SOU 1958:34

Socialpolis och kvinnlig polis

N +” &(

oå (— - CUL"

&( *. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Inrikesdepartementet

SOCIALPOLIS

OCH

KVINNLIG POLIS

BETÄNKANDE AV

POLISVERKSAMHETSUTREDNINGEN

Stockholm 1958

Statens offentliga utredningar 1958 Kronologisk förteckning

. Vögplan för Sverige. 1. Riktlinjer och förslag samt kartbilagor. Idun. 226 s. K. . Vägplan för Sverige. 2. Expertutredningar och övriga textbilagor. Idun. 243 s. X. . Utredning om vissa förhållanden vid konserve- ringsforskningsinstitutet. Marcus. 270 s. H. . Promemoria med förslag om fondförvaltnlng m.m. i samband med en utbyggd pensioner-in!- Idun. 91 s. s. . Permanent skördeskadeskydd. Idun. 547 s. Jo. . Författningsutredningen. 1. Kandidatnominerlng vid andrakammarval. Av I... Sköld. Idun. 355 s. Ju.

7. Småbrukarstödet. Marcus. 120 5. Jo.

8. Gemensam nordisk hälsovårdsutbildning. Nor- stedt. 95 s. 1. 9. Häradsrätts sammansättning i brottmål. Idun. 24 s. Ju. 10. Förslag till varumärkeslag. Idun. 464 s. Ju. 11. Reserverna för högre utbildning. Idun. 124 5. E. 12. Civilförsvarsutbildningen. Idun. 176 3. I. 13. Civilförsvarets organisation. Idun. 465 s. 1. 14. Regeringsarhetet. Idun. 164 s. Ju. 15. Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsom- rådens. Idun. 429 5. I. 16. Betänkande med förslag nu aumän tjänste- pliktslag m. m. Idun. 154 s. 8. 17. Socialförsäkring och rehabilitering. Kihlström. 87 5. S. 18. Gotland. Idun. 195 s. 8. 19. Supplement nr 9 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 95 s. Fl. 20. Behandlingshem och mentalsjukhem för barn och ungdomar Idun. 78 s. 1. 21. Lärarbrlst och läraröverskott. Idun. 110 5. E. 22. Tornedalsutredningen. Idun. 234 5. S. 23. Sjukreseersättningar. Kihlström. 128 s. s. 24. Bättre matpotatis. Idun. 91 s. Jo. 25. Ändrad utbildning av tandtekniker. Idun. 56 5. E. 26. Regionsjukvärden. Idun. 838 s. 'i st. bilagor. I. 27. Förslag till förenklingar i vissa delar av aktie- bolagslagen. Norstedt. 205 s. Ju. 28. Reviderad nationalbudget för år una. Marcus. I—VII + 157 8. F1. 29. Författningsutredningen. 3. Majoritetsval. Nor- stedt. 481 s. + 1 kartbilaga. Ju. 30. Skogsvården å enskilda skogar. Idun. 279 5. Jo. 31. Nordiskt ekonomiskt samarbete. Idun. 136 s. 11. 32. Forskningens villkor och behov. Idun. 291 5. E. 33. älgbefålsutblldningens organisation in. m. Idun.

S. . 34. Socialpolis och kvinnlig polls. Idun. 92 s. 1.

IFO)”—

QUI

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, iir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn- nelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - eckleslastikdeparte- mentet. Jo. =- jordbruksdepartementet.

Inrikesdepartementet

SOCIALPOLIS

OCH

KVINNLIG POLIS

BETÄNKANDE AV

POLISVERKSAMHETSUTREDNINGEN

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1958

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Den 29 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartemen- tet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning rörande lämpliga åtgärder i syfte att effektivisera polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten in. 111. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet statsrådet Gunnar Hedlund samma dag såsom sakkunniga ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet Gunnar Dahlman, Vilken utsågs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete, förste polisassistenten Evert R. Andersson, kommunalnämndsordföranden Nils Eliasson, landsfogden Henrik Enhörning, hyråchefen Torsten Eriks- son, polismästaren Nils Liining, numera förste kriminalassistenten Alarik Ohlsson, numera kanslirådet Gustaf Persson, ledamoten av riksdagens andra kammare Göran Petterson, statspolisintendenten Georg Thulin, landsfiska— len Lars Waesterberg och stadsfiskalen John Östin.

Den 20 augusti 1956 tillkallades som ytterligare sakkunnig advokaten Valborg Lundgren. Samma dag förordnades biträdande stadsfiskalen Klas Lithner att från och med den 3 september 1956 vara sekreterare åt de sakkunniga. Den 3 januari 1958 entledigades Lithner såsom sekreterare och förordnades att fr. o. in. samma dag biträda utredningen såsom expert. Den 17 januari 1958 förordnades t. f. förste stadsfiskalsassistenten Claes Zeime att fr. o. m. den 20 januari 1958 vara sekreterare åt utredningen.

De sakkunniga ha antagit namnet polisverksamhetsutredningen. Den 20 augusti 1956 uppdrogs åt t. f. biträdande stadsfiskalen Kurt Lindroth. att såsom expert biträda utredningen. Lindroth har bl. a. deltagit i utarbetandet av det betänkande, som nu föreligger. Expertuppdrag har vidare givits den 15 mars 1957 åt t. f. rådmannen Hans Engfeldt, numera hyråchefen vid polisväsendets organisationsnämnd Håkan Djurberg, förste byråsekreteraren i statistiska centralbyrån Sven Renghy, jur. kand. Gunnar

Fredriksson och sekreteraren Sten Möller _ Engfeldt och Djurberg vid be- handling av frågan om förenkling av utredningsförfarandet i trafikmål, D jur- berg, Renghy och Fredriksson vid behandling av frågan om utarbetande av anvisningar för enhetligt förfarande vid lämnandet av uppgifter till polis— statistiken in. 111. samt Möller vid behandling av förekommande frågor rörande polistjänstens organisation och utförande. Att såsom experter bi— träda utredningen förordnades vidare den 6 juni 1957 kriminalkommissarien Nils Fahlander och ledamoten av riksdagens andra kammare, förste krimi- nalassistenten Ragnvald (Ragnar) Lassinantti samt den 1 november 1957 bi- trädande polisintendenten Christer Horn af Rantzien, den sistnämnde vid behandling av frågan om vidgad användning av tekniska hjälpmedel be- träffande polisens förhindelsetjänst.

Kungl. Maj :i har till utredningen för att tagas i beaktande vid utrednings- uppdragets fullgörande överlämnat dels den 1 februari 1957 en framställ- ning från Föreningen Sveriges poliskommissarier om utredning angående protokollsförfarandet och upprättandet av standardiserade blanketter och formulär för olika arbetsuppgifter inom polisväsendet och dels den 29 april 1958 vissa yttranden över Statens sakrevisions år 1957 avlämnade redo- görelse och förslag i anledning av iakttagelser rörande statlig upphand- lings- och kontrollverksamhet m. m.

I enlighet med direktiven har utredningen under sitt arbete samrått med polisväsendets organisationsnämnd. För att undvika dubbelarbete har därvid en gränsdragning gjorts mellan utredningens och nämndens arbete. Detta skedde genom en överenskommelse den 24 oktober 1956, vilken inne- har att nämnden — i förekommande fall efter samråd med utredningen —— skulle verkställa utredning och avgiva förslag angående rationalisering av den polisiära kontorstjänsten, varvid nämnden skulle upptaga sådana frå- gor till behandling, vilka bl. a. gällde anlitande av arbetskraft utan polis— utbildning för utförande av kontorsmässiga och liknande göromål, kon- torsteknisk utrustning, förenkling av arbetsmetodiken och utarbetande av blanketter jämte anvisningar för deras användning.

Från följande utredningar ha upplysningar inhämtats och material er- hållits: strafflagberedningen, 1951 års rättegångskommitté, utredningen för översyn av brottsregistreringen, barnavårdskommitte'n, 1953 års trafik- säkerhetsutredning, statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggnad och utredningen för anordnande av fjärrskriftsförbindelser för polisväsendet.

För att vinna en närmare kännedom angående polisens verksamhet på olika områden har utredningen från polismyndigheterna och vissa sociala organ i ett antal polisdistrikt inhämtat uppgifter angående bl. a. ordnings- polisens patrulleringssystem och bevakningsmetoder, lösdrivarlagens till- lämpning, polisdistriktens utrustning med motorfordon och radioanlägg- ningar samt samarbetet mellan polismyndigheter och sociala organ. Utred- ningen har vidare haft ett flertal överläggningar med polischefer, polisper-

sona], representanter för sammanslutningar inom polisväsendet och utom— stående sakkunniga på olika områden.

