SOU 1959:5

Läkemedelsförsörjningens organisation

N 4-0 (;(

oå (— _ Cija:

&( 4, 1019

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

* ** ":"th—r-c-vsm

VvF—r ; mm- rrAV .

BIEL. . Inrikesdepartementet

; "1959

LÄKEMEDELS FÖRSÖRJNINGENS ORGANISATION

B ETÄNKANDE AVG IVET AV

1953. ÅRS LÄKEMEDELSKOMMITTE

Stockholm 1959

Statens oil'entliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1; Statligt stöd till jordbruketsflnre rationalllerlng Idun. 164 5. Jo.

2. Filmatöd och biografnöjeukatt. Idun. 153215".

3. Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 s. Pl.

4. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t lzstatsrådet och regeringsrätten. Idun. 485 :. Ju.

5. Läkemedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. 1.

. & klld t kort e an ves, är t ckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn- Anm Om s rs ryc , gl ry - eckleslastlkdeparte- nelsebokstäverna till det departement. under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. mentet. Jo. jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:5

Inrikesdepartementet

LÄKEMEDELS- FÖRSÖRJNINGENS ORGANISATION

BETÄNKANDE AVGIVET AV

1953 ÅRS LÄKEMEDELSKOMMITTE

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1959

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1953 tillkallade då- varande Statsrådet Hedlund den 5 juni samma år undertecknade, profes- sorn R. Woxén och f. d. överdirektören H. V. B. Älmeby, att såsom ut- redningsmän inom inrikesdepartementet biträda med översyn av förslag rörande läkemedelsförsörjningen, avgivna dels av 1946 års läkemedels- utredning, dels av vissa remissinstanser, och därjämte företaga utredning av hithörande frågor.

Såsom sakkunniga att på kallelse av utredningsmännen deltaga i över- läggningar med dessa förordnades den 30 juni 1953 dåvarande ordföran- den i Sveriges farmacevtförbund, legitimerade apotekaren S. F. B. Arvids- son, verkställande direktören i Apotekarnes Droghandel AB (ADA) C. R. Blomstedt, styrelseledamoten i Läkemedelsindustriföreningen, exportche- fen hos AB Ferrosan, medicine licentiaten E. G. Ehrenberg, förste provin- sialläkaren E. E. Folkeson, dåvarande ordföranden i Apotekarsocietetens direktion apoteksinnehavaren N. I. Gabrielsson, riksdagsmannen N. A. Lars- son, Östersund. riksdagsmannen N. H. Tb. Larsson, Högsby och f. d. sjuk- husdirektören K. G. K. M. Tham samt den 9 oktober 1953 dåvarande ord- föranden i Apoteksteknikerförbundet, numera ombudsmannen i samma förbund fröken Mimmi Åkerlund. Sedan Larsson i Östersund avlidit den 29 december 1953 och Tham den 2 april 1954, förordnades den 11 maj 1954 i deras ställe riksdagsmannen, numera dråtseldirektören G. L. Andersson och apotekaren vid Göteborgs sjukhusdirektion C. G. Sjöblom att vara sak- kunniga. Sedan Gabrielsson på grund av sjukdom avsagt sig sakkunnige- uppdraget förordnades i hans ställe den 7 februari 1955 dåvarande vice ordföranden i Apotekarsocietetens direktion, apoteksinnehavaren G. 0. Sjöberg som sakkunnig. Sedan även Sjöberg på grund av sjukdom begärt entledigande från uppdraget, erhöll ledamoten av Apotekarsocietetens di- rektion, apoteksinnehavaren S. F. Erixon den 11 mars 1957 förordnande som sakkunnig. Efter det att Arvidsson erhållit apoteksprivilegium och av denna anledning begärt befrielse från uppdraget i kommittén, förordnades såsom sakkunnig i hans ställe den 26 september 1957 ombudsmannen i Sveriges farmacevtförbund, legitimerade apotekaren S. V. Wester.

Den 4 juli 1953 förordnades dåvarande kanslisekreteraren i handelsde- partementet B. S. Eketorp att vara sekreterare åt utredningen. Att i Eke- torps ställe tjänstgöra som sekreterare förordnades den 31 maj 1954 då-

varande förste byråsekreteraren i kontrollstyrelsen numera direktören K. A. 0. Lundberg. Såsom biträdande sekreterare åt utredningen förordna- des den 11 december 1953 civilekonomen A. G. Mattson.

Utredningen har antagit benämningen 1953 års läkemedelskommitté. För utförande av specialutredning angående läkemedelsgrosshandeln har kommittén efter erhållet bemyndigande anlitat professorn i distributions— ekonomi och administration vid handelshögskolan i Göteborg, Ulf af Trolle. För det tekniska arbetet i samband med en enkät till landets provinsiallä- kare har kommittén efter vederbörligt bemyndigande anlitat marknadsun- dersökningsföretaget Lindberg & Neuman. För övriga utredningar har Apotekarsocieteten i stor utsträckning lämnat sakuppgifter samt även bistått med sammanställning och viss bearbetning härav. Såväl droghandelsföre— tagen som läkemedelsindustrierna har likaså beredvilligt lämnat erforder- liga sakuppgifter.

I anledning av remisser har kommittén avgivit yttranden till Kungl. Maj:t dels den 1 februari 1954 över ett av generaldirektören Åke Natt och Dag som särskild utredningsman avgivet förslag till utformning av den s. k. läke- medelsreformen,

dels den 15 juli 1954 över ett av medicinalstyrelsen avgivet förslag till kungörelse angående antagning och praktisk utbildning av farmacie stu- derande,

dels den 27 maj 1955 över en av styrelsen för Apotekarkårens kreditkassa gjord framställning om utlåning till kassan av vissa medel ur fonden för apo- teksinnehavares pensionering,

dels den 14 maj 1956 över ett av 1946 års läkemedelsutredning i dess andra betänkande (SOU 1955: 44) avgivet förslag till läkemedelsförordning,

dels den 16 februari 1957 över en framställning från Apotekarsocieteten och Sveriges Farmacevtförbund 0111 ändrade bestämmelser angående pensio- nering av apoteksinnehavare m. fl.,

dels ock den 1 maj 1957 över en framställning från Apotekarsocietetens direktion angående tillämpningen under år 1957 av apotekens avgiftssystem.

Kommittén har dessutom den 10 juni 1954 till medicinalstyrelsen avgivit yttrande över förslag till grunder för låkemedlens prissättning, framlagt av en av styrelsen tillsatt kommitté, den s. k. medicinaltaxekommittén.

Efter fullgjort uppdrag får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkande Läkemedelsförsörjningens organisation.

Av de sakkunniga har herrar Blomstedt, Ehrenberg, Erixon, Folkeson och Wester samt fröken Åkerlund var för sig eller gemensamt avgivit vissa sär- skilda yttranden, vilka fogats till betänkandet.

Stockholm den 6 maj 1959.

R. Woxén H. Älmeby

/K. A. Landberg / G. Mattson

1. Självständiga apotek

2. Filialapotek . .

3. Filialapotek av förenklad typ . . .

4. Läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer .

Apotekens öppethållande, nattjänst m.m. . .

Förbättring av läkemedelsförsörjningen på vissa orter. .

Kommitténs undersökning angående landsbygdens läkemedelsförsörjningu Tidigare överväganden beträffande apoteksväsendets distributionsverk— samhet. Kommitténs överväganden och förslag.

1. Allmänna synpunkter.

2. Förslag

V. Apotekens avgiftssystem .

Det nuvarande avgiftssystemet .

1. Konstruktion .

2. Underlag för avgiftsberäkningen . . . . . . . .

Kommitténs undersökningar beträffande det nuvarande avgiftssystemets ekonomiska konsekvenser. .

1. Analys av driftsresultaten under år 1956 för samtliga apotek.

2. Resultatutvecklingen vid vissa apotek åren 1952—1956

3. Analys av vissa kostnader under år 1956 för samtliga apotek

4. Den resultatmässiga betydelsen av vissa strukturalikheter mellan apo— teken .

5. Sammanfattning av utredningsresultaten Tidigare förslag till reformering av avgiftssystemet.

Kommitténs överväganden och förslag. .

. Principiella överväganden . . . Underlag för avgiftsberäkningen . . Avgiftssystemets konstruktion .

Praktisk tillämpning Ekonomiska verkningar för apoteksinnehavarna av kommitténs förslag. Övergångsbestämmelser .

waeww—

VI. Sjukhusens läkemedelsförsörjning . .

Bakgrunden till nuvarande förhållanden. Organisationen för sjukhusens läkemedelsförsörjning. . 1. Grundläggande bestämmelser.

2. Sjukhusapotek .

3. Centralförråd. . .

4. Avdelnings- respektive sjukhusförråd.

Sjukhusleveransernas omfattning .

Prissättningen vid sjukhusleveranser. . . . . Fördelning av sjukhusleveranserna mellan olika apotek. Sjukhusleveransernas betydelse för apotekens ekonomi Sjukhusapotekens ställning .

44 45 46 48 49 53 56

62 64 64 65

71 71 72

76 76 83 91

. 102 . 104 . 111 . 111 . 113 . 119

126 131

. 134

. 140

. 140

. 140 . 140 . 140 . 141 . 142

. 142 . 143 . 145 . 145 . 147

Kap.

Kap.

A. B.

Kommitténs överväganden och förslag. . 1. Frågans tidigare behandling.

2. Olika synpunkter på sjukhusens lakemedelsforsorjnmg .

3. Förslag

4. Övergångsbestämmelser vid ändrat huvudmannaskap för sjukhusapo— . 155 . 156

tek. . 5. Inom kollektivet kvarstående sjukhusapotek.

VII. Industriell Iäkemedelstillverkning .

Den enskilda läkemedelsindustrien. . Uppkomst och utveckling.

Nuvarande struktur. . Vissa av läkemedelsindustriens kostnader . Läkemedelsprisnivån . Tidigare förslag. .

. Kommitténs överväganden och förslag . CO-verksamheten

Bakgrunden till ACO-verksamhetens uppkomst Verksamhetens omfattning. . . . . Administration m.m.

Kalkylering och prissättning.

Verksamhetens förutsättningar .

ACO— —preparatens ställning i kontrollhänseende. . Kommitténs överväganden och förslag . .

msgwewpr>uawewNH

VIII. Läkemedelsgrosshandeln .

Inledning.

Översikt beträffande nuvarande förhållanden. 1. Vissa bestämmelser .

2. Varusortimentet .

De nuvarande droghandelsföretagen Omsättning och personal . . . . Kostnader för försäljningen till apotek . . .Droghandelns konkurrensförhållanden. idigare förslag beträffande droghandeln.

. 1912 års apotekskommitté. . Statsrevisorerna år 1930 . . Apotekssakkunniga av år 1931. . 1946 års läkemedelsutredning

uhwmuegagngxgp

droghandeln. . Förhållandena i Norge. Kommitténs undersökningar beträffande droghandeln. 1. Inledning

Kommitténs undersökning beträffande droghandelns orderstruktur

2. 3. Särskild undersökning beträffande droghandeln 4 Professor Ulf af Trolles sammanfattning av sin utredning angående de ekonomiska konsekvenserna av en centralisering av droghandeln. . 212

. Vissa bestämmelser om fabriksmässig tillverkning av läkemedel

Tidigare avgivna förslag beträffande organisationen

. Remissyttranden över 1946 års läkemedelsutrednings förslag beträffande . 199 . . 200 . . 206 . . 206 . 206

. 151 . 151 . 152

153

. 157

. 157 . 157 . 158 . 158 . . 161 . 163 . . 167 . 167 . 169 . 169 . 170 . 174 . 174 . . 176 . 176 . 177

182

. 191

. 191

. 192 . . 192 . 192 . 193 . 194 . 195 . 196 . . 197 . . 197 . 198 . 198

198

210

1. Allmänna överväganden. . . . 221

2. Möjligheter att åstadkomma samhällsekonomiskt bättre förhållanden inomdroghandeln........................224 3.Kommitténsförslag.......................230 Kap. IX.Övrigafrdgor........................234 A. Apoteksväsendets pensionsfonder och pensioneringsbestämmelser. . . . 234 1. Pensionsfonderna. . . . . . . . . . ....... . . . . . 234 2. Pensioneringsbestämmelserna. . . . . . . . . . . . . . . . . 235 3. Kommitténs överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . 237 B. Tillverkning av officinella läkemedel. . . . . . ..... . . . . . . 238 1. Begreppet officinella läkemedel. . . . . . . . . . . . . . . . . . 238 2. Tillverkningens omfattning och struktur . . . . . . . . . . . . . 239 3. Kommitténs överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . 241 C. Kommunala bidrag till apotekslokaler. . . . . . . . . . . . . . . . 244 D. Finansieringsfrågan vid övertagande av apotek. . . . . . . . . . . . 247 1. Nuvarande förhållanden. . . . . . . . . . . . . . . . . . 247 2. Kommitténs överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . 248 Kap. X.Sammanfattning......................250

Särskilda uttalanden

HerrBlomstedt............................262 HerrEhrenberg............................263 Herrar Erixon, Folkeson och Wester samt fröken Åkerlund . . . . . . . 264 Herrar Erixon och Wester samt fröken Åkerlund . . . ..... . . . . 266 HerrSjöblom............................270 Bilagor

Förslag till instruktion för apoteksnämnden. . . . . . . . . . . . . . . 272

Förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ianspråk- tagande av vissa fondmedel för igångsättande och drivande av särskilt tillverkningsföretag för läkemedel inom apoteksväsendet. . . . . . . . 274

Förslag till bolagsordning för Aktiebolaget ACO . . . ..... . . . . 276

Förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ianspråk- tagande av vissa fondmedel för igångsättande och drivande av särskilt _ företag för partihandel med läkemedel m.m. inom apoteksväsendet . . 278 Sammanställning av 1956 års resultat för samtliga apotek (utom apotek med distriktslaboratorium) med kommitténs förslag till nytt avgiftssystem till— lämpat på dessa resultat . . . . . . . . . . . . . . . 279

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

Den 20 mars 1953 hemställde dåvaran- de chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla två utred- ningsmän för att inom inrikesdeparte- mentet biträda med dels översyn av de förslag rörande läkemedelsförsörjning- en som avgivits av 1946 års läkeme— delsutredning i dess första betänkande ( SOU 1951:34 ) och av apotekarorga- nisationerna, dels utredning av härmed sammanhängande frågor, och anmälde samtidigt till statsrådsprotokollet di- _;ektiv för utredningsuppdraget.

1946 års läkemedelsutredning hade till huvuduppgift att företaga en allmän översyn av läkemedelsförsörjningen och framlägga förslag till åtgärder som kun- de leda till billigare läkemedel utan att man eftersatte säkerhets- och kvalitets— synpunkterna och allmänhetens an- språk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Enligt läkemedels- utredningens direktiv omfattade utred- ningens uppdrag samtliga led i läke- medelsförsörjningen, men det framlag- da förslaget avsåg reformer praktiskt taget uteslutande inom apoteksledet. Ut- redningen föreslog att samtliga apotek skulle sammanföras till ett statligt bo- lag, och man förutsatte att detta bolag skulle få en så stark ställning inom läkemedelsförsörjningen bl. a. genom att det allmänna kunde utöva inflytan- de över prissättningen även inom läke- medelsgrosshandeln och läkemedelsin- dustrien _— att det beträffande dessa

led kunde vara tillräckligt med viss statlig inspektion och kontroll. Två le- damöter av utredningen ansåg dock att även droghandeln borde förstatligas.

Det övervägande antalet remissinstan- ser avstyrkte förstatligande av apoteks- väsendet och förordade i stället par- tiella reformer inom ramen för den be- fintliga organisationen. Medicinalsty- relsen och apotekarnas organisationer utvecklade i sina yttranden närmare frågan om på vad sätt partiella refor- mer kunde tänkas ske. Apotekarnas or- ganisationer ingav därjämte den 25 april 1952 ett något mera utförligt för- slag till reformer. För egen del anförde departementschefen härom följande:

»Ehuru såsom nyss nämnts en icke ovä- sentlig rationalisering inom apoteksväsen— det ägt rum, särskilt under senare år, sy- nes det obestridligt, att detta alltjämt kän— netecknas av åtskilliga brister. För en be- dömning av möjligheterna att avhjälpa dessa brister med partiella reformer ger läkemedelsutredningens betänkande icke tillräckligt underlag. Apotekarnas organi- sationer har — såsom läkemedelsutred— ningen förutsatte kunde komma att ske framlagt ett förslag till vissa reformer på läkemedelsförsörjningens område, vilket är avsett att utgöra ett alternativ till den av läkemedelsutredningen förordade omorga- nisationen av apoteksväsendet. Detta mot- förslag är emellertid föga detaljerat och kräver därför komplettering i vissa hän— seenden.»

I direktiven uttalades vidare att ut- redningsmännen borde förutsättnings- löst pröva och mot varandra väga då redan framlagda och eventuellt seder-

mera under utredningsarbetet framkom- na förslag. Som allmän målsättning för utredningen gällde att läkemedelskost- naderna skulle hållas på lägsta möjliga nivå utan eftersättande av säkerhets- och kvalitetssynpunkterna och allmän- hetens skäliga anspråk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkeme— del.

Vissa i utredningsarbetet centrala problem berördes närmare av departe- mentschefen. Beträffande apoteksväsen- dets Iedning anfördes följande:

»Vid sina överväganden av möjligheterna att genom partiella reformer inom nuvaran- de apotekssystem vinna det med utredning- en avsedda syftet bör utredningsmännen särskilt uppmärksamma frågan om att till- skapa ett centralt organ, i vilket det all- männa bör äga ett avgörande inflytande, för handhavande av vissa apotekskollekti— vets gemensamma angelägenheter. Ett så- dant organ kunde tänkas få till uppgift bl. a. att främja rationaliseringsarbetet inom apoteksväsendet, att föreslå lämpliga åtgärder med syfte att minska distribu- tionskostnaderna, att uppmärksamt följa prisutvecklingen på råvaror och läkemedel, såväl på den inhemska marknaden som världsmarknaden, samt att hos Kungl. Maj:t föreslå vidtagandet av erforderliga åtgär- der. Det bör prövas, om här antydda för- stärkning av apotekskollektivets ledning lämpligen kan åstadkommas genom att det allmänna blir direkt företrätt i apotekar- organisationens centrala organ.»

Frågan huruvida apotekens avgifts- system var lämpligt utformat och i synnerhet om systemets konstruktion kunde motverka apoteksinnehavarnas intresse av rationaliseringsåtgärder bor- de undersökas.

Beträffande sjukhusens läkemedels- försörjning anfördes i direktiven:

»Frågan om hur sjukhusens läkemedels- försörjning lämpligast bör ordnas bör stu- deras av utredningsmännen. I samband härmed bör de undersöka behovet av sjuk- husapotek samt pröva om sådana apotek, då sjukhusens huvudmän så önskar, bör in- rättas i sjukhusförvaltniugarnas regi med möjlighet att kunna inköpa läkemedel ej

blott från andra apotek utan även direkt från läkemedelsindustrien och droghandeln. Önskemålet att sjukhusapoteken i den ut— sträckning som är möjlig och lämplig gö- res tillgängliga för allmänheten bör beak— tas. Det bör i detta sammanhang uppmärk— sammas, att ett system med sjukhusapotek vid sidan av de till apotekskollektivet knutna apoteken kan komma att erbjuda vissa möjligheter till jämförelser av bl. a. driftsförhållandena.»

Utredningen borde ingående under- söka, om den nuvarande gränsdragning— en mellan apoteksväsendet och läkeme- delsindustrien i fråga om läkemedels- tillverkningen vore ändamålsenlig.

I fråga om systemet med kommunala subventioner vid nyetablering av apo- tek på mindre orter borde övervägas, huruvida subventionerna ifråga skulle kunna slopas utan försämring av lands- bygdens läkemedelsservice.

På ett tidigt stadium av utrednings- arbetet konstaterade kommittén nödvän— digheten av en närmare utredning om landsbygdens läkemedelsförsörjningz Efter särskilt erhållet bemyndigande fö- retog kommittén därför en enkät i den— na fråga till landets samtliga provinsial— läkare. Enkäten innehöll dels mera principiella frågor angående läkarnas inställning beträffande vissa problem inom läkemedelsförsörjningen, dels vis- sa frågor som direkt berörde läkeme— delsförsörjningen inom vars och ens distrikt. Huvudfrågan gällde provinsial- läkarnas uppfattning om möjligheten att förbättra landsbygdens läkemedels- försörjning genom att som komplement till redan befintliga apotek och filial- apotek skapa enklare former av apo- teksinrättningar.

Då en stor del av apotekens drifts- kostnader med nuvarande ordning be- talas centralt av apotekskollektivet, kunde kommittén icke ur den redovis- ning som hos apotekarsocieteten låg till grund för beräkning av apotekens av- gifter utläsa de enskilda apotekens

verkliga resultat. I samarbete med apo- tekarsocieteten företogs därför en när- mare undersökning av de ekonomiska förhållandena på apoteken. Undersök- ningen, som avsåg år 1952, gav vid han- den att anmärkningsvärt stora skillna- der i resultat förelåg apoteken emellan, trots till synes likartade betingelser. Då kommittén emellertid inte ansåg sig böra draga generella slutsatser av för- hållandena under ett enstaka år, beslöts att en förnyad undersökning skulle fö- retagas för ett senare år. Kommittén gjorde därför en ny undersökning för år 1956. Resultaten av dessa undersök- ningar har legat till grund för ingående analyser av de ekonomiska förhållan- den som har betydelse för apotekens avgiftssystem. I samband härmed har även sjukhusapotekens och de övriga till sjukhus levererande apotekens eko— nomiska förhållanden särskilt studerats.

Efter en undersökning angående drog- handelns orderstruktur fann kommit- tén det nödvändigt att närmare utreda de organisatoriska och ekonomiska för- hållandena inom droghandeln. För att erhålla material härför uppdrog kom- mittén efter vederbörligt bemyndigande åt professorn i distributionsekonomi och administration vid handelshögsko- lan i Göteborg, Ulf af Trolle, att verk- ställa en undersökning angående kost- nadsförhållandena i den nuvarande droghandeln jämförd med ett alternativ där droghandelsdistributionen tänktes koncentrerad till ett enda företag. I samband med kommitténs behandling

av nämnda undersökning har vissa upp- gifter införskaffats, dels från droghan- delsföretagen angående inlösningsvärde- na vid ett eventuellt realiserande av den antydda alternativa lösningen av drog- handelns organisation, dels från indu- striföretagen avseende i vad mån deras kostnadsförhållanden m. m. kunde tän— kas bli påverkade vid ett genomförande av det tänkta alternativet med en centra- liserad droghandel.

Kommittén har företagit ett stort an- tal studiebesök vid apotek, sjukhusapo- tek, droghandelsföretag, läkemedelsin- dustrier samt hos Apotekarsocieteten och dess skilda avdelningar. Överlägg- ningar har hållits med bland annat re— presentanter för Apotekarsocieteten, Föreningen Sveriges droghandlare, Lä- kemedelsindustriföreningen samt Rufi, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier. Därjämte har överläggningar skett med representan- ter för riksnämnden för ekonomisk för- svarsheredskap samt med ledningen för ett sjukhus med sjukhusapotek.

Kommittén har slutligen ansett sig böra skaffa sig kännedom om erfaren— heterna av det i Norge företagna för- statligandet av droghandeln. I detta syfte har uppgifter om de hithörande norska förhållandena införskaffats, dels genom personliga besök och dels ge— nom skriftliga förfrågningar.

Samtliga sakkunniga har varit kal- lade till 17 sammanträden. Vid ytterli- gare 27 sammanträden har en eller fle- ra av dessa närvarit.

KAPITEL II

Läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation i huvuddrag

A. Inledning

Ursprungligen ingick beredning av bruksfärdiga läkemedel som ett led i läkekonsten. Efterhand som läkemed- lens antal ökade och framställningen blev mera komplicerad, uppstod ett be- hov av att fördela arbetet mellan läkare och tillredare av läkemedel. Denna se- nare verksamhet övertogs successivt av självständiga yrkesutövare, nämligen apotekarna. Detta inträffade i vårt land under 1500-talet. Under 1600-talet bör— jade ett apoteksväsende i mera verk- lig mening att uppstå. Den första för— fattningsmässiga regleringen av apote- kens verksamhet skedde vid den ti- den. Ännu i slutet av 1700-talet utgjor- des de viktigaste läkemedlen av växt— droger och enklare beredningar av så- dana droger. Framställningen var förbe- hållen apotekarna, vilka utförde all be- arbetning av råvaror och beredning av bruksfärdiga läkemedel.

Omkring år 1800 började man emel- lertid vinna klarhet om de kemiska egenskaperna hos en del av de såsom läkemedel använda naturprodukterna. Senare kunde man med den moderna kemiens hjälp framställa läkemedels- substanser, som i vissa fall till och med visade sig överlägsna de av naturen alstrade produkterna. På detta sätt upp- stod efter hand förutsättningar för en tillverkning av läkemedel i industriell skala.

Initiativen till läkemedelstillverkning i större skala i Sverige togs av apoteks-

innehavare, vilket kan bero på att klara bestämmelser saknades beträffande rätt för andra än apotekare att tillverka lä- kemedel. De två äldsta ännu existerande läkemedelsföretagen har sålunda sitt ur- sprung från apotek.

Även handeln med läkemedel var för- behållen apoteken. Detta gällde icke blott detaljhandeln utan även det som närmast kan karakteriseras som gross- handelns varuanskaffnings- och lager- hållningsfunktioner. Från början im- porterade varje apotek råvaror endast för eget bruk, men så småningom bör- jade några större apotek att sälja dylika varor till andra apotek. Dessa större apotek blev härigenom samtidigt gross- handlare. Det finns ännu grosshandels- företag inom läkemedelsbranschen som på detta sätt uppstått ur apotek.

Genom den år 1913 tillkomna _— med vissa mindre förändringar ännu gällan- de —— apoteksvarustadgan reglerades tillverkningen av läkemedel utanför apoteken, varjämte möjlighet öppnades för andra än apotek att idka grosshan- del med läkemedel.

Det var främst den kemiska indu- strien, som utanför apoteken upptog tillverkning av läkemedel. I början gick emellertid utvecklingen ganska sakta, men under de senaste decennierna har den svenska läkemedelsindustrien ex- panderat kraftigt. Även läkemedels- grosshandeln har visat en kraftig ök- ning av omsättningen.

En utförligare historik beträffande ut-

mailingen på läkemedelsområdet åter- finnes i 1912 års apotekskommittés be- tänkande, del 1, s. 3—94, samt 1946 års läkemedelsutrednings båda betänkanden (SOU 1951:34 s. 54 o. ff. jämte SOU 1955:44 s. 57 o. ff.).

B. Tillverkning

1. Apoteken Såsom inledningsvis antytts skedde ur- sprungligen all tillverkning av läkeme— del på apoteken i direkt anknytning till läkarnas förskrivning vid aktuella sjuk— domsfall. Sådan tillverkning av läke- medel för ett enstaka tillfälle _ t. ex. med anledning av en läkares ordination kallas inom fackkretsar tillverkning ex tempore (»för tillfället»). Denna till- verkning har successivt minskat och minskningen har varit särskilt påtaglig under de senaste fem åren. I den redovisning av apoteksomsätt— ningens struktur som ges i kap. IV kan utläsas, att extemporetillverkningen år 1957 omfattade 14,5 procent av värdet av apotekens försäljning mot recept (år 1952 var motsvarande siffra 24,7 pro— cent) och ungefär 9 procent av apote- kens totala försäljning (år 1952 14 pro- cent). Apoteksberedningar som visar tendens att ofta återkomma i läkarnas recept kan av apoteken tillverkas ofta i större satser på en gång för försäljning i småposter. Dylik tillverkning kallas lagerberedning. I redovisningen av ex- temporeberedningar ingår sannolikt även en del av det som här kallas lager- beredning, vars storlek ej kan utläsas ur den löpande statistiken. Med utgångspunkt från förutsättning- arna skiljes i den följande framställ— ningen mellan två typer av tillverkning. Den ena typen är sådan tillverkning som måste ske för tillfället eller i endast små serier där tillverkningssatsen räc- ker blott för ett fåtal expeditionstillfäl-

len. Dylik tillverkning kallas i fortsätt- ningen hantverksmässig tillverkning. Den andra typen är sådan tillverkning som lämpligen sker i större serier, var- vid varorna huvudsakligen säljs via åter- försäljare. Dylik tillverkning benämnes industriell tillverkning. Av lämplighets- skäl räknas den tillverkning som utfö- res på ett apotek men säljes via filial- apotek, läkemedelsförråd etc., hörande under det tillverkande apoteket, till den förra typen, alltså hantverksmässig till- verkning. (Samma förhållande gäller för tillverkning på filialapotek och för- säljning via huvudapoteket.) De här givna definitionerna medför, att de va— ror som tillverkas på apotekens s. k. distriktslaboratorier vad som avses därmed beskrives i det följande _ för försäljning till andra apotek av kommit- tén räknas som industriellt tillverkade.

2. Distriktslaboratorierna

I avsikt att rationalisera tillverkningen av apoteksberedningar beslöt apotekar— societeten år 1945 att landets apotek skulle indelas i cirka 25 distrikt. Inom varje distrikt skulle ett större apotek svara för den tillverkning som man på detta sätt avsåg att koncentrera.

Tillverkningen skedde i regel i apo- tekets vanliga laboratorier, och tillverk- ningsenheten _ som sålunda var en i apoteket ingående del —— kallades dis- triktslaboratorium. Distriktsindelningen gjordes så, att ungefär lika många apo- tek föll på varje distriktslaboratoriums lott. Detta medförde att Stockholm och Göteborg erhöll mer än ett distrikts- laboratorium.

Från början torde en stor del av dis- triktslaboratoriernas hela sortiment ha tillverkats på nästan alla tillverknings- ställen. Efterhand har emellertid en sådan specialisering ägt rum, att ett visst laboratorium koncentrerat sig på

en viss varugrupp eller visst område och andra laboratorier på andra varu- grupper.

Apoteken inom ett distrikt tar i prin- cip hela sitt behov av sådana varor som tillverkas på distriktslaboratorierna från ett laboratorium. Detta medför att dis- triktslaboratorierna tjänstgör både som direktlevererande tillverkare och lager- hållande grossist för övriga laborato- riers tillverkningar.

Distriktslaboratorierna ingår som en del av det apotek som de är knutna till. Vissa planerande och samordnande upp- gifter beträffande distriktslaboratorie- tillverkningen utföres av apotekarsocie- tetens planeringsavdelning. Tidigare be- nämndes motsvarande organ ACO-labo- ratoriet. Större delen av distriktslabora- toriernas varuvolym saluföres med ACO- märket. Detta gäller emellertid i viss utsträckning även andra apoteks till- verkningar.

Distriktslaboratorieverksamheten kom i gång är 1946. Tillverkningen uppgick under det första året till ett värde av 4,5 miljoner kronor uttryckt i apotekens inköpspriser. 1956 års tillverkning hade ett värde av 15 miljoner kronor, likaså uttryckt i apotekens inköpspriser, vil- ket motsvarade ungefär 8 procent av apotekens inköp. Antalet laboratorier uppgick i början av år 1958 till 19 st., av vilka ett var inriktat på finfördelning av droger och kemikalier.

3. Läkemedelsindustrien De varor som tillverkas utanför apote- ken och som helt eller till övervägande del användes som läkemedel får _ med vissa undantag — tillhandahållas endast på apotek och måste därvid i regel vara registrerade hos medicinal- styrelsen. Dylika fabrikstillverkade, för konsumenten bruksfärdiga, läkemedel kallas farmacevtiska specialiteter. Under år 1957 fanns ett 40-tal svenska

tillverkare av farmacevtiska specialite— ter. Ett fåtal av dessa fabriker stod dock för den helt dominerande delen av tillverkningen. I regel är läkemedels— tillverkningen det huvudsakliga för fö- retagen ifråga, men det finns företag där läkemedelsdelen är blott en mind— re del.

Att göra en skarp avgränsning av be- greppet läkemedelsfabrik är ej lämp- ligt. Flera av fabrikerna tillverkar näm- ligen artiklar som ligger utanför läke— medelsområdet, exempelvis sjukvårds- artiklar, näringspreparat, kemiska pre- parat, kemisk-tekniska artiklar etc.

Den svenska läkemedelsindustrien svarar för uppskattningsvis 3/4 av värdet på de specialiteter som säljes via apote- ken. Den återstående delen av speciali- teterna på den svenska marknaden till- verkas av utländska fabrikanter, vilka i Sverige företrädes av ombud.

C. Distribution

1. Läkemedelsindustrien Den svenska industrien säljer i regel sina produkter till grosshandelsföretag inom läkemedelsbranschen för vidare försäljning till apotek, men några fa- briker, av vilka den största är Leo, säl- jer produkterna direkt till apotek. Det största industriföretaget, Astra, har egen grosshandel, Distra, som i stort sett le— vererar endast Astras och dess dotter- bolags varor. Astrakoncernens produk- ter säljes ej genom de övriga grosshan- delsföretagen inom branschen. I några få fall distribueras varor direkt till sjuk- hus från tillverkare.

I de fall industrierna tillverkar varor som gränsar till läkemedlen, sker distri- butionen till stor del via läkemedels- grosshandeln. Dock förekommer även distribution till annan grosshandel och annan detaljhandel.

Den utländska industrien företrädes

av ombud, som sinsemellan kan ha gan- ska olikartad funktion. Vissa är handels- agenter som endast tar upp order för huvudmannens räkning, medan andra importerar varorna i fast räkning och säljer dem vidare i eget namn. Totalt finns för närvarande drygt ett 50-tal ombud för utländska tillverkare av spe- cialiteter. Dessa representerar cirka 130 fabrikanter, varför ombuden i medeltal företräder 2,5 fabrikanter. Det vanligas- te är att ombuden företräder endast en fabrikant, men det finns ett ombud som representerar 13 fabrikanter. Sex fabri- kanter är företrädda av särskilda dot- terföretag i Sverige. Bland ombuden fö- rekommer nio svenska tillverkare av farmacevtiska specialiteter, samtliga fyra läkemedelsgrossister samt tre dotterfö- retag till läkemedelsgrossister.

2. Läkemedelsgrosshandeln Läkemedelsgrosshandeln eller som den vanligen kallas _— droghandeln be- står av två typer av företag. Den ena typ:: är sertimer'lsdroghandeln, vilken i princip är inriktad på apotekens hela sortiment. Dit hör Apotekarnes Drog- handel (Ada), Vitrum och Kronans Droghandel. Dessa företags möjlighet att tillhandahålla en så stor del av apo- tekens sortiment som möjligt begränsas dock främst av att Leo har egen orga- nisation för distribution direkt till apo- teken och att Astras dotterföretag Distra ensamt levererar Astras varor samt att distriktslaboratorierna själva distribue- rar sina produkter. Eftersom Distras sortiment huvudsakligen är inriktat på moderföretaget som producent, skulle företaget kunna kallas producentdrog- handel. Vitrum och Kronans Droghandel har försäljningen begränsad till apotek me- dan Ada och Distra —— Ada dock nu- mera via dotterföretag även säljer till färghandeln. Sådana varor, för vars

detaljförsäljning apoteken har ensam- rätt — apoteksvaror och första klassens gifter distribueras därvid helt natur- ligt enbart till apotek.

Marginalen inom läkemedelsgrosshan- deln är ungefär 15 procent på försälj- ningsvärdet.

3. Distriktslaboratorierna Distriktslaboratorierna distribuerar själ- va sina varor till apoteken. Detta gäller i första hand de egna produkterna men dessutom andra laboratoriers varor. Eftersom distriktslaboratorierna delvis är specialiserade beträffande tillverk- ningen, levereras en del av produktio- nen till andra laboratorier för att från dessa levereras till apoteken inom re- spektive distrikt. Genom produktions- fördelningen blir det två distributions- led. De på detta sätt uppkomna leve- ranserna mellan distriktslaboratorierna uppgick år 1956 till omkring 6 miljoner kronor, d. v. s. ungefär en tredjedel av den sammanlagda försäljningens värde uttryckt i apotekens inköpspriser.

4. Apoteken Försäljningsställen

Antalet apotek har under de senare åren hållit sig omkring 415. I de större stä— derna har något eller några apotek till- kommit varje år, men samtidigt har mindre apotek på landsbygden i viss omfattning förändrats till den enklare formen, filialapotek. Antalet öppnade filialapotek är cirka 100. Dessa har en föreståndare med farmacevtisk utbild- ning. Från konsumentens synpunkt är skillnaden mellan de olika formerna mycket liten. Man kan därför räkna apoteken och filialapoteken i en enda grupp och benämna denna apoteksin- rättningar. På så sätt blir antalet cirka 515, d. v. s. en apoteksinrättning på i genomsnitt för hela landet 14 tusen innevånare.

Som komplettering till apoteken och filialapoteken finns speciellt för lands- bygdens del ytterligare några distribu- tionsformer, nämligen läkemedelsför- råd, medicinlådor och kommissionärer.

Av läkemedelsförråden finns tre olika typer. Läkemedelsförråd av typ A, som även kallas apoteksförråd, är filial till ett apotek. Filialen förestås av ett tek- niskt biträde. I huvudsak säljes sådana varor som får köpas utan recept, men ett 100-tal receptbelagda varor kan ingå i sortimentet. I övrigt sändes de till för- rådet inlämnade recepten till huvudapo— teket, varifrån varorna levereras till apoteksförrådet och där hämtas av kun- den. Av denna typ finns ett 30-tal.

Läkemedelsförråd av typ B skötes vid sidan av annan verksamhet. Som före- ståndare fungerar sålunda i regel affärs— idkare, distriktssköterska eller barn- morska. I förråden ingår vanligen ett fåtal ofta förekommande preparat, var- vid även högst 50 receptbelagda läke- medel kan förekomma. Drygt 500 förråd av denna typ finns.

Läkemedelsförråd av typ C omfattar endast mindre kvantiteter av de allra vanligaste receptfria läkemedlen. För- rådet består av två uppsättningar läke— medel. Medan försäljning pågår från den ena uppsättningen, är den andra hos apoteket för påfyllning och över- syn. På detta sätt kan försäljningen ske kontinuerligt, varjämte konsumen- ten inte behöver riskera att få läkeme- del som är lagerskadade. Förråden är oftast förlagda till någon specialaffär eller lanthandel. Denna typ av förråd har funnits blott ett par år, men ett 100-tal sådana förråd har redan inrät- tats.

Vid försäljning via medicinlådor (cirka 1 400) och kommissionärer (cir- ka 150) emballeras varorna på apoteket och förses med kundens namn, varefter de sändes till den som har hand om lå-

dan respektive är kommissionär för ut— lämning till kunden.

Försäljningens omfattning och struktur Apotekens försäljning uppgick år 1957 —— sedan internleveranser borträknats till ett värde av ungefär 320 miljoner kronor. Detta innebär ett genomsnitt för hela riket av 44 kronor per invånare och år. År 1941 uppgick försäljningen till ungefär 63 miljoner kronor eller ungefär 9 kronor per invånare. Denna femdubbling av omsättningen motsvarar en genomsnittlig årlig ökning av 10 pro- cent på det föregående årets värdemäs- siga försäljning.

Hur mycket av den angivna ökningen som kan anses vara kvantitets- respek- tive prisökning går ej att säga. Det kom- mer kontinuerligt ut nya läkemedel; den genomsnittliga livslängden för läkemed- len rör sig om endast några få år. De nya läkemedlen ersätter till stor del äldre och befinner sig i allmänhet i en högre prisklass. Eftersom läkemedlens verkningar samtidigt ändras, kan pris— skillnaden emellertid ej betraktas som enbart en prisökning. Ett mått på den kvantitativa utvecklingen skulle möjligen vara. antalet expeditioner. Totala antalet recipe _ enskilda pos- ter på recept —— har under åren 1949— 57 stigit med 33 procent, medan vär- det stigit med 157 procent. Man vet ganska litet, huruvida detta senare be— ror på övergång till dyrare läkemedel eller övergång till större förpackningar. Att de senaste årens ökning till väsent— lig del berott på övergång till större för- packningar, har emellertid konstate. rats.

Ofta anföres att det förekommer kon tinuerliga prissänkningar beträffande de farmacevtiska specialiteterna. Detta är en företeelse som är ganska självklar mot bakgrund av den tidigare påpekade korta genomsnittliga livslängden hos

läkemedlen. När en producent för ut en ny vara i marknaden, har han i regel behov av att sätta priset så pass högt, att han snabbt skall hinna få igen de kostnader som nedlagts för forskning, introduktion och marknadsföring av preparatet innan konkurrenterna kom- mer med liknande preparat. Eftersom det i regel inte är någon större svårig— het för konkurrenterna att tillverka lik- nande preparat och de inte har några lorskningskostnader härför, anser de sig kunna sälja varan till ett lägre pris än den ursprunglige fabrikanten. Därför inledes i regel samtidigt med att syno— nymer kommer ut på marknaden en prissänkningsprocess, som kan förstär- kas genom ökad försäljning, vilket möj- liggör tillverkning i längre serier till lägre kostnader. Så småningom brukar priset stabiliseras på en lägre nivå. Med den allmänna struktur som branschen har är det naturligt, att en dylik pris- anpassning ständigt är igång, utan att behöva ha anknytning till en pågående kostnadssänknings- eller rationalise- ringsprocess.

År 1957 utgjordes 64,5 procent av apotekens försäljningsvärde av försälj- ning mot recept. Andelen ökade med sju procentenheter från år 1954, uppenbar- ligen till stor del beroende på den s. k. läkemedelsreformen, vilken innebär att läkemedel, som säljes mot recept, under vissa förutsättningar rabatteras av sta- ten med belopp som genom riksförsäk- ringsanstalten betalas till vederbörande apotek.

Över 80 procent av värdet och nära 80 procent av antalet expeditioner be— stod år 1956 av färdigförpackningar i en eller annan form: specialiteter, ACO- förpackningar m. m. samt konsument- förpackningar av fria handelsvaror, t. ex. sjukvårdsartiklar. Andelen färdig- förpackningar av försäljningens värde har successivt ökat och under åren

1952—1956 stigit från knappt 70 till drygt 80 procent.

Den största delen av försäljningen går till allmänheten. Till sjukhus gick år 1956 ungefär 13 procent av omsättning- en, medan praktiskt taget allt övrigt såldes direkt till allmänheten. Hos 14 större sjukhus finns inrättade sjukhus- apotek, som är filialer till apotek inom kollektivet. Dessutom finns vid Karo- linska sjukhuset ett sjukhusapotek som är knutet till det statliga militärapote- ket. Försäljningen via de sjukhusapo- tek som är filialer till enskilda apotek uppgick år 1956 till ungefär 10 miljoner kronor.

Apotekens marginal, vari även i viss utsträckning ingår kostnaden för till- verkning av läkemedel, utgjorde år 1956 35 procent av försäljningsvärdet.

D. F öretagsstruktur

]. Apoteken Apoteken är formellt fria företag, men de är ekonomiskt sammanslutna i ett kollektiv inom vilket en kostnadsutjäm- ning sker. Organisationen påminner om ett mångfilialföretags.

Apoteksväsendet är ett av samhället sanktionerat monopol, där Kungl. Maj:t avgör om ett apotek skall öppnas re- spektive upphöra, utfärdar bestämmel- ser angående prissättningen samt till- sätter innehavare genom att tilldela en legitimerad apotekare eller tidigare apo- teksinnehavare privilegium på apoteket. Vanligtvis innehar en apotekare ett apo- tek under 7 a 8 år, varefter han efter vederbörlig ansökan i regel erhåller transport till ett större apotek. Det för- sta apoteket erhålles sällan före 45 års ålder. Enligt gällande praxis tilldelas ej den som uppnått 57 års ålder nytt privi- legium.

Apotekens sammanslutning i kollek- tivet karakteriseras främst av att apo- teken betalar avgifter i förhållande till ett fiktivt överskott, som kallas rörelse- vinst. Denna framkommer utan att apo— tekets samtliga kostnader belastats apo— teket. Detta beror på att kollektivet ur de inflytande avgifterna betalar en stor del av apotekens löner (för farmacev- tisk personal drygt 2I.». och för teknisk personal ungefär hälften). Vid mitten av 1920-talet fastställdes nya läkeme- delspriser och dessa sattes med avsikt så, att även de minsta apoteken skulle bära sig. Resultatet blev att inkomsterna på de största apoteken blev mycket höga. Avgiftssystemet tillkom vid mitten av 1930-talet för att begränsa och utjämna inkomsterna. Utvecklingen har sedan gått därhän, att praktiskt taget samtliga apotek betalar minst 90 procent av den marginella fiktiva rörelsevinsten i form av avgift.

Avgifterna fastställes av apotekens av- giftsberedning kårens organ under överinseende av apotekens avgiftsnämnd som är samhällets organ. Detta sker med utgångspunkt från årliga deklarationer från apoteken. I förekommande fall sam- manföres filialapotek och övriga distri- butionsformer samt distriktslaborato- rium med moderapoteket till en enda enhet. Även för tillverkningen på di- striktslaboratorierna gäller, att en del av lönerna betalas centralt av kollektivet, medan den del av den fiktiva rörelse- vinsten som beror på tillverkningen, avgiftsbelägges på samma sätt som den del som hänför sig till den övriga för- säljningen.

Apoteken är mycket olika i storlek. På de minsta 30 år 40 apoteken var år 1956 apoteksinnehavaren ensam farma- cevtiskt utbildad. I sin tjänst hade han i regel två till fem tekniska biträden. De största apoteken har mer än 50 an— ställda, varav två a tre legitimerade apo-

tekare och dessutom ett flertal farmacie kandidater eller receptarier, vilka har en kortare farmacevtisk utbildning än apotekarna. Omsättningen på det största apoteket är nästan 40 gånger så stor som på det minsta.

2. Läkemedelsgrosshandeln

Läkemedelsgrosshandel drives för när— varande av fyra företag, vilka samtliga är aktiebolag.

Det enda företaget med renodlad läke— medelsgrosshandel är Kronans Droghan- del, Göteborg, vars försäljning uteslu- tande går till apotek. Även Apoteksvaru— centralen Vitrum, Stockholm, har hela sin försäljning till apotek men är sam- tidigt ett av de större läkemedelsindu- striföretagen. Apotekarnes Droghandel, Göteborg, (Ada) säljer också uteslutan- de till apotek men har samtidigt dotter— företag —— vars distributionsorganisation delvis sammanfaller med moderföreta- gets för försäljning till färghandeln m. fl. Det fjärde företaget, Distra, Söder- tälje, är dotterföretag till läkemedels- fabriken Astra och distribuerar huvud- sakligen dennas produkter till apotek och färghandel. Här kan även nämnas Leo, Hälsingborg, som distribuerar sina produkter direkt till apotek genom en egen försäljningsorganisation.

De fyra nämnda droghandelsföreta— gen hade år 1954 en sammanlagd omsätt- ning av 139,6 miljoner kronor, varav va— ror för 106,6 miljoner kronor distribue- rades till apoteken. Den sammanlagda personalen uppgick nämnda år till 981 anställda, varav cirka 660 har beräknats syssla med distribution till apotek.

Ada, Distra, Kronan och Leo har nederlag i de tre största städerna, var— jämte Distra och Leo dessutom har var sin filial i Norrland. Vitrum har distri- bution endast från Stockholm.

Av grosshandelsföretagen är Kronan

det enda som icke direkt eller genom koncernförhållande är förbundet med läkemedelsindustri. Såsom tidigare nämnts driver Vitrum både tillverkning och droghandel. Distra är ett helägt dotterföretag till Astra. Även Ada är förbundet med en industri. Läkeme- delsfabriken Pharmacia, Uppsala, är nämligen dotterföretag till Ada.

Av droghandelsföretagen har Vitrum och Kronan uppstått ur apotek. Båda började verksamheten före tillkomsten av apoteksvarustadgan år 1913, då gross- handel med läkemedel som tidigare nämnts ännu var förbehållen apoteks- innehavare. Ada började som självstän- digt företag omkring år 1920, då den kemisk-tekniska avdelningen hos dess moderföretag, grosshandelsfirman Malm- sten och Bergvall, bröts ut och ombil- dades till aktiebolag. Ada har övertagit ett par grosshandelsföretag inom bran— schen, nämligen i slutet på 1930-talet sortimentsdroghandeln Lejonets drog- handel i Malmö och år 1955 Nils Gus- tafsson AB i Göteborg, vilket var spe— cialiserat på ett fåtal varor. År 1943 bildades Astrakoncernens distributions- företag Distra.

Av de nuvarande sortimentsdroghand- larna har ingen tillkommit under de se- naste 35 åren. I stället har tillverkare eller ombud börjat leverera direkt eller över egna distributionsföretag till apo- teken. Utöver Astra har således Leo, Nordisk Farmaci i Göteborg samt ytter- ligare ett par företag börjat leverera läkemedel direkt till apotek.

3. Läkemedelsindustrien Läkemedelsfabrikerna har mycket va- rierande storlek. Det största företaget hade år 1956 cirka 700 anställda, medan de minsta företagen blott hade ett fåtal sysselsatta. De större företagens tillverk- ning omfattar stora delar av speciali- tetsområdet, medan vissa av de små tillverkar en enda eller kanske några få specialiteter. Fem av de största läkemedelsfahri- kerna _ med den helt övervägande de— len av tillverkningen hade år 1956 en försäljning på den svenska mark- naden om 85 miljoner kronor, uttryckt i grosshandclns inköpspris. Antalet an- ställda i företagen uppgick år 1956 till omkring 1 900. Av de sex största läkemedelsindustri— erna är två nämligen Astra och Phar- macia sammankopplade med två av droghandelsföretagen, Distra och Ada, sålunda, att Distra är dotterbolag till Astra och Pharmacia dotterbolag till Ada. Vidare driver Vitrum såväl till- verkning som droghandel, medan Leo har egen distribution av sina produkter. Endast Ferrosan och Kabi är utan inte- grationsförhållande till droghandel. Då Pharmacia och Vitrum emellertid leve— rerar sina varor även via övriga sorti- mentsdroghandlare är det sålunda fyra av de sex största läkemedelsfabrikerna, d. v. s. Pharmacia, Vitrum, Ferrosan och Kabi, som distribuerar genom drog— handelsföretag, vilka äganderättsmässigt hör samman med konkurrerande läke- medelsindustrier.

KAPITEL III

Apoteksväsendets organisation

A. Nuvarande organisation

1946 års läkemedelsutredning har i sitt första betänkande (SOU 1951:34, kap. 4, avd. A och B) lämnat en detaljerad redogörelse för apoteksväsendets orga— nisation. Kommittén lämnar därför här endast en översiktlig redogörelse, som dock i fråga om apotekskollektivets administrativa organ göres något mera detaljerad, eftersom dessa undergått ganska omfattande ändringar sedan 1946 års läkemedelsutrednings ovan- nämnda betänkande publicerades.

1. Statliga myndigheter Apoteksväsendet är underkastat viss kontroll och tillsyn från statsmakter- nas sida genom medicinalstyrelsen och den under inrikesdepartementet lydan- de apotekens avgiftsnämnd. Inom medicinalstyrelsen finns en särskild apoteksbyrå, och vid statens farmacevtiska laboratorium, vilket sor- terar under medicinalstyrelsen, finns två apoteksinspektörer. Vidare har spe- cialitetsnämnden —— som hör under me— dicinalstyrelsen uppgifter, som rör apoteksväsendet. I ekonomiskt hänseende har medici- nalstyrelsen huvudsakligen följande uppgifter beträffande apotekskollektivet:

1. beslut om anläggande av filialapo- tek, apoteksfilialer och läkemedels- förråd samt avgivande av förslag till Kungl. Maj:t om inrättande och ned- läggande av apotek och ändring av

apoteks förläggning varvid dock även sociala synpunkter skall be- aktas,

2. förvaltande av kollektivets fonder (pensioneringsfonderna och fonden för läkemedlens förbilligande),

3. avgivande av förslag till åtgärder för läkemedlens förbilligande,

4. fastställande av de avgiftsbelopp,

som skall tillföras pensionsfonderna respektive erfordras för pensions- försäkring och understöd av icke farmacevtisk personal, viss kontroll av de enskilda apote- karnas investeringar i fråga om vis- sa inventarier samt

6. övervakning av medicinaltaxegrun— dernas tillämpning. Ul

Medicinalstyrelsen skall därjämte med uppmärksamhet följa verkningarna av bestämmelserna angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m. m. samt, om ändring i be- stämmelserna finnes påkallad, till Kungl. Maj:t göra de framställningar, som härav föranledes.

Apotekens avgiftsnämnd leder av- giftsberedningen _ som enligt vad som framgår i det följande är apotekarkå- rens organ — i dess arbete som bl. a. består i att fastställa de avgifter som apoteken skall betala. Avgiftsnämnden har dessutom mera allmänna uppgifter, nämligen att följa den ekonomiska ut— vecklingen inom apoteksväsendet och göra de framställningar i ämnet som finnes påkallade.

2. Apotekarsocietetens organisation Apoteksväsendet omfattade den 1 ja- nuari 1958 415 självständiga apotek med underlydande filialapotek, sjukhusapo— tek, distriktslaboratorier, läkemedels- förråd, medicinlådor och kommissionä- rer. Apoteken är formellt självständiga och från varandra oberoende, enskilda företag, men administrativt och ekono- miskt utgör de en kollektiv enhet. Apo- teksinnehavarna är nämligen skyldiga att tillhöra apotekarsocieteten, som ge- nom sina beslutande organ i vissa av- seenden fungerar som en företagsled- ning. & Apotekarsocietetens organisation fram- går av schema på sid. 22. Den följande framställningen ansluter sig härtill. Apotekarsocietetens medlemmar för- delas på 13 kretsar, inom vilka utses en fullmäktigeförsamling, som f. 11. har 34 ledamöter och är societetens beslutande organ. Fullmäktige utser direktionen, som är societetens verkställande organ och har 7 ledamöter jämte 2 supplean- ter.

Under direktionen sorterar ett kansli, en informationsavdelning, en kamera] avdelning, en laboratorieavdelning och en planeringsavdelning. Avdelningarna är i sin tur uppdelade i sektioner. De ledes av nämnder, som utses av direk- tionen och består av två apoteksinne- havare — varav 'en är direktionsmed- lem — jämte respektive avdelnings chef, som är anställd tjänsteman. Nämnderna har beslutanderätt i de flesta frågor som rör respektive avdelning, men ären- den av principiell natur skall avgöras av direktionen.

De olika avdelningarnas huvudsak- liga arbetsuppgifter framgår av det föl- jande. .

Kansliet. Som chef för kansliet fun- gerar en kanslidirektör. Denne har där- jämte samordnande uppgifter även be— träffande övriga avdelningar. Vidare

finns en jurist som är sekreterare och tillika är direktionens juridiske rådgi- vare. Den facklige ombudsmannen är samtidigt chef för informationsavdel- ningen och redaktör för apotekarsocie- tetens tidskrift. Direktionen har dess- utom en deltidsanställd rådgivare i frå- gor av ekonomisk och statistisk natur.

Informationsavdelningen. Denna av- delning utför dels en allmän informa— tionsverksamhet utåt genom tidnings- artiklar och medverkan vid intervjuer och dels en intern upplysningsverksam- het. Den interna informationsverksam- heten sker huvudsakligen medelst tid- skriften samt särskilda meddelanden till apoteken. Vidare förekommer infor- mationsverksamhet beträffande ACO- preparaten. Som ett led i denna infor- mation utges handboken »ACO-prepa- rat» samt broschyrer och prismedde- landen, varjämte avdelningen ombesör- jer annonsering om ACO-preparat i oli- ka facktidskrifter. Slutligen handhar av- delningen viss utbildningsverksamhet. Avdelningen ombesörjer tryckning och distribution av litteratur, meddelanden och trycksaker, som utges av apotekar- societeten.

Kameralavdelningen. Avdelningen är uppdelad på tre sektioner, förvaltnings— sektionen, som handhar societetens fas- tighets— och fondförvaltning samt skö- ter löneutbetalningar till societetens personal, lönesektionen, som med två lönekontor _ ett för farmacevter och ett för teknisk personal _ ombesörjer utbetalningar av vissa löner till apo- tekspersonalen, samt slutligen kollek- tivmedelssektionen, vilken uppbär av— giftsmedlen från de enskilda apoteken. Inom avdelningen finns en revisor an- ställd, vilken skall granska avdelningens räkenskaper.

Laboratorieavdelningen. Avdelningen ombesörjer kemisk och biologisk kon- troll av råvaror och färdiga preparat,

Schema över apotekarsocietetens organisation

Apotekarsocietetens 13 kretsar

Apotekarsocietetens fullmäktige

34 ledamöter

| Apotekarbefordrings- _ | nämnden [_| Apotekens löne- o. skilje- -— nämnd Apotekarsocietetens direktion Leda- 7 ledamöter + 2 suppleanter möter ut- | ses även __'—._'__ ___—_— av andra Apot. kårens kreditkassa l Apotekens avgiftsbered— än apote- Apotekens personal- _ | _ ning karsocie- namnd | _ Apotekens byggnads— teten Apot. kårens värderings- __ nämnd namnd _] _ Apot. soc. författnings- Samarbetsnämnd för _ nämnd Sjukhusleveranser —— Apot. soc. förtroenderåd % _ Sv. farmaceutisk tid- Apot. soc. 0. farm. förb. — skrift studienämnd Kanslidirektör Kansli Sekreterare Ombudsman Ekonom Informationsavd. Kameralavdelning Laboratorieavd. Planeringsavd. Nämnd Nämnd Nämnd Nämnd Avdelningschef Avdelningschef Avdelningschef Avdelningschef (:eåänbudsman- Sektioner: Sektioner: Sektioner: Förvaltning Beredn. kontroll Distribution och Sektioner : Löner Biolog. kontroll emballage Fortbildnings- Kollektivmedel Forskning Inventarier och verksamhet Galenisk farmaci lokaler Läkemedelsinfor- Monogratier Kalkylering och mation och för- Prev. medel statistik fattningsfrågor Reg. för stand.- Tillverkning förp. läkemedel Råvarukontroll

främst distriktslaboratoriernas tillverk- ningar. Vidare utarbetar avdelningen monografier och utger Apotekens kon- trollaboratoriums monografisamling. Den galeniska sektionen inom avdel- ningen ägnar sig speciellt åt distrikts- laboratoriernas tillverkningar och utar— betar nya läkemedelskompositioner, studerar hållbarhetsproblem etc. Inom avdelningen finns vidare en särskild forskningssektion, vilken studerar syn- tesmetoder i avsikt att få fram nya pre- parat, som lanseras av apotekarsociete- ten under dess varumärke, ACO, och tillverkas vid distriktslaboratorierna. Vidare har en särskild sektion inom av- delningen till uppgift att utge bl. a. »Apotekens register över standardför- packade läkemedel» som innehåller uppgifter om priser och sammansätt- ning beträffande farmacevtiska specia- liteter och vissa ACO-preparat. Sektio- nen lämnar vidare apoteken upplys- ningar om in- och utländska specialite- ter. En särskild avdelning ombesörjer preventivmedelskontroll.

Slutligen lagerhåller och distribuerar laboratorieavdelningen enligt överens— kommelse med den under Förenta na- tionerna lydande Världshälsoorganisa- tionen vissa internationella standard- substanser.

Planeringsavdelningen. Avdelningen följer apoteksverksamheten genom in- samlat statistiskt material och håller sig å jour med tillverkningen på andra områden inom läkemedelshanteringen för att kunna lämna anvisningar och uppslag till apoteken för effektivisering av apoteksarbetet. En särskild distribu— tions- och emballagesektion följer ut- vecklingen i hithörande frågor. Arbetet syftar till att åstadkomma rationalise- ring av emballagetyper och kostnads- minskningar i fråga om inköp och la- gerhållning. Tillverkningssektionen föl- jer tillverkningen främst på distrikts-

laboratorierna och utarbetar metoder och kalkyler samt lämnar råd i dylika frågor. En lokal- och inventariescktion bistår apoteken med planering och råd i lokal-, maskin- och utensiliefrågor, samköp av apparatur m. m. och med- verkar dessutom vid ny— och ombygg- nadsplanering.

Följande tablå visar organisationen och antalet anställda under år 1956.

Apotekarsocietetens avdelningar år 1956

Kansliet

Anställda

kanslidirektör sekreterare facklig ombudsman ekonom skrivbiträden

aah-HH...

Informationsavdelningen

Anställda

21/2 leg. apotekare 1 kanslibiträde

2 skrivbiträden 1 vaktmästare

Kameralavdelningen

Sektioner Förvaltningssektion Lönesektion Kollektivmedelssektion

Anställda

1 leg. apotekare (kamrer) 23 kansli- resp. kontorsbiträden

laboratorieavdelningen

Sektioner

Biologisk sektion Sektion för beredningskontroll Sektion för råvarukontroll Monografisektion Galenisk sektion Forskningssektion Specialitetsregistersektion Avdelning för preventivmedelskontroll

1 farm. lic. 11 leg. apotekare 1 farm. kand. 12 analysbitr. 4 lab. bitr. 4 skrivbitr. 2 tekn. bitr. 4 diskerskor, städerska 1 djurskötare

Planeringsavdelningen

Sektioner

Statistiksektion Distributions— och emb. sektion Tillverkningssektion Lokal- och inventariesektion Anställda

5 leg. apotekare 6 farm. kand. (receptarier) 4 kontorsbitr.

Totalt utgöres personalen av 93 hel- tidsanställda befattningshavare, därav 22 apotekare, 1 jurist och 1 'civileko- nom.

Inom apotekskollektivets administra— tion finns förutom de nu nämnda av- delningarna ett antal fristående nämn- der och andra organ med speciella upp- gifter. I vissa fall innehåller dessa organ representanter även för andra organi— sationer än apotekarsocieteten.

Apotekarbefordringsnämnden består av fem ledamöter, varav en, ordföran- den, utses av Kungl. Maj:t, två av apo- tekarsocietetens fullmäktige och två av farmacevtförbundets fullmäktige. Sedan ett apotek ledigförklarats och ansök- ningstiden utgått, granskas ansöknings- handlingarna av medicinalstyrelsen. De översändes till nämnden, som har att bland de sökande uppsätta tre på för- slag i den ordning dessa enligt nämn- dens mening bör ifrågakomma till er- hållande av ifrågavarande apoteksprivi- legium. Medicinalstyrelsen översänder därefter handlingarna till Kungl. Maj:t med förord för en av de sökande.

Apotekens löne- och skiljenämnd be- står av fem personer, varav en, ordfö- randen, utses av medicinalstyrelsen, två av apotekarsocietetens fullmäktige och två av farmacevtförbundets fullmäktige. Dess primära uppgift är att avgöra me- ningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och farmacevter i frågor rörande av- talstolkning. Vidare beslutar nämnden i frågor beträffande arvoden för före- ståndarskap för apotek och arvoden till apotekens förtroendemän.

Apotekarkårens kreditkassa har till ändamål att meddela lån till innehavare av apoteksprivilegium för att tillgodose deras behov av kredit vid övertagande av apotek och för drivande av apoteks- rörelse. Styrelsen består av fem leda- möter, varav en väljes av apotekarso- cietetens direktion och en av farma- cevtförbundets centralstyrelse. Bland de övriga ledamöterna skall en vara sakkunnig inom bank- eller kreditkas- seväsendet.

Apotekens personalnämnd består av fyra ledamöter, två utsedda av apote- karsocietetens direktion och två av far- macevtförbundets centralstyrelse. Om- kring vart tredje år fastställer organisa- tionernas fullmäktige efter förslag från nämnden en plan för den farmacev- tiska personalens fördelning på landets apotek. Nämnden äger under mellan- tiden besluta om erforderliga jämk- ningar i denna fördelning och har där- utöver vissa befogenheter, vilka beröres i det följande. Enligt avtal mellan or- ganisationerna äger nyutexaminerad re- ceptarie under första året åtaga sig an- ställning endast på apotek, till vilket nämnden lämnat hänvisning. För att täcka akuta behov disponerar nämn- den över ett antal farmacevter, vilka är anställda hos apotekarsocieteten spe- ciellt för detta ändamål. Nämnden kan dessutom hänvisa farmacevt som är an- ställd på apotek att under kortare tid

tjänstgöra på annat apotek. Apotekens personalbyrå är en för apotekarso'cicte- ten och farmacevtförbundet gemensam platsbyrå som därjämte fungerar som personalnämndens kansli. Den står un- der ledning av organisationernas om- budsmän.

Apotekarkårens värderingsnämnd be- står av 15 värderingsmän, varav 10 ut- ses av apotekarsocietetens direktion och fem av farmacevtförbundets centralsty- relse. Om parterna vid överlåtelse av apotek så önskar, värderas inventarier och lager av två —— undantagsvis flera —— av nämndens ledamöter. Värdering- arna utförs därvid ej i nämndens namn utan värderingsmännen står personligen för de gjorda värderingarna. Vid tvist mellan parterna kan ärende angående värdering hänskjutas till skiljenämnd.

Samarbetsnämnden för sjukhusleve- ranser har sex ledamöter, av vilka tre representerar apotekarsocieteten, en ,," dstingsförbundet och två stadsför— bundet. Inom denna nämnd förhandlar apotekarsocieteten och sjukhusens hu- vudmän om frågor som sammanhänger med apotekens leveranser till sjukhusen, i första hand varornas prissättning.

Apotekens kontrollaboratoriums (AKL:s) varuråd har tre ledamöter, re- presenterande apotekarsocieteten, drog- handeln respektive medicinalstyrelsen. Apotekens laboratorieavdelning, vari apotekens kontrollaboratorium (AKL) numera ingår, utför analyser av råvaror som säljes genom droghandeln. För den händelse oenighet uppstår mellan labo- ratorieavdelningen och droghandeln rö- rande viss varas kvalitet, hänskjuts frå- gan till varurådet för avgörandex

Sådana frågor är emellertid mycket sällsynta i praktiken. Den huvudsakli- ga arbetsuppgiften är att avgöra frågor, huruvida viss vara kan godtagas för an- vändning på apotek, trots att densam- ma ej överensstämmer med formellt

ställda krav, eller att den i vissa avse- enden analyserats på annat än av far- makopén angivet sätt.

Apotekarsocietetens och farmacevt- förbundets studienämnd har sju leda- möter, av vilka organisationerna var för sig utser tre, varjämte ordföranden ut- ses gemensamt. Nämnden anordnar fort- bildningskurser, öppna för alla med far— macevtisk examen, samt utger facklitte- ratur. _

Apotekens avgiftsberedning har sju ledamöter, utsedda av direktionen. Be- redningen har till uppgift att på grund- val av apoteksinnehavarnas deklaratio- ner fastställa respektive apoteks allmän- na avgift. Beräkningen sker efter de riktlinjer, som uppdragits av apotekens avgiftsnämnd. Provisoriska avgifter un- der räkenskapsåret fastställes av bered- ningen. För det tekniska genomförandet av beredningens beslut svarar kamerala avdelningens kollektivmedelssektion.

Apotekens byggnadsnämnd består av sex ledamöter, utsedda av apotekarso— cietetens direktion. Nämnden, som sam- arbetar med eh till apotekarsocieteten knuten arkitekt, fungerar som rådgivare i frågor rörande om- och nybyggnad av apoteksinrättningar.

Apotekarsocietetens författnings- nämnd består av tre av direktionen ut- sedda ledamöter och är i första hand till för att uttolka gällande författnings- bestämmelser, när tvekan uppstår om den rätta tolkningen.

Apotekarsocietetens förtroenderåd be- står av åtta apoteksinnehavare bosatta i olika delar av landet. Till dessa kan dödsbon efter avliden apotekare vända sig för råd angående apoteksrörelsens avveckling m. m.

Svensk farmaceutisk tidskrift är apo— tekarsocietetens tidskrift, där ombuds— mannen hos societeten är redaktör.

I de i det föregående behandlade or- ganen, vilka finns medtagna i organisa-

tionsschemat på sid. 22, utser apote- karsocieteten en eller flera ledamöter. Det finns emellertid nägra organ, i vil- ka apotekarsocieteten inte direkt utser ledamöter. Av dessa medtages här två.

Apotekarkärens livränte— och pen- sionskassa har en styrelse bestående av sju ledamöter, av vilka en förordnas av Kungl. Maj:t och sex utses av kassans fullmäktige. Av de senare skall tre vara apoteksinnehavare och tre farmacevter, som icke har apotek. Enligt 5 3 i regle- mentet är kassans ändamål att utgiva följande försäkringsförmåner, nämligen

1) pensioner till avliden delägares hustru och barn, 2) årliga livräntor till delägare själv, till hans hustru eller till hans barn samt 3) kapitalunderstöd att utgå vid del- ägares död eller uppnående av viss ålder.

Därjämte kan kassan i vissa fall ut— betala tillfälliga understöd med medel ur särskilda fonder.

Distriktslaboratoriernås intresseför- ening är en ekonomisk förening där innehavarna av apotek med distrikts- laboratorium är medlemmar. Förening- en verkställer inköp av råvaror, embal- lage m. m. för medlemmarnas räkning.

B. Tidigare avgivna förslag angående organisationen

1. 1946 års läkemedelsutredniugs förslag 1946 års läkemedelsutredning hävdade i sitt första betänkande (SOU 1951: 34), att apoteksväsendet behövde rationali- seras. Detta sades icke kunna ske utan en central ledning med långt gående bestämmanderätt över hela apoteksrö— relsen. Man menade emellertid att en så beskaffad ledning var oförenlig med ett system enligt vilket varje apotek är ett företag för sig med en priviligierad in-

nehavare. Full effekt av en rationalise- ring bav apoteksrörelsen kunde enligt utredningens mening icke nås på annat sätt än genom samordnande av apote- ken i ett riksomfattande apoteksföre- tag. Utredningen hävdade vidare, att apoteksmonopolet borde bedrivas av staten. I konsekvens med det anförda framlade utredningen i kap. 13 en orga- nisationsplan för ett statligt apoteks- företag.

Företaget skulle vara organiserat så- som ett aktiebolag med en styrelse och under denna en direktion som skulle vara det verkställande organet och ha den omedelbara ledningen av bolagets hela verksamhet. Bolaget tänktes ha en huvudcentral i Stockholm, uppdelad på sex avdelningar, samt depåer på tre platser i landet (Göteborg, Malmö och Umeå), anslutna till ett större apotek på varje plats. Ledning och huvudcen- tral tänktes organiserade på följande sätt (sid. 397 ff.).

»Utredningen räknar med följande orga- nisation av bolagets ledning och huvudcen- tral. Under styrelsen står en direktion, som till sitt förfogande har en luwudcentral, fördelad på sex avdelningar här benämnda:

1. Apoteksavdelningen, Personalavdelningcn,

. Varuavdelningen, . Tekniska avdelningen, . lnformationsavdelningen och i. Kamerala avdelningen.

(Bikini—':

De praktiska erfarenheterna måste givet- vis få bli bestämmande för den slutliga gränsdragningen mellan de olika arbets- områdena ej minst med tanke på hand— läggningen av frågor, som beröra flera av- delningar. När utredningen i det följande skisserar de olika avdelningarnas arbets- uppgiftgr, sker det utan anspråk på att uppgifternas fördelning i denna skiss skall visa sig vara den bästa möjliga. Skissen har uppgjorts främst för att personalbe- hovet skall kunna någorlunda preciseras.

1. Apoteksavdetningen har att handlägga frågor angående apotekens, apoteksfilialer— nas och läkemedelsförrådens placering och klassificering, lokaler och utrustning. Av—

delningen har tillsyn över bolagets fastig- heter samt apotekens inventarier och uten- silier. Avdelningen har att svara för s. k. flygande kontroll över apoteken. Inom av- delningen skall utarbetas förslag till åt- gärder i rationaliserande syfte med avse- ende på lokaler, inredning och inventarier. l avdelningens åligganden ingår också att lämna anvisningar för ett rationellt ord— nande av förbindelsen mellan olika apo- teksinrättningar för vinnande av effektiv kundbetjäning.

2. Personalaudelningen har att föra per— sonalregister, att handlägga alla frågor rö— rande personalanskaffning, anställnings- och avlöningsförhållanden, pensioner etc. För en fullgod personalförmedling knytes till avdelningen en platsbyrå. Vid ett löne- kontor inom denna avdelning utarbetas samtliga uppgifter för de löneutbetalningar som skola ske genom den kamerala avdel— ningen.

3. Varuandelningen bör lämpligen upp— delas pä fyra sektioner:

a) Inköpssektionen, som har att ombe- sörja inköp av samtliga för apoteksbolagets behov erforderliga råvaror, läkemedel, för- brukningsartiklar och emballage. Sektionen har att utöva kontroll med avseende på leverantörernas prissättning.

b) Distributionsscktionen, som ansvarar för distributionen till apoteken från bola— gets lager samt för fördelningen på de olika lagren och på apoteken av sådana inköpta varor, vilka av leverantörerna skola sän— das direkt till lager och apotek. I den om- fattning så lämpligen kan ske svarar sek- tionen för distributionen av varor till stat— liga och kommunala sjukvårdsinrättningar och andra större avnämare. Sektionen har att utöva kontroll över lagerhållningen inom bolaget.

c) Bercdskapssektionen, som handlägger frågor avseende samarbetet med de för den civila och den militära krigs- och krisbe— redskapen på läkemedelsområdet ansvariga myndigheterna.

d) Statistiska sektionen, i vars mångsi- diga verksamhet bland annat ingår den kvantitativa varukontrollen, skall bearbeta allt det siffermatcrial avseende varor och priser, som står bolaget till buds.

4: Tekniska avdelningen, som efter er- farenheten även bör uppdelas i lämpligt antal sektioner, har till sitt förfogande ett laboratorium för bolagets centrala läke— medelstillverkning och analysverksamhet

(för detta ändamål förutsättes bolaget övertaga apotekens kontroll- och komposi- tionslaboratorier). Till avdelningen är för— lagd den vetenskapliga verksamheten. Av- delningen har att uppgöra förslag till tek— niska förbättringar vid standardisering och förpackning av läkemedel. Det förutsättes att för ernående av bästa möjliga resultat ett intimt samarbete kommer till stånd bland annat med SFL, farmakopékommit- ten och farmakonomikommittén.

5. Informationsaudelningen. Denna har till uppgift att ensam eller i samråd med medicinalstyrelsen utöva upplysningsverk— samhet bland läkarna och allmänheten och att vägleda apotekspersonalen i farmacev— tiskt avseende. En av avdelningens viktigas- te uppgifter hlir att bidraga till en minsk- ning av missbruket av läkemedel och till en utrensning av olämpliga Och odugliga läkemedel. Avdelningen hör till sitt för- fogande ha ett rikthaltigt fackbetonat bib- liotek. På avdelningen bör falla att utgiva bolagets publikationer med informatorisk karaktär.

6. Kamerala avdelningen handhar bola— gets ekonomiska angelägenheter med kassa— rörelse och bokföring, räkenskapskontroll och revision av apoteken samt kontroll av de räkningar som betalas av statsverkets olika institutioner resp. sådan räknings- kontroll, som är betingad av olikartad pris— sättning på vissa läkemedel. Under huvudkontoret i Stockholm sorte- ra tre depåer anslutna till resp. apoteket Nordstjärnan i Göteborg, apoteket Lejonet i Malmö och apoteket Järven i Umeå. Vid depåerna hållas lager för resp. rayoner av sådana varor, som icke lämpligen böra el— ler kunna distribueras till apoteken direkt från grossist och fabrikant eller från cen- trallagret i Stockholm. Distributionen från depåerna sker icke blott till apoteken utan även, om beställningens storlek motiverar detta, till sjukhus som sakna eget apotek.»

2. Medicinalstyrelsens förslag Medicinalstyrelsen instämde delvis i läkemedelsutredningens kritik av apo- teksväsendets dåvarande organisation. I en till medicinalstyrelsens yttrande fo- gad VPM framhölls, att man på en vik- tig punkt var överens med utredningen, nämligen att apotekskollektivet sakna- de en »slagkraftig ledning». Svagheten

ansågs ligga i det kollektiva systemets uppbyggnad. Man ansåg däremot inte att en så långtgående åtgärd som ett för- statligande av apoteksdriften behövde tillgripas för att råda bot på bristen av en effektiv ledning av kollektivet. Den enskilda äganderätten till apoteken an- sågs vara av värde för apotekens sköt- sel. I VPM (sid. 56) sades sålunda föl- jande:

»Vi ha den uppfattningen, att den grad av ekonomisk självbestämmanderätt, som ännu finnes, är av väsentligt värde för att bereda utrymme för enskilt initiativ, om- tanke och nyttig personlig insats på apo— teken. Det blir då, med hänsyn även till det förut sagda, angeläget, att kollektivet så ändras, att det kommer att direkt före- träda den läkemedelsförbrukande allmän- heten och att det genom vaksamhet och positiva åtgärder följer driften vid de en— skilda apoteken, så att en riktig avvägning kommer till stånd mellan kravet på eko— nomisk drift samt allmänhetens och de en— skilda apotekarnas intressen.»

Styrelsen kom till den slutsatsen, att det berättigade önskemålet om en med större befogenheter utrustad central ledning för apotekskollektivet torde kunna tillgodoses genom att den affärs- mässiga sidan av kollektivets ledning lämnades åt en central styrelse, vari utom medicinalstyrelsen även apotekar- nas och farmacevternas centrala organ liksom läkarkåren och sjukhusens hu- vudmän samt allmänheten skulle bli re- presenterade. Behovet av ekonomisk sakkunskap skulle också tillgodoses. Den föreslagna styrelsen ansågs böra fungera som ett apotekskollektivets eko- nomiska förvaltningsråd. Den tillska- pade ledningens arbetsuppgifter preci- seras närmare i arbetsgruppens VPM (sid. 56).

»1) Kontroll av driften på varje enskilt apotek i huvudsak enligt de linjer, efter vil- ka apotekens avgiftsberednings arbete be— drives. En detaljerad granskning av de en- skilda apotekens ekonomi skulle således

alltfort förekomma och ligga till grund för uttagandet av avgifter till kollektivet.

2) På ledningen skulle ankomma att till— se, att apotekens avgifter utmättes på ett sådant sätt och bestämmelserna därom ut- formades så, att å ena sidan initiativ och omtanke från apoteksinnehavarnas sida icke försvagades men å den andra kollek— tivets, d. v. 5. det allmännas, intressen till- godosåges. Bland annat på denna punkt skulle apoteksinnehavarnas och kollektivets intressen knytas samman. Reglerna för ut- tagande av avgifter från apoteken skulle därigenom kunna utformas så, att en per- sonlig insats från apoteksinnehavarens si- da, som givit påtagligt ekonomiskt resultat, skulle kunna belönas genom större behål- len inkomst.

3) På förvaltningsrådet borde ankomma att' förvalta kollektivets medel. Även för- valtningen av fonden för reglering av läke- medelsprisen borde med fördel kunna an- förtros ett råd av antydd sammansättning. Fondens medel böra komma till avsedd an— vändning. En enhetlig ekonomisk ledning för apotekskollektivet, vari det allmänna har ett tillräckligt inflytande, skulle san— nolikt på bästa sätt förvalta och nyttig- göra medlen, t. ex. genom försiktig under- balansering av apotekskollektivet, genom forskningsverksamhet i syfte att erhålla prisbilligare läkemedel etc.

4) Ledningen skulle förhandla i frågor, som röra kollektivets centrala ekonomiska angelägenheter och alltså bland annat ingå som part vid förhandlingar om löneavtal med skilda personalkategorier. Som redan nämnts, skulle därigenom en nu rådande oformlighet elimineras.

5) Vidare skulle ledningen bevaka, att läkemedelstillverkningen på apoteken be- dreves i så effektiva former som möjligt och att alla motiverade centraliseringsmöj- ligheter därvidlag tillvaratoges.

6) Rationaliseringsidéer av beprövat vär- de skulle av förvaltningsrådet i olika for- mer föras ut till apoteken. Befogenheter måste, som redan nämnts, tilläggas led- ningen. Där råd och upplysningar icke kun- na förväntas giva erforderliga resultat, måste en viss direktivrätt gentemot de en- skilda apotekarna komma till användning.»

Om de fördelar, som skulle vinnas ge- nom den föreslagna anordningen säges i nyssnämnda VPM följande:

»Apotekskollektivet skulle genom den skisserade anordningen förändras från det nuvarande statistiska systemet för uttaxering och upphörd av allmänna avgifter samt gäl- dande av kollektivets gemensamma omkost- nader till en effektiv företagsledning för apoteksväsendet, där det allmänna ägde tillbörligt inflytande och inom vilket en smidig anpassning efter växlande förhål— landen inom läkemedelsområdet vore säk— rad.

Apotekskollektivets och apotekens cen— trala administration skulle härigenom kun- na bliva både bättre samordnad och mera förenklad än nu. Förvaltningsrådet och dess verkställande organ skulle icke vara en påbyggnad på den nuvarande administ- rativa apparaten utan i stället övertaga åt- skilliga uppgifter, som nu ligga på andra organ, t. ex. apotekens avgiftsnämnds och apotekens avgiftsberednings åligganden. Det skulle även övertaga de ärenden rörande apotekskollektivets och de enskilda apote- kens ekonomi, vilka nu handläggas av me- dicinalstyrelsen. Det synes som om man relativt lätt skulle kunna genomföra en adekvat uppdelning av arbetsuppgifterna mellan det ekonomiska organet drift- ledningen -— och medicinalstyrelsen med dess allmänna hälso— och sjukvårdsintres- sen. En avlastning av medicinalstyrelsen skulle alltså följa. Sannolikt skulle även vissa av de funktioner, som nu ombesörjas av apotekarkårens egna organ, kunna över- tagas av driftledningen.»

S. Apotekarkårens förslag Med anledning av läkemedelsutredning- ens betänkande avgav apotekarkårens organisationer, d. v. s. apotekarsociete- ten och dåvarande apotekarförbundet, vilka senare sammanslagits, år 1952 ett förslag till rationaliseringsåtgärder inom apoteksväsendet. I förslaget fram— höll organisationerna angelägenheten av att statens befogenheterli fråga om den affärsmässiga ledningen av apoteksvä- sendet samlades till ett nytt organ, be- nämnt statens apoteksnämnd. Enligt för— slaget borde nämnden organiseras _på sådant sätt och förses med sådan kom- petens, att den snabbt skulle kunna vid— taga erforderliga åtgärder för tillgodo-

seende av såväl allmänhetens krav på billiga läkemedel som apoteksinneha- varnas på en skälig bärgning. Handha— vandet av de angelägenheter som mera direkt hör till hälso- och sjukvården föreslogs fortfarande tillkomma medici- nalstyrelsen.

Om nämndens sammansättning sades följande.

»Kungl. Maj:t bör utse ordförande. 1 nämnden böra vidare ingå dels två sak- kunniga på det ekonomiska området, näm— ligen en skicklig företagsledare och en ve— tenskapligt skolad expert, dels en högre förvaltningstjänsteman och dels en repre- sentant för medicinalstyrelsen. Dessa leda- möter böra ävenledes utses av Kungl. Maj:t. l nämnden böra slutligen ingå två apoteks- innehavare, tillsatta av apotekarsocietetens direktion, Nämndens uppgifter synes nöd— vändiggöra, att i dess stat kostnader för ständig sekreterare och erforderlig kansli— personal upptagas.»

Nämndens huvudsakliga uppgifter fö- reslogs bli följande.

»1. att hos Kungl. Maj :t föreslå grunder för läkemedels taxering samt att ut- färda medicinaltaxa;

2. att, efter förhandlingar, hos Kungl. Maj:t föreslå ändring i grunderna för fastställande av apotekens rörelsevins— ter, d. v. s. av apoteksinnehavarnas behållna inkomster;

3. att revidera apotekarsocietetens di- rektions verksamhet som avgiftsbered- ning;

4. att inspektera förvaltningen av regle- ringsfonden och i vissa fall enligt regler, som fastställas av Kungl. Maj:t, besluta om dess användning;

o. att med uppmärksamhet följa den ekonomiska utvecklingen inom apo- tekskollektivet samt föreslå och i vis- sa fall vidtaga de åtgärder. som kunna finnas påkallade;

6. att avgiva yttrande till medicinalsty- relsen i frågor angående nyanlägg- ning eller nedläggande av apotek eller filialapotek eller rörande förändring av apotekens natur; !. samt att uppmärksamt följa utveck- lingen av priserna å färdiga läkeme- del och råvaror både på den inhemska

marknaden och världsmarknaden samt hos Kungl. Maj:t föreslå vidtagande av erforderliga åtgärder.»

Organisationerna ansåg vidare att en ny organisation av kollektivets ledning var nödvändig.

»Det synes emellertid vara nödvändigt att med hänsyn till de nya uppgifter som under senare år ålagts den centrala admi- nistrationen även i övrigt göra densamma mera lättarbetad och ändamålsenlig, Det torde därför vara erforderligt att öka led- ningens befogenheter.

Det är vår avsikt att anställa kvalifice- rad ekonomisk arbetskraft. som kan lägga rent företagsekonomiska synpunkter på driften av det storföretag, som apoteks— kollektivet utgör, och som garanterar, att fortlöpande kontakt hålles med utveckling- en på företagsekonomiens område, särskilt i vad rör distributions- och produktions— frågor. Här är icke platsen att närmare ingå på de uppgifter, som komma att åligga den ifrågavarande arbetskraften, men som exempel kan nämnas jämförelser mellan driftkostnadcrna på olika apotek och olika typer av apotek, sådan kostnadsberäkning som erfordras för en rationellare kvanti- tetsrabattering på såväl försäljnings- som inköpssidan samt uppläggande av en mera omfattande ekonomisk statistik.»

Med utgångspunkt härifrån framlade man en organisationsplan, vilken i alla väsentliga avseenden sammanfaller med den som nu gäller för apotekskollekti- vet. Organisationens funktionsduglighet diskuteras senare.

4. Granskning av de tidigare avgivna förslagen 1946 års Iäkemedelsutrednings förslag. Kommittén har övervägt huruvida en i form av statligt monopol driven detalj- handel med läkemedel har förutsätt- ningar att drivas rationellt och kost- nadsbesparande och utan att berättiga- de krav på service behöver eftersättas. Den lämpligaste formen för drivande av ett monopolföretag som skulle omfatta hela riket vore därvid enligt kommit— téns mening aktiebolagsformen, varvid bolaget icke borde vara bundet vid det

statliga lönereglementet utan ha frihet beträffande lönesättningen på samma sätt som ett enskilt aktiebolag.

Vissa speciella förhållanden rörande apoteken gör emellertid att möjlighe- terna att _ antingen som statligt eller enskilt mångfilialföretag på ett ra- tionellt sätt driva en riksomfattande apoteksrörelse ter sig mindre sanno- lika. Även om det stora varusortiment som apoteken måste föra, icke utgör något hinder för rationell drift inom ett storföretags ram, kommer dock den till detaljhandeln med läkemedel inom apoteken knutna hantverksmässiga till- verkningen att föra med sig mycket be- svärliga komplikationer, dels i fråga om sysselsättningsförhållandena och" dels när det gäller kontrollen över ar- betsställenas verksamhet. Förutsätt- ningarna för en dylik kontroll utan en omfattande central administration är mycket små. Ett effektivt utnyttjande av de enskilda enheternas arbetskraft, inredning och apparatur torde därför bättre kunna nås genom en modifiering av det nuvarande systemet, inom vilket apoteksinnehavaren och det enskilda arbetsställets föreståndare bör ges ökat ekonomiskt intresse, för att man inom den nuvarande ramen _ med apoteken som självständiga enheter _ skall få ett effektivt arbetande apoteksväsende.

Medicinalstyrelsens förslag. De av me- dicinalstyrelsen anförda grundläggan- de principerna, nämligen bibehållande av självständiga apotek men med den affärsmässiga sidan av kollektivets högsta ledning överlämnad åt en central styrelse med företrädare för det all- männa i majoritet, anser kommittén vara väl värda att ta fasta på.

Apotekarorganisationernas förslag. Detta förslag har flera likheter med medicinalstyrelsens, men det föreligger en principiell skillnad mellan de två förslagen. Medan det av medicinalsty-

relsen föreslagna förvaltningsrådet när- mast skulle få en ställning motsvarande den som styrelsen eller bolagsstämman har i ett aktiebolag skulle den av apo- tekarorganisationcrna föreslagna sta- tens apoteksnämnd vara en utanför kol— lektivet stående överordnad myndighet.

Förslaget om en apoteksnämnd har flera goda sidor, varför kommittén an- sett sig böra ta de tankar som tydligen legat bakom förslaget under allvarligt övervägande. I jämförelse med de exi- sterande förhållandena har en admini- stration med en apoteksnämnd betydan- de fördelar. Samhället skulle på ett smidigt sätt få den kontroll över apo- teksväsendets ekonomi som man önskar och apotekarkåren skulle få tillfälle att erhålla stimulerande impulser från nämnden i ekonomiska frågor, främst kanske tack vare den erfarenhet från andra delar av näringslivet som vissa av nämndens ledamöter förutsättes kom- ma att ha. Vidare skulle de ekonomiska uppgifter beträffande apoteksväsendet som nu åligger olika myndigheter i stort sett samlas till ett ställe.

