SOU 2023:68
Som om vi aldrig funnits
Till statsrådet Parisa Liljestrand
Regeringen beslutade den 19 mars 2020 att tillsätta en kommitté i form av en sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen skulle utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historiska erfarenheter synliggörs. Kommissionen skulle slutredovisa sitt uppdrag senast den 16 maj 2022. Före detta chefsjustitieombudsman Elisabet Fura förordnades samma dag som kommissionens ordförande.
Regeringen beslutade den 23 juni 2021 om ett tilläggsdirektiv varigenom utredningstiden förlängdes till den 15 maj 2023. Enligt tilläggsdirektivet skulle ett delbetänkande lämnas den 16 maj 2022. Regeringen beslutade den 1 februari 2023 om ytterligare ett tilläggsdirektiv varigenom utredningstiden förlängdes från den 15 maj 2023 till den 15 november 2023.
Som ledamöter i kommissionen förordnades fr.o.m. den 11 juni 2020 fil. dr Malin Arvidsson, professor emeritus Lars Elenius, professor emeritus Kenneth Hyltenstam, f.d. kommunalrådet Bengt Niska, juristen Kaisa Syrjänen Schaal, docenten Sia Spiliopoulou Åkermark och fil. master Josephine Ylipää. Den 8 mars 2021 förordnades professor Klas-Göran Karlsson som ledamot. Den 27 juni 2022 entledigades Josephine Ylipää och i hennes ställe förordnades den 1 januari 2023 antikvarien Hanna Aili.
Som utredningssekreterare i kommissionen anställdes den 14 april 2020 juristen Pernilla Krusberg och den 11 maj 2020 komministern Stefan Aro. Den 18 maj 2020 anställdes juristen Kaisa Syrjänen Schaal som utredningssekreterare och hon entledigades den 31 augusti 2020. Kanslirådet Eva Dahlén lånades in från Regeringskansliet FA kommunikation fr.om. 10 september 2020 och anställdes som utredningssekreterare i kommissionen fr.o.m. den 1 maj 2022.
Verksamhetsledaren Eva Kvist anställdes som utredningssekreterare i kommissionen fr.o.m. den 1 mars 2021 och hon entledigades den 6 juni 2021. Pedagogen Astrid Kruukka anställdes som utredningssekreterare den 30 augusti 2021 och pol. master Elsa Hellqvist som biträdande utredningssekreterare den 1 oktober 2021. Pernilla Krusberg entledigades den 2 oktober 2021. Som huvudsekreterare anställdes den 12 november 2021 juristen Nadia Boussaid Pettersson och hon entledigades den 14 augusti 2022. Juristen Anna Rosenmüller Nordlander anställdes som utredningssekreterare den 1 februari 2022 och entledigades den 2 juni 2022. Elsa Hellqvist och Astrid Kruukka entledigades från sina uppdrag den 28 februari 2022.
Översättaren Anders Alapää anställdes som utredningssekreterare den 15 februari 2022. Universitetslektorn i historia Josefin Rönnbäck och laboranten Iris Kvist anställdes som utredningssekreterare den 1 juni 2022. Fil. master Josephine Ylipää anställdes som utredningssekreterare den 27 juni 2022. Iris Kvist entledigades den 30 september 2022 och Anders Alapää entledigades den 2 oktober 2022.
Pol. master Elsa Hellqvist anställdes som biträdande utredningssekreterare och doktorand i statsvetenskap, Daniel Fjellborg anställdes som utredningssekreterare den 1 augusti 2022. Juristen Paula Pontvik anställdes som utredningssekreterare och kanslirådet Anna-Lena Sjölund som huvudsekreterare den 15 augusti 2022. Daniel Fjellborg entledigades den 31 december 2022.
Paula Pontvik entledigades den 13 mars 2023. Utredaren Jennie Spetz anställdes som utredningssekreterare den 6 mars 2023. Hon entledigades den 15 oktober 2023.
Kommittén har antagit namnet Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Kommissionen överlämnade i juni 2022 delbetänkandet Då män-
niskovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).
Härmed överlämnar kommissionen sitt slutbetänkande Som om
vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2023:68). Samtliga ledamöter har ställt
sig bakom betänkandet.
Kommissionens uppdrag är i och med detta slutfört.
Pajala i november 2023
Elisabet Fura Hanna Aili Malin Arvidsson Lars Elenius Kenneth Hyltenstam Klas-Göran Karlsson Bengt Niska Sia Spiliopoulou Åkermark Kaisa Syrjänen Schaal
/Anna-Lena Sjölund / Stefan Aro / Eva Dahlén / Elsa Hellqvist / Josephine Ylipää
7
Innehåll
1 Uppdraget och dess genomförande .............................. 87
1.1 Kommissionens uppdrag enligt kommittédirektivet ............ 87 1.1.1 Kommissionen har behövt prioritera inom ramen för uppdraget ................................................ 89 1.1.2 Behov av ett långsiktigt arbete från statens sida ..... 91 1.2 Kommissionens arbete ............................................................ 92 1.2.1 Arbets- och förhållningssätt ................................... 93 1.2.2 Minoritetens delaktighet och inflytande ................ 93 1.2.3 Insamling av berättelser .......................................... 94 1.2.4 Forskarrapporter ..................................................... 95 1.2.5 Kunskapsspridande symposier................................ 96
Innehåll SOU 2023:68
8
1.2.6 Annat arbete med att sprida information och öka kunskap ...................................................... 98 1.2.7 Samarbeten och samråd med myndigheter och organisationer ................................................... 99 1.2.8 Försening till följd av pandemin .......................... 100 1.3 Arkivering av materialet ....................................................... 101 1.4 Begrepp och utgångspunkter ............................................... 101 1.4.1 Benämning av minoriteten, området och minoritetens språk ......................................... 101 1.4.2 Självidentifikation som utgångspunkt ................. 105 1.5 Minoritetens historia ............................................................ 105 1.5.1 Några historiska årtal ............................................ 105 1.5.2 Kort historisk bakgrund ....................................... 111 1.6 En bred definition av vad som omfattas av assimileringspolitik .......................................................... 115 1.6.1 Vad är en kränkning eller ett övergrepp?............. 118 1.6.2 Statens ansvar för assimileringspolitiken och retroaktivitetsdilemmat ................................. 119 1.6.3 Staten har en skyldighet i dag att främja förutsättningarna för minoritetens kultur och identitet .......................................................... 122 1.6.4 Kommissionens syn på sanning och försoning ... 123 1.6.5 Utgångspunkter för en upprättelse- och försoningsprocess ................................................. 124
2 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter ............................................................... 127
2.1 Förenta nationerna (FN) ..................................................... 127 2.2 Europarådet ........................................................................... 129 2.2.1 Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter ............................................................. 129 2.2.2 Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk ..................................................... 132 2.3 Nationell reglering om nationella minoriteter och minoritetsspråk .............................................................. 134
Innehåll
9
2.4 Regeringens politik för de nationella minoriteterna ........... 135
3 Andra exempel på arbete för sanning och försoning ..... 137
3.1 Sannings- och försoningskommission som verktyg ........... 137 3.2 Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar ....................................... 139 3.2.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag ................ 139 3.2.2 Kommissionens uppdrag och arbete .................... 140 3.3 Finlands sannings- och försoningskommission för samer ................................................................................ 145 3.3.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag ................ 145 3.3.2 Kommissionens uppdrag och syfte ...................... 146 3.4 Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket ........................................................................ 148 3.4.1 Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen ........................................................ 148 3.4.2 Kommissionens uppdrag och arbete .................... 149 3.5 Andra tidigare exempel på sannings- och försoningskommissioner ...................................................... 151 3.5.1 Kanada .................................................................... 151 3.5.2 Grönland ................................................................ 156 3.6 Tidigare svenska exempel på arbete för upprättelse ............ 160 3.6.1 Vitbok om romer ................................................... 160 3.6.2 Försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna ................................................................... 163 3.6.3 Svenska kyrkan inleder en upprättelseprocess för tornedalingarna ................................................ 166 3.6.4 Utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården ................................................ 167 3.7 Lärdomar för kommissionens arbete ................................... 169
4 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv ........... 177
Innehåll SOU 2023:68
10
4.1 Behovet av ett längre tidsperspektiv .................................... 177 4.2 Minoritetens kontinuitet i Sverige....................................... 178 4.2.1 Finsktalande och svensktalande handelsmän, birkarlarna .............................................................. 178 4.2.2 Beskrivningar av kvänerna som folkgrupp .......... 180 4.2.3 De finskspråkigas historiska kontinuitet ............. 182 4.3 Den finskspråkiga befolkningens ställning i det svenska riket .......................................................................... 183 4.3.1 Minoritetens kulturella särdrag ............................ 185 4.3.2 Kriget med Ryssland och delningen av minoritetsområdet ............................................ 191 4.4 Minoriteten i Sverige efter 1809 .......................................... 191 4.4.1 Konsekvenser av den nya riksgränsen.................. 191 4.4.2 Jordbruk och industrialisering ............................. 193 4.4.3 Den laestadianska väckelsen ................................. 195 4.4.4 Tornedalsgränsen som hotbild ............................. 196 4.5 Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken .......... 201 4.5.1 Perioden med finskspråkig folkskola ................... 202 4.5.2 Ett nationalistiskt system av utbildningar ........... 203 4.6 Motstånd mot assimileringspolitiken .................................. 217 4.6.1 Strid om språkpolitiken i skolan .......................... 218 4.6.2 Identitet, rättigheter och politisk organisering ... 225
5 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt ... 235
5.1 Utgångspunkter för kommissionens kartläggning och granskning ...................................................................... 235 5.1.1 Historiens påverkan på minoriteten i dag ............ 235 5.1.2 Källkritik ................................................................ 236 5.1.3 Rättighetsbaserat arbetssätt .................................. 237 5.1.4 Etiska hänsynstaganden utifrån individskyddskravet .............................................. 240 5.1.5 Kommissionens sekretess ..................................... 243
Innehåll
11
5.2 Öppna möten för dialog med minoriteten .......................... 245 5.2.1 Uppstartsmöten ..................................................... 245 5.2.2 Kaffemöten ............................................................ 245 5.2.3 Toinen kuppi-möten ............................................. 247 5.3 Intervjuer i syfte att samla in personliga berättelser och inhämta kunskap ................................................................... 248 5.3.1 Demografisk information om intervjupersonerna ................................................. 249 5.3.2 Anmälan till att lämna personlig berättelse .......... 252 5.3.3 Genomförandet av intervjuer................................ 253 5.3.4 Kunskapsinhämtande intervjuer med referenspersoner .................................................... 255 5.3.5 Referat .................................................................... 255 5.3.6 Psykosocialt stöd ................................................... 257 5.3.7 Analys av intervjumaterialet ................................. 259 5.3.8 Andra intervjuer .................................................... 261 5.4 Arkivsökningar ...................................................................... 261 5.4.1 Syftet ...................................................................... 261 5.4.2 Arkivsökningar av forskare och sekretariat ......... 262 5.4.3 Inventering och avgränsning ................................. 262 5.4.4 Samråd med arkivinstitutioner .............................. 262 5.4.5 Fokus på kommunarkiv i utvalda kommuner ...... 263 5.4.6 Utmaningar med arkivsökningarna ...................... 264 5.5 Forskarrapporternas bidrag till kartläggningen .................. 265 5.5.1 Syftet med forskarrapporterna ............................. 265 5.5.2 Uppdragen till forskarna ....................................... 266 5.5.3 Bearbetandet av rapporterna i kommissionen ..... 268
6 Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten ........................................... 269
6.1 Språklig och kulturell assimilering bland tornedalingar, kväner och lantalaiset ............................................................ 269 6.1.1 Förlust av minoritetsspråket ................................. 269 6.1.2 Förlust av språk och kulturarv .............................. 275 6.1.3 Förhållningssätt till det svenska språket och kulturen .................................................................. 276 6.1.4 Religionens olika roller i försvenskningen ........... 279
Innehåll SOU 2023:68
12
6.1.5 Kvinnor och mäns relationer till assimilation och bevarande av språket och kulturen ................ 280 6.1.6 Överföring av språk och kultur till yngre generationer ........................................................... 281 6.1.7 Revitalisering av språk och kultur ........................ 287 6.2 Assimileringens konsekvenser för identiteten .................... 291 6.2.1 Olika begrepp används inom minoriteten för den egna gruppen ............................................ 291 6.2.2 Avsaknad av samhörighet och sämre psykiskt mående .................................................... 292 6.2.3 Namnbyten ............................................................ 296 6.2.4 Minoriteten mellan två majoriteter ...................... 300 6.3 Osynliggörande, nedvärdering och negativ särbehandling ........................................................................ 302 6.3.1 Allmänhetens bristande kunskap och osynliggörande ...................................................... 302 6.3.2 Osynliggörande i förhållande till den samiska minoriteten .............................................. 303 6.3.3 Behov av att informera eller tystnad kring ursprung ....................................................... 304 6.3.4 Upplevelser av nedvärdering ................................ 304 6.3.5 Negativ särbehandling i kontakt med det offentliga ......................................................... 305 6.3.6 Skadat förtroende och mindervärdeskänsla ......... 305 6.4 Ogynnsam språk- och kunskapsutveckling samt underlägsenhet ............................................................. 306 6.5 Sammanfattande analys ........................................................ 307
7 Utbildning och fostran .............................................. 309
7.1 Försvenskningen i Tornedalens folkskolor från 1880- till 1960-talet ....................................................... 309 7.1.1 Folkskolan i den tornedalska kontexten ............. 310 7.1.2 Erfarenheter av assimilerande språkpolitik i folkskolan ............................................................ 313
Innehåll
13
7.2 Försvenskning och fostran i arbetsstuga ............................. 325 7.2.1 Arbetsstugorna i Tornedalen ................................ 326 7.2.2 Erfarenheter från arbetsstuga ............................... 334 7.2.3 Efter kommunaliseringen: mindre våld men språkförbudet fanns kvar .............................. 346 7.2.4 Erfarenheter av arbetsstuga och folkskola – de långvariga konsekvenserna ............................ 347 7.3 Vidarestudier efter folk- och grundskolan .......................... 352 7.3.1 Möjligheten till vidare studier i minoritetsområdet ............................................... 352 7.3.2 Erfarenheter och reflektioner om vidarestudier .................................................... 353 7.4 Språkresor och bygdekurser i försvenskningssyfte ............ 356 7.4.1 Bygdekurser – ”kärlek och förtroende för det svenska språket” ........................................ 357 7.4.2 Språkresor till svensktalande bygder .................... 358 7.4.3 Sammanfattning ..................................................... 361 7.5 Tornedalens folkhögskola och bibliotek i försvenskningen .................................................................. 362 7.5.1 Tornedalens folkhögskola ..................................... 362 7.5.2 Tornedalens bibliotek i Övertorneå ..................... 364 7.6 Skolan från 1970 – tillgången till språket ............................ 367 7.6.1 Förstärkta formella rättigheter – hemspråksundervisningen under 1970–1990-talen .......................................... 367 7.6.2 Erfarenheter av modersmålsundervisning 1970–1990-talen ..................................................... 368 7.6.3 Stärkta rättigheter till modersmålsundervisning på 2000-talet ................ 370 7.6.4 Föräldrars erfarenheter från 2000-talet och framåt .............................................................. 371 7.7 Sammanfattande analys ......................................................... 372 7.7.1 Minoritetens barn hamnade i ett kunskapsunderläge ......................................... 372 7.7.2 Flera aktörer bär ett ansvar ................................... 373 7.7.3 Upprättelse utifrån nuvarande behov ................... 374
Innehåll SOU 2023:68
14
8 Traditionella näringar som identitet och kulturarv ........ 377
8.1 Minoritetens traditionella näringar och kultur ................... 378 8.1.1 Några begrepp kopplade till traditionella näringar .................................................................. 378 8.1.2 Parallella näringar .................................................. 381 8.1.3 Samverkan mellan minoriteten och renskötande samer ................................................ 392 8.1.4 Betydelsen av den geografiska platsen ................. 394 8.2 Minoritetens renskötsel ....................................................... 398 8.2.1 Regleringen av renskötseln ................................... 399 8.2.2 Minoritetens erfarenhet av renskötsel ................. 406 8.3 Andra aspekter som har påverkat minoritetens traditionella näringar och kultur .......................................... 412 8.3.1 Gränsdragningen 1809 splittrade minoritetens bosättningsområde ................................................ 412 8.3.2 Järnvägsdragning och försvenskade ortnamn ...... 413 8.3.3 Förändringar i minoritetens försörjningsmöjligheter ........................................ 416 8.3.4 Avvittring och skiftesdelning ............................... 425 8.3.5 Statens hantering av andra mark- och naturresursfrågor ................................................... 430 8.3.6 Osynliggörandet av minoritetens kultur ............. 433 8.3.7 Begränsningar av minoritetens rätt att utöva traditionella näringar på grund av utvidgade rättigheter för samerna.......................................... 437 8.3.8 Exkludering från det politiska rummet och beslutfattande ................................................. 439 8.3.9 Urfolksfrågan kopplas samman med de traditionella näringarna .................................... 442 8.3.10 Skadat förtroende för staten och myndigheter ... 445 8.3.11 Språkförlust och kopplingen
till en förlorad kultur ............................................ 447
8.4 Sammanfattande analys ........................................................ 452 8.4.1 Förlusten av marken ............................................. 452 8.4.2 En känsla av att inte finnas ................................... 453 8.4.3 Upprättelse handlar om att få inflytande ............. 454
Innehåll
15
9 Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset ...................... 455
9.1 Att kartlägga Svenska kyrkans ansvar .................................. 456 9.1.1 Kyrkans ansvar uppmärksammas.......................... 457 9.1.2 Gränsen för ansvarsutkrävande ............................ 458 9.1.3 Sammanfattning ..................................................... 461 9.2 Kyrkan och laestadianismen ................................................. 461 9.2.1 Den laestadianska väckelserörelsens uppkomst .. 461 9.2.2 Väckelsen som hot mot kyrkan ............................ 463 9.2.3 Laestadianismen som etnisk identitet och motvikt till assimileringen ............................. 464 9.2.4 Laestadianismens betydelse för språkbevarandet ..................................................... 466 9.2.5 Den laestadianska identiteten och traditionerna – intervjupersonernas berättelser ... 468 9.2.6 Sammanfattning ..................................................... 477 9.3 Kyrkan i nationalismens tjänst ............................................. 477 9.3.1 Kyrkans inflytande över skolan ............................ 478 9.3.2 Reformationen – att förmedla tron på folkspråk ............................................................ 478 9.3.3 Den kyrkliga paradoxen ........................................ 479 9.3.4 Kyrkans försvagade ställning ................................ 480 9.3.5 Den nya folkkyrkan ............................................... 481 9.3.6 Biskop Landgren och hotet från laestadianismen ...................................................... 481 9.3.7 Prästen P.O Grape – en länk mellan väckelse och kyrka ................................................................ 482 9.3.8 Statsskolor inrättas ................................................ 483 9.3.9 Tidskriften Det nya Sverige och unghögern ........ 484 9.3.10 Förstatligande och ökad kontroll ......................... 486 9.3.11 Luleå stift – att stärka det andliga gränsförsvaret .... 487 9.3.12 Konfirmation på finska överges ............................ 490 9.3.13 Finnbygdsutredningen och
nomadskolereformen ............................................ 491
9.3.14 Nomadskolereformen och osynliggörande av minoriteten ........................................................ 493 9.3.15 Kyrkans inflytande minskar .................................. 495
Innehåll SOU 2023:68
16
9.3.16 Omsvängning mot en mer tillåtande språkpolitik ............................................................ 495 9.3.17 Sammanfattning .................................................... 497 9.4 Kyrkans ansvar för arbetsstugorna ...................................... 499 9.4.1 Arbetsstugorna i minoritetsområdet ................... 499 9.4.2 Kyrkans formella representation .......................... 499 9.4.3 Kyrkans närvaro i arbetsstugan ............................ 500 9.4.4 Arbetsstugan och de laestadianska barnen .......... 501 9.4.5 Kollektinsamling och bilden av den fattiga minoriteten ................................................ 503 9.4.6 Sammanfattning .................................................... 504 9.5 Svenska kyrkan och den rasbiologiska ideologin ............... 504 9.5.1 ”Den finska genen” ............................................... 504 9.5.2 Teorin om de förfinskade svenskarna .................. 505 9.5.3 Tillträde till familjerna .......................................... 506 9.5.4 Sammanfattning .................................................... 507 9.6 Avslutande analys ................................................................. 508 9.6.1 Kyrkan bär ett ansvar ............................................ 508 9.6.2 Intentioner och effekter av handlingar ................ 509 9.6.3 Det moraliska ansvaret ......................................... 510 9.6.4 Passiva handlingar och underlåtenhet att agera ... 510 9.6.5 Minoritetens behov vägledande............................ 510 9.6.6 Vidare utredningar en möjlig väg framåt ............. 511
10.1 Rasbiologins koppling till assimileringspolitiken ............... 513 10.2 Rasbiologiska undersökningar ............................................. 514 10.2.1 Få intervjuade har upplevt rasbiologiska
undersökningar ...................................................... 515
10.2.2 Undersökningar på 1950-talet .............................. 517 10.3 Insamling av mänskliga kvarlevor ........................................ 518 10.3.1 Återlämnande av mänskliga kvarlevor ................. 519 10.4 Konsekvenser av rasbiologin för minoriteten ..................... 519
Innehåll
17
11.1 Röster för tvåspråkighet under första delen av 1900-talet ... 522 11.1.1 Den utbildade tvåspråkiga medelklassens
betydelse ................................................................. 522
11.1.2 Förespråkarnas dubbla roll .................................... 524 11.1.3 Den laestadianska väckelserörelsens betydelse för språkbevarandet ............................................... 525 11.1.4 Tornedalens folkhögskolas dubbla roll ................ 525 11.1.5 Jordbrukarnas ungdomsförbunds roll i att sprida litteratur och kultur på minoritetsspråket ... 526 11.2 Protester mot försvenskningen under efterkrigstiden ....... 528 11.2.1 Ragnar Lassinantti – en förgrundsgestalt
för språket och kulturen ....................................... 528
11.2.2 Radiosändningar på meänkieli från 1957 .............. 530 11.2.3 Språkpolitiskt uppvaknande inom forskningen på 1960-talet ........................................................... 530 11.2.4 Lärarutbildningens roll .......................................... 532 11.3 Synliggörande och etnopolitiskt uppvaknande i början av 1980-talet........................................................................... 534 11.3.1 Minoriteten synliggörs i litteraturen .................... 534 11.3.2 Musikens roll i att bevara kulturen ....................... 536 11.3.3 Språket och kulturen tar plats på scen .................. 536 11.3.4 Festivaler som bidrar till stolthet över
hembygden ............................................................. 538
11.3.5 Minoriteten organiserar sig etnopolitiskt genom STR-T ........................................................ 539 11.3.6 Erkännande av språket .......................................... 542 11.4 Etnopolitisk mobilisering och generationen ummikko i början av 2000-talet............................................................. 547 11.4.1 STR-T efter 2000 ................................................... 547 11.4.2 Kväner och lantalaiset organiserar sig
men känner sig fortsatt osynliggjorda .................. 548
11.4.3 Meänmaa ................................................................ 549 11.4.4 Met Nuoret ............................................................ 550 11.4.5 En ny generation som är ”Proud to be ummikko” .............................................................. 551
Innehåll SOU 2023:68
18
11.5 Kyllä se kannattee!................................................................ 552
12.1 Staten och kyrkan bär ett ansvar.......................................... 555 12.1.1 Assimileringspolitiken har åsamkat
minoriteten skada .................................................. 556
12.1.2 Kommissionens uppdrag och ramar för ansvarsutkrävande ........................................... 557 12.2 Att dra en gräns mellan statens och kyrkans ansvar........... 558 12.2.1 Svenska statens och Svenska kyrkans
samverkande roll på nationell nivå ....................... 559
12.2.2 Domkapitlet och länsstyrelsen – myndighetsutövning på regional nivå ............... 560 12.2.3 Den lokala nivån – de lokala styrelserna och prästerna ......................................................... 561 12.3 Att betrakta historien med nutidens glasögon ................... 562 12.3.1 Arbetsstugebarnens situation i retrospektiv ....... 563 12.4 Reparativ rättvisa – den drabbade i fokus ........................... 566 12.4.1 Intervjupersonernas berättelser kan bidra
till fördjupad förståelse ......................................... 567
12.5 Tidigare generationers upplevelser och kvarlevande orättvisor ................................................... 569 12.5.1 Den ärvda skammen och tystnaden ..................... 570 12.5.2 Naturresurser och markrättigheter
– exkludering och osynlighet ............................... 571
12.6 Principer för ansvarsutkrävande .......................................... 573 12.6.1 Det moraliska ansvaret ......................................... 574 12.6.2 Underlåtenhet att agera ........................................ 575 12.6.3 Handlingarnas intentioner .................................... 576 12.7 Minoritetens behov som utgångspunkt – vägen framåt ..... 577 12.7.1 Kommissionens kartläggning ett första steg ....... 578 12.8 Sammanfattning .................................................................... 579
Innehåll
19
13.1 Intervjupersonernas tankar om upprättelse och försoning ........................................................................ 581 13.1.1 Offentlig ursäkt eller något annat slags
erkännande ............................................................. 582
13.1.2 Olika slags satsningar för att meänkieli ska överleva ............................................................ 583 13.1.3 Behov av kulturella samlingsplatser ...................... 585 13.1.4 Synliggörande och kunskapsspridning i majoritetssamhället .............................................. 586 13.1.5 Naturresurser och andra frågor om inflytande .... 587 13.1.6 Kommissionens del i upprättelse- och försoningsprocessen .............................................. 587 13.2 Resultat från förankringsarbetet .......................................... 588 13.3 Erkännande av historiska kränkningar är en förutsättning för försoning ......................................... 589 13.3.1 Kommissionen har lagt grunden
för en fortsatt försoningsprocess ......................... 589
13.3.2 Stegen i genomförandet av en försoningsprocess .................................................. 590 13.3.3 Ett omfattande arbete återstår innan försoning kan uppnås.............................................................. 592 13.3.4 De historiska kränkningarna måste erkännas och skadan repareras .............................................. 592
14.1 Insatser för en ansvarstagande upprättelse- och försoningsprocess ................................................................. 595 14.2 Regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt försoningsprocess ................................................................. 598 14.3 Regeringen bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten ......................................... 600 14.4 Dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt ........................................................... 601
Innehåll SOU 2023:68
20
14.5 Mekanism för genomförande och uppföljning av förslagen ........................................................................... 603 14.5.1 Staten har ett moraliskt ansvar
att reparera skadan ................................................ 603
14.5.2 Minoriteten måste ges inflytande över regeringens fortsatta arbete för försoning och upprättelse ...................................................... 604 14.5.3 Gränsdragning mellan åtgärder som berör specifikt minoriteten och åtgärder som berör samtliga nationella minoriteter ............................. 605 14.5.4 Handlingsplanen kan bidra till att minoritetspolitikens mål nås ........................... 606 14.6 Övergripande mål: synliggörande och egenmakt ............... 606 14.6.1 Ökat inflytande och ökad egenmakt .................... 607 14.6.2 Ett erkännande av kväner och lantalaiset som
en del av den nationella minoriteten tornedalingar ......................................................... 609
14.6.3 Stöd till etablerandet av ett huvudmuseum ......... 610 14.6.4 Stöd till etablerandet av ett informationscentrum ............................................ 612 14.6.5 Utökat uppdrag till Forum för levande historia i syfte att synliggöra historiska övergrepp och kränkningar................................... 613 14.6.6 Utökat organisationsbidrag .................................. 615 14.6.7 Utökat utbud och förhöjd kvalitet inom public service ......................................................... 618 14.6.8 Forskningssatsning om minoritetens historia, språk och samhälle ................................................ 620 14.6.9 Översättning av kommissionens slutbetänkande....................................................... 621 14.6.10 Representation i Ortnamnsrådet ......................... 622 14.6.11 Återbördande av mänskliga kvarlevor måste omfatta minoriteten .............................................. 623 14.7 Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna ..... 625 14.7.1 Förslagen i betänkandet Nationella
minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör genomföras ............................... 626
Innehåll
21
14.7.2 Stärkta folkrättsliga åtaganden.............................. 630 14.7.3 Språk som diskrimineringsgrund .......................... 632 14.8 Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande .............................................................. 634 14.8.1 Permanenta pågående insatser för språket ........... 634 14.8.2 Integrerad undervisning på meänkieli
i kommuner i förvaltningsområdet ....................... 636
14.8.3 Utvecklade möjligheter att lära sig meänkieli i vuxen ålder ........................................................... 638 14.8.4 Förstärkta möjligheter att lära sig meänkieli i kombination med de kulturella och kreativa näringarna ............................................................... 639 14.9 Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete ..................... 640 14.9.1 Gränsöverskridande samarbete för att främja
språk och kultur ..................................................... 641
14.10 Frågor som kräver ytterligare utredning ............................. 643 14.10.1 Utredning som allsidigt belyser minoritetens
historiska tradition av att bedriva renskötsel ....... 643
14.10.2 Utredning av hur avvittringen av ströängar genomförts ............................................................. 645 14.10.3 Utredning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk ................................................... 647 14.11 Uppmaning till andra aktörer ............................................... 649 14.11.1 Svenska kyrkan bör utveckla en
försoningsprocess i nära dialog med minoriteten ............................................................ 650
14.11.2 Länsstyrelsen i Norrbottens län bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och utbildningsinsatserna ............................................. 651 14.11.3 Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och skolhemmen ........................................................... 651 14.11.4 Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas.............................................. 652
Innehåll SOU 2023:68
22
14.11.5 Universitet och högskolor bör göra efterforskningar om sin roll i rasbiologin samt genomföra en minoritetspolitisk strategi ............ 653 14.11.6 Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt ansvar i assimileringen av minoriteten ....................................................... 655 14.11.7 Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra minoriteten genom Filmpool Nord ...................................................... 656
15.1 Kravet på konsekvensutredning .......................................... 657 15.2 Kostnader och samhällsekonomiska konsekvenser ............ 658 15.2.1 Ett fortsatta arbete för försoning och
upprättelse kräver resurser .................................... 658
15.2.2 Förslag från andra utredningar ............................. 658 15.3 Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och minoritetspolitikens mål ............................ 659 15.4 Tillgodose enskildas rättigheter som en del av en försonings- och upprättelseprocess ..................................... 660
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2020:29 ........................................... 685 Bilaga 2 Kommittédirektiv 2021:49 ........................................... 691
Bilaga 3 Kommittédirektiv 2023:15 ........................................... 693
23
Förord
”För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna – utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig.”
Så skriver författaren Maja Hagerman i sin bok Minnesbrunnen år 2022. Välartikulerat beskriver hon den kamp om minnen som pågår i Sverige i dag.
När bilden av nationalstaten konstruerades under 1800-talets slut och 1900-talets början, måttanpassades den efter dåtidens behov. Vår kollektiva berättelse handlade om hur järnvägen drogs genom Norrbotten, hur industrierna och skogsbruket skapade grunden för det moderna Sverige. När skoleleverna läste om den här tiden i läroböckerna fanns inget spår av dem som redan levde där. Ett folk som bedrev renskötsel och jordbruk, som jagade och fiskade. Ett folk som pratade ett annat språk än svenska. Bilden av Sverige rymde endast föreställningen av Sverige som ett land med ett folk, ett språk, en kultur och en tro.
Kanske är det inte så konstigt. Tornedalingars, kväners och lantalaisets erfarenheter av att ha blivit nedvärderade, diskriminerade och utsatta för kränkningar och övergrepp stämmer inte överens med vår självbild av Sverige som en humanitär stormakt. Det är en del av vår gemensamma historia som har osynliggjorts. Det är hög tid att den historien nu får ta den plats den förtjänar.
Kommissionen har fått ta del av enskildas personliga erfarenheter av den assimileringspolitik som staten och Svenska kyrkan bedrev under 1800- och 1900-talen. Berättelserna genomsyras av upplevelser av förlust, osynliggörande och skambeläggande. Det handlar om upplevelsen av att språket och kulturen har blivit skambelagda och till viss del gått förlorade från en generation till en annan. Det handlar om upplevelsen av att ha blivit fråntagen rättigheter knutna till
Förord SOU 2023:68
24
traditionella näringar så som renskötsel, jakt och fiske, näringar som minoriteten har haft tillgång till i tidigare generationer. Det handlar om smärtsamma minnen från skolan och arbetsstugan. Framför allt handlar det om konsekvenser som lever vidare än i dag.
Men den förlust som assimileringspolitiken inneburit är inte bara tornedalingars, kväners och lantalaisets egen, utan hela Sveriges. Vi alla som bor i Sverige har gått miste om en del av vårt lands gemensamma historia. Det är min övertygelse att Sverige hade varit ett rikare land i dag om assimileringspolitiken aldrig ägt rum.
Ett fortsatt arbete för försoning och upprättelse förutsätter att staten och Svenska kyrkan tar på sig ansvaret för den genomförda assimileringspolitiken och de konsekvenser den har fått för minoriteten. En utgångspunkt för en framtida upprättelse och försoning är att erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och gottgöra för konsekvenserna. Genom konkreta åtgärder kan staten lägga grunden för en framtid där erfarenheterna från det gamla, mångkulturella och flerspråkiga Sverige formas till vägmärken för det moderna, framtida Sverige.
Föreliggande slutbetänkande med tillhörande publikationer är resultatet av ett lagarbete. Kommissionens ledamöter har i sitt arbete biträtts av såväl sekreterare som forskare och andra experter men jag vill särskilt framhålla insatsen som alla intervjupersoner stått för. Utan deras generösa och modiga bidrag hade detta betänkande aldrig kunnat skrivas. Jag är full av beundran för dessa individer och ödmjuk inför vad det har kostat. Vi har gjort vårt bästa för att förvalta förtroendet som visats oss och lämnar med tillförsikt över betänkandet. Vi hoppas och tror att det kan utgöra en början till en framtida försoning och upprättelse.
Elisabet Fura ordförande
25
Esipuhe
”Mulle se ei ole kyse ette haaveila entisaikoja – ko toivomus ette tulevaisuus ei unhouttas histuuriata ko kantas sen matkassa.”
Näin kirjailia Maja Hagerman kirjottaa hänen kirjassa Minnes-
brunnen vuelta 2022. Hyvin artikyleeratusti hään selostaa siittä
muistoitten keskinhäisestä kamppailusta joka tänäpäivänä oon käynissä Ruottissa.
Ko kuva kansalisvaltiosta konstryeerathiin, 1800-luvun lopulta ja 1900-luvun alusta, mitta sovitethiin sen aijan tarpheitten mukhaan. Meän kolektiivi kertomus käsitteli sitä kunka rautatie veethiin Norrbottenin läpi, kunka teolisuuet ja mettäpruuki loit pohjan uuenaikhaiselle Ruottile. Ko kouluoppilhaat luit tästä aijasta koulukirjoissa niissä ei mainittukhaan niitä ihmisiä jokka jo elit sielä. Kansa joka harrasti poronhoitoa ja maapruukia, jokka jahtasit ja kalastit. Kansa joka porisi muuta kieltä ko ruottia. Kuvhaan Ruottista ei mahtunu ko käsitys ette Ruotti oli maa missä oli yks kansa, yks kieli, yks kulttuuri ja yks usko.
Se ei piiain ole niin kummalista. Tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten kokemukset ette heitä oon halveksuttu, syrjitty ja ette het oon joutunheet loukkauksitten ja väkistämisitten kohtheeksi ei ole sama kuva ko meän omakuva Ruottista hymanitäärinä suurvaltana. Se oon osa meän yhtheisestä histuuriasta joka oon tehty näkymättömäksi. Se oon korkea aika ette se histuuria nyt saapii ottaa sen paikan minkä se ansaittee.
Komisuuni oon saanu ottaa ossaa yksityisitten ihmisitten henkilökohtasista kokemuksista siittä assimileerinkipolitiikasta jotako valtio ja Ruottin kirkko harrastit 1800-ja 1900-luvuila. Kertomuksia leimaavat menettämisen, näkymättömyyen ja häpeän kokemukset. Se oon kokemuksesta ette kieli ja kulttuuri oon tehty häpeäliseksi ja ette net jonku verran oon menetetty yhestä
Esipuhe SOU 2023:68
26
sukupolvesta toisheen. Se oon kokemuksesta ette oon otettu pois oikeuet liitetty perintheelishiin elinkeihnoin niinku poronhoithoon, jahthiin ja kalastuksheen, elinkeinoja joihiin minuriteetilä entisissä sukupolvissa oli saatavuus. Se oon kyse tuskasista muistoista koulusta ja työtuvasta. Ennen kaikkia se oon kyse konsekvensistä jokka elävät vielä tänä päivänä.
Mutta se häviö jotako assimileerinkipolitiikka oon tarkottannu ei ole aivan tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten oma, ko koko Ruottin. Met kaikin jokka asuma Ruottissa olema menettänheet osan meän maan yhtheisestä histuuriasta. Se oon minun usko ette Ruotti olis ollu rikhaampi maa tänäpäivänä jos assimileerinkipolitiikkaa ei olis ollukhaan.
Tie sovinthoon ja hyvityksheen etelyttää ette valtio ja Ruottin kirkko ottavat päälensä vastuuen assimileerinkipolitiikasta jotako oon tehty ja niistä seurauksista mitä se oon tuottanu minuriteetile. Yks lähtökohta tulevaiselle hyvitykselle ja sovitukselle oon ette tunnustaa niitä loukkauksia joitako oon tehty minuriteettiä vasten ja korvata seurauksista. Konkreetitten toimenpioitten kautta valtio saattaa lua perustan tulevaisuuele jossako kokemukset vanhaasta monikulttuurisesta ja monikielisestä Ruottista muotostehaan tiemerkiksi uuenaikhaiselle, tulevaiselle Ruottile.
Esitetty loppumietintö liitheitten kansa oon tulos ryhmätyöstä. Komisuunin jäsenet oon heän työssä saahneet apua niin sekreteerarilta ko tutkioilta ja muilta ekspärtiltä mutta mie halvaan erityisesti korostaa kaikitten haastatteluhenkilöitten tehtyjä toimia. Ilman heän höölitten ja rohkeitten ittestä antamisesta tätä mietintöä ei olis koskhaan menny kirjottaa. Mie olen täynä kunniotusta näitä intiviitä kohin ja nöyrä siittä mitä net ihmiset oon antanheet ittestä. Met olema tehneet meän parhauen ette hallita luottamusta jotako oon näytetty meitä kohin ja jätämä luottamuksella yli mietinön. Met toivoma ja uskoma ette se saattaa olla alku tulevaisuuen sovitukselle ja hyvitykselle.
Elisabet Fura puhheenjohtaja
27
Foreword
“For me, it’s not about nostalgia for the past, but about wanting to ensure that the future does not lose sight of its history – that it carries that history with it”
writes Maja Hagerman in her book Minnesbrunnen (The font of memories) in 2022. In it, she describes the contest over memories in Sweden today.
When the vision of the nation-state was being devised in the late 1800s and early 1900s, it was dimensioned for the needs of those times. Our collective narrative then was about how railways were being laid through Norrbotten in northern Sweden, how industries and forestry were building the foundations of modern Sweden. But when school pupils read about this period in their textbooks, there was no trace of the people who were already living there. A people whose livelihoods were reindeer herding and agriculture, who hunted and fished. A people who spoke another language than Swedish. The image of Sweden as a nation-state only had room for the notion of Sweden as a country with one people, one language, one culture and one religion.
Perhaps this is not so surprising. The history of Tornedalians, Kvens and Lantalaiset – of being disparaged and belittled, discriminated against and subjected to violations of their rights and mistreatment – does not sit well with our self-image of Sweden as a humanitarian superpower. It is part of our shared history that has been rendered invisible. It is high time for this part of our history to get the place it deserves in our shared narrative.
Individuals have shared with the Commission their personal experiences of the assimilation policy pursued by the State and the Church of Sweden during the 1800s and 1900s. Their accounts are steeped in loss, being rendered invisible, and being made to feel
Foreword SOU 2023:68
28
ashamed. They are about experiencing their language and culture as shameful, and largely losing their language and culture from one generation to another. About being deprived of their rights tied to traditional livelihoods such as reindeer herding, hunting and fishing – livelihoods that the minority freely exercised in previous generations. About painful childhood memories from school and the arbets-
stuga (residential work cottages). More than anything, they are about
the consequences of this policy that persist even to the present day.
But the losses resulting from the assimilation policy are not just losses for the Tornedalians, Kvens and Lantalais, but for the whole of Sweden. All of us who live in Sweden have been deprived of a part of our country’s shared history. It is my belief that Sweden would have been a richer country today if the assimilation policy had never happened.
The road to reconciliation and redress requires the State and the Church of Sweden to take responsibility for the assimilation policy that was implemented and its consequences for this minority. A starting point for future redress and reconciliation is to acknowledge the wrongs committed against this minority and to make amends for their consequences. Through concrete measures, the State can lay the foundations for a future where the experiences of the old multicultural and multilingual Sweden help guide us to a future modern Sweden.
The present final report with its associated volumes is the result of teamwork. The members of the Commission have been assisted in their work by secretaries as well as researchers and other experts, but I would like to highlight in particular the contribution made by all the interviewees. Without their generous and courageous input, this report could never have been written. I am full of admiration for these individuals and humbled by what it has cost them. We have done our best to honour the trust that they have shown in us and submit this report with confidence that we are doing so. It is our hope and belief that it can be the beginning of future reconciliation and redress.
Elisabet Fura Commission Chair
29
Förkortningar och begrepp
Europakonventionen Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Föreningen Meänmaa en partipolitiskt, etniskt och religiöst obunden förening som syftar
till att sprida kunskap om Meänmaa, främja och utveckla dess kultur, språk och dialekter
METavisi ett magasin som bevakar tornedalingarnas språkliga, kulturella och samhälleliga intressen Met Nuoret (sv. vi unga), en partipolitiskt obunden organisation för unga som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia Meänflaku (sv. vår flagga) tornedalsflaggan som antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007 Meänmaa (sv. vårt land) en kulturregion och ett symboliskt land på båda sidor om Torneå-, Muonio- och Könkämä älvar. Meänmaa omfattar kommunerna Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Kiruna, delar av Överkalix och Kalix samt finska kommunerna Tornio, Ylitornio, Pello, Kolari och Muonio Meänraatio (sv. vår radio), en radiostation i Sveriges Radio som sänder på meänkieli Ramkonventionen Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter Språkstadgan den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk STR-T Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset – en intresseorganisation för alla som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia Ummikko en benämning för en person som inte behärskar omgivningens språk (används främst i förhållande till meänkieli) Väärti husvärd i ”väärtisystemet” och syftar på en relation som kännetecknas av god vänskap Väärtisystemet en benämning för samarbetsformen där en familj i minoritetsområdet inhyste en samisk familj under vinterhalvåret
31
Sammanfattning
Kommissionens uppdrag
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (kommissionen) har haft i uppdrag att kartlägga och granska den assimileringspolitik som svenska staten och Svenska kyrkan bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset (minoriteten) under 1800- och 1900-talen. Uppdraget har även inneburit att sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter. Kommissionen lämnar i enlighet med uppdraget i detta slutbetänkande förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
De personliga berättelserna är en central del i kommissionens kartläggning. Kommissionen har genomfört kartläggningen bl.a. genom att intervjua 166 enskilda personer om deras erfarenheter av assimileringspolitiken samt med ett mindre antal personer som har specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett. Kommissionen har även beställt 12 forskarrapporter på olika teman samt gjort efterforskningar i arkiv och annat material. Kommissionen har bedrivit ett omfattande utåtriktat arbete i syfte att nå ut till minoriteten och brett informera om kommissionens arbete. Genom s.k. kaffemöten har kommissionen informerat om möjligheten att bli intervjuad och genom s.k. toinen kuppi-möten (sv. påtårmöten) har kommissionen förankrat kartläggningen och möjliga förslag till insatser för att främja försoning och bidra till upprättelse. Arbetet har bedrivits i nära samarbete och dialog med minoriteten.
Sammanfattning SOU 2023:68
32
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
Regeringsformen (1 kap. 2 §) föreskriver att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Sverige har anslutit sig till en rad internationella konventioner gällande minoriteters rättigheter. Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om barnets rättigheter reglerar bl.a. minoriteters rätt att använda sitt språk och utöva sin kultur. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som enskilda personer som tillhör nationella minoriteter. Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk syftar till att skydda nationella minoritetsspråk. Sverige har fått kritik i Europarådets granskningar för att inte uppfylla konventionsåtagandena bl.a. vad gäller rätten till modersmålsundervisning.
I lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk framgår bl.a. att kommuner och andra myndigheter är skyldiga att skydda och främja minoriteternas språk och kultur. I särskilda områden, s.k. förvaltningsområden, för finska, meänkieli och samiska är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på språken. Regeringens mål för politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitikens utveckling årligen. I deras senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 konstateras att regeringens mål långt ifrån är uppnådda.
Andra exempel på sannings- och försoningskommissioner
I kommissionens uppdrag har det ingått att följa arbetet i sannings- och försoningskommissioner i andra länder. Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar har granskat den norska statens förnorskningspolitik och kränkningar. Kommissionen lade fram sin slutrapport i juni 2023.
Finlands pågående sannings- och försoningskommission för samer har i uppdrag att bl.a. granska statens assimileringspolitik gentemot samerna och kränkningar av deras rättigheter.
SOU 2023:68 Sammanfattning
33
Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket, tillsatt i november 2021, har bl.a. i uppdrag att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.
Kommissionen har även följt arbetet i sannings- och försoningskommissioner i Kanada och på Grönland. Sannings- och försoningskommissionen i Kanada handlade om hur ursprungsbefolkningen (First Nations, Métis och Inuit) tvingades att gå i internatskolor i syfte att kristnas och integreras. Kommissionens arbete resulterade i en samling av Calls to Action, dvs. uppmaningar till ett flertal aktörer, också utanför regeringen.
Den grönländska försoningskommissionen tillsattes för att belysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Detta var i hög grad en intern grönländsk process, utan medverkan från den danska regeringen. En ny utredning om relationerna mellan Danmark och Grönland sedan 1945 håller dock på att tillsättas, utifrån ett direktiv som antogs i juni 2023.
I Sverige har flera liknande kartläggningar om historiska övergrepp mot olika grupper genomförts, bl.a. gällande övergrepp och kränkningar av romer (Vitboken) och vanvård i den sociala barnavården (Vanvårdsutredningen). Ett försoningsarbete mellan Svenska kyrkan och samerna har pågått sedan 1990-talet och kyrkan har inlett en upprättelseprocess för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Kommissionen har dragit lärdomar av andra kommissioners arbete och har bl.a. valt att i ett tidigt skede bjuda in minoriteten för att förankra kommissionens uppdrag och skapa delaktighet.
Historisk bakgrund
Det finskspråkiga folket har en lång historia i norra Skandinavien. Källor visar att det fanns en finsktalande befolkning i norra Bottenviksområdet på 800-talet. Minoriteten försörjde sig fram till medeltiden huvudsakligen på fiske, jakt och boskapsskötsel och senare även på jordbruk.
När Sverige förlorade nuvarande Finland till Ryssland 1809 blev de finskspråkiga i Tornedalen en ny slags minoritet. Till en början skedde inga större förändringar i inställningen till minoriteten från statens sida. Folkskolestadgan från 1842 begränsade inte vilket språk
Sammanfattning SOU 2023:68
34
undervisningen skulle ske på vilket innebar att både samiska och finska i början kom att användas i undervisningen i minoritetsområdet. Men i takt med en växande nationalistisk ideologi blev svenska språket allt viktigare och 1888 etablerades fyra folkskolor i minoritetsområdet med krav på att svenska skulle vara det enda undervisningsspråket. Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek användes för att sprida svenskt språk och kultur. Svenska kyrkan hade en central roll i att sprida svenskt språk och kultur genom skolväsendet.
Arbetsstugorna som etablerades 1903 var en form av internat dit barn flyttade från sju års ålder. Anledningen kunde vara att de levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan. Ett av syftena var att få barnen att anamma svenskt språk och svensk kultur. Det gjorde man genom att förbjuda dem att prata minoritetsspråket. Samtliga utbildningar i minoritetsområdet genomsyrandes av syftet att försvenska minoriteten. De blev på så sätt ett effektivt verktyg i assimileringspolitiken.
Det fanns även andra faktorer som bidrog till statens negativa och nedvärderande syn på minoriteten. Under 1800-talet spreds den laestadianska väckelserörelsen hos den finskspråkiga befolkningen. Laestadianismen, vars förkunnelsespråk var finska, sågs som ett främmande element i Svenska kyrkan. De rasbiologiska idéer som växte fram i början av 1900-talet innebar att den finsk-ugriska gruppen ansågs stå på en lägre utvecklingsnivå och sågs som ett hot mot den s.k. svenska folkstammen. De nationalistiska strömningarna i Finland och den kritik som finska nationalister riktade mot Sveriges minoritetspolitik uppfattades i Sverige som hotfull. Minoritetsområdet förknippades länge med en militär hotbild först från Ryssland och sedan från Sovjetunionen.
Sammanfattningsvis var det flera samverkande faktorer som bidrog till assimileringspolitiken. Efter andra världskriget började dock de värdekonservativa nationalistiska värderingarna ses som alltmer främmande och i slutet av 1950-talet började assimileringspolitiken också kritiseras. Förbudet mot att prata finska i skolan togs bort och minoriteten fick så småningom tillgång till hemspråksundervisning. I samband med detta och som en reaktion på assimileringspolitiken började minoriteten organisera sig. Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) bildades 1981 i syfte att bevara minoritetens språk och kultur. Minoriteten utropade meänkieli som
SOU 2023:68 Sammanfattning
35
ett eget språk 1988 och 1999 erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt i kartläggningen
Kommissionens arbete har inneburit att samla in och analysera intervjuer, forskarrapporter, arkivmaterial och annat material. Kommissionen har från början inkluderat minoriteten i kommissionens kartläggning. I samband med detta har kommissionen behövt ta hänsyn till olika etiska principer. Den som har blivit intervjuad har exempelvis lämnat sitt samtycke till intervjun och har fått vara anonym. Intervjumaterialet omfattas av sekretess.
Kommissionen har inledningsvis under s.k. kaffemöten informerat om kommissionens uppdrag och bjudit in enskilda att bli intervjuade om erfarenheter av assimileringspolitiken. I en efterföljande serie toinen kuppi-möten har kommissionen förankrat kartläggningen och inriktningen på förslagen till fortsatta insatser för försoning och upprättelse. Kommissionen har därutöver även hållit andra möten och seminarier i syfte att bl.a. sprida kunskap om minoriteten och kommissionens arbete.
Kommissionen har genomfört 160 intervjuer med 166 enskilda personer. Könsfördelningen bland de intervjuade är 47 procent kvinnor och 53 procent män. Den yngsta som intervjuats är född 1993 och den äldsta 1925. Majoriteten av de intervjuade är födda på 1950talet eller tidigare.
Intervjupersonernas berättelser har varit en huvudsaklig källa för kommissionens kartläggning. Intervjuer om smärtsamma minnen kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner och intervjupersonerna har därför erbjudits professionellt psykosocialt stöd.
Kommissionen har även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer med specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett. I syfte att få fram forskning som belyser minoritetens förhållande till staten har kommissionen beställt tolv forskarrapporter inom olika tematiska områden. Kommissionen har även genomfört arkivsökningar.
Sammanfattning SOU 2023:68
36
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
Försvenskningspolitiken har inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Konsekvensen har blivit att meänkieli minskat i användning och inte förts vidare till nästa generation annat än i begränsad utsträckning.
Generationer födda under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet var huvudsakligen finsktalande med varierande kunskaper i svenska. Generationerna födda mellan 1920 och 1950 har/hade ofta kunskaper i båda språken, medan generationerna därefter har alltmer begränsad kunskap i minoritetsspråket.
Som ett resultat av assimileringen är det många av dagens föräldrar som inte kan språket och därmed inte heller kan föra det vidare till sina barn. Barnen har därmed också gått miste om en del av sitt kulturella arv och sin samhörighet med gruppen.
Intervjupersonerna berättar om upplevelser av förlust av samhörighet inom minoritetsgruppen. Vissa ger uttryck för att de själva inte känner sig som fullvärdiga medlemmar inom minoriteten till följd av kultur- och språkförlust. Många av de intervjuade kopplar samman nedvärdering av meänkieli med en nedvärdering av minoritetspersoner och gruppen som kollektiv. Andra tar upp att minoriteten blivit osynliggjord i relation till det omgivande samhället och att det finns begränsade kunskap i samhället om minoriteten, dess ursprungsområde och historia.
Flera lyfter fram betydelsen av att traditionella sysselsättningar och näringar tryckts tillbaka. Flera anser också att det finns en tystnadskultur kring det egna kulturarvet. En framträdande identitetsmarkör är namnet, mera specifikt bytet till svenskklingande namn. För övrigt kan nämnas att vissa i dag byter tillbaka till de ursprungliga namnen. Vissa uppger att de har blivit diskriminerade vid utbildningar eller tjänstgöring inom myndigheter och som en konsekvens har deras förtroende för myndigheter och stat skadats.
SOU 2023:68 Sammanfattning
37
Utbildning och fostran
Folkskolan
I syfte att bygga ut utbildningsväsendet och assimilera befolkningen i minoritetsområdet inrättades 1888 statligt finansierade folkskolor med krav på svenska som undervisningsspråk. Från att ha använt finska i undervisningen gick man nu över till den helsvenska metoden, som innebar att de finskspråkiga barnen enbart fick använda svenska från första skoldagen, inte endast under lektionstid, utan i praktiken gällde förbudet att tala finska även under raster.
Många intervjupersoner som gick i skolan under första delen av 1900-talet har berättat att de inte kunde svenska alls när de började folkskolan. En del berättar att de blev bestraffade om de talade finska. Det faktum att finsktalande elever blev undervisade på ett språk de inte behärskade, dvs. svenska, skapade en ojämlik inlärningssituation i förhållande till de svensktalande.
Först på 1950-talet upphörde förbudet att använda finska. Två decennier senare, 1977, infördes rätten att få undervisning i sitt modersmål i skolan via hemspråksundervisning.
Arbetsstugorna
De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903 för att ge fattiga barn mat, husrum och skolgång. Men syftet var också att fostra barnen i den nationalistiska andan. Arbetsstugorna skulle, i kontrast till barnens hemmiljö, stå för ”kulturell förfining”, vilket inte bara innebar att barnen skulle tala svenska utan också att de skulle ta till sig svensk kultur.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor ansvarade för arbetsstugorna och var beroende av statliga medel. Kyrkans roll blev också betydande, bland annat genom att prästen var delaktig i flera av de organ som styrde arbetsstugorna.
Föreståndarinnorna hade ansvar för den dagliga verksamheten i arbetsstugorna. Vardagen i arbetsstugan präglades av fasta rutiner, där dagsverken liksom skolarbetet utfördes på regelbundna tider.
Berättelser från intervjupersoner vittnar om att många upplevde sig ”bortlämnade” på arbetsstugan. Många som var på arbetsstugan under 1900-talets första hälft berättar att våld, kränkningar och över-
Sammanfattning SOU 2023:68
38
grepp förekom. För många blev det ett abrupt avbrott från den miljö man kom från. Förbud mot att tala finska var vanligt. En del intervjupersoner har dock ljusare upplevelser från arbetsstugan.
Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek
Tornedalens folkhögskola och bibliotek spelade båda en central roll i försvenskningen av minoritetsområdet. Tornedalens folkhögskola, som grundades 1899, erbjöd bildning till den ”fattiga finnbygden”.
Undervisningen i svenska var mer omfattande på Tornedalens folkhögskola än på folkhögskolor i övriga landet. Tornedalens bibliotek etablerades som en del av Tornedalens folkhögskola 1928, i syfte att sprida svenskspråkig litteratur i minoritetsområdet och förstärka befolkningens band till Sverige och det svenska. Enligt stadgarna skulle biblioteket t.ex. bara erbjuda invånarna svensk litteratur. Först på 1950-talet blev finsk litteratur tillåten på detta bibliotek.
Traditionella näringar som identitet och kulturarv
Jämte jordbruket har skogsbruk, jakt, fiske, hantverk, bär- och svampplockning varit näringar som alla behövdes för överlevnad. Varje hushåll var i princip självförsörjande fram till 1930-talet när det gällde mat, kläder, hantverk, energi och arbetskraft.
