SOU 1958:6

Författningsutredningen

Sammanfattningsvis kan om det för undersökningen grundläggande pri— märmaterialet, dvs. det material som erhållits från partiernas valkretsorga- nisationer, framhållas att det är förvånansvärt rikligt men tyvärr ojämnt fördelat såväl mellan som inom partierna. På de av författningsutredningen uppställda frågorna har så gott som samtliga valkretsorganisationer inom vart och ett av de fem partierna lämnat svar. I detta avseende är sålunda partierna jämställda och även i fråga om svarens utförlighet föreligger icke allt för stora skiljaktigheter. Ett användande av dessa uppgifter kräver emellertid mycken försiktighet. Helst skulle tillförlitligheten hos svaren behöva undersökas i varje särskilt fall. Så har dock icke kunnat ske i samma omfattning för de olika partierna. Beträffande i första hand bondeförbundet och därefter, i nämnd ordning, socialdemokraterna och högern kan man säga att skildringen till helt övervägande delen antingen direkt bygger på andra källor än de ifyllda frågeformulären eller åtminstone grundas på i svaren givna upplysningar, vilka kunnat verifieras av andra handlingar. För folkpartiets och kommunisternas del är läget ett annat. I relativ avsak- nad av andra källor har framställningarna om dessa partier i huvudsak måst baseras på de lämnade svarsuppgifterna. Detta har medfört att under- sökningsresultaten här försetts med åtskilliga reservationer.

När det gäller undersökningens utsträckning i tiden har påpekats huru- som primärmaterialet från i främsta rummet högern och folkpartiet uppvisar stora brister för 1948 års valförberedelser, medan däremot bondeförbundet och socialdemokraterna på ett ganska tillfredsställande sätt kunnat lämna besked om båda de efterhörda valen. Med beaktande av de erfarenheter som vunnits vid nu avhandlade materialinsamling, synes det vara förenat med mycket stora svårigheter om ens möjligt att från de båda förstnämnda partierna få fram tillräckligt med uppgifter för en belysning av nomine- ringsförfarandet vid ännu tidigare valtillfällen. De två senare partierna kan dock troligen även för valen t. ex. i början av 1940-talet framleta en hel del material såsom omröstnings- och provvalprotokoll. Orsaken till att under- sökningen icke utsträckts till att omfatta även 1956 års val har redan tidigare berörts.

Utöver det material, som tillställts författningsutredningen från partier- nas valkretsorganisationer, har för denna undersökning partiernas stadgar, verksamhetsberättelser för de aktuella åren och medlemsstatistik samt olika stadgar och verksamhetsberättelser såväl tryckta som otryckta för val- kretsorganisationerna genomgåtts. Vad kommunisterna angår har förfat- taren endast haft tillgång till partiets stadgar och medlemssiffror. I fråga om socialdemokraterna har vidare partikongressernas protokoll samt en av

Adolf Wallentheim författad broschyr med kommentarer till partiets nomi- neringsregler beaktats vid undersökningen. De olika stadgarna har utnytt- jats dels för att skildra partiernas och deras valkretsorganisationers upp- byggnad och dels för att efterforska eventuella bestämmelser angående kan- didatnominering. Valkretsorganisationernas verksamhetsberättelser har i en del fall bidragit till att komplettera bilden av nomineringsförfarandet. Detta gäller i synnerhet beträffande folkpartiet och socialdemokraterna.

För en särskild undersökning av valsedlarna och kandidaterna har 1952 års valsedlar insamlats. Huvuddelen av dessa har erhållits från antingen de centrala partiexpeditionerna eller valkretsorganisationerna. I en del fall har riksdagsmän ur olika partier lämnat sin medverkan för att göra sam— lingen fullständig. I samband med denna speciella undersökning rörande valsedlarna har vissa uppslagsverk liksom en del andra källor begagnats. En närmare redogörelse härför skall lämnas i kapitel 7.

Slutligen har vissa i texten förekommande uppgifter hämtats ur det of- fentliga trycket; i synnerhet har den officiella valstatistiken använts. Besked angående rösttalen för olika valsedeltyper har tagits från riksdagsmanna- valens röstsammanräkningsprotokoll, av vilka avskrifter förvaras hos Sta— tistiska Centralbyrån.

Det är tänkbart att även vissa upplysningar skulle kunna vinnas ur andra typer av källor än de nu redovisade. Blickarna faller väl då i första hand på tidningspressen och i andra hand på memoarer, biografier och liknande verk. Sådana källor har dock av princip icke begagnats här. Såsom ovan framhållits har för föreliggande undersökning den utvägen valts att vända sig direkt till partierna, vilka välvilligt hjälpt till genom att ställa tillgäng- ligt material till författningsutredningens förfogande. Förutsättningen för att denna värdefulla samverkan med partierna kunnat etableras har emeller- tid av utredningen bedömts vara att man i huvudsak endast utnyttjar detta från partierna erhållna material och alltså icke bedriver någon jakt på en- staka notiser ur andra källor. Vid undersökningen har ju ej heller efter- strävats att i minsta detalj beskriva nomineringsproceduren inom varje enskild valkretsorganisation utan endast att få fram de viktigare momenten i de på skilda håll praktiserade nomineringsformerna samt att redogöra för de faktiska verkningarna härav. Sådana mer speciella notiser har där- för icke ansetts vara erforderliga. Vad tidningarna skulle kunna tänkas bi- draga med när det gäller kandidatnomineringarna rör väl främst olika me— ningsmotsättningar och strider inom ett parti, förhållanden som i första hand belyses i motståndarpressen. Dylika upplysningar är för det första ofta tendentiösa och svåra att kontrollera och för det andra har de i allmänhet ej varit nödvändiga, eftersom partierna icke så sällan självmant låtit utred- ningen ta del av även aktstycken av sådan kontroversiell natur. Förutom att en genomgång av pressen till följd av att undersökningen omfattar bort emot 140 olika valkretsorganisationers nomineringsförfarande skulle vara

mycket tidsödande, föreligger således även rationella skäl för att den typen av källmaterial här lämnats utan beaktande.

Frågan om kandidatnomineringarna i Sverige har icke tidigare varit före- mål för någon separat behandling. Icke heller i övrigt synes några speciella studier i ämnet vara redovisade i litteraturen. Det finns egentligen endast två skrifter, där frågan i vidare bemärkelse beröres, nämligen Edvard Ther— mazniuy »Sveriges politiska partier» och Elis Håstads »Det moderna partivä— sendets organisation». Båda dessa arbeten ger blott en kort översikt av no- mineringsreglerna på vardera ett tiotal sidor. Den förra boken författades dessutom för snart 25 år sedan och avser således förhållanden, vilka ligger långt före den nu undersökta tidsperioden. Håstads bok utkom däremot med sin senaste upplaga 1954.

Beträffande nomineringsordningen inom enskilda partier finns i en del fall strödda uppgifter i olika arbeten rörande vissa tidsavsnitt av partiernas historia. Så gott som undantagslöst hänför sig emellertid dessa uppgifter till perioder, som ligger långt före den här avhandlade, varför det icke synts vara anledning att särskilt hänvisa till nämnda arbeten.

Det huvudsakliga primärmaterialet till föreliggande undersökning är av speciell natur och mycket vidlyftigt, omfattande mellan 130 och 140 ifyllda frågeformulär samt dessutom mängder av skilda cirkulär, upprop och kal- lelser, medlemsblad, dagordningar, promemorior, protokoll eller protokolls— utdrag, provvalsedlar och provvalkuvert, blanketter, namnförteckningar, valsedlar m. in. En fullständig dokumentering medelst en notapparat skulle därför bli omständlig utan att vara särskilt upplysande. Nothänvisningar till källorna har till följd härav endast företagits i de fall, då framställningen bygger på annat material än det som erhållits från partiernas valkretsexpedi- tioner. Med den ovan givna redogörelsen torde icke heller någon särskild käll- och litteraturförteckning vara behövlig. Det kan tilläggas att det i för- fattningsutredningens ägo befintliga källmaterialet sedermera i vederbörlig ordning kommer att överlämnas till Riksarkivet.

Plan för arbetet

Den fortsatta framställningen har disponerats på sju kapitel. I de fem närmast följande behandlas nomineringsförfarandet vid 1948 och» 1952 års andrakammarval. Då det förekommer en mängd skiftande tillvägagångs- sätt vid kandidatnomineringarna såväl mellan som inom partierna, har det icke befunnits lämpligt att lämna en parallell och gemensam redogö— relse för de olika partiernas nomineringsregler och nomineringspraxis. En sådan uppläggning av frågan skulle bli mycket svår att överblicka. Där- för har i stället den utvägen valts att undersöka varje parti för sig. Nämnda undersökningar redovisas i kapitel 2—6. I dessa kapitel har eftersträvats

att i största möjliga utsträckning ge en likvärdig framställning av de skilda partiernas nomineringssätt. I den mån så icke lyckats sammanhänger det med dels källmaterialets beskaffenhet och dels hur pass enhetliga regler, som tillämpas inom partierna. Beträffande högern och folkpartiet har det synts nödvändigt att tämligen ingående redogöra för förfaringssättet i de enskilda valkretsarna, eftersom så helt från varandra skilda nominerings- former praktiseras inom nämnda partier och då dessa förhållanden tidigare är ganska okända. För bondeförbundets, socialdemokraternas och kommu- nisternas del har man till följd av deras centrala bestämmelser och re- kommendationer, som i stort sett följes av partidistrikten, icke samma an- ledning att i detalj söka kartlägga de enskilda valkretsarnas nominerings— praxis, utan här har det varit möjligt att lämna en mer sammanfattande framställning. Orsaken till att kapitlet rörande kommunisterna är avsevärt kortare än de fyra föregående får väsentligen skrivas på källmaterialets konto.

Redogörelsen för nomineringsförfarandet vid andrakammarvalen avslu- tas med två översiktliga kapitel. I kapitel 7 redovisas en studie av 1952 års valsedlar och kandidater, vilka undersökts med hänsyn till bl. a. yrkes-, social- och könsfördelningen. Kapitel 8 slutligen innehåller vissa samman- fattande synpunkter på de framlagda undersökningsresultaten.

KAPITEL 2

Högern

Partiets lokala organisation i huvuddrag samt allmänna regler om l—randidatnominering1

Högerns riksorganisation utgör enligt 5 2 i partiets stadgar en samman— slutning av förbund, som vart och ett har ett verksamhetsområde omfat- tande en andrakammarvalkrets eller del därav. För närvarande finns det 30 sådana valkretsförbund. För 25 av dessa sammanfaller gränserna helt med valkretsindelningen, medan en valkrets _ Kalmar län _ är uppdelad på två förbund.2 Vidare tillhör två av fyrstadsvalkretsens städer, Lands- krona och Lund, förbundet i Malmöhus län, under det att såväl Malmö som Hälsingborgs städer bildar egna förbund. I tabell 1 lämnas en förteck— ning över högerförbunden med uppgifter på medlemsantalet och antalet föreningar vid tiden för 1952 års nomineringar.

För medlemskap i riksorganisationen kräves, fortfarande i enlighet med 5 2, av enskilda personer, att de är medlemmar i det förbund inom vars verksamhetsområde de är bosatta. Något direkt medlemskap i riksorga- nisationen är således icke möjligt. Förbundens stadgar skall vara uppgjorda i överensstämmelse med av riksorganisationen upprättade normalstadgar för högerförbnnd samt skall vara godkända av partistyrelsen, dvs. riks- organisationens verkställande utskott.

Valkretsförbunden är centralorganisationer för samtliga inom visst om- råde bosatta medlemmar och har till uppgift att bl. a. vid val särskilt till landsting och riksdag planlägga och leda högerns valarbete. Förbunden be- står av dels olika lokala organisationer och dels enskilda medlemmar bo- satta på platser, där partiet saknar lokalorganisation. Medlemmar i partiets kvinnorörelse och ungdomsrörelse är automatiskt även medlemmar i för- bundet och, där sådan finnes, i dess lokalavdelning i orten. För medlem- skap i förbundet fordras att ha uppnått arton års ålder.

Enligt normalstadgarna är förbundens olika instanser förbundsstämma, förbundsstyrelse och förbundsråd. Den högsta beslutande myndigheten till- kommer förbundsstämman, som består av förbundsstyrelsens ledamöter, ombud från de lokala föreningarna samt dessutom enskilda medlemmar (5 6). Vid omröstning inom förbundsstämman äger varje ombud ett röst- tal motsvarande föreningens medlemstal vid senaste årsskiftet delat med

1 Följande avsnitt bygger främst på Högerns riksorganisation. Program och stadgar, Sthlm 1951. Frågan om partiernas organisation behandlas även it. ex. Elis Håstad, Det moderna parti- väsendets organisation, Sthlm 1954.

2 Omfattande resp. norra och södra landstingskommunen.

Tabell ]. Högerns medlemstal och antalet högerföreningar i maj 19521

.. Antal Antal Valkretsforbund medlemmar föreningar

Stockholms stad .......................................... 17 327 21 Stockholms län .......................................... 8 189 51 Uppsala län .............................................. 2 802 21 Södermanlands län ........................................ 4 011 40 Östergötlands län) 9 200 36 Norrköpings stad ........................................ 1 Jönköpings län .......................................... 5 542 43 Kronobergs län .......................................... 4 358 49 Kalmar läns norra ........................................ 4 410 37 Kalmar läns södra ........................................ 4 358 40 Gotlands län ............................................ 1 900 13 Blekinge län .............................................. 3 201 27 Kristianstads län ........................................ 5 309 44 Malmöhus län 67 Landskrona stad ........................................ 8 994 1 Lunds stad 1 Malmö stad .............................................. 4 429 1 Hälsingborgs stad ........................................ 2 480 1 Hallands län ............................................ 3 506 33 Göteborgs stad .......................................... 3 942 4 Göteborgs o. Bohus län .................................... 3 615 37 Älvsborgs läns norra ...................................... 3 632 39 Älvsborgs läns södra ...................................... 7 341 76 Skaraborgs län .......................................... 7 125 74 Värmlands län ............................................ 5 414 53 Örebro län .............................................. 4 056 27 Västmanlands län ........................................ 3 752 21 Kopparbergs län .......................................... 3 354 33 Gävleborgs län ............................................ 4 113 21 Västernorrlands län ...................................... 4 322 38 Jämtlands län ............................................ 2 570 34 Västerbottens län ........................................ 4 335 39 Norrbottens län .......................................... 4 423 28 Summa 152 010 1 051

1 Uppgifterna erhållna från högerns riksorganisation.

antalet av föreningen valda ombud. Varje närvarande medlem har en röst som då fränräknas ombudens rösttal. En del avvikelser från dessa normal- bestämmelser förekommer emellertid. Inom några förbund har stämman gjorts till ett nästan representativt organ; de enskilda medlemmarna har nämligen uteslutits från rösträtt. Hos Stockholmshögern t. ex. består förbundsstämman förutom av styrelsens ledamöter enbart av valda ombud, utsedda enligt den principen att varje förening tilldelas minst sex platser samt dessutom en för varje påbörjat 100-tal medlemmar. Vidare har detta förbund stadgat, att ett visst antal av ombuden skall väljas bland ung- domsrörelsens medlemmar. Alla medlemmar äger dock rätt att närvara med yttranderätt (5 6 i stadgar för Stockholmshögerns förbund). Även andra former för representationen i förbundsstämman förekommer. Till stämman i Kalmar läns norra högerförbund får exempelvis de lokala för- eningarna sända ett ombud för varje påbörjat 100-tal högerröster inom

vederbörande förenings verksamhetsomräde vid senaste allmänna riksdags- eller landstingsmannaval (förbundsstadgans 5 6).

I normalstadgarna fastställes vidare, att ledningen av förbundets verk- samhet skall handhavas av förbundsstyrelsen (& 7). Denna, som fungerar från årsmöte till årsmöte, skall bestå av högst tolv av stämman valda leda- möter, de fungerande ordförandena i länskvinnorådet och i ungdomsrörel- sens distriktsstyrelse samt dessutom av förbundets ombudsman. Vidare stadgas att minst en tredjedel av styrelsens samtliga ledamöter skall vara kvinnor. Detta skall emellertid ej tolkas så, att de på något sätt behöver vara utpekade av kvinnoorganisationen. Från dessa normer har vissa för- bund en del avvikande bestämmelser. Dessa avvikelser hänför sig nästan uteslutande till det antal ledamöter, som skall ingå i styrelsen. Stockholms— förbundet har en styrelse på omkring 60 personer, men denna tjänar när- mast som ett slags representantskap. Ledningen av verksamheten hand- haves här av ett arbetsutskott, som består av högst tretton av styrelsen inom densamma utsedda ledamöter (55 7—8). Även en del andra förbund har särskilda arbetsutskott, vilka då främst handlägger agitations- och organisationsarbetet och sköter förbindelsen med de lokala organisatio- nerna och pressen.

Normalstadgarna upptar slutligen regler om ett förbundsråd, vilket skall sammankallas av styrelsen vid beredande av särskilt viktiga ärenden (5 8). Förbundsrådet bör enligt normalstadgarna bestå av styrelsen och samtliga ordförande i högerföreningarna, kvinnoföreningarna och ungdomsförening- arna. Denna instans saknas emellertid hos flera valkretsförbund.

Utöver de nu nämnda reglerna för organisationen upptar normalstad- garna för högerförbund en bestämmelse, att inom varje landstingsvalkrets, som icke sammanfaller med lokal förenings verksamhetsområde, skall de år landstingsmannaval äger rum finnas en kretsstyrelse, Vilken närmast svarar för valarbetet i kretsen (5 10).

I stadgarna för högerns riksorganisation är den allmänna regeln inta- gen, att på varje plats (stad, socken, valdistrikt eller dylikt), där det fin— nes minst tio partimedlemmar, bör dessa sammansluta sig i en lokal förening (& 2). Samma bestämmelse återupprepas i de ovannämnda normal- stadgarna för högerförbund, vari därjämte finns intagen en föreskrift om ett system med platsombud för de kommuner, där någon lokal förening ej har bildats ( 5 4). Partiet har även normalstadgar för lokal högerförening. Av dessa framgår, att alla förbundsmedlemmar bosatta inom en lokalför- enings verksamhetsområde utan särskild anmälan skall bli medlemmar av föreningen. Såsom redan framhållits, är dessutom den lokala kvinnoför- eningens och ungdomsföreningens medlemmar automatiskt även medlem- mar av ortens högerförening.

Stadgarna för högerns riksorganisation upptar icke några som helst he- stämmelser om kandidatnominering. Däremot finnes vissa allmänna regler

intagna såväl i normalstadgarna för högerförbund som i normalstadgarna för lokal högerförening.

I de sistnämndas 5 3 fastställes, att förening i god tid före varje val skall »sammanträda för överläggning om kandidatfrågan och eventuellt för val av ombud att deltaga i kandidatlistans fastställande i enlighet med av för- bundsstämman eller förbundsstyrelsen antagna bestämmelser». Vidare he- ter det: »Vid val av ombud till förbundsstämma och kandidatnominerings- möte bör tillses att även kvinnliga ledamöter väljas samt att lokalavdel- ning av högerns ungdomsrörelse blir representerad.» Några ytterligare be- stämmelser gällande kandidatnominering finnes ej i dessa stadgar.

I normalstadgarna för högerförbund upptages frågan om kandidatnomi- nering i 5 11, vilken har följande lydelse.

Regler för kandidatnominering fastställas av förbundsstämman eller därest stämman icke beslutat härom, av förbundsstyrelsen för tiden till nästa stämma.

Härvid bör iakttagas: att personer utom den valkrets kandidatnomineringen i fråga gäller icke få deltaga i vare sig preliminära eller definitiva beslut i kandidatfrågan,

att de högersinnade valmännen inom kretsen frånsett om de äro förbundsmed— lemmar eller icke, i största möjliga utsträckning erhålla inflytande vid kandidat— frågans förberedande behandling och

att det slutliga avgörandet i kandidatfrågan skall förbehållas förbundets med— lemmar inom valkretsen antingen samfällt eller genom valda ombud.

Som synes är de återgivna bestämmelserna mycket allmänna till sin ka— raktär. I den första punkten fastslås endast att beslut i nomineringsfrågan helt ankommer på personer inom valkretsen. Med den formulering punkten erhållit förefaller det närmast som om man velat förebygga diktat från riksorganisationens sida. Däremot uteslutes ju icke möjligheten att över— läggningar med partiledningen mycket väl kan äga rum i saken. Genom den andra punkten har man tydligen önskat garantera såväl de organise- rade som de icke organiserade högerväljarna en rätt att i den ena eller andra formen föreslå kandidater. Det slutliga avgörandet i kandidatfrå- gan tillkommer emellertid enligt den tredje punkten blott partimedlem— marna. Beträffande hur avgörandet skall ske lämnar dock paragrafen fäl- tet tämligen fritt. Inom ramen för den angivna ordalydelsen kan sålunda flera skilda tillvägagångssätt för valsedlarnas fastställande tänkas.1

Flertalet högerförbund har i sina stadgar ordagrant intagit normalstad- garnas & 11. Några förbund — till vilka i första hand hör partiorganisa- tionerna i de största städerna upptar emellertid i sina stadgar precisa och utförliga bestämmelser om hur kandidatnomineringarna skall genom- föras. För dessa stadganden skall dock ej någon redogörelse lämnas här, utan de blir föremål för behandling endast vid skildring av förfaringssättet vid kandidatnominering i resp. valkrets. Några få förbund har å andra

1 Jfr Edvard Thermaenius, Sveriges politiska partier, Uppsala 1933, s. 133—134.

sidan icke några som helst regler om kandidatnominering intagna i sina stadgar.

Partiets nomineringsplan i stort

Såsom framgått ovan har högerns riksorganisation ej några egentliga bestämmelser om hur valkretsförbunden skall gå tillväga vid sina kandidat- . nomineringar. Visserligen ges några allmänna anvisningar i partiets nor- malstadgar för högerförbund, men av olika skäl har dessa regler icke nämn- värt bidragit till att åstadkomma ett enhetligt förfaringssätt i hela riket. Den viktigaste orsaken härtill är att normalstadgarnas nomineringsbestäm- melser är mycket generella och blott pekar på några allmänna huvudprinci- per, som bör iakttagas. Vidare förhåller det sig så att icke ens dessa all- männa regler är bindande för valkretsförbunden, eftersom riksorganisatio— nen saknar direkt befogenhet att påtvinga förbunden nämnda bestämmelser. Det bör dock erinras om att förbundens stadgar skall vara uppgjorda i över- ensstämmelse med riksorganisationens normalstadgar och även vara god- kända av partistyrelsen. De två nu anförda orsakerna i förening med andra skäl såsom tradition och viss förkärlek för decentralisering har medfört att högerpartiet kan uppvisa ett stort antal olika tekniska tillvägagångssätt, som sträcker sig från ytterst primitiva regler fram till ganska specifice- rade och stadgebundna sådana. Enligt vad som uppgivits inför författnings- utredningen har man emellertid från riksorganisationens sida uttalat sym- patier för ett införande av system med provval, för vilka en redogörelse skall lämnas längre fram. Sådana provvalsystem, som riksorganisationen ansett godtagbara, har redan tillämpats av de största städernas partiorga- nisationer samt av bortemot ett tiotal länsorganisationer.

Rent schematiskt kan man dela upp nomineringsproceduren i tre skilda moment. Under det första, som här kommer att benämnas förnomineringen, infordrar förbundsstyrelsen på ett eller annat sätt förslag på lämpliga kan- didater från föreningar eller enskilda medlemmar. I vissa fall uppgöres så- dana preliminära namnförslag inom förbundsstyrelsen eller annat valkrets- organ, utan att man dessförinnan låter föreningar och enskilda medlem— mar komma till tals i frågan.

Det andra momentet består i att man efter skilda regler inhämtar ytt- randen över de preliminära kandidatlistorna. Detta kan ske på flera helt olikartade sätt. Vid tillämpning av de mest utvecklade nomineringssyste- men äger denna procedur rum i form av provval, varigenom varje parti- medlem beredes tillfälle att medelst förprickning eller dylikt på en val- sedel gradera de olika där upptagna namnen. I denna speciella betydelse kommer termen provval att användas i den följande framställningen till skillnad från de former av omröstningar, som särskilt brukas vid kandidat- nomineringar inom bondeförbundet men som även tillämpas av flera höger— förbund. Dessa omröstningar går till på det viset att de förberedande namn-

förslagen utsändes till lokalföreningarna, vilka vanligen vid medlemsmöten bestämmer ordningsföljden mellan namnen. Vid sammanräkningarna av dessa omröstningar är det således ej som vid provval de enskilda medlem- marnas röster som räknas, utan här beräknas röstvärdena i förhållande till exempelvis föreningarnas totala medlemsantal oavsett hur många som varit närvarande vid nomineringsmötena. Inom icke så få förbund använ- der man sig emellertid ej av något av dessa båda förfaringssätt. Här till- kommer det under detta mellanstadium av nomineringsprocessen blott för- bundsstyrelsen eller något annat särskilt utsett valkretsorgan att yttra sig över de föreslagna kandidaterna och att göra upp de preliminära valsedel- typerna.

Det tredje och sista momentet gäller det slutliga fastställandet av val- sedelns eller valsedlarnas utseende. Detta sker i allmänhet på en förbunds- stämma, men är inom en del förbund förbehållet styrelsen. Äveni de fall, där beslutanderätten ligger hos en stämma, brukar dock styrelsen äga vissa befogenheter att göra omredigeringar på de slutliga valsedlarna.

Förutom de nu uppräknade momenten kan det givetvis vid den faktiska tillämpningen förekomma åtskilliga mellanled, vilka ej kommer till synes i denna schematiska uppställning. I något enstaka fall är det i stället så, att endast ett eller två av de nämnda momenten blir aktuella under nomi— neringsfrågans handläggning. För att emellertid ej i allt för hög grad göra den fortsatta framställningen oöverskådlig har det befunnits lämpligt att inordna de olika valkretsförbundens nomineringspraxis i det angivna schemat och blott redogöra för detaljer i de skilda förfaringssätten i an- slutning till varje huvudmoment. En sådan uppläggning medför visserli- gen betydande svårigheter att få en överblick av de enskilda förbundens handlande och nödvändiggör dessutom i en hel del fall att redan under ett avsnitt av framställningen meddelade uppgifter måste rekapituleras under ett annat, men har å andra sidan den fördelen att helhetsbilden av partiets nomineringsförfarande klarare framträder. Då den senare syn— punkten här ansetts viktigast, har alltså den utvägen valts att låta skild- ringen i största möjliga utsträckning följa det uppgjorda schemat innefat- tande tre från varandra avgränsade skeden. I enlighet härmed tages där- för frågan om förnomineringen först upp till behandling.

Förnomineringen

Såsom redan tidigare framhållits inledes nomineringsförfarandet med att förslag på lämpliga kandidater upprättas. Detta brukar ske ett halvt till ett år före andrakammarvalet. Det kan sägas att man härvid tillämpar tre principiellt skilda förfaringssätt inom högern. Enligt det ena tillkom- mer förslagsrätten de enskilda partimedlemmarna och övriga högersin- nade väljare, enligt det andra ligger initiativet hos de lokala föreningarna och enligt det tredje är det förbehållet exempelvis förbundsstyrelsen att

uppgöra de preliminära namnförslagen. Här bör dock inskjutas att man ofta använder två av dessa principer jämsides med varandra.

Numera förefaller det andra tillvägagångssättet vara vanligast. Inför så- väl 1948 som 1952 års val var ordningen i cirka hälften av andrakannnarval- kretsarna den att lokalavdelningarna hade att väcka de preliminära namn— förslagen. I drygt halva antalet av dessa fall förelåg emellertid även möj- lighet för enskilda partimedlemmar och i övervägande flertalet fall också andra högerintresserade personer att inkomma med egna förslag till resp. förbundsexpedition.

Den återstående hälften av valkretsarna var vid båda valen tämligen jämnt fördelad på de båda övriga förfaringssätten. Inom ungefär en fjärde— del av valkretsarna inleddes sålunda nomineringsproceduren med att de enskilda partimedlemmarna och på något undantag när övriga högersin- nade valmän uppmanades att insända kandidatförslag, medan inom den andra fjärdedelen de förberedande namnförslagen uppgjordes av förbunds- styrelsen, arbetsutskottet eller förbundsrådet. Inom några enstaka av sist- nämnda valkretsar ägde därjämte även enskilda personer initiativrätt.

Närmast ovan har påvisats att vid såväl 1948 som 1952 års val omkring en fjärdedel av valkretsförbunden brukade den metoden att först uppta och diskutera nomineringsfrågan i förbundsstyrelsen eller annat valkretsorgan, som därvid upprättade en förteckning över lämpliga kandidater. I detta sam- manhang bör dock framhållas att i flertalet av dessa valkretsar har de en- skilda partimedlemmarna beretts tillfälle att under en senare fas av nomine- ringsproceduren i samband med provval eller omröstningar föreslå helt nya namn. Det har alltså endast i några enstaka fall vid nämnda nomineringar förekommit att medlemmarna icke i någon form givits möjlighet att före valsedlarnas definitiva fastställande framföra egna kandidater. Härutöver finns ej något speciellt beaktansvärt att tillägga om den grupp av valkret- sar, inom vilka exempelvis förbundsstyrelsen uppgör de preliminära kan- didatlistorna. Däremot skall i fortsättningen något närmare undersökas hur rätten att väcka namnförslag varit utformad och hur förnominering- arna utfallit i de återstående drygt tjugo valkretsarna.

Förslag från lokalavdelningarna

Vid nomineringarna till 1952 års val tillämpades inom sex valkretsför- bund den formen, att förnomineringen helt skedde inom de lokala för- eningarnas ram. I ytterligare åtta valkretsar hade lokalföreningarna rätt att inkomma med namnförslag till förbundsstyrelserna samtidigt som en- skilda partimedlemmar och högersinnade väljare kunde utöva ett direkt initiativ. Tonvikten låg emellertid även i dessa fall på lokalföreningarnas handlande. Inom dessa fjorton valkretsförbund tillgick förnomineringen i huvudsak på följande sätt.

Lokalföreningarna uppmanades genom cirkulärskrivelser att till visst

fastställt datum till förbundsexpeditionen inkomma med förslag på kandi— dater. I vissa fall lämnades i dessa cirkulär tämligen utförliga anvisningar för hur de lokala organisationerna skulle handlägga frågan, i andra över- läts tydligen avgörandet helt till föreningsstyrelsernas bedömande. I exem- pelvis Östergötlands län meddelades blott, att föreningarna i samband med sina årsmöten borde ta upp nomineringsfrågan och föreslå kandidater, medan man på andra håll i detalj reglerade förfaringssättet. Enligt t. ex. Blekingehögerns skrivelse, som utsändes i början av oktober 1951, skulle inom varje lokalförenings verksamhetsområde ett allmänt nominerings- möte anordnas. Till detta skulle kallelse skriftligen utgå till alla medlemmar i områdets högerförening, kvinnoförening och ungsvenska förening. Även inom området bosatta högerintresserade men ej partianslutna väljare skulle tillåtas delta, dock icke i besluten. I Malmöhus län hade förbundsstyrelsen bestämt, att inom varje kretsförenings verksamhetsområde omfattande stad, härad eller landstingsvalkrets skulle nomineringsmöten hållas med kretsens högersinnade valmän, således både medlemmar och icke med— lemmar. Enligt Jämtlands läns högerförbunds anvisningar för 1952 års valförberedelser ägde samtliga lokalavdelningar, som var anslutna till läns- förbundet, rätt att föreslå kandidater. Med lokalavdelningar avsågs härvid såväl högerföreningar som kvinnoklubbar och ungdomsföreningar. Det vanligaste synes eljest ha varit att frågan endast handlagts inom höger— föreningarna, dock med rätt för kvinnoklubbarnas och ungdomsförening— arnas medlemmar att såsom automatiskt anslutna till resp. högerförening inom dennas ram verka för sina eventuella kandidater.

I allmänhet torde nomineringsfrågan inom föreningarna först ha varit uppe till behandling vid ett styrelsesammanträde, varvid ett utkast till namnförslag utarbetats. Därefter har detta utkast framlagts inför ett all— mänt medlemsmöte, som efter diskussion enats om sitt förslag. På sina håll synes det dock som om frågan helt skulle ha handlagts av styrelsen.

Några högerförbund hade 1952 särskilda regler för hur förnomineringen skulle tillgå i sådana kommuner, där partiet saknar lokalförening. I Värm— lands län skulle t. ex. nomineringsmöten hållas i dessa kommuner med alla medlemmar och övriga högerintresserade väljare, vilka därvid ägde rätt att föreslå kandidater och även utse ombud till ett senare länsnominerings- möte. I Stockholms län skulle i sådana kommuner partiets ombud inkomma med förslag till kandidater.

Inom den av förbundsstyrelsen fastställda tiden skulle föreningarnas namnförslag insändas, vanligtvis i form av protokollsutdrag. I flera för- bundsskrivelser betonades särskilt, att dessa förslag var konfidentiella och därför icke fick offentliggöras. I Blekinge län fick ej ens uppgift om att nomineringar skulle äga rum publiceras i pressen. Härav följer att någon allmän inbjudan till de högerintresserade väljarna att delta knappast kan ha gjorts. Vanligen lämnades frågan om hur många och vilka kandidater,

som kunde föreslås, helt öppen. Inom några förbund hade man emellertid infört vissa begränsningar. Enligt Malmöhus läns högerförbunds bestäm- melser fick sålunda varje kretsförening föreslå lägst fem och högst nio kan- didater. Från nomineringsmötena i Blekinge län fick de insända förslagen endast omfatta fem namn. I det senare fallet sammanhängde detta med att förnomineringen samtidigt tjänade som ett slags omröstning inom länsför— bundet över tänkbara kandidater. I Malmöhus län kunde vidare blott sådana personer föreslås, som förklarat sig villiga att åtaga sig eventuell kandida- tur. Några liknande bestämmelser synes i allmänhet ej ha gällt inom andra förbund redan på detta förberedande stadium.1 Däremot har några för- bundsstyrelser utfärdat en del rekommendationer inför förnomineringen. I Jämtlands län meddelades t. ex. i en cirkulärskrivelse i början av januari 1952, att namnförslagen lämpligen kunde uppdelas i toppnamn och övriga nanm. Toppnamnen skulle härvid utgöras av sådana nanm, som tänktes placerade på första eller andra plats på listorna, varför de borde vara kända över hela länet. Här kunde det alltså endast bli fråga om ett fåtal namn. Med övriga namn avsågs däremot personer, vilka kunde beräknas vara allmänt kända inom blott en mera begränsad del av länet. Vidare meddelades i denna skrivelse, att förbundsrådet hade förordat vissa i skrivelsen angivna per- soner såsom kandidater.

Hur många, som deltagit i förnomineringen inom de olika valkretsför- bunden och inom de skilda lokala föreningarna, går ej att ge svar på. Den enda uppgiften härvidlag, som förekommer i det material, som tillställts författningsutredningen, gäller förberedelserna inför 1952 års val i Ble- kinge län. I de nomineringsmöten, som då hölls i sammanlagt 24 höger- föreningar, deltog i allt 672 personer. Medlemsantalet i detta förbund var i maj 1952 (ett halvt år efter dessa nomineringsmöten) 3 200. Det bör på- pekas, att i siffran 672 döljer sig ett icke närmare känt — men troligen tämligen obetydligt antal personer, vilka ej var partimedlemmar. Att dra några slutsatser om deltagarfrekvensen av denna enda sifferuppgift är givetvis, i brist på ytterligare jämförelsematerial, omöjligt.

Däremot kan vissa upplysningar erhållas om hur många lokalavdel- ningar, som utnyttjat sin rätt att insända namnförslag till förbundsexpedi- tionerna. Från två —— Norra Älvsborgs och Norrbottens av de fjorton valkretsförbund, vilka behandlats ovan, har ej några som helst uppgifter i detta avseende stått att få. I det senare fallet beror saken på att lokal— föreningarnas kandidatförslag ej framfördes direkt till förbundsexpeditio- nen, utan dessa lämnades först till landstingsvalkretsstyrelserna, vilka efter behandling vidarebefordrade dem till förbundsstyrelsen. Fyra förbund har uppgivit, att samtliga deras lokalorganisationer insände förslag under för-

1 Vid förberedelserna till 1956 års val utgick en cirkulärskrivelse på sensommaren 1955 till ordförandena i högerpartiets lokalföreningar i Örebro län angående förnomineringen. Häri he— tonades tvärtom, att frågan gällde en förberedande nominering, som på intet sätt hade bindan- de karaktär, varför det ej heller var nödvändigt att tillfråga föreslagna angående kandidatur.

nomineringen till 1952 års val, dock utan att i siffror ange hur många som avses härmed. Man kan emellertid utgå ifrån att, även om uppgifterna icke skulle vara fullt korrekta, de flesta lokalorganisationerna verkligen utnytt- jade sin förslagsrätt i dessa valkretsar. Samma förhållande torde gälla för ytterligare tre förbund, varifrån med skilda formuleringar uppgivits att i det närmaste alla insände förslag till förbundsexpeditionen. Av upplys- ningarna från en del av de sju senast berörda förbunden framgår det ej fullt klart, vad som avses med lokalorganisationer om häri inbegripes enbart högerföreningar eller såväl dessa som kvinnoklubbar och ungdoms- föreningar och kanske eventuellt även andra sammanslutningar, vilka icke är direkt anslutna till högerförbundet (t. ex. sockenkommittéer av höger— sinnade väljare). Inom åtminstone tre av de ifrågasatta valkretsförbunden Kristianstads, Örebro och Västerbottens var regeln 1952 den, att också kvinno- och ungdomsorganisationerna framförde förslag, medan det i minst två län — Stockholms och Värmlands —— ankom enbart på högerförening- arna att ombesörja förnomineringen. Såsom tidigare framhållits, skulle i den senare valkretsen dessutom även anordnas nomineringsmöten i de kommuner, där lokalförening saknades. Till denna grupp hör också Malmö- hus län, där som bekant förslagen skulle insändas av kretsföreningarna. De återstående fem högerförbunden har däremot varit i stånd att lämna mer precisa besked om 1952 års förnominering. I Östergötlands län, där såväl högerföreningarna som kvinnoklubbarna och ungdomsföreningarna ägde rätt att lämna kandidatförslag, begagnade sig sålunda förbundets samtliga 67 lokalorganisationer av denna möjlighet. Motsvarande siffra för 1948 års förnominering var 54 av sammanlagt 56 organisationer. Även i Jämtlands län anmodades år 1952 alla dessa tre kategorier att delta i den förberedande nomineringen. På denna anmodan inkom förslag från 35 organisationer. Antalet högerföreningar inom förbundet var vid denna tid 34. Den övervägande delen av de inkomna förslagen härrörde troligen från sistnämnda föreningar, under det att kvinno— och ungdomsorganisa- tionerna i mycket begränsad utsträckning torde ha deltagit. I Blekinge län skedde förnomineringen i högerföreningarnas regi, varvid 24 föreningar ordnade nomineringsmöten och insände förslag. Enligt uppgift från Ble- kingehögerns förbund var vid tiden för denna nominering 26 föreningar anslutna till förbundet.1 I Skaraborgs och Västmanlands län slutligen in- sände resp. 43 och 11 föreningar namnförslag till sina förbundsstyrelser. I båda fallen torde det enbart vara tal om högerföreningar, vilkas totala antal i maj 1952 var resp. 74 och 21. Vid förberedelserna inför 1948 års val inkom i dessa båda valkretsar kandidatförslag från resp. 66 och 6 föreningar. Såsom framgått av den lämnade redogörelsen förefaller det som om lokal- föreningarna i de valkretsar, där de anmodas deltaga, spelar en relativt aktiv roll under förnomineringen. Av de upplysningar, som stått till buds i

1 Såsom framgår av tab. 1 var antalet imaj 1952 27 stycken.

fråga om den preliminära nomineringen inför de båda senaste andrakam- marvalen, synes det som om flertalet högerföreningar skulle begagna sin förslagsrätt. Det enda mer markanta undantaget gäller Västmanlands län. Här handlades nomineringsfrågan år 1948 och tidigare val av förbunds- styrelsen, utan att man särskilt anmodade föreningarna att föreslå nanm. Detta torde vara orsaken till att blott sex föreningar deltog i 1948 års för- beredande nominering. Inför 1952 års val beslöt man emellertid att vidga ramen för frågans behandling, varför en uppmaning utgick till förening— arna att insända kandidatförslag till förbundsstyrelsen. Denna begäran villfors dock endast av ungefär halva antalet föreningar. En av förkla- ringarna härtill kan vara att man sistnämnda år införde ett helt nytt nomi— neringssystem, varför föreningarna icke tidigare var vana att deltaga i nomineringsarhetet. En ytterligare förklaring skulle kunna vara att partiets väljarunderlag i valkretsen ej väntades tillföra partiet något enda mandat vid andrakammarvalet, ett förhållande som möjligen rent psykologiskt sett kunde inverka i nedsättande riktning på intresset för kandidatnomine- ringen. En jämförelse med andra valkretsar ger dock vid handen att så icke nödvändigtvis behöver vara fallet. I exempelvis Blekinge län, där utsik— terna att erhålla mandat vid 1952 års val i huvudsak kan sägas ha varit lika små som i Västmanlands län, deltog trots detta, såsom ovan påvisats, i det närmaste samtliga högerföreningar i förnomineringen.

Vad sedan frågan om aktiviteten inom föreningarna beträffar tillåter, som redan sagts, ej det föreliggande materialet något klargörande. I en del fall har måhända endast föreningsstyrelserna handhaft nomineringen och insänt förslag, på andra håll har man tillämpat särskilda bestämmelser om nomineringsmöten för medlemmar och högersympatisörer, men i vilken utsträckning dessa båda grupper verkligen deltagit går ej att belysa.

Förslag från enskilda medlemmar

Sistnämnda spörsmål har ännu större intresse, när det gäller att klarlägga förfaringssättet i de återstående valkretsförbunden, inom vilka blott en- skilda personer kan insända namnförslag. Vid behandlingen av förnomi- neringen hos dessa förbund, vilka vid 1952 års val var sex till antalet, skall spörsmålet om de enskilda partimedlemmarnas initiativrätt även uppmärk- sammas i fråga om de sammanlagt tio förbund, vilka inför samma val hade denna form av förnominering jämsides med att förbundsstyrelsen eller lokalavdelningarna uppgjorde preliminära kandidatförslag.

I de sex valkretsförbund bland vilka återfinnes de största städernas (Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg) partiorganisationer där icke förbundsstyrelsen eller lokalavdelningarna tar direkt del i förnomineringen, inledes i allmänhet nomineringsförfarandet med att alla partiets medlemmar samt dessutom de som anser sig sympatisera med partiet anmodas insända förslag på lämpliga kandidatnamn till förbundsexpeditionen. Tillkänna-

givandet om förnomineringen kan ske på två sätt, dels genom särskilda meddelanden till partimedlemmarna, dels genom annonsering i dagspres- sen. Båda tillvägagångssätten synes vara vanliga, ofta i förening. Stock- holmshögern t. ex. har i sin kandidatnomineringsplan vid riksdags- och stadsfullmäktigeual särskilt föreskrivit att förnomineringen skall bekant— göras på olika vis. I punkt 2 av denna plan heter det nämligen att medlem- mar och andra högersinnade väljare genom annons och på annat sätt skall uppmanas att till förbundsstyrelsen insända förslag till kandidater.1 Härvid skall förslagsställaren meddela, huruvida den föreslagne är villig att mot- taga eventuell kandidatur. Inför 1952 års val uppfylldes detta stadgande enligt följande. I slutet av november månad året före valet infördes en annons angående insändande av kandidatförslag i Svenska Dagbladet och samma meddelande lämnades dessutom i decembernumret av förbundets medlemsblad. Förslagen skulle vara förbundsexpeditionen tillhanda senast den 20 januari. Ytterligare en påminnelse om tiden för senaste inlämnings— dag gjordes sedan genom tillkännagivanden i såväl den angivna dagstid— ningen som medlemsbladet i mitten av januari.

En liknande ordning tillämpas av Uppsala läns högerförbund. Av för— bundets kandidatnomineringsplan för riksdagsval (5 1) framgår sålunda att arbetsutskottet skall utfärda ett upprop, som publiceras i länets höger- press och dessutom utsändes till samtliga medlemmar, med uppmaning till medlemmar och meningsfränder att före viss tid insända förslag på kan- didater. Så skedde även inför 1952 års val. I nämnda års upprop uttryckte förbundsstyrelsen sin förhoppning, att så många som möjligt av höger- väljarna skulle begagna sig av tillfället att lämna kandidatförslag. För— slagsställarna skulle ej behöva utsätta sina namn på det till uppropet bi— fogade formuläret och de föreslagna kandidaterna behövde icke heller vara tillfrågade om de var villiga att kandidera.

Även i Malmö brukar upprop utfärdas, vari stadens högerväljare inbju- des deltaga i kandidatnomineringen. Malmö borgerliga valmansförening har emellertid jämfört med förbunden i Stockholms stad och Uppsala län betydligt noggrannare regler rörande kandidatförslagens utformning och innehåll. Enligt första momentet av bestämmelser för kandidatnominering och provval för Malmö borgerliga valmansförening beaktas nämligen för det första ej några anonymt framförda förslag, och för det andra måste förslagsställaren garantera, dels att den föreslagne är medlem i eller för- bundit sig att omedelbart ingå som medlem i valmansföreningen, dels att den föreslagne är beredd emottaga kandidatur och att han, om han blir uppsatt som kandidat, förbinder sig att medverka i föreningens valarbete och att ej utan styrelsens medgivande kandidera på andra än föreningens valsedlar. Orsaken till att man uppställer sådana stränga krav redan på

1 Kursiveringen utförd här.

de preliminära namnförslagen får väl delvis sättas i samband med att Malmöföreningen i varje fall formellt sett vid kandidatnominering lägger ett större ansvar men samtidigt även ett större inflytande på de enskilda med— lemmarna än vad något annat högerförbnnd gör. Detta förhållande skall ytterligare uppmärksammas under den följande framställningen.

I Göteborgs stad har man till och med tillkännagivit förnomineringen på tre skilda sätt. Inför 1952 års val utsändes å ena sidan en särskild skrivelse till samtliga medlemmar, samtidigt som man annonserade i såväl en daglig högertidning som medlemsbladet. Inom de övriga tio förbunden, där — jämsides med andra former av förnominering —— enskilda medlemmar eller andra högersinnade personer kunde lämna kandidatförslag, förefaller det som om man nöjt sig med en enkel annonsering i pressen. I flera av dessa valkretsar gavs ju högerväljarna tillfälle att deltaga i lokalavdelningarnas nomineringsmöten, varför möjligheten att direkt till förbundsexpeditionen insända namnförslag närmast var avsedd för dem, som var förhindrade när— vara vid dessa nomineringsmöten.

Särskilt intresse erbjuder frågan, hur många personer som sände in kandidatförslag i de valkretsar, där den förberedande nomineringen helt byggde på detta förfaringssätt. Tyvärr har det dock icke varit möjligt att få fram något större material på denna punkt. Från Stockholmshögerns förbund och Göteborgs högerförbund har sålunda inga som helst uppgifter kunnat frambringas om 1952 års förnominering. Av uppgifterna från det förstnämnda förbundet över antalet under förnomineringen föreslagna nanm _ 21 stycken — ställda i relation till det totala antalet under hela nomineringen framförda kandidater, omkring 60, kan man dock våga giss- ningen att antalet förslagsställare under detta inledande skede av nomine- ringsprocessen ej varit särskilt stort. Göteborgsförbundet har däremot kun— nat lämna besked i fråga om 1948 års valförberedelser, då förslag inkom från endast tjugo medlemmar och från två sympatisörer. Icke heller Hal- lands högerförbund, inom vilket förslagen kunde göras anonymt, eller Göte- borgs och Bohus läns högerförbund har varit i stånd att meddela upplys- ningar om antalet insända förslag. Ombudsmannen i det senare förbundet har visserligen uppskattat antalet till omkring 55—10 procent av antalet en- skilda medlemmar. Dessa siffror, som är omgärdade av olika reservatio- ner, synes emellertid vara tilltagna i överkant, vilket i synnerhet blir in— trycket, när de jämföres med de — visserligen knapphändiga _ uppgifter om antalet inkomna förslag, vilka föreligger från andra delar av landet. Då återstår av de sex valkretsar, inom vilka förnomineringen i huvudsak base- rades på insända förslag från enskilda personer, endast två — Uppsala län och fyrstadskretsen. Även från den senare är dock upplysningarna brist- fälliga. För det första har besked i nu förevarande avseende blott kunnat

lämnas om nomineringen i Malmö stad, och för det andra är uppgiften därom mycket ungefärlig. I svaret på författningsutredningens fråga om hur många som vid de båda senaste andrakammarvalen utnyttjade sin för— slagsrätt heter det nämligen, att såväl olika yrkesgrupper och sammanslut- ningar som enskilda medlemmar brukar insända förslag på kandidater. »Antalet varierar givetvis men torde i regel ligga på ca 50—talet.» Som synes avser beskedet ej något bestämt val utan gäller den allmänna tendensen vid val över huvud taget, och vidare är sifferuppgiften försedd med vissa för- behåll. Det oaktat är emellertid upplysningen ganska klargörande. Man kan nämligen våga antagandet att antalet enskilda medlemmar, som skickar in förslag, icke väsentligt överstiger 50 utan snarare är lägre. I den från förbundet nämnda siffran skulle ju även ingå vissa sammanslutningar. Detta visar, att aktiviteten under förnomineringen har varit mycket låg. Ett halvt hundratal medlemmar utgör nämligen blott omkring en procent av medlemsstocken.

Uppsala läns högerförbund har däremot kunnat lämna direkta uppgifter om förnomineringen. Här insändes inför 1952 års val förslag på kandidater från 111 medlemmar och från två sympatisörer. Förbundets medlemstal var i maj 1952 2 800, varför ca fyra procent av medlemmarna deltog i den förberedande nomineringen.

Även från de övriga förbunden, vilka tillät denna form av förslagsstäl— lande, är de lämnade uppgifterna knapphändiga och osäkra. Då förnomi- neringen här också — och kanske framför allt —— skedde på annat sätt, har man anledning förmoda att ännu färre enskilda medlemmar skall ha sänt in förslag i dessa valkretsar än i de sex ovan behandlade. Så förefaller även ha varit fallet. I de flesta svaren har förhållandet tillkännagivits genom ut- tryck innebärande att blott några få sådana förslag inkommit, men några förbund har uppgifter över det precisa antalet enskilda förslag bevarade. I Malmöhus län insände sålunda sex personer egna kandidatförslag år 1952, och i Jämtlands län inkom förslag från tio medlemmar (1948 5—6). Om- budsmannen i Östergötlands högerförbund uppskattar antalet enskilda för- slagsställare till ca 30 år 1952 och ca 45 år 1948. Från Blekingehögern an- gives antalet till ca 20 år 1952.

I ett föregående avsnitt har konstaterats att lokalavdelningarna i allmän— het spelar en mycket aktiv roll i de fall, där de uppmanas deltaga i förnomi- neringen. Detsamma kan icke sägas om de enskilda partimedlemmarna. Såsom ovan påvisats har förnomineringen i de valkretsar, där rätten att väcka förslag i första hand varit förbehållen medlemmarna, icke omfattats av något större intresse. Ej heller i övriga valkretsar, där en sådan rätt före- legat, har den utnyttjats i nämnvärd utsträckning. Som mest torde om- kring fem procent av medlemmarna ha varit engagerade, men vanligen har endast någon enstaka procent eller bråkdelar därav efterkommit förbunds- ledningens anmodan att insända kandidatförslag.

33 Deltagande av icke-partimedlemmar I detta sammanhang kan det vara lämpligt att även ta upp den speciella frågan om högersympatisörernas, dvs. de icke partianslutna valmännens, medverkan i nomineringarna. Detta förhållande, att personer, vilka ej är anslutna till någon partiorganisation, tillåtes delta i behandlingen av nomi- neringsfrågan, är ganska unikt för högerpartiet —— något liknande torde icke ha förekommit inom övriga partier.1 Skälet till att högern tillämpar detta system att också låta oorganiserad opinion komma till tals vid nomineringarna har inför författningsutredningen angetts vara att den typ av människor, som av olika orsaker ej anser sig böra bli partimedlemmar, därför icke skall helt utestängas från möjligheten att göra sig hörda. De bör i stället tillförsäkras samma rättigheter att föreslå kandidater som redan partiorganiserade väljare. Såsom redan framhållits upptar normalstadgarna för högerförbund en bestämmelse, att de högersinnade väljarna inom valkretsen, frånsett om de är förbundsmedlemmar eller icke, i största möjliga utsträckning skall erhålla inflytande vid kandidatfrågans förberedande behandling. Den för- beredande handläggningen av nomineringsfrågan kan givetvis tolkas så- som innefattande en stor del av nomineringsförloppet, men i praktiken har det blivit så att det endast är under vad som här benämnts förnomineringen, som sympatisörerna i allmänhet tillåtes delta. I någon enstaka valkrets föreligger visserligen möjlighet för icke-partimedlemmar att även med- verka under ett senare skede av nomineringsproceduren, men i vad mån denna möjlighet faktiskt utnyttjas har det ej gått att vinna besked om. Det sistnämnda är ju dessutom en undantagsföreteelse, varför det ej kan möta något hinder att i föreliggande sammanhang ta upp hela frågan om de icke partianslutnas roll vid nomineringarna. Eftersom riksorganisationen i sina normalstadgar för högerförbund bland tre tämligen kortfattade punkter om kandidatnominering särskilt tagit med frågan om de högersinnades inflytande, tyder detta på att man till- mäter eller åtminstone tidigare tillmätt frågan ganska stor principiell be- tydelse. Trots detta förefaller det som om bortemot ett tiotal valkretsför- bund vid 1952 års nominering icke på något sätt skulle ha givit personer utanför medlemskadern möjlighet att deltaga. I ett fall var så otvivelaktigt förhållandet, fastän man i stadgarna har riksorganisationens normalbe- stämmelser på denna punkt intagna i obeskuret skick. Till denna grupp, där högersympatisörerna var uteslutna från nomineringsproceduren, hör med något undantag de förbund, inom vilka förnomineringen handlades av enbart förbundsstyrelsen eller förbundsrådet, samt några av de förbund, inom vilka de förberedande namnförslagen uppgjordes av lokalorganisa- tionerna.

1 Folkpartiets Stockholmsavdelning inbjöd dock genom annons i bl.a. Dagens Nyheter den 5/12 1955 dem som sympatiserar med folkpartiets politik att föreslå kandidater till 1956 års val.

Omkring två tredjedelar av förbunden följde däremot vid 1952 års val riksorganisationens anvisningar i fråga om att bereda möjlighet för höger- sympatisörerna att delta i nomineringen. Såsom redan framgått av den tidigare redogörelsen kan detta ordnas på olika sätt. I ungefär hälften av samtliga förbund tilläts de högersinnade valmännen att sända in namn- förslag till förbundsexpeditionerna. Denna möjlighet tillkännagavs då i allmänhet genom annonser i den lokala högerpressen. Inom en del för- bund lämnades i stället icke-partimedlemmarna tillfälle att närvara vid lokalavdelningarnas nomineringsmöten och därvid även att delta i för- handlingarna. Ett par av förbunden höll båda dessa vägar öppna för de högerintresserade.

Vad beträffar det fåtal förbund, inom vilka förnomineringen handhades av de lokala organisationerna, saknas helt uppgifter om eventuellt del- tagande av personer utanför medlemmarnas krets. Man har emellertid med stöd av andra uppgifter anledning förmoda, att sådant deltagande ägt rum i ytterst ringa omfattning. Däremot finnes uppgifter i en eller annan form tillgängliga i fråga om de inskickade namnförslagen från i det närmaste hälften av andrakammarvalkretsarna, således från flertalet av de förbund, som tillämpar detta förfaringssätt. Sex av dessa förbund har sålunda uppgivit, att inga som helst kandidatförslag från icke—parti- medlemmar inkom 1952, trots att de beretts tillfälle att delta i förnomine- ringen. I Uppsala län insändes — som redan nämnts två förslag från denna kategori vid 1952 års nominering, och lika många inregistrerades i Göteborgs stad är 1948. Någon upplysning gällande det senaste andrakam- marvalet har däremot icke kunnat erhållas därifrån. I Östergötlands län insändes förslag av tre högersympatisörer 1952. Utöver dessa nio mer preciserade besked har man från tre valkretsförbund lämnat svar inne- bärande att blott någon enstaka icke-medlem skickade in kandidatförslag till förbundsexpeditionen år 1952. Ett förbund Kristianstads läns — har dock uppskattat antalet sådana förslag från högersinnade till ett tiotal, men även detta måste ju betraktas som en mycket liten anslutning till par- tiets invit att nämna kandidater.

Man kan alltså konstatera, att den för högerpartiet unika regeln att låta väljare, vilka icke är partiorganiserade, delta i kandidatfrågans förbere- dande behandling saknar praktisk betydelse —— i varje fall när det gäller nominering av riksdagskandidater. Visserligen är det icke enbart antalet förslag det kommer an på, utan givetvis också förslagens innehåll. Beträf— fande frågan om vilka kandidater, som framförts av icke—partimedlem- mar, är dock ingenting närmare känt, men ifrågavarande förslag lär enligt vad man uppgivit inför författningsutredningen vanligen ej vara särskilt väl underbyggda. Det rör sig här ofta om kandidatförslag, som motiverats av intressebestämda synpunkter utan att den föreslagnes rent personliga kvalifikationer tillräckligt beaktats. Det ovan angivna omdömet om den

ringa betydelsen av förslagen från de ej partiorganiserades sida bygger främst på uppgifter om direkt till förbundsexpeditionerna insända förslag. Man skulle möjligen kunna tänka sig att förhållandet varit ett annat inom förbund, där särskilda nomineringsmöten ordnas inom de kommuner, som saknar lokal högerförening. Så har emellertid blott varit fallet inom några få förbund, och även dessa nomineringsmöten har troligen närmast varit avsedda för till förbunden direktanslutna medlemmar, vilka till följd av att de är relativt fåtaliga inom sin kommun ej bildat någon lokal höger- förening.

Det är däremot ej otroligt, att icke-partimedlemmar kan spela en viss roll vid nomineringar till olika kommunala val. Detta innebär emellertid ej att utomstående, t. ex. motståndare till partiet, skulle vara i stånd att iscensätta några kupper. Så gott som undantagslöst tillåtes ju de höger- sinnade blott att medverka under kandidatfrågans förberedande behand- ling, medan beslutanderätten helt tillkommer medlemmarna eller av dem särskilt utsedda representanter. Några försök inspirerade från andra par- tier att exempelvis genomdriva en nominering av svagare kandidater kan alltså avvärjas och rättas till under ett senare skede av nomineringspro- ceduren. Det tjänar emellertid icke något syfte att vidare fördjupa sig i detta spörsmål om förnomineringen vid andra val än till riksdagen, då man i brist på tillförlitliga upplysningar helt tvingas röra sig med giss- ningar och lösa antaganden. Frågan ligger därjämte utom ramen för denna undersökning.

Antalet föreslagna kandidater

I samband med förnomineringen kan det vara av intresse att ta upp frågan om hur många namn, som föreslås i de olika valkretsarna. Här måste dock förutskickas, att nya kandidatförslag icke blott framkommer under förnomineringen utan även i flera kretsar kan framföras under senare avsnitt av nomineringsförfarandet, såsom vid provval eller vid lokalföreningarnas omröstningar över de föreslagna kandidaterna samt i samband med det slutliga uppgörandet av valsedlarna. Det ställer sig emellertid oftast omöjligt att särhålla hur många namn som föreslagits under det ena skedet av nomineringsprocessen eller under ett annat. Där— för har det förefallit mest lämpligt att i nu förevarande sammanhang behandla hela frågan om bland hur många namn de slutliga kandidaterna utväljes, i all synnerhet som med några undantag de flesta namnen synes framgå ur förnomineringen.

Innan undersökningens resultat i denna punkt redovisas, är det nöd- vändigt att påpeka, att man även vid bearbetningen av materialet i nu föreliggande avseende mött svårigheter av den typ, som antytts redan i inledningen. Siffermaterialet är delvis ofullständigt och _ vad kanske värre är _ uppgifterna är från vissa håll något otillförlitliga. Att på grund-

val av de upplysningar, som har lämnats från förbunden, uppgöra en tabell över hur många nanm som föreslagits i de olika valkretsarna fyller knap- past något ändamål. För det första saknas uppgifter om antalet föreslagna kandidater helt från fyra valkretsförbund. För det andra skulle åtskilliga av de siffror, som hade kommit att ingå i en sådan tabell, ha behövt om- gärdas av skilda reservationer, vilka hade förtagit en stor del av dess värde. För det tredje slutligen skulle uppgifterna från olika förbund ofta ej bli jämförbara, då man på en del håll uppenbarligen endast kunnat ge svar på hur många nanm som inkommit genom förslag till förbunds- expeditionen men ej kunnat lämna besked om antalet nya namn, som framkommit vid t. ex. provval med medlemmarna, under det att upp- gifterna från andra håll däremot tydligen avser samtliga de nanm, som nämnts under skilda faser av nomineringsproceduren.

Det negativa omdömet om sitter-materialet i denna punkt skall dock ej förleda till missuppfattningen, att det icke går att dra några som helst slutsatser i fråga om antalet föreslagna kandidater. Flertalet av höger- förbunden har nämligen varit i stånd att lämna tämligen klara besked, varför den allmänna tendensen har kunnat fastställas. Däremot har det ej varit möjligt att för hela landet verkställa en fullständig kartläggning av det faktiska skeendet vid i första hand 1952 års valförberedelser.

Uppgifter om antalet föreslagna namn vid nomineringen inför 1952 års val föreligger från 24 andrakammarvalkretsar. I Kalmar län sköttes emel— lertid kandidatnomineringen av vardera förbundet för sig, varför de nedan- stående uppgifterna gäller nomineringen i 25 skilda områden. Fyrstads- valkretsen har däremot, oaktat dess uppspaltning på tre högerförbund, kunnat behandlas som en enhet. Det sammanlagda antalet nanm, som föreslagits under hela nomineringsproceduren, synes vanligtvis ha uppgått till ett halvt hundratal. 40 till 60 kandidater föreslogs sålunda i omkring hälften av de 25 förbunden. Om man vidgar gränserna till mellan 30 och 70 föreslagna, så faller drygt två tredjedelar av valkretsarna inom dessa gränser, och utökar man ramen ytterligare till mellan 25 och 75 nanm, så kommer ungefär fyra femtedelar av förbunden att rymmas härinom. Av de förbund, vilka i förevarande avseende avviker från huvuddelen, är det blott ett, som uppvisar en lägre siffra än 25. Härmed avses Göteborgs högerförbund, inom vilket endast arton kandidater framfördes vid 1952 års nominering. Denna siffra förefaller ovanligt låg, särskilt när man jämför den med motsvarande tal för 1948 års nominering i samma val- krets. Då inlämnades nämligen förslag på 64 olika namn. Den stora skill- naden i antalet föreslagna kandidater mellan de båda nomineringarna torde emellertid delvis förklaras av en något ändrad provvalteknik. Prov- valsedeln vid 1948 års kandidatnominering upptog två olika listtyper med sammanlagt tjugo skilda namn samt lämnade dessutom särskilt utrymme

för ifyllande av ytterligare namnförslag, medan 1952 års provvalsedel blott innehöll namnen på tio kandidater och ej gav plats för några namn utöver dessa tio. I detta sammanhang kan även nämnas, att Göteborgs stad var den enda valkrets, inom vilken högerpartiet blott framgick med en enda valsedeltyp vid 1952 års val. De övriga förbunden, vilka i fråga om antalet föreslagna kandidater avvek från huvuddelen, hade däremot ett större antal föreslagna än 75. I Uppsala och Gävleborgs län översteg siffran 90, inom det senare förbundet hade flertalet kandidater nämnts i samband med provval. Det stora antalet kandidater i dessa båda valkretsar kan verka överraskande, särskilt med hänsyn till att högern vid tiden för nomineringen ej ägde någon andrakammarrepresentation från nämnda kretsar. I Uppsala län kunde dock goda utsikter till mandatvinst bedömas vara för handen, vilket möjligen kan förklara det stora antalet namn- förslag. För den senare valkretsen torde i stället det där praktiserade provvalsystemet ha bidragit till den stora mängden föreslagna. Från Stock- holms län finns ej några direkta uppgifter om det sammanlagda antalet nanm, men det har uppgivits härifrån att ca 50 personer föreslogs under den förberedande nomineringen. Det sammanlagda antalet diskuterade kandidater måste emellertid ha överstigit den nämnda siffran med flera tiotal, eftersom partiets valsedlar i denna krets upptog icke mindre än 83 olika namn, vari dock även inbegripes suppleanter på spaltade val- sedlar. Slutligen har från högerförbundet i Kristianstads län med- delats, att över 300 skilda kandidater framfördes under nomineringen till 1952 års val. Jämfört med förhållandena inom övriga högerförbund kan den lämnade sifferuppgiften te sig verklighetsfrännnande, vilket dock icke torde vara fallet. Även vid tidigare nomineringar har nämligen kandidatantalet här varit osedvanligt stort. Inför exempelvis 1948 års val utsändes sålunda icke mindre än 277 namn i och för provval till med- lemmarna, varvid full rätt för de röstande förelåg att tillföra helt nya kandidater.1 Det bör dock betonas att nomineringstekniken då var en helt annan än 1952. En av förklaringarna till att antalet kandidater sistnämnda år kunde bli så stort synes vara att såväl högerföreningarna som kvinno- föreningarna och ungdomsföreningarna deltog i förnomineringen. Enligt förbundsombudsmannens uppskattning insände praktiskt taget samtliga dessa olika föreningar namnförslag till förbundsexpeditionen.

År 1948 var tendensen vad beträffar antalet föreslagna kandidater unge— fär densamma som år 1952. Mellan 30 och 70 namn föreslogs sålunda 1948 i ca tre fjärdedelar av de tretton valkretsar, varifrån uppgifter är kända. Icke i någon valkrets framfördes härvid mindre än 25 namn, och

1 Enligt en tryckt skrivelse till medlemmarna från Kristianstads läns högerförbunds arbets- utskott. Förteckningen med de 277 namnen hade uppgjorts av arbetsutskottet och upptog de personer, som kandiderat på högerns valsedlar vid de senaste valen, jämte en del andra namn, vilka nämnts i sammanhanget. (Skrivelsen återfunnen bland Kungl. Bibliotekets småtryck.)

mer än 75 föreslagna hade blott två förbund. Utöver Kristianstads län, som redan nämnts, var så även fallet i Västernorrlands län, där dock antalet endast uppgick till något över 80.

Några större avvikelser inom ett och samma förbund mellan de båda valen kan i allmänhet ej heller konstateras. I två av valkretsarna är emel- lertid skiljaktigheterna i antalet nominerade ovanligt markanta. Det ena fallet gäller Göteborgs stad, som redan uppmärksammats, och det andra Uppsala län. Inom högerförbundet i sistnämnda län föreslogs blott hälften så många kandidater under 1948 års nominering som under 1952 års. Orsaken till denna stegring av antalet föreslagna kan möjligen, såsom ovan berörts, förklaras av att partiets mandatutsikter var betydligt större 1952 än 1948. Även i övrigt ökades aktiviteten hos förbundets medlemmar mellan de båda valen, vilket framgår av det förhållandet, att antalet in- sända förslag från medlemmarna är 1948 rörde sig kring ett 50-tal, medan 111 sådana inkom under 1952 års nominering. Det kan tilläggas, att precis samma bestämmelser kom till användning vid de båda tillfällena.

De nu redovisade uppgifterna har samtliga avsett det totala antalet namn, som varit upptagna till behandling vid kandidatnomineringarna. Den ursprungliga frågan gällde emellertid hur många namn, som fram- kommit vid förnomineringarna. Rent allmänt har visserligen redan fram- hållits, att de flesta kandidaterna synes ha framförts under frågans för- beredande handläggning, men några direkta data belysande detta förhål— lande har icke lämnats. Såsom ovan påpekats, är dock upplysningarna på denna punkt ej särskilt klargörande; i synnerhet ställer det sig svårt att hålla isär, vilka namn som framkommit under förnomineringen och vilka som har föreslagits senare. Från ungefär ett tiotal förbund har dock någor- lunda säkra besked i detta avseende kunnat meddelas. Dessa visar att år 1952 framfördes under den förberedande nomineringen i de olika val- kretsarna lägst omkring tjugo kandidater och högst ett 50-tal. Den lägsta siffran uppvisas _ såsom redan sagts _ av Göteborgs högerförbund, som sammanlagt hade arton föreslagna namn, alla troligen framkomna under förnomineringen. I vissa valkretsar, såsom Uppsala och Kristianstads län, måste otvivelaktigt ett större antal namn än 50 ha föreslagits under för- nomineringen, men några precisa uppgifter härom finnes ej tillgängliga. I icke något av de fall, där man helt känner antalet förnominerade, över— stegs däremot den nämnda siffran. Från den här angivna regeln att fler- talet kandidater föreslås under förnomineringen finns några undantag. I Stockholms stad insändes t. ex. under förberedelserna till det senaste andrakammarvalet förslag på 21 personer inkluderande tre sittande andra- kammarledamöter, under det att hela antalet föreslagna kandidater upp- gick till bortåt ett 60-tal. Liknande var förhållandet i Kopparbergs län. Även här var 21 förnominerade, medan det sammanlagda antalet namn senare kom att uppgå till omkring 70. I Jämtlands län var av totalt ungefär

50 namn 27 framförda genom till förbundsexpeditionen insända förslag. I de övriga valkretsarna var skillnaden däremot ej särskilt stor mellan antalet förnominerade kandidater och det totala antalet.

I vad mån påverkar sådana faktorer som nomineringstekniken, val- kretsarnas eller förbundens storlek och mandatchanserna tendensen att föreslå ett större eller mindre antal kandidater? På dessa frågor går det ej att ge några entydiga svar. Vad det första spörsmålet beträffar kan man visserligen konstatera, att de allra högsta siffrorna över antalet före- slagna är att finna hos förbund, där de enskilda medlemmarna eller de lokala organisationerna äger direkt förslagsrätt. I Kristianstads län fram- fördes de många namnförslagen 1952 från lokala avdelningar av olika slag, i Uppsala län genom insända förslag från enskilda medlemmar och i Gävle— borgs län i samband med provval bland förbundsmedlemmarna. Vid 1948 års val i den förstnämnda valkretsen var det däremot förbundets arbets- utskott, som framförde de många namnen. Här rörde det sig dock ej om egentliga förslag, utan avsikten var blott att den uppgjorda namnförteck- ningen skulle utgöra en ledning för partimedlemmarna vid deras förslags- ställande. Med de ovan angivna exemplen har emellertid blott visats, var förutsättningarna är för handen att erhålla många namnförslag; något bevis för den omvända satsen att en sådan initiativrätt just leder till många namnförslag har icke framkommit. Man kan tvärtom dra fram fall från 1952 års valförberedelser, vilka visar att ungefär samma nomine- ringssystem kombinerats med ett relativt litet antal namn. 1 t. ex. Blekinge län, där i likhet med Kristianstads län nästan samtliga högerföreningar (dock ej kvinno- och ungdomsföreningar) sände in förslag på kandidater, uppgick de på detta sätt föreslagna ej till fler än 28, och i ett par andra val- kretsar, där man liksom i'Gävleborgs län kunde framföra nya namn vid provval, översteg det totala antalet namn ändock icke 50. Här bör dock till- fogas för det första att antalet förslagsställande föreningar var nära nog tre gånger så många i Kristianstads län som i Blekinge samt att mandat- utsikterna var högst olika i de båda valkretsarna, och för det andra att den i Gävleborgs län tillämpade provvaltekniken troligen inbjöd till nya namnförslag i en helt annan utsträckning än tekniken inom övriga prov- valområden. De senast framförda synpunkterna förklarar emellertid knap- past helt de stora divergenserna mellan de här jämförda valkretsarna. Ej heller i fråga om den rena förnomineringen går det att påstå, att det ena förfaringssättet leder till flera namnförslag än det andra. Inom de förbund, där förnomineringen helt handhades av förbundsstyrelsen eller förbundsrådet, föreslogs sålunda preliminärt i allmänhet mellan 30 och 50 kandidater. Av ungefär samma storleksordning var antalet förnomine- rade även i de kretsar, vari initiativrätten var förbehållen lokalavdel— ningarna och de enskilda medlemmarna.

Vad därefter angår frågan 0111 relationen mellan valkretsarnas och val— kretsförbundens storlek och antalet föreslagna kandidater kunde man vara frestad tro att ett klart samband här skulle föreligga. Om man kunde bortse från andra faktorer, så läge det ju nära till hands att anta att fler kandidater skulle vara aktuella i en valkrets såsom Stockholms stad, inom vilken vid 1952 års val 24 mandat fanns att fördela, varav högern väntades erhålla fyra, än i exempelvis Uppsala län med fem mandat, varav högerpartiet möjligen kunde erhålla ett. Vid tiden för valet hade det först- nämnda förbundet drygt 17 000 medlemmar, medan det sistnämnda hade mindre än 3000. Nu var emellertid de faktiska förhållandena rakt om— vända. I Stockholm föreslogs totalt mindre än 60 nanm, under det att antalet i Uppsala län översteg 90. Orsaken härtill får alltså sökas på andra håll än hos befolkningsnumerären eller medlemsnumerären. Det främsta skälet till detta omvända förhållande är väl i stället den olika strukturen hos de båda områdena. Stockholms stad måste väl betraktas som en tämligen sluten och homogen enhet, medan Uppsala län är ett till ytvidden betydligt mer utsträckt område med skilda lokala intressen och framför allt en viss motsättning mellan land och stad. Av liknande orsaker går det ej heller att på andra håll påvisa något samband mellan valkretsens eller valkretsförbundets storlek å ena sidan och det totala antalet kandidater å den andra. I Älvborgs läns södra valkrets t. ex., där högern vid 1952 års val uppnådde sitt procentuellt sett största antal väl— jare, föreslogs under nomineringen till samma val blott 33 kandidater, medan 93 namn framkom i Gävleborgs län med partiets procentuellt sett sämsta väljarunderlag. Här kommer återigen frågan om provvalsystemet i den senare valkretsen in i bilden. I en stor valkrets som Göteborgs stad framfördes som tidigare nämnts endast arton nanm, troligen i främsta rummet beroende på att förbundet blott består av ett fåtal lokalföreningar, inom vilka man har en ganska enhetlig syn på nomineringsfrågan.

På liknande sätt, som nu visats beträffande å ena sidan nominerings- tekniken och å andra sidan valkretsarnas och förbundens storlek går det ej heller att i fråga om mandatutsikterna spåra något direkt samband med antalet föreslagna kandidater. Såsom redan i en del fall berörts till- kommer även på den punkten en rad andra faktorer, som omöjliggör egentliga slutsatser. Föreliggande spörsmål 0111 kandidatantalet kommer emellertid att ytterligare uppmärksammas vid redogörelsen för valsedel- typerna och kandidaterna å dessa i de olika valkretsarna.

Provval Sedan förnomineringen avslutats, dvs. en preliminär förteckning över tänkbara kandidater på ett eller annat sätt uppgjorts, vidtager i allmän— het ytterligare en beredning av frågan, innan denna går till sitt avgörande. I några enstaka fall synes dock detta mellanled i nomineringsförfarandet

saknas. Vid behandlingen av nomineringsfrågan på detta mellanstadium praktiseras som i annat sammanhang framhållits flera olika system inom högern. De mest utvecklade av dessa metoder är de, inom vilkas ram egent- liga provval för medlemmarna anordnas, och nämnda system skall nu först tagas upp till skärskådande.

Provvalområdena

Vid nomineringarna till 1952 års val ordnades provval för högerns med- lemmar i nio andrakammarvalkretsar. Från en av dessa fyrstadsval- kretsen, vilken är uppdelad på tre högerförbund har ej några närmare upplysningar lämnats om förfaringssättet i Landskrona och Lunds städer. Högerföreningarna i sistnämnda båda städer har dock bestämmelser om obligatoriska provval införlivade med sina tryckta stadgar. Därutöver före- kom vidare provval inom ett par mindre omåden av två andra valkretsar. Inom flertalet av dessa valkretsar och områden har man även tidigare an- vänt sig av samma nomineringssystem. Provval anordnades sålunda i sam- band med både 1948 och 1952 års nomineringar i Stockholms, Göteborgs, Malmö, Hälsingborgs och Kalmar städer, i Jönköpings län samt i Älvsborgs läns södra valkrets. Nya i fråga om provval vid det senaste andrakammar- valet var däremot Hallands, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt två områden av Göteborgs och Bohus län. Vid nomineringarna till 1948 års val förekom provval i, förutom de redan nämnda valkretsarna, Gotlands och Kristianstads län.

Ytterligare ett par högerförbund har dock regler om provval intagna i sina stadgar, fast dessa bestämmelser av olika skäl icke tillämpats under förberedelserna till de senaste andrakammarvalen. Enligt 5 5 i Uppsala läns högerförbunds kandidatnomineringsplan för riksdagsval äger t. ex. arbetsutskottet, om det så finner lämpligt, rätt att anordna ett rådgivande provval bland medlemmarna. I den nämnda paragrafen är vidare intagna vissa regler för hur ett sådant provval skall genomföras. I Östergötlands län har däremot provval varit obligatoriskt vid kandidatnomineringarna enligt de bestämmelser, som antogs inom förbundet år 1941. Dessa be- stämmelser tillämpades trots detta varken vid 1948 eller 1952 års val. Vid en förbundsstämma sistnämnda år fastställdes emellertid nya stadgar, i vilka endast riksorganisationens normalregler på denna punkt är införda. Även Blekingehögern har ändrat sina bestämmelser angående kandidat- nominering fast i motsatt riktning. Enligt en kandidatnomineringsplan, som antogs av förbundets stämma den 16 april 1955, skall provval i fort- sättningen vara obligatoriska vid nomineringarna. Ändringarna av nomine- ringsförfarandet har enligt förbundets ombudsman skett för att erhålla likartade bestämmelser för samtliga val och för att så många som möjligt av förbundets medlemmar skall beredas tillfälle att få delta. Blekinge-

högerns utförliga anvisningar om provval kommer fortsättningsvis att beröras i olika sammanhang.

Förberedelserna till provvalen

I de förbund, som verkligen har använt sig av provvaltekniken vid kan- didatnomineringarna, har förfaringssättet därför ej varit helt enhetligt. För det första genomfördes _ som redan påpekats under 1952 års ' valförberedelser den preliminära nomineringen på skilda sätt även i de nu berörda valkretsarna. I Jönköpings och Kopparbergs län samt Kalmar stad var förnomineringen helt en angelägenhet för förbundsstyrelsen eller förbundsrådet. Även i Älvsborgs läns södra valkrets och i Gävleborgs län uppgjordes de preliminära namnförslagen huvudsakligen av samma in- stanser. Vid 1948 års val i Kristianstads län var det förbundets arbets- utskott, som upprättade den preliminära namnförteckningen.1 I de nu uppräknade valkretsarna utsändes de av förbundsstyrelsen, förbundsrådet eller arbetsutskottet föreslagna namnen direkt till provval med förbunds- medlemmarna, möjligen först sedan de föreslagna blivit tillfrågade om de var villiga att upptagas på partiets valsedlar. Ordningen var i dessa kret- sar med undantag av Kristianstads och Gävleborgs län —— liksom i Hallands län och i provvalområdena av Göteborgs och Bohus län den, att kandidaterna uppfördes i bokstavsföljd på provvalsedlarna. I Gävle— borgs län tillämpade man däremot den principen, att de föreslagna upp- sattes enligt något slags rangordning efter vederbörandes förtroendeupp- drag inom förbundet. Numera har man emellertid även här beslutat sig för att använda systemet med bokstavsordning. I Kristianstads län slut- ligen var de 277 namnen i den till provvalcirkuläret fogade listan upp- ställda häradsvis utan bokstavsordning inom häradena. Antalet på prov— valsedlarna medtagna namn var något skiftande i valkretsarna. I Jön- köpings län och Kalmar stad, där förslagen dock ej gällde blott staden utan hela södra länsdelen, nämndes 32 kandidater. Ungefär lika många 31 — var uppförda i Älvsborgs södra valkrets, medan antalet i Koppar- bergs län var 21 och i Gävleborgs län endast 5. I sistnämnda valkrets var emellertid avsikten närmast den att medlemmarna skulle föreslå nya kan- didater vid provvalet.

I de övriga förbunden med provvalförfarande var däremot förspelet be- tydligt mer utdraget. Beträffande förhållandena i Hallands län och i de områden av Göteborgs och Bohus län, där provval förekom 1952, är upp- gifterna så knapphändiga att det ej går att rekonstruera det exakta nomi- neringssättet. Det återstår alltså att redogöra för preludierna till provvalen i fyra områden, nämligen städerna Stockholm och Göteborg samt fyrstads-

1 Vad som här och nedan säges om provvalförberedelserna och provvaltekniken vid 1948 års val i Kristianstads län grundar sig på den tidigare omnämnda tryckta skrivelsen till valkrets- förbundets medlemmar.

kretsen och Västmanlands län. Vidare skall bestämmelserna i Blekinge- högerns nya kandidatnomineringsplan beröras.

I Västmanlands län tillgick förnomineringen på det viset att förenings- styrelserna insände namnförslag till förbundsstyrelsen. Sedan förslagen hade inkommit, diskuterades de i förbundsstyrelsen och förbundsrådet, varefter på grundval av dessa diskussioner 24 namn utvaldes. Dessa 24 kandidater uppfördes i bokstavsordning på en provvalsedel, vilken utsän- des till medlemmarna för omröstning.

De nämnda stadsvalkretsarnas partiorganisationer har det gemensamt, att de bland högerförbunden har de mest utvecklade och noggrannast stadge- reglerade bestämmelserna rörande kandidatnominering. Vidare har de den allmänna planen för den preliminära nomineringen gemensam. På alla platserna baseras nämligen förnomineringen —— såsom tidigare har fram- hållits — på insända förslag från enskilda medlemmar och ibland från vissa sammanslutningar såsom företagare- och tjänstemannagrupper. Härefter skiljer sig emellertid tillvägagångssätten i flera avseenden.

Inom Stockholmshögerns förbund var nomineringsschemat fram till prov- valet 1952 följande. Sedan tiden för insändande av namnförslag hade ut- gått den 20 januari sammanträdde arbetsutskottet, vilket hos detta för- bund närmast motsvarar en styrelse. Vid detta sammanträde genomgicks de inkomna förslagen till kandidater och beslutades preliminärt om prov- valsedelns utseende. I detta sammanhang tillfrågades även de föreslagna om de var villiga att uppställas som kandidater. Medlemmarna inbjöds härefter till ett nomineringsmöte, som hölls den 19 februari. Efter före- dragning av de inkomna förslagen bereddes vid detta möte enskilda väljare tillfälle att framställa nya kandidatförslag, dock med den begränsningen att personer som föreslogs måste vara närvarande vid mötet. Enligt förbun- dets kandidatnomineringsplan (punkt 4) skall över huvud taget alla per— soner, som antagit kandidatur eller står under omval vara närvarande, be- redda att hålla programtal och besvara eventuellt framställda interpella— tioner. Denna bestämmelse kunde emellertid icke följas helt vid 1952 års nomineringsmöte, då sju av de föreslagna kandidaterna var förhindrade att deltaga. Efter kandidaternas programtal, till vilka hade anslagits unge— fär fem minuter per person, följde en diskussion om kandidaterna. Härvid skulle dessa ej få vara närvarande. Mötet hade dock icke att fatta några beslut i nomineringsfrågan. Provvalsedelns slutliga utseende fastställdes i stället av arbetsutskottet, vilket beslöt att samtliga de personer —— 22 till antalet — som hade föreslagits och var villiga att kandidera, skulle under- kastas provval.

Enligt förbundets nomineringsregler (punkt 5) bör kandidaterna helst uppföras i sådan ordning, att den ej gynnar någon viss av dem eller någon speciell kategori. Vidare stadgas att de kandidater, som står under omval, tydligt skall utmärkas som riksdagsledamöter. Inför 1952 års val löstes

frågan på det sättet, att man bestämde ordningen genom lottning i fyra olika grupper, dvs. provvalsedeln uppgjordes i fyra versioner med sins emellan olika ordning bland namnen. Slumpen fogade det dock så, att samma nanm kom först på två av de fyra valsedelvarianterna. Vid tilläm- pandet av en sådan metod måste vidare förutsättas att de skilda valsedel- typerna distribueras på ett någorlunda rättvist sätt.

Inom de övriga stadsvalkretsarna tillämpas andra regler för att fastställa provvalsedlarnas utseende. På dessa platser anordnar man före det egent- liga provvalet ett förberedande provval inom något förbundsorgan. Särskilt i Göteborg är nomineringsfrågan föremål för en ingående beredning, innan man når fram till provvalet med medlemmarna. Vid nomineringen till 1952 års andrakammarval var ordningen fastställd till följande.

De under förnomineringen föreslagna skulle först tillfrågas av parti- ombudsmannen, om de stod till partiets förfogande såsom kandidater. Namnen på dem som besvarade denna fråga jakande skulle därefter upp- föras i bokstavsordning på en lista, som jämte upplysningar om de olika kandidaterna utsändes till förbundsrådets samtliga medlemmar för ett första rådgivande provval. Förbundsrådet i Göteborg består av ett fyrtio- tal representanter för partiorganisationen, kvinnoorganisationen och ung- domsorganisationen; där finns även representanter för partiets tjänste- mannarörelse och för partiets speciella företagargrupper. Detta förbere- dande provval, som skulle ske hemligt, var avsett att tillgå så att var och en av förbundsrådets ledamöter skulle numrera tio stycken kandidater ge- nom att sätta siffran 1 framför det namn, som man önskade skulle upp- föras först, siffran 2 framför det, som man ville sätta därnäst osv. Sam- manräkning skulle sedan äga rum efter den principen att kandidat, som erhållit platssiffran 1 på en valsedel tilldelas tretton poäng, platssiffran 2 ger tio poäng, platssiffran 3 åtta poäng, platssiffran 4 sju poäng osv. ner till att platssiffran 10 ger en poäng. Med ledning av detta rådgivande prov- val skulle förbundsstyrelsen uppgöra en preliminär provvalsedel uppta- gande tio nanm, vilken enligt bestämmelserna skulle framläggas vid sam- manträde med förbundsrådet. Det var likväl ej meningen att provval— sedeln skulle utsändas, men i kallelsen till sammanträdet skulle meddelas, att den fanns till påseende på förbundsexpeditionen. Hade någon annan kandidat än den, som erhållit högsta sammanlagda poängtalet, placerats som första nanm på fler än en tredjedel av de av förbundsrådsledamöterna inlämnade röstsedlarna, skulle en särskild sedel med detta namn på första plats uppgöras och framläggas vid sammanträdet. I detta sammanhang kunde alltså styrelsen också preliminärt diskutera frågan om antalet list- typer, dock utan att fatta några bindande beslut. Till det nämnda sam— manträdet med förbundsrådet skulle kandidaterna anmodas infinna sig för att presenteras, svara på frågor och eventuellt även hålla kortare an- föranden. Vid detta sammanträde skulle, om majoriteten så önskade, en

ny omröstning över kandidatlistan äga rum bland de närvarande. Komme resultatet av denna omröstning att mer väsentligt skilja sig från resulta- tet av det förberedande provvalet, skulle styrelsen äga rätt att anordna ytterligare en sådan rådgivande omröstning per post med hela förbunds- rådet. Styrelsen borde härvid ta hänsyn till hur många ledamöter av för- bundsrådet, som var närvarande vid sammanträdet. Förbundsstyrelsen skulle slutligen med ledning av omröstningsresultatet inom förbundsrådet fastställa provvalsedeln eller eventuellt provvalsedlarna.

Det är ej känt i vad mån man 1952 exakt följde den uppgjorda nomine- ringsplanen och ej heller vad som faktiskt tilldrog sig i de olika instan— serna, innan partiets provvalsedel var fastställd. Vid tidigare val har man på en punkt haft ett något avvikande förfaringssätt. Då har nämligen för- bundsstyrelsens på grundval av det rådgivande valet inom förbundsrådet uppgjorda förslag till provvalsedel utsänts till kvinnoförbundets och ung— domsförbundets styrelser för yttranden, innan det definitivt antagits av styrelsen.

I Malmö och Hälsingborg anordnas även _ såsom redan nämnts _ ett rådgivande provval för att fastställa dels ordningen mellan namnen, dels hur många nanm som skall medtagas på den definitiva provvalsedeln. Även Landskronas och Lunds högerföreningar har regler, som nära ansluter sig till Malmös och Hälsingborgs. Då dessa föreningars bestämmelser om kan— didatnominering följaktligen är mycket lika, torde det vara lämpligt att be- handla dem i ett sammanhang Förnomineringen äger i Malmö rum på samma sätt som sker i de övriga nämnda städerna, nämligen genom att namnförslag från enskilda medlemmar och även vissa sammanslutningar insändes till partiexpeditionen. Vidare ordnas liksom i Stockholm ett nomi- neringsmöte, vid vilket de inkomna förslagen föredras och möjlighet beredes att nämna nya kandidater. Härvid gäller dock _ på sätt tidigare påpekats att förslagsställaren skall garantera att den föreslagne bl. a. är villig emot- taga eventuell kandidatur. Sedan förnomineringen är helt avslutad i och med detta nomineringsmöte, upptages frågan om provvalsedelns utseende till handläggning i representantskapet. _ Detta representantskap består i Malmö av 75 ledamöter, vilka utses efter grunder som avses tillgodose en allsidig fördelning.1 Förutom självskrivna ledamöter såsom presidierna i förbunds— styrelsen, stadsfullmäktiges högergrupp, kvinno- och ungdomsorganisatio— nen samt förbundets tjänstemannasektion bör vid val av representantskap hänsyn sålunda tas till att få med företrädare för skilda väljarintressen, organisationer och samhällsområden. Som exempel härpå nämns i stad- garna bl. a. kvinnointressen, religiösa och andra kulturella intressen, in— dustri, hantverk, gross- och detaljhandel, sjöfart, jordbruk och trädgårds— skötsel, stats-, kommunal- och privatanställda samt press och ytterområ— den. Inom representantskapet verkställes nu ett rådgivande provval för

1 5 7 i Stadgar för Malmö Borgerliga Valmansförening.

att bestämma ordningsföljden mellan kandidaterna å den slutliga provval- sedel, som skall utsändas till partimedlemmarna. Vid detta särskilda prov- val inom representantskapet är alla de föreslagna namnen uppförda i bok- stavsordning. Valet tillgår på samma sätt som det rådgivande provvalet i Göteborg. Ledamöterna numrerar alltså ett visst i förväg bestämt antal kandidater _ vid 1952 års val elva _ genom att sätta siffran 1 framför det namn, man önskar uppfört först, siffran 2 framför det namn, som man vill sätta därnäst osv. Resultatet av denna förberedande omröstning är helt avgörande för den definitiva provvalsedelns utseende. Även i Hälsing- borg och Lund bestämmes ordningsföljden mellan namnen på provvalsedeln genom omröstning inom ett representantskap.

Dessa detaljerade och omständliga regler för bestämmandet av provval— sedlarnas utseende, vilka tillämpas i såväl Göteborg som fyrstadskretsen skulle ytligt sett kunna sägas bottna i en misstro mot den på flertalet andra håll brukade metoden att uppställa kandidaterna i bokstavsföljd. Sist- nämnda system kan sålunda tänkas innebära en viss favör för kandidater, vilkas namn har begynnelsehokstäver ur alfabetets främre hälft. För att undvika detta har alltså den utvägen valts att presentera kandidaterna i en av ett representanskap eller liknande församling rekommenderad ordning. Det verkliga skälet till att man inom de nämnda stadsvalkretsarna till skill- nad från exempelvis Stockholmshögern tillämpar detta invecklade förfa— ringssätt torde emellertid ligga på ett annat plan. Avsikten bakom anord- nandet av provval synes nämligen vara helt olika inom skilda valkretsar. Såsom kommer att klargöras längre fram förefaller provvalen i Stockholm och på flera andra håll närmast tjäna som ett slags institut för att under- söka stämningarna inom partiet. Resultatet av provvalet är därför endast vägledande vid kandidatlistornas uppgörande. I Göteborg och fyrstads- kretsen synes man däremot icke alls syfta till någon opinionsmätning, utan här fattas det reella avgörandet om valsedlarnas utseende redan under för- beredelserna till provvalen, medan resten av förloppet närmast är ett for- mellt arrangemang avsett att på ett tidigt stadium presentera kandidatlistan för den aktiva medlemskadern.

Blekingehögern har i sina nya nomineringsbestämmelser upptagit en hel del av de större städernas provvalregler. Liksom hittills redan skett i detta förbund skall även enligt dessa nya anvisningar partiets lokalavdelningar och enskilda medlemmar samt övriga högersinnade väljare genom utsända cirkulär och annonser i lämpliga tidningar anmodas inkomma med prelimi— nära namnförslag. Sedan förslagen insänts till viss i cirkulären och annon- serna bestämd tidpunkt skall förbundsrådet sammanträda och uppgöra en provvalsedel upptagande tjugo namn ordnade i bokstavsordning. Om olika yrkeskategorier eller delar av länet ej blivit representerade under förnomi- neringen äger förbundsrådet nominera ytterligare erforderliga namn. Kan enighet om namnen icke erhållas inom förbundsrådet skall sluten omröst-

ning företagas nanm för nanm. Endast förbundsmedlemmar får uppföras på provvalsedeln. Förbundsstyrelsen skall därefter tillskriva samtliga på provvalsedeln upptagna personer med förfrågan, om de står till förfogande. För den händelse någon eller några av de föreslagna kandidaterna ej skulle vara villiga att uppsättas på partiets valsedlar har förbundsstyrelsen rätt att uppföra annat eller andra namn. Några ytterligare namn skall därefter icke få uppföras på provvalsedeln.

Provvaltekniken

Vad sedan angår själva det tekniska genomförandet av provvalen så an- vändes skilda tillvägagångssätt. I allmänhet utsändes provvalsedlarna per post till samtliga partimedlemmar. Enda undantaget från denna regel bland de här berörda valkretsarna i fråga om 1952 års nominering gäller Gävle— borgs län, där distribueringen skedde genom lokalföreningarna eller par- tiets platsombud i kommuner utan lokalförening. Enligt uppgift lär dock denna senare distributionsform ej ha fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt. Med provvalsedlarna brukar följa anvisningar och bestämmelser för provvalet samt upprop till medlemmarna, vari betonas vikten av största möjliga deltagande i provvalet, så att ett fullt representativt utslag erhål- les. I Stockholm och Göteborg har man dessutom den väsentliga regeln att till provvalsedeln foga en kort presentation av de där uppförda kandida- erna. Denna presentation innehåller då vanligen uppgift över yrke eller titel, födelseår, vissa examina samt olika uppdrag i politiska och fackliga organisationer m. m.