C. Kommitténs överväganden och förslag

1. Allmänt

Såväl medicinalstyrelsen som apotekar- nas organisationer gav i sina remissytt- randen över 1946 års läkemedelsutred- nings förslag uttryck åt den uppfatt— ningen, att apoteksväsendet borde un- derställas ett topporgan, vari det all— männa gavs en stark representation. Detta topporgan skulle ha till huvud- saklig uppgift att övervaka apoteksvä— sendet i ekonomiskt avseende. Av ytt- randena — främst medicinalstyrelsens _— framgår klart, att en stor del av de brister i fråga om apoteksväsendet, vil- ka påpekats av 1946 års läkemedelsut- redning, bottnat i frånvaron av en på

det ekonomiska området samordnande och effektiv ledning av apotekskollek— tivet.

De rent organisatoriska brister, som förelåg, förklarade sig apotekarorgani- sationerna ha för avsikt att avhjälpa genom en fullständig omorganisation av kollektivets ledning. Denna omorganisa— tion kom sedermera till stånd och se- dan några år är ledningen av apoteks- kollektivet organiserad efter de i re- missyttrandet angivna principerna. En redogörelse för den nuvarande organi— sationen har lämnats i inledningen till detta kapitel. Omorganisationen har utan tvivel medfört avsevärda förbätt— ringar beträffande administrativa och andra förhållanden inom apoteksväsen- det. Den nya organisationen har sanno- likt även bidragit till en förbättring av den allmänna driftsekonomin inom apo- teksväsendet, men kommittén anser dock icke att en tillfredsställande ord- ning i detta avseende ännu nåtts. Av den i kapitlet om avgiftssystemet redo- visade undersökningen beträffande de enskilda apotekens driftsekonomi fram- går, att den ekonomiska sidan av apo- teksrörelsen fortfarande uppvisar på- tagliga brister. Främsta anledningen härtill ligger utan tvivel i det hittills gällande avgiftssystemet. Detta utgör emellertid i sig självt intet hinder för en rationell apoteksdrift och det borde därför ha förelegat goda möjligheter för kollektivets ledning att till stor del neutralisera avgiftssystemets negativa verkningar. Att så icke skett i tillfreds- ställande utsträckning beror säkerligen varken på oförmåga eller avsaknad av god vilja, utan har sin grund i organi- sationsformen som sådan. En ledning, som enligt nuvarande system utses av vissa valmän, kan icke förutsättas ha reella möjligheter att konsekvent genom- föra åtgärder, som för valmännen ter sig ofördelaktiga, även om det rör sig

om samhällsekonomiskt betydelsefulla överväganden.

Medicinalstyrelsen har i sitt remiss— yttrande framhållit nödvändigheten av en »slagkraftig ledning» av kollektivet och kommittén är sålunda i likhet med medicinalstyrelsen av den uppfattning- en att dylik ledning _ framför allt i ekonomiska sammanhang -— blir möj- lig endast om densamma erhåller ett samhälleligt stöd.

Inom nuvarande organisation finns redan möjlighet att låta samlade erfa- renheter och kunskaper komma den enskilde apoteksinnehavaren tillgodo i dennes ledning av sitt apotek, men detta kan endast ske i form av råd och an- visningar. En rationell apoteksdrift tor- de dock kräva möjlighet till vissa fö- relägganden för apoteksinnehavarna i fråga om de enskilda apotekens drifts— ekonomi, om garanti skall vinnas att ledningens intentioner beaktas. Apote- karkåren torde nämligen få anses så heterogen i vad avser affärsmässiga överväganden, att enbart råd och anvis- ningar icke kan anses tillräckliga.

Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla, att i en rationell läkemedels- organisation apoteken bör bibehålla sin nuvarande ställning som enskilda före- tag. En förutsättning härför är emeller— tid att de inordnas under en gemensam ledning, vars målsättning inrymmer ett klart tillgodoseende av samhällsekono- miska intressen i fråga om läkemedels- försörjningen och vilken har befogen- heter och möjligheter att genomföra behövliga åtgärder för att nå detta mål. Man kan då bibehålla vinstintresset så- som drivande faktor för den enskilde apoteksinnehavaren och samtidigt in- rikta hans strävanden i positiv sam- hällsekonomisk riktning. Detta kräver emellertid ett samhälleligt organ med uppgift att i ekonomiskt hänseende ha överinseende över apoteksväsendet och

med befogenheter att tillse att detta be- drives så rationellt, kostnadsbesparan- de och ändamålsenligt som möjligt. Kommittén föreslår därför att ett dylikt organ, benämnt »apoteksnämnden», in- rättas.

I det följande avsnittet lämnar kom— mittén en närmare redogörelse för apo- teksnämnden och dess verksamhet.

2. Apoteksnämndeu Avgränsningen mellan medicinal- styrelsen och apoteksnämnden Apoteksnämnden bör omhänderha hu- vuddelen av de uppgifter av admini- strativ och ekonomisk natur i fråga om apoteksväsendet, vilka nu åvilar andra statliga organ. Frågor rörande förhål- landen inom apoteksväsendet som di— rekt hänför sig till allmän hälso- och sjukvård förutsättes dock kvarbliva un— der medicinalstyrelsen. På medicinalstyrelsen ensam bör fal- la frågor angående 1) farmacevtiskt—tekniska förhållan- den inom apoteksrörelsen, 2) allmän hygien på apoteken. 3) den farmacevtiska utbildningen, 4) disciplinärenden, 5) säkerhetsföreskrifter, 6) registrering av farmacevtiska spe- cialiteter och därmed samman- hängande uppgifter (kontroll, pris- granskning etc.), 7) läkemedelsfrågor av speciell eller allmän natur (recepttvång, narko- tikakontroll etc.), 8) stickprovsgranskning av apotekens taxering, 9) inrättande eller nedläggande av lä- kernedelsdistributionsställen mot— svarande nuvarande läkemedelsför- råd av typ B eller C, samt 10) förslag till Kungl. Maj:t angående tilldelande av privilegium på apo— tek.

Medicinalstyrelsen bör efter apoteks— nämndens underrättande äga att 1) hos Kungl. Maj:t föreslå inrättande eller nedläggande av apotek, och 2) besluta om inrättande eller nedläg— gande av filialapotek och apoteks— förråd.

Avgränsningen mellan apoteksnämnden och apotekarsocieteten

Nämnden föreslås bli ett organ som leder den ekonomiska utvecklingen i stort beträffande apoteksväsendet. Den får närmast betraktas som ett mellan- ting mellan statligt organ och samar- betsorgan mellan det allmänna och apo- tekarna. Nämnden skall svara för de stora linjerna, medan beslut och verk— ställighet i övrigt skall ligga hos apo- tekarsocietetens direktion. Härigenom bibehålles apotekarsocietetens omedel- bara inflytande över apotekskollektivet. Direktionen förutsättes även i fortsätt- ningen bli tillsatt på samma sätt som nu, d. v. s. av kårens egna organ. Eftersom samhället delegerar det ome- delbara inflytandet till den, enskilda korporationen, bör kårens självstyre auktoriseras.

Apoleksnämndens uppgifter

Allmän uppgift. Nämnden bör ha till allmän uppgift att i ekonomiskt hän- seende övervaka apoteksväsendet och verka för att detta bedrives så ratio- nellt, kostnadsbesparande och ända- målsenligt som möjligt utan eftersät— tande av säkerhets- och kvalitetssyn- punkter och med tillgodoseende av all- mänhetens berättigade anspråk på snabb och bekväm tillgång till behöv- liga läkemedel.

För utövande av sina befogenheter bör nämnden hos Kungl. Maj:t kunna föreslå erforderliga åtgärder.

I fråga om apoteksväsendets allmänt

ekonomiska samt organisatoriska och administrativa förhållanden bör nämn- den kunna föreslå apotekarsocietetens direktion sådana dispositioner som till— godoser den allmänna samhällsekono- miska målsättningen. Skulle därvid enighet om de föreslagna åtgärderna icke kunna vinnas med apotekarsociete— ten, bör nämnden kunna underställa Kungl. Maj:t berörda frågor.

Särskilda uppgifter. Det bör särskilt åligga nämnden: 1) att på sätt som Kungl. Maj:t förord- nat besluta om jämkning av medici— naltaxegrunderna dels årligen före den 1 oktober för det följande ka- lenderåret, sedan apotekarsociete- tens direktion framlagt beräkningar av apoteksväsendets intäkter och kostnader under närmast följande kalenderår, dels ock därutöver för tid under löpande kalenderår, när så befinnes erforderligt, 2) att följa prisutvecklingen på läke- medelsområdet i in- och utlandet, 3) att på sätt som Kungl. Maj:t förord- nat bestämma grunderna för fast- ställande av dels apotekens rörelse- vinster, dels ock de avgifter som apoteken skall betala ävensom de bidrag de skall erhålla, 4) att granska apotekarsocietetens di- rektion åvilande uttaxering av avgif- ter från apoteken samt direktionens förvaltning av avgiftsmedlen, 5) att förvalta kollektivets fonder, 6) att följa de enskilda apotekens eko- nomiska skötsel, 7) att på begäran av medicinalstyrelsen avge yttrande i frågor angående in- rättande eller nedläggande av läke- medelsdistributionsställen och eljest då nämnden så finner påkallat inge förslag i dylika frågor, 8) att avgöra frågor angående förvärv av fast egendom i det av kommittén föreslagna ACO-bolaget,

9) att utse en revisor jämte suppleant att tillsammans med de av apotekar- societeten valda revisorerna grans- ka direktionens förvaltning och rä— kenskaper samt 10) att utse en revisor jämte suppleant att tillsammans med de av ACO- bolaget valda revisorerna granska detta bolags förvaltning och räken- skaper.

Befogenheter Nämnden bör äga 1) att genom apotekarsocietetens di- rektion erhålla de uppgifter som nämnden finner erforderliga för fullgörandet av sitt uppdrag, samt 2) att hos apotekarsocietetens direktion påkalla åtgärder i fråga om enskilt apoteks ekonomiska drift.

Nämndens sammansättning Beträffande graden av det inflytande som apotekarsocieteten bör få utöva i apoteksnämnden vill kommittén anföra

Ordinarie ledamöter Ordförande

3 representanter för det allmänna, därav två med erfarenhet inom varudistributio-

nen 1 läkare 3 apoteksinnehavare

Suppleanter

För envar ordinarie ledamot utses personlig suppleant att vid förfall in— träda.

Organisation m. m.

Hos nämnden skall finnas en hel- eller deltidsanställd sekreterare med juri- disk eller annan lämplig utbildning jäm— te den personal i övrigt som kan vara erforderlig.

följande. Landets läkemedelsförsörj— ning är i första hand en samhällsange- lägenhet. Det synes därför naturligt, att samhället bör få det avgörande infly- tandet i apoteksnämnden. Detta torde böra åstadkommas genom att nämndens majoritet företräder samhällsintressen av olika slag, nämligen allmänna hälso- vårds—, sociala och samhällsekonomiska intressen. Apoteksnämnden bör därför inrymma såväl representanter för häl— sovården och läkemedelskonsumenter- na som företagsekonomiskt erfarna per- soner. Det bör i sammanhanget erinras om, att de senaste årtiondenas utveck- ling lett till, att apoteken i allt större utsträckning blivit distributionsorgan för fabrikstillverkade läkemedel, me- dan dess uppgift som tillverkare av lä— kemedel allt mera trängts tillbaka. Den- na utveckling ger ökad betydelse åt de distributionsekonomiska frågorna.

I anslutning till nyssnämnda uppfatt- ning föreslår kommittén, att apoteks- nämnden gives följande sammansätt- ning.

Utses av Kungl. Maj:t som bland dem därjämte utser vice ordförande

Utses av Sveriges läkarförbund Utses av Apotekarsocieteten

Då så befinnes lämpligt, bör ärendena föredragas av de av apotekarsocieteten utsedda ledamöterna i nämnden eller av tjänstemän inom apotekskollektivet. Apotekarsocieteten bör tillhandahålla lokaler och för rutinarbete erforderlig personal. Samtliga kostnader för nämn- den och dess verksamhet bör bestridas av apotekskollektivets medel.

Ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter samt suppleanter fastställes av Kungl. Maj:t.

Ett förslag till instruktion för apo- teksnämnden återfinnes i bilaga 1. En- ligt kommitténs i det föregående fram- lagda förslag om inrättande av apoteks— nämnden förutsättes dels att den nu- varande apotekens avgiftsnämnd upp- hör, eftersom dess arbetsuppgifter före- slås bli övertagna av apoteksnämnden, dels att apoteksnämnden får bemyndi- gande att fastställa medicinaltaxegrun- derna, dels ock att medicinalstyrelsens skyldighet att förvalta fonden för regle- ring av läkemedelspriserna upphör, då

denna fond —— med beteckningen änd- rad till apoteksväsendets prisreglerings- fond _— föreslås förvaltad av apoteks- nämnden. Den medelsförvaltning som apoteksnämnden föreslås få ansvaret för omfattar utom nyssnämnda prisregle- ringsfond —— även apotekskollektivets dispositionsfond. Denna kommer såsom föreslås i kap. IX att utgöra återstoden av apoteksväsendets för pensionerings- ändamål avsedda fonder, sedan dessa till en del tagits i anspråk för särskilda ändamål.

KAPITEL IV

Apoteksväsendets distributionsverksamhet

A. Omsättningsutvecklingen

Utvecklingen under de senaste 35 åren av läkemedelsförbrukningen i vårt land kan beträffande värdet belysas genom följande uppgifter om apotekens om- sättning.

Tabell ]. Apotekens omsättning 1922——

195 7 Å Totalomsåttniug i r . . mll]. kronor 1922 38,2 1927 37,2 1932 39,4 1937 50,7 1942 69,2 1947 1113,33 1948 122,1 1949 138,6 1950 149,0 1951 167,2 1952 193,1 1953 202,8 1954 214,6 1955 241,0 1956 277,8 1957 3212

1 Från år 1947 exkl. försäljningen från de s. k. distriktslaboratorierna, vilkas verksam- het började år 1946.

Omsättningen har sålunda, särskilt markerat på senare tid, visat en kraftig ökning. Orsakerna härtill är sannolikt flera, men torde till stor del få sökas i utvecklingen på läkemedelsområdet un- der de senaste två decennierna, ka— rakteriserad bland annat genom till- komsten av ett stort antal nya, ofta komplicerade och dyra preparat, som

medverkat till en höjning av beloppet per expedition. Exempel härpå erbju- der antibiotika, kortisonpreparat, hor- monpreparat och många andra grupper. Sådana preparat har i stor utsträckning undanträngt tidigare använda billigare och mindre effektiva läkemedel. Vi- dare har säkerligen den allmänt höjda levnadsstandarden och en gynnsam in- komstutveckling lett till ökad efterfrå- gan och konsumtion även på läkemedels- området. Till en del har naturligen även förändringar i penningvärdet bidragit till omsättningsökningen, även om de direkta prishöjningarna synes ha va- rit mera begränsade.

Vad angår utvecklingen under åren 1955—1957, då omsättningsökningen va- rit särskilt stor, är denna sannolikt i betydande grad en följd av den s. k. läkemedelsreformen, innebärande att läkemedel från och med år 1955 till— handahålles allmänheten till nedsatt pris och i vissa fall kostnadsfritt. Under de tre år som gått, sedan reformen ge- nomfördes, har de belopp, som sam- manlagt för kostnadsfria och prisned- satta läkemedel utbetalats av riksförsäk- ringsanstalten, varit:

1955 ........ 39,4 milj. kronor 1956 ........ 51,7 » » 1957 ........ 64,0 » »

Kostnaderna under första året mot— svarade ungefär förhandsberäkningar- na. Den starka stegringen därefter har föranlett tillsättande den 26 april 1957

av särskilda sakkunniga med uppgift att ompröva utformningen av den s. k. läke— medelsförmånen. I direktiven för de sakkunniga anförde därvid statsrådet och chefen för socialdepartementet bl.a. följande:

»Kostnaderna för läkemedelsreformen beräknades vid lagstiftningens tillkomst uppgå till 34 milj. kronor om året. Redan det första året som reformen var i kraft visade sig kostnaderna överstiga de beräk— nade med mer än 5 milj. kronor. Under 1956 steg utgifterna till inemot 52 milj. kronor, och om tendensen hittills under in— nevarande år visar sig bestående torde kostnaderna i år komma att stiga till ett belopp, som närmar sig det dubbla mot vad som förutsetts vid reformens tillkomst. Kostnadsstegringen har försiggått i unge— fär samma takt beträffande de kostnads- fria och de prisnedsatta läkemedlen. Vid läkemedelsreformens tillkomst ansåg stats- makterna angeläget att sjukkassornas kost— nader för reformen höll sig inom den upp- dragna ramen. Det är under sådana för- hållanden givet, att den avsevärda och som det vill synas alltmera tilltagande ökning, som utgifterna för läkemedelsför— måuen undergår, utgör särskild anledning att pröva möjligheterna till en begräns- ning av sjukkassornas kostnader. I all syn- nerhet gäller detta om det vid en under- sökning skulle visa sig, att reformens kon- struktion lett till en större konsumtion av läkemedel än som motsvaras av medicinskt välmotiverade behov. Även sett från syn- punkten att medborgarnas skydd vid sjuk- dom hör anordnas på ett sådant effektivt sätt som tillgängliga resurser tillåter är det ingalunda självklart, att kostnaderna för läkemedelsförmånen bör tillåtas undergå en ständig stegring. Härigenom minskas nämligen utrymmet för andra måhända mera angelägna förbättringar av förmåner— na vid sjukdom.

Med hänsyn till den fortlöpande kost- nadsökning, som visat sig förknippad med den nuvarande utformningen av läkeme- delsreformen, och de svårigheter, som kan förmodas möta att inom ramen för detta system motverka utgiftsstegringen, kan det ifrågasättas, om man bör bygga vidare på det nuvarande systemets grund. Tiden synes enligt min mening i stället vara mogen att mera förutsättningslöst ompröva hela läke— medelsreformen, Frågan härom bör uppta-

gas av särskilda utredningsmän, varvid ut- redningsmanuen för översyn av sjukkasse- taxan m. m. bör befrias från den del av sitt uppdrag, som avser läkemedelsrefor- men.

Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samti- digt som totalkostnadcrna hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att det administrativa arbetet för läkare, apo— tek och myndigheter inskränkes så långt det är möjligt och att allmänheten får till— gång till läkemedelsförmånerna utan stör- re omgång. När det gäller att finna det system, inom vilket dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bc- drivas helt förutsättningslöst. Det kan må- hända visa sig erforderligt att göra en viss analys av orsaken till att det nuvarande systemet utvecklar sig på sätt förut an— förts.»

»Vilket system som än väljes för läkeme- delsreformen bör frågan om motsvarigheten till den nuvarande förmånen av kostnads- fria läkemedel ägnas uppmärksamhet. För närvarande är denna förmån uppbyggd ef- ter principen att endast sådana läkemedel, som är specifika för en viss sjukdom, läm- nas utan kostnad för den enskilde. Detta medför, att vissa sjukdomar, som i och för sig borde berättiga till kostnadsfria läke— medel, svårligen kan inordnas i det nuva- rande systemet för denna förmån.»

Som av det sagda framgår synes ett flertal faktorer ha medverkat till den kraftiga ökning, som apotekens sam- manlagda omsättning uppvisat. För yt- terligare belysning av frågan förtjänar det emellertid framhållas, att läkeme- delskostnaderna för närvarande trots allt icke drager nämnvärt större del av nationalinkomsten än före senaste världskriget:

index 1939 index 1954 nationalinkomst ..... 100 354 apotekens omsättning 100 374

Omsättningsutvecklingen i framtiden låter sig för närvarande knappast be- döma med någon större grad av säker-

het på längre sikt. Erfarenheten har visat, att vissa svårigheter möter även vid de kortsiktiga ekonomiska progno- ser, som numera årligen uppgöres för apoteksväsendet och vilka som regel icke avser förhållandena längre än in- till en tidpunkt högst ett och ett halvt år fram i tiden.

Vissa slutsatser beträffande den fort- satta utvecklingen torde emellertid kun- na göras. Även vid oförändrade kon- junkturförhållanden torde i varje fall en avmattning i den hittillsvarande omsätt- ningsökningen icke få hållas för osan- nolik. En eventuellt kommande kon- junkturnedgång får givetvis en brom- sande effekt på läkemedelskonsumtio- nen. Visserligen har läkemedel i prin- cip karaktären av nödvändighetsvaror men en viss grad av överkonsumtion på läkemedelsområdet anses emellertid från olika håll förekomma för närva- rande, och denna torde vara relativt inkomstkänslig. En eventuell ändring av läkemedelsreformen i mera restrik- tiv riktning kommer säkert att få en dämpande inverkan på läkemedelskon— sumtionen och därmed på omsättnings- utvecklingen.

Å andra sidan kan man även peka på faktorer, som kan väntas påverka om- sättningen i positiv riktning. Enbart den nuvarande befolkningsökningen med omkring 50000 personer per år kommer vid oförändrad konsumtion per invånare att medföra en omsätt- ningsökning med ett par miljoner kro- nor per år. Det stigande antalet åld- ringar i landet kan därjämte komma att medverka till en ytterligare stegring av omsättningen.

Resultatet av i det föregående nämnda olika faktorer, som kan influera på läke- medelskonsumtionen, kan icke bedömas med större säkerhet. För den närmaste framtiden synes dock, förutsatt att en mera markant lågkonjunktur icke in-

träffar, en viss ytterligare omsättnings- ökning vara sannolik. Det torde emel- lertid vara realistiskt att räkna med att denna blir av mindre omfattning än under de senaste åren.

B. F örsäljningens fördelning på olika typer av distributionsenheter m.m.

I det följande redovisas sammanställ- ningar rörande apotekens försäljning II]. 111. Av dessa framgår att under sena— re tid förskjutningar skett i försäljning— ens fördelning på olika typer av distri— butionsställen, på olika grupper av va- ror och till olika kategorier av avnäma- re. Det statistiska materialet har i stor utsträckning hämtats ur apotekens de- klarationer till apotekens avgiftsbered- ning. Bearbetningen av materialet har för kommitténs räkning delvis verk- ställts av apotekarsocieteten.

Iabell 2. Försäljningens uppdelning på

konsumentgrupper Miljoner kronor Därav År .. Total- övriga forsäljmng genom . . till konsu- sjuk- Siluk' tilluall- 1us man- menter hus- 1 apotek eve- heten ranser 1950 149,0 7,2 (—-141,8—> 1951 167,2 7,9 (——159,3——> 1952 193,1 8,4 22,5 162,2 1953 202,8 7,9 22,5 172,4 1954 214,6 8,7 22,6 183,3 1955 241,0 9,8 23,4 207,8 1956 277,8 10,3 26,9 241,0 1957 321,2 10,8 (—-—313,4—>

Försäljningen till sjukvårdsinrätt— ningar — särskilt försäljningen genom sjukhusapotek — synes ha ökat mindre än försäljningen till allmänheten. Så- lunda har, trots tillkomsten av två nya sjukhusapotek under tiden, försäljning- en genom sjukhusapotek blott ökat med

50 procent mellan åren 1950 och 1957, medan den totala ökningen av försälj- ningen till konsumenter under samma tid ökat med 115 procent. Till en del torde detta ha sin grund i läkemedels- reformens inverkan på allmänhetens lä- kemedclskonsumtion.

För år 1956 har, så långt materialet i apotekens redovisningar tillåtit, genom- förts en uppdelning av försäljningen på olika typer av distributionsställcn m. m. I denna redovisning finns viss del av försäljningen ej uppdelad på respektive typer av distributionsställen. Detta gäl- ler främst den försäljning som faller under den tidigare nämnda läkemedels- förmånen och som riksförsäkringsan- stalten i efterhand lämnar ersättning till apoteket för. För att den totala för- säljningen genom de olika typerna av distributionsställen skall erhållas har en bedömningsmässig fördelning av dessa poster i omsättningsavseende gjorts.

Av denna översikt framgår, att 38 procent av apoteksväsendets externa försäljning år 1956 utgjordes av kredit- försäljning. Detta är väsentligt mera än

Tabell 3. Försäljningens fördelning på olika typer av distributionsställen år 1956

_ Miljoner kronor Typ av distri- butionställe Kontant- Kredit- Summa" försälja. försäljn. apotek ....... 143,0 185,1 228,1 filialapotek. . . 12,3 7,1 19,4 apoteksförråd. 1,2 0,3 1,5 läkemedels- förråd ...... 25,0 0,1 5,1 medicinlådor. . 28,8 3,5 12,3 kommissionä- rer ........ 20,8 - 0,3 1,1 sjukhusapotek — 10,3 10,3 171,1 106,7 277,8

1 Därav sjukhusleveranser 26,0 milj. kronor. 2 Försäljningen upptagen som kontantför- säljning, ehuru redovisning sker till apoteket efter utgången av varje månad.

tidigare och beror bland annat på läke- medelsreformen. Den del av kostnaden för av reformen omfattade läkemedel, som numera betalas genom riksförsäk- ringsanstalten, uppgick nämligen till närmare hälften av hela kreditförsälj- ningen och utgjorde år 1956 18,6 pro- cent av den totala externa omsättning- en. Denna kredit är dock relativt kort- varig, nämligen i genomsnitt omkring tre veckor.

Vidare framgår av uppställningen att endast en förhållandevis liten del av omsättningen hänför sig till det stora antalet underordnade distributionsen- heter.

C. F örsäljningens struktur

Apoteksförsäljningens struktur har un— der de senaste decennierna föränd— rats i mycket hög grad. Främst sam- manhänger detta med en starkt marke- rad förskjutning av försäljningen från lösviktsvaror och individuellt kompone- rade läkemedel mot färdiga konsument- förpackningar, men även andra om- ständigheter inverkar. Bland dessa skall märkas i första hand recepturförsälj- ningens alltmera ökade andel av total- försäljningen.

Fördelningen på receptur och handköp Intill början av 1940-talet utgjorde den icke receptbelagda försäljningen (s. k. handköpsförsäljning) en värdemäs- sigt större del än försäljningen i re- ceptur. Numera utgör recepturförsälj- ningen två tredjedelar av hela omsätt— ningen. Receptantalet har under de se- naste tjugo åren fortgående ökat. Sär- skilt markerad har ökningen av vår- det varit efter läkemedelsreformens ge- nomförande vid årsskiftet 1954—1955. Utvecklingen belyses genom om- stående tabell 4. Siffrorna i denna utgör bruttoförsäljningsvärden. Rabatter vid

Tabell 4. Försäljningens fördelning på receptur och handköp 1939—1957

Recepturom- Handköpsom- Recipe Genomsnittspris År sättning miljoner sättning miljoner antal i per recipe kronor (brutto) kronor (brutto) miljoner kronor 1939 ................ 24,0 34,5 8,4 2,85 1944 ................ 52,0 40,5 13,7 3,80 1949 ................ 81,0 59,0 17,6 4,60 1952 ................ 115,0 80,0 19,7 5,80 1953 ................ 118,7 86,0 20,4 5,80 1954 ................ 124,5 92,0 20,9 5,95 1955 ................ 151,8 91,1 20,4 7,45 1956 ................ 176,8 102,8 21,4 8,25 1957 ................ 208,4 114,4 23,4 8,90 försäljning till sjukvårdsinrättningar hållandet mellan fabrikstillverkade och samt vissa provisioner har således ej avdragits. Summan av dessa rabatter och provisioner varierar ungefärligen mellan en och två miljoner kronor per år._ Uttrycket recipe avser varje enskild förskrivning på receptet. Ett recept kan sålunda omfatta ett eller flera recipe.

Som synes har antalet recipe ungefär tredubblats på tjugo år. Den värdemäs- siga recepturomsättningen har emeller- tid stigit väsentligt mer, eftersom även genomsnittspriset per recipe under ti- den har tredubblats. En särskilt stor höjning inträffade mellan åren 1954 och 1955. Denna torde till någon del ha be- rott på Ökade priser på extemporebe— redda läkemedel men till den alldeles Övervägande delen synes ökningen ha orsakats av en — efter läkemedelsrefor- mens genomförande allmän över— gång till förskrivning av genomsnittligt större förpackningar än tidigare. För detta senare antagande talar också, att antalet recipe — trots den stora ökning- en i recepturomsättningen % sjönk från år 1954 till år 1955.

Fördelningen på olika varugrupper Särskilt intresse erbjuder frågan om hur apotekens försäljning fördelar sig på olika slag av varor _ i synnerhet för-

apoteksberedda preparat. Som i annat sammanhang nämnts, förekom ur- sprungligen vid sidan av läkemedels- råvaror och en del fria handelsvaror endast läkemedel, som framställts på apoteken. Ännu vid tiden omkring för- sta världskriget var de fabriksberedda färdigpreparaten relativt fåtaliga. I och med den moderna läkemedelsindustriens uppsving fick dessa preparat—från 1934 under registreringsplikt och benämn- da farmacevtiska specialiteter — allt- mer ökad användning och utgör numera den dominerande delen av försäljning- en. Samtidigt har i recepturförsäljning- en andelen av s. k. extemporebered— ningar — av läkaren individuellt kom- ponerade läkemedel successivt mins- kat. I handköpet har den tidigare rela— tivt betydande försäljningen av lösvikts— beredningar, droger m.m. likaledes fått ge vika för färdigförpackningar. Dessa utgöres i både receptur och handköp dels av industriprodukter, dels av för- packningar, som färdigställts apoteksväsendet. Sifferuppgifter från tidigare år om de olika varornas andel i försäljningen finns endast i vissa specialundersök- ningar. Sålunda lämnade medicinalsty- relsen i en skrivelse till Kungl. Maj:t

inom

den 24 april 1941 rörande vissa ekono- miska förhållanden inom apotekskollek- tivet bl. a. följande uppgift:

»Gjorda undersökningar utvisa att en betydande del (40—50 %) av apotekens i riket totala omsättning belöper sig på för- säljning av s. k. farmacevtiska specialiteter, d. v. s. fabriksframställda läkemedel i så- dana förpackningar, vari de äro avsedda att tillhandahållas förbrukaren.»

Vidare undersöktes ett större recept- material från år 1947 av med. lic. Sven Hammarskjöld på uppdrag av 1946 års läkemedelsutredning. Enligt denna un- dersökning fördelade sig recepturom- sättningen med 52,9 procent på farma- cevtiska specialiteter, 34,4 procent på extemporeberedda läkemedel samt 12,7 procent på »lagringsbara beredningar». Den sistnämnda gruppen har i senare material uppdelats på ACO-förpack- ningar och lösviktspreparat.

Från och med år 1952 föreligger ett

flertal stickprovsundersökningar beträf- fande såväl handköps- som recepturför- säljningen och från och med år 1955 en fullständigare statistik över receptur- försäljningen.

Ur härigenom tillgängliga uppgifter har tabell 5 sammanställts. Den omfat- tar hela omsättningen med undantag av försäljningen över sjukhusapotek, som i olika avseenden är speciell och beträffande vilken motsvarande statistik icke föreligger.

Med »övriga inläggningar» förstås så- dana i förväg färdigställda handköps- förpackningar för underlättande av ex- peditionsarbetet, som ej är centralt standardiserade.

En något avvikande bild erhålles, om man i stället för till värdet ser till det antal recipe, som hänför sig till de olika varugrupperna (tabell 6).

En kraftig förskjutning har skett från

Tabell 5. Försäljningens fördelning på olika varugrupper i procent av värdet åren

1952—1.957

1952 1953 1954 1955 1956 1957 Receptur Farm. specialiteter .............. 60,7 64,4 68,2 71,9 75,8 79,1 ACO-förpackningar .............. 4,4 4,3 4,4 4,7 4,9 4,7 Extemporeberedningar ........... 24,7 25,2 21,6 19,4 16,9 14,5 Lösviktspreparat ................ 10,2 6,1 5,8 4,0 2,4 1,7

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Handköp Farm. specialiteter .............. 44,6 44,3 44,0 45,6 47,8 50,0 ACO-förpackningar .............. 12,0 14,6 16,9 18,1 19,9 20,8 Övriga inläggningar ............. 15,3 13,4 11,9 9,5 8,4 7,4 Lösviktspreparat ................ 9,5 8,2 7,1 5,7 4,9 4,4 Tekniska artiklar m. m ........... 18,6 19,5 20,1 21,1 19,0 17,4

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Totalt Farm. specialiteter .............. 54,0 55,7 57,6 61,9 65,4 68,3 ACO—förpackningar .............. 7,6 8,7 9,9 9,8 10,5 10,7 Extemporeberedningar ........... 14,4 14,3 12,1 12,0 10,6 9,3 Övriga inläggningar ............ 6,3 5,8 5,2 3,6 3,1 2,7 Lösviktspreparat ................ 9,9 7,0 6,4 4,6 3,3 2,7 Tekniska artiklar m. m ........... 7,8 8,5 8,8 8,1 7,1 6,3

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Fullständiga uppgifter finns för recepturen under beräknade på basis av stickprov.

åren 1955—1957. Övriga uppgifter är

Tabell 6. Pracentuell fördelning på olika varugrupper av antalet recipe

1947 1952 1953 1954 1955 1956 1957 Farm. specialiteter ...... 43,0 48,6 52,0 54,9 61,0 63,3 66,7 ACO-förpackningar ...... 20 7 6,7 7,0 7,8 10,0 10,7 10,3 Lösviktspreparat ........ ' 14,9 12,2 9,7 6,0 4,0 3,1 Extemporeheredningar. . . 36,3 29,8 28,8 27,6 23,0 22,0 19,9 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Uppgifterna för år 1947 är hämtade ur Hammarskjölds undersökning och för åren 1952— 1954 beräknade på basis av stickprov.

extemporeberedningar och lösvikts- preparat till, standardförpackningar, främst farmacevtiska specialiteter. Den- na förskjutning är större värdemässigt sett än om man ser till antalet recipe, beroende på specialiteternas högre ge- nomsnittspris. Lösviktspreparatens — huvudsakligen apoteksberedningar — påtagliga tillbakagång sammanhänger till större delen med att de numera i regel finns att tillgå i färdiga konsu-

mentförpackningar och i och med detta i tabellen kommer att hänföras till ACO-förpackningar. Extemporebered- ningarna slutligen, har minskat både till antal och till sitt sammanlagda värde, det senare trots en väsentlig höjning av prisnivån i samband med omlägg- ningen av medicinaltaxegrunderna fr. o. 11]. den 1 januari 1955.

Antalet expeditioner av olika varu- kategorier framgår av tabell 7.

Tabell _7. Antal expeditioner jämte procentuell fördelning på olika varukalegorier (sjukhusapotek ingår ej) åren 1955 och 1956

in

Antal expeditioner 1955 1956 milj. st. % milj. st. % Receptur ........................ 19,9 29,4 21,0 29,1 Farm. specialiteter ............. 12,2 18,0 13,3 18,4 ACO-förpackningar ............. 1,8 2,7 2,3 3,2 S:a standardförp. 4,0 20,7 15,6 21,6 Lösvikt ....................... 1,2 1,8 0,8 1,1 Extemporeberedningar .......... 4,7 6,9 4,6 6,4 S:a övrigt 5,9 8,7 , 7,5 Handköp ........................ 47,9 70,6 51,1 70,9 Farm. specialiteter ............. 15,4 22,7 16,6 23,0 ACO-förpackningar ............. 14,8 21,8 16,0 22,2 Tekn. artiklar .................. 8,2 12,1 8,4 11,7 S:a standardförp. 38,4 56,6 41,0 56,9 Övrigt ........................ 9,5 14,0 10,1 14,0 Totalt ........................... 67,8 100,0 72,1 100,0 Standardförp. ................. 52,4 77,2 56,6 78,5 . Övrigt ........................ 15,4 22,8 15,5 21,5

Uppgifterna beträffande handköpet

är beräknade på basis av stickprov.

Medelpriset per expedition för olika varukategorier (sjukhusapoteken ingår ej) utgjorde år 1956:

Medelpris

år 1956, kr Receplur ..................... 8,03 Farm. specialiteter .......... 9,61 ACO-förpackningar ....... . . . 3,69 Standardförp. totalt ....... 8,75 Lösvikt .................... 4,76 Extempore ................. 6,18 Övrigt totalt .............. 5,96 Handköp (enl. stickprov) ....... 1,95 Farm. specialiteter .......... 2,89 ACO—förpackningar .......... 1,27 Tekn. artiklar ............... 2,14 Standardförp. totalt ....... 2,11 Övrigt ..................... 1,36 Totalt ........................ 3,73

Det är mycket vanskligt att med nå— gon större grad av säkerhet förutsäga, hur strukturen av apotekens omsättning framdeles kommer att gestalta sig. Den sedan länge pågående förskjutningen mot allt större andel standardförpack- ningar kan väntas fortsätta. En viss grad av extemporetillverkning torde emellertid komma att bestå.

D. Läkemedelsdistributionens historiska utveckling

Under senare delen av 1500-talet och förra hälften av 1600-talet inrättades i de största städerna de första apoteken i Sverige. Apotekarna, som ofta fått sin utbildning i Tyskland, fick genom av konungen utfärdade privilegier ensam- rätt på försäljningen av läkemedel i dessa städer.

Genom en kunglig resolution den 16 maj 1663 utfärdades för första gången bestämmelser med krav på viss koni- petens för erhållande av tillstånd att öppna apotek, respektive för erhållande av apoteksprivilegium. Genom 1688 års medicinalordningar blev formerna för apotekens inrättande och bedrivande närmare reglerade. Den, som erhållit ett privilegium, kunde sälja detta eller

låta det gå i arv till person, som upp- fyllde de föreskrivna kompetenskraven. År 1838 ledigförklarades för första gång- en ett apotek med personligt ej sälj- bart —— privilegium. De säljbara privi- legierna har sedermera successivt av- vecklats, och numera är samtliga privi— legier personliga.

Redan tidigt sökte man genom enk— lare typer av distributionsorgan till- godose de mindre orternas och lands— bygdens behov av läkemedel. Sålunda förekom redan på 1700-talet s. k. soc- kenapotek, närmast motsvarande våra dagars läkemedelsförråd och vanligtvis med en prästman som föreståndare.

Tidigt tillkom, framför allt på lands- bygden, även 5. k. filialapotek, som fö- restods av farmacevter men sorterade under självständiga apotek. Filialapo- teken anlades på platser, där självstän— diga apotek inte beräknades bli ekono- miskt bärkraftiga. Så snart förhållan- dena så medgav, förändrades de till självständiga apotek. Från omkring år 1870 och till mitten av 1930-talet be- nämndes de nyanlagda filialapoteken medikamentsförråd. Namnbytet på 1870- talet innebar samtidigt en viss organi- satorisk förändring, bl. a. sänktes i vissa avsenden kraven på medikaments- förrådens utrustning.

Nedanstående tabell visar, hur anta- let självständiga apotek och filialapotek förändrats under de senaste hundra åren.

Tabell 8

Självständiga apotek

Är med privilegierna Filial- Sum- apotek ma

säljbara personliga 1865 120 47 18 185 1885 25 167 53 245 1905 12 282 56 350 1925 _ 381 25 406 1935 — 412 29 441 1945 415 40 455 1955 414 93 507

I början av 1900-talet tillkom de för- sta sjukhusapoteken. Författningsmäs- sigt reglerade blev dessa dock först år 1938. År 1957 var 14 sjukhusapotek verksamma, bortsett från militärapote- ket och dess två filialer, av vilka en också fungerar som sjukhusapotek.

Genom 1890 års läkarinstruktion upp- manades provinsialläkarna att söka för- må kommunalnämnder i socknar, be- lägna avlägset från apotek eller medika- mentsförråd, att anskaffa förråd av läke- och desinfektionsmedel, vilka skulle tillhandahållas allmänheten till inköpspris. Dessa förråd, som sålunda ägdes av kommunerna, har numera av— lösts av läkemedelsförråd direkt inord- nade under apoteken. Den författnings- mässiga grunden för de nuvarande lä- kemedelsförråden tillkom år 1928, då Kungl. Maj:t bemyndigade medicinal- styrelsen att meddela apoteksinnehava- re tillstånd att genom en av styrelsen godkänd föreståndare tillhandahålla lä— kemedel å ort, där sådant kunde finnas behövligt. Närmare föreskrifter an- gående läkemedelsförråd utfärdades första gången av medicinalstyrelsen år 1929.

En form av läkemedelsdistribution, som tidigt haft och alltjämt har stor betydelse för landsbygdens läkemedels- försörjning, sker genom de 5. k. medi- cinlådorna. I ovannämnda läkarinstruk- tion uppmanades provinsialläkare att främja avtal mellan apotekare och kom- munalnämnder om expedition av läke- medel medelst s. k. medikamentslåda eller på annat lämpligt sätt. Distribu— tionsformen hade dock på sina håll va- rit i bruk långt tidigare.

E. Nuvarande utformning av läkemedels- distributionen

Det nuvarande civila distributions- nätets omfattning och utformning fram-

går av nedanstående uppställning. Upp- gifterna härrör från 1956 års utgång.

Distributionsorgan Antal Funktioner

Apoleksinrätlningar: Beredning, Självständiga lagerhållning, apotek ....... 413 distribution.

Filialapotek . . . . 102

Sjukhusapotek . . 14 529

Läkemedelsförråd: Lagerhållning, Typ A (apoteks— distribution. förråd) ....... 20

Typ B ......... 525 Typ C ......... 93 638

Medicinlådor och kommissionärer: Distribution

Medicinlådor ca. 1 350 Övr. kommissio—

närer ..... ca 200 ca 1550

Summa distributions- enheter .......... ca 2 700

Under de senare åren har antalet apo- teksinrättningar ökat. Flertalet av dessa har tillkommit i städer och de större städernas förortsområden. Nyetable- ringen har därvid huvudsakligen gällt filialapotek. På landsbygden har de till- kommande distributionsenheterna till övervägande del utgjorts av apoteksför- råd och andra typer av läkemedelsför- råd. Att filialapotek och läkemedels- förråd under senare tid inrättats i stället för som tidigare självständiga apotek får ses som en utveckling mot förenkling i syfte att hålla kostnaderna nere. Ett annat led i denna utveckling är den sänkning av kraven på de själv— ständiga apotekens utrustning och loka- ler, som skett efter det att vissa arbets- uppgifter centraliserats till apotek med distriktslaboratorium och till apotekar- societetens centrala organ. Förenklade typer av filialapotek har också prövats, och vidare har läkemedelsförråden dif— ferentierats efter de varierande behov de har att tillgodose. En närmare be- skrivning av de olika typerna av distri- butionsställen ges i det följande.

1. Självständiga apotek De självständiga apoteken har sedan gammalt haft skyldighet att själva till- verka de läkemedel de tillhandahåller. I den kungörelse, som medicinalstyrel— sen utgav år 1925 i samband med ikraft- trädandet av farmakopéns tionde upp- laga, öppnades emellertid en möjlighet till viss differentiering av apoteken. Kungörelsen innehåller nämligen föl- jande stadgande:

»Beredningar av ifrågavarande art, som icke eller endast med svårighet kunna framställas med de apparater och redskap, som det åligger apoteken att innehava, eller ock äro omständliga att framställa och samtidigt hava ringa åtgång må dock in- köpas från annan apoteksföreståndare, som har att ställa sig svenska farmakopéns fö- reskrifter till efterrättelse.»

Ett organiserat samarbete mellan apo- teken i detta avseende genomfördes ef- ter några års försöksverksamhet av apo- karsocieteten år 1946, då de 5. k. di- striktslaboratorierna tillkom. Detta be- handlas närmare i kapitel VII i detta be— tänkande. I samband med att nu gäl- lande farmakopéupplaga trädde i kraft år 1948, utgav medicinalstyrelsen den s. k. utrustningskungörelsen (MF 1947 nr 75). I denna kungörelse har, som 10- gisk följd av den inträdda differentie- ringen i apotekens uppgifter, föreskrif- terna om apotekens obligatoriska utrust- ning givits en mera allmänt hållen for- mulering än tidigare. Å varje apotek skall »ändamålsenlig och tillräcklig ut- rustning för utförande av beredningar i receptur och defektur» finnas tillgäng- lig. >>Självständigt apotek skall förfoga över den laboratorieutrustning, som är erforderlig för den verksamhet, det be- driver.» Apotek, »vilket må inköpa be- redningar annorstädes än från apotek», skall vara utrustat med samtliga i far- makopén upptagna apparater, redskap, reagenser m. m., som erfordras för läke- medlens undersökning. Denna bestäm-

melse avser apotek, »där medicinalsty- relsen prövat framställning av bered- ningar för regelmässig försäljning till andra apotek kunna lämpligen äga rum». Sådant tillstånd har medicinalsty— relsen hittills med ett undantag endast meddelat åt apotek, utrustat med di— striktslaboratorium.

Kungörelsen öppnade också möjlig— heter för en centraliserad råvarukon— troll, och en sådan genomfördes vid apotekens kontrollaboratorium. Denna centralisering har möjliggjort inskränk- ningar i apotekens utrustning för läke- medelskontroll och har säkerligen med- fört avsevärd personalbesparing i jäm- förelse med tidigare förhållanden.

En annan faktor av stor betydelse för utvecklingen beträffande apotekens be- hov av utrustning och lokaler är den pågående förskjutningen i varusorti— mentet mot allt större andel färdigför- packade läkemedel. Denna utveckling, som närmare belysts i ett föregående avsnitt, har tillsammans med tillverk- ningscentraliseringen i hög grad bidra- git till att apotekslokalerna icke behövt utvidgas tillnärmelsevis i den takt, som omsättningsutvecklingen annars otvivel- aktigt skulle ha fordrat.

I och med den angivna utvecklingen mot en förenkling i utrustningshänseen- de hos större delen av de självständiga apoteken har skillnaden mellan dessa apotek och filialapoteken i fråga om lokal- och utrustningsbehov minskat. Vissa skillnader kvarstår dock alltjämt. Även om i ett och annat fall gjorda för- sök visar, att självständiga apotek un— der speciella omständigheter helt kan slopa laboratorieverksamheten, visar dock erfarenheten lämpligheten av att de enklare lagerberedningarna fortfa- rande framställes på de enskilda apote- ken. Transportkostnaderna torde be- träffande dessa varor bli allt för höga vid en fullständig centralisering.

Medicinalstyrelsen utövar ett visst inflytande på apoteksinrättningarnas utformning och utrustning. Vid nyan- läggning av apotek liksom vid ombygg- nad av gamla har apoteksinnehavaren att till styrelsen insända ritningar för godkännande. De nya eller ändrade lo— kalerna skall avsynas och av styrelsen godkännas för sitt ändamål. Vissa ge- nerella bestämmelser angående apote- kens utrustning är fastställda i den tidi- gare nämnda utrustningskungörelsen.

2. Filialapotek Filialapoteken är i administrativt och ekonomiskt hänseende knutna till själv- ständiga apotek. Medicinalstyrelsen be- viljar apoteksinnehavare tillstånd att driva filialapotek och förordnar efter förslag av innehavaren föreståndare. Föreståndaren är alltid en person med farmacevtisk examen, apotekare eller receptarie. I expeditionshänseende fungerar fili- alapotek på samma sätt som ett själv- ständigt apotek. I varje fall om före- ståndaren har apotekarexamen torde filialapoteket i princip kunna erbjuda allmänhet och läkare samma service som det självständiga apoteket. Trots att sålunda filialapotek får anses hålla en service som är likvärdig med ett självständigt apoteks synes ifrågasatta förändringar av små apotek till filial— apotek ha mött starkt motstånd från kommunala organ. Bakgrunden härtill torde bland annat ha varit, att man be- farat mindre intresserad skötsel från en anställd föreståndares sida än från en apoteksinnehavares samt risk för tätare byten av apoteksföreståndare. Samarbetet mellan moder- och filial- apotek beträffande administration och läkemedelskontroll gör att lokaler och utrustning för dessa funktioner i stort sett kan undvaras på de flesta filialapo- tek. Lagerlokalerna kan vidare hållas

mindre på filialapoteken. Driften av ett filialapotek har på grund av de anförda omständigheterna i allmänhet bedömts bli något billigare än driften av ett självständigt apotek av motsvarande storlek. I ett stort antal fall föreslås dessutom numera filialapoteken ej av legitimerade apotekare utan av recep- tarier, varigenom lönekostnaderna blir lägre.

Antalet filialapotek har under åren 1947—1956 ökat väsentligt. Sålunda ökade antalet under denna period med 52, samtidigt som antalet självständiga apotek minskade med 3. Under tiden öppnades 4 nyanlagda självständiga apotek, varjämte 5 filialapotek föränd- rades till självständiga apotek. 12 tidi- gare självständiga apotek förändrades till filialapotek. De apotek, som för- ändrats till filialapotek, är samtliga små, och den närmaste orsaken till för— ändringen har varit, att de icke ansetts kunna ge innehavaren skäliga inkoms- ter.

Tidigare anlades filialapotek prak- tiskt taget endast på landsbygden och på sådana orter, där befolkningsunder- laget icke kunde beräknas inom nära framtid bli av sådan storleksordning, att ett självständigt apotek skulle upp- nå tillräcklig omsättning för att kunna ge innehavaren någorlunda tillfredsstäl- lande villkor. Under senare år har som tidigare nämnts filialapotek i stor utsträckning anlagts även i stå- derna. Endast i få fall, där befolknings- underlaget redan från början varit till— räekligt stort, har självständiga apotek nyanlagts. Vid inrättande av filialapo- tek i städerna har medicinalstyrelsen ofta fastställt att omprövning av apo- teksinrättningens karaktär skulle ske efter ett antal år. I många fall har så- dan omprövning dock skett tidigare i samband med att moderapoteket bytt innehavare. Genom att i första hand in-

rätta nya apotek som filialapotek har man undgått de ekonomiska svårigheter som driften av ett nyinrättat självstän- digt apotek med låg omsättning under den första tiden kan medföra för inne- havaren. Man får också genom att av- vakta apoteksinrättningens utveckling under de första åren en betydligt säk- rare uppfattning om dess utvecklings- möjligheter än vad prognoser före inrät- tandet kan ge.

Beslut om inrättande, nedläggande el- ler förflyttning av självständiga apotek fattas av Kungl. Maj:t under det att motsvarande beslut beräffande filial- apotek fattas av medicinalstyrelsen. Be- sluten, som i båda fallen föregås av ut- redning, innebär en vägning mellan sociala och ekonomiska synpunkter. Självfallet utesluter icke det förhållan- det, att ett blivande apotek inte kan be- räknas komma att bära sina kostnader, att det anlägges. Kollektiviseringen av

apoteksväsendet avser ju bl. a. att åstad- komma en kostnadsutjämning, som skall medge drivandet av icke bärkraftiga en- heter. Å andra sidan måste stor hän- syn tagas till ekonomiska förhållanden, som ju i sista hand avgör läkemedlens prissättning. Under de senaste åren sy- nes beslut om nya filialapotek på lands- bygden i allmänhet ha fattats först då man kunnat förvänta en omsättning av minst 150 000 kronor per år. I städerna, där de sociala skälen för inrättande av nya apotek i allmänhet icke är lika starka, synes kraven ha ställts betydligt högre. Filialapotekens kostnader varie- rar givetvis starkt, beroende bl. a. på försäljningens struktur och organisa- tion, lokalkostnaderna och personalens sammansättning. Apotekarsocieteten har på läkemedelskommitténs begäran ge- nomfört en undersökning av kostnader- na på ett antal filialapotek under år 1956. I tabell 9 har vissa resultat av

Tabell 9. Vissa filialapoteks kostnader under år 1956

Omkostnader Omkostnader i på fllialapoteket, Om- % av omsätt- Över- kronor kostna- ningen Filial- gä: Varu— Brutto- der på fälla?? måg?— apotek bing kostnad vinst moder- nader, därav un der- nr kronor kronorl kronor Samt— därav aptäe— kronor Samt- 23,13: skott liga loner kronor liga kens kronor löner 1 93 735 58 425 35 310 49 031 31 493 2 592 51 623 55,1 33,6 16 313 2 94 172 61 424 32 748 53 940 39 454 300 54 240 57,6 41,9 —21 492 23 127 744 88 235 39 509 45 890 25 740 2 544 48 434 37,9 20,1 8 925 4 192 938 123 864 69 074 84 666 59 931 1 092 85 758 44,4 31,1 — 16 684 5 235 592 142 057 93 535 89 278 60 973 2 724 92 002 39,1 25,9 1 533 ”6 243 631 3120 983 122 648 66 603 43 860 4 404 71 007 29,1 18,0 851 641 27 279 905 3128 486 151 419 92 627 76 289 3 240 95 867 34,2 27,3 855 552 8 324 227 219 244 104 983 112 745 81 436 1 368 114 113 —35,2 25,1 9 130 9 326 338 201 260 125 078 106 518 77 237 2 016 108 534 33,3 23,7 16 544 10 654 661 379 731 274 930 230 782 179 053 7 596 238 378 36,4 27,4 36 552 11 704 750 436 480 268 270 179 654 148 551 11 436 191 090 27,1 21,1 77 180

1 Bokförda värden. 2 Förenklat filialapotek. 3 Filialapoteken nr 6 och 7 visar ovanligt låga varukostnader. Eftersom inventeringar ej företagits, kan den exakta varukostnaden ej anges. Om en beräknad varukostnad motsvarande den genomsnittliga för apoteken gällande procentsatsen användes, blir överskotten för nr 6 cirka 18 tusen kronor och för nr 7 cirka 7 tusen kronor.

Tabell 10. Filialapotekens föreståndare

Föreståndare Vid utgången Antal . av år filialapotek leg. apotekare reeeptarler antal %—andel antal %-andel 1941 ................ 36 23 64 13 36 1946 ................ 47 31 66 16 34 1951 ................ 76 58 76 18 24 1956 ................ 102 56 55 46 45 1957 ................ 106 51 48 55 52

denna undersökning sammanställts. Det framgår av sammanställningen, att kost- nadstäckning uppnås först vid relativt stora enheter.

De valda undersökningsobjekten ut- gör i och för sig inte med säkerhet ett representativt stickprov, då de fått väl- jas bland de relativt få filialapotek, vars kostnader med nuvarande redovisnings- regler kunnat särskiljas ur moderapote- kets bokföring. De torde trots detta kunna ge vägledning för bedömning av rådande förhållanden. Förutom att de representerar olika storlekar har de också valts med hänsyn till att olika ty- per av orter borde medtagas. Varukost- naderna är de bokförda, då inventering endast i undantagsfall skett både vid årets början och slut. Lönekostnaderna har beräknats efter medellönerna för olika personalkategorier. Pensionskost- nader har dock ej medtagits. Moder- apotekets kostnader för administration, skickningar och trakter hänförliga till filialapoteket har upptagits bland filial- apotekets omkostnader.

Filialapoteken omsatte sammanlagt under år 1956 19,4 milj. kronor, (1. v. s. cirka 7 procent av den totala omsätt- ningen på rikets apotek. Omsättnings- storleken varierade mellan ungefär 50 000 och 700 000 kronor (bortsett från ett filialapotek med mycket stora sjuk- husleveranser) och utgjorde i medeltal cirka 180 000 kronor (medianvärde 147 000 kronor). På landsbygden beläg-

na filialapotek varierade i storlek mel- lan 50000 och 400000 kronor.

De allra flesta filialapoteken har en- dast en person —— föreståndaren — med farmacevtisk examen anställd. Tidiga- re förestods filialapoteken nästan ge— nomgående av leg. apotekare. Som fram- går av ovanstående tabell har utveck- lingen här gått mot allt större antal re- eeptarier som föreståndare, även rela- tivt sett. Förskjutningen torde delvis bero på svårigheter att erhålla leg. apo- tekare som föreståndare men kan även till en del förklaras av att filialapotek som anlagts på samma ort som moder- apotek ansetts kunna skötas av recep- tarie.

3. Filialapotek av förenklad typ Under senare år har försök gjorts med förenklade filialapotek. Försöksvcrk- samheten har möjliggjorts genom att medicinalstyrelsen medgivit undantag från de generella reglerna angående apoteks utrustning och lagerhållning. Den har genomförts av enskilda apote- kare i nära samarbete med styrelsen och apotekarkårens centrala organ. Det första försöket gjordes år 1951 vid in— rättandet av filialapoteket Ärlan i Grön- dal i Stockholm. Från början lagerhölls på detta endast färdigförpackade läke- medel. All extemporeberedning utför- des på det närbelägna moderapoteket. Vissa olägenheter med systemet visade sig emellertid snart. Förbindelserna

med moderapoteket var visserligen mycket täta, men väntetiden för allmän- heten blev, även då det gällde enkla uppvägningar i receptur och handköp, trots detta relativt lång. Man anskaf- fade därför en våg samt efter en utförd frekvensundersökning ett hundratal rå- varor, halvfabrikat och lösviktsspeciali- teter till filialapoteket. Det visade sig, att man efter kompletteringen med den- na billiga och relativt föga utrymmes- krävande utrustning kunde expediera cirka 90 procent av samtliga inkomman- de recept. Kostnadsökningen torde väl ha uppvägts av att skickningsturerna mellan moder- och filialapotek kunde inskränkas väsentligt. Alltjämt sändes dock recept medförande extemporebe— redning av piller, salvor och liknande till moderapoteket. Gröndalsapoteket har följts av andra på liknande sätt or- ganiserade filialapotek. Relativt stora omsättningar har på dessa kunnat be- mästras inom små lokaler.

Skillnaden mellan de vanliga filial- apoteken och de förenklade består så- lunda främst däri, att på den senare typen tillverkningsutrustningen är myc- ket förenklad och lagerhällningen av råvaror som en följd därav starkt be- gränsad. Därjämte lagerhålles i regel ett mindre antal standardförpackade lä- kemedel än på andra typer av apoteks- inrättningar. Sålunda har enligt under- sökningar företagna på två filialapotek av förenklad typ i Stockholm antalet artiklar av standardförpackade läkeme- del uppgivits vara cirka 2 300 i ena och 1 800 i andra fallet. Härvid har varje förpackningsstorlek räknats som sär- skild artikel, varför antalet läkemedel är mindre. Trots detta har på de ifråga- varande apoteken över 90 procent av inkommande recept kunnat expedieras direkt utan anlitande av moderapoteket. Som jämförelse kan nämnas, att det på dylikt sätt beräknade totala antalet ar-

tiklar av standardförpackade läkemedel torde utgöra 7 år 8 tusen samt att de självständiga apotekens hela sortiment _ avseende samtliga varugrupper varierar från cirka 3 500 för de minsta till cirka 8000 artiklar för de största apoteken.

4. Läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer

Nu gällande bestämmelser rörande läke- medelsförråd har utfärdats av medici- nalstyrelsen genom kungörelse den 21 juni 1955. Läkemedelsförråden har där- vid indelats i tre olika kategorier: lä- kemedelsförråd av typ A, B och C. De tre förrådstyperna kan i korthet karak- teriseras på följande sätt. Läkemedels- förråd typ A, som även benämnes apo- teksförråd, har formen av en mindre butik i särskild av apoteksinnehavaren förhyrd lokal och med av denne an- ställd föreståndare. Förråd av typ B däremot drives i samband med annan verksamhet av person, som mot provi- sion sköter försäljningen av varorna, exempelvis handlande, distriktssköter— ska, poststationsföreståndare etc. Läke- medelsförråd av typ C utgöres helt en- kelt av en transportabel låda innehål— lande ett 20-tal läkemedel, placerad hos en handlande eller annan, som mot pro— vision sköter försäljningen. En närmare beskrivning av de tre typerna av läke- medelsförråd lämnas i det följande.

Apoteksförråd inrättades första gång— en år 1950 och då under benämningen apoteksfilialer. Namnlikheten med filial- apoteken orsakade emellertid missför- stånd, varför namnet ändrades i ovan- nämnda kungörelse.

Apoteksförråden tillkom i första hand på orter där tidigare läkemedelsförråd av vanlig typ, nuvarande typ B, varit inrättade och vuxit till sådan storlek, att en förbättrad service ansågs erfor-

derlig, men där tillräckligt underlag för ett filialapotek saknades. Detta gäll- de framför allt en del områden med ett befolkningsunderlag av cirka 3000—— 5 000 personer.

Apoteksförråd inrättas i för ändamå- let avsedd särskild lokal, som förhyres av apoteket. Ritningar till lokalen skall ha godkänts av medicinalstyrelsen. För- rådet förestås av en av medicinalsty- relsen förordnad apotekstekniker, som skall ha tämligen lång apotekstjänstgö- ring bakom sig. För apoteksförråden liksom för andra läkemedelsförråd gäl- ler beträffande läkemedel, att endast standardförpackade sådana eller på apoteken iordningställda förpackningar av lösviktsvaror får lagerhållas. Ingen som helst uppvägning eller beredning av läkemedel får sålunda förekomma. På dessa förråd finnes i regel förutom ett handköpssortiment även receptbe- lagda läkemedel i enlighet med en för- teckning, som uppgjorts i samarbete mellan läkaren på orten och apoteksin- nehavaren och som skall ha tillställts medicinalstyrelsen för kännedom. Dessa läkemedel levereras från apoteket till förrådet i färdiga förpackningar, för- sedda med föreskrift om användnings- sätt, läkarens och den expedierande far- macevtens namn etc. Detta innebär att förrådet har ett lager av i förväg av far- macevt signerade läkemedelsförpack- ningar, vilka utlämnas efter läkarens recept. Receptbelagda apoteksvaror, som ej finns på den nyssnämnda för- teckningen, måste däremot rekvireras och erhållas från moderapoteket. Ge- nom apoteksförrådets anknytning till apoteket har apoteksinnehavaren möj- ligheter att utöva direkt ledning och kontroll av dess verksamhet. Antalet re- ceptbelagda läkemedel, som högst får lagerhållas på ett apoteksförråd har av medicinalstyrelsen fastställts till 125. Handköpsläkemedel får i obegränsad

omfattning lagerföras på apoteksförrå- det.

Några apoteksförråd har inrättats i förortsområden inom de större städer- na. På dessa förråd har det visat sig svårt att lagerhålla receptbelagda läke- medel med hänsyn till att recepten kom- mer från ett flertal läkare för vilkas för- skrivningsvanor med nuvarande ord- ning skulle behöva uppläggas flera oli- ka läkemedelsförteckningar. Av denna anledning har handköpsförsäljningen här en i förhållande till totala försälj- ningen mera framträdande plats än på andra apoteksförråd.

Läkemedelsförråd av typ B är den traditionella förrådstypen, som sedan år 1928 efter medicinalstyrelsens med- givande inrättats av apotekare hos en- skilda, därför lämpade personer, t. ex. hos distriktssköterskor, poststationsfö- reståndare, handlande etc. Förestånda- ren förordnas av medicinalstyrelsen ef- ter förslag av apoteksinnehavaren. Lämplighetsintyg från tjänsteläkare er- fordras därvid. B—förrådet får lagerföra 50 receptbelagda läkemedel och 50 handköpsläkemedel. För de receptbe- lagda läkemedlen gäller samma före- skrifter som i fråga om apoteksförråd, d. v. 5. de skall finnas upptagna på sär- skild med läkare överenskommen för- teckning. Förutom läkemedel saluföres genom förråden ofta förbands- och sjuk- vårdsartiklar m. m. Föreståndarna fungerar också ofta som kommissionä- rer, d. v. s. vidarebefordrar allmänhe- tens rekvisitioner och recept, som icke direkt kan expedieras av förrådet, till apoteket.

Enligt uppgift har B-förråd tidigare inrättats, då man beräknat befolknings- underlaget till minst 1 000 personer och avståndet till närmaste apotek varit minst 15 km. På senare år tycks dock dessa regler ha mildrats i några fall.

Läkemedelsförråd av typ C har efter en tids försöksverksamhet för första gången författningsmässigt reglerats ge- nom medicinalstyrelsens ovan nämnda kungörelse från juni 1955.

Förrådstypen är i första hand till- kommen för att förbättra läkemedels- försörjningen för mindre orter med iso- lerat läge och stort avstånd till eller då— liga förbindelser med närmaste apotek. För att möjliggöra en kontinuerlig kon- troll till rimliga kostnader skall de läke- medel som finns kvar osålda varje må- nad insändas till apoteket för översyn, varjämte komplettering av förrådet sker. I praktiken har förråden två uppsätt- ningar läkemedel, varigenom försäljning kan ske utan avbrott för byte.

C-förrådets sortiment av läkemedel är begränsat till 20 icke receptbelagda apo— teksvaror. Utöver dessa läkemedel får apoteksinnehavaren genom förrådet till- handahålla förbands- och sjukvårdsar- tiklar m. m.

Föreståndaren förordnas av medici- nalstyrelsen efter förslag av apoteks- innehavaren. Tjänsteläkare skall dess- förinnan intyga vederbörandes lämp- lighet härför.

Medicinlådor och kommissionärer. Av stor betydelse för läkemedelsförsörj- ningen på landsbygden är de 5. k. medi- cinlådoma. Lådorna sändes regelbun— det, vanligast en gång per dag, mellan apoteket och en person i den ort, som medicinlådan skall betjäna. Allmänhe- ten kan lämna sina recept och rekvisi- tioner antingen direkt till apoteket eller också till den som har hand om medi- cinlådan och sedan hämta sina läke- medel hos denne. Varorna emballeras separat för varje kund och lämnas ut från lådan utan att paketen öppnas. Ingen lagerhållning förekommer i sam- band med medicinlådor. Fraktkostna-

Tabell 11. Medicinlådornas fördelning på apoteken (irl 1956

Antal lådor Antal Summa *

per apotek apotek medicinlådor 0 133 0 1 39 39 2 45 90 3 40 120 4 42 168 5 31 155 6 20 120 7 15 105 8 6 48 9 8 72 10 12 120 11 4 44 12 7 84

13 4 52 * 14 2 28 15 2 30 16 2 32 18 1 18 22 1 22 26 1 26 415 1 373

1 Ett mindre antal medicinlådor var ifunk- tion endast en del av året.

den betalas av apoteket, men en avgift av 25 öre uttages vid varje expedition.

Ovanstående tabell visar, hur medi- cinlådorna fördelas på olika apotek. Med apotek avses i tabellen i förekom- mande fall moderapotek inklusive filial- apotek.

Utnyttjandegraden varierar mycket mellan de olika medicinlådorna. Enligt en utförd stickprovsundersökning be— fordrar hälften av lådorna mindre än 65 paket per månad. I medeltal är pa— ketantalet cirka 100 per månad.

Antalet kommissionärer utan sam— band med medicinlåda är relativt litet. Många av dem återfinnes i städernas yt- terområden, i vilket fall apoteket ofta självt transporterar försändelserna till kommissionären.

Kostnadsförhållanden. Apotekarsocie- teten har på läkemedelskommitténs hemställan verkställt en sammanställ-

Tabell 12. Vissa apoteksförråds ( A-förråds ) kostnader under år 1956

Övriga S:a Omkost- Afrågälås' Om- Rän- Så:; Löner Löner H ra Frak- om- om- nader i % nr sättning tor1 ningar” (förråd)a (apotek). y ter kost- kost- av omsätt- nader nader ningen 1 60 188 963 750 10 861 2 988 2 100 444 1 489 15 595 31,5 2 65 444 631 290 10 819 3 732 2 700 384 1 815 20 371 30,0 3 87 460 789 700 11 145 10 008 2 680 588 859 26 769 30,6 4 821604 597 400 15 817 5 520 2 023 2 160 2 025 28 542 31,5 i 5 90 483 850 300 14 075 8 784 1 400 732 1 887 28 028 30,6 - 6 95 894 1 259 900 12 096 9 696 4 926 3 216 4 224 36 317 37,4 i 7 129 049 1 700 1 375 15 811 52 808 3 166 600 2 023 27 476 520,8

; 1 Räntorna har beräknats efter 6 %. £ ? Avskrivningar har antagits ske med 5 % av inventariernas anskaffningsvärde per år. i ” Lönerna är beräknade enligt medellöneprincipen men utan beaktande av pensionskostnader. ! 4 Vid beräkning av lönekostnaderna på moderapoteket har endast det direkta expeditions- rbetet samt administrativt arbete för förrådets räkning beaktats. Iordningställandet i receptur v läkemedel, inläggnings- och laboratoriearbete m.m. har sålunda ej medtagits. & 5 Apoteksinnehavaren tjänstgör ett par timmar per dag på förrådet utan att kostnaden härför edräknats.

Tabell 13. Vissa B-förråds kostnader under år 1956

Summa B-förråd .. . S:a omkost- utan medicin— Omsätt— Därav Provi- lui-( k Rän- AY' Löner om- nader i . låda ning me 1cm- sioner s_pe _ Fra t tor skriv- (apo— kost— 0/ av låda tioner ningar tek) 0 .. m” nader omsatt- ningen 1 7 854 1 047 55 240 50 25 420 1 837 23,4 2 8 616 745 5 192 34 15 1 188 2 179 25,3 3 21 429 1 667 90 516 39 25 1 968 4 305 20,1 4 45 321 3 750 140 480 73 20 4 884 9 347 20,6 5 47 401 4 740 100 1 140 21 —— 3 576 9 577 20,2 6 53 959 4 917 82 360 216 60 6 360 11 995 22,5 B-förråd med _ (oms. medicinlådor mkl. me- nr dicinlå- * dan) 1 10 043 6 423 398 15 564 12 —- 60 1 049 10,4 2 28 380 15 000 (ca) 2 424 47 252 42 -— 1 308 4 073 14,3 3 44 898 16 591 3 437 150 1 100 120 —— 552 5 359 11,9 4 54 227 32 462 4 146 13 192 105 75 1 068 5 599 10,3 5 63 900 47 100 1 680 150 1 356 51 10 1 656 4 903 7,7 6 84 866 45 896 6 226 60 1 392 73 25 2 436 10 212 12,0

" I de angivna lönekostnaderna för apoteket ingår ej de kostnader, som är förbundna med sändningarna genom medicinlådorna. I tillämpliga delar bör kommentaren till tabell 12 beaktas.

ning av kostnaderna på ett antal apo- teksförråd samt B-förråd. Det sam- manställda siffermaterialet redovisas delvis i tabellerna 12 och 13. De en- skilda kostnadsposternas storlek varie- rar starkt från förråd till förråd. En

klar skillnad i total kostnadsnivå kan emellertid urskiljas dels mellan apoteks- förråden och B—förråden, dels också mellan B-förråd med och utan medicin- låda. På apoteksförråden håller sig kostnaderna omkring 30 procent av om-

sättningen, på B—förråden utan medicin- låda omkring 20 procent av omsättning- en och på B-förråd med medicinlåda slutligen omkring 10 procent av den sammanräknade omsättningen i förråd och låda (se härom vidare under läke- medelsförråd typ B).

Bland utgiftsposterna återfinnes kost- nader för frakter och för arbete på mo- derapoteket för båda förrådstyperna. På jämnstora förråd kan man vänta sig, att dessa kostnader skall vara av sam- ma storleksordning oavsett förrådets typ. Båda typerna har också räntekost- nader och avskrivningar, men dessa kostnader är av helt annan storleksord- ning på apoteksförråden än på B-för- råden. Mot B-förrådens provisionskost- nader, slutligen, svarar på apoteksförrå— den löne- och hyreskostnaderna.

Kostnaderna för arbete i receptur på moderapoteket har ej medtagits bland de i tabellerna redovisade förrådens kostnader.

I viss män kan kostnadsskillnaden mel— lan apoteksförråden och B-förråden minskas därigenom, att de förra kan fungera som teknisk affär vid sidan av sin huvudfunktion utan att behov av lokal- eller personalökning därigenom uppstår. Omsättningen kan därför i vissa fall väntas stiga vid förändring av B-förråd till apoteksförråd.

Den lägre redovisade kostnaden för B-förråd med medicinlåda torde knap- past äga motsvarighet i verkligheten och beror sannolikt på att moderapote— kets lönekostnader för expeditionsarbe- te med medicinlådan icke kunnat redo- visas i tabellen. Själva läkemedelsförrå- dens kostnader ligger i dessa fall troli- gen på i stort sett samma relativa nivå som på förråd utan låda, d. v. s. om- kostnadsprocenten ligger i allmänhet i närheten av 20.

Hela den kostnad, som sålunda redo- visats för förråden, kan ej betecknas

som merkostnad. Även varornas expedi— tion över disken på apoteket skulle näm- ligen ha medfört kostnader, vilka vid en bedömning på lång sikt bör beaktas. Dessa kostnader motväger nämligen i viss mån de merkostnader, som uppstår vid försäljning genom förråd.

För medicinlådorna kan frakt- och provisionskostnaderna i sin helhet be- traktas som merkostnader för apote- ken. Vissa apotek håller ett stort an- tal medicinlådor. Exempel finnes på apotek där endast en mindre del av om- sättningen utgöres av försäljning över disk, under det att huvuddelen av för- säljningen sker genom medicinlådor och läkemedelsförråd.

F. Apotekens öppethållande, natt- tjänst m.m.

Apoteken indelas beträffande öppet- hållandet i fem grupper vilka är be- tecknade A till E. Verkliga antalet grup- per är dock sex, ty apoteken i gruppen E är i sin tur uppdelade i två katego- rier. De generella öppethållandebestäm- melserna återges i det följande. För vis- sa apotek finns specialbestämmelser som innebär mindre avvikelse från de angivna tiderna. Detta gäller t. ex. för ett 40-tal apoteksinrättningar —— på vil- ka föreståndaren är ensam farmacevt där lunchstängning tillämpas.

Grupp A. Apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för expedition vardagar kl. 9—18 och vardag före sön- och helgdag kl. 9—17, medan apoteket hålles stängt på övriga tider. Anslag skall finnas vid apotekets ingång med uppgift om när person med farmacevtisk examen kan träffas.

Grupp B. Apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för expedition vardagar kl. 8—19 och vardag före sön- och helgdag kl. 8—18. Under övrig tid hålles apoteket endast tillgängligt för

expeditionen av »brådskande» recept och rekvisitioner samt av förbandsar- tiklar. Då apoteket sålunda endast be- höver vara tillgängligt för viss expedi- tion, skall den vakthavande antingen vara tillstädes å apoteket eller infinna sig där senast inom en timme efter er- hållen kallelse. Befinner sig vakthavan- den icke på apoteket skall dels dess nattväntrum vara olåst, upplyst efter mörkrets inbrott samt försett med iögo- nenfallande anslag, upptagande, därest vakthavanden vistas i apotekets ome- delbara grannskap, den adress, varun- der han kan anträffas, men i annat fall därjämte meddelande om hans för till- fället gällande telefonnummer samt var närmast tillgängliga telefon är belägen, varifrån vakthavanden kan tillkallas, dels ock sådana anordningar vara vid- tagna, att till apoteket inkommande tele- fonsamtal kopplas till vakthavanden el- ler att vederbörande telefonstation vid sådan telefonpåringning lämnar uppgift om nyssnämnda adress och telefonnum- mer.

Grupp C. Apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för all expedi— tion vardagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9—14. Under övriga tider gäller samma bestämmelser, som finns refererade under grupp B.

Grupp D. Apotek inom denna grupp alternerar, så att endast ett apotek i orten är tillgängligt för expedition nat- tetid samt sön- och helgdagar. Det apo- tek som har jourtjänst skall hållas till- gängligt för all expedition vardagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9— 22. Under övriga tider gäller samma be- stämmelser, som finns refererade under grupp B.

Grupp E'. Denna grupp omfattar år 1958 apotek i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Jönköping, Lund, Borås, Gävle och Karlstad, i förekom- mande fall med förorter. Vissa apotek

Tabell 14. Apoteksinrättningarnas fördel- ning år 1957 med hänsyn till söndags- och nattjänstens omfattning

I På lands- städer bygd summa Grupp A 13 214 227 » B. . . . 62 30 92 » C. . . 19 0 19 » D. . . . 51 0 51 » E nattapotek 15 0 15 övriga . . . . 100 3 103 260 247 507

är fasta nattapotek. Dessa skall hållas tillgängliga för all expedition vardagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9 —22. Under övriga tider behöver de en- dast vara tillgängliga för viss expedi- tion. I Borås, Gävle och Karlstad kan jourtjänsten fullgöras på det sätt som refererats under grupp B, medan i öv- riga städer vakthavande farmacevt skall finnas på apoteket. övriga apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för all expedition vardagar kl. 8—19 samt vardag före sön- och helgdag kl. 8—18. Under övriga tider hålles apoteken stängda.

Antalet apotek år 1957 i varje grupp framgår av ovanstående uppställning.

I detta sammanhang bör omnämnas, att läkarna vid sina sjukbesök i regel medför läkemedel för det akuta behovet.

Kostnaderna för söndags- och natt- tjänst. På läkemedelskommitténs hem- ställan har apotekarsocieteten företagit en undersökning av det ekonomiska re- sultatet av söndags— och nattjänsten. En redovisning finns i tabell 15.

Undersökningen företogs under maj månad 1957 och med ledning av de resultat man erhöll gjordes beräkningar avseende hela året.

Den i tabellen angivna omsättningen avser den försäljning som ägt rum så- väl på söndagar som på kvällar och nät- ter under övriga dagar.

Tabell 15. Det ekonomiska resultatet av söndags- och nattjänst på vissa apotek under är 1957

Beräkningarna är baserade på stickprov under maj månad

Typ av nattjänst

Apotek nr

Omsättning Bruttovinst

Fasta kostn. Löner

Resultat

Sönd. Nätter Total

Sönd.

Nätter

Total

Nätter Nätter

Total Sönd.

Nätter Total

I Natlapotek (Grupp E)

II Alterneringsapotek (Grupp D)

a) Hel nattvakt (6 mån. per år). . (3 mån. per år). .

b) viss tjänstg. å apot. +passn. (6 mån. per år). . (6 mån. per år). . (6 mån. per år). .

Apotek utan alternering

a) Viss tjg. å apot. +passn.

(GruppC)

b) Enbart passning (Grupp B) . . .

HNO'J'Q'

becca

10 12 113 14 15

81 220 109 668 190 888 56 730 71 719 128 449 35 836 142 737 178 573 26 226 80 497 106 723

19 375 42 061 61 436 7 703 18 086 25 789 12 462 21 989 34 451 10 013 27 099 37 113 15 190 16 813 32 003 12 599 12 077 24 676 25 334 22 099 47 433 5 176 7 994 13 170 3 410 353 3 763

1 719 6 631 8 350 1 446 4 892 6 338

30 051 20 990 13 259

9 701 7 166 2 851 4 610 3 709 5 622 4 652 9 385 1 908 1 262

636 535

40 577 26 536 52 812 29 784 15 564 6 691

8 136 10 026 6 220 4 469 8 175 2 959

131 2 453 1 810

70 628 47 526 66 071 39 485 22 728 9 542 12 746 13 735 11 842

9 121 17 560 4 867 1 393 3 089 2 345

1 789 1 909 2 026 1 818

978 1 358

1 230 1 230 1 062 1 577 1 661 314 318

235 754

12 502 8 522 8 714 7 518

5 224 1 767 3 852 3 798 3 502 3 937 6 048 3 032 1 897 1 737

791

36 500 33 941 40 493 35 909 12 775 9 236

8 760 9 956 7 647

13 585 14 961 11 133 4 665 5 942 6 075

49 002 17 549 42 463 12 468 49 207 4 545 43 427 2 183

17 999 1 941 11 003 1 084

12 612 758 13 753 89 11 149 2 120 17 522 715 21 009 3 337 14 165 — 1 124 6 562 —— 635 7 679 1 101 6 866 — 256

—10 693—9 978

2 288 19 838 9 314 3 154 10 293 14 838 7 943 5 760 1 808 3 750 3 903 —2 819

1 855 — 1 097 1 160—1 249 2 489— 369

8 447—5 110 8 488—9 612 4 852—5487

3 724 -—4 825 5 019 —5 275

1 Är även öppet 4 tim. på söndagar.

Bruttovinsten har erhållits genom en beräkning grundad på antagande om att varukostnaden varit 63 procent av för- säljningsvärdet.

I tabellen finns en särskild kolumn för fasta kostnader, varmed avses i första hand kostnader för hållande av nattvaktsrum. Vid beräkningen av löne- kostnader har aktuella medellöner an- vänts. För all farmacevtisk personal har beräkningarna av lönen baserats på medellön för receptarie, trots att leg. apotekare i viss, mindre utsträckning deltager i här ifrågavarande arbete. Vi- dare har kostnader för på vardagarna utförda förberedelsearbeten för söndags- och nattjänst ej medtagits.

De lämnade resultaten får närmast ses som exempel och generaliserande slutsatser får dras endast med försik- tighet. I stort sett synes dock materialet ge vid handen att söndags- och natt- tjänsten lämnar underskott. En uppdel- ning i söndags- respektive nattjänst ty- der på att den förra lämnar något över- skott, medan underskotten beror på nattjänsten.

G. Förbättring av läkemedelsförsörj- ningen på vissa orter

Genom de senaste decenniernas starka ökning av folkmängden särskilt i de större städerna har bostadsbebyggelsen ökat i städernas ytterområden och de närmast omgivande förorterna. Härige- nom har i dessa områden uppstått pro- blem beträffande allmänhetens tillgång till läkemedel, och apoteksinrättningar har därför öppnats i viss utsträckning i områdena ifråga. Erfarenheten har emellertid visat att en stor del av de läkemedelsinköp som den i ytterområ- dena bosatta befolkningen företagit har skett i stadens centrala delar, trots att apoteksinrättning funnits i bostadsom- rådet. Bland annat av dessa orsaker

har man ansett det vara nödvändigt med ett väsentligt större befolknings- underlag för att apoteksinrättning skall anläggas i sådana fall än vad som gäller på landsbygden. I några få fall, där man kunnat räkna med särskilt stort befolkningsunderlag, har apotek inrättats, medan man i övrigt i regel anlagt filialapotek, i vilket fall man dock ofta förutsatt att inrättningens ka- raktär senare skulle kunna omprövas inom ett antal år. Dessutom har i för- ortsbebyggelse apoteksförråd och läke- medelsförråd inrättats.

Antalet apoteksinrättningar i städer— na har icke ökat i takt med folkmäng- dens ökning. Sålunda var antalet in- vånare per apotek i städerna under 1930-talet ungefär 10000, men under den senaste 10-årsperioden har siffran stigit till 12 000 a 13 000 invånare per apotek.

Rent allmänt kan konstateras att frå- gan om allmänhetens tillgång till läke- medel får anses vara tillfredsställande ordnad i de städer och andra större orter där apotek finnes.

Läkemedelsförsörjningen på landsbyg- den måste i ett land av Sveriges karak- tär möta speciella svårigheter. För att belysa problemets räckvidd skall här anges några siffror, hämtade ur Statis- tisk årsbok. Siffrorna hänför sig till förhållandena vid utgången av år 1950, då antalet andra tätorter än städer med mer än 200 invånare uppgick till cirka 1900. Sammanlagda invånarantalet i dessa tätorter utgjorde omkring 1,4 mil- joner. Av dessa tätorter hade över 1 000 stycken mindre än 500 invånare. Vid samma tidpunkt var folkmängden utan- för städer och nyssnämnda tätorter cirka 2,3 miljoner. Även om en avse- värd inflyttning sedan dess skett till städer och större samhällen, är dock problemen i stort sett oförändrade, då det gäller distributionen av läkemedel.

Summa apo- Folkmängd Antal invåna- Ar Sjalvstandiga Filialapotek teksinrattping- utanför re per apoteks- apotek är utan or städer inrättning stader

1865 ........... 58 17 75 3 615 159 48 202 1875 ........... 76 40 116 3 769 785 32 498 1885 ........... 76 53 129 3 877 716 30 060 1895 ........... 107 57 164 3 939 824 24 023 1905 ........... 149 55 204 4 078 926 19 995 1915 ........... 172 48 220 4 157 604 18 898 1925 ........... 193 23 216 4 186 216 19 380 1935 ........... 205 26 231 4 125 296 17 858 1945 ........... 195 37 232 3 883 939 16 741 1955 ........... 181 64 245 3 690 644 15 064

Antalet apoteksinrättningar utanför städerna och antalet invånare per så- dant apotek vid olika tidpunkter fram- går av ovanstående tabell.

Som framgår av ifrågavarande tabell har antalet invånare per apotek succes- sivt minskat, vilket dels beror på en minskning av antalet invånare på lands- Ahygj gåt ””'s på att ett antal apoteks— inwuningar nyanlagts. Landsbygden ar här representerad av den folkmängd, som återstår, sedan man räknat bort städernas folkmängd från landets tota- la. Sålunda inräknas bl. a. samhällen i närheten av större städer, vilka ur för- sörjningssynpunkt bort sammanräknas med städernas befolkningssiffror. An- talet invånare per apotek är därför nå- got för högt i tabellen. I siffrorna ingår i övrigt såväl större, stadsliknande samhällen _ köpingar och municipal- samhällen som byar av varierande storlek och rena glesbygder.

De självständiga apoteken och filial- apoteken bildar den relativt glesa stom- me, kring vilken distributionsapparaten byggts upp med i det föregående när- mare skildrade olika typer av läkeme- delsförråd och medicinlådor. Anknyt- ningen till provinsialläkardistrikten framgår av följande uppställning, som hänför sig till förhållandena år 1956.

Enligt denna förekommer det endast i ett fåtal fall, att sådan läkares stations- ort helt saknar särskilt distributions- organ för läkemedel. I dessa fall ligger emellertid stationsorten vanligen i di- rekt anslutning till större tätort utanför distriktet, och apotek finnes inrättat på tätorten i fråga.

Antal

Provinsiallåkardistrikt där på stations— orten finns:

apoteksinrättning . .. .. . . .... . . . . . _ . 392

ej apoteksinrättning men läkemedels- förråd i kombination med medicin- låda eller kommissionär

ej apoteksinrättning eller läkemedels- förråd men dagliga medicinlådetrans- porter

icke några särskilda distributionsor— gan

S:a distrikt 566

H. Kommitténs undersökning angående landsbygdens läkemedelsförsörjning Enligt kommitténs uppfattning lät sig frågan huruvida landsbygdens läkeme- delsförsörjning vore tillfredsställande ordnad icke nöjaktigt bedömas på grundval av tillgänglig statistik. Kom- mittén ansåg sig därför böra söka in- förskaffa ytterligare underlag för frå-

gans bedömning. Därvid ansågs pro- vinsialläkarna kunna ge den bästa be- lysningen av rådande förhållanden, ef- tersom dessa läkare rent praktiskt kom- mer i intim kontakt med frågan. I bör- jan av år 1954 företogs därför en enkät i ämnet till samtliga provinsialläkare i landet och från 98 procent av dem er- hölls svar.

I det följande redogöres för svaren på de viktigare frågorna. De inledningsvis behandlade frågeställningarna avsåg att belysa förutsättningarna för en ifråga- satt enklare typ av apotek. Det var önskvärt att veta hur ofta läkarna bru- kade rådgöra med apotekarna i sam- band med receptskrivning m. m. samt i hur hög grad extemporeberedda läke- medel behövde insättas omedelbart vid sjukdomsfall.

De inkomna svaren visade, att 8 pro- cent av samtliga provinsialläkare ofta utnyttjade apotekarens sakkunskap för råd och konsultationer vid receptskriv- ning, 37 procent sade sig göra det ibland, 36 procent sällan och 19 pro- cent aldrig. För orientering om nytill- komna läkemedel utnyttjade 17 procent av läkarna ofta, 40 procent ibland, 31 procent sällan och 12 procent aldrig apotekarens sakkunskap.

På fråga huruvida i provinsialläkar- nas praktik sjukdomsfall brukar inträffa som kräver omedelbart insättande av extemporeberedda läkemedel och för vilka det inte ens för något dygn framåt kunde vara tillfyllest med standardpre- parat, angav 6 procent av provinsiallä— karna att detta förekom ofta och 15 pro- cent att det förekom ibland, 17 procent sällan och 61 procent aldrig, varjämte en procent ej svarat. Av de som vid tiden för undersökningen var under 50 år ansåg 4 procent att extemporebered- da läkemedel ofta behövde sättas in omedelbart och 12 procent att detta gällde ibland. För läkare över 50 år

var motsvarande siffror 8 respektive 17 procent.

En fråga som avsåg att utröna i hur hög grad läkarna ansåg den kontroll som obligatoriskt utföres av farmacevt i samband med försäljning mot recept vara nödvändig, hade följande lydelse:

»Tror Ni, att risken för felexpediering av receptbelagda standardpreparat (farmacev- tiska specialiteter och ACO-preparat) skulle bli större, om de utlämnades av tekniska biträden med en viss minimiutbildning utan den obligatoriska kontrollen av farmacevt?»

Frågan var kanske inte så lämpligt formulerad, eftersom ett bortfall av ett extra kontrollerande led principiellt bör öka risken för felexpediering. Man är snarast intresserad av huruvida ris- ken bedömes vara så pass stor, att prak— tiska konsekvenser kan anses komma att uppstå. 67 procent av läkarna an— såg, att större risk skulle föreligga, me- dan 19 procent inte trodde att risken skulle öka. &_

En av huvudfrågorna avsåg att ge en uppfattning om tillståndet beträffande läkemedelsförsörjningen inom samtliga provinsialläkardistrikt. 57 procent av läkarna svarade, att alla eller nästan alla inom vederbörandes distrikt kunde erhålla ordinerad medicin inom 12 tim- mar utan betydande extra kostnader. Dessutom uppgav 33 procent av läkarna att de flesta inom distriktet kunde er- hålla dylik mediein inom 12 timmar, varför minst hälften av befolkningen i sammanlagt 90 procent av distrikten kunde erhålla medicin inom den angiv- na tiden. Det bör här observeras att procenttalet gällde samtliga distrikt och således även dem som har självständiga apotek eller filialapotek.