För jordbruket behövdes stora mängder djurfoder. Det möjliggjordes bl.a. genom de s.k. slåttermyrarna. Även när jordbruket moderniserades fortsatte slåttermyrarna att vara viktiga för jakten och fisket. Hos minoriteten finns än i dag ett missnöje över statens genomförande av avvittring av ströängarna 1921.
Många intervjupersoner uttrycker en nära relation till naturen och vikten av den fysiska platsen. Samtidigt uppger många att de förlorat rätten till mark, skog, jakt, fiske och renskötsel. De menar att minoritetens historia i minoritetsområdet behöver synliggöras men också att minoriteten måste få inflytande i frågor som rör mark- och naturtillgångar.
Många av berättelserna vittnar om att renskötseln varit och fortfarande är en viktig del av minoritetens vardag och identitet. Flera intervjupersoner berättar att de har renmärke eller har släktingar som har eller har haft renmärke. Historiskt har renarna haft stor be-
SOU 2023:68 Sammanfattning
39
tydelse bl.a. som dragdjur för att få hem höet från myrarna. Renskötseln har dock genom lagreglering blivit en exklusiv rättighet för den som är medlem i en sameby. Minoritetens begränsade möjlighet att ägna sig åt renskötsel och de rättigheter som sammankopplas med renskötsel så som jakt och fiske, tas upp i många av intervjupersonernas berättelser.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering
Historiskt har kyrkan haft ett stort ansvar för folkbildningen och religion var länge en stor del av skolundervisningen. Det är därför svårt att skilja på kyrkans och utbildningsväsendets roll.
Från cirka 1560 till 1870 kännetecknades kyrkan av en tillåtande hållning till folkspråken, då det var trosutövningen som stod i fokus. I slutet på 1800-talet antog kyrkan en nationalistisk hållning och bedrev fram till 1930-talet, genom Luleå stift, en assimilerande politik i skolan gentemot minoriteten.
Kyrkan spelade även en roll i de rasbiologiska undersökningarna genom att präster bl.a. förmedlade kontakt till människor i församlingen som sedan blev utsatta för rasbiologiska undersökningar. Präster gav även rasbiologerna tillgång till kyrkogårdar från vilka mänskliga kvarlevor fördes bort.
Kyrkan motarbetade till en början den laestadianska väckelserörelsen som upplevdes som ett hot mot kyrkans ställning. Eftersom finskan användes i väckelserörelsens predikningar och var en central del i det religiösa livet bidrog rörelsen till att finskan kunde bevaras. Väckelserörelsen fick på så sätt ett starkt fäste i minoritetsområdet.
Staten och kyrkan har haft ett gemensamt intresse av att kontrollera minoriteten och minoritetsområdet i nationalistiska, försvarspolitiska, ekonomiska och rasbiologiska syften. Kyrkans företrädare hade stor auktoritet och förtroende bland folket och handlade därmed utifrån ett stort maktkapital.
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
Rasbiologin byggde på en rasistisk föreställning om att det fanns lägre stående raser med oönskade genetiska anlag som skulle kunna försämra den svenska befolkningen. Syftet med rasbiologin var, i mot-
Sammanfattning SOU 2023:68
40
sats till assimilering, att exkludera och särskilja en grupp från majoritetsgruppen, inte att förmå en folkgrupp att anpassa sig till majoritetskulturen.
Många av de personer som var anhängare av assimileringspolitiken var även förespråkare av rasbiologin. Det är dock inte klarlagt vilken roll som språk spelade i rasbiologin och därmed inte heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på försvenskningen av minoriteten.
I de intervjuer som kommissionen genomfört framkommer att det är ytterst få som själva har blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar. Flera säger dock att de har hört talas om rasbiologiska undersökningar eller att deras egna släktingar eller familjemedlemmar har berättat att de utsatts för sådana undersökningar. I kommissionens kartläggning har uppgifter framkommit som visar att forskning med utgångspunkt i rasbiologin förekom så sent som på 1950-talet.
Rasbiologiska undersökningar genomfördes inte enbart på levande personer utan det finns även exempel på skallmätningar av avlidna personers kranier. STR-T har i samverkan med flera aktörer arbetat för ett mänskliga kvarlevor ska återbördas till hembygden och begravas där. Sommaren 2024 planeras en återbegravning av 23 kranier som grävdes upp i Akamella kyrkogård i rasbiologiskt forskningssyfte. Det är första gången som en repatriering av kvarlevor som också berör den meänkielitalande befolkningen, äger rum.
Konsekvenserna av de rasbiologiska föreställningarna, och uppgifterna om rasbiologiska undersökningar, är att minoritetens känsla av skam över sin identitet, språk och kultur har förstärkts. Även för de som inte själva har utsatts är vetskapen om att rasbiologiska undersökningar förekommit obehaglig och upprörande.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
Minoriteten har på olika sätt motarbetat eller ifrågasatt försvenskningsprocessen och arbetat för att få sin rättigheter tillgodosedda. Under första delen av 1900-talet var dock statens assimileringspolitik stark och minoriteten genomgick en språkbytesprocess där svenska blev det alltmer dominerande språket. I det stora hela rådde då en acceptans hos minoriteten för den förda assimileringspolitiken och det fanns ingen kollektiv etnopolitisk organisering. Däremot
SOU 2023:68 Sammanfattning
41
fanns det enskilda individer i ledande ställning som på olika sätt förespråkade och främjade tvåspråkighet, t.ex. i skolundervisningen.
Efter andra världskriget har minoriteten övergått till att vara huvudsakligen tvåspråkig förutom den yngre generationen som blev alltmer svenskspråkig med begränsad kunskap i finska/meänkieli. Under den här tiden börjar flera röster höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte försvenskningsprocessen. Olika språk och kulturfrämjande initiativ togs, exempelvis inom ramen för det nordiska samarbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket.
I början av 1980-talet förändrades minoritetens mobilisering och strategi genom att den blev mera aktiv, folklig och framför allt etnopolitisk i och med att STR-T bildas. Från att arbetet för bevarandet av minoritetens språk och kultur huvudsakligen förts på svenska, fördes det nu även på meänkieli. Minoriteten utropade den 27 februari 1988 meänkieli som ett eget språk och 1999 erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Under 2000-talet bildade minoriteten fler organisationer, exempelvis Föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset och Meänmaa. Met Nuoret grundades 2014 och är ett förbund för ungdomar som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. En ny generation som huvudsakligen är ”ummikko”, dvs. personer som inte pratar meänkieli men som identifierar sig med språket, trädde fram och visade att man kan identifiera sig med minoriteten även om man inte kan språket.
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
I frågan om ansvarsutkrävande har kommissionen behövt förhålla sig till en rad omständigheter som följer av en granskning av händelser som skett historiskt. Ett dilemma är att det är svårt att dra en skiljelinje mellan statens och kyrkans agerande eftersom kyrkan var en del av staten. Ett annat dilemma handlar om i vilken mån man kan hålla en nutida aktör ansvarig för historiska orättvisor som drabbat en folkgrupp i en annan tid och under andra förutsättningar – det så kallade retroaktivitetsdilemmat. Kommissionen har inte haft i uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller eko-
Sammanfattning SOU 2023:68
42
nomisk kompensation till enskilda och har därför inte granskat ansvarsfrågan utifrån detta.
Under den tid som arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrev sin verksamhet, mellan 1903 och cirka 1950, skilde sig synen på barnuppfostran och fysiska bestraffningar från den syn som råder i dag. Samtidigt förekom sådant som redan i samtiden skulle ha ansetts som en kränkning eller ett övergrepp. Kommissionens slutsats är att barnens utsatta position i arbetsstugorna borde ha varit uppenbar för de ansvariga aktörerna.
En annat fråga handlar om att många av dem som utsattes för assimileringspolitiken inte längre är i livet. För att förstå dagens förhållanden behöver man dock också ibland tala om historiska orättvisor som ”kvarlevande orättvisor”. I förhållande till minoriteten lever de kvar i form av minoritetens ärvda skam över språket, kulturen och identiteten. En annan kvarlevande orättvisa är minoritetens exkludering och osynlighet generellt och särskilt i förhållande till naturresurs- och markrättigheter.
Staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken. Hur den gottgörelsen och försoningen ska ske behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.
Upprättelse och försoning
Intervjupersonernas egna tankar om upprättelse och försoning handlar i stor utsträckning om synliggörande av och kunskapsspridning om minoriteten, dess kultur, språk och historia. Inställningen till en eventuell offentlig ursäkt från staten eller kyrkan varierar. För en del är det viktigt, för andra är det mindre viktigt. Flera menar att det är viktigt att staten erkänner att fel har begåtts och att staten som aktör har haft ett ansvar. Många menar att det allra viktigaste framöver är att meänkieli ska leva vidare. För det krävs möjligheter att använda språket praktiskt i skolan och i andra miljöer. Många intervjupersoner tar också upp frågor om naturresurser så som rätten till jakt, fiske och renskötsel.
Kommissionen gör bedömningen att för att försoning ska vara möjlig måste de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten erkännas. Den skada som har uppstått till följd av assimileringspoli-
SOU 2023:68 Sammanfattning
43
tiken måste repareras. Försoningsprocessen behöver fortsätta långsiktigt även efter att kommissionens arbete avslutats. Kommissionens kartläggning och granskning bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse
Kommissionen bedömer att regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försoningsprocess i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer. I en sådan process bör regeringen utan dröjsmål erkänna statens ansvar för de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och den skada de inneburit för minoriteten. Regeringen bör även utan dröjsmål inleda en dialog med minoriteten om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.
Kommissionen lämnar en rad förslag på fortsatta insatser för upprättelse och försoning och föreslår att regeringen i nära samarbete och dialog med minoriteten utarbetar en handlingsplan för genomförandet av förslagen. Kommissionen föreslår att handlingsplanen ska vara riksdagsbunden och innehålla en tydlig uppföljningsmekanism som ger minoriteten insyn i och möjlighet att påverka regeringens arbete med handlingsplanen.
Kommissionen förslag till insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning är strukturerade utifrån följande övergripande mål: – synliggörande och egenmakt, – förverkligade och utökade rättigheter, – språkrevitalisering och kulturfrämjande, – stärkt nordiskt samarbete för språket.
Kommissionens bedömning och förslag tar avstamp i det som har framkommit i kartläggningen men även i den kritik som har förts fram till Sverige inom ramen för granskningen av Sveriges efterlevnad av sina folkrättsliga åtaganden. Men det handlar inte bara om att Sverige ska leva upp till sin nationella och folkrättsliga åtaganden. Den skada som har åsamkats minoriteten genom den statligt sanktionerade assimileringspolitiken förpliktigar även moraliskt att reparera skadan.
Sammanfattning SOU 2023:68
44
Kommissionen presenterar även ett antal frågor som kräver ytterligare utredning, bl.a. att regeringen bör tillsätta en utredning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel.
Slutligen uppmanar kommissionen ett antal andra aktörer att vidta åtgärder inom ramen för sina ansvarsområden. Dessa aktörer är bland andra berörda kommuner, Länsstyrelsen i Norrbotten, Svenska kyrkan och Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Nedan listas kommissionens samtliga förslag och uppmaningar.
Insatser för en fortsatt försoningsprocess
Regeringen – bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försonings-
process i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer, – bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot
minoriteten, – bör utan dröjsmål inleda en dialog med minoriteten om förutsätt-
ningarna och formerna för en offentlig ursäkt, – bör utan dröjsmål och i nära samarbete och dialog med minoriteten
utarbeta en handlingsplan för genomförandet av förslag till fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
Övergripande mål: synliggörande och egenmakt
Regeringen – bör ge minoriteten ökat inflytande och ökad egenmakt, – bör erkänna kväner och lantalaiset som en del av den nationella
minoriteten tornedalingar, – bör ge stöd till etablerandet av ett huvudmuseum, – bör ge stöd till inrättande av ett informationscentrum, – bör ge Forum för levande historia ett utökat uppdrag i syfte att
synliggöra historiska övergrepp och kränkningar av minoriteten,
SOU 2023:68 Sammanfattning
45
– bör öka organisationsbidraget till minoritetsorganisationerna, – bör i nästa sändningstillstånd för public service (2026–2031) se
till att förstasändningar och det samlade utbudet av programverksamhet på meänkieli ökar, – bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att genomföra en forsknings-
satsning om minoritetens historia, språk och samhälle, – bör se till att kommissionens slutbetänkande i sin helhet översätts
till meänkieli, – bör se till att minoriteten får representation i ortnamnsrådet, – bör se till att återbördande av mänskliga kvarlevor omfattar mino-
riteten.
Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna
– Förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – för-
bättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör ge-
nomföras. – De folkrättsliga åtagandena i förhållande till språkstadgan bör ut-
ökas. – Regeringen bör utreda frågan om språk som en grund för diskri-
minering i diskrimineringslagen.
Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande
Regeringen – bör permanenta pågående insatser för språket, – bör ge Statens skolverk ett uppdrag som syftar till att integrera
undervisning på meänkieli i kommuner i förvaltningsområdet, – bör utreda hur statsbidrag för alfabetiseringskurs i meänkieli kan
genomföras, – bör stärka möjlighet att lära sig meänkieli i kombination med kultu-
rella och kreativa näringarna.
Sammanfattning SOU 2023:68
46
Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete
– Regeringen bör ta initiativ till gränsöverskridande samarbete med
Norge och Finland för att främja minoritetens språk och kultur.
Frågor som kräver ytterligare utredning
– Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel. – Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rättigheter kopplade till ströängar så som jakt och fiske. – Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred-
ning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk.
Kommissionen uppmanar följande aktörer att vidta åtgärder
– Svenska kyrkan bör erkänna kyrkans delaktighet i assimilerings-
processen och i nära dialog med minoriteten vidta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning. – Länsstyrelsen i Norrbotten bör granska sin roll i förhållande till
arbetsstugorna och utbildningsinsatserna. – Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbets-
stugorna och skolhemmen. – Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången
till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas. – Universitet och högskolor bör göra efterforskning om sin roll i
rasbiologiska undersökningar och insamling av mänskliga kvarlevor samt anta en minoritetspolitisk strategi. – Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt
ansvar i assimileringen av minoriteten.
SOU 2023:68 Sammanfattning
47
– Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra mino-
riteten genom Filmpool Nord.
Konsekvenser av förslagen
Minoriteten behöver tillförsäkras tillräckliga resurser för att aktivt kunna involveras i det fortsatta försoningsarbetet. Frågan om ökade medel till minoritetsorganisationerna är en viktig del i den fortsatta försoningsprocessen och behöver utformas i nära dialog med minoriteten.
Kommissionens bedömning är att genomförandet av de föreslagna åtgärderna kommer att bidra till efterlevnad av Sveriges nationella och folkrättsliga åtaganden samt minoritetspolitikens uppsatta mål.
En väl genomförd försoningsprocess, där minoriteten garanteras sina rättigheter och ges stort inflytande, kan även förväntas bidra till minoritetens välbefinnande i form av bl.a. bättre självkänsla, förbättrad hälsa och ökad egenmakt. Åtgärder som tydligt visar att minoritetens språk och kultur värdesätts kan i sin tur bidra till en positiv samhällsutveckling genom ökad jämlikhet och ett mer motståndskraftigt och välmående samhälle. Konsekvenserna i det fall regeringen väljer att inte genomföra kommissionens förslag berör flera olika aspekter. Det skulle framför allt upplevas som ytterligare en kränkning av minoriteten med bristande tillit som följd. Det skulle även innebära att Sveriges internationella anseende skadas vilket kan få negativa konsekvenser för Sveriges roll i det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.
49
Yhtheenveto
Komisuunin tehtävä
Tottuus- ja sovintokomisuunila tornionlaaksolaisile, kväänile ja lantalaisile (komisuuni) oon ollu tehtävännä ette kartottaa ja tarkistaa sitä assimileerinkipolitiikkaa jotako Ruottin valtio ja Ruottin kirkko harrastit tornionlaaksolaisia, kvääniä ja lantalaisia vasten (minuriteetti) 1800- ja 1900- luvuila. Tehtävä oon kansa merkiny ette jakkaa informasuunia ette lisätä tietoa minuriteetistä ja sen histuurisista kokemuksista. Komisuuni jättää tehtävän mukhaan tässä mietinössä ehotuksia jatkuvhiin toihmiin jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa.
Henkilökohtaset kertomukset oon pääosa komisuunin kartottamisessa. Komisuuni oon tehny kartottamista mm haastattelemalla 166 yksityistä henkilöä heän kokemuksista assimileerinkipolitiikasta ja pienemän määrän henkilöitä joilako oon erityistietoja semmosissa aluheissa joitako komisuuni oon tutkinu. Komisuuni oon kansa tilanu 12 tutkintoraporttia eri teemoila ja tutkinu arkiivimateriaalia ja muita materiaalia. Komisuuni oon tehny laajaa ulossuunattua työtä tarkotuksessa ette saaja yhtheyttä minuriteetin kansa ja laajasti informeerata komisuunin työstä. Niin sanotuila kahvikokkouksilla komisuuni oon informeeranu maholisuuesta ette tulla haastateltuksi. Ja niin sanotuitten toinen kuppi-kokkouksitten kautta komisuuni oon sitonu kartottamisen ja maholiset ehotukset toihmiin ette etistää sovintoa ja eesauttaa hyvityksheen. Työtä oon tehty lähheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa minuriteetin kansa.
Yhtheenveto SOU 2023:68
50
Ruottin velvolisuus kansalisitten minuriteetitten oikeuksista
Hallitusmuoto (1 kap. 2 §) säätää ette saamelaisen kansan ja eetnisitten, kielelisitten ja uskonolisitten minuriteetitten maholisuuksia ette pittää jäljelä ja kehittää ommaa kulttuuri- ja yhtheisölämää pittää etistää. Ruotti oon liittyny usheishiin kansanvälishiin konvensuuhniin koskevan minuriteetitten oikeuksia. Kansanvälinen konvensuuni kansalaisista ja polittisista oikeuksista ja konvensuuni lapsen oikeuksista säätää mm minuriteetitten oikeutta ette käyttää ommaa kieltä ja kulttuuria. Euroopparaatin kansalisitten minuriteetitten suojelua koskevan raamikonvensuunin tarkotus oon ette suojata niin kansalisia minuriteettiä ko yksityisiä henkilöitä jokka kuuluvat kansalishiin minuriteethiin. Eurooppalaisela määräyksellä maanosa- elikkä minuriteettikielistä oon tarkotus ette suojata kansalisia minuriteettikieliä. Ruotti oon saanu kritiikkaa Euroopparaatin tarkistuksissa ette se ei täytä konvensuunivelvolisuuksia mm mitä koskee oikeutta äitinkielenkoulutuksheen.
Laissa (2009:724) kansalisista minuriteetistä ja minuriteettikielistä tullee esile mm ette kunnila ja muila virastoila oon pakko suojata ja etistää minuriteetitten kieliä ja kulttuuria. Erityisilä aluheila, ns hallintoaluheila, suomenkielele, meänkielele ja saamenkielele, kunnila oon pakko järjestää esikoulua ja vanhuustenhuoltoa kielilä. Hallituksen päämäärä kansalisitten minuriteetitten politiikale oon ette suojata kansalisia minuriteettiä ja vahvistaa niitten maholisuuksia vaikutusvalthaan ja antaa tukea histuurisille minuriteettikielile niin ette net piethään elävinnä. Saamekäräjällä ja Lääninhallituksella Stokholmissa oon hallituksen tehtävä ette vuosittaisin seurata ylös minuriteettipolitiikan kehitystä. Niitten viimisessä raportissa minuriteettipolitiikan kehityksestä 2022 vuen aikana toethaan ette hallituksen päämäärät oon kaukana saavutetuista.
Muita esimerkkiä tottuus- ja sovintokomisuunista
Komisuunin tehtävhään oon kuulunu ette seurata työtä tottuus- ja sovintokomisuunissa muissa maissa. Norjan tottuus- ja sovintokomisuuni saamelaisile, kveenile ja norjansuomalaisile oon
SOU 2023:68 Yhtheenveto
51
tarkistannu Norjan valtion norjalaistamispolitiikkaa ja loukkauksia. Komisuuni esitti heän loppuraportin kesäkuussa 2023.
Suomen käynissäolevalla tottuus- ja sovintokomisuunila saamelaisile oon tehtävännä ette mm tarkistaa valtion assimileerinkipolitiikkaa saamelaisia kohin ja kunka niitten oikeuksia loukathiin.
Ruottalaisela tottuuskomisuunila saamelaisele kansale, perustettu marraskuussa 2021, oon mm tehtävännä ette kartottaa ja tarkistaa sitä saamelaisia koskevvaa politiikkaa histuurisessa perspektiivissä ja sen seurauksia saamelaisele kansale.
Komisuuni oon kansa seuranu tottuus- ja sovintokomisuunitten töitä Kanatassa ja Gröönlantissa. Tottuus- ja sovintokomisuuni Kanatassa oli siittä kunka alkuperäkansaa (First Nations, Métis ja
inuiitit) pakotethiin kulkemhaan internaattikouluissa siinä
tarkotuksessa ette tulla kristityiksi ja intekreeratuiksi. Komisuunin työ johti Calls to Action kokoelhmaan, ns. kehotuksia usealle aktöörile, hallituksen ulkopuolisillekki.
Gröönlantilainen sovintokomisuuni perustethiin selvittämhään koloniaaliaijan vaikutusta tämän päivän gröönlantilaisheen yhtheiskunthaan. Tämä oli suuresti sisänen gröönlantilainen prosessi, jossako tanskalainen hallitus ei ollu matkassa. Uusi tutkimus Tanskan ja Gröönlantin suhtheista vuelta 1945 lähtien olthaan kuitenki alottamassa, lähtien tirektiivistä joka hyväksythiin kesäkuussa 2023.
Ruottissa oon usseita samansorttisia kartottamisia histuurisista väkistämisistä eri ryhmiä kohin tehty, mm koskevan väkistämisiä ja loukkauksia roomialaisia vasten (Valkokirja) ja huonohoitoa sosiaalissa lastenhoijossa (Huonohoitotutkimus). Sovintotyö Ruottin kirkon ja saamelaisitten kesken oon ollu käynissä 1990-luvulta lähtien ja kirkko oon alottannu hyvitysprosessin tornionlaaksolaisile, kväänile ja lantalaisile.
Komisuuni oon ottanu oppia muitten komisuunitten työstä ja oon mm päättäny, ette varhain kuttua minuriteetin matkhaan ette sitoa komisuunin tehtävää ja saaja ihmiset osalistumhaan.
Histuurinen tausta
Suomenkielisellä kansala oon pitkä histuuria Pohjosskantinaaviassa. Lähtheet näyttävät ette Pohjanmeren pohjosaluheela oli suomenkieltäpuhuva väestö 800-luvula. Minuriteetti eli keskiaikhaan
Yhtheenveto SOU 2023:68
52
asti päänänsä kalastuksesta, jahista ja karjanhoijosta ja jälemin maanpruukistaki.
Suomenkieltäpuhuvat Tornionlaaksossa tulit uuen sorttiseksi minuriteetiksi ko Ruotti menetti nykysen Suomen Ryssäle 1809. Aluksi ei tapahtunnu suurempia muutoksia valtion näkökanthaan minuriteettiä kohin. Kansankoulumääräys vuelta 1842 ei rajottannu millä kielelä opetusta piethiin ja se merkitti ette niin saamenkieltä ko suomenkieltä aluksi käytethiin opetuksessa minuriteettialuheela. Mutta kasuaavan natsunalistisen iteolokiin matkassa ruottinkieli tuli yhä tärkeämäksi. Vuona 1888 perustethiin neljä kansankoulua minuriteettialuheela missä vaaithiin ette ruottinkieli piti olla ainua opetuskieli. Tornionlaakson kansankorkeakoulua ja Tornionlaakson kirjastoa käytethiin ette levittää ruottinkieltä ja kulttuuria. Ruottin kirkola oli keskheinen rolli ette levittää ruottinkieltä ja kulttuuria koulujärjestelmän kautta.
Työtuat jokka perustethiin 1903 olit jonkulaisia internaattia johonka lapset siiryit seittemän vuen ikäsistä lähtien. Syy saatto olla ette net elit köyhissä olosuhtheissa elikkä ette niilä oli pitkä matka kouhluun. Yks tarkotuksista oli ette saaja lapset omaksumhaan ruottinkielen ja ruottalaisen kulttuurin. Se tehthiin kieltämällä niitä puhumasta minuriteettikieltä. Kaikkia koulutuksia minuriteettialuheela leimasi tarkotus ette ruottalaistaa1 minuriteettiä. Sillä laila sittä tuli tehokas työkalu assimileerinkipolitiikassa.
Niitä oli muitaki faktoria jokka eesautoit valtiota luohmaan nekatiiviä ja lastheele tekevääs näkökantaa minuriteettiä kohin. Laestatialainen herätysliike levisi 1800-luvula suomenkieltäpuhuvan väestön seurassa. Laestatialaisuutta, jonka saarnakieli oli suomenkieli, piethiin viehraana elementtinä Ruottin kirkossa. Rotubioloogiset iteat jokka synnyit 1900-luvun alusta tarkotit ette suomalaisuukrilaista ryhmää piethiin olevan matalamalla kehitystasola ja uhkana ns ruottalaista kansanheimoa vasten. Natsunalisitiset virtaukset Suomessa ja se kritikka jotako suomalaiset natsunalistit tähtäsit Ruottin minuriteettipolitiikkaa vasten piethiin uhkana Ruottissa. Ryssä ja sitten Neuvostoliitto piit kansa pitkhään minuriteettialuetta militäärinä uhkana.
Yhtheenveettynä niitä oli usseita yhtheistoimivia faktoria jokka eesautoit assimileerinkipolitiikhaan. Toisen mailmansoan
1 Ordet ruottalaistaa används här i bemärkelsen att försvenska både vad gäller språk, kultur och identitet.
SOU 2023:68 Yhtheenveto
53
jälkhiin arvokonservatiiviä natsunalistisiä värteerinkiä alethiin pithään yhä viehraampanna ja 1950-luvun lopulta alethiin assimileerinkipolitiikkaaki kritiseeraahmaan. Kielto ette puhua suomenkieltä koulussa otethiin poijes ja minuriteetti sai pikkuhiljaa saatavuuen kotikielenopetuksheen. Sen yhtheyessä ja reaksuunina assimileerinkipolitiikhaan minuriteetti alko organiseeraahmaan itteä. Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) perustethiin 1981, tarkotuksessa ette säilyttää minuriteetin kieltä ja kulttuuria. Minuriteetti julisti meänkielen omaksi kieleksi 1988 ja 1999 meänkieli tunnustethiin kansaliseksi minuriteettikieleksi.
Komisuunin suhtautumistapa ja menettelytapa kartottamisessa
Komisuunin työ oon merkiny ette koota sisäle ja analyseerata haastatteluja, tutkintoraporttia, arkiivimateriaalia ja muuta materiaalia. Komisuuni oon alusta asti ottanu matkhaan minuriteetin komisuunin kartottamisheen. Sen yhtheyessä komisuuni oon pitäny ottaa huomihoon eri eettisiä prinsiippiä. Se jotako oon puhutettu oon esimerkiksi antanu luvan haastattelhuun ja oon saanu olla anonyymi. Haastattelumateriaali kuuluu sekretessin alle.
Komisuuni oon aluksi niin sanotuissa kahvikokkouksissa informeeranu komisuunin tehtävästä ja kuttunu sisäle yksityisiä haastattelhuin assimileerinkipolitiikan kokemuksista. Jälkimäisessä sarjassa toinen kuppi-kokkouksissa, komisuuni oon sitonu ehotuksitten kartottamisen ja suunan jatkuville sovinto- ja hyvitystoimile. Komisuuni oon niitten lisäksi pitäny muitaki kokkouksia ja seminaarieita tarkotuksessa ette mm jakkaa tietoa minuriteetistä ja komisuunin työstä.
Komisuuni oon tehny 160 haastattelua, 166 yksityisen henkilön kansa. 47 prosenttia haastatteluhenkilöistä oon vaimoja ja 53 prosenttia oon miehiä. Nuoriin jotako oon haastatelttu oon syntyny 1993 ja vanhiin 1925. Majuriteetti haastateltuista oon syntynheet 1950-luvula elikkä ennen.
Komisuunin kartotus pohjautuu pääosin haastatteluhenkilöitten kertomukshiin. Haastattelut tuskasista muistoista saattavat herättää
Yhtheenveto SOU 2023:68
54
niin fyysisiä ko psyykkisiä reaksuunia ja haastatteluhenkilöile oon sen takia tarjottu professunelliä psyykkososiaalia tukea.
Komisuuni oon kansa tehny pienemän määrän tionnoutavia haastatteluja ko tietoa ei menny saaja muula laila. Komisuuni oon tilanu kakstoista tutkintoraporttia eri temattisista aluheista ette saaja kokhoon tutkimusta joka kuvvaa minuriteetin suhetta valtihoon. Komisuuni oon kansa tehny arkiivihakuja.
Assimileerinkipolitiikan seurauksia kielele, kulttuurille ja itenttiteetile
Ruottalaistamispolitiikka oon merkiny ette minuriteetin kieli, kulttuuri ja itenttiteetti oon halveksittu, tehty häpeälisiksi ja näkymättömiksi. Seurauksenna siittä oon ette meänkielenkäyttö oon vähentynny eikä ole leviny toisele sukupolvele muuten ko rajotetuissa määrissä.
Sukupolvet jokka oon syntynheet 1800-luvun lopulta elikkä 1900-luvun alusta olit päänänsä suomenkieltäpuhuvia ja niilä oli vaihteleva tieto ruottinkielessä. Sukupolvila, syntynheet 1920 ja 1950 välisennä aikana, oon/oli useasti molemat kielet, mutta sukupolvila sen jälkhiin oon yhä rajotettu tieto minuriteettikielessä.
Assimileerinkin seurauksenna monet tämän päivän vanhiimat ei ossaa kieltä eikä saata siis antaa sitä heän lapsile. Lapset oon sen kautta kansa menettänheet osan heän kultturellistä perinöstä ja heän yhtheenkuuluvaisuuen ryhmän kansa.
Haastatteluhenkilöt kertovat ette het oon menettänheet yhtheenkuuluvaisuuen minuriteettiryhmän kansa. Vissit sanovat ette het itte ei tunne ittensä olevan täyelisiä jäseniä minuriteetissä kulttuurin ja kielen menettämisen takia. Monet puhutetuista yhistävät meänkielen halveksumisen minuriteettihenkilöitten ja ryhmän lastheele tekemisen kansa kolektiivinä. Toiset mainittevat ette minuriteettiä oon tehty näkymättömäksi suhtheessa ympäriolehvaan yhtheiskunthaan ja ette yhtheiskunnassa oon rajotettua tietoa minuriteetistä, sen alkuperäaluheesta ja histuuriasta.
Useat korostavat ette perintheelisitten toimitten ja elinkeinoitten merkitystä oon painettu alas. Useat pitävät kansa ette oon olemassa vaitiolokulttuuri omasta kulttuuriperinöstä. Yks merkittevä itenttiteettimarkööri oon nimi, tarkemin sanottu vaihto
SOU 2023:68 Yhtheenveto
55
ruottinkielisheen nimheen. Sen lisäksi saattaa mainita ette vissit tänä päivänä muuttavat takashiin alkuperäshiin nimhiin. Jokku mainittevat ette heitä oon syrjitty koulutuksissa elikkä virastoitten työnteossa ja sen seurauksenna heän luottamus virasthoin ja valtihoon oon vahingoittunu.
Koulutus ja kasvatus
Kansankoulu
Tarkotuksessa ette rakentaa ulos koulutusjärjestelmää ja assimileerata asukhaita minuriteettialuheela perustethiin 1888 valtiolisesti rahotettuja kansankouluja vaatimuksella ette ruottinkieli oli koulutuskieli. Nyt menthiin, suomenkielenkäytöstä koulutuksessa, täysruottalaisheen metuthiin joka tarkotti ette suomenkieltäpuhuvat lapset sait käyttää vain ruottinkieltä ensimäisestä koulupäivästä lähtien. Tässä ei ollu kyse aivan koulutiimoista mutta praktiikassa kielto jällasi suomenkieltäpuhumista rastitten aikanaki.
Monet haastatteluhenkilöt jokka kuljit koulua 1900-luvun alkupuolela oon muistelheet, ette het ei osahneet ruottinkieltä ollenkhaan ko het aloit kansankouhluun. Jokku kertovat ette heitä rangastethiin jos het puhuit suomenkieltä. Se tosiasia ette suomenkieltäpuhuvia oppilhaita koulutethiin kielelä mitä net ei hallittenheet, ns ruottinkieltä, loi epätasa-arvosen oppitilantheen suhtheessa ruottinkieltäpuhuhviin.
Vasta 1950-luvula kielto ette käyttää suomenkieltä loppu. Kaks vuosikymmentä jälemin, 1977, otethiin käythöön oikeus ette saaja koulutusta koulussa omassa äitinkielessä kotikielenopetuksen kautta.
Työtuvat
Ensimäiset työtuvat Norrbottenissa perustethiin 1903 ette antaa köyhile lapsile ruokaa, asuntoa ja koulunkäyntiä. Mutta tarkotus oli kansa ette kasvattaa lapset natsunalistisessä hengessä. Työtuvat piit, vastoin lapsitten kotimiljöitä, eustaa ”kultturelliä fiineilemistä”, mikä ei aivan tarkottannu ette lapset piit puhua ruottinkieltä mutta kansa ette net piit omaksua ruottalaista kulttuuria.
Yhtheenveto SOU 2023:68
56
Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat olit vastuulisia työtuvista ja olit riippuvaisia valtiolisista rahoista. Kirkon rollistaki tuli merkittävä, muun muassa ette pappi oli matkassa monessa orgaanissa jokka ohjasit työtupia.
Föörestontarit olit vastuuliset jokapäiväsestä toiminasta työtuvissa. Arkipäivää työtuvassa leimasit fastat rytinit, jossako taksvärkit niinku koulutyöt tehthiin säänölisinnä aikoina.
Haastatteluhenkilöitten muistelukset toistavat ette monet koit ittensä ”poisjätetyiksi” työtuvala. Monet jokka olit työtuvala 1900-luvun alkupuolela kertovat ette väkivaltaa, loukkauksia ja väkistämisiä essinty. Monele siittä tuli jyrkkä katkasu siittä miljööstä mistä net tulit. Kielto ette puhua suomenkieltä oli tavalista. Joilaki haastatteluhenkilöilä oon valosamat kokemukset työtuvalta.
Tornionlaakson kansankorkeakoulu ja Tornionlaakson kirjasto
Tornionlaakson kansankorkeakoulula ja kirjastolla oli keskheinen rolli ruottalaistamisessa minuriteettialuheela. Tornionlaakson kansankorkeakoulu, joka perustethiin 1899, tarjosi koulutusta ”köyhäle suomalaisseuvule”.
Ruottinkielen koulutus oli laajempi Tornionlaakson kansankorkeakoulula ko kansankorkeakouluila muuala maassa. Tornionlaakson kirjasto etapleerathiin osana Tornionlaakson kansankorkeakoulusta 1928, tarkotuksessa ette jakkaa ruottinkielistä kirjalisuutta minuriteettialuheela ja vahvistaa väestön sitheitä Ruothiin ja ruottalaisheen. Määräyksitten mukhaan kirjasto piti esim vain tarjota asukhaile ruottalaista kirjalisuutta. Vasta 1950luvula suomalainen kirjalisuus tuli lualiseksi tässä kirjastossa.
Perintheelisiä elinkeinoja itenttiteettinä ja kulttuuriperintönnä
Mettänpruuki, jahti, kalastus, käsityö, marjan- ja sienenkokoaminen oon maapruukin rinnala olheet elinkeinoja joitako kaikkia tartti ylieloa varten. Joka huusholli oli periaatheessa omavaranen 1930luvule asti mitä koski ruokaa, vaatheita, käsityötä, enerkiitä ja työvoimaa.
SOU 2023:68 Yhtheenveto
57
Maapruukile tarvithiin suuria määriä elukanruokaa. Se tuli maholiseksi mm niin sanotuitten niittyjänkitten kautta. Niittyjänkät jatkoit olheen tärkeitä jahile ja kalastukselle vaikka maapruukia muterniseerathiin. Minuriteetti oon vielä tänäpäivänäki tyytymätön siihen millä mallin valtio totheutti ette jänkkäsarat jaethiin 1921.
Monet haastatteluuhenkilöistä sanovat ette heilä oon läheiset suhtheet luonthoon ja ette fyysinen paikka oon tärkeä heile. Samala monet sanovat ette het oon menettänheet oikeuen maahaan, methään, jahthiin, kalastuksheen ja poronhoithoon. Net meinaavat ette minuriteetin histuuriata minuriteettialuheela tarttee tehhä näkyväksi mutta kansa ette minuriteetti häätyy saaja vaikutusvaltaa kysymyksissä jokka koskevat maa- ja luontovaroja.
Monet kertomuksista toistavat ette poronhoito oon ollu ja vieläki oon tärkeä osa minuriteetin arkipäivää ja itenttiteetiä. Useat haastatteluhenkilöt muistelevat ette heilä oon ollu poromerkki elikkä ette heilä oon sukulaisia joilako oon elikkä oon ollu poromerkki. Poroila oon histuurisesti ollu suuri merkitys mm vetoelukkoina ette saaja heinät kotia jänkiltä. Poronhoijosta oon kuitenki lakisäätämisen kautta tullu eksklysiivi oikeus sille joka oon jäsen saamekylässä. Minuriteetin rajotetut maholisuuet pittää poroja ja net oikeukset jokka liitethään poronhoithoon niinku jahti ja kalastus, mainithaan monelta haastatteluhenkilöltä heän muisteluksissa.
Ruottin kirkon vastuu assimileerinkistä
Kirkola oon histuurisesti ollu suuri vastuu kansankoulutuksesta ja uskonto oli pitkhään suuri osa kouluopetuksesta. Sen takia se oon vaikea erottaa kirkon ja koulutusjärjestelmän rollia.
Kirkon tunnusmerkki vuelta 1560 lähtien 1870 asti oli sallittu asento kansankiehliin koska se oli uskonon harjottaminen joka oli fuukkyksessä. 1800-luvun lopulta kirkko otti natsunalistisen asenon ja harrasti 1930-luvule, Luulajan hippakunnan kautta, assimileeraavan politiikan koulussa minuriteettiä vasten.
Kirkola oli kansa rolli raasipiulookisissa tutkimuksissa papitten kautta ko net mm välitit kontaktia seurakuntalaisitten kansa jokka sitten jouvuit raasipiulookisitten tutkimuksitten kohtheiksi. Papit
Yhtheenveto SOU 2023:68
58
annoit kansa raasipiulookile saatavuuen kirkonmaihiin joistako ihmisjäänöksiä viethiin poijes.
Aluksi kirkko vastusti laestatialaista herätysliikettä jotako koethiin uhkana kirkon asentoa vasten. Suomenkieltä saatethiin säilyttää koska suomenkieltä käytethiin herätysliikheen saarnoissa ja se oli keskinen osa uskonolisessa elämässä. Herätysliike tuli sillä laila voimakhaaksi minuriteettialuheela.
Valtiolla ja kirkola oon ollu yhtheinen intressi ette tarkkaila minuriteettiä ja minuriteettialuetta natsunalistisessä, puolustuspolittisessa, ekonoomisessa ja rotubioloogisessa tarkotusessa. Kirkon eustajilla oli suuri aukturiteetti ja luottamus ihmisitten kesken ja toimit sillä laila suurela vallala.
Rotubioloogi, kokoaminen ihmisjäänöksistä ja aliarvostuksen tunne
Rotubioloogi pohjautuu rasistisheen käsityksheen ette niitä oli matalaman arvosia rotuja joilako oli epätoivottuja jenettisiä ominaisuuksia jokka saatoit huonontaa Ruottin väestöä. Rotubioloogin tarkotus oli, toisin ko assimileerinki, ette eksklyteerata ja erottaa yhen ryhmän majuriteettiryhmästä, ei ette saaja kansanryhmää sopeutumhaan majuriteettikulttuuhriin.
Monet niistä henkilöistä jokka kannatit assimileerinkipolitiikkaa puolustit kansa rotubioloogita. Se ei ole kuitenkhaan selvitetty mitä rollia kieli pelasi rotubioloogissa eikä sitä ole sen mukhaan saattu selvile millä laila rotubioloogi vaikutti minuriteetin ruottalaistamisheen.
Haastatteluissa joitako komisuuni oon tehny tullee esile ette se oon erittäin harvat jokka itte oon joutunheet rotubioloogin tutkimuksitten kohtheksi. Monet sanovat kuitenki ette net oon kuuhleet puhuvan rotubioiloogisista tutkimuksista elikkä ette heän omat sukulaiset elikkä perheen jäsenet oon kertonheet ette het oon joutunheet semmositten tutkimuksitten kohtheiksi. Komisuunin kartottamisessa oon tullu esile tietoja jokka näyttävät ette tutkimuksia, joka perustu rotubiolooghiin, tehthiin niin hiljain ko 1950-luvula.
Rotubioloogisia tutkimuksia ei tehty tyhä elossa oleville henkilöile. Oon olemassa kansa esimerkkiä kuohleitten ihmisitten
SOU 2023:68 Yhtheenveto
59
kallomittauksista. STR-T oon yhtheistyössä usean aktöörin kansa tehny töitä ette ihmisjäänöksiä pittää tua takashiin kotiseuvule ja hauata sielä. Kesälä 2024 suunitelhaan takashiinhautaaminen 23 kallosta jokka kaivethiin ylös Akamellan kirkonmaalta raasipiulookisessa tutkimustarkotuksessa. Se oon ensimäinen kerta ko repatrieerinkiä tapahtuu jäänöksistä jokka kansa koskevat meänkieltäpuhuvaa väestöä.
Rotubioloogisitten käsityksitten seurauksista, ja tiot rotubioloogisista tutkimuksista, teki sen ette minuriteetilä oon vahvistunnu häpeän tunne itenttiteetistä, kielestä ja kulttuurista. Tieto ette rotubioloogisia tutkimuksia oon essiintynny oon vistoa ja koloa niilekki jokka itte ei ole joutunheet sen kohtheeksi.
Minuriteetin työ ette säilyttää kieltä ja kulttuuria
Minuriteetti oon erilä laila vastustannu elikkä pannu ruottalaistamisprosessia kysheenalaseksi ja tehny töitä ette saaja omat oikeuet tyytytetyksi. 1900-luvun alkuosassa valtion assimileerinkipolitiikka oli kuitenki voimakas ja minuriteetti meni läpi kielivaihtoprosessin jossako ruottinkieli tuli vähitellen valtakieleksi. Kokohnaisuuessa minuriteetti hyväksy silloin piettyä assimileerinkipolitiikkaa eikä niitä ollu yhthään kolektiiviä etnopolittista järjestelemää. Niitä oli kuitenki yksityisiä intiviitiä johtaavissa asenoissa jokka erilä laila kannatit ja etistit kakskielisyyttä, esim kouluopetuksessa.
Toisen mailmansoan jälkhiin minuriteetti oon menny yli päänänsä kakskieliseksi paitti nuorempi sukupolvi jostako tuli yhä enämpi ruottinkieliseksi ja niilä oli rajotettu tieto suomenkielessä/ meänkielessä. Tällä aikaa usseita ääniä alkaa kuuhluun, jokka ei aivan toiminheet kakskielisyyen eestä mutta kansa panit kysheenalaseksi ruottalaistamisprosessiä. Eri kieliä ja kulttuurietistäviä alotheita otethiin, esimerkiksi pohjosmaitten yhtheistyön raamin sisälä ja tarkotuksessa ette etistää kirjalisuutta minuriteettikielelä.
1980-luvun alusta minuriteetin mupiliseerinki ja stratekii muutuit, minuriteetti tuli enämpi aktiiviksi, kansaliseksi ja olletikki etnopolittiseksi ko STR-T perustethiin. Työ ette säilyttää minuriteetin kieltä ja kulttuuria jotako ennen päänänsä oon tehty ruottinkielelä, tehthään nyt meänkieleläki. Minuriteetti julisti 27 helmikuuta 1988
Yhtheenveto SOU 2023:68
60
meänkielen omaksi kieleksi ja 1999 meänkieli tunnustethiin kansaliseksi minuriteettikieleksi.
2000-luvula minuriteetti perusti usseita organisasuunia, esimerkiksi Föreninki kväänile ja lantalaisile ja Meänmaa. Met Nuoret perustethiin 2014 ja se oon liitto nuorisolle jokka tuntevat kuuluvaisuutta meänkielen ja alkuperäsen kielialuheen kulttuurin ja histuurian kansa. Uusi sukupolvi, joka päänänsä oon ”ummikko”. ns henkilöt jokka ei puhu meänkieltä mutta jokka itenttifieeraavat ittensä kielen kansa, tuli esile ja näytti ette sitä saattaa itenttifieerata itteä minuriteetin kansa vaikka sitä ei ossaa kieltä.
Komisuunin tutkimus eesvastuuesta
Vastuuvaatimisen kysymyksessä komisuuni oon pitäny suhthautua muutamhiin olosuhtheishiin jokka seuraavat histuurisitten tapahtumisitten tarkistelusta. Yks pulma oon ette se oon vaikea vettää eroraijaa valtion ja kirkon toimitten välissä koska kirkko oli osa valtiosta. Toinen pulma oon missä määrin sitä saattaa pittää nykyaikhaista aktööriä vastuulisenna histuurisista epäoikeuksista jokka oon iskenheet kansaryhmää muussa aijassa ja muissa olosuhtheissa – se niin sanottu retroaktiviteettipulma. Komisuunila ei ole ollu tehtävännä ette harkita maholisia vastuukysymyksiä yksityisissä taphauksissa elikkä ekonoomista kompensasuunia yksityisile ja sen takia komisuuni ei ole tarkistannu vastuukysymyksiä siltä pohjalta.
Silloin ko työtuvat minuriteettialuheela piit heän toimintaa, 1903 ja suunile 1950 välisennä aikana, näkemys lapsenkasvatuksesta ja fyysisistä rangastuksista erkaintu siittä näkemyksestä mikä tänäpäivänä oon vallassa. Samala semmosta essiinty mitä jo siiheen aikhaan olis pietty loukkauksenna elikkä väkistämisennä. Komisuunin lopputulos oon ette lapsitten haavoittuva asento työtuvissa olis pitäny olla selvä vastuulisille aktöörille.
Yks muu kysymys oon ette monet niistä jokka jouvuit assimileerinkipolitiikan kohtheeksi ei ole ennää elossa. Ette käsittää tämän päivän olosuhtheita sitä pittää kuitenki joskus kansa puhua histuurisista vääryyksistä ”jäljeläolevinna vääryyksinnä”. Suhtheessa minuriteethiin net elävät jäljelä minuriteetin perinettynä häpeännä kielestä, kulttuurista ja itenttiteetistä. Yks muu jäljeläelävä vääryys
SOU 2023:68 Yhtheenveto
61
oon minuriteetin eksklyteerinki ja ylheinen näkymättömyys ja olletikki suhtheessa luontoresyrshiin ja maaoikeukshiin.
Valtiolla ja kirkola oon moralinen vastuu ette korvata minuriteettiä siittä vahingosta joka oon assimileerinkipolitiikan seurauksenna. Millä laila korvausta ja sovintoa pittää tehhä häätyy lähteä minuriteetin tarpheista tänä päivänä.
Hyvitys ja sovinto
Haastatteluhenkilöitten omat ajatukset hyvityksestä ja sovinosta oon suureksi osaksi, ette lisätä näkyväisyttä ja tionlevittämistä minuriteetistä, ja sen kulttuurista, kielestä ja histuuriasta. Suhtautuminen maholiselle valtion elikkä kirkon julkiselle antheeksipyytämiselle vaihtellee. Joilekki se oon tärkeätä, toisie vähemän. Useat meinaavat ette se oon tärkeätä ette valtio tunnustaa ette vääryyksiä oon tehty ja ette valtiolla aktöörinä oon ollu vastuu. Monet meinaavat ette kaikhiin tärkein etheenpäin oon ette meänkieli jatkaa elämistä. Siiheen vaaithaan maholisuuksia ette käyttää kieltä praktisesti koulussa ja muissa miljöissä. Monet haastatteluhenkilöt ottavat kansa ylös kysymyksiä luontoresyrsistä niinku oikeuen jahthiin, kalastuksheen ja poronhoithoon.
Komisuuni tutkii ette histuuriset loukkaukset joitako oon tehty minuriteettiä vasten pittää tunnustaa ennen ko sovinto oon maholista. Sitä vahinkoa joka oon tullu assimileerinkipolitiikan seurauksenna häätyy korjata. Sovintoprosessi pittää jatkua pitkänaikhaisesti vaikka komisuunin työ oon lopetettukki. Komisuunin kartottamista ja tarkistusta pittää sen takia kattoa perustanna jatkuvalle ja pitkänaikhaiselle sovintoprosessile.
Ehotuksia sovinon ja hyvityksen toimile
Komisuuni tutkii ette hallitus pittää ottaa vastuuen jatkuvalle yhtenhäiselle sovintoprosessile läheisessä neuvottelussa minuriteetin, virastoitten ja muitten koskevitten aktööritten kansa. Semmosessa prosessissä hallitus pittää ilman viipymistä tunnustaa valtion eesvastuun niistä loukkauksista joitako oon tehty minuriteetile ja sitä vahinkoa jotako net oon merkinheet minuriteetile. Hallitus
Yhtheenveto SOU 2023:68
62
pittää kansa ilman viipymistä alottaa keskustelun minuriteetin kansa julkisen antheeksipyytämisen etelytyksistä ja muotoista.
Komisuuni jättää joitaki ehotuksia jatkuville toimile hyvitykselle ja sovinolle. Komisuuni ehottaa kansa ette hallitus läheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa minuriteetin kansa tekkee toimintasuunittelun ehotuksitten totheuttamiselle. Komisuuni ehottaa ette totheuttamissunittelu pittää olla siottu valtiopäiviltä ja sisältää selvän ylösseurausmekanismin joka antaa minuriteetile avomuutta ja maholisuutta ette vaikuttaa hallituksen työtä toimintasuunittelun kansa.
Komisuunin ehotukset toimile jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa oon stryktyreeratut lähtien seuraavista ylheiskattavista päämääristä: – näkyväksitekeminen ja omavalta, – totheuttaminen ja lisätyt oikeuet, – kielirevitaliseerinki ja kulttuurietistäminen, – vahvistettu pohjosmainen yhtheistyö kielele.
Komisuunin tutkimus ja ehotukset ottavat alkunsa siittä mitä oon tullu esile kartotuksessa mutta kansa siittä kritiikasta jotako oon tuottu esile Ruothiin tarkistelun raamin sisälä kunka Ruotti nouvattaa kansanoikeuelisia velvolisuuksia, Mutta se ei ole vain siittä ette Ruotti pittää nouvattaa kansalisia ja kansanoikeuelisia velvolisuuksia. Se vahinko jotako oon tehty minuriteetile valtion sanksuneeratun assimileerinkipolitiikan kautta velvottaa kansa moralisesti ette korjata vahinkoa.
Komisuuni esittää kansa muutamia kysymyksiä jokka vaativat lissää tutkintoa, mm ette hallitus pittää perustaa tutkimuksen joka monipuolisesti valasee minuriteetin histuurista perintöä ette harrastaa poronhoitoa.
Lopulisesti komisuuni kehottaa muutamia muita aktööriä ette ryhtyä toihmiin heän vastuualuheitten raamin sisälä. Net aktöörit oon muun muassa koskevat kunnat, Lääninhallitus Norrbottenissa, Ruottin kirkko ja Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat.
Tässä alla listathaan komisuunin kaikki ehotukset ja kehotukset
SOU 2023:68 Yhtheenveto
63
Toimia jatkuvalle sovintoprosessile
Hallitus – pittää ottaa päälensä vastuuen jatkuvalle yhtenhäisele prosessile
läheisessä neuvottelussa minuriteetin, virastoitten ja muitten koskevitten aktööritten kansa, – häätyy ilman viipymistä tunnustaa niitä loukkauksia joitako oon
tehty minuriteetile, – pittää ilman viipymistä alottaa keskustelun minuriteetin kansa
julkisen antheeksipyytämisen etelytyksistä ja muotoista, – pittää ilman viipymistä ja läheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa
minuriteetin kansa tehhä toimintasuunittelun ette totheuttaa ehotuksia jatkuville toimile jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa. 1
Ylheiskattavat päämäärät: näkyväksitekeminen ja omavalta
Hallitus – pittää antaa minuriteetile lisätyn vaikutusvallan ja lisätyn
omavallan, – pittää tunnustaa kväänit ja lantalaiset osaksi kansalisesta
minuriteetistä tornionlaaksolaisista, – pittää antaa tukea päämuseon etapleeraamiselle, – pittää antaa tukea informasuunikeskustan perustamiselle, – pittää antaa lisätyn tehtävän Elävä histuuria fuurymmile/Forum
för levande historia, siinä tarkotuksessa ette tehhä näkyväksi histuurisia väkistämisiä ja loukkauksia minuriteetistä, – pittää lisätä organisasuuniavustusta, – pittää ensi lähätysluvassa public service:ille (2026–2031) valvoa ette
ensilähätykset ja koottu tarjonta ohjelmatoiminasta meänkielelä lissäintyy,
Yhtheenveto SOU 2023:68
64
– pittää antaa Vetenskapsrådet:ille tehtäväksi ette totheuttaa
tutkimussatsauksen minuriteetin histuuriasta, kielestä ja yhtheiskunnasta, – pittää valvoa ette komisuunin koko loppumietintö käänethään
meänkielele, – pittää valvoa ette minuriteetti saapii eustusta paikannimiraatissa, – pittää valvoa ette minuriteetin ihmisjäänökset tuothaan
takashiin. 2
Ylheiskattavat päämäärät: totheuttaa ja lisätä oikeuksia
– Ehotukset mietinössä Nationella minoritetsspråk i skolan –
förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering/
Kansaliset minuriteettikielet koulussa – paremat etelytykset
koulutuksheen ja revitaliseerinkhiin, pittää totheuttaa.
– Kansanoikeueliset velvolisuukset suhtheessa kielimääräyksheen
pittää lisätä. – Hallitus pittää tutkia kysymystä kielestä perustanna syrjinälle
syrjintälaissa. 3
Ylheiskattavat päämäärät: kielirevitaliseerinki ja kulttuurietistäminen
Hallitus – pittää vakkiinuttaa käynissäolevia toimia kielele, – pittää antaa valtion Kouluvirastolle tehtävän jonka tarkotus oon
ette intekreerata koulutusta meänkielelä hallintoaluheitten kunnissa, – pittää tutkia kunka valtionavustusta alfapetiseerinkikursile
meänkielessä mennee totheuttaa, – pittää vahvistaa maholisuutta ette oppia meänkieltä yhistämällä
kultuurelliä ja kreatiiviä elinkeinoja. 4
SOU 2023:68 Yhtheenveto
65
Ylheiskattavat päämäärät: vahvistettu pohjosmainen yhtheistyö
– Hallitus pittää tehhä alotheen rajanylittävhään yhtheistyöhöön
Norjan ja Suomen kansa ette etistää minuriteetin kieltä ja kulttuuria. 5
Kysymyksiä jokka vaativat lissää tutkimusta
– Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa
perustaa tutkimuksen joka monipuolisesti valasee minuriteetin histuurista perintöä ette harrastaa poronhoitoa. – Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa
perustaa tutkimuksen kysymyksestä joka selvittää kunka jänkkäsarkoja oon jaettu tarkotusessa, ette selvittää oikeuelisia epäselvyyksiä kunka oikeuet jahthiin ja kalastuksheen oon liitetty jänkkäsarkhoin. – Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa
perustaa tutkimuksen siinä tarkotuksessa ette tutkia minuriteetin staatystä alkuperäskansana. 6
Komisuuni kehottaa seuraavia aktööriä ryhtymhään toimenpithoin
– Ruottin kirkko pittää tunnustaa kirkon osalistumista
assimileerinkiprosessissa ja läheisessä keskustelussa minuriteetin kansa ryhtyä toimenpithoin jokka saattavat eesauttaa oikashuun ja sovinthoon. – Lääninhallitus Norrbottenissa pittää tarkistaa heän rollia
työtuvitten ja koulutustoimitten suhtheessa. – Koskevat kunnat pitävät tarkistaa heän rollia työtuvitten ja
koulukoitten suhtheessa. – Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat pittää helpottaa saatavuutta
arkiivimateriaahliin ja suunata rahoja opinthoin jokka saattavat johtaa meänkielen etistämisheen.
