bibliotek. Svensson verkade vid folkhögskolan under 28 år, först som föreståndare och sista åren som rektor då dåvarande rektorn Carlström kom in i riksdagen. Svensson var omtyckt av befolkningen kan man läsa i lokaltidningarna. Hans stora intresse var böcker och folkbildning. Han var född i Blekinge men verkade sin mesta tid i Övertorneå. Han värnade om folkhögskolan som skolform och intresset för folkbildning ledde honom vidare till hembygdsforskning och samlande av litteratur som beskrev bygderna han verkade i. Han var systematisk i allt han företog sig. Han kritiserade ofta hur man hanterade vandringsbiblioteken från Luleås centralbibliotek. Litteraturlistorna saknade exempelvis årtal, vilket gjorde det svårt för biblioteken att veta hur aktuella böckerna var. Hans betydelse för Tornedalens bibliotek har varit helt avgörande. Stor del av hans yrkesverksamma tid gick till utvecklande av biblioteksverksamheten. Han dog i sin stuga i Puostijärvi 1946 och efterlämnade en privat samling innehållande närmare 1000 band av värdefull litteratur som blev grunden till det nuvarande Nordkalottbiblioteket. Utan Ossian Svensson hade vi inte haft det vi har idag. Samlingen är en unik litterär skatt om Nordkalotten innehållande litteratur på latin, engelska, tyska, franska, italienska, finska inköpta från olika antikvariat i Europa. Bibliotekarie Karin Främling sammanställde en katalog över den Svenssonska samlingen.
Inflytelserika röster
Det fanns ett stort intresse från olika håll för Tornedalen och folkhögskolans arbete med att förmedla svensk kultur till finnbygden, speciellt under den infekterade språkdebatten under 1920- och 30-talen. Tornedalens folkhögskola besöktes av olika delegationer. I verksamhetsberättelserna kan man följa vilka som besökte skolan. Det var viktigt att visa upp sin verksamhet för politiker och myndigheter med inflytande. Det framgår i verksamhetsberättelsen att Gustav V hedrade Sveriges nordligaste folkhögskola år 1921.
”Skolans syfte är att sprida svensk språk och kultur och därmed mera ljus i dessa avlägsna och vidsträckta bygder, men på samma gång vara en barriär mot främmande inflytande från österled”
(Redogörelse för Tornedalens folkhögskola.)
Eftersom länets landshövding satt i styrelsen för folkhögskolan och efter 1928 i styrelsen för Tornedalens bibliotek insåg man vikten av inflytelserika röster när det gällde statlig finansiering. När landshövding Malm talade vid skolans 25-årsjubileum 1924 nämnde han just detta.
Så hände sig att 1920-21 års regering kommo att sitta tre män som vid vitt skilda tider varit landshövdingar i Norrbottens län, nämligen von Sydow, Murray och Malm.”
(Redogörelse för Tornedalens folkhögskola )
Slutord
”Det betraktades nästan som ett handikapp att kunna tala och läsa finska. En person som
var helt okunnig i finska, ummikko, ansågs rentav mera bildad än en tvåspråkig”.
Ragnar Lassinantti
(Starbäck, 1982)
Jag har med mitt arbete gett en överblick över biblioteksväsendet i Tornedalen med fokus på Tornedalens bibliotek under tidsperioden 1900–1960. Den dåtida nationalistiska ideologin om
15
495
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet SOU 2023:68
ett folk, en kultur och ett språk gjorde att Tornedalen sågs som ett problemområde i Sverige. Bildandet av Tornedalens bibliotek 1928 var ett sätt att komma åt problemet. Bibliotekets uppdrag blev att sprida god svensk litteratur i de finsktalande delarna av Norrbotten och därmed fungera som ett led i försvenskningsarbetet. Trots att det ända fram till 1957 stod i bibliotekets stadgar att just svensk litteratur skulle tillhandahållas fanns det en liten del finskspråkig litteratur i omlopp som man fått genom gåvor eller via depositioner från Luleå bibliotek. Den blev dock inte införlivad i beståndskatalogen, kanske som ett sätt att kringgå stadgarna. Frågan om inköp av finsk litteratur togs även upp vid styrelsemöten eftersom efterfrågan var stor men med hänsyn till stadgarna avstod man från inköp. Efter att språkdebatten ebbat ut på 50-talet började styrelsen ansöka om medel för att köpa in litteratur på finska.
Det skrivna ordet och litteraturen var ett verkningsfullt medel för att förmedla fosterländsk anda. För beslutsfattarna var det en utmaning att delar av den svenska befolkningen inte kunde svenska. Skolväsendets framväxt medförde stora förändringar i lokalsamhällena i hela landet och i synnerhet i Tornedalen med dess finsktalande befolkning. Många lärare kände sig frustrerade i sin lärargärning av att aldrig ens nå till en nivå då barnen kunde ge sig i kast med att skriva en uppsats. En storskalig satsning på läsning för folket i finnbygden drogs igång med hjälp av boksändningar på svenska språket, gratis tidningar, tidskrifter och generösa statsbidrag samt gåvor dels från välbeställda men också från olika bokförlag.
Grundandet av Tornedalens bibliotek 1928 är således unikt i Sverige och verksamhetens omfång imponerar. Biblioteket fick uppdraget att fungera som ett centralbibliotek för de finskspråkiga delarna av Tornedalen. Staten finansierade projektet och till sin hjälp att sprida svenskspråkig litteratur hade den institutioner och inflytelserika personer i regionen, inom kyrkan och på lokalplanet. De som bäst kände till de lokala nätverken var lokala präster, lärare och rektorerna vid Tornedalens folkhögskola.
Ytterligare vetenskaplig forskning i ämnet behöver göras. Domkapitlets arkiv i Härnösand innehåller många svar när det gäller kyrkans roll i försvenskningsarbetet. Luleå kommuns arkiv innehåller troligtvis lånejournaler, protokoll och handlingar som berör Tornedalens bibliotek från 1930-talet och framåt.
På ett effektivt sätt fråntogs människorna i Tornedalen möjligheten att läsa litteratur på sitt modersmål. Man fråntogs sitt skriftspråk och senare generationer kom att varken kunna läsa eller skriva det talade modersmålet. Idag är det vanligt att man har bibliotekskort på bägge sidor om gränsen.
Källor, litteratur
Bergenudd, Linnea, (2020) Luleå folkbiblioteksutveckling ur ett genusperspektiv - med fokus på centralbibliotekarien Olga Bardh Betänkande och förslag rörande folkskolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län, (1921) Borelius, Fredrik, (2008) Gångstigsbygden Elenius, Lars, (2021) Både finsk och svensk : modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939 Främling, Karin (1962) Katalog över Svenssonska samlingen Hansson, Joacim, (2012) Folkets bibliotek
496
16
_______________________________________
7. Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet
Katalog över Kukkola ungdomsförenings lånebibliotek=Luettelo Kukkolan nuorisoseuran lainakirjastosta ((1903) Katalog över Tornedalens bibliotek (1936) Lassinantti, Ragnar, (1965) Synpunkter och skildringar Lindskog, Gerda Helena, (2010) Snölandets fattiga till hjälp : kvinnor och män kring Met Tornedalen nr. 3-4 (1988) Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933 Lysebäck, Anna, Norrström, Lise-Lotte, (2000) Bokbussen - från dåtid till nutid Necander, Maria, (2021) Folkbibliotekens utveckling: En kvalitativ innehållsanalys av politiska dokument 1899-1912 Ragnar Lassinantti i tal och skrift : ett urval, (2005) / redaktörer: Bengt Matti, Marita Mattsson Barsk Redogörelse över Stiftelsen Tornedalens folkhögskola, 1899-1952 Slunga, Nils, (2000) Arbetsstugorna i norra Sverige Slunga, Nils, (1965) Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten Snell, William, (1976) Återblick Starbäck, Carl Georg, (1982) Ur svenska historien : Ruotsin historiasta Svanberg, Gustav, (1975) Haparanda lånebibliotek 1875-1975 Tenertz, Hugo,(1942) Folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar Teners, Hugo, (1963) Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola 1899-1949, 1950 Tradition och förnyelse, (1999) redaktör Karl Pekkari
Dagens Nyheters arkiv Diverse protokoll och handlingar vid Tornedalens bibliotek, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommuns arkiv och Nordkalottbiblioteket Intervju med Sven-Ola Hellmér, pensionerad länsbibliotekarie, 1975 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hb:diva-9692 https://sverigesradio.se/avsnitt/1670746 Bibliotekens svenska superhjälte – Valfrid Palmgren
17
497
STRÖÄNGAR
TORP, EIVIND
2021
499
8. Ströängar SOU 2023:68
Innehåll
Uppdraget ................................................................................................. 2 Olika typer av ströängar ............................................................................ 4 Bakgrund................................................................................................... 5 Lag (1921:378) om ströängars indragande till kronan............................... 7 1957 års utredning om ströängar ............................................................ 10 Olika riksdagsinitiativ i frågan om ströängar............................................ 12 Ds 1997:37 Ströängar ............................................................................. 17 Riksrevisorernas rapport ......................................................................... 20 Ytterligare initiativ från riksdagen ............................................................ 22 Frågan om jakträtt ................................................................................... 24 Förskjutning i perspektivet beträffande behovet av översyn ................... 25 Sammanfattning ...................................................................................... 27 Källor....................................................................................................... 29
8. Ströängar
1
501
8. Ströängar SOU 2023:68
Uppdraget
Under tiden för kommissionens arbete har det inkommit synpunkter dels om behovet av utredning om avvittringen rent allmänt, dels om behovet av att utreda frågan om hur vissa regler beträffande ströängar tillämpades. Enskilda personer har även överlämnat skriftliga handlingar till kommissionen som dels gäller uppgifter om oklarheter kring rättigheter knutna till specifika fastigheter, dels protokollshandlingar som härrör från indragning av ströängar enligt 1921 års lag om ströängars indragande till kronan. Av den sistnämnda typen av handlingar framgår att vissa avsteg gjordes från det regelverk som gällde för förfarandet vid ströängars indragande.
Mot bakgrund av de synpunkter och handlingar som inkommit till kommissionen har det ansetts nödvändigt att utreda statens hantering av vissa frågor kring ströängar. Det rör sig alltså inte om en utredning om ströängar rent allmänt utan dess fokus är hur staten har hanterat de krav om granskning av ströängsproblematiken som vid olika tillfällen har ställts.
Sammanställningen ska särskilt beakta aspekter som kan vara av betydelse med hänsyn till kommissionens utredningsuppdrag. I direktiven sammanfattats utredningsuppdraget i följande överordnade mål:
• kartlägga och granska assimileringspolitiken och dess konsekvenser för minoriteten, grupper inom minoriteten och enskilda,
• sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter, och
• lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.
Kommissions uppdrag specificeras i fem punkter som i huvudsak är koncentrerade till den assimileringspolitik som bedrevs mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900-talen. Därutöver ska kommissionen analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Huruvida statens hantering av ströängar kan ses som en del i en assimileringspolitik riktad mot tornedalingar, kväner och lantalaiset kan diskuteras. Det är emellertid ingen tvekan om att de åtgärder som staten verkställde, i första omgången för att öka inflyttningen till Norrlands inland och i efterhand för att reglera villkoren för de människor som var bosatta i denna delen av landet, berörde en befolkning som var utan möjligheten att påverka de beslut som de omfattades av. Problematiken kring ströängar och de oklarheter som fortfarande finns vad gäller oreglerade ströängar är
2
502
något som många kväner och lantalaiset påverkas av även om fenomenet är aktuellt också för personer med annat ursprung. Statens hantering av ströängar är således en sakfråga som berör många tornedalingar, kväner och lantalaiset och som är relevant i förhållande till den ovan citerade formuleringen; ”historiska aspekter som har kommit att påverka situationen för tornedalingar, kväner och lantalaiset”.
Fenomenet ströängar uppstod som en följd av statens intresse av att kolonisera Norrlands inland och anknyter till avvittringen och de olika regler som har utfärdats för avvittringens genomförande. Problematiken kring ströängar har således funnits under en lång tidsperiod. De oklarheter som har funnits – och som fortfarande finns – både vad gäller ströängarnas gränser och vilka rättigheter som anknyter till ströängar, kan därför ha sin bakgrund i lagstiftning eller administrativt förfarande från mycket olika tidsperioder. En utredning om avvittring och dess följer för människor bosatta i Norrland innebär ett mycket omfattande arbete som överstiger såväl tidsramen som ramen för de resurser som sannings- och försoningskommissionen förfogar över. Däremot har det ansetts lämpligt frambringa kunskap om statens inställning i frågan om vad som bör ske vad gäller det som kallas oreglerade ströängar
Avsikten med den nu aktuella rapporten är inte att belysa alla aspekter som kan ha gett upphov till olika oklarheter kring ströängar. Rapporten har sitt fokus på de krav som under senaste decennierna har riktats mot staten om att utreda de problem som anses föreligga i förhållande till ströängar.
8. Ströängar
3
503
8. Ströängar SOU 2023:68
Olika typer av ströängar
I tidiga historiska dokument kallas det som idag benämns ströängar ofta för utängar. Det vill säga ängsmark belägen utanför själva gården eller gårdsbildningen. Efterhand har ströängar etablerats som begrepp för att benämna de markområden utanför gården som innehavaren hade vissa rättigheter till. Efter genomförande av 1921 års lag om indragning av ströängar till staten används ofta följande kategorier av ströängar:
Oreglerade ströängar utgörs av de ströängar som inte
omfattats av tilläggsavvittringen eller av 1921 års lag. De oreglerade ströängarna är, med undantag för några hektar i Västerbottens län, belägna i Norrbottens län. Den totala arealen oreglerade ströängar uppgår till cirka 19 800 hektar. I huvudsak är det ströängar belägna ovanför odlingsgränsen samt ströängar som vid tilläggsavvittringarna var belägna inom enskilda fastigheter eller allmänningsskogar som fortfarande är oreglerade. I den mån ströängar borde ha omfattats av reglerna om tilläggsavvittring eller ströängsindragning, men likväl av något skäl inte blivit föremål för någon prövning, innefattas även de i kategorin oreglerade ströängar.
Reglerade ströängar, som även kallas bibehållna
ströängar, är sådana ströängar som efter tilläggsavvittring eller efter prövning enligt 1921 års lag fått behållas av innehavaren av fastigheten. Den totala arealen reglerade ströängar uppgår till cirka 19 300 hektar.
Indragna ströängar utgörs av sådana ströängar för vilka staten
vid tilläggsavvittring eller enligt 1921 års lag utnyttjat sin återlösningsrätt. År 1985 beräknades cirka 6 000 hektar av dessa vara belägna inom annan ägares marker.
1
4
504
8. Ströängar
Bakgrund
Den som ville bosätta sig i Lappland och ”där upptaga ett nybruk” var beroende av att kunna skörda hö från ängsmark utanför den mark man avsåg bryta för odling. Att ha tillgång till sådana utängar var således en förutsättning för en tillvaro inriktad mot jordbruk i Norrlands inland från 1700-talet och framåt. Detta sakförhållandet gjorde att staten i sin önskan om att kolonisera Norrlands inland reglerade rätten till utängar för den som etablerade ”ett nybruk” i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Rätten att få tillgång till och nyttja utängar reglerades i lappmarksreglementet från 1749. Enligt reglementet hade nybyggarna rätt att bärga hö och foder till sina husdjur från utspridda utängar på kronans mark.
Gränserna mellan enskild mark och kronans mark kom slutligen att bestämmas genom avvittringen som för Lappland genomfördes under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet enligt 1873 års stadga om avvittring i Västerbotten och Norrbottens läns lappmarker.
Innan avvittringen var genomförd var nybyggarnas rätt till marken inte ordentligt fastställd. Genom avvittringarna och efterföljande skiftesförrättningar gavs nybyggarna rätt till särskilda skiften med de rättigheter som enligt lag hörde till en självständig fastighet. I samband med avvittringen företogs även en slutlig skattläggning.
Vid avvittringarna kunde en utäng som inte var odlad och som inte behövdes för nybyggets bestånd fråntas rättighetsinnehavaren utan ersättning. Vid avvittringsförrättningarna konstaterades att flertalet utängar bestod av icke uppodlad mark. Sådana utängar skulle i princip fråntas innehavarna. Det konstateras dock att utängarna i stor utsträckning fortfarande behövdes för innehavarnas försörjning eftersom uppodlingen av inägomark till hemmanen gått långsamt. Nybyggena kom därför enligt särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade förklaringar att få behålla utängar såväl inom kronans marker som inom avsatta allmänningar. Dessa utängar redovisades särskilt för varje fastighet i avvittringshandlingarna och kom då att benämnas ströängar.
Frågan om en avveckling av ströängarna aktualiserades åter på 1910-talet. Ströängsbruket betraktades inte längre som rationellt och ansågs utgöra ett hinder för skogsproduktionen på kronans marker och för renskötseln. Av 1916 års kungörelse om tilläggsavvittring följde att de ströängar ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län som inte uppodlats till åkermark mot ersättning skulle dras in till kronan när en avvittringsnämnd så bestämde. Genom 1921 års lag om indragande av ströängar till kronan kom även övriga delar av Västerbottens lappmark,
5
505
8. Ströängar SOU 2023:68
Norrbottens lappmark nedanför odlingsgränsen samt Jukkasjärvi socken ovanför odlingsgränsen att omfattas av ströängsindragningen. Ströängar belägna inom allmänningsskogar och enskilda fastigheter var dock generellt undantagna från indragningsförfarandet. I Västerbotten omfattades alla ströängar av tilläggsavvittringen och indragningsprövningen, utom tre hektar belägna på enskild mark. I Norrbotten kom dock betydande arealer att inte omfattas. Tilläggsavvittringen kom igång först år 1922 och avslutades år 1932. De sista förrättningarna enligt 1921 års lag avslutades år 1933. Av de ströängar som omfattades av något av dessa förfaranden återtogs 87 756 hektar av kronan medan 19 264 hektar fick behållas av ströängsinnehavarna.
Ströängsinnehavaren fick vid indragning ekonomisk ersättning som skulle svara mot kostnaden för att odla upp ny mark i en omfattning som skulle ge motsvarande avkastning av hö som den indragna ströängen. Större delen av ersättningen betalades ut först när nyodlingen var slutförd. Fastställda men ej utbetalda ersättningsbelopp saknar preskriptionstid så länge nyodlingsarbetet ej har slutförts. Fortfarande innestår odlingsersättning som kan betalas ut till respektive fordringsägare när villkoren för detta är uppfyllda.
Ströängar som fenomen har alltså omfattats av en rad regleringar från lagstiftarens sida. Statsmakternas inställning till vad som bör ske med kvarvarande ströängar har emellertid varierat över tid vilket förmodligen har lett till ökad osäkerhet bland innehavarna av oreglerade ströängar. Under andra halvan av 1900-talet har förslag kring en slutlig lösning av ströängsfrågan lämnats, dels genom utredningen
Ströängar (SOU 1957:30), dels genom departementspromemorian Ströängar (Ds
1997:37). Ingen av de förslag som presenterades vid dessa tillfällen blev framlagd för riksdagen. En följd av detta är att det alltjämt råder oklarhet kring statens inställning beträffande ströängar.
6
506
8. Ströängar
Lag ( 1921:378 ) om ströängars indragande till kronan
Frågan om avveckling av ströängar aktualiserade under 1910-talet. Bruket av ströängar hade under en längre tid ansetts vara mindre rationellt samtidigt som ströängarna ansågs vara ett ökande hinder för skogsbruket. En första reglering skedde genom 1916 års kungörelse om tilläggsavvittring av vilken det framgick att ströängar ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län som inte var uppodlade till åkermark mot ersättning skulle dras in till staten i fall avvittringsnämnden beslöt det.
2
Kungörelsen följdes senare upp genom 1921 års lag om indragning av
ströängar till kronan. 1921 års lag tillkom i syftet att återföra ströängar till statens disposition och förvaltning. Bakgrunden för lagen var framför allt att staten önskade att utlägga ytterliga ”kolonisationsområden” i de aktuella länen.
3
Lagens
huvudsakliga syfte var således att tjäna statens intresse av att öka bosättningen i Norrlands inland och att skapa förutsättning för ett mer rationellt jordbruk. En annan indirekt orsak till 1921 års lag var att 1873 års avvittringsstadga om ägobyte inte hade tillämpats så konsekvent som lagstiftaren hade förutsatt eftersom en strikt tillämpning av stadgan antogs leda till negativa följder för den jordbrukande befolkningen. En följd av detta var att antalet utängar förblev större än vad staten hade avsett.
4
Vid 1921 års lags tillkomst ansåg man emellertid att tiden var mogen
för att verkställa det återförandet till staten som från första början hade förutsatts. Den samlade arealen för ströängar omfattade då 135 000 hektar. Det rättsliga stödet för lagen blev i liten grad diskuterad. Lagrådet framförde dock följande synpunkt beträffande den rättsliga grunden för lagen:
”Den rätt med vilken de s.k. ströängarna innehafts, har, såsom av den förebragta utredningen framgår, från början varit synnerligen svag. Sedermera har emellertid genom medgivande från kronans sida denna rätt i viss mån vuxit sig starkare. Man synes nu få betrakta den såsom en äganderätt, inskränkt i så måtto att kronan är, där så anses lämpligt, berättigad att återtaga ströängarna mot vederlag i annan mark. Ifrågavarande lagstiftning avser att giva kronan rätt att mot huvudsakligen annat vederlag än mark återbekomma ströängarna; den är således av en karaktär i viss mån analog med expropriationslagens. Med hänsyn till den stora vikt ströängarnas återbördande till kronan av allt att döma har för de ifrågavarande landsdelarnas utveckling kan någon betänklighet mot denna lagstiftning icke anses föreligga, för så vitt den ekvivalent, som erbjudes ströängsinnehavarna, verkligen motsvarar vad de få avstå.”5
Dåtidens bedömning var alltså att ”landsdelarnas utveckling” fick vägas som en avgörande faktor i bedömningen av lagstiftningens rättsliga grund.
2 Ds 1997:37 s. 13. 3 Prop. 1921:199 s. 39. 4 Rodhe, A. E, Lagstiftningen om ströängar inom lappmarken, Svensk JuristTidning 1921. 5 Prop. 1921:199 s. 92 – 93.
7
507
8. Ströängar SOU 2023:68
Lagen skulle i stora drag tillämpas på fastigheter nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt hela Jukkasjärvi socken.
6
Som
skäl för att Jukkasjärvi socken skulle omfattas av lagen anfördes att man i socknen hade goda avsättningsmöjligheter för jordbruksprodukter på grund av gruvfälten i området.
7
Det förhållande att lagen var tillämplig för vissa ströängar men inte för
andra var omtvistad. Bland annat anförde Lantmäteristyrelsen att detta för ortsbefolkningen måste ”te sig såsom ledande till orättvisa.”
8
Vederlag för
ströängarna utgick på så sätt att staten bekostade uppodling av ett område i närheten av gården som beräknades ge lika stor höskörd som de indragna ängarna.
9
Lagen har inalles 63 paragrafer varav ett relativt stort antal bestämmelser rör det praktiska förfarandet för hur indragningsprocessen skulle genomföras. A. E. Rodhe, som ingick i 1919 kolonisationskommitté som hade utarbetat förslaget om 1921 års lag, skrev i samband med en presentation av lagens syfte och inriktning bland annat följande:
”Onekligen kommer lagen ingripa i lappmarksbefolkningens inrotade vanor och tänkesätt, och det torde därför vara av vikt att ej gå alltför brådstörtat tillväga.”10
Rodhe går inte närmare in på vad han åsyftar i sammanhanget men uppenbarligen fanns en viss oro för följderna av lagen och dess tillämpning för den enskilda ströängsinnehavaren.
Indragning av ströängar enligt 1921 års lag pågick fram till 1933, och resultatet av lagen var att ströängar motsvarande en areal om 87 756 hektar indrogs till staten medan ströängar motsvarande 19 264 hektar behölls av tidig are innehavare. 11 Utfallet av 1921 års lag redovisas bland annat i 1957 års utredning om ströängar. Av utredningen framgår att resultatet av ströängsindragning ansågs vara synnerligen lyckad. Graden av nyodling hade ökat i båda länen och indragningen av ströängar ansågs ha lett till ett mer rationellt jordbruk. Men det var inte endast ur ett nationellt perspektiv som ströängsindragningen ansågs lyckad. Det ansågs också vara ”den jordbrukande befolkningens egen uppfattning”.
12
Om det senare anfördes följande:
6 Jfr 3 §. 7 Prop. 1921:199 s. 45. 8 Prop. 1921:199 s. 44. 9 Jfr 7 §. 10 Rodhe, A. E, Lagstiftningen om ströängar inom lappmarken, Svensk JuristTidning 1921. 11 SOU 1957:30 s. 144. 12 Uppgifterna hänför sig till protokollen för de möten som utredningen höll på orter som berördes av indragningsförfarandet samt till yttranden från kommunalnämnderna, SOU 1957:30 s. 41 – 42.
8
508
8. Ströängar
”Det allmänna omdömet är att åtgärderna varit till stor nytta för jordbruket. Från så gott som alla socknar förekomma uttalanden såsom följande. Befolkningen var synnerligen belåten. Indragningen medförde en kraftig uppryckning och rationalisering av jordbruket. Även om jordägarna till en början voro tveksamma, så voro nu alla nöjda med vad som skett.”13
Av utredningsbetänkandet framgår dock att ”anmärkningar och anmälningar av missnöje” hade förekommit. Dessa hade, enligt vad som anförs i betänkandet, framförallt gällt att ”förrättningsmännen voro alltför medgörliga, då det gällde att pröva frågan om vilka ängar som skulle f å behållas”. 14 Det framgår dock inte vem som var av denna uppfattningen. Därutöver görs det gällande att flera innehavare av ströängar som hade fått sin önskan om att få behålla vissa ängar tillgodosedd, i efterhand hade ångrat sig.
15
Anmärkningar hade även inkommit på att nya
odlingsområden ofta blev utlagd för långt från gårdarna samt på mark som inte var odlingsbar. En del nyodlingar hade därför blivit avvecklade. Slutligen hade anmärkningar inkommit mot att rätten att ta hässjevirke i ströängsskog hade gått förlorat uta n kompensation.
16
Vid nutida läsning är det svårt att befria sig från uppfattningen att utredningsbetänkandet i dessa delar har statens intressen för ögonen i bedömningen av följderna av 1921 års lag. Den oro som Rodhe (innan lagens verkställande) hade antytt vad gäller lagens följder för den jordbrukande befolkningen, berörs inte i betänkandet till 1957 års utredning.
17
Det finns flera moment kring 1921 års lag som kan ha lett till en känsla av orättvisa bland dem som lagen skulle tillämpas mot. Det gäller för det första att lagen endast skulle tillämpas i vissa områden vilket också diskuterades av lagstiftaren innan lagen fastställdes. Orättvisan ansågs den gången drabba innehavare av ströängar som inte omfattades av lagen.
18
För det andra var vissa ströängar inom lagens
geografiska tillämpningsområde möjlig att undanta från indragning.
19
Detta, som
inte diskuteras i förarbetena, kan ha gett upphov till uppfattningar om att lagen innebar orimliga skillnader mellan olika ströängsinnehavare. Därnäst innebar lagen att de så kallade ströängsnämndera vid tillämpningen av olika bestämmelser skulle
13 SOU 1957:30 s. 42 – 43. På annat håll framgår dock att ”många jordägare ännu icke voro beredda att övergiva ströängsbruket”. SOU 1957:30 s. 44. 14 SOU 1957:30 s. 43. 15 SOU 1957:30 s. 43. 16 SOU 1957:30 s. 43. 17 Jfr lagrådets yttrande beträffande förutsättningarna för statens rätt att genomföra indragningen. 18 SOU 1957:30 s. 46. 19 Jfr 4 och 5 §§.
9
509
8. Ströängar SOU 2023:68
behöva göra ett antal skönsmässiga bedömningar.
20
De bedömningar som
nämnderna hade att göra – eller som lagrådet uttryckte det ”verkställa uppskattning och värdering” – kan antas i många fall ha skilt sig från ströängsinnehavarnas bedömningar. Det var följaktligen angeläget för lagstiftaren att ströängsnämnderna inte skulle uppfattas att endast representera statens intressen.
21
Utöver vad som redan har nämnts kan det också ha skett avsteg från vissa av de förfaranderegler som lagen fastställer för indragningsförrättningarna. Som tidigare har nämnts har exempel på detta överlämnats till kommissionen. Det saknas emellertid dokumentation för att kunna dra några säkra slutsatser kring detta. Sammantaget finns det flera moment kring 1921 års lag – både vad gäller lagens bestämmelser och hur dessa har tillämpats – som kan ha gett upphov till missuppfattningar, missnöje och i vissa fall upplevelse av rättsosäkerhet.
Slutligen bör det noteras att lag (1921:378) om ströängars indragande till kronan fortfarande är gällande.
1957 års utredning om ströängar
Efter 1933 har avvecklingen av ströängar varit obetydlig såväl på statlig mark som på annan mark. I vissa fall har det tidigare Domänverket sålt enklaver av ströängar som varit belägna inom annan mark.
22
Därutöver har vissa ströängar återgått till
staten på annat sätt än genom indragningsåtgärder. Exempelvis har ströängar som har utelämnats vid laga skiften ansetts ha återgått till staten och därmed sammanförts med övrig statlig mark. Staten har dessutom genom köp återförvärvat vissa ströängar som på grund av avsöndring eller avstyckning hade skilts från vederbörande hemman och därigenom blivit särskil da fastigheter.
23
En ökande oro vad gäller skogsbrukets utveckling gjorde frågan om ströängarna aktuell under början av 1950-talet. I utredningar om skogsbruket i Norrland hade under 1930- och 40-talen påpekats att ströängar utgjorde en avsevärd olägenhet för allmänningsskogarna och att ströängar därför borde avvecklas.
24
Bland annat
diskuterades möjligheten för att ströängar skulle inlösas av allmänningsdelägarna
20 Se exempelvis lagrådets kommentar till paragraferna 17, 21 och 56 i lagförslaget, prop. 1921:199 s. 93 och 97. 21 Prop. 1921:199 s. 50. 22 Ds 1997:37 s. 14. 23 SOU 1957:30 s. 45. 24 Se exempelvis SOU 1937:29.
10
510
8. Ströängar
”för ett billigt pris”.
25
Regeringen hade redan under början av 1930 talet gett i
uppdrag åt länsstyrelsen i Västerbotten att utreda möjligheten av indragning av ströängar till allmänningsskogarna.
26
Skogsbrukets förutsättningar och framtida
utveckling utgjorde således en viktig bakgrund till 1957 års utredning om ströängar. En mera udda bakgrund var en uppmaning från byamännen i Randijaur och fem andra byar i Jokkmokks socken om ”att åtgärder måste vidtagas för indragning av ströängar inom kronomark även ov an odlingsgränsen”.
27
1957 års utredning lämnade förslag om införande av en ny lag om ströängar som skulle ersätta 1921 års lag. Den nya lagen skulle innebära ett allmänt indragande av ströängar till staten. Av 3 § i lagförslaget framgår att ”ströäng, som icke tidigare skilts från fastighet till vilken ängen hörde och återgått till kronan, skall efter vad i denna lag stadgas indragas till kronan”.
28
Vissa möjligheter till undantag fanns i
förslaget men de var begränsade.
29
Indragningsförrättningen skulle genomföras av
lantmätare och två goda män.
30
Utfallet av förrättningen skulle vara möjligt att
överklaga till ågodelningsrätten, men rättens beslut i ersättningsfrågan skulle inte vara möjligt at t överklaga.
31
I förhållande till 1921 års lag är det av visst intresse att
notera att det av 15 § av lagförslaget framgår att det ej skulle utgöra hinder för genomförande av en indragningsförrättning om fastighetsägaren uteblev, ifall förrättningen var lagligen kungjord.
32
Lagförslaget motiverades med hänvisning till de resultat som hade följt av den tidigare genomförda indragningen av ströängar til l staten.
33
Det vill framförallt säga
den utveckling som ströängsindragningen ansågs ha lett till för jordbruket. Som slutomdöme anförde utredningen att ströängsindragningarna ”varit till erkänd nytta för både jordbruk, skogsvård och renskötsel samt att statsmakternas syfte blivit i görligaste mån uppfyllt.”
34
Utredningens förslag fick emellertid inte stöd av det ansvarige statsrådet. Skälet var främst att förslagen skulle innebära stora kostnader för staten och att rationaliseringar inom jordbruket i stor utsträckning kunde uppnås genom andra
25 SOU 1937:29 s. 227. 26 SOU 1957:30 s. 6. Se även Riksdagens berättelse 1958 s. 26. 27 SOU 1957:30 s. 6. 28 SOU 1957:30 s. 9. 29 Jfr 5 § lagförslaget, SOU 1957:30 s. 10. 30 Jfr 11 § lagförslaget, SOU 1957:30 s. 11. 31 Jfr 23 och 24 §§ lagförslaget, SOU 1957:30 s. 14. 32 SOU 1957:30 s. 12. 33 SOU 1957:30 s. 35 – 45. 34 SOU 1957: 37 s. 44.
11
511
8. Ströängar SOU 2023:68
åtgärder.
35
Inställningen i övrigt var att ströängarna var en kvarleva från äldre tiders
jordbruk och att de successivt borde avvecklas helt.
36
Olika riksdagsinitiativ i frågan om ströängar
Efter att utredningens förslag hade avvisats av regeringen följer en lång period om flera decennier där regeringen inte tar några aktiva initiativ i frågan om ströängar. I stället är det främst genom olika riksdagsinitiativ som ströängsfrågan aktualiseras. Detta skedde första gången under början av 1980-talet.
I samband med riksdagens behandling av regeringens proposition med anledning av ändringar i lag (1970:995) om införande av nya jordabalkenuppmärksammades den särskilda situation som innehavare av ströängar befann sig i av vissa riksdagsledamöter.
37
Mot den bakgrund lämnade man in en motion i syfte att
säkerställa att innehavarnas rätt till ströängar skulle kvarstå oförändrat trots de föreslagna ändringarna i jordabalken. I motionen föreslogs att ströängsinnehavares nyttjanderätt till ströäng borde kvarstå ”i enlighet med hävd och tidig are rättsfall”.
38
Motionen behandlades i anslutning till lagutskottets behandling av propositionen. Beträffande frågan om ströängar inhämtade utskottet ett yttrande från Kammarkollegiet. Av Kammarkollegiets yttrande framgick att ströängsrättigheternas anknytning till fastigheterna var av sådan karaktär att den då föreslagna lagändringen inte kunde påverka ströängsrättens innehåll eller bestånd. Utskottet delade Kammarkollegiets uppfattning och ansåg genom sitt ställningstagande att motionärernas förslag va r tillgodosedd.
39
Riksdagens slutliga
beslut i frågan var ett godkännande av vad utskottet hade anfört med anledning av motion 1982/83:136. Huruvida riksdagen genom sitt beslut kan anses ha anslutit sig till formuleringen ”i enlighet med hävd och tidigare rättsfall” har i efterhand inte närmare diskuterats. Riksdagens behandling av motionen och ställningstagande med anledning av den, kan dock knappast vara utan betydelse i fråga om hävdens betydelse vad gäller oreglerade ströängars rättsliga ställning.
Under mitten av 1980 talet utredde Lantbruksstyrelsen frågan om ströängar. Myndigheten överlämnade under slutet av 1985 förslag till riktlinjer för det fortsatta
35 Prop. 1960:62 s. 46 – 47. 36 Prop. 1960:62 s. 45. 37 Se prop. 1982/83:54. 38 Riksdagsmotion 1982/83:136. 39 Lagutskottets betänkande 1982/83:30.
12
512
arbetet för en avveckling av ströängarna till regeringen.
40
Utredningen ledde
emellertid inte till någon åtgärd från regeringens sida.
Under slutet av 1980-talet lämnades två motionsyrkanden till riksdagen beträffande avvittringen och dess följer. Motionerna kom att få stor betydelse i fråga om utredning av ströängsfrågan. De kommer därför att redovisas mera ingående.
I 1988/89:Bo408 (m, fp, c) yrkades att riksdagen hos regeringen skulle begära en översyn av avvittringens slutförande inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I 1988/89:Bo514 (vpk) yrkades att riksdagen som sin mening skulle tillkännage till regeringen vad som i motionen anfördes om behovet av en översyn av avvittringens slutförande inom Västerbottens och Norrbotten s lappmarker.
41
I
flerpartimotionen anfördes bland annat följande:
”Av berörda sakägare inom dessa län har ofta ifrågasatts nuvarande områdesgränsers riktighet och dess överensstämmelse med de lagar och förordningar enligt vilka avvittringen genomfördes. Till saken hör, att grundläggande handlingar enligt ifrågasatt uppgift saknas hos berörda myndigheter. Detta har medfört att sakägare icke fått acceptabla svar på sina frågeställningar hos berörda myndigheter. Tvister om jakträtt och markanvändning är vanliga och en allmän känsla av rättsosäkerhet råder.”
I motionen från vpk anfördes följande:
”Privata markägare från dessa områden har ofta ifrågasatt nuvarande områdesgränsers riktighet. Det har också uttryckts tvivel på att alla beslut och åtgärder man vidtog stod i överensstämmelse med lagens anda och innehåll. Med tanke på omfattningen av den process som avvittringen utgjorde är det rimligt med en översyn av avvittringens slutförande inom ovannämnda lappmark.”
Mot bakgrund av vad som gjordes gällande i motionerna beslöt riksdagens bostadsutskott att utreda frågan om avvittringen i lappmarkerna för de aktuella länen. Bostadsutskottet inhämtade yttrande över motionerna från justitiekanslern (JK), hovrätten för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Norrbottens län, statens lantmäteriverk och statens vattenfallsverk. Därutöver bereddes ytterligare ett antal instanser möjlighet att yttra sig.
Av bostadsutskottets betänkande (Bo1989/90:BoU12) framgår att de flesta remissinstanser ansåg att en översyn av avvittringsförfarandet inte var nödvändigt.
40 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 8. 41 Motionerna hade lämnats in under januari 1989 men hänskjutits till riksmötet 1989/90 med stöd av Bostadsutskottets betänkande 1988/89:BoU13.
8. Ströängar
13
513
8. Ströängar SOU 2023:68
Enligt JK hade inget framkommit som visade att områdesgränser skulle ha utsatts felaktigt eller att gränsdragningar skulle vara ifrågasatta.
42
Hovrätten för Övre
Norrland uppgav att det vid processer som hade förts under senaste decennierna inte hade framkommit något som skulle kunna ifrågasätta avvittringens giltighet eller som tydde på bristfällig redovisning hos länsstyrelserna.
43
Därutöver hade
lantbruksstyrelsen inte någon erfarenhet av att gränserna för privata fastigheter skulle vara så oklara eller felaktiga att generella åtgärder skulle behöva vidtas.
Mot bakgrund av inkomna remissvar – där svaren från rättsvårdande myndigheter tycks ha vägt tyngst – samt bostadsutskottets egen beredning ansåg utskottet att det inte fanns belägg för att avvittringsförrättningarna inte skulle ha verkställts i enlighet med de bestämmelser som gällde. Inte heller fann man stöd för uppfattningen att avvittringshandlingar saknades utom i något enstaka fall. Utskottet ansåg vidare att rättssäkerheten verkade ha varit väl tillgodosedd med de möjligheter som fanns för den enskilde att bevaka sin rätt och att få en överprövning till stånd av fastställda utslag och slutlig utstakning av gränser. I det sammanhanget konstaterade utskottet att stort sett samtliga avvittringsutslag ovan odlingsgränsen hade varit föremål för sådana överprövningar. Bostadsutskottets slutsats blev således att det saknades skäl för att genomföra en översyn av avvittringen samtidigt som man pekade på att en översyn i sig inte kunde ha någon rättsverkan.
Remissvaren ger intrycket av att remissinstanserna i sin granskning framför allt har riktat sin uppmärksamhet kring det rättsliga förfarandet för genomförande av avvittringen utifrån vad som föreskrivs i olika lagar och förordningar. Flera instanser påpekade exempelvis att berörda bosättare enligt fastställda regler var säkerställd rätt att överklaga de beslut som fattades vid olika förrättningar och att rättssäkerheten, åtminstone i det avseendet, var säkrad. Kunskap om hur olika bestämmelser har tillämpats i fält kan antas ha varit begränsad hos de flesta remissinstanserna. Hovrätten för Övre Norrland är förmodligen den myndighet som i störst utsträckning har granskat olika handlingar från avvittringen. Hovrättens sammanfattar sin bedömning med att det inte finns anledning att ifrågasätta avvittringarnas giltighet eftersom ”de har skett i enlighet med lagar och förordningar och de har handlagts på ett fullt tillfredsställande sätt.”
44
Det är endast länsstyrelsen i Norrbotten som i sitt remissvar i viss mån berör sociala aspekter kring avvittringen i samband med myndighetens förklaring av varför
42 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 10. 43 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 11 – 12. 44 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 12.
14
514
länsstyrelsens fastställelseutslag i avvittringsärenden i samtliga socknar (bortsett från Arvidsjaur socken) har varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning:
”Detta var naturligt då de frågor som avgjordes var både kontroversiella och ingripande. Det är naturligt att det missnöje som rådde vid tiden för avvittringen lever kvar ännu i dag. Vår bedömning är dock entydig att avvittringarna genomfördes enligt gällande lag och att detta därtill prövades noga redan vid tiden för avvittringen av såväl länsstyrelsen som Kungl. Maj:t.”45
Flera remissinstanser hade framhållit att frågor kring avvittringen var väsentliga för berörda fastighetsägare och att möjligheterna till missförstånd vad gäller avvittringens komplicerade förfarande var många. Mot den bakgrunden ansåg flera remissinstanser att det förelåg ett behov av riktade informationsinsatser beträffande avvittringens resultat och rättsverkan. Bostadsutskottet anslöt sig till vad som hade framkommit om behovet av en särskild informationsinsats kring detta.
Därutöver hade flera remissinstanser i sina svar berört frågan om avvecklingen av ströängarna utan att frågan omfattades av remissen. Lantbruksstyrelsen anförde bland annat att man hade erfarit missnöje bland privata markägare som styrelsen antog ha samband med missförstånd om den rättsliga innebörden av avvittringen samt oklarhet om ströängarnas gränser och vilka rättigheter som tillkommer innehavare av olika slags ströängar. 46 Domänverket anförde att det fanns fog för uppfattningen att rättsläget delvis v ar oklart.
47
Länsstyrelsen i Västerbotten
påpekade att det fanns stor osäkerhet kring de så kallade oreglerade ströängarnas rättsli ga ställning.
48
Länsstyrelsen i Norrbotten anförde att det finns många tvister
beträffande jakträtt på ströängar vilket länsstyrelsen ansåg var förståeligt ”med hänsyn till att ströängarnas avgränsning är mycket oklar.”
49
Bostadsutskottet konstaterade att frågan om ströängarnas avveckling hade varit föremål för flera utredningar och att frågan senast hade utretts av Lantbruksstyrelsen. Utskottet konstaterade vidare att frågan hade behandlats i riksdagen 1988 efter en interpellation till jordbruksministern och att ministern i sitt svar hade klargjort att frågan var juridiskt och administrativt komplicerad och rymde ”olägenheter för såväl enskilda som det allmänna”
50
och att en översyn av
ströängsfrågan borde göras med syftet att bland annat se över de juridiska
45 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 18. 46 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 12. 47 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 15. 48 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 17. 49 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 19. 50 Bostadsutskottets betänkande 1989/90:BoU12 s. 8.
8. Ströängar
15
515
8. Ströängar SOU 2023:68
förutsättningarna och hur en avveckling av ströängarna lämpligast borde ske. Bostadsutskottet ansåg mot denna bakgrunden att ströängsproblematiken borde lösas och lyfte fram tre särskilda skäl till varför det var angeläget:
•
Det fanns oklarheter om ströängarnas läge och avgränsning.
•
Det måste skapas klarhet om rättigheter för de boende i området.
•
Det var angeläget att frågan blev löst i förhållande till rennäringens och
skogsbrukets intressen.
Med anledning av tidigare nämnda riksdagsmotioner och vad som utretts mot bakgrund av dessa, hemställde bostadsutskottet att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört om:
1. Information om avvittringen.
2. Översyn av ströängarna.
Riksdagen biföll utskottets hemställan i beslut 1990-04-25.
51
Drygt två år senare framgår av regeringens redogörelse över behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, att frågan om information om avvittringen har hanterats på så sätt att en informationsbroschyr har getts ut hösten 1991. Vad gäller frågan om översyn av ströängarna framgår det att en departementspromemoria med förslag om hur ströängsproblemet ska lösas planeras från regeringens sida.
52
Vid nästkommande riksmöte 1993/94 begärde konstitutionsutskottet en redogörelse från bostadsutskottet med anledning av att riksdagsskrivelsen från 1990 ännu inte hade slutbehandlats vad gäller frågan om översyn av ströängar. Bostadsutskottet hänvisar i sitt svar till att en departementspromemoria fortfaran de planeras.
53
Under slutet av 1990-talet tas ytterligare initiativ i riksdagen till utredning beträffande följderna av avvittringen. Också vid detta tillfället är utgångspunkten oklarhet om vilka rättigheter som finns efter avvittringen, men vid detta tillfälle är uppmärksamheten riktad mot jakt- och fiskefrågor. I motionen lämnas förslag om att regeringen ska ta initiativ till att reda ut hur frågan om nybyggarnas rättigheter har hanterats.
54
Motionen avstyrktes av bostadsutskottet med hänvisning till tidigare
beslut av bostadsutskottet om att rättsliga förhållanden endast kan lösas genom
51 Riksdagens skrivelse 1989/90 nr 209 p. 1. 52 Regeringens skrivelse 1992/93:15 s. 111. 53 Bostadsutskottets yttrande 1993/94:BoU4y s. 1.
54 Riksdagsmotion 1997/98:Bo404. Motionen lämnades av Maggi Mikaelsson (v) som också hade lämnat motionen 1988/89:Bo514.
16
516
domstolsprövning.
55
Avslutningsvis påminde utskottet om att regeringen inom kort
skulle komma att presentera förslag om hur den avvittringsrelaterade frågan om äganderätten till ströängar skulle hanteras som riksdagen tidigare ha de begärt.
56
I
det följande ska regeringens förslag till lösning av ströängsfrågan presenteras närmare.
Ds 1997:37 Ströängar
Som regeringen tidigare hade framfört till riksdagen hade justitiedepartementet getts i uppdrag att utreda och lämna förslag till lösning av ströängsfrågan. 1997 lämnade departementet slutligen en promemoria med förslag till en slutgiltig lösning av ströängsfrågan. Förslaget innebar att ströängar helt och hållet skulle avvecklas. Avvecklingen föreslogs ske genom fastighetsreglering. För att möjliggöra detta lämnades förslag om en ny lag genom vilken staten skulle avstå från återlösningsrätten till de oreglerade ströängarna, samt förslag om att viss lagstiftning som förhindrade att avveckling skulle kunna genomföras skulle upphöra att gälla. Vidare föreslogs att kravet om nyodling för tidigare indragna ströängar skulle slopas och att den återstående delen av ersättningar skulle utbetalas till berörda fastighetsägare. Den typ av avveckling av ströängarna som föreslogs var alltså att kvarvarande oreglerade ströängar övergick till nyttjanderättshavaren med full äganderätt.
I promemorian konstateras att ströängarna i flera hänseenden har avsevärt mindre betydelse än vad de hade haft i tidigare tider. Den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen hade enligt promemorian medfört att ströängarna inte längre kunde antas vara av någon större ekonomisk betydelse för jordbruket. Därutöver utgjorde ströängarna endast ett mindre problem i förhållande till andra näringar. För rennäringen ansågs ströängar inte vara något problem och för skogsbruket endast ett begränsat problem. De problem som ansågs föreligga i förhållande till ströängarna var främst de oklarheter som i vissa fall rådde om ströängarnas exakta läge och gränser. Därutöver pekar promemorian på vissa sociala problem kring ströängarna:
”Ett särskilt och i praktiken större problem är det förhållandet, att ett flertal fastighetsägare inte accepterar de rättsliga följderna av de avvittringar, tilläggsavvittringar och indragningar enligt 1921 års lag som har genomförts. Tidigare innehavare av sedan länge indragna ströängar anser sig i en del fall fortfarande ha kvar vissa rättigheter förknippade med den ströängen, t.ex.
55 Se Bostadsutskottets betänkanden 1992/93:BoU12 s. 8f och BoU 1994/95:BoU1 s. 5f. 56 Bostadsutskottets betänkande 1997/98:BoU8 s. 8.
8. Ströängar
17
517
8. Ströängar SOU 2023:68
jakträtt. Det förekommer att såväl riktigheten som äktheten av de kartor som upprättats vid avvittringar och tilläggsavvittringar ifrågasätts.”57
I promemorian behandlas inte ovannämnda aspekter närmare. Däremot redogörs kortfattat för den rättsliga ställningen för olika typer av ströängar. Vad först gäller
indragna ströängar konstateras att dessa tillhör staten med full äganderätt och utan
någon särskild fastighetsrättslig ställning. Vad därnäst gäller reglerade ströängar klargörs med stöd av uttalanden från Högsta domstolen dels att en ströäng som har fått behållas av innehavaren vid tilläggsavvittring tillhör innehavaren med full äganderätt, 58 dels att ströäng som innehavaren har fått behålla enligt 1921 års lag om indragning av ströängar har rätt till angränsan de vatten.
59
Någon skillnad mellan
ströängar som innehavare fick behålla vid tilläggsavvittring, respektive ströängar som fick behållas med stöd av 1921 års lag torde således inte föreligga. Vad slutligen gäller oreglerade ströängar ansågs deras rättsliga ställning vara mer osäker. Vissa rättsfrågor har visserligen avgjorts i domstol. Exempelvis har Högsta domstolen i ett mål avkunnat dom om att innehavaren har rätt att uppföra en mindre stuga och liknande byggnader på oreglerad ströäng oavsett för vilket ändamål det sker. I sammanhanget uttalade Högsta domstolen att den rätt som tillkommer innehavaren av oreglerad ströäng är en ”närmast med äganderätt jämförlig rätt”. Uppfattningen har stöd av tidigare yttrande från lagrådet,
60
men en annan dom från Högsta
domstolen har av vissa myndigheter (Kammarkollegiet och före detta Domänstyrelsen) uppfattats ge uttryck för oklarhet kring innehavarens rättigheter.
61
Även frågan om vem som har rätt att påkalla fastighetsreglering har prövats i Hö gsta domstolen.
62
Motivet för förslaget om ströängarnas avveckling var att en avveckling var önskvärd på lång sikt. Promemorian anger inte närmare varför en avveckling ansågs önskvärd. Däremot hänvisas till tidigare utredningsförslag om avveckling av ströängar. Det bör i sammanhanget uppmärksammas att tidigare förslag om avveckling – bland annat utredningsbetänkandet från 1957 – avsåg avveckling genom att oreglerade ströängar skulle indras till kronan medan det i 1997 års promemoria föreslogs att avvecklingen av ströängarna skulle ske genom överföring av ströängar till innehavaren av nyttjanderätten. Effekten av de olika förslagen om avveckling av ströängar är alltså helt olika.
57 Ds 1997:37 s. 20. 58 NJA 1944 s. 133. 59 NJA 1964 s. 336.
60
61 NJA 1986 s. 165 på sidan 184 med referens till NJA 1964 s. 346. 62 NJA 1990 s. 814.
18
518
I promemorian anförs att en möjlighet att avveckla oreglerade ströängar vore att staten utnyttjade sin rätt att genom indragning lösa in ängarna. En sådan lösning skulle dock kräva att ett nytt indragningsförfarande skapades och därutöver ett system för värdering av ströängarna. Kostnaderna för administrationen för sådana förfaranden antogs bli betydande och kostnaderna för värdering och besiktning av en ströäng antogs i många fall överstiga ängens värde. Ett indragningsförfarande kunde enligt promemorian också antas medföra ökade kostnader för rättsväsendet eftersom beslut om indragning måste kunna överklagas. Enligt promemorian ansågs det inte finnas något verkligt intresse för staten att bli ägare av de oreglerade ströängarna. Ett förfarande med indragning av ströängar till staten antogs dessutom kunna uppfattas som ett stort och omotiverad ingrepp i innehavarnas rätt. Framför allt bland de som utnyttjade rätten till jakt. Nackdelarna med ett indragningsförfarande – med kostnader som beräknades överstiga värdet av ströängarna samt risk för omfattande belastning av rättssystemet – ansågs vara betydande. Mot den bakgrunden föreslogs en avveckling av ströängarna till förmån för innehavarna. Ströängarnas avveckling var tänkt ske genom fastighetsreglering på frivillig väg vilket förväntas pågå över relativt lång tid. Därutöver föreslogs att fastställda men ej utbetalade ersättningar för ströängar som hade dragits in under perioden 1921 – 1934 skulle utbetalas utan krav om att föreskriven nyodling hade skett.
Förslaget innebar att en särskild lag skulle införas genom vilken staten avstod från sin rätt att i framtiden inlösa ströängarna genom indragningsförfarande. En följd av förslaget i fall det genomfördes skulle vara att lag (1921:378) om ströängars indragande
till kronan, samt bestämmelsen i 10 § i lag (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagenbeträffande ströängar skulle upphöra att gälla.
Förslagen antogs inte leda till några kostnader för staten eftersom kostanderana för lantmäteriförrättningar vid en framtida avveckling av ströängarna skulle bäras av berörda fastighetsägare.
Förslagen i promemorian remissbehandlades och en övervägande majoritet av de myndigheter som lämnade synpunkter instämde i den bedömning som hade kommit till uttryck i promemorian och med de förslag som hade lämnats. Två myndigheter avstyrkte dock promemorians förslag, dels Hovrätten för Övre Norrland, dels Sametinget.
Hovrätten för övre Norrland påpekade flera problem med förslaget. Hovrätten ansåg att promemorian hade uttryckt för stora förhoppningar om att oklarheter i gränsdragningar skulle kunna lösas med hjälp av fastighetsregleringsinstitutet och att sådana problem snarare skulle riskera att permanentas. Därnäst befarade Hovrätten att staten skulle få dras med ett betydande informationsproblem vad
8. Ströängar
19
519
8. Ströängar SOU 2023:68
gällde att motivera att staten skulle avstå oreglerade ströängar samtidigt som man vid tidigare tillfällen hade indragit and ra ströängar.
63
Sametinget pekade i sitt remissvar på behovet av en allmän och helhetlig utredning av fastighetsrättsliga förhållanden inom det man benämnde som ”sameområden” vilket får förstås som områden där samisk renskötsel bedrivs. Mot den bakgrunden ansåg Sametinget att utredningens förslag inte kunde betraktas isolerad från den mera allmänna frågan om samiska rättigheter och att ett eventuellt genomförande av promemorians förslag skulle försämra samernas rättssituation. Därutöver påpekade Sametinget att promemorian inte svarade upp mot det tillkännagivande som riksdagen hade överlämnat till regeringen vad gäller vad som behövde utredas eftersom frågor kring centrala rättsförhållanden inte behandlades.
64
När regeringen några år senare behandlade promemorian var det framför allt två förhållanden som regeringen tog fasta på. För det första konstaterade regeringen att det av promemorian framgick att ströängar i praktiken endast medförde begränsade problem. Regeringen ansåg mot den bakgrunden att det inte förelåg något omedelbart behov av åtgärder. Därnäst konstaterade regeringen att flertalet remissinstanser instämde i de förslag som hade lagts fram, men att Hovrätten för Övre Norrland och Sametinget inte hade tillstyrkt förslagen. Av remissinstansernas synpunkter är det endast Sametingets synpunkter som återges i samband med regeringens behandling av frågan. Regeringen valde att avvakta med något beslut i ärendet. Regeringen redovisade följande motivering för sitt ställningstagande:
”Mot bakgrund av det arbete som i andra sammanhang för närvarande bedrivs angående samernas rätt till mark anser regeringen att promemorians förslag för närvarande inte bör genomföras.”65
Regeringen anförde inget närmare om på vilket sätt, eller i vilket sammanhang, frågan om ströängar skulle behandlas. Det framgår heller inte om frågan skulle anstå till frågorna om samernas rätt till vissa markområden var slutligen löst.
Riksrevisorernas rapport
Under åren 1999 och 2000 genomförde riksrevisorerna en granskning av avvittringens hantering och konsekvenser. Granskningen verkställdes genom informationsbesök hos en rad myndigheter och organisationer. I sin rapport
63 Hovrätten för Övre Norrland, yttrande 1997-06-30, dnr 70/97, Jordbruksdepartementet, Jo97/1275. 64 Sametinget, yttrande 1997-06-18, dnr 165/97, Jordbruksdepartementet Jo97/1275. 65 Prop. 1999/2000:1 Utgiftsområde 23, s. 47.
20
520
konstaterar riksdagens revisorer att de frågor som behandlas i deras rapport kännetecknas av starka konflikter mellan skilda befolkningsgrupper i främst Norroch Västerbotten, samt mellan dessa befolkningsgrupper och staten. Därutöver konstaterar man att konflikterna främst rör följande frågor:
• hur gällande fastighetsindelning har tillkommit,
• vilka rättigheter som kan knytas till fastigheterna,
• hur länsstyrelserna tillämpar jakt- och rennäringslagen.
Riksrevisorerna anser bland annat att det allmänna stämningsläget kring frågor om avvittringens konsekvenser har försämrats under senare år. Vidare anförs att missämjan mellan olika grupper och mellan olika grupper och myndigheterna, anses vara så pass utbredd och djup att många befarar att konflikterna kommer att eskalera ytterligare.
66
Som utgångspunkt för sina överväganden tar riksrevisorerna fasta på vad som har skett som en följd av riksdagens beslut om 1) informationsinsats om avvittringen och 2) översyn av ströängar. Vad gäller informationsinsatsen om avvittringen konstaterar riksdagsrevisorerna att den inte uppnådde sitt syfte. Följande förklaring anförs:
”Huvudskälet till att informationsinsatsen misslyckades förefaller ha varit att det främst var de centrala och regionala myndigheternas perspektiv som redovisades. Då detta perspektiv i mångt och mycket utgör grunden för konflikterna kring avvittringen kan det knappast anses särskilt förvånande att meningsskiljaktigheterna kvarstår.”67
Vad därnäst gäller översyn av ströängar gör riksrevisorerna följande bedömning:
”Riksdagens beslut från 1989/90 om ströängarnas slutgiltiga reglering har under närmare ett decennium övervägts i Regeringskansliet utan att några förslag har presenterats för riksdagen. Detta finner Riksdagens revisorer anmärkningsvärt. Det ställningstagande som nyligen har presenterats i budgetpropositionen för år 2000 innebär att regeringen inte ämnar vidta några vidare åtgärder utan väljer att avvakta det arbete som i andra sammanhang för närvarande bedrivs angående samernas markrättigheter.”
66 Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2 s. 10 – 11. 67 Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2 s 13. (Justitiedepartementet var ansvarig utgivare av rapporten.)
8. Ströängar
21
521
8. Ströängar SOU 2023:68
Ytterligare initiativ från riksdagen
Vid riksmötet 2001/02 lämnades det in en motion som bland annat tog upp frågan om ströängar.
68
Enligt motionen borde problematiken med ströängar och tillhörande
rättigheter lösas i samma takt som den så kallade gränsdragningskommissionen arbetade med frågan om geografisk avgränsning a v renbetesområdet.
69
I motionen
görs gällande att ströängar är en källa till irritation och konflikt i de områden där de finns och att det därför finns anledning att frågan underkastas rättslig prövning.
Motionen avslogs av bostadsutskottet med hänvisning till att regeringen under föregående år hade tagit ställning om att något omedelbart behov av åtgärder inte förelåg. Utskottet citerar i sammanhanget från regeringens budgetproposition för 2000 där det framgår att skälet för regeringens ställningstagande är det arbetet som i andra sammanhang då pågick angående samernas rätt till mark.
70
Vid riksmötet 2002/03 lämnades återigen in en motion som lyfte upp frågan om ströängar.
71
Texten i motionen var, i den del som handlar om ströängar, identisk
med innehållet i den motion som hade lämnats in vid riksmötet 2001/02. Även förslaget till riksdagsbeslut var identiskt.
Även denna motionen avslogs av bostadsutskottet. Av utskottets behandling av motionen framgår det att utskottet ansåg att det av 1997 års promemoria framgick att betydelsens av ströängar främst gällde skogens ekonomiska värde samt rätten till jakt. Utskottets avslag av motionen motiverades med att regeringen tidigare hade tagit ställning om att förslagen som hade lämnats i departementspromemorian (Ds 1997:37) inte borde genomföras och att utskottet inte hade någon annan uppfattning.
72
Nämnda motioner hade möjligen ordnade förhållanden vid jaktutövning i Norrland som överordnade målsättningar, men det var i övrigt närliggande att motionera i frågan med tanke på att regeringen motiverade sitt beslut om att inte följa förslagen i departementspromemorian med att ströängsfrågan skulle ses i sammanhang med frågor om samernas rätt till mark.
73
Ströängar och de fastighetsrättsliga utmaningar
som anknyter till dem, nämns emellertid inte i direktiven för den så kallade gränsdragningskommissionen.
74
I gränsdragningskommissionens betänkande
68 Riksdagsmotion 2001/02:MJ525. 69 Se SOU 2006:14. 70 Bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU10. 71 Riksdagsmotion 2002/03:MJ427. 72 Bostadsutskottets betänkande 2002/03:BoU8. 73 Prop. 1999/2000:1 Utgiftsområde 23 s. 47. 74 Dir. 2002:7.
22
522
8. Ströängar
omnämns visserligen ströängar både som fenomen
75
och som fastighetsrättsligt
problem,
76
men endast i förbigående och utan någon närmare förklaring. Ströängar
och tillhörande problemen ingick heller inte i utredningsuppdraget för den så kallade rennäringspolitiska kommitteen som var verksam under tiden då regeringen lämnade si tt beslut.
77
Frågan om ströängarna, eller andra frågor om följder av
avvittringen, nämns heller inte i kommittédirektiven till utredningen om en ny renskötsellagstiftning.
78
Utöver dessa motioner lämnades det vid riksmötet 2001/02 dessutom in en motion som bland annat påpekade behovet utredning av följderna av avvittringen och äganderättsfrågo rna i renbetesområdet.
79
Också denna motion avstyrktes av
bostadsutskottet med hänvisning till att utskottet ansåg att ett ställningstagande av riksdagen i frågan borde avvakta till de överväganden som riksdagens revisorers rapport eventuellt kunde leda till från justitiedepartementets si da förelåg.
80
Frågan om översyn av ströängar återfinns – i vad som förefaller vara sista gången i riksdags- eller regeringssammanhang – i ett dokument från konstitutionsutskottets redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. I betänkandet redovisar konstitutionsutskottet att riksdagens tillkännagivande till regeringen om ströängar behandlades först tio år efter att riksdagen hade fattat sitt beslut.
81
Därefter anför konstitutionsutskottet följande:
”Beträffande ett tillkännagivande om översyn av de s.k. ströängarna i Västerbottens och Norrbottens län (rskr. 1989/90:209, bet. 1989/90:BoU12 mom. 2) syntes ännu inte några åtgärder ha vidtagits. Det skulle enligt utskottet vara värdefullt om skrivelsen innehöll en närmare redovisning av vidtagna och planerade åtgärder.”82
Efter maj 2006 förefaller det som att frågan om ströängar i princip har utmönstrat ur offentliga dokument från regering och riksdag.
75 SOU 2006:14 s. 103. 76 SOU 2006:14 s. 141 och 241. 77 Dir. 1997:102. 78 Dir. 2021:35. 79 Riksdagsmotion 2001/02:MJ424. 80 Bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU10 s. 13. 81 Konstitutionsutskottets betänkande 2005/06:Ku34 s. 101. 82 Konstitutionsutskottets betänkande 2005/06:Ku34 s. 101.
23
523
8. Ströängar SOU 2023:68
Frågan om jakträtt
De oklarheter som till olika tider har påpekats kring ströängar har i ett överordnat perspektiv dels gällt gränsdragningar, dels gällt förfarandet vid avvittringen samt efterföljande regleringar av ströängar. Som det har påpekats vid olika tillfällen har detta lett till oklarheter kring vilka rättigheter som föreligger för innehavare av ströäng och – som följd av gränsdragningsproblem – inom vilka områden olika rättigheter för utövas. Sådana oklarheter har i ett längre tidsperspektiv gällt en rad rättigheter på det civilrättsliga området men har, efterhand som ströängars betydelse för jordbruksproduktionen minskat, allt mer kommit att handla om oklarheter kring jakt och i viss m ån fiske.
83
Av 1997 års promemoria framgår exempelvis att ströängarna främst är av betydelse i förhållande till skogsvärd et och jakträtten.
84
Av promemorian framgår vidare att
oreglerade ströängar innebär problem vad gäller jakträtten och att en del tidigare innehavare av indragna ströängar anser sig ha kvar jakträtten på det området som tidigare utgjorde en ströäng. Även i riksrevisorernas informationsrapport utgör frågor om jakt- och fiskerätt centrala frågor. Beträffande oreglerade ströängar anför riksrevisorerna att innehavarens begränsade rättigheter leder till att det lätt uppkommer tvister om hur jakt ska bedrivas och samordnas med omgivande fastigheter.
85
Oklarheter kring olika jaktfrågor är dessutom temat för de
riksdagsmotioner som lämnades in under början av 00-talet i vilka behovet av utredning av ströängarnas ställnin g efterfrågades.
86
Mot bakgrund av de oklarheter
som fortfarande finns kring jakträttigheter och att jakträtt numera omtalas som en alltmer betydelsefull aspekt av ströängar är det av intresse och klargöra huruvida jakträtt på ströängar har uppmärksammats i de utredningar som under senare år har verkställts inom sakområdena jakt och fiske.
Det kan då konstateras att problematiken beträffande jakträttigheter inte nämns i utredningsdirektiven vare sig för 1994 års utredning om vissa jaktfrågor,
87
eller för
2003 års jakt- och fiskeutredningen som hade uppdraget att utreda samebymedlemmars och markägares jakt- och fiskerätt i lappmarkerna och på
83 Redan under början av 1980-talet gjordes bedömningen att ströängar hade sin största betydelse som jaktområden, se riksdagsmotion 1982/83:136. 84 Ds 1997:37 s. 19. Se även yttrande från Jordbruksverket 1997-06-26 dnr 14 4219/97, Jordbruksdepartementet Jo87/1275. Samma uppfattning återges även i Bostadsutskottets betänkanden 2001/02:BoU10 och 2002/03:BoU8. 85 Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2 Avvittringens genomförande och konsekvenser, s. 7. 86 Se Riksdagsmotionerna 2001/02:MJ525 och 2002/03:MJ427. Se även JO, beslut 2009-03-27, dnr 4716-2008. 87 Dir. 1994:127.
24
524
renbetesfjällen.
88
De problem som anknyter till jakt- och fiskerätt på ströängar
behandlas följaktligen heller inte i något betänkande från respektive utredning.
89
Ströäng nämns dock som fenomen i ett av Jakt- och fiskerättsutredningens delbetänkanden, men då helt i förbigående.
90
Den problematik kring jakträttigheter
som har påpekas i sammanhang där ströängar har behandlats under de senaste decennierna, återspeglas alltså inte i de utredningar som rör jaktliga frågor under samma period.
Förskjutning i perspektivet beträffande behovet av översyn
Utgångspunkten för promemorian från 1997 var riksdagens beslut med anledning av de motioner som under slutet av 1980-talet hade behandlats i riksdagen beträffande ströängar. Motivet för riksdagsledamöternas initiativ i sammanhanget får anses vara allmänt i den bemärkelse att syftet var att fånga in samtliga problem kring ströängar. Det vill säga de problem som ansågs föreligga dels kring gränsdragningar, dels i förhållande till vissa näringars intressen (skogsbruk och renskötsel), men inte minst de oklarheter och problem som boende upplevde beträffande sina rättigheter. I departementspromemorian återkommer man vid flera tillfällen till ett konstaterande om att ströängarna i praktiken orsakar begränsade problem.
91
Det dominerande perspektivet i promemorian är vad som anses viktigt
ur en samhällsekonomisk synvinkel. Det innebär att fokus är riktad mot vilka problem och utmaningar som ströängar utgjorde för olika näringar som jordbruk, skogsbruk och renskötsel. I förhållande till vad som var fallet i motionerna – där upplevda problem på ”ort och ställe” var framträdande – var fokus i promemorian mer riktad mot samhällsbehoven.
92
Genom regeringens beslut med anledning av promemorians förslag, blev frågan om ströängar sammanbundet med sakfrågan om samiska markrättigheter. Stödet för regeringens inställning fanns i ett av de inkomna remissvaren över promemorians förslag.
93
Från rennäringens sida hade klagomål kring ströängar visserligen tidigare
uttryckts, men att utredning av ströängsproblematiken skulle invänta lösningen av samiska markrättigheter var något helt nytt. Det bör i sammanhanget noteras att
88 Se dir. 2003:45. 89 Se SOU 1997:91 respektive SOU 2005:79 och SOU 2005:116. 90 Se SOU 2005:17 s. 49. 91 Ds 1997:37 s. 19, 20, och 23. 92 Promemorian nämner visserligen att oklarheter kring ströängarnas läge är ett problem men relaterar detta främst till de problem det orsakar för skogsbruket. Jfr Ds 1997:37 s. 19. 93 Sametinget, yttrande 1997-06-18, dnr 165/97, Jordbruksdepartementet Jo97/1275.
8. Ströängar
25
525
8. Ströängar SOU 2023:68
promemorian gav uttryck för en annan uppfattning om förhållandet mellan ströängsfrågan och rennäringen. Där framfördes följande:
”Rennäringens behov av tillgång till marker tillgodoses genom särskild lagstiftning. Ströängarna intar vid tillämpningen av denna lagstiftning inte någon särställning och bör följaktligen inte heller utgöra några problem ur rennäringens synvinkel.”94
De riksdagsmotioner som lämnades under början av 00-talet och som innebar förslag om att frågan skulle utredas inom ramen för den så kallade gränsdragningskommissionen var en direkt följd av regeringens beslut. Som det framgår av det material som har presenterats är det uppenbart att regeringen inte hade tänkt sig att ströängsfrågan skulle utredas inom ramen av utredningar med uppdrag att utreda samis ka rättigheter. 95
Under ärendets gång har det således skett en ändring i motiveringen av behovet för en översyn av ströängarna. Från riksdagens beslut om ett tillkännagivande till regeringens om behovet av utredning av ströängsfrågan utifrån tre olika sakområden: a) individuella rättigheter, b) oklarheter beträffande gränsdragningar och c) eventuella problem för näringsutövning vid renskötsel och skogsbruk. Till regeringens ställningstagande om att ströängar endast innebär begränsade problem och att förslag om åtgärder under alla omständigheter ska avvakta lösning av frågan om samernas rätt till mark.
Förutom att det har skett en förskjutning i perspektivet i sakfrågan bör det även uppmärksammas att regeringens beslut kan uppfattas på olika sätt. Regeringens beslut med anledning av 1997 års promemoria hade följande utformning:
”Mot bakgrund av det arbete som i andra sammanhang för närvarande bedrivs angående samernas rätt till mark anser regeringen att promemorians förslag för närvarande inte bör genomföras.”96
En närliggande tolkning av regeringens motivering är att förslagen inte skulle genomföras vid beslutstillfället utan ärendet behövde invänta resultaten av de utredningsåtgärder som då pågick beträffande samernas rätt till mark innan det
94 Ds 1997:37 s. 19f. 95 Bostadsutskottets betänkanden 2001/02:BoU10 och 2002/03:BoU8. Se även skriftligt svar från jordbruksministern efter särskilt interpellation i ämnet: https://www.riksdagen.se/sv/dokument lagar/dokument/svar-pa-skriftlig-fraga/gransdragningskommissionen_GO1258. 96 Prop. 1999/2000:1 Utgiftsområde 23 s. 47.
26
526
behandlades. Alltså ett temporärt uppskjutande av ett slutligt beslut till ett mera fullständigt beslutsunderlag förelåg. Den utredningen som man får förmoda att regeringen syftade på var den så kallade rennäringspolitiska kommitteen, verksam från 1997 till 2001.
97
Som regeringens motivering är utformad är det mindre
närliggande att uppfatta att regeringen motsätter sig förslagen i promemorian. Detta intrycket förstärks av att regeringen inte för någon diskussion kring förslagen i samband med sitt beslut. I sammanhanget bör det noteras av även riksdagens revisorer uppfattar regeringens beslut på detta sättet då man anför att regeringen ”väljer att avvakta det arbete som i andra sammanhang för närvar ande bedrivs”.
98
I samband med att riksdagens bostadsutskott behandlade de två tidigare refererade riksdagsmotionerna (2001/02:MJ525 och 2002/03:MJ427) där frågan om ströängar förslogs integreras i den så kallade gränsdragningskommissionens uppdrag, hänvisade utskottet till regeringens ställningstagande. Regeringens ställningstagande refererades då på följande sätt:
”Såsom återgivits har regeringen inte ansett att promemoriaförslaget om ströängarna bör genomföras. Utskottet har inte någon annan uppfattning och avstyrker därför motionsförslaget.”99
Utifrån hur utskottet har återgett regeringens ställningstagande är det närliggande att uppfatta situationen dithän att regeringen har tagit ställning mot promemorians förslag. När utskottet i nästa mening ansluter sig till uppfattningen ”att promemorieförslaget inte bör genomföras” framstår det som om regeringen och riksdagsutskottet är eniga om att förslagen inte ska verkställas. Detta ställningstagande fastställdes alltså vid två tillfällen av bostadsutskottet. 100 Vad regeringens ställningstagande i utgångspunkten innebar kan möjligen uppfattas som oklart. Följden av regeringens ställningstagande utgör dock grunden för bostadsutskottets avslag av motioner om utredning av ströängsfrågan.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan det konstateras att den översyn av ströängsfrågan som riksdagen har tillkännagivit för regeringen vad gäller a) oklarheter kring ströängars läge och avgränsning, b) oklarheter kring rättigheter för boende i området och c)
97 Se SOU 2001:101. 98 Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2 s. 13. 99 2002/03:BoU8 s. 11 och 2001/02:BoU10 s. 13. 100 2001/02:BoU10 och 2002/03:BoU8.
8. Ströängar
27
527
8. Ströängar SOU 2023:68
lösningar kring rennäringens och skogsbrukets intressen, inte kan anses ha blivit genomförd av regeringen.
28
8. Ströängar
Källor
Bostadsutskottets betänkande 1988/89:BoU13 Uppskov med behandling av vissa
ärenden.
Bostadsutskottets betänkande 1992/93:Bu12. (Utan rubrik)
Bostadsutskottets betänkande 1994/95:BoU1. Vissa fastighetsrättsliga frågor.
Bostadsutskottets betänkande1997/98:BoU8. (Utan rubrik)
Bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU10 Vissa fastighetsrättsliga frågor.
Bostadsutskottets betänkande 2002/03:BoU8 Fastighetsrättsliga frågor.
Bostadsutskottets yttrande 1993/94:BoU4y Regeringens skrivelse 1993/94:15 m.m.
Dir. 2003:45.
Dir. 1994:127.
Dir. 2021:35.
Dir. 1997:102.
Dir. 2002:7.
Ds 1997:37Ströängar, departementspromemoria regeringskansliet.
Hovrätten för Övre Norrland, yttrande 1997-06-30, dnr 70/97, Jordbruksdepartementet, Jo97/1275.
Jordbruksverket, yttrande 1997-06-26 dnr 14 4219/97, Jordbruksdepartementet Jo97/1275.
Justitieombudsmannen JO, beslut 2009-03-27, dnr 4716-2008.
Konstitutionsutskottets betänkande 2005/06:Ku34.
Lagutskottets betänkande 1982/83:30.
Prop. 1921:199 Med förslag om ströängars indragande till konan m.m.
Prop. 1960:62 Ströängsförhållandena i vissa delar av lappmarken.
29
529
8. Ströängar SOU 2023:68
Prop. 1999/2000:1 Utgiftsområde 23, Budgetproposition.
Prop. 1982/83:54Om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv.
Regeringens skrivelse 1992/93:15 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser
till regeringen, m.m.
Riksdagens berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit 1958.
Riksdagens skrivelse 1989/90 nr 209.
Riksdagsmotion 1982/83:136.
Riksdagsmotion 1997/98:Bo404.
Riksdagsmotion 2001/02:MJ424.
Riksdagsmotion 2001/02:MJ525.
Riksdagsmotion 2002/03:MJ427.
Riksrevisorernas informationsrapport 1999/2000:2 Avvittringens genomförande och
konsekvenser.
Rodhe A. E, Lagstiftningen om ströängar inom lappmarken, Svensk JuristTidning 1921.
Sametinget, yttrande 1997-06-18, dnr 165/97, Jordbruksdepartementet Jo97/1275.
SOU 1937:29 Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
m.m.
SOU 1957:30 Ströängar – betänkande med förslag.
SOU 1997:91 Jaktens villkor – en utredning om vissa jaktfrågor.
SOU 2001:101 En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra
markanvändare.
SOU 2005:17 Vem får jaga och fiske?
SOU 2005:79 Vem får jaga och fiske?
SOU 2005:116 Jakt och fiske i samverkan.
SOU 2006:14 Samernas sedvanemarker.
30
530
Rättsfall
8. Ströängar
31
531
Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser –
en
studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift
Urban Claesson
Uppdrag
Föreliggande text är skriven för den statliga Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar,
kväner och lantalaiset inom ramen för ett avtal mellan trossamfundet Svenska kyrkan och Teologiska
institutionen vid Uppsala universitet. Uppgiften är enligt detta att kyrkohistoriskt undersöka hur och förklara varför Svenska kyrkan och dess företrädare bidrog till assimileringspolitiken gentemot meänkielitalande. I följande artikel kommer jag därför att analysera hur och varför Luleå stift medverkade i försvenskningen av en språklig minoritet. Nya fakta om stiftsledningens kontakter med företrädare för en särskild form av språknationalism kommer att läggas i dagen. Innan jag börjar den egentliga studien är det dock först viktigt att sätta den kyrkliga språknationalismen i norr i ett större kyrkohistoriskt perspektiv.
Språknationalism och evangelisk luthersk kyrkotradition – en historia om en avvikelse
Reformatorn Martin Luthers existentiella kamp hade fått sin lösning genom Romarbrevets ord om rättfärdighet genom tron, med följd att bibeln borde tillgängliggöras för alla kristna. En av Martin Luthers tidiga gärningar blev därför att översätta Nya testamentet till tyska. Predikningar på folkspråk blev viktiga, psalmer på folkspråk skrevs och framtida generationer lärde sig läsa den så kallade ”gemene mans biblia” – det vill säga Luthers lilla katekes. Att tillgängliggöra tron på folkets eget språk utgjorde ett kännetecken för den framväxande reformatoriska traditionen. Det räckte nu inte längre med att vara döpt för att vara kristen. Nu måste även en viss miniminivå av kunskap om katekesen visas upp. Historikern Jürgen Beyer har intressant nog upplyst om att lutherska präster under tidigmodern tid inte bara predikade på folkspråket, utan också kunde söka predika på församlingens egen dialekt. Syftet var givetvis att i Luthers efterföljd förmedla tron på det egna språket.
1
1600-talet blev århundradet då det lutherska programmet för undervisning på ett mer genomgripande sätt kunde förverkligas i Norden. Inom den flerspråkiga svenska maktsfären blev det självklart att undervisa och predika på församlingens eget språk och att ge ut biblar, psalmböcker och katekeser på de olika folkspråken. Församlingsbornas läskunnighet höjdes under århundradet successivt genom läsning av Luthers lilla katekes. Följande uppgifter från biskopen Johannes Elai Terserus (1605 – 1678) katekesutveckling från 1663 ger en blixtbelysning av ett pågående och omfattande kunskapslyft i Åbo stift. Det skall i sammanhanget sägas att Åbo stift historiskt sträckte sig norrut upp mot Kaakamo älv öster om Torneå, där Uppsala stift tog vid fram till år 1647, då Härnösands stift bildades.
Johannes Elai Terserus argumenterar i sin lärobok för att allmän läskunnighet utgör ett gott redskap för att höja kunskapsnivån om katekesen. Han informerar om att läskunnigheten nu börjat slå igenom i
1
Beyer, J., Lay prophets in Lutheran Europe (c. 1550-1700). Brill 2017, s. 125–127.
1
533
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
norra Österbotten, i både finska och svenska församlingar, liksom på Åland och på de svenska skären. Alla som där var under 20 eller 30 år kunde nu enligt biskopen på sitt eget modersmål läsa i ”Catechismum, Evangelia och Psalmboken”. Terserus informerade vidare om att det i ”Lexand”, i vad han benämner som övre Dalarna, för 40 år sedan hölls som något av ett mirakel om ett barn råkade kunna läsa, medan det år 1663 i Leksand däremot sågs som en märklig avvikelse om något barn under 11 år inte kunde läsa. Terserus skrev att det i Finland fortfarande kunde betraktas som en omöjlighet att få finska bondebarn att lära sig läsa utan att gå i skolan. Biskopen menade dock att detta var en felaktig uppfattning. Redan nu fanns i några finsktalande församlingar tecken på att majoriteten av barnen inom kort skulle kunna läsa. Biskopen uppmanade till att skynda på processen i stiftet genom rekrytering av boklärda klockare, som kunde lära andra läsa, sedan kunde dessa i sin tur lära andra medlemmar i sina egna hushåll ”til thes hela Församblingen är booklärd”.2 Uppgifterna från Terserus avslöjar attityder gentemot det finska språket i stormaktstidens svenska kyrka. Finsktalande barn skulle lika väl som de svensktalande barnen i Leksand snart få lära sig läsa på sitt eget språk. Det hela handlade om en bildningsprocess som intensivt var på gång. Här framkommer ingen rangordning vad gäller språk. Det viktiga var som Luther hade argumenterat: att förmedla evangeliet till alla på deras eget språk, vare sig detta var finska eller svenska. År 1907 skrev det nyinrättade Luleå stifts biskop Olof Bergqvist (1862 – 1940) följande i ett försök att uttolka den svenska opinionen om den meänkielitalande befolkningen i hans nordliga stift:
Det ligger en fara uti att gränstrakterna ha en befolkning som är fullkomligt främmande för svenskt språk och svensk kultur. Fördenskull har det blifvit en riksangelägenhet att sätta denna befolkning i tillfälle att vinna förtrogenhet med det svenska språket. Något mer verksamt medel härtill än skolundervisning har ej kunnat påvisas. Kommunikationer, i synnerhet järnvägar, äro ytterst förträffliga inrättningar i sådant afseende men de kunna icke lika lätt ledas in i alla vinklar och vrår som skolan, ej häller i öfrigt ersätta denna. Man har funnit att skolan måste bli ett hufvudmedel, hvarigenom den svenska odlingen må värnas och befästas i den finska gränsbygden, att undervisningsspråket följaktligen måste vara svenska, och att skolväsendet därstädes måste få en sådan utveckling, att den svenska undervisningen kan bedrifvas med verklig effekt. 3
Här var det tydligt att Luleåbiskopen knutit an till en ny nationalistisk förståelse av språket som inte alls fanns hos Terserus: att det var viktigt med ett enda språk som genom skolan byggde nationen.
Det tidiga 1900-talets kyrkligt språkpolitiska implikationer för skolan i fosterlandets tjänst kan sägas utgöra en avvikelse från ett reformatoriskt grundschema. Varför blev det då så viktigt för den Svenska kyrkan i norr att så starkt arbeta för det svenska språkets dominans? - när den reformatoriska principen hade inneburit att få tillgång till evangeliet på sitt eget språk. För att utreda detta kommer jag i det följande att först presentera fakta om Luleå stifts uppkomst och historia för att sedan försöka förklara språknationalismens genombrott i Luleå stift på både lång och kort sikt. Därefter presenterar jag resultat som visar hur representanter för stiftet medverkade i en nationell tidskrift och hur de där formulerade perspektiv, utmaningar och lösningar på deras viktiga fråga om integration av den meänkielitalande befolkningen i nationen Sverige.
2
Terserus, J.E., Förklaring öfwer catechismum. Eller The Sex wår Christlige läras Hufwudstycken. Thet wyrdige Ministerio uthi
Åboo Stifft. Til ähra och tiänst förfärdigat/ och til en lijten Nyårs gåfwo förährat aff JOHANNE ELAI TERSERO Episcopo Aboënse.
Peter Hansson, Academiae Typograpus 1663, opag.