I detta sammanhang bör även obser- veras läkarnas uppfattning, huruvida apotekens öppethållandetider var till- räckliga och lämpliga. 75 procent an- såg dem i stort sett tillräckliga, medan

de som önskade ytterligare öppethål- lande främst angav att detta borde gälla söndagar (10 procent av samtliga läka— re). Som ett betydelsefullt komplement härvid gäller dock att apoteken i stor utsträckning expedierar viktig medicin på andra tider än då apoteket är öppet. 86 procent av läkarna uppgav att så var förhållandet.

Samtliga provinsialläkare fick tillfälle att ge ett sammanfattande omdöme, huruvida det i deras distrikt behövdes bekvämare tillgång till apoteksvaror eller ej. 36 procent av dem ansåg, att bekvämare tillgång behövdes, medan 63 procent uppgav att detta ej var nöd- vändigt.

Enkätens huvudfråga hade följande lydelse:

>>Hur skulle Ert omdöme ur sjukvårds- synpunkt bli, om som komplement till de nuvarande apoteken inrättades enklare apo- tek (t. ex. på orter utan förutsättningar att få fullständigt apotek), som i fråga om lä— kemedel tillhandahöll uteslutande standard- preparat. inkl. receptbelagda dylika? Ex- temporeheredda läkemedel skulle dessa enklare apotek erhålla från de vanliga apo- teken.»

51 procent av läkarna angav, att de kunde godtaga dylika enklare apotek, medan 28 procent ej accepterade dem, varjämte 17 procent ansåg sig ej kunna bedöma frågan och resterande 4 pro- cent ej lämnade något svar alls. Det måste emellertid även här observeras, att de angivna procenttalcn hänför sig till samtliga provinsialläkare och såle- des även till dem som har apoteksin- rättning inom sina distrikt.

En bearbetning av svaren på denna fråga från enbart de provinsialläkare vars distrikt eller _ i de fall stations- orten låg utanför distriktet denna saknade apoteksinrättning visade att 67 procent godtog enklare apotek, medan 19 procent ej godtog dem, varjämte

resterande 14 procent ej ansåg sig kun- na bedöma frågan. De ifrågavarande läkarna indelades —— såsom framgår av tabell 17 —— därjämte i två grupper, den ena omfattande de läkare som ansett distrikten behöva bekvämare tillgång till apoteksvaror, den andra omfattande övriga läkare. Inom den första grup- pen godtog 80 procent av läkarna de enklare apoteken, medan 12 procent ej godtog dem, varjämte 7 procent ej an- såg sig kunna bedöma frågan och en procent avstått från att svara. Inom den andra gruppen kunde 46 procent godtaga enklare apotek, 29 procent god- tog dem ej och 25 procent ansåg sig ej kunna bedöma frågan.

Av svaren framgår att en klar ten- dens föreligger till att provinsialläkar- na i högre grad accepterar en enklare apoteksform, ju mindre väl läkemedels- försörjningen inom deras distrikt är ordnad. Dessa läkare torde —— genom att de i sin praktik har erfarenhet från områden där befolkningen skulle be— höva ha bättre tillgång till läkemedel ha satt sig in i problemet beträffande en komplettering av distributionsnätet på ett helt annat sätt än de läkare som redan tidigare haft en tillfredsställande läkemedelsförsörjning ordnad. Detta antagande bestyrkes bland annat av att de i betydligt högre grad haft en he- stämd mening. Med hänsyn till det an- förda bör svaren från ifrågavarande läkare vid bedömningen av denna frå- ga väga väsentligt tyngre än de övrigas svar. Detta gäller speciellt när man be- tänker, att det är just de läkare vilka i högre grad än övriga accepterat enk- lare apotek som skulle komma att ha den omedelbara kontakten med apoteks- typen ifråga.

De som ej ville godtaga den föreslag- na apotekstypen fick'tillfälle att moti— vera sitt ställningstagande. Motivering— arna var mycket skiftande, och i flera

Fråga:

Hur skulle Ert omdöme ur sjukvårdssynpunkl bli, om som komplement till de nuvarande apoteken inrättades enklare apotek (t. ex. på orter utan förutsättningar att få fullständigt apotek), som i fråga om läkemedel tillhandahöll uteslutande standardpreparat, inkl. receptbelagda dylika? Ex- temporeberedda läkemedel skulle dessa enklare apotek erhålla från de vanliga apoteken.

Svar: . _ . Provinsialläkare, inom vars distrikt apoteksmrättnmg saknades och dylik ej heller fanns på stationsorten i de fall denna låg utanför distriktet,

som ej som ansåg att som ansåg att lämnade befolkningen ideras befolkningen ideras svar ang. distrikt behövde distrikt ej behövde tillgången Totalt bekvämare tillgång bekvämare tillgång till till apoteksvaror till apoteksvaror ap.—varor Antal % Antal % Antal Antal % Kan godtaga enklare apotek 84 80 31 46 1 116 67 Kan inte godtaga enklare apotek 13 12 19 29 1 33 19 Kan ej bedöma . 7 7 17 25 —— 24 14 Ej svar ........ 1 1 —— —— 1 105 100 67 100 2 174 100 fall bör svaren bortsorteras. Detta svårare i de berörda förhållandena än gäller klart för dels de fall då lä- karna menat att frågan inte varit ak- tuell i deras distrikt, dels då svaret tyd— ligen baserats på rena missuppfattning— ar, t. ex. att” det gällt att slopa befint- liga apotek och ersätta dem med enk- lare på landsbygden. Sammanlagt unge- fär en femtedel av dem som ej ansett sig kunna godtaga apotekstypen skulle på detta sätt kunna bortsorteras. Ytter- ligare en del torde ej ha haft fullt klart för sig att de enklare apoteken i prin- cip skulle inrättas utöver de redan be- fintliga apoteken. Någon annan för— klaring kan ej finnas till att läkarna som motiv mot enklare apotek angivit att det skulle bli svårare att få extempo- reberedda läkemedel och att få analyser utförda m. m. Eftersom de enklare apo- teken skulle inrättas som komplement till de existerande, bör det knappast bli

vad det tidigare är.

De viktigaste anförda skälen i övrigt emot enklare apotek var att apotekarens fackkunskap och ansvar ansågs oum- bärliga, att försämrad kontroll och stan- dard skulle bli en följd, att det ej var tillräckligt med standardpreparat samt att allmänheten ej skulle få förtroende för de förenklade apoteken. Dessa åsik- ter framfördes av ungefär hälften av de läkare som avvisat förslaget. Troligen är emellertid en del av även dessa svar baserade på missuppfattningen att de föreslagna enklare apoteken skulle er— sätta de existerande apoteken.

De som ansåg sig kunna godtaga enk- lare apotek fick svara på frågan, huru- vida farmacevt borde vara föreståndare eller om det kunde räcka med ett tek- niskt biträde som visat lämplighet och förvärvat viss behörighet. 61 procent

Tabell 18 Fråga: Om Ni skulle godtaga en sådan enklare apoteksform: Anser N i att ett sådant enklare apotek bör förestås av en farmacevt, eller kan det vara tillräckligt med ett tekniskt biträde, som visat lämplighet och förvärvat viss behörighet? Svar: _ _ Provinsmlläkare, inom vars distrikt apoteksmrättning saknades och dylik ej heller fanns på stationsorten i de fall denna låg utanför distriktet, som ansåg att som ansåg att lågriiiaede befolkningen i deras befolkningen ideras svar ang distrikt behövde distrikt ej behövde tillgången Totalt bekvämare tillgång bekvämare tillgång till till apoteksvaror till apoteksvaror ap.-varor Antal % Antal % Antal Antal % Farmacevt bör förestå ....... 47 56 21 68 68 59 Tekniskt biträde kan förestå. . . 28 33 5 16 1 34 29 Vet inte ........ 8 10 13 12 10 Ej svar ........ 1 1 3 2 2 84 100 31 100 1 116 100

av samtliga provinsialläkare som god- tog enklare apotek, motsvarande 31 pro— cent av totala antalet provinsialläkare, ansåg, att farmacevt borde förestå, me- dan 31 procent av dem —— 16 procent av totala antalet tillfrågade ansåg, att det kunde räcka med tekniskt biträ- de. 59 procent av de läkare, vars di- strikt eller angränsande stationsort sak- nade apoteksinrättning, ansåg att far- macevt borde förestå, medan 29 pro- cent ansåg sig kunna godtaga tekniskt biträde som föreståndare. 10 procent kunde ej ta ställning och 2 procent svarade ej. Det framgår av tabell 18, att av de läkare inom den ovan angivna gruppen som ansåg att befolkningen behövde bekvämare tillgång till apo— teksvaror 56 procent menade, att de för- enklade apoteken borde förestås av far- macevt, 33 procent att tekniskt biträde kunde förestå, medan 10 procent ej kunde ta ställning och en procent ej

svarade. En viss tendens fanns till att läkarna i högre grad accepterade tek- niska biträden som föreståndare ju mindre väl ordnad läkemedelsförsörj- ningen var inom deras distrikt. I samt- liga grupper ansåg dock över hälften av läkarna att farmacevt borde förestå. Av samtliga de läkare som ansett att deras distrikt behöver bekvämare tillgång till apoteksvaror godtog 35 procent tekniskt biträde som föreståndare, medan 55 pro- cent ansåg att farmacevt borde förestå. Motsvarande tal för de läkare som me- nade att distrikten inte behövde bekvä- mare tillgång till apoteksvaror var 26 respektive 67 procent.

En annan fråga som äger samband med landsbygdens läkemedelsförsörj- ning är huruvida det kan vara lämpligt att andra detaljaffärer än apoteken får sälja enklare receptfria läkemedel. 84 procent av provinsialläkarna ansåg det- ta olämpligt, medan 10 procent tyckte

det kunde vara lämpligt. De läkeme- del som man angav som lämpliga var företrädesvis acetylsalicylsyrepreparat och därmed jämförliga smärtstillande läkemedel jämte halstabletter och vissa hostmediciner.

I. Tidigare överväganden beträfande apoteksväsendets distributionsverk- samhet

Apotekssakkunniga av år 1931. De sak- kunniga gav i sitt betänkande (SOU 1934: 35) uttryck åt den uppfattningen, att någon större utbyggnad av det då befintliga distributionsnätet inom apo- teksväsendet icke vore tillrådligt. De sakkunniga anförde sålunda följande:

»Sverige torde under nuvarande förhål— landen med sin avstannande befolknings- växt ha nått gränsen för ett fortsatt inrät- tande av självständiga apotek och apo- teksanläggningar synas på grund härav en- dast böra komma i fråga, i den mån de på— kallas av befolkningsförflyttningar. Mycket talar för att en nyanläggningspolitik, som ej beaktar ovannämnda synpunkter, kan vara ägnad att förminska möjligheterna att sänka läkemedelspriserna.»

För den händelse brister i läkeme— delsdistributionen dock kunde finnas, ansåg man att dessa borde avhjälpas medelst andra apoteksinrättningar än självständiga apotek, och man förorda- de i så fall inrättande av filialapotek eller läkemedelsförråd. Man framhöll, att filialapoteken i realiteten fullgjorde samma funktion som ett självständigt apotek men till lägre kostnader. Av in- tresse är att notera, att de sakkunniga till bemötande av farhågor för att en avlönad föreståndare för ett filialapotek skulle visa mindre intresse för rörel- sen än innehavaren av ett självständigt apotek anförde

»att även föreståndaren för ett medika- mentsförråd genom ett lämpligt avvägt pro-

visionssystem kan beredas ett direkt per- sonligt intresse av att driva upp förrådcts omsättning och hålla dess utgifter nere.»

De sakkunniga påpekade vidare önsk- värdheten av att som föreståndare för filialapoteken förordnades farm. kandi- dater i stället för leg. apotekare. Man påpekade också — i syfte att hålla kost- naderna nere ; att medicinalstyrelsen borde medgiva undantag beträffande lagerhållningsskyldigheten för filialapo- teken i vidare omfattning än vad som gällde för självständiga apotek.

De sakkunniga berörde även läkeme- delsförråden och redogjorde för en rundfråga till förste provinsialläkarna, enligt vilken dessa till den helt över- vägande delen funnit förråden varit till nytta och fungerat tillfredsställande. De sakkunniga ansåg emellertid att behovet av läkemedelsförråd i stort sett var fyllt och tillrådde viss försiktighet vid an- läggande av nya sådana. Man ansåg det emellertid vara tillrådligt att läkeme- delsförråd under alla omständigheter förlades till de provinsialläkar— och extra provinsialläkardistrikt som sak- nade självständigt apotek eller filial- apotek.

1946 års läkemedelsutredning påtala- de i sitt betänkande (SOU 1951:34) brister i fråga om läkemedlens tillgäng- lighet.

»Från såväl läkarna som allmänheten och i dagspressen ha anmärkningar fram- ställts avseende läkemedlens tillgänglighet. l utlandet finnas i regel många flera apo- tek i relation till folkmängden än i Sve- rige. ] Danmark, Finland och Norge har man ett apotek på resp. ca 11000, 9200 och 11 000 invånare mot 14600 invånare i Sverige. Såsom i princip självständiga af- färsföretag måste de enskilda apoteken ha en kundkrets och en omsättning av ej ringa storlek för att kunna bära sig ekonomiskt. Detta har nödvändiggjort en begränsning av apotekens antal. Inom stora delar av vårt land ligga därför apoteken vitt spridda från varandra och ha mycket stora områ- den att försörja. Att de långa avstånden

till apoteken ofta äro till stor olägenhet för den läkemedelsbehövande allmänheten, är lätt att inse. Möjligheten att distribuera läkemedel med medicinlådor samt inrättan- det av läkemedelsförråd eller filialapotek har hittills icke utnyttjats på ett sätt som förmått avlägsna dessa olägenheter. I många provinsialläkardistrikt och på många orter med sjukstugor eller andra sjukvårds- inrättningar saknas ännu apoteksinrätt— ning av något slag. Särskilt stora äro gi— vetvis dessa olägenheter vid mera plötsligt uppkommande behov av läkemedel. Tillkal- las i sådana fall läkare, har han väl ofta med sig ett mindre förråd av läkemedel, men det är ej säkert, att han alltid kan medföra det rätta läkemedlet. Ej heller är det alltid som den sjuke har tillfälle eller behöver tillkalla läkare, utan rådfrågning sker per telefon. l dylika fall är det för den sjuke ofta förenat med stora svårigheter och kostnader att i tid erhålla den behöv— liga medicinen.»

Med anledning av de påtalade bris- terna upptog utredningen i sitt förslag till organisation av apoteksväsendet en ökning av antalet apoteksinrättningar med 132 enheter, varav dock 90 styc- ken skulle utgöras av s. k. apoteksfi- lialer, utgörande en förenklad form av filialapotek. Antalet läkemedelsförråd skulle emellertid minskas med 107, var- av 49 stycken skulle ändras till apotek och 58 stycken till apoteksfilialer. En- ligt förslaget skulle nettoökningen av antalet distributionsenheter sålunda uppgå till 25.

Av de 551 apoteken skulle 53 utgöra s. k. centralapotek på vilka övriga apo- tek skulle repliera vid behov av dels magistrellt föreskrivna och andra bered— ningar, vilka icke behövde framställas vid varje apotek, och dels av standard- preparat och andra lagervaror som inte behövde lagerföras vid alla apotek. Vid de övriga apoteken skulle viss enklare beredning förekomma, medan vid apo- teksfilialerna ingen beredning av läke- medel skulle ske annat än efter särskil- da anvisningar från medicinalstyrelsen.

Centralapoteken skulle förestås av leg. apotekare, medan övriga apotek be- roende på storleksordning tänktes ha leg. apotekare eller farm. kandidater som föreståndare. Apoteksfilialerna an- sågs kunna förestås av kvalificerade tekniska biträden.

Medicinalstyrelsen. I sitt yttrande över läkemedelsutredningens förslag framhölls att utredningens kritik av för- hållandena beträffande läkemedlens till- gänglighet icke var rättvisande.

»I motsats till vad som gällt om de ovan diskuterade bristerna i läkemedelsförsörj- ningen måste en kritik, avseende läkemed- lens svårtillgänglighet komma att träffa organisationen av själva apoteksväsendet. Det kan då fastslås, att jämförelsen med övriga nordiska länder icke är rättvisande, i den mån man därmed velat visa, att det i Sverige finnes ett mindre antal apotek per tusental invånare än i övriga länder. Man torde ha förbisett det förhållandet, att vi i Sverige ha en förhållandevis mycket jämn spridning av apoteken. I andra län- der har man ofta en stark koncentration av apoteken till städerna, under det att landsbygden i stor utsträckning är van- lottad. Jämföras t. ex. våra förhållanden med dem i Norge, för vilket land uppgifter varit tillgängliga för oss, finner man där ett befolkningsunderlag av ca 6000 perso- ner per apotek i städerna, medan underla- get på landsbygden uppgår till i genom- snitt icke mindre än drygt ca 20 000 per- soner. Vidare kan anmärkas, att den av LU lämnade siffran på antalet invånare per apotek i Danmark icke stämmer med av medicinalstyrelsen erhållen siffra vid nyli- gen företagen kontroll. Den korrigerade siffran blir 12 225 mot i betänkandet (296) angivna ca 11000.»

Medicinalstyrelsen påpekade vidare att den genomförda ekonomiska kollek- tiviseringen möjliggjort inrättande av nya apotek även på platser där dessa icke kunde förväntas bli ekonomiskt självbärande. Det kollektiva apoteks- systemet ansågs synnerligen väl ägnat att möta rimliga anspråk på utveckling genom nya distributionsorgan. Den återhållsamhet som präglat nyanlägg-

ningspolitiken sades ha varit grundad på den allmänna omtanken om läkeme- delsprisnivån.

J. Kommitténs överväganden och förslag

1. Allmänna synpunkter Den nuvarande organisationen av apo— tekens distribution till allmänheten ut- gör i princip resultatet av en avvägning mellan å ena sidan sociala _ främst hälso- och sjukvårdande hänsynsta- ganden och å andra sidan ekonomiska överväganden. Oberoende av kostnader— na inom olika distributionsenheter till- lämpas lika priser i hela landet vid för- säljning av läkemedel till allmänheten. Prissättningen skall vara avvägd så, att apotekskollektivets ekonomi går jämnt ihop totalt sett. Vid nuvarande struktur medför detta att ungefär en tredjedel av apoteken ger överskott och resten eller två tredjedelar underskott, sedan er— sättning utgått till innehavaren. Skilj- aktigheterna i de enskilda apotekens ekonomi utjämnas genom kollektivet, och det ligger därför i principerna för dettas konstruktion att även icke bär- kraftiga distributionsenheter kommer att finnas. För att så långt möjligt underlätta all- mänhetens tillgång till läkemedel inom områden där ekonomiska förutsättning- ar för fullständiga apotek saknats, har nätet av självständiga apotek komplet- terats med distributionsenheter av lägre valör, nämligen filialapotek, apoteksför- råd, läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Utgångspunkt för valet av typ för distributionsenheten i de olika fallen har därvid blivit bero- ende av en avvägning mellan behovet från social synpunkt och möjligheterna med hänsyn till det ekonomiska under- laget. Distributionsnätet förändras fort- löpande dels genom utbyggnad med nya

enheter, där detta anses påkallat på grund av befolkningsunderlaget, dels ge- nom förändring av typ, exempelvis från självständigt apotek till filialapotek, när omsättningen blivit så låg, att en för- ändring ansetts motiverad. Apoteksväsendets distribution av lä- kemedel till allmänheten har varit fö- remål för överväganden av tidigare ut— redningar. Frågan har diskuterats med hänsyn dels till allmänhetens möjlighe- ter till tillräckligt snabb och bekväm tillgång till läkemedel, dels till möj- ligheterna till förbilligande av läkeme- delsförsörjningen. Vad först angår frå— gan i vad mån tillgängligheten till lä— kemedel är tillfredsställande, må erin- ras om att apotekssakkunniga av år 1931 påpekade, att vissa provinsiallä- kardistrikt var mycket dåligt utrustade med distributionsställen. 1946 års lä- kemedelsutredning underströk likaså brister i detta avseende och upptog i samband med sitt förslag till statsmo- nopol på apoteksväsendet även förslag om en utökning av antalet distribu- tionsenheter. De båda utredningarnas omdömen hänför sig emellertid i stort sett till förhållanden som numera icke är aktuella. Större avseende bör där- emot tillmätas kommitténs enkät till provinsialläkarna som gav vid handen att icke mindre än 36 procent av dessa läkare år 1954 ansåg att allmänheten i deras distrikt behövde bekvämare till- gång till läkemedel. Även om läkarnas uppfattning torde vara baserad på en tendens att se frågan enbart från sociala synpunkter, torde det få anses klart, att kompletteringar av distributionsnätet för läkemedel kan vara önskvärda. Till en del torde önskemål om för— bättringar under senare år ha tillfreds— ställts genom inrättande av distribu- tionsenheter av olika slag, främst filial— apotek eller apoteksförråd. Under 10- årsperioden mellan åren 1945 och 1955

har av 120 framställningar om apoteks- inrättningar således 60 bifallits och 54 avslagits, medan 6 ansökningar icke var avgjorda den 31/12 1955. Till övervägan- de del hänför sig emellertid de nyan- lagda apoteksinrättningarna detta gäller även tiden efter år 1955 — till städer och förortsområden utanför stör- re städer, varför någon mera markant ändring av förhållandena för den egent- liga landsbygden icke inträtt sedan kommitténs enkät genomfördes.

Vad därefter angår de ekonomiska aspekterna på distributionsorganisatio- nen må erinras om att redan apoteks- sakkunniga av år 1931 ansåg sig böra påpeka vissa möjligheter till förbilli- gande av organisationen ifråga. 1946 års läkemedelsutredning grundade vi- dare hela sitt förslag om förstatligande av apoteksväsendet på den uppfattning- en, att dess nuvarande form och därmed även distributionsenheterna var onödigt kostnadskrävande.

Den utveckling som distributionsnä- tet undergått —— framförallt under de senaste åren — synes visa en strävan att finna vägar och former för en förbätt— rad läkemedelsförsörjning som så långt möjligt tillfredsställer sociala krav med bibehållande av en ekonomisk målsätt- ning. Inrättandet av de förenklade filial- apotek, som till skillnad från filialapo- tek av traditionell typ ej har samma ut- rustning som de självständiga apoteken, samt tillkomsten av apoteksförråden är de mera tydliga bevisen härpå.

Ytterligare förbättringar av allmän- hetens tillgång till läkemedel är emel- lertid önskvärda. Kommittén anser sig endast böra anvisa riktlinjer *härför och avstår från att avge förslag i de en- skilda fallen. Detta bör i stället ankom- ma på de hälso- och sjukvårdande myn- digheterna som bör undersöka behovet av distributionsställen och dessas typ samt vidtaga åtgärder med beaktande

av de rekommendationer som kommit- tén lämnar i det följande.

2. Förslag Såsom framgår av kapitel III, apoteks— väsendets organisation, har kommittén funnit sig böra avvisa 1946 års läkeme- delsutrednings förslag om förstatligande av apoteksrörelsen. Vissa av utredning- en påtalade brister i fråga om läkeme— delsförsörjningens nuvarande utform- ning har kommittén ansett kunna avhjäl- pas genom partiella reformer. Detta gäl- ler även i fråga om de brister som kan vidlåda distributionens organisation. Kommittén räknar med att det förslag till nytt avgiftssystem som framlägges i kapitel V skall genom ett ökat in- tresse för en mera ekonomisk skötsel av de enskilda apoteken medföra, att möjligheterna till kostnadsbesparingar tillvaratages i större utsträckning än hittills. Den i kapitel III föreslagna apo- teksnämnden — i vilken det allmänna får det avgörande inflytandet bör även kunna medverka till att organisa- tionen i stort göres så rationell och kostnadsbesparande som möjligt inom ramen för den allmänna målsättningen att allmänheten till rimliga kostnader skall få snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Rent allmänt är kommittén i övrigt av den uppfattningen att de anspråk på en god läkemedelsdistribution som kan resas ur hälso- och sjukvårdandc syn- punkt bör så långt detta är möjligt till— godoses och att man bör anstränga sig att få fram distributionsformer som till begränsade kostnader gör'detta möj- ligt. Därvid bör man även granska den befintliga organisationen för att inom denna —- utan försämring av servicen till allmänheten — söka åstadkomma förenklingar, eftersom kostnadsbespa- ringar på ett håll kan medge motsva—

rande, önskvärd utbyggnad av distri- butionsapparaten på annat håll.

Möjligheter till besparingar. I det fö— regående har visats att filialapotek av traditionell typ — som i princip har samma sortiment som självständiga apo- tek men kan utrustas enklare — har re- lativt höga kostnader i förhållande till omsättningen. Materialet antyder emel- lertid att dessa kostnader dock är lägre än för självständiga apotek av motsva- rande storlek. Kostnadsbesparingar kan därför i regel ernås, om mindre, själv- ständiga apotek ändras till filialapotek. Därvid bör beaktas att även andra för- delar torde kunna vinnas genom att två eller flera distributionsenheter samar- betar under gemensam ledning. Fram— förallt torde personalsvårigheter som uppstår vid tillfälliga sjukdomsfall, va- kanser och semestrar lättare kunna be- mästras.

En förändring av självständiga apotek till filialapotek kan dock icke genomfö- ras annat än i begränsad utsträckning, därför att avståndet mellan moderapotek och filialapotek icke bör vara för stort. I åtskilliga fall är dock en sådan änd- ring praktiskt möjlig och synes böra komma till stånd. I de fall självständigt apotek förvandlas till filialapotek bör föreståndaren för detta alltjämt utgöras av legitimerad apotekare.

Speciella förutsättningar för en sam- manslagning av mindre enheter förelig- ger i tätorter med flera apotek. Ett helt nedläggande eller en förflyttning av vissa distributionsenheter bör även kunna övervägas. Exempel finns näm- ligen på att apotek för närvarande ligger med' endast något 100-tal meters avstånd från varandra, trots att om- sättningsunderlaget inte är av den stor- leksordning att det motiverar uppdel— ning på två enheter.

Ändringar av ovan nämnt slag —— som också berör privilegieförhållandena -——

hör planeras på längre sikt och i de enskilda fallen ske vid tidpunkt då inne- havare av det apotek, som skall upp- höra eller förändras till filialapotek, frånträder privilegiet. Även om möjlig- heterna till sådana omläggningar av apoteksdriften som här behandlats bör tillvaratas i större utsträckning än hit- tills, mäste det samtidigt observeras, att filialapotek som uppnår viss storlek lämpligen bör ändras till självständiga apotek.

Vissa apotek bör åläggas att för om-

kringliggande apotek utföra främst mera komplicerade extemporebered- ningar.

De förenklade filialapoteken synes ställa sig kostnadsmässigt gynnsamma- re än övriga filialapotek. Detta torde i första hand bero på frånvaron av vissa funktioner, medförande relativt låga lönekostnader och förenklad utrust- ning, samt på det mindre varusortimen- tet. En ändring av filialapotek av tra- ditionell typ till förenklade sådana tor- de därför medföra vissa kostnadsbe- sparingar. En dylik förändring av typen på ett antal av de mindre filialapoteken synes böra tagas under övervägande, särskilt i sådana fall där transportför- bindelserna mellan moderapotek och filialapotek är goda.

Kommittén anser sig i detta samman- hang böra ta upp en fråga som väcktes redan av apotekssakkunniga av år 1931, nämligen att filialapotekens förestån- dare borde erhålla en del av sin ersätt— ning i förhållande till det resultat som åstadkommes. En föreståndares direkta personliga intresse av att uppnå bästa möjliga ekonomiska resultat är prin- cipiellt lika betydelsefullt som en apo- teksinnehavares, varför likartade skäl som kommittén anfört i fråga om av- giftssystemet talar för ett dylikt avlö- ningssystem. Kommittén är övertygad om att kostnadsbesparingar kan vinnas

på detta sätt. Samma förhållande gäller i fråga om föreståndarna för apoteksför— råd, varför även dessas löner till en de] helst borde utgå i förhållande till upp- nått resultat. Frågan om på vilket sätt en del av föreståndarnas lön kan göras rörlig bör lösas genom förhandlingar. Därvid föreligger icke samma möjlig- heter som ifråga om apoteksinneha- varnas avgiftssystem att basera den rörliga delen av inkomsten på drifts- resnltatet, eftersom ett dylikt förfa— rande skulle erfordra ett mycket om- ständligt redovisningssystem för avräk- ningen mellan moderapotek och filial. En möjligen tänkbar väg är däremot att den rörliga delen av inkomsten utgår i förhållande till lönekostnaderna, var- vid endast de löner som direkt hänför sig till arbetsstället bör medräknas. Den rörliga delen av föreståndarens ersätt- ning skulle därvid vara omvänt propor- tionell mot lönekostnaderna ställda i relation till försäljningen.

Möjligheter till förbättring av lands- bygdens Iäkemedelsförsörjning. En ut- byggnad och förbättring av läkemedels- försörjningen har kontinuerligt skett. Under tiden från år 1905 fram till och med år 1935 utbyggdes distributionen på landsbygden i första hand genom inrättandet av självständiga apotek. An- talet filialapotek minskade under denna tid från 55 till 26, medan antalet själv- ständiga apotek ökade från 149 till 205. Utvecklingen från år 1935 kännetecknas däremot av ett växande antal filialapo- tek och ett sjunkande antal självständiga apotek. Antalet filialapotek steg således från 26 till 64, medan de självständiga apoteken gick ned från 205 till 181. Ut- vecklingen i övrigt har under de se- naste decennierna kännetecknats av ett växande antal läkemedelsförråd av olika typer.

I Sverige, med sin utpräglade glesbe- byggelse, har landsbygdens läkemedels-

försörjning mött speciella svårigheter. Problemet har accentuerats och föränd- rat karaktär med de senaste decennier— nas ökade koncentration av befolkning- en till städer och större tätorter och mot- svarande minskning av befolkningstät- heten på landsbygden.

Distributionen av läkemedel på lands- bygden och i de mindre tätorterna sker för närvarande dels genom självstänf diga apotek, dels genom filialapotek med i princip samma varusortiment som självständiga apotek, dels genom läke- medelsförråd av typ A (apoteksförråd), vilka har ett mycket begränsat varusor- timent, dels ock genom läkemedelsför- råd av typerna B och C med ett fåtal varor som tillhandahålles genom kom— missionärer. Härtill kommer ett stort antal medicinlådor, genom vilka läke— medlen distribueras från apotek eller filialapotek. Olägenheterna med den nuvarande distributionen är att den till så stor del baserar sig på läkemedels— förråd av de typer som endast tillhan— dahåller ett ringa antal varor samt på medicinlådor.

Någon väsentlig ökning av distribu- tionsnätet för läkemedel på landsbyg- den har icke skett under de senaste de— cennierna. Fram till och med år 1935 skedde en — visserligen med avtagande takt oavbruten ökning av antalet apo- tek per invånare. Från år 1935 har denna förbättring dock gått mycket långsamt. Från att man sistnämnda år hade 17 858 invånare per apotek utan- för städerna, uppgick år 1955 antalet till 15 064. Av de under 20-årsperioden 1935—1955 tillkomna 66 självständiga apoteken och filialapoteken kom endast 14 på orter utanför städer. År 1956 uppgick filialapotekens omsättning till 7 procent av apotekens totala. Utveck- lingen kan knappast sägas vara till- fredsställande och har icke hållit takt med vare sig den allmänna standardsteg-

ringen eller stegringen av läkemedels- konsumtionen — som uttryckt i kronor under 20-årsperioden steg från om- kring 40 till 240 miljoner _ vilken bi- dragit till att skapa underlag för ett större antal distributionsenheter. En förbättring är således i hög grad önsk- värd och frågan gäller närmast på vilka vägar den kan åstadkommas.

Vid granskning av de olika typer av distributionsorgan som nu finnes har kommittén konstaterat, att den väg vil- ken i första hand bör beträdas för att få bättre förhållanden i fråga om lands- bygdens läkemedelsförsörjning är att söka åstadkomma enheter, som inom viss ram kan ge bästa möjliga försörj- ning. De ekonomiska möjligheterna be- gränsar därvid förutsättningarna. Ge- nom de i kapitlet om droghandeln när- mare refererade frekvensundersökning- arna beträffande apotekens försäljning av olika läkemedel, som kommittén verkställt, och vars resultat överens- stämmer med resultatet av liknande inom apoteksväsendet på vissa enskilda apotek gjorda undersökningar, har framkommit, att det är möjligt att ge en god läkemedelsservice med ett rela- tivt begränsat sortiment. DeSSa under- sökningar visar bland annat att i fråga om standardförpackade läkemedel cirka två tredjedelar av hela försäljningen lig- ger på endast 250 förpackningsstorlekar av ett antal läkemedel.

Tabellerna 9 och 12 tyder på att kostnaderna är olika" för de tre typerna av distributionsorgan: vanliga filial- apotek, förenklade filialapotek' 'samt apoteksförråd. Kostnaderna torde främst vara beroende av personalsam- mansättningen, utrustningen och sorti- mentets storlek samt beträffande filial- apoteken av extemporeberedningens omfattning. Särskilt gynnsamma kost— "nadsförhållanden synes de 5. k. förenk— lade filialap'oteken ha. Dessa har Senkla-

re utrustning, begränsat varusortiment samt en betydligt mindre omfattande extemporetillverkning än vanliga filial— apotek, vilka i princip skall ha samma sortiment och möjligheter för sådan tillverkning som självständiga apotek. Trots detta kan dessa förenklade filial- apotek, som vanligen förestås av recep- tarie, i regel tillgodose över 90 procent av efterfrågan på receptbelagda läke- medel.

Den av kommittén företagna frekvens- undersökningen — visande att 250 la- gerförda förpackningsstorlekar, vilka svarade mot ett väsentligt mindre antal läkemedel, täckte två tredjedelar av för— säljningen av standardförpackade läke- medel tyder på, att man vid en lager- föring av ett relativt litet sortiment skulle täcka en dominerande del av efterfrågan, beroende på den hastigt sjunkande frekvensen i försäljningen av de tillkommande artiklarna vid en ut— ökad lagerhållning. Det bör för övrigt i detta sammanhang erinras om att de olika självständiga apotekens lagerhåll- ning varierar inom mycket vida grän— ser, och att vissa av de självständiga apoteken lagerför sortiment av ungefär samma storlek som de förenklade fi- lialapotekens. Det har sålunda konsta- terats att antalet artiklar i allmänhet varierar mellan 3 500 och 8 000. I viss utsträckning sammanhänger lagerhåll- ningen med förskrivningsvanorna hos de olika orternas läkare.

Även om man förutsätter att nya fi- lialapotek —— i likhet med vad fallet är för två tredjedelar av de självstän- diga apoteken — kan få ge underskott, är det dock önskvärt att kostnaderna för dem hålles på en rimlig nivå. Då ”det visat sig, att en önskvärd förbättring

av förhållandena icke nås genom upp- rättande av läkemedelsförråd av ty- perna B och C, samt att de 5. k. apoteks- förråden endast i begränsad utsträck-

ning ger en lösning på problemet, in- riktas intresset på att anpassa filial- apoteken för nyttjande i ett större an- tal fall än för närvarande. Kommittén har funnit att möjligheterna härför är goda under förutsättning att varusor- timentet strikt anpassas till det under- lag som olika orter ger i omsättnings— hänseende. Därigenom skulle i hög grad de önskemål kunna tillgodoses som framkom genom den förut omnämnda enkäten till provinsialläkarna. Av de provinsialläkare som ansåg en förbätt- ring av läkemedelsförsörjningen inom sina distrikt önskvärd kunde nämligen icke mindre än 80 procent — vartill an- tagligen kommer en del av de 7 procent som ej ansett sig kunna bedöma frågan — acceptera ett apotek av sådan typ, som skulle ha ett begränsat antal färdig- förpackade läkemedel och ingen egen extemporeberedning. Kommittén vill därför föreslå följande.

a) Av filialapotek bör liksom nu oli— ka typer finnas. För att den smidi- gaste anpassningen till lokala förhål— landen skall kunna ske med samtidigt beaktande av att kostnaderna hålles nere, bör även filialapotek av än mer förenklat slag övervägas. Till en början bör dylika filialapotek försöksvis in- rättas på härför lämpliga orter. Den nuvarande typen av förenklade filial- apotek bör som komplement till be- fintliga apotek och filialapotek ; i större utsträckning än hittills prövas även på landsbygden.

Normer för respektive typers utrust- ning bör fastställas av medicinalstyrel- sen efter hörande av den av kommittén föreslagna apoteksnämnden. I samband därmed bör allmänna rekommendatio- ner angående sortimentets omfattning lämnas, medan däremot några strikta bestämmelser, innehållande exempelvis högsta antal artiklar i sortimentet, icke bör uppställas. Vid tillämpning av det

av kommittén föreslagna avgiftssyste- met bör nämligen respektive apoteks- innehavare vara ekonomiskt intresse- rad av att icke låta sortimentet bli för stort. Därför kan en automatisk anpass- ning till en lämplig nivå förutsättas, varvid hänsyn kommer att tas till bl.a. efterfrågesituationen, sociala aspekter samt kostnader för att hålla sortiment av olika storlek. Den typ av filialapo- tek som vederbörande ort skall få, bör bedömas efter de förutsättningar som betingas av den väntade omsättningens storlek och inriktning. Ändras förut- sättningarna bör en anpassning av ut- rustning och sortiment kunna äga rum.

Filialapotek där utrustning och sorti- ment närmast kan jämställas med själv- ständigt apoteks bör helst förestås av le- gitimerad apotekare, medan däremot fi- lialapotek med enklare utrustning och mindre sortiment i regel bör kunna fö- restås av receptarie. Medicinalstyrelsen bör kunna föreskriva, att visst filial- apotek får förestås endast av legitime- rad apotekare. Apoteksinnehavare, som håller filialapotek, bör kompenseras härför enligt de regler som kommer att uppställas i samband med tillämpning— en av avgiftssystemet. Det är härvid viktigt, att kompensationen differentie- ras med hänsyn tagen till om filialapo- teket förestås av legitimerad apotekare eller receptarie.

b) Apoteksförråden har med hänsyn till den service de kan ge visat sig vara relativt fördelaktiga ur kostnadssyn- punkt. En ökning av antalet apoteksför- råd skulle därför —— i synnerhet om en ökning av det antal läkemedel som ett dylikt förråd får tillhandahålla med- ges kunna fylla en mycket stor upp- gift på sådana orter där av kostnads- skäl något av de ovan föreslagna minsta filialapoteken icke kan komma ifråga.

För närvarande får högst 125 recept— belagda läkemedel finnas på apoteks-

förråd. Detta antal bör kunna ökas till 250, varigenom en helt dominerande del av efterfrågan skulle kunna tillgodoses. Samtidigt bör de bestämmelser som nu gäller rörande av läkare uppgjord för— teckning över sådana receptbelagda lä- kemedel som skall få expedieras från förrådet ändras så, att de på dylik för- teckning upptagna läkemedlen får ut- lämnas mot recept från vilken läkare som helst. Förrådens föreståndare bör medges rätt att på de etiketter, som apo- teken författningsenligt är skyldiga att förse de ifrågavarande läkemedelsför- packningarna med, införa den förskri- vande läkarens namn. För att underlätta förfarandet härvidlag kunde läkemed- len exempelvis upptas på en för samt- liga apoteksförråd gällande lista i stål- let för en för varje enskilt förråd giltig. En dylik rikslista borde omfatta flera läkemedel _ lämpligen 400 än det antal som förråden får lagerföra. De läkemedel som bäst passar på respek- tive orter kan sedan väljas ut från lis- tan. Läkare på orten bör med apoteks- innehavaren kunna få träffa överens- kommelse om att även andra läkemedel än de i rikslistan medtagna skall få finnas på förrådet. Antalet härav bör dock begränsas till förslagsvis 10 pro- cent av antalet av de på förrådet lager- hållna receptbelagda läkemedlen. Frå- gan om eventuell användning av dylik

rikslista bör dock närmare utredas, t. ex. genom medicinalstyrelsens försorg efter hörande av läkarnas och apotekarnas organisationer.

Apoteksförråd bör få rätt att utläm- na icke receptbelagt läkemedel, även om detta skulle vara av läkare förskri- vet på recept.

Apotekens öppethållande. Företagna undersökningar har visat att försälj- ningen under den första respektive den sista öppethållandetimmen i allmänhet är ringa i de fall apoteket har öppet mellan kl. 08.00 och 19.00. En generell avkortning av öppethållandetiden till att gälla mellan kl. 09.00 och 18.00 kan säkerligen utan större olägenhet genom- föras. För närvarande är den vanli- gaste lördagsstängningen kl. 17.00, men den bör kunna ändras till kl. 16.00.

De givna förslagen får även ses mot bakgrunden av den arbetstidsförkort- ning, som nyligen börjat gälla för den tekniska personalen. Även i övrigt skulle en inskränkning vara befogad, eftersom ej obetydliga. personalbesparingar på detta sätt kan göras utan att allmän- hetens tillgång till läkemedel i märk- bar mån eftersättes. Lokala omständig— heter kan emellertid göra sådana änd- ringar olägliga, varför nya regler bör ha karaktär av medgivande att öppna re- spektive stänga apoteken vid andra tider än de hittills tillämpade.

KAPITEL V

Apotekens avgiftssystem

A. Det nuvarande avgiftssystemet

l. Konstruktion

I 1946 års läkemedelsutrednings betän- kande (SOU 1951: 34) har utförligt re- dogjorts för det nuvarande avgiftssyste- mets konstruktion och för den organi- sation som uppbyggts för administration och beräkning av de avgifter som apo— teken betalar till kollektivet. Här kom- mer därför endast huvuddragen av den nuvarande ordningen att anges. Avgiftssystemet innebär att apoteks- innehavare är skyldig att erlägga en allmän avgift till bestridande av vissa utgifter för apoteksväsendets s. k. ge- mensamma ändamål. Före år 1936 om- fattade dessa i huvudsak pensionering av apoteksinnehavare och på apotek anställda, beredande av ålderstillägg och vissa andra löneförmåner åt apote- kens farmacevtiska personal samt slut- ligen driftsbidrag till mindre bärkraf- tiga apotek. Genom kungl. brev den 7 februari 1936 utvidgades syftemålet med avgifterna därjämte till hållande av en- hetliga läkemedelspriser på apoteken i riket samt reglering av priserna. Grunderna för avgiftssystemet enligt nyssnämnda kungl. brev har sedermera undergått vissa ändringar. Riktlinjerna för den praktiska tillämpningen av av- giftssystemet dras upp av apotekens av— giftsnämnd. Denna nämnd består av fem ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser tre samt apotekarsocieteten de återstående

två. Kungl. Maj:t fastställer antalet leda- möter i avgiftsberedningen (f. n. högst nio), under det att ledamöterna utses av apotekarsocieteten.

Apoteksinnehavarna har att senast den 1 mars ingiva deklaration för före- gående års rörelse. Deklarationerna granskas av avgiftsberedningen, som på grundval av deklarationernas uppgifter beräknar rörelsevinstens storlek. Rö- relsevinsten är det överskott som er- hålles sedan de av apoteket bestridna kostnaderna dragits ifrån intäkterna. Härvid tages ingen hänsyn till att en stor del av apotekets löner betalas cen- tralt av kollektivet.

Eftersom en väsentlig del av apote- kens kostnader sålunda bestrides av kollektivet, kommer den deklarerade rö- relsevinsten ej att återspegla det verk- liga driftsresultatet. För att särskilja den till grund för avgiftsberäkningen liggande rörelsevinsten från vad som vanligen menas med detta uttryck kom- mer därför i fortsättningen begreppet fiktiv rörelsevinst att användas för rö- relsevinst i den förstnämnda bemärkel- sen.

På den fiktiva rörelsevinsten beräk- nas avgiften enligt den formel som gäl- ler för avgiftssystemet. Formeln är så konstruerad, att ett belopp i botten är fritt från avgift, men vid fiktiv rörelse- vinst däröver uttages avgift enligt en progressiv skala. Det avgiftsfria belop- pet är graderat efter dyrort och utgjorde år 1956

inom ortsgrupp 2.. . . . 14 400 » » 3.. . . . 14 800 » » 4. . . . . 15 200 » » S.. . . . 15 600

Vid högre fiktiva rörelsevinster utgår avgift enligt följande:

10 % av de första. .. 1 000 kronorna

Det som återstår sedan avgiften av dragits blir innehavarens ersättning. ] förekommande fall lägges till det så— lunda erhållna beloppet 1800 kronor som ersättning för hållande av filial- apotek.

30 % » nästa ...... 2 000 kronor För exempelvis ortsgrupp 3 framgår 58 ((:/;> ') """"""" äggg avgiften respektive innehavarersättning- 0 » ........... » .. _ 90 % » ........... 76 000 » en for år. 1956 av nedanstående sam 91 % ,, återstoden manstallnmg. På högre fiktiv Vid högre fiktiv . . .. . . rörelsevinst Innehavar- rörelsevinst ökas Flktw rorelsevmst Avgift utgår avgift med ersättning inneh.—ers. med följande procent följande procent 14 800 —— 10 14 800 90 15 800 100 30 15 700 70 17 800 700 50 17 100 50 20 800 2 200 70 18 600 30 23 800 4 300 90 19 500 10 99 800 72 700 91 27 100 9

exempel.

125 000 150 000 175 000 200 000 250 000 500 000

På fiktiva rörelsevinster över 99 800 kronor utgår 91 procent i avgift på överskjutande belopp. Innehavarersättningen ökas sålunda med 9 procent av överskjutande del av den fiktiva rörelsevinsten. Nedan lämnas några

29 368 31 618 33 868 36 118 40 618 63 118

I avsikt att höja inkomsterna för in- nehavarna av de mindre apoteken har tillfälliga bestämmelser om driftsbidrag gällt under senare år såsom en kom- plettering till själva avgiftssystemet. Dessa bidrag beviljas av Kungl. Maj:t efter framställning i varje enskilt fall genom apotekarsocieteten. För år 1955 erhöll cirka 50 apotek driftsbidrag, me- dan ett 30—tal erhöll dylikt bidrag för år 1956. För år 1957 har de avgiftsfria beloppen ändrats och dessutom diffe- rentierats med hänsyn till apotekens omsättning. Apotek under 300 000 kro- nors omsättning hade 7 000 kronor högre avgiftsfria belopp. För apotek med omsättning över 300000 kronor sjönk de avgiftsfria beloppen efterhand

som omsättningen ökade. Vid en miljon kronors omsättning var de avgiftsfria beloppen desamma som år 1956, vid större omsättning lägre.

2. Underlag för avgiftsberäkningen Avgiftsberäkningen grundas som ovan nämnts på de enskilda apotekens fiktiva rörelsevinster. Den av varje apoteksin- nehavare avgivna, mycket detaljerade deklaration, vari resultatet av apoteks— driften redovisas, ger emellertid ej nå- gon bild av det verkliga resultatet, ef— tersom betydande kostnadsposter icke ingår i redovisningen. De för de enskil— da apoteken deklarerade fiktiva rörel- sevinsterna är därför genomgående vä- sentligt högre än vad de verkliga rörel-

seresultaten skulle ha blivit, om varje apotek belastats med sina faktiska kost- nader. I många fall skulle den fiktiva rörelsevinsten då förbytas i underskott. De årliga deklarationer över apoteks— rörelsen, som varje apotekare avger, upptog år 1956 följande poster:

Intäkter

1. Kontantförsäljning 2. Kreditförsäljning 3. Vinst vid försäljning av inventarier

Kostnader

1. Varor

2. På apoteket utbetalda avlöningar 3. Hyra inkl. värme

4. Gas, elström och vatten

5. Reparation och underhåll

6. För'säkringspremier

7. Frakter

8. Telefon och post

.” Räntor

..A P

Avgifter till Apotekarsocieteten

(inkl. kretsavg.) _

11. Resor i kårangelägenheter 12. Avskrivning på inventarier 13. Förlust på försålda eller utrange- rade inventarier 14. Provisioner

15. Övriga kostnader

Vissa av de angivna posterna är yt- terligare specificerade.

Kommittén har i syfte att belysa apo- teksrörelsens ekonomiska förhållanden företagit en analys av apotekens drifts- resultat under år 1952, varvid varje apo— tek belastats med samtliga på apoteket i fråga direkt fallande kostnader allt- så även. de centralt utbetalda lönerna. Ur detta material har på sätt som närmare redovisas på sid. 83 — 10 apotek utvalts, vilka i omsättningshän- seende och i fråga om övriga förutsätt— ningar låg varandra mycket nära. De

utvalda apotekens verkliga rörelseresul- tat har därefter på samma sätt som för år 1952 framräknats för åren 1953— 1956.

_ En jämförelse mellan de deklarerade fiktiva rörelsevinsterna för dessa apo- tek och de verkliga rörelseresultaten under åren 1952f1956 framgår av ta- bell 19.

Av tabellen framgår att den fiktiva rörelsevinsten blir väsentligt större än det verkliga rörelseresultatet, beroende på att samtliga kostnader ej belastas apoteken. Apoteket E exempelvis, som under 5-årsperioden givit ett samman— lagt underskott på 84300 kronor, de- klarerar trots detta en fiktiv rörelse- vinst på 285 700 kronor, alltså en avvi— kelse från det verkliga rörelseresultatet med icke mindre än 370 000 kronor.

Det kan måhända invändas, att den fiktiva rörelsevinsten visserligen är en felaktig mätare på det verkliga rörelse- resultatet men dock står i en viss rela— tion till detta. För inbördes jämförelse mellan apoteken borde den alltså kunna utgöra en grund och därmed också för ett avgiftssystem. På grund av att så stor del av apotekens lönekostnader betalas av kollektivet utjämnas ojämnheterna i de enskilda apotekens verkliga resul- tat, så att apoteket med det dåliga rö- relseresultatet ger sin innehavare i det allra närmaste samma inkomst som apo- teket med det goda resultatet. Förhål- landet illustreras av tabell 20. Genom— snittsresultat och fiktiva rörelsevinster för samma 10 apotek som i tabell 19 för åren 1952—1956 har i denna tabell ställts tillsamman med de på de fik— tiva rörelsevinsterna baserade inneha— varersättningarna. Som jämförelse har de ersättningar angivits, vilka skulle ha utgått, om desamma — efter i övrigt nu gällande regler hade beräknats på det verkliga rörelseresultatet i stål— let för på den fiktiva rörelsevinsten.

Tabell 19. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst och verkligt rörelseresultat för 10 jämförbara apotel under åren 1952—1956 i 1000-tat kronor

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) förstås det fiktiva rörelseresultat, som lägge: till grund för avgiftsberäkningen, och vari hänsyn icke tagits till den del av apotekens lönekostnader son utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken.

Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) förstås resultatet sedan de enskilda apoteket belastats med alla på dem fallande kostnader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder.

_ Totalt 1952 1953 1954 1955 1956 1952—1956 Genom-

Apotek snittlig Verk- Verk- Verk- Verk- Verk- Verk- om- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- sättning rörel- relse- rörel— relse- rörel- relse— rörel- relse- rörel- relse- rörel- relse- sevinst resul- sevinst resul— sevinst resul- sevinst resul- sevinst resul— sevinst resul-

tat tat tat tat tat tat A 538,6 112,8 62,8 113,5 37,1 126,3 49,3 132,2 55,2 163,9 77,4 648,7 281,8 B 505,6 69,6 20,6 85,3 — 14,9 59,0 -—— 8,0 70,8 6,9 95,8 20,2 380,5 24,8 C 562,8 80,1 15,0 113,1 32,7 108,8 2,8 90,4 6,2 159,1 56,4 551,4 113,1 D 506,6 77,9 32,3 47,4 —O,6 44,8—13,6 53,7 —1,7 67,6 6,3 ;291,3 22,6 E 500,5 35,6 31,7 44,7 18,5 53,8 10,5 71,9 —— 5,3 79,6 -— 18,2 ,285,7 _ 84,3 F 540,6 87,3 11,8 97,5 9,2 95,4 15,4 102,7 34,0 73,3 6,8 '_456,1 63,5 G 523,4 93,6 18,3 59,6 — 17,3 78,7 13,7 112,2 34,0 132,0 36,7 476,1 85,4 H 525,9 86,0 23,9 76,9 8,2 106,1 11,2 111,2 35,4 186,6 92,0 566,7 171,0 I 541,8 69,3 —1,3 81,3 6,0 105,5 24,8 141,4 57,3 129,3 37,0 526,8 123,9 K 463,3 55,0 13,2 58,0 2,1 48,3 —9,8 91,0 31,9 128,7 51,7 375,9 89,1

Tabell 20. Jämförelse mellan verkligt rörelseresultat, fiktiv rörelsevinst och innehavar— ersättning i genomsnitt under åren 1952—1956 för 10 jämförbara apotek samt den genomsnittliga innehavarersättning som skulle ha utgått, därest det verkliga rörelse— resultatet lagts till grund för avgiftsberäkningen

Genomsnitt per år under åren 1952—1956 av Genom- verkligt redovisad fiktiv innehavar- A otek snittli rörelseresultat rörelsevinst innehavar— ersättning om p _ tt ? ersättning enl. denna skulle omsa ning f.. .. . . nuvarande baseras på det ore ersattning till . innehavaren system . verkliga rörelseresultatet 1 OOO-tal kronor A 538,6 56,4 129,7 29,9 22,8 B 505,6 5,0 76,1 24,8 5.0 G 562,8 22,6 110,3 28,6 19,4 D 506,6 4,5 58,3 22,7 4,5 E 500,5 — 16,9 57,1 23,7 16,9 F 540,6 12,7 91,2 26,3 12,7 G 523,4 17,1 95,2 26,6 16,6 H 525,9 34,1 113,3 28,3 20,5 I 541,8 24,8 105,4 27,6 19,6 K 463,3 17,8 75,2 25,0 17,2

Tabellen avser endast att visa, hur den fiktiva rörelsevinsten _ som på- verkats av olika stora lönebidrag från kollektivet kan bidra till att utjämna de goda och dåliga resultaten i beräk— ningen av de slutliga innehavarersätt— ningarna.

Grundprincipen vid tidigare behand- ling av avgiftsfrågan (bl. a. Apotekssak- kunniga av år 1931) var, att avgifts- systemet skulle utgöra ett medel att be- lasta ett vart apotek med avgifter efter vederbörande apotekes bärkraft samt ge en var apoteksinnehavare en inkomst i proportion till det ekonomiska resul- tat, som han åstadkom i sin apoteksrö- relse. Detta senare syfte har emellertid icke förverkligats i det nuvarande av- giftssystemet. De i det följande anförda siffrorna visar i stället att den behållna inkomsten väsentligen beror av omsätt- ningen och icke av det ekonomiska ut- fallet.

En brist i resultatredovisningen, som 1946 års läkemedelsutredning omnämnt (SOU 1951: 34, sid. 172), utgör det för- hållandet, att apoteksinnehavarnas de- klarationer icke förutsätter årliga inven- teringar av varulagren i samband med boksluten. Dylika inventeringar sker mellan apoteksöverlåtelserna icke regel- bundet, utan man nöjer sig med upp- skattade lagervärden. Det är givet att resultatredovisningen härigenom blir än mera verklighetsfrämmande och än mindre ägnad att utgöra en objektiv grund för ett rationellt avgiftssystem. Kommittén har i sina beräkningar icke haft möjlighet att undvika denna fel- källa utan har utgått från de deklarera- de lagervärdena. För att så långt möj- ligt utjämna verkningarna av dylika fel- källor omfattar emellertid en av kom— mitténs undersökningar en femårs— period.

Mot vad som anförts i fråga om från- varon av årliga lagerinventeringar kan

givetvis invändas, att inventeringar all— tid förekommer då ett apotek överlåtes till ny innehavare. Dolda reserver (eller motsatsen) kommer dock till sist fram i redovisningen. Detta rubbar emeller- tid icke det faktum, att en årlig resul— tatredovisning utan lagerinventering omöjligen kan vara tillförlitlig och att ett rätt verkande avgiftssystem icke kan komma till stånd utan en resultat- redovisning, som visar det verkliga re- sultatet varje år för sig.

Det torde få anses uppenbart, att det nu tillämpade systemet för resultatre— dovisning utgör en dålig grund att byg— ga ett avgiftssystem på. 1946 års läke- medelsutredning säger härom bland annat (sid. 305) att, »det nuvarande av- giftssystemet för apoteken utövar ett förlamande inflytande på apoteksinne— havarnas initiativkraft, när det gäller att minska apotekens omkostnader el— ler att genom rationalisering öka distri- butionsapparatens effektivitet.» Utred- ningen har icke preciserat skälen för sin kritik mot avgiftssystemet och har inte närmare behandlat den fiktiva rörelsevinsten, men det vill synas som om kritiken främst grundats på här re— laterade brister i resultatredovisningens utformning. Apotekarnas organisatio— ner, som i sitt remissyttrande i stort sett tillbakavisade utredningens allmän— na kritik i fråga om avgiftssystemets negativa verkningar, medgav emellertid (sid. 16) att en ändring beträffande av- giftssystemet är nödvändig.

:F. n. förhåller det sig så, att den enskilda rörelsen belastas endast med en viss fastställd del av de anställdas löner. Förutom att detta medför, att den enskildes bokföring ger en missvisande bild av kostnaderna, få de flesta innehavare sålunda behålla relativt liten del av den besparing, som kan ernås genom per- sonalrationalisering. Ju dyrare arbetskraften blir, desto olämpligare blir detta förhållande, och en ändring i detta avseende bör därför snarast vidtagas.»

Kommittén vill sammanfattningsvis framhålla, att den resultatredovisning från de enskilda apoteksinnehavarna, som det nuvarande avgiftssystemet grun- das på, måste anses mycket bristfälligt utformad. Apoteksinnehavarna själva har till helt nyligen haft mycket små möjligheter att bedöma det verkliga ekonomiska utfallet av sina rörelser, och avgifterna uttages på ett redovisat resultat, som högst väsentligt avviker från det verkliga. Vidare medger syste- met icke möjlighet att åstadkomma en riktig avgiftsbelastning och innehavar- ersättning efter det resultat som uppnås.

B. Kommitténs undersökningar beträf- fande det nuvarande avgiftssystemets ekonomiska konsekvenser

1946 års läkemedelsutredning har, så- som i föregående avsnitt omnämnts, all- mäntlkritiserat avgiftssystemet, emedan detta skulle förkväva apoteksinnehavar- nas initiativ till kostnadsbesparingar, rationaliseringar och god ekonomisk skötsel i allmänhet. Apotekarnas orga- nisationer har i sitt remissyttrande i stort sett tillbakavisat kritiken under framhållande av en rad kollektiva åtgär- der i kostnadsbesparande och rationa- liserande syfte. Man medger emellertid, såsom likaledes relaterats i föregående avsnitt, att systemet är behäftat med brister, som skulle kunna motverka in- citamentet till kostnadsbesparingar, i första hand beträffande löne- och andra personalkostnader.

Varken 1946 års läkemedelsutredning eller apotekarnas organisationer har emellertid presterat någon utredning till underlag för sina argument. Kom- mittén har därför funnit det angeläget att söka siffermässigt belysa, vilka kon- sekvenser det nuvarande avgiftssyste- met kan ha haft i fråga om det ekono- miska utfallet och skötseln av de en—

skilda apoteken. I detta syfte har de enskilda apotekens driftsresultat och kostnader analyserats. Undersökning- arna har gällt dels studier av driftsre- sultat m. m. för samtliga apotek under åren 1952 och 1956, dels resultatutveck- lingen under femårsperioden 1952— 1956 för ett antal jämförbara apotek i olika storleksgrupper.

Eftersom båda de undersökningar som omfattar samtliga apotek under ett år utförts på i stort sett likartat sätt och givit liknande resultat, har det ansetts tillräckligt att redovisa den undersök- ning som avser år 1956.

1. Analys av driftsresultaten under år 1956 för samtliga apotek Vid analys av driftsresultaten har upp- gifterna i apotekens deklarationer till avgiftsheredningen och dennas sam— manställning av redovisningarna så långt möjligt använts. Dessutom har varje enskilt apoteks del av de centralt betalda lönerna inklusive pensioner lagts till apotekets i deklarationerna redovisade kostnader. Härvid har en ut— jämning av lönerna med hänsyn till så— väl ålderstillägg, familjetillägg m. m. som dyrort företagits, så att varje apo— tek belastats med för varje anställd inom respektive personalkategori lika stor lön. Undantag härifrån gäller dock för städerskor, sköljerskor, varubud och farmacevtelever, för vilka apoteken be- talar hela löneandelen.

I syfte att göra resultaten apoteken emellan så jämförbara som möjligt har korrigeringar skett. Detta gäller fasta nattapotek och apotek med filialapotek samt de apotek som haft kostnader för provisioner och trakter vid försäljning genom läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Eftersom repara- tioner och underhåll förekommit stöt- vis och även avskrivningarna till stor del företagits med starka variationer, har det ansetts nödvändigt att på något

sätt utjämna dessa kostnader. Detta har skett genom att de sammanlagda belop— pen i stället för de verkliga kostnader- na fördelats på varje apotek. Repara- tioner och underhåll har fördelats efter omsättningen, avskrivningar efter inven— tariernas anskaffningsvärde.

Icke heller de resultat som härefter erhållits är helt jämförbara ens för apo- tek av samma storleksordning. Korrige- ringarnas belopp är nämligen icke ex— akt beräknade och även andra faktorer, för vilka korrigering ej skett, torde i viss utsträckning ha påverkat resulta- ten. Vidare skulle en fullständig jäm— förbarhet förutsätta, att den redovisade varukostnaden överensstämmer med den verkliga. Detta antagande är emel- lertid icke realistiskt, eftersom inven- teringar i regel ej företagits och den angivna varukostnaden därför ej kan kontrolleras. Hur stora avvikelserna kan vara mellan redovisad och verklig varukostnad är det svårt att uttala sig om. På grund av apotekens olika struk— tur beträffande försäljningens sam- mansättning, olika andel sjukhusleve— ranser m. 111. kan den verkliga varu- kostnaden i ytterlighetsfallen variera mellan ungefär 55 och 70 procent av om- sättningen. Om den redovisade varu- förbrukningen skulle ha korrigerats, måste man ha tagit hänsyn till varje enskilt apoteks försäljningsstruktur. Vid den tidpunkt, då undersökningen ge- nomfördes, fanns emellertid ej uppgif- ter härom sammanställda, varför sådan korrigering ej kunnat göras.

Eftersom varorna representerar den största kostnadsposten — vilken enligt vad som framgått ovan är osäker —— kan slutsatser ur materialet i vissa av- seenden dras endast med försiktighet.

De korrigerade driftsresultaten före innehavarersättning visar i förhållande till omsättningen en mycket stor sprid- ning såsom framgår av tabell 21.

Tabell 21. Fördelningen av de verk—

liga driftsresultaten (före ersättning till

innehavaren) i relation till omsättningen. (Apotek med distriktslaboratorium

ingår ej ) Verkligt driftsresultat . före innehavarersättning, Antal apotek % av omsättningen 20,0—22,4 1 17,5—19,9 4 15,0—17,4 14 12,5—14,9 28 10,0—12,4 49 7,5— 9,9 78 5,0— 7,4 64 2,5— 4,9 62 + 0 —— 2,4 39 339 _ 0 2,4 27 2,5— 4,9 14 5,0— 7,4 6 7,5— 9,9 5 52 Summa 391

Tabellen visar, att de verkliga drifts- resultaten i förhållande till omsättning— en varierar mellan överskott om mer än 20 procent till underskott om när- mare 10 procent. I tabellen har hänsyn ej tagits till ersättning till innehava- ren. Eftersom kostnaderna för dennes arbetsinsats har en mindre relativ be- tydelse vid större omsättning bör även resultaten efter avdrag av innehavarer- sättningen jämföras. Detta har gjorts i tabell 22.

Spridningen är något mindre i jäm— förelse med vad fallet är beträffande driftsresultaten före innehavarersätt- ning. Driftsresultaten efter innehavar- ersättningen varierar nämligen från överskott om över 10 procent av om- sättningen till underskott om mer än 15 procent samtidigt som antalet apotek med underskott ökar från 52 till 174. Tabellerna är tillkomna för att visa spridningen i resultaten, däremot icke det antal apotek som ger överskott re- spektive underskott. Att vissa apotek lämnar underskott sedan samtliga kost—

Tabell 2.2. Fördelning av verkligt drifts— resultat efter avdrag av innehavarersätt— ning i relation till omsättningen. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej)

nader jämte innehavarens ersättning medräknats är helt i sin ordning, efter- som priserna skall vara avvägda så, att apoteksväsendet totalt går jämnt ihop. Detta innebär, att ungefär två tredjede- lar av apoteken under normala förhål- landen icke ger överskott, sedan samt— liga kostnader och innehavarens ersätt- ning medräknats. År 1956 var priserna

sådana, att kollektivet totalt gav ett un- derskott om 3,5 miljoner kronor, d. v. s. drygt en procent av omsättningen, var- för detta år en ännu större andel av apoteken än två tredjedelar gav under-

V kl' d ift lt t skott vid det angivna beräkningssättet. efteze'linågeliaöaråxåtltnling, Antal apotek Att enligt tabellen endast knappt hälf' % av omsättningen ten av apoteken uppvisade underskott beror främst på att vissa apotek ej be-

10»0—12,4 6 lastats med samtliga kostnader. Detta

23: 3:52 åå gäller de fall då korrigeringar gjorts

2,5— 4,9 76 för särskilt kostnadskrävande funktio-

+ 0 _ 2,4 & 217 ner, varigenom resultaten sålunda bli- — 0 _ 2,4 55 vit höjda. Ej heller har sådana kollek- å93— 3,3 ;? tiva kostnader påförts som ej kunnat

7:5_ gig 14 direkt hänföras till respektive apotek. 10,0—12,4 16 I det föregående har ingen hänsyn ta- g::gjfå ? 174 gits till omsättningsstorleken, vilket

'— emellertid bor goras, eftersom denna på-

Summa - 391 verkar resultaten. I tabell 23 har därför

för olika storleksgrupper av apotek an- givits genomsnittligt resultat per apo- tek både före och efter innehavarer- sättning, dels i absoluta tal, dels i pro- cent av omsättningen. Dessutom har angivits de gränser inom vilka de pro- centuella överskotten varierar. Den ti- digare konstaterade stora spridningen i relativa resultat gällde alla apotek tagna tillsammans, men även när man

Tabell 23. Jämförelse mellan apotekens omsättning och resultatet dels före, dels efter innehavarersättning. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej)

Verkligt driftsresultat före Verkligt driftsresultat efter inneh.-ers. inneh.—ers. Omsättning Antal 1 OOO-tal kr apotek Genom- ? av Spridning Genom- ? av Spridning snitt per olns inom gruppen snitt per olns inom gruppen apotek ' mellan apotek ' mellan _ 200 34 14 964 8,9 + 19,1— —1,7 —4 623 _ 2,7 + 5,8— _12,8 200_ 250 32 14 818 6,6 + 20,5_ _5,2 _ 6 080 —2,7 + 9,4— —14,5 250— 300 40 15 919 5,8 + 17,4—— _9,2 —5 867 _2,1 + 9,0—— _15,9 300— 400 36 27 817 8,0 + 18,4__5,2 4 157 1,2 +11,0— _10,8 400— 500 53 27 218 6,1 + 14,1— —6,1 2 018 0,5 + 8,3— —10,9 500— 600 42 26 342 4,8 + 15,9——1,4 — 721 —O,1 +10,4—— 5,8 600—1 000 83 37 251 4,7 + 14,3—_9,2 5 654 0,7 +10,1— —12,2 1 000— 71 100 692 7,2 + 15,1——5,2 57 764 4,2 +11,3__ 7,4 Summa 391 39 414 6,2 + 20,5— _9,2 10 768 1,7 +11,3— _15,9

betraktar varje storleksgrupp för sig är spridningarna nästan lika kraftiga. En del av variationerna kan säkerligen förklaras av sådana strukturolikheter som icke utjämnats. Det synes dock ofrånkomligt, att en betydande del av olikheterna i driftsresultat måste bero på olikheter i den ekonomiska skötseln av apoteken.

I det föregående har den relativa spridningen studerats. Spridningen i absoluta tal framgår av tabell 24, som är en dubbelsidig frekvenstabell, där på ena sidan apoteken uppdelats i grup- per efter omsättningen, medan apote- ken inom en omsättningsgrupp i sin .tur är uppdelade i grupper efter resul— tatets absoluta storlek. Av tabellen fram-

Tabell 24. Jämförelse mellan apotekens omsättning och driftsresultatet. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej)

Driftsresultat före inneh.-ers. 1 OOO-tal kr

Oms. Underskott Överskott S:a

1 OOO-tal kr apotek

60 40 20 O 0 20 40 60 80 100 140 180 220 ——90 -—60 —-40 —20 —20 -—40 ——60 —80 —100 _140 —180 _220 —320

100— 200 2 20 12 34 200— 300 1 12 29 25 5 72 300— 400 4 8 13 9 2 36 400— 500 3 3 13 15 18 1 53 500— 600 8 10 11 8 4 1 42 600—1 000 3 1 5 5 10 16 14 18 10 1 83 1 000—1 500 1 1 3 1 5 4 7 8 17 4 51 1 500—2 400 1 1 2 7 4 3 20 513 apotek 4 2 9 38 91 97 58 33 21 25 8 3 2 391

går, att spridningen i absoluta tal är större för stora apotek och att detta även medför, att de största underskotten förekommer bland stora apotek.

Resultaten varierar inom så vida gränser, att skillnaderna inte mer än till en liten del kan ha sin förklaring i att uppgifterna om varukostnaden ej baserats på inventeringar.

För att få underlag för frågans be- dömning har kommittén på två olika sätt undersökt förhållandena. Det ena sättet har varit att jämföra skillnaden mellan bästa och sämsta resultat inom de olika storleksgrupperna med det redovisade lagrets genomsnittliga storlek inom re- spektive grupp (tabell 25).

Jämförelsen mellan å ena sidan skill- naderna mellan bästa och sämsta resul- tat och å andra sidan lagerstorlekarna inom respektive grupp ger omedelbart

vid handen, att de nämnda skillnaderna är så stora i förhållande till lagren, att de inte mer än obetydligt kan förkla- ras av under året inträffade förändring- ar i lagerreservens storlek. Härvid bör observeras, att de angivna lagervärdena avser de efter nedskrivning redovisade beloppen, varför de verkliga lagren var något större.

Det andra sättet att undersöka hur mycket frånvaron av inventeringar kan ha påverkat skillnaden mellan bästa och sämsta resultat inom grupperna har va- rit att för ett antal av de apotek som uppvisat de bästa respektive de sämsta resultaten inom varje grupp beräkna vederbörande apoteks verkliga varu- kostnad. Undersökningen bar givit vid handen, att skillnaden mellan bästa och sämsta resultat i allmänhet blev något mindre, sedan varukostnaden korrige-

Tabell 25. Skillnad mellan bästa och sämsta resultat jämte det redovisade Iagrets genomsnittliga storlek hos respektive grupper

av apotek 1 OOO-tal kronor Skillnad mellan bästa Redovisat lager Omsättning och sämsta resultat genomsnitt inom gruppen per apotek 100— 200 35 27 200—_ 300 78 38 300— 400 83 46 400— 500 90 61 500— 600 92 73 600—1 000 219 96 1 OOO—1 500 252 130 1 500—2 400 331 176

rats, men att ändringen har liten bety- delse. Detta framgår av tabell 26.

Den stora spridningen i resultaten kan visas även på det sätt som skett i diagram 1, där de enskilda apoteken prickats in med hänsyn till dels om- sättning, dels driftsresultatet före in— nehavarersättning.

Innehavarersättningen har på liknan- de sätt prickats in på diagram 2.

Såsom framgår vid en jämförelse mel- lan diagrammen är spridningen i in- nehavarersättningarna i motsats till driftsresultaten liten, när apoteken ord- nas efter omsättningsstorlek. Detta framgår även av tabell 27, som visar apoteken i storleksgrupper med inneha- varersättningen i frekvensgrupper. En mera oenhetlig bild visas, om apoteken

Tabell 26. Skillnad mellan apotek med bästa och med sämsta resultat inom olika storleksgrupper, dels med redovisad, dels med korrigerad varukostnad

1 OOO—tal kronor Skillnad mellan apotek med bästa och med sämsta driftsresultat . .. . , .. . Öknmg eller Omsättning fore mnehavarersattning. minskning av med med beräk- spännvidden redovisad nad verkl. varukostnad varukostnad 100— 200 35 36 + 1 200— 300 78 52 _26 300— 400 83 62 ———21 400— 500 90 74 —16 500—— 600 92 88 4 600—1 000 219 195 _ 24 1 OOO—1 500 252 217 35 1 500—2 400 331 330 1

Anm.: Den beräknade verkliga varukostnaden har baserats på apo— tekarsocietetens stickprovsundersökningar angående den genomsnitt- liga procentuella varukostnaden vid dels leveranser över sjukhus- apotek, dels andra sjukhusleveranser, dels ock övrig försäljning.

Diagram 1. Driftsresultat före innehavarersättning hos apoteken är 1956. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej )

220 DkersktsunAT

)oo rånrmuzu-nsinn. 280 Tusen KRONOR

260 240

zoo ' 69 150 . ;)”,” 160

140 420 100

49 20 21 zz 27 24

OMSAITYN | M HUID|Å TUÖEH K'ONUl

120

Diagram 2. Innehavarersättning hos apoteken år 1956. (Apotek med distriktslabora- torium ingår ej)

muta-ckshru. & TUSEN xnouon

so . _ . 40 . . ..).1. . C.:... ':'._-_.' ' _"'_ '. _. ' -' : - ' ' . " . 20 .... -wq$å'-:Vv*'o—ZF"'Z&' '..n ' " '- ' ' :

.- M*"' ”

1274 567391011 12131413-72173/92021222324'

onslrrnma "UNDER TUSEN KRONOR

Tabell 27. Jämförelse mellan apotekens omsättning och innehavarersättning. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej)

Innehavarersättning 1 OOO-tal kr Omsättning S:a 1 OOO-tal kr 15 20 25 30 35 40 45 50 60 70 apotek —15 ———20 —25 —30 —35 ——40 —45 —50 —60 —70 —80

100— 200 1 17 16 34 200— 300 15 56 1 72 300— 400 1 27 8 36 400— 500 1 22 30 53 500— 600 6 32 4 42 600—1 000 6 22 39 14 1 1 83 1 OOO—1 500 2 8 13 19 6 3 51 1 500—2 400 4 9 4 1 20 Summa apotek 2 33 133 95 51 27 24 16 7 1 391

indelas efter driftsresultatet i stället för omsättningen. Detta framgår av ta- bell 28.

Av tabellen framgår klart, att inne— havarersättningen endast i obetydlig grad hänger samman med det driftsre-

Tabell 28. Jämförelse mellan apotekens driftsresultat och innehavarersättning. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej)

Driftsresultat före Innehavarersättning 1 OOO-tal kr S-a "fräsiga"? 15 20 25 30 35 40 45 50 60 70 apotek _15 _20 —25 —30 —35 —40 —45 —50 —60 —70 —80

60— 90 2 2 4

under- 40— 60 1 1 2 skott 20— 40 2 4 2 1 9 0— 20 1 10 14 10 2 1 38 0— 20 1 19 49 19 3 91 20— 40 2 53 25 13 4 97 40— 60 10 31 11 5 1 58 60— 80 4 16 8 5 33

över- 80—100 2 4 8 4 1 2 21 skott 100—120 1 7 3 11 120—140 1 6 7 14 140—180 1 3 4 8 180—220 1 1 1 3 220—320 1 1 2

' Summa apotek 2 33 133 95 51 27 24 16 7 2 1 391

sultat som erhålles sedan den av kollek- tivet betalda delen av apotekens löner medräknats. Sålunda utgick en inneha- varersättning mellan 20 och 25 tusen kronor för såväl apotek med mer än 60 tusen kronor i underskott som apotek med över 40 tusen kronor i överskott. Mellan 25 och 30 tusen kronor i inne-

havarersättning utgick för apotek vars resultat varierade mellan underskott om mer än 60 tusen kronor och över- skott om mer än 80 tusen kronor. Näs- tan lika stor var skillnaden mellan sämsta respektive bästa resultat bland de apotek där innehavarersättning ut- gick med mellan 30 och 35 tusen kronor.

2. Resultatutvecklingen vid vissa apotek åren 1952—1956

Som angavs i föregående avsnitt kan en helt tillförlitlig bedömning av apote— kens resultat icke göras för ett enstaka är, därför att inventeringar ej företagits och varukostnaden av detta skäl är osäker. En säkrare bild erhålles, om apoteken studeras under några år, var- vid man bör kunna anta, att eventuella förändringar i dold reserv ej entydigt gått i samma riktning. Om apoteket ett visst är redovisat större varukostnad än den verkliga _ t. ex. genom att lag— rets värde ökat utan att det bokförda värdet ändrats — torde detta ett annat är delvis ha kompenserats genom en ut- veckling i motsatt riktning.

Den senaste fem—årsperiod som kunde ifrågakomma var åren 1952—1956. Se— dan apotekarsocieteten på kommitténs förfrågan i brev meddelat, att uppgifter över de verkliga driftsresultaten på de olika apoteken ej fanns sammanställda för de nämnda åren, ansåg sig kom- mittén nödsakad att begränsa undersök- ningen till ett urval av apotek.

Till utgångspunkt för undersökningen har tagits det förhållandet, att apotek med lika driftshetingelser borde ge i stort sett samma ekonomiska resultat. Rörelseresultatens variation olika apo- tek emellan borde därför visa i vad mån apoteksinnehavaren-företagsleda- rens skötsel av apoteket har avgörande inflytande på det ekonomiska utfallet. Det verkliga rörelseresultatets utveck- ling under ett antal år jämförd med ut- vecklingen av den behållna inkomsten under samma tid borde kunna ge be- sked om i vad mån avgiftssystemet —— representerat av den behållna inkoms- ten återverkade på apotekens skötsel.

Samtliga apotek inom fem valda om- sättningsgrupper ordnades efter om- sättningens storlek är 1952, varefter så- dana apotek avskildes vars förhållanden

i strukturhänseende avvek från flerta- lets. Sålunda medtogs ej apotek som. hade filialapotek, sjukhusapotek eller distriktslaboratorium, ej heller apotek vars försäljning till sjukhus eller genom medicinlådor och läkemedelsförråd i högre grad avvek från det för gruppen typiska. Inom var och en av grupperna förekommer en högsta avvikelse avi 10 procent från gruppens medelomsätt- ning. Omsättningsutvecklingen för de följande åren (1953—1956) har däref- ter granskats, varvid apotok som visat större avvikelse från medelomsättningen respektive år, bortsorterats ur materialet. De fem grupperna har sålunda begrän- sats till att endast omfatta apotek med ungefär lika omsättningsstorlek och nå- gorlunda lika omsättningsutveckling. Visserligen är avvikelserna beträffande denna senare i några fall större än vad som för en helt rättvisande jämförelse skulle vara önskvärt, men grupperna innehåller dock de apotek som i re- spektive storleksgrupper ansetts bäst jämförbara. Vid urvalet fick olikheter i fråga om omsättningsutvecklingen vä— gas mot avvikelser beträffande andra förhållanden, t. ex. andel sjukhusleve— ranser. Varje grupp består av omkring 10 apotek, vilka -— så långt det av till— gängligt material är möjligt att bedöma; är jämförbara i för apoteksdriften väsentliga avseenden.

De sålunda utvalda apoteken uppvi— sade emellertid fortfarande vissa olik- heter som måste utjämnas innan en rätt— visande jämförelse kunde göras. Efter-» som de olika apoteken inom varje grupp— tillhör olika dyrorter omräknades lö- nekostnaderna, räknade såsom medellö- ner, efter en enhetlig dyrortsberäkning, nämligen till 3—ort. Vidare utjämnades hyreskostnaderna så att alla apotek inom respektive grupp belastades med samma relativa hyreskostnader. Frakt- och provisionskostnader för medicin--

lådor, läkemedelsförråd etc. har på samma sätt utjämnats inom grupperna. Så skedde slutligen även med avskriv- ningarna på inventarier.

Med iakttagande av nyssnämnda ut- jämningsregler har rörelseresultaten framräknats.

Undersökningen, vars resultat redo- visas i tabellerna 29 t. o. m. 33, visar hur ett antal apoteksinnehavare resul- tatmässigt skött någorlunda jämförbara apotek. De olikheter mellan apoteken i respektive grupp, vilka fortfarande kan finnas trots de gjorda korrigeringarna, kommer att behandlas i det följande.

Under åren 1952—1954 gällde den äldre medicinaltaxan, om vilken man vet att den hade stora brister. Exempel- vis extemporeberedningar täckte icke sina kostnader, varför resultaten kan ha påverkats, i den mån apoteken i sin för- säljning hade olika andel härav. Vad speciellt dessa beredningar beträffar har emellertid kommittén för år 1956 — då den nya taxan med relativt högre marginal på extemporeberedningar gäll— de — gjort en undersökning av sam- bandet mellan extemporeandel och re- sultat redovisad på sid. 98 — och därvid icke kunnat konstatera att för- säljningsandelen av dylika beredningar hade någon nämnvärd betydelse för re- sultatet. Bland andra faktorer som kan ha inverkat i viss utsträckning kan nämnas: 1) omsättningsutvecklingen, som för en del apotek visar något stör- re avvikelser från genomsnittet, 2) ex- peditionernas genomsnittliga storlek (medelinköpen per kund), 3) konkur- renssituationen, som är olika på orter med flera respektive ett enda apotek, vilket kan medföra olika grad av ser- vice och därmed kostnader, 4) olika anspråk på service från läkare, sjukhus och även allmänhet, 5) olikheter i per- sonalens effektivitet på grund av varie- rande arbetsförmåga m. m., 6) kvar—

stående verkningar av det sätt, på vil- ket föregående innehavare skött apo- teket, 7) sådana olikheter i fråga om variationer i arbetsbelastningen under dagen, vars verkningar inte helt kan neutraliseras genom deltidsanställd personal.

Det är sålunda möjligt att godtagbara förklaringar finns till en del av de va- rierande resultaten apoteken emellan. Kommittén har därför begärt att apote- karsocieteten skulle granska de i under- sökningen ingående företagen med hän- syn till deras struktur m. m., men 50- cieteten har icke ansett sig ha möjlig- het härtill.

Gruppen 1 omfattar apotek med en genomsnittlig omsättning år 1956 av 218 000 kronor och tillhör den kategori vilken enligt den inom apotekskollekti- vet för närvarande använda terminolo— gin brukar betecknas såsom icke bär- kraftiga apotek. De verkliga rörelse- resultaten före innehavarersättning vi- sar därför relativt små överskott eller i vissa fall underskott. Resultatutveck— lingen under femårsperioden är för vart och ett apotek ganska jämn och visar inga särskilt anmärkningsvärda om— kastningar. De språng som här och var kan iakttagas torde hänga samman med frånvaron av lagerinventeringar. Hel- hetsintrycket är eljest, att de apotek, som ger goda resultat, gör så under hela perioden och att de som ger dåliga, ge- nomgående gör detta. Mest markant vi- sas detta av apoteken 1 d och 1 e, vilka för övrigt ligger varandra så nära om- sättningsmässigt, att skillnaden totalt under de fem åren endast uppgår till 2 000 kronor.

Medan rörelseresultaten för apoteken var för sig är ganska jämna, är de högst olika apoteken emellan. Totalresultatel under perioden varierar från ett under- skott på 29 400 kronor till ett överskott på 81300 kronor, alltså en skillnad

Tabell 29. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst, verkligt rörelseresultat och innehavarersättning i 1000-tal kronor vid vissa apotek under åren 1952—1956

Grupp 1. Genomsnittsomsättning 1952 164000 kronor, 1956 218 000 kronor

1952 1953 1954 1955

Apotek Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- sätt- rörelse- rörelse— havar- sätt— rörelse- rörelse- havar- sätt- rörelse- rörelse— havar- sätt- rörelse- rörelse- havar- ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers.

150,6 21,6 1 19,5 165,1 21,2 2,8 19,0 180,6 24,5 152,0 28,4 19,8 166,3 32,5 11,9 20,0 172,9 31,2 1 159,2 34,3 20,3 168,7 34,8 10,5 20,2 181,6 33,6 1

3 8 5 19,9 199,9 33,5 18,2 20,8 8 8 0 14 1 0 162,7 33,6 14,0 20,3 169,0 42,4 21,9 19,6 183,0 21,3 2, 3 1 6 9 6 5 2 2

6

4 19,9 194,6 37,2 15,0 20,5 3 20,1 181,7 38,1 16,7 20,6 3 18,5 187,1 34,3 18,8 20,2

162,9 20,9 — 18,9 167,3 18,1 —9,8 17,1 177,1 20,7 ,0 18,3 187,3 17,1 ——9,6 16,5 5 O 1 4 170,6 25,5 19,1 174,0 25,0 1, 18,9 179,6 30,4 19,8 206,8 42,6 12,6 21,0 9,2 178,5 23,8 6,4 19,8 20,3 198,8 41,3 11,6 20,9

17,1 200,9 16,4 — 6,4 16,0

1

170,8 21,2 19,5 162,5 24,6 7 1 19,9 157,0 9,2 —— 12, 170,0 29,4 6,4 19,9 179,3 35,2 9,1 20,3 184,8 35,6 10, 173,9 22,5 10,0 19,2 179,7 25,9 8 5 19,3 186,4 29,0 5,

614201! on.—no:...— HHHHHHHHH

Fiktiv rörelsevinst Verkligt rörelseresultat Innehavarersättning

1956 . Om- 1952—1956 1952—1956 1952—1956

sättning

. . . totalt Om- Fiktiv Verkligt Inne- 1952_ Genom- I % av Genom- I % av Gen0m_ I % av

sått- rörelse- rörelse- havar- Totalt . omsätt- Totalt . omsätt- Totalt . omsätt- ning vinst resultat ers. 1956 snitt ningen snitt ningen smtt ningen

Apotek

214,3 30,8 9 5 20,6 910,4 131,7 26,3 14,5 50,0 10,0 226,3 49,6 20,8 21,7 912,0 178,8 35,8 19,6 66,9 13,4 211,0 47,2 20,9 21,5 902,2 187,9 37,6 20,8 72,6 14,5 203,0 50,0 24,4 21,8 904,8 181,5 36,3 20,1 81,3 16,3 211,5 24,7 —— 0,9 19,2 906,1 101,5 20,3 11,2 _ 29,4 — 5,9 247,9 50,0 19,8 21,8 978,8 173,4 34,7 17,7 48,5 9 199,8 24,3 —— 8,7 19,9 868,5 103,1 20,6 11,9 — 5,0 —— 1, 218,5 38,7 0,9 20,6 951,4 180,1 36,0 18,9 38,0 7 229,3 30,5 3,8 19,8 970,3 124,3 24,9 12,8 21,3 4,3 99,8 20,0 10,7 101,9 20,4 11,2 102,7 20,5 11,4 100,3 20,1 11,1 89,9 18,0 9,9 100,6 20,1 10,3 88,3 17,7 10,2 102,0 20,4 10,7 91,4 18,3 9,4

......

| how

mmooqowom inhoocämmovm sno-c o..—m_s.... v—(Hv—IHHHHHH

..

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) avses det fiktiva rörelseresultat som lägges till grund för avgiftsberåkningen och vari hän- syn icke tagits till den stora del av apotekens lönekostnader som utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken. 00 Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) avses resultatet sedan de enskilda apoteken belastats med alla på dem fallande kost— Ul nader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder.

Tabell 30. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst, verkligt rörelseresultat och innehavarersättning i 1000-tal kronor vid vissa apotek gg under åren 1952—1956

Grupp 2. Genomsnittsomsättning 1952 219000 kronor, 1956 311 000 kronor

1952 1953 1954 1955

Apotek Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne— Om- Fiktiv Verkligt Inne- sätt- rörelse— rörelsc— havar- sätt— rörelse- rörelse— havar- sätt- rörelse- rörelse- havar- sätt- rörelse- rörelse- havar- ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers.