Yhtheenveto SOU 2023:68
66
– Yniversiteetit ja korkeakoulut pitävät tehhä jälkitutkimuksia
heän rollista rotubioloogissa tutkimuksissa ja ihmisjäänöksitten kokoamisessa ja hyväksyä minuriteettipolittisen stratekiin. – Tornionlaakson kansankorkeakoulu pittää paremin tarkistaa
heän rollia ja vastuutta minuriteetin assimileerinkistä. – Rekiuuni Norrbotteni ja kunnat pitävät aktiivisti tehhä
näkyväksi minuriteettiä Filmpool Nord:in kautta. 7
Seurauksia ehotuksista
Minuriteetile pittää varmistaa kylliksi resyrsiä ette se aktiivisti pystyy olheen matkassa jatkuvassa sovintoprosessissa. Kysymys lisärahoista minuriteettiorganisasuunile oon tärkeä osa jatkuvassa sovintoprosessissa ja sitä pittää muotostaa läheisessä keskustelussa minuriteetin kansa.
Komisuunin arvostelu oon ette ehotuksitten toimenpioitten totheuttaminen tullee eesauttamhaan ette Ruottin kansalisia ja kansanoikeuelisia velvolisuuksia ja minuriteettipolitiikan päätettyjä päämääriä nouatethaan.
Hyvin totheutettua sovintoprosessia, jossako minuriteetile varmistethaan heän oikeuet ja annethaan suurta vaikutusvaltaa, ootethaan kansa eesauttavan minuriteetin hyvinvointia, muun muassa parempaa ittetuntoa, parempaa terhveyttä ja lisättyä omavaltaa. Toimenpiot jokka selvästi näyttävät ette minuriteetin kieltä ja kulttuuria arvostethaan saattavat puolesthaans eesauttaa enämpi positiihviin yhtheiskuntakehityksheen lisätyn tasa-arvon ja enämpi kestävän ja hyvinvointisen yhtheiskunnan kautta. Seuraukset siinä taphauksessa ette hallitus valikoittee ette ei totheuttaa komisuunin ehotuksia koskee usseita eri aspektiä. Se tulis olletikki minuriteetile tunthuun vielä yheltä loukkaukselta ja seuraus olis luottamisen puute. Se tulis kansa merkitheen ette se loukkaa Ruottin kansanvälistä mainetta ja se saattaa saaja nekatiiviä seurauksia Ruottin rollile kansanvälisessä työssä ihmisoikeuksille.
67
Summary
The Commission’s remit
The remit of the Truth and Reconciliation Commission for Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (the Commission) was to investigate and review the assimilation policy pursued by the Swedish State and the Church of Sweden in relation to Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (the minority) during the 1800s and 1900s. The remit has also entailed disseminating information to increase knowledge about the minority and its historical experiences. In accordance with the remit set out in this report, the Commission proposes further actions that can contribute to redress and promote reconciliation.
Personal accounts were a central part of the Commission’s investigation. The Commission carried out the investigation by interviewing 166 individuals about their experiences of the assimilation policy, along with a small number of people with expertise in areas that have been subjects of the Commission’s investigation. The Commission also commissioned 12 research reports on various themes and conducted searches in archives and other material. The Commission has made extensive efforts to reach out to the minority and inform a broad cross-section of the group about the Commission’s work. Through ‘coffee meetings’, the Commission informed the minority about the possibility of being interviewed and through
toinen kuppi (second cup) meetings, the Commission secured support
for the investigation and potential proposals for actions to promote reconciliation and contribute to redress. The work was carried out in close cooperation and dialogue with the minority.
Summary SOU 2023:68
68
Sweden’s obligations concerning national minorities’ rights
The Instrument of Government of Sweden (Chapter 1, Article 2) stipulates that the opportunities of the Sami people, and ethnic, linguistic and religious minorities to preserve and develop a cultural and social life of their own shall be promoted. Sweden has acceded to a number of international conventions concerning the rights of minorities. The International Convention on Civil and Political Rights (ICCPR) and the Convention on the Rights of the Child deal with, among other things, the right of minorities to use their language and to practise their culture. The Council of Europe’s Framework Convention for the Protection of National Minorities aims to protect national minorities as well as individuals who belong to national minorities. The European Charter for Regional or Minority Languages aims to protect national minority languages. Sweden has been criticised in the Council of Europe’s monitoring of the implementation of the Framework Convention for not fulfilling its undertakings under the Convention, including the right to home language tuition.
The Act on National Minorities and Minority Languages (2009:724) states that municipalities and other public authorities are obliged to protect and promote the languages and cultures of Sweden’s minorities. In particular areas called administrative areas for Finnish, Meänkieli and Sami, the municipalities are obliged to organise preschool and elderly care in these languages. The objective of the Government’s policy on the national minorities is to protect the national minorities, enhance their opportunities to exert influence, and help keep long-established minority languages alive. The Sami Parliament and the County Administrative Board in Stockholm have the Government’s mandate to monitor developments in Sweden’s national minorities policy annually. Their latest report on developments in the policy in 2022 concludes that the Government’s objective is far from being achieved.
Other examples of truth and reconciliation commissions
The Commission has been tasked with monitoring the work of truth and reconciliation commissions in other countries. The Commission to Investigate the Norwegianization Policy and Injustice against the Sami and Kvens/Norwegian Finns has reviewed the Norwegian State’s
Summary
69
policies and rights violations. The Commission presented its final report in June 2023.
The remit of the ongoing Finnish Truth and Reconciliation Commission Concerning the Sami People is to review the State’s policy of assimilation in relation to the Sami people and violations of their rights.
The Swedish Truth Commission for the Sami People that was appointed in November 2022, has been tasked with investigating and reviewing past policies implemented in relation to the Sami and their consequences for the Sami people.
The Commission has also followed the work of truth and reconciliation commissions in Canada and Greenland. The Truth and Reconciliation Commission in Canada investigated how indigenous peoples (the Inuit, First Nations, and Métis) were forced to attend Indian Residential Schools to be Christianised and integrated. The Commission’s work resulted in a list of Calls to Action addressed to specific actors, including non-government actors.
The Greenland Reconciliation Commission was set up to highlight the impact of the colonial era on the society in Greenland today. This was largely an internal process in Greenland, without the involvement of the Danish Government. However, a new commission of inquiry on relations between Denmark and Greenland since 1945 is in the process of being appointed, based on terms of reference adopted in June 2023.
In Sweden, a number of similar investigations have been carried out charting historical mistreatment of different groups, including mistreatment of Roma and violations of their rights (Vitboken) and a commission of inquiry into neglect of children’s welfare (Vanvårds-
utredningen). A reconciliation process between the Church of Sweden
and the Sami has been going on since the 1990s and the Church of Sweden has initiated a process of redress for Tornedalians, Kvens and Lantalaiset.
The Commission has learned lessons from the work of other Commissions and chose to invite the minority to consultations at an early stage in order to secure their support for the Commission’s remit and generate inclusiveness.
Summary SOU 2023:68
70
Historical background
Finnish-speaking people have a long history in northern Scandinavia. Sources show that there was a Finnish-speaking population in the northern Gulf of Bothnia area in the 800s. Until the Middle Ages, this minority mainly supported themselves by fishing, hunting and livestock farming, and later also agriculture.
When Sweden lost present-day Finland to Russia in 1809, the Finnish-speaking peoples in the Torne Valley became a new kind of minority. At first, there were no major changes in the State’s attitude towards this minority. The 1842 Elementary Education Statute did not restrict the language of instruction, which meant that both Sami and Finnish were initially used in tuition in the area in which the minority lived and worked (the minority area). However, concurrently with a growing nationalist ideology, the Swedish language became increasingly important, and in 1888 four elementary schools which required tuition in Swedish only were established in the minority area. Tornedalen Folk High School and Tornedalen Library were used to disseminate the Swedish language and culture. The Church of Sweden had a central role in disseminating the Swedish language and culture through the school system.
The arbetsstugor that were established in 1903 were a form of residential work cottages to which children were removed from the age of seven. The reasons given could be that they were living in impoverished circumstances, or that they lived a long way from the nearest school. One of the aims was to get the children to adopt the Swedish language and Swedish culture. This was done by prohibiting them from speaking their minority language. An underlying aim to Swedify the minority was a feature of all education provided in the minority area. Schooling became an effective tool in the assimilation policy.
There were also other factors that contributed to the State’s negative and disparaging view of the minority. In the 1800s, the Laestadian revival movement spread among the Finnish-speaking population. Laestadianism, whose doctrinal language was Finnish, was seen as an alien element in the Church of Sweden. The racial biology ideas that emerged in the early 1900s meant that the Finno-Ugric group was considered to be at a lower level of development and was seen as a threat to the ‘Swedish race’. The nationalist currents in
Summary
71
Finland and the criticism of Sweden’s minority policy by Finnish nationalists were perceived as a threat in Sweden. For a long time, the minority area was also associated with a military threat, first from Russia and then from the Soviet Union.
In summary, there were multiple concurrent factors that contributed to the assimilation policy. After the Second World War, however, conservative nationalist values started being seen as more and more alien, and in the late 1950s the assimilation policy began to be criticised as well. The prohibition on speaking Finnish in schools was lifted, and the minority eventually got access to home language tuition. In connection with this, and as a reaction to the assimilation policy, the minority began to organise. The National Association of Swedish Tornedalians – Tornionlaaksolaiset (STR-T) was founded in 1981 to preserve the language and culture of the minority. The minority declared Meänkieli its own language in 1988, and in 1999, Meänkieli was recognised as a national minority language.
The Commission’s approach and method in the investigation
The Commission’s work involved collecting and analysing interviews, research reports, archival material and other material. The Commission included the minority in its investigation from the start. In doing so, the Commission needed to take various ethical principles into consideration. For example, interviewees have given their informed consent to be interviewed and have been allowed to remain anonymous. The interview material remains confidential.
During the coffee meetings, the Commission initially provided information about its remit and invited individuals to be interviewed about their experiences of the assimilation policy. In a subsequent series of toinen kuppi (second cup) meetings, the Commission secured support for the investigation and the orientation of the proposals for further actions for reconciliation and redress. In addition, the Commission held other meetings and seminars aimed in part at disseminating knowledge about the minority and the Commission’s work.
The Commission conducted 160 interviews with 166 individuals. The sex distribution among the interviewees was 47 percent women and 53 percent men. The youngest person interviewed was born in
Summary SOU 2023:68
72
1993 and the oldest in 1925. The majority of the interviewees were born in the 1950s or earlier.
The interviewees’ accounts were one of the main sources for the Commission’s investigation. Interviews in which painful memories are recalled can elicit physical as well as psychological reactions, and therefore the interviewees were offered professional psychosocial support.
The Commission also conducted a small number of interviews with people with expertise in areas that have been subjects of the Commission’s investigation. In order to produce research that would shed light on the minority’s relationship with the State, the Commission commissioned twelve research reports in different thematic areas. The Commission also carried out searches in archives.
Consequences of the assimilation policy on language, culture and identity
The Swedification policy meant that the minority’s language, culture and identity were disparaged and belittled, made shameful, and rendered invisible. The consequence was that Meänkieli was used less and less, and was passed on to the next generation to only a limited extent.
Generations born in the late 19th or early 20th century were mainly Finnish speakers with varying proficiency in Swedish. Generations born between 1920 and 1950 often have or have had proficiency in both languages, while subsequent generations have more and more limited proficiency in their minority language.
As a result of assimilation, many of today’s parents are not proficient in the language and thus cannot pass it on to their children. The children have thus also lost some of their cultural heritage and belonging to the group.
The interviewees talk about experiences of loss of belonging within the minority group. Some state that they themselves do not feel that they fully belong to the minority because they have lost the culture and language. Many of the interviewees connect the disparagement of Meänkieli to the disparagement and belittlement of minority individuals and the group as a collective. Others talk about the minority having been rendered invisible to the community at large, and say
Summary
73
that there is limited knowledge in the wider community about the minority, the area from which it originates, and its history.
Several highlight the implications of the suppression of traditional occupations and livelihoods. Many also believe that there is a culture of silence surrounding their own cultural heritage. Names are a prominent marker of identity and more specifically changes to Swedish-sounding names. It is worth mentioning that some people are now switching back to their original names. Some say that they have been discriminated against in education programmes or when serving in government agencies and, as a consequence, their trust in government agencies and the State has been damaged.
Education and upbringing
Elementary school
To expand the education system and assimilate the population in the minority area, State-funded elementary schools were established in 1888 requiring that Swedish be used as the language of instruction. From Finnish having been used for tuition, a change was made at this time to Swedish-only education, which meant that Finnish-speaking children were required to use Swedish from the first day of school, not only during class time, but in practice even during breaks.
Many interviewees who attended school in the first half of the 20th century stated that they did not know Swedish at all when they started elementary school. Some say that they were punished if they spoke Finnish. The fact that Finnish-speaking pupils were taught in a language they did not know, i.e. Swedish, created inequality in the learning situation for these pupils in relation to the Swedish-speaking pupils.
The prohibition on the use of Finnish only ended in the 1950s. Two decades later, in 1977, the right to receive tuition in one’s mother tongue was introduced in schools via home language tuition.
Summary SOU 2023:68
74
Arbetsstugor (residential work cottages)
The first arbetsstugor in Norrbotten were established in 1903 to provide poor children with food, shelter and schooling. But their purpose was also to bring up children in the spirit of nationalism. In contrast to the children’s home environments, the arbetsstugor were intended to promote ‘cultural refinement’, which meant that the children were required not only to speak Swedish but also absorb Swedish culture.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor (the Norrbotten County arbetsstugor foundation) was responsible for the residential work
cottages and was dependent on central government funding. The role of the Church of Sweden also became significant, partly because the priest sat on many of the bodies that governed the arbetsstugor.
The headmistresses were responsible for the day-to-day running of the arbetsstugor. Everyday life in the arbetsstugor was marked by fixed routines, with scheduled hours for daywork and school work.
The accounts of the interviewees bear witness to many having felt ‘abandoned’ at the arbetsstugor. Many of those who were at an arbets-
stuga during the first half of the 20th century report that violence,
rights violations and mistreatment took place. For many, it was an abrupt severance from the environment that they came from. Prohibitions on speaking Finnish were common. However, some interviewees had more positive experiences of the arbetsstuga.
Tornedalen Folk High School and Tornedalen Library
Tornedalen Folk High School and Library both played a central role in the Swedification of the minority area. Tornedalen Folk High School, founded in 1899, offered edification for the population in the minority area’.
Tuition in Swedish was more extensive at Tornedalen Folk High School than at folk high schools in the rest of the country. Tornedalen Library was established as part of Tornedalen Folk High School in 1928, with the aim of spreading Swedish language books in the minority area and strengthening the population’s ties to Sweden and all things Swedish. For example, according to its articles of association, the Library was to only offer the local inhabitants Swedish books. It was not until the 1950s that books in Finnish were permitted in this library.
Summary
75
Traditional livelihoods as identity and cultural heritage
Besides agriculture, forestry, hunting, fishing, handicrafts and berry and mushroom picking were occupations that were all needed for survival. Each household was basically self-sufficient until the 1930s in terms of food, clothing, handicrafts, energy and labour.
Large quantities of animal feed were needed for agriculture.This was made possible in part by the hay-mires (mowable bogs). Even when agriculture was modernised, the hay-mires continued to be important for hunting and fishing. There is still discontent among the minority concerning the State’s enclosure of the enclaves in 1921.
Many interviewees express a close relationship with nature and the importance of places in the landscape. At the same time, many say that they have lost their rights to land, forest, hunting, fishing and reindeer herding. In their view, the minority’s history in the minority area needs highlighting, but they are also of the view that the minority must be able to influence matters relating to land and natural resources.
Many of their accounts bear witness to reindeer herding having been and still being an important part of daily life and identity for the minority. Several interviewees state that they have a reindeer mark or have relatives who have or have had a reindeer mark. Historically, reindeer were of great importance, among other things as draught animals to bring home the hay from the mires. However, reindeer herding has become an exclusive right for those who are members of a Sami village. The minority’s limited opportunities to engage in reindeer herding, and the rights associated with reindeer herding such as hunting and fishing, are taken up in many of the interviewees’ accounts.
The Church of Sweden’s responsibility for assimilation
Historically, the Church of Sweden has borne a great responsibility for general education, and for a long time religion was a big part of school education. It is therefore difficult to distinguish between the role of the Church of Sweden and the role of the education system.
From about 1560 to 1870, the Church of Sweden was marked by a permissive attitude to minority languages, its focus being more on religious practice. At the end of the 19th century, the Church of
Summary SOU 2023:68
76
Sweden adopted a nationalist stance and, via the diocese of Luleå, pursued a policy of assimilation of the minority in schools until the 1930s.
The Church of Sweden also played a role in racial biology examinations in that priests were the intermediaries for getting into contact with people in their parishes who were then subjected to racial biology examinations. Priests also gave racial biologists access to cemeteries, from which human remains were exhumed and removed.
The Church of Sweden initially opposed the Laestadian revival movement, which was perceived as a threat to its position. Because Finnish was used in the sermons of the revival movement and was a central part of its religious life, the movement contributed to the preservation of Finnish. The revival movement thus gained a strong foothold in the minority area.
The State and the Church of Sweden had a shared interest in controlling the minority and the minority area for nationalistic, defence policy, economic and racial biology ends. Representatives of the Church of Sweden enjoyed great authority and trust among the people and thus acted from a position of great power.
Racial biology, the collection of human remains and a feeling of inferiority
Racial biology was based on a racist notion that there were inferior races with undesirable genetic traits that could lead to the “degeneration” of the Swedish population. In contrast to assimilation, the purpose of racial biology was to exclude and differentiate a group from the majority group – not to induce an ethnic group to adapt themselves to the majority culture.
Many of the people who were supporters of the assimilation policy were also proponents of racial biology. The role that language played in racial biology has, however, not been clarified, nor how racial biology impacted the Swedification of the minority.
In the interviews conducted by the Commission, it emerged that very few had themselves been subject to racial biology examinations. However, several stated that they had heard of racial biology examinations or that their own relatives or family members had told them about being subjected to such examinations. The Commission’s in-
Summary
77
vestigation has found evidence showing that research based on racial biology was occurring as late as in the 1950s.
Racial biology examinations were not only carried out on living persons. There are also examples of measurements of deceased persons’ skulls. STR-T, in collaboration with several actors, has worked to ensure that human remains are repatriated to their native soil and buried there. A reburial of 23 skulls exhumed from Akamella cemetery for the purpose of racial biology research is planned in the summer of 2024. This is the first repatriation of human remains that also concerns the Meänkieli-speaking population.
Racial biology’s notions and ideas, and the particulars of racial biology examinations, have served to reinforce the minority’s sense of shame about their identity, language and culture. Even for those who were not examined themselves, the knowledge that racial biology examinations had occurred was distasteful and shocking.
The minority’s work to preserve their language and culture
The minority has opposed or questioned the Swedification process in various ways and worked to have their rights respected. During the first part of the 20th century, however, the State’s assimilation policy was powerful, and the minority underwent a language replacement process in which Swedish increasingly replaced it as the dominant language. By and large there was a prevailing acceptance of the assimilation policy among the minority at the time, and no collective ethnopolitical organising occurred. However, there were individuals in leadership positions who advocated and promoted bilingualism in various ways, for example in school education.
Since the Second World War, the minority have become mainly bilingual except for the younger generation, who have become increasingly Swedish-speaking with limited knowledge of Meänkieli. During this period, voices started being heard that not only promoted bilingualism but also questioned the Swedification process. Various initiatives to promote language and culture were undertaken, for example within the framework of Nordic co-operation and with the aim of promoting literature in the minority language.
At the beginning of the 1980s, the minority’s mobilisation and strategy changed, becoming more active, grassroots, and above all
Summary SOU 2023:68
78
ethnopolitical with the formation of STR-T. The language used in the work to preserve the minority’s language and culture shifted from Swedish to Meänkieli as well. The minority declared Meänkieli its own language on 27 February 1988, and in 1999 Meänkieli was recognised as a national minority language.
In the 2000s, the minority formed more organisations, such as the Association of Swedish Kvens and Lantalaiset and Meänmaa. Met
Nuoret was founded in 2014 and is an association for young people
who feel a connection to Meänkieli and the culture and history of the original language area. A new generation emerged who are mainly ‘ummikko’, i.e. people who do not speak Meänkieli but who identify with the language, and showed that a person can identify with the minority even if they do not speak the language.
The Commission’s assessment of the accountability issue
The Commission has needed to consider a number of circumstances deriving from an assessment of events that took place in the past. One dilemma is that it is difficult to distinguish between the actions of the State and the Church of Sweden, because the Church of Sweden was part of the State. Another dilemma concerns the extent to which it is possible to hold a contemporary actor accountable for historical injustices that affected an ethnic group in another time and under different circumstances – known as the retroactivity dilemma. The Commission has not been tasked with considering accountability in individual cases nor financial compensation to individuals, and on that basis has therefore not examined the issue of accountability in this regard.
During the period that the arbetsstugor were operating in the minority area, between 1903 and about 1950, views on childrearing and physical punishment differed from those that predominate today. At the same time, incidents occurred that, even in those times, would have been considered to be a rights violation or mistreatment. The Commission’s conclusion is that the vulnerable position of children in the arbetsstugor should have been obvious to the actors responsible for them.
Another issue is that many of those who were subjected to the assimilation policy are no longer alive. However, if we are to under-
Summary
79
stand the conditions today, we also need to talk about some historical injustices as ‘enduring injustices’. In relation to the minority, these injustices persist in the form of the minority’s inherited shame over their language, culture and identity. Another enduring injustice is the minority’s exclusion and invisibility in general, especially in relation to natural resource and land rights.
The State and the Church of Sweden have a moral responsibility to make amends for the damage caused to the minority by the assimilation policy. How this should be done must be based on the needs of the minority today.
Redress and reconciliation
The interviewees’ own thoughts on redress and reconciliation largely concern making the minority visible and spreading knowledge about their culture, language and history. Their attitudes to a possible public apology from the State or the Church of Sweden vary. For some it is important, for others it is not. Many believe that it is important for the State to acknowledge that mistakes were made and that the State as an actor had a responsibility. Many believe that the most important thing for the future is that Meänkieli survives. This requires opportunities to use the language in practical ways in schools and other environments. Many interviewees also raised questions about natural resources such as rights to hunting, fishing and reindeer herding.
The Commission considers that, for reconciliation to be possible, the historical violations of the minority’s rights must be acknowledged. The damage caused by the assimilation policy must be repaired. The reconciliation process needs to be sustained over the long term even after the Commission’s work has concluded. The Commission’s investigation and review should therefore be seen as a basis for a continuing, long-term reconciliation process.
Proposed actions for reconciliation and redress
The Commission considers that the Government should take responsibility for a continuing, concerted reconciliation process in close consultation with the minority, government agencies and other stake-
Summary SOU 2023:68
80
holders. In such a process, the Government should acknowledge without delay the responsibility of the State for the rights violations committed against the minority and that these caused harm to the minority. The Government should also enter into a dialogue with the minority without delay on the basis and form for a public apology.
The Commission is submitting a list of proposals for further actions for redress and reconciliation and proposes that the Government, in close cooperation and dialogue with the minority, draw up an action plan for the implementation of these proposals. The Commission proposes that the action plan should be approved by the Riksdag and include a clear monitoring mechanism that gives the minority insight into, and the opportunity to influence, the Government’s work with the action plan.
The Commission’s proposals for actions that can contribute to redress and promote reconciliation are structured on the basis of the following overall objectives: – visibility and autonomy – implemented and increased rights – language revitalisation and promotion of the minority’s culture – enhanced Nordic co-operation for the language.
The Commission’s assessment and proposals are based on what has emerged in the investigation, and also on the criticism directed at Sweden in the context of the monitoring of Sweden’s compliance with its undertakings under international law. However, this is not just about Sweden needing to live up to its obligations under national and international law. The damage done to the minority by the Statesanctioned assimilation policy also gives rise to a moral obligation to repair the damage.
The Commission also presents a number of questions that require further inquiry, for example that the Government should appoint a commission of inquiry to provide a balanced picture of the minority’s historical tradition of reindeer herding.
Finally, the Commission calls on a number of other actors to take action within the context of their areas of responsibility. These actors include the municipalities concerned, the Norrbotten County
Summary
81
Administrative Board, the Church of Sweden, and the Norrbotten County arbetsstugor foundation.
All the Commission’s proposals and calls are listed below.
Actions to continue the reconciliation process
The Swedish Government: – should assume responsibility for a continuing, concerted recon-
ciliation process in close consultation with the minority, government agencies and other stakeholders – must acknowledge without delay the rights violations committed
against the minority – should immediately enter into a dialogue with the minority on
the basis and form for a public apology – without delay and in close cooperation and dialogue with the
minority, should draw up an action plan for the implementation of proposals for further actions that can contribute to redress and promote reconciliation.
Overall objective: visibility and autonomy
The Swedish Government: – should grant the minority greater influence and autonomy – should recognise Kvens and Lantalaiset as part of the national
minority of Tornedalians – should provide support for the establishment of a main museum – should provide support for the establishment of an information
centre – should expand the mandate of the Living History Forum with the
aim of highlighting historical mistreatment and violations of the minority’s rights – should increase the organisational grant to the minority organisa-
tions
Summary SOU 2023:68
82
– in the next public service broadcasting licenses (2026–2031), should
ensure an increase in original broadcasts and the overall range of programming in Meänkieli – should task the Swedish Research Council with implementing a
research initiative on the history, language and society of the minority – should ensure that the Commission’s entire final report is trans-
lated into Meänkieli – should ensure that the minority is represented on the Place-Name
Advisory Board – should ensure that the repatriation of human remains also covers
the minority.
Overall objective: implement and increase the minority’s rights
– The proposals in the report ‘Nationella minoritetsspråk i skolan –
förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering’
(National minority languages in schools – better conditions for tuition and revitalisation) should be implemented. – Sweden’s undertakings under the European Charter for Regional
or Minority Languages should be increased. – The Government should inquire into the issue of language as a
basis for discrimination in the Discrimination Act.
Overall objective: language revitalisation and promotion of the minority’s culture
The Swedish Government: – should make current initiatives for the language permanent – should task the Swedish National Agency for Education with
ensuring the integration of tuition in Meänkieli in municipalities in the administrative area – should investigate how central government grants for literacy
courses in Meänkieli can be implemented
Summary
83
– should boost opportunities to learn Meänkieli in combination
with cultural and creative livelihoods.
Overall objective: enhanced Nordic co-operation
– The Government should initiate cross-border co-operation with
Norway and Finland to promote the minority language and culture.
Issues that require further inquiry
– In close consultation with the minority, the Government should
appoint a commission of inquiry to provide a balanced picture of the minority’s historical tradition of reindeer herding. – In close consultation with the minority, the Government should
appoint a commission of inquiry into how mowable bog, ströäng, were enclosed in order to investigate legal ambiguities surrounding rights such as hunting and fishing linked to mowable bog, ströäng. – In close consultation with the minority, the Government should
appoint a commission of inquiry to investigate the minority’s status as an indigenous people.
The Commission calls on the following actors to take action:
– The Church of Sweden should recognize its involvement in the
assimilation process and adopt measures that can contribute to redress and reconciliation, in close dialogue with the minority. – The Norrbotten County Administrative Board should review its
role in relation to the arbetsstugor and its actions in relation to education. – The municipalities concerned should review their role in relation
to the arbetsstugor and student residence. – The Norrbotten County arbetsstugor foundation should facilitate
access to archival material and channel funds to studies that can lead to the promotion of Meänkieli.
Summary SOU 2023:68
84
– Universities and higher education institutions should inquire
into their role in racial biology examinations and the collection of human remains and adopt a minority policy strategy. – Tornedalen Folk High School should review its role and respon-
sibility in the assimilation of the minority in more detail. – Region Norrbotten and the municipalities should actively high-
light the minority through Filmpool Nord.
Consequences of the proposals
The minority needs to be provided with sufficient resources to enable their active involvement in continuing reconciliation efforts. The question of increased funding to minority organisations is an important part of the continuing reconciliation process and needs to be designed in close dialogue with the minority.
The Commission’s assessment is that the implementation of the proposed measures will contribute to Sweden’s compliance with its obligations under national and international law and the stated objectives of Sweden’s minority policy.
A well-implemented reconciliation process, in which the minority is guaranteed its rights and given great influence, can also be expected to promote the well-being of the minority in the form of better selfesteem, improved health outcomes, and increased autonomy among other things. Measures that clearly show that the language and culture of the minority are valued may in turn contribute to positive social development through greater equality and a more resilient and prosperous society. In the event that the Government chooses not to implement the Commission’s proposals, there would be consequences in a number of respects. Above all, this would be felt as yet another wrong committed against the minority, resulting in an erosion of trust. It would also result in damage to Sweden’s international reputation, which could have negative consequences for Sweden’s role in international efforts for human rights.
DEL 1
Uppdraget och utgångspunkter
87
1 Uppdraget och dess genomförande
1.1 Kommissionens uppdrag enligt kommittédirektivet
Regeringen beslutade om utredningens direktiv den 19 mars 20201och om tilläggsdirektiv med förlängd tid den 23 juni 20212 och den 26 januari 20233.
I direktivet till Sannings- och försoningskommissionen framgår att tornedalingar, kväner och lantalaiset var bosatta i Sverige långt före den nuvarande svenska statsbildningen. Såväl staten som den svenska kyrkan4 och eventuellt andra aktörer har genom tiderna varit delaktiga i att på olika sätt undertrycka minoriteten, dess språk och dess kultur. Den förda assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. För att bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att i hela Sverige öka kunskapen om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Härigenom kan kommissionens arbete också bidra till att något liknande inte händer i framtiden.
Det behövs en allsidig granskning av svenska statens och Svenska kyrkans ageranden under 1800- och 1900-talen för att införa det svenska språket och svenska sedvänjor inom meänkielitalande områden. Assimileringspolitiken har genomförts på olika nivåer i samhället. En analys av politiska beslutsfattares, myndigheters, Svenska kyrkans och det statligt finansierade forskarsamhällets roll, ställnings-
1 Dir. 2020:29. 2 Dir. 2021:49. 3 Dir. 2023:15. 4 Svenska kyrkan var en del av staten fram till år 2000 och spelade en särskild roll i den assimileringspolitik som bedrevs inom kyrkan och skolväsendet.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
88
taganden och ansvar i genomförandet av denna politik måste göras utifrån ett historiskt perspektiv. I förstudien till kommissionen5 framkommer att det råder stor brist på forskning som belyser tornedalingars, kväners och lantalaisets förhållande till staten. Utöver att redovisa existerande forskning på området är det därför nödvändigt att kommissionen använder sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Det är särskilt angeläget att förekomsten av kränkningar och övergrepp mot meänkielitalande barn inom ramen för, och i anslutning till, deras skolgång granskas och att den ännu levande äldre generationens vittnesmål från både män och kvinnor dokumenteras och bevaras.
Enligt direktivet ska kommissionen:
• kartlägga och granska den assimileringspolitik som bedrevs mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900-talen och relevanta aktörers ansvar vid genomförandet av denna politik,
• bjuda in enskilda, också unga, att lämna vittnesmål och berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter,
• analysera omfattningen av och orsakerna till att tornedalingar, kväner och lantalaiset utsattes för rasbiologiska undersökningar samt undersöka hur övergreppen finansierades,
• analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, till exempel industrialiseringen, förflyttningen av arbetskraft och uppbyggnaden av välfärdssamhället, och
• analysera konsekvenserna för minoriteten, grupper inom minoriteten och enskilda, också utifrån yngre generationers perspektiv.
Allmänheten har i regel liten kännedom om såväl den nationella minoriteten tornedalingar som det nationella minoritetsspråket meänkieli, som även talas av kväner och lantalaiset. Likaså är kunskapen låg – också inom minoriteten – om den systematiska assimileringsprocess som ägt rum så sent som under 1900-talet, och om konsekvenserna av den förda assimileringspolitiken. Tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter påverkar fortfarande självbilden
5 Ku2018/00859/CSM, Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkieli-
talande under 1800- och 1900-talen.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
89
och identitets-, språk- och kulturutvecklingen inom den nationella minoriteten.
Det är vidare angeläget att försoningsprocessen fortsätter långsiktigt även efter att kommissionens arbete avslutats och att insamlat material arkiveras och bevaras för framtida generationer och för vidare forskning.
I kommissionens uppdrag enligt direktivet ingår att:
• sprida information om tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter på både svenska och meänkieli,
• delta i den allmänna debatten kring den kompletterande kunskap som framkommer, och
• lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.
Det ingår inte i kommissionens uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats.
1.1.1 Kommissionen har behövt prioritera inom ramen för uppdraget
Det uppdrag som kommissionen har fått av regeringen, och som har beskrivits ovan, har varit mycket omfattande. Det har därför varit nödvändigt att göra avgränsningar i tolkningen av och prioriteringar inom uppdraget. Direktiven pekar ut äldres vittnesmål och särskilt vittnesmål om kränkningar och övergrepp inom ramen för och i anslutning till skolgången som särskilt angeläget att granska och dokumentera. Vidare utpekas rasbiologiska undersökningar och andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten, t.ex. industrialiseringen. I övrigt har det varit upp till kommissionen att tolka och avgränsa de tematiska områdena.
Assimileringspolitikens anspråk på språk- och kulturförändringar samt dess konsekvenser har fungerat som en utgångspunkt för att avgränsa arbetet. Kommissionen har strävat efter att beskriva åtgärder på olika nivåer i samhället som inneburit att minoriteten helt eller
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
90
delvis förlorat eller haft svårigheter att bevara sitt språk, sin kultur eller sin identitet till förmån för en bredare nationell tillhörighet.
I direktivet skriver regeringen att det för minoritetspolitikens fortsatta utveckling krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. Det har varit kommissionens ambition att på ett korrekt och nyanserat sätt beskriva de historiska händelserna. För att nå fram till en bred gemensam förståelse av de historiska händelserna krävs dock ett långsiktigt och systematiskt arbete vilket diskuteras närmare nedan.
Särskilt fokus på barn och unga
Kommissionen har fokuserat särskilt på majoritetssamhällets agerande som riktade sig mot barn och unga eller där det fick konsekvenser för barn och unga. Skolgången blev för många ett smärtsamt möte med majoritetssamhället och dess normer och attityder i en ålder då barnen inte kunde värja sig. I synnerhet gäller det de barn som placerades i arbetsstugor och skolhem6 och därmed skiljdes från sina familjer. Barn som skiljdes från sina vårdnadshavare under långa perioder och som saknade vuxna som de kunde känna tillit till i sin närhet var särskilt utsatta. Sådana erfarenheter kan ha gett upphov till trauman och smärtsamma erfarenheter som kommit att påverka efterföljande generationer. För att bidra till upprättelse har det därför varit särskilt viktigt för kommissionen att belysa sådana erfarenheter.
Tematiska områden som kartlagts
Arbetet med kartläggning och granskning har gjorts utifrån ett antal tematiska områden som assimileringspolitiken haft inflytande på under 1800- och 1900-talen. Majoritetssamhällets förhållningssätt och attityder, rådande politiska strömningar och samhällsförändringar är exempel på faktorer som har påverkat minoritetens kultur, språk, utbildningsmöjligheter och tillgång till naturresurser.
6 Arbetsstugor instiftades för att motverka fattigdom genom att barn fick boende, mat, sysselsättning och fostran. Arbetsstugorna i Norrbotten hade också ett försvenskande syfte. När de tidigare arbetsstugorna övertogs av kommunen blev de i stället skolhem med en liknande verksamhet där barn fick bo för att få närmare till skolan.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
91
Kommissionen har identifierat ett antal områden som primära för den språk- och kulturförändring som skedde under 1800- och 1900talen. Områdena har valts dels utifrån direktivet, dels utifrån det som framkommit i kommissionens material (vittnesmål, arkivsökningar och forskarrapporter). Kommissionen prioriterar följande tematiska områden i slutbetänkandet:
• försvenskningsprocessens och assimileringspolitikens betydelse och konsekvenser för minoriteten, minoritetsspråket och kulturens förutsättningar att bevaras och utvecklas i Sverige,
• utbildningsväsendets relation till och behandling av minoritetsspråket, dess talare och enskildas erfarenheter av detta samt annat agerande och andra insatser riktade mot barn och unga som syftade till att stärka det svenska språket och majoritetskulturen,
• arbetsstugornas tillkomst, förhållandena på arbetsstugorna och enskildas erfarenheter från arbetsstugorna,
• förlust av tillgång till naturresurser av betydelse för att utöva minoritetens kultur, i synnerhet vad gäller inflytande över jakt, fiske och renskötsel,
• Svenska kyrkans ansvar för assimilering och försvenskning av tornedalingar, kväner och lantalaiset,
• rasbiologiska föreställningar och hur dessa kom till uttryck i form av rasbiologernas agerande och rasbiologins historiska och samtida konsekvenser för minoriteten och enskilda,
• motstånd och mobilisering mot försvenskningsprocessen och assimileringspolitiken inom minoriteten, och
• förslag på insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
1.1.2 Behov av ett långsiktigt arbete från statens sida
Kommissionen har gjort ett omfattande arbete med att kartlägga och granska assimileringspolitiken som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen. Bland annat har kommissionen genomfört 161 intervjuer. Kommissionen har även arbetat aktivt med att sprida information om minoriteten och dess historiska erfarenheter.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
92
Det är en utmaning att kartlägga och granska historiska skeenden och kommissionen kommer inte att kunna ge en fullständig bild av det som skett. Det kommer därför att finnas ett fortsatt behov av att granska och kartlägga de historiska skeendena samt att sprida information och öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter.
Kommissionen har urskilt några områden av särskild betydelse för framtida kartläggning och informationsspridning. Ett exempel är användningen av mark och vatten som berör minoritetens möjlighet att bedriva renskötsel, jakt och fiske, som kan anses omfattas av rätten till traditioner och kulturarv. Det arbete som kommissionen genomfört bör ligga till grund för ett fortsatt långsiktigt arbete för att kartlägga och informera om assimileringspolitiken och dess konsekvenser.
1.2 Kommissionens arbete
Grunden för kommissionens uppdrag var förstudien ”Då var jag som
en fånge” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen (Ku2018/00859/CSM) som genomfördes
av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) och Met Nuoret. I förstudien redogörs översiktligt för historiska skeenden och olika aspekter av den assimileringspolitik som staten bedrev mot minoriteten. I den framgår också att mer forskning behövs om denna process.
Kartläggning och granskning av assimileringspolitikens konsekvenser för minoriteten har stått i fokus för kommissionens arbete. Arbetat har delats in i fyra faser för att genomföra uppdraget:
• uppbyggnad och förankring (nätverk, uppstartsmöten med minoriteten, kaffemöten och dialogmöten),
• kartläggning (arkivsökning, urval av forskarrapporter),
• insamling (intervjuer, forskarrapporter), samt
• analys av materialet och utarbetande av förslag till fortsatta insatser.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
93
I maj 2022 publicerade kommissionen delbetänkandet Ko ihmisarvoa
mitathiin – tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten eksklyteerinki ja assimileerinki /Då människovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).7
1.2.1 Arbets- och förhållningssätt
Kommissionens uppdrag har ställt höga krav på arbets- och förhållningssätt. Kommissionen har arbetat utifrån ett rättighetsbaserat förhållningssätt som utgår från att kommissionen och minoriteten äger processen gemensamt. Förhållningssättet grundar sig på följande fyra perspektiv:
1. Långsiktighet – kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion (även efter november 2023).
2. Transparens – kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska.
3. Trygghet – kommissionen har skapat trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor.
4. Egenmakt – kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
De fyra perspektiven beskrivs närmare i kapitel 5.
1.2.2 Minoritetens delaktighet och inflytande
Kommissionens utgångspunkt har varit att arbetet ska bedrivas i nära samarbete och dialog med minoriteten. Det har varit en förutsättning för att kommissionen ska kunna nå så många personer som möjligt och därmed få del av den bredd av erfarenheter och synpunkter som finns inom minoriteten, både inom grupper och hos individer. Kommissionen har haft regelbundna samråd med STR-T och dess lokalföreningar samt med Met Nuoret.
7 Delbetänkandet i sin helhet finns tillgängligt på: https://www.regeringen.se/rattsligadokument/statens-offentliga-utredningar/2022/06/sou-202232/.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
94
Under hösten 2020 genomförde kommissionen fyra uppstartsmöten i Pajala, Aapua, Nilivaara och Kieruna/Kiruna. Målet med uppstartsmötena var att skapa engagemang och delaktighet och att möta minoriteten på deras egna arenor. Syftet med mötena var att ge minoriteten möjlighet till reflektion och dialog om vad de vill ha ut av kommissionens arbete och hur de kan bidra. Ett annat viktigt syfte var att sprida information om möjligheten att dela sin berättelse vid en personlig intervju.
Vidare har kommissionen arrangerat 21 kaffemöten under hösten 2021 och våren 2022. Kaffemöten har varit mindre, informella möten där sekretariatet har besökt olika orter för att över en kopp kaffe bjuda in till samtal och uppmuntra till gemensamt delande av kollektiva berättelser. I anslutning till varje kaffemöte har det funnits möjlighet att anmäla sitt intresse för en individuell intervju med sekretariatet.
Det har varit viktigt för kommissionen att förankra resultatet av kommissionens kartläggning hos minoriteteten. Som en del i förankringen av slutbetänkandet höll kommissionen därför ytterligare en serie kaffemöten, s.k. toinen kuppi-möten (påtår-möten). Förankringsarbetet innebar även kommunbesök och särskilda dialogmöten med föreningar och organisationer som företräder minoriteten och bedriver språk- och kulturfrämjande verksamhet. Fokus för förankringsmötena var att informera om kartläggningens resultat och att ha en dialog kring möjliga förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning. Kommissionen har därtill hållit toinen kuppi-möten i Kalix, Skaulo, Stockholm, Teurajärvi och Umeå.
1.2.3 Insamling av berättelser
Sekretariatet har genomfört ett omfattande arbete med att inhämta berättelser som del av kartläggningen. Det har framför allt skett genom individuella intervjuer med personer. Sekretariatet har också gjort intervjuer med referenspersoner som har specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett.
Alla inom minoriteten som ville och anmälde sig senast 31 januari 2022 fick lämna vittnesmål. Totalt genomförde kommissionen 161 intervjuer med 167 enskilda personer. Vid vissa tillfällen intervjuades med andra ord fler än en person. Intervjuerna genomfördes på meän-
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
95
kieli och svenska. För att skapa trygghet fick de som intervjuades om de så ville ha med sig en stödperson vid intervjun. Efter att intervjuerna genomförts gavs möjlighet att boka samtalsstöd med traumaterapeut.
Kommissionen har även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer som har specialkunskaper inom områden som kommissionen har kartlagt. Syftet med dessa intervjuer var att inhämta särskild kunskap som var viktig för kommissionens arbete.
1.2.4 Forskarrapporter
Kommissionen har sammanlagt beställt 12 forskarrapporter i syfte att inhämta kunskap om assimileringspolitiken och de historiska skeendena under 1800- och 1900-talen. Rapporterna beskriver och analyserar de historiska skeendena inom olika tematiska områden och utifrån befintlig forskning.
I kommissionens delbetänkande sammanfattades Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar och Carl-Gösta Ojalas rapport om insamling av mänskliga kvarlevor. Sedan dess har även övriga rapporter som kommissionen beställt mottagits. Samtliga rapporter listas nedan: – Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga
försvenskningen av det meänkielitalande området av Kenneth Hyltenstam och Linus Salö. – Språkförlustens konsekvenser – om språk, kultur och välbefin-
nande av Leena Huss. – Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – forskning om
skol- och språkpolitik i Tornedalen av Lars Elenius. – Skolbarn i Tornedalen mellan två språk – tornedalingars förhåll-
ningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen av Lars Elenius. – Assimilering, bildning, fostran – en kunskapsöversikt kring forsk-
ningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen av Daniel Nilsson Ranta. – Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimiler-
ing av Marja Mustakallio.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
96
– Tornedalens bibliotek och om dess roll i försvenskningsarbetet
av Marita Mattsson Barsk. – Ströängar av Eivind Torp. – Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser
– en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift av Urban Claesson. – Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram
till 1970 av Gerd Snellman. – Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av torne-
dalingar, kväner och lantalaiset i Sverige av Curt Persson. – Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal
och tidigt 1900-tal av Carl-Gösta Ojala.
Alla rapporter finns publicerade i publikationen Tolv tematiska forskar-
rapporter i detta slutbetänkande och har använts som källor i kom-
missionens kartläggning.
1.2.5 Kunskapsspridande symposier
Utifrån bland annat forskningsrapporterna har kommissionen anordnat sju utåtriktade forskningssymposier. Symposier är olika former av föreläsningar eller seminarier som syftar till att sprida information om resultatet av den kunskap som kommissionen har fått fram, t.ex. genom olika studier och rapporter från forskare och experter. Ett annat viktigt syfte med kommissionens symposier har varit att diskutera och formulera tankar om försoning på ett sätt som involverar både minoriteten och majoriteten.
På Tornedalingarnas dag den 15 juli 2021 uppmärksammades den yngre generationens erfarenheter av språk- och identitetsförlust i relation till assimileringspolitiken. Bland de medverkande fanns bland annat språkforskaren Leena Huss och musikgruppen Höstorkestern.
Vid minoritetsspråkfestivalen den 4 september 2021 i Jellivaara/ Gällivare anordnades ett symposium om Norrbottens arbetsstugor med fokus på erfarenheter från försvenskningsprocessen. Forskaren Daniel Nilsson Ranta föreläste.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
97
I samarbete med Stiftelsen Norrbottens Läns arbetsstugor arrangerades Arbetsstugornas dag i december 2021. Värdskapet delades av kommissionens ordförande Elisabet Fura och landshövdingen för Norrbottens län Lotta Finstorp. Daniel Nilsson Ranta, Lars Elenius och Stefan Aro föreläste. Medverkande gjorde också bland annat Norrbottens museum, Arkivcentrum i Norrbotten, Tornedalsteatern, regissören Alf Klippmark, en amatörteatergrupp från Korpilompolo/ Korpilombolo, studenterna Josephine Thuresson och Karin Keisu från Konstfack samt Daniel Wikslund som är riksspelman.
I samverkan med Luleå tekniska universitet arrangerades även ett symposium i april 2022 baserat på Lars Elenius rapport om språk- och skolpolitiken i Tornedalen och Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar.
Tillsammans med Svenska kyrkan anordnades i juni 2022 symposiet Kyrkans roll i försvenskningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Medverkande för att presentera sina rapporter var Carl-Gösta Ojala, Lars Elenius, Urban Claesson och Gerd Snellman. Bland de medverkande fanns också dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén, biskop Åsa Nyström, dåvarande ordförande Eva Kvist från STR-T och biskop Per Oskar Kjølaas från Norges sannings- och försoningskommission.
Vid öppnandet av Resursbiblioteket för meänkieli i oktober 2022 anordnades ett symposium med tema Boken som politiskt verktyg. Arrangörer var kommissionen, Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommun samt Resursbiblioteket. Marja Mustakallio presenterade sin rapport om Tornedalens folkhögskola.
Samma månad arrangerades även det sista symposiet Det är mitt
språk – även om jag inte kan det tillsammans med Institutet för språk
och folkminnen i Kieruna/Kiruna. Språkforskarna Kenneth Hyltenstam och Linus Salö föreläste om den språkliga försvenskningsprocessen, den norska språkforskaren Pia Lane berättade om kvänskans situation i Norge och Helena Lassi berättade sin egen historia av språk- och kulturförlust. Meri Alarcón läste poesi. Heldagen modererades av Daniel Fjellborg, doktorand vid Luleå tekniska universitet och ansvarig för podden Proud to be Ummikko, och Elina Kangas, språkvårdare i meänkieli.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
98
Samtliga symposier har arrangerats i dialog med STR-T och Met Nuoret och båda organisationerna har på olika sätt getts utrymme att medverka i programmet. Symposierna har livesänts och i vissa fall funnits tillgängliga i efterhand via arrangörernas webbplatser.
1.2.6 Annat arbete med att sprida information och öka kunskap
Tornedalingar är den nationella minoritet som flest uppgav att de hade dålig kunskap om i en enkät genomförd av Forum för levande historia.8 En viktig del i kommissionens arbete har därför handlat om att sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och minoritetens historiska erfarenheter.
I oktober 2020 lanserades www.komisuuni.se, kommissionens webbplats. Webbplatsen innehöll information om kommissionen och dess uppdrag samt om genomförda, pågående och planerade aktiviteter. Statistik visar att webbplatsen hade ett genomsnittligt besökarantal på cirka 2 000 besökare per månad. Mest efterfrågat har information om kommissionen varit, därefter kommer nyheter från kommissionen och kalendariet.
För att underlätta för nya besökare att hitta webbplatsen lanserades ett nyhetsbrev i februari 2021. Nyhetsbrevet har utkommit cirka en gång i månaden, med uppehåll för sommarmånaderna, och distribuerats via e-post. De cirka 200 prenumeranterna har själva anmält sig för att komma med på utskickslistan. Inga utskick har gjorts till personer som inte uttryckligen begärt att få ta del av nyhetsbreven. Innehållet i nyhetsbreven har huvudsakligen utgjorts av publicerad information på webbplatsen, men även kompletterats med ”nyheter från omvärlden” från tillgängliga, öppna nyhetskällor. Totalt har 30 nummer av nyhetsbrevet utkommit.
Kommissionen valde tidigt att inte starta egna konton på sociala plattformar som t.ex. Facebook och Instagram, på grund av kommissionens begränsade resurser. I stället har kommissionen samarbetat med andra aktörer. Aktuell information har distribuerats till STR-T, lokalföreningar, Met Nuoret och andra plattformar som är inriktade mot nationella minoriteter på framför allt Facebook. På så vis har kommissionen varit närvarande i sociala medier.
8 Institutet för språk och Folkminnen (Isof), Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget 2020, Nationella minoriteter 2020 – vad vet Sveriges befolkning om dem? s. 10.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
99
I samband med aktiviteter och andra händelser har kommissionen skickat ut totalt sju pressmeddelanden och två debattartiklar. I media har kommissionen deltagit i den allmänna debatten genom ett flertal intervjuer i tidningar, radio och tv. Totalt har kommissionen uppmärksammats i fler än 260 nyhetsartiklar, intervjuer och inslag i olika media. Kommissionen tillsattes 2020 och omnämndes i cirka 90 artiklar under det första året (2021: cirka 40 artiklar, 2022: cirka 75 artiklar och 2023, t.o.m. september: cirka 55 artiklar).
Kommissionen har även medverkat i Sveriges Radio, Meänraatios program Meän histuuria (sv. vår historia), en serie på 15 avsnitt om minoritetens historia. Programmen har sänts på meänkieli men har också översatts och finns i en poddversion på svenska.
Kommissionen har utöver detta bland annat bidragit med informationsmaterial till en utställning på Norrbottens museum som handlar om arbetsstugorna i Norrbotten.
Kommissionen genomförde en digital utbildning ”Vi kallades för grötstugebarn” den 3 maj 2021 i samverkan med Luleå stift. Utbildningen riktade sig till anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan. Kommissionen medverkade även vid en temadag om nationella minoriteter för handläggare i Kalmar kommun.
Kommissionen har tagit fram trycksaker i form av informationsfoldrar och utställningsmaterial som har använts i externa kontakter och möten.
Möjligheterna för en statlig utredning att nå ut till en bred allmänhet är emellertid begränsade och behovet av att öka kunskaperna hos allmänheten kvarstår. Kommissionen ser det som mycket angeläget att arbetet med att sprida information fortgår och förstärks.
1.2.7 Samarbeten och samråd med myndigheter och organisationer
Enligt direktiven ska kommissionen samråda med andra relevanta myndigheter och organisationer. Kommissionen har haft regelbundna samråd med Socialstyrelsen, Svenska kyrkan och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Digitala möten för erfarenhetsutbyte har genomförts med Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar och Finlands sannings- och försoningskommission för samer. Kommissionen har även deltagit vid ett möte med representanter från den colombianska sannings- och försonings-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
100
kommissionen under hösten 2022. Kommissionen har träffat Europarådets rådgivande kommitté för ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och Europarådets expertkommitté för den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk inom ramen för granskningen av Sveriges efterlevnad av konventionerna.
Kommissionen har också skapat ett nätverk med olika referenspersoner, experter och samarbetspartners, till exempel Arkivcentrum i Luleå, ett forskarnätverk och projektet Meän Ääni (sv. vår röst) – unga filmskapare i Tornedalen. De kaffemöten som genomfördes i uppbyggnads- och förankringsfasen anordnades i dialog med STR-T:s lokala föreningar. Samarbeten skedde även med Svenska kyrkan, hembygdsgårdar, Tornedalsteatern och andra lokala föreningar och kulturutövare.
Vid samtliga symposier som anordnats – och beskrivits ovan – har kommissionen samarbetat med andra aktörer. Kommissionen har anordnat symposier tillsammans med stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Luleå tekniska universitet, Svenska kyrkan, Luleå stift, Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommun och Institutet för språk och folkminnen (Isof).
1.2.8 Försening till följd av pandemin
Det inledande skedet av kommissionens arbete påverkades av covid-19-pandemin. Av de elva uppstartsmöten som planerades kunde endast fyra genomföras fysiskt. Skolbesök ställdes in och kommissionen kunde inte ha fysiska sammanträden. Mest drabbades dock arbetet med att samla in vittnesmål. Intervjuer behövde skjutas på framtiden eftersom digital vana saknades hos vissa grupper, särskilt hos äldre, men också eftersom det finns delar av Norrbotten där bredbandsnätet ännu inte byggts ut.
Vissa av de forskare som kommissionen anlitade kunde inte komma åt relevanta arkiv, då dessa var stängda. Avtalen med dessa forskare behövde därför förlängas, vilket innebar att flera rapporter färdigställts senare än planerat.
Kommissionen försökte hitta lösningar genom att exempelvis genomföra arkivsökningar i de kommunala arkiv som hade öppet och hålla digitala intervjuer i den mån det var möjligt. Bland annat
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
101
intervjuades referenspersoner, det vill säga personer med en särskild sakkunskap inom kommissionens fokusområden, digitalt.
1.3 Arkivering av materialet
Enligt 11 § i arkivlagen (1990:782) ska en statlig myndighet när den har upphört och dess verksamhet inte har förts över till en annan statlig myndighet, överlämna sitt arkiv till Riksarkivet. Överlämnandet ska ske inom tre månader efter att myndigheten har upphört. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset är en statlig myndighet och omfattas därmed av bestämmelsen i arkivlagen.
Kommissionen noterar att Sanningskommissionen för det samiska folket har lämnat in en begäran till regeringen och Riksarkivet om förvaring av sitt framtida arkiv. Begäran innebär att kommissionen vill få till stånd ett beslut om att arkivet efter att uppdraget har slutförts ska förvaras i Ája – samiskt bibliotek och arkiv hos Ájtte i Jokkmokk. Någon motsvarande institution finns inte för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen har därför överlämnat sitt arkiv till Riksarkivet. Arkivet innefattar bl.a. de intervjuer som kommissionen genomfört. Dessa omfattas av sekretess. För att läsa mer om sekretessbestämmelserna, se kapitel 5.
1.4 Begrepp och utgångspunkter
Nedan följer en beskrivning av olika begrepp och utgångspunkter som är centrala för kommissionens uppdrag.
1.4.1 Benämning av minoriteten, området och minoritetens språk
Kommissionen redogör i delbetänkandet för varför den har valt att använda begreppen tornedalingar, kväner och lantalaiset för den erkända nationella minoriteten. Så som framgår i delbetänkandet är den nationella minoriteten tornedalingar inte en homogen grupp utan det finns flera grupper inom minoriteten. Begreppet tornedalingar används vanligtvis om människor som bor i eller har kulturell an-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
102
knytning till Tornedalen. Begreppet omfattar dock inte nödvändigtvis personer bosatta utanför Tornedalen som identifierar sig med minoriteten. Minoriteten har aktivt förespråkat att samtliga tre identitetsbegrepp, tornedalingar, kväner och lantalaiset, ska inkluderas i uppdraget eftersom minoriteten inte har en särskild gemensam benämning som samtliga identifierar sig med.