I studiesyfte har utredningen besökt polisverken i Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn, statens kriminaltekniska anstalt och statspolisen i Stockholm. Utredningens ledamot kanslirådet Persson har vid besök i Schweiz och England studerat polisväsendet för utredningens räkning. Sådana studier har också bedrivits av utredningens sekreterare, bitr. stads— fiskalen Lithner under ett besök i Storbritannien.

Med anledning av remisser har utredningen avgivit utlåtanden 1) den 25 mars 1957 över en inom inrikesdepartementet utarbetad P. M. angående kvinnlig personal för trafikövervakning,

2) den 17 september 1957 över »Utredning angående svenska polisväsen— dets förseende med fjärrskriftsapparater»,

3) den 19 september 1957 över styrelsens för statens kriminaltekniska anstalt anslagsäskanden för budgetåret 1958/59,

4) den 15 oktober 1957 över en framställning från Sveriges polistekniska förbund om statsanslag till försöksverksamhet med brottsplatsundersök- ningsbuss,

5) den 9 november 1957 över en framställning från innehavaren av firma Svensk Säkerhetstjänst i Nässjö angående registrering och identifiering av hittegods,

6) samma dag över »Iakttagelser rörande statlig upphandlings- och kon- trollverksamhet m. m. Redogörelse och förslag av statens sakrevision»,

7) den 11 februari 1958 över av polisväsendets organisationsnämnd upp- rättad »PM angående statsbidrag till avlöningskostnaderna för personal inom polisväsendet tillhörande den s. k. kontorskarriären»,

8) den 1 mars 1958 över inom riksdagen väckta motionen I: 151, lika— lydande med II: 175, om utredning rörande prostitutionsproblemet, .

9) den 3 juli 1958 över överståthållarämbetets framställning om åtgärder för att stävja i trafikärenden förekommande missbruk av befogenhet att begära biträde med utredning samt

10) samma dag över länsstyrelsens i Uppsala län framställning om stats— medel för anskaffande av polisbrickor och stoppspadar ät frivilliga trafik- övervakare i Uppsala län.

I skrivelse den 17 september 1957 till chefen för inrikesdepartementet har utredningen föreslagit, att polisväsendets organisationsnämnd måtte erhålla uppdrag att utföra en fullständig genomgång och granskning av polisens arbetsuppgifter på områden, som ligga utanför det rent polisiära. Sådant uppdrag har i anledning av framställningen lämnats nämnden den 17 oktober 1957.

Utredningen har vidare i skrivelse den 16 december 1957 till chefen för inrikesdepartementet hemställt, att denne ville hos chefen för justitiedepar-

tementet göra framställning om utredning angående rätt för polisman att förelägga böter för enklare förseelser m. m.

I direktiven för utredningen anföres bl. a., att utredningsarbetet borde, i den mån så lämpligen kunde ske, bedrivas i etapper samt förslag efter hand framläggas rörande de frågor, som upptoges till särbehandling. Utred- ningen har av olika skäl funnit det mest angeläget att i första hand under- söka möjligheterna för en förstärkning av polisens brottsförebyggande verksamhet genom organiserandet av särskild socialpolis. I samband där- med har utredningen även upptagit till behandling frågan om kvinnors anlitande i polistjänst. Vid arbetet härmed har utredningen samrått med experterna Lassinantti, Lindroth och Möller samt polisväsendets organisa- tionsnämnds kansli.

I enlighet med vad nu sagts får utredningen härmed överlämna ett första delbetänkande om inrättande av särskild socialpolis samt angående kvinnlig polis.

Stockholm den 4 september 1958.

Gunnar Dahlman

Evert R. Andersson Nils Eliasson Henrik Enhörning Torsten Eriksson Valborg Lundgren Nils Läning Alarik Ohlsson Gustaf Persson Göran Petterson

Georg Thulin Lars Waesterberg John Östin / Klas Lithner Kurt Lindroth

Undertecknade, vilka såsom tillkallade experter deltagit i polisverksam- hetsutredningens handläggning av i detta betänkande upptagna frågor, förena sig i dess förslag och uttalanden.

Stockholm som ovan.

Ragnar Lassinantti Sten Möller

Kap.

Sammanfattning

Sedan utredningen i kap. 1 återgivit direktiven i vad de avse frågan 0111 polisens medverkan i det mera socialt betonade arbetet i syfte att före— bygga brott, lämnas i kap. 2 en kortfattad redogörelse för vissa synpunkter på polisens uppgifter, vilka framlagts i tidigare utredningar angående polis- väsendet. Därav framgår bl. a. att man ansett det vara i hög grad angeläget, att polisen aktivt deltager i den verksamhet, som från samhällets sida utövas i syfte att undanröja sådana missförhållanden, som erfarenhetsmässigt ge upphov till brott eller annan asocialitet.

I kap. 3 upptager utredningen till närmare granskning de bestämmelser i gällande lagstiftning, som ålägga polisen och andra myndigheter att vara verksamma i brottsförebyggande syfte. I anslutning därtill lämnar utred- ningen en redogörelse för resultatet av vissa undersökningar angående till— lämpningen av dessa bestämmelser. Undersökningarna synas utvisa, att dessa bestämmelser, som bl. a. ålägga vederbörande myndighet att lämna underrättelse om förhållanden, som påkalla annan myndighets uppmärk- samhet, icke alltid efterlevas på ett tillfredsställande sätt.

Utredningen föreslår i detta kapitel, att ett stadgande införes i lagen 0111 socialhjälp 0111 skyldighet för polisman att till socialnämnd göra anmälan, då han finner att människor leva i en nödställd situation. Vidare förklarar ut- redningen, att den icke kan biträda strafflagberedningens förslag att upp- häva polismyndighetens rätt att taga i förvar person, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt och som underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelats i samband med provutskrivningen.

Kap. 4 innehåller en redogörelse för den omfattning, i vilken polisen här i landet och i andra länder genom särskilda kontroll— och övervaknings— åtgärder av skilda slag är verksam i brottsförebyggande syfte. Utredningen anser sig därvid kunna konstatera, att de ingripanden och de övriga åtgärder, som företagas av polisen här i landet, praktiskt taget alltid ske på grund av misstanke 0111 viss brottslig gärning. Endast i mycket liten utsträckning är polisen verksam för att hindra uppkomsten av brott genom särskilda ät— gärder beträffande personer, vilkas förhällanden,tyda på att de befinna sig

i brottslighetens riskzon. I vissa städer, framför allt i Göteborg och Malmö. har arbetet dock under senare år i allt högre grad kommit att inriktas på sådana åtgärder. Erfarenheten har visat, att detta haft en gynnsam inverkan på ordningen och säkerheten i dessa städer.

Under senare år har man också _ såsom framhålles i kap. 5 »— från socialvårdsmyndigheternas sida funnit det allt angelägnare, att deras hjälp- åtgärder sättas in i ett skede, när de missförhållanden av olika slag, som föreligga, ännu icke hunnit utlösa ett asocialt handlande. För att belysa detta redogör utredningen bl. a. för den uppsökande kurativa verksamhet, som sedan några år tillbaka bedrives i Stockholm av barnavårdsnämndens ungdomsbyrå. Erfarenheterna av detta arbete ha varit goda och ha påvisat behovet av en förstärkt verksamhet av detta slag.

Brottslighetens omfattning och utveckling behandlas i kap. 6. På grund- val av polisstatistiken kan man fastställa bl. a. att antalet brott stigit från 172 061 till 272 505 under åren 1950—1957, att den växande kriminaliteten är ett problem i första hand i de större städerna i landet och att vissa 0111- ständigheter tyda på att vi även i framtiden ha att räkna med en fortsatt ökning av brottsligheten. _ Av statistiken framgår också, att de ungas andel i den totala brottsligheten är mycket stor. Antalet straffregisterbrotts- lingar per 100 000 av medelfolkmängden var år 1955 i åldersgruppen 15— 20 är 854,9. Motsvarande siffra för åldersgruppen 40—49 år utgjorde en- dast 214,13.

1 kap. 7 diskuterar utredningen behovet av en förstärkt verksamhet i brottsförebyggande syfte och anser sig i detta sammanhang kunna konsta— tera, att asocialiteten företer i stort sett samma utvecklingslinje som den egentliga brottsligheten. Utredningen framhåller, att särskilda åtgärder ovillkorligen måste komma till stånd för att minska brottsligheten och asocialiteten. Härvid föreslås bl. a., att man i ett tidigt skede söker ingripa mot personer, vilka befinna sig i sådana miljöförhållanden ur vilka brott och asocialitet växa fram.