2 3 203,6 16,0 _ 6,7 17,2 224,3 20,7 —— 17,0 18,5 233,7 29,8 — 7,4 20,1 268,7 34,2 —— 4,7 20,5 2 b 207,6 42,5 15,5 21,2 217,0 26,6 7,9 19,4 232,4 41,3 7,3 20,9 261,8 42,5 — 1,6 21,0 2 c 213,1 30,6 9,0 20,7 226,6 31,6 1 0 20,6 234,3 31,0 0 7 20,6 276,8 44,8 11,5 22,0 2 (1 214,6 25,7 4,0 19,6 242,6 33,2 5 2 20,1 267,0 36,7 9 0 20,8 280,0 42,8 9,9 21,4 2 & 224,8 24,1 _ 3,2 19,4 239,3 31,7 2 9 19,9 258,5 41,8 10,0 20,9 260,7 44,8 12,0 21,2 2 f 225,0 47,0 16,8 22,0 241,0 54,9 18,6 22,6 236,0 40,2 1,3 21,1 268,0 53,5 15,8 22,5 2 g 226,0 52,5 24,8 22,3 235,3 49,1 17 7 21,7 274,8 48,4 6 3 22,0 288,3 63,3 32,5 23,5 2 h 240,2 37,5 15,3 20,8 265,9 52,2 23 6 22,0 270,6 52,9 23,6 22,4 294,7 52,6 23,2 22,4

1 9 5 6 Om- Fiktiv rörelsevinst Verkligt rörelseresultat Innehavarersättning

sättning 1952—1956 1952—1956 1952—1956 Om- Fiktiv Verkligt Inne- 131,55 Gen om- I % av Genom- I % av Genom- I % av sätt— rörelse- rörelse- havar- Totalt omsätt- Totalt snitt omsätt- Totalt snitt omsätt-

ning vinst resultat ers. 1 956 snitt ningen ningen ningen

Apotek

2 a 290,5 25,3 —— 25,3 19,6 1 220,7 125,9 25,2 10,3 -— 61,1 —— 12,2 _ 5 0 96,1 19,2 7 9 2 h 310,4 58,6 9,2 22,6 1 229,2 211,6 42,3 17,2 22,4 4,5 1 8 105,2 21,0 8 6 2 c 331,() 61,0 21,0 24,6 1 281,8 199,0 39,8 15,5 43,2 8,6 3 4 108,5 21,7 8 5 2 (1 292,1 52,6 15,6 22,4 1 296,3 191,1 38,2 14,7 3,7 8,7 3,4 104,2 20,8 8,0 2 e 291,5 59,8 19,5 22,6 1 274,7 202,2 40,4 15,9 41,2 8,3 3 2 104,1 20,8 8 2 2 f 270,9 51,8 8,3 22,3 1 241,0 247,5 49,5 19,9 60,9 12,2 4 9 110,6 22,1 8 9 2 g 351,3 82,0 47,5 23,3 1 375,6 295,4 59,1 21,5 128,8 25,8 9 4 112,7 22,5 8 2 2 h 346,1 73,7 40,3 24,5 1 417,4 268,9 53,8 19,0 126,1 25,2 8, 112,0 22,4 7,

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) avses det fiktiva rörelseresultat som lägges till grund för avgiftsberäkningen och vari hänsyn icke tagits till den stora del av apotekens lönekostnader som utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken. Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) avses resultatet sedan de enskilda apoteken belastats med alla på dem fallande kost- nader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder.

Tabell 31. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst, verkligt rörelseresultat och innehavarersättning i 1000—tal kronor vid vissa apotek under åren 1952—1956 Grupp 3. Genomsnittsomsättning 1952 323000 kronor, 1956 464000 kronor

1952 1953 1954 1955

* Apotek Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om— Fiktiv Verkligt Inne- sätt— rörelse— rörelse- havar— sätt- rörelse- rörelse- havar- sätt- rörelse- rörelse- havar- sätt— rörelse- rörelse- havar- ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers.

312,9 47,2 14,1 21,9 363,3 60,7 20,5 22,8 377,8 70,7 21,5 23,8 409,0 70,8 17,7 23,8 347,0 69,5 23,8 24,3 368,1 59,5 13,7 23,1 377,9 66,4 16,8 23,8 420,6 44,2 12,1 21,5 321,0 67,6 40,8 23,8 338,0 80,9 50,8 24,9 353,2 82,8 48,6 25,4 375,3 88,8 55,6 26,0 306,6 41,2 19,1 21,9 298,8 33,9 _ 14,9 20,9 315,5 26,2 — 25,1 19,5 378,5 56,2 13,9 23,5 332,9 59,8 13,7 23,5 340,9 62,6 9,4 23,4 363,1 64,2 8,9 23,5 406,2 73,0 16,9 24,4 303,1 48,6 9,7 22,0 309,7 39,8 5,2 20,7 331,6 57,9 20 3 22,5 371,7 45,1 3,7 21,3 336,0 73,2 32,0 24,3 360,3 54,0 3,5 22,1 375,1 69,6 27 9 23,7 443,6 76,1 31,2 24,4 310,1 55,9 25,3 23,0 336,2 55,5 14,5 22,7 372,2 68,0 25,8 23,9 429,1 34,4 — 16,4 20,6 340,0 66,2 27,1 23,5 354,6 74,3 34,0 24,2 363,6 62,2 18 8 23,0 416,5 82,2 43,1 25,0

(U.-DUO auto;... mmmmmmmmm

Fiktiv rörelsevinst Verkligt rörelseresultat Innehavarersättning

1956 om- 1952—1956 1952—1956 1952—1956

sättnin g

. . . totalt Om- Fiktiv Verkligt Inne— 1952_ Gen om- I% av Genom- I% av

sätt- rörelse- rörelse- havar- Totalt . omsätt- Totalt . omsätt- Totalt ning vinst resultat ers. 1956 snitt ningen smtt ningen

Apotek I % av

omsätt- ningen

Genom- snitt

H

489,0 76,9 1 24,4 1952,0 326,3 65,3 16,7 84,4 497,0 69,9 24,1 2010,8 309,4 61,9 15,4 45,2

0 6 116,8 23,4 3 0 412,5 91,3 49,2 26,8 1 800,1 411,5 82,3 22,9 244,9 6 1 5 1 1

6 0

116,9 23,4 5 8 126,9 25,4 7 1 109,9 22,0 6,4 6 5

6 3

.. » v—l =P

417,8 63,8 24,2 1 717,2 221,4 44,3 12,9 — 14,8 465,8 117,1 4 28,5 1 909,0 376,7 75,3 19,7 94,1 434,0 61,8 2, 22,9 1 750,0 253,2 50,6 14,5 41,1 477,7 97,3 42,8 26,5 1 992,7 370,2 74,0 18,6 137,3 497,6 54,2 _ 13,0 22,5 1 945,2 268,1 53,6 13,8 36,2 487,5 96,5 36,3 26,4 1 962,2 379,5 75,9 19,3 159,3

123,4 24,7 109,5 21,9 121,1 24,2 6,

112,7 22,5 5,8 122,1 24,4 6,2

N

.. ».

mooooqmmoic»

cowamooooixh—q w—l

tu.-Q ut! o..—.Den..— mmmmmmmmm

_

MMCDCJGZMCDCDH vaovau—w

m

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) avses det fiktiva rörelseresultat som lägges till grund för avgiftsberäkningen och vari hänsyn icke tagits till den stora del av apotekens lönekostnader som utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken. 0”

Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) avses resultatet sedan de enskilda apoteken belastats med alla på dem fallande kost— N] nader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder.

Tabell 32. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst, verkligt rörelseresultat och innehavarersättning i 1000-tal kronor vid vissa apotek under åren 1952—1956 Grupp 4. Genomsnittsomsättning 1952 462000 kronor, 1956 622000 kronor

1952 1953 1954 1955

Apotek Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om— Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- sätt- rörelse- rörelse- havar- sätt- rörelse- rörelse— havar- sätt- rörelse- rörelse- havar- sätt- rörelse- rörelse- havar- ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers.

4 a 480,8 112,8 62,8 28,9 487,2 113,5 37,1 28,5 529,0 126,3 49,3 29,5 559,9 132,2 55,2 30,0 4 b 480,4 69,6 20,6 24,5 483,4 85,3 -— 14,9 25,3 477,0 59,0 —- 8,0 23,0 500,8 70,8 6,9 24,2 4 c 491,9 80,1 15,0 26,1 619,1 113,1 32,7 28,8 514,0 108,8 2 8 28,6 546,7 90,4 6,2 26,5 4 (1 456,5 77,9 32,3 24,9 459,8 47,4 _ 0,6 21,5 450,1 44,8 _ 13,6 21,2 505,0 53,7 —— 1,7 22,1 4 6 463,1 35,6 —— 31,7 22,0 471,2 44,7 — 18,5 22,3 452,7 53,8 10,5 23,2 522,7 71,9 -— 5,3 25,0 4 f 482,2 87,3 11,8 26,4 524,0 97,5 9,2 26,9 541,6 95,4 15,4 26,7 555,4 102,7 34,0 27,0 4 g 432,3 93,6 18,3 27,0 452,1 59,6 17,3 23,1 502,8 78,7 13,7 25,0 570,3 112,2 34,0 28,2 4 h 428,8 86,0 23,9 26,2 454,0 76,9 8,2 24,8 491,8 106,1 11,2 27,7 551,6 111,2 35,4 28,1 4 1 491,5 69,3 1,3 24,7 480,4 81,3 6,0 25,3 504,3 105,5 24,8 27,6 572,8 141,4 57,3 30,7 4 k 411,5 55,0 13,2 23,4 413,2 58,0 2 1 23,3 407,0 48,3 — 9,8 22,3 503,1 91,0 31,9 26,6

1956. Om- Fiktiv rörelsevmst Verkligt rörelseresultat Innehavarersättning

sättning 1952—1956 1952—1956 1952—1956

. . . totalt

Om- Fiktiv Verkligt Inne- I 0/ av I (7 av I (7 av .. .. .. 1952— Genom— 0. Genom- O.. Genom- 0.

satt- rorelse- rorelse- havar- 1956 Totalt snitt omsatt- Totalt snitt omsatt- Totalt snitt omsatt-

ning vinst resultat ers. ningen ningen ningen

Apotek

4 a 636,1 163,9 77,4 32,9 2 693,0 648,7 129,7 24,1 281,8 56,4 10,5 149,7 29,9 4 b 586,6 95,8 20,2 26,8 2 528,2 380,5 76,1 15,1 24,8 5,0 1,0 123,9 24,8 2,6 4,5

.,

4 c 642,5 159,1 56,4 32,8 2 814,1 551,4 110,3 19,6 113,1 2 4,0 142,8 28,6 4 (1 553,6 67,6 6,3 23,5 2 533,0 291,3 58,3 11,5 22,6 0,9 113,3 22,7 4 e 592,6 79,6 18,2 25,8 2 502,3 285,7 57,1 11,4 — 84,3 — 16,9 —- 3,4 118,3 23,7 4 f 599,7 73,3 —— 6,8 24,5 2 702,9 456,1 91,2 16,9 63,5 12,7 2,4 131,4 26,3 4 g 659,7 132,0 36,7 30,0 2 617,1 476,1 95,2 18,2 85,4 17,1 3,3 133,2 26,6 4 h 703,4 186,6 92,0 34,9 2 629,6 566,7 113,3 21,6 171,0 34,1 6,5 141,7 28,3 4 i 660,2 129,3 37,0 29,8 2 709,1 526,8 105,4 19,4 123,9 24,8 4,6 138,0 27,6 4 k 581,9 123,7 51,7 29,6 2 316,7 375,9 75,2 16,2 89,1 17,8 3,8 125,2 25,0

..

tDOäv—(LDIFHO'JHQ'HQ' LD'Q'IDQ'Q'YFLOLDH'JLD

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) avses det fiktiva rörelseresultat som lägges till grund för avgiftsberäkningen och vari hänsyn icke tagits till den stora del av apotekens lönekostnader som utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken. Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) avses resultatet sedan de enskilda apoteken belastats med alla på dem fallande kostnader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder.

Tabell 33. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst, verkligt rörelse;:sultat och innehavarersättning i 1000-tal kronor vid vissa apotek under åren 1952—1956

Grupp 5. Genomsnittsomsättning 1952 730 000 kronor, 1956 1 003000 kronor

1952 1953 1954 1955

Apotek Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne— Om- Fiktiv Verkligt Inne- Om- Fiktiv Verkligt Inne- sätt- rörelse— rörelse— havar- sätt- rörelse- rörelse- havar— sätt- rörelse- rörelse- havar- sätt» rörelse— rörelsc- havar- ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers. ning vinst resultat ers.

v—l

5 a 678,3 103,3 5 b 705,41 55,8 5 c 736,8 99,7 5 d 736,0 153,8 5 e 744,7 152,6 5 f 747,5 135,3 5 g 758,3 71,0

28,2 734,7 132,2 43,6 30,3 781,2 120,4 36 0 29,0 849,8 15 1 8 32,0 23,7 734,1 143,1 66,3 31,9 753,0 84,7 4,4 26,0 861,1 7 —— 2,4 25,5 5 3 9 1 1 8

27,8 821,4 141,8 49,4 31,3 807,0 99,6 —- 27,1 816,4 113, 28,3 33,3 791,7 181,4 91,5 35,3 847,5 177,9 8 34,1 902,8 211,5 120,3 37,2 33,1 773,2 162,6 80,9 33,4 803,2 171,5 86,0 33,6 897,4 205,4 122,0 36,6 31,4 829,2 191,8 113,1 36,3 815,0 183,3 100,3 34,6 883,0 210,4 119,5 37,1 25,2 798,3 90,6 — 16,5 26,2 824,9 80,7 -— 20,4 25,2 916,8 83,4 27,8 25,5

..

OQHCQNGDCD mma—WHCD

NOODRDN

Fiktiv rörelsevinst Verkligt rörelseresultat Innehavarersättning

1956 om" 1952—1956 1952—1956 1952—1956

sättning totalt

1952— Genom- I % av Genom— ”47 av

Om- Fiktiv Verkligt Inne— satt- rorelse— rorelse— havar- 1956 Totalt snitt omsatt- Totalt snitt (31522;- Totalt

ning vinst resultat ers. ningen

Apotek I % av

omsätt- ningen

Genom- snitt

1 029,0 252,0 147,4 40,8 4 073,0 761,6 152,3 18,7 306,8 61,4 7 5 160,2 32,0 944,1 73,8 —- 50,5 24,9 3 998,0 437,2 87,4 10,9 10,3 2,1 0,3 131,9 26,4 2 9 2 1

914,3 147,0 36,0 31,3 4 095,8 601,2 120,2 14,7 118,2 23,6 145,3 29,2 1 098,0 266,8 155,3 42,1 4 376,0 991,4 198,3 22,7 530,2 106,0 1 182,0 36,4 921,9 161,2 38,8 32,6 4 140,4 853,3 170,7 20,6 406,0 81,2 9,8 169,3 33,9 1 063,7 251,7 150,5 40,8 4 338,4 972,6 194,5 22,4 541,6 108,3 12,5 180,2 36,0 , 5 g 1 049,0 156,6 13,2 32,2 4 347,3 482,4 96,5 11,1 -— 25,0 — 5,0 — 0,6 134,2 26,8 3,

QMQNHN mmeVQ tu.-GOO QH mmmmmm

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) avses det fiktiva rörelseresultat som lägges till grund för avgiftsberäkningen och vari hänsyn icke tagits till den stora del av apotekens lönekostnader som utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken. Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) avses resultatet sedan de enskilda apoteken belastats med alla på dem fallande kost- nader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder.

mellan sämsta och bästa resultat inom gruppen pä 110700 kronor. Resultaten för de övriga apoteken inom gruppen visar en ganska jämn spridning mellan dessa ytterligheter. Kommittén har icke kunnat finna att några strukturella eller andra olikheter i betingelserna skulle kunna förklara detta.

Innehavarersättningen för varje apo- tek visar en helt annan bild. Den va- rierar under femårsperioden mellan lägst 88300 kronor och högst 102700 kronor, dvs. inom en ram på 14400 kronor. Den högsta ersättningen har ej tillförts innehavaren av apoteket med det bästa resultatet. Denne kommer först på femte plats och får under pe- rioden en sammanlagd ersättning som är 1 700 kronor lägre än innehavaren av ett apotek med ett rörelseresultat som är 43300 kronor sämre (apoteket 1 h) än hans eget. Som anmärknings— värt eller snarare typiskt för avgifts- systemet må vidare framhållas, att in- nehavaren av apoteket 1 d, vilken under femårsperioden åstadkommit ett resul- tat som är 110 700 kronor bättre än vad innehavaren av apoteket 1 e presterat, tillförts endast 10400 kronor mera i ersättning än vad innehavaren av sist- nämnda apotek erhållit.

Gruppen .? utgöres av apotek med omkring 310000 kronor i omsättning år 1956. Resultatutvecklingen för varje apotek visar i stort sett samma bild som gruppen 1. Vissa apotek ger gcnOir- gående goda resultat, andra genomgå- ende mindre goda eller dåliga. Rörelse— resultaten visar ungefär samma sprid- ning apoteken emellan som i föregående grupp, men klyftan mellan sämsta och bästa resultat totalt under femårsperio- den har vidgats till sammanlagt 189 900 kronor och sträcker sig från ett under- skott på 61 100 kronor (apoteket 2 a) till ett överskott på 128 800 kronor (apote— ket 2 g). Skillnaden i totalt behållen in-

komst uppgår emellertid endast till 16 600 kronor. Som anmärkningsvärt må framhållas, att innehavarna av flera apotek i gruppen 1 (ex. apoteken 1 b, 1 c och 1 (1), som på sina apotek åstad- kommit bättre resultat absolut sett än flera apotek i gruppen 2 (ex. apoteken 2 b, 2 c och 2 d) tillföres mindre er- sättning än apoteken i gruppen 2.

Apoteken inom gruppen 3 hade ge— nomsnittligt 464000 kronor i omsätt- ning år 1956. Gruppen ger samma resul- tatmässiga bild som de båda föregående grupperna, men skillnaden mellan säm- sta (apoteket 3 d) och bästa resultat (apotek 3 c) har vuxit till 259 700 kro— nor totalt för fem-årsperioden. Skill- naden i ersättning totalt stannar emel- lertid vid 17 400 kronor. Anmärknings- värt är att apoteket 3 d trots ett resultat som är 55 900 kronor sämre får en något större ersättning än apo- teket 3 f. Samma förhållande gäller apoteken 3 a och 3 b samt 3 e och 3 i I det sistnämnda fallet ger ett 65200 kronor sämre totalresultat en ersättning som är 1300 kronor större. Om jäm- förelsen utsträckes till gruppen 1 visar det sig att apoteket 1 d i sistnämnda grupp ger ett totalresultat som är 96 100 kronor bättre än apoteket 3 d i grup- pen 3, men trots detta får innehavaren av sistnämnda apotek en total ersättning som är 9 600 kronor större än vad inne- havaren av apoteket i gruppen 1 får.

Omsättningen för år 1956 inom grup- pen 4 är i genomsnitt omkring 622 000 kronor. Bilden från de tidigare grup- perna av en relativt jämn resultatut- veckling för varje apotek men med sto- ra resultatmässiga variationer apoteken emellan står kvar. Skillnaden mellan sämsta (apoteket 4 e) och bästa resul- tat (apoteket 4a) stiger emellertid till 366 100 kronor totalt, medan skillnaden i innehavarersättning under hela perio- den stannar vid 31 400 kronor.

Här kan man återigen iakttaga, att ett större apotek trots dåligt resultat (apoteket 4 e — underskott 84 300 kro- nor) ger betydligt högre innehavarer- sättning än ett litet apotek med gott re— sultat (apoteket 1 d — överskott 81 300 kronor).

Gruppen 5, vars genomsnittliga om- sättning år 1956 uppgick till omkring 1000 000 kronor, bekräftar tidigare iakttagelser. Avståndet mellan ytterlig- hetsresultaten har emellertid ökat till sammanlagt 566600 kronor under pe- rioden och skillnaden mellan högsta och lägsta behållna inkomst totalt har ökat till 50100 kronor.

Slutligen bör observeras hur föga den fiktiva rörelsevinsten i vissa fall anslu- ter sig till det verkliga rörelseresultatet. Apoteket ög visar ett totalt underskott under femårsperioden på 25 000 kronor men en motsvarande fiktiv rörelsevinst på icke mindre än 482 400 kronor. Apo- teket 1 d ger ett totalt överskott under perioden på 81 300 kronor, medan den fiktiva rörelsevinsten endast uppgår till 173 900 kronor.

Det bör framhållas att de fiktiva rö- relsevinsterna ger sken av god skötsel av apoteken. En apoteksinnehavare, som ser sitt apotek ge en fiktiv rörelse- vinst på 96500 kronor genomsnitt för apoteket 5 g under femårsperioden utgörande 11,1 procent av omsättning- en, torde känna sig relativt nöjd med re- sultatet, men anser däremot sannolikt, att den inkomst han får behålla 26800 kronor — är blygsam i förhål— lande till rörelsevinsten. Om han där- emot finge klart för sig, att det verk- liga resultatet icke är en vinst på 96 500 kronor utan ett underskott på 5000 kronor, innan innehavarersättningen inräknats, skulle han säkert se frågan på ett annat sätt.

Intressant är att notera vilken ringa utdelning i form av ökad ersättning,

som resultatförbättringar medfört för innehavarna.

Utöver de här behandlade fem grup- perna av apotek har kommittén för samma period undersökt resultaten hos de 27 apotek som år 1955 hade över 1,5 miljoner kronors omsättning. Praktiskt taget samma tendenser som konstaterats i det material, som refererats i det före- gående, återfanns även i denna under- sökning. Det har därför icke ansetts vara nödvändigt att i detalj redogöra för resultaten. Det är för övrigt svårt att lämna en detaljerad redogörelse för de största apoteken i detta avseende utan att angiva sådana uppgifter som skulle kunna avslöja deras identitet.

3. Analys av vissa kostnader under år 1956 för samtliga apotek Den relativa storleken av såväl löne— kostnader som varukostnader varierar inom vida gränser olika apotek emel— lan. Flera faktorer kan tänkas inverka härvidlag. Omsättningsstorleken kan in- verka på lönekostnadsprocentens stor- lek genom att innehavarens ersättning icke ingår i lönekostnaderna. Hur des- sa i övrigt har beräknats framgår av en i bilaga 5 (sid. 279) gjord kommen- tar. På dc minsta apoteken med endast en eller ett par anställda utgör apo- teksinnehavarens personliga arbetsin- sats en relativt sett mycket större del av den totala arbetsinsatsen på apote- teket, än vad som är fallet på stora apo- tek med många anställda. Detta bör medföra en tendens till lägre lönekost— nader på de små apoteken än på de större. Å andra sidan bör det större apo— teket medge ett bättre kapacitetsutnytt— jande i fråga om den anställda arbets- kraften, än vad som är möjligt på det mindre apoteket. Storleksfaktorn har väsentlig betydelse vid jämförelse av driftsresultaten. Detta gäller oavsett om innehavarersättningen räknas bland

Tabell 34. Varukostnader, lönekostnader m. m. är 1956 i procent av omsättningen för samtliga apotek (utom apotek med distriktslaboratorium) fördelade med hänsyn till apotekens omsättningsstorlek

I procent av omsättningen " Y Omsättning Antal Lone- Varu- _ & aru—

1 OOO-tal kronor a ot k Varu- Löne- kostnader kostnader kostn. +

p e - .. lonekostn

kostnader kostnader ?) lnne + lone- . '

avar- kostnader + .inneh. ersättning ersattnmg 100— 150 5 61,1 25,3 38,6 86,4 99,7 150—— 200 29 62,6 19,2 30,6 81,8 93,2 200— 250 32 63,0 22,8 32,1 85,8 95,1 250— 300 40 62,4 24,3 32,2 86,7 94,6 300— 350 21 64,0 23,1 30,0 87,1 94,0 350— 400 15 61,5 22,0 28,7 83,5 90,2 400— 450 30 62,6 24,7 30,5 87,3 93,1 450— 500 23 62,6 24,1 29,6 86,7 92,2 500— 600 42 63,5 25,3 30,2 88,8 93,7 600— 700 21 63,7 26,2 30,6 89,9 94,3 700— 800 22 63,9 26,3 30,4 90,2 94,3 800— 900 20 63,3 25,1 29,0 88,4 92,3 900—1 000 20 62,8 25,6 29,3 88,4 92,1 1 OOO—1 100 11 64,0 23,8 27,3 87,8 91,3 1 100—1 200 15 64,1 23,8 27,2 87,9 91,3 1 200—1 300 11 62,8 23,0 26,4 85,8 89,2 1 300—1 400 8 61,6 24,8 28,1 86,4 89,7 1 400—1 500 6 64,5 26,3 29,1 90,8 93,6 över 1 500 20 64,3 22,6 25,3 86,9 89,6

Summa 391

Vägt genomsnitt 63,4 24,3 28,8 87,7 92,2

kostnaderna eller ej. För att underlätta jämförelserna har apoteken i det föl- jande indelats i storleksklasser.

Tabell 34 visar hur apotekens varu— och lönekostnader år 1956, uttryckta i procent av omsättningen, fördelade sig på apotek av olika omsättningsstorlek. Beträffande varukostnadsprocenten kan man icke draga några säkra slutsatser, eftersom —— i avsaknad av lagerinven- teringar _ inga som helst garantier föreligger för att de för år 1956 redo- visade varukostnaderna motsvarar den verkliga varuförbrukningen.

Eftersom den relativa betydelsen av apoteksinnehavarens ersättning mins- kar med apotekets storlek, har — för att en mera rättvisande jämförelse mel-

lan olika storleksgrupper av apotek skall kunna göras _— innehavarersätt— ning och löner sammanslagits i en sär- skild kolumn. Därjämte redovisas varu— kostnader jämte dels lönekostnader, dels lönekostnader och innehavarersättning i särskilda kolumner.

Som framgår av tabellen kan något påtagligt samband mellan omsättnings- storlek och lönekostnadsprocent icke sägas föreligga.

Däremot avtager innehavarersätt— ningens procentuella betydelse vid ökad omsättning, vilket kan utläsas om man jämför den kolumn som visar lönekost- naden vilken ej mera konsekvent förändras i relation till omsättningen _— med den kolumn som innehåller lö-

Tabell 35. Fördelning av lönekostnader och varukostnader år 1956 uttryckta i procent av omsättningen (apotek med distriktslaboratorium ingår ej )

Lönekostnader i procent av omsättningen Redovtsade varukostnader 1 procent av omsattnmgen Antal apotek Antal apotek Andel sjukhusleveranser darav Andel sjukhusleveranser Procent procent S apotlek Procent procent S :a me :a 10,0_ filial- 10,0_ 0 —9,9 19,9 20,0— apotek 0 _9,9 19,9 20,0_ 36,0—36,9 1 _ _ _ 1 _ 76,0—76,9 1 _ _ 1 35,0—35,9 1 _ _ _ 1 1 75,0_75,9 — — _ — _ 34,0—34,9 1 _ — _ 1 _ 74,0—74,9 _ 1 _ _ 1 33,0—33,9 _ 1 _ _ 1 1 73,0—73,9 _ _ 1 — 1 32,0—32,9 5 _ 2 — 7 1 72,0—72,9 _ _ _ _ _ SLO—31,9 1 7 _ _ 8 2 71,0—71,9 3 — _ 1 4 30,0_30,9 9 6 1 1 17 3 70,0—70,9 1 1 _ 3 5 29,0—29,9 8 4 1 2 15 8 (59,0—69,9 _ _ — 3 3 28,0—28,9 7 9 5 3 24 8 68,0—68,9 1 4 3 9 17 27,0—27,9 11 11 8 _ 30 13 67,0—67,9 7 3 2 3 15 26,0—26,9 10 12 5 1 28 8 66,0—66,9 1 5 3 6 15 25,0—25,9 7 16 8 8 39 12 65,0—65,9 12 24 9 8 53 24,0—24,9 7 22 5 3 37 4 64,0—64,9 12 15 5 8 40 23,0—23,9 8 13 4 4 29 8 63,0—63,9 10 18 22 4 54 22,0—22,9 8 12 8 2 30 3 62,0—62,9 15 24 10 4 53 21,0—21,9 3 9 7 5 24 2 61,0—61,9 8 21 5 1 35 20,0—20,9 6 11 3 3 23 1 60,0—60,9 9 17 2 — 28 19,0—19,9 4 11 2 7 24 6 59,0—59,9 8 15 1 1 25 18,0—18,9 1 5 4 8 18 — 58,0—58,9 4 9 _ _ 13 17,0—17,9 2 2 1 1 6 _ 57,0—57,9 2 4 _ — 6 16,0—16,9 2 4 _ 2 8 _ 56,0—56,9 7 2 1 — 10 15,0—15,9 2 5 1 _ 8 _ 55,0—55,9 3 2 1 _ 6 14,0—14,9 1 5 — _ 6 — 54,0—54,9 1 2 _ _ 3 13,0—13,9 1 1 — 1 3 _ 53,0—53,9 2 — — _ 2 12,0—12,9 1 _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 11,0_11,9 — _ _ _ _ _ 47,0—47,9 1 _ _ _ 1 10,0—10,9 _ — _ _ — _ 9,0— 9,9 1 1 _ — 2 _

108 167 65 51 391 81 108 167 65 51 391 Vägt ge- nomsnitt . . 26,2 24,6 24,1 22,2 24,3 26,0 62,0 62,4 63,7 66,1 63,4 Median . . . 26,0 24,2 24,5 21,7 24,3 26,6 62,6 62,4 63,5 66,2 63,2

nekostnad plus innehavarersättning, där en sjunkande tendens vid stigande om- sättning finns.

En faktor, som bör ha betydelse för varu- och lönekostnadernas relativa storlek är hur stor del sjukhusleveran- ser, som ingår i omsättningen. En stor andel dylika leveranser drar givetvis upp varukostnadsprocenten, eftersom de är rabatterade. Motsatsen gäller i fråga om lönekostnadsprocenten, vilken kan

antagas sjunka med ökande andel sjuk- husleveranser, då dylika leveranser san- nolikt kräver mindre arbete i förhål- lande till omsättningen än annan för- säljning. Kommittén har försökt utröna, i vad mån förekomsten av sjukhusleve- ranser kan inverka på löne- och varu- kostnadernas relativa storlek. Hithö- rande siffror har därför sammanställts i tabell 35 i en frekvensfördelning beträf- fande samtliga apotek utom apotek med

distriktslaboratorium. Apoteken har in- delats i fyra grupper, beroende på hur stor del av deras omsättning som utgjor- des av sjukhusleveranser. Av samman- ställningen framgår, att apotek med stor andel dylika leveranser år 1956 genom- snittligt hade lägre procentuella lönekost- nader och högre procentuella varukost- nader än apotek med små eller inga sjukhusleveranser. Spridningen mellan apoteken i fråga om procentsatserna är för apotek med stor respektive medel- stor andel sjukhusleveranser visserligen något mindre än för övriga apotek, men den är dock även där så pass stor, att man i samtliga grupper får intryck av betydande oenhetlighet.

Ett förhållande som bör återspeglas i lönekostnadsprocentens storlek är i vad mån de enskilda apotekens omsätt- ning är uppdelad på flera enheter (mo- derapotek och filialapotek). En jämfö- relse mellan lönekostnadsprocentens fördelning på de apotek som har filial- apotek jämfört med övriga apotek visar, att lönekostnadsprocenten för den först- nämnda kategorien ligger något högre. Medan den genomsnittliga lönekostna- den för samtliga apotek utgör 24,3 pro- cent av omsättningen är motsvarande siffra för apotek med filialapotek så- lunda 26,0 procent. Tabell 35 visar emellertid en mycket stor variations- vidd för lönekostnadsprocenten även beträffande apotek med filialapotek. Denna varierar nämligen från lägst 19 till högst 36 procent av omsättningen. Spridningsbilden för apotek med filial- apotek avviker därför icke i någon hög- re grad från den bild som övriga apotek utvisar. Av de aktuella apoteken har 20 stycken en relativ lönekostnad, som ligger under genomsnittet för samtliga apotek.

En annan omständighet, som inverkar på storleken av den relativa lönekost- naden, är natt- och helgdagsexpedie-

Tabell 36. Frekvensfördelning för summan av apotekens lönekostnader och innehavar- ersättning är 1956 uttryckta i procent av

omsättningen

Antal Procent apotek 450—_15,9 1 42,0—42,9 2 41,0—41,9 3 40,0—40,9 2 39,0—39,9 1 38,0—38,9 ]1 37,0_37,9 6 36,0—36,9 1 1 35,0—35,9 16 34,0—34,9 21 33,0_33,9 28 32,0_32,9 22 SLO—31,9 31 30,0—30,9 34 29,0—29,9 44 28,0—28,9 31 27,0—27,9 30 26,0—26,9 27 25,0—25,9 15 24,0—24,9 18 23,0—23,9 14 22,0_22,9 9 21,0_21,9 8 20,0—20,9 3 19,0—19,9 4

Vägt genomsnitt ........... 28,8 % Median ................... 29,1 %

ring. 12 av apoteken utan distriktsla- boratorium var år 1956 fasta nattapo- tek. Även i fråga om dessa apotek är de relativa lönekostnaderna högre än för övriga apotek och löneprocenten varie- rar mellan lägst 22 och högst 37 procent.

Tabell 35 visar en lägsta lönekost- nadsprocent på 10 och en högsta på 37 procent. Även om man bortser från ytterlighetsfallen är skillnaderna myc- ket stora. Om man exempelvis utgår från lönekostnadsprocenten 20, är det 76 av apoteken som uppvisar lönekost- nader understigande detta tal. Icke mindre än 172 av de övriga apoteken ligger på en lönekostnadsprocent om 25 och däröver, dvs. lönekostnader

som är minst 25 procent större relativt sett än vad de 76 förstnämnda apote- ken har. Om dessa fortfarande tages till jämförelse, uppvisar 36 andra apotek relativa lönekostnader som är minst 50 procent större (löneprocent 30 och där- över).

För att kontrollera huruvida de pro- centuella lönekostnadernas stora sprid— ning till en del skulle kunna förklaras av att innehavarens ersättning ej med-

Tabell 37. Frekvensfördelning för summan av apotekens lönekostnader och varukost- nader är 1956 uttryckta i procent av

omsättningen

Procent 3232; 104,0—104,9 1 103,0—103,9 1 102,0—102,9 _ 101,0—101,9 2 100,0—100,9 1 99,0_ 99,9 2 98,0_ 98,9 4 97,0— 97,9 3 96,0— 96,9 8 95,0— 95,9 7 94,0— 94,9 11 93,0— 93,9 16 92,0— 92,9 15 91,0— 91,9 19 90,0_ 90,9 23 89,0— 89,9 28 88,0— 88,9 23 87,0— 87,9 32 86,0— 86,9 35 85,0— 85,9 24 84,0— 84,9 27 83,0— 83,9 29 82,0— 82,9 19 81,0— 81,9 15 80,0_ 80,9 11 79,0— 79,9 9 78,0— 78,9 7 77,0— 77,9 6 76,0— 76,9 4 75,0— 75,9 2 74,0— 74,9 4 73,0— 73,9 2 72,0_ 72,9 1

391

Vägt genomsnitt ........... 87,7 % Median ................... 87,0 %

räknats bland lönerna har summan av apotekens lönekostnader och innehavar- ersättning uttryckt i procent av om- sättningen förts samman i en frekvens- fördelning i tabell 36. Av denna fram- går, att spridningen även med detta beräkningssätt år 1956 var praktiskt taget lika stor som om enbart lönerna räknades.

Eftersom en högre procentuell varu- kostnad _ t. ex. på grund av stora sjuk- husleveranser _ bör motsvaras av läg- re lönekostnadsprocent, har varu- och lönekostnader slagits samman och re- dovisas i tabell 37 i en frekvensfördel- ning. Även i detta fall blir spridningen påfallande stor.

Sammanfattningsvis anser sig kom- mittén kunna konstatera, att apoteken sinsemellan uppvisar mycket betydan— de skillnader i lönekostnadshänseende. Till en del kan dessa skillnader förkla- ras av apotekens olika struktur men till väsentlig del kan de dock knappast bero på annat än skillnader i skötseln av apoteken.

4. Den resultatmässiga betydelsen av vissa strukturolikheter mellan apoteken Bland de mera framträdande struktur- olikheter som kan föreligga apoteken emellan märkes skillnader i fråga om försäljningens sammansättning, dvs. hur denna är fördelad på standardförpack- ningar, extemporeberedningar och lös- viktsvaror, samt i hur stor utsträck- ning sjukhusleveranser förekommer. Det kan icke utan vidare avgöras i vad mån skillnader i försäljningens sammansättning kan ha betydelse för driftsresultatet. Detta blir beroende av prissättningen, främst i fråga om de båda huvudvarugrupperna extempore— beredningar respektive standardför- packningar. Från och med år 1955 be- räknas apotekens pålägg på i huvudsak följande sätt. För sådana standardför-

packningar som icke är fria handels— varor lägges till respektive förpacknings inköpspris dels ett enhetligt belopp _ örespålägg _ dels ett belopp som utgör en viss procentsats _ f. n. 25 _ av in- köpspriset. Totala pålägget är dock maximerat på sådant sätt att det ej får överstiga en viss procentsats _ f. n. 80. För fria handelsvaror är de av apoteken tillämpade priserna i regel anpassade till motsvarande priser i annan detalj- handel. För kemikalier och droger, vil— ka antingen kan säljas separat eller ock- så såsom beståndsdelar i beredningar, framställda på apotek, förfares på föl- jande sätt. Till ett s. k. normalinköps- pris göres pålägg både i relation till värdet och till kvantiteten. Härigenom erhållna priser finns för olika kvantite- ter införda i medicinaltaxan. Härtill kommer avgifter för varje expeditions- tillfälle och även _ om det gäller be— redningar _ varje vara. Särskild ersätt- ning uttages för arbetskostnader i sam- band med framställningen av beredning- ar. De här berörda påläggen är beräk- nade att genomsnittligt täcka de med respektive varugrupper förenade kost- naderna.

Av detaljhandelns och därmed även apotekens kostnader kan vissa hänföras till de sålda varornas värde, medan andra sammanhänger med antalet expe- ditioner eller förpackningar. I apote- kens prissättning tillämpas _ i motsats till vad som hittills i regel förekommit i annan detaljhandel _ degressiva mar- ginaler som i möjligaste mån är anpas- sade efter försäljningskostnaderna. Här- igenom har man så långt det varit praktiskt möjligt försökt uppnå att varje vara skall täcka de kostnader den för— orsakar. Emellertid kommer kostnader- na i de enskilda fallen likväl icke att bli exaktttäckta genom påläggen.

Vidare kan variationer mellan apote- ken tänkas beträffande kostnaderna för

fullgörande av lika prestationer, t. ex. försäljning av samma vara. Även om försäljningen hade samma struktur, skulle därför de kostnader, som hela varugrupperna tillsammantagna föror— sakar, skilja något mellan apoteken, var- igenom i vissa fall övertäckning och i andra fall undertäckning kan uppstå. Detta strider icke mot tanken bakom prissättningen, ty enligt denna skall respektive varugrupper jämnt bära sina kostnader, när samtliga apotek medtas, varav följer att överskott respektive un- derskott kan uppstå i enskilda fall.

Om en felavvägning av priserna skulle uppkomma på grund av kostnadsför- skjutningar, uppstår skilda driftsbeting- elser hos apoteken, allt eftersom pro- portionen mellan varugrupperna växlar. Detta kan emellertid i huvudsak rättas till genom ändring av prissättningen. Vid en dylik ändring kommer dock att kvarstå dels sådana i det föregående nämnda skillnader mellan apoteken som kan bero på olika kostnadsförhållanden, dels sådana skillnader som beror på att varugrupperna är olika sammansatta på skilda apotek. De relativa skillnaderna som icke kan vara av större betydelse kommer emellertid huvudsakligen att stå sig över längre tid — samma apo- tek ligger t. ex. bättre än genomsnittet både före och efter prisändringen _ var- igenom hänsyn kan tas till dem redan då apoteket sökes. I huvvudsak bör man alltså på längre sikt kunna bortse från eventuella skillnader i driftsbe- tingelserna, orsakade av prissättningen.

Kommittén har dock _ eftersom den viktigaste undersökningen avser ett en- staka år — ansett sig böra undersöka, i vad mån det faktiskt förelåg skilda driftsbetingelser under det ifrågavaran- de året, orsakade av variationer i för- säljningens sammansättning.

Att tillverkningen av extemporcbered- ningar har en i förhållande till apote-

Tabell 38. Fördelningen av antalet apotek andelen extemporeberedningar i försälj— ningen. ( Apotek med distriktslaboratorium

ingår ej ) Extemporeförsäljning, Antal % av hela oms. apotek 2,5— 4,9 7 5,0_ 7,4 40 7,5— 9,9 99 10,0—12,4 95 12,5—14,9 98 15,0—17,4 34 17,5_19,9 13 20,0_22,4 4 Summa 390 Vägt genomsnitt ........... 10,7 % Median ................... 11,2 %

kens storlek högst varierande omfatt- ning hos olika apotek, framgår av tabell 38, som Visar försäljningen av dessa beredningar i relation till respektive apoteks totala omsättning.

Andelen extemporeberedningar varie- rade från lägst 2,7 procent till högst 21,8 procent och utgjorde genomsnittligt för alla apotek 10,7 procent. Medianen var 11,2 procent, vilket anger, att de högre procentsatserna återfinnes hos de mindre apoteken. Detta framgår även av tabell 39 som visar genomsnittlig ex- temporeandel samt driftsresultat i pro-

cent av omsättningen för apotek i olika storleksgrupper.

En överskådligare bild av sambandet mellan extemporeandel och driftsresul- tat erhålles om man använder en dub- belsidig frekvenstabell. Detta har gjorts i tabell 40. I denna har på varje rad sammanförts apotek med likartad ex- temporeandel, och dessa har i sin tur uppdelats på grupper med hänsyn till driftsresultatets relativa storlek.

En närmare analys av hur olika stor andel extemporeheredningar kan ha på- verkat resultaten bör dock ej göras för alla apotek sammanslagna, eftersom apotekens storlek påverkar resultatet, och driftsresultaten sålunda ej är helt jämförbara inom olika storleksklasser. Detta gäller oavsett om innehavarersätt- ningen medtas bland kostnaderna eller ej. På grund av det anförda har jämfö- relser mellan andel cxtempore och driftsresultat i procent av omsättningen gjorts för var och en av de i tabell 39 upptagna storleksgrupperna för sig. Som mått vid jämförelsen har använts den s. k. korrelationskoefficienten. Denna är ett relationstal som kan variera mel- lan + 1,0 och _ 1,0, varvid + 1,0 beteck- nar fullständig samvariation (ökar det ena, så ökar det andra undantagslöst i

Tabell 3.9. Jämförelse mellan den genomsnittliga andelen försäljning av extempore— beredningar & ena sidan och överskottens storlek 11" andra sidan hos grupper av olika stora apotek. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej)

0 t A 1 Genomsnittlig Genomsnittl. Exterptpore— Driftsples. före msä tning nta .. . . extempore— omsä ning inne .-ers. 1 OOO-tal kronor apotek omsattmnå """" omsättning i % av hela i % av hela gruppen ronor kronor omsättningen omsättningen _ 200 34 168 704 20 059 11,9 8,9 200_ 250 32 224 537 30 303 13,5 6,6 250— 300 40 274 426 35 148 12,8 5,8 300— 400 36 346 739 40 380 11,6 8,0 400— 500 53 447 301 52 308 11,7 6,1 500— 600 42 550 675 60 635 11,0 4,8 600—1 000 83 793 253 82 703 10,4 4,7 1 000— 70 1 368 284 136 802 10,0 7,4 390 631 293 67 361 10,7 6,2

Tabell 40. Extemporeandelen jämförd med relativa driftsresultaten hos samtliga apotek utom apotek med distriktslaboratorium

Driftsresultat före innehavarersättning, % av omsättningen Extempore— Överskott Underskott S:a andel, ? av oms apotek ” ' 20,0 17,5 15,0 12,5 10,0 7,5 5,0 2,5 0 0 2,5 5,0 7,5 —22,4—19,9—17,4—14,9—12,4 —9,9 —7,4 —4,9 —2,4 —2,4 ——4,0 —7,4 —9,9 2,5— 4,9 2 1 2 1 1 7 5,0— 7,4 1 5 1 5 9 10 4 1 4 40 7,5— 9,9 2 3 13 20 16 14 13 7 5 2 4 99 10,0—12,4 1 3 7 11 17 17 16 8 9 5 1 95 12,5—14,9 1 3 6 11 21 15 16 13 8 2 1 1 98 15,0—17,4 1 5 7 5 4 8 2 1 1 34 17,5_19,9 1 4 1 5 2 13 20,0—22,4 1 1 1 4 S:a apotek 1 4 14 28 49 77 | 67 59 38 28 14 | 6 5 390

samma proportion), medan —1,0 be- tecknar fullständig motvariation (ökar det ena, så minskar det andra undan- tagslöst i samma proportion). Talet 0 betyder att inget proportionellt samband alls föreligger.

Sambandet mellan andel extempore- beredningar och driftsresultat år 1956 i de olika storleksgrupperna framgår av tabell 41.

Undersökningen visar, att det fanns en tendens till att driftsresultaten var bättre ju större andelen extemporebe- redningar var, men tendensen i fråga var så svag, att man kan bortse från den. Det har icke varit nödvändigt att göra en motsvarande undersökning be- träffande standardförpackningar, efter- som den skulle visa det omvända för- hållandet mot den ovan refererade. Sammanfattningsvis kan därför sägas, att ingenting tyder på att skillnader i försäljningens sammansättning har nå- gon mera märkbar betydelse för drifts- resultatet och att prissättningen i hu- vudsak varit riktigt avvägd.

Skillnader i försäljningens inrikt- ning skulle, på samma sätt som i fråga om variationer i dess sammansättning, kunna tänkas medföra skiftande drifts— betingelser. I huvudsak hänför sig dessa

till att flertalet apotek har större eller mindre försäljning till sjukhus och and- ra vårdinrättningar, samlad i benäm- ningen sjnkhusleveranser. Dessa sjuk— husleveranser är efter centrala förhand— lingar för alla apotek rabatterade med en viss differentiering. Rabatterna avses kompenserade av de _ i förhållande till omsättningen _ lägre kostnader, som dessa leveranser drar i jämförelse med annan försäljning. En felavvägning av rabattsatserna skulle få till följd en täck- ning, som avvek från den för den öv- riga försäljningen gällande. Andelen sjukhusleveranser skulle i ett dylikt läge kunna påverka driftsresultatet i positiv

Tabell 4]. Sambandet mellan andel extem- poreberedningar och driftsresultatet år 1956

Apotekens storlek Antal Korrelation omsattmng otek mom 1 OOO-tal kronor ap gruppen _ 200 34 _0,02 200— 250 32 + 0,04 250— 300 40 + 0,10 300— 400 53 + 0,16 400— 500 36 _0,02 500— 600 42 + 0,01 600—1 000 83 + 0,11 1 000— 70 + 0,07 Samtliga 390 + 0,08

Tabell 42. Jämförelse mellan sjukhusleveransernas och det korrigerade överskottets relativa storlek under år 1956 hos samtliga apotek utom apotek med sjukhusapotek eller distriktslaboratorium

Apotekens Sjukhusleveranser Driftsresultat före innehavarers. genom- Antal snittliga Andel av totalomsättningen % av 'ipotek totalom- inom gruppen om- Grupp cinom sättning Genom- sätt- Spridning inom Spridning Genom- Genom— snitt ning- inom gruppen gruppen respektive inom snitt för snitt kronor en. Ge— % grupp gruppen gruppen i värde nom- kronor % % kronor snitt 1 7 953 225 ISB—53,5 42,8 408 415 44 392 4,6 _ 8,7— + 13,4 2 7 697 583 30—34,99 33,1 230 716 33 899 4,9 _ 0,2_ +10,1 3 14 1 049 376 25—29,99 28,3 297 095 58 009 5,5 — 2,5— +12,2 4 13 869 002 20—24,99 21,9 190 206 38 855 4,5 — 5,2— + 12,4 5 27 867 815 15—19,99 17,3 149 722 58 629 6,8 _ 4,2_ + 12,7 6 38 698 573 10—14,99 12,4 86 861 37 939 5,4 —8,7_ + 15,5 7 72 569 029 5— 9,99 7,1 40 145 38 126 6,7 _5,7_ +20,5 8 95 544 420 0_ 4,99 2,2 12 168 37 316 6,9 _3,2_ +19,1 S a 273 660 113 0—53,5 12,5 82 401 40 952 6,2 _ 8,7— +20,5 9 108 476 880 Apotek utan sjukhusleveranser 27 410 5,7 _9,2_ +17,7

eller negativ riktning. Även i detta fall är det dock endast fråga om riktig pris— avvägning för att andelen sjukhusleve- ranser skall sakna betydelse för drifts— resultatet. En nödvändig rättelse av eventuellt felaktiga rabattsatser bör icke vara svår att åstadkomma. Man bör så-

lunda på längre sikt kunna bortse från. sjukhusleveranserna såsom grund för olikheter i driftsbetingelserna. Kom- mittén har dock ansett sig böra under: söka det faktiska förhållandet under år 1956. Resultatet av denna undersökning framgår av tabellerna 42—46.

Tabell 43. Andelen sjukhusleveranser jämförd med relativa driftsresultaten hos samtliga apotek utom apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek

Andel Driftsresultat före innehavarersättning, % av omsättningen 13.13.1152, Överskott Underskott S:a %” 200 175 150 125 100 75 50 25 0 0 25 50 apatek oms. . , , , , . , , . , 7,5 _22,4—19,9—17,4_14,9—12,4 ——9,9 —7,4 -—4,9 ——2,4 —2,4 —4,9 —7,4 ——9,9 0 1 6 9 15 17 12 14 17 6 5 3 3 108 0,1_ 2,4 1 1 5 7 14 7 8 8 3 2 56 2,5— 4,9 1 2 2 5 5 11 7 2 3 1 39 5,0— 7,4 1 2 9 11 6 8 3 1 1 42 7,5— 9,9 1 4 3 1 4 5 4 2 4 1 1 30 10,0—12,4 1 1 3 5 5 2 2 1 20 12,5—14,9 1 1 6 4 4 1 1 18 15,0—19,9 3 6 4 3 5 3 2 1 27 20,0—24,9 1 4 2 3 1 1 1 13 25,0—29,9 1 3 4 3 2 1 14 30,0—34,9 1 2 1 1 2 7 35,0—54,9 1 1 2 1 1 1 7 S:a apotek 1 4 14 27 48 75 61 61 39 26 14 6 5 381

Tabell 44. Omsättningsstorlekens inverkan på det korrigerade överskottet hos apotek dels med, dels utan sjukhusleveranser under år 1956. (I materialet ingår icke apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek)

Apotek med sjukhusleveranser . APOtek Utan sjukhusleveranser .. . Genom- Driftsres. Genom- Driftsres. Gm omsatmmg snittlig Sjukhus- före snittlig före pp 1 OOO-tal .. . .. . kronor omsatt- leveranser 1nneh.— omsatt- inneh.— Antal nmg % av ers. i % Antal ning ers. i % inom omsätt- av inom av gruppen ningen omsätt- gruppen omsätt— kronor ningen kronor ningen a — 200 22 171 635 5,1 8,2 12 163 333 10,2 b 200_ 250 17 226 893 3,8 7,2 15 221 867 5,9 (: 250— 300 16 278 095 5,2 6,1 24 271 980 5,6 d 300_ 400 27 343 539 9,2 9,0 9 356 342 5,3 e 400— 500 40 445 626 8,4 6,4 13 452 422 5,3 f 500— 600 30 552 933 12,3 4,8 12 545 031 4,8 g 600—1 000 70 793 949 13,5 4,9 13 789 504 3,3 h 1 000— 51 1 350 257 14,6 7,2 10 1 379 504 7,7 Totalt 273 660 113 12,5 6,3 108 476 880 5,7

Av tabell 42 framgår att de apotek som hade största andelen sjukhusleve— ranser (gruppen 1) uppvisade det i förhållande till omsättningen sämsta re- sultatet, 4,6 procent. De apotek, som hade minsta andelen sjukhusleveranser (gruppen 8), hade det bästa resultatet, 6,9 procent. Det bör dock observeras att hänsyn här icke kunnat tas till stor- leksfaktorns eventuella inverkan.

Sambandet har på annat sätt åskåd- liggjorts i tabell 43. I denna dubbel- sidiga frekvenstabell har på varje rad sammanförts apotek med likartad an- del sjukhusleveranser och dessa apotek har i sin tur uppdelats på grupper efter driftsresultatets relativa storlek. Styr- kan på sambandet diskuteras längre fram i detta avsnitt, där även ett siffer- mässigt mått härpå anges.

I de i det föregående gjorda jämförel- serna har hänsyn emellertid icke tagits till den eventuella inverkan på drifts- resultatet som apotekens omsättnings- storlek tillsammans med andelen sjuk- husleveranser kan ha. Materialet har

bearbetats även med hänsyn härtill och sammanställts i tabell 44.

Siffermaterialet ger ej belägg för att något samband mellan andel sjukhus- leveranser och driftsresultat skulle fö- religga. Gruppen a visar sålunda bättre resultat för apotek utan sjukhusleve— ranser än för apotek med dylika, me— dan grupperna b, c, d och e visar det omvända förhållandet o. s. v.

Sambandet mellan andelen sjukhus- leveranser och driftsresultatet i tion till omsättningen har även under- sökts genom en beräkning utförd på samma sätt som den i det föregående redovisade undersökningen angående sambandet mellan andel extempore och det relativa driftsresultatet. De 381 apo- teken — apotek med distriktslaborato- rium eller sjukhusapotek ingick ej _ indelades därvid i storleksgrupper för att storleksfaktorns betydelse skulle eli- mineras och samvariationen undersök- tes inom varje grupp. Korrelationskoef— ficienterna inom de olika storleksgrup- perna framgår av tabell 45.

rela-

Som framgår av tabellen uppvisar de olika grupperna sinsemellan skilda resultat, och sambandet varierade mel- lan +0,16 och _0,21. Denna oenhet- lighet tyder i och för sig på att något klart samband mellan sjukhusleveran- serna och det relativa driftsresultatet ej föreligger år 1956 utan att resultaten till stor del varit beroende av hur de enskilda apotekarna fullgjort leveran- serna ekonomiskt. Räknas alla de 381 apoteken samtidigt erhålles talet _ 0,04 vilket betyder, att praktiskt taget inget samband förelåg.

Av det anförda kan man draga den slutsatsen, att sjukhusleveranserna läm- nade praktiskt taget samma relativa överskott som försäljning till allmänhe— ten och att det för bedömningen av överskottens storlek knappast kan ha någon betydelse, huruvida stora, små eller inga sjukhusleveranser förekom. Något avvikande resultat erhålles emel— lertid, om endast de apotek som hade sjukhusleveranser medtages. I tabell 46 visas sambandet mellan andel sjukhus- leveranser och driftsresultat för enbart de 273 apotek som hade dylika leveran- ser.

Tendensen är även här så oenhetlig

Tabell 45. Sambandet mellan andel sjuk- husleveranser och driftsresultatet år 1956 (Samtliga apotek — utom apotek med distrikts—

laboratorium eller sjnkhusapotek — ingår, även de vars andel sjukhusleveranser utgjorde 0

procent.) Apotekens storlek, Antal Korrelation

omsattmng a otek mom 1 OOO-tal kronor P gruppen _ 200 34 _0,21

200— 300 72 + 0,16 300— 400 36 _0,04 400— 500 53 + 0,05 500— 600 42 + 0,15 600—1 000 83 — 0,06 1 000— 61 _ 0,15 Samtliga 381 _ 0,04

Tabell 46. Sambandet mellan andel sjuk— husleveranser och driftsresultatet år 1956 (Apotek utan sjukhusleveranser samt apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek

ingår ej.)

Apotekens storlek, Antal Korrelation omsättning a otek inom 1 OOO-tal kronor p gruppen _ 200 22 _0,17 200_ 300 33 + 0,20 300— 400 27 _0,27 400— 500 40 + 0,02 500— 600 30 + 0,20 600—1 000 70 _ 0,18 1 000— 51 — 0,12 Samtliga 273 _ 0.10

att den styrker det tidigare gjorda an— tagandet om att andra faktorer än sjuk— husleveranserna bestämt resultaten. Ma- terialet visar dock en svag tendens till att rabatteringen skulle vara så avvägd, att de större sjukhusleveranserna år 1956 gav ett överskott som i förhål- lande till försäljningsvärdet var något lägre än de mindre sjukhusleveranser- nas. Om sjukhusleveranserna är avsedda att ge samma överskott som övrig för- säljning kan man anse, att överskotten skall stå i relation till försäljningspri- set, men det kan även vara befogat, att de står i relation till den insats som apoteken utför vid distributionen. Un- der förutsättning att sjukhusleveranser- na anses böra ge samma överskott som övrig försäljning, får detta anses vara ytterlighetsståndpnnkterna. Det redovi- sade materialet tyder på att rabatte- ringen var så avvägd, att sjukhusleve- ranserna medförde ett överskott, som låg mellan de angivna gränserna.

Vid bedömningen av frågan om sjuk- husleveransernas lönsamhet, måste man _ liksom beträffande redovisningen i övrigt _ ta hänsyn till den i struktur- hänseende snedvridande verkan som det nuvarande avgiftssystemet har därige- nom, att jämförbara apotek kan ha

mycket stora olikheter på kostnadssi- dan utan att apotekarens inkomst i nämnvärd grad påverkas härav. De i det föregående av kommitténs undersök- ningar dragna slutsatserna är därför helt giltiga endast under den förutsätt- ningen, att någon av avgiftssystemet orsakad snedvridande effekt icke skulle föreligga. Det bör observeras att re- sultaten av .de här refererade under— sökningarna även kan ha påverkats av andra faktorer på i princip samma sätt som anförts vid den i punkt 2 i det före- gående redovisade undersökningen.

5. Sammanfattning av utredningsresultaten De redovisade undersökningarna ger vid handen, att den nuvarande resultat- redovisningens fiktiva rörelsevinster ger en missvisande bild av de enskilda apotekens verkliga företagsekonomiska resultat, att detta resultat varierar inom vida gränser bland apotek av samma storlek samt att den ersättning i form av s. k. behållen inkomst som kommer innehavarna till del, till ringa del är beroende av hur vederbörande ekono- miskt sköter sitt apotek. Det nuvarande redovisningssystemet har icke givit möjlighet för apoteksinne- havarna att få reda på det verkliga rö- relseresultatet. Åtskilliga apoteksinneha- vare har säkerligen trott att deras apo- tek givit god avkastning, när dessa i själva verket gått med förlust. Inom apotekarsocieteten — som handhar den ekonomiska ledningen av apoteken _ har man först för år 1957 gjort sam- manställningar som visar de enskilda apotekens verkliga rörelseresultat och har sålunda tidigare ej haft tillräckligt underlag för en kritisk granskning av resultatredovisningarna. De stora resultatmässiga variationer- na apoteken emellan torde till stor del icke kunna förklaras på annat sätt än som utslag av mer eller mindre effek-

tiv företagsledning. Spännvidden mel— lan de dåliga och de goda resultaten visar att en god företagsledning har mycket stor värdemässig betydelse även inom apoteksrörelsen. Undersökningen av fem grupper apotek under åren 1952—1956 visar _ sammanslaget för hela perioden _ genomgående en spännvidd mellan de sämsta och de bäs- ta resultaten inom respektive grupp, på omkring 13 procent av omsättningen, motsvarande inemot hälften av de kost— nader som i första hand är påverkbara. Då rörelseresultaten till väsentlig del måste vara uttryck för företagsledning- ens grad av effektivitet, bör det därför finnas ett sammanlagt stort utrymme för rationalisering och kostnadsbespa- ringar inom apoteksrörelsen.

De nyssnämnda stora variationerna mellan apotekens rörelseresultat har till stor del sin grund i avgiftssystemet, var- för en kritik av förhållandena i första hand får riktas mot detta. Det har tidigare framhållits, att resultatredo- visningen ger mycket små möjligheter för apoteksinnehavarna att bedöma i vad mån apoteket ger gott eller dåligt resultat. Ovetskap härom torde i stor utsträckning vara orsak till att behövliga åtgärder ej vidtagits. Av än större bety— delse torde dock den omständigheten vara, att även om apoteksinnehavaren lyckas ernå förbättrade resultat, så får han tack vare avgiftssystemets konstruk- tion för egen del endast en obetydlig ökning av inkomsten.

Apoteksinnehavarna har sålunda ett ytterst ringa ekonomiskt intresse av en minskning av kostnaderna, vilket torde förklara varför det hos olika apotek med till synes likartade förutsättningar i fråga om driften, föreligger stora skill- nader _ 50 å 60 procent är inte ovan- ligt — i fråga om lönekostnaderna. (Se tabell 35, sid. 93.) Minskning av anta- let anställda på apoteken genom ratio—

Tabell 47. Tabell utvisande apotekens fördelning efter mar—

ginalavgiftens storlek (dvs den avgift som procentuellt utgår på den sista kronan i den fiktiva rörelsevinsten) samt de olika gruppernas sammanlagda respektive genomsnittliga intäkter

år 1956 Proccntuell Apotekens Apotekens avgift utgående Antal apotek sammanlagda genomsnittliga på den sista inom intäkter inom intäkter inom kronan i den respektive respektive respektive fiktiva grupp grupp grupp rörelsevinsten 1 OOO—tal kronor 1 OOO—tal kronor 0 2 453 227 10 _ _ _ 30 2 301 150 50 3 757 252 70 9 15 2 209 245 90 217 82 527 380 91 179 396 210 603 1 177 Summa 412 296 850 721

nalisering eller genom ökning av den egna arbetsinsatsen ger nämligen — med nuvarande avgiftssystem och cen- tral betalning av huvuddelen av vissa löner _ ytterst ringa ökning av inkom- sten för apoteksinnehavaren. Följande exempel åskådliggör detta.

Innehavaren av ett större apotek finner att han genom förbättrad orga- nisation, bättre personalanvändning och ökad personlig arbetsinsats kan minska personalen med en leg. apotekare med en total lön på omkring 25 000 kronor per år. Med nuvarande system belastas apoteket endast med 7 200 kronor härav, medan resten utgår centralt från kol- lektivet. Rörelsevinsten kommer endast att förbättras med 7 200 kronor. Härav får apoteksinnehavaren _ då 91 pro- cent av resultatförbättringen skall in- betalas i förhöjd avgift _ endast be- hålla 9 procent. Hans inkomst ökas så— lunda endast med 648 kronor per år, och åtgärden, som i detta exempel med- fört en besparing för apoteksrörelsen på 25000 kronor, ger honom för egen del endast omkring 2 1/2 procent av det inbesparade beloppet.

Det anförda exemplet är i stor ut- sträckning även tillämpligt på de mind- re apoteken. Lönekostnadsbesparingar medför något olika resultat beroende på vilken kategori av anställda som berö- res, men ger med nuvarande system yt- terst liten andel till apoteksinnehavaren och sällan mera än 4——5 procent av to- talbesparingen. Kostnadsbesparingar av annat slag _ såsom exempelvis genom rationellare inköp _ ger något mera, men utom för de allra minsta apoteken aldrig över 10 procent. Omvänt betrak- tat medför systemet emellertid stora ris- ker i form av slöseri på kostnadssidan därigenom, att apoteksinnehavaren be- lastas med så ringa del av en uppkom- mande kostnadsökning.

Tabell 47 visar hur marginalavgif— ten, dvs. den procentuella avgiften på sista kronan i den fiktiva rörelsevins- ten, föll på apoteken under år 1956. Som synes av tabellen var det endast 16 av de 412 apoteken som fick mindre än 90 procents marginalavgift, dvs. fick behålla mera än 10 procent av gjorda besparingar i form av ökad behållen inkomst. De 396 apoteken fick i regel

behålla högst 2,5—5 procent av inbespa- rade lönekostnader och högst 10 procent av övriga besparingar.

Sammanfattningsvis får uttala:

kommittén

3. Den redovisning från de enskilda apoteken, som det nuvarande avgifts- systemet grundats på, är som resultat- redovisning missvisande och ger där- för icke möjlighet till en reell bedöm- ning av de enskilda apotekens ekono— miska skötsel. b. Den nuvarande resultatredovis- ningen kan kompletteras med uppgifter om de centralt betalda utgifterna och i sålunda kompletterat skick ge en i stora drag riktig bild av det verkliga ekonomiska utfallet på de enskilda apo- teken. Detta har dock icke skett förrän för år 1957, och de verkliga rörelseresul— taten har därför tidigare ej varit kän- da, vare sig av den enskilde apoteks- innehavaren eller av apotekskollekti- vets ledning.

0. Det nuvarande avgiftssystemets tillämpning innebär att omsättningen till väsentlig del bestämmer storleken av innehavarens behållna inkomster, medan dessa endast i mindre utsträck- ning påverkas av hur vederbörande innehavare ur kostnadssynpunkt sköter sitt apotek. d. Det förhållandet att apoteksinne- havaren ej fått en riktig bild av det eko- nomiska utfallet av sin apoteksrörelse samt att mycket obetydliga möjligheter föreligger att genom ökad arbetsinsats och effektiv företagsledning i högre grad påverka inkomsten hämmar intres- set för rationalisering och kostnads- besparingar.

C. Tidigare förslag till reformering av avgiftssystemet

Det nuvarande avgiftssystemet har un- der årens lopp rönt kritik från skilda

håll och ändringsförslag har framförts vid flera tillfällen. Redan år 1941 _ då systemet började tillämpas _ diskute- rades sålunda förslag till ett helt nytt avgiftssystem, framlagt av försäkrings— matematikern, dåvarande fil. lic. F. Malmqvist. Ett flertal kommittéer inom apotekarorganisationerna har därefter sysslat med frågan. År 1952 framlade dessa organisationer förslag till ett nytt avgiftssystem, vilket ingick bland de förslag till rationaliseringsåtgärder inom apoteksväsendet, som apotekar- kåren presenterade som motförslag till det av 1946 års läkemedelsutredning förordade statliga apoteksmonopolet. 1946 års läkemedelsutredning skissera- de vidare ett nytt avgiftssystem i sitt betänkande. I olika sammanhang har dessutom danska förslag till avgifts- system diskuterats såsom alternativ. Slutligen framlade apotekare A. Wad— ström år 1953 ett förslag till nytt av- giftssystem (Svensk farmacevtisk tid— skrift nr 27/1953).

Malmqvists förslag

Grundtanken i förslaget var att man skulle fastställa en generell omkost- nadsram för apoteksrörelsen, inom vil- ken ram samtliga apotek hade att röra sig. Från beloppet för bruttoförsälj- ningen skulle apotekarna få draga be- räknade varukostnader och inköpskost- nader enligt vissa fastställda regler. Skillnaden mellan bruttoförsäljningen och nämnda kostnader skulle utgöra all- män avgift. I kostnaderna skulle inräk- nas en fast ersättning till innehavaren på 10 000 kronor. I den mån denne kun- de driva apoteket med lägre kostnader än den fastställda kostnadsramen skulle kostnadsskillnaden komma honom till godo. Innehavarens behållna inkomst skulle följaktligen bestå i dels 10000 kronor som fast ersättning och dels det belopp därutöver med vilket han kun-

de nedbringa kostnaderna under den fastställda ramen.

Som varukostnad skulle godkännas summan av 30 procent av omsättningen i »ren receptur» _ varmed man synes ha menat extempore och lösvikt i re- ceptur _ och 60 procent av övrig om- sättning. Beträffande omkostnaderna kan nämnas, att hyra skulle få avdragas med det verkliga beloppet, avskrivning- arna beräknas till 5 procent av inven— tarievärdet, räntan fastställas efter vis- sa beräkningsgrunder, varjämte löner och övriga omkostnader skulle få ha en viss storlek i förhållande till försälj- ningsmarginalen, dvs. skillnaden mel— lan bruttoomsättningen och den beräk— nade varukostnaden. Relationstalet för godkända övriga omkostnader var dif- ferentierat och utgjorde för belopp upp till 100 000 kronor försäljningsmarginal 45 procent för att därefter sjunka.

msk; apotekarorganisationerna år 1951 disku- terat förslag

Detta förslag är endast en variant av 1941 års avgiftssystem. En principiell skillnad ligger dock däri, att man räk— nar med en fast grundlön till apoteks- innehavaren, till vilken lägges ersätt- ning efter i stort sett samma normer som för närvarande.

Leg. apotekare A. Wadströms förslag 1953 Detta system avviker väsentligt från övriga system i det att avgifterna base- rats på inköpen respektive omsättning- en.

För »normalapotek» skulle en grund- avgift utgå bestående av:

a) 12 procent på inköpen av apo- teksvaror,

b) 4 procent på inköpen av fria han- delsvaror,

c) progressiv procentsats på omsätt- ningen, kallad licensavgift,

d) 2,5 procent på omsättningen, vil—

ket i förslaget uppdelats i 0,5 procent som omkostnadsavgift och 2 procent som personalavgift.

Förslaget synes bygga på den förut- sättningen, att löneandelar liksom nu betalas centralt utan debitering av re- spektive apotek. Även vissa andra kost— nader förutsättes skola betalas centralt, t. ex. hyror och provisioner för för- säljning via medicinlådor m. m.

I speciella fall skulle utöver grnndav- giften kunna utgå särskild tilläggsav- gift.

Filialapoteken skulle behandlas som självständiga apotek och distriktslabo- ratorierörelsen betraktas som en rörel- se vid sidan av själva apoteksrörelsen eftersom den ansågs böra gå jämnt ihop och därför ej vara avgiftsbelagd. För sjukhusleveranser skulle avgiften beräk— nas i förhållande till beräknad vinst, varvid det förutsattes, att denna del av rörelsen bokföringsmässigt skulle skiljas från den övriga delen.

Apotekarens ersättning skulle enligt systemet bestå i den del av rörelsenettot som återstår, sedan de angivna avgif- terna erlagts.

Grundtanken med förslaget var att öka stimulanscn till ekonomisk skötsel av apoteken och att därvid speciellt höja intresset för ökning av omsätt- ningen inom den icke monopoliserade delen av rörelsen.

1946 års läkemedelsutrednings förslag

Förslaget (SOU 1951:34, sid. 307— 308) _ som endast skisserats _ inne- har att avgiften helt skulle knytas till omsättningen i stället för, som för när- varande, till rörelsevinsten. En viss grundomsättning skulle vara avgiftsfri och därefter skulle med jämna inter- valler avgift utgå efter en progressiv skala, som blev relativt hög på toppom- sättningen, särskilt för de stora apote- ken. Innehavaren skulle därefter helt

få behålla den återstående vinsten och varje kostnadsbesparing skulle komma honom själv hundraprocentigt till godo. Några ytterligare detaljer om utform- ningen angavs icke.

Apotekarorganisatiouernas förslag av år 1952 Med anledning av att 1946 års läkeme- delsutredning förordade ett förstatli- gande av apoteksväsendet ingav apo— teksinnehavarnas organisationer _ som avstyrkte förstatligandet _ den 25 april 1952 ett förslag till rationaliseringsåt- gärder inom apoteksväsendet. Häri in— gick även ett helt nytt avgiftssystem, som i korthet innebar följande.

De enskilda apotekens resultatredo- visning skulle ändras så att densamma återgav det verkliga ekonomiska utfal- let vid varje apotek, dock korrigerat så att differenser i fråga om kostnader på grund av olikheter i personalens ålders- fördelning jämnades ut. Korrigeringen tänktes ske genom att lönekostnaderna — vari pensionskostnaderna ej inräk- nades _ beräknades efter medellöner för de olika personalgrupperna. Den så- lunda framkomna rörelsevinsten skulle läggas till grund för beräkningen av en del av den behållna inkomsten för varje apoteksinnehavare. Därtill skulle varje innehavare erhålla en fast index- och dyrortsreglerad lön. Systemet kan ut- tryckas i följande formel

P B _ K + 100 )( R där B : behållen inkomst K : dyrorts- och indexreglerad fast lön P : procenttal R : rörelsevinst

Benämningen avgiftssystem är nå- got oegentlig, eftersom formeln ger den behållna inkomsten och endast indi- rekt avgifterna, vilka skulle utgöra åter-

stoden av rörelsevinsten sedan den be- hållna inkomsten fråndragits.

Den fasta lönen tänktes kunna va- riera så att den sattes högre för inneha— vare av apotek med särskilt ogynnsam— ma kostnadsförhållanden. Man nämnde som exempel nattapotek, apotek med distriktslaboratorium samt små apotek med små filialapotek.

Procenttalet tänktes lika för alla apo- tek. Härigenom skulle innehavarna av större apotek, som normalt bör ge större rörelsevinst, tillföras en högre ersätt- ning än innehavarna av små apotek. Man skulle på så sätt ersätta innehavar— na av de större apoteken för det ökade ansvar, som följde med den större rö- relsen.

Nuvarande danska avgiftssystem (Danska apotekslagen av den 11 juni 1954, 55 46—54.)

Det nya avgiftssystem, som fastställts i 1954 års danska apotekslag och el trätt i kraft från och med den 1 januari 1957 innebär följande.

Apoteken skall såsom avgift betala

dels en grundavgift, utgörande 5 procent på den del av nettoomsättning- en (bruttoomsättning med avdrag för rabatter), som överstiger 150 000 kro- nor — i allmänhet utgår man därvid från ett genomsnitt av omsättningen för åren 1948—50;

dels en omsättningsavgift om 4 pro— cent å den del av hruttoomsättningen som återstår sedan denna minskats med a) försäljning till andra apotek, b) försäljning av vissa läkemedel med särskilt låg prissättning, c) 150 000 kronor samt d) 3 gånger apotekets givna rabatter och 3 gånger utgifter för inkasse— ring; dels ock en nettoavgift, beräknad på apotekets överskott med tillägg för ut—

gifter för inventarier och reparationer samt erhållna subventioner men med avdrag för amortering samt grund- och omsättningsavgift. Nettoavgiften utgår på enligt nyssnämnda grunder beräk- nade belopp överstigande 20 000 kro- nor enligt följande

20 OOO—30 000 kronor 30 % 30 OOO—50 000 » 40 % över 50 000 » 50 %

Subvention kan utgå i de fall ett apo- teks nettoomsättning är mindre än hälf— ten av apotekens genomsnittliga. Från en särskild fond, apotekarfonden, erhål- les därvid ett tillskott på 10 procent av den uppkomna skillnaden. Skulle här- igenom apotekcts överskott överstiga 18000 kronor, sker avdrag med hälf— ten av denna skillnad. I de fall apote- kets hyra utgjort en högre procent på nettoomsättningen än apotekens i ge- nomsnitt, utgår ersättning från fonden med hälften av denna merutgift.

Förslag till nytt avgiftssystem i Norge De norska apoteken erlägger liksom de svenska avgifter _ de norska till stats— kassan _ men i motsats till vad som gäller i Sverige betalas ej någon del av apotekens löner ur avgiftsmedlen. Sedan år 1911 finns en fond, apoteksavgifts— fonden, som praktiskt taget oavbrutet ökat och den 1 juli 1957 uppgick till 44 miljoner norska kronor. Då bestäm- melserna om avgift och apoteksavgifts- fonden infördes, uttalades att medlen bl. 3. skulle användas för utbildning av farmacevtisk personal och till etablering av försäljningsställen för läkemedel på sådana platser där dylik försäljning an- sågs nödvändig ur social synpunkt men ett tillräckligt ekonomiskt underlag ej fanns.

Några fasta regler hur medlen i apo- teksavgiftsfonden skall disponeras finns ej, utan stortinget beslutar om medlens

användning. För närvarande betalar apoteken avgift i förhållande till sin omsättning. Dispens från erläggande av avgift kan lämnas i de fall då apoteka— rens inkomst kunde bli alltför låg. Från fonden betalades under budgetåret 1956/57 cirka 300 000 kronor i driftsbi- drag till apotek, cirka 1 miljon kronor i pension och understöd till apotekare och personal samt statsbidrag med cirka 1,4 miljoner kronor till förbilligande av vissa läkemedel, t. ex. insulin.

Den är 1954 tillsatta, ännu arbetande norska apoteksutredningen avlämnade i början av år 1958 sitt första betänkan— de, vilket bl. 3. innehåller förslag till nytt avgifssystem. Förslaget innebär följande:

1. Avgift beräknas dels på basis av apotekens omsättning, bruttoavgift, dels på basis av apotekens netto- vinst, nettoavgift.

2. Båda avgifterna beräknas per ka— lenderår och förfaller till betalning före utgången av det år som de av- ser.

3. Bruttoavgiften beräknas på basis av apotekens bruttoomsättning (he- la det belopp som inflyter vid för- säljning av varor) med avdrag av de belopp som inkommer vid: försäljning av varor till andra apo- tek, försäljning av vissa läkemedel som säljes med reducerad marginal, allmän omsättningsavgift, viss tilläggsavgift för sprit och vin, kosmetikaavgift.

4. De första 300000 kronorna av den avgiftspliktiga omsättningen är av- giftsfria. På resten av den avgifts- pliktiga omsättningen betalas 5 procent i avgift.

5. Nettoavgift efter följande skala skall beräknas på nettoöverskottet, vari inkluderas bidrag enligt punk- terna 6 och 7:

under 25 000 kronor ingen nettoav- gift, 25 000—30 000 kronor 20 procent avgift, 30 000—40 000 kronor 40 procent avgift, 40 OOO—50 000 kronor 50 procent avgift, över 50 000 kronor 75 procent av- gift.

Apotek, vars hyra föregående år har utgjort en högre procent av apotekets avgiftspliktiga omsättning än genomsnittsprocenten för samt- liga apotek, får i bidrag hälften av denna merutgift.

Apotek, vars avgiftspliktiga omsätt- ning under ett kalenderår är mind- re än 60 procent av samtliga apo— teks genomsnittliga omsättning un- der föregående kalenderår, får ett bidrag om 10 procent av det belopp med vilket omsättningen understi- ger 60 procent av genomsnittsom- sättningen. Om ett dylikt bidrag bringar apotekets nettovinst upp till ett belopp som är högre än an- ställd föreståndares högsta lön, re- duceras bidraget med 50 procent av den del av beloppet som går ut- över föreståndares högsta lön.

Apotek, vars nettovinst inte ger in- nehavaren en rimlig inkomst, skall efter ansökan och efter tillstyrkan av det under punkt 9 nämnda rådet kunna beviljas bidrag eller dispens från att lämna avgift. Kungl. Maj:t eller departementsche- fen fastställer bestämda regler för apotekens redovisning, dvs vilka utgifts- och intäktsposter som skall redovisas. Kungl. Maj:t utser ett råd om fem personer, varav en efter förslag från Norges Apotekerfor- ening. Rådet avgör enligt ovannämn- da regler vilka överskott som skall

läggas till grund för beräkning av nettoavgift.

10. De procentsatser för beräkning av avgift och bidrag, som är nämnda under punkterna 4, 5 och 7, skall varje år fastställas av stortinget.

Kommitténs synpunkter Av de relaterade förslagen torde det av 1946 års läkemedelsutredning skisse— rade systemet samt apotekarorganisa- tionernas år 1952 framlagda förslag främst vara av intresse.

De båda förslagen är till konstruk- tionen väsentligt olika men lika därige- nom att båda avsåg att ge apoteksinne- havarna ökat intresse för kostnadsbe- sparingar. Det förstnämnda ger den till omsättningen knutna avgift som apo- teksinnehavaren skall betala till kollek- tivet — det som återstår av rörelse- vinsten sedan avgiften erlagts utgör där- efter innehavarens behållna inkomst. Apotekarorganisationernas förslag där- emot utmynnar i en formel, som ger innehavarens ersättning. I sistnämnda förslag är alltså innehavarnas ersätt— ning det primära — avgiften till kol- lektivet blir det som återstår av rö- relsevinsten.

1946 års Iäkemedelsutrednings förslag skulle såsom utredningen fram- håller —

»ge innehavaren ett helt och odelat intresse av apotekets ekonomiska drift. Varje bespa- ring skulle komma honom själv hundrapro- centigt tillgodo. Om en rationaliseringsåtgärd eller en pressning av inköpspriset gåve honom ökade intäkter, behövde han ej avstå någon del av dessa till kollektivet.»

Förslaget är emellertid på det sätt som det skisserats icke genomförbart. De mycket stora skillnaderna i omsättning apoteken emellan gör det icke möjligt att använda sig av ett system, som en- bart bygger på avgift på omsättningen och låter apoteksinnehavaren helt be-

liålla den därefter uppkommande vins- ten. Eftersom grundförutsättningarna för och möjligheterna till besparingar står i nära relation till omsättningens storlek, skulle det av utredningen skis- serade systemet leda till uppenbara orättvisor och alltför markerade in- komstolikheter. Utredningen har själv observerat denna konsekvens. Utan att antyda på vilket sätt de angivna pro- blemen skulle kunna lösas framhåller man endast att det ej bör vara omöj- ligt att konstruera ett system, vilket i huvudsak använder omsättningen som norm för avgifternas beräkning.

Apotekarorganisationerna uppställer för sitt förslag följande målsättning:

»Apotekens funktion av dels en social in- stitution och dels en affärsrörelse motiverar, att innehavarna erhålla såväl en garanterad lön som andel av rörelsens avkastning. Den enskilde innehavarens behållna inkomst bör stå i rimlig proportion till hans prestationer. Apoteksinnehavarnas gemensamma andel av överskottet måste alltså genom avgiftssyste- met fördelas så, att de enskildas prestationer bli så stora som möjligt.

Avgiftssystemet bör alltså vara så avvägt, att innehavarna animeras att sköta icke bara de dem förelagda statiska uppgifterna tillfreds- ställande utan även de mera dynamiska på ett ekonomiskt sätt.

På grund av det speciella privilegiesystemet och därmed förknippade befordringsprinciper och till följd av läkemedelshandelns speciella förhållanden höra emellertid verkningarna på det enskilda apoteksföretaget av olikheter i ekonomiskt hänseende vid apotekets tillträde och av därefter inträffande allmänna ekono- miska förändringar begränsas på annat sätt, än som sker i vanliga affärsföretag. Sålunda bör 1) spridningen i de behållna inkomsterna icke

överstiga den gängse i andra jämförbara akademiska yrken med mera än vad som motsvarar apoteksinnehavarnas speciella företagarprestation, 2) långtidsförändringarnas och konjunkturför- ändringarnas inverkan på innehavarnas ekonomi begränsas,

3) lokala förändringar ifråga om enskilda apoteks bärighet icke drabba innehavaren

lika starkt som i företag där innehavaren kan skapa reservfonder, 4) den allmänna standarden å apoteken icke bliva lidande.

Ett idealiskt avgiftssystem skulle sålunda ge innehavaren dels en fast lön, dels en in- komst baserad på rörelsens storlek och dels en inkomst i förhållande till den personliga in- satsen i apotekets skötsel.»

Det centrala i systemet utgöres av rörelsevinsten som på ett väsentligt bätt- re sätt än för närvarande skulle ansluta sig till de verkliga rörelseresultaten. Lö- nekostnaderna skulle beräknas som me- dellöner, i vilka icke pensionskostnader men däremot av kollektivet betalda lö- neandelar skulle ingå. Även vissa andra korrigeringar föreslogs, varför resulta- ten i stort sett skulle tjäna som rättvi— sande jämförelsegrund apoteken emel- lan.

Det föreslagna fasta beloppet skulle få karaktär av garanterad minimiin- komst. En dylik torde få anses befogad, speciellt med tanke på förutsättningar- na vid de minsta apoteken, då det givet- vis icke helt kan uteslutas, att omstän- digheter utanför apoteksinnehavarens kontroll kan orsaka så dåligt rörelse- resultat, att innehavarens ersättning el— jest skulle bli orimligt låg.

Det är diskutabelt, huruvida den fas- ta delen av ersättningen bör vara dyr- orts- och indexreglerad, vilket apote- karorganisationernas förslag innebär. Såsom detta utformats kan man nämli- gen beräkna, att den fasta delen av er- sättningen i utgångsläget skulle komma att utgöra mindre än två tredjedelar ge— nomsnittligt sett av totalinkomsten. Sy- stemet avser att stimulera till kostnads- besparing och rationalisering och detta skulle leda till förbättrade resultat, vil- ket skulle medföra ökad total inkomst men minskad andel i form av fast er- sättning. Den fasta delen av ersättning- en skulle sålunda icke bli liktydig med normal inkomst för en apoteksinneha-

vare utan bli den garanterade minimi- inkomst, vilken endast i rena undan— tagsfall verkligen skulle bli aktuell.

Den rörliga delen av ersättningen skulle utgöras av en för alla apotek li- ka stor procentsats av rörelsevinsten. I förslaget angives ej något visst pro— centtal härför. Det framhålles endast att detta bör överstiga 10 procent. På grund av vad som i övrigt anförts i för— slaget kan man emellertid sluta sig till, att 15 å 20 procent torde svara mot förslagsställarnas intentioner.

I jämförelse med den nu gällande ord- ningen innebär sålunda apotekarorga- nisationernas förslag en väsentlig för— bättring.

Det av 1946 års läkemedelsutredning skisserade avgiftssystemet innebär att kostnadsbesparingar och rationalise- ringsvinster till 100 procent skulle till— falla apoteksinnehavaren. Apotekaror- ganisationernas förslag ger _ som nyss visats — till resultat, att 15 a 20 procent av besparingar och rationaliseringsvins- ter skulle stanna hos apoteksinnehava- ren som ökad inkomst. De båda försla- gen återspeglar sålunda väsentligt olika uppfattningar om hur starkt besparings- incitamentet i systemet bör göras. I all- mänhet torde härom kunna sägas, att ju starkare besparingsincitamentet gö- res desto större besparingar leder det till. Om besparingsutrymmet är mycket stort, är det dock tänkbart att ett starkt besparingsincitament — d. v. s. om be- sparingarna helt eller till större. delen kommer den sparande till godo —— kan ge en lägre effekt. De mera lättåtkomliga besparingarna och rationaliserings- vinsterna kan då vara tillräckliga för att tillfredsställa inkomstkraven var- igenom hela det tillgängliga besparings- utrymmet icke blir tillvarataget. Det kan sålunda icke utan vidare anses klart, att ett avgiftssystem, enligt vilket be- sparingar och rationaliseringsvinster

helt tillfaller apoteksinnehavaren, ger det bästa resultatet.

I allmänhet går rationaliseringsvins- ter till större delen vidare och kom- mer den slutlige konsumenten till godo i form av lägre pris eller bättre service. Detsamma bör även gälla apoteken, var- för det även av denna anledning kan ifrågasättas, huruvida besparingar och rationaliseringsvinster helt eller till större delen skall få tillfalla apoteks— innehavarna.

En förutsättning för att kunna åstad- komma kostnadsbesparingar och ratio— nalisering är att dessa möjligheter icke i full utsträckning tillvaratagits tidigare. Ju sämre den ekonomiska skötseln har varit, desto större är hesparingsmöjlig— heterna. Eftersom apoteksinnehavarnas inkomster i realiteten icke i högre grad gjorts beroende av hur de ekonomiskt skött sina apotek, torde det knappast kunna anses rimligt, att de skulle få till- godogöra sig hela eller större delen av de besparingar och rationaliseringsvins- ter, som de skapat förutsättningar för genom tidigare mindre god ekonomisk skötsel.

Kommittén har sålunda kommit till den uppfattningen att ett på bästa sätt verkande avgiftssystem icke hör till- föra apoteksinnehavarna hela vinsten av de kostnadsbesparingar och rationa— liseringsåtgärder som kan åstadkommas i de enskilda apotekens drift. Det finns ytterligare skäl som talar härför. I sam- band med att de av kommittén företagna undersökningarna refererats i det före- gående har påpekats att apotekens driftsresultat kan influeras även av så- dana _ för apoteksinnehavaren Opå- verkbara _ faktorer som man svårli- gen kan direkt korrigera för. När så- dana faktorer uppträder, skulle apoteks- innehavaren få vidkännas en mot hela kostnadsökningen svarande inkomst- minskning, om förändringar av rörelse—

vinsten helt skulle påverka innehavar- ersättningen. Om däremot endast en del av den till innehavaren utgående rör- liga ersättningen påverkas av ändringar i rörelsevinsten, vilket apotekarkåren föreslog, blir apoteksinnehavarnas in- komster i mindre grad influerade av tillfälliga, slumpmässigt verkande fak- torer.

Kommittén anser icke att den rörliga delen av ersättningen bör beräknas ef- ter en fast, för alla apotek lika stor pro- centsats av rörelsevinsten. Apotekaror— ganisationernas motiv härför var, att man därigenom skulle tillförsäkra inne- havarna en gradering i inkomsten mot- svarande rörelsens storlek. Principen torde i och för sig vara oantastlig, men förslaget synes leda till en viss över- värdering av driftsansvaret för de stora apoteken. Därtill kommer att förutsätt- ningarna för besparingar och rationa- liseringsåtgärder är väsentligt mindre på småapoteken än på de större apote- ken. På det mindre apoteket kan större besparingar i huvudsak endast åstad- kommas genom en ökad personlig ar- betsinsats av innehavaren, medan det större apoteket kan ge möjlighet till sto— ra besparingsvinster genom rent orga— nisatoriska åtgärder. Enligt kommitténs uppfattning är det icke riktigt att vär- dera de båda slagen av besparingar lika, vilket blir följden av apotekarorgani- sationernas förslag om en enhetlig pro— centsats. Skall man kunna vidmakthålla samma besparingsintresse på både små och stora apotek, synes den ökade per- sonliga arbetsinsatsen på det lilla apo- teket böra premieras bättre relativt sett än de rent administrativa besparings— åtgärderna på det stora apoteket, sär- skilt som besparingsutrymmet i absolu- ta tal är väsentligt mindre på det lilla apoteket.

Sammanfattningsvis vill kommittén om apotekarorganisationernas förslag

uttala den meningen, att detta i princip innebär en god utgångspunkt för en diskussion om avgiftssystemet.

D. Kommitténs överväganden och förslag

1. Principiella överväganden

De skäl som från början motiverade in- förandet av ett avgiftssystem har efter hand accentuerats och torde nu få an— ses så starka, att något alternativ knap— past gives. 1946 års läkemedelsutredning har i sitt betänkande (SOU 1951:34, sid. 171) anfört följande härom.

»Det har, såsom inledningsvis framhål- lits, ansetts nödvändigt att hålla samma priser på läkemedel över hela landet. Apo— tek ha i vissa fall inrättats på orter, där ett behov bedömts föreligga, men där folk- mängden varit för liten för att ekonomiskt kunna bära upp en apoteksrörelse. Det har ej heller ansetts vara riktigt, att den i ut- bildningshänseende homogena kåren av in- nehavare och anställda farmacevter skulle beredas väsentligt olikartade ekonomiska villkor betingade av de enskilda apotekens sinsemellan växlande bärighet. Vidare har det på goda grunder kunnat urgeras, att innehavarna av de större apoteken på sin tid tillgodogjorde sig inkomster, som voro oskäligt stora och väl kunde tåla en redu— cerlng.»

