SOU 1961:17

1957 års skolberedning

Sammanfattning.

Hjälpmedlens samordning. . Samordning av läroböcker och andra hjälpmedel . . Kombination av tryckta respektive audivisuella hjälpmedel

Audivisuella hjälpmedel. . Motiveringar till skolans behov av AV— hjälpmedel Förutsättningar för AV-hj älpmedlens utnyttjande Audivisuella hjälpmedel: nuvarande förekomst och utnyttjande Produktion av AV- hjälpmedel .

Sammanfattning .

Kapitel 3. Granskning av pedagogiska hjälpmedel .

Granskning av läroböcker enligt 1945 års lärobokskommitté .

Granskningens nuvarande möjligheter. Läroboksnämndens instruktion. . . Möjligheter att granskningsvägen påverka böckernas anpass— ning till kursplanerna. . Granskningsorganets sammansättning. Möjligheter att tillförsäkra författarna ett allsidigt gransk- ningsförfarande. . . . . . . . . . . . Granskningsorganets möjligheter till samarbete med de före- slagna hjälpmedelscentralerna . Läroboksförteckningen Anknytningsmöjligheter. Granskning av AV— hjälpmedel: film, bildband, bildserier. Skolöverstyrelsens apparatgranskning .

Sammanfattning .

Kapitel 4. De pedagogiska hjälpmedlens distribution och tillhandahållande: den

centrala organisationen.

Kännedom om hjälpmedlen och deras metodik. . . Nuvarande möjligheter till överblick över skolans hjälpmedel Hjälpmedelsförteckningar .

Hjälpmedelsutställningar

67 69 70 70 70 70 71 73 73 73 74 74 75 77 81 82 82 84 85 85 85 86 89

105

108 108

108 109

110 111

111

112 112 112

113 116 116

118

118 118 119 123

Centralt tillhandahållande av vissa undervisningshjälpmedel . . 127 Förskjutning från förhyrning till inköp i fråga om AV-materiel 127 Möjligheter till samarbete med filmoteken . . . . . . . . 127 Filmarkiv för större områden. . . . . . . . . . . 129 Centraler för bandinspelning av radioprogram . . . . . . . 131 Filmning och bandinspelning av TV—program. . . . . . . . 133 Några upphovsrättsliga problem . . . . . . . . . . . . . 135

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138

Kapitel 5. De pedagogiska hjälpmedlens distribution och tillhandahållande: den

lokala organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141

Kännedom om skolans eller kommunens hjälpmedel. . . . . . 141 Lokala hjälpmedelsförteckningar . . . . . . . . . . . 141 Utställningar av i skolan använda läroböcker. . . . . . . . 142 Bildbandshäften som informationskällor. . . . . 143 Information och instruktion genom materielförvaltare m.fl . 143

Kommunala AV-centraler . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 Lokala kontra regionala arkiv. . . . . . . . . . . . . . 144 AV-centralernas uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . 145

Inköpsfrågor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 Planmässighet i inköpen . . . . . . . . . . . . . . 147 Möjligheter till centralupphandling. . . . . . . . . . . . 148

Materielens arkivering och omvårdnad. . . . . . . . . . . . 149

Undervisningslokalernas utformning och utrustning . . . . . . 152 Klassrummets inredning och utrustning . . . . . . . . . . 152 Bildvisningsrum . . . . . 154 Klass- och ämnesrummets utrustning med AV— —hjälpmedel . . 155 Mörkläggningsanordningar. . . . . . . . . 157 Lokaler och utrustning för övnings- och yrkesämnen . . . . 158 Möjligheter att stimulera en AV-upprustning. . . . . . . . 158

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Kapitel 6. H jälpmedlens utnyttjande: metodiska anvisningar . . . . . . . . 163

Anvisningar för hjälpmedlens utnyttjande . . . . . . . . . . 163

Anvisningar för individualiserad undervisning . . . . . . . . 165

Anvisningar för övnings- och yrkesämnen . . . . . . . . . . 165

Anvisningar för planerings- och pedagogdagarnas utnyttjande . 166

Andra anvisningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168

Sammanfattning..................... 168

Kapitel 7. Hjälpmedlens utnyttjande: de pedagogiska hjälpmedlen i lärarut-

bildningen...... 170

Användningen av AV-hjälpmedel iden nuvarande lärarutbild- ningen.........................170

Lärarutbildningsanstalternas materielutrustning . . . . . . . 171

Seminarielärarnas utbildning. . . . . . . . . . . . . . . . 171

Utbildning av klasslärare . . . . . . . . . . . . . . . 172

Nuvarande och planerad utbildning av ämneslärare. . . . . . 173

Lärarnas fortbildning . Sammanfattning .

Kapitel 8. Samhällets kostnader för pedagogiska hjälpmedel .

Kapitel 9. Kapitel 10.

Bilaga 1 a.

1b. 1c.

2a. 2b.

2c. 2d.

2e.

3a. 3b.

4.

5a.

5b.

7b.

7c.

Statens bidrag till inköp av hjälpmedel . Undervisningsmaterielens kostnadsutveckling Kommunernas besparingsåtgärder . Hjälpmedlens tillhandahållande i den framtida skolan .

Ökade anslag erfordras Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Slutord . Sammanfattning .

Kostnadsberäkn ingar .

Förteckning över bilagor

Läsförståelse. Övning 1 att fånga in grundtanken och skilja väsent- ligt från oväsentligt . Övning i läsförståelse (svår text) . Övning i läshastighet

Exempel på insända studie- och arbetsuppgifter av anvisningstyp Exempel på insända studie- och arbetsuppgifter av arbets—, hand- lednings— och anvisningstyp. Exempel på arbetsuppgifter i yrkesämnen . Exempel på arbetsinstruktion (slipning). Exempel på studiebesöksanvisning .

Förslag till instruktions— och arbetskort: matematik (årskurs 7) Förslag till instruktions- och arbetskort: extrauppgift i ellära

Exempel på studieplan för skol- och ungdomscirkel.

AV-hjälpmedel i några pedagogiska situationer av Per-Anders Holkers, Rune Näslund, och Sten Rosell . . . . . Några praktiska synpunkter på användningen av audivisuella hjälpmedel vid en skola .

Exempel på litteratur- och arbetsmaterielförteckningar .

. Sida ur film- och stillbildskatalog från överstyrelsen för yrkesut-

bildning. . . Sida ur katalog över bild- och ljudhjalpmedel från Personalad- ministrativa rådet. . . . . . . . . . Sida ur Skolöverstyrelsens katalog öv er filmer, kristendomskunskap

190 192 196

198

199 200 202 203

204 205

207

8 a. Blad nr utrustningsplan för ämnesrum (biologi) . 8 b. Blad ur utrustningsplan i fysik (Göteborg). . . . .

9. 10. 11.

12.

Utkast till kortfattad instruktion för hjälpmedelscentraler.

Utkast till instruktion för materielförvaltare. . . . . . Exempel på anvisningar för filmvisning.

Utkast till instruktion för huvudlärare .

237 238

239 242 243 244

ml seum .s-

1111 faaan] .lll lotsarna .! I SI

'. ' 342111: h.?ui'hlr

— kurs 7,1

tillit.—_l

1] _—1.':|.;.'_l11:i —

wil 11-1 anslut!)

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

I direktiven för 1957 års skolberednings arbete framhålles bland annat att lärarens möjligheter i skolans inre arbete i icke ringa grad beror av de hjälpmedel, som ställs till hans förfogande. I den mån beredningen under loppet av sitt arbete konstaterar brister i skolornas utrustning, som kan tänkas hämma utvecklingen mot ett friare och mera differentierat arbets- sätt, heter det vidare i direktiven, förväntas beredningen framlägga förslag till avhjälpande av dylika brister.

Vid sammanträde den 3 september 1958 beslöt skolberedningen att till- sätta en särskild arbetsgrupp för frågor rörande audivisuella hjälpmedel (AV-hjälpmedel) och dessas användning i undervisningen. Till medlem- mar i gruppen utsågs ledamöterna av skolberedningen docent Gunnar Helén och fru Maj Larsson, beredningens huvudsekreterare undervisningsrådet Jonas Orring samt, den 5 januari 1959, undervisningsrådet Evert Ullstad, som nämnda dag tillkallades som expert till beredningen. Arbetsgruppen antog namnet AV-gruppen. Till ordförande utsågs Helén.

Som sekreterare i AV-gruppen fungerade Orring till den 14 januari 1959; därefter har som sekreterare åt gruppen tjänstgjort biträdande sekretera- ren i skolberedningen fil. lic. Sten-Sture Landström, vilken även utfört en enkät om AV-hjälpmedlens förekomst och utnyttjande i undervisningen.

För speciella uppgifter har AV-gruppen under senare delen av sitt ar- bete biträtts av tre särskilt tillkallade experter, nämligen studierektorn vid marinstaben Per-Anders Holkers, folkskolläraren Rune Näslund och verk- ställande direktören i stiftelsen KVE-institutet för informationsmetodik Sten Rosell. Denna expertgrupp har behandlat AV-hjälpmedlens använd- ning i olika pedagogiska situationer och i anslutning därtill utarbetat en exempelsamling, vilken i allt väsentligt ingår som bilaga jämväl i detta betänkande. Näslund biträdde även AV—gruppen som sekreterare vid ut— arbetandet av vissa delar av dess rapport.

På uppdrag av AV—gruppen har glesbygdsutredningens sekreterare, lek- tor CarI—Henrik Wittrock, i en till gruppen ingiven promemoria redogjort för frågor rörande AV-hjälpmedlens roll i glesbygdsskolor.

AV-gruppen hade under sitt arbete tillfälle till samråd med representan- ter för en rad statliga och andra institutioner och företag samt företog där- jämte en studieresa.

Gruppen avlämnade till beredningen den 22 februari 1960 en steneilerad rapport med titeln »Audivisuella hjälpmedel i skolarbetet» (tre bilagor, däribland en sammanställning av ovannämnda enkät; 187 sidor). Rappor- ten finnes i sin helhet tillgänglig bland annat på statens psykologisk-peda- gogiska bibliotek i Stockholm. _. . .

Skolberedningen tillsatte vidare den 11 december 1959 en expertgrupp med uppgift att bearbeta frågan om andra pedagogiska hjälpmedel i under— visningsarbetet än audivisuell materiel. Efter beredningens hemställan till- kallade departementschefen genom beslut den 5 januari 1959 som med- lemmar i gruppen seminarieläraren Barbro Billing, Malmö, läroverks- adjunkten, sedermera skolinspektören Ingemar Brodén, Göteborg, rektorn Börje Holmberg, Malmö, folkskolläraren Rune Näslund, Stockholm, folk- skolläraren, sedermera rektorn Viola Rohdin, Göteborg, yrkesläraren Hol- ger Strömgren, Stockholm samt lektorn Ivar Thorén, Stockholm. I gruppen har vidare skolberedningens huvudsekreterare Jonas Orring ingått som medlem. Enligt beslut av beredningen har Orring varit gruppens ordfö- rande. Näslund har utfört två lärarenkäter rörande behovet och utform- ningen av pedagogiska hjälpmedel i skolarbetet jämte sammanställningar av dessa och i övrigt varit sekreterare i gruppen. '

Gruppen, som dessförinnan till beredningen avlämnat de två enkätsam— manställningarna (stencilerade; 127 respektive 52 sidor) överlämnade till beredningen den 5 mars 1960 en steneilerad rapport över sitt arbete med titeln »Hjälpmedel i skolarbetet» (15 bilagor; 222 sidor). Såväl enkätsam- manställningar som rapport finnes i sin helhet tillgängliga på bland annat statens psykologisk-pedagogiska bibliotek i Stockholm.

Sedan båda grupperna sålunda avlämnat rapport över sina arbeten, sän- des rapporterna för yttrande till skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkes- utbildning, statens psykologisk-pedagogiska bibliotek, svenska skolmuseet, de fem största korrespondensinstituten, Sveriges Radio, Bibliotekstjänst i Lund, de sakkunniga för utredning angående de allmänna riktlinjerna för ljudradions framtida verksamhet, 1957 års brevskoleutredning, länsfilmote- kens samarbetskommitté samt slutligen även till Audiovisuella sällskapet, Stockholm.

Båda gruppernas arbete har utförts inom ett och samma område, näm- ligen skolansvtillgodoseende med hjälpmedel. Självfallet har detta vid- sträckta område inte kunnat i sin helhet behandlas av grupperna, men det är samtidigt uppenbart att det ligger nära tillhands att grupperna till en

del kommit att från olika utgångspunkter behandla likartade problem. Beredningen har därför funnit det angeläget att arbeta ihop de båda rap- porterna till en enda volym och behovet härav har ytterligare understru- kits av de vid remissbehandlingen erhållna synpunkterna. Denna bearbet- ning, som även haft till syfte att utjämna eller eliminera förekommande dubbleringar och samtidigt tillföra framställningen av remissinstanserna framförda synpunkter och förslag, har inom beredningens sekretariat ut- förts av lektor Esse Lövgren, Sigtuna, vilken även redigerat bokens illustra- tionsmaterial.

Hermods korrespondensinstitut, Malmö, Bokförlaget Natur och Kultur samt Svenska Bokförlaget, båda i Stockholm, har beredvilligt ställt en del av illustrationerna till förfogande medan en annan del erhållits genom väl- villigt tillmötesgående av adjunkt Olof Storm, Sigtunastiftelsens humanis- tiska läroverk, Sigtuna.

Genom beslut den 29 september 1960 erhöll beredningen vederbörligt till- stånd att i tryck framlägga resultatet av förevarande del av sitt uppdrag. Sedan arbetet nu slutförts vill skolberedningen härmed vördsamt över- lämna detsamma.

Stockholm den 16 februari 1961.