3
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 127.
2
534
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Luleå stifts uppkomst
Under 1800-talets första hälft hade biskop Frans Michael Franzén (1772-1847) i Härnösand varit angelägen om att samer och tornedalingar borde få undervisning på sina egna modersmål när folkskolan skulle införas. År 1874 beviljades dock ett så kallade finnbygdsanslag på 12000 kronor som syftade till försvenskning genom ”befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar”. I denna första bevillning innefattades även ett beslut om att inrätta ett statligt småskolelärarseminarium i Haparanda. Lars Landgrens (1810 – 1888) tillträde som biskop i Härnösands stift 1876 innebar ett kyrkligt trendbrott gentemot den flerspråkiga skolpolitik som tidigare dominerat. Den nye Härnösandsbiskopen förespråkade nu en sammanhållen folkskola för svensktalande, samer och meänkielitalande där i första hand svenska skulle gälla som undervisningsspråk. År 1888 inrättades enligt denna linje statligt finansierade folkskolor med svenskspråkig undervisning som enda alternativ.
4
Martin Bergman har levererat en detaljerad redogörelse av bakgrunden till det nya Luleå stifts inrättande år 1904. Han visar hur frågan om en uppdelning av det stora Härnösands stift i två delar drevs av biskop Martin Johansson (1837 – 1908) i Härnösand under åren före och efter sekelskiftet 1900. Biskop Johansson publicerade 1902 programmet Hernösands stifts delning. En lifsfråga för Norrland och
Sverige. Där presenterades det kyrkliga arbetet i övre Norrland. Biskop Johansson argumenterade även
för nödvändigheten av att genomföra ett stort arbete med ”svensk bildning” och att genom svenskundervisning binda den meänkielispråkiga befolkningen närmare till Sverige. En stiftsdelning skulle stärka ”det andliga gränsförsvaret”.
5
Frågan om stiftsdelning var levande i flera år och behandlades i kyrkomöte, riksdag och regering. Riksdagens andra kammare präglades av en kritisk tradition gentemot biskopsämbetet utifrån argument som att ämbetet var fört dyrt att upprätthålla, föråldrat och inte heller i överensstämmelse med den kristna församlingen såsom en samling av jämlikar. Här fanns resonansbotten i liberalism och frikyrklighet. Andra kammaren präglades därför av ett motstånd mot inrättande av ett nytt biskopssäte. Samtidigt fanns å andra sidan starka politiska argument för inrättande av ett nytt nordligt stift. Det nya kraftiga ryska greppet över Finland under Nikolaj Bobrikoff efter 1898 (där Finlands möjlighet till självstyre inom det ryska imperiet alltmer försvagades) framstod som ett hot även mot Sverige. De rent finska förbanden hade exempelvis upplösts och en ny värnpliktslag jämställde de finska trupperna med övriga förband inom det ryska imperiet.
6
Tornedalen bildade därmed på ett nytt sätt en direkt gräns
mellan Sverige och Ryssland. Martin Bergman visar på samband mellan ett nytt nordligt stift, byggandet av Bodens fästning från 1901 och inrättandet av den nya stambanan i Norrland under sent 1800-tal:
Att stiftsdelningen kom att röra Norrland var naturligt på grund av den allmänna utvecklingen. Skogsindustrin och gruvnäringen innebar en snabb expansion. Nybyggare koloniserade och bröt ny mark. Järnvägar byggdes och Norrland hade fått en helt ny, successivt ökande betydelse i Sveriges försvar. Helt följdriktigt byggdes också
4
Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001, s. 103 – 163, 167 – 171.
5
Bergman, M., Luleå stifts inrättande och Kalmar stifts upphörande. En stiftsreglering, dess motiv och orsaker, Kyrkohistorisk årsskrift 2001, s. 84.
6
Bergman, M., Luleå stifts inrättande och Kalmar stifts upphörande. En stiftsreglering, dess motiv och orsaker, Kyrkohistorisk årsskrift 2001, s. 70.
3
535
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
snart Bodens fästning. Det tidsmässiga sambandet mellan frågan om ett nytt stift med säte i Luleå och frågorna om järnvägsförbindelserna och anläggandet av Bodens fästning är frapperande.
7
Förespråkare för stiftsdelning i riksdagens andra kammare anförde argument såsom avstånd, areal kommunikation och språk. Vad gäller det sista utvecklades föreställningar om att meänkielispråkiga socknar i Sverige medförde en fara om att de riskerade slitas loss från det svenska riket liksom Danmark hade förlorat sina tysktalande områden. Därför behövdes en bättre uppsikt över skolväsendet i gränstrakterna, alltså ett domkapitel i Luleå. I andra kammaren formulerades även argument om att ett nytt domkapitel var en stor kultursatsning för att stävja de fennomanska strävandena.
8
Denna finska
nationalism skulle med tiden utveckla tankar på att territoriellt införliva Tornedalen med ett fritt Finland.
9
Kyrkomötet och riksdagens första kammare stödde tidigt tanken på att Härnösands stift kunde delas upp i en nordlig och en sydlig del. Andra kammaren kunde gå med på detta först genom förslaget att Kalmar och Växjö stift skulle slås samman. På detta sätt kunde de nationella intressena bevaras samtidigt som antalet biskopar inte behövde utvidgas. Det blev så att säga framförallt biskopens eforala (det vill säga undervisningsansvariga), snarare än episkopala funktion, som uppskattades som viktig. Biskop Gottfrid Billing (1841 – 1925) kämpade länge hårt för bevarandet av Kalmar stift och fick med sig Oskar II. De båda förlorade dock kampen. Luleåstiftets förste biskop blev Olof Bergqvist (1862 – 1940). Stiftet och dess domkapitel trädde i funktion efter årsskiftet 1904 med biskopsval i slutet av januari. Olof Bergqvist utnämndes 29:e februari och vigdes 10:e april 1904 till biskop i Luleå domkyrka av Martin Johansson.
10
Det är viktigt att komma ihåg Svenska kyrkans allmänna ansvar för allmän folkundervisning under denna tid. Sedan 1862 års reformer, som delade in i kyrklig och borgerlig kommun, hade folkundervisningen legat på kyrkoförsamlingens bord. Under kyrkostämman fanns ett skolråd där kyrkoherden var självskriven ordförande. Domkapitlet utgjorde å sin sida regional myndighet över både folkskola och läroverk, där särskilt kristendomskunskapen stod under stiftskyrkans övervakning. Domkapitlet i Luleå stift blev dessutom ansvarigt för de statliga folkskolorna i stiftet, som inom meänkielitalande områden ju enbart erbjöd undervisning på svenska. Stiftsstyrelsen ledde även de så kallade nomadskolor som var avsedda för den samiska befolkningen. Även i kyrkoförsamlingarnas egna folkskolor började under denna tid svenskan att dominera som undervisningsspråk.
11
Till stiftsstyrelsens mer officiellt formella
ansvar för undervisningen, fanns även ett mer informellt ansvar för internatboende av skolbarn. Under nödåren 1902 och 1903 inrättades så kallade arbetsstugor i Norrbotten och Västerbotten. Dessa kom att fungera som boenden för barn som hade sina hem långt ifrån skolan. Genom boende på arbetsstuga fick dessa barn gå i folkskolor med svenska som undervisningsspråk. Av de åtta arbetsstugor som inrättades
7
Bergman, M., Luleå stifts inrättande och Kalmar stifts upphörande. En stiftsreglering, dess motiv och orsaker, Kyrkohistorisk årsskrift 2001, s. 92, se även s. 90.
8
Bergman, M., Luleå stifts inrättande och Kalmar stifts upphörande. En stiftsreglering, dess motiv och orsaker, Kyrkohistorisk årsskrift 2001, s. 72,75.
9
Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001, s. 248 – 256.
10
Bergman, M., Luleå stifts inrättande och Kalmar stifts upphörande. En stiftsreglering, dess motiv och orsaker, Kyrkohistorisk årsskrift 2001, s. 88 f.
11
Norlin B. och Sjögren D., Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. Inflytande,
vägval och konsekvenser?, I: Lindmark D. och Sundström O. (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna En vetenskaplig antologi. Artos 2016, s. 414 f; Elenius, L., Stiftsledningen och minoritetspolitiken, I: Lindmark D. och
Sundström O. (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna En vetenskaplig antologi. Artos 2016, s. 487.
4
536
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
år 1903 låg fyra i den så kallade finnbygden och de övriga i de så kallade lappmarkerna. Förutom att undervisningen enbart skedde på svenska i folkskolorna var också svenska det enda tillåtna samtalsspråket i arbetsstugorna. Skolorna och arbetsstugorna blev de viktigaste redskapen för försvenskningen av tornedalingar, lantalaiset och kväner.
12
För arbetsstugearbetet tillsattes en
centralstyrelse i länet där landshövdingen var ordförande medan biskopen blev vice ordförande. Styrelsens ansvar bestod av att skaffa fram pengar och tillsätta lokala styrelser för varje arbetsstuga. Viktigt blev att anställa en föreståndarinna för varje arbetsstuga. Verksamheten var till en början frivilligt organiserad men erhöll från 1908 regelbundet statliga bidrag och mellan 1907 – 1944 medel via rikskollekter i Svenska kyrkan. Efter initiativtagaren Carl Svedelius (1861 – 1951) flytt till Stockholm blev det nya stiftets notarie Albert Carlgren (1870 – 1933) från 1906 verkställande ledamot i centralstyrelsen. Han skulle med energisk kraft envetet verka för den meänkielitalande bygdens försvenskning.
13
I gudstjänstlivet levde den reformatoriska principen om förkunnelse på sitt eget modersmål vidare. Församlingarna kunde i Luleå stift själva få välja huruvida de ville ha förkunnelse på svenska eller meänkieli. Vad gäller utbildningen i folkskolan, som kyrkan ju ansvarade för, var dock alltså det svenska språket givet.14I det följande kommer jag presentera det program för det nya stiftet som biskop Olof Bergqvist presenterade i sitt herdabrev under våren 1904.
Ett herdabrev
För biskop Olof Bergqvist var det inför präster och lärare i det nya stiftet viktigt att lyfta fram det övervägande positiva i det rådande statskyrkosystemet:
Genom sitt innerliga samband med staten är hon en verklig folkkyrka och kan bättre fylla sin uppgift som sådan, än om hon stode isolerad. … Genom den ledande ställning, som är henne inrymd med afseende på ungdomens uppfostran, blir hon i tillfälle att nå de unga med kristligt inflytande och får därigenom tillfälle att vinna anknytningspunkter för en fortsatt mognare undervisning i Guds ord. 15
Det vore enligt biskopen ödesdigert om kyrkan skildes från staten och kristendomen avlägsnades från skolorna. Konflikten om stat eller kyrka skulle vara huvudansvarig för skolan var stark i den nationella debatten under tidigt 1900-tal, vilket jag kommer återkomma till. Bergqvist menade i sitt herdabrev att statens eventuella övertagande av folkskolan från kyrkan skulle skapa så mycket problem att det skulle komma att ifrågasättas. Bergqvist lyfte i stället fram att kyrkan hade lyckats utveckla skolan med gott
12
Slunga, N., "Skola för glesbygd". Arbetsstugor i norra Sverige, Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor 1993, s. 9, 12f., 28 f., 31ff.; Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001, s. 144 – 175, 215 – 224. Slunga, N., Arbetsstugorna i norra Sverige: ett filantropiskt företag i skolans tjänst, Fören. för svensk undervisningshistoria 2000, s. 96.
13
Slunga, N., "Skola för glesbygd". Arbetsstugor i norra Sverige, Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor 1993, s. 9, 12f, 28, 31ff., 50. Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001, s. 215 – 224.
14
Enligt paragraf 3 i reglementet från 1896 skulle gudstjänsten hållas på det språk i församlingen som det överenskommits om mellan präst och församling. Elenius, L., Stiftsledningen och minoritetspolitiken, I: Lindmark D. och Sundström O. (red.), De
historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna En vetenskaplig antologi. Artos 2016, s. 494 f., 497f., 507.
15
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 6.
5
537
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
resultat.16Biskop Olof Bergkvist skulle själv komma att bli riksdagsledamot i första kammaren såsom högerman 1912. Han skulle därmed räknas som en av de sista biskoparna som representerade högern inom första kammaren, där biskop Gottfrid Billing under samma tid var den mest kände. Riksdagsbiskoparna visade på det fortlevande sambandet mellan stat och kyrka. I sitt herdabrev försvarade Bergqvist fri teologisk forskning och krav på hög akademiskt bildningsnivå hos prästerna.17 Biskopen argumenterade även för behovet av organisatoriskt kyrkliga reformer i sitt nordliga stift. Den låga befolkningsdensiteten skapade behov av aktiva upplysta lekmän som borde få träda in där präster saknades. Biskopen ville även, som han skrev, återupp rätta diakonatet.18 Olof Bergqvist lyfte de sociala problem som han ansåg kapitalismen göra brännande i sin samtid:
Den moderna storindustrien har medfört en ännu ojämnare fördelning af de jordiska ägodelarna än i forna tider. Kapitalet har samlats på få händer och kampen för tillvaron i de breda lagren blifvit vanskligare än under handtverkets dagar. Förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare har förlorat sin forna paternalistiska karaktär. Det har i själva verket uppstått en klyfta mellan kapital och arbete, som är mycket ödesdiger. De olika samhällslagren hafva aflägsnat sig från hvarandra och misstroende och klasshat mångenstädes fått insteg. Att råda bot för alla härmed sammanhängande missförhållanden och skapa ett tillstånd, hvari alla samhällsklasser må njuta den största möjliga tillfredsställelse och förnöjsamhet är det problem, som föreligger till lösning, I arbetet därpå ha äfven kyrkan och dess präster en viktig uppgift att fylla, som ej få åsidosättas.
19
Biskopen uppmanade prästerna att noga bemöda sig om att ge akt på sociala förhållanden och sätta sig in i den sociala frågans innebörd. Tider kunde enligt Bergqvist komma då prästerna fick spela en aktiv roll för dessa frågors lösning.20 Olof Bergqvist tittade även bakåt. Stiftet hade bildats efter det att andra kammarens krav på att slå samman Växjö och Kalmar stift hade gått igenom. Bergqvist påminde även om att föregångaren Martin Johansson i Härnösand formulerat stiftsdelningen som en livsfråga för Norrland och Sverige. 21 Biskop Johansson berömdes för att ha delat upp stora församlingar till mindre enheter och för att ha inrättat stipendium för att få teologie studeranden att förkovra sig i finska språket och efter ordination ta tjänst i meänkielitalande församlingar. En ny kontraktsadjunktsbefattning var tillkommen på Johanssons initiativ och denna var enligt herdabrevsförfattaren av stor betydelse för den kyrkliga själavården i både finnmarken och lappmarken. För framtiden var det viktigt för kyrkan att fortsätta med pastoratsdelningar och rekrytera till nya tjänster. Biskop Martin Johanssons roll för försvenskningen hade varit särskilt viktig: ”För skolväsendets höjande har Johansson varit outtröttligt verksam. Hvad
16
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 6.
17
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 7, 10.
18
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 11 f.
19
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 13.
20
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 13 f.
21
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 15f.
6
538
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
särskilt angår finnmarken, kan man nästan säga, att en ny epok i folkundervisningen inträdt under hans regim, ity att skolväsendet fått en sådan utveckling, att svenska språket med god framgång användas på de flesta skolor”. Martin Johansson hade enligt Bergqvist odlat traditionerna från sin företrädare Lars Landgren.22Olof Bergqvist avslutade sitt herdabrev med att teckna en bild av rörelser och befolkning inom sitt stift. Det fanns där enligt honom säregna religiösa riktningar i stiftet som kunde göra prästens ställning vansklig. Han torde här åsyfta laestadianismen som enligt herdabrevsförfattaren borde mötas med tålamod. Folket var enligt Bergqvist också mer heterogent i Luleå stift än i andra delar av riket. Förutom de svensktalande fanns även 25 000 meänkielitalande jämte några tusen samer. Den mest maktpåliggande uppgiften var därför enligt Bergqvist att lösa den så kallade språkfrågan. Uppgiften förenklades dock enligt Bergqvist av att den meänkielitalande befolkningen själv redan var så mån om att vilja lära sig svenska. Svårigheten låg enligt författaren snarare i att bereda de meänkielitalande möjlighet till språkutbildning i svenska. Den meänkielitalande befolkningen var både fattig och geografiskt utspridd. En framtida utbildningssatsning för det svenska språket var därför dyr men ändå viktig att arbeta vidare med. Det behövdes exempelvis ett folkskollärarseminarium i Luleå stift för att säkra tillgången på kompetenta lärare. Vad gäller de så kallade ”nomadlapparna” så tjänade dessa enligt biskopen dock inte på att erbjudas någon högre civilisation. Kateketundervisning vid kåtorna borde enligt Bergqvist därför vara det fortsatt normala för de nomadiserande samerna. Biskop Bergqvist avslutade med att särskilt tilltala läroverkslärare och sade sig se fram mot rollen att bli deras eforus.23
För att sammanfatta budskapet i Olof Bergqvist herdabrev var det tydligt att statskyrkoformen utgjorde en viktig utgångspunkt. Svenska kyrkan kunde enligt biskopen utgöra resurs både för social och språklig kulturell integrering. Genom modern vetenskaplig teologi skulle dess budskap ligga i framkant samtidigt som omorganiseringar krävdes för att göra kyrkan funktionsduglig.
Varför blev svenska språket så viktigt för Svenska kyrkan i norr?
Jag har inledningsvis lyft fram kyrkans försvar för språknationalism såsom en avvikelse från en reformatorisk tradition, och har därefter försökt ge en faktapresentation av Luleå stifts uppkomst och dess handlingsprogram såsom det kom till uttryck i ett herdabrev. I det följande övergår jag till att försöka förklara denna kyrkliga språknationalism. Lars Elenius har i en stark analys lyft fram nationalismen och dess syn på språket som en viktig förklaringsfaktor till Luleå stifts hållning i språkfrågan. Luleå stift agerade enligt nationalismens logik. Lars Elenius skriver om en monokulturell språkpolitik i en kyrkoledd skola under det tidiga 1900-talet inom vad han kallar den konformistiska nationalismens period, samtidigt som han uppmärksammar att kyrkan i de nordliga stiften paradoxalt nog verkade för att tillgodose församlingarna med samiskt och meänkielitalande präster. Elenius skriver: ”Man skulle kunna kalla det en schizofren politik där den ena
22 Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s.
17.
23
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904, s. 18 f.
7
539
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
handen medvetet gjorde tvärt emot den andra”. I kyrkan uppmuntrades det egna språket, medan det motarbetades i skolan. 24 I det följande tar jag min utgångspunkt i Elenius centrala slutsats om det nordliga stiftets koppling till svensk nationalism och dess kamp för ett enda språk. Först kommer jag presentera ett längre kyrkohistoriskt perspektiv på relationen mellan kyrka och nationalism i Sverige, och därefter analysera vilken typ av svensk nationalism som kom att prägla stiftet. Det sista kommer ske inom ramen för ett mer avgränsat tidsperspektiv.
Kyrkans nationalism sett i längre perspektiv
Utifrån ett längre perspektiv kan vi se att Svenska kyrkan tappade sin integrativa sammanbindande roll under 1800-talet. Alltsedan reformationen hade hushåll med föräldrar och barn som grundkomponenter på olika nivåer utgjort de teologiskt legitima och givna gemenskapsformerna. Gud fader var husbonde för skapelsen där människorna utgjorde barnen. Kungen var husfader för staten med undersåtarna som barn, herden var förälder för sin församling med dess medlemmar som barn, medan husfadern och matmodern var föräldrar i sitt eget hushåll med både tjänstefolk och biologiska barn som underordnade. Hushållen innebar ömsesidiga förpliktelser av både lydnad och omhändertagande. En mänsklig förälder skulle motsvara det gudomliga föräldraskapet. I händelse av att en förälder eller härskare agerade tyranniskt, var det därför viktigt att lyda Gud mer än människor. 25 Denna ordning av hushåll utmanades genom stark befolkningsökning och ny kapitalistisk ekonomi, som mycket förenklat tvingade människor till lönearbete. Hushållen förmådde under 1800-talet inte längre självklart integrera, vilket samtidigt skulle bli ödesdigert för den evangeliskt-lutherska trons tidigare så självklara roll som samhällsteologi. Under 1830-talet kunde lutherska präster i Sverige gå till starkt angrepp mot det nya lönearbetet utifrån argument om att detta inte längre innebar ett omhändertagande av den enskilde i ett hushåll. Att enbart utbetala lön var inte att visa en förälders omsorg. Under 1800-talets mitt infördes dock näringsfrihet och en radikalt omstöpt ekonomi med industriella investeringar, massproduktion, folkförflyttningar och lönearbetets hegemoni. De nya lönearbetande skikten började successivt formera nya gemenskaper.
26
Dessa grupper erfor det som
1830-talets lutherska präster hade varnat för, att bli hänvisade åt sig själva. Folkförflyttningar och nya befolkningskoncentrationer resulterade också i församlingar med så många invånare att det blev omöjligt att kyrkligt betjäna alla. Det är i detta perspektiv uppkomsten av de stora folkrörelserna kan begripas. Enkelt uttryck kom Svenska kyrkans företrädare här att tappa sin självklara roll som garanter för samhällsintegration, för att snarare ofta uppfattas som representanter för den motsatta klassens intressen. Klassdimensionen placerade ofta kyrkan på andra sidan av lägret, vilket blev en viktig nyckel till det sena 1800-talets avkyrkligande av bredare befolkningsskikt. Folkrörelserna i form av väckelser, nykterhetsrörelser och arbetarrörelse mobiliserade sig i Sverige enkelt uttryckt såsom medborgarrörelser på distans till Svenska kyrkan. För underprivilegierade skikt blev det exempelvis ofta
24
Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001; Elenius, L., Stiftsledningen och minoritetspolitiken, I: Lindmark D. och Sundström O. (red.), De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna En vetenskaplig antologi. Artos 2016, s. 497 f. 507, citat från 509.
25
Hassan Jansson, K. & Lindström, J. Pigan i fadersväldet: regler, undantag och mikrohistoriska möjligheter, Historisk tidskrift 137:3, 2017, s. 351 ff.; Hassan Jansson, K. & Lindström, J., Horet i Hälsta. En sann historia från 1600-talet. Natur & Kultur 2018.
26
Gustafsson, B., Svenska Kyrkan och kapitalismen under 1800-talet. Religionssociologiska institutet 1977.
8
540
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
livsavgörande att kunna leva nyktert, vilket väckelser tidigt kunde inspirera till. Under 1890-talet blev det tydligt att kyrkbänkar började gapa tomma. Nya folkrörelser samlade nu svenskar i andra lokaler än i kyrkan; i bönhus, frikyrkor, nykterhetsloger och i de nya folkens hus som började byggas under samma decennium. Det är i detta läge av marginalisering som nationalismen kunde erbjuda Svenska kyrkan en ny legitimitet. Med nationen kunde föreställningar om att Svenska kyrkan ändå befann sig mitt i centrum formuleras, att hon var en nationens egen kyrka, en folkkyrka. Nationen erbjöd kyrkan enkelt uttryckt en ny roll i en övergripande gemenskap efter en tid då kyrkans egen reformatoriska och sammanhållande ”hushållssteologi” krackelerat under trycket av lönearbete, befolkningsökning och folkomflyttningar. Det var också denna insikt vi sett återklinga i biskop Olof Bergqvist herdabrev. Den paternalistiska karaktären på arbetslivet hade enligt citatet av honom ovan försvunnit och klyftan mellan kapital och arbete blivit dominerande. Detta kunde enligt biskopen dock åtgärdas genom att skapa ett tillstånd där alla samhällsklasser kände sig hemma. Den övergripande gemenskapen för förverkligande av detta tillstånd var nationen, där Bergqvist inte försummade att poängtera kyrkans nya och viktiga roll.
Kyrkans nationalism sett i mer avgränsat perspektiv
Efter denna enkla övergripande skiss av kyrka och nation blir mitt syfte nu att analysera vilken typ av nationalism som kom att prägla Luleå stifts ledning i dess försvenskningsarbete, och varför? Utgångpunkten är att det fanns flera olika ”nationalismer” som konkurrerade om utrymmet i försök att definiera Sverige, och att Luleå stifts ledning anslöt till en av dessa versioner. Miroslaw Hroch har lanserat ett intressant perspektiv på nationalismens historia som kan förtydliga bilden. Även om Hrochs forskning inriktats på mindre nationsbildningar kan hans perspektiv ändå fungera i detta sammanhang. Från det att nationen kulturellt ”upptäckts” under tidigt 1800-tal följer enligt Hroch ofta en andra fas där flera olika grupper konkurrerade om att representera den rätta nationen. Detta utifrån ett löfte om makt och framtid. Ett sådant öppet läge av maktkamp kan sägas ha präglat det unga 1900-talets Sverige. Historiskt brukar enligt Hroch denna pluralistiska fas dock följas av en tredje fas i form av att en nation accepteras av en befolkningsmajoritet. I denna tredje fas har den breda och mer medellösa befolkningen exempelvis kunnat få sina sociala och medborgerliga intressen tillgodosedda. Just möjligheten att segra som monolitiskt nationellt alternativ i fas tre, gör just fas två med dess öppna alternativ och konflikter mellan olika ”nationalismer” så avgörande.27Samuel Edqvist har som jämförelsepunkt klargjort en parallell nationalism inom sekelskiftets nykterhetsrörelser, där nykterheten utgjorde en nyckel till att få träda fram som en värdig medborgare i en demokratiserad nation. De nyktra utgjorde de idealiska svenskarna med rätt att äga Sverige, för att uttrycka det enkelt. 28 Christer Strahl har å sin sida frilagt den unga socialdemokratins nationalism. 29 I Ronny Ambjörnssons forskning har det tydliggjorts hur nykterhetsrörelser och arbetarrörelser ofta överlappade varandra och skapade ett svenskt medborgarideal om en skötsam arbetare.30Inom svensk frikyrklighet formulerades sannolikt också starka nationella visioner, som dock ännu väntar på att
27
Hroch, M., Social preconditions of national revival in Europe: a comparative analysis of the social composition of patriotic groups
among the smaller European nations. Columbia Univ. Press 2000 [1985], s. 11 ff.. Faserna fungerar ramgivande i Hrochs hela
studie. Se också Hobsbawm, E. J., Nationer och nationalism. Ordfront 1994, s. 12, 22 f.
28
Edquist, S., Nyktra svenskar. Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879-1918. Uppsala Universitet 2001.
29
Strahl, C., Nationalism och socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige 1890 – 1914. Lunds universitet 1983.
30
Ambjörnsson, R., Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930. Carlsson 1988.
9
541
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
systematiskt undersökas.31Om det på detta sätt formulerades medborgerliga versioner av en kommande nation så att säga underifrån, formulerades samtidigt i denna pluralistiska fas två nationalismer ”från ovan” med ett mer uttalat syfte att bevara det bestående. Jubelfester, statyer, fackeltåg och andra nya uppfunna traditioner hörde hemma i denn a kategori.32 En nyckel för att gå vidare i analys av vilken nationalism som präglade Luleås stifts ledning finns i att titta på inom vilken publikation Olof Bergqvist fällde sitt tidigare återgivna yttrande från 1907 om att det förelåg en fara att i gränstrakterna ha en befolkning som var fullkomligt främmande för svenskt språk. Biskopens artikel var publicerad i den första årgången av den nya tidskriften Det Nya Sverige, med Adrian Molin (1880 – 1942) som redaktör. Att just analysera tidskrifter utgör en väg för att fånga de värderingar som en läsekrets tänktes omfatta. En tidskrift kan ses som ett uttryck för en nationell föreställning. Olika tidskrifter tecknade skilda bilder av Sverige, där det kunde finnas beröringspunkter med andra publikationer. 33 Det som var speciellt för Det Nya Sverige var dock dess explicit nationalistiska program. Adrian Molin hade lanserat detta program i boken Svenska spörsmål och kraf 1905, och skulle utveckla dessa nationella tankar i inledningen till den nya tidskriftens första nummer 1907. Huvudargumentet för Molin var att återerövra Sverige inom Sveriges gränser efter upplösningen av unionen med Norge under sommaren 1905. Som led i förverkligandet av denna nationella vision blev Molin redaktör för tidskriften nästan ända fram till att den lades ner 1928. Denna tidskrift skulle komma att ta upp sociala, politiska och religiösa frågor, redigeras i frisinnad anda – och därmed försöka bilda en syntes mellan gamla och ny a värden.
34
Genom modernisering av nationen skulle den gamla kyrkan alltså
erbjudas en ny roll. Historikern Oscar Nygren lyfter i en kommande text träffande fram Adrian Molins sammansatta budskap genom att kategorisera honom som en reaktionär radikal.
35
Stiftsnotarien för Luleå stift, Albert Carlgren skulle komma att verka som mångårig medarbetare till Adrian Molin. Om biskop Bergqvist mycket tidigt blev inbjuden som skribent för publicering under tidskriftens första år 1907 så skulle alltså stiftskollegan Carlgren samma år ta kontakt med Molin och bli inbjuden att skriva fö r tidskriften.36Med tiden skulle Carlgren samverka mer systematiskt med Molin, där han utövade påtryckning både på Adrian Molin och på sitt norrländska nätverk till förmån för produktion av texter om att i norr återerövra Sverige inom Sveriges gränser. År 1910 tillfrågade Carlgren Molin om att bli Det Nya Sveriges redaktionella ombud i Norrland. Carlgren svarade: ”Om jag nu kunde bidraga till att Norrlandsfrågor i tidskriften bures fram till beaktande och dryftning i större omfattning än
31
Se dock Bergsten, T., Frikyrkor i samverkan: den svenska frikyrkoekumenikens historia 1905–1993, Libris 1995, 22 – 46, och Claesson, U., Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och
nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905–1933. Uppsala universitet 2004, s. 266 ff.
32
Hobsbawm, E. J. & Ranger, T. O. (red.), The invention of tradition, Canto ed., Cambridge University Press 1992; Björck, S.,
Heidenstam och sekelskiftets Sverige. Studier i hans nationella och sociala författarskap, Natur och kultur Stockholm, 1946, s. 10,
141ff.
33
Anderson, B., Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos 1993.
34
Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 96, 98; Elvander, N.,
Harald Hjärne och konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865-1922. Uppsala universitet 1961, s. 302 – 304; Björck, S., Heidenstam och sekelskiftets Sverige. Studier i hans nationella och sociala författarskap, Natur och kultur, Stockholm, 1946, s.
57 – 69.
35
Nygren, O., Adrian Molin - Den reaktionära radikalen, Omvandlingen av samhällskontraktet. Nordic Academic Press, 2023 [kommande].
36
Albert Carlgren till Adrian Molin 24/11, 10/12 1907, Adrian Molins arkiv, KB, Stockholm.
10
542
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
hittills, skulle det ju med denna min uppfattning och med min tro på Norrlands framtid vara för mig kärt” 37 Korrespondens mellan Carlgren och Molin om tidskriften finns bevarad för tidsperioden 1907 – 1920, och det är från denna tidsepok jag kommer att redovisa innehållet i de artiklar som publicerades. Jag avgränsar här också till det fokus på tornedalingar, kväner och lantalaiset som är relevant för kommissionen.
38
Kopplingen mellan Carlgren och Molin är inte beaktad i tidigare forskning.
Albert Carlgren bildade alltså något av en länk mellan Adrian Molin och Norrland. I samband med att Carlgren tackade ja till att bli tidskriftens ombud presenterade han möjliga norrländska medarbetare och skribenter. Agronomen Paul Hellström (1866 – 1927) lyftes fram som en kompetent och framsynt man framförallt inom jordbrukets område. Biskop Bergqvist nämndes vara en ganska intim kännare av en del förhållanden, men var enligt Carlgren negativt nog ”föga spekulativ”. Landshövding Karl Johan Bergström (1858 – 1937) bedömdes som ”makalös på sitt sätt” men alltför självsvåldig. Disponent Hjalmar Lundbohm (1855 – 1926) i Kiruna nämndes också, men kritiserades för att likt biskopen inte se de stora perspektiven. Ludvig de Vylder (1871 – 1944) som grundat Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola i Matarengi i Övertorneå framställdes dock som en mycket stark resurs för tidskriften. Carlgren erbjöd sig att omgående fråga De Vylder om en skildring av försvenskningsarbetet i Tornedalen. De Vylder skulle enligt Carlgren dock inte kunna skriva något om den allmänna betydelsen av den projekterade järnvägen genom finnbygden. Denna oerhört viktiga fråga skulle verkligen lämpa sig för tidskriften. Carlgren nämnde därför ingenjör och bergmästare Manne Asplund (1872 – 1943) i Kiruna, som Carlgren bedömde vara socialist, och ingenjör Sandlund vid Karlsviks järnverk, som möjliga skribenter inom fältet ekonomi, industri och teknik. 39 De Vylder levererade 1912 en text till Det Nya
Sverige. Manne Asplunds socialdemokratiska partitillhörighet är intressant utifrån det faktum att Adrian
Molin tidigt men utan större framgångar strävade efter att få vänstermän att publicera sig i Det Nya
40
Jag kommer alltså att presentera och analysera de texter som Luleås stift producerade för publicering i
Det Nya Sverige. Stiftledningens publiceringar jämte Carlgrens aktiva medarbetarskap för tidskriften
med Adrian Molin, är alltså tidigare inte utforskat på ett systematiskt sätt. Sverker Sörlin har i sin uppmärksammande avhandling Framtidslandet lyft fram hur tidskriften Det Nya Sverige med Adrian Molin lyfte fram Norrland som viktig resurs. Luleå stiftslednings aktiva medverkan i Det Nya Sverige uppmärksammas dock där inte.
41
Läsaren kommer notera att de texter jag kommer presentera ofta är skrivna på avstånd från människor och företeelser i norr. Perspektiven är ofta kolonialt präglade, där det främmande lyfts fram för en läsande publik av bland annat ingenjörer, akademiker och präster i landets mer sydliga delar. Det Norrland som beskrivs framställs som ett främmande land som fortfarande väntar på att integreras i det ”riktiga” Sverige.
37
Albert Carlgren till Adrian Molin 5/12 1910, Adrian Molins arkiv, KB, Stockholm.
38
Detta innebär att jag inte fokuserar på hur stiftsledningen i tidskriften förhöll sig till samer. För en sådan artikel, se Bergqvist, O., Nomadlapparna och de nordiska folken. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1911.
39
Albert Carlgren till Adrian Molin 5/12 1910, Adrian Molins arkiv, KB, Stockholm.
40
Elvander, N., Harald Hjärne och konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865-1922. Uppsala universitet 1961, s. 302 f.
41
Sörlin, S., Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet, Carlsson 1988, s. 196 ff.
11
543
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
Innan jag presenterar artiklarna blir det dock viktigt att mer genomgående presentera Adrian Molins program och sätta detta i sitt historiska sammanhang. Inledningsvis kan sägas att programmet bestod av tre delar, varav de första två var materiella: ge arbetarklassen plats inom nationen och erövra Norrland för Sverige. Som tredje komponent i nationsbygget skulle Svenska kyrkan effektiviseras och erbjudas ny modern roll som andlig bas för detta nya Sverige. Alla tre delar har vi redan sett formulerade av biskop Bergqvist 1904. Nu skulle dessa tankar efter unionsupplösningen utvecklas och spridas i en nationellt samlande tidskrift, som skulle få avsevärt inflytande på Svenska kyrkans avantgarde. Först presenterar jag alltså härmed programmet, för att sedan sätta in det i sitt sammanhang.
Adrians Molins nya Sverige – ett nationellt program
Nationen –
en ny form för Sverige efter 1905
Adrian Molins huvudtanke var att låta det svenska historiska arvet leva vidare i den moderna nationens form. Molins programskrift Svenska spörsmål och kraf från hösten 1905 avslutades med kommentar till unionsupplösningen under sommaren samma år. Unionen med Norge hade utgjort de sista resterna av stormaktstidens Sverige. Nu när unionen var upplöst gick det inte längre att leva på tidigare generationers prestationer. Ett nytt Sverige måste därför skapas. Tankegången illustrerades tydligt i ett kapitel med rubriken ”Folket i vapen”. Där hyllades den nya ordning av allmän värnplikt som införts 1901. En ny folkarmé konsoliderade sig här på resterna av den gamla yrkesarmén. Adrian Molin tecknade en bild av hur de modern a värnpliktiga bar enkla funktionella kläder till skillnad mot sina motsvarigheter i äldre tid med sina pråliga och opraktiska utrustningar.
42
Adrian Molin levererade socialhistoriska analyser av hur Norge och Danmark till skillnad från Sverige under 1800-talet historiskt lyckades omsätta sina tidiga nationalistiska idéer till praktisk politik, medan den tidiga nationalismen efter förlusten av Finland 1809 i Sverige stannade kvar på det kulturella drömstadiet och aldrig omsattes i verkligheten.
43
I Sverige blev det alltså enligt Molin inte mycket av
Esaias Tegnérs ord om att inom Sveriges gränser erövra Finland åter efter krigsförlusterna mot Ryssland 1809.
44
Nu fanns det dock som nämnts enligt Molin möjlighet att inom Sveriges gräns erövra Norge
åter.
45
1905 erbjöd bättre förutsättningar till nationell succé jämfört med 1809: ”Unionens upplösning
42
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 71 ff.
43
”Den moderna nationalismen, född ur romantikens jord och uppvuxen under Napoleonkrigets stormar, började med det nittonde århundradet ett segertåg öfver Europa. Af de nordiska länderna nådde den först Danmark… fick en afgjort konstnärlig riktning. Så ock i Sverige, där göticismen närmast representerade den unga nationalismen. I Norge åter sattes denna till lifsdugligt, praktiskt, nationellt arbete på det nya norska rikets skapande och befästande. Äfven i Danmark fick senare nationalismen stora folkliga uppgifter. Men icke så i Sverige.” Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 182.
44
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 182.
45
Molin, A., Den nationella samlingen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907b, s. 8.
12
544
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
står som den närmaste impulsen till den nationella samlingsrörelsen...”
46
Genom att kombinera
materiella och andliga strävanden kunde den nya nationen ges en grundval:
Och uppgifterna inåt? Att skaffa dem, som svälta och frysa i skogsbackarnas stugor, i statarkasernerna och i städernas fattigkvarter, möjligheter att lefva ett människovärdigt lif. Med andra ord, att skapa de materiella förutsättningarna för det svenska folkets konsolidering till ett helt folk. Att skapa också de andliga. Att bygga på gammal luthersk grund en ny svensk kyrka, som kan rymma hela vårt folk och som kan bjuda åt alla dess barn det livets vatten, hvarefter i dessa dagar alla törsta och som ingen konst, ingen ’kultur’ kan skänka. Att bygga slutligen på den botten, som trots allt en statsfientlig tidsandas undermineringsarbete ännu finnes kvar, en ny stark svensk stat, i hvars skydd vårt folk kan arbeta vidare på den kultur … och skapa en konst, som kan bli så långt som möjligt en folkets konst – som i hvart fall icke står som fiende till dess lifsintressen.
Eller skall försumpningen fortgå... Skall den svenska staten sjunka allt djupare i svaghet inåt och utåt, till dess ordet höres: hugg det trädet bort, låt det folket dö. Du har ingenting att kämpa för, ingenting att uträtta i världen, det har ingen rätt att lefva längre. Det svenska folket, främst dess ledande klass, står i våra dagar inför afgörandet.
47
Statens materiella nationsbygge –
att erövra arbetarklass och Norrland
Adrian Molin var kritisk till den svaga 1800-talsstaten och dess relation till kapitalismen. Det internationella kapitalet var nu herre över Sveriges naturresurser i Norrland och Molin förespråkade därför ett statligt ägande för att ta kontroll över resurserna och låta dem komma det svenska folket till godo. Reduktioner hade skett förr och kunde även ske nu. Molin var mycket kritisk till hur det nya kapitalet koncentrerade resurser och skapade breda skikt av underbetald och fattig arbetarklass. Han respekterade arbetarrörelsens strävanden efter värdigt mänskligt liv och ökad social jämlikhet. Härmed erkände Adrian Molin samtidigt kraven på lika och allmän rösträtt. Rösträtt var enligt Molin rimligt att införa då de nödvändiga sociala reformerna enbart kunde göras med medverkan av dem som visste var skon klämde, alltså inte enbart de maktägande klasserna. De fattiga borde härmed få ta del i det gemensamt nationella ansvaret.
48
Det var en viktig poäng för Adrian Molin att tidskriften lyfte sig till en mer generell nivå av allmän opinion som därmed kunde lägga grund för en nationell politik: ”I öfverensstämmelse härmed är denna tidskrifts program gifvet. Den skall tjäna ingen viss klass, intet visst parti – endast det stora nationella intresset”.
49
Det är i sammanhanget viktigt notera att Molins allmänna nationella opinion utgjordes av
män. Sverige utgjorde något av en ”mannens gärning”.
50
Molin var starkt kritisk till kvinnoemancipation
då kvinnan enligt honom var knuten till natur och hem på grund av sitt barnafödande. Kvinnor hörde hemma i den privata sfären och borde därför ej få rösträtt och kunna påverka staten och det offentliga.
51
46
Molin, A., Den nationella samlingen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907b, s. 11.
47
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 110 f.
48
Molin, A., Den nationella samlingen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907b, s. 18 ff.
49
Molin, A., Inledning, Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907a, s. 2.
50
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 178.
51
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 3 – 14.
13
545
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
Molins genusuppfattning tydliggjordes av att han ansåg att Sverige såsom en man borde ha upprätthållit samma hårda linje till Norge som gentemot en självsvåldig kvinna.
52
Att såsom den gamla högern försvara det bestående för att skydda sina egna klassintressen var i Adrian Molins ögon något föraktfullt. Här bejakades i stället den nya nationen av lönearbetande medborgare med rimliga levnadsvillkor, med rätt att rösta och med samtidigt plikt att försvara landet.
53
Genom en
stark stat kunde folkets behov mötas på ett sätt som 1800-talskapitalismen aldrig hade lyckats med. Sverige kunde här med andra ord erövras på nytt sätt socialt. Molin skrev i inledningen till sin nya tidskrift 1907 att socialpolitiken skulle bilda en central dimension för att bemöta kroppsarbetarklassens olika frågor med arbetarskydd, egnahem med mera. På motsvarande sätt fanns med en stark stat även nya möjligheter att erövra Sverige inom sina gränser geografiskt. I uppsatsen Nationell samling från 1906 hade Adrian Molins ideologiske frände Rudolf Kjellén (1864 – 1922) påpekat behovet av att efter unionsupplösningen med Norge inom Sveriges gränser återvinna det som utåt förlorats. Uppgiften blev alltså att ”lägga stora områden i norr under bygd o ch kultur”.
54
Jag återkommer till Kjellén men detta
norrlandsperspektiv kom att bilda ett centralt motiv i tidskriften Det Nya Sverige. Molin kritiserade skövlingen av skogar samtidigt som han förespråkade ett brukande av Norrlands resurser för att bygga nationen. Molin skrev att följande skulle bli viktigt för tidskriften:
Kulturarbetet i Norrland och emigrationsproblemet, kvinnorörelsen, sträfvandena till reformer inom fattigvård, rättskipning och skattelagstiftning beteckna vidare enskilda mera betydande spörsmål, åt hvilka tidskriften hoppas kunna småningom ägna ingående uppmärksamhet. Detsamma gäller frågor som rör uppfostran, i vidaste omfattning: undervisningsväsen, värneplikt [sic], nykterhet oc h sedlighet.
55
Kulturarbetet var enligt Molin samma sak som försvenskning, vilket blev mycket tydligt i hans relation till utvecklingen i Finland. Adrian Molins nationalism innebar en organisering av ett folk i en stark stat som så att säga ägde sig självt. Detta innebar samtidigt, som vi sett antydas hos Molin, att en nation kunde svepas undan av historien. Detta präglade Adrian Molins analys av nationalismen i Finland som ju ingick i det ryska väldet. Molin erkände inte den finska nationen som en riktig nation. All kultur i Finland kom enligt honom från de svenskspråkiga. De finsktalande hade inte mobiliserat sig i en egen stat och visade enligt Molin heller inga tecken på att kunna mobilisera sig militärt. Finland var med andra ord identiskt med Ryssland och gränsen gick mellan germanism och slavism.
56
Det ’finska folket’, det är en fiktion och en af nationalismens onaturligaste bastarder. Ännu en dag, då Finland förlorades för oss, stod det till Sveriges rike i ungefär samma förhållande som nu det nordliga Norrland. Det ’finska folket’, d.v.s. den egentliga finsk-ugriska stammen, betydde för det hela, för Finland, föga mer än i våra dagar Norrlands lappar för Norrland. De voro blott flere till antalet och mottagligare för en högre kultur än de nomaniserade lapparne – men om deras egen kultur torde vara bäst att tala det minsta möjliga: den är ännu idag blott en lysande konstruktion. Ty äfven om Kalevala var äkta ’nationellt finskt’ – poesi skapar ingen kultur, och poesi, mer eller mindre, äga all a naturfolk.
57
52
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 194.
53
Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 99.
54
Ekström, R., Gudsfolk och folkkyrka. (2 uppl.), Gleerups förlag 1963, s. 185 f, Sörlin, S., Framtidslandet. Debatten om Norrland
och naturresurserna under det industriella genombrottet, Carlsson 1988, s. 196 ff.
55
Molin, A., Inledning, Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907a, s. 5.
56
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 167ff.
57
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 167 f.
14
546
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Molin kritiserade svensktalande som blivit fennomaner. Dessa betraktade han snarast som förrädare. Ryssarna själva räknade enligt Molin med rätta aldrig finnarna som en nation.
58
Hans kritik av
Skandinavismen passar här att citeras: ”Hvad angå oss Danmarks affärer i södra Jutland? Lika mycket som våra affärer vid Torne älf kunna intressera danskarne.”
59
Genom att inte erkänna Finland som en
nation stärktes bilden av Tornedalen som Sveriges gräns mot ett hotfullt Ryssland. Sammanfattningsvis kan sägas att Adrian Molin ville bygga ett starkt folk genom socialpolitik och arbetarklassens integrering, där Norrlands meänkielitalande grupper borde integreras.
Svenska kyrkans andliga nationsbygge – att koppla samman bildning med kristendom
Vid sidan av ovanstående materiella höjande både socialt och geografiskt med den starka staten som medel förespråkade Adrian Molin alltså även att den nya svenska nationen andligt borde lyftas. I första numret av Det Nya Sverige står följande:
Hvad vidkommer slutligen de religiösa spörsmålen är det i enlighet med tidskriftens program, att fackteologiska lämnas utanför, liksom fackligt historiska, statsvetenskapliga o.s.v. – de ha alla sina organ. De religiösa spörsmål, som falla inom tidskriftens intessesfer, bli alltså dels teoretiska af ett annat slag, de som kunna ha betydelse för lifsåskådningen, dels praktiska, som gälla kyrkans förhållande till det moderna svenska samhället med dettas sociala problem, hvartill komma häraf betingade frågor om kyrkans inre organisation och yttre rättsställning, eller med ett ord kyrkopolitik.
60
Adrian Molin var skoningslös i sin kritik av hur Svenska kyrkans ensidiga ställningstagande för kapitalet gentemot arbetet hade skapat en distans mellan kyrka och folk. När arbetarna hade börjat sträva efter värdigt liv i form av bättre materiella villkor hade dessa strävanden bemötts med kyrklig förkunnelse om att de fattiga borde nöja sig med det himmelska goda. Kyrkan kritiserades också för att ha missförstått nykterhetsrörelsen.
61
Adrian Molin uppskattade de frikyrkliga och kyrkliga väckelserna som
folkmobiliserande rörelser och såg väckelsernas uppkomst som ett tecken på kyrkligt misslyckande.
62
Den svenskkyrkliga misstänksamheten gentemot folklig mobilisering under sent 1800-tal hade under tidigt 1900-tal förbytts till sin motats; det hade nu snarare blivit folket som trädde fram som misstänksamt gentemot vad kyrkan hade att erbjuda. Adrian Molin menade att Svenska kyrkan trots detta ändå hade potential att bli en folkkyrka för det nya folk som skulle mobilisera sig i en medborgargemenskap under en stark stat. Även om väckelserna uppskattades som aktiva mobiliseringar menade Molin att det svenska folket var värt en förkunnelse på högre kulturell nivå. Det var just här statskyrkan hade en roll:
Skall vår kyrka stelna än fastare i yttre former och förtorka, och folkets massa, som kräfver frisk andlig dryck, få nöja sig med sekternas kvalmiga brygd? ...
63
Schartauanismen i Västsverige var enligt Molin den livskraftigaste riktningen inom samtidens Svenska kyrka. Den präglades dock enligt honom av en hårdnackad ortodoxi som visserligen fortfarande kunde
58
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 172 f.
59
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 189.
60
Molin, A., Inledning, Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 6.
61
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 116 f.
62
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 117f., 121.
63
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 110 f.
15
547
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
tillfredsställa folkets behov men som på sikt var dömd till undergång. ”Endast den kristendom, som i sig förmått upptaga den moderna bildningens oändligt rika innehåll, kan bli framtidens religion.”
64
Adrian Molin förespråkade en modernisering av Svenska kyrkans organisation genom att låta den inlemmas i staten. Samfundet borde ej ses som en självständig makt bredvid staten. Staten var inget annat än folkets egen organisation där de religiösa intressena intog den yppersta platsen. ”Det religiösa kulturintresset tillgodoser staten genom en statskyrka, liksom folkbildningen genom undervisningsväsendet o.s.v.”
65
Molin kritiserade möjligheten att kunna gå ur kyrkan med påföljande befrielse från kyrkoskatt. Att lämna kyrkan var detsamma som att utträda ur det svenska folket. Att inte betala skatt till kyrkan för att man inte går till regelbunden gudstjänst var lika befängt som att inte betala skatt till undervisningsväsendet på grund av att inte ha sina barn i offentlig skola. Kyrkan borde alltså göras till statsinstitution och prästerna till statens ämbetsmän, frigjorda från jordbruk för att ägna sig åt religionsförkunnelse och församlingsvård. Kyrkans nya ställning skulle erbjuda nya möjligheter att tjäna folket.
66
Kyrkan borde erkännas som representant för ett omistligt nationellt värde och få ny
organisation och nytt liv:
Vi, som känna oss stå på den svenska lutherska kyrkans grund, men med den moderna bildningens hela rikedom därjämte i våra händer, vi ha rätt att kräfva och ropa på det nya lifvet, kräfva att det må bli högre och friare i våra tempel, högre och starkare luft, att vi också komma därin med vårt folk.
67
För att kunna möta folkets behov krävdes inte kompromiss mellan kristendom och bildning, utan snarare en syntes dem emellan. Det behövdes därför nya former av förkunnelse. Folket ville ett andligt liv och försoning med en tillvaro som verkade kräva mer än den gav.
68
Svenska folkets vidgade erfarenheter och kritik orsakade enligt Molin att den kristna tron i det nya Sverige inte kunde bli densamma som förfädernas. Han menade dock att samtidens människor på samma sätt som tidigare generationer kunde tro på Guds vilja med mänskligheten: på en förnuftig mening och en förnuftig vilja. Mer behövde de inte veta. Molin klagade på att Svenska kyrkan fortfarande saknade de män som kunde ge ett folkligt religiöst uttryck för denna tro: ”Som skola äga mod och kraft att flytta den nya tidens lifsvärden in i kristendomen och viga de förbrukade nådemedlen till hvila”. Svenska kyrkan hade enligt Adrian Molin en internationell roll för hela mänskligheten såsom den lutherska huvudkyrkan i världen. Denna svenska kyrka kunde enligt författaren gripa utvecklingen och fullfölja den sanna protestantismens traditioner. Inget talade dock enligt Molin för att Svenska kyrkan själv förstod vidden av denna sin stora uppgift. Den kände inte sina synder mot folket och kulturen.
69
Molin var kritisk mot samtidens kyrka men trodde ändå att denna kyrka av framtidens män
kunde skapas om till att bli ett viktigt verktyg för mobilisering av det svenska.
70
64
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 121.
65
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 122 f.
66
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 123 ff.
67
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 126.
68
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 127 ff. Materiella möjligheter skapade dock grund för andlig fördjupning, se s. 129.
69
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 130 f, citat från s 131.
70
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 175.
16
548
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Innan jag avslutar presentationen av Molins program är det viktigt att uppmärksamma att hans erkännande av både unionsupplösning och demokrati var av tillfällig karaktär. Genom svensk nationell mobilisering hoppades Molin på en ny möjlig union i framtiden med Sverige som den ledande makten i Skandinavien. Han trodde också att den allmänna demokratin med tiden skulle komma att avgränsas till dem som hade kvalificerad e tjänster.
71
Det Nya Sverige – unghöger och ungkyrklighet
Adrian Molin hörde hemma i en bredare nationell rörelse efter 1905 års unionsupplösning. Tre aktörer blev särskilt tongivande i uttolkandet av denna nya nationalism: den ovan nämnde Rudolf Kjellén, Vitalis Norström (1856 – 1916) och den lite yngre Adrian Molin (1880 – 1942). Alla tre hade sin bakgrund vid Göteborgs högskola. Rudolf Kjellén var professor i statsvetenskap och geografi i Göteborg medan Vitalis Norström var professor i filosofi vid samma lärosäte. Adrian Molin doktorerade i Göteborg 1906. Den nya riktningen betecknades som unghöger. Det speciella med unghögern var som antytts att den representerade en ny sorts legering av social reformiver och nationell konservatism. Adrian Molin var som vi sett en stark företrädare för denna sammangjutning av gammalt och nytt, men även Rudolf Kjellén erkände exempelvis socialismen. Kjellén ville dock att denna borde bli nationell i stället för klasskapsorienterad och använde därför det för framtiden så ödesmättade begreppet nationalsocialism. Under åren efter 1905 tänkte sig alltså unghögern kunna acceptera den allmänna rösträtten. Genom tillmötesgående av de fattigare skiktens sociala krav kunde den nya nationen byggas och legitimeras politiskt. Begreppet folkhem användes under denna tid av Rudolf Kjellén. Att bevara och säkra den svenska rasen bildade ett viktigt motiv till tänkta sociala reformer. Ras och nation flöt samman. Detta innebar inte nödvändigtvis att unghögern under denna epok omfattade några avancerade rasbiologiska läror. Rudolf Kjellén talade exempelvis om ras i betydelse gemensamt språk och gemensam kultur. Unghögern var ej heller uttalat antisemitisk. Det odlades dock föreställningar om att nationen och rasen var större än den generation som levde just nu. Nationen innefattade både döda, levande och ännu ej födda. Det var därför viktigt att tidsandans och nutidens krav inte fick dominera över nationen, vilket med tiden skulle komma att legitimera Rudolf Kjelléns argument för en stark ledare ur folkets djup. Denna idé skulle få inflytande i utvecklande av den så kallade Führerprincipen. Denne nya sorts folkledare skulle kunna representera nationens själ bättre än en demokrati som riskerade präglas av den kortsiktiga tidsandan.
72
Adrian Molin blev som redan presenterats drivande i den nya nationella samlingsrörelsens tidningsprojekt.
73
Just att verka för nationen bortom tidsandan var viktigt för honom. Molin erkände att
det kunde låta lite överspänt att kalla tidskriften för Det Nya Sverige, men om tidskriften ”det ny Aarhundrede” sökte representera den nya tidsandan ville Molins tidskrift alltså arbeta för
71
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 190 f. Jämför här med Oscar Nygrens kommande artikel.
72
Elvander, N., Harald Hjärne och konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865-1922. Uppsala universitet 1961, s. 293 – 325; Claesson, U., Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och
nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905 –
1933. Uppsala universitet 2004, s. 99 – 195; Sörlin, S., Framtidslandet.
Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet, Carlsson 1988, s. 196 ff.
73
Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 96, 98; Elvander, N.,
Harald Hjärne och konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865-1922. Uppsala universitet 1961, s. 302 ff. ; Björck, S., Heidenstam och sekelskiftets Sverige. Studier i hans nationella och sociala författarskap, Natur och kultur, Stockholm, 1946, s.
57 ff.
17
549
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
nationalandan: ”skapadet af betingelserna för det svenska folkets lif i den nya tiden” – vilket tidskriften skulle göra både med och mot tidsandan.
74
För den som inte var insatt i Adrian Molins sammansatta program av materiell och andlig konsolidering måste Det Nya Sverige ha framstått som en mycket brokig tidskrift. Här återfanns artiklar om valsystemet, Selma Lagerlöf, den svenska sjöfartens framtidsmöjligheter, emissionsbanker, järnhanteringens utveckling, järnvägstariffer och arbetsrätt, sida vid artiklar om det svenska prästerskapets sociala bakgrund och undervisningsfrågor. Det hela hängde dock väl ihop utifrån Molins föreställning om ett nationsbygge på både materiell och andlig grund.
75
Den materiella dimensionen
innebar som nämnts dels sociala rättigheter för arbetarklassen men innebar även utbyggd infrastruktur, moderniserad industri och tillvaratagande av naturresurser. Den sedliga dimensionen hade kyrka och skola att ansvara för. Både de materiella och andliga dimensionerna innebar starkt fokus på Norrland. Till Molins uthålliga aktivism för unghögern hörde också hans kamp mot emigrationen och för skapande av nya egna hem. Han var med om att bilda Nationalföreningen mot emigrationen år 1907 och blev föreningens sekreterare. Han agerade statlig expert i egnahemsfrågor och bildade 1913 A.B. Svensk jordförmedling till förmån för jordstyckningar och egnahemsbyggen. Att emigrera inom Sverige till Norrland bildade för honom alternativet till att flytta till USA.
76
Adrian Molins starka inkludering av Svenska kyrkan i sin vision av ett nytt Sverige där kyrkan formulerats som en folkkyrka, fick snabbt brett gehör bland representanter för en kyrka som upplevde den kris som tidigare tecknats.77 Den nya högern från Göteborg representerade något annat än den gamla typen av ämbetsmannakonservatism. Ungdomen representerade på bred front hopp om nationell samling under det tidiga 1900-talet. De stora ungdomsmötena på somrarna samlade ungdomar från olika folkrörelser och skapade framtidsbilden av en ung enad nation. Ur denna ungdomsrörelse och i affinitet med unghögern, skulle den så kallade ungkyrkligheten formera sig.
78
Ungkyrkomannen Torsten Bohlin (1889
– 1950) utgjorde ett bra exempel på hur unghögern kunde inspirera i kyrkliga kretsar. Bohlin var uppfylld av Molins nationella reformprogram från 1905 och uppfattade det som att nationen med detta program äntligen kunde få materiella förutsättningar att konsolidera sig. Till detta gällde det nu att skapa de andliga förutsättningarna: ”Att bygga på gammal luthersk grund en ny svensk kyrka, som kan rymma hela vårt folk och som kan bjuda åt alla dess barn, det livets vatten, varefter i dessa dagar alla törsta och som ingen konst, ingen kultu r kan skänka”.
79
Alf Tergel har pekat ut J.A. Eklund (1863 – 1945) såsom
unghögerns kyrklige representant. Eklund hade varit lektor vid högskolan i Göteborg och var personligt
74
Molin, A., Inledning, Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 6 f.
75
Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905, s. 175.
76
Elvander, N., Harald Hjärne och konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865-1922. Uppsala universitet 1961, s. 302.
77
Ragnar Ekström har observerat att Molin inom den göteborgska trion representerade en starkare sammangjutning av det nationella och det religiösa. Folkkyrkan utgjorde medlet för att koppla samman svenskhet och ideell protestantism. Ekström, R.,
Gudsfolk och folkkyrka. (2 uppl.), Gleerups förlag 1963, s. 187
78
Berggren, H. Seklets ungdom: retorik, politik och modernitet 1900-1939. Diss. Stockholm. Stockholm 1995; Claesson, U.,
Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905 –
1933. Uppsala universitet 2004, s. 99 – 195; Björck, S., Heidenstam och sekelskiftets Sverige.
Studier i hans nationella och sociala författarskap, Natur och kultur, Stockholm, 1946, s. 38 – 163.
79
Citat från Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 97f. ,. Om Eklund och unionsupplösningen, se särskilt, s. 98; Ekström, R., Gudsfolk och folkkyrka. (2 uppl.), Gleerups förlag 1963, s 184.
18
550
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
bekant med Rudol f Kjellén.80 Om Eklund var föregångare för folkkyrkotanken inom ungkyrkorörelsen blev pedagogen Manfred Björkquist (1884 – 1985) dess store organisatör. (Manfred Björkquist gifte sig för övrigt med Rudolf Kjelléns dotter Ruth). Björkquist kom att mynta slagordet ”Sveriges folk ett Guds folk” som rörelsens paroll. Rörelsens tidskrift Vår Lösen refererade till detta motto. Under sommaren 1909 skulle unga ungkyrkomän resa land och rike runt i så kallade korståg för att argumentera för kyrkan i sekulariserade arbetarmiljöer. Arbetarklassen ansågs fortfarande som möjlig att erövra för folkkyrkan, vilket det ju också hade argumenterats för i Molin s program.81 J. A. Eklund blev biskop över Karlstads stift 1907 och skrev samma år i den första årgången av Det Nya Sverige. Adrian Molin såg dock till att moderera texten innan den publicerades. Molin gick ej med på Eklunds skarpa kritik mot Ellen Key och Oscar Levertin och strök även Eklunds antisemiti ska uttalanden. 82
I det följande kommer jag att fokusera på Luleå stiftslednings roll i Det Nya Sverige. För att ge bredare bild av hur Svenska kyrkan kunde representeras i tidskriften inleder jag med lyfta fram två exempel på hur framstående kyrkliga representanter i J. A. Eklund och Nathan Söderblom (1866 – 1931) i tidskriften tidigt skrev in Svenska kyrkan i unghögerns nya nationella samlingsprojekt. Både J. A. Eklund och professor Nathan Söderblom var inflytelserika tänkare och aktörer inom Svenska kyrkan under det tidiga 1900-talet. De skulle båda bli aktuella inför kommande ärkebiskopsval. Nathan Söderblom utnämndes år 1914 av regeringen till ärkebiskop, trots att J. A. Eklund erhållit fler röster.
83
Det är för vårt fokus på Luleå
stift viktigt att se att det fanns en bredare återklang av unghögerns tankar inom dåtidens Svenska kyrka.
J.A. Eklund: Efter år 1905
J. A. Eklund tolkade i sin artikel från 1907 unionsupplösningen 1905 som resultat av svensk velighet och bristande förmåga att välja. I jämförelse med svenskheten under 1600-talet var den moderna svenska förmågan till beslutsamhet enligt Eklund uppenbart försvagad. Han kritiserade medelklassen och överklassen för att vara materialistisk och för att ha tappat kristendomen, vilket lägre klasser sedan efterhärmat. Eklund uppskattade radikalerna för att vara handlingskraftiga, till skillnad från det svenska etablissemanget. Epoken mellan 1880 och 1905 representerade för Eklund en förfallsperiod genom att Georg Brandes moderna idéer vunnit i inflytande, vilket hade kulminerat i unionsupplösningen. För Eklund gällde därför efter 1905 att samla nationen på nytt. Denna kunde mobiliseras genom en samlande tanke. Att samlas kring ekonomiskt välstånd var enligt Eklund inte det primära, särskilt som det riskerade mynna ut i lyxkonsumtion. Eklunds kritiserade överklassen samtidigt som han lyfte fram hur Svenska kyrkans prästerskap kom ur allmogens breda djup, och därmed hade god kontakt med folket. Eklund uppskattade ordet ung höger, men var samtidigt kritisk till att kyrkans män och vänner automatiskt alltid räknades till högern. Eklund uppmanade dock till allmän samling kring den kristna
80
Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 95 - 100,. Om Eklund och unionsupplösningen, se särskilt, s. 98; Ekström, R., Gudsfolk och folkkyrka. (2 uppl.), Gleerups förlag 1963, s 198.
81
Om ungkyrkorörelsen, se Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 166 ff. , 233 ff.
82
Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969, s. 98 ff.; Claesson, U.,
Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905 –
1933. Uppsala universitet 2004, s. 106.
83
Claesson, U., Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och
nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905 –
1933. Uppsala universitet 2004, s. 234.
19
551
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
kulturen.
84
I kritik mot 1880-talets modernism skrev Eklund att det ”…är ej så lätt, som man kanske tror,
att på en generation flytta ett helt folk från den protestantiska världens mark in i den värld, hvars idealtyp väl närmast jämte den danska brandesianismen är den franska ateistiska kulturen”.
85
Det svenska folkets liv borde i stället för de nya idéerna fortsätta hålla sig på den linje vars knutpunkter representerades av Kristus, Luther och Gustaf II Adolf. Vårt program, skrev Eklund, blev efter 1905 en samling till strid för det svenska folkets kristna bildning. Eklund var noga med att poängtera att detta inte handlade om att bara försvara det bestående.
86
Bilden var i stället:
Men hela den djupgående, på alla områden oförnekliga svängningen från ämbetsmannasamfundet till det själfverksamma folksamfundet måste ske även på kyrklig mark. Vårt folks kristliga kultur måste medvetet och klart bli en folkets egen sak. Människornas fostran måste hädanefter vida mer än förr bli en deras själfuppfostran i samlif.
87
Det gällde här att fostra till församlingsmedvetande och verka för nya sammanslutande former så att den evangeliska kyrkan även blev återskapad organisatoriskt. ”Vi veta inte bättre sätt att bidraga till vårt folks väl än genom att planmässigt arbeta för en pånyttfödelse af vår sv enska folkkyrka”.
88
Avslutningsvis drömde Eklund om att samla ett folk där överklasserna inte behövde vara med – eller å andra sidan behöva styras av massans numerära majoritet. ”Det djupaste lif i ett folk kan mycket väl lefvas af en numerär minoritet”. Eklunds tro på ett framtida kyrkligt bondefolk som nationens kärna
89
kan ge belysning åt dessa föreställningar.
Nathan Söderblom: Sveriges kyrka
Professor Nathan Söderblom inledde sin artikel med att lyfta fram religionen som intimt sammankopplad med samhället. Religionen fick aldrig bli en privatsak, vare sig detta nu enligt Söderblom hävdades från pietistiskt eller socialdemokratiskt håll. Inom det samtida socialdemokratiska partiprogrammet hävdades just religionen vara en privatsak som inte hade i det offentliga att göra. Söderblom angav i Molins anda att ”Vi har börjat upptäcka samhället”. Staten borde därför behålla banden till kyrkan då staten ”icke kan lämna en så viktig och farlig, en så djupt och i samlifvet ingripande företeelse som religionen utanför sitt verksamhetsområde”.
90
Söderblom tecknade en bild av Svenska kyrkans roll i svensk historia som med reformationen introducerat läskunnighet och kunskap, vilket skapat ett svenskt folk av gudsfruktan och gemensamt ansvar. Söderblom skrev om en tid då svenskarna var Guds utvalda folk, och nämnde att han i sina yngre år hade fått uppleva Härnösandsbiskopen Lars Landgren, vilken för Söderblom utgjorde en sentida representant för svensk stormaktstid. Både Söderblom och Landgren kom från Hälsingland. Söderblom lyfte vidare fram att den reformatoriska trons evangeliska frihetsideal innebar att helt olika personer kunde sägas representera Svenska kyrkans historia. Här nämndes Olaus Petri, Jesper Svedberg, Carl von Linné, Johan Olof Wallin, Gustaf Geijer men även Henric Schartau och ”längst i norr Laestadius, prydd
84
Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 332 ff.
85
Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 338.
86
Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 339 f.
87
Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 342 f.
88
Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 342.
89
Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 344.
90
Söderblom, N., Sveriges kyrka. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908 s. 33.
20
552
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
med franska hederslegionen på sin grå vadmalsrock för vetenskaplig förtjänst, men märkligare för att han skrämde lapparne ifrån brännvinet, i stället fyllande deras sinnen med en andlig yrsels berusning…”
91
Efter att ha linjerat ut kyrkans och folkets historiska band i statskyrkoformen lade Söderblom ut texten om samtid och framtid. Exempelvis borde skrivbiträden kunna införas och kyrkans boställsskogar få användas till kyrkliga ändamål.
92
Nathan Söderblom kritiserade även prästernas ojämna fördelning över
landet, och menade här att Norrland var missgynnat:
Prästernas antal är väl snarare inalles för stort. Visserligen råder kännbar brist på vissa, mycket viktiga håll, men samtidigt sitta de på andra trakter af vårt land alldeles för tätt. Skicka upp en laddning af dem som vegetera nere på de prästrika slättbygderna till biskop Bergqvist…
93
Professor Söderblom argumenterade vidare för att det var viktigt att prästerna hade ”social nitälskan” och sympati med arbetarna. Han skrev också om bandet mellan folkskola och kyrka. Prästerna hade som självskrivna skolrådsordföranden erbjudit en utveckling åt folkskolan på ett sätt som den aldrig annars skulle ha fått. Prästerskapet borde nu inte få ännu en ny överhet i form av en statlig centralstyrelse för folkskoleväsendet. En sådan behövde inte inrättas om domkapitlen i stället utrustades för ändamålet. Söderblom skrev att en rimligare arbetsfördelning mellan kyrka och skola inte behövde betyda ett avsked dem emellan.
94
Både Eklund och Söderblom såg nya möjligheter att erbjuda nytt fäste åt kyrkan i en ny nationell mobilisering. Insikter om att denna mobilisering på olika sätt kunde vara problematisk, lyser dock med sin frånvaro.
Luleå stift för det nya Sverige
I följande analyseras för första gången på ett samlat sätt hur representanter för Luleå stifts ledning formulerade bilder av lokala förhållanden, dess befolkning, egna aktiviteter, strävanden och ambitioner i Adrian Molins nya tidskrift och i anslutning till dennes nationella program. Molins idéer om en ny statskyrka i den moderna nationens tjänst verkade enligt dessa texter inför den mer sydligt boende läsekretsen på att bli konkret förverkligade inom Luleå stift. Tillvägagångssättet i det följande innebär givetvis samtidigt att jag särskilt fokuserar på texter publicerade inom denna tidskrift. Nationella argument i andra sammanhang och uppdrag kommer endast undantagsvis med i analysen, och då för att ytterligare tydliggöra det som skrivits i Det Nya
Sverige.
91
Söderblom, N., Sveriges kyrka. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908 s. 39, citat från 46.
92
Söderblom, N., Sveriges kyrka. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908 s. 47, not 1, 107.
93
Söderblom, N., Sveriges kyrka. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908 s. 103.
94
Söderblom, N., Sveriges kyrka. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908 s. 107 f., not 1. Intressant i sammanhanget är att Söderblom på s. 111 angav att manuset återgav det han anfört i Mora kyrka vid midsommarfesten 1906, som var arrangerad av den breda nationellt samlande ungdomsrörelsen.
21
553
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
Biskop Bergqvist presenterar 1907 folkundervisningen i Sveriges finnbygd
Olof Bergqvist inleder sin tidiga artikel om folkundervisning i Det Nya Sverige 1907, som det inledande citatet hämtats från, med påstående om att det fanns 25-30 000 finskspråkiga i hans stift, varav en mindre del förstod det svenska språket. Folkundervisningen för denna grupp angavs av biskopen länge ha varit försummad på grund av dåliga kommunikationer och församlingar med svag ekonomisk bärkraft.
95
Att studera inför konfirmation utgjorde enligt biskopen sedan länge den enda utbildningsinsatsen. Inte ens detta klarade dock alla, vilket orsakat att det fortfarande fanns okonfirmerade finsktalande som han kallade ”hedningar”. Biskop Bergqvist presenterade sedan passande nog historiken om utbildningssatsningar från statligt håll genom de bidrag till folkskolor i församlingarna som det fattats beslut om 1874. Han informerade vidare om att staten sedan 1888 inte längre enbart bidrog till folkskolor utan själv också börjat ansvara för svenskspråkiga folkskolor i egen regi.
96
Det fanns enligt Bergqvist cirka 30 sådana statliga skolor som nu låg under domkapitlets särskilda kontroll och ledning. Domkapitlet hade fått ansvar för att göra upp reglementen och tillsätta lärare i dessa statliga folkskolor. Staten hade enligt biskopen även inrättat ett småskoleseminarium i Haparanda med resultat att det varje år kom cirka 20 till 25 småskollärare därifrån. Det fattades däremot fortfarande folkskollärare. Bergqvist kunde dock informera om att domkapitlet hade framställt ett yrkande om inrättande av folkskoleseminarium i Luleå som nog skulle komma att bifallas av staten. Biskopen i Luleå kunde också informera om att undervisningen för svenskspråkighet hade brett gehör i den allmänn a opinionen.
97
Skolans uppgift var enligt Bergqvist både defensiv och offensiv. Det defensiva
innebar att hindra finskans hotfullt successiva framträngande söderut. Det fanns enligt Bergqvist många exempel på byar som tidigare varit svensktalande men som nu blivit finsktalande. Skolans uppgift var tydlig: ”Den skall sätta en damm för finskans framträngande och återföra barnen till svenskt tungomål”. Skolan skulle dessutom också vara offensiv genom att mitt inne i finnbygden odla det svenska. Här var det samtidigt för biskopen viktigt att motarbeta en bild av repression.
98
Afsikten är ju ingalunda att alldeles utrota det finska språket, så att det skulle vara befolkningen förment att fortfarande använda sig af finskan i dagligt tal, där den så kan önska. Sådant ingår icke i den svenska undervisningens program. De beskyllningar, som i detta afseende från fennomanskt håll uttalats, äro fullkomligt obefogade. Afsikten är endast att förhjälpa befolkningen till insikt i fäderneslandets språk, hvarigenom äfven den mångfald af olägenheter undanröjes, som denna befolkning själf har af att icke känna sitt lands språk. Dylika olägenheter har den finsktalande allmogen ofta fått erfara såväl i sin samfärdsel med den svenska allmänheten öfver huvud som ock i de många angelägenheter den naturligen haft och har att uträtta med myndigheter,
95
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s.121 f.
96
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 122 ff.
97
”Orsaken till att offervilligheten varit och fortfarande är så stor från det allmännas sida för folkundervisningens befrämjande bland finnarna i rikets nordligaste trakter ligger däri, att man allt mera lärt sig inse, huru viktig och maktpåliggande denna angelägenhet är från rent fosterländsk synpunkt. Det ligger en fara uti att gränstrakterna ha en befolkning som är fullkomligt främmande för svenskt språk och svensk kultur. Fördenskull har det blifvit en riksangelägenhet att sätta denna befolkning i tillfälle att vinna förtrogenhet med det svenska språket. Något mer verksamt medel härtill än skolundervisning har ej kunnat påvisas. Kommunikationer, i synnerhet järnvägar, äro ytterst förträffliga inrättningar i sådant afseende men de kunna icke lika lätt ledas in i alla vinklar och vrår som skolan, ej häller i öfrigt ersätta denna. Man har funnit att skolan måste bli ett hufvudmedel, hvarigenom den svenska odlingen må värnas och befästas i den finska gränsbygden, att undervisningsspråket följaktligen måste vara svenska, och att skolväsendet därstädes måste få en sådan utveckling, att den svenska undervisningen kan bedrifvas med verklig effekt.” Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s 127.
98
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 125 – 128.
22
554
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
banker och andra inrättningar. Befolkningen har därför ock från första stund ganska allmänt hälsat den svenska undervisningen med glädje och tillfredsställelse. Det har ofta varit en formlig täflan mellan de olika byarna att få de svenska skolorna förlagda hvar till sitt område... Den välvilliga stämning mot skolan som gör sig gällande från befolkningens sida har i hög grad underlättat införandet av svensk undervisning i finnbygden.
99
Biskop Bergqvist kastade en blick tillbaka på tidigare nordliga stiftschefer i Härnösand och deras förhållande till försvenskningen. Redan biskop Lars Landgren hade velat ha svenskundervisning i skolan, medan den senare Martin Johansson mer målmedvetet hade strävat för att införa sådan undervisning, understödd av såväl folkskoleinspektör och skolråd som länsstyrelsen i Norrbottens län. För de statliga skolorna föreskrevs som sagt svenskan som undervisningsspråk och enligt Bergqvist så hade även församlingarna så småningom infört detta språk i sina egna skolor. Detta gällde i de fasta skolorna men enbart delvis i de ambulerande skolorna. Olof Bergqvist, som själv hade studerat samiska och finska, fick därefter tillfälle att åskådliggöra hur småskollärarna tålmodigt ägnade sig åt språkundervisning. Biskopen upplyste om att det handlade om ett ihärdigt arbete då de små parvlarna i småskolan inte förstod ett ord svenska. Biskopen beskrev hur lärarna kunde använda sig av åskådningsplanscher, där lärarinnan gick igenom ord för ord, för att sedan bilda meningar. Den pedagogiska metoden fick vederbörande lärare själv skapa på grundval av vad som meddelats vid småskoleseminariet i Haparanda.
100
Småskolan var med detta sagt en viktig grund för att barnen skulle kunna lära sig något i den påföljande svenskspråkiga folkskolan. Biskopen påpekade att det fanns brister där det lokalt ännu ej inrättats någon småskola som kunde lära ut svenska innan barnen började folkskolan. Bergqvist nämner också övriga utbildningsresurser för att lära sig det svenska språket i stiftet. Vid de så kallade lappfolkskolorna i Gällivare och Jukkasjärvi studerade även många meänkielitalande barn. Denna utbildning underhölls av statsmedel från anslaget till Lapplands ecklesiastikverk. Som ytterligare utbildningsresurs nämndes missionsskolan och barnhemmet i Lannavaara inom Jukkasjärvi församling som finansierades av den Lapska Missionens vänner. Biskopen kunde dock lite missnöjt konstatera att finska brukades som undervisningsspråk på missionsskolans vinterkurser.
101
Olof Bergqvist levererade även en översikt av vilka problem som återstod att lösa vad gällde den så kallade finnbygdens försvenskning. För det första var alltså de så kallade flyttande skolorna inte bra för försvenskningen, vare sig dessa var statliga eller tillhörde församlingen. Att enbart undervisas periodvis i en skola som cirkulerade runt mellan olika byar medförde att barnen glömde svenskan mellan de perioder skolan kom till byn. Utanför klassrummet hörde barnen ju enbart finska i sina hem. Biskopen formulerade därför ett bestämt önskemål om att ambulerande skolor borde ersättas med fast lokaliserade motsvarigheter. Många byar var för små för att kunna bära upp en lokal fast skola men i sådana fall måste familjer få stöd att kunna inackordera sina barn på annan ort med skola. Biskop Bergqvist kunde i sammanhanget stolt meddela att Luleå domkapitel nyligen skickat in en framställan till regeringen om skolväsendets fullständiga ordnande inom Gällivare församling. Stiftet hade föreslagit att dra in statens flyttande skolor till förmån för minde mindre fasta folkskolor. Bergqvist
99
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 128.
100
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 129 f.
101
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 131 f.
23
555
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
konstaterade att det visserligen inte var så bra att dessa nu blev så små men att huvudsaken ändå var att de blev fast lokaliserade.
102
Bergqvist nämnde också att det vid stiftet också höll på att förberedas för en fullständig plan för helårsundervisning för alla barn. De flyttande skolorna innebar ju deltidsundervisning. När utredningen var färdig skulle även här en framställan göras till regeringen. Det var ingen tvekan om att biskopen inte räknade med annat än statligt stöd även för denna utredning: ”Med hänsyn till vikten och nödvändigheten af att i dessa finska gränsbygder få till stånd en god och verksam svensk undervisning, som kommer alla barn till godo, är det att hoppas att statsmakterna inte skola tveka att för ändamålet anvisa ytterligare medel, som kunna att behöfvas.”
103
Efter genomgång av de lägre utbildningsnivåerna kom Olof Bergqvist in på önskemål om en överbyggnad av folkskolan. Det fanns nämligen risk att barnen glömde svenskan efter avslutad studiegång vid folkskolan. Han konstaterade att den låga befolkningstätheten skapade problem med att etablera en fortsättningsskola men kunde samtidigt med självförtroende informera sina läsare om att även frågan om fortsättningsskolan var under utredning.
104
Olof Bergqvist nämnde även andra åtgärder för att stärka svenskan utanför skolan. Läsningen av svenska texter borde exempelvis stimuleras hos dem som slutat folkskolan. Bibliotek hade inrättats för detta ändamål. Biskopen menade dock att spridande av svenskspråkiga tidningar, om dessa kunde erhållas gratis eller till reducerat pris, vore ett mycket mer effektivt sätt än bokläsning för att uppmuntra till svenskspråkighet. Med tidningsläsning skulle böckerna med tiden också bli eftertraktade.
105
Olof Bergqvist avrundade sin översikt genom att nämna att det i finnbygden ytterligare fanns två viktiga inrättningar för folkundervisning i svenska som borde nämnas: Tornedalens folkhögskola och arbetsstugorna. Folkhögskolan fungerade enligt biskopen lite som en ersättning för bristen på fortsättningsskolor. Ludvig De Vylder nämndes som direktör för folkhögskolan och berömdes för att vara duglig och intresserad. En viktig poäng med folkhögskolan var att många svensktalande studerade där, och att det var fint för svenskinlärningen att svensktalande och meänkielitalande där kunde blandas.
106
Arbetsstugorna hade enligt stiftsherden sin bakgrund i nödårsvintern 1902–1903. Då hade landshövdingeparet Bergström kommit med den goda idén att göra något varaktigt. Idén hade kommit till efter samråd med de svenska arbetsstugornas grundläggare, professorskan Anna Hierta-Retzius och den Centrala nödhjälpskommittén. En styrelse med landshövdingeparet och lektor Carl Svedelius hade därefter tillsats. Denna nya styrelse inrättade inte mindre än åtta arbetsstugor i olika socknar. Fem förlades till den meänkielitalande bygden, i Korpilombolo, Pajala, Tärendö, Pello och Gällivare. Alla arbetsstugor var med undantag för Gällivare anordnade som ”verkliga hem för barnen”. I varje stuga bodde 25 till 30 barn. De togs från fattiga och ensamt belägna hem ute i församlingarna och fick med detta boende på annan ort tillfälle att gå på de svenskspråkiga skolor som låg i arbetsstugornas närhet.
102
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 132 f.
103
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 133.
104
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 133.
105
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 133 f.
106
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 134 f.
24
556
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Under kvällarna sysselsattes barnen enligt biskopen med olika handarbeten såsom träslöjd, skomakeri, sömnad, stickning, virkning, bastarbete och annat.
107
Carl Svedelius hade flyttat till Stockholm men stiftsnotarien Albert Carlgren utgjorde nu styrelsens sekreterare. Biskopen kunde konstatera att dessa arbetsstugor hade särskild funktion av att fostra till ett svenskt kynne: ”Genom det tillfälle till skolgång för barn från fattiga och aflägsna hem, som genom arbetsstugorna beredes, äro dessa anstalter af särskild betydelse för spridande af svenskkynnighet i finnbygden”.
108
Avslutningsvis skrev Olof Bergqvist att framställningen inte varit uttömmande, utan:
Jag har med densamma endast afsett att lämna en liten inblick i våra skolförhållanden vid den finska gränsen och på samma gång rikta allmänhetens uppmärksamhet på det speciellt fosterländska intresse som är knutet vid undervisningen i denna gränsbygd. Befolkningen däruppe är verkligt svensksinnad, om den än talar ett främmande språk. Det finnes ock stor anledning att hoppas, ett det uppväxande släktet och kommande generationer skola lära sig att tala med svensk tunga, så att en svensk, när han kommer till dessa trakter, ej må tro sig ha kommit till ett vildt främmande land. För detta mål tillkommer det såväl statsmakterna och ortsmyndigheterna som ock enskilda vänner och gynnare af svensk odling att sträfva.
109
Biskop Bergqvists bild av en offensiv kyrka i tjänst för försvenskning var alltså något av en konkretisering av Molins vision av kyrkans roll för den nya nationen. Snart skulle stiftsnotarien fylla på med konkreta förslag om kyrklig omorganisering, också det i den Molinskt kyrkoreformatoriska andan.