Kommittén vill för sin del understry- ka, att det vid enhetlig prissättning på grund av den i hög grad varierande omsättningen oundvikligen kommer att finnas starkt varierande ekonomiska re- sultat för de olika apoteken. Eftersom kommittén icke ansett sig böra föreslå någon ändring av apoteksväsendets nu- varande driftsform annat än i vissa ad- ministrativa avseenden, följer att en ut- jämning av de enskilda apotekens rö- relseresultat är ofrånkomlig även i fort- sättningen. En dylik utjämning kan knappast ske på annat sätt än genom ett system med avgifter respektive driftsbidrag.

Genom avgiftssystemet måste icke en- dast en sådan utjämning av rörelsere—

sultaten åstadkommas, att innehavarna av de minsta apoteken tillförsäkras rim- lig ersättning, utan dessutom måste me- del för vissa av apotekens kostnader tagas in avgiftsvägen, i varje fall kostna- derna för en gemensam administration och för de centrala organ, till vilka det befinnes rationellt att överföra vissa av apotekens arbetsuppgifter.

Det nuvarande avgiftssystemet fyller icke —— varken från det allmännas eller apoteksinnehavarnas sida _ de krav som man rimligen bör ställa. I det före- gående har visats att systemet i vissa avseenden har betydande negativa verkningar i fråga om de enskilda apo- tekens ekonomiska skötsel. De av kom- mittén företagna undersökningarna av- seende år 1956 redovisade i avsnitt B — tyder med hänsyn till den stora spridningen på att avgiftssystemet i många fall väsentligt dragit upp löne- kostnaderna och att rationaliseringar med åtföljande kostnadsbesparingar därför bör kunna göras. Besparingsmöj- ligheter föreligger även beträffande va- rukostnaderna. Ett nytt avgiftssystem, som ger innehavaren en rimlig del av genomförda besparingar, bör resultera i ökat prismedvetande och bättre tillvara- tagande av de besparingsmöjligheter, som apotekens nuvarande inköpsstruk- tur inrymmer. Varukostnaderna upp- gick nnder år 1956 till omkring 175 miljoner kronor. En besparing på 1 a 2 procent skulle totalt betyda ett årligt inbesparat belopp på 2 a 3 miljoner kronor. Utformningen av det avgiftssy- stem som skall gälla inom apoteksvä- sendet är sålunda en fråga av stor sam- hällsekonomisk betydelse.

För att åstadkomma rationell drift av de enskilda apoteken måste företagsle- darna i betydligt högre grad än nu eko- miskt stimuleras härtill, dels på kort sikt genom tillräckligt ekonomiskt ve— derlag för ökade rationaliserings- och

arbetsinsatser, dels ock på längre sikt genom befordringsprinciper, som även premierar god ekonomisk drift av till- delat apotek.

Det incitament till besparingar, som avgiftssystemet bör inrymma, får dock icke leda till att säkerhetskrav och ser- vice eftersättes. En sådan avvägning att fulla garantier skapas häremot är dock icke möjlig vare sig vid det nuvarande eller vid något annat system. Betryg- gande garantier bör —- liksom hittills —— upprätthållas genom erforderliga före- skrifter och övervakning av dessa från tillsynsmyndigheten.

Avgiftssystemet bör lätt kunna anpas- sas efter skiftande konjunktnrförhållan- den och driftsbetingelser. En stel kon- struktion torde nämligen kunna förut- sättas leda till att exempelvis vid en stigande omsättningsutveekling med re- lativt minskande kostnader — apoteks— innehavarna tillföres icke avsedda kon- junkturvinster, medan å andra sidan en motsatt konjunkturutveckling kan medföra oförvållade inkomstminskning- ar för innehavarna. Självfallet hör av- giftssystemet vara enkelt, så att det inte fordras en kostnadskrävande adminis- trationsapparat. Det bör ej heller för- orsaka den enskilde apoteksinnehavaren onödiga besvär och kostnader.

Utöver dessa anspråk måste emeller- tid den enskilde apoteksinnehavaren kunna kräva, att avgiftssystemet tar be- hörig hänsyn till de mera väsentliga skillnader i driftsbetingelser, som kan föreligga i de enskilda fallen och vilka den enskilde apoteksinnehavaren ej kan påverka. Därjämte torde det vara rimligt med garantier för viss minimi- inkomst. Vidare bör förutsättningarna för inkomstutfallet göras sådana, att inkomsten även följer den grad av an- svar, som sammanhänger med apoteks- rörelsens storlek.

För att ett avgiftssystem, som upp—

fyller nyssnämnda fordringar, skall kunna konstrueras, måste vissa grund- läggande förutsättningar finnas eller skapas. Den nu redovisade, fiktiva rö- relsevinsten, som är i hög grad missvi- sande, kan därvid icke läggas till grund för ett sådant avgiftssystem, som här avses. En första förutsättning är alltså en omläggning av resultatredovisning- en. Denna måste förutsättas utvisa re- spektive apoteks verkliga rörelseresul- tat. Detta innebär i första hand att var- je apotek belastas med de verkliga kost— naderna och ej som i nuvarande sy- stem endast med en del av dessa. En annan förutsättning för en riktig resul- tatredovisning är årliga inventeringar av varulagren. Slutligen torde gälla, att en tillförlitlig redovisning förutsätter förbättrade kontrollmöjligheter icke en- dast beträffande kostnaderna ntan även i fråga om intäkterna.

En förutsättning för att samma av- giftssystem skall kunna användas för samtliga apotek är att distriktslabora— torieverksamheten avskiljes från apo- teksdriften. Kommittén har av andra skäl (Kap. VII) föreslagit detta. Här må endast anföras, att den sammanvävning av mer eller mindre industriell tillverk- ning och detaljhandel, som skett genom skapandet av distriktslaboratorierna, gör det omöjligt att tillfredsställande särskilja kostnaderna för de båda verk- samhetsgrenarna. Om det av kommittén föreslagna frånskiljandet av sagda till- verkning från den direkta apoteksdrif— ten icke genomföres, torde avgiftsfrå- gan för apoteken med distriktslabora- torium kunna lösas endast genom att dessa behandlas skilda från övriga apotek.

2. Underlag för avgiftsberäkningen Allmänt

Det nuvarande avgiftssystemets fiktiva rörelsevinst utgör icke ett lämpligt un-

derlag för ett avgiftssystem. Det torde stå klart, att någon annan faktor än driftsresultatet såsom huvudsaklig grund för ett avgiftssystem knappast kan tän- kas. Nettomarginalen, d. v. s. driftsresul- tatet, beror i varje enskilt fall av varu- kostnadernas och övriga kostnaders storlek. Kostnaderna beror i sin tur dels på driftsbetingelserna och dels på driftsledningen. Lika driftsbetingelser apotek emellan ger förutsättning för i huvudsak lika kostnader, och driftsre- sultatet beror då till sist på driftsled- ningen. Apoteksdriften sker emellertid under skiftande betingelser. Om ett av- giftssystem skall kunna baseras på driftsresultaten, måste därför mera vä- sentliga olikheter i driftsbetingelserna i möjligaste mån kompenseras. Såsom i det följande visas kan detta ske i till- fredsställande utsträckning.

De viktigaste förhållanden som be- stämmer skillnaderna i driftsbetingel- ser apoteken emellan kan sammanföras i följande tre grupper:

]) Omsättningsstorlek.

2) Strukturolikheter i fråga om för- säljningens sammansättning, inriktning och organisation.

3) Olikheter i driftskostnader, som icke kan påverkas av apoteksinneha- varen.

Omsättningsstorleken och därav be- tingade förutsättningar för driften står i stort sett i bestämd relation till var— andra. Varierande omsättningsstorlek bör därför icke hindra användande av driftsresultaten såsom grund för ett av- giftssystem.

De strukturolikheter som föreligger mellan olika apotek kan sammanföras i följande grupper:

a) Skillnader i försäljningens sam- mansättning, exempelvis större eller mindre andel extemporeberedning.

b) Olikheter i fråga om leveranser till sjukhus och andra vårdinrättningar.

c) Skillnader i företagsform, d. v. s. om driften hänför sig till endast ett apotek eller är uppdelad på flera en- heter.

d) Olikheter i distributionens sam- mansättning, exempelvis om större eller mindre del av försäljningen sker ge- nom läkemedelsförråd och kommissio- närer eller medelst medicinlådor.

Enligt den utredning som redovisats i avsnittet B4 (sid. 95 ff.) har varia- tioner i försäljningens sammansättning ingen påtaglig betydelse för driftsresul- tatet. Även om så skulle ha varit fallet kan detta emellertid ändras genom kal- kylgrunderna i medicinaltaxan, vilken i princip skall vara så avvägd, att de olika varugrupperna ger lika kostnads- täckning. Man behöver alltså i detta sammanhang icke räkna med att varia— tioner i försäljningens sammansättning skall förorsaka större skillnader i drifts- betingelserna.

Samma sak gäller i fråga om före- komsten av sjukhusleveranser. Den un- dersökning som redovisats i avsnittet B 4 (sid. 98 ff.) visar sålunda, att sjuk- husleveranserna för år 1956 — sjukhus- apoteken undantagna — gav samma re— lativa netto som annan försäljning. Det förutsättes att detta förhållande även i fortsättningen bibehålles genom lämp- lig avvägning av rabatteringen. Den omständigheten att apoteken har större eller mindre andel sjukhusleveranser bör sålunda icke medföra någon skill— nad av betydelse i driftsbetingelserna.

Om en apoteksrörelse är koncentre— rad till en enhet eller uppdelad på fle- ra, är det klart att kostnadsolikheter föreligger. En rörelse som är uppdelad på två enheter har givetvis större kost- nader på grund av viss ofrånkomlig dubblering av organisation m. m. än om samma försäljning vore koncentre-

rad till en enhet. Kostnadsolikheterna kan emellertid förhållandevis nära be- räknas och kan därför kompenseras. På samma sätt drar försäljning genom läkemedelsförråd och kommissionärer eller medelst medicinlådor vissa mer— kostnader jämfört med annan försälj- ning, främst frakt och provisionskostna- der. Kostnaderna är emellertid direkt mätbara eller lätta att beräkna, varför det icke föreligger svårigheter att elimi- nera dessa skillnader.

Vissa olikheler i driftskostnaderna kan apoteksinnehavaren obetydligt el- ler icke alls påverka. Härigenom kan skilda betingelser föreligga apoteken emellan. Dessa kan hänföras till följan- de grupper:

a) Lönekostnadsolikheter, exempelvis på grund av dyrortsgruppering, perso- nalens sammansättning ]" olika ålders- grupper etc.

b) Kostnader på grund av speciella av myndigheterna ålagda uppgifter, exempelvis utsträckt öppethållande, natt- och helgdagsexpediering samt ut- bildning av apotekselever.

I fråga om dessa olikheter i drifts- kostnaderna gäller att samtliga antingen är direkt mätbara eller kan med nöj- aktig noggrannhet beräknas. Det blir härigenom möjligt att i huvudsak neu- tralisera verkningarna av dem i de driftsresultat som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen.

Utöver de i det föregående behand- lade förhållandena kan resultaten påver- kas av ytterligare faktorer. Några ex- empel på dylika har lämnats på sid. 84 i samband med kommentarerna till en av kommitténs undersökningar. Sådana faktorers verkningar kan inte beräknas men har dock viss inverkan på resul- taten. Utöver de nämnda exemplen finns det förhållanden som mera plötsligt och oförutsett medför kastningar i apote—

kens resultat, exempelvis byte av lä- kare på orten och genomgripande trafik- omläggningar.

Eftersom kommittén förutsätter, att sökande till apotek erhåller tillgång till uppgifter angående vederbörande apoteks resultat m. ni., får den sökande i förväg kännedom om apotekets ifråga förutsättningar. Av denna anledning be- höver man inte i avgiftssystemet ta någon hänsyn till sådana individuella faktorer på apoteken som har en kon- tinuerlig och någorlunda konstant in— verkan på resultaten. Apoteken kommer oundvikligen som hittills att framstå som olika goda befordringsobjekt. En tillämpning av det av kommittén före- slagna avgiftssystemet kommer att med- föra ändringar i jämförelse med nuva- rande förhållanden beträffande vissa enskilda apoteks värde ur befordrings- synpunkt, eftersom innehavarersättning- en vid ett avgiftssystem enligt kommit— téns förslag blir närmare knuten till det verkliga resultatet än vad som gäller för närvarande.

Sammanfattningsvis kan sägas, att apoteken sinsemellan uppvisar vissa skillnader i fråga om driftsbetingelser. Dessa kan emellertid i stort sett beräk- nas, varigenom korrigerade, huvudsak— ligen jämförbara driftsresultat kan er- hållas. I dessa har man då fått ett till- fredsställande underlag för ett så långt möjligt rättvisande avgiftssystem inom ramen för den gällande privilegieord- ningen.

Regler för beräkning av driftsresultaten

För att driftsresultaten skall kunna an- vändas som underlag för avgiftsberäk- ningen måste de grundas på apotekens verkliga kostnader samt beräknas efter enhetliga regler och med utjämning och korrigering så långt möjligt för skillna— der i driftsbetingelserna. En given för-

utsättning för att redovisningen skall kunna återge respektive apoteks verk- liga resultat är därvid som förut nämnts att årliga lagerinventeringar företages. För att säkerställa enhetlighet i redo- visningen måstc vidare vissa regler gäl- la för främst lagernedskrivningar, av— skrivningar på inventarier, behandling av kostnader för reparationer och un- derhållsarbeten samt ränteberäkning.

Från apotekarnas sida har tidigare hävdats att lagerinventeringar på grund av det stora varusortimentet skulle bli alltför arbets- och kostnadskrä- vande, om de skulle genomföras varje år. Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid inventeringarna kunna ut- föras till rimliga kostnader, om man tillämpar en rationell arbetsordning. Inventeringsarbetet torde för övrigt utgöra exempel på områden där bety- delsefulla ytterligare insatser kan göras av kollektivets ledning i form av utarbe- tande av arbetsbesparande metoder, blanketter etc. Det bör i sammanhanget erinras om att årliga lagerinventeringar utföres inom detaljhandelsbranscher, vilka lagerför ett avsevärt större varu- sortiment än apoteken, exempelvis järnhandeln och färghandeln. Invente- ringen bör ske till återanskaffnings- värden.

Vad därefter angår lager-nedskriv- ningar i resultatberäkningen synes dy- lika böra medgivas inom vissa gränser. Apoteksinnehavarna torde nämligen böra ges möjligheter att reservera vissa likvida medel för väntade större utgif- ter, exempelvis mera omfattande repa- rationsarbeten. Den samlade nedskriv- ningen av varulagren bör dock icke utan medgivande av den av kommittén före- slagna apoteksnämnden få överstiga 10 procent av återanskaffningsvärdet. I re- sultatberäkningen bör lagrets nedskriv- na värde få användas inom denna gräns. Särskild uppgift om det efter invente-

ring fastställda återanskaffningsvärdet skall därjämte lämnas, så att kontroll kan ske av nedskrivningens storlek.

Beträffande avskrivningar på inven- tarier synes den regeln kunna använ- das, att som omkostnader må avföras anskaffningsvärden intill av skattemyn— digheterna medgivna belopp och i öv- rigt medgivas en årlig avskrivning på 7 procent av anskaffningsvärdena. Av- skrivningar får givetvis icke göras längre än vad bokföringsvärdena med- ger. Den föreslagna procentsatsen bör generellt eller för enskilda fall _— kunna ändras, om så erfordras, och det torde få ankomma på kollektivets led— ning att föreslå apoteksnämnden erfor— derliga ändringar. Det kan nämnas, att de under år 1956 företagna avskrivning- arna på inventarier uppgick till genom- snittligt 4,1 procent av anskaffningsvär- dena.

Vissa problem uppstår i fråga om kostnader för reparationer och under- hållsarbeten. En apoteksinnehavare som underlåter att vidtaga dylika arbeten håller kortsiktigt kostnaderna nere och får därigenom bättre driftsresultat och högre innehavarersättning. Förr eller senare måste emellertid arbetet utföras, men ju längre dröjsmålet blir desto hög— re blir kostnaderna. Eftersättande av underhållsarbeten får alltså anses vara dålig ekonomi ur hela apoteksrörelsens synpunkt. Direkt drabbas emellertid den apoteksinnehavare som övertar ett genom uteblivet underhåll nedslitet apo— tek. Det vore sålunda betydelsefullt, om garantier mot underlåtenhet att vidtaga nödiga reparationer och underhållsar- beten kunde skapas. Kommittén har därför övervägt att föreslå regler, som genom obligatorisk avsättning av medel för dylika ändamål skulle säkerställa, att apoteken hölls i gott skick. Det har dock visat sig att stora praktiska olä- genheter skulle följa med ett dylikt

förfaringssätt. Kommittén har därför stannat för ett bibehållande av nuvaran— de ordning i denna fråga, vilken inne- bär att medicinalstyrelsen genom apo- teksinspektörerna övervakar att apote- ken hålles i tillfredsställande skick Kostnader för reparationer och under- hållsarbeten bör sålunda liksom hit- tills få föras som omkostnader.

I vissa fall kan det befinnas nödvän- digt med större ombyggnadsarbeten för att åstadkomma rationella och tidsen- liga apotekslokaler. I dylika fall bör apotekskollektivet emellertid stå för ombyggnadskostnaden och samtidigt övertaga det mellan fastighetsägare och apoteksinnehavare gällande hyreskon- traktet. Ombyggnadskostnaden bör där— vid fördelas på ett lämpligt antal år och debiteras apoteksinnehavaren i form av förhöjd hyra. Härigenom vin— nes att kostnader, som möjliggör en bättre driftsekonomi på lång sikt, för- delas över ett större antal år och icke endast belastar apoteksinnehavaren utan även dennes efterföljare, som likaledes drar nytta av ombyggnaden.

Enligt nuvarande regler får apoteks- innehavare innan avgift betalas avdra— ga den faktiska utgiften för räntor, var- jämte han efter vissa regler tillgodoräk- nas ränta på eget kapital. Genom att apotekaren på detta sätt automatiskt får avdraga räntekostnaden blir hans personliga intresse ringa för att söka erhålla lån till så fördelaktig ränta som möjligt, likaså att insätta större del eget kapital. För att i stället animera apote- karen att ordna kapitalanskaffningen på gynnsammaste villkor samt öka den egna kapitalinsatsen föreslår kommit- tén att ränta på i apoteksrörelse inves- terat kapital beräknas efter samma rän- tesats, oavsett i vilken utsträckning ka- pitalet är eget eller upplånat. Regler för beräkning av egen kapitalinsats samt räntesatsens storlek bör fastställas av

apoteksnämnden med beaktande av för- ändringarna i det officiella diskontot.

Apotekens lönekostnader som repre— senterar den största omkostnadsposten måste —— huvudsakligen på grund av den enhetliga prissättningen och per- sonalens sammansättning i olika ålders- och dyrortsgrupper — påföras efter en— hetliga grunder, för att driftsresulta- ten skall bli jämförbara. De bör därför beräknas efter medellöner, räknade som vägda genomsnittslöncr för varje per- sonalkategori för sig. Lönerna för den farmacevtiska personalen # leg. apote- kare och farm. kandidater respektive receptarier — och den tekniska perso- nalen -— tekniska biträden och.]abora- toriebiträden _ bör således bli föremål för sådan utjämning. Tekniska biträden och laboratoriebiträden som erhåller lön enligt de tre lägsta löneklasserna i nuvarande avtal bör därvid behandlas som en särskild grupp. Endast för övrig personal, såsom städerskor och varu- bud, bör någon utjämning av de faktiska lönekostnaderna ej ske. Dessa lönekost- nader är så pass obetydliga relativt sett, att en utjämning icke skulle få märk- bar inverkan på slutresultaten. Efter— som de driftsresultat, som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen, skall återspegla det verkliga utfallet vid ett vart apotek, måste även pensionskost- naderna belastas apoteken. Medellöner jämte de pensionskostnader som skall belastas apoteken bör beräknas och fastställas omedelbart före ingången av det år varunder de skall gälla. För- ändringar i fördelningen på olika dyr- ortsgrupper, respektive åldersklasser, som kan inträffa, beräknas få så liten inverkan att man icke behöver ändra debiteringen härför under löpande år. För under året inträffade generella lö— neförändringar bör emellertid omräk- ning företagas. Retroaktiva lönehöjning- ar bör dock ej påföras apoteken.

Nyssnämnda regler för beräkning av lönekostnaderna måste kompletteras med regler för speciella förhållanden i enskilda fall. Sålunda bör kostnader för anställd som är ledig på grund av havandeskap eller sjukdom ersättas av kollektivet. Om vid avtalsförhandlingar överenskommelse om ändring av tilläm- pade principer träffas, måste frågan underställas apoteksnämnden för god- kännande, innan tillämpning sker. Vi- dare bör vid de apotek, där inneha- varen vid den aktuella tidpunkten är ensam farmacevt, kostnaden för vikarie vid innehavarens sjukdom och semester ersättas. Även för andra särskilda till- fällen kan detta ske efter prövning. Till- lämpningsnormer härför bör fastställas av apoteksnämnden.

För att driftsresultaten skall bli så långt möjligt jämförbara måste korrige- ringar ske för merkostnader på grund av speciella förhållanden, nämligen om apoteksdriften är delad på två eller flera enheter, om distribution förekom- mer genom läkemedelsförråd, kommis- sionärer eller medelst medicinlådor samt om natt- och helgdagsexpediering, förlängt öppethållande och utbildning av apotekselever förekommer.

Beträffande de merkostnader, som följer med nyssnämnda speciella för- hållanden, föreligger inga noggrannare utredningar och kommittén har ej hel- ler ansett det nödvändigt att företaga dylika, eftersom dessa i vilket fall som helst kommer att vara inaktuella vid den tidpunkt, då ett genomförande av kommitténs förslag kan komma ifråga. Det förutsättes sålunda, att behövliga utredningar i detta avseende ombesör- jes av apotekskollektivet för att i god tid kunna föreläggas apoteksnämnden.

Vissa av merkostnaderna är individu- ellt direkt mätbara, nämligen frakt- och provisionskostnader. I övriga fall mås- te generella regler användas, baserade

på beräknade genomsnittskostnader. Det finns emellertid ytterligare en del faktorer som man knappast kan korri- gera för. Härigenom blir det givetvis icke möjligt att åstadkomma hundrapro- centigt »rättvisa» resultat. Kvarstående kostnadsolikheter som icke kan utjäm- nas eller korrigeras torde emellertid få räknas till sådana ofrånkomliga skill- nader, som måste förekomma vid den säregna företagsform, som apoteken utgör.

Hyreskostnaderna kan variera myc- ket mellan lika stora apotek beroende främst på lokalernas läge och beskaf- fenhet. I de fall då apotekslokalernas läge kan anses vara likartat beror skill- naden i hyreskostnadens höjd ofta på om lokalerna är inrymda i gammal el- ler ny fastighet. I de fall då lokalerna är inrymda i ny fastighet — och hyran är hög är lokalerna ur arbetsteknisk synpunkt ofta bättre än i de fall då lokalerna finns i gammal fastighet med låg hyra. En hög hyra kan därför kom- penseras av en lägre arbetskostnad, och eftersom lönerna är den helt domine— rande kostnadsposten, kommer denna att väga mycket tungt. Det skulle där- för icke vara lämpligt att utjämna hy— reskostnaderna i dylika fall, då sum- man av löner och hyror ger en helt annan bild än hyrorna enbart. Vidare har apoteksinnehavaren vissa möjlig- heter att påverka hyreskostnaden ge- nom att ta i anspråk större eller mindre utrymmen eller söka välja mindre kost- samt läge. Kommittén har övervägt, hu- ruvida hyreskostnaden helt eller delvis borde utjämnas men kommit fram till att någon utjämning icke bör förekom- ma. Ej heller bör hyreskostnader — så- som för närvarande sker i Danmark och nyligen föreslagits i Norge av den ännu arbetande apoteksutredningen över en viss nivå helt eller delvis bestridas av kollektiva medel.

Kommittén har här angivit de spe- ciella omständigheter som bör föran- leda utjämning av kostnader eller korri- gering av merkostnader efter regler som fastställes av apoteksnämnden. Skulle skäl för ytterligare utjämning eller kor- rigering uppkomma bör apoteksnämn- den besluta, huruvida och i vad mån detta skall medgivas.

Resultatredovisningens administration Apotekens definitiva resultatredovisning bör liksom hittills grundas på årliga deklarationer från apoteksinnehavarna. Nödvändiga detaljföreskrifter i detta hänseende liksom i fråga om löpande rapportering under året bör utfärdas av apoteksnämnden. Erforderlig bearbet- ning av redovisningarna och beräkning av avgiftsunderlaget sker genom apo- tekskollektivets försorg.

En korrekt resultatredovisning krä- ver icke endast enhetliga och relativt detaljerade regler för redovisningen, utan även kontroll. Denna bör i mån av behov kunna ske dels genom gransk- ning på ort och ställe av ett apoteks hela redovisning och dels genom löpan- de detaljgranskning av vissa poster i samtliga apoteks resultatredovisning.

Kollektivets övervakning skall ha po- sitivt syfte och inrymma studier av ar- betsmetoder och planläggning. Gransk- ningen av apotekens skötsel bör icke in- skränkas till fall med mindre goda re- sultat, utan bör även gälla apotek som visar särskilt goda resultat, så att samt- liga apotek kan få del av sådana upp- slag, rön och erfarenheter, som visat sig leda till förbättring av resultaten.

Den löpande kontrollen bör innebära granskning av exempelvis varu- och lönekostnader, för att man på detta sätt skall kunna uppmärksamma even- tuellt varusvinu och oekonomisk perso- nalanvändning. Anmärkningsvärda för- hållanden bör bli föremål för närmare

undersökning, så att källorna till fel- aktigheterna eller de olämpliga disposi- tionerna i driften kan upptäckas och bristerna avhjälpas.

Den viktigaste faktorn i resultatredo- visningen är försäljningsinkomsterna. En tillfredsställande kontroll av dessa finns för närvarande ej. Det synes där- för kommittén angeläget, att det så långt möjligt skapas garantier för en korrekt redovisning av de enskilda apo- tekens försäljning. Dylika garantier tor- de i viss utsträckning kunna åstadkom- mas genom bestämmelser om att apo- teken skall vara skyldiga att hålla sig med kassaapparater samt underkasta sig den kontroll över försäljningens re- gistrering och redovisning, som kassa- apparaterna ger möjlighet till. Apo- teksnämnden bör utfärda erforderliga föreskrifter och inkomstkontroller. Apo- teken har redan kassaapparater av ett eller annat slag, varför de anordningar för kontroll av kontantredovisningen, som kollektivet bör kräva, sålunda i regel icke innebär någon extra kostnad för apoteksinnehavarna.

3. Avgiftssystemets konstruktion A llmänl

Genom att driftsresultaten beräknats och korrigerats på sätt som sagts i fö- regående avsnitt åstadkommes ett till- fredsställande underlag för avgiftsbe- räkningen. I fråga om själva avgifts- systemet har i det föregående redogjorts för de krav, som enligt kommitténs me- ning bör ställas på ett godtagbart sy- stem. Därvid framhölls bland annat, att systemet bör ge apoteksinnehavarna tillräcklig ekonomisk stimulans till ra- tionell och kostnadsbesparande drift utan eftersättande av säkerhetskraven.

För att uppfylla detta önskemål mås- te apoteksinnehavarnas behållna in- komst helt eller delvis göras beroende av driftsresultatet. Vid bedömning av

frågan ligger det visserligen nära till hands att, eftersom den i sig själv är av rent ekonomisk natur, lägga uteslutan- de ekonomiska synpunkter på densam- ma och sålunda göra inkomsten helt beroende av driftsutfallet. Kommittén anser emellertid att man icke alltför ensidigt bör värdera apoteksinnehavar- nas insatser efter företagsekonomiska grunder. Apoteksinnehavaren måste va- ra god fackman inom det farmacevtiska området och det är därför knappast rimligt att göra hela hans ersättning beroende av hur apoteket skötes i eko- nomiskt hänseende. En del av denna ersättning bör med hänsyn härtill vara fast och till sin storlek oberoende av det ekonomiska utfallet. Återstoden av ersättningen bör däremot göras rörlig och helt sammanhängande med drifts- resultatet. Avvägningen mellan rörlig och fast del blir beroende av hur starkt besparingsincitament, som bör eftersträ- vas och omvänt hur pass starkt mild- rande effekt man önskar att systemet skall ha, när det gäller speciella kost- nadsförändringar, som innehavaren inte kan påverka och för vilka man svårligen kan göra några korrigeringar.

Det avgiftssystem som kommittén med utgångspunkt från det sagda vill föreslå, innebär att apotekets avgift blir lika med det korrigerade driftsre- sultatet minskat med den ersättning, som tillkommer apoteksinnehavaren. Detta kan uttryckas genom formeln R-D A : D — F __ + 100)

där A : avgiften D ': korrigerat driftsresultat, F : fast ersättning och Rzprocenttal för rörlig ersätt— ning I praktiken blir innehavarens ersätt- ning det primära i formeln, eftersom avgiften är det som återstår av drifts- överskottet på respektive apotek, sedan

innehavaren erhållit sin ersättning. Skulle överskottet icke räcka till för den på dylikt sätt beräknade ersätt- ningen, måste mellanskillnaden tillskju- tas av kollektivet. Avgiften blir sålunda det sekundära i systemet och benäm- ningen avgiftssystem är därför något oegentlig. Begreppet bibehålles emel- lertid för att anknyta till den hittills använda terminologin.

Rörlig ,ersättning

Det nuvarande avgiftssystemet innebär att apoteksinnehavarna, utom i några få fall, erhåller högst 10 procent och be- träffande den helt dominerande omkost- nadsposten, nämligen lönerna endast 2,5 till 5 procent av genomförda kost- nadsbesparingar. Kritiken mot systemet har framförallt grundat sig på denna omständighet, eftersom den obetydliga ekonomiska stimulanscn till kostnadsbe- sparande drift medför stor risk för att de enskilda apoteken drives oekono- miskt, främst med avseende på perso- nalanvändningen. Kommitténs i avsnit- tet B ovan redovisade undersökningar tyder för övrigt på att så är fallet. För att avgiftssystemets rörliga ersättning till innehavarna skall få avsedd verkan, d. v. s. stimulera till så ekonomisk drift som möjligt, är det tydligt att denna ersättning måste sättas betydligt högre i förhållande till driftsresultatet än i nu- varande system. En del av detta syfte skulle redan vid nu gällande procentsat- ser kunna ernås genom att apoteken be- lastades med medellöner i stället för att som i nuvarande system huvuddelen av lönerna belastas kollektivet. Härigenom skulle besparingsincitamentet beträffan- de lönerna ökas från nuvarande 2,5-5 procent till vad som för närvarande gäl- ler för andra kostnader, nämligen 9—10 procent.

I apotekarorganisationernas år 1952 framlagda förslag refererat i avsnitt

C sid. 106 har man räknat med en rörlig ersättning, "vilken skulle uppgå till samma procentsats för alla apotek oavsett omsättning. Enligt förslaget sy— nes detta procenttal ligga mellan 15 och 20 procent av driftsresultatet. Denna procentsats skulle visserligen medföra en betydande förbättring jämfört med nuvarande förhållanden totalt sett, men förslaget blir icke tillfredsställande för de mindre apoteken, där besparingsmöj- ligheterna främst ligger i en ökad per- sonlig arbetsinsats från innehavarens sida. För de större apoteken däremot, vid vilka besparingsutrymmet är väsent- ligt större såväl absolut som relativt sett och vid vilka besparingar i större ut- sträckning kan vinnas genom rent orga- nisatoriska åtgärder, är en procentsats för rörlig ersättning på 15 a 20 procent lämpligare. Skillnaderna i besparings- utrymme samt olikheterna beträffande arten av besparingsåtgärder nödvändig- gör därför att den rörliga ersättningen differentieras efter apotekens storlek. Om innehavarna av de minsta apoteken skall få rimlig ersättning för utförda besparingsåtgärder och stimulans till så ekonomisk drift som möjligt, synes procentsatsen för den rörliga ersätt- ningen för dessa böra vara väsentligt större än vad apotekarnas organisatio- ner föreslagit.

Ett system med rörlig ersättning en- ligt en skala, differentierad på så sätt, att innehavarna av de mindre apoteken erhåller sådan ersättning med en högre procentsats än innehavarna av de större apoteken blir — vid en för alla apotek lika stor fast ersättning — förmånligare för innehavarna av de mindre apoteken än ett system med en för alla enhetlig procentsats för den rörliga ersättningen. Däremot blir ett system med enhetlig procentsats förmånligare för innehavar- na av de större apoteken. Det anförda framgår av tabell 48, som är en bear-

Tabell 48. Innehavarersättningens storlek för små, medelstora respektive stora apotek vid avgiftssystem med rörlig ersättning dels enligt differentierad skala såsom i bilaga 5,

dels enligt en för alla lika procentsats

Genomsnitt per apotek Fast ersättning 19 000 kr för alla Omsättnings- . . Apotek gränser, Alternativ A 1 Alternativ A 2 nr 1 OOO-tal .. . ., . Rörlig ersätt- Rorlig ersattnig . _ . kronor diff. skala 30__20 % Summa ning. enhetlig Summa inne- procentsats innehavar- havar- 23,48 % för ersättnin %-sats kr ersättning alla g kr kr Små apotek 1—30 ...... 113— 158 30,0—29,5 5 062 24 062 3 999 22 999 Medelstora apotek 217—240. . . 552-_ 617 24,8—24,3 6 450 25 450 6 168 25 168 Stora apotek 362—391. . . 1 345—2 354 20,9—20,0 24 905 43 905 28 698 47 698 Samtliga 1—391 ..... 113—2 354 23,48 9,891 28 891 9 891 28 891

betning av vissa delar av det material som redovisas i bilaga 5, sid. 279.

Frågan om den rörliga ersättningens storlek måste emellertid även beaktas från den utgångspunkten att vissa trös- kelproblem kan uppkomma i fråga om kostnaderna. Detta kan i första hand bli fallet vid ett mindre apotek då en ökad försäljning nödvändiggör anstäl- lande av ytterligare en befattningsha- vare, men försäljningsökningen icke är så stor att dennes hela arbetskraft kan utnyttjas. Sett enbart från denna syn- punkt borde procenttalet ej sättas för högt för de minsta apoteken. Det bör emellertid beaktas att ofrånkomliga, tillkommande kostnader i regel endast utgör en de] av den totalkostnad, som i övrigt är påverkbar från innehava- rens sida. Apoteksnämnden bör dock ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och vidtaga lämpliga åtgärder, för den händelse problemet skulle få större räckvidd än vad som för närvarande kan bedömas.

L'nder hänvisning till det sagda an- ser kommittén att till innehavarna av de minsta apoteken borde utgå en rör- lig ersättning med 30 procent av drifts- resultatet, medan den rörliga ersättning- en för de största apoteken borde sättas till 20 procent. Mellan dessa båda grän- ser -— högst 30 och lägst 20 procent — borde den rörliga ersättningen variera med hänsyn till apotekens storlek, mätt i deras omsättning.

De angivna procentsatserna behöver icke vara helt fixerade vid den prak- tiska tillämpningen utan bör kunna till- låtas variera något mellan skilda år så- som närmare kommer att utvecklas i det följande. Den angivna procentskalan 30 —20 bör därför betraktas som riktvär- den. Procentsatserna för den rörliga ersättningen bör icke understiga en ska- la om 25—15 procent respektive icke överstiga en skala om 35—25 procent. För att övergången från nuvarande för- hållanden —— där besparingsincitamen- tet beträffande lönekostnaderna genom-

snittligt utgör 4 51 5 procent icke skall bli alltför häftig bör den nedre skalan, d. v. s. 25—15 procent, användas till en början, varjämte särskilda regler bör gälla under en övergångstid. Sedan er- farenheter av systemet erhållits, bör den av kommittén föreslagna apoteksnämn- den överväga, huruvida höjning av pro- centsatserna bör företas eller ej. Differentieringen av den rörliga er- sättningen kan givetvis knytas till nå- gon annan faktor än omsättningen, exempelvis driftsresultatet. Besparings- möjligheterna hänger dock så intimt samman med omsättningsstorleken, att en differentiering på denna grund mås- te anses vara den lämpligaste. Differentieringen kan utformas på oli- ka sätt. Den kan exempelvis ske i an— slutning till vissa fastställda omsätt- ningsgränser så att alla apotek med en

årsomsättning understigande 200 000 kronor tillerkännes 30 procent, apotek med en omsättning mellan 200 000 och 250 000 kronor 29 procent 0. s. v. Den- na metod har emellertid den nackdelen, att man skulle vara nödsakad att varje år beräkna nya gränser för de olika pro- centtalcn, eftersom omsättningen ändras från år till år. Detta årliga omräknings— förfarande bör undvikas, vilket kan ske med följande metod, som är generellt användbar oavsett omsättningsutveck- lingen.

Om man utgår från att de minsta apo- teken i rörlig ersättning alltid skall ha den högsta procentsatsen och de största apoteken alltid den lägsta, med en proportionell differentiering där- emellan, bör detta gälla oavsett det ak- tuella omsättningsläget. Utifrån dessa grunder kan apoteken indelas efter om-

Tabell 4.9. Exempel på den rörliga ersättningens differentiering efter apotekens omsättning

Indelning år 1956, om systemet då hade tillämpats Den rörliga Antal Omsättningen inom ersåiäägåns G=?” 81%?)le gruppen procent av gruppen lägst högst overSkOttet 1 5 _ 147 341 30,0 2 5 151 632 158 305 29,9 3 5 158 860 167 930 29,8 4 5 168 666 174 832 29,7 5 5 177 871 180 651 29,6 49 4 513 698 515 050 25,2 50 4 515 717 525 206 25,1 51 4 525 837 533 667 25,0 52 4 534 518 541 440 24,9 53 4 551 786 554 793 24,8 97 4 1 658 803 1 698 825 20,4 98 4 1 716 703 1 793 655 20,3 99 4 1 818 051 1 982 364 20,2 100 4 2 009 432 2 131 681 20,1 101 4 2 287 139 — 20,0 412

Anm.: De första 8 grupperna omfattar vardera 5 apotek, medan de övriga 93 grupperna vardera omfattar 4 apotek. För apotek med distriktslaboratorium har försäljningen till andra apotek (vilket ungefär motsvarar tillverkningen på laboratoriet) borträknats från apotekets

omsättning.

sättningsstorlek i lika många grupper som det antal olika procentsatser för den rörliga ersättningen, vilka man tänker begagna sig av. Därvid skulle gruppen med de minsta apoteken till— erkännas den högsta procentsatsen, näs- ta grupp med de därefter i omsättnings— storlek kommande apoteken den näst högsta procentsatsen o. s. v.

Utföres differentieringen med hela procenttal (20, 21, 22, 23 o. s. v. till och med 30 procent), kan det emeller- tid inträffa, att ett apotek med endast några kronor lägre årsomsättning än ett annat får en hel procent av överskottet mera i rörlig ersättning. Konsekvenser av denna art kan göras ekonomiskt be— tydelselösa, om differentieringen sker i intervaller om en tiondels procent i stället för hela procenttal. Man erhåller då 101 procentsatser att gruppera apo- teken efter. I tabell 49 visas exempel på hur en dylik differentiering skulle ske med utgångspunkt från 1956 års för- hållanden. En differentiering av den rörliga ersättningen enligt en skala om 30_20 procent skulle vid 1956 års för- hållanden innebära, att den rörliga er- sättningen genomsnittligt skulle uppgå till 23,5 procent. Genomsnittet blir lägre än 25 procent, emedan de större apote- ken _ med lägre procenttal _ har stör- re överskott och därför väger tyngre. I en skala om 25—15 procent kommer det vägda genomsnittet att utgöra 18,5 pro- cent.

Som tidigare anförts hör till dess er- farenhet av systemets verkningar vun- nits den nedre skalan om 25—15 pro— cent för den rörliga ersättningen tilläm- pas, d. v. s. i genomsnitt 18,5 procent. Detta, som sålunda innebär ett avsteg från vad kommittén anser vara lämpligt som mål på längre sikt, kan uppnås ge- nom två alternativa tillvägagångssätt. Det ena är att driftsresultaten beräknas efter i princip de linjer som kommittén

rekommenderat, men att de fasta ersätt- ningarna höjs med belopp som avväges på sådant sätt, att de rörliga ersättning— arna vid oförändrad totalinkomst kom- mer att bli genomsnittligt 18,5 procent av driftsresultaten. Detta förfaringssätt har emellertid den nackdelen, att in- komsterna blir omfördelade på ett sätt som avviker från den av kommittén av- sedda fördelningen.

I)et andra alternativet som tillsvidare skulle kunna medge användningen av den lägre procentskalan är att apote— kens driftsresultat redovisningsmässigt får bli något högre än de faktiska genom att kollektivet får svara för en begrän- sad del av kostnaderna. Resultaten kan härigenom avvägas så, att den rörliga ersättningen kan beräknas bli av samma storlek som kommittén tidigare föresla- git. Härigenom skulle den angivna rela- tionen mellan fast och rörlig del kunna bibehållas.

Kommittén har varit tveksam i valet mellan de här angivna alternativen. Starka principiella invändningar kan resas mot en redovisningsmetod, enligt vilken icke alla kostnader påföres apo— teken. Största nackdelen med det nuva- rande avgiftssystemet är utan tvivel att apoteken redovisar fiktiva rörelsevins— ter som ger sken av bättre resultat än de verkliga. Något av detta förhållande skulle vid det här diskuterade alternati- vet kvarstå, ehuru i väsentligt mindre utsträckning. Enligt apotekarkårens för- slag är 1952 skulle pensionskostnader- na ej belastas apoteken utan som hittills kollektivet. Genom att alla kostnader ej belastades apoteken skulle _ som för närvarande — fiktiva rörelseöverskott uppstå. Eftersom de samlade överskot- ten i detta fall skulle bli större än när alla kostnader medtages, skulle _ vid den föreslagna omläggningen av avgifts- systemet _ procentsatserna för apoteks- innehavarnas rörliga ersättning bli lägre

än om alla kostnader belastades apote- ken. Pensionskostnaderna är av den storleksordningen, att de med utgångs- punkt från 1956 års förhållanden skulle påverka överskotten uppåt så mycket, att procentsatsen för den rörliga ersätt- ningen måste sänkas med cirka 6 pro- centenheter, om denna ersättning skall bli av samma storleksordning belopps- mässigt som vid en debitering av pen- sionskostnaderna på apoteken. Pen- sionskostnaderna bör emellertid prin- cipiellt belasta apoteken som en del av de beräknade medellönerna. Det bör i detta sammanhang framhållas, att några administrativa fördelar totalt sett ej kan vinnas genom att man avstår från att belasta apoteken med pensionskostna- derna. Dessa kan nämligen ingå som en del av de beräknade medellöner, som skall påföras apoteken.

Vid sina överväganden har kommittén funnit, att man genom att låta kollekti- vet svara för en mindre del av apote- kens kostnader kan ernå den önskvärda avvägningen. Rörlig ersättning i in- gångsskedet efter en skala om 25—15 procent ger en riktig avvägning om man låter apoteken belastas med 92 pro— cent i stället för 100 procent av löne- kostnaderna. Härigenom ökar apotekens överskott med belopp, motsvarande 8 procent av lönerna. Då för närvarande i genomsnitt endast 45 procent av de di- rekta lönekostnaderna påföres apoteken, medan 55 procent bestrides av kollek- tivet, innebär en metod som medför att 92 procent av lönekostnaderna påförcs respektive apotek en väsentlig förbätt— ring av nuvarande förhållanden, även om man därigenom icke uppnår det som princip eftersträvade målet, att samtliga kostnader påföres de enskilda apoteken för att därigenom ernå ökat intresse för kostnadsbesparingar.

Om icke de totala lönekostnaderna utan endast 92 procent härav belastas

apoteken, skulle vid 1956 års förhållan— den antalet underskottsapotek _ sedan de gottskrivits för driftsbidrag _ redu- ceras till ungefär 25. Vid påföring av samtliga lönekostnader beräknades det- ta antal till 50. Underskottsapoteken skulle i båda fallen vara tämligen jämnt fördelade över skilda storleksklasser. Samtidigt som incitamentet till rationa- lisering något försvagas vid en överfö- ring på kollektivet av viss del av löne- kostnaderna, erhåller man en ökning av det antal apoteksinnehavare som får rörlig ersättning och därmed hos dessa ett ökat intresse för besparingar. Med hänsyn härtill och då kommittén är an- gelägen om att så stora garantier som möjligt skall skapas för att det föreslag- na avgiftssystemet skall kunna införas smidigt, är kommittén beredd att _ om ock efter viss tvekan _ förorda, att den lägre procentskalan om 25—15 procent införes i kombination med att apotekens driftsresultat redovisas större än de verkliga därigenom, att endast 92 pro- cent av de totala lönekostnaderna _ ef- ter vissa utjämningar, för vilka redogö- relse lämnats i särskild ordning _ be- lastas apoteken.

När större erfarenhet av det nya av- giftssystemet vunnits, må det ankomma på apoteksnämnden att överväga om lönekostnaderna i större eller full ut- sträckning bör påföras apoteken. En så- dan prövning är befogad även av den anledningen, att omsättnings- och kost- nadsutvecklingen inom kort kan komma att medföra så stora ändringar i de eko— nomiska förhållandena för apoteken, att en översyn av avgiftssystemets fak- torer kan bli erforderlig.

Förutsättningen för att rörlig ersätt— ning skall utgå är att driftsresultatet på apoteket blir positivt, d. v. 5. att apo- teket lämnar överskott. För de allra minsta apoteken kan överskottet emel- lertid förutsättas bli så litet, att inne-

havaren icke tillföres någon nämnvärd rörlig inkomstdel eller eventuellt _ om rörelsen ger underskott — icke får nå— gon rörlig inkomstdel alls. På sätt som föreslås i det följande bör dessa apotek tillföras driftsbidrag, som bör inräknas i driftsresultatet, så att man även för flertalet av de minsta apote— ken bör kunna räkna med överskott. Om nämligen ett apotek icke ger något som helst överskott utan dess förutsätt- ningar är sådana, att apoteket även vid god skötsel måste lämna underskott, kommer innehavaren icke att ha något ekonomiskt intresse av att förbättra re— sultatet. I dylika fall får han för egen det icke behålla någon del av genomför— da resultatförbättringar, så länge dessa endast består i minskning av underskot- tet. Först då resultatet förbättras, så att rörelsen ger överskott, får han del av resultatförbättringen och då endast på den del som utgör överskott. Genom att driftsbidraget inräknas i driftsresultatet kommer även de minsta apoteken att praktiskt taget genomgående ge över- skott och man uppnår då att innehava- ren får del av genomförd besparing, så att besparingsintresset stimuleras även vid dessa apotek.

Ovan föreslagna regler för beräkning av apoteksinnehavarnas rörliga del av ersättningen kan sammanfattas på föl- jande sätt:

a) Den rörliga ersättningen beräknas på det korrigerade driftsresultatet, i förekommande fall inklusive driftsbi- drag. Rörlig ersättning utgår endast om driftsresultatet (inklusive eventuellt driftsbidrag) är positivt, d. v. s. om överskott föreligger.

b) Den rörliga ersättningen utgår med ett procenttal, varierande efter apotekens inbördes omsättningsstorlek. På längre sikt föreslås procentsatsen variera från 30 procent för de minsta

apoteken till 20 procent för de största apoteken. Till dess erfarenhet av syste- mets verkningar vunnits bör emellertid en skala om 25_15 procent tillämpas.

c) Differentieringen efter omsätt- ningsstorlek mellan högsta och lägsta procenttal skall ske med intervall om en tiondels procent efter årlig indel- ning av apoteken i 101 storleksgrupper efter omsättningen.

Fast ersättning och garantiinkomst

1 det föregående har anförts vikten av att apoteksinnehavarna ges största möj- liga ekonomiska stimulans till rationell drift av apoteken. En riktig avvägning av den rörliga delen av ersättningen är därför så betydelsefull, att den måste göras till en primär fråga. Den fasta ersättningen måste sålunda fastställas med utgångspunkt från den rörliga er- sättningens storlek. Eftersom den rör- liga ersättningen på längre sikt anses böra utgå med lägst 20 och högst 30 procent kommer den fasta delen dock att utgöra en så relativt stor del av in- komsten, att den kommer att fylla en viktig funktion som utjämnande fak- tor, såväl i fråga om storleksskillnader apoteken emellan som sådana kvarstå- ende olikheter i driftsbetingelserna, vilka icke helt kan elimineras genom korrigeringar.

Av skäl som närmare utvecklats i av- snitt C, sid. 109 ff., där bland annat apo- tekarorganisationernas förslag i frågan granskats, anser kommittén att den fas- ta ersättningen bör utgå med ett för alla apotek lika stort belopp. Någon gradering av den fasta ersättningens storlek i förhållande till rörelsens stor- lek blir icke nödvändig, därför att en anpassning av inkomsten automatiskt följer med den rörliga ersättningen.

Med utgångspunkt från 1956 års för- hållanden och vid oförändrad totalin- komst för apoteksinnehavarna blir _

om den rörliga ersättningen beräknas på föreslaget sått — den fasta ersätt- ningen 19 000 kronor per apotek.

Det har tidigare framhållits att apo- tekarna bör tillförsäkras garantier för en viss minimiinkomst. Det ligger nära till hands att tänka sig att den fasta ersättningen även skulle kunna fylla en dylik funktion. Kommittén är emeller- tid av den uppfattningen att storleken på den fasta ersättningen helt skall be- stämmas med hänsyn till den rörliga ersättningen. Detta utesluter icke att den fasta ersättningen kan ges karak- tär av garanterad minimiinkomst, ef- tersom den ju under alla omständig- heter kommer att tillfalla apoteksinne— havaren. Vid 1956 års förhållanden _ där den fasta ersättningen till sin stor- lek sammanföll med innehavarersätt— ningen vid de minsta apoteken _ borde exempelvis detta mycket väl ha kunnat ske. Sedermera har emellertid apoteks- innehavarnas ersättning på de mindre apoteken efter tillstyrkan av kommittén väsentligt höjts — från år 1956 till år 1957 med i genomsnitt ungefär sex tusen kronor _ varför garantiinkomsten bör tillmätas med hänsyn tagen härtill. Kom- mittén har redan vid konstruktionen av det system som i bilaga 5, sid. 279, an- givits som kommitténs förslag tillämpat på 1956 års förhållanden till en de] ta- git hänsyn till den ökning av ersättning— en som innehavarna av de mindre apo- teken erhållit efter år 1956. Detta fram— går därav, att enligt kommitténs för- slag innehavarersättningarna på de mindre apoteken genomsnittligt över- steg de faktiskt utgående inkomsterna. De gjorda beräkningarna är baserade på en skala för den rörliga ersättningen om 30_20 procent, vilken kommittén angivit som riktpunkt. Emellertid bör såsom i annat sammanhang angivits, i varje fall innan tillräckliga erfarenhe- ter angående systemets verkningar vun-

nits, en skala om 25—15 procent an- vändas.

Garantiinkomsten bör ej vara hög i förhållande till det fasta beloppet för att så många som möjligt av apoteksin- nehavarna i realiteten skall få rörlig ersättning och därmed ett besparings- intresse. Det bör i detta sammanhang påpekas, att ett högt procenttal för den rörliga ersättningen lättare än ett lågt ger apoteksinnehavarna rörlig ersätt- ning som överstiger skillnaden mellan garantiinkomst och fast inkomst. Det är därför synnerligen viktigt för inneha- varna av de små apoteken att relativt höga procenttal gäller för den rörliga ersättningen. Tabell 50 klargör detta.

Tabell 50. Erforderlig storlek på drifts— resultatet för att innehavarersättningarna skall överstiga garantiinkomsten och där- med rärlig ersättning i realiteten utgå

Förutsättningar: Garantiinkomst: 22000 kr Fast ersättning: 19 000 » Garanterad »rörlig ersättning»: 3 000 »

Det korrigerade drifts-

Prpöcleråsåpsen resultatets erforderliga ersättning storlek (inkl. eventuellt ,, driftsbidrag) /0 kr

30 10 000 25 12 000 23,5 12 766 20 15 000 18,5 16 216 15 20 000

Den fasta och rörliga ersättningen borde sammanlagt vid 1957 års förhål- landen ha uppgått till genomsnittligt 25 000 kronor för de mindre apoteken, vilket belopp även borde vara garanti- inkomst.

4. Praktisk tillämpning Allmänt

Det nuvarande avgiftssystemet fungerar på så sätt att man på grundval av

prognoser beträffande omsättnings- och kostnadsutveckling söker förutse det kommande årets totalresultat för hela apoteksväsendet. Prognoserna kan, om så bedömes erforderligt, föranleda fram- ställning till Kungl. Maj:t om prisänd- ringar. På grundval av det beräknade totalresultatet fastställes preliminära, månadsvisa avgiftsuttag, men de defini- tiva avgifterna fastställes först då års- resultatet föreligger, varvid avräkning mot de preliminära avgifterna sker. Vid den definitiva avgiftsberäkningen kan hos Kungl. Maj:t sådan ändring av grun— derna för avgiftsberäkningen begäras, att apoteksinnehavarna tillföres den in- komst som bedömes skälig, även om årsresultatet icke ger utrymme härför. I dylikt fall erhålles erforderligt till- skott ur fonden för reglering av läke- medelspriserna, vilken alltså fungerar såsom en reserv för kollektivet. I prak- tiken innebär detta, att apoteksinneha- varnas totala inkomst bestämmes obe- roende av kollektivets ekonomiska re- sultat. Endast den inbördes fördelning- en av totalinkomsten innehavarna emel— lan blir till viss — såsom tidigare på- pekats _ obetydlig del beroende av de enskilda apotekens verkliga driftsre- sultat.

Även kommitténs förslag förutsätter vid den praktiska tillämpningen pro- gnoser beträffande omsättnings- och kostnadsutveckling.

Apoteksrörelsen skall i sin helhet gå jämnt ihop. Totalöverskottet skall så- lunda på längre sikt motsvara summan av apoteksinnehavarnas totalinkomst och de medel som kollektivet centralt behöver. Liksom beträffande nuvarande system måste i det av kommittén före- slagna ingå åtgärder för att genom pris- sättningen styra överskottets storlek. Exakt anpassning av priserna kan dock ej ske och det förutsättes därför att fonden för reglering av läkemedelspri-

serna _ vilken i fortsättningen föreslås bli benämnd prisregleringsfonden _ alltjämt begagnas som resultat- och likviditetsreserv. Denna utväg bör emel- lertid tillgripas i så ringa utsträckning som möjligt, varför prisändringar i mindre omfattning kan behöva vidtagas oftare än en gång om året. Mera genom- gripande taxeomläggningar medför emellertid ett betydande administrativt arbete för apoteken och bör därför inte förekomma alltför ofta. För att prisan— passningen skall kunna ske smidigt sy- nes det nödvändigt att apoteksnämnden får befogenhet att besluta om sådana prisändringar som i princip icke rub- bar relationen i fråga om kostnadstäck- ning mellan respektive varugrupper. Med den form för apoteksdrift, som det nya såväl som det gamla systemet förutsätter, och där apoteken i viss ut- sträckning är enskilda företag, måste apoteksinnehavarna liksom andra en- skilda affärsmän räkna med vissa ojämnheter i betingelserna. Å andra si- dan medför anspråken på garanterad inkomst och därmed följande inkomst- utjämning en reglering, inom vars ram jämkningar bör kunna företagas. I för- sta hand bör de jämkningar som blir er- forderliga med anledning av ett nytt avgiftssystems införande företas under en övergångsperiod. Man måste alltid vara beredd att taga hänsyn till sådana omständigheter inom apotekens ekono- mi, som apotekarna inte kan råda över men som ändock påverkar deras in- komster. Som exempel på dylika yttre omständigheter kan anföras, att åtgär- der kan komma att vidtagas från stats- makternas sida, avsedda att nedbringa kostnaderna för läkemedelsrabattering— en. Detta skulle kunna medföra minskad omsättning på apoteken och sjunkande överskott, eftersom apotekens fasta kost— nader ieke skulle kunna anpassas helt till en sjunkande omsättning. På motsva-

rande sätt kan det bli nödvändigt att ta hänsyn till omsättningsstegringar be- roende på fortsatt ökning av läkeme- delskonsumtionen, i vilket fall över- skotten ökar på grund av att de fasta kostnaderna ej ökar i takt med omsätt- ningen.

Det är viktigt att incitamentet till ra- tionalisering bibehålles i minst oför- ändrad omfattning, då jämkningar i sy- stemet skall företagas. I den rörliga de— len bör därför procenttalet icke ändras nedåt. Viktigt är att den fasta inkomst- andelen avväges i förhållande till den garanterade inkomsten på ett sådant sätt att även på flertalet mindre apotek inkomsterna överstiger den garanterade inkomsten, varigenom innehavarna även av dessa apotek får ett direkt bespa- ringsintresse. De ändringar beträffande fast och rörlig ersättning som kan kom- ma ifråga, kan beräknas bli förhållande- vis små. En skala om 30—20 procent bör som tidigare framhållits vara rikt- punkt för den rörliga ersättningen. Pro— centsatserna för den rörliga ersättning- en bör icke understiga en skala om 25— 15 respektive icke överstiga en skala om 35—25. Till en början bör den lägre skalan användas, varefter apoteksnämn- den, sedan erfarenhet angående syste- mets verkningar vunnits, bör ägna upp- märksamhet åt frågan om och när en höjning av procentsatserna bör ske.

Tillämpningen bör ske på ett sådant sätt att man icke genom utnyttjande av prisregleringsfonden prissättningsvägen påverkar apoteksinnehavarnas inkom- ster. En sådan påverkan kan i första hand ske genom att stegringar i varu- kostnaderna och höjningar av de all— männa omkostnaderna icke får slå ige- nom i läkemedelskostnaderna. Det kan också ske på det omvända sättet att högre priser tillämpas och högre kost- nader debiteras apoteken än de verk- liga, varigenom mera medel tillföres

kollektivet. En viss möjlighet till rörlig— het måste dock finnas, med hänsyn till att en exakt beräkning av apotekens re- sultatutfall icke kan verkställas. De mar- ginaler som skall tillämpas bör dock om möjligt icke överstiga 1 procent på apotekens omsättning, vilket vid 1956 års omsättning motsvarar en summa av omkring 2,8 miljoner. Av detta marginal— belopp skulle högst en fjärdedel komma att påverka apoteksinnehavarnas in- komster, utgörande cirka 5 procent av dessa. I den mån större belopp tillföres fonden, bör överskjutande belopp sna- rast möjligt återföras till apoteken ge— nom sänkningar av vissa priser eller hela prisnivån. Fonden skall således i första hand vara en buffert för små be— lopp i förhållande till omsättningen, och kostnadsökningar respektive -minsk- ningar måste i princip slå igenom i apo— tekens prisnivå.

Det torde kunna inträffa att löriesteg- ringar kommer att gälla retroaktivt, varigenom en fullständig kostnadsut- jämning genom prisändring icke blir möjlig. I dylika lägen bör täckning er- hållas genom utnyttjande av fonden, som alltså får svara för den retroaktiva lönestegringen.

Praktiska skäl talar för att den av kommittén föreslagna apoteksnämnden _ med den insikt den kommer att ha i berörda förhållanden _ bör äga be- fogenhet att besluta beträffande even— tuella ändringar av beräkningsgrunder- na för fast och rörlig ersättning samt garanterad inkomst, ävensom beträf- fande andra jämkningar i systemet, exempelvis i fall av retroaktiva löne- kostnadsstegringar. På nämnden bör även ankomma att utfärda de närmare tillämpningsföreskrifter, som blir er- forderliga. Avgiftssystemets rent tek- niska administration bör liksom nu om- besörjas inom kollektivets ledning på sätt som apoteksnämnden bestämmer.

Kommittén föreslår i annat samman- hang att apoteksnämnden bör bemyn- digas att på sätt Kungl. Maj:t föreskri- ver besluta om prisändringar. Däremot bör det ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av nämnden fastställa pris- regleringsfondens storlek och tillåtna variation. Det nu gällande riktbeloppet — 15 milj. kronor _ är vid nuvarande förhållanden och penningvärde enligt kommitténs uppfattning lämpligt avvägt. Av fondens belopp finns i runt tal 5 milj. kronor kontinuerligt hos kollektivet, hu- vudsakligen i form av finansieringskre- dit för utbetalning av löneandelar till apotekens personal. Apotekens månat- liga provisoriska avgifter behöver näm- ligen betalas till kollektivet först den 25 i följande månad, varigenom apoteken i realiteten för närvarande erhåller en månads kredit beträffande drygt hälf— ten av lönerna. Hänsyn bör i framtiden tas till dylika förhållanden vid beräk- ningen av ränta på det investerade ka- pitalet på apoteken. Eftersom sålunda cirka 5 milj. kronor icke kan betraktas som reserv i vedertagen mening, åter- står av riktbeloppet 10 milj. kronor. För apoteksväsendet synes oförutsedda un- derskott av denna storlek icke behöva uppstå, varför 15 milj. kronor bör vara tillräckligt som riktvärde.

Avgifter Kommitténs förslag förutsätter att _ liksom för närvarande _ preliminära

avgifter uttages för täckning av kollek- tivets löpande utgifter, eftersom de de— finitiva avgifterna kan fastställas först när årsresultaten föreligger.

De preliminära avgifterna bör för ett vart apotek sammanlagt under året så nära som möjligt motsvara den blivan- de definitiva avgiften, men därjämte bör de för var och en av årets månader utgå med belopp, som i möjligaste mån ansluter sig till de aktuella, varierande

månadsresultaten. I motsatt fall kan likviditetssvårigheter inträffa för den enskilde apotekaren. Det av apotekskol- lektivet nu tillämpade systemet för ut- tagande av preliminära avgifter synes fungera tillfredsställande i nyssnämnda hänseende. Förfaringssättet kan med obetydliga modifikationer mycket väl användas även vid ett genomförande av det av kommittén föreslagna avgifts- systemet. Kommittén föreslår därför att de preliminära avgifterna i princip be- räknas på följande sätt.

Till grund för beräkningen lägges re- spektive apoteks definitiva avgifter när- mast föregående år samt omsättningen för samma år. I framtiden kan det för ett stort antal apotek komma att röra sig om negativa avgifter, eftersom drifts- resultatet icke täcker ersättningen till innehavaren. Närmast föregående års definitiva avgifter samt omsättning räk- nas om till medelavgift, respektive me— delomsättning per månad, så att man får fram den mot den definitiva me- delavgiften per månad svarande må- nadsomsättningen. Om den aktuella må- nadsomsättningen är större än föregå— ende års medelomsättning, bör den pre- liminära avgiften kunna höjas i förhål- lande till medelavgiften, och är omsätt- ningen mindre, bör den preliminära av- giften kunna sänkas. Man utgår därvid från bruttomarginalen (skillnaden mel- lan omsättning och varukostnad) för den del av den aktuella månadsomsätt— ningen som över— eller understiger före- gående års månadsmedeltal. På denna bruttomarginal beräknas avgift efter den för apoteket ifråga aktuella avgifts- procenten.

Kommittén förutsätter att individu— ella jämkningar i fråga om uttagande av de preliminära avgifterna skall kun- na förekomma liksom för närvarande. Apoteksnämnden bör äga befogenhet att besluta i hithörande frågor.

Apotekens definitiva avgifter kan be- räknas först när årsresultaten förelig- ger. Eftersom de preliminära avgifterna icke kan beräknas komma att helt över- ensstämma med den definitiva avgiften, måste slutavräkning ske.

Driftsbidrag

Såsom tidigare framhållits måste man alltid räkna med att driftsresultaten vid de mindre apoteken genomsnittligt sett icke kommer att räcka till för att ge innehavarna skälig ersättning, utan me— del måste genom avgiftssystemet till- skjutas från överskotten på de större apoteken. Avgiftssystemets utformning ger innehavaren av ett mindre apotek ett tillskott från kollektivet _ negativ avgift _ så att han erhåller skälig er- sättning, även om apotekets överskott ej räcker till. För att han även skall kun- na tillförsäkras del av gjorda besparing- ar kräves emellertid att apoteket ger ett överskott före innehavarersättningen, då rörlig ersättning eljest icke utgår. Det synes betydelsefullt att detta möj- liggöres även i fråga om de mindre apoteken så att besparingsmöjligheterna också här tillvaratages. Detta kan ske genom att särskilda driftsbidrag tillgo- doräknas de mindre apoteken vid be- räkningen av deras driftsresultat. Det blir här fråga om rent bokföringsmäs- siga bidrag, avsedda att skapa ett po- sitivt underlag för inkomstberäkningen och de bör sålunda ej förväxlas med de i verkligheten utgående bidragen, de negativa avgifterna.

Driftsbidragen bör _ eftersom de av— ses kompensera det bristande omsätt- ningsunderlaget _ anknytas till omsätt- ningsstorleken. För att bidragen inte skall motverka avgiftssystemets syfte måste de nämligen utmätas på något an- nat sätt än individuellt. Ett system som medger tillvaratagande av besparingsin-

citamentet bör skapas, varför driftsbi- dragen bör fastställas efter generella grunder. Kommittén föreslår att drifts— bidrag skall utgå med de belopp som av tabell 51 framgår för vissa omsättnings- tal. Den av kommittén föreslagna apo- teksnämnden bör övervaka, att drifts- bidragen i framtiden blir lämpligt av- vägda.

Tabell 5]. Exempel på föreslagna drifts— bidrag vid nägra olika omsättningstal

Omsättning, kr Driftsbidrag, kr 100 000 5 000 200 000 4 750 250 000 4 500 300 000 4 000 350 000 3 250 400 000 2 500 450 000 1 500 500 000 0

Anm: Siffrorna för bidragen överensstäm- mer icke med de bidrag som finns angivnai bilaga 5. Dessa senare har nämligen beräknats på särskilt sätt.

övrigt Kollektivets ledning och apoteksnämn- den bör vid sin bedömning av apotekens resultat ha möjlighet att efter mera ge- nerella grunder jämföra driftsresulta- ten sinsemellan. Man kan skaffa sig hjälpmedel härför exempelvis genom att räkna fram de genomsnittliga drifts— resultaten för olika omsättningsstorle- kar samt de genomsnittliga innehavar- ersättningarna för samma omsättnings- tal. Skillnaderna mellan driftsresultat och innehavarersättning, beräknade på detta sätt, kan sägas representera de belopp, vilka borde kunna förväntas som »normala» för inleverans till kol— lektivet vid respektive omsättningsstor— lek. Medan man för de större apoteken sålunda erhåller ett mått på vad som kunde kallas »normala» positiva avgif- ter, ger beräkningen för de mindre apo- teken i stället de genomsnittliga »nor- mala» negativa avgifterna. De på dylikt

sätt beräknade beloppen framgår för vissa omsättningstal av tabell 52. I bi- laga 5, sid. 279, har beräknade genom- snittliga skillnadcr införts i kol. 14. Vid fastställandet av beloppen i bilagans ta- bell har emellertid hänsyn tagits även till andra faktorer, varför de ej helt överensstämmer med de i tabell 52 an— givna.

Tabell 52. Exempel på belopp för utjäm— ning av storleksfaktorn vid analys av apo- tekens resultat

Tillägg till inlerZ;allS Omsätt— driftsresul- . _ , , . till kollek- >>Typ» av tung taten efter tivet

apotek 1 OOO-tal innehavar— normala

kr ersättning b 1 '

kr e opp

kr

100 4 172 »Under- 200 4 054 Skotts- 300 3 262 apotek» 400 1 796

486 () 0 500 346 600 3 163

»Över- 800 10 820 skotts- 1 000 21 177 apotek» 1 200 34 232

1 400 49 982 2 000 113 448 2 500 184 889

Enligt kommitténs uppfattning ligger en av de mest framträdande bristerna i den nuvarande resultatredovisningen däri, att denna icke möjliggör en reell bedömning av de olika apotekens verk- liga driftsresultat. Apotekskollektivets ledning har först på sistone skaffat sig möjligheter att avgöra i vad mån ett enskilt apoteks driftsresultat är bra el- ler dåligt relativt sett. Den enskilde apoteksinnehavaren har ännu mindre förutsättningar att bedöma sitt rörelse- resultat i relation till andra apoteksin- nehavares. En av grundförutsättningar- na för en effektiv ledning av apoteks- kollektivet är att dylika jämförelsegrun- der skapas. Om apotekskollektivet skall

kunna utöva en verkligt ledande funk- tion, måste det skaffa sig kunskap om de brister som kan förefinnas i de enskilda apotekens skötsel. Ledningen måste därjämte ha möjlighet att be- döma hos vilka av kollektivets medlem- mar värdefulla erfarenheter och upp- slag kan erhållas, så att dessa kan del- ges övriga medlemmar av kollektivet. Detta blir möjligt endast genom att de enskilda apotekens driftsresultat följes och bedömes mot varandra efter objek- tiva grunder. De ovan angivna jämfö- relsegrunderna kan fylla en dylik funk- tion och tjäna som mätare på de re— sultat man i de enskilda fallen normalt bör kunna kräva.

5. Ekonomiska verkningar för apoteksinnehavarna av kommitténs förslag

För att kontrollera utfallet av det för användning på längre sikt gjorda för- slaget till avgiftssystem har kommittén applicerat detta på 1956 års resultat. I bilaga 5, sid. 279, redovisas bland an- nat resultaten för samtliga apotek utom apotek med distriktslaboratorium samt den faktiska inkomst som erhållits i varje särskilt fall. Till jämförelse har dessutom angivits de inkomster, som skulle ha tillfallit apoteksinnehavarna vid en tillämpning av kommitténs för- slag på 1956 års resultat, dels vid detta års oförändrade driftsresultat och dels vid vissa tänkta förbättringar av det- samma. De tänkta resultatförbättring- arna gäller två alternativ, varav det ena avser en minskning av lönekostna- derna med 10 procent och en minsk- ning av varukostnaderna med 2 pro- cent, medan det andra avser samma minskning i fråga om varukostnaderna men en 20-procentig minskning av lö- nekostnaderna.

Vad först angår tillämpningen av kommitténs förslag på 1956 års oför- ändrade driftsresultat skulle vid an—

Tabell 53. Tablå över de inkomstförändringar för apoteksinnehavarna, som skulle in- träffa vid en tillämpning av kommitténs som riktpunkt på längre sikt avgivna förslag till avgiftssystem (fast ersättning 19 000 kr, rörlig ersättning 30—20 procent) på 1956 års oförändrade resultat

Inkomstförändringarna uttryckta i Apotekens fördelning på olika inkomstklasser

% av 1956 års kronor Antal apotek vars inne- inkomster havare får vidstående in- Apoteksinne— komster av apoteksrörelsen Höjningt +) eller Höjning ( +) eller havarens behållna Enligt kom- mmskmng (_) minsknin (_) inkomst av 1956 års 'tté f" 1 jämfört med de Antal f" t g (1 (1 Antal apoteksrörelsen . ml. .. ns ors ag under år 1956 apotek jam or me e apotek fakt1ska tillämpat på under år 1956 behållna 1956 års erhållna . . .. .. inkomsterna erhållna inkomsterna inkomster oforandrade kronor resultat + 40 och däröver 8 Mindre än 19 000 11 _ + 35— 39,99 7 19 OOO—19 999 24 59 + 30——- 34,99 14 + 12 000 o. däröver 3 20 OOO—24 999 133 93 + 25— 29,99 21 + 10 OOO— 11 999 4 25 OOO—29 999 95 97 + 20— 24,99 18 + 8 000_ 9 999 16 30 OOO—34 999 50 67 + 15— 19,99 33 + 6 000— 7 999 27 35 000—39 999 28 34 + 10-— 14,99 42 + 4 000— 5 999 46 40 000—44 999 24 17 + 5—— 9,99 43 + 2 OOO— 3 999 66 45 OOO—49 999 16 13 0— + 4,99 34 0— + 1 999 58 50 OOO—54 999 7 2 55 OOO—59 999 _ 6 Summa 220 Summa 220 60 OOO—64 999 2 1 65 OOO—69 999 _ _ 0— ——4,99 30 0— —1 999 48 70 OOO—74 999 1 __ — 5— 9,99 39 -—- 2 000— 3 999 39 75 000_79 999 1 10— 14,99 29 — 4 000— 5 999 31 80 OOO—84 999 1 15— 19,99 17 ——— 6 000— 7 999 25 85 OOO—89 999 — 20— 24,99 24 — 8 000— 9 999 15 90 000_94 999 25— 29,99 15 — 10 000— 11 999 7 95 OOO—99 999 —— 30— 34,99 11 —— 12 000— 13 999 3 100 000 och däröver _35_ 39,99 2 _14 000 o. däröver 3 40 och däröver 4 Summa 171 Summa 171 Summa 391 391 Summa 391 391

vändning av de komponenter som i det föregående föreslagits som riktpunkt för användning på längre sikt _ fast er- sättning om 19 000 kronor och rörlig er- sättning efter en differentierad skala från 30 procent av driftsresultatet för de minsta apoteken ned till 20 procent för de största _ apoteksinnehavarna sam- manlagt erhålla cirka 96 000 kronor me- ra i ersättning än vad som faktiskt ut- gick under år 1956. Skillnaden, vilken måste anses negligerbar i samman- hanget, beror på att kommittén av prak- tiska skäl velat bibehålla så jämna tal

som möjligt i beräkningsreglerna. Den skulle eljest lätt kunna elimineras genom en sänkning av den fasta ersättningen från 19 000 till 18 760 kronor.

I de enskilda fallen finner man för- ändringar både uppåt och nedåt jäm- fört med 1956 års faktiska innehavar- ersättningar. Detta är självklart, efter- som det föreslagna systemet just syftar till att ge utslag i förhållande till drifts- resultaten. Tabell 53 åskådliggör omfatt- ning och spridning härav. En del av skillnaderna beror på att innehavarna av de mindre apoteken enligt kommit-

téns förslag genomsnittligt erhåller nå- got högre ersättning än vad som faktiskt utgick år 1956. Såsom tidigare anförts har vid systemets konstruktion hänsyn tagits till att ifrågavarande innehavare senare erhållit höjda inkomster.

De i tabell 53 angivna inkomstjämfö- relserna är icke realistiska. De grundar sig på en tillämpning av kommitténs förslag på 1956 års oförändrade drifts— resultat, d. v. 5. resultat som icke in- fluerats av någon större ekonomisk upp- muntran för innehavarna till en effek- tivare ekonomisk drift. Det av kommit- tén föreslagna avgiftssystemet avser att göra apoteksinnehavarnas inkomster i större utsträckning beroende av deras prestationer. Om detta system tillämpas på resultat som tillkommit utan dylik stimulans till god driftsekonomi, blir gi- vetvis omkastningar i inkomstförh'ål- landen den naturliga konsekvensen. Des- sa inkomstförändringar, som redovi- sas i tabellen, har därför huvudsakligen teoretiskt intresse. I verkligheten kan man räkna med att driftsresultaten _ främst mindre goda sådana _ förbätt- ras efter ett genomförande av det före- slagna systemet. Den slutliga bilden av apoteksinnehavarnas inkomstförhållan- den vid ett genomfört avgiftssystem en- ligt kommitténs förslag kommer därför att te sig helt annorlunda än vad tabel- len visar.

Kommittén har även försökt skapa sig en bild av hur utvecklingen av apote- kens driftsresultat och därmed hur in- nehavarnas inkomster kan komma att gestalta sig vid ett genomförande av förslaget. Innehavarinkomsterna skulle med kommitténs förslag komma att bli annorlunda än de nuvarande, dels eme- dan de på ett bättre sätt än vad som för närvarande gäller skulle komma att ansluta sig till driftsresultaten, dels eme- dan driftsresultaten kan förutsättas bli ändrade på grund av det besparingsin-

citament som skulle ligga i ett avgifts- system enligt kommitténs förslag. De kostnadsposter som främst kommer ifrå- ga för besparingsåtgärder torde vara lönekostnaderna och varukostnaderna. I avsnitt B 3 har kommittén redogjort för en analys av dessa kostnader en- ligt 1956 års redovisning. Kommittén har undersökt hur en lönekostnadsbe- sparing på 10 procent och en två-pro- centig minskning av varukostnaderna _ enligt alternativ 1 i bilaga 5, sid. 279, _ skulle komma att inverka både på driftsresultat och innehavarersättning. Därvid har hänsyn icke kunnat tagas till variationer i besparingsmöjligheter utan det har genomgående räknats med en 10- procentig besparing i fråga om lönekost- naderna och 2 procent på varukostna- derna.

Hur de sålunda beräknade besparing— arna vid ett genomförande av kommit— téns förslag till avgiftssystem skulle in- verka på apotekens driftsresultat samt på apoteksinnehavarnas behållna in- komster redovisas i kolumnerna 18 och 19 i bilaga 5, sid. 279. Inkomsterna kan bli helt olika de i uppställningen angivna beroende på storleken av be— sparingarna. Totalt skulle _ vid det gjorda antagandet om besparingarna _ apotekens driftsresultat förbättras med drygt 9 miljoner kronor och apoteks- innehavarnas behållna inkomster med drygt 2 miljoner kronor. De inkomst- ändringar för de enskilda apoteksinne- havarna som skulle bli en följd av be- sparingarna framgår av tabell 54.

Kommittén har i det föregående för- ordat, att under den första tiden ett på visst sätt modifierat förslag bör tilläm- pas. Den fasta ersättningen skulle vara lika stor, dvs. 19 000 kronor med 1956 års siffror. Däremot skulle procentsat- sen för den rörliga ersättningen vara lägre, nämligen 25—15 procent, men i gengäld skulle rörelsevinsterna få fik-

Tabell 54. Tablå över de inkomstförändringar för apoteksinnehavarna, som skulle in— träffa vid en tillämpning av kommitténs som riktpunkt på längre sikt avgivna förslag till avgiftssystem (fast ersättning 19 000 kr, rörlig ersättning 30—20 procent) på 1956

års resultat, förbättrade genom kostnadsbesparingar enligt alt. ]

Inkomstförändringarna uttryckta i Apotekens fördelning på olika inkomstklasser

% av 1956 års kronor Antal apotek vars inne- inkomster havare får vidstående in- komster av apoteksrörelsen _. . Apoteksinne— . Håiåågrglålgääår Höjning (+) eller havarens behållna mElltrålélå: 11.332; jämfört med de Antal Tinstming (_) Antal inkom? '” 1956. års tillämpat påg der år 1956 a otek jamfort med de apotek apoteksrörelsen faktlska 1956 års un erhållna p under år 1956 'behållna resultat, inkomsterna erhållna inkomsterna lnkomster förbättrade kronor enl. alt. 1 + 60 och däröver 3 Mindre än 19 000 11 _ + 55— 59,99 1 19 OOO—19 999 24 17 + 50— 54,99 4 + 20 000 o. däröver 5 20 OOO—24 999 133 60 + 45— 49,99 9 + 18 000— 19 999 2 25 OOO—29 999 95 106 + 40— 44,99 14 + 16 000— 17 999 1 30 OOO—34 999 50 68 + 35— 39,99 30 + 14 000— 15 999 11 35 OOO—39 999 28 50 + 30— 34,99 39 + 12 OOO— 13 999 8 40 OOO—44 999 24 33 + 25— 29,99 51 + 10 000— 11 999 30 45 000——49 999 16 16 + 20— 24,99 48 + 8 OOO— 9 999 50 50 OOO—54 999 7 17 + 15— 19,99 41 + 6 OOO— 7 999 65 55 OOO—59 999 _ 10 + 10— 14,99 42 + 4 000— 5 999 71 60 OOO—64 999 2 6 + 5_ 9,99 32 + 2 000— 3 999 62 65 000—69 999 _ 4 0— +4,99 27 0— +1 999 36 70 OOO—74 999 1 1 75 OOO—79 999 1 Summa 341 Summa 341 80 000—84 999 _ 85 OOO—89 999 0— —4,99 17 O— _1 999 26 90 000—94 999 1 — 5— 9,99 14 _ 2 000— 3 999 11 95 000_99 999 1 — 10— 14,99 7 _ 4 OOO— 5 999 6 100 000 och däröver _. — 15— 19,99 2 _ 6 000— 7 999 5 _ 20— 24,99 6 8 000 o. däröver 2 _ 25 och däröver 4 Summa 50 Summa 50 Summa 391 391 Summa 391 391

tivt redovisas något större, varigenom de absoluta beloppen i genomsnitt skulle bli oförändrade. Genom detta system skulle övergången från det nuvarande avgiftssystemet till det av kommittén för användning på längre sikt föreslagna bli mjukare. Detta framgår av tabell 55, jämförd med tabell 53. Antalet apotek med stora ökningar respektive minsk- ningar av innehavarersättningarna blir vid tillämpning av det modifierade för- slaget mindre än vid tillämpning av det

som riktpunkt på längre sikt givna för- slaget.

6. Övergångsbestämmelser Förberedelser för övergången till det nya avgiftssystemet

Det av kommittén föreslagna avgifts- systemet kommer att kräva vissa förbe- redande åtgärder innan det kan införas. Eftersom systemet i så hög grad bygger på apotekens verkliga driftsresultat, är det nödvändigt att man får en tillförlit-

Tabell 55. Tablå över de inkomstförändringar för apoteksinnehavarna som skulle in- träffa vid en tillämpning av kommitténsf örslag till nytt avgiftssystem (fast ersättning

19 000, rörlig ersättning 25_15 procent) på 1956 års oförändrade resultat

Antal apotek vars % av 1956 års kronor innehavare får vid- illkomster stående inkomster av apoteksrörelsen A oteksinne- . _ havaprens behållna 1256 &?th koln- . . . _ ' rs mittens for- HOjnlllg ( +) eller H0]nlllg ( +) eller inkomst av fal'- sla (qut ers minskning (_) minskning (_) apoteksrörelsen t' ' g * .. ' .. .. lska 19 000, rorl. jamfort med de Antal jämfört med de Antal be- ers 2545 ro— under år 1956 apotek under år 1956 apotek håun 6 in) t.uP _ erhållna erhållna . a e I am inkomsterna inkomsterlla m' pat på 1956 koms- års oförän— kronor ter drade resultat + 40 och däröver 4 Mindre än 19 000 11 _ + 35 — 39,99 1 19 000_19 999 24 28 + 30 _ 34,99 9 + 12 000 o. däröver _ 20 OOO—24 999 133 115 + 25— 29,99 23 + 10 000_ 11 999 2 25 OOO—29 999 95 108 + 20 — 24,99 20 + 8 000 — 9 999 4 30 000—34 999 50 71 + 15 _ 19,99 31 + 6 000 _ 7 999 19 35 OOO—39 999 28 33 + 10_ 14,99 42 + 4 000 _ 5 999 47 40 000—44 999 24 18 + 5 — 9,99 48 + 2 000 — 3 999 81 45 000_49 999 16 9 O _ + 4,99 41 0 _ + 1 999 66 50 OOO—54 999 7 6 55 000—59 999 _ 1 Summa 219 Summa 219 60 OOO—64 999 2 __ 0 _ — 4,99 42 0 — _ 1 999 59 65 000—69 999 — 1 — 5 _ 9,99 45 — 2 000 — 3 999 44 70 000—74 999 1 1 _ 10 _ 14,99 31 _ 4 000 _ 5 999 36 75 000—79 999 — 15 — 19,99 24 — 6 000— 7 999 19 80 OOO—84 999 _ 20 _ 24,99 13 — 8 000— 9 999 7 85 000_89 999 _ 25 _ 29,99 10 _ 10 000 _ 11 999 2 90 000—94 999 — 30 _ 34,99 4 — 12 000— 13 999 4 95 000_99 999 _ 35 _ 39,99 1 _ 14 000 0. däröver 1 100 000 o. däröver _ 40 och däröver 2 Summa 172 Summa 172 Summa 391 Summa 391 Summa 391 391

lig utgångspunkt för resultatredovis- ningen i form av inventerade lagervär- den. Under förutsättning att det före- slagna avgiftssystemet införes vid års— skiftet 1960—1961 har detta säkerställts genom en mellan kommittén och apote- karsocieteten träffad överenskommelse om att samtliga apotek skall inventera sina varulager fr. o. m. årsskiftet 1957— 1958.

I god tid före avgiftssystemets ikraft- trädande måste utredning företagas be- träffande storleken av de korrigerings— poster, som skall gälla för resultatbe-

räkningen, nämligen för hållande av fi- lialapotek, eventuellt även läkemedels- förråd, för natt- och helgdagsexpedie- ring och förlängt öppethållande samt för utbildning av apotekselever. Det förutsättes att apotekarsocieteten verk- ställer dessa utredningar och att apo- teksnämnden fattar erforderliga beslut härom, innan det nya avgiftssystemet skall börja tillämpas. Detsamma gäller beträffande beräkning av medellöner och pensionskostnader.

Vissa frågor som sammanhänger med avgiftssystemet bör ytterligare utredas

och prövas, vilket dock till en del kan ske efter det att ett nytt avgiftssystem börjat tillämpas. Bland de frågor som bör prövas kan nämnas frågan om hur kontrollen av apotekens inflytande me- del lämpligen bör ordnas och huruvida löneandelar till apotekens personal även fortsättningsvis bör utbetalas såväl av apoteken som av kollektivets centrala lönekontor. Vad den senare frågan be- träffar synes det i varje fall vara irra- tionellt att löner betalas från två håll, då hela löneutbetalningen skulle kunna kla— ras med den kapacitet som kräves på ena hållet. Om central löneutbetalning även fortsättningsvis kommer att äga rum, måste apoteken givetvis belastas för de utbetalda lönerna, sedan utjäm- ning till medellöner skett. I apotekens preliminära avgifter måste i så fall sär- skilda avgifter för kollektivets löneut- betalning ingå.

Vissa av de förberedelser som måste vidtagas förutsätter prövning och be- slut av apoteksnämnden _ bl. a. pro- gnos beträffande omsättning och kost- nader samt fastställande av fast och rörlig ersättning _ varför nämnden bör träda i funktion förslagsvis ett halvt år före avgiftssystemets införande.

övergångsersättning eller övergångssystem

Såsom tidigare visats kan i vissa fall ganska betydande ändringar av apoteks- innehavarnas inkomster uppstå, om kommitténs förslag beträffande avgifts- systemet omedelbart genomföres, efter- som inkomsten enligt detta knytes när- mare det verkliga rörelseresultatet än för närvarande. Inkomständringar som innebär sänkningar kan vara svåra att bära för den enskilde. Därför bör över- gången till ett nytt avgiftssystem kom- pletteras med temporära bestämmelser som ger dessa apoteksinnehavare möj-

lighet att successivt anpassa kostnader- na till de nya förutsättningarna.

övergången kan underlättas antingen på så sätt, att de apoteksinnehavare som skulle få sänkta inkomster, kunde er- llålla viss form av övergångsersättning eller också så, att avgiftssystemet suc— cessivt infördes genom att ett särskilt övergångssystem tillämpades. Vad de nälnnda alternativen innebär kommer att närmare belysas i det följande.

Vid alternativet med övergångsersätt- ning bör övergångstiden _ då särskild ersättning utgår till dem som får mins- kade inkomster _ begränsas till fyra år. Under denna tid torde en anpassning av kostnaderna kunna ske. övergångs- ersättningen bör för varje apotek an- knytas till den inkomstminskning, som kan uppkomma, jämfört med medelin- komsten under den närmast föregående treårsperioden. Vid fastställandet av me- delinkomsten under treårsperioden mås- te hänsyn tagas till eventuell förekomst av extra avskrivningar och annat, som kan ha påverkat redovisad rörelsevinst och därmed inkomsten uppåt eller nedåt.

Övergångsersättningen synes under första året böra utgå med 80 procent av inkomstminskningen, under andra året med 60 procent och under tredje året med 40 procent och under fjärde året med 20 procent för att från och med femte året helt upphöra. Detta in— nebär exempelvis att en apoteksinne- havare som haft en medelinkomst un- der den närmast föregående treårspe- rioden på 40000 kronor men under första året med det nya avgiftssystemet endast erhåller 34000 kronor, i över- gångsersättning skulle erhålla 80 pro— cent av 6 000, d. v. s. 4 800 kronor. Den reella inkomstminskningen stannar följaktligen vid 1 200 kronor. På sam- ma sätt bör eventuella ersättningar be- räknas under de följande åren efter de

sjunkande procentsatserna. Som jäm- förelsetal bör hela tiden räknas medel— inkonlsten under de närmaste tre åren före det nya avgiftssystemets införande. För den innehavare, som haft privile- gium på apoteket under kortare tid än— tre år, måste medelinkomsten beräknas endast för den tid han haft detta, för så vitt icke apoteksnämnden finner särskilda skäl föreligga att medge an— nan ersättning.

Om apotek byter innehavare under övergångsperioden, bör någon över- gångsersättning icke utgå till den nye innehavaren, eftersom denne måste för- utsättas ha varit medveten om de eko- nomiska betingelser som gäller för det apotek han sökt.

De apoteksinnehavare som med det nya avgiftssystemet får högre inkomst under övergångstiden än jämförelsein- komsten, bör få behålla denna ogra- verad.