Själva provvalet tillgår så, att den röstande på ett eller annat sätt på den erhållna valsedeln utmärker de kandidater han önskar se uppförda på partiets slutliga valsedlar vid andrakammarvalet. Vid 1952 års val var i två provvalområden _ Kalmar stad och Gävleborgs län _ kandidater- nas nanm ej upptagna på de blanketter, som skulle lämnas in till parti- expeditionen, utan endast i en bifogad förteckning. Förhållandet var det— samma vid 1948 års provval i Kristianstads län. De röstande hade alltså i dessa fall att själva skriva dit namnen. I de övriga valkretsarna kunde man däremot är 1952 nöja sig med att förpricka ett antal av de redan på valsedeln befintliga namnen. Med undantag för de fem här behandlade städerna hade man emellertid även i nämnda kretsar rätt att föreslå och på provvalsedlarna uppföra nya namn.1 I allmänhet gällde det att numrera kandidaterna i den ordning, som de enligt den röstandes mening borde förekomma på partiets slutliga valsedlar. Så var dock ej fallet i Stockholm. Här skulle man i stället utvälja högst nio namn, och i rutan framför resp. namn sätta ett kryss. Det var således icke tillåtet att kryssa för fler än nio namn men väl ett mindre antal. En provvalsedels samtliga förprickade

1 Enligt Blekingehögerns nu gällande regler får några nya namn ej uppföras på provval sedlarna.

kandidater måste alltså enligt denna metod erhålla lika röstvärde. Inom Göteborgs högerförbund ägde medlemmarna rätt att, om de var helt nöjda med förbundsstyrelsens förslag, insända röstsedeln oförändrad. I annat fall fick de numrera kandidaterna, varvid helst samtliga skulle bli numre— rade. De strängaste bestämmelserna i frågan har Malmö borgerliga val- mansförening. Inom denna måste nämligen samtliga på provvalsedeln upp- tagna nanm numreras, såvida provvalsedeln icke skall kasseras. Dessa stränga regler torde sammanhänga med att provvalet i Malmö är decisivt och alltså ej som i övriga kretsar blott konsultativt. Även enligt Blekinge- förbundets nya nomineringsbestämmelser synes avsikten vara att prov— valsedelns samtliga nanm skall numreras. I Kalmar stad hade man be- gränsningar i antalet såväl uppåt som nedåt. Här skulle således uppföras minst fem och högst tio namn. Övriga förbund med provvalteknik upp- ställde mindre rigorösa bestämmelser. I Jönköpings och Västmanlands län förordades visserligen, att den röstande skulle numrera de enligt hans be- dömning tio främsta namnen, men något förbud mot vare sig fler eller

färre namn fanns icke. De tre återstående förbunden _ Södra Älvsborgs, Dalarnas och Gävleborgs _ överlämnade helt åt de enskilda medlem-

marna att avgöra hur många kandidater, som skulle förprickas.

Enligt Stockholmshögerns anvisningar för 1952 års provval skulle val- sedeln, sedan vederbörlig förkryssning ägt rum, inläggas i ett bifogat mindre kuvert (innerkuvert), som därefter skulle tillslutas och i sin tur utan någon påskrift inläggas i ett likaledes bifogat större kuvert (ytter- kuvert) på vilket förbundets adress fanns tryckt. På baksidan av ytter— kuvertet skulle avsändarens namn och adress samt församling tydligt an- ges, så att förbundsexpeditionen skulle kunna kontrollera att avsändaren verkligen var röstberättigad, dvs. medlem i förbundet. Skulle vederböran- des nanm och adress saknas, komme försändelsen att kasseras. Vidare med- delades att anordningen med såväl ytter— som innerkuvert var en garanti för att valhemligheten skyddades.

Nästan identiskt samma regler som i Stockholm tillämpades år 1952 i städerna Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Kalmar samt i Hallands län och Älvsborgs läns södra valkrets och vidare i Kristianstads län är 1948. Liknande bestämmelser skall i fortsättningen även komma till användning i Blekinge län. I Göteborg och Malmö fanns dessutom möjligheter för äkta makar att nedlägga sina innerkuvert i samma ytterkuvert. Inom de om- råden av Göteborgs och Bohus län, där provval anordnades 1952, skedde kontroll genom att den röstande med sitt nanm undertecknade provval- sedeln. Namnteckningen bortklipptes sedan av röstmottagaren före valsed- larnas framläggande till sammanräkning. Ett betydligt enklare förfarings- sätt användes av förbunden i Jönköpings, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I dessa valkretsar var det tillräckligt att inlägga provval— sedeln i endast ett kuvert och i de båda sistnämnda kretsarna angavs

t. o. m. särskilt att de röstandes nanm icke behövde utsättas. Här fäste man således ej något avseende vid kontrollen av om vederbörande var be- rättigad att detta eller icke.

För röstavgivningen vid provval har i allmänhet anslagits en tid av en till två veckor. Vid t. ex. 1952 års nomineringar synes partimedlemmarna i samtliga provvalområden ha erhållit valsedlar och upprop om prov- valet minst tio dagar innan tiden utgick för röstavlämningen. I ett par fall hade däremot tiden för röstavgivning utsträckts till mellan tre veckor och en månad. Såsom redan torde ha framgått av den nu lämnade redogörel- sen skulle provvalsedlarna insändas med posten eller inlänmas till förbunds- expeditionen. Inom åtminstone några förbund kunde försändelserna beford— ras utan avgift för den röstande. I Gävleborgs län, där på sätt ovan har framhållits distribueringen av provvalsedlarna skedde genom lokalförening- arna eller partiets platsombud, kunde även inlämnandet av valsedlarna göras till dessa.

Deltagandet i provvalen

Den kanske intressantaste frågan i samband med provvalen gäller del— tagarantalet. Avsikten bakom införandet av dessa skilda provvalsystem har nämligen varit och är så fortfarande att vidga kretsen av de personer, som ges tillfälle deltaga i nomineringarna. Från att ursprungligen ha varit en i stort sett intern angelägenhet för olika delegeradeförsamlingar har man således inom flera förbund strävat efter att bl. a. just genom provval be- reda möjlighet för de enskilda medlemmarna att medverka vid nomine— ringsfrågans handläggning. Bakom denna strävan torde emellertid, som redan påpekats, ligga helt väsensskilda överväganden. I en del fall har prov- valen tydligen främst tillkommit för att söka mäta opinionen, i andra har man troligen i första hand önskat genom provvalen överbrygga eventuella motsättningar mellan förbundsledningen och den stora kretsen av parti- medlemmar. Förutsättningen för att provvalen skall få något större värde såsom opinionsinstitut är att man uppnår ett relativt stort valdeltagande. Detta har även insetts av förbundsledningarna, varför man _ på sätt tidi- gare nämnts _ i uppropen till medlemmarna framhållit önskvärdheten av att varje medlem deltager i provvalen.

I fråga om provvalen under 1952 års nomineringsprocedur finns relativt säkra och preciserade uppgifter tillgängliga, mestadels i form av särskilda sammanräkningsprotokoll. Däremot synes ej på ett par undantag när några sådana uppgifter ha bevarats för tidigare val. I tabell 2 upptages för varje berört område antalet deltagare i 1952 års provval. Detta antal har vidare ställts i relation till antalet partimedlemmar i maj 1952 samt till an- talet avgivna högerröster vid 1952 års andrakammarval. 4—704159

Antal Antal Deltagare . Valkrets deltagare Antal Deltagare erhållna i procent Uppgifter .. . partimed— 1 procent .. . .. om 1948 års (del därav) 1 prov- lemmar av me dl roster Vid av hoger— rovvalz valet ' valet 1952 röster p Stockholms stad ...... 3 692 17 327 21,3 78 559 4,7 Provval 1948 Jönköpings län ........ 959 5 542 17,3 21 343 4,5 » Kalmar stad .......... 122 9238 13,2 3 5591 3,4 » Malmö stad .......... ca 7005 4 429 ca 16 30 0004 2—3 » Hälsingborgs stad6 . . . . ca 500 2 480 ca 20 9 5014 5—6 » Hallands län .......... ca 1 000 3 506 ca 29 12 348 ca 8 Göteborgs stad ........ 916 3 942 23,2 22 039 4,2 1948 var pro— centtalen resp. 25 o. 4 Älvsborgs södra ........ 1 024 7 341 13,9 23 272 4,4 1948 var pro- centtalen resp. 30 o. 9 Västmanlands län ...... 329 3 752 8,8 8 468 3,9 Kopparbergs län ...... 384 3 354 11,4 13 672 2,8 Gävleborgs län ........ 276 4 113 6,7 10 967 2,5

1 Utöver de i tabellen upptagna förekom 1952 provval även inom två områden av Göteborgs och Bohus län (Uddevalla stad och Norrvikens domsaga). Närmare uppgifter om dessa prov- val har ej kunnat erhållas. 2 Utöver de i kolumnen upptagna förekom 1948 även provval i Gotlands och Kristianstads län. I fråga om det förra saknas närmare uppgifter. I Kristianstads län deltog 15—20 procent av partimedlemmarna, vilket innebär 4_5 procent av de vid andrakammarvalet högerröstande. 3 Siffran som gäller årsskiftet 1952/53, har hämtats från Höger/öreningen i Kalmar årsmöte. (Kallelsen återfunnen bland Kungl. Bibliotekets smätryck.) 4 Beräknad siffra. Poströsterna utproportionerade på valkretsens olika delar. ** Siffran 700 har uppskattats med ledning av generalprotokollet över detta provval. Ur detta protokoll kan man räkna fram att endast 635 godkända valsedlar avgavs. Reglerna för röstav- givningen var emellertid mycket stränga, varför man torde kunna räkna med en tämligen stor kassation. _ Från Malmö borgerliga valmansförening har deltagarantalet uppskattats till ca 1 OOO-talet medlemmar. 6 Om övriga delar av fyrstadsvalkretsen (Landskrona och Lunds städer) saknas uppgift.

Vid ett studium av tabell 2 är det två ting som bör hållas i minnet. För det första är _ såsom framgått av den tidigare redogörelsen _ medlemmar i partiets kvinnorörelse och ungdomsrörelse automatiskt även medlemmar i resp. valkretsförbund. I de angivna siffrorna över antalet partimedlemmar är följaktligen dessa båda grupper inräknade. Häri ingår då också medlem- mar, vilka ännu ej uppnått den allmänna rösträttsåldern och vilkas intresse för kandidatnomineringarna möjligen kan väntas vara mindre än övriga medlemmars. De nu nämnda grupperna äger alltså deltaga i provvalen, men i vilken utsträckning de faktiskt utnyttjar sin rösträtt därom saknas när— mare kännedom. Författningsutredningen riktade den frågan till valkrets- förbunden, om man kunde ange hur många, vilka icke uppnått den för andrakammarvalen stadgade åldern, dvs. partimedlemmar i åldern 18—21 år, som deltog i 1948 och 1952 års provval. Svaren härpå blev emellertid mycket obestämda. Icke i något fall hade man registrerat från vilka olika slags medlemskategorier provvalsedlarna hade inkommit. Från flertalet provvalområden har dock framhållits att det troligen var ett mycket begrän-

sat antal deltagare ur den angivna åldersgruppen. I några förbund har emel- lertid antalet uppskattas till mellan fem och tio procent av det totala an- talet provvaldeltagare.

Den andra punkten, som bör observeras, när det gäller att bedöma till vil- ken grad man lyckats aktivisera nomineringsprocessen i de här berörda val- kretsarna, är att även inom högern blott medlemmar tillåtes deltaga i prov— valen. Endast mellan en tredjedel och en fjärdedel av partiets väljare är emellertid partiorganiserade, varför även vid ett högt provvaldeltagande blott en mindre del av partiets väljarunderlag har medverkat vid nomineringen. I avsikt att belysa detta problem har uppgifterna över antalet högerväljare 1952 medtagits i tabellen.

Vad sedan angår frågan hur många partimedlemmar, som faktiskt utnytt- jar sin rösträtt vid provvalen, kan man till en början konstatera, att genom- snittligt sett uppvisar städerna under 1952 års provval ett högre procen- tuellt deltagarantal än landsbygdsområdena. Ett undantag utgör dock det relativt tätbefolkade Hallands län, varifrån uppgifterna emellertid är täm- ligen osäkra. Skillnaderna i valdeltagande mellan de båda olika typerna av valkretsstrukturer är ej av den storleksordningen att man vågar dra några säkra slutsatser angående t. ex. de olika förusättningarna att hålla kontakt med medlemmarna i en stad och inom ett län med dess större av— stånd m. in. Det förhåller sig dessutom samtidigt så att samtliga de nämnda städerna har en tradition att falla tillbaka på i fråga om provval, medan fyra av de övriga valkretsförbunden år 1952 för första gången gjorde för- söket att införa ett hittills alldeles oprövat nomineringssystem. Vidare har informationen om provvalen genomgående skötts bättre inom stadsvalkret- sarna. Vilken faktor, som skall anses ha varit den främsta orsaken till de uppkomna skiljaktigheterna, är svårt att avgöra. För de båda senare talar emellertid två omständigheter. För det första uppvisar Jönköpings län, där även tidigare provvaltekniken tillämpats, ett valdeltagande som relativt sett ligger betydligt närmare s_tadsområdenas än de mer landsbygdsbetonade valkretsarnas, och för det andra deltog nästan en tredjedel av medlemmarna i Södra Älvsborgs högerförbund i 1948 års provval. Orsaken till det avse- värt sämre resultatet 1952 i den senare valkretsen torde delvis kunna för— klaras med att ett för den röstande mer komplicerat system användes 1952 än 1948.

Även andra faktorer än de nu berörda kan emellertid tänkas påverka valdeltagandet i såväl positiv som negativ riktning. Förhållandet att mindre än tio procent av medlemmarna deltog i provvalen i Västmanlands och Gävleborgs län kan således även ses mot den bakgrunden, att högern vid 1952 års val ej hade några större mandatchanser i dessa båda valkretsar. I den sistnämnda erhöll troligen vidare av skäl som redan angivits _ icke alla medlemmar provvalsedlar. Såsom framgått av den ovan lämnade uppgiften från Södra Älvsborgs högerförbund kan valdeltagandet dessutom

bli avhängigt av själva röstningstekniken. I Göteborgs stad behövde ju med- lemmarna, om de var helt tillfreds med den uppgjorda provvalsedeln, endast återsända denna oförändrad. Här uppnåddes också det (på helt tillförlitliga siffror grundade) största relativa provvaldeltagandet 1952. I Kalmar stad och Gävleborgs län, där provvalblanketterna var blanka och de röstande hade att själva ifylla dessa med lämpliga namn, erhölls däremot det för resp. städer och landsbygdsbetonade områden procentuellt sett sämsta valdel— tagandet.

Som mest deltog i 1952 års provval mellan en fjärdedel och en femtedel av partimedlemmarna. Detta är i och för sig icke så litet, men i beaktande av förbundsledningarnas upprop, vari betonades nödvändigheten av att alla medlemmar skulle utnyttja sin rätt att deltaga kan man icke heller anse deltagarprocenten som påfallande hög. Ställer man sedan siffrorna på an- talet röstande i provvalen i relation till antalet avgivna högerröster vid samma års andrakammarval, finner man att endast mellan två och fem procent av högerväljarna har deltagit i förbundens provval. Även inom de förbund, som tillämpar förfaringssättet med provval, har man således ej nått särskilt långt i sina försök att erhålla en aktiv medverkan i kandidat— nomineringarna från partiets väljare. Man torde dock ha nått längre än på andra håll inom partiet.

Röstsammanräkningen

Sammanräkningen av provvalsedlarna handhas i allmänhet av särskilda av förbundsstyrelsen eller dess arbetsutskott utsedda kontrollanter. I Häl— singborg tillämpas den ovanliga regeln att sammanräkningen kontrolleras av notarius publicus. Vid den granskning av de inkomna f'örsändelscrna, som härunder företages, förfar man på olika sätt. Inom några valkretsförbund _ Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs _ var en sådan granskning helt obefintlig eller endast formell i samband med 1952 års provval. Någon kassation av valsedlar förekom icke här. Inom andra förbund återigen följde man däremot ganska stränga principer, vilka ledde till att vissa val— sedlar förklarades ogiltiga. I t. ex. Göteborgs stad kasserades 40 stycken för- sändelser utan angiven avsändare, 15 stycken försändelser från medlem- mar, som ej betalt medlemsavgift för 1951 och 1952, samt 8 försändelser, vars avsändare icke kunde återfinnas i medlemsregistret. Sammanlagt blev alltså 63 av 916 avgivna röster kasserade. Liknande bestämmelser för granskningen synes ha använts inOm andra förbund. På en del håll tillkom ju 1952 dessutom som kassationsskäl, att provvalsedlarna upptog för många eller för få namn, eller att valsedlarna icke inkommit inom före— skriven tid. Lika stor relativ andel av de avgivna rösterna som i Göteborg förefaller dock ej ha blivit ogiltigförklarad inom något annat provvalom- råde _ kanske med undantag av Malmö stad. I Stockholm t. ex. kasserades 90 valsedlar av nästan 3 700 avgivna och i Kalmar stad fyra av 122.

Vid själva sammanräkningen av de godkända rösterna kommer något skilda metoder till användning. I alla 1952 års provvalområden utom Stockholms stad begagnade man sig av något rangordningssystem, dvs. ett system där kandidaterna poänggraderas olika allt efter den placering de erhållit på valsedeln. I Stockholms stad däremot, där den röstande skulle sätta ett kryss framför nio av honom utvalda namn, fick alla de på en val- sedel förprickade kandidaterna vardera en röst. Sedan sammanräknades kandidaternas röster från de olika valsedlarna.

Poängsättningen enligt de skilda rangordningsmetoderna kan vara utfor- mad på något olika sätt. Det vanligaste är att kandidat, som erhållit plats- siffra 1, får tio poäng, att platssiffra 2 ger nio poäng, platssiffra 3 åtta poäng osv. så att kandidat, som erhållit platssiffra 10, får en poäng. Detta system brukades sålunda i bl. a. Jönköpings, Västmanlands och Gävleborgs län samt Kalmar stad. I stort sett samma regler för sammanräkningen användes inom Göteborgs högerförbund. Här gav man dock de främst placerade namnen en viss ytterligare fördel. Kandidat, som placerats först på en val— sedel, erhöll nämligen här tretton poäng, nästa fick tio, tredje plats gav åtta poäng, varefter samma poängberäkning som ovan tillämpades. I Älvsborgs läns södra valkrets, där 31 namn var upptagna på provvalsedeln, ägde den röstande rätt att numrera lika många kandidater. Vid röstsammanräkningen gav en förstaplacering 31 poäng, andra plats 30 poäng osv. ner till att 31:a platsen gav en poäng. I Blekinge län, där provvalsedelns alla tjugo nanm skall numreras, erhåller första namnet tjugo poäng, andra namnet nitton osv. —— Inom dessa provvalområden summerades därefter poängen för varje kandidat från alla valsedlar, varvid den kandidat, som erhållit den högsta sammanlagda poängsumman, uppsattes först i slutprotokollet och sedan de olika kandidaterna efter storleken av deras sammanräknade poäng— tal. I Malmö tillämpade man däremot en rent motsatt poängberäkning. Den kandidat som här erhållit platssiffra 1 fick en poäng, platssiffra 2 gav två poäng osv. tills sista nanm —— det elfte — erhöll elva poäng. Vid slutsamman- räkningen blev följaktligen den kandidat uppsatt först, som erhållit lägst poängsumma.

Resultatet av provvalen

I fråga om resultatet av 1952 års provval kan följande sägas. Inom de tre förbund _— Malmö, Göteborg och Gävleborg —— där kandidaterna hade upp- förts på provvalsedlarna i en viss av de förberedande nomineringsinstan- serna rekommenderad ordning (ej i bokstavsföljd eller efter lottdragning), var denna ordning tydligen helt avgörande för valets utgång. Medlemmarna i Göteborgshögern hade som bekant rätt att, om så önskades, sända in val- sedlarna oförändrade. Så skedde även i stor utsträckning; av sammanlagt 853 godkända valsedlar var 653 helt överensstämmande med förbundssty- relsens rekommendation, medan alltså 200 valsedlar hade ändrats på vissa

punkter. De sammanräknade poängtalen för de olika kandidaterna företer även en tämligen jämnt fallande skala allt efter namnens placering på provvalsedeln. Ungefär samma förhållande är påvisbart i fråga om prov- valet i Malmö, där dock samtliga de på provvalsedeln upptagna kandidaterna _ men inga andra _ måste numreras. Flertalet röstande synes vid denna numrering helt ha följt valsedelns ordning. Provvalet ledde således ej heller här till någon ändring av den förberedande nomineringens resultat. Detta förhållande ter sig emellertid icke särskilt anmärkningsvärt utan är snarare vad man i förväg kunde ha förutsatt med hänsyn till de erfarenheter, som har vunnits i fråga om väljarnas handlingsmönster vid de allmänna valen. Vid dessa företages ju strykningar eller tillägg på de av partierna tryckta valsedlarna i förvånansvärt liten utsträckning. Märkligare är då ut- gången av provvalet i Gävleborgs län. Här hade nämligen den röstande att själv på den blanka provvalblanketten skriva ner de nanm, som han önskade föreslå. För att emellertid så att säga få igång valet hade förbundets arbetsutskott beslutat att i meddelandet om provvalet nämna fem tänkbara namn, samtidigt som det betonades att den röstande _ till skillnad från vad som var fallet i Malmö och Göteborg _ var helt obunden av dessa namn och fritt kunde föreslå andra kandidater. Slutresultatet blev dock här likt det i Malmö och Göteborg. De fem i meddelandet uppräknade kandidaterna fick nämligen en förkrossande majoritet över övriga framförda nanm. Emel— lan de fem kandidaterna fördelade sig dessutom antalet erhållna poäng efter exakt den ordning, i vilken namnen var nämnda i meddelandet. Medan den främste kandidaten erhöll drygt 2 000 poäng och den femte fick närmare 1 400, uppnådde den därnäst följande blott en poängsumma på något över 230.

I de övriga provvalområdena hade kandidaterna ej rekommenderats i nå- gon bestämd ordning. Här var _ med undantag för Stockholms stad _ namnen uppförda i bokstavsföljd på provvalsedeln. Vidare ägde partimed- lemmarna rätt att å provvalsedlarna upptaga andra nanm än de förnomine— rade. Det senare synes emellertid ej ha skett annat än i mycket obetydlig om- fattning. I varje fall erhöll vid provvalen i samtliga de nu berörda områdena alla förnominerade kandidater fler poäng än någon annan kandidat. Vad sedan angår ordningen mellan de förnominerade kandidaterna så resul- terade provvalen i att på ett undantag när alla riksdagsmän, som stod under omval, eller förutvarande riksdagsmän placerade sig främst. Undantaget ut- göres av Älvsborgs läns södra valkrets, där nämligen partiets riksdagsman blott erhöll andra platsen i sammanlagt poängtal, närmast efter honom på tredje plats följde dessutom en förutvarande riksdagsman. Poängskillna- derna mellan de tre främsta kandidaterna var dock här förhållandevis små. På ett par andra håll var det däremot en markant skillnad i poäng mellan den vid provvalet segrande kandidaten och de närmast följande. I Jönkö- pings län t. ex. erhöll partiets riksdagsman i länet nästan 9 000 poäng, under

det att den andre kandidaten i ordningen fick drygt 3 500 poäng. Inom Dalahögern uppsattes en tidigare riksdagsman som första nanm på bortemot 350 provvalsedlar, medan ingen annan kandidat stod främst på fler än tolv valsedlar. Även i Kalmarvalet placerade sig partiets andrakammarrepre- sentant främst, dock ej med särskilt stor marginal framför de närmast föl— jande kandidaterna. Vid detta sista konstaterande måste man emellertid hålla i minnet, dels att det endast var partimedlemmarna i Kalmar stad som röstade, dels att länets riksdagsman närmast är att betrakta som företrädare för jordbrukar— och landsbygdsintressen.

Inom Stockholmshögerns förbund slutligen hade, såsom redan nämnts, vid fastställandet av provvalsedlarnas utseende de förnominerade kandi— daterna utlottats i fyra olika grupper. Resultatet av provvalet i Stockholm är av särskilt intresse därför att rösterna har fördelats på resp. manliga och kvinnliga väljare. För det första kan man av denna redovisning utläsa, att flertalet av de insända 3 700 provvalsedlarna måste ha kommit från kvinnliga partimedlemmar, vilket kan tyda på att partiets kvinnorörelse här är särskilt aktiv. Denna omständighet, att ett större antal kvinnor än män deltog i 1952 års provval, har emellertid delvis sin förklaring i att kvin- norna även överväger inom partiorganisationen, varför alltså företeelsen med det högre provvaldeltagandet ej behöver äga någon generell tillämp— lighet.1

Vidare har denna uppdelning av rösterna efter kön gjort det möjligt att se vilken typ av kandidater, som förefaller attraktiv för resp. manliga och kvinnliga väljare. Till en början kan man då konstatera det ej sär- skilt förvånande faktum, att de kvinnliga kandidaterna erhöll den över- vägande delen av sina röster från kvinnliga väljare. Den kandidat, som sålunda uppnådde det högsta rösttalet hos de kvinnliga väljarna, var partiets kvinnliga andrakammarledamot, och först som nummer två i ordningen kom den kandidat, som totalt erhöll flest röster. Den kvinnliga riksdagsledamoten fick stöd av sex hundra fler kvinnliga väljare än man- liga av totalt mindre än 3 000 erhållna röster, men det bör dock i detta sammanhang framhållas, att även hennes förvärv av manliga röster var av den storleksordning, att det endast överträffades av två manliga kon- kurrenter. De övriga fem på provvalsedlarna upptagna kvinnliga kandi— daterna erhöll resp. 64, 67, 75, 78 och 73 procent av sina röster från kvinn- liga medlemmar. Här bör dock inskjutas att ca 55 procent av alla avgivna röster kom från kvinnor. Utöver detta ganska naturliga förhållande att de kvinnliga kandidaterna haft sitt främsta stöd från de kvinnliga partimed- lemmarnas sida, kan man av det tillgängliga siffermaterialet utläsa att även vissa andra typer av kandidater särskilt synes appellera till de kvinnliga väljarna. En på provvalsedeln upptagen prästman placerades t. ex. av de

1 Jfr dock vad som i följande avsnitt sägs om deltagandet i Örebro län vid omröstningarna inom lokalavdelningarna.

sistnämnda på fjärde plats, medan han kom först på sjunde plats hos de manliga väljarna. En annan kandidat, som var läkare, erhöll nästan 60 procent av sina röster från de kvinnliga medlemmarna. Med dessa exempel skall emellertid här ej påstås, att det är den utsatta yrkesbeteckningen som varit avgörande vid röstningen. Givetvis har kännedomen om de en— skilda kandidaternas person spelat en mycket stor roll. Dessa skiljaktig- heter i tendensen hos manliga och kvinnliga väljare att stödja vissa slags kandidater är dock i en del fall så framträdande att de bör tillmätas be- tydelse.

Till liknande resultat kommer man, om man undersöker vilka kandi- dater de manliga partimedlemmarna föredrar eller icke föredrar. Detta har ju till en viss del indirekt framgått av det föregående. Så t. ex. röstade männen i förhållandevis liten utsträckning på kvinnliga kandidater. Av de fyra av de manliga Väljarna sämst placerade 22 kandidaterna var således tre kvinnor, och av de sista sex var fyra kvinnor. Detta är anmärknings- värt många med hänsyn till att provvalsedeln endast upptog sex kvinn- liga kandidater. Däremot erhöll de på provvalsedeln uppförda represen— tanterna för näringslivet sitt kraftigaste stöd från de manliga partimed- lemmarna. Dessa kandidater var i stort sett de enda, vilka vid provvalet erhöll flera manliga än kvinnliga röster. Som exempel kan nämnas att en direktör kom i fjärde förslagsrummet hos de manliga väljarna men först på åttonde plats hos de kvinnliga.

Vad resultatet av provvalet i Stockholm för övrigt angår så förtjänar framhållas att de tre riksdagsledamöter, som stod under omval, även i detta fall placerade sig på de allra främsta platserna. En av dessa riks— dagsmän var vid tiden för nomineringen representant för en valkrets i en helt annan del av riket, men trots detta uppnådde han denna mycket fram— trädande placering. Förutom de rent personliga kvalifikationerna torde det förhållandet, att han på provvalsedeln stod angiven såsom riksdags- man, ha spelat en viss om än kanske mindre roll vid röstningen.

Omröstningar inom lokalavdelningarna

Besläktade med provvalen är de s. k. omröstningarna inom lokalavdel- ningarna. På sätt tidigare sagts har här eftersträvats att noggrant särhålla de båda begreppen, fastän man på vissa håll även om omröstningarna använder benämningen provval. Vid provval är det den enskilde parti- medlemmens röst som tages i betraktande, under det att vid omröstningar lokalavdelningarna avger ett kollektivt votum, vilket åsättes ett röstvärde i förhållande till exempelvis avdelningens medlemsnumerär.

Under förberedelserna till 1952 års val tillämpades ett nu antytt nomine- ringssystem i ungefär en fjärdedel av andrakammarvalkretsarna. Detta var fallet i bl. a. Kronobergs, Kalmar _ såväl norra som södra högerförbundet Blekinge, Örebro, Jämtlands och Västerbottens län. I Blekinge län ägde,

såsom i annat sammanhang påpekats, denna omröstning rum redan i sam- band med den förberedande nomineringen, medan inom övriga förbund om- röstningarna föregicks av ett förnomineringsförfarande i vanlig ordning. I Kronobergs och Kalmar län tog detta formen av en intern handläggning inom förbundsstyrelsen eller förbundsrådet, i övriga här berörda valkret- sar insändes preliminära namnförslag av lokalavdelningarna och i något fall även av enskilda medlemmar.

Regeln vid omröstningar synes vara att de under förnomineringen fram- komna namnen sammanställes i bokstavsordning och därefter utsändes till samtliga högerföreningar. Så skedde dock ej 1952 (men däremot 1948) inom Blekingehögern, hos vilken någon namnförteckning icke förekom. Med denna sammanställning över de förnominerade kandidaterna brukar följa anvisningar för hur omröstningarna skall genomföras. Dessa anvis- ningar är på en del håll mycket utförliga, medan man på andra håll nöjer sig med ett kort meddelande. Ett exempel på det senare utgör förfarings— sättet inom Jämtlands högerförbund år 1952. Här utsändes i mitten av februari sammanställningen av de inkomna namnförslagen tillsammans med en allmän cirkulärskrivelse. I denna cirkulärskrivelse ingick som en punkt bland flera ett kort meddelande, att de föreningar som så önskade kunde företaga provnominering. Resultatet av denna skulle vara anmält till länsförbundet senast den 15 mars. Vidare meddelades att även andra namn än de som återfanns i den bifogade förteckningen givetvis fick nomineras. Några som helst anvisningar för omröstningen utöver det nu sagda synes ej ha givits. Särskilt bör här uppmärksammas, att lokal- föreningarnas deltagande i omröstningen var fakultativt, dvs. de uppma- nades icke direkt att deltaga, men kunde göra så om det befanns önsk- värt. Detta tillvägagångssätt skiljer sig avsevärt från en del andra höger- förbunds.

I t. ex. Kalmar läns norra högerförbund, som i sina stadgar (g 11) har intagit speciella bestämmelser om omröstning inom de lokala föreningarna vid kandidatnominering, utsändes en särskild skrivelse till ordförandena i högerföreningarna. I rubriken till skrivelsen angavs, att det gällde ett viktigt meddelande samt att skrivelsen skulle föredragas vid föreningarnas kandidatnomineringsmöten. Den nämnda skrivelsen innehöll bl. a. följande: Enligt förbundsstyrelsens beslut skulle föreningarnas kandidatnominerings- möten hållas i så god tid, att protokollsutdrag rörande kandidatförslagen kunde på en till skrivelsen fogad bilaga vara förbundsexpeditionen till- handa senast den 10 mars. Till föreningens möte måste kallas, förutom medlemmarna i högerföreningen, medlemmarna i högerns kvinnoförening och ungsvenska förening, om sådana föreningar fanns. Detta borde helst ske genom skriftlig kallelse. De föreningar som så önskade kunde få kal- lelser utsända genom förbundsexpeditionens försorg, blott det anmäldes i god tid till expeditionen. _ Föreningarna fick uppsätta högst tio namn

på sitt förslag till kandidatlista, och dessa kandidater skulle uppföras i den ordning de önskades placerade på den slutliga valsedeln. Därvid skulle även få upptagas andra namn än de som var medtagna på den bifogade förteckningen. De av föreningarna upprättade kandidatförslagen fick ej publiceras i pressen.

Liknande utförliga anvisningar för omröstningarna inom lokalförening- arna utfärdades i Blekinge län. Här kunde _ som framhållits under redo— görelsen över förnomineringen _ varje förening endast sätta upp fem namn på förslag. I Blekingehögerns skrivelse meddelades dessutom att om enighet inom föreningen icke kunde vinnas om kandidatlistan, skulle sluten omröstning företagas namn för nanm. Från övriga valkretsförbund, som tillämpat det nu behandlade omröstningsförfarandet, har det ej gått att erhålla närmare upplysningar om hur detta varit avsett att genomföras. Nämnas kan blott att i Kronobergs län fanns 1952 två olika slags blan- ketter för högerföreningarnas nomineringsförslag. Den ena blanketten, som lämnade plats för fem namn, var avsedd att användas vid uppgörande av förslag till kandidater i de fall liian önskade att endast en lista skulle förekomma vid andrakammarvalet, medan den andra skulle användas om flera kandidatlistor önskades. På den senare blanketten gavs föreningarna möjlighet att framföra två skilda listförslag, vardera omfattande fem kandidater.

Vad beträffar deltagandet i förbundens omröstningar är uppgifterna icke lika rikhaltiga som de var i fråga om provvalen. Framför allt har blott sporadiska besked kunnat erhållas om hur många personer som deltagit i föreningarnas nomineringsmöten. Upplysningar på denna punkt finnes endast från två förbund. I Blekinge län var _ såsom i annat sammanhang framhållits _ sammanlagt 672 personer närvarande vid dessa förenings— möten. Under förutsättning att så gott som alla dessa personer var med- lemmar i förbundet skulle omkring tjugo procent av medlemsnumerären ha deltagit vid 1952 års omröstningar. Från Kalmar läns norra höger— förbund har uppgivits att ca 25 procent av medlemmarna deltog i för— eningarnas nomineringsmöten 1952. Uppgifterna från dessa båda valkrets- förbund tyder på att aktiviteten från de enskilda medlemmarnas sida icke skulle vara särskilt mycket större i områden med omröstningsförfarande än i provvalområden. Som jämförelse kan nämnas att det till de båda berörda kretsarna näraliggande Jönköpings län hade ett deltagarantal i provvalen på drygt sjutton procent.

Däremot synes de lokala föreningarna i stor utsträckning ha deltagit i sina förbunds provnomineringar. Från tre valkretsförbund _ Kalmar läns norra, Örebro och Jämtlands _ har sålunda uppgivits, att samtliga deras lokalföreningar 1952 insände omröstningsresultat till förbundsexpe— ditionerna. Vad angår Jämtlands län är uppgiften rätt märklig med hän- syn till att förbundsmeddelandet till föreningarna ej var av särskilt ma-

nande karaktär. Här kan måhända det förhållandet ha spelat in att kampen om valkretsens sista mandat väntades bli ytterst hård, med en klar chans för högern att erövra en plats, vilket särskilt kan ha sporrat intresset för nomineringen. I Kronobergs län inkom listförslag från 39 av totalt 49 föreningar. Inför 1948 års val deltog i samma valkrets 37 högerföreningar i förbundets omröstning. Såsom i ett tidigare avsnitt påpekats, ordnade 1952 24 av Blekingehögerns 26 föreningar nomineringsmöten. Slutligen har från Kalmar läns södra högerförbund meddelats, att de allra flesta av dess föreningar inkom med kandidatförslag till förbundsexpeditionen.

Röstsammanräkningen handhades under 1952 års provnomineringar i allmänhet av förbundsstyrelsens arbetsutskott eller av särskilda av sty- relsen utsedda kontrollanter. Inom en del förbund skulle föreningarnas omröstningsresultat insändas i form av vidimerade protokollsutdrag, inom andra förbund hade man att ifylla speciella omröstningsblanketter, vilka skulle vara undertecknade av exempelvis föreningsordföranden. Vid sam- manräkningen synes till skillnad från vad som oftast var fallet i samband med provvalen någon särskild granskning av de inkomna förslagens giltig- het helt naturligt icke ha varit erforderlig; i varje fall har ej något för- bund sett sig nödsakat att kassera från lokalföreningarna insända omröst- ningsresultat.

Metoderna för beräknande av kandidaternas röstvärden skiftar mellan olika förbund. Kalmar läns norra högerförbund tillämpar det systemet, att varje högerförening har samma röststyrka oavsett antalet medlemmar eller antalet högerröster inom föreningens verksamhetsområde. Såsom ovan sagts skulle varje förening här uppgöra ett namnförslag upptagande högst tio kandidater. En förenings första nanm erhöll vid sammanräk- ningen tio poäng, andra namnet nio poäng, tredje åtta poäng osv. Kandi— daternas poängtal från de olika föreningarnas valsedlar sammanräknades sedan, varvid den kandidat, som erhöll högsta sammanlagda poängsum- man, uppsattcs först i slutprotokollet och därefter de skilda kandidaterna efter storleken av deras samlade poängsumma. Om denna sammanräk- ningsmetod har förbundets ombudsman uttalat, att den lider av en del brister. På grund av att någon hänsyn ej tages till föreningarnas storlek kan nämligen ett missvisande resultat uppnås, t. ex. i det fall att många små föreningar gynnar en viss kandidat.

En annan princip för röstsammanräkningen har tillämpats i Blekinge län. Uträkningen av kandidaternas röstvärden verkställdes här t. o. m. 1952 års val enligt ett proportionellt valsystem, närmare bestämt det d'Hondtska. Första namnet på en förenings valsedel skulle därvid erhålla föreningens hela rösttal, dvs. det antal högerröster som avgavs inom för- eningens verksamhetsområde vid senast förrättade landstingsval. Vid no- mineringarna inför 1952 års val använde man sig alltså av röstsiffrorna för 1950 års val. Andra namnet på en förenings namnförslag skulle erhålla

hälften av föreningens rösttal, tredje namnet tredjedelen osv. Avsikten med en sammanräkningsmetod av denna typ är uppenbarligen att åstad— komma en riktig avvägning mellan de olika föreningarna, allt efter deras förmåga att få fram högerväljare inom sina resp. verksamhetsområden.

Även inom Kalmar läns södra högerförbund skedde 1952 en gradering av de inkomna svaren från de skilda högerföreningarna, medan man i Kronobergs län tydligen nöjt sig med en mycket summarisk sammanställ- ning över provnomineringarnas resultat. Från övriga förbund, vilka till- lämpat omröstningsförfarandet, föreligger inga uppgifter om sättet för röstsammanräkningen.

I fråga om sammanräkningsresultaten av 1952 års provomröstningar inom lokalföreningarna har besked blott kunnat lämnas från tre höger- förbund, nämligen Kalmar läns norra, Blekingehögerns och Örebro läns. Från dessa tre är emellertid å andra sidan upplysningarna mycket ut- förliga. Sålunda har i sammanställningarna från alla tre förbunden med- tagits samtliga genom omröstningarna nämnda kandidater samt dessas röst- och poängtal.

Vad som särskilt faller i ögonen vid ett studium av omröstningsresul- taten från 1952 års nomineringar är att inom två av förbunden kvinnliga. kandidater framgick såsom segrare. I Örebro län, där ordföranden i läns- kvinnorådet uppnådde den främsta placeringen, var avståndet i röst- hänseende till närmast följande kandidat dessutom mycket stort. Den kvinnliga kandidaten erhöll nämligen icke långt ifrån dubbelt så många poäng som den främste manlige medtävlaren. Detta förhållande skulle ju kunna tyda på att det kvinnliga inslaget under omröstningsproceduren varit dominerande. Att så troligen även faktiskt var fallet, framgår än mer av den omständigheten att av de sexton främst placerade kandida- terna var icke mindre än sex kvinnor. Förhållandet skulle alltså i viss mån vara analogt med det vid samma års provval i Stockholms stad ovan konstaterade. Det andra förbundet, inom vilket en kvinnlig kandidat er- höll den högsta poängsumman, är Kalmar läns norra. Här var dock poäng- skillnaden mellan de båda främsta kandidaterna ej lika stor som i Örebro län, pöängsiffrorna var resp. 239 och 213. De därefter närmast i ordning följande kvinnliga kandidaterna inom Kalmarförbundet kom först på 19:e och 39:e platserna. I Blekinge län var däremot den manliga dominansen betydande. Här erhöll den bäst placerade kvinnliga kandidaten tionde platsen i ordningen. Anmärkas bör i detta sammanhang att icke något av de berörda tre förbunden vid tiden för 1952 års nomineringar hade någon representant i andra kammaren, varför alltså ej någon kandidat stod under omval.

En annan punkt, som är värd att uppmärksammas i samband med redogörelsen för sammanräkningsresultaten, är den relativt stora sprid— ningen av rösterna på olika kandidater. Inom såväl Kalmar läns norra

som Örebro läns högerförbund fördelade sig sålunda rösterna på 54 skilda kandidater, medan siffran i Blekinge län var betydligt mindre, nämligen 28. _ Vid de egentliga provvalen har rösterna däremot varit något mer koncentrerade. Såsom har framgått av det föregående röstade man vid 1952 års provval i allmänhet endast på de å provvalsedlarna upptagna namnen. Det enda mer markanta undantaget från denna regel gäller Gävleborgs län, där är 1952 93 olika kandidater framfördes genom prov- valen. _ Särskilt inom de båda förstnämnda förbunden var röstfördel- ningen dessutom mycket jämn, om man bortser från de allra främsta kandidaternas poängtal. I Örebro län uppnådde den segrande kvinnliga kandidaten nästan 270 poäng, medan den därnäst följande kandidaten hade något under 150 poäng. De övriga 52 kandidaternas poängtal för- delade sig därefter efter en tämligen jämnt fallande skala mellan 95 och 5 poäng. Inom Kalmar läns norra högerförbund hade som ovan nämnts de båda främsta kandidaterna över 200 poäng. Härefter följde två kandi— dater med resp. 155 och 116 poäng. Mellan de återstående 50 kandidaterna fördelade sig poängen från 95 till 1. Ombudsmannen i detta senare för- bund har uttalat, att man oftast har dragits med allt för många kandidat- namn, varigenom rösterna blivit splittrade och lokalpatriotismen har fått göra sig bred. I Blekinge län slutligen var samlingen kring namnen större. För det första framfördes _ som redan sagts _ ej mer än 28 namn, och för det andra var det fler kandidater, som på allvar konkurrerade om de främsta placeringarna. Poängsiffrorna för de fem bäst placerade kandida— terna var sålunda i runda tal resp. 3300, 2500, 2200, 2000 och 1 700. Efter dessa var det emellertid ett hopp ner till omkring 800 poäng.

Övriga beredningsformer av nomineringsfrågan innan dess slutliga avgörande

En stor del av högerförbunden brukar dock vid sina nomineringar varken förfaringssättet med provval eller med direkta omröstningar inom lokalför- eningarna. I åtminstone tolv av de 28 andrakammarvalkretsarna tillämpade man under 1952 års valförberedelser icke någon av dessa nomineringsprin- ciper. I dessa valkretsar kom i allmänhet betydligt enklare regler till an- vändning, vilket för den skull icke behöver betyda att medlemmarnas in- flytande över nomineringarna eftersattes. Man gick härvid tillväga på flera olika vis. I en del valkretsar handlades frågan på detta mellanstadium en- bart av förbundsstyrelsen, vilken uppgjorde ett listförslag, som då oftast var avsett att föreläggas en slutlig nomineringsstämma, i andra kretsar lät man lokalavdelningarna yttra sig över förbundsstyrelsens preliminära för- slag, innan detta framlades för stämman. Även vissa andra former har före- kommit under detta mellanskede av nomineringsproceduren.

Det vanligaste förfaringssättet i områden, där icke något slags omröst- ning med medlemmarna anordnades, förefaller ha varit att nominerings- frågan endast blev föremål för behandling i förbundsstyrelsen. Så var fallet

i t. ex. Malmöhus och Norrbottens län. På sätt tidigare har framhållits ägde_ _ om än i något skilda former _ förnomineringen här rum i landstings- valkretsstyrelsernas regi. Sedan kretsföreningarna inlämnat sina namnför— slag sammanträdde förbundsstyrelserna. Med ledning av landstingsvalkret- sarnas förslag och önskemål och från enskilda medlemmar inkomna för- slag upprättades härvid preliminära kandidatlistor, vilka sedan skulle före- läggas i Malmöhus län en särskild: nomineringsstämma och i Norrbottens län förbundets ordinarie årsstämma. I sistnämnda valkrets utsändes emel- lertid dessförinnan styrelsens valsedelförslag till lokalföreningarna för kännedom. Ungefär samma tillvägagångssätt synes 1952 ha använts i flera andra valkretsar, varibland märkes Stockholms, Kristianstads och Värm— lands län, inom vilka förnomineringen så gott som uteslutande sköttes av de lokala föreningarna.

Ett annat system, vilket är av särskilt intresse såsom den enda mer ut— vecklade och stadgebundna nomineringsordningen vid sidan av de rena prov- val— eller omröstningsmetoderna, tillämpas av Uppsala läns högerförbund. Detta system, som varit i bruk allt sedan 1936, är i flera punkter likt det som här definierats som omröstningar inom lokalavdelningar men skiljer sig i andra väsentliga avseenden från detta. Det synes bl. a. i Uppsala län icke vara fråga om någon som helst röst— eller poängberäkning. Enligt Upp— salaförbundets särskilda kandidatnomineringsplan för riksdagsval skall, sedan namnförslag inkommit från medlemmar och meningsfränder, genom förbundsexpeditionens försorg de föreslagna kandidaterna per brev under— rättas om att de är föreslagna och tillfrågas om de vill kandidera (5 2). Där- efter skall förbundsstyrelsen sammanträda för att göra en sammanställ- ning av de insända förslagen och upprätta preliminär kandidatlista (& 3). Denna kandidatlista utsändes sedan till lokalföreningarna, vilka snarast skall hålla nomineringsmöten. Inom sådana områden, där lokalföreningar saknas, skall förbundets arbetsutskott ordna nomineringsmöten, till vilka skall kallas alla förbundsmedlemmar inom berörda områden. Till mötena inbjudes även meningsfränder, vilka äger yttranderätt men ej beslutande- rätt (5 4). Efter det att dessa nomineringsmöten har hållits skall arbets— utskottet sammanställa de därvid framförda förslagen och förelägga dessa för förbundsstyrelsen. Såsom i annat sammanhang framhållits, kan arbets- utskottet, om det så finner lämpligt, före förbundsstyrelsens sammanträde anordna ett rådgivande provval med förbundets medlemmar (5 5).

De nu relaterade stadgebestämmelserna synes helt ha följts under 1948 och 1952 års nomineringar. Något provval har dock ej förekommit vid någotdera tillfället. Inför 1952 års val uppgjorde förbundsstyrelsen, delvis med ledning av inkomna namnförslag, preliminärt två olika kandidatlistor, Vilka tillställdes lokalföreningarna. I det cirkulär, som i samband härmed utsändes, framhölls det att det nu var föreningarnas uppgift att utlysa och hålla nomineringsmöten och därvid diskutera listornas utseende och sam-

mansättning samt genom protokollsutdrag meddela förbundsexpeditionen resultatet av mötets beslut. Under såväl 1948 som 1952 års nomineringar yttrade sig på detta sätt förbundets samtliga högerföreningar, resp. 13 och 21, över förbundsstyrelsens preliminära listförslag.

Även i Södermanlands län synes förhållandet 1952 ha varit det, att lokal- föreningarna lämnats möjlighet att yttra sig över de förberedande kandidat- listorna, men i övrigt finns inga som helst beröringspunkter med förfarings- sättet i Uppsala län. I Södermanlands län handlades nämligen hela nomine- ringsfrågan inom en tämligen begränsad krets av ledande partifolk, när— mare bestämt av förbundsrådet, vilket utgöres av förbundsstyrelsen samt ordförandena i partiets olika lokalavdelningar. Frånsett att de av förbunds— rådet preliminärt uppgjorda kandidatlistorna utsändes till lokalförening- arna för eventuellt yttrande, varvid svar inkom från ungefär hälften av för- bundets högerföreningar, var nomineringsfrågan helt hänvisad till för- bundsrådets behandling.1 Förbundets ombudsman har i sina svar till för- fattningsutredningen försökt ge en förklaring till varför man inom detta förbund ej låtit de enskilda medlemmarna komma till tals under frågans handläggning. Han har härvid påpekat svårigheterna för ett parti, som i likhet med högerpartiet i Södermanland saknar dels press, dels också repre- sentation i riksdagen, att anordna exempelvis provval, eftersom den person- kännedom, som väl bör utgöra en nödvändig förutsättning för en rättvis bedömning av de olika kandidaterna, ej är för handen annat än hos ett rela- tivt begränsat antal av högerväljarna. Föreningsledarna har enligt om- budsmannen den största förutsättningen att göra. denna bedömning och därför har det också ansetts mest lämpligt att låta dessa utgöra nomine- ringsförsamling under nomineringarna till andrakammarvalen. Han har emellertid tillagt att man inom förbundet som en logisk konsekvens av detta resonemang har funnit det både möjligt och angeläget att arrangera prov— val inför olika kommunala val.

Slutligen återstår några förbund, inom vilka man antingen helt saknar ett mellanled mellan förnomineringen och det definitiva fastställandet av valsedlarna eller där detta led liksom i fråga om Södermanlands län är av tämligen underordnad betydelse. Till den förra gruppen hör Gotlands högerförbund, inom vilket nomineringen 1952 skedde i blott två etapper. Under den första, förnomineringen, föreslogs kandidater av flertalet lokal- avdelningar, och under den andra sammanträdde förbundsrådet _ styrelsen och samtliga föreningsordförande _ och fastställde valsedlarna. Såsom tidigare påpekats ägde däremot provval rum i denna valkrets inför 1948 års andrakammarval. Icke heller i fråga om Älvsborgs läns norra valkrets kan man egentligen tala om mer än två avgränsade skeden i nominerings-

1 Att frågan ej varit föremål för någon längre handläggning därpå tyder även en uppgifti Södermanlands Högerförbund. Årsberättelse över verksamheten jämte statistiska uppgifter 1952, Nyköping 1953, s. 2. Härav framgår nämligen att förbundsrådet slutligt fastställde kandidat— listorna redan i mitten av februari.

förfarandet. 1952 års nominering tillgick här så, att frågan till en början togs upp och diskuterades vid föreningsmöten, vid vilka alla medlemmar ägde rätt att närvara och framföra sin mening, varefter förbundet höll sin nomineringsstämma med av föreningarna utsedda ombud. Dessa senare hade därvid att framföra sina föreningars förslag och att föra deras talan. En informell mellaninstans förekom dock i denna valkrets, därigenom att föreningsombuden anordnade regionala överläggningar i nominerings— frågan.

I Östergötlands län hade man, såsom tidigare berörts, vid tiden för 1948 och 1952 års valförberedelser speciella bestämmelser för kandidatnomine- ring, vilka bl. a. innebar ett provvalförfarande. Dessa stadganden tillämpa- des emellertid ej vid någotdera valet utan ett betydligt enklare tillvägsgångs- sätt användes. Sedan de preliminära namnförslagen här hade inkommit från lokalorganisationerna, vilka hade behandlat frågan i samband med sina årsmöten eller särskilda nomineringsmöten, samt från enskilda med- lemmar, som genom annonser hade anmodats insända förslag, informerades blott förbundets ordinarie årsstämma om de föreliggande kandidatförsla- gen utan att någon direkt diskussion förekom i ärendet och utan att några beslut fattades. Förbundsstämman uppdrog i stället blott åt förbunds- styrelsen att fastställa listorna.

Ett tämligen unikt förfaringssätt användes 1952 i Västernorrlands län. Här gjordes nämligen ett slags urvalsundersökning för att söka pejla stäm— ningen inom medlemskadern för olika kandidater. Med hänsyn till vid vilken tidpunkt denna undersökning företogs, borde den kanske ha behand- lats i samband med vad som här kallats förnomineringen, men på grund av att initiativet utgick från förbundsledningen och att det närmast gällde att inhämta yttrande från en begränsad krets av partimedlemmar, har det befunnits mest lämpligt att redogöra för denna nomineringsordning i nu föreliggande sammanhang.

I slutet av år 1950 utskickades en cirkulärskrivelse till 157 förbunds- medlemmar i Västernorrlands län. I denna skrivelse hette det bl. a. att då det var absolut nödvändigt att under tiden fram till 1952 års andrakammar- val genom pressen och på annat sätt göra partiets huvudkandidater kända, hade förbundsstyrelsens arbetsutskott beslutat verkställa en gallupunder— sökning för att få en uppfattning om vilka namn, som högerfolket i länet i första hand önskade se placerade. Därför anhölls det att adressaten på en bifogad blankett ville upptaga namnen på de fem personer, som han främst ansåg böra ifrågakomma på 1952 års valsedlar. Denna blankett skulle därefter inläggas i ett närslutet valkuvert, vilket skulle insändas till förbundsexpeditionen i ett likaledes närslutet frankerat svarskuvert. I skri- velsen framhölls dessutom att då hänvändelsen gjordes endast till ett myc- ket begränsat antal personer, förutsågs det att samtliga tillfrågade skulle inkomma med förslag. Vidare meddelades att man vid urvalet av adres— '

sater hade bemödat sig om att åstadkomma rättvisast möjliga fördelning mellan olika yrkesgrupper och även tillsett att kvinno- och ungdomsorga— nisationens medlemmar blivit tillfredsställande representerade.

Utslaget av denna urvalsundersökning kan knappast ha blivit representa- tivt, då mindre än hälften av de utskickade förfrågningarna besvarades, närmare bestämt 77 stycken av de 157. Sedan dessa svar hade inkommit, uppgjorde förbundsstyrelsen preliminära kandidatlistor, vilka framlades inför en särskild av förbundsstämman tillsatt valberedning. Valberedningen beslutade att med smärre justeringar framlägga förbundsstyrelsens förslag inför förbundets slutliga nomineringsmöte.

Fastställandet av kandidatlistorna

Enligt riksorganisationens normalstadgar för högerförbund skall _ på sätt tidigare framhållits _ det slutliga avgörandet i nomineringsfrågan för- behållas förbundsmedlemmarna inom valkretsen, antingen samfällt eller genom valda ombud. Detta tyder på att fastställandet av valsedlarna bör ske vid t. ex. en förbundsstämma, vilket även synes vara det vanligaste för- faringssättet i de olika valkretsarna. Inom en del förbund är dock, såsom något redan berörts, regeln den att det definitiva avgörandet helt är över- låtet till förbundsledningen.

Fastställande vid stämma m. m.

I omkring tjugo av de 28 andrakammarvalkretsarna avslutades år 1952 den egentliga nomineringsproceduren vid en ordinarie eller extra förbunds- stämma, ett allmänt nomineringsmöte eller dylikt. I flertalet av dessa val- kretsar ägde dock förbundsstyrelsen eller dess arbetsutskott rätt att för vissa fall såsom avsägelser vidtaga kompletteringar och omredigeringar av de redan fastställda valsedeltyperna.

De slutliga nomineringsstämmorna, vilka i flera fall är identiska med för— bundens ordinarie årsstämmor, sammansättes vanligen efter samma prin— ciper som gäller för förbundsstämman i riksorganisationens normalstad— gar. Enligt dessa bestämmelser skall förbundsstämman _ på sätt utför- ligare redogjorts för i ett tidigare sammanhang _ bestå av förbundsstyrel- sens ledamöter och ombud från de lokala föreningarna samt enskilda parti- medlemmar. Vid omröstning tillkommer varje ombud ett rösttal, motsva- rande föreningens medlemsantal vid senaste årsskiftet, delat med anta- let av föreningen valda ombud. Varje närvarande medlem, som icke är ombud, skall dessutom äga en röst, vilken frånräknas vederbörande om- buds rösttal. Uppsala läns högerförbund, som är ett av de förbund som i sina stadgar intagit dessa normalregler, har emellertid en tilläggsbestäm- melse vilken tydligen avser att förhindra att någon enskild lokalförening skall kunna utöva ett dominerande inflytande. Det "sammanlagda rösttal,

som på ovan angivna sätt tillkommer ombuden från en och samma för— ening, får nämligen icke beräknas till mer än en tiondedel av samtliga vid stämman närvarande eller representerade röster (Q 5).

Även andra bestämmelser för nomineringsstämmornas sammansättning kommer emellertid till användning. Inom en del förbund är stämman en ren representantförsamling till vilken föreningarna äger utse ombud efter vissa regler. I något fall bygger man härvid på medlemsnumerären, men vanligare är att antalet högerväljare inom föreningarnas verksamhetsom- råden lägges till grund för beräkningen. I Västerbottens län t. ex. har vid nomineringarna till 1948 och 1952 års val varje lokalförening haft rätt att låta sig representeras av ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar, medan man inom åtminstone fem högerförbund tillämpat den sistnämnda principen med ombud i förhållande till rösttalen vid senast förrättat lands- tings- eller i ett fall riksdagsval. Det senare fallet syftar på Malmöhus län, där lokalföreningarna år 1952 hade rätt att sända ett ombud för varje på- börjat 100-tal högerröster inom resp. förenings verksamhetsområde vid 1948 års val. Kalmar läns norra högerförbund har också denna bestäm- melse, dock med den skillnaden att ombudens antal här baserats på det senaste landstingsvalets siffror. Även i Älvsborgs läns södra valkrets och i Skaraborgs län har ombuden utsetts i förhållande till senaste allmänna vals röstsiffror. Enligt förbundsstadgarna (g 9) gäller detsamma inom Västernorrlands län.

Blekingehögern har däremot i såväl sin gamla, vid bl. a. 1948 och 1952 års andrakammarval tillämpade, som i sin nyantagna kandidatnominerings- plan regler om ett slutligt valmöte, vilket i stort sett sammansättes efter samma grunder som gäller för förbundsstämman enligt riksorganisationens normalstadgar. I Blekinge skall dock, i motsats till normalstadgans bestäm- melser, ombuden för lokalföreningarna rösta med ett rösttal motsvarande det, som vid närmast föregående landstingsval avgavs för partiet inom resp. lokalförenings område. Från ombudens rösttal skall emellertid liksom en- ligt normalstadgan frånräknas de röster, som vid mötet disponeras av till ifrågavarande förening hörande medlemmar, vilka själva är närvarande. I likhet med Uppsalaförbundets bestämmelser är även enligt Blekingehögerns kandidatnomineringsplaner en förenings sammanlagda röstinnehav begrän— sat till en tiondel av vid mötet representerade röster.

Antalet deltagare i dessa olika nomineringsstämmor skiftar givetvis från valkrets till valkrets. Ett förbund hade vid sitt slutliga nomineringsmöte år 1952 endast 50 deltagare. Här ägde dock blott av lokalföreningarna efter vissa grunder utsedda ombud rätt att närvara. Från några andra förbund har uppgivits, att deras stämmor besöktes av mellan tre och fyra hundra personer. I Östgötaförbundets årsstämma 1948 deltog omkring 700 och 1952 ca 500 personer. Såsom tidigare påpekats, var emellertid stämman här icke någon egentlig nomineringsinstans utan den informerades blott

om de preliminära kandidatförslagen, medan avgörandet i frågan helt till- kom förbundsstyrelsen. Vanligen synes antalet deltagare i de olika förbun- dens nomineringsstämmor eller nomineringsmöten ha rört sig mellan 100 och 200 personer.

En intressantare fråga att få besvarad än den om det totala antalet del- tagare i nomineringsstämmorna är emellertid vilken medlemsnumerär, som var representerad vid dessa stämmor. Till följd av den allmänna principen för stämmornas sammansättning är dock tyvärr förutsättningarna stora för att svaren på en sådan fråga skall bli tämligen intetsägande. Enligt riks- organisationens normalstadgar, Vilka tillämpas av de flesta förbunden, lik— som enligt vissa andra förbunds stadgar är ju frågan om bestämmandet av det antal ombud, som skall utses, helt överlåten på lokalföreningarna. Det enda som regleras i detta avseende är antalet varje förening tillkommande röster, vilka lika skall fördelas på de från föreningen närvarande ombuden. Då man kan väga förutsätta, att så gott som varje lokalförening sänder åtminstone en representant till dessa nomineringsstämmor, så kommer vid en eventuell omröstning samtliga föreningar att kunna tillgodogöra sig sitt hela rösttal, dvs. i allmänhet en röst för varje medlem eller i något fall en röst för varje högerväljare. På författningsutredningens fråga vilken med- lemsnumerär som var representerad på 1948 och 1952 års slutliga nomine- ringsstämmor har också helt följdriktigt flertalet högerförbund lämnat svar innebärande att alla eller i det närmaste alla partimedlemmar var före- trädda. Märkligare är att liknande svar även har inkommit från huvud- delen av de förbund, inom vilka det på förhand varit bestämt hur många ombud varje förening haft att utse. De enda mer avvikande uppgifterna härrör från Uppsala läns högerförbund och Kalmar läns norra högerför- bund. I Uppsala län var vid 1952 års nomineringsstämma icke fullt 1 200 av förbundets 2800 medlemmar representerade. Från Kalmar läns norra högerförbund har uppgivits, att vid den första av de två nomineringsstäm- mor som anordnades där 1952 var 84 av 98 utsedda ombud närvarande, medan vid den andra och slutliga blott 50 av de 98 ombuden deltog. Det är tydligt att de uppgifter, som gått att få fram om deltagandet i de olika förbundens nomineringsstämmor icke kan erbjuda mycken vägledning vid ett bedömande av hur stor aktivitet, som utvecklas av lokalföreningar och enskilda medlemmar, när det gäller att fastställa valsedlarnas samman- sättning.

Här skall fortsättningsvis något redogöras för ordningen vid kandidatlis— tornas slutliga fastställande i de nu berörda valkretsarna. Såsom tidigare har framhållits brukar förbundsstyrelserna eller deras arbetsutskott med ledning av de under den förberedande behandlingen av nomineringsfrågan framkomma förslagen upprätta ett utkast till valsedeltyper, vilket framläg- ges för den slutliga nomineringsstämman. Sedan detta mer definitiva förslag presenterats för stämman, vidtager i allmänhet inom denna en diskussion

om de uppställda kandidaterna. Härvid synes regeln inom högern vara den, att varje kandidat avlägsnar sig från sammanträdeslokalen, när hans namn är föremål för debatt. Dessa diskussioner slutar ofta med att en om- röstning företages. varvid det gäller dels att bestämma hur många olika listor, som skall uppsättas i valkretsen, dels att fastställa vilka kandidater, som skall medtagas på valsedlarna, samt ordningen mellan dessa kandidater. Vid en del nomineringsstämmor har det emellertid ej varit erforderligt att föranstalta om omröstning. Så t. ex. förekom ej någon dylik vid 1952 års nomineringsstämma i Älvsborgs läns norra valkrets, och vid samma års andra och slutliga stämma i Gävleborgs län fattades alla beslut med ackla— mation.

Inom en del förbund finns särskilda bestämmelser om en rätt för minori- teter att uppställa särlistor. I Uppsalaförbundets kandidatnomineringsplan för riksdagsval (& 6) stadgas sålunda, att om enighet om en huvudkandidat- lista icke kan vinnas, äger mindretalet upprätta separatlistor, vilka skall tryckas och distribueras av förbundsexpeditionen. Kravet för att en sådan särlista skall få komma till stånd är att minst en fjärdedel av de på allmänna valmötet representerade rösterna förenar sig därom. Det område, inom vil- ket särlista skall spridas genom förbundets försorg, skall dock fastställas av arbetsutskottet. I stort sett samma regler har gällt vid nomineringar i Stock- holms län. Även Blekingehögern hade i sin vid 1948 och 1952 års val tilläm- pade kandidatnomineringsplan en liknande bestämmelse. Här hade man emellertid uppställt något större fordringar, minst en tredjedel av på nomi- neringsmötet representerat rösttal måste nämligen förena sig om en separat- lista för att denna skulle tryckas och distribueras av förbundsexpeditionen. I vad mån dessa olika stadganden någon gång kommit till användning sak- nas närmare kännedom om. Vid de undersökta andrakammarvalen synes dock några sådana listor ej ha förekommit i de här nämnda valkretsarna. Frågan om antalet valsedeltyper och valsedlarnas sammansättning i de skilda valkretsarna skall upptagas till behandling längre fram. Härvid skall även spörsmålet om särlistor och den eventuella förekomsten härav något ytterligare beröras.

På sätt redan har antytts synes det vara vanligt, att förbundsstyrelserna har tillagts befogenhet att under vissa omständigheter företaga smärre ändringar på de av nomineringsstämmorna fastställda kandidatlistorna. Så har emellertid ej varit fallet överallt. Från Hallands län har sålunda med- delats till författningsutredningen, att kandidatnomineringsmötets beslut är definitiva, och från Gävleborgsförbundet har uppgivits, att stämman är högsta beslutande myndighet inom länet, varför styrelsen icke kan ändra ett stämmobeslut. I den senare valkretsen har man löst frågan om det slutliga fastställandet på det viset, att först huvuddragen i valsedlarnas utseende be- slutats av en extra förbundsstämma, varefter förbundsstyrelsen har tillåtits göra erforderliga kompletteringar. Slutjusteringen av kandidatlistorna har

sedan skett på förbundets ordinarie årsstämma. Ungefär ett liknande till- vägagångssätt förefaller ha kommit till användning under 1952 års no— mineringsprocedur inom Kalmar läns norra högerförbund samt inför 1948 års val i Jämtlands län.

Av uppgifterna från omkring en tredjedel av samtliga valkretsförbund framgår ej fullt klart, huruvida förbundsstyrelsen äger eller icke äger befo— genhet att företaga ändringar i stämmornas nomineringsbeslut. Däremot har det från dessa förbund meddelats, att några sådana ändringar i varje fall icke företogs vid nomineringarna till 1948 och 1952 års val. I ungefär lika många valkretsar har emellertid förbundsstyrelserna vid 1952 års val gjort vissa justeringar i nomineringsmötenas beslut. Den vanligaste orsaken till dessa ändringar angives vara kandidatavsägelser, men ibland kan skälen också vara taktiskt betingade. Från Malmöhus län har t. ex. uppgivits, att några ändringar beträffande första namnet icke har företagits, däremot har i fråga om Övriga namn smärre ändringar gjorts med hänsyn till yrkesför— delningen och den geografiska fördelningen. Ett annat exempel finns från 1948 års nominering i Uppsala län, där arbetsutskottet lät två kandidater byta lista, dock med bibehållande av samma plats i ordningen, som de hade tilldelats av förbundets allmänna valmöte.

Fastställande av styrelse m. m.

Gemensamt för de nu behandlade förbunden har varit att den huvudsak- liga beslutanderätten i nomineringsfrågan ålegat ett större organ _ för- bundsstämman, ett allmänt nomineringsmöte eller dylikt. I fyrstadskret- sen kan man säga att den slutliga nomineringsbasen är ändå bredare, eftersom nämligen utgången av de direkta provvalen bland de enskilda partimedlemmarna här i princip är avgörande för valsedlarnas utseende. Ordningen inom dessa förbund skall närmare beskrivas senare. Inom åter- stående förbund, ungefär en femtedel av samtliga, ligger däremot den verk— liga beslutanderätten hos en mindre församling såsom förbundsrådet eller förbundsstyrelsen. Bland dessa förbund återfinnes å ena sidan några av dem, som tillämpar den mest utvecklade provvaltekniken, å andra sidan dem som har de enklaste och mest primitiva nomineringsreglerna. Vad be- träffar de sist åsyftade förbunden, till vilka vid 1952 års val hörde Söder- manlands, Östergötlands och Gotlands län, är ej något att tillägga utöver vad som tidigare har sagts. Som bekant fastställdes valsedlarna i Östergöt— lands län av förbundsstyrelsen och i de båda övriga valkretsarna av för— bundsrådet. Då återstår att behandla förfaringssättet vid fastställandet av kandidatlistorna i tre provvalområden, nämligen Kopparbergs län samt de båda storstäderna Stockholm och Göteborg.

I Kopparbergs län var ordningen under 1952 års nominering den, att sedan provvalet bland medlemmarna hade avslutats, upprättade förbundsstyrel- sen ett preliminärt förslag till valsedlar. Detta förslag utsändes till för-

bundets samtliga lokalföreningar, vilka bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. På grundval av föreningarnas yttranden uppgjordes ett definitivt förslag till valsedlar av förbundsrådet, varefter det slutliga fastställandet av kandidatlistorna överläts på förbundsstyrelsen.

Enligt Stockholmshögerns kandidatnomineringsplan vid riksdags- och stadsfullmäktigeval skall, vad angår andrakammarvalen, sedan samman- räkningen av provvalet verkställts förbundets arbetsutskott sammanträda och med hänsyn till bl. a. utgången av provvalet upprätta förslag till val- sedlar. Beslut skall härvid fattas plats för plats (p. 7). På arbetsutskottets förslag får ej, lika litet som på slutligt fastställd valsedel, upptagas någon, som ej är förbundsmedlem, såvida ej förbundsstyrelsens medgivande härtill inhämtats på förhand. För sådant medgivande fordras att förbundsstyrelsen med två tredjedels majoritet fattat beslut i saken (p. 8). Inför 1952 års val föreslogs under de båda inledande skedena av nomineringsprocessen såsom kandidater tre personer, vilka vid tiden för förslagsställandet i en namnförteckning angivits som icke medlemmar i förbundet. Två av dessa blev även, med tämligen framskjutna placeringar, uppförda på de slutliga valsedlarna. Enligt uppgift till författaren måste emellertid de sistnämnda under nomineringens gång ha inträtt i förbundet. Något särskilt beslut inom förbundsstyrelsen vidtogs i varje fall ej. _ De av arbetsutskottet upprättade förslagen skall jämte eventuella reservationsvis framförda för- slag överlämnas till förbundsstyrelsen, som vid sitt sammanträde först skall besluta om antalet valsedeltyper. Här bör kanske inskjutas att, så- som redan inledningsvis har framhållits. Stockholmshögerns förbunds- styrelse närmast är att likna vid ett representantskap på ca 60 personer, medan arbetsutskottet ungefär motsvarar övriga förbundsstyrelser. Vin- ner arbetsutskottets förslag till sammansättning av de skilda valsedlarna majoritet i förbundsstyrelsen anses förbundets valsedlar fastställda, såvida ej särskilt yrkande om separatlista framställes. _ Före 1951 hade man krav på två tredjedels majoritet vid valsedlarnas fastställande. Skulle däremot arbetsutskottets förslag ej uppnå majoritet inom förbundsstyrelsen kan man besluta om återremittering till arbetsutskottet. Om sådan återre- mittering emellertid icke beslutas eller om ej majoritet erhålles för arbets- utskottets förnyade förslag, skall förbundsstyrelsen fatta beslut om val— sedlarnas utseende plats för plats (p. 9 o. 10). Såsom antytts har även Stockholmsförbundet en bestämmelse om särlistor. Förenar sig nämligen minst en tredjedel av förbundsstyrelsens samtliga ledamöter i ett yrkande om en särskild valsedel med annan sammansättning än den av majoriteten önskade, skall frågan om valsedlarnas sammansättning upptagas till för- nyad prövning. Vidhålles därefter fortfarande detta yrkande skall sådan minoritetsvalsedel avlämnas inom sju dagar. Först sedan detta skett fast- ställes förbundsstyrelsens valsedlar, varvid minoriteten ej äger deltaga. Endast en minoritetsvalsedel är tillåten. En sådan eventuell särlista skall

distribueras genom förbundsexpeditionens försorg (p. 11 o. 12). I kandi— datnomineringsplanen stadgas vidare, att ledamot av förbundsstyrelsen eller av dess arbetsutskott ej får närvara vid överläggningar i kandidat- frågan, om han själv är bland de föreslagna och icke avböjt kandidatur (p. 13). Enligt förbundsstadgarna (5 8) skall för denna eventualitet för- bundsstyrelsen inom sig ha utsett särskilda ersättare, som kan delta i ar- betsutskottets behandling av nomineringsfrågan.

Även inom Göteborgs högerförbund är det förbundsstyrelsen, som med ledning av provvalets resultat uppgör den definitiva valsedeln. I Göteborg har man dock till skillnad från Stockholm ej några särskilda bestämmelser, vilka reglerar det slutliga fastställandet. Det synes som om styrelsen här formellt sett lämnas fria händer att föra upp kandidaterna i den ordning på valsedlarna, som enligt styrelsens mening är den mest lämpliga. Enligt vad som uppgivits inför författningsutredningen lär det dock i realiteten för- hålla sig så att provvalresultaten frångås blott i vissa speciella fall. Detta gäller emellertid endast i fråga om Göteborg, där man synnerligen noggrant förbereder provvalen och där man tillämpar ett omständligt förfarande för att bestämma provvalsedlarnas utseende och sammansättning. I andra val- kretsar behöver förhållandet icke vara detsamma, vilket närmare skall belysas i ett sammanhang för samtliga provval- och omröstningsområden.

Fastställande i fyrstadskretsen

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen är provvalen inom de olika förbunden av rådgivande karaktär. Detta är dock icke fallet i fyrstadskret- sen, där tvärtom de enskilda partimedlemmarna genom provvalen har det slutliga avgörandet i nomineringsfrågan i sin hand. På partiets officiella valsedlar skall således här provvalsedelns kandidater, och endast de, upp— föras i ordning efter den placering de erhållit vid sammanräkningen av provvalet. Man kan i detta sammanhang ifrågasätta om benämningen prov- val verkligen är fullt adekvat för dessa val, men i brist på någon mer ända- målsenlig term har denna benämning konsekvent brukats här, liksom den brukas inom de nämnda förbunden.

En sådan nomineringsordning, enligt vilken de slutliga valsedlarna fast- ställes vid omröstning med medlemmarna, är unik vad beträffar höger- partiet. Även de berörda förbunden har emellertid försett sina kandidat- nomineringsbestämmelser med vissa garantier, vilka möjliggör för de tidi— gare omtalade representantskapen att korrigera provvalresultaten. Vad som här nedan meddelas om dessa säkerhetsföreskrifter inom Malmöför- bundet gäller även i princip för de övriga föreningarnas inom valkretsen vidkommande.

Sista punkten i bestämmelser för kandidatnominering och provval för Malmö borgerliga valmansförening innehåller följande stadgande.

Skulle vid sammanträde med föreningens styrelse tidigast 2 dagar efter prov-

valet de närvarande vara eniga om att den vid provvalet framkomna valsedeln icke kan anses representativ för de olika viktiga intressen, föreningen har att taga hänsyn till, skall styrelsen besluta om kallelse till sammanträde med repre- sentantskapet.

Skulle vid detta sammanträde, där minst &/5 röstberättigade ledamöter skola vara tillstädes, minst fia av dessa dela styrelsens uppfattning beträffande val— sedeln, skall vid detta sammanträde kunna vidtagas påkallade förändringar av den officiella valsedeln.

Som synes erfordras mycket kvalificerade majoriteter dels inom sty- relsen och dels inom representantskapet för att åstadkomma ändring. Nå— gon sådan har icke heller företagits vare sig vid 1948 eller 1952 års val.

Respekteras provval- och omröstningsresultaten?

Av stort intresse är att få veta i vilken utsträckning de beslutande no— mineringsinstanserna vid komponerandet av valsedlarna tager hänsyn till utgången av provval och omröstningar inom lokalföreningarna. På denna punkt ligger det ju nära till hands att tänka sig, att det kan uppstå slit- ningar mellan å ena sidan partimedlennnarnas mening, såsom den kom- mer till uttryck genom provval och omröstningar och å andra sidan de beslutande partiorganen, som kanske anser sig ha att beakta intressen, vilka ej tillgodosetts under den tidigare beredningen av frågan. Att sådana åsiktsdivergenser faktiskt förelegat torde ej gå att förneka. Erinras bör blott att inom flertalet valkretsar, även av dem som tillämpar provval- eller omröstningstekniken, tillkommer det en större delegeradeförsamling med ombud för föreningsmedlemmarna att slutligt fastställa kandidatlistorna. Här borde alltså förutsättningarna för meningsskiljaktigheter mellan de olika instanserna vara mindre än inom de högerförbund, såsom Stock— holms och Göteborgs, där det är förbundsstyrelsernas sak att besluta om de definitiva valsedlarnas utseende. I Göteborg har man dock —— liksom för övrigt i fyrstadskretsen undanryckt en del av grunden för att olik- artade resultat skall framkomma. Genom att först anordna en förbere- dande omröstning inom förbundsrådet eller representantskapet om prov- valsedlarnas sammansättning, och sedan för de enskilda partimedlem- marna presentera ett färdigt förslag, på vilket visserligen omplaceringar av namnen får företagas men ej några tillägg göras, kan det sägas att för- bundsledningen på ett effektivt sätt garderat sig mot oväntade och oväl— komna provvalutslag. Erfarenheten har nämligen visat, att under sådana omständigheter provvaldeltagarna med tämligen få undantag helt följer det uppgjorda förslaget. Så var bl. a. fallet under 1952 års nominerings- procedur i Göteborg. Här var alltså provvalsedeln och därmed även prov- valresultatet identiskt lika med den slutliga valsedeln, så när som på att ytterligare två under provvalet ej förekommande namn uppfördes på den sistnämnda listans båda sista platser. Däremot gjorde förbundsstyrelsen i Göteborg vid 1948 års val vissa smärre justeringar. På huvudlistans tredje

plats uppsattes sålunda en kandidat, som ej varit underkastad provval, och vidare utbyttes på grund av avsägelse första namnet på förbundets tjänstemannalista mot den kandidat, som placerade sig sist i provvalet. Orsaken till att man ej genomförde en successiv uppflyttning kan möjligen sökas i det förhållandet att den närmast i tur till första platsen stående kandidaten var kvinna, för vilken måhända just andra platsen på listan var reserverad.

Bortsett från Göteborg, och givetvis även fyrstadskretsen, har vid 1952 års val inom provval- och omröstningsområdena de beslutande instan- serna i större eller mindre omfattning gjort omredigeringar av provval- eller omröstningsresultaten. Vid en undersökning av i vilken utsträck- ning sådana ändringar verkligen företagits har enda möjligheten, som här stått till buds, varit att jämföra provvalresultaten från vissa förbund med de officiella kandidatlistorna i samma valkretsar för att därigenom få fram eventuella divergenser. Däremot kan man icke med det föreliggande mate— ralet belysa frågan på vilket stadium av slutbehandlingen dessa justeringar ägt rum, om de gjorts av nomineringsstämmor, styrelser eller dylikt. Så— dana sammanräkningsprotokoll, vilka möjliggjort dessa jämförelser, har vad beträffar 1952 års val ställts till utredningens förfogande från sex provvalområden och tre omröstningsområden. Även från övriga förbund, vilka 1952 tillämpade någon av de nämnda nomineringsprinciperna, har vissa upplysningar i frågan lämnats.

Rent generellt kan man givetvis säga, att de beslutande nominerings- instanserna vid uppgörandet av valsedlarna i stort sett följt de anvisningar, som givits genom provval eller omröstningar inom lokalföreningarna. Denna följsamhet behöver emellertid ej nödvändigtvis enbart bero på att man känner sig särskilt bunden av t. ex. provvalutslagen. En lika närlig- gande och naturlig förklaring till överensstämmelsen synes vara att just de kandidater, exempelvis nuvarande och tidigare riksdagsmän, vilka bru- kar uppföras såsom toppnamn på listorna, också är de som allmännast före- kommer i partifolkets medvetande och därför även uppnår de högsta röst- talen. Detta generella omdöme om samstämmigheten mellan provval- och omröstningsresultat och de definitiva kandidatlistornas sammansättning hindrar dock ej att åtskilliga undantag från regeln finns. Särskilt anmärk- ningsvärt förefaller vara, att i en del valkretsar flera av de slutliga kan— didaterna icke alls varit underkastade provval. Detta var framför allt fal- let i Stockholm 1952. Av de officiella Stockholmsvalsedlarnas sammanlagt 38 olika kandidater var endast hälften, nitton stycken, företrädda på prov- valsedlarna, ett ganska märkligt förhållande i synnerhet när man beaktar att den inledande nomineringsproceduren var tämligen grundlig. Först in- sändes som bekant namnförslag av de enskilda förbundsmedlemmarna, där- efter anordnades ett allmänt nomineringsmöte, varunder ytterligare förslag kunde framföras. På dessa båda sätt föreslogs i det närmaste 40 skilda

kandidater. Samtliga, som förklarade sig villiga att kandidera, uppfördes på provvalsedlarna. Trots detta grundliga förfaringssätt fann sig alltså för- bundets arbetsutskott och styrelse föranlåtna att komplettera de slutliga kandidatlistorna med nitton helt nya namn. Huvuddelen av dessa nya kandidater placerades dock på förbundets båda mer intressebetonade val- sedlar, tjänstemannalistan och företagarlistan. Även partiets huvudlista tillfördes nya kandidater, sex till antalet; på denna senare lista uppsattes de emellertid helt på den nedre halvan. På de båda andra valsedeltyperna erhöll däremot några av de nytillkomna kandidaterna mycket framträdande placeringar, så t. ex. hade varken tjänstemannalistans eller företagarlistans andra namn i ordningen varit nämnda under provvalet. Enligt uppgift till författaren måste emellertid det stora nytillskottet av kandidater ses i be- lysningen av att 1952 års nominering delvis förrycktes genom tillkomsten av en särskild företagarlista. Någon sådan hade nämligen ej förutsetts under de inledande skedena av nomineringsprocessen, utan det var först i slutomgången som den aktualiserades efter krav från företagarhåll.

Även inom övriga nu berörda förbund tillfördes 1952 års slutliga valsed— lar kandidater, vilka ej finns upptagna i samma års provval— eller omröst- ningsprotokoll. Så är dock icke fallet i fråga om Södra Älvsborgs högerför- bund, vars samtliga på de officiella listorna upptagna kandidater hade varit underkastade provval. Icke inom någon av de övriga valkretsarna var emel— lertid proportionen nytillkomna kandidater lika stor som i Stockholms stad. Närmast i ordningen kommer Kopparbergs län, där tio av partiets 26 slut- liga kandidater ej hade nämnts under provvalet. Motsvarande siffror var för Jönköpings län 7 av 33, Kalmar norra 3 av 19, Blekinge 4 av 18, Öre- bro län 5 av 30, Västmanlands län 2 av 16 samt Gävleborgs län 8 av 29. Särskilt anmärkningsvärt är att listorna i sistnämnda län behövde kom- pletteras med så många nya namn, då som tidigare påpekats icke mindre än 93 olika kandidater där framfördes genom provvalet. Det synes som om de slutliga nomineringsinstanserna i de tre omröstningsområdena Kalmar norra, Blekinge och Örebro län —— skulle relativt sett ha lanserat färre nya namn än motsvarande instanser i provvalområdena. Skiljaktig— heterna är dock icke av den storleksordningen, att man vågar dra några direkta slutsatser av nämnda förhållande.

Mellan de på de slutliga valsedlarna uppförda kandidaterna, vilka varit på förslag redan under provvalen eller omröstningarna inom lokalförening- arna, har i en hel del fall vissa omplaceringar i strid med provval— eller omröstningsresultaten företagits. Man kan dock knappast påstå, att dessa omplaceringar varit av särskilt genomgripande natur. Vad till en början de främsta namnen beträffar har med få undantag omröstningsresultaten respekterats. Redan i detta sammanhang bör kanske inskjutas att höger- partiet i varje valkrets, möjligen med bortseende från Göteborgs stad, bru—

kar uppställa flera olika valsedeltyper, varigenom möjligheterna väsentligt ökas att ge de främsta kandidaterna förmånliga placeringar. Endast i ett fall vid 1952 års val inträffade det, att den vid provval eller omröstning segrande kandidaten icke uppfördes på någon valsedeltyps första plats. Detta skedde i Älvsborgs läns södra valkrets, där på sätt tidigare berörts partiets representant i andra kammaren kom på andra plats i provvalet, närmast följd av en förutvarande riksdagsman. Vid det slutliga faststäl— landet av listorna uppsattes emellertid den kandidat, som stod under om— val, såsom första nanm på förbundets mer tätortsbetonade valsedel och som andra namn på landsbygdslistan, medan den före detta riksdagsman- nen hade motsvarande placeringar på resp. landsbygds— och tätortsval— sedeln. Den kandidat däremot, som vid provvalet erhöll högst rösttal, upp- fördes som nummer tre i ordningen på tätortslistan. Skälet till denna om- ändring av provvalutslaget torde helt få tillskrivas den omständigheten, att man önskade bereda den dittillsvarande riksdagsmannen möjligheten att bli omvald. Som redan sagts blev i övriga valkretsar provvalens eller om— röstningarnas främsta nanm placerade på någon valsedeltyps första plats, men blott i två av dessa kretsar tilläts ej någon listkonkurrens i fråga om toppnamnet. Detta senare gäller Jönköpings och Kopparbergs län, där provvalsegrarna stod som första namn på samtliga förekommande valsed- lar. I de återstående kretsarna uppsattes alltså därjämte även andra kan— didater såsom första namn. I några fall tillhörde dessa kandidater icke ens kretsen av de vid provval eller omröstningar bättre placerade. Stockholms- högern uppförde sålunda som första namn på sin företagarlista en kan— didat, som hade kommit först på elfte plats i provvalet. Denne kandidat blev härigenom invald som en av Stockholmshögerns fyra andrakammar- ledamöter. Samma låga provvalplacering hade även företagarlistans främ— sta nanm inom Kalmar läns norra högerförbund. Överst på denna lista lik- som på alla övriga valsedlar i Kalmar län stod dock partiets dittillsvarande ende riksdagsman, vilken emellertid tillhör södra länsförbundet. I Gävle- borgs län slutligen uppsattes på första plats på en av förbundets fyra val- sedeltyper en kandidat, vilken vid provvalet hade placerat sig som num- mer 24. Bakgrunden till denna uppflyttning är ej närmare känd. Det skall blott erinras om för det första att det gällde en intressebetonad lista och för det andra att provvalet gav föga vägledning vid valsedlarnas uppgörande till följd av dels det relativt låga deltagandet och dels den mycket stora spridningen av rösterna.

Värt att uppmärksamma är vidare vad som 1952 inträffade inom Örebro läns högerförbund och Kalmar läns norra högerförbund. Såsom tidigare framhållits utgick inom de båda nämnda förbunden en kvinna som segrare i lokalföreningarnas omröstningar. Båda dessa kvinnliga kandidater upp- fördes visserligen som första namn på var sin lista, men i intetdera fallet

erhöll ifrågavarande kvinnliga kandidater någon särställning, eftersom det jämsides med deras listor uppställdes konkurrerande valsedeltyper med andra toppnamn. Vad angår Kalmarförbundet gäller även här vad ovan har sagts, nämligen att överst på listan stod en riksdagsman från södra länsdelen.

I Örebro län erhöll som nämnts den kvinnliga segraren nästan dubbelt så många röstpoäng som hennes främste manlige medtävlare. Den kvinn- liga kandidaten placerades i toppen på en tätortsbetonad valsedel, under det att nummer två i ordningen vid omröstningen uppsattes främst på en jord— bruksbetonad lista. På en tredje listtyp, vilken var så komponerad att den kunde förväntas samla ett betydande antal av partiets röster i tätorts- distrikten och följaktligen direkt konkurrera med den kvinnliga kandida- tens lista, framfördes som första nanm en person, som vid omröstningen ej hade kommit högre upp än på nionde plats och därvid endast erhållit något mer än en femtedel så många röstpoäng som den kvinnliga segraren. Det förtjänar dock framhållas, att ingen av de tre valsedeltyperna tycks ha haft ett avgjort företräde framför de andra, vilket visas av att konkur— rensen dem emellan var tämligen jämn vid andrakammarvalet. I runda tal fick nämligen den senast omnämnda listan, vars främste kandidat blev in- vald i andra kammaren, 4850 röster, medan listan med kvinnligt topp— namn erhöll 4150 röster och den jordbruksbetonade sedeltypen 3 800 röster.

Inom Kalmar läns norra högerförbund fastställdes likaledes tre olika list- typer med, såsom redan påpekats, gemensamt första namn. Som främste landsbygdskandidat från norra länsdelen uppförde här förbundets kandi- datnomineringsmöte det namn, som hade kommit på tredje plats i omröst- ningen, medan den med drygt en halv gång så många röstpoäng segrande kvinnliga kandidaten blev förbundets toppnamn på en tätortslista med vissa tjänstemannainslag i detta ej särskilt tätortsbetonade område. För- bundets manlige huvudkandidat blev sedermera vald till riksdagsman. Icke i fråga 0111 något av dessa båda omröstningsområden kan man som motiv för att de kvinnliga toppkandidaterna underkastades direkt listkonkurrens vid valet anföra, vare sig att omröstningarna ej skulle ha varit tillräckligt representativa eller att röstdifferenserna skulle ha varit smä mellan de främsta namnen. Den sistnämnda punkten har redan belysts och vad angår den första har från båda förbunden meddelats, att samtliga deras lokalför- eningar deltog i omröstningarna och insände resultaten därav till sina för- bundsexpeditioner. Såsom kommer att beröras nedan hör det till vanlig— heten inom högern att man etablerar listkonkurrens mellan de främsta kandidaterna, när det gäller att nybesåtta ett mandat. Därför bör kanske de nu relaterade fallen icke föranleda några mera bestämda slutsatser om de kvinnliga kandidaternas behandling. Härtill skulle man dessutom kunna foga att de vidtagna ändringarna av provvalresultaten rättfärdigades av

det verkliga valutslaget, eftersom andra förstanamn än de båda aktuella kvinnorna i högre grad vann väljarnas bevågenhet. Detta dock med det förbehållet att de skilda valsedeltyperna distribuerades på ett rättvist sätt.

Vad beträffar förhållandet i övrigt mellan de kvinnliga kandidaternas placeringar i omröstningar och provval och deras slutliga placeringar på de officiella valsedlarna tillåter det föreliggande materialet icke några di- rekta slutsatser. Inom något förbund, t. ex. Kopparbergs län, tillbakasattes otvivelaktigt vid 1952 års fastställande av kandidatlistorna kvinnorna till förmån för i provval och omröstningar sämre placerade manliga medtäv- lare, medan man i fråga om andra förbund någon gång kan skönja en mot- satt tendens. I dessa senare fall torde skälet vara att ingen kvinnlig kan- didat uppnått någon mer framträdande placering vid provvalen eller om- röstningarna, varför man sett sig föranlåten att lyfta fram någon eller några av de kvinnliga kandidaterna till exempelvis valsedlarnas tredje eller fjärde platser.

Om man bortser från de olika förbundens toppfigurer och i stället sänker blicken till andrahandsnamnen, så synes vad angår dessa kandidater skilj- aktigheterna vara större mellan å ena sidan provval- eller omröstnings— resultaten och å andra sidan de slutliga valsedlarnas sammansättning. När det gäller dessa nanm har tydligen de bestämmande nomineringsinstan— serna större möjligheter till ett obundet handlande. Som skäl för ändringar av ordningsföljden mellan dessa, man vågar kanske säga, utfyllnadsnamn på valsedlarna anföres ofta, att olika yrkes- och geografiska intressen ej blivit vederbörligt tillgodosedda genom provvalen eller omröstningarna. Som exempel på detta kan nämnas, att arbetsutskottet i Södra Älvsborgs högerförbund vid uppgörandet av förslag till valsedlar att föreläggas 1948 års förbundsstämma beslöt, dels att bifalla en framställning från en an— given lokalförening att uppsätta en viss lantbrukare på landsbygdslistan och att på samma lista stryka en annan lantbrukare, dels att på stads- och samhällslistan stryka en underofficer och i stället uppföra en verk- stadsägare som representant för hantverket. I arbetsutskottets protokoll från detta sammanträde finns antecknat, att de föreslagna listorna i stort sett följer provvalets anvisningar, men att vissa ändringar i slutet av lis- torna har gjorts med hänsyn till att de nyuppförda kandidaterna represen- terar vissa väljarkategorier, som arbetsutskottet funnit lämpligt att upp— märksamma.

1952 års valsedlar

Frågan om de olika valsedeltyperna och om deras sammansättning skall i fortsättningen upptagas i ett för samtliga valkretsar oavsett nominerings- ordning gemensamt sammanhang.

Såsom redan antytts är det normala tillvägagångssättet inom höger-

partiet, att man i varje valkrets uppställer flera skilda valsedeltyper. Orsa- ken till en sådan listkonkurrens, som även vanligtvis tillämpas av övriga borgerliga partier, är att man vill tillgodose krav från och önskar appel- lera till olika sociala grupper eller speciella landsbygds— och tätortsintres— sen. Understundom använder man sig av denna listkonkurrens för att komma ifrån ett eljest svårt avgörande i frågan vem som skall uppsättas som partiets främste kandidat och därmed kanske även utses till riksdags- man. I sådana fall förskjutes alltså det slutliga avgörandet från nomine- ringsinstanserna till partiets väljare. Ett dylikt förfaringssätt har särskilt tillgripits i samband med att t. ex. förbundets andrakammarledamot och samlande nanm undanbett sig omval, och man har haft svårt att nå enig- het i fråga om efterträdaren. Undantagna från listkonkurrens brukar där- emot i allmänhet de under omval stående riksdagsmännen vara. Dessa kandidater uppföres som regel, i synnerhet i kretsar, där högern endast har en plats att besätta, som gemensamt första namn på samtliga inom valkretsen förekommande listtyper. Så har emellertid icke alltid varit fallet. Vid 1952 års val hade sålunda mellan en tredjedel och en fjärdedel av riksdagsledamöterna allvarliga medtävlare om partiets mandat. Särskilt synes de kvinnliga andrakammarledamöterna, till skillnad från vad som vanligen gäller i fråga om manliga kolleger, ej genom sina placeringar på valsedlarna ha erhållit garantier för omval. Till tre av de fyra kvinnliga kandidater, som 1952 stod under omval, uppställde sålunda nominerings- instanserna farliga manliga motkandidater, vilket i ett av fallen ledde till att den kvinnliga riksdagsledamoten icke blev återvald. Beträffande två av dessa kvinnor hör det emellertid till saken att de under den löpande man— datperioden hade kommit in suppleantvägen som efterträdare till avgångna andrakammarledamöter, varför det kanske icke ansågs så självklart att de utan vidare borde beviljas någon favör framför andra kandidater. Bortsett från de här omnämnda gemensamma toppkandidaterna har i allmänhet de olika valsedeltyperna helt skilda namn, men ibland består skillnaden mel- lan olika listtyper blott däri, att samma namn placerats i annan ordnings- följd. Även dessa senare kommer emellertid här att behandlas som helt skilda valsedeltyper.

Vid 1952 års val gick högerpartiet i de 28 andrakammarvalkretsarna fram med 107 olika officiella valsedeltyper upptagande sammanlagt 879 skilda kandidater. I alla valkretsar utom Göteborgs stad uppställdes härvid mer än en kandidatlista. Ungefär samma antal listtyper förekom vid 1948 års val. I tabell 3 har i fråga om 1952 års val för varje valkrets angivits hur många olika valsedeltyper högern framgick med samt hur många olika namn, som var uppförda på dessa valsedlar. Dessutom har särskilt angi- vits hur många av kandidaterna, som var kvinnor. Vidare har ett försök gjorts att karakterisera varje förekommande listtyp, varvid valsedlarna uppdelats i följande åtta huvudgrupper.