Lantalaiset är en meänkielispråkig etnonym som historiskt har betecknat jordbrukarna i den meänkielitalande delen av Lappland. Kväner är en beteckning som västskandinaver från järnålder fram till medeltid använde om en folkgrupp bosatt i bottenviksområdet. Även finskspråkiga som invandrade på 1700- och 1800-talen till Nordnorge kallades av norrmännen för kväner. Samma finskspråkiga folk vid bottenvikskusten kallades av svenskarna för finnar. På 1990-talet började en del av minoriteten att benämna sig själva som kväner. De hävdade att de hade en bosättningskontinuitet i regionen från järnåldern och krävde urfolksrättigheter.
När begreppet ”minoriteten” används i slutbetänkandet åsyftas alla de tre grupper som ingår i kommissionens direktiv, nämligen tornedalingar, kväner och lantalaiset. I några enstaka fall har kommissionen dock valt att använda begreppet tornedalingar eller lantalaiset. Detta görs då det är särskilt motiverat utifrån kontexten t.ex. i syfte att beskriva ett traditionellt bosättningsområde. Det förekommer även att intervjupersoner, eller de forskare som skrivit forskarrapporter som ingår som egna publikationer i slutbetänkandet, använder andra begrepp för minoriteten. I historiskt källmaterial används exempelvis begreppen tornedalsfinnar, norrbottensfinnar och även finnar. Oavsett vilka benämningar som används avses den erkända nationella minoriteten.
Med begreppet Tornedalen avses i regel området längs Torneälvens och Muonioälvens dalgångar. Minoriteten bebor dock traditionellt ett betydligt större geografiskt område i Norrbotten där i vart fall Malmfälten i Jellivaara/Gällivare och Kieruna/Kiruna kommuner ingår.
När begreppet ”minoritetsområdet” används i slutbetänkandet åsyftas hela det område som traditionellt bebos av minoriteten. I några enstaka fall har kommissionen dock valt att använda enbart begreppet Tornedalen eller Malmfälten. Detta görs då det är särskilt motiverat utifrån kontexten t.ex. i syfte att beskriva ett traditionellt bosättningsområde. På samma sätt som beskrivits ovan förekommer det även att intervjupersoner eller de forskare som skrivit forskar-
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
103
rapporter som ingår som egna publikationer i slutbetänkandet, använder andra begrepp för minoritetsområdet.
Meänkieli är ett finsk-ugriskt språk besläktat med finskan, de nordfinska dialekterna och kvänskan i Nordnorge. Meänkieli har låneord från svenskan. Meänkieli erkändes av riksdagen som ett officiellt nationellt minoritetsspråk i december 1999.9 Det östersjöfinska språket, som vi i dag definierar som meänkieli, har dock talats i norra Sverige under oöverskådlig tid av tidigare generationer av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Språket har på svenska benämnts med olika namn såsom norrbottensfinska eller tornedalsfinska. På finska har det kallats suomi eller tornionlaakson suomi och som minoritetsspråk kallas det meänkieli (sv. vårt språk). Även det finska språket utgör i dag ett eget erkänt nationellt minoritetsspråk i Sverige.
När begreppet ”minoritetsspråket” används i slutbetänkandet syftar det på de östersjöfinska språkvarieteter som talats av minoriteten i regionen under 1800- och 1900-talen och som även talas av minoriteten i dag. När tiden innan språket erkändes beskrivs, liksom när personer som intervjuats berättar om dåtiden, kan dock begreppet tornedalsfinska, finska eller lannankieli10 av naturliga skäl förekomma. När begreppet finska används i en historisk kontext åsyftas vanligtvis ”tornedalsfinska” som var det begrepp som tidigare användes för meänkieli. Det är med andra ord inte självklart att det är riksfinska som åsyftas då begreppet finska nämns i en historisk kontext. Många av de intervjuade använder både beteckningarna meänkieli och finska och åsyftar då minoritetens språk.
Nedan finns en karta som illustrerar minoritetens traditionella bosättningsområde utifrån det förvaltningsområde som ursprungligen erkändes 1999. Fler kommuner har därefter tillkommit i förvaltningsområdet.
9 Minoriteten utropade meänkieli till ett språk redan 1988. 10 Lannankieli är en varietet av meänkieli som används i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
104
Figur 1.1 Förvaltningskommuner för meänkieli år 1999
Källa: Samuel Svärd.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
105
1.4.2 Självidentifikation som utgångspunkt
Kommissionen undviker avsiktligt, liksom Europarådet, att definiera vem som tillhör en viss minoritet. Principen om självidentifikation gäller enligt artikel 3 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Gränserna för identiteter är ofta flytande och Europarådet har inte velat påtvinga någon en kategorisering. Utifrån principen om självidentifikation avgör varje enskild individ själv om hen anser sig tillhöra en nationell minoritet och om hen vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Staterna ska däremot ange vilka de nationella minoriteterna inom statens territorium är, vilket gjordes i samband med att Sverige undertecknade konventionen. För att få status som nationell minoritet har riksdagen bestämt att gruppen ska: – ha en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga
befolkningen, – ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den
inte delar med andra, – ha en uttalad vilja att behålla sin identitet, och – ha historiska eller långvariga band med Sverige.11
Syftet med konventionen är att skydda de nationella minoriteternas fortlevnad, vilket bland annat innebär att all diskriminering av en nationell minoritet är förbjuden och att staten måste vidta åtgärder för att uppnå jämlikhet mellan majoritetsbefolkningen och minoriteterna. Dessa skyldigheter gäller med andra ord i relationen mellan staten och tornedalingarna.
1.5 Minoritetens historia
1.5.1 Några historiska årtal
Nedan följer en förteckning i tidsföljd av skeenden som har berört minoriteten i syfte att ge en kort introduktion till minoritetens historia.
11Prop. 1998/99:143Nationella minoriteter i Sverige, s. 31.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
106
1809
Gränsen mellan Sverige och Finland dras. Tornedalen delas i två rikshalvor och den finsktalande befolkningen blir minoritet i Sverige.
1842
Folkskolan grundas. Både samiska och finska förekommer som undervisningsspråk.
1869
Ett lönetillägg för lärare som kunde finska och samiska införs. Även läromedel på finska och samiska utvecklas.
1873
En samling av lagar och förordningar om kommunalstyrelse, mantalsskrivning, häradsrätt, strafflag, kyrkolag, legostadga, ägoskifte, lagfart, fattigvård, jakt och fiske (i gränsälven Torne älv) ges ut i finsk översättning. Den trycks i tusen exemplar, varav merparten tillställs länsstyrelsen i Luleå för utdelning till tjänstemän och kommunalstyrelser.
1874
Finnbygdsanslaget instiftas i syfte att bygga ut och utveckla folkskolan i Tornedalen. Under perioden etableras särskilda småskolelärarseminarier, en samiskspråkig och en finskspråkig.
1875
Småskolelärarseminariet i Haparanda bildas. Finska ställs som inträdeskrav.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
107
1886
Genom 1886 års renbeteslag definieras renskötsel som en samisk näring.
1888
Beslut om införande av statliga skolor i Tornedalen med krav på svenska som undervisningsspråk.
1899
Inträdeskravet på finska tas bort vid småskolelärarseminariet.
1903
De första arbetsstugorna etableras och senare införs instruktioner om svenska som enda umgängesspråk.
1904
Luleå stift bildas. Ett av motiven för stiftsbildningen var försvenskning av Tornedalen.
1906
Selma Lagerlöfs skolbok Nils Holgerssons underbara resa utkommer, där Tornedalen och andra meänkielitalande områden osynliggörs.
1912
Finska avskaffas som ämne vid småskolelärarseminariet.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
108
1916
Satsningar görs på biblioteksverksamheten. Biblioteken får i uppdrag att sprida svenskspråkig litteratur i Tornedalen och får inte ha finskspråkig litteratur på sina hyllor.
1916–1917
Läromedel av Karl Bernhard Wiklund som var särskilt anpassade för tornedalska förhållanden och med särskilt utarbetade anvisningar för lärare trycks.
1919
Svenska kyrkan övergår till att uteslutande hålla konfirmationsundervisning på svenska.
1921
Finnbygdsutredningen slår fast att befolkningen var positiv till svenska som enda utvisningsspråk och uppfattningen att svenska var deras egentliga modersmål. Reservanten Walde Lorens Wanhainen ifrågasatte tillvägagångssätt och slutsatser, till exempel påståendet att de finskspråkiga barnen inte behöver läsa finska i skolan, eftersom de ju redan kan finska.
1922
Statens institut för rasbiologi inrättas.
1935
Regeringen beslutar om att återinföra finska som frivilligt ämne i fortsättningsskolan.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
109
1940
Kyrka och skola går skilda vägar. Huvudmannaskapet för skolorna upphör som ett resultat av sekularisering och samhällsförändringar.
1954
Arbetsstugorna kommunaliseras och blir kommunala skolhem.
1957
Riksdagsbeslut om att upphäva de lokala förbuden mot att tala finska i skolorna.
1957
Tornedalens bibliotek tillåts ställa fram litteratur på finska på sina hyllor.
1958
Biskop Bengt Jonzon lägger fram en statskyrklig utredning som intar en inkluderande hållning till samiska och finska.
1962
Grundskolans första läroplan (Lgr 62) träder i kraft. I kommuner med finskspråkig befolkning kunde elever välja finska som tillvalsämne i årskurs 7 och 8.
1965
Riksdagen skärper tidigare beslut; det är ”förbjudet att förbjuda barn att tala finska i skola och på raster”.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
110
1968
Alla landets kommuner fick möjlighet att erbjuda hemspråksundervisning.
1969
En ny läroplan för grundskolan (Lgr 69) träder i kraft.
1977
Hemspråksreformen träder i kraft. Det blir obligatoriskt för alla landets kommuner att anordna hemspråksundervisning. Länsskolnämnden i Norrbotten utvecklar läromedel på tornedalsfinska, i syfte att främja aktiv flerspråkighet.
1981
Svenska Tornedalingarnas Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, bildas.
1999
Tornedalingar blir en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter.
1999
Tornedalsfinskan får med det officiella namnet meänkieli status som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige.
2000
Sverige ratificerar Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
111
1.5.2 Kort historisk bakgrund
Nedan följer en kort beskrivning av minoritetens historia. En längre beskrivning finns i kapitel 4.
Minoritetens långa kontinuitet i Sverige
Det finskspråkiga folket har en lång historia i norra Skandinavien. I slutet av 800-talet beskrev den norske handelsmannen Ottar hur folkgruppen kväner bodde öster om det nuvarande norska territoriet. Av isländska släktkrönikor på 1200-talet framgår att kvänerna bodde någonstans i området kring Bottenviken. I norska protokoll från den nordliga gränsdragningen mellan Sverige och Norge finns dokumenterat så sent som på 1750-talet att kvänerna var bosatta i nuvarande Tornedalen. Bosättningen i Älvdalen var då huvudsakligen finskspråkig.
Under 1100-talet införlivades Finland i det svenska riket och blev en del av konungariket Sverige. Torne älvdal hörde kulturellt till den finskspråkiga delen av riket. När gränsen drogs mellan Åbo och Uppsala stift, hamnade Torne älvdal på den sida som hörde till Uppsala stift. Administrativt och regionalpolitiskt blev Tornedalen alltså en del av den svenskspråkiga sidan, trots att området språkligt och kulturellt hörde till den finskspråkiga.
Minoriteten försörjde sig fram till medeltiden huvudsakligen på fiske och jakt. Boskapsskötsel och senare jordbruk började efterhand utövas i mindre skala. I början av 1500-talet fanns 30 skattlagda byar i minoritetsområdet. I början av 1600-talet etablerades de första nybyggena ovan lappmarksgränsen. Efter inrättandet av lappmarksplakatet 1673 fick sådana jordbruksfastigheter särskilda privilegier, exempelvis skattelättnader. Även bruksverksamhet etablerades i början av 1600-talet.
Den gemensamma finska kulturen var del av ett sammanhängande geografiskt finskspråkigt område som sträckte sig från norra Bottenviken ner till södra Finland och österut in i Ryssland.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
112
Tornedalingar, kväner och lantalaiset som språklig minoritet i Sverige
År 1809 förlorade Sverige nuvarande Finland till Ryssland. Den nya riksgränsen drogs genom det finskspråkiga området längs Torne, Muonio och Könkämä älvar. Därmed blev de finskspråkiga på den svenska sidan av Tornedalen språkligt och kulturellt en minoritet i Sverige, medan de finskspråkiga på den finska sidan blev den numerärt största språkliga gruppen i Finland. Svenska myndigheter kallade vid denna tidpunkt minoritetsområdet i Norrbotten för Finnbygden.
Jordbrukets och industrialiseringens utveckling
Efterhand utvidgades jordbruket i minoritetsområdet men det beskrevs vid sekelskiftet 1900 som irrationellt och primitivt. Med järnvägens framdragning till Gällivare och Kiruna i slutet av 1800-talet förändrades det tidigare lantbruksbaserade hushållet på landsbygden i grunden. Under några decennier byggdes järnvägar, vattenkraft och vägar i stor skala. Även skogsbruket utvecklades och blev mer storskaligt. Den ökande befolkningen i kombination med industrialiseringen gjorde att många inom minoriteten flyttade till industrisamhällen vid kusten och malmfälten.
Minoriteten ses som ett främmande element och hot av den svenska staten
Från 1840-talet spreds en inomkyrklig laestadiansk väckelse bland den samiska och finskspråkiga befolkningen i Sverige, Norge och Finland. Laestadianismen, som predikades på finska, sågs under 1800-talet som ett främmande element i Svenska kyrkan. För att ”civilisera” laestadianerna strävade Svenska kyrkan efter att utveckla skolväsendet och sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet.
Under början av 1900-talet växte även rasbiologiska idéer fram och 1922 etablerades det rasbiologiska institutet i Uppsala. Finskugriska grupper ansågs stå på en lägre utvecklingsnivå vilket, enligt rasbiologerna, hotade att degenerera den ”svenska rasen”.
Från 1809 och fram till 1960-talet förknippades minoritetsområdet också med olika militära hotbilder. Det ryska hotet underströks
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
113
under 1890-talets förryskning i Finland. Under 1940-talet utspelades andra världskriget på andra sidan gränsen och efterföljdes av kalla kriget. Minoritetsområdet blev en militär buffertzon mot ett tänkt hot österifrån.
Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken
År 1842 grundades den svenska folkskolan. Både samiska och finska användes inledningsvis som undervisningsspråk. Ett särskilt lönetillägg infördes 1869 för lärare som talade samiska eller finska. Även läromedel på samiska och finska utvecklades. Ecklesiastikdepartementet instiftade 1874 ett särskilt anslag, Finnbygdsanslaget, för att bygga ut och utveckla folkskolan i Tornedalen. Det användes ett år senare till att starta ett småskollärarseminarium i Haparanda. Kunskaper i finska var ett inträdeskrav för att bli antagen till småskollärarseminariet.
I takt med att den nationalistiska ideologin växte sig starkare, blev också införandet av det svenska språket i skolväsendet allt viktigare. År 1888 etablerades fyra folkskolor som finansierades av staten på villkor att svenska skulle vara det enda undervisningsspråket. I motsats till de övriga kommunala folkskolorna var staten alltså huvudman över dessa skolor, och kunde därför, via domkapitlet, ha kontroll över dem. Kravet på att enbart svenska fick användas som undervisningsspråk i de statliga skolorna innebar i praktiken ett förbud mot att tala finska.
Tornedalens folkhögskola grundades 1899 och finansierades från början via privata donationer, men fick också tidigt statligt stöd. Motiveringen bakom skolans inrättande var att den behövdes som ett värn mot den finska nationalismen, vars förespråkare anklagade svenska myndigheter för att försvenska Tornedalen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län startade ambulerande bildningskurser i svenskt språk och svensk kultur. Dessa kurser övertogs senare av Tornedalens folkhögskola. Bibliotekets stadgar tillät fram till 1950-talet endast litteratur på svenska, vilket i praktiken innebar att finskspråkig litteratur var förbjuden. Länsstyrelsen delade även ut gratis svenska tidskrifter och erbjöd föräldrar att skicka sina barn till svenskspråkig bygd under skolloven.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
114
Arbetsstugorna som etablerades 1903 var en form av internat dit barn flyttade från sju års ålder. Anledningen kunde vara att de levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan. Barnen fick genom arbetsstugan tillgång till undervisning i skolan där undervisningsspråket var svenska. Flickorna fick i arbetsstugorna lära sig att sköta hushåll medan pojkarna fick lära sig ett hantverksyrke. Senare infördes instruktioner till föreståndarinnorna att de skulle se till att barnen talade svenska. Instruktionen tolkades av föreståndarinnorna som att barnen skulle förbjudas att tala finska.
Sammanfattningsvis var målet med de olika utbildningarna att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet, men också att integrera minoriteten i det framväxande demokratiska samhället. I praktiken utformades utbildningarna som ett led i försvenskningen. Svenska kyrkan, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Skolöverstyrelsen var pådrivande institutioner. Försvenskningen fick kritik bl.a. från finska nationalister som ansåg att Sverige bedrev en assimilerande språkpolitik i minoritetsområdet.
Fortsatt undervisning på svenska efter andra världskriget
Efter andra världskriget betraktades de tidigare värdekonservativa nationalistiska värderingarna som alltmer främmande. Sverige gav stöd till FN-stadgan och allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Men det var fortsatt i praktiken förbjudet att tala finska i skolan. Många inom minoriteten var i högre grad än tidigare tvåspråkiga och utbildningarna i minoritetsområdet hade blivit en integrerad del av det nationella utbildningssystemet. Det ansågs självklart att skolbarnen inte skulle tala annat än svenska i skolan.
Förbud mot att tala finska i skolan tas bort
I slutet av 1950-talet väcktes kritiska röster mot den förda assimileringspolitiken. I riksdagen krävdes att förbudet att använda finska i skolan skulle tas bort. Riksdagen beslutade 1957 att upphäva de lokala förbuden mot att tala finska i skolorna. Skolöverstyrelsen kom samma år med ett påpekande till de lokala skolstyrelserna om att ta bort förbuden. Skolöverstyrelsen skickade 1965 ett nytt påpekande till de lokala rektorerna om att skolbarnen inte fick förbjudas att tala
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
115
finska i skolan och på raster. Det visar att förbudet då fortfarande fanns kvar på vissa håll.
Länsskolnämnden i Norrbotten kom i en utredning fram till att svenska fortsatt skulle vara undervisningsspråk men framhöll samtidigt betydelsen av att andra språk skulle beaktas i undervisningen. Genom hemspråksreformen blev det 1977 obligatoriskt för kommunerna att anordna modersmålsundervisning i finska men frivilligt för eleverna och deras föräldrar att välja.
Minoriteten organiserar sig
Minoritetens politiska organisering kan ses som en konsekvens av assimileringspolitiken. STR-T bildades 1981 i syfte att bevara minoritetens språk och kultur.
Förbundet vände sig mot att staten undertryckt och nedvärderat minoritetens språk och kultur. Meänkieli utropades vid invigningen av Meän Akateemi den 27 februari 1988 som eget språk. Det dröjde dock till 1999 innan meänkieli fick status som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige med det officiella namnet meänkieli. Sedan dess har STR-T och andra organisationer arbetat för att stärka minoritetens språk, kultur och identitet samt för att öka inflytandet och representationen i frågor som berör minoriteten. Organisationerna arbetar också som kunskapsstöd och samrådspartners till myndigheter och kommuner som har uppdrag som rör de nationella minoriteterna. Många meänkielitalande i Sverige menar att de har en lika lång historia som samerna i området. År 1999 bildades Kvenlandsforbundet som en transnationell organisation för de finskspråkiga minoriteterna i Norge och Sverige med krav på urfolksrättigheter. Föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset bildades 2019 i Kiruna, och är i dag en lokalförening till STR-T.
1.6 En bred definition av vad som omfattas av assimileringspolitik
Enligt kommittédirektivet ska kommissionen granska och kartlägga assimileringspolitiken som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen samt verka för att minoritetens historia synliggörs. En närmare definition av begreppet assimilering finns dock inte i direktiven.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
116
Ordet assimilering betyder kortfattat att omvandla något till större likhet med omgivningen. Assimilering i ett sociologiskt perspektiv är den process varigenom individer eller grupper av annan etnisk bakgrund absorberas i den dominerande kulturen i ett samhälle. Att bli assimilerad innebär att anta egenskaperna hos den dominerande kulturen i en sådan grad att det blir omöjligt att skilja den assimilerade gruppen från andra medlemmar av samhället.
Den kartläggning som kommissionen ska genomföra enligt kommittédirektivet handlar om de ageranden under 1800- och 1900-talen som ledde till införandet av det svenska språket och svenska sedvänjor inom meänkielitalande områden. Direktivet beskriver hur såväl staten som Svenska kyrkan och eventuellt andra aktörer varit delaktiga i att på olika sätt undertrycka minoriteten, dess språk och dess kultur. Vidare nämns att den förda assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. Men direktivet beskriver även andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten, t.ex. industrialisering, förflyttning av arbetskraft och uppbyggandet av välfärdssamhället. Därutöver ska kommissionen analysera omfattningen av och orsakerna till att minoriteten utsattes för rasbiologiska undersökningar och hur dessa finansierades.
Inom ramen för uppdraget har 161 intervjuer genomförts. Ytterligare 32 intervjuer ligger till grund för Lars Elenius undersökning av skol- och språkpolitiken (Skolbarn mellan två språk). Av intervjuerna framgår att en majoritet har upplevt en ofrivillig förlust av bland annat språk och kultur. Men det framgår även att intervjupersoner har upplevt olika grader av tvång i samband med assimileringen och att intervjupersonernas erfarenheter är mångfacetterade. Exempelvis uppger flera att det har varit positivt att få lära sig svenska och bli en del av det svenska samhället men att det var fel att det skedde på bekostnad av det egna språket och kulturen.12 Intervjupersonernas berättelser om upplevd skam över och stigmatisering av det egna språket och kulturen som en följd av assimileringspolitiken är mycket vanliga. Kommissionen har eftersträvat en bred och allsidig kartläggning av assimileringspolitiken genom att synliggöra intervjupersonernas olika upplevelser.
12 Intervju 11, 23, 34, 52, 60, 67, 68, 88, 141, 146.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
117
Kommissionen har som utgångspunkt för sin kartläggning fokuserat på assimileringspolitikens anspråk på språk- och kulturförändringar och de konsekvenser som detta har fått för minoriteten inom en rad olika områden. I flera intervjuerna har det framkommit att frågor om rätten till renskötsel, mark, vatten, jakt och fiske är centrala för minoriteten.
Utövandet av traditionella näringar anses vara en del av rätten till ett kulturliv enligt artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt artikeln ska de som tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk. Kommittén för mänskliga rättigheter, som granskar efterlevnaden av konventionen, har tolkat att rätten till ett eget kulturliv innefattar traditionella näringar kopplade till användandet av markresurser, så som jakt och fiske.13
Minoriteten har sedan lång tid tillbaka bedrivit jakt och fiske. Minoriteten har även historiskt ägnat sig åt renskötsel. Flera personer som kommissionen har intervjuat upplever att de har fråntagits sina rättigheter avseende renskötsel, mark, vatten, jakt och fiske som en del av den statligt förda assimileringspolitiken.14 Dessa frågor kan anses omfattas av kommissionens uppdrag att analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten. Mot den bakgrunden och i syfte att ge en bred bild av assimileringspolitikens konsekvenser för minoriteten har kommissionen bedömt att även frågor om renskötsel, jakt, fiske, mark och vatten som en del av minoritetens kulturarv, ska omfattas av kommissionens kartläggning.
Sammanfattningsvis syftar kommissionens kartläggning av assimileringspolitik till att ge en bred och allsidig bild av den politik som har inneburit att minoriteten helt eller delvis förlorat eller haft svårigheter att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sin identitet.
13 General Comment adopted by the Human Rights Committee under article 40, paragraph 4, of the International Covenant on Civil and Political Rights. CCPR/C/21/Rev.1/Add. 5, 26 April 1994. 14 Intervju 12, 14, 47, 69, 71, 81, 88, 96, 158, 161.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
118
1.6.1 Vad är en kränkning eller ett övergrepp?
Kommissionen har granskat och kartlagt historiska oförrätter i form av kränkningar och övergrepp som begåtts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. För att kunna göra det behöver kommissionen definiera vad som kan anses utgöra en kränkning eller ett övergrepp i detta sammanhang.
Ett sätt att bedöma vad som ska anses vara en kränkning eller ett övergrepp är att utgå från individens subjektiva upplevelse. Eftersom en central del i kommissionen uppdrag är att samla in berättelser från enskilda är det oundvikligt att den enskildes subjektiva upplevelse blir avgörande för bedömningen.
Ett annat sätt att bedöma vad som ska anses vara en kränkning eller ett övergrepp är att jämföra eller granska agerandet i relation till någon form av måttstock eller norm för att bedöma om det var förkastligt i relation till måttstocken eller normen i fråga. Att i efterhand granska ett historiskt skeende eller ett förhållningssätt i förhållande till dagens värderingar är givetvis vanskligt. I vissa fall framgår i kommissionens material att en dåtida norm har överträtts. Kommissionen ser dock inte en sådan överträdelse som en förutsättning för att anse att en handling utgjort en kränkning eller övergrepp.
Begreppet kränkning kan förstås på två sätt: – För det första är det en juridisk term som avser ett angrepp mot
en persons integritet. Sådana kränkningar av mänskliga rättigheter kan vara fysiska och kopplade till våldsbrott men också verbala i fråga om olaga hot. De inrymmer ofta ett tydligt maktperspektiv, särskilt om de riktar sig mot individer som har svårt att värna sin integritet. – För det andra kan kränkning vara ett mindre precist begrepp för
en upplevd oförrätt riktad mot en individ eller ett kollektiv, med syftet att förnedra, diskriminera eller skapa rädsla.
I den senare bemärkelsen kan det vara rimligt att låta begreppet stå för subjektivt upplevd och kränkande behandling, även om handlingen inte juridiskt hade definierats som en kränkning.
Begreppet övergrepp kan vara synonymt med kränkning, och det är sällan meningsfullt att göra skillnad mellan dessa begrepp. Övergrepp kan, liksom kränkning, vara av såväl fysiskt som känslomässigt slag. En skillnad som kan göras mellan övergrepp och kränkning är
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
119
att övergrepp handlar om handlingar som även objektivt sett anses innefatta våld, tvång och övervåld dvs. det handlar inte enbart om den subjektiva upplevelsen.
Utifrån denna begreppsanvändning har utsatta i historien och deras efterkommande generationer rätten att definiera en kränkning. Kränkningar saknar en tydlig avgränsning i tid och överskrider inte sällan generationsgränser på så sätt att även efterkommande generationer som inte har upplevt kränkningen, kan känna sig kränkta. I försoningssammanhang framstår detta perspektiv som särskilt viktigt.
1.6.2 Statens ansvar för assimileringspolitiken och retroaktivitetsdilemmat
Frågan om den svenska statens ansvar för de historiska orättvisor som minoriteten har drabbats av har funnits med som en central fråga under kommissionens hela arbete. Ansvarsfrågan är en viktig länk mellan kommissionens historiska kartläggning och kommissionens förslag till åtgärder. Det som har framkommit i kommissionens kartläggning, har aktualiserat frågan om vem eller vilken aktör som ska anses vara ansvarig för den assimileringspolitik som minoriteten utsatts för. Frågan har tagits upp både i de intervjuer kommissionen genomfört och i de forskarrapporter kommissionen beställt. Det har även förts en bredare debatt i samhället om detta.
Ansvarsfrågan har både handlat om kränkningar som har drabbat enskilda och om hur assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp. I detta avsnitt förs ett resonemang kring olika utgångspunkter för hur man kan se på ansvarsfrågan. I kapitel 12 redogörs för kommissionens bedömning i ansvarsfrågan i förhållande till staten och Svenska kyrkan. Det är viktigt i sammanhanget att understryka att kommissionen inte har i uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats.
Frågan om ansvar för historiska orättvisor är komplex då den väcker frågor kring hur man ska förhålla sig till det retroaktivitetsdilemma som uppstår: kan man hålla en nutida aktör ansvarig för historiska orättvisor som drabbat en folkgrupp i en annan tid och under andra förutsättningar? Anspråk på upprättelse och försoning har ofta möjliggjorts av förändrade värderingar och i vissa fall förändrad lagstiftning.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
120
En del av de orättvisor som uppmärksammas i dag kan ha bedömts helt annorlunda när de inträffade. Det faktum att kränkningar och övergrepp har begåtts i en annan tid, med andra värderingar, behöver dock inte betyda att de alltid var förenliga med lag eller ansågs moraliskt acceptabla. Ansvarsfrågan bör därför inte avfärdas lättvindigt med hänvisning till att de historiska orättvisorna ägde rum i en annan tid.
Det finns flera tänkbara utgångspunkter för hur man kan se på ansvarsfrågan beroende på vad syftet är. Om ersättning ska betalas ut till enskilda för tidigare kränkningar blir ansvarsfrågan ofta en juridisk fråga. Om det däremot handlar om att brett kartlägga historiska kränkningar och övergrepp utan att se till ansvarsfrågan i enskilda fall, kommer ansvarsfrågan mer att handla om vilken aktör som kan anses ta det moraliska ansvaret för det inträffade och vill eller kan ta det politiska ansvaret för att gottgöra de historiska orättvisorna.
Staten kan anses ha ett moraliskt ansvar att kompensera för historiska orättvisor även om det inte finns ett juridiskt ansvar att ersätta den drabbade. Ett exempel på det synsättet är när den svenska staten i gottgörande syfte gav ekonomisk kompensation till personer som steriliserats mot sin vilja eller som utsatts för allvarlig vanvård i den sociala barnavården.15 Fokus vid den typen av ersättning ligger på den utsattas behov av upprättelse. Det behöver då inte nödvändigtvis vara klarlagt vem som kan lastas för de historiska orättvisorna men det som har skett måste på något sätt anses vara förknippat med utövandet av politisk auktoritet.
En annan möjlig utgångspunkt är att diskutera statens ansvar för att komma till rätta med vad som kan kallas bestående orättvisor. När ett samhälle präglas av stor ojämlikhet som består över lång tid kan man enligt detta synsätt inte komma till rätta med problemen utan att förstå orättvisornas historiska rötter och hur tidigare kränkningar lever kvar i utsatta gruppers kollektiva minne. Med sådant fokus på historiska orättvisors verkningar i dagens samhälle blir det inte lika avgörande att slå fast vem som varit ansvarig för ett visst beslut. Vad som i stället hamnar i förgrunden är att staten ofta är den enda aktören som i dag har kapacitet att gottgöra. Men även med detta synsätt finns anledning att undersöka hur det som har skett var förknippat med utövandet av politisk auktoritet.
15 Prop. 2011/12:160 Ersättning av staten till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser
i samhällsvården och prop. 1998/99:71Ersättning av staten till steriliserade i vissa fall.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
121
En tredje potentiell utgångspunkt är att argumentera för att den aktör som dragit nytta av en orättvisa kan ha ett ansvar för att gottgöra den. Den som har dragit nytta av någon annans orätta handlande – även om det skett ofrivilligt – kan ha ett ansvar.
Slutligen behöver frågan om principalansvar nämnas. Principalansvar kan kortfattat beskrivas som en arbetsgivares ansvar för skador orsakade av arbetstagare. I kommissionens kartläggning har det framkommit att särskilt barn har farit illa på arbetsstugor eller i skolan där ansvaret för missgärningar kan anses vila på de ansvariga för institutionen.
Assimileringspolitiken var sanktionerad av staten och de kränkningar och övergrepp som människor upplevde var en direkt eller indirekt följd av assimileringspolitiken. Oaktat hur det förhåller sig med ansvarsfrågan är det klarlagt att assimileringspolitiken har lett till en skada för den förfördelade parten. Det handlar bl.a. om att språket skambelagts och i flera fall gått förlorat, förlust av kulturella näringar samt upplevelser av rasbiologiska undersökningar. Konsekvenserna av detta lever vidare än i dag och innebär bl.a. att minoriteten inte har haft och än i dag i praktiken inte har lika rättigheter och möjligheter som befolkningen i övrigt. För att en försoningsprocess överhuvudtaget ska vara möjlig behöver bestående missförhållanden åtgärdas.
Det som framkommit gällande statens och Svenska kyrkans agerande och oförmåga eller underlåtenhet att skydda enskilda – särskilt barn – skulle med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänskliga rättigheter som framgår av bl.a. regeringsformen och Sveriges internationella åtaganden, såsom konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) och Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Staten kan inte anses vara juridiskt ansvarig för kränkningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folkrättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter hade trätt i kraft. Däremot har staten, utifrån utgångspunkten att staten har ett ansvar för att komma till rätta med bestående orättvisor som lever vidare i dag, ett moraliskt ansvar för assimileringspolitikens konsekvenser och att reparera den skada som uppstått. Därutöver har staten ett rättsligt ansvar att i dag vidta åtgärder som främjar minoritetens kultur och identitet (se nästa avsnitt).
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
122
Svenska kyrkan var fram till 2000 en del av staten och ansvarade bland annat för utbildningsfrågor. Som trossamfund och myndighetsutövare hade Svenska kyrkan en ledande roll i verksamhet som riktades mot minoriteten.
Sammanfattningsvis bör staten ta ansvar för de historiska kränkningarna och övergreppen som minoriteten utsatts för. Kommissionen utvecklar sin bedömning i ansvarsfrågan i kapitel 12.
1.6.3 Staten har en skyldighet i dag att främja förutsättningarna för minoritetens kultur och identitet
Sverige är skyldigt både genom nationell rätt och folkrätt att vidta nödvändiga åtgärder för bevarandet av minoritetens språk och kultur. En minoritets rätt till sin kultur och identitet kommer till uttryck i regeringsformens bestämmelse om att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.
Oförmågan eller underlåtenheten att skydda minoritetens kultur och språk strider mot regeringsformens 2 § och mot 4 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk om att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska enligt samma bestämmelse även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska särskilt främjas. Vidare har det allmänna enligt 8 § språklagen (2009:600) ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.
Sverige är även folkrättsligt skyldigt att främja minoritetens kultur och språk. Enligt ramkonventionens artikel 4 har Sverige åtagit sig att främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och majoritetsbefolkningen inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet. Enlig ramkonventionens artikel 5 punkt 1 har Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en inhemsk minoritet ska ges möjlighet att bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. Vidare ska konventionsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel avhålla sig från åtgärder som syftar till assimilering av personer som tillhör natio-
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
123
nella minoriteter mot deras vilja och skydda personer från varje åtgärd som syftar till sådan assimilering. Enligt språkstadgan ska staten vidta åtgärder för att främja minoritetsspråken, samt underlätta och uppmuntra till användning av dessa (artikel 7).
Sammanfattningsvis är Sverige skyldigt enligt både nationell rätt och folkrätt att främja förutsättningarna för minoriteten att behålla sin kultur och sin identitet i form av språk, traditioner och kulturarv.
1.6.4 Kommissionens syn på sanning och försoning
I kommissionens delbetänkande Ko ihmisarvoa mitathiin/Då män-
niskovärdet mättes (SOU 2022:32) diskuteras begreppen sanning och
försoning i avsnitt 1.3. Kommissionen avser inte att upprepa det som skrivs där utan hänvisar till avsnittet. Kommissionen utvecklar nedan sin syn på sanning och försoning i förhållande till den kartläggning kommissionen gjort.
För att försoning ska vara möjlig krävs en korrekt, sammanhängande och allsidig redogörelse för händelser, erfarenheter och upplevelser. Förutom rent historiska händelser handlar det om erfarenheter och upplevelser av betydelse för minoriteten, både på individuell och kollektiv nivå. Utifrån den utgångspunkten har kommissionens ambition varit att beskriva – de faktiska historiska händelserna och hur dessa påverkat mino-
riteten, – de olika erfarenheter och upplevelser som finns inom minoriteten
och hur dessa påverkat minoriteten.
Historiska händelser redovisas främst utifrån den kunskap kommissionen har fått från de forskningsrapporter som kommissionen beställt. Det handlar om en redovisning av historiska händelser som kan verifieras utifrån skriftliga källor.
De olika erfarenheter och uppfattningar som finns inom minoriteten redovisas med utgångspunkt i intervjumaterialet. Materialet visar på ett mönster i assimileringspolitiken vad gäller till exempel förlust av språk och rätt till naturresurser samt bristande möjligheter till inflytande till följd av att minoritetens organisationer saknar tillgång till forum för dialog och tillräckliga ekonomiska medel. Samtidigt är det viktigt att nämna att erfarenheter och upplevelser kan
Uppdraget och dess genomförande SOU 2023:68
124
skilja sig åt mellan personer inom minoriteten. Det finns exempelvis personer med både negativa och positiva upplevelser av försvenskningspolitiken.
För att göra en så informerad sanningsenlig beskrivning som möjligt har kommissionen använt sig av olika källor. Kommissionen har ofta diskuterat relationen mellan dessa källor och reflekterat kring exempelvis olika tidsepoker, kopplingar mellan händelser, hur historiska händelser påverkat nutiden och de metodfrågor som intervjuinsamlingen gett upphov till (se kapitel 5).
1.6.5 Utgångspunkter för en upprättelse- och försoningsprocess
Regeringen har i direktiven slagit fast att den svenska assimileringspolitiken har drabbat minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. Ett erkännande av minoritetens och de enskildas lidande utgör en utgångspunkt för upprättelseprocessen.
Upprättelseprocesser innehåller vanligtvis16 följande delar: – Sanningssökande och dokumentation. – Erkännande och ursäkt. – Kompensation, ekonomisk eller av annat slag. – Åtgärder för att förhindra upprepning.
Ambitionen om upprättelse och försoning berör många relationer, exempelvis den mellan minoriteten och majoritetssamhället och mellan olika grupper inom minoriteten. Att uppnå upprättelse, och förhoppningsvis så småningom försoning, kan innebära att relationen mellan exempelvis de som utsatts och de ansvariga aktörerna, eller mellan olika minoritetsgrupper, omvärderas och utvecklas under processen. En sådan omvärdering kan till exempel innebära inslag av konflikt och avståndstagande, liksom fördjupade insikter, acceptans och återuppbyggnad av tillit. En upprättelseprocess behöver ges tid och utrymme för dialog mellan de inblandade och inom den grupp
16 SOU 2011:9 Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga
försummelser i samhällsvården, s. 49.
SOU 2023:68 Uppdraget och dess genomförande
125
som varit utsatt. Kommissionen gör bedömningen att den fördjupade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationer kan ske först efter att kommissionen lämnat sitt slutbetänkande. Kommissionens kartläggning och granskning kan därför närmast beskrivas som starten på en längre process.
Kommissionens arbete med att påbörja en upprättelseprocess bör även ses som del av en internationell trend av att stater tar ansvar för historiskt agerande. Liknande processer har tidigare genomförts i andra länder, vilket behandlas närmare i kapitel 3. I kapitel 13 redogör kommissionen närmare för sin bedömning av förutsättningar för en upprättelse och försoningsprocess.
127
2 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
2.1 Förenta nationerna (FN)
Det internationella ramverket för skyddet av de mänskliga rättigheterna tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Den följdes år 1966 av två internationella konventioner: konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionerna är juridiskt bindande för de stater som tillträtt dem – däribland Sverige. Därefter har det inom FN utvecklats ett antal internationella konventioner till skydd för utsatta individer på områden inom vilka det visat sig finnas ett särskilt skyddsbehov.
Sverige har anslutit sig till en majoritet av de centrala FN-konventionerna om mänskliga rättigheter och rapporterar regelbundet till relevanta FN-mekanismer om det nationella arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, bl.a. till de olika konventionernas särskilda kommittéer.
I artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter anges att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Bestämmelsen innebär dels ett förbud mot diskriminering, dels en skyldighet för stater att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart.
I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) finns även särskilda bestämmelser om minoriteter och språk. I artikel 30 anges att i stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning, ska ett barn som tillhör en sådan grupp inte förvägras rätten att tillsam-
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
128
mans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag.
I UNESCO-konventionen mot diskriminering i utbildning från 1960 erkänns rätten för medlemmar av nationella minoriteter att bedriva egen undervisningsverksamhet, inklusive att upprätthålla skolor samt, beroende på varje stats undervisningspolitik, att använda sig av eller undervisa i deras eget språk.
FN:s generalförsamling antog 1992 en deklaration om minoriteters rättigheter som inte är juridiskt bindande, men som däremot kan vara vägledande för medlemsstaterna. Enligt deklarationen ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att personer som tillhör minoriteter ska kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna ska vidare skapa förutsättningar för personer som tillhör minoriteter att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter ska ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet.
Agenda 2030
FN:s generalförsamling antog den 25 september 2015 resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling. Agendan innebär att alla medlemsländer i FN förbundit sig att arbeta för att uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar värld till år 2030. Agendan innehåller 17 mål och 169 delmål som i Sverige kallas de globala målen. Dessa ersätter de tidigare milleniemålen, men är mer omfattande. Till skillnad från milleniemålen, som i praktiken blev relevanta enbart för låg- och medelinkomstländer, är målen i Agenda 2030 universella och ska tillämpas i alla länder som gemensamt bär ett ansvar för dess genomförande. De är också integrerade och odelbara.
Agenda 2030 tydliggör att hållbar utveckling är avgörande för en gemensam framtid och att alla tre dimensionerna av hållbar utveckling, den ekonomiska, den miljömässiga och den sociala, måste samverka. Agendan underlättar och stödjer ett sektorsövergripande arbete på alla nivåer i samhället vilket är en förutsättning för en hållbar utveckling.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
129
De nationella minoriteternas rättigheter har direkt koppling till flera mål och delmål i agendan, bl.a. mål tre om god hälsa och välbefinnande, mål fyra om god utbildning för alla och mål tio om minskad ojämlikhet. Att säkerställa efterlevnaden av de nationella minoriteternas rättigheter är ett led i processen för att uppfylla de globala målen och i förlängningen att genomföra Agenda 2030.
2.2 Europarådet
Europarådet bildades efter andra världskriget för att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Inom ramen för organisationen har två konventioner utarbetats till skydd för minoriteter och deras språk. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter trädde i kraft den 1 februari 1998.1Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk trädde i kraft den 1 mars.2 Både konventionerna ratificerades av Sverige år 2000.
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är sedan 1995 svensk lag. I artikel 14 anges att åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i konventionen ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Inom Europarådet finns Europadomstolen för mänskliga rättigheter som i vissa fall kan pröva klagomål från enskilda gällande kränkningar av Europakonventionen.
2.2.1 Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
I samband med att Sverige ratificerade ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter angavs att de nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Konventionen syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som enskilda personer som tillhör nationella minoriteter.
1 Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, SÖ 2000:2. 2 Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, SÖ 2000:3.
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
130
Konventionen innehåller bestämmelser som garanterar nationella minoriteter en rad mänskliga rättigheter och grundläggande friheter: bl.a. skydd från diskriminering, fientlighet och våld, mötes-, förenings-, yttrande-, tanke-, samvets- och religionsfrihet samt åsikts- och yttrandefrihet på det egna språket. Staterna som tillträtt konventionen åtar sig vidare att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt.
Sveriges genomförande av ramkonventionen har kritiserats
Europarådet har tillsatt en rådgivande kommitté som övervakar att ramkonventionen följs. De stater som har ratificerat ramkonventionen är skyldiga att vart femte år rapportera om genomförandet av den.
Kommittén har i den senaste avslutade granskningen från september 2018 rekommenderat att Sverige omedelbart bör vidta bl.a. följande åtgärder: – Stärka tillämpningen på lokal nivå av lagen om nationella mino-
riteter och nationella minoritetsspråk; ändra lagstiftningen i de fall där den föreskriver ett alltför stort utrymme för skönsmässig bedömning; införa ett effektivt rättsmedel i händelse av bristande efterlevnad av lagen. – Öka tillgängligheten till undervisning i och på minoritetsspråk, i
synnerhet genom att göra minoritetsspråksläraryrket attraktivare; i nära samarbete med minoritetsföreträdare utarbeta en vittomfattande policy för nationella minoritetsspråk i förskoleutbildningen och motsvarande förskollärarutbildning.
Kommittén rekommenderar att Sverige därutöver vidtar bl.a. följande åtgärder: – Säkerställa att den rättsliga och institutionella ramen ger personer
som tillhör minoriteter tillräckligt skydd mot diskriminering och att Diskrimineringsombudsmannen fortsätter att ha bekämpning av diskriminering av personer som tillhör minoriteter högt på dagordningen.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
131
– I samarbete med minoritetsföreträdare ta fram och tillämpa ade-
kvata metoder för insamling av disaggregerade och anonyma data om situationen för personer som tillhör nationella minoriteter, med iakttagande av såväl internationella skyldigheter avseende skydd av personuppgifter som principen om frivillig och fri självidentifikation. – Fortsätta satsningar på att främja nationella minoritetsspråk ge-
nom digitala medier samtidigt som man beaktar det fortsatta behovet av traditionella medier; involvera minoritetsföreträdare i framtagandet av sändningstillståndet för nästa tillståndsperiod. – Vidta kraftfulla åtgärder så att äldre som tillhör nationella minori-
teter kan få vård och omsorg på sitt minoritetsspråk. – Säkerställa att läroböcker och andra läromedel samt program- och
kursplanerna (university curricula) för lärarutbildningen innehåller relevant och aktuell information om nationella minoriteter så att kraven om detta i den nationella läroplanen uppfylls. – Stödja digitala resurser för undervisning på och i minoritetsspråk,
i synnerhet på de mindre använda minoritetsspråken och varieteter av dessa.3
Kritik inom ramen för den pågående granskningen
Sverige lämnade in sin senaste rapport angående efterlevnaden av ramkonventionen i juni 2021. Den rådgivande kommittén gjorde ett s.k. landbesök i Sverige i mars 2023 i syfte att inhämta ytterligare information. STR-T har skickat in en s.k. skuggrapport till den rådgivande kommittén med synpunkter på Sveriges efterlevnad av konventionen.
I rapporten framkommer följande: Språkfrågan är viktig men STR-T är kritisk till att minoritetens kultur och historia inte ges utrymme i olika sammanhang där minoriteten inkluderas. Exkluderingen, osynliggörandet och förminskningen av minoriteten och dess angelägenheter ter sig alltmer systematisk. Statens exkludering av minoriteten i viktiga frågor och den icke likvärdiga behandlingen av
3 Resolution CM/ResCMN(2018)9 on the implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden. https://search.coe.int/cm/Pages/result_details.aspx?ObjectId=09000016808d5a35.
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
132
minoriteter stärker motsättningar som staten en gång skapat genom sin beblandning i folkgruppernas liv och leverne. Det återstår arbete inom äldreomsorg, språk och utbildning för att meänkieli ska ha förutsättningar att leva. Den kritiserade utbildningskedjan är fortfarande mycket bristfällig och uppföljning saknas, vilket gör det enkelt för huvudmän att inte efterleva lagen. Slutligen uttrycker STR-T stor oro för minoritetens framtid och meänkielis överlevnad.4
2.2.2 Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
Huvudsyftet med språkstadgan är att skydda Europas kulturella mångfald. Språkstadgan bygger på insikten att det finns ett stort antal minoriteter som lever i Europa och att vissa av dessa minoriteters språk hotas att försvinna. Varje stat väljer vilka nationella minoritetsspråk som ska skyddas under språkstadgan och nivån på detta skydd. Staten ska dessutom peka ut inom vilket eller vilka geografiska områden förstärkt skydd ska ges.
Enligt språkstadgan krävs det att ett landsdels- eller minoritetsspråk ska ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket ska skilja sig från det officiella språket. Vidare ska språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande. Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen. Om ett språk inte uppfyller kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddsnivån lägre och mer allmänt hållen. De olika skyddsnivåerna beskrivs närmare i olika delar av konventionen. Del I innehåller en rad inledande bestämmelser. Del II innehåller generella mål och principer som gäller alla de språk en stat har erkänt. I del III beskrivs det förstärkta skyddet som går längre än grundskyddet.
Finska, meänkieli och samiska uppfyller kravet på historisk geografisk anknytning och omfattas därmed av skyddet enligt del III inom ett visst angivet område. Det innebär att talare av finska, meänkieli och samiska har särskilt starka rättigheter i vissa delar av Sverige.
4 Allvarlig negligering, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaisets kommentarer
gällande Sveriges femte rapport till Europarådet, skuggrapport, 2023-03-18.
Komm2023/00072/Ku 2020:01-85.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
133
Rättigheterna handlar bland annat om tillgång till utbildning, massmedier och samhällsservice på sitt språk. Jiddisch och romani chib är territoriellt obundna språk i Sverige. För dessa språk gäller skydd enligt del II i konventionen, som handlar om att främja språkens användning i landet men som inte är lika detaljerade.
Sveriges genomförande av språkstadgan har kritiserats
Europarådet har tillsatt en expertkommitté som övervakar att staterna skyddar och respekterar rättigheterna i språkstadgan. De stater som har ratificerat stadgan är skyldiga att vart tredje år rapportera om genomförandet av dess artiklar.
Expertkommittén rekommenderar i sin senaste granskning av Sverige att särskilt följande rekommendationer prioriteras:
1. Att inkludera språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.
2. Att se till att modersmålsundervisningen uppfyller de krav som anges i konventionen och erbjuder en adekvat språkundervisning som gör att eleverna kan uppnå fullt utvecklad kompetens i de berörda språken.
3. Att öka utbudet av tvåspråkig undervisning för finska och samiska, och se till att tvåspråkig undervisning erbjuds även för meänkieli.
4. Att se till att undervisning i förskolan, eller en avsevärd del av undervisningen i förskolan, är på samiska, finska och meänkieli, i alla relevanta kommuner.
5. Att utveckla ett lärarutbildningssystem som utgår från såväl de minoritetsspråkstalandes behov som situationen för respektive språk.
Sverige ska senast den 1 december 2023 informera Europarådets expertkommitté om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rekommendationerna.5
5 Recommendation CM/RecChL(2023)2 of the Committee of Ministers on the application of the
European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden. Adopted by the Committee
of Ministers on 19 April 2023. https://search.coe.int/cm/pages/result_details.aspx?objectid=0900001680aaf818.
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter SOU 2023:68
134
2.3 Nationell reglering om nationella minoriteter och minoritetsspråk
Regeringsformen (1 kap. 2 §) föreskriver att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Nu gällande lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft 1 januari 2010. Lagen innehåller bestämmelser om nationella minoriteter, nationella minoritetsspråk, förvaltningsområden och rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt bestämmelser om förskola och äldreomsorg.
Samtliga kommuner och andra myndigheter är skyldiga att informera minoriteterna om deras rättigheter. De är också skyldiga att skydda och främja minoriteternas språk och kultur. Särskilt viktigt är barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur. Dessutom är kommuner och andra myndigheter skyldiga att ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem.
I förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på minoritetsspråken. De personer som vill använda sitt minoritetsspråk i kontakten med kommuner och andra myndigheter har rätt att göra detta både muntligt och skriftligt. Även den som är part eller ställföreträdande part i ett mål eller ärende i domstol har rätt att använda minoritetsspråket i domstol.
Den 1 januari 2019 trädde ändringar i lagen i kraft som innebär att rättigheter och skyldigheter stärktes ytterligare. Lagändringen innebär bl.a. ett förstärkt skydd för samiska, finska och meänkieli inom förvaltningsområdena. Kommunerna och regionerna är t.ex. skyldiga att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och dessa ska på begäran kunna lämnas ut till den myndighet som har uppföljningsansvar för lagen. Rätten till service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska, meänkieli respektive samiska har också stärkts.6 Den 1 mars 2022 trädde en ändring till lagen i kraft som innebär att förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med minoriteterna i sådana frågor.7
6 SFS 2018:1367. 7 SFS 2022:68.
SOU 2023:68 Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
135
2.4 Regeringens politik för de nationella minoriteterna
Regeringens mål för politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.8 Effekterna av de minoritetspolitiska målen följs upp inom tre delområden: – diskriminering och utsatthet, – inflytande och delaktighet, och – språk och kulturell identitet.9
Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitikens utveckling årligen. I deras senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 konstateras att regeringens mål långt ifrån är uppnått. Den övergripande bilden vad gäller kommuners och regioners arbete inom det minoritetspolitiska området är att det inte har skett några tydliga framsteg sedan 2019.10
8Prop. 2008/09:1Budgetpropositionen för 2009, utg.omr. 1. 9Prop. 2008/09:158Från erkännande till egenmakt. Regeringens strategi för de nationella mino-
riteterna.
10
Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022. Länssty-
relsen Stockholm, rapport 2023:11.
137
3 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset var den första kommission av detta slag som tillsatts i Sverige. I kommissionens uppdrag ingick att följa arbetet i Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar samt motsvarande arbete i Finland, och i andra länder. I denna del beskrivs uppdraget och arbetet i Norges och Finlands kommissioner samt uppdraget och arbetet i Kanadas och Grönlands sannings- och försoningskommissioner. Även relevanta svenska exempel på arbete för upprättelse och försoning beskrivs nedan.
Mot bakgrund av arbetet i ovannämnda sannings- och försoningskommissioner och relevanta svenska exempel sammanfattas slutligen de lärdomar som kan dras angående förutsättningarna för arbetet i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
3.1 Sannings- och försoningskommission som verktyg
En sannings- och försoningskommission är ett självständigt organ som granskar historiska händelser och söker sanningen om vad som verkligen hänt, ofta under en specifik tidsperiod och i förhållande till utpekade parter. Det handlar ofta om att kartlägga omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller andra övergrepp som staten eller andra aktörer i maktposition har begått. Något som också ofta betonas är att sanningskommissioner förväntas genomföra en oberoende granskning av det som hänt.
En sannings- och försoningskommission har i de flesta fall till uppgift att beskriva vad som skett och att identifiera aktörer som varit ansvariga för, eller bidragit till, att det kunnat ske. Den samlar
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
138
in uppgifter om det som hänt genom att lyssna på personer som varit utsatta eller delaktiga och genom att granska dokument och arkiv. Genom att synliggöra dessa händelser kan personer som varit utsatta få upprättelse. Det kan bidra till försoning och läkande, och att konflikter på sikt minskar.
En närliggande term är vitbok. Vitbok har använts i många olika sammanhang men främst som benämning för dokumentation i relation till skuld- och ansvarsfrågor. Som exempel kan de vitböcker som svenska Utrikesdepartementet publicerade för att dokumentera Sveriges agerande under andra världskriget nämnas. Skillnaden mellan begreppen är att en sanningskommission även har ett kompensatoriskt och framåtsträvande syfte, medan en vitbok ofta stannar vid en granskning av vad som hänt.
En sannings- och försoningskommission ska tillhandahålla möjligheter för dem som utsatts för övergrepp att få upprättelse, återställa deras rätt till sanning samt främja samhällsförändringar som förhindrar en upprepning.1
Andra begrepp som brukar användas i sammanhanget är bl.a. reparativ rättvisa (restorative justice), gottgörelsepolitik (reparations politics) och övergångsrättvisa (transitional justice). Begreppet övergångsrättvisa är en samlingsterm för de processer och mekanismer som ingår i ett samhälles agerande för att hantera konsekvenserna av att allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter skett. Övergångsrättvisa handlar om offren, deras rättigheter och värdighet. Den syftar till ansvarsutkrävande, erkännande och gottgörelse, exempelvis i form av skadestånd, för dem som utsatts för kränkningar och övergrepp. Detta kan behöva ske via kanaler och processer som ligger utanför det ordinarie rättssystemet. Genom rättsliga processer, politiska reformer eller andra åtgärder är målet att förhindra att något liknande sker igen.2
För att uppnå upprättelse är en viktig komponent att det fastställs vem som varit ansvarig.3 I vilken mån och i vilken form ansvarsutkrävande ska ske är centrala frågor i en diskussion om övergångs-
1 Se bl.a. Arvidsson 2018, Sanningskommission på svenska: Riksdagsdebatt om upprättelse och an-
svarsutkrävande för historiska orättvisor i Mänskliga rättigheter i samhället, Arvidsson, Halldenius
och Sturfelt (red.). 2 ICJT (International Center for Transitional Justice) 2013, What Is Transitional Justice? https://www.ictj.org/what-transitional-justice. 3 ICJT 2013, Truth Seeking – Elements of Creating an Effective Truth Commission, s. 3.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
139
rättvisa. Ibland har amnesti erbjudits i utbyte mot att förövarna ger vittnesmål. Ibland har det krävts någon form av botgöring.