För att få till stånd en intensifierad verksamhet av detta slag synes det utredningen angeläget, att man i de större polisdistrikten avdelar för socialt betonad polisverksamhet särskilt lämpad och intresserad personal och att man sammanför denna personal till en socialpolisavdelning. Då det gällt att avgöra, i vilka polisdistrikt sådan avdelning skall finnas, har utred- ningen valt invånarantalet såsom en lämplig bedömningsgrund. Utred- ningen har efter ingående diskussioner rörande förhållandena i olika stora och medelstora polisdistrikt stannat för att draga gränsen vid 50 000 invå— » nare och föreslår sålunda att en bestämmelse införes i polislagen om skyl— ' dighet att i sådana polisdistrikt upprätta socialpolisavdelning. Utredningen

är emellertid medveten om att existensen av en sådan gräns lätt kan få till följd, att man i mindre polisdistrikt aldrig kommer att anse behov före— ligga av särskild socialpolisverksamhet. För att motverka en sådan tendens föreslår utredningen ett kompletterande stadgande av innehåll, att social— polis skall finnas även i annat polisdistrikt, om med hänsyn till invånarantal och övriga förhållanden så anses erforderligt.

I samband med tillskapandet av en särskild socialpolisorganisation upp- komma vissa organisatoriska och lönetekniska frågar. Utredningen upptager dessa frågor till behandling men föreslår att de i samråd med polisväsendets organisationsnämnd lösas med hänsyn till de förhållanden, som råda inom polisdistriktet.

Tillkomsten av en socialpolisavdelning får icke innebära en befrielse för övrig polispersonal att vara verksam i de hänseenden, varom här är fråga. Utredningen förslår därför, att ett stadgande införes i allmänna polis- instruktionen av innehåll att polisen skall vara verksam till förebyggande även av asocialitet ävensom att det åligger polisen att samarbeta med socialvårdsmyndighet och att till sådan myndighet göra anmälan om för— hållanden, som påkalla dess åtgärder.

Utredningen lämnar därefter en relativt utförlig redogörelse för social— polisens uppgifter och ger också vissa anvisningar om hur den skall arbeta. Utredningen understryker därvid, att socialpolisen i princip icke skall träda in på de socialvårdande myndigheternas arbetsfält. Dess arbete på det sociala området är en huvudsakligen uppsökande verksamhet, som endast skall leda fram till gränsen för övriga myndigheters verksamhetsområde. — I detta sammanhang anför utredningen vissa synpunkter, som böra tagas under övervägande vid en kommande utredning med uppgift att framläggz förslag till lagstiftning att ersätta den nu gällande lösdrivarlagen. Sålunda har utredningen funnit behov föreligga, att frigivningen från tvångsarbete förenas med vissa villkor, vilkas uppfyllande utgör en förutsättning för att vederbörande skall få förbliva på fri fot. Utredningen har också funnit, att den som varnas enligt lösdrivarlagen under viss tid bör ställas under uppsikt av en tillsynsman med uppgift att tillse, att den varnade erhåller lämpligt arbete och att de åtgärder i övrigt vidtagas, som äro påkallade för hans tillrättaförande.

För att åstadkomma en effektivare kontroll över lösdrivarklientelet före- slår utredningen en komplettering av kungörelsen den 19 december 1947 om fingeravtryck m. m., innebärande rätt att taga fotografi även av den som varnats för lösdriveri.

För att arbetet inom en socialpolisavdelning skall kunna ge ett gott re— sultat, är det bl. a. av vikt, att dess personal skaffar sig en god personkänne- dom. Av särskild betydelse är det, att personalen lär sig att känna igen sådana personer, som gjort sig skyldiga till brottslighet av mera allvarlig beskaffenhet, och att dessa bli föremål för en diskret observation från poli-

sens sida. Utredningen föreslår därför en särskild registrering av sådana personer vid statens kriminaltekniska anstalt och att åtgärder vidtagas för att hos polismännen sprida kännedom om dessa personer.

Därest man i enlighet med de riktlinjer, som utredningen uppdragit, ger polisverksamheten en mera social inriktning, kommer detta att innebära, att polismännen erhålla arbetsuppgifter, vilkas fullgörande kräva en kom— plettering av polisutbildningen. Utredningen föreslår därför, att ämnet soci— alkunskap i polisskolans konstapelsklass uppdelas i ämnena socialkunskap och socialpolislära. Såsom undervisningsmoment under detta sistnämnda ämne bör ingå bl. a. en genomgång av socialvårdsorganens organisation och arbetsuppgifter. Utredningen framhåller också önsk 'ärdheten av att polis- mannen beredes tillfälle att i nära anslutning till konstapelsklassens avslut— ning auskultera under 1—2 veckor på socialvårdsbyrån i hemorten.

För de polismän, som skola tjänstgöra såsom socialpoliscr, föreslär ut— redningen att specialutbildning anordnas. Denna specialutbildning hör knytas till statens polisskola och bör fortgå under minst en månad. Utred- ningen lämnar en redogörelse för de ämnesområden, som höra behandlas, och framhåller, att deltagarna som regel böra ha genomgått polisskolans assistentklass. Om en polisman icke har assistentutbildning, bör detta dock icke utgöra hinder för honom att deltaga i specialkursen, därest han be- finnes vara särskilt lämpad att tjänstgöra som socialpolis. —— Slutligen för- ordar utredningen i detta sammanhang att frågor, som avse socialpolisens arbete, upptagas till behandling i statens polisskolas polischefskurs även- som att genom inrikesdepartementets försorg informationsmöten 0111 här aktuella spörsmål anordnas för polischeferna i landet.

Utredningen betonar också vikten av ett nära samarbete mellan polis och socialvårdsmyndighet och föreslår att i polisdistrikt med socialpolis- avdelning ett samarbetsorgan inrättas för det brottsförebyggande arbetet. Sammansättningen och storleken av denna organisation få bedömas efter de lokala förhållandena. Under alla omständigheter böra representanter finnas för polismyndighet, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och skolväsende.

KAPITEL 9

Kvinnlig polis

Tidigare utveckling

Sedan början av 1900-talet ha i Sverige kvinnor i viss utsträckning anlitats för polistjänst. Redan tidigt anställdes polissystrar i Stockholm och Göte— borg. Dessa hade till en början vissa begränsade arbetsuppgifter beträffande ärenden, som rörde kvinnor och barn. Efterhand som kvinnlig polispersonal anställts i flertalet större och medelstora städer har deras arbetsområde utvidgats. Den kvinnliga polispersonalen har intill de allra senaste åren uteslutande varit knuten till kriminalpolisen.

Frågan om den kvinnliga polispersonalen har relativt utförligt behand- lats av 1939 års polisutredning (nedan kallad polisutredningen) i dess 1944 avgivna betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagaruäsendet i rikets städer, del I (SOU 1944: 53, sid. 231—240). I betänkandet lämnas en redogörelse för den då gällande polissysterorgani- sationen. Det konstateras att denna icke vore enhetlig vare sig vad anginge de arbetsuppgifter, som ankomme å polissyster, eller i fråga om de kompe- tensföreslu'ifter, som gällde för befattningarna. Tjänsteåliggandena regle— rades visserligen av gällande normalinstruktion för polispersonalen men i praktiken hade desamma på vissa håll väsentligt utvidgats utöver instruk— tionens ram. Arbetsuppgifterna omfattade dock så gott som uteslutande ärenden rörande kvinnor och barn.

Polisutredningens överväganden föranledde det principuttalandet, att polissystrarnas verksamhet i första hand borde omfatta sådana göromål, som enligt normalinstruktionen tillkomme dem. Då det gällde att bedöma, vilka uppgifter som därutöver borde ankomma å polissyster, syntes enligt utredningens uppfattning böra beaktas, att polissysterinstitutionen allt— jämt borde utgöra en speciell organisation, avsedd främst för polisverk- samhet bland kvinnor och barn. Göromålen borde för den skull i stort sett begränsas till att omfatta uppgifter, som kunde härledas ur denna verk- samhet. I vilken utsträckning det skulle överlämnas åt polissyster att själv— ständigt handhava brottsutredningar eller att tjänstgöra som förhörsledare syntes däremot icke höra i instruktionsväg på förhand bestämmas. Systemet borde i stället utformas så elastiskt att polisledningen lämnades möjlighet att i detta hänseende organisera arbetet efter vad som befunnes lämpligt.