Medel för övergångsersättningar bör kunna tillföras kollektivet genom de väntade rationaliseringsvinsterna. Pri- serna på apotekens varor bör därför under första året sättas utan hänsyn till den väntade rationaliseringseffek— ten.

Det andra alternativet, övergångssy- stem, skulle innebära en successiv över- bryggning _ likaså under en fyraårs- period _ mellan nuvarande system och det av kommittén föreslagna.

Det nu gällande avgiftssystemet kän- netecknas bland annat av att kollektivet svarar för en viss del av de enskilda apotekens lönekostnader genom att vis— sa löneandelar för farmacevtisk och teknisk personal utbetalas centralt av kollektiva medel. I genomsnitt erlägger kollektivet härigenom ungefär 55 pro— cent av apotekens totala lönekostnader. För vissa apotek blir den löneandel som betalas centralt större och för and- ra mindre än det nämnda genomsnittet

beroende på personalens sammansätt- ning. Sålunda betalar apoteken för när- varande för farmacevtisk personal en- dast omkring en tredjedel av lönerna, för teknisk personal omkring hälften och för städerskor med flera hela lö- nen.

Enligt kommitténs förslag bör alla lönekostnader i princip belastas apo- teken, varvid dock en utjämning av lö- nerna ifråga om dyrorter och ålders- klasser m. m. i regel bör ske. Till dess verkningarna av det nya avgiftssyste- met kan överblickas, har emellertid ett avsteg från den principiella linjen för- ordats. Detta innebär — som framgått av sid. 124 — att totala lönekostnader- na tills vidare icke skall belastas apo- teken. Kollektivet skall tills vidare sva- ra för 8 procent av respektive apoteks totala lönekostnad. Härigenom kommer apoteken, intill dess apoteksnämnden annorlunda beslutar, att belastas med 92 procent av sina lönekostnader.

Det lönebelopp som sålunda i sam- band med det nya avgiftssystemets in- förande skall överföras på apoteken utgör skillnaden mellan den del av lönekostnaderna som apoteken nu beta- lar _ genomsnittligt 45 procent _ och 92 procent av apotekens totala löne- kostnad, Om denna skillnad successivt förs över, bör det _ liksom vid det ti- digare nämnda alternativet med över- gångsersättning _ vara tillräckligt med en övergångsperiod om fyra år. Sålunda bör under första övergångsåret över- föras en femtedel av skillnaden mellan 92 procent av respektive apoteks totala lönekostnad, utjämnad enligt särskilda regler, och den andel som apoteken i utgångsläget svarar för och som genom- snittligt för apoteken uppgår till 45 procent. Under andra övergångsåret skulle två femtedelar föras över 0. s. v. Det femte året skulle apoteken sålunda belastas med 92 procent av lönekost-

naderna. Nedanstående exempel visar hur denna överföring av lönekostna- derna skulle ske.

na procentsats bör därefter under över— gångsperioden successivt anpassas till den nämnda skalan onl 25—15 procent.

Apotekets andel Vid total lönekostnad av 200 000 kr År av 333223” Betalas av Betalas av 9 kollektivet apoteket Nuvarande alldel (år 0) ...... 45,0 110000 90 000 Första övergångsåret ........ 54,4 91 200 108 800 Andra » ........ 63,8 72 400 127 600 Tredje » ........ 73,2 53 600 146 400 Fjärde » ........ 82,6 34 800 165 200 Femte året ................. 92,0 16 000 184 000

Den gradvisa överföringen av kostna- der från kollektivet till apoteket medför att apotekens fiktiva rörelsevinster suc- cessivt minskas och närmas de verk- liga resultaten.

Om underlaget för beräkning av apo- teksinnehavarnas rörliga ersättning suc- cessivt minskas, måste under över- gångstiden en motsvarande förändring ske beträffande storleken av procent- satserna för den rörliga ersättningen. Relationen mellan fast och rörlig ersätt- ning bör däremot icke ändras i förhål- lande till vad kommittén föreslagit böra gälla i avgiftssystemets slutliga utform— ning. Vid ett övergångssystem enligt här diskuterade linjer skulle procent- satsen därför börja på en lägre nivå Och successivt höjas för att under det femte året efter införandet av det nya avgiftssystemet variera från 25 procent för de minsta till 15 procent för de största apoteken. En skala om 30—20 procent för den rörliga ersättningen bör enligt kommitténs förslag därefter utgöra den slutliga riktpunkten.

Vid den storlek som kommittén före- slagit i fråga om den fasta delen av apoteksinnehavarnas ersättningar skul- le _ vid en successiv överföring av lönekostnaderna upp till 92 procent _ den rörliga delen i utgångsläget enligt beräkningar på 1956 års material ge- nomsnittligt uppgå till ungefär 8 pro- cent av den fiktiva rörelsevinsten. Den-

De minsta apotekens procentsatser för den rörliga ersättningen bör sålunda fram till femte året öka med samman- lagt 17 procentenheter och de största apotekens med 7 procentenheter för att nå upp till skalan 25_15 procent. Pro- centsatsens genomsnittliga storlek samt de procentsatser som skulle gälla för de minsta respektive de största apote- ken under övergångstiden framgår av följande sammanställning.

Procentsatsens storlek

År

Genom-

snittligt Hog” Lägst

7,97 9,01 10,37 1 12,21 1 14,73 1 18,50 2

UÄMNHO

Dessa liksom åtskilliga andra av de beräkningar som kommittén gjort an- gående avgiftssystemet grundar sig på uppgifter från samtliga apotek utom sådana som har distriktslaboratorium. Dessa senare har ej medtagits i ana- lyserna, emedan kommittén i redovis- ningen för år 1956 ej kunnat skilja ut den del av resultat och kostnader som hänföres till distriktslaboratoriedelen. Numera är möjligheterna härför större genom att särskild resultatredovisning från och med år 1957 finns för dessa

laboratorier. De procentsatser som här angivits beträffande den rörliga er- sättningen får därför ses som en prin- ciplösning. Innan systemet sättes i kraft bör ny omräkning på basis av ett se- nare års material göras, vilket i annat sammanhang förutsatts av kommittén, bland annat med hänsyn till att upp- gifterna angående varukostnaderna måste betraktas som osäkra i 1956 års material, emedan inventeringar endast i mindre utsträckning företagits.

Om ingen rationaliseringseffekt inträ- der, kommer de apoteksinnehavare, som år 1956 hade svaga driftsresultat och därför enligt kommitténs förslag till avgiftssystem skulle få sänkta in- komster, att enligt övergångssystemet få en gradvis sänkning av inkomsterna. I regel skulle på motsvarande sätt en gradvis höjning ske för dem som hade goda resultat. Detta är emellertid ett teoretiskt betraktelsesätt i syfte att stu- dera den renodlade effekten av över- gångssystemet. I praktiken kommer ra- tionaliseringar och på andra sätt änd— rade förhållanden att påverka resulta- ten och därmed inkomsterna, varför de här nämnda successiva anpassningarna av inkomsterna uppåt eller nedåt icke kommer att ha sin motsvarighet i verk- ligheten.

Valet mellan alternativen. Valet mel- lan de två alternativen blir beroende av de värderingar som görs beträffan- de de första årens rationaliseringsvins- ter. Om det slutliga systemet genast införes och endast övergångsersättning under viss tid förekommer, får apoteks- innehavarna redan från början i full utsträckning ersättning i form av högre inkomster för rationaliseringar, genom— förda under de första åren. Om där- emot övergångssystemet tillämpas, får de under det första året endast tillgo- dogöra sig en del av den andel i ra— tionaliseringsvinsten som kommittén ansett vara skälig. I och för sig finns

därför motiv som talar för att det slut- liga systemet omedelbart införes, var- igenom fullt incitament till rationalise— ring kan föreligga redan under första året och innehavarna erhålla kompensa— tion i avsedd utsträckning härför, nle- dan garanti i form av övergångsersätt- ning skapas för de apoteksinnehavare som skulle få sänkta inkomster. Å andra sidan skulle genom ett övergångssystem större garantier skapas för att det fö- reslagna avgiftssystemet kan genomfö- ras smidigt.

I valet mellan de två alternativen — övergångsersättning respektive över- gångssystem _ har kommittén varit tveksam. Genom övergångssystemet får vissa apoteksinnehavare mindre in- komster än de skulle ha fått om det slutliga avgiftssystemet omedelbart in- förts, varjämte rationaliseringseffekten och därmed åtföljande förväntade kost- nadssänkningar ej genast skulle få full kraft och konsumenterna sålunda ej heller komma i omedelbart åtnjutande härav genom sänkta läkemedelspriser. Emellertid kan det från samhällets syn- punkt vara lämpligare att eliminera risker för alltför tvära omkastningar i samband med införandet av ett nytt av— giftssystem, och kommittén har därför ansett sig böra förorda alternativet med övergångssystem.

Det förutsättes såsom förut nämnts att erforderliga korrigeringar av drifts- resultaten för strukturolikheter apote— ken emellan skall utredas och faststäl- las före det nya systemets införande. Sannolikt kommer dock vissa ojämn- heter att kvarstå. Under en övergångs- tid bör sådana olikheter som i större utsträckning beror på annat än den individuella skötseln av apoteken så långt möjligt utjämnas. övergångssyste- met får därför även anses motiverat av förekomsten av dylika, ej utjämnade olikheter. Denna utjämning bör ha slut- förts, innan övergångstiden upphör.

KAPITEL VI

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

A. Bakgrunden till nuvarande förhållanden

Före år 1935 fanns inga uttryckliga be- stämmelser om i vad mån sjukhusen själva fick bereda läkemedel. Frågan upptogs till behandling av apotekssak- kunniga av år 1931. År 1935 utfärdade medicinalstyrelsen en eirkulärskrivelse till sjukvårdsinrättningarna, varvid man ställde sig restriktivt beträffande bere- dandet av läkemedel på sjukhus. Som- maren 1936 uppstod på ett sjukhus en allvarlig olycka, vilken medförde att flera patienter dog genom förgiftning efter användning av läkemedel. Det blev visserligen inte fullt utrett, varför olyc- kan uppstått, men händelsen medför- de, att debatten om sjukhusens läke- medelsförsörjning aktualiserades. Kungl. Maj:t gav år 1937 medicinalstyrelsen i uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till kungörelse i frå- gan. Det anförda utgör bakgrunden till Kungl. Maj:ts kungörelse av den 8 april 1938 angående läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrättningarna, vari vissa ändringar företagits år 1940.

B. Organisationen för sjukhusens läkemedelsförsörjning

1. Grundläggande bestämmelser Kungl. Maj:ts kungörelse av år 1938 fö- reskriver, att för läkemedelsförsörjning- en på sjukvårdsinrättningarna skall fin- nas en organisation enligt något av föl- jande fyra alternativ:

a) sjukhusapotek jämte förråd på sjukhusets avdelningar, s. k. avdelnings— förråd, vid de inrättningar där Kungl. Maj :t finner, att särskilt sjukhusapotek bör anordnas,

b) centralförråd jämte avdelningsför- råd vid inrättningar som är uppdelade på avdelningar men vid vilka sjukhus— apotek ej anses erforderligt,

c) sjukhusförråd vid sådana mindre sjukvårdsinrättningar som ej är uppde- lade på avdelningar samt

(I) enbart avdelningsförråd efter sär- skilt tillstånd av medicinalstyrelsen.

2. Sjukhusapotek Sjukhusapotek skall utgöra del av själv- ständigt apotek i orten och i regel före- stås av leg. apotekare. I tillämpliga de- lar gäller för sjukhusapotek samma be— stämmelser som för andra apoteksinrätt- ningar. Initiativ till inrättande av sjukhus- apotek kan tas av sjukhuset, medici- nalstyrelsen eller apoteksinnehavare som har sjukhusleveranser av den stor- leksordning att dess fullgörande bedö- mes bäst kunna ske genom sjukhus- apotek. Endast de största sjukhusen har sjuk- husapotek. Den 1 januari 1958 fanns 15 sjukhusapotek. Av dessa utgöres ett av det statliga militärapoteket som sam- tidigt är sjukhusapotek vid Karolinska sjukhuset. De övriga 14 sjukhusapoteken är filialer till något av de till apoteks- kollektivet anslutna apoteken, varvid

sjukhusen mot viss ersättning tillhan— dahåller lokaler m. m. Försäljning till allmänhet förekommer i princip icke från sjukhusapoteken.

Sjukhusapoteks personal utgöres av samma personalgrupper som på de all- männa apoteken. Såsom föreståndare för sjukhusapotek förordnar medicinal- styrelsen årsvis en leg. apotekare. För- ordnandet sker efter förslag av inneha- varen av det apotek, under vilket sjuk- husapoteket lyder. Däremot har sjuk- husen för närvarande ej tillfälle att medverka vid tillsättandet.

På sjukhusapoteken får beredas sam- ma läkemedel som på allmänt apotek, men vissa beredningar utföres i prak- tiken för sjukhusapotekets räkning på moderapoteket. Råvaror skall passera moderapoteket för identitetsprövning samt dessutom renhetsprov, för den händelse föreskrivet prov icke har ut- förts av AKL. Inköp av farmacevtiska specialiteter torde i regel gå till så, att sjukhusapotekets föreståndare beställer varorna direkt hos droghandel eller i vissa fall hos fabrikant, varefter leve- ranserna går direkt till sjukhusapoteket, medan fakturorna däremot betalas av moderapoteket.

Sjukhusapotek distribuerar varorna till sjukhusets på avdelningarna befint- liga förråd. Äganderätten till varorna övergår från apotek till sjukhus vid överföringen till avdelningsförråden. Varor som icke förbrukats på sjukhus- avdelning kan returneras från avdel- ningsförråd till sjukhusapotek och hål- les där —— om de fortfarande är gång- bara avskilda från sjukhusapotekets eget lager för att vid senare rekvisition distribueras till andra avdelningar.

3. Centralförråd

I motsats till vad fallet är med sjukhus- apotek ingår eentralförråd i sjukhusets egen organisation. Det förestås av en

sjuksköterska med viss tilläggsutbild- ning. Denna utgöres av en kurs i apo- teksgöromål, som anordnas av medici- nalstyrelsen och omfattar en tid av un- gefär en månad. De viktigaste ämnena i kursen är författningskunskap och galenisk farmaci.

På centralförråd får endast ett mind- re antal beredningar utföras. Förrådet står under överinseende av tillsynsläka- re som minst en gång i månaden skall företa inspektion beträffande förvaring, signering och utlämnande av läkemed- len. Dessutom skall person med farma— cevtisk examen minst en gång varje kvartal inspektera förrådet beträffande förvaring, beredning, signering och prövning av läkemedel.

Vissa bestämmelser finns beträffande läkemedels förvaring på förråden. Läke- medlen indelas i grupper, vilka skall förvaras skilda från varandra. Därvid sker indelningen först i två huvudgrup— per, varav den ena omfattar gifter. Var- dera huvudgruppen indelas därutöver i tre undergrupper efter läkemedlens an- vändningssätt. Samtliga läkemedel skall vara ordnade på överskådligt sätt och förvarade under lås.

Utlämning av läkemedel från central- förråd får ske endast mot recept eller läkares skriftliga rekvisition.

Äganderätten till varorna övergår från apotek till sjukhus i och med leveran— sen till centralförråd. Detaljdistribu» tionen till avdelningarna sker genom sjukhusets försorg. Returer från avdel— ningarna kan sammanföras med cen- tralförrådets eget lager för eventuell distribution till andra avdelningar.

Till några av de större centralförrå- den har farmacevtiskt utbildad person knutits utan att formellt ingå i organi- sationen. Sjukhusen har därvid anlitat vederbörande närmast som konsult för att tillsammans med någon läkare grans- ka inkomna rekvisitioner och handlägga

frågor rörande läkemedelsvanorna. I samtliga fall utom ett torde konsulten vara leg. apotekare, som tjänstgör på centralförrådet ett antal timmar per vecka. I vissa fall har ersättning härför utgått från sjukhuset, medan i andra det levererande apoteket tillhandahållit kon- sulten som service. I ett fall förekom- mer det att centralförrådet förestås av en farmacie kandidat med deltidstjänst- göring.

4. Avdelnings- respektive sjukhusförråd På avdelnings- och sjukhusförråd får endast Vissa enkla beredningar utföras. Beträffande tillsyn över förråden samt förvaring av läkemedel gäller samma bestämmelser som för centralförråd. Från förråd får endast avdelningsskö- terska eller assistentsköterska utdela läkemedel till patienter.

C. Sjukhusleveransernas omfattning

Vara som helt eller till övervägande del användes som läkemedel och ej utgör gift av första klassen är enligt apoteks- varustadgan att anse som apoteksvara och får säljas till förbrukare endast ge- nom apotek. Läkemedel innehållande första klassens gift är däremot för när- varande formellt ej apoteksvara, men enligt giftstadgan får även dylikt läke- medel säljas till förbrukare endast över apotek.

För infusionslösningar finns i sär- skild kungörelse visst undantag från apoteksvarustadgan, innebärande att fabrikant efter medicinalstyrelsens till- stånd kan få sälja dylika lösningar di- rekt till sjukvårdsinrättning utan för- medling av apotek. Vidare får några andra varugrupper som gränsar till apoteksvaruområdet och som tillhanda- hålles av apotek säljas till sjukhus även av andra. Detta gäller främst bakterio- logiska preparat, sprit för sjukvårds—

ändamål samt sådana varor som på apo— tek kallas fria handelsvaror, d. v. s. sjukvårdsartiklar m. m. Nu gällande de- finition av begreppet läkemedel omfat- tar icke sådana preparat som är av- sedda att påvisa sjukdom. Detta inne- bär att flertalet av de diagnostiska pre- paraten — som ej är gifter av första klassen för närvarande icke behöver distribueras till sjukhus över apotek. 1946 års läkemedelsutredning framlade i sitt andra betänkande (SOU 1955: 44) förslag om ändrad definition av begrep- pet läkemedel, medförande bl. a. att de diagnostiska preparaten skulle bli apo- teksvaror.

Sjukhusen har sålunda möjlighet att köpa de berörda varugrupperna anting- en från apotek eller från andra säljare. Kommittén har inte undersökt i hur hög grad sjukhusen köper varorna ifråga från andra än apotek. I många fall torde det förhållandet att sjukhusen är hän- visade att från apotek köpa den väsent- liga delen av det som kan räknas till lä- kemedel och angränsande varor ha lett till att man mer eller mindre vanemäs- sigt köpt även de varor som finns inom den fria sektorn från samma ställe. Det kan emellertid även tänkas att sjukhu- sen bedömt det såsom organisatoriskt eller prismässigt fördelaktigt att köpa de fria varorna tillsammans med de övriga. Apoteken har möjlighet att ge- nom prissättningen på de fria varorna konkurrera med övrig handel.

Apotekskollektivets totala leveranser till sjukhus uppgick år 1956 till 37,2 miljoner kronor, motsvarande 13,3 pro- cent av kollektivets totala omsättning, sedan distriktslaboratoriernas försälj- ning till andra apotek frånräknats. De i ovan nämnda summa ingående 14 sjuk- husapotekens omsättning uppgick till 10,3 miljoner kronor, (1. v. 5. 3,7 procent av kollektivets totala omsättning. Det minsta sjukhusapotekets omsättning un-

dersteg 300 tusen kronor. Fem hade en omsättning mellan 300 tusen och 500 tusen kronor, fyra hade mellan 500 tu- sen och en miljon kronor och fyra hade en omsättning mellan en och en och en halv miljon kronor.

Sjukhusapotekens andel i moderapo- tekets totala omsättning, vari i förekom- mande fall ingår försäljning från dis- triktslaboratorium samt övriga sjukhus- leveranser, understeg i två fall 20 pro- cent, utgjorde i fem fall mellan 20 och 40 procent, i sex fall mellan 40 och 60 procent samt översteg i ett fall 60 pro- cent.

De sjukhusleveranser, som ej skett via sjukhusapotek, uppgick år 1956 till 26,9 miljoner kronor, (1. v. 5. 9,6 procent av kollektivets omsättning och fördelade sig på 826 sjukvårdsinrättningar. De största leveranserna under år 1956 till en och samma inrättning uppgick till belopp som var nästan dubbelt så stora som det minsta sjukhusapotekets om- sättning, medan de minsta leveranserna understeg 1000 kronor. Fördelningen av leveranserna på olika stora köpare framgår av tabell 56. Uppdelningen i storleksklasser har gjorts efter rabatt- gränserna.

Sjukhusleveransernas andel i respek- tive apoteks totala omsättning _ apotek med sjukhusapotek eller distriktslabo- ratorium har ej medtagits understeg hos 167 apotek 10 procent, utgjorde hos

Tabell 56. Sjukhusleveranser år 1956

Sj ukhus- Antal Total

leveran sernas . försålj ning storlek, 132531 flit—Idi; (nettopris) 1000-tal kr g 1000-tal kr

( 3 244 279

3— 60 456 7 007 60—120 63 5 331 120—240 41 7 094

>240 22 7 205

Summa 826 26 916

65 apotek mellan 10 och 20 procent, hos 27 mellan 20 och 30 procent och över- steg i 14 fall 30 procent. Den högsta an- delen var 53,5 procent.

D. Prissättningen vid sj ukhusleveranser

Vid apotekens försäljning till sjukhus tillämpas särskild prissättning, vilket generellt innebär att priserna till sjuk- hus är lägre än priserna till allmänheten för samma vara. Tekniskt är detta ord— nat antingen genom lägre pålägg på apotekens inköpspris eller genom sär— skild rabatt på priset till allmänheten. Prissättningen är något olika vid leve- rans över sjukhusapotek å ena sidan och övriga sjukhusleveranser å den and- ra. I det följande återges utdrag ur de centrala avtal som upprättats mellan apotekarsocieteten och sjukhusen angå- ende prissättningen vid leverans till sjukhus.

Leverans över sjukhusapotek »Prissättningen sker enligt följande grun- der:

1. Fria handelsvaror

I den mån köparen inköper dessa varor från säljaren utan tillämpning av anbuds- förfarande skall följande prissättning gälla:

a) Fria handelsvaror i läs vikt

I första hand tillämpas priserna i en av köparens och säljarens organisationer god- tagen prisförteckning _ nettoprislista i vilken priserna skola vara beräknade så— som apotekets inköpspris (dagspris +frakt) med 20 % tillägg. Nettoprislistan skall re— videras minst en gång årligen. Vid expedi- tion av annan mängd än sådan för vilken pris finnes angivet i listan, beräknas pri- set i direkt proportion till listans pris. Vid varje expedition tillkommer ett expedi— tionstillägg av 15 öre.

För vara, som icke är upptagen i netto— prislistan, tillämpas i här avsedda fall apo- tekens handelsvarutaxa (expeditionstillägg av 15 öre uttages).

För vara, som icke är upptagen i netto- prislistan eller i handelsvarutaxan, skall

utförsäljningspriset utgöra säljarens in- köpspris (dagspris+frakt) med 20% till— lägg. Expeditionstillägg av 15 öre uttages.

b) Fria handelsvaror, konsumentförpaekade

Handelsvarutaxans eller av tillverkare (grossist) angivet riktpris debiteras med 7 % rabatt.

c) Vissa röntgenkontrastmedel

Röntgenkontrastmedel, som icke utgöra apoteksvaror, levereras till apotekets in— köpspris (dagspris+frakt) med 15 % till— lägg.

2. Eter av alla slag

Priset skall utgöras av säljarens inköps- pris (dagspris+frakt) med 15% tillägg.

3. Standardförpackningar

Standardförpackningar taxeras enligt me- dicinaltaxan; bruksfärdig del av multipel— förpackning debiteras till proportionellt pris med tillägg av expeditionsavgift.

Vid större förbrukning av viss specialitet av vilken enskild avdelning icke lämpligen kan inköpa i handeln förekommande sjuk-

på de första 120000 kronorna

| nästa 120 000 » » | 240 000 » » | 480 000 | | återstoden

Av sjukhusen lämnade naturaförmå- ner i form av tillhandahållna lokaler, värme, vatten m. m. ersättes huvudsak- ligen med kostnadsbidrag, men därjäm- te torde även rabattförmånerna delvis inrymma ersättning härför.

Övriga sjukhusleveranser

»Prissättningen sker enligt följande grun- der:

1. Fria handelsvaror

I den mån köparen inköper dessa varor från säljaren utan tillämpning av anbudsför- farande skall följande prissättning gälla:

a) Fria handelsvaror i läs vikt

I första hand tillämpas priserna i en av köparens och säljarens organisationer god- tagen prisförteckning —— nettoprislista i vilken priserna skola vara beräknade så- som apotekets inköpspris (dagspris+frakt) med 20 % tillägg. Nettoprislistan skall re— videras minst en gång årligen. Vid expedi—

husförpackning, tillhandahåller säljaren del av sådan förpackning, varvid expedierad del debiteras å löpande månads räkning. Priset beräknas i proportion till priset för hel förpackning, med tillägg av fastställda dispenserings— och expeditionsavgifter. Dis- penseringsavgift utgår dock ej om expedi— tionen avser bruksfärdig del av den stora förpackningen. Vid utgången av sjätte må- naden näst efter förpackningens brytande debiteras eventuellt återstående delförpack— ningar till enahanda pris. Dylik debitering sker å särskild faktura.

Förteckning å brutna specialiteter, även upptagande förpackningsstorlekar, återfin- nes som bil. 2 vid detta kontrakt och skall revideras minst en gång årligen.

&. Övriga varor

Övriga varor taxeras enligt medicinaltaxan.»

På summan av den totala årsförsälj- ningen — varvid dock sådana fria han- delsvaror som sålts enligt anbudsförfa- rande ej inräknas — utgår särskild ra- batt enligt följande:

av årssumman utgår 1 % rabatt | | | 2 % | | | | 3 % » | | | 5 % | | | | 7 % |

tion av annan mängd än sådan, för vil- ken pris finnes angivet i listan, beräknas priset i direkt proportion till listans pris. Vid varje expedition tillkommer ett expe— ditionstillägg av 15 öre.

För vara, som icke är upptagen i netto- prislistan, tillämpas i här avsedda fall apo— tekens handelsvarutaxa (expeditionstillägg av 15 öre uttages).

För vara, som icke är upptagen i netto- prislistan eller i handelsvarutaxan, skall utförsäljningspriset utgöra säljarens in- köpspris (dagspris+frakt) med 20 % till- lägg. Expeditionstillägg av 15 öre uttages.

b) Fria handelsvaror, konsumentförpackade

Handelsvarutaxans eller av tillverkare (grossist) angivet riktpris debiteras med 7 % rabatt.

c) Vissa röntgenkontrastmedel

Röntgenkontrastmedel, som icke utgöra apoteksvaror, levereras till apotekets in- köpspris (dagspris+frakt) med 15 % till— lägg.

?. Eter av alla slag

Priset skall utgöras av säljarens inköps— pris (dagspris+frakt) med 15% tillägg.

3. Standardförpackningar

Standardförpackningar taxeras enligt me— dicinaltaxan. Ingå i en och samma expedi- tion mera än en förpackning av samma slag, skall dock beträffande förpackning med ett styckepris av minst 2 kronor föl- jande prissättning (klumptaxering) tilläm— pas. (Fn=priset för n förpackningar, F= förpackningens ordinarie styckepris):

i handköszn : F . n — (n — 1) . 0,60 kronor

på de första 3000 kronorna

» nästa 57 000 kronor » » 60 000 | » » 120 000 » | återstoden

E. Fördelning av sjukhusleveranserna mellan olika apotek Apotekarsocietetens kretsstyrelser fast— ställer i allmänhet vilket apotek inom kretsens område som får utföra leve- ranserna till ett visst sjukhus. Beslut härom har träffats av apotekarsociete- tens fullmäktige och beslutet ingår i en serie, som kallas bindande beslut, vilka apoteksinnehavarna måste följa. Beslu- tet lyder i det avsnitt som här avses på följande sätt:

»Det tillkommer vederbörande krets att bestämma från vilket eller vilka apotek inom kretsen anbud enligt gällande leve- ransavtal få avgivas.»

Av ordet anbud i kontraktsformulä- ren får man intrycket, att flera apotek skulle kunna vara med och konkurrera om leveranserna. Detta är icke fallet, utan begreppet torde ha levt kvar från äldre förhållanden, då anbud gavs och apoteken i vissa fall alternerade med sjukhusleveranserna.

Några fasta normer beträffande för- delningen av sjukhusleveranser mellan apoteken finns ej. _Dock synes prin- cipiellt en innehavare under sin privi- legietid ha fått behålla leveranserna till

i receptur: då signatur skall åsättas varje delförpackning

Fn : F . n — (n — 1) - 0,30 +0,50 kronor

i övriga fall

Fn = F - n —— (n 1) - 0,60 + 0,50 kronor

4. Övriga varor

Övriga varor taxeras enligt medicinaltaxan.»

Särskild rabatt på den totala årsför- säljningen —— varvid dock sådana fria handelsvaror som sålts enligt anbuds- förfarande ej inräknas utgår enligt följande: av årssumman utgår icke rabatt

| | 1 % | » | 2 % | | 3 % | | | 4 % |

vos—

ett visst sjukhus, under förutsättning att de fullgjorts utan anmärkning.

F. Sjukhusleveransernas betydelse för apotekens ekonomi

Kommittén har för sina bedömningar beträffande avgiftssystemet företagit vis- sa beräkningar angående sjukhusleve- ransernas lönsamhet. Undersökningen ifråga som redovisas på sid. 98 ff. visade, att apotekens driftsresultat ställt i relation till vederbörande apoteks hela omsättning år 1956 ej var märkbart be- roende av huruvida stor, liten eller ing- en andel sjukhusleveranser förelåg. Den- na undersökning tyder på att sjukhus- leveranserna år 1956 gav ett bidrag till apotekens samkostnader som i förhål- lande till försäljningens storlek var lika med det bidrag som kom från den öv- riga delen av försäljningen. Det är helt naturligt att dessa beräkningar endast gäller genomsnittligt, varför det i de en- skilda fallen får antagas ha förelegat en annan grad av täckning, där bidraget varit antingen större eller mindre än den allmänna delens försäljning, allt räknat i relation till totala omsättningen.

Kommittén har dessutom företagit en

Tabell 57. Sjukhusleveransernas lönsamhet år 1956

Apotekens storlek (sjukhus- leveranser ingår ej)

Apotek med sjukhusapotek

Apotek med andra sjukhusleveranser än sådana som gått över sjukhusapotek (i de fall de överstigit 100 tkr)

Apotek utan sj ukhusleveranser

Genomsnitt per apotek Genomsnitt per apotek

Antal

inom

ETUP' pen

Hela oms. (sj ukhus— lev. och övrig förs.) tkr

Därav

Sjukhuslev.

Driftsresultat inkl. inneh.- ersättning

Övrig % av förs. hela oms.

tkr tkr

%& övrig

tkr förs.

Antal

inom

grup- pen

Hela oms. (sj ukhus- lev. och övrig förs.) tkr

Därav

Sjukhuslev.

tkr

% av hela oms.

Övrig förs.

tkr

Driftsresultat inkl. inneh.- ersättning

% av övrig

tkr förs.

Genomsnitt per apotek

Antal

inom

grup- pen

Hela oms.

tkr

Driftsresultat inkl. inneh.- ersättning

%av

tkr OmS.

300 400 500 600 700 800 900

900—1 000 1 000—1 200 1 200—1 400 1 400—1 600 1 600—1 800 1 800—2 000 2 OOO—2 200

1 186 1 193 1 169 1 754 2 295 1 851

36 8 1 97 18,7

83 11,4 143 293

vallentuna—cm— H P( v—t

439 575 616 771 874 956 1 136 1 248 1 330 1 583 1 747

1 982

195 239 165 194 215 203 272 294 242 293 297 121

44,5 41,5 26,8 25,2 24,6 21,2 24,0 23,6 18,2 18,5 17,0

6,1

243 336 451 576 660 753 863 954 1 087 1 290 1 450

1 862

31 12,9 52 15,5 20 29 41 58 62 128

.....»

LOONINQQCOOÄM VLOCOFDCOOOOON

v-4

115 178

v-4

|

00 .. Q' G) oo

I

39 253 13 452 545 668 725 839 949

1 097 1 289 1 421 1 631

NmmeNm—u— [H 1—1

2 107

14 24 26 23 —— 24 23 92 64 126

ut

I

mmmvmmåmmmmb

....—

hmmoo'e—cqrxhaohmw

123 129

"i :o

|l""|"""”l||l| S

O IF

1 030

22,4

”_ lx m no

96 516

29. Q IO

annan undersökning, som närmast får ses som ett komplement till den nyss refererade och avser att ge en uppfatt- ning, huruvida sjukhusleveranserna läm- nar något överskott över sina särkost- nader. I undersökningen ingår icke apo- tek som har distriktslaboratorium. Av övriga apotek har tre grupper medtagits. Den första gruppen är apotek med sjuk— husapotek. Nästa grupp är apotek som har sjukhusleveranser som kan anses vara så pass stora att de bör ha någon väsentlig betydelse i fråga om apote- kens ekonomi. Såsom en gräns härför har tagits 100 tusen kronor, varför de apotek som år 1956 hade sjukhusleve- ranser överstigande detta belopp finns med i en särskild grupp. Däremot finns icke de apotek som hade sjukhusleve- ranser understigande 100 tusen kronor med i undersökningen. Den tredje grup- pen utgöres av de apotek som saknade sjukhusleveranser.

I tabell 57 redovisas de tre grupper- na apotek uppdelade med hänsyn till storleken av den försäljning som icke utgöres av sjukhusleveranser. Av sam- manställningen framgår att apoteken med sjukhusapotek har så gott som ge- nomgående avsevärt högre överskott i procent av övrig försäljning än vad apoteken utan sjukhusleveranser har i motsvarande storleksklasser. En jämfö- relse mellan apotek med sjukhusleve- ranser överstigande 100 tusen kronor och apotek utan sjukhusleveranser visar att i nio storleksklasser har apoteken med sjukhusleveranser större överskott än apoteken utan sjukhusleveranser, medan det omvända förhållandet gäller i två fall. I tre fall kan någon jämförel- se ej göras, eftersom apotek ej förekom- mer i samma klass hos de båda grup- perna.

I enskilda fall kan resultaten påver- kas av att inventering i allmänhet ej förekommit, varför uppgifterna om varu-

kostnaden är osäker. Vidare är det stor spridning i Siffermaterialet och antalet apotek i vissa grupper litet, varför för- siktighet måste iakttagas vid bedömning- en, men i huvudsak tyder materialet på att sjukhusleveranserna givit bidrag ut- över sina särkostnader. Undersökning- ens resultat får närmast ses som en be- kräftelse på det som erhölls vid den i avsnittet om avgiftssystemet refererade undersökningen.

G. Sjukhusapotekens ställning

] ett flertal andra länder har sjukhus— apoteksväsendet utvecklat sig så, att sjukhusen kunnat inrätta egna sjukhus— apotek. Detta gäller bl. a. Belgien, Dan- mark, Finland, Frankrike, Italien, Nor- ge, Schweiz, Storbritannien, USA och Österrike.

Vad speciellt de övriga nordiska län- dern—a beträffar kan följande anföras. I Finland föreligger sedan år 1949 gene- rell rätt för sjukhus att köpa apoteks- varor direkt från fabrik och droghan- del. År 1957 fanns där 26 sjukhusapotek, vilka i regel drevs av sjukhusen ifråga. I Danmark har sedan länge möjlighet funnits för sjukhusen att inrätta egna sjukhusapotek, och samtliga nu befintliga sjukhusapotek ägs av sjukhusen. I Norge finns sedan år 1950 motsvarande möj- lighet, vilket har utnyttjats i de två fall, där sjukhusapotek förekommer. Den år 1954 tillsatta, ännu arbetande norska apoteksutredningen' har i början av år 1958 framlagt ett delbetänkande, vari bland annat föreslagits, att sjukhusapo- tek kan vara antingen självständiga eller också filialapotek och att därvid de självständiga sjukhusapoteken skall vara »offentlige», varmed avses att de skall drivas av staten eller kommunal sam- fällighet, vilket i regel torde medföra, att de kommer att inrättas av sjukhusen, medan ifrågavarande filialapotek även

kan tillhöra vanligt apotek. Utredning— ens majoritet anför:

»Når det gjelder sykehusapotek, mener flertallet at selvstendige sykehusapotek i alle tilfelle ber vaare offentlige. Når et sykehus er så stort at det er berettiget med et eget apotek, vil i alminnelighet sykehuset vare et offentlig sykehus, og det er da rimelig at det blir sykehuseieren som får adgang til å opprette apoteket. Det kan ten- kes mindre sykehus som av praktiske hen- syn pnsker å ha apotek i huset uten at det er grunn til å opprette et selvstendig apo— tek. l slike tilfelle bpr sykehusapoteket opp- rettes som filial av et annet apotek, offent- lig eller privat. Det kan vanskelig fastsettes bestemmelser om at det skal vaere filial av ct offentlig apotek, for det kan vel tenkes at det ikke finnes noe offentlig apotek söm ligger slik til at det er praktisk at dette blir moderapotek for nevnte sykehusapotek.»

Förslag om ändrat huvudmannaskap för sjukhusapoteken har vid olika till— fällen diskuterats. Frågan aktualisera- des främst genom medicinalstyrelsens yttrande den 1 mars 1951, vari styrel- sen avstyrkte ett förslag om direktför- säljning från fabrikant till sjukhus av infusionslösningar, men framkastade tanken på att sjukhusen skulle kunna inrätta egna sjukhusapotek.

Som avslutning på sitt yttrande an- förde medicinalstyrelsen följande:

»Även om styrelsen bestämt måste hävda, att inom det område, som sjukvård och läkemedelshantering representera, ekono— miska vinster icke må göras på säkerhetens bekostnad, är styrelsen självfallet intres— serad av varje anna_n strävan att nedbringa kostnaderna för den av samhället tillhan- dahållna sjukvården. Styrelsen är sålunda beredd att i positiv anda pröva varje för— slag i detta ämne. I samband härmed anser sig styrelsen icke böra underlåta att påvisa den möjlighet till förbilligande av sjuk— vårdsinrättningarnas läkemedelskostnader, som sannolikt skulle kunna uppkomma ge- nom en förändring av huvudmannaskapet för de till vissa sjukhus anknutna sjukhus— apoteken. Dylikt apotek utgör nu administ— rativt och ekonomiskt del av självständigt apotek i den ort, där vederbörande sjuk- vårdsinrättning är belägen, även om sjuk—

vårdsiurättningen tillhandahåller lokaler därför och vissa andra förmåner.

Intet synes i organisatoriskt avseende tala emot vidtagande av en sådan förändring, att sjukhusapoteket helt införlivades med sjuk— vårdsinrättningen. Personal och varukost- nader m. m. för sjukhusapoteket finge då belasta sjukvårdsinrättningen, men möjlig- heterna till direkta köp från bl. a. läke— medelsindustrin vore därmed också öppna. En dylik förändring skulle emellertid med— föra, att beträffande inköpta farmacev- tiska specialiteter kontrollen och säkerhe- ten bleve desamma i jämförelse med vad som nu gäller i dessa hänseenden för så— dana specialiteter, medan de ekonomiska vinsterna skulle utsträckas till att gälla icke endast infusionslösningar utan även övriga läkemedel.

Detta blir i än högre grad fallet när sjuk— husapoteksorganisationen vuxit i den om— fattning, som motsvarar sjukhusens läke— medelsbehov. Styrelsen anser det dock nöd- vändigt, att en eventuell förändring av sjuk— husapotekens ställning föregås av utred- ning av bland annat de ekonomiska kon— sekvenserna härav.»

Medicinalstyrelsen har senare i sam- ma ärende vidhållit och understrukit dessa synpunkter våren 1952 i ett för— nyat yttrande i samma angelägenhet.

1946 års läkemedelsutredning hade sökt en lösning av landets läkemedels- försörjning genom förstatligande av apoteken. I den tänkta organisationen föreslogs statliga sjukhusapotek. Medi- cinalstyrelsen fann i sitt remissvar an- ledning att ytterligare utveckla sitt tidi— gare förslag:

»Medicinalsturelsens syn på sjukhusapo- teken. LU har med sin inställning icke haft anledning att närmare ingå på frågan om sjukhusapotekens ställning, som under se- naretid blivit särskilt aktuell. Dessa apo- teks dubbelställning av dels avläggare av enskilt apotek och dels sjukhusinstitutioncr med uppgift att å ena sidan samarbeta med sitt moderapotek och å den andra tillhandagå sjukhuset med läkemedel och farmacevtisk sakkunskap har i särskilt sammanhang upp- tagits. till belysning. Medicinalstyrelsen har därvid föreslagit till övervägande en sådan ändring, att sjukhusapoteken skulle ingå i sjukhusens förvaltning. ______

Den långt gående standardisering av läke- medelsurvalet, som är möjlig att tillämpa vid ett sjukhus _ vida större än den, som kan vara möjlig inom den s. k. öppna vår- den — talar bestämt till förmån för en sådan förändring. Lärdomarna från sjuk- husarbetet bli. såsom bland andra medlem— men av styrelsens vetenskapliga råd, pro- fessor Th. Stenström, i sitt i bilaga 8 vid lrbetsgruppens VPM ingående yttrande nt- talat. normgivande för läkarens sätt att handla även under hans senare verksamhet ute i samhällsarbetet. Medicinalstyrelsen ser här en väg för en naturlig och betryg- gande utveckling av läkemedelsstandardi— seringen. Den odelade anknytningen till sjukhuset av sjukhusapotekaren skulle in- nebära en utökning av sjukhusets exper- tis och ge vidgade samrådsmöjligheter för de här verksamma läkarna beträffande lä- kemedelsval, prisfrågor m. in.»

Medicinalstyrelsen har således tre gånger i olika sammanhang framfört förslag om sjukhusapotek i sjukhusens egen regi.

Svenska läkarsällskapet yttrade i sin remiss på 1946 års läkemedelsutrednings betänkande bl. a. följande:

»Sjukhusapoteken. Dessa intaga en nyc- kelställning inom läkemedelsområdet, även om deras direkta ekonomiska betydelse räk- nad i förhållande till apotekskollektivets totalomsättning är liten.

De kvalificerade farmacevtiska uppgifter- na förskjutas alltmera till vissa centrala organ. Även den slutna sjukvårdens läke— medelsfrägor kräva specialisering och cen— tralisering. Härigenom få sjukhusapoteken en betydelsefull ställning. Uppgifterna ställa höga krav på sjukhusapotekarens kompe- tens. Han blir bland annat härigenom och genom sin dagliga kontakt med sjukhusens läkare en värdefull tillgång för sjukvårds- inrättningen och kan på ett betydelsefullt sätt bidraga till att rationella linjer inom farmakoterapi kunna göra sig gällande. Detta gäller icke minst med hänsyn till att den inställning de unga läkarna förvär- va under sina utbildningsår på sjukhusen, innan de komma ut i självständig verksam- het, blir normgivande för deras handlings— sätt, när de sedermera övergått i den öppna vården. En utbyggnad av sjukhusapoteks— organisationen i lämpliga former innebär således ett betydelsefullt medel att främja

rationell terapi och utgör en väg för en na- turlig Och betryggande utveckling av läke- medelsstandardiseringen. '

Läkaresällskapet anser i motsats till ut- redningen att sjukhusapotekens huvudman— naskap bör överföras till landsting respek- tive städer, som icke deltaga i landsting. Härigenom öppnas en möjlighet för direkt- försäljning från producenten till konsu- menten —— sjukhuset —— vilket på ett radi- kalt sätt skulle lösa åtskilliga svårbemäst- rade organisatoriska problem. Anordningen skulle dessutom innebära en — i vissa fall mycket betydande besparing av läkeme- delskostnaderna för den slutna vården.»

Svenska stadsförbundets styrelse ut- talade i sitt remissyttrande över 1946 års läkemedelsutrednings första betän- kande bl. a. följande:

»Delegationen vill därför påyrka, att sjuk- vårdens huvudmän medgivas rätt att ge— nom självständiga sjukhusapotek i egen regi handhava läkemedelsförsörjningen vid sina sjukvårdsinrättningar på sätt sker i andra länder. Denna fråga har varit aktuell hos vissa sjukvårdshuvndmän sedan lång tid tillbaka och bör enligt sjukvårdsdelegatio- nens uppfattning snarast bli föremål för ställningstagande från statsmakternas sida, oavsett vilket system för apoteksrörelsen som framdeles skall genomföras. De skäl som av läkemedelsutredningen framhållits mot fristående sjukhusapotek kunna av sjukvårdsdelegationen icke godtagas. Dele- gationen kan icke inse, att anordnande av kommunala sjukhusapotek skulle behöva åstadkomma sådan splittring av läkeme- delsförsörjningens organisation att. even- tuella ekonomiska fördelar av ett centralt apoteksföretag därigenom äventyrades. Ej heller torde upphandlingen av läkemedel för sjukhusens behov behöva innebära några svårigheter, då denna kan ordnas genom ge- mensam inköpscentral, därest så skulle er- fordras med hänsyn till kvantitetsbestäm— melser o. dyl. Läkemedelsutredningens far— hågor för att den affärsmässigt betingade läkemedelsreklamen skulle få möjlighet att rikta sig direkt till sjukvårdsinrättning— arna, vilket ur det allmännas synpunkt kun- de få icke önskvärda konsekvenser, torde vara överdrivna. Erforderliga åtgärder här- emot synes kunna vidtagas i samma ord- ning som inom ett statligt apoteksmono- pol.»

Svenska landstingsförbundets styrelse accepterade läkemedelsutredningens för- slag om förstatligande av apoteken, men en reservation anfördes, i vilken bl. a. anfördes:

»Slutligen bör önskemålet om tillska- pande av särskilda i sjukhusens egen regi drivna sjukhusapotek tillgodoses.»

Hittills anförda yttranden har samt- liga stött tanken på sjukhusapotek i sjukhusens regi.

Apotekarsocieteten och Sveriges apo- tekarförbund anförde i remissyttrandet över läkemedelsutredningens första be- tänkande bl. a. följande:

»Beträffande en apotekstyp, nämligen sjukhusapoteken, äro vi emellertid redan nu av den uppfattningen att de böra få en annan form. Det nuvarande samröret i eko— nomiskt avseende mellan sjukhusens hu— vudmän och apoteken bör avvecklas. Sjuk— husapoteken böra vara självständiga apo— tek eller i ekonomiskt hänseende från sjuk- husen helt fristående filialapotek. Natur- ligtvis bör sjukhusapotek, som alltid måste vara beläget i omedelbar anslutning till sjukhuset, kunna utnyttja lokaler, ångcen— tral m. m. som tillhöra sjukhuset, men dessa nyttigheter böra av apoteket ersät- tas enligt gängse marknadspriser och icke som nu med diverse rabatter. Vi anse även att apotek, avsedda att betjäna större sjuk— hus i samma utsträckning som nuvarande sjukhusapotek, böra kunna försälja läke- medel till poliklinikpatienter och, där så befinnes lämpligt, även till allmänheten. Apoteksorganisationerna hava föreslagit in— rättande av ett apotek av sådan typ i Nacka. Det måste emellertid betonas, att det före- ligger så avsevärda olikheter i fråga om lagerhållning och personalbehov vid rena sjukhusapotek och vid apotek med för— säljning till allmänheten, att fråga om änd- ring av sjukhusapoteks karaktär måste av— göras från fall till fall.»

Föreningen Sveriges Droghandlare anförde i sitt remissvar över 1946 års läkemedelsutrednings betänkande föl- jande:

»För den händelse sjukhusapotek inrät- tas vid ett större antal sjukhus, böra de bli

självständiga enheter och måste bära sin andel av apoteksväsendets samlade kost— nader.»

Stadsförbundets styrelse har i skri- velse till läkemedelskommittén den 25 maj 1957 anfört bl. a.:

»Frågan om sjukhusapotekens ställning i allmänhet och huvudmannaskap i synner— het har under senare år varit föremål för överväganden i olika sammanhang. För sjuk— vårdsdelegationens del har frågan fått för- nyad aktualitet till följd av de förhand- lingar, vilka fördes i slutet av år 1954 och i början av år 1955 mellan delegationen och Svenska landstingsförbundet, å ena, samt apotekarsocieteten, å andra sidan, angå— ende normalkontrakt för apotekens leve— ranser av läkemedel m. m. till sjukvårds— inrättningar m. fl., vilka förhandlingar re- sulterade i att mellan parterna träffades överenskommelse om bl. a. normalkontrakt för leverans av läkemedel m. ni. genom sjukhusapotek.

Sjukvårdsdelegationen vidhåller bestämt den uppfattning, för vilken delegationen givit uttryck i sitt ovannämnda yttrande över 1946 års läkemedelsutrednings betän— kande samt instämmer i allt väsentligt vad medicinalstyrelsen anfört i fråga om hu— vudmannaskapet beträffande sjukhusapote- ken. Härtill må följande synpunkter fogas. Det synes delegationen ofrånkomligt, att huvudmännen skola äga rätt att ordna lä— kemedelsförsörjningen vid sjukhusen på det ur organisatoriska och ekonomiska syn— punkter lämpligaste sättet. Genom den snabba utvecklingsprocess, som för när- varande försiggår inom hela sjukhusväsen- det, är behovet av sådan frihet trängande. Huvudmannen nödgas i dag genomföra ett byggnadsprogram för ett sjukhus utan möj— lighet att på ett helt tillfredsställande sätt lösa apoteksfrågan med hänsyn till rådan- de organisation. Det nuvarande systemet ut- gör sålunda ett hinder mot att ett sjukhus på ett ur dess speciella synpunkter lämp- ligt sätt vidgar sjukhusapotekets arbetspro- gram. Nya växande arbetsuppgifter, som bäst skulle kunna omhänderhavas av sjuk— husets eget apotek, fordrar nu ofta en dub- belorganisation för inköp, lagring och di- stribution. För sjukhuset är det av särskild vikt att apotekaren vid apoteken kan bere— das möjlighet att medverka för uppgifter inom sjukvården utan att komma i konflikt

med säljarens (apotekskollektivets) intres— sen. Sjukhusapotekarens ställning inom sjukvården har på ett framsynt sätt belysts av docenten G. Lindgren i Nordisk Medicin.

Mot en utbrytning av sjukhusapoteken ur apotekskollektivet anföres bl. a. det skälet, att en dylik förändring skulle medföra en förhöjning av allmänhetens kostnader för läkemedel. Det torde vara riktigt att sjuk- hushuvudmännens inköp av läkemedel ut- gör en icke oväsentlig del av hela apoteks— kollektivets försäljning och följaktligen på- verkar prissättningen. Sjukvårdsdelegatio- nen hävdar emellertid bestämt den uppfatt- ningen, att sjukhushuvudmännen saknar an- ledning och i varje fall att i denna form subventionera allmänhetens läkemedelsin- köp.»

I samband med remissyttrandena över 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande förekom ett par uttalanden även i frågan, huruvida sjukhusapote- ken borde vara öppna för försäljning till allmänheten. Sålunda anförde en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen i en VPM, som fanns fogad till styrelsens yttrande:

»En specialfråga i sammanhanget blir, huruvida de vid sjukhuset vårdade s. k. poliklinikpatienterna skola äga att utnyttja sjukhusapoteket för uttag av sina läkemedel samt om sjukhusapoteket bör vara tillgäng- ligt även för allmänheten utanför sjukhu- set. Några principiella hinder torde icke böra uppställas för ett sådant utnyttjande av sjukhusapoteken. Huruvida i de sär— skilda fallcn tillräckliga lokalresurser fin— nas tillgängliga för att vidtaga en sådan anordning eller om det eljest kan visa sig lämpligt, låter sig nu icke bedöma. Frågan om en förändrad ställning för sjukhusapo— teken har icke berörts av LU. Då däri dock inrymmas möjligheter till såväl att direkt förbilliga läkemedlen som öka standardi- seringen därav, synes frågan bort ha ägt in- tresse för LU.»

Svenska studsförbundets styrelse an- förde:

»Läkemedelsutredningen har vidare före- slagit en utvidgning av sjukhusapotekens verksamhet i så måtto, att läkemedelsför- säljning till poliklinikpatienter och ut— skrivna sjulca blir möjlig. Sjukvårdsdele- gationen vill i anslutning härtill framhålla,

att planer på sådan öppen försäljning vid sjukhusapotek redan föreligga men att nu- varande bestämmelser synas lägga hinder i vägen härför vid de sjukhus, där lokaler— nas belägenhet och utrymme skulle kunna göra detta möjligt. Emellertid är denna frå- ga i realiteten icke särskilt betydelsefull, enär för närvarande endast 13 sjukhusapo— tek finnas i hela landet och läkemedelsut- redningen icke föreslår en större ökning än till 14. Dessa apotek ligga för övrigt med få undantag inom städerna, där de polikli- niksökande ändock har relativt god tillgång till närbelägna apotek. Förslaget i denna del tillstyrkes dock.»

H. Kommitténs överväganden och förslag

1. Frågans tidigare behandling Frågan om sjukhusens läkemedelsför- sörjning har diskuterats i olika sam- manhang och från olika utgångspunk- ter. Den behandlades således av 1946 års läkemedelsutredning, men studera— des även i den av medicinalstyrelsen tillsatta medicinaltaxekommittén, som i sitt betänkande av den 6 maj 1954 fram- lade förslag till nya grunder för pris- sättningen på läkemedel och som i sin utredning härom även ägnade upp- märksamhet åt lönsamheten under olika betingelser för leverans av läkemedel till sjukhus. Medicinalstyrelsen har dess- utom upptagit frågan till behandling i samband med framställningar om rätt för sjukhusen att inköpa vissa läkeme- del direkt från fabrik, varjämte styrel- sen i yttrande över 1946 års läkemedels- utredning aktualiserade frågan om rätt för sjukhusen att i egen regi driva sjuk- husapotek. Även svenska läkarsällskapet upptog frågan om självständiga sjukhus- apotek i sitt remissyttrande över läke- medelsutredningens betänkande. Krav om självständiga sjukhusapotek fram- ställdes dessutom i yttrande över läke- medelsutredningens betänkande av så- väl svenska stadsförbundet som inom

landstingsförbundets styrelse. Slutligen har svenska stadsförbundets styrelse i en särskild skrivelse av den 25 maj 1957 till kommittén ånyo aktualiserat frågan och begärt att förslag framlägges som möjliggör för sjukhusen att i egen regi anordna sjukhusapotek.

De krav på förändringar i fråga om sjukhusens läkemedelsförsörjning som framkommit, har dels gällt rätt för sjuk— hus att göra inköp av apoteksvaror di- rekt från läkemedelsindustrien och dels möjligheten att inrätta sjukhusapotek i sjukhusens regi. Dessa apotek skulle ha samma ställning som självständiga apo- tek men icke ingå i apotekskollektivet och således icke, på det sätt som övriga apotek gör, bidraga med de vinster re- spektive erhålla täckning för de förlus- ter som _ huvudsakligen på grund av varierande omsättningsstorlek och där- med följande kostnadsolikheter — or- sakas av den enhetliga prissättningen på apoteken.

2. Olika synpunkter på sjukhusens läkemedelsförsörjning Frågan om sjukhusens läkemedelsför- sörjning får ses ur olika synpunkter. De främsta är säkerhetsskäl samt ekono- miska och organisatoriska skäl. När det gäller säkerhetsfrågorna bör man kun- na bortse från dessa i detta samman- hang. Säkerhetskraven bör nämligen kunna tillgodoses oavsett vilken form för sjukhusens läkemedelsförsörjning som väljes. Det har framhållits att sjukhusen skul- le vinna vissa organisatoriska fördelar om de kunde få driva sjukhusapotek i egen regi eller göra inköp direkt från droghandeln och läkemedelsindustrien. Då sjukhusen i regel har egen inköps- och distributionsorganisation för andra sjukvårdsförnödenheter, skulle denna organisation kunna fullgöra båda funk- tionerna med kostnadsbesparingar som

följd. Även andra uppgifter skulle kun- na sammankopplas med sjukhusapote— ket, t. ex. central sterilisering och vissa laboratorieuppgifter. Ett av de vikti- gaste skäl som anförts, har varit att sjukhusapotekaren, om han vore an— ställd på sjukhuset, genom sin dagliga kontakt med sjukhusets läkare på ett värdefullt sätt kunde påverka läkeme- delsvanorna i positiv riktning. Å andra sidan har påvisats att den nuvarande ordningen innebär att ett mycket intimt samarbete äger rum mellan de apotek som har sjukhusapotek eller sjukhus— leveranser i annan form och sjukhusen samt de där verksamma läkarna. Ett liknande samarbete med sjukhusapote- ken som förmedlare äger enligt uppgift rum mellan sjukhusen och apoteksvä— sendets centralt drivna laboratorier och avdelningar. Ett bevis på att detta sam- arbete givit resultat skulle vara, att sjuk— husens läkemedelsförbrukning från år 1950 till år 1957 värdemässigt stigit med endast cirka 50 procent, medan den sammanlagda omsättningen på rikets apotek under samma tid steg med un- gefär 115 procent. Även om den från och med år 1955 gällande läkemedels- rabatteriugen och den av andra skäl hastigare expanderande läkemedelskon- sumtionen utanför sjukhusen försvårar jämförelser, synes det dock som om sjukhusens kostnadsökning för läkeme- delsförbrukningen under de nämnda åren varit förhållandevis rimlig. Det är inte uteslutet, att detta till en del kan bero på ett nära samarbete mellan apo- tek och sjukhus för en standardisering och ett förbilligande av läkemedelsför- brukningen inom den slutna sjukvården.

I fråga om de ekonomiska synpunk- terna sönderfaller frågan om sjukhus- leveranserna i två delar. Den ena delen av frågan är principiell och gäller om det överskott eller underskott som upp- står på dessa leveranser, oavsett om de

sker från apotek direkt till sjukhus, över sjukhusapotek eller — vid en föränd- ring av de nuvarande formerna — ge- nom fristående, i sjukhusens regi drivna apotek, skall ingå i kollektivet för en resultatutjämning på samma sätt som samtliga övriga apotek, som driver för— säljning enbart till allmänheten.

I realiteten har man emellertid genom rabattgivning på sjukhusleveranserna redan frångått principen om att sjuk- husens inköp på samma sätt som större respektive mindre apotek genom en lika prissättning skall bidraga till en ut- jämning i kostnader och resultat. Vid de avtal som träffats i ett tidigare skede individuellt mellan respektive apotek och sjukhus och under senare år genom riksavtal — har man nämligen sökt avpassa rabatterna till sjukhusen så, att dessa skall erhålla gottgörelse för de kostnadsbesparingar, som de i egenskap av större köpare åstadkom- mer hos apoteken. Dessa kostnadsbespa— ringar består dels i att de apotek, som har sjukhusleveranser, får ett större omsättningsunderlag för täckning av sina fasta kostnader och dels i att apo- teken genom köpens storlek får mindre rörliga kostnader per försäljningsenhet. De rabatter och prisnedsättningar samt bonusvillkor som tillämpas ger dock en- dast i mindre utsträckning stimulans till större inköp per gång.

Genom de för sjukhusleveranserna tillämpade pris-, rabatt- och bonusbe- stämmelserna elimineras till större de— len de merinkomster som om mot- svarande försäljning skedde direkt till allmänheten — skulle uppstå främst på de större sjukhusleveranserna.

Den andra delen av spörsmålet om Sjukhusleveransernas ekonomi utgöres av frågan om resultatet av dessa leve- ranser sedda ur samhällsekonomisk syn- punkt. Det är mycket möjligt att vissa sjukhus i egen regi skulle kunna driva

sjukhusapotek även av mindre storleks- ordning ekonomiskt, medan förlusten av motsvarande försäljning på det en- skilda apoteket skulle bli större än sjuk- husets vinst, beroende på en av omsätt- ningsminskningen förorsakad ökning av de fasta kostnaderna. I andra fall kan däremot kostnadsökningen eller intäkts— minskningen bli obetydlig för apoteket men vinsten betydande för sjukhuset. Sett från samhällsekonomisk synpunkt bör därför — vid övervägande om änd- ring i nuvarande ordning — avgörande vikt fästas vid det totala resultatet, d. v. s. om vid en förändring reell vinst totalt sett uppstår. Detta innebär att i sjukhusens regi drivna sjukhusapotek bör kunna få upprättas endast då de har samma förutsättningar att drivas ekonomiskt som ett apotek med försälj- ning endast direkt till allmänheten.

3. Förslag Sjukhusens samlade inköp från apote- ken fördelar sig dels på ett mindre an— tal sjukhus med mycket stora inköp och dels på ett större antal sjukhus med relativt små inköp. Av de undersökning- ar kommittén verkställt, framgår tydligt att nettoresultaten på apotek med be- gränsade sjukhusleveranser eller mindre sjukhusapotek, i förhållande till apotek utan något slag av sjukhusleveranser icke företer några större olikheter om driftsresultatet slås ut enbart på försälj- ningen till allmänheten. Däremot visar de apotek som har sjukhusleveranser eller sjukhusapotek över en viss stor- leksordning trots att högre rabatter ges till dessa sjukhus väsentligt bätt— re resultat om driftsresultatet mätes på samma sätt. Av det anförda framgår närmast att den för sjukhusen viktigaste frågan sy- nes vara, huruvida dessa, då en viss läkemedelsförbrukning uppnåtts, bör få rätt att i egen regi driva apotek. Kom-

mittén har funnit, att detta bör få ske under vissa förutsättningar. Från apo- tekskollektivet bör således endast få avskiljas sådan försäljning som är eko— nomiskt försvarbar och som till lägre kostnader kan drivas av sjukhusen själ- va. Sjukhusapotek bör dock ej få av— skiljas, 0111 detta medför mindre vinst för sjukhuset än den förlust som kan uppstå för apotekskollektivet.

Den individuella skötseln av ett apo- tek är givetvis utslagsgivande för det ekonomiska resultatet. En viss storlek på försäljningen och andra grundläg- gande förutsättningar måste emellertid finnas för att rörelsen skall bli bärkraf- tig. Med utgångspunkt härifrån vill kom- mittén föreslå att apotek bör kunna få drivas av sjukhus under förutsättning att det får en storleksordning, som mot- svaras av bärighetsgränsen för apotek med försäljning enbart till allmänheten. En gräns som utgår från dessa förut- sättningar garanterar att ett avskiljande från apotekskollektivet av vissa sjukhus- leveranser sker på ett sådant sätt, att resultatet för kollektivet icke påverkas i större omfattning än som avsetts.

De nuvarande sjukhusleveranserna har i ekonomiskt avseende varierande betydelse för de olika apoteken. För le- veranser under en viss storleksordning torde rabattgivningen motsvara den minskning i de rörliga kostnaderna som i allmänhet erhålles. De fasta kostna- derna kan emellertid vid ett frånskiljan- de av sjukhusleveranserna påverkas i högre grad för det enskilda apoteket än som motsvaras av rabattgivningen vid relativt begränsade sjukhusleveranser. Det är möjligt, att motsvarande fasta kostnader vid upprättande av sjukhus- apotek i sjukhusens regi skulle kunna bli lägre och medföra att lönsamhets- gränsen för sjukhusen, på grund av samordningen inom sjukhuset med and- ra arbetsuppgifter, skulle sett enbart

ur sjukhusets synpunkt motivera att även mindre sjukhusapotek överföres i sjukhusens regi.

För att inkomster och kostnader inom kollektivet icke skall påverkas i större utsträckning, bör den ovan nämnda bä- righetsgränsen utgå från det självstän- diga apotekets ekonomi, innebärande att, även om det för sjukhuset skulle vara ekonomiskt fördelaktigt _ sett en- bart ur sjukhusets synpunkt — att driva egen apoteksrörelse, sådan icke skall få upprättas annat än under förutsättning att sjukhusets läkemedelsförbrukning motsvarar omsättningen vid ovan nämn- da bärighetsgräns. Därmed skulle apo- tek i sjukhusregi kunna tillkomma i de fall ekonomiska förutsättningar förelig- ger att driva sådan rörelse så att det totala resultatet, med hänsynstagande till det som förloras i apotekskollektivet, motsvaras av minst lika stora bespa- ringar inom de sjukhus som får rätt att driva sjukhusapotek. Kommittén har ge- nom sina undersökningar av apotekens ekonomi funnit, att denna bärighets— gräns ligger vid en omsättningssumma i 1956 års prisnivå av mellan 700 000 och 800 000 kronor och vill därför föreslå, att sjukhusapotek skall få inrättas i de fall vederbörande sjukhus” inköp nämn- da år uppgick till 800 000 kronor i era- batterad prisnivå, vilket för år 1956 he- räknas motsvara sjukhusinköp efter av- drag för rabatter för en summa av 700 000 kronor.

Av det ovan sagda följer, att den ifrå— gasatta rätten för sjukhusen att inköpa läkemedel direkt från industri och drog— handel icke bör gälla annat än i de fall apotek i sjukhusregi kommer till stånd. Övriga sjukhusleveranser bör således ske genom apotekskollektivet och base- ras på avtal med tillämpande av sär— skilda villkor. Den rätt att inköpa vissa läkemedel efter särskilt tillstånd av me- dicinalstyrelsen, som för närvarande

finnes, bör dock fortfarande medges alla sjukhus och bör beträffande spe- ciella varor kunna utvidgas, likaledes efter medicinalstyrelsens tillstånd. Där— vid bör det förutsättas att, om det av 1946 års läkemedelsutredning framlagda förslaget till ändrade definitioner på läkemedel genomföres, varigenom dia- gnostiska preparat skulle bli läkemedel och därigenom apoteksvaror, sjukhusen bör medges rätt att i likhet med vad för närvarande kan ske, inköpa dessa varor direkt från grosshandel och tillverkare.

Om således å ena sidan de nuvarande handelsvägarna för vissa varor till sjuk- husen icke bör ändras på grund av de föreslagna ändrade definitionerna på läkemedel, bör å andra sidan en för- ändring i sjukhusapotekens ställning icke få medföra, att vederbörande sjuk- hus öppnar försäljning till andra sjuk- hus, hemgående patienter, poliklinikbe- sökare, personal eller direkt till all- mänheten, vilket ytterligare skulle kun- na påverka apotekskollektivets ställning. Därjämte skulle dylik verksamhet ha en från sjukhusapotekens egentliga upp- gift så avvikande karaktär, att en sam— manblandning av de olika funktionerna skulle medföra en särskilt kostnadskrä- vande organisation. En absolut förut- sättning för fristående sjukhusapotek bör sålunda vara, att dessa icke får ut- nyttjas för annat än den egna sjukvårds— inrättningens försörjning.

Vad slutligen angår de tidigare om- nämnda möjligheterna till samarbete mellan sjukhusapoteken och apoteksvä- sendets centrala laboratorier och avdel— ningar, förutsätter kommittén att dessa kommer att bestå även i de fall huvud— mannaskapet ändras. Därvid får givet— vis ersättning lämnas för tjänster som sjukhusens egna apotek tar i anspråk från apoteksväsendet.

Tillstånd för sjukhusinrättning att för

sin läkemedelsförsörjning inrätta själv— ständigt sjukhusapotek bör meddelas av Kungl. Maj :t efter medicinalstyrelsens och apoteksnämndens hörande. I sam- band därmed bör fastställas vad som är att hänföra till sjukhusapotekets verk— samhetsområde.

Ett genomförande av kommitténs för- slag i fråga om sjukhusleveranserna skulle innebära, att för närvarande 6 stycken sjukhusapotek kan överföras i sjukhusens regi. För apotekskollektivet skulle detta betyda, att en omsättning som för år 1956 utgjorde 6,7 milj. kro- nor eller 2,4 procent av den totala för- säljningen icke kommer att ingå i den kollektiva apoteksrörelsen. Eftersom det skulle röra sig om apotek som ligger över den genomsnittliga bärighetsgrän- sen, inträder på grund härav sedan hänsyn tagits till den nuvarande rabatt- givningen _— en nettominskning av apo- tekskollektivets inkomster. Med utgångs- punkt från 1956 års redovisning kan denna summa beräknas uppgå till mel- lan 300000 och 600000 kronor. I för- hållande till kollektivets totala försälj— ning utgör detta mellan 0,1 och 0,2 procent.

4. Övergångsbestämmelser vid ändrat huvud- mannaskap för sjukhusapotek Även om ett avskiljande av sjukhusapo— tek på ovannämnda grunder totalt sett skulle betyda föga för apotekskollekti- vet, kommer detta att få en mycket stör- re betydelse för det enskilda apoteket, vilket framgår av uppgifterna i tab. 57 på sid. 146. I vissa fall är omsättningen på sjukhusapoteket större än moderapo— tekets övriga försäljning och det ekono- miska resultatet i hög grad beroende av sjukhusleveranserna. Den enskilde apo— teksinnehavarens inkomster skulle där- för sjunka högst väsentligt, om försälj— ningen genom sjukhusapoteket skulle bortfalla.

Ett lösbrytande av ett sjukhusapotek från dess moderapotek bör därför om möjligt icke ske annat än vid innehava— reskifte. Kommittén förutsätter därför att ett ingrepp av detta slag, som i det enskilda fallet mera väsentligt ändrar de förutsättningar under vilka ett apo- teksprivilegium sökts och erhållits, i princip endastföretages vid innehava- rebyte. Om avskiljande av ett sjukhus- apotek vid annan tidpunkt skulle kom- ma ifråga, bör det förutsättas, att sär- skild överenskommelse härom skall träf- fas med den berörda apoteksinneha- varen.

5. Inom kollektivet kvarstående sjukhusapotek

I det föregående har anförts att en kost- nadskrävande dubbelorganisation kan väntas uppstå om sjukhusapotek ut- över sin egentliga funktion att förse sjukhuset med läkemedel även skulle sälja till hemgående patienter, polikli- nikbesökare rn. 111. Det anförda gäller i princip, oavsett om sjukhusapotek drives av sjukhus eller inom apoteks- kollektivet. Emellertid kan situationen vara något olika för sjukhusapotek i sjukhusens regi och för andra sjukhus- apotek. Inom kollektivet drivet sjuk- husapotek _ vilket alltså är filial un- der apotek som säljer till allmänheten — skulle lättare under exempelvis någ- ra timmar per dag kunna expediera till hemgående patienter, poliklinikbesökare etc. utan att därigenom en bestående extra organisation skapas, eftersom per- sonal i vissa fall torde kunna utlånas från moderapoteket. Det kunde even- tuellt vara lämpligt att inskränka sjuk- husapotekets expedition till att avse

exempelvis standardförpackningar, me- dan recept avseende extemporebered- ningar kunde tas om hand för expedie- ring på moderapoteket, om kunden så önskar. Några definitiva generella reg- ler angående sjukhusapoteks eventuella tillgänglighet för hemgående patienter, poliklinikbesökare 111. m. bör icke upp- ställas. Frågan är nämligen aktuell på så få platser att en bedömning av för- och nackdelar lämpligen göres i varje enskilt fall. Om det av kommittén före- slagna avgiftssystemet införes, kommer apoteksinnehavarna att bli mera intres- serade av att ge organisationen den ekonomiskt lämpligaste utformningen. Därför bör man icke behöva befara att en på detta sätt öppnad möjlighet till begränsad expedition skall ha några ekonomiskt snedvridande verkningar. Försäljning till här berörda kategorier bör dock få ske endast om Kungl. Maj:t lämnat tillstånd härtill. I detta sam- manhang bör observeras att i de fall då lokala förhållanden särskilt talar för försäljning till allmänhet i en mera vidgad omfattning än vad som berörts i det föregående, den möjligheten kan tänkas, att apotek eller filialapotek an- lägges i anslutning till sjukhus. Samma inrättning skulle sålunda både förse sjukhuset med läkemedel och sälja till allmänhet.

Såvitt kommitten kunnat finna exi- sterar icke i dagens läge något större behov att öka antalet sjukhusapotek. Inrättande av ytterligare sjukhusapotek torde kunna diskuteras endast i några få fall. Medicinalstyrelsen och den av kommittén föreslagna apoteksnämnden bör emellertid ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

KAPITEL VII

Industriell läkemedelstillverkning

A. Den enskilda läkemedelsindustrien

1. Uppkomst och utveckling Läkemedelsindustriens uppkomst är av sent datum. Ursprungligen ägde all läkemedelstillverkning rum på apotek, varvid de bruksfärdiga läkemedlen till största delen bereddes av växtdroger. Omkring år 1800 började man emeller- tid komma underfund med de kemiska egenskaperna hos en del av de såsom läkemedel använda naturprodukterna. Senare kunde man med kemiens hjälp framställa läkemedelssubstanser, som i vissa fall visade sig överlägsna de av naturen alstrade produkterna. På detta sätt uppstod efterhand förutsättningar- na för tillverkning av läkemedel i in- dustriell skala. De ledande färgämnes- industrierna i England, Frankrike, Schweiz, Tyskland och USA upptog i slutet av 1800-talet läkemedelstillverk— ning, samtidigt som andra läkemedels- fabriker utvecklade sig på basis av ti- digare bedriven apoteks- och droghan- delsrörelse. Till en början framställde industrien kemiska substanser, som sedan på apo- teken bearbetades vidare till färdiga läkemedel i form av pulver, piller, min turer m. m. Snart började emellertid industrien att själv producera läkemed— len i för patienten användbar form. På detta sätt har den numera dominerande grupp av läkemedel som kallas farma- cevtiska specialiteter tillkommit.

'Initiativen till tillverkning i större skala i Sverige togs av apoteksinneha- vare, vilket kan ha berott på att klara bestämmelser saknades beträffande rätt för andra än apoteksinnehavare att till- verka läkemedel. De två äldsta ännu existerande läkemedelsföretagen har så- lunda sitt ursprung från apotek. Ge— nombrottet för läkemedelsindustrien kom i Sverige först ett gott stycke in på 1900-talet, formellt främjat av 1913 års apoteksvarustadga, som reglerar tillverkningen av apoteksvaror och bin- der den endast med vissa föreskrifter angående ledarens kompetens.

Ett utmärkande drag hos läkemedels- industrien i vårt land är att densamma från början uteslutande uppbyggts med inriktning på läkemedel, varefter man senare tagit upp tillverkning av varor på angränsande områden. I motsats här- till har de utländska industrierna i re- gel sin huvudsakliga verksamhet som kemisk industri, där läkemedelstillverk- ningen utgör blott en mindre del, ofta formellt avskild till särskilt dotterföre- tag. Den inhemska läkemedelsindustrien expanderade särskilt kraftigt under andra världskriget, vilket delvis berod- de på att importen av färdiga preparat var begränsad men främst på att svårig- heterna att erhålla vissa utländska rå- varor gjorde det nödvändigt att bear- beta framställningsmetoderna för ett flertal produkter.

2. Vissa bestämmelser om fabriksmässig tillverkning av läkemedel

De viktigaste bestämmelserna angående fabriksmässig tillverkning av apoteks- varor återfinnes i apoteksvarustadgan. Rätt att för avsalu tillverka apoteksvara tillkommer förutom apoteksförestån- dare envar, som därom gör skriftlig an- mälan till vissa myndigheter. Vid an- mälan skall fogas intyg, att vederbö- rande själv äger skicklighet att bedri- va sådan rörelse eller anställt förestån- dare 1ned erforderlig kompetens. Kungl. Maj:t kan besluta om särskild inspektion och kontroll av här avsedd tillverkning.

Tillverkningen av farmacevtiska spe- cialiteter är underkastad särskilda be- stämmelser i specialitetskungörelsen. Beträffande de läkemedel som antingen utgör gift av första klassen eller inne- håller dylikt gift, finns bestämmelser i giftstadgan, innebärande bl. a. att sär- skilt tillstånd för tillverkning av sådana läkemedel erfordras.

Kontrollen över läkemedelsindustrien sker huvudsakligen genom granskning av de färdigställda varorna, de farma- cevtiska specialiteterna, Bruksfärdiga läkemedel som räknas som apoteksvara eller första klassens gift får säljas en- dast efter medicinalstyrelsens tillstånd. Detta sker i princip först efter det att styrelsen a) kontrollerat uppgifterna om varans sammansättning samt god- känt b) den farmacevtiska ändamåls- enligheten, e) den medicinska ända- målsenligheten, d) priset till apotek och e) den reklam fabrikanten ämnar föra för varan. Dessutom förekommer en fortlöpande efterkontroll av marknads- förda preparat. Förpackningar inköps stickprovsvis i marknaden, varefter va- ran underkastas analys. Även beträf- fande pris och reklam förekommer viss övervakning.

I Sverige medges beträffande läke- medel icke patent på den färdigställda

varan. Däremot kan den framställnings- metod som användes patenteras, om den icke tidigare är känd. Detta innebär, att tillverkaren kan fritt framställa läkeme- del, om han kan finna annan tillverk- ningsmetod än den patenterade.

1946 års läkemedelsutredning fram- lade i sitt andra betänkande (SOU 1955: 44) förslag _ vilket icke slutgil- tigt behandlats av statsmakterna —— om bl. a. ändrade bestämmelser beträffan- de tillverkningen. Utredningen föror- dade nyetableringstillstånd och att kra- vet på analys före registrering skulle mildras och större vikt i gengäld läggas vid efterkontrollerna. Vid fabrikerna skulle antingen kontrollanter kunna an— ställas, vilka skulle vara auktoriserade av myndighet och övervaka tillverk- ningen, eller också skulle denna över- vakning kunna ske genom läkemedels- inspektör.

3. Nuvarande struktur

I den officiella industristatistiken klas- sificeras industrierna efter sin hu— vudsakliga inriktning. Som läkemedels- fabriker räknas därför de företag som i huvudsak tillverkar läkemedel. Om fö- retagen ifråga dessutom framställer andra produkter, t. ex. växtskyddsme- del, ingår även dessa i läkemedelsfabri— kernas i det följande redovisade till- verkningsvärde. Å andra sidan kommer läkemedelstillverkningen i denna del av statistiken ej med från de företag, där den är en mindre del av tillverkningen. De angivna begränsningarna måste hål— las i minnet, när de i det följande läm- nade uppgifterna ur den officiella in- dustristatistiken studeras.

För år 1955 redovisades under grup— pen Iäkemedelsfabriker 21 arbetsställen med ett sammanlagt salutillverknings- värde, (1. v. s. värde av tillverkade fär- digfabrikat uttryckt i försäljningspris, av 111 miljoner kronor. Totala antalet

svenska tillverkare av farmacevtiska specialiteter var år 1955 36 st. (1957 40 st). Bland dessa ingick de för år 1955 i industristatistiken som läkeme- delsfabrikanter inräknade företagen med 21 arbetsställen. Beträffande övriga företag har kommittén icke några struk— turuppgifter tillgängliga.

Följande sammanställning visar till— verkningen hos de i den officiella sta- tistiken -— SOS Industri åren fr. o. m. 1942 t. o. m. 1955 — såsom läkemedels— fabriker redovisade företagen för vissa av åren 1942—1955.

Läkemedelsfabrikernas salu— tillverkningsvärde, d. v. s. värde av tillverkade färdig- fahrikat uttryckt iförsälj-

År ningspris, milj. kronor 1942 .......... 22,1 1944 .......... 30,9 1946 .......... 40,6 1948 .......... 43,0 1950 .......... 55,9 1951 ...... . . . . 74,3 1952.......... 91,3 1953 .......... 98,9 1954 .......... 107,4 1955 .......... 111,0

Antalet anställda under samma år hos företagen ifråga framgår av följande sammanställning:

Antal anställda Antal därav År arbets- ställen totalt förv _ arbetare person al; 1942 14 905 563 342 1944 16 1 156 714 442 1946 14 1 438 856 582 1948 15 1 490 831 659 1950 18 1 566 852 714 1951 15 1 675 908 767 1952 18 2 067 977 1 090 1953 19 2 041 1 031 1 010 1954 20 2 127 1 097 1 030 1955 21 2 268 1 122 1 146 Av sammanställningen kan man ut- läsa, att antalet anställda under de 13

åren ökat väsentligt och år 1955 var 21%; gånger så stor som år 1942 och vi- dare att andelen förvaltningspersonal under samma tid stigit från att ha varit mindre än 40 procent av totalantalet an- ställda till att vara 50 procent. Denna ändrade relation beror delvis på att per- sonalen för forskning och utvecklings- arbete — som ingår i gruppen förvalt— ningspersonal — ökat starkare än ar- betarantalet.

Förvaltningspersonalen hos de redo- visade läkemedelsfabrikerna var år 1955 sammansatt på följande sätt:

Kategori Antal anställda Företagsledare och övrig chefs- personal ................... 116 Teknisk driftspersonal1 ........ 376 Arbetsbefäl .................. 104 Kontorspersonal .............. 445 Resande ..................... 50 Övriga ...................... 55 Summa 1146

1 Häri ingår personal för forskning.

År 1955 var arbetsställena fördelade på följande sätt med hänsyn till antalet arbetare:

Antal arbetare Antal arbetsställen

10 och mindre ............... 9 11— 25 ..................... 3 26— 50 ..................... 2 51—100 ..................... 2 101—200 ..................... 4 201—500 ..................... 1

Summa 21

Eftersom hälften av företagen har högst 10 arbetare, medan ett fåtal av dem är betydligt större, kan man draga den slutsatsen, att en väsentlig del av tillverkningen ligger hos några få av företagen. Kommittén har därför be- gränsat en ytterligare analys till att avse de 6—7 största läkemedelsindustri- företagen.

De sex största läkemedelsfabrikerna är i bokstavsordning Astra med dotter- företagen Hässle och Draco samt Ferro- san, Kabi, Leo, Pharmacia och Vitrum.

AB Bofors framställer vid sin kemiska avdelning vissa läkemedel. En läkeme- delstillverkning som blott är en mindre del av en koncerns verksamhet på det sätt som förekommer vid Bofors är som inledningsvis nämnts vanlig i utlandet.

Kommittén har genom Läkemedels- industriföreningen till vilken Astra med Hässle samt Ferrosan, Kabi, Leo, Pharmacia och Vitrum är anslutna _ erhållit vissa uppgifter beträffande samtliga medlemsföretag med undantag av Leo, men eftersom de av förening-

en lämnade omsättningsuppgifterna ej är jämförbara med de tidigare åter- givna värdena, kan ej säkert anges, hur stor del av samtliga läkemedelsfabrikers omsättning som företagen ifråga repre- senterar.

För de fem läkemedelstillverkare som kommittén enligt vad som angivits i det föregående erhållit uppgifter om genom Läkemedelsindustriföreningen var för- säljningen på den svenska marknaden jämte den andel därav som sålts genom apotek under åren 1950—1956:

Fem av de största svenska läkemedelstillverkarnas försäljning på den svenska marknaden _ uttryckt i apotekens resp. . Ål annan detaljhandels in- _uttryckt 1 grosshandelns därav försålt ge- .. . . . . .. lnkopspris enligt kommit- kopsprls enligt industrifore— téns beräknin ar nom apotek, tagens beräkningar, g * milj. kronor milj. kronor procent

1950 52,8 45 84,1 1952 68,9 59 80,5 1954 75,0 65 79,4 1956 98,2 85 82,5

För ett par av företagen, vilka vid si— dan av sin tillverkande funktion är agenter för ett eller annat utländskt in- dustriföretag, har även den försäljning som ägt rum på grund av agentskapet medräknats. Totalt torde det emellertid i dessa fall röra sig om relativt obetyd- liga belopp, sammanlagt uppskattnings- vis fem procent av de i tabellen angivna värdena.

I de av företagen lämnade uppgifterna har försäljningen redovisats i grosshan- delspriser. För att man skall erhålla en mera rättvisande bild vid jämförelse med exporten och vid beräkningen av vissa kostnader har de av företagen läm- nade värdena på den inhemska försälj- ningen uttryckta i grosshandelns för- säljningspris —— av kommittén omräk- nats till att även avse industriens för- säljningspris till grosshandel genom att en genomsnittlig grosshandelsmarginal om 14 procent frånräknats.

Att varor säljs utanför apotek tyder på att läkemedelsfabrikerna ej tillver- kar enbart läkemedel utan även varor inom angränsande områden.

Intäkter från utlandet omfattar vär- det av s. k. fysisk export (varuutför- sel), hemtagen inkomst från utländska dotterföretag samt royalty för tillverk- ning utom landet. De sammanslagna in- täkterna från utlandet utgjorde för de fem företagen under åren 1950—1956:

Intäkter från Andel i totala utlandet, d. v. s. intäkterna d. v. s. varuutförsel, försäljning på inkomst från ut- svenska markna- År ländska dotter- den (uttryckt i företag samt grosshandelns royalty från inköpspriser) plus utlandet, intäkter från milj. kronor utlandet, procent 1950 9,7 18 1952 23,2 28 1954 35,7 35 1956 49,5 37

På grund av ofullständigheter i mate- rialet _ emedan icke alla företag läm- nat fullständig redovisning är det tyvärr omöjligt att avgöra hur stor del av den sammanlagda summan som hän- för sig till var och en av de angivna kategorierna. Av det tillhandahållna ma— terialet ser det dock ut som om andelen intäkter från utländska dotterbolag ökat, medan exportförsäljningens andel minskat. Att på basis av det tillhanda- hållna, ofullständiga materialet ge abso- luta värden är dock omöjligt. Beloppen för royalty var i förhållande till intäk- terna från utländska dotterföretag obe- tydliga men det är troligt att de fram-

Tabell 58. Sammanställning över antalet

deles kommer att öka i förhållande till den fysiska exporten. Med den interna- tionella karaktär, som läkemedelsmark- naden numera har, är det nämligen allt vanligare, att företag inom branschen överlämnar sina patenträttigheter och tillhandahåller tekniska erfarenheter till licenstagare i annat land.

Av sammanställningen i det föregå- ende framgår, att av de totala intäkterna andelen intäkter från utlandet har ökat under 1950-talet och uppgår till mer än en tredjedel.

Företagsstorleken mätt i antalet an— ställda framgår av tabell 58.

anställda i de största läkemedelsfabrikerna

åren 1952—1956 enligt företagens årsredovisningar

1952 1954 1956 arb. övr. totalt arb. övr. totalt arb. övr. totalt

anst. anst. anst. Astra ................... 288 179 467 358 232 590 399 305 704 Ferrosan ................ 127 103 230 121 105 226 122 161 283 Kabi ................... 202 203 405 192 194 386 173 194 367 Leo .................... 107 113 220 121 111 232 127 120 247 Pharmacia .............. 136 162 298 131 188 319 153 203 356 Vitrum1 ................. 118 177 295 130 189 319 130 191 321 Summa 978 937 1 915 1 053 1 019 2 072 1 104 1 174 2 278

Källa: Svenska aktiebolag, åren 1953/1954, 1955/1956 och 1957/1958.

1 Droghandelsdelen ingår. I denna sysselsattes år 1954 cirka 160 personer.

4. Vissa av läkemedelsindustriens kostnader

I diskussionen kring läkemedelsindu- striens kostnader har uppmärksam- heten särskilt fästs vid utgifterna för reklam och för information till läkare m. fl. samt för forskningsverksamhet. 1946 års läkemedelsutredning behand- lade i sitt första betänkande (SOU 1951:34 sid. 248 ff) dessa frågor och granskade därvid särskilt de angivna kostnaderna i relation till omsättningen. Kommittén har genom Läkemedelsin— dustriföreningen erhållit tillgång till motsvarande uppgifter för senare år be-

träffande de större läkemedelsindustri- företagen utom Leo. Reklamkoslnaderna _ vari ingår kost- nader för annonser, teckningar, kliché- er, reklamtryck, presentartiklar o. d. i enlighet med den indelning som 1946 års läkemedelsutredning tillämpade avser huvudsakligen reklam inom lan- det men vissa kostnader för exporten ingår även i de angivna summorna. Det har inte varit möjligt att med ledning av för kommittén tillgängligt material beräkna hur mycket av reklamkostna- derna som hänför sig till den inhem-

ska försäljningen respektive till expor- ten. Från industrihåll har emellertid an- förts, att reklamkostnaderna i stort sett fördelar sig ungefär proportionellt mot omsättningen i båda fallen. Utlandsin- komster i form av royalties är visserli— gen rena nettoinkomster, men aktiv ex- port från Sverige kräver relativt sett större reklaminsatser än försäljningen på den svenska marknaden. Det har därför ansetts riktigt att såsom skett i tabell 59 — ställa reklamkostnaderna i relation till det sammanlagda belop- pet av den inhemska försäljningen och intäkterna från utlandet.

Tabell 59. Reklamkostnaderna hos fem av de största läkemedelstillverkarna åren

1950—1956 Reklamkostnader i procent av summan av Är i mil" försäljningen inom lan- kronöi' det i grosshandelns in- köpspris och intäkterna från utlandet 1950 1,3 2,4 1952 1,8 2,2 1954 2,2 2,2 1956 3,7 2,8

Kostnaderna för kataloger och kon- taktmän har kommittén ansett sig böra redovisa särskilt. Katalogernas utform- ning är sådan att de måste anses avsed— da att även ha direkt säljande effekt. En del av kostnaderna synes därför böra betraktas som reklamkostnader.

Kontaktmännens arbete torde huvud— sakligen bestå i att lämna läkarna in- formation beträffande läkemedel, främst nya sådana. Verksamheten går dock slutligen ut på att öka försäljningen och det kan förutsättas att, efter hand som konkurrensen mellan industriföretagen hårdnar, den kommersiella delen av kontaktmännens arbete blir mera beto- nad.