Sannings- och försoningskommissioner i andra länder har ofta tillsatts efter kolonialisering, folkmord, statsorganiserad terror och inbördeskrig, och då varit en del i en större process av övergångsrättvisa. Kommissionerna har i flera fall varit del av omfattande och långsiktiga samhällsförändringar, för att till exempel skapa fred eller att etablera rättssäkerhet och fungerande, demokratiska institutioner. Genom att klarlägga skeenden och motiv bakom konflikter har målet varit att olika grupper ska kunna fortsätta leva tillsammans efter motsättningarna.
Under senare år har sannings- och försoningskommissioner också inrättats i västerländska länder som redan är demokratier. Både syfte, direktiv och process för dessa kommissioner skiljer sig från de kommissioner som tillsatts i tidigare konfliktområden. Mandatet är ofta mer begränsat, till exempel till att arbeta med kartläggning av historiska skeenden i syfte att bidra till upprättelse för en specifik minoritet. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset ingår i denna senare kategori av sanningskommissioner. Detsamma gäller för de norska och finska kommissionerna som beskrivs nedan, liksom för den kanadensiska och grönländska som beskrivs i avsnitt 3.5. Även de vitböcker om förtryck av romer och samer, samt utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården som refereras i avsnitt 3.6, hör således dit.
3.2 Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar
3.2.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag
Under 2018 beslutade Norges Storting om en sannings- och försoningskommission för att granska statens förnorskningspolitik samt statens kränkningar av samer, kväner och norgefinnar. Sedan det ursprungliga direktivet skrevs har uppdraget utvidgats till att även omfatta en kartläggning av den norska statens behandling av skogsfinnar.
De senaste 30 åren har det vidtagits åtgärder för att råda bot på de allvarliga negativa konsekvenser som norska myndigheters förnorskningspolitik har fått för de nämnda minoriteterna. Den norska statens ansvar för att säkra samernas rätt att utveckla sin kultur, sitt
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
140
språk och sin gemenskap regleras i den norska grundlagen sedan 1988. År 1989 inrättades det norska Sametinget och ett år senare, 1990, ratificerade Norge som första land i världen ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder (ILO 169). Den s.k. Finnmarksloven, en lag som syftar till att förvalta Finnmarkens naturresurser på ett balanserat och hållbart sätt, trädde i kraft 2005. Norska staten har också bett om ursäkt för den tidigare förda politiken gentemot samerna. När Norge ratificerade Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk år 1999, fick kväner och norgefinnar ställning som nationella minoriteter i Norge. Kvänska blev erkänt som nationellt minoritetsspråk i Norge 2005.
De oförrätter som samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar har blivit utsatta för påverkar fortfarande förhållandet mellan dessa grupper och majoritetsbefolkningen. Under en längre tid, framför allt från och med 2010-talet, växte det bland minoriteterna fram en frustration över det glapp man upplevde fanns mellan de formella rättigheterna som den norska staten förbundit sig till och bristen på implementering i praxis.4 Begäran om en offentlig kommission med uppdrag att granska förnorskningspolitiken och dess konsekvenser lades fram av norska Sametinget första gången 2014.5
3.2.2 Kommissionens uppdrag och arbete
Kommissionen, vars officiella namn var Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner avslutade sitt arbete den 1 juni 2023. Kommissionens uppdrag sammanfattades i följande punkter: – Kommissionen skulle göra en historisk kartläggning som beskrev
norska myndigheters politik och verksamhet gentemot samer och kväner/norskfinnar lokalt, regionalt och nationellt.
4 Johnsen 2021, Negotiating the meaning of TRC in the Norwegian context, s. 24 i (red.) Guðmarsdóttir, Sigríður, et al. Trading Justice for Peace? Reframing reconciliation in TRC pro-
cesses in South Africa, Canada and Nordic countries.
5 Mandat för Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner, https://www.stortinget.no/no/Stortinget-ogdemokratiet/Organene/sannhets--og-forsoningskommisjonen/sannhets--ogforsoningskommisjonens-mandat/.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
141
– Konsekvenserna av förnorskningspolitiken skulle undersökas.
Kommissionen skulle ta reda på hur förnorskningspolitiken har påverkat majoritetsbefolkningens syn på samer och kväner/norskfinnar samt undersöka politikens effekter fram till i dag. – Kommissionen skulle föreslå åtgärder som bidrar till försoning.
Syftet med granskningen var att lägga en grund för ett erkännande av samers, kväners, norgefinnars och skogsfinnars erfarenheter av norska myndigheters assimilerings- och förnorskningspolitik och de konsekvenser som dessa erfarenheter har lett till både på grupp- och individnivå. Avsikten var också att sprida kunskap om myndigheternas och den norska statens behandling av minoriteterna och minoriteternas kultur. Huvudmålsättningen var att kommissionen genom detta skulle lägga grunden för en fortsatt försoning mellan majoritetsbefolkningen och samer, kväner, norgefinnar respektive skogsfinnar.
Den norska kommissionen, liksom den svenska, uppmuntrades att ha ett nordiskt perspektiv och att ha regelbunden kontakt med kollegor i de andra nordiska länderna.
Kartläggning av förnorskningspolitiken och dess konsekvenser
Den viktigaste delen av den norska kommissionens arbete var att undersöka den politik som norska myndigheter bedrev gentemot samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar, lokalt, regionalt och nationellt, från 1800-talet fram till i dag. Kommissionen hade i uppdrag att undersöka och dokumentera ideologin bakom de åtgärder som vidtogs, samt vilka konsekvenser åtgärderna fick. Skolväsendets roll, liksom andra religiösa, akademiska, kulturella eller sociala institutioners och organisationers verksamhet, ingick.
Det ansågs viktigt att belysa skillnader mellan och inom de olika grupperna eftersom den politik som genomfördes inte var likadan gentemot de olika minoriteterna. Tidigare forskning visar exempelvis att den norska staten definierade kväner, norgefinnar och samiska grupper som gränsminoriteter, bl.a. av säkerhetspolitiska skäl, och utsatte dem för mer repressiva åtgärder än andra minoriteter. I kartläggningen ingick också frågan om hur förnorskningspolitiken påverkat majoritetsbefolkningens uppfattning om minoriteterna, samt om det funnits några skillnader mellan hur män och kvinnor behandlades.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
142
Slutligen skulle kommissionen undersöka förekomsten av hat, diskriminering och andra konsekvenser av förnorskningspolitiken för dagens samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar. Detta skulle främst ske rörande minoriteternas utövande av språk och kultur men också utifrån andra materiella, sociala, hälsomässiga och identitetsmässiga perspektiv.
Kommissionen uppmuntrades även att bidra till att följeforskning kunde genomföras och att den kunskap som kommissionen tog fram spreds till allmänheten. Det gjordes exempelvis inom ramen för projektet Trucom – Expectations, Truth and Reconcilliation in a Democratic Welfare State – som genomförs under åren 2020–2024 vid Norges arktiska universitet.6 Projektet har granskat den norska kommissionens arbete och effekter. Det etablerades också ett forskningsnätverk (ReconTrans) bestående av forskare från Sydafrika, Kanada och Norge som under 2018–2023 arbetat med jämförande studier av sannings- och försoningsprocesser i dessa länder. Boken
Trading Justice for Peace gavs ut av nätverket 2021.7
Organisering av kommissionens arbete
Norges kommission var en arbetande kommission, vilket innebar att ledamöterna arbetade aktivt. Några ledamöter var med på öppna möten och genomförde intervjuer medan andra ledamöter arbetade med slutrapporten.
Sekretariatet hade sin arbetsplats på Handelshögskolan i Tromsö. Arbetet i sekretariatet bestod av intervjuarbete men också efterföljande arbete, till exempel dokumentation av intervjuer, upprättande av avtal med intervjupersoner och analys av material. Sekretariatet tog också emot insänt material för analys och arkivering. Arkivering av insänt material gjordes också digitalt för att alla ledamöter skulle ha tillgång till det. Sekretariatet hade två praktikanter som ansvarade för transkribering av intervjuerna.
6 Läs mer om projektet Trucom – Expectations, Truth and Reconcilliation in a Democratic Welfare State på följande länk: https://uit.no/project/trucom_no. 7 Guðmarsdóttir, Regan och Solomons 2021, Trading Justice for Peace – Reframing Reconcilia-
tion in TRC Processes in South Africa, Canada and Nordic Countries, s. 6.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
143
Metod för insamlande av personliga berättelser
Kommissionen arbetade med två typer av möten: stora öppna möten och mindre kaffemöten. Vid de stora mötena kunde enskilda hålla kortare anföranden om oförrätter som har skett och hur dessa skulle kunna gottgöras. Mötena spelades in och live-sändes på kommissionens Youtube-kanal i den mån det var tekniskt möjligt. Det var både ett sätt att tillgängliggöra mötena för de som inte kunde vara där och ett sätt att dokumentera berättelser. Kommissionen eftersträvade att samarbeta med lokala aktörer, till exempel arrangerades möten tillsammans med kommunen.
Enskilda intervjuer gjordes både av sekretariatet och ledamöterna i samband med de större mötena och vid kaffemöten. Kommissionen ingick även avtal med ett antal olika organisationer för att göra intervjuer (bl.a. Arran lulesamisk senter).
Medieuppmärksamhet inför de stora mötena kunde innebära både för- och nackdelar. Å ena sidan var synliggörandet något kommissionen eftersträvade, men å andra sidan kunde medieuppmärksamheten ibland avskräcka människor från att medverka.
Det krävdes omfattande administrativa förberedelser inför mötena, bl.a. gjorde kommissionen lokal efterforskning om ortens historia.
Konsekvenser av förnorskningspolitiken
Kommissionen slår i sin slutrapport fast att förnorskningspolitiken har lett till allvarliga konsekvenser för samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar. Samisk, kvänsk och skogsfinsk kultur har nedvärderats historiskt, vilket medfört en språk- och kulturförlust, men även en kunskapsbrist om dessa grupper i befolkningen. Förnorskningsprocessen har, tillsammans med andra samhällsförändringar, dessutom lett till att minoriteternas traditionella näringar har blivit hårt pressade.
Även efter det att förnorskningspolitiken avvecklats fortlever attityderna och strukturerna som assimileringspolitiken skapat. Ett exempel på konsekvenser när det gäller språkförlusten är att flera samiska språk är allvarligt hotade. För skogsfinnar är språkskiftet redan genomfört, eftersom det inte längre finns skogsfinnar som lärt sig språket från sina föräldrar.
Många barn får inte undervisning i sitt minoritetsspråk i skolan eftersom det saknas lärare som kan undervisa på samiska och kvänska.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
144
Språkförlusten har medfört att minoriteternas kultur i liten grad överförs till nästa generation.
När det gäller de traditionella näringarna, t.ex. rennäring och fiske, har de samiska rättigheterna trängts undan av andra intressen i de samiska områdena.
När det gäller kunskap om minoriteterna i det norska samhället är den fortfarande låg trots att kännedom om samiska språk, kultur och traditioner utgjort en integrerad del av de nationella läroplanerna i många år.
Utöver minoriteternas språk- och kulturförlust är en konsekvens av assimileringspolitiken att den norska befolkningen gått miste om den rikedom minoriteternas språk och kultur kan bidra med.
Förslag till åtgärder för försoning
De åtgärder som den norska kommissionen har föreslagit syftar till att skapa större jämlikhet mellan majoritets- och minoritetsbefolkningen. Enligt uppdraget kan det t.ex. handla om åtgärder för att fortsätta främja de samiska, kvänska och finska språken och kulturerna eller för att informera och sprida kunskap om förnorskningspolitiken och dess effekter.
De förslag kommissionen lade fram rör områdena kunskap och kunskapsförmedling, språk, kultur, förebyggande av konflikter och implementering av regelverk.
Inom området kunskap och kunskapsförmedling föreslås bl.a. att: – ett nationellt kunskapscenter om förnorskningspolitik och orätt-
visa, med ansvar for forskning, dokumentation, kunskapsförmedling och försoningsarbete, inrättas, samt att – kunskapsspridningen om förnorskningspolitiken och dess konse-
kvenser stärks i grundskolan, gymnasieskolan samt på högskolor och universitet.
Inom området språk föreslås bl.a. att: – en nationell satsning på kontinuerlig språkutbildning för kvänska
och samiska språk genomförs, från förskola till vuxenutbildning, samt att
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
145
– det tas fram en handlingsplan för kvänska för att öka antalet språk-
användare, så att kvänskan på sikt kan lyftas från del II till del III i den europeiska språkstadgan.
Inom området kultur föreslås bl.a. att: – de ekonomiska ramarna för samiska, kvänska och skogfinska turist-
näringar och institutioner stärks, samt – en omfattande och långsiktig nationell satsning på samisk, kvänsk,
norskfinsk och skogsfinsk kultur genomförs som ett led i försoningsarbetet.
Inom området förebyggande av konflikter föreslås bl.a. att: – en utredning genomförs om inrättandet av ett permanent rådgiv-
ande organ för regeringen i frågor som rör nationella minoriteter, inklusive former för medbestämmande, – en kartläggning av egendoms- och nyttjanderätter i områdena
utanför Finnmárku/Finnmark/Finmarkku genomförs i enlighet med internationell rätt. Detta ska innefatta rätt till renbete utanför dagens renskötseldistrikt och nationella minoriteters nyttjanderätt genom hävd.
Inom området implementering av regelverk föreslås bl.a. att: – en översyn av bristande genomförande av beslut på det minori-
tetspolitiska området inleds som ett led i Stortingets styrning av förvaltningen, – myndigheterna uppmanas att stärka utbildningen för offentligt
anställda om samer, kväner och skogsfinnar och deras rättigheter.
3.3 Finlands sannings- och försoningskommission för samer
3.3.1 Bakgrund till kommissionens uppdrag
Finland var ett av de första länderna att underteckna den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk 1992. Finland ratificerade även Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minori-
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
146
teter 1998. Samerna erkändes som urfolk i Finland 1999 och deras rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur är inskriven i grundlagen. Sametinget grundades 1996.
I oktober 2021 tillsatte den finländska regeringen, i nära samarbete med sametinget och skolternas8 byastämma, Sannings- och försoningskommissionen för samer.9 I juni 2022 pausades arbetet till följd av att två av kommissionens fem medlemmar samt kommissionens generalsekreterare avgick, eftersom de ansåg att det saknades förutsättningar för att uppdraget skulle kunna uppfyllas. Kritik riktades bl.a. mot regeringens hantering av samernas rätt till mark, vatten och naturresurser. I samband med att arbetet skulle återupptas i december 2022 utbröt en konflikt om definitionen av samer i samband med en utredning om en ny reglering av vem som ska få rösta i Sametinget i Finland. Sametinget krävde att den finska regeringen skulle säkerställa samernas rätt till självbestämmande genom att samerna själva får rätten att avgöra vem som är same, och därmed över förutsättningarna för medlemskap i samiska institutioner. Att detta inte säkerställts upplevdes som att staten fortsätter att kränka samernas rättigheter, vilket ansågs försvåra möjligheterna att samtidigt bedriva en trovärdig sannings- och försoningsprocess.10 Kommissionen skulle från början ha lämnat sin slutrapport den 30 november 2023, men har fått förlängd tid till den 31 december 2025.
3.3.2 Kommissionens uppdrag och syfte
Målet för kommissionens arbete är att sammanställa och synliggöra samernas erfarenheter av finländska statens och olika myndigheters agerande och de konsekvenser som detta fått för samerna. Sannings- och försoningskommissionens uppgifter är att: – identifiera och bedöma diskriminering både i det förflutna och
i dag, inklusive statens assimileringspolitik,
8 På svenska: ”skoltsamer”. 9 Statsrådet 2021, Sannings- och försoningskommissionen för samer inleder sitt arbete i Finland, pressmeddelande, 2021-10-28, https://valtioneuvosto.fi/sv/-//10616/sannings-ochforsoningskommissionen-for-samer-inleder-sitt-arbete-i-finland. 10 Statsrådet 2023, Statsrådet antog meddelande om främjande av likabehandling, jämställdhet
och icke-diskriminering, pressmeddelande, 2023-08-31, https://vnk.fi/sv/-/statsradet-antog-
meddelande-om-framjande-av-likabehandling-jamstalldhet-och-icke-diskriminering.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
147
– identifiera tidigare kränkningar av rättigheter samt utreda hur dessa
påverkar samerna och deras samhälle i dag, – lägga fram föreslag för främjande av kontakten såväl mellan samerna
och staten som samerna emellan, samt – öka medvetenheten om samerna som Finlands urfolk.
Syftet med sannings- och försoningsprocessen är m.a.o. att identifiera och bedöma diskriminering – både historiskt och i dag. I det ingår att granska statens assimileringspolitik och kränkningar av rättigheter samt utreda hur dessa påverkat och påverkar samerna och det samiska samhället. Det ingår också att lägga fram förslag för att främja kontakten såväl mellan samerna och finska staten som samerna emellan. Avsikten är att finländska staten som resultat av processen ska ta sitt ansvar att tillsammans med sametinget, skolternas byastämma och andra samiska aktörer, främja samernas rättigheter i Finland.
Kartläggning och synliggörande av samernas erfarenheter
11
Målet med kommissionens arbete är att det ska bli en grund för försoning mellan samerna och staten. I det ingår att skapa förändringar på strukturell nivå och ett gemensamt förtroende, som förbättrar samernas möjligheter att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. En del av detta är samernas traditionella näringar med deras nära koppling till frågor som rör mark och vatten.
Kommissionens kartläggning ska sammanställa samernas erfarenheter av statens och olika myndigheters agerande och de effekter dessa aktörers ageranden har haft och fortsätter att ha för samerna som urfolk.
Ett ytterligare mål för kommissionens arbete är att öka kunskapen om samerna och samisk kultur bland majoritetsbefolkningen för att på så sätt skapa förutsättningar för en positiv utveckling av relationerna mellan minoritets- och majoritetsbefolkningen.
11 Vid tidpunkten för utformandet av detta betänkandes hade arbetet i Finlands sannings- och försoningskommission inte kommit så långt att arbetsmetoder och åtgärdsförslag närmare kunnat presenteras.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
148
Samråd med andra nordiska kommissioner
I mandatet framgår att samerna är ett folk som är bosatt i fyra länder och att motsvarande sannings- och försoningsprocesser pågår eller planeras i Norge och Sverige. Därför finns det enligt mandatet anledning att beakta ett nordiskt perspektiv och skapa kontakter med de övriga kommissionerna i Norden.
3.4 Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket
Regeringen beslutade i november 2021 om en sanningskommission för det samiska folket i syfte att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv samt dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska också synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2025.12
3.4.1 Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen
Sedan 2010 omnämns det samiska folket särskilt i en grundlagsbestämmelse om främjandet av minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv (1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen). I den proposition där förslaget lämnades uttalade regeringen att samerna har en särställning som erkänt urfolk här i landet.13
Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra skrev 2008 ett brev till dåvarande ansvariga minister med krav på att regeringen skulle inrätta en sanningskommission för samerna. Därefter bedrev även Sametinget ett förberedelsearbete i frågan fram till 2019.
Sametinget begärde i en framställning till regeringen 2019 att regeringen skulle finansiera en process för att i samarbete med Sametinget inrätta en oberoende sanningskommission om den svenska
12 Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess
konsekvenser för det samiska folket.
13Prop. 2009/10:80En reformerad grundlag, s. 189.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
149
statens övergrepp mot det samiska folket. Regeringen beslutade i juni 2020 att tilldela Sametinget särskilda medel för förberedelser och förankring i det samiska samhället inför etablerandet av en sanningskommission (Ku2019/01253, A2020/01285).14
Sametinget redovisade i mars 2021 uppdraget och lyfte då fram några områden som Sametinget ansåg att kommissionen borde granska, men påpekade att angelägna perspektiv och erfarenheter kunde saknas i rapporten. Regeringen delade Sametingets uppfattning om behovet av en allsidig granskning. I november 2021 beslutade regeringen direktivet till en sanningskommission med uppgift att kartlägga och granska den politik som förts mot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.15
3.4.2 Kommissionens uppdrag och arbete
Kommissionen har ett brett uppdrag och det är kommissionens uppgift att närmare bestämma vilka områden som ska granskas och hur arbetet ska bedrivas. Uppdraget begränsas inte till en viss tidsperiod utan avser tiden fram till i dag. Kommissionen ska bl.a. – kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och
relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken, – sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas
historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer, samt – lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar
försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.
14 Ku2019/01253 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess
konsekvenser för det samiska folket.
15 Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess
konsekvenser för det samiska folket.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
150
Kartläggning av den politik som förts mot samerna
Kommissionen ska kartlägga och granska den politik som förts mot samerna, och vilka konsekvenser den haft för det samiska folket. Centralt i arbetet är insamlingen av berättelser och vittnesmål från samer. I övrigt ska granskningen och kartläggningen genomföras inom fyra huvudområden: – Lagstiftning och gränsdragningar rörande mark och vatten med
mera (området innefattar även exploatering av naturresurser). – Tvångsförflyttningar av samer. – Renskötselrätten (särskilt konsekvenserna av 1928 års renbeteslag). – ”Lapp-ska-vara-lapp”-politiken, rasbiologin och skingring av det
samiska kulturarvet (området innefattar även språk- och skolpolitik).
Andra områden kan tillkomma utifrån teman som kommer upp under intervjupersonernas berättelser.
Organisering av kommissionens arbete och metod för insamling
Kommissionens ledamöter sammanträder regelbundet. Sekretariatets leds av en huvudsekreterare som ansvarar för att fördela arbetet. Sekretariatet har sin arbetsplats i Stockholm men också i andra delar av landet.
Insamling av berättelser och vittnesmål från samer sker huvudsakligen via enskilda intervjuer eller genom skriftliga underlag. Kommissionen håller även s.k. samtalsmöten under 2023 och början av 2024 på den svenska sidan av Sápmi och på några större orter i södra Sverige. Syftet med mötena är att sprida information om kommissionens uppdrag och ta del av synpunkter och förslag på uppdraget från minoriteten under informella samtal. Ett annat viktigt syfte är att informera om möjligheten att dela sin berättelse vid en enskild intervju.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
151
3.5 Andra tidigare exempel på sannings- och försoningskommissioner
I följande avsnitt beskrivs det arbete som genomförts av Kanadas och Grönlands sannings- och försoningskommissioner under 2000talet. Dessa två exempel har valts eftersom det finns likheter med den svenska Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Likheterna består i att Kanada och Grönland, liksom Sverige, är stabila demokratier som tillsatt kommissioner för att göra upp med historiska oförrätter begångna inom ramen för nuvarande statsskick. I det grönländska sammanhanget finns dock också en relevant kolonial historia med den danska staten. Kommissionerna i dessa länder har, likt den svenska kommissionen, arbetat för upprättelse för grupper som funnits i länderna sedan före statsbildningen och som utsatts för kränkningar och övergrepp som en del i en statlig assimileringspolitik.
3.5.1 Kanada
Sannings- och försoningskommissionen i Kanada upprättades som ett resultat av en rättslig uppgörelse, Indian Residential Schools Settle-
ment Agreement, som drivits fram av ursprungsbefolkningen i landet.
Kanadas ursprungsbefolkning består av tre grupper: (First Nations, Métis och Inuit).16 Kommissionen arbetade specifikt med sanning och försoning i relation till internatskolor (Indian Residential schools) där ursprungsbefolkningen tvingades att gå under 1800- och 1900talen i syfte att kristnas och integreras. Kommissionens arbete pågick under perioden 2008 till 2015.
Övergrepp och tvång inom internatskolsystemet
Internatskolor för ursprungsbefolkningen (Indian Residential Schools) inrättades på 1840-talet. Olika kyrkor var tillsammans med staten ansvariga för verksamheten fram till 1969. Därefter tog staten ensam över ansvaret. Barn som tillhör ursprungsbefolkningen tvingades från sex års ålder att bo på internatskolorna. Det formella tvånget togs
16 Queen’s University, Canada, Terminology Guide: https://www.queensu.ca/indigenous/ways-knowing/terminology-guide.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
152
bort 1948 men i praktiken fanns det kvar genom hot om framför allt ekonomiska sanktioner som riktats mot föräldrar som inte sänt sina barn till skolorna.
Barnen som bodde på skolorna fick inte prata sitt eget språk eller praktisera sin religion och kontakten med familjen var bristfällig. Det skedde psykiska, fysiska och sexuella övergrepp på barnen. Skolorna var överfyllda, hade dåliga sanitära förhållanden och brist på medicinsk vård. Detta ledde till en hög dödlighet bland barnen. Uppskattningsvis 70 000 till 80 000 personer lever i dag med erfarenheter från internatskolorna.
Bakgrund och beslut om inrättande av en sannings- och försoningskommission
Under 1990-talet började tidigare elever från internatskolorna berätta om övergrepp som de hade utsatts för under vistelsen på skolorna. Flera berättelser publicerades i media och skadeståndsmål inleddes. Den kanadensiska regeringen inrättade kommissionen Royal Com-
mission on Aboriginal Peoples (RCAP) 1991, med uppdrag att under-
söka hur situationen för ursprungsbefolkningen skulle kunna bli mer jämbördig i förhållande till majoritetsbefolkningen. Kommissionens rapport lyfte bl.a. fram problemet med internatskolorna.17
Regeringen antog en handlingsplan 1998 och framförde samtidigt en ursäkt till dem som hade utsatts. En fond för olika lokala stödprojekt för tidigare internatskolelever (Aboriginal Healing Fund) och ett nytt departement etablerades. En uppgift för departementet blev att förhandla fram en uppgörelse mellan regeringen och dem som lämnat in skadeståndskrav.
Representanter för Kanadas ursprungsbefolkning, Assembly of
First Nations (AFN), krävde bl.a. olika typer av stöd, ekonomisk
kompensation och inrättandet av en sanningskommission för att en rättvis uppgörelse skulle kunna uppnås. En stor grupptalan ledde 2007 till den uppgörelse som nämnts ovan, Indian Residential Schools
Settlement Agreement, som slöts mellan AFN och den kanadensiska
regeringen.18 Målet innefattade omkring 15 000 personer med erfaren-
17 The Royal Commission on Aboriginal Peoples (RCAP) 1996, Report of the Royal Commis-
sion on Aboriginal Peoples.
18 Nagy 2014, The Truth and Reconciliation Commission of Canada: Genesis and design, s. 206, James 2021, The Structural Injustice Turn, the Historical Justice Dilemma and Assigning Responsibility with the Canadian TRC Report, s. 189.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
153
het från internatskolorna och var den största grupptalan i Kanadas historia. Som en konsekvens inrättades en sannings- och försoningskommission med uppdrag att kartlägga ursprungsbefolkningens erfarenheter från internatskolorna, samt vilka konsekvenser internatskolesystemet haft.19
Kommissionens uppdrag och arbete
Baserat på uppgörelsen mellan AFN och den kanadensiska regeringen etablerades kommissionen med målet att bidra till sanning, läkande och upprättelse. Kommissionen arbetade utifrån ett antal principer, bl.a. skulle det finnas frivillighet och flexibilitet för dem som ville dela med sig av sin berättelse. Processen skulle vara representativ, öppen och respektfull med målet att de som utsatts skulle vara i centrum och få inflytande över processen på olika sätt.20
Kommissionen bestod av en ordförande och två ledamöter samt ett sekretariat och en bredd av kompetenser anställdes för att genomföra uppdraget. En särskild kommitteé (Indian Residential School
Survivor Committee) med representanter från olika organisationer
för ursprungsbefolkningen bistod bl.a. kommissionen.
I det inledande skedet av kommissionens arbete uppstod konflikter gällande kommissionens inriktning. Det handlade bl.a. om huruvida kommissionen främst skulle fokusera på en kartläggning av vad som skett eller främst på försoning, och ledde till att samtliga tre kommissionärer avgick inom det första året av kommissionens arbete. Tre nya ledamöter återupptog arbetet igen 2009. Slutdatum för kommissionens mandat flyttades dessutom fram från 2013 till 2014.
Kommissionens kartläggningsarbete
Sannings- och försoningskommissionen i Kanada arbetade särskilt med konsultationer med ursprungsbefolkningens institutioner, organisationer och överlevande som del i kartläggningsarbetet. Kommis-
19 Government of Canada, About the Truth and Reconciliation Commission, https://www.rcaanc-cirnac.gc.ca/eng/1450124405592/1529106060525. 20 Mandate for the Truth and Reconciliation Commission, Indian Residential Schools Settlement, Official Court Website, https://www.residentialschoolsettlement.ca/SCHEDULE N.pdf. Stanton 2022, Canada’s Truth and Reconciliation Commission, i Reconciling Truths – reimagining Public Inquiries in Canada, s. 112.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
154
sionen intervjuade personer som tidigare varit elever på internatskolorna, deras familjer och lokalsamhällen samt tidigare personal på skolorna. Totalt inhämtades över 6 500 vittnesmål. Utöver detta anordnades nationella evenemang i olika delar av landet för att uppmärksamma och utbilda kring internatskolsystemet och dess konsekvenser. Kommissionen anpassade arbetet för att de som delade med sig av sina berättelser skulle känna sig trygga. Dels genomfördes personliga intervjuer med enskilda, dels inhämtades berättelser vid publika forum. Det gick också att lämna in skriftliga vittnesmål.
Ursprungsbefolkningens egna riter, principer och traditioner var en viktig del av processen för att skapa ett kulturellt lämpligt och tryggt sammanhang för personerna att berätta om sina erfarenheter. Bland annat gavs berättartraditionen utrymme och kommissionen deltog vid ursprungsbefolkningens egna ceremonier.
Allmänheten involverades också genom att de gavs möjlighet att i öppna möten konfronteras med och reflektera kring historien, sin egen bakgrund och framtid.
Kommissionens resultat och åtgärder
Som en del i den kanadensiska kommissionens uppdrag ingick att etablera ett forskningscenter och säkerställa att kommissionens arkiv bevaras. Kommissionen etablerade ett permanent, nationellt center för sanning och försoning (National Center for Truth and Reconcilia-
tion) som riktar sig till alla kanadensare. Målet är att centret ska fun-
gera som en plats för fortsatt lärande och dialog om erfarenheterna på internatskolorna, även för kommande generationer.
Kommissionen sammanställde även en rapport och en lista med vad som kallas Calls to Action, med uppmaningar till flera aktörer, också utanför regeringen. Som exempel kan nämnas uppmaningar till lokala parlament, partier och högskolor.21
Kritik och efterspel
Kritiker av den kanadensiska processen har pekat ut flera begränsningar i kommissionens uppdragsbeskrivning. En sak som lyfts fram är inriktningen på kommissionens mandat och den begränsade möjlig-
21 Truth and Reconciliation Commission of Canada 2015, Truth and Reconciliation Commission
of Canada: Calls to Action.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
155
heten till ansvarsutkrävande, t.ex. möjligheten att kalla vittnen, vilket kan vara ett viktigt led i att etablera sanningen om vad som har hänt.22
En ytterligare aspekt som kritiserats är att det inte går att påbörja ett arbete för upprättelse när det koloniala förtrycket av ursprungsbefolkningen fortfarande pågår. Det krävs att staten respekterar ursprungsbefolkningens rättigheter i praktiken för att det ska finnas förutsättningar för upprättelse och försoning. Avsaknad av rättvisa och gottgörelse har bl.a. påtalats.23
Kommissionens Calls to Action berörde olika teman, så som barns välfärd, utbildning, hälsa, språk och kultur samt rättvisa. Uppmaningarna riktade sig till aktörer på olika nivåer, så som administrativa och beslutande organ på lokal och federal nivå, inklusive ursprungsbefolkningens självstyrande institutioner. Uppmaningar riktades också till aktörer inom sjukvården, utbildningsväsendet och rättssystemet. Det handlade till exempel om behov av uppföljningsprogram, ny lagstiftning, att fler från ursprungsbefolkningen ska få arbete inom olika sektorer där de varit underrepresenterade och att kurser skulle ges om internatskolsystemets historia och ursprungsbefolkningens rättigheter. Debatten om dessa rekommendationer pågår fortfarande. Bland annat på temat tillgång till rättvisa har frågan om ekonomisk kompensation fortsatt att diskuteras. Kommissionens rekommendation nr 27 om obligatorisk utbildning för advokater om historien och konsekvenserna av internatskolesystemet ledde även till debatt efter att en namninsamling inkommit från advokater som tyckte att kursen skulle tas bort.24
Från forskare inom bl.a. arkeologi och historia har det även uttryckts oro för att s.k. ”residential school denialism” (förnekelse av internatskolesystemet) har blivit vanligare i den mediala debatten i Kanada.25De som är förnekare ifrågasätter om det som framkommit om internatskolesystemet verkligen har hänt, trots att det finns bevis för detta.
22 James 2012, A Carnival of Truth? Knowledge, Ignorance and the Canadian Truth and Recon-
ciliation Commission, s. 189–190, Nagy 2014, The Truth and Reconciliation Commission of Canada: Genesis and design, s. 200–201.
23 Park 2015, Settler Colonialism and the Politics of Grief Theorising a Decolonising Transitional
Justice for Indian Residential Schools, s. 276–277.
24 Spheres of Influence 2021, The Limits of Canada’s Truth and Reconciliation Commission. 25 Society for American Archaeology 2022, Joint Statement on Indian residential School
Denialism, https://www.saa.org/quick-nav/saa-media-room/news-article/2022/06/10/joint-
statement-on-indian-residential-school-denialism, University of Lethbridge 2023, Truth
before Reconciliation: How to Identify and Confront Residential School Denialism,
https://www.ulethbridge.ca/research/centres-institutes/institute-child-and-youthstudies/truth-reconciliation-how-identify-and.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
156
3.5.2 Grönland
Den grönländska försoningskommissionen tillsattes för att belysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Det fanns bl.a. stor skillnad i hur kolonialtiden och utvecklingen därefter upplevdes mellan generationer, grupper och individer. Arbetet pågick under perioden 2014–2017. Kommissionens sex medlemmar utsågs av Naalakkersuisut (den grönländska regeringen) och bestod av personer med expertkunskap inom olika områden, bl.a. från akademien. Knutet till kommissionens arbete fanns också en referensgrupp vars medlemmar utsetts från de politiska partierna i det grönländska parlamentet (Inatsisartut). Referensgruppens uppgift var att komma med synpunkter, förslag eller rekommendationer, medan kommissionen hade beslutsmandatet.26
Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen
Grönland var formellt en dansk koloni fram till 1953, då Grönland i stället blev ett danskt län. Åren efter 1953 kantades dock av fortsatt debatt om relationen mellan Danmark och Grönland och om danska myndigheters hantering av frågan. Efter intensivt politiskt arbete infördes grönländskt självstyre 1979. Självstyret utvidgades ytterligare 2009 då grönländarna erkändes som ett folk med självbestämmanderätt enligt folkrätten. I samband med detta aktualiserades frågan om självständighet. Aleqa Hammond (premiärminister på Grönland 2013–2014), gjorde ett uttalande om att hon såg en kommission för upprättelse som ett steg i processen för självständighet.
Naalakkersuisut tillsatte den grönländska försoningskommissionen 2014 för att göra upp med den grönländska historien och det koloniala arvet. Innan kommissionen tillsattes var tanken att den grönländska försoningskommissionen skulle förhålla sig både till en intern försoning inom det grönländska samhället, och till försoning mellan Grönland och Danmark, vilket framfördes till den dåvarande danska regeringen. Den danska regeringen menade dock att Danmark inte hade behov av en försoningsprocess och ville därför inte medverka. Sedan dess har den danska regeringen dock verkat för att
26 Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017, Vi forstår fortiden, Vi tager
ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid, s. 11–13.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
157
tillsätta andra historiska utredningar som innebär en fortsatt uppgörelse med den koloniala historien.
Kommissionens uppdrag och arbete
Mot bakgrund av den danska regeringens val att inte medverka i försoningsprocessen, ingick det inte i kommissionens uppdrag att undersöka den danska statens ansvar som kolonialmakt. I stället låg kommissionens fokus helt på försoningsprocessen inom Grönland och inom den grönländska befolkningen.27
En huvuduppgift för kommissionen var att skapa förståelse för olika perspektiv mellan generationer, grupper, individer och samhällen, som kunde ligga till grund för en grönländsk försoningsprocess. Kommissionen arbetade med fyra perspektiv på försoning: – Individens försoning med sig själv och sin personliga bakgrund. – Individens försoning med sin egen historia. – Försoning mellan grupperna i det grönländska samhället. – Försoning mellan generationer.
Kommissionens mål var att genom en försoningsprocess bidra till ökad kunskap om historien för att skapa bättre möjligheter till ett inkluderande och respektfullt samhälle med tolerans för mångfald.
Kommissionen genomförde intervjuer om erfarenheter av historiska trauman såsom tvångsförflyttningar och att som barn skickas från Grönland till familjer i Danmark för att lära sig danska. Andra aspekter som lyftes fram var språklig diskriminering och den nedvärderande synen på grönländare. Frågan om vem som ska betraktas som grönländare och därmed kan representera ett grönländskt perspektiv diskuterades också i intervjuerna.
27 Justice info.net 2020, Lessons from the Greenlandic reconciliation process, https://www.justiceinfo.net/en/43949-lessons-from-the-greenlandic-reconciliationprocess.html, Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017, Vi forstår for-
tiden, Vi tager ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid, s. 15–16.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
158
Kommissionens kartläggningsarbete
Kommissionens arbete bestod i att initiera olika aktiviteter i syfte att blottlägga utmaningar och motsättningar i det grönländska samhället som orsakats av det koloniala arvet. Ett mål var att skapa dialog, inblick i historiska händelser och förståelse för diversiteten bland befolkningen på Grönland, i syfte att skapa bättre förutsättningar för framtiden.
Kommissionen arbetade med olika perspektiv på försoning, så som individers försoning i förhållande till sin egen historia och försoning mellan generationer. Den historiska kartläggningen kombinerades med insamling av grönländarnas berättelser och medborgarmöten där enskilda gavs möjligheten att via intervjuer berätta sin egen livshistoria. Kommissionen genomförde 58 intervjuer. Utöver det genomfördes en sociologisk studie med telefonintervjuer med över 900 personer om identitet, språk och sociala utmaningar.
Flera forskarrapporter togs fram inom kommissionens uppdrag. Rapporterna handlade om koncentrationspolitiken i Grönland under perioden 1940–200928, införandet av födelsekriteriet29 och dess konsekvenser samt om det grönländska språket. Kommissionen använde olika metoder för att sprida arbetet till allmänheten. Förutom att anordna medborgarmöten och genomföra intervjuer anordnades konferenser med inbjudna internationella forskare och experter.
Kommissionens slutsatser och åtgärdsförslag
Kommissionen lämnade sju förslag. Förslagen handlade bl.a. om att ta fram en nationell handlingsplan om hur Grönlands förhistoria ska skrivas. Arbetet ska skapa en gemensam utgångspunkt för grönländare om deras historia.
Andra förslag innebar etablering av ett kunskapscentrum för historia och försoning, i syfte att förhindra att kommande generationer blir lidande av det koloniala arvet. Ytterligare andra förslag
28 Koncentrationspolitiken hade som syfte att modernisera det grönländska samhället och bl.a. bygga upp en modern och mer lönsam fiskeindustri. Danska myndigheter satte därför stark press och tvingade indirekt grönlänningar att flytta från de mindre samhällena vid kusten där de levde ett fiskar- och jägarliv, till de större städerna. https://www.dn.se/nyheter/varlden/sagick-det-till-nar-danmark-tog-22-barn-fran-sina-familjer-pa-gronland/. 29 Födelsekriteriet var en bestämmelse om att de danska arbetarna på Grönland skulle få högre lön och bättre livsvillkor än grönlänningarna även om samma arbete utfördes. Ackrén 2019,
Självständighettanken i Grönland – fiktion eller verklighet, s. 472.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
159
innebar förändringar i lagstiftningen för att stärka det grönländska språket samt inrättandet av en försoningsfond. Kommissionen föreslog också att Naalakkersuisut skulle ta initiativ till en debatt om en ursäkt till den äldre generationen för övergrepp de har utsatts för, t.ex. tvångsförflyttning. Ett annat förslag från kommissionen var att att Naalakkersuisut skulle inrätta en garanti för att grönländare ska få information och kunna ge informerat samtyckte när stora samhällsförändringar planeras som påverkar enskilda medborgares liv, i syfte att förhindra framtida övergrepp.
Kritik och efterspel
Eftersom den danska staten inte medverkade i sannings- och försoningsprocessen för Grönland har kritik riktats mot bristen på erkännande av den påverkan som den danska statens kolonialisering haft. Avsaknad av politiskt engagemang och en skepsis inom befolkningen, både på Grönland och i Danmark, försvårade också kommissionens arbete. Grundläggande problem, som beror på kolonialisering och rasism, behöver på Grönland liksom i Kanada fortfarande utredas och hanteras på djupet, enligt kritiker.30
Under 2022 sände Danmarks Radio en avslöjande dokumentär om den s.k. spiralkampanjen, en kampanj som genomfördes av danska staten från mitten av 1960-talet till 1991, för att minska barnafödandet på Grönland. Unga grönländska flickor och kvinnor fick spiraler insatta av danska läkare utan information eller samtycke.
I maj 2023 meddelande Sundhetsministeriet i Danmark att en utredning tillsatts som ska utreda det som hänt. Utredningen ska vara klar i maj 2025.31 Parallellt med denna process har en grupp av 67 kvinnor krävt ersättning om 300 000 danska kronor vardera från den danska staten, för att de utan deras vetskap och utan samtycke har fått en spiral insatt.32
30 Marcussen-Mølgaard 2020, Forsoningsprocessen i Grønland – en afstandstagen fra kolonitidens
eftervirkningar? s. 106–111.
31 Sundhetsministeriet 2023, Kommissorium: Uvildig udredning af ”spiralsagen” og den øvrige svangerskabsforebyggelsespraksis i Grønland og på efterskoler i Danmark med grønlandske elever i årene fra 1960 til og med 1991. 32 Sveriges televisoon 2023, Grönländska kvinnor tvingades sätta in spiral – stämmer Danmark, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/gronlandska-kvinnor-tvingades-satta-in-spiralstammer-danmark.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
160
Naalakkersuisut och den danska regeringen har också kommit överens om en gemensam utredning om det historiska förhållandet mellan Danmark och Grönland från andra världskriget fram till i dag. Utredningen har dock ännu inte påbörjats.33
3.6 Tidigare svenska exempel på arbete för upprättelse
I följande avsnitt beskrivs det arbete som utförts inom ramen för framtagandet av dels vitboken om romer 2014, dels försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna, vilket också ledde till framtagandet av en vitbok. I avsnittet tas också utrednings- och upprättelseprocessen om vanvård i den sociala barnavården upp.
Dessa tre exemplen på processer har både likheter och olikheter med det uppdrag som Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har. I samtliga fall finns det ett syfte att åstadkomma en historieskrivning utifrån de aktuella gruppernas perspektiv, och genom detta synliggöra de övergrepp som skett. Därmed ges ett erkännande åt dessa grupper och deras anhöriga.
Även om varje process tillkommit under specifika omständigheter och har kommit olika långt i förhållande till frågor om ansvar, sanning och försoning, är en gemensam utgångspunkt för de processer som redogörs för nedan, att de inte ska ses som slutdestinationer utan som steg på vägen mot upprättelse och försoning. Detta är perspektiv som delas av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
3.6.1 Vitbok om romer
Förslag på en sannings- och försoningskommission
I september 2006 inrättades Delegationen för romska frågor för att med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om att skydda och främja de mänskliga rättigheterna, vara nationellt pådrivande i arbetet med att förbättra romers situation i Sverige. Delegationen
33 Uddanelse- og Forskningsministeriet 2023, Grønland og Danmark er enige om kommissorium,
22 juni 2023.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
161
lämnade 2010 sitt betänkande Romers rätt – en strategi för romer i
Sverige.34
Betänkandet visade att romers mänskliga rättigheter kränkts och att romer utestängts från väsentliga delar av samhällslivet. Delegationen föreslog bl.a. att en nationell strategi med åtgärder inom de områden delegationen identifierade som strategiskt viktiga skulle tas fram samt att en sannings- och en försoningskommission skulle inrättas. Kommissionens uppdrag skulle vara att kartlägga och dokumentera de övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder som begåtts mot romer under 1900-talet.
Vitbok i stället för en sannings-och försoningskommission
Våren 2011 påbörjades ett arbete inom Regeringskansliet med att ta fram en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer. Syftet med vitboken var enligt regeringen att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga och att skapa förståelse för den romska minoritetens situation i dag. Ett annat syfte var att i ett historiskt sammanhang belysa de övergrepp som romer blivit utsatta för och hur stereotyper och fördomar växt fram och levt vidare från generation till generation, samt hur dessa har fått ligga till grund för den statliga politiken. Vitboken ska ses som en utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter och som ett led i regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena för romer.
Regeringen menade att vitbokens beskrivningar skulle ta sin början vid förra sekelskiftet. Vitboken belyste romers villkor under 1900-talet. Frågor och förhållanden som skulle kunna omfatta ännu inte preskriberade brottsliga gärningar skulle undvikas för att i stället hanteras av rättsväsendet.35
Tillvägagångssätt
Vitboken byggde bl.a. på forskningsrapporter och arbetades fram av medarbetare på Arbetsmarknadsdepartementet tillsammans med en romsk samrådsgrupp knuten till Regeringskansliet. Samrådsgruppen
34Romers rätt – en strategi för romer i Sverige, SOU 2010:55. 35Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-
talet, Ds 2014:8, s. 15.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
162
konsulterades om vitbokens inriktning. Därutöver träffade Regeringskansliet återkommande en expertgrupp bestående av sju personer som företrädde romska organisationer. Gruppen gav viktiga synpunkter och bidrog med analys av de övergrepp och kränkningar som beskrivs i boken.
Arkivmaterial och vittnesmål genom intervjuer
Underlaget till vitboken bestod till stora delar av arkivmaterial som upprättades av kommittéer som haft specifika uppdrag att belysa frågor som rör romer. Vidare utgjordes underlaget av arkivmaterial som berör romer från statliga och lokala myndigheter, promemorior, beslutsunderlag, protokoll från möten o.s.v.
I vitboken konstaterades att arkivhandlingar sällan beskriver romers egna erfarenheter om hur de uppfattat sina livsvillkor och att materialet endast undantagsvis synliggör de effekter som vissa åtgärder har fått för den enskilda personen. En viktig källa till kunskap om diskrimineringens uttryck och effekter är därför romers egna erfarenheter. Under arbetet med vitboken genomfördes 27 intervjuer för att samla in romers synpunkter och erfarenheter. Samtliga intervjupersoner ville framträda med namn då de menade att deras medverkan kunde ha betydelse för andra romska personer.
Vitbokens innehåll
Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet (Ds 2014:8) är inte en renodlat kronolo-
gisk framställning utan har en tematisk uppläggning och innehåller följande kapitel: – kartläggningar av romer (statliga utredningar och myndigheter som
Statens institut för rasbiologi, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen samt kommunala förvaltningar), – steriliseringar och omhändertagande av barn, – inreseförbud och reglerad invandring, – romers tillgång till bostad, – romers tillgång till utbildning,
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
163
– romers tillgång till arbete, samt – avslutande diskussion (en analys av vilka generella samhälleliga
förhållanden som har bidragit till att romer har utsatts för övergrepp och kränkningar utifrån perspektivet likabehandling och antiziganism).
Avslutning och kritik
I förordet till vitboken står att framtagandet och spridningen av vitbokens innehåll är en viktig del i arbetet med regeringens strategi för romsk inkludering.36 Okunskap om romer och om de övergrepp och kränkningar romer har utsatts för bidrar till att lägga den största delen av skulden för nuvarande utanförskap hos den romska gruppen. Den bristande kunskapen upprätthåller en förtroendeklyfta som är vanligt förekommande mellan romer och det övriga samhället.
Arbetet med vitboken har enligt vissa varit en otillräcklig uppgörelse med historien, bl.a. för att arbetet med vitboken inte haft ett oberoende mandat utan genomförts av ett departement i Regeringskansliet.
Efter arbetet med vitboken tillsattes Kommissionen mot antiziganism av regeringen. Kommissionens uppdrag var att komplettera och förstärka samhällets insatser mot antiziganism. Bland annat tog kommissionen fram läroboken Antiziganismen i Sverige om övergrepp
och kränkningar av romer under 1900-talet. Boken riktar sig främst till
elever på högstadiet och syftar även till att ge elever verktyg för att motverka fördomar och reflektera kring mänskliga rättigheters betydelse för ett fungerande samhälle. Under 2016 överlämnade kommissionen sitt betänkande Kraftsamling mot antiziganism, SOU 2016:44, till regeringen där det bl.a. konstaterades att situationen för romernas mänskliga rättigheter fortfarande är allvarlig i Sverige.
3.6.2 Försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna
I början av 1990-talet initierade Svenska kyrkan ett försoningsarbete mellan kyrkan och samerna. Svenska kyrkan tillsatte ett nationellt samiskt råd 1996 och bildade samiska arbetsgrupper på stiftsnivå.
36En samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering 2012–2032, Skr. 2011/12:56.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
164
Bland annat arrangerades konferenser och försoningsgudstjänster och ett samarbete inleddes med Den norske kirke.
En viktig milstolpe i kyrkans arbete med de samiska frågorna var den utredning som kyrkomötet tillsatte i april 2005. Direktiven hade som utgångspunkt att kyrkan hade begått övergrepp gentemot samerna: ”Det samiska folket är en ursprungsbefolkning. Alltifrån den tidigare kolonisationen och långt in på 1900-talet har övergrepp begåtts gentemot den samiska befolkningen. Svenska kyrkan har bidragit till detta”. Utredningen mynnade ut i förslag till åtgärder, varav ett var att Svenska kyrkans teologiska kommitté skulle genomföra en hearing om samisk identitet i relation till Svenska kyrkans bekännelse. Vid hearingen 2011, kallad Ságastallamat (nordsamiska för ”dialog”), framfördes krav på att Svenska kyrkan skulle klarlägga och erkänna de oförrätter som kyrkan utsatt samerna för. Detta betraktades som en förutsättning för en fortsatt försoningsprocess. Svenska kyrkan arbetade därefter fram en handlingsplan där ”historisk dokumentation av övergrepp mot samerna” utgjorde ett av förslagen, det s.k. vitboksprojektet.
Uppdraget att kartlägga kyrkans oförrätter mot samer
Målsättningen för vitboksprojektet var att ta fram fördjupad kunskap om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna genom historien. Projektet hade i uppdrag att dokumentera, presentera och diskutera relationerna på både gott och ont. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt problematiska inslag, dvs. beslut, handlingar, verksamheter och strukturer som utsatt samer för kränkande behandling av olika slag, oavsett om dessa kunde rubriceras som tvång, förtryck, diskriminering eller rasism. Samtidigt skulle projektet sträva efter att ge en rättvisande bild av de positiva insatser som kyrkan och dess företrädare gjort för samerna och deras kultur genom historien.
Tillvägagångssätt – en vitbok och ett dokumentationsprojekt
Projektet med att ta fram en vitbok över Svenska kyrkans relation till samer finansierades av Svenska kyrkans forskningsenhet, med ytterligare resurser från Umeå universitet (där projektet administrerades). Arbetet inleddes formellt 2012 när det första styrgruppsmötet
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
165
hölls. Styrgruppen utgjordes av åtta representanter för Umeå universitet, Svenska kyrkan och det samiska samhället. Förutom att utarbeta projektplanen var styrgruppens uppgift att diskutera innehåll och utformning av projektets publikationer. Till sammanträdena i styrgruppen bjöds olika experter in för att föreläsa. Några år senare, 2016, publicerades en forskningsantologi med rubriken De historiska
relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som en del av vit-
boksprojektet.
Parallellt med arbetet med antologin genomfördes en insamling och dokumentation av berättelser om äldre samers erfarenheter från nomadskolan. Berättelserna publicerades 2016 i boken När jag var
åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka – Minnesbilder från samernas skoltid. Även den boken utgör en del av
vitboksprojektet.
Vitboksprojektet ska inte uppfattas som en slutpunkt, utan snarare som en startpunkt, enligt Svenska kyrkan. En farhåga som återkommande diskuterades i projektets styrgrupp var oron för att vitboken skulle komma att uppfattas som en avslutning och endast läggas till handlingarna. Styrgruppen valde dock att inte lägga fram några konkreta, framåtsyftande åtgärdsförslag, eftersom man ansåg att den fortsatta processen är ett ansvar som bör delas av båda parterna. Bara kyrkan och samerna tillsammans kan avgöra hur fortsättningen ska utformas, menade man. Projektets styrgrupp uttryckte dock att det bör bli en fortsättning på försoningsprocessen.
Efter vitboken och nomadskoleboken fortsatte dialogen med samerna och 2019 ansåg Samiska rådet i Svenska kyrkan att det var dags för kyrkan att framföra en officiell ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp och kränkningar. I juni 2021 beslutade kyrkostyrelsen att en officiell ursäkt skulle framföras. Kyrkan beslutade även om åtta åtaganden för att bl.a. stärka samiskt kyrkoliv och samiskt inflytande i Svenska kyrkan. Senare samma år uttalade sig dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén om att även staten bör ta sitt ansvar, bl.a. genom att tillsätta en sanningskommission.
Ursäkten till det samiska folket framfördes av ärkebiskopen i Uppsala domkyrka i november 2021 och i Luleå domkyrka i oktober 2022. Hösten 2022 presenterades en handlingsplan för hur man avser att arbeta vidare med de åtta åtagandena.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
166
3.6.3 Svenska kyrkan inleder en upprättelseprocess för tornedalingarna
Om Svenska kyrkans upprättelseprocess med samerna är etablerad är den med tornedalingarna i ett tidigare skede. Under 2009 valde författaren Bengt Pohjanen att offentligt uppmärksamma dåvarande biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, på det ansvar som kyrkan har för den assimileringspolitik som bedrivits mot minoriteten historiskt. Pohjanen hade samma år skrivit krönikor i Haparandabladet där han krävde upprättelse och underströk behovet av en sanningskommission. Medieutspelet blev startskottet till en rad samtal som fördes mellan Luleå stift och minoritetens företrädare under några år. Även forskare deltog tidvis.
Under samtalen identifierades områden där minoriteten önskade se prioriterade satsningar. Satsningar som främjar bruket av meänkieli i gudstjänstsammanhang var ett prioriterat område, vilket resulterade i att psalmer, bibeltexter och andra texter för gudstjänstbruk inom några år fanns tillgängliga på meänkieli. Ungefär samtidigt initierade Svenska kyrkan även ett flerårigt översättningsarbete med Svenska Bibelsällskapet. Målsättningen är att ha en översättning av hela bibelmaterialet till meänkieli inom en tioårsperiod. Något som också togs upp i samtalen var behovet av uppgörelse med kyrkans förflutna.
Utöver detta poängterade man nödvändighet av kunskapsspridning om minoritetens historiska erfarenheter av assimileringspolitiken, och att detta skulle kunna ske genom samtal inom minoriteten och i kyrkan. En av idéerna som presenterades var en lättläst samtalsbok på temat som skulle bidra med både tillbakablickande och framåtsyftande perspektiv på historiska händelser. Som en följd av detta utgavs 2008 boken Ette tohtia olla oma itte, en samtalsbok om språk,
tro och identitet i Tornedalen, som skrevs av prästen Stefan Aro.37
Bokens primära syfte var att främja samtal om assimileringspolitiken och minoritetens historiska erfarenheter.
Samma år publicerades även förstudien ”Då var jag som en fånge”
– Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen. I samband med att förstudien överlämnades till reger-
ingen 2018 reste minoriteten krav på en sannings- och försoningskommission, ett krav som dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén gav sitt stöd till.
37 Stefan Aro ingick som sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset under hela kommissionens uppdrag.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
167
3.6.4 Utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården
Den svenska Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (i fortsättningen kallad Vanvårdsutredningen) initierades, i likhet med arbetet i flera andra länder, först efter att människor berättat i media om sina erfarenheter av övergrepp och misshandel under sin tid i barnhem eller fosterhem. Utredningsuppdraget var att kartlägga allvarliga övergrepp och försummelse vid institutioner och i familjehem inom den sociala barnavården.
Kartläggningen genomfördes genom intervjuer som kompletterades med studier av arkivmaterial. Uppdraget omfattade kvinnor och män som varit placerade i familjehem eller vid institutioner med stöd av barnavårdslagen38 , socialtjänstlagen39 eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga40. Utredningen erbjöd psykologiskt stöd för att bearbeta det som kom upp under intervjuerna.