För 1957 års skolberedning

Gunnar Helén

Jonas Orring

1.311, |. ” ' ;' .. _, . , .,.qu 'H'n lemä ,,,!) ' " ' ' " -- ' bu tft utlämna-Jil

" 'lhgnJ' n,?

ha"—äh!

"; QFH' rib'fij .liifijv' ".gnSu

,,,. man». den 1eäinmåddub

, .,,- . :,: "mamman wb-iamm

, . . "".,_"" ._ .. ,, , |; .. ; "':'—' IleagH'itl—låf'alf'a'ålnm

'.'| HC,—' || |

| 'h -'-|',| """|'1"|i,i-', ”En

'_|.. '.'.' "' |,' _ _l”, gå"-" .. .. .'-,, . Ill 'ul 'l'll I'I _. ,,. :,h ,. , TMC,/Hby L.,,L ,|,'.| |',,,._ .',"L,_ . " ,_ _: ,_ .-, _ -|" » SH'- '|q'

..äu'i'm Til—- _ _' '. mma-!

_'.' nu."-1531" ;'.—|V yrke!—

'..,._',_., =. " ,"""""",,'""'1"" .i_.'|' 'i'.,

_ uj,, " ' ' |' " ' "

_ ,Aa'ie. Hällk- f'w m=— |||-||- ' . mem ditt - A.L.... una-'

KAPITELI

Skolans behov av undervisningshjälpmedel

I diskussionen kring en reform av skolan och de mål som därvid bör gälla har under de gångna åren två skilda huvudsynpunkter hävdats. Inte sällan har mot varandra ställts å ena sidan kravet på effektivitet i undervisningen med oförändrad standard av fasta, lätt reproducerbara kunskaper som re- sultat, å andra sidan önskemålen om att skolan och skolarbetet skall ägna större utrymme än hittills åt att fostra eleverna till samarbetsförmåga, ansvarskänsla och hänsyn, förmåga till kritiskt ställningstagande och till en beredskap inför de nya situationer som kan förväntas uppstå främst på grund av saJnhällets och näringslivets snabba utveckling.

Att hävda den ena synpunkten på bekostnad av den andra är inte längre möjligt. I dagens och morgondagens samhälle ställs stora och i många avseenden andra krav på medborgaren än i gårdagens. Skolan får därige- nom andra förutsättningar för sitt arbete och det är nödvändigt att kun- skapsmeddelelse och fostran i dess olika aspekter, inte minst de olika for- merna av social fostran, måste betraktas som en hel och odelbar enhet. Utan denna syn på sin gärning torde skolan få svårt att rätt förbereda ele- verna för det samhälle som tar vid efter skolans slut.

Skolberedningen avser att i sitt kommande huvudbetänkande behandla frågan om skolans målsättning. Men redan här kan sägas att förverkligan- det av målsättningen kommer att ställa större krav än förr på lärares och elevers aktivitet i arbetet, på variation i undervisningen och anpassning av det dagliga arbetet efter de ändrade förutsättningar för arbetet, som inte minst utvecklingen utanför skolan föranleder. Arbetet i våra tiotusentals klassrum varierar starkt klasserna emellan, och det nästan enda gemensam- ma draget är, att undervisningssituationen genomgående är komplicerad och sammansatt. För att kunna lösa sin uppgift att förverkliga målsättningen måste läraren sålunda städse söka finna den riktiga arbetsformen. Denna är i sin tur i hög grad beroende av de hjälpmedel som läraren kan ha till- gång till.

Hjälpmedlen är och kan vara av många olika slag. Då skolberedningen nu i detta betänkande ägnar uppmärksamhet åt två grupper av hjälpmedel, nämligen huvudsakligen tryckt material samt audivisuella hjälpmedel be— tyder detta inte att beredningen skulle betrakta dessa som de enda erfor- derliga eller ens dominerande. De är dock mycket betydelsefulla i en mo-

dern skola och då de dessutom kräver avsevärda insatser i fråga om kon- struktion, produktion, förmedling ut till skolorna och utnyttjande i skol— arbetet m. ni. har beredningen funnit det motiverat att ägna dem särskild uppmärksamhet.

Skolans organisation och behovet av hjälpmedel

Enligt direktiven för skolberedningen är avvägningen mellan den inre, pedagogiska och den yttre, organisatoriska differentieringen en av kärn- punkterna i beredningens arbete. För övrigt är den pedagogiska differentie- ringen oundgänglig, oavsett vilken organisatorisk form man slutligen stan— nar för, eftersom elevernas individualiteter kan starkt variera också inom små klasser eller grupper. Även om behovet av en individualisering av un- dervisningen ökar med stigande ålder hos eleverna, betyder detta alls icke att behovet av hjälpmedel begränsas till skolans senare är.

Gränsen mellan den organisatoriska och den pedagogiska differentie- ringen är för övrigt icke alldeles klar och skarp. Sålunda torde t. ex. den hittillsvarande nivågrupperingen i årskurserna 5 och 6 _ och på de högre stadier, där den förekommer —— få betraktas som en organisatorisk diffe- rentiering, medan däremot de förstärkningsanordningar, som finns införda dels i årskurserna 5 och 6 i ämnet engelska och i årskurs 6 i matematik, dels i de andra främmande språken i de årskurser där de första gången förekommer får betraktas som exempel på vad som hellre bör kallas indi- vidualisering än pedagogisk differentiering. Vidare bör otvivelaktigt grupp- uppdelningen i de laborativa ämnena betraktas som en pedagogiskt betingad uppdelning.

Möjligheten att kunna så avsevärt minska antalet elever i klasserna att denna åtgärd ensam skulle radikalt ändra förutsättningarna för en s. k. inomklassdifferentiering, torde tills vidare knappast föreligga. Beho- vet av hjälpmedel kvarstår sålunda under alla förhållanden. Kostnaderna för en upprustning av skolornas tillgång på hjälpmedel av olika slag ter sig också blygsamma i jämförelse med vad det kostar att minska elevantalet i klasserna. En sådan upprustning kan emellertid underlätta för läraren att effektivt nå alla elever i sin undervisning, och han kan därmed lättare vinna deras aktiva medverkan.

De pedagogiska hjälpmedlen och deras utformning, framför allt då na- turligtvis de tryckta hjälpmedlen, sammanhänger till en del med kurspla- nernas uppläggning. Hjälpmedlens utformning kan således i vissa fall bli beroende av om kursplanerna erhåller formen av grundkurser med över- kurser eller av alternativa kurser. Men eftersom läraren i sin undervisning alltid måste sträva efter att så långt det är möjligt tillgodose elevernas varierande förutsättningar, intressen och behov, har det mindre betydelse om man tänker sig kursplanerna utformade på det ena eller andra sättet.

Lekticrzer med muntlig skildring

Arbeisleklioner med text

Arbeisle'htioner med karta

Lektioner med stillbilder

Fi lmlektiuner

lllljlllilllrjilii

D 1'0 2'0 50 Puöanörlust i den senare prövningen i %

. Samtliga elever

' Den hälft av eleverna som erhöll de lägre intelligensprovresultulen

Elever med betyget B eller lägre i lösning

Effekten av olika undervisningshjälpmedel på elevernas kunskapsbehållning (efter Duregård).

Författaren lät undervisa olika klasser i geografi efter fem olika Iektionstyper varvid olika slag av undervisningsmateriel användes. Eleverna fick ett prov genast efter lektionsserien och längre fram ännu ett prov. Fig. visar kunskapsförlusten (dvs. minskningen i antalet rätt vid den senare prövningen i % av antalet rätt vid den första prövningen). Resultatet av lilmlektionerna jämfört med resultatet av arbetslektionerna med text visar AV-hjälpmedlens stora möjligheter att underlätta inlärningen (Folkskolan 1.953, s. 68—76, 99—107).

Läraren bör få hjälpmedel i sin hand att ge de mer avancerade eleverna självständiga arbetsuppgifter av mer långtgående slag liksom att ge de mindre avancerade eleverna uppgifter av för dem avpassat innehåll. Av be- tydelse är emellertid att hjälpmedlen varieras inte endast i fråga om om— fattning och svårighetsgrad. Med hänsyn till att den nioåriga skolan är en obligatorisk skola utan avtappning av elever till parallella skolformer annat än i undantagsfall och med elever av både olika kapacitet och olika inrikt- ning i alla kombinationer, blir det angeläget att hjälpmedel och undervis- ning utformas olika inte endast med hänsyn till svårighetsgrad och om- fattning, utan även med hänsyn till inriktning, intresse och fallenhet för olika slags arbete.

Det är också uppenbart att skilda metoder i undervisningsarbetet ställer i viss mån skilda krav på de hjälpmedel som erfordras. Medan läraren vid den renodlade klassundervisningen kan nöja sig med att låta alla elever i klassen ha i stort sett samma utrustning, förutsätter uppenbarligen den avancerade gruppundervisningen en jämförelsevis rik tillgång i lärosalen på hjälpmedel av annat slag. I synnerhet gäller detta vid gruppundervis— ning, där eleverna är uppdelade i grupper efter t. ex. mognad eller arbets— takt och där läraren i stor utsträckning instruerar varje grupp för sig. Ännu en annan situation uppstår för läraren om han i stället för de nämn- da metoderna skall bedriva en mer eller mindre starkt individualiserad un- dervisning, där läraren så långt möjligt söker anpassa undervisningen efter varje enskild elevs studieförutsättningar och intressen eller där eleverna får arbeta självständigt med gemensamma eller olikartade arbetsuppgifter. De olika undervisningsmetoderna ställer sålunda speciella krav på de peda- gogiska hjälpmedlen, men hur än arbetet organiseras — med traditionell timfördelning eller enligt periodläsningssystem, med strikt gränsdragning mellan ämnena eller med viss ämnesintegration — måste undervisningen dessutom vara varierad och använda en åskådlig och konkret metodik med inslag av olika arbetsformer och med utnyttjande av olika slags under- visningsmateriel. Oavsett all diskussion om s. k. organisatorisk differen- tiering måste det därför betraktas som självklart att lärarna på alla sta- dier på allt sätt medverkar till den individualisering inom klassens ram, vilken i större eller mindre utsträckning alltid erfordras.

Ett av syftemålen med att elevernas tillval av ämnen på vägen genom högstadiet skall ske successivt är att ge dem möjlighet att ändra inrikt- ningen i sina studier inom en och samma årskurs eller vid övergång till högre årskurs. Detta liksom det tidigare anförda kan tvinga till samtidig läsning efter olika kurser inom en och samma klass, åtminstone med en måttlig variation i kurserna. Här nämnda önskemål leder till att stor upp- märksamhet måste ägnas åt frågan om hur man genom hjälpmedel av olika slag skall kunna dels underlätta övergången mellan, dels samordna under- visningen av olika kurser och erbjuda varierade tillvalsmöjligheter.

Till de skolorganisatoriska kraven på undervisningshjälpmedlen kan ock- så räknas önskemålet om komplettering till och stöd åt lärarnas arbete i glesbygdskommuner och i kommuner med svårigheter att rekrytera lärare. Av de hjälpmedel som aktualiseras i dessa fall kommer korrespondensbrev, skolradio och skol-TV i första hand. Man har frågat sig, om inte behov finnes av särskild service för dessa undantagsfall.

Kan en vidgad service från radions och televisionens sida i så betydande grad förbättra undervisningsläget i kommuner med svagt befolkningsun— derlag och otillfredsställande lärarförsörjning att konsekvenser uppkom-

mer i hittills gjord glesbygdsplanering? För att få denna fråga belyst har skolberedningen tillkallat en särskild utredningsman, som i en prome- moria behandlat frågan utifrån hittills gjorda internationella erfarenheter. Hans rapport finnes tillgänglig bland annat på statens psykologisk-pedago- giska bibliotek i Stockholm.

2—102689

KAPITEL 2

Produktionen av hjälpmedel: önskemål och förslag till förstärkning av produktionssidan

För tillgodoseende av de behov som antytts och motiverats i föregående kapitel krävs en allsidig produktion av hjälpmedel till tjänst i skolarbetet. Dessa hjälpmedel bör ha Vissa önskvärda egenskaper, en viss standard. I detta kapitel behandlas de olika slagen av hjälpmedel från denna syn- punkt. Vidare kommer en del rekommendationer att framföras rörande åtgärder för att stimulera och utveckla produktionen av hjälpmedel. För att upprätthålla en hög standard och för att få klarhet om de brister som finns i den hittillsvarande produktionen, krävs vidare ett positivt gransk- ningsförfarande. Detta behandlas i ett följande kapitel.

Hjälpmedel för träning i läs- och Studieteknik Mål ' Skolkommissionen framhöll i sitt betänkande att det är en av skolans vik— tigaste uppgifter att lära eleverna arbeta självständigt och metodiskt och den underströk vilken viktig roll studietekniken därvid spelar. Eleverna skulle lära sig att med självständigt arbete samla fakta och material ur böcker, tidningar, tidskrifter, tabeller, kartor, diagram etc. De skulle syste- matiskt ledas till större förmåga att se det väsentliga i framställningen, att läsa med vakenhet och kritik osv.

Synpunkterna accepterades snart. I undervisningsplaner och metodiska anvisningar utvecklades synpunkterna ytterligare. I Undervisningsplan för rikets folkskolor av år 1955 (U 55) sägs:

»Genom tyst läsning -— de vuxnas vanliga läsform — får eleverna vana att på egen hand inhämta upplysningar och tillgodogöra sig ett resonemang. De bör då särskilt övas att utskilja det väsentliga i ett textinnehåll. Den tysta läsningen syf- tar även till att få fram ett snabbare lästempo, att uppöva elevernas koncentra- tionsförmåga och att över huvud taget grundlägga goda läsvanor.