Redovisade kostnader för kataloger

och kontaktmän gäller till övervägande del den svenska marknaden. I vissa fall inrymmes dock även dylika kostnader avseende de norska och finska mark- naderna. Det vore därför riktigast att ställa läkemedelsindustriens kostnader för kataloger och kontaktmän i relation till en något högre omsättning än den inhemska. Uppgift om ifrågavarande exportförsäljning är emellertid ej till- gänglig och i tabell 60 har de nämnda kostnaderna därför satts i relation till den inhemska försäljningen.

Tabell 60. Kostnaderna för katalog och kontaktmän hos fem av de största läkeme- delstillverkarna åren 1950—1956

Kostnader för kataloger och kontaktmän Är i procent av försäljnings— i milj. värdet i grosshandelns kronor inköpspris för de varor som säljes genom apotek 1950 0,8 2,1 1952 1,4 2,9 1954 1,6 3,1 1956 2,3 3,3

I en av kommittén år 1954 för annat ändamål företagen enkät till landets provinsialläkare berördes även läkar- nas inställning till den bearbetning dessa blev föremål för från industriens sida. De inkomna svaren visade, att cirka 65 procent av provinsialläkarna syntes va— ra positiva och cirka 25 procent nega- tiva till läkemedelsindustriens reklam och övrig bearbetning, medan 10 pro— cent ej tog ställning.

Kostnaderna för forsknings- och ut- vecklingsarbete omfattar löner för per- sonal, arvoden till konsulter och kost- nader för lokaler, förbrukningsmate- rial, facklitteratur m. m. Forskningen indelas i målforskning och grundforsk— ning. Målforskning förekommer inom varje större läkemedelsindustriföretag. Den kan bestå i farmacevtiskt utveck-

Tabell 61. Kostnaderna för forsknings— och utvecklingsarbete hos fem av de största läkemedelstillverkarna åren 1950—1956

Kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete

Är i procent av summan av i milj. försäljning inom landet i kronor grosshandelns inköpspris och intäkter från utlandet

1950 3,8 6,9 1952 5,2 6,3 1954 5,9 5,9 1956 8,4 6,3

lingsarbete, där man ägnar sig åt kvali- ficerade arbetsuppgifter för att få fram bättre tillverkningsmetoder och ökad hållbarhet på preparaten. Målforsk— ningen inom det kemiska området strä— var bl. a. efter att förbättra gamla och att utarbeta nya syntesmetoder, som gör det möjligt att framställa substan- ser, varav tillverkningen eljest kommit att bli reserverad för annat företag på grund av metodpatent.

Även biologisk forskning av målforsk- ningskaraktär sker inom industrien. Denna har ofta relativt kortsiktig upp- läggning och avser lösandet av sådana frågeställningar som toxicitetsproblem, resorptionsförhållanden o. s. v. I vissa fall måste den dock tagas upp i bety- dande omfattning med insats av såväl farmakologisk, fysiologisk som bioke- misk sakkunskap. Klinisk forskning jämte ytterligare biologisk forskning bedrives utanför industriernas labora- torier men i samverkan med dessa.

Grundforskning på förut nämnda om- råden förekommer även men med hän- syn till att industriens verksamhet i första hand måste vara inriktad på nära liggande, praktiska arbetsuppgifter, blir denna form av forskning relativt begränsad.

Forskningskostnaderna bör ställas i relation till hela försäljningen, efter-

som denna »drar nytta» av forskning- en genom att uppslag som framkommer exploateras även utanför läkemedels- området och även avser exportförsälj- ning. En sammanställning av här ifråga- varande kostnader ges i tabell 61.

5. Läkemedelsprisnivån

Kommittén beslöt i ett tidigt skede av utredningsarbetet att söka erhålla en jämförelse mellan de svenska läkeme- delspriserna och grannländernas.

Efter en preliminär undersökning ge- nom apotekarsocieteten år 1954 gjordes genom denna en ny undersökning vå- ren 1957, vilken huvudsakligen avsåg specialiteter. De specialiteter, varom prisuppgifter skulle inhämtas, utvaldes på följande sätt. På basis av uppgifter från ett antal svenska apotek beräkna- des vilka specialiteter som var de om- sättningsmässigt största. Med ledning av danska och norska specialitetsför- teckningar utvaldes därefter ett 25-tal för jämförelse lämpade läkemedel. Ut- över specialiteterna medtogs även tre apoteksberedningar.

Samtliga priser avser den 1 april 1957. Uppgift erhölls om dels apotekens utförsäljningspriser, vari i förekom- mande fall skulle ingå kostnader för emballage, expeditionsavgift samt andra pålägg, dels ock apotekens inköpspri- ser, d. v. s. droghandelns försäljnings- priser. Vid jämförelse mellan ländernas läkemedelspriser bör följande observe- ras. Expeditionsavgiften i receptur är i Sverige 50 öre, 1 Norge 20 öre och i Danmark för specialiteter 15 öre i respektive lands valuta, varjämte i Dan— mark vid expedition av apoteksbered- ningar en expeditionsavgift på 85 öre- utgår, såväl i handköp som receptur. Insulin och leverpreparat prissättes i Danmark med endast 10 procent på— lägg. I Danmark ingår i priset för Al- byl, Neurol och Neurol comp embal—

Tabell 6.2. Jämförelse mellan vissa läkemedelspriser år 1957 i Danmark, Norge och Sverige.

Priserna är uttryckta i svenskt mynt

Preparatets eller ——

i de fall synonymer

jämförts — prepa- ratens namn

ningsform och i vissa fall styrka Bered- Fabrikant(el')

Danmark Norge

Sverige

För-

Apotekens inköpspriser

Apotekens utförsäljningspriser inkl.

emballage och för receptbelagda varor expeditionsavgift

pack— nings- storlek

ore l

svenskt mynt

rang- ordning

öre i svenskt mynt

rang—

ordning

Danmark

Norge

Sverige

Da No Sv

Danmark Norge

Sverige

Da No

Sv

Farm. specialiteter Albyl

Algesal Bellergal

Cedilanid

Chloromycetin- palmitat

Deltacortril- Prednisolon

Digitoxin—Digitrin

Dispril (Disprin)

Hepapyl-Hepaforte

tabl. Farm.

Ind.

Leo

salva Latema

Nyco

drag. 4— Sandoz

drag. —— —— Sandoz susp.

tabL 5mg

tabl. 4—_

Organon

Astra

tabl.

granulat Med. Co

Leo

Latema

4- Parke, Davis &Co _—

+———- Pfizer ——v

Reckitt & Colman Roskilde —— Astra ————>

20 40 50 100 40 25 100 250 40 250 500 60 20 100 25 100 250 32 40 500

125 250 300 800

63 77 115 232 266

997 2 408 327 1 665 2 952 900

1 945 9 186

126 417 1 026

1 041 2 008

33 65

137 155 220 824 1 840 235 1 323 2 411 914

1 746 7 956 90 267 578

1 276 520 990 2 454

74

227 320 1 120 2 324 327 1 644 2 932

1 287 1 950 9 230 170 519 1 113 167 832

494 955 2 312

NNHMNNmMmmu—t NN NNN

1—4

Hva—CHHHHHHN

HHHHHHIN [NINN

1-4 01 020001 030101 M

mmmmm lv-n-q lnlv—lq-t

100

1156 4238

409 417 1 454 3 511 524 2 399 4188

1 428 2 998 13 857

238 703 1 618

1 145 2 209

65 123

242 271

401 1 283 2 751 419 2 006 3 578

1 417 2 617 11 581

184 470 929 188 1 923 831

1 511 3 625

135 345 510 1 510 3 015 520 2 165 3 775

1 720 2 550 11 650 325 760 1 500 270 1 100

1 255 2 950

I

HNNHHHv—(HHHv—l

NHr—tv—(HHIN ININN

INMMN NNNCV')

Hol—mmm ]u—n—t IHIHH

Hibanal-Hibernal

Hydrocortone

Insulin

Largactil

Meprobamat— Meproban Meprobamat— Miltown

Neuro! Neurol comp. Probecillin

Saridon

Selsun

Serpasil

tabl. 10 mg 25 mg

100 mg

salva 1 % lösn. f. inj.

40. IE

tabl. 10 mg 25 mg tabL tabl. tabl. tabl. tabl.

250 000 IE tabl.

susp.

tabL 0,1 mg

Novo

Lund- beck

Leo

Merck _—+

' Apot.

Vitrum Lab.

+—— May & Baker ——+

Nordex

Leo Leo

Draco

—— Lederle __,

Leo Leo

s——AStra——>

Roche __» —— Abbott __»

—Ciba——-————>

50 500 50 500 50 100 30 100 10 5x10 50 500 50 500 50 100 500 25 50 100 500 50 100 50 100 10 10 20 50 250 60 120 50 100 250 1 000

156 368 1 692 413 744 143 502 1 703

416

3 658 622 5 487 1 865 16 464

560 3 134 10 341 177 416 719

76 148 354 1 533

427 719 105 177 412 1 323

420

3 665 645 5 500 1 935 16 500

700 3 000 8 300 283 1 370 420 3 665 645 5 500 992 1 952 7 352 510 995

9 952 90 165

105 190

1 012 85 155 375 1 685

680 144 280 592 1 880

lll]IINHNNNr—lv—tv—tr—lv—lv—IHHIHNNNNN] [man HMNINN

Hv—(v—tv—lv—tw—t Hmm HH NNNN

III”"I"

Ftv-(HH NN v—n—cw—n—t

NNNNNN MNF! mer: mmmm NNO] NN lm v—tv—C Ftv—1 N NNMN

]v—t (ON—töm

275 606 2 529 688 1 183 268 833 2 633

694

5 378 994 8 017 2 790 23 870

904 4 619 15 025 195 976 694 5 378 994 8 021

1 135

155 278 607 2 310 712 1 135 206 325 690 2 006

635

4 690 915 6 985 2 530 20 735

985 3 860 10 485 415 1 775 635 4 690 915 6 985

1 350 2 550 9 300

750 1 355

12 550

160 265 240 350

1 375

205 305 580 2 215 910 290 460 850 2 460

IHNM HMNINM

NNNNNN Hmm HH common

III”"!H

H Hmmm NN v—h—av—n—c

Hv—tv—GHv—lv—t GIH—1 mm NNNN NNv—i Ftv—1 IN v—tv—l HH N NMHi—t

lv—l CONCOCSI

Preparatets eller —— i de fall synonymer jämförts prepa- ratens namn

Bered- För-

Apotekens inköpspriser

Apotekens utförsäljningspriser inkl. emballage och för receptbelagda varor expeditionsavgift

ningsform Fabrikant(er) pack- och ivissa nings- fall styrka storlek

öre i svenskt mynt

rang-

ordning

öre i svenskt mynt

rang- ordning

Danmark Norge Sverige Danmark Norge

Sverige

Da No

Sv

Danmark Norge

Sverige

Da No Sv

Farm. specialiteter Serpasil

Tetracyclin- Tetracyn

Zinkprotamininsulin

Apoteksberedningar

Magnecyl

Magnecyl c. codein

Pentymal

tabl. 4———Ciba———————+ 40 0,25 mg 100 200 1 000 drag. P—Pfizer—a Kabi 25 50 mg 100 250 mg 8 16 100 lösn. f. Novo Apot. Vitrum 10 inj. Lab. 5 x 10

tabl. 20 25 40 50 100 tabl. 20 50 100 tabl. 10 100 200

190 141 — 286 751 528 3 325 2 342 1 049 933 — 3 419 1 536 1 366 2 797 2 545 16 587 14 765 263 197 1 294 985 192 462 840 3 792

1 070 3 890 1 360 2 560 14 750

322 1 565

v—(v—lv—tv—t HHNHN HH 000100?) (ON!—GOIF! COM

350 264 — 499

1 205 857 5 065 3 477

1 651 1 442 — 5 031 2 384 2 067 4 273 3 770 24 958 21 344

5290 217 51 424 1 084

69 2123 137 8164 4238 249 2160 — ="275 — l431 -— 1100 90 2179 206 2257 304

3431 —

350 690 1 160 4 850

1450 4 975 1 810 3 310 18 550

465 2 015

50 90 150 80 225 340 110 200 300 480

N NNNNNNHHH

HHv—(H HNNNN HH CONNN NHHv—(H mm H Ftv-4 HHv—l CONNN

1 emb. återtages m 2 » » » 3 » » » 4 » » »

. 19 öre.

22 » 26 » 30 »

' 10 procents pålägg.

lage, som återtages till debiterat pris, vilket även gäller apoteksberedningarna.

I tabell 62, vars siffror utarbetats av apotekarsocieteten, återges priserna om- räknade till svenska kronor. Utom va- rornas namn finns i tabellen uppgift om förpackningsstorlek och för specia- liteterna dessutom fabrikantens namn. Såväl apotekens inköpspriser som för- säljningspriser finns angivna för re- spektive land. Dessutom har vid sidan av priskolumnerna särskilt utmärkts ordningen mellan respektive länder i prishänseende. Siffran 1 betyder där- vid att priserna i det ifrågavarande landet — på det sätt de erhållits genom direkt omräkning av växelkurserna — var lägst.

Genom att underlag saknats för att väga priserna med förbrukningstal får undersökningen närmast ses som pris- exempel. Den antyder dock en tendens till att såväl apotekens inköpspriser som deras utförsäljningspriser _ ut- tryckta i svenska kronor —— var lägre i Norge än i Danmark och Sverige. Emellertid bör observeras att det är vanskligt att draga några slutsatser ur en beräkning grundad på jämförelse av priserna endast via växelkurserna.

6. Tidigare förslag De tidigare utredningarna på området har ägnat förhållandevis litet utrymme åt läkemedelsindustrien, och några för- slag om genomgripande åtgärder har ej framförts beträffande denna del av lä- kemedelsbranschen. I detta fall kan bortses från sådana mera specialbeto— nade utredningar som avsett kontroll av de farmacevtiska specialiteterna. 1946 års läkemedelsutredning ställde sig beträffande läkemedelsindustrien närmast avvaktande. Efter att ha sam- manfattande refererat yttrandena över den riksdagsmotion som föregick utred- ningens tillsättande enligt vilka be—

tänkligheterna mot ett eventuellt för- statligande av industrien bottnade i far- hågor för att forskningsarbetet och ex- porten icke skulle omhuldas på samma sätt av ett statligt företag _— anförde utredningen:

»En annan beaktansvärd synpunkt är enligt läkemedelsutredningens åsikt att de svenska fabrikerna genom sin konkurrens inbördes och med utländska tillverkare kunna tillförsäkra apoteken ett gynnsamt läge som köpare.

Inför svårigheten att bedöma utvecklings- gången vad läkemedelsindustrien beträffar —— svårare här än i fråga om droghandeln »— tala enligt läkemedelsutredningens uppfattning goda skäl för att icke begränsa industriens handlingsfrihet samt att tillsvidare avvakta följderna av en omläggning av apotekens ställ— ning och verksamhet. Skulle, sedan köparnas efterfrågan centraliserats och anordnats efter affärsmässiga riktlinjer, en priskartell komma till stånd på säljaresidan, har apoteksbolaget förutsättningar att upptaga egen tillverkning i industriell skala av sådana specialiteter, vilkas pris genom kartelleringen fastställas på en för hög nivå.»

I remissyttrandena över läkemedels- utredningens betänkande framfördes icke från något håll direkta krav om förstatligande, men länsstyrelsen i Stockholms län uttalade, att vid en överarbetning av utredningens betän- kande uppmärksamhet borde ägnas även åt läkemedelsindustrien. Däremot varnade flera remissinstanser för för- statligande av detta led.

7. Kommitténs överväganden och förslag Den redovisning som lämnats i det före- gående visar, att den svenska läkeme- delsindustrien utvecklats mycket kraf- tigt under de senaste decennierna. Vis- serligen har läkemedelskonsumtionen stigit avsevärt under denna tid, men den svenska industrien har väl följt med i den utveckling som skett. Den har också utan tullskydd med gott re- sultat mött den internationella konkur- rensen på den svenska marknaden.

Även på den internationella markna- den har den svenska läkemedelsindu- strien väl hävdat sin ställning och upp- nått en icke obetydlig export samt ge- nom tillverkning i dotterföretag eller genom licensgivning kunnat introdu- cera i Sverige utexperimenterade pre- parat på den internationella markna- den. Under år 1956 uppgick exportin- komster och från utlandet hemtagna andra intäkter hos fem av de största läkemedelsindustrierna till 37 procent av deras totala omsättning.

Av stor betydelse för utvecklingen synes ha varit den forskning och det utvecklingsarbete som bedrivits inom industrien.

Under den uppbyggnads- och utveck- lingsperiod som lett fram till den nu- varande standarden på den svenska läkemedelsindustrien synes den fria konkurrensen mellan företagen ha va- rit av stor betydelse. Kommittén finner det angeläget att förutsättningarna här- för bibehålles. Detta innebär att kom- mittén icke finner det önskvärt med en koncentration till exempelvis ett en- da företag. En sådan utveckling skulle säkerligen icke vara gagnelig med hän- syn till den dynamiska funktion som industrien måste ha. Utvecklingen mot en monopolsituation är således icke önskvärd, vare sig i form av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentra- tion till ett enskilt monopol. Framför- allt förutsättningarna för forsknings- och utvecklingsarbetet bör därvid ob- serveras.

I allmänhet torde man kunna räkna med att forskning bedrives aktivare un- der konkurrens. Den dynamiska upp— gift, som läkemedelsindustrien har, nödvändiggör att nya och bättre läke- medel kontinuerligt skapas, varför forskning är oundgängligen nödvändig. Genom sin existens och de spår forsk- ningen sätter i vetenskapliga publika-

tioner ger den även en god plattform för svensk läkemedelsindustri och svensk medicinsk forskning att komma i kontakt med utländska forskare och forskningscentra.

Det forskningsarbete, som bedrives inom läkemedelsindustrien, kan också komma till resultat, som kan tillämpas och nyttiggöras på andra områden än enbart för tillverkning av läkemedel. Detta kan även komma att verka be— främjande på den del av tillverkningen inom företaget, som inriktas på läke- medel.

För att uppnå bästa möjliga effekt av forskningen bör företagen ha till— fälle att fritt ta chanser, samtidigt som man måste vara beredd på de risker som detta kan medföra i så måtto, att kostnader nedlagda på vissa forsk- ningsprojekt icke alltid ger någon ut- delning i form av nya preparat.

Från läkemedelsindustriens sida häv- das att det är speciellt viktigt att forsk- ningskostnaderna kan slås ut på en så stor tillverkad kvantitet som möjligt. Den svenska marknaden anses vara allt- för liten för att ensam utgöra ett till- räckligt underlag, varför man för att upprätthålla konkurrenskraften behö- ver exportera.

Det som anförts i det föregående le- der till slutsatsen att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillver- kare bör bestå. Det är emellertid ytterst viktigt att garantier finns för att den fria konkurrensen blir bestående i fram- tiden och att den inte elimineras genom konkurrensbegränsningar av olika slag eller genom monopol.

Mot en sådan utveckling ligger en ga— ranti däri, att den inhemska läkemedels- industrien har att utan tullskydd kon- kurrera med den utländska på den svenska marknaden. Härtill kommer en ytterligare konkurrens, om kommitténs förslag realiseras beträffande den på

apotekens s. k. distriktslaboratorier be- drivna tillverkningen. Även distributio- nens utformning har betydelse för in- dustriföretagens inbördes konkurrens- förhållanden. Kommittén behandlar distributionsfrågorna i kapitel VIII. Kommittén återkommer i annat sam- manhang till frågan om den enskilda läkemedelsindustriens möjligheter att tillverka s. k. officinella läkemedel.

B. A CO-verksamheten

1. Bakgrunden till ACO-verksamhetens uppkomst Det har av ålder funnits ett principiellt förbud för apotekare att inköpa apo- teksberedningar från annat håll än apo— tek, vilket föranletts av att erforder- liga garantier för beredningarnas full- goda heskaffenhet ansetts kunna vinnas endast på denna väg. Apoteken har så- lunda varit ålagda att framställa de be— redningar, för vilka framställningsme- Ite." _.ngivits i farmakopén. Detta s.k. hemmaberedningstvång medförde en tillverkning i små kvantiteter även av de läkemedel som med fördel skulle ha kunnat tillverkas i större mängd per gång. Härigenom fördröjdes en ratio- nalisering av tillverkningen, vilken från skilda håll kritiserades såsom irratio- nell. Apotekssakkunniga av år 1931 ägnade frågan om centralisering av viss del av apotekens läkemedelstillverkning ingå- ende behandling, vilket resulterade i ett förslag om inrättande av ett central- laboratorium för framställning av apo- teksberedningar. Detta laboratorium skulle vara knutet till en av de sakkun- niga föreslagen statlig läkemedelsgross- handel med ensamförsäljningsrätt till apoteken beträffande apoteksvaror. Apotekssakkunnigas förslag om inrät- tande av ett centrallaboratorium blev icke förverkligat, och apotekens läke- medelstillverkning bedrevs även under

det närmast följande tiotalet år efter i princip samma linjer som tidigare. Vissa apotek började dock att i ökad omfatt- ning sälja beredningar till andra apo- tek, men sådana beredningar inköptes — med myndigheternas kännedom _— i viss utsträckning även från droghan- del.

Redan före år 1920 började dylika preparat i konsumentförpackning att in— gå i apoteksförsäljningen. Genom 1934 års specialitetskungörelse blev sådana preparats beteckning officiellt farma- cevtiska specialiteter. En successiv för- skjutning i apotekens varusortiment från apoteksberedningar till specialite- ter ägde därefter rum. Det var förmod- ligen under trycket av denna utveck— ling som man från apotekarhåll vidtog vissa åtgärder i syfte att rationalisera apoteksdriften, särskilt beträffande till- verkningen men även beträffande varu- kontrollen. De antydda åtgärderna var i huvudsak följande.

År 1939 startade apotekarsocieteten apotekens kompositionslaboratorium (ACO-laboråtoriet). Detta skulle bl. a. verka för standardisering av förpack- ningsmaterial för apoteksberedda pre- parat. År 1945 beslöts, att central till- verkning av apoteksberedda läkemedel skulle _ för omkringliggande apotek enligt en indelning i distrikt — ske vid 25 apotek med s. k. distriktslaborato- rium. ACO-laboratoriet skulle fungera som administrativt organ. År 1946 star- tade verksamheten, och apoteken infor- merades om att man avsåg att avlasta de enskilda apoteken arbetet med till- verkning av i första hand ampuller, tabletter, dragéer samt tjocka, torra och flytande extrakter. Efter apotekar- societetens omorganisation år 1954 in- går ACO-laboratoriet i societetens pla- neringsavdelning.

År 1947 utfärdade medicinalstyrelsen den s. k. utrustningskungörelsen (kun-

görelse med föreskrifter i anledning av införandet av ny upplaga av svenska farmakopén) med bestämmelser bl. a. om apotekens rätt att köpa beredningar. Genom kungörelsen lättades formellt förbudet för apoteken att inköpa apo- teksberedningar från annat håll än apo- tek på så sätt, att vissa apotek —— för närvarande de apotek som har distrikts- laboratorium — skulle kunna från an- nan tillverkare än apotek få anskaffa sådana beredningar för att efter analys sälja dem antingen i egen detaljförsälj- ning eller också till andra apotek för dessas detaljförsäljning. Emellertid skärptes förhållandena i realiteten, eftersom de i praktiken tidigare före- kommande inköpen av beredningar från annat håll upphörde.

2. Verksamhetens omfattning Den sammanlagda tillverkningens värde

Maximalt möjlig tillverkning. Det fram- står som ganska klart att det knappast skulle vara rationellt att till distrikts- laboratorierna centralisera all den till- verkning av lagringsbara läkemedel som apoteken måste utföra. Detta gäller t. ex. för preparat som har åtgång endast på enstaka apotek eller blandningar som är enkla att utföra och skrym- mande eller tunga i förhållande till sitt värde. En hel de] exempel skulle kunna dras fram främst beträffande enkla lös- ningar, syruper, salvor och pulver- blandningar, där kostnadsbesparingen vid en central tillverkning icke skulle uppväga nackdelarna i form av högre distributionskostnader.

Kommittén har inte företagit några undersökningar av hur stor del av apo- tekens beredningar som skulle kunna utföras på distriktslaboratorierna, då en sådan undersökning ej varit nödvändig för bedömningen av de frågor som kom- mittén haft att ta ställning till.

Tabell 63. Värdet av distriktslaboratorier- nas tillverkning åren 1952—1956 i apa- tekens inköpspriser

Tillverkningsvårde Andel Är i apotekens iapotekens inköpspriser, totala inköp milj. kronor procent

1952 10,5 8,5 1953 11,1 8,6 1954 11,9 8,6 1955 13,7 8,6 1956 15,4 8 4

Faktisk tillverkning. Eftersom exakta uppgifter om de interna leveranserna på apotek med distriktslaboratorium ej stått att få för de undersökta åren, har leveranserna från distriktslaboratorie— delen till apoteksdelen uppskattats och därvid antagits utgöra 10 procent av vederbörande apoteks detaljförsäljning, uttryckt i försäljningspris. Värdet i apo- tekens inköpspriser av distriktslabora- toriernas tillverkning under åren I? _1956 framgår av tabell 63. _

Det framgår av tabellen att tillverk— ningen ökat värdemässigt, andelen i apotekens inköp har emellertid hållit sig ungefär oförändrad under åren 1952 _1956. Ett mått på den volymmässiga utvecklingen erhålles av tabell 64 i föl- jande avsnitt.

Tillverkningens struktur

Den på distriktslaboratorierna tillver- kade volymen inom olika läkemedels- grupper under åren 1952 och 1956 fram- går av tabell 64.

Totala antalet tillverkade preparat (tillverkningssortimentet) har under åren 1952—1956 ökat med 38 procent, vilket framgår av tabell 65. Som sär— skilda preparat har räknats olika be- redningsformer, styrka etc. men ej för- packningsstorlek. För injektions— och infusionslösningar, där tillverkning och förpackning sker i ett sammanhang har

Tabell 64. Distriktslaboratoriernas tillverkningsvolym

Tillverkning, ton resp. milj. st. Läkemedelsgrupp

1952 1956 Tabletter ................................... milj. st. 521,5 641,3 Piller ..................................... » » 34,6 38,9 Trochisker ................................. » » 16,6 16,7 Solubletter ................................ » » 0,1 _— Pulver (blandn.) ........................... ton 15,2 27,6 Pulver (maln.) ............................. » 59,1 75,8 Salvor, pastor, liniment och cremer .......... » 38,6 76,3 Extrakter, flytande ........................ » 6,5 8,0 » torra, tjocka ..................... » 7,3 6,8 Tinkturer ................................. » 18,5 15,4 Siraper .................................... » 81,1 98,9 Succi ..................................... » 11,7 14,9 Injektionslösn .............................. » 35,2 28,6 Infusionslösn ............................... | 246,4 Övrigt .................................... » 164,0 364,4 Summa milj. st. 572,8 696,9 ton 437,2 963,1

dock även varje förpackningsstorlek räknats som särskilt preparat.

Ökningen ligger till större delen inom grupperna övrigt, salvor m. m., tablet- ter, injektions- samt infusionslösningar, vilket framgår av tabell 66.Den markan— ta ökningen inom gruppen övrigt kan delvis bero på att de enskilda apotekens tillverkning av vissa lagerpreparat med sjunkande efterfrågan ansetts oekono— misk, varför tillverkningen förts över från apoteken till laboratorierna. Ök- ningen av infusionslösningarna beror i första hand på att tillverkningen över- förts från sjukhus till vissa distriktsla- boratorier.

Tabell 65. Tillverkningssortimentets ut— veckling hos distriktslaboratorierna åren 1952——1956

Å Antal tillverkade preparat r

Absoluta tal Relativa tal 1952 1 446 100 1953 1 478 102 1954 1 748 121 1955 1 870 129 1956 1 989 138

De återgivna tabellerna hänför sig till distriktslaboratoriernas totala tillverk- ning. Denna kan indelas i två grupper, av vilka den ena utgöres av s. k. ACO— preparat och den andra av övriga varor. ACO-preparaten är sådana bruksfärdiga läkemedel, för vilka apotekarsocieteten använder sitt varumärke. Till antalet utgör ACO—preparaten endast något mer än en fjärdedel av samtliga de på di— striktslaboratorierna tillverkade pro- dukterna. Antalet ACO-preparat var nämligen år 1956 527, varav 429 var lä— kemedel och 98 var andra varor (kosme— tika m. m.). År 1957 hade antalet tillver— kade läkemedel stigit till 453, medan an- talet övriga varor var samma som år 1956. Liksom förut angivits beträffande distriktslaboratoriernas totala tillverk- ning har därvid som särskilda preparat räknats olika beredningsformer, styrka etc. men ej förpackningsstorlek utom i fråga om injektions- och infusionslös- ningar där även förpackningsstorlekar- na räknats för sig. Räknas även varje förpackningsstorlek genomgående för sig varigenom varje rubrik som kan åsättas särskilt pris medtas — uppgick

Tabell 66. Antal tillverkade preparat på distriktslaboratorierna inom olika läkemedels- grupper åren 1952 och 1956

Antal tillverkade preparat Ändring Läkemedelsgrupp 1952 1956 Ökning Minskning Tabletter ........................ 224 263 39 Piller ........................... 14 13 1 Trochisker ....................... 11 10 1 Solubletter ...................... 3 3 Pulver (blandn.) .................. 83 99 16 Salvor, pastor, liniment och cremer 213 295 82 Extrakter, flytande .............. 26 28 2 » torra, tjocka ........... 28 33 5 Tinkturer ....................... 91 75 16 Siraper .......................... 49 61 12 Succi ........................... 3 3 — Injektionslösn .................... 183 237 54 Infusionslösn ..................... —— 47 47 Övrigt .......................... 518 825 307 Summa 1 446 1 989 564 21

antalet är 1956 till 946 och år 1957 till 988.

Produktionsfördelningen

Under de första åren efter distriktslabo- ratorieorganisationens tillkomst tillver- kades praktiskt taget samma sortiment på alla laboratorier. Man torde emeller- tid på ett tidigt stadium ha varit på det klara med att en viss specialisering av tillverkningen borde ske. Detta har ock- så successivt genomförts. Laboratorier- na har i viss utsträckning specialiserat sig på tillverkning av olika varugrupper och preparat. Ett visst mått på den— na tillverkningsspecialisering (produk— tionsfördelning) utgör försäljningen mellan de olika laboratorierna, vilken redovisas i tabell 67.

Det kan utläsas ur tabellen att numera över en tredjedel av värdet av de på distriktslaboratorierna tillverkade va- rorna säljes till apoteken via ett annat distriktslaboratorium än det som till- verkat varan.

Denna specialisering kan mätas även på ett annat sätt, nämligen med hur stor andel av det totala antalet preparat som

Tabell 67. Försäljningen mellan distrikts-

laboratorierna .. Andel av .. Deraknad distriktslabora- forsaljn. mellan t . t t 1 » laboratorierna oriernas ? a a Ar ia otekens ' tillverkning . P. . (apotekens lnkopsprlser . _ .. . . . mkopspriser), milj. kr. procent 1949 0,7 11 1950 1,5 21 1951 2,4 25 1952 3,1 30 1953 3,3 30 1954 3,7 31 1955 4,5 33 1956 5,8 38

tillverkas på ett eller ett fåtal laborato- rier. Detta framgår av tabell 68.

Av tabellen kan utläsas, att det finns en klar tendens till specialisering av till- verkningen. Medan år 1952 41 procent av antalet preparat tillverkades på ett av de tjugo laboratorierna och 11 pro- cent av artiklarna på mer än 15 av labo- ratorierna, tillverkades år 1956 53 pro- cent av artiklarna på ett av de tjugo la— boratorierna och 6 procent på mer än 15.

Tabell 68. Distriktslaboratoriernas grad av specialisering

_Totaltnantal Därav har nedan nämnd andel i procent tillverkats på Är inom rorelsen tillverkade preparat 1 dlab 2—5 dlab 6—10 dlab 11—15 dlab över 15 dlab

1952 1 446 41 29 13 6 11 1953 1 478 44 30 11 5 9 1954 1 748 51 27 9 4 8 1955 1 870 53 27 9 4 7 1956 1 989 53 28 8 4 6

Försäljning per arbetsställe

Eftersom distriktslaboratoriernas till— verkning delvis är specialiserad och de på så sätt på ett enda laboratorium eller ett fåtal laboratorier tillverkade varor- na säljes till andra laboratorier och i allmänhet lagerföres där för försäljning till apoteken inom vederbörande labo- ratoriums distrikt, tjänstgör laboratori- erna även som ett slags lagerhållande grossister vad (listriktslaboratoriernas produktion beträffar. Försäljningen in- kluderar således även de varor som köpts från andra laboratorier.

Försäljningen från de olika laborato- rierna framgår av tabell 69.

Laboratorierna har såsom framgår av tabellen rätt olika storlek. Ursprungli- gen strävade man efter att få ungefär lika stor verksamhet på de olika labora- torierna. Eftersom befolkningstätheten emellertid är mycket olika, skulle detta medföra antingen att avstånden mellan apotek och vissa laboratorier måste bli stora eller också att antalet laboratorier skulle bli större, om man håller på prin— cipen om lika stora laboratorier. Vid lokaliseringen torde man även ha tagit hänsyn till vissa beredskapsskäl. Det minsta laboratoriets bibehållande får sålunda helt ses mot denna bakgrund. Om detta laboratorium ej medräknas, hade det största laboratoriet år 1956 fyra gånger så stor försäljning som det minsta.

Det kanske synes omotiverat att det i

Tabell 69. Distriktslaboratoriernas sam— manlagda försäljning till andra labora— torier, moderapotek samt övriga apotek

Antal

Sammanlagd distriktslaboratorier försäljning

1 00042” kronor 1952 1953 1954 1955 1956

under 200 1 1 1 1 1 200— 400 3 1 1 _ _ 400— 600 6 7 5 4 1 600— 800 2 3 6 6 6 800—1 000 5 4 3 1 4 1 ooo—1 200 3 3 3 2 1 1 200—1 600 1 2 6 4 över 1 600 3 Summa 20 20 20 20 20

vardera av städerna Stockholm och Gö- teborg finns tre laboratorier. (Stock- holm hade fram till hösten 1957 fyra.) Det måste dock observeras att så stor del av apotekens försäljning ligger i dessa städer med tillhörande omland att där belägna laboratorier i alla fall hör till de större. Med laboratoriernas nuvarande organisation med anknyt- ning till apotek har det antagligen varit lämpligt att deras storlek blivit begrän- sad.

Arbetsställenas lokaler och arbetskraft

Då distriktslaboratorierna inrättades var tanken den, att stora apotek med från apotekens synpunkt omfattande ut- rustning skulle tillverka varorna åt di— striktets övriga apotek inom de lokaler och i stort sett med den utrustning som man förfogade över. Därför kom di-

striktslaboratoriernas tillverkning att bedrivas i apotekens ordinarie laborato- rier som varit avsedda för apotekens eget behov. Eftersom denna tillverk- ning skedde i direkt anslutning till för- säljningen var det ganska naturligt att man delvis använde sig av även den personal som utförde övrigt arbete på apoteken. När distriktslaboratorierna startade, blev det sålunda närmast fråga om en utökning av den verksamhet som apotekens ordinarie laboratoriedel tidi- gare utövat. Därför fortsatte också det tidigare tillämpade systemet att i till- verkningsdelen delvis använda arbets- kraft från distributionsdelen. Med den successiva övergång som skedde är den— na ordning förklarlig.

Ett fåtal av laboratorierna har efter- hand flyttats ut ur apotekslokalerna. Det synes sålunda vara en begynnande tendens inom distriktslaboratorieorga- nisationen att skilja tillverkningen från detaljdistributionsdelen. I ökad ut— sträckning användes numera ej samma personal för ACO-tillverkningen och det arbete som sammanhänger med apote— kets detaljförsäljning.

3. Administration m.m.

Uppdraget att driva distriktslaborato- rium lämnas av apotekarsocietetens di- rektion, som även utfärdar vissa före- skrifter i samband därmed. Vidare skall medicinalstyrelsen i enlighet med ut— rustningskungörelsen ha godkänt att framställning av beredningar för regel- mässig försäljning till andra apotek lämpligen kan äga rum. Dylika godkän— nanden finns för närvarande icke för andra apotek än sådana som har di— striktslaboratorium. Laboratoriet ingår som en del av apoteksinnehavarens per- sonliga privilegium på vederbörande apotek, varför det liksom apoteket i öv- rigt formellt är apotekarens företag och står under hans ledning.

Under apoteksinnehavaren fungerar en legitimerad apotekare (laborant) som närmaste chef för laboratoriet. I allmänhet sysselsättes ytterligare en le- gitimerad apotekare bl.a. som analyti- ker. Samordnande uppgifter utföres av apotekarsocietetens planeringsavdel- ning. En del av dessa arbetsuppgifter är:

1. Utarbetande i samarbete med laboratorieavdelningen _ av komposi- tioner för nya läkeinedelsberedningar som utges dels under namn av ACO— föreskrifter, dels som tillägg till Apote- kens forinelsamling (AF). Detta avser bl. a. preparat som utgör synonymer till befintliga specialiteter.

2. Utarbetande av niska anvisningar.

3. Standardisering av emballagemate— rial och etiketter, s.k. signaturer, för läkemedelsförpackningar.

4. Utarbetande av bestämmelser an- gående standardisering av förpack- ningstorlekar för apotekens standard- förpackade läkemedel.

5. Samordning och inriktning av di- striktslaboratoriernas produktion.

6. Rekommendationer beträffande la— boratoriernas val av utrustning.

7. Kalkylering och prissättning av la- boratoriernas produkter (behandlas i avsnitt 4 nedan).

8. Statistikföring och efterkalkylering.

tillverkningstek-

4. Kalkylering och prissättning Som nämnts i föregående avsnitt sker kalkylering och prissättning centralt vid apotekarsocietetens planeringsav- delning. Man har därvid gjort försök att beräkna kostnaderna för laboratoriede- len genom att i tablåer ange kostnads- fördelningen mellan laboratorium och apotek. För den arbetskraft som helt sysselsatts med tillverkning har hela lö— nen alltså även från kollektivet cen— tralt betald lön — medräknats. För per-

sonal som varit sysselsatt med både till— verkning på distriktslaboratoriet och arbete inom apotekets detaljdistribu- tionsdel har lönekostnaden fördelats ef- ter dcn tid som vederbörande sysslat med respektive arbetsuppgifter. Man har försökt följa den angivna fördel— ningsprincipen även beträffande apo— teksinnehavaren och andra personer inom företagsledningen. Lokalkostna- derna har fördelats efter ytan med i fö- rekommande fall hänsyn tagen till den olikhet i kostnaderna som kan finnas mellan distributionsdelen och labora- toricdelen, som i regel ligger i mindre central del av fastigheten och därför kan åsättas lägre hyra per kvadrat— meter.

I de få fall där distriktslaboratorierna i lokalhänseende helt skilts från apote— ket har det inte uppstått några fördel- ningsproblem beträffande den anställda personalen men även här har innehava- rens arbete inte kunnat fördelas annat än efter bedömning.

Från läkemedelsindustriens sida har stark kritik riktats mot distriktslabo- ratoriernas kalkylering. Man har därvid hävdat, att vissa av kostnaderna varit svåra att avgränsa, vilket kunnat leda till att kostnader som bort falla på labo- ratoriedelen i verkligheten belastats detaljdistributionsdelen.

En stor del av det ledande och över- vakande arbetet ifråga om ACO-tillverk- ningen utföres centralt. Tidigare har nämnts apotekarsocietetens planerings— avdelnings ledande verksamhet. Socie- tetens laboratorieavdelning (Apotekens kontrollaboratorium, AKL) utför bl.a. vissa analyser för distriktslaboratorier- nas räkning. I allmänhet analyserar så- lunda avdelningen de råvaror som distriktslaboratorierna inköper. Beträf- fande de av laboratorierna framställda produkterna kontrollerar avdelningen i de fall där mera krävande analys

är erforderlig — varje tillverkningssats som ett led i den löpande driftskon- trollen. Vidare företas efterkontroller och vissa andra undersökningar av de på distriktslaboratorierna framställda preparaten. Tidigare debiterades veder- börande distriktslaboratorium ej för analyskostnaderna. Eftersom laborato— rieavdelningens kostnader då bestreds av avgifter från apoteken — varvid av- gifterna tagits från överskott som upp- kommit på hela försäljningen, alltså även på specialiteterna — kunde det föreligga en dold kostnadsövervältring från ACO-preparat till specialiteter. Un- der de senaste åren har dock såväl analyskostnader som vissa andra kost- nader, s.k. utvecklingskostnader, be- lastats ACO—produkterna. Prissättningen av ACO-produkterna anges vara helt baserad på kalkylmäs— siga kostnader utan kompletterande marknadsmässiga bedömningar. Man skulle alltså följa en annan princip för prissättningen än inom industrien, vil- ken senare för jämförelsens skull något beröres i det följande. Olikheten beror dels på att ACO-tillverkningen ej är förenad med så stora kostnader för forskning och introduktion beträffande nya läkemedel som industrien, dels på att organisationen av apotekskollekti- vets ledning närmast ses som ett ser- viceorgan. När däremot en enskild läke- medelsindustri skall prissätta en ny spe— cialitet som man börjat tillverka — och som det ännu inte finns några synony- mer till _— gäller det att få så stor täck- ning som möjligt för de forsknings- och utvecklingskostnader som industrien arbetar med. I första hand försöker man därvid täcka de kostnader som åvilar det ifrågavarande preparatet, men därutöver är det för industrien ofta angeläget att kunna ta ut ett högre pris på de preparat som man verkligen lyckats med, varigenom man kan er-

hålla bidrag till täckning av forsknings- kostnaderna även för sådana projekt som icke lett till resultat. Det är därför förklarligt att priset hålles relativt högt för ett nytt preparat innan andra till- verkare kommit fram med synonymer. Dessutom kan en annan faktor mcd- yerka till att priset i början är rela- tivt högt. När man lanserar ett nytt pre- parat, vill man ofta göra detta så tidigt som möjligt och det kan då hända, att tillverkningsmetoden ännu icke är till- räckligt utvecklad, utan framställnings- kostnaderna kan ligga långt utöver dem som man kan uppnå sedan produktio— nen nått en större volym. När annan till— verkare tar upp tillverkningen av en synonym till preparatet ifråga, behöver priset icke sättas med tanke på att täcka forskningskostnader, utan det är till- räckligt att ta hänsyn till de egentliga tillverknings- och distributionskostna- derna. Det kan därför vara lönsamt att ta upp tillverkning av preparatet, även om det åsättcs lägre pris än originalpre- paratets. Att synonymer framkommer till lägre pris behöver således i och för sig icke innebära att de kan tillverkas billigare än det ursprungliga preparatet. Sedan synonymer börjat säljas till lägre pris, känner sig den första tillverkaren av konkurrenshänsyn nödsakad att sänka sitt pris, men dessutom kan pris- sänkningar som nämnts också bero på att tillverkningsmetoden utvecklats. Inom medicinalstyrelsen föreligger en viss prisgranskning i samband med att preparaten släpps ut i marknaden, men detta hindrar inte att prisbildningen i realiteten sker på det sätt som nämnts i det föregående.

5. Verksamhetens förutsättningar

Apoteken har monopol på försäljning av apoteksvaror men har i gengäld en— ligt apoteksvarustadgan skyldighet att tillhandahålla samtliga apoteksvaror.

Härvid kommer apoteken även att i viss utsträckning vara nödsakade att tillver- ka varor som har obetydlig åtgång. En del av dessa varor kan tillverkas för lag- ring, och man har i många fall ansett det lämpligt att koncentrera tillverkningen till distriktslaboratorierna. Härigenom har dessas produktionsprogram kommit att uppta tillverkning av varor, som man antagligen inte skulle ha befattat sig med om man helt fritt fått välja sitt till— verkningsprogram. Eftersom tillverk— ningen av dessa preparat endast sker i små kvantiteter, blir tillverkningen splittrad. I och för sig kan man hävda, att de preparat som tillverkas endast i små kvantiteter bör ha samma lönsam- het som övriga och att de därför skall bära de kostnader som de åsamkar rö- relsen, men det är ändå troligt att en be- gränsning i produktvalet skulle före— komma om man inte kände sig tvingad att tillverka varorna ifråga. Inom den enskilda industrien har man möjlighet att slopa tillverkningen av ett läkeme- del, när försäljningen gått under en viss gräns, och kan därigenom koncentrera sig på de försäljningsmässigt större pre- paraten.

Det relaterade förhållandet innebär en klar olikhet mellan läkemedelsfabri- kerna och distriktslaboratorierna i frå- ga om produktionsprogrammet. Man kan förutsätta, att ACO-verksamhetens tillverkningsprogram även framgent kommer att innehålla läkemedel, av vilka förbrukningen är så pass liten, att de ur industriell tillverkningssynpunkt måste betraktas som tyngande.

6. Tidigare avgivna förslag beträffande organisationen 1946 års läkemedelsutredning föreslog i sitt första betänkande (SOU 1951:34), att apoteksväsendet skulle förstatligas och att verksamheten skulle bedrivas i aktiebolagsform. Man ansåg att tillverk—

ning inom detta företags ram borde fö- rekomma på i princip liknande sätt som beträffande distriktslaboratorierna men att en koncentration till ett färre antal arbetsställen borde ske.

Remissinstanserna koncentrerade sig på huvudfrågan angående förstatligande eller ej av apoteksväsendet, varför frå- gan om distriktslaboratoriernas ställ- ning kom i bakgrunden. Apotekarkåren anförde i sitt s. k. motförslag att di- striktslaboratorieorganisationen borde utvecklas inom den befintliga ramen ge- nom specialisering av tillverkning och lagerhållning och i övrigt bibehålla sin ställning såsom knutna till apotek.

Läkemedelsindustriföreningen utveck- lade i bilaga till sitt remissyttrande den åsikten, att utredningen icke kunde kän— na till räntabiliteten för den inom det statliga apoteksföretaget föreslagna till- verkningen, emedan den inte hade un- dersökt distriktslaboratoriernas kost- nadsförhållanden. Under förutsättning att tillverkningen inom apoteksledet skulle konkurrera med läkemedelsin- dustrien på lika villkor var man beredd att acceptera en dylik tillverkning.

»Liksom det svenska näringslivet i öv- rigt vill läkemedelsindustrien hävda den fria konkurrensens avgörande betydelse. Detta betyder dock ej, att industrien är villig att godtaga alla former av konkur- rens från en instans. som av en eller annan orsak samtidigt är den enda möjliga distri- butören för de artiklar, som äro föremål för konkurrensen ifråga. Om industrien dock skulle påtvingas detta genom att LUzs förslag skulle genomföras, anser den, att en förutsättning är, att en eventuell kon- kurrens sker på jämförlig ekonomisk ha- sis, d. v. 5. att den inom apoteksbolaget an- vända kalkylmetoden innebär en korrekt fördelning av bolagets kostnader. Vidare får ej ensamdistributören givas möjlighet att på annat sätt diskriminera industri- produktionen.

Det har från industriens sida klart sagts ifrån, att man under sådan förutsättning fullt ut accepterar varje konkurrens, och att man således icke har den ringaste tan—

ke på att söka motverka eller undertrycka en på vedertagna kalkylnormer vilande. av apoteken bedriven industriell verksamhet. Däremot vill man bestämt opponera sig mot en konkurrens, som på ovan antydda grunder äger möjlighet att skada industrien och dess framåtskridande.»

7. ACO-preparatens ställning i kontroll- hänseende

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för den granskning m. ni. som förekom— mer beträffande de bruksfärdiga, stan- dardförpackade preparat som tillverkas på distriktslaboratorierna. Från de icke bruksfärdiga preparaten bortses här.

Bakgrunden till nuvarande förhållanden

Ett av en enskild industri framställt bruksfärdigt läkemedel — en farmacev- tisk specialitet — får enligt specialitets— kungörelsen av år 1934 ej säljas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Detta läm— nas genom att preparatet registreras el— ler i avvaktan på registrering uppföres på den s. k. licensfria listan. De här an— givna godkännandena gäller som gene- rella tillstånd för försäljning av prepa- raten. Det finns därjämte en tredje typ av försäljningstillstånd, licens, som av— ser tillstånd för apotek att mot recept av viss angiven läkare expediera pre— parat, som ej är registrerat eller upp- taget på licensfria listan.

Det kan förekomma att mindre apo- tek, som inte lämpligen kan framställa alla beredningar, anlitar något större apotek i närheten och därifrån får be- redningar ifråga. I de diskussioner som förts i ärendet har det aldrig ifrågasatts, att dylika tillfälliga leveranser som när- mast har karaktär av service skulle be- höva falla under specialitetslagstift— ningen.

Det synes inte vara fullt klart hur apo- tekssakkunniga av år 1931, efter vars första betänkande specialitetskungörel- sen tillkom år 1934, sett på problemet i

fråga om färdigförpackade apoteksbe- redningar som annat än tillfälligtvis till- verkas för leverans till annat apotek. Frågan var av mindre praktisk betydel- se vid denna tid, och diskussionen här- om började egentligen först år 1946 efter distriktslaboratoricrnas uppkomst.

Visserligen finnes i detta kapitel ett särskilt avsnitt som behandlar tidigare avgivna förslag, men det torde vara nöd- vändigt att här kortfattat redogöra för den förda diskussionen i frågan, för att särställningen för ACO—preparaten skall förstås.

Apotekarkåren hemställde år 1946 att Kungl. Maj:t skulle ändra specialitets- kungörelsen, så att det klart framginge att bruksfärdigt, förpackat läkemedel som framställdes på distriktslaboratori- erna och såldes till enskild förbrukare från annat apotek icke skulle betraktas som specialitet, eftersom man ansåg, att specialitetskungörelsen icke hade varit avsedd att gälla apoteksberedningar. Medicinalstyrelsen och 1946 års läke— medelsutredning tillstyrkte förslaget, medan läkemedelsindustriföretagen an- såg det vara fullt klart att ACO-prepara- ten skulle hänföras till farmacevtiska specialiteter. Ärendet hänsköts senare ånyo till 1946 års läkemedelsutredning, sedan den börjat arbeta med läkemedels- lagstiftningen. avgav år 1955 förslag som relateras i efterföljande avsnitt om tidigare av— givna förslag.

För närvarande är situationen den,att Kungl. Maj:t i detta avseende icke tagit ställning beträffande ACO-produkterna, medan medicinalstyrelsen i praxis un— dantagit dem från att hänföras till far- macevtiska specialiteter, trots att spe- cialitetsknngörelsens ordalydelse (& 1) är sådan, att de borde hänföras dit.

En utförlig redovisning av bakgrun- den till nuvarande förhållanden finns i 1946 års läkemedelsutrednings andra

Läkemedelsutredningen .

betänkande (SOU 1955: 44, sid. 185 ff), varjämte frågan upptogs bl.a. i apote— karsocietetens remissyttrande (sid. 23 f.) .

Nuvarande förhållanden

De bruksfärdiga, standardförpackade preparat som distriktslaboratorierna tillverkar kan i stora drag indelas i fyra grupper, nämligen

1) fria m. m.)

handelsvaror (hudkrämer

2) preparat upptagna i farmakopén, Pharmaconomia Sueeica och medicinal- styrelsens samling av benämningar (MB) 3) preparat upptagna i apotekens formelsamling (AF)

4) preparat — utöver vissa av de i de nämnda handböckerna upptagna — som är jämförliga med farmacevtiska specialiteter.

Utöver i grupp 4 återfinnes även i grupperna 2 och 3 läkemedel som är sy- nonyma med specialiteter. Detta beror på att kompositionen till vissa speciali- teter så småningom upptages i de ovan nämnda handböckerna. De specialiteter som finns registrerade, när komposi- tionen upptas i dessa handböcker, får även fortsättningsvis försäljas under sina registrerade namn, men däremot får registrering av nya specialiteter med samma komposition ske endast om sär- skilda skäl föreligger. Trots att gränser- na mellan grupperna är något diffusa, bör den gjorda indelningen vara lämplig som underlag för den fortsatta diskus- sionen.

En jämförelse mellan å ena sidan den offentliga specialitetskontrollen och å andra sidan den kontroll som förekom- mer beträffande distriktslaboratoriernas tillverkning visar följande.

Enligt bestämmelserna i specialitets- kungörelsen (& 5) skall medicinalsty-

relsen vid prövning av registrerings— ansökan särskilt taga hänsyn till

1. huruvida uppgiften om specialite— tens art eller sammansättning är riktig

2. huruvida specialiteten i farmacev- tiskt hänseende är av ändamålsenlig be- skaffenhet

3. huruvida specialiteten är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom el- ler sjukdomssymtom hos människor eller djur

—i. huruvida specialitetens pris är skä- ligt

5. huruvida den reklam, som föresla- gits för specialiteten, är lämplig.

Den granskning som på detta sätt sker, innan ett preparat registreras, brukar benämnas förkontroll. Härutöver före- kommer granskning av produkternas kvalitet genom analys av i marknaden stickprovsvis inköpta förpackningar, s.k. efterkontroll. Beträffande pris och reklam förekommer viss fortlöpande övervakning.

Med bortseende från de fria handels- varorna gäller i fråga om kontrollen av ACO—produkterna följande. Granskning av att varorna överensstämmer med uppgifterna om art och sammansättning och att varan är i farmacevtiskt hänse- ende av ändamålsenlig beskaffenhet _ s.k. farmacevtisk kontroll _— äger ej rum från medicinalstyrelsens sida, in- nan ACO-produkterna släppes ut i mark— naden. Den farmacevtiska kontroll som förekommer beträffande dessa produk— ter kan i princip likställas dels med industriföretagens interna kontroll, dels med den efterkontroll som förekommer beträffande specialiteterna. Apoteksvä- sendets interna kontroll av distrikts- laboratoriernas produkter förekommer dels på tillverkningsstället, dels centralt hos apotekarsocietetens laboratorieav- delning. En skillnad gentemot industri- företagens kontroll anses ligga däri, att apotekens kvalificerade personal i mot-

under apoteks—

sats till industriens arbetar tjänstemannaansvar. Genom inspektörernas försorg tages beträffan— de distriktslaboratoriernas produkter prov ur marknaden för granskning. Denna kontroll torde kunna jämföras med den efterkontroll som äger rum beträffande specialiteterna.

En mera principiell olikhet mellan kontrollen av läkemedelsindustrien å ena och distriktslaboratorierna å andra sidan ligger däri, att myndigheterna fortlöpande låter inspektera distrikts- laboratoriernas tillverkningsställen i samband med inspektion av moderapo- teken, medan inspektion av de enskilda industrierna kan ske endast efter beslut av Kungl. Maj:t.

Medicinsk granskning enligt följande.

Prcparat som är intagna i farmako- pén och Pharmaconomia Suecica grans- kas i samband med utgivandet av nya upplagor av de nämnda handböckerna. Granskningen är dock av annan art än den som förekommer i samband med re— gistrering av specialiteter.

I »Medicinalstyrelsens samling av be- nämningar» intagna preparat är delvis medicinskt granskade. En del av dem förekommer nämligen även i Pharma— eonomia Suecica och har granskats före intagningen i denna, medan för andra preparat viss medicinsk granskning förekommit i annan ordning.

Preparat har tagits med i Apotekens formelsamling i första hand på grund av deras efterfrågan på apoteken och inte efter deras medicinska värde, varför en hel del preparat förekommer, som inte skulle betraktas som godtagbara ur me- dicinsk synpunkt, om man skulle an- lägga samma krav som vid specialitets- rcgistreringen. Detta gäller främst pre— parat inom den grupp som kallas folk— medicin.

För de preparat som är närmast jäm-

förekommer

förbara med specialiteterna — och ej ingår i de nämnda handböckerna _ gäller, att försäljningen kan påbörjas utan föregående medicinsk granskning. I praktiken förekommer dock viss un- derhandsgranskning hos medicinalsty- relsen av dessa preparats medicinska värde. Eftersom det inte finns några formella föreskrifter härom, kan dock konsekvensen bli, att ACO—preparat med förbigående av granskningen på kortare tid kan komma i marknaden än farma- cevtisk specialitet, för vilken man måste vänta på medicinalstyrelsens godkän- nande, vilket i allmänhet dröjer två eller tre månader. Enligt uppgift har det i

något fall förekommit att ACO-preparat på grund av att lika bestämmelser om granskning ej förefinnes hunnit mark- nadsföras tidigare än synonym specia- litet.

Förekomsten av medicinsk gransk- ning beträffande de apotekstillverkade standardförpackade apoteksvarorna tabell 70, som visar för- säljningen år 1953 av de i respektive handböcker upptagna preparaten, in- delade i medicinskt godtagua respektive icke granskade preparat.

Granskning av den tillämnade rekla- men sker underhandsmässigt hos medi- cinalstyrelsen beträffande sådana ACO- framgår av

Tabell 70. Sammanställning över försäljningen år 1953 av apotekstillverkade standard- förpackade apoteksvaror

Från medicinsk Preparat vilka ej synpunkt godtagna blivit granskade från Summa preparat medicinsk synpunkt Preparaten .. . Antal .. Antal ,. Antal .. forekommer 1 preparat Varde preparat Yarde preparat Varde mil". mil". mil". ... % ...! % st- % k.? % ... % k.? % Pharmaconomia Suecica ........... 191 46,8 25,6 75,5 191 46,8 25,6 75,5 Farmakopén ......... 4611,3 1,1 3,1 46 11,3 1,1 3,1 ACO-föreskrifter ..... 42 10,3 0,7 2,1 42 10,3 0,7 2,1 Samling av benäm- ningar (MB) ....... 75 18,3 4,413,0 30 7,4 1,0 2,9 105 25,7 5,4 15,9 Apotekens formelsam- ling(AF) .......... 23 5,6 1,1 3,3 23 5,6 1,1 3,3 Övriga .............. 1 0,2(0,003) 0,01 1 0,2 (0,003) 0,0 354 86,7 31,8 93,7 54 13,2 2,1 6,2 408 99,9 33,9 99,9 (100) (100)

(Tabellen är — med vissa här gjorda kompletteringar av texten _ hämtad ur apotekarsocie- tetens remissyttrande över SOU 1955:44, sid. 27.)

preparat som är jämförbara med specia- liteterna. En principiell olikhet gent- emot dcn reklamgranskning som före- kommer beträffande specialiteterna, ligger dock däri, att granskningsmyn— digheten icke har samma befogenheter, då det gäller ACO-preparaten som då det gäller enskilda tillverkares specia- liteter.

Prisgranskning förekommer beträf- fande ACO-produkterna hos medicinal- styrelsens läkemedelsekonomiska sek- tion.

Ytterligare en olikhet mellan speciali- tetsgranskningen för enskilda tillverka- re och de av medicinalstyrelsen under— handsmässigt utförda granskningsmo- menten beträffande ACO-preparat lig-

ger däri, att tillverkarna av de senare i motsats till enskilda specialitetstillver- kare icke behöver erlägga avgifter för den utförda granskningen.

Tidigare förslag

1946 års läkemedelsutredning föreslog i sitt andra betänkande (SOU 1955:44) att de på distriktslaboratorierna tillver— kade bruksfärdiga preparaten skulle hänföras till farmacevtiska specialite— ter. Det huvudsakligaste motivet synes ha varit att få enhetliga bestämmelser för alla preparat som tillverkas under likartade förutsättningar. Några av re- missinstansernas yttranden över utred- ningens av statsmakterna ännu icke slut- behandlade förslag refereras i det föl- jande.

Apotekarsocieteten förklarade sig be- redd att acceptera viss form av medi- cinsk granskning beträffande de prepa- rat för vilka information lämnas, men menade att preparaten ifråga inte skulle behöva införas under specialitetskon- trollen i dess helhet.

Statens farmaceutiska laboratorium avvisade förslaget att hela sortimentet skulle föras in under specialitetskon- trollen men ansåg det önskvärt, att den medicinska granskningen blev utfor- mad på likartat sätt som beträffande specialiteterna. Det senare ansågs dock ej behöva medföra att de preparat, för vilka man rekommenderade viss form av medicinsk granskning, helt fördes över till specialiteterna. Liknande in- ställning hade farmacevtförbundet.

Medicinalstyrelsen förordade, att andra preparat än de som upptagits i gällande upplaga av farmakopén eller Pharmaconomia Suecica skulle behand- las som specialiteter, främst därför att de borde underkastas medicinsk gransk- ning. Styrelsen yttrade:

»Vissa brister finnas dock i den av det allmänna utövade kontrollen över sådana

apoteksberedda preparat, vilka ansetts jäm— förbara med farmacevtiska specialiteter. Dessa brister avse närmast preparatens me- dicinska ändamålsenlighet och reklamen för desamma. När det gäller att avhjälpa dessa brister äro två olika vägar tänk— bara. Den ena är att inordna preparaten under spccialitetsbegreppet och den andra att — med hänsyn till apotekens speciella ställning som ett noga reglerat samhälls- organ —— i annan ordning utfärda kom— pletterande föreskrifter beträffande dessa preparat. Det förstnämnda alternativet medger i största möjliga utsträckning en- hetliga bestämmelser för alla läkemedel inom läkemedelsförordningens ram. Sett i sammanhang med den omfattande läkeme— dels— och apotekslagstiftningen som helhet kan dock tvekan uppstå om vilken väg som är den lämpligaste. Vid vägning av de båda alternativen finner styrelsen, att med hän- syn till att de centraltillverkade apoteks— preparaten icke utgöra en i alla avseenden enhetlig grupp en differentierad behand- ling av desamma vara mest ändamålsenlig.

Apoteken ha under senare år lanserat en del nya läkemedel, vilka icke varit upp- tagna i officiella läkemedelshandhöcker. För preparaten har reklam bedrivits på lik— nande sätt som för fabrikstillverkade spe- cialiteter. Medicinalstyrelsen har visserli- gen beretts tillfälle att förhandsvis granska medlens medicinska ändamålsenlighet och den tillämnade reklamens utformning men en fastare ordning härvidlag är onekligen önskvärd. Då ifrågavarande läkemedel en- dast i fråga om det allmännas kontroll över tillverkningen skilja sig från farma- cevtiska specialiteter, synes det naturligt att de registreras såsom specialiteter. På apoteken saluföras i standardförpackningar vidare ett antal läkemedel som upptagits i tidigare men icke i nu gällande upplaga av farmakopén eller Pharmaconomia Svecica eller som utan att ha varit intagna i dessa handböcker sedan gammalt röna viss efter- frågan. Av dessa läkemedel motsvara många icke nutida krav på medicinsk ända— målsenlighet och skulle därför icke kunna registreras. Då ingen som helst reklam fö- res för dessa preparat torde de komma att successivt försvinna ur handeln utan att restriktiva åtgärder behöva vidtagas. Pro- cessen skulle emellertid påskyndas, därest registrering av preparaten krävdes. Förut- sättningen för att registreringsplikten i dessa fall skulle bliva fullt effektiv är

emellertid att apoteksföreståndares skyl— dighet att tillhandahålla apoteksvaror in- skränkes på det sätt som Ahlgren i sitt särskilda yttrande föreslagit. [ annat fall skulle apoteksföreståndarcn på läkares för— ordnande ha skyldighet att bereda och till- handahålla läkemedlen. Slutligen tillverkas å apoteken standardförpackade läkemedel upptagna i gällande upplaga av farma- kopén och Pharmaconomia Sveeica. Till- verkning och tillhandahållandc av sådana apoteksberedda läkemedel får anses vara en primär uppgift för apoteken. Den cen— traliserade tillverkningen har endast till- kommit för att sänka tillverkningskostna— derna. Den medger därutöver _ vilket i sammanhanget är viktigt att ihågkomma — en effektiv och ingående analytisk kon- troll. Registreringsplikt beträffande denna läkemedelsgrupp anser styrelsen onödig, då preparaten får anses vara på fullt betryg— gande sätt kontrollerade i avseende ä sam- mansättning, medicinsk och farmacevtisk ändamålsenlighet samt prissättning. Avsik- ten med en registrering av dessa preparat skulle endast vara att eventuellt bedriven reklam i samband därmed underkastades betryggande kontroll. För att en registre- ring i dessa fall skulle ha någon mening måste ansökan om registrering kunna väg- ras eller beviljad registrering kunna åter- kallas, därest reklamen bedömdcs såsom olämplig. Sådan möjlighet står emellertid icke öppen eftersom apoteksföreståndare under alla förhållanden äro skyldiga att tillhandahålla dessa läkemedel. Erforderlig reklamgranskning bör i dessa fall enligt styrelsens uppfattning komma till stånd på annan väg än genom införande av re- gistreringsskyldighet, vilken skulle med- föra en onödig administrativ belastning.

Medicinalstyrelsen vill sålunda förorda att standardförpackade centraltillverkade apoteksberedningar hänföras till farmacev- tiska specialiteter, dock med undantag för läkemedel, upptagna i gällande upplaga av farmakopén och Pharmaconomia Svecica. Styrelsen bör dessutom beredas möjlighet att beträffande övriga hithörande preparat begränsa kontrollen med hänsyn till att i vissa avseenden redan betryggande gransk- ning i annan ordning verkställes.»

Specialitetsnämnden, läkemedelsindu- striföreningen, Rafi, droghandelsför- eningen, läkarförbundet, läkemedels-

kommittén, kommerskollegium m. fl. an— slöt sig till 1946 års läkemedelsutred- nings förslag att ACO-preparaten skulle behandlas som specialiteter. NIågra re— missinstanser anförde som skäl, att ACO-preparaten borde underkastas me- dicinsk prövning, medan andra hade mera allmänna uttalanden om att efter- som tillverkningen skedde under likar— tade förutsättningar, den offentliga kon- trollen borde vara lika utformad. Spe- cialitrtsm'imnden anförde:

>>Läkemedelsutredningen har under hän— visning bland annat till de stora likheter, som i tillverkningshänseende numera råda mellan läkemedelsindustrins och distrikts— laboratoriernas produkter, hävdat, att des- sa ocksä ur kontrollsynpunkt borde vara helt likställda, varför även de apotekstill— verkade standardpreparaten borde hänföras till farmacevtiska specialiteter. Detta sam- manfaller med ett yrkande, som ofta fram- förts från läkemedelsindustrins sida under senare tid med betonande av önskvärdhe- ten av att industrin icke i förhållande till apoteken belastas med ytterligare kontroll- föreskrifter, avgifter eller åtgärder, som försvåra eller fördröja utförande på mark- naden av deras preparat. Nämnden finner dessa synpunkter värda beaktande och vill till dem lägga ytterligare en. som talar för att kontrollen av apoteksberedda preparat ökas. Nämnden åsyftar härvidlag det även av utredningen understrukna behovet av att apotekens preparat underkastas författ- ningsmässig kontroll även med avseende på deras medicinska värde. Nämnden har vid en vägning av de olika synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, stannat för att ansluta sig till det av läkemedelsutred— ningen framlagda förslaget.»

8. Kommitténs överväganden och förslag

Allmänt

Enligt vad som framgår av de föregåen- de avsnitten är en viss del av den till- verkning av läkemedel, som centralise- rats till distriktslaboratorierna, nödvän- dig för en fullgod läkemedelsförsörj- ning. Kommittén syftar här på tillverk- ningen av sådana läkemedel, som till

sina kvantiteter är för små för att den enskilda läkemedelsindustrien skall vara intresserad av att tillverka desamma, men som dock har så pass stor åtgång eller vars tillverkning är så komplice- rad, att en hantverksmässig tillverkning vid de enskilda apoteken skulle ställa sig föga rationell. Centraliseringen av denna tillverkning till visst eller vissa distriktslaboratoricr torde sålunda få an- ses överensstämma med samhällets krav på en rationell läkemedelsförsörjning.

Värde- och kvantitetsmässigt utgör nyssnämnda tillverkning endast en mindre del av distrikslaboratoriernas samlade tillverkning, medan större de- len härav faller på läkemedel, som för- säljes i så pass stora kvantiteter att de är lämpade för industriell tillverkning. Det rör sig här i stort sett om två skilda slag av läkemedel. Å ena sidan är det fråga om de 5. k. officinella läkemedlen, d. v. s. läkemedel som finns beskrivna i farmakopén och liknande officiella handböcker och som i huvudsak får sa- luföras endast under det officiella namn läkemedlen därvid åsatts; å andra sidan gäller det preparat, som utgör synony- mer (till sammansättning, berednings- form och styrkegrad praktiskt taget identiska preparat) till av in- eller ut- ländsk läkemedelsindustri lanserade specialiteter. Gränsen mellan de två grupperna är flytande, eftersom åtskil- liga av de officinella läkemedlen har sin motsvarighet i av läkemedelsindustrien saluförda specialiteter, vilka registrerats under namn som i regel har karaktär av märkesvarubeteckning innan läke- medlen ifråga infördes i de officiella handböckerna. De officinella läkemedlen utgör till värde och kvantitet den ojäm- förligt största delen av distriktslabora- toriernas tillverkning. Tillverkningen av synonympreparat har emellertid fått en ökad betydelse och andelen av dessa torde vara stadd i stark ökning.

De officinella läkemedlen tillverkas endast i ringa utsträckning av den en— skilda läkemedelsindustrien. I den mån tillverkning förekommer, gäller denna endast specialiteter som registrerats re- dan före den officiella beskrivningen av läkemedlet ifråga i officiell handbok. l dylikt fall får nämligen den registrerade specialiteten fortfarande saluföras un- der sitt registrerade märkesvarunamn. Ny specialitet, vars sammansättning helt eller huvudsakligen överensstämmer med officinellt läkemedel, får registre- ras endast om särskilda skäl därtill före- ligger, och medicinalstyrelsen kan där- vid föreskriva, att sökanden skall god- taga den benämning som styrelsen finner lämplig (specialitetskungörelsen, % 11). Det synes sannolikt att tillverk- ningen av officinella läkemedel är mind- re attraktiv för industrien, enär nya så— dana produkter inte får introduceras under märkesvarunamn, och orsaken till att distriktslaboratorierna i stor ut- sträckning är ensamtillverkare av dessa läkemedel torde huvudsakligen vara att söka i detta faktum. Härtill kommer även att priserna i många fall är så låga att läkemedelsindustrien enligt uppgift icke finner tillverkningen tillräckligt lönsam. Slutligen bör framhållas, att medicinalstyrelsens s.k. utrustningskun- görelse lägger hinder i vägen för indu- strien att _ om registrering som spe- cialitet ej sker försälja de officinella läkemedlen direkt till apotek utan distriktslaboratorium. En förutsättning för att apoteken skall få köpa sådana läkemedel från industrien _ direkt el- ler genom droghandel _— är nämligen att de har sådan utrustning att de kan svara för analysering av läkemedlen ifråga. Då dylik apparatutrustning i allmänhet finns endast på apotek med distriktslaboratorium har övriga apotek i praktiken ingen möjlighet att köpa of- ficinella läkemedel från annat håll än

från distriktslaboratorierna. Dessa se— nare kan emellertid inköpa de ifråga— varande läkemedlen från läkemedels- industrien, men så lär enligt uppgift ske endast i rena undantagsfall.

På grund av nämnda omständigheter har distriktslaboratorierna sålunda bli- vit praktiskt taget ensamtillverkare av de officinella läkemedlen. Från läke- medelsindustriens sida hävdas, att di— striktslaboratorierna, till förfång för industrien, erhållit en monopolställning på detta område. Man anser sig kunna tillverka och försälja åtminstone vissa av dessa läkemedel till lägre priser än vad distriktslaboratorierna gör, men författningsföreskrifter har förhindrat industrien att salubjuda dem direkt till apoteken. Kommittén har icke möjlighet att bedöma i vad mån detta påstående har fog för sig. Om industriens påståen- de, att vissa av de officinella läkemedlen skulle kunna säljas billigare av indu- strien, sålunda icke kan tillbakavisas, så kan dock konstateras, att distriktslabo— ratoriernas tillverkning i många fall in- neburit tillhandahållande av läkemedel till betydligt lägre pris än vad som skett, så länge samma läkemedel uteslutande salufördes som specialitet.

Enligt kommitténs uppfattning är det inte uteslutet att distriktslaboratorier- nas faktiska monopol på tillverkningen av officinella läkemedel i enstaka fall kan ha lett till för höga priser. Å andra sidan torde det vara ostridigt att ACO- tillverkningen på detta område i stor ut- sträckning inneburit en sänkning av priserna. Kommittén anser emellertid att nuvarande konkurrensförhållande mellan de båda företagsformerna icke är tillfredsställande, varför gällande be- stämmelser bör ändras så, att läkeme- delsindustrien får möjlighet att konkur- rera med distriktslaboratorieverksam- heten på detta område. Det är emeller-

tid tydligt att ACO-tillverkningen även vid konkurrens kommer att ha en sär— skilt betydelsefull uppgift att fylla i frå- ga om nyssnämnda läkemedel.

Vad slutligen angår de av distriktsla- boratorierna tillverkade synonymerna till läkemedelsindustriens specialiteter må följande framhållas. Tillverkningen har gällt läkemedel av den art att de haft eller kunnat förväntas få relativt stor användning. I praktiskt taget samt- liga fall lanseras dessa ACO-preparat till lägre priser än motsvarande specialite- ter, i dcn mån dylika förekommer. Även denna tillverkning har — såsom tidi- gare rclaterats — rönt kritik från lä- kemedelsindustriens sida. Man menar, att industrien ofta får lägga ner för- hållandevis stora kostnader på den forskning, kliniska undersökningar etc., som leder fram till preparaten, medan distriktslaboratorierna kan dra nytta av industriens forskningsresultat utan att behöva ta ut täckning för motsvarande kostnader. Distriktslaboratoriernas hit- hörande tillverkning anses därför icke ske under samma förutsättningar som industriens.

I anslutning härtill bör framhållas, att nyssnämnda företeelse icke är ovanlig även industrierna emellan. Eftersom en läkemedelsfabrikant endast i undan— tagsfall kan erhålla patentskydd för sina produkter, är det sålunda mycket van- ligt, att andra fabrikanter — eventuellt meden i sak oväsentlig ändring av kom- positionen — tar upp tillverkningen av i princip samma vara, som lanserats av en annan industri, och registrerar den- na Linder nytt namn. Detta gäller såväl svenska fabriker emellan som mellan svensk och utländsk läkemedelsindustri. Distriktslaboratorierna uppträder alltså i detta sammanhang icke annorlunda än övriga läkemedelstillverkare.

Den enskilda läkemedelsindustriens

verksamhet kännetecknas för närvaran- de av en god konkurrens, vilken i icke obetydlig utsträckning är lagd på ny- skapande av läkemedel, som blivit ett framträdande drag icke endast hos de stora utländska läkemedelsindustrierna utan även hos den svenska läkemedels- fabrikationen. Denna nyskapande kon- kurrens kan emellertid mycket väl tän- kas bli delvis satt ur spel vid en alltmer accentuerad specialisering industrierna emellan på åtskilda varugruppsområ- den. Vid en dylik utveckling är det be- tydelsefullt att samhället har ett latent korrektiv mot för höga priser och som sådant torde ACO-tillverkningen ha en icke oviktig uppgift att fylla.

Distriktslaboratorierna har även ägnat sig åt tillverkning av vissa fria handels- varor inom läkemedelsområdet såsom sårsalvor, hudsalvor o. d. Tillverkningen är av relativt blygsam omfattning, främst därför att apoteken av hävd icke bedri- h, någon aktiv försäljning av dessa produkter, vilka därför är föga kända bland allmänheten. Enligt kommitténs mening har även denna del av distrikts- laboratoriernas tillverkning en viss upp- gift att fylla.

Det är viktigt att konkurrensen mel— lan ACO-tillverkningen och industrien kan ske på så långt möjligt lika villkor. Helt lika villkor kan icke skapas, efter- som vissa grundläggande förutsättning— ar härför saknas. Sålunda har labora- torierna t. ex. hand om tillverkning även av sådana varor som framställes i rela- tivt små och oekonomiska kvantiteter, och tillverkningen kan av beredskaps— skäl anses böra vara splittrad på flera ställen än vad som från tillverknings- ekonomisk synpunkt skulle vara ratio- nellt. Å andra sidan har laboratorierna genom apoteken en närmare marknads- kontakt än den enskilda läkemedels- industrien.

Fristående tillverkningsförefag

Kommittén anser såsom utvecklats i föregående avsnitt —— att den på di- striktslaboratorierna bedrivna tillverk— ningen fyller en önskvärd funktion inom läkemedelsförsörjningen. Emeller- tid är kommittén av den uppfattningen att de former under vilka tillverkningen för närvarande bedrives icke är de bästa. Många av distriktslaboratorierna är så intimt förbundna med sina moder- apotek i fråga om lokaler, personal etc., att någon helt tillförlitlig, kalkylmässig fördelning av kostnaderna på den egent- liga apoteksrörelsen och distriktslabo- ratoriet icke är möjlig, hur aktningsvär- da försök härtill som än göres. Det kan därför icke med full säkerhet visas, att icke vissa av de på distriktslaboratorier- na fallande kostnaderna till någon del kommer att belasta den egentliga apo- teksrörelsen eller omvänt. Från läkeme- delsindustriens sida har detta förhållan- de åberopats i samband med kritik mot prissättningen på åtminstone vissa av ACO-preparaten. Tidigare har framhål- lits önskvärdheten av att möjlighet till konkurrens på lika bas mellan ACO-till- verkningen och läkemedelsindustrien skapas, varför det nämnda förhållandet bör ändras. Kommittén anser sig visser- ligen ej ha fog för antagandet, att ACO- prcparatens priser ej skulle vara—åt- minstone till den helt övervägande de- len — riktigt kalkylerade, men det kan knappast vara riktigt att möjligheter till medveten eller omedveten subventione- ring av ACO-tillverkningen skall före- ligga. Enligt kommitténs mening bör därför denna tillverkning organisato- riskt skiljas från den egentliga apöfeks- driften.

Det förefaller osannolikt att det kan vara rationellt att ha ACO-tillverkningen uppdelad på så många enheter som för

närvarande. Flera av de preparat, som nu tillverkas på ett flertal ställen, om- fattar mycket betydande kvantiteter och värden och torde med fördel kunna sam- manföras till större tillverkningsenhe- tcr än vad något av distriktslaborato- rierna nu utgör. Å andra sidan förelig- ger det otvivelaktigt behov av en viss lo- kalt förlagd tillverkning. Detta gäller sådan tillverkning av sporadiskt efter— frågade läkemedel, vilken inte lämpar sig för de enskilda apoteken —— bland annat med hänsyn till nödvändig appa- ratur men som är för liten eller för lokalbetonad för att lämpligen kunna koncentreras till ifrågavarande större tillverkningsenheter. Det förefaller där- för troligt att en viss omläggning av till- verkningen rent rationellt borde vara påkallad, i första hand en ytterligare centralisering av viss tillverkning samt eventuellt en omfördelning av den 10- kalt behövliga tillverkningen till ett mindre antal enheter. En dylik omlägg- ning torde vara mycket svår att frik- tionsfritt och snabbt genomföra med nuvarande ordning. Ett särskilt tillverk- ningsföretag synes böra skapas, förmod- ligen lämpligast med tillverkningen uppdelad på flera enheter, en eller ett par större och några mindre. En natur- lig förläggning torde därvid i första hand vara de orter, i och kring vilka koncentrationen av apotek är stor. Vid bedömande av denna fråga bör emel— lertid även beaktas de beredskapssyn- punkter, som kan läggas på densamma.

Ytterligare skäl, som talar för ett sam- manförande av ACO-tillverkningen till ett fristående företag, är att man på det- ta område har att räkna med en snabbt skeende utveckling, som smidigt bör kunna följas. Därvid kan det krävas has— tiga ändringar i fråga om produktions- inriktning etc., vilka kan vara svåra att konsekvent genomföra, om man skall

behöva ta personliga hänsyn till en- skilda apoteksinnehavare.

Ett frånskiljande av distriktslabora- torietillverkningen från de enskilda apoteken synes sålunda nödvändigt, men däremot behöver tillverkningen i fråga icke skiljas från apoteksväsendet. ACO- tillverkningen har uppstått såsom en naturlig utveckling av apotekens ur- sprungliga uppgifter och bör fortfaran- de betraktas såsom en följdriktig funk- tion inom apoteksväsendet. Ledningen av ACO-tillverkningen ombesörjes redan till väsentlig del av kollektivets centrala organ — särskilt planeringsavdelningen och laboratorieavdelningen _— och det förefaller därför naturligt, att den önsk- värda, ytterligare centraliseringen sker inom kollektivets ram. Goda förutsätt- ningar härför föreligger i och med att det finns vissa centrala organ, som kan utgöra kärnan i ett nytt tillverknings— företag.

. Företagsform Olika möjligheter föreligger beträffande företagsformen. ACO-verksamheten kan tänkas driven såsom en ekonomisk för- ening inom apotekskollektivet eller så- som ett aktiebolag, ägt av apotekarsocie- teten såsom företrädare för kollektivet enbart eller i förening med enskilda apoteksinnehavare. Skulle företaget dri- vas såsom en ekonomisk förening, kom- mer olikhet i beskattningsavseende att uppstå jämfört med läkemedelsindu- strierna eftersom dessa drives i aktie- bolagsform. Eftersom det bör efter- strävas att förutsättningarna för ACO- tillverkningen så nära som möjligt över- ensstämmer med läkemedelsindustrier- nas förutsättningar, har kommittén stan- nat för aktiebolagsformen såsom den mest lämpliga. Då ACO-tillverkningen som förut nämnts bör betraktas såsom en kollektiv

angelägenhet inom apoteksväsendet, bör tillverkningsföretaget åtminstone till större delen ägas av kollektivet genom att en majoritet av aktierna innehas av apotekarsocieteten såsom företrädare för kollektivet. Om så befinnes lämpligt — exempelvis för kapitalanskaffning — bör dock en del av aktierna kunna ägas av apoteksinnehavare. Emellertid bör i sistnämnda fall dylika, på enskilda apo- teksinnehavare utplacerade aktier icke kunna förvärvas av intressenter utan- för apoteksväsendet. För dessa aktier bör därför hembudsskyldighet till kol- lektivet föreligga, då överlåtelse av aktie blir aktuell.

Särskilda villkor för verksamheten

Tillverkningsföretagets verksamhet bör grundas på ett särskilt avtal härom mel- lan staten och apotekarsocieteten. Ett sådant avtal blir nödvändigt därför att bolagets verksamhet, vilken bör be- traktas såsom en del av apoteksväsen- dets allmänna uppgifter, genom aktie- bolagsformen eljest kan komma att un- dandragas från det allmänna överin- seende över apoteksväsendet, som Kungl. Maj:t genom underlydande organ utövar. Därtill kommer det skälet, att medel för igångsättande och drift av företaget måste förutsättas få bli disponerade ur de fondmedel, som uppsamlats inom apoteksväsendet och vars användning regleras i särskild, av Kungl. Maj:t fast- ställd ordning.

Genom det nämnda avtalet mellan sta- ten och apotekarsocieteten bör kunna säkerställas, att verksamhetens allmän- na målsättning överensstämmer med lä- kemedelsförsörjningens målsättning i stort. Om medel för verksamhetens igångsättande och drift genom Kungl. Maj:ts medgivande ställes till förfogan- de ur de inom apoteksväsendet hopsam- lade fonderna, bör avtalet vidare inrym-

ma regler beträffande avkastningen på dessa medel, d. v. s. de vinster, som kan uppstå genom verksamheten, eller i händelse av bolagets upplösande _— be- stämmelser om dispositionen av efter likvidationen eventuellt kvarstående till— gångar. Vid en upplösning av bolaget bör dessa medel användas för gemen- samma ändamål inom apoteksväsendet i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer som gäller för apoteksväsen- dets ekonomiska förhållanden.

Om medel för verksamhetens igång— sättande får disponeras ur apoteksvä- sendets pensionsfonder, bör staten läm- na garanti för att gällande pensionsut- fästelser fullföljes. (Se sid. 237.)

Ytterligare synes vissa särskilda reg- ler beträffande tillverkningsföretaget höra uppställas, vilka emellertid lämp- ligen bör intagas i bolagsordningen. För att dylika regler icke skall kunna änd- ras, synes avtalet mellan staten och apo- tekarsocieteten även böra binda bolags— ordningens lydelse. Förslag till avtal och bolagsordning lämnas i bilagorna 2 och 3.

Kommittén har i olika sammanhang uttalat önskvärdheten av att ACO-till- verkningen sker under så likartade för- utsättningar som möjligt jämfört med läkemedelsindustriens tillverkning. Bo- lagets verksamhet synes därför böra om— gärdas med så få restriktiva bestämmel- ser som möjligt, för att icke dess möjlig- heter till affärsmässigt handlande skall äventyras. Å andra sidan får ACO-till— verkningen icke ges en förmånsställning i förhållande till läkemedelsindustrien. Därför synes i bolagsordningen .böra intagas bestämmelse om maximering av utdelningen till aktieägare, samt vidare regler för hur därefter kvarstående vinst skall användas. Enligt kommitténs åsikt bör nämligen en vinstutdelningsbe- gränsning förhindra att apoteksinneha— varna —— antingen som enskilda ägare av

aktier i bolaget eller som delägare i det- ta via kollektivet som med Kungl. Maj:ts tillstånd får ta i anspråk vissa fondme- del —— får direkt ekonomiskt intresse av att på bekostnad av övriga läkemedels- tillverkare söka gynna ACO-företaget. Vid utdelningsbegränsning kan h05 bo- laget uppstå en kvarstående vinst. I den mån dylik vinst uppkommer, synes den— na under första tiden böra användas till konsolidering av rörelsen för att där- efter på längre sikt resultera i lägre pri- ser och bättre läkemedel. Förvärv av fast egendom för bolagets räkning bör göras beroende av apoteksnämndens godkän- nande.

Några särskilda regler beträffande bo- lagets verksamhetsområde, utöver en i bolagsordningen intagen bestämmelse om att verksamheten skall avse tillverk- ning och försäljning av läkemedel och andra varor sammanhängande med apoteksrörelse, har kommittén icke an- sett sig böra föreslå. Det torde nämligen kunna inträffa, att läkemedelstillverk— ningen ger biprodukter, som skulle kun- na nyttiggöras med bättre ekonomiskt resultat genom ytterligare manufakture- ring. Dylik sidoverksamhet torde icke böra förhindras, även om därigenom uppkomna produkter skulle falla utan- för läkemedelsområdet. Av samma an- ledning bör ej heller förhindras annan, näraliggande tillverkning, vilken _— utan att direkt ha samband med läkemedels- tillverkningen — kan förbilliga denna.

Preparatens formella ställning

Det får förutsättas att tillverkningsföre— tagets produktion skall omfatta samma och liknande produkter som distrikts- laboratorierna för närvarande tillver- kar. Eftersom företaget skulle drivas i aktiebolagsform och skilt från den egentliga apoteksdriften, kommer till- verkningen inte _ åtminstone formellt

—— att kunna anses såsom apotekstill- verkning på samma sätt som med nu. varande ordning. Därvid bortfaller det formella tjänstemannaansvaret. Av prak— tiska skäl måste emellertid företaget ges en sådan ställning, att det på samma sätt som nu sker vid distriktslaborato— rierna — utan onödiga, fördyrande kon- trollföreskrifter — kan tillverka och till apotek försälja officinella läkemedel och andra beredningar. Bolaget bör därför genom avtal med staten erhålla generellt tillstånd att i sådan ordning tillverka dylika beredningar. Någon in- vändning häremot torde knappast kun- na resas, såvitt det gäller tillverkning av sådana beredningar, som av prak- tiska skäl icke lämpligen bör utföras på enskilt apotek.

Beträffande ACO-tillverkningen av of- ficinella läkemedel har diskuterats,]turu- vida dessa icke borde jämställas med den enskilda industriens specialiteter och underkastas samma registrerings- tvång. Detta kan emellertid knappast vara en ur ekonomiska synpunkter lämp- lig ordning. Det är här fråga om läke- medel, vilka till sin komposition och medicinska användning är så väl kända och av samhälleliga organ prövade, att ytterligare granskning i detta hänseen— de måste betraktas som onödig, liksom hela det administrativa förfarande, som följer med specialitetsregistreringen.

Om sålunda registrering som specia- litet av de officinella läkemedlen kan betraktas såsom onödig och betungande, föreligger dock behov av viss kontroll av renhetsgrad, styrkegrad etc. En dylik kontroll bör liksom nu kunna ordnas som stickprovskontroll av prover som uttagits av apoteksinspektörerna. Detta kan lämpligen ske i samband med in— spektion av apotek eller av tillverk- ningsenhet, hörande till ACO-bolaget.

Kommittén återkommer i annat sam- manhang till frågan om den enskilda

läkemedelsindustriens möjligheter att tillverka s.k. officinella läkemedel.

Vad därefter angår tillverkningen av sådana preparat, som är jämförliga med specialiteter, har distriktslaboratorierna för närvarande den fördelen framför läkemedelsindustrien, att preparaten kan saluföras utan den registrering och därmed följande kostnader och admini— strativa omgång, vilken gäller för spe- cialiteterna. Denna förmånsställning för ACO-tillverkningen synes icke böra bi- behållas. Hithörande tillverkning inom ACO-företaget bör därför underkastas speeialitetskungörelsens bestämmelser. Därmed följer bl.a. att berörda ACO- preparat kommer att belastas med regi— streringsavgifter. Kostnaden härför är emellertid relativt sett av ringa storleks— ordning och får ingen egentlig inverkan på slutpriserna. Kravet på likställdhct mellan ACO-företaget och läkemedelsin— dustrien på denna punkt synes emeller- tid väga så tungt, att de nackdelar jäm- fört med nuvarande ordning, som följer för ACO-företaget, bör accepteras.