Albert Carlgren skissar 1908 på kyrkliga reformer – med fokus på norrländska förhållanden
Albert Carlgrens första artikel i Det Nya Sverige publicerades 1908 efter det att Carlgren och Molin fått kontakt sent på året 1907. Molin hade då uppmanat stiftsnotarien att skriva i tidskriften. Carlgrens text kom efter lite skrivarvånda att behandla behovet av organisatoriska reformer i Svenska kyrkan. Han inledde med att påstå att reformernas tid randades för ”vår gamla statskyrka”. Det handlade om kyrkans yttre organisatoriska gestaltning såsom ändrade stiftsstyrelser, församlingsindelningar och prästerskapets befordran och avlöning. Dessa yttre reformer var ”viktiga nog och ägnade att öfva stort inflytande jämväl på kyrkans inre lif”. Vad gällde stiftsstyrelserna informerade Carlgren om att det låg ett förslag hos regeringen: ”… [om] folkskolans intressen bli i de nya stiftsstyrelserna på ett mera betryggande sätt representerade, lära anspråken på dess frigörande från kyrkligt inflytande icke på länge kunna vinna önskadt gehör.” Det fanns enligt Carlgren delade meningar om kyrkans ansvar för undervisningen. Det fanns dels de som försvarade kyrkans klassiska uppgift att ansvara för folkets religionsundervisning. Samtidigt menade andra att kyrkan hade mer att vinna än förlora genom befrielse från det tidskrävande arbetet med folkskoleväsendet, för att i stället fokusera på själavården.
110
Carlgren tillhörde den första gruppen och var för egen del mer förvånad över att det inte fanns större kritik mot de administrativa skrivarsysslor som staten pålagt prästerskapet genom folkbokföringen. Det fanns nämligen ett långt större problem att lösa: en tilltagande brist på präster, och nuvarande administrationsbörda verkade inte positivt på rekryteringen. Carlgren hoppades att prästrekryteringen skulle lösa sig på lång sikt, när kampen mellan gammalt och nytt ledde till en svensk kyrkoreformation, i
107
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 135 f.
108
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 136.
109
Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 136.
110
Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 198 f.
25
557
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
sinnena såväl som i formerna. Denna reformation borde samtidigt resultera i jämnare fördelning av det prästerliga arbetet, i bättre befordringsutsikter och mer rättvis avlöning. I anslutning till Nathan Söderblom påpekade han att det existerade en stor skillnad mellan Syd- och Nordsverige vad gäller de prästerliga tjänsterna. Söderblom hade ju tidigare samma år i tidskriften lite slängigt argumenterat för att flytta upp en laddning präster från syd till Bergqvist i Luleå. Bristen på präster var enligt Carlgren allvarlig i Norrland på grund av alla territoriellt utsträckta församlingar. I det befolkningstäta södra Sverige var läget alls inte lika dramatiskt. Krisen kunde där helt enkelt stanna vid att en församlingsbo fick gå en extra halv mils promenad till grannkyrkan. Stiftsnotarien kritiserade också ojämnheten i den prästerliga avlöningen och i hur arbetsbördorna var fördelade. I halva landet fanns ett kyrkligt överflöd som lockade till dådlös ro medan präster det i fattiga Norrland kunde slita ut sig utan att ändå lyckas tillgodose församlingens krav. Till detta orättvisa förhållande kunde läggas att de största årliga intäkterna till Svenska kyrkans löneregleringsfond kom från de nordligare stiftens ecklesiastika boställsskogar.
111
Carlgren ville att moderna förhållanden borde prägla prästens tjänsteförhållanden:
Men icke blott den historiska traditionen om kyrkan såsom tillika en folkkyrka utan hela innebörden af den prästerliga gärningen i sin trängsta och egentligaste mening synes förhindra prästens omgestaltning till vanlig statsfunktionär, man må än så gärna erkänna, att det är ett direkt statsändamål han fyller äfven såsom evangelii förkunnare. I detta sammanhang vill jag därför endast påpeka möjligheten af att redan nu åstadkomma partiella reformer, såsom en rättvisare och jämnare lönefördelning …
112
Skribenten argumenterade för att prästerna i Norrland även mer allmänt borde få lönekompensation för sina tuffa förhållanden med exempelvis långa avstånd till ett normalt kulturliv.
113
Albert Carlgren var starkt kritisk till att stiften var så pass fristående från varandra och att Svenska kyrkan inte var starkare nationellt organiserad. En nationell styrelse hade förutsättningar att ta ett samlat ansvar för rådande situation. Carlgren var vän av rationella storskaliga och effektivitetsinriktade lösningar och raljerade mot lokala fördomar som kunde ligga i vägen för sammanslagningar. Han exemplifierade här polemiskt med motståndet mot sammanslagningen av Kalmar och Växjö stift. Denna sammanslagning hade ju varit förutsättningen för bildandet av Luleå stift.
114
Carlgren ville sammanfattningsvis effektivisera genom kyrklig centralisering och tjänsters harmonisering med statliga tjänstevillkor. Hans kritik av stiftsbandet var stark till förmån för behov av en nationell kyrkoöverstyrelse, alternativt en egen kyrklig representant i regeringen. Skribenten kritiserade de årliga biskopsmötena bakom lyckta dörrar i Stockholm, som borde kunna bli mer effektiva och ta in lekmannainslag och även fungera samlande mellan kyrkomötena. Kyrkomötet borde enligt Carlgren också kunna demokratiseras.
115
111
Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 199 ff.
112
Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 205.
113
Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 209 f.
114
Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 201 f.
115
Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 206 f.
26
558
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Stiftsnotarie Carlgren presenterar 1910 utmaningarna för folkuppfostran i Nordsverige
I en artikel med titeln ”Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige” som publicerades i Det
Nya Sverige år 1910 utvecklade Albert Carlgren bredare perspektiv på utbildning och försvenskning i
norr. Carlgren ville här leverera en allmän kritik mot undervisningsväsendet i Sverige, vars brister enligt honom blev särskilt tydliga i Norrland.
116
En landsända som framstod som helt annorlunda än det södra
Sverige:
Här renodlas i väldiga mått bredvid hvarandra motsatserna - öfverkultur, naturens rikedom och den modernaste industrialism sida vid sida med en primitivitet, en fattigdom och en oföretagsamhet och oförmåga att tillgodogöra sig möjligheterna, hvarom man söderöfver gemenligen icke har en aning. Sådant är lärorikt i allmänhet och i all synnerhet ägnadt att rubba läget för den medelproportional, som af sydsvenska ögon plägar afvägas med blicken fästad på det företeelser, hvilka ligga dem närmast, och hitintills fått uteslutande tjäna som normerande för svensk uppfattning.
117
Carlgren informerade om att befolkningen i Norrland ökat med hela 80% de senaste 20 åren. På den gigantiska ytan om 16660 kvadratmil fanns 58 000 skolbarn utspridda. Utifrån perspektivet på Norrland såsom avvikande skrev Carlgren att medan folkskolestadgan såg mindre folkskolor såsom undantag utgjorde dessa däremot regel i norr. Dessa mindervärdiga folkbildningsanstalter var till på köpet i stor mängd flyttande. En ambulerande skola kunde ha fyra stationer, vilket innebar att lästiden inskränktes på motsvarande tid. Carlgren skrev att i Västerbotten år 1906 gick hela 44% av barnen i sådana flyttande skolor.
118
Stiftsnotarie Carlgren presenterade därefter sin uträkning om att 4268 norrländska barn saknade tillgång till skola på grund av avstånd och fattigdom. Albert Carlgren informerade om seminariet i Haparanda som inrättats för finnbygdens 7500 meänkielitalande barn och de femtiotal statsfinansierade folkskolor som hade svenska som undervisningsspråk. Till dessa utgick ett årligt statsanslag om 90000 kr. Detta anslag brukade dock alltid överskridas. Stiftsstyrelsen hade därför nyligen till staten ansökt om anslagets ökning om 35 000 kronor, varav 10 000 kronor särskilt begärts för inackordering av avlägset boende skolbarn. Staten hade redan sedan tidigare beviljat årligt anslag om 20000 kr för inackordering. Trots all statlig hjälp dignade de norrländska skoldistrikten enligt Carlgren under skolbördan. Han konstaterade att det var något fel med ett system där det naturresursrika Norrland med all sin råämnesexport kunde vara så fattigt.
119
”Norrland är rikt, men dess rikedomar tillhöra nationen och
kapitalet. Själft är det fattigt, på mynt som på folk.” Stöd till Norrland borde ses mer som rättvisa än som allmosa, men som man nu ser på saken ”är det s.k. framtidslandets ställning förödmjukande”.
120
Stiftsnotarien argumenterade för att lärarna vid mindre folkskolor borde få en lärarutbildning som motsvarade tre års utbildning, i stället för de två år som nu räckte. De kringflyttande skolorna kunde göras onödiga genom skolinackordering av barn från mindre byar. Visst kunde man enligt Carlgren
116
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 353 f.
117
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 354.
118
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 354 f.
119
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 356 ff.
120
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 360.
27
559
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
invända mot att detta var dyrt och betänkligt. Det fanns dock inga alternativ. Norrbottens nuvarande arbetsstugor var det bästa som gick få fram utifrån de resurser som var tillgängliga. Carlgren beklagade beteckningen arbetsstugor såsom olycklig. Han föredrog ordet skolhem framför arbetsstugor och menade att dessa skolhem förtjänade att tas under allvarlig beaktande för att spridas till hela landet som lösning för alla undervisningslösa. Här fanns alltså en modell att pröva för nationen i stort.
121
Avslutningsvis beskrevs utbildningen såsom nyckeln till en ljusare framtid i Norrland:
Blott det ville jag betona, att om någon landsända är i behof av efter förhållandena anpassade skoltyper och af en praktisk folkuppfostran i allmänhet - jag säger med afsikt icke folkbildning - , är det Nordsverige, hvars ställning till frågan i dess helhet jag ansett mig kunna lägga till grund för mina reflektioner… ny folkuppfostran kommer göra det nya släktet skickat att ta itu med de uppgifter som väntar i Norrland.
122
Som jag tidigare påpekat lyckades Albert Carlgren få in folkhögskoleföreståndaren Ludvig De Vylder som skribent i Det Nya Sverige. Resultatet blev en text som publicerades år 1912 om folkhögskolan och försöken att sprida svensk kultur i Tornedalen.
Folkhögskolemannen Ludvig de Vylder informerar 1912 om kulturarbetet i Tornedalen
Ludvig De Vylder påminde inledningsvis i sin artikel om att svenskarna under det sena 1800-talet hade haft stora drömmar om att skapa ett svenskt Amerika under polcirkeln. Illusionen varade till nödåret 1902. Just från detta år kom dock enligt skribenten i stället mycket konstruktivt. Det var därför rimligt att ändå tro på Norrland som ett framtidsland som skulle kunna erbjuda södra Sveriges söner tillfälle att bygga eget hem på en egen torva. Detta erbjudande var enligt De Vylder mindre pråligt än det amerikanska emigrantalternativet men nybyggarna skulle få ett liv som blev rikare. Han påpekade att framtiden inte enbart låg i industrialisering utan även i jordbrukets utveckling genom förverkligandet av egnahemsidén. De Vylder låg med dessa påståenden helt i linje med Adrian Molins drömmar om att hindra emigrationen genom bildande av nya egnahem.
123
En lärdom av nödåret var insikten i bristen på företagsamhet och driftighet i Norrland, vilket måste åtgärdas genom att organisera en verklig folkuppfostran. Ett framtidsland krävde enligt De Vylder ett framtidsfolk. De Vylder ville därför presentera folkbildningsarbetet i norr, och då särskilt i Tornedalen där han varit verksam med sin folkhögskola. De Vylder menade i sammanhanget att arbetet i Tornedalen utgjorde ett nationellt försvarsarbete.
124
Allt talade enligt direktören för att språkgränsen mellan svenska och finska gått genom skogslandskapet mellan Torne och Kalix älvdalar. Kalix beboddes nu av svenskar ”med utprägladt germansk typ” men hade antagligen tidigare bebotts av kväner, som enligt De Vylder troligtvis tillhörde den finsk-ugriska stammen utan att därför behöva vara en gren av det i Finland växande folkträdet. Det egentliga Tornedalen var däremot fortfarande meänkielitalande. Befolkningen hade dock ett mycket starkt inslag av svenskt ursprung. Under tidigare historiska epokers malmutvinning hade nämligen många svenskar flyttat dit från Mellansverige. Dessa och senare inflyttade svenskar hade dock förfinskats. Svensken hade
121
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 363 f.
122
Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 365.
123
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 42 f.
124
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 43 f.
28
560
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
med sin sedvanliga anpassningsförmåga antagit det finska språket: ”Hos mången nu finsktalande bonde med finskt släktnamn vittna ännu de regelbundna svenska anletsdragen som den svenska härstamningen. Nu lära han barn på nytt sina fäders språk i de svenska skolorna.”
125
Ludvig De Vylder anade år 1912 dock något han inte kunde acceptera. Den konsekventa försvenskningslinje som präglat de senaste 20 årens politik verkade nu hotas av en slappare ”låt gå” attityd gentemot det finska. Svensken kritiserades också för att genom historien ha varit alltför ängslig och för likgiltig inför förfinskningen. De Vylder klagade på krafter som ville infoga Tornedalen i den finska kulturen, trots att Tornedalens allmoge själv aldrig krävt detta.
126
De Vylder gick sedan över till de svenskspråkiga skolornas historia med 1880-talets statliga folkskolor – där han hävdade att alla fasta skolor i församlingarna på folkets egen begäran successivt införde svenska som undervisningsspråk. I de ambulerande skolorna hade dock finskan levt vidare.
127
De Vylder var mån om att inskärpa att viljan till svenskspråkig undervisning inte handlade om att ta svenska på köpet i utbyte för att få bildning. Laestadianismens anhängare, som här identifierades med tornedalsborna, var nämligen bildningsfientliga. Dessa ville ha kristendom, svenska språket, plus räkning som undervisning till sina barn. De Vylder hävdade vidare att det inte förelåg något tvång att undervisa på svenska i församlingsskolorna. Dessa skolor fick bidrag ändå då lagen stod över språket. De Vylder upplyste om att man från finsk sida försökte sprida missämja och få tornedalingarna förstå att de var utsatta för förtryck. De Vylder var dock tacksam att ”vår redbara” Tornedalsallmoge, som förenade finsk seghet med svensk trofasthet, avvisat sådana dylika fula insinuationer.
128
Ludvig De Vylder informerade vidare om att ett par hundra lärare arbetade i Tornedalens folkskolor, småskolor och på folkhögskolan. Svenskan gjorde landvinningar i Tornedalen men inte i betydelsen av att finskan skulle försvinna.
129
Och här göres intet för att utrota finskan. Vi utrota icke finskan, men vi vilja föra in svenska, så att riksspråket skall kunna användas till allt intill Sveriges gränser. Sveriges rike skall nå ända fram till kungsådran i Torne älf och icke allenast till en språkgräns mellan Torne och Kalix älfvar. Tornedalen skall höra till Sverige, icke ligga utanför.
130
De Vylder menade att det numera gått så långt att det gick bra att ta sig fram på svenska i Tornedalen.
Folkhögskoleföreståndaren upplyste vidare om att de barn som gick i svensk skola konfirmerades på svenska. Gudstjänsterna hölls i regel på meänkieli men första söndagen i månaden även på svenska. Nattvardsskola på meänkieli finns kvar för dem som behövde det. Enligt skribenten var det dock inte längre ej så populärt välja det alternativet.
131
Det viktigaste steget för förbättring av Tornedalens skolväsen skulle tas under innevarande år genom att regeringen skulle komma att bifalla domkapitlets framställning om att omvandla alla skolor till fasta skolor och upprätta nya skolor i byar där sådana fortfarande saknas. Staten skulle också åt skoldistrikten
125
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 45 f, citat från 46.
126
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 46f.
127
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 48.
128
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 49f.
129
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 50.
130
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 51.
131
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 51.
29
561
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
leverera lämpliga belopp för inackorderande av fattiga barn från byar där invånarantalet var för lågt för att kunna upprätthålla en fast skola. Detta enligt De Vylder vidlyftiga förslag hade tillkommit på Olof Bergqvists initiativ och utarbetats av folkskoleinspektörerna J.A. Nyman och V. Karnell. Albert Carlgren borde enligt De Vylder också hedrande nämnas i sammanhanget. De Vylder lyfte intressant nog fram att det var anmärkningsvärt det fanns så lite slitningar mellan skola och kyrka i undervisningsfrågan uppe i norr. På nationell nivå fanns nämligen starka spänningar mellan en folkskoleopinion för folkskolans sekulariserande och en annan opinion för kyrkans fortsatta ansvar för folkskolan.
132
Däremot existerade i norr spänningar mellan föräldrar och skola. De Vylder vittnade
efter alla bedyranden om samförstånd lite motsägelsefullt om att det fanns ett trotsigt lynne mot skolan där föräldrar ofta tog parti för sina barn gentemot läraren.
133
De Vylder levererade även en mer generell karakteristik av Tornedalingarna som folk: ”Det är en intressant befolkning, ursprunglig och med stor originalitet, till begåfningen fullt jämbördig med svenskarne, mindre lifliga, i hvardagslag mera reserverade men ock mera i stånd att obehärskadt ge luft åt sina känslor.” Lokalbefolkningen var även laglydig. Laestadianismen hade här lyft upp folket till stor välsignelse. Dock finns här en konservatism som borde övervinnas.
134
De Vylder avslutade med att försäkra om att försvenskningen inte handlade om något ensidigt. Det var principiellt viktigt upprätthålla svenska språket till nationsgränsen österut utan att för den skull hindra de meänkielitalande att använda sitt språk. Det centrala var att Tornedalens bönder skulle vara medvetna om att Sverige var deras fosterland.
135
I en senare artikel i Det Nya Sverige från 1917 sammanfattade Ludvig De Vylder folkhögskolans allmänna uppgift genom att hävda att denna egentligen hade ett enda ämne: Sverige. All undervisning handlade om den svenska naturen, landets utseende, dess geologiska historia, naturrikedomar näringsliv, svenska folkets historia och samhällets lagar, kommunal självstyrelse, svenska språket och litteraturen, svensk sång, gymnastik och svensk slöjd.
136
Albert Carlgren karakteriserar 1915 Norrlands politiska klimat
I en artikel publicerad 1915 presenterade Albert Carlgren för Det Nya Sveriges läsare i artikeln ”Norrlandsliberalismen” en mer samlad bild av Norrlands politiska klimat, som indirekt hade bäring på hur Svenska kyrkan relaterade sig till meänkielitalande. Frihetskänslan var enligt skribenten stark i Norrland på grund av dess avskurenhet från nationen. Landsändan var fortfarande inte inskriven in i den stora nationella berättelsen. Det var fult att vara höger i Norrland och här fanns stark opposition mot bolagens verksamhet. Den demokratiska traditionen var stark. Här fanns också en stark äventyrslängtan med åtföljande låga trösklar till att vilja emigrera. Generellt sett präglades Norrland enligt Carlgren av låg bildningsnivå med följd att känslorna
132
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 52 f. Tegborg, L., Folkskolans
sekularisering 1895-1909. Upplösning av det administrativa sambandet mellan folkskola och kyrka i Sverige, Uppsala universitet
1969, s. 311 – 414.
133
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 54.
134
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 194.
135
De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 195.
136
De Vylder, L., Den svenska folkhögskolan. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1917, s. 22.
30
562
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
blev viktiga. Norrlands bristande integration i det svenska förklarade också landsändans svaga försvarsvilja.
137
Carlgren tecknade en process av hur den nationella integrationen av norrlänningarna in i det svenska fortskred, medan viljan att sköta sig själv fortfarande levde kvar:
Af ålder reste naturens stränghet, ensligheten, mörkret och fördomarna en mur mellan utmarken och det sydligare Sverige. Om också den muren omsider visade sig vara flyttbar och äfven flyttat norrut, så må man icke förtänka, att en landsända, som så länge och så nästan fullständigt varit afskuren från den materiella och andliga samfärdseln, först långsamt kan genomsyras av en national uppfattning och i nödig mån öfvergifva de synpunkter som sökt gifvits af dess ohindrade vana sedan urminnes: att få sköta sig själf.
138
Carlgren avslutade med att lyfta fram att Norrland behövde än mer utvecklade kommunikationer och mer av upplysning. Det gick enligt Carlgren inte i Norrland att såsom på andra platser i landet låta konservatism och klerikalism bygga på en okunnig befolkning.
139
I en särskild broschyr med titeln En livsfråga för vår finnbygd skulle Carlgren år 1917 utveckla ovanstående perspektiv på hur Norrland borde integreras i den moderna svenska nationen. Kyrka och religion nämns inte med ett enda ord i detta program, som hade ett mycket entydigt budskap:
exploatera mera. I Norrland fanns stora naturresurser som bara väntade på att bli utnyttjade. Det stora
problemet var dock att transportnätet ännu var alltför outvecklat. Därför var det en livsfråga att utveckla detta. Nya järnvägar borde byggas för att låta dammar byggas, diken grävas, skogar avverkas och nya malmfyndigheter brytas. Carlgren upplyste om att staten ägde det mesta och att det här fanns oerhörda vinster att inhämta. Den samiska befolkningen nämndes inte alls. Genom att integrera Norrland i det svenska transportnätverket skulle dess isolering brytas. Norrland skulle därmed också inlemmas i den svenska kulturens seder och språk. Här nämndes att det finska språket på samma sätt som de geografiska avstånden utgjorde ett hinder får integrering som borde motverkas:
140
Av de nu anförda siffrorna förstår man gott den för en sydsvensk hart när ofattbara isolering, som nu trycker dessa svenska medborgare och ger dem en särställning i det nutida Sverige. Kommer så härtill köldens och mörkrets tryckande inflytande på människorna samt att språket – en stor del äro finsktalande – reser en mur, nästan mer oöverstiglig än avståndet. Men om avståendets mur raseras, faller även det främmande språkets. Matarenigbanan har redan hunnit visa en förunderlig förmåga härutinnan.
141
Albert Carlgren ger 1919 en bild av livsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”finnbygden”
I den sista artikeln som här redovisas inleder Carlgren med att ge en geografisk presentation av den så kallade finnbygden. Denna bygd gick enligt honom 40 mil norrut från bottniska viken och var som mest 30 mil bred. Carlgren återkom i denna artikel till sina favorittankar om att bygdens största behov fanns i kommunikations- och utbildningsfrågorna, båda ämnade att försvenska området.
142
137
Carlgren, A., Norrlandsliberalismen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1915 s. 379 ff.
138
Carlgren, A., Norrlandsliberalismen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1915 s. 383.
139
Carlgren, A., Norrlandsliberalismen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1915 s. 385.
140
Carlgren, A., En lifsfråga för vår finnbygd. Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1917.
141
Carlgren, A., En lifsfråga för vår finnbygd. Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1917, s. 13.
142
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 473 ff.
31
563
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
Carlgren beskrev därefter befolkningen. Som föda åt och drack denna enbart kornbröd, tätmjölk, potatis och fisk. Typiskt var också att invånarna drack kaffe alla tider på dygnet. Bygdens folk var inte tränade i att tänka på ransonering. Blev det hunger var man i stället enligt Carlgren inriktad på att halvsvälta.
143
Utifrån föreställningar om ras hävdade Carlgren följande:
Af rasblandningen följer, att icke heller folkkaraktären företer de mera rena drag, som kunna skönjas hos det svenska och finska folket hvart för sig. Ytterligare hafva den allvarliga och stränga naturen, vintermörkret och kanske allra mest, den under seklerna och intill senaste tid nästan obrutna isoleringen präglat folksjälen med en egenart, som synes lika genomgående som fast inrotad. Låt vara med den risk, som alltid följer med en generalisering, vill nu författaren försöka sig på en karaktärisering af detta blandfolks psyke. Svenskt är det rent obändiga frihetsbegär, som karaktäriserar svenskfinnen och yttrar sig i godt och ondt: i själfständighet och styfsinthet lika mycket som motvilja att underkasta sig pålagor, särskildt värnplikten, samt åtlyda tull-och jaktstadgar. I förstärkt grad framträder hos svenskfinnen det norrländska lytet att icke alltid stå vid det gifna ordet, äfven detta ett utslag af oviljan att känna sig bunden längre än det passar sig. Finska äro dragen af seg, oåtkomlig tålmodighet och resignation äfven inför de största motigheter och försakelser. Svenska drag äro vidare gästfriheten, sorglösheten, afundsamheten, själfgodheten, bristen på förutseende och böjelsen att lefva för dagen. Finska åter inbundenheten, tjurskalligheten, misstron mot allt nytt och den ej sällan framträdande misstänksamheten, listigheten och långsintheten, som hos enstaka individer kan bryta ut i obehärskad grymhet och vildhet.
144
För Carlgren var det svårare att härleda varifrån befolkningens själviskhet och materialism kom. Han slöt sig slutligen till att denna nog berodde på isolering och bristande kultur. Han menade också att befolkningens anspråk på det allmänna ofta mynnade ut i ett tiggeri som samtidigt inte motsvarades av någon egen vilja att offra något för det gemensamma. Stiftsnotarien informerade vidare om att det i Tornedalen var opassande att visa känslor. Man fick enligt honom ofta höra att laestadianismen, som behärskade hela finnbygden, skapat denna glädjefientlighet, som också visat sig i förakt för trevnad i hemmen. Det enda man inte förnekar sig är mat och kaffe, som, när så tillfälle ges på laestadianska möten, förtärs i övermått. Carlgren skrev nedlåtande: ”Här tar den naturliga människan ut sin rätt. Likaså i driftlivet, som man gärna lämnar fria tyglar.”
145
Laestadianismens grepp började dock enligt skribenten samtidigt lossna, vilket var att beklaga då laestadianismen i högsta grad höjt ”svenskfinnarnas” moral och gjort dem till ett religiöst folk. Detta var tydligt i den nykterhet som var rådande i finnbygden. Carlgren var dock trött på laestadianismens syndakatalog. Det var så mycket som var ”syndigt”. Här nämndes: sulade galoscher, att ha gardiner i fönstren och att rödfärga sina hus. Även ungdomslivets oskyldigaste förströelser betecknades som synd. Här erbjöd Carlgren ett intressant exempel om att arbetsstugebarnens ringdans kring den prydda och ljusklädda granen hade ogillats av laestadianer. Föräldrarna hade kritiserat granen lika mycket som dansen. Carlgren menade dock att förtroendet för arbetsstugorna undanröjt åtminstone den oviljan.
146
143
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 474 f.
144
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 477 f.
145
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 478.
146
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 478 f.
32
564
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Carlgren oroades av att det nu fanns en distans mellan föräldrar och ungdom. I pörtena rådde ej heller något hemliv. Inte ens måltiderna var gemensamma. Någon självkritisk tanke på att barnens långvariga boende i arbetsstugor under skoltiden kanske kunde orsaka ett sådant tillstånd återfanns dock inte hos Carlgren. Stiftsnotarien menade vidare att ”svenskfinnen” inte led av lättja i ordets vanliga mening. Det handlade snarare om tröghet och bristande arbetsintensitet. Befolkningen var nämligen märkt långt in i själen av kölden och mörkret och hade därför lärt sig att älska pörtspisens dåsande värme.
147
”Svenskfinnarna” uppskattades dock för att vara ett segt släkte vad gällde att uthärda strapatser och umbäranden. De präglades som sagt av ett fattigt känsloliv och det lilla som finns koncentrerade sig helt på religiositeten. Carlgren upplyste om att de laestadianska lekmannapredikanterna ägde ett utomordentligt starkt inflytande på sinnena. Carlgren informerade vidare sina sydsvenska läsare om att intelligensnivån inte var lägre här än i andra delar av landet. Barnen gjorde framsteg i skolan likt på andra platser och barnens lätthet att lära sig svenskar var anmärkningsvärd. Stiftsnotarien noterade också att befolkningens gästfrihet i allmänhet var stor.
148
Albert Carlgren avslutade med ett övergripande omdöme där hans huvudbudskap sedan länge återklingade:
…såsom totalomdöme kan sägas, att ett godt härdigt och intellektuellt fullt nöjaktigt folkmaterial här erbjuder sig för uppfostringsarbetet och de nutida sociala sträfvandena i allmänhet. Samma lynnesdrag – tålamodet och resignationen – som varit svensk-finnen en uppehållande makt i hårda tider, har emellertid urartat till en tröghet och oföretagsamhet, som kunna förefalla den oinvigde såsom lättja – en hindrande makt sålunda, som det nu gäller att allraförst undanrödja, när man vill förhjälpa honom till bättre lifsvillkor. Förhållandena i Norrbottens finnbygd rent af ropa efter kommunikationer och en praktiskt ordnad social folkuppfostran.
149
Vad innehöll texterna från Luleå stift? – en sammanfattning
Som vi ovan sett deltog representanter från Luleå stifts ledning, och dess meningsfrände Ludvig de Vylder, till att skapa en bild av den Meänkielitalande befolkningen och villkoren i Tornedalen och Norrland, som legitimerade försvenskning. Detta skall jag här söka sammanfatta. Nationen utgjorde genomgående den givna utgångspunkten. Det blev det viktigt integrera den finsktalande befolkningen i den svenska nationen både vad gäller språk och värderingar. Medlet till detta var förbättrade kommunikationer och folkundervisning på svenska.
Även om exempelvis stiftsnotarie Carlgren var ivrig förespråkare för bättre kommunikationer var stiftets huvudroll i nationsbygget att ansvara för undervisningen. Dels på grund av att Svenska kyrkan nationellt och allmänt vid denna tid hade formellt ansvar för folkskolan och dels genom att Luleå stift hade ett särskilt ansvar för, och starkt inflytande över, de statligt finansierade folkskolorna och arbetsstugorna. Det är värt att uppmärksamma att stiftets representanter i form av biskop och notarie starkt
147
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 479.
148
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 479 f.
149
Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 480 f.
33
565
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
argumenterade för statskyrkan som den moderna lösningen. Detta låg helt i linje med Adrian Molins vision, och vi ser i artiklarna att stiftsledningen argumenterade för att kyrkan fortsatt skulle behålla ansvaret för utbildningen trots att utvecklingen gick mot 1914 års inrättande av en Folkskoleöverstyrelse som statligt huvudansvarig. I debatten efter 1905 mellan alternativen: ”inrättande av folkskoleöverstyrelse” och en ”reformering av domkapitlen”, stod Luleå stift för den senare linjen. Albert Carlgren blev faktiskt den som gjorde det sista seriösa försöket i svensk kyrkohistoria att presentera ett utarbetat förslag för att bevara domkapitlens befattning med folkskolan. Genom argumentet att inte vilja skilja folkkyrka från folkskola presenterade han detta förlag på kyrkomötet 1909. Förlaget föll dock.
150
För Molin, Bergqvist och Carlgren ingick alltså kyrkan i den moderna staten. Förutom den givna utbildningsrollen innebar denna modernisering att prästerna borde få samma villkor som övriga statstjänstemän. Lönefinansieringen till präster borde reformeras och skapa förutsättningar för rättvisa löner till prästerna i norr. Kyrkomännen i Luleå stifts ledning var mycket positiva till centralisering och statliga lösningar och angav ofta att deras förslag beviljas med statliga anslag. Svenska kyrkan i sig borde också få en starkare och mer effektiv nationell ledning. I rapporterna anas ofta en stolthet över uppnådda resultat. Stiftsledningen hade lyckats befästa ordningen med fasta skolor, till vinst för undervisning på svenska. Det finns även en stolthet över arbetsstugorna, som Carlgren till och med ville se som nationellt föredömliga för andra regioner att efterfölja. Han menar dock att de för spridning borde ha fått det lite mer attraktiva namnet skolhem.
I texterna finns flera argument för försvenskningen. Dels återkommer en hotande bild av att finskan faktiskt spred sig. Tidigare svensktalande områden ansågs numera vara finsktalande, vilket det var av yttersta vikt att stävja. Det återkom även principiella argument om att hela Sveriges territorium borde vara svenskspråkigt. I hela Sverige, ända fram till Torne älv, borde alla kunna tala och förstå svenska. Det fanns kopplat till detta också en oro för bristande lojalitet till Sverige. I samband med detta återkom dock ofta bedyranden om att ingen ville förbjuda finskan.
Jag har tidigare antytt att tidskriften inför läsekretsen utmålade bilder av den meänkielitalande befolkningen som för tankarna till koloniala beskrivningar. Tornedalingar beskrevs i sin finskhet som passiva, resignerade och med outvecklat känsloliv i stort behov av fostran till svensk driftighet. Deras känsloliv ansågs vara avgränsat till den laestadianska väckelsen. Samtidigt kunde de paradoxalt nog tecknas som känslostyrda. Till skillnad mot nomadiserande samer betraktades dock de meänkielitalande vara på samma intelligensnivå som rikssvenskarna, vilket kvalificerade dem för integration in i det svenska. Skribenterna påstod också att den meänkielitalande lokalbefolkningen var svensksinnad och ville kunna tala svenska. Exempelvis ville allmogen upprätthålla rediga kontakter med myndigheter och banker. Den bild av Tornedalen som fattigt, vilken ofta påtalas i tidigare forskning, är inte så tydligt tecknad i Det Nya Sverige.
151
Möjligtvis kan detta ha att göra med att den breda manliga läsekretsen i
spannet mellan ingenjörer och präster inte förväntades bidra filantropiskt, utan snarare var intresserad av den nya nationens framåtsyftande lösningar. Det blev därmed snarare den meänkielitalande
150
Tegborg, L., Folkskolans sekularisering 1895-1909. Upplösning av det administrativa sambandet mellan folkskola och kyrka i
Sverige, Uppsala universitet 1969, s. 410 ff., se särskilt s. 413 f.
151
Se här exempelvis Nilsson Ranta, D. Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé. Norrbottens
arbetsstugor 1903-1954. Umeå universitet, 2008, och: Lindskog, G. H., "Snölandets fattiga ungdom till hjälp" Om kvinnor och män kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933. Bokförlaget h:ström 2010.
34
566
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
befolkningens förment bristande företagsamhet som blev viktig att åtgärda genom folkundervisning. Vi kan anta att fattigdomsmotivet var starkare i den bild av Tornedalingar som förmedlades i texter till de rikskollekter som i Svenska kyrkan samlades in till arbetsstugorna i norra Sverige under nära fyra decennier.
152
Unghögerns Sverige - en nationell vision som marginaliserades i kyrka och samhälle
Under tiden för Luleå stifts bildande och första tid existerade flera alternativa nationer i Sverige. Luleå stifts agerande i språkfrågan kan kopplas till Svenska kyrkans försök att knyta an till en viss nationell mobiliseringsvåg: unghögerns. Här formulerades skarp kritik gentemot kyrkans tidigare tillkortakommanden under klassamhällets genombrott och här erbjöds kyrkan en ny central plats som folkkyrka mitt i en nationell mobilisering. Det intressanta med tidskriften Det Nya Sverige är att den utifrån Miroslaw Hrochs tidigare presenterade modell under en tid verkligen verkade utgöra ett löftesrikt försök att gjuta samman nationen inför en möjlig fas tre. Tidskriften ville erbjuda demokratisk representation åt de nya skaror som kämpade för medborgerlighet och argumenterade för stora socialpolitiska reformer, samtidigt som den uttryckte konservativa idéer. Både Svenska kyrkan och exploateringen av Norrland utgjorde viktiga element i tidskriftens nationalism. Kopplingen mellan tidskriften och stiftsledningen har varit viktig att belägga. Unghögern erbjöd ett program för svensk språkpolitisk motmobilisering gentemot den fennomanska språkpolitik som var så stark på den östra sidan av Torne älv att den efter Finlands självständighet skulle komma att kulminera i planer på att införliva Tornedalen territoriellt med Finland. Detta har antytts tidigare men här förelåg alltså en konkurrenssituation som inte får glömmas bort såsom förklaringsfaktor.
153
Unghögern skulle med tiden hamna i skuggan av ett annat mer lyckosamt svenskt nationellt mobiliseringsprojekt med sina rötter i arbetarrörelse och nykterhetsrörelse. Här bildade den skötsamme arbetaren ett viktigt medborgarideal. Rudolf Kjelléns folkhemstanke skulle få ny betydelse av socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson år 1928, samma år som tidskriften Det Nya Sverige gick i graven. Det blev Folkhemmet som segerrikt kom att förverkligas i fas tre, med en stark och brett förankrad nationell version av Sverige.
Albert Carlgren skulle under 1930-talet dö som motståndare till meänkielis återkomst i folkskolorna. Folkhemsnationen utgick nämligen från Nationernas förbund och en ny respekt för minoriteters rättigheter inom nationernas gränser.
154
Adrian Molin skulle som förlorare i den nationella kampen välja
att blicka söderut mot Nazityskland som nytt framtidsland för sina gamla idéer. Han såg Adolf Hitler som en stor statsman och skulle efter det nazistiska maktövertagandet med stolthet lyfta fram idékontinuiteten mellan den tidiga unghögern och den senare nationalsocialismen.
155
152
Slunga, Nils, Arbetsstugorna i norra Sverige: ett filantropiskt företag i skolans tjänst, Fören. för svensk undervisningshistoria 2000, s. 96. Att studera dessa torde utgöra en viktig framtida forskningsuppgift.
153
Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001, s. 248 – 256.
154
Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-1939. Kulturgräns norr 2001, s. 244 – 306, se särskilt s. 290 ff.
155
Thullberg, P., Molin, Adrian Leopold, Svenskt biografiskt lexikon. Band 25. Malmros – Munck af Rosenschöld, Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm, 1985-1987, s. 636.
35
567
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
Det så kallade Stockholmsmöte år 1925 med ärkebiskop Nathan Söderblom innebar ett genombrott för internationell ekumenik. Här blev det tydligt att Svenska kyrkan öppnade för andra framtidsvägar än nationalismens. Svenska kyrkans präster skulle framförallt under 1930-talet med den så kallade högkyrkligheten lockas av andra tongångar än den svenska kyrkonationalism som etablerats under det tidiga 1900-talet. Kyrkans katolicitet ovanför nationernas gränser framstod nu som mer relevant att knyta an till.
De som ville försvara folkkyrkan och relationen till nationen skulle också komma att tänka i nya banor. Den tidigare nationalistiskt aktivistiska ungkyrkligheten anpassade sig självkritiskt till den nya demokratiska nationens spelregler och kom under 1920-talet att vilja verka för samförstånd mellan olika grupper genom olika möten på Sigtunastiftelsen på ett sätt som förebådade Saltsjöbadsandan.
156
Sammanfattningsvis kan hävdas att en evangelisk luthersk språklinje delvis förträngdes i Svenska kyrkans historia mellan 1870- talet och 1930-talet för ny möjlighet att bli relevant i en ny modern nation såsom folkkyrka. Denna moderna nation med kyrka i dess mitt fick särskild pregnans i unghögerns program i tidskriften Det Nya Sverige, där Luleå stift både medverkade och utgjorde idealbild.
Satsningen på att göra kyrkan till folkkyrka utgjorde led i en större kyrkonationell rörelse som i grunden sökte bemästra utmaningar som särskilt präglade Mälardalen med sin tidigt brutna kyrkosed. Det blev dock Tornedalen som särskilt fick känna av de långsiktiga konsekvenserna av denna nationalism, med språkpolitik, kolonialistiskt förminskande och brutna kontinuiteter till sitt eget språkligt förgångna. Det
Nya Sverige glömdes bort och marginaliserades i Folkhemmets Sverige. För tornedalingar, lantalaiset
och kväner hade dock Det Nya Sveriges nationella program, propagerat och effektuerat genom Luleå stifts ledning, satt djupa och långvariga spår. Här finns en problematisk sida av folkkyrkans historia.
156
Sjösvärd Birger, C., "Den katolicerande riktningen i vår kyrka". Högkyrklig rörelse och identitet i Svenska kyrkan 1909–1946, Uppsala universitet, 2022; De Geer, H., Arbetsfreden i Sigtuna. Bakgrund till arbetsfredskonferensen och förebud till
Saltsjöbaden. Scandia. Tidskrift för historisk forskning 1976.
36
568
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Referenser
Otryckt källmaterial
STOCKHOLM Kungliga biblioteket (KB)
Adrian Molins arkiv
KB1/L 46 Brev från Albert E. Carlgren till Adrian Molin 1907 – 1920.
Tryckt källmaterial
Bergqvist, O., Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Hallman & Helins Boktryckeri-Aktiebolag 1904. Bergqvist, O., Folkundervisningen i Sveriges Finnbygd. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 121 ff. Bergqvist, O., Nomadlapparna och de nordiska folken. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1911 s. 311ff. Carlgren, A., Kyrkliga reformer. Några synpunkter. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908, s. 198 ff. Carlgren, A., Vår folkuppfostran. Med särskild hänsyn till Nordsverige. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1910 s. 353ff. Carlgren, A., Norrlandsliberalismen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1915 s. 379ff. Carlgren, A., En lifsfråga för vår finnbygd. Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1917. Carlgren, A., Lifsvillkor och folkkaraktär i den svenska ”Finnbygden”. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1919, s. 473 ff. De Vylder, L., Kulturarbetet i Tornedalen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1912 s. 42ff., 186 ff. De Vylder, L., Den svenska folkhögskolan. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1917 s. 18 ff. Eklund, J.A., Efter 1905. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907, s. 332 ff. Molin, A., Svenska spörsmål och kraf. Hugo Gebers Förlag 1905. Molin, A., Inledning, Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907a, s. 1 ff. Molin, A., Den nationella samlingen. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1907b, s. 8 ff. Söderblom, N., Sveriges kyrka. Det Nya Sverige. Tidskrift för nationella spörsmål 1908 s. 28 ff, 97ff.
37
569
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser … SOU 2023:68
Terserus, J.E., Förklaring öfwer catechismum. Eller The Sex wår Christlige läras Hufwudstycken. Thet
wyrdige Ministerio uthi Åboo Stifft. Til ähra och tiänst förfärdigat/ och til en lijten Nyårs gåfwo förährat aff JOHANNE ELAI TERSERO Episcopo Aboënse. Peter Hansson, Academiae Typograpus 1663.
Litteratur
Ambjörnsson, R., Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-
1930. Carlsson 1988.
Anderson, B., Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos 1993. Berggren, H. Seklets ungdom: retorik, politik och modernitet 1900-1939. Diss. Stockholm : Univ.. Stockholm 1995. Bergman, M., Luleå stifts inrättande och Kalmar stifts upphörande. En stiftsreglering, dess motiv och
orsaker, Kyrkohistorisk årsskrift 2001, s. 67 ff.
Beyer, J., Lay prophets in Lutheran Europe (c. 1550-1700). Brill 2017. Claesson, U., Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av
socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905 – 1933. Uppsala
universitet 2004. De Geer, H., Arbetsfreden i Sigtuna. Bakgrund till arbetsfredskonferensen och förebud till Saltsjöbaden. Scandia. Tidskrift för historisk forskning 1976. Edquist, S., Nyktra svenskar. Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879-1918. Uppsala Universitet 2001. Ekström, R., Gudsfolk och folkkyrka. (2 uppl.), Gleerups förlag 1963. Elenius, L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850-
1939. Kulturgräns norr 2001.
Elenius, L., Stiftsledningen och minoritetspolitiken, I: Lindmark D. och Sundström O. (red.), De historiska
relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna En vetenskaplig antologi. Artos 2016, s. 469 ff.
Elvander, N., Harald Hjärne och konservatismen. Konservativ idédebatt i Sverige 1865-1922. Uppsala universitet 1961. Gustafsson, B., Svenska Kyrkan och kapitalismen under 1800-talet. Religionssociologiska institutet 1977. Hassan Jansson, K. & Lindström, J., Pigan i fadersväldet: regler, undantag och mikrohistoriska
möjligheter, Historisk tidskrift 137:3, 2017, s. 351 ff.
Hassan Jansson, K. & Lindström, J., Horet i Hälsta. En sann historia från 1600-talet. Natur & Kultur 2018. Hobsbawm, E. J., Nationer och nationalism. Ordfront 1994.
Hroch, M., Social preconditions of national revival in Europe. A comparative analysis of the social
composition of patriotic groups among the smaller European nations. Columbia Univ. Press 2000 [1985].
38
570
9. Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser …
Lindskog, G. H., "Snölandets fattiga ungdom till hjälp" Om kvinnor och män kring Norrbottens
arbetsstugor för barn 1903-1933. Bokförlaget h:ström 2010.
Nilsson Ranta, D. Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé. Norrbottens arbetsstugor 1903-1954. Umeå universitet, 2008. Norlin B. och Sjögren D., Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid
sekelsskiftet 1900. Inflytande, vägval och konsekvenser?, I: Lindmark D. och Sundström O. (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna En vetenskaplig antologi. Artos 2016, s. 403
ff. Nygren O., Adrian Molin - Den reaktionära radikalen, I: Bengtsson E., Jansson A. och Hägglund J. (red.),
Omvandlingen av samhällskontraktet 1890-1930. Nordic Academic Press, 2023 [kommande].
Sjösvärd Birger, C., "Den katolicerande riktningen i vår kyrka". Högkyrklig rörelse och identitet i Svenska
kyrkan 1909–1946, Uppsala universitet, 2022.
Slunga, N., "Skola för glesbygd". Arbetsstugor i norra Sverige, Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor 1993. Slunga, N., Arbetsstugorna i norra Sverige: ett filantropiskt företag i skolans tjänst, Fören. för svensk undervisningshistoria 2000. Strahl, C., Nationalism och socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige 1890-1914. Lunds universitet 1983.
Sörlin, S., Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella
genombrottet, Carlsson 1988.
Tegborg, L., Folkskolans sekularisering 1895-1909. Upplösning av det administrativa sambandet mellan
folkskola och kyrka i Sverige, Uppsala universitet 1969.
Tergel, A., Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901-1911, Uppsala universitet 1969. Thullberg, P., Molin, Adrian Leopold, Svenskt biografiskt lexikon. Band 25. Malmros – Munck af Rosenschöld, Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm, 1985-1987.
39
571
1
LAESTADIANERNA, SPRÅKET OCH ÖVERHETEN I SVENSKA TORNEDALEN FRAM TILL 1970
Innehåll
LAESTADIANERNA, SPRÅKET OCH ÖVERHETEN I SVENSKA TORNEDALEN FRAM TILL 1970......................................................................................................................................................... 1
1. Inledning...................................................................................................................................... 2
Forskningsuppgift
............................................................................................................................ 3
Forskningsläge och källmaterial
..................................................................................................... 5
Metod och disposition
..................................................................................................................... 6
2. När kristendomen skulle förmedlas på trenne språk – Laestadius tid ......................................... 7
3. Laestadiansk verksamhet i en flerspråkig miljö efter Laestadius’ död fram till sekelskiftet 1900 9
Tolkning som lösning på språkliga utmaningar
.............................................................................. 9
Skolsvenskan – ett påbud från (den lutherska) överheten
............................................................. 11
4. Språkanvändningen och skolfrågan i ett bredare samhällsperspektiv inom gammallaestadianismen 1900–1934.................................................................................................. 13
Svenskspråkiga enklaver inom den finskspråkiga gammallaestadianismen
................................. 14
Svenska i skolan och finska på byaböner och möten
..................................................................... 15
Kungar är våra beskyddare och drottningar våra ammor – den gammallaestadianska undersåten
....................................................................................................................................................... 17
5. Rauhan Sana-riktningens språkanvändning och samhällssyn (1935–1970).................................. 20
I Guds rike finns inga gränser
....................................................................................................... 20
Utbildning och yrkesval
................................................................................................................. 23
Det dubbla medborgarskapet
........................................................................................................ 25
6. Sammanfattande reflektioner......................................................................................................... 30
7. Referenser...................................................................................................................................... 32
Otryckt källmaterial
...................................................................................................................... 32
Litteratur
....................................................................................................................................... 32
Tidskrifter
...................................................................................................................................... 36
573
2
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
1. Inledning
Laestadianismen har kommit att prägla Tornedalen mer än något annat område i Sverige. Det var i Tornedalen väckelsen uppstod som ett resultat av prästen Lars Levi Laestadius’ (1800– 1861) verksamhet från omkring mitten av 1840-talet. Laestadianismen fick fäste i de nordliga delarna av Sverige, Norge och Finland och blev en sammanhållande länk mellan länderna – en religiös, etnisk gemenskap över de nationella gränserna.1 Denna gemenskap präglades redan från början av flerspråkighet, vilket även kan sägas om Laestadius barndomshem. Laestadius modersmål var en varietet av svenska som kallades pitemål, men redan som barn lärde Laestadius sig en varietet av samiska som kallades lulesamiska. Finska, som sedan tidig medeltid hade varit det förhärskande språket bland allmogen i Tornedalsområdet, lärde han sig då han tillträdde som kyrkoherde i Karesuando 1826. Finskan kom även med tiden att bli väckelserörelsens huvudspråk.2
Tornedalsområdet var fram till freden efter det svensk-ryska kriget 1809 i huvudsak ett finskspråkigt kulturellt och ekonomiskt enhetligt område. Gränsdragningen mellan Sverige och det till det ryska storfurstendömet tillhörande Finland innebar att tornedalingarnas ställning inom det egna landets gränser blev diametralt motsatta. I Sverige blev de finskspråkiga tornedalingarna en del av en marginaliserad minoritetskultur, medan de i Finland utgjorde en del av den språkliga majoritetskulturen. Gränsdragningen innebar även politiska förändringar. I Finland utvecklades den språknationalistiska fennomanska rörelsen, bland annat med syftet att förstärka det finska språket och utbreda den finska kulturen i landet. På svenska sidan växte en nationalistisk språkpolitik fram, till förmån för den svenska kulturen och det svenska språket. Det finska språket började i allt högre grad betraktas som ett militärt och kulturellt hot mot det svenska riket och åtgärder för att assimilera de språkliga minoriteterna i norr började vidtas. Trots gränsdragningen 1809 och de nationalistiska strävandena på bägge sidorna av gränsen fortlevde de täta gränsöverskridande kontakterna bland befolkningen i Tornedalsområdet. Laestadianismen skulle visa sig bli det kitt som sammanfogade folket till den transnationella väckelserörelse som laestadianismen blev.3
Ett av målen för den språknationalistiska rörelsen var att höja utbildningsnivån och därigenom försvenska Tornedalen4. Som ett led i processen var införandet av en ny folkskolestadga, vilken stadfästes 1842. Den var ägnad att fostra medborgarna till nytta för fäderneslandet och samtidigt gynna det svenska språket. Skolan i Tornedalen förblev, trots folkskolestadgan, finskspråkig fram till mitten av 1870-talet. Den egentliga försvenskningspolitiken i Tornedalen inleddes under senare delen av 1800-talet. Från sekelskiftet 1900 försvenskades Tornedalen allt snabbare, som följd av såväl den allmänna moderniseringsprocessen som nationalistiska tankemönster och språkpolitiken inom utbildningsväsendet. Bland invånarna
1Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 81–85, 91. Om laestadianismens utbredning under 1800-talet, se Raittila P.,
Lestadiolaisuus 1860-luvulla. Leviäminen ja yhteisönmuodostus, diss. Helsingfors 1976; Talonen J., Lestadiolaisuuden hajaannukset, i: Talonen J. och Harjutsalo I. (red.), Lestadiolaisuuden monet kasvot, Iustitia (14) Helsingfors 2001 s. 11 ff. 2 Wande E., Anteckningar om meänkielis historia (3 uppl.) i Westergren E och Åhl H (red.) Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund 2016 s. 134–135. 3 Wande E., Anteckningar om meänkielis historia (3 uppl.) i Westergren E och Åhl H (red.) Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund Lund 2016 s. 129; Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 110– 115; Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien, Umeå 1997 s. 7–14. 4 Härefter används i huvudsak enbart Tornedalen som begrepp för svenska Tornedalen. Då sammanhanget kräver skrivs dock svenska Tornedalen för att särskilja området från finska Tornedalen.
574
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
3
rådde allmänt en pragmatisk inställning till det svenska språket; ju bättre kunskaper i svenska barnen tillägnade sig, desto säkrare utkomstmöjligheter tänktes de få.5
Forskningsuppgift
Inom ramen för forskning kring minoritetspolitiken i Sverige har bland annat konstaterats att skälen till språkbevarande eller språkbyte kan vara politiska, sociala, kulturella och ekonomiska.6 En aspekt som inte hittills har beaktats i någon högre grad är huruvida det kan finnas religiösa skäl i processerna som leder till språkbyte eller språkbevarande. Eftersom det råder något så när samstämmighet om att den tornedalska kulturen, åtminstone historiskt sett, har präglats av laestadianismen kan det ses motiverat att granska väckelserörelsen närmare.7 Å ena sidan har laestadianismen med sin karaktär av konservatism och antimodernisering betraktats som en språkbevarande kraft.8 Å andra sidan gick språkbytesprocessen i Tornedalen ändå relativt snabbt.9
Föreliggande undersökning fokuserar på möjliga religiösa skäl till ageranden och ställningstaganden som blev mönsterbildande inom laestadianismen och därmed påverkade utvecklingen för språk och kulturell identitet i Tornedalen.10 Forskningsfrågan är tvådelad.
5 Hyltenstam och Salö denna volym; Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 68, 69, 127, 412–417; Slunga N.,
Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, Tornedalica (3) Luleå 1965 s. 179. 6 Se exempelvis Hyltenstam K., och Stroud C., Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk, Lund 1991. 7 Exempelvis valdes Lars Levi Laestadius till årtusendets norrbottning vid millennieskiftet. Alla tornedalingar bär den laestadianska väckelsen inom sig, ansåg prästen Tyra Helena Lindströms på ett seminarium för
Tornedalingar i Stockholm 2012. Se Svenska Tornedalingars Riksförbund <https://tornedalingar.se/tornedalenljuset-kommer-fran-norr/#> (läst 13.9.2022). Om Tornedalen som kulturell enhet, se Elenius L., Transnational history and language barriers, Luleå 2008 s. 20–23. Kultur kan i vid förståelse beskrivas som ett system av informationsprocesser som innehåller ”allt det som man måste veta eller tro på för att ha förmågan till att uppträda på ett acceptabelt sätt”. Se Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien
,
Umeå 1997 s. 5–6, med
hänvisning till Lacey 1983. Det skulle för Tornedalens del innebära att den tornedalska kulturen har präglats av det som är socialt acceptabelt enligt det laestadianska värdesystemet, eftersom laestadianismen bedöms ha påverkat mentaliteten i Tornedalen. Se Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001, 81. Hyltenstam och Stroud har använt begreppet kulturyttringar i sin undersökning om språkbytet bland samerna. De menar att kulturyttringar i snävare bemärkelse kan sägas omfatta litteratur, musik, bildkonst och hantverk. I en vidare bemärkelse kan även muntlig berättartradition, talgenrer, högtidstraditioner, marknader och folkfester infogas i kulturyttringar. Kulturyttringarna bidrar till den kulturella särarten. Se Hyltenstam K. och Stroud C., Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk, Lund 1991 s. 104. Enligt den definitionen kunde laestadianska byaböner och stormöten räknas till tornedalska kulturyttringar. Tage Alalehto har ifrågasatt laestadianismens och även meänkielis betydelse för den tornedalska identiteten över tid. Se exempelvis Alalehto T., Den tornedalska identiteten i Sverige – finns den?, i: Barsk H., Salo T. och Satokangas K. (red.),
Tornionlaakson vuosikirja 2015–2017: Tornedalens årsbok 2015–2017, Haparanda 2017 s 12 ff. 8 Se exempelvis Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 287. 9 Elenius L., Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrkospråk och medborgarspråk
,
i: Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på
Nordkalotten, Umeå 2016a s. 32–37; Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen
O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien
,
Umeå 1997 s. 16; Hyltenstam och
Salö denna volym. 10 Identiteten har en personlig och en kollektiv dimension. Det innebär att identitet står för något som en individ har gemensamt med någon annan samtidigt som individen har något unikt och särpräglat som skiljer henne från andra individer. Kulturell identitet kan ses som en dimension av den kollektiva identiteten. Se exempelvis Wolf-Knuts U., Den mångbottnade identiteten, i: Krister Stålberg K. (red.), Finlandssvensk identitet och kultur, Åbo 1995 s. 7–8, 12–22. Inte minst språk och etnicitet uppfattas som betydelsefulla för identiteten. Winsa B., Från ett
575
4
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
För det första undersöks huruvida det i den laestadianska doktrinen uttryckligen ingick dogmer som tog ställning till själva språkanvändningen, antingen till förmån för finska eller svenska språket. För det andra riktas uppmärksamheten till eventuella dogmatiska, det vill säga läromässiga ställningstaganden gällande de språkpolitiska åtgärderna, vilka framför allt kom till synes inom utbildningssektorn, med syfte att främja svenskans utbredning på finskans bekostnad. En hypotes är att trosutövningen, som hos majoriteten av tornedalingarna skedde på finska, särskildes mer och mer från det övriga samhällslivet, som enligt överhetens bestämmelser skulle förverkligas på svenska. Ifall hypotesen är riktig kan språkanvändningen ha tjänat som gränsmarkörer mellan det kyrkliga livet och utbildningssektorn. Den andra hypotesen kan ses som en utvidgning av hypotes ett. Den ställer frågan om den lutherska tvåregementslärans roll i indelningen av de profana och de sekulära livssfärerna. Den lutherska tvåregementsläran kan i korthet beskrivas som tanken på att Gud styr världen på två sätt; De oomvända hedningarna (samhället) styrs genom svärdet (lag) – överheten, medan de troende (kyrkan) styrs av Guds Ande och Guds Ord – Bibeln (evangelium). Den senare gruppen strävar till att följa överhetens lagar och förordningar så länge de är förenliga med Bibelns lära. Luthers tvåregementslära innefattar därmed den så kallade synen på det dubbla medborgarskapet; Den troende är på samma gång samhällsmedborgare och medborgare i Guds rike på jorden.11 För att verifiera eller falsifiera hypotes två riktas fokus mot förekomsten av eventuella dogmer om den troendes inställning till överheten och vidare till den troendes samhällsansvar.
Undersökningsperioden för föreliggande studie, som omfattar en del av ett geografiskt område, Tornedalen, tar sin början från Laestadius’ tid och fortsätter fram till slutet av 1960talet. Tidsspannet är förhållandevis långt och innefattar flera skeenden i den svenska språkpolitiken. Den innefattar även flera genomgripande förändringar i laestadianismens historia. Väckelserörelsen splittrades kring sekelskiftet 1900 i tre grenar, nämligen gammallaestadianismen, västlaestadianismen (de förstfödda) och nya väckelsen. Det var i huvudsak gammallaestadianismen, med undantag av trakten kring Gällivare och Jukkasjärvi, som blev den dominerande riktningen i Muonio- oc h Torneälvdalar.12 I artikeln följs därmed den gammallaestadianska huvudfåran, vilken ytterligare splittrades 1934 då den så kallade Rauhan Sana-riktningen (Fridens Ord) avskildes och bildade en ege n gruppering.13 I samband med splittringen inom gammallaestadianismen orienterade sig merparten av gammallaestadianerna i Tornedalen mot Rauhan Sana-riktningen, i folkmun vanligen kallad Tornedalsriktningen.14 Undersökningen fokuserar på finska och svenska språken. Därmed lämnas språkpåverkande faktorer i förhållande till samiskan utanför undersökningen.
Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien
,
Umeå 1997 s. 22–23, 37–39.
11 Se exempelvis Nygren A., Luther och staten, i Svensk Tidskrift 1942 s. 98 ff. 12 Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, i Tornedalens årsbok, Torneå 1982 s. 89; Havas W., Laestadiolaisuuden historia pääpiirteissään, Uleåborg 1927 s. 135, 159. 13 Talonen J., Lestadiolaisuuden hajaannukset, i: Talonen J. och Harjutsalo I. (red.), Lestadiolaisuuden monet kasvot, Iustitia (14) Helsingfors 2001 s. 11 ff. Rauhan Sana-riktningens laestadianer i Tornedalen brukar benämnas Tornedalslaestadianer eller Östlaestadianer. Pekka Raittila föreslår begreppet Tornedalsriktningen. Se Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982 s. 94. För en utförligare beskrivning av Rauhan Sana-riktningen, se exempelvis Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s, 51–52. 14 Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982 s. 94.
576
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
5
Forskningsläge och källmaterial
Merparten av teologisk forskning om den tidiga laestadianismen belyser finländska förhållanden, något som för övrigt även gäller teologisk forskning som berör laestadianismen på 1900- oc h 2000-talen.15 Däremot har såväl doktorsavhandlingar som andra forskningsrapporter om Tornedalen, inom olika akademiska discipliner, i större eller mindre utsträckning tangerat laestadianismen. I själva verket kan det vara svårt att undgå laestadianismen i anslutning till forskning om Tornedalen. Bland de mest centrala undersökningarna för denna artikels vidkommande kan nämnas Lars Elenius’ doktorsavhandling om språkförändringen i Tornedalen under 1800-talets senare hälft och 1900-talets första hälft.16 Kirsti Suolinna har publicerat ett flertal sociologiska studier om laestadianismen i Tornedalen.17 Jouko Talonen belyser något situationen i Tornedalen i sin doktorsavhandling om den politiskt samhälleliga profilen bland gammallaestadianerna i norra Finla nd 1905–1929.18 Pekka Raittilas artikel om mötesverksamheten i Tornedalen före andra världskriget är en av de få kyrkohistoriska studierna från 1900-talets första hälft.19 Därtill har jag använt mig av Birger Winsas artiklar om språkanvändningen i Tornedalen, Tage Alalehtos publikation om den tornedalska identiteten och Curt Perssons förstudie om statliga övergrepp på tornedalingar.20
Det huvudsakliga källmaterialet består av skriftligt material som har producerats inom väckelserörelsen, den svenskspråkiga tidskriften Sions Missionstidning (SMT) och finskspråkiga Rauhan Sana-lehti (RSL). Tidskrifterna har utgetts i Finland, men har lästs i Tornedalen och kan sägas ha tjänat som identitetsförstärkande språkrör – det var i de hem som räknade sig tillhöra den laestadianska väckelserörelsen som tidskrifterna lästes. Tidskrifterna utgjorde en viktig informationskälla för de båda språkgrupperna inom Rauhan Sanariktningen. Mötesannonser och mötesrapporter ingick regelbundet. Men tidskrifterna var i huvudsak uppbyggelsetidskrifter och i såväl RSL som SMT publicerades bibelcentrerat material i for m av betraktelser.21 Den teologiska linjen i tidskrifterna kan ses som en
15 Före millennieskiftet var teologiskt inriktade doktorsavhandlingar i majoritet. Efter det har laestadianismen även undersökts inom ramen för historia, religionsvetenskap, social antropologi, och samhällsvetenskap. För en översikt av doktorsavhandlingar över laestadianismen se Andreassen B-O., Doctoral thesis on Laestadius and the Laestadian Movement 1937–2018, Approaching Religion 2020 10(1) s. 94–95. <https://doi.org/10.30664/ar.86819 >. 16 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001. 17 Suolinna K., Svenska Tornedalen – en geografiskt avgränsad, språklig och religiös minoritet, i: Jungar S. (red.), Självstyrelseregioner och minoriteter i Europa, Ålands högskola 1989 s. 55 ff.; Den laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen, Stockholm 1971 s. 89 ff. Suolinna har dessutom tillsammans med Kaisa Sinikara publicerat Juhonkylä. Tutkimus pohjoissuomalaisesta lestadiolaiskylästä, Helsingfors 1986. 18 Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988. Se även Talonen J., Lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili Skandinavian maissa ja Pohjois-
Amerikassa 1900–1940, Faravid 15.1991 s. 291 ff. 19 Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982. 20 Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien
,
Umeå 1997; Winsa B., Från tornedalsfinska till meänkieli i: Horn F.
(red.), Svenska språkets ställning i Finland och finska språkets ställning i Sverige, Rovaniemi 1996 s. 138 ff; Alalehto T., Tornedalsk identitet, Luleå 2021; Alalehto T., Den tornedalska identiteten i Sverige – finns den?, i: Barsk H., Salo T. och Satokangas K. (red.), Tornionlaakson vuosikirja 2015–2017: Tornedalens årsbok 2015– 2017, Haparanda 2017 s. 12 ff; Persson C., Då var jag som fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet, Pajala 2018. 21 Snellman G., Laestadius’ synlighet inom Rauhan Sana-riktningen i norra svenska Österbotten, i: Larsen K.E. (red.), Historiebruk i väckelseforskningen, Lund 2016 s. 13–15; Nevalainen K., Vanhoillislestadiolaisuuden vuoden 1934 hajaannus Rauhan Sana -lehden tulkitsemana 1935–1950, Joensuu 2005 s. 16–17.
577
6
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
återspegling av den orala förkunnelsen inom Rauhan Sana-riktningen vilket gör tidskrifterna ytterst lämpliga som källmaterial för denna studie. Även om ett visst mått av dogmatiskt divergerande synsätt kan iakttas, exempelvis gällande dopsyn och förhållandet mellan lag och evangelium i förkunnelsen, förekom inga egentliga debatter i tidskrifterna. Dock var turbulensen kring splittringen 1934 mera framträdande i RSL än i SMT.22
SMT utgavs från 1914, med undantag av några år på 1920-talet, bland svenskspråkiga gammallaestadianer och överfördes till Rauhan Sana-riktningen i samband med splittringen inom gammallaestadianismen 1934. Exakta uppgifter om antalet prenumeranter i Tornedalen saknas, men 1958 fanns omkring 300 prenumeranter i Sverige. Vid den tidpunkten var den totala upplagan omkring 1000. Skribenterna kom i huvudsak från finländska Österbotten, Tornedalen och nordnorska Alta-området. Efter RSL etablering 1935 publicerades dessutom i SMT en del översatta artiklar, vilka tidigare hade publicerats i RSL.23 RSL blev en samlande kraft och ett språkrör för den finskspråkiga grupperingen som upplevde sig orättvist utestängda från den gammallaestadianska huvudfåran. Skribenterna fanns förutom i Finland, även i Sverige, Norge och Nordamerika. 1935–1937 var det totala antalet prenumeranter uppskattnings vis 3200–3400.24 Tidskrifterna reflekterar den officiella doktrinen inom Rauhan Sana-riktningen och ger en bild av vad som har lärts inom rörelsen och vilka ideal som har funnits. Däremot säger de mindre om utfallet eller hur läroteserna har mottagits och efterlevts bland anhängarna.
Metod och disposition
Föreliggande undersökning kan ses som en kvali tativ textanalys.25 Artikelns (kyrko)historiska ansats präglar dispositionen. Analysen presenteras i kronologisk ordning med början från Laestadius’ tid fram till splittringen vid sekelskiftet och vidare fram till slutet av 1960-talet. Som bakgrund redogörs i kapitel två och tre för de språkliga förhållandena inom väckelserörelsen från Laestadius’ tid fram till slutet av 1800-talet. I kapitlen belyses även, med stöd av tidigare forskning, väckelseledarnas hållning till de språkpolitiska åtgärderna, det vill säga till folkundervisningen. Kapitel fyra belyser dels de språkliga förhållandena inom den gammallaestadianska fåran fram till splittringen 1934, dels väckelseledarnas syn på utbildning. Det sistnämnda temat utvidgas i kapitlet till att omfatta synen på samhällsplikter och -förmåner som tillfaller den troende, i egenskap av landets undersåte. I kapitel fem redogörs för språkförhållandena inom Rauhan Sana-riktningen fram till slutet av 1960-talet. I kapitlet åskådliggörs därtill synen på utbildning och den troendes ansvar i samhällslivet i ett bredare perspektiv. I kapitel sex sammanfattas resultaten av studien.
22 Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s. 57–60. Över hälften av skribenterna i RSL 1935–1950 bestod av enskilda till Rauhan Sana-riktningen hörande personer. De övriga var förkunnare. Se Nevalainen K., Vanhoillislestadiolaisuuden vuoden 1934 hajaannus Rauhan Sana lehden tulkitsemana 1935–1950, Joensuu 2005 s 108. Enligt redaktören för RSL skulle materialet i tidskriften vara uppbyggande, baserat på Guds ord, inte på mänskliga åsikter. Se signaturen ”Toimittaja” (redaktören)
Rauhan Sanan avustajille, RSL 10.1935 s. 215. 23 Wentin E., Laestadianismen i svenska Österbotten, Vasa 1986 s. 105–107. För en utförligare presentation av
SMT, se exempelvis Snellman G., Laestadius’ synlighet inom Rauhan Sana-riktningen i norra svenska
Österbotten i: Larsen K.E. (red.) Historiebruk i väckelseforskningen, Lund 2016 s. 13–15. 24 Nevalainen K., Vanhoillislestadiolaisuuden vuoden 1934 hajaannus Rauhan Sana -lehden tulkitsemana 1935– 1950, Joensuu 2005 s. 18, 111–113, 132. 25
Boréus K. och Bergström G., Innehållsanalys i: Bergström G. och Boréus K. (red.), Textens mening och makt:
Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, Lund 2013 s. 49 ff.
578
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
7
Jag som är artikelförfattare är kyrkohistoriker och väckelseforskare med laestadianismen som huvudintresse. Jag kan närmast beskrivas som en insiderforskare, det vill säga jag närmar mig den laestadianska väckelserörelsen med ett inifrån perspektiv. Samtidigt är Tornedalen som forskningsfält nytt och okänt för mig, vilket innebär ett visst utifrånperspektiv. Såväl inifrånsom utifrånperspektiv har sina egna utmaningar. Jag har upplevt det som en fördel att känna till olika dogmatiska betoningar och språkliga uttryck inom väckelserörelsen. Samtidigt har risken för hemmablindhet varit utmanande. Att ta del av annan forskning, att använda sig av olika forskningsmetoder och -teorier och inte minst samtal med forskarkollegor har varit viktiga verktyg, särskilt i analys- och skrivprocessen. Val av metod och teori är naturligtvis inte viktiga enbart för insiderforskare, utan gäller i hög grad även forskare med utifrånperspektiv. Utan att närmare gå in på den pågående diskussionen om fördelar och nackdelar med forskares utifrån- respektive inifrån perspektiv, vilket jag har gjort i en tidigare publicerad artikel, kan jag konstatera att bägge perspektiven behövs. Den förståelse som en forskare med inifrån perspektiv har kan vara olik, men lika väl grundad som den som en forskare med utifrån perspektiv har. Varje forskare, oberoende av positionering, behöver reflektera över och kritiskt granska sin relation till sitt forskningsämne för att nå så hög validitet och reliabilitet som möjligt.26
2. När kristendomen skulle förmedlas på trenne språk27 – Laestadius tid
Den från barndomen svenskspråkige Laestadius utförde till stor del av sin prästgärning bland såväl den finskspråkiga som den samiska befolkningen i Tornedalen. De tre språken som rubriken syftar till är således finska, samiska med flera olika varieteter och svenska. Som kyrkoherde i Karesuando och samtidigt skolvisitator var Laestadius ansvarig för barnens utbildning.28 Men han var inte, åtminstone inledningsvis, särskilt ivrig att främja utvecklandet av det allmänna folkskoleväsendet, enligt den nya folkskolestadgan 1842.29 Det var dock inte språkfrågan som föranledde Laestadius kritik av folkskolan, eller kronskolorna, som han kallade dem. Det var det främst undervisningsmetoderna han ogillade. Laestadius kritiserade den mekaniska kristendomsundervisningen, vilken, enligt honom, resulterade i att minnet överbelastades medan barnen förblev oförmögna att helhjärtat tillägna sig den kristna tron. I stället arbetade Laestadius för att öka folkets andliga bildning och grundade de så kallade missionsskolorna, vilka kom att fungera som ett slags parallellt skolväsende till folkskolorna i Tornedalen. Undervisningsspråket och -materialet vid de laestadianska missionsskolorna var finska.30
26 Snellman G., Approaching laestadianism as an insider researcher, Approaching Religion 2020, 10(1) s. 40 ff. < https://doi.org/10.30664/ar.85998>. 27 Rubriken syftar på Sölve Anderzéns artikel om de språkliga förhållandena i de nordliga delarna av Sverige vid 1800-talets mitt. Se Anderzén S., När kristendomen skulle förmedlas på trenne språk. En tidsbild från de norra lappmarkerna vid 1800-talets mitt, i: Hansson H. och Kangassalo H: och Lindmark D. (red.), När språk och kulturer möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002, Umeå 2002 s. 267 ff. 28 Anderzén S., Finska språket – Torne Lappmarks Lingua Sacra. Orders makt, språk och undervisning vid 1800-talets mitt, i Kangas O. och Kangasharju H. (red.), Ordens makt och maktens ord, Helsingfors 2007 s. 116, 123–124, 140, 142. Finskan var sedan omkring mitten av 1700-talet det kyrkliga undervisningsspråket i de nordliga delarna av Tornedalen. Laestadius anpassade den kyrkliga verksamheten till de olika språkgrupperna. 29 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 99–102; Tenerz H., Folkupplysningsarbete i Norrbottens Finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900, Stockholm 1960 s. 63. 30 Anderzén S., De laestadianska missionsskolorna 1848–1862 i Lindmark D. (red.), Väckelse i gränsland, Umeå 2012 s. 36 ff. Anderzén S., Finska språket – Torne Lappmarks Lingua Sacra. Orders makt, språk och undervisning vid 1800-talets mitt, i Kangas O. och Kangasharju H. (red.), Ordens makt och maktens ord, Helsingfors 2007 s. 138–139, 147; Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 124.
579
8
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
För Laestadius var språkfrågan således aktuell. Kristendomen skulle förmedlas på finska, samiska och svenska. Som präst i statskyrkan, vilken senare skulle få beteckningen Svenska kyrkan, var han samtidigt en del av den tidens maktapparat. Även om han föredrog sitt eget undervisningssystem behövde man, enligt Laestadius, underordna sig överheten, såväl stat som kyrka.31 Den franska revolutionen fick ofta stå som avskräckande exempel på hur illa det kunde gå då laglösheten utbredde sig i samhället.32 Intressant är att Kosti Joensuu som har granskat de antropologiska grunderna i Laestadius samhällssyn menar att det inte ur
Dårhushjonet går att härleda någon tydlig luthersk tvåregementslära eller tanke om det dubbla medborgarskapet hos Laestadius.33 Däremot särskilde Laestadius mellan den typ av kunskap som behövdes för att ”se var vägen till himlen går” och den kunskap som behövdes för att samhället ska fungera. De som ägde den förstnämnda typen av kunskap, de troende medborgarna, hade dock de bästa förutsättningarna att verka för ett stabilt och gott samhälle.
Samhället skulle inte förändras genom politiska reformer eller revolutioner, utan genom att dess medborgare upplevde andli g väckelse.34
Laestadius var kritisk till såväl den världsliga som den kyrkliga makten, och själv ofta i polemik med kyrkliga och världsliga makthavare.35 Kritiken gällde framför allt de ”nya böckerna”, det vill säga Luthers lilla katekes med förklaringar 1810, kyrkohandboken 1811 och svenska psalmboken 1819. Laestadius argumenterade mot böckernas felaktiga undervisning, vilken enligt honom var en synkretism av lutherdom och rationalism. Han presenterade även förändringsförslag för kyrkohandboken. Överhuvudtaget, menade Laestadius, hade omoral och andlig ljumhet ökat bland allmogen efter att böckerna hade utkommit.36 Bakom denna utveckling låg prästerna, vilkas rationalism och döda tro hade lett till att kyrkan hade försummat sin samhälleliga uppgift, såväl då det gällde medborgarnas moraliska fostran som nödvändigheten av att bevara en yttre samhällsordning.37 Hans kritik gällde även konventikelplakatet, vars syfte var att hindra spridningen av misstänkt ickerenläriga kristendomsuppfattningar, exempelvis den pietistiska rörelsen. Under perioden då konventikelplakatet var i kraft (1726–1858 i Sverige) var bönemöten i andra lokaler än i
31 Laestadius behandlade frågor om överhet och laglydnad förhållandevis sällan. Han var först och främst väckelsepredikanten vars syfte var att omvända och frälsa åhörarna. Se Joensuu K. Laestadiuksen yhteiskunnallisen ajattelun antropologinen perusta i Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus, Helsingfors 2013 s. 41; Vähäkangas M., Har det andliga en samhällelig betydelse? Laestadius’ tidiga predikningar i sin koloniala kontext, Svensk Teologisk Kvartalskrift 88 2012 s. 148–149. 32 Hanska J., Crapula Mundi poliittisena profetiana i Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus, Helsingfors 2013 s. 71. 33 Joensuu K., Laestadiuksen yhteiskunnallisen ajattelun antropologinen perusta i Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus, Helsingfors 2013 s. 40. 34 Joensuu K., Laestadiuksen yhteiskunnallisen ajattelun antropologinen perusta i Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus, Helsingfors 2013 s. 44–45; Hanska J., Crapula Mundi poliittisena profetiana i Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus, Helsingfors 2013 s. 74–76; Vähäkangas M., Har det andliga en samhällelig betydelse? Laestadius’ tidiga predikningar i sin koloniala kontext, Svensk Teologisk Kvartalskrift 88 2012, 152; Östtveit Elgvin L-A., Lars Levi Laestadius’ spiritualitet, diss. Uppsala 2010 s. 300; Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i
Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 86. 35 Elenius 2001, Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850– 1939, diss. Umeå universitet s. 85. 36 Laestadius L., Ens ropandes röst i öknen. Åren 1852–54, Stockholm 1979 s. 117–125, 249–274. Om
Laestadius’ kyrkokritik se exempelvis Juntunen H., Lars Levi Laestadiuksen käsitys kirkosta, Helsingfors 1982 s. 297–310. 37 Juntunen H., Lars Levi Laestadiuksen käsitys kirkosta, Helsingfors 1982 s. 195–198.
580
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
9
kyrkan sta rkt reglerade.38 Laestadius ansåg att prästerna bidrog till att upprätthålla ett inkvisitionsväsende då de ville behålla konventikelplakatet.39
3. Laestadiansk verksamhet i en flerspråkig miljö efter Laestadius’ död fram till sekelskiftet 1900
I detta delkapitel redogörs inledningsvis för språkanvändningen, det vill säga de åtgärder som vidtogs med tanke på väckelserörelsens utbredning efter Laestadius’ död, till såväl finsk- som svenskspråkiga områden i Tornedalen. Därefter diskuteras väckelseledarnas teologiska hållning till de språkpolitiska åtgärderna som vidtogs, det vill säga reformationen av utbildningsväsendet.
Tolkning som lösning på språkliga utmaningar
Efter Laestadius död 1861 bar lekmän det huvudsakliga ansvaret för väckelserörelsens sammanhållning och utbredning. Merparten av dessa var män av folket, vilka redan under Laestadius’ tid hade tilldelats förtroendet att arbeta som lärare vid missionsskolorna.40 Exempelvis Johan Raattama (1811–1899), huvudledaren för väckelserörelsen efter Laestadius, var nybyggarsonen som vid 17 års ålder gick sin konfirmationsläsning i Karesuando och ”upptäcktes” av Laestadius. Efter ett halvt års utbildning anställdes han som nomadkateket i Karesuan do socken.41 Laestadius’ val av lärare till missionsskolorna baserade sig på hans bedömning av den kommande ledaren s undervisningsförmåga.42 Förutsättningen var dock att den tilltänkta läraren omfattade den kristendomssyn som överensstämde med Laestadius’ teologi. Väckelseledarna efter Laestadius’ död var därmed själva en del av trosgemenskapen – det allmänna prästerskapet. Laestadius bemyndigade således vanliga människor, i princip outbildade och utan särskild samhällsposition, att verka som ledare i väckelsearbetet. Denna praxis blev normerande inom väckelserörelsen som utvecklades till en i hög grad lekmannaledd väckelserörelse.43
Den laestadianska verksamheten i Tornedalen – i huvudsak finskspråkig – koncentrerades kring missionsskolorna med undervisning för barnen på dagarna och bibelförklaringar för en bredare allmänhet på kvällarna. Laestadianismen spreds framför allt på byabönerna, gemensamma samlingar för hela byn, då Laestadius predikokonce pt upplästes.44
38 Konventikelplakatet förbjöd gudstjänster med regelrätta bibelförklaringar utanför kyrkans gudstjänster. Traditionen att hålla byaböner i hemmen i Tornedalen var dock etablerad redan under Laestadius’ tid. På byabönen kunde man kringgå konventikelplakatet genom att läsa ur en postilla eller Laestadius’ predikokoncept. Däremot var det straffbart att med egna ord förklara det lästa. Konventikelplakatet kringgicks även genom verksamheten vid de laestadianska missionsskolorna. Se exempelvis Hellman E., Byabönen i Tornedalen ur ett kyrkohistoriskt perspektiv, Umeå 2021 s. 20–28, 48–51. 39 Laestadius L.L. Ens ropandes röst i öknen. Åren 1852–54, Stockholm 1979 s. 272. 40 Raittila P., Lestadiolaisuus 1860-luvulla. Leviäminen ja yhteisönmuodostus, diss. Helsingfors 1976 s. 234, 239–247. För en närmare presentation av missionsskolorna se exempelvis Anderzén S., De laestadianska missionsskolorna 1848–1862 i Lindmark D. (red.), Väckelse i gränsland, Umeå 2012, 36 ff. Laestadianismen kunde utbredas genom de medel som hade grundlagts redan under Laestadius’ tid: enskilda väcktas evangelisationsiver, byabönerna och missionsskolornas dags- och kvällsprogram. Se Brännström O.,
Lestadiolaisuus seurakunnan elvyttäjänä, RSL 9.1970 s 146–148; 10.1970 s. 167–168; 11.1970 s. 186–187. 41 Boreman P., Laestadianismen, Stockholm 1954 s. 116–117. 42 Raittila P., Lestadiolaisuus 1860-luvulla. Leviäminen ja yhteisönmuodostus, diss. Helsingfors 1976 s. 234. 43 Brännström O., Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800-talet, diss. Uppsala 1962 s. 181–190; Talonen J., Lestadiolaisuuden hajaannukset, i: Talonen J. och Harjutsalo I. (red.), Lestadiolaisuuden monet kasvot, Iustitia (14) Helsingfors 2001 s. 12. 44 Om byabönernas utveckling, se Hellman E., Byabönen i Tornedalen ur ett kyrkohistoriskt perspektiv, Umeå 2021. Se exempelvis även Raattama J., Johan Raattamaa. Brev och skrivelser, Haparanda 2000 s. 106–108.
581
10
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Laestadianismen spreds till svenskspråkiga områden under senare hälften a v 1800-talet.45 Språkfrågan aktualiserades således för Raattama, som själv inte behärskade svenska, och Mathilda Fogman (1835–1921) engagerades som tolk. Fogman som var barnmorska fungerade som sekreterare åt Raattama och översatte bland annat Raattamas brev till svenska i den tidiga laestadianismen.46 Raattamas brev sändes till privatpersoner, men upplästes, i likhet med brev från andra ledargestalter inom väckelserörelsen även vid offentliga samlingar.47 Brevkorrespondensen var således, vid sidan om predikanternas resor, ett sätt att upprätthålla kontakten mellan laestadianer på olika orter. I breven, som till sin karaktär var såväl (kristendoms)undervisande som informationsförmedlande, var språkanvändningen inget framträdande diskussionsämne. Ett undantag är en kort kommentar skriven av Erkki Antti Juhonpieti (1814–1900), kateket, förkunnare och kollega till Johan Raattama, i ett brev till trossyskonen i Amerika 1882. Erkki Anttis åsikt om språkanvändningen var, överensstämmande med den lutherska principen, att barnens kristendomsundervisning behövde ske på barnens ege t modersmål.48
Det var således inte språkfrågan i sig, men däremot nog begynnande lärostrider, som av väckelseledarna uppfattades som ett hot mot gemenskapen över språkgränserna inom väckelserörelsen. Språkförbistringen var visserligen ett ofrånkomligt och störande inslag i väckelsearbetet, men inget som sysselsatte väckelseledarna särskilt mycket av bevarade brevsamlingar att döma. Det viktiga var att sprida evangeliet och man anpassade helt enkelt verksamheten efte r språkförhållandena.49 Ytterligare ett exempel på den pragmatiska hållningen i frågan om språkanvändningen är Laestadius svärdotter, Angelika Laestadius’ (1839–1914) engagemang i översättningsarbetet. Angelika Laestadius såg inte bara till att Laestadius’ predikokoncept trycktes utan översatte själv en stor del av dem till svenska efter svärfaderns död.50 Även om finskan i ett tidigt skede erhöll ett högt symbolvärde som den sanna kristendomens språk – det heliga språket (lingua sacra)51 – var det för väckelsens
45 Miettinen, M. E., Lestadiolainen heräysliike I, diss. Helsingfors 1942 s. 151. Enligt Raittila är det något oklart när laestadianismen fick fotfäste i Luleå-Kalix-trakten. I alla händelser besökte laestadianska missionsskolmän Luleå redan i slutet av 1850-talet. Laestadianismen spreds även till svenskspråkiga områden kring Gällivare under senare hälften av 1800-talet. Se Raittila P., Lestadiolaisuus 1860-luvulla. Leviäminen ja yhteisönmuodostus, diss. Helsingfors 1976 s. 115–120. I finska Uleåborg hölls däremot separata möten för finskoch svensktalande under 1870-talet. Se Lohi S., Pohjolan Kristillisyys. Lestadiolaisuuden leviäminen Suomessa 1870–1899, diss. Uleåborg 1997 s. 222–224. 46 Se exempelvis Palo M-L., (red.), Mathild Fogman – andlig moder i den tidig laestadianska väckelserörelsen, Haparanda 2007 s. 12; Kaivola E., Mathilda Fogmans ställning och betydelse i den laestadianska väckelserörelsen, i: Palo M-L. (red.), Matilda Fogman – andlig moder i den tidiga laestadianismen, Haparanda 2007 s. 29. 47 Persson C., Laestadianism – dess uppkomst, utveckling och riktningsformationer, i: Moritz P. (red.),
Norrbotten 2008, Luleå 2008 s. 148. Se även exempelvis Raattama J., Johan Raattamaa. Brev och skrivelser,
Haparanda 2000 s. 43, 48, 74; Juhonpieti E. A., Erikki Antti Juhonpieti. Brev och skrivelser, Haparanda 2002 s. 198, 205, 220. 48 Juhonpieti E. J., Erikki Antti Juhonpieti. Brev och skrivelser, Haparanda 2002 s. 86. 49 Raittila P., Lestadiolaisuus 1860-luvulla. Leviäminen ja yhteisönmuodostus, diss. Helsingfors 1976 s. 119, 246–24. Johan Raattama anförde i sitt brev till Matilda Fogman 1872 sin bristfälliga kunskap i svenskan som orsak till att han inte hade besökt Överkalixområdet redan tjugo år tidigare. Att gemenskapen mellan språkgrupperna var god kan man se av Johan Raattamas och Erikki Antti Juhonpietis brevsamlingar. Raattama sände exempelvis 1880 ”kära hälsningar till alla kristna i Lappmarken, lika väl till svenskspråkiga som finskspråkiga”. Se Raattama J., Johan Raattamaa. Brev och skrivelser, Haparanda 2000 s. 202. Se även s. 103 och 140. Se ytterligare Juhonpieti E. A., Erikki Antti Juhonpieti. Brev och skrivelser, Haparanda 2002 s. 222. 50 Crape M., Några anteckningar om änkefru Angelika Laestadius’ liv, SMT 5.1914 s. 97–99. 51 Anderzén S., Finska språket – Torne Lappmarks Lingua Sacra. Orders makt, språk och undervisning vid 1800-talets mitt, i Kangas O. och Kangasharju H. (red.), Ordens makt och maktens ord, Helsingfors 2007.