Polisutredningen framlade förslag till instruktion med angivande av de arbetsuppgifter, som skulle ankomma på polissyster. Förslaget överens— stämde i väsentliga delar med då gällande normalinstruktion men gick i viss mån utöver ramen för denna. Polisutredningens förslag innebar i hu- vudsak, att det skulle åvila polissyster att bevaka och omhändertaga kvin- nor och barn, att biträda vid anhållande av kvinna samt vid husrannsakan hos kvinna, att verkställa kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinnor i den mån densamma icke verkställdes av läkare, att verkställa transporter av kvinnor, att av kvinna emottaga anmälan om våldtäktsbrott, fosterför- drivningsbrott eller sedlighetsbrott samt att närvara vid och efter polis— chefens bestämmande leda förhör med kvinnor och barn. Dessa föreskrif- ter borde enligt polisutredningens mening kompletteras med bestämmelser i arbetsordningar eller tjänsteinstruktioner, varvid detaljföreskrifter borde meddelas för de särskilda tjänsterna.

Polisutredningen behandlade även kompetensvillkoren för polissyster- befattningar samt föreslog bibehållande av då gällande alternativa utbild- ningsvägar, antingen socialpolitisk examen och viss praktisk sjukvårdsut- bildning eller sjuksköterskeexamen och viss praktisk socialutbildning jämte i båda fallen praktik inom sinnessjukvården. För anställning som e. 0. eller ordinarie polissyster borde vidare fordras utbildning i polisskola, vilken ut- bildning såsom dittills skulle ske vid särskilda kurser för polissystrar.

Personalrepresentanterna inom polisutredningen yttrade i skiljaktig me— ning, att det torde vara ovedersägligt, att vissa områden av kriminalpolis— tjänsten lämpligast fullgjordes av kvinnliga befattningshavare och att där- för åtminstone i de större polisdistrikten ett visst antal kvinnliga kriminal- polisbefattningar borde inrättas. Som en följd härav borde polissyster vara berättigad att söka och vinna inträde i polisskolans överkonstapelsklass.

Polisutredningens betänkande föranledde icke någon åtgärd av Kungl. Maj:t. Utredningens förslag rörande kvinnlig polis bör ses mot bakgrunden av att vid denna tid gällde den s. k. behörighetslagen eller lagen den 22 juni 1923, innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Enligt nämnda lag stadgades undan- tag från den däri proklamerade likställighetsprincipen bl. a. såvitt gällde tjänster, med vilka vore förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Utan hinder härav kunde emellertid kvinna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår. Genom en är 1945 antagen ny lag om kvinnas behörighet att innehava stats— tjänst eller annat allmänt uppdrag bortföllo inskränkningarna i den gamla behörighetslagen. 1945 års behörighetslagstiftning har sedermera upphört att gälla i samband med att likställighetsprincipen fastslagits genom änd— ringar i regeringsformen.

I det av 1948 års polisutredning år 1950 avgivna betänkandet angående polis- och åklagaruäsendets organisation (SOU 1951: 8) har frågan om kvinnlig polis icke berörts.

Frågan om utbildningen av kvinnor inom polisväsendet behandlades av 1.948 års polisutbildningskommitté i dess betänkande angående rekrytering och utbildning av polispersonal (SOU 1952: 30). I betänkandet anför kom- mittén å sid. 219 följande:

Vi finna anledning att här göra det uttalandet, att kvinnliga poliser i princip böra vara lika berättigade som manliga befattningshavare att söka och vinna inträde i de olika kurser, som anordnas vid polisskoleväsendet. I praktiken kommer dock en naturlig begränsning av inträdesmöjligheterna för kvinnor att före- finnas därigenom att flertalet polisiära tjänster, åtminstone på den ordnings— polisiära sidan, av sina innehavare kräva särskilt för män utmärkande fysiska egenskaper. Det bör emellertid icke få råda ett sådant tillstånd, att kvinnor ej vinna behörighet till polisiära befattningar av det skälet, att de ej tillåtas undergå den utbildning, som erfordras för att erhålla befattningarna i fråga. Vi vilja i detta sammanhang till jämförelse åberopa vad sammansatt konstitutions- och första lagutskott yttrat i utlåtande i anledning av kungl. prop. nr 4/1945 med förslag till ändrad lydelse av Så 17, 21, 27 och 28 regeringsformen m. m. (utl. ur 1, sid. 8 ff i Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen 1945).

1948 års polisutbilduingskommitté berörde även frågan om kompetens- kraven på kvinnlig polisaspirant och förordade därvid, att såsom särskilt villkor för antagning såsom kvinnlig aspirant skulle upptagas, att sökan— den borde ha undergått viss teoretisk och praktisk utbildning i sjukvård och annan social verksamhet.

Nuvarande användning av kvinnlig polis

.23 &" polisreglementet avhandlar kompetensvillkor för olika slag av polis- män. Gällande krav för antagniug vid polisväsendet äro följande:

För att kunna förordnas till polisaspirant eller med aspirant jämförlig extra polisman skall sökande

hava fyllt 21 år; vid företagen läkarundersökning funnits i fysiskt hänseende lämplig såsom polisman;

hava sådan medborgerlig inställning att han kan antagas kounna att städse till— förlitligt fullgöra sin tjänsteplikt;

vara känd för ordentligt levnadssätt och pålitlighet; hava gott omdöme och lugnt sinnelag; samt hava förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning.

Här må erinras om att enligt 25 & stadgan för statens polisskola inträde i konstapelsklassen må vinnas av den, som fyllt 19 år, utan hinder av att för behörighet att antagas till polisaspirant kräves en ålder av 21 år.

Enligt stadgan för polisskolan göres icke någon skillnad mellan män och kvinnor beträffande villkoren för inträde i skolans olika klasser, vilket innebär att skolans undervisning principiellt står öppen även för kvinnliga elever. Under åren 1953, 1954, 1955, 1956 och 1957 intogos i konstapels— klassen resp. 5, 2, 17, 30 och 31 kvinnor. Som jämförelse kan nämnas att

antalet manliga elever, som 1955 intogs i konstapelsklassen, var 650. Assi- stentklassen genomgicks under åren 1953, 1954, 1955, 1956 och 1957 av resp. 1, 1, 8, 9 och 3 kvinnor. Någon kvinna har hittills icke vunnit inträde i kommissarieklassen.

Enligt beslut av polisskolans styrelse, vilken äger att bestämma om elev skall placeras vid huvudskolan eller vid någon av avdelningsskolorna, ha samtliga kvinnliga elever i konstapelsklassen till och med vårterminen 1957 placerats vid huvudskolan, där de sammanförts till en särskild utbild— ningsgrupp. Undervisningen skedde under denna tid efter en plan, som något avvek från den gängse. Numera placeras de kvinnliga eleverna antingen vid huvudskolan eller vid någon av avdelningsskolorna med hänsyn till elevens personliga förhållanden och platstillgången. Den enda avvikelsen från den vanliga undervisningsplanen består däri att de kvinnliga eleverna erhålla utbildning i pistolskjutning, jiu-jitsu och simning i stället för i vapnens bruk och stridstaktik samt fysisk träning.

Kvinnlig polis finns för närvarande i en del större städer. I de tre största är det i följande omfattning.

Stockholm Vid stadens poliskår finnas för närvarande 34 kvinnliga poliser, av vilka 17 tjänstgöra vid ordningspolisen och 17 vid kriminalpolisen. Dessutom är en kvinnlig kriminalassistent kommenderad till tjänstgöring vid statspoli— sens kriminalavdelning. De kvinnliga befattningshavarna vid ordningspoli- sen utgöras av en kriminalassistent, vilken är förordnad att bestrida på förste polisassistent ankommande arbetsuppgifter, samt 16 polisaspiranter. Vid kriminalpolisen tjänstgöra 11 kriminalassistenter, 5 poliskonstaplar och 1 aspirant. Av poliskonstaplarna är en förordnad att i succession efter den vid ordningspolisen tjänstgörande kriminalassistenten uppehålla en krimi- nalassistenttjänst. Beträffande utbildningen må framhållas att 8 kriminal- assistenter genomgått assistentklassen (överkonstapelsklassen) samt 1 den tidigare anordnade polissysterkursen. Övriga kvinnliga poliser vid kåren ha genomgått konstapelsklassen.

Den kvinnliga polispersonalen vid ordningspolisen är för närvarande till— delad ett och samma polisvaktdistrikt i stadens centrala delar. Avsikten är att den skall förrätta samma tjänst som den manliga personalen. De kvinnor, som tjänstgöra vid kriminalpolisen, äro fördelade på de olika rotlarna och äro beträffande arbetsuppgifterna fullt jämställda med den manliga perso— nalen samt bedriva spanings— och utredningsarbete i samma utsträckning som denna.

Vid stadens polis tjänstgöra dessutom 9 s. k. vaktfruar, vilka i huvudsak utföra bevakning vid kriminalpolisens arrestavdelning.