Tekniken för tyst låsning måste systematiskt inövas, t. ex. genom användning av läroböcker med övningar för tyst läsning. —— — —— Under inga förhållanden må den tysta läsningen få karaktären av en mindre väsentlig fyllnadsuppgift utan bör även för eleverna framstå som en mycket värdefull färdighet.»

I fortsättningen framhålles, att uppgifterna skall varieras på ett sådant sätt att olika sidor av läsandets teknik blir tillgodosedda: eleverna skall övas att genom uppmärksam detaljläsning söka svar på vissa frågor, de

skall iakttaga och anteckna betydelsefulla fakta. Dessutom skall de övas i att utvinna en helhetsuppfattning av det lästa, att söka få en överblick över ett mer omfattande stoff, att klarlägga dispositionen, att följa en viss linje i en framställning osv.

Hittills gällande Kursplaner och metodiska anvisningar för realskolan framhåller också starkt värdet av den tysta läsningen och om läsningen av sakprosatexter sägs bland annat följande:

»Icke-skönlitterär prosa läser en vanlig människa för att få vissa kunskaper, som hon har behov av i sitt arbete, eller en mer allmän orientering inom något område, naturligtvis också för att få vägledning i sin åsiktsbildning eller i sitt handlande. Skolan torde ha all anledning att inrätta läsundervisningen efter dessa syften och speciellt att ge övning i att hämta fakta och synpunkter ur en given text.»

I de metodiska anvisningarna exemplifieras sedan vissa övningstyper: att urskilja huvudsak och bisak, att inordna enskildheterna i ett menings— fullt sammanhang, att kritiskt jämföra två framställningar om samma ämne, att klarlägga planen i en framställning, att sätta rubriker över de olika avdelningarna i ett läsestycke, att finna nyckelord i skilda delar av en framställning osv.

Även i Timplaner och huvudmoment (1949/62) återfinnes motsvarande synpunkter. Övning att i olika slag av framställningar finna fakta, förstå tankegången och uppfatta det väsentliga anges som studiemoment både på mellan— och högstadiet.

I Supplement 3 (1956) till Timplaner och huvudmoment införs termen studieteknik :

»Vissa övningar bör ägnas ren studieteknik: konsten att överblicka en fram- ställning i dess skilda huvudmoment, finna rubriker att skriva i marginalen, hitta nyckelord som bör strykas under, sammanfatta något viktigt i telegramstil, sovra bort det oväsentliga, tillägna sig ordförråd och terminologi. Andra övningar kan gälla frågor, som man resonerat sig fram till före läsningen och som man i tex- terna söker svar på. Ytterligare en övningstyp går ut på att i en framställning hitta vissa detaljupplysningar som man för tillfället har användning för. Sist- nämnda övningar bör ibland få prägel av 'skumläsning' _ en lästyp som man ju ofta har användning för i det praktiska livet.»

Läs- och studieteknikens uppövande intar som ovan framgått en central plats i den aktuella Skoldebatten. Vår tid kännetecknas av snabb utveck— ling, och det tryckta ordet spelar en stor roll. Skolberedningen finner för sin del den påbörjade utvecklingen riktig och menar, att den bör förstär- kas och påskyndas. Väsentlig, för att inte säga oumbärlig, är numera för- mågan att leta sig fram till de kunskaper och de fakta man behöver. Man kan inte läsa, blott därför att man behärskar den rent tekniska avläsningen. Att kunna läsa är just förmågan att ur en text, en bild, en tabell få fram en tanke, ett faktum, ett ärende. Denna art av läsning kräver emellertid betydligt mer övningsmateriel än som nu står till buds.

Läsförmågan i sistnämnda mening är en mångsidig funktion. Det gäller förmågan att se huvudlinjerna i en framställning, att fånga in grundtan- ken och skilja väsentligt från oväsentligt (övningsuppgift, bilaga 1 a), att genomskåda hur en framställning är uppbyggd (disponerad) och att snabbt lokalisera vissa fakta, att läsa med vaken kritik, att avgöra om ett referat är korrekt, att dra slutsatser av en framställning eller två parallella fram- ställningar och mycket annat.

God träning i läs- och studieteknik är slutligen också en oundgänglig förutsättning för den individualisering och differentiering av undervis- ningen, som skall vara en av riktpunkterna för skolans strävanden. Skol- arbetet måste därför i stor utsträckning inriktas på övningar, som ger dessa förutsättningar.

Olika slag av hjälpmedel i liis- och studieteknik och krav på deras utformning

Under de senaste åren har några handledningar i lästeknik publicerats. Även om de inte är avsedda för skolbruk, kan de övningsexempel som ges där dock tjäna som mönster för lärare, som vill utarbeta lästräningsupp- gifter åt sina elever.

Edfeldt, Lästeknik (KF:s förlag, Stockholm 1960), behandlar läsproces- sen, läsförmågan och dess beståndsdelar samt lästeknikträning. I anslutning till denna bok har författaren utarbetat en korrespondenskurs med övnings- material för individuell lästeknikträning (Brevskolan). Övningsuppgifterna i läsförståelse, som här närmast intresserar, gäller att sätta rubriker, att ange meningen med ett stycke, att ange viktiga detaljupplysningar, att lösa pro- blem på basis av vad man läst. Eftersom författaren anser, att en hindran- de faktor, när det gäller läsförståelse, är brister i ordförrådet, innehåller boken (och kursen) även talrika övningar i ordkunskap. Slutligen följer ett antal övningar att läsa ut fakta ur tabeller, diagram etc.

Edfeldt, Läs och lär (Radioskolan, Stockholm 1958), är en liten studie- bok i lästeknik, där bland annat följande moment tas upp: ordkunskap, hur man systematiserar (organiserar) ett läsestoff, hur man läser tabeller, hur man tränar skumläsning, hur man lokaliserar fakta i en text samt hur man sätter rubriker på avsnitt i en text.

På senare tid har även ett flertal handledningar i studieteknik utkom- mit. En av dessa är Flodby, Hur ska jag läsa läxan. Studieteknik för folk- skolor, realskolor och enhetsskolor (Svenska Bokförlaget, Stockholm 1959). Tillhörande övningsbok utkom samma år. En stor del av utrymmet i boken upptar råd angående platsen för läxläsningen, belysningen, hur man sam- lar sig osv. men huvudparten ägnas åt ren studieteknik: hur man lär sig inse, vilka frågor en framställning svarar på, hur man samlar fakta ur en text, hur man läser bilder, kartor, tabeller och diagram. Övningsboken in- nehåller övningstexter till de olika skolämnena. Lästekniken skiftar ju

Antal 300.000

250.000_ D År 1951

200000 — |50.000 — 100.000—

50.000—

Själv— Mjölkninqs— Traktorer El—motorer EI—moturer Skörde— bindare maskin- högstö hkr över öhkr tröskor anläggning

Titta på diagrammet ovan och rätta sedan nedanstående påståenden genom att sätta ett kryss (x) i rätt ruta!

Ja ne]

1. Alla i diagrammet upptagna maskiner har ökat i antal från 1944 till 1951. [:| [I 2. Antalet självbindare översteg 100 000 redan år 1944. El El 3. Antalet skördetröskor har femdubblats mellan åren 1944 och 1951. E] E] 4. Antalet traktorer har drygt fördubblats mellan åren 1944 och 1951. D [___I 5. Antalet elmotorer över 6 hkr har för— dubblats från 1944 till 1951. [| |] 6. Antalet mjölkmaskinsanläggningar var drygt 100000 år 1951. |] [1

(Svar, se facit X.)

I studieleknikhandledningarna behandlas inte bara läsning av text utan också studium av bilder, tabeller och diagram (Ur Flodby, Hur ska jag läsa läxan?)

Öv'ersiktsprov

Stavning

Läshostighet

Läsförståelse

Ordkunskap

Förmåga att upptäcka di5p05iti n i en text

"l0 [] +10 +20 +50 +40 %

Grupp som fått studieteknikhondledning '

Kontrollgrupp

Effekten av studieteknikträning. — Med visst mellanrum gavs några prov i modersmålet åt två elevgrupper, varav den ena fått studieteknikhandledning. Poängresultaten i den senare prövningen visar för kontrollgruppen bara små förändringar, medan den grupp som erhållit sludietelcnikhand— ledning uppnått stora förbättringar i de färdigheter som prövas

efter ämnets och framställningens art och boken avser därför att ge ele- verna förebilder, användbara i olika skolsituationer.

Olsson-Husen, Vi lär oss studera (Svenska Bokförlaget, Stockholm 1957), innehåller dels praktiska råd om valet av studiemiljö, organiserande av studietiden och planering av studierna, dels anvisningar hur man övar upp studieförmägan. De vägar som rekommenderas tar främst sikte på att man skall organisera (systematisera, bearbeta) stoffet, dvs. förse det med siff- ror eller bokstäver i marginalen, extra rubriker etc., samt på kompendie- metoden, dvs. att med stöd av anteckningar ge ett koncentrerat referat. De exempel som ges är direkt användbara i klassrummet.

Detsamma gäller om de handledningar i konsten att studera som givits ut av korrespondensinstituten, t. ex. Egidius, Läsa och lära (Hermods, Malmö 1959), Gaddén, Studietips (Hermods, Malmö 1959), Hur man läser en Hermodskurs samt Studieteknik för läroverksungdom (NKI). Här kan

man även hänvisa till Den rätta tekniken (ljudbildband, Hermods). Samt- liga ger praktiska inlärningstekniska råd och innehåller exempel på i stu- diesyfte preparerade texter.

Dahlgren, Studieteknik (Almqvist & Wiksell, Stockholm 1953) är när- mast skriven för seminarieelever.

Av metodiska handledningar, som tar upp momentet studieteknik (eller informationsläsning) kan nämnas Digerfeldt m. fl., Modersmålet på mel- lanstadiet (Studieplaner utarbetade på uppdrag av kursplanedelegationen inom 1946 års skolkommission), s. 24—38 samt s. 91—100. Där behandlas förmågan att genom tyst läsning tillgodogöra sig innehållet i en läst text och där ges exempel på övningar i de olika delfunktioner, varav denna förmåga består. För ett något högre stadium är Hulteberg-Yrgård, Littera— turläsning i realskolan och på enhetsskolans hög- och mellanstadier (Glee— rup, Lund 1956), avsedd. Där behandlas på s. 60—90 läsningen av icke- skönlitterär prosa (efter synpunkter som väsentligt-oväsentligt, koncentra- tionsövningar, snabbläsning för viss detaljupplysning, plananalys).

För undervisningen direkt tillrättalagt material för tystläsning, väsent— ligen avsett för individuell träning av läsförståelsen, finns också utgivet. Till bland annat Folkskolans läsebok, Vår läsebok, Läs och berätta del 1, samt Nils Holgersson finns separata arbetsböcker, och i övrigt innehåller snart sagt samtliga läseböcker arbetsuppgifter, avsedda att ge eleverna öv- ning att läsa aktivt.

Av intresse i detta sammanhang är två läseböcker i tyst läsning: Malm- quist-Billing-Forsberg-Engquist, Vad var det jag läste? Del 1—3 (Gleerup, Lund 1958—59) och Malmer-Gerok-Danielsson-Ronnert, Läs och förstå (A. V. Carlsson, Övningar i tyst läsning. Del A—D, Stockholm 1959—60). De är avsedda att tas i bruk redan på lågstadiet och syftar till att vänja barnen vid aktivitet i läsningen, träna deras innehållsuppfattning och över huvud taget öva dem i olika former av förståelseläsning. Uppgifterna be— står i att följa enkla instruktioner, att passa ihop bild och text, göra me— ningar fullständiga genom att välja bland ett antal givna ord, att välja rätta svar bland ett flertal förslag etc. Övningarna är avsedda för indivi- duellt bruk och är så utformade, att kontrollarbetet icke blir betungande för läraren.

Studietekniskt väl tillrättalagda arbetsuppgifter, som åtminstone delvis kan användas på grundskolans högstadium, finns i samlingar av sakprosa— texter (Körner-Askeberg-Holmberg). Övningsböcker och arbetsböcker i bokkunskap finns i bland annat Otterfors-Paulsson-Sjöberg, Björklund, Nordström, Larsson-Skerfe, Edfeldt-Schulze. Material för övningar att använda en uppslagsbok finns i Cullert, Kan du slå upp? (A. V. Carlsson, Stockholm 1954). Tips för användning av tidningar i undervisningen finns i Hölne-Svedberg, Har du läst tidningen? (Norstedt, Stockholm 1955), och i Dahlström-Hinner, Kulturorientering (Skolförlaget, _ Gävle 1955). Öv-

ningar i ordkunskap med ett ordförråd hämtat från den svenska, som vi möter bland annat i radions dagsnyheter och i tidningarnas nyhetssidor, ger Edfeldt, Övningar i ordkunskap (Almqvist & Wiksell, Stockholm 1959, fyra häften).

I sitt naturligaste sammanhang kommer givetvis studietekniken in i orienteringsämnena. En del läroböcker är planmässigt tillrättalagda för att ge eleverna material till övning att arbeta självständigt: de innehåller arbetsuppgifter, förteckningar över ord att slå upp, frågor på innehållet, sammanfattningar, avsnitt om studieteknik, träning att använda telefon- katalog och kommunikationstabell osv.

Det är angeläget att läro- och läseböcker är så utformade och samord- nade, att eleverna lär sig att utnyttja flera källor och att källor och arbets- anvisningar mer än nu befrämjar en arbetsteknik, som bland annat lär eleverna att använda register, innehållsförteckningar och ordlistor på rätt sätt, att läsa texten så att de förstår den och ur texten kan dra ut innehåll för inlärning, att utnyttja böckernas bilder bland annat genom bättre bild- texter, att använda sifferuppgifter och tabeller och tolka diagram. Väsent— ligt är också, att eleverna, innan de tar itu med en arbetsuppgift, får anvis- ningar om hur de skall arbeta, så att de blir inriktade på arbetet på rätt sätt.