582
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
11
ledare efter Laestadius död viktigt att andlig undervisning kunde erbjudas även på svenska.52 Till svenskspråkiga trakter sändes förkunnare som behärskade svenska. Och om den lösningen inte fanns att tillgå användes tolk, vilket dock betraktades som en inte helt tillfredsställande lösning.53
Skolsvenskan – ett påbud från (den lutherska) överheten
Samtidigt som de laestadianska ledarna arbetade för att sprida väckelsen vidare intensifierades försvenskningen av Tornedalen från 1876, bland annat genom utbyggnad av folkskolor. Ett led i försvenskningsprocessen var även överföringen av ansvaret för folkskolan – uteslutande med svenskspråkig undervisning – från kyrkans lokalnivå, församlingar, socknar och kommuner, till staten år 1888. Övergången till statliga skolor skedde dock successivt i Sverige och skolorna i Tornedalen stod under domkapitlets uppsikt fram till 1940.54 Motståndet mot folkskoleväsendet, vilket har konstaterats ännu i början av 1860-talet, åtminstone i Karesuando och Pajala, ser ut att ha avtagit efter Laestadius’ död och intresset för att lära sig svenska bland allmogen ökade gradvis.55 Ingenting tyder på att det fanns någon medveten opposition mot försvenskningen bland laestadianerna. Däremot kom finskan som den sanna kristendomens språk att bygga upp den kollektiva känslan av samhörighet och laestadianismen fungerade som en kulturell motkraft i försvenskningspolitiken inom skolväsendet under de tre första decennierna efter väcke lsens början.56
Ovan nämnda Laestadius’ svärdotter, Angelika Laestadius, engagerade sig tidigt i skolundervisningen. Hon fungerade som lärare vid Haparanda folkskola och sägs ha medverkat till grundandet av och undervisningen i en slöjdskola för flickor. Dessutom grundade hon söndagsskolan i Haparanda och verkade en tid som husmor och lärare vid Lannavaara barnhem. Att Angelika Laestadius axlade rollen som ”församlingsmoder” bland laestadianerna och fungerade som en brobyggare mellan kyrkan och väckelserörelsen och därtill var lärarinna torde ha haft en positiv inverkan på synen på skolan bland laestadianerna.57 En som aktivt kom att arbeta på att införa det svenska språket och svensk kultur i Tornedalen var prästen, landstingspolitikern och folkskolinspektören P.O. Grape (1844–1901). Denne var född i Tornedalen, behärskade finska och svenska och åtnjöt ett stort förtroende bland laestadianerna. Som präst och politiker, senare även skolinspektör, insåg han
52 Raattama bad exempelvis i ett brev 1872 tolken Fogman att resa med honom till Överkalixområdet och förklarade: ”Ni som kan [svenska] språket, torde kunna plantera den levande kristendomens frön i hjärtana och leda andra får till detta fårahus med den gode herdens hjälp”. Se Raattama J., Johan Raattamaa. Brev och skrivelser, Haparanda 2000 s 111. I ett brev till Fogman 1876 skrev Raattama: ”Ni från Torneå och vi från Lappmarken kan genom tolkar och svenskspråkiga tala till de svensktalande, om nådatid finns”. Raattama J.,
Johan Raattamaa. Brev och skrivelser, Haparanda 2000 s. 154. 53 I sitt brev till Fogman 1873 beklagade Raattama att tolkningen hade fungerat dåligt då han hade besökt
Kalixnejden. Därför bad han svenskspråkiga personer, däribland Fogman och P.O. Grape att om möjligt besöka trakten. Se Raattama Johan Raattamaa. Brev och skrivelser, Haparanda 2000 s. 119–122. 54 Se Elenius denna volym b, s. 9; Elenius L., Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006. 55 Elenius L., Ett metasystem för utbildning i Tornedalen. Tvåspråkighet för emancipation eller förtryck? i Sjögren D. och Westberg J. (red.), Norrlandsfrågan. Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi, Umeå 2015 s. 161–163; Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 124; Tenerz H.,
Folkupplysningsarbete i Norrbottens Finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900, Stockholm 1960 s. 319. 56 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 90–91. 57 Boreman P., Laestadianismen, Stockholm 1954 s. 240; Crape M., Några anteckningar om änkefru Angelika Laestadius’ liv, SMT 5.1914 s. 97–99.
583
12
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
förmodligen tidigt att kunskaper i svenska var nödvändiga f ör tornedalingarna.58 Samtidigt konstaterade han att finskan uppenbarligen inte skulle försvinna, eftersom kontakten med de finskspråkiga grannarna öster om gränsen inte skulle upphöra.59Med hänvisning till finskans starka ställning bland laestadianerna beskriver dock Lars Elenius P.O. Grapes del i försvenskningsarbetet som något av ett mysterium.60
Hypotesen att det profana livet, troslivet och trosutövningen, alltmer separerades från det sekulära, skolan, kan inte rakt av besvaras då det gäller P.O. Grapes agerande. Klart är att införandet av svenskan i undervisningen sammanföll med övergången från en finskspråkig kyrklig undervisning till en mera sekulariserad undervisning på svenska då naturvetenskapliga och humanistiska ämnen införde s i skolundervisningen.61 Stefan Gelfgren, som har undersökt förändringarna inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen från mitten av 1800-talet in på 1900talet, har därtill noterat att samhällsförändringarna under slutet av 1800-talet ledde till att religiös utövning separerades från det övriga samhället.62 Huruvida P.O. Grape betraktade skolan helt och hållet som en del av det sekulära livet, det yttre samhällslivet, skulle kräva en noggrannare teologisk analys av hans predikningar. Av allt att döma närde dock P.O. Grape uppfattningen att inlärningen av svenska, och i förlängningen försvenskningen av Tornedalen, var en fosterländsk plikt.63 Uppenbart är även att han ville övertyga dåvarande biskop Anders Fredrik Beckman (1812–1894) i Härnösands stift, om laestadianernas lojalitet mot överheten – det var ju kyrkan som garanterade samhällsfred och ordning – då han i ett brev 1869 beskrev laestadianismen som ”strängt luthersk” i motsats till de separatistiska rörelserna runtom i Norrbotten.64 Drygt 10 år senare medgav P.O. Grape i ett brev till prinsessan Eugénie (1830–1889) att väckelserörelsen på en del orter visserligen hade inslag av separatism, men att detta också berodde på de icke-laestadianska prästernas ovisa ageranden.65
P.O. Grape, en av de få präster som under 1800-talets senare hälft anslöt sig till väckelserörelsen, försökte således tona ned de separatistiska dragen och i stället understryka laestadianismens lutherska hemvist. Han kan därvidlag sägas ha fungerat som en brobyggare
58 Enligt Elenius fanns såväl religiösa som nationalistiska och medborgerliga motiv bakom P.O. Grapes försvenskningsarbete. Se Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i
Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 134–144, 188. I Tornedalen har man skämtsamt sagt att det var P.O. Grape som tillsammans med ”landsfiskal Ström och barnmorskan Fogman regerade i Övertorneå”.
Se Kaivola E., Mathilda Fogmans ställning och betydelse i den laestadianska väckelserörelsen, i: Palo M-L. (red.), Matilda Fogman – andlig moder i den tidiga laestadianismen, Haparanda 2007 s. 23. 59 Tenerz H., Folkupplysningsarbete i Norrbottens Finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900, Stockholm 1960 s. 321–322. Slutsatsen om P.O. Grapes inställning till språken baserar sig på hans referat av en föredragshållare på ett lärarmöte, nertecknat i Folkskolinspektörens berättelser. 60 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 185. 61 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 391. 62 Gelfgren S., Ett utvalt släkte Väckelse och sekularisering - Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 1856–1910, diss. Umeå 2003 s. 50, 193–194. 63 Enligt Hugo Tenerz blev biskop Martin Johanssons (1837–1908) uttalande att ”svenska språket är modersmål i det fädernesland, vars undersåtar vi äro” en dogm som förvirrade människor i Tornedalen. Se Tenerz H.,
Folkupplysningsarbete i Norrbottens Finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900, Stockholm 1960 s. 309–310. 64 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 136. Om separatismen i Norrland, se exempelvis Sandewall A., Separatismen i övre Norrland 1820–1855, diss. Uppsala 1952. 65 Grape K-G., Prosten Per Olof Grape och hans brevväxling med prinsessan Eugénie, i: Från bygd och vildmark, Luleå 1951 s. 55.
584
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
13
mellan kyrkan och den till stora delar lekmannaledda väckelserörelsen.66 Även andra laestadianska ledare, exempelvis föreståndaren för Lannavaara-missionen, jordbrukaren, nämndemannen, tingstolken och landstingsledamoten August Lundberg (1863–1930), förklarade att laestadianerna hörde hemma i den evangelisk-lutherska kyrkans hägn.67 P.O. Grape och August Lundberg knöt dessutom kontakter till det svenska kungahuset genom Lannavaara-missionen vilken inleddes på 1880-talet.68 Med beaktande av att såväl P.O. Grape som Lundberg rörde sig i maktelitens korridorer är det kanske inte så överraskande att den lutherska tvåregementsläran med lydnad inför överheten betonades. Samma förhållningssätt kan ses hos Raattama, som trots att han till vissa delar motsatte sig den rådande sakramentssynen inom den evangelisk-lutherska kyrkan, uppmanade till lydnad för rådande kyrklig ordning.69
Sammanfattningsvis kan konstateras att finskan var det huvudsakliga språket i väckelserörelsens verksamhet efter Laestadius’ tid. Då väckelserörelsen utbreddes till svenskspråkiga områden använde man sig antingen av språkkunniga predikanter eller av tolkar. Kontakterna mellan språkgrupperna var goda och inga uttalanden till någotdera språks favör har iakttagits. Vidare kan konstateras att inställningen till skolan uppenbarligen blev mera positiv bland laestadianerna. Huruvida P.O. Grape hade teologiska eller enbart praktiska motiv för sitt arbete för försvenskningen av Tornedalen är oklart. Den första hypotesen, om särskiljandet av trosutövning från övrigt samhällsliv, kan således varken bekräftas eller bestridas då det gäller P.O. Grape, men äger uppenbarligen riktighet på ett allmänt plan. Hypotes två, den lutherska tvåregementslärans roll i föreskrifterna om samhällslivet, kan däremot bedömas som sann. Lydnad för överheten, i enlighet med den lutherska tvåregementslära som omfattades av den lutherska kyrkan, var ett framträdande drag hos nämnda laestadianska ledare.
4. Språkanvändningen och skolfrågan i ett bredare samhällsperspektiv inom gammallaestadianismen 1900–1934
I detta delkapitel belyses inledningsvis de språkliga förhållandena inom den gammallaestadianska fåran fram till splittringen 1934. Därefter granskas väckelseledarnas syn på utbildning, det område mot vilket de språkpolitiska åtgärderna var riktade. Samtidigt breddas perspektivet till att omfatta väckelseledarnas syn på den troende som en del av det politiska samhällslivet.
66 Brännström O., Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800-talet, diss. Uppsala 1962 s. 227–231. 67 Anderzén S., De laestadianska missionsskolorna 1848–1862 i Lindmark D. (red.), Väckelse i gränsland, Umeå 2012, 72; Brännström O., Lannavaara-missionen och laestadianismen, Uppsala 1999 s. 121–122. 68 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 141–144; Brännström O., Lannavaara-missionen och laestadianismen, Uppsala 1999. 69 Se exempelvis Raattamas brev till amerikanska laestadianer 1878 i Raattama J., Johan Raattamaa. Brev och skrivelser, Haparanda 2000 s. 176–178. Raattama betonade vikten av att barnen döps även om han kritiserade den kyrkliga uppfattningen om att nya födelsen sker i dopet. Raattama konstaterade: ”Vi här i Europa tar emot sakramenten av ämbetspräster, såsom lagen här fordrar”. De få gånger Raattama och andra väckelseledare uttalar sig om överheten vittnar om en patriarkalisk-konservativ syn på överheten. Se Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 54–57. Bland de laestadianska ledarna fanns en viss diskrepans i inställningen till kyrklig praxis och teologi gällande sakramenten, se Brännström O., Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800-talet, diss. Uppsala 1962 s., 313–320, 346–350.
585
14
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Svenskspråkiga enklaver inom den finskspråkiga gammallaestadianismen
Laestadianismens enhetstid bröts i och med splittringen kring sekelskiftet 1900. Kontakterna mellan finsk- och svenskspråkiga laestadianer kom därefter att i huvudsak att upprätthållas inom den egna grupperingen, vilket för Tornedalens del i huvudsak innebar gammallaestadianismen. Mötesverksamheten fortsatte med hjälp av kringresande förkunnare. Därtill var brevkorrespondens och tidskrifter viktiga informationskanaler bland väckelsefolket. Tidskriften Siionin Lähetyslehti, vilken började utges månatligen i januari 1912 fick 1914 en svensk systertidskrift, Z ions Missionstidning.70 De svenska prenumeranterna var dock för få och tidskriften drogs in 1920, för att återkomma i början av 1925. Då meddelades att prenumeranternas antal var 280, varav 40 fanns i Sverige. Prenumeranterna i Sverige väntades dock öka.71
Under de första decennierna av 1900-talet försköts gammallaestadianismens huvudcentra från Lannavaara till Uleåborg. Större samlingar, så kallade stormöten med predikningar för mötesåhörare och därtill hörande diskussions- och beslutsmöten för väckelseledarna, ordnades allt oftare runtom i Finland, i stället för i Lannavaara. De täta kontakterna mellan gammallaestadianerna i Tornedalen och den Uleåborgscentrerade gammallaestadianismen i Finland avtog under första världskriget för att igen intensifieras i samband med en ny väckelsevåg i Tornedalen under vintern 1920.72 Finska prästers och predikanters resor i svenska Tornedalen ledde till och med till en politisk kontrovers mellan länderna under 1920talet. Från Finland betonades dock att syftet med resorna enbart var själavårdsmässiga, inte politiska.73
Rimligtvis innebar centraliseringen till Uleåborg att finskan fortsatte att dominera i den gammallaestadianska verksamheten. Svenskspråkiga gammallaestadianska enklaver fanns dock utspridda, bland annat i Nederkalix- och Luleåtrakten i Tornedalen och på finska sidan i Österbotten. Uppenbarligen stördes inte gemenskapen inom väckelserörelsen av språk- eller nationsgränser.74 Inställningen till språkfrågan var pragmatisk och talen tolkades vid behov i mötesverksamheten. Den finskspråkige lekmannaförkunnaren Pauli Rantala (1862–1936) begärde exempelvis 1912 en tolk med från Österbotten på sin planerade resa till Sverige.75 Det mest idealiska verkar ändå ha varit, åtminstone då det handlade om att försöka utbreda
70 Det fanns ett missnöje bland de laestadianska ledarna i Tornedalen kring den utgivningen av Siionin
Lähetyslehti. Se Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982 s. 91. Om de tidiga laestadianska tidskrifterna, se Raittila P., Lestadiolaisuuden matrikkeli ja bibliografia, Helsingfors 1967 s. 320–321. 71 Wentin E., Laestadianismen i svenska Österbotten, Vasa 1986 s. 106. 72 Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 138–139; Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982 s. 91–93. 73 Mustakallio H., Laestadianismen, den finskspråkiga minoriteten i norra Sverige och de finsk-svenska kyrkliga relationerna från 1890-talet till år 1923, i: Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten, Umeå 2016 s 48 ff; Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittisyhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 345–349. 74 Wentin Laestadianismen i svenska Österbotten, Vasa 1986 s. 95, 99–100. Från stormötet i Vasa 1920 sändes exempelvis en hälsning på svenska till stormötesdeltagarna i Kalix ”till tecken på denna gemenskap”. Denna gemenskap var andlig och överbryggade världsliga riksgränser, påpekades i brevet. Biskop Koskimies bedömde 1926 att språkfrågan var en icke-fråga bland laestadianerna. Se Mustakallio H., Herätysliikkeen, maakunnan ja rajaseudun opisto. Ylitornion kristillisen kansanopiston perustaminen ja alkuvaiheeet 1920-luvun lopulle saakka, Övertorneå 1994 s. 68. 75 Ventin M., Tvåspråkigheten inom laestadianismen i svenska Österbotten 1869–1968, Åbo 1978 s. 6; Rantala
P., Reseberättelse, SMT 1.1914 s. 19–21. I reserapporten nämns den norska tolkens namn under en resa till Norge. Vem som skötte tolkningen på återresan, vilken inkluderade besök bland svenskspråkiga trosvänner i Luleå och Nederkalix, framgår inte.
586
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
15
väckelserörelsen på svenskspråkiga områden, att åhörarna fick höra budskapet på det egna modersmålet. Exempelvis framgår att de svenskspråkiga laestadianerna i Nederkalix- och Luleåtrakten önskade fördjupa samarbetet med svenskspråkiga predikanter från Österbotten i syfte att sprida laestadianismen söde rut i Sverige.76
Svenska i skolan och finska på byaböner och möten
Tvåspråkigheten ökade allmänt i Tornedalen under 1900-talets första decennier. Försvenskningen av Tornedalen sammanföll med faktorer som ökad rörlighet i samhället, yrkesdifferentiering och industrialisering. Men försvenskningen av skolan var en viktig faktor i sammanhanget.77 Inte minst folkhögskolan, som hade grundats 1899 i Matarengi (Övertorneå), kom att arbeta för att befästa det svenska språket och den svenska kulturen i Tornedalen. Målsättningen med folkhögskolan var att ge allmänbildning, förstärka fosterländskheten och, åtminstone i begynnelseskedet, främja tvåspråkighet. Det anmärkningsvärda är att de laestadianska familjerna sände sina barn till folkhögskolan i Matarengi, trots en viss skepsis inledningsvis. Några av predikanterna kallade exempelvis i början folkhögskolans lärare nedsättande för baalsprofeter. Ännu mera anmärkningsvärt är att man fortsatte sända sina barn till Matarengi folkhögskola efter att den gammallaestadianska kristliga folkhögskolan hade grundats i finska Övertorneå 1923. Den kristliga folkhögskolan bör ju rimligtvis språkligt och teologiskt ha passat de gammallaestadianska familjerna i svenska Tornedalen ypperligt, jämfört med Matarengi folkhögskolas svenskspråkiga undervisning med betoning på allmänbildning och kultur. Från kristliga folkhögskolans sida begärdes nog ekonomiskt understöd från trossyskonen i svenska Tornedalen och man önskade att föräldrarna skulle sända sina barn till skolan, utan att i någon större utsträc kning lyckas.78
Anledningarna till att folkhögskolan i Matarengi föredrogs framför kristliga folkhögskolan i finska Övertorneå var förmodligen flera. Barnens möjligheter att inte enbart lära sig svenska, utan även praktiskt arbete inom jordbruk, mjölkproduktion och trädgårdsskötsel prioriterades uppenbarligen i de laestadianska familjerna.79 Rimligtvis innebar ändå skolan, som fostrade till samhällsduglighet och fosterländskhet, en kulturkrock för de laestadianska barnen. I skolan fick barnen verktyg för att optimera sina jordiska livsförhållanden. Bland gammallaestadianerna betraktades, i pietistisk anda, den jordiska tillvaron som temporär medan målet, himlen, var de t primära.80 I skolan var det Sverige som var fosterlandet. I den gammallaestadianska kontexten betraktades fosterlandet primärt som en andlig realitet, det himmelska hemmet och sekundä rt som något jordiskt.81 Diskrepansen mellan de gammallaestadianska kulturyttringarna och folkhögskolemiljön blev knappast mindre på
76 Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982 s. 91; Ventin M., Tvåspråkigheten inom laestadianismen i svenska Österbotten 1869–1968, Åbo 1978 s. 29. 77 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 412–414. 78 Mustakallio M., Matarengin opisto. Kansanopistoaatetta ja assimilaatiota, (under utgivning); Mustakallio H.,
Herätysliikkeen, maakunnan ja rajaseudun opisto. Ylitornion kristillisen kansanopiston perustaminen ja alkuvaiheeet 1920-luvun lopulle saakka, Övertorneå 1994 s. 75–76. 79 Mustakallio M., Matarengin opisto. Kansanopistoaatetta ja assimilaatiota, (under utgivning). 80 Om den tidiga pietismens syn på människan och samhället, se Carola Nordbäck Samvetets röst. Om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige, diss. Umeå 2004 s. 400–402. Om laestadianismens pietistiska rötter, se exempelvis Nykänen T., Kahden valtakunnan kansalaiset. Vanhoillislestadiolaisuuden poliittinen teologia, diss. Rovaniemi 2013 s. 63–74. 81 Havas W., Laestadiolaisuuden historia pääpiirteissään, Uleåborg 1927 s. 228–229.
587
16
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
1930-talet då barnen fick stifta bekantskap med ringdans, folkdans och filmer som en del av undervisningen.82
Väckelseledarnas inställning till folkhögskolan i Matarengi vägde förmodligen in. Att exempelvis dottern till den aktade lekmannapredikanten Johannes Huhtasaari var elev på skolan under 1900-talets första decennium bör ha påverkat i en positi v riktning.83 Av någon anledning understöddes inte bildandet av den kristliga folkhögskolan i finska Övertorneå av kretsen kring Lundberg i Lannavaara, vilken innefattade såväl finländska som svenska väckelseledare. Lundberg uppmanades av den kristliga folkhögskolans förespråkare att inte för döma folkhögskolan.84 Väckelseledarnas tveksamhet kan delvis förstås mot bakgrunden av den historiska utvecklingen inom gammallaestadianismen. Lannavaara hade förlorat sin auktoritet på bekostnad av ett nytt gammallaestadianskt centrum i Uleåborg. I Lannavaara betraktades den verksamhetsiver som bedömdes råda i den Uleåborgscentrerade grupperingen med skepsis. Förmodligen uppfattades grundandet av en egen folkhögskola som en del av denna verksamhetsiver.85 De svenska predikanterna bedömde att folkhögskolprojektet i förlängningen kunde leda till en synkretism av kristendom och filosofi och därmed göra skada bland väckelsefolket. 86 Uppenbarligen var det önskvärt att sätta en gräns mellan (sekulär) utbildning och kristendomsutövning, vilket stärker den första hypotesen.
Ytterligare en orsak till de svenska tornedalingarnas njugga inställning till den kristliga folkhögskolan i finska Övertorneå kan förmodligen sökas i den nationalism som präglade de konkurrerande folkhögskolorna. Uppenbarligen önskade befolkningen på båda sidorna av gränsen helt enkelt vara trogna sitt eget lands överhet och den därtill knutna utbildningsanstalten.87
I allmänhet var inställningen positiv bland väckelseledarna då det gällde barnens skolgång, ett ämne som diskuterades flera gånger på gemensamma stormöten under de första decennierna av 1900-talet. Det som man opponerade sig mot var att skolan sekulariserades alltmer och att Luthers lilla katekes miste sin centrala ställning i kristendomsundervisningen i Sverige 1919. Man hyste även farhågor om följderna av att barnen undervisades av icke-troende lärare med ett ogudaktigt undervisningsmaterial. Därför var det särskilt önskvärt att barnen uppmuntrades till att utbilda sig till lärare. Även sjukvårdsutbildning betraktades som önskvärd.88
Även om skolan i Tornedalen var helt försvenskad omkring 1920, började en viss liberalisering i språkfrågan märkas. Det skulle exempelvis snart göras mjöligt att läsa finska i fortsättningsskolan. I samband med den så kallade Finnbygdsutredningen 1921 höjdes röster
82 Mustakallio M denna volym. 83 Mustakallio M denna volym. 84 Brännström O., Lannavaara-missionen och laestadianismen, Uppsala 1999 s. 180–183. 85 Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 138–139, 244–245. 86 Brännström O., Lannavaara-missionen och laestadianismen, Uppsala 1999 s. 181. 87 Mustakallio M denna volym; Mustakallio H., Herätysliikkeen, maakunnan ja rajaseudun opisto. Ylitornion kristillisen kansanopiston perustaminen ja alkuvaiheeet 1920-luvun lopulle saakka, Övertorneå 1994 s. 69–70. Folkhögskolan i Matarengi fick ekonomiskt stöd från kung Oskar II med flera. Se Mustakallio M., Matarengin opisto. Kansanopistoaatetta ja assimilaatiota, (under utgivning). Bland dem som ekonomiskt understödde Kristliga folkhögskolan i finska Övertorneå fanns laestadianer som hade utvandrat till Amerika. Se Mustakallio H., Herätysliikkeen, maakunnan ja rajaseudun opisto. Ylitornion kristillisen kansanopiston perustaminen ja alkuvaiheeet 1920-luvun lopulle saakka, Övertorneå 1994 s. 76. 88 Talonen J., Lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili Skandinavian maissa ja Pohjois-Amerikassa 1900–1940, Faravid 15.1991 s. 299; Palola A-P., Kahden kuoren suojassa: Suomen Rauhanyhdistysten
Keskusyhdistyksen historia I, Uleåborg 2010 s. 104, 256–257.
588
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
17
till finskans försvar. Att undervisa barnen i de lägre klasserna enbart på svenska skulle medföra att barnen miste det egna språket och den egna kulturen, befarade man. Dessutom behövde barnen få sin kristendomsundervisning på det egna språket, finskan. I Finnbygdsutredningen hävdades dock att befolkningen i Tornedalen önskade enbart svenska i skolan.89
Det blev i alla händelser populärt bland unga att tala svenska och klyftan mellan den tvåspråkiga ungdomskulturen och den äldre enspråkigt finska kulturen vidgades.90 Men språket blev inte enbart en generationsfråga, utan mer och mer ett verktyg som särskilde två olika livssfärer. För att uttrycka det i termer valda av Lars Elenius, blev skolan en av platserna för medborgarspråket, svenskan, medan det kyrkliga språket, finskan, var trosutövningens språk. Det var fortfarande finskan som dominerade gudstjänstlivet på gammallaestadianska byaböner och möten, de svenskspråkiga enklaverna undantagna.91 Inget tyder dock på att någon medveten språkpolitik fördes inom väckelserörelsen. Huruvida de tornedalska laestadianerna var medvetna om att användandet av finskan stod i opposition mot myndigheterna, vilket var fallet bland laestadianerna i Norge, ä r oklart.92 I alla händelser kom laestadianismen att fungera som en språkbevarande kraft.
93
Kungar är våra beskyddare och drottningar våra ammor
94
– den gammallaestadianska
undersåten
Bland gammallaestadianerna strävade man, efter splittringen kring sekelskiftet 1900, att hålla den egna fåran samman och om möjligt utbreda den.95 I väckelseledarnas budskap betonades främst den egna troskampen. Den laestadianska prästen Wäinö Havas (1898–1941) påpekade i sin bok om laestadianismens historia, publicerad 1927, att fokus i den laestadianska undervisningen alltid hade legat på de t andliga livet.96 Det centrala var, i enlighet med den pietistiska traditionen, den personliga erfarenheten, omvändelsen, hjärtats tro och vikten av att hålla ut i troskampen.97 Fokuseringen på det inre andliga livet innebar inte att råd gällande det
89 Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien, Umeå 1997 s. 16, 21; Aro S., Ette tohtia olla oma itte, Luleå 2018 s. 65–66; Pekkari K., Meänkieli som hemspråk i skolan i Westergren E. och Åhl H. (red.), Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige, Lund (3 upplagan) 2016 s. 154–156. 90 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 394. 91 Elenius L., Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrkospråk och medborgarspråk, i: Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på
Nordkalotten, Umeå 2016a s. 13 ff.; Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001, 304. 92 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 287; Larsen R. I., ”Presten har det i bokhylla, mens vi har det i hjertet”: Hjertespråket – om minoritetsspråkenes posisjon i laestadianismen: Et norsk perspektiv, i Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten, Umeå 2016 s. 81. 93 Se Hyltenstam och Salö denna volym. 94 Uttrycket heter på meänkieli ”Kuningas oon meän holhooja, trotninki meän imettäjä” och är hämtat från Jes. 49:23. Uttrycket förekommer i Pohjanen B., Smugglarkungens son, Stockholm 2007, 30. Se även Juntunen V.A., Antikristuksen henkivalta, RSL 9.1937 s. 211–214; Konttijärvi E.E., Kristittyjen vaaroista elettävällä pahalla ajalla oikealle ja vasemmalle, RSL 5.1939 s. 109–113. 95 I Tauriainen J. A., Skildringar från missionsresor, SMT 8.1915 s. 370–372 framgår att missionsstyrelsen sände ut predikanter till olika orter. Se exempelvis Ventin M., Tvåspråkigheten inom laestadianismen i svenska Österbotten 1869–1968, Åbo 1978 s. 27–30. Juhani Rautio önskade för sin del, i ett brev från Lannavaara till
Uleåborg 1914, att alla medarbetare skulle sträva efter att hålla väckelserörelsen samman. Se Rautio J.,
Lannavaara, SMT 4.1914 s. 77–78. 96 Havas W., Laestadiolaisuuden historia pääpiirteissään, Uleåborg 1927, 230. 97 Se exempelvis Nykänen T., Kahden valtakunnan kansalaiset. Vanhoillislestadiolaisuuden poliittinen teologia, diss. Rovaniemi 2013 s. 63–74, 86–88.
589
18
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
yttre samhällslivet helt saknades. Ovan nämndes att en av de centrala dogmerna gällde trohet mot överheten. Det intressanta är att barnens skolgång kopplades till trohet mot överheten då lagen om läroplikt godkändes i Finland 1920. Det betraktades helt enkelt som föräldrarnas plikt att sända barnen till skolan.98
Men det var inte enbart skolgången som hörde till de samhälleliga plikterna. I en predikan, förmodligen hållen på juldagen 1920, redogjorde August Lundberg för de troendes samhällsansvar. För det första skulle de troende på alla sätt sträva efter fred och kärlek i samhället. Deras skyldighet var att visa lydnad för lagar och förordningar, eftersom all överhet var, enligt Paulus, tillsatt av Gud. Det var de troendes plikt att be för överheten, till och med till den grad, att om överheten begick fel, så förklarade han att det berodde på de troendes bönelättja. Gud ägde dock en suverän makt över överheten och var den som sist och slutligen styrde regenternas hjärtan. Hur ogudaktig regenten än föreföll vara, skulle Guds rike komma att gagnas.99
För det andra, påpekade Lundberg, var vallättja en synd. Synden bestod däri att man underlät att göra det som var gott, i detta fall att rösta enligt Guds vilja, och därmed bidra till ett gott samhälle. En kristen skulle dock inte uppträda som någon politisk agitator, utan i allt verka för sanningen. Det var trots allt inte de världsliga, utan de himmelska angelägenheterna som var de primära för den troende.100 Lundbergs predikan nyanserar därmed Lars Elenius beskrivning av laestadianerna som konservativa rojalister och patrioter, som inte skulle befatta sig med världslig politik.101 Den politiska situationen såg naturligtvis helt olika ut i Sverige och Finland men samma tanke som framträdde i Lundbergs ovan nämnda predikan, nämligen att det var viktigt inte bara att rösta, utan att rösta så att samhällsfreden skulle bevaras, kan även iakttas hos de finländska predikanterna. Den politiska utvecklingen i Finland med början från storstrejken 1905 ledde till att flera laestadianska ledare, såväl präster som lekmän kom att engagera sig politiskt. Trohet mot den ryska överheten prövades och begreppet trohet mot överheten fick med tiden en mera partipolitisk innebörd. Att rösta borgerligt var att visa trohet mot överheten eftersom man därigenom kunde motverka att den ogudaktiga socialismen blev styrande i landet.102
För det tredje ingick skatteplikt i medborgarnas skyldigheter – att ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren103 . Lundberg uppmanade de troende att med alla lagliga medel delta i samhällsbygget, för egen personlig och kommande generationers nytta. Det gjorde man genom att använda förstånd och kraft och verka för det som var gott, nyttigt och välbehagligt inför Gud.104 Det är oklart huruvida Lundberg betraktade även rasbiologin, vilken vann inträde i Sverige under 1900-talets första decennier, som en behjärtansvärd skyldighet att driva. Påpekas bör att eugeniken ansågs höra till de vetenskapliga sanningar som inte gick att
98 Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 246. 99 RSL 12.1947 s. 207–214. A. Lundbergs predikan hölls troligen 1920 i Karesuando eller Kiruna. Skriftligt meddelande Palander T., 8.2.2022. 100 RSL 12.1947 s. 207–214. A. Lundbergs predikan. I Sverige hölls riksdagsval (andrakammarval) 1920 och 1921, vilket kan ha föranlett Lundberg att dryfta valdeltagande, se Andrakammarvalet i Sverige 1920, < https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1920 > (läst 22.4.2022). 101 Elenius L., Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939, diss. Umeå universitet 2001 s. 401. 102 Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 61–68, 117–118. 103 Fritt citerat från Matt 22:21. 104 RSL 12.1947 s. 207–214. A. Lundbergs predikan.
590
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
19
ifrågasättas. I alla händelser möjliggjorde Lundberg, enligt Curt Persson, i egenskap av väckelseledare, de rasbiologiska undersökningarna. Det innebar att han på ett praktiskt plan hjälpte till så att det rasbiologiska fältarbetet kunde genomföras i de laestadianska familjerna.105 För att fastställa vilken typ av övertygelse och eventuella teologiska grunder som motiverade Lundberg till denna behjälplighet behövs dock ytterligare studier av Lundbergs teologi. Klart är i alla fall att kroppsmätningarna, som var en del av det rasbiologiska fältarbetet, stötte på patrull åtminstone bland samerna. Nomadskollärararen Hilja Holm (1891–1957)106, som var flerspråkig och periodvis fungerade som hushållerska hos ledaren för det rasbiologiska fältarbetet, Herman Lundborg (1868–1943)107, försökte påverka Lundberg att rekommendera undersökningarna, med motiveringen att skallmätningarna utfördes enligt statliga direktiv. Den som vägrade samarbeta motsatte sig därmed kungens vilja, påpekade Holm. I Holms brev till Lundberg framgår att samerna som hade protesterat mot fältundersökningarna ansåg att kungen inte var troende och att denne inte kunde befalla samerna att synda.108 Lydnad för överheten upphörde således att gälla, om överhetens uppmaning stred mot det bibliska budskapet. Lundbergs respons på Holms vädjan är inte känd. Det är inte heller känt i vilken utsträckning de övriga laestadianska väckelseledarna var behjälpliga i de rasbiologiska fältundersökningarna.
Alltnog tänktes underordnandet av överheten – Guds representant i världen – i gengäld medföra att den världsliga samhällsordningen skyddade de troende. Den kyrkliga överheten betraktades tillsammans med den världsliga överheten som de två höljen som beskyddade väckelserörelsen och möjliggjorde dess verksamhet. Generellt ingick en tilltro till överheten – kungar och drottningar som väckelserörelsens beskyddare – i den laestadianska eskatologiska synen in på 1900-talets första decennier.109
Sammanfattningsvis kan konstateras att språkfrågan var av pragmatisk natur bland gammallaestadianerna under de första decennierna av 1900-talet. Finskan dominerade i mötesverksamheten, trots att Tornedalen försvenskades i rask takt. Samtidigt bredde väckelserörelsen ut sig även till svenskspråkiga trakter, såväl i norra Sverige som i Österbotten i Finland. Den bästa lösningen tycks ha varit att åhörarna kunde lyssna till förkunnelsen på det egna modersmålet. Om inte det var möjligt använde man sig av tolk. Att finskan bibehöll sin ställning i det laestadianska fromhetslivet – såväl privat som kollektivt – trots att det omgivande samhället försvenskades tyder på att den första hypotesen är riktig. Trosutövningen och livet ute i samhället blev två separata livssfärer med två olika språk.
105 Vähäkangas M., Har det andliga en samhällelig betydelse? Laestadius’ tidiga predikningar i sin koloniala kontext, Svensk Teologisk Kvartalskrift 88 2012 s. 153; Persson denna volym. Det är oklart under vilken period Lundberg har varit aktiv som möjliggörare i de rasbiologiska undersökningarna. I Curt Perssons förstudie (Då var jag som fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet, Pajala 2018 s. 100–102) antyds att flera laestadianska lekmannapredikanter skulle ha varit behjälpliga i utförandet av de rasbiologiska undersökningarna, vilket dock skarpt har ifrågasatts av nulevande laestadianer. Se Genmäle till Sannings- och försoningskommissionen i mars och maj 2021. 106 Om Hilja Holm, se Persson denna volym. 107 Om Herman Lundborg, se Persson denna volym. 108 Se brev från Hilja Holm till August Lundberg 2.8.1914. 109 Uppfattningen om att överheten var Guds representant på jorden framträdde exempelvis då August Lundberg jämförde skolinvigningen vid Lannavaara 1904, där prins Oskar Bernadotte höll tal, med templets invigning och kung Salomos uppträdande i gamla testamentets tid. Se Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittisyhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 55. Predikant Kaarle Heliste myntade uttrycket att Gud hade bevarat de troende som fågelungar innanför två skal på ett möte i Torneå och Haparanda 1909. Med uttrycket avsågs det yttre beskydd samhället och kyrkan erbjöd de gammallaestadianska troende, se Talonen J.,
Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988 s. 135– 136. Se även Havas W., Laestadiolaisuuden historia pääpiirteissään, Uleåborg 1927 s. 180.
591
20
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Skolan blev en av mötesplatserna för de båda livssfärerna och i den mån kristendomsundervisningen skedde på finska, i den i övrigt svenskspråkiga undervisningen, gick gränsen mellan de båda livssfärerna tvärs genom skolan. Inställningen till skolan bland väckelseledarna blev generellt positiv och utbildning betraktades mer och mer som en nödvändighet för de troendes insatser i samhället. Väckelseledarnas kärnbudskap rörde i huvudsak det inre andliga livet. I den mån samhällslivet berördes uppmanades de troende att sköta sina samhälleliga plikter, vilket i gengäld innebar att man kunde räkna med överhetens beskydd. Den lutherska tvåregementsläran framträdde allt tydligare; livet i det världsliga regementet som trogen undersåte specificerades. Därmed kan hypotes två anses vara riktig.
5. Rauhan Sana-riktningens språkanvändning och samhällssyn (1935–1970)
I detta delkapitel belyses inledningsvis de språkliga förhållandena inom Rauhan Sanariktningen efter splittringen inom gammallaestadianismen 1934. Därefter granskas synen på utbildning och samhälle, vilken, enligt framställningen ovan, redan hade genomgått en förändring.
I Guds rike finns inga gränser
110
Gnisslet som föregick splittringen inom gammallaestadianismen utvecklades till en djup spricka med djupgående konsekvenser för såväl väckelseledare som gräsrötter. Då splittringen sensommaren 1934 var ett faktum bröts kontakterna mellan de båda grupperingarna, vilka tidigare hade betraktat sig som trossyskon. De flesta predikanter i Tornedalen avskildes från den gammallaestadianska Uleåborgs-riktningen (Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys, SRK, Finlands Fridsföreningars Centralförbund).111 Därigenom blev majoriteten av gammallaestadianerna i Tornedalen, i likhet med de svenskspråkiga laestadianerna i norra svenska Österbotten, en del av den principiellt tvåspråkiga laestadianska förgrening som kom att benämnas Rauhan Sana-riktningen.112 Verktyg för att bevara gemenskapen fanns inbyggda i mötesinstitutionen och i utgivningen av tidskrifterna SMT och RSL. Ovan nämndes att bägge tidskrifterna lästes i Tornedalen, vilket i och för sig är intressant ur språksynvinkel. Enligt Kenneth Hyltenstam och Christopher Stroud utgör nämligen medier en bland flera språkpåverkande faktorerna på gruppnivån. Det råder i allmänhet en viss konkurrens mellan majoritetens och minoritetens medier.113 Av allt att döma rådde ingen konkurrens mellan de bägge tidskrifterna som innehållsligt i huvudsak bestod av bibelcentrerade texter. Uppenbarligen var tidskrifterna uppskattade och betraktades som viktig läsning bland de troende.114 Jämförande siffror om vilkendera tidskriften hade flest prenumeranter i svenska Tornedalen saknas. Tidigare forskning visar att artiklar publicerade i SMT ibland var översatta från original som ingått i RSL och, dock mindre allmänt förekommande, tvärtom.
110 Citat från K-E Innala K-G., I Guds rike, SMT 2.1963 s. 270–28: "Fast vi bor så långt ifrån varandra, brodern i Finland och jag i Sverige, känner jag ändå i hjärtat att i Guds rike finns inga gränser, utan anden är densamma i alla jordiska riken där Jesus Kristus emottagits i ett troende hjärta och bekänns inför människorna". 111 Raittila P., Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, Torneå 1982 s. 94. 112 I Rauhan Sana-riktningen ingår även Lähetysyhdistys Rauhan Sana (LYRS), LFF-Laestadianismen i Österbotten, den så kallade Alta-laestadianismen i Nordnorge och amerikanska The Apostolic Lutheran Church of America, se exempelvis Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s. 51. 113 Hyltenstam K. och Stroud C., Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk, Lund 1991 s. 103–104. 114 Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska
Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s. 55. Se exempelvis Larsson M., Ruotsin Narkauksesta, RSL 2.1968 s. 36–37; Nätsaari H., Herrassa kuolleita, RSL 10.1948 s. 156; Larsson T., Uskosta, i RSL 8.1943 s. 175–177.
592
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
21
Skribenterna i bägge tidskrifterna kom från såväl Finland som Sverige samt Norge och Amerika. Fram till slutet av 1950-talet ökade antalet Tornedalssvenska artiklar i SMT så att de flesta som inte var översatta från RSL kom från Sverige.115 Ökningen av Tornedalsskribenternas bidrag kan förstås indikera att svenskan blivit mera allmän som lingua sacra, men allt för långtgående slutsatser kan inte dras. Under samma period fanns samtidigt många tornedalska skribenter som publicerade bidrag skrivna på finska i RSL.116
Fram till slutet av 1960-talet hade tvåspråkigheten fått ett betydande fäste i svenska Tornedalen. Många hade även bytt ut sina finska efternamn till svenska. Finska som huvudspråk användes främst av medelålders och äldre i kretsen av familj och vänner, medan mindre än en femtedel av de unga talade finska som huvudspråk. I den laestadianska väckelserörelsens mötesverksamhet dominerade finskan fortfarande.117 Luleå stifts biskop Bengt Jonzon (1888–1967) försvarade användning av finska i kyrkliga sammanhang i en utredning 1958 bland annat med motiveringen att klyftan mellan äldre och yngre tornedalingar annars skulle vidgas och att denna risk även förelåg bland laestadianerna. Förutom att han betonade skolans roll i vårdandet av barnens finska modersmål, påpekade Jonzon, att finskspråkiga gudstjänster behövdes för de finsktalande kvinnorna.118 1966 var det så kallade tvärgiftet allmänt förekommande och nästan var tredje eller var fjärde gift kvinna i svenska Tornedalen kom från Finland.119 Även om Tornedalen försvenskades i allt högre grad blev Rauhan Sana-riktningens verksamhetsmiljö i Tornedalen således mer ”finskvänlig”, såväl successivt i skolvärlden som i den evangelisk-lutherska kyrkans hägn.120
Laestadianismen bedömdes mot slutet av 1960-talet ha försvagats i Tornedalen och rörelsen beskrevs närmast som en sockenreligion med ett visst symbolvärde. Det innebar bland annat att även om laestadianska värderingar och (mötes)traditioner omhuldades, var gruppen som beskrevs som ”strängt laestadiansk” mycket liten. Enligt en undersökning var det särskilt de unga som ville frigöra sig från den traditionellt finskspråkiga (laestadianska) kulturen till förmån för den svenska kulturen.121
115 Ventin M., Tvåspråkigheten inom laestadianismen i svenska Österbotten 1869–1968, Åbo 1978 s. 51–53. 116 Nevalainen K., Vanhoillislestadiolaisuuden vuoden 1934 hajaannus Rauhan Sana -lehden tulkitsemana 1935–1950, Joensuu 2005 s. 132. 117 Alalehto T., Den tornedalska identiteten i Sverige – finns den?, i: Barsk H., Salo T. och Satokangas K. (red.),
Tornionlaakson vuosikirja 2015–2017: Tornedalens årsbok 2015–2017, Haparanda 2017 s. 24, 28; Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien, Umeå 1997 s. 17–18. 118 Elenius L., Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrkospråk och medborgarspråk, i: Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten, Umeå 2016a s. 40–41. 119 Orsakerna till blandäktenskapen var mansöverskottet och den i jämförelse med Finland högre levnadsstandarden i Sverige. Se Lehtisalo A., Om interaktionen mellan finska och svenska tornedalingar, i:
Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen, Stockholm 1971 s. 66–71; Haavio-Mannila E och Suolinna K.., Jordbrukarbefolkningens anpassningsproblem och flyttningsvilja i
Tornedalen, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen, Stockholm 1971 s. 64. 120 Enligt Lars Elenius liberaliserades kyrkans identitetspolitik under biskop Bengt Jonzons tid och minoriteternas kulturer och identiteter bejakades i allt högre grad. Se Elenius L., Stiftsledningen och minoritetspolitiken i Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna - en vetenskaplig antologi, Band I [Vitbok för relationen mellan Svenska kyrkan och samerna]. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2016b, s. 505‒509. 121 Suolinna K., Den laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen, Stockholm 1971 s. 107–108.
593
22
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Samtidigt som laestadianismen i Tornedalen upplevde en tillbakagång ökade antalet laestadianer, på grund av de barnrika familjerna, i Österbotten.122 Kontakterna mellan de till stor del enspråkigt svenska laestadianerna i Österbotten och laestadianerna i Tornedalen, som stadigt hade ökat efter splittringen 1934 fortsatte att intensifieras. Predikantutbytet ökade och resor till stormöten blev mera allmänna. Stormötesresorna gick i båda riktningarna och särskilt från Österbotten ordnades bussresor till stormöten i norra Sverige och Norge.123 De nära kontakterna mellan laestadianerna i Tornedalen och Österbotten indikerar en nära teologisk samsyn mellan de båda grupperna. Att svenskan fungerade som det heliga språket hos laestadianerna i Österbotten störde uppenbarligen inte de tornedalska laestadianerna. Enligt Kirsti Suolinna är det inte heller språket i lingvistisk mening som gör det heligt, utan sättet som språket används på. Därför, menar Suolinna, att även om finskan i Tornedalen utvecklades till ett Lingua Sacra, innebär detta inte att inte svenskan kunde fungera som ett heligt språk bland de österbottniska laestadianerna.124
I stormötesannonser och rapportering från stormöten såväl i RSL som i SMT framgick ofta, men inte alltid, att mötena var tvåspråkiga. Den finska som pratades i Tornedalen, vilken senare kom att benämnas meänkieli, särskildes inte utan behandlades som finska rätt och slätt.125 I Österbotten hade man värnat om tvåspråkigheten och det fanns en lång tradition att tolka på stormöten, men även på mindre möten om båda språkgrupperna fanns representerade i åhörarskaran, eller om predikantens modersmål så krävde.126 Den likartade språkanvändningen i den laestadianska mötesinstitutionen i Tornedalen och Österbotten stärkte förmodligen känslan av gemenskap, även om själva fundamentet för gemenskapen vilade på den gemensamma andliga övertygelsen. Den gemenskapen stördes varken av språk eller nationella gränser.127 Finländska lekmannapredikanten, finskspråkige V. Kaikkonen skrev i en reserapport 1941 om ett möte som hade hållits i byn Kompelusvaara följande:
På mötet fanns också helt enspråkiga svenskar. (”Kävi myös seuroissa aivan ummikkoruotsalaisiakin”.) De tror på samma sätt som vi. Det fick jag höra genom tolken. Och de välsignade och bad om välsignelse på sitt eget
122 Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska
Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s. 61. Antalet barn i den laestadianska söndagsskolan ökade exempelvis i Jakobstad. Se Snellman G., Söndagsskola eller barngudstjänst? Söndagsskolan i Skutnäs bönehus åren 1922– 2012 i: Groop K. och Sarelin B. (red.) Historiska perspektiv på kyrka och väckelse. Festskrift till Ingvar Dahlbacka på 60-årsdagen, Helsingfors 2013 s. 341. 123 Wentin E., Laestadianismen i svenska Österbotten, Vasa 1986 s. 95 s. 101–102. 124 Suolinna K., Svenska Tornedalen – en geografiskt avgränsad, språklig och religiös minoritet, i: Jungar S. (red.), Självstyrelseregioner och minoriteter i Europa, Ålands högskola. 1989:1 s. 56–59. 125 Se exempelvis signaturen ”Tulkki” (tolken) Seuramatkoilta, RSL 6.1937 s. 154; Konttijärvi E.E. Seurasanomia, RSL 8.1939 s. 185–186; Signaturen ”V.A.J” Jumalanlasten juhlakokouksia, RSL 6–7.1947 s. 96; Livlig böneverksamhet i Tornedalen, SMT 9.1954 s. 142–143. 126 Wentin E., Laestadianismen i svenska Österbotten, Vasa 1986 s. 111. 127 Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s. 238–239. Se exempelvis Nätsaari H., Torniosta, RSL 11.1942 s. 255;
Signaturen ”Maallikko” (lekman) Hajalla oleville jumalanlapsille, RSL 11.1944 s. 247–249; Larsson M. Kirje
Ruotsin Vuomavaarasta, RSL 1.1945 s. 40–41. Av allt att döma var frågan om språkanvändning inom Rauhan
Sana-riktningen av praktisk natur. SMT:s redaktör V.H. Kivioja antydde dock att språket hade en del i händelserna kring splittringen 1934, i en artikel i SMT 1936, se Wentin E., Laestadianismen i svenska
Österbotten, Vasa 1986 s. 110. Att splittringen skulle ha haft språkpolitiska orsaker är inte klarlagt. Snarare strävade Kivioja efter att hålla de svenskspråkiga i Österbotten på utsidan av tvisterna som rasade bland de finskspråkiga laestadianerna, och som slutligen ledde till splittring 1934. Se exempelvis Nevalainen K., Vanhoillislestadiolaisuuden vuoden 1934 hajaannus Rauhan Sana -lehden tulkitsemana 1935–1950, Joensuu 2005 s. 23. Språkfrågans samband med splittringen antyds även av Uuras Saarnivaara efter en resa i Österbotten 1949. Saarnivaara konstaterar dock att han i Österbotten inte hade funnit några spänningar mellan språkgrupperna. Se Ventin M., Tvåspråkigheten inom laestadianismen i svenska Österbotten 1869–1968, Åbo 1978 s. 47–48.
594
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
23
språk precis på samma sätt som jag på mitt eget språk finska. Men nog känner man till språken i himlen. Där blir de förklarade. Gud kan nog förklara och förstå språken. Inte vill Gud skilja någon åt, det må vara vem som helst, när man bara tror synderna förlåtna i kraft av Jesu namn och blod.128
Av ordalydelsen att döma utgjorde de svenskspråkiga ett undantag i den i övrigt finskspråkiga mötesmiljön, men språket betraktades inte som något hinder för gemenskapen inom gruppen. Som helhet kan konstateras att språkfrågan, enligt källmaterialet, inte var någon teologisk fråga i egentlig bemärkelse. I tidskrifterna RSL och SMT tas inte ställning till förmån för vare sig finskan eller svenskan. Utmaningar med två språk löses genom tolkning. Enligt Erling Wande är det just tolkningstraditionen, de nära kontakterna mellan laestadianer i Tornedalen och Österbotten och försvenskningen av Tornedalen som har bidragit till att även svenskan i hög grad blivit laestadianismens språk under senare delen av 1900-talet.129
Utbildning och yrkesval
Den historiskt sett tudelade inställningen till utbildning inom laestadianismen går som en röd tråd vidare inom Rauhan Sana-riktningen under 1900-talet. Å ena sidan framhöll utbildningsskeptikerna att gudsfruktan inte hade ökat i samhället, trots att utbildningsnivån hade stigit. Med högre utbildningsnivå tänktes också risken för gudsförakt och högmod öka. Å andra sidan, konstaterade den mera progressiva linjen, var den kunskap som krävdes i samhällslivet en gåva av Gud och skulle därmed inte föraktas. Dessa teologiskt rakt motsatta uppfattningarna levde sida vid sida.130 Det som i allmänhet oroade var att kristendomsundervisningen var hotad i skolorna. Tornedalslärarinnan Hulda Segerlund (1883–1956) beklagade för sin del att Luthers katekes hade tagits bort från läroplanen och att det fanns krafter som ytterligare ville begränsa kristendomsundervisningen i den svenska skolan.131 Liknande bekymmer uttrycktes även över finländska förhållanden.132 Prästen, senare biskopen i Luleå stift, Olaus Brännström (1919–2008), fastslog i en betraktelse i SMT 1954 att frågan om nödvändigheten av utbildning för de troende var felställd. Tilliten till Jesus skulle präglas av den enkla tron, men kunskap och förstånd krävs i såväl kristendoms- som världsliga angelägenheter.133
Utbildning var inget framträdande tema i SMT och RSL, men den utbildningsskeptiska linjen dominerade något hos laestadianerna i Österbotten. Där fanns en skepticism mot teoretisk utbildning i allmänhet och teologisk utbildning i synnerhet.134 I detta hänseende fanns det uppenbarligen skillnader i synsätt, vilka också fick praktiska konsekvenser, inom Rauhan Sana-riktningen. Tornedalsriktningens laestadianer hade i likhet med den finska Rauhan Sanagruppen LYRS ett närmare samröre med den evangelisk-lutherska kyrkan. Inom såväl
128 V. Kaikkonen Seuramuistelmia, RSL 6.1941 s. 127 (författarens översättning). ”Ummikko” blev termen som användes för dem som var enspråkigt svenska. Termen hävdas ha uppfattats som en fin titel av Bengt Pohjanen, se Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien, Umeå 1997 s. 33. 129 Wande E., Anteckningar om meänkielis historia i: Westergren E och Åhl H (red.), Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige, Lund 2016 s. 135. 130 Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska
Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s. 86–88. 131 Segerlund H., Jeesuksen omat, RSL 11–12.1949 s. 193–194. Nekrolog över Hulda Segerlund, SMT 9.1956 s. 141–142. 132 V.A. Juntunen Miten Suomen kansan kristityt jäsenet päättävät isänmaansa kohtalosta?, RSL 3.1945 s. 63– 66. 133 Brännström O., Den heliga enfalden, SMT 10.1954 s. 147–148 134 Dahlbacka J. & Snellman G., Education Hesitansy in the Ostrobothnian Bible Belt?, i: Gjelfgren S och
Lindmark D (red.), Conservative Religion and Mainstream Culture. Opposition, Negotiation, and Adaption, Umeå 2021 s. 147–149.
595
24
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Tornedalsriktningen som inom LYRS utbildades flera präster än bland de svenskspråkiga laestadianerna i Österbotten.135
Av allt att döma var inställningen till yrkesutbildning mera positiv, såväl bland de österbottniska laestadianerna som laestadianerna inom Tornedalsriktningen.136 Den stora skillnaden var att österbottningarnas utbildning försiggick på svenska, det språk som fungerade som såväl modersmål som trosutövningens språk. På det sättet integrerades både medborgar- och kyrkospråket hos laestadianerna i Österbotten. Påpekas bör att den svenska som användes i skolvärlden i allmänhet skilde sig från predikospråket i den laestadianska mötesverksamheten.137 Men faktum kvarstår: i Österbotten kom eleverna hem med ny kunskap, medan de tornedalska barnen förde in både ny kunskap och ett nytt språk i sina hem.138
Till den delen var situationen likadan i de bägge områdena, att inlärningen av det andra språket, i Österbotten finska och i Tornedalen svenska, betraktades som nödvändiga inför framtiden. Men det fanns inget stigma kopplade till någotdera av språken i Österbotten. I Tornedalen, däremot, hade modersmålet, finskan, redan från 1930-talet associerats med stigma och det ansågs ”finare” att prata svenska. Ju högre utbildning man genomgick desto negativare blev attityderna till finskan. I Tornedalen vidgades därtill den socioekonomiska klyftan mellan språkgrupperna. Enligt undersökningar utförda i slutet av 1960-talet var den ekonomiska situationen bättre för svensktalande och risken för arbetslöshet var högre för enspråkigt finska eller tvåspråkiga.139
En annan företeelse som förenar Rauhan Sana-riktningens laestadianer i Tornedalen och Österbotten är att bägge grupperna utgör minoriteter i sina respektive länder. De
135 Kirsti Suolinna och Kaisa Sinikara som gjorde en sociologisk undersökning om en laestadiansk by i norra Finland i slutet av 1970- och början av 1980-talet har konstaterat att Rauhan Sana-riktningen i svenska Tornedalen var betydligt mera konservativ än på finska sidan. De konstaterade att laestadianismen hade olika ansikten i olika miljöer. Enskilda predikanters teologiska betoningar verkade inte störa åhörarna, som hade vant sig att lyssna selektivt. Delar av budskapet värdesattes medan andra delar ratades. Se Suolinna K. & Sinikara K.,
Juhonkylä. Tutkimus pohjoissuomalaisesta lestadiolaiskylästä, Helsingfors 1986 s. 132, 155–156. Se även
Wentin E., Laestadianismen i svenska Österbotten, Vasa 1986 s. 112–113. I RSL informerades exempelvis om ett kristet studenthem som öppnades i Uleåborg och även om utbildningsmöjligheter till kyrkliga arbeten i Finland. Se RSL 5.1968 s. 92–93; 9.1968 s. 159; RSL 5.1970 s. 93–94. Under 1900-talet prästvigdes tre präster med hemvist i Rauhan Sana-gruppen i svenskspråkiga Österbotten. I Tornedalen var andelen präster med beröringspunkter till laestadianismen 1926–1970 ett trettiotal. Se Lista över tornedalska präster, hämtad från
Från bygd och vildmark, åren 1926–1970, sammanställd av Stefan Aro, hos författaren. 136 Dahlbacka J. & Snellman G., Education Hesitansy in the Ostrobothnian Bible Belt?, i: Gjelfgren S och
Lindmark D (red.), Conservative Religion and Mainstream Culture. Opposition, Negotiation, and Adaption, Umeå 2021 s. 148; Jaakkola M., Språk och sociala möjligheter i svenska Tornedalen, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen, Stockholm 1971 s. 115, 123, 125. Enligt Tage Alalehto hade inte utbildning något egenvärde bland de tornedalska föräldrarna under första hälften av 1900-talet. Det var inte inhämtandet av kunskap som var viktigt för de kuvade föräldrarna, utan disciplinen – att barnen uppförde sig väl i skolan och gjorde sina läxor. Se Alalehto T., Tornedalsk identitet, Luleå 2021 s. 67. 137 Om det laestadianska predikospråket, se exempelvis Snellman G., Maria Ventus i Guds tjänst i Zions
Missionstidning åren 1937–1961, i: Lindmark D. och Samuelson J. (red.), Kvinnor och andlighet i norr, Umeå 2018 s. 170–175. 138 Se exempelvis Winsa B., Meänkieli ja Torniolaaksolaisitten kakskielisyys: täälä blandathaan sprookit,
Virittäjä 1.1993 s. 15–17. 139 Wande E., Anteckningar om meänkielis historia (3 uppl.) i: Westergren E och Åhl H (red.), Mer än ett språk.
En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund 2016 s. 149–150; Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien, Umeå 1997 s. 31–35; Winsa B., Meänkieli ja Torniolaaksolaisitten kakskielisyys: täälä blandathaan sprookit, Virittäjä 1.1993 s. 19.
596
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
25
svenskspråkiga österbottningarna hör till den finlandssvenska minoriteten i Finland och laestadianerna utgör en minoritet av de finlandssvenska österbottningarna. Österbotten betraktas ibland som en perifer del inom finlandssvenskheten och har av flera forskare benämnts som bibelbältet, med såväl negativa som positiva konnotationer. Utbildningsgraden har fortfarande in på 2000-talet varit lägre i Österbotten än i övriga Svenskfinland, samtidigt som företagarandan har varit hög i Österbotten.140
Det dubbla medborgarskapet
Av det ovan nämnda framgår att såväl en negativ som en positiv inställning till utbildning levde sida vid sida inom Rauhan Sana-riktningen. En liknande flerstämmighet kan ses i inställningen till, och delaktigheten i, samhällslivet. Företrädarna för det pessimistiska synsättet betraktade passivt samhällsutvecklingen från åskådarplats och beklagade det moraliska förfallet. Isolering från det ogudaktiga samhället föreföll som den enda rätta vägen. Samhällsaktörerna betonade däremot de troendes möjligheter att aktivt påverka samhället. Det var inte isolering, utan reformering som var svaret på samhällets nedgång.141
Tornedalingarna har ibland ansetts tillhöra den förstnämnda, pessimistiska kategorin. Överhetens försvenskningspolitik i Tornedalen bedöms ha lämnat efter sig ett kuvat och passivt folk, till stor del på grund av den laestadianska väckelserörelsens (järn)grepp över området. ”Det lönar sig inte” (exempelvis att försöka påverka samhällsutvecklingen) blev för en tid ett valspråk i Tornedalen, som länge förblev ett perifert område med sämre ekonomiska förhållanden i jämförelse med övriga Sverige.142 Källmaterialet ger dock inget belägg för att pessimistiska synsättet skulle ha varit begränsat till laestadianer inom ett visst geografiskt område.
I allmänhet utgick undervisningen om det yttre samhällslivet från tanken om det dubbla medborgarskapet; den troende var på samma gång samhällsmedborgare och en del av en
140 Häger A., Kontruktionen av Österbotten som bibelbälte, i: Klinkmann S-E., Henriksson B. och Häger A. (red.), Föreställda Finlandssvenskheter. Intersektionella perspektiv på det svenska i Finland, Helsingfors 2017 s.139 ff.; Dahlbacka J., The Ostrobothnian Bible Belt. a landmark on the mental landscape i: Dahlbacka J. och Groop K. (red.), Väckelser som minnes- och meningsskapande narrativ, Åbo 2017 s. 370 ff.; Dahlbacka J. och Snellman G., Education Hesitansy in the Ostrobothnian Bible Belt?, i: Gjelfgren S. och Lindmark D. (red.),
Conservative Religion and Mainstream Culture. Opposition, Negotiation, and Adaption, Umeå 2021 s. 139–143;
Snellman G., LFF-lestadiolaisyrityksen hyväntekeväisyys Pietarsaaren seudulla, i: Linjakumpu A., Nykänen T., Harjumaa T. och Wallenius-Korkalo S. (red.), Politiikka, talous ja työ. Lestadiolaisuus maailmassa, Rovaniemi 2019 s. 161 ff. 141 Omoraliskt leverne uppfattades förmedlas exempelvis genom TV, teater, världslig musik och dans. Man ville slå vakt om bevarandet av kärnfamiljen. Se Snellman G., Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten 1927–2009, diss. Åbo 2011 s 80–84, 123–126. 142 Enligt Tage Alalehtos tolkning härrör sig ”det lönar sig inte”-syndromet från de laestadianska predikanternas inflytande i Tornedalen. Se Alalehto T., Tornedalsk identitet, Luleå 2021 s. 36–37, 108–109. Birger Winsa framför å sin sida att den pessimistiska inställningen hör ihop med följderna av språkpolitiken i Tornedalen. Stigmatiseringen av finskan ledde till en svag kollektiv identitet, vilket i sin tur ledde till handlingsförlamning. Under 1950-talet rationaliserades jord- och skogsbruket alltmer, vilket innebar att arbetslösheten steg. Se Winsa B., Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien, Umeå 1997 s. 31–35; Winsa B., Från tornedalsfinska till meänkieli, i: Horn F. (red.), Svenska språkets ställning i Finland och finska språkets ställning i Sverige, Rovaniemi 1996 s. 139–140. De statligt till Tornedalen riktade subventionerna var ytterligare passiverande, enligt Winsa. Se skriftligt meddelande Winsa B., 30.4.2022 hos författaren. Samtidigt var jordbrukarna i svenska Tornedalen mera tillfredsställda med sina liv än tornedalingarna på den finska sidan, enligt mätningar i slutet på 1960-talet. Se Suolinna K. och Haavio-Mannila E., Jordbrukarbefolkningens anpassningsproblem och flyttningsvilja i
Tornedalen, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen, Stockholm 1971 s. 166–167.
597
26
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
transcendent verklighet, ”de heligas gemenskap”.143 Samtidigt har läran om det dubbla medborgarskapet och särskilt devisen ”att leva i, men inte av, världen” i sig varit spänningsskapande inom såväl laestadianismen som på ett allmänlutherskt plan. Delar av moderniseringsprocessen, exempelvis ökad sekularisering och moralens relativisering, har setts som uttryck för världens ondska eller ”världslighet” och därmed uppfattats som hot mot den enskildes gudsrelation och relationen inom och till troendegemenskapen.144
Därmed var den tidiglaestadianska tanken om att underordna sig och be för överheten i kraft enbart så länge denna inte uppmanade till ogudaktighet och synd, exempelvis genom påbud som stod i strid med de tio budorden.145 Att underordna sig överheten handlade i källmaterialet inte om någon passiv subordination, utan om att aktivt be för de styrande. Förbönen betraktades som viktig för ett stabilt och gott samhälle.146 Underordningen begränsades inte enbart till att gälla kungen eller regeringen, utan inbegrep även andra auktoriteter. Föräldrar, vilka innehade en viktig position då det gällde barnen och de ungas fostran, utgjorde, tillsammans med äldre trossyskon, en typ av överhet som skulle respekteras. Ofta riktades dock udden mot föräldrarna och de äldre själva. Dessa skulle i första hand vara goda föredömen för de unga.147 Redaktören för RSL, prosten Väinö A. Juntunen (1895–1960) publicerade 1945 en katekesundervisning med rubriken Kodin kuvastin eli huoneen taulu (Hemmets spegel eller hustavlan). Enligt Juntunen borde föräldrarnas fostran innehålla rådgivning, undervisning, varning och ibland bestraffning. Barnen skulle å sin sida lyda sina föräldrar. Som resultat tänktes hemmet präglas av en god atmosfär, gudsfruktan, fosterlandskärlek och tjänstvillighet.148 Det dubbla medborgarskapet innebar ett tvåfaldigt mål för fostran. Målet var nämligen att fostra barnen till goda samhällsmedborgare och samtidigt till delaktighet av en saliggörande tro.149
Den troendes dubbla medborgarskap uppfordrade till samhällsansvar. En artikel skriven av den finländske prosten och riksdagsmannen Antero Juntumaa (1921–2002) publicerades 1960 i såväl RSL som SMT, i den senare nämnda tidskriften under rubriken Religion och politik. Efter att ha konstaterat att den troende är medborgare i två riken, det jordiska och det himmelska, övergick Juntumaa att beskriva den troendes samhällsansvar. Det gällde att arbeta inte enbart för trossyskonens bästa, utan för hela folkets och fosterlandets bästa. De troende behövdes på alla samhällsnivåer, inom kultur- och socialsektorn, och i den politiska
143 Juntumaa A., Religion och politik, SMT 2.1960 s. 30–32 och Uskonto ja politiikka, RSL 3.1960 s. 34–36. Om de heligas gemenskap se exempelvis Kyhälä T., Pyhien yhteys (De heligas gemenskap), RSL 3.1948 s. 38–41. 144 Se exempelvis Linjakumpu A. och Wallenius-Korkalo S. Lestadiolaisuus ”maalimassa”, i: Linjakumpu A., Nykänen T., Harjumaa T. och Wallenius-Korkalo S. (red.), Politiikka, talous ja työ. Lestadiolaisuus maailmassa, Rovaniemi 2019 s. 8–11. Se även Nykänen T., Kahden valtakunnan kansalaiset. Vanhoillislestadiolaisuuden poliittinen teologia, diss. Rovaniemi 2013 s. 127. 145 Se exempelvis Saarnivaara U., Kristillisyytemme ongelmia, RSL 7–8.1949 s. 115–122. ”Man måste lyda Gud mer än människor”, skrev Konttijärvi E.E. under rubriken Kolme tottelematonta miestä, RSL 1.1936 s. 19–21. 146 Förbön för överheten var ett tema i ovan nämnda predikan av Lundberg, vilken publicerades i RSL 12.1947. Förbön för överheten var viktig också med tanke på rätten att utöva sin tro, se exempelvis Segerlund H., Jumalan rakkaudesta, RSL 8.1943 s. 179
.
Signaturen Vilho K:nen (Rukouksen voima, RSL 3.1969 s. 47–48) uppmanade
till förbön för de styrande och hänvisade till Jer 29:7: ”Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er”. Se även Marttiini J., Joosefin opetus, RSL 6.1969 s. 108–109. Att underordna sig överheten innebar att utföra sin värnplikt och särskilt under krigsåren i Finland, att delta i kriget. Se exempelvis Kreivi B., Kirje ylimääräisistä harjoituksista, RSL 11.1939 s. 263; Säylynkangas J., Jumalanlasten tervehdyksiä, Ylivieskan kantokylästä, RSL 12.1939 s. 281–283. 147 Exempelvis Ylipää V., Kristityn kodin tehtävä, RSL 4.1944 s. 84–87; Pekkala A., Juoksengista, RSL 10.1949 s. 179–180; Signaturen ”VHK” Mitä tulee pojistamme?, RSL 8.1942 s. 168–171. 148 V.A. Juntunen Kodin kuvastin eli huoneen taulu, RSL 3.1945 s. 54–57. Se även Jämsä J.O., Kehoituksen ja opetuksen sanat nuorille, RSL 3.1937 s. 66–67; Granroth E., Nuorille ystäville, RSL5.1937 s. 123–125. 149 Segerlund H., Pankaa murheenne Herran päälle, RSL 11–12.1948 s. 184–185.
598
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
27
verksamheten.150 Liknande tankar presenterade folkskolinspektör William Snell (1896–1980) i en artikel publicerad i SMT 1955. Rubriken löd: Vad leder mig och vad eftersträvar jag i mitt arbete för församling, samhälle och bygd? I anförandet uttrycktes det dubbla medborgarskapet som känslan av främlingskap (i detta liv) och längtan (till det kommande livet). Trots känslan av främlingskap var det viktigt att vara trogen sin kallelse. Med hänvisning till Luther, påpekade Snell att allt hederligt arbete är en gudstjänst, eftersom Gud äras och medmänskan gagnas. Därför gällde kallelsen att tjäna i samhället alla människor, inte bara några få utvalda yrkesgrupper. Den bästa drivkraften i kallelsen var, enligt Snell, kärleken till Gud och medmänniskor. Det var ytterst den kristna tron som skänkte livet mål och mening och som fostrade samhällsmedborgaren till ansvar för såväl sig själv som medmänniskan.151 Den tornedalska kyrkoherden, prosten och politikern Oskar Haapaniemi (1905–1972) var inne på samma linje då han, i en betraktelse publicerad 1953 i SMT, påpekade att varje arbetsuppgift var en gudstjänst då man hade valt att ställa sig i det godas tjänst. Det var ingen skillnad mellan fabriksarbete och uppdraget att predika Guds ord.152 I en betraktelse publicerad följande år skrev Haapaniemi att det var få förunnat att utföra de riktigt stora samhällsinsatserna. Men alla hade möjlighet att visa mellanmänsklig vänlighet – ett leende, ett vänligt ord, eller en vänlig hand till hjälp.153
Den lutherska kallelseläran framträder således allt tydligare i källmaterialet. Tankar om tjänande i samhället var dock inte exklusiva enbart för Rauhan Sana-riktningen. De uttryckte de facto den lutherska och samtidigt den traditionella synen på kallelse inom den evangelisklutherska kyrkan.154 Luther betraktade arbetet som ett sätt att förverkliga sin kallelse inom ramen för Guds skapelseverk. Därmed skulle arbetet utföras samvetsgrant genom att använda de gåvor – intelligens och kraft – som Gud hade skänkt. Allt arbete var likvärdigt och innebar att ta ansvar för och visa kärlek till medmänniskorna.155 Den lutherska kallelseläran har inte enbart präglat den kyrkliga miljön, utan även de nordiska samhällena i stort. Religionssociologen Anders Bäckström har bedömt att den lutherska tvåregementsläran och den lutherska kallelseläran har dels legitimerat statens roll som representant för Guds verk, dels fungerat som subtila underliggande värderingar i den svenska kulturen. Det lutherska arvet har lett till en stark tillitskultur i de nordiska länderna.156
150 Juntumaa A., Religion och politik, SMT 2.1960 s. 30–32. 151 Snell W., Vad leder mig och vad eftersträvar jag i mitt arbete för församling, samhälle och bygd?, SMT 10.1955 s. 151–157. Artikeln presenterades som ett utdrag av Snells inledningsanförande under ”biskopsvecken” i Pajala. William Snell var en av dem aktivt som arbetade för att revitalisera finskan i Tornedalen. Se Elenius L.,
Ett metasystem för utbildning i Tornedalen. Tvåspråkighet för emancipation eller förtryck? i Sjögren D. och
Westberg J. (red.), Norrlandsfrågan. Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi, Umeå 2015 s. 165–168. 152 Haapaniemi O. Ett rike, som icke är av denna världen, SMT 1.1953 s. 5–7. 153 Haapaniemi O. Alla må vara ett, SMT 9.1954 s. 131–133. 154 Maarit Hytönen, som har undersökt kallelse-begreppets förändring inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka, påpekar att kallelsetanken var som mest framträdande under efterkrigsåren. Den har senare nedtonats och begreppet kallelse har mot slutet av 1900-talet betraktats som förlegat. Se Hytönen M., Kutsumus ja elämäntehtävä, i: Hytönen M., Ketola K., Salminen V-M. och Salomäki H. (red.), Leikkauspintoja kirkon jäsenyyteen. Helsingfors. Kyrkans Forskningscentrals nätpublikation (35) 2014, s. 109. Internetkälla: <https://julkaisut.evl.fi/catalog/Tutkimukset%20ja%20julkaisut/r/1581/viewmode=previewview > (läst 14.4.2023). 155 Hytönen M., Kutsumus ja elämäntehtävä, i: Hytönen M., Ketola K., Salminen V-M. och Salomäki H. (red.),
Leikkauspintoja kirkon jäsenyyteen. Helsingfors. Kyrkans Forskningscentrals nätpublikation (35) 2014 s. 83, 86– 87. Internetkälla: <https://julkaisut.evl.fi/catalog/Tutkimukset%20ja%20julkaisut/r/1581/viewmode=previewview> (läst 14.4.2023). 156 Bäckström A., 1800-talets väckelse, inklusive laestadianismen, som tillgång och problem i samhällsutvecklingen, Föredrag i Uppsala 2016 s. 2–3. Se även Bäckström A., Religion i de nordiska länderna:
599
28
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
I källmaterialet, främst i nekrologerna, framgår att synen på arbetet var positiv inom Rauhan Sana-riktningen. De avlidna beskrevs ha arbetat för familjens och samhällets bästa. Att arbeta flitigt var samtidigt ett sätt att använda nådatiden rätt.157 Den framgång som eventuellt följde på flitigt arbete skulle betraktas som Guds välsignelse. Materiell rikedom var ett Gudslån att användas för Guds rikes utbredande och mellanmänsklig välgörenhet. Drivkraften fick inte vara strävan efter rikedom och ära.158 Rauhan Sana-riktningens syn på arbetet är ett gemensamt arv från gammallaestadianismen. Tapio Nykänen, som har undersökt den politiska teologin inom gammallaestadianismen har funnit att synen på arbete i allmänhet och företagsverksamhet i synnerhet har varit positiv bland gammallaestadianerna. Den positiva synen på arbetet kan, enligt Nykänen, ses som en del av det pietistiska arvet, medan företagsamheten snarare hör hemma i en bredare protestantisk tradition.159 Enligt Anja Linjakumpu har företagsamhet betraktats som ett sätt att bära ansvar för välfärdssamhället.160
Ytterligare ett ämne som dryftades i anslutning till den troendes dubbla medborgarskap var politik. De politiska ställningstagandena var teologiskt motiverade inom Rauhan Sanariktningen. Enligt Nykänen har denna politiska teologi varit framträdande även bland gammallaestadianerna, såväl i utformandet av tanken om lojalitet mot överheten som i partipolitiska ställningstaganden. Därtill har teologi och politik mötts på ett praktiskt plan i olika samhällsfrågor.161 I samhällsvetenskaplig forskning brukas ibland begreppen politisk tillit eller politiskt förtroende.162 Starkt politisk tillit hör bland annat samman med högt valdeltagande, politiskt deltagande och socialt kapital. Starkt socialt kapital och högre utbildningsnivå genererar samtidigt i allmänhet en högre politisk aktivitet. 163 Socialt kapital kan definieras som ”sociala resurser” i form av socialt förtroende, socialt umgänge och
mellan det privata och det offentliga i Pettersson P., Axner M., Leis-Peters A., Midlemiss Lé Mon M. och
Sjöborg A. (red.), Religiös och social förändring i det glokala samhället. Samtida religionssociologiska perspektiv, Uppsala 2014 s. 209–210. Se ytterligare Karv T., Det politiska förtroendet i ankdammen, i: Lindell M. (red.), Vad tycker Svenskfinland? Resultat från den finlandssvenska medborgarpanelen Barometern 2019– 2020, Åbo 2020 s. 43. 157 Se exempelvis nekrolog över predikant Heikki Hooli, RSL 12.1937 s. 295–296; nekrolog över Edvard Aava, RSL 6.1938 s. 142; nekrolog över Heikki Huttula, RSL 12.1940 s. 274–275; nekrolog över Frans Oskar Morian, RSL 10.1947 s. 165. 158 Okänd skribent Aika on paha, RSL 10.1942; Nekrolog över Emil Lantto, RSL 8–9.1946 s. 118–119; Nekrolog Jaakob Vilhelm Ankkuriniemi, RSL 12.1942. 159 Nykänen T., Kahden valtakunnan kansalaiset. Vanhoillislestadiolaisuuden poliittinen teologia, diss. Rovaniemi 2013 s. 143, 148. En intressant forskning om relationen mellan näringsliv och religion i Norge, med avstamp i såväl Webers teorier om protestantisk etik som luthersk kallelselära är Seland B. (red.), Gud og
Mammon – religion og närlingsliv, Agder 2014. 160 Linjakumpu A., Vanhoillislestadiolaisuuden taloudelliset verkostot, Tammerfors 2018 s. 273. Aini
Linjakumpu har även undersökt arbetets betydelse inom gammallaestadianismen in på 2000-talet. Linjakumpu har påpekat att rörelsen framstår som en samhällstillvänd rörelse som betonar flit och strävsamhet. Se Linjakumpu A., Työn merkitykset Päivämies-lehdessä, i: Linjakumpu A., Nykänen T., Harjumaa T. och Wallenius-Korkalo S. (red.), Politiikka, talous ja työ. Lestadiolaisuus maailmassa, Rovaniemi 2019 s. 223. 161 Nykänen T., Kahden valtakunnan kansalaiset. Vanhoillislestadiolaisuuden poliittinen teologia, diss. Rovaniemi 2013 s. 267–276. Relationen mellan religion och politik betraktas även som komplex. Se exempelvis Haapalainen A., Opas M., Räsänen M., Christianity and politics, Approaching Religion, 9(1–2), 2019 s. 4ff. < https://doi.org/10.30664/ar.86785> . 162 Se exempelvis Näsman M., Nyqvist F., Lindell M., Nygård M. och Björklund S., Vem kan man lita på?
Förändringar i politiskt, institutionellt och socialt förtroende bland äldre i Österbotten, Politiikka 62:4, 2020 s. 354 ff. < https://doi.org/10.37452/politiikka.91037 >. 163 Karv T., 2020 s. 43; Lidström A., Socialt kapital i norra Sverige, i: Lidström A. (red.), Kan norra Sverige regionaliseras? Beslutsprocesser och medborgarperspektiv, Umeå 2009 s. 112.
600
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
29
deltagande i frivilliga föreningar.164 Det sociala kapitalet har undersökts i Sverige sedan senare hälften av 1990-talet. I jämförande undersökningar mellan flera länder har det visat sig att det sociala kapitalet är högt i landet, liksom i övriga Norden. Som förklaring har angetts arvet efter folkrörelserna som uppkom under 1800-talet. Intressant är att det sociala kapitalet har varit något högre i Norrland än i övriga Sverige.165 På samma sätt har det sociala kapitalet visat sig vara jämförelsevis högt bland svenskspråkiga i Österbotten.166
Inom ramen för denna undersökning utreds inte socialt kapital, valdeltagande och röstningsbeteende närmare i Tornedalen. På basis av materialet i RSL och SMT kan enbart konstateras att politisk aktivitet uppmuntrades.167 De partipolitiska ståndpunkter som framfördes innefattade i huvudsak varningar för socialism i alla former. Socialismen beskrevs framför allt som gudsfientlig.168 Att delta i politisk verksamhet betraktades som gott, dock skulle man inte strida och agitera. Synen på föredömlig politik sammanföll vid slutet av 1930talet med Laestadius’ uppfattning om hur goda samhällsförändringar skulle fås till stånd. Det mest optimala var att människor omvändes till kristen tro. Då behövdes inga tvångsåtgärder för att påverka den allmänna opinionen, utan samhällsförbättringen tänktes ske som en följd av den inre förändringen.169 Någon uppmuntran till likgiltighet i samhällsfrågor – ”det lönar sig inte” kan inte härledas ur källmaterialet. I nekrologer beskrevs de avlidnas politiska aktiviteter positivt.170 I början av 1960-talet kunde man läsa följande praktiska råd om hur politik skulle bedrivas på ett föredömligt sätt:
En kristen bör i sin politiska verksamhet sträva till jämlikhet, fridsamhet och frid, förbättrande av de mindre bemedlades förhållande, motarbetande av ett liv i överflöd och girighet, till att understöda nyktert liv, goda seder och gudsfruktan samt folkets kristliga fostran. Lagstiftningen bör de kristna sträva efter att få mer i överensstämmelse med Bibeln. Att slå vakt om det egna folkets, språkets, frihetens och självständighetens sak är en uppgift av Gud.171
Citatet kan betraktas som intressant även ur den synvinkeln att artikelskribenten Juntumaa behandlade de språkliga rättigheterna som en viktig politisk fråga. Inom ramen för denna artikel är det dock inte möjligt att närmare undersöka Juntumaas tankar om språkrättigheter. I det stora hela, vilket framgår av det ovan nämnda, var språkfrågan närmast av praktisk natur och löstes praktiskt inom Rauhan Sana-riktningen.