Göteborg

I Göteborg finnes kvinnlig polispersonal endast vid kriminalavdelningen. Den kvinnliga personalen utgöres av 5 kriminalassistenter och 2 poliskon— staplar. En av kriminalassistenterna är kommenderad till tjänstgöring vid statspolisens kriminalavdelning. Av kriminalassistenterna ha 4 genomgått polisskolans assistentklass (överkonstapelsklass) under det att 1, som ge- nomgått socialinstitut, erhållit dispens från dylik utbildning. De 2 polis— konstaplarna ha genomgått konstapelsklassen.

Några särskilda tjänsteföreskrifter finnas icke för den kvinnliga perso- nalen utan de för kriminalpolisman i allmänhet meddelade föreskrifterna gälla jämväl för de kvinnliga befattningshavarna.

Förutom denna kvinnliga polispersonal finnas vid stadens polis 6 kvinn- liga vaktbiträden, vilka ombesörja bevakning på arrestavdelningen, verk— ställa transporter, förpassningar m. in.

Malmö

Vid stadens poliskår finnas 6 kvinnliga poliser, varav 5 tjänstgöra vid kri— minalpolisen och 1 vid statspolisens kriminalavdelning. Av denna personal äro 5 kriminalassistenter och 1 poliskonstapel. 4 av kriminalassistenterna ha Sjuksköterskeutbildning, varjämte samtliga 6 befattningshavare ha ge- nomgått assistentklassen (överkonstapelsktassen).

De 5 befattningshavare, som tjänstgöra vid stadens kriminalpolis, äro placerade på vaktavdelningen. De fullgöra jour—tjänst vid vaktavdelningen samt utredningsarbete vid de olika rotlarna ävensom transporter och för- passningsresor.

Användning av kvinnlig polis i vissa andra länder

Utredningen har införskaffat uppgifter om användandet av kvinnlig polis i Danmark, Västtyskland, Nederländerna, Storbritannien och USA. Därvid har inhämtats att kvinnlig polis användes för kriminalpolisverksamhet i samtliga dessa länder. Genomgående synes verksamheten i första hand vara inriktad på socialt betonade uppgifter samt utredningar, som beröra barn, ungdom och kvinnor. I ordningspolistjänst användas kvinnor endast i Hamburg och Amsterdam samt i Storbritannien. I vissa städer i sist— nämnda land anlitas den kvinnliga personalen i begränsad utsträckning för trafikdirigering. I samtliga här nämnda länder synes utbildningen vara gemensam för kvinnlig och manlig personal. På vissa håll, såsom i Köpen— hamn och Storbritannien, ha de kvinnliga poliserna lägre lön än motsva— rande manliga befattningshavare. I Storbritannien har emellertid den kvinnliga personalen nattjänst i mindre utsträckning än män samt kortare arbetstid.

Internationella kriminalpoliskommissionen har vid sammanträde i Lissa- bon i juni 1957 beslutat rekommendera användandet av kvinnlig polis, sär— skilt i samband med bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

F ärslag beträffande kvinnlig polis

Allmänna synpunkter Som framgår av den lämnade redogörelsen ha i Sverige kvinnor använts i polistjänst i allenast ringa omfattning. Särskilt gäller detta ordningspolis— tjänst, där först på senare tid mera omfattande försöksverksamhet med kvinnor i sådan tjänst igångsatts i Stockholm. Härvid är dock att märka att, såsom tidigare nämnts, kvinnor enligt de före 1945 års lagstiftning gällande behörighetsreglerna ej kunnat inneha anställning vid polisen annat än för särskild uppgift. Erfarenheterna äro med hänsyn härtill täm- ligen begränsade. Visserligen har utredningen studerat utländska förebil— der men utredningen är angelägen framhålla att försiktighet bör iakttagas då det gäller att på svenska förhållanden tillämpa erfarenheter från ut- landet. Trots skenbar likhet länderna emellan finnas ofta betydande olik— heter beroende på politiska och administrativa förhållanden samt olikheter i befolkningens kynne och betraktelsesätt. Utredningen har dock bibringats den allmänna uppfattningen att kvinnor i större omfattning än vad som nu är fallet böra kunna anlitas för polistjänst. Så är enligt utredningens mening otvivelaktigt fallet beträffande kriminalpolistjänsten. Även i fråga om ord— ningspolisverksamheten finnes enligt utredningens uppfattning utrymme för kvinnliga poliser.

Uppgifter för kvinnlig polis Vad till en början angår kvinnors användande i kriminalpolistjänst äro erfarenheterna goda. Det föreligger därför ej någon tvekan om deras lämp— lighet i allmänhet för dylik tjänst. Någon principiell skillnad mellan den kvinnliga och manliga personalens arbetsuppgifter synes numera mestadels icke föreligga vid de kriminalavdelningar, där kvinnor hittills anlitats, låt vara att de kvinnliga befattningshavarna i första hand fått omhänderhava utredningar, som röra kvinnor och barn. Såsom exempel kan nämnas att vid en statspolisavdelning, där en kvinnlig kriminalassistent finnes, denna i tur med de manliga befattningshavarna tilldelas alla slags ärenden och själv- ständigt slutför dessa, där uppgifter, som anses i första hand böra tilldelas henne på grund av brottets art, ej för tillfället föreligga. Utredningen anser en dylik utveckling riktig och lycklig. Önskvärt är sålunda att de kvinnliga befattningshavarna vid kriminalpolisen i princip erhålla samma tjänstgö- ring som den manliga personalen. Beträffande den övervägande delen av de på kriminalpolisen ankommande utredningarna torde det nämligen ej spela någon roll, huruvida förhörsledaren är man eller kvinna. Detta innebär, att den kvinnliga personalen vid de större kriminalavdelningarna liksom den

manliga personalen bör få cirkulera mellan olika rotlar. Vid de mindre kriminalavdelningarna böra de kvinnliga befattningshavarna i likhet med männen tilldelas utredningsuppdrag av varierande slag. Vid tilldelningen av arbetsuppgifter bör såsom allmän regel gälla, att de olika befattnings- havarna —— män eller kvinnor — erhålla arbetsuppgifter under hänsyns- tagande till deras personliga egenskaper och fallenhet samt specialutbild- ning. Detta medför att de kvinnliga hefattningshavarna även framdeles i första hand komma att tilldelas ärenden, som röra kvinnor och barn, för vilka uppgifter de i allmänhet torde få anses vara särskilt lämpade. Givetvis ifrågakommer vid kriminalpolisen enstaka uppdrag, vilka i allmänhet ej i första hand böra tilldelas den kvinnliga personalen, t. ex. där man på för— hand kan räkna med, att polismannen kommer att mötas av våld från den misstänktes sida eller polismannen måste bruka våld för uppdragets genom— förande.

Vad gäller ordningspolisijänsten synes på många håll stor tvekan råda om lämpligheten av att anlita kvinnor inom denna gren av polisverksam- heten. Såsom argument mot kvinnors användande i ordningspolistjänst _ härvid tänker man närmast på patrullering i uniform —— anföres vanligen att kvinnor i allmänhet sakna de fysiska förutsättningarna för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sådan tjänst. Patrulleringstjänsten kräver, menar man, helt allmänt ett relativt stort mått av fysisk styrka och uthållighet. Dessutom ställes den patrullerande polismannen ofta inför situationer, där han måste bruka våld för att lösa sin uppgift. En kvinnlig polisman skulle i sådana situationer på grund av bristande fysiska förut— sättningar ha mindre möjligheter att fullgöra sin uppgift och dessutom löpa större risk än sin manlige kollega att bliva utsatt för våld. Sådana situatio- ner kunna t. ex. uppkomma vid omhändertagande av våldsamma fyllerister och andra ordnings- och fridstörare. Vidare framhålles att den omstän— digheten, att polismannen har en kraftig kroppsbyggnad, mången gång har en preventiv verkan genom att en omhändertagen underlåter att sätta sig till motvärn eller på annat sätt begagna våld.

Från justitieministeriet i Danmark har inhämtats, att frågan i vilken utsträckning kvinnor kunna användas till polistjänst vid flera tillfällen varit föremål för ingående överväganden i detta land. Därvid har man kommit till den allmänna uppfattningen, att kvinnors svagare fysik nor- malt gör dem mindre lämpade för utryckningstjänst och för vissa upp- gifter i samband med vanlig patrulleringstjänst. Man har hittills icke an- vänt kvinnor för trafikdirigering dels därför att sådan tjänst i allmänhet är ganska ansträngande och dels därför att även under sådan tjänst situa- tioner kunna förekomma där användande av våld från polisens sida kan erfordras, t. ex. beträffande spritpåverkade trafikanter.