Det veterligen enda försök som gjorts att skapa en i detalj genomtänkt lärogång i lästeknik, avsedd för »Grades 2—9» (klasserna 2—9 i ameri- kansk skola) är ett SRA Reading Laboratory (Science Research Associates, Chicago 1958), utarbetat under ledning av professor H. Parker. Eftersom detta 5. k. Reading Laboratory sannolikt är unikt i sitt slag och en svensk motsvarighet till delar av det är under utarbetande, torde det förtjäna att närmare presenteras.

Läsbatteriet innehåller först och främst 150 lästexter, tryckta på fyr- sidiga lösblad av kartong. Texterna är fördelade på 10 lässtadier om var- dera 15 kort. Varje stadium har sin färg. De femton läskorten inom varje färg innehåller texter av samma svårighetsgrad. Det är därför likgiltigt, vilket kort inom en färg en elev börjar med. Varje text avslutas med ett antal frågor, som berör dels innehållsuppfattningen, dels ordförståelsen. För elevernas arbete med läskorten gäller ingen tidsgräns. Läsestyckenas längd och svårighetsgrad är emellertid så avpassade, att samtliga elever i en klass bör hinna med sin uppgift på 40 minuter. Eleverna, som själv- fallet arbetar individuellt, kontrollerar själva resultaten med hjälp av facit- lappar, som ingår i läslådan. Varje elev bokför grafiskt sina framsteg i en särskild »arbetsbok». När han på sex till åtta läsövningar i följd erhållit 90—— 100 % riktiga svar både i läsförståelse och ordkunskap, kan han fortsätta med närmast »högre» färg. Startfärgen bestäms för varje elev med hjälp av diagnostiska läsprov, som också tillhandahålls i läslådan.

Läsbatteriet innehåller också 150 läshastighetsblad, som är grupperade på samma sätt. De är vardera avsedda för tre minuters lästid. Inom den

25 tiden skall eleven ha läst igenom texten och löst så många som möjligt av de flervalsuppgifter som tillhör varje kort. Beträffande rättning, bokfö- ring av resultatet, lämplig tidpunkt för övergång från lägre svårighet till högre gäller vad som ovan sagts om läsförståelsekorten. Till läsbatteriet hör slutligen ett antal övningstexter i konsten att lyssna.

Som exempel på läsbatteriet återges i bilagorna 1 b——1 c två arbetskort (ett läsförståelsekort och ett läshastighetskort).

Av väsentlig betydelse för undervisningen i läs— och studieteknik är, att den rent formella lästräningen ej avslutas i och med att eleverna lämnar lågstadiet. Den behöver övas också på högre stadier. Det behövs därför särskilda övningsuppgifter, eventuellt även en »läslära» eller lästeknik- övningar, som är speciellt utarbetade för ren lästeknikträning på mellan- och högstadiet. För specialklasserna, främst hjälpklasserna, erfordras ma- teriel, som tar hänsyn till de problem som förekommer i undervisningen med just dessa elever.

Det förefaller rimligt att anta, att impulserna till den aktivitet på det läspedagogiska området, som i korthet angivits i det föregående, och i be— tydande grad också till de förslag som ges, kommer från Amerika. Där är marknaden rik på böcker med titlar som The Art of Efficient Reading, Reading Improvement, How to Read Better and Faster, Effective Reading, Effective Reading and Learning, How to Study. En god föreställning om debatten ger International Reading Associations årliga publikationer med sammandrag av anföranden vid konferenser (t. ex. Gray-Larrick, Better Readers for Our Times, 1956) samt den av samma sällskap utgivna kvar- talstidskriften The Reading Teacher.

Sammanfattning Av det anförda framgår

att skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att stimulera framställning dels av material för lästeknikövningar även för högre stadier än lågstadiet, dels av övningar för informationsläsning, så utformade, att de ger rikliga tillfällen till övning av de arter av läsfärdighet som krävs i livet,

att det därvid bör beaktas att det framställda materialet blir rikt skif- tande i fråga om svårighetsgrad och att det bör planmässigt bygga upp en ökad läsfärdighet hos eleverna samt att specialklasserna behöver övningar i läs- och studieteknik utarbetade med hänsyn till dessa elevers förutsätt- ningar och föreställningsvärld,

att ämnesområdena bör vara rikt varierade och beträffande högstadiet i stor utsträckning beröra aktuella ting,

att övningarna väsentligen bör vara avpassade för individuellt arbete, att övningarna bör vara lätta att kontrollera, att studie- och arbetsuppgifter över huvud taget utarbetas med tanke på att ge eleverna övning i studieteknik,

att samtliga lärare, oavsett stadium eller ämne, utbildas i läs- och stu- dieteknik samt

att läroböckerna ges en utformning, som medger att eleverna övas i stu- dieteknik.

Läroböcker och bredvidläsningslitteratur Läroböcker

I skolkommissionens betänkande framhölls individualiseringen av skolans klassrumsarbete som ett medel att ge varje elev en för honom lämpad un- dervisning. Som ett steg på Vägen till lösning av den svåra uppgiften före- slogs en uppdelning av kurserna i grundkurser och överkurser. Överkur- serna skulle i viss mån motsvara den fria läsningen i skolan. Klassen skulle hållas samlad kring ett gemensamt kursmoment, men viss del av lektions- tiden och en stor del av hemarbetet skulle användas till individuella upp- gifter. Redovisningen av detta arbete kunde ske genom klassförhör, genom skriftliga redogörelser, föredrag för kamraterna, diskussion i klassen osv.

I Timplaner och huvudmoment för enhetsskolan utvecklas på olika stäl- len synpunkterna beträffande grundkurs och överkurser ytterligare.

I direktiven för 1957 års skolberedning framhålls, att läroböckernas ut- formning säkerligen i stor utsträckning påverkar eller utformar undervis- ningen, och att de avancerade formerna av differentiering inom klassens ram förutsätter läroböcker, som utarbetats med tanke på detta arbetssätt.

Frågan behandlas vidare i Skolöverstyrelsens »Tillägg till timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola» (1959). Där betonas lärarnas frihet att välja bland stoffet och att differentiera un- dervisningen efter elevernas intresse och förmåga. På sidan 7 heter det:

»För elever med ringa fallenhet och intresse för teoretiska studier i ett ämne kan det också vara fördelaktigt att utbyta vissa mera abstrakta moment mot mera konkreta och praktiska. Det är heller inte nödvändigt, att alla elever för— djupar sig i varje moment i kursen. De olika momenten kan behandlas mer eller mindre ingående med hänsyn till klassens allmänna standard och till de olika elevernas möjligheter.

Det bör sålunda observeras, att inte heller ordningsföljden mellan momenten i ett visst förslag är bindande för läraren.»

Om förhållandet mellan kursplaner och läroböcker konstateras i direk- tiven för skolberedningen, att läroböckerna är skolans främsta hjälpmedel och att böckerna och deras utformning i stor utsträckning påverkar eller formar undervisningen. Beredningen vill för sin del understryka, att det förhåller sig på detta sätt. Men därav följer, att en reform av skolan, dess målsättning, organisation och arbete och en därmed sammanhängande för- ändring av kursplanerna gör det nödvändigt, att läroböckerna snabbt och smidigt anpassas efter de nya syftemålen.

Om de läroböcker som utarbetades i anslutning till 1919 års undervis-

ningsplan har det sagts, att de trots påskriften »I överensstämmelse med . . .» länge var mycket litet anpassade till de nya kursplanernas inne- håll och syfte. I ännu högre grad torde detta kunna sägas om böckerna för försöksverksamheten med nioårig enhetsskola under den första tiden. Lämpliga läroböcker och övrig litteratur för lärarens arbete och elevernas inhämtande av lärostoffet saknades i mycket stor utsträckning. På högsta- diet användes under de första åren de i realskolan gängse läroböckerna i samtliga klasser. Sedermera har realskoleböcker använts i en del klasser. I andra klasser har i folkskolan använda läroböcker kommit till använd— ning. För övnings- och yrkesämnena, inte minst i 9y, saknades länge böc- ker så gott som helt.

Först med läroböcker, som mer utförligt presenterade det stoff som huvudmomenten upptog, fick kurserna en för de flesta lärare erforderlig fasthet. I och med att i samma ämne utkommer flera för den nioåriga obligatoriska skolan speciellt utarbetade läroböcker, som i fråga om upp- läggning, stoffurval och pedagogisk metod är varandra olika, får lärarna vidare möjlighet att välja. Denna möjlighet får anses vara en av de grund- läggande förutsättningarna för den pedagogiska försöksverksamheten.

Om många av de nu använda läroböckerna på högstadiet kan dock ännu sägas, att de knappast är anpassade efter den nya skolans krav. Än mindre kan de sägas aktivt främja en ny metodisk syn vid undervisningen. Också beträffande uppläggning och stoffbehandling bygger böckerna i stor ut- sträckning antingen på realskolans böcker, vilka bearbetats med vanligen otillräcklig hänsyn tagen till att enhetsskolan är en obligatorisk skola in- neslutande samtliga elever i en årskull, eller också på folkskolans böcker, vilka bearbetats på ett motsvarande sätt men i riktning mot en mer teore- tisk uppläggning av innehållet.

En utformning av läroböckerna i huvudsaklig överensstämmelse an- tingen med folkskolans eller med realskolans läroböcker var i försöksverk- samhetens början ett bland annat från ekonomisk synpunkt förståeligt till- vägagångssätt. Med den omfattning som den nioåriga skolan redan nu har fått, är situationen emellertid en annan. Starka pedagogiska skäl talar för att lärobok, som hädanefter utarbetas för såväl den obligatoriska skolan som realskolan normalt inte bör godkännas för uppförande på läroboks- förteckningen. Om produktionen av läroböcker även i framtiden uteblir på något område där verkligt behov föreligger bör skolöverstyrelsen ingripa och söka främja samt om inget annat hjälper direkt ombesörja utgivning.

Frågan om läroböckerna och kursplanernas stoffördelning har belysts genom rundfrågor till ett stort antal lärare.1 I dessa s. k. lärarenkäter har

1 Våren 1959 utskickades omfattande enkäter dels till låg-, mellan— och högstadiets lärare, dels till övnings- och yrkeslärare. Enkätsvaren, som redovisats i två sammanställningar, har utgjort underlag för delar av detta betänkande. Sammanställningarna finnes tillgängliga bland annat på statens psykologisk-pedagogiska bibliotek i Stockholm.

lärarna tillfrågats, om de anser att något stoff med fördel kan flyttas ned i en lägre årskurs och om något stoff bör flyttas upp till högre årskurs och i så fall vilket stoff. Lärarna har dessutom ombetts att redogöra för vilka ämnen eller speciella ämnesdelar, som enligt deras uppfattning anses vara särskilt svåra att i en viss årskurs förklara eller ge en levande före- ställning om. I en del fall torde de av lärarna uppräknade svårigheterna bero på att läroboksförfattarna tillämpat principen att hellre ta med för mycket än för litet. I en del fall kan konstateras, att de angivna momen— tens svårigheter måste ha berott på, att läroböcker med alltför svårbegrip- ligt framställningssätt använts. I andra fall har läraren trots anvisningar i böckernas förord och kursplanernas allmänna formuleringar haft för stor ambition att i undervisningen inrymma så mycket som möjligt.

Mellan läroböcker och kursplaner råder samband och det är därför inte överraskande att ta del av redovisade uppfattningar. De synpunkter som framförts om stoffets överflyttning till annan, lämpligare årskurs — t. ex. beträffande geometri, allmänna bråk och svensk språklära _— eller om en annan behandling av stoffet — t. ex. önskemålen om att modersmålets olika moment i görligaste mån sammanhålls och att läroämnenas stoff för Specialklassernas del mer än vad som hittills varit fallet granskas med hänsyn till elevernas förutsättningar —— är emellertid i stor utsträckning synpunkter, som i första hand är att hänföra till önskemål om kursplaner- nas utformning.

Det är en gammal uppfattning att undervisningen vanligen är beroende av eller till och med bunden vid läroböckerna. Av svaren i de till lärarna utsända enkäterna framgår, att lärarna i stort sett följer läroböckerna i ämnena matematik, engelska, tyska och franska. Dock görs både i mate— matik, särskilt på högstadiet, och i engelska, särskilt på mellanstadiet, rätt ofta avvikelser från läroboken. I orienteringsämnena och i modersmålet gör lärarna på samtliga stadier avvikelser. Dessa är beroende dels av hur läroböckerna är upplagda och klassen är sammansatt, dels av hur intresse- rad av vissa moment eller ett visst ämne läraren själv är. Läroboken an- vänds visserligen som läxgivningsbok i t. ex. sådana ämnen som kristen- domskunskap och historia, men den muntliga framställningen liksom andra hjälpmedel än läroboken betyder här också mycket. Lärarna söker dess- utom att göra undervisningen mer levande och aktuell genom att hämta stoff och utnyttja material från annat håll. Hänsyn till aktuella händelser föranleder avvikelser från den vanliga lärogången i orienteringsämnena (tidningar, film, radio, händelser i kommunen etc.). I ämnet biologi an— passar man ofta undervisningen till årstidernas växlingar osv.

Flertalet lärare torde i de flesta ämnen behöva en lärobok som stöd, men farhågorna för att läroböckerna skulle binda undervisningen i alltför stor utsträckning är av enkätsvaren att döma inte så stora som ibland görs

gällande. I diskussionerna härom förbises vanligen hur undervisningen skulle ha bedrivits utan detta hjälpmedel. Idealet är naturligtvis en arbets- form som inte är läroboksbunden, men där läroboken ändå kan sägas, främst för elevernas del, hålla ihop kursen, skapa reda, ge arbetet behöv— lig ryggrad och fasthet, ge idéer osv.