Tjänstemannalistor (Tj).

Företagarlistor upptagande i första hand industriledare och hantver-

kare (Fö) . Fiskarelistor (Fi).

Tätortslistor, vanligen representerande de 5. k. stadsnäringarna (Tä). Landsbygdslistor, oftast företrädande jordbruksintressen (L). Regionala listor, avsedda endast för en begränsad del av valkretsen (R). Kuinnolistor (Kv.).

Understundom har det befunnits mest lämpligt att ange en listas karak- tär såsom en kombination av två av ovanstående grupper, varvid detta markerats genom att förena de båda ifrågavarande gruppernas beteck- ningar medelst ett bindestreck. Siffror framför beteckningarna anger hur många valsedeltyper av samma karaktär, som förekom i valkretsen.

Tabell 3. Antal officiella valsedeltyper och kandidater inom högern vid 1962 års val

Antal Samman- Antal Valkrets valsedel- lagt antal kvinnliga Listornas karaktär typer kandidater kandidater Stockholms stad .......... 3 38 7 A, Tj, Fö Stockholms län ............ 4 83 16 Tj, Tå, L, R Uppsala län .............. 3 19 3 2 A, L Södermanlands län ........ 3 27 6 Tj, Tä, L Östergötlands län .......... 4 20 3 2 Tä, 2 L Jönköpings län ............ 4 33 6 A, Tj, Fö, L Kronobergs län ............ 4 20 4 Tj, Fö, 2 L Kalmar län ................ 71 48 8 2 Tj, Fö, Tä, 2 L, R Gotlands län .............. 2 15 2 2 A Blekinge län .............. 4 18 3 2 Tä, 2 L Kristianstads län .......... 2 40 8 2 A Fyrstadskretsen .......... 2 14 4 A, Tj Malmöhus län ............ 3 28 5 Tj, Fö, L Hallands län .............. 2 14 4 Tä, L Göteborgs stad ............ 1 12 4 A Göteborgs o. Bohus län 8 64 8 Tj, 2 Fi, 3 Tä-R, 2 L-R Älvsborgs läns norra ...... 6 48 7 Tä, Tä—R, 2 L, 2 R Älvsborgs läns södra ...... 2 18 4 Tä, L Skaraborgs län ............ 6 22 5 2 A, 2 Tj, 2 L Värmlands län ............ 4 35 5 2 Tä, 2 L-R Örebro län ................ 3 30 7 Fö, Tä, L Västmanlands län .......... 2 16 3 Tä, L Kopparbergs län .......... 4 26 4 Tä-R, L-R, 2 R Gävleborgs län ............ 4 29 5 3 A-R, Tj Västernorrlands län ........ 5 58 12 4 A-R, R Jämtlands län ............ 4 25 5 A-R, Tj—R, 2 L-R Västerbottens län .......... 5 34 4 2 A, 2 Tä, L Norrbottens län ............ 6 45 5 2 A, Tj, 3 B Hela riket 107 879 157 24 A, 15 Tj, 6 Fö, 2 Fi,

21 Tä, 29 L, 10 R2

1 Norra länsförbundet 3 och södra länsförbundet 4. ” Dessutom 21 listor med viss regional anstrykning.

Som framgår av tabell 3 varierade antalet valsedeltyper högst väsentligt mellan de olika valkretsarna. Det högsta antalet, åtta stycken, förekom i Göteborgs och Bohus län, vilken valkrets även för 1948 års val uppvisar det största antalet, nämligen elva stycken. Närmast i ordningen vad be— träffar antalet valsedeltyper 1952 kommer Kalmar län, vilket helt torde ha sin förklaring i att länet är uppdelat på två skilda högerförbund, som vart för sig ombesörjer kandidatnomineringen inom sitt verksamhets- område och i enlighet därmed uppställer egna valsedlar. I övriga val- kretsar höll sig med det redan nämnda undantaget för Göteborgs stad antalet listor mellan två och sex. Genomsnittligt sett framgick högern vid 1952 års val med i det närmaste fyra olika valsedeltyper i varje andra— kammarvalkrets.

Det är ej lätt att ur de ovanstående siffrorna utläsa i vad för slags val- kretsar partiet uppställer få kandidatlistor och i vad slags kretsar man har många skilda valsedeltyper. Skälen för att man väljer den ena såväl som den andra vägen är säkerligen avhängiga av flera olika faktorer såsom tradition, lokala motsättningar inom partiorganisationen m. 111. För att utforska detta orsakssammanhang skulle det fordras ett mycket ingående studium av varje enskild valkrets partiförhållanden —— en undersökning som måste anses ligga utom ramen för denna översiktliga framställning. Orsaken till att just Göteborgs och Bohus län både i fråga om 1948 och 1952 års val framvisar de högsta siffrorna kan t. ex. knappast förklaras av att denna valkrets skulle ha en sådan heterogen geografisk eller närings- mässig struktur, att den mer avsevärt skiljer sig från övriga valkretsar. Förklaringen får väl i stället sökas i andra (bl. a. religiösa) förhållanden. Även inom de andra partierna har nämnda valkrets uppvisat liknande avvikande resultat. Trots de nämnda svårigheterna kan emellertid vissa karakteristiska drag framhållas. Det är sålunda tydligt att man ej känt samma behov att uppställa många listor i de till ytvidden mindre men befolkningsmässigt ofta större valkretsarna _ Stockholm, Göteborg, de tre Skånekretsarna, Hallands län m. fl. _ som i exempelvis de vidsträckta Norrlandslänen med sin ringa befolkningstäthet. Det är ju också särskilt i de senare valkretsarna som s. k. regionala listor, t. ex. älvdalslistor, före— kommit. Även för en del andra valkretsar med många valsedeltyper är det troligt att de rent fysiskt geografiska förhållandena spelat in. I exempel- vis Kalmar län och Älvsborgs läns norra valkrets, inom vilka resp. Öland och Dalsland liksom utgör enheter för sig själva, har det givetvis legat nära till hands att framträda med olika lokala kandidatlistor.

Innan härefter frågan om vilka typer av valsedlar, som brukar före- komma inom högern, upptas till behandling, bör kanske först det på— pekandet göras, att den här företagna grupperingen av listorna efter vissa karaktärsdrag nödvändigtvis har blivit tämligen schematisk. För att på ett fullt tillfredsställande sätt känneteckna varje enskild valsedeltyp skulle

nämligen ha erfordrats många fler grupper eller kombinationer av grupper, allt till men för överskådligheten. Den översiktliga indelning, som nu har skett, har medfört att de olika kandidatlistorna i tabellens presentation ofta framträder på ett sätt, som ej till alla delar överensstämmer med deras faktiska sammansättning. Det hör t. ex. till undantagen att en före- tagarlista, såsom fallet var i bl. a. Kronobergs län, endast upptar namnen på direktörer, fabrikörer och liknande. Vanligen innehåller även sådana intressebetonade kandidatlistor exempelvis en hemmafru eller någon re- presentant för ett annat näringsområde. Vid den här gjorda grupperingen har det därför ansetts tillräckligt för att placera en valsedel i en viss grupp, att den större delen av dess kandidater är att hänföra till samma kategori i fråga om yrke eller bosättningsort.

Man kan till en början om valsedeltyperna inom högern konstatera, att den rent allmänna listan, dvs. en lista som icke blott upptar företrädare för olika yrkeskategorier och kön utan även innesluter representanter för helt skilda delar av valkretsen, förekommer anmärkningsvärt sällan. Till denna typ, som är nästan helt förhärskande hos socialdemokraterna, kan blott sexton av 1952 års 107 högervalsedlar räknas. Härtill kommer dess- utom åtta valsedeltyper, Vilka uppfyller de förstnämnda fordringarna, men vilka har en viss regional anstrykning. Det vanligaste förfaringssättet inom högern synes i stället vara att man anställer konkurrens mellan land och stad genom att framgå med särskilda tätortslistor och särskilda landsbygdslistor, de senare speciellt appellerande till jordbrukarbefolk- ningen. Av de förstnämnda förekom år 1952 21 stycken, varav fem med Viss lokal betoning, och av de senare 29 stycken, av vilka sju var regionala. Inriktade på vissa yrkesgrupper var 23 olika valsedeltyper, nämligen femton tjänstemannalistor, sex företagarlistor samt två fiskarelistor, de båda senare förekommande i Göteborgs och Bohus län. Slutligen återstår tio kandidatlistor, som var rent regionala. Till dessa skulle man emellertid även kunna räkna ytterligare 21 listtyper, vilka dock här i första hand hänförts till andra grupper.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har en del högerförbund särskilda bestämmelser om en rätt för minoritetsgrupper att uppställa egna kandidatlistor, vilka skall distribueras genom förbundsexpeditioner- nas försorg. Om några listor vid 1952 års val tillkom med stöd av dessa regler är obekant, men skulle så ha varit fallet är de medtagna i tabell 3, eftersom här upptagits alla valsedeltyper, vilka var sanktionerade av för- bunden. I tabellen är däremot icke medräknade eventuella av grupper inom partiet organiserade kandidatlistor, som ej haft resp. förbunds god- kännande. Sådana särlistor synes emellertid endast undantagsvis ha upp- ställts i samband med andrakammarvalen. I Blekinge län förekom dock en dylik vid såväl 1948 som 1952 års val. Anslutningen till denna särlista var emellertid obetydlig. År 1948 samlade den blott tjugo röster och år

1952 77 röster. Från Göteborgs och Bohus län har vidare uppgivits att särlistor förekommit i ett eller ett par fall vid de senaste andrakammar- valen. I Västernorrlands län har man ej haft något direkt exempel på en särlista, däremot förekom vid 1952 års val att lokalföreningen i Härnö- sand företog en omplacering av två namn på en lista för att på detta sätt »stärka» denna valsedel. Av något annorlunda beskaffenhet är det exem- pel på särlista, som lämnats från Jönköpings län. Här upprättades inför 1948 års val en valsedel, vilken till skillnad från de övriga kandidat— listorna ej var fastställd av förbundsstämman. Trots detta distribuerades den emellertid av förbundet till de delar av valkretsen, där det ansågs möjligt att listan skulle kunna vinna gehör.

Av tabell 3 framgår att högern vid 1952 års val uppställde sammanlagt 879 kandidater, av vilka 157 var kvinnor. Detta innebär ett genomsnitt av drygt 30 kandidater per valkrets. Läget var emellertid högst olika i valkretsarna. I åtta kretsar understeg kandidatantalet 20, medan 40 namn eller däröver framfördes i sju kretsar. Till den förra gruppen med ett relativt lågt kandidatantal hörde dels sex av de befolkningsmässigt minsta valkretsarna _ Uppsala, Gotlands, Blekinge och Hallands län samt Älvs- borgs läns södra och Västmanlands län —— dels två rena stadsvalkretsar, fyrstadskretsen och Göteborgs stad. Ett mycket högt kandidatantal före- kom däremot bl. a. i valkretsar, som antingen har en betydande utsträck- ning Västernorrlands och Norrbottens län —— eller består av från var- andra avskilda landsdelar —— Stockholms och Kalmar län samt Älvsborgs läns norra. En bidragande orsak till det stora kandidatantalet i vissa val- kretsar har vidare varit att man helt eller delvis uppställt spaltade val- sedlar, dvs. listor på vilka för varje kandidat angivits en eller två supp- leanter. De sistnämnda är alltså inräknade i siffrorna över det samman- lagda antalet kandidater. Sådana spaltade valsedlar användes 1952 just i de tre valkretsar, Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västernorr- lands lån, som uppvisade det största antalet kandidater. Dessutom förekom spaltade listor i Kristianstads län, som likaledes tillhörde denna grupp.

Någon ytterligare redogörelse för valsedeltyperna och kandidaterna å dessa skall icke lämnas nu. Såsom antytts i föregående kapitel har emel- lertid en särskild undersökning rörande valsedlarnas sammansättning med hänsyn till köns-, yrkes- och den sociala fördelningen företagits. Denna undersökning redovisas i ett för samtliga partier gemensamt sammanhang i kapitel 7.

KAPITEL 3

Bondeförbundet

Partiets lokala organisation i huvuddrag1

Landsbygdspartiet Bondeförbundet2 har enligt 5 1 i sina stadgar till grundval lokalavdelningar, vilka är samanslutna till distrikt. En lokal- avdelning kan bildas så snart fem personer på en ort förenar sig därom (& 4). Bestämmelserna om distriktsindelningen finns intagna i 5 18. Enligt nämnda paragraf kan efter medgivande av partistyrelsen inom varje andra- kammarvalkrets bildas ett distrikt, som alltså är en sammanslutning av lokalavdelningar. Två eller flera andrakammarvalkretsar .kan emellertid, om det anses vara för verksamheten fördelaktigt, tillsammans bilda ett distrikt. Likaså kan andrakammarvalkrets efter medgivande av partisty- relsen uppdelas i två eller flera distrikt.

Den nuvarande distriktsindelningen ansluter sig mycket nära till val- kretsindelningen. Två andrakammarvalkretsar är dock var för sig upp- delade i två distrikt —- Kalmar län i norra och södra distriktet samt Väster- norrlands län i Medelpads och Ångermanlands distrikt. Å andra sidan ut- gör emellertid Skåne ett enda distrikt, vilket således innesluter tre olika andrakammarvalkretsar. Vidare kan nämnas att partiet icke har någon organisation för Göteborgs stad. En förteckning över bondeförbunds- distrikten med uppgifter om medlemsnumerär och antal lokalavdelningar den 1/1 1952 är intagen i tabell 4 nedan.

Distriktets olika instanser är distriktsstämman (& 19), som är beslutande myndighet, och distriktsstyrelsen (5 21), vilken leder verksamheten.

Vid distriktsstämma får varje till distriktet hörande medlem närvara och äger därvid även yttranderätt. Rösträtt tillkommer emellertid endast lokal- avdelningarnas ordförande och ombud samt distriktsstyrelsens ledamöter. Lokalavdelningarna har enligt 5 5 rätt att vid distriktsstämma jämte sin ordförande låta sig representeras av ett ombud för varje påbörjat 50-tal av avdelningens medlemmar. Man skiljer mellan två olika slags distrikts- stämmor, dels ordinarie vilka skall hållas årligen senast den 1 maj, och dels extra som för visst angivet ändamål kan anordnas efter beslut av distriktsstyrelsen eller då minst tio avdelningar så påyrkar.

1 Avsnittet bygger främst på Stadgar för Landsbygdspartiet Bondeförbundet, Västerås 1954; Program och Stadgar för S.L.K.F., Växjö 1952, samt Program och Stadgar för Svenska Lands- bygdens Ungdomsförbund, Kalmar 1954. * Numera Centerpartiet Bondeförbundet.

Distriktsstyrelsen skall bestå av minst en ledamot från varje till distriktet hörande landstingsvalkrets, valda på distriktsstämman, samt vidare en leda- mot från Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund (SLKF) och en ledamot från Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), vilka utsetts av dessa organisationers distriktsstämmor. Dessutom är distriktets ledamot eller ev. ledamöter av partiets förtroenderåd självskrivna i distriktsstyrelsen och även i arbetsutskottet, om sådant finnes. Arbetsutskottet är för övrigt icke nämnt i något annat sammanhang i partiets stadgar.

Tabell 4. Bondeförbundet. Antal medlemmar och lokalavdelningar den 1/1 19521

Distrikt Antal Antal lokal- medlemmar avdelningar

Stockholms stad. . . . . . . 76 1 Stockholms län ........ 3 037 76 Uppsala ............... 3 367 64 Södermanland ......... 4 752 76 Östergötland. . . . . . .. . . 6 750 120 Jönköping ............. 6 049 129 Kronoberg ............. 5 038 90 Norra Kalmar ......... 3 232 58 Södra Kalmar ......... 3 809 61 Gotland ............... 2 106 69 Blekinge .............. 2 315 32 Skåne ................. 20 090 337 Halland ............... 8 585 91 Bohuslän .............. 4 556 73 Norra Älvsborg ........ 5 232 92 Södra Älvsborg ........ 3 656 103 Skaraborg ............. 5 530 176 Värmland ............. 4 648 88 Örebro ................ 3 476 61 Västmanland .......... 4 296 59 Dalarna ............... 3 848 50 Gävleborg ............. 4 790 43 Medelpad ............. 1 569 20 Ångermanland ......... 3 632 50 Jämtland ............. 3 001 73 Västerbotten ........... 3 420 148 Norrbotten ............ 2 269 100

Summa 123 129 2 340

1 Uppgifterna hämtade ur Verksamhelsberättelse för Landsbygdspartiet Bondeförbundet år 1962, Sthlm 1953, s. 30—31.

Såsom ett led mellan lokalavdelningarna och distriktet fungerar lands- tingsvalkretsen, vilken har till uppgift att på grundval av partiets pro— gram och stadgar samla avdelningarna inom sitt område till gemensamt arbete för partiet (5 10). Sin främsta uppgift torde kretsen ha i samband med nomineringarna och de övriga förberedelserna till landstingsvalen. En- ligt 5 11 skall kretsbildning ske under distriktsstyrelsens medverkan. Där

kretsindelning är genomförd måste avdelningarna anslutas till resp. kret- sar. Varje krets skall omfatta den vanliga landstingsvalkretsens geogra- fiska område.

Liksom inom distriktet är det beslutande organet inom kretsen en stäm- ma, kretsstämman (& 12), och det verkställande organet en styrelse, krets- styrelsen (& 13). I fråga om kretsstämmans sammansättning gäller mot- svarande bestämmelser som för distriktsstämman, vilket alltså innebär, att varje partimedlem har yttranderätt, medan blott kretsstyrelsens ledamöter och lokalavdelningarnas ombud har rösträtt. Avdelningarnas representa- tion grundar sig dock här i enlighet med 5 5 på ett annat fördelningstal än vad som gäller för distriktsstämman. Till kretsstämman får nämligen varje avdelning jämte sin ordförande sända ett ombud för varje påbörjat 25-tal medlemmar. Ordinarie kretsstämma skall årligen hållas före den 1 april.

Kretsstyrelsen bör bestå av en på kretsstämman vald ledamot från varje till kretsen hörande lokalavdelning samt dessutom en ledamot från var- dera SLKF och SLU, vilka valts av resp. organisationers kretsstämmor.

De nu avhandlade kretsarna får icke förväxlas med de s. k. kommun- kretsarna, vilka senare är ett slags samarbetsorgan för samtliga inom en kommun befintliga lokalavdelningar av partiet, SLKF och SLU, och vilkas främsta uppgift synes vara att förbereda och organisera de rent kommu- nala valen. För kommunkretsarna har partiet antagit särskilda normal- stadgar.

Såsom redan framgått av föregående kapitel tillämpas inom högerpar- tiet, liksom t. ex. inom det socialdemokratiska partiet, den ordningen, att medlemmar i kvinno- och ungdomsförbunden automatiskt även blir med- lemmar i resp. partier. Detta kommer bl. a. till uttryck vid kandidatnomi- neringarna, då kvinno— och ungdomsorganisationernas medlemmar i all- mänhet endast kan verka inom partiorganisationens ram. Så är emeller- tid icke alls fallet inom bondeförbundet, utan här betonas tvärt om i par- tiets stadgar (5 33), att Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund och Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund utgör fristående organisationer, vilka var för sig utövar sin verksamhet på grundval av Landsbygdspartiet Bondeför- bundets program. Att det verkligen förhåller sig på det sättet kommer även till synes vid kandidatnomineringarna, något som skall bli föremål för behandling längre fram. Till följd av att kvinno- och ungdomsförbun- den alltså direkt deltager i nomineringarna har det synts nödvändigt att även med några ord beröra de nämnda förbundens organisation.

Både SLKF och SLU är uppbyggda efter samma mönster som partiet. Detta förhållande återspeglas också i resp. förbunds stadgar, vilka såväl till form som innehåll ytterst nära ansluter sig till partiets stadgar. Båda organisationerna har sålunda som grund lokalavdelningar, vilka enligt andra paragrafen i bägge förbundens stadgar för avdelningarna kan bildas

så snart fem personer är ense därom. Den närmast högre enheten inom för- bunden utgöres av kretsen, vilken hör omfatta landstingsvalkretsens geo— grafiska område. Avdelningarna och kretsarna är i sin tur sammanslutna i distrikt, vilkas områden enligt båda förbundens distriktsstadgar bör sammanfalla med partiets distriktsindelning. Det senare är även i stort sett förhållandet, dock saknar såväl kvinnoförbundet som ungdomsförbun- det särskild organisation för Stockholms stad, och vidare har SLKF upp- delat Gävleborgs län i två distrikt _ Gästriklands och Hälsinglands. I lik— het med vad som gäller för bondeförbundsdistrikten tillkommer den beslu- tande myndigheten inom kvinno- och ungdomsdistrikten en distrikts- stämma, vilken sammansättes efter samma grunder, som redovisats tidi- gare. Avdelningarna äger alltså rätt att låta sig representeras av sin ord- förande samt ett ombud för varje påbörjat 50—tal medlemmar. Den lö- pande verksamheten inom distrikten skall handhavas av en distriktssty- relse, i vilken partidistriktet och resp. ungdoms- eller kvinnodistriktet äger att insätta vardera en ledamot.

Tabell 5. SLKF. Antal medlemmar och lokal- avdelningar den 1/1 19521

. . Antal Antal lokal- DlStnkt medlemmar avdelningar

Stockholm ............ 1 727 60 Uppsala ............... 1 092 37 Södermanland ......... 1 981 63 Östergötland ........... 2 823 99 Jönköping ............. 2 826 97 Kronoberg ............ 2 107 73 Norra Kalmar ......... 1 643 49 Södra Kalmar ......... 998 35 Gotland ............... 1 022 48 Blekinge .............. 892 28 Skåne ................. 8 369 142 Halland ............... 4 040 75 Bohuslän .............. 2 147 58 Norra Älvsborg ........ 2 407 67 Södra Älvsborg ........ 1 880 68 Skaraborg ............. 2 501 114 Värmland ............. 1 059 38 Örebro ................ 1 916 60 Västmanland .......... 1 626 44 Dalarna ............... 1 767 47 Gästrikland ........... 546 10 Hälsingland ........... 1 942 35 Medelpad ............. 1 351 19 Ångermanland ......... 2 111 55 Jämtland ............. 1 391 60 Västerbotten .......... 1 230 60 Norrbotten ............ 873 40

Summa 54 267 1 581

1 Uppgifterna hämtade ur Verksamhetsberättelse för Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund år 1952, Växjö 1953, s. 11.

I tabellerna 5 och 6 finns en förteckning över resp. kvinnoförbundets och ungdomsförbundets olika distrikt med uppgifter på antalet lokalavdel- ningar och medlemmar den 1/1 1952.

Vad medlemsskapet beträffar bör det påpekandet göras, att det ej finns några formella hinder mot att en och samma person är medlem i flera av den politiska bonderörelsens sidoorganisationer. Sådan dubbelanslutning förekommer även och då särskilt mellan partiet och ungdomsrörelsen, men också i viss utsträckning mellan den sistnämnda och kvinnoförbundet. Enligt en är 1949 inom SLU:s riksorganisation utförd yrkes— och ålders— undersökning var vid denna tidpunkt 7,8 procent av ungdomsförbundets medlemmar även anslutna till någotdera av partiet och kvinnorörelsen.l En hel del variationer kunde iakttagas mellan valkretsarna. Så t. ex. upp- gick dubbelanslutningen i Jämtlands län till i det närmaste femton pro- cent av SLU:s medlemmar, medan motsvarande procenttal i Hallands län understeg fyra. Enligt uppgift till författaren lär däremot medlemsskap i såväl partiet som kvinnoförbundet höra till de rena undantagsföreteel- serna. Under förutsättning att ovan nämnda procenttal i stort sett även kan tillämpas för en något senare tidpunkt, vilket förefaller troligt, skulle en sammanläggning av partiets, SLKF:s och SLU:s medlemstal per den 1/1 1952 _ 283 456 —— överstiga det verkliga samlade antalet medlem- mar med något mer än 8 000. I genomsnitt skulle således inom de olika distrikten omkring 300 medlemmar vara dubbelt anslutna.

Partiets allmänna regler om kandidatnominering

Bondeförbundet har till skillnad från övriga partier direkt i sina stad- gar reglerat, hur kandidatnomineringen skall tillgå vid riksdagsmannaval och landstingsmannaval. Bestämmelserna intogs i stadgarna år 1947, men enligt vad som uppgivits till författaren tillämpades redan dessförinnan inom flertalet distrikt den nu fastställda ordningen. Vad angår nominering- arna inför andrakammarvalen är reglerna intagna under 5 23 i partistad— garna. Paragrafen har följande lydelse.

Mom. 1. Vid val till riksdagens andra kammare skall distriktets årsstämma jämte ombud från Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund och Svenska Lands- bygdens Ungdomsförbund enligt mom. 2 i denna paragraf upprätta förslag på dugliga kandidater, vilket med kandidaternas nanm placerade i bokstavsordning utsändes till BF—, SLKF- och SLU—avdelningarna, som till av distriktsstyrelsen fastställt datum var för sig ha att inkomma med förslag på i vilken ordning kandidaterna böra placeras. Avdelning äger rätt att i sitt förslag även upptaga kandidater, som icke finnas upptagna i distriktsstämmans förslag. Över de in— komna förslagen upprättar distriktsstyrelsen redogörelse, i vilken varje förslag åsättes värde med hänsynstagande till kandidaternas placering och i förhållande till det antal ombud med vilket avdelningen äger rätt att låta sig företrädas vid kandidatnominering.

1 Tabellsammanställning från Svenska Landsbygdens Ungdomsförbunds yrkes— och åldersunder- sökning 1949, otryckt redogörelse hos SLU:s riksorganisation.

Tabell 6. SLU. Antal medlemmar och lokal- avdelningar den 1/1 19521

. . Antal Antal lokal— DIStnM medlemmar avdelningar

Stockholm ............. 2 852 50 Uppsala ............... 2 539 48 Södermanland ......... 4 116 64 Östergötland .......... 5 942 90 Jönköping ............. 6 234 75 Kronoberg ............ 5 558 75 Norra Kalmar ......... 2 995 52 Södra Kalmar ......... 4 202 55 Gotland ............... 3 202 51 Blekinge .............. 2 171 29 Skåne ................. 15 489 89 Halland ............... 5 415 64 Bohuslän .............. 4 875 57 Norra Älvsborg ........ 4 340 67 Södra Älvsborg ........ 4 575 74 Skaraborg ............. 6 585 113 Värmland ............. 3 367 71 Örebro ................ 2 835 52 Västmanland .......... 3 425 51 Dalarna ............... 2 756 48 Gävleborg ............. 4 473 53 Medelpad ............. 1 378 22 Ångermanland ......... 2 255 43 Jämtland ............. 2 086 54 Västerbotten .......... 1 596 46 Norrbotten ............ 716 27 (Hedersmedl. m. m.). . . . 83

Summa 106 060 1 520

1 Uppgifterna hämtade ur Berättelse över Svenska Landsbygdens Ungdomsförbunds verksamhet år 1951, Ka]- mar 1952, s. 74.

Mom. 2. Slutgiltig nominering företages på extra distriktsstämma, vid vilken Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund har representationsrätt enligt samma grun- der, som gälla för avdelning av Landsbygdspartiet Bondeförbundet. Avdelning av Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund äger deltaga i kandidatnominerings- stämma med sin ordförande jämte ett ombud för varje påbörjat hundratal med- lemmar.

I paragrafens andra moment regleras alltså bl. a. representationsrätten vid nomineringsstämmorna, varvid stadgas att avdelning ur SLKF skall ha samma representationsrätt, som gäller för partiavdelning. Såsom framgått av kapitlets föregående avsnitt innebär detta, att varje avdelning ur BF och SLKF äger rätt att jämte sin ordförande sända ett ombud för varje påbör- jat 50-tal medlemmar, medan däremot SLU-avdelningarna enligt den ovan återgivna paragrafen blott får utse ett ombud för varje påbörjat 100-tal medlemmar. Orsaken till de olika representationsreglerna torde enligt vad som uppgivits inför författningsutredningen vara, att man för den sist-

nämnda organisationen räknat med att det finns en stor del medlemmar, vilka saknar allmän rösträtt, varför representationen har ställts i relation därtill. I anslutning härtill kan omtalas att enligt den tidigare nämnda yrkes- och åldersundersökningen från år 1949 var ungefär 55 procent av SLU:s medlemmar röstberättigade vid de allmänna valen. Till samma resul- tat kom man även vid en motsvarande undersökning, som utfördes åren 1946—47.1 Man kan således säga, att stadgarnas bestämmelser om repre- sentationen från SLU står i god samklang med den verkliga åldersstruktu- ren inom organisationen.

Vad nomineringarna till Iandstingsmannavalen beträffar finns motsva- rande regler intagna i 5 15. Vid val till landstinget skall sålunda kretsens årsstämma tillsammans med ombud från SLKF och SLU upprätta ett pre- liminärt kandidatförslag, vilket utsändes till de skilda lokalavdelningarna, som sedan i sin tur har att inkomma med förslag på i vilken ordning kan- didaterna önskas placerade på valsedlarna. Den slutliga nomineringen före- tages på extra kretsstämma, vid vilken SLKF har samma representations- rätt som partiets lokalavdelningar. Grunden för representationen är dock ej densamma vid kretsstämmorna som vid distriktsstämmorna. Till lands- tingsvalkretsarnas stämmor utser avdelningarna ett ombud för varje påbör— jat 25-tal medlemmar att jämte ordföranden företräda avdelningen (5 5). SLU-avdelningarna äger i enlighet med 5 15 deltaga med sin ordförande samt ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar.

Utöver de nu angivna reglerna finns i partiets stadgar ytterligare blott en bestämmelse rörande kandidatnominering. Häri sägs att då det gäller att uppsätta kandidater till riksdags— och landstingsmannaval genom om- röstning, skall sådan ske med slutna sedlar (5 31).

I såväl kvinnoförbundets som ungdomsförbundets stadgar för avdelning— arna är en paragraf med rubriken »kandidatnominering» intagen (SLKF & 8, SLU & 10).2 I dessa paragrafer, vilka i stort sett har samma lydelse, stadgas i enlighet med partiets regler, att avdelning äger att utse ett om- bud för varje påbörjat 50-tal (SLU 100-tal) medlemmar att jämte ordföran- den delta vid partiets sammanträden för nominering av riksdagsmannakan- didater, samt ett ombud för varje påbörjat 25—ta1 (öO-tal) medlemmar att tillsammans med ordföranden delta vid nomineringssammanträden inför landstingsmannavalen.

På sätt framgår av den ovan återgivna & 23 i bondeförbundets stadgar kan nomineringsproceduren vid andrakammarvalen uppdelas i tre från varandra klart avgränsade skeden. Frågan tages först upp vid distrik- tens årsstämmor, där namn på lämpliga kandidater framföres. För detta preliminära förslagsställande har redan i föregående kapitel benämningen förnominering använts.

1 Berättelse över Svenska Landsbygdens Ungdomsförbunds verksamhet är 1947, Kalmar 1948, s. 25. 2 För SLKF:s del har vissa ändringar i den åberopade paragrafen vidtagits år 1954. Dessa ändringar har beaktats här.

Därefter utsändes en lista med de föreslagna kandidaternas nanm upp- satta i bokstavsordning till lokalavdelningarna, vilka var för sig har att till distriktsexpeditionen inkomma med ett förslag på i vilken ordning kandidaterna bör placeras. Samma omröstningsförfarande, enligt vilket avdelningarnas förslag åsättes ett visst röstvärde i förhållande till medlems- numerären, tillämpas även av en del högerförbund, och i kapitel 2 infördes för detta tillvägagångssätt termen omröstningar inom lokalavdelningarna. Denna benämning kommer att konsekvent brukas i den följande framställ- ningen, även om man stundom inom bondeförbundet använder termen prov- val för sina omröstningar. Begreppet provval har ju i föreliggande arbete förbehållits den omröstningsform, vid vilken det är den enskilde partimed- lemmens avgivna röst, som direkt tages i betraktande.

Det tredje momentet i nomineringsproceduren slutligen består i att en extra distriktsstämma på grundval av omröstningens resultat upprättar och slutgiltigt fastställer partiets valsedlar.

Den nu gjorda uppdelningen av nomineringsförfarandet på tre olika skeden, vilken i görligaste mån ansluter sig till den för högern företagna dispositionen, skall fortsättningsvis följas under skildringen av 1948 och 1952 års kandidatnomineringar inom bondeförbundet.

Förnomineringen

Enligt de tidigare citerade bestämmelserna rörande kandidatnominering vid andrakammarvalen skall ett preliminärt namnförslag upprättas vid bondeförbundsdistriktens ordinarie årsstämmor. Så synes på ett par undan- tag när även regelbundet ske. I de båda Skånelänen liksom i Kopparbergs län har man emellertid tillämpat en annan ordning. I Kristianstads och Malmöhus län har resp. läns distriktsstyrelseledamöter, bland vilka ju enligt stadgarna skall finnas minst en företrädare för varje landstingsval— krets, och dessa kretsars ordförande samt dessutom representanter för SLKF och SLU på ett gemensamt sammanträde föreslagit ett visst antal kandidater, vilkas namn ordnade i bokstavsordning avsetts bli utsända till lokalavdelningarna för omröstning. Antalet deltagare i förnominerings- sammantrådena i Malmöhus län har inför såväl 1948 som 1952 års val varit sexton personer, och ungefär samma antal torde ha närvarit vid mot- svarande sammankomster för Kristianstads läns valkrets. Även i Koppar— bergs län har man använt sig av ett liknande förfaringssätt. Där har BFzs, SLKF:s och SLU:s distriktsstyrelser på ett gemensamt sammanträde fram- fört namnförslag till omröstningen i lokalavdelningarna.

Orsaken till att man i den senare valkretsen frångått partiets normala regler för förnomineringen är okänd. Däremot förefaller det vara helt natur- ligt att Skånedistriktets årsstämma, som räknar representanter från tre olika andrakammarvalkretsar, ej kan utgöra en lämplig nomineringsinstans. Detta hindrar emellertid icke, att man skulle ha kunnat anordna särskilda

förnomineringsstämmor för de skilda valkretsarna. Troligen har dock ett sådant arrangemang ansetts vara allt för omständligt, då det endast gällt att på ett förberedande stadium upprätta ett kandidatförslag, vilket sedan kan tillföras nya namn såväl vid omröstningen som vid den slutliga nomi- neringsstämman. Saken ligger helt annorlunda till i övriga valkretsar, där den ordinarie stämman bortsett från nomineringsfrågan ändock skall sam- mankomma och behandla en rad andra ärenden.

Ovan har förnomineringen i två av Skånes tre andrakammarvalkretsar berörts, medan den tredje _ fyrstadsvalkretsen lämnats utanför redo- görelsen. Skälet härtill är att man ej anordnat någon särskild förnomine- ring och ej heller nägon omröstning inom lokalavdelningarna i den sist- nämnda valkretsen, utan nöjt sig med att uppgöra och fastställa kandidat— listan vid ett och samma sammanträde.1 Detta torde i sin tur bero på att man här till följd av partiets ringa väljarunderlag och medlemstal (ca 250) ej tillmätt nomineringarna samma betydelse som i övriga val- kretsar. Vad som nu sagts om fyrstadskretsen torde i tillämpliga delar även gälla för de båda andra rena stadsvalkretsarna Stockholm, där partiet räknar mindre än hundra medlemmar, och Göteborg, som saknar organi- sation av bondeförbundet, men inom vilka partiet ändå uppställde valsedlar vid bl. a. 1952 års val. På grund av nu anförda speciella omständigheter kommer de sistnämnda tre stadsvalkretsarna —— där ej annorlunda uttryck- ligen sägs att utelämnas i den följande framställningen.

Inom de återstående 22 valkretsarna har man däremot följt partistadgar- nas regler och upptagit frågan om förnomineringen vid distriktens årsstäm- mor. I något fall har det dock i stället anordnats en extra nominerings- stämma, vilken emellertid varit sammansatt efter samma grunder, som stadgarna föreskriver. Så skedde t. ex. i Älvsborgs läns södra valkrets inför 1948 års val. I en del andra fall har förnominering även förekommit vid landstingsvalkretsarnas stämmor, som hållits före distriktsstämmorna. Härvid har kretsstämmornas förslag sammanställts och kompletterats vid distriktens årsstämmor. Ett sådant tillvägagångssätt har kommit till användning i Stockholms län och före 1952 års val även i Hallands län. Vi- dare kan nämnas att vid 1948 års val ägde förnomineringen i Östergöt- lands län rum dels på bondeförbundsdistriktcts stämma och dels också på kvinnodistriktets stämma. Enligt uppgift till författaren har en liknande ordning tillämpats i Kronobergs län, där frågan först tagits upp på kvinno- och ungdomsdistriktens stämmor, vilka föregått bondeförbundsdistriktets stämma. Vid den senare har en slutlig sammanställning av namnförslagen gjorts.

Det vanligaste är annars att, såsom redan påpekats, förnomineringen helt sker vid partidistriktens ordinarie årsstämmor. Därmed är emellertid icke

1 Landsbygdspariiet Bondeförbundets Skånedistrikt. Berättelse över verksamheten under år 1952 Malmö 1953, s. 17—18.

sagt att lokalavdelningarna ej dessförinnan kan ha behandlat nominerings- frågan och instruerat sina ombud till distriktsstämman om vilka kandidater, som borde framföras. Hur därmed förhåller sig är dock svårt att vinna klarhet om.

Enligt stadgarna skall ordinarie distriktsstämmor hållas senast den 1 maj. I allmänhet äger de rum under senare hälften av mars eller under april. Vid distriktsstämmorna har — på sätt framgått av ett föregående avsnitt av kapitlet alla medlemmar rätt att närvara och har dessutom full ytt- randerätt. Rösträtt tillkommer emellertid endast avdelningarnas ombud och ordförande samt vidare distriktsstyrelsens ledamöter. Lokalavdelningarna får, såsom tidigare framhållits, sända ett ombud för varje påbörjat 50-ta1 medlemmar. En avdelning med tio medlemmar får alltså jämte sin ord- förande utse ett ombud, en avdelning med t. ex. 60 medlemmar kan sända två och en avdelning med 110 medlemmar äger välja tre ombud osv. Nämnda regel gäller för bondeförbundsavdelningarna. I de fall, som här åsyftas, nämligen då distriktsstämman även skall fungera som förnomine- ringsstämma, har kvinnoavdelningarna samma representationsrätt som partiavdelningarna, under det att ungdomsavdelningarna blott tillåtes att jämte sin ordförande sända ett ombud för varje påbörjat 100-tal medlemmar.

Enligt uppgift till författaren brukar kvinnodistriktet i många valkretsar hålla sin årsstämma på samma dag och samma plats som partidistriktet. När nomineringsfrågan skall behandlas slås de båda stämmorna ihop och överlägger därvid tillsammans med ombud för SLU, varvid en preliminär namnlista gemensamt uppgöres. Den sistnämnda organisationen brukar däremot numera ej ordna sin stämma vid samma tillfälle.

Antalet deltagare i förnomineringsstämmorna skiftar mycket mellan olika valkretsar. Eftersom samma representationsregler tillämpas i alla här berörda distrikt är givetvis skiljaktigheterna i antalet ombud i första hand beroende av distriktens olika medlemsnumerär, men kan givetvis även sammanhänga med skillnader i deltagarfrekvens bland ombuden. Därtill kommer deltagandet av enskilda partimedlemmar, vilka ej är ombud. I fråga om den senare kategorien synes det som om skilda vanor skulle ha utbildats i valkretsarna. På en del håll är tydligen stämmorna i det närmaste rena ombudsförsamlingar, medan på andra håll inslaget av icke-ombud är mycket markant.

Uppgifterna om deltagarantalet i 1948 och 1952 års förnominerings- stämmor år av mycket växlande beskaffenhet. Beträffande några valkretsar har det över huvud taget ej gått att få fram några besked på den här punk- ten. Detta gäller bl. a. om Skaraborgs och Västmanlands län. Från en del andra valkretsar har ombudsmännen endast lämnat några ungefärliga total— siffror, ur vilka det icke varit möjligt att utläsa vare sig hur fördelningen varit mellan ombud och icke ombud eller hur många som företrätt resp. partiet, kvinnodistriktet och ungdomsdistriktet. Några exempel på sist—

nämnda förhållande kan anföras. Ifrån Södermanlands län har sålunda meddelats att omkring 350 personer deltog i 1952 års förnomineringsstäm— ma; motsvarande siffra för Östergötlands län har uppskattats till 550. En aning lägre siffror har uppgivits från en rad andra distrikt. Cirka 200 delta— gare har enligt de till författningsutredningen inkomna upplysningarna fö- rekommit vid 1948 års förnomineringsstämma i Blekinge län samt vid båda de undersökta årens stämmor i Värmlands län och i Medelpad. 1952 års stämma i Blekinge län räknade omkring 250 personer, och lika många har närvarit vid stämmorna i Gotlands och Gävleborgs län. I Älvsborgs läns södra valkrets och i Jämtlands län har det totala deltagarantalet hållit sig kring 300. Ett från de övriga ovan nämnda valkretsarna helt avvikande deltagarantal i förnomineringsstämmorna har noterats i Kronobergs län. Trots att detta distrikt vad medlemsnumerären beträffar icke tillhör de allra största deltog 1 050 personer i 1948 års och 1 175 i 1952 års förno— minering. Enligt uppgift till författaren avser emellertid de angivna siff- rorna den sammanräknade närvaron vid BF:s, SLKFzs och SLU:s stäm- mor, vilka som tidigare nämnts ej ägde rum samtidigt.

I fråga om några få valkretsar har det varit möjligt att särskilja hur många av deltagarna i förnomineringsstämmorna som varit ombud, och hur många som blott närvarit utan rösträtt. Vid 1948 års distriktsstämma i Örebro län fördelade sig sålunda de närvarande på 111 ombud och cirka 150 övriga, under det att motsvarande siffror för 1952 var 147 ombud och 250 övriga, i det senare fallet alltså tillsammans omkring 400 personer. Av 1952 års otryckta verksamhetsberättelse för Västerbottens läns parti— distrikt framgår vidare att förnomineringsstämman där nämnda är räknade 150 valda ombud och ungefär lika många Övriga medlemmar.

Tre distrikt, vilka ej lämnat någon upplysning om antalet deltagare i förnomineringsstämmorna, har däremot gjort en uppskattning av hur stor procent av de valda ombuden till stämmorna, som verkligen deltagit. Från Kalmar läns södra distrikt har på så sätt uppgivits att cirka 90 procent av de valda ombuden deltagit, medan motsvarande siffror för Bohusläns och Älvsborgs läns norra valkrets angivits till resp. 75 och 80 procent av ombuden. De nu anförda siffrorna är osäkra och måste behandlas med en viss försiktig- het. Enligt uppgifterna uttrycker siffrorna andelen av de valda ombuden och alltså ej andelen av de ombud avdelningarna ägt rätt att utse. Detta kan betyda att medlemsnumerären icke alls varit företrädd i den omfatt- ning, som procentsiffrorna anger.

Vad därefter frågan om fördelningen av ombuden på de olika organisa- tionerna _ partiet, kvinnorörelsen och ungdomsrörelsen _ beträffar före- ligger endast säkra besked från två distrikt, nämligen Jönköpings län och Kalmar läns norra. I 1952 års förnomineringsstämma i Jönköpings län deltog sammanlagt 245 ombud från tillsammans 118 lokalavdelningar. Av de 245 ombuden kom icke mindre än 212 från partiavdelningarna, under

det att SLKF och SLU blott var företrädda med resp. 12 och 21 ombud. Partiets ombud representerade 96 av distriktets 129 lokalavdelningar. Mot- svarande siffror för kvinno- och ungdomsdistrikten var resp. 10 av 97 och 12 av 75 avdelningar. Man kan således konstatera en påtaglig dispro- portion mellan de olika organisationerna med en väldig övervikt för parti- distriktet. Vid detta konstaterande måste man först hålla i minnet att t. ex. vid årsskiftet 1951/52 hade såväl partidistriktet som ungdomsdistrik— tet över (i 000 medlemmar, medan kvinnodistriktet hade mindre än 3 000. Detta innebär ju att SLKF- och SLU-avdelningarna var för sig blott hade rätt att sända ungefär hälften så många ombud som partiavdelningarna, men nämnda förhållande kan emellertid ej på långt när förklara den ojämna fördelningen. Ojämnheten i representationen kan däremot må- hända förefalla naturlig sedd mot bakgrunden att partiavdelningarnas om— bud har att deltaga i handläggandet av en rad ärenden utöver nomine— ringsfrågan, medan kvinno— och ungdomsavdelningarna sänder ombud, vilka kanske endast skall vara med om själva förnomineringen _ en procedur som ej har någon avgörande betydelse för den slutliga nomine- ringen. Det synes dock som om den påtalade disproportionen mellan orga- nisationerna i fråga om representationen vid förnomineringsstämmorna skulle sakna motsvarighet inom andra distrikt, vilket bl. a. kommer att framgå av några exempel nedan. Vid 1948 års distriktsstämma i Jönköpings län var dessutom fördelningen organisationerna emellan icke fullt så ojämn. Då deltog SLKF och SLU med tillsammans 69 ombud (SLKF 25 och SLU 44), under det att partiet hade 159. Härvid var 81 av parti- distriktets 120 lokalavdelningar, 17 av 82 kvinnoavdelningar och 21 av 75 ungdomsavdelningar företrädda.

Inom Kalmar läns norra partidistrikt har kvinno- och ungdomsavdel- ningarna och då särskilt de förra i förhållande till partiavdelningarna varit bättre representerade W'd förnomineringsstämmorna än i Jönköpings län, även om ombuden från partiets lokalavdelningar också här haft en absolut majoritet. Vid 1948 års stämma i Kalmar läns norra deltog så- lunda 184 ombud, av Vilka 112 företrädde partiavdelningarna, 48 kvinno- avdelningarna och 24 ungdomsavdelningarna. År 1952 var antalet ombud 193, som fördelade sig med 108 på partiet, 61 på SLKF och även vid detta val 24 på SLU. De tre organisationerna hade alltså i stort sett samma representation vid båda valen, dock sände kvinnorna något fler ombud till 1952 års förnomineringsstämma än till 1948 års. Även i detta distrikt hade vid årsskiftet 1951/52 kvinnorna blott hälften så många medlemmar som var och en av de båda övriga organisationerna, vilket måste betyda att partiet och SLKF i förhållande till medlemstalen ungefärligen upp- wu'sade samma deltagarfrekvens, medan SLU relativt sett var betydligt sämre företrätt på förnomineringsstämman. '

I svaren från Uppsala läns bondeförbundsdistrikt har på tal om för-

nomineringen några procentsiffror nämnts, vilka tydligen syftar på den företrädda medlemsnumerären. Enligt dessa siffror skulle 57 procent av partiets, 62 procent av kvinnornas och 36 procent av ungdomsavdelningar— nas medlemmar ha varit representerade vid 1948 års distriktsstämma, me- dan något högre procenttal noterades för 1952, nämligen resp. 64, 70 och 44. SLKF—avdelningarna har alltså varit förhållandevis bättre företrädda än partiavdelningarna, under det att SLU—avdelningarna uppvisat en klart sämre deltagarsiffra än de båda övriga organisationerna. Eftersom emel- lertid partidistriktet har, och även tidigare har haft något mer än tre gånger så många medlemmar som kvinnodistriktet, innebär de ovan anförda siff- rorna att partiets lokalavdelningar totalt sänt betydligt fler ombud till för— nomineringsstämmorna än kvinnoavdelningarna gjort. SLU-distriktet är nästan två och en halv gång så stort som kvinnodistriktet, men får å andra sidan ju blott vid samma medlemsnumerär utse något mer än hälften Så många ombud, varför antalet delegater härifrån antagligen understigit an- talet kvinnliga ombud.

Ovan har framhållits hurusom vid 1952 års förnomineringsstämma i Jönköpings län 96 av partidistriktets 129 lokalavdelningar, 10 av kvinno- distriktets 97 och 12 av SLU-distriktets 75 avdelningar var företrädda genom ombud, medan motsvarande siffror avseende 1948 års val var en aning gynnsammare för de båda sistnämnda organisationerna. Från ytter- ligare två valkretsar finns det uppgifter på hur många lokalavdelningar, som varit representerade vid stämmorna. [ Hallands län deltog i 1948 års förnomineringsstämma 223 ombud från 97 lokalavdelningar av totalt 225 och i 1952 års stämma 323 ombud från 126 av sammanlagt 230 avdel- ningar. Hur ombuden fördelade sig på de olika organisationerna framgår ej av de lämnade uppgifterna, men ur ett annat besked, vari meddelas hur många medlemmar som varit representerade vid stämmorna, kan man utläsa att i det närmaste samtliga partiavdelningar måste ha varit före- trädda, under det att endast omkring hälften av SLKF:s och en fjärdedel av SLU:s medlemmar varit representerade. Från Norrbottens län slut- ligen avser de erhållna upplysningarna blott bondeförbundsavdelningarnas representation. Härifrån deltog i 1948 års förnomineringsstämma 89 om- bud från 48 av partidistriktets 90 avdelningar och i 1952 års stämma 105 ombud från 59 av distriktets 100 avdelningar. I båda fallen var alltså omkring 60 procent av lokalavdelningarna företrädda.

Sammanfattningsvis kan man om representationen vid förnominerings- stämmorna säga att det är stora variationer från valkrets till valkrets. I genomsnitt synes det som om partiavdelningarna varit bäst företrädda _ mellan 60 och 100 procent av avdelningarna har sänt ombud, ett för- hållande som är helt naturligt med tanke på att förnomineringen äger rum vid partidistriktens ordinarie årsstämmor. Därnäst kommer kvin- norna, som ofta håller sina distriktsstämmor samtidigt med förnomine—

ringsstämmorna. Den procentuella andelen deltagande kvinnoavdelningar torde vanligen ha legat några tiotal under partiavdelningarnas. Sämst representerade såväl totalt som relativt har ungdomsavdelningarna varit. Härifrån förefaller det som om blott en mindre del av lokalavdelningarna skulle ha sänt ombud till förnomineringsstämmorna.

Antal förslagsställare och antal föreslagna

Vid förnomineringsstämmorna framföres de olika kandidatförslagen, varefter samtliga föreslagna brukar uppsättas på den preliminära kandi— datlistan, som skall utsändas till lokalavdelningarna för omröstning. Det synes som om man i allmänhet ej inför någon begränsning av antalet namn eller uppreser några hinder mot vissa kandidater. Dock kan det i förhållande till övriga valkretsar osedvanligt låga antalet föreslagna kan— didater i något enstaka distrikt möjligen tyda på att man där maximerat förslagen. Något belägg för att så varit fallet finns emellertid icke i det tillgängliga källmaterialet. Man förutsätter nog som regel, att kandidater som föreslås skall vara medlemmar i partiet eller dess sidoorganisationer. Att så icke alltid varit förhållandet visas dock av ett exempel från Stock- holms län år 1952, då en av de föreslagna och på den preliminära namn- listan upptagna kandidaterna närmast kunde betraktas såsom högerman, i varje fall förekom han på en av högerns valsedeltyper vid detta val. Någon diskussion om de skilda kandidaterna och deras företräden eller nackdelar torde icke äga rum på detta förberedande stadium av nomine- ringsproceduren, och man brukar ej heller taga upp frågan om valsed- larnas utformning, om det skall vara en eller flera listtyper osv.

Till följd av att förslagsställandet synes ske mycket fritt utan att man i allmänhet särskilt protokollför varifrån de olika förslagen emanerar, har det blott befunnits möjligt att erhålla sporadiska besked om hur många lokalavdelningar eller enskilda medlemmar, som framfört namnförslag. Vad först de enskilda medlemmarna beträffar, varmed då avses sådana som är närvarande vid stämmorna utan att vara ombud, så tillförsäkras tydligen dessa vanligen genom sin yttranderätt vid stämman även för- slagsrätt. Denna förefaller emellertid av de ytterst få upplysningar i frågan som stått till buds endast begagnas i mycket liten utsträckning. Från Hallands län har t. ex. meddelats att förslag från enskilda medlemmar förekommer. Någon siffra har dock icke nämnts. Vid 1952 års förnomine- ringsstämma i Östergötlands län deltog tre enskilda personer i förslags- ställandet, och inför samma val i Jämtlands län framförde en enskild medlem namnförslag.

Från ett halvt dussin valkretsar finns någorlunda säkra uppgifter på hur många lokalavdelningar, som genom sina ombud föreslagit kandidater. Stockholms läns partidistrikt har sålunda lämnat beskedet, att förslag

kommit från samtliga bondeförbundsavdelningars verksamhetsområden, vilket ju icke nödvändigtvis behöver innebära, att endast partiavdelning- arna framfört förslag. Det måste även erinras om att förnomineringen i denna valkrets främst ägt rum vid kretsstämmorna, varefter de där fram- förda förslagen sammanställts vid distriktets årsstämmor. I Kalmar läns norra distrikt var antalet förslagsställande lokalavdelningar år 1948 69 och år 1952 71 av totalt 159 i distriktet. I Bohuslän framfördes 1952 för- slag från 60 av sammanlagt 188 avdelningar, medan motsvarande siffra för Gävleborgs län blott var 19 av totalt 106 lokalavdelningar. I båda sist- nämnda fall synes det dock som om endast partiavdelningarna, vilka år 1952 var resp. 73 och 43, framfört förslag. De två återstående valkretsarna, Uppsala och Östergötlands län, har I'på den här punkten bidragit med nå— got fler upplysningar. Härifrån har nämligen kunnat anges hur förslags— ställarna fördelat sig på de olika organisationerna. Vid 1952 års förnomi- neringsstämma i Uppsala län framfördes namnförslag från 42 av parti- distriktets 64 avdelningar, 16 av kvinnodistriktets 37 avdelningar och 34 av SLU:s 48 avdelningar, vilket tillsammans utgör 92 förslagsställare. An— talet sådana uppgick samma år i Östergötlands län till 220, varav 82 (120) tillhörde partiet, 69 (99) SLKF och 69 (90) SLU. (Siffrorna inom parentes anger totala antalet lokalavdelningar.) 1948 års förnominering i sistnämnda län räknade i stort sett samma antal förslagsställare, dock med en något större andel från SLU. Särskilt anmärkningsvärt med de nu anförda siffrorna är att ett så stort antal ungdomsavdelningar fram- fört förslag. Tyvärr saknas för båda de aktuella valkretsarna uppgifter på hur många SLU-avdelningar, som deltagit i förnomineringsstämmorna, var- för det ej är möjligt att göra sig en föreställning om huruvida ungdoms- avdelningarnas aktivitet i dessa valkretsar varit större än på andra håll. Den tidigare nämnda uppgiften från Uppsala län, att närmare 50 procent av SLU-avdelningarnas ombud deltog i 1952 års förnomineringsstämma, kan dock tyda på att så verkligen varit fallet.

Det tillgängliga källmaterialet ger icke någon som helst upplysning om vilka kandidater, som föreslagits av de olika lokalavdelningarna. På grund härav kan man ej bilda sig en uppfattning om ifall förslagsställarna i all- mänhet framför ett eller flera namn, eller huruvida en och samma kan- didat föreslås från flera skilda håll. Däremot har det i stor utsträckning gått att erhålla besked om hur många kandidater, som framfördes i de olika valkretsarna vid 1948 och 1952 års förnomineringsstämmor. Utöver de tre rena stadsvalkretsarna saknas uppgifter helt på den här punkten blott från ytterligare tre områden, nämligen Kristianstads och Värmlands län samt Ångermanland. Från fem distrikt har endast ungefärliga upp- lysningar avseende 1952 års förnominering kunnat lämnas, under det att preciserade besked om antalet förnominerade erhållits från samtliga övriga valkretsar —— på två undantag när beträffande såväl 1948 som 1952 års

val. Antalet vid förnomineringsstämmorna föreslagna kandidater har för varje distrikt och år upptagits i tabell 7.

Tabell 7. Antal föreslagna kandidater vid 1948 och 1952 års iörnomineringssiämmor inom bande-

förbundet

Distrikt (del därav) 1948 1.152 Stockholms län ........ ca 100 Uppsala län ........... 46 35 Södermanlands län ..... 66 Östergötlands län ...... 103 86 Jönköpings län ........ 45 40 Kronobergs län ........ 16 24 Kalmar läns norra ..... 43 41 Kalmar läns södra ..... 55 72 Gotlands län .......... ca 40 Blekinge län ........... 17 12 Malmöhus län. . . ...... 40 50 Hallands län .......... 58 50 Bohuslän .............. ca 40 Älvsborgs läns norra. . . ca 60 Älvsborgs läns södra. . . 26 36 Skaraborgs län ........ 47 48 Örebro län ............ 81 77 Västmanlands län ...... 16 Kopparbergs län ....... 40 50 Gävleborgs län ......... 56 43 Medelpad .............. 27 21 Jämtlands län ......... 37 37 Västerbottens län ...... ca 40 Norrbottens län ........ 17 9

Såsom framgår av tabellen varierar antalet under förnomineringarna framförda kandidater mycket från valkrets till valkrets. Inom några di- strikt har antalet hållit sig kring ett hundra, medan blott tio till tjugo nanm föreslagits i andra distrikt. Rent allmänt måste man först och främst notera att det i genomsnitt framförts många kandidater, särskilt om man ställer antalet förnominerade i relation till bondeförbundets faktiska man- datutsikter i de olika valkretsarna. Frånsett detta generella konstaterande är det svårt att av de i tabellen presenterade siffrorna utläsa någon speciell tendens. Visserligen har antalet föreslagna varit förhållandevis litet i de vad medlemsnumerären beträffar små distrikten Blekinge, Medelpad och Norrbotten, men så har icke varit fallet i alla små distrikt. Vid 1952 års val hade t. ex. det näst minsta av bondeförbundsdistrikten, Gotlands län, ungefär lika många förnominerade kandidater som flera av de större nomineringsområdena. Det bör dock tilläggas att av de cirka 40 kandi- daterna på Gotland hade blott omkring 30 föreslagits på förnominerings— stämman. Namnförteckningen kompletterades senare med ett tiotal lämp- liga nanm av distriktsstyrelsen, vilken hade erhållit nomineringsstämmans

fullmakt härtill. Man kan icke heller uppställa någon allmängiltig formel för de i fråga om medlemstal största distrikten. Det högsta antalet kan— didater vid förnomineringen, omkring 100, har förekommit i Stockholms och Östergötlands län, av vilka Östergötland otvivelaktigt hör till de största distrikten, medan Stockholms län medlemsmässigt klart kommer på den undre halvan bland distrikten. Däremot är ju Stockholms län befolknings- mässigt en av de största andrakammarvalkretsarna. I det näst Skåne största distriktet, Hallands län, har samtidigt antalet föreslagna hållit sig kring 50, och ungefär lika många namn har framkommit inom andra stora distrikt såsom Jönköpings och Skaraborgs län. Det synes icke heller vara möjligt att finna något direkt samband mellan å ena sidan antalet under förnomineringarna framförda nanm och å andra sidan olika faktorer så- som nomineringsområdenas hefolkningstal och ytvidd eller partiets man- datutsikter inom resp. områden.

Om man sedan jämför 1948 års förnominering med 1952 års och be- traktar siffrorna för *arje distrikt för sig, finner man att antalet namn givetvis varierar något från val till val, men att på det stora hela överens— stämmelsen är tämligen god.

Av särskilt intresse är att konstatera att antalet förnominerade kandi- dater i Malmöhus och Kopparbergs län, där de preliminära förslagen upp- gjorts av ett högst begränsat antal personer inom vad som skulle kunna kallas en valberedning, ej på något märkbart sätt skiljer sig från antalet framförda namn i övriga valkretsar, inom vilka förslagen väckts på en allmän stämma med flera hundra deltagare. I båda de berörda valkret- sarna uppsattes år 1948 40 och år 1952 50 kandidater. Det är ej otänkbart att ett ändå större antal namn skulle ha framkommit, om förnomineringen även i nämnda valkretsar hade skett vid en stämma, men att antalet dock blev så betydande synes tyda på en strävan från distriktsstyrelsernas sida att erbjuda lokalavdelningarna ett stort urval vid omröstningarna. Avsikten med att medtaga så många nanm kan i varje fall knappast i någon av de aktuella valkretsarna ha varit att redan på förnomineringsstadiet skapa ett underlag för ett flerlistsystem med många olika kandidater, eftersom åtminstone vid 1952 års val bondeförbundet icke i någon av dessa val- kretsar framträdde med särskilt många kandidater på sina valsedlar. I Malmöhus län uppställde man för övrigt blott en listtyp.

Vid ett studium av de i tabell 7 intagna siffrorna bör man hålla i min- net, att de endast avser de under förnomineringen föreslagna kandidaterna. På sätt tidigare framhållits har emellertid lokalavdelningarna full rätt att vid sina omröstningar även uppta namn, vilka icke varit nämnda förut. Till följd härav kan alltså det sammanlagda antalet under hela nomine— ringsproceduren framförda kandidater bli ändå högre än vad tabellen ut- visar. Då denna fråga skall bli föremål för närmare behandling längre fram, kan det i förevarande sammanhang vara tillräckligt att nämna, att

omröstningarna i allmänhet har medfört ett nytillskott av mellan tio och trettio kandidater per valkrets.

Omröstningar inom lokalavdelningarna

Såsom redan klargjorts i kapitlets början skall enligt bondeförbundets stadgar de under förnomineringen föreslagna kandidaternas nanm uppsättas i bokstavsordning på en lista, vilken sedan skall tillställas samtliga parti-, kvinno- och ungdomsavdelningar inom distriktet. Därefter har, fortfarande i enlighet med stadgarna, lokalavdelningarna att till ett visst av distrikts- styrelsen fastställt datum var för sig inkomma med förslag på i vilken ordning kandidaterna bör placeras. Vidare stadgas att _ på sätt bl. a. påpekats ovan — avdelningarna skall ha rätt att i sina förslag även med- taga andra kandidater än de, som upptagits i förnomineringsstämmans förteckning. De nu relaterade bestämmelserna synes i sina huvuddrag ha tillämpats av samtliga partidistrikt utan undantag vid de båda under- sökta valen. Dock förefaller det som om ett något annorlunda förfarings- sätt skulle ha praktiserats i Västerbottens län är 1948. Fortsättningsvis skall redogöras för hur de anförda reglerna omsatts i praktiskt handlande, och hur utfallet av omröstningarna blivit i skilda avseenden.

Omröstningsförberedelsema

Sedan förnomineringsstämmorna hållits de äger vanligen rum under senare hälften av mars eller under april -— iordningsställer distriktsexpe- ditionerna de preliminära namnförslagen, vilka därefter tillsammans med cirkulär och eventuella andra skrivelser utsändes till de olika lokalavdel— ningarna. Detta sker i allmänhet under sista hälften av april eller under maj månader, men såväl något tidigare som något senare tidpunkter har förekommit. Så t. ex. är 1952 års cirkulär om omröstningen i Kalmar läns södra distrikt daterat redan den 3 april, medan motsvarande skrivelser från 1948 års valförberedelser i Blekinge län och Älvsborgs läns södra dagtecknats först resp. den 4 och 9 juni.

Vad till en början förnomineringsstämmornas namnförslag beträffar skall ju i enlighet med stadgarna kandidaterna uppsättas efter varandra i bokstavsordning. Denna princip synes även ha följts av samtliga distrikt, dock har man i Östergötlands och Kalmar läns södra distrikt jämsides härmed företagit en indelning av kandidaterna efter hemvist. I den först— nämnda valkretsen ordnades sålunda både vid 1948 och 1952 års val nam- nen kretsvis och inom kretsarnas ram i bokstavsföljd, under det att man i det sistnämnda distriktet i varje fall är 1952 uppgjorde två skilda namn- förteckningar i alfabetisk ordning, den ena upptagande de 42 föreslagna namnen från fastlandet och den andra med Ölands 30 kandidater.

Såsom ett exempel på vad omröstningscirkulären, vilka ofta brukar ställas till ordförandena i lokalavdelningarna, kan innehålla skall här

nedan något redogöras för den skrivelse, som i mitten av april 1952 ut— sändes till bondeförbundets, SLKF:s och SLU:s avdelningar i Hallands län. Efter några inledande ord om att förnomineringsstämman upprättat ett kandidatförslag till provomröstningen med namnen på vanligt sätt ord- nade i bokstavsföljd påpekades, att avdelningarna givetvis ägde rätt att i sina förslag upptaga kandidater, vilka icke fanns medtagna i den bifogade förteckningen. Därefter meddelades i nämnda cirkulär att avdelningarna nu skulle anordna nomineringsmöten och uppgöra ett förslag till valsedel med namnen placerade i den ordning, man önskade se dem på partiets slutgiltiga valsedel vid höstens val. Det upprättade förslaget skulle sedan omedelbart och senast den 25 juni insändas till bondeförbundets distrikts— expedition, där de inkomna förslagen komme att poängberäknas. Vid poängberäkningen skulle hänsyn endast komma att tagas till skriftligen inlämnade omröstningsförslag. Hade flera avdelningar deltagit i omröst- ningen, måste detta tydligt anges, annars komme blott den avdelning, som underskrivit omröstningsförslaget, att räknas. Vidare meddelades att för- slaget skulle uppta tio namn i enkel ordning enligt en bifogad blankett. Fler än tio namn skulle ej räknas. Avdelningarna kunde dessutom angiva önskemål, om man ansåg det lämpligt med flera valsedeltyper för partiet. I så fall skulle de första namnen på dessa olika valsedlar anges. I cirku- läret framhölls avslutningsvis bl. a. att det för partiet vore ett livsvillkor med en duglig representation och därför betonades önskvärdheten av att endast kunniga och energiska personer nominerades. Önskvärt vore även att andra grenar än jordbruk blev företrädda på partiets valsedlar.

Inom övriga distrikt, varifrån närmare uppgifter är kända, har skri- velser med liknande innehåll utsänts. I dessa påtalas så t. ex. regelmäs— sigt att lokalavdelningarna ej blott är hänvisade till de förnominerade kandidaterna vid uppgörandet av förslagen utan att man även har full frihet att framföra helt nya namn. På en del håll, såsom i Östergötlands och Västmanlands län, har till och med denna rättighet särskilt under- strukits, varvid det närmast framställts som ett önskemål att förslagen skulle uppta sådana nya kandidater, som skulle kunna stärka partiets möjligheter att vinna många röster. I samband härmed har lokalavdel- ningarna i Östergötlands län uppmanats beakta, att partiet är ett lands- bygdsparti, varför valsedeln också borde räkna företrädare för ett flertal yrkeskategorier utöver jordbruket. På sätt framgått av den ovanstående redogörelsen för 1952 års omröstningscirkulär i Hallands län riktades en likadan uppmaning till lokalavdelningarna där. Motsvarande skrivelse in- för 1948 års val i samma valkrets innehöll dessutom några satser om vad avdelningarna borde iakttaga vid sitt val av kandidater ur jordbru— karnas krets. Distriktsstyrelsen framhöll nämligen i cirkuläret betydelsen av att nominerade personer, evad de kom från jordbruksnäringen, var fullt införstådda med den ekonomiska och fackliga föreningsrörelsen. Då

avdelningarna hade den bästa personkännedomen, uppmanades de att ej framföra kandidater, 0111 vilkas solidaritet i facklig: angelägenheter man vore tveksam. En egendomlig rekommendation av en viss kandidat gjor- des år 1952 i cirkulärskrivelscn till ordförandena i Skaraborgs läns samt- liga lokalavdelningar av bondeförbundet, SLKF och SLU. Häri meddelade nämligen partiombudsmannen, som hade undertecknat skrivelsen, att fram— ställning från flera håll hade gjorts om upptagande på det preliminära förslaget av ett Särskilt namn. _ Troligen har dessa yrkanden framkom- mit först efter förnomineringsstämman, eftersom det icke förefaller som 0111 någon begränsning av förslagsrätten skulle ha förekommit på denna. — Denna begäran att få namnet medtaget i den alfabetiska förteckningen hade emellertid ej kunnat villfaras, men ombudsmannen upplyste sam— tidigt, att han kände sig oförhindrad att säga vilken kandidat som avsågs, varpå dennes namn särskilt nämndes i cirkuläret. Härigenom måste ifråga- varande kandidat en prästman ha uppmärksammats på ett helt annat sätt än om hans namn ingått bland de övriga 48 i förteckningen.

Av det tillgängliga källmaterialet att döma förefaller det som om 1948 och 1952 års förnomineringsstämmor i samtliga fall skulle ha beslutat, att lokalavdelningarnas valsedelförslag endast skulle få uppta ett begränsat antal kandidater. Ovan har redan framhållits hurusom vid 1952 års nomi- nering i Hallands län avdelningarna hade att på sina förslag uppsätta tio namn i den ordning, man önskade dem placerade på den slutliga val- sedeln. Även inför 1948 års val hade antalet bestämts till tio, och denna siffra synes även i övriga distrikt ha varit den oftast tillämpade. Av- vikelser såväl uppåt som nedåt har dock förekommit. Så t. ex. var år 1948 antalet namnförslag från varje nomineringsmöte i Kronobergs län begränsat till sex och år 1952 i Jämtlands län till sju, medan vid 1948 års val femton kandidater skulle uppsättas på förslagen i Blekinge län och lika många vid 1952 års omröstning i Skaraborgs län. Blekingedistrik- tet begränsade däremot är 1952 antalet nanm till det för övriga 'alkretsar vanliga, alltså tio.

Liksom i Hallands län har man även på flera andra håll såsom i Öster- götlands län, Kalmar läns södra, Blekinge, Västmanlands och Jämtlands län lämnat avdelningarna möjlighet att i samband med omröstningarna uttrycka önskemål angående antalet valsedeltyper. I allmänhet har av- delningarna i de fall att de föreslagit mer än en listtyp ombetts ange vilka första resp. andra namn man då föredrog. I Jämtlands län kunde år 1952 varje förslagsställare på sitt förslag uppta flera kompletta listor, vardera omfattande sju nanm.

Den tidigare refererade skrivelsen rörande 1952 års omröstning i Hal- lands län utsändes i mitten av april, medan lokalavdelningarna ej behövde ha anordnat sina nomineringsmöten och insänt förslagen förrän den 25 juni, vilket betyder att avdelningarna för denna sak tillmättes en tid av

över två månader. Fullt så lång tid synes ej ha stått till avdelningarnas disposition i någon annan valkrets, dock fick avdelningarna i Kalmar läns södra distrikt i det närmaste två månader på sig att handlägga frågan är 1952. Det vanligaste förefaller annars vara att fem till sex veckor anslagits för omröstningarna. Icke i någon valkrets, varifrån närmare detaljer är kända, har tiden understigit en månad.

Utan att det på något sätt framgår av stadgarna, förutsätter man tyd— ligen inom bondeförbundet, att lokalavdelningarnas valsedelförslag skall uppgöras vid allmänna medlemsmöten nomineringsmöten. Inom en del distrikt, såsom i Hallands län, har det direkt påpekats i omröstnings- cirkulären, att så skall ske, på en del andra håll har det ej särskilt nämnts. I Östergötlands län har man till och med givit den anvisningen, att avdelningsstyrelsen först borde förbereda nomineringsfrågan och sedan framlägga ett preliminärt förslag till valsedel inför nomineringsmötet. Det är troligt, att en liknande ordning allmänt tillämpats, dock utan att det speciellt rekommenderats i skrivelserna. Av det ovan återgivna Hallands- cirkuläret framgick vidare att flera lokalavdelningar kunde hålla gemen- samt nomineringsmöte och därvid förena sig om ett förslag till kandidat- lista. Vad man närmast torde ha haft i tanke var att de lokala parti-, kvinno- och ungdomsavdelningarna i samma kommun eller på samma ort tillsammans skulle arrangera ett nomineringsmöte. Denna möjlighet har även omnämnts i andra omröstningscirkulär. Så t. ex. påpekades i 1952 års skrivelse till BF-, SLKF- och SLU-avdelningarna i södra Kalmar- distriktet att om inom samma socken lokalavdelningar fanns av var och en av dessa organisationer, vore det lämpligt att nomineringssamman- trädet hölls gemensamt. Avdelningarnas ordförande skulle då samfällt underteckna den uppsatta förslagsvalsedeln. En liknande uppmaning har vid omröstningarna riktats till avdelningarna i Blekinge län. I Älvsborgs läns södra valkrets och i Skaraborgs län underströks inför 1952 års val däremot att varje avdelning skulle insända särskilt förslag. Enligt om— röstningscirkuläret i den senare valkretsen hade det vid tidigare val i något fall hänt, att två eller tre avdelningar sänt gemensamt förslag, men nu kunde sådana icke medtagas vid sammanräkningen. Detta skulle emel- lertid ej hindra samråd mellan avdelningarna eller att förslagen av spar— samhetsskäl insändes i samma kuvert.

Slutligen kan beträffande distriktens omröstningsförberedelser nämnas, att de till lokalavdelningarna utsända cirkulären och kandidatförteckning- arna vanligen åtföljts av särskilda formulär för avdelningarnas namn— förslag. På dessa blanketter har avdelningarna ofta haft att ifylla hur många valsedeltyper som partiet föreslagits framgå med vid valet, samt vilka kandidater man önskat som första och andra namn på de olika listtyperna. Dessutom har formulären ibland lämnat särskilt utrymme för anteckning om antalet närvarande vid nomineringsmötet.

Vad därefter de intressantare frågorna om dels lokalavdelningarnas och dels de enskilda medlemmarnas deltagande i distriktens omröstningar beträffar möjliggör det nu tillgängliga källmaterialet egentligen endast att det förstnämnda spörsmålet om hur många avdelningar, som sänder in valsedelförslag, mer utförligt besvaras. När det däremot gäller att söka klarlägga hur många medlemmar, som deltagit i avdelningarnas nomine- ringsmöten, blir uppgiften betydligt svårare, eftersom beskeden på denna punkt är ytterst sporadiska.

I fråga om antalet i omröstningarna deltagande lokalavdelningar har säkra upplysningar kunnat erhållas från flertalet hondeförbundsdistrikt. Uppgifter saknas dock helt från distrikten i Södermanlands län, Bohuslän, Värmlands län, Gävleborgs län och Ångermanland samt dessutom Skåne vad avser nomineringarna i Kristianstads län. Vidare har några distrikt blott varit i stånd att frambringa siffror angående ett av de här under- sökta valen. Så har varit fallet beträffande Skaraborgs och Västmanlands län, varifrån materialet rörande 1952 års nominering är ofullständigt, samt Stockholms läns, Gotlands, Älvsborgs läns norra och Norrbottens distrikt, vilka endast kunnat lämna besked om sistnämnda nominering. Gotlands och Norrbottens distrikt har visserligen även tillställt utredningen vissa upplysningar om 1948 års val, men de därvid angivna siffrorna måste uppenbarligen vara felaktiga, varför de över huvud taget icke medtagits i föreliggande redogörelse.

I tabell 8 har de i förhandenvarande fråga erhållna uppgifterna samman- ställts på det sättet, att för varje andrakammarvalkrets eller del därav (norra och södra Kalmar län samt Medelpad) och varje valår angivits hur många lokalavdelningar som under omröstningarna insände valsedel— förslag till distriktsexpeditionerna. Här måste uppmärksammas att be- skeden icke blott gäller bondeförbundsavdelningarna utan även kvinno- och ungdomsavdelningarna. Som jämförelse till siffrorna över antalet del- tagande lokalavdelningar har också uppgifter på det totala antalet BF-, SLKF— och SLU—avdelningar inom valkretsarna medtagits. I de fall, då det av protokoll eller andra handlingar direkt framgått hur många lokal— avdelningar som vid tiden för resp. omröstning totalt funnits i distriktet, har detta antal meddelats i tabellen, i övriga fall avser beskeden års- skiftet närmast före omröstningen, vilken som bekant vanligen ägt rum under maj och juni månader. I allmänhet torde sistnämnda förhållande vara av mindre betydelse, då det totala antalet avdelningar vid årsskiftet knappast kan ha undergått någon större förändring under de fyra till sex månaderna fram till omröstningen. Slutligen har i tabellens sista kolumn angivits hur stor procentuell andel av distriktens lokalavdelningar som deltagit i de olika omröstningarna.

Av tabell 8 framgår tydligt att flertalet lokalavdelningar brukar delta i

Tabell 8. Sammanlagda antalet deltagande lokalavdelningar i 1948 och 1952 års omröstningar inom bondeförbundet

Antal Totala Deltagande

Valkrets (del därav) Valår deltagande antalet i procent av

lokalavd. lokalavd.1 totala antalet Stockholms län .................. 1952 137 2187 73,3 Uppsala län ..................... 1948 93 127 73,2 » ..................... 1952 97 149 65,1 Östergötlands län ................ 1948 209 285 73,3 » ................ 1952 193 309 62,5 Jönköpings län .................. 1948 195 277 70,4 » » .................. 1952 222 301 73,8 Kronobergs län .................. 1948 175 222 78,8 » » .................. 1952 190 238 79,8 Kalmar läns norra ............... 1948 88 151 58,3 » » » ............... 1952 100 159 62,9 » » södra ............... 1948 132 a132 100,0 » » » ............... 1952 150 ”150 100,0 Gotlands län .................... 31952 132 168 78,6 Blekinge län .................... 1948 85 88 96,6 » » .................... 1952 51 89 57,3 Malmöhus län ................... 1948 265 ”302 87,7 » » ................... 51952 303 2335 90,4 Hallands län .................... 1948 183 225 81,3 » » .................... 1952 158 230 68,7 Älvsborgs läns norra ............. 1952 210 226 92,9 » » södra ............. 1948 187 203 92,1 » » » ............. 1952 201 245 82,0 Skaraborgs län .................. 1948 '238 403 59,1 Örebro län ...................... 1948 126 160 78,8 » » ...................... 1952 97 173 56,1 Västmanlands län ................ 1948 108 5139 77,7 Kopparbergs län ................. 1948 70 128 54,7 » ................. 1952 83 8146 56,8 Medelpad ....................... 1948 53 63 84,1 » ....................... 1952 51 61 83,6 Jämtlands län ................... 1948 88 151 58,3 » » ................... 1952 77 187 41,2 Västerbottens län ................ 1948 105 242 43,4 » ................ 1952 ' 125 254 49,2 Norrbottens län .......... . ....... 1952 140 167 83,8 Samtliga 1948 2 400 3 298 72,8 1952 2 717 3 774 72,0

1 Uppgifterna avser, där ej annorlunda meddelas, förhållandet den 1/1 1948 och 1/1 1952 och har hämtats från Landsbygdspartiet Bondeförbundets, Svenska Landsbygdens Kvinno- förbunds samt Svenska Landsbygdens Ungdomsförbunds verksamhetsberättelser för resp. åren 1947 och 1951. ” Vid tiden för omröstningen. 3 Beträffande Gotlandsdistriktet har partiombudsmannen lämnat uppgifter om deltagandet i både 1948 och 1952 års omröstning. Dessa besked har dock befunnits allt för osäkra för att medtagas i tabellen. De för 1952 anförda siffrorna har hämtats ur ett protokoll från ett samman- träde med styrelserna för BF—, SLKF- och SLU-distrikten. * Dessutom ett tiotal avdelningar, som inkom för sent med sina förslag. 5 Antalet är möjligen några enheter för högt. Jfr. not 4 till tab. 9.

distriktens omröstningar. Endast i två valkretsar Jämtlands och Väster- bottens län har vid något av de undersökta valen mindre än hälften av avdelningarna insänt valsedelförslag. Deltagandet har tvärtom oftast varit

betydligt högre, i allmänhet omkring 70 procent. Det högsta antalet del- tagande lokalavdelningar har rapporterats från Kalmar läns södra, där enligt de lämnade upplysningarna samtliga avdelningar vid båda valen insände förslag till kandidatlistor. Då emellertid dessa siffror blott bygger på partiombudsmännens uppgifter och ej kunnat kontrolleras på annat håll, måste de betraktas med en viss reservation. Inom en del andra val- kretsar, varifrån de lämnade upplysningarna kunnat styrkas av samman— räkningsprotokoll eller liknande handlingar, har dock mycket höga del- tagarsiffror noterats. Så t. ex. har i Malmöhus län inför både 1948 och 1952 års val trots den stora mängden lokalavdelningar omkring 90 procent av dem uppgjort valsedelförslag. Över 90 procent av avdelningarna har även deltagit i 1948 års omröstning i Älvsborgs läns södra partidistrikt och i 1952 års omröstning i samma läns norra distrikt. Det allra högsta deltagan- det, frånsett de ovan nämnda omröstningarna i Kalmar läns södra, förekom dock är 1948 i Blekinge län, där 85 av de sammanlagt 88 avdelningarna, dvs. drygt 96 procent, insände förslag till kandidatlista.

Det ställer sig svårt att ur de i tabell 8 presenterade siffrorna utläsa några allmänna tendenser i fråga om vilken typ av valkretsar, som haft ett speciellt högt omröstningsdeltagande, och vilken typ som haft ett lägre. Visserligen skulle den tidigare omtalade uppgiften att de lägsta procent— siffrorna noterats i Jämtlands och Västerhottens län kunna tyda på att glest befolkade områden med stora avståndsskillnader haft ett väsentligt lägre deltagande än övriga områden. Utöver de två namngivna valkretsarna upp- visar dessutom en annan ur nu diskuterade synpunkt liknande valkrets, Kopparbergs län, för båda valen jämförelsevis låga procenttal (ca 55 %). Å andra sidan har i det närmaste 85 procent av lokalavdelningarna deltagit i omröstningarna inom två andra icke särskilt tättbefolkade distrikt, näm- ligen Medelpads och Norrbottens. Någon generell regel om låg deltagar— frekvens i gleshebyggda områden kan följaktligen knappast uppställas, utan man får nog förutsätta att flera samverkande orsaker bidragit till de olika deltagarsiffrorna. Det kan ju i detta sammanhang påpekas, att exem- pelvis aktiviteten synes ha varit förhållandevis större i Norrbottens län än i övriga distrikt under 1952 års valrörelse, vilket bl. a. tog sig uttryck i att Norrbotten var det enda distrikt inom vilket bondeförbundet erhöll fler röster 1952 än 1948.

På motsvarande sätt går det icke heller att peka på en viss typ av val- kretsar med högt omröstningsdeltagande. Så t. ex. har bondeförbundet inom sina ur väljar— och medlemssynpunkt starkaste valkretsar Östergötlands län, de tre Smålandskretsarna, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Skara— borgs län —— erhållit högst skiftande resultat vad deltagarantalet i omröst- ningarna beträffar. Även här får man alltså räkna med att också andra faktorer spelat in. Att icke enbart medlems- och befolkningsstrukturen eller andra närbesläktade omständigheter inverkar på deltagarfrekven-

sen framgår med all önskvärd tydlighet, när man utsträcker jämförelsen till att omfatta förhållandena inom en och samma valkrets vid olika val. Vid ett sådant studium finner man visserligen att flera valkretsar för båda de undersökta valen uppvisar relativt sett ungefär samma antal deltagande lokalavdelningar. Detta är fallet i bl. a. Kronobergs, Malmöhus och Kop- parbergs län samt Medelpad. I den förstnämnda valkretsen kunde man möj- ligen ha väntat sig att aktiviteten hade ökat mellan valen, eftersom man år 1952 hade att utse en ny andrakammarledamot efter partiets dittills— varande representant sedan många är, vilken hade undanbett sig återval. I andra valkretsar är emellertid skillnaderna i deltagarfrekvens stora mel- lan de båda valen. Särskilt gäller detta för Blekinge län, där 1948 års om- röstning samlade över 96 procent av lokalavdelningarna, medan blott 57 procent deltog år 1952. Det är tänkbart att man här bedömde mandat- utsikterna som betydligt bättre är 1948 än är 1952, vilket skulle kunna bidra till att förklara den stora nedgången. Mellan samma val nedgick del- tagarantalet i Östergötlands län från 73,3 till 62,5 procent, i Hallands län från 81,3 till 68,7, i Älvsborgs läns södra från 92,1 till 82,0, i Örebro län från 78,8 till 56,1 och i Jämtlands län från 58,3 till 41,2 procent. Utöver nämnda sex valkretsar har en viss mindre nedgång i deltagarfrekvensen noterats i ytterligare två distrikt. Från Kalmar läns södra distrikt har, på sätt tidigare påpekats, uppgivits att samtliga lokalavdelningar sände in valsedelförslag såväl år 1948 som 1952, medan inom återstående sex distrikt, varifrån upp- gifter i förevarande avseende finnes tillgänglig., en viss ökning i det relativa deltagarantalet ägde rum 1952 jämfört med 1948. Denna ökning var dock icke i något fall av större omfattning. Genomsnittligt sett kan man, vilket de för samtliga distrikt uträknade procenttalen visar, tala om ett i huvudsak lika stort omröstningsdeltagande år 1948 som år 1952.

Vid en granskning av de i tabell 8 intagna siffrorna måste man hela tiden hålla i minne, att de innefattar skilda slag av lokalavdelningar. När det därför talas om ett högt eller lågt omröstningsdeltagande, gäller detta totalt för partidistriktet, kvinnodistriktet och ungdomsdistriktet sammantagna. Det är ju dock möjligt att aktiviteten vid nomineringarna kan vara högst olika inom de tre organisationerna, varför de i tabellen återgivna uppgifterna kanske ej på ett riktigt och rättvist sätt avspeglar den verksamhet, som försiggått inom var och en av dem. I avsikt att belysa nämnda förhållande har i tabell 9 en uppspaltning av lokalavdelningarna efter organisations- tillhörighet företagits. I tabell 8 redovisades sammanlagt 36 olika omröst- ningar. Beträffande en hel del av dessa finns ej några upplysningar om hur många av de deltagande som var partiavdelningar, kvinnoavdelningar eller ungdomsavdelningar, men i fråga om 21 omröstningar har källmaterialet möjliggjort en sådan uppdelning. Bland dessa 21 omröstningar ingår emel- lertid även de två som anordnats i Kalmar läns södra. Som framgår av tabell 8 har ju enligt uppgift samtliga avdelningar deltagit här, varför det ej

BF SLKF SLU

0 9 v & q) 0 +) Valkrets Val- _? ,,,-;, gäåg __"g 51, "22%? _? ,,,-;, Egg-%$! (deldärav) år Sw 752 ååu— Sm T's-2 NSH— Sm Taif-i ”Sa-H;; bo .o-acu Oom en ua: Wood eo au 0000 ===: cu & += = cu u :: m & i.u-*... m ou |__-u o: o.... uk”): 4: Hå=Q>54= en: =a>g€=pg_o.>m %) E_n % ”4 $'"” % å....s

Stockholms län.. 1952 58 277 75,3 52 264 81,3 27 246 58,7 Östergötlands län 1948 80 121 66,1 60 72 83,3 69 92 75,0

» » 1952 78 120 65,0 55 99 55,6 60 90 66,7 Jönköpings län .. 1948 73 120 60,8 68 82 82,9 54 75 72,0 » » . . 1952 106 129 82,2 72 97 74,2 44 75 58,7 Kronobergs län. . 1948 72 90 80,0 52 56 92,9 51 76 67,1 » » . . 1952 79 90 87,8 56 73 76,7 55 75 73,3 Kalmar läns norra 1948 44 57 77,2 29 39 74,4 15 55 27,3 » » » 1952 48 58 82,8 35 49 71,4 17 52 32,7 Gotlands län ..... 31952 52 69 75,4 43 48 89,6 37 51 72,5 Blekinge län ..... 1952 24 32 75,0 14 28 50,0 13 29 44,8 Hallands län . . . . 1948 71 92 77,2 56 68 82,4 56 65 86,2 » » . . . . 1952 67 91 73,6 48 75 64,0 43 64 67,2 Älvsborgs läns Södra ......... 1952 87 103 84,5 60 68 88,2 54 74 73,0 Skaraborgs län . . 1948 117 176 66,5 47 114 41,2 74 113 65,5 Västmanlands län 1948 46 57 80,7 30 434 88,2 32 48 66,7 Kopparbergs län. 1952 31 250 62,0 28 248 58,3 24 248 50,0 Jämtlands län . . . 1952 44 73 60,3 21 60 35,0 12 54 22,2 Norrbottens län.. 1952 85 100 85,0 35 40 87,5 20 27 74,1

Samtliga 1948 503 713 70,5 342 465 73,5 351 524 67,0 1952 759 992 76,5 519 749 69,3 406 685 59,3

1 Se not 1 till tab. 8. 3 Se not 2 till tab. 8. 3 Se not 3 till tab. 8. ' 1/1 1948 var antalet 28, men då 30 avd. deltog i omröstningen måste alltså ytterligare några kvinnoavd. ha tillkommit under första halvåret. Vid årets slut var antalet 34, vilken siffra här medtagits. Denna är måhända några enheter för hög.

synts motiverat att på nytt redovisa detta i en tabell. Det är alltså endast deltagarsiffrorna från de återstående nitton omröstningarna, som samman- ställts i tabell 9. Tabellen är uppbyggd efter samma principer som tabell 8, dock med den skillnaden att antalet deltagande lokalavdelningar, det totala antalet avdelningar samt de deltagande avdelningarna i procent av totala antalet redovisas för varje organisation för sig.

Såsom framgår av tabell 9 har det ej varit någon genomgående tendens, att den ena organisationens lokalavdelningar i högre grad än de båda övriga organisationernas deltagit i distriktens omröstningar. Det finns exempel på att partiavdelningarna har sänt in valsedelförslag i betydligt större utsträck- ning än kvinno- och ungdomsavdelningarna, men också på att någon av de båda sistnämnda grupperna uppvisat det klart bästa omröstnings- deltagandet. Man kan dock konstatera, att SLU—avdelningarna i genomsnitt vid båda valen och då särskilt år 1952 noterat en sämre anslutning (1948 67 % och 1952 59 %) än BF- och SLKF-avdelningarna. Inom de två senare kategorierna var vid 1948 års val det relativa antalet deltagande avdelningar

ungefär lika stort — mellan 70,5 och 73,5 procent dock med någon över- vikt för kvinnorörelsen, medan år 1952 partiet hade en klart högre deltagar- procent. Bondeförbundet ökade nämligen sin siffra till 76,5 procent, under det att kvinnoförbundets sjönk till under 70 procent.

De nu anförda siffrorna är emellertid på sätt och vis missvisande. Man kan möjligen av dem förledas tro, att partiet och kvinnorna haft ungefär lika många avdelningar, som deltagit i de olika distriktens omröstningar, medan de deltagande ungdomsavdelningarna varit något färre. Så har dock icke riktigt varit fallet. För det första måste man beakta, att de tre organi- sationerna icke alls totalt sett består av lika många lokalavdelningar, utan förhållandet är i stället det, att partiet har väsentligt fler avdelningar än vart och ett av kvinno- och ungdomsförbunden. Härav följer alltså att en viss procentandel av partiavdelningarna till numerären icke på något sätt motsvarar samma procentandel av kvinnoavdelningarna. I själva verket tillhörde vid 1948 års val i de valkretsar, som är representerade i tabell 9, 42 procent av de deltagande avdelningarna partiet, 29 procent SLKF och 29 procent SLU. Motsvarande siffror för år 1952 är 45 procent för partiet, 31 för kvinnorna och 24 procent för ungdomsrörelsen. Vid 1948 års om- röstning deltog totalt ett något större antal ungdomsavdelningar än kvinno- avdelningar. För det andra måste ytterligare en omständighet observe- ras, nämligen att de i föregående stycke omnämnda procenttalen är ge- nomsnittssiffror för antalet deltagande i flera olika valkretsar. Bakom sådana medeltal kan emellertid helt skilda realiteter dölja sig. Man kan t. ex. å ena sidan tänka sig, att det relativa antalet deltagande avdelningar varit i stort sett detsamma i valkrets efter valkrets, varigenom alltså genom— snittssiffran ej särskilt skulle skilja sig från procenttalen i varje enskild valkrets, å andra sidan kan givetvis procenttalen variera starkt mellan olika valkretsar, men ändå leda till samma genomsnittssiffra. Det skulle kunna sägas, att den första typen representeras av partiet, medan SLKF och i än högre grad SLU följer det andra mönstret. Icke vid någon av de nitton omröstningar, om vilka uppgifter i förevarande punkt är kända, har sålunda mindre än 60 procent av partiavdelningarna deltagit och endast vid en har mer än 85 procent av avdelningarna insänt valsedelförslag. För kvinnodistrikten har det däremot noterats högst skiftande resultat. Vid ej mindre än fem omröstningar har deltagandet överstigit 85 procent, medan vid andra omröstningar så låga värden som 35 och 40 procent registrerats. Ett relativt sett ändå lägre deltagarantal har förekommit inom en del ung- domsdistrikt. Så t. ex. deltog blott 22 procent av SLU—avdelningarna i 1952 års omröstning i Jämtlands län, och W'd båda de undersökta omröstningarna i Kalmar läns norra distrikt insände endast omkring 30 procent av avdel- ningarna förslag till valsedel.

Av tabell 8 framgår hurusom antalet i omröstningarna deltagande lokal— avdelningar från de tre organisationerna sammanräknade procentuellt sett

varit betydligt lägre i vissa valkretsar än i övriga. I kommentarerna till denna tabell kunde emellertid ej någon direkt förklaring till nämnda förhållande lämnas. Vid en jämförelse med de i tabell 9 framlagda resultaten går det dock att beträffande några valkretsar komplettera den tidigare givna hil- den. Så finner man exempelvis, att de för båda omröstningarna i Kalmar läns norra distrikt noterade låga totalsiffrorna helt orsakats av en osedvan— ligt dålig aktivitet inom ungdomsdistriktet. Deltagandet från parti- och kvinnoavdelningarna har däremot snarast legat över genomsnittet. 1 Blekinge län nedgick _ på sätt förut påpekats ? det totala antalet deltagande avdel- ningar från cirka 97 procent av samtliga är 1948 till omkring 57 procent år 1952. De i tabell 9 anförda siffrorna visar emellertid, att nedgången måste ha varit avsevärt kraftigare bland SLKF- och SLU-avdelningarna än bland partiavdelningarna. Vid 1948 års omröstning i Skaraborgs län insände mindre än 60 procent av lokalavdelningarna förslag till kandidatlista, vilket måste betecknas som en jämförelsevis låg anslutning. Denna föror- sakades dock främst av att blott 41 procent av kvinnoavdelningarna deltog. Det procentuellt sett lägsta 0mröstningsdeltagandet vid de båda undersökta valen har noterats i Jämtlands län, där vid 1952 års val endast 41 procent av avdelningarna utnyttjade sin förslagsrätt. Vid en granskning av del- tagarfrekvensen inom de tre skilda organisationerna visar det sig emellertid, att över 60 procent av partiavdelningarna använde sig av sin förslagsrätt, varför den ovanligt låga totalsiffran i första hand måste tillskrivas det för- hållandet, att såväl kvinnoavdelningarna (35 %) som ungdomsavdelning- arna (22 %) deltog i mycket begränsad utsträckning.