Sammanfattningsvis kan konstateras att tvåspråkigheten ökade i Tornedalen samtidigt som laestadianismen försvagades. Finska användes fortfarande i mötesverksamheten och man tolkade till svenska vid behov. Såväl finskspråkiga RSL som svenskspråkiga SMT lästes i
164 Bäck M., Socialt kapital och politiskt deltagande i Europa, diss. Åbo 2011 s. 48. För forskningsdiskussionen kring begreppet och olika sätt att definiera socialt kapital se s. 19–48. 165 Lidström A., Socialt kapital i norra Sverige, i: Lidström A. (red.), Kan norra Sverige regionaliseras?
Beslutsprocesser och medborgarperspektiv, Umeå 2009 s. 105–106. 166 Jakobsson G. och Nyqvist F., Socialt kapital i Österbotten, i: Vartiainen P. och Vuorenmaa M. (red.), Kohti sosiaalisesti kestävää hyvinvointia. Näkökulmia Pohjanmaalta, Vasa 2011 s. 83 ff. 167 Se exempelvis Juntumaa A., Religion och politik, SMT 2.1960 s. 30–32. 168 Juuso J., Katsokaamme ajan merkkejä, joita ollaan sivuuttamassa, RSL 6.1937 s. 138–139; Talonen K., Antikristuksen julmuudesta, RSL 7.1941 s. Xx; I en nekrolog över Sigurd Gunnare i Haparanda (RSL 7.1942) nämns att den avlidne hade understött högerpolitiska jägarrörelsen i Finland. Se även Juntunen V.A., He etsivät isänmaata, RSL 7.1936 s. 157–158; Juntunen V.A., RSL 9.1937 s. 211–214
;
V.A. Juntunen V.A., Miten Suomen
kansan kristityt jäsenet päättävät isänmaansa kohtalosta?, RSL 3.1945 s. 63–66. Jfr Talonen J., Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, diss. Helsingfors 1988. 169 Seppänen J.L., Tehkää puu hyväksi, niin hänen hedelmänsä tulevat hyviksi, RSL 1.1938 s. 17–18. 170 Se exempelvis nekrolog över J.L. Seppänen, RSL 3.1938 s. 65–66; nekrolog över Nikolai Häivälä, RSL 10.1942 s. 233–234; nekrolog över Matti Isomaa, RSL 10.1942 s. 234. 171 Juntumaa A., Religion och politik, SMT 2.1960 s 31.
601
30
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
hemmen. Kontakterna mellan Tornedalsriktningen och laestadianismen i norra svenska Österbotten intensifierades. Kontaktytan mellan de båda grupperna var i huvudsak teologisk, men stöddes av en likartad språklig praxis i mötesinstitutionen eftersom tvåspråkigheten fanns inbyggd i den österbottniska mötesverksamheten. Språkanvändningen var ingen teologisk fråga. Den första hypotesen att trosutövning privatiserades och isolerades alltmer och särskildes genom språkanvändningen från det övriga samhällslivet kan ses som riktig. Inställningen till utbildningen var inom Rauhan Sana-riktningen som helhet tudelad. Generellt betraktades yrkesutbildning som nödvändig. I Tornedalen var man mera positiv till teologisk utbildning än i Österbotten, vilket ledde till utbildning av ett högre antal präster med rötter i eller hemmahörande i den laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen. Samhällsaktivitet uppmuntrades med tanken på den troendes dubbla medborgarskap som grund. Teman som berördes i anslutning till samhällsansvar var lydnad för överheten, kallelse, tjänande, arbete och politik. Den lutherska tvåregementsläran, synen på kallelse och indelningen av profana och sekulära livsfärer var framträdande, vilket innebär att hypotes två är riktig.
6. Sammanfattande reflektioner
Föreliggande undersökning har fokuserat på möjliga religiösa skäl till ageranden och ställningstaganden som blev mönsterbildande inom laestadianismen och därmed påverkade utvecklingen för språk och kulturell identitet i Tornedalen. Väckelserörelsens utveckling fick bestämma undersökningsobjektet. Fram till sekelskiftet 1900 utgjorde laestadianismen en, i vart fall till det yttre, enhetlig rörelse. Under perioden 1900 till 1934 har studiens fokus riktats mot gammallaestadianismen, vilken var den dominerande gruppen efter splittringen vid sekelskiftet. 1935–1970 avgränsades undersökningen till att gälla Rauhan Sana-riktningen, vilken avskildes från gammallaestadianismen i mitten av 1930-talet. Källmaterialet utgjordes av Sions Missionstidning och Rauhan Sana-lehti, de bägge tidskrifterna som lästes i Tornedalen.
Den första forskningsfrågan gällde huruvida det i den laestadianska doktrinen ingick dogmer som tog ställning till själva språkanvändningen, antingen till finska eller svenska (samiska ingick inte i undersökningen). Av källmaterialet att döma uppfattades användningen av språk som en praktisk, inte en dogmatisk, fråga. Finskan var det heliga språket, Lingua sacra, och även länge hemspråket i Tornedalen. Den laestadianska mötesverksamheten fungerade i huvudsak på finska, trots försvenskningsåtgärder från stat och kyrka. Laestadianismen kan därmed anses ha haft en viktig funktion i bevarandet av finskan, senare benämnd meänkieli, i Tornedalen. Användningen av svenska, antingen genom språkkunniga förkunnare eller genom att tillgripa tolkning, betraktades dock som viktig exempelvis vid evangelisation i svenskspråkiga trakter. Tvåspråkiga stormöten blev med tiden mera allmänna, vilket förmodligen även hade ett samband med att kontakterna till laestadianerna i norra svenska Österbotten ökade kring mitten av 1900-talet. Rent spekulativt kan frågan om utvecklingen av språkanvändningen vid ett alternativt scenario ställas. Vad hade hänt om Tornedalsriktningen hade valt att stanna kvar inom den Uleåborgscentrerade, i huvudsak finskspråkiga gammallaestadianismen, SRK, vid splittringen 1934? Rimligtvis torde en sådan utveckling ytterligare ha förstärkt finskan bland tornedalingarna.
Den andra forskningsfrågan gällde dogmatiska ställningstaganden till de språkpolitiska åtgärderna som vidtogs i Tornedalen. Eftersom åtgärderna i hög grad gällde utbildningsväsendet riktades studien mot laestadianernas syn på utbildning, men även vidare till att inbegripa synen på den troende som samhällsmedborgare. Utvecklingslinjen i synen på
602
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
31
utbildning kan kort beskrivas gå från en viss förbehållsam inställning till en ökad acceptans av det skolsystem som med tiden byggdes upp. Önskan att påverka undervisningsinnehåll och metod fanns under hela undersökningsperioden, såväl hos Laestadius, som hos hans efterträdare och bland laestadianerna ända in under 1900-talet. Hos Laestadius framträdde den i och med att han grundade sina egna missionsskolor. Senare laestadianska ledare uttalade å sin sida förhoppning om att flera unga ur väckelserörelsens egna led skulle välja läraryrket och därigenom kunna påverka i bevarandet av god kristendomsundervisning i skolvärlden.
Men hela frågan om skolgång verkar ha satts in i ett bredare samhällsperspektiv, där framför allt lydnad till överheten betonades. Exempelvis kan P.O. Grapes engagemang vid införandet av svenskspråkig skolundervisning under senare delen av 1800-talet betraktas i ljuset av dogmen om lydnad för överheten. Denna princip var dock inte förhärskande enbart bland laestadianer, utan en etablerad, allmän lutherskkyrklig aspekt av den lutherska doktrinen om den troendes dubbla medborgarskap. Lojalitet till det egna landet och trohet mot överheten kan ha medverkat till att laestadianerna fortfarande efter kristliga folkhögskolans grundande på finska sidan av Övertorneå föredrog den svenskspråkiga folkhögskolan i Matarengi. Samtidigt kan de interna konflikterna under 1900-talets första decennier inom gammallaestadianismen ha medverkat i bortvalet av den finska folkhögskolan vilken rimligtvis kunde ha erbjudit en teologiskt mera bekant miljö än folkhögskolan i Matarengi gjorde. I alla händelser betraktades utbildning och trosutövning alltmer som två separata livssfärer, en förändring som även har noterats inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Lydnad för överheten innebar att följa lagar och förordningar så länge överheten inte uppmanade till synd. Uppfattningen om vad som var synd kan det naturligtvis ha funnits delade åsikter om, vilket uppenbarligen var fallet då det gällde de rasbiologiska undersökningarna under 1900-talets första decennier. En lojal undersåte kunde i sin tur räkna med överhetens beskydd. Det bibliska uttrycket ”Kungar är våra beskyddare och drottningar våra ammor”, på meänkieli ”Kuningas oon meän holhooja, trotninki meän imettäjä”, var känt i Tornedalen.
Det är uppenbart att den troendes samhällsansvar dryftades utifrån den lutherska tvåregementsläran och den lutherska kallelsetanken. Detta lutherska arv var dock inte förbehållet enbart laestadianerna utan har även präglat värderingarna i de nordiska länderna i stort. I källmaterialet motiverades lydnad inför överheten och deltagande i samhällsbygget utifrån tanken på det dubbla medborgarskapet. Den troende var på samma gång medborgare i ett jordiskt rike, och i ett transcendent himmelskt rike. Syftet med barnens fostran var följaktligen att barnen skulle bli goda samhällsmedborgare och delaktiga av en saliggörande tro.
I den laestadianska doktrinen uppmuntrades inte passivitet i samhällsbygget. Visst kan en viss motvilja mot nya trender iakttas, särskilt mot sådana som uppfattades som okristliga, vilka tänktes leda till ökad världslighet i allmänhet och (kärn)familjens försvagande i synnerhet. Däremot uppmuntrades sådan samhällsaktivitet som främjade fred, jämlikhet, nykterhet och gudsfruktan. Behjärtansvärda politiska strävanden inkluderade även, utan närmare definition, rätten till det egna språket.
Av resultatet av studien att döma kan de båda hypoteserna i stort anses stämma. Trosutövningen särskildes alltmer från det övriga samhällslivet och språket bör ha fungerat som ytterligare en särskiljande faktor. Hypotesen att Luthers tvåregementslära spelade en roll i indelningen av profana och sekulära livssfärer kan även anses riktig.
603
32
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
7. Referenser
Otryckt källmaterial
Palander T., 8.2.2022. Skriftligt meddelande. Hos författaren Winsa, B., 30.4.2022. Skriftligt meddelande. Hos författaren. Genmäle till Sannings- och försoningskommissionen i mars och maj 2021. Hilja Holm till August Lundberg 2.8.1914. Lannavaara-arkivet. Lista över tornedalska präster, från Från bygd och vildmark åren 1926–1970. Sammanställd av Stefan Aro. Hos författaren.
Litteratur
Alalehto, Tage (2021) Tornedalsk identitet. Luleå. Alalehto, Tage (2017) Den tornedalska identiteten i Sverige – finns den?, i: Barsk H., Salo T. och Satokangas K. (red.), Tornionlaakson vuosikirja 2015–2017: Tornedalens årsbok 2015– 2017. Haparanda s 12 ff. Anderzén, Sölve (2012) De laestadianska missionsskolorna 1848–1862, i: Lindmark D. (red.), Väckelse i gränsland. Umeå. Anderzén, Sölve (2007) Finska språket – Torne Lappmarks Lingua Sacra. Orders makt, språk och undervisning vid 1800-talets mitt, i: Kangas O. och Kangasharju H. (red.), Ordens makt och maktens ord. Helsingfors s. 115 ff. Anderzén, Sölve (2002) När kristendomen skulle förmedlas på trenne språk. En tidsbild från de norra lappmarkerna vid 1800-talets mitt, i: Hansson H., Hanna Kangassalo H. och Lindmark D. (red.), När språk och kulturer möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002. Umeå 2002, s 267 ff.
Andrakammarvalet i Sverige 1920. <https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1920> (läst 22.4.2022).
Andreassen, Bengt-Ove (2020) Doctoral thesis on Laestadius and the Laestadian Movement 1937–2018. Approaching Religion
,
10(1) s. 91ff. <https://doi.org/10.30664/ar.86819>.
Aro, Stefan (2018) Ette tohtia olla oma itte. Luleå. Boreman, Per (1954) Laestadianismen. Stockholm. Boréus, Kristina & Bergström, Göran (2013) Innehållsanalys, i: Bergström G. och Boréus K. (red.), Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund s 49 ff. Brännström, Olaus (1999) Lannavaara-missionen och laestadianismen. Uppsala. Brännström, Olaus (1962) Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800talet. Diss. Uppsala. Bäck, Maria (2011) Socialt kapital och politiskt deltagande i Europa. Diss. Åbo. Bäckström, Anders (2016) 1800-talets väckelse, inklusive laestadianismen, som tillgång och problem i samhällsutvecklingen. Föredrag i Uppsala. Bäckström, Anders (2014) Religion i de nordiska länderna: mellan det privata och det offentliga, i: Pettersson P., Axner M., Leis-Peters A., Midlemiss Lé Mon M. och Sjöborg A. (red.), Religiös och social förändring i det glokala samhället. Samtida religionssociologiska perspektiv. Uppsala s. 195 ff. Dahlbacka, Jakob (2017) The Ostrobothnian Bible Belt. a landmark on the mental landscape, i Dahlbacka J. och Groop K. (red.) Väckelser som minnes- och meningsskapande narrativ. Åbo s. 370 ff. Dahlbacka, Jakob & Snellman, Gerd (2021) Education Hesitansy in the Ostrobothnian Bible
Belt?, i: Gjelfgren S. och Lindmark D. (red.), Conservative Religion and Mainstream Culture. Opposition, Negotiation, and Adaption. Umeå s. 139 ff.
604
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
33
Elenius, Lars. Denna volym b. Skolbarn i Tornedalen mellan två språk: Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Elenius, Lars (2016a) Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrkospråk och medborgarspråk, i: Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria.
De språkliga minoriteterna på Nordkalotten. Umeå s. 13 ff.
Elenius, Lars (2016b) Stiftsledningen och minoritetspolitiken, i: Daniel Lindmark D. och Sundström O. (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna - en vetenskaplig antologi, Band I [Vitbok för relationen mellan Svenska kyrkan och samerna]. Skellefteå s. 469 ff. Elenius Lars (2015) Ett metasystem för utbildning i Tornedalen. Tvåspråkighet för emancipation eller förtryck?, i: Sjögren D. och Westberg J. (red.), Norrlandsfrågan.
Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Umeå s. 151 ff.
Elenius, Lars (2008) Transnational history and language barriers. Luleå. Elenius, Lars (2006) Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv. Lund. Elenius, Lars (2001) Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939. Diss. Umeå universitet.
Från bygd och vildmark åren 1926–1970.
Gelfgren, Stefan (2003) Ett utvalt släkte. Väckelse och sekularisering - Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsen 1856–1910. Diss. Umeå.
Grape, Karl-Gunnar (1951) Prosten Per Olof Grape och hans brevväxling med prinsessan
Eugénie i Från bygd och vildmark. Luleå.
Haapalainen, Anna, Opas, Minna och Räsänen, Marika (2019) Christianity and politics Approaching Religion, 9(1–2) < https://doi.org/10.30664/ar.86785> s. 4 ff. Havas, Wäinö (1927) Laestadiolaisuuden historia pääpiirteissään. Uleåborg. Hanska, Jan (2013) Crapula Mundi poliittisena profetiana, i: Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus. Helsingfors. Hellman, Eva (2021) Byabönen i Tornedalen ur ett kyrkohistoriskt perspektiv. Umeå. Hyltenstam Kenneth. och Salö Linus. Denna volym. Språkideologi och det ofullbordade språkbytet. Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Hyltenstam, Kenneth och Stroud, Christopher (1991) Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund. Hytönen, Maarit (2014) Kutsumus ja elämäntehtävä, i: Hytönen M., Ketola K., Salminen V-M. och Salomäki H. (red.), Leikkauspintoja kirkon jäsenyyteen. Helsingfors. Kyrkans Forskningscentrals nätpublikation (35) s. 83ff. Internetkälla: <https://julkaisut.evl.fi/catalog/Tutkimukset%20ja%20julkaisut/r/1581/viewmode=previewvie w> (läst 14.4.2023). Häger, Andreas (2017 s. 139 ff.) Kontruktionen av Österbotten som bibelbälte, i: Klinkmann S-E., Henriksson B. och Häger A. (red.), Föreställda Finlandssvenskheter. Intersektionella perspektiv på det svenska i Finland. Helsingfors. Jaakkola, Magdalena (1971) Språk och sociala möjligheter i svenska Tornedalen, i Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen. Stockholm s. 110 ff. Jakobsson, Gun och Nyqvist, Fredrica (2011) Socialt kapital i Österbotten, i: Vartiainen P. och Vuorenmaa M. (red.), Kohti sosiaalisesti kestävää hyvinvointia. Näkökulmia
Pohjanmaalta. Vasa s. 83 ff.
Joensuu, Kosti (2013) Laestadiuksen yhteiskunnallisen ajattelun antropologinen perusta, i: Nykänen T. och Luoma-Aho M. (red.), Poliittinen lestadiolaisuus, Helsingfors s. 23 ff. Juhonpieti, Erkki Antti (2002) Erikki Antti Juhonpieti. Brev och skrivelser. Haparanda.
605
34
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Juntunen, Hannu (1982) Lars Levi Laestadiuksen käsitys kirkosta. Diss. Helsingfors. Kaivola, Eila (2007) Mathilda Fogmans ställning och betydelse i den laestadianska väckelserörelsen, i: Palo M-L. (red.), Matilda Fogman – andlig moder i den tidiga laestadianismen. Haparanda s. 21 ff. Karv, Tomas (2020) Det politiska förtroendet i ankdammen, i: Lindell M. (red.), Vad tycker
Svenskfinland? Resultat från den finlandssvenska medborgarpanelen Barometern 2019–2020.
Åbo s. 43 ff. Laestadius Lars Levi (1979) Ens ropandes röst i öknen. Åren 1852–54. Stockholm. Larsen, Rolf Inge (2016) ”Presten har det i bokhylla, mens vi har det i hjertet”. Hjertespråket – om minoritetsspråkenes posisjon i laestadianismen. Et norsk perspektiv, i: Lindmark D. (red.), Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på
Nordkalotten. Umeå s. 66 ff.
Lehtisalo, Arja (1971) Om interaktionen mellan finska och svenska tornedalingar, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen. Stockholm s. 66 ff. Lidström, Anders (2009) Socialt kapital i norra Sverige, i: Lidström A. (red.), Kan norra
Sverige regionaliseras? Beslutsprocesser och medborgarperspektiv. Umeå 2009 s. 103–113.
Linjakumpu, Aini (2019) Työn merkitykset Päivämies-lehdessä, i: Linjakumpu A., Nykänen T., Harjumaa T. och Wallenius-Korkalo S. (red.), Politiikka, talous ja työ. Lestadiolaisuus maailmassa. Rovaniemi s. 201 ff. Linjakumpu, Aini (2018) Vanhoillislestadiolaisuuden taloudelliset verkostot. Tammerfors. Linjakumpu Aini och Wallenius-Korkalo Sandra (2019) Lestadiolaisuus ”maalimassa”, i: Linjakumpu A., Nykänen T., Harjumaa T. och Wallenius-Korkalo S. (red.), Politiikka, talous ja työ. Lestadiolaisuus maailmassa, Rovaniemi s. 7 ff. Lohi, Seppo (1997) Pohjolan Kristillisyys. Lestadiolaisuuden leviäminen Suomessa 1870– 1899. Diss. Uleåborg. Miettinen, Martti (1942) Lestadiolainen Heräysliike I. Diss. Helsingfors. Mustakallio, Hannu (2016) Laestadianismen, den finskspråkiga minoriteten i norra Sverige och de finsk-svenska kyrkliga relationerna från 1890-talet till år 1923, i: Lindmark D. (red.),
Gränsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten. Umeå s. 48 ff.
Mustakallio, Hannu (1994) Herätysliikkeen, maakunnan ja rajaseudun opisto. Ylitornion kristillisen kansanopiston perustaminen ja alkuvaiheeet 1920-luvun lopulle saakka. Övertorneå. Mustakallio, Marja (under utgivning) Matarengin opisto. Kansanopistoaatetta ja assimilaatiota. Nevalainen, Kirsi (2005) Vanhoillislestadiolaisuuden vuoden 1934 hajaannus Rauhan Sana lehden tulkitsemana 1935–1950, Joensuu (pro gradu avhandling). Nordbäck, Carola (2004) Samvetets röst. Om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige. Diss. Umeå. Nygren, Anders (1942) Luther och staten. Svensk Tidskrift s 98 ff. Nykänen, Tapio (2013) Kahden valtakunnan kansalaiset. Vanhoillislestadiolaisuuden poliittinen teologia. Diss. Rovaniemi. Näsman, Marina, Nyqvist, Fredrica, Lindell, Marina, Nygård, Mikael och Björklund, Siv (2020) Vem kan man lita på? Förändringar i politiskt, institutionellt och socialt förtroende bland äldre i Österbotten. Politiikka 62:4 s. 354 ff. < https://doi.org/10.37452/politiikka.91037 >. Palo, Maj-Lis (red., 2007) Matilda Fogman – andlig moder i den tidiga laestadianismen. Haparanda. Palola, Ari-Pekka (2010) Kahden kuoren suojassa: Suomen Rauhanyhdistysten
Keskusyhdistyksen historia I. Uleåborg.
606
SOU 2023:68 10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970
35
Pekkari, Kari (2016) Meänkieli som hemspråk i skolan, i: Westergren E. och Åhl H. (red.),
Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund (3 upplagan).
Persson, Curt. Denna volym. Rapport: Forskningsstudie rasbiologiska undersökningar – tornedalingar, lantalaiset, kväner. Rapport för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Persson, Curt (2018) ”Då var jag som fånge.” – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Pajala. Persson, Curt (2008) Laestadianism – dess uppkomst, utveckling och riktningsformationer i Moritz P. (red.), Norrbotten 2008. Luleå. Pohjanen, Bengt (2007) Smugglarkungens son. Stockholm. Raattama, Johan (2000) Johan Raattamaa. Brev och skrivelser. Haparanda. Raittila, Pekka (1982) Tikkatie väylän poikki. Tornionlaakson saarnaajista ja seuratoiminnasta ennen toista maailmansotaa, i: Tornedalens årsbok. Torneå s. 88ff. Raittila, Pekka (1976) Lestadiolaisuus 1860-luvulla. Leviäminen ja yhteisönmuodostus. Diss. Helsingfors. Raittila, Pekka (1967) Lestadiolaisuuden matrikkeli ja bibliografia. Helsingfors. Sandewall, Allan (1952) Separatismen i övre Norrland 1820–1855. Diss. Uppsala. Seland, Bjørg (red. 2014) Gud og mammon - religion og næringsliv. Agder. Slunga, Nils (1965) Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten. Tornedalica (3) Luleå. Snellman, Gerd (2020) Approaching laestadianism as an insider researcher, Approaching Religion 10(1) <https://doi.org/10.30664/ar.85998 > s. 40 ff. Snellman, Gerd (2019) LFF-lestadiolaisyrityksen hyväntekeväisyys Pietarsaaren seudulla, i: Linjakumpu A., Nykänen T., Harjumaa T. och Wallenius-Korkalo S. (red.), Politiikka, talous ja työ. Lestadiolaisuus maailmassa. Rovaniemi s. 161 ff. Snellman, Gerd (2018) Maria Ventus i Guds tjänst i Zions Missionstidning åren 1937–1961, i: Lindmark D. och Samuelson J. (red.), Kvinnor och andlighet i norr. Umeå s. 151 ff. Snellman, Gerd (2016) Laestadius’ synlighet inom Rauhan Sana-riktningen i norra svenska
Österbotten, i Kurt E. Larsen (red.) Historiebruk i väckelseforskningen. Lund s. 11 ff.
Snellman, Gerd (2013) Söndagsskola eller barngudstjänst? Söndagsskolan i Skutnäs bönehus åren 1922–2012, i: Groop K. och Sarelin B. (red.), Historiska perspektiv på kyrka och väckelse. Festskrift till Ingvar Dahlbacka på 60-årsdagen. Helsingfors s. 339 ff. Snellman, Gerd (2011) Sions döttrar. De laestadianska kvinnorna som traditionsförmedlare i norra svenska Österbotten 1927–2009. Diss. Åbo. Suolinna, Kirsti (1989) Svenska Tornedalen – en geografiskt avgränsad, språklig och religiös minoritet, i: Jungar S. (red.), Självstyrelseregioner och minoriteter i Europa. Ålands högskola. 1989:1 s 55 ff. Suolinna, Kirsti (1971) Den laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen, i: Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen. Stockholm s 89 ff. Suolinna, Kirsi och Haavio-Mannila, Elina (1971) Jordbrukarbefolkningens anpassningsproblem och flyttningsvilja i Tornedalen, i Haavio-Mannila E. och Suolinna K. (red.), Studier kring gränsen i Tornedalen. Stockholm s. 148 ff. Suolinna, Kirsti & Sinikara, Kaisa (1986) Juhonkylä. Tutkimus pohjoissuomalaisesta lestadiolaiskylästä. Helsingfors. Svenska Tornedalingars Riksförbund <https://tornedalingar.se/tornedalen-ljuset-kommerfran-norr/#> (läst 13.9.2022). Talonen, Jouko (2001) Lestadiolaisuuden hajaannukset, i: Talonen J. och Harjutsalo I. (red.),
Lestadiolaisuuden monet kasvot, Iustitia (14) Helsingfors s. 11 ff.
Talonen, Jouko (1991) Lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili Skandinavian maissa ja Pohjois-Amerikassa 1900–1940. Faravid 15 s. 291 ff.
607
36
10. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 SOU 2023:68
Talonen, Jouko (1988) Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905–1929. SKHST 144. Diss. Helsingfors. Tenerz, Hugo (1960) Folkupplysningsarbete i Norrbottens Finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900. Stockholm. Wande, Erling (2016) Anteckningar om meänkielis historia, i: Westergren E. och Åhl H. (red.), Mer än ett språk. En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. Lund s. 124 ff. Wentin, Erik (1986, 2 upplagan) Laestadianismen i svenska Österbotten. Vasa. Ventin, Markus (1978) Tvåspråkigheten inom laestadianismen i svenska Österbotten 1869– 1968. Åbo. Winsa, Birger (1997) Från ett Vi till ett Dem – Torneälv som kulturgräns, i: Korhonen O. och Winsa B. (red.), Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien. Umeå. Winsa, Birger (1996) Från tornedalsfinska till meänkieli, i: Horn F. (red.), Svenska språkets ställning i Finland och finska språkets ställning i Sverige, Rovaniemi s. 138 ff. Winsa, Birger (1993) Meänkieli ja Torniolaaksolaisitten kakskielisyys: täälä blandathaan sprookit, Virittäjä (1) s. 3 ff. Wolf-Knuts, Ulrika (1995) Den mångbottnade identiteten, i: Krister Stålberg K. (red.),
Finlandssvensk identitet och kultur. Åbo s. 1 ff.
Vähäkangas, Mika (2012) Har det andliga en samhällelig betydelse? Laestadius’ tidiga predikningar i sin koloniala kontext. Svensk Teologisk Kvartalskrift s. 145 ff. Östtveit Elgvin, Lilly-Anne (2010) Lars Levi Laestadius’ spiritualitet. Diss. Uppsala.
Tidskrifter
RSL (Rauhan Sana-lehti) 1935–1970 SMT (Sions Missionstidning) 1914–1915, 1935–1970
608
Rapport Sanningskommissionen: Forskningsstudie rasbiologiska undersökningar – tornedalingar, lantalaiset, kväner
Curt Persson 2022
Rapport
Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige
1
1 Inledning
1.1 Uppdraget 1.2 Metod 1.3 Källor och källkritik 1.4 Definitioner och centrala begrepp
2 Bakgrund
2.1 Den vetenskapliga rasbiologin – termer och teman 2.2 Rasbiologin i Sverige
2.2.1 Svensk skallmätning 2.2.2 Försvenskningsprocessen
2.3 Förarbetet till institutet
2.3.1 Lobbyverksamhet 2.3.2 Folktypsutställningen 2.3.3 Svenska folktyper – ett praktverk
2.4 Institutet för rasbiologi – etableringen och riksdagsbeslutet
2.4.1 Verksamhetens organisation och uppbyggnad 2.4.2 Verksamhetens olika faser
3 Undersökning
3.1 De tidiga fältstudierna i Tornedalen 3.2 Fältstudiernas inledning i Tornedalen 3.3 Medhjälparnas roll i det lokala perspektivet 3.4 Det praktiska arbetet i fält
1 Sverige har i ett riksdagsbeslut 1999 erkänt 5 nationella minoriteter (prop. 1998/99:143). I februari 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). Sedan 2000 är samer (urfolk), tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar erkända som nationella minoriteter i Sverige. Minoritetsspråken är samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch. I denna undersökning används inledningsvis etnonymerna tornedalingar, kväner och lantalaiset, syftande på Sannings- och försoningskommissionen beteckning.
1
609
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
3.5 Regionala medhjälpare 3.6 Hur tornedalingar framställs i institutets material
4 Sammanfattning
5 Käll- och litteraturförteckning
5.1 Otryckt material 5.2 Nätresurser 5.3 Arkiv 5.4 Intervjuer 5.5 Litteratur 5.6 Övrig litteratur
2
610
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
1 Inledning
Denna är en undersökning av i vilken omfattning den nationella minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset (hädanefter: tornedalingar) förekommer i Institutet för rasbiologis undersökningar från verksamhetens start fram till dess avveckling.2 Rapporten är beställd av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
1.1 Uppdraget I undersökningen ingår att dels analysera orsakerna till och omfattningen av att tornedalingar utsattes för rasbiologiska undersökningar, dels undersöka hur övergreppen finansierades.3 Undersökningen genomförs på uppdrag av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och av Luleå tekniska universitet med start i november 2020.
I underlaget från kommissionen preciseras uppdraget enligt följande:
Syftet med undersökningen är att undersöka hur tornedalingar varit föremål för rasbiologiska undersökningar och studier av statens rasbiologiska institut. Undersökningen ska fördjupa och bredda den kunskap som framkommit i fallstudien om rasbiologi i rapporten Då var jag som en fånge: statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet.
I uppdraget ingår att beskriva rasbiologernas agerande och ställningstaganden, vilka på olika sätt påverkade tornedalingar – både minoriteten som kollektiv och enskilda individer inom minoriteten. Kommissionen önskar särskilt få svar på följande frågor:
•
Hur var verksamheten utformad, organiserad och finansierad
och på vilket sätt berördes minoriteten?
• Vilka aktörer deltog i eller möjliggjorde agerandet? Agerade dessa aktörer samordnat eller i enlighet med gemensamma eller likartade direktiv eller ställningstaganden?
•
Vad hände? Vilka uttryck tog agerandet?
•
Vilka konsekvenser ledde agerandet till? Agerandet kan till
exempel ha rört sig om att man kontrollerade, undertryckte, styrde eller reglerade minoriteten eller dess förutsättningar,
2 Med verksamhetens start avses när Statens institutet för rasbiologi inrättas 1922 fram till dess att verksamheten övergår till annan inriktning. Årtalet för avvecklingen är i nuläget oklart. 3 Kommittédirektiv 2020:29, s. 3.
3
611
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
åtgärder som innebar tvång eller begränsning av frihet, underlåtenhet att agera eller främja särart, särbehandling av olika slag eller att majoritetssamhällets företrädare definierade minoriteten eller andra grupper eller deras rättigheter i samhället som direkt eller indirekt påverkade tornedalingar på olika sätt.
• Vilka var motiven bakom agerandet? Fanns det ideologiska ställningstagandena bakom agerandet? Var agerandet en del av ett systematiskt förhållningssätt som fick genomslag inom flera områden i samhället?
• Avvek agerandet eller motiven för agerandet från det som skedde i samhället i övrigt eller i förhållande till andra grupper eller kategorier av individer i samhället? Om agerandet riktade sig mot vissa grupper eller kategorier: Fanns det särskilda skäl till att dessa grupper blev föremål för agerandet?
•
Hur uppfattades agerandet och vilka konsekvenser fick det för
minoriteten eller för individer som tillhörde minoriteten – både på kort och lång sikt?
• Vilket faktiskt inflytande hade det rasbiologiska institutets verksamhet riktad mot minoriteten på statens och andra aktörers agerande?4
1.2 Metod Undersökningen genomförs med en i huvudsak kvalitativ metod med mindre inslag av kvantitativa delar.
Den kvalitativa delen omfattar bland annat analyser av litteratur och tidigare undersökningar inom ämnesområdet. Vidare genomförs även en genomgång av utvalda lokala kommunarkiv, tidningsarkiv, kompletterande intervjuer samt en bearbetning av tidigare gjorda intervjuer.
Den kvalitativa undersökningen tar i grunden sitt stöd i en aktör-
nätverksteori, för att kunna synliggöra enskilda aktörer och aktanter på
det lokala och nationella planet samt kopplingen till den regionala och nationella nivån. I undersökningen benämns
aktörer och aktanter som
medhjälpare.
Med
aktörer i undersökningen menas i huvudsak enskilda drivande
personer, i huvudsak knutna till Institutet för rasbiologi samt personer
4
Överenskommelse gällande forskningsstudie 2020, s. 2–3.
4
612
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
i ledande ställning inom kyrka och statsförvaltningar vilka i sin tjänsteutövning arbetade med att möjliggöra exempelvis fältarbeten, upplät material och handlingar för genomförandet av rasbiologiska studier med mera.
Med
aktanter avses personer som via sin övertygelse medverkade till
att stödja arbetet med exempelvis tidningsartiklar, som medlemmar i exempelvis politiska föreningar som bejakade rasbiologin eller sin på annat sätt marknadsförde nyttan av rasbiologiskt arbete. När det gäller
nätverk avses exempelvis föreningar som Svenska sällskapet för rashygien
samt
Mendelska sällskapet. Dessa föreningar arbetade med
lobbyverksamhet för bildandet av ett statligt institut för rasbiologi i Sverige.
Med
struktur avses i undersökningen exempelvis själva Institutet för
rasbiologi, dess organisation och struktur samt den parlamentariska svenska strukturen i form av riksdag och regering, vilka tog beslut om att bilda Institutet för rasbiologi. Till detta kan även läggas Svenska kyrkan med dess organisation, vilken möjliggjorde att rasforskarna fick tillgång till kyrkohandlingar för att bygga familjeregister.
Den kvantitativa delen av undersökningen består främst av en inventering av Institutet för rasbiologis efterlämnade bildmaterial för att få en uppfattning om i vilken omfattning tornedalingar finns med i det efterlämnade bildmaterialet i förhållande till övriga utsatta grupper som ingår i samma material. Därefter görs en sammanställning och slutskrivning utifrån en analys av det inventerade materialet.
1.3 Källor och källkritik Undersökningen har använt relevanta källor i arkiv enligt följande:
1 Institutet för rasbiologis efterlämnade material i form av räkenskaper, brevsamling, administrativa handlingar, fotografier, räkenskaper med mera. Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, Uppsala.
2 Herman Lundborgs brevsamling. Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, Uppsala.
3 Prosten Georg Bergfors klippsamling. Kiruna kommuns centralarkiv/ Jukkasjärvi landskommun, Kiruna.
5
613
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
4 Handskriftssamlingen vid Umeå forskningsarkiv. Handskrift 74. Prosten Georg Bergfors klippsamling, Umeå.
5 LKAB:s företagsarkiv, brevsamling, Kiruna.
6 Riksarkivet, Stockholm.
7 Bland annat Hjalmar Falks samlingar, Riksarkivet, Härnösand.
8 Urval av kommunarkiv i Jukkasjärvi, Korpilombolo, Tärendö, Hedenäset, Gällivare och Pajala, med flera sammanslagna äldre kommunarkiv.
De arkiv som använts i undersökningen har delvis inventerats i en första omgång redan under arbetet med förstudiens begränsade undersökning av ämnet. I huvudsak handlar det om Institutet för rasbiologis efterlämnade material i form av brevkorrespondens, viss del av ekonomi (viss del även i Riksarkivet), bildmaterial bestående av lösa påsiktskopior och monterade album och planscher, vilka förvaras i Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Det sistnämnda är även det primära materialet för att få en uppfattning om de olika frågeställningar som framställs i uppdraget.
I Riksarkivets depå Marieberg finns delar av Institutet för rasbiologis ekonomiska årsredovisningar samt brevkorrespondens mellan privatpersoner och Institutets chef Herman Lundborg. Vid Riksarkivets enhet i Härnösand (tidigare Landsarkivet), finns bland annat förre generalkonsuln Hjalmar Falks (1896–1977) samlingar. Falk var anlitad i fältarbetet för Institutet för rasbiologi, främst i Luleå lappmark.
I de enskilda kommunarkiven har undersökningen fokuserat i förstahand på skolarkiv där dessa finns tillgängliga. På så sätt kan det utrönas om det förelåg någon statlig rekommendation eller något statligt påbud för undersökningar av skolpliktiga barn i syfte att inhämta rasbiologiskt underlag till Institutet för rasbiologi. I samband med 1970-talets kommunsammanslagningar har ett flertal av de mindre kommunernas arkiv lagts samman till större enheter. Detta har medfört att arkivmaterial bitvis varit svårt att lokalisera, eftersom även arkivfunktioner avvecklades vid kommunsammanslagningarna.
6
614
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Centrala aktörer i organiseringen och förberedelsearbetet för de omfattande fältstudierna i främst Torne lappmark var bland andra pastorn Georg Bergfors (1882–1975) i Vittangi samt hans bror tandläkaren Gustaf Bergfors (1891–1975). Den senare var en tid även anställd vid Institutet för rasbiologi som genealog och fältarbetare.
Georg Bergfors har efterlämnat två depåer av arkivmaterial som berör ämnesområdet för undersökningen. En depå består av material i forskningsarkivet vid Umeå universitet (Handskriftssamling Nr 74). En annan depå är lokaliserad i Kiruna kommuns centralarkiv, under kulturnämnden. Arkivsamlingen i Kiruna centralarkiv innehåller bland annat tidningsklipp av Bergfors – dels egenskrivna artiklar om rasbiologins nödvändighet, dels övrigt material rörande rasbiologin i Sverige.
LKAB:s företagsarkiv är beläget i Kiruna. Arkivet innehåller bland annat brevkorrespondens som berör rasbiologisk verksamhet främst knuten till disponenten Hjalmar Lundbohm (1855–1926), anställd vid LKAB 1897–1921.
När det gäller enskilda kommunarkiv har en inventering gjorts i Jukkasjärvi landskommuns arkiv samt i Kiruna, Tärendö och Korpilombolo kommuner.
Utöver ovan nämnda arkiv har intervjuer genomförts med personer som på något sätt ansett sig ha blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar. Förutom tidigare gjorda intervjuer har ytterligare ett antal kompletterande intervjuer genomförts.5 Litteratur och övrigt material som ligger till grund för undersökningen, finns redovisad i avsnitt 5
Käll- och litteraturförteckning.
1:4 Definitioner och centrala begrepp I undersökningen används begrepp vad gäller exempelvis folkgrupper och geografiska områden. Men liksom vad gäller alla andra nationella minoritetsgrupper är inte den nationella minoriteten tornedaling någon homogen grupp. Generellt existerar fortfarande dock den missuppfattningen, såväl inom myndigheter som hos allmänheten, att de nationella minoriteterna är homogena grupper, men inom exempelvis den romska respektive den samiska minoriteten finns ett
5 Med tidigare intervjuer avses intervjuer genomförda i förstudien Persson, Curt (2018). ”
Då var
jag som en fånge”: statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet.
Övertorneå: Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset: Met Nuoret.
7
615
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
flertal grupperingar såväl språkligt som inom den enskilda minoriteten som grupp.
Inom den nationella minoriteten tornedalingar intensifierades i början av 2000-talet ett självidentifikationsarbete där olika grupperingar valde att definiera sig själva med andra benämningar än just tornedaling.
Förutom statens fastslagna definitioner av urfolk och nationella minoriteter finns även regionala och lokala benämningar för exempelvis tornedalingar. Sådana benämningar kallas etnonymer, där begreppet
etnonym kommer från grekiskan och är en benämning på när begrepp
sätts på mänskliga kollektiv antingen av kollektivet självt (autonymer) eller av utomstående (exonymer).
Begreppet etnonym kan avse såväl en bestämd etnisk grupp som ett annat kollektiv. Autonymer utgår från gruppens egen uppfattning och självklassificering medan exonymer är benämningar av andra, till exempel något grannfolk, kolonisatörer eller annan extern part. De har inte sällan en pejorativ, det vill säga kränkande eller nedsättande, innebörd. Exempelvis är benämningen tornedaling en etnonym för gruppen, vilket började användas av svenska myndigheter under senare hälften av 1800-talet.6
I det geografiska område som utgörs av den nordligaste delen i den fysiska Tornedalen ovan odlingsgränsen, vilken begränsas till i första hand samhällena i Malmfälten och närliggande byar, finns en äldre autonym för tornedalingar – lantalaiset (sing. lantalainen).7 Denna benämning användes av den grupp av den tornedalsfinska nationella minoriteten som i huvudsak var bosatt ovanför lappmarksgränsen och senare även odlingsgränsen. Benämningen lantalaiset var den alldagliga benämningen fram till omkring 1960-talet, när de småskaliga jordbruken i närliggande byarna kring Malmfälten började avvecklas.
Avvecklingen innebar ett förändrat levnadsmönster för boende i byarna, då arbetspendlingen in till centralorten blev norm. Förändringen innebar även att det gamla bilaterala samlevnadsmönstret med urfolket samerna förändrades eftersom det så kallade verdisystemet successivt avvecklades. Verdisystemet innebar att tornedalingar och samer delvis samverkade inom näringsfång och djurhållning. Samerna
6 Wallerström, Thomas (2006).
Vilka var först?: en nordskandinavisk konflikt som historisk-arkeologiskt
dilemma. Stockholm: Riksantikvarieämbetet, s. 40–41.
7 Med Malmfälten avses gruvsamhällena Malmberget och Kiruna med omliggande mindre gruvorter, exempelvis Tuolluvaara, Svappavaara och Nautanen.
8
616
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
kunde exempelvis inhysa livdjur hos den bofasta meänkielitalande befolkningen och tillfälligt även bo hos värdfamiljer, i synnerhet under vinter- och flyttningsperioderna. I gengäld hade de bofasta meänkielitalande familjerna ett antal skötesrenar hos samerna, och bofasta kunde även få värdefulla varor som torkad renmjölk, rökt renkött och annat av samerna vid samernas återflyttning från den norska kusten.
Den bofasta befolkningen tornedalingar hade även egna renar, vilket bland annat framgår av olika bouppteckningar från senare delen av 1800-talet. Dessa renar användes främst som dragdjur i skogs- och jordbruket. Ända fram till början av 1900-talet framkommer detta tydligt i bouppteckningar, där ibland fler än trettiotalet körrenar tas upp i bouppteckningen. En bouppteckning från Kurravaara by 1889 visade till exempel att den avlidne ägde 30 renar till ett sammanlagt värde av 240 kronor.8
Detta bilaterala system har i vår samtid starkt undervärderats och sällan lyfts fram i den svenska historieskrivningen, men det är ett system som synliggör det viktiga ömsesidiga samspelet mellan samer och tornedalingar som grupper.
Förutom benämningen lantalaiset har även autonymen kvän börjat användas som etnonym sedan mitten av 1990-talet, främst av grupper i Jukkasjärvi- och Karesuandoområdet. Begreppet kan ses som en etnopolitisk benämning och är ett exempel på det självidentifikationsarbete som pågår inom den icke-homogena gruppen tornedalingar.
Inom Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T), som är den officiella organisationen för den nationella minoriteten tornedalingar, är man medveten om detta och ser det som en naturlig utveckling i synliggörandet av gruppen tornedalingar som helhet.9
Begreppet Tornedalen är en övergripande beteckning för det i huvudsak meänkielitalande området men även här finns det biformer för begreppet. I den nordligaste delen av Tornedalen, ovanför odlingsgränsen, benämns området Lannanmaa av grupper och individer främst i Jukkasjärviområdet. I den södra delen använder däremot vissa grupper beteckningen Meänmaa. Ur ett språkligt
8 Se bouppteckning 1889, Arkiv Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv (SE/HLA/1040008) Volym AII:2, nr 100 Register Bouppteckningsregister, Landsarkivet i Härnösand. 9 Samtal med referensgrupp för STR-T i samband med förstudien 2017.
9
617
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
perspektiv benämns den språkliga varianten i den nordligaste delen av Tornedalen inom Lannanmaa för lannankieli.
Alla dessa exempel visar att varken språket, gruppen eller geografiska benämningar är homogena utan i ständig förändring utifrån den pågående självidentifikationsprocessen.
2 Bakgrund
I denna bakgrundsteckning beskrivs rasbiologin kort – dess uppkomst och hur begreppet använts över tid ur ett historiskt perspektiv. Vidare beskrivs även översiktligt hur rasbiologin som vetenskap etablerades i ett svenskt nationellt perspektiv med hjälp av det framgångsrika lobbyarbetet inför bildandet av Institutet för rasbiologi i Sverige, vilket var det första statliga institutet i sitt slag i världen.
Bakgrundsteckningen av rasbiologin går dock inte på djupet i denna undersökning. Anledningen är bland annat den som Björn Furuhagen så insiktsfullt beskriver i ett arbete till Forum för levande historia 2007, där han konstaterar att
• rasbiologin är ett komplext fenomen vars historia är lång och spänner över många ämnesområden
• rasbiologin och Rasbiologiska institutet är inte något okänt fenomen utan något som forskare skrivit en hel del om
• rasbiologin är en del av en bred västerländsk tradition av rastänkande oc h rasforskning.10
Samtidigt är det nödvändigt att kort beskriva och problematisera fenomenet för att förstå det sammanhang där rasbiologin växer fram. Dessutom behövs ett mått av historisk förkunskap för att sätta sig in i såväl det nationella som det lokala perspektivet, vilket denna studie avser att göra.
Rasbiologin utgör i sig en solitär verksamhet men den samverkar även i en omfattande försvenskningsprocess som är en övergripande kontext där ett flertal olika delar ingår. Här kan bland annat nämnas språkbad, kulturassimilering, ortsnamnsförsvenskning och ändrad markanvändning, som sammantaget utgör ett övergrepp på den
10 Furuhagen, Björn (2006).
Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter: en inventering av forskningen.
326:2006. Stockholm: Forum för levande historia, s. 8. Bilaga till regeringsuppdrag redovisat av Forum för levande historia 20 mars 2007.
10
618
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
nationella minoriteten tornedalingar och en process präglad av föreställningen om det homogena landet Sverige.
2.1 Den vetenskapliga rasbiologin – termer och teman Rasbiologin är en diffus term som haft olika innebörd beroende på var den tillämpats och av vem. När det gäller begreppet som sådant konstateras av olika nutida historieforskare i ämnet att det inte finns någon samlad heltäckande definition av begreppet.11
Om vi startar en diskussion om själva begreppet rasbiologi så är det tydligt att några begrepp återkommer i såväl den befintliga litteraturen och dagspressen som i arkiven; det är begreppen rasbiologi, rasforskning och
rashygien. De tre begreppen representerar dock olika saker under
olika tidsepoker ur ett historiskt perspektiv.
När det gäller begreppet
rasbiologi konstaterar olika nutida historie-
forskare i ämnet att det inte finns någon samlad heltäckande definition av begreppet, men kort innebär termen rasbiologi ett vetenskapligt studium av den mänskliga rase ns variation.12 Termen har historiska rötter i en rad olika ämnesområden som till exempel medicin, genetik, evolutionsforskning, arkeologi, socialantropologi, etnologi, historia och idéhistoria.13 Samtidigt bör vår egen samtid vara medveten om att den forskning som till exempel bedrevs under andra hälften av 1800-talet inte enbart kan ses som vetenskap med dagens mått mätt utan en måste förstå att den tidens politiska ideologier även var en pådrivande faktor. Historikern Martin Ericsson ger en kort och lättfattlig definition av begreppet rasbiologi enligt följande:
Med ”rasbiologi” avser jag forskning som kallat sig själv för just rasbiologi, och som strävar efter att tilldelas samhällelig status som vetenskap. ”Rasbiolog” är den som är verksam inom sådan forskning.
14
Begreppet
rasforskning är även detta en sammansatt benämning där ett
antal olika vetenskapliga fält representeras. Tidigt representerat i begreppet är ämnet antropologi, där främst fysisk antropologi är drivande i studier om människosläktets särdrag och dess variation genom utforskning av artens utvecklingshistoria och genetiska
11 Kramár, Leo (2009).
Rasismens ideologier: från Gobineau till Hitler. Stockholm: Norstedt, s. 24. Se
även Ericsson, Martin (2016).
Historisk forskning om rasismen och främlingsfientlighet i Sverige – en
analyserande kunskapsöversikt, kapitel 10: Rasbiologi, rasforskning och rashygien, s. 183–184.
12 Broberg, Gunnar & Tydén, Mattias (2005).
Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige.
2., [utök] uppl. Stockholm: Dialogos, s. 9. 13 Furuhagen, Björn (2006), s. 9. 14 Ericsson, Martin (2016), s. 185.
11
619
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
variation. Den fysiska antropologin syftar i grunden till att kategorisera individen, vilken indelas i kön, ras och egenskaper.15
Här finns även tidigt en stark koppling till arkeologin, eller fornminnesforskning som är den äldre termen. I huvudsak kretsade rasforskningen kring frågan om ursprung och arv redan från dess begynnelse.
Ordet rashygien kommer från tyskans ”Rassenhygiene” som myntades 1893 av läkaren och biologen Alfred Ploetz (1860–1940).16 Ploetz framförde begreppet i samband med att han vid ett seminarium argumenterade för att bilda sammanslutningar för att motverka samtidens befolkningsproblem.17
Begreppet rashygien är per definition den tillämpande delen av rasbiologin och man bör alltså se begreppet rashygien som den praktiska tillämpningen genom konkreta politiska åtgärder. Även här ger Martin Ericsson en definition av begreppet rashygien:
Med ”rashygien” avser jag sådana politiska åtgärder eller tekniker för maktutövning, som för det första legitimeras med hjälp av hänvisningar till kunskap om människans genetiska arv (oavsett vilka uttryck som används för att beskriva denna kunskap, exempelvis ”ras”, ”arv” eller ”gener”), för det andra använder denna kunskap för att på eller annat sätt påverka befolkningens sammansättning. 18
Men begreppet rashygien blir ytterligare laddat när termen övergår till ett rashygieniskt perspektiv, det vill säga när ”vetenskapen” rasbiologi gifter sig med politik, riksdag och regering, och när rasbiologin görs till ett verktyg för att uppnå en politisk vision om att motverka en degenerering av en inbillad nationell homogen folkstam.
Samtida med begreppet rasbiologi, används begreppet
eugenics (sv.
eugenik) inom de anglosaxiska språkmiljöerna. Termen skapades, enligt vad som är känt, 1883 av antropologen och psykologen Francis Galton (1822–1911) som var kusin till den berömde forskaren, biologen, geologen, zoologen och teologen Charles Robert Darwin ( 1809–1882).19 Galton förde vid tillfället fram sin tes om att
15 Hanson, Hertha (1994).
Alkemi, romantik och rasvetenskap: om en vetenskaplig tradition. Nora: Nya
Doxa, s. 37. 16 Han deltog 1904 i skapandet och utgivningen av tidskriften
Archive für Rassen- und
Gesellschaftsbiologie einschliesslich Rassen- und Gesellschaftshygiene. Han var även initiativtagare till det
tyska rashygieniska sällskapet 1905. 17 Broberg, Gunnar & Tydén, Mattias (2005), s. 9. 18 Ericsson, Martin (2016), s. 187. 19 Broberg, Gunnar & Tydén, Mattias (2005), s. 9.
12
620
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
människan var den mest fulländade varelsen i naturen och delade även in människoarten (som han såg det) i olika individer eller raser i en skala av utvecklingsstadier. Hans grundidé blev starten på socialdarwinism och tanken på att förbättra människans biologiska egenskaper genom utrensning av mindre livskraftiga individer.
2.2 Rasbiologin i Sverige Rasbiologin i Sverige har varit föremål för en mängd undersökande publikationer de senaste 10–15 åren. Fokus har i första hand då varit på hur urfolket samerna utsattes för rasbiologins framfart, medan ingen eller mycket ringa uppmärksamhet har riktats mot de övriga nationella minoriteterna tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar. I denna studie är fokus inriktat på tornedalingar.
I Sverige kan rasbiologins teoretiska tillämpning härledas till slutet av 1700-talet när Carl von Linné (1707–1778) 1758 placerar in människan i sitt arbete
Systema Naturae. I sitt omfattande arbete kopplar här
Linné egenskaper till en specifik rastyp när han presenterar begreppet ”ras” (lat.
race) som avsett för människor men även för mytologiska
varelser. Inom släktet Homo sapiens föreslog Linné fem kategorier av en lägre (icke namngiven) rank.20 Dessa kategorier var Africanus, Americanus, Asiaticus, Europeanus och Monstrosus. De byggde enligt Linné i huvudsak på hemorten och senare även på hudfärg. Varje ras menade Linné hade specifika egenskaper som ansågs endemiska för de personer som tillhörde den.
Genomgående beskrevs européer med positiva egenskaper medan andra grupper beskrevs nedlåtande: Indianer var koleriska, röda, enkla, ivriga och stridslystna. Afrikaner var flegmatiska, svarta, långsamma, avslappnade och försumliga. Asiater var melankoliska, gula, stela, allvarliga och giriga. Européerna var bleka, muskulösa, snabba, smarta och uppfinningsrika. Den ”monstruösa” människorasen tilldelades sådana egenskaper som ”viga och klenmodiga”. I denna kategori fanns kineser, alpdvärgar, antarktisk jätte och monorc hid hottentott.21
20 Lynöe, Niels (2000).
Rasförbättring genom sterilisering: ett försök att värdera dåtidens handlingar: en studie
av Svenska Läkaresällskapets skrifter 1920–1974. (Svensk medicin; 68) Stockholm: Svenska
läkaresällskapet, s. 21. 21 Lindqvist, Bosse (1997).
Förädlade svenskar – drömmen om att skapa en bättre människa. Stockholm:
Alfabeta, s.34. Se även föreläsning av Mattias Gardell,
Rasismforskningens utmaningar, Uppsala
universitet, 2016-11-23,
http://www.rasismforskning.uu.se/digitalAssets/618/c_618172-l_3-
k_gardell-rasismforskningens-utmaningar.pdf
, s. 4, hämtad 2021-11-15.
13
621
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Men redan innan Linné presenterade sin kategorisering av människan och dess egenskaper hade världens första lagtext som handlade om ärftlighet och förädling av människan antagits i Sverige 1686 när man förbjöd människor som led av epileptiska anfall att gifta sig. Lagen, som förnyades av kung Adolf Fredrik (1710–1771) 1757, kan ses som det första försöket till arvsförädling, eftersom det i lagtexten stod att förbudet är till för att utrota en ärftlig sjukdom.22
Linné hade ett flertal följare ur ett internationellt perspektiv, och en som börjar att konkretisera teorin om sambandet mellan kraniets form och mentala förmågor var den tyske läkaren Frantz Joseph Gall (1757–1828) som i sin egen skapelse, frenologin, i ett anförande på 1790-talet framförde sina teser om hjärnans utrymme i huvudskålen kopplat till den själslig a personligheten.23 Denna nya tes förutsatte ett samband mellan huvudets form och kapacitet inom olika områden, och tesen stod i bjärt kontrast med kyr kans värderingar.24
Galls föreläsningar var omåttligt populära och han motarbetades av kyrkan på alla plan. Det gick så långt att Gall var tvungen att lämna Österrike, och under sin ofrivilliga exil reste han runt i Europa och föreläste om frenologins innehåll oc h tillämpning.25
Gall nådde inte helt och hållet fram med sina teorier men fick till slut oväntad hjälp av en yngre anhängare till frenologin som vetenskap. Det var Johann Kaspar Spurzheim (1776–1832), som tillsammans med Gall 1809 publicerade det första vetenskapliga verket på området – Allmän översikt av nervsystemets och i synnerhet hjärnans anatomi och
fysiologi, vilket senare kom att bli grunden till den svenska
kraniologin.26
Men det tog lång tid innan initiativ togs till att organisera vetenskapen eller starta någon varaktig instans för att utveckla läran i Europa eller i Sverige. Den nya läran får sitt första aktiva säte i Paris först 1859, när världens första sällskap för antropolog i bildas.27 Som rörelse får ämnet fasta konturer ungefär samtidigt i England, där beteckningen var
eugenics, och i Tyskland, där termen var Rassenhygiene.
22 Lindqvist, Bosse (1997), s 37. 23 Uddenberg, Nils (2019).
Skallmätaren: Gustaf Retzius – hyllad och hatad. [Lidingö]: Fri tanke, s.
339–340. 24 Hansson, Hertha (1994), s. 41. 25 Uddenberg, Nils (2019), s. 340. 26 Ibid (2019), s. 340. 27 Lindqvist, Bosse (1997), s. 37.
14
622
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Själva begreppet rasbiologi syftar, som tidigare nämnts, i huvudsak på biologiska frågeställningar som har med ras och variation att göra. Begreppet kan även kopplas till Mendels lagar och teorierna om växtförädling genom korsning av olika växtarter för att ta fram bättre grödor.28 Under slutet av 1800-talet fram till tiden för sekelskiftet 1900 övergick begreppet successivt till rashygien som kan sägas vara den praktiska tillämninge n av rasbiologin.29
Under slutet av 1800-talet var rasbiologin på stark frammarsch i Sverige, och eliten i olika svenska nätverk, exempelvis de politiska och kulturella miljöerna, bejakade till stor del teorin. Den svenska rasbiologin utgick i huvudsak från Joseph Arthur de Gobineaus (1816–1882) rasteori om den socialdarwinistiska strömningen, vilken dominerade i slutet av 1800-talet och bör jan av 1900-talet.30
Rasbiologins främsta syfte var att som vetenskap bekräfta rasteorin, vars självklara slutsats för politik och samhälle var att skilja raserna från varandra genom att identifiera och klassificera yttre kännetecken som ansågs ärftliga, och därmed även degenererande, för den önskv ärda rasen.31 Rasteorin som utarbetats i Europa med frenologin som bas influerade tydligt den svenska teorin, vilken byggde på svenska ledande forskares teorier inom området under tidigare hälften av 1800-talet.
2.2.1 Svensk skallmätning Den svenska rasteorin byggde kortfattat på yttre synliga fysiska kännetecken som hud- och ögonfärg samt form på skalle, käkar och näsa. Arkitekterna bakom den nya vågen inom rasforskningen i Sverige var bland andra professorn i naturalhistoria vid Uppsala universitet Sven Nilsson (1787–1883) och Gustaf Retzius (1842– 1919) som tog vid där fadern Anders Retzius (1796–1860) slutade inom området. Andra ledande inom området var arkeologerna, eller fornminnesforskarna som de benämndes vid denna tid, Hans Hildebrand (1842–1913) och Oscar Monteli us (1843–1921).32 Hildebrand och Montelius tillhörde den grupp arkeologer i Sverige som lade etniska tolkningar till sitt arkeologiska fyndmaterial, och de
28 Mendels lagar. http://www.ne.se/lang/mendels-lagar, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-08-
16. 29 Broberg, Gunnar (1995).
Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska institutet. Lund: Avd. för
idé- och lärdomshistoria, Univ., s. 8. 30 Lynöe, Niels (2000), s. 21. Se även Hagerman, Maja (2006).
Det rena landet: om konsten att uppfinna
sina förfäder. Stockholm: Prisma, s. 179.
31Lundmark, Lennart (2007).
Allt som kan mätas är inte vetenskap: en populärhistorisk skrift om
Rasbiologiska institutet. Stockholm: Forum för levande historia, s. 5.
32Hagerman, Maja (2006), s. 346.
15
623
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
hävdade att arkeologer måste kunna ge svar på folks härkomst, kopplat till arkeologiska fynd.33
Men tydligast i fråga om ett vetenskapligt skallindex var generationen före Montelius och Hildebrand. Sven Nilsson och Anders Retzius arbetade ihärdigt med att bygga upp teorin om skallindex kopplat till tidigare nämnda fysiska kännetecken inom frenologin, vilket kom att bli det som mest sammankopplas med rasbiologin i v år samtid.34 Anders Retzius var även den personen som under lång tid byggde upp den första mer omfattande samlingen av kranier i Sverige.35
Just skallmätningarna är en av de nu existerande markörerna av rasbiologins fältarbete i Tornedalen. Det underlag som dessa rasbiologer skapade blev det omtalade skallindexet som användes i vetenskapliga underlag ända fram till efterkrigstiden. Detta index sorterade in lång- respektive kortskallar i två huvudgrupper och en mellangrupp. Den ena huvudgruppen var långskallarna ( dolikocefala
ortognater). Dessa räknades som högre stående individer. Till
mellanskallarna (
mesocefal ) och kortskallarna (brakycefala prognater)
räknades lägre stående individer som exempelv is tornedalingar.36
Indexet utvecklades, som tidigare nämnts, främst av anatomen Anders Retzius som menade att huvudskålen är den väsentligaste delen av kraniet eftersom den omsluter hjärnan. Anders Retzius ansåg vidare att förhållandet mellan huvudskålens längd och bredd bildar kraniets karaktär och därmed även individens. Resultatet av mätningen utvisade om personen kunde klassificeras som lång-, mellan- eller kortskallig.
Den formel Anders Retzius lanserade för att bestämma förhållandet beskrevs kort enligt följande:
Huvudet (kraniet) skulle betraktas uppifrån och först mäta dess största bredd. Detta mått multiplicerades sedan med 100 och dividerades sedan med huvudskålens längdmått. Om exempelvis breddmåttet då var 18 cm multipliceras detta tal med 100 = 1 800.
33 Baudou, Evert (1997).
Gustaf Hallström – arkeolog i världskrigens epok. Stockholm: Natur och
Kultur, s. 158. 34 Den svenska rasbiologin vilar i huvudsak på zoologen Sven Nilsson (1787–1883) som främst lanserade den så kallade storutbredningsteorin, vilken var dominerande omkring 1840–1870. Nilsson övergick senare till arkeologi och började använda kranier för att fastställa sina teorier om Nordens förhistoria. 35 Blomqvist, Håkan (2006).
Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen. Diss.
Stockholm: Stockholms universitet, s. 145. 36 Hagerman, Maja (2006), s. 233.
16
624
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Detta värde dividerades sedan med 18, då fick man ett index på 100. Om skallens bredd i stället var 15 cm och längden 20 cm, då blev index 75.
37
Anders Retzius fastslog senare att ett index över 80 kunde hänföras till kortskalliga medan ett index mellan 75–80 var ett mellanläge och att ett skallindex under 75 ansågs som långskalliga individer.
Skallmätning var ett bärande moment i alla de kommande inventeringar som startade i Sverige strax efter sekelskiftet. Inventeringarna skulle kartlägga dels var de lägre raserna fanns i landet, dels hur nationen skulle förhindra att dessa lägre raser beblandade sig med högre stående raser och på så sätt degenererade nationens folkstam. Rasbiologin, som i sin samtid erkändes som en vetenskap, var en av flera solitära komponenter som gemensamt även utgjorde stommen i den omfattande försvenskningsprocessen.
2.2.2 Försvenskningsprocessen För att kunna förstå omfattningen av den svenska statens drygt tvåhundraåriga försvenskningssträvanden bör det samtidigt genomlysas vad den så kallade försvenskningspolitiken omfattar och innehåller. I centrum för denna process stod främst språket och den svenska statens systematiska arbete över tid med att införa svenskt språk och svenska sedvänjor inom bland annat det meänkielitalande området.38
Förlusten av den finska landsdelen av Sverige och den nya gränsdragningen till Finland 1810 fick stora konsekvenser för Torne älvdal, Muonio älvdal och Könkämä älvdal. Gränsen, som kom att följa älvarnas kungsådror, innebar att månghundraåriga familjeägor löstes upp. Familjer fick se sina ägor hamna i nya statsbildningar, vilket i sin tur medförde svåra förluster för enskilda familjer vad gällde markägor och det faktum att många familjer splittrades i två länder.
Förlusten av Finland innebar även en lång och svår läkningsprocess för Sverige som nation. Den nordligaste delen av Sverige ägde fortfarande en stark kulturell och språklig samhörighet med den förlorade finska landsdelen av den svenska nationen. Man kan i ett verk av den svenska litteraturens stora nationalskald Esaias Tegnér (1782–1846)
37 Lundmark, Lennart (2002). ”
Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm-”: svenska statens samepolitik i
rasismens tidevarv. Bjurholm: Norrlands universitetsförlag, s. 21–22.
38 Elenius, Lars (2001).
Både finskt och svenskt: modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen
1850–1939. Diss. Umeå: Umeå universitet, s. 127.
17
625
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
skönja en ängslan för det osvenska i den nordligaste delen av riket som speglar tidsandan väl:
Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger! Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord, där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord, vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda! O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda. Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, låt skörden blomstra opp i dina skogars natt. Led flodens böljor kring som tamda undersåtar, och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!
39
Samtidigt blev det under senare hälften av 1800-talet uppenbart att resurser i form av brytvärda mineraliseringar, skog och vattenkraft i de nordliga länen medförde att industrialiseringen i en något fördröjd process tog fart i norr inom det förhoppningsfulla begreppet ” framtidslandet”.40 Men framtidslandet var också ett synsätt och begrepp iscensatt av den svenska staten samt av inhemska såväl som utländska privata investerare, i hopp om att de skulle kunna omsätta naturresurser till vinster ur ett kolonialt nationellt perspektiv.41
I detta nya perspektiv var det uppenbart att detta på naturrikedomar så rika län Norrbotten i huvudsak hade en finsk- och samiskspråkig befolkning. Detta var ur ett svenskt nationellt perspektiv ett stort problem, sett ur lojalitetsperspektivet. Kunde man verkligen lita på Norrbottens inlandsbefolkning, med en så starkt annorlunda kultur och språkförankring än den svenska?
Med anledning av detta inledde staten en massiv försvenskningsprocess av bland annat Tornedalen. Processen innefattade flera olika delar och innehöll bland annat ett omfattande språk- och kulturbad i form av läromedel beställda av staten för att tidigt grundlägga en stark svensk nationalistisk berättelse om landets ursprung och historia.
När det gäller språkfrågan i det meänkielitalande området förändrades statens förhållningssätt till exempelvis undervisningsspråket över tid. Från 1870-talet användes finskspråkiga läromedel i undervisningen – visserligen bristfälliga, men ändå på finska.42 Men en stark förändring
39 Tegnér, Esaias (1811). Ur verket
Till Svea. Esaias Tegnér var biskop, professor, poet och
riksdagsman samt ledamot av Svenska Akademien från 1819. 40 Sörlin, Sverker (1988).
Framtidslandet: debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella
genombrottet. Diss. Umeå: Umeå universitet. Stockholm: Carlssons, s. 10, s. 60.
41 Elenius, Lars (2001), s. 311. 42 Ibid (2001), s. 224.
18
626
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
vad gäller undervisningsspråk och läromedel skedde i samband med den accelererande försvenskningsprocessen omkring 1925–1930, när svenska läromedel för folkskolan infördes äve n i Tornedalen.43
Rasbiologin utgjorde med sitt innehåll en viktig komponent i försvenskningsprocessen, eftersom drivkraften i det rashygieniska arbetet syftade till att motverka den hotande degenereringen av den svenska folkstammen. Rasbiologins bärande huvudsyfte var att peka ut undermåliga element i den föreställda enhetliga svenska folkstammen. Där utgjorde tornedalingar en del av hotet.
2.3 Förarbetet till institutet En rasbiologisk forskning skulle i grunden dels bygga på de kraniesamlingar som inte gått förlorade i den stora branden vid Karolinska Institutet i Stockholm natten 1–2 oktober 1892, dels på nya mätningar av den svenska folkstammen. De första stegen togs på initiativ av anatomiprofessorn Vilhelm Johan Hultkrantz (1862–1938) vid Karolinska Institutet.44 Hultkrantz, som hade ett stort intresse av fysisk antropologi, såg en möjlighet att kunna bygga en bred bas för rasbiologisk forskning, förutsatt att ekonomiskt stöd kunde frambringas och att även staten bejakade en sådan satsning.
Hultkrantz presenterade sin idé 1896 i samband med 100-årsfirandet av Anders Retzius födelse, vilket väckte ett stort engagemang hos flera forskare, inte minst hos Gust af Retzius.45
Frågan om att genomföra den stora undersökningen togs upp i Svenska sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG) som bildades redan 1873 och då under namnet Antropologiska sällskapet. Sällskapet bildades av Gustaf Retzius, arkeologen, entomologen och etnografen Hjalmar Knut Stolpe (1841–1905), riksantikvarien och numismatikern Hans Olof Hildebrand (1842–1913) samt av arkeologen och riksantikvarien Oscar Gustaf Agustin Montelius (1843–1921). Föreningens ändamål var enligt ändamålsparagrafen ”att inom Sverige befrämja anthropologiens studium”. Men likt i vår egen samtid fanns det olika åsikter om hur ett projekt av denna omfattning skulle genomföras och av vem. Gustaf Retzius och Vilhelm Hultkrantz hade samma mål om att kunna genomföra en omfattande inventering av den svenska folkstammen, men de
43 Elenius, Lars (2001), s. 238. 44 Uddenberg, Nils (2019).
Skallmätaren: Gustaf Retzius – hyllad och hatad. [Lidingö]: Fri tanke, s.
363. 45 Ibid (2019), s. 364.
19
627
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
företrädde olika metoder och vetenskapsteorier i frågan. Hultkrantz betonade att undersökningen borde vila på en allomfattande antropologisk, arkeologisk och etnografisk inventering, medan Retzius avvisade upplägget med följande inlägg: ”Anatomerna borde hålla sig till den fysiska antropologin och inte gå in på etnografernas och arkeologernas områden.”46
Det blev det upplägg som Retzius företrädde men Hultkrantz kom ändå att medverka i projektet. Beslutet att genomföra den stora undersökningen av värnpliktiga togs av SSAG hösten 1896, efter att delvis privata anslag ställts till förfogande samt efter att staten godkänt den omfattande antropologiska undersökningen av värnpliktiga och samtidigt tillskjutit medel för detta.47
Redan under den första fältsäsongen 1897 kunde 22 980 rekryter mätas, och året efter mättes 22 980 rekryter. Totalt omfattade den antropologiska undersökningen 45 68 8 värnpliktiga.48
Vid mätningen identifierades försökspersonerna genom att inskrivningsnummer, namn och födelseort registrerades på speciella fältkort som framställts för ändamålet. Dessa fältkort var identiska med de fältkort som senare kom att användas i fältarbetet inom Institutet för rasbiologis verksamhet. Redan i fält sorterades individer bort som inte bedömdes kunna fullfölja värnpliktstjänstgöringen. Anledningen till detta ansågs vara att dessa individer kunde dra ned ett slutresultat i fråga om fysiska mått.
Det som noterades i fältkorten var egenskaper som stående och sittande kroppslängd, famnvidd (det vill säga avståndet mellan fingerspetsarna vid utsträckta armar), huvudets längd och bredd, ansiktsform samt ögon- och hårfärg. Skallmåttet utfördes med en krumcirkel, vilket är ett slags graderad stor passare. Mätningarna utfördes av läkare som hade med sig ett antal sekreterare som skrev in måtte n i fältkorten.49
Detta projekt kom att bli de första omfattande rasbiologiska undersökningarna i Sverige på levande individer. Resultatet kom sedan att bilda normmått för efterkommande fältstudier som Institutet för rasbiologi skulle arbeta med.
46 Uddenberg, Nils (2019). Skallmätaren: Gustaf Retzius – hyllad och hatad. [Lidingö]: Fri tanke, s. 364. 47 Ibid (2019), s. 367. 48 Ibid (2019), s. 368. 49 Ibid (2019), s. 370.
20
628
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Resultaten av de omfattande mätningarna publicerades 1902 i det stora verket
Anthropologia Suecica. Beiträge zur Anthropologie der Schweden
nach den auf Veranstaltung der schwedischen Gesellschaft für Anthropologie und Geographie in den Jahren 1897 und 1898 ausgeführten Erhebungen med Carl
Magnus Fürst (1854–1935) och Gustaf Retzius som författare.50
Vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman beskriver hur betydande detta verk kom att bli för framtida publikationer. Retzius och Fürst skrev följande i verkets slutord om den svenska nationens befolkning, och denna beskrivning skulle komma att bli ledande för kommande publikationer:
Svenskarne torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germaniska folken, och de utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk. 51
2.3.1 Lobbyverksamhet Det första försöket att aktivt arbeta för en fast institution för rasbiologi eller rashygienisk forskning i Sverige kan återkopplas till 1909 när ett av de drivande nätverken i frågan bildades. Hösten 1909 bildades
Svenska Sällskapet för Rashygien (SSFR) på hotell Kronprinsen i
Stockholm, av en grupp intressenter.52 Stiftarna var främst akademiker inom bland annat zoologi, botanik och psykiatri samt riksdagspolitiker.
Stiftarna för SSFR bestod av zoologiprofessorn Wilhelm Jakob Ebbe Gustaf Leche (1850–1921), psykiatriprofessorn Olof Willhelm Kinberg (1873–1960), anatomiprofessorn Vilhelm Johan Hultkrantz, professorn i växtanatomi och cellära Otto Rosenberg (1872–1948), medicinalprofessorn Frithiof Karl Gustaf Lennmalm (1858–1924), fysikprofessorn Svante August Arrhenius (1859–1927), läkaren och riksdagsledamoten för Liberalerna Ivan Bratt (1878–1956), docenten i psykiatri och neurologi Herman Bernhard Lundborg (1868–1943), professorn i statskunskap och riksdagsledamoten för Protektionisterna Pontus Erland Andersson Fahlbeck (1850–1923), professorn i straffrätt, riksdagsledamoten och stadsrådet Johan Carl
50 Ljungström, Olof (2004).
Oscariansk antropologi: etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800-
tal. [Ny, bearbetad utgåva] Hedemora: Gidlund, s. 301.
51 Hagerman, Maja (2020). En svensk raspionjär.
Expo; 2020:nr 3.
52 Persson, Curt (2013).
På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar. Luleå:
Tornedalica, s. 39.
21
629
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Wilhelm Thyrén (1861–1933), venereologen Alma Maria Katarina Sundquist (1872–1940), advokaten Georg Maria Stjernstedt (1876– 1963), Alice Olga Constance Wallenberg (1858–1956), fysiologiprofessorn Hjalmar August Öhrvall (1851–1929), juristen Lars Rubenius, zoologen och ärftlighetsforskaren Harry Federley (1879–1951) samt professorn i psykiatri och socialdemokratiske riksdagsledamoten Alfred Daniel Petrén (1867–1964).
SSFR hade den tyska organisationen
Deutsche Gesellschaft für
Rassenhygiene som förebild när sällskapet bildades. Där var tidigare
nämnda rasbiologier Hans F.K. Günther, Fritz Lenz och Alfred Ploetz ledande rasforskare. Den nybildade föreningens ändamålsstadgar var tydliga:
1) Insamla och bearbeta material af betydelse för studier af de mänskliga ärftlighets- och variationsförhållanden samt av sådana samhällsförhållande, som utöfva inflytande på den växande individen.
2) Bland sällskapets medlemmar och allmänheten sprida kunskap om rashygienens metoder och resultat till ledning för såväl offentliga åtgärder som för de enskilda individernas handlande.
3) Stödja vetenskapligt grundade sträfvanden för uppväxande och kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa.
53
Året efter, 1910, bildades
Mendelska Sällskapet i Lund. Sällskapet
inriktade sig på genetik och växtförädling och den första styrelsen bestod av skriftställaren Robert Carl Larsson (1885–1956), zoologen och författaren Lännart Ribbing (1876–1938), botanikern och genetikern Heribert Nils Nilsson (1883–1855), botanikern Åke Ernst Åkerman (1887–1955), botanikern Birger Kajanas (tidigare Nilsson, 1882–1931), zoologen och konstnären Ludwig Nils Nilsson (1885– 1963) samt professorn i genetik Herman Nils Nilsson-Ehle (1873– 1949). Det kan noteras att skriftställaren Robert Larsson kom att bli en nyckelperson i det taktiska informations- och lobbyarbetet, eftersom han författade en mängd strategiska artiklar och organiserade informationsarbetet för det genomarbetade lobbyarbetet.
Både SSFR och Mendelska sällskapet arbetade målmedvetet och långsiktigt med lobbyverksamhet för att skapa en fast plattform för
53 Utdrag ur stadgar för Svenska Sällskapet för Rashygien, SSFR.
22
630
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
rasbiologin i Sverige. Tidigt insåg man att man måste nå en bred publik för att kunna skapa motivation för en institution, och man utvecklade därför ett effektivt nätverk av vetenskapsmän, politiker och företagare i hela landet.
I en rad artiklar och föreläsningar förde man ut budskapet om det stora samhällshotet som konsekvensen av en degenererad folkstam utgjorde, och eftersom gruppen bestod av samhällsmedborgare ur det övre skiktet, med tyngdpunkt på den akademiska miljön och kända höga riksdagspolitiker, nådde de fram med budskapet. Maria Björkman uttrycker det välformulerat i sin artikel i
Socialmedicinsk
tidskrift:
Samhällsproblemen var flera, men kan sammanfattas i degeneration, ojämn nativitet i olika befolkningsgrupper, skadliga miljöinflytanden i spåren av industrialiseringen och urbaniseringen samt en allmän försämra d moral.
54
Den ledande kraften inom Svenska Sällskapet för Rashygien kom att bli Herman Lundborg. Lundborg som kom från Väse socken, Karlstad församling, i Värmland. Han studerade en rad olika ämnen vid Uppsala universitet, bland annat zootomi, morfologi, psykiatri och neurologi och senare även embryologi och marinbiologi i Bergen, psykiatri i Nederländerna och kriminalpsykologi i München.
Herman Lundborg var gift två gånger. Första gången gifte han sig den 25 juni 1900 med Thyra Pettersson (1868–1931) med vilken han fick två söner – Gunnar (1901–1973) och Sune (1903–1976). Bägge sönerna var ofta med Lundborg i fältarbetet, främst i Lappland. Andra äktenskapet inleddes den 27 september 1936 då han gifte sig med Maria Kristina Isaksdotter (1893–1968) från Övre Soppero by i Vittangi församling. Tillsammans med Maria fick han sonen Allan Sune (1927–1991).
Lundborg presenterade en avhandling i medicin 1902, vilken innehöll en undersökning om en ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge. Senare återupptog Lundborg arbetet med undersökningen om Listerlandet och presenterade en omfattande rapport 1913 med titeln
Medizinisch-biologische Familienforschungen innerhalb eines 2232köpfigen Bauerngeschlechtes in Schweden (Provinz Blekinge). Rapporten omfattade
över 700 sidor och vägde 6,5 kilo.55
54 Björkman, Maria (2012). Från rasbiologi till ärftlighetsskräck.
Socialmedicinsk tidskrift; 2012: nr 1,
s. 37. 55 Broberg, Gunnar. Herman B Lundborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9781
, Svenskt
biografiskt lexikon, hämtad 2021-10-02.
23
631
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Rapporten väckte stor uppmärksamhet i såväl Sverige som övriga Europa, och i Sverige belönades arbetet med Svenska Läkaresällskapets stora pris. Lundborg hade i rapporten förenat patologiska fallstudier med den nyupptäckta mendelska genetiken och på så sätt kunnat klargöra sjukdomsbilden och nedärvningen för en ovanlig och dödlig form av epilepsi.
Med sitt arbete hade Lundborg skapat en metod för hur liknande sjukdomsundersökningar kunde bedrivas. Med hjälp av genealogiskt material ur Svenska kyrkans arkiv, med vilket Lundborg byggde ett släktregister, beskrev han sjukdomen som ett slags progressiv degeneration, det vill säga att slutdomen omvandlas genom olika släktled fram till slutstadiet och att den utvecklas enligt Mendels lagar för recessivt nedärvande. Enligt Lundborg bevisade det att den ärftliga sjukdomen lett till ekonomisk och kulturell degeneration i Blekingebygden.
Lundborgs slutsats var att det hotade hela den svenska nationen om man inte hindrade människor med undermåliga anlag från att fortplanta sig. Just detta att förhindra spridandet av sämre egenskaper var det bärande argumentet i hela det rashygieniska arbetet.
Den omfattande rapporten ledde till att Lundborg befordrades till docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning vid Uppsala universitet 28 oktober 1915–31 december 1921, men redan från 1911 reste Lundborg runt i Sverige och utomlands i egenskap av medlem i SSFR och propagerade kraftfullt för ett agerande mot den hotande degenereringen av den nordiska rasen. Av en notis i Dagens Nyheter, i januari 1913 framgår följande:
Docenten H. Lundborg i Uppsala har mottagit kallelse att i Helsingfors hålla några föreläsningar om modern ärftlighetsforskning, rasbiologi och rashygien. Han har redan afrest till Finland.
56
Metoderna i lobbyarbetet som de båda föreningarna arbetade med var mycket effektiva. När någon ur exempelvis SSFR hade författat en artikel i någon av de större dagstidningarna, där artikeln propagerade för ett statligt institut för rasbiologi och samtidigt varnade för den hotande degenereringen av den nordiska rasen följde någon dag efter en ny artikel av någon ur Mendelska sällskapet som underströk vikten
56
Dagens Nyheter 1913-01-15, s. 6.
24
632
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
av den första artikelförfattarens påstående. På så sätt bearbetades beslutsfattare effektivt en taktisk opinion för att upprätta ett institut i Sverige.
En skicklig strateg i lobbyarbetet vad gäller vänskapsrecensioner var Robert Andersson. När Herman Lundborg exempelvis presenterade två olika artiklar i de ledande dagstidningarna i samband med den stora Folktypsutställningen skrev Andersson följande till Lundborg:
Jag skall naturligtvis gärna recensera båda era verk, som nu skall tryckas. Så snart jag har fått dem så skall jag skriva till redaktion på SwD. Du kan alldeles säkert räkna med Heribert-Nilsson. Du kommer att få fina artiklar av M. fil. Eberhard Bäckström i Soc-Dem. Lännart Ribbing i Stockholms Dagblad och Olof Swedberg i Dagens Nyheter kan man också räkna med.
57
Samtidigt var Herman Lundborg en flitig artikelförfattare i olika facktidskrifter, där han effektivt torgförde budskapet om vikten av ett statligt forskningsinstitut i rasbiologi för att motverka degenereringen av den svenska folkstammen. Redan 1912 beskriver Lundborg i en artikel i tidskriften
Allmänna svenska läkartidningen hur ett forsknings-
institut för rasbiologi skulle kunna vara uppbyggt. Artikeln är införd i nummer 27 – 1912, och den har tre huvuddelar.
Del I beskriver det rashygieniska arbetet i England och hur den informella organisationen där är upplagd. I stycket om England beskriver Lundborg den tidskrift som gavs ut i landet sedan 1901:
”Biometrica”, en vetenskaplig tidskrift för ärftlighetsforskning med hjälp af statistik och biologi.
Vidare skriver Lundborg:
Redan förut hade Galton skänkt medel till grundandet af ett eugeniskt laboratorium i London, och till dess chef hade satts prof. Pearson. Från detta laboratorium har redan en serie undersökningar blifvit gjorda, som omfattat för eugeniken och sociologien viktiga frågor.
58
57 Korrespondens från Robert Andersson till Herman Lundborg. Carolina Rediviva brevsamling. 58 Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III,
Allmänna svenska läkartidningen,
Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 1912, s. 3.
25
633
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Vidare lyfter Lundborg fram vikten av framgångsrika donatorer för att kunna bygga upp den vetenskapliga rasbiologin inom akademin och hur viktig denna signal är för den engelska kongressen i kommande beslut. Han beskriver betydelsen av detta helt kort i stycket om England:
Helt nyligen har en mecenat, som vill vara okänd, skänkt c:a 350,000 kronor för upprättandet af en ny professur i ras- hygien (eugenik) i England vid Cambridges universitet. I samband härmed uttalas i den engelska kongressberättelsen den säkra förhoppningen att inom 10 år samtliga universitet i Storbritannien måtte vara utrustade med egna professurer i. detta viktiga ämne.