Det kan icke bestridas att en patrullerande polisman med stora kropps-

krafter ofta kan ha lättare att lösa sin uppgift än en i detta avseende mindre väl utrustad. Men antalet ingripanden under sådana förhållanden är så relativt ringa, att dessa omständigheter icke i och för sig kan få ha någon avgörande betydelse för frågan 0111 användande av kvinnlig polis i patrul- leringstjänst. Erfarenheterna från utlandet visa, att sådana situationer icke erbjuda svårare problem för den kvinnliga polispersonalen, även om framför allt fylleristklientelet här i landet måhända kan antagas vara be- svärligare än i många andra länder. Det kan dessutom hållas för troligt, att allmänhetens beteende många gånger blir annorlunda gentemot en kvinnlig polisman än en manlig. Så t. ex. har man i Storbritannien sagt sig ha fått den uppfattningen, att den kvinnliga trafikpolisen där i viss mån haft ett gynnsamt inflytande på trafikanternas beteende. Det kan vidare nämnas att vid Stockholms spårvägar, där sedan år 1942 i stigande omfattning an- vänts kvinnlig personal såsom konduktörer och spärrvakter, man anser sig ha gjort den iakttagelsen, att det förekommer mindre kontroverser mellan dem och trafikanterna än vad som gäller för den manliga persona'm i sådan tjänst.

Erfarenheterna av användande av kvinnor i ordningspolistjänst äro i Sverige som redan nämnts ytterst begränsade. Den sedan januari i år i Stockholm bedrivna försöksverksamheten har pågått alltför kort tid för att man därav kan väga draga några bestämda slutsatser. Under denna verksamhet har emellertid ingenting framkommit, som ger belägg för att kvinnor icke på ett fullt tillfredsställande sätt kunna fullgöra en sådan upp- gift. Farhågorna för att kvinnliga poliser på grund av bristande fysiska förutsättningar skulle vara mindre lämpliga för patrulleringstjänst har härunder icke besannats. I utlandet ha kvinnor på sina håll sedan många år anlitats i ordningspolistjänst och erfarenheterna härav redovisas genom- gående såsom goda. Utredningen har därför bibringats den uppfattningen att kvinnor jämväl äro lämpliga för ordningspolisuppgifter. Någon tvekan om att de äro lämpliga för utredningstjänst inom ordningspolisen torde ej råda. Enligt utredningens mening böra emellertid kvinnor kunna ifråga— komma även för patrulleringstjänst i samma utsträckning som gäller för den manliga personalen. De uppgifter, som ankomma på en patrullerande polisman, t. ex. övervakning av den allmänna ordningen och efterlevnaden av trafik- och ordningsföreskrifter samt lämnande av upplysningar åt all— mänheten, torde lika väl kunna fullgöras av en kvinnlig som en manlig befattningshavare. Enligt utredningens mening finns det ingenting som mot- säger, att en kvinnlig polisman skulle vara lämplig jämväl för trafikdiri— geringsuppgifter, även om trafikdirigering åtminstone på starkt belastade trafikpunkter torde vara fysiskt mycket påfrestande.

Tidigare i detta betänkande har utredningen understrukit betydelsen och nödvändigheten av att polisen mera än hittills ägnar sin uppmärksamhet

åt brottsförebyggande verksamhet. Utredningen har därvid framlagt för- slag om inrättande av särskild socialpolis i de större städerna med huvud- saklig uppgift att bedriva brottsförebyggande verksamhet bland barn och vuxna. Såsom i sammanhang därmed framhållits inrymmer sådan verk- samhet ett flertal arbetsuppgifter, för vilkas ombesörjande ett speciellt be- hov aV kvinnlig polispersonal får anses föreligga. I den nuvarande polis- organisationen torde icke finnas kvinnliga poliser i tillräckligt antal för att kunna fylla behovet av kvinnliga befattningshavare för den föreslagna social- polisen. En ökad rekrytering av kvinnor till polistjänst är med hänsyn härtill erforderlig.

Rekrytering Beträffande rekrytering och grundläggande utbildning av polispersonal gälla särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar. Enligt dessa ankom- mer uppgiften att handhava rekryteringen av polispersonal i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg på polismästarna därstädes och för riket i övrigt på landsfogdarna, envar inom sitt län. Nämnda befatt— ningshavare ha i egenskap av rekryteringsmyndighet att söka väcka lämp— liga personers intresse för polisyrket och att vaka över att deras utbildning sker på lämpligt sätt. Rekryteringspersonal inom polisväsendet utgöres av dels innehavare av s. k. rekryteringstjänst, dels polisrekryter. Personal till- hörande förstnämnda kategori finnes i allmänhet endast i större eller me— delstora poliskårer. Anledning att inrätta rekryteringstjänst torde före- ligga först då vederbörande poliskår nått en sådan storleksordning, att innehavare av sådan tjänst efter fullgjord utbildningstjänstgöring kan beredas i stort sett kontinuerlig tjänstgöring intill dess han kan söka och erhålla ordinarie tjänst. Såsom framgår av den följande framställningen för- ordar utredningen att personalstaterna skola vara gemensamma för manliga och kvinnliga polismän. Utredningen, som stannat för att icke föreslå in- förande av en viss övre gräns för det antal tjänster inom en poliskår vilka böra besättas med kvinnliga befattningshavare, har dock kommit till den uppfattningen att kvinnlig polispersonal torde få sin huvudsakliga betydelse i poliskårer, som äro förhållandevis stora. Även om en poliskår har sådan storleksordning, att besättandet av vissa i personalstaten upptagna tjänster med kvinnliga innehavare framstår som en ur arbetsorganisatorisk synpunkt riktig och lämplig åtgärd, måste man vid tillsättandet av rekryteringstjänster taga hänsyn till den fördelning på manliga och kvinnliga ordinarie befatt- ningshavare, som förekommer vid kåren. Det bör därvid uppmärksammas, att innehavare av rekryteringstjänst, oavsett om innehavaren är man eller kvinna, enligt gällande ordning skall anlitas för inom poliskåren förekom— mande tjänstgöring. Då det t. ex. i en medelstor poliskår i regel endast finnes ett fåtal rekryteringstjänster, kan det av olika skäl vara förenat med Vissa olägenheter att besätta någon av dessa med en kvinnlig befattningshavare.

Detta torde innebära att åtminstone i fråga om flertalet poliskårer man måste räkna med att, där det anses lämpligt att ha t.ex. en ordinarie tjänst besatt med kvinnliga innehavare, sökande till tjänsten måste komma utifrån, företrädesvis från någon av de större poliskårerna.

Kvalifikationer och utbildning

1 det föregående har redogjorts för nuvarande, i 23 & polisreglementet upp— tagna kompetenskrav för att vinna anställning vid polisväsendet. Kraven äro desamma för såväl män som kvinnor. Även för befordran till högre tjänster inom polisväsendet gälla samma formella kvalifikationsvillkor för båda könen. Utredningen har inte funnit anledning att förorda någon änd- ring i dessa hänseenden.

Vad angår utbildningen av kvinnliga polismän anser utredningen att i princip samma utbildning bör lämnas alla befattningshavare oavsett kön. I ett avseende vill dock utredningen föreslå undantag från principen om lika utbildning, nämligen i fråga om ämnet sjukvård. Efter hand som det blir mera vanligt med patrullerande kvinnlig polis i uniform torde man ha anledning räkna med att såväl de manliga polismännen som allmänheten kommer att ställa större krav på de kvinnliga polismännen då det gäller att lämna första hjälpen vid olycksfall. Utredningen föreslår därför att undervisningen i sjukvård i konstapelsklassen för de kvinnliga eleverna kompletteras med någon tids praktik på sjukhus, företrädesvis vid kirur- gisk avdelning för olycksfall. Tid härför torde kunna beredas under den period, då de manliga eleverna genomgå militärövningar.

Enligt utredningens uppfattning böra de kvinnliga eleverna i polisskolan övas i bruket av tjänstepistol och kulsprutepistol. Som skäl härför må åbe- ropas de situationer som polispersonalen kan utsättas för under sin van- liga tjänstgöring samt _ i främsta rummet —— hänsynen till förhållandena under krigstillstånd. Enligt 2 5 kungörelsen den 25 april 1958 (SFS 1958 :262) angående tillämpningen av lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig gäller numera att även kvinnlig polispersonal under vissa förut- sättningar skall deltaga i rikets försvar.

Tjänstegrader Med hänsyn till utredningens allmänna ställningstagande har utredningen inte funnit skäl föreslå någon ändring i den redan införda principen om att män och kvinnor inom polisväsendet skola inneha samma tjänstegrader. Några särskilda bestämmelser om befälsförhållandena synas för närva- rande ej vara erforderliga.