Här har nu pekats på några omständigheter, vilka medfört att det totala omröstningsdeltagandet varit relativt lågt inom en del namngivna valkretsar. Orsaken har varje gång befunnits sammanhänga med en jämförelsevis dålig anslutning från antingen SLKF eller SLU eller från båda dessa organisa- tioner samtidigt, under det att omröstningsdeltagandet från partiavdelning- arnas sida varit av tämligen normal omfattning. Det hade givetvis varit önskvärt att även kunna lämna en förklaring till varför deltagarfrekven- sen inom de berörda organisationerna hållit sig under det normala i just de angivna valkretsarna, men för en sådan förklaring saknas varje ledtråd i det till utredningens förfogande stående källmaterialet.

Som en följd av det inom bondeförbundet och dess sidoorganisationer tillämpade nomineringsförfarandet, som bl. a. innebär att de preliminära namnförslagen utsändes för omröstning till samtliga lokalavdelningar, och då vidare —— på sätt ovan erfarits i det närmaste tre fjärdedelar av avdelningarna verkligen anordnat nomineringsmöten för sådana omröst— ningar, har det skapats stora förutsättningar för de enskilda medlemmarna att delta i nomineringsfrågans handläggning. Det skulle självfallet vara av betydande intresse att närmare kunna bestämma hur många medlemmar, som faktiskt varit närvarande vid de avdelningsmöten inför 1948 och 1952

års val, vid vilka avdelningarnas valsedelförslag uppgjorts. Såsom redan tidi- gare framhållits är dock beskeden på den punkten mycket fåtaliga och vad värre är i flertalet fall mycket ungefärliga och osäkra. Blott från två val- kretsar Kronobergs och Hallands län har det gått att erhålla precise- rade upplysningar om hur många medlemmar, som deltagit i omröstning— arna. ] fråga om Kronobergs län gäller uppgifterna båda de aktuella valen, beträffande Hallands län, varifrån siffermaterialet dessutom ej är komplett för hela valkretsen, endast 1952 års nominering. Utöver de två nämnda har från ytterligare fem distrikt _ Östergötlands och Gotlands län, Medelpad samt Västerbottens och Norrbottens län —— besked lämnats över antalet i omröstningarna deltagande medlemmar. Det måste dock understrykas, att de härifrån meddelade siffrorna blott utgöres av uppskattnindar i efter- hand, varför givetvis siffrorna måste behandlas med en viss försiktighet.

De nu avsedda uppgifterna har sammanställts i tabell 10, vari för varje valkrets och valår angivits dels det totala antalet deltagande medlemmar från de tre organisationerna, dels organisationernas sammanlagda med- lemsantal. På grundval härav har uträknats hur stor andel av det samman— lagda medlemsantalet som närvarit vid nomineringsmötena. I tabellens näst sista kolumn har antalet bondeförbundsröster vid resp. andrakammarval upptagits, varefter sista kolumnen anger antalet omröstningsdeltagare i pro- cent av partiets väljarkår. Där så har varit möjligt har vidare i tabellens not- förteckning meddelats, hur många av de deltagande medlemmarna, som tillhörde partiavdelningarna, hur många som tillhörde kvinnoavdelningarna och hur många som tillhörde ungdomsavdelningarna.

Innan någon kommentar till tabell 10 lämnas, torde det vara befogat att särskilt uppmärksamma två ting. För det första förhåller det sig på det viset, att siffrorna över det sammanlagda antalet medlemmar inom BF, SLKF och SLU är en aning för höga, vilket i sin tur medfört att de i följan- de kolumn upptagna procentvärdena blivit något för låga. I slutet av av- snittet 0111 Partiets lokala organisation påpekades hurusom det var möj- ligt för en och samma person att samtidigt vara medlem i flera av bonde— rörelsens sidogrenar. Eftersom emellertid sådana medlemmar ej särskilt redovisas i de olika organisationernas medlemsstatistik, har de blivit in- räknade mer än en gång i de i tabellen angivna siffrorna. På sätt fram- hölls i det tidigare sammanhanget rör det sig dock endast i genomsnitt om 300 personer per valkrets, varför de uträknade procenttalen på grund av nämnda förhållande endast torde ha blivit obetydligt reducerade. Man kan givetvis även tänka sig att siffrorna över antalet omröstningsdeltagare blivit för höga till följd av att dubbelanslutna medlemmar inför samma val varit närvarande vid flera olika nomineringsmöten. Sannolikheten för att så skulle ha varit fallet synes dock vara tämligen obetydlig.

Den andra punkten, som borde observeras, är att den första kolumnen med procenttal utvisar antalet omröstningsdeltagare i relation till valkret-

Tabell 10. Antal deltagande medlemmar vid 1948 och 1952 års omröstningar inom bondeförbundets och dess sidoorganisationers lokalavdelningar

Antal er- Antal Totala Deltagare hållna rös— Deltagare i Valkrcts (del därav) Valår delta are antalet i procent ter vid resp. procent av g medl) av medl. 1948 och BF-röster 1952 års val Östergötlands län ....... 1948 ca 7 200 14 013 ca 51 23 256 ca 31 » » ....... 1952 ca 8 500 15 515 ca 55 19 776 ca 43 Kronobergs län ......... 1948 24 746 12 056 39,4 21 211 22,4 » » ......... 1952 35 865 12 703 46,2 18 208 32,2 Gotlands län ........... 1952 4ca 3 170 6 330 ca 50 8 779 ca 36 Hallands län5 ........... 1952 63 440 18 040 19,1 24 233 14,2 Medelpad .............. 1952 ca 3 700 4 298 ca 86 75 138 ca 72 Västerbottens län ....... 1948 ca 2 000 5 748 ca 35 15 443 ca 13 » » ....... 1952 ca 3 200 6 246 ca 51 13 675 ca 23 Norrbottens län ........ 1952 ca 2 000 3 858 ca 52 9 628 ca 21

1 De i kolumnen angivna siffrorna, vilka hämtats från BF:s, SLKF:s och SLU:s verksamhets— berättelser för resp. åren 1947 och 1951, torde till följd av dubbelanslutning vara något eller några hundratal för höga, varav följer att de i nästa kolumn upptagna procentsiffrorna skulle vara en aning för låga. 3 Därav BF 1 836 (42,8 %), SLKF 1 020 (67,9 %) och SLU 1 890 (30,2 %). ” Därav BF 2 613 (51,9 %), SLKF 1 243 (59,0 %) och SLU 2 009 (36,1 %). 4 Därav BF ca 1 150 (55 %), SLKF ca 670 (66 %) och SLU ca 1 350 (42 %). 5 Icke fullt alla i 1952 års omröstning deltagande lokalavdelningar har redovisat antalet vid nomineringsmötena närvarande medlemmar. Inom de avdelningar som redovisade deltog från EF 1 312 eller 20,4 % av medlemmarna, från SLKF 675 (28,6 %) och från SLU 947 (28,7 %) eller sammanlagt 2 934, vilket utgör 24,3 % av dessa avdelningars medlemstal. Under förut— sättningen att inom de återstående i omröstningen deltagande avdelningarna, vilkas med— lemsantal är känt, samma procentuella andelar av medlemmarna varit närvarande skulle sam- manlagt inom hela valkretsen 3 440 personer ha deltagit. Det är sistnämnda siffra, som angivits i tab. och som ställts i relation dels till distriktets totala medlemstal och dels till antalet bonde- förbundsröster vid 1952 års val. & Därav BF 1 460 (17,0 %), SLKF 818 (20,2 %) och SLU 1162 (21,5 %). 7 Beräknad siffra. Poströstcrna utproportionerade på valkretsens olika delar.

sarnas totala medlemsantal. Då emellertid genomsnittligt sett drygt en fjärdedel av lokalavdelningarna ej ordnat nomineringsmöten, måste detta betyda att inom de deltagande avdelningarna närvaroprocenten varit högre än vad som angives i tabellen. Samtidigt är det rimligt antaga, att huvud- delen av de icke deltagande avdelningarna tillhör de minsta, varför de deltagande avdelningarna säkerligen representerat betydligt mer än tre fjärdedelar av medlemskadern. Det nämnda förhållandet kan belysas av ett exempel, vilket för övrigt är det enda härpå som finns att tillgå i före- liggande material. Vid 1952 års omröstning i Hallands län var, såsom fram- går av not 5 till tabell 10, 24,3 procent av de deltagande avdelningarnas medlemmar närvarande vid nomineringsmötena. I tabell 8 kan man utläsa att 68,7 procent av avdelningarna deltog i denna omröstning. Under förut- sättning att någon skillnad i genomsnittlig medlemsnumerär ej förefanns mellan de deltagande och de icke deltagande avdelningarna skulle procent— talet 24,3 innebära att 16,7 procent av valkretsens totala medlemsantal del- tog. Nu var emellertid, såsom synes i tabell 10, den verkliga siffran i stål-

let 19,1, vilket alltså bevisar att de deltagande avdelningarnas medlems- numerär i genomsnitt var betydligt högre än de i omröstningen icke del— tagandes.

Av tabell 10 framgår att medlemmarnas deltagarfrekvens varit högst olika inom skilda valkretsar. Vad först de tre omröstningarna beträffar, varom säkra uppgifter funnits att tillgå, kan man notera, att cirka 40 procent av medlemmarna i Kronobergs län deltog i avdelningarnas nomi— neringsmöten inför 1948 års val och att år 1952 omkring 46 procent deltog. 1952 års omröstning i Hallands län samlade relativt sett ej lika många medlemmar; ungefär en femtedel av medlemsnumerären deltog i nomi- neringsmötena. Från de övriga här representerade valkretsarna har om— budsmännen uppskattningsvis nämnt siffror, vilka för flertalet fall inne- bär, att cirka hälften av medlemmarna skulle ha deltagit i omröst— ningarna.

I fråga om fyra omröstningar har det varit möjligt att företaga en upp- delning av deltagarna efter organisationstillhörighet. Härvid finner man, att numerärt sett kvinnoavdelningarna vid varje omröstning haft färre del- tagare än var och en av de båda övriga kategorierna. Vid två omröstningar (Kronobergs och Hallands län 1952) har det deltagit fler partimedlemmar än SLU-medlemmar, och vid de återstående två (Kronobergs län 1948 och Gotlands län 1952) har de senare varit flest. Denna ordningsföljd mellan organisationerna beror ej på att kvinnoavdelningarna t. ex. skulle haft svårare än de båda andra organisationerna att samla sina medlemmar, utan sammanhänger i stället främst med att kvinnodistrikten vad medlems- antalet beträffar varit klart mindre än motsvarande parti- och ungdoms- distrikt. Procentuellt sett förhåller det sig tvärtom så, att i tre fall av fyra SLKF-distrikten har noterat de högsta närvarosiffrorna, närmare bestämt i Kronobergs län är 1948 med 68 procent av den totala medlemsnumerären, i samma län 1952 med 59 procent och samma år i Gotlands län med 66 procent. Vid 1952 års omröstning i Hallands län hade däremot SLU-avdel— ningarna den relativt bästa anslutningen, 21,5 procent mot 20,2 för SLKF och 17,0 för BF. Bortsett från den sistnämnda omröstningen har parti- avdelningarna uppvisat ett förhållandevis bättre omröstningsdeltagande än ungdomsavdelningarna. Sålunda deltog vid 1948 och 1952 års omröstningar i Kronobergs län samt 1952 års omröstning i Gotlands län resp. 43, 52 och 55 procent av BF-avdelningarnas medlemmar mot resp. 30, 36 och 42 pro— cent av SLU-avdelningarnas.

Slutligen kan här konstateras att bondeförbundet med säkerhet är det parti, som uppvisar det största antalet nomineringsdeltagare i förhållande till partiets väljarkår. Såsom framgår av sista kolumnen i tabell 10 har i icke något fall antalet deltagare varit lägre än tio procent av valmanskåren, men har däremot i flera fall överstigit 30 procent. Detta sammanhänger givetvis med att en så stor del av partiets väljarunderlag är direkt an-

sluten till någon av de här berörda organisationerna. Som ett komplement på denna punkt kan ju nämnas, att bondeförbundet och dess två sidoorga- nisationer vid tiden för 1952 års val hade sammanlagt över 280 000 med- lemmar, av vilka dock knappt 50 000 kan beräknas ha saknat allmän röst— rätt. Vid det årets andrakammarval erhöll partiet något över 400 000 röster. Drygt hälften av väljarna kan följaktligen antagas ha varit organiserade inom partiet. De i tabellen angivna siffrorna över antalet nomineringsdel- tagare i procent av bondeförbundsrösterna kan emellertid ej ge några säkra besked om hur många väljare som verkligen även deltagit i omröstning— arna. I siffrorna över antalet omröstningsdeltagare kan nämligen ingå dels SLU-medlemmar, vilka ej uppnått den allmänna rösträttsåldern, dels andra medlemmar, som av olika skäl icke kunnat deltaga i resp. andra— kammarval. De anförda procentsiffrorna får alltså endast ses som en unge— färlig mätare av väljarkårens engagemang i kandidatnomineringen.

Röstsammanräkningen

Sedan omröstningarna i lokalavdelningarna avslutats och valsedelför- slagen insänts till distriktsexpeditionen skall enligt bondeförbundets stad- gar distriktsstyrelsen upprätta en redogörelse över de inkomna förslagen. Härvid skall varje förslag åsättas värde med hänsynstagande till kandida- ternas placering å förslaget och till det antal ombud, med vilket den för- slagsställande avdelningen äger rätt att låta sig företrädas vid kandidat- nomineringsstämma. Dessa bestämmelser har på något undantag när helt efterlevts vid röstsammanräkningarna under 1948 och 1952 års nomine- ringar. I allmänhet synes det vara partiombudsmännen, som under över- inseende av distriktsstyrelsen eller en särskilt för ändamålet utsedd kom- mitté verkställer sammanräkningen och upprättar en sammanställning över omröstningsresultatet.

Vid beräkningen av kandidaternas röstvärden tillämpas vanligtvis den ordningen, att första namnet på ett valsedelförslag får tio poäng, andra namnet nio poäng, tredje namnet åtta osv. så att slutligen tionde man erhåller en poäng. Härefter multipliceras helt i överensstämmelse med partistadgans principer kandidaternas poängtal med det antal ombud, som den förslagsställande lokalavdelningen har rätt att sända till nominerings— stämman. (För de regler, som gäller i fråga om avdelningarnas represen— tationsrätt vid kandidatnominering, har redogjorts i ett föregående sam— manhang.) Äger alltså en avdelning rätt att låta sig företrädas av t. ex. fem ombud, så erhåller första namnet på denna avdelnings valsedelförslag 50 poäng, andra 45, tredje 40 osv. till dess tionde och sista namnet får fem poäng. Sedan varje valsedelförslag på nämnda sätt poänggraderats, sammanlägges de olika kandidaternas poängtal från samtliga förslag, var- vid slutresultatet erhålles.

I de valkretsar, där __ såsom tidigare framhållits antalet nanm på förslagen begränsats till annat tal än tio, har på motsvarande vis första namnet på ett förslag fått lika många poäng som det antal kandidater, som skulle upptagas på listan, andra namnet en poäng mindre osv. så att slut- ligen siste man tilldelats en poäng. Dessa poängtal har sedan multiplice- rats med det antal ombud, som lokalavdelningen ägt att utse vid kandidat- nominering inför riksdagsval.

I avsnittet om omröstningsförbercdelserna har påpekats hurusom i en del distrikt lokalavdelningarna haft möjlighet att i sina förslag ange önske- mål i fråga om antalet listtyper. Detta har emellertid i allmänhet icke med- fört, att man i de insända förslagen skulle upprätta mer än en valsedeltyp. Så var dock fallet inför 1952 års val i Jämtlands län. Här kunde nämligen avdelningarna i sina förslag ta med ända upp till sex olika listor, vardera med sju nanm i önskad ordningsföljd. På grund härav hade man för sam— manräkningen konstruerat en fallande poängskala enligt principen att t. ex. en förstaplacering på ett förslag upptagande blott en lista åsattes ett högre värde än motsvarande placering på ett tvålistförslag. Den poängberäk— ning som tillämpades i Jämtlands län är 1952 var sålunda av följande be— skaffenhet. I de valsedelförslag, som endast upptog en lista, erhöll första namnet sju poämg, andra sex, tredje fem osv. till dess sjunde namnet fick en poäng. Innelnöll däremot förslaget två listtyper erhöll vart och ett av första namnen hlälften så stort poängtal, dvs. 3,5, andranamnen 3, tredje 2,5 och sista mamnen 0,5. I ett trelistförslag poängsattes kandidaterna från 2,3 till 0,3, i ett förslag upptagande fyra skilda valsedeltyper från 1,8 till 0,3, i femlisttförslaget varierade poängsiffrorna mellan 1,4 och 0,2 samt i sexlistförslaget slutligen mellan 1,2 och 0,2. Dessa poängtal låg alltså till grund för beräkningen och gällde för avdelningar, vilka blott hade att utse ett nomineringsomhud. I förslagen från avdelningar, som ägde rätt till två ombud, multiplicerades poängtalen med två, i förslagen från avdelningar med tre ombud multiplicerades de grundläggande poängtalen med tre osv.

En från övriga distrikt delvis avvikande sammanräkningsmetod har kom- mit till användning i Jönköpings län. Även här tillämpas visserligen det inom bondeförbundet vanliga systemet, att första namnet på ett valsedel- förslag tillerkännes tio poäng, andra namnet nio poäng osv. ned till en poäng, men vid den fortsatta beräkningen skiljer det sig. I stället för att multiplicera dessa poängtal med antalet varje lokalavdelning tillkommande nomineringsomhud har man i Jönköpings län multiplicerat med avdelning- arnas medlemstal. Första namnet på en avdelnings förslag erhåller följakt- ligen ett poängvärde motsvarande tio gånger avdelningens medlemsnume- rär, andra namnet i ordningen nio gånger medlemstalet osv. Denna grade- ring gäller dock endast för parti— och kvinnoavdelningarna. Liksom i fråga om representationsrätten vid nomineringsstämmor har man även för detta fall begränsat värdet av ungdomsavdelningarnas förslag till hälften av de

övrigas. Första namnet på en SLU-avdelnings valsedelförslag åsättes såle— des enligt denna ordning en poäng, som är lika med fem gånger medlems- talet, varefter andra, tredje, fjärde osv. namnet erhåller poängtal motsva- rande resp. 4,5, 4, 3,5 osv. gånger avdelningens medlemsnumerär.

Resultatet av omröstningarna

Beträffande resultatet av bondeförbundets omröstningar inom lokalavdel— ningarna kan först helt allmänt konstateras att spridningen av rösterna eller poängen varit mycket stor. Detta sammanhänger givetvis med att de till omröstningarna utsända namnlistorna vanligen upptagit ett stort an— tal kandidater, ett förhållande som redan blivit belyst genom siffrorna i tabell 7 å s. 98. Härvid är emellertid att märka att de i nämnda tabell angivna siffrorna blott avser de nanm, som framförts under förnomine— ringen och sedan i samband med omröstningsförberedelserna utsänts till lokalavdelningarna. Som regel är dock avdelningarna vid sina ställnings- taganden icke bundna vid de preliminärt nämnda kandidaterna utan äger tvärtom full rätt att i sina valsedelförslag framföra helt nya namn. Så har även skett regelmässigt i större eller mindre omfattning. Tyvärr möjliggör en hel del av distriktens sammanräkningsprotokoll från 1948 och 1952 års omröstningar ej, att man kan utläsa hur många kandidater som härunder totalt föreslagits. Man har nämligen ofta nöjt sig med att endast medtaga sådana nanm, som uppnått en viss poängsumma, och icke på något sätt noterat det sammanlagda antalet. Från tolv distrikt förefinnes dock även på denna punkt upplysningar avseende båda eller blott endera omröst- ningen. Dessa upplysningar har sammanställts i tabell 11, vari för 'arje valkrets och omröstning angivits dels antalet under förnomineringen fram— komna kandidater (samma uppgifter som i tabell 7), dels antalet vid om- röstningarna nytillkomna namn och slutligen dels även det totala antalet i omröstningarna nämnda. Eftersom i samtliga fall alla de förnominerade kandidaterna synes ha erhållit röster vid omröstningarna, utgör siffrorna i tabellens sista kolumn summan av de båda föregående kolumnernas siffror.

På sätt framgår av tabell 11 och såsom dessutom i annat sammanhang framhållits har nytillskottet av kandidater i de olika valkretsarna i regel va— rit mellan omkring tio och trettio per valkrets, och detta oavsett hur många namn som framkommit under förnomineringen. Medräknas de tre fall, där siffran över de nytillkomna namnen håller sig strax under tio, samt det fall, där 31 nya kandidater föreslagits, så ligger femton av de arten i tabellen upptagna omröstningarna inom de nämnda gränserna. Vid blott en omröstning 1948 i Hallands län —— har en lägre siffra noterats, me— dan i två fall betydligt fler nya nanm föreslagits vid själva omröstningen. Vid 1948 års val i Skaraborgs län växte antalet kandidater från 47 vid förnomineringen till 127 vid omröstningen, och vid 1952 års val i Jämt—

Tabell 1]. Antalet framförda kandidater vid 1948 och 1952 års omröstningar inom

bondeförbundet Antal för- Antal nya Totala an-_ . _ .. , . . .. talet kandi- X'alkrcts (del darav) Xalår nominerade vrd omrost- .

kandidater ningarna dater .Wd om-

röstningarna Stockholms län ........................ 1952 ca 100 ca 12 112 Östergötlands län ...................... 1948 103 14 117 » » ...................... 1952 86 22 108 Jönköpings län ........................ 1948 45 8 53 » » ........................ 1952 49 18 67 Kronobergs län ........................ 1948 16 8 24 » » ........................ 1952 24 9 33 Kalmar läns norra ..................... 1948 43 11 54 » » » ..................... 1952 41 31 72 Blekinge län ........................... 1948 17 10 27 » » .......................... 1952 12 12 24 Malmöhus län ......................... 1948 40 26 66 Hallands län .......................... 1948 58 6 64 » » .......................... 1952 50 19 69 Skaraborgs län ........................ 1948 47 80 127 Örebro län ............................ 1948 81 17 98 Gävleborgs län ........................ 1952 43 19 62 Jämtlands län ......................... 1952 37 50 87

lands län tillkom 50 nya namn, varigenom totalt 87 kandidater framför- des på lokalavdelningarnas valsedelförslag. Vad den sistnämnda nomine- ringen beträffar kan den omständigheten ha spelat in vid tillkomsten av så många nya namnförslag, att lokalavdelningarna här hade möjlighet att i sina insända valsedelförslag uppta icke blott en enda listtyp utan ända upp till sex skilda sådana, varde 'a innehållande sju namn. Rent teoretiskt kunde följaktligen varje avdelning föreslå 42 olika kandidater. Vad åter angår Skaraborgs län kan det stora nytillskottet av kandidater bl. a. för— klaras av dels att distriktet totalt sett haft ett större antal i omröstning— arna dellagande lokalavdelningar än på något undantag när alla övriga distrikt (jfr tab. 8 å s. 105) och dels att det förelåg allvarliga motsättningar inom distriktet under 1948 års nominering. Det senare skall närmare bely— sas längre fram.

Utöver det ovan nämnda exemplet från Skaraborgs län har vid ytterli- gare tre omröstningar, varom närmare detaljer är kända, fler än hundra namn sammanlagt varit upptagna på listförslagen. Så var fallet i Stock- holms län är 1952 samt i Östergötlands län 1948 och 1952. Annars synes det normala vara, att mellan 50 och 100 kandidater per valkrets erhållit röster. Ett mindre antal namn än 50 har vid de nu undersökta omröst— ningarna endast förekommit i de relativt små valkretsarna Kronobergs och Blekinge län. Så inträffade dessutom, vilket ej redovisas i tabellen, vid 1948 års omröstning i en annan mindre valkrets —— Västmanlands län —— där totalt blott 29 kandidater nämndes.

Ovan har redan påpekats hurusom vid omröstningarna poängen varit mycket utspridd på ett stort antal kandidater. I allmänhet har det förhål- lit sig på det viset, att några få toppkandidater erhållit mycket höga poängsummor, medan poängen sedan varit tämligen jämnt fördelad på de övriga. Saken kan åskådliggöras av ett par exempel. I Jönköpings län, där till följd av den sammanräkningsmetod som tillämpats poängtalen blivit osedvanligt höga, fick vid 1948 års omröstning de båda främsta kandida— terna båda riksdagsmän —— vardera över 150000 poäng, under det att den tredje kandidaten i ordningen erhöll mindre än 90 000 poäng. Samti- digt hade de 33 sista namnen under 10 000 poäng, de tolv sista mindre än 1 000 och någon t. o. in. under 100 poäng. Vid 1952 års omröstning i samma valkrets uppnådde de båda främsta kandidaterna samma båda som år 1948 mellan 80 000 och 90 000, medan den närmaste i tur endast hade hälften så stor poäng. 51 av de sammanlagt 67 kandidaterna hade vid detta tillfälle mindre än 10 000 poäng, i det närmaste tjugo uppnådde ej 1000 poang.

I de övriga valkretsarna, där man tillämpat partiets ordinära samman— räkningsmetod, har poängskillnaderna icke varit av riktigt samma stor- leksordning som i Jönköpings län, däremot har man även i dessa valkret— sar vanligtvis noterat en avsevärd spridning av rösterna. I t. ex. Stock— holms län erhöll vid 1952 års omröstning den främste kandidaten över 1 000 poäng, medan de båda närmaste hade omkring 680, fjärde man 550, femte 480, sjätte och sjunde omkring 350 och därefter i en tämligen jämnt fallande skala, dock med en anhopning av icke mindre än 57 av de sammanlagt 112 kandidaterna på poängtal understigande tjugo. Mellan 1 och 20 poäng grupperade sig alltså något fler kandidater än mellan 20 och 1 000.

Liknande resultat har erhållits i en rad andra valkretsar. Ytterligare några exempel kan nämnas. Vid 1948 års omröstning i Östergötlands län fick förste man, som var partiets riksdagsman, över 3000 poäng. Över 1 000 poäng hade dessutom fyra andra kandidater. Samtidigt hade 88 av de 117 förekommande kandidaterna mindre än 100 poäng. I Kronobergs län erhöll år 1952 en kandiderande förstakammarledamot i det närmaste 2500 röstpoäng. Samtliga övriga kandidater fick mindre än 1 000 poäng, för tretton av de 33 namnen understeg poängsumman 100. 1948 års om- röstning i Örebro län gav till resultat, att den främste kandidaten uppnådde cirka 1100 poäng och de fyra därnäst följande resp. 975, 928, 809 och 630 poäng. Av de övriga kandidaterna erhöll icke någon 400 poäng. Icke mindre än 81 av de sammanlagt 98 kandidaternas poängtal var lägre än 100, av dessa 81 hade 47 mindre än tio poäng. Vid 1952 års omröstning i Jämtlands län slutligen erhöll den främste kandidaten en poängsumma på cirka 575. De sex följande namnen hade mellan 100 och 200 poäng.

42 kandidater hade härvid tio poäng eller däröver, medan 45 hade mindre än tio poäng.

Det har redan i ett par fall omnämnts, att det varit en riksdagsman, som gått segrande ur omröstningen. Vid de omröstningar år 1948 och 1952, varifrån sammanräkningsprotokoll är tillgängliga, och vid vilka bland kan- didaterna funnits andrakammarledamöter, har på några undantag när de senare alltid erhållit flest röstpoäng, oftast med en betydande marginal framför konkurrenterna. Av de sammanlagt fem omröstningar, där ut- gången helt eller delvis varit en annan, är resultatet i fyra ej av något mer uppseendeväckande slag. Vid 1948 års omröstning i Kronobergs län upp- nådde sålunda en icke-riksdagsman den högsta röstpoängen, 1 202, medan distriktets båda riksdagsmän placerade sig på andra och tredje platserna med resp. 1180 och 627 poäng. Skillnaden var alltså tämligen obetydlig mellan de båda främsta kandidaterna. Av sammanräkningsprotokollet fram- går att det i första hand var SLU-avdelningarna, som fällde utslaget till förmån för den segrande kandidaten. Denne erhöll nämligen 90 poäng mer än sin svåraste medtävlare från dessa avdelningar, medan den sistnämnde hade fler såväl bondeförbunds- som kvinnoförbundsröster än någon annan kandidat. Under det att den vid omröstningen segrande kandidaten blott hade uppsatts som första nanm på sammanlagt 41 valsedelförslag, hade den riksdagsman, som vid omröstningen placerade sig på andra plats, 108 förstahandsröster. Till saken hör att SLU-distriktet vid tiden för omröst- ningen hade fler medlemmar än parti- och kvinnodistriktet tillsammans.

Vid tre av de omröstningar, vilka här betecknats såsom undantag, har visserligen en av resp. distrikts riksdagsmän segrat, men på andra eller tredje platserna har någon icke-riksdagsman undanträngt en av distriktets övriga andrakannnarledamöter. Så har skett vid såväl 1948 som 1952 års omröstning i Skaraborgs län samt vid 1952 års omröstning i Kopparbergs län. 1948 års omröstning i Skaraborgs län resulterade i att på de båda främsta platserna placerade sig två av partiets tre riksdagsmän med resp. omkring 6600 och 6400 poäng, medan den tredje riksdagsmannen kom på fjärde plats med cirka 3800 poäng. Den kandidat, som erhöll tredje platsen, samlade drygt 4 700 poäng. Inför 1952 års val i samma valkrets stod två riksdagsmän under omval. Vid omröstningen inom lokalavdelning- arna erhöll dessa båda första och tredje förslagsrummen på resp. cirka 9000 och 7500 poäng, under det att andra platsen besattes av samme kandidat, som år 1948 hade kommit på tredje plats. Dennes poängtal år 19:52 var omkring 8 300. En liknande utgång fick samma års omröstning i Kopparbergs län, där en icke-riksdagsman placerade sig emellan distrik- tets båda andrakammarledamöter. I avrundade tal var poängsummorna här resp. 1 675, 1625 och 1200.

Ur nu anförda synpunkter mer uppseendeväckande var utgången av 1952

års omröstning i Gävleborgs län. Här segrade kvinnoförbundets ordfö- rande på cirka 5300 poäng tätt följd av en manlig medtävlare på 5 200 poäng. Närmast i ordningen kom därefter två kandidater med över 4 000 poäng och tre med över 3000 poäng. Först på nionde plats med alltså ytterligare en kandidat före sig placerade sig distriktets andrakammar- representant, som erhöll något över 2 700 poäng.

Gävleborgsomröstningen utgör för övrigt icke det enda exemplet bland de nu undersökta omröstningarna på att en kvinna uppnått det högsta röstetalet. Så skedde nämligen även är 1952 i Norrbottens län. Det märk— liga här var emellertid, att den segrande kvinnliga kandidaten blott hade uppsatts som första namn på tre valsedelförslag, medan de tre följande manliga konkurrenterna vardera hade över tjugo förstaplaceringar. Å andra sidan erhöll dock den kvinnliga kandidaten 60 andraplaceringar mot högst sex för någon annan kandidat. I ett par fall, såsom i Östergötlands, Öre- bro och Västmanlands län är 1948, har den främsta kvinnliga kandidaten fått andra förslagsrmnmet, annars synes det vanliga ha varit, att den bäst placerade kvinnan kommit på någon av platserna tre till sex. Utmärkande för de uppräknade omröstningarna synes ha varit att den kvinnliga akti- viteten varit stor. Såsom framgår av tabell 9 ä 5. 108 deltog i varje fall vid de nämnda omröstningarna i Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län mellan 80 och 90 procent av kvinnoföreningarna. Endast i ett fall har det inträffat, att icke någon kvinnlig kandidat placerat sig bland de sex främsta vid omröstningen. Detta hände år 1948 i Blekinge län, där den främsta kvinnan kom först på tionde plats. Här deltog ej heller mer än hälften av kvinnoavdelningarna i omröstningen.

På sätt redan torde ha framgått av den lämnade redogörelsen har i en del sammanräkningsprotokoll redovisats varifrån de olika kandidaterna erhållit sin röstpoäng, dvs. i vilken utsträckning den kommit från parti— avdelningarna, kvinnoavdelningarna eller ungdomsavdelningarna. Härige- nom har det blivit möjligt att något undersöka de olika organisationernas inställning till skilda kandidater. Först och främst kan då konstateras att vad angår toppnamnen har med det redan påpekade undantaget från Krono— bergs län de olika organisationerna vid sitt ställningstagande ej nämnvärt skilt sig från varandra. Däremot har sympatierna gent emot övriga kan- didater ofta varit högst skiftande. Förhållandet kan lämpligen åskådlig- göras av några exempel.

Vid 1948 års omröstning i Jönköpings län erhöll inom alla tre organisa— tionerna samma båda kandidater de två främsta platserna. Som nummer tre i ordningen kom såväl inom partiavdelningarna som inom ungdoms- avdelningarna samme manlige kandidat, men denne placerades först på sjätte plats av kvinnoavdelningarna. På tredje, fjärde och femte platserna hade SLKF-avdelningarna uppsatt kvinnliga kandidater. Dessa tre kvinnor erhöll vid omröstningarna inom partiavdelningarna resp. femte, åttonde och

tionde platserna samt vid omröstningarna inom ungdomsavdelningarna sjunde, elfte och sextonde platserna. Vid 1952 års omröstning i samma val- krets var förhållandet i stort sett detsamma. Även nu var man enig om de båda toppkandidaterna, men sedan bröt meningarna sig. Närmast i röstpoäng inom SLKF-avdelningarna kom fyra kvinnliga kandidater, me- dan den manlige kandidat, som sammanlagt uppnådde tredje förslagsrum- met vid omröstningen, av kvinnorna placerades först på sjunde plats. Inom partiavdelningarna placerade sig fem och inom ungdomsavdelningarna åtta män främst. Som nummer fyra i röstetal inom SLU-avdelningarna kom en kandidat, som av partiavdelningarna uppsattes på sjuttonde och av kvinno- avdelningarna på fjortonde plats.

Liknande divergenser i inställningen till olika kandidater kan exempel- vis noteras från Kronobergs län, medan å andra sidan en ovanligt stor sam- stämmighet i de tre organisationernas uppfattning förelåg vid 1952 års omröstning i Hallands län. Även i Kronobergs län var visserligen vid 1952 års omröstning överensstämmelsen tämligen stor mellan partiavdelningarna och ungdomsavdelningarna, men däremot hade kvinnoavdelningarna en helt annan syn på kandidaterna. De i slutprotokollet fem bäst placerade kandidaterna uppnådde exakt samma placeringar vid sammanräkningen av enbart ungdomsavdelningarnas valsedelförslag, under det att ord- ningsföljden mellan tredje och fjärde man var omkastad inom partiavdel- ningarna. Samma fem kandidater erhöll vid SLKF-avdelningarnas omröst— ningar platssiffrorna 1, 6, 8, 7 och 11. På platserna 2—5 hade dessa av- delningar uppfört fyra kvinnliga kandidater. Det märkliga är, att de två kvinnor, som av kvinnoavdelningarna placerats i andra och tredje för- slagsrummen, icke erhöll någon som helst röst från SLU-avdelningarna och blott ströröster från partiavdelningarna. Såsom ovan sagts var där- emot samstämmigheten vid 1952 års omröstning i Hallands län mycket stor. För att illustrera detta kan det vara tillräckligt att uppräkna de åtta i slutprotokollet främst placerade kandidaternas platssiffror inom de olika organisationerna. Dessa var inom partiet resp. 1, 2, 3, 5, 4, 6, 8 och 7, inom SLKF resp. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 9 samt inom SLU resp. 1, 2, 3, 6, 5, 4, 9 och 8.

Slutligen kan vad beträffar omröstningsresultaten nämnas att i några sammanräkningsprotokoll intagits en sammanställning över lokalavdel- ningarnas uttalanden i fråga om antalet listtyper. Vid 1952 års omröst— ning i Hallands län gjorde 57 avdelningar icke något uttalande, 77 för- ordade endast en lista, 19 önskade två listor, medan tre avdelningar uttalade sig för tre listtyper. Dessutom var svaren från två avdelningar obestämda. Proportionerna var ungefär desamma inom varje organisation för sig som totalt sett. Detta betyder att majoriteten av avdelningarna önskade göra ett avsteg från den princip, som följts vid 1948 års val, då tre olika listtyper uppställdes. Det slutliga resultatet blev även att partiet

blott framgick med en lista. 1 Jämtlands län, där är 1952 avdelningarna icke blott kunde uttala sig om antalet listtyper utan även i sina förslag upprätta ända upp till sex valsedeltyper, förordade åtta avdelningar en listtyp och lika många två listtyper, sjutton avdelningar önskade tre och tjugo avdelningar fyra olika listor, medan åtta avdelningar uttalade sig för fem samt en avdelning för sex listtyper. Femton avdelningar avstod från att lämna något förslag på denna punkt. Här var följaktligen det genomsnittliga önskemålet tre till fyra listor. Som jämförelse kan nämnas att distriktet är 1948 framgick med fem skilda listtyper och med lika många vid 1952 års omval i december. Vid septembervalet 1952 hade man däremot endast tre listor.

Fastställandet av valsedlarna

Fastställandet av kandidatlistorna sker inom alla bondeförbundsdistrikt helt i överensstämmelse med partiets stadgar på en extra distriktsstämma, vilken sammansättes efter samma grunder som förnomineringsstämmorna, dvs. så att varje parti- och kvinnoavdelning har rätt att låta sig represen- teras av sin ordförande samt ett ombud för varje påbörjat 50-tal med- lemmar och varje ungdomsavdelning av sin ordförande jämte ett ombud för varje påbörjat 100-tal medlemmar. De slutliga nomineringsstämmorna har vid de båda senaste andrakammarvalen så gott som undantagslöst hållits under senare hälften av juni eller juli månader. År 1952 ordnades dessutom till följd av omvalen i Kristianstads och Jämtlands län, såsom framgår av distriktens verksamhetsberättelser, extra nomineringsstämmor i dessa valkretsar resp. den 22 och 17 november.

Vad angår deltagarantalet i de slutliga nomineringsstämmorna kan man härom säga, att det varit ungefär detsamma som vid förnominerings- stämmorna, för vilka redogjorts tidigare. Skall man försöka framleta någon skiljaktighet på den här punkten, så skulle det möjligen vara, att de slut- liga nomineringsstämmorna ofta varit en aning sämre besökta än för- nomineringsstämmorna. Detta skulle i sin tur kunna sammanhänga med att förnomineringen sker vid bondeförbundsdistriktens ordinarie årsstäm- mor, där man förutom förnomineringen även har att behandla en rad andra ärenden, medan de slutliga nomineringsstämmorna däremot endast sammankallas för att besluta om valsedlarna. Exempel på motsatsen, dvs. att de sistnämnda stämmorna räknat fler deltagare än förnominerings- stämmorna, finnes emellertid även. Det kan kanske vara befogat att för en del valkretsar anställa några jämförelser i föreliggande avseende. I fråga om uppgifterna om deltagarantalet gäller här vad redan sagts på tal om förnomineringsstämmorna, nämligen att materialet är av mycket skiftande beskaffenhet. Från en del håll saknas helt upplysningar, från andra består beskeden blott i uppskattningar av partiombudsmännen, medan från ytter-

ligare andra noggrant angivits antalet ombud fördelade på partiavdel- ningar, kvinnoavdelningar och ungdomsavdelningar.

I Östergötlands län deltog enligt de till författningsutredningen lämnade uppgifterna i 1948 års slutliga nomineringsstämma omkring 350 personer och i 1952 års cirka 420 personer. Vid båda årens förnomineringsstämmor var ungefär 550 personer närvarande. I Kronobergs län, där över 1 000 per- soner engagerats i förnomineringen dock vid skilda stämmor _ har del— tagarantalet i 1948 och 1952 års slutliga nomineringsstämmor hållit sig om- kring resp. 450 och 500. I de anförda siffrorna måste ingå såväl ombud som icke-ombud. Vad enbart ombudens deltagande beträffar kan även några exempel framdragas. Från Örebro län har sålunda uppgivits att år 1948 124 och år 1952 80 ombud deltog i de slutliga nomineringstämmorna, under det att samma års förnomineringsstämmor räknade resp. 111 och 147 ombud. Vid 1948 års slutliga nomineringsstämma i Hallands län var 237 ombud från sammanlagt 114 olika lokalavdelningar närvarande och vid 1952 års stämma 218 ombud från likaledes 114 avdelningar. 1948 års förnomineringsstämma i samma valkrets räknade 223 ombud från 97 avdelningar och 1952 års 323 ombud från 126 avdelningar. Det relativa deltagandet i de olika nomi- neringsstämmorna i Hallands län kan ej ha varit påfallande stort. I fråga om ombudens deltagande finns det visserligen icke något jämförelsemate- rial, men däremot går det att bestämma den procentuella andelen före— trädda lokalavdelningar. Vid en sådan undersökning visar det sig att blott mellan 40 och 50 procent av samtliga lokalavdelningar var representerade vid 1948 års båda stämmor, medan deltagarfrekvensen år 1952 låg mellan 50 och 55 procent.

Såsom framgår av de nu anförda siffrorna samlade i såväl Örebro som Hallands län de slutliga nomineringsstämmorna år 1948 fler ombud än förnomineringsstämmorna, under det att det motsatta förhållandet inträf- fade år 1952. Eftersom deltagandet i förnomineringsstännnorna knappast kan utgöra någon mätare på intresset för nomineringsfrågan, vilket där— emot deltagandet i de slutliga stämmorna bör kunna vara, skulle den nämnda omständigheten kunna tyda på att intresset för nomineringarna var större i dessa båda valkretsar år 1948 än 1952. Detta bekräftas även vid en jämförelse med uppgifterna i tabell 8 ä 5. 105, varav man kan utläsa att antalet i omröstningarna deltagande avdelningar nedgick i Örebro län från 78,8 procent år 1948 till 56,1 procent 1952 och i Hallands län från 81,3 till 68,7. De i tabellen intagna siffrorna visar dessutom för Hallands läns del att betydligt fler lokalavdelningar deltagit i omröstningarna över kandidatlistorna än som varit representerade vid fastställandet av val— sedlarna.

Av svaren från en del bondeförbundsdistrikt framgår hur nominerings— ombuden fördelat sig på de olika organisationerna. Ombudsmannen i Stock— holms 1än har sålunda uppskattat, att ungefär 90 procent av partiavdel-

ningarnas, 70 procent av kvinnoavdelningarnas och 40 procent av ung- domsavdelningarnas ombud deltagit i de slutliga nomineringsstämmorna. Någon motsvarande uppskattning av representationen vid distriktets för- nomineringsstämmor har ej företagits. I Kristianstads och Malmöhus län, där på sätt framgått i annat sammanhang några egentliga förnominerings- stämmor ieke förekommit, deltog vid 1952 års valkretsstämmor resp. 214 och 486 ombud. Dessa fördelade sig i Kristianstads län med 140 ombud för 70 bondeförbundsavdelningar, 51 ombud för 30 SLKF-avdelningar och 23 ombud för 16 SLU-avdelningar. För Malmöhus län var motsvarande fördelning 288 ombud från 139 bondeförbundsavdelningar, 158 ombud från 72 kvinnoavdelningar och 40 ombud från 20 ungdomsavdelningar. Även i detta fall deltog betydligt fler lokalavdelningar i omröstningarna inom valkretsen än i den slutliga nomineringsstännnan. Vid de båda sist— nämnda valkretsarnas nomineringsstämmor var följaktligen sammanlagt 209 av Skånedistriktets cirka 335 partiavdelningar, 102 av kvinnodistrik— tets omkring 140 och 36 av ungdomsdistriktets ungefär 90 avdelningar företrädda. Förhållandevis synes alltså SLKF—distriktet ha varit bäst repre- senterat. Rent parentetiskt kan i förevarande sammanhang nämnas att vid 1952 års nomineringsstämma för fyrstadsvalkretsen var fjorton om- bud från städerna inom valkretsen närvarande.1

I fråga 0111 två distrikt medger det befintliga källmaterialet direkta jäm- förelser mellan de tre organisationernas deltagande i förnomineringsstäm- mor och slutliga nomineringsstämmor. Detta gäller för Jönköpings län samt Kalmar läns norra. Såsom i ett tidigare avsnitt framhållits utmärkte sig 1948 års och i än högre grad 1952 års förnomineringsstämma i Jön- köpings län av en väldig disproportion mellan å ena sidan partiavdel- ningarnas och å andra sidan kvinno- och ungdomsavdelningarnas repre— sentation. Vid 1952 års stämma var sålunda 212 partiombud närvarande mot 12 från SLKF- och 21 från SLU-avdelningarna. Motsvarande siffror för 1948 var resp. 159, 25 och 44. År 1952 var 96 bondeförbundsavdelningar, 10 kvinnoavdelningar och 12 ungdomsavdelningar företrädda under för— nomineringen, medan siffrorna år 1948 var resp. 81, 17 och 21. Vid den slutliga nomineringen har fördelningen varit betydligt jämnare mellan de tre organisationerna, dock fortfarande med en övervikt för partiavdel— ningarna. Inför 1952 års val deltog sålunda ett mindre antal partiombud i den slutliga nomineringsstämman än vid förnomineringen, antalet ned- gick nämligen från 212 till 176. För SLKF och SLU var däremot förhål— landet det motsatta, antalet kvinnoombud ökade från 12 vid förnomine- ringen till 88 vid den slutliga nomineringsstämman och antalet ungdoms- ombud från 21 till 57. Vid 1948 års val sände alla tre organisationerna fler ombud till den slutliga nomineringsstämman än till förnomineringsstäm-

1 Uppgifterna beträffande Skånevalkretsarna hämtade från Landsbygdsparlicl Bondeförbun- dets Skånedisll'ikt. Berättelse över verksamheten under år 1952, s. 14—18.

man. Antalet ombud från bondeförbundsavdelningarna ökade dock endast med tre, från 159 till 162, under det att kvinnornas representation växte från 25 ombud till 58 och ungdomsavdelningarnas från 44 till 61. Såväl år 1948 som 1952 har ett större antal lokalavdelningar varit företrädda vid de slutliga nomineringsstämmorna än under förnomineringen. 1948 års slutliga nomineringsstämma räknade sålunda representanter från 92 parti- avdelningar, 33 kvinnoavdelningar och 36 ungdomsavdelningar, medan 111 av totalt cirka 130 partiavdelningar, 72 av omkring 100 SLKF-avdelningar samt 28 av totalt omkring 75 SLU-avdelningar sände ombud till 1952 års slutliga nomineringsstämma. Under det att alltså i det närmaste tre fjärde— delar eller mer av parti- och kvinnoavdelningarna år 1952 deltog genom ett eller flera ombud, var blott ungefär en tredjedel av ungdomsavdelning- arna representerade. En jämförelse med uppgifterna i tabell 9 å s. 108 ger vidare vid handen att partiavdelningarna vid båda valen haft ett mer aktivt deltagande vid de slutliga nomineringsstämmorna än vid omröst— ningarna, medan det omvända förhållandet gällt för kvinno- och ungdoms- avdelningarna. Inför 1952 års val deltog dock lika många kvinnoavdelningar 72 stycken — i såväl omröstningarna som den slutliga stämman. Totalt för alla tre organisationerna har omröstningarna uppvisat det största antalet deltagande avdelningar.

Inom Kalmar läns norra partidistrikt har såväl 1948 som 1952 års för- nomineringsstämmor räknat fler ombud än resp. års slutliga nominerings- stämmor. Vid 1948 års förnominering deltog sålunda sammanlagt 184 om- bud och vid 1952 års förnominering 193 ombud, medan inför samma val resp. 161 och 176 ombud deltog i den slutliga nomineringen. Förhållandet har emellertid varit det, att det endast varit parti- och kvinnoavdelning- arna, som sänt ett mindre antal representanter till den slutliga nomine- ringen än till förnomineringen, för ungdomsavdelningarna har motsatsen gällt. Det sagda belyses av följande siffror. År 1948 nedgick antalet ombud för bondeförbundsavdelningarna från 112 vid förnomineringen till 89 vid den slutliga nomineringen och år 1952 från 108 till 92. På samma sätt har . antalet nedgått för kvinnoavdelningarna _ år 1948 från 48 till 34 och år 1952 från 61 till 43. SLU—avdelningarna har däremot såsom redan fram- hållits ökat sin representation. Vid båda de undersökta årens förnomine- ringsstämmor deltog man med 24 ombud, under det att dessa avdelningar vid den slutliga nomineringen varit företrädda av resp. 38 och 41 ombud.

Slutligen kan på tal om deltagarantalet i nomineringsstämmorna näm- nas, att Norrbottens län såväl absolut som relativt uppvisar betydligt lägre siffror än övriga valkretsar. Detta gäller då speciellt i fråga om representa- tionen för kvinno- och ungdomsdistrikten. Vid 1948 års slutliga nomine— ringsstämma deltog sålunda 51 ombud från partiavdelningarna, sju om- bud från SLU-avdelningarna samt blott ett ombud från SLKF. Motsvarande siffror avseende 1952 års nominering var 53 ombud från bondeförbunds-

avdelningarna samt åtta ombud vardera från kvinno- och ungdomsavdel- ningarna. För partidistriktets del måste detta innebära att högst en fjärde- del av det antal ombud, varmed avdelningarna hade rätt att låta sig före— trädas, varit närvarande; vad SLKF- och SLU-distrikten beträffar som mest mellan tio och tjugo procent. Vid omröstningarna har däremot ett mycket högt deltagande uppnåtts i denna valkrets (jfr tab. 9 o. 10).

Enligt vad som uppgivits inför författningsutredningen brukar omröst— ningsresultatet, innan den slutliga nomineringsstämman hålles, bearbetas av en kommitté eller i något fall av distriktsstyrelsen. Denna kommitté uppgör därvid ett förslag till valsedlar, som sedan förelägges nominerings- stämman. Om dessa förberedelser länmar dock det tillgängliga källmate- rialet ytterst få upplysningar. Blott några spridda notiser kan därför anföras.

I Gotlands län handlades denna fråga inför 1952 års val vid ett gemen- samt sammanträde med styrelserna för parti-, kvinno— och ungdomsdistrik- ten. Sammanträdet ägde rum först samma dag, som den slutliga nomine- ringsstämman skulle hållas. Härvid beslöt man att föreslå stämman fyra olika listtyper med samma första namn.

I Hallands län har man vid båda de undersökta valen haft en valbered- ning bestående av fem representanter vardera från BF, SLKF och SLU, vilken förberett nomineringsfrågan inför det slutliga fastställandet. Liksom i Gotlands län har denna valberedning sammanträtt först samma dag som nomineringsstämman. Av protokollet från 1948 års sammanträde med val- beredningen i Hallands län framgår bl. a. att resultatet av omröstningen inom lokalavdelningarna tidigare hade översänts till ledamöterna. Vidare visar protokollet, att det vid sammanträdet rådde fullständig enighet om att nuvarande riksdagsmän skulle placeras för omval, medan man i övrigt överlade om upprättandet av en eller flera listor, eventuellt en klart stads- betonad lista. Flera talare yrkade på att en icke jordbrukare skulle placeras på tredje plats, helst på samtliga valsedlar, medan representanterna från norra delen av länet påyrkade att få en kandidat därifrån upptagen på tredje plats. Efter överläggningen uppgjorde valberedningen tre likvärdiga valsedlar och beslutade att framlägga dessa för nomineringsstämman.

Protokollet från 1952 års valberedningssammanträde i Hallands län är något utförligare. Av detta framgår bl. a. att nio ledamöter var närvarande. varav två kvinnor, samt dessutom tre ombudsmän. Vid överläggningen i nomineringsfrågan diskuteredes dels 0111 det skulle vara en eller flera listtyper, spaltad eller ospaltad valsedel, och dels de olika kandida- ternas placering. Efter överläggningen beslutade valberedningen enhälligt framlägga förslag om en enkel lista upptagande tio kandidater i viss an- given ordning. 1952 års valberedning uppgjorde vidare förslag till ord— förande, vice ordförande och sekreterare vid nomineringsstämman.

Inom Ångermanlands distrikt tillsatte 1952 års ordinarie distriktsstämma, dvs. vad vi här kallat förnomineringsstämman, ett valutskott, som skulle bereda nomineringsfrågan. Detta valutskott förde sedan underhandlingar med det andra partidistriktet inom valkretsen _ Medelpads — beträf- fande valsedlarnas sammansättning. Underhandlingarna ledde dock till att varje distrikt för sig framgick med egna listor. Valutskottct i Ånger— manland föreslog för sin del nomineringsstämman två olika valsedeltyper.1

Av de tillgängliga handlingarna framgår att man även på andra håll, såsom t. ex. i Jönköpings och Skaraborgs län, tillsatt valberedningar eller _ som man benämnde motsvarande institution i Älvsborgs läns södra valkrets år 1952 — en kommitté för kandidatnominering. I den senare valkretsen synes däremot frågan är 1948 ha handlagts av distriktsstyrelsens arbets- utskott.

När det gäller att redogöra för ordningen vid de slutliga nomineringsstäm- morna möter en utanför partiet stående stora svårigheter. Det enda material för skildringen, som finns att tillgå, är en del föredragningslistor och proto- koll eller protokollsutdrag från stämmorna, och av dessa handlingar får man i allmänhet blott en mycket schematisk bild av vad som verkligen till- dragit sig. Till följd härav har det som regel icke varit möjligt att belysa de olika frågeställningar angående antalet valsedeltyper, de skilda intressenas tillgodoseende på listorna osv., som säkerligen förekommit inför det slut- liga fastställandet.

De slutliga nomineringsstämmorna inledes vanligen med att man förrättar val av ordförande, vice ordförande och sekreterare samt justeringsmän för stämman. Därefter företages upprop av ombuden och justering av röst— längden. — Vid 1952 års nomineringsstämma i Hallands län skulle anmälan av ombuden från lokalavdelningarna ske redan vid ingången till mötes- lokalen före stämmans början. I kallelsen till denna stämma hade dess— utom meddelats att gällande medlemskort för 1952 borde medtagas och uppvisas vid anfordran. Sedan upprop ägt rum, brukar en redogörelse lämnas för resultatet av omröstningen inom lokalavdelningarna, varpå val- beredningens förslag till valsedlar presenteras. I allmänhet synes en sam- manställning över omröstningsresultatet i förväg ha utdelats till stämmodel— tagarna, liksom ibland även valberedningens listförslag utdelats. Först här- efter vidtager de egentliga överläggningarna, vilka slutar med att nomine- ringsstämman upprättar de definitiva valsedlarna.

Av vad ovan sagts framgår att några särskilda upplysningar om över- läggningarnas förlopp icke finnes tillgängliga. Blott från några få valkretsar föreligger en del tämligen kortfattade besked på den här punkten. I proto- kollet för 1952 års nomineringsstämma i Gotlands län meddelas sålunda

1 Ångermanlands distrikt av Landsbygdspartiet Bondeförbundet, S.L.K.F. och S.L.U. Redogö— relser för verksamheten under 1952 m. m., Sollefteå 1953, s. 3—4.

endast att man efter en längre diskussion genom rösträkning beslöt att fast— ställa fyra listtyper, vilka vad beträffar de tre första namnen på varje val- sedeltyp helt överensstämde med de förenade distriktsstyrelsernas för- slag. Märkligt är emellertid att man stannade härvid och icke beslutade om de resterande namnen på listorna. I stället befullmäktigades styrelserna att verkställa de nödvändiga kompletteringarna.

Protokollen från 1948 och 1952 års slutliga nomineringsstämmor i Hal- lands län förefaller vara något utförligare än övriga distrikts protokoll, varför det kan vara befogat att något beröra deras innehåll. I fråga om 1948 års stämma meddelas bl. a..att sedan valberedningens förslag framlagts, vidtog en lång överläggning med inlägg av många talare. Härvid yrkades dels bifall till valberedningens förslag, innebärande att tre olika listtyper uppställdes, dels föreslogs upprättandet av endast en lista med en icke- jordbrukare på tredje plats och alternativt härtill icke-jordbrukare på tredje platserna även för det fall, att flera valsedeltyper fastställdes. Stäm- man beslutade med stor majoritet att upprätta tre skilda med varandra helt likvärdiga valsedeltyper, alla tre med samma två nanm på de båda främsta platserna. Vid besättandet av tredje plats på de olika listorna rådde däremot vissa meningsskiljaktigheter, varför rösträkning måste tillgripas. Därefter kunde de tre listorna, som på några undantag när överensstämde med valberedningens förslag, definitivt fastställas.

Även från 1952 års slutliga nomineringsstämma i Hallands län finnes en del uppgifter av liknande slag. Sedan en redogörelse lämnats för valbered- ningens arbete och dess förslag om en enkel lista upptagande tio namn hade framförts, vidtog en diskussion. Häri yttrade sig flera talare, och de flesta tillstyrkte, att blott en lista skulle uppställas, men några uttalade sig för två listtyper, på vilka de båda främsta namnen skulle alternera. Stämman beslöt emellertid, att endast en enkel lista med tio nanm skulle förekomma. Den av stämman fastställda valsedeln överensstämde icke till alla delar med valberedningens förslag. Vid 1952 års nomineringsstämma gavs dess- utom valberedningskommittén fullmakt att komplettera listan, om så skulle erfordras. För den händelse att valsedeln behövde tillföras ett nytt namn, skulle dock en viss av stämman namngiven kandidat insättas sist på listan.

Sådana fullmakter har även givits på andra håll. 1948 års nominerings- stämma i Skaraborgs län beslöt t. ex., att om någon av de av stämman upp- satta kandidaterna skulle avsäga sig kandidatur, skulle nödvändiga änd- ringar av listorna företagas av valberedningsnämnden. Vid samma tillfälle inträffade att en av de tre riksdagsmän, som här stod under omval. avsade sig sin kandidatur, troligen på grund av missnöje med att han pla- cerats först på tredje plats på huvudlistan samt dessutom på första plats på en för väljarna icke lika tilldragande valsedel. Denna avsägelse avslogs emellertid enhälligt av stämman. Även vad angår den inbördes place-

ringen mellan övriga riksdagsmän på valsedlarna kvarstod efter stämman vissa meningsskiljaktigheter, varför frågan sedan upptogs till förnyad he- handling. Bl. a. detta fall skall beröras nedan.

Såsom ovan framhållits har inom en del distrikt valberedningen eller lik- nande organ befullmåktigats att vidta justeringar i de av den slutliga nomi- neringsstämman fastställda valsedlarna. Dylika ändringar har även genom— förts i några fall vid 1948 och 1952 års val. Den främsta anledningen till att sådana kompletteringar av kandidatlistorna behöver företagas synes vara inträffade dödsfall eller avflyttningar från valkretsen. Måhända har valsedlarna någon gång ändrats till följd av något av nämnda skäl, ehuru det tillgängliga källmaterialet ej ger något besked härom. Däremot har det ett par gånger vid de senaste andrakammarvalen hänt, att de definitivt antagna listorna ändrats på grund av andra orsaker.

Ett föga uppseendeväckande exempel på en justering av valsedlarna efter det att den slutliga nomineringsstämman sammanträtt gäller 1952 års val i Gotlands län. På sätt tidigare framhållits fastställdes här fyra olika list— typer med tre nanm på varje, varpå distriktsstyrelserna fick i uppdrag att komplettera listorna med ytterligare namn. Så skedde även i det att varje valsedeltyp tillfördes två nya kandidater på fjärde och femte platserna. Ett helt annat förfaringssätt kom till användning vid 1948 års val i Öster- götlands län. Den ordinarie nomineringsstämman upprättade och fastställde här tre skilda listtyper, samtliga jordbruksbetonade. Sedan stämman hållits, framkom tydligen önskemål om att även få en mer tätortsbetonad valsedel, varför en extra nomineringsstämma inkallades och beslutade om en sådan lista utöver de tre tidigare uppgjorda.

Betydligt märkligare än de två nu anförda exemplen är vad som inträf- fade i Skaraborgs län inför 1948 års val. Här gjorde valberedningen upp ett förslag med fyra olika valsedeltyper. På lista 1, vilken betraktades som en huvudlista, placerades på de tre främsta platserna de tre riksdagsmän, som stod ltndt'l' omval. Vad den inbördes ordningen dem emellan beträffar följdes helt de anvisningar, som omröstningen inom lokalavdelningarna hade givit, trots att denna ordning var rakt omvänd mot kandidaternas ålder såsom riksdagsmän. De tre övriga listorna hade som toppnamn resp. andra, tredje och fjärde namnet på huvudlistan. Detta förslag från valberedningen god- kändes utan någon som helst ändring av nomineringsstämman. Såsom ovan påtalats sökte den på huvudlistans tredje plats uppförde riksdagsmannen avsäga sig sin kandidatur, en begäran som dock avslogs av stämman. Drygt en månad efter stämman sammanträdde representanter för partiets organi- sationer inom tre av distriktets kretsar, varvid man efter en ingående dis- kussion beslutade att uttala som sin mening, att partiets dåvarande tre riks- dagsmän borde få absolut samma utgångsläge på partiets valsedlar. Varom icke komme de vid mötet närvarande att uppställa en valsedel, som överens- stämde med den överväldigande delen av väljarkårens önskningar i deras

bygder. Vad man tydligen närmast åsyftade var att få den på huvudlistans tredje plats uppsatte riksdagsmannen som första namn på en lista upp— tagande ytterligare någon riksdagsman. Två dagar senare sammanträdde _ delvis troligen som följd av detta ovan refererade möte _ valberedningen samt de främsta kandidaterna på de fastställda listorna. Härvid föredrogs ett protokoll från det ovan nämnda mötet, men efter diskussion lades det- samma till handlingarna utan att något beslut fattades. Däremot upptogs till behandling frågan om de båda överst på huvudlistan uppsatta riksdags— männens inbördes placering, om vilken tydligen även viss oenighet rådde. Efter en ingående överläggning beslöts enhälligt, att huvudlistans båda främsta kandidater skulle byta plats, samt att den ursprungligen på första men nu på andra plats uppförde riksdagsmannen i stället skulle placeras som första nanm på en av de tre övriga valsedeltyperna, på vilken i anled- ning härav sista namnet måste strykas. Trots att den slutliga nominerings- stämman blott hade bemyndigat valberedningsnämnden att företa ändringar för den händelse någon kandidat avsade sig sin kandidatur, vidtogs således i detta fall _ utan att någon avsägelse förelåg _ så genomgripande föränd— ringar i de fastställda kandidatlistorna som att utbyta toppnamnet på två av de fyra valsedeltyperna. Vad äter de tre missnöjda kretsarnas represen- tanter beträffar, så satte dessa sedermera, när de ej fick sina krav tillgodo— sedda, sitt hot i verket och framträdde med en särlista. Detta skall ytter- ligare något belysas i annat sammanhang.

Respekteras omröstningsresultaten?

Närmast ovan har redogjorts för hurusom i Skaraborgs län 1948 års nomineringsstämma vid uppgörandet av kandidatlistorna, åtminstone vad beträffar huvudlistans främre hälft, mycket nära följde den ordning mellan namnen, som omröstningen anvisat, men hurusom samtidigt andra syn- punkter såsom riksdagsmännens ålder och olika orters tillgodoseende gjorde sig gällande och sedermera åstadkom att listan ändrades på vissa punkter. Visserligen har icke något liknande inträffat vid någon annan av de här undersökta nomineringarna, men det hindrar ju ej att motsvarande intres— sen, vilka i Skaraborgs län på allvar framträdde först efter det att nomine- ringsstämman hållits, på andra håll i stället fått komma till tals redan vid stämmornas upprättande av valsedlarna, Vid tillämpning av ett nomine- ringssystem, som det inom bondeförbundet använda, enligt vilket man dels låter lokalavdelningarna vid medlemsmöten mycket fritt uppgöra valsedel- förslag, som sedan poängsättas och sammanräknas, och dels överlåter åt en representantförsamling att fastställa listorna, är det av stort intresse att konstatera i vilken utsträckning de båda nomineringsinstansernas ordning mellan kandidaterna överensstämmer med varandra, eller kanske rättare uttryckt, i vad mån den slutliga nomineringsstämman respekterar det om- röstningsresultat, på vilket alla enskilda medlemmar inom partiets olika

organisationer haft möjlighet att inverka. Den enda utväg, som står till buds för en sådan undersökning, är att beträffande en rad valkretsar jäm- föra omröstningsresultaten med de slutliga valsedlarna. Härvid går det givetvis att fastställa på vilka punkter och till vilken grad nomineringsstäm- morna frångått omröstningsresultaten, men därmed får man låta sig nöja. De tillgängliga källorna ger nämligen i allmänhet ej någon förklaring till varför man avvikit från omröstningarnas utslag.

Det material, som här stått till förfogande för en undersökning av nu antytt slag, består av omröstningsprotokoll och definitiva valsedlar från 25 skilda nomineringstillfällen, varav tio gäller 1948 års val och femton 1952 års val. Allt som allt är sjutton av landets 28 andrakammarvalkretsar repre— senterade i materialet.

Vad den utförda undersökningens resultat beträffar kan man till en bör- jan som en märklig sak konstatera liksom gjordes i föregående kapitel i fråga om provvalen och omröstningarna inom högern _ att de slutliga val- sedlarna i vissa fall upptagit kandidater, vilka över huvud taget ej varit nämnda under omröstningarna. Detta är särskilt anmärkningsvärt i betrak- tande av att _ på sätt tabell 11 å s. 117 utvisar det totala antalet i omröst- ningarna framförda kandidater vanligen hållit sig mellan 50 och 130 per valkrets. En hel del omröstningsprotokoll har icke medtagit samtliga vid omröstningarna framkomna nanm utan blott dem som uppnått en viss poängsumma, varför det i dessa fall varit omöjligt att avgöra i vilken om- fattning kandidater tillkommit först efter det att omröstningarna avhållits. Några exempel härpå finnes dock. Vid 1948 års val i Östergötlands län upp- sattes sålunda på de slutliga valsedlarna tre icke under omröstningen nämn- da kandidater, trots att icke mindre än 117 namn redan hade föreslagits vid omröstningen. I Kalmar läns norra distrikt upptog 1948 års definitiva kan- didatlistor fem namn, vilka ej kunnat återfinnas bland omröstningens 54. Motsvarande siffror för 1948 års val i Örebro län är 2 och 98, för 1952 års val i Blekinge, Örebro och Gävleborgs län resp. 4 och 24, 4 och 66 samt 2 och 62. Mest gäller exemplen platser på listornas nedre hälft, men i två fall var det faktiskt fråga om tredje platsen på listan. Vidare kan konstateras att det övervägande flertalet av de vid de slutliga nomineringsstämmorna ny- tillkomna kandidaterna representerat yrken utanför jordbruksnäringen. Som jämförelse härtill kan nämnas att _ på sätt skall redovisas i kapitel 7 _ omkrng 80 procent av samtliga kandidater på 1952 års bondeförbunds- valsedlar hörde hemma inom jordbruksnäringen.

När det sedan gäller huvudspörsmålet om omröstningsresultaten respek- terats vid uppgörandet av de slutliga valsedlarna, så kan man rent allmänt säga, att så varit förhållandet i stort sett. Särskilt vad angår de främsta namnen på listorna har man i hög grad följt den ordning, varom omröst- ningarna givit anvisning. Detta har underlättats av att bondeförbundet som regel uppställt flera olika listtyper i varje valkrets, varigenom det följ-

aktligen funnits stora möjligheter att ge tämligen många av omröstningarnas främsta namn en bra placering åtminstone på någon av valsedeltyperna. Så t. ex. har vid de nu undersökta 25 nomineringarna den i omröstningen segrande kandidaten på ett undantag när alltid uppsatts såsom första nanm på minst en listtyp. Undantaget avser 1952 års val i Norrbottens län, där en kvinnlig kandidat uppnådde högst omröstningspoäng, men placerades såsom andra namn på distriktets alla fyra valsedeltyper.. Här bör dock inskjutas, vad som tidigare framhållits, nämligen att den kvinnliga kan- didaten i de insända valsedelförslagen blott hade tre förstaplaceringar, me- dan de tre följande kandidaterna vid omröstningen vardera hade över tjugo dylika. Om man på motsvarande sätt undersöker hur de kandidater, som vid omröstningarna erhållit den näst högsta sammanräkningspoängen, placerats på valsedlarna, finner man att dessa endast i två fall icke fått vare sig någon första- eller andraplacering på de slutliga listorna. I båda undantagsfallen _ 1948 års val i Östergötlands län och i Kalmar läns norra blev omröst- ningstvåorna uppförda på en valsedeltyps tredje plats. Vidare kan som ett exempel på överensstämmelsen mellan omröstningsresultat och slutliga val- sedlar 1948 års nominering i Blekinge län uppmärksammas. Här upprätta— des blott en lista upptagande fem namn. På de fem platserna placerades i tur och ordning de främsta i omröstningsprotokollet, endast med det undantaget att femte namnet vid omröstningen ej medtogs, varför omröstningens sjätte nanm uppflyttades på valsedelns femte plats. Även vid 1952 års val i Hal- lands län, där partiet likaledes blott framgick med en valsedeltyp, uppvisa- des stor överensstämmelse, i varje fall vad angår den övre hälften av listan. På listans sex första platser uppsattes sålunda de sex kandidater, som vid omröstningen erhöll högst röstpoäng. Även i fråga om ordningen dem emel- lan på listan bibehölls den ordning, som omröstningen hade anvisat, blott med den skillnaden att femte och sjätte namnet fick byta plats på valsedeln.

En hel del omkastningar i ordningsföljden har dock förekommit. Så har i vissa fall varit förhållandet mellan de bättre placerade kandidaterna, men i synnerhet beträffande de lägre placerade kandidaterna har företeelsen icke varit helt ovanlig. Saken skall nedan belysas av några exempel.

Vid 1952 års nominering i Stockholms län uppfördes som första namn på en av partiets två valsedlar en kandidat, som hade placerat sig som nummer åtta vid omröstningen, medan som andra nanm på samma lista omröst- ningens andra kandidat i ordningen uppsattes. Ändå större omkastning av omröstningsresultaten skedde vid besättandet av tredje och fjärde platserna på nyssnämnda valsedel. Tredje plats tillföll nämligen en kandidat, som med sina cirka 90 poäng hade kommit först som nummer 24 i ordningen vid omröstningen, under det att fjärde plats på listan besattes med en kvinnlig kandidat, vilken hade uppnått femte plats vid omröstningen, och som hade mer än fem gånger så högt poängtal. Nämnda omkastningar av ordningsföljden måste säkerligen ses mot den bakgrunden att det i detta

fall gällde komponerandet av en mer allsidigt betonad valsedel, vilken ej lika direkt som distriktets andra listtyp vände sig till jordbrukarbefolkningen.

1952 års val i Gävleborgs län har redan uppmärksammats i annat sam- manhang. Såsom tidigare påpekats kom vid det årets omröstning partiets dittillsvarande andrakammarledamot först på åttonde plats, men uppsattes trots detta som första namn på en av de tre valsedeltyperna. Närmast efter sig på listan fick han en kandidat, som vid omröstningen erhållit ett avse- värt högre poängtal och därmed uppnått fjärde platsen. Det kan i samman- hanget erinras om att ifrågavarande riksdagsman vid andrakammar- valet återvaldes som partiets ende representant från valkretsen.

De två nu senast anförda exemplen har ju båda gällt placeringen av kan- didater på den övre hälften av listorna. På sätt ovan framhållits har det emellertid varit betydligt vanligare, att omröstningarnas ordningsföljd omkastats vid det slutliga besättandet av platserna längre ned på valsed— larna. Även nämnda förhållande skall måhända åskådliggöras genom ett par exempel.

Kronobergs partidistrikt uppställde inför 1948 års val tre olika valsedel- typer, på vilka omröstningens tre främsta kandidater fick alternera såsom första, andra och tredje nanm. Däremot var de tre listorna, som upptog sex namn, lika när det gällde de tre återstående platserna. Här hade dock om— röstningens ordning delvis blivit omvänd. På listornas fjärde plats upp- sattes sälunda den kandidat som vid omröstningen hamnat på sjätte plats, och på listornas femte plats den kandidat som vid omröstningen blev sjua. Först därefter på valsedlarnas sista plats placerades den kandidat, vilken vid omröstningen blivit nummer fy*a i ordningen med i det närmaste dub— belt så hög röstpoäng som de båda övriga kandidaterna. Vidare kan i före- varande sammanhang nämnas att kvinnodistriktets främsta nanm vid omröstningen uppnådde femte platsen, dock utan att över huvud taget medtagas på någon av valsedeltyperna. Icke någon av de tre listorna upptog således kvinnliga kandidater.

Såsom ett kanske mer typiskt exempel på i vad mån man följer eller icke följer omröstningsresultaten även vid besättandet av kandidatlistornas nedre platser kan 1952 års nominering i Örebro län tjäna. På en av distrik— tets tre valsedlar uppsattes här på de fyra främsta platserna resp. fyran, femman, sjuan och tian vid omröstningen, vilket alltså betyder att några omkastningar dessa kandidater emellan icke ägde rum. Däremot respekte- rades ej i samma utsträckning omröstningsutslaget i fråga om de äter- stående sju platserna på listan. På femte och sjätte platserna uppfördes två kandidater, vilka vid omröstningen blivit resp. nummer 20 och 44, medan listans sjunde nanm _ en kvinna _ vid omröstningen placerat sig redan på fjortonde plats. Åttonde och nionde platserna på listan tillföll resp. num— mer 23 och 47 vid omröstningen, under det att listans tionde nanm ej alls varit nämnt under omröstningen. På elfte plats slutligen uppsattes en kan-

didat, som vid omröstningen erhållit 62za placeringen. Tilläggas bör att i övrigt endast några få kandidater med lägre omröstningsplacering än 25 medtogs på de slutliga valsedlarna.

Inledningsvis har i detta avsnitt framhållits att det blott gått att undersöka på vilka punkter och till vilken grad nomineringsstämmorna frångått om- röstningsresultaten. Hur det förhållit sig i dessa båda avseenden har bl. a. de ovan anförda exemplen avsett att ge en föreställning om. Däremot har det såsom även tidigare påpekats i allmänhet ej varit möjligt att klar- lägga orsakerna till de bristande överensstämmelserna mellan omröstnings- utslag och definitiva kandidatlistor. Skälen till en sådan bristande överens- stämmelse kan vara flera. Det kan som i Gävleborgsfallet vara att man önskar bereda en riksdagsman möjlighet att bli omvald, det kan också vara att man vill tillgodose skilda yrkes— och ortsintressen genom att placera företrädare för dessa intressen på vissa bestämda platser på listorna osv. En viss uppfattning om några av de tendenser, som framträtt vid upprättandet av 1948 och 1952 års bondeförbundsvalsedlar, får man emellertid, om man särskilt undersöker behandlingen av två utskiljbara grupper av kandidater, nämligen dels kvinnorna och dels de kandidater, vilkas yrkestillhörighet faller utanför jordbruksnäringen.

Vad då först kvinnorna beträffar synes en vanlig företeelse ha varit, att dessa på de slutliga valsedlarna i strid med omröstningsutslagen fått i någon mån stå tillbaka för manliga medtävlare, även om också motsatsen i något fall inträffat. I den tidigare redogörelsen har redan framhållits, hurusom en kvinnlig kandidat segrade vid 1952 års omröstning i Norrbottens län, men det oaktat placerades som tvåa på valsedlarna, samt hur i Stockholms och Kronobergs län kvinnor blivit tillbakasatta eller helt uteslutna från val- sedlarna. Utöver de nämnda exemplen kan en rad andra anföras. Vid 1952 års val i Stockholms län var den omtalade händelsen icke något undantags— fall. Här blev över huvud taget de främsta kvinnliga kandidaterna sämre placerade, än omröstningen syntes ge anledning till. Vid 1948 års omröst- ning i Östergötlands län uppnådde SLKF:s distriktsordförande det näst högsta poängtalet, men blev trots detta blott placerad på en listas tredje plats förbigången av nummer sex vid omröstningen, en kandidat som endast erhöll hälften så många röster som kvinnan i fråga. Inför 1948 års val upp- sattes i norra Kalmar län tre valsedeltyper, vardera med en kvinna på andra plats. En av dessa kvinnor kom vid omröstningen på sjätte plats, men fick före sig på valsedeln se en manlig kandidat, som vid omröstningen erhållit elfte plats. Å andra sidan blev de övriga två på andra plats uppförda kvin- norna mycket förmånligt placerade i förhållande till sina erhållna röst- poäng. Vid 1952 års omröstning i Västerbottens län kom SLKF:s distrikts— ordförande på tredje och SLU:s distriktsordförande på fjärde plats, Båda uppsattes på partiets tre listtyper, dock i omvänd ordning. På femte plats vid samma omröstning placerade sig en annan kvinnlig kandidat, vilken uppfördes som nummer åtta på en av valsedeltyperna. Före sig på listan

fick hon bl. a. fyra manliga konkurrenter, vilka hade en sämre, i några fall betydligt sämre, placering vid omröstningen. På samma sätt som i Väster- bottens län har även vid 1948 års val i Hallands och Skaraborgs län samt 1952 års val i Blekinge län den av de kvinnliga kandidaterna, som erhållit högst omröstningspoäng, på valsedlarna blivit förbigången av manliga medtävlare, som haft en sämre omröstningsplacering.

För den andra undersökta gruppen, dvs. kandidater ur yrkeskategorier utanför den direkta jordbruksnäringen, kan ett motsatt förhållande konsta- teras. Dels har såsom tidigare påpekats huvuddelen av de kandidater, vilkas nanm föreslagits och upptagits först i samband med den slutliga nomineringen, haft annan yrkestillhörighet än bondeförbundskandidaterna i allmänhet, dels har ofta personer, som vid omröstningarna fått en sådan liten poängsumma att den eljest knappast skulle föranleda placering på de slutliga valsedlarna, uppflyttats på listorna troligen huvudsakligen på grund av att de icke varit lantbrukare. En del exempel på den här saken må nämnas. På 1952 års bondeförbundsvalsedlar i Stockholms län uppför— des blott fyra kandidater, vilka vid omröstningen hade placerat sig lägre än på 40:e plats. Av dessa fyra var två fiskare och en folkskollärare. Den ene fiskaren nummer 93 i omröstningsprotokollet _ uppsattes till och med som femte namn på en valsedel omfattande fjorton platser, medan folkskolläraren, som kom på 99:e plats vid omröstningen, blev placerad som åttonde nanm på en lista. I båda fallen fick ifrågavarande kandidater bättre placeringar på valsedlarna än kandidater, som varit bland de tio till tjugo främsta i omröstningen. Inför 1952 års val i Örebro län framflyttades på motsvarande sätt omröstningens nummer 44, en försäkringsinspektör, till sjätte platsen på en lista framför kandidater, vilkas omröstningsplaceringar låg mellan 10 och 25. Slutligen kan ett liknande fall från Hallands län om— talas. Vid 1948 års val medtogs här en redaktör och en folkskollärare på valsedlarna, trots att dessa båda kandidater vid omröstningen hamnade långt efter en rad nanm, som blev utan placering på listorna. Folkskolläraren uppsattes dessutom framför några kandidater, som hade tre till fyra gånger så hög röstpoäng.

Alla de nu anförda exemplen har gällt fall, där kandidater utanför lant- brukarnas krets uppförts på ur partiets synpunkt mer allmänna listor. Förhållandet är ju icke riktigt detsamma i de fall, då partiet framgått med mer intressebetonade listor såsom företagar- och tjänstemannalistor. Vid uppgörandet av dessa har man vanligen helt tvingats frångå omröstnings- resultaten och till stor del medtaga namn, vilka icke alls varit nämnda vid omröstningarna.

1952 års valsedlar I likhet med föregående kapitel om kandidatnomineringen inom höger- partiet skall även föreliggande kapitel om nomineringsförfarandet inom bondeförbundet avslutas med några uppgifter angående 1952 års valsedlar.

För en närmare analys av valsedlarnas sammansättning hänvisas till kapitel 7. I tabell 12 har för varje valkrets angivits hur många skilda kandidatlistor bondeförbundet framträdde med vid 1952 års andrakammar— val. Vidare meddelas i tabellen det sammanlagda antalet kandidater på valsedlarna, samt hur många av kandidaterna som var kvinnor. Slutligen har ett försök gjorts att karakterisera listorna med hänsyn till deras yrkes- och geografiska sammansättning. För de beteckningar, som härvid använts, har redan en redogörelse lämnats ä 5. 79.

På sätt framgår av tabell 12 och såsom även i det föregående framhållits har bondeförbundet som regel uppställt mer än en listtyp i varje valkrets. Vid 1952 års val framgick partiet sålunda med minst två olika valsedel— typer i alla valkretsar utom fem, vilka var Malmöhus, Hallands och Värm— lands län samt de ur bondeförbundssynpunkt mindre betydelsefulla stads- valkretsarna Stockholms stad och fyrstadskretsen. Inom dessa senare före- kom följaktligen blott en lista. I genomsnitt var antalet valsedeltyper tre per valkrets, och kring denna siffra har antalet också hållit sig i de flesta valkretsarna. Mer än fyra listtyper uppställdes år 1952 endast i tre val- kretsar Kalmar län, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra. I Kalmar län sammanhängde det höga antalet med att de båda distrikten inom valkretsen handhade sin kandidatnominering var för sig och fram— gick med resp. två och tre listtyper.

Orsaken till att bondeförbundet, liksom för övrigt de båda andra borger- liga partierna, uppställer flera valsedeltyper i valkretsarna synes vara, dels att man därigenom vill tillgodose och appellera till skilda slag av väljar- grupper, dels att man önskar etablera listkonkurrens för att på det sättet undvika ett måhända eljest svårt avgörande och i stället överlåta på väl- jarna att fälla det slutliga utslaget i frågan, vem som skall utses till riks- dagsman för partiet. En sådan listkonkurrens förekommer inom bondeför- bundet, även om det ofta händer att riksdagsmän under omval befrias här- ifrån. Av de sammanlagt 27 riksdagsmän, som år 1952 kandiderade på nytt, kan man säga att femton i egentlig mening saknade medtävlare om partiets mandat i valkretsen, medan återstående tolv hade direkta kon— kurrenter. Härmed är dock ej sagt att alla de berörda femton kandidaterna

var placerade som första namn _ eller eventuellt också som andra namn i de valkretsar, där två riksdagsmän stod under omval -— på samtliga list—

typer inom valkretsen. Så var nämligen icke riktigt fallet, men de listor, på vilka ifrågavarande kandidater ej förekom, var av den beskaffenheten, att de ej kunde väntas samla något mer betydande röstetal. Tretton av riks- dagsmännen var emellertid befriade från varje som helst form av listkon- kurrens. I de valkretsar däremot, där är 1952 mer än en lista uppställdes och där ej någon riksdagsman stod under omval, förekom det blott i ett fall, att en och samma kandidat placerades först på samtliga valsedeltyper. Detta var i Kronobergs län, där en dittillsvarande förstakammarledamot uppsattes som första namn på distriktets alla fyra listtyper.

års val Sammanlagt Antal . Valkrets valsålbtlfctd er antal kvinnliga tästä??? yp kandidater kandidater Stockholms stad ................. 1 9 2 A Stockholms län .................. 2 28 7 A, L Uppsala län ..................... 4 28 4 4 L Södermanlands län ............... 3 27 3 3 L Östergötlands län ................ 3 19 3 2 A, L Jönköpings län .................. 4 37 4 4 L Kronobergs län .................. 4 15 3 L, 3 L—R Kalmar län ..................... 15 43 7 2 L, 3 L-R Gotlands län .................... 4 16 2 4 L Blekinge län ..................... 2 19 3 2 L Kristianstads län ................ 23 20 6 3 L-R Fyrstadskretsen .................. 1 5 1 L Malmöhus län ................... 1 21 4 L Hallands län .................... 31 10 2 L Göteborgs stad .................. 2 15 3 A, L Göteborgs o. Bohus län. . . . . .. . _ . (3 44 5 Tj—Fö, 5 L Älvsborgs läns norra ............. 5 36 10 Tj, 2 L, R, Kv Älvsborgs läns södra ............. 3 18 4 Tj, 2 L Skaraborgs län .................. 3 20 »1 3 L Värmlands län ................... 1 10 2 L Örebro län ...................... 3 31 7 3 L Västmanlands län ................ 2 15 2 2 L-R Kopparbergs län ................. 4 26 3 3 L, L-R Gävleborgs län .................. 3 24 4 3 L Västernorrlands län .............. 43 55 10 3 L Jämtlands län ................... 53 16 3 L, 2 L-R Västerbottens län ................ 3 20 2 3 L—R Norrbottens län .................. 64 10 2 (4) L (—R) Hela riket 83 643 112 5 A, 3 TV, 73 L”, 1 B, 1 Kv

1 Norra distriktet 2 och södra distriktet 3. 2 Vid septembervalet; vid decembervalet 2. 3 Dessutom två listor med annat sista namn distribuerade i två kommuner, där fullmäktigeval förrättades samtidigt. ** Medelpadsdistriktet 1 och Ångermanlandsdistriktet 2. 5 Vid septembervalct; vid decembervalet 5. 3 De fyra listorna upptog exakt samma namn, vilka dock var ordnade i olika följd allt efter den älvdal listorna var avsedda för. 7 Därav en med starkt inslag av företagarerepresentanter. 3 Därav 21 med regional anstrykning.

Vad åter angår frågan om förekomsten av 'alsedeltyper, som speciellt inriktats på vissa väljargrupper, kan kanske en del slutsatser dragas av uppgifterna i sista kolumnen av tabell 12. Sålunda framgår att den typ av listor, som här betecknats såsom allmänna, dvs. sådana som varken sär- skilt vänder sig till vissa yrkesgrupper eller till vissa delar av valkretsen, har varit mycket sparsamt företrädd inom bondeförbundet. Endast fem av 1952 års valsedlar har hänförts till nämnda grupp. För bondeförbundet kunde kännetecknande nog icke någon av de allmänna listorna frånsett

de två som uppställdes i stadsvalkretsarna betraktas som partiets huvud- lista i resp. valkrets. Ojämförligt vanligast inom bondeförbundet är näm- ligen i stället landsbygdslistorna med övervägande inslag av kandidater från jordbruksnäringen. Icke mindre än 73 av 1952 års sammanlagt 83 olika valsedlar tillhörde den typen. Av dessa 73 riktade sig dessutom 21 till en viss mindre del av resp. valkrets. Nästan hälften av de regionalt betonade listorna _ 9 stycken förekom i de tre nordligaste valkretsarna. För övrigt uppställdes 1952 tre tjänstemannalistor -— samtliga i Väst- sverige av vilka en hade starka inslag av företagarerepresentanter, samt vidare en rent regional lista och en kvinnolista, vilken visserligen toppades av en manlig riksdagsman, men som på återstående platser upptog sju kvinnliga kandidater.

I tabell 12 har enbart partiets officiella valsedeltyper redovisats, dvs. de som fastställts på distriktens nomineringsstännnor. Utöver de officiella valsedlarna kan det emellertid även förekomma särlistor, vilka ej varit godkända av nomineringsinstanserna. Redan tidigare har antytts att en sådan lista uppställdes inför 1948 års val i Skaraborgs län. Som bekant uttalade här representanter för tre kretsar inom distriktet vid ett särskilt anordnat möte som sin mening, att partiets tre riksdagsmän skulle få absolut samma utgångsläge på valsedlarna, annars komme dessa repre- sentanter att själva ombesörja en valsedel, som överensstämde med den överväldigande delen av valmännens önskemål i deras bygder. Detta ut- talande vann dock icke något beaktande från distriktsledningens sida. Såsom en följd härav upprättade de tre oppositionella kretsarna en sär- lista med den på huvudlistans tredje plats uppförde riksdagsmannen som första nanm och med huvudlistans främsta namn på andra plats. Denna lista samlade vid valet 3 043 röster av partiets sammanlagt 30 242 erhållna. Händelsen fick även ett efterspel. Initiativtagarna till särlistan insände nämligen i början av år 1949 en skrivelse till distriktsstyrelsen med en anhållan, att distriktet skulle åtaga sig att bestrida kostnaderna för tryck- ningen och distribueringen av ifrågavarande lista. Distriktsstyrelsen beslöt emellertid vid ett sammanträde enhälligt att av principiella skäl och med hänsyn till de konsekvenser ett bifall skulle medföra avslå denna begäran.

Även i en del andra fall vid 1948 och 1952 års val har särlistor före- kommit. Vid det förra valet framfördes sålunda en särlista i vardera Bohuslän, Älvsborgs läns norra och Gävleborgs län. I Bohuslän uppställdes också vid 1952 års val en dylik lista. Några närmare upplysningar om dessa särlistor har dock ej erhållits.

Såsom framgår av tabell 12 upptog 1952 års officiella bondeförbunds- valsedlar sammanlagt 643 olika kandidater, varav 112 var kvinnor. I genom- snitt innebär det 23 kandidater, av vilka fyra kvinnor, per valkrets. Antalet kandidater varierade emellertid en hel del mellan valkretsarna, beroende i första hand på hur många valsedeltyper, som uppställdes, och i andra

band på om spaltade listor förekom. Över 35 kandidater var sålunda upp- tagna på valsedlarna i fem valkretsar Jönköpings, Kalmar och Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra samt Västernorrlands län — där bortsett från sistnämnda valkrets fyra listor eller flera framfördes. I Västernorr— lands län var å andra sidan två av de tre listtyperna spaltade. Spaltade sedlar användes dessutom i Blekinge, Malmöhus och Norrbottens län. Den senare valkretsen hade följaktligen såväl spaltade valsedlar som fyra olika listor, men ändock sammanlagt blott tio kandidater. Detta sammanhängde med att samma tio nanm förekom på alla listtyperna. Tio kandidater eller därunder hade vidare ytterligare fyra valkretsar, för vilka det utmärkande draget var att endast en valsedel uppställdes. Förutom de nu anförda orsakerna kan givetvis kandidatantalet bero på en del andra skäl. Så t. ex. inverkar valkretsarnas mandatantal, vilket bl. a. visas av att Stockholms län med två listor hade 28 nanm, medan Kronobergs och Gotlands lån på vardera fyra sedeltyper blott nådde upp till resp. 15 och 16 kandidater. Det låga kandidatantalet i Stockholms stad och fyrstadskretsen får slut- ligen tillskrivas det förhållandet att partiet här var helt utan konkurrens— möjligheter gentemot övriga partier.

KAPITEL 4-

Folkpartiet

Partiets lokala organisation i huvuddrag1

Folkpartiet består enligt 5 2 i partiets stadgar dels av lokala organisatio- ner, vilka inom varje andrakammarvalkrets bör vara sammanslutna i val- kretsförbund, dels av enskilda till partiet eller dess valkretsförbund direkt anslutna medlemmar. Lokalavdelning av partiet kan bildas inom varje om- råde, där förutsättningar därför finnes (stad eller samhälle, landskommun eller del därav).

I 5 2 meddelas dessutom att partiets verkställande utskott upprättar normalstadgar dels för folkpartiets lokalavdelningar och dels för dess val- kretsförbund. Beslutar lokalavdelning eller valkretsförbund avvikelse från eller tillägg till dessa normalstadgar av mera betydande innebörd skall be— slutet för att bli gällande underställas och godkännas av verkställande ut- skottet eller dess arbetsdelegation.

Normalstadgarna för folkpartiets valkretsförbund upptar i & 1 den grund- läggande bestämmelsen, att partiets lokalavdelningar inom varje andra— kammarvalkrets skall tillsammans bilda ett valkretsförbund. Till detta val- kretsförbund äger även ansluta sig medlemsgrupper eller enskilda personer från kommuner eller kommundelar inom valkretsen, i vilka lokalavdel- ningar av partiet icke finnes. Stiger sådan grupps medlemsantal eller så- dana direkta medlemmars antal till tio, bör dock en lokalavdelning bildas.

Helt i överensstämmelse med ovannämnda stadgande har folkpartiet ett valkretsförbund för varje andrakammarvalkrets med undantag för Stock- holms stad, där partiets verksamhet bedrives av i huvudsak två sinsemel- lan skilda föreningar. En förteckning över folkpartiets valkretsförbund med uppgifter på medlemsnumerären och antalet lokalavdelningar, eller som de även kallas föreningar, den 1/1 1952 återfinnes i tabell 13.

I fråga om representationsrätten fastställes i normalstadgarnas andra paragraf att ansluten lokalavdelning eller medlemsgrupp, som i föreskriven ordning erlagt vederbörliga avgifter, äger att årligen utse ombud i valkrets- förbundet enligt grunder, som av förbundet bestämmes. I samband härmed nämnes som exempel ett ombud för varje påbörjat tiotal medlemmar. _

1 Avsnittet bygger främst på Stadgar för Folkpartiet, Sthlm 1952; Normalsladgar för Folk, partiets valkretsförbund, Sthlm 1952, samt Normalstadgar för Folkpartiets lokalavdelningar Sthlm 1952.

Bortemot ett tjugotal valkretsförbund använder det angivna talet som representationsgrund, medan återstående förbund på något undantag när stadgar, att lokalavdelningarna skall företrädas av ett ombud för varje på- börjat 25-tal medlemmar. Övergången till det högre fördelningstalet torde ha föranletts av förbundens på senare tid väsentligt utökade medlems- numerär.

Normalstadgarna upptar bestämmelser om tre olika instanser inom val- kretsförbundet, nämligen förbundsmötet, förbundsstyrelsen och arbets— utskottet.

Tabell 13. Folkpartiet. Antal medlemmar och föreningar den 1/1 19521

Valkretsförbund Antal .. Antal medlemmar forenmgar

Stockholms stad ................. 8 342 4 Stockholms län .................. 5 435 74 Uppsala län ..................... 2 580 43 Södermanlands län ............... 2 417 43 Östergötlands län ................ 3 353 74 Jönköpings län .................. 5 427 85 Kronobergs län .................. 2 055 51 Kalmar län ...................... 2 210 48 Gotlands län .................... 1 616 30 Blekinge län .................... 1 813 32 Kristianstads län ................ 6 391 97 Fyrstadskretsen .................. 1 611 4 Malmöhus län ................... 3 200 77 Hallands län .................... 1 945 35 Göteborgs stad .................. 2 900 1 Bohuslän ........................ 3 085 43 Älvsborgs läns norra ............. 3 024 62 Älvsborgs läns södra ............. 2 443 50 Skaraborgs län .................. 3 045 57 Värmlands län ................... 4 016 84 Örebro län ...................... 3 507 46 Västmanlands län ................ 3 082 51 Kopparbergs län ................. 3 284 50 Gävleborgs län .................. 4 457 62 Västernorrlands län .............. 3 601 52 Jämtlands län ................... 2 702 50 Västerbottens län ................ 6 725 100 Norrbottens län .................. 2 650 58 Summa 96 816 1 463

1 Uppgifterna hämtade från Folkpartiet 1951—1952, Ombuds- mannens verksamhetsberättelse, Sthlm 1952, s. 42. Det samman— räknade medlemsantalet blir egentligen 96 916. Var felet ligger är ej känt.

Enligt 5 4 sammanträder valkretsförbundet till ordinarie förbundsmöte en gång årligen under våren å dag och plats, som dess arbetsutskott be- stämmer. Extra förbundsmöte anordnas när förbundets arbetsutskott så finner nödigt. Vid ordinarie förbundsmöte skall bl. a. förrättas val av ord—

förande och vice ordförande i valkretsförbundet jämte övriga ledamöter av förbundets styrelse samt dessutom av ett arbetsutskott bestående av minst tre medlemmar.