59
I artikelns del II beskriver Lundborg hur arbetet med rasbiologi och rashygien bedrivs i Tyskland. På samma sätt som i framställningen om England beskriver Lundborg hur välorganiserat och taktiskt arbetet sker i Tyskland. Liksom för England framhåller Lundborg den viktiga lobbyverksamheten, där facktidskrifter är ett av de verkningsfulla verktygen för rasbiologins etablering:
1904 grundade Ploetz tillsammans med några andra ett arkiv: Archiv f. Rassen- und Gesellschaftsbiologie, einschliesslich Rassen- und Gesellschaftshygiene, hvilket utkommit med ett band om året. 1908 startades åter en ny tidskrift: Zeitschr. f. indukt. Abstammungs- und Vererbungslehre. Dessa båda organ hafva varit af mycket stor betydelse. Ett viktigt arbete är äfven Schallmayers lärobok »Vererbung und Auslese», som förra året utkom i sin andra upplaga. De rashygieniska idéerna ha under senare år vunnit allt mer förståelse i Tyskland.
60
I avsnittet om Tyskland använder sig Lundborg av det tyska språket i större delen av artikeln, vilket visar vilken betydelse den tyska rasbiologin har för Lundborgs strävanden om ett institut i Sverige. Lundborg avlutar delen om Tyskland på ett mer personligt sätt, där han även tar tillfället i akt att påpeka att vi i Sverige har ett gott utgångsläge för att starta ett institut för rasbiologi:
Till slut endast några personliga intryck, som jag fått af de tyska rashygienikerna. Under min resa har jag sammanträffat med och lärt känna de ledande männen. Jag måste erkänna, att jag
59 Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III, Allmänna svenska läkartidningen, Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 1912, s. 4. 60 Ibid (1912), s. 6.
26
634
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
fått en hög tanke om dem och det allvar, som präglar deras sträfvanden. Många af dem äro i hög grad arbetets män. De inse till fullo, hvilka svårigheter som komma att möta dem, innan de få dessa idéer erkända i större utsträckning i sitt land.
Det tyska folket är i stort sedt mindre ideellt anlagdt än det svenska. Jordmånen är därför i Tyskland för nya idéer af sådan art sämre än i norden. Detta erkänna tyskarna också. Öfverallt, hvar jag kommit i dessa kretsar, har det varit en särskild rekommendation, att jag varit svensk. Dessa tyska rashygieniker erkänna oförbehållsamt sin stora beundran för vårt folk, som de anse som blomman på den germanska stammen, och detta har säkerligen ej varit något tomt smicker, ty samma uppfattning har mött mig öfverallt bland dem i skilda dela r af riket.
61
Den intressantaste delen i artikeln är ändå avsnitt III, där Lundborg på ett detaljerat sätt beskriver hur ett tänkt forskningsinstitut för rasbiologi skulle kunna vara organiserat och uppbyggt i Sverige. Stycket har bitvis identiska delar med den motion som senare kommer att läggas i den svenska riksdagen 1920, vilket ger vid handen att Lundborg är en av huvudförfattarna till motionen.
Lundborg inleder avsnittet med en beskrivning av sitt eget arbete med rapporten om Listerlandet och vikten av att starta ett institut för rasbiologi i Sverige. Innan Lundborg kommer in på detaljerna fastslår han följande:
Det synes mig därför vara kulturstaternas plikt att anslå härtill nödiga medel. Det är ej arbetslusten, som saknas mången sådan nutida ärftlighetsforskare, utan nödiga medel. Jag har fått ganska riklig erfarenhet i detta hänseende under de gångna åren.
62
Därefter beskrivs i texten hur ett forskningsinstitut borde vara organiserat för att på bästa sätt kunna motverka degenereringen av den nordiska rasen. Lundborg är här noga med att påpeka vikten av att ett institut för rasbiologi måste vara en fristående forskningsverksamhet, utan någon koppling till något statligt verk:
61 Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III, Allmänna svenska läkartidningen, Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 1912, s. 10. 62 Ibid (1912), s. 12.
27
635
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Emellertid vill jag särskildt betona, att dessa institut ej må blifva ämbetsverk i vanlig mening, utan forskningsinstitut i första rummet.
63
Efter detta förtydligande ger Lundborg en översiktlig beskrivning av ett rasbiologiskt instituts organisation och avdelningar:
Jag kan ej underlåta, att i korthet omnämna, hur jag tänkt mig organisationen af ett dylikt institut. Utom föreståndaren skulle det bestå af flera afdelningar, nämligen:
1. en, som omfattar familjebiologi och genealogi
(familjeforskning i trängre mening);
2. en för familjestatistik;
3. en för antropologi;
4. en för kriminalogi (kriminalpsykologi o. s. v.);
5. en rent naturvetenskaplig, omfattande experimentell
ärflighetsbiologi.
I spetsen för hvar och en sådan afdelning borde stå erkända vetenskapsmän, hvilka skulle ha till sin hjälp ett tillräckligt antal assistenter.
64
Längre fram i beskrivningen av verksamhetens bedrivande ger Lundborg även ett exempel på hur fältundersökningar generellt kan utformas:
Den första och enklaste metoden är naturligtvis att undersöka nu lefvande landbefolkning församlingsvis, individ efter individ, icke blott de sjuka, utan alla utan undantag, barn såväl som vuxna, d. v. s. en ren personbeskrifning i physiologiskt och pathologiskt hänseende, alltså en
biologisk demografi.
Detta skulle motsvara så att säga ett medicinskt tvärsnitt af befolkningen. Göras dylika undersökningar efter enhetlig metod och noggrant, så bör man kunna få fram jämförelsepunkter mellan olika områdens befolkning i kvalitativt hänseende. Upprepas dylika undersökningar på dessa samma orter med lämpliga tidsmellanrum, så har man möjligheter att följa de förändringar till det bättre eller sämre, som ortens
63 Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III, Allmänna svenska läkartidningen, Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 1912, s. 12. 64 Ibid (1912), s. 13-14.
28
636
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
befolkning undergått under så och så lång tid, hvilket naturligtvis är af den allra störs ta betydelse.
65
Lundborg avslutar hela artikeln med en rad argument för att skapa ett institut för rasbiologi och rashygieniskt arbete i Sverige, och som tidigare nämnts återfinns olika textdelar ordagrant i den kommande motionen. Det går även att finna delar av artikelns argumentation i en hel del olika artiklar i den svenska dagspressen skrivna av forskare och politiker, många av dem engagerade i både SSFR och Mendelska sällskapet.
Lundborgs slutargumentation i artikeln lyder enligt följande:
1)Vi äga bättre kyrkoböcker än något annat land i hela världen. Våra gamla s.k. husförhörsböcker (eller församlingsböcker, som de numera kallas), uti hvilka hela familjer äro upptagna på samma ställe i kyrkboken, äro i sitt slag ganska enastående och äro nödvändiga, om man vill bedrifva släktbiologiska forskningar i större skala. Vissa stater i Tyskland (exempelvis Wurtemberg och delar af Baden) hafva liknande böcker, ehuru ej så gamla. De flesta andra länder (såsom våra grannländer Danmark och Norge) sakna sådana.
2) Vår officiella statistik är god och har redan gamla anor.
3) Vi äro af jämförelsevis ren ras.
4) Vi ha ett och samma språk och en religion. I många andra länder lägga skilda språk och olika religioner nästan oöfverstigliga hinder i vägen för alla forskningar af detta slag.
5) Svenska folkets allmänbildning är mycket god och intresset för biologiskt studium utbredt.
6) Folktätheten är ej synnerligen stor. På grund häraf, blir det för forskaren lättare att få veta af grannar och tjänstmän, hvad han behöfver. Större, folkrika städer, hvilka uppsuga en stor del af kringboende landtbefolkning, förekomma sparsamt i vårt land.
7) Syfilis, som är synnerligen utbredd i de större kulturländerna, förekommer ganska sällan på den svenska landsbygden, hvilket
65 Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III, Allmänna svenska läkartidningen, Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 1912, s. 14.
29
637
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
naturligtvis är till stor fördel för vårt land och gör det lättare att draga slutsatser inom ärftlighetens område. Uti bygder, där syfilis är vanlig, är det ofta svårt att afgöra, hvad som beror på ärftlighet i trängre mening, och hvad som beror på syfilis.
Alla dessa moment tillsammans göra det för oss svenskar möjligt, att med den bästa utsikt om framgång bedrifva medicinskbiologisk ärftlighetsforskning.
Det är min uppriktiga öfvertygelse, att ett svenskt forskningsinstitut af detta slag snart skulle komma att taga ledningen och gå förbi utlandets, äfven sådana, som vore vida bättre ekonomiskt utrustade. På lämpliga forskareämnen är det säkerligen hos oss ingen brist. I organisationsförmåga kunna svenskarna också mäta sig med hvilken annan nation som helst. Det är sålunda endast på medlen d et beror.
66
Artikeln som beskrivs här är en av flera likande artiklar som skrivs av Lundborg och andra samtida förespråkare som arbetar för att införa ett institut för rasbiologi i Sverige. Men artikeln är även ett bra exempel på hur den samtida lobbyverksamheten gav sig i uttryck i form av längre artiklar i facktidskrifter. De allra flesta dagstidningar i Sverige publicerade artiklar som grundades på just dessa facktidskrifters vetenskapliga artiklar.
Det var ett effektivt lobbyarbete som även tog folkbildningsmetoder till hjälp för att nå in till den bredare massan. Lundborg tog initiativ till en populärvetenskaplig skriftserie rörande eugeniska frågeställningar. Serien gavs ut i 8 nummer, varav 3 var dubbelnummer, 1919– 1923 och det var en billighetsupplaga som alla kunde ha råd med. Skrifterna distribuerades till både utbildningsmiljöer och arbetsplatser och fick därigenom ett kraftfullt genomslag. Det effektiva nätverket för rasbiologi tog dessutom på sig att recensera varandras skrifter på ett positivt sätt i både landsorts- och centralortstidningar. Eftersom recensenterna var erkända samhällsbärare, blev metoden mycket verksam.
Effekten av denna lobbymetod gav till slut resultat, och ett första konkret förslag för inrättande av ett institut kom i december 1918. Då föreslog rektorn för Karolinska Institutet Frithiof Lennmalm, som även var styrelseledamot i SSFR, i en skrivelse till Nobelkommittén i
66 Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III, Allmänna svenska läkartidningen, Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 1912, s. 16.
30
638
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
fysiologi eller medicin att ett Nobelinstitut i rasbiologi och ärftlighetsforskning skulle inrättas vid Karolinska Institutet. Lennmalm, som själv var professor i neurologi, lyfte fram angelägenheten av att starta detta arbete och förhoppningarna om att med rasbiologins hjälp skapa ett friskare människosläkte. Förslaget om att inrätta ett institut under Nobelkommittén föll inte styrelsen i smaken men ett första konkret förslag hade ändå lagts fram i frågan.
2.3.2 Folktypsutställningen En annan effektiv lobbyaktivitet för att på ett landsomfattande sätt engagera föreningar och privatpersoner var det stora uppropet till den stora Folktypsutställningen 1919. Detta gav även ett brett och omfattande underlag till Lundborgs senare utgivna genomgripande arbete
Svensk a folktyper.67 Boken kom att ligga till grund för det fort-
satta rasbiologiska arbetet och var en av många utgivningar som påverkade den svenska riksdagen att fatta beslut om grundandet av det svenska rasbiologiska institutet.
Lundborg var drivande i frågan om att SSFR skulle arbeta för att organisera och genomföra en större manifestation för att synliggöra frågan om att Sverige borde instifta ett institut för rasbiologi. Grundidén var att genomföra en insamling av rastypiska uttryck från allmänheten med hjälp av aktiva nätverk, där Sveriges befolkning uppmanades att skänka exempelvis bilder, texter och föremål som exemplifierade olika rastyper i landet.
Manifestationen kom att bli ett omfattande upprop 1918 till enskilda intresseföreningar om att samla in så mycket material som möjligt för att illustrera och lyfta fram den nordiska rasen i Sverige. De första föreningarna som svarade upp till förfrågan var tre Uppsalasammaslutningar: den kulturhistoriska föreningen Urd, Uppsalas fotografiska förening samt Norrländska studenters hembygdsförening. Senare anslöt sig ett antal hembygds- och fornminnesföreningar, bland andra Dalarnes Hembygdsförbund.
Föreningarna samlade in material från allmänheten till den kommande folktypsutställningen som brett skulle visa upp Sverige som nation, med fokus på svensk kultur och den nordiska rasen. Materialet som samlades in kunde vara fotografier på människor som ansågs vara
67 Lundborg, Herman (1919).
Svenska folktyper: bildgalleri ordnat efter rasbiologiska principer och försett
med en orienterande översikt. Stockholm: Tullberg. Tillgänglig på Internet:
portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record%3A104403&dswid=-9684
31
639
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
representativa för den svenska folkstammen. Vid utställningen förevisades närmare 700 fotografier, exempel på olika rastyper i Sverige. Lundborg gav instruktioner till dem som avsåg att lämna in fotografiskt material om hur bilderna borde vara förskaffade, bland annat i en artikel i Aftonbladets veckoupplaga för Finland, där reportern i artikeln underströk följande:
Docenten Lundborg bad oss påpeka önskvärdheten av att man av samma person fick dels profilbild, dels en sådan
face. För
övrigt är det onödigt att framhålla, att redan förefintliga fotografier, av sådan beskaffenhet att rastypen tillräckligt tydligt framträder, mottages med tacksamhet.
68
Därutöver samlades skisser och teckningar in för samma ändamål. Till utställningen lämnade dåtida kända personer in fotografier och teckningar, men de gav även ekonomiska bidrag för att kunna genomföra utställningen. Bland givarna kan nämnas konstnärer och författare som Albert Laurentius Johannes Engström (1869–1940), Ossian Josef David Elgström (1883–1950), Carl Olof Larsson (1853–1919), Ellen Karolina Sofia Key (1849–1926), Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1858– 1940 och Anders Leonard Zorn (1860–1920).
Att dessa samtida berömdheter bejakade uppropet, och därmed även rasbiologin som sådan, medförde att lobbyarbetet stärktes för dem som arbetade för ett rasbiologiskt institut i Sverige.
Lundborg organiserade genom SSFR det stora uppropet 1918 i syfte att ta fram exempel på svenska folktyper. Insamlandet av svenskt folktypsmaterial engagerade många organisationer och privatpersoner och uppropet utmynnade i en påkostad utställning 1919 på Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm. Den turnerade sedan även till Visby, Gävle, Uppsala och Göteborg.
Det bakomliggande syftet med utställningen var att genom en stor nationell folkbildningsinsats låta svenskarna lära känna sig själva och sitt eget ursprung och därigenom kunde man lobbyarbeta politiskt för ett rasbiologiskt institut i Sverige. Författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman uttrycker sig enligt följande i boken
Det rena
landet när hon beskriver utställningens syfte:
68
Aftonbladets veckoupplaga för Finland Nr 3, 1919-10-21.
32
640
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Svenskarna skulle få lära känna sig själva och sin egen förträfflighet men också få veta vilka överhängande faror som hotade. På utställningen skulle de med andra ord få möt a rasbiologin.
69
Utställningen omfattade ett femtiotal utställare. Bland dem fanns fotografen Borg Emil Ragnar Mesch (1869–1956) från Kiruna, som även fick diplom som förstapristagare vid folktypsutställningen när han erhöll Stockholms-Tidningens pris. I juryn för den fotografiska tävlingen satt docenten Arvid Thor Emil Odencrants (1881–1959) samt doktorn John Hertzberg ( 1871–1935).70 Förutom en prissumma fick förstapristagaren ett diplom som var utformat av Ossian Elgström och undertecknat av prins Eugen (1865–1947), konstnären Carl Larsson, konstnären Anders Zorn samt arrangören Herman Lundborg. Detta pris skattade Mesch som sin främsta utmärkelse i egenskap av fotograf.
Bland den svenska folktypsutställningens gynnare och finansiärer återfinns LKAB och disponenten Hjalmar Lundbohm som en av donatorerna, tillsammans med några av hans närmare bekantskapskrets, exempelvis konstnären Anders Zorn, upptäcktsresanden Sven Hedin (1865–1952) samt författaren, poeten och akademiledamoten Werner von Heidenstam (1859–1940).
Noterbart är att många ur Lundbohms nätverk finns med bland dem som gynnade ett rasbiologiskt institut. Bland de mer kända kan nämnas författaren Selma Lagerlöf samt författaren, pedagogen och särartsfeministen Ellen Key. Konstnären Ossian Elgström, vilken utformade diplomet till fotografen Borg Mesch, var en ofta sedd gäst hos disponent Lundbohm i Kiruna och ingick i disponentens nätverk.
2.3.3 Svenska folktyper – ett praktverk Den omfattande folktypsutställningen utgjorde även stommen till praktverket
Svenska folktyper (1919), vilket var den hittills mest
omfattande publikationen i det massiva lobbyarbetet. Praktverket kom att ligga till grund för de utvecklade teorierna från föreningen
Svenska
sällskapet för rashygien som bildades 1909. Föreningen hade arbetat
under en längre tid för att uppmärksamma den, som de påstod, hotande degenereringen av den svenska rasen. Ett av huvudmålen var att starta ett institut som kunde inventera och kartlägga de svenska
69 Hagerman, Maja (2006), s. 353. 70 Johansson, Björn Axel (2017).
Att se världen: svensk fotografi under 175 år. (Dædalus 2016/2017)
Stockholm: Tekniska museet, s. 220.
33
641
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
folktyperna för att därigenom kunna föreslå ett långsiktigt strategiskt arbete för att bevara den rena svenska folktypen.
Inledningen av praktverket innehåller en så kallad orienterande översikt av de svenska folktyperna. Här utvecklar Lundborg sina teorier om högre och lägrestående raser samt risken för att blandningen mellan raserna skulle degenerera den rena svenska folktypen.
Lundborg konstaterar att det svenska folket är av naturen mera gynnat än de flesta andra: Kulturen står högt, folkmaterialet är gott och det germanska (nordiska) inslaget är starkare än i något annat land. Vidare redogör han schematiskt för de olika elementen vad gäller huvudraserna i den svenska folkstocken. Lundborg beskrev inledningsvis detta på följande sätt:
Den germanska (nordiska) eller rent av svenska rasen bildar själva stommen. Den är högvuxen och fysisk kraftig, huvud och ansikte äro långsträckta, hyn ljus och rödlett, håret blont och ögonen blå eller grå. Näsan kort och rak.
71
Boken består av ett antal kapitel där Lundborg exemplifierar de olika folktyperna med bilder. Det första kapitlet benämns kort enbart
Lappar. Det andra har titeln Norrbottensfinnar och finska typer bland svensk befolkning i Sverige och Svensk-Finland. Det är i detta avsnitt som
tornedalingar finns representerade under begreppet ”främmande folkslag”. I den löpande brödtexten står:
Bland främmande folkslag i Sverige intaga
finnarna det främsta
rummet. De har under tidernas lopp inkommit i landet och mer eller mindre hög grad upptagits i den svenska folkstocken. Endast i Norrbotten förekomma de numera i störr e antal.
72
Därefter presenteras två tabeller där den ena tabellen visar ”den rena nordiska (svenska) typens förekomst i procent i olika landskap inom Sverige”. Den andra tabellen visar ”förekomsten av en svensk typ, som företer samma karaktär som i tabell 1 med undantag därav att även mesocephalerna (med skallindex intill 80) äro medräknade”. Längre fram i avsnittet beskriver Lundborg det främmande folkslaget nordliga finnar i Norrbotten:
71 Lundborg, Herman (1919), s. 7. 72 Ibid (1919), s. 8–9.
34
642
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
En dylik finne är kortväxt, satt och grovt byggd. Han är blond, i regel ljusögd, håret är rakt och strävt, hyn ljus, ofta något grådaskigt; huvudet kort och tämligen brett liksom ansiktet. Detta får ett fyrkantigt utseende, därigenom att kindpartierna äro breda ända ned till underkäksvinklarna. Näsan är rätt klumpig med konkav näsryg g (uppnäsa).
73
Efter dessa beskrivningar kommer ett större kapitel med titeln
Rena
nordiska typer och svenska blandtyper i Sverige, Finland och på Runö. Därefter
följer kapitlen
Vallonättlingar i Sverige, Svenska judar, Zigenare samt
Vagabonder, tattare, kriminella och dylika. Näst sista kapitlet med bild-
beskrivningar har titeln
Bihang. Här beskrivs bland annat utlänningar
som vistats mer eller mindre lång tid i Sverige men som dömts eller utvisats på grund av lösdriveri eller brottslighet.
Boken avslutas med ett efterord där Lundborg varnar för rasblandning men även uppmärksammar det stora intresset i landet för rasfrågan. Han uppmanar i efterordet det svenska folket att passa på att utforska raserna. Här utvecklar han vikten av att ”förädla” rasen:
Vi bör därför ej sky några offer, då det gäller att taga vara på och förkovra det biologiska arv, varmed en givmild natur försett oss. Det är farligt att invagga sig i den tron, att denna kraftkälla är outtömlig. Den kan bli mindre givande, ja den kan helt sina ut, om vi ej förstå att hushålla tillräckligt. Äldre tiders tänkare ha uttalat den vishetsregeln: »Känn dig själv, din släkt och ditt folk».
74
Praktverket kom att bli ett av de kraftfullaste verktygen i lobbyarbetet för att upprätta ett institut för rasbiologi i Sverige.
Svenska folktyper
gavs ut som häfte 7 i en serie utgivningar kopplade till den stora folktypsutställningen, och utgivningen var möjlig tack vare frikostiga bidrag av en rad privatpersoner. Längre fram i denna underökning kommer fler exempel att diskuteras vad gäller hur framställningen av de olika folktyperna presenterades.
2.4 Institutet för rasbiologi – etableringen och riksdagsbeslutet Det intensiva och välorganiserade lobbyarbetet i nätverken gav till slut resultat. År 1920 arbetades det fram två likalydande motioner till
73 Lundborg, Herman (1919), s. 10. 74 Ibid (1919), s. 234.
35
643
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
riksdagen angående inrättandet av ett statligt institut för rasbiologi. En motion lades fram i andra kammaren av riksdagsledamoten, socialdemokraten och dåvarande undervisningsrådet i Skolöverstyrelsen Wilhelm Karl Anders Björk (1888–1975), och motionen till den första kammaren var i huvudsak författad av Herman Lundborg och anatomiprofessorn vid Karolinska Institutet, Vilhelm Hultkrantz.75
Motionerna undertecknades den 13 januari 1921 av bland andra från första kammaren Björk och socialdemokraten tillika överinspektören för sinnessjukvården i Sverige Alfred Petrén (1867–1964). Vad gäller andra kammaren kan noteras att socialdemokraten Hjalmar Branting (1860–1925) och högerledaren Arvid Lindman (1862–1936) var två av undertecknarna. Motionerna bifölls med stor majoritet fredagen den 13 maj 1921. Efter en proposition med stöd från ett enigt lagutskott beslöt därefter riksdagen att ett institut för rasbiologi skulle grundas i Sverige
Under riksdagsdebatten om inrättandet av ett institut för rasbiologi argumenterade förespråkarna ibland övertydligt för att motionen skulle bifallas. Ett exempel på en sådan argumentation kan belysas med ett citat från den liberale riksdagsledamoten Johan Jönsson (1875–1938) från Revinge:
Nationen såsom sådan har både rättighet och skyldighet att skydda sig mot fortplantning av … släkter och … individer, som från början är predestinerade för fängelser, dårhus och idiotanstalter. 76
Men fanns det ett motstånd i den svenska parlamentariska miljön mot att etablera ett rasbiologiskt institut? Ja, i riksdagsdebatten kunde skönjas ett motstånd främst baserat på det ekonomiska perspektivet. Motståndarna ansåg att det begärda årsanslaget på 82 500 kronor var för högt, varför enstaka riksdagsledamöter tämligen lamt argumenterade för att inte inrätta ett institut med anledning av den höga årsbudgeten.
Sverige led, liksom övriga europeiska nationer, fortfarande av den ekonomiska krisen i spåren av första världskrigets förstörelse av infrastruktur och industri. I protokollen från riksdagsdebatten syns
75 Lundborg, Herman (1922).
Rasbiologi och rashygien: nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning.
2.
omarb. och betydligt utvidg. uppl. Stockholm: Norstedt, s. 45.
76 Lindqvist, Bosse (1997), s. 54. Se även
Riksdagsprotokoll nr 42, s. 48–66, fredagen den 13 maj
1921.
36
644
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
dock inga argument som bär en etisk kritik, det vill säga att det skulle vara fel att upphöja rasbiologin till ett vetenskapligt institut i Sverige.77
Det går heller inte att ur ett forskningsperspektiv klargöra vilka enskilda individer som röstade för respektive emot institutets införande, och detta beror på att detaljerade voteringsprotokoll började föras och arkiveras först 1924 i den svens ka riksdagen.78 I dagspressen finns enstaka artiklar från perioden som gäller handläggningen av motionen, men dessa artiklar speglar i princip protokollen från riksdagen, det vill säga att motargumenten baserade sig i huvudsak på ekonomiska perspektiv.
I och med riksdagens beslut fredagen den 13 maj 1921, grundat på propositionen som stöddes av ett enigt statsutskott, kunde medel i storleksordningen 60 000 kronor per år avsättas för att inrätta Statens
institut för rasbiologi, vilket blev det officiella namnet på inrättningen.
79
Institutet för rasbiologi i Sverige var ingalunda det första institutet i västvärlden att bedriva rasbiologiska undersökningar på den egna befolkningen. Rasbiologiska institut finansierade med privata medel, fanns bland annat i England, Tyskland och USA. Dessutom fanns sedan slutet av 1800-talet ett flertal sammanslutningar och föreningar som drev rasbiologiska tankekollektiv i oli ka länder.80 Men Institutet för rasbiologi i Sverige, blev det första statliga institutet att bedriva rasbiologisk forskning.
För verksamheten tillsattes en styrelse bestående av sju personer, med landshövdingen i Uppsala län Hjalmar Knut Leonard Hammarskjöld (1862–1953) som ordförande. Övriga ledamöter i styrelsen för institutet var Karolinska Institutets rektor professor Karl Gustaf Frithiof Lennmalm (1858-1924) som vice ordförande samt generaldirektören i Kungliga pensionsstyrelsen Johan Gustaf Adolf af Jochnick (1870-1943), ledamoten av lagberedningen Emilia Augusta Clementina Broomé (f. Lothigius, 1866-1925), anatomiprofessorn vid Uppsala universitet Vilhelm Hultkrantz, professorn i ärftlighetslära vid Lunds universitet Nils Herman Nilsson-Ehle samt det nya institutets chef Herman Lundborg.
77
Riksdagsprotokoll nr 42, s. 48–66, fredagen den 13 maj 1921.
78 Förfrågan till det juridiska arkivet i riksdagen, 2021-04-12.
79
Riksdagsprotokoll nr 42, s. 48–66, fredagen den 13 maj 1921.
80 Larsmo, Ola (2022)
Lektion 11. En bok om rasbiologi. Kaunitz-Olsson, ss. 43–53.
37
645
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Ersättare från 1923 var patologiprofessor Johan Ulrik Theodor Quensel (1863–1934), anatomiprofessor Nils Gustaf Erland von Hofsten (1881–1967) samt agronomprofessor Nils Hansson (1867– 1945).81
2.4.1 Verksamhetens organisation och uppbyggnad Förutom den ovan beskrivna styrelsen organiserades institutet med en mindre stab, vilken utökades med tiden. Lundborg beskriver det nya institutets placering inom Uppsala universitetsorganisation enligt följande: Det lever i ett slags symbiosförhållande till universitetet; chefen är upptagen på universitetets stat utan att vara universitetsprofessor i vanlig mening. En serie rasbiologiska föreläsningar skola årligen hållas vid universitetet av institutets forskare. Assistenter och extra hjälpkrafter förordnas tills vidare i mån av behov och tillgångar av styrelsen. Vid institutet äro nu första året anställda: En statistiker, tillika arkivarie och chefens ställföreträdare. En läkareassistent, en antropologisk assistent, en genealog, en kvinnlig reseassistent samt en fotograf.
82
Vidare beskrivs även rasbiologins allmänna uppgifter av Lundborg i själva programförklaringen. Förklaringen upptar drygt 3 sidor i dokumentet, där inledningen lyder:
”Den rasbiologiska forskningen, som arbetar för ett högt och ädelt mål: skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper, växer sig för varje dag allt starkare”. Så börjar den riksdagsmotion, som nu lett till det svenska institutets för rasbiologi upprättande, och den fortsätter: ”Den utgår från den synpunkten, att det ej gives högre värden i ett land än själva folkmaterialet, helst om detta, såsom hos oss, av gammalt är av god beskaffenhet, denna forskningsuppgift är att närmare utreda och kartlägga alla de förhållanden beträffande ärftlighet och miljö, som förorsaka ett höjande eller ett sänkande av ett folks inre värde. Fasta hållpunkter och direktiv kunna först härigenom givas statsmakterna vid deras strävan att befordra folkets och rasens utveckling i s und riktning”.
83
81
Sveriges statskalender (1923). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, s. 586.
82 Lundborg, Herman (1922), s. 49. 83 Ibid (1922), s. 49–52.
38
646
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Som chef tillsattes Herman Lundborg, som därigenom avträdde sin tjänst som docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning vid Uppsala universitet. I den nya organisationen fick Lundborg titeln chef med professorstitel. Närmast honom fanns en ställföreträdare och ansvarig statistiker, en medicinsk assistent samt en rasbiolog. Staben kom senare att utökas med bland annat en genealog, en antropolog, assistenter inom olika fack samt fältassistenter, främst under undersökningarna i Norrbotten.
Den hierarkiska uppbyggnaden inom verksamheten följde de normer som var gängse för tiden. I fallande ordning var det chef, statistiker, rasbiolog, genealog, antropolog, assistent, reseassistenter, fotograf, skrivbiträde och till sist vaktmästare.
Institutet fick starta sin verksamhet i gamla folkskollärarseminariet, beläget invid Domkyrkan i Uppsala. I byggnaden fick institutet nyttja 3 rum, vilket successivt utökades, eftersom mängden inventeringskort och fotografier dramatiskt ökade efter de omfattande fältstudierna. Institutet fick även tidvis nyttja arkivutrymme vid Landsarkivet och Universitetsbibliotekets arkivutrymmen.84
Förutom Herman Lundborg som chef för verksamheten var personaluppsättningen från starten enligt följande: Ställföreträdande chef och statistiker var licentiaten Frans Josua Linders (1882–1938). Som medicinsk assistent anställdes licentiaten Gunnar Dahlberg (1893–1956), vilken senare kom att efterträda Lundborg som chef för institutet 1936. Tjänsten som antropolog innehades från starten av Willhelm Wolfgang Krauss (1895–1970). Som genealog tillsattes från starten Ella Bertha Amalia Heckscher (1882–1964). Heckscher efterträddes 1925 av folkskolläraren August Isak Ljung (tidigare Raattamaa, 1885–1976). Som reseassistent anställdes Stina Dahlberg (f. Westberg, 1896–1978), som var maka till Gunnar Dahlberg.
Fältassistenterna rekryterades oftast lokalt. Driftsbudgetens anslag var från början 60 000 kronor per år, vilket Lundborg ansåg vara en snävt tilltagen budget som gjorde personalplaneringen svår.85 Institutet för rasbiologi arbetade därför intensivt med att få in privata bidrag för verksamheten, med visst resultat. Från familjen Wallenberg kom exempelvis bidrag och Lundborgs gode vän i Vittangi, prästen Georg
84 Broberg, Gunnar (1995), s. 18. 85 60 000 kronor 1922 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 1 686 869 kronor 2021 mätt med konsumentprisindex. Käll a
http://www.historia.se/prisomräknare
, hämtat 2021-12-21.
39
647
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Bergfors, skrev i pressen och efterlyste ”vidsynta” donationer för institutets verksamhet.
Ett flertal enskilda donationer kom alltså in till verksamheten från kända svenska kulturpersonligheter, politiska personligheter och företagsföreträdare. De allra flesta av dessa donatorer fick positiva presentationer i det rasbiologiska presentationsmaterialet, där de presenterades med porträtt och positiva undertexter, inte sällan benämnda som rena nordiska typer.
2.4.2 Verksamhetens olika faser I denna undersökning ska institutets övergripande verksamhet inte beröras eftersom den är beforskad i ett flertal olika undersökningar (se till exempel Gunnar Brobergs
Statlig rasforskning. En historik över
Rasbiologiska institutet). I stället ligger fokus här på institutets aktiviteter,
exempelvis fältarbetet samt den lokala organisationen med dess nätverk och medhjälpare i Norrbotten och då i synnerhet Tornedalen (detta utvecklas i avsnitt 3
Undersökning).
Kort bör ändå nämnas att den första verksamhetsfasen inom institutet brukar beskrivas som perioden mellan starten 1922 och när dess förste chef Herman Lundborg officiellt avslutar sin tjänstgöring vid institutet 1935.
Under Lundborgs styre bedrivs en intensiv verksamhet i form av fältundersökningar samtidigt som institutet ger ut en mängd olika publikationer om tidigare gjorda fältstudier. Under den första verksamhetsfasen brottas dock institutet med ständig brist på driftsmedel och lokalbrist. Detta hämmar till viss del institutets planerade långsiktiga verksamhet och styrning. Men under den första verksamhetsfasen genomför ändå institutet en mängd fältstudier i hela landet med fokus på norra Sverige.
Efter Lundborg tar Gunnar Dahlberg över som chef 1937. Verksamheten ändrar då till viss del karaktär. Bland annat trappas fältstudierna successivt ned, för att till slut helt upphöra. År 1958, två år efter Dahlbergs bortgång, skulle Institutet för rasbiologi helt komma att upphöra som egen verksamhet. Beteckningen
Institutet för
rasbiologi togs bort och funktionen inordnades under den nya
benämningen
Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.
I praktiken hade dock begreppet rasbiologi som vetenskaplig gren upphört att användas inom verksamheten redan under Dahlbergs
40
648
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
ledning men fortfarande under efterkrigstiden kan man hitta beteckningen Institutet för rasbiologi i korrespondens.
Under arbetet med denna studie påträffades handlingar i Tärendö folkskolearkiv som visade att det fram till 1954 kontinuerligt skickades femårsserier av hälsokort utgörande hälsoundersökningar för avgångselever vid folkskolan till Institutet för rasbiologi.86 Detta gjordes på anmodan av Kungliga Skolöverstyrelsen, som i cirkulär uppmanade länsskolnämnden i Norrbottens län att skicka hälsokort för avgångsklasserna i folkskolorna till Institutet för rasbiologi i femårsintervall. I skrivelsen angavs att innehållet även skulle delges vederbörande skolläkare i distriktet.
Skrivelsen inleds med tydlig myndighetsutövning i skrift om vad som åläggs den lokala folkskolenämnden i Tärendö:
Kungl. Maj:t har genom ämbetsskrivelse den 17 maj 1946 föreskrivit, att hälsokort – i förekommande fall åtföljs av tilläggskort och övriga anteckningar – som föres för lärljungar vid skola med statlig eller statsunderstödd hälsovård, skall, där icke skolöverstyrelsen annorlunda bestämmer, överlämnas till rasbiologiska institutet för att där arkiveras ankommande det på överstyrelsen att i samråd med chefen för nämnda institut utfärda närmare anvisningar rörande formerna för arkivering.
/---/ Varje försändelse till rasbiologiska institutet skall vara försedd med uppgift rörande skoldistrikt och länet. Innehållet i detta cirkulär torde delgivas vederbörande skolläkare.
Stockholm den 12 oktober 1946
Kurt Falk
G.W. Herlitz/Ragnar Thun
87
I Korpilombolo kommunarkiv återfinns ett antal likande skrivelser med Institutet för rasbiologi som avsändare. I arkivet påträffades även hälsokort för avgångsklasser i Korpilombolo folkskola, vilka var färdigförpackade för att avsändas till Institutet för rasbiologi. I försändelserna med hälsokort för dessa avgångselever fanns även
86 Tärendö kommunarkiv ligger sedan kommunsammanslagningen integrerat i Korpilombolo kommunarkiv. 87 Brev från Kungl. Skolöverstyrelsen till Tärendö Folkskola, den 12 oktober 1946, med begäran om insändande av hälsokort.
41
649
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
bifogat en medföljande bekräftelse av distriktsöverläraren. Dessa bekräftelser kunde vara formulerade enligt följande:
Till Statens rasbiologiska institut Uppsala.
Härmed översändes närslutna hälsokort för elever, som avgått år 1949 från folkskolor inom Korpilombolo skoldistrikt, Norrbottens län.
Korpilombolo den 13 november 1954 Nils K. Nilsson distriktsöverlärare
88
Undersökningen har inte kunnat konstatera dels vad dessa hälsokort användes till vid institutet eftersom materialet inte kan återfinnas i det efterlämnade arkivet, dels någon korrespondens som beskriver förfarandet. Med största sannolikhet har materialet destruerats i samband med att institutets arkivmaterial överfördes till Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva.
Vad som däremot kan konstateras är att de avsända hälsokorten inte innehöll angivelser av olika kroppsmått, exempelvis skallmått eller rasangivelse, vilket fältinventeringskorten vid rasbiologiernas fältstudier innehöll. Samtidigt framkommer i olika intervjuer med äldre tornedalingar att enskilda individer anser sig blivit skallmätta så sent som under 1950-talet.89 Just detta faktum går inte att förbises i undersökningen.
3. Undersökning
Undersökningen ska i huvudsak belysa de regionala respektive lokala perspektiven i Tornedalen, i perspektiv av det rasbiologiska fältarbetet vilket pågick från början av 1900-talet fram till Institutet för rasbiologis bildande och vidare till efterkrigstid: Hur verkade de nationella medhjälparna i samverkan med de regionala och lokala?
Undersökningen tar även sin utgångspunkt i de tidigaste fältstudierna i norra Sverige, vilket tog sin början under 1800-talet: Vilka var de
88 Brev från distriktsöverläraren Nils K Nilsson den 13 november 1954 till Statens institut för rasbiologi. Medföljande handling till hälsokort för avgångsklasser i Korpilombolo folkskolor perioden 1935–1938. 89 Persson, Curt (2018), s. 53–59.
42
650
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
lokala aktörerna och aktanterna, och på vilket sätt bistod dessa i fältarbetet i Tornedalen?
3.1 De tidiga fältstudierna i Tornedalen Det är redan känt att antropologiska fältstudier av ursprungsfolket samerna och den nationella minoriteten tornedalingar startade tidigt i norra delarna av Sverige, långt innan tanken på att driva systematiska antropologiska studier av folkgrupperna i norra Sverige; Linné hade redan under 1700-talet lagt grunden för gradering av människotyper i sitt stora verk
Systema Naturae.
De tidigaste efterföljarna att bedriva fältinventeringar i det nordliga rummet med syfte att studera folkgrupperna – hur de levde, verkade och såg ut i förhållande till den framväxande idealbilden av den germanska nordliga rasen – är bland andra läkaren, anatomen och etnografen Gustaf Wilhelm Johan von Düben (1822–1892) och makan fotografen Carolina Charlotta (Lotten) Mariana von Düben (f. von Bahr, 1828–1915).
Gustaf von Düben hade som professor i anatomi och fysiologi vid Karolinska Institutet redan som yrkesverksam ett stort intresse för de anatomiska samlingarna vid institutet. Gustaf von Düben efterträdde för övrigt Anders Retzius 1861 som professor i anatomi vid Karolinska Institutet.90 Redan under 1860-talet startade von Düben en katalogisering av den omfattande kraniesamlingen, innehållande kranier hämtade från det nordliga rummet. von Dübens mål med katalogiseringen var att skapa en kortfattad etnologisk beskrivning av samerna, vilken skulle ing å i beskrivningen.91
Mot bakgrund av detta genomförde makarna von Düben två resor till Lappland – 1868 och 1871. Ett av resultaten från dessa resor, vilket inte redovisas i denna undersökning, blev det omfattande bokverket
Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier af Gustaf von Düben.92 Boken blev det första omfattande svenska verket
om i första hand urfolket samerna men även om förhållandena i det nordliga rummet.
90 Ljungström, Olof (2004), s. 45. 91 Düben, Gustaf von (1977 [1873]).
Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske: ethnografiska
studier. 2. utg. [Faksimilutgåva] Stockholm: Gidlund i samarbete med Nordiska museet, s. VII.
92 Första upplagans titel 1873.
43
651
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
I en andra modern faksimilupplaga från 1977 tillkom Lotten von Dübens fotografier, vilka kom att bli de äldsta fotografiska illustrationerna av samer och de svenska fjällmiljöerna. De flesta bilderna presenterade de avbildade personerna i en position rakt framifrån och från sidan, för att illustrera huvudformen.
Detta sätt att avbilda och objektifiera personerna kom sedan att bli stilbildande i de kommande fältstudierna, även under Institutet för rasbiologis verksamhetstid. Utgåvan 1873 var, förutom resultatet av en etnologisk undersökning, även en av de första kända svenska anatomiska fältstudierna i det nordliga rummet.
Men den utgåva som kom att bli stilbildande för den svenska rasbiologins senare publikationer var praktverket
Finska kranier av
Gustaf Retzius, vilket gavs ut 1879. Till grund för publikationen låg en omfattande antropologisk studie av finska kranier samt natur- och litteraturvetenskapliga undersökningar. Arbetet var tänkt att ges ut på franska och det fanns därför en franskspråkig längre sammanfattning av hela verket.
Retzius arbetade med boken i drygt 5 år och stora bärande delar av arbetet hade publicerats tidigare i bland annat
Tidskrift för antropologi och
kulturhistoria 1875–1876, i Ny Illustrerad Tidning 1875 samt på den
antropologiska och arkeologiska kongressen i Stockholm 1874.
Retzius skriver i förordet hur han ville forska mer på den finska stammen, eller kvänerna som han benämner gruppen:
Förf. hade hoppats, att, innan detta arbete utgafs, åtminstone kunna afhjälpa några af dessa studiers brister och utfylla deras större luckor; framför allt hade han önskat egna en undersökning åt kvänerna, den finska stam, som minst varit föremål för forskning. Då, detta likväl icke låtit sig göra, har förf. nu icke ansett sig längre kunna uppskjuta utgifvandet af dessa studier; men han gör det med den uttryckliga önskan, att de icke må uppfattas annat än såsom sådana, såsom försök till forskning i en synnerligen svår och invecklad del af den antropologiska vetenskapen.
93
Publikationen är även den första som konkret beskriver den finska invandringen och populationen i Sverige ur ett rasbiologiskt perspektiv. I huvudsak beskriver Retzius den finska etableringen i Värmland
93 Retzius, Gustaf (1879).
Finska kranier jämte några natur- och litteratur-studier inom andra områden af
finsk antropologi. Stockholm: Central-Tryckeriet. Onumrerat försättsblad.
44
652
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
och Dalarna och han beskriver i inledningstexten av avsnittet även den finska etableringen i norra Sverige och den norska nordkusten, och han nämner även specifikt behovet av att undersöka kvänerna i Finland.
Det 7 sidor långa avsnitt som beskriver finska etableringar i Sverige är illustrerat med exempel på individer med finskt ursprung i Värmland, samt ett tiotal illustrationer av typiska finska byggnadsexempel i form av bastu, pörten, med mera. Första stycket i inledningen till avsnittet om finsk närvaro i Sverige lyder enligt följande:
Det har från början ingått i planen för dessa här föreliggande forskningar i den finska antropologien att göra icke blott Finlands egna innevånare och de i den aflägsna österboende finska stammar till föremål för utredning, utan äfven att härvid taga i betraktande den finska rasens utposter i väster.
Som bekant hafva ända in i senare åren finska etniska element förefunnits inom den skandinaviska halvföns gränser, detta såväl i norra Sverige och Norge som i vissa delar af båda landens midt. I Lappland och Norrland hafva från gränstrakterna i Finland, sedan långa tider tillbaka, finnar i större och mindre skaror utvandrat och slagit sig ned; och till Norges nordkust lär ännu en sådan utvandring ega rum. Säkert är, att ett betydande finskt element ingått i det nordliga Skandinaviens befolkning. En utredning af detta finska elements forntida och nutida utsträckning skulle ega ganska stort etnologiskt intresse, synnerligen i samband med en undersökning af
kvänerna i
Finland; hittills föreligga dock inga undersökningar i denna riktning.
94
Att Herman Lundborg tagit intryck av detta arbete är tydligt; det tar sig inte minst i uttryck i Lundborgs kommande egna utgivningar inom rasbiologin, där det ofta och ingående hänvisas till Gustaf Retzius tidigare antropologiska arbeten.
3.2 Fältstudier inleds i Tornedalen De första systematiska fältstudierna av rasbiologisk karaktär i norra Sverige, och i synnerhet i Tornedalen, genomfördes av dåvarande docenten i rasbiologi och ärftlighetslära vid Uppsala universitet,
94 Retzius, Gustaf (1879). Finska kranier jämte några natur- och litteratur-studier inom andra områden af finsk antropologi. Stockholm: Central-Tryckeriet, s. 141.
45
653
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Herman Lundborg. Den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, där Lundborg var verksam, anslog under verksamhetsåret 1913 ekonomiska medel för att Lundborg skulle kunna genomföra fältstudier av ”befolkningsmaterialet” i Tornedalen och Sapmi.95
Tillvägagångssättet för dessa fältstudier var i grunden detsamma som vid Retzius och Hultkrantz stora inventeringar av värnpliktiga 1897– 1898. Förutom att mätningarna kompletterades med fler och olika mått samt okulära iakttagelser som exempelvis hud- och hårfärg, var skillnaden att nu gjordes en generell bedömning av rastillhörighet, och den stora skillnaden var att dessa mätningar och bedömningar av människor gjordes i individernas och gruppernas hemmiljöer.
Den första fältstudieresan som Lundborg genomförde var väl förberedd och i nära samverkan med prosten pastor Georg Bergfors i Vittangi. Inför denna första fältstudieresa hade byarna Masugnsbyn och Svappavaara gemensamt valts ut av Bergfors och Lundborg. Valet av dessa byar hade som grund att de bägge bosättningarna ansågs vara starkt ”förfinskade”, enligt pastor Bergfors grundliga redogörelse av byarnas sammansättning. Bergfors byggde detta på sin kunskap om kyrkoböckerna i församlingen, vilka beskrev familjebildningarna, och på egna observationer i samband med pastorns tjänsteutövningar i de bägge byarna.
Masugnsbyn benämndes ursprungligen för Junosuando malmberg, för att omkring 1850 erhålla namnet Junosuando masugn och i början av 1900-talet börja benämnas för Masugnsbyn. Byn fick sina första bosättare i samband med fyndet av järnmineraliseringar omkring 1630-talet, vilket ledde till järnmalmsbrytning några år senare. Den andra byn, Svappavaara, har lika gamla anor. Där började man bryta kopparmalm i mitten av 1650-talet.
Befolkningarna i dessa byar har dock flera olika ursprung. När den tidiga gruvindustrin etablerades flyttade nyrekryterade specialister till bland annat Svappavaara och Masugnsbyn. Dessa personer var främst klensmeder och konstmästare från Vallonienregione n i Belgien.96 Förutom dessa specialrekryterade yrkesskickliga arbetare fanns främst finskspråkiga och samiska bosättare i byarna.
95 Hagerman, Maja (2015).
Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Stockholm: Norstedt,
s. 55. 96 Lindmark, Albin (1963) Torneå Lappmarks Kopparbruk anno 1655–1780, s. 9.
46
654
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Pastorn Georg Bergfors kan ses som en nyckelperson i det lokala nätverket för att möjliggöra fältarbetet för rasbiologiska undersökningar. Georg Bergfors föddes den 6 september 1882 i Ytterlännäs socken, Ångermanland. Efter studentexamen 1903 tog Bergfors en teologie kandidatexamen 1907 och prästvigdes samma år. Han var först resepräst i Pålkem, Gällivare socken, och blev därefter vicepastor i Jukkasjärvi lappmarksförsamling 1909 och därefter komminister i Vittangi kapellförsamling 1913.
Bergfors kom att arbeta i Vittangi fram till att han utnämndes till kyrkoherde i Gideå 1922. Efter detta arbetade han som kyrkoherde i Sollefteå och Multrå 1941–1953 samt som kontraktsprost 1938–1941 i Örnsköldsvik samt i Sollefteå 1949–1952.
Familjen Bergfors hem i Vittangi kyrkby kom att redan från 1913 utgöra ett nav för de tidiga fältstudierna i nordligaste Tornedalen. Förutom att hemmet användes som logi för i första hand Lundborg, utgick även de olika fältstudiernas resor från familjen Bergfors hem de första åren.
Redan hösten 1912 skedde en tät korrespondens mellan Herman Lundborg och Georg Bergfors inför de kommande fältstudierna 1913, och en lokal organisation för fältstudierna bit för bit byggdes upp, utifrån de behov som Lundborg beskrev för Bergfors. Förutom rent praktiska delar som att ordna logi och transporter behövdes även omfattande förarbeten för att fältstudierna skulle kunna utföras. I ett brev daterat den 31 september 1912 skriver Lundborg till Bergfors att det bland annat behövs upprättas familjeregister för de byar där fältstudierna ska genomföras.97 Bergfors har i sin tjänst tillgång till församlingens kyrkoarkiv, innehållande husförhör, födelse- och dödböcker med mera, och han organiserar ett arbete med att bygga familjeregister över i första hand Jukkasjärvi församling eftersom de byar som Bergfors föreslagit till Lundborg sorterar under den församlingen. För detta arbete engageras medhjälparen folkskolläraren August Isak Ljung (1885–1976).
Fältundersökningarna 1913 kom i huvudsak att utgå från Svappavaara, där pastor Bergfors hade engagerat medhjälparna folkskolläraren Olof Johan Holm (1877–1929), och dennes syster nomadsskolläraren Hilja Vilhelmina Holm (1891–1957). Syskonen Holm utgör också ett tydligt
97 Brev från Herman Lundborg till Georg Bergfors 1912-09-31. Carolina Rediviva arkiv.
47
655
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
exempel på hur försvenskningsprocessen påverkade enskilda individer, såväl i arbetet som privatlivet.
Syskonen Holm föddes i Nedertorneå församling, Norrbottens län, och bar då efternamnet Paakkari.98 Syskonen försvenskade dock sitt efternamn till Holm efter att de examineras till folkskollärare respektive nomadskollärare. Detta gjorde man likt många andra med finskklingande efternamn under tidigt 1900-tal, vilka kom att arbeta inom skolväsendet eller någon annan statlig myndighet. Ytterligare ett exempel på namnbyte ses hos en annan aktiv medhjälpare, nämligen tidigare nämnde folkskolläraren August Ljung (tidigare Raattamaa) som senare fick anställning som genealog vid Institutet för rasbiologi.
På resan upp till Norrbotten för denna första fältundersökning hade Lundborg resesällskap med Hjalmar Lundbohm, den dåvarande disponenten för gruvbolaget LKAB. Pastor Bergfors i Vittangi hade redan presenterat disponent Lundbohm för Lundborg i flera av de många brev som var en del i förberedelserna för fältarbetet. I dessa brev beskrev pastor Bergfors disponenten som väldigt intresserad av de stundande fältarbetena i Norrbotten och av rasbiologi i allmänhet.
Under samtalen på tågresan norrut stod det klart att Lundbohm ville veta mer om Lundborgs fältarbeten och rasbiologin, varför Lundborg bjöds in till disponentbostaden efter att tåget anlänt til l Kiruna.99 Vid det efterföljande besöket hos disponenten lades en viktig grund för det lokala nätverket, där ekonomiskt och praktiskt bistånd från disponenten möjliggjorde kommande fältarbeten i främst övre Tornedalen.
Det lokala nätverket kom att bestå av lokala medhjälpare i form av auktoriteter som kyrkoherden, präster, folkskollärare, företagsledare, læstadianpredikanter och olika entreprenörer inom handel. En viktig medhjälpare för det tidiga fältarbetet i övre Tornedalen som Lundborg genomförde var tidigare nämnde August Ljung. Ljung fick senare i uppdrag av Herman Lundborg att bygga familjeregister över ett flertal församlingar i Torne lappmark. Dessa familjeregister skulle sedan utgöra en bas tillsammans med fältundersökningarnas resultat. Totalt byggde Ljung familjeregister över 32 församlingar i Norrbotten och Tornedalen.
98
Befolkningen i Sverige 1820–1947. Arkiv Digital:
https://www.arkivdigital.se/online/register/befolkningen-i-sverige
99 Hagerman, Maja (2015), s. 76.
48
656
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Denna första fältstudieresa våren 1913 följdes av en mängd fältinventeringsresor till Tornedalen de närmaste två decennierna. Efter varje resa skulle material från fältresorna systematiseras och skrivas in i rapporter som senare även skulle ligga till grund för artikelskrivande och bokutgivningar, vars främsta syfte var att stärka lobbyarbetet för ett rasbiologiskt institut i Sverige. Allt material från de fältstudier som genomfördes före institutets öppnande överfördes efter öppnandet till institutets arkiv. Denna första fältstudieresa i övre Tornedalen, kom att stå som modell för de efterkommande fältstudierna.
Redan efter fältstudieresan 1913 gav Lundborg ut en populärvetenskaplig bok om rasbiologi 1914 med titeln
Rasbiologi och rashygien,
vilken kom att bli den första boken på svenska om den svenska rasbiologin. Anledningen till utgivningen var att nå en bredare publik i det pågående lobbyarbetet. De flesta utgivningar inom ämnesområdet skrevs i huvudsak på tyska eller franska, men i den svenska lobbyn var det angeläget att nå en större del av den svenska befolkningen, och det var skälet till att arbetet gavs ut på svenska.
Boken fick stor uppmärksamhet och följdes av ett antal artiklar som lovprisade boken och dess innehåll. Dessa artiklar som skrevs i huvudsak av medlemmar i nätverken Svenska Sällskapet för Rashygien och Mendelska Sällskapet. Lundborg slår tydligt an tonen i förordet, där han lägger ut texten om den nordiska rasen:
Vårt folk är av en renare germanskt ursprung än något annat folk i världen, det vet vi genom Retzius och Fürsts undersökningar. Den nordiska eller germanska rasen utmärker sig genom äkta långskallighet (med skallindex intill 75), reslig kroppsbyggnad (170 cm eller däröver) samt blont hår och ljusa ögon.
100
Denna bok hade med största sannolikhet en positiv effekt på olika medhjälpare i landet, eftersom ett flertal olika enskilda finansiärer nu träder fram och aktivt vill stödja Lundborgs fältstudier. En av dem som visade intresse för Lundborgs fältarbeten och som kom att bidra med ekonomiskt stöd var konstnären Anders Zorn, som var nära vän med disponent Lundbohm.
100 Lundborg, Herman (1914).
Rasbiologi och rashygien: små populärvetenskapliga skisser. Stockholm:
Norstedt.
49
657
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Det var framför allt Lundbohms nätverk som kom att bli betydelsefullt för såväl genomförandet av fältstudierna som lobbyarbetet för ett rasbiologiskt institut i Sverige.
En person som Lundbohm tidigt engagerade som föreläsare, och som utgör ett bra exempel på nätverkens kraft, var zoologiprofessorn Vilhelm Leche, som även kom att bli SSFR:s förste ordförande. Detta arrangemang visar nätverkens betydelse tidigt i frågan om den alltmer accepterade rasbiologin som vetenskap. Leche engagerades för en föreläsningsturné i Norrbotten av disponenten i sin roll som ordförande i Norrbottens folkbildningsförbund. Ämnet som Leche skulle föreläsa om var inte helt okontroversiellt, och därför var kommittén i Luleå tveksam till föreläsningen. Men Lundbohm stod på sig och ordnade ekonomi och det praktiska för turnén i det nordliga rummet.
I ett brev till Leche skrev Lundbohm följande i slutet på brevet, efter att han hade avhandlat de praktiska och ekonomiska frågorna:
Låt mig också veta om du kommer ensam eller om du har sällskap med dig. Ämnen: Om du sjelf vill bestämma blir jag tacksam. Hvad du kan ge oss om menniskans utvecklingshistoria, de rudimentära organen, de äldsta menniskorna och hjertat på två föreläsningar – det vilja vi ha. Luleåborna tåla nog ej sanningen så bra som vi.
Din vän Hjalmar Lundbohm.
101
Ett annat exempel på hur viktiga de lokala medhjälparna var för rasbiologiernas verksamhet var när disponent Lundbohm bistod den unge kandidaten Eskil Gustaf Olsson (1886–1915) i dennes expedition till Ruonala gamla kyrkoplats för att samla in kranier till Uppsala universitets samlingar (mer om detta nedan i avsnitt 3.3).
3.3 Medhjälparnas roll i det lokala perspektivet Nästa fältundersökningsresa genomfördes 1914 inom ungefär samma undersökningsområde. Denna resa kom även att bilda modell för efterkommande fältstudier i det nordliga rummet. Redan nu fanns ett väl fungerande lokalt nätverk av frivilliga och avlönade medhjälpare
101 Brev från Hjalmar Lundbohm till professor Wilhelm Leche. 1903-08-26. LKAB:s arkiv, brevsamling Kiruna.
50
658
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
som exempelvis fältassistenter och fotografer, vilket var en förutsättning för fältundersökningarnas genomförande.
Förutom lokal kännedom om geografin och byarnas sammansättning krävdes även språkkunskaper i meänkieli och nordsamiska. Därutöver krävdes även ett informellt bemyndigande för att rasforskarna och fältassistenterna skulle kunna komma in till familjerna och utföra undersökningarna. Tillträde till familjerna kunde ske genom tillåtelse av auktoritära lokala företrädare, exempelvis kyrkoherden eller folkskolläraren, eller efter ett godkännande av lokala læstadianska predikanter.
Den læstadianska inomkyrkliga väckelsen i Torne lappmark hade vid tiden för fältundersökningarna genomgått en splittring sedan ett tiotal år tillbaka, vilket resulterat i att två huvudförgreningar av väckelserörelsen var aktiva i Torne lappmark. Dessa var i huvudsak
De först-
föddas församling (även benämnd västlæstadianer eller västkristna) samt Gammellæstadianerna (även benämnda östlæstadianer eller östkristna).
102
I denna undersökning kan den læstadianska inomkyrkliga väckelsen ses både som ett system och ett nätverk. System i den bemärkelsen att väckelsen verkar inom Svenska kyrkans hägn, och nätverk i den bemärkelsen att väckelsen präglas av sin egen särart och kommunicerar med fokus på Lars Levi Læstadius efterlämnade predikningar.103 Inom nätverket råder även ett stark hierarkisk patriarkalt system, där nätverken leds av ett råd kallat de äldstes råd eller de äldstes bord.
När det rasbiologiska fältarbetet startade med fältstudier och inventeringar i de tidigare nämnda byarna var det nödvändigt att känna till att dessa byar var starka fästen för den læstadianska väckelsen, vilket skapade vissa tillgänglighetsproblem för Lundborg och hans medhjälpare. Inom den læstadianska väckelsen var bland annat avbildning av människan en av de svåra synderna, varför detta kunde ställa till stora svårigheter för rasbiologiska studier eftersom fotografering av individer och grupper var en av de fundamentala delarna i själva fältarbetet. Men med lokala læstadianpredikanters medgivande för detta, kunde även fotografering genomföras som ett led i undersökningarna.
102 Persson, Curt (2008). Læstadianism: dess uppkomst, utveckling och riktningsformationer. Ingår i:
Norrbotten: årsbok 2008. Luleå: Norrbottens hembygdsförbund, s. 134–165.
103 Suolinna, Kirsti (1991). Den læstadianska väckelserörelsen i Tornedalen. Ingår i: Haavio-Mannila, Elina & Suolinna, Kirsti (red.) (1991).
Studier kring gränsen i Tornedalen. Stockholm:
Nordiska rådet, s. 89–95.
51
659
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
En av dessa lokala predikanter var August Lundberg (1863–1930) i Lannavaara, som var behjälplig för att Herman Lundborg skulle kunna komma in hos familjerna i Sopperobyarna och genomföra fältstudier.104 August Lundberg föddes i Aspeboda församling, Kopparbergs län.105 Han rekryterades av prinsessan Eugénie (1830– 1889) av Sverige och Norge, för att till en början biträda ledarskapet för verksamheten för
Lappska missionens vänner i Lannavaara.
106
Lappska missionens vänner startades på initiativ av prinsessan Eugénie i slutet av 1879, med huvudsyftet att missionera kristendom bland samerna i Torne lappmark. Ytterligare ett syfte var att motverka den læstadianska väckelsens dominerande ställning inom Svenska kyrkans verksamhetsområde i Torne lappmark.
Med tiden antog Lundberg en mer positiv inställning till den læstadianska väckelsen, för att till slut bli en av de ledande östlæstadianska predikanterna i Torne lappmark. August Lundberg var verksam som föreståndare för Lappska missionens vänner 1885–1930.
För fältundersökningarna 1914 får Herman Lundborg dels det lokala nätverket som stöd i det praktiska arbetet för organisering och genomförande av resor och boende, dels tillgång till familjer som lokaliserats genom de av August Ljung upprättade familjeregistren. De lokala nätverken var avgörande för fältarbetets genomförande. Det är även tydligt att Herman Lundborg erhåller generösa ekonomiska anslag från lokala medhjälpare, exempelvis från disponent Lundbohm. Till fältsäsongen 1914 anslår Lundbohm ett bidrag för verksamheten med 1 500 kronor, vilket motsvarar cirka 77 500 kronor 2021.107
Förutom det ekonomiska stödet som Lundbohm gav direkt till Lundborg och fältarbetet bidrog disponenten även med praktiskt stöd för rasbiologins bredare arbete. Disponent Lundbohm gav tidigt stöd till exempelvis arkeologen Gustaf Axel Hallström (1880–1962) när denne genomförde sina tidiga expeditioner i Torne lappmark, med i huvudsak Kiruna som utgångspunkt.
Försommaren 1907 ombads Hallström att utföra kraniemätningar av de kranier som blottlades när golvet i Jukkasjärvi kyrka skulle bytas ut. Under golvet fanns ett hundratal personer begravda, bestående av
104 Med Sopperobyarna avses orterna Lannavaara, Nedre Soppero, Silkimuotka och Övre Soppero, författarens anmärkning.
105
Husförhörsbok Jukkasjärvi (BD) AIIa:1 (1900–1910). Bild 1090, s. 99.
106 Brännström, Olaus (1990)
Lannavaara-missionen och læstadianismen. Stockholm: Almqvist &
Wiksell International, s. 57–59. 107 1 500 SEK år 1914 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 77 518 SEK år 2021 mätt med konsumentprisindex. Källa :
prisomräknare.
52
660
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
såväl urfolket samer som tornedalingar. Konkret bidrog Lundbohm med både finansiell och praktisk hjälp till Gustaf Hallström när Hallström genomförde sina arkeologiska fältstudier i Torne lappmark. I brevkorrespondens mellan Lundbohm och Hallström kan tydligt utläsas Lundbohms starka intresse för Hallströms forskningsresor i främst Torne lappmark – ett intresse som bidrar till att han ordnar finansiering för Hallströms resor under säsongen 1907.
Lundbohm har ett flertal synpunkter på den av Hallström upprättade promemorian angående ”arkeologiska och geografiska undersökningar i Lappland”. Ett av flera påpekanden som Lundbohm gör handlar om vikten av att Hallström borde lära sig samiska och finska hjälpligt för att kunna kommunicera i Torne lappmark och i de norska delarna av undersökningsområdet. Av korrespondensen med Hallström framgår att Lundbohm står för en större del av Hallströms finansiering av projektet med eget kapital. Av den totala budgeten för 1907 års undersökningar ser uppställningen ut som följer:
Datum Givare
Summa
1907-03-22 Disponent Hjalmar Lundbohm 500 kronor 1907-03-25 Lars Hiertas minne 800 kronor 1907-04-08 Sederholmska stipendiet 500 kronor 1907-04-10 Vitterhetsakademin 250 kronor 1907-06-03 Disponent Hjalmar Lundbohm 200 kronor 1907-08-27 Disponent O Almgren 50 kronor 1907-10-03 Disponent Burhardt 20 kronor
Summa 2 320 kronor
108
Att arkeologin nära sammankopplas med rasbiologin vid denna tid är synnerligen tydligt i Hallströms fall. I korrespondensen med Hallström gav Lundbohm tydliga direktiv, när Hallström beskrev upplägget för sina tänkta fältstudier. Vid ett tillfälle telegraferade Lundbohm till Hallström att denne borde tidigarelägga sin resa till Torne lappmark samt Kiruna och Jukkasjärvi. Anledningen var att Jukkasjärvi gamla träkyrka höll på att renoveras sommaren 1907, delvis med finansiering av LKAB genom Lundbohms försorg.
Lundbohm såg det som ytterst angeläget att Hallström skulle komma till Jukkasjärvi innan byggnadsarbetena hunnit så långt att de nya golven blev lagda. Lundbohm ville nämligen att Hallström skulle utföra mätningar av kranier på det hundratalet kroppar som låg under
108 Gustaf Hallströms samlingar. Finanser, arkeologisk- och geografisk expedition Lappland 1907. Forskningsarkivet Umeå.
53
661
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
kyrkans golv, till största delen av samisk och tornedalsk härkomst. Mätningarna skulle sedan tillföras den omfattande undersökningen som rasbiologen Herman Lundborg bedrev. Lundbohm skrev följande i ett telegram till Hallström:
Benäget underrätta när ni beräknas komma till lappland. Vid restaureringen af Juckasjerfvi kyrka anträffades inemot 100 lik under kyrkokoret om ni avfser det vore af intresse att göra kraniemätningar, borde detta ske mycket snart emedan nya golfet med allra första kommer att inläggas.
109
Hallström genomförde dessa skallmätningar innan golvet till kyrkan lades på plats. Hallström beskriver att han hade med sig ”instrumenten”, med vilket han menar skallmätningsutrustningen till Jukkasjärvi, men att han använde dessa endast på skeletten i kyrkan denna gång.
Ett annat tillfälle när Hjalmar Lundbohm bidrar med praktiskt och ekonomiskt stöd till rasbiologin är när han upplåter del av LKAB:s transportfordon för en expedition till Rounala gamla begravningsplats. Rounala är beläget cirka 2 km väster om den gamla bosättningen vid Saarikoski i Könkämäälven, nära Treriksröset.
Expeditionen leddes av arkeologen Eskil Gustaf Olsson (1886–1915), och hade som mål att samla in kranier från de gravsättningar som fanns på platsen. Eskil Olsson var vid tillfället anställd som amanuens vid Uppsala universitets anatomiska museum för nordiska fornsaker, numera benämnt Gustavianium.110 Uppdraget var i grunden att samla in kranier till den anatomiska samlingen vid det anatomiska museet. I den detaljrika rapporten, anger Olsson att ”hela kyrkogården fullständigt genomgrävdes”. Vidare framgår att han tog vara på alla kranier som påträffades, utom två som var i dåligt skick.111
I brevväxlingen inför expeditionen mellan Hjalmar Lundbohm och professor Johan Vilhelm Hultkrantz framgår hur viktiga medhjälparna var för genomförandet av dessa insamlingar av material till rasbiologins verksamhet. Hultkrantz skriver följande till Lundbohm angående Lundbohms och LKAB:s stöd till expeditionen:
109 Gustaf Hallströms samlingar. Telegram från Hjalmar Lundbohm till Gustaf Hallström. 12 augusti 1907. Forskningsarkivet Umeå. 110 Svanberg, Fredrik (2015).
Människosamlarna: anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–
1950. Stockholm: Historiska museet, s. 129.
111 Olsson, Eskil (1915).
Berättelse öfver de antropologiska gräfningarna å Rounala gama kyrkogård i
Karesunade sn, Lappland sommaren 1915. Anatomiska institutionens arkiv. Kapsel D8 I.
54
662
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Skattkärr (Värml.) den 7 juni 1915 Disponenten och Kommendören Fil. Doktor J. O. Hj. Lundbohm, Kiruna.
Herr Doktor! Enligt ett meddelande från Statsrådet O. von Sydow, som jag för ett par dagar sedan mottog, har Ni, Herr Doktor, haft godheten utlova att ställa en bil till amanuensen Eskil Olssons förfogande för resorna mellan Gellivara och Karesuando, då han efter midsommar, såsom vi hoppas, blir i tillfälle att företaga en arkeologisk-antropologisk expedition till Rounala gamla tingsplats och ödekyrkogård.
Första tanken på denna expedition väcktes af docenten H. Lundborg, som fäste min uppmärksamhet på möjligheten att å nämnda plats förvärfva en del gamla lappska kranier, hvilka naturligtvis skulle vara af oskattbart antropologiskt värde. Efter samråd med Professorerna Wiklund och Almgren beslöts att kombinera de antropologiska gräfningarne med en del arkeologiska undersökningar, och sedan nödiga medel ställts till förfogande, dels ur medicinska fakultetens i Upsala Regnellska fond, dels af Statsrådet personligen, hoppas vi nu kunna realisera nämnda plan, så snart gynnsamt svar från vederbörande myndigheter erhållits.
Å deras vägnar, som tagit initiativet till denna expeditionen, anhåller jag nu att få frambära våra varma tack för det intresse Herr Doktorn genom välvilliga löfte visat företaget, och den värdefulla hjälp som detsamma innebär.
Skulle Herr Doktorn på ett brefkort vilja meddela till hvilken person i Gellivara Amanuensen Olsson att vända sig för att göra upp närmare angående bilen, så vore vi särdeles tacksamma.
Med utmärkt högaktning, J. Vilh. Hultkrantz Prof. i anatomi vid Upsala Universitet.
112
112 Brev till Hjalmar Lundbohm från Johan Villhelm Hultkrantz 1915-06-07. LKAB:s arkiv, brevsamlingen Kiruna.
55
663
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Professor Hultkrantz får svar av disponent Lundbohm bara efter tre dagar, där Lundbohm bekräftar det utlovande åtagandet till Rounalaexpeditionen:
Den 10 juni 1915 Herr Professor J. Wilh. Hultkrantz, Skattkärr, Värmland.
Brevet av den 7 dennes har jag mottagit idag. Som jag förut meddelat statsrådet von Sydow, skola vi ställa en bil till förfogande eller, om detta icke kan ske, den kostnad som erfordras för hyrande av en sådan. För ändamålet behöver sålunda amanuensen Eskil Olsson endast anmäla sig på eller helst förut skriva till Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags kontor i Malmberget.
Jag hoppas, att hans arbete där uppe kommer att bliva givande.
Högaktningsfullt Hjalmar Lundbohm.
113
I samband med 1914-års fältarbeten lägger Herman Lundborg även upp strategin för kommande års fältundersökningar i området. Nu när Lundborg etablerat sig i området och byggt upp ett väl fungerande nätverk, och därtill erhållit acceptans för sitt projekt, skissar han i ett brev till Gustaf Retzius på den strategi som han tänker använda i det nordliga rummet, samtidigt som han understryker hur viktigt detta lokala arbete är för rasbiologin och hur allvarligt hotet om degenereringen av den nordiska rasen är. Han skriver följande:
Det är utan allt tvivel viktigt för oss svenskar att få dessa frågor vetenskapligt lösta, ty vi hotas allt mer av invandringen från öster. Den ädla svenska stammen blir allt mer uppblandad och försämrad, om detta saklöst får ske. Dessa rasblandningsfrågor äro naturligtvis också av största vikt för övriga germaner och amerikanarna.
114
Inför de kommande årens fältarbeten skriver han vidare i brevet till Gustaf Retzius hur han ser på rasblandningen i de byar han genomfört fältstudier i hittills och hur han avser att närmaste tiden utveckla fältstudierna i det nordliga rummet. Det är tydligt att Lundborg inspirerats av Gustaf Retzius publikation
Finska kranier.
113 Brev från Hjalmar Lundbohm till Johan Villhelm Hultkrantz 1915-06-10. LKAB:s arkiv, brevsamlingen Kiruna. 114 Brev från Herman Lundborg till Gustaf Retzius 1914-02-20. Carolina Rediviva arkiv.
56
664
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Av planbeskrivningen kan utläsas att han även tagit intryck av bland annat disponent Lundbohms tankar om utvidgade undersökningar även i Västerbotten:
Jag är nu i Lappland och fortsätter mina forskningar här. Det ser ut som om de skulle giva ganska rikt utbyte. Jag tror mig kunna uppvisa, att de rena lapparna och de mer rena svenskarna äro rasbiologiskt bättre kvalificerade än en befolkning uppkommen genom blandning mellan svenskar, finnar och lappar.
Som närmaste mål har jag satt mig före att undersöka på ett och samma sätt 4 olika befolkningsgrupper (med hjälp av stamoch antavlor) nämligen:
1. Rena fjällappar inom Jukkasjärvi församling.
2. Två byars bofasta befolkning här som uppkommit genom blandning mellan svenskar, finnar samt i mindre utsträckning lappar.
3. Blandbefolkning mellan lappar och svenskar i Arvidsjaur och Malå.
4. Rena svenskar i Värmland. Jag har redan utsett platsen där, det är Ölme mellan Kristinehamn och Karlstad, varest vi ha i övervägande antal blond, blåögd befolkning. Var och en av dessa grupper omfatta c:a 800 personer.
Herman Lundborgs fältundersökningar i Tornedalen pågick i stort sett kontinuerligt under två decennier. Från 1930-talet arbetade Lundborg själv med insamlat material för olika sammanställningar inom institutets verksamhet. Efter att Lundborg avgått som chef för institutet 1935 upphörde dock de välorganiserade fältundersökningarna i Tornedalen för Institutet för rasbiologis vidkommande.
Under de dryga två decennier som Herman Lundborg bedrev fältundersökningar i Tornedalen och övriga delar av Norrbotten genomfördes fältstudier av tornedalingar på ett flertal orter i Tornedalen, vilket framgår av kvarlämnat material i Carolina Rediviva arkiv.
När det gäller gruppen tornedalingar kan även konstateras att dessa finns representerade i större omfattning än vad som tidigare varit känt. Att beakta i materialet är också att man ur Institutets synvinkel ofta har angett tornedalingar som ”finska undersåtar” och i vissa fall även använt benämningen ”tattare” i arkivmaterialet. Det torde
57
665
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
innebära att det föreligger ett mörkertal vad gäller antalet gånger tornedalingar förekommer i arkivmaterialet.
I arkivmaterialet finns bilder och dokument som synliggör att rasbiologiska fältstudier genomförts på ett flertal orter i Tornedalen, med tyngdpunkt på de nordligaste. Bland de orter där det med säkerhet, främst genom bildmaterial, har kunnat fastställas att fältarbete genomförts kan nämnas Karesuando, Silkkimuotka, Övre Soppero, Nedre Soppero, Lannavaara, Vittangi, Svappavaara, Jukkasjärvi, Kurravaara, Käyrävuopio, Kattuvuoma, Junosuando, Tärendö, Pajala, Korpilombolo, Övertorneå och Haparanda.
Generellt är personerna på bilderna anonymiserade och objektifierade när de presenteras i de olika bokutgivningar som Institutet för rasbiologi gav ut. I grundmaterialet som undersökningen arbetat med är däremot namn och ort bitvis nedtecknat, vilket ger en beskrivning av såväl individer som familjetillhörighet. I undersökningen kunde 154 personer tillhörande gruppen tornedalingar identifieras med namn och hemort. Dessutom tillkom bland annat gruppbilder på skolbarn och konfirmander, där dock oftast endast lärarna var namngivna.
Brevkorrespondensen ger vidare en bild av vilka orter som fungerade som knutpunkter i fältarbetet, där aktiva personer arbetade med insamling av data mot ersättning som medhjälpare och fältassistenter men ofta även genom sin roll som auktoritetsperson på orten. Dessa auktoritetspersoner var som tidigare nämnts ofta folkskollärare, präster och ledande predikanter samt handelsmän på platsen.
Brevkorrespondensen ger även en bild av enskilda personers engagemang på de olika orterna i Tornedalen. Engagemanget bestod oftast i enskilda penninggåvor direkt till Herman Lundborg eller praktisk hjälp bestående av logi, transport och förplägnad i samband med institutets fältarbeten.
3.4 Det praktiska arbetet i fält Hur gick då fältarbetet till rent praktiskt och vilken utrustning användes för arbetet? I stort sett var grundutrustningen för fältinventeringen densamma som vid den stora mätningen av värnpliktiga 1897–1898. Skillnaden var att i fältundersökningarna i Norrbotten och Tornedalen tillkom en mer omfattande fotografering samt olika okulära bedömningar av bland annat hud- och hårfärg samt rastillhörighetsbedömning.
58
666
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
När Herman Lundborg och hans medhjälpare kom till platsen där själva fältstudien skulle genomföras inkvarterades gruppen i en byggnad som ställts i ordning i förväg, där gruppen kunde ha sin bas.
De första två fältsäsongerna (1913 och 1914) hade byggnaden hyrts för gruppens räkning av Georg Bergfors. En tid innan fältarbetet startade hade dessutom Bergfors, i samråd med folkskolläraren eller lokala predikanter, förberett folket i den aktuella byn vad som skulle ske och hur undersökningarna skulle genomföras. De vuxna personerna i byn ombads komma till den byggnad där gruppen var stationerad enligt ett i förväg uppgjort schema medan barnen i de flesta fall undersöktes i en skolbyggnad i samband med ordinarie undervisningstid.
Vad som mättes vid fältstudierna framgår av själva fältkortet där alla värden skrevs in av de medföljande fältassistenterna. Dessa var oftast rekryterade på den ort som inventerades, främst med anledning av språkkunskaper. Den lokala rekryteringen var viktig dels för att legitimera verksamheten, dels för att överbrygga språkförbistringen.
På fältkortens förstasida fördes basuppgifter in om individen: födelseår och härkomst, namn på individen och namn på föräldrar, var de var födda samt antal levande syskon till individen. För att ange individens kön på kortet klipptes ett visst hörn av beroende vilket kön individen hade. Klipptes det högra hörnet av var det en kvinna medan det vänstra hörnet klipptes av om det var en man.
På fältkortets andra sida angavs alla detaljuppgifter från själva mätandet. I den översta delen angavs bland annat kroppsvikt, hull, ögonfärg, hårfärg samt näsans form och vinkel. Den större delen av baksidan på fältkortet var indelad i ett fyrtiotal kolumner där olika mått angavs. Måtten angavs i procent för avvikelse från ett idealmått som ansågs utgöra normen för den rena nordiska ariska rasen, vilket utgick från en skala utformad enligt Rudolf Martins
Lehrbuch der
Anthropologie ….
115
Rudolf Konrad Louis Martin (1864–1925) var en antropolog och etnograf som grundlade det antropologiska mätsystem som de fältarbetande rasbiologerna och fältassistenterna använde sig av, och idealmåtten utgick från normen för den nordiska ariska rasen. Om personen som mättes exempelvis inte nådde upp till ideallängden av
115 Martin, Rudolf (1914).
Lehrbuch der Anthropologie in systematisher Darstellung. Mit besonderer
Berücksichtigung der anthropologischen Methoden. Für studierende Ärzte und Forschungsreisende.
59
667
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
den norm som tagits fram angavs en avvikelse, exempelvis -20 procent, i fältkortets kolumn för längdmått.
De instrument som användes för att utföra mätningarna var olika vinkelgradsinstrument samt talmetrar,116 men det instrument som mest förknippas med rasbiologin är utan tvekan den graderade krumcirkeln. Detta verktyg fanns i olika utföranden och användes för att fastställa måtten för huvudets grundform, enligt det skallindex som Retzius tagit fram.117
Även hud- och hårfärg skulle anges i fältstudien vad gäller såväl huvud och ansikte som kropps- och könshår. För att avgöra hud- och hårfärg användes två färgskalor – en för hår och en annan för hud. Den som undersökte individen höll upp en färgskala invid exempelvis ansiktet och när en kulör ansågs överensstämma med individens hudkulör fördes den beteckning som fanns på skalan in i avsedd kolumn i fältkortet. Samma förfarande användes för att bestämma hårfärg för kroppsbehåring, könshår och hår på huvud och eventuellt skägg.
Förutom dessa basuppgifter fanns även ett fält där det angavs vilken rastyp som individen tillhörde och fältkortet innehöll även ett individnummer som kopplades till de fotografier som togs av individen.
När det gäller fotografering av individer tillämpades så kallad antropologisk avbildning. Formen för antropologisk avbildning grundlades för svenska förhållanden, vilket tidigare beskrivits i denna undersökning, av Lotten von Düben i samband med hennes och maken Gustafs Lapplandsresor.118 Senare standardiserades metoden för att även användas i samband med fotografering av kriminella inom fångvården och polisiärt arbete. Metoden innebar strikta och avskalade bilder som tydligt skulle visa den avbildades huvudform och ansikte.119 Generellt togs porträttbilder framifrån och från sidan samt i vissa fall snett framifrån. Vidare togs även helkroppsbilder framifrån och från sidan; i vissa fall var individen avklädd.
I de första fältstudierna anlitade Lundborg oftast lokala fotografer i fältinventeringen. En fotograf som tidigt anlitades inom Jukkasjärvi församlings byar var den tidigare nämnde Borg Mesch. Mesch hade
116 Avser måttband och linjaler av olika längder. 117 Se avsnitt 2.2.1 Svensk skallmätning. 118 Se avsnitt 3.1 De tidiga fältstudierna i Tornedalen. 119 Johansson, Björn Axel (2017).
Att se världen: svensk fotografi under 175 år. (Dædalus 2016/2017)
Stockholm: Tekniska museet, s. 220.
60
668
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
varit verksam i området sedan 1899 och hade redan ett omfattande fotografiskt material av urfolket samerna och den nationella minoriteten tornedalingar.
Vid samma tid anlitades även Mesch för att fotografera miljöer och människor i de tornedalska byarna för att marknadsföra bilden av fattigdom och nöd, för att på så sätt samla in medel för Norrbottens läns arbetsstugor. Många bilder som togs för arbetsstugornas verksamhet användes i bägge syftena eftersom dessa bilder genom sin objektifiering visade dels tornedalingar i armod, dels de typiska kulturmiljöerna i Tornedalen. Senare lärde sig Lundborg själv att hantera kameran och dess utrustning, varför han ofta själv utförde även fotograferingsarbetet.
I Vittangi kyrkby fick Lundborg, genom Georg Bergfors, kontakt med provinsialläkaren Jonas Alfred Söderlind (1863–1937). Söderlind var en driven amatörfotograf och gav Herman Lundborg grundläggande kunskaper för fotografering i fält. Han lånade dessutom ut sin utrustning till Lundborg för fältstudierna den första tiden.
Lundborg förstod dock tidigt vikten av att kunna ta tekniskt bra bilder i fältarbetet inför kommande publikationer, varför han anlitade professionell hjälp inför det stora arbetet med den kommande folktypsutställningen, för att ytterligare bredda sina kunskaper inom fotografering. Inför detta arbete bildades ett ekonomiskt utskott inför utställningen där bland andra docenten Arvid Thor Emil Odencrants (1881–1959), professorn Otto von Friesen (1870–1942) samt doktorn John Hertzberg (1871–1935) ingick.120
Odencrants arbetade tillsammans med Lundborg med ett större fotoprojekt kopplat till arbetet med folktypsutställningen. Projektet uppmärksammades i Svenska Dagbladet med rubriken Hela svenska
folket i bild/En stor typutställning i höst. Här skrev Odencrants en längre
artikel –
Konsten att avbilda människor/Något om folktypstudiets teknik.
121
Artikeln var ett slags fortbildning om den lämpligaste tekniken för att avbilda folktyper. Det går inte att undvika att märka hur engagerad docent Odencrants var i projektet, när man tar del av artikeln. Han skrev bland annat om vikten att använda färgkänsliga plåtar vid fotografering inför folktypsutställningen, och han jämför med exempelvis Svenska Turistföreningens bilder av människor:
120 Johansson, Björn Axel (2017). Att se världen: svensk fotografi under 175 år. (Dædalus 2016/2017) Stockholm: Tekniska museet, s. 162. 121 Ibid (2017), s. 163.
61
669
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Det kan ej nog framhållas, att färgkänsliga plåtar aldrig ge sämre, alltid något bättre, och med gulskiva mycket bättre resultat. Litet var har nog sett de negerbilder, solbränna ger upphov till - dem slipper man då ifrån. Likaså från fräknar och ojämnheter i hyn. Även ögonen komma mer till sin rätt - och vår nordiska blondhet förbytes ej av kameran till mörka lockar.
122
När fältinventeringarnas fotografering genomfördes skedde detta oftast i samma byggnad där inventerarna hade sin tillfälliga bas i den aktuella byn. Ofta kunde basen vara belägen i folkskollärarens tjänstebostad eller i ett skolhus. I samband med fotograferingen togs även övriga måttuppgifter som sedan fördes in på fältkortet. För fotograferingen användes i vissa fall även ett tygstycke som bakgrund, för att få en neutral bakgrund. I vissa bildserier tagna i samma by känns ofta bakgrunden igen, och därför går det ibland att identifiera i vilket hus, arbetet utfördes.