Tjänstgöringsförhållanden och arbetstid Enligt gällande författningar tillämpas samma regler angående tjänstgö- ringsförhållanden och arbetstid för vid polisväsendet anställda män och

kvinnor. Någon ändring härutinnan synes ej vara påkallad. Enligt polis- lönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226) gäller likalönsprincipen inom polisväsendet. Utredningen har inte funnit anledning ifrågasätta något av— steg härifrån.

Med stöd av erfarenheter från andra verksamhetsområden finnes anled- ning förmoda att kvinnliga polismän komma att uppvisa högre sjukdoms- frekvens än de manliga befattningshavarna. Härtill kommer att kvinnor under största delen av havandeskap och relativt lång tid därefter icke lämpligen kunna fullgöra vissa uppgifter inom polisarbetet, såsom patrul— lering och annan fysiskt mera ansträngande tjänst. Under en stor del av denna tid bör det, i vart fall inom de större poliskårerna, vara möjligt att bereda dem sådan lindrigare tjänst, för vilken de kan vara fullt tjänste- dugliga. Härutöver kan det antagas att förhållandevis många kvinnliga polismän komma att avgå från tjänsten efter endast några års tjänstgöring på grund av svårigheten att kombinera ansträngande skifttjänstgöring med skötseln av hem och familj. Utredningen har icke funnit nu angivna om— ständigheter vara av den art att de böra vara avgörande vid bedömandet av frågan om ökad användning av kvinnor inom polisverksamheten.

I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att enligt gällande bestämmel- ser möjlighet finnes att anställa extra ordinarie och extra polispersonal för deltidstjänstgöring. Att i större utsträckning än vad som nu sker beträf— fande manlig personal utnyttja denna möjlighet för deltidstjänstgöring för kvinnlig polispersonal kan vara en väg att i tjänst bibehålla de utbildade kvinnliga poliserna, som sedan de bildat hem och familj icke anser sig kunna fullgöra full tjänstgöring. Härigenom skulle också den arbetskrafts- reserv som dessa utgöra kunna utnyttjas.

Slutligen må beträffande tjänstgöringens art och förläggning framhållas att, därest samtliga tjänster i princip skola vara öppna för båda könen med fri konkurrens på lika villkor om befordran, det icke minst med hän- syn till den manliga personalens reaktion torde vara av vikt att de kvinn- liga polismännen — frånsett de speciella uppgifter för vilka de på grund av sitt kön anses mera lämpade och under hänsynstagande till de uppdrag, från vilka de av fysiska skäl lämpligen böra befrias —— ej i övrigt enbart på grund av sitt kön snabbare än männen böra erhålla sådan tjänstgöring, som i jämförelse med fotpatrullering o. d. vanligen anses mera meriterande, t. ex. utredningstjänst, eller mera lockande på grund av att den är mindre fy— siskt ansträngande, t. ex. stationstjånst. Tjänstgöringen hör sålunda såsom förut framhållits i princip vara lika för manliga och kvinnliga polismän.

Övervägande angående användandet och behovet av kvinnlig polispersonal i olika polisdistrikt och vid statspolisen

Frågan, huruvida poliskår bör ha uppnått en viss storlek innan utrymme finnes för rekrytering av kvinnliga polismän, har varit föremål för utred-

6*—-—806992

ningens ingående övervägande. Till en början må framhållas att polisens ursprungliga och väsentliga uppgift är att trygga allmän ordning och säker- het i samhället. För att fylla denna uppgift måste polisen under vissa för- hållanden _ på grund av en lugn samhällsutveckling visserligen numera sällan förekommande _ uppträda i stramt organiserade förband för att lösa uppgifter, där fysisk styrka och uthållighet är av väsentlig betydelse för uppgiftens utförande och där användandet av våld kan väntas före- komma såväl från polisens sida som gentemot densamma. Av naturliga skäl böra kvinnliga polismän i första hand icke tagas i anspråk för dylika uppgifter. Redan av denna anledning torde det vara klart att den över- vägande och större delen av en poliskår måste bestå av manliga befatt- ningshavare. Vidare må framhållas att i sådana polisdistrikt på landsbyg- den, där poliskåren utgöres av ett fåtal polismän, den allsidiga karaktären av de uppdrag, som åvila dylika polismän, måste innebära att tjänster i sådana polisdistrikt måhända icke lämpligen böra besättas med kvinnliga befattningshavare. Med hänsyn till nu nämnda skäl har utredningen kom- mit till den principiella uppfattningen, att kvinnlig polispersonal torde få sin huvudsakliga betydelse i stora och medelstora samhällen med för- hållandevis stora poliskårer.

Utredningen har jämväl sökt bilda sig en uppfattning om, huruvida nå— gon norm kunde uppställas för att bedöma behovet av kvinnlig polis med hänsyn till poliskårens eller polisdistriktets storlek. Utredningen har där- vid funnit att detta knappast är möjligt med hänsyn till den mångfald förhållanden som inverka på denna fråga, t. ex. befolkningens sammansätt- ning och rörlighet, samhällets geografiska belägenhet (t. ex. en hamnstad) samt samhällets allmänna karaktär. Utredningen har därför inte ansett sig i detta hänseende böra föreslå en författningsmässigt bestämd gräns för poliskårens eller polisdistriktets storlek. Utredningen är emellertid av den uppfattningen att denna fråga i praktiken icke kommer att vålla några större svårigheter. En garanti för ett riktigt bedömande ligger även däri att det ankommer på vederbörande länsstyrelse att träffa avgörande i detta hänseende i samband med tillsättandet av polismanstjänster.

Vad därefter angår spörsmålet, huruvida en viss övre gräns bör fast- ställas för det antal tjänster inom en poliskår, som böra besättas med kvinnliga befattningshavare, ha olika meningar framkommit inom utred- ningen. Majoriteten, som utgått från att man på goda grunder kan räkna med att frågan i praktiken kommer att lösas på ett tillfredsställande sätt med beaktande av de lokala förhållandenas särart, anser en sådan gräns icke böra ifrågakomma. Minoriteten har uttryckt den uppfattningen att en högsta gräns av 10 % vore lämplig med hänsyn till bl. a. att de av utred- ningen framlagda förslagen i viss mån ha karaktär av experiment. Även

om olika uppfattningar sålunda kommit till uttryck har dock utredningen, vars samtliga ledamöter äro fullt införstådda med betydelsen av de skäl, vilka i det föregående anförts mot att en alltför stor del av en poliskår ut- göres av kvinnlig personal, som sin slutliga uppfattning stannat för att icke föreslå en dylik gräns.

Vidare har inom utredningen diskuterats dels huruvida i varje poliskårs personalstat ett visst antal tjänster skulle uppföras såsom kvinnliga och sålunda vara förbehållna kvinnor, dels huruvida den kvinnliga polisperso- nalen skulle vara organiserad såsom en särskild underavdelning, eventuellt med en avdelning inom varje tjänstegren. Vad gäller förstnämnda spörsmål vill utredningen avvisa en sådan tanke redan av det skälet att denna strider mot utredningens principiella inställning att skillnad ej bör göras mellan manliga och kvinnliga befattningshavare. Utredningen är icke främmande för att det med tillämpning av den förordade principen under en över— gångstid kan komma att uppstå vissa svårigheter att med kvinnor besätta polistjänster, som med hänsyn till uppgifternas beskaffenhet lämpligen böra innehas av kvinnliga befattningshavare, men anser att dessa böra kunna lösas genom lämpliga praktiska åtgärder. Utredningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vissa uttalanden rörande bety- delsen av sökandens kön i tjänstetillsättningsärenden i förarbetena till den vid 1945 års riksdag beslutade lagstiftningen om likställighet i behörighets- hänseende mellan man och kvinna. Enligt vad därav framgår bör skicklighet såsom befordringsgrund innefatta även hänsyn till vederbörandes fysiska egenskaper. I enlighet med vad som i samband härmed vidare framhål- les bör alltså _ därest viss befattning av sin innehavare kräver särskilt för män eller särskilt för kvinnor utmärkande egenskaper — vid prövning av olika sökandes lämplighet för befattningen, detta förhållande inte för- bises (sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 vid 1945 års riksdag). Utredningen anser sig också böra framhålla att det för framtiden måste ankomma på rekryteringsmyndigheterna att vid antagande av aspiranter ha sin uppmärksamhet riktad på behovet av kvinnliga polis— män för vissa uppgifter. Beträffande den andra här ovan berörda frågan skulle, därest smärre, relativt självständiga avdelningar utbrötos, polis- kårernas organisation bliva osmidig. Utredningen kan därför icke förorda en sådan anordning.

Utredningen har slutligen haft att taga ställning till frågan, huruvida kvinnliga polismän böra kunna kommenderas till tjänstgöring vid stats- polisen. Därvid synes en bestämd åtskillnad böra göras mellan tjänstgöring vid ordningsstatspolisen och kriminalstatspolisen.