Vittnesmål genom intervjuer
Vanvårdsutredningen genomförde huvudsakligen intervjuer för att samla in uppgifter om vanvård. Deltagandet vid intervjuerna var frivilligt från den intervjuades sida och ingen uppsökande verksamhet av berörda personer skedde. I anslutning till varje intervju upprättades ett skriftligt referat som den intervjuade godkände, i flera fall efter egna tillägg. Därefter kategoriserades den beskrivna vanvården och fördes in i utredningens databas. Utredningen erbjöd även intervjupersonerna att eftersöka sina arkivhandlingar i den mån de inte själva redan gjort det vid tiden för intervjun. I samband med intervjun erbjöds intervjupersonerna åtta stödsamtal hos legitimerade psykoterapeuter för att de skulle ges möjlighet att bearbeta det som kom upp under intervjun.
Utredningen skickade även en utvärderingsenkät till 874 av de 902 intervjuade personerna, varav en majoritet besvarade enkäten. I den framkom att 93 procent, hade en positiv upplevelse av att ha blivit intervjuade av utredningen. Intervjupersonerna förmedlade att det varit viktigt att få berätta och att ha blivit lyssnad till samt att det
38 1924 års barnavårdslag (SFS 1924:361), lag om samhällets vård av barn och ungdom, (SFS 1960:97). 39 Socialtjänstlag (SFS 1980:620), Socialtjänstlag (SFS 2001:453). 40 Lag (SFS 1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
168
ibland betytt att de också kunnat komma till ett avslut och kunnat gå vidare i livet. Många har även beskrivit hur svårt det var att bli intervjuad och att berätta om sina svåra minnen. Flera har uttryckt betydelsen av att få bidra till att förhindra att det händer igen och har betonat vikten av att sanningen om hur samhällsvårdade barn har haft det, kommer fram.
Upprättelseutredningen
Som en följd av Vanvårdsutredningens delbetänkande Vanvård i
social barnavård under 1900-talet,41 tillsatte regeringen 2011 en ut-
redning med uppdrag att lämna förslag till hur en upprättelseprocess för enskilda, som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården under perioden 1920–1980 skulle kunna utformas. Utredningen fick namnet Upprättelseutredningen.
Upprättelseutredningens förslag i betänkandet Barnen som sam-
hället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården42 innehöll tre delar: ett erkännande av det
som hänt och en ursäkt, en kompensation till dem som utsatts samt genomförande av åtgärder för att förhindra att något liknande skulle kunna hända igen. Bland utredningens föreslag om kunskapsspridning fanns en utställning för att levandegöra samhällsvården bakåt i tiden.
2011 höll regeringen en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus, då en offentlig ursäkt framfördes till alla drabbade. Lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp och försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall trädde i kraft den 1 januari 2013.
Efterspel och kritik – svårt att få ersättning
En ersättningsnämnd tillsattes för att hantera ersättningen som skulle betalas ut till dem som utsatts för övergrepp och vanvårdats som barn. De bedömningskrav som tillämpades för vem som skulle få ersättning upplevdes dock som alltför högt ställda. Dels skulle
41 Slutbetänkandet Vanvård i social barnavård, SOU 2011:61, lämnades 2011. Slutrapporten innehåller en mer detaljerad redovisning av de offrens berättelser, samt flera förslag. Förslagen handlade bl.a. om att förbättra kommunernas uppföljning av barn som placeras i familjehem eller på institution. 42Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser
i samhällsvården, SOU 2011:9.
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
169
vanvården ha skett under en viss tidsperiod, dels skulle den vara ”av allvarlig art”. Från de drabbades sida uppkom frågor om hur detta skulle bevisas.
Detta ledde till att endast 46 procent av de som ansökte beviljades ersättning. Bland annat berodde det på att den sökande behövde bevisa att de kränkningar som personen utsatts för gick utöver vad som var normalt vid tidpunkten. Ersättningsnämnden bedömde bl.a. fysisk bestraffning som något som kunde vara normalt.43
Hanteringen av ersättningsfrågan har fått omfattande kritik, bl.a. för att den ansetts rättsosäker. En annan kritik har handlat om att avslag på ansökan med hänvisning till att kränkningarna inte varit allvarliga nog kunde för den drabbade upplevas som ytterligare ett trauma.
3.7 Lärdomar för kommissionens arbete
Varje kommission har sitt eget sammanhang
Varje sannings- och försoningsprocess har tillkommit utifrån sin specifika kontext. En konsekvens av det är att olika kommissioner arbetar utifrån olika förutsättningar och mandat.
Vitboken om romer är först och främst en beskrivning av histo-
riska skeenden, med syftet att ge ett erkännande åt offren och bidra till en förståelse för deras situation, medan frågan om ansvar tas upp mer indirekt. Arbetet har heller inte genomförts utifrån ett oberoende mandat.
Även försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna, som bl.a. resulterade i forskningsantologin De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna, är främst en beskrivning av de
historiska och nutida förhållandena utifrån olika experters perspektiv. En del av texterna reflekterar kring ansvar och försoning, men ansvarsfrågan tas inte upp i ett mer samlat grepp.
I det grönländska försoningsarbetet fanns frågan om den danska statens ansvar som kolonialmakt inte med, utan processen var helt inriktad på försoning mellan invånare och grupper i det grönländska samhället.
43 Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen
för dem som vanvårdats i samhällsvård ur ett historiskt perspektiv på normalitet, aga och barns rättigheter.
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
170
Trots olikheter i utgångspunkter och mandat har de kommissioner som presenterats i det här kapitlet ändå vissa grundläggande likheter med Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Samtliga räknas till en senare generation sannings- och försoningskommissioner som tillsatts av stabila demokratier för att göra upp med historiska händelser. I samtliga fall har ett huvudsyfte varit att ge röst och erkännande åt dem som varit offer för dessa historiska händelser och åt deras anhöriga. Ett annat viktigt syfte har varit att öka kunskapen och därmed bidra till en större förståelse, dels för de historiska händelserna, dels för minorteternas situation i dag – både inom minoriteten och i majoritetssamhället. En grundläggande uppgift för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har också varit att bidra till att ge minoriteten gottgörelse, att främja försoning och att motverka att något liknande händer i framtiden.
Minoritetens egna berättelser har stått i centrum för kommissionens arbete. En central del i det praktiska arbetet har därför varit att samla in berättelser från dem som utsatts för de historiska övergreppen och att förvalta och sprida deras erfarenheter och upplevelser vidare till omvärlden.
Sannings- och försoningsarbete en känslig process
Genom att studera andra kommissioners arbete har det framgått att motsättningar kan uppkomma inom kommissioner och mellan berörda grupper, men också kring kommissionens uppdrag och förutsättningar. Ett exempel är den situation som uppstod i Finlands sannings- och försoningskommission för samer, när några ledamöter lämnade kommissionen på grund av att man motsatte sig statens agerande i en aktuell fråga. Eftersom man menade att staten därmed fortsätter att begå oförrätter mot samer fanns inte de förutsättningar som krävdes för kommissionens fortsatta arbete.
Att upprättelse- och försoningsarbete är en komplicerad och känslig process, där olika perspektiv kan hamna i konflikt med varandra, har varit en viktig lärdom. Insikten om att processen är ömtålig och kan ha olika innebörd för olika grupper eller individer, har också haft betydelse för kommissionens sätt att planera och genomföra arbetet rent praktiskt. Det har varit viktigt för kommissionen att ha ett lång-
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
171
siktigt perspektiv från början. En noggrann kartläggning och omfattande förankring har behövt genomföras innan frågor om gottgörelse och försoning kunnat tas upp. Kommissionen har sett det som sitt uppdrag att förbereda det fortsatta arbetet för försoning utifrån en förståelse av att kommissionens arbete är ett första steg i en mer långsiktig process om sanning och försoning.
Delaktighet och trygghet i insamlandet av berättelser
Som nämnts ovan har kommissionens arbetssätt inspirerats av tidigare kommissioner där insamlande av personliga berättelser varit centralt. Vikten av att arbetet planeras och genomförs i dialog med minoriteten och att tillräcklig tid avsätts för förankring och delaktighet har varit något som präglat tidigare kommissioners erfarenheter och som också genomsyrat kommissionens förhållningssätt.
En kritik mot flera tidigare kommissioner, bl.a. vitboken för
romer, har varit att minoritetens perspektiv och inflytande varit otill-
räckligt under arbetsprocessen. Kommissionen har valt att i ett tidigt skede av arbetet hålla uppstartsmöten dit minoriteten bjudits in i syfte att få en bild av vilka förväntningar och synpunkter på kommissionens uppdrag som finns från minoritetens sida.
Betydelsen av att skapa delaktighet och trygghet genom att möta minoriteten på minoritetens egna arenor och utifrån minoritetens egna villkor har också varit något som varit viktigt i tidigare kommissioners arbete. I likhet med t.ex. den norska kommissionen för samer, kväner och norskfinnar har Sannings och försoningskommissionen för tornedalingar kväner och lantalaiset valt att anordna lokala möten – s.k. kaffemöten – på olika platser i minoritetsområdet. Syftet med mötena var att informera om och förankra kommissionens arbete, och ta in olika individers synpunkter och erfarenheter.
Att skapa transparens och att arbeta brett och inkluderande har också varit viktiga lärdomar från andra kommissioner. Som tidigare redogjorts för finns det exempel på situationer som uppkommit i andra kommissioner där kritik framförts mot att man arbetat på majoritetsspråket och inte använt minoritetens språk. För kommissionen har det varit angeläget att, i de delar av arbetet där det varit möjligt, arbeta på både meänkieli och svenska. Kommissionen har därför gjort ansträngningar för att kunna erbjuda intervjuer på meän-
Andra exempel på arbete för sanning och försoning SOU 2023:68
172
kieli, att ha konferencierer som behärskar båda språken vid offentliga evenemang osv. De begränsade resurserna och tidsbristen för uppdraget har dock gjort att kommissionen inte kunnat arbeta på båda språken i den utsträckning man önskat.
Kommissionen har noterat att flera olika minoriteter inkluderas i samma kommission i andra länder, såsom gjorts i Norge, jämfört med att som i Sverige tillsätta olika kommissioner för minoriteterna: en för tornedalingar, kväner och lantalaiset och en för det samiska folket. Å ena sidan skulle ett gemensamt utredningsförfarande kanske kunna förbättra relationerna och samarbetet ytterligare mellan minoriteter eftersom de delar geografiska områden och erfarenheter från assimileringspolitiken. Å andra sidan finns det inom minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset erfarenheter av att ha blivit osynliggjord, också i förhållande till andra minoriteter, t.ex. samer. Mot bakgrund av att minoritetsgruppernas erfarenheter och mobilisering i vissa delar skiljer sig åt, menar kommissionen att regeringens beslut att tillsätta separata processer har varit nödvändigt i den svenska kontexten.
När det gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset är det grupper som är relativt okända i Sverige, åtminstone i majoritetssamhället. Därför har en viktig del av kommissionens utåtriktade arbete varit att sprida kunskap om minoriteten, både utifrån det som hänt historiskt och utifrån de förhållanden som råder i dag. Utifrån erfarenheter från andra kommissioner har det dock framkommit att uppmärksamhet från till exempel medier kan ha positiva effekter utifrån ett kunskapsspridande perspektiv, men även vissa negativa effekter eftersom uppmärksamheten kan riskera att skrämma bort individer från att medverka. För att inte personer som tillhör minoriteten ska få oönskad uppmärksamhet av medier har bl.a. en del praktiska anpassningar gjorts i samband med kaffemöten.
Förslagen täcker många samhällsområden
Även i den del som rör de konkreta åtgärdsförslagen har kommissionen tagit intryck av andra kommissioners arbete. Ett exempel som kommissionen inspirerats av är Kanadas Calls to Action, vilket innefattar åtgärdsförslag som riktas både till staten och andra aktörer. De förslag som Sannings- och försoningskommissionen för torne-
SOU 2023:68 Andra exempel på arbete för sanning och försoning
173
dalingar, kväner och lantalaiset föreslår har ett brett anslag och involverar förslag till regeringen inom områden som syftar till, bl.a. synliggörande och egenmakt, språkrevitalisering och kulturfrämjande samt stärkta och utökade rättigheter.
Eftersom tornedalingar, kväner och lantalaiset inte i lika hög grad som samer är representerade via etablerade institutioner i Sverige (genom till exempel Sametinget), har minoriteten svårare att få insyn och delaktighet i olika processer och beslut. Dessutom finns utmaningar i att mobilisera tillräckliga resurser för att kunna vara representerad i olika sammanhang. Av den anledningen har det varit särskilt viktigt för kommissionen att de åtgärdsförslag som lagts fram ska täcka många samhällsområden, öka minoritetens synlighet samt stärka minoritetens representation och egenmakt.
DEL 2
Historisk bakgrund
177
4 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
4.1 Behovet av ett längre tidsperspektiv
Det finns en lång och en kort historia bakom assimileringspolitiken i minoritetsområdet och de två tidsperspektiven är sammankopplade med varandra. Den korta historien är den som beskriver assimileringspolitiken under 1800- och 1900-talen, den tid då den svenska nationalstaten började föra en allt mera assimilerande nationalistisk politik mot de folkgrupper i norra Sverige som då kallades lappar och finnar. Den handlar för minoritetens del om språkpolitiken inom skolväsendet, om underlåtenheten att stödja minoritetens meänkielispråkiga kultur, om militära, utrikespolitiska och nationalistiska hotbilder som applicerades på minoriteten, och om rasbiologiska föreställningar.
Den långa historien har att göra med möten mellan olika folkgrupper före den svenska riksbildningen. I kommissionens arbete har frågan återkommit kontinuerligt eftersom en del av de meänkielitalande vill bli definierade som ett urfolk. Frågan om minoritetens långa existens har återverkningar på vad tornedaling, kväner och lantalaiset valt att kalla sig själva och påverkar deras politiska agendor i nutiden. Den gruppering inom minoriteten som kallar sig kväner menar att de har en historisk kontinuitet från järnåldern tills i dag. Under 2000-talet har frågan väckts i riksdagen om det inte funnits fler minoriteter än samerna i norra Sverige vid den tid då den svenskspråkiga majoritetsbefolkningen införlivade området i statsbildningen.1 Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) överlämnade 2020 en formell begäran till regeringen om att
1 Motion 2003/04:K287, Sveriges riksdag; Motion 2005/06:K308, Sveriges riksdag.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
178
erkänna tornedalingar, kväner och lantalaiset som urfolk enligt artikel 1 i ILO 169.2
Andra historiskt relaterade frågor som kommit upp är att assimileringspolitiken mot minoriteten under 1800- och 1900-talen anses ha påverkat möjligheten att utveckla minoritetens naturrelaterade kulturella arv, som att bedriva renskötsel och att jaga och fiska. För att förstå den meänkielitalande minoritetens nutida situation, självförståelse och politiska krav behöver historieskrivningen göras i ett djupare och längre tidsperspektiv än dagens nationalstatliga kontext. Kommissionen anser det därför vara relevant att beskriva minoritetens historia i bosättningsområdet i ett längre tidsperspektiv. Samtidigt vill kommissionen betona att det inte innebär ett ställningstagande i frågan om minoriteten bör betraktas som ett urfolk. En sådan fråga bör i stället utredas i en särskild ordning.
4.2 Minoritetens kontinuitet i Sverige
Genom olika typer av skriftliga historiska källor kan beskrivningar av folkgrupper följas från sen järnålder till medeltid. På så vis kan deras historiska kontinuitet följas som de framträder i de historiska berättelserna. Däremot kan vi inte utifrån benämningar av folkgrupper under järnåldern hävda att grupperna är oförändrat lika i nutid. Syftet är här att placera minoriteten i en längre historisk kontext i paritet med andra folkgrupper i norra Fennoskandinavien.
4.2.1 Finsktalande och svensktalande handelsmän, birkarlarna
Utifrån historiska och arkeologiska källor framgår att ingen folkgrupp var ensam användare av det område som omfattar det nuvarande minoritetsområdet vid den tidpunkt då det blev inlemmat i den svenska staten.
Integreringen av Bottenviksområdet i den svenska staten inleddes med Nöteborgsfreden mellan Sverige och Novgorod 1323 då det svenska rikets östgräns drogs snett i nordvästlig riktning genom
2 Tornedalingar, kväner och lantalaiset kräver urfolksstatus. https://str-t.com/pressmeddelande-tornedalingar-kvaner-och-lantalaiset-kraverurfolksstatus/?fbclid=IwAR2x5eV12hktGUHmjRLrJfTItiuKsbI6bImrkMarJ0WzUDAGW c3xJjJEFXM.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
179
Finland. Samma år stadgade kung Magnus Erikssons förmyndarregering i kolonisationsbrevet att Hälsinglands utmarker som omfattade södra Norrland fram till Ule älv i norra Finland skulle bli fria för skattefri bosättning fram till dess att kungen blev myndig 1340.
Kolonisationen och kristnandet av Bottenviksområdet vid denna tid hänger samman med den ökade konflikten om det nordliga territoriet mellan Sverige och Novgorod. Vikingatidens beväpnade krigs- och handelsfärder i norra Fennoskandinavien hade nått vägs ände. Det var nu i stället centraliserade kungadömen som befäste sina statsgränser.
Kolonisationen i norr utgick från Hälsingelagens bestämmelser att fri bosättning var möjlig i marker utanför befintlig bebyggelse. Parallellt med bosättningen byggdes kyrkor och socknar bildades för skattläggning.3 Fem år efter det utfärdade kolonisationsbrevet hölls år 1328 en rättsförhandling vid ett rådsmöte i Tälje i Södermanland. Under ledning av ämbetsmannen Knut Jonsson gjordes då en överenskommelse mellan hälsingarna och birkarlarna om innebörden av kolonisationsbrevet. Hälsingarnas kärnområde för bosättning fanns vid denna tid i södra och mellersta Norrland. Birkarlarna var kustboende handelsmän i det nordliga Bottenviksområdet som bedrev handel med samerna och som även använde älvar och sjöar i fjällområdet för sitt traditionella fiske. Vid mötet med riksrådet vände birkarlarna sig mot hälsingarnas nya privilegium att kolonisera detta område. Birkarlarna ansåg sig ha ett äldre privilegium som gav dem rätt att handla med samerna och att utan inskränkningar bo i kolonisationsområdet. De två privilegierna skapade nu konflikt mellan birkarlarna och hälsingarna.
Överenskommelsen i Tälje slog fast att birkarlarnas bosättningar skulle respekteras och att de inte fick hindras i sin handel med samerna. Överenskommelsen är det första skriftliga dokument som birkarlarna nämns i.
Olika skriftliga källor visar med tydlighet att birkarlarna i Torne och Kemi älvdalar var finsktalande.4 Men det finns också många källor som beskriver svenskspråkiga birkarlar i Piteå och Luleå socknar.5
3 Westin & Olofsson, 1962, Övre Norrlands historia. 1, Tiden till 1600, s. 140‒165. 4 Wahlberg 1962, Birlkarlar och Birkarlasläkter, s. 78‒104; Kuoksu 2012, Birlkarssläkter från nedre
Tornedalen 1539–1800; Torikka 2017, 1617: Övertorneå storsocken under en dramatisk tid: om folket, en kyrka och en vårflod: ett fruset ögonblick i historien: en introduktion till 1610-talets Tornedalen samt förberedande arbete för vidare forskning och studier.
5 Bergman & Edlund 2016, Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control. Re-
considering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies, s. 52‒80.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
180
Sannolikt är det mer riktigt att knyta birkarlarnas kungliga privilegium till den specifika handeln med samerna än till etnicitet. Troligen hade både svenskspråkiga och finskspråkiga bönder på vardera sidan av Bottenviken under många generationer handlat och utbytt tjänster med samer på samma sätt som på den norska sidan. Eftersom striden med hälsingarna om kolonisationen av Bottenviksområdet uttryckligen handlade om birkarlarnas gamla rättigheter är slutsatsen att sådana rättigheter måste ha funnits åtminstone från 1200-talet.
4.2.2 Beskrivningar av kvänerna som folkgrupp
I olika källor från järnålder till mitten av 1700-talet nämns en folkgrupp i norra Fennoskandinavien som kallas kväner. Många historiker har ställt sig frågan om kvänernas kultur var skandinavisk eller fenno-ugrisk.6 Den första nedtecknade källan om kväner är en nedtecknad berättelse från slutet av 800-talet av den nordnorske handelsmannen Ottar. Han besökte vid den tiden kung Alfred av Wessexs hov i England och Alfred lät då nedteckna Ottars berättelse om folkgrupper i norra Europa. Av särskilt intresse är Ottars beskrivning av samer och kväner eftersom båda grupperna på olika sätt har en historisk koppling till minoritetsområdet.
Enligt egen utsaga hade Ottar den nordligaste bosättningen av alla norrmän i Norge vid den tiden. Han beskriver i sin nedtecknade berättelse hur Norge är ett mycket smalt och avlångt land. Jämsides med den sydliga delen av Norge på andra sidan av fjällryggen är Svealand och jämsides med den nordliga delen av Norge är Kvänland. Mellan fjällen finns mycket stora sötvattensjöar. Kvänerna bär sina båtar till sjöarna och fiskar där. I berättelsen redogör Ottar för hur det sägs att kvänerna har samarbetat med norrmännen i strid mot karelarna och ibland sägs ha stridit mot norrmännen i anfall över fjällen.7 Den samiska befolkningen benämnde han konsekvent finnar,
6 Julku 1986, Kvenland – Kainuumaa; Wallerström 1995, Norrbotten, Sverige och medeltiden.
Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi; Vahtola 1991, Folkens mångfald,
s. 176‒261 och s. 209–214; Niemi 2014, Kvenene – Nord-Norges finner. En historisk oversikt s. 257‒270; Opsahl 2003, Del I. 900–1537, s. 30‒34; Elenius 2018, Were the ”Kainulaiset” in the
Kalix River valley Finns or Swedes? A reinterpretation of ethnonyms in Finland and the Gulf of Bothnia area from the Viking Age and onwards; Elenius 2019, The dissolution of ancient Kvenland and the transformation of the Kvens as an ethnic group of people. On changing ethnic categorizations in communicative and collective memories; Söderholm 2022, Bruken av navneparene kvener – Kvenland og finner – Finland i tekster fra middelalderen. En kildekritisk gjennomgang.
7 Ross 1940, The Terfinnas and Beormas of Ohthere, s. 5–23; Fell 1983, Sproget i Ottars of Wolf-
stans beretninger, s. 5–65.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
181
som är en äldre skandinavisk beteckning för fångst- eller samlarfolk som skiljer sig från jordbrukande folk. Det väsentliga med Ottars berättelse i det här sammanhanget är att han skilde samerna från kvänerna som olika folk. I ett antal skriftliga källor återkommer sedan kvänerna under de följande seklerna.
Svearna började någon gång under järnåldern använda beteckningen finnar för befolkningen i södra Finland. Om beteckningen vid den tiden avsåg samer, finnar eller båda grupperna är oklart, men under medeltiden betecknade ”finnar” ett jordbrukande folk och ”lappar” ett nomadiserande folk med renskötsel som specifik näring. Svenskarna gjorde vid den här tiden skillnad på de två folken och använde andra etniska beteckningar än norrmännen. Samer och finnar har alltså inte varit beteckningar som varit konstanta över tid; som nämnts ovan har benämningen ”finne” genom historien används både för att beteckna en jagande och fiskande befolkning och i ett senare historiskt skede en jordbrukande befolkning.
Andra källor som berör norra Fennoskandinavien och Bottenviksområdet är isländska sagor och norska topografiska beskrivningar från tidig medeltid. De isländska sagorna är inte sagor i den bemärkelse vi menar med rent påhittade berättelser för barn. De är snarare ett slags släktkrönikor där huvudpersonerna beskrivs med sina brister men också som idealiserade hjältar där mod och styrka lyfts fram. Denna idealiserade karaktär gör att de inte kan användas som primära historiska källor för vad som hände under vikingatiden. Däremot kan de användas för att se vilken typ av kontakter som fanns mellan folkgrupper i form av kulturmöten, handelsmönster eller politiska allianser. Vid jämförelse med andra skriftliga källor är de också ett stöd för vilka år specifika historiska händelser skedde.8
En av de mest detaljerade berättelserna om kvänerna finns i Egils saga, som förmodligen skrevs av Snorre Sturlasson på 1200-talet. I sagan berättas om den isländske krigaren och diktaren Egil Skallagrimssons öden, som utifrån släktgenealogin i berättelsen kan framstå som skriven i en 800-talskontext. Med tanke på beskrivningen av folkgruppen karelare och den norske kungens rätt till beskattning av samerna bör den historiska kontexten snarare förläggas till 900- eller 1000-talet.9 I sagan berättas i släktkrönikans form om Torolf Skalla-
8 Larsson 2005, Minnet av vikingatiden: de isländska kungasagorna och deras värld; Males 2017,
Snorre och sagorna: de isländska källorna till vår äldre kulturhistoria; Townend 2014, Viking age Yorkshire, s. 11‒12.
9 Hansen and Olsen 2006, Samernas historia fram till 1750, s. 61.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
182
grimsson som lever under kung Harald Hårfagre. Torolf blir av kungen upphöjd till länderman10 i Naumadal och får då i uppdrag att ta upp den skatt som samerna betalar till kungen. Samtidigt får han rätt att självständigt handla med samerna. Under sina handelsfärder i fjällvärlden blir han kontaktad av kvänernas kung, som ber om hjälp mot karelska krigare. Kvänland sägs ligga öster om Jämtland och Hälsingland men väster om Karelen. Finland nämns inte som område. Om man med utgångspunkt i detta följer kusten runt Bottenviken så borde Kvänland placeras någonstans i området mellan nuvarande Norrbotten och Österbotten.
Den svenska kyrkomannen Olaus Magnus besökte Tornedalen 1518 och skrev i sin Historia om de nordiska folken att de som skötte transporterna till Norge av befolkningen kallades kväner.11
Mest geografiskt detaljerad i sin beskrivning av kvänerna är den norske gränskommissarien Peter Schnitler. I samband med att den nordliga gränsen mellan Sverige och Norge drogs i mitten av 1700talet intervjuade han finskspråkiga invandrare i Nordnorge, som av norrmännen kallades kväner. Schnitler placerade kvänernas bosättningsområde Kvänland i Torne älvdal med biflöden upp mot den norska gränsen. I den övre delen bodde enligt honom nomadiserande samer och i den nedre delen jordbrukande kväner.12
4.2.3 De finskspråkigas historiska kontinuitet
De tidigaste norska och isländska beskrivningarna av kvänerna var muntliga berättelser som återberättats mellan olika generationer. Sådana berättelser om olika folkslag kan betraktas som muntliga minnen av möten mellan olika folkgrupper innan de blev nedtecknade i skriftlig form.13 Kedjan av traderade muntliga berättelser om kvänerna, som förmedlats över tid och oberoende av varandra skrivits ner, visar att kvänerna i slutet av 800-talet var en finskspråkig folkgrupp som säsongsmässigt fiskade i fjällsjöar i den norra delen av Norrbotten.
10 En länderman var under medeltiden i Norge en person som fått i uppgift att utöva konungens myndighet inom ett särskilt område. 11 De som Olaus Magnus beskrev som handelsmän, som reste till Norge, har av forskare i olika kontexter beskrivits som samer, finnar eller skandinaver, se Julku 1986; Wallerström 1995; Elenius 2019; Söderholm 2022. 12 Schnitler 1962, Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller 1742–1745/Bd 1, s. XX‒ XXV, 348, 360, 386, 388, 410–411. 13 Assman 2011, Cultural Memory and Early Civilization: Writing, Remembrance, and Political
Imagination, s. 15–69; Elenius 2019, s. 117‒148.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
183
Uppgifter i norska 1700-talskällor beskriver att kvänerna var bosatta i nuvarande Torne älvdal med biflöden. Samma folkgrupp kallades av svenskarna för finnar och kom senare att benämnas tornedalingar. Det talar för en finskspråkig kontinuerlig bosättning i kustområdet av nordligaste Bottenviken från sen järnålder fram till nutid, på samma sätt som det har funnits en kontinuerlig norsk- och samiskspråkig befolkning vid den norska atlantkusten och en svensk- och samiskspråkig befolkning längs bottenvikskusten. Den finskspråkiga befolkningen fanns där innan staten inkorporerade området som en formell del av det svenska kungariket.14 Det gäller förstås också för den svensk- och samisktalande befolkningen i området vid samma tid. Som med alla folkgruppers kultur har deras kultur däremot förändrats med samhällets förändringar.
4.3 Den finskspråkiga befolkningens ställning i det svenska riket
För att förstå assimileringspolitiken i minoritetsområdet måste man beakta att minoriteten har en historia före 1809 som den delar med andra finskspråkiga i Finland. Sverige och Finland blev ett samlat rike under tidig medeltid, ett Västsverige och ett Östsverige. Finska, samiska och svenska var de språk som hade längst territoriell historia i en stat där det under stormaktstiden skulle komma att talas nära tjugo olika språk. Minoritetens historia under den tid då Finland tillhörde Sverige präglas av finsk kultur och svenskspråkig politisk dominans.
Det finns inga spår av en finsk statlig organisation innan Finland blev en del av Sverige. Att en sådan fanns betvivlas inte av någon, men den kom aldrig till uttryck i skriftliga källor i form av en organiserad landskapsbildning eller statsbildning. I senare tids forskning betonas den långsamma integrationen av Finland och finnarna i det svenska riket, men också att integrationen skedde parallellt med andra periferier som Småland, Värmland, Dalarna och Bottenviksområdet. Integrationen av de olika områdena ledde till bildandet av ett centraliserat kungarike.
14 Harrison 2022, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige, s. 558‒564; Elenius 2018b s. 143‒175; Elenius 2019, s. 117‒148; Söderholm 2022.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
184
Finland tillmättes särskild betydelse i statsbildningen, vilket visas av att Åbo stift bildades redan år 1232. Det benämndes då ”det finska stiftet” och omfattade från början den sydvästra delen av nuvarande Finland. Ytterligare en bekräftelse på vikten av den östra riksdelen var byggandet av Åbo domkyrka mot slutet av 1200-talet.15 Den finländska riksdelen var representerad redan i den stadga som Magnus Ladulås utfärdade på Alsnö 1280. Alsnö stadga brukar räknas som konstituerande för ståndssamhällets införande i Sverige. På Alsnö var Finland representerat genom hertig Bengt, Magnus Ladulås bror, som hade Finland som hertigdöme.16
Ytterligare bevis på Finlands jämbördiga formella status med övriga Sverige var att den finska landsdelen år 1362 erkändes samma rätt att delta i kungaval som övriga stift och landskap i riket.17
Den koloniala relationen mellan Sverige och Finland återspeglas i att två tredjedelar av frälseståndet i det gemensamma riket hade svensk bakgrund och en tredjedel tysk bakgrund. Med frälseståndet avsågs från början stormän och förmögna bönder som var befriade från skatt för sina jordägor mot att de bidrog med häst och ryttare i krigsmakten. Senare blev begreppet synonymt med det adliga ståndet. Frälset i Finland hade en social bakgrund som soldater, knektar på borgar, handelsmän eller hantverkare. I Finland fanns inte stora jordägare som på den svenska sidan och det frälset hade en underordnad politisk roll jämfört med det svenska frälset.18 Det administrativa språket i Finland var svenska trots att de finskspråkiga utgjorde över 80 procent av befolkningen.
Sammanfattningsvis hade de etniska finnarna formellt samma politiska ställning som de etniska svenskarna men i realiteten dominerade svenskarna ekonomiskt, politiskt och kulturellt.
15 Leinberg 1886, Finlands territoriala församlingars ålder, utbildning och utgrening intill 1885 års
utgång, s. 1 ff.
16 Hadenius 1994, Riksdagen. En svensk historia, s. 21–26. 17 Jutikkala & Pirinen 1973, Finlands historia, s. 33. 18 Harrisson 2004, Från överhöghet till rike: stormän och kungar i det medeltida Nordeuropa, s. 109‒121; Tarkiainen 2008, Sveriges österland Från forntiden till Gustav Vasa, s. 153‒186; Meinander 2006, Finlands historia: linjer, strukturer, vändpunkter, 2, s. 9‒21.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
185
Figur 4.1 Sverige innan förlusten av Finland 1809
Källa: Samuel Svärd.
4.3.1 Minoritetens kulturella särdrag
Den meänkielispråkiga kulturen är del av ett sammanhängande geografiskt finskspråkigt kulturområde som i början av medeltiden sträckte sig från norra Bottenviken ner till södra Finland och österut in i Ryssland. I minoritetsområdet var befolkningen med andra ord
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
186
från medeltiden och framåt huvudsakligen finskspråkig. Tydliga språkliga och kulturella influenser syns från Tavastland och Karelen.19
Inom minoritetsområdet fanns även en samiskspråkig befolkning och ett mindre antal präster och ämbetsmän som var svenskspråkiga. Där fanns även svenskspråkig bruksbefolkningen som arbetade i Masugnsbyn, Tornefors och Kengis bruk under 1600- och 1700-talet.
De finskspråkiga tornedalingarna i norra Sverige var socialt, politiskt och ekonomiskt dominerade av svenskarna på samma sätt som samerna i de två riksdelarna eller som finnarna i Finland. Svenskarna kallades allmänt också av den tornedalska allmogen in i modern tid för ”herrat” i betydelsen herrefolk.
På 1300-talet drogs stiftsgränsen mellan Åbo stift och Uppsala ärkestift mitt emellan Kemi och Torne älv. Minoritetsområdet kom på så vis att tillhöra den finskspråkiga kultursfären i Finland, men tillhörde administrativt och regionalpolitiskt det svenskspråkiga norrländska området.
Fiske och jakt som primära näringar
Det forntida mötet mellan olika folkgrupper i norra Bottenviksområdet har ofta beskrivits i näringsmässiga termer som mötet mellan svenskt och finskt jordbruk å ena sidan och samisk renskötsel å andra sidan.20 Den typen av beskrivningar bortser från att svenskar, finnar och samer i norra Bottenviksområdet till stora delar fram till 1500-talet försörjde sig på jakt- och fångstbaserade näringar.
Vid tiden för Norrlands skattläggning i samband med nedteckningen av Hälsingelagen på 1200-talet betalade de som bodde norr om Bygdeå sin skatt i skinn i stället för jordbruksprodukter. Det gällde för såväl svenskar, finnar som samer.
Det är svårt att tvärt skilja samiska, finska och även svenska näringar från varandra under järnålder och tidig medeltid.21 Ett mer rättvisande historiskt perspektiv är att utgå från den kombination av jakt, fångst, renskötsel, jordbruksnäring och handel som utövats av
19 Vahtola 1991, s. 176‒261; Winsa 1991, Östligt eller västligt?: det äldsta ordförrådet i gällivare-
finskan och tornedalsfinskan.
20 Westin (red.), Övre Norrlands historia I‒IV (1962‒1974); Alamäki & Kenttä & Hederyd (red.)
Tornedalens historia I‒II (1991‒1993).
21 Westin & Olofsson 1962; Brink 1990, Sockenbildning och sockennamn: Studier i äldre terri-
toriell indelning i Norden; Mogren 2000, Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi;
Grundberg 2006, Medeltid i centrum; Meinander 2006, s. 10–13.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
187
finskspråkiga folkgrupper. Fisket och jakten har i alla tider betytt mycket både som näringsfång och som inkomst för befolkningen. Både insjöarnas gäddor och älvarnas lax blev tidiga exportartiklar från minoritetsområdet och andra nordliga älvdalar. Gäddorna såldes i torkad form som basmat för de krigförande arméerna under 1500- och 1600-talet och till länder i södra Europa under den kristna fastetiden. Laxen såldes i saltad och gravad form.
Användningen av fiskevatten var reglerad på olika sätt. Rätten till fiske i Torne älvdal verkar ha utformats innan jordbruk etablerades. Det ser man på de äldsta gårdarnas placering längs älven. De var placerade med utgångspunkt i älvfisket, inte utifrån boskapsskötselns eller åkerbrukets förutsättningar.22 Det tidiga utnyttjandet byggde alltså på ett fångstbaserat sätt att leva, inte på att bofasta jordbrukare fiskade som ett komplement till boskapsskötsel eller åkerbruk.
De som bodde i Övertorneå och uppströms nyttjade framför allt fisket i avlägset liggande sjöar. Av den första skattelängden om träskfiske från 1553 ser vi att fisket i de s.k. skatteträsken kunde ske på 20 mils avstånd från bosättningen eller mer.23 Utifrån domböckerna på 1600-talet ser man att i Torne och Kemi lappmark hade finskspråkiga bönder rätt att fiska i sjöar på långt avstånd från sina huvudbosättningar.24 Tvister om fisket var inte så tydligt kopplade till etnicitet utan till fisket som gemensam näring. Detsamma gäller jakten, som under medeltiden utövades av samerna och allmogen som allmän näring.
Jordbruk och fast bosättning
Befolkningen i Tornedalen har av tradition använt älvens sedimentavlagringar efter vårfloden för att etablera jordbruk. De låglänta öarna och näraliggande strandängarna är extremt bördiga. Det har
22 Enequist 1935, Övre Norrlands storbyar i äldre tid; Dahlgren 1967, Jakten och fisket i jord-
och skogsbrukets rationalisering, s. 199‒204; Granlund 1967, Laxfiske i Tornedalen, s. 155‒198;
Hederyd 1992, Haparanda efter 1809 kommunhistoria utgiven med anledning av Haparandas
150-årsjubileum.
23 Steckzén 1964, Birkarlar och lappar. En studie i birkarlaväsendets, lappbefolkningens och skinn-
handelns historia; Bergman & Ramqvist 2017, Farmer-fishermen: interior lake fishing and intercultural and intra-cultural relations among coastal and interiour Sámi communities in northern Sweden AD 1200‒1600; Lappmarkerna betecknade från medeltiden de områden ovanför den
bofasta bondebefolkningen vid kusten, som handelsmän besökte för att handla med samerna. 24 Deutsch 1970, Oeconomiska anteckningar rörande norra delen af Uleåborgs län, under resor
derstädes åren 1814 och 1815, s. 299; Arell 1977, Rennomadismen i Torne lappmark: markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
188
premierat boskapsskötsel, vilket historiskt har varit en viktig basnäring i Tornedalen. Torne älvdal blev känd för sin stora försäljning av smör.25 Den jordbruksverksamhet som tilltog under medeltiden ska ses som en långsamt expanderande binäring till jakt- och fångstbaserade näringar och till handel. Övergången från jakt och fiske till renskötsel bland samerna kan i ett långt tidsperspektiv jämföras med övergången från jakt och fiske till kreatursskötsel bland de finskspråkiga. Från 1500-talet finns mer tillförlitliga källor som berättar om jordbrukets utveckling och bondbyars etablering med fast bosättning. Utifrån 1543 års jordebok26 ser vi att 30 skattlagda byar då hade etablerats i Tornedalen från kusten och cirka 12 mil upp till Pello. Till skillnad från i andra norrländska älvdalar var fisket ännu under 1500-talet den främsta näringen.27 Ännu i början av 1900-talet beskrivs jordbruket i Torne och Kalix älvdalar som irrationellt och primitivt. Jorden vändes fortfarande på många håll med spade i stället för med en plog.28 Beskrivningen av jordbruket som ”primitivt” visar på ett kulturhierakiskt synsätt, men också att jordbruket under lång tid inte varit huvudnäring i minoritetsområdet. Det hade därför ännu vid ingången till 1900-talet en ålderdomlig karaktär.
Hos den finskspråkiga befolkningen kombinerades boskapsskötsel också med renskötsel. Beskrivningar av birkarlarnas handel med samerna visar exempelvis att användning av renar var helt nödvändig för de långväga transporterna.29 Olika beskrivningar av de finskspråkiga jordbrukarna i norra Sverige och norra Finland visar att de regelmässigt under 1700- och 1800-talen ägde renar.30
För att stimulera kolonisationen i lappmarkerna utarbetade landshövdingen i Västerbottens län, Johan Graan, det s.k. Lappmarksplakatet som inrättades av kungen 1673. Ett tilläggsplakat antogs 1695. Av plakaten framgick att den som etablerade en ny jordbruksfastighet, ett nybygge, ovanför lappmarksgränsen blev befriad från militärtjänst och skatt i 15 år. Ett av de statliga motiven bakom plakaten var att skapa en struktur av bofasta jordbrukare som stöd till de fjäll-
25 Alamäki & Kenttä & Hederyd 1991‒1993. 26 Jordeboken redovisade den grundskatt som blev stommen i det svenska skattesystemet från 1500-talet fram till början av 1900-talet då den ersattes av bl.a. fastighetsskatten. 27 Enequist 1935, s. 143‒184. 28 Hellström 1917, Norrlands Jordbruk; Elenius 2001, Både finsk och svensk: Modernisering,
nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939.
29 Tenerz 1962, Ur Norrbottens finnbygds historia samt Den svenska infiltrationen i övre finn-
bygden under 1600- och 1700-talet, s. 142‒158.
30 Deutsch 1970; Tegengren 1952, En utdöd lappkultur i Kemi lappmark. Studier i Nordfinlands
kolonisationshistoria.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
189
nära gruvor som då etablerades. I förlängningen tänkte man att gruvarbetare kunde rekryteras bland den fastboende befolkningen. Ett annat motiv var att etablera jordbruk inom det stora område som lappmarkerna omfattade. Ytterligare ett motiv var att hindra kustens bönder från att utnyttja lappmarkernas resurser genom långa fiskeresor till olika träsk.31 År 1749 beslutades om en tydligare gränsdragning mellan samernas och nybyggarnas marker i lappmarkerna mot böndernas marker nedanför lappmarksgränsen.
Det finskspråkiga området i norra Sverige, med minoritetsområdet i centrum, var i början av 1500-talet omgivet på svensk och finsk sida av lappbyarna Sjokksjokk, Siggevara, Suondavara, Kittilä, Sodankyä och Kemikylä. Men i det område längs Torne och Kalix älvdalar där minoriteten av gammal tradition bedrev ett omfattande säsongsfiske fanns inga lappbyar eller lappskatteland. Området sträckte sig så långt som trettio mil norrut från kusten. Avsaknaden av lappbyar och lappskatteland i detta område skiljer sig från övriga delar av norra Sverige och norra Finland. När en lappmarksgräns drogs i mitten av 1700talet följde den detta traditionella område för minoritetens fiske. Det antyder en historisk relation mellan minoriteten och samerna som skiljer sig från andra områdena i norra Sverige och norra Finland
År 1799 fanns i Jukkasjärvi och Enontekiö socken 1 278 samer och 564 nybyggare. I minoritetsområdet, som då omfattade även den finska sidan, och i Kemi i Lappland utgjorde nybyggena i Tornedalen år 1800 en tredjedel av länets totalt 717 nybyggen.32 Statistiken visar hur finskspråkiga nybyggare och samer vid ingången till 1800-talet hade skapat en samexisterande bosättning långt upp i Torne älvdal med biflöden. Mellan de bofasta bönderna och nomadiserande samerna förekom tvister, oftast om fiskerättigheter eller höskador. Men de bofasta och samerna samarbetade också, exempelvis bodde samerna hos särskilda familjer under vintern och husbönderna kallades då ”värdar” (meänkieli. väärti).
31 Göthe 1929, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av 1500-talet till omkr. 1750, s. 134‒484; Hultblad 1968, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken; Arell 1979; Lundmark 2006, Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år. 32 Alamäki & Kenttä & Hederyd, s. 30‒62.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
190
Stadsbildning och tidig industrialisering
Från slutet av 1500-talet strävade staten efter att kontrollera handeln som tidigare utövats mer fritt av landsköpmän vid kusten och av birkarlarna i lappmarkerna. I överensstämmelse med tidens merkantilistiska idéer33 skulle handeln tvingas in i städer för att staten på så vis skulle kunna kontrollera tull och andra avgifter. Det mynnade ut i att ett antal städer grundades längs den finska och svenska bottenvikskusten, däribland Torneå som blev stad 1621, samtidigt som Luleå, Piteå och Sundsvall. Under de första decennierna av 1700-talet ser man hur en försvenskning skedde inom olika områden i Torneå. Adel, präster, borgare och civila ämbetsmän utvecklade under 1700talet en högreståndskultur med offentliga fester och danser. Torneå blev en tvåspråkig stad med en typisk stadskultur som orienterade sig mot det svenskspråkiga Sverige.
De boende i minoritetsområdet blev även påverkade av den första fasen av gruvindustrier när järnmalm hittades i Junosuando och kopparmalm i Svappavaara under första delen av 1600-talet. Därigenom ökade det statliga intresset för minoritetsområdet. Gruvnäringen skulle komma att utökas med masugn och hammarsmedja i Masungsbyn, stångjärnshammare, kopparhammare, garvmakeri, bokverk, klensmedjor, kvarn och såg i Kengis, sju mil nedströms från Junosuando. Nära förknippad med bruksrörelsen var uppkomsten av en första sågverksindustri. De aktörer som var verksamma vid bildandet av sågverk i mitten och slutet av 1700-talet var delvis samma personer som engagerade sig i gruvnäringen och i järnbruken. Därför är det inte så förvånande att minoritetsområdet stod för en fjärdedel av alla nystartade vattensågar i det nuvarande Norrbottens län under perioden 1756–1812. Man kan urskilja en mycket tydlig etnisk arbets- och ägarfördelning inom den första sågverksrörelsen i minoritetsområdet. Det var den dominerande svenskspråkiga samhällsgruppen som ägde industrierna. De finskspråkiga var hänvisade till säsongsarbeten och blev därigenom ekonomiskt beroende av de svenskspråkiga.34
33 Merkantilism är en beteckning på det ekonomiska system som präglade de framväxande nationalstaterna från 1600- till 1800-talet. Idén var att understryka staternas roll som ekonomiska aktörer som skulle gynna det egna landet och motverka konkurrens utifrån. 34 Meinander 1917, Virkeshushållning och sågverksrörelse i Torne, Kemi och Simo älvdalar intill
första världskriget, s. 76 f.; Elenius 2001; Hederyd 1992, s. 100‒130.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
191
4.3.2 Kriget med Ryssland och delningen av minoritetsområdet
Den 21 februari 1808 gick ryska trupper utan krigsförklaring över gränsen till Finland vid Kymmene älv. Under hösten retirerade den svenska armén norrut längs den finska kusten. De svenska trupperna blev förlagda i Tornedalen hösten 1808 och vintern 1809. Både under den svenska reträtten och den efterföljande ryska ockupationen tvingades tornedalingarna att bidra med transporter, hästar, foder till hästar och mat till soldaterna. Det var ett härjat och decimerat minoritetsområde som fick ta del av det fredsavtal som tecknades den 17 september 1809 och som innebar att Sverige förlorade Finland.
4.4 Minoriteten i Sverige efter 1809
När Sverige förlorade Finland till Ryssland drogs den nya nationsgränsen rakt genom Torne, Muonio och Könkämä älvdalar där den östra sidan hamnade i det ryska imperiet och den västra sidan i Sverige. Ryska kosacker patrullerade nu som gränsvakter i Torneå. Från att tidigare ha betraktats som en ordinär älvdal i det svenska riket förvandlades minoritetsområdet efter 1809 till en svensk gränsbygd mot Finland som var ett ryskt storfurstendöme. Befolkningen på den svenska sidan blev en finskspråkig minoritet i Sverige, medan befolkningen på den finska sidan tillsammans med övriga finnar i Finland kom att utgöra den helt dominerande språkliga gruppen i Finland. Den västra och östra sidan av Torne älvdal hamnade i var sitt nationalstatsprojekt och var sitt moderniseringsprojekt.
4.4.1 Konsekvenser av den nya riksgränsen
I förhandlingarna om var den territoriella gränsen skulle dras fördes två alternativ fram. Svenskarna hävdade att den gamla stiftsgränsen och länsgränsen vid Kaakamo älv var en naturlig gräns. Ryssarna föreslog att gränsen skulle dras längs Kalix älv. Kompromissen blev Torne älv samt bifloderna Muonio och Könkämä älvar upp till norska gränsen. En numerärt liten finskspråkig minoritet blev kvar på den västra sidan av Torne älvdal, den minoritet som senare skulle kallas tornedalingar. Fredsfördraget undertecknades den 17 september 1809. Det
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
192
innebar den största territoriella förlusten under Sveriges dittillsvarande historia. Sverige hade i fredsfördraget gått med på att avstå Åland och hela Finland till Ryssland. Riket förlorade en tredjedel av sitt territorium och mer än en fjärdedel av sin befolkning. Till detta kommer omkring 20 000 förlorade i döda, krigsfångar och saknade.35Förlusten av Finland kom under långt tid att vara ett nationellt trauma i Sverige.
För tornedalingarna på den svenska och ryska sidan uppstod tre huvudfrågor som behövde lösas. Det var frågan om medborgarskap, omfördelningen och utbyte av fast egendom samt nya församlingsbildningar. Medborgarfrågan löstes enligt tidigare praxis som gällt vid ändrade gränser mellan stater. Samtliga bosatta i Sverige och Finland skulle inom tre år ha rätt att bosätta sig i det rike de önskade och därigenom få sitt medborgarskap bestämt. De militäranställda inom det svenska försvaret erbjöds av ryssarna att få anställning inom det ryska krigsväsendet om de så önskade.
För de bönder som ägde mark på både den finska och svenska sidan av Torne älv samt på öar i älven skedde särskilda förhandlingar, som ledde till omfördelningar och kompensationer för förlorad mark. Regleringen av markförhållanden tog ett decennium innan den var klar.36
Församlingsmedlemmarna både på finsk och svensk sida fortsatte till en början att besöka gudstjänsten i sin gamla församlingskyrka, oavsett om den låg i konungariket Sverige eller storfurstendömet Finland. Därefter byggdes efterhand nya kyrkor i de socknar som förlorat sin kyrka till den andra sidan. På svensk sida fortsatte finnar från Finland att besöka sin gamla sockenkyrka i många år efter delningen. Ännu mer än tio år efter fredsslutet skrevs finnarna in i församlingsböckerna som tidigare, med skillnaden att de efter namnet fick tillägget ”rysk undersåte”.
Svenska statens inställning till och behandling av tornedalingarna bestämdes med andra ord i förhandlingar och samarbete med segermakten Ryssland. I övrigt fortsatte livet ganska oförändrat i minoritetsområdet under den tidiga delen av 1800-talet.
En viss rörlighet fanns ständigt över riksgränsen i form av arbets- och äktenskapsmigrationer. Samtliga svenska tornedalingar beräkna-
35 Carlsson 1970,Svensk historia 2. Tiden efter 1718, s. 255. 36 Elenius 2001; Kuvaja & Hårdstedt och Hakala 2008, Det åländska folkets historia 4 Från finska
kriget till Ålandsrörelsen 1808–1920, s. 314–316.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
193
des 1821 till 7 000 personer, varav en övervägande majoritet var finsktalande. Vid folkräkningen 1860 hade minoritetens antal i Norrbotten stigit till närmare 14 000 personer.37 De var spridda över ett stort glesbefolkat område i nordligaste Sverige, till stor del i väglöst land med mycket dåliga kommunikationer.
De hade i princip inte något som helst politiskt inflytande på nationell nivå. Kulturellt fortsatte minoritetsområdet att under många decennier vara ett homogent område. Man kan under hela första delen av 1800-talet tala om en gemensam finsk identitet på den finska och svenska sidan. Den svenska sidan av Tornedalen benämndes också av svenska myndigheter för Finnbygden för att markera befolkningens kulturella tillhörighet till finsk kultur.
4.4.2 Jordbruk och industrialisering
I ett europeiskt perspektiv var hela Skandinavien på 1860-talet en ekonomiskt underutvecklad periferi. Därefter skedde en snabb upphämtning. Samtidigt skedde en geografisk förskjutning av den relativa exportandelen till de nordliga delarna av Sverige. Mot slutet av 1800-talet kom redan en femtedel av Sveriges export från Norrland. Vid sekelskiftet 1900 hade två stora industriområden vuxit upp i minoritetsområdet. Det var sågverksindustrin vid kusten och gruvindustrin i Malmfälten. Merparten av de åtråvärda råvarorna i Norrbotten fanns inom det finska språkområdet.
Minoritetsområdet var vid den tiden ännu helt dominerat av jordbruk som försörjningskälla. Från reseskildringar på 1700-talet fram till agronomiska bedömningar i början av 1900-talet har jordbruket i Tornedalen beskrivits som underutvecklat. Den norrbottniske agronomen Paul Hellström beskrev bl.a. vid sekelskiftet 1900 hur jordbruket i Tornedalen var omodernt. I inlandet var jordbruken små. Man praktiserade där en naturahushållning som byggde på att den odlade jorden användes till odling av säd och rotfrukter medan foder till kreaturen togs från ängarna. Korna släpptes ut på bete i skogen om somrarna.
Hellström och andra forskare har påvisat den tekniska eftersläpningen i Tornedalen i början på 1900-talet. När jordbruksplogar bör-
37 Hansegård 1990, Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på halvspråkighetsdebatten, s. 9; Slunga 1993, ”Skola för glesbygd”. Arbetsstugor i norra Sverige, s. 19.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
194
jat användas i de svensktalande delarna av Norrbotten vid mitten av 1800-talet vände man i Tornedalen gamla ängar med hacka och spade. Vid uppodling på fast mark i skogsbygden hade jorden ofta inte blivit ordentligt rensad från sten. Även ensädesbruk praktiserades allmänt så att man år efter år sådde korn på samma tegar. Även eftersatta ladugårdar och fårkättar utan fönster exemplifierades med Tornedalen.38
Minoritetsområdets marginella ställning visade sig också i den sociala strukturen på landsbygden. En jämförelse mellan antalet backstugusittare i minoritetsområdet och Norrbotten vid tiden för laga skifte 1878–1880 visar att andelen hemman var betydligt lägre och andelen backstugor betydligt högre i minoritetsområdet. Det gällde både för det kustnära Nedertorneå och det högre upp belägna Övertorneå. Den betydligt högre andelen backstugusittare i minoritetsområdet visar att området inte lyckades skapa alternativa sysselsättningar för den snabbt växande jordbruksbefolkningen.39
Minoritetsområdet hade däremot ett väl utvecklat vägnät i mitten av 1850-talet som kunde mäta sig med andra älvdalar i Norrbotten. Den stora förändringen kom med järnvägen, som fick stor betydelse för utbyggnaden av kommunikationerna i framför allt Övre Tornedalen. Handelsresor hade tidigare gått längs älven till Torneå, men efter järnvägens framdragning till Gällivare 1888 gick de dit i stället.40Det underlättade varudistributionen för den nordligaste delen av Norrbotten.
Under senare delen av 1800-talet tillkom skogsarbete som en ny sysselsättning. Specifikt för skogsarbetet i Torne och Kalix älvdalar var att man använde renar som dragdjur i skogsarbetet, som komplement och ibland som ersättning till hästar. Renar användes också inom jordbruket för att köra hem hö och liknande. Småbrukare hade inte råd med hästar och det fanns en gammal tradition att äga renar som sköttes av samer. Med ökad levnadsstandard användes i de flesta jordbruk så småningom enbart hästar som dragare.
Med järnvägens framdragning till Gällivare och Kiruna öppnades en ny epok i minoritetsområdets industrialisering. Under några decennier byggdes järnvägar, vattenkraft och vägar som helt revolutione-
38 Hellström 1917, s. 200 ff.; Jirlow & Wahlberg 1961, Jordbruket i Tornedalen genom seklen:
redskap och metoder, s. 41‒95; Isaksson 1967, Bystämma och bystadga: organisationsformer i övre Norrlands kustbyar: om samspelet mellan lokal tradition och central påverkan, s. 362.
39 Elenius 2007a, Tornedalen och Bottenviken som nordliga ekonomiska periferier, s. 166‒184. 40 Hoppe 1945, Vägarna inom Norrbottens län. Studier över den trafikgeografiska utvecklingen
från 1500-talet till våra dagar, s. 268 f.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
195
rade det tidigare lantbruksbaserade hushållet i minoritetsområdet. Mellan 1890 och 1930 skedde en dramatisk befolkningsförändring i tornedalsförsamlingarna på grund av arbetskraftsinvandring. Mest påtaglig är den explosionsartade befolkningsökningen i Gällivare och Jukkasjärvi som berodde på den påbörjade gruvbrytningen. Tornedalingarnas arbetsmigration hade tidigare varit orienterad mot sågverken vid kusten, men fick nu tillskott av två nya industricentra i Övre Tornedalen genom gruvorna i Kiruna och Malmberget. De nya industrierna innebar inte bara nya former av försörjning. Framväxten av folkrörelser och fackföreningar gjorde att tornedalingarna påverkades av nya demokratiska organisationsformer.