Inlösen och finansiering av tillverk- ningsföretaget

Koncentreringen av ACO-verksamheten till ett särskilt tillverkningsföretag för- utsätter, att de nuvarande distriktslabo- ratorierna inlöses. Det kan vara lämp— ligt att låta denna inlösen ske succes- sivt och eventuellt äga rum vid inne- havarskiften. Inlösningssumman kan be- räknas uppgå till 10 it 12 miljoner kronor. Beloppets storlek blir dock be- roende av i vilken utsträckning belå— ning av tillgångarna sker. Några särskil- da regler för inlösningsförfarandet torde icke vara nödvändiga, utan detta kan ske enligt vad som gäller vid överlåtelse av apotek. Lager och inventarier bör in- lösas till dagspris respektive bruks— värde, varvid värdering göres enligt sedvanliga regler.

Det synes lämpligt att tillverknings- företagets aktiekapital uppgår till unge— färligen det belopp, som sammanlagt er- fordras för inlösen av distriktslaborato- rierna. Medel för företagets drift hör an- skaffas genom lån på allmänna mark- naden mot säkerhet i inlösta lager och inventarier.

Kommittén föreslår i annat samman- hang vissa regler sammanhängande med pensioneringen av apoteksinnehavare, inom apoteksväsendet anställd personal samt efterlevande efter dessa, innebä— rande att pensionskostnaderna bör tagas som löpande utgift varje år för sig och gäldas med avgiftsmedel. Apotekskollek- tivets fonder för pensioneringsändamål blir därigenom överflödiga och bör kun- na tagas i anspråk för tecknande av vid starten erforderligt aktiekapital sedan hänsyn tagits till teckningen från en- skilda apoteksinnehavare. De fonderade medlen kommer därigenom att stanna inom apoteksväsendet och användas för verksamhet inom detta. Eftersom Kungl. Maj:t enligt kommitténs förslag förutsät- tes garantera pensionsutfästelsernas full- följd, bör några hinder icke kunna re— sas mot nyssnämnda förfaringssätt. Överenskommelse härom med apotekar- societeten förutsättes emellertid böra träffas, även om användningen av pen- sionsfonderna reglerats genom bestäm- melser utfärdade av Kungl. Maj:t.

Aktiekapital bör även kunna få an— skaffas genom uthjudande av aktier till enskilda apoteksinnehavare.

Övergångsbestämmelser

Även om inlösningsfrågan icke bör in- rymma några svårigheter, kvarstår dock problemet med den inkomstminskning som till följd av distriktslaboratoriernas frånskiljande kan uppkomma för inne- havarna av dessa. Det får anses skäligt, att ersättning för dylik inkomstminsk-

ning —— varvid hänsyn måste tagas till att apoteksinnehavarens inkomst kan ändras även därigenom, att nytt avgifts— system förutsättes komma att bli tilläm- pat .,_ tillerkännes vederbörande apo— teksinnehavare. Storleken av dylik er- sättning, vilken skall upphöra vid inne— havarskifte, bör bestämmas av apoteks- nämnden. I vissa fall torde övergångs- ersättningen kunna utgöras av arvode för föreståndarskap, nämligen där apo-

teksinnehavaren övergångsvis kan kvar— stå som föreståndare för det frånskilda distriktslaboratoriet. Detta bör vara möj- ligt i de fall distriktslaboratorierörelsen är helt avskild från vederbörande apo— tek och även fortsättningsvis skall dri- vas i det av bolaget inlösta laboratoriet. Apoteksinnehavaren bör därvid över- gångsvis kunna erhålla sådant arvode att hans sammanlagda inkomster icke minskas.

KAPITEL VIII

Läkemedelsgrosshandeln

A. Inledning

Läkcmedelsgrosshandeln —— eller drog— handeln, som den vanligen benämnes är av mycket sent datum. Den möjlig- gjordes först genom 1913 års apoteks- varustadga. Dessförinnan var all till- verkning av och handel med apoteks- varor förbehållen apoteksföreståndare. Den fria droghandeln utvecklades ur apoteksrörelsen på så sätt, att vissa apoteksföreståndare, som tidigare be- drivit grosshandel vid sidan av den egentliga apoteksrörelsen, etablerade ren grosshandelsrörelse.

Apotekens varusortiment var vid den— na tidpunkt av blygsam omfattning. Bland annat fanns knappast fabrikstill- verkade läkemedelsberedningar, vars saluförande reglerades först genom 1913 års apoteksvarustadga. Droghandeln omfattade därför i huvudsak endast rå— varor för apoteken. Med den kemiska industriens uppsving utvidgades emel- lertid råvarusortimentet och med läke- medelsindustriens uppkomst inleddes en allt snabbare strukturförändring inom droghandeln. Från att ha varit en droghandel i egentlig mening har lä- kemedelsgrosshandeln övergått till att i huvudsak bli distributör av fabrikstill- verkade läkemedel.

Droghandeln intar i dag en viktig ställning inom läkemedelsdistributio- nen. Det stora varusortiment, som apo- teken tillhandahåller eller på begäran anskaffar, uppgår till mellan 20 och 25 tusen artiklar, varav cirka 10 tusen år

apoteksvaror. Med artikel avses här varje enhet, som skiljer sig från andra till beredningsform, styrka, förpack- ningsform eller förpackningsstorlek. Varorna härstammar från ett stort an- tal producenter och andra leverantörer, såväl svenska som utländska. Antalet läkemedelsfabriker, saluförande fa- brikstillverkade läkemedel (farmacev— tiska specialiteter) på den svenska marknaden, uppgick sålunda år 1955 till 164 stycken, varav 36 svenska. Anta- let leverantörer av annat slag, exempel- vis utländska exportörer av droger och kemikalier, rör sig om flera hundra. Droghandeln utgör det förmedlande och distribuerande organet mellan större de— len av alla dessa leverantörer och apo— teken.

Apoteken lagerhåller i allmänhet mel- lan 3500 och 8000 artiklar av det to- tala sortimentet. Det är praktiskt omöj- ligt för dem att laget-föra hela varusor— timentet, vilket dessutom skulle vara i hög grad oekonomiskt med hänsyn till den ringa omsättningen av större delen av sortimentet. Droghandeln fyller där- igenom en viktig funktion som lager— hållare åt apoteken. Lagerhållnings- funktionen är särskilt betydelsefull be— träffande varor med ringa åtgång och begränsad hållbarhet.

Droghandeln har vidare betydelse som kontaktorgan mellan apoteken och det stora antalet, främst utländska, le— verantörer, icke endast som förmedlare av rutinmässiga inköp utan även då

det gäller anskaffning av eller upplys- ning om någon speciell vara, som kan bli aktuellt utanför det ordinarie varu- sortimentet.

Enbart med hänsyn till de nämnda funktionerna ifråga om distribution, la- gerhållning och kontaktförmedling tor— de det vara klart att droghandeln intar en viktig position inom läkemedelsdi- stributionen.

Droghandeln och med denna sam- manhängande problem har tidigare va- rit föremål för utredning och övervä— ganden i olika sammanhang. I 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande (kap. 5) lämnas utförlig redogörelse härför. Kommittén kommer därför i det följande att beträffande tidigare utred- ningar i huvudsak begränsa sig till en rekapitulering av avgivna förslag, sedan droghandelns nuvarande förhållanden mera utförligt behandlats.

B. Översikt beträfande nuvarande förhållanden

1. Vissa bestämmelser Den mest betydelsefulla delen av drog- handelns försäljning omfattar apoteks— varor och gifler av första klassen. För grosshandeln med dessa varor gäller i huvudsak följande bestämmelser. Enligt 5 7 i apoteksvarustadgan har den, som utan att vara apoteksinneha- vare vill bedriva grosshandel med apo- teksvaror, att hos överståthållarämbetet respektive magistraten, kommunalborg- mästare eller länsstyrelse anmäla, att han ämnar bedriva sådan rörelse. Han skall därvid styrka »att antingen han själv eller av honom såsom förestån- dare anställd person äger skicklighet att bedriva sådan rörelse».

Grosshandel med apoteksvaror får bedrivas även av fabrikant som har rätt att tillverka apoteksvaror.

Enligt & 9 i apoteksvarustadgan är

grosshandlare skyldig underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll varom Kungl. Maj:t kan komma att för- ordna, samt att i den ordning som kan komma att föreskrivas bestrida kostna— derna härför.

Genom 1943 års giftstadga frigavs grosshandeln med gifter av första klas- sen. För rätt till dylik grosshandel av annan än apoteksföreståndare eller ve- derbörande fabrikant erfordras särskilt tillstånd samt, beträffande första klas— sens gift som utgör läkemedel, anmälan till medicinalstyrelsen.

2. Varusortimentet Det har inledningsvis omnämnts att apotekens varusortiment sammanlagt uppgår till mellan 20 och 25 tusen ar- tiklar, om hänsyn tages även till de va- ror, som ej lagerhålles men på begäran anskaffas. Med artikel menas varje en- het, som skiljer sig från andra till be- redningsform, styrka, förpackningsform eller förpackningsstorlek. Berednings- formerna uppgår till ett 20-tal, av vilka de vanligaste är tabletter, salvor, am— puller, kapslar, lösningar, piller, dra- géer, pulver och puder. Oftast förekom- mer endast ett fåtal beredningsformer för en och samma vara. Bland förpack- ningsformerna skiljer man på glas, rör, tub, flaska, ask och burk, vilka förekom- mer i olika storlekar. Ett visst läkeme- del kan sålunda omfatta ett flertal ar- tiklar. Det kan vara uppdelat på olika beredningsformer, som i sin tur kan tillverkas i olika styrkegrader, vilka slutligen kan förekomma i olika för- packningsstorlekar. Antalet läkemedel är sålunda vida mindre än antalet ar- tiklar. De varor som apoteken köper för sin rörelse utgöres i huvudsak av: a) droger, kemikalier och oljor; b) farmacevtiska specialiteter; c) bakteriologiska preparat;

d) näringspreparat samt tekniska och kosmetiska preparat;

e) förbands— och sjukvårdsartiklar, gummivaror och kirurgiska instru— ment;

f) laboratorieutensilier inklusive ana- lysutensilier;

g) mineralvatten och sprit;

h) emballage, såsom glasvaror, bleck- varor, papper, kork, bindgarn och trycksaker.

De varor som apoteken saluför kan sammanfattas i två skilda huvudgrup- per, nämligcn dels apoteksvaror och första klassens gifter, vars distribution till slutliga förbrukare är förbehållen apoteken, dels s. k. fria handelsvaror, som även får försäljas av annan detalj- handel. Apoteksvarorna omfattar främst farmacevtiska specialiteter samt droger och vissa kemikalier.

Apotekens varuleverantörer kan i huvudsak indelas i följande grupper, nämligen

a) droghandlare, vilka levererar in- hemska och utländska råvaror, fär- diga läkemedel och andra artiklar;

b) läkemedelsfabriker som bedriver direkt försäljning av sina produkter;

c) distriktslaboratorierna beträffande ACO-preparat m. m.;

d) agenter för utländska tillverkare, vilka bedriver direkt distribution av sina varor;

e) statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska an- stalt i fråga om bakteriologiska pre— parat;

f) vissa grosshandelsföretag med tek- niska artiklar, förbandsartiklar, sjuk— vårdsartiklar, laboratorieutensilier m. m.;

g) AB Vin— & Spritcentralen i fråga om vin och sprit;

h) annat apotek.

Den övervägande delen av apotekens inköp sker genom droghandeln.

3. De nuvarande droghandelsföretagen

Antalet droghandlare är för närvarande fyra, nämligen Apotekarnes Droghan- dels AB, Göteborg (ADA), Aktiebolaget Distra, Södertälje, Kronans Droghandel AB, Göteborg, och Apoteksvarucentra- len Vitrum, Apotekare AB, Stockholm (Vitrum). Tidigare uppgick antalet till fem, men ett av företagen, nämligen N. Gustafsson AB, Göteborg, övertogs under år 1955 av ADA.

ADA, Kronan och Vitrum kan betrak— tas såsom sortimentsgrossister med i stort sett samma sortiment av apoteks- varor, medan Distra i huvudsak funge- rar såsom försäljningsbolag för Astra- koncernens produkter.

Samtliga företag har ett omfattande varusortiment men med en klar skill— nad mellan å ena sidan sortimentsgros— sisterna och å andra sidan Distra. Me- dan de förra har mellan 10000 och 17 000 artiklar totalt, varav cirka 6 000 är apoteksvaror, hade Distra 1954 en- dast 7 200 artiklar, varav 3 850 apoteks- varor.

I det följande återges uppgifter om omsättning, antal anställda, sortimentets storlek samt antal kunder för de fyra droghandelsföretagen. Samtliga uppgif- ter är hämtade ur en av professor Ulf af Trolle för kommitténs räkning utförd undersökning angående droghandeln och avser år 1954. En sammanfattning av undersökningen finnes intagen läng- re fram i detta kapitel (5. 212 ff).

Apotekarnes Droghandels AB. ADA, som är det största droghandelsföretaget, hade år 1954 en omsättning på 64,5 mil- joner kronor, varav för 43,6 miljoner distribuerades till apotek. Återstoden såldes till färg- och kemikaliehand- lare, parfymerier och sjukvårdsaffärer. Sedan år 1955 har företaget omorgani- serats så att dotterbolagen Adaco AB och AB Fransk—Svenska Parfymkompa—

niet handhar försäljningen till andra kunder än apotek.

ADA har förutom huvudkontor i Göteborg _ filialer i Stockholm och Malmö. Dess kundlista upptog år 1954 samtliga inköpande apoteksinrättningar i landet, nämligen 511. Siffran innefat- tar de filial- och sjukhusapotek som gör direkta inköp vid sidan av moderapo— teket.

Sortimentet omfattar cirka 17 000 ar- tiklar, varav cirka 6000 apoteksvaror. Av en total personal på cirka 425 per- soner sysselsattes år 1954 cirka 300 inom distributionen till apotek. ADA äger helt läkemedelsfabriken Pharmacia i Uppsala. Dennas produkter distribue- ras emellertid även av de båda övriga sortimentsgrossisterna.

Kronans Droghandel AB. Kronans kundkrets omfattar endast apotek. Dess omsättning, som sålunda helt gällde för- säljning till apoteken, uppgick år 1954 till 9,5 miljoner kronor.

Företaget har förutom sitt huvudkon- tor i Göteborg även filialer i Stockholm och Malmö. Dess kundlista upptar cirka 300 apotek över hela landet. Sortimen- tet omfattar cirka 10 000 artiklar, varav omkring 6000 apoteksvaror. Persona- len uppgick år 1954 till cirka 75 per- soner.

Apoteksvarucentralen Vitrum, Apote- kare AB. Den tredje sortimentsgrossis- ten, Vitrum, är även fabrikant med en tillverkning av ett 50-tal artiklar. Om- sättningen uppgick år 1954 till 26,6 mil— joner kronor, varav 23,3 miljoner kro- nor till apotek.

Vitrum distribuerar till hela landet från Stockholm, där totalt cirka 300 per- soner sysselsättes, varav ungefär 160 med distribution till närmare 500 apo- tek. Sortimentet omfattar cirka 14000 artiklar, varav omkring 6000 apoteks- varor.

Aktiebolaget Distra. Astra-koncernen,

som omfattar landets numera största lä— kemedelsindustri AB Astra, Södertälje, med dotterbolag, började redan år 1927 att distribuera sina produkter direkt till apotek och andra kunder. År 1932 upp- hörde företaget helt med all försäljning till droghandeln. Distra startades år 1943 som försäljningsbolag för koncer- nens produkter. Företaget säljer med ensamrätt Astra-koncernens produkter men är därjämte liksom de övriga drog- handelsföretagen eller deras dotterföre— tag agent för utländska läkemedelsin- dustrier.

Totalomsättningen uppgick år 1954 till 39 miljoner kronor, varav 30,2 mil- joner kronor till apotek. Försäljningen omfattar i motsats till vad som gäller för övriga droghandlare praktiskt taget uteslutande färdiga preparat.

Distra har förutom sitt huvudkontor i Södertälje även filialer i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Företagets kundlista upptar liksom ADA:s samt- liga inköpande apoteksinrättningar i landet.

Sortimentet omfattade år 1954 cirka 7200 artiklar, varav cirka 3850 apo- teksvaror. Personalen uppgick till cirka 180 personer, varav cirka 125 sysselsat- tes med distribution till apoteken.

4. Omsättning och personal De fyra angivna droghandelsföretagen hade år 1954 en sammanlagd omsätt- ning av 139,6 miljoner kronor, varav 106,6 miljoner avsåg försäljning till apo- teken. Det under år 1955 av ADA över- tagna femte droghandels—företaget, N. Gustafsson AB,'Göteborg, hade år 1954 en sammanlagd försäljning på 2,0 mil— joner kronor, varav uppskattningsvis 1,5 miljoner kronor avsåg försäljning till apotek. Droghandelns totala försäljning nyssnämnda år uppgick sålunda till 141,6 miljoner kronor, varav 108,1 mil- joner kronor avsåg försäljning till apo-

tek. Totalomsättningen för de följande åren är ej känd, eftersom ett av företa- gen ej velat lämna uppgifter om sin omsättning. Om omsättningen för detta företag ökat lika som genomsnittet för de övriga tre företagen, skulle den för hela droghandeln år 1955 uppgå till 166,0 miljoner kronor, år 1956 till 191,4 miljoner kronor, samt år 1957 till 222,0 miljoner kronor. Försäljningen till apo- tek skulle enligt samma beräkningssätt för respektive år vara: 1955 123,9 mil- joner kronor, 1956 146,1 miljoner kro- nor och 1957 168,4 miljoner kronor. För att belysa omsättningens utveck- ling visas i tabell 71 omsättningen för åren 1932, 1944—1948 samt 1954—1957.

Tabell 7]. Droghandelns totalomsättning vissa år fr. o. m. 19321. 0. m. 1957

Totalom- Därav direkt till Är sättning apotek

1 000 kr 1 000 kr % 1932 13 201 10 772 81,6 1944 45 100 37 800 83,8 1945 54 500 43 500 79,8 1946 61 200 47 000 76,8 1947 64 900 52 100 80,3 1948 65 800 53 200 80,9 1954 141 600 1108 100 76,3 1955 2166 000 21.23 900 74,6 1956 2191 400 2146 100 76,3 1957 2222 000 2168 400 75,9

1 I detta belopp ingår även försäljningen från N. Gustafsson AB, Göteborg. ! Beräknad.

ADA, Distra och Kronan har filialer i Stockholm, Göteborg och Malmö Distra därjämte i Umeå. Landet har upp- delats i olika försäljningsområden kring dessa platser. Den totala försälj- ningen till apoteken fördelade sig år 1954 på följande sätt på de olika för- säljningskontoren.

1931

Droghandelsomkostnaderna i procent av

omsättningen ...................... 15,7

Omsättning år 1954 milj. kronor

Stockholm .............. 62,8 Göteborg ................ 23,3 . Malmö .................. 17,3 Umeå ................... 3,2

Summa 106,6

De fyra företagen hade år 1954 en sammanlagd personal av 981 personer, varav cirka 660 beräknades syssla med distribution till apotek. Distributions- personalen fördelade sig på följande sätt på olika försäljningskontor.

Antal personer

Stockholm och Södertälje ......... 371 Göteborg ....................... 198 Malmö ......................... 82 Umeå .......................... 9

Summa 660

5. Kostnader för försäljningen till apotek Kostnaderna för de fyra droghandels- företagens totala försäljning till apotek fördelade sig år 1954 på följande sätt.

1 OOO-tal % av om- kronor sättningen . Löne- och personal— kostnader ........ 7 220 6,75 Lokalkostnader ..... 1 100 1,03 Fraktkostnader ..... 1 190 1,11 Övriga kostnader. . . . 3 920 3,66 Totalt 13 430 12,55 Den angivna procentsiffran —— 12,55 procent —— utgör ett vägt genomsnitt

för de fyra företagen. Kring detta före- ligger en viss spridning.

Kostnadsutvecklingen kan till viss del belysas av följande uppställning, för vil- ken materialet hämtats ur apotekssak- kunnigas samt 1946 års läkemedelsut- rednings betänkande.

1932 1944 1945 1946 1947 1948 1954

17,7 11,7 11,1 12,5 13,0 13,0 12,6

Beträffande uppgifterna för år 1931 och 1932 bör anmärkas, att omkostna— derna även inrymmer skatter, vars stor- lek föreliggande material icke ger upp- lysning om. De för nämnda år angivna procenttalcn är därför icke jämförbara med senare års siffror.

Vid en bedömning av kostnadsut- vecklingen bör erinras om att omsätt- ningen under den anförda tidsperioden tiodubblats, varjämte omfattande änd— ringar skett i försäljningens samman- sättning. Sälunda har andelen »icke specialiteter» i droghandelsföretagens försäljning minskat från cirka 35 pro- cent till mindre än 15 procent. Dessa siffror är dock icke jämförbara med den förskjutning i inköpen som skett hos apoteken, beroende på att dessa numera köper en viss del av sina rå- varor från annat håll än droghandeln. I fråga om specialiteterna har vidare en betydande förskjutning mot dyrare enheter (nya mediciner) inträffat. Ef- ter genomförandet den 1 januari 1955 av den s. k. läkemedelsreformen —— en- ligt vilken läkemedel under vissa för— utsättningar erhålles antingen utan kostnad för konsumenten eller också till nedsatt pris har en markerad över- gång till köp av större förpackningar kunnat förmärkas. Genomsnittspriset per recipe i apotekens försäljning steg sålunda enbart från år 1954 till år 1957 från 5,95 kronor till 8,90 kronor eller med 50 procent. Eftersom kostnaderna endast i mindre utsträckning hänger samman med varans pris kan de förut— nämnda proeenttalen icke användas så— som mätare på eventuella rationalise- ringar och kostnadsbesparingar.

6. Droghandelns konkurrensförhållanden

Droghandeln fyller i princip samma funktioner som annan grosshandel, även om arbetsorganisationen i flera

avseenden påverkas av de speciella för- hållanden varunder den arbetar. Det mest påfallande draget vid jämförelse med andra branscher är hög leverans- beredskap och snabb orderrutin. Order— mottagningen sker till övervägande del per telefon. De flesta apotek ringes eller ringer dagligen en gång till minst en av sortimentsdroghandlarna samt dessutom Distra och Leo. Med apoteken på ne- derlagsort förekommer 'kontakt ännu oftare. Vid telefonsamtalen upptas först order på de defekter, som apotekarna noterat, varjämte aktiv försäljning sker av sådana varor, på vilka grossisten önskar stimulera efterfrågan. Besökan- de kontaktmän förekommer även, men de har mindre säljande än informativ funktion.

Leveranser utanför nederlagsorterna sker i regel såsom paket— eller ilgods, medan leveranser på nederlagsorterna sker per bil.

Droghandelns sortiment kan med hänsyn till prissättningen indelas i tre grupper.

De farmaceutiska specialiteternas pri- ser kan i apoteksledet betraktas såsom bundna på grund av den för apoteken gällande, enhetliga prissättningen. Apo- tekens inköpspriser däremot är i prin- cip att betrakta såsom maximipriser, vilka får underskridas av grossisterna. Specialiteternas högsta försäljningspri- ser till apotek fastställes av medicinal- styrelsen. Dessa priser lägges till grund för beräkning av konsumentpriserna.

För de 5. k. fria handelsvarorna sker droghandelns prissättning efter samma principer som inom andra branscher.

Den tredje varugruppen omfattar droger och övriga råvaror och utgör cirka 15 procent av omsättningen. I fråga om sistnämnda båda grupper fö— rekommer priskonkurrens.

Konkurrensen inom droghandeln har tagit sig uttryck bl. a. på så sätt, att

droghandeln i stor utsträckning eko- nomiskt engagerar sig i finansieringen avapoteksdriften genom att ikläda sig borgensförbindelser för nytillträdande

apoteksinnehavare och lämna vittgåen- de krediter. De ekonomiska engage— mangens omfattning år 1956 framgår av följande uppställning.

Droghandelns engagemang i apotekens finansiering per den 30/9 1956

Borgens/örbindelser .......................... antal .................................... genomsnittsbelopp per berört apotek .........

Växelkrediler ................................ antal .................................... genomsnittsbelopp per berört apotek. ........

Varukrediter utöver sedvanlig kredittid ..........

.......... 33 950 532 kronor .......... 357 .......... 95 100 kronor

.......... 971 091 »

31 31 326 kronor

1 1 322 390 »

genomsnittsbelopp per apotek(utslaget på samtliga 412

apotek) ................................

Medan borgensförbindelserna utgör en ganska konstant summa, varierar växelkrediterna och varukrediterna be- roende på försäljningen-s variation un- der året och på likvidernas fördelning under månaden.

I den återgivna summan för varukre- diter utöver sedvanlig kredittid, 11 miljoner kronor, har droghandelsföre- tagen vid uppgifternas avlämnande medräknat även de fakturor som förföll den angivna dagen men för vilka likvid ej bokförts denna dag. Beloppet är där- för ej rättvisande utan representerar snarast ett maximivärde. Ett av företa- gen har vid en omräkning konstaterat att varukrediterna vid borträknande av de fakturor som förföll den 30/9 upp— gick till ungefär hälften av det belopp som erhölls när ifrågavarande fakturor medräknades. Av detta skulle man kun- na draga den slutsatsen att varukredi— terna utöver sedvanlig kredittid vid den tid på året som det här rörde sig om varierade mellan ungefär 6 och 11 miljoner kronor. Eftersom krediterna till största delen är baserade på den låga omsättningen under sommarmåna- derna, får man anta att maximibelop- pet under året kan vara några miljoner kronor högre. Däremot torde minimi- beloppet vara i stort sett oförändrat,

.......... 27 482 kronor

emedan de »långa» krediterna bör ha en relativt större roll vid denna tid på året på grund av apotekens från likvi- ditetssynpunkt mera ansträngda läge. Om genomsnittsbeloppet för hela året av varukrediter utöver sedvanlig kre- dittid och växelkrediter uppskatt— ningsvis antas vara sammanlagt 9 mil— joner kronor, skulle kredittiden utöver sedvanlig kredittid — leveransmånaden plus 30 dagar _ i genomsnitt uppgå till något mera än 20 dagar.

C. Tidigare förslag beträffande drog- handeln

Sedan år 1909, då medicinalstyrelsen i ett förslag till apoteksvarustadga för- ordade vissa ändringar i fråga om rät- ten att importera apoteksvaror, har frå- gan om droghandeln varit föremål för överväganden och utredningar i olika sammanhang.

1. 1912 års apotekskommitté Kommittén framhöll i sitt den 21 no- vember 1919 avgivna betänkande önsk— värdheten av att på något sätt åstad- komma lägre inköpspriser på läkemedel för apoteksinnehavarna. Man ansåg att detta borde kunna ske genom att en central anstalt —— enskild eller statlig — för import av droger och läkemedel in-

rättades. Kommittén tog icke slutlig ställning till spörsmålet, men man före- slog att lagen om apotek borde så ut- formas, att möjligheten till anordnandet av en dylik central anstalt funnes.

2. Statsrevisorerna år 1930

Statsrevisorerna behandlade i 1930 års revisionsberättelse angående statsverket samma fråga och framhöll önskvärd- heten av att en gemensam inköpscentral för de svenska apoteken organiserades. Enligt statsrevisorernas mening borde från denna central läkemedel kunna tillhandahållas de olika apoteksinrätt- ningarna till inköpspriser, säkerligen understigande dem som erlades av de enskilda apoteken. Statsutskottet vid 1931 års riksdag uttalade i samband därmed sin förväntan, att vad revisorer- na anfört komme att tagas under när- mare övervägande vid den pågående utredningen om nedbringandet av läke- medelspriserna.

3. Apotekssakkunniga av år 1931 I sitt den 20 september 1934 avgivna betänkande gav apotekssakkunniga frå— gan om läkemedelsgrosshandelns orga- nisation en central plats. Man anförde bland annat att apoteksvarugrossisterna ombesörjde en väsentlig funktion i läke- medelsdistributionen. Det syntes ej vara tillfyllest att för förbilligandet av läke— medlen ensidigt söka begränsa apoteks- väsendets kostnader, utan lika viktigt vore att tillgodose intresset av att ned— bringa kostnaderna för distributionen av läkemedel en gros. Betydande bespa- ringar kunde vinnas genom att samman- föra apotekens inköp till en enda för apoteken gemensam inköpscentral. Droghandelns kostnader borde därige- nom kunna nedbringas med mer än 50 procent. Man ansåg dessutom att en cen- tralisering av grosshandeln med apo- teksvaror vore den enda utvägen för

det allmänna att få apotekens inköpspriser, kens försäljningspriser främst berodde. Genom en centralisering av droghan- deln skulle man få möjlighet att bryta den intressegemenskap som enligt de sakkunniga vid denna tidpunkt syntes råda mellan apoteksinnehavare och droghandlare och vilken ansågs kunna få ur det allmännas synpunkt ogynn- samma återverkningar på prisnivån på läkemedel (s. 505). Beträffande for- men för den centraliserade droghandeln anförde de sakkunniga, att omständig- heterna pekade på önskvärdheten av att denna organiserades såsom ett stats- monopol i aktiebolagsform. Denna form skulle bereda det allmänna det mest be- tryggande inflytandet på läkemedlens prissättning och samtidigt även öppna möjligheten för kontroll av apotekens ekonomi. Statsmonopolet skulle enligt förslaget omfatta all försäljning till apoteksinrättningar av apoteksvaror och första klassens gifter, medan däremot försäljning av dylika varor till annan än apoteksinrättning liksom försäljning till apoteksinrättning av fria handels- varor icke skulle förbehållas statsmono- polet.

De sakkunniga ansåg, att förslaget om överlåtande till staten av ensamrätten till bedrivande av engroshandel inom apoteksrörelsen endast skulle innebära en utbyggnad av det inom denna rörelse existerande detaljhandelsmonopolet och icke en ny organisation inom apoteks— väsendet av principiell art.

inflytande över

varav apote-

4. 1946 års läkemedelsutredning I 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande (SOU 1951:34), intog frå- gan om droghandeln en mindre fram— skjuten plats. Utredningen framhöll nämligen (sid. 312) att en reform syf- tande till ett effektivt förbilligande av läkemedlen visserligen måste beröra

grosshandelsledet men den skulle ej få full effekt, om icke samtidigt apoteks— väsendets omkostnader minskades. En allmän omorganisation av apoteks- väsendet ansågs som en ofränkomlig förutsättning för att billigare varuin- köp för apoteken skulle kunna i någon väsentlig grad påverka läkemedlens ut- försäljningspris. Eftersom det förslag till nytt apotekssystem, som utredningen framlade, ej endast innebar att det all- männa erhöll kontroll över inköpspri- serna, utan även att möjligheten öpp- nades för att begränsa apoteksväsendets omkostnader, ansåg sig utredningen icke kunna för det dåvarande förorda ett ge- nomförande av apotekssakkunnigas för- slag till statsmonopol på grosshandeln av apoteksvaror. Utredningen förmena— de att med den slutliga prövningen av denna fråga kunde anstå.

Avgörande för utredningens slutsats var, att tillkomsten av ett statligt apo- teksbolag ansågs komma att underlätta en önskvärd sanering av läkemedels- handeln även i grosshandelsledet, var— för ett statsövertagande av droghandeln ej ansågs erforderligt. Frågan om drog- handelsföretagens uppgifter inom läke— medelsförsörjningen borde därför en- ligt utredningen upptagas till prövning först sedan erfarenheter vunnits av apoteksbolagets verksamhet och bolagets relationer till företagen i fråga.

Två ledamöter anförde i reservation att det av utredningen föreslagna apo— teksbolaget redan från början borde bygga upp en egen organisation för in- köp av och distribution till apoteken av samtliga varor i apotekens sortiment. Reservanterna ansåg att en dylik in- köpsorganisation skulle kunna göras väsentligt mindre omfattande än de existerande droghandelsföretagen sam- mantagna.

5. Remissyttranden över 1946 års läkemedels- utrednings förslag beträffande droghandeln Såsom relaterats i föregående stycke föreslog 1946 års läkemedelsutredning icke några åtgärder från statsmakternas sida i fråga om läkemedelsgrosshan- deln. Man anförde visserligen åtskillig kritik mot densamma, men ansåg att förefintliga brister automatiskt skulle avhjälpas genom ett förstatligande av apoteksväsendet. Flera av remissinstan- serna behandlade emellertid droghan- delsfrågan i sina yttranden. Medicinalstyrelsen anförde:

»Avgiftsnämnden uttalar bland annat, att. droghandeln intager en nyckelposition på läkemedelshandelns område och att någon verklig garanti mot för höga läkemedels- priser icke kunna åvägabringas, därest par- tipriserna äro undandragna varje kontroll från det allmännas sida. Medicinalstyrel- sen hyser i stort sett samma mening i frå- gan som den avgiftsnämnden sålunda givit till känna. Styrelsen kan vitsorda, att den nuvarande prissättningen av läkemedlen är behäftad med svagheter just på grund av droghandelns för insyn skyddade ställning. Styrelsen tror också, att en under offentlig insyn ställd droghandel skulle vara av vär- de för att säkerställa lägsta möjliga läke- medelsprisnivå såväl i fråga om apotekens egna preparat som industrins produkter. Skulle en droghandel _ vilket icke vore orimligt — kunna inkopplas i apotekskol- lektivet, skulle även dennas avkastning komma kollektivet tillgodo och kunna bi- draga till att möjliggöra prissänkningar på läkemedel.

Det får också sägas vara kända mönster, som utvecklingen följer, om apoteken för- enas kring uppbyggnaden av en egen in- köpsorganisation. Styrelsen hänvisar här- vidlag till såväl konsumtionsföreningarnas som vissa enskilda detaljhandelsföretags sammanslutningar för att åstadkomma egna inköpsorganisationer. En början härtill har ju för övrigt skett i och med att distrikts- laboratoriernas intresseförening trätt i verk— samhet.»

Apotekarkåren utvecklade i sitt mot— förslag två alternativ beträffande drog- handeln:

Alt. 1: Ingen förändring skulle före- tagas i den privata droghandelns orga- nisation, men förhandlingsvägen skulle man söka ernå en omläggning av pris- sättningen i riktning mot väsentligt mera liberala former. Om detta alterna- tiv ej gav önskat resultat borde alterna- tiv 2 prövas.

Alt. 2: En fullständig droghandel i apotekskollektivets regi skulle etableras som kooperativ förening.

Droghandelsföretagen hemställde att _ om beslut skulle fattas om apoteks- väsendets förstatligande — företagen till den del de var verksamma som distributörer av läkemedel till apotek skulle inlösas av staten, eftersom man ansåg att skapandet av ett statligt apo- teksbolag skulle medföra en för företa- gen ohållbar marknadssituation.

Läkemedelsindustriföreningen fram- höll, att droghandeln på ett mycket till- fredsställande sätt fullgjort sina funk— tioner, och att anmärkningar mot drog- handeln icke var berättigade utan grun— dade sig på otillfredsställande utred- ning och bristande kännedom om bran- schen.

I likhet med medicinalstyrelsen för- ordade kooperativa förbundet tillska- pandet av en droghandel i apotekens egen regi. Några instanser bland vilka kan nämnas statskontoret ifråga— satte eller förordade droghandelns för- statligande.

D. Förhållandena i Norge Frågan om förstatligad grosshandel har i Norge flera gånger behandlats av stat— liga utredningar. Den senaste utred— ningen i denna fråga tillsattes år 1947 och avlämnade år 1948 sitt betänkande. Den var delad i två lika stora fraktio— ner, av vilka den ena förordade och den andra avstyrkte monopol. Departementet följde i allt väsentligt

den fraktion som förordade monopol och framlade proposition år 1949. Frå- gan behandlades dock icke av stortinget förrän år 1953, då man beslöt att drog- handeln skulle förstatligas. Enligt ut— redningens betänkande dominerades droghandeln av två företag med till- sammans cirka 70 procent av apoteks— varuomsättningen.Ytterligare fyra drog- handelsföretag med sammanlagt cirka 14 procent av omsättningen till apotek fanns namngivna, medan resterande cirka 15 procent gick direkt från fabri— ker eller såldes av mindre grosshandels— företag. Frågan om eventuell ersättning till de existerande företagen skulle hän- skjutas till domstol.

Den norska statliga droghandeln bör- jade distribution av läkemedel till apo- tek hösten 1957.

För att få en uppfattning om förhål— landena efter Norsk Medisinaldepots start anhöll kommittén i april 1958 om följande uppgifter från företaget i fråga:

»1) den personalstyrka som före star- ten hade beräknats för Medisinaldepo- tens verksamhet, fördelad på kontor och lager;

2) den årsomsättning som tidigare hade beräknats för verksamheten och den som man numera räknar med;

3) beträffande Norsk Medisinaldepot för senast tillgängliga månad år 1958: a) omsättning,

b) personalantal, fördelade på kontor, lager och övriga, samt

c) löner, om möjligt fördelade på de under b) angivna tre kategorierna;

4) beträffande de tidigare droghand- larna uppgifter för samma månad år 1957, motsvarande de under 3) angivna uppgifterna, avseende den del av de berörda företagens distribution som var inriktad på apotek (om dessa icke kan erhållas för endast en månad kan års— siffror accepteras);

5) löneförändringar, uttryckta i pro-

cent eller index, mellan de angivna tid— punkterna år 1957 och år 1958;

6) läkemedelsprisnivåns eventuella förändring, uttryckt i procent eller in- dex mellan de angivna tidpunkterna.»

Norsk Medisinaldepot svarade på de angivna punkterna följande:

>>1.Personalstyrke beregnet forstarten —

kontor 41 — lager 74 — nvrige 28.

Årsomsetning beregnet i 1954: kr. 36 mill. pr. år. Nå regner vi med en årsomsetning på mellom 50 og 55 mill. kroner.

3. a) Omsetuingen i januar 1958: kr. 5 350 000,—.

b) Personalet: _ kontor 65 lager 86 —— givrige 34 — ialt 185. Dessnten midlertidige 12 —— ialt 197. Under »gsvrige» regnes personale på labora- torium, transport, selger og husfor- valtning. Lonnsutgifter pr. måned kr. 233 000,— + midlertidig i Oslo kr. 11 000,——=kr. 222 000,——. Lonn innbe— fatter bruttolenn + overtid. Egen an- del av pensjon og trygd er ikke med— tatt. &. a) Opplysninger om denne omsetning har ikke vaert tillgjengelig for NMD. Det er mulig at en kan utlede omset- ningen fra Helsedirektoratets stati- stikk over apoteksomsetningen.

b) Eksakte oppgaver over det antall per- soner som var beskjeftiget med distribusjon til apotek foreligger oss bckjent ikke. l brev av 13.2.1957 til Sosialdepartcmentet har personal- sammcnslutningen angitt personalets sterrelse i de private drogeforret— ninger til 284 personer. Hertil kom- mer farmasoytiske fabrikker og and- re foretakender med direkte salg til apotek av varer som nå cr underlagt NMD. En har grunn til å regne med at det personale som var beskjeftiget med distribusjon til apotek oversteg 270 personer. Som kjent har NMD ennå ikke opprettet avdeling i Bergen, og det må derfor foretas et korrek- tiv på ca. 30 personer som er perso- nalet ved Vestlandets Drogeforret- ning A/S.

c) NMD's lonnsregulativ dekker stort sett tilsvarende lonningcr for perso- nalet i de tidligere drogeforretninger, bortsett fra de mer ledende stillinger.

IQ

Det skal dog hemerkes at NMD har likelonn for menn og kvinner. I tillegg vil NMD få adskillig beyere pcnsjonsutgifter. En del av de tidli- gere drogeforretninger hadde gjen- nomfytrt pensjonsordning, men disse var hoyst forskjellig artet.

.). De lönnsreguleringer som skal foretas pr. 1.1.1958 og som vil utgjore ca. 3 %, er ennå ikke kommet til uttrykk i lönns— utgifter som oppgitt som måncdslonn under pkt. 3 c, idet lonnjusteringen fprst er godkjent av Stortinget 25.4.1958. G. I lov om NMD, & 9 er fastsatt at drifts- overskudd kan bare benyttes til opplegg av reservefond, prisreguleringsfond eller andre fond til fremme av depotets virk- somhet. Da NMD ikke har vaert i drift mer enn et halvt är, er det ikke fore- tatt noen regnskapsavslutning for denne driftsperiode, og der er fdlgelig heller ikke opplagt noe prisreguleringsfond. Av ovenstående oppstilling over personal— antallet vil fremgå at dette er beyere enn beregnet på forhånd. Ved de preliminmre beregninger hadde en tatt sikte på å ligge i underkant av det faktiske behov, slik at en ved en eventuell justering ikke skulle bli nödt til å si opp folk. Som årsak til at personalantallet er blitt sterre enn bereg— net, kan angis bl. a. at ordrestrukturen av- viker fra det en hadde beregnet og at ordre- antallet er adskillig storre enn en hadde beregnet.

Personalantallet ved hullkortanlegget var enn videre kalkulert altfor lavt, idet både fakturalinjeantall var satt for lavt og den formodede ytelse pr. ansatt for hoyt. Det er mulig personalantallet kan reguleres en del når rutinene er innarbeidet.

Som formodet i Deres skriv har NMD hatt en del begynnervanskcr. Grunnene til dette har vaert mange. Det var bl. a. en forutset— ning at NMD i störst mulig utstrekning skulle benytte det personale som arbeidet i de tidligere drogeforretninger. Det hadde vaert önskelig om i alle fall arbeidslederne kunne fått en opplaerings- og treningspe- riode, men det var slik som forholdene lå an, umulig uten alvorlige konsekvenser for forsyningstjenesten å ta disse folk bort fra. drogeforretningene, som alle i stor utstrek— ning arbeidet overtid hosten 1957. De an- tyder i Deres brev at det hadde vmrt bedre med en suksesiv overgang til Medisinal- depotet. Vi vil i den anledning sitere fra en brosjyre utarbeidet av Medisingrossistenes

Forening og tilstillet stortingsmennene. Brosjyrens titel er »En faglig imdtegäelse av Ot. prp. nr. 29 0952)». På side 16 er angitt folgende vedrytrende overgangsbestem- melser:

»Dettc avsnitt av proposisjonen innehol- der meget av interesse. En finner således forslaget om den gradvise overtakelse gan- ske eiendommelig. Det er klart at Staten må overta alle firmaer samtidig fra en bestemt dato hvis monopolet blir en realitet. De pri— vate grossister kan ikke gå med på noen gradvis uthulning av sin virksomhet.»

En suksesiv overgang må derfor anses som ensketenkning, og er også vanskelig å praktisere når det forutsettes at begge skal benytte de samme funksjonaerer.»

Av det erhållna svaret framgick, att initialsvårigheterna varit betydande. Det stod även ganska klart att rörelsen varit i gång alltför kort tid för att man skulle våga draga några slutsatser be- träffande densamma. Kommittén åter— kom därför till frågan, när rörelsen varit i gång ett år, och anhöll i skrivelse till Norsk Medisinaldepot den 30 okto- ber 1958 om uppgifter i följande hän- seenden:

»1) Omsättningen under respektive månader 1958 (fram till senast tillgäng- liga månad). Kommittén utgår ifrån att ' Ni fortfarande icke har egen filial i Bergen, utan att Vestlandets Drogefor— retning A/S för Eder räkning utför distributionen till apoteken inom di- striktet. Särskild uppgift angående om- sättningen i detta företag önskas.

2) Medelantalet anställda — uttryckt i antal heltidsanställda eller i dagsver- ken under respektive månader 1958 (fram till senast tillgängliga månad) med uppdelning på kontor, lager och övrigt. Om deltidssysselsatta användes, bör detta särskilt anges. Särskilda upp- gifter angående personalen hos Vestlan- dets Drogeforretning önskas.

3) Enligt uppgift hade Norsk Medi- sinaldepot vissa svårigheter i början att inom beräknad tid sända fakturor över

de till apoteken levererade varorna. Har denna eftersläpning numera helt eller delvis inhämtats?

4) Hur många av Norsk Medisinal- depots anställda finns vid filialen i Har- stad, som är en helt ny droghandelsort?

5) I Edert brev av den (i maj nämn- des, att personalstyrkan före starten be- räknades till sammanlagt 143 anställda. Gjordes denna beräkning strax före starten hösten 1957 eller några år tidi- gare i samband med att stortinget träf- fade sitt beslut angående Norsk Medi— sinaldepot? Avsåg det nämnda antalet 143 även filialen i Bergen? Finns det någon beräkning av personalbehovet för år 1959? Hur många anställda räk- nar Ni i så fall med för ifrågavarande år? För hur stor omsättning är denna personalstyrka beräknad?

6) Om kommittén fattat situationen rätt, skulle Norsk Medisinaldepot bland annat svara för den fysiska importen av de i sortimentet ingående varorna. Har detta skett även i praktiken eller importeras varorna i vissa fall av agen- ter och lagras av dessa före leveranser— na till Eder, varigenom Ni kan hålla något mindre genomsnittslager än eljest, eftersom påfyllning kan ske snabbare, om varorna redan finns i närheten? Om vissa importvaror hålls i lager av agen— terna, sker i så fall distributionen di— rekt från dessa agenters lager till Edra filialer? Hur tillgodoses kraven på be— redskapslagring?

Den här upptagna frågan angående lagerhållningsfunktionen har givetvis viss betydelse för det fall, att man öns- kar göra en jämförelse av personal m. m. i den förutvarande droghandeln å ena och Norsk Medisinaldepot å andra sidan. Några exakta värderingar av agenternas eventuella lagerhållnings- funktion kan naturligtvis icke göras, då alltför många faktorer inverkar på be— dömningen härav.

7) Kommittén vill eftcrhöra, hurt:- vida Ni upprättat vissa normer beträf— fande apotekens inköp, t.ex. att för visst antal leveranser erhålles fraktfri- het, medan frakt, expeditionskostnad eller dylikt debiteras vid ytterligare leveranser därutöver. Hur stor är fre- kvensen av inköp utöver de eventuella normerna? Kommittén förstår, att den- na fråga kan besvaras endast med en allmän kommentar, såvida icke särskild utredning gjorts.»

Norsk Medisinaldepot lämnade svar i brev av den 7 november. Utdrag ur bre- vet återges i det följande:

»1. Omsetning 1958.

Herav Ialt Bergen J anuar ....... 5 346 000 882 000 Februar ...... 4 791 000 758 000 Mars ......... 5 271 000 855 000 April ........ 4 787 000 776 000 Mai .......... 4 797 000 772 000 Juni ......... 4 985 000 813 000 Juli ......... ' 4 581 000 732 000 August ....... 4 350 000 723 000 September. . . . 4 808 000 784 000 Oktober ...... 5 180 000

2. Antall ansatte (fäste).

Oslo—Trondheim—Harstad

Kontor Lager Forovrig J anuar ....... 56 71 28 Februar ...... 68 82 32 Mars ......... 73 87 34 April ........ 70 86 34 Mai .......... 70 86 34 Juni ......... 71 86 34 Juli ......... 71 86 34 August ....... 73 86 34 September. . . . 78 86 34 Oktober ...... 77 85 33

Under lager er medtatt pakk-, kontroll- og dispenseringsavdeling, under forovrig transport-, laboratorium, kantine, renholds- og vaskeriavdeling og under kontor i ok- tober er medtatt en kontordame i deltids- post.

U!

Vi har dessuten hatt et vekslende antall midlertidig ansatte, samt vikarer for permitterte. I oktober 1958 var tallene her folgende:

Kontor 7, derav 2 vikarer for permit— tcrtc og 2 kontordamer i deltidspost. La- ger 3, derav ] vikar for permitterte, for- nvrig 3, total 13 og netto 10. När det gjelder personalet ved Vestlan- dets Drogcforretning A-S har Norsk Me- disinaldepot intet med dette å gjore, idet forretningen arbeider på provisjonsba— sis. Antall ansatte er ca. 30 personer. Det skal her bemerkes at fakturering og remittering fra apotekene foregår ved Oslo-avdelingen. Faktureringen er nå å jour. Fakturaer sendes fortlepcnde hele måneden 3—4 dager etter at varen er ekspedert. Må— nedssammendrag sendes ca. 8. i påföl— gende måned (augustsammendrag 10.9., septembersammendrag 8.10., oktober- sammendrag 8.11.). Harstad—avdelingen beskjeftiger 9 perso- ner, samt 1 rengjylringshjelp på deltid. En stilling er vakant. Beregninger over personalstorrelsen ble foretatt både i 1954, 1955 og 1956. Som meddelt i vårt brev av 6.5.1958, hadde en ved forhåndsberegningene tatt sikte på å ligge i underkant av det faktiske behov, slik at en skulle kunne unngå oppsigelser ved en eventuell justering, og for at arbeidsytelsene pr. person også skulle bli heyest mulig. Tallet 143 forelå allerede i 1955. Pr. 8.6.1955 var perso- nalet beregnet til 103 ved Oslo-avde- lingen, 29 ved Trondheims-avdelingen og 11 ved Harstad-avdelingen. Tallet Oln- fatter således ikke Bergen. Personalbehovet i 1959 antas å ville ligge på omtrent samme nivå som nå og er beregnet ut fra en omsetning på ca. 60 mill. kroner. Ved eventuelle sammen- likninger over personalstyreken vil vi gjore oppmerksom på at antal] personer bcskjeftiget i Norsk Medisinaldepots analyseavdelinger er 9+2 halve. Det var tidligere alminnelig å sette bort ana- lyseringen, bortsett fra firma Tollef Bre— dal A/S, som hadde eget laboratorium. Norsk Medisinaldepot har sluttet av- tale om konsignasjonslager av farma- soytiske spesialpreparater med 26 uten- landske firmaer. Norsk Medisinaldepot gir spedisjonstillatelser for de impor- terte varer som lagres hos agentene. Ut-

takene skjer som regel til Oslo—avde- lingen, bortsett fra et par av lagrene som også leverer direkte til filialene. Vi er av den oppfatning at denne lagerholds- funksjon ikke betyr så meget når det gjelder arbeidsbesparelse, men at for— delene vesentlig består i mindre kapital- utlegg, hurtigere levering og spredning av lagrene. Dersom det spesielt er per- sonalstyrken man er interessert i, skal en vaere oppmerksom på at denne type lager forekom også fdr Norsk Medisinal- depot startet sin virksomhet.

1. I våre alminnelige salgs— og leverings— betingelser til apotek heter det: >>7. Va- reekspedisjon. For ekspedering av varer til apotekene i Oslo og nzermeste omegn, samt Trondheim og nzermeste omegn, vil Norsk Medisinaldepot opprette kjoreru— ter. ijsrerutene vil bli meddelt disse apotek. 1 de distrikter hvor Norsk Medi- sinaldepot ikke har kjoreruter, bekoster Norsk Medisinaldepot en fraktfri forsen- delse pr. uke med rimeligste rutegående förbindelse fra naermeste avdeling».... »Utlagte frakter utenom den fraktfrie forsendelse vil bli debitert apoteket en gang pr. måned. Vareforsendelser fra de- potets avdeling i Oslo, Trondheim og Harstad, som ikke sender med egne kjo- reruter, vil bli forsikret av depotet.» I oktober 1958 blev det fra Norsk Medi- sinaldepots avdeling i Oslo, Trondheim og Harstad utsendt 2410 forsendelser med »rutegående förbindelser». 990, dvs. 41 % av disse forsendelser var fraktfrie, mens apotekene i 1 420 tilfelle må betale frakten selv. Apotekenes bestillingsru— tine er svaert forskjellig, idet en hel del av apotekene klarer seg med 4 bestil- linger pr. måned, mens vi har andre som må få opptil 25 (dette gjelder utenbys apotek). For innenbys apotek er normen en forsendelse pr. dag. Ved Oslo-avde— lingen, hvor vi har kjpreruter til 45 apo- tek, har vi gjennomsnittlig hatt 9.5 ekstraforsendclser pr. dag. Vi har ikke gjort noen szerskilt utredning angående dette spörsmål, men arbeider med ut- sendelse av defektkort til apotekene, for på den måte å gi apotekene muligheter for en mer rasjonell bestilling.»

Såsom framgår av de införskaffade uppgifterna har under tiden från stor— tingsbeslutet om centralisering av den norska droghandeln och fram till medi-

sinaldepotens start förutsättningarna för droghandelsdistributionen kraftigt änd- rats. Man räknade sålunda vid tiden för beslutet med en årsomsättning på 36 miljoner kronor och att depoten be- hövde en personalstyrka på 143 perso- ner. Under 1958 — som var det första hela kalenderår medisinaldepoten om- besörjde droghandelsdistributionen i Norge _— uppgick emellertid omsätt- ningen till i det allra närmaste 60 mil- joner kronor. Det är därför tydligt att man vid en bedömning av hur centrali- seringen av den norska droghandeln utfallit icke kan utgå från de ursprung— ligen gjorda beräkningarna, utan i stål- let bör beakta de faktiska förhållandena vid den tidpunkt då medisinaldepoten trädde i verksamhet. Kalenderåret 1958 är den tidsperiod som då kan komma ifråga, men det bör hållas i minnet att startsvårigheterna knappast kan ha va- rit övervunna förrän under den senare delen av detta år.

Av uppgifterna framgår. att medisinal- depoten i oktober 1958 sysselsatte 205 anställda, vartill kom personalen vid det enskilda droghandelsföretag, som på provisionsbasis ombesörjer distributio- nen i Bergenområdet, nämligen 30 per- soner, d. v. 5. totalt 235 personer. Enligt uppgifterna skulle vidare de enskilda droghandelsföretagen under år 1957 ha sysselsatt 270 personer med distribution till apoteken. Medisinaldepoten skulle sålunda sköta droghandelsdistributio- nen i Norge med en personalstyrka som var 35 personer mindre än vad de en- skilda droghandelsföretagen behövde för samma uppgift år 1957.

Denna jämförelse måste emellertid anses osäker. Det framgår sålunda icke i vad mån talet 270 inrymmer befatt- ningshavare, som sysslade med sådan verksamhet vilken medisinaldepoten överlåtit på de konsignationslagerhål- lande agenterna. Vidare finns ingen om-

såttningsuppgift för den enskilda drog- handeln under år 1957 och det kan dess— utom ifrågasättas om detta år är lämp- ligt som jämförelseår, eftersom den en- skilda droghandelns verksamhet kan ha influerats av den under året inträffade övergången.

Kommittén har på grund härav in— förskaffat ytterligare jämförelseunder- lag. Efter överläggningar med represen— tanter för Helsedirektoratet samt Medi- singrossistenes Forening i Oslo valdes i stället är 1954 såsom ett lämpligt år för

jämförelsen. Direkt från de berörda droghandelsföretagen samt den läkeme- delsfabrik, som själv distribuerade till apotek, införskaffades uppgift beträf- fande försäljningen till apotek samt den personalstyrka som sysselsattes här- med. Kompletterande uppgifter erhölls vidare beträffande medisinaldepotens totalomsättning under år 1958, medan uppgift om prisutvecklingen mellan de berörda åren erhölls från Statistisk Sen- tralbyrå i Oslo. De införskaffade upp- gifterna har sammanställts i tabell 72.

Tabell 72. Droghandelsdislributionen i Norge åren 1954 och 1958 *

Försäljning Antal syssel- Försäljning Försäljningen per syssel- År till apotek satta i distri- per sysselsatt Pris- satt uppräknad till 1958 Norska butionen Norska index års prisnivå kronor till apotek kronor Norska kronor 1954 43 904 700 237,5 184 862 106,6 187 463 1958 59 572 000 235,0 253 498 108,1 253 498

Av tabellen kan utläsas att omsätt- ningen per sysselsatt mätt i 1958 års prisnivå _ ökat med drygt 35 procent. Omvänt skulle detta innebära en perso- nalbesparing med samma procenttal eller omräknat i antal sysselsatta _ drygt 80 anställda. Denna siffra måste emellertid reduceras därför att en viss förändring av försäljningens struktur inträffat mellan de jämförda åren. Så- lunda har _— liksom i Sverige _ an— delen lösviktsvaror minskat och en för- skjutning mot dyrare läkemedel skett. Denna förskjutning torde ha varit mindre i Norge beroende på den under nämnda tidsperiod i Sverige genom- förda läkemedelsrabatteringen. Det kan vidare antagas, att de enskilda droghan- delsföretagen var för sig haft ett visst kapacitetsöverskott, så att den mellan åren ökade försäljningen icke skulle ha medfört proportionellt ökad personal i den enskilda droghandeln.Uppgiften att antalet anställda sysselsatta med

distribution till apotek —— under år 1957 uppgick till 270 personer kan tyda här- på. Å andra sidan bör det observeras att medisinaldepotens personalstyrka in- rymmer 10 personer sysselsatta med varuanalysering, vilken den enskilda droghandeln i allmänhet icke utförde i egen regi. Vidare har medisinaldepo- ten utökat distributionen med ett neder- lag på en ort som tidigare saknat så- dant, nämligen i Harstad, där 11 perso— ner sysselsättes.

Vid stortingsbehandlingen den 28 mars 1958 av medisinaldepotens verk— samhet meddelade statsrådet Harlem, att man räknade med en personalbespa- ring på 20 procent. De uppgifter avse- ende år 1958, som kommittén erhållit, styrker att denna beräkning är realis- tisk, såvitt gäller de hittills gjorda be- sparingarna. En betydande personalbe- sparing har således skett genom centra- liseringen av den norska droghandeln.

Vid förfrågan hos förutvarande nors-

ka droghandlare, ett par norska apote- kare samt en läkemedelsindustri och en agent för importerade läkemedel i Norge har kommittén erfarit, att medisinalde- potens distribution efter den första ti- dens övergångssvårigheter numera sker på ett för berörda parter tillfredsstäl- lande sätt.

E. Kommitténs undersökningar beträffande droghandeln

1. Inledning Kommittén har vid sin granskning av den svenska läkemedelsförsörjningens organisation fått ett starkt intryck av att droghandeln har en viktig ställning inom läkemedelsdistributionen. Därvid har icke endast den kortsiktigt kost- nadsmässiga betydelsen beaktats utan även den roll droghandeln spelar i fråga om möjligheterna för en effektiv och rationell läkemedelsförsörjning i stort och på längre sikt. Tydligt är nämligen, att åtgärder till förbilligande av läke- medlen som kan vidtagas hos fabrikan- terna eller inom apoteken icke kan få full effekt om icke droghandeln posi- tivt medverkar. Som exempel må endast anföras, att ett avgiftssystem inom apo- tekskollektivet _ avsett att bland annat premiera rationella inköp _— icke skulle få lika god effekt, om icke droghandeln införde ett prissättningssystem efter prestation. Ett annat exempel på ratio- naliseringsåtgärder som för att få full effekt måste erhålla stöd från gross- handelsledet är strävanden från läke- medelsindustrien att införa ur kost- nadssynpunkt bättre avvägda förpack— ningsenheter.

2. Kommitténs undersökning beträffande drog- handelns ordersh'nktur Efter att ha gjort ett par provunder- sökningar företog kommittén i slutet av år 1954 en undersökning av droghan- delns orderstruktur. Denna undersök-

ning bestod av två delar. Den ena om- fattade en genomgång av samtliga fak- turor från de fyra droghandelsföreta- gen samt Leo och ACO för mars månad är 1954. Den andra avsåg en redovis- ning av samtliga apoteks inköp av 40 standardförpackade läkemedel under första halvåret 1954.

I första delen av undersökningen er— hölls uppgifter från 94 procent av samt— liga apotek. Vissa svar måste dock kas- seras på grund av att de var ofullstän- diga. I det redovisade materialet ingår därefter uppgifter från 89 procent av apoteken.

Det genomsnittliga antalet inköp per dag och apotek från de fyra droghand- larna samt Leo och ACO var 4,0. Där— vid räknas hnvudapotek och filialer som en enhet. Per arbetsställe var— vid huvudapotek och filialer räknas var för sig var det genomsnittliga antalet fakturor per dag 3,3. Eftersom större delen av filialerna själva beställer va- ror, ger den senare siffran en mera korrekt bild av inköpsstrukturen än den förra. För att ett apotek skall kunna täcka sitt sortiment av läkemedel måste inköp ske från såväl Distra, Leo och ACO som en av sortimentsdroghandlar- na Ada, Vitrum eller Kronan. Av den angivna siffran framgår att apoteken gjorde inköp i det närmaste en gång varje dag från var och en av de leve- rantörer, som man måste vända sig till för att erhålla hela sortimentet. Apotek respektive arbetsställe på ort med drog- handelsnederlag hade ungefär dubbelt så många inköp per dag från de nämn- da leverantörerna som apotek respek- tive arbetsställe utanför ort med dylikt nederlag. Droghandelns orderstruktur redovisas närmare i tabell 73.

Sammanställningen visar, att apotek på nederlagsort trots större omsättning än apotek utanför nederlagsort hade genomsnittligt mindre fakturabelopp be-

Tabell 73. Droghandelns orderslruklur (apotekens inköpsstruktur) år 1954 enligt en månads stickprov

Genomsnittssiffror för samtliga för undersökta apotek undersökta utanför apotek nederlagsort på nederlagsort Med inköp från ACO inräknat Inköp per dag och apotek .......... kr 1 060: _ 913: — 1 659: — » » » » arbetsställe ...... » 876: — 768: —— 1 276: Fakturor per dag och apotek ........ st. 4,0 3,3 6,9 » » » » arbetsställe . . . » 3,3 2,8 5,3 Fakturarader per dag och apotek. . . . » 38,3 33,5 58,2 » » » » arbetsställe » 31,7 28,2 44,7 Rader per faktura ................. » 9,5 10,1 8,4 Belopp per faktura ................ kr 263: — 275: — 240: —— Belopp per rad .................... » 27: 60 27: 20 28: 50 Med inköp från ACO frånräknat Fakturor per dag och arbetsställe. . .. st. 2,8 2,4 4,5 Fakturabelopp per arbetsställe ...... kr 286: —— 294: — 256: —— Rader per faktura ................. st. 10,2 10,8 9,1

roende på större antal inköp per dag. Antalet fakturor motsvarar i stort sett antalet order, varför begreppen faktura och order kan anses jämförbara.

Genomsnittsexpeditionen hade ett värde av 263 kronor, den mittersta (me- dianen) svarade mot 156 kronor, me- dan 25 procent av expeditionerna låg under 62 kronor och 10 procent under 21 kronor i värde. Den relativt stora skillnaden mellan genomsnitt och me- dian innebär att ett fåtal stora expedi- tioner avsevärt påverkat genomsnitts- värdet.

Fakturaradernas belopp var i genom- snitt 27: 60 kr., medianen läg på ett be- lopp av 12: 40 kr. Av totala antalet fak- turarader hade 25 procent ett belopp understigande 5: 70 kr. samt 10 procent ett belopp understigande 2: 70 kr.

I tabellens senare del redovisas inkö— pen exklusive inköpen från ACO, dvs. distriktslaboratorierna. De redovisade inköpen avser såväl standardförpacka- de läkemedel som råvaror, fria han- delsvaror, emballagematerial m. m.

Av de tidigare lämnade uppgifterna kan man beräkna att antalet order to- talt per dag uppgick till närmare 1 700 för de fyra droghandelsföretagen samt Leo och ACO. Borträknas ACO blir an— talet drygt 1 450.

Samtliga apotek hade företagit inköp hos Distra, Leo och ACO. Två av de tre sortimentsgrossisterna hade leveranser till praktiskt taget samtliga apotek. Van- ligen köpte apoteken hos alla tre sorti- mentsgrossisterna. Detta gällde 58 pro- cent av apoteken medan 39 procent köpte hos två av sortimentsgrossisterna och endast 3 procent av apoteken höll sig till en enda.

Vid uppdelning av inköpen på samt- liga sortimentsgrossister och Distra vi— sade det sig att 65 procent av apoteken hade sina största inköp hos den ene av de fyra droghandlarna, 21 procent hos den andre, 10 procent hos den tredje och 4 procent hos den fjärde av dem.

En uppdelning av de apotek som låg utanför nederlagsort i klasser efter av— ståndet från nederlagsorten visade, att

jämförbara apotek hade mera samlade inköp ju längre bort från nederlagsorten de låg.

Den andra delen av kommitténs un- dersökning avsåg att närmare studera apotekens inköpsvanor. Den skulle ge svar på sådana frågor som hur ofta apo— teken gjorde inköp av samma artikel, hur Överensstämmelsen var mellan in- köps- och distributionsförpackning, huruvida distributionsförpackningarna var lämpliga med hänsyn till apotekens inköpsmöjligheter, i vilken utsträckning samma vara köptes från substituerbara droghandlare och huruvida mera an- märkningsvärda olikheter i inköps- struktur förekom mellan apotek med skenbart homogen yttre struktur. En— dast de viktigaste resultaten redovi- sas här.

Undersökningen tillgick så att inkö- pen av ett visst antal varor följdes upp under ett halvt år. Därvid kunde endast ett urval av varor komma ifråga, då en undersökning omfattande hela sorti— mentet på tusentals artiklar skulle bli otymplig. Eftersom det främst var apo- tekens inköpsvanor som skulle klarläg- gas, studerades ett 40-tal varor —— var- av hälften högfrekventa och hälften mellanfrekventa — på 311 apotek, d. v. s. 75 procent av hela'antalet apo— tek. Då kommittén bl. a. avsåg att få en uppfattning om olika distributionsför- packningars lämplighet, ansågs det mo- tiverat att medtaga artiklar som repre- senterade olika typer av berednings- form, såväl mindre som större förpack— ningar, olika typer av emballering samt olika fabrikanter.

Materialet omfattade 64 730 inköps- poster. De undersökta specialiteterna utgjorde endast 0,6 procent av det an— tal artiklar inom specialitetsområdet som maximalt kan tillhandahållas i sor- timentet på ett apotek. De motsvarade emellertid värdemässigt 15—20 procent

av de på apoteken sålda specialiteterna och till antalet 25—30 procent av om- satta specialitctsförpackningar samt ca 4 procent av totala antalet inköpsposter från sortimentsdroghandlarna, Distra och Leo. Som underlag för varuvalet låg uppgifter angående försäljningsfrc- kvcnsen av olika varor, infordrade från droghandlare och direktdistribuerande industrier. På grund av uppgifternas ofullständighet går det inte att exakt beräkna hur många artiklar som de un- dersökta varorna representerar. Med ganska stor säkerhet kan dock antas att de i frekvenshänseende representerar cirka 50 högfrekventa och 200 mellan- frekventa artiklar, vilket utgör 4 pro— cent av specialitetssortimentet. Dessa 250 artiklar representerade 60——65 pro- cent av specialiteternas försäljnings— värde på apotek, 65—70 procent av an- talet försålda specialitetsförpackningar och cirka 20 procent av apotekens to- tala antal inköpsposter från sortiments— droghandlarna, Distra samt Leo.

I genomsnitt köpte apoteken under första halvåret 1954 de i undersökning- en ingående artiklarna 5,2 gånger me- dan medianen var 4 inköp. Detta inne- bär, att varorna i genomsnitt köptes för 5 veckors förbrukning. Spridningen kring det angivna medeltalet var emel- lertid stor.

Inköpen gjordes i 70 procent av fal- len för genomsnittligt minst cn månads förbrukning. Av resterande 30 procent omfattade 5 procentenheter inköp för kortare tid än genomsnittligt två veckor, medan huvuddelen, 25 procentenheter, avsåg inköp för tid mellan två veckor och en månad. I fråga om de enskilda inköpen representerade ovannämnda 30 procent av fallen däremot 60 procent av inköpen, vilka alltså gjordes för kor- tare tid än en månad. Härav omfattade 10 procentenheter inköp för kortare tid än två veckor, medan resterande 50 pro-

ccntenheter avsåg en tid av mellan två veckor och en månad. Detta gäller dock endast under den förutsättningen, att inköpen var tidsmässigt jämnt förde- lade på apoteken. Om de senast angiv- na siffrorna omräknas till att avse apo- tekens samtliga inköp från droghandeln, kommer man fram till att cirka 12 pro- cent av det totala antalet inköpsposter skedde för kortare tid än en månad. Detta sammanhänger i första hand med den lägre försäljningsfrekvensen hos övriga varor och beror icke på att dessa köptes i större kvantiteter per inköps- tillfälle.

De högfrekventa specialiteterna köp- tes för i genomsnitt 3,7 veckors för- brukning. I 47 procent av fallen före- kom det att apoteken köpte för genom- snittligt kortare tid än en månad. Detta gäller sammanlagt cirka 71 procent av antalet inköp av de nämnda varorna. I 10 procent av fallen köpte apoteken för genomsnittligt kortare tid än två veckor, vilket gällde 24 procent av in- köpen. De medelfrekventa specialiteter- na köptes för i genomsnitt 7 veckors förbrukning. I 16 procent av fallen fö- rekom inköp för genomsnittligt kortare tid än en månad, omfattande samman- lagt cirka 40 procent av antalet inköp av dessa varor. I två procent av fallen köpte apoteken för genomsnittligt kor- tare tid än två veckor, representerande cirka 6 procent av antalet inköp.

Inköpen per artikel omfattade i ge—

nomsnitt 30 konsumentförpackningar per gång och uppdelat på högfrekventa och mellanfrekventa varor 40 respektive 11 konsumentförpackningar per gång. Spridningen mellan varorna var ansen- lig. Ytterlighetsgränserna var nämligen 5 förpackningar för varan med minsta genomsnittsinköpet och 239 för varan med det största.

Av samtliga inköpsposter innehöll 32 procent bruten fabrikantförpackning. Härav skulle 3 procentenheter ha kun- nat ersättas med inköp med obruten förpackning, om inköp skett för två vec- kor, 7 procentenheter, om inköp skett för en månad, samt ytterligare en pro- centenhet, om dubbelinköp undvikits och inköpen anpassats till fabrikant— förpackningarna.

Det totala antalet inköp av de i nu- dersökningen ingående 40 varorna steg med ökad storlek hos apoteken. För landsbygdsapoteken var stegringen re- lativt sett större än för apotek på ne- derlagsort.

Hur många av inköpen som förnya- des inom en vecka, två veckor respek- tive en månad granskades särskilt be- träffande ett urval av apotek (samman- lagt 34), då det skulle ha blivit alltför arbetskrävande att granska samtliga apotek. Antalet förnyade inköp inom re- spektive perioder i förhållande till to- tala antalet inköp av de undersökta va- rorna framgår av tabell 74.

Av inköpen förnyades alltså 8 pro-

Tabell 74. Frekvensen av förnyade inköp under första halvåret 1954 hos 34 särskil granskade apotek

Andel förnyade inköp under halvåret inom Varor 1 vecka 2 veckor 1 månad % % % högfrekventa ........................ 12 18 40 medelfrekventa ...................... 7 16 26 vägt genomsnitt för de två grupperna sammanslagna ..................... 8 16 29

cent inom en vecka, 16 procent inom två veckor och 29 procent inom en må- nad. Detta behöver i de senare fallen inte betyda, att samtliga inköp ligger inom en och samma tidsperiod utan inom en tidsperiod av den angivna längden.

För de undersökta varorna samman- slagna framgår flergångsinköpen under en månad hos de granskade 34 apote- ken av tabell 75, varav synes, att de extrema fallen med inköp mer än 5 a 6 gånger under en månad förekom spo- radiskt.

Av den lämnade redovisningen ser man att det är vanskligt att göra en be- dömning baserad enbart på genomsnit- ten. Trots att de 34 särskilt granskade apoteken genomsnittligt hade gjort in— köpen för praktiskt taget samma tid som de tidigare redovisade 311 apote- ken och en bedömning härav skulle leda till slutsatsen att inga inköp skulle bortfalla vid månadsköp — förnyades 29 procent av inköpen inom en månad. Att 8 procent av inköpen av högfre- kventa och medelfrekventa specialiteter förnyades inom en vecka, berodde till väsentlig del på att samma vara köp- tes från olika håll.

3. Särskild undersökning beträä'ande drog- handeln

Av den i föregående avsnitt refererade undersökningen rörande apotekens in- köpsvanor ansåg sig kommittén kunna draga den slutsatsen, att splittringen i orderstrukturen i första hand berodde på det vittomfattande sortimentet, vil- ket medförde att en ansenlig del av in- köpen avsåg varor med så låg eller ojämn frekvens i apotekens försäljning att det var befogat att köpa enstaka för- packningar av dessa. Detta är dock icke hela förklaringen. Apotekens avgiftssy- stem är exempelvis så konstruerat att apotekaren inte har något större ekono-

Tabell 75. Flergångsinköpen under första halvåret 1954 inom en tidsperiod av en månad. (34 apotek)

Antal förnyade inköp Inköpen har förekom- inom 1 månad mit andel gånger, %

7 1

1 2 3 4 5 6 6

ver 6 —

miskt intresse av rationella inköp. Även den tjänstvillighet som droghandlarna visar i fråga om dagliga beställnings- förfrågningar per telefon och beredvil- lighet till små och täta leveranser, tor- de ha minskat intresset för egentlig in- köpsplanering, särskilt som inköpspri- ser och andra villkor varit precis de- samma hur inköpen än gjorts. I övrigt är att märka att försök till ändring av droghandelns prissättning i något stör- re skala införts först år 1958.

Det radikalaste sättet att nedbringa kontaktkostnaderna och samtidigt ska— pa större möjligheter för ett prissätt- ningssystem med differentiering av pri- set efter prestation vore att skapa ett enda droghandelsföretag. Härigenom skulle antalet kontakter per dag mel- lan apoteken och droghandeln ned- bringas till cirka 500. Detta skulle sam- tidigt medföra en ökning av inköpspos- ternas storlek för enskilda varor (fak- turornas radbelopp), eftersom större delen av sortimentet inköps från olika håll. Därjämte skulle antalet droghan- delsnederlag kunna nedbringas genom att endast en filial behövs på varje ne- derlagsort. På s. 211 åskådliggöres ge- nom diagram hur kontakterna inom di- stributionen skulle te sig _ jämfört med nuvarande förhållanden.

Den nuvarande droghandelsfunktio- nen ombesörjes av fyra företag med

Diagram utvisande kontakterna inom läkemedelsdistributionen

A. Nuvarande 'system

| Leo k Astra- Ferrosan Kabi Pharmacia Vitrum . Agenter oncernen importörer ACO Leos försorg] Distra Ada KD Vitrum tillverkn SthlegIlvbIS) SthlegIMölUm sm [Gbg [Mö sm

B. System med centraliserad läkemedelsgrosshandel

Astra-

Leo koncernen

Ferrosan Kabi Pharmacia Vitrum Agenter importöre

ACO tillverkn.

Centraliserad läkemedelsgrosshandel

Sth Gbg Mo Um lll lll Alpotek,ii1ialapotek Ill lll

tillsammans 11 nederlag i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå, vartill kommer Leos numera fyra nederlag. Detta stora antal nederlag torde i och för sig icke vara nödvändigt för att uppehålla tillräckligt god service och leveransberedskap. Man kan förutsätta att en minskning av antalet nederlag — vars nuvarande stora antal beror av droghandelns uppdelning på tre sorti— mentsdroghandlare, en producentdrog- handel och en direktdistribuerande lä— kemedelsindustri — skulle kunna ske utan något som helst förfång för en fullgod läkemedelsförsörjning.

De kostnadsbesparingar, som antogs möjliga, bedömdes bli av relativt bety- dande storlek. En preliminär beräkning beträffande mera konkreta poster tydde på en besparing av inemot två miljoner kronor per år. För att emellertid er- hålla säkrare möjligheter till en ekono- misk värdering av en så ytterligt viktig fråga ansågs en grundlig undersökning ofrånkomlig. Kommittén gav därför pro- fessor Ulf af Trolle vid Göteborgs han- delshögskola i uppdrag att för kommit- téns räkning utföra en undersökning av de besparingar som skulle uppstå om droghandelsfunktionen fullgjordes av ett enda företag i stället för den då existerande organisationen.

I det följande återges i sin helhet den av professor Ulf af Trolle gjorda sammanfattningen av undersökningen.

4. Professor Ulf af Trolles sammanfattning av sin utredning angående de ekonomiska konse- kvenserna av en centralisering av droghandeln Undersökningens syfte och omfattning Institutet för Distributionsekonomisk och Administrativ Forskning vid Han— delshögskolan i Göteborg har på upp— drag av 1953 års Läkemedelskommitté granskat de ekonomiska följderna av en centralisering av den s. k. droghandeln. Såsom grundval för undersökningen

har förutsatts, att den nuvarande drog- handeln, som omfattar fyra företag med sammanlagt elva filialerl, skulle ersättas med ett centralt droghandelsföretag, CDH, med fyra filialer.

En sådan centralisering har i första hand kunnat förmodas medföra kortsik- tiga ekonomiska besparingar inom droghandeln, vilka kan hänföras dels till ändringar i orderstrukturen genom koncentrationen av inköpen, dels till stordriftsfördelar genom bättre utnytt- jande av kapaciteten i olika funktioner. Centraliseringen har emellertid även kunnat väntas medföra vissa kortsik- tiga ekonomiska verkningar för drog- handelns kunder, apoteken, resp. dess leverantörer, läkemedelsfabrikerna.

I andra hand kan centraliseringen väntas medföra verkningar på den lång- siktiga ekonomiska utvecklingen, som skulle komma att ske under helt andra förutsättningar. F. n. utövas droghan— delsrörelsen under en konkurrens, vars yttre uttryck främst är en strävan efter snabba och täta leveranser och som i obetydlig grad utnyttjar priset som medel. I denna form kan konkurrensen betraktas som hård. Efter en centralise- ring skulle rörelsen bedrivas i monopol- form.

Det är uppenbart, att endast de kort- siktiga besparingsmöjligheterna kan gö- ras till föremål för en siffermässig kal- kyl. Ingen siffermässig prognos kan gö- ras för den långsiktiga utvecklingen un- der olika strukturella former. Med hän- syn till denna är det endast möjligt att söka ange vilka olika tendenser, som kan tänkas komma att göra sig gäl- lande.

1 Kommitténs anmärkning: till de åsyftade fyra företagen Ada, Vitrum, Kronan och Distra kommer den direktdistri- buerande läkemedelsfabriken Leo med numera sammanlagt fyra nederlag samt några mindre tillverkare och agenter, vilka även distri- buerar direkt.

Föreliggande undersökning har i främsta rummet avsett de kortsiktiga ekonomiska konsekvenserna för drog— handeln, apoteken och läkemedelsindu— strien. Tonvikten har därvid lagts på besparingarna inom droghandelsrörcl- sen. Den långsiktiga utvecklingen har även berörts men endast i form av syn- punkter, som med nödvändighet måste ge uttryck för subjektiva uppfattningar utan möjlighet till kvantitativ precise- ring i annan form än räkneexempel.

En centralisering av droghandeln kan väntas medföra betydande övergångs- problem, bl. a. med hänsyn till att drog— handelsföretagen förutom sin försälj- ning till apoteken i ett par fall dessut- om bedriver annan verksamhet, som är samordnad med apoteksdistributionen. Även denna verksamhet skulle komma att beröras av en centralisering. En rad andra övergångsproblem uppstår även, t. ex. i samband med inlösen av de nu- varande företagens rörelse, friställan- det av personal m. m. Såsom en allmän begränsning för undersökningen gäller, att inga övergångsproblem har beaktats. Det principiella betraktelsesättet i ut— redningen kan sammanfattningsvis an- ges på följande sätt:

Förhållandena jämföres under två strukturella förutsättningar _ omfat- tande dels nuvarande, dels en centrali- serad struktur vid en tidpunkt, då alla övergångsproblem förutsättes ha mist sin verkan.

Undersökningens förutsättningar

Undersökningens resultat är uppenbar- ligen beroende av de förutsättningar som fastställes för den strukturella ut- formningen efter centraliseringen. För- utsättningarna är av två typer med hän- syn till det sätt varpå de skapas. Den ena omfattar sådana, som fastställes ge- nom centrala beslut och den andra så-

dana, som uppstår som en följd av cen- traliseringen.

Vid utformningen av förutsättning— arna har den vägledande synpunkten varit att göra dem dels realistiska med hänsyn till genomförbarheten, dels ra- tionella med hänsyn till önskemålet om en så ekonomisk distribution som möj- ligt vid givna prestationer. Det har emellertid även varit nödvändigt att av utredningstekniska skäl göra vissa för- enklingar.

I det följande återges de viktigaste förutsättningarna i sammanfattad form:

1. CDH har förutsatts få monopol på försäljningen av samtliga varor till apo— tek, såväl s. k. apoteksvaror som fria handelsvaror.1

2. Läkemedelsfabrikerna har förut— satts vara skyldiga att distribuera ge- nom CDH, som även får importmono- pol.2

3. Distributionen till apoteken har förutsatts ske vid oförändrad kund- tjänst, vilket bl. a. inneburit, att CDH antages ha filialer på alla platser, där sådana finns i. n.

4. CDH förutsättes taga initiativ till kontakterna med apoteken på samma sätt som nuvarande droghandelsföretag.

5. I den mån CDH:s finansierings- form inverkar på företagets utformning har aktiebolagsform förutsatts.

6. Antal order från apotek till drog- handelsföretag har förutsatts minska till cirka hälften. Efter minskningen förut- sättes apoteken i genomsnitt lämna föl- jande antal order: (Se tabell på sid. 214)

7. Ehuru det synes sannolikt, att en centralisering även skulle medföra en

1 Kommitténs anmärkning: fria handelsvaror ingår icke imonopolrätten vid de bedömanden, som kommittén gjort. ' ' Kommitténs anmärkning: härmed förstås monopol på försäljning till apotek av importerade apoteksvaror och första klassens gifter.

Apotek på nederlagsort:

Huvudorder ............................. Kompletteringsorder ......................

Apotek utanför nederlagsort:

Huvudorder ............................. Kompletteringsorder ......................

mindre ökning av den genomsnittliga radstorleken, har detta ansetts vara så osäkert, att huvudkalkylerna byggts på förutsättningen, att radstorleken och därmed det totala antalet expedierade poster förblir oförändrat. I en särskild kalkyl har emellertid besparingsmöjlig— heten genom ökad radstorlek beräknats i ett maximialternativ, som byggt på den osannolika förutsättningen, att rad- storleken skulle öka så mycket som 10 procent.

8. Av utredningstekniska skäl har ut- redningen icke omfattat den direktdi- stribution som f. n. sker från några fa- briker direkt till apoteken. Denna har en så ringa kvantitativ betydelse jäm— fört med försäljningen genom droghan- delsföretagen, att begränsningen icke torde ha någon inverkan på resultaten. Likaledes har den s. k. ACO-rörelsen, d. v. s. apotekens egen tillverkning på de 5. k. distriktslaboratorierna, undan— tagits från undersökningen, då förutsätt- ningarna rörande denna tillverkning ej varit klara. Undersökningen har sålunda omfat- tat frågan vilka kortsiktiga ekonomiska konsekvenser som skulle uppstå, om man ersatte de nuvarande fyra drog- handelsföretagens distribution till apo- teken med ett monopolföretag, som skul- le handha distributionen från fyra la- gerpunkter med en viss given leverans- frekvens.

De fyra undersökta droghandelsföre— tagen hade år 1954 en sammanlagd för— säljning till apoteken av 107 milj. kro- nor. De totala beräknade kostnaderna för denna distribution uppgick till

Alternativ 1 Alternativ 2 ........... Två per vecka Samma ........... En per dag Två per dag ........... Två per vecka Samma ........... En per dag Samma

13,43 milj. kronor med följande fördel- ning på olika huvudgrupper av kost- nader:

Löne— och andra personal—

kostnader .............. 7,22 milj. kronor Lokalkostnader ........... 1,10 » » Fraktkostnader ........... 1,19 » » Övriga kostnader .......... 3,92 » »

Undersökningens material och metodik Undersökningarna av de kortsiktiga ekonomiska konsekvenserna av en cen— tralisering har avsett

a) droghandeln

b) läkemedelsindustrien

c) apoteken.

Tonvikten har lagts vid de ekono- miska konsekvenserna inom droghan- deln. Huvudundersökningen har sålun— da gällt frågan vilka ändringar som under i övrigt lika förhållanden kan väntas uppstå i de kostnader som år 1954 uppgick till 13,43 milj. kronor. Av utredningstekniska skäl har huvudun- dersökningen även omfattat apotekens kostnader för telefonsamtal till drog- handelsföretagen. De senare tar visser- ligen i regel initiativ till samtal med apoteken och här då kostnaderna, men det förekommer även i betydande ut- sträckning, att apoteken tar initiativ och då bär kostnaderna för samtalen. Det har synts lämpligast att behandla telefonkostnaderna i ett sammanhang.

Huvudundersökningen har uppdelats i två delundersökningar:

a) orderundersökningen, som be— handlar besparingarna inom droghan— deln (inkl. apotekens telefonkostnader) genom en minskning av antalet order. I denna undersökning ingår främst löne-

och personalkostnader men även vissa andra kostnadsposter, nämligen kostnader för distributionsbilar telefonkostnader för ordersamtal kostnader för blanketter i order- rutinen

emballagekostnader

reskostnader för resande försäljare fraktkostnader för utgående gods

b) stordriftsundersökningen, som be- handlar besparingarna inom droghan- deln genom en minskning av antalet fö- retagsenheter. Denna undersökning har uppdelats i två avsnitt, som avser löne- och personalkostnader resp. övriga kost- nader.

Stordriftsundersökningen har före- tagits såsom en totalundersökning, om- fattande samtliga fyra företag. Uppgif- ter har bl. a. insamlats om arbetsupp- gifterna för samtliga anställda inom fö- retagen.

Orderundersökningen har byggt på den i rapporten diskuterade förutsätt- ningen, att besparingarna genom ökad orderstorlek skulle bli lika stora i CDH som inom de nuvarande företagen. Un- dersökningen har sålunda inriktats på att fastställa storleken på de besparing- ar som skulle uppnås i de nuvarande fö— retagen vid samma förutsättningar be- träffande minskningen av antalet order.

Det har icke varit möjligt att utforma orderundersökningen som en totalun- dersökning. Icke heller har det varit möjligt att göra ett slumpmässigt urval av enheter för undersökningen, vilket sammanhänger med det ringa antalet företag. Det har varit nödvändigt att välja ett av företagen såsom typiskt för branschen, vilket skett efter noggranna jämförelser mellan företagen. I vissa avseenden kan intet företag betraktas som typiskt för hela branschen, t. ex. med hänsyn till telefonkostnadernas storlek, vilket sammanhänger med oli- ka omfattande avsättningsområden. I så—

dana fall har undersökningen utsträckts till att omfatta flera enheter. Resultaten har i ett flertal avseenden kunnat av- stämmas mot interna undersökningar, som företagits på två av de övriga före— tagen. Vid en bedömning av felmöjlig- heterna genom begränsningen till ett företag bör observeras, att relationerna mellan kostnaderna för order av olika storlek kan väntas vara mer likartade inom olika företag än den absoluta stor- leken på deras kostnader.

Noggrannheten i undersökningar av denna typ är till betydande del en funk- tion av uppspjälkningen i detaljer och därmed i detaljutredningar, vilket i sin tur bestämmer utredningstiden. Det har därför varit nödvändigt att redan i planen för utredningen fastställa den önskvärda noggrannheten, vilken angi- vits som i 30 procent. Denna noggrann- het har eftersträvats i samtliga delun- dersökningar, vilket innebär, att nog— grannheten i totalresultatet bör vara av- sevärt större. Det är icke sannolikt, att alla minimi- resp. alla maximialternativ infaller samtidigt. Totalresultaten har trots detta angivits inom det önskade intervallet.

Inom varje företag, som haft en viss varaktighet, går det att peka på vissa »onödiga» kostnader. Delvis är dessa betingade av sociala skäl, delvis av att även rationalisering kräver tid. I varje ögonblick finns det rationaliserings- möjligheter, som befinner sig under ut— redning eller som kommer att undersö- kas. En eftersläpning är ofrånkomlig. Undersökningens metodik är i huvud- sak sådan, att en jämförelse mellan de olika alternativen icke kan påverkas av en skiftande »rationaliseringsgrad» i al- ternativen. Personalbehovet i CDH har sålunda beräknats med utgångspunkt från personalbehovet i nuvarande struk- tur, och samma rationaliseringsgrad har då förutsatts. I vissa fall föreligger

icke denna jämförbarhet, t. ex. i fråga om s. k. socialfall i icke orderpåverka- de arbetsuppgifter. I sådana fall har jämförbarhet åstadkommits genom att vissa socialt betingade anställningar i nuvarande företag frånräknats före en jämförelse.

Jämförelserna mellan alternativen har i huvudsak kunnat byggas på formella mätningar. För vissa poster har dock endast uppskattningar kunnat göras. Storleken på samtliga poster samt grun- derna för mätningar resp. uppskatt- ningar har angivits i rapporten. Insti- tutet kan sammanfattningsvis konsta— tera, att de verkliga besparingarna un- der de för utredningen fastställda för- utsättningarna med största sannolikhet skulle komma att ligga mellan de i rap- porten redovisade minimi— och maximi— siffrorna.

Undersökningarna inom industrien har omfattat samtliga större företag inom branschen. Såsom senare kommer att framgå, har undersökningens omfatt- ning med hänsyn till antalet företag va- rit tillräcklig för att säkerställa slut- satserna. Osäkerhetskällorna har i detta fall annat ursprung.

Detsamma gäller undersökningarna inom apoteken, som omfattat intensiv— studier på tre apotek men därutöver extensiva studier på ett slumpmässigt urval av ett femtiotal apotek. Resultaten kan här anses helt Säkerställda.

I samtliga undersökningar ha