Rätt att delta i överläggningar och beslut vid valkretsförbundets möten liksom valbarhet till förbundets styrelse och utskott äger dels de av partiets lokalavdelningar och medlemsgrupper inom valkretsen utsedda ombuden, dels ledamöterna av valkretsförbundets styrelse och arbetsutskott eller i deras ställe inträdda suppleanter, dels slutligen förbundets direkta (under— stödjande) medlemmar. Dessutom får medlem av partiets verkställande utskott med yttranderätt delta i valkretsförbundets och dess styrelses sam- manträden. —— Nu anförda regler om förbundsmöten tillämpas allmänt av de olika valkretsförbunden. Man har emellertid på en del håll gjort till- lägget, att även övriga partimedlemmar äger rätt att delta i överläggning- arna, dock icke i beslut och val. Så t. ex. enligt förbundsstadgarna i Söder- manlands län (5 8), Gotlands län (5 4), Örebro län (5 4) och Dalarna (5 8). För Göteborgs stad liksom för de båda stora föreningarna i Stockholm mot- svaras förbundsmötena närmast av medlemsmöten, vid vilka alla parti- medlemmar har rösträtt (stadgar för folkpartiets Stockholmsavdelning & 6, frisinnade medborgarföreningen & 5 samt Göteborgsavdelningen & 4).

Högsta ledningen av valkretsförbundets angelägenheter handhas av en styrelse, förbundsstyrelsen, bestående av representanter för varje lands— tingsvalkrets inom förbundsområdet samt erforderligt antal suppleanter för dessa (normalstadgarna 5 6). Valkretsförbundets ordförande och vice ord- förande är självskrivna ledamöter av styrelsen och skall där bekläda mot- svarande befattningar. —— Någon anvisning om förbundsstyrelsens storlek ges ej i normalstadgarna, men vanligen synes den omfatta tio till tjugo personer. I något undantagsfall, såsom i Kristianstads län, räknar styrelsen ett betydligt större antal ledamöter (förbundsstadgarna & 6). Motsvarig- heten till förbundsstyrelsen inom de båda Stockholmsavdelningarna samt inom folkpartiet i Göteborg benämnes centralstyrelsen, vilken inom vardera Stockholmsföreningen omfattar omkring 40 och i Göteborg cirka 30 per- soner (resp. 5 6, 5 och 6 i föreningarnas stadgar). Inom en del valkretsför- bund är särskilt fastställt att partiets kvinno- och ungdomsorganisation var- dera skall få utse en representant i förbundsstyrelsen. Detta är bl. a. fallet i Stockholms, Uppsala och Västmanlands län (5 6 i resp. förbundsstadgar).

I 5 7 av normalstadgarna är föreskrivet att den närmaste ledningen av valkretsförbundets angelägenheter skall utövas av dess arbetsutskott. Ar- betsutskottet har att inom sig välja ordförande och vice ordförande samt inom eller utom sig sekreterare och kassör. Medlem av arbetsutskottet, vilken icke tillhör förbundsstyrelsen, äger trots detta rätt att deltaga i sty- relsens överläggningar och beslut. Arbetsutskottet skall vara beslutmässigt, när minst tre ledamöter är närvarande. I utskottets åligganden ingår bl. a. att vid riksdagsmannaval leda valarbetet och att inför landstingsmannaval

kalla förbundsstyrelsens medlemmar för vederbörande landstingsvalkrets till sammanträde i och för valrörelsens planläggande och igångsättande.

Några anvisningar utöver de här anförda beträffande valkretsförbundens organisation finns ej intagna i partiets normalstadgar. Flertalet valkrets- förbund är dock i sin tur indelade i kretsar, var och en omfattande en lands- tingsvalkrets. Kretsarnas olika instanser är vanligen kretsmötet, vilket är högsta beslutande organ, samt kretsstyrelsen, som utgör det verkställande organet. Även i Stockholm och Göteborg finns en kretsorganisation. Här sammanfaller kretsarnas gränser med valkretsarnas för stadsfullmäktige- valen (resp. g 4, 8 och 5 i föreningarnas stadgar).

Såsom redan påpekats har folkpartiet även särskilda normalstadgar för lokalavdelningarna. Det finnes emellertid ej anledning att i förevarande sammanhang ingå på bestämmelserna i dessa stadgar.

Folkpartiets stadgar liksom de av partiets verkställande utskott upprät- tade normalstadgarna för valkretsförbund och lokalavdelningar upptar icke några som helst regler om hur kandidatnomineringarna bör tillgå. Däremot har en del valkretsförbund infört mer eller mindre ingående anvisningar härom i sina stadgar. Någon redogörelse för innehållet i dessa stadganden skall emellertid icke lämnas här, utan den får anstå till dess förfarings- sättet vid kandidatnominering i vederbörande valkrets blir föremål för när- mare behandling. På samma sätt har eventuella avvikelser från normal- stadgarna i valkretsförbundens organisation i allmänhet ej särskilt obser- verats i den ovan givna framställningen, utan sådana avvikelser kommer blott att uppmärksammas i den mån de har någon betydelse för ordningen vid kandidatnominering och i så fall först i samband med skildringen av tillvägagångssättet i den berörda valkretsen.

Nomineringsplan i stort

Av det närmast föregående stycket har framgått att folkpartiet helt saknar centrala bestämmelser eller rekommendationer hur valkretsförbunden bör förfara vid nominering av kandidater till andrakammarvalen. Enligt vad som uppgivits inför författningsutredningen synes det som om några an— visningar från partiledningen vid sidan av stadgarna icke heller skulle ha utfärdats i frågan. Detta förhållande är en förklaring till att partiet fak- tiskt kan uppvisa en provkarta på skilda nomineringssystem. Den olika nomineringspraxis, som utbildats inom partiets valkretsförbund, torde dock nöjaktigt gå att inordna i ett gemensamt schema över nomineringsprocedu- ren. Inom detta schema kan man urskilja tre från varandra någorlunda avgränsade skeden.

Kandidatnomineringen inleds i allmänhet med att de enskilda partimed— lemmarna eller lokalavdelningarna beredes tillfälle att antingen till för-

bundsexpeditionen insända preliminära namnförslag eller vid ett förbere- rande nomineringsmöte framföra förslag på lämpliga kandidater. Detta är vad som i de båda närmast föregående kapitlen kallats förnomineringen, vilken benämning även skall brukas här.

Det andra momentet består vanligen i att en valberedning eller ett nomi- neringsmöte uppgör ett utkast till kandidatlistor, vilket underställes lokal- avdelningarna eller medlemmarna för yttrande. Ofta sker detta genom ett slags remissförfarande, varigenom föreningarna får möjligheter att fram- föra synpunkter på de uppgjorda listförslagen. På en del håll utsändes där- emot de preliminära namnförslagen till medlemmarna för provval, varvid varje medlem medelst förprickning eller dylikt på en provvalsedel kan till- kännage i vilken ordning vederbörande önskar kandidaterna placerade.

Under det sista skedet slutligen fastställes valsedlarna definitivt. Som regel äger fastställandet rum vid allmänna valkretsmöten med ombud för lokalavdelningarna.

Givetvis är ovanstående schematiska uppdelning av nomineringsprocedu- ren icke fullt tillämpbar på alla valkretsförbund med deras mycket skif— tande praxis. I en del fall är det svårt att dra några klara gränslinjer mellan de olika skedena, ty dessa griper mer eller mindre in i varandra. I andra fall tillkommer en rad mellanled, så att man i stället för tre kanske skulle kunna tala om åtta till tio skilda moment under nomineringarna. Då emel- lertid den föreliggande undersökningen i första hand inriktats på att söka klarlägga de allmänna linjerna i tillvägagångssättet inom folkpartiet och ej i detalj de enskilda valkretsförbundens nomineringsordning, har det be- funnits mest ändamålsenligt att låta skildringen följa den ovan skisserade planen, vilken även legat till grund för dispositionen av de båda föregående kapitlen om nomineringsförfarandet inom högern och bondeförbundet. I enlighet härmed kommer alltså frågan om förnomineringen att först upptas till behandling.

Förnomineringen

När det gäller förnomineringen tillämpas inom folkpartiet i stora drag tre skilda förfaringssätt. Enligt det första och även vanligaste är huvud— vikten lagd på lokalavdelningarnas och de enskilda partimedlemmarnas in— sändande av namnförslag, enligt det andra inledes nomineringarna med att ett för valkretsen gemensamt möte anordnas, på vilket förslag kan fram- föras, och enligt det tredje tillvägagångssättet slutligen är det preliminära förslagsställandet i första hand förbehållet en mindre krets av personer såsom t. ex. förbundets arbetsutskott. Nu förhåller det sig emellertid så att valkretsförbunden ofta ej använder någotdera av systemen i sin renodlade form, utan man kombinerar icke så sällan två eller möjligen alla tre för- faringssätten.

Såsom i föregående stycke påpekats är den vanligaste formen av förnomi-

nering att lokalavdelningar och enskilda partimedlemmar insänder kandi- datförslag till förbundsledningen. Vid exempelvis 1952 års val låg ton- vikten på detta tillvägagångssätt inom drygt ett tiotal av folkpartiets 29 val- kretsförbund1 men även inom återstående synes på ett par undantag när en dylik rätt att insända förslag ha förelegat om än den kanske endast ut- nyttjats i begränsad omfattning. Inom fem valkretsförbund —— de båda Stockholmsavdelningarna, Göteborgsavdelningen samt Jönköpings och Ble- kinge län —— skedde förnomineringen inför samma val i främsta rummet vid för resp. valkrets gemensamma nomineringsmöten, medan det prelimi- nära förslagsställandet i åtminstone sex valkretsar huvudsakligen hand— hades av förbundsstyrelsen, arbetsutskottet, en valberedning eller något liknande organ. Slutligen återstår mellan en tredjedel och en fjärdedel av valkretsförbunden, varifrån de lämnade uppgifterna är så osäkra att det ej med säkerhet går att fastslå vilketdera nomineringssystemet som främst kommit till användning. Alla de sist avsedda förbunden har visserligen på en av författningsutredningens frågor givit beskedet att lokalavdelningar och enskilda partimedlemmar ägt rätt att insända kandidatförslag, men av svaren har ej klart framgått om denna möjlighet utnyttjats i sådan ut- sträckning att denna nomineringsform kan sägas ha utgjort ett domine— rande inslag under det första skedet av nomineringsproceduren eller om även något annat förfaringssätt i minst lika grad begagnats. Svaren från de sistnämnda valkretsarna ger icke ens upplysning om hur förslags- rätten varit utformad, om lokalavdelningar och medlemmar verkligen del- givits att de hade möjlighet att insända förslag. Man har kanske med fram- hällandet av att en rätt förelåg blott velat ha sagt att förbundsledningen icke direkt motsatt sig insändandet av förslag, att man ej vägrat beakta eventuellt inkomna sådana. Hur därmed än förhåller sig måste de berörda valkretsarna så länge det gäller förnomineringen till största delen lämnas utanför den följande framställningen.

Närmast skall redogöras för hur förnomineringen i stora drag tillgår inom var och en av de ovan skisserade tre huvudgrupperna, varvid början göres med de valkretsar, där tonvikten ligger på insändande av kandidatförslag. För denna grupp skall emellertid ytterligare en uppdelning företagas, näm- ligen så att förslag från lokalavdelningar och förslag från enskilda parti— medlemmar behandlas var för sig.

Förslag från lokalavdelningar

På sätt redan påpekats inleddes 1952 års nominering i något mer än tio- talet valkretsar med att lokalavdelningarna och de enskilda partimedlem- marna eller också blott endera av dessa kategorier bereddes tillfälle att inkomma med namnförslag till förbundsexpeditionen. I en av de berörda

1 I siffran 29 har inräknats båda de stora Stockholmsavdelningarna, vilka bedriver kan- didatnomineringen var för sig.

valkretsarna _ Västernorrlands län — tillhör enligt förbundets stadgar (& 8) initiativrätten de enskilda medlemmarna, under det att förslagsstäl— landet i åtminstone fem valkretsar Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län _ helt ankommit på lokalavdelningarna. I de återstående valkretsarna har båda formerna förekommit, fastän det synes som om förslagen även här främst insänts av lokalavdelningarna. Till denna senare grupp måste även enligt de därifrån lämnade beskeden att döma märkligt nog Västernorrlands län räknas, trots att stadgarna pekar i annan riktning. I samband med behandlingen av förnomineringen i de nu berörda valkretsarna skall även övriga valkretsar uppmärksammas i den mån insändande av namnförslag från lokalavdelningarna förekommit där jämsides med andra former av förnominering.

I stort sett tillgår förnomineringen i de nu aktuella valkretsarna på föl— jande sätt. Omkring årsskiftet närmast före andrakammarvalet utsänder valkretsförbundets styrelse eller arbetsutskott en skrivelse till lokalavdel— ningarna med begäran att dessa före ett visst fastställt datum skall in- komma med förslag på kandidater. Enligt vad som uppgivits inför författ— ningsutredningen har många valkretsförbund gjort det till en vana att samtidigt som rapportblanketter utskickas till lokalföreningarna på sen- hösten eller kring årsskiftet även låta en uppmaning medfölja att igång- sätta nomineringsarbetet. Ibland anmodas lokalavdelningarna icke blott att nämna kandidater utan även att uttala sig om antalet listtyper och kandi- daternas placering å dessa. Med cirkulären till avdelningarna har ofta följt särskilda blanketter att användas vid förslagsställandet. De avsedda skri— velserna kan ha högst skiftande innehåll. I en del fall ges tämligen in— gående anvisningar om hur föreningarna bör handlägga frågan, i andra länmas endast ett kort meddelande att föreningarna kan inkomma med namnförslag. Några exempel från 1948 och 1952 års val kan anföras.

I Värmlands län utsände inför 1952 års val arbetsutskottet strax efter årsskiftet en skrivelse till folkpartiets lokalavdelningar, kvinno— och ung- domsklubbar. Skrivelsen inleddes med några meningar om att något av det allra viktigaste för ett val är att åstadkomma bra kandidatlistor, varför det gällde att börja valåret med att tala om nomineringen. Härefter med- delades att arbetsutskottet hade tänkt sig att första skedet i nomineringen skulle vara att de lokala folkpartiorganisationerna uttalade sina önskemål. För att undvika påverkan på nämnda uttalanden bifogades ej såsom tidigare skett (1948) något preliminärt förslag. Vidare framhölls att samtliga parti- avdelningar, kvinno- och ungdomsklubbar alltså lämnades tillfälle att uttala sig om vilka kandidater man önskade samt antalet listor och övriga syn- punkter på nomineringen. För detta ändamål bifogades en blankett, som gav plats för fyra olika listtyper upptagande fem namn vardera. I cirku- läret betonades emellertid att blankettens uppställning icke var någon fingervisning om antalet listor utan blott syftade till att göra den använd-

har för alla. Uttalandet kunde för övrigt även göras på annat papper. I skrivelsen påpekades slutligen att organisationernas förslag skulle vara in- sända senast den 15 februari, varefter arbetsutskottet skulle sammanträda för att ta ställning till det fortsatta nomineringsarbetet. Senare inkomna ut- talanden skulle därför ej kunna beaktas.

Ordningen i nämnda valkrets var icke riktigt densamma år 1948. Mot— svarande skrivelse, som likaledes utsändes i början av januari, riktades då endast till partiets lokalavdelningar, landstingsvalkretsarnas styrelser samt de direktanslutna medlemmarna, dvs. de medlemmar, vilka ej är anslutna via lokalavdelningarna. I 1948 års skrivelse meddelades bl. a. att det från flera håll hade framförts önskemål, att arbetsutskottet skulle komma med preliminära förslag som underlag för diskussion, vilket hade föranlett ut- skottet att sammanträda för att behandla frågan. Härvid hade man efter en ingående diskussion enhälligt beslutat att preliminärt föreslå fyra listor, vilka som första namn borde ha fyra av sex namngivna personer. Det var alltså denna ordning, som frångicks vid 1952 års val. Förslagen på kan- didater, antal listtyper, listornas utformning osv. skulle även 1948 vara inkomna senast den 15 februari.

Det framgår sålunda att man i Värmlands län är 1952 anmodade såväl partiets lokalavdelningar som kvinno- och ungdomsklubbarna att framföra preliminära namnförslag m. m., medan man fyra år tidigare endast vände sig till partiavdelningarna samt dessutom till kretsstyrelserna och de direkt- anslutna medlemmarna. På den här punkten har praxis varit olika inom valkretsförbunden och exempel på båda förfaringssätten finnes. Inför 1952 års val bereddes sålunda även kvinnogrupperna och ungdomsklubbarna till- fälle att delta i förnomineringen i Skaraborgs och Västerbottens län, under det att förslagsrätten i bl. a. Södermanlands och Norrbottens län var för- behållen partiets lokalavdelningar.

I Värmlands län lämnade arbetsutskottet ej vid någotdera valet några anvisningar om hur lokalavdelningarna borde handlägga frågan. På sätt redan berörts har även i detta avseende skilda tillvägagångssätt kommit till användning. I t. ex. den skrivelse, som i mitten av februari 1952 ut- sändes till ordförandena i folkpartiets lokalavdelningar i Södermanlands län, uppmanades sålunda ordförandena att med det snaraste sammankalla sina styrelser för att förbereda frågan om förnomineringen, varefter lokal- avdelningarna i sin helhet borde sammanträda för att ta ställning i saken. Även i bl. a. Västerbottens län anmodades inför samma val de olika för- eningarna att ordna möten för behandling av nämnda spörsmål. Det är emellertid troligt att man också på andra håll, där man liksom i Värmlands lån ej utfärdat några särskilda anvisningar, förutsatt att frågan skulle handläggas vid allmänna medlemsmöten och alltså ej enbart av t. ex. för- eningsstyrelsen. Av en redogörelse över 1952 års valrörelse i Västmanlands

län framgår sålunda att nomineringsfrågan här upptogs vid lokalavdel- ningarnas årsmöten, vilka hölls i början av året.

1952 års förslagsblankett i Värmlands län var såsom tidigare nämnts plats för fyra olika valsedeltyper omfattande fem namn vardera. Dessutom kunde avdelningarna på därför avsedd plats ange sina önskemål vad an- talet listtyper beträffar. I andra fall har däremot blanketterna endast läm- nat utrymme för namnen på ett visst antal kandidater utan någon bestämd inbördes ordning. Det synes dock som om lokalavdelningarna vanligen även i dessa fall beretts möjlighet att ange Önskat antal listor. I motsats härtill har på andra håll förslagsblanketterna närmast varit att likna vid frågeformulär, å vilka lokalavdelningarna haft att nedteckna svaren på ett antal uppställda frågor. Såsom ett exempel härpå kan 1952 års nominering i Norrbottens län anföras. Förutom att föreslå kandidater hade lokalavdel- ningarna här att besvara frågor såsom om de ansåg det lämpligast att par- tiet gick fram med en, två eller flera valsedeltyper och, om det sistnämnda alternativet föredrogs, med hur många. Önskade man flera listtyper skulle man dessutom tillkännage sin mening om dessas karaktär, om det skulle vara en för städer och tätorter samt en eller flera för landsbygden, om lis- torna skulle vara komponerade älvdalsvis eller på annat sätt. Vid 1948 års förnominering i samma valkrets riktades däremot icke några motsvarande frågor till lokalavdelningarna, utan härvid lämnade förslagsblanketten blott plats för namnet på en huvudkandidat jämte en kort motivering för valet av denne samt för namn, titel och adress på ytterligare nio kandidater.

Ett liknande system, som det inför 1952 års val i Norrbottens län prak— tiserade, tillämpades vid samma val i Västerbottens län. Det kan visser- ligen synas tveksamt om Västerbottens län vad angår förnomineringen skall anses tillhöra samma kategori som de övriga nu behandlade val- kretsarna, eftersom frågan här först behandlades av förbundsstyrelsen, som även preliminärt framförde några kandidater. Då emellertid de sist- nämndas antal inskränkte sig till tre, varav de två var partiets dittills- varande båda andrakammarledamöter, och då lokalavdelningarna, kvinno— grupperna och ungdomsklubbarna omedelbart bereddes tillfälle att med— dela förslag och önskemål i fråga om kandidatlistorna, har det förefallit lämpligast att även medta den berörda valkretsen i förevarande samman- hang.

I Västerbottens län utsändes i februari 1952 en skrivelse till folkpartiets olika organisationer, vari förbundsstyrelsen hemställde att föreningarna snarast skulle sammanträda och behandla nomineringsfrågan. Därefter skulle ett till skrivelsen bifogat formulär ifyllas och insändas till förbunds— expeditionen senast med mars månads utgång. Formuläret upptog sex olika spörsmål. För det första meddelades att förbundsstyrelsen föreslagit en kandidatlista med de dittillsvarande båda andrakammarledamöterna främst, samt efterhördes vad föreningarnas mening var om detta förslag.

För det andra hade förbundsstyrelsen föreslagit en jordbrukarelista med en jordbrukare från lappmarken som första nanm, vartill förslagsvis nämndes en kandidat. Den beledsagande frågan till denna punkt var om föreningarna godkände detta förslag. I de tre följande punkterna efter- frågades om föreningarna ansåg att jordbrukarnas intressen tillgodosågs av en lista med en lappmarksbo som första namn, och om en sådan lista ej betraktades som tillräcklig hur många valsedeltyper utöver riksdags- mannalistan som då borde upprättas samt vidare om föreningarna hade något ytterligare förslag. I den sjätte punkten slutligen ombads förening- arna tillkännage vilka personer de ville ha uppsatta som första, andra och tredje nanm på de listor, som föreningarna förordade. Enligt ombuds— mannen i Västerbottens läns valkretsförbund förekom i anledning av denna enkät provomröstningar inom lokalavdelningarna, varvid varje medlem kunde avlämna en valsedel. Nämnda procedur skedde i regel vid ett all- mänt medlemsmöte.1

Den nu lämnade framställningen har avsett att beskriva hur förnomine- ringen tillgått i de valkretsar, där de preliminära namnförslagen i huvud- sak väckts av lokalavdelningarna. Såsom tidigare framhållits har emeller- tid lokalavdelningarna beretts tillfälle att framföra kandidater även i flera av de valkretsar, inom vilka förnomineringen dock främst handhafts av andra instanser. Hur frågan här ordnats rent tekniskt sett ger det före— liggande källmaterialet i allmänhet ytterst få upplysningar om. På en del håll, exempelvis i Östergötlands län, har cirkulär utsänts till lokalavdel— ningarna, på andra håll har man måhända nöjt sig med ett enklare för- faringssätt såsom ett kort meddelande om saken i förbundets medlems- tidning eller dylikt. Då det dessutom förhåller sig så att insändandet av kandidatförslag från lokalavdelningarna icke varit någon förstahands- angelägenhet i de berörda valkretsarna skall frågan nu ej göras till före- mål för vidare behandling. Härvidlag skall dock ett undantag göras för folkpartiets Stockholmsavdelning, som har lokalorganisationernas initiativ— rätt vid kandidatnomineringar omnämnd i sina olika stadgar.

Folkpartiets Stockholmsavdelning är i enlighet med ä 4 i sina stadgar organiserad i kretsavdelningar, en för varje stadsfullmäktigevalkrets, vilka i sin tur är uppdelade i församlingsföreningar eller sektioner. Frågan om nominering till andrakaunnarvalen är upptagen i g 6, där det bl. a. heter att avdelningens centralstyrelse med ledning av vid allmänt nominerings- möte väckta förslag samt förslag från kretsavdelningar, föreningar och enskilda medlemmar upprättar förslag till en eller flera kandidatlistor. Denna bestämmelse måste ju innebära att två olika former av förnomine-

1 1956 års kandidatnominering inom folkpartiets valkretsförbund i Västerbottens län har gjorts till föremål för en uppsats av fil. stud. Gunnar Forssell, Hur går en kandidatnominering till, Liberal Debatt nr 1 1957. Härav framgår att man år 1956 i stort följde samma nominerings— schema som 1952. Aven vad deltagandet i och utfallet av nomineringen beträffar uppvisar de för 1956 framlagda resultaten på många punkter en påfallande stor överensstämmelse med de resultat, som i fortsättningen kommer att meddelas om 1952 års nominering i denna valkrets.

ring skall kunna tillämpas vid sidan av varandra. Dels skall ett allmänt möte med hela avdelningen anordnas och dels skall kretsavdelningarna, föreningarna och de enskilda medlemmarna ges tillfälle att inkomma med namnförslag. Någonting härutöver meddelas ej i avdelningens stadgar. Däremot beröres saken på skilda håll i Stockholmsavdelningens normal- stadgar för resp. kretsavdelning och förening. I normalstadgarna för för— ening talas det bl. a. om att skriftlig kallelse skall utgå till samtliga med— lemmar till sammanträde för väckande av förslag till kandidater vid riks- dags- och stadsfullmåktigeval (% 5), medan det av normalstadgarna för kretsavdelning på ett par ställen framgår att allmänt kretsmöte skall sammankallas i samma syfte (55 5, 7 och 8).

Vad sektionernas eller stadsdelsföreningarnas nomineringsrätt beträffar så stadgefästes—den först år 1952, men den hade prövats redan tidigare. I praktiken har i korthet nedanstående plan följts under förnomineringen inom Stockholmsavdelningen. Först sammanträder föreningarna för att bereda medlemmarna tillfälle att nämna kandidater, varvid även skriftliga förslag kan insändas. Inför 1952 års val synes dessa möten i allmänhet ha hållits under första hälften av februari, men inför andra val har tydligen nomineringsproceduren i föreningarna och kretsarna börjat redan på sen- hösten året före valåret. Antingen föreningsmötet eller föreningsstyrelsen sammanställer ett förslag, som sedan överlämnas till resp. kretsavdelning. Därefter sammanträder även kretsavdelningen för att ge medlemmarna möjlighet att föreslå kandidater. Vid dessa möten, som år 1952 anord— nades i mitten av februari, föredras också föreningarnas kandidatförslag. Kretsavdelningens förslag sammanställes därpå och vidarebefordras till centralstyrelsen.

En liknande ordning, enligt vilken förslag insändes från kretsarna, har tillämpats inom Stockholms frisinnade medborgarförening.

När det gäller medlemmarnas deltagande i lokalavdelningarnas nomine- ringsmöten lämnar det tillgängliga källmaterialet inga eller i varje fall ytterst få upplysningar. Från folkpartiets Stockholmsavdelning har upp— givits att sammanlagt omkring 500 personer deltog i 1952 års nominerings- möten. I denna uppskattade siffra är emellertid icke blott deltagarna i de rent lokala nomineringsmötena inräknade utan även deltagarna i det cen- trala förberedande nomineringsmötet. På grund härav är den anförda siff— ran endast av begränsat värde i nu förevarande sammanhang. Avdelningens hela medlemstal höll sig vid tiden för nomineringen mellan 4500 och 5 000, varför blott omkring tio procent av medlemmarna kan ha närvarit vid de lokala nomineringsmötena. Enligt ett från Stockholms frisinnade medborgarförening erhållet besked synes den relativa närvarofrekvensen ha varit något större vid samma års nomineringsmöten inom denna för— ening. Härifrån har nämligen uppgivits att i genomsnitt 75 till 100 per-

soner deltog i kretsarnas möten, vilket betyder att även här i allt cirka 500 medlemmar skulle ha deltagit inom valkretsen. Medborgarföreningens totala medlemsantal var dock betydligt lägre (cirka 3 200) än folkparti- avdelningens. Utöver från Stockholms stad har blott från ytterligare två valkretsar besked lämnats i nu berörda avseende. Det ena avser 1948 års valförberedelser i Kristianstads län, då omkring 1 200 personer uppges ha bevistat lokalavdelningarnas nomineringsmöten. Den sammanlagda med- lemsnumerären var vid denna tid cirka 5000, vilket alltså innebär att knappt en fjärdedel av medlemmarna skulle ha deltagit i förnomine- ringen. Någon upplysning om 1952 års nominering i nämnda valkrets har däremot ej kunnat erhållas. Det andra beskedet gäller 1952 års val i Upp- sala län. Härifrån har sålunda meddelats att ärendet i regel förekom vid föreningarnas årsmöten, där närvarofrekvensen genomsnittligt uppgick till 50 procent. Det måste i det här sammanhanget erinras om att de ovan angivna siffrorna endast är ungefärliga och ej kunnat kontrolleras.

Vad däremot frågan om hur många lokalavdelningar som deltagit be- träffar, så har det varit möjligt att frambringa något fler uppgifter. Mate— rialet är emellertid även på denna punkt mindre klargörande. Dels saknas upplysningar helt från cirka fem valkretsar, och dels är beskeden från en del av de övriga valkretsarna mycket ungefärliga och obestämda. Blott sex valkretsförbund har varit i stånd att lämna preciserade svar i före- liggande ämne.

De valkretsar, varifrån upplysningar helt saknas, synes som regel till- höra den grupp, där förnomineringen icke främst byggt på lokalavdel- ningarnas initiativrätt utan där denna blott betraktats som ett andrahands- alternativ till det mer ordinära förslagsställandet. Vad därefter angår de ungefärliga beskeden så härrör dessa från såväl den ena som den andra gruppen. Så t. ex. har från Uppsala och Södermanlands län, där förnomi- neringen år 1952 handhades av lokalavdelningarna, meddelats att i det förra fallet omkring hälften och i det senare cirka en fjärdedel av de lokala föreningarna utnyttjade sin förslagsrätt. I Norrbottens län, där lika- ledes på sätt tidigare påpekats valförberedelserna inleddes med att lokal- avdelningarna gavs tillfälle att inkomma med namnförslag, deltog år 1948 cirka femton och år 1952 omkring tjugo avdelningar, vilket i stort sett motsvarar en tredjedel av det totala antalet. Från Västernorrlands län, vars nomineringsordning ävenledes tidigare berörts, har antalet förslags— ställande avdelningar uppskattats till 25 av sammanlagt omkring 50. I Östergötlands län, där de preliminära kandidatförslagen i första hand uppgjorts inom en särskild valberedning, men där dessutom lokalavdel- ningarna via cirkulär inbjudits deltaga, insändes vid 1948 års val förslag från omkring en tredjedel och år 1952 från tre fjärdedelar av föreningarna. I fråga om de ungefärliga uppgifterna kan vidare nämnas, att både Älvsborgs läns norra valkretsförbund och Jämtlandsförbundet uppskattat

antalet vid 1952 års val deltagande lokalavdelningar till en femtedel av det totala antalet. Till samma kategori av uppgiftslämnare skall kanske även Örebro läns och Älvsborgs läns södra valkretsförbund räknas. Från det förra har meddelats att de flesta och från det senare att samtliga lokalavdelningar år 1952 insände namnförslag. Dessa båda uppgifter får måhända tas med en viss reservation. Även om nämligen deltagandet här skulle ha varit osedvanligt stort, brukar man dock nästan alltid få ta med i beräkningen ett visst bortfall till följd av att en del föreningar för en slumrande tillvaro och därför egentligen endast existerar i statistiken. Beträffande Älvsborgs läns södra bör dock framhållas att aktiviteten var stor även är 1948, då i samband med provval, vilket skall visas längre fram.

Såsom ovan sagts har mer precisa upplysningar erhållits från sex val- kretsar. Huvudparten av dessa är att återfinna inom den grupp, vars kännemärke är att förnomineringen i första hand är koncentrerad till de lokala organisationerna. Det senare gäller visserligen icke helt för de båda Stockholmsavdelningarna, vilka tillhör ifrågavarande uppgiftslämnare, men även inom nämnda avdelningar betraktas de lokala organisationerna jäm- sides med ett allmänt medlemsmöte som ordinarie för-nomineringsinstan- ser. Vad angår deltagandet i de nu berörda valkretsarna kan de båda folk- partiorganisationerna i Stockholm först uppmärksammas.

Från folkpartiets Stockholmsavdelning har uppgivits att i samband med 1952 års val inkom kandidatförslag från samtliga sex kretsavdelningar, vilka i sin tur hade mottagit förslag från församlingsföreningar och stads- delssektioner. I fråga om de senares deltagande finns det dock ej några upplysningar. Svaren från frisinnade medborgarföreningen är av i stort sett samma innebörd. Även här utnyttjade således alla kretsar sin för- slagsrätt. Dessutom framfördes namnförslag från kvinnogruppen och ung- domsföreningen. Från en annan av landets stadsvalkretsar fyrstads- kretsen har liknande besked erhållits. Härifrån har nämligen endast meddelats att förslag är 1952 inkom från folkpartiföreningen i var och en av de fyra städerna, men däremot saknas upplysningar om aktiviteten hos dessa föreningars eventuella kretsorganisationer. I åtminstone Lund och Landskrona saknas dock enligt vad som uppgivits till författnings- utredningen sådana organisationer.

I de återstående fyra valkretsarna har deltagarfrekvensen varit något skiftande, från omkring 20 procent upp till i närheten av 50. Den lägsta erhållna siffran har noterats i Västmanlands län, där är 1952 blott elva av sammanlagt cirka 50 avdelningar använde sig av sin förslagsrätt. Icke heller i Värmlands län har det relativa deltagarantalet varit mycket högre. I denna valkrets inkom vid 1948 års val namnförslag från nitton lokal- avdelningar, under det att tre avdelningar gjorde allmänna uttalanden utan att tydligen framföra några nanm. Detta motsvarar ungefär en fjärde— del av samtliga avdelningar. Vad 1952 års val i samma valkrets beträffar

har endast uppgivits att få förslag insändes, vilket måste anses tyda på att antalet var lägre än är 1948. Ett relativt sett något högre deltagande har noterats i Skaraborgs och Västerbottens län. I den förra valkretsen inkom år 1948 förslag från 25 och år 1952 från 32 lokalorganisationer. Då emellertid här även kvinnogrupperna och ungdomsklubbarna hade möjlig- het att deltaga, och då det ej är känt hur många av varje kategori, som utnyttjade sin förslagsrätt, går det icke att ange något procenttal. Som jämförelse kan blott nämnas att valkretsförbundet år 1952 hade 57 lokal- avdelningar. Även vid 1952 års val i Västerbottens län kunde såväl lokal- avdelningarna som kvinnogrupperna och ungdomsklubbarna medverka un- der förnomineringen. Från nämnda valkretsförbund föreligger en redo- visning för hur de deltagande organisationerna fördelade sig på partiet, kvinnorörelsen och ungdomsrörelsen. På den enkät, som förbundsstyrelsen här utskickade, inkom sålunda sammanlagt 61 svar, vilka hade avgivits av 41 partiavdelningar, 11 ungdomsföreningar och 7 kvinnogrupper samt två särskilda nomineringsmöten. Eftersom valkretsförbundet år 1952 hade 100 lokalavdelningar, deltog följaktligen omkring 40 procent av dessa i förnomineringen. Ungdomsdistriktet hade vid samma tid 30 föreningar, varför deltagandet härifrån uppgick till drygt 35 procent.1 Enligt den tidigare omnämnda tidskriftsartikeln besvarades motsvarande enkät år 1956 av 46 föreningar, vilket motsvarar en tredjedel av samtliga. Del- tagandet nämnda år synes alltså ha varit något lägre än 1952.

Sammanfattningsvis kan man om lokalavdelningarnas deltagande i för— nomineringen konstatera att förhållandena växlat betydligt från valkrets till valkrets. Som lägst torde vid de undersökta valen omkring en femtedel av avdelningarna ha begagnat tillfället att insända kandidatförslag, medan det relativa deltagandet endast i undantagsfall —— Östergötlands län 1952 —— överstigit 50 procent. I genomsnitt har omkring en tredjedel av lokal- avdelningarna utnyttjat sin förslagsrätt. Några slutsatser om i vilken typ av valkretsar eller med vilken typ av nomineringssystem som ett högt eller lågt antal deltagande lokalavdelningar har uppnåtts torde ej gå att dra på grundval av det siffermaterial, som stått till förfogande för den utförda undersökningen.

Förslag från enskilda medlemmar

Man kan möjligen påstå att alla förslag ursprungligen härrör från en- skilda medlemmar. I denna vidsträckta betydelse skall dock frågan icke behandlas nu, utan här skall endast de förnomineringssystem uppmärk— sammas, enligt vilka enskilda partimedlemmar insänder preliminära kan- didatförslag direkt till förbundsexpeditionen eller annat centralt organ.

1 Uppgiften om totala antalet ungdomsföreningar hämtad ur FPU:s kongresshandlingar 1952: ], Köping 1952, s. 7.

Det skall då genast slås fast att nämnda tillvägagångssätt förekommer rätt sparsamt inom folkpartiet i samband med nomineringarna till andra— kammarvalen. Västernorrlands läns valkretsförbund har visserligen såsom tidigare framhållits allt sedan år 1949 i sina stadgar inskrivit en bestäm- melse, som synes tyda på att denna form av förnominering skall brukas. På tal om kandidatnomineringen för allmänna val heter det nämligen häri, att medlemmarna först skall beredas tillfälle att skriftligen nämna namn på kandidater innan styrelsen sammanträder och upprättar en prov— vallista. Av de till författningsutredningen lämnade svaren förefaller det emellertid som om oaktat stadgarnas ordalydelse namnförslagen i Väster- norrlands län år 1952 insändes från lokalavdelningarna, vilka möjligen i sin tur mottog skriftliga förslag från sina medlemmar. Bortsett från den nämnda valkretsen har icke något annat valkretsförbund direkta regler om att förnomineringen skall ske genom insända förslag från enskilda medlemmar. Vid de här undersökta valen har det dock i praktiken före- kommit i ett fall, att den preliminära nomineringen huvudsakligen byggt på detta förfaringssätt. Så skedde år 1948 i Gotlands län.

Före 1948 uppgjordes de preliminära kandidatförslagen inom Gotlands valkretsförbund på ett nomineringsmöte, varefter förbundsstyrelsen fast- ställde de slutliga valsedlarna. Nämnda år uppmanades emellertid med- lemmarna att inkomma med förslag på kandidater, ett tillvägagångssätt som åter igen frångicks 1952, då förbundsstyrelsen tog upp frågan till förberedande behandling och framförde ett antal nanm. Till det senare skall framställningen återkomma i annat sammanhang.

I början av år 1948 utsände Gotlandsförbundets ledning till samtliga medlemmar en skrivelse med rubriken »En gallupundersökning. Vilka skall vara kandidater 1948?» I skrivelsen meddelades bl. a. att förbundets ar- betsutskott vid ett sammanträde i mitten av januari beslutat ge alla för— bundsmedlemmar möjlighet att redan på ett tidigt stadium göra sitt inflytande över kandidatnomineringen gällande, varför den nämnda frågan riktades till medlemmarna. Vidare framhölls att valet som bekant gällde tre platser och att man enligt vallagen hade rätt att på listan uppställa två nanm utöver antalet mandat, vilket innebar att listorna skulle komma att uppta fem namn. Det kunde emellertid även förekomma personliga suppleanter och dessutom kunde man ju även tänka sig att framgå med två listor, t. ex. en ren landsbygdslista och en med kandidater från staden och samhällena. Arbetsutskottet anmodade nu medlemmarna att inkomma med förslag på namn å en bifogad kupong, vilken borde lämnas till vederbörandes avdelningsordförande eller sändas direkt till förbundsexpe— ditionen före februari månads utgång. Skrivelsen avslutades bl. a. med påpekandet att ju fler svar, som inkom på gallupen, ju större möjligheter hade styrelsen att bedöma frågan. Den för ändamålet avsedda kupongen

gav plats för sammanlagt tjugo namn, numrerade från 1 till 10 på två listor.

På denna rundskrivelse lämnades förslag från ett 160—tal enskilda med- lemmar, vilket motsvarade närmare tjugo procent av den samlade med- lemsnumerären.

Ett liknande tillvägagångssätt som det ovan beskrivna har även kom— mit till användning inom Stockholms frisinnade medborgarförening. En väsentlig skillnad finns dock och består däri att medborgarföreningen icke enbart förlitat sig på partimedlemmarnas initiativrätt utan jämsides här- med begagnat andra former av förnominering.

Inför åtminstone 1944, 1948 och 1952 års val har frisinnade medborgar- föreningens arbetsutskott beslutat anordna vad man kallat en rådgivande provomröstning. Benämningen påminner om termen provval, men enligt uppgift till författaren skiljer sig de avsedda provomröstningarna från vad som i föreliggande arbete om partiernas nomineringsförfarande inlagts i provvalbegreppet därigenom att dels ej nägra namnlistor i förväg utsänts till medlemmarna utan dessa i stället själva haft att framföra de prelimi- nära förslagen, och dels någon sammanräkning och poängberäkning av de inkomna förslagen ej ägt rum. Till följd härav bör alltså ifrågavarande nomineringsform behandlas i förevarande sammanhang och icke i sam- band med provvalen.

Både 1948 och 1952 års valförberedelser inom frisinnade medborgar- föreningen inleddes för medlemmarnas del med att arbetsutskottet via medlemsbladet tillkännagav att kandidatförslag kunde insändas till för- eningsexpeditionen. Inför det förra valet lämnades meddelandet redan före årsskiftet, medan saken är 1952 bekantgjordes en bit in på det nya året. Vid båda tillfällena fanns jämte meddelandet om nomineringen en talong i medlemsbladet, å vilken det stod medlemmarna fritt att föreslå de namn som önskades. År 1948 gav röstsedeln plats för sju nanm och år 1952 för ett mer. Dessutom lämnade talongen bägge åren utrymme för dem som så önskade att besvara frågor rörande antalet listor, om det skulle vara en eller flera för vardera föreningen i Stockholm eller om hur valsed- larna i övrigt borde kombineras. De ifyllda kupongerna skulle veder- börligen undertecknade vara expeditionen tillhanda i det förra fallet senast den 20 januari och i det senare den 21 april.

Enligt föreningens ombudsman har anslutningen varit dålig till nämnda >>provomröstningar». Vid 1952 års nominering begagnade ett 50—tal av föreningens drygt 3 000 medlemmar denna utväg att vända sig direkt till expeditionen. Såsom tidigare framhållits har emellertid medlemmarna här även givits tillfälle att utnyttja andra vägar för framförandet av sina namnförslag.

I ytterligare en del valkretsar har man på olika sätt berett medlem- marna möjlighet att skriftligen inkomma med kandidatförslag. Liksom

inom Stockholms frisinnade medborgarförening har man i Östergötlands län infört kupongannonser i medlemstidningen, men vid båda de aktuella valen har endast ett fåtal förslag erhållits som följd härav. Inom folk- partiets Stockholmsavdelning har i samband med kallelsen till avdelning— ens förberedande nomineringsmöten kallelserna har varit införda i med- lemsbladet _ meddelats att de medlemmar, som var förhindrade närvara vid nomineringsmötena, kunde sända in förslag till avdelningens expedi- tion. Några upplysningar om hur många sådana förslag som inkommit har dock ej kunnat erhållas.

Såsom framhållits i ett föregående avsnitt av kapitlet har i några val— kretsar de till lokalavdelningarna utskickade cirkulären rörande förnomi- neringen även tillställts de direktanslutna medlemmarna, vilka alltså upp- manats att insända kandidatförslag. Så har vid de nu undersökta valen skett i bl. a. Skaraborgs län och vid 1948 års val i Värmlands län. I den sistnämnda valkretsen gavs däremot vid 1952 års val denna möjlighet blott åt de lokala organisationerna. Vid 1948 års val i Värmlands län insände endast två direktanslutna medlemmar förslag, medan anslutningen varit något större i Skaraborgs län. År 1948 uppgick antalet enskilda för- slagsställare här till omkring 35 och år 1952 till cirka 40. I sistnämnda siffror ingår emellertid icke blott direktanslutna medlemmar utan även föreningsmedlemmar, som tydligen utan att ha varit särskilt anmodade ändock insänt förslag.

Från ett femtontal av de övriga förbunden har uppgivits, att de enskilda medlemmarna ägt rätt att i samband med förnomineringen inkomma med skriftliga namnförslag. Hur denna rätt varit utformad och till vilken grad den utnyttjats därom saknas nästan alla besked. Den enda upplysning, som i allmänhet stått att erhålla, är att sådana förslag vanligen varit ytterst fåtaliga.

Slutligen återstår åtta valkretsar, inom vilka från medlemmarna in- sända kandidatförslag ej synes ha förekommit. I fem av dessa har där- emot lokalavdelningarna deltagit i förnomineringen, under det att de pre- liminära namnlistorna inom de tre andra valkretsarna helt uppgjorts av förbundets arbetsutskott, en särskild valberedning eller dylikt.

Förnomineringsmöten

På sätt tidigare berörts har den förberedande kandidatnomineringen inom fem valkretsorganisationer i första hand ägt rum vid speciella för valkretsen gemensamma nomineringsmöten och alltså mindre varit bero- ende av från lokalavdelningar och medlemmar insända förslag. Detta har gällt i fråga om de båda Stockholmsföreningarna, Göteborgsföreningen samt Jönköpings och Blekinge läns valkretsförbund.

I Jönköpings län har tydligen nomineringsfrågan först upptagits till behandling på valkretsförbundets årsmöte, till vilket lokalavdelningarna

haft att utse ett ombud för varje påbörjat tiotal medlemmar. Enligt arbets- utskottets otryckta verksamhetsberättelse var vid 1952 års möte, som hölls i slutet av mars, 215 föreningsombud, 15 ledamöter av förbundsstyrelsen samt 110 övriga partimedlemmar närvarande. På årsmötena har önskemål angående kandidater kunnat framföras och där har troligen även antalet listtyper diskuterats. I varje fall 1952 års ordinarie förbundsmöte tillsatte dessutom en särskild kommitté, vilken skulle fullfölja den närmare ut- formningen av listorna. I stort sett samma ordning som i Jönköpings län tillämpades enligt vad som framgår av förbundets verksamhetsberättelse år 1952 i Blekinge län, medan förnomineringen i Göteborg har skett på ett allmänt partimöte, till vilket alla medlemmar haft tillträde.

Inom de båda Stockholmsföreningarna har _ såsom redan tidigare framhållits förnomineringen skett etappvis. Till en början har de lokala föreningarna och sektionerna berett sina medlemmar tillfälle att vid sär- skilda möten föreslå kandidater. Sedan har kretsavdelningarna samman- trätt i samma syfte, varvid föreningarnas förslag även föredragits. Först därefter har kallelse utgått till ett allmänt nomineringsmöte avsett för hela valkretsorganisationens medlemmar. Båda Stockholmsföreningarnas stadgar innehåller bestämmelser om att sådana allmänna medlemsmöten skall anordnas för preliminär nominering av kandidater (resp. 5 6 och 5).

Inför 1952 års val publicerades kallelserna till dessa nomineringsmöten i resp. förenings medlemsblad. Folkpartiavdelningen höll sitt möte i slutet av februari, medan frisinnade medborgarföreningens ägde rum några måna- der senare. Vad deltagandet i nomineringsmötena beträffar är uppgifterna osäkra. Från folkpartiets Stockholmsavdelning har blott meddelats att, på sätt även i annat sammanhang omtalats, cirka 500 personer sammanlagt var närvarande vid de olika mötena. Några närmare preciseringar har däremot ej kunnat erhållas. För frisinnade medborgarföreningens del har närvaron vid 1952 års förberedande nomineringsmöte uppskattats till omkring 400 personer.

Förnominering inom arbetsutskott m. m.

Enligt den redogörelse för nomineringsförfarandet inom folkpartiet, som i maj 1955 lämnades inför författningsutredningen, framgår det att för- nomineringen sker antingen vid ett förberedande nomineringsmöte inom valkretsorganisationen eller genom insändande av namnförslag från för- eningar och medlemmar. Båda tillvägagångssätten, av vilka det sistnämnda varit ojämförligt vanligast, har behandlats ovan. Härutöver förekommer dock ytterligare en form av förnominering, som vid t. ex. 1952 års val kom till användning i åtminstone sex valkretsar. Inom dessa uppgjordes näm- ligen de preliminära namnlistorna av en mindre församling såsom förbunds- styrelsen, dess arbetsutskott, en valberedning eller dylikt. Hur förnomine- ringen tillgått i ifrågavarande valkretsar skall här nedan något beröras.

Till en början skall måhända påpekas att i tre av de nu behandlade sex valkretsarna har det vid sidan av den här aktuella förnomineringsformen förelegat möjlighet för lokalavdelningar och enskilda medlemmar att in- sända kandidatförslag, även 0111 sådana förslag i allmänhet varit ytterst fåtaliga. I de återstående tre valkretsarna har däremot det sistnämnda för- faringssättet icke alls förekommit.

Ett valkretsförbund, Stockholms läns, har i sina stadgar (& 8) reglerat vilken instans som skall ombesörja förnomineringen. Av denna paragraf framgår nämligen att inom valkretsförbundet skall utses en särskild val— beredning för förberedande av val till andra kammaren. Valberedningen skall väljas av landstingsvalkretsarna, kvinnoförbundet och ungdomsdistriktet i länet, varvid varje krets och var och en av de båda övriga organisationerna väljer en ledamot jämte suppleant. Dessutom skall en representant utses av valkretsförbundets styrelse. De refererade bestämmelserna tillkom efter ändringar av stadgarna 1948 och 1951, ändringar som var orsakade av missnöje med 1948 års nomineringsförfarande. Vid 1952 års nominering tillämpades följaktligen de nya reglerna, varvid det ansågs ankomma på representanterna för varje landstingskrets samt för kvinno- och ungdoms- organisationen att framföra förslag på namn från vederbörandes område. Enligt lämnad uppgift hindrade detta emellertid ej att det i stor utsträck— ning även inkom såväl muntliga som skriftliga förslag till valberedningen från enskilda medlemmar samt föreningar och intressegrupper bland medlemmarna.

I övriga här berörda valkretsar har man antingen följt en sedan lång tid utbildad praxis i fråga om förnomineringen eller också från val till val beslutat vilket nomineringssystem, som skulle väljas. Till den förra grup- pen hör otvivelaktigt Östergötlands och Kopparbergs län, medan det senare tillvägagångssättet tillgripits i Kalmar, Gotlands och Hallands län. I Öster- götlands län är ordningen den, att en valberedning utses året före ett andra- kammarval med uppgift att till nästa årsmöte med valkretsförbundet in- komma med förslag till listor. Innan valberedningens förslag når årsmötet har det dock varit underställt olika remissinstanser. Den närmare utform- ningen av detta remissförfarande skall emellertid icke behandlas i före— liggande sammanhang utan först längre fram. Även i Kopparbergs län handhas förnomineringen av en valberedning, vars förslag framlägges för och diskuteras vid nomineringsmöten i landstingsvalkretsarna. Nämnda valberedning torde vara identisk med den som finns omtalad i g 14 av Dala- förbundets stadgar och som till ett antal av fem personer och lika många suppleanter skall väljas vid ordinarie förbundsmöte.

Inom de återstående tre valkretsarna har, såsom ovan framhållits, frågan om förnomineringen avgjorts från val till val. Detta gäller exempelvis be- träffande Gotlands län, där på sätt redan tidigare beskrivits _— för— slagsrätten år 1948 helt överläts på de enskilda medlemmarna, under det

att den preliminära kandidatlistan vid valet fyra år senare upprättades av förbundsstyrelsen. Icke heller i Kalmar och Hallands län har man någon utformad praxis för kandidatnomineringen. Vid 1952 års val sköttes för- nomineringen i den sistnämnda valkretsen av en av årsmötet utsedd kom— mitté, som bestod av förbundets arbetsutskott jämte en representant från var och en av landstingsvalkretsarna. Denna kommitté uppgjorde ett förslag på dels en lista men med två olika alternativ och dels på två skilda val— sedeltyper, ett förslag som därefter remitterades till lokalföreningarna. I Kalmar län beslöt förbundsstyrelsen inför 1952 års val på uppdrag av en partikonferens, som avhölls under hösten 1951, att tillsätta en särskild kommitté bestående av en företrädare för varje landstingsvalkrets, en representant från vardera kvinno- och ungdomsdistrikten samt dessutom förbundets ombudsman som sammankallande ledamot. Kommittén, som höll två sammanträden, upprättade sitt kandidatutkast efter att ha in- hämtat förslag och önskemål från valkretsens olika områden.1

Även i fråga 0111 övriga valkretsförbund kan man väl förutsätta att t. ex. förbundsstyrelserna ägt möjligheter att under den förberedande nomine- ringen framföra eventuella namnförslag, om också förnomineringen i dessa fall främst tillkommit andra instanser. Västernorrlands valkretsförbund har dock i sina stadgar (& 8) särskilt tillerkänt styrelsen denna rätt.

Antalet föreslagna kandidater

I de båda föregående kapitlen rörande kandidatnomineringen inom hö- gern och bondeförbundet har frågan om antalet föreslagna kandidater upp— märksammats i samband med framställningen om förnomineringen. Liksom vad högerpartiet beträffar kan man när det gäller folkpartiet i allmänhet ej med säkerhet avgöra hur många nanm som föreslagits under den förbe- redande nomineringen och hur många som framförts under något senare skede av nomineringsprocessen. Även den sistnämnda möjligheten före— ligger nämligen oftast. Då emellertid vanligen flertalet namn torde fram- komma under förnomineringen och då vidare såsom redan påpekats — någon åtskillnad i det här avseendet mellan de olika skedena ofta ej kan åstadkommas, har det också för folkpartiets del förefallit mest ändamåls- enligt att i ett sammanhang ta upp hela frågan till behandling. I de fall, där källmaterialet tillåter det, skall dock antalet under förnomineringen föreslagna särskiljas från det antal namn, som tillkommit under senare skeden.

En av författningsutredningens frågor till folkpartiets valkretsförbund gällde hur många kandidater, som föreslogs inför 1948 och 1952 års val. På denna fråga har ungefär en tredjedel av förbunden närmare bestämt

1 Uppgifterna angående Kalmar län hämtade ur Årsredogörelse för Folkpartiets Valkretsförbund i Kalmar län [är år 1.952, Oskarshamn 1953, s. 2, samt ur förbundsombudsmannens otryckta redogörelse för 1952 års verksamhet.

nio stycken ej kunnat ge något som helst svar, troligen beroende på att icke några anteckningar finns bevarade. Från de avsedda valkretsarna har man icke ens vågat sig på en uppskattning av antalet. Av de återstående tjugo valkretsorganisationerna har blott fyra varit i stånd att lämna preciserade besked i fråga om båda de här undersökta valen. Ytterligare ett förbunds uppgifter innefattar bägge valen, men siffrorna är i detta fall endast unge- färliga. Övriga femton valkretsförbund har följaktligen icke kunnat presen- tera upplysningar om mer än ett av de berörda valen. Helt naturligt gäller flertalet av dessa besked 1952 års val. Från tre valkretsar saknas dock uppgifter om detta val, medan däremot siffror över antalet nominerade inför 1948 års val erhållits. Beträffande åtta av de sistnämnda femton fallen har exakta besked lämnats.

Det är givetvis en rad skilda faktorer, som inverkar på hur många kandi- dater, som föreslås i en valkrets. Frågan sammanhänger t. ex. med valkret— sens storlek och struktur och vilket nomineringssystem som tillämpas, men även andra orsaker skulle kunna framhållas. Av bl. a. nämnda skäl kunde man vänta sig att antalet nominerade skulle växla i större eller mindre grad mellan de olika valkretsarna. Så har också varit förhållandet inom folkpar- tiet vid de nu undersökta valen, även om variationerna icke fullt varit av den storleksordning, som man kunde förmoda med hänsynstagande till exempelvis de högst skiftande nomineringsformerna. Av de tillgängliga siffrorna att döma har det totala antalet föreslagna kandidater på några undantag när hållit sig mellan 20 och omkring 50 per valkrets. Icke i något fall vid berörda val torde det ha inträffat att siffran över antalet framförda namn understigit tjugo. Visserligen har ett lägre antal kandidater noterats under förnomineringarna i en del valkretsar i Östergötlands län cirka femton vid båda valen och i Kronobergs län blott drygt ett tiotal år 1952 —— men även i nämnda fall synes ett antal nya namn ha tillkommit under nomineringsprocedurens fortsatta gång, varför totalt sett talet tjugo över- skridits. Detta framgår bl.a. vid en jämförelse med uppgifterna i den i slutet av kapitlet intagna tabell 15 över sammanlagda antalet kandidater på de slutliga valsedlarna. Avsevärt fler än 50 namn har däremot framförts i tre av de tjugo valkretsar, varifrån upplysningar på den här punkten erhål- lits. Så skedde vid båda de undersökta valen i Skaraborgs län. År 1948 föreslogs sammanlagt 75 personer till kandidater och år 1952 ett än större antal, 83. Att antalet här blivit så betydande får nog anses sammanhänga med den nomineringsmetod, som kommit till användning. Såsom tidigare påpekats bereddes först de lokala organisationerna möjlighet att insända namnförslag, varefter en sammanställning över de inkomna förslagen till— ställdes samtliga medlemmar för provval. Härvid ägde medlemmarna rätt att i full utsträckning framföra ytterligare nya kandidater. Ett ännu högre antal föreslagna än i Skaraborgs län noterades år 1952 i Västernorrlands län, då totalt 92 namn nominerades. Även i detta fall tillämpades en nomi—

neringsordning liknande den ovan skisserade. Det tredje undantaget avser 1948 års nominering i Gotlands län. På sätt tidigare relaterats ordnades här en >>gallupundersökning» bland medlemmarna, varigenom sammanlagt 69 kandidater föreslogs. Vid 1952 års val i samma valkrets, då förbundsstyrel- sen uppgjorde en preliminär namnförteckning, vilken sedan utsändes till provval, var däremot det totala antalet nanm väsentligt lägre. Utöver de tre ovan nämnda valkretsarna, varifrån säkra uppgifter erhållits, måste åtminstone ytterligare en ha haft ett mycket högt sammanlagt kandidat— antal. Härmed åsyftas Bohuslän, där 1952 års officiella folkpartivalsedlar upptog icke mindre än 134 olika kandidater. Då man kan förutsätta att även andra nanm var nämnda, torde den verkliga siffran över det totala antalet ha legat omkring eller över 150. Här bör dock tillfogas att en stor del av dessa nanm troligen ej varit föreslagna i samband med beredningen av nomineringsfrågan, utan tillkommit först vid en slutlig av förbundsstyrel- sen företagen komplettering av valsedlarna. Detta torde i synnerhet gälla i fråga om förbundets speciella fiskarelistor. Till undantagen med ett högt antal nominerade har däremot Stockholms stad ej räknats, trots att omkring 100 personer lanserades som kandidater år 1952. Såsom i annat sammanhang framhållits finns här nämligen två olika valkretsorganisationer, och efter- som kandidaterna fördelade sig tämligen jämnt på dessa med ungefär 50 på vardera föreningen, har de ansetts tillhöra huvudgruppen av valkretsar med mellan 20 och 50 föreslagna per valkrets.

En direkt jämförelse mellan valkretsförbunden vad antalet kandidater beträffar är svår att verkställa på grund av dels luckorna i materialet och dels att de tillgängliga siffrorna ofta ej ger uttryck för samma sak. I en del fall gäller beskeden nämligen endast antalet preliminärt föreslagna kandi— dater, medan i andra fall det totala antalet avses. Även med tillgång till ett komplett material är det dock ej särskilt troligt att man skulle ha kunnat påvisa något allmängiltigt samband mellan å ena sidan valkretsarnas ut— seende och den nomineringsordning som använts, och å andra sidan antalet föreslagna kandidater. Redan de upplysningar, som står till buds, tyder på att så ej skulle ha varit möjligt. Visserligen har ovan belysts hurusom ett avsevärt antal kandidater framkommit i Skaraborgs och Västernorrlands län, vilket skulle kunna tolkas så att provvalen ensamma haft denna effekt. Det kan icke heller förnekas att på vissa håll provvalen inneburit ett väsent— ligt nytillskott av kandidater. Inom folkpartiets Stockholmsavdelning före- slogs sålunda år 1952 32 nanm under förnomineringens olika etapper. Härutöver nämndes 21 nya kandidater vid provvalet, så att antalet före- slagna totalt kom att uppgå till 53. Samma års provval i Skaraborgs län medförde ett tillskott av 20 nya namn, så att antalet kandidater utökades från 63 vid förnomineringen till sammanlagt 83 under hela nominerings- processen. Mot detta kan man emellertid uppställa några andra fall, där provval ej tillnärmelsevis haft en dylik verkan. Så kan nämnas att 1948

års nominering i Kristianstads län, vilken bl. a. innefattade provval, räk- nade ett ganska normalt antal kandidater — cirka 40. I Gotlands län upp- gjorde förbundsstyrelsen år 1952 en preliminär namnlista upptagande 30 namn, vilken utsändes till samtliga medlemmar i och för provval och med full rätt för medlemmarna att gå utanför det preliminära förslaget. Oaktat detta tillkom blott sex nya namn. Med de sist givna exemplen skall emel— lertid ej heller motsatsen söka bevisas, dvs. att provvalmetoder lett till ett mindre kandidatantal än övriga nomineringsformer, utan man får nöja sig med att konstatera att troligen helt olika faktorer gjort sig mer eller mindre gällande i de skilda valkretsarna. Vad t. ex. åter Skaraborgs och Väster— norrlands län beträffar, har givetvis provvalsystemet medverkat till det stora antalet förekommande nanm, men lika bidragande härtill kan det för- hållandet ha varit att vissa regionala intressen gjort sig i högre grad märk- bara i dessa valkretsar än på andra håll. Ett uttryck härför är bl. a. att de båda berörda valkretsarna var de frånsett Bohuslän enda, inom vilka folk— partiet vid 1952 års val framgick med mer än fyra olika valsedeltyper. I fråga om Västernorrlands län kan dessutom i sammanhanget nämnas att före 1952 års val var valkretsen uppdelad på tre vad man kallade provinser, vilka var för sig handhade upprättandet av valsedlar till andrakammarvalen.

På motsvarande sätt går det ej heller att i andra avseenden anställa några fruktbärande jämförelser mellan valkretsarna och de olika nomineringsfor- merna. Om man t. ex. begränsar undersökningen till hur många kandidater, som framförts under enbart förnomineringen, finner man att det tillgängliga materialet ger föga vägledning för några slutsatser. Det finns sålunda exempel på att alla de tidigare skisserade typerna av förnominering resul— terat i ett ungefär lika stort antal kandidater, liksom att samma förslags- sätt lett till helt olika utgång i valkretsarna. För att illustrera detta kan näm- nas att i de valkretsar, där lokalavdelningarna insänt förslag, har siffrorna över antalet förnominerade varierat avsevärt, från cirka 20 i Norrbottens län 1952 och mellan 25 och 30 i Uppsala och Södermanlands län upp till 50 i Värmlands län 1948 och 63 i Skaraborgs län är 1952. Medeltalet kandidater för dessa valkretsar synes hålla sig någonstans mellan 30 och 40. Härifrån skiljer sig icke på något vis de uppgifter, som erhållits från valkretsar inom vilka förnomineringen skett enligt andra principer. I Jönköpings län, där den preliminära nomineringen år 1952 ägde rum vid en stämma och där praktiskt taget icke några förslag insändes, framfördes 40 personer som kandidater, och i Kopparbergs län, i vilken valkrets samma års för— nominering helt handhades av en valberedning, uppgick antalet föreslagna till ungefär 30. Såsom något redan berörts går det ej heller att finna något samband mellan valkretsarnas storlek och antalet föreslagna kandidater. Det kan vara tillräckligt att som exempel härpå nämna att vid 1952 års val antalet kandidater i det till folkmängden lilla Jämtlands län var 45, under det att samtidigt blott 25—30 namn framfördes i den befolkningsmässigt

tämligen stora fyrstadsvalkretsen och endast ett tjugotal i den till ytvidden största valkretsen, Norrbottens län. I fyrstadskretsen var å andra sidan an- talet förslagsställare under förnomineringen endast fyra, medan de uppgick till ett tjugotal i de båda övriga valkretsarna.

När det sedan gäller förhållandena inom en och samma valkrets vid de båda aktuella valen så är, på sätt tidigare påpekats, källmaterialet ytterst knapphändigt. På den här punkten föreligger nämligen besked blott beträf- fande fem valkretsförbund. Inom tre av de senare har samma nomine- ringssystem tillämpats vid båda valen, och i dessa valkretsar har en påfal— lande stor överensstämmelse i fråga om antalet föreslagna kandidater note- rats. Under 1948 års förnominering i Uppsala län nämndes sålunda 26 olika namn, medan motsvarande siffra för år 1952 var 28. I Östergötlands län har antalet förnominerade uppskattats till cirka femton vid båda valen, under det att Skaraborgs län såsom redan tidigare omtalats _ totalt sett haft resp. 75 och 83 kandidater. Även Älvsborgs läns södra valkrets— förbund uppvisar ett ungefär lika stort kandidatantal för år 1952 som för 1948, trots att man här använt sig av helt olika nomineringsregler från val till val. Från den nämnda valkretsen är dock uppgifterna på den här punk- ten ganska osäkra. I den femte av de nu berörda valkretsarna —— Gotlands län _ har däremot till skillnad från de fyra övriga valkretsarna klart avvikande resultat uppnåtts vid de båda valen. Inför 1948 års val föreslogs samman- lagt 69 kandidater, medan antalet 1952 endast var omkring hälften så stort, närmare bestämt 36. Orsaken till denna skiljaktighet får nog delvis tillskri- vas förhållandet, att icke samma nomineringssystem tillämpades vid de båda tillfällena. Framför allt gäller detta i fråga om förnomineringen. Vid 1948 års val anmodades som bekant på ett tidigt stadium samtliga medlem- mar genom en cirkulärskrivelse att inkomma med namnförslag. På den bifo- gade svarsblanketten hade lämnats plats för varje medlem att föreslå tjugo kandidater. År 1952 uppgjorde däremot förbundsstyrelsen en preliminär kandidatlista upptagande 30 namn, som sedan utsändes för provval till med- lemmarna. Visserligen ägde medlemmarna härvid rätt att i sina förslag, vilka skulle omfatta tio namn, framföra helt nya kandidater, men dels fanns det på provvalblanketten blott plats för fyra nya namn, och dels ligger det psykologiskt sett i ett dylikt fall närmast till hands att hålla sig inom den upprättade listans gränser och att icke som vid ett förslagsställande fullstän— digt fritt från varje vägledning lansera en rad rent lokala kandidater. En annan förklaring till de stora divergenserna i antalet föreslagna mellan de båda valen torde vara att intresset för nomineringen i Gotlands län troligen av olika skäl var större är 1948 än 1952. Varför så var fallet skall närmare utvecklas i ett senare avsnitt av framställningen.

Det tillgängliga källmaterialet ger i allmänhet ej något svar på frågan vilken typ av kandidater som föreslås, i vilken utsträckning det rör sig

om samlande nanm inom valkretsen eller om mer lokalt betonade kandi- dater. Blott beträffande två nomineringar _ 1948 års i Värmlands län och 1952 års i Västerbottens län kan vissa svar lämnas på denna fråge- ställning. De nämnda valkretsarna är dessutom de enda, varifrån besked erhållits om hur förslagsställarna ställt sig till det ofta i samband med förnomineringen aktualiserade spörsmålet om antalet valsedeltyper. Helt naturligt går det ej att på basis av de nu avsedda uppgifterna bilda sig en föreställning om hur förnomineringen vanligen brukar utfalla inom folkpartiet, men de båda nomineringarna kan ändock få tjäna som exempel på hur det preliminära förslagsställandet kan te sig i valkretsar, där förnomineringen huvudsakligen handhafts av lokalorganisationerna.

På sätt tidigare beskrivits utsändes vid 1948 års val i Värmlands län en skrivelse till lokalavdelningarna, kretsstyrelserna och de direktanslutna medlemmarna, vari meddelades att arbetsutskottet preliminärt föreslagit fyra listtyper med olika första namn. Som lämpliga för dessa fyra platser nämndes sex skilda kandidater. I skrivelsen anmodades mottagarna att inkomma med förslag om antal listor, listornas utformning, kandidater m. 111. På denna uppmaning insände nitton lokalavdelningar och två direktanslutna medlemmar förslag, Av de 21 förslagsställarna önskade tretton i likhet med arbetsutskottet fyra listor, fem önskade tre listor och två ville ha två listor, medan en förslagsställare tydligen icke yttrade sig i frågan. Resul- tatet blev även att man framgick med fyra valsedeltyper. Vad sedan angår kandidatförslagen så är det _ till följd av att man icke blott hade att fram- föra nya nanm utan även skulle ange listornas utformning åtminstone vad första och andra namnen beträffade helt naturligt att en del kandidater förekom på flertalet förslag. Så t. ex. fanns två av de av arbetsutskottet namngivna personerna, varav den ene riksdagsman, upptagna på samtliga 21 förslag. Av de övriga fyra av arbetsutskottet uppsatta namnen fanns två med på arton insända förslagssedlar, medan de två andra hade resp. sexton och tio förslagsställare bakom sig. Av de återstående sammanlagt 44 olika kandidaterna, vilka alltså ej fanns namngivna i cirkulärskrivelsen, var en _ en under den löpande riksdagsperioden i andra kammaren invald leda— mot upptagen i tretton förslag, under det att icke någon annan hade mer än sju förslagsställare bakom sig. Precis hälften av de genom de insända förslagen nytillkomna kandidaterna, 22 stycken, hade endast framförts från ett håll och måste därför betraktas som rent lokala kandidater. Ytter- ligare ett tiotal namn förekom blott i två eller tre förslag och kan väl även anses vara att hänföra till samma kategori. Proportionerna kan således i stort sett sägas ha varit följande. Först en grupp omfattande sex till sju kandidater, vilka hade sitt stöd från en större del av valkretsen. Därefter en mellangrupp på ett tiotal personer, som hade anhängare från ett antal förslagsställare, som kanske kan tänkas motsvara en landstingsvalkrets, och slutligen en grupp på drygt 30 kandidater, vilka var för sig endast hade

föreslagits av partiorganisationen inom den egna och möjligen någon angränsande kommun.

I Västerbottens län riktade, såsom i annat sammanhang utförligt behand- lats, förbundsstyrelsen inför 1952 års val en enkät till partiets lokalavdel- ningar samt kvinnogrupperna och ungdomsklubbarna, vari dessa ombads besvara en rad uppställda frågor och samtidigt framföra namn på lämpliga kandidater. Sammanlagt inkom 61 svar härpå. Vad till en början de upp- gjorda frågorna beträffar kan nämnas att till förbundsstyrelsens första förslag om en kandidatlista med de två dittillsvarande andrakammarleda- mötcrna främst lämnade 40 föreningar sitt samtycke, medan tretton ville att riksdagsledamöternas nanm skulle alternera på två listor. Tre föreningar önskade att två helt skilda listor skulle upprättas, vardera toppad av en riksdagsledamot, medan en förening föreslog en lista med de båda dittills- varande andrakammarledamöterna på resp. första och tredje plats. På andra plats borde enligt detta förslag insättas en jordbrukare från lappmarken. I fyra av de insända frågeformulären var frågan ej besvarad. Det slutliga resultatet på denna punkt blev att man följde de tretton förslagsställande föreningar, som önskade att riksdagsledamöternas namn skulle alternera på två listor. Även i förbundsstyrelsens andra förslag, innebärande att en jordbrukarelista med en representant från lappmarken som första namn skulle uppställas, instämde 40 föreningar, under det att tretton svarade nekande och åtta icke tillkännagav någon mening. På de återstående frå- gorna lämnades en så stor mängd varierande svar att någon komplett redo- görelse häröver ej har upprättats inom förbundet. Det framgår dock att sjutton förslagsställare uttryckte önskemål om en särskild jordbrukare- lista för kustbygden eller mellandistriktet. I fråga om jordbrukarelistorna ledde nomineringen till att två listor framfördes, en för kustbygden samt en för lappmarken och mellandistriktet. I frågeformulärets sista punkt efterhörde förbundsstyrelsen, vilka personer föreningarna föreslog som första, andra och tredje namn på de listor, som man önskade utöver >>riks— dagsmannalistan». I samband härmed framfördes förutom de tre som var nämnda i förbundsstyrelsens skrivelse 33 olika namn. Av dessa 33 nanm fanns ett medtaget i 30 av de sammanlagt 61 inkomna förslagen samt var- dera ett nanm i resp. tio, åtta och tre förslag. Beträffande dessa kandidater kan redan här sägas att de uppnådde framträdande placeringar på de slut— liga valsedlarna. Fyra kandidater hade vardera två förslagsställare bakom sig, under det att återstående 25 namn blott hade framförts från ett håll. Jämfört med de ovan relaterade siffrorna från 1948 års val i Värmlands län synes anhopningen av rent lokala kandidater relativt sett ha varit större i Västerbottens län är 1952, och detta trots att de insända förslagen i den senare valkretsen endast avsåg kandidater för de skilda valsedeltypernas tre främsta platser.

Olika former för beredning av nomineringsfrågan

Sedan förnomineringen avslutats, dvs. sedan en preliminär namnför- teckning på det ena eller andra sättet blivit uppgjord, vidtar som regel en beredning av nomineringsfrågan, innan kandidatlistorna slutgiltigt fast- ställes. Denna beredning kan ske under helt olika former, men ofta är några led i nomineringsförfarandet gemensamma. Så t. ex. upptages och diskuteras frågan ofta vid valkretsförbundens årsmöten, varvid preliminära beslut fattas. Vidare synes regeln vid 1952 års val överallt ha varit den att en valberedning av något slag har handlagt frågan under nu beskrivna mellan— skede av nomineringsprocessen. I andra avseenden har däremot tillväga— gångssättet sliilt sig högst väsentligt. På vissa håll har sålunda de prelimi— nära namnförslagen utsänts till lokalavdelningarna för yttrande, I stället för denna procedur har man på andra håll i form av provval underställt partimedlemmarna de preliminära namnlistorna, medan i ytterligare andra valkretsar ingendera av nämnda nomineringsformer kommit till användning.

Det kan därför vara lämpligt att för den fortsatta framställningen företa en uppdelning av valkretsförbunden på tre grupper allt efter den ordning, som tillämpats under det här behandlade mellanstadiet av nominerings- förfarandet. Till den första gruppen har därvid förts de valkretsar, inom vilka lokalavdelningarna givits tillfälle att yttra sig över de förberedande förslagen, till den andra gruppen de valkretsar, där provval förekommit vid något av de undersökta valen, samt till den tredje slutligen övriga valkret— sar, vari frågan vanligen synes ha beretts av endast en nomineringskommitté eller dylikt.

Yttranden från lokalavdelningarna

Inför 1952 års val brukades inom ungefär en fjärdedel av valkretsarna den metoden att de lokala organisationerna antingen ombads yttra sig över ett redan färdigställt utkast till valsedeltyper eller hade att på grundval av listan över förnominerade kandidater själva utarbeta ett listförslag. I denna grupp har då även inräknats Västerbottens län, där förbundsstyrelsen år 1952 utsände en enkät till lokalföreningarna, vari dessa anmodades besvara en del frågor angående antalet valsedeltyper och valsedlarnas sammansätt- ning samt dessutom framföra namn på kandidater. Det nämnda förfarings- sättet har redan beskrivits under avsnittet om förnomineringen, eftersom det närmast syntes vara att hänföra till de preliminära valförberedelserna. Det viktigaste skälet för denna klassificering var att förbundsstyrelsen i sin utsända skrivelse blott namngav några få kandidater, medan det överläts på föreningarna att föreslå huvuddelen av kandidaterna. Å andra sidan skulle man även kunna hävda att det i Västerbottens län praktiserade syste- met därigenom liknar vad som i föreliggande avseende skall bli föremål för behandling att föreningarna hade att yttra sig över några redan i förväg skisserade alternativ till valsedlar. Till följd härav finns det alltså även fog

för att inordna Västerbottens län i den här avsedda gruppen. Någon ytter- ligare redogörelse för tillvägagångssättet i denna valkrets förefaller dock ej vara erforderlig i ifrågavarande sammanhang.

Förutom från Västerbottens län finns vissa upplysningar på den här punkten från sex valkretsar, nämligen Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Kopparbergs län. Av dessa har de först- och sistnämnda vissa särskilda beröringspunkter i det att nomine— ringen här under mellanskedet handhafts inom landstingsvalkretsarnas ram, under det att man i Östergötlands län tillämpat ett omständligt remiss- förfarande. Från Malmöhus och Hallands län har blott helt kortfattat an— tytts att lokalavdelningarna haft möjlighet att yttra sig. I svaret från den senare valkretsen meddelas sålunda endast att den tillsatta nominerings— kommittén, för vilken tidigare redogjorts, uppgjorde ett förslag, som utsän- des till föreningarna, innan frågan hänsköts till ett allmänt nominerings- möte. I Malmöhus län förefaller det som om inför 1952 års val en kandidat— lista med namnen uppsatta i bokstavsordning tillställdes lokalavdelning- arna, vilka sedan hade att ange den önskade placeringen av de olika kandi- daterna. Denna hänvändelse besvarades av ungefär en tredjedel av förbun- dets avdelningar 24 stycken av totalt 77. I Kristianstads län slutligen tillgick enligt vad som framgår av förbundets otryckta verl—zsamhetsberät- telse samt enligt direkt uppgift till författaren 1952 års nominering i all korthet på följande sätt. Ärendet bereddes här av en vad man kallade list- delegation, vilken på grundval av lokalavdelningarnas insända förslag upp- gjorde ett utkast om tre ospaltade valsedlar, vilka förelades årsmötet. Detta beslöt efter överläggning och omröstning att upprätta två spaltade valsedel- typer och fastställde dessutom vilka kandidater, som skulle besätta de båda listornas första och andra platser. Vidare bestämde årsmötet att valkrets- förbundet skulle kallas till nytt nomineringsmöte sedan lokalavdelningarna fått tillfälle att uttala sig om kandidatplaceringarna. Tydligen skulle frågan, efter det att lokalavdelningarnas yttranden hade inkommit, på nytt band— läggas av listdelegationen, vilken hade att inom ramen för årsmötets beslut framlägga ett närmare utarbetat valsedelförslag för det slutliga nominerings- mötet.

Nedan skall nomineringsordningen i Östergötlands samt i Södermanlands och Kopparbergs län ytterligare något uppmärksammas. På sätt som redan framhållits väljes i Östergötlands län året före ett andrakammarval en sär- skild valberedning, vars uppgift är att till nästa valkretsårsmöte inkomma med förslag till kandidatlistor. Gången av kandidatnomineringen i nämnda valkrets har i stora drag varit följande. Först utarbetar valberedningen ett utkast till valsedeltyper. I samband med detta arbete lämnas lokalavdel- ningarna och de enskilda partimedlemmarna möjlighet att insända namn- förslag. Valberedningens första utkast remitteras därefter för yttrande till lokalavdelningarna, vilka är drygt 70 till antalet. Sedan remissvaren in—

kommit gör valberedningen med ledning av dessa erforderliga ändringar, varpå det nya förslaget i sin tur remitteras till landstingsvalkretsarnas års- möten, där varje lokalavdelning är representerad. När remissvaren från landstingsvalkretsarna återkommit, vidtar på nytt en justering av det upp— gjorda förslaget, och först därefter anses det färdigt att framläggas för det slutliga nomineringsmötet med valkretsförbundet. Några närmare detaljer om t. ex. hur många lokalavdelningar, som yttrat sig vid de olika valen, eller hur frågan handlagts inom avdelningarna har ej erhållits.

Ett så grundligt remissförfarande som i Östergötlands län har icke till- lämpats i Södermanlands och Kopparbergs län, utan här har endast det sista ledet medtagits, dvs. de preliminära förslagen har direkt underställts landstingsvalkretsarna för hörande. En annan likhet i föreliggande avse- ende mellan Södermanlands och Kopparbergs län är att båda valkretsför- bunden har här åsyftade tillvägagångssätt reglerat i sina resp. stadgar.

I den senare valkretsen besörjes förnomineringen helt av en särskild val- beredning, som upprättar ett preliminärt förslag. Detta diskuteras sedan vid nomineringsmöten i landstingsvalkretsarna. Enligt stadgarna för folk— partiets Dalaförbund skall ordinarie kretsmöte hållas senast den 15 april de år andrakammarval eller landstingsval förrättas. Vid sådana kretsmöten äger lokalavdelningarna låta sig företrädas av ett ombud för varje påbörjat tiotal medlemmar (5 15). Bland de ärenden som skall förekomma vid ordi— narie kretsmöten märks val av nomineringsutskott samt diskussion av kan— didatförslag (& 16). I sistnämnda paragraf meddelas vidare att nomine— ringen Vid andrakammarval blott är preliminär, medan den är definitiv, när det gäller landstingsval. I det förra fallet sker fastställandet vid ordi— narie förbundsmöte. Enligt de till författningsutredningen lämnade upp- gifterna skulle år 1952 femton till tjugo personer ha deltagit i de olika kretsarnas nomineringsmöten.

Södermanlands valkretsförbund tillämpar i huvudsak samma bestämmel— ser, dock med den skillnaden att någon valberedning ej synes förbereda nomineringsfrågan här. Förnomineringen sker i stället genom att lokal- avdelningarna insänder kandidatförslag, varefter en lista över de före- slagna överlämnas till landstingsvalkretsarna. I enlighet med 5 15 i för— bundets stadgar åligger det sedan de ordinarie landstingsvalkretsmötena att vad andrakammarvalen beträffar uppgöra de preliminära valsedelför- slagen. Sådana ordinarie kretsmöten skall hållas senast den första april de år andrakammarval eller landstingsval förrättas (5 14). I fråga om representationsbestämmelserna för kretsmöten har Södermanlands valkrets- förbund likalydande regler som Dalaförbundet.

Utöver de i förevarande avsnitt uppräknade sju valkretsarna finns det måhända ytterligare en eller annan, inom vilken ett liknande förfarings- sätt kommit till användning. På den här punkten lämnar emellertid det nu tillgängliga källmaterialet allt för stora luckor, för att man med säkerhet

skall våga uttala sig därom. Till den här ifrågavarande gruppen skulle man dock möjligen även kunna föra t. ex. Värmlands och Örebro län, där inför åtminstone 1952 års val de preliminärt uppställda listorna otvivelaktigt till- ställdes lokalavdelningarna, innan det slutliga nomineringsmötet ägde rum. Det synes dock som om lokalavdelningarna främst erhållit förslagen för kännedom och alltså icke givits något direkt tillfälle att yttra sig däröver. På grund härav skall nomineringen i sistnämnda valkretsar upptagas till behandling först tillsammans med den grupp av kretsar, inom vilka nomi- neringsfrågan under mellanstadiet huvudsakligen handlagts av en valbered- ning eller dylikt.

Provval

Provvalen kan sägas vara en annan form för yttranden, dock med den väsentliga skillnaden att det härvidlag är de enskilda partimedlemmarna, som får tillkännage sin mening om de preliminära kandidatförslagen och ej som i de ovan relaterade fallen de lokala föreningarna. Provvalsystemet har ännu ej nått någon särskild utbredning inom folkpartiet. Vid 1948 års val förefaller det sålunda som om endast fyra valkretsförbund Kristian— stads län, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs och Gävleborgs län _ skulle ha använt sig av denna nomineringsordning, medan ett förbund mer anord- nade provval bland medlemmarna är 1952. Blott i en valkrets, Skaraborgs län, har provval förekommit vid båda de aktuella valen. I denna valkrets har man för övrigt praktiserat metoden under ett tjugotal år. Övriga prov- valområden år 1952 var Stockholms stad (folkpartiavdelningen), Gotlands, Västernorrlands och Jämtlands län.

Vad angår materialet för en undersökning och beskrivning av de nio ovan nämnda provvalen så kan först omtalas att icke några som helst uppgifter stått att erhålla om 1948 års nominering i Gävleborgs län. Från de övriga valkretsarna är materialet av skiftande beskaffenhet. Två valkretsförbund — Kristianstads och Jämtlands län _ har blott kunnat lämna några unge- färliga besked om deltagandet i provvalet men icke några upplysningar i övrigt. Samma sak gäller i stort sett för Västernorrlands län. Detta för- bund har emellertid vissa anvisningar för provvalen intagna i sina stadgar, vilket bidragit till en något bättre kartläggning beträffande denna valkrets. I fråga om provvalen i Stockholms stad, Gotlands län och Älvsborgs läns södra finns något fler uppgifter tillgängliga. Från de båda förstnämnda val— kretsarna saknas dock sammanräkningsprotokoll eller liknande handlingar, varför provvalresultaten ej kunnat bedömas. Det bästa materialet rörande provvalen har erhållits från Skaraborgs län. För 1952 års val föreligger t. ex. exakta besked härifrån om bl. a. antalet provvaldeltagare, antal kan- didater under omröstning samt resultatet av provvalet. När det gäller 1948 års provval i samma valkrets är däremot uppgifterna mer sparsamma.

Förberedelserna till provvalen har skett under växlande former inom de olika valkretsarna. Såsom redan framhållits i ett föregående sammanhang har man för det första använt skilda system vid förnomineringen av kan- didater. I Gotlands län uppgjordes exempelvis de preliminära namnför— slagen år 1952 helt av förbundsstyrelsen, medan det synes som om lokal- avdelningarna eller de enskilda medlemmarna i samtliga andra provvals- fall skulle ha deltagit i den förberedande nomineringen. Inom folkpartiets Stockholmsavdelning ägde dock denna är 1952 främst rum vid ett allmänt medlemsmöte.

Ordningen förefaller i allmänhet ha varit den, att de preliminärt före— slagna kandidaternas namn uppförts i bokstavsordning på en provvalsedel, vilken sedan på ett eller annat sätt tillställts alla medlemmar av veder- börande valkretsförbund. På detta sätt upptogs 30 kandidater på 1952 års provvalsedel i Gotlands län och 63 på samma års provvalsedel i Skaraborgs län. Från de övriga provvalområdena med undantag av Stockholms stad saknas närmare besked om de utsända listornas utseende och antalet kan- didater på dessa; tilläggas bör blott att man från samtliga håll uppgivit att namnen uppställts i alfabetisk ordning. Denna princip tillämpades även vid 1952 års nominering inom folkpartiets Stockholmsavdelning, men jäm- sides härmed presenterades medlemmarna också ett utarbetat förslag till valsedel.

Enligt Stockholmsavdelningens stadgar (& 6) skall nomineringen vid andrakannnarvalen tillgå på det viset, att ett möte först hålles med avdel- ningen för framförandet av kandidatförslag, varefter centralstyrelsen med ledning av vid mötet väckta förslag och förslag från kretsavdelningar, för- eningar och enskilda medlemmar upprättar förslag till kandidatlista. Listan fastställes sedan vid ett allmänt medlemsmöte. Inför 1952 års val beslöt emellertid centralstyrelsen att även på annat i stadgarna icke föreskrivet sätt låta medlemmarna få tillkännage sin uppfattning. Av denna anledning skulle ett rådgivande provval om namnen på avdelningens valsedel an- ordnas. Centralstyrelsen uppgjorde dock först ett eget förslag till valsedel upptagande sexton kandidater. Listan var avsedd att innehålla sjutton platser, men tolfte plats på styrelsens förslag lämnades vakant och angavs vara reserverad för en hantverkare eller annan företrädare för närings- livet. Styrelsens beslut om valsedeln var enhälligt så när som i fråga om sjätte namnet på listan, om vilken placering votering måste företagas. Den segrande kandidaten erhöll härvid nitton röster mot sjutton för motkandi- daten, vilken därigenom icke alls kom att medtagas i styrelsens förslag. Utöver detta utarbetade valsedelförslag räknande sexton kandidater läm- nades emellertid till ledning för de röstande i provvalet även en förteckning över samtliga de 32 personer, som under förnomineringens olika skeden framförts som kandidater. De senare var, såsom redan antytts, ordnade i bokstavsföljd.

Det har tidigare framhållits att valkretsförbundet i Västernorrlands län i sina stadgar (5 8) har vissa föreskrifter om provval. Häri heter det så- lunda att kandidatnominering för allmänna val såsom riksdagsmannaval, landstingsmannaval, stads- och kommunalfullmäktigeval, kyrkofullmäk- tigeval och municipalfullmäktigeval skall ske genom provval bland par- tiets medlemmar inom respektive valkretsar. I fråga om förberedelserna till dessa provval stadgas att medlemmarna först skall lämnas tillfälle att skriftligen nämna nanm på kandidater. Ledaren för provvalet »— när det gäller andrakammarval troligen förbundets ombudsman —— skall därefter försäkra sig om att de föreslagna kandidaterna åtager sig kandidatur 'och infordrar därför skriftligt medgivande härtill från vederbörande. Detta medgivande skall vara villkorslöst. Den styrelse, som ansvarar för det om- råde provvalet avser —— i här aktuella fall förbundsstyrelsen —— skall sedan sammanträda och upprätta en provvallista, på vilken namnen skall vara upptagna i bokstavsordning. I detta sammanhang ges i stadgarna den an— visningen, att provvallistan bör räkna minst dubbelt så många namn som antalet ledamöter, vilka skall väljas. Dessutom tillägges att styrelsen har rätt att själv föreslå kandidater.

Vad sedan det tekniska genomförandet av provvalen beträffar så har även i det avseendet olika metoder begagnats inom de skilda provvalområdena. Gemensamt för flertalet torde dock ha varit att provvalsedlarna direkt utsänts till samtliga medlemmar i resp. valkretsförbund. Så har emellertid icke varit fallet i Skaraborgs län, utan där har provvalsedlarna tillställts för- bundets lokalavdelningar, liksom även kvinnogrupperna, ungdomsavdel- ningarna och de direktanslutna medlemmarna. Lokalorganisationerna har sedan i sin tur fått utdela valsedlar till sina medlemmar.

Samtidigt med provvalsedlarna har i allmänhet utsänts ett cirkulär upp- tagande närmare anvisningar om hur provvalen avsetts skola genomföras. På något håll, såsom vid 1952 års val i Gotlands län, har sådana anvis— ningar varit anbringade på själva provvalsedeln. Förutom från Gotlands län föreligger uppgifter om provvaltekniken blott från ytterligare två val- kretsar, nämligen Stockholms stad och Skaraborgs län. Dessutom är vissa besked på den här punkten intagna i förbundsstadgarna för Västernorr- lands län.

Inom folkpartiets Stockholmsavdelning utsändes under första veckan av april 1952 till samtliga medlemmar en promemoria, till vilken hade fogats dels en valsedel samt dels ett innerkuvert och ett ytterkuvert. Pro- memorian inleddes med en resumé över vad avdelningens stadgar föreskri- ver angående tillvägagångssättet vid nominering av riksdagsmannakandi- dater (dessa bestämmelser har tidigare refererats). Till detta fogades kom- mentaren att stadgarna emellertid ej hindrade att medlemmarna även på annat, i stadgarna icke omnämnt sätt fick tillkännage sin mening. Därför

hade centralstyrelsen beslutat att anordna ett provval, vilket måste vara avslutat före sista nomineringsmötet, som hade att träffa det slutliga avgörandet. Vidare meddelades i promemorian att den bifogade valsedeln, vilken -— på sätt ovan framhållits _ upptog sjutton platser men blott sexton nanm, hade uppgjorts av styrelsen. Till ledning för röstningen lämnades dock därjämte en förteckning över alla de personer, som före— slagits under förnomineringen. För dessa sammanlagt 32 kandidater, vilka var uppförda i bokstavsföljd, angavs förutom nanm även yrke eller titel, födelseår samt om vederbörande var riksdags— eller stadsfullmäktigeledamot.

För själva provvalet i Stockholm gällde att den översända valsedeln måste användas. Det stod dock var och en fritt att stryka namn på sedeln, att ändra ordningsföljden mellan namnen eller att föreslå nya nanm. Provvalsedeln kunde också återsändas i befintligt skick, såvida centralstyrelsens förslag ansågs tillfredsställande. Vid "strykning av namn skulle ett tydligt streck dras tvärs över namnet, vid ändring av ordningsföljden skulle det eller de namn, som avsågs, först strykas och därefter skrivas inpå önskad plats. Om man ville framföra nya kandidater, vilkas namn icke förekom på prov- valsedeln, hade man att inskriva dessa på de platser, som önskades. För att ge utrymme för sådana anteckningar hade namnen på provvalsedeln upp— ställts med relativt stora mellanrum. De röstandes förslag skulle i likhet med centralstyrelsens uppta sjutton kandidater, vilka efter placeringen skulle erhålla en poängsiffra från 17 till 1. På valsedlar, som räknade fler än sjutton kandidater, skulle överflödiga namn betraktas som obefintliga. Sedan den röstande uppgjort sitt förslag till kandidatlista, skulle hon eller han inlägga valsedeln i det bifogade innerkuvertet, som därpå skulle till— slutas. Det senare skulle därefter i sin tur instoppas i ytterkuvertet, som likaledes skulle tillslutas och på vars baksida den röstande hade att anteckna sitt namn och sin adress. Förslagen skulle vara inkomna till Stockholms— avdelningens expedition senast den 15 april, vilket betyder att drygt en vecka hade anslagits för röstavgivningen. Vad angår röstmottagningen gällde att först en kontroll skulle verkställas att den röstande var medlem i avdel— ningen, varpå ytterkuvertet skulle brytas och innerkuvertet nedstoppas oöppnat i en valurna. I denna skulle kuverten förvaras till dess röstningen var avslutad, varför valhemligheten var tryggad. Provvalpromemorian, i vilken bl. a. nu relaterade bestämmelser och anvisningar fanns intagna, slu— tade med en uppmaning till varje medlem att delta i provvalet och därmed utnyttja sin rätt att påverka utformningen av partiets valsedel.

I de båda återstående valkretsarna, varifrån uppgifter i här berörda avse— ende föreligger, har icke lika utförliga regler för provvalen utfärdats. Vid 1952 års nominering i Gotlands län var provvalsedeln intagen i förbun- dets medlemsblad. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen uppgjordes den preliminära kandidatlistan här av förbundsstyrelsen, och de av denna föreslagna 30 namnen var i alfabetisk ordning uppförda på prov-

valsedeln. I de bifogade anvisningarna för provvalet anmodades medlem- marna att genom strykningar och tillägg föreslå tio kandidater, vilka skulle numreras i den ordning man önskade dem placerade på den definitiva listan. På provvalsedeln lämnades särskilt utrymme för införandet av nya namn utöver de förnominerade. Vidare riktades en uppmaning till alla medlemmar att begagna tillfället att säga sin mening, varvid dock beto- nades att hänsyn borde tagas till att olika delar av länet liksom skilda medlemskategorier blev rättvist företrädda. I fråga om tiden, som hade anslagits för röstavgivningen vid detta provval, är det tillgängliga mate- rialet icke fullt klargörande. Det synes dock som om medlemmarna endast haft en knapp vecka för insändandet av sina förslag.

På sätt som tidigare berörts har den i Skaraborgs län tillämpade provval— tekniken skilt sig från övriga valkretsförbunds därigenom att provvalen i nämnda valkrets genomförts i de lokala organisationernas regi. Det förhål- ler sig icke blott så, som ovan framhållits, att provvalsedlarna och provval— cirkulären endast utsänts till föreningarna, som haft att utdela dem bland sina medlemmar, utan även röstinlämningen har gjorts till vederbörandes lokalorganisation, vilken haft att upprätta särskilt sammanräkningsproto- koll. Några valsedlar synes sålunda icke ha insänts till förbundsexpedi- tionen, utan denna har blott erhållit protokollen från de olika lokalför- eningarna. Av svaren från Jämtlands läns valkretsförbund förefaller det som om ett liknande förfaringssätt skulle ha kommit till användning i denna valkrets.