4.4.3 Den laestadianska väckelsen
En rörelse av stor kulturell betydelse för minoritetsområdet är den inomkyrkliga väckelserörelsen laestadianismen som grundades av prästen Lars-Levi Laestadius i Karesuandoområdet på 1840-talet. Medlemmarna samlades i hem och bönhus men även till stormöten med predikan, själavård och nattvardsfirande enligt kyrkans ordning. Laestadius hade samma erfarenhet av fattigdom som sina församlingsmedlemmar och kunde därför sätta sig in i deras situation. Den fattiga bakgrunden påverkade hans allmänna moral och etik, som kom att bli ett rättesnöre för den samiska och finsktalande befolkningen i norra Sverige. När han glorifierade ett enkelt och puritanskt levnadssätt var det ett anti-materialistiskt förhållningssätt som på ett konkret sätt kunde förstås av hela befolkningen.
Laestadianismen kom på så sätt att fungera som en ideologisk motrörelse till moderniseringen i samhället. Genom att använda finskt språk i predikningarna kom väckelsen senare att spela en viktig roll i motståndet mot den svenska språkpolitiken i norra Sverige. Det faktum att predikanterna var lekmän medförde att kyrkan inte hade samma kontroll över dem som över de anställda prästerna. De laestadianska predikanterna var också självrådiga och hade ett starkt inflytande över lokalbefolkningen. Svenska kyrkan befarade därför att de laestadianska predikanternas inflytande skulle kunna leda till splittring av kyrkan i minoritetsområdet. De sågs som främmande element inom statskyrkan, en avvikande grupp som behövde civiliseras.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
196
Bästa sättet att genomföra detta ansågs vara att utveckla skolväsendet och att sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet. Väckelsen blev så småningom de samisk- och finskspråkigas särskilda trosbekännelse i norra Skandinavien och Finland. Den spreds därför från 1840-talet i snabb takt över nationsgränserna. Genom sin stora spridning i Finland kom den att till viss del förknippas med de finska nationalister som från 1860-talet angrep Sverige för att bedriva en assimilerande språkpolitik i minoritetsområdet. Väckelserörelsen blev en del av de kulturella hotbilder som förknippades med Tornedalen.
4.4.4 Tornedalsgränsen som hotbild
Genom förlusten av Finland och rädslan för ytterligare rysk expansion kopplades från första början en utrikespolitisk och militär hotbild samman med tornedalingarna vid den finska gränsen. Från mitten av 1800-talet ökade nationalistiska strömningar i Finland som byggde på en finskspråkig identitet. Den kritik som finska nationalister riktade mot Sveriges minoritetspolitik i Tornedalen uppfattades i Sverige som hotfull. Minoriteten hamnade i skottgluggen mellan två nationalstatliga projekt, det svenska och det finska.
Den finska nationalismen
Den finska nationalism som växte fram i Finland under 1800-talet vände sig mot den svenskspråkiga elitens dominans inom olika områden i samhället. Genom kulturella och politiska rörelser lyftes den finska kulturen och det finska språket som de viktigaste elementen i det nationsmedvetande man sökte skapa. I den föreställda nationella gemenskapen inkluderades vad man med tidens språkbruk kallade finsk-ugriska ”stamfolk”. Det innefattade finskspråkiga minoriteter som fanns utanför Finland, inte minst de svenska tornedalingarna.41De finskspråkiga var i stor majoritet i Finland. År 1890 utgjorde de
41 Nygård 1978, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen: aatteellinen heimotyö itsenäisessä
Suomessa = [The greater Finland or helping kindred people?]: [work on the ideology of kinship in independent Finland]; Smith 1986, The Ethnic Origins of Nations, s. 129‒152; Smith 1991, National identity, s. 126‒131, 160–165; Smith 2000, The Nation in History. Historiographical Debates about Ethnicity and Nationalism, s. 62‒77; Fewster 2006, Visions of past glory: nationalism and the construction of early Finnish history.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
197
85 procent av befolkningen, till skillnad från Sverige, där de finskspråkiga bara utgjorde 4 procent av befolkningen. Av dem utgjorde de finskspråkiga tornedalingarna i Norrbotten en överväldigande majoritet.42
De finskspråkiga i Finland fick en självmedveten hållning och en ställning inom staten som skilde sig helt från minoritetens situation i norra Sverige. De kunde lägga tyngd bakom sina krav. Som språklig majoritet vände de sig mot den svenskspråkiga minoritetens dominans inom ekonomi, politik och kultur i Finland. De finsksinnade nationalisterna kallades fennomaner därför att de strävade efter att lyfta det finska språkets och den finska kulturens status i Finland. I en förordning om det administrativa språket från 1863 bestämdes att det finska språket i Finland inom tjugo år skulle vara infört i all förvaltning och ha likvärdig status som svenskan.43 Den kritik som fennomanerna riktade mot de svenskspråkigas privilegier i Finland riktades också mot det man uppfattade som svenska statens förtryckande språkpolitik i minoritetsområdet. Man anklagade särskilt domkapitlet i Härnösand, och senare domkapitlet i Luleå, för att tvinga minoriteten att lära sig svenska i skolan.44 Fennomanernas kritik av de svenska myndigheterna skedde oftast genom tidningsartiklar i finsk press. Från svensk sida besvarades kritiken med motsvarande tidningsartiklar i svensk press på ledarsidor eller i insändare. De uttryckte inte så sällan en arrogans såväl mot fennomanerna som mot den provokativa ton som fanns i kritiken mot Sverige. Motsvarande arroganta kritik riktades även mot minoriteten i Sverige som försvarade det finska språkets värde som modersmål.45
I den svenska nationalistiska idealbilden representerade minoriteten en kulturell kvarleva från den imperiala storhetstiden. Minoriteten påminde om det katastrofala nederlaget mot Ryssland 1809, men representerade också en avvikelse från den nya idealbild av den svenska nationen som växte fram under 1800-talet där svenskt språk och kultur stod i centrum.
42 Suomen tilastollinen vuosikirja 1889‒1890; Statistiska centralbyrån, Del 1. Befolkningen 1720‒1967 Sverige; Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, s. 19‒20. 43 Klinge och Norrback 1996, Finlands historia 3, s. 211‒220, 257. 44 Tenerz 1963, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-talet
jämte språkdebatten; Slunga 1965; Tarkiainen 1993, Finnarnas historia i Sverige 2, Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944, s. 305‒311; Elenius 2001.
45 Tenerz 1963, s. 281, 294‒300, 330‒332, 342‒354; Slunga 1965, s. 167‒180; Elenius 2001, s. 248‒256.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
198
När Finland 1917 blev en självständig stat med ny nationalistisk agenda blev den utrikespolitiska konflikten om Tornedalen ytterligare förstärkt. Det gällde särskilt i samband med tvisten mellan Sverige och Finland om Ålands statstillhörighet 1917–1921. Den s.k. Ålandsrörelsen vände sig 1918 till regeringen i Sverige med begäran om återförening med Sverige. Den svenska regeringen var inte sen att försöka få igenom kravet genom att söka internationellt stöd i frågan. Man åberopade principen inom det nybildade Nationernas förbund att det åländska folket självt skulle få avgöra vilken stat de ville tillhöra. Samma år bildades i finska Torneå en förening med namnet Västerbottenskommittén. Kommittén hävdade att ifall Åland skulle komma att tillhöra Sverige borde den svenska delen av Tornedalen tillhöra Finland.
Från svensk sida betraktades de svenska tornedalingarna i det spända läget som uppstått med stor misstänksamhet. Stiftsnotarie Albert Carlgren vid domkapitlet i Luleå fick därför i uppdrag av regeringen att i all hast göra en säkerhetspolitisk analys av minoritetens nationella lojalitet. Landshövdingen begärde även att Walde Lorens Wanhainen som betrodd tornedaling skulle göra en separat utredning i frågan. När frågan om Ålands statstillhörighet hamnade i Nationernas förbund tilldömdes Åland till sist Finland.46 Fennomanernas kritik av språkpolitiken i Tornedalen uppfattades av politiker och ämbetsmän i Sverige som aggressiv och stötande. Så uppfattades den också av många svenska tornedalingar. Samtidigt träffade den en öm nerv i den statliga språkpolitiken i minoritetsområdet.
Rädslan för rasblandning
Till den kulturella hotbild som förknippades med minoritetsområdet ska fogas en rasmässig dimension. Den grundades på den irrationella rädslan att det svenska folket i norra Sverige hotades att degenereras genom genetiskt inflytande från finsk-ugriska grupper som tornedalingar, finnar och samer. Riksgränsen mot Finland blev därför en symbolisk gräns mot ett föreställt genetiskt hot från öster. Motsvarande inre hot förknippades med de finsk- och samiskspråkiga bosättningsområdena. Därför lyftes rasfrågan tidigt in i folkräkningarna.
46 1921 Ålandsbeslutet, protokoll vid nationernas förbunds råds 14:e möte 24 juni 1921 på: https://kulturstiftelsen.ax/app/uploads/2020/06/svenska3.pdf.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
199
Med början år 1855 hade ”lappar” registrerats vart tionde år i folkräkningarna med hjälp av prästernas folkbokföring. Fem år senare började även ”finnar” att räknas och ytterligare tjugo år senare ”zigenare”. Med finnar menade man tornedalingarna i Norrbotten. Frågetecknen kring det finska språkets utbredning, som uttrycktes i Finnbygdsutredningen,47 ledde så småningom fram till en särskild språk- och härkomstutredning för norrbottniska tornedalingar och samer i 1930 års folkräkning för att se var gränsen mellan finska och samiska i förhållande till svenska gick i Norrbotten. Beslut om utredningen togs av Statistiska centralbyrån, som också genomförde den.48
Språk och härkomstutredningen kopplades samman med språkdarwinistiska idéer. Yngre språk ansågs vara vitalare än äldre språk och utifrån den tankegången ansågs finskan vinna mark på svenskans bekostnad. Från myndighetshåll oroade man sig därför över att det finska språket ansågs sprida sig i Norrbotten och att tornedalingarna därigenom kunde sprida ”finskheten” in i svensktalande områden. Språkfrågan blev en rasfråga. Ytterligare ett exempel på statens engagemang i frågan är att ett statligt rasbiologiskt institut inrättades 1922 i Uppsala med syfte att bedriva forskning om hur yttre mänskliga former, som kraniets storlek och utformning, svarade mot inre egenskaper. Idéerna var öppet rasistiska. I Norrbotten deltog präster och lärare i arbetet att vetenskapligt bevisa att minoriteten och samer rasmässigt och egenskapsmässigt skilde sig från skandinaverna. Exempelvis gjordes skallmätningar på minoriteten.49 Institutets chef Herman Lundborg var i sin forskning särskilt intresserad av att göra rasbiologiska undersökningar på orter där befolkningen ansågs blandad.
De rasbiologiska idéerna präglade på ett påtagligt sätt 1921 års Finnbygdsutredning om skolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbotten. Stor omsorg lades ner på att beskriva hur antalet finsk- och svenskspråkiga förändrats i de olika församlingarna. En av slut-
47 Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbottens län.
48 Elenius 2002, Statistiken i nationalstatens tjänst, s. 285‒302; För information om språk- och härkomstutredningen, se Riksarkivet, Statistiska centralbyrån, 1930 års folkräkning, Material till språk- och härkomstundersökningar i övre Norrland. 49 För en utförligare beskrivning av rasbiologins implementering i Tornedalen, se Nilsson Ranta 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens
arbetsstugor 1903-1954; Persson, Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68;
Persson 2022, Sammanfattning av rapport om rasbiologiska undersökningar; Ojala, Insamling
av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
200
satserna var: ”Det finska språkets framträngande mot söder inom Lappland har sålunda blivit hejdat …”.50 De rasbiologiska idéerna behöver vägas in när man bedömer utformningen av det tornedalska skolväsendet från 1800-talet fram till andra världskriget. Det var inte alltid så att de explicit användes i argumenteringen för olika åtgärder, men de var djupt inbäddade i den värdekonservativa nationalism som ställde tornedalingar och andra minoriteter utanför den svenska nationen.
Kontinuerlig militär hotbild
Under de första årtiondena av rysk överhöghet kom storfurstendömet Finland att få klara sig utan alltför stor inblandning från S:t Petersburg. En sorts reformdvala infann sig i Finland. Intresset från rysk sida ökade först vid mitten av 1800-talet och mot slutet av seklet inledde Ryssland en assimilerande förryskningspolitik i Finland. Förryskningspolitiken upplevdes i Sverige som ett växande militärt hot mot de nordliga delarna av landet, särskilt vid riksgränsen i Tornedalen.
Den militära hotbilden förstärktes av järnvägsnätets parallella utbyggnad på den svenska och finska sidan. Stambanan nådde Luleå 1888. År 1902 blev den del av järnvägen klar som förband Luleå med malmfälten i Malmberget och Kiruna och med Narvik vid Atlantkusten. Ett år senare invigdes den ryska järnvägens framkomst till Torneå på andra sidan riksgränsen i Finland. Järnvägsnätet ökade mångfalt möjligheten till en tänkbar snabb militär mobilisering i händelse av krig. Det öppnade också ögonen för de enorma råvaruresurser som fanns i norra Sverige i form av järnmalmsgruvorna i Malmfälten, potentialen i en utbyggd vattenkraft samt i de omfattande skogstillgångarna. Det rent militära hotet vid tornedalsgränsen minskade när Finland blivit en självständig stat och frågan om Ålands ställning avgjorts. I stället skärptes under 1930-talet de internationella spänningarna med framväxten av det kommunistiska Sovjetunionen, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. Det skulle så småningom leda till oanade förvecklingar vid tornedalsgränsen.
Under den svenske utrikesministern Richard Sandler skedde ett försvarspolitiskt närmande mellan Sverige och Finland. Ett av de återstående irritationsmomenten mellan länderna var försvenskningspolitiken i Tornedalen. För att begrava stridsyxan genomförde den
50 Elenius 2001.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
201
svenska och finska regeringen år 1937 en extraordinär åtgärd. Utrikesministrarna och utbildningsministrarna i de två länderna gjorde då en gemensam resa till svenska Tornedalen, vidare till finska Tornedalen och ner till Helsingfors. Ministerresan mildrade tvisten i de nationalkonservativa lägren i respektive land. Två år efter resan anfölls Finland oprovocerat av det kommunistiska Sovjetunionen och det s.k. finska vinterkriget var ett faktum. Knappt ett halvår senare anfölls och ockuperades Norge och Danmark av det nazistiska Tyskland. Ett drygt år senare allierade sig Finland med Tyskland mot Sovjet. När krigslyckan vände fick Finland kapitulera för Sovjet. Finnarna tvingades nu att vända vapnen mot tyskarna. Hösten 1944 och vintern 1945 drevs tyskarna norrut av finländska trupper. Under sin reträtt brände tyskarna ner hela finska Tornedalen. På den svenska sidan kunde tornedalingarna följa det dramatiska krigsslutet, förutom att de tog emot flyktingar med boskap och ägodelar från det brinnande Finland. Upplevelsen av andra världskriget var i Sverige en chock av liknande slag som 1809. Återigen kopplades det till riksgränsen i Tornedalen.
När ryssarna angrep Finland 1939 fanns ingen militär styrka och inte en enda fast befästning i Tornedalen. Arbetet med att rusta området väster om Torne älv startade direkt. Kronan hyrde mark av privatpersoner för att bygga befästningar, värn och pansarhinder. Kontrakten löpte i regel på femtio år. Kalixlinjen byggdes ut till att bli ett gigantiskt militärt försvarssystem mellan finska gränsen och Kalix älv. Den militära hotbilden vid tornedalsgränsen bestod under hela 1950-talet och in på 1960-talet och det militära skyddsområdet mellan Torne och Kalix älvar avvecklades inte förrän på 1990-talet.51
4.5 Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken
Det glesbefolkade minoritetsområdet hade från mitten av 1800-talet samma problem som övriga landet med utbyggnaden av folkskolan. Befolkningen var spridd på många enskilda byar och gårdar som i många fall saknade vägförbindelse. Socknarna var fattiga och hade svårt att uppfylla kravet på att bygga skolor och anställa lärare. Folk-
51 Ekman 2013, Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
202
skolestadgan i Sverige antogs 1842 men det dröjde till 1853 innan den första folkskolan öppnade i minoritetsområdet.
4.5.1 Perioden med finskspråkig folkskola
De nya gränsförhållandena efter 1809 påverkade till att börja med inte språkpolitiken i skolan. När de första folkskolorna etablerades i minoritetsområdet var de inriktade på att lära ut grundläggande läs- och skrivkunnigheter i en kyrklig kontext. Undervisningsspråket var därför finska och i undervisningen användes en finskspråkig ABC-bok och efterhand en historiebok med parallelltext på finska och svenska.
Folkskolinspektörren Zackarias Grape vände sig 1874 till domkapitlet i Härnösand med en ansökan om särskilda medel till utbildningen i Tornedalen. Han begärde i ansökan 22 småskollärartjänster, stipendier till finsktalande seminarieelever, högre lön för lärartjänster i Finnbygden, ett småskollärarseminarium för Finnbygdens behov samt inköp av tjänliga undervisningsböcker. Ansökan antogs och därigenom var det första s.k. Finnbygdsanslaget beviljat.52
På många sätt försökte ecklesiastikdepartementet53 möta de språkliga svårigheterna i folkskolan på likartat sätt för minoriteten och samer. Ett småskoleseminarium grundades för minoriteten i Haparanda 1874 och ett för samer i Mattisudden år 1875 med målsättningen att utbilda lärare som var kunniga i finska respektive samiska. Dessutom infördes särskilda stipendier både för att locka lärare till minoritetsområdet och till det samiska området. Lärarkandidaterna kunde ansöka om ett stipendium under utbildningstiden mot att de förband sig att under tre år arbeta som lärare i respektive minoritetsområde. Senare delades också stipendier ut till dem som gick på Tornedalens folkhögskola. Det delades ut för sista gången 1967 då det särskilda stödet till minoritetsområdets skolväsende avvecklades.
När seminariet i Haparanda öppnade den första ettåriga kursen var bara fem veckotimmar anslagna till svenska språket. Så gott som all undervisning i minoritetsområdet hölls vid den här tiden på finska. Det krävde finskspråkiga läromedel och finskspråkiga lärare om det skulle fungera. Bland myndigheterna fanns fram till 1870-talet en
52 Riksdagens protokoll 1874, Andra kammaren, nr 3, s. 370 ff. samt Andra kammaren, nr 5, s. 4. 53 Ecklesiastikdepartementet var mellan 1840 och 1967 namnet på det departement som skötte kyrkliga, prästerliga, utbildningsrelaterade och kulturella frågor. Det var den närmaste motsvarigheten till nuvarande utbildningsdepartementet.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
203
vilja att förbättra servicen till minoriteten på finska för att möta deras medborgerliga behov. Det gällde inrättandet av småskollärarseminariet i Haparanda liksom förslag till anslag för tolktjänster och översättning av lagar och förordningar till finska.54 Inledningsvis fanns med andra ord en inställning om att minoritetens rätt till undervisning och service på sitt modersmål behövde tillgodoses.
4.5.2 Ett nationalistiskt system av utbildningar
Nationalistiska värderingar påverkade från slutet av 1800-talet skolväsendet i Sverige. Den svenska identiteten beskrevs allt mera som uppburen av det svenska språket och den svenska kulturen. I det sammanhanget blev den finskspråkiga kulturen i minoritetsområdet en avvikelse.
Till detta bidrog de olika hotbilder som förknippades med minoriteten Ett assimilerande system av utbildningar växte därför gradvis fram i minoritetsområdet. Det betyder inte att assimilering var en allenarådande målsättning. Det fanns även ett syfte att bryta minoritetens kulturella isolering från övriga Sverige och att ekonomiskt stimulera landsdelen. Från slutet av 1800-talet växte även en målsättning fram om att ge minoriteten samma demokratiska möjligheter som övriga medborgare i landet vilket innebar att minoriteten måste lära sig svenska.55 I praktiken användes emellertid utbildningsväsendet till att ensidigt främja den svenskspråkiga majoritetskulturen på bekostnad av minoritetens språk som i praktiken förbjöds i undervisningen.
Samverkande utbildningsinsatser
De olika utbildningsinsatserna som behandlas här omfattar perioden från 1880-talet till slutet av 1960-talet då en tydlig assimilerande språkpolitik fördes inom olika utbildningar i minoritetsområdet. De olika utbildningarna, som sköttes av enskilda institutioner, genomsyrades samtliga av en gemensam nationalistisk ideologi. Ideologin syftade
54 Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskolväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbottens län, s. 54 ff.; Elenius 2001.
55 Elenius 2001; Elenius, Skolbarn i Tornedalen mellan två språk – tornedalingars förhållningssätt
till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen(b), i Tolv tematiska forskarrapporter,
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
204
till en försvenskning av minoritetsområdet. Riksdag och regering hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Dessa formade ett informellt nätverk (metasystem) av assimilerande utbildningar. Metasystemet var inte ett ovanifrån uttänkt system för försvenskning, utan bestod snarare av en uppsättning nationalistiska föreställningar inom olika utbildningar som formade ett sinsemellan förbundet informellt system. De olika utbildningarna bestod inte av ett renodlat hierarkiskt statligt system även om riksdag och regering i slutändan hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Både folkhögskolan i Övertorneå och arbetsstugorna tillkom exempelvis från början genom privata initiativ och nationella insamlingar i stor skala, men blev senare inkorporerade genom bidrag från staten i det statliga utbildningssystemet.
Flera aktörer samverkade genom de olika utbildningarna i den assimilering som minoriteten utsattes för och enskilda individer fick därmed från flera håll veta att deras egen och familjens meänkielitalade kultur inte var värd att bevara.56
I början av 1900-talet bildades på nationell nivå sociala nätverk mellan privata aktörer i olika sociala frågor, exempelvis inom fattigvårdsfrågan, som är nära relaterad till arbetsstugornas verksamhetsområde. Sådana verksamheter blev senare integrerade i den statliga organisationen. Det privata och det statliga smälte samman.57
De ledande aktörerna inom de olika utbildningarna i minoritetsområdet var oftast personer från Syd- och Mellansverige, men de samarbetade med tornedalingar på det regionala och lokala planet. På så vis bildades ett informellt nationellt nätverk av aktörer i en växelverkan mellan majoritet och minoritet och mellan centrum och periferi.
56 För teorin om ett metasystem av nationalistiska utbildningar, se Elenius 2014; Elenius (b) i
Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Julia Nordblad har gjort en postkolonial analys
där hon jämfört hur den helsvenska språkmetoden i Tornedalen blev en arena för förhandlingar om demokratiskt inflytande och makt. Hon har jämför detta med motsvarande politik mot samer, bretagnare och infödda tunisier. Se Nordblad 2013, Jämlikhetens villkor: Demos,
imperium och pedagogik i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken. David Sjögren har
kallade de social- och utbildningspolitiska tankemönster som legitimerade en särundervisning för minoriteter för ”den säkra zonen”, se Sjögren 2010, Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och
verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962, s. 13 ff.,
16–21, 212 ff. 57 Lundquist 1997, Fattigvårdsfolket: ett nätverk i den sociala frågan 1900–1920; Hall 2000, Den
svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex sekler, s. 210‒213; Nilsson Ranta 2008,
s. 80‒116; Lindskog 2010, ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp”: om kvinnor och män kring
Norrbottens arbetsstugor för barn 1903–1933.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
205
Inom utbildningssystemet fanns från början ett socialt mål om att utifrån altruistiska och pedagogiska idéer fostra och hjälpa fattiga i minoritetsområdet. Där fanns även ett politiskt mål om att bryta minoritetens språkliga isolering i förhållande till övriga landet samt att fostra dem till lojala nationella medborgare. Slutligen fanns ett ideologiskt mål att minoriteten skulle internalisera svenskt språk och kultur, vilket i praktiken innebar att assimilera minoritetens kultur och språk in i en svensk normgivande kultur. Det går inte att hitta någon skiljelinje i målsättningen hos myndigheterna att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Därför kan man också beskriva metasystemet som ett korporativt system av nationalistisk samsyn mellan separata utbildningsanordnare i minoritetsområdet.
I figur 4.2 har tre olika färgskalor använts för att visuellt förtydliga skillnaden mellan olika typer av utbildningar. Riksdag, regering och olika myndigheter har vit färg. Till vänster i lila och grå färgton finns Tornedalens folkhögskola, bygdekurser för spridning av svenskt språk och kultur, samt den militära utbildningen, som alla till sin verksamhet och historia var starkt influerade av kopplingen till länsstyrelsen. I mitten i gul färg är den nationella organiseringen av arbetsstugorna placerad.
Arbetsstugorna organiserades, precis som Tornedalens folkhögskola, från 1913 som stiftelse men hade både landshövdingen och biskopen i sin styrelse. Till höger i brun färg finns det ordinarie skolväsendet, men den nära samverkan mellan folkskolor, arbetsstugor, kommuner och kyrkliga församlingar är markerad. Domkapitlets ledande roll är markerad, en roll som senare togs över av Skolöverstyrelsen.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
206
Figur 4.2 Metasystemet för utbildning
Källa: Lars Elenius.
Domkapitlets roll
De viktigaste myndighetsaktörerna på regional nivå var domkapitlet i Härnösands och senare Luleå stift samt länsstyrelsen i Norrbotten.58Deras roller tangerade ofta varandra inom utbildningsområdet. Många gånger var båda myndigheterna remissinstanser i samma skolärenden. Länsstyrelsen hade ett övergripande kontrollerande ansvar för den statliga politiken på regional nivå och hade länge en viss ekonomisk kontrollfunktion i utbildningsfrågor. Domkapitlet ansvarade särskilt för utbildningen inom det ordinarie skolväsendet. Där hade man ett grundläggande ansvar för innehållet i undervisningen men också ett administrativt ansvar och ett tillsynsansvar. Det var domkapitlet som var den drivande myndigheten när folkskoleväsendet utvecklades under 1800-talet, men det kunde också bli engagerat i
58 Det var Härnösands stift som från början ansvarade för Tornedalen, men när Luleå stift bröts ut som ett eget stift år 1904 så hamnade Tornedalen under det nya stiftet.
Folkskolor
Länsstyrelsen Domkapitlet
Skolöverstyrelsen
Tornedalens folkhögskola
Arbetsstugorna
i Tornedalen
Militär volontär-
utbildning
Kommunala
skolråd
Kyrkostämmor
Centralkommittén för Stockholms arbetsstugor
(privat)
Stiftelsen Norrbottens läns
arbetsstugor
Bygdekurser
Läroverk
Riksdag
Ecklesiastikdepartementet
Regering
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
207
utrikespolitiska säkerhetsfrågor, som när stiftsnotarie Carlgren 1919 blev anlitad att undersöka tornedalingarnas nationella lojalitet.
De statliga skolorna och den helsvenska metoden
Försvenskningen av folkskolan inleddes på allvar med grundandet av fyra statligt finansierade skolor år 1888 där villkoret för statligt stöd var att undervisningsspråket skulle vara svenska. Med statsskolorna ändrades pedagogiken för inlärning av svenska. Den tvåspråkiga metod som traditionellt använts i folkskolan i minoritetsområdet kallades översättningsmetoden och byggde på att modersmålet användes vid inlärningen av det främmande språket. Som hjälpmedel användes läroböcker med svensk och finsk parallelltext som gavs ut i mitten på 1870-talet.
I samtliga statsskolor som byggdes i minoritetsområdet efter 1888 användes endast svenska som undervisningsspråk. Metoden kallades ofta för den helsvenska metoden eftersom de finskspråkiga barnen enbart skulle få använda svenska i skolan från första dag.
När den helsvenska metoden de facto infördes i de fyra första statsskolorna var den överhuvudtaget inte diskuterad för användning på lågstadiet och ännu mindre prövad i klassrummet.59 Barnen i minoritetsområdet blev alltså ett slags försökskaniner för någonting helt nytt och oprövat. I takt med att de statliga skolorna byggdes ut och investeringarna i svenskspråkiga läromedel gjordes, så blev den helsvenska metoden den officiellt sanktionerade metoden också i de kommunala skolorna.60 I praktiken gick man i många skolor ännu längre och förbjöd meänkieli också på rasterna. De barn som pratade meänkieli under skoltid kunde bli bestraffade med kvarsittning eller aga. Det fanns inga skriftliga anvisningar för hur den helsvenska metoden skulle användas i praktiken, utan det var egentligen upp till varje lärare att bestämma vilken språkpedagogik man ville använda.
59 Tenerz 1966, Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens län, s. 28, 33 ff.; Elenius 2001, s. 271‒283. 60 Finnbygdsutredningen 1921.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
208
Kommunerna förlorade styrningen
En ibland bortglömd konsekvens av de statligt byggda skolorna är att kommunerna förlorade styrningen över dem. I de statliga skolorna överfördes ledningen till domkapitlet, som före 1904 låg i Härnösand och därefter i Luleå. Det var biskopen som tillsatte skolråd och anställde lärare, inte sockenstämman eller den senare kommunalstämman. Kommunerna tappade därigenom möjligheten att hävda den meänkielispråkiga kulturens och meänkielis värde och berättigande i skolan.
Fram till 1893 skedde en kraftig utbyggnad av de statliga skolorna i minoritetsområdet när 23 nya statliga folkskolor etablerades. Genom den uttalade språkpolicyn bidrog de på ett påtagligt sätt till att etablera en assimilerande politik i skolorna. De särskilda statsskolorna avvecklades till sist 1940.61
Inomkyrklig motsättning och militär hotbild del av drivkrafterna
En av drivkrafterna bakom införandet av svenskspråkiga statsskolor var inomkyrkliga motsättningarna mellan den självrådiga laestadianska väckelserörelsen och Svenska kyrkan. Genom införande av svensk kultur och svenskt språk i minoritetsområdet ville kyrkan ”civilisera” laestadianerna. Bland ledande personer fanns även en rädsla för att Svenska kyrkan skulle splittras i minoritetsområdet. Som beskrivits tidigare fanns även en militär och nationalistisk hotbild förknippad med gränsen mot Finland. Gränsen mot Ryssland gick då vid Torne älv och från 1880-talet skedde en kraftig förryskning av Finland. De finska fennomanerna kritiserade samtidigt svenska myndigheter för att bedriva en assimilerande språkpolitik mot minoriteten.
Den laestadianska ledaren P.O. Grape påverkades av den yttre hotbilden från Ryssland och fennomanerna och såg spridningen av svenska språket i minoritetsområdet som viktig. Därför utformade han tillsammans med biskop Lars Landgren ansökan till ecklesiastikdepartementet om de fyra första statsskolorna. Grape var då kyrkoherde i Övertorneå och folkskoleinspektör med stort intresse för utbildningsfrågor. Bland de biskopar och landshövdingar som var verksamma under decennierna kring sekelskiftet 1900 syns en tydlig ambition att försvenska minoritetsområdet. Under 1880-talet gjordes
61 Tenerz 1963, s. 355.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
209
exempelvis två försök att flytta det finskspråkiga småskoleseminariet från Haparanda till svenskspråkig bygd. Syftet var att effektivisera svenskundervisningen för lärarkandidaterna men båda flyttningsförsöken stoppades.
Från 1904 blev Olof Bergqvist biskop i det nybildade Luleå stift. Han arbetade som konservativ riksdagsman i flera decennier. Från 1912 satt han som ledamot i första kammaren för Nationella partiet, från 1935 för Högerpartiet. Från 1916 var han ledamot i statsutskottet. Under hela denna period var den likaledes konservative stiftsnotarien Albert Carlgren centralfigur i utvecklandet av arbetsstugorna i minoritetsområdet. Under flera decennier dominerade Bergqvist och Carlgren utformningen av språkpolitiken och det värdekonservativa nationalistiska innehållet i skolan och arbetsstugorna.
Språkdarwinistiska idéer
Gemensamt för myndigheternas assimileringspolitik var den djupa misstron mot de finska fennomanernas agitationer till stöd för den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet. Många var också påverkade av språkdarwinistiska idéer om det finska språkets expansion i Norrbotten, som sågs som ett hot mot den svenska kulturen. Landshövding Lars Berg hävdade exempelvis 1885 att ”den finska folkstammen” var en ”främmande nationalitet” inom det egna landet. Det fanns därför skäl för staten att skydda det svenska språket inom de egna gränserna. Därigenom betonades att språkfrågan i minoritetsområdet inte bara handlade om att sprida svenskt språk och svensk kultur i en gränsprovins, utan den blev även en försvarsfråga med främlingsfientligt innehåll. De partier som bejakade en värdekonservativ och rojalistisk ideologi hade över lag en avoghet mot den finskspråkiga kulturen i minoritetsområdet. 62
Arbetsstugorna som skolinternat
Som ett komplement till folkskolorna inrättades från 1903 särskilda arbetsstugor för barn i vissa kyrkbyar i Norrbotten och Västerbotten. Det primära syftet var från början att lindra nöden i samband med
62 Elenius 2001, s. 144‒163; Se Svenskt biografiskt lexikon för Adolf Widmark, Lars Berg, Karl Husberg, Karl Johan Bergström, Oscar von Sydow, Walter Murray, Gösta Malm, Nils Gustaf Ringstrand, August Beskow, Bernhard Gärde, David Hansén, Oscar Lövgren.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
210
omfattande missväxt i norra Sverige det året. De kom sedan att fungera som skolinternat för barn som kom från fattiga förhållanden eller bodde så långt från skolan att de inte kunde ta sig dit. De fick gå i skola i kyrkbyn och bodde i arbetsstugan efter skoltid där de fick kost och logi.
Utbyggnaden av arbetsstugorna i Norrbotten koncentrerades efterhand allt mera till minoritetsområdet. Till målsättningen fogades nu det nationalistiska syftet att fostra barnen i svenskt språk och svensk kultur. De finskspråkiga arbetsstugebarnen förbjöds att prata sitt modersmål under den tid de vistades på arbetsstugan, ofta hela terminen utan att besöka hemmet. Under den tiden fick de flesta inte träffa sina föräldrar. Eftersom det var förbjudet att använda finska både i skolan och i arbetsstugan var arbetsstugebarnen formellt avskurna från sitt modersmål. De fick använda det i smyg när läraren eller föreståndaren på arbetsstugan inte hörde.
I arbetsstugorna pågick ingen utbildning men de hade ett socialt fostrande mål. Barnen skulle lära sig hantverksarbeten och fostras till god personlig hygien. Arbetsstugorna viktiga roll för det fostrande arbetet i minoritetsområdet framhölls också 1919 i riksdagens skrivelse till den s.k. Finnbygdsutredningen. Finnbygdsutredningen tillsattes 1919 av regeringen för att utreda skolförhållandena i Tornedalen. I utredningen ingick att utreda arbetsstugornas framtid. Den innefattade även historiska avsnitt om den finskspråkiga befolkningens utbredning och härstamning.63
Arbetsstugorna grundades av lektor Carl Svedelius, hans hustru Julia Svedelius och landshövding Karl Johan Bergström. Till en början var arbetsstugorna i Norrbotten underställda Arbetsstugekommittén i Stockholm, men de omvandlades 1904 till Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Både länsstyrelsen och domkapitlet var mycket engagerade när arbetsstugor inrättades, men ganska snart tog domkapitlet över ledningen från länsstyrelsen. Arbetet leddes från 1906 i mer än tre decennier av domkapitlets stiftsnotarie Albert Carlgren. I arbetsstugornas lokalstyrelse på respektive ort satt oftast kyrkoherden i kyrkbyn som ordförande. Landshövdingen var stående ordförande och biskopen vice ordförande fram till att arbetsstugorna kommunaliserades 1954.
Arbetsstugorna finansierades först med privata insamlingar, kollekt i kyrkorna och donationer, men efterhand fick arbetsstugorna
63 Finnbygdsutredningen 1921, s. 12.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
211
statligt stöd som del av det ordinarie skolväsendet. Ännu i början av 1950-talet insamlades rikskollekt till arbetsstugorna i Norrbotten och Västerbotten.64
Daniel Nilsson Ranta och Gerda Helena Lindskog har analyserat det nationella nätverket för arbetsstugorna ur ett maktperspektiv. Längst ner i hierarkin fanns de kvinnliga föreståndarinnorna och överst i hierarkin fanns de socialt och klassmässigt överlägsna Anna Hierta-Retzius och Julia Svedelius som båda bodde i Stockholm. Hierta-Retzius hade en avgörande makt genom sina ekonomiska bidrag, sin politiska ställning i sociala frågor och genom sitt nätverk till de många privata donatorerna. Det eknomiska beroendet av nationella donatorer gjorde att arbetsstugorna kom att ingå i ett nationellt nätverk av myndigheter och privata donatorer.
Verksamheten var genomsyrad av konservativa värderingar.65Albert Carlgren, som var huvudsekreterare i domkapitlet, styrde verksamheten på regional nivå. Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor var fristående från stat, landsting och kommun, men folkskoleinspektörerna66 fick 1908 i uppdrag att utöva tillsyn över arbetsstugorna. Därigenom uppkom ytterligare en förbindelse mellan arbetsstugorna och folkskolorna. Även kommunerna var väl representerade i arbetsstugornas lokalstyrelser.67
Folkhögskolorna i försvenskningens tjänst
Den första folkhögskolan i Norrbotten, Bodens folkhögskola, startades av kapten Emil Melander i Boden. Han hade intresserat sig för tornedalingarna i Torneå kompani, som han blivit befäl över. I den militära volontärutbildningen hade han ansträngt sig för att ordna finskspråkiga gudstjänster, men också för att ordna utbildning i svenska för tornedalingarna. I den nybildade folkhögskolan var syftet att de tornedalska eleverna skulle lära sig svenska. Målsättningarna var bl.a. att med ”väckande undervisning och svensk kultur” nå den
64 Elenius 2016a, Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrko-
språk och medborgarspråk, s. 13‒47; Landsarkivet i Härnösand, Domkapitlets i Luleå arkiv,
Kungliga brev 1951‒1953. 65 Nilsson Ranta 2008, s. 80‒151, 258‒283; Lindskog 2010, s. 349‒351, 361‒264. 66 Särskilda folkskoleinspektörer tillsattes 1861 för att följa upp och rapportera hur folkskolorna fungerade i olika regioner. Befattningen avskaffades i sin dåvarande form 1958. 67 Slunga 2000, Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst, s. 146.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
212
finsktalande befolkningen. Den militära utbildningen och den civila utbildningen i folkhögskolan gick här hand i hand.
Grundandet av Tornedalens folkhögskola i Övertorneå 1899 var ännu tydligare relaterat till minoritetsområdets ställning som gränsregion till Finland. Det var den unge häradshövdingen i Haparanda, Georg Kronlund, och folkhögskolläraren Ludvig de Vylder som tog initiativet till att starta folkhögskolan. Kronlund upplevde det som politiskt instabilt att ha en enbart finsktalande befolkning vid finska gränsen, men var inte motståndare till den meänkielispråkiga kulturen som sådan. Han ville också motverka den stagnation som han upplevde i minoritetsområdet på grund av områdets isolering från övriga Sverige.
Precis som för arbetsstugorna finansierades folkhögskolan genom landsomfattande frivilliga insamlingar med en tydlig nationalistisk retorik. Tornedalen utpekades som en säkerhetspolitiskt osäker finskspråkig gränsprovins. I tidskriftsartiklar eller i debatter i dagstidningar, liksom i ansökningar om medel till folkhögskolan, betonades ofta behovet av en svensk folkhögskola vid den finska gränsen. De finska fennomanernas angrepp på svenska myndigheter för assimileringspolitiken i Tornedalen påtalades ofta i insändardebatter i dagstidningar och tidskrifter, men också av lärare eller inom kyrkan. Fennomanerna lyftes fram som ett hot mot den svenska kulturen. Liksom arbetsstugorna hade folkhögskolan många mäktiga ekonomiska bidragsgivare i södra delen av Sverige vilket framgår i respektive institutions årsberättelser.68
Verksamheten var genom åren organiserad i tre grenar; folkhögskolan, lantmannaskolan och lanthushållsskolan.69 Precis som i styrelsen för Norrbottens läns arbetsstugor var landshövdingen stående ordförande i folkhögskolans styrelse. Även här fanns ett nära samröre med kyrkan. Biskopen var ofta gäst på den Svenska festen vid folkhögskolan, som var ett arrangemang för att fira den svenska nationen.
Det fanns även likartade nationalistiska värderingar inom nätverket. Rektor Ludvig de Vylder förenades ideologiskt inom den s.k. unghögern med biskop Olof Bergqvist och stiftsnotarie Albert Carlgren.
68 Årsberättelser från Svenska Tornedalens folkhögskoleförening och Stiftelsen Tornedalens folkhögskola 1899‒1940. 69 Elenius 2001, 205‒215; Pekkari 1999, Folkhögskoleplaner förverkligas – motstånd och tvekan
övervinns, s. 56‒63, 267‒270.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
213
De Vylder bidrog med en artikel om Tornedalens folkhögskola i unghögerns tidskrift Det Nya Sverige år 1912. I artikeln framgår att de Vylder såg folkhögskolan som del i ett nationellt försvarsarbete på gränsen till Finland. Han anslöt sig till den historierevisionistiska föreställningen i Finnbygdsutredningen om att minoritetsområdet tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade. de Vylder gick också emot dem som pläderade för att bejaka den finska kulturen och talade för ett fortsatt försvenskningsarbete i minoritetsområdet, om än utan att hindra de finskspråkiga att använda sitt språk.70 Exemplen ovan visar hur det nationalistiska metasystemet flätades samman genom otaliga förbindelser mellan utbildningsaktörerna. I Finnbygdsutredningen reserverade sig tornedalingen Walde Lorens Wanhainen mot historieskrivningen att minoritetsområdet tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade.
Andra åtgärder för nationell fostran
Kopplingen mellan länsstyrelsens försvenskningsarbete och Tornedalens folkhögskola syns också tydligt i folkbildningsarbetet. Vid tiden för första världskriget initierade länsstyrelsen ambulerande bildningskurser i svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Syftet var att bidra till att stimulera till svensk språkanvändning hos dem som gått ut folkskolan, men också till att sprida svensk kultur i det finskspråkiga området.
Från 1922 togs bildningskurserna över av Tornedalens folkhögskola, som genomförde dem fram till 1976 då verksamheten lades ner.71 Länsstyrelsen delade ut gratis svenskspråkiga tidskrifter i minoritetsområdet för att stimulera till språkövningar och ordnande så att skolbarn kunde åka till de svenskspråkiga bygderna över sommarloven, s.k. ferieresor. Åren 1914–1927 fick 713 tornedalska barn vistas i svenskspråkig bygd ett antal månader varje år. De vistades huvudsakligen på bondgårdar där de fick hjälpa till i arbetet. Av arkivhandlingar att döma pågick ferieresorna till åtminstone 1949.72
70 Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk
nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
För en genomgång av förhållandet mellan idén om en folkkyrka och en statskyrka i det sammanhanget, se Claesson 2004, Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott: en
studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905–1933.
71 Matti 1999, Bygdekurserna - en flyttande folkhögskola, s. 127‒157; Elenius 2001, s. 224‒230. 72 Härnösands landsarkiv, Norrbottens läns landskansli. Handlingar angående försvenskningsarbetet i Tornedalen, GXXXIII:1.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
214
En annan försvenskningsåtgärd var att byta finskspråkiga och samiskspråkiga ortnamn till svenska namn när en järnvägsstation etablerades på orten. Efter inhämtade remissvar tog Kungliga Järnvägsstyrelsen besluten om stationsnamnen.73
När Tornedalens bibliotek 1928 öppnades i Tornedalens folkhögskolan blev även den en viktig del i försvenskningsarbetet. Syftet med biblioteket var att sprida svenskspråkig litteratur och utveckla svensk kultur i hela minoritetsområdet. I stadgarna för biblioteket angavs att svenskspråkig litteratur skulle inköpas. Det tolkades som att inköp av finskspråkiga litteratur var förbjuden.
Biblioteket finansierades genom det särskilda statliga Finnbygdsanslaget som inrättats 1873 till stöd för den finskspråkiga befolkningens folkbildningen i norra Sverige.
Tornedalens bibliotek fungerade också som kommunbibliotek i Övertorneå kommun men till skillnad från andra kommunbibliotek var biblioteket statligt styrt av Skolöverstyrelsen. Landshövdingen var ordförande i styrelsen för Tornedalens bibliotek, precis som i styrelsen för folkhögskolan och arbetsstugorna.74
Folkhögskolan hade en allmänbildande och fortbildande betydelse i minoritetsområdet. Samtidigt hade den som målsättning att försvenska vardagslivet och minoritetens kulturarv. De nationalistiska värderingar som genomsyrade dessa utbildningsanstalter gjorde att den meänkielispråkiga kulturen ignorerades eller undertrycktes inom utbildningarna.75 Genom att olika former av finskspråkig kultur nedvärderades lärde sig skolbarnen att deras språk och deras kultur inte dög. På så vis fanns en samverkade assimilerande kraft i metasystemet som förstärkte den försvenskning som pågick i respektive utbildning.
Det samverkande nationalistiska systemet av utbildningar i minoritetsområdet var som starkast vid ingången till 1930-talet. Då genomsyrades utbildningarna av en assimilerande nationalistisk ideologi som olika utbildningsanordnare verkställde. Inom folkskolan utgjordes den grundläggande strukturen av de statliga skolorna, som kraftigt byggts ut från 1890-talet och in på 1920-talet. Kravet på svenska som undervisningsspråk var i de statligt finansierade skolorna ett villkor som senare anammades också i de kommunalt ägda skolorna.
73 Slunga 1965, s. 102‒127. 74 Mattson Barsk, Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbete, i Tolv tematiska forskar-
rapporter, SOU 2023:68.
75 Elenius 2014, Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen, s. 63‒85.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
215
Utökat nordiskt samarbete under efterkrigstiden
Andra världskriget blev en vattendelare vad gäller det rasbiologiska tänkandet. Kriget hade fått katastrofala följder för minoriteter i Europa genom Tysklands folkmordspolitik mot judar, romer och andra grupper. I Sovjetunionen ledde den kommunistiska politiken till liknande folkmord av etniska och politiska minoriteter. Medvetenheten om minoriteters utsatta läge och vetenskapens förkastande av rasbiologin gjorde att de rasmässiga värderingarna till stor del tappade sin legitimitet efter kriget.
Under 1950-talet förändrades nationalismen i Sverige under påverkan av ett utökat globalt samarbete inom FN, stärkandet av mänskliga rättigheter och en ändrad syn på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk. Samtidigt inleddes ett nytt och intensivt nordiskt samarbete i samband med bildandet av Nordiska Rådet 1952. I nordligaste Sverige utvecklades under senare delen av 1950-talet även Nordkalottsamarbetet som ett nordiskt samarbetsprojekt. I det samarbetet blev den samiska frågan och tornedalsgränsen symboler för gränsöverskridande nordiskt samarbete.
Olika nordiska kommittéer utredde under efterkrigstiden nyttjandet av Torne älv för jordbruk på gränsholmarna, timmerflottning och fiske liksom förutsättningarna för vattenkraftens utnyttjande. En rad bilaterala institutioner skapades mellan svenska och finska Tornedalen.76
Svenska skolmyndigheter ignorerar Unescos rekommendation om undervisning på modersmålet
På global nivå engagerade sig efter kriget det nybildade Förenta nationerna (FN) i utbildningsfrågor genom Unesco, som var ett av flera fackorgan som bildades inom FN 1945. Unescos målsättning var att stärka utbildningsväsendet i olika länder för att på så vis befrämja FN-stadgan som betonade vikten av internationellt samarbete och tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna.77
År 1953 utfärdade Unesco en rekommendation om att alla världens barn borde få sin första skolgång på sina egna modersmål.
76 Sundelius & Wiklund 2000, Norden i sicksack. Tre spårbyten inom nordiskt samarbete; Karppi & Eriksson 2002, Conflict and Cooperation in the North; Elenius 2009, Den nordiska minoritets-
politiken som demokratiskt experiment.
77 Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
216
Rekommendationen utgick från att kunskap inte kan förvärvas på ett språk som eleven inte förstår. Den byggde på pedagogisk forskning som säger att all undervisning bör utgå från det som eleven är bekant med och därifrån röra sig mot det som är nytt.78 I den kontexten tappade de nationalistiska värderingarna i metasystem sin legitimitet som uttryck för en värdekonservativ, rojalistisk nationalism. Folkskoleutbildningen med enbart svenska som undervisningsspråk från första klass kunde ifrågasättas. Samtidigt lättade det ökade nordiska samarbetet på tidigare nationalistiska motsättningar som hade funnits mellan Sverige och Finland.
Typiskt för Skolöverstyrelsens hållning i minoritetsfrågor under 1950-talet var att man, trots stödet till FN-stadgan och den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, officiellt inte uttalade sig om Unescos deklaration från 1953. Åren 1951–1962 publicerade Skolöverstyrelsen metodiska anvisningar för undervisning i ämnen som det svenska modersmålet, engelska, tyska, franska, spanska, latin och grekiska i högre kommunala skolor och i läroverk, men också artiklar om samspelet mellan modersmålet och historieundervisningen.79Under samma period publicerade Skolöverstyrelsen en rad notiser och separata artiklar om FN, mänskliga rättigheter och om Unesco. Det finns en diskrepans mellan engagemanget i mänskliga rättigheter och den samtidiga oviljan att ta bort förbudet för skolbarnen i Tornedalen att använda sitt modersmål i skolan
Inte någonstans behandlades Unescos språkrekommendation från 1953 eller att den på något sätt borde få konsekvenser för språkpolitiken mot minoriteten eller mot samerna. Problematiken för skolbarnen i minoritetsområdet att från första klass lära sig svenska som främmande språk utan hjälp av modersmålet berördes över huvud taget inte i Aktuellt från Skolöverstyrelsen åren 1948–1962, som riktades till rektorer, lärare och skolmyndigheter.80 Det var som att man inte ville inse att de flesta barn i minoritetsområdet hade meänkieli som modersmål när de började i första klass och att svenska för dem faktiskt var ett främmande språk. Inga som helst pedagogiska resonemang fördes om detta.
78 Unesco 1953, The Use of Vernacular Languages in Education. (Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning); Hyltenstam & Tuomela 2001, Hemspråks-
undervisning; Hyltenstam och Salö, s. 21–23, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
79 Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1951‒1958. 80 Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962; Snell 1976, Återblick, s. 87‒96.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
217
Svenskt språk och kultur fortsatt normerande trots ändrade värderingar under efterkrigstiden
Det fanns också en eftersläpande hotbild kvar från andra världskriget som påverkade språkpolitiken. De dramatiska krigshändelserna i Finland, inte minst tyskarnas nedbränning av finska Tornedalen, levde kvar i minnet. Så även om varken rasbiologiska föreställningar om samer och finnar som underordnade raser eller det tidigare upplevda hotet från finska nationalister längre hade någon politisk bärkraft, fanns en militär hotbild kvar som nu kopplades samman med det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.
De assimilerande nationalistiska värderingar som hade genomsyrat utbildningar tappade allt mera sin legitimitet i samband med ett utökat globalt och nordiskt samarbete, stärkandet av mänskliga rättigheter och den ändrade synen på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk. Utbildningarna i minoritetsområdet började därför att under 1950-talet anta en ny form.
Den rasbiologiskt influerade och för minoriteter assimilerande nationalism, som påverkat den statliga politiken mot tornedalingarna, efterträddes av en folkhemsbaserad nationalism i socialdemokratisk skepnad. I grunden byggde den dock fortfarande på åsikten att svenskt språk och svensk kultur skulle vara helt normerande i skolan. Till detta bidrog att minoriteten allt mera blivit tvåspråkiga och att en del barn var enbart svenskspråkiga. Den helsvenska språkinlärningsmetoden betraktades som en självklar undervisningsmetod i folkskolan. Det ansågs som självklart att skolbarnen inte skulle använda modersmålet meänkieli i undervisningen. Minoriteten sågs nu som så pass integrerad i den svenska nationen att inget särskilt ekonomiskt stöd behövdes till utbildningen och det behövdes inte heller några särskilda försvenskningsåtgärder. På så vis hade de nationalistiska värderingarna i metasystemet spelat ut sin roll.
4.6 Motstånd mot assimileringspolitiken
Den nationalistiska retoriken i språkpolitiken, förbudet mot att använda minoritetsspråket i skolan och sättet att förminska den meänkielispråkiga kulturen väckte en känsla av oförrätt hos minoriteten. Motståndet mot assimileringspolitiken riktades till att börja med mot språkpolitiken i skolan, men under senare delen av 1900-talet
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
218
också mot underlåtenheten att synliggöra och stödja den meänkielispråkiga kulturen i minoritetsområdet. Från 1980-talet organiserade sig tornedalingarna politiskt med målsättningen att få meänkieli erkänt som ett eget språk. Hos senare generationer har det också handlat om att återerövra meänkieli som för många inom minoriteten gått förlorat men även om att hävda rättigheter till traditionella näringar och fritidsbaserade sysselsättningar som jakt och fiske.
4.6.1 Strid om språkpolitiken i skolan
Det första tydliga motståndet mot den assimilerande språkpolitiken i skolan och den nationalistiska inställningen till den minoritetens kultur formulerades, som tidigare beskrivits, av tornedalingen Walde Lorens Wanhainen. I Finnbygdsutredningen 1921 reserverade han sig mot utredningens nationalistiska och felaktiga historieskrivning och mot att enbart svenska föreslogs som undervisningsspråk i skolorna. Reservationen riktade sig inte minst mot biskop Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift och ordförande för utredningen, som stod för den assimilerande språkpolitiken.
Det finns även en övergripande nationell utbildningspolitisk aspekt av frågan. En tydlig maktkamp pågick i början av 1900-talet mellan Skolöverstyrelsen och Svenska kyrkan om vem som skulle ha beslutanderätt i folkskolan. Folkskollärarna förde där en framgångsrik facklig kamp för att reducera kyrkans inflytande inom utbildningen. Chefen för Skolöverstyrelsens folkskoleavdelning, Nils Olof Bruce, hade suttit i styrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF) och varit riksdagsledamot för liberala samlingspartiet. Han tillhörde dem som hårt drivit kravet på att kyrkans inflytande över skolväsendet skulle upphöra, vilket skedde 1914. Han stod därför i motsättning till biskop Olof Bergqvist och domkapitlet i Luleå, som ville behålla kyrkans inflytande över skolan.
På 1920-talet blev Bruce engagerad i Skolöverstyrelsens arbete med en ny undervisningsplan för minoritetsområdets folkskolor. Han uppmanade ett antal lärare att skriftligen framföra sina tankar om utbildningens förbättring till Skolöverstyrelsen. Uppmaningen resulterade i att åtta tornedalska lärare 1928 skickade in en begäran till Skolöverstyrelsen om att införa undervisning i finska i folkskolan. Det var en uppenbar protest mot domkapitlets och konservativa poli-
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
219
tiska partiers hållning. Till de åtta hörde bland andra Walde Lorens Wanhainen och William Snell, som båda förespråkade att det finska språket skulle vårdas i offentligheten och tillåtas att användas i skolan.81
Begäran innefattade finskspråkig undervisning i kristendomskunskap under de två första åren, finskans användning som hjälpspråk under hela skoltiden samt undervisning i att läsa och skriva på finska i klasserna fem och sex. I den hårda debatt som följde anklagades de som undertecknat begäran av de mest radikala motståndarna för att vara landsförrädare som gick de finländska fennomanerna till mötes. En viktig skiljelinje gick mellan den konservativa pressen på regional nivå, som var emot ett införande av finska i undervisningen, och den socialistiskt inriktade pressen på regional nivå som stödde ett införande av finska. Även på riksnivå stödde flera tidningar införandet av finska i undervisningen. Som beskrivits tidigare ledde begäran till en propositionen (nr 17) som lämnades till 1935 års riksdag.
Förslaget om att tillåta finska i fortsättningsskolan antogs av riksdagen.82 Samma år omvandlades läroverket i Haparanda till gymnasium med möjlighet att välja finska som tillval.
En mer tillåtande liberal och socialdemokratisk linje i språkpolitiken efterträdde en restriktiv högerlinje. Det innebar dock inte att finska återinsattes som undervisningsspråk i folkskolan. Riksdagsbeslutet handlade bara om fortsättningsskolan och där blev valet av finska frivilligt. I praktiken var det få elever som valde finska.