När institutets verksamhet bedrivits några år utökades mängden materiel för fältarbetet allt eftersom. Depåer med mätinstrument fanns på strategiska platser i Tornedalen – Lannanmaa, där lokala aktörer kunde utföra inventeringar enligt instruktioner från institutets ledning. Hur länge dessa inventeringar pågick lokalt är dock svårt att fastställa, på grund av det bristfälliga arkivmaterialet.
3.5 Regionala medhjälpare I de undersökningar som bedrevs i Torne lappmark av Lundborg mer eller mindre kontinuerligt från 1913 hade han god hjälp av enskilda medhjälpare samt av deras lokala nätverk, vilket också var en förutsättning för Lundborg att komma närmare den lokala befolkningen i fältstudierna. Under perioden fram till att Institutet för rasbiologi startade 1922 var det lokala och det regionala nätverket en avgörande faktor för att över huvud taget kunna genomföra de rasbiologiska fältstudierna. När det gäller arkivmaterial som belyser de lokala medhjälparna i Tornedalen är det i huvudsak de nordligaste delarna av området som materialet belyser.
Den tidigare nämnde medhjälparen Georg Bergfors var en av Lundborgs mest förtrogna medarbetare och en nyckelperson för Lundborg att på ett effektivt sätt verka i de vidsträckta områdena som
122 Särtryck bilaga i
Svenska Dagbladet 1918. Svenska folket i bild. En typutställning i konst.
62
670
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Torne lappmark utgjorde. Georg Bergfors byggde privat upp ett lokalt klipparkiv om rasforskningens utveckling i Sverige, där de flesta artiklarna var skrivna av honom själv. Artikelsamlingen omfattar totalt 9 klippböcker och är i dagsläget placerat i Kiruna kommuns centralarkiv.
Det går inte att ta miste på Georg Bergfors djupa engagemang för rasbiologin, i synnerhet inte om man tar del av hans artikel i jubileumsskriften för den svenska rasbiologins historia som ges ut 1921. Skriften gavs ut på engelska med titeln
The Swedish Nation In
Word and Picture och den skulle marknadsföra den svenska rasbiologins
framsteg som forskningsområde.
Georg Bergfors artikel i publikationen bar titeln
The Swedish
nationalcharacter – Scattered thougts and aphorisms from different sources är en
beskrivning av den svenska rasens överlägsenhet genom tiderna. Artikeln publicerades senare även i en svensk version som stöd för rasbiologins arbete. Georg Bergfors avslutar sin artikel i lika högtravande stil som merparten av artikeln:
Slutligen kan det vara tillräckligt att säga, att Sverige är det äldsta oberoende kungariket i Europa. Högsinta gärningar har åstadkommits av svenskar i alla tider, till fördel och ära för sitt eget hemland.
123
Även Georg Bergfors bror Gustaf arbetade tidvis åt Lundborg med inventeringar. Gustaf Bergfors reste för rasbiologiska institutets räkning till Hawaii 1927, där han genomförde omfattande inventeringar och mätningar av polynesier. Med sig hem hade han över 1 000 ifyllda blanketter med registrerade observationer från både Hawaii och Samos. Underlaget användes inom institutet för föreläsningar och artikelskrivande.
Förutom Georg Bergfors var lappfogden och folkskolläraren Olof Holm en av de viktigaste lokala personerna i det lokala nätverket för rasbiologins fältstudier. Olof Holm ägde stor kännedom om geografin, färdvägar och byarnas innevånare i övre Tornedalen. I egenskap av folkskollärare åtnjöt han även en viss auktoritet hos byborna, eftersom han dels var flerspråkig, dels var en representant för det lokala styret inom Jukkasjärvi landskommun. När han senare
123 Lundborg, Herman och Runström John (1921).
The Swedish nation in word and picture. [A jubilee
book given out, with the cooperation of experts commissioned by the Swedish society for racehygiene] Stockholm: Tullberg, s. 34–38.
63
671
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
även rekryterades som lappfogde, det vill säga statens tillsyningsman för rennäringen i övre Tornedalen, stärktes hans auktoritära ställning bland allmogen. Holm blev därför den idealiske medhjälparen i det lokala nätverket för institutets fortsatta verksamhet i området.
Även Olof Holms syster Hilja Holm kom att bli en viktig medhjälpare i fältinventeringarna, främst när urfolket samerna skulle inventeras. Hennes roll som nomadskollärarinna och flerspråkig gav henne en speciell ställning bland samerna.
Författaren Sara Ranta-Rönnlund (f. Pojdnakk, 1903–1979) beskriver i boken
Nådevalpar hur auktoritära folket i byarna uppfattade Lundborg
och hans medhjälpare. Lundborg kom till fjällbyn Årsojokk uppe i Kalix älvdal vid midsommartid 1919. Förutom nomadskollärarinnan Hilja Holm hade Herman Lundborg vid detta tillfälle även med sig sonen Gunnar Lundborg.
Sara Ranta-Rönnlund beskriver när Lundborg anländer med sitt följe till byn och berättar att såväl Hilja Holm som sonen Gunnar bär samiska dräkter med lokalt mönster och färgsättning, för att möjligen dämpa osäkerheten och rädslan hos de som ska undersökas:
En dag vid midsommartiden kommer en båt med en gråsprängd herre och en pojke på 16 år, klädd i lappdräkt. Det är biologen och hans son och med dem följer en lärarinna som är igenkänd, lappfogden Holms syster Hilja, som förestod professorns hushåll. Professorn tar in i två kåtor, som tidigare ställts iordning för honom. Per Huuvas sommarkåta använder han till sovrum för sig själv och sonen. Husföreståndarinnan ligger i kökskåtan, som samtidigt tjänar som matrum. Professorn tar emot sina gäster i husföreståndarinnans kåta.
124
Man kan notera att Sara Ranta-Rönnlund använder ordet ”gäster” för beskrivningen av de boende i Årosjokk, som Lundborg skulle mäta och beskriva grundligt. Vidare skriver Ranta-Rönnlund hur det gick till när Lundborg visade på sin son hur han skulle undersöka folket i byn, för att skingra den oro de kände inför aktiviteten:
Professorn visade först på sin son vad han tänkte göra. Många av barnen var rädda men lugnade sig, när lärarinnan helskinnad och med bibehållet utseende klarade sig igenom mätningarna.
124 Ranta-Rönnlund, Sara (1971).
Nådevalpar: berättelser om nomader och nybyggare i norr. Stockholm:
Askild & Kärnekull, s. 82.
64
672
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Professorns son skrev på ett papper medan fadern halvhögt dikterade obegripliga siffror och konstiga ord. Det analyserades och det mättes längder och kroppsvikter och det undersöktes ögonfärger.
125
Det framgår även av Ranta-Rönnlunds bok att hon inte var helt negativt inställd till Lundborgs inventeringsarbete hemma i Årosjokk, eller till rasbiologin som företeelse. Hon återger däremot vad hon hört berättas om Lundborgs arbetsresor i Torne lappmark som inte alltid var odelat positivt:
Professorn var inte omtyckt av alla, ty han fällde yttranden om folks troliga härstamning som i vissa fall retade de utsatta. Lundborg fick en gång syn på en bondson, som härstammade från en gammal släkt. Lundborg stannade och såg intresserat på den mörkhyade mannen med yviga ögonbryn:
– Nej men se! En fullblodstattare!
Man kan förstå att sådana yttranden inte gjorde professorns vetenskap populärare, och att dessa läror misstros av många även om de icke längre kallas rasbiologi utan bär ett annat namn.
126
Men vad kunde ursprungsfolket samerna och tornedalingarna egentligen sätta emot när statens utsände, i kraft av en lokal auktoritet och en professor, utförde sina undersökningar i enlighet med statens beslut? En redan stark auktoritetsrädsla förstärktes förmodligen av den närgångna undersökningen, och det hela underbyggde sannolikt känslan av mindre värde ur ett storsvenskt perspektiv.
Undersökningen har tidigare beskrivit de lokala læstadianpredikanternas roll som auktoritära ledare och deras medverkan i fältundersökningarna. En tydlig medhjälparna i denna inomkyrkliga väckelserörelse, vilket även kan ses som ett nätverk i systemet Svenska kyrkan, var missionsföreståndaren August Lundberg.127
Lundberg tillhörde det ledande skiktet inom den östlæstadianska riktningen i Torne lappmark. I samband med att Herman Lundborg genomförde fältstudier i Sopperobyarna var August Lundberg en nyckelperson i sin roll som læstadianpredikant, och i och med att
125 Ibid (1971), s. 83. 126 Ranta-Rönnlund, Sara (1971). Nådevalpar: berättelser om nomader och nybyggare i norr, s. 84. 127 Se avsnitt 3.3 Medhjälparnas roll i det lokala perspektivet.
65
673
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Lundberg bejakade och godkände undersökningarna fick Herman Lundborg tillträde till de enskilda familjerna i de starkt læstadiankristna familjerna.
En annan medhjälpare för rasbiologin som ofta syns i olika aktiviteter i det lokala nätverket var den tidigare nämnde författaren och konstnären Ossian Elgström. Elgström hade medhjälparna lappfogden Holm i Svappavaara och kyrkoherden Bergfors i Vittangi som viktiga kontakter och som utgångspunkt för sina egna undersökningsresor i övre Tornedalen.
Elgström bedrev egna inventeringar av såväl ursprungsfolket samerna som tornedalingar, på uppdrag av Nordiska museet. I de tre utgåvorna
Lappalaiset, Hyperboreer och Karesuandolapparna beskriver Elgström
tornedalingar och urfolket samerna, i främst Jukkasjärvi, Vittangi och Karesuando församlingar, och Engström anlägger ett blandat konstnärligt, etnologiskt och rasbiologiskt perspektiv på folkgrupperna. Det finns otaliga exempel i dessa böcker på att Elgström beskriver ursprungsfolket samerna och den nationella minoriteten tornedalingar på ett nedlåtande sätt.
Även Elgström hade lappfogden Holm i Svappavaara och kyrkoherden Bergfors i Vittangi som viktiga kontakter och som utgångspunkt för sina undersökningsresor i Tornedalen, vilket tydligt visar det lokala nätverkets tillgång för fältstudierna.
3.6 Hur tornedalingar framställs i institutets material
Allt material och alla data som inhämtades under de omfattande fältinventeringarna systematiserades och arkiverades därefter i institutets eget arkiv.128 Merparten av det insamlade materialet användes sedan för att konstruera olika grafer och diagram som skulle påvisa de olika rasernas utbredning i Sverige. Samtidigt var huvudändamålet med fältinventeringen och insamlandet av data att påvisa den hotande degenereringen av den nordiska rena svenska rasen. Hotet ansågs vara det som föll utanför den föreställda normen för den nordiska rasen och till hotet hörde bland andra grupper även tornedalingar.
Bildmaterial brukar generellt benämnas ”tyst kunskap”
(eng. tacit
knowledge) inom den historiska forskningen. Begreppet tyst kunskap
innefattar exempelvis traditioner, bilder, anteckningar, brev,
128 Broberg, Gunnar (1995), s. 18.
66
674
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
konstverk, målningar – helt enkelt olika uttryck som på ett eller annat sätt kan verifiera utsagor i berättelsen. Bilden är bland annat ett viktigt tidsdokument som understödjer primärkällor i arkiv, till exempel intervjuer, dokument och viss litteratur. Därför innehåller bilden tyst och informell kunskap och kompetens.129
Men denna tysta kunskap kan även användas i olika syften, beroende på vem som presenterar bilden och hur detta görs. I det efterlämnade bildmaterialet från Institutet för rasbiologi utgör merparten av bildmaterialet ett ovärderligt och viktigt material för såväl forskningen som efterlevande släktingar till de avfotograferade.
Ett exempel på det dualistiska innehållet i en bild är ett fotografi taget av fotografen Borg Mesch i Tornedalen, Kurravaara by, cirka 1901. Bilden föreställer en familj utanför sitt hem och bilden är tagen strax innan delar av familjen är på väg till sina dagliga sysslor. I institutets propaganda användes bilden både i den omfattande folktypsutställningen och i ett flertal publikationer.
I det tidigare omtalade praktverket Svenska folktyper beskrivs bilden bland annat på sidan 49 övre sidan, enligt följande: Huvudrubrik –
Norrbottensfinnar och finska typer. Underrubrik – Norrbottensfinnar utanför hemmet.130 I övrigt finns inga förklarande texter om personerna på
bilden utan bilden ingår i stycket
Norrbottensfinnar och finska typer bland
svensk befolkning i Sverige och Svensk-Finland.
Själva avsnittet i boken innehåller exempel på rasindivider som utgör ett hot mot den nordiska rasen. Genomgående i avsnittet (sidorna 43– 70) är de avbildade människorna anonymiserade och objektifierade, och de representerar endast exempel på lägrestående raser som utgjorde ett hot mot den föreställda svenska nordiska rena rasen.131
Men bilden har även en helt annan berättelse, beroende på vem som tillåts äga berättelsen. Bilden återfinns i ett flertal hem hos släktingar till personer på bilden, och där berättar bilden om släktingar med namn och egna berättelser, länkade till levande släktingar i vår samtid.
Människorna på bilden deltog till det svenska välfärdsbygget på olika sätt, exempelvis med arbete i det nya gruvsamhället Kiruna, där de i
129 Persson, Curt (2015).
Hjalmar Lundbohm: en studie om ledarskap inom LKAB 1898–1921. Diss.
Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Luleå: Luleå tekniska universitet, s. 23. 130 Lundborg, Herman (1919), s. 49. 131 Ibid (1919), s. 43–70.
67
675
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
generationer har skapat välstånd för nationen i över 135 år. Människorna på bilden har identiteter och namn och de är väl kända i norra Tornedalen. Bilden föreställer en del av familjen Larsson i Kurravaara by, belägen vid Torneälven cirka 13 km nordöst om Kiruna.
Personerna är på intet sätt okända. Från höger i bild sitter Elmina Maria Larsson (1901–1965) i famnen på sin mor Maria Kristina Larsson (f. Isaksdotter, 1871–1940) från Vittangi kyrkby. Elmina var äldsta dottern i en syskonskara på 12 barn till Maria och hennes make. Bredvid henne till vänster står Marias svåger, Elias Larsson (1871– 1948) född i Kurravaara by. Till vänster om honom finner vi pigan Helena Karolina Bogdanoff (f. Mickelsdotter, 1873–1948) som håller om Marias äldste son Axel Vilhelm (1900–1961) sittandes på faderns näverkont. Till vänster om Helena Karolina står Henrik ”Heikki” Johansson Ulkulahti (1850–1928) och till vänster om honom står den finske timmermannen Karl Majava (1837–1917). I förgrunden står Karl Majavas son Sanfrid Valter (1888–) med kaffepannan i högerhanden. Sanfrid utvandrade vintern 1910 till Kanada tillsammans med hustrun Sofia Karolina (1889–) och deras gemensamma barn Hjalmar Theodor (1909–).132
I boken är personerna på bilderna helt anonymiserade men i samband med försvars- och jordavrymningsarbetena vid Kiirunavaara vid samma tid, var dessa lantalaiset avgörande för att kunna genomföra de omfattande förberedelserna för gruvdriften.
Dessutom var de förutsättningen för att lösa logistiken med materieloch persontransporter i det otillgängliga området. Maria Larsson (f. Isaksdotter) och svägerskan Eva-Lisa Lindmark (f. Larsdotter, 1874– 1963) drygade ut hushållskassan genom att åta sig omfattande materieltransporter mellan Kurravaara och Luossajärvi, utöver det stora arbete som de gjorde hemmavid. Det kan också noteras att merparten av personerna på bilden, som alltså togs cirka 1901, även fotograferades under fältinventeringarna 1916–1920.
En viktig detalj i dessa omfattande fotograferingar av tornedalingar är att ingen av de undersökta fick någon information om vad alla bilder och mått skulle användas till. Denna kunskap fick de utsatta först när institutets material började publiceras i bokutgåvor och artiklar, men det dröjde lång tid innan dessa praktverk nådde till Tornedalen och blev tillgängliga för vanliga medborgare.
132 Okänt när medlemmarna i familjen dog efter flytten till Kanada.
68
676
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Det som är slående i det rasbiologiska materialet är den höga fotografiska kvaliteten och den konstnärliga verkshöjden i bilderna tagna i fältarbetet. Samlingarna ordnades systematiskt, och för varje bild gjordes noggranna anteckningar i ett formulär. Förutom uppgifter om skallindex antecknades även ögonfärg, synliga kännetecken och synliga kroppsfunktionsnedsättningar, exempelvis om personen var halt, samt andra fysiska yttre kännetecken.
Ibland förekommer namn på individen vid enstaka monterade fotografier på planscher i samband med någon utställning, men det vanligaste är att personerna är anonymiserade och på så sätt även fråntagna sin identitet även i presentationen – något som förstärker överhetens nedlåtande inställning till individerna eftersom man objektifierar personerna ur ett negativt perspektiv.
I det efterlämnade bildmaterialet efter Institutet för rasbiologi har ett urval av de arkiverade bilderna gjorts för denna undersökning, för att kunna överblicka hur institutet valt att presentera gruppen tornedalingar, kväner och lantalaiset i sitt interna material.
Det efterlämnade bildmaterialet från institutet omfattar 12 123 bilder, fördelat på 105 olika album samt 54 mappar och kuvert. Alla bilder är gruppindelade i 15 avdelningar A–O, enligt nedan:
A Album med allmänt orienterande innehåll. B Övervägande nordiska typer. C Övervägande ostbaltiska typer. D Lappar och lappblandad befolkning. E Judar. F Vallonättlingar. G Zigenare och deras ättlingar. H Diverse blandtyper. I Yrkesgrupper. J Landskapsbefolkningar. K Tvillingar och trillingar. L Brottslingar och andra undermåliga. M Helbilder med mera. N Kåtor och stugor. O Främmande rastyper.
133
133 Carolina Redivivas arkiv.
69
677
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
För undersökningen har ett urval av bildmaterialet gjorts utifrån tillgänglighet, omfattning och den tid som stått till förfogande under rådande omständigheter.134 Urvalet har omfattat bildmaterial ur nedanstående kategorier, för att belysa material som beskriver tornedalingar:
A Album med allmänt orienterande innehåll. A:4 Finnar och lappar i Sverige, urval. A:7 Rasbiologiska institutets utställning å
Svea Rike 1930–
1931.
C Övervägande ostbaltiska typer. C:1 Finska typer, huvudsakligen från Norrbotten 1916– 1922. C:2 Finska typer. C:3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) och närliggande byar. C:4 Norrbottensfinnar.
D Lappar och lappblandad befolkning. D:31 Nomadskolebarn från Jukkasjärvi 1932. D:37 Blandbefolkning från Gällivare 1932. D:38 Lappar och finnblandad befolkning från Gällivaare.
M Helbilder med mera. M:3 Manliga rastyper, finska och ostbaltiska blandtyper. M:5 Kvinnliga rastyper (lapska, finska och andra.) M:9 Helbilder av nomadskolegossar från olika lappmarker. M:10 Helbilder av nomadskoleflickor från olika lappmarker.
Fotografier i mappar och kuvert – kuvert nr. 1–21, 23–48 och 50–52.
25: Godsägare, fabriksägare, direktörer, ingenjörer. 30: Kända svenskar.
135
Bildmaterialet från fältinventeringarna presenterades på olika sätt i publikationer och förevisningar. Första tillfället när bilder där tornedalingar visades var, förutom i enstaka artiklar, i samband med den stora folktypsutställningen. Typiskt objektifierades de enskilda individerna ur den nationella minoriteten tornedalingar i utställningen,
134 Med rådande omständigheter avses den begränsade tillgängligheten till arkivinstitutionerna under covid-19-pandemin. 135 Carolina Redivivas arkiv.
70
678
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
där prefix för gruppen angavs på olika sätt. Växelvis benämndes gruppen som
- finska typer från svenska finnbygden - finnar och lappar i Sverige - finska typer huvudsakligen från Norrbotten - blandbefolkning - Norrbottens finnar och finska typer - typisk finne - lapp-finska.
Genomgående objektifieras de avbildade personerna och beskrivs utan namn eller härkomst och sammanhang.
Vidare anges exempel på individer ur den rena nordiska rasen i bokverket
Svenska folktyper oftast med både namn och sysselsättning.
Som ett exempel på ren svensk folktyp förevisas bland annat en bild på den världsberömda sångerskan Jenny Lind (1820–1887).136 Ytterligare exempel ges på sidan 134, där bland andra biskopen i Luleå stift Olov Bergqvist (1862–1940) samt ärkebiskopen Nathan Söderblom (1866–1931) samt Petrus Kenicius (1555–1632) som var biskop i Uppsala, beskrivs som goda svenska folktyper.137 Några sidor därefter (sidan 136) presenteras under rubriken Rena
nordiska typer och svenska blandtyper gruvdisponenten Hjalmar
Lundbohm som ett exempel på god svensk rastyp. Bilden är ett fotografi av konstnären och nära vännen Carl Wilhelmssons (1866– 1928) oljemålning av Lundbohm, när denne sitter på verandan vid sin tjänstebostad i Kiruna.138 För övrigt återfinns konstnärens eget porträtt på sidan 135 med undertexten
Konstnär, bördig från Bohuslän.
Övervägande svensk typ.
Att disponent Lundbohm exemplifierar nordisk blandtyp förefaller kanske märkligt med anledning av att han var relativt kortvuxen och med största sannolikhet inte nådde fram till idealmåtten för den föreställda nordiska rena rasen. Men anledningen till att dessa personer framställs som goda exempel är sannolikt deras stöd som aktanter till rasbiologin som verksamhet.
136 Lundborg, Herman (1919), s. 7. 137 Ibid (1919), s. 134. 138 Ibid (1919), s. 136.
71
679
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
4 Sammanfattning – slutord
Denna studie om i vilken omfattning den nationella minoriteten tornedalingar förekommer i Institutet för rasbiologis undersökningar från verksamhetens start fram till dess avveckling tar även upp förarbetet inför institutets etablering med anledning av de tidiga fältundersökningarna i Tornedalen.
För att få en uppfattning om komplexiteten i frågeställningen är det nödvändigt att i undersökningen även resonera om definitioner och begrepp vad gäller tornedaling, Tornedalen och det icke-homogena perspektivet i undersökningen. Undersökningen har även försökt att kort beskriva hur rasbiologin etablerades som vetenskap i Sverige och slutligen växte samman med den politiska idén om en föreställd homogen nation genom försvenskningsprocessen.
Det är även nödvändigt att här i undersökningens slutord framhålla att alla fem nationella minoriteter, inklusive urfolket samerna, var offer för de negativa konsekvenserna av Institutet för rasbiologis verksamhet. Detta innebär att dessa folkgrupper delar den utsatthet och kränkning som åsamkats av rasbiologins verksamhet, om än i olika proportioner och genom delvis skilda upplevelser.
I grunden syftade den svenska rasbiologin genom det statliga uppdraget till att urskilja ett hot mot den svenska nordiska rasen genom att identifiera avvikande folkgrupper från den föreställda homogena nordiska rasen. I den tresidiga programförklaringen inför institutets start tecknar den nytillsatte chefen Herman Lundborg, den inledande verksamhetsförklaringen:
Den rasbiologiska forskningen, som arbetar för ett högt och ädelt mål: skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper, växer sig för varje dag allt starkare. Den utgår från den synpunkten, att det ej gives högre värden i ett land än själva folkmaterialet, helst om detta, såsom hos oss, av gammalt är av god beskaffenhet, denna forskningsuppgift är att närmare utreda och kartlägga alla de förhållanden beträffande ärftlighet och miljö, som förorsaka ett höjande eller ett sänkande av ett folks inre värde. Fasta hållpunkter och direktiv kunna först härigenom givas statsmakterna vid deras strävan att befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning.
139
139 Lundborg, Herman (1922), s. 49–52.
72
680
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Grunden i verksamheten för det nya institutet var alltså att identifiera hotet mot degenereringen av den rena nordiska rasen i Sverige, ett hot som redan innan institutet startat identifierats i det som i vår samtid betecknas som Sveriges nationella minoriteter och urfolk.
Undersökningen har beskrivit hur Institutet för rasbiologi startats, finansierats samt hur verksamheten var organiserad från dess start till dess att verksamheten upphörde i sin ursprungliga form 1958, för att sedan inkorporeras i olika delar under Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Undersökningen har även beskrivit vilka medhjälpare som gjorde detta möjligt samt på vilket sätt förarbetet och de viktiga nätverken genom lobbyverksamhet arbetade med att påverka det politiska parlamentariska systemet i Sverige till att grunda ett rasbiologiskt institut – det första statligt finansierade i världen.
Institutet för rasbiologi lobbades fram i en tid när försvenskningsprocessen var en stark rörelse inom nationalstaten Sverige. Unionsupplösningen med Norge och första världskrigets prövningar stärkte försvenskningspolitiken och lyfte fram den föreställda homogena bilden av en svensk nation med en svensk alltigenom lik folkstam.
Den svenska rasbiologin bör därför ses som en solitär verksamhet i försvenskningspolitiken, där målet var att gradera den svenska befolkningen efter rastillhörighet för att synliggöra hot och möjligheter för den svenska folkstammen kortsiktigt och på längre sikt. En politisk enighet gav verksamheten legitimitet från start trots ett motstånd från akademin, och därför inordnades institutet från starten inte under någon fakultet inom universitetsmiljön.
Undersökningens olika frågeställningar från kommissionen kretsar i huvudsak kring agerandet och konsekvenser av rasbiologin vad gäller agerandet dels av institutet som verksamhet, dels av individer i verksamheten.
I det kortsiktiga perspektivet, när verksamheten pågick med institutets av politiken fastställda verksamhetsplan, uppfattades verksamheten som vilken statlig organisation som helst inom statsförvaltningen.
Få, om ens några, negativa eller ifrågasättande röster mot verksamheten kan spåras inom de dåvarande politiska ideologier som fanns representerade i den svenska riksdagen. De få röster i riksdagen mot
73
681
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
etableringen handlade i huvudsak om ekonomi och att det i efterkrigstidens Sverige var oansvarigt att satsa drygt 80 000 kronor på verksamheten.140 Inte heller kan det i materialet skönjas några röster i dagspress som reste några etiska tvivel om verksamheten vid tiden för starten av institutet.
Det är tydligt att Herman Lundborg väldigt tidigt blir i det närmaste besatt av att studera rasblandningen mellan de olika folkgrupperna i Tornedalen, för att med hjälp av resultaten påvisa den hotande degenereringen av den rena nordiska rasen. Med hjälp av statliga stipendier och privata donatorer var det möjligt för honom att redan från 1913 genomföra fältstudier av tornedalingar, och från och med den första resan till Tornedalen startade det viktiga nätverksbygget och relationsbygget med lokala medhjälpare, för att långsiktigt och strategiskt bygga upp en lokal plattform.
Med stöd från de aktiva nätverken och lobbyföreningarna SSFR och Mendelska Sällskapet kunde Lundborg effektivt marknadsföra betydelsen av att staten borde starta ett statligt institut för rasbiologi, vilket till slut gav resultat 1921.
De för fältundersökningarna så viktiga lokala medhjälparna har kunnat identifieras och beskrivits när det gäller den övre delen av Tornedalen. Med anledning av covid-19-pandemin har dock dessvärre tillgången till bredare arkivmaterial varit starkt begränsad under tiden för studien. Därför bör en senare studie genomföras för att kartlägga lokala nätverk och medhjälpare i sydöstra Tornedalen och Gällivarebyarna. Dock visar redan denna undersökning hur viktigt det lokala närverket var för fältstudierna.
Vilka konsekvenser fick då verksamheten för den nationella minoriteten tornedalingar?
Innan institutet var verksamt i fältarbete och Lundborg bedrev egna fältstudier finansierade av stipendier och donatorer, fanns inte kunskapen hos de personer som blev utsatta för rasbiologiernas inventeringar om vad arbetet skulle leda till och varför det genomfördes. Det skulle dröja fram till att folkupplagorna av institutets utgivningar och lokala tidningsartiklar nådde in till Tornedalen och till de människor som berördes.
140 För verksamheten äskades cirka 80 000 kronor och man beviljades cirka 60 000 kronor vid starten 1922.
74
682
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
En konsekvens av rasbiologins agerande när de första resultaten av fältundersökningarna gavs ut i tryck blev inledningen på en tystnadskultur hos tornedalingar. Denna tysthetskultur kom att bäras av en kollektiv skam genom generationer. Redan i den första stora utgåvan av
Svenska folktyper är det övertydligt vilka folkgrupper som
utgör hotet mot den svenska folkstammen, men det kom att ta lång tid innan denna praktutgåva når det Tornedalen och dem det berör. Ytterst få personer hade möjlighet att förvärva boken – allra minst de tornedalingar som exponeras som lägreståenderaser i framställningen.
Men när barnen i folkskolorna och arbetsstugorna i Tornedalen fick läsa om rasbiologin och degenereringshotet mot den svenska folkstammen i klassuppsättningarna av folkupplagan av
Rasbiologi och
rashygien, kunde de inledningsvis läsa på titelbladet en slags eldskrift
som återkommer i fler utgåvor:
Ett folkmaterial av god rasbeskaffenhet är
ett lands största rikedom.
141
Längre fram i samma bok kan de läsa vidare om vilka som utgjorde degenereringshotet: deras egna föräldrar och deras mor- och farföräldrar.
Här beskriver Lundborg de två fienderna till det svenska folket – det yttre hotet och det inre hotet. Det yttre hotet är de rovlystna grannarna, och andra maktgrupper som vill ta över landet. Men det inre hotet ansåg Lundborg vara av allvarligare natur:
De inre däremot, som äro minst lika betydelsefulla, sammanhänga på det allra närmaste med frågor rörande orsakerna till ett folks urartning (degeneration). Härmed menas ärftligt betingad undermålighet av ett eller annat slag.
/---/
Ingen har rätt att skjuta dessa problem åt sidan, ty folkets framtid beror på, hur vi handla eller t. o. m. på vad vi underlåta att göra.
142
I boken kunde barnen sedan läsa vilka raser som utgjorde hotet och i slutet av boken finns ett mindre bildgalleri som visar exempel på dessa raser. Här fanns bilder på deras egna släktingar under rubriken
främmande rastyper.
143
141 Lundborg, Herman (1922), s. II, titelbladet. 142 Ibid (1922), s. II titelbladet och s. 15. 143 Lundborg, Herman (1922), s. II titelbladet och s. 169, plansch II.
75
683
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Ett tydligt exempel på hur rasbiologin även var en solitär del i den övergripande försvenskningsprocessen är att institutet gav klassuppsättningar av folkupplagan av
Rasbiologi och rashygien till
arbetsstugorna i Norrbotten och länets folkskolor.
I undersökningen framkommer det i intervjuer hur svårt det är att hantera kunskapen om vad rasbiologin stod för och den tysthetskultur som omgärdade hela den svåra frågan.144 I samtal med barn och barnbarn till personer som blev utsatta för rasbiologernas undersökningar beskrivs i flera av samtalen hur skam om vetskapen ledde till tystnad. När de personer som till slut fick se sig själva i institutets publikationer och artiklar, vilka pekade ut dessa människor som ett hot och en lägre ras, slöt sig skammens tystnad. Barnen till de personer som förevisades i de olika publikationerna fick aldrig det samtal som hade behövts. Inte heller barnbarnen fick någon kunskap om det, eftersom det svenska samhället generellt inte ventilerade ämnet från 1960-talet och fram till nu.
Den stigma som drabbade tornedalingar var en stigmatisering såväl på ett individuellt som på ett kollektivt plan. Stigmat blev dessutom tyngre i samverkan med den pågående försvenskningsprocessen, med alla dess delar. Detta påverkade och förminskade gruppen tornedalingar och det påverkar dem fortfarande, både individuellt och kollektivt.
Stigmat i sig skapade även en begränsning i levnadsbetingelserna, för såväl individen som gruppen. När nästa generation som växte upp i slutet av 1930-talet – en generation vars föräldrar och mor- och farföräldrar utsattes för inventeringarna – fick kunskap om vad institutet hade för uppgift och vetskap om att de blivit betraktade som en lägrestående ras och ett hot mot den svenska folkstammen, ledde detta i några fall till personliga tragedier.
I intervjumaterialet kan utläsas att individer hävdar att skallmätning förekommit i Tornedalen så sent som på 1960-talet. I undersökningen har inget i källmaterialet kunna verifiera att skallmätning vid den tiden skulle ha varit en pågående verksamhet sanktionerad av staten. Däremot kan det mycket väl ha utförts skallmätning av enskilda personer
144 Med intervjuer avses tidigare intervjuer i förstudien. Persson, Curt (2018).
”Då var jag som en
fånge”: statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet.
Övertorneå: Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset: Met Nuoret, ss. 67–74.
76
684
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
utan sanktion från Uppsala universitet och den institution där verksamheten sedermera verkade, och inkorporerades inom universitetets medicinska fakultet.
Att någon form av aktiviteter från institutet förekom relativt sent i tid kan ändå fastslås, eftersom det i slutet av institutets verksamhetsperiod levererades serier av hälsokort på avgångsklasser i folkskolan, bland annat från Korpilombolo och Tärendö landskommuner.145
Rasbiologiska institutets siste chef, genetikern Jan Arvid Böök (1915– 1995), ledde verksamheten som föreståndare fram till 1958. Då ägnade sig institutet åt mer vetenskapligt underbyggd forskning inom genetik. Böök genomförde bland annat omfattande studier i Tornedalen, där studierna ingick i ett större projekt som syftade till att belysa eventuella effekter av nära giftermål inom släkt. Förmodligen uppfattades dessa undersökningar som en rasbiologisk studie av dem som blev undersökta.
Det är även känt från intervjuer att lärarstuderande fortfarande under 1960-talet kunde läsa extra kurser i fysisk antropologi vid Uppsala universitet. Flera av dessa lärare tjänstgjorde sedan i Tornedalen med så kallade finnbygdsstipendier. I olika intervjuer berättar personer om lärare som tillämpat antropologiska mätningar (skallmätningar) på elever i olika byskolor i Tornedalen. Dessa aktiviteter har dock inte kunnat vederläggas eller verifieras av källmaterialet i denna undersökning, och troligast är att handlingarna utförts på eget initiativ av enskilda lärare.
Institutet för rasbiologi kan i det historiska perspektivet ses som ett av flera verktyg som användes för att forma den föreställda bilden av den homogena nationen. I efterdyningarna av första världskriget och de ekonomiskt svåra tiderna sökte nationalstaternas politiker efter komponenter och argument för att konstruera bilden av en framgångsrik nation.
För att synliggöra det unika och framgångsrika behövdes en motbild och här var idén om ett institut för rasbiologi en konstruktion som ingen kunde motstå. Genom ett institut skulle man genom de senaste vetenskapliga rönen kunna identifiera hoten mot den föreställda enhetliga svenska nationen.
145 Se avsnitt 2.4.2, s. 36–37.
77
685
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Det är tydligt i undersökningen att det inte råder någon homogen uppfattning om huruvida språkfrågan, undervisningen och rasbiologin upplevdes som övervägande negativa eller positiva för individen eller gruppen i försvenskningsprocessen – varken ur individens eller gruppens perspektiv.
I undersökningens process har många röster hörts om Institutet för rasbiologi och dess verksamhet, med fokus på tornedalingar. De allra flesta rösterna har tydligt i olika grader uttryckt en känsla av övergrepp, förnedring och förminskning. Samtidigt finns det röster som hävdar att Institutet för rasbiologi inte var något speciellt negativt och uttrycker samtidigt: ”Alla mättes ju.”
Argumentet att alla mättes har framförts ett antal gånger även i media och press i vår samtid, och visst ligger det en viss relevans i detta. Uppskattningsvis genomfördes mätningar av, vad det finns kännedom om, närmare 100 000 personer i Sverige av institutets medarbetare.
Men det är samtidigt viktigt att konstatera det som en av de många utsatta i intervjumaterialet uttrycker: Alla blev inte klassade som ett hot mot den rena svenska folkstammen, men det blev den nationella minoriteten tornedalingar.
78
686
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
5 Käll- och litteraturförteckning
5.1 Otryckt källmaterial Eriksson, Benjamin B (2013).
Delaktighet som pedagogik: föreställd ras och
publikpositioner i den svenska folktypsutställningen. [Examinerande uppsats: 45
hp. Mastersprogrammet i Humaniora: Idé och lärdomshistoria.] Uppsala universitet. I nternet:
portal.org/smash/get/diva2:648830/FULLTEXT01.pdf
5.2 Nätresurser Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Information och sökväg för Institutet för rasbiologis efterlämnade material. Översikt.
https://ub.uu.se/hitta-i-vara-samlingar/verk-och-samlingar-iurval/rasbiologiska-institutet/
, hämtat 2020-10-02.
Forskningsarkivet Umeå universitet: Handskriftssamlingen, prosten Georg Bergkvist:
https://arken.kb.se/downloads/se-q-handskrift-
74.pdf
, hämtat 2020-06-25.
Svensk arkivinformation SVAR Digitala forskarsalen:
https://sok.riksarkivet.se/digitala-forskarsalen
, hämtat 2018-03-04.
Arkiv Digital:
5:3 Arkiv Kiruna kommun centralarkiv. Tärendö landskommun skolarkiv. Korpilombolo landskommun skolarkiv. Carolina Rediviva Uppsala universitetsbiblioteks arkiv, Institutet för rasbiologis arkiv. Forskningsarkivet Umeå universitet. LKAB Kiruna arkiv, brevsamling. Jukkasjärvi landskommun arkiv/Kiruna kommuns centralarkiv. Riksarkivet Stockholm. Riksarkivet Landsarkivet Härnösand. Lannavaara–Arkivet. August Lundbergs efterlämnade brev, skrifter och handlingar.
5.4 Intervjuer Intervjuer gjorda i samband med förstudien 2017–2018.
79
687
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
5.5 Litteratur
Arbetsmarknadsdepartementet (2014).
Den mörka och okända historien: vitbok om
övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. Stockholm: Fritze.
Internet:
http://www.regeringen.se/sb/d/18375/a/237061
Aro, Stefan (2018).
Ette tohtia olla oma itte: samtalsbok om språk, tro och identitet i
Tornedalen. [Intervjuer av Roland Asplund] [Parallelltext på svenska och meänkieli]. Uppsala: Svenska kyrkan.
Baudou, Evert (1997).
Gustaf Hallström – arkeolog i världskrigens epok. Stockholm: Natur
och Kultur.
Björkman, Maria (2012). Från rasbiologi till ärftlighetsskräck: Nils von Hofsten, nätverket och steriliserings-verksamheten. Ingår i:
Socialmedicinsk tidskrift; 2012:1,
s. 35-43. Internet:
https://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/view/870/676
Blomqvist, Håkan (2006).
Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse för
nazismen. Diss. Stockholm: Stockholms universitet. Stockholm: Carlsson.
Broberg, Gunnar & Tydén, Mattias (2005).
Oönskade i folkhemmet: rashygien och
sterilisering i Sverige. 2., [utök] uppl. Stockholm: Dialogos.
Broberg, Gunnar (1995, 2002).
Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska
institutet. Lund: Avd. för idé- och lärdomshistoria, Univ.
Brännström, Olaus (1990).
Lannavaara-missionen och læstadianismen: [The
Lannavaara Mission and Læstadianism].
Stockholm: Almqvist & Wiksell
International. Catomeris, Christian (2004).
Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen genom tiderna.
Stockholm: Ordfront.
Drouard, Alain (1998). Concerning Eugenics in Scandinavia: an Evaluation of Recent Research and Publications. Ingår i:
Population, 3, 1998; Population, an
English selection, 11ᵉ année, n°1, 1999, p. 261-270. Internet:
https://www.persee.fr/doc/pop_0032-4663_1999_hos_11_1_6989
Düben, Gustaf von (1977 [1873]).
Om Lappland och lapparne, företrädesvis de
svenske: ethnografiska studier. 2. utg. [Faksimilutgåva] Stockholm: Gidlund i samarbete med Nordiska museet.
Elenius, Lars (2001).
Både finskt och svenskt: modernisering, nationalism och
språkförändring i Tornedalen 1850–1939. Diss. Umeå universitet.
Elenius, Lars (2016). Tornedalens skola i den etniskt neutrala nationalstaten. Ingår i:
Vägval i skolans historia; 2016:3.
Internet:
https://undervisningshistoria.se/tornedalens-skola-i-den-etniskt-
neutrala-nationalstaten/
Elgström, Ossian (1919).
Lappalaiset: resor i Lappland och Norge. Stockholm:
Bonnier. Elgström, Ossian (1922).
Hyperboreer: reseliv och forskningar bland
Jukkasjärvilapparna 1919-1920. Stockholm: Bonnier.
Elgström, Ossian (1922).
Karesuandolapparna: etnografiska skisser från Köngämä och
Lainiovuoma 1916˗1919. Stockholm: Åhlén & Åkerlund.
80
688
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Ericsson, Martin (2016).
Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet i Sverige:
en analyserande kunskapsöversikt. Stockholm: Forum för levande historia.
Furuhagen, Björn (2006).
Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter: en inventering av
forskningen. [Bilaga till regeringsuppdrag redovisat av Forum för levande historia 2007-03-30]. Stockholm: Forum för levande historia.
Fürst, Carl Magnus & Retzius, Gustaf (1902).
Anthropologia Suecica: Beiträge zur
Anthropologie der Schweden / nach den auf Veranstaltung der schwedischen Gesellschaft für Anthropologie und Geographie in den Jahren 1897 und 1898 ausgeführten Erhebungen.
Stockholm. Interne t:
https://weburn.kb.se/eod_best/metadata/142/EOD_2149142.htm
Gould Stephen Jay (1983).
Den felmätta människan. Stockholm: Alba.
Haavio-Mannila, Elina & Suolinna Kirsti (red.) (1991).
Studier kring gränsen i
Tornedalen. Stockholm: Nordiska rådet.
Hagerman, Maja (2006).
Det rena landet: om konsten att uppfinna sina förfäder.
Stockholm: Prisma.
Hagerman, Maja (2015).
Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta.
Stockholm: Norstedt.
Hagerman, Maja (2020). En svensk raspionjär. Ingår i:
Expo; 2020:3.
Internet:
https://expo.se/en-svensk-raspionjar
Hansson, Hertha (1994).
Alkemi, romantik och rasvetenskap: om en vetenskaplig
tradition. Nora: Nya Doxa.
Hübinette, Tobias (red.) (2017).
Ras och vithet: svenska rasrelationer i går och i dag.
Lund: Studentlitteratur. Johansson, Björn Axel (2017).
Att se världen: svensk fotografi under 175 år.
(Dædalus: Tekniska museets årsbok 2016/2017) Stockholm: Tekniska museet. Kramár, Leo (2009).
Rasismens ideologier: från Gobineau till Hitler. Stockholm:
Norstedt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 114. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upprättandet av ett rasbiologiskt institut, given på Stockholms slott den 11 februari 1921.
Larsmo, Ola (2022)
Lektion 11. En bok om rasbiologi. Kaunitz-Olsson
Lindmark, Albin (1963)
Torneå Lappmarks Kopparbruk anno 1655–1780.
Lindqvist, Bosse (1997).
Förädlade svenskar : drömmen om att skapa en bättre
människa. 2. uppl. Stockholm: Alfabeta.
Ljungström, Olof (2004).
Oscariansk antropologi: etnografi, förhistoria och rasforskning
under sent 1800-tal. [Ny, bearb. utg.] Hedemora: Gidlund.
Lundborg, Herman (1912). Rashygieniska sträfvanden I–III. Särtryck ur nr 27, 30, 32 och 33 av
Allmänna svenska läkartidningen.
Internet:
file:///C:/Users/JG/Downloads/NLS15A029350%20(1).pdf
Lundborg, Herman (1914).
Rasbiologi och rashygien: små populärvetenskapliga skisser.
Stockholm: Norstedt. Lundborg, Herman (1918).
Biologiska och kulturella verkningar av rasblandningar och
släktgiften: kort granskning och översikt. Uppsala: Almqvist & Wikséll. Tillgänglig på
81
689
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Internet:
file:///C:/Users/JG/Downloads/NLS18A061400.pdf
Lundborg, Herman (1919).
Svenska folktyper: bildgalleri, ordnat efter rasbiologiska
principer och med en orienterande översikt. Stockholm: Tullberg.
Internet:
record%3A104403&dswid=-9684
Lundborg, Herman & Runström John (1921).
The Swedish Nation in Word and
Picture: together with short Summeries of the Contributions made by Swedes within the Fields of Anthropology, Race-Biology, Genetics and Eugenenics. [A jubilee book given out, with the cooperation of experts commissioned by the Swedish society for racehygiene.] Stockholm: Tullberg.
Internet:
http://runeberg.org/swednation/
Lundborg, Herman (1921). Hybrid types of the human race: racial Mixture as a Cause of Conspicuous Morphological Changes of the Facial-type. Ingår i:
The
Journal of Heredity; 1921:6, s. 274-280.
Internet:
https://doi.org/10.1093/oxfordjournals.jhered.a102103
Lundborg, Herman (1922).
Rasbiologi och rashygien: nutida kultur- och rasfrågor i etisk
belysning. Stockholm: Norstedt.
Internet:
https://weburn.kb.se/metadata/103/digtryck_1192103.htm
Lundemark, Erik (1980).
Arbetsstugorna. (Tornedalica; 30) Luleå: Tornedalica.
Lundmark, Lennart (1998).
Så länge vi har marker: samerna och staten under
sexhundra år. Stockholm: Rabén Prisma.
Lundmark, Lennart (2002). ”
Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm-”: svenska
statens samepolitik i rasismens tidevarv. Bjurholm: Norrlands universitetsförlag.
Lundmark, Lennart (2007).
Allt som kan mätas är inte vetenskap: en populärhistorisk
skrift om Rasbiologiska institutet. Stockholm: Forum för levande historia.
Lundmark, Lennart (2008).
Stulet land: svensk makt på samisk mark. Stockholm:
Ordfront. Lynöe, Niels (2000).
Rasförbättring genom sterilisering: ett försök att värdera dåtidens
handlingar: en studie av Svenska läkaresällskapets skrifter 1920–1974. Stockholm:
Svenska läkaresällskapet. Martin, Rudolf (1914).
Lehrbuch der Anthropologie: in systematisher Darstellung mit
besonderer Berücksichtigung der anthropologischen Methoden. Jena: Fischer.
Motion nr 26 i andra kammaren. Av herr Björk i Jönköping m.fl. angående upprättande av ett svenskt rasbiologiskt institut (likalydande med motion nr 7 i första kammaren). Bihang till riksdagens protokoll 1920. 4 saml. 12 häft. (nr 26–28). Nordenstreng, Rolf (1917).
Europas människoraser och folkslag. Stockholm:
Norstedt. Persson, Curt (2008). Læstadianism: dess uppkomst, utveckling och riktningsformationer. Ingår i:
Norrbottens årsbok 2008, s. 134-165.
Persson, Curt (2012).
På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och
tornedalingar. 2. uppl. (Tornedalica; 62) Luleå: Tornedalica.
Persson, Curt (2015),
Hjalmar Lundbohm: en studie om ledarskap inom LKAB 1898–
1921. Diss. Luleå: Luleå tekniska universitet, Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap.
82
690
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Persson, Curt (2018). ”Då var jag som en fånge”: statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Övertorneå: Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset: Met Nuoret. Pettersson, Ulf (2020). Från rasbiologi till medicinsk genetik – en hisklig historia. Ingår i:
Medicinhistoriska Föreningens årsskrift 2020, s 169-185.
Ranta-Rönnlund, Sara (1971).
Nådevalpar: berättelser om nomader och nybyggare i norr.
Stockholm: Askild & Kärnekull. Retzius, Gustaf (1878).
Finska kranier jämte några natur- och litteratur-studier inom
andra områden af finsk antropologi. Stockholm: (Central-tryckeriet).
Riksdagen. Första kammaren. Motion 1920:7. Motion av herr Petrén, Alfred, m.fl., angående skrivelse till Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om upprättandet av ett svenskt rasbiologiskt institut. Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 saml. 6 häft. (nr 7). Interne t:
lagar/dokument/motion/motioner-i-forsta-kammaren-nr-7_DH2C7
Riksdagen. Andra kammaren. Protokoll 1921: 42, §7. Angående ett rasbiologiskt institut. Fredagen den 13 maj 1921. Interne t:
lagar/dokument/protokoll/1921-andra-kammaren-nr-42_DI9O42
Slunga, Nils (1993). ”
Skola för glesbygd”: arbetsstugor i norra Sverige. Luleå: Stiftelsen
Norrbottens läns arbetsstugor. Suolinna, Kirsti (1991). Den læstadianska väckelserörelsen i Tornedalen. Ingår i: Haavio-Mannila, Elina & Suolinna, Kirsti (red.) (1991).
Studier kring gränsen i
Tornedalen. Stockholm: Nordiska rådet, s. 89–95.
Svanberg, Fredrik (2015).
Människosamlarna: anatomiska museer och rasvetenskap i
Sverige ca 1850–1950. Stockholm: Historiska museet.
Sörlin, Sverker (1988).
Framtidslandet: debatten om Norrland och naturresurserna under
det industriella genombrottet. Diss. Umeå: Umeå universitet. Stockholm: Carlsson.
Uddenberg, Nils (2019).
Skallmätaren: Gustaf Retzius – hyllad och hatad. [Lidingö]:
Fri tanke.
Wallerström, Thomas (2006).
Vilka var först?: en nordskandinavisk konflikt som
historisk-arkeologiskt dilemma. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Wiklund, Karl Bernhard (1895). Nationaliteterna i Norrland: litet historia och några framtidsvyer. Ingår i:
Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri, s.
369–386. Zaremba, Maciej (1999).
De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien och
arvsynd. Stockholm: Bokförlaget DN.
5.6 Övrig litteratur
Alalehto, Tage (2001).
Tärendö – historien om en svensk tornedalsby. Kågeröd: Barrs
bokförlag. Alalehto, Tage (2021).
Tornedalsk identitet. [Tornedalica; 65] Luleå: Tornedalica.
Alatalo, Hasse (2004).
Ängens fågel: visor och låtar i Norrbottens finnbygder 1677-1984
= Nurmen lintu: lauluja ja tansikappalheita Pohjoisruottin suomiseutuissa
. Värnamo:
Arena.
83
691
11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar … SOU 2023:68
Barck Åke (2000).
Kurravaara genom 300 år. Kurravaara: Kurravaara
hembygdsförening. Elenius, Lars (2006).
Nationalstat och minoritetspolitik: samer och finskspråkiga
minoriteter i ett jämförande perspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Falck Albert (1998).
Gällivares samiska och finska ortnamn. Gällivare: Gellivare
sockens hembygdsförening. Gröndahl, Satu (red.) (2002).
Litteraturens gränsland: invandrar- och minoritetslitteratur
i nordiskt perspektiv. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning.
Hederyd, Olof & Alamäki, Yrjö (red.) (1991).
Tornedalens historia 1: från istid till
1600-talet. Haparanda: Kommun.
Hederyd, Olof. (1992).
Tornedalens historia 3: Haparanda efter 1809: kommunhistoria
utgiven med anledning av Haparandas 150-årsjubileum. Haparanda: Birkkarlen.
Hederyd, Olof & Alamäki, Yrjö (red.) (1993).
Tornedalens historia 2: från 1600-talet
till 1809. Haparanda: Kommun.
Johansson Henning (red.) (1991).
Meän Akateemi – Academia Tornedaliensis. Gräns
vad är det? Raja mikä se (o)on, Ráddji Miidat lea. Årsbok årg.1, 1991. Luleå.
Kieri, Gunnar (1976).
Av dig blir det ingenting. Stockholm: Arbetarkultur.
Kieri, Gunnar (1978).
Jag skall ändå inte stanna. Stockholm: Arbetarkultur.
Kieri, Gunnar (1982).
Varför skulle jag ljuga? Stockholm: Arbetarkultur.
Kieri, Gunnar (1985).
Är du inte svensk? Stockholm: Arbetarkultur.
Lainio, Jarmo (red.) (1996).
Finnarnas historia i Sverige 3: tiden efter 1945.
Stockholm: Nordiska museet. Lindmark, Daniel & Sundström, Olle (red.) (2016).
De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Band 1. Skellefteå: Artos och Norma.
Lindmark, Daniel & Sundström, Olle (red.) (2016).
De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Band 2. Skellefteå: Artos och Norma.
Lindskog, Gerda Helena (2005).
Vid svenskhetens nordliga utposter: om bilden av
samerna i svensk barn- och ungdomslitteratur under 1900-talet. Lund: BTJ förlag.
Lindskog, Gerda Helena (2010). ”
Snölandets fattiga ungdom till hjälp”: om kvinnor och
män kring Norrbottens arbetsstugor 1903˗1933. Umeå:
h:ström - Text & kultur.
Lundberg, Erik (red.) (2017).
Toleransens mekanismer: en antologi. Stockholm:
Forum för levande historia. Muokta, Bror (1996).
Glimtar ur Övertorneå sockens tidigare historia. [Redigerad av
Gunnar Kieri.] Övertorneå kommun. Olsson, Uno Fabian (1983).
Folklore i Torne lappmark. [Kiruna]: Eget förlag.
Snell, William (1942).
Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar 1842–
1942: minnesskrift. [Haparanda]: [Emil Sandström]
Tornedalsutredningen D. 1 Grundläggande undersökningar av
Länsstyrelsen i Norrbottens län. Stockholm: Socialdepartementet.
Internet:
https://weburn.kb.se/metadata/423/SOU_614423.htm
84
692
SOU 2023:68 11. Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar …
Tornedalsutredningen D. 2 Förslag till åtgärder för näringslivets utveckling:
betänkande av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Stockholm: Socialdepartementet.
Internet:
https://weburn.kb.se/metadata/424/SOU_614424.htm
Samernas skolgång: betänkande avgivet av 1957 års nomadskolutredning.
Stockholm: Ecklesiastikdepartementet. Interne t:
https://weburn.kb.se/metadata/904/SOU_614904.htm
Nästa steg?:
förslag för en stärkt minoritetspolitik: delbetänkande av
Utredningen om en stärkt minoritetspolitik. Stockholm: Kulturdepartementet.
Stockholm: Wolters Kluwer. Interne t:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-
utredningar/2017/06/sou-201760
Tarkiainen, Kari (1993).
Finnarnas historia i Sverige 2: inflyttarna från Finland och de
finska minoriteterna under tiden 1809–1944. Stockholm: Nordiska museet.’
85
693
Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen
under
1800-tal och tidigt 1900-tal
Rapport av Carl-Gösta Ojala, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet
Juni 2022
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01)
695
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
2
696
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Innehållsförteckning
Tack .................................................................................................................4 1 Inledning..................................................................................................5 1.1 Utgångspunkter för forskningsuppdraget........................................6 2 De vetenskapliga kontexterna för insamlingen av mänskliga kvarlevor...8 3 Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen.....................................13 3.1 Insamling/plundring av mänskliga kvarlevor vid Enontekis (Markkina) kyrkogård ....................................................................14
3.2 Insamling av mänskliga kvarlevor från Rounala kyrkogård...........18 3.3 Insamling av mänskliga kvarlevor från Akamella kyrkogård .........20 3.4 Undersökningar av kyrkor och gravplatser ...................................21 4 Samlingar med mänskliga kvarlevor från Tornedalen och från tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige ......................................25 4.1 Historiska museet, Stockholm.......................................................26 4.2 Museum Gustavianum, Uppsala universitet .................................26 4.3 Historiska museet, Lunds universitet ............................................27 4.4 Karolinska institutet, Stockholm....................................................28 4.5 Norrbottens museum, Luleå .........................................................29 5 Repatrierings- och återbegravningsdebatter .........................................30 5.1 Repatrieringsprocesser i Finland ..................................................33 5.2 Repatrieringsprocesser i Norge ....................................................34 5.3 Repatriering, urfolksrättigheter och minoritetsrättigheter ..............35 6 ”Försvenskning” av forntiden .................................................................38 6.1 Tornedalen och tornedalingar, kväner och lantalaiset i fornforskning och arkeologi...........................................................41 7 Sammanfattning av forskningsuppdragets resultat................................43 7.1 Övergripande slutsatser – Delstudie 1..........................................43 7.2 Övergripande slutsatser – Delstudie 2..........................................44 7.3 Övriga slutsatser och kommentarer ..............................................44 8 Avslutning..............................................................................................47 9 Referenser.............................................................................................49 Otryckta källor........................................................................................49 Referenser.............................................................................................51 Internetkällor..........................................................................................60 Personlig kommunikation ......................................................................61
3
697
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Tack
Jag vill särskilt tacka följande personer som på olika sätt varit hjälpsamma under arbetet med forskningsuppdraget: Olof Ljungström vid Karolinska Institutet, Jenny Bergman vid Lunds universitet, Anne Ingvarsson vid Museum Gustavianum, Uppsala universitet, Johnny Karlsson vid Historiska museet, Emma Boman vid Norrbottens museum, Eeva-Kristiina Harlin och Eija Ojanlatva vid Samiskt museum Siida, och Curt Persson vid Luleå tekniska universitet. Jag vill också tacka Sanningsoch försoningskommissionens kansli för stöd under forskningsarbetet.
4
698
1
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Inledning
Denna rapport redovisar resultaten från forskningsuppdraget till Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, gällande insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen och synen på tornedalingar i arkeologisk och närbesläktad forskning. I denna rapport presenteras kortfattat forskningsstudiens bakgrund, upplägg och resultat. I texten diskuteras också kortfattat frågan om repatriering och återbegravning av mänskliga kvarlevor, särskilt vad gäller samiska kontexter där denna fråga diskuterats under lång tid och flera återbegravningar ägt rum, som del av hanteringen av en mörk historia och som ett steg i försoningsprocesser.
Forskningsarbetet har genomförts på deltid sedan november 2020, totalt motsvarande en månads heltidsarbete. Arbetet har inrymt litteraturstudier, arkivstudier, sammanställning av rapporten och presentationer vid seminarier. Arbetet har påverkats negativt av den under denna tid pågående Corona-pandemin, då arkiv, museer och andra institutioner varit stängda och det har varit svårt eller omöjligt att genomföra resor och möten på plats under långa tidsperioder. Forskningsarbetet har också delvis baserats på min tidigare forskning kring frågor om insamling av samiska mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal, och kring repatrieringsoch återbegravningsfrågor i samiska kontexter och internationellt (se t.ex. Ojala 2009, 2016).
I denna text används ofta beteckningarna tornedalingar och Tornedalen för att benämna de minoritetsgrupper och det geografiska område som Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset behandlar, vilket utgör en medveten förenkling av en betydligt mer komplex situation.
5
699
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
1.1 Utgångspunkter för forskningsuppdraget
Forskningsarbetet är indelat i två huvudsakliga delstudier: 1) Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen, och 2) Synen på tornedalingar i arkeologisk och närbesläktad forskning. Dessa två delstudier hänger på många punkter nära samman.
Tidsavgränsningen för studien är 1800-tal och tidigt 1900-tal. En central utgångspunkt är att synen på en folkgrupps förflutna, och även dess forntida förflutna (förhistoria), under den aktuella tidsperioden spelade stor roll för hur folkgruppen betraktades i nuet och hur uppfattningar om folkgruppens framtid formades och diskuterades. Därför är det viktigt att förstå föreställningarna om folkgruppens förflutna för att förstå synen på folkgruppens nutid och framtid.
Vad gäller delstudie 1 så har senare tids forskning uppmärksammat och diskuterat insamling av samiska mänskliga kvarlevor under den aktuella tidsperioden (bland annat i min egen forskning). Det fanns under denna tidsperiod ett stort intresse, från forskare och samlare i Sverige och runt om i världen, för insamling av mänskliga kvarlevor som kategoriserades och behandlades som samiska. Frågan om insamling av kvarlevor från tornedalingar har dock inte uppmärksammats på samma sätt. Fanns det ett intresse att kategorisera mänskliga kvarlevor som tornedalska? Fanns det ett intresse att insamla dessa kvarlevor, och att inkludera dem i anatomiska/rasvetenskapliga samlingar? Det finns inga ”färdiga” svar på dessa frågor, och därför har det krävts en mer ingående studie och diskussion av denna fråga.
När det gäller delstudie 2 är en viktig utgångspunkt att undersöka huruvida, och på vilket sätt, det ”tornedalska” inom forskningen konstruerades och behandlades som ”det andra”, som något ”främmande”, i de nationella historiska narrativen i Sverige, och i vilken grad den tornedalska befolkningen marginaliserats eller osynliggjorts i tidigare forskning. På vilket sätt relaterade synen på den tornedalska befolkningen till de samtida nationella narrativen? Delstudien fokuserar i första hand på arkeologisk forskning, men även viss annan närbesläktad forskning.
Relationen till det samiska är en central aspekt av forskningsarbetet, såväl inom delstudie 1 som delstudie 2. Hur förhöll sig synen på tornedalingar till synen på samer i arkeologisk,
6
700
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
anatomisk och annan närbesläktad forskning? Även synen på relationen mellan den tornedalska befolkningen och den finska befolkningen i Finland är en relevant fråga i detta sammanhang.
7
701
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
2 De vetenskapliga kontexterna för insamlingen av mänskliga kvarlevor
I Sverige fanns det tre stora anatomiska samlingar, som skapades under 1800-talet och tidigt 1900-tal: vid Karolinska Institutet, Uppsala universitet och Lunds universitet. För den kraniologiska forskningen och den rasvetenskapliga anatomin eller etnografin, som utvecklades under 1800-talet, krävdes kranier som kunde mätas och undersökas. Skallmätningar skedde inte bara på levande människor utan även på avlidna individers kranier, vilket ledde till utgrävningar och plundringar av gravar. Intresset för jämförande rasstudier var starkt, vilket ledde till en efterfrågan på kvarlevor, särskilt kranier, från olika folkgrupper runt om i världen. Insamlingen kunde ske genom, eller med hjälp av, t.ex. lokala läkare, forskningsresande och andra resenärer, offentliga eller kyrkliga företrädare, som gåvor och donationer eller genom utbyte och handel.
Det är dock viktigt att betona att det inte bara var kvarlevor från olika urfolksgrupper eller minoritetsgrupper som ingick i dessa samlingar, utan även kvarlevor från en rad andra grupper av människor, inte minst från fattigvården, fängelser och andra socialt utsatta grupper i Sverige. Mänskliga kvarlevor kom också kommit till museisamlingar genom olika former av arkeologiska utgrävningar, t.ex. från utgrävningar av medeltida stadskyrkogårdar eller av olika slags massgravar. Gränsen mellan medicinhistoriska och kulturhistoriska samlingar är dock inte alltid helt tydlig. Och gränsen mellan vad som kan ses som arkeologi och fysisk antropologi eller anatomisk vetenskap är inte heller alltid helt klar under 1800-talet.
8
702
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
En central gestalt i historien om fysisk antropologi i Sverige är anatomen Anders Retzius (1796–1860), kraniolog och skapare av det så kallade ”skallindexet”, som användes för att mäta och klassificera individuella kranier som dolikocefal (långskalle) och brakycefal (kortskalle). I mycket av forskningen i Sverige introducerades olika idéer om hierarkier i vilka de dolikocefala typerna ansågs vara mer högtstående än de brakycefala typerna, och den ”rena” svenska eller nordiska rastypen ansågs vara utpräglat dolikocefal/långskallig. Anders Retzius skapade en stor samling av kranier från folkgrupper runt om i världen, inklusive från samer, vid Karolinska Institutet i Stockholm (Ljungström 2014; Ek 2022). I en förteckning över Karolinska Institutets samiska samling från år 1910 är en stor del av de mänskliga kvarlevorna från norra Sverige gåvor från läkare och forskare. Här nämns bl.a. kvarlevor från Lycksele, Stensele, Arjeplog, Muoniovaara, Karesuando och Kautokeino (von Düben 1910: 18). I Anders Retzius samling ingick också några kranier med beteckningen ”kväner”, vilka tas upp nedan.
Anders Retzius har själv beskrivit sin samling av samiska kranier vid Karolinska Institutet i Stockholm och vikten av att kunna säkerställa deras äkthet, så att de inte blandas ihop med kranier från svenska eller finska nybyggare:
För det närvarande eger Karolinska Institutets museum 22 lappkranier och skulle egt 8 derutöfver om icke tid efter annan genom skänker och utbyten till andra museer antalet blifvit minskadt. Af de här nu befintliga 22 exemplaren har jag dock endast begagnat 16 till närvarande beskrifning, emedan de öfriga dels äro af barn, dels till äkthet osäkra, upptagna ur gamla kyrkogårdar; hvaremot jag för dessa 16 har närmare uppgifter om personernas namn, ålder m.m. […] Dessas värde förhöjes genom underrättelserna om deras härkomst, en omständighet af så mycket större vigt, som lapparne begrafvas på samma kyrkogårdar som nybyggarne, hvilka äro svenskar och finnar. Häraf inses huru lätt misstag kunna uppstå vid insamling af kranier på sådana ställen. (Retzius 1864: 23f.; texten publicerades första gången 1842)
Efterfrågan på kranier från olika folkgrupper, inte minst olika urfolksgrupper, var stor bland forskare och institutioner i olika delar av världen. Anders Retzius var involverad i en internationell byteshandel med kranier från olika folkgrupper. Som exempel kan nämnas att han sände kranier, inklusive minst ett samiskt och ett finskt, till vetenskapsmannen Samuel George Morton (1799–1851) i USA, kraniolog och storsamlare av kranier (för mer om Morton som
9
703
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
kraniesamlare, se Fabian 2010; se också omnämnande av kranier från svenska, finska och samiska grupper i Mortons samlingar i Meigs 1856). I ett brev till Evert Julius Bonsdorff (1810–1898), professor i anatomi och fysiologi vid Helsingfors universitet i Finland, daterat den 14 november 1850, skriver Anders Retzius:
Jag sänder honom [Samuel George Morton] i denna vecka tvenne cranier af de sista jag fick från dig. I fjor fick han en Lapp, en Slavon, en Finne. Men han är omättelig, likasom jag sjelf. (Retzius 1902: 275)
Anatomen Gustaf Retzius (1842–1919; se Lindblad 2007; Uddenberg 2019), son till Anders Retzius, var en annan viktig person i den framväxande rasvetenskapliga forskningen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. 1873 genomförde Gustaf Retzius, tillsammans med Christian Lovén, senare professor i fysiologi vid Karolinska institutet och medicine kandidat Erik Nordensson, en forskningsresa till Finland, då man utförde bland annat olika etnologiska uppteckningar och antropologiska mätningar av skalloch kroppsmått. Genom utgrävningar av gravar i bland annat Pälkäne i Birkaland, och Pielavesi och Rautalampi i Norra Savolax, kom man över ett stort antal kranier, som hamnade på Karolinska institutet (här kan nämnas att krav på återföring av dessa kranier har framförts under senare år, bland annat från gruppen ”Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor i Karolinska Institutets samlingar”, Ek 2022: 22; se vidare information om platserna där insamlingen av kvarlevorna skedde i Ruohonen 2021). I boken Finska kranier från 1879 skriver Gustaf Retzius om sitt intresse för nordliga finnar och ”kväner” i Finland, och sin önskan om mer etnografisk och fysisk antropologisk forskning för att förstå etnologi och anatomi hos de nordliga finska grupperna:
Det har från början ingått i planen för dessa här föreliggande forskningar i den finska antropologien att göra icke blott Finlands egna innevånare och de i den aflägsna östern boende finska stammar till föremål för utredning, utan äfven att härvid taga i betraktande den finska rasens utposter i väster. Som bekant hafva ända in i senare åren finska etniska element förefunnits inom den skandinaviska halföns gränser, detta såväl i norra Sverge och Norge som i vissa delar af båda landens midt. I Lappland och Norrland hafva från gränstrakterna i Finland, sedan långa tider tillbaka, finnar i större och mindre skaror utvandrat och slagit sig ned; och till Norges nordkust lär ännu en sådan utvandring ega rum. Säkert är, att ett betydande finskt element ingått i det nordliga Skandinaviens befolkning. En utredning af detta finska
10
704
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
elements forntida och nutida utsträckning skulle ega ganska stort etnologiskt intresse, synnerligen i samband med en undersökning af kvänerna i Finland; hittills föreligga dock inga undersökningar i denna riktning. (Retzius 1879: 141)
1892 uppstod en brand i Karolinska Institutets anatomiska museum, då en stor del av Anders Retzius kraniesamling förstördes. I ett brev skrev sonen Gustaf att ”den största förlusten utgöres af den förträffliga lapska serien som torde vara oersättlig, inskaffad af min fader under en lång följd af år, hvartill kommo de genom Düben från Nordvi inköpta 17 skelett ur lappgrafvar” (Ljungström 2004: 228, 427).
Under tidigt 1900-tal växte den rasbiologiska forskningen, och den därmed förknippade rashygieniska ideologin, i betydelse. 1922 öppnades Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Det rasbiologiska institutet i Uppsala genomförde olika rasbiologiska undersökningar bland den tornedalska befolkningen, men det kan vara värt att betona att denna forskning i första hand inriktades på levande personer (den rasbiologiska forskningen i Sverige och dess förhållande till den tornedalska befolkningen behandlas av Curt Persson i denna volym). Det finns dock exempel på mätningar av avlidna personers kranier, såsom när kranierna mättes i öppnade gravar inne i Jukkasjärvi kyrka år 1907, och även vad gäller utgrävningen av gravar i Rounala 1915, där Herman Lundborg (1868–1943), blivande chef för det rasbiologiska institutet, fanns med i bakgrunden som inspiratör (se vidare nedan).
Relationen mellan tidig arkeologi och fysisk antropologi och tidig rasvetenskap under 1800-tal och mellan arkeologi och rasbiologi under tidigt 1900-tal är en intressant fråga (se t.ex. Svanberg 2012). Mer forskning skulle behövas kring denna fråga, liksom vad gäller relationen mellan anatomiska och arkeologiska samlingar av mänskliga kvarlevor från 1800- och tidigt 1900-tal. Som ett exempel på den nära kontakten mellan arkeologin och rasforskningen kan nämnas att i organisationskommittén för den så kallade Svenska folktypsutställningen, vilken presenterades i flera svenska städer under år 1919, ingick bland annat Oscar Almgren (1869–1945), professor i arkeologi (nordisk och jämförande fornkunskap) vid Uppsala universitet.
I källorna kan man också i vissa fall spåra negativa reaktioner från lokalbefolkningen, vilket kommer att lyftas fram i avsnittet om
11
705
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Enontekis gamla kyrkogård (för vidare exempel på lokalt motstånd mot insamlingen av mänskliga kvarlevor, se Ojala 2016).
12
706
3
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen
Det har under arbetets gång inte varit möjligt att spåra någon mer storskalig insamling av mänskliga kvarlevor specifikt inriktad mot den tornedalska befolkningen, av det slag som riktats mot den samiska befolkningen. Det är sedan tidigare känt att det rasbiologiska projektet, delvis under ledning av Herman Lundborg vid Statens institut för rasbiologi i Uppsala, hade ett intresse för den tornedalska befolkningen (se t.ex. Hagerman 2015, 2016; Persson 2018). Men det har även funnits ett intresse inom forskningen för den befolkning som i dag kallar sig tornedalingar, kväner och lantalaiset när det gäller fysisk antropologiska och anatomiska insamlingar.
Det storskaliga intresset under 1800-tal och tidigt 1900-tal vad gäller insamling av mänskliga kvarlevor riktades i första hand mot den samiska befolkningen. Här fanns också ett stort internationellt intresse från forskare och samlare runt om i Europa och andra delar av världen, vilket ledde till utbyte och handel med mänskliga kvarlevor betecknade som samiska.
Här är det dock mycket viktigt att understryka att även den insamling av mänskliga kvarlevor som specifikt inriktades mot den samiska befolkningen kan, på olika sätt, ha påverkat den tornedalska befolkningen. Först måste man betona att frågan om olika individers etnicitet (tillhörighet till en viss folkgrupp) är en mycket komplex fråga i Tornedalen, vilken blir alltmer svårdefinierad ju längre bakåt i tiden man rör sig. Det fanns inte nödvändigtvis några skarpa gränser mellan de olika befolkningarna i Tornedalen, och det är väl känt att det under lång tid funnit kontakter och släktskap mellan de olika befolkningsgrupperna i Tornedalen. De historiska förhållandena längre bakåt i tiden är inte heller särskilt väl
13
707
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
undersökta och det finns många frågor om tidigare relationer mellan samiska och tornedalska grupper som är outforskade.
Svenska statens politik, och assimileringsoch försvenskningsprocesserna, i Tornedalen har även haft påverkan på relationerna mellan vad som i dag betraktas som tornedalska och samiska grupper. Man måste också betänka att vissa av de individer som klassificerades som samer av forskare under tidigare perioder mycket möjligt, på grund av släktskap och assimileringsprocesser, kan vara förfäder till den nuvarande tornedalska befolkningen.
Till stor del handlade det om definitioner, och makten över definitionerna: vem betraktades som same, vem betraktades som tornedaling (finsk), vem bestämde detta, och vilken var den faktiska grunden för denna indelning? För många forskare och samlare var ett centralt problem att avgöra att de samiska kvarlevorna som insamlades var ”äkta samiska”. Denna ”äkthetsstämpel” var en stark drivkraft, vilket också kan ha påverkat etniska beteckningar och benämningar.
I det följande kommer jag att gå närmare in på ett antal fall av insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen som är relevanta för forskningsuppdraget. De viktigaste fallen med aktörer från Sverige gäller Enontekis (Markkina) gamla kyrkogård och Rounala gamla kyrkogård. Här har drivkrafterna främst rört sig om att finna samiska kvarlevor, men dessa kvarlevor kan, såsom diskuterats ovan, även ha relevans för dagens tornedalingar, kväner och lantalaiset. Jag kommer även att ta upp insamlingen av mänskliga kvarlevor vid Akamella kyrkogård i Pajala kommun, utförd av aktörer från Finland, vilken är mycket intressant för denna undersökning, och som berör en kyrkogård i ett område som vid tiden för utgrävningen ansågs ha en finsk och delvis samisk befolkning.
3.1 Insamling/plundring av mänskliga kvarlevor vid Enontekis (Markkina) kyrkogård
En plats som återkommer i beskrivningar av utgrävningar/plundringar av gravar under 1800-talet är Markkina/Enontekis gamla kyrkogård, nordväst om Karesuando (på finska sidan av gränsen). Kyrkan vid Enontekis grundades i början av 1600-talet, såsom en av flera kyrk- och marknadsplatser i de inre
14
708
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
delarna av norra Sverige, med syfte att knyta dessa områden närmare den svenska kronan och kyrkan och stärka kronans och kyrkans kontroll över lokalbefolkningen (Bergling 1964; Ojala 2020). Vad gäller insamlingen av mänskliga kvarlevor från Markkina var såväl svenska som utländska aktörer verksamma, såsom den franska La Recherche-expeditionen 1838–1840 (Knutsen & Posti 2002). Även företrädare för Svenska kyrkan var involverade i dessa utgrävningar/plundringar. En viktig person i detta sammanhang var kyrkoherden Lars Levi Læstadius.
Lars Levi Læstadius (1800–1861), kyrkoherde i Karesuando och senare Pajala församlingar, är som grundare av den læstadianska väckelserörelsen en centralgestalt i Nordkalottens samhälls- och kyrkohistoria. Læstadius var också botaniker och upprätthöll kontakter med många ledande naturforskare i sin samtid. Vad som har varit mindre känt är att Læstadius också var delaktig i gravplundringen och hanteringen av samiska kvarlevor.
I sin avhandling om Læstadius som naturvetare har dock Olle Franzén presenterat ett flertal exempel på dennes medverkan i plundringen av samiska gravar (Franzén 1973). Även forskare som Gunnar Broberg och Lennart Lundmark har lyft fram hans delaktighet i gravplundringar (Broberg 1982; Lundmark 2008). Att Læstadius tjänster var efterfrågade av olika kategorier vetenskapsmän visar han själv i ett brev från år 1835 till botanikern J.G. Agardh i Lund: ”Emellertid vilja botanisterne, ibland hvilka en del är omättelig, gärna hafva fjellväxter i ’100de tals Exemplar’. Entomologerne vilja ha skorfvar; Ornithologerne foglar; Physiologerne död skallar” (Læstadiusarkivet 1835).
Olle Franzén beskriver en händelse, som utspelas år 1837 och som återgivits i zoologen Sven Lovéns dagbok, då Lovén, länsman E.U. Grape, Læstadius, kateketen E. Kolström och pastor Liljeblad i Muonioniska begav sig till Enontekis gamla kyrkogård i Markkina för att plundra gravar och insamla samiska kranier (Franzén 1973: 213).
I en serie osignerade tidningsartiklar, som allmänt tillskrivits Læstadius själv (se Franzén 1973: 213f. och Lundmark 2008: 146), beskrivs plundringen av gravar under den franska La Rechercheexpeditionen till Nordkalotten och Spetsbergen (1838–1840, vilken leddes av Joseph Paul Gaimard), då Læstadius agerade som guide och lokal expert för expeditionens medlemmar i området kring
15
709
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Karesuando. Sällskapet genomförde 1838 ”en excursion till Enontekis, för att söka Lappskallar”:
Man bör anmärka att det fordna Enontekis är en öde plats. Kyrkan är flyttad till Palojoensuu 5 mil nedanför på Ryska sidan. Endast Grafstället står kvar på Enontekis. Här fann President Gaimard, Hrr Robert och Sundewall en stor skatt, kanske det bästa fynd de gjorde under hela resan, nemlingen 2 tunnsäckar fulla med Lappskallar och menniskoben. Presidenten sjelf blef på slutet mycket ifrig att samla hvar enda benskärfva, som kom opp ur grafven. Doktor Sundewall fruktade endast, att vårt dödgräfvararbete kunde komma ut bland Lappallmogen, hälst vi hade med oss en Dödgräfvare från Karesuando, som gräfvde upp grafvarne. (Franska wetenskapliga expeditionen 1838: nr. 72)
Artikelförfattaren avslutar: ”Efter att hafwa gjort denna skörd af Lappben och skallar reste wi förnöjde hem till Karesuando…” (Franska wetenskapliga expeditionen 1838: nr. 73). Senare frågade en nybyggare artikelförfattaren om det verkligen var rätt att plundra de döda på ett sådant sätt som hade skett i Enontekis.
Vid ett tidigare tillfälle när han hade visat några andra naturforskare till samma kyrkogård i Markkina, Enontekis, och dessa endast samlade in kranier, frågade en kvinna honom vad som skulle hända på uppståndelsens dag när skallarna var skilda från kropparna med tusentals kilometer (Franska wetenskapliga expeditionen 1838: nr. 72).
I museet Musée de l’Homme i Paris finns ett antal samiska kranier som härrör från La Recherche-expeditionen, vilka anges komma från Kautokeino. Lennart Lundmark frågar sig dock om det inte kan röra sig om en sammanblandning mellan Kautokeino och Karesuando och att dessa eventuellt kommer från gravplundringen i Markkina, Enontekis (Knutsen & Posti 2002: 121ff.; Lundmark 2008: 147).
Læstadius förhållande till samiska gravar och kvarlevor visas vidare av innehållet i ett av hans brev till zoologen C.J. Sundevall (som också deltog i La Recherche-expeditionen), daterat september 1846 i Karesuando, där han kommer med ett hänsynslöst och känslokallt förslag:
Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera af Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela
16
710
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
vintern. Monne icke han som Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik? (Læstadiusarkivet 1846)
År 1842 tackade Anders Retzius Doktor Wretholm (provinsialläkare bosatt i Nedertorneå församling) för hjälp med att få tag i samiska kranier. I samma sammanhang nämnde han även att han i sina samlingar hade kraniet från en tvåårig samisk flicka (Retzius 1864: 23, 28; texten publicerades ursprungligen 1842).
Med tanke på dessa exempel kan man fråga sig vilken syn Læstadius egentligen hade på den samiska och den finska (tornedalska) befolkningens gravar och kvarlevor efter deras anhöriga – liksom hur hans syn överensstämde med mer allmänna synsätt på de dödas kvarlevor och skydd av gravplatser i sin samtid. Dessa exempel visar också med stor tydlighet att det fanns ett lokalt motstånd mot gravplundringen, även bland nybyggare, som de ansvariga forskarna och utgrävarna kände till men valde att inte respektera.
Här finns anledning till vidare reflektion kring Lars Levi Læstadius roll i insamlingen av mänskliga kvarlevor, hans relationer till den anatomiska och fysisk antropologiska forskningen och dess företrädare, liksom hur detta påverkade den tornedalska befolkningen genom den framträdande position Læstadius innehade i lokalsamhällena under sin livstid.
I Karolinska institutets anatomiska samlingar har det ingått kvarlevor från Enontekis gamla kyrkogård, i form av ett kranium benämnt ”Finne/Qvän”, som enligt uppgift inköpts av zoologen Sven Lovén under 1830-talet (personlig kommunikation Olof Ljungström). Detta kranium finns bevarat i Karolinska institutets samlingar i dag (se vidare nedan).
I Uppsala universitets samlingar har det även funnits kvarlevor från Enontekis kyrkogård. Enligt katalogen: ”377.1. Kranium från Enontekis kyrkogård. (Lapp?) Tillvarataget af aman. Eskil Olsson. 1915. 6231”, samt ”377.2. Kraniefragment från Enontekis kyrkogård. (Lapp?) (se föreg.)” (Museum Gustavianum katalog; Svanberg 2015: 278). Dessa kvarlevor kommer alltså från Eskil Olsson, samma år som hans utgrävning av gravarna vid Rounala kyrkogård, 1915 (se vidare nedan). Det finns alltså anledning att tro att Olsson besökte Enontekis gamla kyrkogård (Markkina) i samband med utgrävningarna vid Rounala och där insamlade dessa kvarlevor, vilka sedan fördes till Uppsala universitets anatomiska
17
711
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
samlingar. Museum Gustavianum vid Uppsala universitet har i dag kvar åtminstone ett av dessa kranier i sina samlingar (se vidare nedan).
Det har under senare ägt rum ett antal arkeologiska undersökningar vid Markkina, vilka har bidragit till en mer fördjupad och nyanserad bild av platsens historia (Lahti 2004; Halinen 2007; Harlin et al. 2020; se även beskrivningen av Markkina i Grape 1969 [1803–1804]).
3.2 Insamling av mänskliga kvarlevor från Rounala kyrkogård
Ett mycket omdiskuterat fall gäller insamlingen av mänskliga kvarlevor från Rounala kyrkogård, nordväst om Karesuando. År 1915 genomfördes en utgrävning av kyrkogården under ledning av Eskil Olsson från Uppsala, med syfte att ”tillvarataga det antropologiska materialet å Rounala gamla kyrkogård och undersöka de eventuella resterna efter den vid kyrkan belägna forna marknadsplatsen” (Wiklund 1916: 17).
Utgrävningen skedde på uppdrag av Anatomiska institutionen i Uppsala och med bidrag från Regnellska fonden, civilministern och landshövdingen Oscar von Sydow, och LKAB. I ett brev i LKAB:s arkiv från Vilhelm Hultkrantz (1862–1938), professor i anatomi vid Uppsala universitet, till Hjalmar Lundbohm (1855–1926), disponent vid LKAB, förklarar Hultkrantz hur den första tanken på en utgrävning i Rounala väcktes av Herman Lundborg, senare chef för Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med syfte att finna samiska kranier till den anatomiska samlingen. Hultkrantz samrådde med Karl Bernhard Wiklund (1868–1934), professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, och Oscar Almgren, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, innan planerna fastslogs och Eskil Olsson anlitades för arbetet (LKAB:s arkiv Korrespondens 1915; tack till Curt Persson, Luleå tekniska universitet, för tips om detta brev).
Även Gaston Backman (1883–1964), känd rasbiologisk forskare, senare (från 1933) professor i anatomi vid Lunds universitet, var inblandad i planerna för utgrävningen i Rounala (Lidén et al. 2019). Hultkrantz var också starkt engagerad i rasbiologisk forskning, som en av initiativtagarna till Statens institut för rasbiologi, ledamot av
18
712
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
institutets styrelse, och organisatör av Svenska folktypsutställningen 1919. Detta exempel visar tydligt på nätverken vid Uppsala universitet och de nära banden mellan de olika ämnena i Uppsala: anatomi, rasbiologi, språkvetenskap och arkeologi.
Eskil Olsson avled senare samma år, och det finns mycket lite dokumentation bevarad från utgrävningarna 1915 (Museum Gustavianum 1915). Enligt uppgifter fördes två skelett och 21 kranier till Anatomiska institutionen i Uppsala. Eskil Olsson och K. B. Wiklund uppger att länsman Karl Bäcklund i Muonio i Finland redan på 1880-talet hade grävt upp ett antal (minst 10) kranier på kyrkogården, vilka sänts till Helsingfors universitets anatomiska samlingar (Wiklund 1916; Ruohonen 2012: 65f.).