Vid 1952 års provval i Skaraborgs län tillgick röstningen i korthet på följande sätt. Den röstande erhöll en provvalsedel upptagande 63 i alfabe- tisk ordning namngivna kandidater. Dessutom fanns det särskild plats för insättandet av helt nya nanm. Väljaren hade sedan att medelst siffrorna 1 till 8 framför namnen utmärka de åtta kandidater, han främst önskade se placerade på partiets slutliga valsedlar, varpå provvalsedeln skulle in- lämnas till valförrättaren inom vederbörandes förening. Efter det att röst- ningen avslutats inom föreningen, vidtog röstsammanräkning och upprät- tades protokoll över provvalet. För dessa protokoll hade förbundsexpedi— tionen utskickat särskilda formulär, på vilka bl. a. skulle antecknas sam- manlagda antalet inom resp. förening avlämnade valsedlar, kandidaternas nanm samt hur många röster som totalt tillföll varje kandidat, och vilket antal röster de fick till första plats, till andra plats osv. till och med åttonde plats. Protokollen skulle, innan de insändes till förbundsexpeditionen, under- tecknas av två personer, troligen i första hand vederbörande förenings ord- förande och sekreterare. Någon uppgift om hur lång tid, som hade anslagits för detta provval, finns ej tillgänglig.

Vad slutligen Västernorrlands län beträffar har valkretsförbundet vissa summariska bestämmelser om provvaltekniken intagna i sina stadgar (ä 8). Av dessa framgår sålunda att provvallistan skall utsändas till samtliga med-

lemmar inom valkretsen och svar infordras inom viss tid. Röstningen skall tillgå så att icke önskade namn strykes. Minst hälften av alla på listan upptagna namn skall därvid strykas. I detta sammanhang må inskjutas att _ såsom tidigare nämnts —— provvallistan bör uppta minst dubbelt så många namn som antalet ledamöter, vilka skall väljas.

Avsikten bakom anordnandet av provval måste vara att åstadkomma en aktivisering av den stora medlemskadern, vilken eljest lämnas utanför ett direkt inflytande över nomineringarna. Att meningen varit denna, dvs. att bereda en så stor grupp medlemmar som möjligt tillfälle att påverka sam- mansättningen av kandidatlistorna, framskymtar även i några av de ovan berörda provvalcirkulären. Mot nämnda bakgrund ter det sig helt naturligt att intresset kring provvalen här i främsta rummet knyter sig till deltagar— antalet, i vad mån det lyckats att genom denna nomineringsform i större utsträckning engagera de enskilda partimedlemmarna.

När det gäller de nu avhandlade nio provvalen inom folkpartiet saknas helt uppgifter om deltagandet i ett, nämligen 1948 års i Gävleborgs län. Blott beträffande tre provval, 1948 års i Älvsborgs läns södra samt 1952 års i Stockholms stad och Skaraborgs län, finns det tillgång till exakta deltagar- siffror, medan beskeden i fråga om de återstående provvalen bygger på parti- ombudsmännens uppskattningar.

I tabell 14 har för varje provvaltillfälle angivits antalet röstande (verklig eller beräknad siffra) i provvalet samt som jämförelse antalet medlemmar inom resp. valkretsförbund och antalet för folkpartiet avgivna röster vid motsvarande års andrakammarval. Dessutom har uträknats hur stor pro— centandel av den totala medlemsnumerären, som deltagit i provvalen, samt slutligen relationen mellan provvaldeltagarna och folkpartiväljarna.

Såsom framgår av tabell 14 har det reella provvaldeltagandet varit högst skiftande mellan de olika valkretsarna, medan däremot den relativa ande- len röstande partimedlemmar vid de här undersökta nomineringarna på två undantag när hållit sig inom de jämförelsevis snäva gränserna 11 till 26 procent. Observeras bör här att den för 1952 års provval i Skaraborgs län uppgivna procentsiffran endast anger deltagandet bland valkretsförbun- dets medlemmar, under det att kvinno- och ungdomsorganisationernas med- lemmar, vilka även ägde rätt att delta, av tekniska skäl lämnats utanför. För den närmare fördelningen av provvalrösterna i nämnda valkrets skall

o

redogöras längre fram. De båda undantagen gäller a ena sidan Gotlands län med ett osedvanligt lågt deltagande och å andra sidan Älvsborgs läns södra med en förhållandevis mycket hög deltagarfrekvens. Vid 1952 års provval i den förra valkretsen lämnade —— på sätt tabellen visar blott cirka 70 av förbundets drygt 1 600 medlemmar eller omkring fyra procent in sina valsedlar. Någon förklaring till varför så få deltog i detta provval kan knappast ges med tillhjälp av det för föreliggande framställning till-

Antal erhållna Deltagare Antal dcl— Antal Deltagare .. . 1 piocent _ . . . . D roster v1d Valkrets Valår tagare 1 partnned- 1 procent av _ resp. 1948 _ . provvalet lemmar1 av medl. 0 195.) folkpart1- ' " röster års val Stockholms stad (folkpartiavd) 1952 578 24 918 11,8 3106 500 0,5 Gotlands lm 1952 ca 70 1616 ca4 5740 ca 1 lux'ristianstads län ............ 1948 ca 700 3 351 ca 21 34 635 ca 2 Alvsborgs södra .............. 1948 636 1 360 46,8 15 313 4,2 Skaraborgs län .............. 1948 ca 360 2 202 ca 16 33 642 ca 1 Skaraborgs län. . . . . .. . . . . . . . 1952 41 043 53 045 625,9 35 722 2,9 Västernorrlands län .......... 1052 550—700 3 601 ca 15—20 28 385 ca 2 Jämtlands län ............... 1952 ca 400 2 702 ca 15 10 266 ca 4

1 Avser medlemsantalet resp. den 1/1 1948 och 1/1 1952. Uppgifterna hämtade ur Ombuds- mannens verksamhetsberättelse över Folkpartiet 1947—1948 (5. 23) och 1951—1952 (5. 42). 2 Uppgiften hämtad från Verksamhetsberältelse för Folkpartiets Stockholmsavdelning för år 1952, otryckt. 3 Den ungefärliga röstsiffra som tillföll folkpartiavdelningens valsedeltyp. Sammanlagt erhöll partiet i denna valkrets 156 768 röster. ** Varav 21 direktanslutna medlemmar, 768 från partiets lokalavdelningar, 34 från kvinno— grupperna och 220 från ungdomsklubbarna. 5 Siffran gäller endast valkretsförbundets medlemstal, således är ej kvinno- och ungdoms- organisationernas medlemmar inräknade. & Avser blott den procentuella andelen röstande partimedlemmar (789 av 3 045).

gängliga materialet. Det kan blott erinras om att inför 1948 års val utsändes en vad man kallade gallupundersökning till valkretsförbundets medlemmar, vari dessa anmodades att inkomma med förslag till kandidatlistor, och att ett 160—tal medlemmar efterkom uppmaningen. Eftersom förbundet vid denna tid endast hade mellan 800 och 900 medlemmar, innebär det att när- mare tjugo procent utnyttjade tillfället att framföra namnförslag. En av orsakerna till den helt olika aktiviteten är 1948 och år 1952 kan möjligen sökas i sättet för tillkännagivandet av resp. förnomineringen och provvalet. År 1948 utsändes till varje medlem ett särskilt tryckt cirkulär, vari rikt— linjerna för nomineringen uppdrogs och vari meddelades att medlemmarna på ett tidigt stadium kunde göra sitt inflytande gällande. År 1952 däremot kungjordes provvalet blott på en sida i ett ordinarie medlemsblad, vilket kan ha bidragit till att det icke uppmärksammades i tillnärmelsevis samma utsträckning som 1948 års förnominering. En annan och kanske tyngre vägande förklaring torde helt enkelt vara att intresset för nomineringen av vissa skäl genomgående var sämre i denna valkrets år 1952 än fyra år tidi- gare. Varför så var fallet har redan något antytts i samband med behand- lingen av förnomineringen och kommer ytterligare att beröras i avsnittet om fastställandet av de slutliga valsedlarna.

Det andra undantaget avser, såsom ovan påpekats, Älvsborgs läns södra valkrets, där enligt tabellen närmare hälften av folkpartimedlemmarna del- tog i 1948 års provval. Den angivna procentsiffran, 46,8 —— liksom för övrigt samtliga procentsiffror gällande 1948 års provval är emellertid troligen

något för hög. På sätt som framgår av not 1 till tabellen hänför sig upp- gifterna över medlemsantalet till årsskiftet 1947—1948, och alltså ej till tidpunkten för provvalen, april—juni 1948. Under sistnämnda år expan- derade emellertid folkpartiet mycket starkt, varför medlemssiffrorna vid tiden för provvalen var högre än vad tabellen utvisar. Det har sålunda beräknats att partiets medlemstal under årets ungefär fyra första månader ökade med i runt tal 10000 personer.1 Detta betyder att varje valkretsför— bund i genomsnitt hade omkring 360 fler medlemmar i maj än vid årets ingång, vilket i sin tur innebär att siffrorna över det relativa provvaldelta- gandet blivit för höga i tabellen. Som exempel kan nämnas att en höjning av medlemsantalet för Älvsborgs läns södra valkretsförbund med 360 leder till att 37 i stället för cirka 47 procent av medlemmarna skulle ha del— tagit i 1948 års provval. Nu förhåller det sig dock så att detta valkretsför- bund vad medlemsnumerären beträffar befinner sig något under genom— snittet, varför det är rimligt att anta att medlemsökningen här icke fullt varit av denna storleksordning. Man torde kunna räkna med att det verkliga provvaldeltagandet legat vid 40 procent eller något däröver. Från förbundet har i detta sammanhang siffran 42 nämnts. På motsvarande sätt finns det alltså anledning att även reducera de övriga i tabellen upptagna procentsiffrorna gällande 1948 års nominering. Givetvis är ej heller pro- centberäkningarna för 1952 års provval helt riktig., eftersom också i dessa fall deltagarsiffrorna jämförts med årsskiftets medlemsrapporter. Under detta år undergick dock medlemsnumerären icke några större för- ändringar en mindre nedgång noterades2 varför de i tabellen angivna procenttalen ganska väl torde avspegla det faktiska läget.

Det kan knappast tjäna något ändamål att söka anställa en direkt jäm— förelse mellan de olika valkretsarna vad angår provvaldeltagandet. Dels har det förekommit allt för få provval inom folkpartiet och dels är de när- mare detaljerna kring varje anordnat provval allt för litet kända för att man med någorlunda tillförlitligt resultat skall kunna dra några slutsatser av en sådan komparativ undersökning. Ett högt eller lågt röstningsdelta— gande kan ju sammanhänga med en rad skilda faktorer såsom traditio- nen, provvaltekniken, intressebetonade motsättningar inom valkretsen osv. Som exempel på ett tänkbart skäl kan blott omtalas att man från folkpartiets Stockholmsavdelning uppgivit att det ringa deltagarantalet 1952 — det näst Gotlands län procentuellt sett lägsta av de här noterade _ måhända kan förklaras av att påskhelgen inföll under den tid av drygt en vecka, som anslogs för röstavgivandet.

Vid två av de nu behandlade provvalen — 1952 års i Skaraborgs och Jämtlands län skedde röstningen, såsom tidigare berörts, inom varje lokal- organisation för sig, och medlemmarna hade alltså ej som på övriga håll

1 Folkpartiet 1947—1948. Ombudsmannens verksamhetsberättelse, Sundsvall 1948, s. 23. 2 Folkpartiet 1952—1953. Ombudsmannens verksamhetsberättelse, Sthlm 1953, s. 48.

möjlighet att sända in sina valsedlar direkt till förbundsexpeditionen. I dessa båda provvalområden var således röstningsfrekvensen i hög grad beroende av i vilken utsträckning de lokala organisationerna verkligen beredde sina medlemmar tillfälle att delta. Från den förstnämnda valkretsen föreligger en del besked på denna punkt. Här inkom sålunda år 1952 röstningsproto- koll från 33 av valkretsförbundets 57 lokalavdelningar, från 11 av ung- domsdistriktets 17 klubbar samt från två kvinnogrupper.1 Dessutom insände 21 direktanslutna medlemmar provvalsedlar. Kvinnogrupperna uppges till stor del ha röstat tillsammans med resp. lokalavdelningar. På sätt framgår av not 4 till tabell 14 avgavs inom lokalavdelningarna sammanlagt 768 valsedlar, inom kvinnogrupperna 34 och inom ungdomsklubbarna 220. Med tillägg av de 21 direktanslutna medlemmar som röstade, innebär detta att cirka 26 procent av valkretsförbundets medlemmar deltog i provvalet, medan ungdomsdistriktet uppvisade något större deltagarfrekvens, 29 pro- cent. För kvinnornas del går det ej att göra någon motsvarande beräkning, eftersom de i allmänhet ej röstade inom sina egna grupper. Även om man gör antagandet att huvudparten av de 24 lokalavdelningar och 6 ungdoms- klubbar, vilka icke medverkade i provvalet, tillhörde de minsta, måste dock det nämnda förhållandet betyda att en icke helt obetydlig medlemsgrupp utan direkt egen förskyllan lämnades utan möjlighet att rösta. Detta i sin tur innebär att röstningsfrekvensen inom de deltagande organisationerna var högre än vad de anförda procentsiffrorna utvisar. Någon uppskattning av det faktiska deltagandet inom dessa organisationer synes emellertid svårligen låta sig göras.

Om man slutligen undersöker hur stor del av partiets väljarkår, som i provvalområdena möjligen kan ha deltagit i nomineringarna, finner man, såsom framgår av tabellens sista kolumn, att provvaldeltagarna utgjort mellan en halv och omkring fyra procent av folkpartiväljarna. Man kan följaktligen ej påstå att provvalen i någon större utsträckning lett till en breddning av väljarnas inflytande på kandidatnomineringarna. En direkt medverkan vid valsedlarnas uppgörande av låt oss säga omkring en pro- cent av valmanskåren torde nämligen även ha förekommit i andra valkret- sar, inom vilka några provval icke anordnats.

Sedan provvalsedlarna eller i vissa fall protokollen från lokalavdelning- arna inkommit till förbundsexpeditionen vidtar röstsammanräkningen. Denna torde oftast i praktiken verkställas av partiombudsmannen under överinseende av förbundsstyrelsen eller särskilt utsedda kontrollanter. Vid t. ex. 1952 års provval inom folkpartiets Stockholmsavdelning utsåg års— mötet, vilket föregick provvalet, två kontrollanter, som skulle medverka

1 Uppgiften om totala antalet ungdomsklubbar hämtad ur FP U :s kongresshandlingar 1952: 1, s. 7.

vid sammanräkningen. Till dessa poster valdes tydligen avdelningens båda revisorer.

Innan själva röstsammanräkningen börjar, får man anta att en gransk— ning av de inkomna valsedlarna företages. Principerna för en sådan gransk— ning synes emellertid ha varit av en högst skiftande stränghetsgrad vid de här undersökta provvalen. I Skaraborgs och Jämtlands län har kontrollen av valsedlarna ålegat lokalorganisationerna, medan de insända protokollen härifrån alltid förefaller ha godkänts. Från den förstnämnda valkretsen har dessutom uppgivits att kassation av röster inom lokalavdelningarna varit ovanlig. Även från en del av de valkretsar, där provvalsedlarna insänts direkt till förbundsexpeditionen, har meddelats att kassation av valsedlar icke alls skett eller att den varit mycket sällsynt, Så t. ex. förekom enligt uppgift ej någon ogiltigförklaring av röster vid 1948 års provval i Älvsborgs läns södra valkrets. Som skäl härför har angivits att provvalsedlarna endast utsändes till partimedlemmar, varigenom man tydligen ansåg att möjligheten för i provvalet icke röstberättigade att delta var utesluten. Vidare kan man uppen- barligen icke ha fäst något särskilt avseende vid form, innehåll m. m. Samma förklaring har lämnats från Västernorrlands län, där dock kassation i mindre omfattning synes ha ägt rum. I motsats härtill var granskningen desto nog- grannare vid 1952 års provval inom folkpartiets Stockholmsavdelning. Vid kontrollen av provvalsedlarna kasserades nämligen i detta fall icke mindre än 142 av de sammanlagt 578 avgivna valsedlarna, dvs. nästan en fjärdedel av samtliga. Den viktigaste kassationsorsaken var att valsedlarna inkom- mit först efter det att omröstningen avslutats. Detta gällde för 60 sedlar. Andra anledningar till kassation kan gissningsvis ha varit att icke till- räckligt antal namn på provvalsedeln numrerats eller att ytterkuverten ej försetts med den röstandes namn och adress.

Vad sedan angår själva sammanräkningsmetoden kan man säga att två skilda principer tillämpats inom folkpartiet. Den ena och mest vanliga är att kandidaterna åsättes olika poäng allt efter placeringen på valsedeln, medan enligt den andra alla på en sedel upptagna kandidater oavsett place- ring erhåller lika röstvärde. Den första principen låg bl. a. till grund för den sammanräkningsmetod, som år 1952 användes inom folkpartiets Stockholmsavdelning. Såsom tidigare påpekats skulle varje provvalsedel här uppta sjutton kandidater. Vid sammanräkningen erhöll första namnet på en valsedel sjutton poäng, andra namnet sexton, tredje namnet femton osv. till dess sjuttonde man fick en poäng. Kandidaternas erhållna röst— poäng från de olika valsedlarna sammanräknades sedan, varigenom slut— resultatet fastställdes. En liknande metod synes ha tillämpats vid 1952 års provval i Gotlands län, där tio av provvalsedelns trettio kandidater skulle utväljas och numreras från ett till tio. Poängskalan var troligen den rakt omvända. Även vid 1948 års provval i Älvsborgs läns södra valkrets före- faller det som ett dylikt poängsystem skulle ha begagnats. Av provvalproto-

kollet att döma förefaller det emellertid som om de röstande här på sina valsedlar skulle uppta tre olika listtyper, vardera omfattande fem kandidater, alltså i allt femton namn. På varje provvalsedel kunde således förekomma tre skilda förstanamn, tre andranamn osv. Vid sammanräkningen fick sedan alla förstanamn fem poäng, andranamnen fyra osv., så att femtenamnen erhöll en poäng.

Ett system utan varje form av rangordning mellan namnen skall däremot enligt förbundsstadgarna (& 8) tillämpas vid provvalen i Västernorrlands län. På sätt som i annat sammanhang framhållits tillgår röstningen här så att icke önskade namn på provvalsedeln strykes av väljaren. Minst hälften av de där upptagna måste strykas. Vid röstsammanräkningen erhåller alla återstående namnen på en valsedel utan hänsynstagande till placeringen en röst, varefter rösttalen summeras för de olika kandidaterna. Den som fått högsta rösttalet uppsättes sedan först i slutprotokollet, den som uppnått näst högsta placeras på andra plats osv.

Av röstningsprotokollet över 1952 års provval i Skaraborgs län vill det synas som om man här vid sammanräkningen skulle ha använt en mellan— form till de båda ovan refererade metoderna. Detta förefaller dock endast vara skenbart, ty när det gällt att dra slutsatser av provvalresultatet tycks det som om man _ utan att det på något vis utsäges i protokollet _ anlagt ett rent poängmässigt betraktelsesätt, vilket kommer att framgå av det föl— jande. I den föregående redogörelsen har redan nämnts att väljarna vid ifråga- varande provval hade att på en provvalsedel upptagande 63 olika kandi- dater i ordning numrera de åtta, som man i första hand önskade se upp- förda på partiets slutliga valsedlar. Såsom likaledes redan påpekats skedde röstsammanräkningen inom varje lokalorganisation för sig. Härvid anteck- nades i protokollet dels hur många röster som totalt tillföll varje kandidat och dels hur många av dessa röster, som gällde för första, andra, tredje osv. till och med åttonde plats. Det för hela valkretsen gemensamma slut— protokollet är uppställt efter i stort sett samma mönster. Häri anges sålunda dels det sammanlagda antalet röster, som varje kandidat erhöll, dvs. det antal valsedlar resp. nanm fanns medtaget på, och dels hur många röster de ungefär tjugo främsta kandidaterna fick för resp. första, andra och tredje förslagsrummet. I fråga om det stora flertalet kandidater får man sålunda endast vetskap om på hur många provvalsedlar vederbörande var nämnd men ej någon upplysning om den närmare fördelningen, och vad de omkring tjugo främsta kandidaterna beträffar meddelas alltså blott första-, andra- oeh tredjehandsrösterna, men ej hur dessa kandidaters återstående röster fördelade sig på de fem övriga förslagsrummen. Den i Skaraborgs län bru- kade formen för uppställande av provvalresultatet leder närmast tankarna till den inom det socialdemokratiska partiet vid motsvarande tillfällen använda sammanräkningsmetoden, enligt vilken särskild sammanräkning skall ske för besättandet av varje plats på listan. Vid tillämpning av denna

metod tages först endast förstahandsrösterna i betraktande och den kandi- dat, som därvid uppnår högst rösttal, uppsättes först på listan. Vid andra sammanräkningen summeras första- och andrahandsrösterna för de kvar- stående kandidaterna, varvid den kandidat, som erhåller flest röster, pla- ceras som andra namn på listan. Vid tredje sammanräkningen medräknas första—, andra- och tredjehandsrösterna osv. Även om uppställningen av 1952 års provvalresultat i Skaraborgs län skulle kunna tyda därpå, synes emellertid den nu skisserade metoden icke ha legat till grund för de konklu- sioner, som finns intagna i nämnda provvalprotokoll. Häri har nämligen sammanfattningsvis angivits vilket utseende en valsedel skulle få med en strikt tillämpning av omröstningsresultatet. För att ordningen skall bli den, som härvid presenteras, måste otvivelaktigt något slags poängsystem ha begagnats. Någon fingervisning om att så skulle ha varit fallet finns dock ej —— på sätt ovan berörts _ vare sig i provvalprotokollet eller i någon annan tillgänglig handling rörande detta provval.

I fråga om resultatet av provvalen är det till följd av brist på erforderliga upplysningar icke möjligt att lämna någon sammanfattande redogörelse. På den här punkten liksom i en del tidigare sammanhang måste man låta sig nöja med att få frågan exemplifierad med tillhjälp av de besked, som kunnat erhållas, och de är i föreliggande avseende icke många. Av de nio provval, som inför 1948 och 1952 års val anordnades inom folkpartiets val— kretsförbund, har det i själva verket endast gått att vinna närmare uppgifter om resultatet i två, nämligen 1948 års provval i Älvsborgs läns södra valkrets och 1952 års i Skaraborgs län. Den följande framställningen kommer därför närmast att uppehålla sig kring nämnda båda provval. Först skall dock några allmänna synpunkter framhållas.

Till en början kan då konstateras att vanligen ett stort antal kandidater varit föremål för omröstning. Först och främst har de utsända provval- sedlarna eller namnlistorna räknat många kandidater. Vid 1952 års val upptog listorna i t. ex. Stockholms stad 32, i Gotlands län 30 och i Skara- borgs län 63 olika nanm. Härtill kommer emellertid att de röstande _ från- sett i Västernorrlands län _ överallt förefaller ha ägt rätt att i full utsträck- ning föreslå helt nya kandidater. På detta sätt utökades antalet kandidater i Stockholms stad från 32 till 53, i Gotlands län från 30 till 36 och i Skara- borgs län från 63 till 83. I den senare valkretsen var det totala antalet i 1948 års provval nämnda kandidater 75, vid samma års provval i Kristianstads län uppgick antalet till omkring 40 och i Älvsborgs läns södra till allra minst detta antal samt vid 1952 års provval i Jämtlands län till 45. Namnen på de för provval utsända listorna har vid samtliga undersökta provval varit ordnade i bokstavsföljd och väljarna har på ett undantag när ej erhållit någon vink om exempelvis valberedningens eller styrelsens syn på de olika kandidaterna. Undantaget gäller 1952 års provval i Stockholms stad, vid

vilket centralstyrelsen upprättade ett direkt förslag till valsedel, vilket jäm- sides med en förteckning över alla förnominerade kandidater upptagna i alfabetisk ordning tillställdes medlemmarna. Det i allmänhet stora antalet kandidater i förening med det förhållandet att väljarna icke givits något slags central vägledning för de olika namnens placering torde sannolikt ha medfört en stor spridning av rösterna på de skilda kandidaterna. I varje fall var detta fallet vid provvalen inom Södra Älvsborgs och Skaraborgs läns valkretsförbund, vilket nedan skall klargöras. Stockholmsvalet tycks dock ej ha givit ett sådant utslag. Härifrån har nämligen bl. a. framhållits att man genom att utsända en särskild valsedel måhända vinner ett större deltagarantal i provvalet, men att man samtidigt binder en del medlem- mar att följa det uppgjorda förslaget. Vidare har meddelats att 1952 års provval gav majoritet åt centralstyrelsens förslag, vartill den kommen- taren tillfogats att det poängberäkningssystem som användes icke gav ett tillfredsställande besked, hur provvalet utfallit.

Såsom redan ovan omnämnts var spridningen av rösterna stor vid 1948 års provval i Älvsborgs läns södra och vid 1952 års i Skaraborgs län. I båda fallen var omröstningstekniken i vad som ankom på väljarna i stort sett densamma; man hade att på en utsänd provvalsedel med namnen uppsatta i bokstavsföljd i önskad ordning numrera ett på förhand bestämt antal kandi- dater. Vid det förra valet skulle troligen i allt femton och vid det senare åtta namn förprickas. Som ett gemensamt resultat av dessa båda provval kan för det första omtalas att rösterna _ på sätt redan berörts _ fördelade sig på ett stort antal kandidater. I Älvsborgs läns södra var 42 olika nanm upp- tagna på vardera av minst omkring 25 avgivna valsedlar, vilket motsvarade en röstpoängsumma av minst 50. Blott de kandidater, som uppnådde nämnda poängtal, har medtagits i provvalprotokollet. Man vågar dock anta att det därutöver förekommit åtskilliga kandidater, vilkas totala röstpoäng låg mellan 50 och 1. I Skaraborgs län var som bekant rösterna spridda på totalt 83 skilda kandidater.

Vad sedan den närmare fördelningen av rösterna beträffar brukar erfa— renhetsmässigt det förhållandet att det bland kandidaterna finnes riks- dagsmän under omval ha en avgörande betydelse. Dessa kandidater uppnå nämligen som regel alltid de främsta platserna i provvalen. Inför 1948 års nominering i Älvsborgs läns södra var emellertid läget det att partiet ej hade något mandat i valkretsen, varför ej heller någon riksdagsman kunde stå under omval. Det oaktat förekom ett kandidatnamn på samtliga de 636 valsedlarna, därav som första nanm på 425 och som andra på 142. Den sammanlagda poängsumman blev 2 851. Efter denne kandidat var det ett hopp på ungefär 600 poäng till de båda främsta medtävlarna. Den kan- didat, som kom på andra plats i slutprotokollet, var upptagen på totalt 506 valsedlar, varav 341 hade honom som första namn och 74 som andra namn. Provvalets trea var sammanlagt nämnd på 521 valsedlar, som första nanm

på 236 och som andra namn på 204. Till de båda följande kandidaterna i slutprotokollet var det sedan ytterligare ett hopp på omkring 700 poäng. Dessa båda kandidater, som alltså totalt uppnådde drygt 1 500 poäng, hade vardera mellan 400 och 450 röster, av vilka cirka 350 tämligen jämnt för- delade sig på de tre första förslagsrummen. Här kan lämpligen återupprepas att varje valsedel troligen kunde uppta tre skilda första namn, tre olika andra namn osv. Ytterligare två kandidater, således sammanlagt sju, erhöll poängsummor överstigande 1 000. Därefter följde ytterligare sju med poäng- tal mellan 500 och 1 000, medan poängsummorna för de återstående 28 namnen höll sig under 500 men över 50. Av de i provvalprotokollet med- tagna kandidaterna placerade sig följaktligen precis en sjättedel inom den vida ramen från 1 000 upp till 3000 poäng, nästa sjättedel hade mellan 500 och 1 000 poäng, under det att de övriga fyra sjättedelarna av kandida— terna sammanträngdes inom de betydligt snävare gränserna 50—500 poäng. Härtill kommer att det dessutom förekom ett icke känt antal kandidater med poängtal mellan 1 och 50. Om resultatet av 1948 års provval i Älvs- borgs läns södra valkrets kan vidare blott tilläggas att de tre främst place- rade kvinnorna erhöll resp. femte, sjuttonde och artonde platserna.

Till skillnad från det ovan skildrade fallet var läget inför 1952 års prov- val i Skaraborgs län det, att partiet under den löpande perioden hade två platser i andra kammaren. Av de båda riksdagsmännen avsade sig emeller- tid den ene förnyad kandidatur. Utgången av provvalet blev här att den kvarstående riksdagsmannen samlade betydligt fler röster än någon annan kandidat. Däremot placerade sig en kandiderande förstakammarledamot dock endast tillhörande kammaren sedan ett halvår tillbaka _ först på åttonde plats. Den i provvalet segrande riksdagsmannen erhöll samman- lagt 811 av de drygt 1 000 avgivna rösterna. Närmast i tur kom två kandi- dater med totalt resp. 307 och 305 röster. Medan alltså ettan fanns upp— tagen på ungefär 80 procent förekom tvåans och treans nanm blott på vardera omkring 30 procent av valsedlarna. Efter dessa tre följde åtta kandidater med mellan 200 och 300 röster samt tretton kandidater med mellan 100 och 200 röster. Återstående cirka 60 kandidater hade mindre än 100 förslagsställare bakom sig, dvs. var och en av dem hade stöd av högst tio procent av de i provvalet röstande. Frånsett en koncentration av röster på den dittillsvarande andrakannnarledamoten kan man alltså i övrigt notera en ovanligt stor spridning av rösterna på många olika kandidater. Även vid en granskning av rösternas fördelning på de skilda förslagsrum— men märker man att samma tendens gör sig gällande. I fråga om valsedelns första nanm uttalade sig sålunda gott och väl hälften av provvaldeltagarna _ 593 stycken _ för den under omval stående riksdagsmannen, under det att icke någon annan kandidat för denna plats samlade fler än 32 röster. Nämnda rösttal uppnåddes av den kandiderande förstakannnarledamoten, medan sex andra nanm fick mellan 10 och 25 röster till detta förslagsrum.

Cirka 300 röstande framförde annat första namn än något av de berörda åtta kandidaternas. Gissningsvis torde därför åtminstone ytterligare ett 50—tal personer ha föreslagits som toppnamn på valsedeln. På liknande sätt för- håller det sig vad andra förslagsrummet beträffar. Icke någon kandidat fick över 100 röster till denna plats, två kandidater erhöll drygt 90 andrahands- röster, en hade cirka 50 och fyra hade omkring 40 av de sammanlagt över 1 000 avgivna rösterna. Icke heller för tredje förslagsrummet samlade någon viss kandidat något mer betydande antal röster. Två kandidater hade för denna plats vardera omkring 70 röster, tre hade ungefär 50, medan ytter- ligare fyra kandidater vardera samlade cirka 40 röster.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen var 1952 års provval i Skara- borgs län öppet för såväl partiavdelningarnas som kvinno— och ungdoms- organisationernas medlemmar. Det kan då vara av intresse att jämföra hur provvalet utföll inom de olika medlemskategorierna. Inom kvinnogrupperna var dock deltagarantalet alltför lågt för att man skall kunna få någon egent— lig uppfattning om kvinnornas inställning till de skilda kandidaterna. Jäm- förelsen kommer därför att främst gälla partimedlemmarnas och medlem- marnas i ungdomsklubbarna ställningstagande.

Ett gemensamt resultat av provvalet var att samme kandidat uppnådde högsta rösttalet inom alla tre medlemsorganisationerna. Övervikten gent emot konkurrenterna var dock icke lika markant inom ungdomsavdelning- arna som inom de båda andra organisationerna. Den under omval stående riksdagsmannen erhöll sålunda blott sammanlagt 81 av de 220 från ung- domsmedlemmarna avgivna rösterna, medan de båda närmaste medtävlarna här var nämnda på resp. 76 och 70 valsedlar. I fråga om antalet första- placeringar var emellertid även inom ungdomsklubbarna steget stort från ettan till tvåan och trean. Den främste kandidaten fick nämligen 55 röster till denna plats mot resp. 5 och 6 för de följande namnen. Under det att provvalsegraren alltså endast fanns upptagen på något mer än en tredjedel av de (från ungdomsorganisationen härstammande valsedlarna, förekom däremot hans nanm på 698 av partimedlemmarnas 789 avgivna valsedlar samt på 32 av 34 inom kvinnogrupperna avlämnade röstsedlar. 509 av de 698 partimedlemmarna och 29 av de 32 kvinnorna hade placerat honom som första namn. Vad angår placeringen av de övriga kandidaterna skilde sig däremot de olika organisationernas resultat på en hel del punkter från var- andra. Om provvalutfallet inom kvinnogrupperna skall bara det tillägget göras att som nummer två och tre vad antalet röster beträffar kom två kvinnliga kandidater, varav dock ingen var identisk med den kvinnliga kandidat, som totalt för de tre organisationerna tillsammans erhöll tredje platsen. Provvalet bland partimedlemmarna gav till resultat att ytterligare två manliga kandidater i rösttal följde närmast efter den segrande riksdags- mannen. Det märkliga är emellertid att icke någon av dessa båda kandidater liksom ej heller en kvinnlig kandidat, som kom på fjärde plats inom parti-

avdelningarna, uppnådde någon mer framträdande position inom ungdoms- avdelningarna. I varje fall var de ej med bland de tolv främst placerade, vilket innebär att ej någon av dem var nämnd på fler än tjugo av de 220 valsedlarna. Femte man i ordningen bland partimedlemmarna hamnade på åttonde plats hos ungdomsmedlemmarna, medan de förstnänmdas sjätte namn ej var bland de senares tolv främsta. Att enigheten bortsett från det första namnet, såsom ovan visats, ej var särskilt framträdande mellan de båda organisationerna vid valet av de främsta kandidaterna framgår även om man vänder på jämförelsen och undersöker hur de kandidater, som inom ungdomsklubbarna uppnådde de högsta rösttalen, placerades av partimed- lemmarna. Som nummer två i fråga 0111 antal erhållna röster kom inom ung- domsavdelningarna en kvinnlig kandidat, vilken emellertid ej nådde bättre än sjunde platsen vid provvalet bland partimedlemmarna. Ändå större differenser noterades beträffande de följande kandidaterna. Nummer tre och fyra i ungdomsavdelningarnas resultatlista hamnade först på resp. 23:e och 15:e plats hos partiavdelningarna, medan ungdomsmedlemmarnas femte man ej var bland de 30 främsta hos partimedlemmarna.

Beredning av förbundsstyrelsen m. m.

I det föregående har redogjorts för hur de preliminära namnförslagen i en del valkretsar remitterats till de lokala organisationerna, vilka sedan haft att inkomma med yttranden, medan i andra valkretsar de enskilda parti— medlemmarna givits möjlighet att vid provval tillkännage sin mening om de förnominerade kandidaterna. Dessa båda förfaringssätt har vid de nu berörda valen tillämpats inom sammanlagt ungefär hälften av valkret- sarna. Inom den återstående hälften har oftast ett något enklare tillväga- gångssätt kommit till användning. I allmänhet har frågan under detta mel— lanstadium av nomineringsprocessen endast handlagts av förbundsstyrelsen, en särskild nomineringskommitté eller dylikt. I en del fall har emellertid även denna beredning skett i flera olika etapper, medan det i andra kanske ej går att tala om något speciellt mellanskede, eftersom sistnämnda har sammanfallit med vad vi här kallat förnomineringen. Till den senare grup- pen hör bl. a. Stockholms och Kalmar län, där _ såsom redan beskrivits i avsnittet om förnomineringen _ särskilt utsedda valberedningar ensamma behandlat nomineringsfrågan före dess slutliga upptagande på ett nomine- ringsmöte. I Kalmar län diskuterades dock år 1952 enligt vad som framgår av ombudsmannens otryckta redogörelse för verksamheten kandidatlistorna förutom på nomineringsmötet även på förbundets två månader tidigare hållna årsmöte.

Det vanliga synes eljest vara att förbundsstyrelsen på grundval av de förberedande förslagen uppgör ett utkast till valsedlar att föreläggas nomi- neringsmötet. Denna ordning har t. ex. följts i de båda stadsvalkretsarna Stockholms stad, vad gäller frisinnade medborgarföreningen, och Göteborgs

stad. 1 frisinnade medborgarföreningens stadgar (5 5) heter det sålunda, att efter det föreningssammanträde för nominering av kandidater hållits skall styrelsen med ledning härav upprätta förslag. Ungefär samma bestäm- melser har även den andra Stockholmsavdelningen i sina stadgar, men här beslutade ju centralstyrelsen år 1952 att ett rådgivande provval skulle anord- nas. I Göteborg har enligt vad som uppgivits inför författningsutredningen frågan på samma sätt som inom frisinnade medborgarföreningen behand- lats av centralstyrelsen. Det förtj änar påpekas att centralstyrelserna inom de båda Stockholmsföreningarna och Göteborgsföreningen är tämligen stora församlingar, de räknar vardera 30 till 40 personer. Även inom en rad andra valkretsar har utkasten till kandidatlistor uppgjorts av styrelserna. Så skedde exempelvis vid 1948 års val i Gotlands län, då förbundsstyrelsen bear- betade de från medlemmarna insända namnförslagen. År 1952 däremot före- kom som bekant provval i nämnda valkrets. En rakt motsatt utveckling har nomineringsförfarandet undergått i Älvsborgs läns södra valkrets. Här ord- nades provval år 1948, medan frågan är 1952 enbart handlades av förbunds- styrelsen under det nu beskrivna mellanskedet av nomineringsproceduren. Såsom framgår av ' förbundens verksamhetsberättelser tillämpades inför 1952 års val samma ordning vidare i bl. a. Blekinge och Örebro län. I den förstnämnda valkretsen påbörjades nomineringen vid årsmötet, varefter förbundsstyrelsen förberedde frågan vid två sammanträden, innan ären— det förelades det slutliga nomineringsmötet. I den senare valkretsen be— handlades förslagen till kandidatlistor vid tre styrelsesammanträden under maj och första hälften av juni.

Gemensamt för de nu berörda valkretsarna har varit att bearbetningen och utformandet av valsedelförslagen gjorts av central— eller förbundssty- relserna. I en del andra valkretsar har man i stället låtit arbetsutskottet handlägga frågan eller tillsatt en särskild kommitté för ändamålet. Till- vägagångssättet att låta arbetsutskottet fungera som valberedning användes år 1952 i Kronobergs län samt både 1948 och 1952 i Värmlands län. I bl. a. Jönköpings och Gävleborgs län har den sistnämnda nomineringsformen med en särskild valberedning tillämpats. I fråga om Kronobergs och Gävleborgs län finns icke mer att tillägga, däremot skall en viss uppmärksamhet ägnas åt Jönköpings och Värmlands län, inom vilka beredningsförfarandet synes ha varit mer omständligt än i flertalet övriga valkretsar.

Såsom i annat sammanhang framhållits ägde 1952 års förnominering i Jönköpings län rum vid valkretsförbundets årsmöte, varefter en speciellt utsedd kommitté skulle fullfölja den närmare utformningen av listorna. Enligt vad som framgår av arbetsutskottets verksamhetsberättelse bestod denna nomineringskommitté av förbundsstyrelsen samt tio valda ombud, i allt cirka 30 personer. Kommittén höll åtminstone två sammanträden under maj månad. Vid det sista av dessa uppgjordes ett förslag om fyra olika val— sedlar, vardera omfattande tio kandidater. Efter sammnträdet utsändes list-

förslagen till samtliga dårå upptagna kandidater i avsikt att erhålla bekräf— telse på deras villighet att låta sig uppställas på partiets valsedlar. I den medföljande skrivelsen meddelade nomineringskommittén att om icke något svar avhördes togs för givet att vederbörande kandidat accepterade sin pla- cering. Kommitténs förslag framlades därefter vid förbundets särskilda nomineringsmöte i slutet av maj. Den omnämnda kommittén fick sedermera dessutom till uppgift att justera och slutgiltigt fastställa de av nomine- ringsmötet upprättade listorna. Denna fråga skall beröras längre fram. Förnomineringen i Värmlands län har utförligt beskrivits i ett tidigare avsnitt av framställningen. Härvid klargjordes att förbundets arbetsutskott inför såväl 1948 som 1952 års val beredde lokalorganisationerna tillfälle att framföra namnförslag samt önskemål om antalet listtyper. 1948 års nomine- ring följde sedan i stort sett nedanstående schema. Efter det att de prelimi— nära förslagen kommit in, sammanträdde arbetsutskottet i slutet av febru- ari och upprättade en sammanställning över de förnominerade kandidaterna. Denna sammanställning med kandidaternas nanm uppställda i alfabetisk ordning utsändes därpå för kännedom till partiets lokalavdelningar. I ett bifogat cirkulär meddelades bl. a. den fortsatta gången av nomineringsfrå- gan. Arbetsutskottet sammanträdde därnäst en vecka in i mars, varvid ett förslag till tre valsedeltyper med åtta namn på vardera utarbetades. Även detta förslag distribuerades till lokalavdelningarna, dock utan annan avsikt än att informera. Någon tanke på att avdelningarna skulle yttra sig över det utsända förslaget förelåg alltså ej. Nomineringsfrågan kom sedan i slutet av mars före vid ett extra möte med valkretsförbundet, till vilket varje lokal— avdelning hade att sända ett ombud för varje påbörjat tiotal medlemmar. Utöver ombuden ägde även ledamöterna av förbundsstyrelsen och dess arbetsutskott samt direktanslutna medlemmar rösträtt vid mötet. Utan röst- rätt kunde dessutom alla förbundsmedlemmar delta. I nämnda möte deltog sammanlagt 243 röstberättigade samt ett 50-tal andra medlemmar. Vid val— kretsmötet lämnades först en redogörelse för de inkomna namnförslagen samt för arbetsutskottets valsedelförslag, varefter en överläggning vidtog och preliminära beslut om fyra listor _ dvs. en mer än vad arbetsutskottet föreslagit fattades. Kring månadsskiftet mars april höll arbetsutskottet två nya sammanträden, varvid man med ledning av valkretsmötets beslut och den där förda diskussionen upprättade ett nytt valsedelutkast innehål— lande fyra olika listtyper. Även detta utkast utsändes till lokalavdelningarna tillsammans med en skrivelse, vari det framlagda förslaget motiverades och varav framgick att svårigheten främst gällde placeringen av en av huvud— kandidaterna. Inom arbetsutskottet hade nämligen föreslagits att en kandi- dat, som preliminärt uppsatts som första man på en av de fyra listorna, även skulle placeras som nummer två på en annan lista, som för övrigt möjligen kunde betraktas som huvudlista. Det visade sig dock att om en sådan dubbelplacering av den berörde kandidaten företogs, så ville vissa

av de övriga kandidaterna ej stå till förfogande. Arbetsutskottet ställdes helt enkelt inför det dilemmat att antingen uppföra det aktuella namnet på endast en lista eller också slopa två av de andra valsedeltyperna. I ett läge, då folkpartiets andra mandat på grund av mandatminskning för valkretsen var starkt hotat, ansåg sig emellertid arbetsutskottet ej kunna rekommendera en lösning, som skulle innebära att partiet vid valet blott framginge med två listor. Härom var arbetsutskottet ense. Då kvarstod frågan, om den berörde kandidaten skulle placeras som första namn på en landsbygdslista eller som andra namn på huvudlistan. På denna punkt rådde delade meningar. Majo- riteten ansåg dock att kandidaten i fråga borde stå först på en frikyrkligt betonad landsbygdslista, vilket även blev arbetsutskottets beslut. Den till lokalavdelningarna utsända skrivelsen, vari de ovan skildrade placerings- bekymren var relaterade, slutade med en förhoppning att enighet om det nya förslaget skulle ernås. Enligt arbetsutskottets mening var nämligen olika intressen väl företrädda och möjligheter var för handen för en någor- lunda jämn och stimulerande strid mellan kandidaterna. _ Först efter den nu beskrivna ingående beredningen av nomineringsfrågan upptogs ärendet för slutligt avgörande på valkretsförbundets ordinarie årsmöte, vilket hölls i slutet av april.

I huvudsak samma ordning följdes vid 1952 års nominering. Sedan lokal— organisationernas namnförslag inkommit bearbetades sålunda dessa av arbetsutskottet, varefter preliminära kandidatlistor uppgjordes vid ett extra valkretsmöte, som ägde rum i mitten av mars och som samlade 136 röstberättigade och cirka 40 andra medlemmar, således ett betydligt lägre deltagande än vid motsvarande möte fyra år tidigare. Kandidatlistorna överarbetades därpå ånyo av arbetsutskottet, som i detta sammanhang inför- skaffade kandidaternas medgivande att låta sig uppställas på valsedlarna. Frågan behandlades sedan liksom år 1948 vid förbundets ordinarie årsmöte i slutet av april.

Den nu lämnade framställningen kan möjligen leda till missuppfatt- ningen att förbundsstyrelsen eller en särskild kommitté handlagt nomine- ringsfrågan blott i de ovan berörda valkretsarna. Så har dock icke alls varit fallet, utan denna beredningsform har även förekommit i de val- kretsar, inom vilka de preliminära förslagen remitterats till lokalavdelning— arna för yttrande eller utsänts till medlemmarna i och för provval. Vad som varit speciellt utmärkande för ordningen i de senast skildrade valkretsarna och vad som legat till grund för den här företagna indelningen har emellertid varit att handläggningen av nomineringsfrågan i dessa fall under mellan- skedet i stort sett enbart begränsats till en sådan mindre krets av personer. Som exempel på att en dylik beredningsform även använts i andra valkret- sar än de nämnda kan dock redan i förevarande sammanhang omtalas att inom folkpartiets Stockholmsavdelning upptogs ärendet år 1952 av central—

styrelsen, som med ledning av provvalresultatet framlade ett valsedelförslag till det slutliga nomineringsmötet. På liknande sätt uppgjorde förbundssty- relsen i Våsterbottens lån på grundval av yttranden från ett 60-tal för- eningar ett förslag innefattande fyra olika listtyper. Såsom tidigare fram- hållits hade vid samma års nominering i Östergötlands län denna uppgift överlåtits på en särskilt utsedd valberedning och i Kristianstads lån på en vad man kallade listdelegation. I Västernorrlands län slutligen föreskriver förbundsstadgarna (5 8) att styrelsen skall uppgöra ett utkast till val— sedlar. Härvid får den emellertid enligt paragrafen ej vara så bunden av provvalresultatet att hänsyn icke tages till yrke och bostadsort i förhål- lande till andra kandidater. Man vågar nog förutsätta att en beredning av nu antytt slag förekommer i praktiskt taget samtliga valkretsar oavsett vilken nomineringsform i övrigt som tillämpats, innan frågan går in i sitt avgö- rande skede.

Fastställandet av valsedlarna

Regeln inom folkpartiet synes vara den att andrakammarvalsedlarna de— finitivt antages av ett nomineringsmöte med ombud för valkretsförbundets lokalavdelningar. Endast i något enstaka fall kan man säga att avvikelser från nämnda förfaringssätt skett i samband med 1948 och 1952 års val. Dessa undantagsföreteelser skall närmare behandlas längre fram.

Fastställande av valsedlarna kan _ såsom redan framskymtat i den föregående redogörelsen _ antingen äga rum på vederbörande valkretsför- bunds ordinarie årsmöte eller också på ett extra valkretsmöte, som sam— mankallats för att behandla nomineringsfrågan. Numera förefaller sist— nämnda förfaringssätt vara vanligast. Vid t. ex. 1952 års val försiggick den slutliga nomineringen inom åtminstone femton valkretsförbund på ett extra valkretsmöte, medan mindre än tio förbund avgjorde frågan på sina års- möten. Till de senare hörde bl. a. Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län. Att faststäl- landet av valsedlarna skett vid ett extra nomineringsmöte behöver emel- lertid icke hindra att även det ordinarie årsmötet kan ha handlagt ärendet. Såsom redan tidigare framhållits var i varje fall detta förhållandet i en del valkretsar inför 1952 års val. Den motsatta ordningsföljden innebä- rande att först ett extra valkretsmöte diskuterat kandidatlistorna, under det att fastställandet överlåtits på årsmötet, är däremot sällsynt. År 1952 tycks man på sätt ovan berörts _ endast ha tillämpat en sådan ord- ning i Värmlands län.

De slutliga nomineringsmötena äger i allmänhet rum i maj eller under första hälften av juni. Inför 1952 års val förekom blott ett dylikt möte — frånsett de som föranleddes av omvalen i Kristianstads och Jämtlands län _ senare än den 15 juni. Detta skedde i Södermanlands län. Frågan upp- togs här först på valkretsförbundets ordinarie årsmöte, vilket emellertid

beslutade att ajournera kandidatnomineringen till ett extra valkretsmöte den 21 juni. Däremot hölls mötena på några håll redan i slutet av april. Så skedde t. ex. inom Stockholms frisinnade medborgarförening samt i Värmlands och Jämtlands län. I de båda senare valkretsarna fastställdes ju valsedlarna, såsom ovan nämnts, på resp. förbunds ordinarie årsmöte.

Enligt normalstadgarna för folkpartiets valkretsförbund (5 2) äger varje ansluten lokalavdelning eller medlemsgrupp att årligen utse ombud i val- kretsförbundet efter grunder, som bestämmes av förbundet. Som exempel anges härvid ett ombud för varje påbörjat tiotal medlemmar. I 5 4 av samma stadgar meddelas vidare att rätten att delta i överläggningar och beslut vid valkretsarnas såväl ordinarie som extra förbundsmöten tillkom— mer dels dessa av lokalavdelningarna valda ombud, dels ledamöterna av valkretsförbundets styrelse och arbetsutskott samt dels slutligen förbun- dets direktanslutna medlemmar. De nu återgivna bestämmelserna tilläm— pas i stort sett av de olika valkretsförbunden. Undantag härifrån utgör dock de båda Stockholmsavdelningarna liksom folkpartiavdelningen i Göte— borg, inom vilka nomineringarna handlägges vid allmänna medlemsmöten. Till grund för lokalavdelningarnas representation har vanligen lagts det för- delningstal, som anförts som ett exempel i partiets normalstadgar, dvs. ett ombud för varje påbörjat tiotal medlemmar. Som en följd av en betydligt ökad medlemsnumerär har emellertid, på sätt tidigare framhållits, en del valkretsförbund skärpt kraven för avdelningarnas andra och följande om- budsplatser genom att ändra reglerna därhän, att ett ombud utses för varje påbörjat 25—tal medlemmar. En sådan bestämmelse gällde vid tiden för 1952 års nominering i Stockholms och Uppsala län, i de tre Skåneförbunden samt i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. I Kronobergs län valdes samtidigt ett ombud för varje påbörjat tjugotal medlemmar. Några valkretsförbund har dessutom en tilläggsregel, som avser att motverka de större lokalavdelningarnas dominans vid förbundsmötena. Så t. ex. får i Västmanlands län, där ett ombud utses för varje påbörjat tiotal medlem- mar, en och samma avdelning sända högst tio ombud. I Norrbottens län har ett motsvarande stadgande utformats på ett något annorlunda sätt. Här äger lokalavdelningarna välja ett ombud för varje påbörjat 25-tal medlemmar upp till fyra ombud per avdelning, och därefter ett ombud för varje påbör- jat 50-tal medlemmar. Ett i viss mån liknande system tillämpades år 1952 i Gävleborgs län. Till nomineringsmötet här fick nämligen lokalavdelning- arna sända ett ombud för högst 25 medlemmar, två ombud för upp till 50 medlemmar och därefter ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar.1

Utöver de tre ovan nämnda kategorierna mötesdeltagare, nämligen om— bud, styrelseledamöter och direktanslutna medlemmar, har inom en del valkretsförbund även alla övriga medlemmar tillåtits närvara vid sam-

1 Sistnämnda uppgift hämtad ur Folkpartiets Gävleborgs/ämnad häller extra förbundsmöte i Gävle torsdagen den 1 maj kl. 11.30. (Kallelsen återfunnen bland Kungl. Bibliotekets små—

tryck.)

mankomsterna, dock givetvis utan rösträtt. På en- del håll är detta för- faringssätt direkt medgivet i resp. förbundsstadgar. Så är t. ex. fallet i Södermanlands och Kopparbergs län, där stadgarna (inom båda förbunden 5 8) föreskriver att övriga medlemmar äger delta i överläggningar men ej i beslut och val. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns även in- tagna i Gotlands och Örebro läns förbundsstadgar (& 4 i båda). På andra håll har denna möjlighet förelegat utan att den varit särskilt reglerad i stadgarna. Inför 1952 års val deltog sålunda medlemmar utan rösträtt i bl. a. Jönköpings, Kalmar, Blekinge och Värmlands läns nomineringsmöten.

Ovan har endast partiavdelningarnas deltagande i nomineringsmötena berörts. Av den tidigare lämnade redogörelsen har emellertid framgått att även kvinno- och ungdomsorganisationerna och deras medlemmar i åtskil- liga valkretsar beretts tillfälle att under olika former medverka vid nomi- nerandet av kandidater. Det är därför naturligt att också i förevarande sammanhang ta upp frågan i vad mån nämnda organisationer ägt rätt att delta vid det slutliga fastställandet av kandidatlistorna. Först och främst måste emellertid då framhållas att medlemmar av kvinno- och ungdoms- organisationerna helt naturligt även samtidigt kan vara medlemmar av partiorganisationen, och i denna senare egenskap vara ombud eller åt- minstone vara företrädda vid valkretsmötena. I en del fall är det t. o. rn. föreskrivet i resp. valkretsförbunds stadgar att kvinno- och ungdomsorga— nisationernas medlemmar skall vara anslutna till partiets valkretsförbund. I 5 1 av stadgarna för folkpartiet i Örebro län heter det sålunda bl. a. att valkretsförbundet är en sammanslutning av till folkpartiet, folkpartiets kvinnoförbund och folkpartiets ungdomsförbund anslutna lokalavdelningar. Stockholms frisinnade medborgarförening upptar i sina stadgar några be- stämmelser, som väl likaledes får anses innebära ett automatiskt medlems- skap. I 5 2 meddelas nämligen dels att medlem av Stockholms frisinnade ungdomsförening äger rätt att bli medlem i medborgarföreningen utan att erlägga särskild avgift och dels att till föreningen ansluten kvinna även är medlem i Stockholms frisinnade kvinnogrupp. På andra håll gäller utan att detta speciellt omnämnts i stadgarna, att kvinnoorganisationens med— lemmar som regel också är medlemmar av partiorganisationen. Vanligen organiseras kvinnogrupperna inom folkpartiavdelningarna, varför det torde höra till undantagen att medlemmarna i kvinnogrupperna står utanför partiorganisationen.

Vad som emellertid i förevarande sammanhang mest intresserar är i vil- ken omfattning kvinno- och ungdomsorganisationerna äger en egen direkt representationsrätt vid de slutliga nomineringsmötena. På den punkten förefaller det som om helt skilda förfaringssätt skulle ha kommit till an- vändning i de olika valkretsarna. I en del fall har sidoorganisationerna tillerkänts samma representationsrätt, som tillkommit partiavdelningarna, i andra har de ägt att låta sig företrädas av någon enstaka representant

och i ytterligare andra fall har de ej haft någon egen representationsrätt alls. Vid 1952 års nominering var ordningen inom ungefär en tredjedel av valkretsarna den att kvinno- och ungdomsgrupperna hade lov att utse 0111— bud till valkretsmötena enligt samma regler, som gällde för partiavdel- ningarna. Ett sådant tillvägagångssätt brukades i bl. a. Kronobergs, Ble— kinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens län. I den senare valkretsen var emellertid denna lika repre- sentationsrätt endast förbehållen kvinnoföreningarna, medan företrädare för ungdomsavdelningarna väl kunde delta i överläggningarna, dock utan rösträtt. I minst två valkretsar -— Uppsala och Gävleborgs län tillämpa- des år 1952 det systemet att kvinno— och ungdomsorganisationerna tilläts sända vardera en representant till nomineringsmötena, under det att drygt tiotalet valkretsförbund icke medgav någon separat representationsrätt för nämnda organisationer. Inom åtskilliga av de senare valkretsarna inbjöds dock dessa organisationers medlemmar att närvara vid nomineringsmötena. För Stockholms och Göteborgs städer slutligen var läget ett annat. Här skedde ju nomineringen vid möten, i vilka alla partimedlemmar kunde del- ta på lika grunder. Gemensamt för såväl de båda Stockholmsavdelningarna som för Göteborgsavdelningen synes vara att samtliga medlemmar av kvinnoorganisationen även är medlemmar av partiet, varför de alltså i full utsträckning hade möjlighet att delta i nomineringen. Såsom ovan påvisats gäller tydligen samma sak för ungdomsorganisationens medlemmar inom Stockholms frisinnade medborgarförening, medan däremot denna medlems- kategori ej är automatiskt ansluten till folkpartiets Stockholmsavdelning och Göteborgsavdelningen och därför ej heller tillåtits delta i nominerings— mötena i annat fall än att särskilt medlemskap av partiet förelegat.

Antalet deltagare i de slutliga nomineringsmötena är beroende av tre skilda faktorer. För det första sammanhänger det med valkretsförbundens medlemsnumerär och i någon män med antalet lokalavdelningar inom dessa. För det andra påverkas givetvis deltagarantalet av vilka representationsreg— ler som gäller, och för det tredje slutligen beror det på i vilken utsträck- ning lokalavdelningarna verkligen utnyttjar sin representationsrätt. De båda förstnämnda faktorerna är till sina huvuddrag ganska väl kända i fråga om 1952 års nominering inom folkpartiet. Av intresse vore emellertid att få veta något om den tredje faktorn, dvs. i vilken omfattning de utsedda om- buden faktiskt deltagit i valkretsförbundens nomineringssammankomster. På den senare punkten finnes dock endast några få direkta upplysningar, och det går i allmänhet ej heller att ur de lämnade uppgifterna över det totala deltagandet i nomineringsmötena utläsa några säkra besked om den relativa närvarofrekvensen. För att så skulle ha varit möjligt hade man bl. a. behövt äga vetskap om varje enskild lokalavdelnings medlemsnumerär vid tiden för nomineringen. Av skilda uppgifter att döma förefaller det

emellertid som om vanligen flertalet av lokalavdelningarna skulle till fullo ha begagnat sin representationsrätt. Några exempel på det relativa deltagan- det i nomineringsmötena kan dessutom anföras. Från Kristianstads län har sålunda meddelats att cirka 70 procent av den samlade medlemsnumerären var företrädd genom ombud vid det slutliga fastställandet av 1948 års val- sedlar. I fyrstadsvalkretsen deltog år 1952 uppskattningsvis omkring 90 procent av föreningsombuden, och från Bohuslän har uppgivits att samt- liga lokalavdelningar år 1952 var representerade genom ombud. I en del fall har dock deltagandet varit sämre, vilket bl. a. framgår av några siffror berörande nomineringsmötena i Västmanlands län. År 1948 var nämligen enligt vad som uppgivits till författningsutredningen endast 25 av valkrets- förbundets 40 lokalavdelningar representerade av sammanlagt 71 ombud. Drygt en tredjedel av avdelningarna saknade således företrädare. Vid 1952 års val i samma valkrets var förhållandet något bättre, vilket åtminstone delvis får sättas i samband med att 1948 års möte var ett särskilt nomine- ringsmöte, medan det år 1952 gällde årsmötet, som bl. a. präglades av par- tiets 50—års jubileum. År 1952 deltog nämligen över fyra femtedelar (43 av 52) av förbundets avdelningar med enligt vad som framgår av förbun- dets årsredogörelse tillsammans 163 ombud. Dessutom var en hel del med- lemmar utan rösträtt närvarande. Tilläggas bör kanske att valsedlarna i denna valkrets inför 1952 års val ej fastställdes av nomineringsmötet utan av annan instans, vilket skall klarläggas längre fram.

Vad däremot de totala närvarosiffrorna beträffar så föreligger upplys- ningar härom gällande 1952 års nomineringsmöten från det övervägande flertalet valkretsar. I fråga om en del av dessa är det dock osäkert i vad mån de givna beskeden blott avser antalet närvarande ombud, eller om de även innefattar övriga, icke röstberättigade medlemmar. Antalet deltagare i de slutliga nomineringsmötena brukar totalt hålla sig mellan 100 och 300. Att närvarosiffrorna ligger utanför den angivna ramen hörde åt- minstone år 1952 till sällsyntheterna. Ett högre antal än 300 personer synes sålunda blott ha förekommit i ett enda fall, nämligen i Jönköpings län där sammanlagt 340 personer inräknades. Av dessa var dock drygt 100- talet icke röstberättigade vid mötet. Ett ändå större deltagarantal hade man år 1948 i Västerbottens län, då nomineringsmötet besöktes av cirka 400 medlemmar. Motsvarande möte år 1952 samlade däremot endast 200 personer. Nedgången torde icke alls bero på ett minskat intresse utan sam- manhänger säkerligen helt med att representationsreglerna ändrades mel- lan de båda valen. Nomineringsmöten med mindre än 100 deltagare har likaledes blott förekommit i några enstaka fall. Så var dock förhållandet år 1952 i Gotlands län, då endast 50 personer deltog i nomineringen. Mot- svarande siffra för 1948 var 150, trots att den totala medlemsnumerären då var avsevärt lägre. Till skillnad från i Västerbottens län torde nedgången här icke gå att förklara på annat sätt än att intresset för nomineringarna

minskat. Denna omständighet, som också i annat sammanhang uppmärk- sammats beträffande Gotlands län, får troligen i sin tur sättas i samband med de ändrade betingelserna för folkpartiet i nämnda valkrets. År 1948 gällde det att söka åt partiet erövra ett mandat, om vilket flera kandidater konkurrerade inbördes, år 1952 gällde det blott att försvara mandatet, för vilket den dittillsvarande innehavaren var mer eller mindre självskriven. Även i Norrbottens län har nomineringsmötena räknat tämligen få del- tagare. År 1948 deltog sålunda 75 och år 1952 60 personer. Det låga del- tagarantalet här sammanhänger åtminstone i viss män med att Norrbottens valkretsförbund _— jämsides med Gävleborgs av folkpartiets samtliga valkretsförbund har de för lokalavdelningarna mest kvalificerade repre- sentationsbestämmelserna, dvs. kräver högst antal medlemmar per ombud.

Av föregående stycke har bl. a. framgått att proportionerna mellan röst- berättigade och icke röstberättigade vid 1952 års nomineringsmöte i Jön- köpings län var ungefär två till ett. I föreliggande avseende synes emeller- tid förhållandena ha varit mycket skiftande i de olika valkretsarna. I en del fall förefaller nomineringsmötena så gott som helt ha bestått av ombud, i andra fall har omkring hälften av mötesdeltagarna utgjorts av vid mötena icke röstberättigade medlemmar. Några exempel härpå kan nämnas. Värm- lands län kan sägas företräda den första typen. Vid såväl 1948 som 1952 års slutliga nomineringsmöten var antalet icke röstberättigade ganska litet jämfört med det totala deltagarantalet. År 1948 deltog sålunda 154 röst- berättigade och cirka 40 övriga medlemmar, medan motsvarande siffror år 1952 var resp. 198 och omkring 30. Betydligt jämnare mellan de olika kategorierna har det varit i Kalmar och Blekinge län. I den förstnämnda valkretsen uppgick det sammanlagda antalet deltagare är 1952 till cirka 150 personer, varav ett 90-tal var ombud. I Blekinge län beräknas år 1948 ha deltagit omkring 170 ombud och ungefär 130 andra medlemmar, under det att motsvarande siffror för 1952 uppskattats till resp. 160 och 100.

I fråga om det totala deltagandet i de slutliga nomineringsmötena kan vidare nämnas att uppgifterna från Stockholms och Göteborgs städer är mycket osäkra på den här punkten. Från såväl Stockholms som Göteborgs folkpartiavdelningar har uppgivits att cirka tio procent av medlemmarna skulle ha varit närvarande vid 1952 års nomineringsmöten. Det motsvarar i absoluta tal resp. cirka 490 och 290 medlemmar. Dessa siffror är dock mycket ungefärliga. Antalet deltagare i Stockholms frisinnade medborgar- förenings slutliga nomineringsmöte 1952 har uppskattats till omkring 400, vilket utgjorde 12—13 procent av det totala medlemsantalet.

När det sedan gäller deltagandet av kvinno- och ungdomsorganisationens medlemmar i valkretsförbundens nomineringsmöten, så är det svårt att på grundval av det tillgängliga källmaterialet bilda sig en säker föreställ- ning därom. I vad mån dessa organisationers medlemmar utsetts till om- bud för partiavdelningarna och i den egenskapen deltagit undandrar sig

helt bedömande här. Däremot finns vissa upplysningar från en del av de valkretsar, inom vilka nämnda medlemskategorier ägt rätt till särskild representation. De utförligaste beskeden avser 1948 och 1952 års nomine— ringsmöten i Västmanlands län. Vid ett av 1948 års nomineringsmöten var nio av valkretsens elva kvinnogrupper företrädda av sammanlagt 23 om- bud, medan ungdomsorganisationens representation inskränkte sig till fem ombud från två av valkretsens sex grupper. Samtidigt var blott om- kring två tredjedelar av de 40 partiavdelningarna representerade. Relativt sett var alltså kvinnogrupperna bättre företrädda än partiavdelningarna, men totalt räknade de senare betydligt fler ombud än kvinno- och ung- domsorganisationerna tillsammantagna. År 1952 var de tre organisatio- nerna procentuellt sett mer likvärdigt representerade, men skillnaderna i verkligt antal ombud var ändock betydande. Vid sistnämnda års nomine— ringsmöte företräddes kvinnorna av 31 ombud från 15 av sammanlagt 22 grupper och ungdomarna av åtta ombud från sex av totalt nio grupper. Av valkretsförbundets 52 partiavdelningar var vid samma tillfälle 43 styc- ken representerade av tillsammans 163 ombud. Från övriga här aktuella valkretsar är de lämnade beskeden mer ungefärliga. Vid 1952 års slutliga nomineringsmöte i Skaraborgs län skall enligt uppgift omkring hälften av kvinnoavdelningarna och omkring 80 procent av ungdomsklubbarna ha varit representerade. I Kronobergs och Kristianstads län, varifrån även vissa upplysningar föreligger, har synbarligen de berörda medlemsgrup- pernas deltagande varit sämre. Till 1952 års nomineringsmöte i den förra valkretsen infann sig högst ett tiotal ombud från kvinnoavdelningarna och även ungdomsgrupperna utnyttjade föga sin representationsrätt. Vid 1948 års möte i den senare valkretsen var cirka 25 procent av ungdomsmedlem— marna företrädda genom ombud, medan kvinnorna icke alls var represen— terade vid tillfället. Som jämförelse kan här nämnas att enligt beräkning omkring 70 procent av partimedlemmarna var företrädda vid samma möte.

Om ordningen vid själva nomineringsmötena står nästan inga upplys- ningar till buds i det material, som valkretsförbunden tillställt författnings- utredningen. Såsom i annat sammanhang påpekats synes regeln vanligen vara den att förbundsstyrelsen, dess arbetsutskott eller en särskild nomi- neringskommitté först förbereder frågan och uppgör ett utkast till valsed- lar, vilket sedan förelägges det slutliga nomineringsmötet. Därefter torde en överläggning om kandidatförslagen äga rum, innan valsedlarna defini- tivt fastställes. I en del fall har överläggningarna uppenbarligen varit snabbt undanstökade, och nomineringsmötet har i tämligen ograverad form anta- git de preliminärt uppgjorda kandidatlistorna, i andra fall har förhand- lingarna dragit ut på tiden, och de föreslagna listorna har helt ommöble- rats. På några håll har man antingen av tidsnöd eller av andra orsaker ej kunnat slutföra kandidatnomineringen i ett sammanhang, utan man har sett sig nödsakad att ordna ett ytterligare möte. Så skedde år 1952 i bl. a.

Stockholm och Göteborg enligt vad som framgår av folkpartiavdelningarnas verksamhetsberättelser. Även i andra valkretsar, såsom t. ex. i Östergöt- lands län, tillämpar man det systemet att om det första nomineringsmötet ej medhinner hela kandidatnomineringen så utlyses ett nytt möte. På en del andra håll har man däremot i liknande situationer använt sig av ett annat förfaringssätt. I Västernorrlands län är det t. o. m. föreskrivet i förbundsstadgarna (& 8) att det allmänna nomineringsmötet kan ge för- bundsstyrelsen preciserat uppdrag att vidta vissa justeringar, som av nå- gon anledning icke kunnat göras då mötet var samlat. Från Västerbottens län har meddelats att nomineringsmötet skall fastställa listornas utseende vad beträffar de främsta namnen —— de valbara platserna — men om mötet av tidsnöd eller andra skäl ej antager hela listorna så överlåtes komplette- ringarna till förbundsstyrelsen. Vid 1952 års val tillämpades ett sådant tillvägagångssätt i Jönköpings och Värmlands län. I båda valkretsarna an- förtrodde nomineringsmötena det slutliga utformandet av valsedlarna åt förbundsstyrelsen förstärkt med särskilt utsedda ombud.1

Inför 1952 års val inträffade det i tre valkretsar att de slutliga nomine- ringsmötenas beslut till följd av missnöjesyttringar delvis blev upprivna. Detta hände i Kalmar, Hallands och Gävleborgs län. I Kalmar län var, på sätt framgår av såväl valkretsförbundets tryckta verksamhetsberättelse som ombudsmannens särskilda redogörelse för 1952 års arbete, utgångs- läget det att ett extra valkretsmöte, som avhölls i början av juni, hade be- slutat att vid valet framgå med två listor. Härefter inkom emellertid till förbundsstyrelsen en skrivelse från representanter för näringslivet, vilka påyrkade ytterligare en lista. Med anledning av denna framställning sam- manträdde styrelsen i mitten av juli, varvid bestämdes att ännu ett nomi- neringsmöte skulle sammankallas. Sistnämnda möte, som ägde rum i bör- jan av augusti och som endast samlade 43 ombud mot ett 90-tal vid det föregående mötet, fattade beslut om att uppställa en tredje lista — en företagarlista.

Läget var enligt vad förbundssekreterarens otryckta årsberättelse ut- visar något liknande i Gävleborgs län. Vid ett extra möte med valkrets- förbundet hade i detta fall antalet valsedeltyper fastställts till tre, men på en framställning av företrädare för frikyrkofolket i länet utökades detta antal sedermera till fyra. Denna gång fattades dock beslutet icke av ett nytt nomineringsmöte utan av förbundsrådet, som bl. a. består av krets— styrelsernas ordförande, vice ordförande och kassörer. I Hallands län slut— ligen antog 1952 års nomineringsmöte på förslag av en särskild nomine- ringskommitté två olika valsedeltyper, den ena med en läroverksadjunkt och den andra med en folkskollärare som första nanm. Valkretsförbundets ombudsman har till författningsutredningen meddelat att han allt efter

1 Uppgiften beträffande Värmlands län hämtad ur Värmlands Valkretsförbund av Folkpartiet 1952, Karlstad 1953, s. 4.

som valdagen närmade sig märkte att en stark opposition började göra sig gällande mot att två lärarrepresentanter hade uppsatts som första nanm på de båda listtyperna. Ett nytt nomineringsmöte syntes därför vara ofrån- komligt och ett sådant sammankallades även. Vid detta nya möte uppgjor- des och fastställdes ytterligare en valsedeltyp.

I inledningen till föreliggande avsnitt om fastställandet av valsedlarna har framhållits att det blott i undantagsfall vid 1948 och 1952 års val har förekommit att det slutliga avgörandet icke ålegat antingen ett allmänt medlemsmöte eller ett valkretsmöte med ombud för lokalavdelningarna. Till undantagen har emellertid då ej räknats de ovan berörda fall, när ett nomineringsmöte uppdragit åt exempelvis förbundsstyrelsen att fullfölja utarbetandet av de redan av mötet i princip antagna kandidatlistorna, utan endast sådana fall, där avgörandet otvivelaktigt tillkommit en annan in— stans. Vid de båda här undersökta valen har en dylik ordning egentligen blott använts vid två skilda tillfällen, nämligen i samband med 1948 års nominering i Västernorrlands län och 1952 års i Västmanlands län. Vad först 1948 års val i Västernorrlands län beträffar så skilde sig förfarings— sättet dock ej från huvudregeln inom folkpartiet på annat vis än att val- sedlarna icke upprättades gemensamt för hela valkretsen utan provinsvis. Valkretsen var nämligen då uppdelad på tre vad man kallade provinser _ en för norra Ångermanland, en för södra och västra Ångermanland samt en för Medelpad _ vilka var för sig vid nomineringsmöten med ombud för lokalavdelningarna fastställde sina kandidatlistor. Vid 1952 års val i samma valkrets tillämpades däremot den för partiet normala ordningen på denna punkt. Det vid sistnämnda val i Västmanlands län praktiserade tillväga— gångssättet avvek däremot, såsom framgår av en särskild berättelse över förbundets valarbete, från övriga valkretsförbunds genom att något om— budsmöte här ej hade att taga slutlig ställning i nomineringsfrågan. Vis- serligen behandlades saken vid valkretsförbundets årsmöte i slutet av mars, men den fortsatta beredningen liksom fastställandet av valsedlarna handhades helt av förbundets förtroenderåd. Detta förtroenderåd skall en— ligt g 4 i förbundets stadgar bestå av förbundsstyrelsen, ordförandena, vice ordförandena och sekreterarna inom distriktsstyrelserna (styrelserna inom landstingsvalkretsarna), två representanter för vardera kvinno- och ung- domsdistriktens styrelser, landstingsgruppen och inom länet boende riks- dagsmän tillhörande folkpartiet samt därutöver högst tjugo av förbunds- mötet valda personer.-Även i detta fall var det alltså en tämligen stor för— samling, som hade att fatta de definitiva besluten om valsedlarna.

I de båda föregående kapitlen om kandidatnomineringen inom högern och bondeförbundet har motsvarande avsnitt om fastställandet av valsed- larna avslutats med en undersökning av i vad mån de slutliga nominerings—

instanserna vid sitt ställningstagande verkligen respekterat de eventuella provvalens eller omröstningarnas utslag. För folkpartiets del är det av olika skäl icke möjligt att verkställa en liknande undersökning. Den av bl. a. bondeförbundet brukade nomineringsformen med omröstningar inom lokal- avdelningarna över de förberedande kandidatförslagen synes icke alls ha tillämpats inom folkpartiet. Den nomineringsmetod, som mest påminner om bondeförbundets, är den som år 1952 tillämpades av folkpartiet i Väster- bottens län. Vid redogörelsen för lokalföreningarnas förslag i denna val— krets gjordes ju även vissa jämförelser med de slutliga valsedlarna, var- för det ej ansetts behövligt att ånyo här beröra frågan. Däremot har såsom tidigare påvisats provval förekommit, dock endast i ett relativt fåtal val- kretsar vid varje andrakammarval. Vad som emellertid omöjliggör en här antydd jämförelse mellan å ena sidan provvalresultaten och å andra sidan de definitiva valsedlarna är att knappast några provvalprotokoll finns be- varade. I fråga om de nio provval, som i samband med 1948 och 1952 års nomineringar anordnats av folkpartiets valkretsförbund, har det sålunda blott gått att frambringa röstresultaten från två, nämligen 1948 års prov— val i Älvsborgs läns södra valkrets och 1952 års provval i Skaraborgs län. Även om det följaktligen ej går att anställa någon mer allmängiltig jäm- förelse, kan det kanske ändå vara av ett visst intresse att något belysa utfallet i de båda nämnda valkretsarna.

Beträffande båda nomineringarna kan man då först konstatera att de slutliga nomineringsmötena i stora drag respekterat de meningar, som medlemmarna givit uttryck åt vid provvalen. Detta gäller i synnerhet om de främsta namnen, vilka på några undantag när hämtats från resultat- listornas topp. I en del fall har dock anmärkningsvärda omkastningar vid- tagits, vilka oftast synes ha gjorts i avsikt att tillgodose vissa yrkesgrup- per eller andra intressen. Så skedde t. ex. är 1948 i Älvsborgs läns södra, då man på första plats på en av de tre beslutade listtyperna uppförde en verkstadsägare, vilken vid provvalet kommit på tolfte plats. Som andra nanm i ordningen på samma lista, som var företagarebetonad, uppsattes en disponent, vilkens röstpoäng vid provvalet ej räckte till en placering bland de 42 främsta kandidaterna. Av provvalprotokollet framgår ej om sistnämnde kandidat över huvud taget var upptagen på någon provval- sedel. Ett liknande fall finns från 1952 års nominering i Skaraborgs län. Här fastställdes fem olika valsedeltyper, vilka samtliga hade provvalets seg- rare som första namn. I andra rummet hade emellertid listorna skilda kandidater, nämligen vad gäller fyra av dem resp. tvåan, trean, femman och sexan' i provvalets slutprotokoll. På den femte listans andra plats uppsattes däremot en kandidat, vilken ej finns upptagen i provvalproto- kollet. Troligen var denne kandidat, vilken för övrigt vid andrakammar- , valet erövrade partiets andra mandat, icke alls under omröstning vid prov-

valet, utan hans namn aktualiserades först i ett senare sammanhang. Även i sistnämnda fall rörde det sig om en företagarerepresentant.

Vad angår placeringarna längre ned på valsedlarna har omkastningar av provvalutslagen oftare förekommit. Dels har ordningsföljden mellan två eller flera vid provvalen placerade kandidater ändrats på de slutliga val— sedlarna, och dels har det inträffat att personer, vilka icke förefaller ha varit underkastade provval, satts upp framför kandidater, som uppnått ett ganska betydande rösttal vid provvalen. Några exempel kan måhända åskådliggöra det sagda. I Älvsborgs läns södra placerades på en valsedels tredje plats den kandidat, som vid provvalet kommit sjua, medan fjärde platsen tillföll provvalets sexa. I femte rummet på samma listtyp upp- sattes en kvinnlig kandidat, vilken vid provvalet hamnat på sjuttonde plats, under det att man i sjätte rummet uppförde nionde man i provvalet. På en annan av valsedlarna erhöll en kvinnlig kandidat tredje platsen, trots att hon vid provvalet fick se 25 medtävlare framför sig, däribland såväl fjärde som sjätte man på samma lista. Över huvud taget fick vid denna nominering de kvinnliga kandidaterna i förhållande till sina provvalplace- ringar förmånliga platser på de slutliga valsedlarna. En del liknande exem- pel skulle kunna anföras från 1952 års nominering i Skaraborgs län. Här förekom dessutom en del fall av den andra skisserade typen, dvs. att kandidater, vilka ej synes ha varit omnämnda i provvalet, uppförts på listornas mellersta platser. På tre av valsedeltyperna uppsattes sålunda i fjärde eller femte rummet dylika kandidater, som ej har kunnat återfinnas i provvalprotokollet.

1952 års valsedlar

På motsvarande sätt som i de båda föregående kapitlen skall även detta kapitel om nomineringsförfarandet inom folkpartiet avslutas med några sammanfattande uppgifter rörande 1952 års valsedlar. Liksom tidigare hän- visas för en ytterligare undersökning av valsedlarnas sammansättning till kapitel 7.

Vad valsedlarna beträffar har i tabell 15 angivits dels hur många officiella listtyper folkpartiet uppställde i varje valkrets vid 1952 års val, samt dels det sammanlagda antalet kandidater på dessa valsedlar och hur många av kandidaterna som var kvinnor. Slutligen redovisas också ett försök till karakterisering av listorna med hänsyn till deras yrkes- och geografiska sammansättning. För de beteckningar, som härvid kommit till användning, har en redogörelse lämnats i kapitel 2 ä 5. 79.

I likhet med de övriga borgerliga partierna har även folkpartiet i allmän- het framgått med mer än en valsedeltyp i varje valkrets. Vid 1952 års val var detta sålunda fallet i samtliga valkretsar utom Gotlands och Blekinge län, inom vilka alltså blott en listtyp förekom. Vad angår Gotlands län var sistnämnda förhållande framför allt beroende av att man till följd av kar-

tellbestämmelsernas slopande ansåg sig nödsakad att samverka med höger- partiet under gemensam partibeteckning, och att man då icke lämpligen kunde uppställa mer än en lista. I genomsnitt uppgick antalet valsedeltyper per valkrets till omkring tre, och detta antal var även det som användes av flest valkretsförbund. I icke mindre än tio valkretsar framgick nämligen partiet är 1952 med tre olika valsedeltyper, under det att två skilda listor förekom i åtta valkretsar. Mer än tre valsedeltyper upprättades i samman- lagt åtta valkretsar, därav fem kretsar med fyra listtyper och två kretsar med fem. De senare var, såsom i annat sammanhang framhållits, Skaraborgs och Västernorrlands län. Slutligen återstår Göteborgs och Bohus län, där folkpartiet uppställde tio skilda valsedeltyper, av vilka fem var lokala fiskarelistor med var sitt spridningsområde.

I de föregående kapitlen rörande högern och bondeförbundet har orsaken till att de borgerliga partierna till skillnad från socialdemokraterna brukar framgå med flera olika listtyper i varje valkrets något diskuterats. Skälen härtill har i nämnda sammanhang väsentligen angetts vara två, nämligen dels att man önskar tillgodose och appellera till skilda slag av väljargrup- per, och dels att man av olika anledningar vill åstadkomma en listkonkur— rens och tävlan mellan de främsta kandidaterna. Detta resonemang torde väl även äga sin giltighet, när det gäller folkpartiet. Vad då till en början den första punkten beträffar, dvs. i vad mån man uppställt valsedlar, som varit speciellt inriktade på vissa yrkes— eller andra intressen, så kan en del slutsatser dras av de i sista kolumnen av tabell 15 lämnade uppgifterna. Härav framgår sålunda att av 1952 års sammanlagt 88 olika folkpartival- sedlar kan endast 28 betraktas som helt allmänna, vilket vill säga att de vände sig varken till en viss del av en valkrets eller till särskilda närings- och yrkesgrupper, medan följaktligen återstående 60 på något sätt hade en sådan särkaraktär. Ytterligare tio listor har visserligen i tabellen be- tecknats som allmänna, men det har ju samtidigt anmärkts att de hade en viss regional anstrykning. De rent yrkesinriktade listorna var trots detta icke särskilt vanliga 1952. Det förekom sålunda blott fem tjänstemanna- listor och sju företagarelistor samt dessutom, som redan påpekats, fem lokala fiskarelistor i Bohuslän. En betydligt större frekvens uppvisade där— emot den typ av listor, som vänder sig till resp. tätorterna och landsbygden. Detta slags valsedeltyper fanns till ett antal av 32, varav sjutton tätorts— listor och femton landsbygdslistor. Av vardera gruppen hade tre en viss lokal prägel. Utöver de nu nämnda valsedeltyperna upprättades i Malmöhus län en vad som här kallats kvinnolista, vilken benämning emellertid icke får tolkas så att samtliga därå uppförda kandidater utgjordes av kvinnor. Så var icke riktigt fallet, men man kan säga att kvinnorna dominerade listan. Av valsedelns tio kandidater var nämligen sex kvinnliga, däribland de tre främsta namnen. Slutligen kan rörande karakteriseringen av 1952

Tabell 15. Antal officiella valsedeltyper och kandidater inom folkpartiet vid 1962

års val Antal Sammanlagt Antal Valkrets valsedelt er antal kvinnliga Listornas karaktär yp kandidater kandidater Stockholms stad ........... 12 35 9 2A Stockholms län ............ 3 41 6 A, 2Tä Uppsala län ............... 3 20 6 2A, Tä Södermanlands län ......... 2 18 5 Tä, L Östergötlands län .......... 2 24 4 Tj-Fö, L Jönköpings län ............ 4 37 5 2Tä, 2L Kronobergs län ............ 3 19 3 A, Fö, Tä Kalmar län ............... 3 27 4 2A—R, Fö Gotlands län .............. 1 18 2 A Blekinge län .............. 1 14 2 A Kristianstads län .......... 2 34 7 2A Fyrstadskretsen ............ 2 38 9 2Az Malmöhus län ............. 4 40 10 Tj, Tj—Fö, L, Kv Hallands län .............. 3 27 4 2A, Fö Göteborgs stad ............ 2 22 7 2A Göteborgs o. Bohuslän ..... 10 134 12 2A—R, Fö, 5Fi-R, Tä-R, L Älvsborgs läns norra ....... 2 32 3 Tä, L Älvsborgs läns södra ....... 2 13 2 2A Skaraborgs län ............ 5 31 4 A-R, 2Tä3, Tä-R, L Värmlands län ............ 4 33 7 A, Tj, Fö, L Örebro län ................ 3 31 6 A, Tä, L Västmanlands län .......... 3 25 5 A, 2Tä Kopparbergs län ........... 3 25 4 3Al Gävleborgs län ............ 4 32 4 A, Tj-Fö, Fö-Tj Västernorrlands län ........ 5 67 15 3A—R, Tä—R, L—,R Jämtlands län ............. 53 20 2 2A, Fö Västerbottens län .......... 4 28 5 2A-R, 2L—R Norrbottens län ........... 3 24 5 A, Tä, L Hela riket 88 909 157 BSAB, 5Tj7, 7Fö9, 5Fi-R, 17 Tå”, 15L9, llx'v

Därav en ungdomslista.

cam—namnen»-

Vid septembervalet; vid decembervalet 4. Därav 10 med regional anstrykning. Därav 3 med starkt inslag av företagarerepresentanter. Därav 1 med starkt inslag av tjänstemannarepresentanter. Därav 3 med regional anstrykning. En för folkpartiets Stockholmsavdelning och en för frisinnade medborgarföreningen. En vände sig särskilt till »kristna» väljare. Därav en med starka arbetareinslag.

års valsedlar framhållas att 21 av de sammanlagt 88 listorna hade en viss

lokal anstrykning.

Vad därefter angår frågan om listkonkurrensen kan fastslås att en sådan är 1952 icke var lika vanlig inom folkpartiet som inom de båda övriga bor- gerliga partierna. Orsaken härtill torde vara att folkpartiet hade betydligt fler riksdagsmän under omval och att dessa inom alla partier ofta brukar vara befriade från sådan konkurrens. Så var dock, när det gäller folkpar— tiet, icke helt fallet i samtliga valkretsar. Av de sammanlagt 45 andra-

kammarledamöter, som var upptagna på 1952 års valsedlar, kan man säga att 35 i egentlig mening saknade medtävlare om partiets mandat, medan återstående tio hade direkta konkurrenter bland icke riksdagsmän. Det förekom dock blott i sju valkretsar frånsett de två, där partiet endast framgick med en enda lista — att samma riksdagsmän placerades i toppen på alla de uppställda valsedeltyperna. Detta var vad första namnet beträf- far, fallet i Stockholms och Göteborgs städer samt i Älvsborgs läns södra, Skaraborgs och Västmanlands län, samt vidare —— i fråga om de två främsta namnen i Kristianstads län och Bohuslän. Det var alltså endast en femte— del eller nio av de 45 under omval stående riksdagsmännen, som vid nomi- neringarna erhöll så framträdande placeringar. Avslutningsvis kan dess- utom omtalas att av de berörda 45 riksdagsmännen återvaldes 42, under det att två föll igenom på grund av listkonkurrens och en till följd av man- datminskning för partiet.

Såsom angivits i rubriken till tabell 15 har där endast de officiella val- sedeltyperna medtagits, dvs. de som fastställts av valkretsförbundens ordi- narie nomineringsinstanser. Härutöver kan man emellertid även tänka sig att grupper inom partiet framgått med vad som här betecknats som sär- listor, vilka alltså icke varit godkända av valkretsförbunden. Sådana sär- listor har också tillkommit i vissa fall vid såväl 1948 som 1952 års val, vid några tillfällen t.o.m. med stor framgång. Så t. ex. upprättades en särlista vid båda de nämnda valen i Stockholms län. År 1948 låg närmast ungdoms— organisationen bakom denna, medan framträdande representanter för kvin- noorganisationen var bland initiativtagarna till 1952 års lista. Resultatet blev båda gångerna att de officiella valsedeltyperna samlade ett rösttal, som berättigade till tre mandat, under det att ett mandat tillföll särlistan. Även vid 1948 års val i Värmlands län lyckades en särlista samla ett betydande rösttal, vilket t.o.m. översteg rösttalet för var och en av de fyra officiella valsedeltyperna. Trots att någon tillåtelse ej hade lämnats för upprättandet av denna särlista, var ledande män inom valkretsförbundet engagerade för densamma.

Förutom de nu nämnda exemplen på förekomsten av särlistor har sådana även framförts i en del andra fall vid de här undersökta valen. Bland annat uppställdes dylika vid 1948 års val i Skaraborgs län och vid 1952 års val i Kristianstads län. I den senare valkretsen var det först i samband med omvalet i december, som vissa väljargrupper främst i den nordvästra läns- delen framträdde med en egen lista, vilken uppskattningsvis användes av cirka tolv procent av partiets valmanskår. Några ytterligare upplysningar om de ovan angivna exemplen på särlistor har ej erhållits, liksom det ej finnes några besked om att fler sådana fall skulle ha förekommit i sam- band med de nu aktuella valen.

I tabell 15 över antalet valsedeltyper år 1952 har även medtagits upp- gifter om antalet kandidater på valsedlarna samt hur många av kandida- terna, som utgjordes av kvinnor. Härav framgår att 1952 års officiella folkpartisedlar räknade sammanlagt 909 olika kandidater, av vilka 157 var kvinnor. Vid en granskning av kandidaternas fördelning på de skilda val- kretsarna lägger man först märke till det ovanligt stora antalet namn i Göteborgs och Bohus län —— 134 stycken, av vilka 64 endast förekom på de speciella fiskarelistorna. Om man emellertid bortser från denna valkrets, som i föreliggande avseende helt avviker från de övriga, och beräknar medeltalet kandidater per valkrets, så finner man att i genomsnitt omkring 29 kandidater framfördes._ Genomsnittligt sett var vidare något över en sjättedel av kandidaterna kvinnor. Även frånsett Bohuslän växlade antalet officiella kandidater mycket från valkrets till valkrets. Det ojämförligt högsta antalet _ 67 stycken —— förekom i Västernorrlands län och därnäst följde Stockholms, Jönköpings och Malmöhus län samt fyrstadskretsen med ungefär 40 kandidater vardera. Det lägsta antalet noterades i Älvsborgs läns södra och Blekinge län, vilka hade resp. tretton och fjorton kandidater. Tjugo kandidater eller därunder hade dessutom fem valkretsar, vilka samt- liga befolkningsmässigt tillhör de mindre. Dessa var Uppsala, Söderman- lands, Kronobergs, Gotlands och Jämtlands län. Det mycket höga kandidat- antalet i Bohuslän och i Västernorrlands län kan bortsett från att många listtyper framfördes delvis även förklaras av att man använde sig av spal- tade valsedlar i nämnda båda valkretsar. Spaltade sedlar förekom år 1952 dessutom i Gotlands, Blekinge och Kristianstads län, fyrstadskretsen, Hal- lands län samt Älvsborgs läns norra.

KAPITEL 5

Socialdemokraterna

Partiets lokala organisation i huvuddrag1

Enligt 5 1 i stadgar för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är par- tiet uppbyggt på följande sätt.

Föreningar och enskilda personer på en plats skall vara sammanslutna i en arbetarekommun, dessa i sin tur sammansluter sig i distrikt, och di- strikten bildar partiet. Partiets ledning utgöres av partistyrelsen, vilken väljes av den vart fjärde år återkommande partikongressen.

Arbetarekommunerna är partiets lokala organisationer och skall om- fatta samtliga på en plats varande föreningar och enskilda personer, som vill tillhöra partiet. På plats, där endast en sådan förening finns, skall denna betraktas som en arbetarekommun (& 2). Partidistrikten är central- organisationer för alla inom ett visst område befintliga arbetarekommuner och har till uppgift att förmedla förbindelsen mellan arbetarekommunerna och partistyrelsen, bedriva agitations- och upplysningsarhete samt att ordna och leda partiets deltagande i olika politiska val. Ingen arbetare- kommun kan tillhöra partiet på annat sätt än genom vederbörande parti- distrikt (5 3). I sistnämnda paragraf stadgas även att Stockholms och Gö- teborgs arbetarekommuner var för sig skall bilda ett partidistrikt.

Inom socialdemokratiska partiet har upprättats särskilda grundstadgar för partidistrikt. Enligt dessa stadgars 5 1 skall ett partidistrikts område utgöras av en eller flera valkretsar för val till riksdagens andra kammare. Förändring av ett distriktsområde kan efter förslag av partidistriktet eller flertalet av arbetarekommunerna i en andrakammarvalkrets beslutas av partistyrelsen. För närvarande är partidistrikten 27 till antalet. Di- striktsindelningen sammanfaller mycket nära med rikets uppdelning på andrakammarvalkretsar. Skåne utgör dock ett enda distrikt, vilket alltså omfattar tre skilda valkretsar, medan Västernorrlands län är uppdelat på två partidistrikt, Medelpads och Ångermanlands. En förteckning över partidistrikten med uppgifter om medlemsantal och antal arbetarekom- muner den 1/1 1952 är intagen i tabell 16 nedan.

Såsom redan framhållits skall varje arbetarekommun inom ett distrikts- område tillhöra partiet genom partidistriktet. I grundstadgarna (& 2) be- .tämmes dessutom att inom en och samma borgerliga kommun ej får utan

1 Avsnittet bygger främst på Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Program och stadgar, Sthlm 1954.

Tabell 16. Socialdemokraterna. Antal medlemmar och arbetarkommuner den 1/1 19521

Partidistrikt Antal medlemmar An]: al arbetare- ommuner Stockholms stad .......................... 100 310 1 Stockholms län ........................... 29 963 110 Uppsala län ............................. 18 381 74 Södermanland ............................ 39 273 102 Östergötland ............................. 52 750 159 Jönköpings län ........................... 16 677 96 Kronoberg ............................... 10 567 90 Kalmar län ............................... 21 164 124 Gotland .................................. 5 517 58 Blekinge ................................. 16 330 62 Skåne ................................... 139 972 334 Halland .................................. 16 258 73 Göteborgs stad ............................ ' 46 022 1 Bohuslän ................................ 11 170 89 Älvsborgs norra ........................... 19 608 69 Älvsborgs södra ........................... 15 814 83 Skaraborg ................................ 10 890 107 Värmland ................................ 18 060 134 Örebro län ............................ '. . . 28 231 127 Västmanland ............................. 16 420 72 Dalarna .................................. 21 074 115 Gävleborgs län ............................ 21 058 105 Medelpad ................................ 10 373 43 Ångermanland ............................ 16 114 112 Jämtland ................................ 9 142 104 Västerbotten ............................. 16 351 224 Norrbotten ............................... 11 695 189 Sjöfolkets Riksförbund ..................... 290 Summa 739 474 2 857

1 Uppgifterna hämtade från Socialdemokratiska Parlislyrelsen. Berättelse för år 1951, Sthlm 1952, s. 29.

distriktsstyrelsens medgivande bildas mer än en arbetarekommun. Om sär- skilda förhållanden föreligger, kan sådant medgivande lämnas, dock först efter samråd med inom ifrågavarande område redan förut befintlig arbetare- kommun.