Det var det utrikespolitiska närmandet mellan Sverige och Finland på 1930-talet som styrde liberaliseringen av språkpolitiken vid den tiden. Den assimilerande språkpolitiken i folkskolan och arbetsstugorna fortsatte också efter andra världskriget med fortsatt förbud mot att använda finska i undervisningen ända fram till sent 1950-tal.
Förbudet att använda finska i skolan ifrågasätts
Det var den nyblivne socialdemokratiske riksdagsmannen Ragnar Lassinantti som i 1957 års riksdag ställde en interpellation om behovet av finskspråkig undervisning i småskolan i minoritetsområdet. Han menade att det var rimligt att lärare och finskspråkiga elever kunde tala till varandra utan tolk och att lärarna i småskolan borde
81 Skrivelse till Skolöverstyrelsen i februari 1929, se Slunga 1965, s. 76. 82 Riksdagens protokoll 1935, Andra kammaren, nr 9, s. 5 ff.; Slunga 1965, s. 77‒83; Snell 1976, s. 87‒96; Tenerz 1963.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
220
behärska finska. Han begärde en utökad tvåspråkig lärarutbildning för småskollärarna i minoritetsområdet. Det innebar också att förbudet mot att tala finska i skolan måste upphöra.83
Lassinantti var själv tornedaling och hade upplevt den assimilerande pedagogiken i folkskolan. Hans mamma kom från Finland och han har berättat hur han fick åka skidor över älven vid Pello för att på den finska sidan låna finskspråkiga böcker till sin mamma. Till saken hör att finskspråkiga böcker var förbjudna i skolbiblioteket i hembyn. Interpellationen var lika mycket riktad mot det egna partiets förda politik som mot andra partier. I riksdagen uppstod ingen debatt och han fick gehör för frågan från ecklesiastikminister Ivar Persson, bondeförbundet.84 Även tvåspråkighetsforskaren Nils-Erik Hansegård påpekade 1957 till Skolöverstyrelsen att förbudet mot att tala finska i skolorna i Tornedalen borde upphävas.
Inte förrän i slutet på 1950-talet märktes en förändring i Skolöverstyrelsens officiella inställning till språkfrågan. I ett cirkulär år 1958 publicerades för första gången ett principiellt dokument om språkanvändningen i skolan riktat till länsskolnämnd, skolstyrelser, skolchefer och folkbildningsorganisationer. Skolöverstyrelsen slog fast att språkfrågan i minoritetsområdet inte var en nationalitetsfråga eller en stridsfråga mellan svenskt och finskt. Den handlade om kulturella och praktiska aspekter av vardagslivet. Skolöverstyrelsen tillade att det måste beaktas ”… att i en gränsbygd med i stor utsträckning tvåspråkig befolkning såväl kulturella som pedagogiska och praktiska skäl talar för att ej blott det ena språket vårdas inom skolans ram”.85
Samma år ändrades undervisningsplanen för rikets folkskolor så att ”i bygder med finsktalande befolkning” några enkla stycken på finska fick läsas vid studiet av Finlands geografi. Det hade under många år varit tillåtet läsa på norska och danska under geografilektionerna, men nu blev till sist även finska tillåtet.86 De ovannämnda besluten av Skolöverstyrelsen innebar att det informella förbudet mot att använda finska under skoltid och de lokala förbuden att köpa in finsk-
83 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4, 6–13 februari, s. 50, Interpellation av Ragnar Lassinantti angående undervisning i småskola av barn, som enbart talar finska. 84 Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 9, 15–20 mars, s. 13–17, Svar på interpellation angående undervisning i småskola av barn, som enbart tala finska. 85Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 186, s. 621‒624. 86Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 104, s. 312.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
221
språkig litteratur till skolbiblioteken upphävdes. Bestraffningar av barn som talade meänkieli förbjöds.
Skolöverstyrelsen gjorde 1965 ett förnyat påpekande till rektorerna om att det finska språkförbudet skulle upphävas vilket talar för att en del lärare fortsatte att förbjuda finska i skolan.87 Att det krävdes så stora ansträngningar för att avskaffa språkförbudet visar hur extremt nationalistisk undervisningen varit. Unescos rekommendation från 195388 att ge skolelever möjlighet att påbörja sin skolundervisning på modersmålet påverkade inställningen till modersmålsundervisning i Sverige.89 Men det behövdes också en riksdagsledamot som Lassinantti innan en förändrad inställningen till finska kunde komma till stånd inom skolans område.
Forskning ifrågasätter assimileringspolitiken
1960-talet blev också något av ett genombrott för forskning om språk- och assimileringspolitiken. Den tidigare läraren och rektorn vid småskollärarseminariet i Haparanda, Hugo Tenerz, gjorde den första vetenskapligt systematiska granskningen av utbildnings- och språkpolitiken i minoritetsområdet. Han beskrev hur minoritetsområdets skolväsende och den samiska nomadskolan utformades i en nationalistisk diskurs som präglades av rasbiologiska och säkerhetspolitiska bedömningar.90 Slutsatsen var att befolkningen i minoritetsområdet hade accepterat svenska som undervisningsspråk endast av ekonomiska skäl. Från början var det socknarna som själva skulle finansiera folkskolorna. Det var svårt för många kommuner att klara detta. För tornedalskommunerna blev de statligt finansierade skolorna därför en välkommen hjälp.91 Tenerz granskade även språkundervisningen i minoritetsområdet. Fokus för undersökningen var den s.k. helsvenska metoden som förbjöd all användning av finska i skolan. Han hade själv utsatts för den och kallade den för ”papegojmetoden” på grund av den mekaniska inlärningen. Förbudet mot att använda finska i skolan var enligt honom stigmatiserande för barnen i minoritetsområdet.92
87 Lainio & Wande 1996, Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas utbildning i Sverige, s. 323‒324. 88 Unesco, 1953, (Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning). 89 Hyltenstam & Salö, s. 39–40 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 90 Tenerz 1960, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900; Tenerz 1963. 91 Tenerz 1960, s. 336 ff. 92 Tenerz 1966.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
222
Tenerz kritiserade även den historiebeskrivning som förekom i Finnbygdsutredningen om att minoritetsområdet till stora delar haft en svenskspråkig befolkning som sedan blivit assimilerad av den finska kulturen och blivit finskspråkig. Han motbevisade dessa påståenden i Finnbygdsutredningen genom en grundlig befolknings- och migrationsstudie baserad på befolkningens språkliga bakgrund.93
Vid ungefär samma tid tog läraren och utbildningstjänstemannen Nils Slunga sig an minoritetspolitiken i minoritetsområdet i en licentiatavhandling i statsvetenskap. Han analyserade den statliga politiken mot den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet och särskilt på vilket sätt staten utövade sin makt inom olika samhällsområden i syfte att assimilera minoriteten. Slunga fokuserade huvudsakligen på den statliga politiken inom skolväsendet men också på järnvägspolitiken och försvarspolitiken. Han visade hur den statliga politiken präglades av målsättningen att till varje pris införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Han betonade att minoritetens inställning till språkfrågan var dikterad av ekonomiska hänsyn då det statligt finansierade skolorna möjliggjorde för kommunerna att utan kostnader för kommunerna uppfylla folkskolestadgans krav på att inrätta folkskolor i kommunerna. Han menade vidare att eftersom de lokala myndigheterna accepterade de statliga villkoren, kunde man inte betrakta skolpolitiken som statligt auktoritär.94
Tenerz menade däremot att de beslut som togs av skolråd och kyrkostämmor om införande av svenska som undervisningsspråk dikterades av att allmogen enbart var intresserad av den ekonomiska sidan av saken, inte av språkfrågan. Försvenskningspolitiken var enligt honom en medveten assimileringspolitik dikterad av staten av rädsla för Ryssland och de finska nationalisterna.95 Den kritiska forskning om assimileringspolitiken och språkpedagogiken som publicerades i början av 1960-talet var del av en mer omfattande omvärdering av språkpolitiken i minoritetsområdet.
93 Tenerz 1962. 94 Slunga 1965, s. 62, 66 och 173 ff. 95 Tenerz 1963, s. 336 ff.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
223
Utredning och debatt om språkpedagogiken
Den internationella synen på språkpolitik i skolan aktualiserades återigen 1963 efter en ny UNESCO-rapport som nu betonade att man mycket väl kunde börja undervisa i främmande språk redan på lågstadiet. Men Unesco gav som tidigare rekommendationen att minoriteters möjligheter till undervisning på modersmålet inte skulle negligeras.96
Samma år publicerades vid lärarhögskolan i Stockholm en rapport som visade att skolresultaten i minoritetsområdet var sämre än i övriga landet.97 Nils-Eric Hansegård språkforskare vid Uppsala universitet och tidigare lärare i minoritetsområdet, engagerade sig i frågan genom att skriva artiklar i de regionala dagstidningarna. Han var gift med en kvinna med samisk bakgrund och hade undervisat elever med minoritetsbakgrund och samiska elever i Kiruna kommun under många år. Därigenom hade han till viss del ett inifrånperspektiv på frågan. Han hävdade att minoriteten genom den förda språkpolitiken i skolan inte kunde uttrycka sig fullt ut på vare sig finska eller svenska och myntade begreppet ”halvspråkig”.98
Det är mot ovanstående bakgrund som Skolöverstyrelsen 1967 tillsatte en utredning för att undersöka vilka förändringar som kunde göras vid lärarutbildningen för att möta behoven hos den finsktalande befolkningen i Sverige.99 Utredningen genomfördes av länsskolnämnden i Norrbotten och avgränsades där till befolkningen i Tornedalen. Detta var den första statliga utredningen om skol- och språkpolitiken i minoritetsområdet sedan Finnbygdsutredningen 1921.
De två utredarna Matti Kenttä och Erik Weinz kontaktade Hansegård och bad honom att skriftligen redogöra för sin uppfattning i frågan. Hansegård presenterade ett tvåhundrasidigt manuskript som motsvarade innehållet i Hansegårds bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet? som publicerades 1968.100 Boken behandlade det språkliga förtrycket inom skolväsendet i minoritetsområdet ur ett psykosocialt perspektiv.
96 Stern 1963, Foreign languages in primary education: The teaching of foreign or second languages
to younger children. Report on an international meeting of experts 9–14 April, 1962 (rapport från
Unesco). 97 Kenttä & Weinz 1968, Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Norrbotten:
utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen, s. 31.
98 Hansegård 1968, Tvåspråkighet eller halvspråkighet? 99 Skolöverstyrelsens beslut 5 oktober 1967 (dnr 3347/67 L). Se även Kenttä & Weinz 1968, I‒III. 100 Kenttä & Weinz 1968, s. 42 ff.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
224
Hansegård hävdade att många i minoriteten på grund av förbudet att prata tornedalsfinska i skolan blev stigmatiserade och hade svårigheter med både det finska och svenska språket då de blev ”halvspråkiga”. Han var kritisk mot utredningen och menade att länsskolnämndens utredare inte förstod det finska språkets värde för tornedalingarna som individer och värdet för kulturlivet i Sverige. Vidare menade han att de missuppfattat den internationella sakkunskapen gällande språkinlärning på modersmålet. Framför allt betonade han de emotionella störningar som undertryckande av modersmålet och språkbytet till svenska hade inneburit, och i framtiden skulle innebära, för tornedalingarna.101
Kenttä och Weinz gick i sitt utlåtande 1968 i svaromål mot Hansegård. De ansåg att hans förslag om att införa finska som undervisningsspråk de första skolåren var orealistiskt eftersom det då skulle behöva finnas två parallella skolsystem, ett på finska och ett på svenska. De hänvisade också till en enkät med 732 föräldrar och 472 lärare i minoritetsområdet där 94 procent av föräldrarna och en lika hög andel av lärarna ansåg det ”bra” eller ”ganska bra” att barnen först och främst skulle ”arbeta med svenskan” i skolan. Bland de 994 intervjuade eleverna var motsvarande siffra ansåg 82 procent. Utredarna föreslog mot den bakgrunden att det gemensamma skolsystemet för finsk- och svenskspråkiga elever i minoritetsområdet skulle bevaras och att den helsvenska metoden med finska som hjälpspråk skulle behållas. För att bättre möta de särskilda behov som fanns i minoritetsområdet föreslog utredarna att lärarstuderande borde få en ämnesfördjupning i det finska språket liksom en fördjupning i tvåspråkighetens psykologi. Därutöver föreslog de att finska skulle bli ett möjligt ämnestillval för lärarstudenterna och antalet platser för dem som ville läsa finska utökas.102
Meänkieli blir ett nationellt minoritetsspråk
Möjligheten till hemspråksundervisning i skolan genomfördes 1977 genom den nya läroplanen Läroplan för grundskolan 69.103 Hemspråksreformen betonade modersmålets status och betydelse för individens utveckling. Från och med 1977 fram till 1985 hade elever
101 Hansegård 1968, s. 114 ff. 102 Kenttä & Weinz 1968, s. 24 ff., s. 37 ff. 103 Läroplan för grundskolan 1969; Pekkari 1997, s. 153‒177; Hyltenstam & Tuomela 2001.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
225
för vilka hemspråket utgjorde ”ett levande inslag i hemmet” rätt till hemspråksundervisning. Länsskolnämnden i Norrbotten tolkade skrivningen som att den skulle gälla i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare där minoritetens modersmål, meänkieli, bedömdes vara ett levande inslag.104 Meänkieli blev på så sätt för första gången en del av skolundervisningen.
Efter 1985 blev rätten till hemspråksundervisning snävare. Då infördes krav på att elever hade rätt till hemspråksundervisning endast om ena eller båda vårdnadshavare hade ett annat språk än svenska som förstaspråk och använde språket som dagligt umgängesspråk med eleven. Ett undantag från den nya bestämmelsen gjordes dock för samiska, tornedalsfinska och romska elever samt utländska adoptivbarn. Särrättigheten för de tre minoriteterna blev 1988 inskriven i grundskoleförordningen.105
År 1999 erkändes tornedalingarna i Sverige som nationell minoritet och meänkieli som ett av landets fem nationella minoritetsspråk.
4.6.2 Identitet, rättigheter och politisk organisering
Politisk organisering som ett svar på assimileringspolitiken
Den statliga assimileringspolitiken har medfört att minoriteten organiserat sig och gjort motstånd mot denna politik. Detta har haft betydelse för minoritetens identitet. De finskspråkigas politiska organisering måste därför sättas in i ett etnopolitiskt perspektiv.106 Från 1990-talet och framåt har skapandet av transnationella identiteter bland finskspråkiga minoriteter i Sverige och Norge utvecklat minoritetsfrågan på Nordkalotten i en ny riktning.
Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) bildades 1981 och termen meänkieli började vid den tiden att användas av tornedalingarna om den finska som talades i svenska Tornedalen. Att använda benämningen meänkieli om språket var en mot-
104 Pekkari 1997, Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren, s. 153‒177; Hyltenstam och Salö, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. 105 Pekkari 1997, s. 161. Se vidare om utredning om modersmålsundervisning generellt i SOU 2019:18, För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning
och studiehandledning på modersmål och om modersmålsundervisning specifikt i nationella mino-
ritetsspråk i SOU 2017:91, Förbättrade möjligheter för elever att utveckla sitt nationella minori-
tetsspråk.
106 Begreppet etnopolitik används för att beskriva etniska grupper som aktörer i politiska organisationer och rörelser.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
226
ståndshandling mot den förda assimileringspolititiken och en del i arbetet att definiera tornedalingarnas modersmål i hemspråksundervisningen.
I Norge bildades Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto 1987 som en motsvarighet till STR-T i Sverige.107 Beteckningen kvän (norska: kven) har av norrmän och islänningar använts från sen järnålder till medeltid för att beteckna ett folk i Bottenviksområdet, som utifrån historiska källor har fastställts vara en finskspråkig befolkning.108 Många finskspråkiga flyttade under främst 1700- och 1800talet till Nordnorge från norra Sverige och från norra Finland.109 De kom där att utgöra en relativt stor minoritet som fortsatte att kallas kväner. De har numera status som nationell minoritet i Norge. Assimileringspolitiken mot dem har varit mycket likartad den mot tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, vilket har behandlats av den norska sannings- och försoningskommissionen, (se kapitel 3).
De svenska tornedalingarnas och norska kvänernas kulturella och politiska omorientering under 1990-talet hör tydligt samman med samernas ändrade politiska färdriktning. Samerna erkändes som ett urfolk av Sveriges riksdag 1977.110 År 1989 antog ILO konvention nr 169 om urfolk och stamfolk i självstyrande länder. Enligt konventionen ska särskilda åtgärder vidtas för att skydda urfolkens institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Likaså ska äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder ska vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Naturtillgångar som hör till deras mark ska särskilt skyddas och de ska ha rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångarna.111 Norge ratificerade konventionen 1990, men den har inte ratificerats av Sverige och Finland. Som beskrivs längre ner påverkade ILO-konventionen debatt och innehåll i STR-T:s tidskrift METavisi. Konventionen sågs som ett stärkande av samiska rättigheter över mark och vatten.
107 Winsa 1998, Language Attitudes and Social Identity: The Oppression and Revival of a Minority
Language in Sweden, s. 138‒146; Elenius 2007b, Kväner – en föränderlig identitet på Nordkalotten,
s. 88‒110; Elenius 2016b, Ethnopolitical mobilisation in the North Calotte area, s. 13‒47. 108 Elenius 2018b; Elenius 2019; Söderholm 2022. 109 Niemi 1977, Oppbrudd og tilpassing. Den finske flyttningen til Vadsø 1845–1885; Niemi 1983,
Vadsøs historie. Bd 1, Fra øyvær til kjøpstad (intill 1833), s. 103; Hansen and Evjen 2008, Inn-
ledning Kapitel I. Kjært barn – mange navn, s. 29–47. 110Prop. 1976/77:80om insatser för samerna. 111 Sveriges riksdag, kommittédirektiv 1997:103, ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
227
Ytterligare ett steg i samernas politiska mobilisering var när Sameting inrättades i Norge 1989, i Sverige 1993 och i Finland 1996.112I Norge bildades 2005 den s.k. Finnmarksfastigheten i Finnmarks fylke. Staten har där överlåtit ägandet och förvaltningen av statens mark till en delad förvaltning mellan Sametinget och länet. Det ska skapa en grund för samisk kultur och renskötsel, men också för annat utmarksnyttjande, närings- och samhällsliv. År 2011 erkändes samerna som ett folk i Sveriges grundlag.113
Samernas stärkta urfolksrättigheter ledde till att motsättningarna i lokalsamhället ökade i de områden där samerna är bosatta och verksamma med renskötsel. Det gäller områden där kväner i Norge, tornedalingar i Sverige men också den finskspråkiga majoritetsbefolkningen i nordligaste Finland är bosatta. De politiska motsättningarna handlade i grunden om den historiska rätten att använda naturen och naturresurserna till olika ändamål för de bofasta etniska grupperna på lokal nivå.
Omtolkningar av identiteten och historieskrivningen
Eftersom samernas rättigheter definierades utifrån en historieskrivning som beskrev dem som ett urfolk som funnits i området innan staten etablerade sig där, blev det av betydelse också för kvänerna i Norge och minoriteten i Sverige att lyfta fram den egna historien. I de kvänsk- och meänkielispråkiga minoriteternas historieskrivning kan man urskilja två grundläggande sakfrågor; en som handlar om minoritetens historiska identitet och en annan som handlar om minoritetsrättigheter. I båda fallen spelar den historiska kontinuiteten som folk en central roll. Många gånger är de två frågorna nära sammanvävda och överlappar varandra.
Rättighetsfrågan handlar om vilka folk eller folkgrupper som ska tillerkännas särskilda rättigheter i naturen utifrån sina historiska bakgrunder. Det handlar om jakt- och fiskerättigheter i lokalsamhället men också om inflytandet över andra slags naturresurser som skogsmarker, gruvor, vattenkraft och vindkraft. Att etnonymen kvän fått så stor betydelse för anspråken på minoritetsrättigheter beror på att kvänerna nämns samtidigt som samerna i en skriftlig källa redan på
112 Sametinget i Sverige inrättades som ett resultat av Samerättsutredningen (SOU 1989:41). Verksamheten regleras av sametingslagen (SFS 1992:1433). 113Prop. 2009/10:80En reformerad grundlag ändring av RF 1 kap. 2 §; riksdagsbeslut 2010-10-24.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
228
800-talet. Det ger kvänerna en lång historisk kontinuitet likvärdig med samernas historia i ett urfolksperspektiv.
När det gäller minoritetens identitet handlar historieskrivningen om möjligheten att omdefiniera sig själv som etnisk grupp. Kvänerna i Nordnorge, de meänkielitalande i Norrbotten och de finsktalande i norra Finland har en gemensam fenno-ugrisk bakgrund. I Norge och Sverige blev kvänernas och minoritetens fenno-ugriska språk och kulturer undertryckta av majoritetsbefolkningen. En viktig del i historieskrivningen har därför varit att lyfta fram det egna modersmålet och den egna kulturen. En annan del har bestått i att visa att minoriteternas traditionella naturbundna näringar har en lång historia som liknar samernas, men som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen.
I STR-T:s medlemstidning METavisi skedde en tydlig förändring i innehållet från 1980-talet till 1990-talet. Under 1980-talet handlade artiklarna mycket om språkfrågan, assimileringspolitiken, skamkänslorna för den egna kulturen och stoltheten över att man nu ställde krav på stöd från regeringen till det egna språket och den egna kulturen. Under senare delen av 1990-talet arbetade STR-T hårt för att bli erkänd som nationell minoritet och att meänkieli skulle bli erkänt som nationellt minoritetsspråk, vilket inte var en självklarhet.
Efter att Kvenlandsförbundet bildats på ett möte i Övertorneå 1999 ändrade innehållet i METavisi karaktär. Artiklar om ILO 169 och samernas rätt till renskötsel ställdes mot tornedalingarnas rätt att bedriva koncessionsrenskötsel. I det sammanhanget användes historien om kvänerna och Kvänland som argument för att tornedalingarna var ett urfolk med lika lång eller längre historia på Nordkalotten än samerna.114 I de beskrivna texterna formulerades en historieskrivning som utmanade den officiella statliga historieskrivningen om samernas historia.
Den norska och svenska kvänrörelsens användning av historia för politiska syften och för omdefinitionen av självsyn och identitet har undersökts av olika forskare inom vetenskaper som historia, arkeologi och etnologi. I frågan om minoriteternas historiska kontinuitet skiljer sig analyserna något mellan Sverige och Norge. Analysen av de norska kvänernas historieskrivning har påverkats av att kvänerna i Norge av staten betraktats som finskspråkiga invandrare från norra
114 En genomgång har skett av kvänfrågans utveckling i METavisi från 1985 till och med 2008.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
229
Sverige och norra Finland under 1700- och 1800-talet. Anspråken på en lång historisk kontinuitet har därför ifrågasatts.115
I den svenska staten har minoritetsområdet och minoriteten betraktats som en organisk del av den svenska statsbildningen i Bottenviksområdet. Historisk forskning under 2000-talet har påvisat att minoriteten har en lång historisk kontinuitet fastän dess kultur förändrats i takt med historiens ändrade förutsättningar.116
Användning av historia för att skapa en ny självsyn och identitet är enligt många forskare sammankopplad med frågan om minoritetsrättigheter. I det sammanhanget har den socialt och politiskt underordnade ställningen inom nationen också lyfts fram.117 Den förändrade historieskrivningen sammanfaller med minoritetens förändrade politiska organisering från slutet på 1990-talet.
Politisk omorientering från 1990-talet
År 1999 skedde en utbrytning ur den norska föreningen Norska kveners forbund då Kvenlandsforbundet bildades som en transnationell organisation för de finskspråkiga minoriteterna i Norge och Sverige. Medlemmarna i det nya förbundet menade att kvänerna borde erkännas som urfolk eftersom kvänerna var nämnda av den norske vikingahövdingen Ottar på 800-talet och senare i Egilssagan från 1200-talet och i andra källor.
År 2000 bildades i Karesuando föreningen Suonttavaara lappby, som har sin finska systerförening i Suonttavaara lapinkylä. Föreningens medlemmar hävdar att de härstammar från Suonttavaara lappby och att de blivit fråntagna sina historiska rättigheter till renskötsel, jakt och fiske av staten. De menar att de har en lika lång historisk koppling till territoriet som samerna, och att de därför vill
115 Ryymin 2001, Creating Kvenness: identity building among the Arctic Finns in northern Norway, s. 51‒68; Ryymin 2004, Histori, fortidsforestilling og kvensk identitetsbygging, s. 133‒151; Niemi 2010, Kvenene-Nord-Norges finner: En historisk oversikt, s. 33‒52. 116 Elenius 2018b, 143‒175; Elenius 2019, 117‒148; Elenius 2021, Kvänerna i myt och verklig-
het, s. 84‒109; Söderholm 2022; Harrison 2022, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige,
s. 558‒564. 117 Anttonen 1998, The dilemma of some present-day Norweigans with Finnish-speaking ancestry, s. 43‒58; Ryymin 2001, s. 51‒68; Ryymin 2004, s. 133‒151; Wallerström 2006, Vilka var först?
En nordskandinavisk konflikt som historisk-arkeologiskt dilemma; Elenius 2007b, s. 88‒110;
Elenius 2016b, s. 83‒100; Elenius 2018a, Nationella minoriteters symboliska nationsbyggande.
Föreställningen om Kvänland och Sápmi som nya former av etnopolitik bland finskspråkiga och samiskspråkiga minoriteter, s. 480‒509; Hagström Yamamoto 2010, I gränslandet mellan svenskt och samiskt. Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-talet till 2000-talet.
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv SOU 2023:68
230
bli erkända som ett urfolk. Föreningen Suonttavaara lappby bygger sina krav på att det fram till 1500-talet fanns ett lappskatteland som hette Suonttavaara lappby, som var geografiskt placerat på båda sidor om den nuvarande riksgränsen i Karesuandoområdet mellan Sverige och Finland. De hävdar att de själva är ”lappar” med hänvisning till den dåvarande lappbyn och de traditionella naturnäringar som de praktiserat.118
Under 2000-talet organiserade sig också en del meänkielitalande som var bosatta ovanför lappmarksgränsen under etnonymen lantalaiset, som är en historisk beteckning på jordbrukare i det området. De har också hävdat sin långa historiska hemvist i minoritetsområdet. Många lantalaiset har organiserat sig i Kvenlandsförbundet.
Som ett resultat av närmandet mellan lantalaiset och kväner bildades 2019 föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset. Diskussioner fördes senare mellan STR-T och representanter för lantalaiset och kväner utifrån ståndpunkten att de meänkielispråkiga minoriteterna borde erkännas som urfolk i Sverige. Det ledde till att föreningen Svenska Kväner-Lantalaiset blev en lokalförening till STR-T.119 Samarbetet mellan organisationerna har stärkts och man har enats om den 15 juli som gemensam flaggdag, men de två organisationerna har separata flaggor.
STR-T begär en sannings- och försoningskommission
STR-T tillsammans med Met Nuoret begärde 2016 att en sannings- och försoningskommission skulle inrättas för tornedalingarna i Norrbotten. Medel söktes till en förundersökning om statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talen. Förundersökningen publicerades i april 2018.120 Därefter begärde förbundet hos kulturministern att regeringen skulle tillsätta en sannings- och försoningskommission för tornedalingarna. Av begäran framgick att även kväner och lantalaiset borde ingå i kommissionens arbete med motiveringen att den nationella minoriteten tornedalingar inte är homogen.121
118 Wallerström 2006, s. 17 ff.; Elenius 2018a, s. 408‒509. 119 Svenska Kväner-Lantalaiset Kiruna. https://str-t.com/lokalavdelningar/svenska-kvaner-lantalaiset/. 120 Persson 2018. 121 Kulturdepartementet, Utkast till kommittédirektiv för sanningskommission, från Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset 2019-01-28, Ku2018-00859.
SOU 2023:68 Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv
231
Det ledde fram till att en Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset inrättades av regeringen 2020. Etnonymen kvän etablerades därigenom officiellt som ny beteckningen på en meänkielitalande grupp i Norrbotten. Detsamma gäller etnonymen lantalainen som beteckning på meänkielitalande ovanför lappmarksgränsen. De tre etnonymerna har använts av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset i det avgivna delbetänkandet 2022 som beteckning på den erkända nationella minoriteten i minoritetsområdet.122
Beskrivningarna av den etnopolitiska förändringen och identitetsförändringen visar att identiteter liksom etnopolitiska preferenser ska ses som dynamiska processer i ständig förändring. De sker inom ramen för befintliga stater, men med utvecklingen av mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter efter andra världskriget har de allt mera blivit transnationella till sin karaktär.
122SOU 2022:32Då människovärdet mättes.
DEL 3
Kommissionens kartläggning
235
5 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
Kommissionen har kartlagt och granskat assimileringspolitiken genom insamling och analys av intervjuer, forskarrapporter, arkivmaterial och annat material. I kapitlet redogörs för de tillvägagångsätten och förhållningssätten kommissionen har tillämpat vid kartläggningen och granskningen.
5.1 Utgångspunkter för kommissionens kartläggning och granskning
5.1.1 Historiens påverkan på minoriteten i dag
Historiemedvetande handlar om hur vi människor förhåller oss till det förflutna, nuet och framtiden. Begreppet historiemedvetande har definierats på olika sätt utifrån teoretikers sätt att tillämpa det i sin forskning. Utgångspunkten är dock att det handlar om hur vi uppfattar att historiska skeenden hänger samman med vår samtid och hur vi utifrån en sådan förståelse tolkar vår framtid. Historikern Klas-Göran Karlsson definierar historiemedvetande som den mentala process i vilken människor förstår och orienterar sig själva i tiden.
Kommissionens kartläggning har inneburit att historiska händelser har väckts till liv hos minoriteten och att de har fått en möjlighet att reflektera över de historiska händelser som har påverkat dem. I många av de insamlade berättelserna är historien tydligt närvarande. Många intervjupersoner återberättar historier från sina föräldrar eller mor- och farföräldrar om upplevelser i arbetsstugan, i skolan eller från orten där de växte upp. I vissa fall är berättelserna ännu äldre, och handlar bl.a. om traditionella näringar, avvittring eller hur renskötseln bedrevs i släkten flera hundra eller tusen år tillbaka.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
236
Det som hände historiskt har hos intervjupersonerna levt kvar, som en del av en kollektiv berättelse inom minoritetsgruppen och som en del av släktens historia. I vissa fall har de historiska skeendena konkreta återverkningar som påverkar individens vardag i nutid, t.ex. regler för renskötsel som har sin grund i hur frågan reglerades på 1800-talet och som fortfarande sätter ramarna för dagens rennäring. Hos en del intervjupersoner finns de historiska händelserna med som en fond för deras tolkningar av den nuvarande situationen i minoritetsområdet. Ett sådant exempel är när intervjupersoner beskriver hur minoritetsområdet avfolkades när många flyttade söderut där jobben och framtidstron associerades till det svenska språket och majoritetskulturen. Tystnaden och mindervärdeskänslan lyfter flera intervjupersoner fram som karaktärsdrag som präglar minoriteten än i dag och som kopplas samman med den socioekonomiska utveckling som skedde för flera decennier sedan.
Av berättelserna är det också tydligt att historiska skeenden påverkar intervjupersonernas syn på framtiden. En del berättelser innehåller en förhoppning om att få tillbaka det som gått förlorat – ibland en konkret rättighet som möjligheten att jaga och fiska i minoritetsområdet, ibland mer abstrakt om att gå från osynliggörande till att bli sedd i egenskap av den man är.
5.1.2 Källkritik
I traditionell bemärkelse används källkritik för att värdera den information en källa ger och värdera dess trovärdighet utifrån en bedömning av dess uppkomst och sammanhang, t.ex. från när den härrör i tid, vem som är avsändaren och i vilket syfte informationen tillkommit samt dess äkthet.
Syftet med traditionell källkritik i den vetenskapliga forskningen är, förenklat, att kunna sortera bland olika uppgifter och informationskanaler för att utröna vad som är sant och vad som är osant om ett sakförhållande eller en företeelse.
En sådan syn på källkritik är en självklar och integrerad del i vetenskaplig forskning. I den del av kommissionens arbete som utgörs av forskning, främst genom de tolv forskarrapporter som tagits fram på uppdrag av kommissionen, har därför den traditionella källkritiken en naturlig plats.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
237
Kommissionens kartläggning bygger till stor del på analys av berättelser som samlats in genom intervjuer. Att på detta sätt använda muntliga källor kan bidra till att synliggöra perspektiv och erfarenheter som ofta saknas i skriftligt källmaterial. Historiker verksamma inom forskningsfältet muntlig historia har diskuterat hur den traditionella källkritiken kan uppdateras och tillämpas på muntligt källmaterial.
Till skillnad från när man arbetar med skriftliga källor är den som genomför en intervju själv med om att skapa källan. Intervjun är ett möte mellan den som intervjuar och den eller de som intervjuas, och vad som sägs i det mötet påverkas av hur man uppfattar varandra, när och var intervjun äger rum, på vilket språk den genomförs, med mera. Därför är det viktigt att dokumentera hur intervjuerna har gått till. I avsnitt 5.2. ges en beskrivning av detta. Sådana beskrivningar gör det möjligt att i efterhand källkritiskt diskutera hur de berättelser som skapats genom intervjuer har tagit form i ett visst sammanhang.
Inledningsvis kan konstateras att syftet med intervjuerna har varit att dokumentera individuella upplevelser av assimileringspolitiken. Vad som enligt den traditionella källkritiken skulle benämnas som tendens – att den information som ges i en viss källa har påverkats av upphovspersonens egna åsikter – är alltså här själva poängen. Intervjupersonerna vittnar i sina berättelser om hur de har upplevt centrala händelser, och hur de i dag tolkar vad de varit med om. Deras upplevelser skiljer sig ibland åt och i analysarbetet har strävan inte varit att skapa en enhetlig bild. Vid diskussionen om de teman som intervjuerna handlat om har inriktningen varit att visa både mönster och variation när det gäller vad intervjupersoner har berättat. När det vid redovisningen av vad som framkommit i intervjuerna görs hänvisningar till historiska studier och annan forskning är syftet att sätta in berättelserna i ett bredare sammanhang, inte att pröva berättelsernas sanningshalt.
5.1.3 Rättighetsbaserat arbetssätt
Så som nämns i kapitel 1 har kommissionens uppdrag ställt höga krav på arbets- och förhållningssätt. Kommissionen har arbetat utifrån ett rättighetsbaserat förhållningssätt som utgår från att kommissionen och minoriteten äger processen gemensamt. Förhållningssättet grundar sig på följande fyra perspektiv:
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
238
1. Långsiktighet – kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion (även efter kommissionens slutredovisning av uppdraget).
2. Transparens – kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska.
3. Trygghet – kommissionen har skapat trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor.
4. Egenmakt – kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Nedan beskrivs dessa perspektiv i korthet.
Långsiktighet
Kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion även efter kommissionens slutredovisning av uppdraget. En process som ska bidra till upprättelse och försoning tar tid att förverkliga. Erfarenheter från andra liknande processer visar att en sådan process kan ta sig uttryck i olika steg eller faser i arbetet och att varje nytt steg eller fas förutsätter en bearbetning och fördjupad reflektion kring det som framkommit i föregående del.
Att uppnå upprättelse, och så småningom försoning, kan också innebära att relationen mellan de som utsatts för assimileringspolitiken och de ansvariga aktörerna omvärderas och utvecklas. En sådan omvärdering kan innehålla inslag av konflikt, avståndstagande och fördjupade insikter men även acceptans och återuppbyggnad av tillit. En upprättelseprocess behöver därför ge tid och utrymme för dialog och reflektion mellan de ansvariga och de utsatta. Det behövs även utrymme för dialog och reflektion inom den grupp som varit utsatt.
Den dialog och bearbetning som krävs för en försoningsprocess tar tid att få till stånd. Den fördjupade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationen kan därför ske först efter att kommissionen lämnat sin slutliga rapport. Den kartläggning och granskning som kommissionen har genomfört bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
239
Transparens
Transparens innebär att kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska. Det har varit viktigt att skapa en tydlig, lyhörd, öppen och transparent process under kommissionens arbete. Den som har deltagit i processen har behövt informeras om vad kommissionens uppdrag är, hur denne har kunnat bidra genom att lämna synpunkter och vittnesmål samt hur uppgifterna kommer att användas av kommissionen.
Kommissionen har strävat efter att skapa förutsättningar som ska underlätta för enskilda som tillhör minoriteten att delta – både för att lämna enskilda vittnesmål och för att delta i kollektiva dialogmöten och andra möten arrangerade av kommissionen.
Trygghet
Trygghet innebär att kommissionen har skapar trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor. Arbetet med upprättelse och försoning handlar i hög grad om att skapa tillit för själva processen som ska leda arbetet framåt. Processen måste därför i första hand ske på minoritetens villkor och ta hänsyn minoritetens förutsättningar att kunna delta på lika villkor.
Egenmakt
Egenmakt innebär att kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället. En central princip i svensk minoritetspolitik och i Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter är rätten till deltagande. Regeringen har också vid flera tillfällen betonat att minoriteternas egenmakt ska stärkas. Detta har därmed varit en viktig utgångspunkt även för kommissionens arbete.
Arbetet med att söka sanningen om historiska erfarenheter har behövts genomföras så att minoriteten kommer stärkt ut ur processen.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
240
5.1.4 Etiska hänsynstaganden utifrån individskyddskravet
Insamlingen av vittnesmål och personliga berättelser väcker flera etiska frågor. Att intervjua en person innebär ett stort förtroende och kan innebära risker för alla inblandade, i första hand för den intervjuade men även för den som genomför och bearbetar intervjun.
Kommissionens bedömning är att kommissionens arbete med att ta emot vittnesmål och personliga berättelser inte innefattar forskning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.1 Det utredningsarbete som statliga kommittéer utför uppfyller i regel inte krav på vad som är att betrakta som forskning.2 Kommissionen har därför inte begärt ett godkännande från Etikprövningsmyndigheten.3 Kommissionen har dock analyserat vilka etiska bedömningar som behöver göras i arbetet och utarbetat interna etiska riktlinjer som vägledning i arbetet. Vetenskapsrådet har tagit fram ett dokument som heter Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Detta dokument innehåller de etiska principer som humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning ska följa och de fyra huvudkrav som finns för skyddet av individer.4Även om kommissionens arbete inte är att betrakta som forskning bör individskyddskravets principer vara vägledande för arbetet med att samla in vittnesmål och personliga berättelser. De fyra huvudkraven är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Nedan följer en mer detaljerad beskrivning av vad varje krav innebär och hur kraven har uppfyllts i kommissionens arbete med insamling av vittnesmål och berättelser.
Informationskrav
Informationskravet innebär att den som deltar i en undersökning ska få information om sin uppgift i arbetet och de villkor som gäller för dennes deltagande. Personen i fråga ska få information om att deltagandet är frivilligt och att hen har rätt att avbryta sin medverkan.
1 Jfr Centrala Etikprövningsnämndens beslut den 9 november 2012, T 4-2011. 2 Med forskning avses ett vetenskapligt arbete som utförs för att inhämta ny kunskap eller om det är ett utvecklingsarbete som utförs på vetenskaplig grund. 3 Efter samråd med Johan Modin, direktör på Etikprövningsmyndigheten den 23 november 2020. 4 Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
241
Informationskravet har uppfyllts i kommissionens arbete med insamling av vittnesmål och berättelser genom att den enskilde innan intervjun påbörjas både muntligt och skriftligt har informerats om: – kommissionens uppdrag och vad syftet med insamlingen av vittnes-
mål och berättelser är, – hur uppgifterna kommer att användas av kommissionen, – att uppgifterna kommer att omfattas av sekretess, – att den som deltar när som helst kan avbryta sin medverkan, samt – under vilka förutsättningar som materialet kan komma att lämnas
ut från Riksarkivet.
Samtyckeskrav
Samtyckeskravet innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan i en undersökning. Detta innebär att undersökningsdeltagarna ska samtycka till sin medverkan. I vissa fall ska samtycke också inhämtas av vårdnadshavare, detta gäller om deltagarna är under 15 år.5
Deltagarna i en undersökning har rätt att bestämma i vilken omfattning och i vilken utsträckning de kommer delta i undersökningen och ska när som helst kunna avbryta sitt deltagande utan negativa konsekvenser. Således får inte deltagares beslut om medverkan påverkas genom otillbörliga påtryckningar eller annan påverkan.
Samtyckeskravet har uppfyllts i kommissionens arbete med insamling av vittnesmål och berättelser genom att den grundläggande utgångspunkten har varit att deltagandet ska vara helt frivilligt. Den som har velat bli intervjuad har själv anmält sig till intervju. Om anmälan har skett genom ett ombud har sekretariatet försäkrat sig om att det skett i dialog och samförstånd med intervjupersonen. Kommissionen har inte bedrivit någon uppsökande verksamhet vad gäller personer att intervjua, t.ex. efter tips från någon annan. Detta gäller dock inte i de fall kommissionen har valt att intervjua ett mindre antal offentliga personer i syfte att inhämta kunskap inom ett specifikt område Kommissionen har i dessa fall vänt sig direkt till personen i fråga och hört om denne vill ställa upp på en intervju.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
242
Före varje intervju har alla intervjupersoner lämnat sitt skriftliga samtycke till att intervjun spelas in, dokumenteras samt används som underlag för kommissionens redovisning av uppdraget. I förekommande fall har även samtycke från vårdnadshavare hämtats in. Intervjupersonen har även informerats om att så länge kommissionens arbete pågår kan denne när som helst avbryta sin medverkan, utan att ange något särskilt skäl eller förklaring till det. Vidare har information lämnats om att när kommissionen har avslutat sitt arbete överlämnas allt intervjumaterial till Riksarkivet för arkivering. Då kan den enskilde inte längre ta tillbaka sin berättelse eftersom den då är en s.k. allmän handling.
Konfidentialitetskrav
Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om alla deltagare i en undersökning ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och att alla personuppgifter ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem.
Eftersom kommissionen är en statlig myndighet gäller offentlighetsprincipen. Kommissionens bedömning är dock att intervjumaterialet omfattas av sekretess enligt 24 kap. 8 § och 42 kap. 9 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.
Allt intervjumaterial har förvarats digitalt i Regeringskansliets röda nät som är avsett för information som bedömts vara i informationsklass skyddsvärd. Ljudinspelningar och övrig dokumentation från intervjutillfället har förvarats i låsta dokumentskåp på respektive arbetsplats på Garnisonen i Stockholm och på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå.
Namn på intervjupersonerna redovisas inte i slutbetänkandet förutom i de fall då de lämnat samtycke till detta. Det senare gäller enbart i förhållande till de intervjuer som gjorts i syfte att inhämta kunskap inom ett specifikt område. Trots att namn inte redovisas kan det dock inte uteslutas att enskilda kan identifieras ändå, t.ex. genom citat. Alla intervjupersoner har tillfrågats om vilken grad av anonymisering som hen föredrar.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
243
Nyttjandekrav
Nyttjandekravet innebär att uppgifter om deltagarna endast får användas för forskningsändamål. Detta innebär att insamlade uppgifter inte får användas för några icke-vetenskapliga syften som till exempel kommersiellt bruk.
Sannings- och försoningskommissionen är ansvarig för att behandling av personuppgifter sker i enlighet med dataskyddsförordningen (GDPR) och kompletterande svensk dataskyddslagstiftning. Kommissionens rättsliga grund för personuppgiftsbehandlingen finns i artikel 6.1 och 6.3 dataskyddsförordningen samt 3 kap. 3 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen).
Nyttjandekravet har uppfyllts i kommissionens insamling av vittnesmål och berättelser genom att den enskilde har informerats om att intervjumaterialet endast får användas på följande sätt: – i kommissionens kartläggnings- och utredningsarbete, – i kommissionens förmedling av den kunskap som kommissionen
får fram och i kommissionens slutrapport, – för framtida forskning.
5.1.5 Kommissionens sekretess
Under kommissionens arbete infördes en särskild sekretessbestämmelse i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Anledningen var att de existerande sekretessbestämmelser ansågs otillräckliga då de inte gav ett tillräckligt skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden hos kommissionen.
Enligt den särskilda bestämmelsen, 42 kap. 9 § OSL, gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden hos Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01) i dess granskande verksamhet, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år. En liknande bestämmelse gäller för Sanningskommissionen för det samiska folket.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
244
I förarbetet till bestämmelsen framgår att det i kommissionens uppdrag bl.a. ingår att ta del av vittnesmål och berättelser från enskilda om erfarenheter av bland annat statliga åtgärder och den statligt förda politiken. Det innebär att integritetskänsliga uppgifter som till exempel avser fysisk eller psykisk hälsa, familjeförhållanden, särbehandlingar och kränkningar kan komma att lämnas till kommissionen.
Det kan inte heller uteslutas att känsliga uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden kan förekomma, bl.a. eftersom också juridiska personer kan ha fått svårigheter på grund av statliga åtgärder som ryms inom ramen för kommissionernas granskning. Känsliga uppgifter kan leda till skada och men för de berörda personerna om de röjs.
De uppgifter som enskilda väljer att dela med sig av till kommissionen kan således vara integritetskänsliga och skyddsvärda.
Kommissionen är också beroende av att enskilda kan och vill berätta om sina erfarenheter och upplevelser för att undersökningarna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Eftersom enskildas berättelser kan innehålla uppgifter om övergrepp och oförrätter som har utförts av staten, är det angeläget att enskilda kan känna trygghet i kontakterna med kommissionerna. Regeringen bedömde att ett sekretesskydd kan bidra till att ge en sådan trygghet.
Sekretessen gäller i kommissionens granskande verksamhet som anses innefatta bl.a. den kartläggning och analys av det material som kommissionen behandlar i sin kartläggning.6
Därutöver gäller sekretess i sådan särskild verksamhet hos en myndighet som avser framställning av statistik för uppgift som avser en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Motsvarande sekretess gäller i annan jämförbar undersökning som utförs av Riksrevisionen, av riksdagsförvaltningen, av Statskontoret eller inom det statliga kommittéväsendet (24 kap. 8 § OSL). Kommissionen har bedömt att insamlingen av vittnesmål och berättelser är att betrakta som en sådan annan jämförbar undersökning som avses i 24 kap. 8 § OSL.
Sekretessen gäller för sekretariatet, kommissionens ledamöter samt för externa uppdragstagare. Alla som deltar i kommissionens verksamhet har uppmärksammats på sekretessen genom att skriva på en erinran om sekretess.
6Prop. 2021/22:235Sekretess hos två kommissioner.
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
245
5.2 Öppna möten för dialog med minoriteten
Kommissionen noterade tidigt att flera individer inom minoriteten ibland ifrågasatte delar i kommissionens uppdrag. Det fanns hos vissa inom minoriteten en viss osäkerhet kring syftet med kommissionens kartläggning. Bland annat handlade det om beskrivningen i kommittédirektivet att det krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. Kommissionen har därför behövt lägga tid på att förankra syftet med uppdraget. Hösten 2020 genomfördes uppstartsmöten som ett led i detta arbete.
5.2.1 Uppstartsmöten
Kommissionen hade planerat för elva uppstartsmöten på lika många orter. Av dessa kunde dock endast fyra genomföras – i Pajala, Aapua, Nilivaara och Kieruna/Kiruna – innan pandemirestriktionerna åter skärptes.
Målet med uppstartsmötena var att skapa en bred förståelse för och delaktighet kring kommissionens uppdrag och att möta minoriteten på deras egna arenor. Det var i synnerhet viktigt att förankra kommissionens uppdrag med minoriteten i början av utredningen eftersom inget förankringsarbete hade genomförts inför tillsättandet av kommissionen. Mötena gav minoriteten möjlighet till reflektion och dialog kring vad de kan ha för nytta av kommissionens arbete och hur de själva kan bidra. Det var även ett viktigt tillfälle att sprida information om möjligheten att dela sin berättelse genom en personlig intervju.
5.2.2 Kaffemöten
Så som nämns i kapitel 1 har kommissionen besökt olika orter för att över en kopp kaffe bjuda in till samtal och bjuda in enskilda, också unga, att lämna personliga berättelser om sina egna och närståendes erfarenheter av assimileringspolitiken. Vid kaffemötena informerade sekretariatet även kort om bakgrunden till kommissionens uppdrag och arbetssätt. Kommissionen underströk vikten av att kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
246
På grund de inställda uppstartsmötena utökades antalet kaffemöten för att på en övergripande nivå förankra kommissionens uppdrag med minoriteten. I praktiken fick kaffemötena därmed en större roll än den som var tänkt från början. Under hösten och vintern 2021–2022 genomförde kommissionen 21 kaffemöten i – Antinkylä/Anttis, – Vittaniemi/Risudden, – Seittenkari/Seskarö, – Jellivaara/Gällivare, – Kieksiäisvaara, – Kaartinen/Kardis, – Kitkiöjärvi, – Pello, – Kaalasjärvi, – Vittanki/Vittangi, – Kangonen/Kangos, – Juoksenki/Juoksengi, – Luleå, – Karesuanto/Karesuando, – Ullatti, – Koutojärvi, – Uppsala, – Stockholm, – Kaunisvaara, – Umeå, samt – Boden.
Varje kaffemöte planerades omsorgsfullt genom att applicera det rättighetsbaserade arbetssättet: långsiktighet, transparens, trygghet och egenmakt. Därför var ambitionen att inkludera och delaktiggöra minoriteten i förberedelserna och genomförandet av mötena. I första hand fördes dialog med STR-T och deras lokalavdelningar. I de fall
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
247
när ingen avdelning fanns representerad på orten söktes samarbete med annan byförening eller intresseförening. Utöver kaffe och bakverk, som ofta förknippas med det meänkielitalande området, har det vid varje kaffemöte funnits ett kulturinslag i form av poesi, musik, visor och scenkonst på meänkieli. Vid i stort sett alla kaffemöten har någon av kommissionens ledamöter deltagit tillsammans med sekretariatet.
I minoritetens kultur är kaffestunden liksom minoritetens berättartradition, en viktig kulturell företeelse. Kaffemötena blev därför ett konkret sätt att genom en kulturell inramning skapa igenkänning och trygghet. Lika spontant som gästen tittar in i hemmet, lika spontant och otvunget delas berättelser vid köksbordet över en kopp kaffe. Genom kaffemötena ville kommissionen signalera enkelhet och avspändhet samt bjuda in till samtal och möjliggöra delande av berättelser med en mångfald av erfarenheter. Mötena genomfördes både på svenska och meänkieli. Valet av språk skedde på deltagarnas villkor, vilket innebar att möten ofta började på svenska och övergick till meänkieli eller tvärtom. Det viktigaste var att i så hög grad som möjligt kunna erbjuda möten på båda språken.
Eftersom ett mål har varit att komma i kontakt med så många personer som möjligt med erfarenheter från arbetsstugan förlades kaffemötena geografiskt i första hand till orter som tidigare tillhört ett upptagningsområde för en arbetsstuga. I några fall ordnades kaffemöten även på orter som haft arbetsstuga och i ett fall hölls kaffemötet i den nedlagda arbetsstugan.
Idén att anordna kaffemöten kom från Norge under ett erfarenhetsutbyte med den norska Sannings- och försoningskommissionen som har haft ett liknande upplägg. Inspiration till att använda kulturinslag i mötena kom från den grönländska sannings- och försoningskommissionen.
5.2.3 Toinen kuppi-möten
Så som nämns i kapitel 1 inledde kommissionen under hösten 2022 arbetet med att förankra kommissionens resultat av kartläggningen med minoriteten.
Eftersom det inom minoriteten finns skilda uppfattningar och tolkningar av assimileringspolitiken var det angeläget för kommissionen att inkludera minoriteten i både planeringen och genomförandet av
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
248
förankringsarbetet. Med utgångspunkt i detta valde kommissionen att ta fasta på minoritetens önskemål om att förankringsarbetet även i den här delen skulle bestå av utåtriktade insatser i form av kaffemöten.
I dialogen med minoriteten togs en övergripande plan och struktur för förankringsarbetet fram. Det fanns en samsyn mellan minoriteten om hur förankringsarbetet skulle utformas utifrån olika tematiska områden.
Förankringen av kommissionens kartläggning har innefattat en serie kaffemöten, s.k. toinen kuppi-möten (sv. påtår-möten). Förankringsarbetet har även inneburit kommunbesök i kombination med särskilda dialogmöten med föreningar och organisationer som företräder minoriteten och bedriver språk- och kulturfrämjande verksamhet. Fokus vid toinen kuppi-mötena var att informera minoriteten om kartläggningens resultat och övergripande om möjliga förslag på fortsatta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
5.3 Intervjuer i syfte att samla in personliga berättelser och inhämta kunskap
Kommissionen har bjudit in enskilda att lämna berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter av assimileringspolitiken. I kommittédirektivet betonas insamling av berättelser och behovet av att dokumentera och bevara berättelserna. Intervjuer med enskilda från minoriteten har därför varit en huvudsaklig källa för kommissionens kartläggning. Särskilt angeläget har det varit att dokumentera de äldres historia som annars hade riskerat att gå förlorad. Kommissionen har genomfört 161 intervjuer med 167 enskilda personer som identifierar sig med minoriteten. Då en person valde att dra tillbaka sin intervju har kommissionen utgått från 160 intervjuer med 166 enskilda personer i sin kartläggning.
Utifrån kommissionens uppdrag att kartlägga och granska de kränkningar och övergrepp som minoriteten utsattes för av svenska staten och kyrkan under 1800- och 1900-talen samt att verka för att dessa erfarenheter synliggörs, har syftet med intervjuerna varit att: – dokumentera och bevara den ännu levande generationens, både
mäns och kvinnors, berättelser om kränkningar och övergrepp som begicks mot meänkielitalande barn inom ramen eller i anslutning till deras skolgång,
SOU 2023:68 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
249
– synliggöra erfarenheter och konsekvenser av assimileringspoliti-
ken som de äldre bär med sig och som har förts vidare till andra generationer samt ge kompletterande kunskap om historiska oförrätter som begåtts, – bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja
försoning, – bidra till att öka kunskapen i Sverige om historiska oförrätter och
trauman som lever vidare i dag, – bidra till att motverka att något liknande händer i framtiden.
5.3.1 Demografisk information om intervjupersonerna
Intervjuerna som ligger till grund för kommissionens kartläggning har inte samlats in genom ett stratifierat urval, dvs. genom ett slumpmässigt kvoturval. De uppgifter som kommissionen redovisar ska därför inte ses som representativa. Trots detta väljer kommissionen att här redovisa demografiska uppgifter för att visa på den spridning som finns gällande kön, ålder och bostadskommun.
Av de 166 personer som kommissionen har intervjuat identifierade sig 53 procent (88 personer) som män och 47 procent (78 personer) som kvinnor. Könsfördelningen på intervjupersonerna var därmed i stort sett jämn.
Figur 5.1 Könsfördelning för personer intervjuade av kommissionen
Källa: Kommissionens beräkning.
53%
47%
Män
Kvinnor
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt SOU 2023:68
250
Kommissionen har samlat in berättelser från personer i olika åldersgrupper. Den yngsta som intervjuades av kommissionen var en person född år 1993 och den äldsta var en person född år 1925. Majoriteten av de intervjuade har varit födda på 1950-talet eller tidigare.
Figur 5.2 Åldersfördelning för intervjupersoner baserat på födelseår
Den lodräta axeln visar vid vilket årtionde som intervjupersonen föddes
Källa: Kommissionens beräkning.
Majoriteten av de intervjuade bodde under tiden för intervjun i Norrbottens län. I figur 5.3 presenteras en karta som visar nuvarande bostadskommun för samtliga intervjupersoner som vid tiden för intervjun var bosatta i Sverige.
En del personer som kommissionen har intervjuat är inte bosatta i Sverige. Fyra intervjupersoner var vid tillfället för intervjun bosatta i Finland och två var bosatta utanför Norden.
De demografiska uppgifter som här presenterats om intervjupersonerna visar på en geografisk, åldersmässig och könsmässig spridning.
Så som har nämnts inledningsvis ska de uppgifter som kommissionen redovisar inte ses som representativa. De erfarenheter som kommit fram i intervjuerna kan därmed inte generaliseras och anses gälla för alla i minoriteten. När kommissionen i slutbetänkandet skriver ”många” eller ”det är vanligt” åsyftas därmed den specifika gruppen av intervjupersoner som kommissionen har intervjuat och inte minoriteten som helhet.