I sina förord till böckerna framhåller vanligen författarna, att avväg- ningen mellan kursens olika moment, stoffets disponering och undervis— ningens metodik är något som ankommer på läraren själv att avgöra. En— ligt vår mening kan detta inte nog kraftigt understrykas. En lärobok kan aldrig vara skriven för en viss lärare och en viss klass. Den är ett viktigt hjälpmedel för läraren, som dock alltid själv måste svara för att anpassa stoff, metodik och undervisning i övrigt efter den klass som han vid varje tillfälle har att undervisa. Kursplanering och råd i ämneskonferensens form hjälper läraren till önskvärd självständighet gentemot läroboken. Men den lärare som menar eller som bedriver sitt arbete utifrån att den använda läro- boken i sig själv utgör kursen i t. ex. ett orienteringsämne, saknar stöd för denna sin uppfattning.

Vad beträffar behovet av läroböcker på lågstadiet råder det delade me- ningar om i vilka ämnen och i vilka årskurser läroböcker över huvud taget skall användas. För lågstadiets del har diskussionen särskilt gällt första årskursens böcker. En del läroböcker kallas där läseböcker fast det inte är fråga om böcker av bredvidläsningstyp eller fast de till sin karaktär också är arbetsböcker. Oberoende av utformningen synes även dessa böcker ha en metodiskt uppbyggd lärogång, och deras syfte är naturligtvis att med- dela fakta och uppöva färdigheter.

Med läroböcker måste man förstå inte enbart böcker, avsedda att utde- las till eleverna för regelbunden användning i arbetet, utan också ämnes— och momentböcker, som i klassuppsättningar under året kan lånas och an- vändas av eleverna som läroböcker. Bestämmelserna angående prövning inför läroboksnämnd och anslagsmöjligheter för inköp bör för dessa böc— ker därför vara desamma som för övriga läroböcker.

De läroböcker för första årskurserna som utformats som arbetsböcker eller som kombinerade läro- och arbetsböcker har befunnits vara lämpliga särskilt för nybörjare, som ännu inte har hunnit träna upp sin läs- och skrivfärdighet, samt för elever med sen motorisk utveckling. Dessa elever bör inte tvingas ägna alltför lång tid åt att skriva av uppgifterna på bekost- nad av tid för lösande av uppgifterna. De bör i stället få fylla i svaren direkt i boken. Böcker med sådan utformning ger eleverna mer tid till ämnesträning. Trots sitt högre pris bör därför sådana böcker få användas särskilt under de första skolåren i matematik och modersmålet. Goda ar- betsböcker till läsläran bör kunna till avsevärd del ersätta bland annat läro- bok i skrivning under det första skolåret. Modersmålsämnets olika grenar —

rättskrivning, språkliga övningar och fri skrivning _ bör på ett naturligt sätt flätas in i varandra. I hembygdskunskap och matematik bör däremot de böcker som används i årskurs 3 ha lärobokskaraktär samt innehålla arbetsuppgifter i boken eller — för hembygdskunskapens del —— i särskilt häfte.

Studietekniska synpunkter på läroböckernas framställningssätt och st(ff- mängd är också av intresse. Huruvida läroboken skall vara en ren lärotok eller ett mellanting mellan läro- och läsebok, kanske rent av läsebok, beror på skolstadiet, på lärarens personliga läggning och det arbetssätt han in- vänder eller önskar använda, ämnets art, tillgången på bredvidläsnings- litteratur, önskemål att böckerna skall stå i läs- och studieteknikens tjänst m. m.

1945 års lärobokskommitté ansåg, att en lärobok med bred framställ- ning men utan alltför stor stoffmängd hade de största möjligheterna att väcka elevernas intresse, befrämja deras aktivitet samt på varje stadium ge impulser till självständigt arbete. En sådan lärobok erbjöd dessutom bestämda företräden då det gällde att främja ett arbetsskolemässigt studie- sätt och att öva eleverna i förmågan att skilja väsentligt från oväsentligt. För att underlätta inhämtandet av fasta kunskaper borde varje kursav- snitt i läroboken efterföljas av bland annat sammanfattningar och frågor.

Även i »Utlåtande angående planer för läroböcker i samhällskunskap för läroverk och folkskolor avgivet av inom skolöverstyrelsen tillkallade sak— kunniga» samt i skolkommissionens betänkande diskuteras problemet. Skolkommissionen förordade därvid en fyllig framställning.

Också från individualiseringens synpunkt har böckernas framställnings- sätt sin betydelse. Lärarna har därför tillfrågats härom i de nämnda en- käterna. I sina svar anger flertalet av lärarna på lågstadiet att läroböckerna bör ha en ej alltför koncentrerad framställning och att framställningen vid behov bör ha tämligen korta, instruktiva sammanfattningar.

Lärarna på mellan- och högstadiet anser, att läroböckerna i rättstavning och språklära bör ha tämligen koncentrerad framställning. Rättstavning, skrivning och språklära bör för övrigt om möjligt också finnas i samma bok. I svensk läsning, danska och norska önskas böckerna självfallet ut- formade som läseböcker.

I matematik kan läroböckerna enligt de svarande lärarnas uppfattning ha antingen en koncentrerad eller en fyllig framställning. I det senare fal- let bör böckerna vara kompletterade med sammanfattningar. Såväl böcker, vilka till största delen är exempelsamlingar, som mer utförliga böcker torde behövas. I matematik och främmande språk bör vidare hänsyn tas till lärarnas önskemål om böcker med en ej alltför koncentrerad fram— ställning, helst kompletterad med särskilda sammanfattningar.

I orienteringsämnena behövs enligt lärarenkäten både på mellan- och

högstadiet böcker med bred framställning, gärna med särskilda samman- fattningar. På högstadiet bör repetitionsfrågor, vilkas svar eller ord bildar en sammanfattning, vara att föredra. Frågorna eller orden ger möjlighet att studietekniskt träna eleverna att själva göra sina sammanfattningar.

I detta sammanhang vill beredningen ifrågasätta om inte eleverna har stor nytta av att i större utsträckning än vad som nu är fallet själva för- söka finna nyckelorden i en framställning och förse ett parti av läroboken med understrykningar, marginalrubriker osv. Det är ju _— främst gäller detta högstadiet och orienteringsämnena — ett av undervisningens vikti- gaste mål att leda eleverna till denna förmåga av överblick och sovring, en övning som kan bli svår att genomföra för läraren om läroboksförfattaren själv i alltför hög grad sammanfattar, sovrar och presenterar överblickar av lärostoffet. Däremot kan läroböckerna genomgående förses med utför- liga innehållsöversikter, med ordlistor samt med instruktiva och stimule— rande illustrationer, tabeller, diagram etc. Om dessutom de olika avsnitten kompletteras med repetitionsfrågor eller ord att förklara, antingen i boken eller i särskilda häften, samt med arbetsuppgifter, som utarbetats med tanke på att ge eleverna övning i studieteknik, bör lärarna få betydligt bättre hjälpmedel än vad som nu är fallet, när det gäller elevernas stu- diefostran.

Till frågan om framställningssättet i orienteringsämnenas läroböcker hör också en annan fråga. Bör innehållet i böckerna vara begränsat och bör böckerna i stället kompletteras med bredvidläsningslitteratur (sam- lingsverk eller häften), eller bör stoffet vara fylligt, så att böckerna till största delen ersätter bredvidläsningslitteraturen? Böcker av båda slagen torde i viss utsträckning behövas. I färdighetsämnena, t. ex. matematik, kan dock riklig stoffmängd menligt skymma översikten. Extra häften, kort eller dylikt kan här i stället ge övningsexempel i erforderlig utsträckning.

En bok med begränsat innehåll i ett orienteringsämne kräver att läraren själv på lämpligt sätt kompletterar boken och fyller ut dess framställning. En bok med rikligt stoff gör läraren mer oberoende av tillgången på andra hjälpmedel, t. ex. bredvidläsningslitteratur. En sådan bok kräver dock att läraren beaktar inte bara sin rätt utan också sin skyldighet att sovra inne— hållet och att han inte behandlar allt i boken lika grundligt.

När skolan får en rikligare tillgång till god och omväxlande bredvidläs- ningslitteratur, stillbildsserier m. m., bör läroböcker med mer begränsat innehåll kunna övervägas även i orienteringsämnena. Läroboken ger då stommen och den ger styrsel åt arbetet. Bredvid]äsningslitteraturen ger bakgrund åt lärobokens formuleringar, ger omväxling, vänjer eleverna vid att använda olika källor, lär eleverna att stifta bekantskap med olika slag av framställningar och övar dem att välja ut det väsentliga i det lästa. En förutsättning härför är dock att lärare och elever något så när behärskar arbetstekniken med grundkurs och överkurser. Utan denna förutsättning lö-

per eljest undervisningen risk för att emellanåt urarta till att huvudsak- ligen omfatta inpluggande av fakta.

Om orienteringsämnena skall kunna få en orienterande karaktär, är det också betydelsefullt att lärarna får tid i undervisningen till att dels behandla annat stoff än det obligatoriska, dels utnyttja andra hjälpmedel än enbart läroboken: tidningar, radio, TV, studiebesök och andra företeel- ser i den verklighet som omger eleverna. Grundkursen kan därigenom bättre preciseras och möjligheterna till en mer individualiserad undervisning underlättas.

Läroböckerna måste också utformas med avseende på behovet av indi- vidualisering och differentiering. —— Från individualiseringens speciella synpunkt kan läroböckerna utformas och användas enligt något av flera olika alternativ. 1 den tidigare omnämnda enkät som skolberedningens ar- betsgrupp för pedagogiska hjälpmedel riktade till lärarna förekom följan- de indelning:

a) olika läroböcker för »teoretiskt» respektive »icke teoretiskt» inrik- tade elever,

b) samma lärobok för alla elever men med skilda krav på inlärning eller arbetstakt i olika grupper eller klasser,

c) samma lärobok för alla elever men så utformad att boken dels omfat- tar en jämförelsevis begränsad gemensam kurs (grundkurs), dels upptar sådant som mer valfritt kan behandlas: individuella överkurser i form av särskilda läroboksavsnitt, arbetsanvisningar, övningar, repetitioner m. m. för mindre avancerade elever respektive för mer avancerade,

d) samma lärobok för alla elever med i stort sett begränsad gemensam kurs: överkurser, arbetsuppgifter m. m. för den individualiserade under- visningen samlade för sig, t. ex. i särskilda häften,

e) lärobok bestående av häften över de olika avsnitt som behandlas i ämnet eller kursen.

I lärarnas kommentarer beträffande de olika alternativen har alterna- tiv a) ansetts medföra risk för en sådan delning av eleverna i olika grup- per, att förflyttning av eleverna mellan grupperna på ett icke önskvärt sätt kommer att avsevärt försvåras.

För lågstadiets del har skolberedningen under sitt arbete och med stöd av lärarnas enkätsvar funnit, att det för skolans individualisering av under- visningen behövs för ändamålet utarbetade böcker i modersmålet och matematik. I matematik synes därvid dels en grundkurs, som hela klassen har att arbeta med, dels differentierade övnings- och tillämpningsexempel i form av överkursuppgifter för olika grupper av elever vara det mest ända- målsenliga. Dessa meruppgifter kan antingen ingå i läroboken eller fin- nas i häften eller på lösa blad. I kristendomskunskap och hembygdskun-

skap kan däremot bredvidläsningslitteratur och arbetsuppgifter medverka till önskad differentiering.

På mellanstadiet, där lärarna önskat sig samma läroböcker för alla ele- ver i vart och ett av ämnena, kan modersmålsböckerna användas på så sätt, att olika krav ställs på inlärning och att gruppernas eller klassernas arbets— takt varieras. En viss svårighetsuppdelning av stoffet i t. ex. rättstavning och språklära ökar dock förutsättningarna för individualiserad under— visning.

I matematik är en svårighetsuppdelning av stoffet att föredra. Flertalet elever bör kunna inhämta den gemensamma kursen i matematik. De indi- viduella överkurserna bör ha rikligt med väl varierade exempel. Eleverna kan därigenom stimuleras till övning och bibringas säkerhet vid lösning av likartade exempel. Sådana uppgifter bör finnas både som kompletterande exempel för avancerade elever och som övningsexempel för de mindre avan- cerade. Boken bör emellertid ha karaktär av lärobok och således för varje avsnitt inledas med instruerande och förklarande text, av värde inte minst för elevernas repetitioner. De i boken ingående exempelsamlingarna bör vara sådana, att läraren även kan ge exempel i hemläxa. Nämnas bör, att det under de senaste åren har utkommit läroböcker med t. ex. grundkurs- uppgifter (A-uppgifter), överkursuppgifter (B-uppgifter) samt tilläggs— uppgifter (C-uppgifter).

I engelska bör boken likaledes om möjligt ha stoffet uppdelat efter svå- righetsgrad. Boken bör vara enkel men dock så fyllig, att eleverna kan ges behövliga överkursuppgifter ur den för alla gemensamma kursboken. För- utom dessa extra texter bör individuella övningsuppgifter och lärarhand- ledningar, speciellt utarbetade för individualiserad undervisning, effektivt kunna bidra till att dels underlätta undervisningens differentiering, dels möjliggöra att ordförrådet kan nötas in ordentligt. Eftersom delningstim- mar förekommer i engelska och i matematik, ges i dessa ämnen ytterligare möjligheter till individualisering av undervisningen.

I orienteringsämnena är det på mellanstadiet tänkbart med utformning och användningsmöjligheter enligt alternativ b), men en viss uppdelning (markering) av bokens stoff i väsentligt och mindre väsentligt är också möjlig. Snabbt arbetande elever eller elever med Specialintressen har här möjligheter att genom bredvidläsningslitteratur, arbetsuppgifter osv. få be- hövliga överkurser.