De olika instanserna inom partidistriktet är distriktskongressen, distrikts- styrelsen och verkställande utskottet. Distriktskongressen utövar högsta myndigheten i alla distriktets angelägenheter (å 4). Kongressen skall sam— manträda årligen på tid och plats, som bestämts av föregående års kongress. Dessutom kan för vissa fall extra distriktskongress hållas. Distriktskongres- sen är en församling av ombud, vilka utses inom arbetarekommunerna inom distriktet enligt grunder, som senaste kongress beslutat eller — om så ej skett bestämmes av distriktsstyrelsen. Rätt att deltaga i val av ombud äger alla partimedlemmar, som tillhör distriktet. Utöver de av arbetare- kommunerna utsedda ombuden har även distriktsstyrelsens medlemmar rösträtt vid kongressen. Vidare äger partiets landstingsmän rätt att låta sig representeras av ett ombud för varje landstingsområde, således i all-

mänhet av ett ombud. Med yttrande- och förslagsrätt kan därjämte ett om- bud för partistyrelsen samt distriktets partiorgans redaktör delta i för- handlingarna. Vid omröstning har varje kongressombud en röst.

Distriktsstyrelsen skall enligt 5 5 i grundstadgarna bestå av minst sju utav distriktskongressen valda ledamöter. Av dessa skall minst tre vara bosatta på den plats eller i dess omedelbara närhet, där distriktsstyrelsen har sitt säte. Dessa senare utgör verkställande utskottet. Distriktsstyrelsen handhar distriktets angelägenheter i enlighet med stadgarna och kongres- sens beslut. Den är mellan kongresserna distriktets beslutande myndighet i de frågor, där kongressen ej fattat beslut. Verkställande utskottet hand- har i överensstämmelse med distriktsstyrelsens beslut agitations— och ad- ministrativa angelägenheter samt skall dessutom bistå arbetarekommunerna med råd.

Enligt grundstadgarna för partidistrikt bör distrikten uppdelas i kretsar, vilkas områden bestämmes under hänsynstagande till verksamhetens be- drivande på lämpligaste sätt (g 8). Dessa kretsar torde vanligtvis avpassas så att de överensstämmer med valkretsarna för landstingsmannaval. Sådan kretsorganisation saknas på något håll, exempelvis i Västmanlands län.

Distrikten har rätt att vid sina kongresser anta tilläggsstadgar; dock får sådana tilläggsstadgar ej stå i strid med eller upphäva innehållet i grund- stadgarna. Dessa senare kan i sin tur endast ändras eller upphävas av par— tikongressen (5 9). _

Socialdemokratiska arbetarepartiet har dessutom särskilda grandstadgar för arbetarekommuner. Någon redogörelse för innehållet i nämnda stad- gar skall emellertid icke lämnas här, då de torde vara utan betydelse för den följande framställningen.

Partiets allmänna regler om kandidatnominering

Socialdemokraterna har allt sedan det proportionella valsystemets in- förande i Sverige haft vissa bestämmelser för hur kandidatnomineringarna bör tillgå. Ursprungligen var dessa bestämmelser intagna i partiets stadgarl, men har sedermera utbrutits ur dessa och intagits i särskilda grundregler för valarbetet, de senaste utan någon som helst debatt antagna av 1940 års partikongress.”

I de nuvarande grundreglerna för valarbetet3 fastställes i stora drag hur kandidatnomineringarna skall tillgå vid respektive landstingsmanna- (& 3), första kammare— (& 4) och andra kammareval (& 5). I fråga om nomine— ringarna vid rent kommunala val hänvisas däremot till särskilt fastställda

1 I denna punkt antagna av 1911 års partikongress. Se Förhandlingarna vid Sverges socialdemo- kratiska arbetarepartis åttonde ordinarie kongress i Stockholm den 9—16 april 1911, s. 162—163. " Protokoll. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 16:e kongress i Stockholm. .*?—6 juni 1940, s. 234—236. * Intagna i partiets Program och stadgar.

regler. 1 nu förevarande sammanhang skall i huvudsak endast de bestäm- melser i grundreglerna som gäller andrakammarvalen beröras. För dessa sistnämnda val är nomineringsordningen följande.

Först skall förslag till kandidater inom viss av distriktsstyrelsen fastställd tid insändas till styrelsen, varefter denna sammanträder och avger yttrande i anledning av de inkomna förslagen. Sedan skall en konferens bestående av ombud för valkretsens arbetarekommuner, kretsstyrelserna och distrikts- styrelsen sammankallas och uppgöra kandidatlista. Konferensen kan be- sluta, huruvida den uppgjorda listan omedelbart skall fastställas eller om den skall underkastas omröstning bland de partimedlemmar inom valkret- sen, vilka fyllt arton år och tillhört partiet minst sex månader. Skulle emellertid minst en fjärdedel av de vid valkonferensen närvarande, röstbe— rättigade ombuden kräva, att omröstning verkställes, skall listan under alla förhållanden underkastas sådan omröstning. Omröstning skall företagas på sätt kongressen närmare beslutar.

Enligt grundreglerna kan upprättandet av kandidatlista även ske på distriktets årskongress, för så vitt redan i kallelsen till densamma angi— vits, att nomineringsfrågan härvid skall tagas upp till behandling. Rörande representationsrätten vid såväl särskild valkonferens som ordinarie di- striktskongress gäller de regler, som i distriktets stadgar fastställts för val av ombud till årskongress.

I grundreglerna för valarbetet gives dessutom några allmänna stadganden beträffande kandidaterna. Vid alla val skall sålunda iakttagas att som so- cialdemokratiska kandidater endast får uppsättas personer, som tillhör partiet. Vid stadsfullmäktige— och landstingsmannaval samt vid politiska val (med vilka man tydligen avser riksdagsval) skall vidare iakttagas, att kandidat varit partimedlem i minst ett år (5 7). Vid riksdagsvalen skall distriktsstyrelsen i god tid meddela partistyrelsen namn och andra erfor— derliga uppgifter om de uppställda kandidaterna (& 8).

Slutligen kan framhållas att enligt 5 10 äger partidistriktet att närmare fastställa regler för valarbetet; dessa bestämmelser får dock ej stå i strid, med partiets grundregler. Här förtjänar emellertid observeras att distrik- ten synes vara något mindre bundna av grundbestämmelserna, när det gäl- ler utformandet av tilläggsregler för kandidatnomineringen än i fråga om organisatoriska bestämmelser. Såsom tidigare framhållits får nämligen di— striktens tilläggsstadgar varken stå i strid med eller upphäva innehållet i partiets grundstadgar, medan —— på sätt närmast påpekats -— endast först— nämnda förbehåll gjorts vad beträffar distriktens regler för valarbetet.

Med termen omröstning, som användes i de socialdemokratiska grundreg— lerna för valarbetet, åsyftas samma röstningsförfarande, för vilket termen provval begagnats i de föregående kapitlen. Sistnämnda ord kommer därför att i fortsättningen brukas om de socialdemokratiska partidistriktens om—

röstningar. Fram till och med 1940 var sådana provval obligatoriska i sam- band med kandidatnomineringarna inför andrakammarvalen. Den direkta orsaken till att man vid det årets partikongress antog nya regler utan denna bindande bestämmelse om provval framgår ej av kongressprotokollen, men uppenbarligen hade den åsikten växt fram inom partiet att det var en allt för omständlig och onödig anordning att låta listan obligatoriskt under- kastas provval även i de fall, då valkonferensen var nära nog enig om val- sedelns utseende och sammansättning. För de fall, att enighet ej skulle vara för handen, tillförsäkrades alltså minoriteten såsom ersättning för de obliga- toriska provvalen i stället en rätt att påkalla dylika. Att frågan om grund- reglerna för valarbetet över huvud taget upptogs till behandling vid 1940 års partikongress sammanhängde bl. a. med att Södermanlands partidi- strikt i en motion till 1936 års partikongress hade föreslagit, att kongressen skulle besluta om enhetliga regler för provval, vilka skulle tillämpas vid distriktens nominering av kandidater till landstingsmanna- och riksdags- mannaval.1 I anledning av denna motion beslöt 1936 års kongress, att frå- gan om upprättandet av enhetliga regler för kandidatnomineringarna skulle hänskjutas till partistyrelsen för närmare utredning. Det var således detta utredningsuppdrag, som utmynnade i det av 1940 års kongress antagna förslaget till grundregler för valarbetet.

Det är dock rätt märkligt att konstatera, att 1936 års motionär icke alls hade ifrågasatt, att bestämmelsen om obligatoriska provval skulle bortta- gas ur grundreglerna. Vad man i stället hade åsyftat var att få fastställt ett enhetligt sammanräkningssystem, som skulle användas vid provvalen. I motionen påpekades nämligen, att på grund av att några närmare bestäm- melser ej fanns angivna så hade följden blivit, att skilda metoder hade tillämpats. På en del håll hade man nöjt sig med system, enligt vilka kan- didaterna placerades efter erhållen relativ majoritet för respektive plats, på andra håll krävdes absolut majoritet, och i något enstaka fall hade metoder med poängberäkning begagnats. Motionären framhöll det emel- lertid som önskvärt att samma system kom till användning över allt inom partiet, men gav ej sitt företräde åt någon särskild metod. Vilken metod, som skulle anses lämpligast, torde i stället enligt förslagsställarens me- ning få bli beroende av partistyrelsens undersökning.

Såsom redan framhållits innehöll dock ej partistyrelsens av 1940 års kongress antagna förslag till grundregler för valarbetet några som helst anvisningar om provvalmetoden. Denna fråga upptogs däremot i ett sam- tidigt av partistyrelsen framlagt förslag till regler för kandidatnomine- ringar m. m. vid kommunala val, ett förslag som likaledes antogs av 1940 års partikongress.2 Ehuru dessa regler endast är avsedda att vara vägle-

1 Protokoll från Sverges socialdemokratiska arbetarepartis 15:e kongress i Stockholm 3—9 april 1936, s. 43—44. 2 1940 års kongressprot., s. 223—233.

dande för arbetarekommunerna vid nomineringar till de rent kommunala valen, erbjuder de dock ett stort intresse därigenom att de visar vilka principer för kandidatnominering, som de ledande partiinstanserna kongressen och partistyrelsen —— ansett och fortfarande anser bör följas. Då dessa regler för kandidatnomineringar vid kommunala val dessutom i stor utsträckning torde tillämpas även i samband med andrakammarvalen, synes det vara anledning att redan i nu förevarande sammanhang något redogöra för deras innehåll.1

Socialdemokratiska partiets kommunala nomineringsregler upptar först ett principiellt avsnitt, vari bl. a. framhålles att kandidatlistorna med hän- syn till de grundläggande krav, som kan ställas på kandidaterna, bör upp- göras så att de bereder utrymme såväl för män som kvinnor, såväl för äldre som yngre personer, och så att de representerar skilda yrkesgrupper. Här- vid måste kvalitativa bedömningsgrunder givas företräde. Ingen bör så— ledes placeras enbart under motiveringen att det är en man eller en kvinna, en äldre eller yngre person, en industriarbetare, en tjänsteman eller en lantarbetare. Vidare betonas att man vid nomineringen icke blott skall be— akta vad en person duger till just vid tiden för nomineringen, utan man måste även söka bedöma vad det kan bli av den personen, om han eller hon gives tillfälle att närmare tränga in i de samhälleliga angelägenheterna och deras skötsel. Vägledande vid kandidatnomineringarna måste även vara att erhålla en fortgående nyrekrytering av yngre krafter. I inledningen framhålles dessutom att meningen med reglerna för kandidatnomineringar vid kommunala val endast är att visa fram vad som i stora drag bör beaktas. Det är dock självfallet fritt för arbetarekommunerna att besluta om de änd— ringar och tillägg, som kan anses erforderliga.

De kommunala nomineringsreglerna upptar elva punkter, av vilka emel- lertid en del saknar intresse för den kommande framställningen. Den plan för nomineringarna, som arbetarekommunerna rekommenderas följa, är i stort sett denna.

Först skall kommunstyrelsen i god tid underrätta förutvarande repre— sentanter om den förestående kandidatnomineringen och begära besked om dessa även i fortsättningen ställer sig till förfogande. Önskar de icke på nytt emottaga kandidatur, bör de skriftligen anmäla detta (p. 3). Parti- medlemmarna skall likaledes i god tid och på lämpligt sätt meddelas, att förslag till kandidater före ett visst fastställt datum bör insändas till kom- munstyrelsen. Kandidater bör emellertid även kunna föreslås vid t. ex. all- mänt kommunmöte (p. 4). Sedan förslagen inkommit skall kommunsty- relsen eller en eventuellt tillsatt valberedning uppgöra ett förslag till kan- didatlista, vilket skall framläggas inför ett allmänt kommunmöte (p. 5).

På motsvarande sätt som gäller i fråga om nomineringarna inför andra-

1 Reglerna intagna i partiets Program och stadgar.

kammarvalen enligt partiets grundregler för valarbetet skall enligt nu refe- rerade bestämmelser det allmänna kommunmötet kunna besluta, huruvida den på mötet uppgjorda listan skall definitivt fastställas eller senare un- derkastas provval bland arbetarekommunens medlemmar. Om emellertid minst en fjärdedel av de vid mötet närvarande partimedlemmarna påyrkar provval, skall sådant under alla förhållanden äga rum. Provval skall i till- lämpliga delar företagas i enlighet med de regler, som finnes angivna för val till partikongressen (p. 6). Om dessa senare bestämmelser kommer en kort orientering att lämnas i annat sammanhang.

I de kommunala nomineringsreglernas sjunde punkt stadgas, att kandi- daterna vid provval skall uppföras på en s. k. provvalsedel, upptagande kandidaterna i den ordning, som det allmänna kommunmötet uttalat sig för. Själva röstningen bör tillgå på följande sätt. Röstande, som önskar godkänna den preliminärt uppgjorda valsedeln i oförändrad rangordning, bör kunna avlämna onumrerad provvalsedel. Om den röstande däremot vill företa ändring, måste detta klart angivas, vilket sker genom numrering av de olika kandidaterna. Vid provval skall röster kunna avlämnas även på personer, vilka ej är upptagna på det preliminära förslaget från kom- munmötet, dock blott under förutsättningen att namnen varit föreslagna där. Endast den provvalsedel är giltig, vilken upptar lika många nanm som listan i slutgiltigt skick skall innehålla. Röstsedel, som upptar fler eller färre namn, blir alltså ogiltig. Skulle kandidaterna på provvalsedeln ha placerats i bokstavsordning måste alla namn som önskas upptagna på den definitiva valsedeln numreras. Namn utan åsatt sifferbeteckning betraktas i dessa fall såsom obefintliga (p. 8).

Principerna för sammanräkningen av provvalresultaten är intagna under nionde punkten. Häri angives särskilt att olika system med tillämpning av s. k. poängberäkning (således sådana metoder som vid provval vanligtvis användes av exempelvis högerförbunden) icke bör ifrågakomma.1 Sam— manräkningen bör i stället verkställas så att platserna besättes en efter en. För placering skall då varje kandidat äga tillgodoräkna sig hela det antal röster, denne erhållit till ifrågavarande plats, ävensom röster, vilka er— hållits för placering å högre förslagsrum. Enligt reglerna fordras för pla— cering att ha uppnått absolut majoritet, dvs. minst en röst över hälften av samtliga godkända valsedlar. Erhålles ej absolut majoritet för alla plat- serna på listan, skall omval företagas för besättande av de återstående platserna. Omvalet äger då rum mellan dem som, utan att uppnå place- ring, erhållit de högsta rösttalen. Vid sådant eventuellt omval skall som kandidater kvarstå endast så många, som motsvarar dubbla antalet av de

1 Genom ändring år 1956 har denna rekommendation skärpts därhän, att det bestämt avrådes från sådana system. Se Protokoll. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 20:e kongress i Stock- holm. 13—18 maj 1956, s. 62—63, 66 o. 79.

platser, vilka återstår att besätta. Härvid gäller blott relativ majoritet, vil- ket innebär ett rösttal, som är större än medtävlarnas rösttal betraktade var för sig.

I de kommunala nomineringsreglerna ges slutligen några allmänna an— visningar i fråga om kandidatlistorna och deras fastställande. Härvid stad— gas först och främst att den genom kommunmötets beslut efter provval fastställda listan skall vara den definitivt gällande. Vidare framhålles att systemet med ett flertal listtyper, tillkomna i syfte att locka särskilda väl- jargrupper, yrkes- eller lokalintressen, som regel bör undvikas. Partimed- lemmarna avrådes dessutom från att medverka till framkomsten av s. k. spränglistor (p. 10).

När förslaget till de ovan refererade nomineringsreglerna lades fram in- för 1940 års partikongress betonade partistyrelsens talesmän mycket starkt, att bestämmelserna icke på något sätt skulle anses bindande för arbetare— kommunerna, utan att avsikten i stället var att ge särskilt de mindre kom— munerna en rekommendation, hur de lämpligen borde lösa sina nomine- ringsfrågor, ett spörsmål som hade aktualiserats särskilt genom de stora kommunala valframgångarna 1938.1 Vid nämnda kongress framkom inga som helst invändningar mot att det upprättades sådana kommunala nomi— neringsregler som de föreslagna, och ej heller restes någon kritik mot för— slaget i stort. Däremot uppstod en ganska lång debatt i några detaljspörs— mål. Speciellt ett av dessa kan vara värt att uppmärksamma. Det gällde frågan om provvalsedel för att vara giltig måste såsom föreslagits uppta precis lika många nanm som den slutliga kandidatlistan skulle inne— hålla. I det kongressutskott, som handlagt ärendet, hade ett par reservan— ter velat få en mindre kategorisk regel, som gick ut på att provvalsedeln skulle kunna upptaga ej fler men väl färre antal nanm än den slutgiltiga listan. Det var kring denna punkt som huvuddelen av debatten kom att röra sig. Från partistyrelsens sida hävdades, att det måste anses principi- ellt oriktigt att rösta på ett mindre antal kandidater än valet avser. Härige- nom skulle fältet lämnas fritt för allehanda kuppförsök, man skulle ge klickar inom arbetarekommunerna möjlighet att endast framföra ett eller ett par nanm och på det viset stärka chanserna för dessa kandidater. Mot detta framhöll reservanterna, att man varken i det offentliga livet eller i olika demokratiska organisationer kunde återfinna en motsvarande bestäm- melse, som tvingar människor att rösta på personer man ej känner eller som man saknar förtroende för. Särskilt betonades omöjligheten att inom större arbetarekommuner, där valet kanske gäller ett betydande antal kan— didater, numrera samtliga dessa på ett tillfredsställande sätt. Vidare an- sågs från reservanternas sida att den berörda bestämmelsen skulle inne- bära ett undertryckande av en minoritets möjligheter att vinna beaktande

1 1940 års kongressprot., s. 226—233.

för sina synpunkter. Efter votering beslöt emellertid kongressen —— såsom redan framgått att i oförändrad form bifalla det av partistyrelsen fram- lagda förslaget.

Frågan om nomineringsreglerna för kommunala val har även varit före- mål för behandling vid senare partikongresser. Här skall dock ej lämnas någon redogörelse för de förslag och debatter som härvid förekommit, då det i samtliga fall endast varit fråga om yrkanden i detaljspörsmål, vilka icke vunnit kongresser-nas godkännande. En antydan om i vilka punkter man önskat reformering kan emellertid vara värd att göra.

Till 1944 års kongress föreslogs i tre motioner åtgärder av växlande art mot förekomsten av s. k. spränglistor vid kommunala val. Partistyrelsen ville dock ej gå fram efter förbudslinjen utan ansåg, att saken skulle främ- jas genom en allmän fostran av medlemmarna till disciplin och samman— hållning och en verklig solidaritet med partiet. Härvid borde det vara till- räckligt med den rekommendation, som redan fanns i de gällande kom- munala nomineringsreglerna.1 Vid 1948 års kongress motionerade en arbe- tarekommun om att punkterna 2 till och med 5 i de kommunala nomine- ringsreglerna skulle givas formen av gällande stadgar. Särskilt vände man sig mot att det fortfarande inträffade, att kandidaterna uppfördes efter bokstavsordning på provvalsedlarna, utan att vederbörande kommunsty— relse tagit ställning till kandidaternas kvalifikationer och lämplighet för uppdraget. Ett sådant förfaringssätt ansågs innebära att hela nominerings- frågan överlämnades åt slumpen. I sitt avstyrkande utlåtande underströk partistyrelsen önskvärdheten av att de fastställda nomineringsreglerna all- mänt tillämpades men framhöll samtidigt, att man i en för lokalorganisa- tionerna så viktig och ömtålig fråga som kandidatnomineringarna ej borde föreslå några direkta ålägganden för arbetarekommunerna.2 Slutligen kan nämnas att 1952 års kongress uppdrog åt partistyrelsen att låta verkställa en allmän översyn av för lokalorganisationerna gällande stadgar och fram— lägga erforderliga förslag till 1956 års partikongress.3 Så skedde också. Vad angår de olika reglerna 0111 kandidatnominering var dock de föreslagna och av kongressen beslutade förändringarna av underordnad betydelse.”; Den för föreliggande framställning viktigaste ändringen har redan redovisats i en not å sid. 209.

Socialdemokratiska partiet har såsom redan framgått av den lämnade redogörelsen till skillnad från vad som gäller exempelvis högern och folkpartiet sedan lång tid vissa för valkretsorganisationerna gemen-

1 Protokoll. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 17:e kongress i Stockholm. 18—24 maj 1944, s. 515—521. 2 Protokoll. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 18:e kongress i Stockholm. 9—14 maj 1948, s. 301—304. 3 Protokoll. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 19:e kongress i Stockholm. 2—7 juni 1952, s. 457—458. 4 1956 års kongressprot., s. 62—79.

samma bestämmelser om kandidatnominering vid andrakammarvalen. Här- igenom har man fått ett i väsentliga punkter enhetligt förfaringssätt över hela landet. De riktlinjer, vilka bör följas vid andrakammarnomineringarna är, på sätt tidigare sagts, angivna i 5 5 i partiets grundregler för valarbetet.

Nomineringsplanen som den framgår av nämnda paragraf kan med för- del indelas i tre och för vissa fall fyra avgränsade skeden. Först skall för- slag till kandidater insändas till distriktsstyrelsen. För denna procedur har redan i de tre närmast föregående kapitlen benämningen förnominering införts. Därefter avger distriktsstyrelsen yttrande över de inkomna försla— gen och uppgör ev. ett preliminärt utkast till kandidatlista. Under det tredje och ofta även sista skedet sammanträder en särskild valkonferens eller distriktets ordinarie årskongress och upprättar en valsedel samt beslutar om dess fastställande. Under vissa betingelser tillkommer dessutom ett fjärde moment, nämligen i de fall då man underkastar den uppgjorda kan- didatlistan provval.

Vid redogörelsen för de socialdemokratiska kandidatnomineringarna in— för andrakammarvalen kommer den nu företagna uppdelningen att följas. Så nära det är möjligt ansluter den sig till motsvarande indelning i de föregående kapitlen om nomineringarna inom högern, bondeförbundet och folkpartiet.

Förnomineringen

Den sats i partiets grundregler för valarbetet, som gäller förnomineringen vid val till andra kammaren, lyder: »Förslag till kandidater skola inom viss av distriktsstyrelsen fastställd tid insändas till densamma.» Några ytter— ligare stadganden på denna punkt finnes ej. Det gives således icke någon som helst anvisning om vilka som bör ha rätt att väcka namnförslag, om denna rätt skall vara begränsad till de lokala organisationerna eller om den även skall utsträckas till enskilda partimedlemmar. I de av partikongressen antagna reglerna för kandidatnomineringar vid kommunala val utsäges däremot tydligt, att medlemmarna och —— i de fall där sådana förekommer de lokala underorganisationerna skall beredas tillfälle att framföra kan- didatförslag. Vad angår förnomineringen är dock grundförutsättningarna så olika, att man knappast kan anse de sistnämnda reglerna utan vidare tillämpbara också vid andrakammarvalen, möjligen dock med undantag för de valkretsar Stockholms och Göteborgs städer samt fyrstadsval- kretsen där nomineringen helt handhaves inom enskilda arbetarekom— muner. Följden har även blivit, att partidistrikten tillämpar skilda förfa- ringssätt på denna punkt.

Vad som emellertid något förvånar är att, trots det uttryckliga stadgan- det i grundreglerna, flera partidistrikt ej använder sig av någon form av förnominering. Visserligen äger såsom tidigare framhållits _ partidi— strikten att närmare fastställa regler för valarbetet, men dessa regler får

dock ej stå i strid med partiets grundregler. Detta stadgande tolkas tydligen på det sättet, att man ej får införa några nya bestämmelser, som strider mot grundreglerna, men att man däremot i sin praxis kan utesluta vissa led i den rekommenderade nomineringsplanen. En dylik tolkning synes även ha ett visst fog för sig, vilket en jämförelse mellan partiets olika grund- stadgar och grundregler visar. På sätt tidigare påpekats fastslås det i såväl grundstadgarna för partidistrikt som för arbetarekommuner att resp. di- strikten och arbetarekommunerna ej får anta tilläggsstadgar, som står i strid med eller upphäver innehållet i grundstadgarna. När det däremot gäller grundreglerna för valarbetet har, såsom även förut nämnts, blott det första förbehållet medtagits, vilket alltså skulle kunna tänkas innebära att man på vissa punkter kan upphäva grundreglernas innehåll.

Inför 1952 års val förekom ingen som helst förnominering av kandidater i åtminstone sju andrakammarvalkretsar, nämligen Kronobergs, Gotlands, Kristianstads och Malmöhus län, Älvsborgs läns norra, Gävleborgs och Väs— terbottens län samt ev. ytterligare någon valkrets, varifrån närmare upp— gifter saknas. Förhållandet var dessutom detsamma inom Medelpads parti- distrikt samt även i princip i Värmlands läns. I den senare valkretsen skulle förslag endast framföras vid kongressen av arbetarekommunernas ombud, trots detta insändes dock namnförslag från två lokalorganisationer och en enskild medlem. Vid 1948 års val däremot förekom icke några inskickade förslag i detta län. I flertalet av de nu uppräknade kretsarna har ordningen att först vid valkonferensen föreslå kandidater varit gällande under en lång följd av år. Sålunda har från t. ex. Kronobergs län uppgivits, att det nuva- rande systemet tillämpats sedan distriktet bildades 1925. I Gotlands län har man dock ej haft denna ordning tidigare. Fram till år 1952 användes här det förfaringssättet, att de anslutna organisationerna inlämnade namnförslag, vilka sedan sammanställdes av en särskild kommitté. Vid 1952 års distrikts- kongress beslöts emellertid att såväl förslagsställandet som det definitiva fastställandet av kandidatlistan skulle äga rum vid kongressen. I Västman- lands län har utvecklingen gått den motsatta vägen. Före 1952 hade man här icke någon förnominering, men detta år frångick man tidigare praxis och anmodade arbetarekommunerna att inkomma med kandidatförslag.

Från några av de berörda partidistrikten går de till författningsutred- ningen lämnade uppgifterna ut på att kandidatnomineringen skett helt i enlighet med partiets grundregler. Så t. ex. har ombudsmannen i Gävleborgs läns partidistrikt upplyst att man där använt sig av det tillvägagångssätt, som anvisas i tredje stycket av grundreglernas 5 5, vari det talas om att upprättandet av kandidatlista även kan äga rum på distriktets årskongress. Härmed vill man tydligen göra gällande, att detta stadgande skulle vara ett alternativ till paragrafens hela föregående stycke, vilket handlar dels om förnomineringen, dels om fastställandet på särskild valkonferens. En sådan tolkning torde emellertid knappast vara riktig, utan bestämmelsen om be-

handling av nomineringsfrågan på ordinarie årskongress är väl endast tänkt som ett alternativ till den särskilda valkonferensen. Det i Gävleborgs län brukade förfaringssättet skulle alltså enligt grundreglerna ej utesluta vad vi här kallat förnomineringen. I Västerbottens län är av svaren till utred- ningen att döma läget något annorlunda. Här anser man tydligen att en rätt att insända kandidatförslag till distriktsstyrelsen föreligger, men sam- tidigt upplyses att ingen vid de båda senaste andrakammarvalen utnyttjat denna sin rätt. Att så ej har skett är dock ganska naturligt, då icke några som helst cirkulär eller andra meddelanden utsänts och lämnat besked om denna möjlighet att väcka namnförslag.

Till skillnad från de nu behandlade partidistrikten följdes däremot vid 1952 års val partiets grundregler i fråga om förnominering av kandidater inom de övriga cirka tjugo valkretsarna. På ett undantag när så inkom den helt övervägande delen av kandidatförslagen från olika lokala organisatio— ner, medan förslagen från enskilda medlemmar där sådana över huvud taget insändes —— var ytterst fåtaliga. Undantaget avser fyrstadsvalkretsen, där ordningen till följd av den speciella sammansättningen av denna val- krets helt skiljer sig från övriga kretsar. Valförberedelserna i fyrstadskret- sen inledes med att Skånedistriktets styrelse sammankallar representanter för Malmö, Hälsingborgs, Landskrona och Lunds arbetarekommuner till en konferens __. vilken 1952 hölls den 17 februari1 där överenskommelse träffas om vilka platser resp. stad skall besätta på den slutliga valsedeln. Först därefter företar varje arbetarekommun för sig nominering av kandi— dater för inplacering på vederbörande platser. Denna nominering i de fyra städerna tager sin början i och med att partimedlemmarna genom annonser anmodas att föreslå kandidater till en viss angiven dag. Några närmare upp- lysningar om i vilken utsträckning sådana namnförslag verkligen inläm— nats har emellertid ej erhållits.

Såsom redan framhållits är det vanligaste förfaringssättet att blott olika lokala organisationer beredes tillfälle att inkomma med förslag till distrikts- expeditionen. Inom två partidistrikt _ Södermanlands och Dalarnas är det direkta insändandet av förslag till och med begränsat till kretsorganisa— tionerna. Enligt 5 5 i Södermanlandsdistriktets stadgar skall sålunda vid val till riksdagens andra kammare kandidatfrågan behandlas på kretsmötena, vid vilka kandidaterna föreslås. Förslagen skall därefter insändas av krets- styrelserna till distriktsstyrelsen. I Kopparbergs län är den ungefärliga ordningen följande. Först införes i partiorganet annonser om senaste datum för inlänmandet av förslag på kandidater. Samtliga arbetarekommu- ner uppmanas direkt genom cirkulär att förbereda nomineringen. Därefter anordnas nomineringskonferenser i distriktets sju kretsar, vilkas verksam- hetsområden i huvudsak följer domsagoindelningen. Från dessa kretskon— ferenser insändes kandidatförslag till distriktsstyrelsen. Förslag från en-

1 Skånes Socialdemokratiska Partidistrikt. Verksamheten 1952, Malmö 1953, s. 12.

skilda partimedlemmar liksom från arbetarekonnnunerna skall som regel inlämnas till vederbörandes kretsorganisation.

I de återstående distrikten handhades förnomineringen vid 1952 års val i allmänhet helt av arbetarekommunerna. Inom dessa valkretsar, som utgör drygt hälften av samtliga, iakttogs i stort sett nedanstående plan för nomi- neringsprocessens inledande skede.

I slutet av år 1951 eller början av år 1952 utsändes cirkulär till alla arbe- tarekommuner, vilka meddelades att förslag till riksdagskandidater skulle vara distriktsexpeditionen tillhanda senast en viss fastställd dag. I Stock- holms län t. ex. skulle förslagen senast vara inkomna den 12 februari, i flertalet av övriga kretsar, varifrån uppgifter i denna punkt har lämnats, senast den 1 mars eller 1 april. Utöver dessa cirkulär använde sig en del partidistrikt dessutom av andra meddelelsesätt. Östgötadistriktet liksom även Göteborgs arbetarekommun och Örebro läns partidistrikt har jämte utsända cirkulär även låtit insätta annons i partitidningarna med upplys- ningar om förnomineringen.1 Stockholms läns partidistrikt meddelade i slutet av år 1951 i sitt medlemsblad, att de arbetarekommuner, som önskade framföra namnförslag, hade att snarast behandla denna fråga. Stockholms arbetarekommun har däremot till skillnad från övriga partidistrikt ej ut-' sänt några cilkulär om förnomineringen, utan saken hal endast kungjorts genom annonsering i Morgontidningen.

Några få av de här berörda partidistrikten vände sig i sina cirkulär och annonser icke enbart till arbetarekommunerna. Detta gäller givetvis i första hand partidistrikten i Stockholm och Göteborg, vilka var för sig blott utgör en arbetarekommun. I dessa valkretsar inlämnades i stället kandidatförslag från olika underorganisationer såsom stadsdelsföreningar m. 111. Vad åt- minstone beträffar Stockholm förutsattes tydligen även att enskilda parti- medlemmar ägde förslagsrätt. En sådan förslagsrätt förelåg otvivelaktigt i Örebro län, där cirkulären tillställdes alla partimedlemmar, även om man också här i främsta rummet tänkte sig att förslagen skulle framföras via arbetarekommunerna. I Blekinge län slutligen utsändes cirkulären om för- nomineringen även till kretsorganisationerna. Med undantag för de ovan nämnda valkretsarna synes man inom övriga distrikt ha hänvisat enskilda partimedlemmar att lämna sina förslag till den egna arbetarekommunen för vidare befordran till distriktsstyrelsen, liksom det förefaller som om exem— pelvis kvinnoklubbarna i allmänhet använt sig av samma väg för sina ev. förslag.

I distriktsstyrelsernas cirkulär och andra meddelanden om förnomine- ringen tycks ej några anvisningar ha lämnats om hur man borde handlägga frågan, utan detta avgörande har överlåtits till arbetarekommunernas eget bedömande. Såsom redan framhållits var ordningen i de två partidistrikt ——

1 Uppgiften i fråga om förstnämnda distrikt hämtad ur Östergötlands socialdemokratiska parli- distrikt. Berättelse för år 1952, Norrköping 1953, s. 16.

Södermanlands och Dalarnas _ där förnomineringen skedde i kretsorga— nisationernas regi, den att frågan skulle behandlas vid allmänna möten, och det troliga är att motsvarande förfaringssätt tillämpats inom de partidi— strikt, där arbetarekommunerna hade att framföra kandidatförslag.

Det föreliggande källmaterialet ger inga som helst besked om hur många partimedlemmar, som på det ena eller andra sättet deltagit under det in- ledande skedet av nomineringsproceduren. Troligen saknar distriktsexpedi- tionerna helt uppgifter på denna punkt, varför man för att kunna besvara frågan skulle nödgas vända sig till de förslagsställande lokalorganisatio- nerna. Detta är emellertid ett omfattande arbete, vilket sannolikt i de flesta fall skulle resultera i mycket knapphändiga och osäkra upplysningar. Där— emot har från flertalet av nu berörda partidistrikt kunnat lämnas exakta svar på utredningens frågor om hur många lokalorganisationer och en- skilda medlemmar, som inför 1948 och 1952 års val insände kandidatför— slag till vederbörande distriktsstyrelse.

Av svaren framgår med all tydlighet att aktiviteten under förnomine- ringen är förhållandevis liten inom de socialdemokratiska partidistrikten. Undantag bör kanske i detta sammanhang göras för de båda ovan nämnda partidistrikten, inom vilka den preliminära nomineringen handhafts av kretsorganisationerna. Hu'r förhållandet var i Södermanlands län är 1952 är visserligen ej känt, däremot har från Kopparbergs län uppgivits att samtliga deras sju kretSar samt dessutom arbetarekommunerna i de tre största städerna föreslog kandidater till 1952 års andrakammarval. Vid konstaterandet av den ringa aktiviteten i övrigt måste man emellertid hålla i minnet, att distriktsstyrelserna knappast i något fall vädjat till eller upp- manat arbetarekommunerna eller enskilda partimedlemmar att inlämna kandidatförslag. De utsända cirkulären i frågan har i allmänhet endast upptagit ett kort meddelande om att förslagen skulle vara inkomna före ett visst datum. I Stockholms län uttryckte man t. o. m. saken så, att de ar- betarekommuner, som så önskade, kunde insända namnförslag. Distrikts- ledningarna har följaktligen ej framhållit förnomineringen som särskilt viktig eller angelägen, utan man har oftast nöjt sig med att erinra sina 10- kalorganisationer om att de i enlighet med partiets grundregler för valar- betet har denna möjlighet att framföra sina eventuella förslag. I beaktande av denna relativa passivitet från distriktsstyrelsernas sida framstår knap- past de siffror, som kommer att anföras nedan, som speciellt förvånans- värda.

Vad först förslagen från lokalorganisationerna beträffar så föreligger uppgifter i någon form från samtliga berörda valkretsar utom två —— Stock- holms län och Göteborgs stad. I fråga om flertalet av valkretsarna har be- sked lämnats för såväl 1948 som 1952 års val. Vid ett studium av det till- gängliga siffermaterialet uppmärksammar man till en början, att antalet

i förnomineringen engagerade lokalorganisationer med få undantag håller sig inom den relativt snäva ramen It)—25 per valkrets, och detta oavsett valkretsarnas skilda storleksförhållanden. Till övervägande delen torde det vara tal om arbetarekommuner, så givetvis dock ej i Stockholms stad, där det blott finns en sådan. Här inkom vid båda de nämnda valen förslag från 22 lokalorganisationer. Denna siffra, som måhända kan förefalla tämligen hög, bör lämpligen jämföras med några data, vilka hämtats ur kommunens verksamhetsberättelse för år 1952. Av denna framgår att vid 1952 års in- gång fanns bl. a. 48 stadsdelsföreningar, 108 fackklubbar och 79 kollektivt anslutna fackföreningar.1 Dessutom tillkommer en del andra organisatio- ner såsom tjänstemannaföreningar, kvinnoklubbar m. fl. I belysning av de nu anförda uppgifterna tyder siffran 22 ej på något mer utbrett deltagande i den preliminära nomineringen.

Den största aktiviteten när det gäller att sända in kandidatförslag redo- visas från Kalmar och Västmanlands län. De högsta siffrorna uppnåddes i båda valkretsarna under 1952 års valförberedelser. Detta år utnyttjade inom Kalmar län 41 arbetarekommuner sin rätt att föreslå namn, medan mot- svarande siffra för Västmanlands län uppskattats till cirka 30. Av de upp- lysningar att döma, som lämnats från Västmanlands partidistrikt, synes emellertid i sistnämnda siffra icke enbart ha inräknats arbetarekommuner utan även kvinnoklubbar. Det har nämligen uppgivits, att det höga delta- garantalet berodde på en organiserad aktion från kvinnodistriktet, varige— nom kvinnoklubbarna animerades att insända förslag. En jämförelse med 1948 års förnominering i samma valkrets, då ett tiotal lokalorganisationer uppges ha insänt förslag, är ej rättvisande, eftersom lokalorganisationerna detta år till skillnad från 1952 icke lämnades något meddelande om en så- dan förslagsrätt. Vad åter angår Kalmar län så innebär 1952 års siffra, att ungefär en tredjedel av arbetarekommunerna _ och här var det blott fråga om sådana — deltog i den preliminära nomineringen. Även inför 1948 års val insändes i Kalmardistriktet ett betydande antal kandidatförslag, när— mare bestämt 27. Här må kanske redan nu tillfogas, något som skall när- mare belysas längre fram, att partidistriktet i Kalmar län också i fråga om provvalen uppvisar den relativt sett klart bästa medlemsaktiviteten.

På sätt tidigare påpekats höll sig i de övriga berörda valkretsarna anta- let deltagande lokalorganisationer vid de båda senaste andrakammarvalen mellan 10 och 25 per valkrets. Under förutsättningen att det så gott som uteslutande torde röra sig om arbetarekommuner, vilket är rimligt att anta, så innebär de nämnda siffrorna att i genomsnitt 10—20 procent av arbetarekommunerna utnyttjade sin förslagsrätt.2 Enstaka avvikelser kan dock noteras. I t. ex. Blekinge län insändes 1948 förslag från femton arbe- tarekommuner samt dessutom från två partikretsar, och 1952 inkom för-

1 Stockholms arbetarekommun. Verksamheten 1952, Sthlm 1953, s. 10, 12 0. 28—29. 2 Antalet arbetarekommuner inom de olika partidistrikten framgår av tabell 16 ä 5. 204;

slag från fjorton av distriktets sammanlagt 62 arbetarekommuner. Detta betyder att omkring en fjärdedel av kommunerna deltog i den förberedande nomineringen. I Norrbottens län å andra sidan har mindre än tio procent av lokalorganisationerna deltagit. Vid årsskiftet 1951—52 räknade parti- distriktet 189 arbetarekommuner, av vilka blott tio under kandidatnomine- ringen använde sig av möjligheten att skicka in namnförslag till distrikts- expeditionen. Inför 1948 års val inlämnades här femton förslag.

Vad som särskilt faller i ögonen vid en granskning av det föreliggande siffermaterialet är den påtagliga jämnheten i antal förslagsställare mellan de båda undersökta valen. Såsom redan framhållits inkom i Stockholms stad vid såväl 1948 som 1952 års val kandidatförslag från 22 lokalorgani- sationer. Även inom andra partidistrikt har emellertid med det tidigare nämnda undantaget för Västmanlands län antalet deltagande organisatio- ner varit _ om än ej exakt detsamma —— nära överensstämmande vid de båda valen. I Östergötlands län brukade sålunda sexton organisationer sin förslagsrätt 1948, medan sjutton stycken nämnde kandidater inför 1952 års val. Motsvarande siffror var för Jönköpings län 19 och 23, för Blekinge 15—14, Bohuslän 22—18, Älvsborgs södra 10—11, Skaraborgs län 16—15, Örebro län 16—20 samt för Norrbottens län 15—10. En intressant fråga att få besvarad i detta sammanhang är, om det i stor utsträckning är samma arbetarekommuner eller andra lokala organisationer som val efter val skic- kar in förslag till sina distriktsstyrelser. Tyvärr lämnar emellertid det till- gängliga källmaterialet knappast någon vägledning för ett studium av detta spörsmål. Det enda partidistrikt, varifrån förteckningar över förslagsstäl— larna erhållits, är Kalmar län, och här var som nämnts överensstämmelsen i antalet insända förslag ej påfallande stor — 27 år 1948 och 41 år 1952. Bland de 27 förslagsställarna under 1948 års nominering var det dessutom endast 25 arbetarekommuner, medan de återstående två var resp. kristna socialdemokratiska distriktet, tillhörande den s. k. broderskapsrörelsen, och socialdemokratiska kvinnodistriktet. Av dessa 25 arbetarekommuner åter— kom blott tio med kandidatförslag inför 1952 års val, vilket måste betecknas som ganska litet i betraktande av att antalet deltagande arbetarekommuner hade vuxit till 41 vid detta års förnominering. Ett annat intressant spörs— mål i nämnda sammanhang gäller vilken typ av arbetarekommuner, som deltar i förnomineringarna. En bearbetning av materialet från Kalmar län visar på den punkten, att det främst är de största kommunerna, som skickar in namnförslag. De tio arbetarekommuner, vilka utnyttjade sin för- slagsrätt såväl 1948 som 1952, representerade sålunda hälften av parti— distriktets medlemstal.1 Av dessa kommuner hade nio vardera över 200 medlemmar, medan endast en hade ett lägre antal. Som jämförelse kan

1 Med utgångspunkt från arbetarekommunernas medlemssiffror vid årsskiftet 1951/1952, vilka hämtats ur Styrelse- och Revisionsberättelser 1952 (Kalmar läns socialdemokratiska parti- distrikt), Kalmar 1953, s. 6—10.

nämnas att den totala fördelningen vid samma tidpunkt var den att 21 kommuner hade mer än och 103 mindre än 200 medlemmar. Begränsar man undersökningen till enbart 1952 års förnominering visar det sig att de 41 deltagande arbetarekommunerna företrädde drygt 70 procent av den samlade medlemsnumerären, under det att följaktligen de 83 kommuner, som ej sände in förslag, representerade mindre än 30 procent. Slutligen kan framhållas att den geografiska fördelningen av förslagsställarna synes ha varit tämligen jämn. Så t. ex. fanns företrädare för distriktets alla sex kretsar bland de tio kommuner, som deltog vid båda nomineringarna. Beträffande förslagen från enskilda partimedlemmar har redan konsta— terats att sådana förslag är tämligen fåtaliga. Denna form av förnominering förekommer för det första endast inom några enstaka partidistrikt, och även där de enskilda partimedlemmarna uttryckligen tillerkännes initia- tivrätt utnyttjas den i mycket liten omfattning. Av de uppgifter i föreva- rande frågor, som lämnats från partidistrikten, framgår att vid de båda undersökta andrakammarvalen har _ bortsett från några undantagsföre— teelser —— kandidatförslag från enskilda personer blott insänts i Stock- holms stad, där såsom tidigare påpekats meddelande om förnomineringen har skett genom annons i Morgontidningen. Inför 1948 års val använde sig nitton partimedlemmar av denna möjlighet, medan antalet vid 1952 års val endast uppgick till sju. Det skulle kunna tänkas att förhållandena var ana- loga i Göteborgs stad, men härifrån saknas helt upplysningar i saken. I övriga valkretsar har alltså icke någon eller blott någon enstaka medlem skickat in förslag. Så t. ex. inkom år 1952 i Örebro län, där cirkulären om förnomineringen tillställdes alla partimedlemmar, förslag från tre personer. I Skaraborgs och Norrbottens län använde sig inför både 1948 och 1952 års val två medlemmar av detta sätt att lansera sina kandidater, medan i Ble- kinge och Värmlands län bara en medlem är 1952 brukade denna möjlig- het. Vid ett bedömande av de nu anförda uppgifterna måste man emellertid ha klart för sig att på sätt redan framhållits det normala tillväga— gångssättet i de berörda valkretsarna anses vara, att enskilda partimedlem- mar i första hand deltager i sina resp. arbetarekommuners möten och där föreslär nanm på lämpliga kandidater, varefter förslagen insändes genom arbetarekommunernas försorg.

Antalet föreslagna kandidater

Liksom i de tre närmast föregående kapitlen kan det även här vara lämp- ligt att i samband med förnomineringen ta upp till behandling hur många kandidater, som föreslås i de olika valkretsarna. Härvid gäller dock vad som redan sagts i framställningen om antalet föreslagna kandidater inom högern, bondeförbundet och folkpartiet, nämligen att namnförslag icke blott framkommer under detta inledande skede utan även kan väckas un— der senarc stadier av nomineringsproceduren. En del socialdemokratiska

partidistrikt har, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, till och med tagit till regel att ej låta kandidatförslagen framföras förrän vid den be- slutande valkonferensen eller årskongressen. Oftast ställer det sig emel— lertid mycket svårt att i efterhand rekonstruera vilka namn som föresla— gits under vad som här kallas förnomineringen eller under den följande beredningen av nomineringsfrågan. Av denna anledning synes det mest ändamålsenligt att i ett gemensamt sammanhang ta upp hela spörsmålet om antalet kandidater inom de olika valkretsarna. Att denna undersökning verkställes redan nu förefaller kunna motiveras med att dock det övervä— gande flertalet namn i huvuddelen av valkretsarna blivit framförda i till distriktsexpeditionerna inskickade förslag.

På utredningens fråga hur många kandidater som sammanlagt föreslogs i valkretsen vid 1948 och 1952 års nomineringar har sjutton partidistrikt omfattande lika många andrakammarvalkretsar lämnat exakta besked av- seende båda valen. Ytterligare två partidistrikt Ångermanlands och Jämt— lands —— har vad angår 1952 års nominering kunnat meddela precisa upp- lysningar, under det att två andra distrikt, Hallands och Medelpads, för samma val gjort en uppskattning av antalet föreslagna. Till största delen torde beskeden gälla det antal kandidater, som framförts under förnomi— neringen. Senare under nomineringsproceduren framkomna nanm synes ej ha registrerats, varför några uppgifter på den punkten icke kunnat givas. Från Norrbottens län har det totala antalet föreslagna kandidater 1948 och 1952 meddelats. Då emellertid de därifrån lämnade siffrorna är identiskt lika med det antal namn, som de slutliga valsedlarna upptog —— något som knappast torde kunna överensstämma med det verkliga förhållandet har Norrbottensuppgifterna i denna punkt lämnats åsido i den kommande framställningen. Sedan återstår sju valkretsar, varifrån besked om antalet framförda kandidater helt saknas. Flertalet av dessa, vilka är Uppsala län, Älvsborgs läns norra, Gävleborgs och Västerbottens län samt de tre Skåne— valkretsarna, tillämpade vid de ifrågavarande valen den ordningen, att först vid valkonferenserna föreslå kandidater. Så var dock ej fallet inom fyrstads— kretsen, utan här försiggick förnomineringen i vanlig ordning. Hur många, förslag som härunder framfördes är okänt _ beträffande arbetarekommu— nerna i Hälsingborg och Landskrona har emellertid meddelats, att varken vid 1948 eller 1952 års val föreslogs mer än det antal kandidater, som skulle placeras, varför något provval ej ansågs erforderligt.

Av de tillgängliga sifferuppgifterna över antalet föreslagna nanm att döma förefaller det som om man vid andrakammarnomineringarna inom de socialdemokratiska partidistrikten endast rör sig inom en ganska be— gränsad krets av personer. Inför 1952 års val föreslogs sålunda i de val- kretsar, varifrån upplysningar har lämnats, mellan 13 och 36 kandidater. Den lägsta siffran noterades i Skaraborgs län, där den slutliga valsedeln upptog tio nanm, medan den högsta representerades av Östergötlands län,

där den slutliga kandidatlistan kom att räkna tretton personer. I genom- snitt synes antalet föreslagna kandidater ha hållit sig omkring tjugo per valkrets. Såsom redan påpekats torde emellertid dessa siffror huvudsak— ligen endast avse det antal kandidater, som framförts under förnomine— ringen, varför det totala antalet nanm, som diskuterats vid valkonferen— serna, troligen ofta varit något större. Från Bohuslän har t. ex. rapporterats sexton föreslagna inför 1952 års val, men man kan utgå ifrån att minst det dubbla antalet nanm varit föremål för debatt under nomineringen, eftersom partidistriktets huvudlista, vilken var spaltad, upptog 27 kandidater. Dess- utom framgick socialdemokraterna i Bohuslän med en speciell fiskarelista, vilken emellertid tillkom i annan ordning och efter andra regler än de van— liga. Man skall dock ej dra några slutsatser av Bohuslänsexemplet, då för- hållandena där i vissa avseenden beträffande samtliga partier avviker från vad som eljest är vanligt. I övriga valkretsar har knappast den under för- nomineringen framkomna listan över kandidater utökats i tillnärmelsevis samma utsträckning.

Nomineringarna till 1948 års val företer i stort sett samma bild, även om skiljaktigheterna mellan olika valkretsar då var något större. I Älvsborgs södra valkrets framfördes vid detta val tolv och i Västmanlands län elva kandidater, under det att 41 personer föreslogs inom vardera av Stockholms och Göteborgs arbetarekommuner.

inom de olika valkretsarna var skillnaderna i antalet föreslagna i allmän- het tämligen små mellan de båda valen. I Stockholms län noterades 22 före- slagna år 1948 och 24 år 1952, medan i Södermanlands län 20 nanm fram- kom under 1948 års nominering och 19 år 1952. Motvarande siffror var t. ex. för Jönköpings län 27 och 32, Kalmar län 26 och 24, Blekinge 14 och 16, Älvsborgs läns södra 12 och 14, Örebro län 16 och 23, Västmanland 11 och 16 samt Kopparbergs län 24 och 26. På en del håll var dock diver— genserna större. I Stockholms och Göteborgs städer föreslogs som nämnts vid 1948 års val 41 kandidater; antalet föreslagna nedgick vid 1952 års val till resp. 29 och 31.

Såsom redan ett par gånger betonats gäller de nu anförda siffrorna i allmänhet endast det antal kandidater, som framförts genom till distrikts— expeditionerna insända förslag. Uppgifterna lämnar alltså ej några egent- liga besked om hur många personer, som totalt varit under diskussion vid nomineringarna. Ett antal partidistrikt, vilka ej tillämpat någon form av förnominering, har emellertid även besvarat frågan om antalet föreslagna nanm. I dessa fall måste tydligen svaren avse det totala antalet kandidater. AV dessa svar framgår att man vid komponerandet av den slutliga valse- deln 1952 hade att välja mellan sexton skilda kandidater i Kronobergs, tio i Gotlands och tjugotvå i Värmlands län samt cirka femton i Medelpad, där partidistriktet som bekant gick fram med egen kandidatlista. Motsvarande siffror för 1948 års val var i Kronobergs län tio, i Gotlands län där dock

en del av förslagen vid 1948 års val framkom under en förnominering _ nio samt i Värmlands län fjorton. I fråga om Medelpad torde den ovan lämnade ungefärliga uppgiften vara tillämplig för båda de aktuella valen. Som synes är de nu anförda siffrorna av ungefär samma storleksordning som de, vilka tidigare redovisats för valkretsarna med förnominering. Det finns ej anledning förmoda, att det totala antalet föreslagna kandidater i de sist avsedda valkretsarna skulle mer avsevärt skilja sig från antalet i de kretsar, där förslagen framfördes direkt vid valkonferenserna. Ett visst stöd för denna slutsats får man även av utvecklingen på Gotland, där båda systemen använts och lett till i det närmaste samma resultat.

Tendensen att föreslå ett större eller mindre antal kandidater skulle kunna tänkas bero på flera olika faktorer. Först och främst skulle det ligga nära till hands att anta, att fler förslag framkommer i stora valkretsar än i små. Så förefaller även till en viss del att vara fallet beträffande de 50— cialdemokratiska nomineringarna. Mer än 25 kandidater har sålunda vid både 1948 och 1952 års val föreslagits endast i de jämförelsevis stora val- kretsarna Stockholms stad, Östergötlands och Jönköpings län samt Göte— borgs stad, under det att omkring eller under femton namn vid båda valen framförts i flera av de mindre valkretsarna såsom Kronobergs, Gotlands och Blekinge län, Älvsborgs läns södra och Jämtlands län samt inom Väs— ternorrlands läns båda partidistrikt. Undantag från denna regel saknas dock ej. Från Hallands län, där blott fem mandat finns att fördela, har t. ex. uppgivits att ett 25-tal personer torde ha föreslagits under 1952 års valför- beredelser, medan endast tretton namn vid samma tillfälle debatterades i 8-mandatsvalkretsen Skaraborgs län. Här bör dock inskjutas att partiet i Hallands län framgick med spaltad valsedel, vilket icke var fallet i Skara— borgs län.

Den nu dragna slutsatsen att det som regel framkommer fler namnför- slag i stora valkretsar än i små kan synas tämligen självklar. Att den icke behöver vara det har emellertid visats i de föregående kapitlen, när det gällde antalet föreslagna inom de borgerliga partierna. Mellan sistnämnda partier och socialdemokraterna föreligger dock en väsentlig skillnad på den här punkten, nämligen den att socialdemokraterna så gott som uteslu— tande blott uppställer en valsedeltyp i varje valkrets, medan de tre tidigare behandlade partierna använder sig av ett flerlistsystem. Detta förhållande kan måhända förklara en del av skillnaden mellan partierna, dock knap— past hela.

Här har nu endast talats om det totala kandidatantalet i valkretsarna. Intressantare vore emellertid att undersöka inom vilka partidistrikt det relativt sett framföres flest namnförslag. Detta skulle kunna ske genom att t. ex. för 1952 jämföra antalet föreslagna med resp. valkrets mandatantal. En sådan undersökning visar att socialdemokraterna nämnda år föreslog i

genomsnitt något mer än dubbelt så många namn, som det fanns riksdags- mandat. I en fjärdedel av valkretsarna uppgick emellertid kandidatantalet till minst tre gånger antalet mandat. Så var fallet i Östergötlands län, i de tre Smålandskretsarna samt i Gotlands, Blekinge och Hallands län, dvs. inom ett sammanhängande område av Götaland. Förklaringen till att akti- viteten låg över genomsnittet i dessa sju valkretsar är dock svår att finna. I fråga om Kalmar län har redan påpekats att intresset för nomineringen över huvud taget varit stort, vilket torde sammanhänga med vissa geogra— fiskt präglade motsättningar, ett förhållande som ytterligare skall belysas längre fram. Samma sak gäller ej beträffande de övriga sex valkretsarna, utan här måste förklaringen sökas på annat håll. Det ligger därvid nära till hands att gissa på att den högre aktiviteten sammanhängde med den val— politiska situationen i de berörda valkretsarna, dvs. om partiet kunde vän- tas erövra nya mandat eller partiets platser skulle besättas av nya kan- didater. Men icke heller en sådan förklaring håller streck, ty i alla de ak- tuella vall—zretsarna kunde partiet beräknas få samma antal mandat, som det dittills hade, och i fem av de sex kretsarna kandiderade samtliga andra— kammarledamöter på nytt. I den sjätte, Jönköpings län, skulle en plats nybesättas. Skulle antalet lediga mandat stimulera intresset för förnomine- ringen borde i synnerhet Dalarnas partidistrikt uppvisa ett högt antal kan- didater, eftersom här tre platser måste nyväljas 1952. Antalet framförda namn uppgick här också till i det närmaste tre gånger valkretsens mandat- antal, vilket är förhållandevis mycket, men dock relativt sett lägre än i de sju här behandlade valkretsarna, där någon sådan extra stimulans ej före- låg. Något direkt samband mellan den valpolitiska situationen och antalet föreslagna kandidater kan således ej konstateras.

Ett annat skäl till den olika frekvensen i antalet föreslagna kandidater skulle kunna vara att skilda nomineringssystem tillämpas i de olika val- kretsarna. Nu är emellertid förhållandet det, såsom redan torde ha fram- gått av den hittills lämnade redogörelsen, att alla de socialdemokratiska partidistrikten begagnar i stort sett samma nomineringsregler. Visserligen förekommer ej någon form av förnominering i en del valkretsar, men detta tycks icke spela någon nämnvärd roll i här förevarande sammanhang, vilket möjligen kan verka en aning förbryllande. Saken är dock ej särskilt märk- lig, eftersom principerna för förslagsställandet är exakt desamma oavsett vilket av de båda förfaringssätten, som kommer till användning. Initiativet ligger i alla partidistrikt hos arbetarekommunerna; det är endast formen för väckandet av namnförslag som växlar. I det ena fallet insändes de till di- striktsexpeditionerna, i det andra framföres de genom ombud vid valkon- ferenserna. Givetvis kan även båda metoderna förekomma samtidigt. Det har ej heller någon betydelse vad angår antalet föreslagna kandidater, om partidistrikten vid sina nomineringar begagnar sig av provval eller icke. I fråga om kandidatnomineringarna inom de borgerliga partierna har ti-

digare påvisats hur i somliga valkretsar många namn framkommit genom provval eller omröstningar. Denna möjlighet föreligger oftast ej inom social- demokratiska partiet, där de röstande i allmänhet endast äger rösta på de på provvalsedlarna uppförda kandidaterna.

Däremot synes antalet föreslagna kandidater intimt sammanhänga med antalet förslagsställare. Detta förhållande är icke på något sätt självklart. Dels kan man nämligen tänka sig att samme förslagsställare framför flera olika kandidater, dels kan samme kandidat föreslås från flera skilda håll. Så förefaller dock ej vara fallet vid förnomineringarna och här är det endast fråga om till distriktsstyrelserna inskickade förslag inom de so— cialdemokratiska partidistrikten. Vad beträffar nomineringarna i samband med 1948 och 1952 års val föreligger i varje fall på många håll en påtaglig överensstämmelse mellan antalet deltagande lokalorganisationer och en— skilda partimedlemmar å den ena sidan och antalet inkomna namnförslag å den andra. För en del partidistrikt går det helt enkelt att sätta likhets— tecken mellan dessa båda storheter. I Stockholms stad utnyttjade vid 1948 års val 22 lokalorganisationer och 19 enskilda medlemmar sin förslags- rätt, varigenom sammanlagt 41 kandidater föreslogs. Förhållandet var det- samma inför 1952 års val. Sammanlagt 29 kandidater framfördes av 22 10- kalorganisationer och 7 enskilda medlemmar. I Örebro län deltog 1948 sexton arbetarekommuner i förnomineringen, varvid lika många namn nämndes. Vid 1952 års val insändes i samma valkrets förslag från tjugo arbetarekommuner och tre enskilda partimedlemmar. Antalet föreslagna blev 23. Även i Ångermanland uppnåddes fullständig överensstämmelse år 1952 i det att sexton lokalorganisationer framförde lika många kandidater. I några andra valkretsar har överensstämmelsen visserligen icke varit full— ständig, men antalet förslagsställare har dock i stort sett varit lika många som antalet nominerade kandidater. Som exempel härpå kan anföras att 27 deltagande organisationer i Kalmar län är 1948 lanserade 26 kandidater. I Blekinge län föreslogs vid samma tillfälle sammanlagt fjorton personer från femton arbetarekommuner och två partikretsar; i 1952 års förnomi— nering deltog fjorton arbetarekommuner som tillsammans framförde sexton namn. I Älvsborgs läns södra valkrets använde sig 1948 tio och 1952 elva lokalorganisationer av sin förslagsrätt, varigenom resp. tolv och fjorton kandidater föreslogs. I Skaraborgs län utgjordes under 1948 års förnomi- nering förslagsställarna av sexton arbetarekommuner och två enskilda partimedlemmar, medan antalet föreslagna uppgick till tjugo. Motsvarande siffror för 1952 års val var femton, två och tretton.

Alla de nu nämnda exemplen har avsett att belysa det intima samband som råder mellan antalet deltagare i förnomineringarna och antalet före- slagna kandidater. Här måste emellertid inskjutas att det genom de många exemplen påvisade sambandet ej är helt utan undantag. Det förekommer nämligen såväl att betydligt fler namnförslag väckes än vad som motsvarar

antalet förslagsställare som att tydligtvis flera deltagande organisationer förenar sig om samma kandidater, varigenom alltså de senares antal vä- sentligt understiger förslagsställarnas. Förstnämnda förhållande kan åskåd— liggöras med följande exempel. I Östergötlands län deltog vid 1948 års val sexton lokalorganisationer och vid 1952 års sjutton. De förnominerade kan- didaternas antal uppgick emellertid till resp. 25 och 36. Liknande var fallet i Jönköpings län. Inför 1948 års val föreslogs här sammanlagt 27 kandidater av 19 lokalorganisationer och år 1952 32 kandidater av 23 organisationer. Exempel på det omvända förhållandet finnes även. Under förnomineringen 1952 begagnade sålunda på sätt tidigare framhållits 41 av Kalmardistriktets arbetarekommuner sin förslagsrätt och framförde härunder tillhopa 24 nanm.

Den nu konstaterade allmänna tendensen till överensstämmelse mellan antalet förslagsställare och antalet föreslagna tyder på att i flertalet val- kretsar lokalorganisationerna eller de enskilda medlemmarna blott före— slår en kandidat vardera, även om slutsatsen icke nödvändigtvis behöver vara denna. Vidare är det mycket som talar för att det i första hand är lokala kandidater och ej för hela valkretsen samlande nanm som framföres. I motsatt fall hade det väl oftare hänt att flera förslagsställare förenat sig om samma kandidat. Något material, som ger direkt belägg för dessa an- taganden, finnes dock på ett undantag när ej. Undantaget avser Kalmar län, varifrån det är tillgång till såväl förteckningar över de förslagsställande arbetarekommunerna som över vilka kandidater varje kommun har före— slagit. Sådana uppgifter föreligger för både 1948 och 1952 års förnomine- ring. Det kan därför ha sitt intresse att undersöka om de ovan gjorda an- tagandena är berättigade vad beträffar valförberedelserna i Kalmar län.

Såsom redan påpekats var överensstämmelsen år 1948 mycket stor mellan antalet deltagande organisationer och antalet föreslagna kandidater i nämnda län. Sammanlagt föreslogs nämligen 26 skilda namn av tillsam- mans 25 arbetarekommuner och 2 distriktsorganisationer. Om uppmärk- samheten först ägnas åt hur många kandidater som framfördes av varje förslagsställare, visar det sig att 19 av de 25 arbetarekommunerna liksom de båda distriktsorganisationerna, kristna socialdemokraterna och kvin- norna, vardera blott framförde förslag upptagande ett nanm. Två personer föreslogs av var för sig tre arbetarekommuner, tre personer av en kommun samt hela fem kandidater av två arbetarekommuner. Om man därefter an- lägger ett motsatt betraktelsesätt och undersöker hur många kandidater, som föreslogs från mer än ett håll, finner man att så var fallet endast i fråga om sex av de sammanlagt 26 namnen. Av dessa var hälften riksdags- män, vilka stod under omval, den ena föreslagen av fem arbetarekommuner, de båda andra av vardera två. Av de övriga tre hade en framförts av sex arbetarekommuner, en av två samt en -— kvinnodistriktets ordförande _ av nämnda distrikt och två arbetarekommuner. De övriga tjugo kandida—

terna hade alltså blott vardera en förslagsställare bakom sig. I fråga om femton av dessa tjugo kandidater sammanföll dessutom vederbörandes hem- ort med förslagsställarens.

De nu anförda uppgifterna från 1948 års förnominering i Kalmar län synes till viss grad bekräfta riktigheten av de ovan gjorda antagandena, nämligen att i stort sett endast ett namnförslag framföres av varje förslags— ställare samt att det till övervägande delen är lokala krafter man önskar stödja genom dessa insända förslag. Frågan är dock i vad mån även upp- gifterna från 1952 års val ger stöd för nämnda antaganden. Innan vi över- går till detta spörsmål skall det emellertid erinras om att förhållandena vid detta års förnominering i Kalmar lån på intet sätt var typiska för de so- cialdemokratiska partidistrikten. Dels var som tidigare nämnts deltagan— det relativt stort —— omkring en tredjedel av samtliga arbetarekommuner sände in förslag dels var skillnaden mellan antalet förslagsställare och antalet föreslagna ovanligt stor.

Under 1952 års förnominering i Kalmar län inkom — på sätt redan fram- hållits —— förslag från 41 arbetarekommuner, vilka tillsammans framförde 24 olika kandidater. 32 arbetarekommuner föreslog blott ett nanm vardera, åtta kommuner gav var för sig sitt förord åt två kandidater, medan en ar- betarekommun framförde tre kandidatnamn. Så långt råder en god över- ensstämmelse med 1948 års förnominering. Däremot samlade sig 1952 års förslagsställare mer kring vissa kandidater. Visserligen föreslogs två tredje- delar av kandidaterna sexton stycken _ endast av en arbetarekommun, i fjorton av fallen blott av hemortens, men en del av de övriga kandida- terna framfördes från flera skilda håll. Två personer, som ej var riksdags- män, föreslogs sålunda av resp. tio och sju arbetarekommuner, vardera en kandidat framfördes av resp. fem och fyra kommuner, under det att av de återstående fyra namnen två hade tre förslagsställare bakom sig och två hade två. Det förtjänar påpekas att icke någon av de fyra kandidater, som hade föreslagits av flest arbetarekommuner, var riksdagsledamot.

Orsaken till den ökade aktiviteten 1952 liksom till den större samlingen kring vissa kandidater torde åtminstone delvis vara ett från 1948 föränd- rat valpolitiskt läge. Sistnämnda år kandiderade partiets alla fyra riksdags— män på nytt, varför man ej kunde beräkna få utse någon ny andrakammar- ledamot. Utvecklingen gick visserligen senare i annan riktning, vilket skall klargöras i avsnittet om provvalen, men detta kunde knappast förutsättas redan under förnomineringen. År 1952 däremot var situationen den att en av de dittillsvarande riksdagsmännen avsagt sig förnyad kandidatur, varför en valbar plats kunde betraktas som ledig. Denna omständighet bör ha stimulerat intresset. Man vågar kanske gissa att de fyra kandidater, som hade flest förslagsställare bakom sig, just avsågs för denna lediga plats på listan. I fråga om dessa fyra kandidater är vidare att märka att var och en av dem hade sitt stöd från en viss begränsad del av valkretsen. Samtliga de

tio arbetarekommuner, som förenat sig om att föreslå samma namn, hade sålunda sin hemvist i södra länsdelen eller på Öland. På motsvarande sätt hörde de sju arbetarekommuner, vilka gemensamt föreslagit ett annat namn, alla hemma i mellersta delen av länet. En tredje kandidat hade fem förslagsställare bakom sig, samtliga från norra länsdelen, den fjärde fram- fördes av fyra kommuner på Öland. Även dessa kandidater, som föreslagits av åtskilliga arbetarekommuner, måste alltså anses som i viss mån lokala.

Preliminära valsedelförslag

Enligt 5 5 i socialdemokratiska partiets grundregler för valarbetet skall vad angår nomineringarna inför andrakammarvalen partidistriktets sty- relse, sedan förnomineringen avslutats, avge yttrande i anledning av in- komna förslag, innan dessa presenteras för den avgörande valkonferensen. Såsom redan framhållits finns det några partidistrikt, som ej följt grund— reglernas anvisningar i fråga om förnomineringen utan slopat detta led i nomineringsproceduren, varför möjligheterna att yttra sig givetvis ej kan föreligga i de berörda valkretsarna. Detta hindrar emellertid ej att distrikts— styrelsen ändock kan bereda ärendet, innan det förelägges distriktets val- konferens. Man kan också tänka sig att någon behandling av nominerings- frågan ej förekommer i distriktsstyrelsen eller därmed jämförligt organ, trots att preliminära namnförslag insänts till distriktsexpeditionen. Numera synes emellertid förfaringssättet med handläggning i distriktsstyrelsen vara det vanligaste, även om vissa undantag finnes.

Under 1952 års valförberedelser förefaller detta tillvägagångssätt icke ha blivit tillämpat av fem till tio partidistrikt. Då uppgifterna från en det håll är ofullständiga på denna punkt går det ej att ange någon exakt siffra. För några fall är det dock helt klart att någon särskild beredning av nomine- ringsfrågan ej förekom i distriktsstyrelsen eller annat centralt organ. I samtliga dessa fall gäller det valkretsar, där ej heller någon slags förnomi— nering ägde rum, varför nomineringsfrågan i sin helhet här behandlades vid ett och samma tillfälle, såvida ej beslut fattades att kandidatlistan skulle underkastas provval. Härmed är emellertid endast sagt, att någon central handläggning av ärendet icke skedde _ det är däremot ej uteslutet utan snarare ganska troligt att arbetarekommunerna inom de ifrågavarande di- strikten på ett förberedande stadium diskuterade saken vid allmänna med- lemsmöten och instruerade sina ombud till valkonferensen att där framföra och stödja vissa kandidater.

Till de nu berörda valkretsarna hör bl. a. Kronobergs, Gotlands, Kristian- stads och Malmöhus län samt dessutom partidistriktet i Medelpad. Tydligen bör man även hänföra Älvsborgs läns norra valkrets och Gävleborgs län till samma kategori. 1 Kronobergs län liksom i Medelpad har man vid såväl 1948 som 1952 års val tillämpat den ordningen att kandidatnominering

sker först direkt vid distriktets årskongress. Samma princip kom år 1952 till användning i Gotlands län. Här har man emellertid tidigare haft en annan praxis. Fram till år 1952 tillgick nomineringarna nämligen så att de anslutna organisationerna inlämnade namnförslag, vilka sedan samman- ställdes av en särskild kommitté. Vad sedan Kristianstads och Malmöhus län beträffar är det ganska naturligt att distriktsstyrelsen ej befattar sig med nomineringarna till andrakammarvalen. Som bekant bildar nämligen hela Skåne, innefattande tre andrakammarvalkretsar, ett enda partidistrikt med en gemensam distriktsstyrelse. Några speciella >>valkretsstyrelser>> före- kommer däremot ej. Av troligen bl. a. denna anledning har det i ifrågava- rande valkretsar legat nära till hands att låta särskilda valkonferenser med företrädare för arbetarekommunerna inom resp. valkretsområde helt handha nomineringsfrågan, utan att den gemensamma distriktsstyrelsen yttrar sig eller avger förslag. Före 1952 har en liknande ordning även varit i bruk i Jönköpings och Västmanlands län. Från Jönköpings läns partidistrikt har sålunda uppgivits att till och med valet 1948 upprättades förslagsvalsedel av valkonferensen utan föregående beredning. Orsaken till att man övergav denna praxis var att man önskade en anpassning till partiets grundregler för valarbetet. I Västmanlands län skedde tidigare ej heller någon av di— striktsstyrelsen inspirerad nominering i förväg, utan kandidaterna avsågs bli föreslagna direkt på valkonferensen, vilket emellertid icke hindrade att några förslag ändock insändes. Icke ens distriktsstyrelsen förberedde då ärendet. Ändringen synes här ha berott på samma skäl som i Jönköpings län. 1951 års distriktskongress beslöt nämligen att vid kandidatnomine— ringar till andrakammarval skall & 5 i de av partikongressen fastställda grundreglerna för valarbetet tillämpas inom Västmanlandsdistriktet.1

Det stora flertalet av partidistrikten använder dock den nominerings— ordning, som förutsättes i partiets grundregler, således i detta fall en be- redning av nomineringsfrågan i distriktsstyrelsen. Visserligen har i några valkretsar uppdraget överlåtits åt en något vidgad krets av personer, men huvudprinciperna är lika fullt desamma. En del partidistrikt har särskilda stadgebundna bestämmelser för hur nomineringarna skall gå till, på andra håll finnes en sedan länge utbildad praxis, medan man inom vissa val- kretsar från val till val tager ställning till vilken nomineringsplan, som bör följas. Exempel på det förstnämnda finns från Stockholms stad och Söder— manlands län. Stockholms arbetarekommun har i sina stadgar intagit spe— ciella bestämmelser rörande provval till stadsfullmäktige— och riksdagskan— didater inom Stockholms stads partidistrikt. I dessa bestämmelsers första punkt fastslås att vid riksdagsval skall kommunstyrelsen framlägga för- slag till provvallista till kommunmötet. Här bör kanske redan nu påpekas att provval är obligatoriska enligt dessa bestämmelser. Södermanlands par— tidistrikt har i sina stadgars S 5 upptagit särskilda regler om kandidatno-

1 Västmanlands soc.dem. partidistrikts verksamhet 1952—1.953, Västerås 1953, s. 16.

minering vid landstings- och riksdagsmannaval. Häri meddelas bl. a. att distriktsstyrelsen skall pröva de via kretsstyrelserna föreslagna kandida- ternas valbarhet och duglighet samt inhämta upplysning om deras villighet att kandidera. På grundval av dessa undersökningars resultat skall distrikts- styrelsen sedan uppgöra förslag till kandidatlista, vilken därpå skall be- handlas av distriktets valkonferens.

Såsom redan framhållits har man på en det håll överlämnat beredningen av nomineringsfrågan till annat organ än distriktsstyrelsen. I t. ex. Öster— götlands län uppdrogs vid 1952 års val, sedan de preliminära namnförslagen hade inkommit till distriktsexpeditionen, åt en av distriktsstyrelsen utsedd kommitté på fem personer att upprätta förslag till kandidatlista.1 Till denna kommittés sammanträden kallades också representanter för socialdemo- kratiska kvinno- och ungdomsdistrikten samt broderskapsrörelsens distrikts- organisation. I stort sett samma förfaringssätt begagnades i Örebro län. Här uppgjordes förslag till valsedel av en kommitté på fjorton personer innefattande distriktsstyrelsens ledamöter jämte ombud för sidoorganisa- tionernas distriktsorgan. Inom Göteborgs arbetarekommun tillämpar man den ordningen att sedan tiden för insändande av förslag utgått samman— träder kommunstyrelsen och uppgör förslag på lista. Detta valsedelförslag förelägges därefter kommunens valledning, vars existens och sammansätt- ning är föreskriven i partidistriktets stadgar. Valledningen utgöres av kom— munstyrelsen, ordförandena för stadsdelsföreningarna, en företrädare var— dera för fackklubbarnas representantskap, kvinnodistriktet, ungdoms— distriktet, tjänstemännens samarbetskommitté och broderskapsgruppen. Det är denna vallednings förslag som sedermera framlägges för det slut— liga nomineringsmötet.

I övriga valkretsar synes nomineringsfrågan vid de båda senaste andra- kammarvalen ha behandlats endast av distriktsstyrelsen, vilken därvid upp- rättat förslag till kandidatlista avsedd att föreläggas den slutliga valkonfe- rensen. Detta har emellertid icke blott skett i valkretsar, inom vilka distriktsstyrelsen haft att sammanställa från lokalorganisationerna insända namnförslag, utan även i valkretsar, vari någon förnominering ej förekom- mit. I t. ex. Västerbottens län har man aldrig använt sig av förnominerings— systemet, men trots detta sammanträder alltså distriktsstyrelsen och inför- skaffar på egen hand uppgifter på lämpliga kandidater och gör på grundval härav upp ett valsedelförslag.2

Det har ovan påpekats hur i Göteborgs stad kommunstyrelsens förslag underställes en valledning bestående av bl. a. representanter för lokalför- eningarna, innan förslaget tages upp till slutgiltig behandling. Inom några andra partidistrikt har distriktsstyrelsens förslag till kandidatlista till-

1 Östergötlands socialdemokratiska partidistrikt. Berättelse för år 1952, s. 16. 3 Västerbottens Socialdemokratiska Partidistrikt. Berättelse över verksamheten är 1952, Umeå 1953, s. 16.

ställts arbetarekommunerna viss tid före valkonferensen. I Blekinge län har man sedan länge följt den ordningen, att distriktsstyrelsens förslag till val— sedel utsänts till arbetarekommunerna i så god tid, att dessa hunnit be— handla och ta ställning till ärendet, innan det tagits upp på valkonferensen. Samma ordning tillämpades inför 1952 års val i Västmanlands län enligt vad som framgår av distriktets berättelse.1

Valkonferenser och ärskongresser

På sätt framgått av den tidigare redogörelsen innebär vad beträffar andra- kammarvalen huvudstadgandet i socialdemokratiska partiets grundregler för valarbetet att en valkonferens bestående av ombud för valkretsens arbe- tarekommuner, kretsstyrelserna och distriktsstyrelsen skall sammankallas för att uppgöra en kandidatlista. Konferensen kan sedan besluta att an- tingen direkt fastställa den uppgjorda valsedeln eller också att denna skall underkastas provval bland partimedlemmarna. Enligt grundreglerna kan upprättandet av kandidatlista även ske på distriktets ordinarie årskongress för så vitt redan i kallelsen till denna angivits att nomineringsfrågan skall upptagas till behandling. Vad gäller representationsrätten så överlåtes fast- ställandet av närmare bestämmelser helt åt de olika partidistrikten.

De här ovan berörda huvudstadgandena rörande kandidatnomineringen till andrakammarvalen iakttages undantagslöst av partidistrikten. Så till vida skiljer sig dock förfaringssättet i de tre rena stadsvalkretsarna Stockholms stad, fyrstadskretsen och Göteborgs stad _ från övriga val— kretsars att avgörandet i nomineringsfrågan i de förra äger rum vid all— männa medlemsmöten och således ej vid konferenser med ombud. Nämnda förhållande kan emellertid knappast påstås vara ett avsteg från partiets huvudregler utan får väl i stället ses som en naturlig anpassning till de för dessa valkretsar speciella betingelserna.

Tidigare synes regeln ha varit den att —— såsom partiets grundregler i första hand anvisar man i de flesta valkretsar anordnat särskilda val— konferenser, men utvecklingen har gått i den riktningen att detta förfarings- sätt numera hör till undantagen. I allmänhet handlägges alltså nominerings— frågan vid distriktens årskongresser, även om det fortfarande finnes en del valkretsar, som bibehållit det äldre tillvägagångssättet. Som en liten illustra- tion härtill kan anföras att under 1952 års valförberedelser fungerade, enligt vad som framgår av distriktens verksamhetsberättelser för nämnda år, de ordinarie årskongresserna samtidigt som nomineringskonferenser i mer än 20 av de sammanlagt 27 partidistrikten. Förhållandet förefaller i stort sett ha varit detsamma år 1948. Bland undantagen från denna huvudregel märks i första hand Stockholms och Göteborgs städer, inom vilka nomine- ringsfrågan behandlas vid allmänna medlemsmöten, samt Skåne, där —— av

1 Västmanlands socxlcm. partidistrilcts verksamhet 1952—1958, 5. 16.

skäl som redan framhållits _ särskilda valkonferenser ordnas för valkret- sarna i Kristianstads och Malmöhus län, under det att arbetarekommunerna inom fyrstadsvalkretsen tar upp ärendet vid allmänna medlemsmöten. Till undantagen hör vidare Östergötlands län och Medelpad, där partidistrikten hållit speciella valkonferenser. Ett sådant tillvägagångssätt tillämpades även till och med 1944 års val bl. a. i Södermanlands län.

Av & 5 i partiets grundregler för valarbetet framgår att inom partidistrik- ten samma regler skall råda i fråga om representationsrätten vid valkonfe- renser som vid årskongresser. Vidare skall, på sätt ovan sagts, i förekom- mande fall särskilt angivas i kallelsen till distriktskongressen att nomine- ringsfrågan skall tagas upp till behandling vid kongressen. Man skulle väl därför, även om vissa små skillnader föreligger mellan en särskild valkon- ferens och en årskongress, kunna uttrycka saken så att årskongressen när detta ärende kommer före konstituerar sig såsom en valkonferens. För att förenkla terminologien kommer i enlighet härmed uttrycket valkonferens att fortsättningsvis användas såväl för de särskilda nomineringskonferen- serna som för de årskongresser, vilka har nomineringsfrågan på sin dag- ordning.

Valkonferensernas sammansättning

I inledningen till detta avsnitt om valkonferenser och årskongresser har redan framhållits, att valkonferenserna skall bestå av ombud för i främsta rummet valkretsens arbetarekommuner. Några för partiet gemensamma be- stämmelser om efter vilka grunder ombuden skall utses finnes emellertid ej, utan reglerandet på denna punkt har överlåtits åt de olika partidistrik- ten. Följden har blivit att en hel del skiftande stadganden och tillvägagångs- sätt har utbildats.

Gemensamt för alla de socialdemokratiska partidistrikten med undantag för Gotlands län, varifrån uppgivits att varje kommun äger sända två repre— sentanter, är att ombuden till valkonferenserna utses i ett visst förhållande till arbetarekommunernas medlemsantal. Det medlemsantal, som härvid får vara bestämmande, synes i allmänhet vara det av arbetarekommunerna till distriktsstyrelsen rapporterade för fjärde kvartalet året närmast före det år, som valkonferenserna sammanträder. Den vanligast tillämpade regeln är att arbetarekommunerna skall låta sig företrädas av ett ombud för varje påbörjat 50-tal eller 100-tal medlemmar. Något av dessa båda tal har lagts till grund för representation i bortemot ett tjugotal partidistrikt, fördelade med ungefär hälften på vardera bestämmelsen. Till det tiotal distrikt, som använt sig av det lägre talet, dvs. ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar, hör i främsta rummet de vad beträffar medlemsantal minsta såsom Kronobergs, Skaraborgs och Jämtlands. Dessutom ingår bland dessa några av de medelstora partidistrikten, t. ex. Älvsborgs norra, Värm— lands, Västmanlands, Dalarnas och Västerbottens. Det stora flertalet övriga

begagnar sig alltså av grundregeln ett ombud för varje påbörjat 100-tal medlemmar. Inom några få valkretsar måste emellertid arbetarekommu- nerna uppfylla ändå större fordringar för att få utse mer än en representant. Så är fallet i det näst Skåne och Stockholms stad största partidistriktet, Östergötland, inom vilket ett ombud väljes för varje påbörjat 200-tal med— lemmar. Samma stadgande tillämpas i Uppsala och Kristianstads län, me- dan än större krav uppställes i Malmöhus län, där nämligen ett ombud skall utses för varje påbörjat 300-tal medlemmar.

I syfte att förhindra att de allra största arbetarekommunerna skall kunna utöva ett dominerande inflytande har bortemot ett tiotal partidistrikt kom- binerat de ovan refererade huvudreglerna med vissa tilläggsbestämmelser, vilka går ut på att antingen maximera antalet ombud per arbetarekom— mun eller successivt höja medlemsantalet per ombud. Den förra vägen har valts av Södermanlands och Älvsborgs norra partidistrikt. I båda valkret- sarna har högsta antalet representanter per arbetarekommun begränsats till tio. Enligt det andra antydda förfaringssättet, vilket är betydligt van- ligare, stadgas t. ex. att varje arbetarekommun till valkonferensen äger sända ett ombud för varje påbörjat 100-tal medlemmar intill ett medlems- antal av 500, och därefter ett ombud för varje påbörjat 500-tal medlemmar. Det anförda exemplet är hämtat från Stockholms län, men i princip samma regler har gällt för Jönköpings län. En hel del varianter av denna tilläggs- bestämmelse förekommer emellertid även. I Västerbottens län utses ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar upp till 200 medlemmar, sedan en representant för varje påbörjat 100-tal medlemmar. Stadganden med liknande innebörd finnes i Värmlands och Västmanlands län. Kronobergs partidistrikt har till och med två olika gränser, där representationsrätten ändras. Här får nämligen varje arbetarekommun till en början sända en företrädare för varje påbörjat 50-tal medlemmar upp till 100 medlemmar, därefter en för varje påbörjat 100-tal medlemmar upp till sammanlagt 500 medlemmar och sedan slutligen ett ombud för varje påbörjat 200-tal med- lemmar. Enligt uppgift till författaren har man numera även i Gävleborgs län infört bestämmelser för att beskära de största arbetarekommunernas inflytande. Inom Ångermanlands partidistrikt har man utformat representa- tionsbestämmelserna något annorlunda än i övriga distrikt, även om verkan i stort sett blir densamma som enligt de regler, vilka vanligen användes. Grundstadgandet är här att varje arbetarekommun tillkommer ett ombud vid valkonferensen. Därutöver äger man utse en representant för varje fullt 100-tal medlemmar upp till 200 medlemmar och sedan ett ombud för varje fullt 200—tal medlemmar.

Utöver arbetarekommunernas ombud består valkonferenserna även av en del andra personer.jl Distriktsstyrelsens medlemmar skall sålunda närvara och har därvid såväl yttrande- och förslags— som rösträtt. Vidare kan varje

1 5 4 i Grundstadgar för partidistrikt samt 5 5 i Grundregler för valarbetet.

partikrets äga rätt att låta sig representeras, dock ibland _ såsom i Stock- holms län utan rösträtt för deras ombud. I distriktskongresserna, vilka i allmänhet handhar kandidatnomineringarna, skall dessutom enligt partiets grundstadgar en föredragande revisor närvara. Han har i likhet med distriktsstyrelsens medlemmar rösträtt. Vidare äger de socialdemokra- tiska landstingsmännen sända ett _ likaledes röstberättigat _ ombud för varje landstingsområde, liksom en representant för partistyrelsen och distriktets partiorgans redaktör kan delta dock endast med yttrande- och förslagsrätt.

Deltagandet i valkonferenserna

Valkonferenserna är, såsom redan framgått av den tidigare redogörelsen, den utan jämförelse viktigaste nomineringsinstansen inom de socialdemo- kratiska partidistrikten. I en del valkretsar handlägges frågan över huvud taget ej av något annat organ. Vid valkonferenserna fastställes _ på sätt kommer att klargöras längre fram _ i de flesta fall de slutliga kandidat- listorna, eller där så ej sker uppgöres ett förslag till valsedel, som senare skall underkastas provval. Men även i sistnämnda fall ligger det reella avgörandet hos konferenserna, eftersom det i praktiken har visat sig att partimedlemmarna med relativt få undantag godkänner det preliminärt uppgjorda förslaget. Till följd av den betydelse, som man alltså kan till- mäta valkonferenserna, synes det vara anledning att närmare undersöka hur många ombud, som är närvarande vid denna behandling av nomine- ringsfrågan, samt hur många arbetarekommuner och enskilda medlemmar som är företrädda genom dessa ombud.

På författningsutredningens frågor i nu berörda avseende har det över- vägande flertalet partidistrikt lämnat svar. Inga som helst besked före- ligger emellertid från nägra valkretsar, bland vilka återfinnes Göteborgs stad och fyrstadsvalkretsen, där nomineringarna handlagts vid allmänna med- lemsmöten. Däremot har från Stockholms arbetarekommun uppgivits, att nomineringsmötet inför 1948 års val samlade ungefär 2 000 partimedlem- mar, medan siffran för 1952 års val beräknats till omkring 1 500. Enligt upp- gift till författaren förekom flera nomineringsmöten år 1948, varvid delta- gandet vid varje möte uppgick till ungefär den nämnda siffran. Svaren i övrigt är av olika beskaffenhet. Genomgående har upplysningar _ såväl precisa som approximativa _ lämnats om antalet ombud vid konferenserna. Därjämte har en del partidistrikt kunnat uppge antalet vid valkonferen- serna företrädda arbetarekommuner samt den medlemsnumerär, som varit representerad därvid. Beträffande det sistnämnda spörsmålet har dock partiombudsmännen, liksom fallet varit när det gällt motsvarande under- sökningar om övriga partier, visat sig vara benägna att nämna ett med- lemstal som i stort sett överensstämmer med det totala antalet medlem- mar vid ifrågavarande tillfälle. Av andra handlingar synes emellertid klart

framgå att en sådan total representation mestadels ej kan ha förelegat. Slutligen kan framhållas att åtskilliga av partidistrikten har varit i stånd att lämna besked för både 1948 och 1952 års nomineringar.

Av det föreliggande materialet kan man först och främst utläsa, att de socialdemokratiska nomineringskonferenserna brukar räkna mellan 100 och 300 ombud. Antalet sammanhänger givetvis till en del med medlems- numerären inom resp. valkrets men beror dock i främsta rummet på vilka representationsregler som gäller. Härav följer att de siffermässigt resp. största och minsta konferenserna icke alls behöver hänföra sig till de resp. största och minsta partidistrikten. Att tvärtom det omvända förhållandet kan inträffa åskådliggöres av ett par exempel från 1952 års valförberedel— ser. Detta års båda minsta valkonferenser ägde nämligen rum i det med undantag för Skåne och Stockholms stad största partidistriktet, Östergöt- land, och i Malmöhus län, där medlemsantalet vid tiden för 1952 års nomi- nering närmade sig 35 000. Vad angår Östergötlands län torde den låga siffran, 117 ombud, delvis förklaras av bristande aktivitet. Som jämförelse kan nämnas att vid detta distrikts valkonferens år 1948 deltog 178 ombud. I fråga om Malmöhus län, där inför 1948 års val 117 och inför 1952 års val 123 representanter var närvarande, får däremot de låga siffrorna nästan helt tillskrivas de jämfört med övriga distrikt stränga bestämmelserna, vilka såsom ovan framhållits innebär att arbetarekommunerna blott får utse ett ombud för varje påbörjat 300-tal medlemmar. Även exempel på det mot- satta förhållandet finnes. Så t. ex. hade de förhållandevis små partidistrik- ten Blekinge och Älvsborgs södra över 200 ombud på sina konferenser inför såväl 1948 som 1952 års val. De högsta siffrorna representeras dock icke av någon av dessa valkretsar utan av Värmlands län, vars valkonferens år 1952 räknade 266 ombud, och Kalmar län, där samma år 254 ombud deltog.

Vad därefter gäller den viktigare frågan om i vilken utsträckning arbe— tarekommunerna och partimedlemmarna verkligen är företrädda vid val— konferenserna, sä är de lämnade uppgifterna mer sporadiska och osäkra. [ den första punkten, som alltså berör i vad mån arbetarekommunerna låter sig representeras, har dock sex partidistrikt bidragit med exakta besked för båda de undersökta valen. Upplysningarna från dessa sex partidistrikt pre— senteras i tabell 17, vari för varje distrikt och år anges dels antalet del- tagande ombud, dels det antal arbetarekommuner, som var företrädda, dels också det totala antalet arbetarekommuner inom vederbörande distrikt. Slutligen har i den sista kolumnen framräknats hur stor procentuell andel av arbetarekominunerna, som var representerad vid valkonferenserna.

De i tabellen redovisade valkonferenserna utgör endast omkring en femte- del av samtliga, varför det ställer sig svårt att med stöd av de anförda siff- rorna dra några generella slutsatser. Även om motsvarande uppgifter från övriga valkretsar varit tillgängliga är det dock ej säkert att man skulle kunna uppvisa någon för de olika valkretsarna gemensam tendens vad be-

träffar det relativa antalet deltagande arbetarekommuner. Bortsett från Östergötlands län företer emellertid de i tabellen upptagna partidistrikten stora likheter härutinnan. Inom de fem berörda partidistrikten har sålunda

Tabell 17. Antal representerade arbetarkommuner vid 1948 och 1952 års valkonferenser

inom sex av de socialdemokratiska partidistrikten

Alntal repre— Represente— Antal * sentera de Totala anta- rade arbetar- Partidistrikt År let arbetar- kommuner i ombud arbetar- 1 kommuner kommuner procent av totala antalet Östergötland ........ 1948 178 97 161 60,2 » ........ 1952 1 17 66 159 41,5 Jönköpings län ..... 1948 135 75 96 78,1 » » ..... 1952 171 79 96 82,3 Kronoberg .......... 1948 113 79 92 85,9 » .......... 1952 144 76 90 84,4 Älvsborgs södra ..... 1948 215 69 75 92,0 » » ..... 1952 226 67 83 80,7 Värmland .......... 1948 224 103 126 81,7 » .......... 1952 266 105 134 78,4 Ångermanland ...... 1948 193 81 105 77,1 » ...... 1952 164 87 112 77,7

1 Uppgifterna, som avser förhållandet resp. den 1/1 1948 och 1/1 1952, har hämtats från socialdemokratiska partistyrelsens berättelser för år 1947 (s. 36) och år 1951 (s. 29).

noterats en påfallande stor överensstämmelse i fråga om den procentuella andelen företrädda arbetarekommuner. I samtliga fall har nämligen omkring eller något över fyra femtedelar av arbetarekommnnerna sänt ombud till sina distrikts valkonferenser. Ombudsmannen i Kronobergs län har i an- slutning till de lämnade siffrorna från nämnda distrikt meddelat att det i huvudsak endast är små och avlägset belägna kommuner, som varit utan representation. Detta påpekande stämmer ju även väl överens med den tidigare gjorda iakttagelsen rörande förnomineringen i Kalmar län. Samma påpekande torde i större eller mindre omfattning vara berättigat vad angår de övriga valkretsarna, även Östergötlands län inbegripet. När det gäller det sistnämnda distriktet förtjänar framhållas att i slutet av år 1951 fanns det över 100 arbetarekommuner med ett medlemsantal understigande 100, för drygt hälften av dessa noterades till och med mindre än 50 medlemmar.1 Man torde ej alltför mycket ta fel, om man antar att huvuddelen av de orepresenterade arbetarekommunerna återfinnes bland dessa storleks— kategorier.

En ändå svårare fråga att få besvarad är i vilken utsträckning medlems- kadern varit företrädd vid valkonferenserna. Såsom redan framhållits före- ligger i de lämnade svaren en tendens att uppge hela distriktets eller

1 Östergöllands socialdemokratiska parlidistrikl. Berättelse för år 1952, s. 5—10.

valkretsens medlemsantal som representerat, vilket troligen icke är fullt överensstämmande med det verkliga förhållandet. Från några få håll har emellertid även upplysningar med annat innehåll framkommit.