En forskningsgrupp bestående av arkeologerna Thomas Wallerström från NTNU i Trondheim och Kerstin Lidén från Stockholms universitet har under en tid bedrivit ett projekt om Rounala kyrkogård. Nya C-14-prover som analyserats inom projektet visade på att begravningarna från Rounala är mycket äldre än vad som tidigare antagits, med dateringar till medeltiden (de äldsta förefaller ligga på 1300-talet), vilket betyder att man behöver tänka om den medeltida historien, påverkan från kristendomen och etableringen av de första kyrkogårdarna i området (Aronsson 2013; Wallerström 2017; Lidén et al. 2019; Fjellström 2020). Enligt forskargruppen tyder forskningsresultaten på att de begravda på platsen var del av en samisk kulturell kontext, men att det kan finnas även andra individer begravda här, t.ex. präster, handelsmän, nybyggare och bönder från älvdalen (Lidén et al. 2019).
Sametinget framförde år 2009 krav på att kvarlevorna skulle repatrieras från Historiska museet och att kontrollen över dem skulle överföras till Sametinget. Sametinget betonade att frågan inte enbart handlade om det formella juridiska ägandet, utan att den var av mycket större symbolisk betydelse, och man hänvisade även till internationell rätt (Sametinget 2009).
En överenskommelse uppnåddes, vilket innebar att de mänskliga kvarlevorna från Rounala kunde överföras till Ájtte i Jokkmokk, för att där ingå i en samisk kontext. Äganderätten, och därmed rätten att bestämma om en eventuell återbegravning, skulle dock kvarstå hos svenska staten (Statens historiska museer 2009). Under år 2021 har dock Ájtte framfört önskemål om att kvarlevorna från Rounala ska återbegravas. I januari 2022 har Sametinget lämnat in en
19
713
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
hemställan till Uppsala universitet om repatriering av de mänskliga kvarlevorna (Sametinget 2022). En process kring dessa krav pågår för närvarande, vilken diskuterades bland annat vid en konferens vid Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i maj 2022, arrangerat av Ájtte, Riksantikvarieämbetet och Sametinget (Ájtte hemsida).
3.3 Insamling av mänskliga kvarlevor från Akamella kyrkogård
Ett annat mycket intressant fall gäller utgrävningen vid Akamella ödekyrkogård vid Muonioälven, i Pajala kommun. Sommaren 1878 genomförde Edvard Pfaler, medicine kandidat från Finland, en utgrävning vid en kyrkogård på den svenska sidan av Muonioälven, norr om Muonioniska (Muonio) kyrka, vilken av honom betecknades som en kyrkogård vilken inte längre upprätthålls, men som hade brukats för begravningar fram till nyligen. Detta rör sig alltså om nuvarande Akamella ödekyrkogård. Enligt uppgifter ska Pfaler ha samlat in minst 25 kranier, samt möjligen ytterligare ett kranium från ett barn, från vad han betecknade som en timrad vintergrav på kyrkogården (Weymarn 1881; Ruohonen 2012: 63ff.). Enligt en sammanställning från 1881 är dessa kranier mycket välbehållna och bör härstamma från begravningar som ägt rum inom ett par årtionden före själva utgrävningen. I denna text anges också att befolkningen i området är finsk och delvis samisk (Weymarn 1881). Dessa kranier fördes till de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet. Sedan 2001 förvaras 23 av kranierna från Akamella kyrkogård vid Samiskt museum Siida i Enare, norra Finland. Museet önskar, och är enligt uppgift redo, att återlämna dessa kvarlevor för en återbegravning (personlig kommunikation Eija Ojanlatva).
Museum Gustavianum har i sina samlingar ett kranium som i katalogen betecknats ”1878 Fr. Kyrkogård vid Myonioiska [Muonionniska] (sannolikt ej Finne) i Norrbottens län” (Museum Gustavianum katalog; Svanberg 2015: 267; se vidare nedan). Detta kranium kan med stor sannolikhet komma från utgrävningarna utförda av Pfaler vid Akamella kyrkogård. Varför kraniet markerades med ”sannolikt ej Finne” är oklart. Det är också oklart hur detta kranium kommit till Uppsala universitets samlingar. Man
20
714
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
kan tillägga att Akamella ligger inom det tornedalska området, och att det i beskrivningen från 1881, som ovan nämnts, anges att kranierna till synes var relativt nyligen begravda då de var mycket välbevarade (Weymarn 1881: 95).
3.4 Undersökningar av kyrkor och gravplatser
Inom arkeologin har betydligt färre arkeologiska forskningsprojekt, och arkeologiska undersökningar och inventeringar, ägt rum i de norra delarna av Sverige, t.ex. i Norrbottens län, än i de mellersta och södra delarna av landet (se vidare Loeffler 2005; Ojala 2009; Hagström Yamamoto 2010). Eftersom Torneälven inte är utbyggd har inte heller Tornedalen omfattats av de arkeologiska undersökningar som ägde rum inför vattenkraftsutbyggnaden av andra älvar i norra Sverige. De mer systematiska arkeologiska inventeringar som genomförts i Tornedalen har varit sentida och inte särskilt omfattande (Edbom et al. 2001; se även Hederyd et al. 1991; Hederyd & Alamäki 1993).
Ett fåtal arkeologiska undersökningar har berört gravar och mänskliga kvarlevor i Tornedalen. Ett exempel är de arkeologiska undersökningarna vid Kyrkudden i Hietaniemi som utfördes under perioden 1974–1980 under ledning av arkeologen Thomas Wallerström, då flera undersökta anläggningar tolkades som gravar (Wallerström 1995a: 109ff., 1995b: 109ff.). Enligt den osteologiska analysen kunde man identifiera ben från fyra individer, från såväl kremationsbegravning som skelettbegravning (Vretemark 1995). Det undersökta benmaterialet var mycket fragmenterat och vittrat.
Vid platsen för den medeltida kyrkan Särkilax i Övertorneå kommun, vilken bortfördes och förstördes av vattnet i en mycket kraftig vårflod år 1617, har genom århundradena påträffats människoben från frameroderade begravningar på kyrkogården, även relativt nyligen då ett kraniefragment påträffades år 1988. Under åren 1946–1947 genomfördes vissa mindre arkeologiska undersökningar på platsen (Antti 2017: 93–96; om Tornedalen vid tiden för vårfloden 1617, se även Torikka 2017). Johan Portin (1760– 1839), organist i Övertorneå församling, skriver i sin beskrivning över Övertorneå socken, vilken troligen sammanställdes mellan
21
715
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
1780-talet och 1820-talet (Wahlberg 1968: 292), om fynden av ben vid Särkilax gamla kyrkoplats:
Af Ruinerna märkes ej annat på stället där kyrkan stått, än en uphöjning af ett stenröse eller en liten Holme mitt i Elfven, som vid högre vattn öfverhöljes; och en mängd af de Dödas Ben och Hufvudskålar hvilcka sednare Kyrkoherden Grape 1770 lät samla från Gamla stället, och längre inpå fasta landet nedgräfva; förat befria dem från Vattnets våldsamma åtgärd som utskar Landet… Må anmärkas: at en del av hufvudskålarne, som blifvit fundna på Kirkonpirkiö, hava låg Panna liten och kort Näsa hoptryckta kindben och smal Haka, samt benläggorna korta, hvaraf man kunde sluta at desse Meniskor varit Lappar, hvars skepnad de likna. (Portin 1968: 148f.)
Detta uttalande utgör ett intressant tidigt exempel på synen på mänskliga kvarlevor i de nordliga områdena och försöken att genom anatomiska drag dela in kvarlevorna i olika typer eller grupper (se i ovanstående citat omnämnandet av vissa kvarlevor som hypotetiskt ”samiska”).
Vid kyrkoundersökningar i Jukkasjärvi kyrka 1907 har även skallmätningar på avlidna individer förekommit. När golvet i Jukkasjärvi kyrka skulle renoveras i början av 1900-talet och gravar framkom under kyrkgolvet, uppmanade LKAB:s disponent Hjalmar Lundbohm arkeologen Gustaf Hallström att göra skallmätningar på de kranier som framkommit vid renoveringsarbetet (Persson 2013: 91ff.; Gustaf Hallströms arkiv Korrespondens 1907). Ett antal gravar under kyrkgolvet undersöktes och kraniologiska mätningar av de avlidnas kranier genomfördes på plats (Hallström & Leijonhufvud 1908; Gustaf Hallströms arkiv 1907).
År 1947 skedde en ny undersökning av gravarna inne i Jukkasjärvi kyrka. Efter den slutförda undersökningen lades kvarlevorna tillbaka i jorden under kyrkgolvet, kistorna lades tillbaka i gravarna och lösa likdelar nedlades i nygjorda lådor (Norrbottens museum Jukkasjärvi socken). I rapporten över undersökningen anges också att likdelar och kistor förefaller ha varit i oordning under kyrkgolvet sedan undersökningen år 1907 (ATA 1948).
Det kan vara värt att nämna att även Gällivare gamla kyrka har varit föremål för gravundersökningar. Jöran Grapenson skriver att den gamla kyrkan var i mycket dåligt skick och 1901 genomfördes en restaurering, då det tidigare delvis murkna golvet ersattes med ett nytt. Man påträffade ett antal lik under golvet, vilka flyttades till en gemensam grav på kyrkogården (Grapenson 1942: 57). Det finns
22
716
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
också en kort beskrivning av en gravundersökning inne i Gällivare gamla kyrka år 1889 av H. V. Rosendahl, läkare i Gällivare och känd för insamling av samisk materiell kultur och samiska heliga föremål (Gustaf Hallströms arkiv 1889).
Vid fornminnesinventeringen år 1992 vid den gamla begravningsplatsen, kallad Manganiemi, vid Pajala tätort på andra sidan Torneälven från tätorten, gjordes följande notering i inventeringsboken (ödekyrkogården är registrerad som två delar i Kulturmiljöregistret, kallade 1 och 2 nedan):
1) Ödekyrkogård, oklar avgränsning, ca. 30 x 30 m. Inom området syns 5 gropar, 2 m diam och 0,5 m dj. Groparna finns i en lövdunge på en udde kallad Manganiemi. Lövdungen är nästan helt kringodlad. Vid inventeringstillfället 1992 grävdes en provgrop i en av groparna. På 1 meter djup framkom ett obränt människokranium. En osteologisk analys visade att kraniet tillhört en kvinna som dött vid 18–30 års ålder. Kvinnan hade ett kort, brett och förmodligen högt kranium (kraniet var inte helt). Hon var brachycephal eller kortskallig. Följande mått kunde tas: […] 2) Ödekyrkogård? Enligt ortsbefolkningen har delar av människoskelett påträffats någonstans på angiven plats. Inga fynd gjordes 1992. (Fornsök, inventeringsbok 1992-10-22, Manganiemi, L 1992:2006, RAÄ Pajala 16:1)
Man kan se det som ett anmärkningsvärt språkbruk att definiera det påträffade kraniet som brachycephalt eller kortskalligt så sent som år 1992, vilket anknyter till det tidigare rasbiologiska språkbruket.
Enligt inventeringsboken från den tidigare inventeringen år 1966 ska Manganiemi ha använts som begravningsplats innan begravningsplatsen vid Kengis anlades på 1600-talet och platsen ska ha varit allmänt känd som en gammal begravningsplats i Pajala (Fornsök, inventeringsbok 1966-09-16, Manganiemi, L 1992:2006, RAÄ Pajala 16:1; se även information från lokalbefolkningen i Norrbottens museum Pajala socken).
I Personhistorisk tidskrift från 1902 berättar Hugo Samzelius (1867–1918), författare och jägmästare, känd för sina forskningsresor och insamling av etnografiska föremål i norra Sverige och Finland på uppdrag av bland annat Nordiska museet, kortfattat om sin undersökning av begravningsplatsen vid Manganiemi under år 1891:
Äldsta kända begrafningsplatsen i Pajala är belägen å Manganiemi udde på norra sidan af Torne älf inom Isac Svarts hemmansskifte. Vid denna tid prädikade prästen från Öfvertomeå i en stuga på södra älfstranden
23
717
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
(Pajala by), döpte och jordfäste. Begrafningsplatsen undersöktes af antecknaren sommaren 1891. Skeletten ligga med ansiktet vändt åt öster och dels i lådor eller kistor, dels hopade ofvanpå hvarandra i större gropar med groftimrade väggar (förmodligen vintergrafvar; kistorna hafva multnat). (Samzelius 1902: 54f.)
24
718
4
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Samlingar med mänskliga kvarlevor från Tornedalen och från tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige
I detta avsnitt tas kända fall av mänskliga kvarlevor i museisamlingar i Sverige upp, som har koppling till Tornedalen, vilka framkommit under forskningsarbetet.
Tidigare försök att kartlägga mänskliga kvarlevor i samlingar i Sverige har framför allt fokuserat på samiska mänskliga kvarlevor (Edbom 2005; Harlin 2008; se även Ojala 2016). Fredrik Svanberg har studerat de anatomiska samlingarna vid Uppsala universitet (Svanberg 2015). En kunskapsöversikt, genomförd av Statens historiska museer tillsammans med Statens museer för världskultur, har presenterat en översiktsbild av hanteringen av mänskliga kvarlevor vid museer i Sverige, men utan detaljuppgifter (Drenzel et al. 2016).
Här bör man nämna att det också finns eller funnits samlingar med mänskliga kvarlevor i Finland som är relevanta i detta sammanhang. Det gäller bland annat kvarlevorna från Rounala (minst 10 individer) och kvarlevorna från Akamella (minst 25 individer) som fördes till de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet. Var Rounala-kranierna som fördes till Helsingfors finns i dag är okänt. 23 av kranierna från Akamella förvaras i dag vid Samiskt museum Siida i Enare (personlig kommunikation Eija Ojanlatva).
25
719
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
4.1 Historiska museet, Stockholm
Historiska museet i Stockholm har de största arkeologiska och osteologiska samlingarna i Sverige. Det har inte gått att finna några mänskliga kvarlevor från Tornedalen i de osteologiska samlingarna vid Historiska museet (Historiska museet online-katalog; personlig kommunikation Johnny Karlsson).
4.2 Museum Gustavianum, Uppsala universitet
Vid Anatomiska institutionen vid Uppsala universitet växte en anatomisk samling fram under 1800-tal och tidigt 1900-tal. I denna samling ingick också en stor kraniologisk samling med kvarlevor från framför allt Sverige, men också andra delar av världen (Svanberg 2015; Uppsala universitet hemsida).
I de anatomiska samlingarna vid Uppsala universitet, som i dag förvaltas av Museum Gustavianum, Uppsala universitet, har det ingått ett kranium från vad som i katalogen beskrivs som en man ”1878 Fr. Kyrkogård vid Myonioiska [Muonionniska] (sannolikt ej Finne) i Norrbottens län” (Museum Gustavianum katalog; Svanberg 2015: 267). Varför kvarlevorna i katalogen har markerats med ”troligen ej Finne” är oklart. Detta kranium kan sannolikt komma från de utgrävningar som enligt uppgift genomfördes sommaren 1878 vid Akamella kyrkogård, i nuvarande Pajala kommun, av Edvard Pfaler från Finland (eventuellt via ett utbyte mellan Uppsala universitets och Helsingfors universitets anatomiska samlingar; se ovan). Detta kranium finns i dag bevarat i Museum Gustavianums nuvarande samlingar (personlig kommunikation Anne Ingvarsson).
Av särskilt intresse är samlingen av kvarlevor från Rounala, nordväst om Karesuando, vilka utgrävdes 1915 under ledning av Eskil Olsson och fördes till de anatomiska samlingarna vid Uppsala universitet (dessa har diskuterats mer i detalj ovan). I dag har Museum Gustavianum kunnat identifiera kvarlevor från 18 individer från Rounala (personlig kommunikation Anne Ingvarsson). Dessa kvarlevor har överförts (deponerats) till Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Det pågår för närvarande en process kring en eventuell framtida återbegravning av kvarlevorna, med en begäran om återföring och återbegravning från Sametinget (Sametinget 2022).
26
720
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
I Uppsala universitets anatomiska samlingar har det även funnits kvarlevor från Enontekis kyrkogård (på finska sidan av gränsen). Enligt katalogen: ”377.1. Kranium från Enontekis kyrkogård. (Lapp?) Tillvarataget af aman. Eskil Olsson. 1915. 6231”, samt ”377.2. Kraniefragment från Enontekis kyrkogård. (Lapp?) (se föreg.)” (Museum Gustavianum katalog; Svanberg 2015: 278). Dessa kvarlevor kommer alltså från Eskil Olsson, samma år som hans utgrävning av gravarna vid Rounala kyrkogård, 1915. Åtminstone ett av dessa kranier från Enontekis kyrkogård (nr. 377.1) finns bevarat i Museum Gustavianums samlingar i dag. Kraniefragmentet (377.2) har inte museets personal kunnat identifiera i samlingarna (personlig kommunikation Anne Ingvarsson).
Förutom Rounala-kvarlevorna har de anatomiska samlingarna vid Uppsala universitet inrymt ett antal kvarlevor klassificerade som samiska, bland annat kvarlevor inköpta från handelsmannen Georg Andreas Nordvi (1821–1892) från Varanger i Nordnorge (åtminstone sex individer), kvarlevor från arkeologen Gustaf Hallströms forskningsresor i samiska områden på Kolahalvön i början av 1900-talet (från åtminstone 28 individer), och att antal kvarlevor från olika platser i norra Sverige, så som Offerdal, Lycksele och Arjeplog (se Ingvarsson Sundström & Metz 2012; Svanberg 2015; personlig kommunikation Anne Ingvarsson). Vad gäller skeletten från Arjeplog pågår ett repatrieringsärende. Uppsala universitet har förordat en repatriering, och ärendet handläggs för närvarande av regeringen (Uppsala universitet hemsida).
4.3 Historiska museet, Lunds universitet
Vid Lunds universitet byggdes också en anatomisk samling med mänskliga kvarlevor från olika folkgrupper runt om i världen. I denna samling fanns också samiska kvarlevor, bland annat kraniet efter ett samiskt barn från Jämtland förmodligen skänkt av Anders Retzius, kraniet efter en samisk kvinna född i Lycksele och död på sjukhus i Lund 1864, och skelettet av en kvinna från Varanger i Nordnorge som inköpts av Georg Andreas Nordvi (Bergman 2022).
Enligt uppgifter från Historiska museet vid Lunds universitet, som i dag förvaltar de gamla anatomiska samlingarna, finns det inga kvarlevor som är specifikt angivna som finska (tornedalska). Från
27
721
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Norrbottens län finns det ett kranium märkt på hjässan ”Lapp från Arjeplog 1852 af kand. Waldenström”. Det pågår för närvarande en process för repatriering och återbegravning av detta kranium, efter en begäran från Arjeplogs sameförening (se diskussionsinlägget ”Universitetet har ett ansvar för den försoningsprocess som en repatriering kan innebära” av Lunds universitets rektor och Historiska museets chef i Renström & Kersten 2021). Vidare finns två kranier från Luleå markerade på hjässorna med ”Från Luleå November 1875” och som kommer från samlingarna tillhörande Sven Nilsson (1787–1883; personlig kommunikation Jenny Bergman), professor i naturalhistoria vid Lunds universitet, känd för sin inflytelserika storutbredningsteori, enligt vilken den samiska befolkningen hade utgjort den tidigaste befolkningen inte bara i Skandinavien utan även i stora delar av norra Europa (se vidare nedan).
4.4 Karolinska institutet, Stockholm
Vid Karolinska institutet, Stockholm, finns i dokumentationen som härstammar från de gamla anatomiska samlingarna uppgifter om ett antal mänskliga kvarlevor som kan vara relevanta för den aktuella kartläggningen. Det rör sig om åtminstone fyra kranier som betecknats som ”kvänska” (Ljungström 2014; personlig kommunikation Olof Ljungström). Ett kranium, benämnt ”Finne/Qvän”, härstammar från Enontekis gamla kyrkogård (Markkina) och har, enligt uppgift, inköpts av Sven Lovén på 1830talet. Två andra kranier är endast benämnda ”Finne/Qvän”, utan mer detaljerade proveniensuppgifter, och anges ha tillhört Anders Retzius samlingar (dessa kan eventuellt härstamma från norra Finland, se Retzius 1878: 195ff.). Det fjärde kraniet är benämnt ”Finne/Qvän”, och uppges komma från en individ som avled på 1790-talet i Fredrika (Västerbottens län) och hade donerats av Dr. Lindström. Dessa fyra kranier benämnda ”Finne/Qvän” finns enligt uppgift bevarade i Karolinska institutets nuvarande samlingar (personlig kommunikation Olof Ljungström).
Samlingarna har även inrymt ett kranium från Karesuando, insamlat av naturhistorikern J. A. Wahlberg (1810–1856), och ett kranium från Muoniovaara, inlämnat av Dr. Salomon, vilka redovisas
28
722
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
i Gustaf von Dübens publikation Crania Lapponica från 1910 (von Düben 1910: 18). Kranierna från Karesuando och Muoniovaara finns dock inte bevarade i Karolinska institutets nuvarande samlingar (personlig kommunikation Olof Ljungström).
De kraniologiska samlingarna vid Karolinska institutet drabbades av en brand år 1892, varvid stora delar av samlingarna skadades eller förstördes. Det är fortfarande oklart hur mycket av samlingarna som gick förlorade. Efter mitten av 1900-talet föll denna och andra anatomiska samlingar i Sverige i oordning, på grund av minskat intresse från forskarvärlden för denna typ av kraniologisk och anatomisk forskning. Även dokumentationen, i form av kataloger m.m., har i flera fall förstörts eller försvunnit. Mycket av de gamla anatomiska samlingarna har först under senare år inventerats och en hel del arbete återstår fortfarande.
Här finns det behov av ett mer ingående forskningsarbete, vilket inte har varit möjligt att genomföra under projektets gång. Karolinska institutet har också initierat ett arbete med att gå igenom de gamla anatomiska samlingarna, vilka har en komplex historia och har förvaltats av flera olika institutioner under de senaste årtiondena (Ek 2022; personlig kommunikation Olof Ljungström).
4.5 Norrbottens museum, Luleå
Norrbottens museum i Luleå är länsmuseum för Norrbottens län, vilket omfattar det tornedalska området. I museets samlingar förvaras ett antal mänskliga kvarlevor från Norrbottens län, i huvudsak från olika arkeologiska undersökningar i länet. Enligt uppgift har museet inte några samlingar med mänskliga kvarlevor som är direkt relevanta för det aktuella forskningsuppdraget. Personalen vid museet arbetar dock för närvarande med en genomgång av de arkeologiska samlingarna, vilken inte är färdig. Som exempel på mänskliga kvarlevor i samlingarna kan nämnas kvarlevor från utgrävningar vid den gamla kyrk- och marknadsplatsen i Jokkmokk, samt kvarlevor från de arkeologiska räddningsundersökningarna vid Silbojokks kyrkogård, Arjeplogs kommun (personlig kommunikation Emma Boman).
29
723
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
5 Repatrierings- och återbegravningsdebatter
Sedan lång tid har krav på repatriering och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor i samlingar förts fram av samiska företrädare och aktivister (Duoddaris 2002; Ojala 2009). Det som på allvar startade en större och bredare debatt om repatriering och återbegravning i Sverige var ett beslut av Sametingets plenum i Sverige i februari 2007, då man krävde en genomgång av alla samiska mänskliga kvarlevor i statliga samlingar, en kartläggning av hur museerna och institutionerna tillskansat sig dessa lämningar, samt en repatriering och värdig återbegravning (Sametinget 2007).
För närvarande intar frågor om repatriering återigen en synlig plats i den allmänna samhällsdiskussionen, inte minst till följd av 100-årsminnet av öppnandet av Statens institut för rasbiologi i Uppsala år 1922. Framför allt har diskussionerna gällt samiska mänskliga kvarlevor. På senare tid har även repatriering gällande andra samlingar, såsom etnografiska och arkeologiska, diskuterats. Nordiska museet har visat intresse för att starta en dialog med det samiska samhället om framtidens förvaltning av det samiska kulturarv som förvaras vid museet. Krav har även ställts på återföring till Sápmi av arkeologiskt fyndmaterial, såsom de föremål som insamlades av arkeologen Gustaf Hallström vid utgrävningen år 1915 av den samiska offerplatsen Unna Saiva i Gällivare kommun, och som för närvarande förvaras vid Historiska museet i Stockholm (Andersson 2021). Det kan i sammanhanget också nämnas att det under den senaste tiden har framförts krav från samiska aktörer på en överföring av förvaltningen till Sametinget av de album med fotografier av samer som tagits under rasbiologiska expeditioner vid Statens institut för rasbiologi i Uppsala och som i dag förvaras vid
30
724
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Uppsala universitetsbibliotek. Det finns också rasbiologiska album med bilder på tornedalingar vid biblioteket (Persson 2018).
Det har skett ett antal återbegravningar av mänskliga kvarlevor i samiska kontexter i Sverige. Här kommer de mest uppmärksammade återbegravningsfallen rörande samiska mänskliga kvarlevor i Sverige kortfattat nämnas.
Det första mer uppmärksammade fallet av en återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor i Sverige gällde den så kallade Soejvengeelles (”Skuggmannens”) grav i Tärna socken i Västerbottens län. Graven grävdes ut 1950 av Ernst Manker från Nordiska museet i Stockholm (Manker 1961: 156ff.). I samband med utgrävningen lovade Manker skriftligen i ett brev att benen skulle återföras till sin plats efter analyserna, vilket dock inte skedde. Efter krav från en lokal sameförening medgav Historiska museet att benen kunde återbegravas. Innan återbegravningen utförde Västerbottens museum en ny undersökning av gravplatsen och nya C-14-dateringar visade att begravningen troligen kunde dateras till 1400-talet, vilket var en mycket tidigare datering än vad som tidigare hade antagits. I oktober 2002 ägde återbegravningsceremonin rum vid gravplatsen, och graven rekonstruerades (Heinerud 2004; Stångberg 2005). Detta fall visar på möjligheter att föra en dialog och att nå överenskommelser mellan lokalbefolkning och arkeologer, som kombinerar vetenskapliga analyser, vilka kan ge ny kunskap om historien, med förståelse och respekt för den lokala befolkningens önskemål.
En annan återbegravning ägde rum år 2011 vid Gransjön i norra Jämtland. Graven upptäcktes på 1980-talet, då den undersöktes och benen fördes till länsmuseet Jamtli i Östersund. Senare framfördes krav på en återbegravning av kvarlevorna från den lokala samebyn. Länsmuseet och länsstyrelsen gick med på en återbegravning, men före återbegravningen genomfördes nya analyser och dateringar. Dateringarna av benen visade på senmedeltiden, en period om vilken man har lite kunskap när det gäller den samiska historien i området (Hansson 2012). Anders Hansson, chefsarkeolog vid Jamtli i Östersund, skriver om återbegravningsprocessen:
Återbegravningen ägde rum hösten 2011 men före detta genomfördes en rad undersökningar på skelettet. Väl medveten om att skelettet med största sannolikhet nu är förlorat för fortsatt forskning är det min uppfattning att vi gjort helt rätt. Handlingen har stor betydelse för det samiska samhället, både känslomässigt och symboliskt. Det är även en
31
725
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
tydlig markering att arkeologisk forskning i dag bedrivs på ett helt annat sätt än vad fallet var för inte bara 100 år sedan utan även 25 år sedan. Ord som delaktighet och inflytande får inte uppfattas som tomma. (Hansson 2012: 24)
Den hittills största återbegravningen i en samisk kontext i Sverige ägde rum i Lycksele i augusti 2019, då 25 kranier, som samlats in vid en arkeologisk undersökning år 1950 på den gamla kyrkogården som varit i bruk under 1600- och 1700-tal, återbegravdes. En mycket intressant lokal process ägde rum, i vilken Liksjuon Sámiensiäbrrie/Lycksele sameförening, Lycksele kommun, Svenska kyrkan och Västerbottens museum m.fl. deltog. Syftet med denna process var inte enbart att verka för en återföring och återbegravning av kvarlevorna utan även att undersöka hur utgrävningen gått till 1950, hur kvarlevorna hanterades efteråt, vilka de centrala aktörerna var, och hur lokalbefolkningen och andra berörda grupper påverkats av och upplevt denna process. Syftet var även att bidra till en större försoningsprocess (Aurelius 2019). Vid återbegravningsceremonin lämnade representanter för museer och universitet tillbaka kvarlevorna till representanter för det lokala samhället, vilka utförde själva återbegravningen. Vid ceremonin bad också representanter för Historiska museet och Svenska kyrkan offentligt om ursäkt för institutionernas roller i insamlingen och hanteringen av de mänskliga kvarlevorna.
Efter återbegravningen i Lycksele har ett par ytterligare återbegravningar ägt rum, såsom återbegravningen av ett kranium i Lycksele år 2020, som tidigare tillhört Uppsala universitets anatomiska samlingar. En återbegravning av ett antal käkben som insamlats vid en arkeologisk undersökning på 1950-talet vid det tidigmodern Vila kapells kyrkogård, och som därefter förvarats och utställts vid Tandläkarhögskolan, Umeå universitet, ägde rum i Tärnaby år 2020 (övriga kvarlevor från utgrävningarna vid Vila kapell återbegravdes redan på 1960-talet; Svestad 2019).
Här kan också nämnas (åter-)begravningen av kvarlevorna av den judiske mannen Levin Dombrowski, som avled i fängelse i Lund under slutet av 1800-talet. Hans kvarlevor togs till de anatomiska samlingarna vid Lunds universitet. Efter krav från den judiska församlingen i Malmö medgav rektorn för Lunds universitet år 2005 en återbegravning, vilket dock ledde till starka protester från vissa forskare vid Lunds universitet (Berggren 2005).
32
726
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Vidare har det vid flera tillfällen förekommit återbegravningar av mänskliga kvarlevor som tillvaratagits vid arkeologiska utgrävningar av medeltida och efterreformatoriska kyrkogårdar i Sverige. Det har också förekommit en rad internationella repatrieringar av mänskliga kvarlevor från museisamlingar i Sverige till andra länder, oftast efter krav från olika urfolksgrupper. Internationella repatrieringar har skett till bland annat Australien, Nya Zealand, USA och Franska Polynesien, från institutioner såsom Karolinska institutet, Etnografiska museet, Lunds universitet och Uppsala universitet.
5.1 Repatrieringsprocesser i Finland
Även i Finland skedde utgrävningar av gravplatser och kyrkogårdar i syfte att finna samiska kranier och skelett till fysisk antropologisk och kraniologisk forskning. Vid Helsingfors universitets anatomiska samlingar bildades en stor samling samiska kranier och skelett, bland annat från Utsjoki, Enare och Savukoski, men också som nämnts ovan från kyrkogårdarna i Rounala och Akamella i norra Sverige (se vidare Isaksson 2001; Harlin 2008: 196; Ruohonen 2012; se också diskussion om fysisk antropologisk forskning i Finland och synen på den finska befolkningens plats i rastänkandets system och hierarkier i Kemiläinen 1998).
I Finland ägde en återbegravning av ett stort antal kranier från de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet rum på en gammal samisk begravningsplats vid Enare 1995. Dessa kranier hade grävts upp under tidigt 1900-tal. Enligt en överenskommelse överfördes år 2001 resterande delar av samlingen med samiska kvarlevor vid Helsingfors universitet till Samiskt museum Siida i Enare. Sametinget och Siida delade ansvaret för samlingarna, men utan rätt att själva bestämma om en eventuell återbegravning (Lehtola 2005; Harlin 2008: 11). Under senare tid har dock Sametinget och Siida initierat en process för att återbegrava dessa kvarlevor, utifrån önskemål från det samiska samhället. En återbegravning kommer att genomföras i augusti 2022 i Enare, Utsjoki och Nellim (Niittyvuopio 2021; personlig kommunikation Eeva-Kristiina Harlin och Eija Ojanlatva). Enligt uppgift önskar museet också att återlämna de 23 kranier från Akamella kyrkogård
33
727
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
(se ovan), som sedan 2001 förvaras vid museet, för en återbegravning (personlig kommunikation Eija Ojanlatva).
Här kan man också nämna den pågående repatrieringsprocessen av de samiska etnografiska samlingarna (ej mänskliga kvarlevor) vid Nationalmuseet i Helsingfors till Samiskt museum Siida i Enare (Anttila & Kataja 2021).
5.2 Repatrieringsprocesser i Norge
I Norge har det förekommit en storskalig insamling av samiska mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal, som del av fysisk antropologisk och rasbiologisk forskning (se vidare diskussion i Evjen 1997; Schanche 2000; Kyllingstad 2004, 2014).
Det har även förekommit ett par fall av återbegravningar av mänskliga kvarlevor i en samisk kontext i Norge. Ett mycket uppmärksammat och symbolladdat fall i Norge rörde (åter)begravningen av Mons Sombys och Aslak Hættas skallar. De två männen avrättades för sin delaktighet i Kautokeinoupproret 1852. Deras skallar fördes därefter till de anatomiska samlingarna vid universitetet i Oslo. Efter en långvarig kamp av släktingar (och svårigheter att finna Aslak Hættas kvarlevor i samlingarna) kunde männens skallar begravas vid kyrkan i Kåfjord (Mathiesen 2017).
Ett annat mycket uppmärksammat fall har rört den ortodoxa skoltsamiska gravplatsen i Neiden i Nordnorge. Fallet har varit omdiskuterat då olika åsikter rörande huruvida kvarlevorna skulle återbegravas omedelbart eller först vara tillgängliga för forskning om den lokala skoltsamiska historien hade förts fram av den samiska lokalbefolkningen. Efter en tids diskussioner, och efter beslut av Sametinget i Norge, återbegravdes i september 2011 kvarlevorna efter 94 individer i Neiden (Svestad 2013, 2019). Detta fall visar på den potentiella komplexiteten i återbegravningsfall, och vikten av att ta hänsyn till de olika åsikter, intressen och prioriteringar som kan finnas inom den berörda lokalbefolkningen.
I Norge finns en särskild överenskommelse om hur de samiska kvarlevorna i de anatomiska samlingarna får förvaras och studeras, vilket bland annat inbegriper att forskare måste ansöka om etisk prövning av en etisk kommitté och tillstånd från Sametinget för att
34
728
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
få genomföra studier på benmaterialet (Holand & Sommerseth 2013).
Man kan i detta sammanhang också nämna det nyligen avslutade Bååstede-projektet, inom vilket omkring hälften av de etnografiska samlingarna (ej några mänskliga kvarlevor) repatrierats från Norsk folkemuseum i Oslo till flera samiska museer i Norge (Gaup et al. 2021).
5.3 Repatriering, urfolksrättigheter och minoritetsrättigheter
Diskussionerna i de nordiska länderna angående samiska mänskliga kvarlevor anknyter till internationella debatter om repatriering och återbegravning av mänskliga kvarlevor i samlingar, i synnerhet gällande mänskliga kvarlevor från olika urfolksgrupper, vilka varit och är mycket viktiga i stora delar av världen. Det finns en omfattande litteratur kring repatrierings- och återbegravningsfrågor i olika delar av världen, men i synnerhet rörande USA, Kanada, Australien och Nya Zealand (se t.ex. Fforde et al. 2002; Gabriel & Dahl 2008; Colwell 2017; Fforde et al. 2020; Meloche et al. 2021).
De samiska kraven kan ses som del av ett större komplex av frågor som handlar om självbestämmande vad gäller kulturarvsförvaltning och kulturmiljövård – och som del av en större global rörelse av urfolk som kräver rätten till självdefinition, självbestämmande och vad som ibland brukar benämnas ”rätten till sin egen historia”. Dessa krav har på ett globalt plan utmanat den traditionella forskningen och tvingat forskare att betänka och omvärdera hur man insamlar, förvarar, studerar och ställer ut mänskliga kvarlevor. Även om det finns många exempel på intressekonflikter, så finns det också många positiva exempel där repatrieringskrav bidragit till såväl nya samarbetsformer som nya perspektiv och ny kunskap (se vidare Ojala 2009).
Inom repatrieringsdebatterna spelar urfolksrättigheter och internationell rätt en stor roll, så även inom den samiska repatrieringsrörelsen. FN:s Deklaration om urfolks rättigheter från år 2007, som Sverige skrivit under, är särskilt relevant i detta fall, då den innehåller flera paragrafer om urfolks kulturella rättigheter. I paragraf 12.1 anges att:
35
729
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Indigenous peoples have the right to manifest, practice, develop and teach their spiritual and religious traditions, customs and ceremonies; the right to maintain, protect, and have access in privacy to their religious and cultural sites; the right to the use and control of their ceremonial objects; and the right to the repatriation of their human remains. (UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples)
År 2015 fick Statens historiska museer, tillsammans med Statens museer för världskultur, i uppdrag av regeringen att redovisa en kunskapsöversikt om mänskliga kvarlevor vid offentliga museer. I rapporten Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer: En
kunskapsöversikt från 2016 betonar arbetsgruppen vikten av mer
forskning om de anatomiska samlingarnas insamlings- och forskningshistoria, och det efterfrågas nationella riktlinjer och vägledningar i repatrieringsfrågor (Drenzel et al. 2016). En av rekommendationerna utifrån arbetet med kunskapsöversikten formulerades på följande sätt av arbetsgruppen:
Vi rekommenderar att ett större grepp tas om frågan kring kvarlevor från minoritetsgrupper och urfolk i svenska samlingar genom att en mera ingående kunskapssammanställning utförs i form av en fördjupad forskningsuppgift på statligt initiativ. Uppdraget bör innefatta en närmare kartläggning av förekomsten av denna slags kvarlevor i samlingar vid museer och myndigheter samt bakgrunden kring insamling, hantering och användning över tid. (Drenzel et al. 2016: 5)
I regeringens proposition för en ny kulturarvspolitik lyftes frågan om repatriering av mänskliga kvarlevor och behovet av nationella riktlinjer för hanteringen av mänskliga kvarlevor i samlingar och för handläggning av återförandeärenden, vilket inte funnits i Sverige tidigare (Proposition Kulturarvspolitik 2017). Riksantikvarieämbetet fick uppdraget att formulera dessa vägledningar. Som resultat av detta arbete presenterade Riksantikvarieämbetet under år 2020 två nya vägledningar i god samlingsförvaltning för kulturarvssektorn i Sverige, dels gällande stöd i hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar (RAÄ 2020a) och dels gällande stöd för museer i återlämnandeärenden (RAÄ 2020b).
I dessa vägledningar lyfts FN:s Deklaration om urfolks rättigheter fram som ett relevant dokument inom den svenska kulturarvsförvaltningen och kulturarvförvaltningen: ”Samerna är ett urfolk och har därigenom, med utgångspunkt i FN-deklarationen
36
730
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
för urfolk, rätt att få tillgång till eller repatriering av sina ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor” (RAÄ 2020b: 9; se även RAÄ 2020a: 8). I vägledningen Stöd för museer i återlämnandeärenden tas även de nationella minoriteterna upp:
När det gäller kvarlevor från andra minoriteter bör lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (minoritetslagen) beaktas. I minoritetslagen fastslås att de nationella minoriteterna ska ges möjlighet till inflytande och samråd i frågor som berör dem. (RAÄ 2020b: 9)
Här kan även nämnas Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, som Sverige undertecknat och ratificerat, och vilken trädde i kraft i Sverige år 2000. Artikel 15 fastställer följande angående nationella minoriteters rätt till deltagande:
Parterna skall skapa nödvändiga förutsättningar för att den som tillhör nationella minoriteter effektivt skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem. (SÖ 2000:2)
37
731
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
6 ”Försvenskning” av forntiden
I det följande ges en översiktlig sammanfattning av delstudie 2, som inrymmer en diskussion om synen på Tornedalen och tornedalingar, kväner och lantalaiset inom arkeologisk och närliggande forskningsområden.
Framväxten av arkeologin som ämne i de nordiska länderna var nära kopplat till nationsbyggena i de olika länderna. Arkeologin har rötter som sträcker sig långt bakåt i tid, ända till 1600-talets antikvariska forskning i Sverige, då man tolkade forntida skrifter av olika slag, som t.ex. de isländska sagorna och andra medeltida och tidigmedeltida handskrifter, och då man började intressera sig för de fornlämningar som fanns i landskapet och kunde utgöra källor till berättelser om forna tider.
Detta var under Sveriges stormaktstid, då det svenska riket behövde en storslagen forntid. I skapandet av ett mäktigt förflutet för ett mäktigt rike som eftersträvade en mäktig framtid spelade även arkeologiska undersökningar och insamlingen av fornfynd (artefakter) en viktig roll. Redan under 1600-talet diskuterade de lärde om de nordliga folkens ursprung, och om den samiska befolkningens relation till den finska befolkningen, bland annat i Johannes Schefferus Lapponia, först publicerad år 1673 (Schefferus 1956 [1673]). I dessa tidiga diskussioner talade man ofta om samernas och finnarnas ursprung inom ett gemensamt tolkningsramverk.
Under denna tid var Finland en del av det svenska riket, och på Nordkalotten ägde det rum en kamp över värdslig och kyrklig kontroll av området och dess invånare, en konkurrens om
38
732
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
naturresurser, handel, handelsvägar och -platser, och skattläggning, mellan Sverige-Finland, Norge-Danmark och Ryssland.
Arkeologin som ett vetenskapligt ämne växte dock fram i Sverige i huvudsak under 1800-talet – alltså efter det att Sveriges stormaktstid var slut, och det svenska riket hade förlorat Finland till Ryssland. Under tidigt 1900-tal institutionaliserades arkeologin, med arkeologiska institutioner och professurer. Under 1900-talet växte också en allt starkare kulturminnesvård fram i Sverige, med lagar och förordningar som skyddade arkeologiska lämningar, det som i dag kallas kulturmiljövård.
Under tidigt 1800-tal sågs samerna av många forskare som hela Sveriges och Skandinaviens, och även stora delar av övriga Nordeuropas, första ursprungliga befolkning. En viktig teori var den så kallade storutbredningsteorin utvecklad av Sven Nilsson, professor i naturalhistoria vid Lunds universitet, vilken framfördes i hans arkeologiska pionjärverk Skandinaviska Nordens Ur-invånare (1838–1843). Slutsatserna baserades på en kombination av arkeologiska studier och kraniologiska studier av kranier från t.ex. megalitgravar i södra Sverige.
Även Anders Retzius, professor i anatomi vid Karolinska institutet, var en aktiv anhängare av teorierna om den samiska befolkningen stora utbredning under förhistorisk tid och förde fram dessa teorier även på ett internationellt plan. Här kan man kanske finna en ledtråd till Anders Retzius intresse för ”kvänerna” – med tanke på de kranier som betecknats som ”kvänska” i Karolinska institutets anatomiska samlingar – som ett forntida folk. Detta kan tolkas som en del av hans intresse att utifrån kraniologiska undersökningar försöka förstå den förhistoriska befolkningen på Nordkalotten och relationen mellan samiska och finska befolkningsgrupper.
Under sent 1800-tal skedde en stor förändring i synen på relationen mellan vad som betraktades som ”svensk”, ”samisk” och ”finsk” historia. Under det sena 1800-talet blev samerna betraktade som ett ”främmande” folk som invandrat under relativt sen tid till Skandinavien österifrån. Bland de forskare som förde fram liknande tankar kan nämnas Gustaf von Düben (1822–1892), professor i anatomi vid Karolinska institutet (von Düben 1977 [1873]), Gustaf Hallström (1880–1962), arkeolog, verksam i norra Sverige (Hallström 1929), och till viss del även Oscar Montelius (1843–
39
733
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
1921), tongivande arkeolog och riksantikvarie (se Ojala 2009: 120; Jensen 2012: 58f.; Svanberg 2012: 90ff.).
Inom forskningen skapades en rad dikotomier mellan ”vi” och ”de”, mellan det nationella och ”de andra”, vilka inte ansågs ha bidragit med något särskilt betydelsefullt till den nationella historien och identiteten, och som inte riktigt hörde hemma i Sverige. Frågan om samernas invandring från öster blev därefter ett tema i forskningen under lång tid, ända fram till 1970-talet (Baudou 1974; se vidare Ojala 2009: 115ff.). Även den tornedalska (finska) befolkningen i Norrbotten sågs som ”de andra”, och exkluderades från den nationella självbilden i Sverige.
Denna förändring i synsätt inom forskningen mot slutet av 1800talet har samband med ökad nationalism i Sverige, och även den framväxande rasvetenskapliga forskningen, med dess klassificeringar och hierarkier av folkgrupper och kulturer. Vidare kan man se en koppling till ökade konflikter i norra Sverige över naturresurser och ökad konkurrens om mark och vatten.
Forskare inom olika discipliner har visat på hur det efter 1808– 1809 års krig påbörjades en process att omtolka den nationella självbilden i Sverige, vilken även omfattade forntidsforskningen och den framväxande arkeologiska forskningen. Denna process skulle kunna beskrivas som en ”försvenskning” av forntiden.
Det följande citatet i artikeln ”Nationaliteterna i Norrland” av Karl Bernhard Wiklund (1868–1934), senare professor i finskugriska språk vid Uppsala universitet och ansedd som sin samtids främsta vetenskapliga expert på de samiska och tornedalska grupperna, kan tjäna som en illustration av synen på det samiska och det finska (tornedalska) under den tid då arkeologin växte fram som en akademisk vetenskap. Syftet med artikeln var att besvara frågorna, vilka ansågs vara av stort aktuellt intresse, rörande hur länge de ”främmande” folken samer och finnar (tornedalingar) hade levt i Sverige, hur stora deras bosättningsområden hade varit historiskt och vilken framtid de kunde ha i ”vårt land”:
Vi se… huruledes den svenska nationaliteten så väl i finntrakternas skogar som i Lapplands karga marker öfverallt trängt fram och tränger fram med den rätt, som den högre kulturen har öfver den lägre, och vi kunna icke bättre afsluta denna uppsats än med en önskan, att den civilisation, för hvilken svenskarne äro representanter, måtte, så vidt möjligt är, en gång komma att omfatta hela vårt fosterland. (Wiklund 1895: 385f.)
40
734
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
6.1 Tornedalen och tornedalingar, kväner och lantalaiset i fornforskning och arkeologi
Den omtvistade relationen mellan arkeologiska lämningar från historisk och förhistorisk tid och olika nutida grupper i Tornedalen har diskuterats av bland annat Thomas Wallerström (2006) och Sara Hagström Yamamoto (2010: 116ff.). Denna fråga inrymmer också flera konfliktfyllda element, där arkeologiska lämningar har varit föremål för nutida lokala konflikter, ofta centrerade kring frågan om ”vem var först” och olika tolkningar av det förflutna, med kopplingar till konflikter över resurser, och land-, fiske- och jakträttigheter, vilket har uppmärksammats av arkeologiska forskare (Wallerström 2006; Hedman 2007; Hagström Yamamoto 2010). Historikern Lars Elenius har i ett stort antal arbeten diskuterat konstruktioner av tornedalsk, kvänsk, finsk, samisk och svensk etnicitet i de nordliga områdena, och förståelsen av områdets etniska historia, bland annat i förhållande till etnopolitiska och nationalistiska rörelser, språkpolitik och samtida vetenskapliga perspektiv (Elenius 2001, 2017, 2018, 2019).
Frågan om tidighistorisk och förhistorisk etnicitet är en svår fråga. Detta gäller inte minst Tornedalen, där frågan om tidighistoriska och förhistoriska etniska identiteter är mycket komplicerad. Tornedalen ligger inom det samiska bosättningsområdet, med den tornedalska minoritetsbefolkningen med djupa historiska rötter, liksom i senare tid inflyttade grupper från såväl Sverige som Finland. Tornedalska aktörer har även under senare tid framfört krav på urfolksstatus, i likhet med samerna. Komplexiteten i att använda etniska tolkningar och beteckningar under förhistorisk tid har diskuterats inom arkeologisk forskning under lång tid. Det ligger utanför det här forskningsarbetets uppdrag att fördjupa sig i denna fråga, men det är viktigt att peka på att etnicitetsfrågan är relevant vad gäller insamlingen av äldre mänskliga kvarlevor från Tornedalen. Frågan är, som nämnts ovan, kontroversiell och har utgjort en konfliktyta mellan olika befolkningsgrupper i det aktuella området.
Det ligger också utanför ramarna för det här arbetet att i detalj utreda hur frågan om ”kvänerna” som en befolkningsgrupp under tidighistorisk och förhistorisk tid har behandlats i historisk och arkeologisk forskning (se vidare diskussioner i t.ex. Wiklund 1896;
41
735
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Tenerz 1962: 104ff.; Julku 1986; Elenius 2018, 2019). Det är dock viktigt att påpeka att det funnits ett intresse också från anatomisk och fysisk antropologisk forskning att utforska den ”kvänska frågan” (se ovan om Karolinska institutet, Anders Retzius och Gustaf Retzius).
Under arbetets gång har relationen mellan synen på samiska grupper och tornedalingar framstått som mycket central. Det handlar om synen på vem som är same och vem som är tornedaling, kvän eller lantalainen, och hur denna syn förändrats över tid. Dessa grupper har gemensamt att de under lång tid behandlats som ”de andra”, i förhållande till den nationella svenska normen, inom arkeologisk och annan forskning som berör historisk och förhistorisk tid.
Såväl de samiska som de finska (tornedalska) befolkningsgrupperna konstruerades som folk som inte riktigt hörde hemma i Sverige. Det var dock inte möjligt att helt ignorera de samiska och finska befolkningsgrupperna i de norra delarna av landet, och man var inom forskningen tvungna att på något sätt skapa en plats för samer och finnar i bilden av forntiden i Sverige. På så sätt blev såväl den samiska som den finska (tornedalska) befolkningens existens i norra Sverige ett historiskt problem, som forskare kommenterade på olika sätt.
Inom forntidsforskningen var relationen mellan samiska grupper och finska grupper central när det gäller de nordliga områdenas förhistoria. I denna större fråga ingick frågan om de forntida ”kvänerna” som en viktig länk. Frågan har också kopplingar till diskussioner om de föränderliga relationerna mellan Sverige och Finland när det gäller forntidsforskning, där även språkstriderna i Finland spelade en viktig roll (Jensen 2009, 2012).
42
736
7
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Sammanfattning av forskningsuppdragets resultat
7.1 Övergripande slutsatser – Delstudie 1
Det har inte gått att finna spår av en mer storskalig insamling av mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal specifikt riktad mot den tornedalska (finska) befolkningen i Norrbottens län. Den storskaliga insamlingen var i huvudsak inriktad på den samiska befolkningen och sökandet efter vad man betraktade som ”äkta” samiska kvarlevor, i synnerhet kranier. Men det är mycket viktigt att understryka att det också fanns ett intresse för mänskliga kvarlevor från den tornedalska (finska) befolkningen, även om detta intresse inte omsattes i en omfattande insamlingspraktik. Vidare är det viktigt att betona att insamlingen av mänskliga kvarlevor som ägde rum i det tornedalska området, vilken primärt var inriktad på samiska kvarlevor, på olika sätt kan ha påverkat och varit relevant för den tornedalska befolkningen i området.
Vidare finns det behov av mer forskning om synen på den tornedalska (finska) befolkningen, och dess relation till den samiska befolkningen, inom den anatomiska, rasvetenskapliga och rasbiologiska forskningen, och om synsätten på vad som betraktades som tornedalska (finska) och samiska mänskliga kvarlevor inom insamlingen under den aktuella tidsperioden.
Det finns också ett behov av mer ingående kartläggningar av de anatomiska och arkeologiska samlingarna med mänskliga kvarlevor i Sverige, med särskilt fokus på minoritetsgrupper och urfolksgrupper. Med tanke på den bakomliggande historien framstår detta som ett särskilt ansvar för den svenska staten, även vad gäller finansiering och resurstilldelning.
43
737
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
7.2 Övergripande slutsatser – Delstudie 2
Under 1800-talets gång och under tidigt 1900-tal ägde en ”försvenskning” av historien och förhistorien rum. Inom fornforskningen och den tidiga arkeologin under 1800-tal och tidigt 1900-tal har de finska (tornedalska) grupperna, liksom de samiska, konstruerats som ”de andra” i relation till den nationella svenska historien och identiteten. Tornedalska (finska) historier exkluderades till stor del från den nationella svenska historien. Den tornedalska (finska) befolkningens existens i Norrbottens län sågs som ett historiskt problem, vilket formulerades och tolkades på olika sätt över tid.
Fornforskningen, den antikvariska forskningen och den arkeologiska forskningen i Sverige hade nära band till rasforskningen och rasbiologin under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det går också att fastslå att relativt lite forskning har ägnats tornedalingar, kväner och lantalaiset i jämförelse med forskningen om den samiska befolkningen. Inom senare tids arkeologi har Tornedalen varit ett marginaliserat område. Generellt sett har den arkeologiska kunskapen om Tornedalen varit låg bland arkeologer i Sverige. Det finns ett behov av mer forskning om synen inom forskningen på den tornedalska (finska) befolkningen i Norrbottens län, och om synen på relationen till den samiska befolkningen. Det finns också behov av mer forskning om relationerna mellan arkeologi och anatomisk forskning, rasvetenskap och rasbiologi.
7.3 Övriga slutsatser och kommentarer
Vad gäller påverkan på och kränkning av tornedalingar, kväner och lantalaiset kan man konstatera att insamlingen av mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal ägde rum utan hänsyn till lokalbefolkningen och under vad som i dag skulle betraktas som djupt oetiska förhållanden. Insamlingspraktikerna visar på ”överhetens” förhållningssätt gentemot lokalbefolkningen i Tornedalen, vilka karakteriserades av ojämlika maktförhållanden och nedsättande synsätt. Studien har visat på kopplingar mellan insamlingen av mänskliga kvarlevor, rasvetenskap, rasbiologi och arkeologi. I den nutida samiska kontexten upplevs insamlingshistorierna som mycket kränkande, och frågan om
44
738
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
samiska mänskliga kvarlevor i samlingar betraktas som en känslomässig och symbolisk starkt laddad fråga, vilket många samiska aktörer vittnat om. Relevansen av insamlingen av mänskliga kvarlevor i Enontekis (Markkina), Rounala och Akamella för tornedalingar, kväner och lantalaiset i dag är en fråga som bör värderas av Sannings- och försoningskommissionen.
Vidare kan den marginalisering och exkludering som förekom i de historiska narrativen betraktas som del av bakgrunden till de kränkningar som ägde rum i samband med försvensknings- och assimileringsprocesserna i Tornedalen.
Vad gäller insamlingen av mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal kan man urskilja en rad olika centrala aktörer på lokal, regional, nationell och internationell nivå, samt inom akademiska nätverk. I fallet rörande Enontekis gamla kyrkogård (Markkina) under 1830-tal är centrala aktörer t.ex. kyrkoherden Lars Levi Læstadius, de franska vetenskapsmännen i La Rechercheexpeditionen, anatomen Anders Retzius och zoologen Sven Lovén (1809–1895). Vid insamlingarna av mänskliga kvarlevor från Rounala och Akamella under sent 1800-tal var lokala aktörer från finska sidan av gränsen också aktiva.
Kring insamlingen av mänskliga kvarlevor vid utgrävningen av gravarna vid Rounala gamla kyrkogård år 1915 samlades ett nätverk av en rad aktörer från Uppsala universitet, regionalt och lokalt, i ett framväxande rasbiologiskt nätverk. Vad gäller de kraniologiska undersökningarna i Jukkasjärvi kyrka 1907 ingår bland annat arkeologen Gustaf Hallström och LKAB:s disponent Hjalmar Lundbohm.
Finansieringsfrågan har varit central för all fältverksamhet, forskning och samlingsförvaltning vad gäller insamlingen av mänskliga kvarlevor. Utgrävningen vid Rounala kyrkogård år 1915 genomfördes med hjälp av ekonomiska medel från Regnellska fonden (kopplat till Uppsala universitet), civilministern och landshövdingen Oscar von Sydow, samt LKAB.
Vad gäller genusaspekter kan man konstatera att det var män som insamlade de mänskliga kvarlevorna, de akademiska nätverken bestod av manliga forskare, och kvarlevor från män, kvinnor och barn insamlades.
Genomgången av repatrieringsfallen visar på att det är samiska mänskliga kvarlevor som varit i centrum för diskussionerna i Sverige.
45
739
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Vidare har det förekommit internationella repatrieringar till flera länder från olika svenska institutioner och museer. Det finns också ett fall av en repatriering och återbegravning av kvarlevorna av en judisk man (Lunds universitet, 2005).
46
740
8
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Avslutning
Under arbetets gång har det, som det beskrivits ovan, inte gått att spåra någon mer storskalig insamling av mänskliga kvarlevor specifikt inriktad mot den tornedalska befolkningen, av det slag som riktats mot den samiska befolkningen. Man kan dock konstatera att det funnits ett intresse även för den tornedalska (finska) befolkningen inom rasvetenskaplig anatomi och antropologi, och rasbiologi. Mycket av insamlingen av mänskliga kvarlevor, liksom (för-) historieskrivningen, har primärt berört den samiska befolkningen i norra Sverige, men har relevans för den tornedalska befolkningen.
Det kan vara viktigt att värdera relevansen för tornedalingar, kväner och lantalaiset av den insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen som primärt var riktad mot den samiska befolkningen. Det gäller framför allt utgrävningarna av gravar i Rounala och Enontekis (Markkina) som beskrivits ovan. Även utgrävningen av gravar vid Akamella kyrkogård är mycket relevant här. En sådan värdering kan vara en fråga för Sanningsoch försoningskommissionen.
Här är det viktigt att, än en gång, betona att etnicitetsfrågan, och vem som klassificeras som same eller som tornedaling, kvän och lantalainen, är viktig i detta sammanhang. Detta är en mycket komplicerad och mångdimensionell fråga, med olika uppfattningar, och kopplingar till olika nutida konflikter över historia, kulturarv och land- och vattenrättigheter.
En viktig slutsats är att det finns behov av mer ingående framtida historisk och arkeologisk forskning om Tornedalens (för-)historia, och de historiska relationerna mellan samiska befolkningsgrupper och tornedalingar, kväner och lantalaiset.
47
741
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Forskningsuppdraget anknyter till flera större frågor, av stor aktuell vikt. Det handlar bland annat om den framtida förvaltningen av kulturarvet i Sverige, och om tillämpningen av minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter inom kulturarvsförvaltningen i Sverige. Mer specifikt handlar det om kulturarvsförvaltningen i Tornedalen, och minoritetsgruppernas och urfolksgruppernas deltagande, representation och medbestämmande i kulturarvsfrågor. Det handlar också om vilka roller och vilket ansvar forskningsvärlden, museerna, kulturarvsinstitutioner och kulturarvsmyndigheter har i dessa frågor. Vidare anknyter forskningsuppdraget till de aktuella debatterna om Sveriges koloniala historia i de nordliga områdena och dess konsekvenser i samhället i dag.
Frågan om insamlingshistorier och nutida museisamlingar rörande mänskliga kvarlevor från urfolksgrupper och minoritetsgrupper är ett ämne av stor betydelse för forskningsvärlden, vilket berör grundläggande frågeställningar om forskningsetik och relationen mellan forskare och andra grupper i samhället som berörs av forskningen. Det handlar också om hur man inom forsknings- och museivärlden väljer att förhålla sig till och hantera sin egen vetenskapshistoria, med dess mörkare sidor. Denna historia behöver undersökas och analyseras närmare i Sverige. Här finns ett stort framtida ansvar för forskningsvärlden, museer och andra kulturarvsinstitutioner.
48
742
9
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Referenser
Otryckta källor
Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm
ATA 1948 = Rapport över undersökning i Jukkasjärvi kyrka, 27/10– 10/11 1947, La Jukkasjärvi Kyrkan, La Jukkasjärvi sn Kyrkan 1832– 1948, Dnr. 5564/48.
Gustaf Hallströms arkiv, Forskningsarkivet, Umeå universitet, Umeå
Gustaf Hallströms arkiv 1889 = Protokoll hållet vid gravundersökning i Gellivare gamla kyrka den 30 april 1889, Handlingar med proveniens från professor H V Rosendahl, Handlingar av främmande proveniens, Vol. F:5.
Gustaf Hallströms arkiv 1907 = Kraniologiska undersökningar i Jukkasjärvi kyrka, Resan 1907, Handlingar rörande forskningsresor, Vol. D1:1.
Gustaf Hallströms arkiv Korrespondens 1907 = Brev från Hjalmar Lundbohm till Gustaf Hallström 19/4 1907, Korrespondens, Vol. C3:11 (L-M).
LKAB:s arkiv, Kiruna
49
743
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
LKAB:s arkiv Korrespondens 1915 = Brev från Vilhelm Hultkrantz till Hjalmar Lundbohm, 7/6 1915
Museum Gustavianum, Uppsala universitet, Uppsala
Museum Gustavianum katalog = Catalogus Specialis I, Osteologia. Förvaras vid Museum Gustavianum (original förvaras vid Cellbiologiska institutionen, Uppsala universitet).
Museum Gustavianum 1915 = Lappland/Rounala: Anteckningar av Eskil Olsson 1915, Sveriges landskap 3.
Norrbottens museums arkiv, Luleå
Norrbottens museum Jukkasjärvi socken = Jukkasjärvi socken, Vol. FOAH:10.
Norrbottens museum Pajala socken = Pajala socken, Vol. FOAQ:4.
Sametingets kansli, Kiruna
Sametinget 2007 = Sametinget, Sammanträdesprotokoll 2007:1, Sammanträdesdatum 2007-02-20--22, Lycksele. Kiruna: Sametingets kansli.
Sametinget 2009 = Begäran om återförande av 12 samiska kranier från Rounala ödekyrkogård till Sametinget: Hemställan till Kulturdepartementet, Lars-Anders Baer & Ulla Barruk Sunna, 8/5 2009, Sametingets kansli, Dnr 2009-648.
Sametinget 2022 = Begäran om repatriering av samiska mänskliga kvarlevor från Rounala ödekyrkogård: Framställan från Sametinget till Gustavianum – Uppsala universitetsmuseum, Håkan Jonsson & Fredrik Österling, 26/1 2022, Sametingets kansli, Dnr 4.2.11-2021-1682.
50
744
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Statens historiska museer, Stockholm
Statens historiska museer 2009 = Överlåtelse av mänskliga kvarlevor i Statens historiska museers samlingar: Hemställan till Regeringen 2/6 2009, Statens Historiska Museer (SHMM), Dnr 629-527-2009.
Referenser
Andersson, Kerstin, 2021. Unna Saiva: En skändad samisk
offerplats. Stockholm: Vulkan.
Antti, Petter, 2017. Särkilax och kyrkan som försvann. Övertorneå:
Föreningen Särkilax kyrkas vänner. Anttila, Elina & Kataja, Raila, 2021. The repatriation of the
national Sámi collections in Finland. I: Káren Elle Gaup, Inger Jensen & Leif Pareli (red.), Bååstede: The return of Sámi cultural
heritage, s. 102–108. Trondheim: Museumsforlaget.
Aronsson, Kjell-Åke, 2013. Research on human remains of
indigenous people: Reflections from an archaeological perspective (with an example from Rounala). I: Harald Fossheim (red.), More than just bones: Ethics and research on
human remains, s. 65–79. Oslo: The Norwegian National
Research Ethics Committees. Aurelius, Adriana, 2019. Máhtsatiebmie likttemijne –
Återbördande i
försoning: En processbeskrivning över repatrieringen i Lycksele 2019. Lycksele: Liksjuon Sámiensiäbrrie.
Baudou, Evert, 1974. Samernas invandring till Sverige ur
arkeologisk synpunkt. I: Rolf Kjellström (red.), Sameforskning i
dag och i morgon: Rapport från symposium rörande den samiska kulturen 19–20 november 1973 i Nordiska museet, s. 27–52.
Stockholm: Nordiska museet. Berggren, Åsa, 2005. Repatriering på gott och ont – debatt om
utlämning av benmaterial. Fornvännen 100 (4): 281–283. Bergling, Ragnar, 1964. Kyrkstaden i övre Norrland: Kyrkliga,
merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen.
Umeå: Kungl. Skytteanska samfundet.
51
745
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Bergman, Jenny, 2022. Samiska mänskliga kvarlevor och
gipsavgjutningar i Lunds universitets anatomiska samling. Lund:
Lunds universitet. Broberg, Gunnar, 1982. Lappkaravaner på villovägar: Antropologin
och synen på samerna fram mot sekelskiftet 1900. Lychnos –
lärdomshistoriska samfundets årsbok 1981–1982: 27–86.
Colwell, Chip, 2017. Plundered Skulls and Stolen Spirits: Inside the
Fight to Reclaim Native America’s Culture. Chicago & London:
University of Chicago Press. Drenzel, Leena, Gustafsson Reinius, Lotten, Hauptman, Katherine,
Hejll, Lena & Svanberg, Fredrik, 2016. Mänskliga kvarlevor vid
offentliga museer: en kunskapsöversikt. Stockholm: Statens
historiska museer. von Düben, Gustaf, 1977 [1873]. Om Lappland och Lapparne,
företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Stockholm:
Gidlunds & Nordiska museet. von Düben, Gustaf, 1910. Crania Lapponica. Stockholm: Norstedt. Duoddaris 2002 = Vem äger kulturarvet? Anföranden vid konferens
om återföringsfrågor vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum 6– 8 juni 2000. Duoddaris 20. Jokkmokk: Ájtte, Svenskt Fjäll- och
Samemuseum. Edbom, Gunilla, 2005. Samiskt kulturarv i samlingar: Rapport från
ett projekt om återföringsfrågor gällande samiska föremål.
Jokkmokk: Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum. Edbom, Gunilla, Liedgren, Lars & Nilsson, Håkan, 2001. Från
Treriksröset till Räker: Fornminnesinventering i Norrbottens inlands- och fjällområde, 1996–2000. Norrbotten 2001: 72–113. Ek, Imelda Helena, 2022. Mänskliga kvarlevor i Karolinska
Institutets samlingar: En historisk översikt och inventering.
Stockholm: Karolinska institutet. Elenius, Lars, 2001. Både finsk och svensk: Modernisering,
nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939. Umeå:
Umeå universitet. Elenius, Lars, 2017. Ethnopolitical mobilisation in the North
Calotte area. I: Kari Alenius & Matti Enbuske (red.), The
Barents and the Baltic Sea Region: Contacts, Influences and Social
52
746
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Change, s. 83–100. Rovaniemi: Pohjois-Suomen Historiallinen
Yhdistys. Elenius, Lars, 2018. Nationella minoriteters symboliska
nationsbyggande: Föreställningen om Kvänland och Sápmi som nya former av etnopolitik bland finskspråkiga och samiskspråkiga minoriteter. Historisk tidskrift 138 (3): 480–509. Elenius, Lars, 2019. The dissolution of ancient Kvenland and the
transformation of the Kvens as an ethnic group of people. On changing ethnic categorizations in communicative and collective memories. Acta Borealia 36 (2): 117–148. Evjen, Bjørg, 1997. Measuring heads: Physical anthropological
research in North Norway. Acta Borealia 14 (2): 3–30. Fabian, Ann, 2010. The Skull Collectors: Race, Science, and
America’s Unburied Dead. Chicago: University of Chicago.
Fforde, Cressida, Hubert, Jane & Turnbull, Paul (red.), 2002. The
Dead and their Possessions: Repatriation in Principle, Policy and Practice. London & New York: Routledge.
Fforde, Cressida, McKeown, C. Timothy & Keeler, Honor (red.),
2020. The Routledge Companion to Indigenous Repatriation:
Return, Reconcile, Renew. London & New York: Routledge.
Fjellström, Markus, 2020. Food cultures in Sápmi: An
interdisciplinary approach to the study of the heterogeneous cultural landscape of Northern Fennoscandia AD 600–1900. Stockholm:
Stockholm University. Franska wetenskapliga expeditionen 1838 = Franska wetenskapliga
expeditionen till Spitsbergen, Norrlands-Posten (Nore) 68, 71, 72, 73 (1838). Franzén, Olle, 1973. Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius. Luleå:
Tornedalica. Gabriel, Mille & Dahl, Jens (red.), 2008. Utimut. Past Heritage –
Future Partnerships. Discussions on Repatriation in the 21st Century. Copenhagen: International Work Group for
Indigenous Affairs (IWGIA). Gaup, Káren Elle, Jensen, Inger & Pareli, Leif (red.), 2021.
Bååstede: The return of Sámi cultural heritage. Trondheim:
Museumsforlaget.
53
747
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Grape, Erik J., 1969 [1803–1804]. Utkast till beskrifning öfver
Enontekis sokn i Torneå lappmark. (Tornedalica 7). Luleå:
Tornedalica. Grapenson, Jöran, 1942. Anteckningar till Gellivare sockens tidigare
historia: Till 200-årsminnet 1742 11/10 1942. Gällivare.
Hagerman, Maja, 2015. Käraste Herman: Rasbiologen Herman
Lundborgs gåta. Stockholm: Norstedt.
Hagerman, Maja, 2016. Svenska kyrkan och rasbiologin. I: Daniel
Lindmark & Olle Sundström (red.), De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna, s. 961–992. Skellefteå: Artos
& Norma bokförlag. Hagström Yamamoto, Sara, 2010. I gränslandet mellan svenskt och
samiskt: Identitetsdiskurser och förhistoria i Norrland från 1870tal till 2000-tal. Uppsala: Uppsala universitet.
Halinen, Petri, 2007. Enontekiön Markkinan kirkko. I: Eeva-
Kristiina Harlin & Veli-Pekka Lehtola (red.), Peurakuopista
kirkkokenttiin: Saamelaisalueen 10 000 vuotta arkeologin näkökulmasta, Arkeologiseminaari Inarissa 29.9.-2.10.2005, s.
168–177. Publications of the Giellagas Institute 9. Oulu: University of Oulu. Hallström, Gustaf, 1929. Kan lapparnas invandringstid fixeras? En
arkeologisk studie. Norrlands försvar 1929: 39–92. Hallström, Gustaf & Leijonhufvud, Sigrid, 1908. Några grafvar i
Jukkasjärvi kyrka. Fataburen 1908 (4): 193–207. Hansson, Anders, 2012. Kvinnan från Gransjön. Jämten 2013: 23–
27. Harlin, Eeva-Kristiina, 2008. Recalling Ancestral Voices:
Repatriation of Sámi Cultural Heritage. Inari: Siida Sámi
Museum. Harlin, Eeva-Kristiina, Mannermaa, Kristiina & Ukkonen, Pirkko,
2019. Animal bones from Medieval and early modern Saami settlements in Finnish Lapland. I: Kristiina Mannermaa, Mikael A. Manninen, Petro Pesonen & Liisa Seppänen (red.), Helsinki
Harvest: Proceedings of the 11th Nordic Conference on the Application of Scientific Methods in Archaeology, s. 149–177.
Helsinki: The Archaeological Society of Finland.
54
748
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Hederyd, Olof & Alamäki, Yrjö (red.), 1993. Tornedalens historia
II: Från 1600-talet till 1809. Haparanda:
Tornedalskommunernas historiebokskommitté. Hederyd, Olof, Alamäki, Yrjö & Kenttä, Matti (red.) 1991.
Tornedalens historia I: Från istid till 1600-talet. Haparanda:
Tornedalskommunernas historiebokskommitté. Hedman, Sven-Donald, 2007. Vardagens arkeologi i Norrbotten:
en personlig betraktelse. I: Inga Lundström (red.), Historisk
rätt? Kultur, politik och juridik i norr, s. 193–207. Stockholm:
Riksantikvarieämbetet. Heinerud, Jans, 2004. Rapport över återbegravning av skelett, RAÄ
195:1, Tärna socken, Storumans kommun, Västerbottens län.
Umeå: Västerbottens museum. Holand, Ingegerd & Sommerseth, Ingrid, 2013. Ethical Issues in
the Semi-Darkness. Skeletal Remains and Sámi Graves from Arctic Northern Norway. I: Hallvard Fossheim (red.), More
than Just Bones: Ethics and Research on Human Remains, s. 21–
47. Oslo: The Norwegian National Research Ethics Committees. Isaksson, Pekka, 2001. Kumma kuvajainen: Rasismi
rotututkimuksessa, rotuteorioiden saamelaiset ja suomalainen fyysinen antropologia. Inari: Puntsi.
Jensen, Ola Wolfhechel, 2009. Sveriges och Finlands gemensamma
forntid - en ambivalent historia: idéer om forntiden, kulturarvsbegreppet och den nationella självbilden före och efter 1809. Fornvännen 104 (1): 288–301. Jensen, Ola Wolfhechel, 2012. Makten över forntid – Exempel från
den svensk-finska arkeologin och minnesvården. I: Påvel Nicklasson & Bodil Petersson (red.), Att återupptäcka det
glömda: Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden, s. 51–
70. Lund: Lunds universitet. Julku, Kyösti, 1986. Kvenland – Kainuunmaa. Oulu: Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys. Kemiläinen, Aira, 1998. Finns in the Shadow of the “Aryans”: Race
Theories and Racism. Helsinki: Finnish Historical Society.
55
749
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Knutsen, Nils M. & Posti, Per (red.), 2002. La Recherche: En
ekspedisjon mot nord – Une expedition vers le nord. Tromsø:
Angelica. Kyllingstad, Jon Røyne, 2004. Kortskaller og langskaller: Fysisk
antropologi i Norge og striden om det nordiske herremennesket.
Oslo: Scandinavian Academic Press. Kyllingstad, Jon Røyne, 2014. Measuring the Master Race: Physical
Anthropology in Norway, 1890–1945. Cambridge: Open Book
Publishers. Lahti, Eeva-Kristiina, 2004. Enontekiön Markkina: Markkinapaikan
elämää arkeologisen tutkimuksen perusteella. Pro gradu thesis,
arkeologi. Helsinki: University of Helsinki. Lehtola, Veli-Pekka, 2005. ’The right to one’s own past’: Sámi
cultural heritage and historical awareness. I: Maria Lähteenmäki & Päivi Maria Pihlaja (red.), The North Calotte: Perspectives on
the histories and cultures of northernmost Europe, s. 83–94. Inari:
Puntsi. Lidén, Kerstin, Fjellström, Markus & Wallerström, Thomas, 2019.
Nya resultat från Eskil Olssons Rounala-grävning 1915. I:
Norrbotten 2018–2019: Arkeologi, s. 235–261. Luleå:
Norrbottens museum. Lindblad, Thomas, 2007. Gustaf Retzius: a biography. Stockholm:
Hagströmerbiblioteket. Ljungström, Olof, 2004. Oscariansk antropologi: Etnografi,
förhistoria och rasforskning under sent 1800-tal. Hedemora &
Uppsala: Gidlunds. Ljungström, Olof, 2014. Swedish Golgotha: Anders Retzius’
collection of human crania at the Karolinska Institutet according to an 1862 manuscript. Lychnos 2014: 159–171. Loeffler, David, 2005. Contested Landscapes/Contested Heritage:
history and heritage in Sweden and their archaeological implications concerning the interpretation of the Norrlandian past.
Umeå: Umeå University. Lundmark, Lennart, 2008. Stulet land: Svensk makt på samisk mark.
Stockholm: Ordfront. Manker, Ernst, 1961. Lappmarksgravar: Dödsföreställningar och
gravskick i lappmarkerna. Stockholm.
56
750
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Mathisen, Stein R., 2017. The three burials of Aslak Hætta and
Mons Somby: Repatriation narratives and ritual performances.
Museum Worlds 5 (1): 22–34.
Meigs, J. Aitken, 1856. Catalogue of Human Crania, in the
Collection of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia.
Proceedings of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia 8:
1–112. Meloche, Chelsea H., Spake, Laure & Nichols, Katherine L. (red.),
2021. Working with and for Ancestors: Collaboration in the Care
and Study of Ancestral Remains. London & New York:
Routledge. Niittyvuopio, Erva, 2021. Saamelaisten jäänteet ja kirkon rooli.
https://kaltio.fi/saamelaisten-jaanteet-ja-kirkon-rooli Nilsson, Sven, 1838–1843. Skandinaviska Nordens Ur-Invånare: Ett
försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till människoslägtets utvecklings-historia. Lund.
Ojala, Carl-Gösta, 2009. Sámi Prehistories: The Politics of
Archaeology and Identity in Northernmost Europe. Uppsala:
Uppsala University. Ojala, Carl-Gösta, 2016. Svenska kyrkan och samiska mänskliga
kvarlevor. I: Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.), De
historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, s.
983–1018. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag. Ojala, Carl-Gösta, 2020. Mines and missions: Early modern
Swedish colonialism in Sápmi and its legacies today. I: Marte Spangen, Anna-Kaisa Salmi, Tiina Äikäs & Markus Fjellström (red.), Currents of Saami Pasts: Recent Advances in Saami
Archaeology, s. 160–176. Helsingfors: Archaeological Society of
Finland. Persson, Curt V., 2013. På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms
syn på samer och tornedalingar. Luleå: Tornedalica.
Persson, Curt, 2018. “Då var jag som en fånge.” Statens övergrepp på
tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet.
Övertorneå: Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset.
57
751
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Portin, Johan, 1968. Samlingar til Beskrifning öfver Öfver Torneå
Sockn uti Västerbottns Höfdingedöme. Med kommentar av Erik
Wahlberg. Tornedalica 5. Luleå. Proposition Kulturarvspolitik 2017 = Regeringens proposition
2016/17:116. Kulturarvspolitik. Stockholm, 23 februari 2017.
RAÄ 2020a = God samlingsförvaltning: Stöd i hantering av
mänskliga kvarlevor i museisamlingar. Stockholm:
Riksantikvarieämbetet. RAÄ 2020b = God samlingsförvaltning: Stöd för museer i
återlämnandeärenden. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Renström, Erik & Kersten, Per, 2021. Universitetet har ett ansvar
för den försoningsprocess som en repatriering kan innebära.
Sydsvenskan, 10 augusti 2021.
Retzius, Anders, 1864. Anders Retzii samlade skrifter af ethnologiskt
innehåll, utgifna af Svenska Läkare-sällskapet. Stockholm.
Retzius, Gustaf, 1878. Finska kranier, jämte några natur- och
litteratur-studier inom andra områden af finsk antropologi.
Stockholm: Central-tryckeriet. Retzius, Gustaf, 1902. Skrifter i skilda ämnen jämte några bref af
Anders Retzius: Samlade och utgifna af Gustaf Retzius.
Stockholm: Nordiska bokhandeln. Retzius, Gustaf, 1910. Preface. I: Gustaf von Düben, Crania
Lapponica. Stockholm: Norstedt.
Ruohonen, Juha, 2012. Kalmistoja, kaivauksia, kallonmittausta:
Fyysisen antropologian tutkimuskohteita Pohjois-Suomessa.
Faravid 2012: 57–85.
Ruohonen, Juha, 2021. Pääkallonpaikoilla. Retziuksen retkikunnan
kaivauskohteet vuonna 1873. Muinaistutkija 2021 (4): 16–37. Samzelius, Hugo, 1902. Studier och anteckningar (forts.).
Personhistorisk tidskrift 4 (1): 48–64.
Schanche, Audhild, 2000. Graver i ur og berg: Samisk gravskikk og
religion fra forhistorisk til nyere tid. Karasjok: Davvi Girji.
Schefferus, Johannes, 1956 [1673]. Lappland. Översättning från
latinet av Henrik Sundin. Uppsala: Almqvist & Wiksells.
58
752
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Stångberg, Andreas, 2005. Soejvengeelle: En samisk grav i Vapsten.
I: Åsa Virdi Kroik (red.), Efter förfädernas sed: Om samisk
religion, s. 40–56. Göteborg: Boska.
Svanberg, Fredrik, 2012. Arkeologin och rasforskningen cirka
1860–1945. I: Påvel Nicklasson & Bodil Petersson (red.), Att
återupptäcka det glömda: Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden, s. 83–108. Lund: Lunds universitet.
Svanberg, Fredrik. 2015. Människosamlarna: Anatomiska museer och
rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950. Stockholm: Historiska
museet. Svestad, Asgeir, 2013. What Happened in Neiden? On the
Question of Reburial Ethics. Norwegian Archaeological Review 46 (2): 194–242. Svestad, Asgeir, 2019. Caring for the dead? An alternative
perspective on Sámi reburial. Acta Borealia 36 (1): 23–52. Tenerz, Hugo, 1962. Ur Norrbottens finnbygds och dess befolknings
tidigare historia samt Den svenska infiltrationen i övre finnbygden under 1600- och 1700-talen. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Torikka, Sture, 2017. 1617:
Övertorneå storsocken under en
dramatisk tid: Om folket, en kyrka och en vårflod – ett fruset ögonblick i historien. Övertorneå: Tornedalens folkhögskola.
Uddenberg, Nils, 2019. Skallmätaren: Gustaf Retzius – hyllad och
hatad. Lidingö: Fri tanke.
Vretemark, Maria, 1995. Analys av benmaterial från Kyrkudden. I:
Thomas Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden:
Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. Del 2, s.
182–190. (Lund Studies in Medieval Archaeology 15:2) Lund: Lunds universitet. Wahlberg, Erik, 1968. Johan Portins sockenbeskrivning:
Kommentar av fil. dr Erik Wahlberg. I: Johan Portin, Samlingar
til Beskrifning öfver Öfver Torneå Sockn uti Västerbottns Höfdingedöme, s. 290–370. Tornedalica 5. Luleå.
Wallerström, Thomas, 1995a. Norrbotten, Sverige och medeltiden:
Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. Del 1.
(Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1) Lund: Lunds universitet.
59
753
12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal SOU 2023:68
Wallerström, Thomas, 1995b. Norrbotten, Sverige och medeltiden:
Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. Del 2.
(Lund Studies in Medieval Archaeology 15:2) Lund: Lunds universitet. Wallerström, Thomas, 2006. Vilka var först? En nordskandinavisk
konflikt som historisk-arkeologiskt dilemma. Stockholm:
Riksantikvarieämbetet. Wallerström, Thomas, 2017. Kunglig makt och samiska
bosättningsmönster: Studier kring Väinö Tanners vinterbyteori.
Oslo: Novus. Weymarn, Edvard, 1881. Crânes trouves en Vesterbothnie á
Muonioniska, gouvernement de Norrbotten (Suède). Bidrag till
kännedom af Finlands natur och folk 35: 95–98.
Wiklund, Karl Bernhard, 1895. Nationaliteterna i Norrland: Litet
historia och några framtidsvyer. Nordisk tidskrift för vetenskap,
konst och industri 1895: 369–386.
Wiklund, Karl Bernhard, 1896. Om kvänerna och deras
nationalitet. Arkiv för nordisk filologi 12: 103–116. Wiklund, Karl Bernhard, 1916. Rounala kyrka. Uppsala.
Internetkällor
Ájtte hemsida = <https://www.ajtte.com/aktuellt/sijddasim-en-
konferens-om-aterlamning-av-samiska-kvarlevor> Fornsök = < https://app.raa.se/open/fornsok >
(Kulturmiljöregistret, förvaltat av Riksantikvarieämbetet, online) Historiska museet online-katalog =
< https://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp> Læstadiusarkivet 1835 = Brev från L.L. Læstadius till Jac. G.
Agardh 1835-07-20, Læstadius brev till akademiker 1818–1860, Læstadiusarkivet , <http://www.laestadiusarkivet.se> . Original i Lunds universitetsbibliotek. Læstadiusarkivet 1846 = Brev från L.L. Læstadius till C.J.
Sundevall 1846-09-XX, Læstadius brev till akademiker 1818–
60
754
SOU 2023:68 12. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal
1860, Læstadiusarkivet , <http://www.laestadiusarkivet.se> . Original i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv. SÖ 2000:2 = Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter,
<https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/sverigesinternationella-overenskommelser/2000/01/so-20002> United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples
= < http://www.un.org/esa/socdev/unpfii/documents/DRIPS_en. pdf> Uppsala universitet hemsida = < https://www.uu.se/om -
uu/historia/kvarlevor-i-samlingar>
Personlig kommunikation
Jenny Bergman, Lunds universitet, Lund, maj 2021 Emma Boman, Norrbottens museum, Luleå, april 2022 Eeva-Kristiina Harlin, Samiskt museum Siida, Enare, februari 2022 Anne Ingvarsson, Museum Gustavianum, Uppsala universitet,
Uppsala, december 2020 – april 2022 Johnny Karlsson, Historiska museet, Stockholm, december 2021 Olof Ljungström, Karolinska institutet, Stockholm, juni 2021 –
april 2022 Eija Ojanlatva, Samiskt museum Siida, Enare, april 2022
61
755