På högstadiet gäller det inte endast att individualisera undervisningen inom den enskilda klassen eller gruppen utan också att underlätta möjlig- heten till övergång mellan olika kurser och att samordna möjligheterna till övergång mellan olika kurser och tillvalsämnen.

För modersmålets del önskas gemensam lärobok avsedd för samtliga ele-

ver. Boken eller böckerna skall vara utformade så, att olika krav kan stäl- las på eleverna i fråga om inlärning och arbetstakt. En utformning av modersmålsböckema enligt alternativ c) är härvid inte bara möjlig utan också lämplig.

Även i matematik dominerar från lärarnas sida önskemålet om gemen- sam bok för samtliga elever. Stoffet i matematikhöckerna bör vara dispone- rat på liknande sätt som mellanstadiets läroböcker i ämnet.

I engelska, där extra textböcker, övningshäften m. ni. kan underlätta indi- vidualiseringen, bör en gemensam kärna ingå i texten. Utöver denna gemen- samma text kan i läroboken ingå såväl svåra som lätta texter i form av överkurser. På grund av att variationerna i elevernas kunskaper på högre stadier blir allt större, blir dock överkurserna allt mer olika varandra och allt större i förhållande till den gemensamma grundkursen. Även om det fördenskull — inte minst av kostnadsskäl — blir nödvändigt att använda skilda läroböcker, bör dock den utformning av textboken vara att rekom- mendera, som så länge som möjligt bereder eleverna möjligheter till ändrad studieinriktning.

På högstadiet i orienteringsämnena (kristendomskunskap, historia, sam- hällskunskap, geografi, biologi, fysik och kemi) bör i varje ämne samtliga elever ha samma lärobok. Böckerna kan vara utformade för användning enligt alternativ b), men böcker, där stoff för gemensam respektive mer valfri behandling typ- och innehållsmässigt framgår, är att föredra. Sådana böcker med viss uppdelning (markering) i vad alla elever bör ta del av och vad en del elever kan förbigå underlättar möjligheterna till individualise- ring. Den ger läraren möjligheter att orientera även de mindre avancerade eleverna om de icke gemensamma kursernas innehåll, och boken sporrar dessa elever att tillägna sig en del därav liksom den underlättar elevernas möjligheter att ändra studiegång. Den gemensamma kursen bör därför ha ett framställningssätt, som är genomarbetat och lättbegripligt. Uppdelningen bör vara sådan, att svårare moment kan överhoppas, när så behövs, men ge det extra stoff och ställa de krav en del elever behöver. På samma gång som möjligheter till individualisering befrämjas, ges också möjligheter till samordning och kompletteringar, varigenom övergång mellan olika studie- vägar underlättas.

Även i fysik och kemi, framgår det av enkäten, önskar lärarna inte säl- lan att läroböckerna får en sådan utformning att de kan användas av samt- liga elever. Sedan beredningen nu stannat för att alternativa kurser inte längre skall förekomma i dessa ämnen, är det också uppenbart, att eleverna där regelmässigt bör ha samma lärobok.

Möjligheterna att inom två pärmar ge samtliga kategorier av elever vad de behöver begränsas emellertid av kostnaderna för ett sådant alternativ. Läroböckerna måste av praktiska skäl uppläggas så, att de tar sikte på flertalet elever. Att i böckerna därjämte inrymma stoff för ett fåtal elever

med större arbetskapacitet och större intellektuella förutsättningar är så- lunda med hänsyn till därav följande fördyring för samtliga elever knappast befogat. Läroboken får i dessa fall kompletteras med andra hjälpmedel, t. ex. bredvidläsningslitteratur och arbets- och studieuppgifter liksom med anvisningar om lämplig överkurslitteratur. Att i en lärobok inrymma mate- rial som snarast har karaktären av handledning åt läraren är från kostnads- synpunkt inte heller befogat.

Förhållandet mellan å ena sidan den gemensamma kursen och å andra sidan vad som mera valfritt kan behandlas bör —— som förut nämnts —— vara sådant, att grundkursen är mera begränsad och övriga kurser rikt individualiserade. En annan tänkbar möjlighet för orienteringsämnenas del är, att grundkursen under en övergångstid är tämligen utförlig och att de mindre överkurserna är lika lättlästa som grundkursen.

En lärobok innehållande både grundkurs och överkurser kan medföra risk för att läraren — av missriktad ambition eller av bekvämlighet — även av svaga elever begär att de skall tillägna sig också överkursens innehåll. Om överkurserna för den individualiserade undervisningen i exempelvis orienteringsämnena finns utgivna separat t. ex. i särskilda häften, torde större möjligheter ges till variation i undervisningen. Läro— och brevidläs- ningsböckerna måste därvid vara i verklig mening samordnade. Bredvid- läsningslitteraturen måste dessutom vara allmänt tillgänglig.

Det har ofta diskuterats om böckerna skall omfatta en termin, en års- kurs eller ett helt stadium. Vid sidan av de pedagogiska synpunkterna.— att en ny bok stimulerar, att stadieböcker ger möjlighet till repetitioner-och längdsnitt osv. — har här också anförts rent ekonomiska.

1945 års lärobokskommitté gjorde en undersökning för att få problemet belyst. Det framkom därvid att man önskade lärostoffet fördelat på flera böcker. Enligt en av skolöverstyrelsen år 1959 verkställd utredning rörande fria läroböcker önskade 70 % av skolledarna flerårsböcker framför ett- och två-årsböcker. Detta senare resultat överensstämmer särskilt för orien- teringsämnena med svaren på de hjälpmedelsenkåter som skolberedningens expertgrupp för pedagogiska hjälpmedel utfört. Terminsböckerna anses där vara tänkbara på lågstadiet. I modersmålet och matematik föredras i års- kurs 1 en uppdelning i flera, mindre omfattande böcker. Årskursböcker an- ses med nämnda undantag vara de lämpligaste på samtliga stadier i mate- matik samt på mellanstadiet i läsning. I övriga ämnen — speciellt oriente- ringsämnena kristendomskunskap, historia, samhällskunskap och mellan- stadiets naturkunskap —— är stadieböcker att föredra.

I geografi har en del lärare önskat sig årskurs 4 i en lärobok för sig och årskurserna 5 och 6 för sig. En stor del av B-skolornas lärare vill ha Sverige- delen för sig och resten av mellanstadiets kurs för sig. Med hänsyn till dessa önskemål och under förutsättning att hemlandskapet skall behandlas under vårterminen i årskurs 3, kan eventuellt mellanstadiets geografibok

för särskilt B-skolornas del bestå av två delar, en del omfattande årskurs 4 och en annan del omfattande årskurserna 5 och 6.

Beredningen kommer att i ett senare sammanhang redovisa sin syn på undervisningens utformning. Redan här kan dock sägas, att en ökad integra— tion av undervisningen på samtliga stadier och olika ämnen emellan bör eftersträvas. Från den synpunkten bör också en vertikal uppläggning genom flera årskurser av vissa läroböcker vara naturlig. Vad man här närmast tänker på är sådana moment som trafikundervisning, hygien, ekonomiska frågor och familjekunskap.

Vissa direkta förslag till nya hjälpmedel har lämnats i de tidigare om- nämnda lärarenkäterna.

För lågstadiets del önskas arbetsuppgifter som hjälper eleverna över vissa svårigheter som t. ex. ljudförväxling. Lärarna önskar enklare uppgif- ter för de »svagare» elevernas självständiga arbete: läsestycken, där svå- rare ord repeteras genom att upprepas i korta meningar i annat samman- hang; läspussel; läskort med bild och text samt läshäften, som t. ex. i hembygdskunskap behandlar samma ämne men som har varierande svå- righetsgrad. Till stor hjälp för hembygdskunskapen, särskilt för de lärare som inte har lokalkännedom, är de böcker, som skolkommunerna utarbe— tar över hemkommunen och dess omgivningar. Även landskapsböcker anses vara värdefulla.

För Specialklassernas elever synes behovet av läroböcker i modersmålet och matematik vara särskilt stort. Nu tillgängliga böcker för dessa elever svarar inte tillräckligt mot elevernas intressen och är inte tillrättalagda i fråga om ordval och meningsbildning. Rättskrivningslärorna och läseböc- kerna anses vara särskilt svåra och bör innehålla uppgifter med diskret markerad svårighetsgrad. En del läroböcker, som är förkortade upplagor av böcker för normalklasseleverna, anses inte ha tillräckligt bred och be- rättande framställning för att passa Specialklassernas elever.

För mellanstadiets del önskar lärarna för nybörjare lättare engelsk bred- vidläsningslitteratur — som dock bör vara av varierad svårighetsgrad — så att de s. k. tysta övningarna kan få även andra former än gängse över- sättningsövningar.

Läroböcker för övnings- och yrkesämnen har ägnats speciellt intresse. Det är nödvändigt, att läroböckerna i dessa ämnen snabbt anpassas till kurs- planerna och bland annat genom indelning i grundkurs och överkurser ges en sådan utformning, att de kan användas av alla elevkategorier inom klas- sen. För att böckerna skall kunna hållas aktuella och väcka större intresse hos eleverna, torde det vara lämpligt, att läroböckerna främst i yrkes- ämnena utarbetas på sådant sätt att läroboken innehåller endast grund- kursen. Som komplement till denna kan skilda häften med varierande över- kurser utges.

Stor brist på lämpliga hjälpmedel kännetecknar förutom övningsämnena framför allt många yrkesämnen. Ämnenas art och omfattning har med- fört, att man i en del fall helt saknar läroböcker. I andra fall har aktnings- viirda ansträngningar gjorts för att man skall få fram lämpliga böcker. Ofta spänner dock böckerna över för många stadier eller är skrivna även för andra ändamål än för skolbruk. Främsta orsaken härtill är, att underlaget för läroboksutgivningen är litet och att produktionen av dessa böcker ofta inte är ekonomiskt lönande för bokförlagen. Inte minst från lärobokspro- (luktionens synpunkt vore det önskvärt med ett för flera närliggande yrkes- områden eller Sly—grenar gemensamt grundstoff, dvs. en ej alltför långt gående specialisering.

Om undervisningen i dessa ämnen skall kunna utformas på ett tillfreds— ställande sätt, måste bland annat bristen på lämpliga läroböcker undanröjas. Skolberedningen har övervägt huruvida detta är möjligt, om lärobokspro- duktionen helt bygger på affärsmässiga principer. Med en sammandragning av den förberedande yrkesutbildningen till i huvudsak fyra grenar och med därav följande minskad specialisering bör dock underlaget för läroböcker i yrkesämnen kunna bli väsentligt bättre än vad det hittills varit.

Man kan emellertid inte ens med nämnda förbättring vara helt förvissad om att underlaget skall vara tillräckligt för att bära en läroboksproduktion, i varje fall så länge den nioåriga skolan inte är helt genomförd i hela lan— det. Speciella åtgärder för en lösning av problemet kan därför bli erfor- derliga. De skulle kunna bestå i, att staten täcker en fast kostnad vid utgiv- ning av läroböcker i eftersatta ämnen. Möjligheterna härtill är bland annat, att författare frigörs för ändamålet eller att en viss minimiupplaga garan— teras. I vissa fall kan kanske skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkes- utbildning helt svara för sådan produktion.

Skolberedningen menar sålunda, att ett särskilt anslag av förslagsvis 35 000 kronor per år under de första fem åren fr. o. m. läsåret 1962/63 bör ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för utarbetande av läroböcker m. m. i yrkes— och övningsämnen.

Bredvidläsningslitteratur

Behovet av bredvidläsningslitteratur har under senare år blivit påtagligt i allt fler ämnen. Redan 1945 års lärobokskommitté framförde önskemål om lämplig bredvidläsningslitteratur som komplement till läroböckerna, så att elevernas intresse för självständigt arbete i respektive ämne kunde till- varatas och sporras. Förutom läroböcker föreslogs en rikhaltig serie av små lätta bredvidläsningsböcker med sakupplysningar och skildringar på litet bredare basis än i läroboken.

Även Skolkommissionen berörde bredvidläsningslitteraturen och betonade därvid, att ett aktivt och individualiserande arbetssätt kräver riklig tillgång

LÄRAR— LÄBUBDH ÖVNINGSBUK HANDBOK

Bredvid— 'Bredvid- Bredvid— läsnings— lösnings- lösnings- hötte | häfte ?. häfte ?:

Utvecklingen på Idroboksområdet går mot att ett färdigt material erbjuds. Skissen visar vad ett »lärobokspaket» med material [är femte årskursens engelska kan innehålla. Där ingår, förutom läro- boken, bandinspelningar, övningsbok och bredvidläsningshäften även en lärarhandbok

tillzböcker och annan arbetsmateriel, som är avpassad efter den pedagogiska utvecklingen. En av de reformer, som Skolkommissionen ansåg snarast borde förverkligas, var att förse skolorna med för självverksamhet lämp- liga uppsättningar av små skrifter med konkreta skildringar i vilka nya termer förs in i måttlig takt.

Det behov av lämplig bredvidläsningslitteratur, som 1945 års läroboks- kommitté och skolkommissionen konstaterade, kvarstår i stort sett på alla stadier. Åtskilliga förbättringar har visserligen skett på lågstadiet, men även där råder fortfarande brist. Särskilt stora får nog bristerna anses vara på respektive stadier i hembygdskunskap, kristendomskunskap, historia, samhällskunskap, fysik, kemi och biologi. I övnings- och yrkesämnena sak- nas" bredvidläsningslitteratur nästan helt. Facklitteratur av olika slag blir dessutom fort omodern och utbyte sker inte i erforderlig takt.