Från de tre rena stadsvalkretsarna, i vilka nomineringsfrågan behandlats vid bl. a. allmänna medlemsmöten, är som nämnts uppgifter i nu berörda avseende blott tillgängliga beträffande Stockholms stad. Här deltog _ på sätt tidigare påpekats _ cirka 2 000 medlemmar i vart och ett av 1948 års nomineringsmöten, medan antalet för 1952 beräknats till 1 500. Mötesdelta- gandet är i och för sig nog så beaktansvärt, men ter sig onekligen tämligen blygsamt vid en jämförelse med Stockholms arbetarekommuns sammanlagda medlemsantal, vilket håller sig omkring 100 000. Här må emellertid inskjutas att detta medlemsantal är oerhört beroende av några få stora fackföreningars anslutning eller icke anslutning till arbetarekommunen. Av de ungefär 100 000 medlemmarna var år 1952, enligt vad som framgår av arbetarekom- munens verksamhetsberättelse för nämnda år, i runt tal 90 000 kollektiv— anslutna till partiet genom fackföreningar.1 Man tar nog icke alldeles miste, om man förutsätter att intresset för nomineringarna i genomsnitt ej är lika framträdande hos dessa senare medlemmar som hos de direkt anslutna, varför en ren jämförelse mellan deltagarantalet i nomineringsmötena och det totala antalet medlemmar troligen icke ger en fullt rättvisande bild av aktiviteten inom olika medlemsgrupper.

Från de övriga valkretsarna, inom vilka nomeringsfrågan handlagts vid valkonferenser med ombud för arbetarekommunerna, har _ såsom redan sagts _ i allmänhet uppgivits att hela medlemsstocken varit representerad. Även om detta nu icke torde vara helt riktigt, kan man nog i fråga om fler— talet valkretsar anta, att den övervägande största delen av arbetarekommu— nerna sänt fullt antal ombud. Partiombudsmannen i Skaraborgs län har sålunda uppskattat att 90—95 procent av distriktets medlemmar varit före— trädda vid valkonferenserna 1948 och 1952. Från Östergötlands län har an- talet representerade partimedlemmar vid 1952 års valkonferens beräknats till 48 000 av totalt i det närmaste 53 000 medlemmar, dvs. omkring 90 pro— cent. Denna uppgift kan förefalla i hög grad märklig i belysning av att _ på sätt tabell 17 utvisar —— endast 66 av 159 arbetarekommuner lät sig representeras. Vid en närmare granskning visar det sig emellertid att den lämnade siffran över antalet företrädda partimedlemmar ej är omöjlig; man skulle kanske till och med väga säga att den är ganska trolig. Enbart distriktets fem största arbetarekommuner, vilka man kan förutsätta sände fulltalig representation till konferensen, hade vid tiden för nomineringen tillsammans 35 000—40 000 medlemmar, under det att de 100 minsta arbe- tarekommunerna sammanlagt räknade omkring 5000 medlemmar, dvs. i stort sett samma antal, som uppgivits ej vara företrätt vid konferensen.2

1 Stockholms arbetarekommun. Verksamheten 1952, s. 4. '=' Siffrorna hämtade från distriktets Berättelse för år 1952, s. 5—10.

237 Om man utförde en motsvarande undersökning för de övriga partidistrikt, inom vilka såsom tabell 17 visar ett antal arbetarekonnnuner ej var repre- senterade vid valkonferenserna, skulle man troligen göra samma konsta- terande, nämligen att, trots att vissa arbetarekommuner helt saknades vid konferenserna, en mycket stor andel av medlemskadern var företrädd ge- nom ombud. Några distrikt har varit i stånd att lämna mer direkta besked i förevarande avseende. Sålunda har från Jönköpings län meddelats att år 1948 ca 11 000 medlemmar av totalt 13 600 och år 1952 ca 13 000 av 16 700 var representerade. Motsvarande siffror är för t. ex. Kalmar län är 1948 13 609 av sammanlagt 16 139 och år 1952 20 625 av totalt 21 708 samt för Västerbotten år 1948 ca 8 000 av 13 000 och är 1952 omkring 9 000 av sam- manlagt 16 000 medlemmar.1 Endast i den senare valkretsen har alltså ett mer betydande antal partimedlemmar varit orepresenterade vid valkonfe- renserna, vilket väl till en viss del får tillskrivas de stora avstånden där- städes.

Tillvägagångssättet vid konferenserna

De socialdemokratiska valkonferenserna synes i allmänhet äga rum någon gång under tiden 15 mars—31 maj. Under 1952 års valförberedelser inträffade sålunda huvuddelen av konferenserna under de sista dagarna av mars samt under april månad. Någon tidigare tidpunkt för valkonfe- rensen förekom ej om man undantar fyrstadsvalkretsens, vilken såsom framgår av Skånedistriktets verksamhetsberättelse för år 1952 (s. 12) hölls redan den 17 februari. Denna konferens avsåg emellertid ej någon direkt nominering utan syftet med den var blott att fördela kandidatlistans platser mellan de deltagande fyra arbetarekommunerna. Däremot hade en del distrikt år 1952 valt en något senare tidpunkt. Samtliga utom ett hade dock avklarat sina nomineringskonferenser före maj månads utgång. Undantaget avser Östergötlands län, där den särskilda valkonferensen sammanträdde först i mitten av juni.2

Ordningen vid valkonferenserna är vad gäller nomineringsfrågan i stort sett följande.

Såsom framhållits i ett tidigare sammanhang har nomineringsfrågan i allmänhet före valkonferenserna varit föremål för behandling i distrikts- styrelsen eller annat beredningsorgan. I dessa valkretsar, där man tillämpar det enligt partiets grundregler normala förfaringssättet, inledes valkon- ferenserna med att distriktsstyrelsens förslag presenteras, varefter ombuden

1 Uppgifterna i detta stycke över distriktens totala medlemsantal avser utom för Kalmar län årsskiftena 1947/48 och 1951/52 och har hämtats från socialdemokratiska partistyrelsens berättelser för år 1947 (s. 36) och 1951 (s. 29). Beträffande Kalmar län har de totala medlems— siffrorna hämtats från distriktets svar och avser tydligtvis någon tidpunkt under resp. år 1948 och år 1952. ” Östergötlands socialdemokratiska partidistrikt. Berättelse för år 1952, s. 16.

beredes tillfälle att framlägga sina synpunkter. Härunder synes det även vara tillåtet att föreslå nya kandidater. Partiombudsmannen i Blekinge har på tal härom påpekat att denna rätt att nämna nya namn vid konferensen självfallet formellt föreligger, men den har dock aldrig utnyttjats. På andra håll, framför allt i t. ex. Stockholms stad, där nomineringsfrågan handlägges på ett allmänt medlemsmöte, begagnas dock denna möjlighet att framföra nya nanm. Sedan denna diskussion om kandidaterna har avslutats övergår man till att fatta beslut dels om sammansättningen av kandidatlistan, dels om huruvida denna skall underkastas provval eller icke.

En del partidistrikt praktiserar emellertid en nomineringsordning, som innefattar varken några i förväg väckta förslag eller någon särskild bered— ning av distriktsstyrelsen. Vid ifrågavarande valkonferenser ges därför ombuden först tillfälle att lämna namnförslag, varpå man —_ åtminstone har så varit fallet i Kronobergs län och i Medelpad remitterar förslagen till ett beredningsutskott, som får i uppdrag att med ledning av de vid konferensen framförda förslagen uppgöra ett utkast till valsedel. Utskottets förslag lägges sedan till grund för konferensens beslut. Även i Jämtlands län, som i övrigt ej tillhör den nu behandlade kategorien, eftersom där förekommer såväl förnominering som distriktsstyrelseberedning, har man _ i varje fall vad beträffar 1948 års valkonferens _ hänskjutit frågan till ett utskott. Vid nämnda val framlade nämligen distriktsstyrelsen förslag på två olika listtyper inför konferensen, varefter en diskussion vidtog över principen om en eller två listor. Efter principbeslut om två listor skedde nominering av ytterligare nanm, innan förslagen överlämnades till ett sär- skilt valutskott, som sedermera presenterade sitt förslag för konferensens prövning.

Enligt 5 5 i partiets grundregler för valarbetet skall valkonferensen först uppgöra en kandidatlista och därefter besluta, huruvida den föreslagna listan omedelbart skall fastställas eller gå ut till provval. Denna ordnings— följd synes vanligen tillämpas, dock ej helt undantagslöst, vilket skall berö— ras nedan. I allmänhet kommer den principen till användning att man fast— ställer namn efter nanm på listan. Man börjar därvid med det nanm, som distriktsstyrelsen eller motsvarande beredningsorgan satt upp först på sitt förslag, och samlar detta nanm absolut majoritet, blir det valsedelns första. Därefter skall andra platsen på listan besättas, varvid man ställer proposi— tion på distriktsstyrelsens andra nanm i ordningen osv. Det är emellertid ingenting som hindrar att andra nanm framföres som motkandidater vid fastställandet av de olika platserna, varvid det i så fall blir nödvändigt att företa omröstning mellan de för ifrågavarande plats föreslagna namnen. Relativ majoritet är därvid tillräcklig för att erhålla placering. Sedan kan— didatlistan på detta sätt fastställts till det antal platser, varom man tidigare fattat beslut, gäller det att bestämma huruvida listan skall definitivt antagas eller om den skall underkastas provval. För att få till stånd provval räcker

det som bekant att minst en fjärdedel av konferensens röstberättigade del- tagare förenar sig därom.

I Värmlands län förefaller det som om man vid 1952 års val skulle ha tillämpat en rent omvänd ordningsföljd.1 Nämnda år beslöt nämligen kon- ferensen —- till synes först —- med 184 röster mot 54 att fastställa listan, vilken skulle uppta elva namn, direkt på konferensen. Minoriteten var alltså ej tillräckligt stor för att påkalla provval. Därefter företogs en omröst- ning med slutna sedlar, varigenom kandidatlistan definitivt antogs. Resul- tatet av denna omröstning blev att de elva främsta av distriktsstyrelsens femton föreslagna kandidater valdes helt i överensstämmelse med den rekommenderade ordningen.

Omröstningen vid 1952 års, liksom för övrigt även 1948 års, valkonferens i Värmlands län skedde tydligen ej nanm för nanm utan efter samma system, som användes vid provvalen. Ombuden har alltså fått numrera de föreslagna kandidaterna efter den ordning de önskades placerade, varefter en sammanräkning av ombudens valsedlar ägt rum. Ett liknande förfarings- sätt synes även ha begagnats vid 1952 års valkonferens i Blekinge län. Efter vad som meddelats till faörfattningsutredningen skilde sig här utgången av omröstningen i ett par awseenden från det av distriktsstyrelsen preliminärt uppgjorda förslaget. På grund härav föranledde omröstningsresultatet förnyad överläggning i nomineringsfrågan, varefter konferensen enhälligt fastställde den slutliga kandidatlistan, vilken innebar en mindre justering av det genom omröstningen uppkomna resultatet.

I övriga valkretsar förefaller det däremot som om man följt den ovan beskrivna planen att fastställa listan nanm för namn. Härvid synes för- hållandet i allmänhet ha varit det att den av distriktsstyrelsen eller mot- svarande beredningsorgan rekommenderade ordningsföljden mellan namnen har bibehållits utan allt för stora stridigheter. På en del håll har tillväga- gångssättet vid valkonferenserna varit än mer summariskt. I t. ex. Uppsala och Västerbottens län beslöt 1952 års valkonferenser enhälligt samt utan diskussion och omröstning att godkänna resp. distriktsstyrelses förslag till valsedel.2

Vad ytterligare angår frågan huruvida kandidatlistan skall definitivt antagas av valkonferensen eller underkastas provval, så kan framhållas att det förstnämnda förfaringssättet numera är ojämförligt vanligast. I de fall då provval anordnats synes saken i mindre omfattning ha berott på att den erforderliga minoriteten uppbådats vid valkonferenserna; sådana mino- ritetsförslag har dock förekommit såväl med som utan framgång. Den ovan relaterade omröstningen i Värmland får väl just tolkas såsom ett dylikt

1 Värmlands socialdemokratiska partidistrikt. Berättelse för verksamhetsåret 1952, Karlstad 1953, s. 14. 2 Uppsala läns Socialdemokratiska partidistrikt. Styrelse- och reuisionsberättetse för år 1952, Uppsala 1953, s. 5; samt Västerbottens Socialdemokratiska Partidistrikt. Berättelse över verksam- heten år 1952, s. 16.

misslyckat försök att få till stånd provval. Givet är emellertid att blotta vet- skapen om denna minoritetsrätt mycket väl kan tänkas påverka valkon— ferenserna att ta vederbörlig hänsyn till ev. minoritetsförslag för att på det sättet slippa provval. Orsakerna till att provval anordnas får alltså främst sökas på andra håll. I någon valkrets (Stockholms stad) är enligt stadgarna provval obligatoriska, i andra valkretsar såsom Södermanlands län följer man helt enkelt en sedan länge utbildad praxis, i andra återigen har valkon- ferenserna tämligen enhälligt funnit det ur skilda synpunkter vara lämpligt att föranstalta om provval. Några särskilda belägg för dessa påpekanden eller närmare upplysningar i ämnet står dock tyvärr ej till utredningens förfogande. Frågan om i vilka valkretsar kandidatlistan underkastats prov- val vid de båda här undersökta andrakammarnomineringarna skall behandlas i följande avsnitt av kapitlet.

Med undantag för det tidigare nämnda exemplet från Jämtlands län, där 1948 års valkonferens fattade beslut om att fastställa två olika kandidat- listor, har det vid de båda senaste andrakammarvalen blott hänt i ytterligare ett fall, att en och samma valkonferens antagit mer än en valsedeltyp. Detta inträffade likaledes vid 1948 års val _ i Västerbottens län, men är ej särskilt anmärkningsvärt, då skiljaktigheterna mellan de båda fast- ställda listorna begränsade sig till ett enda nanm. Valsedeln var nämligen enhetlig utom i fråga om fjärde plats, på vilken den ena valsedeltypen upptog ett kvinnonamn och den andra en jordbrukarrepresentant. Däremot har det vid några tillfällen förekommit, att en valkonferens bemyndigat sin distriktsstyrelse att efter samråd med vissa grupper eller organisationer upprätta mer intressebetonade valsedlar. Så t. ex. har Stockholms arbetare— kommuns allmänna nomineringsmöte givit kommunstyrelsen fullmakt att fastställa dylika kandidatlistor efter förslag från berörda grupper. Detta resulterade 1948 i en tjänstemannalista och en >>kristlig>> lista, vilka alltså till skillnad från huvudlistan ej behövde underkastas provval. Liknande bestämmelser har tillämpats i Bohuslän. Vid båda de här behandlade valen har man i denna valkrets gått fram med två valsedeltyper, nämligen dels en huvudlista och dels en listtyp avsedd för skärgårdsbefolkningen. Ord— ningen har härvid varit att valkonferensen fastställt huvudlistan samt upp— dragit åt distriktsstyrelsen att tillsammans med delegerade för ifråga— varande arbetarekommuner göra upp denna andra valsedeltyp.1

I förevarande sammanhang har det även synts lämpligt att nämna, att distriktsstyrelserna i några undantagsfall funnit sig föranlåtna att vidta ändringar på av valkonferenserna definitivt antagna kandidatlistor. Sty- relserna torde härvid icke ägt någon direkt stadgad rättighet eller erhållit något av resp. valkonferens givet bemyndigande att företa sådana ändringar,

1 Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt. Verksamhetsberättelse för 1952, Uddevalla 1953, 5. 5—7.

men justeringarna har ändå ansetts befogade på grund av händelser, som inträffat efter det att listorna slutgiltigt fastställts. Det ena fallet gäller Stockholms län, där vid 1948 års val enligt beslut av distriktsstyrelsen ett nanm borttogs från de valsedlar, som distriktsexpeditionen utsände ti'll Spånga. Man kan alltså säga att distriktet vid nämnda val framgick med två valsedeltyper. Orsaken till denna åtgärd var att i samband med Spångas inkorporering till Stockholms stad vissa motsättningar hade uppstått, vilka medförde att arbetarekommunen i Spånga ej accepterade ett av den officiella valsedelns nanm. De andra exemplen på att distriktsstyrelserna gjort änd- ringar på de en gång antagna kandidatlistorna berör mer normala före- teelser. I Hallands län vidtog sålunda distriktsstyrelsen inför 1952 års val en justering med anledning av att en av de uppsatta kandidaterna skulle avflytta från länet, och i Örebro län beslutade distriktsstyrelsen vid samma val att efter ett inträffat dödsfall på den avlidnes plats uppföra en kandidat från samma partikrets.1

Provval

På sätt framgått av den tidigare framställningen upptog det socialdemo— kratiska partiets grundregler för valarbetet fram till 1940 års partikongress ett stadgande, enligt Vilket den av valkonferensen antagna kandidatlistan skulle underkastas ett obligatoriskt provval bland medlemmarna. Numera är emellertid, såsom redan nämnts, bestämmelsen blott fakultativ, dvs. konferensen äger valfrihet att besluta antingen att listan skall direkt fast- ställas eller också att den skall utsändas till provval. Dock kan en minoritet uppgående till minst en fjärdedel av de röstberättigade ombuden påfordra prOVVal, vilket i så fall under alla förhållanden skall verkställas.

De nu anförda reglerna synes undantagslöst respekteras och tillämpas av samtliga partidistrikt. Utvecklingen förefaller emellertid ha gått därhän, att provval anordnas i allt mindre omfattning. Inför 1944 års val, det första andrakammarvalet vid vilket det nuvarande fakultativa stadgandet gällde, lät bortemot hälften av distrikten kandidatlistan gå ut till provval, vid 1948 års val förekom sådana inom tretton av de 28 andrakammarvalkret- sarna, medan provval i samband med 1952 års val endast förrättades inom sex distrikt eller valkretsar. Här nedan skall fortsättningsvis lämnas en redogörelse för hur provvalen har tillgått och utfallit vid nomineringarna till 1948 och 1952 års andrakammarval.

Provvalområdena Vid 1948 års val underkastades —— såsom ovan sagts —— den av valkon- ferensen uppgjorda valsedeln provval inom sammanlagt tretton valkretsar.

1 Hallands läns socialdemokratiska partidistrikt. Styrelse- och revisionsberättelse 1952, Halmstad 1953, s. 8; samt Örebro läns Socialdemokratiska Partidistrikt. Styrelse- och revisionsberättetse för år 1952, Örebro 1953, s. 8.

I två av fallen berördes emellertid ej hela valkretsen utan endast en del därav av dessa provval. Detta gäller dels fyrstadsvalkretsen, inom vilken blott arbetarekommunerna i Malmö och Lund tillämpade nämnda förfa— ringssätt, dels Västernorrlands län, som är uppdelat på två partidistrikt, av vilka Ångermanlandsdistriktet använde sig av tillvägagångssättet med prov- val. Övriga provvalområden år 1948 var Stockholms stad, Uppsala, Söder- manlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Skara- borgs, Värmlands och Västmanlands län. Vid 1952 års val var antalet provvalområden, på sätt ovan framhållits, betydligt lägre, närmare bestämt sex stycken. Dessa områden, inom vilka i saJntliga fall provval anordnades även 1948, var Stockholms stad, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar och Västmanlands län samt de båda ovannämnda städerna inom fyrstads- kretsen.

Det förtjänar ytterligare påpekas att icke något partidistrikt, som vid 1948 års val fastställde kandidatlistan direkt, vid valkonferensen år 1952 frångick denna ordning och beslutade sig för att anordna provval. Detta förhållande synes stämma ganska väl överens med den allmänna utveck- lingslinjen vad nomineringstekniken inom partiet beträffar. Det är endast några få partidistrikt som håller fast vid provvalsystemet. Till dessa hör Stockholms arbetarekommun, av vars nuvarande stadgar1 (5 11) framgår, att provval t.o.m. är obligatoriska i samband med riksdags- och stadsfull- mäktigeval. Vidare hör hit några distrikt, inom vilka har utbildats en bestämd praxis i samma riktning. Det är emellertid härmed icke uteslutet, att det fortfarande kan inträffa att man inom en och samma valkrets det ena året godkänner listan direkt på valkonferensen, medan man det andra året låter den gå ut till provval.

Provvaltekniken

Med mycket få undantag förefaller de av partiet upprättade reglerna för kandidatnomineringar m. m. vid kommunala val att i tillämpliga delar följas även när det gäller andrakammarval. Enligt dessa regler, för vilka en redogörelse har lämnats i ett inledande avsnitt av föreliggande kapitel, skall kandidaterna uppföras på en s.k. provvalsedel upptagande kandi- daterna i den ordning kommunmötet, eller i detta fall valkonferensen, uttalat sig för. På provvalsedeln kan vidare ett kort utdrag av de för prov- valet gällande reglerna avtryckas. Sistnämnda stadgande återspeglas i Stockholms arbetarekommuns bestämmelser rörande provval till bl.a. riks- dagskandidater, där det nämligen heter, att kommunstyrelsen skall med- dela behövliga upplysningar till ledning för de röstande. I Västmanlands län har man använt sig av provvalsedlar med ett något avvikande utseende, i, det de haft kandidaterna jämsides uppställda efter två skilda system.

* Fastställda 1953 med ändringar 1955.

Utöver den av valkonferensen föreslagna ordningen har man nämligen även på provvalsedeln medtagit en alfabetisk förteckning över kandidaterna. En- ligt uppgift till författaren har däremot Malmö arbetarekommun vid sina provval ej följt partiets rekommendationer på denna punkt, utan uppfört de föreslagna kandidaterna i bokstavsordning på provvalsedlarna. För när- varande överväger man emellertid att övergå till den eljest inom partiet praktiserade ordningen.

Någon distribuering av provvalsedlar direkt till de enskilda partimed- lemmarna genom distriktsexpeditionernas försorg torde ej äga rum på nå- got häll, liksom det ej heller förekommer att medlemmarna själva insänder valsedlar till distriktsexpeditionerna. Själva provvalen genomföres i stället helt i arbetarekommunernas regi, varvid man i huvudsak följer den ord- ning, som gäller för distriktens val av ombud till partikongressen (& 6 i partiets stadgar). Enligt denna valordning, till vilken även i tillämpliga de- lar hänvisas, när det talas om provval i partiets kommunala nominerings— regler, har distriktsstyrelsen skyldighet att kungöra valet dels genom cir- kulär till arbetarekommunerna och dels i de distrikt, där partitidning fin— nes, genom annons i nämnda organ senast fjorton dagar före valförrätt- ningens början. Dessutom skall arbetarekommun med hundra medlemmar eller däröver genom annons i samma tidning lämna meddelande om valet minst två gånger, varav första gången minst åtta dagar före valförrätt- ningen.1 För själva röstavgivningen stadgas, att arbetarekommun med 200 medlemmar eller mer ej får förrätta val enbart å kommunmöte utan måste därjämte för valet anslå viss tid under minst två dagar. Vidare heter det att envar, som vill delta i valet, skall vid valsedelns avlämnande förete medlemskort i arbetarekommunen eller med partimärke försedd bok i till arbetarekommunen ansluten fackförening. Genom fackförening ansluten medlem av arbetarekommun får ej rösta genom att uppvisa kort från anslu— ten politisk förening. Det skall genom avstämpling eller på annat tydligt sätt utmärkas på medlemskort eller i medlemsbok att densamma använts vid valet. Sedan valet avslutats skall arbetarekommun senast efter tre da- gar till distriktsstyrelsen översända avgivna valsedlar och protokoll över valet i förseglade, med ordet »valsedlar» märkta kuvert.

Provvalsedlarna jämte cirkulär om valet översändes alltså endast till arbetarekommunerna, vilka sedan får utfärda närmare anvisningar för provvalets genomförande. Såsom ett exempel på vad distriktsstyrelsernas meddelanden till arbetarekommunerna om provvalen kan innehålla, skall det cirkulär härom som i slutet av april 1952 utsändes i Jönköpings län något redovisas. I nämnda skrivelse upplystes först om att enligt valkonfe— rensens beslut den uppgjorda kandidatlistan för andrakammarvalet skulle bli föremål för provval i arbetarekommunerna under tiden 15 maj—12 juni.

1 Genom ändring är 1956 har bestämmelsen ändrats till att gälla arbetarekommuner med 200 medl. eller däröver. Se 1956 års kongressprot., s. 57—79.

Omedelbart efter valets avslutande skulle arbetarekommunerna skicka in valsedlarna i därför avsedda kuvert till distriktsstyrelsen, som skulle för- rätta sammanräkning den 14 juni. Protokollsutdrag över valet skulle bifo- gas. Vidare meddelades att arbetarekommunerna hade att själva bestämma dagar och tid för provvalet inom den angivna tiden, dock borde provvalet icke förrättas enbart vid kommunmöte utan jämväl någon eller några da— gar därutöver, så att alla partimedlemmar skulle beredas tillfälle att avge sina röster. Därpå följde vissa anvisningar, vilka skall beröras längre fram, hur medlemmarna skulle gå till väga vid röstavgivningen, varefter cirku- läret slutade med en uppmaning, enligt vilken det skulle åligga kommun- styrelserna att verka för största möjliga deltagande i provvalet.

Även det provvalcirkulär, som distriktsstyrelsen i Ångermanland i april 1948 utsände till arbetarekommunerna, slutade med en vädjan. Kommun- styrelserna uppmanades sålunda häri att tillse att de möten vid vilka prov- val skulle äga rum ordnades på ett sådant sätt att de blev välbesökta. Det .vore nämligen av intresse att så många partimedlemmar som möjligt del- toge i provvalet för att därigenom skapa ett starkt underlag för den val- sedel, som distriktet skulle gå ut med i valet. I övrigt erinrades kommu- nerna i nämnda cirkulär om att provvalet skulle förrättas i överensstäm— melse med gällande partistadgar, vilket innebar att man skulle följa den tidigare här redovisade valordningen för val av ombud till partikongressen.

De viktigaste bestämmelserna i denna valordning återgavs för säkerhets skull i distriktsstyrelsens skrivelse. För provvalet anslogs i Ångermanland något längre tid än i Jönköpings län, nämligen från slutet av april till den 5 juni.

Skrivelser med ungefär motsvarande innehåll torde ha utsänts inom öv- riga provvalområden. Det synes emellertid ej vara så vanligt, att direkta uppmaningar till ett aktivt deltagande göres. I fråga om den tid, som an- slås för provvalens genomförande inom arbetarekommunerna, förefaller Jönköpings- och Ångermanlandsdistriktens fyra till sex veckor utgöra ett ungefärligt genomsnittsmått. För exempelvis 1952 års provval i Söderman- lands län disponerade arbetarekommunerna cirka sex veckor, nämligen från 10 april till 20 maj, under det att Västmanlandsdistriktet anslog omkring *fyra veckor, 4—31 maj.1 Vid 1948 års nominering i Gotlands län ägde där- emot provvalen rum under en avsevärt längre tid. Provvalsedlarna utsän- des nämligen till arbetarekommunerna redan under första hälften av april, trots att valet ej behövde vara avslutat förrän den 1 juli.

I Stockholms stad, som ju utgör en arbetarekommun, lämnas medde— lande om provvalet endast i Morgontidningen. Enligt vad som uppgivits in— för författningsutredningen anordnas ej något särskilt kommunmöte för provvalets skull utan röstavgivningen sker under två dagar i speciella val-

1 Styrelse- och revisionsberättelse 1952. Södermanlands soc. dem. partidistrikt, Eskilstuna 1953, s. 10; samt Västmanlands soc. -dem. partidistrikts verksamhet 1952—1953, 5. 16.

lokaler på olika platser i staden. Under 1948 års nominering var dessa sju till antalet och år 1952 tio.

Vad angår själva röstningstekniken har i stort sett de bestämmelser till- lämpats, som finnes angivna i de kommunala nomineringsreglerna. Rös- tande, som önskar godkänna den preliminärt uppgjorda kandidatlistan i oförändrad rangordning, kan således avlämna onumrerad valsedel. Om man däremot önskar ändring, måste man medelst numrering klart ange i vilket avseende sådan ändring påfordras. Enligt de nämnda bestämmelserna är endast den valsedel giltig, som upptar det antal nanm, listan i slutgiltigt skick skall uppta. Till skillnad från de kommunala nomineringsreglerna tillåtes däremot ej i något fall vid provvalen inför andrakammarvalen, att röster avlämnas även på personer, som ej finnes upptagna på de tryckta provvalsedlarna. Detta senare synes dock ej gälla i fråga om provvalen i Stockholm. Enligt vad som uppgivits inför författningsutredningen har det här varit möjligt att såväl stryka på provvalsedeln befintliga nanm som att framföra helt nya kandidater. I Stockholm håller man tydligen icke ens på den i de kommunala nomineringsreglerna upptagna bestämmelsen, att kandidat för att kunna bli uppförd på provvalsedeln måste ha varit före- slagen vid kommunens nomineringsmöte. I arbetarekommunens fastställda provvalbestämmelser är denna fråga ej reglerad.

I t. ex. Jönköpings län följer man däremot den praxis i fråga om röst- ningsförfarandet, som allmänt tillämpas inom partiet. I det tidigare om- nämnda provvalcirkuläret meddelades sålunda, att vid provvalet deltagande medlem skulle personligen numrera valsedelns nanm från 1 till 11 i den ordning, kandidaterna önskades placerade på den slutliga valsedeln. God- kändes emellertid den uppgjorda listan i befintligt skick behövde ingen numrering göras. Provvalsedeln skulle alltså vara antingen helt onumrerad eller numrerad från 1 till 11 för att bli giltig. Ofullständigt numrerade val- sedlar skulle följaktligen kasseras vid sammanräkningen. Samma bestäm- melser har bl. a. gällt för provvalen i Kalmar län. En del partidistrikt har emellertid haft annorlunda utformade regler. Vid 1952 års provval i Söder- manlands län skulle de röstande —— på samma sätt som ovan beskrivits —- avlämna provvalsedeln oförändrad, om de godtog valkonferensens förslag, i annat fall skulle de skriva siffan 1 framför det namn, som de önskade på första plats, siffran 2 framför den kandidat, som de ville ha som andra namn osv. Här var det dock icke nödvändigt att numrera samtliga kandi- dater, utan det angavs tvärtom på provvalsedeln, att eftersom den defini- tiva valsedeln till riksdagsmannavalet skulle omfatta nio nanm, så borde för enkelhetens skull numreringen ej sträcka sig längre än till nio. Prov- valsedeln upptog sammanlagt nitton kandidater. Även vid 1948 års provval på Gotland praktiserades ett liknande tillvägagångssätt. Då antalet namn på den slutliga valsedeln här hade fastställts till fem, behövde nämligen endast fem av provvalsedelns tio namn numreras. Av anvisningarna för

detta provval synes emellertid framgå, att provvalsedlarna —— till skillnad från vad som eljest varit fallet för att bli giltiga måste förses med num— rering av kandidaterna. Onumrerade valsedlar fick således ej avlämnas. Man kan slutligen förutsätta att förhållandet varit detsamma i Malmö, där provvalsedlarna varit ordnade efter bokstavsprincipen. Denna möjlighet har ju även, såsom i annat sammanhang framhållits, medtagits i partiets kom- munala nomineringsregler, där det sålunda heter att om kandidaterna pla- cerats i bokstavsordning, måste alla namn som önskas upptagna på listan numreras.

I fråga om antalet namn på provvalsedlarna, så har detta givetvis i hög grad varit beroende av valkretsarnas storlek och det antal kandidater, som avsetts skola placeras på de slutliga valsedlarna. Ovan har en del siffror på detta antal lämnats. Det kan dessutom nämnas, att provvalsedlarna i Stockholms stad upptagit 24 namn, vilket är lika många som tänkts place- rade på de definitiva kandidatlistorna. Vidare kan antecknas att 1948 års provvalsedel i Värmlands län räknade tolv och samma års i Ångermanland sexton kandidater, i båda fallen samma antal som avsetts bli upptagna på de slutliga valsedlarna.

En från övriga partidistrikt något avvikande röstningsteknik har kom- mit till användning i Västmanlands län. Vid säväl 1948 som 1952 års val bestod varje provvalblankett av —— frånsett en del anvisningar till de rös- tande — två olika avskiljhara sedlar. Den ena upptog, på sätt redan fram- hållits, kandidaterna i bokstavsordning, medan den andra nämnde kandi- daterna i den ordning, som resp. valkonferens hade rekommenderat. Det är emellertid att märka att i de alfabetiska förteckningarna medtagits fler kandidater än vad valkonferenserna föreslagit. På 1948 års provvalblankett räknade sålunda den i bokstavsföljd uppställda listan elva kandidater, av vilka blott åtta hade kommit med på valkonferensens förslag. Motsvarande siffror för 1952 års val var sexton och nio. Detta innebär, att samtliga under förnomineringen framförda kandidater, som förklarat sig villiga att emottaga kandidatur, uppfördes på de alfabetiska provvalsedlarna. I an— visningarna för de båda provvalen i Västmanlands län angavs först att val- sedeln skulle upptaga år 1948 åtta och år 1952 nio namn. De, som då önska- de kandidaternas placering enligt valkonferensens förslag, kunde vid prov- valet avlämna den sedel oförändrad som bar rubriken »Kongressens för- slag». De, som däremot ville ha en annan placering av kandidaterna, skulle använda den sedel, som upptog namnen i bokstavsordning och bar rubri- ken >>Alfabetisk förteckning». Om det senare alternativet föredrogs, skulle den röstande skriva siffran 1 framför det namn, han önskade på första plats, siffran 2 framför det han ville ha som andra namn osv. till och med resp. 8 och 9.

Orsaken till att de socialdemokratiska partidistrikten vid sina provval uppför kandidaterna i den ordning, som valkonferenserna föreslagit, och

ej i exempelvis bokstavsföljd har antytts i ett tidigare avsnitt av detta kapitel. Det kan emellertid vara på sin plats att ytterligare dröja något vid frågan, särskilt som detta förfaringssätt helt skiljer sig från vad som i all- mänhet brukas inom övriga partier. Skälen för att det ovan beskrivna till— vägagångssättet användes har bl. a. utvecklats i en socialdemokratisk bro- schyr, som visserligen avser att vara en vägledning vid de kommunala nomineringarna, men som i förevarande avseende även torde ge ett repre- sentativt uttryck för varför bestämmelserna om provval inför andrakam- marvalen utformats på angivet sätt.1 Den förklaring, som broschyren på denna punkt lämnar, är — med för andrakammarvalen anpassad termino- logi ungefär följande.

Om namnen uppföres i bokstavsordning på provvalsedeln, kan det lätt bli en »sinkadus» hur valet utfaller. Har ett förslag i vanlig demokratisk ordning tillkommit på en valkonferens, bör det icke anses odemokratiskt att lägga fram detta förslag för medlemmarna som grundval för deras röst— ning. Det låter visserligen bra att tala om att full frihet skall råda, men om man vet att av de röstande många ej känner de föreslagna och därför saknar förutsättningar att göra en gradering av de olika kandidaterna, är det mera renhårigt att ge dem en vink om vad valkonferensen ansett sig kunna förorda. Vill man företa ändringar i det uppgjorda förslaget, så före- ligger ju alltid den möjligheten. Skulle däremot de röstande ej ges någon vägledning, bleve det slumpen som i hög grad komme att bestämma listans utseende. I så fall skulle kanske distriktsstyrelserna känna sig föranlåtna att korrigera provvalutslagen, vilket alltså skulle innebära en desavouering av medlemmarnas votum. En sådan åtgärd måste emellertid förefalla mindre demokratisk än att ge de röstande en anvisning om valkonferensens förord för de olika kandidaterna.

I detta sammanhang skall den erinran göras, att de socialdemokratiska provvalen är decisiva till skillnad från vad som vanligen är förhållandet inom övriga partier, vilket kan ge en viss förklaring till de skilda tillväga- gångssätten. Ett visst ytterligare stöd härför får man av den omständig— heten att vid de enda provval inom högern, som är definitivt bestämmande för de slutliga valsedlarnas utseende, använder man sig ej av bokstavsföljd utan uppför kandidaterna i en viss av ett representantskap förordad ord- ning (fyrstadskretsen)?

Deltagandet i provvalen

Vad som särskilt intresserar i samband med provvalen är deltagarfrekven— sen. Förutsättningen för att valkonferensens listförslag skall underkastas provval, varigenom alltså alla partimedlemmar beredes tillfälle att tillkänna- ge sin mening, bör —— synes det —— vara att man uppnår ett relativt stort

1 Adolf Wallentheim, Vem skall föra vår talan?, Örebro 1949, s. 24—26. 3 Jfr. kapitel 2, s. 45—46.

deltagande i provvalen. Endast i så fall kan man erhålla ett representativt utslag, vilket är så mycket viktigare inom det socialdemokratiska partiet, eftersom provvalen här är definitivt avgörande för kandidalistornas utse- ende och sammansättning. Ett annat skäl för ett gott valdeltagande är för- hindrandet av alla slags kuppförsök, vilka speciellt skulle kunna ligga nära till hands i de fall, att en minoritet vid valkonferensen framtvingat prov— valen med stöd av den tidigare beskrivna fjärdedelsregeln och spekulerar i ett litet antal röstande. Sådana försök, vilka troligen främst hör hemma på det kommunala fältet, har verkligen även inträffat i något fall vid andrakammarnomineringarna. Denna fråga skall emellertid behandlas längre fram.

Vad angår deltagandet i provvalen har samtliga berörda partidistrikt va- rit i stånd att lämna uppgifter gällande för såväl 1948 som 1952 års val. Dessa uppgifter är på ett par undantag när noggrant preciserade. Från några håll har dessutom besked lämnats om antalet arbetarekommuner, som anordnat provval och sånt in protokoll och valsedlar. De tillhanda- hållna upplysningarna om antalet i provvalen röstande partimedlemmar presenteras i tabell 18, vari även som jämförelse medtagits uppgifter på det totala antalet partimedlemmar samt antalet vid resp. andrakammarval för socialdemokraterna avgivna röster inom ifrågavarande provvalområde. I tabellen anges vidare det procentuella antalet deltagande partimedlemmar samt hur stor andel dessa senare utgör av partiets väljarkår.

Innan de i tabell 18 upptagna siffrorna närmare granskas, bör det er- inras om att enligt de socialdemokratiska provvalreglerna, som allmänt tillämpas av partidistrikten, äger ej samtliga partimedlemmar rösträtt, utan denna är förbehållen de som fyllt arton år och dessutom tillhört partiet minst sex månader. Skillnaderna mellan å ena sidan antalet partimedlem- mar vid årsskiftet närmast före provvalet (de i tabellen anförda siffrorna) och å den andra antalet röstberättigade vid provvalen torde dock ej vara särskilt stora. Vidare bör man uppmärksamma, att i siffrorna över antalet partimedlemmar även ingår en del som ej uppnått den för allmänna val stadgade rösträttsåldern. Dessa medlemmar, vilka alltså befinner sig i ål— dern 18—21 år, kan kanske rent generellt ej förväntas ha samma intresse för nomineringarna till andrakammarvalen som de medlemmar, vilka själva kan delta i de politiska valen. Några uppgifter över hur stor andel av den totala medlemsstocken, som de nämnda åldersklasserna utgör, finnes emel- lertid ej tillgängliga, däremot har flertalet berörda partidistrikt om än i mindre bestämda ordalag —— besvarat författningsutredningens fråga om hur många partimedlemmar under den allmänna rösträttsåldern, som del- tagit i 1948 och 1952 års provval. Samtliga svar på denna fråga består en- dast i uppskattningar eller gissningar från partiombudsmännens sida. Ett undantag skall dock härvidlag göras för Gotlands län, varifrån nämligen uppgivits att vid det där förrättade provvalet år 1948 medlemmar, som icke

Tabell 18. Antal deltagare i 1948 och 1952 års socialdemokratiska provval

Antal D lta ar

Antal erhållna . e g e

Valkrets deltagare Antal Deltagare röster vid 1 procent (del därav) Valår i prov- partimed- i procent resp. 19 48 av soc.- valet lemmar av medl. och 1952 dem. roster

års val Stockholms stad ........... 1948 1 253 69 274 1,8 165 355 0,8 » ........... 1952 1 046 100 310 1,0 167 709 0,6 Uppsala län .............. 1948 ca 5 560 14 536 ca 38 41 664 ca 13. Södermanlands län ........ 1948 2 433 34 034 7,1 68 029 3,6 » ........ 1952 2 805 39 273 7,1 66 262 4,2 Jönköpings län ............ 1948 4 084 13 621 30,0 62 384 6,5 » ............ 1952 3 651 16 677 21,9 61 433 5,9 Kalmar län ............... 1948 6 334 14 687 43,1 56 295 11,3 » ............... 1952 9 171 21 164 43,3 53 847 17,0 Gotlands län .............. 1948 1 506 4 095 36,8 11 250 13,4 Kristianstads län .......... 1948 3 961 17 1252 23,1 61 296 6,5 Malmö stad ............... 1948 1 111 47 744” 2,3 64 1503 1,7 » ............... 1952 415 50 6392 0,8 62 5583 0,7 Lunds stad ............... 1948 495 7 0322 7,0 10 2063 4,9 » ............... 1952 326 7 0432 4,6 9 9343 3,3 Malmöhus län ............ 1948 2 350 27 5062 8,5 75 959 3,1 Skaraborgs län ............ 1948 ca 1 900 7 868 ca 24 48 741 ca 4 Värmlands län ............ 1948 3 567 14 113 25,3 78 301 4,6 Västmanlands län ......... 1948 2 372 12 990 18,3 60 461 3,9 » ......... 1952 3 641 16 420 22,2 59 330 6,1 Ångermanland ........ '. . . . 1948 3 219 11 555 27,9 48 0802 6,7

1 Avser medlemsantalet resp. den 1/1 1948 och 1/1 1952. Uppgifterna hämtade ur Socialdemo- kratiska partistyrelsens berättelser för år 1947 (s. 36) och är 1951 (s. 29). ” Uppgifterna erhållna direkt från Skånedistriktet. * Beräknad siffra. Poströsterna utproportionerade på valkretsens olika delar.

uppnått rösträttsåldern, ej heller fick delta i provvalet. Från övriga prov- valområden har man framhållit, att deltagande ur den angivna åldersgrup- pen blott förekommer i undantagsfall eller i ytterst få fall. Från Uppsala- distriktet har antalet uppskattats till högst fem procent av samtliga rös- tande och från Jönköpings län till endast ett par procent. Västmanlands- distriktet har meddelat, att sannolikt blott ett tiotal medlemmar ur den ifrågavarande åldersgruppen deltagit, medan partiombudsmannen i Ånger- manland nämnt en något högre siffra, nämligen omkring 50. Från Söder— manlands län slutligen har det uppgivits, att få sådana deltagare förekom vid 1948 års provval, men möjligen flera under 1952 års nominering, då nämligen en >>ungdomens kandidat» var aktuell.

På sätt framgår av tabell 18 har deltagarfrekvensen i provvalen såväl reellt som procentuellt varit i hög grad skiftande mellan olika valkretsar. Om man först jämför uppgifterna över den procentuella andelen partimed- lemmar, som utnyttjat sin möjlighet att rösta vid provvalen, finner man att de absolut lägsta siffrorna uppvisas av de båda storstädernas Stockholm och Malmö partiorganisationer, under det att mer landsbygdsbetonade om- råden registrerat ibland anmärkningsvärt höga procenttal. I Stockholms

stad deltog sålunda vid 1948 års provval knappt två och vid 1952 års val blott en procent av arbetarekommunens medlemmar och för Malmö var motsvarande procenttal resp. 2,3 och 0,8. De anförda siffrorna kontraste— rar starkt mot vad som vid samma tillfällen noterades på andra håll. Kal- mar läns partidistrikt hade nämligen både 1948 och 1952 ett provvaldel- tagande på över 43 procent, i Uppsala och Gotlands län låg deltagarantalet år 1948 mellan 35 och 40 procent och vid samma val höll sig siffrorna i Jönköpings och i Ångermanlands partidistrikt omkring 30. I de övriga icke stadsbetonade områdena har vid de båda undersökta provvalen på två un— dantag när mellan omkring en fjärdedel och en femtedel av partimedlem— marna röstat. Undantagen avser Södermanlands och Malmöhus län, där mindre än tio procent av medlemmarna avlämnat provvalsedlar.

När det gäller att söka förklara orsakerna till de stora divergenserna i deltagarantal mellan olika provvalområden, har man att ta hänsyn till flera olika faktorer. En viktig torde vara på vad sätt medlemmarna är an— slutna till partiet, om det är ett individuellt eller ett kollektivt medlems- skap, samt i vilken utsträckning den ena eller andra formen förekommer inom valkretsen i fråga. Såsom redan påpekats på tal om närvaron vid Stockholms arbetarekommuns nomineringsmöten är det rimligt att ej vänta samma aktivitet och intresse för nomineringarna från den stora gruppen kollektivanslutna medlemmar som från de personer, vilka på eget initiativ inträtt i partiet. Då det nu förhåller sig så att den kollektiva anslutnings— formen är ojämförligt vanligare för att icke säga dominerande i de större städerna, kan detta förhållande alltså även inverka menligt på den rela— tiva andelen deltagande i provvalen här. Av Stockholms arbetarekommuns medlemmar var t. ex. är 1952 omkring nio tiondedelar kollektivt anslutna. Proportionerna mellan de olika anslutningsformerna var emellertid helt andra, med större andel individuellt anslutna, i t. ex. Kalmar län, som samma år uppvisade det relativt sett största röstdeltagandet.

För att närmare pröva denna hypotes har en jämförelse gjorts mellan å ena sidan det relativa provvaldeltagandet år 1948 och å andra sidan den procentuella andelen till partiet enskilt anslutna medlemmar. Skälen till att 1948 och ej 1952 valts för denna undersökning är två. Det första är att 1948 års nominering omfattade betydligt fler provval —— sammanlagt fjor- ton stycken mot endast halva antalet 1952. Det andra och viktigaste är att socialdemokratiska partiets senaste medlemsinventering, av vilken bl. a. uppgifter över kollektivanslutning och enskild anslutning framgår, gällde årsskiftet 1948—1949.l Några motsvarande upplysningar från tiden för 1952 års nominering är däremot ej tillgängliga. I tabell 19 har därför upp— tagits dels antalet i vart och ett av 1948 års provval deltagande medlem- mar 1 procent av den totala medlemsnumerären (samma procenttal åter- finnes i tabell 18) och dels antalet vid årsskiftet 1948——1949 till partiet

1 Medlemsbeståndet i Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti den31/12 1948, Sthlm 1950.

enskilt anslutna medlemmar likaledes i procent av det sammanlagda med- lemsantalet.

Tabell 19. Jämförelse mellan 1948 års provvaldeltagande och enskild anslutning till socialdemokratiska partiet vid årsskiftet

1948—1949 Till artiet enskilt Valkrets .Provvaltdeltatggrcla anslfftna i procent (del därav) 1 II;-oå? n av tol 2; a av totala

e emsan a e medlemsantalet1 Stockholms stad ..... 1,8 14,0 Uppsala län ......... ca 38 28,9 Södermanlands län . . . 7,1 19,4 Jönköpings län ....... 30,0 53,1 Kalmar län .......... 43,1 50,6 Gotlands län ......... 36,8 32,7 Kristianstads län ..... 23,1 24,6 Malmö stad .......... 2,3 2,1 Lunds stad .......... 7,0 10,9 Malmöhus län ........ 8,5 15,6 Skaraborgs län ....... ca 24 73,8 Värmlands län ....... 25,3 81,8 Västmanlands län . . . . 18,3 64,1 Ångermanland ....... 27,9 74,6

1 Procenttalen framräknade ur uppgifterna i medlemsinventering- ens tabell I 0. IV. Anmärkas bör att primärmaterialet är behäftat med vissa brister, vilka dock torde vara utan nämnvärd betydelse för föreliggande undersökning.

Såsom framgår av tabellen kan man spåra ett visst direkt samband mel- lan provvaldeltagandet och storleken av den enskilda anslutningen till par- tiet. Särskilt framträder detta i fråga om områdena med låg aktivitet. De fem provvalområden, där är 1948 mindre än tio procent av medlemmarna deltog i provvalen, är sålunda samtidigt de enda, där mer än fyra femte- delar av medlemskadern var kollektivt ansluten. Detta gällde såväl för stä- der — Stockholm, Malmö och Lund som för mer landsbygdsbetonade områden, Södermanlands och Malmöhus län. Vad angår områdena med högre provvaldeltagande är kanske sambandet med anslutningsformen icke lika markant, utan här gör sig tydligen även andra faktorer mer påminta. Man skulle dock kunna säga att frånsett en del undantag låg provvaldel- tagandet år 1948 mellan omkring 20 och 30 procent i de distrikt, där mer än hälften av medlemmarna på eget initiativ hade inträtt i partiet.

Från den nu antydda allmänna tendensen att provvaldeltagandet i viss mån är avhängigt av anslutningsformen har fyra distrikt uppvisat en av- vikande bild. I samtliga fyra fallen har deltagandet blivit större än vad man haft orsak vänta med hänsyn till den procentuella andelen kollektiv- anslutna partimedlemmar. Så var förhållandet beträffande Uppsala, Kal— mar, Gotlands och Kristianstads län. Här måste följaktligen även andra faktorer ha spelat in. Det ligger då närmast till hands att anta att det val-

politiska läget haft ett avgörande inflytande. Vad till en början dels par- tiets mandatutsikter och dels antalet lediga platser att nybesättas beträffar kan man ej påstå att situationen i de nämnda valkretsarna på något märk— bart sätt skilde sig från läget i övriga kretsar. Däremot visar det sig vid en närmare granskning att åtminstone inom de tre förstnämnda distrik- ten starka inre meningsmotsättningar kom till uttryck i samband med 1948 års provval, något som nästan icke förekom i de andra provvalområdena. Såsom kommer att framgå av den följande redogörelsen framträdde sålunda vid 1948 års provval i Uppsala län en tämligen stor minoritet och försökte åstadkoma en ändring vad gäller valsedelns första plats, medan vid samma års nominering i Kalmar och Gotlands län den sensationen upplevdes att provvalet medförde en ändring av valkonferensens listförslag, vilket icke inträffat vid något annat av 1948 och 1952 års sammanlagt 21 provval.

I de fall, då en någorlunda stark minoritet i en valkrets verkar aktivt för sitt förslag och därigenom troligen även väcker motagitation, synes alltså provvaldeltagandet genomsnittligt bli betydligt högre än i de kretsar, där relativ enighet råder om det preliminära listförslaget. Härav följer ju också rent generellt att deltagandet kan väntas bli högre i de distrikt, som endast tillämpar den fakultativa bestämmelsen med beslut från fall till fall och med en minoritets rätt att påkalla omröstning, än i de distrikt såsom Stockholms stad och Södermanlands län, vilka med sina stadgar eller sin praxis införlivat obligatoriska provval. Ett sådant läge, som det som år 1948 förelåg i Uppsala, Kalmar och Gotlands län, behöver emellertid ej nödvändigtvis leda till ett särskilt högt provvaldeltagande, vilket ett annat exempel från 1948 års val visar. Av två skäl borde nämligen även Värm- lands län ha uppvisat en stor aktivitet. Å ena sidan hade man, på sätt fram- går av tabell 19, den högsta andelen enskilt anslutna medlemmar av de här jämförda distrikten, och å andra sidan framträdde liksom i Uppsala län en ganska stor minoritet och sökte få till stånd en ändring av den pre— liminära valsedeln. Valdeltagandet uppgick dock endast till cirka 25 pro- cent, vilket i och för sig ej är speciellt dåligt men icke heller påfallande högt i beaktande av de anförda omständigheterna.

En annan faktor, som givetvis måste påverka valdeltagandet, är sättet för provvalens kungörande. I Stockholms stad lämnas blott meddelande om provvalen genom annonsering i Morgontidningen. Redan härigenom kan man förmoda, att ett stort antal partimedlemmar aldrig får vetskap om vare sig att provval skall äga rum eller tid och plats för röstavgivningen. Den som önskar rösta har sedan att bege sig till någon av de cirka tio vallokalerna, vilka hålles öppna under två dagar, och där hämta en prov- valsedel samt efter ev. förprickning lämna denna. Någon som helst kam- panj från t. ex. lokalföreningarnas sida för att aktivisera medlemmarna synes ej förekomma i samband med provvalen.

I länsvalkretsarna däremot genomföres provvalen i de olika arbetare-

kommunernas regi. Distriktsstyrelserna utsänder som bekant här cirkulär om provvalen till arbetarekommunerna, vilka i sin tur genom annonser, an- slag eller skriftliga meddelanden till de enskilda medlemmarna låter kun- göra när och var röstning skall äga rum. I de här valkretsarna vågar man förutsätta, att alla medlemmar på det ena eller andra sättet erhåller känne- dom om provvalen. Vidare blir det på ett annat vis än i storstäderna möj- ligt att inom dessa relativt små enheter, som arbetarekommunerna omfat- tar, bedriva en agitation bland medlemmarna och genom personlig påverkan driva fram ett högt valdeltagande.

Här har nu angivits de främsta orsakerna till att det relativa valdelta- gandet blivit så väsentligt olika mellan dels valkretsar av olikartad struk- tur såsom å ena sidan framför allt de rena stadsvalkretsarna och å andra sidan flertalet övriga provvalområden, och dels valkretsar av ungefär sam- ma struktur och med samma tillvägagångssätt i fråga om provvaltekniken. Det ställer sig något svårare att förklara varför så stora divergenser i rös't- ningsdeltagande ibland uppstått mellan 1948 och 1952 års provval inom en och samma valkrets. Sådana skiljaktigheter har dock egentligen endast varit för handen i Jönköpings län samt i Malmö och Lunds städer. Inom de övriga distrikten, vilka vid såväl 1948 som "1952 års val använt sig av provvalförfarandet, har tvärtom antalet röstande relativt sett varit på— fallande jämnt. I Stockholms stad var deltagarprocenten vid de båda valen resp. 1,8 och 1,0, i Södermanlands län 7,1 vid båda valen, i Kalmar län 43,1 och 43,3 samt i Västmanlands län 18,3 och 22,2. I Jönköpings län där- emot nedgick det relativa antalet provvaldeltagare från 30,0 procent år 1948 till 21,9 procent år 1952, i Malmö från 2,3 till 0,8 och i Lund från 7,0 procent till 4,6. Vad angår Jönköpings län lämnar det tillgängliga käll- materialet på denna punkt ej någon som helst upplysning, som skulle kunna läggas till grund för en förklaring av den minskade aktiviteten. I Malmö och Lund torde däremot den större livaktigheten år 1948 få sättas ". samband med vissa inom arbetarekommunerna föreliggande meningsmot- sättningar, vilka icke förefanns år 1952. Enligt uppgift till författaren igång— sattes sålunda under 1948 års nominering inom Malmö arbetarekommun en från kvinnohåll inspirerad kampanj för att få en kvinnlig kandidat pla— cerad på valbar plats, en aktion som dock ej ledde till önskat resultat. I Lund var situationen i stället den att en strid utbröt under nomineringens slutskede mellan två fraktioner, varav den ena önskade omval av den dit- tillsvarande riksdagsmannen, under det att den andra ville ha honom ut- bytt mot en ny kandidat. Några motsvarande motsättningar var icke för handen år 1952, utan då synes relativ enighet ha rätt om de uppställda kandidaterna. Även i de nämnda fallen har alltså, på samma sätt som tidi- gare påvisats i fråga om Uppsala, Kalmar och Gotlands län, minoritets- aktioner medfört ett ökat provvaldeltagande.

Såsom framhölls i inledningen till detta avsnitt om deltagandet i prov-—

valen har från en del valkretsar utöver antalet röstande medlemmar även uppgivits det antal arbetarekommuner, som anordnat provval och skickat in valsedelförsändelser till distriktsstyrelserna. Dessa uppgifter hänför sig på två undantag när helt till 1948 års provval. I Kalmar län, där som bekant valdeltagandet var osedvanligt stort, deltog nämnda år 86 av 115 arbetarekommuner, i Jönköpings län 68 av 96 samt är 1952 62 av 96 arbe— tarekommuner, i Kristianstads län 99 av omkring 140, i Värmlands län 97 av 126, i Västmanlands län 58 av 71 och vid 1952 års val 56 av 72 arbe- tarekommuner. I samtliga de uppräknade valkretsarna, inom vilka om- kring tjugo procent eller däröver av partimedlemmarna deltog i provvalen, insände således det övervägande flertalet arbetarekommuner valsedlar till distriktsexpeditionerna. En något sämre anslutning från arbetarekommu- nernas sida noterades år 1948 i Malmöhus län, där blott 101 av cirka 185 kommuner deltog. Här avgav ju också endast 8,5 procent av partimed- lemmarna sina röster. Genom den inom det socialdemokratiska partiet tillämpade provvaltekniken, vilken innebär att all röstning skall ske via arbetarekommunerna, uteslutes faktiskt en del partimedlemmar från möj— ligheten att delta i och med att vederbörandes arbetarekommun ej har till- räcklig initiativkraft till att anordna provval. Såsom de nu anförda siff- rorna visar är detta icke direkt någon undantagsföreteelse, utan för fler- talet valkretsar gäller, att mellan en fjärdedel och en femtedel av arbetare- kommunerna helt har uteblivit från provvalen. Betydelsen härav skall dock ej överdrivas, då förhållandet troligen är detsamma som tidigare fram- hållits på tal om arbetarekommunernas deltagande i förnomineringen och deras representation vid distriktens valkonferenser, nämligen att det i hu- vudsak endast torde vara de minsta arbetarekommunerna, som underlåter att vara med i nomineringarna. Dessa arbetarekommuner företräder blott — såsom i annat sammanhang berörts -— en mycket liten del av den sam- lade medlemsnumerären. Ett ytterligare belägg för att så brukar vara fal- let ger vissa uppgifter från Värmlands partidistrikt. I sammanräknings- protokollet över det där är 1948 förrättade provvalet är nämligen de del- tagande arbetarekommunerna redovisade. Med tillhjälp av partiets tidi— gare omnämnda medlemsinventering från årsskiftet 1948—1949 (tab. I) kan man räkna fram vilka kommuner, som uteblev från provvalet, och vilken medlemsnumerär dessa representerade. Härvid visar det sig att det 30-tal arbetarekommuner eller nästan en fjärdedel av samtliga, som un— derlät att delta i provvalet, endast företrädde mellan sju och åtta procent av den totala medlemsnumerären. Bland dessa kommuner var det blott en med över 100 medlemmar och ytterligare fem med mer än 50.

Det har redan flera gånger betonats, hur olika — relativt sett anta- let vid provvalen röstande varit i de skilda valkretsarna, hur en del parti- distrikt lyckats att få mellan en tredjedel och hälften av de enskilda med-» lemmarna att aktivt delta i nomineringarna, medan på andra håll prov—

valen endast lockat någon enstaka procent av medlemmarna. Samma dis- proportioner framträder givetvis även, när man ställer det verkliga antalet provvaldeltagare i relation till antalet socialdemokratiska väljare vid mot- svarande års andrakammarval. På sätt framgår av sista kolumnen i tabell 18 växlar ifrågavarande procenttal från bråkdelar av en procent upp till sjutton procent. Liksom när det gällde den relativa andelen i provval del- tagande partimedlemmar representeras även i förevarande sammanhang de lägsta siffrorna av Stockholms och Malmö städer och den högsta av Kal- mar län. I Stockholm har såväl vid 1948 som vid 1952 års val och i Malmö vid det sistnämnda valet mindre än en procent av partiets väljarkår varit engagerad i arbetarekommunernas provval. I Kalmar län uppnåddes topp- noteringen, sjutton procent av väljarkåren, under 1952 års nominering, me— dan motsvarande siffra för 1948 var 11,3. Övriga valkretsar, där antalet del- tagare i provval utgjort minst tio procent av partiets väljare, är Uppsala och Gotlands län —— för båda omkring tretton procent 'år 1948. I alla andra prov- valområden har för de båda angivna valen siffrorna över den relativa andelen i provval deltagande socialdemokratiska väljare hållit sig mellan tre och sju procent. Man kan alltså konstatera, att det i genomsnitt är endast omkring en tjugonde] av partiets väljare inom här berörda valkretsar, som genom provvalen aktivt medverkar vid fastställandet av de slutliga valsedlarnas utseende och därmed även har möjlighet att bestämma vilka kandidater, som de skall lägga sin röst för vid andrakammarvalet.

Röstsammanräkningen

Sedan valsedelförsändelserna inom föreskriven tid inkommit till parti— distriktets expedition skall sammanräkning äga rum på därför fastställd dag. Någon som helst sammanräkning dessförinnan över hur många röster, som tillfallit olika kandidater, har ej verkställts. Arbetarekommunerna har nämligen endast räknat antalet inom kommunen avgivna provvalsedlar, vilka därefter tillsammans med särskilt upprättat protokoll över valförrätt- ningen insänts till distriktsstyrelsen i förseglade, med ordet »valsedlar» eller annan fastställd benämning märkta kuvert. Denna ordning följes dock ej i t. ex. Stockholms stad, där röstavgivningen sker i speciella vallokaler.

Till grund för röstsammanräkningen har i samtliga provvalområden i tillämpliga delar lagts dels de bestämmelser, som gäller för val av ombud till partikongressen (partiets stadgar 5 6), och dels partiets kommunala nomineringsregler, för vilka senare redogjorts i ett föregående samman- hang. Den allmänna gången av röstsammanräkningen enligt de nämnda stadgandena och så som den verkligen genomförts i praktiken är i stort sett följande.

Själva röstsammanräkningen handhaves i allmänhet av distriktsstyrel- sen eller dess verkställande utskott. På en del håll såsom i Gotlands och

Värmlands län har man däremot tillsatt en särskild kommitté för ända- målet. Från Västmanlands län har uppgivits att sammanräkningen verk- ställes endast av de distriktsstyrelseledamöter, vilka ej själva kandiderar. Vidare har därifrån meddelats att förrättningen sker inför öppna dörrar, varför intresserade partimedlemmar kan övervara sammanräkningen.

Röstsammanräkningen inledes med att de inkomna valsedelförsändel- serna med inneliggande provvalsedlar kontrolleras. Sådan kontroll sker re- gelmässigt, liksom det alltid förekommer en viss kassation av valsedlar. Orsakerna härtill kan vara flera. Den vanligaste torde vara, att valsedlarna är felaktigt numrerade, dvs. i allmänhet att ej samtliga eller tillräckligt många kandidater medtagits samt i någon valkrets även att för många namn förprickats. På detta stadium äger däremot icke någon kontroll rum av de röstandes behörighet att delta i provvalet. Den granskningen göres redan vid röstavlämnandet, då väljaren har att förete antingen arbetarekommu— nens medlemskort för året eller med partimärke försedd bok i till arbe- tarekommunen ansluten fackförening. I detta sammanhang kan kanske även inskjutas att vid röstningen på de särskilda vallokalerna i Stockholm har valkontrollanterna haft order att tillse, att medlemmar bosatta utanför Stockholm icke skulle tillåtas rösta. Från Stockholms arbetarekommun har emellertid uppgivits, att en absolut kontroll i det avseendet är omöjlig att genomföra, eftersom en del till kommunen anslutna fackföreningar, där- ibland också den största (Metalls avd. 1), ej har bostadsadress angiven i fackföreningsboken. Det finns således vissa möjligheter för personer bo- satta i grannkommunerna och följaktligen röstberättigade i Stockholms län att delta i provvalen i Stockholms stad.

Med tanke på denna omständighet riktade författningsutredningen den frågan till de olika partidistrikten, om det var möjligt för personer med bostad utanför resp. andrakammarvalkrets men partianslutna inom kret- sen att delta i eventuella provval, och om så var fallet, i vad mån sådant deltagande faktiskt ägt rum. På den nämnda frågan har flertalet berörda partidistrikt och även ett par av dem som ej använt sig av provval 1948 och 1952 — svarat, att möjligheter i princip kan föreligga, men att i verk- ligheten nämnda företeelse torde vara ytterst sällsynt. Som regel redovisas nämligen de kollektivanslutna medlemmarna till den arbetarekommun, inom vars verksamhetsområde vederbörande medlem är bosatt. Från Stock- holms stad, där möjligheten alltså finns, har man uppgivit, att dylikt deltagande troligen sker endast i ringa omfattning. Norrbottens partidi- strikt, som icke anordnat något provval i samband med 1948 och 1952 års nomineringar, har lämnat den direkta upplysningen att ett tjugotal med- lemmar, som är hemmahörande i Hällnäs i Västerbotten men kollektivan- slutna genom sin avdelning i Boden, äger rätt att delta i nomineringarna i Norrbotten. Vidare har det meddelats, att ett tiotal av dessa deltog i provval angående landstingslistan i Luleå domsaga år 1954. Någon dubbelröstning

innebärande att en och samma medlem utnyttjar sin rösträtt i flera olika valkretsar kan det varken i Norrbotten eller på något annat håll bli tal om, eftersom det enligt partiets regler skall genom avstämpling eller på annat sätt tydligt utmärkas, att vederbörandes medlemskort eller medlemsbok använts vid provvalet.

Efter denna lilla utvikning från redogörelsen för röstsammanräkningen skall frågan om i vilken utsträckning egentlig kassation av provvalsedlar förekommer behandlas. Först skall då nämnas att från blott sex av de be- handlade fjorton provvalområdena har preciserade besked på den här punk- ten stått att erhålla. Från de övriga områdena har man —— i de fall över huvud taget någon upplysning lämnats i allmänhet framhållit, att prov- valsedlar endast behövt kasseras i obetydlig omfattning. I de områden, var- ifrån närmare uppgifter är kända, ter sig bilden något olika. Beträffande några av de sex valkretsarna kan man verkligen tala om en obetydlig ogil- tigförklaring av valsedlar. I Stockholm t. ex. kasserades år 1948 åtta av drygt 1250 sedlar och år 1952, om man får tro sammanräkningsprotokol- let, icke någon av de drygt 1 000 rösterna. Den sistnämnda uppgiften före- faller onekligen uppseendeväckande och är måhända ej fullt riktig. Av pro- tokollet synes nämligen framgå att sammanräkningen var mycket summa- risk, varför man kanske ej kände sig föranlåten att särskilt registrera de ogiltiga valsedlarna. Här bör dock återupprepas vad som tidigare nämnts, nämligen att man vid provvalen i Stockholm icke tillämpat lika rigorösa bestämmelser som på andra håll. Sålunda har det tydligen varit tillåtet att såväl stryka namn på provvalsedlarna som att tillföra listan helt nya kandi- dater. I Gotlands län kasserades vid 1948 års provval 9 av över 1 500 röster, och även i Jönköpings län har kassationen varit ringa —— år 1948 36 av 4084 och år 1952 19 av 3651. I de tre återstående provvalområdena, från vilka material lämnats till belysning av frågan, har däremot de av- givna valsedlarna gallrats något hårdare. I Västmanlands län underkändes sålunda vid de båda undersökta provvalen resp. 81 av 2372 och 101 av 3 641 valsedlar, medan i Ångermanland 98 av drygt 3 200 röster ogiltigför- klarades vid 1948 års provval. För samtliga nämnda tre fall innebär det, att ungefär tre procent av provvalsedlarna kasserades. En än kraftigare kassation förekom år 1948 i Värmlands län, där 230 av 3 567 eller mellan sex och sju procent av valsedlarna underkändes. Vad som orsakade detta, som det synes, stora bortfall av röster vid sammanräkningen är obekant. Man kan däremot ur distriktets sammanräkningsprotokoll utläsa, att de kasserade valsedlarna var mycket ojämnt fördelade på olika arbetarekom- muner. Från ungefär hälften av de deltagande arbetarekommunerna hade sålunda icke avlämnats någon valsedel, som behövde ogiltigförklaras, från andra kommuner kasserades mer än hälften av de insända sedlarna. Av t. ex. en arbetarekommuns 25 avgivna röster underkändes femton, en annan kommun fick femton valsedlar av 33 kasserade, en tredje tretton av 30.

Från en mindre arbetarekommun godkändes endast två provvalsedlar, me- dan de återstående sexton samtliga blev underkända.

Vid den egentliga uträkningen av provvalresultatet tillämpar alla de socialdemokratiska partidistrikten den metod, som rekommenderas i par- tiets kommunala nomineringsregler. Något system där kandidaterna poäng- sättes allt efter den placering de erhållit på provvalsedlarna bör enligt dessa regler icke ifrågakomma. Sådana metoder anses nämligen av socialdemo- kraterna dels ha en benägenhet att krångla till sammanräkningen och dels leda till mindre rättvisa resultat. Dessutom kan de lätt inbjuda till olika valtaktiska manövrer.1 Det system, som kommer till användning, kan be- skrivas på följande sätt.

Särskild sammanräkning av provvalsedlarna sker för besättandet av varje plats på den slutliga valsedeln. För placering på denna fordras att ha er- hållit absolut majoritet, dvs. minst en röst över hälften av samtliga god- kända. Av provvalprotokollen från Kalmar och Gotlands län att döma har man emellertid här ej tillämpat regeln om absolut majoritet, utan det sy- nes som om relativ majoritet varit tillräcklig. Vid varje platstillsättning äger kandidaterna tillgodoräkna sig hela det antal röster, som de erhållit till den plats, varom det är fråga, samt dessutom de röster, som erhållits för placering å högre förslagsrum. Däremot tages ingen som helst hänsyn till de röster, en kandidat mottagit för lägre förslagsrum än det samman- räkningen avser. Man börjar alltså med att räkna rösterna för de namn, som antingen står överst på onumrerade provvalsedlar eller som markerats med siffran 1. Visar det sig då att en kandidat uppnått absolut majoritet, uppföres vederbörande som första namn på den slutliga listan. Har där- emot icke någon fått över hälften av rösterna förklaras första platsen obe- satt. Därefter sker sammanräkning för besättande av andra plats, varvid varje kandidat får tillgodoräkna sig de röster, vederbörande erhållit till första och andra förslagsrummet. Härvid gäller likaledes regeln om abso- lut majoritet, och om ingen kandidat uppnått sådan lämnas platsen tills- vidare obesatt. Sammanräkningen fortgår sedan på motsvarande sätt till dess samtliga platser på den slutliga valsedeln blivit besatta eller _— till följd av att erforderlig majoritet ej uppfyllts för platsen ifråga —— förkla- rats obesatta.

Uppnås ej absolut majoritet för samtliga platser på listan, skall omval företagas för besättande av de återstående platserna. Ett sådant omval äger då rum mellan dem som erhållit de högsta rösttalen till resp. plats. Vid omvalet skall som kandidater kvarstå endast så många, som motsva— rar dubbla antalet av de platser, som återstår att besätta. Härvid skall en- bart relativ majoritet vara avgörande.

Reglerna om den absoluta majoriteten kan alltså medföra, att man får ett dubbelt provvalförfarande, vilket ju onekligen skulle bli en omständ-

1 Se t. ex. A. Wallentheim, a. a., s. 27—28.

lig procedur. I samband med nomineringarna inför andrakammarvalen sy— nes det emellertid nästan aldrig ha blivit nödvändigt att tillgripa sådana omval. Det förekom dock enligt uppgift till författaren i ett fall vid 1948 års provval. Detta inträffade i Lund, där kampen om första platsen var så jämn att nytt val måste förrättas för besättandet av denna plats. Från Älvsborgs norra partidistrikt har vidare uppgivits att omval varit erfor- derligt en gång under de senaste tjugo åren. Hade emellertid den nämnda regeln tillämpats i Kalmar och Gotlands län förefaller det som om omval även där skulle ha blivit nödvändiga vid de här undersökta provvalen.

Resultatet av provvalen

Rent allmänt kan man beträffande de socialdemokratiska provvalen kon- statera, att medlemmarna oftast med betryggande majoritet _— godta- git den av resp. valkonferens uppgjorda kandidatlistan. Av de sammanlagt 21 olika provval, som anordnats under 1948 och 1952 års nomineringar och vilka här blivit föremål för behandling, har endast två medfört en föränd— ring av den rekommenderade valsedeln. De båda undantagen utgöres, så- som i annat sammanhang redan framhållits, av 1948 års provval i Kalmar och Gotlands län. Det är emellertid icke enbart de nu nämnda uppgifterna avseende 1948 och 1952 års andrakammarval, som ligger till grund för det ovan gjorda konstaterandet. Från flera håll har dessutom lämnats besked gående ut på att provvalen aldrig har lett till ändringar av de utsända för- slagen till andrakammarvalsedlar. Så t. ex. har just från Kalmar län med— delats, att frånsett år 1948 — en dylik ändring aldrig tidigare inträffat under partidistriktets historia. Ombudsmannen i Västmanlands län har uppgivit, att i partidistriktets 50-åriga historia har valkonferensens förslag i alla år vunnit betydande majoritet. Av det till författningsutredningen från Uppsala läns partidistrikt översända materialet framgår att resultaten av de fyra provvalen 1936—1948 i samtliga fall blivit, att den av resp. val- konferens uppsatta kandidatlistan fastställts med stor röstövervikt. Även från Södermanlands län har besked av liknande innebörd erhållits.

Särskilda sammanräkningsprotokoll eller motsvarande handlingar, av vilka röstfördelningen på olika kandidater framgår, finnes tillgängliga i fråga om alla här berörda provval med undantag för 1948 års provval i Jönköpings län samt de som anordnats inom Skånedistriktet, dvs. 1948 års provval i Kristianstads och Malmöhus län samt 1948 och 1952 års provval i Malmö och Lunds städer.

På sätt ovan framhållits har i Kalmar och Gotlands län provvalets väl— jare haft en från resp. valkonferenser något avvikande mening om kandi— datlistans utseende. Vidare framträdde vid 1948 års provval i Uppsala och Värmlands län en relativt stark minoritet och försökte —— dock utan att lyc- kas —— att åstadkomma en ändring på den rekommenderade listan. Såsom på annan plats påpekats var förhållandet något liknande vid samma års

provval i Malmö och Lund. I samtliga övriga provvalområden har däremot de röstande medlemmarna visat stor följsamhet gentemot de på valkonfe- renserna uppgjorda listorna, vilket närmare skall belysas nedan.

Vid 1948 års provval i Stockholms stad avlämnades sammanlagt 1 245 godkända provvalsedlar, av vilka 671 var helt överensstämmande med no- mineringsmötets rekommendation, under det att 574 hade ändrats på olika punkter. Hur pass kvalificerad majoriteten var vid de skilda platstillsätt- ningarna visas av att provvalsedelns första namn stod främst på 1 227 av de 1 245 godkända sedlarna, andra namnet erhöll 1 225 röster för denna plats och tredje namnet fick 1 115 röster vid tredje sammanräkningen. Av provvalsedelns femton första kandidater var det endast två som vid resp. platstillsättning fick mindre än 1000 röster, det lägsta rösttalet dock så pass högt som 942. I protokollet för 1952 års provval i Stockholms stad har man nöjt sig med att anteckna, att den officiella provvalsedeln utan stryk— ningar eller numrering samlade 704 av de 1 046 avgivna rösterna, medan återstående 342 valsedlar försetts med strykningar. Därmed konstaterades att samtliga kandidater erhållit placering i enlighet med den av nomine— ringsmötet fastställda listan, varför tydligen någon särskild uträkning av de olika kandidaternas röstetal icke ansågs erforderlig.

Den kanske mest överväldigande majoriteten för valkonferensens för- slag har noterats i Södermanlands län. Här har ju också deltagandet varit ovanligt lågt vid de båda undersökta provvalen, vilket delvis »— såsom re— dan tidigare betonats torde ha berott på den höga kollektivanslutnings— procenten, men vilket även kan sättas i samband med den förhandenvarande enigheten i fråga om kandidatlistornas utseende. Vid 1948 års provval er— höll nämligen samtliga nitton provvalskandidater över 2 000 av de 2433 rösterna för placering på just den plats, som valkonferensen föreslagit. Prov- valsedelns första nanm t. ex. fick 2 309 förstahandsröster, andra namnet var uppfört på andra plats på 2 232 valsedlar samt dessutom som första namn på 60, förslagets tredje kandidat stod först på 10 valsedlar, som tvåa på 74 och som trea på 2 200. På ungefär motsvarande sätt, dvs. så att kandi— daterna erhöll över 2 000 röster för det förslagsrum för vilket de förordats samt i övrigt blott ströröster för andra platser, var röstfördelningen för övriga kandidater. Vid 1952 års provval i samma valkrets var däremot spridningen av rösterna något större, dock utan att valkonferensens ord— ningsföljd mellan namnen på minsta sätt äventyrades. Den kandidat, som placerats överst på provvalsedeln, erhöll 2 136 förstahandsröster av totalt 2 805 avgivna, medan den för sjätte plats rekommenderade kandidaten satts upp som första namn på i det närmaste 500 valsedlar. Även i fråga om en del andra platser hade minoriteter på ett par hundra röstande föreslagit andra nanm än vad valkonferensen uttalat sig för.

Liknande resultat, som de nu för Stockholms stad och Södermanlands län redovisade, kan antecknas från provvalen i Jönköpings, Skaraborgs och

Västmanlands län samt i Ångermanland. Vid 1952 års provval i Jönköpings län stod sålunda valkonferensens första namn främst på över 3 300 prov- valsedlar av omkring 3 600 godkända. Ingen kandidat erhöll vid detta provval mindre än 2 200 röster till det förslagsrum, som valkonferensen förordat vederbörande till. Härvid har då endast de röster inräknats, som tillföll kandidaten på just ifrågavarande förslagsrum, således ej sådana valsedlar på vilka vederbörande placerats högre upp på listan. I Skaraborgs län fick vid sammanräkningen för besättandet av de olika platserna på 1948 års valsedel de skilda kandidaterna mellan 1 890 och 1 300 röster av cirka 1 900 avgivna. Det högsta rösttalet, 1 887, uppnåddes vid första platstillsättningen. Under 1948 års provval i Ångermanland avlämnades 3 121 godkända röster. Av dessa fick kandidaterna allt efter den ordning, i vilken de var upptagna på provvalsedeln, omkring 2 000 på resp. plats, vilket tyder på att en hel del ändringar måste ha företagits. Någon enhetligt organiserad minoritets— aktion synes dock ej ha förekommit. Som första nanm hade t.ex. 2062 röstande uppfört den för platsen rekommenderade, medan 318 röster tillföll en kvinnlig kandidat, vilken av valkonferensen placerats på femte plats. En annan kandidat hade samtidigt 215 förstahandsröster och ytterligare två namn hade erhållit över 100 röster till första platsen. På andra plats hade nästan 800 väljare upptagit provvalsedelns tredje namn, vilket dess— utom hade 117 förstahandsröster. Den av valkonferensen för denna plats föreslagne samlade emellertid 2 042 plus 75 röster. På i huvudsak samma vis förhöll det sig vid de övriga platstillsättningarna.

Vad därefter Västmanlands län beträffar har ju de röstande här haft två olika typer av provvalsedlar att välja på. Antingen har de kunnat använda sig av en sedel upptagande valkonferensens förslag _ denna sedel skulle i så fall avlämnas utan någon form av förprickningar, strykningar och dylikt — eller så har de haft möjlighet begagna en lista med de under förnomineringen framförda kandidaterna uppställda i bokstavsordning. På denna senare listtyp måste, givetvis under förutsättning att valsedeln skulle förklaras giltig, numrering av kandidaterna företagas. Vid 1948 års provval använde 1803 röstande valkonferensens förslagslista i oförändrat skick, medan 488 begagnade listan med kandidaterna uppförda i alfabetisk ordning. Till resp. platser på den slutliga valsedeln erhöll de åtta av valkon- ferensen rekommenderade kandidaterna mellan 2 209 och 1 948 av de sam- manlagt 2 291 godkända rösterna. Icke någon av de övriga kandidaterna var nämnda på mer än 300 provvalsedlar. Vid 1952 års provval höll sig rösttalen vid de olika platstillsättningarna för de nio då förordade kandi- daterna mellan 3407 och 2 187 av totalt 3540 godkända valsedlar. Av övriga kandidater hade en med växlande placering upptagits på sammanlagt 1 207 valsedlar, under det att ingen av de övriga av valkonferensen icke föreslagna namnen fanns nämnda på fler än 600 provvalsedlar. Valkonfe- rensens förslagslista brukades år 1952 av 1 977 röstande, medan 933 använde

den i bokstavsordning uppställda provvalsedeln. Dessutom tillföll 630 röster en »spränglista», på vilken den av valkonferensen för nionde och sista platsen föreslagna kvinnliga kandidaten hade uppflyttats till femte plats på en bortsett från härav betingade nedflyttningar oförändrad provvalsedel. Den större spridningen av rösterna år 1952 jämfört med 1948 bör lämpligen sammanställas med uppgifterna i tabell 18, varav framgår att provvaldel- tagandet mellan nämnda val steg med cirka fyra procent.

Även under 1948 års nomineringar i Uppsala och Värmlands län resul- terade, såsom tidigare nämnts, provvalen i ett godkännande av resp. val- konferensers förslag. I båda fallen framträdde dock ganska betydande minoriteter och sökte få till stånd en ändring i fråga om den slutliga val- sedelns första namn. Inför nomineringen i Uppsala län var läget det, att partiets dittillsvarande på första plats invalde andrakammarledamot hade undanbett sig återval. Valkonferensen beslutade då att på valsedeln upp- flytta de vid närmast föregående andrakammarval på resp. andra och tredje plats invalda riksdagsmännen till resp. första och andra plats på listan, samt att som tredje namn framföra en ny kandidat, vilken innehaft en framskjuten funktion inom partiets ungdomsförbund. Den preliminärt uppgjorda kandidatlistan fastställdes visserligen, som redan framhållits, genom det förrättade provvalet, men beträffande första platsen inträffade en icke helt obetydlig splittring av rösterna. Den för listans tredje plats rekommenderade kandidaten erhöll nämligen över 1 400 förstaplatsröster mot omkring 3 900 för den av valkonferensen föreslagne. Vad angår val- sedelns övriga platser uppnåddes däremot vid detta provval en överväldi- gande majoritet för den preliminärt förordade ordningsföljden.

En ungefär liknande utgång fick 1948 års provval i Värmlands län. Även här gällde splittringen valsedelns första plats, medan det i övrigt visade sig att kandidaterna -— oftast med stor majoritet — av väljarna placerats i samma ordning, som den av valkonferensen preliminärt antagna. Jämfört med övriga socialdemokratiska provval förefaller det dock som om sprid- ningen av rösterna här varit större än normalt. Försöket att genom prov— valet åstadkomma en förändring av den av valkonferensen rekommenderade kandidatlistan torde ha organiserats av partiets kvinnodistrikt, som tydligen ej ville godta att deras främsta kandidat placerats först på femte plats. Aktionen resulterade i att den ifrågavarande kvinnliga kandidaten upp- fördes som första nanm på drygt 1 000 av de omkring 3300 godkända provvalsedlarna. Partidistriktets manlige huvudkandidat erhöll något över 2 100 röster för samma plats. Missnöjet inom kvinnodistriktet ledde seder- mera till att man vid årets andrakammarval framgick med en särlista. Denna fråga skall emellertid behandlas längre fram.

Här återstår då att redogöra för provvalutslagen i Kalmar och Gotlands län, de två distrikt som jämsides med Uppsala län uppvisat det högsta rela— tiva provvaldeltagandet. I båda de nämnda valkretsarna medförde som be-

kant 1948 års provval ändringar i det utsända kandidatförslaget. I Kalmar län begränsade sig förändringen till att två namn bytte plats, medan Got- landsvalet resulterade i en något större ommöblering av den preliminära valsedeln. Vid det senare valet hade de röstande att numrera fem namn på provvalsedeln, vilken upptog sammanlagt tio olika kandidater. Sådan num- rering synes ha varit obligatorisk. Av någon icke närmare känd anledning bortföll helt det på provvalsedelns andra plats uppförda namnet, vilket alltså ej återfinnes i sammanräkningsprotokollet. Vid röstsammanräkningen efter provvalet utsågs till de tre första platserna i tur och ordning de tre kandidater, som bortsett från provvalsedelns andra namn hade placerats på den preliminära listans främsta platser. De sammanlagda rösttalen vid resp. platstillsättning var för dessa tre kandidater 908, 654 och 683 av to— talt omkring 1 500 godkända röstsedlar. —— Såsom framgår av de båda se— nare rösttalen liksom för övrigt av rösttalen vid flertalet platstillsättningar längre ner på listan kan således något krav på absolut majoritet icke ha upprätthållits. Här må kanske även tillfogas att under de givna förutsätt- ningarna var det ganska naturligt, att icke absolut majoritet kunde upp- nås vid de olika sammanräkningarna. Till skillnad från vad som vanligen är fallet i övriga provvalområden, där provvalsedeln antingen kan avläm- nas oförändrad eller där samtliga namn skall numreras, räknade den nu berörda provvalsedeln dubbelt så många kandidater, som de röstande var skyldiga att numrera. Det är givet att den senare provvaltekniken innebär betydligt större utsikter till stor spridning av rösterna på skilda kandi- dater. I fråga om de tre första platserna på valsedeln ledde alltså 1948 års provval icke till någon förändring av valkonferensens förslag. Vid sam- manräkningen för besättandet av fjärde platsen utsågs däremot provval- sedelns tionde och sista namn på sammanlagt 762 röster mot 520 för den kandidat, som enligt valkonferensens ordning stod närmast i tur. Sist— nämnda kandidat erhöll i stället femte platsen med totalt 692 röster för detta förslagsrum. Den slutliga valsedeln skulle endast uppta fem namn, varför övriga provvalkandidater ej kunde medtagas. Även mellan dessa senare medförde emellertid provvalet en viss omkastning, i det att förslags- listans nionde man valdes redan vid sjunde platstillsättningen före de på sjunde och åttonde plats preliminärt föreslagna.

Under 1948 års nominering i Kalmar län uppgjorde partidistriktets val- konferens en kandidatlista, på vars fyra första platser uppsattes länets då- varande socialdemokratiska andrakammarledamöter, medan man som val- sedelns femte namn föreslog kvinnodistriktets enda kandidat. Det därpå förrättade provvalet utföll emellertid på det sättet, att den på förslagslistans femte plats uppförda kvinnliga kandidaten invaldes på fjärde plats med en marginal på 220 röster i förhållande till den för platsen preliminärt före— slagne riksdagsmannen. Denne blev i stället vald vid femte platstillsätt- ningen. Eftersom de socialdemokratiska provvalen är decisiva, innebar det

inträffade att den kvinnliga kandidaten uppfördes på den slutliga val- sedelns fjärde plats, vilken beräknades vara valbar. Händelsen fick dess— utom till följd, att den från platsen undanträngde riksdagsmannen efter provvalet avsade sig förnyad kandidatur.

Såsom tidigare påpekats har tydligen liksom i Gotlands län regeln om absolut majoritet icke heller tillämpats i Kalmar län. Vid 1948 års provval erhöll sålunda vid första platstillsättningen den främste kandidaten blott 3 116 röster av sammanlagt 6 334 avgivna, den vid andra sammanräkningen utsedde hade ett ändå mindre rösttal, 2 813, osv. Nämnda förhållande fram- går även av 1952 års provvalresultat i samma län. Vid detta provval, ge- nom Vilket den av valkonferensen rekommenderade kandidatlistan fastställ- des i oförändrat skick, fick nämligen provvalsedelns första nanm endast 3 829 röster till första förslagsrummet av totalt 9 171 avgivna. Orsaken till denna splittring av rösterna kan ej som beträffande Gotlands län delvis förklaras genom en hänvisning till omröstningstekniken, eftersom Kalmar— distriktet tillämpat den principen, att valsedlarna antingen kan avlämnas onumrerade eller också fullständigt numrerade. Förklaringen torde i stål- let vara att söka i den omständigheten, att olika delar och grupper inom distriktet är måna om att just deras företrädare skall placeras överst på listan. Man Vågar nog gissa, att den preliminära kandidatlistan, som upp- gjordes av 1952 års valkonferens, icke tillkom i enighetens tecken. Redan sammansättningen av detta listförslag tyder på att så ej var fallet. På första plats uppfördes nämligen samma kvinnliga kandidat, som erhöll partiets fjärde mandat vid 1948 års andrakammarval, och på andra plats uppsattes en icke tidigare riksdagsman, medan två kandidater, som stod under omval placerades först på tredje och fjärde plats. Särskilt anmärk- ningsvärt är att partiets toppnamn på 1948 års valsedel nedflyttades ända till fjärde plats ett mandat vilket det var osäkert om partiet skulle lyc- kas behålla. I beaktande av nämnda omständigheter, som tyder på ett ut- präglat geografiskt tänkande, är det kanske icke så underligt att ej någon kandidat uppnådde stort mer än 40 procent av rösterna vid första plats- tillsättningen. De nu diskuterade förhållandena kan även utgöra en för- klaring till det osedvanligt höga provvaldeltagandet i Kalmar län.

Såsom redan framhålltis ett par gånger tidigare fastställes »— i de fall att provval anordnas _ valsedlarna definitivt genom dessa val. Det kan emellertid mycket väl tänkas att vid tiden för provvalen ej förutsedda hän- delser av det ena eller andra slaget senare inträffar, vilka nödvändiggör vissa kompletteringar av de redan fastställda kandidatlistorna. Hur man i dylika fall skall förfara finnes såvitt bekant icke några som helst stad- ganden eller bestämmelser om, utan detta får tydligen bedömas från fall till fall. Inför 1948 och 1952 års val har i några enstaka distrikt de av med- lemmarna vid provval antagna valsedlarna undergått smärre förändringar. Ett exempel härpå utgör 1948 års nominering i Kalmar län, som behandlats

ovan. Till följd av den motgång en av riksdagsmännen led vid provvalet avböjde han nämligen förnyad kandidatur, varigenom en vakans uppstod på listan. Denna fylldes, troligen genom beslut av distriktsstyrelsen, på det sättet att de efterföljande namnen uppflyttades ett steg, varpå man på tionde och sista plats uppsatte en helt ny kandidat, som ej funnits med- tagen på provvalsedeln. En liknande åtgärd vidtogs inför samma val i Ska- raborgs län. Sedan provvalet avslutats, meddelade nämligen här den på tionde platsen valde kandidaten, att han ämnade avflytta från länet, varför man till denna plats, vilken var den sista på den definitiva listan, upp— flyttade den kandidat, som vid provvalet kommit på elfte plats. En mycket uppmärksammad ändring av en valsedel, som hade fastställts genom prov- val, gjordes dessutom i Stockholm stad dagarna före 1948 års andrakam— marval efter ett ingripande av partiordföranden. Denna åtgärd, som när- mast var av politisk natur, var emellertid alldeles exceptionell.

1952 års valsedlar

Liksom i fråga om motsvarande framställningar rörande nomineringarna inom de tidigare behandlade partierna skall även föreliggande kapitel av- slutas med några summariska uppgifter om 1952 års valsedlar. För en när- mare granskning av hithörande frågor hänvisas till kapitel 7.

I socialdemokratiska partiets grundregler för valarbetet talas det om att kandidatlista för val till andra kammaren skall upprättas inom valkret- sen enligt vissa grunder. Av formuleringen att döma förutsättes det tyd- ligen att det är en valsedeltyp, som skall fastställas. Några närmare besked på den punkten ges emellertid icke häri. Däremot utsäges direkt i partiets kommunala nomineringsbestämmelser att systemet med ett flertal list- typer, tillkomma i syfte att locka särskilda väljargrupper, yrkes— eller lokal- intressen, som regel bör undvikas. Vidare avrådes häri partimedlemmarna från att medverka till framkomsten av s. k. spränglistor. Adolf VVallent- heim, som var partistyrelsens föredragande vid antagandet av de nämnda bestämmelserna på 1940 års partikongress, har i sin tidigare här anförda skrift som motivering till denna rekommendation framhållit, att systemet med endast en valsedeltyp skänker större respekt åt partiet och dess kan— didater, under det att ett flerlistsystem däremot får över sig ett sken av alltför utstuderad spekulation i skilda väljargruppers intressen.1 Dessutom är enlistsystemet enligt den nämnde författaren ärligare mot valmännen, eftersom väljarna vet, när de lägger sina röster för ett parti och detta parti får ett visst antal platser, vilka kandidater som blir utsedda. Så är ej fallet om ett parti framgår med flera olika valsedeltyper, då det nämligen kan hända, att väljaren stöder en viss lista, medan kandidater från en helt annan lista blir valda. I den refererade broschyren medges dock, att det

1 A.Wallentheim, a. a., s. 30—31.

någon gång kan uppstå situationer, som motiverar mer än en lista, men man bör inom partiet lära sig så mycket självdisciplin att ej minsta mot- gång i en nomineringsfråga resulterar i spränglistor.

Partiets nu nämnda rekommendationer i fråga om kandidatlistorna till- lämpas allmänt av de olika partidistrikten, vilket bl. a. framgår av att vid 1952 års val socialdemokraterna endast uppställde sammanlagt 30 olika listtyper i de 28 andrakammarvalkretsarna. Mer än en valsedeltyp förekom blott i Göteborgs och Bohus län samt i Västernorrlands län. Vad beträffar den senare valkretsen, som är uppdelad på två partidistrikt, var anledningen helt enkelt den att vardera distriktet för sig handhade kandidatnomine- ringen och framgick med egen lista, i den förstnämnda valkretsen var för- hållandet däremot det, att på sätt tidigare framhållits distriktsstyrel- sen i samråd med representanter för berörda arbetarekommuner upprättade en särskild för skärgårdsbefolkningen avsedd lista. Vid 1948 års val fram- trädde partiet med sammanlagt något fler valsedeltyper. I Bohuslän före— kom även vid detta val jämsides med huvudlistan en speciell skärgårds— lista, vidare fastställde _ såsom i annat sammanhang påpekats —— såväl valkonferensen i Jämtlands län som den i Västerbottens län två skilda val- sedeltyper. I Stockholms län distribuerades vid samma val till en mindre del av valkretsen en lista, som på en punkt skilde sig från den av valkon— ferensen godkända valsedeln. Slutligen förekom i Stockholms stad utöver den allmänna listan en särskild tjänstemannalista och en lista för broder— skapsrörelsen.

I tabell 20, som ansluter sig till motsvarande tabeller i de tre föregående kapitlen, har för varje valkrets angivits, förutom antalet listtyper, hur många kandidater, som fanns upptagna på 1952 års socialdemokratiska valsedlar samt hur många av kandidaterna, som var kvinnor. Dessutom har listorna karakteriserats med hänsyn till deras yrkes- och geografiska sam- mansättning. I fråga om de beteckningar, som härvid kommit till använd- ning, hänvisas till den indelning, som beskrivits i kapitel 2 å s. 79.

Såsom rubriken anger har i tabellen blott medtagits de officiella valsedel— typerna, dvs. de som antingen direkt antagits av resp. valkonferens eller fastställts genom provval. Hit räknas givetvis även de valsedlar, som i en— lighet med av valkonferensen erhållen fullmakt uppgjorts av distriktets styrelse efter samråd med vissa riktningar inom partiet. Utöver de officiella kandidatlistorna kan man emellertid även tänka sig förekomsten av vad som i partiets kommunala nomineringsregler betecknats som spränglistor, eller såsom de benämnts i föreliggande framställning — särlistor. För att få detta spörsmål belyst riktade författningsutredningen den frågan till partidistrikten, i vilken utsträckning det vid de senaste andrakammarvalen inträffat, att grupper inom partiet organiserat och framgått med valsedlar, vilka icke varit godkända av distriktets nomineringsinstanser. Av svaren härpå framgår det, att på ett undantag när sådana särlistor icke har upp-