Bakgrunden och den ursprungliga anledningen till ordningsstatspolisens inrättande voro de allvarliga oroligheter, som inträffade år 1931 i Ådalen,

Västernorrlands län, (de 5. k. Ädalskravallerna). Genom ordningsstatspoli- sens tillskapande avsågo statsmakterna framför allt att förstärka den för riksändamål tillgängliga ordningspolisen att tjäna såsom beredskapsstyrka för att man i framtiden skulle kunna undvika att anlita militär för ord— ningens upprätthållande. Genom en lycklig samhällsutveckling har denna ordningsstatspolisens ursprungliga funktion kommit att träda i bakgrun- den till förmån för andra nytillkomna, betydelsefulla uppgifter, framför- allt trafikövervakning. Huruvida kvinnlig polispersonal lämpligen bör anlitas inom ordningsstatspolisen finner utredningen vara synnerligen tveksamt. Utredningen vill icke bestrida att kvinnliga polismän i viss be- gränsad omfattning skulle kunna anlitas inom ordningsstatspolisens verk— samhet. Med hänsyn till statspolisens ursprungliga uppgift är emellertid ut- redningen närmast av den uppfattningen att åtminstone tills vidare i avvak- tan på ytterligare erfarenheter kvinnlig polispersonal ej bör användas inom ordningsstatspolisen.

Vad angår kriminalstatspolisen bör denna enligt utredningens mening i princip stå öppen jämväl för kvinnliga polismän.

KAPITEL 10

Sammanfattning m. 111.

De riktlinjer för kvinnors anlitande i polistjänst som utredningen i det föregående förordat innebära sammanfattningsvis följande:

Enligt utredningens allmänna uppfattning böra kvinnor kunna anlitas för polistjänst i större omfattning än vad som f. n. är fallet. Detta gäller i främsta rummet beträffande kriminalpolistjänsten, men utrymme för kvinnliga poliser finnes enligt utredningens mening även inom ordnings— polisverksamheten.

De kvinnliga befattningshavarna vid kriminalpolisen höra i princip erhålla samma tjänstgöring som den manliga personalen. Tillämpningen av vedertagna grunder för arbetsuppgifternas fördelning kommer emellertid enligt utredningens uppfattning att medföra, att de kvinnliga befattnings- havarna även framdeles i första hand bliva tilldelade ärenden som röra kvinnor och barn, för vilkas ombesörj ande de i allmänhet få anses särskilt lämpade.

Beträffande ordningspolistjänsten bör enligt utredningens mening ej någon tvekan råda om att kvinnor äro lämpade för utredningstjänst. Även för patrulleringstjänst bör kvinnlig personal kunna ifrågakomma i samma utsträckning som gäller för manliga polismän. Enligt utredningens upp- fattning finns det vidare ingenting som motsäger att kvinnliga polismän få anses lämpliga även för trafikdirigeringsuppgifter, även om sådan tjänst- göring på starkt belastade trafikpunkter kan vara fysiskt mycket påfres— tande.

Den av utredningen i annat sammanhang föreslagna brottsförebyggande verksamheten i form av socialpolis inrymmer ett flertal uppgifter, för vilkas ombesörjande ett speciellt behov av kvinnlig polispersonal får anses före— ligga. För att här avsedda uppgifter skola kunna tillgodoses erfordras en ökad rekrytering av kvinnor till polistjänst.

I fråga om kompetenskrav och utbildning bör full likställighet råda mel- lan båda könen; för de kvinnliga befattningshavarna i konstapelsklassen bör emellertid undervisning i sjukvård kompletteras med någon praktik å sjukhus. Sådan tjänstgöring bör äga rum under tid, då de manliga ele- verna genomgå militärövningar.

Såsom konsekvens av utredningens ståndpunkt att samtliga tjänster i princip skola vara öppna för båda könen med fri konkurrens på lika vill—

kor om befordran förordar utredningen att de kvinnliga polismännen _ frånsett de speciella uppgifter för vilka de på grund av sitt kön anses mera lämpade och under hänsynstagande till de uppdrag från vilka de av fysiska skäl lämpligen böra befrias ej i övrigt enbart på grund av sitt kön snabbare än männen böra erhålla sådan tjänstgöring som vanligen anses mera meriterande eller måste anses mindre fysiskt ansträngande.

Utredningen har stannat för att inte föreslå någon viss övre gräns för det antal tjänster inom en poliskår, som böra besättas med kvinnliga befatt— ningshavare. Utredningen har vidare ställt sig avvisande till tanken att i respektive poliskårers personalstater vissa tjänster skulle förbehållas kvinn— liga befattningshavare samt förklarat sig ej kunna förorda att den kvinnliga polispersonalen skulle vara organiserad som en särskild underavdelning.

Beträffande kvinnlig polispersonals användning inom statspolisen bör enligt utredningens mening kriminalpolisverksamheten inom statspolis- organisationen i princip stå öppen även för kvinnliga befattningshavare, me- dan i avbidan på ytterligare erfarenheter kvinnlig polispersonal ej bör användas inom ordningsstatspolisen.

Enligt direktiven har utredningen att överväga på vad sätt de lösningar, som utredningen finner sig böra förorda, böra bringas till vederbörandes kännedom, därvid såsom exempel angivits meddelande av föreskrifter, anvisningar, rekommendationer eller utarbetandet av en särskild handbok. Med hänsyn till att utredningens förslag rörande användandet av kvinnor i polistjänst innebär avsevärda förändringar i förhållande till vad som hittills tillämpats, synes det förordade förfarandet för vinnande av närmare erfarenheter böra tills vidare prövas utan att bindas vid någon mera in- gående reglering. Utredningen får därför föreslå att de angivna riktlinjerna anbefallas till tillämpning i form av rekommendationer.

Förslag till

L a g angående ändrad lydelse av 63 5 lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 63 5 lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) 63 &. Finner socialnämnd —————— hos överförmyndaren. Polisman, som finner någon vara i sådan belägenhet, att socialnämnds ingripande är av nöden, skall därom göra anmälan hos nämnden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1960.

Förslag till

Lag

om tillägg till lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket

Härigenom förordnas, att i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket skall införas en ny paragraf, betecknad 6 a 5, av nedan angivna lydelse.

6 a 5.

I polisdistrikt, vars invånarantal överstiger 50 000, skall i erforderlig ut- sträckning finnas anställd polispersonal, som är särskilt utbildad för brotts- förebyggande verksamhet bland barn och ungdom samt för andra på polisen ankommande uppgifter, vilka beröra socialvården (socialpolisavdelning).

Sådan polispersonal skall ock finnas anställd i annat polisdistrikt, om med hänsyn till invånarantalet, omfattningen av de arbetsuppgifter som i första stycket avses och förhållandena i övrigt i distriktet behov därav finnes.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1960.

Förslag till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 1 % allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948

Härigenom förordnas, att 1 & allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse :)

1 5.

Polisen har att upprätthålla all- män ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden el- ler hävdvunnet bruk ankommer på polisen. Därvid åligger det polisen bland annat

att söka förebygga brott samt hin- dra att ordningen och säkerheten eljest störes;

att uppdaga och utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga åt- gärder då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt;

att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp; samt

att meddela statliga och kommu- nala myndigheter handräckning en— ligt vad därom är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse :)

1 5.

Polisen har att upprätthålla all- män ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadgan- den eller hävdvunnet bruk ankom- mer på polisen. Därvid åligger det polisen bland annat

att söka förebygga brott och annan asocialitet samt hindra att ordningen och säkerheten eljest störes;

att uppdaga och utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga åtgär- der då ordningen och säkerheten el- jest blivit kränkt;

att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp;

att uppehålla fortlöpande sam- arbete med socialvårdens organ och då polisen erhåller kännedom om förhållanden, som böra föranleda in- gripande av sådant organ, ofördröj— Iigen göra anmälan därom; samt

att meddela statliga och kommu- nala myndigheter handräckning en- ligt vad därom är särskilt stadgat.

I fråga ——————— hans vilja.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960.

Förslag till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 1 & kungörelsen den 19 december 1947 om finger- avtryck m. m.

Härigenom förordnas, att 1 5 kungörelsen den 19 december 1947 om finger- avtryck m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) 1 5. 1 5. Fingeravtryck och ______ särskild anledning.

Fotografi må tagas av den som varnats för lösdriveri, då så anses erforderligt i syfte att underlätta po- lisens verksamhet till förebyggande av asocialitet.

Fingeravtryck och ______ som identitet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960.

___-_

KUNGL. mm.. ' ?r 7 51958 9 '_M

"—

—. . .—