Bristen på bredvidläsningslitteratur, särskilt sådan, som är tillräckligt aktuell, torde till avsevärd del bero på att denna litteratur i alltför stor utsträckning inte har nyanskaffats till skolorna. Skolornas uppsättningar

har sålunda inte anpassats till förändringar i kursplaner, undervisnings- metoder och arbetssätt.

Inte minst väsentligt är skolornas problem att få bredvidläsningslittera- turen att räcka till. Skolan köper vanligen in en klassuppsättning av en läse- bok, men denna klassuppsättning förslår inte långt i skolor med många parallellklasser. Därför behövs gruppuppsättningar av lämplig litteratur i en med hänsyn till skolans storlek lämplig omfattning för elevernas själv- ständiga arbete i skolan eller för hemlån och läsning på fritiden. Därutöver behövs en eller flera förrådsuppsättningar. Dessa skall vid behov kunna lånas till klasserna. En tillräckligt omfattande och väl sammansatt upp- sättning bredvidläsningslitteratur i skolan stimulerar dessutom eleverna till egen fri läsning.

Krav och önskemål beträffande bredvidläsningslitteraturens utformning. _- Bredvidläsningslitteraturen har, enligt vad många lärare anför i enkät— svaren, inte förbättrats i tillräcklig utsträckning. Ett av de starkast fram— förda önskemålen är att bredvidläsningsstyckena måste i större utsträck- ning ansluta sig till kursplaner och läroböcker. Läsestycken med perifert stoff leder bort från läroboken i stället för till densamma. Ur bredvidläs- ningsböckerna skall ju läraren bland annat hämta uppgifter för elevreferat. Det är därför angeläget —— anser lärarna — att böckerna innehåller väsent- liga sakupplysningar.

Bredvidläsningsstyckena i både samlingsverk och nu förekommande häf- ten är vanligen också för omfattande. »Eleverna hinner inte läsa färdigt», är en ofta återkommande lärarkommentar.

Det har förut framhållits, att den kompletterande bredvidläsningslittera- turen till stoffbehandling och svårighetsgrad måste tillgodose elever med olika förutsättningar och därigenom ge större variation i undervisningen. Särskilt gäller detta beträffande överkursmomenten. Men bredvidläsnings- styckena bör vara varierande inte enbart i fråga om omfånget utan också avseende arten, karaktären. De bör vidare vara utformade så att de kan läsas av eleverna utan alltför mycken hjälp av läraren.

Inte minst på högstadiet är det önskvärt, att till läroboken och i verklig samordning med denna finns bredvidläsningslitteratur, som inte endast ger bredd åt ämnet utan som efter en kort sammanfattning eller introduktion i läroboken också övertar en del av lärobokens överkursstoff. I t. ex. sam- hällskunskap skulle kortfattad och lätt litteratur av överkurstyp såsom om umgängeslivets fordringar, folkrörelserna och mellanfolkligt samarbete, sta- ten och samhällsekonomin, branschmonografier för yrkesorienteringen m. ni. vara av värde. Samtliga arbeten bör kännetecknas av kort, klar och över- skådlig framställning, som fängslar läsaren och snabbt leder honom till något väsentligt. I lärarnas enkätsvar förkastas däremot i stort sett sam- lingsverk, som omfattar flera ämnen eller som omspänner flera årskurser.

Även om ett samlingsverk är begränsat till ett enda ämnesområde, anses det vara mindre lämpligt på grund av bland annat elevernas svårighet att hitta i det.

Inför ett häfte känner eleverna kanske inte samma ansvar i omvårdnaden som inför ett samlingsverk. Ett nytt häfte då och då stimulerar å andra sidan läslusten. Även mindre läskunniga elever orkar med ett häfte, och eleverna hittar lättare i det. Häftesutformningen ger dessutom möjlighet för lärarna att i olika klasser samtidigt utnyttja de bredvidläsningsstycken som — om de inginge i ett samlingsverk — endast kunde utnyttjas av en enda klass.

För att häften av bredvidläsningskaraktär skall vara användbara, krävs emellertid som nämnts att stoffet i dem är samordnat med läroböckerna. Det är likaså av största vikt, att de enskilda skolorna vid inköp av sådan litteratur beaktar, att så mycket som möjligt av läroboksstoffet täcks och kompletteras av bredvidläsningsstoff. Inköp av samlingsverk från olika förlag medför risk att skolan till sitt förfogande får böcker, där en del läse— stycken kan sägas utgöra variationer på samma tema men där för vissa kursmoment erforderliga bredvidläsningsstycken ändå saknas. Häften ger däremot läraren och skolan större valfrihet att hos olika förlag söka det bästa av deras produktion och ger möjligheter till kompletteringar.

Inte minst på bredvidläsningslitteraturen måste läggas förbrukningssyn- punkter. Ett häfte, som blir inaktuellt eller som i jämförelse med ett ny— utkommet häfte är pedagogiskt underlägset, bör bytas ut. Innehållet i ett samlingsverk blir delvis snabbt inaktuellt, och kostnaden för samlings- verket kan förhindra nyanskaffning inom rimlig tid.

Om häften kan från förlagshåll måhända sägas, att de inte observeras och inköps. Om häftena utges i serier, förefaller dock denna olägenhet att kunna minskas eller elimineras. Ambitionen att utge bredvidläsningslitte— ratur först sedan ett fullständigt samlingsverk åstadkommits, kan vidare hindra ansträngningarna att snabbt täcka ett akut behov.

Med hänsyn till elevernas olika läsfärdighet inom samma åldersgrupp behövs också en fördelning av bredvidläsningslitteraturen efter läsnivå. Därigenom kan undvikas att en elev hänvisas att använda litteratur, som ligger över hans förmåga eller vid sidan om hans intresse. Häftestypen bör ge större möjligheter att anskaffa litteratur med olika svårighetsgrad. Syn- nerligen önskvärt är också, att det för mer betydelsefulla ämnesdelar utar- betas häften med ungefär samma stoff men med olika svårighetsgrad samt att litteraturförteckningar till lärarnas hjälp innehåller en svårighetsgra- dering av läsestyckena.

Den skönlitteratur som tillhör modersmålsundervisningen på högstadiet torde delvis av eleverna läsas i hemmen. Bredvidläsningslitteraturen an- vänds däremot huvudsakligen i skolan, särskilt på låg- och mellanstadiet. En elev, som i skolan börjat läsningen, bör dock både tillåtas och upp-

muntras att fortsätta läsningen hemma. Även med hänsyn till detta syfte bör häftestypen vara att föredra.

Uppslagsböckernas utformning. —— För ett varierat skolarbete saknas ännu, trots flera goda försök i den vägen, en för skolbruk ekonomiskt över— komlig och i övrigt helt lämplig uppslagsbok. En sådan för ungdom och för skolbruk avsedd uppslagsbok bör till sin utformning och sitt innehåll likna de stora uppslagsverken men ha en enkel uppställning och en lättbegriplig text. För övnings— och yrkesämnenas de] behövs uppslagsböcker och hand- böcker för respektive ämnen. Ofta är de nu använda tekniska handböc- kerna alltför svårbegripliga för eleverna. Böckerna behöver därför bear— betas, så att de bringas i bättre relation till elevernas förutsättningar att inhämta kunskaper på egen hand.

Användning av tidningar, tidskrifter 111. m. _ På olika sätt har lärarna i undervisningen sökt utnyttja tidningar, tidskrifter, broschyrer och annat aktuellt tryck. I de flesta skolor används kommunikationstabeller, telefon- kataloger, kalendrar, kommunalt tryck, Turistföreningens broschyrer, lega- tionernas, bankernas, försäkringsbolagens och resebyråernas reklamtryck m. m. i större eller mindre utsträckning.

Med undervisningens inriktning mer på det dagliga livet och med strä- van att bättre levandegöra kursinnehållet, differentiera undervisningen och tillgodose elevernas behov av arbetsuppgifter vore det önskvärt att tidningar och tidskrifter, även facktidskrifter, i betydligt större utsträck- ning än nu är fallet kunde ställas till skolornas förfogande. Många lärare utnyttjar dem systematiskt redan nu. Ett värdefullt hjälpmedel tillhanda- hålls genom Svensk tidskriftsindex och Svensk tidningsindex, som inne- håller systematiska förteckningar över det viktigaste tidskrifts— och tid- ningsbeståndets innehåll. Sedan tidningsartiklar uppspårats med använ- dande av dessa bibliografier kan fotostatkopior av de önskade artiklarna erhållas eller också kan s. k. mikroblad, som innehåller ett större antal tid- ningssidor i fotografisk förminskning, läsas med hjälp av en förstorande läsapparat. Mikroblad med läsapparat kan från länets centralbibliotek lånas till alla bibliotek.

Utom förslag från lärarna om att dagstidningar och facktidskrifter bör finnas tillgängliga i skolorna anges i enkätsvaren att förteckningar över lämpliga facktidskrifter och användbara artiklar för skolans olika ämnen bör ges ut med jämna mellanrum. Sådana förteckningar finns redan, som ovan anförts. De större tidningarna bör enligt lärarnas önskemål ha en periodisk avdelning »Skolornas När, Var och Hur» — en kort samman- ställning av för ungdomen intressanta aktuella händelser. Andra önskemål är, att de större dagstidningarna håller en deltidsanställd, journalistiskt inställd lärare, som t. ex. månadsvis redigerar en halvsida direkt inriktad

på skolans arbete, samt att lämpliga artiklar, som berör ett och samma ämnesområde, tid efter annan samlas och utges i häftesform.

Även om redan nu ungdomstidningar med bland annat också aktuellt nyhetsstoff ges ut, föreligger dock ett behov av en allmän, centralt utgiven och för skolan redigerad tidning med klipp ur dagspressen (bilder och mitt- uppslag m. m.), tidskrifter o. d. Tidningen kunde vända sig till samtliga skolor och komma varannan eller var tredje vecka. Lärarna har vidare framfört önskemål om att värdefullt stoff samlas i billiga häften, ett »Läste Ni» för skolorna.

Med televisionens starka frammarsch har elevernas möjligheter att i hemmen få aktuell orientering blivit större. Därigenom snarare ökar än minskar kravet på att även skolan i sin undervisning knyter an till det aktuella samt ordnar och sammanställer vad eleverna på egen hand har inhämtat. Enligt beredningens mening är det sannolikt, att utvecklingen på detta område med alla dess konsekvenser för skolan i framtiden kommer att gå ännu snabbare än hittills.

Övriga synpunkter på läroböcker och bredvidläsningslitteratur Språklig utformning. —— I 1945 års lärobokskommittés betänkande (SOU 1947: 51) konstaterades, att ett stort antal läroböcker för folkskolan och läroverken företedde allvarliga brister i språkligt hänseende. I alltför många läroböcker var ordvalet för svårt och satsbyggnaden för invecklad. Böckerna var över huvud taget språkligt och stilistiskt ej avpassade för det ålderssta- dium, som de vände sig till och var därför svårtillgängliga och ointressanta för eleverna. »Såväl läroboksförfattare som granskare av läroböcker bör i långt större utsträckning än hittills ägna uppmärksamhet åt läroböckernas rent språkliga sida.» Ett bättre tillstånd borde kunna åstadkommas genom ett samarbete mellan den praktiska lärarerfarenheten och den psykologisk- pedagogiska forskningen. Särskilt riktade lärobokskommittén uppmärksam— heten på ett av Sveriges småskollärarförbund framlagt förslag om en stort upplagd frekvensundersökning av barnens ordförråd på olika åldersstadier, en undersökning som veterligen ännu inte igångsatts.

Att döma av den av skolberedningen företagna lärarenkäten har läro- böckerna i läroämnena i mycket stor utsträckning förändrats till det bättre under det senaste årtiondet, och majoriteten av lärarna är i stort sett nöjda med deras språkliga utformning. Kommentarerna i enkätsvaren talar dock delvis ett annat språk än siffrorna i tabellerna, och tillfredsställelsen är avgjort mindre på mellan- och högstadiet än på lågstadiet.

Lärarna anser att bredvidläsningslitteraturen har utvecklats minst. Hit- hörande böcker är vanligen underlägsna andra böcker i fråga om anpass- ning av språkformen till åldersstadiet. Det är därför nödvändigt att bred- vidläsningsböckerna ägnas större uppmärksamhet i stilistiskt och meto— diskt avseende än hittills.

Det ligger också i öppen dag, att även om flertalet skolböcker är i språk- ligt avseende tillfredsställande, åtskilliga moderna böcker med stor sprid— ning dock företer språkliga och stilistiska brister, i vissa fall till och med avsevärda sådana. Ofta fördunklas framställningen av luckor i samman- hanget och allmän torftighet i stilen eller av att nya ord och begrepp inte infogas i ett för eleverna naturligt sammanhang och utan anhopning.

Varje skolbok är en lärobok i modersmålet och ett viktigt hjälpmedel vid elevernas språkliga fostran. Det är därför ett pedagogiskt krav och ett språkvårdsintresse av första ordningen, att de böcker som sätts i elevernas händer är språkligt och stilistiskt förebildliga. Anspråken kan härvidlag knappast ställas för höga. Det är därför önskvärt, att statens läroboks— nämnd vid sin granskning av ins-ända läroböcker oavlåtligen ägnar den sti— listiska utformningen stor uppmärksamhet.

Av varje skolbok bör dessutom krävas, att språkformen är sådan, att eleverna på egen hand och utan uttolkning från lärarens sida kan tillgodo- göra sig framställningen. En del läroböcker i kristendomskunskap, historia och matematik anses av de tillfrågade lärarna vara påfallande svårförståe- liga. Framställningen får givetvis inte ha karaktären av vårdslöst eller torftigt barnspråk utan bör kräva en viss anspänning från elevernas sida och språket bör successivt närma sig de vuxnas. Mycket ofta gäller det dock inte endast att införa nya ord utan att inpränta de nya begreppen och att förknippa dem med de rätta orden.

En lärobok bör vara stimulerande och ägnad att befrämja aktiviteten. Endast lärare med lång erfarenhet av det stadium för vilket boken är av- sedd torde ha förutsättningar att anpassa framställningen efter t. ex. 8- åringens respektive 14-åringens språkliga och allmän-intellektuella förut- sättningar och spontana intressen. Först vid konfrontationen med den peda- gogiska vardagen framträder i regel förtjänster och svagheter i en lärobok. Det borde i själva verket vara regel, att läroböckerna av författaren eller genom dennes försorg i större utsträckning än vad som nu synes vara fal- let grundligt prövas redan på manuskriptstadiet.

Illustrering, typografi m. m. Även om kursplanerna i stora drag be- stämmer vad en bok skall innehålla, finns dock mycket stora möjligheter för författarna att variera böckernas framställningssätt, stoffmängd och utformning. Rubriker, illustrering, typografi, format m. rn. är också av väsentlig betydelse för en pedagogiskt riktig presentation av stoffet.

Olika slag av audivisuella hjälpmedel bör givetvis användas i undervis- ningen, men dessa grupphj-älpmedel kan inte ersätta de bilder, som i direkt anslutning till läro- och bredvidläsningslitteraturens text bidrar till att underlätta förståelsen av stoffet samt göra det intressant.

Illustrationerna torde tidigare ha tillförts böckerna enbart för att böc- kerna skulle göras allmänt sett mer tilltalande. Numera söker man inte endast att med bildernas hjälp väcka elevernas intresse och på så sätt lätta

KOLSYRAASSIMILATION ljus

llllll

syre bildas

j /lörke|se bildas

syre förbrukas

koldioxid förbruka;X

vatten och nöringssaller ledes Frön roten uppåt

koldioxid bildas

vatten och nöringssalter tar rothören ur markvötskan

marken kring roten

Läroböckernas illustrering kan bedömas ur många synpunkter. Bilderna bör ge ett direkt slöd för inlärning, estetisk fostran, attitydfoslran osv. (Hermods)

upp texten utan också att ge eller inskärpa kunskap. Man utnyttjar bil- dens möjligheter att förbereda inlärning, repetera ett inlärt avsnitt, berika läsningen, skapa atmosfär, stimulera känslor, väcka intresse, överbrygga avstånd i tid och rum osv. Man eftersträvar att låta bild och text aktivt komplettera varandra, man söker göra bilderna motiverande och textkom- pletterande.

Endast ett fåtal böcker kan dock ännu sägas ha kommit så långt att text och bilder utgör en organisk enhet, där bild och bildtext kompletterar den övriga texten och där fakta och frågor stimulerar och hjälper eleven att läsa bilden. Utvecklingen har emellertid nått så långt, att avvägningen mel- lan text oeh bild numera vanligen är en fråga om bästa sättet att förklara, ge kunskap och aktivera.

Om man bortser från flerfärgstryck torde illustrationerna från kostnads- synpunkt spela en föga dominerande roll. En i bästa mening instruktivt illustrerad bok är värd till och med den kostnadsökning som uppstår vid användning av flerfärgstryck, vilket kan vara befogat t. ex. för framhävande av betydelsefulla detaljer i bilderna. Inte minst gäller detta för specialklas— scrnas del.

Sammanfattning

Skolberedningen finner sålunda

att de framförda synpunkterna beträffande läroböckernas framställnings- sätt och stoffmängd, utformning och användningsmöjligheter m. ni. bör beaktas och att lärarna i större utsträckning bör förses med för individuali- serad undervisning lämpliga läroböcker i närmaste anslutning till läro— planens intentioner,

att för utarbetandet av läroböcker 111. m. för övnings- och yrkesämnena ett särskilt anslag av 35 000 kronor per år under de första fem åren fr. o. m. läsåret 1962/63 bör ställas till Kungl. Maj:ts förfogande,

att vid inköp av böcker större hänsyn bör tas till skolans behov av bred- vidläsningslitteratur,

att skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna bör övervaka, att skolorna i tillräcklig omfattning utrustas med facklitteratur av bredvidläsningstyp,

att skolöverstyrelsen med jämna mellanrum och med ledning av här i ett senare kapitel föreslagna litteratur— och arbetsmaterielförteckningar bör undersöka om och i vilka avseenden brister i tillgången till lämplig bredvid— läsningslitteratur föreligger,

att skolöverstyrelsen bör ta de initiativ till kompletterande produktion som vid varje tillfälle är erforderliga,

att skolöverstyrelsen i samråd med Överstyrelsen för yrkesutbildning bör ta initiativ till bearbetning och framställning av för den förberedande yrkes- undervisningen lämpliga handböcker och tabeller,

att förslagsvis skolöverstyrelsen bör undersöka 1 vad mån förutsättningar finns att på det sätt och i det syfte som angivits få dagspressens medver- kan till periodiska sammanställningar för skolans bruk av det väsentli- gaste som stått att läsa i tidningarna,

att den språkliga utformningen av läroböckerna måste ägnas oavlåtlig uppmärksamhet och att läroböckernas framställning och granskning bör ägnas speciell uppmärksamhet i fråga om språkvård, språkriktighet och barns språkutveckling samt

att läroböckerna i större omfattning än nu synes vara fallet bör utprövas på manuskriptstadiet.

Studie- och arbetsuppgifterna värde

1940 års Skolutredning konstaterade, att »arbetsuppgiftsmetoden» möjlig— gjorde en mer individualiserad undervisning utan att klassen behöver sön— derbrytas. 1945 års lärobokskommitté föreslog, att varje kursavsnitt i läro- boken i regel skulle efterföljas av intresseväckande, till svårighetsgraden väl avpassade frågor och arbetsuppgifter av varierande slag. I anslutning till arbetsuppgifterna borde förekomma anvisningar på bredvidläsningslitte- ratur.

Även Skolkommissionen betonade nödvändigheten av arbetsuppgifter av olika slag och föreslog som en lösning av detta hjälpmedelsproblem olika slag av anvisningar och studieplaner. Till sin utformning skulle dessa likna studieplanerna inom det frivilliga bildningsarbetet. Studieplanerna skulle lämna exempel på olika uppgifter. Läraren skulle sedan under elevernas medverkan själv utarbeta arbetsuppgifterna. Till hans hjälp skulle i varje skola finnas skrivmaskiner och duplikatorer, vilka måste betraktas som oumbärliga hjälpmedel vid modern undervisning.

Utvecklingen har gått vidare, och numera anser inte så få lärare, att de i den konkreta undervisningssituationen är bäst betjänta av utarbetade för- slag till studie— och arbetsuppgifter och att sådana uppgifter är de hjälp- medel som i första hand bör komma i fråga, när det gäller att fylla de krav som arbetet i skolan numera ställer.

Här vill dock skolberedningen framhålla, att även med en väsentligt rikare tillgång på hjälpmedel än hittills kan lärarens eget initiativ och hans egen uppslagsrikedom och energi aldrig helt ersättas av hjälpmedel i mass- tillverkning. Liksom förr måste lärarna själva, var och en för sig, försöka utarbeta uppgifter och anvisningar av olika slag: arbetsinstruktioner och frågeuppgifter, studie- och träningsuppgifter, litteraturanvisningar och an- visningar på för elevernas arbete lämpliga stillbilder, ljudband, planscher och modeller m. m. Däremot kan det inte vara rationellt att lärarna, sedan de väl utarbetat dessa för den egna skolan och den egna klassen avsedda hjälpmedel, skall sakna möjlighet att få dem framställda i tillräcklig mängd. Ökade möjligheter till skriv- och stencileringshj älp m. m. bör sålunda finnas att tillgå för de lärare som aktivt arbetar på att förbättra tillgången på hjälpmedel i den egna skolan. Ty genom dessa självtillverkade hjälpmedel

Det finns stora möjligheter att variera arbets- och övningsuppgifterna så att de blir både nyttiga och intresseuäckande (Hermods)

Begynnelsebokstäverna i denna ifyllnadsgåta bildar namnet på en känd byggnad i Rom.

2

. Vamade romarna för Kartago . Hellenismens politiska centralgestalt Konkurrerade med Caesar . Omkring år 220 f. Kr. hade Rom erövrat hela denna halvö . Flöt igenom Rom Med korta och koncentrerade sådana dirigerade Caesar sina trupper . Landskap i mellersta Italien Detta diktverk om Troja lärde sig romarna att älska av grekerna . Utövade romarnas skatteindrivare skoningslöst i provinserna . Den guden dyrkade Roms köpmän

ocgqgsmpgau—

)—

Arbetsuppgifterna kan göras stimulerande utan att förlora i inlärningsvärde (Hermods)

får lärarna större möjligheter att bland annat uppöva elevernas läs- och studietekniska färdighet, stimulera deras aktivitet och åstadkomma en indi- vidualisering av skolarbetet.

Studie- och arbetsuppgifternas anpassning till en individualiserad undervisning I färdighetsämnena, t. ex. matematik och engelska, torde det på samtliga stadier vara lämpligast med en viss uppsortering av uppgifterna efter svå- righetsgrad med de lättaste uppgifterna först och de svåraste sist. Alla ele- ver bör dock få syssla med efter deras förmåga både enklare och svårare uppgifter, och en del av de svårare uppgifterna kan lösas gemensamt i klas- sen. Även om läraren själv i regel kan bedöma elevernas aktuella förmåga, och en elev bör stimuleras att arbeta så långt hans förmåga räcker, har

dock en sådan markering av uppgifternas svårighetsgrad den fördelen, att en elev inte behöver få alltför svåra eller alltför lätta uppgifter och därige— nom förlora intresset.

Både elever och föräldrar är dock känsliga för en alltför iögonenfallande gradering. Det torde därför vara lämpligt, att markeringen av svårighets- graden i elevernas läroböcker inte blir alltför påfallande.

I orienteringsämnena och i de yrkesteoretiska ämnena utarbetar både mellan- och högstadiets lärare _ även lärare, som undervisar olika elev— kategorier på enhetsskolans högstadium —— i regel uppgifter, som används av samtliga elever de har att undervisa. Individualisering sker på så sätt, att elevernas arbetstakt varierar och att arbetsformer och arbetssätt * läsning, skrivning, teckning —— anpassas efter elevernas intressen. Elevernas arbetsresultat får till kvalitet och kvantitet bli olika.

En typ av studie- och arbetsuppgifter, och kanske den vanligaste bland dem som lärarna själva utarbetar, är sådana uppgifter, som direkt hör till vissa läroböcker och andra mycket använda böcker och som utgör studie-

Grekernas gudar

Här och var i kursbreven kommer Ni att få uppgifter, genom vilka Ni kan kontrollera, att Ni har förmåga att använda Edra kunskaper. Lös dem noggrant! Lösningar ger vi i slutet av breven.

I våra dagar brukar vissa yrken hålla sig med en särskild beskyddare eller beskyddarinna. Så har t. ex. guldsmederna sitt bestämda skydds- helgon. I utlandet, framför allt i katolska länder, är detta ännu van- ligare. Låt oss göra experimentet, att de olika yrkena istället skulle välja sin symbol ur den grekiska gudavärlden. Vilken av gudarna skulle då väljas av följande:

1. En brevbärare En skald En smed

En dykare

En officer En vetenskapsman En källarmästare Ett skönhetsinstitut En ombudsman för naturskyddet En innehavare av en giftermålsbyrå . En uppsättare av åskledare? |__| spenen—enb» ...i p—l (I vissa fall kunde gudarna företräda flera yrkesgrenar)

Arbetsuppgifterna bör utformas så att eleverna får tillämpa sina kunskaper i nya situationer. Upp- gifter som enbart kräver reproduktion av tidigare inlärt stoff utan någon bearbetning från elevernas sida är inte så värdefulla (Hermods)

och träningsuppgifter i anslutning till deras innehåll. Om sådana uppgifter av arbetshandledningstyp kan måhända sägas, att de vid ensidigt bruk kan för eleven innebära ytlig detaljläsning och att de berövar eleverna möjlig- heten att själva disponera arbetet. Men uppgifterna kan utformas så, att de stimulerar eleverna till noggrannhet och kritiskt tänkande. De kan också utveckla goda arbetsvanor och tjäna individualiseringen. Sådana tillrätta— lagda uppgifter (förhörsfrågor, enkla uppmaningar i anslutning till det väsentliga i läroboken, vissa läsestycken, kartor osv.) behövs särskilt för yngre elever, elever med mindre goda studieförutsättningar samt i B—sko- lorna, där lärarna måste räkna med att i stor utsträckning bedriva under- visningen i färdighetsämnena individuellt. I anslutning till läroboken kan dessutom särskilt på högstadiet förekomma repetitionsfrågor eller ord att förklara, som underlättar överblicken och inlärningen.

Utöver dessa uppgifter av arbetshandledningstyp, i vilka eleverna sti— muleras att inhämta bland annat grundkursens innehåll, behövs och före- kommer studieanvisningar, där planläggningen av arbetet är förstahands- uppgift och i vilka uppgifterna vidgas till att omfatta användning av upp— slagsböcker, bredvidläsningsböcker, tabeller etc. eller där syftet är att ge en aktuell och lokal anknytning åt ämnet, uppöva förmågan att diskutera, samla upplysningar genom intervjuer osv. Sådana uppgifter kan sägas vara en mer avancerad form av övning i arbets- och studieteknik och närmar sig i sin uppläggning de studieplaner som använts i studiecirkelverksam- heten.

En längre gående uppdelning och bearbetning av uppgifterna bör dock bereda ännu större möjligheter till anpassning efter elevernas förmåga och möjliggöra differentierade sysselsättningar i avdelningen. De i jämförelse med genomsnittseleverna i en normalklass svagare eleverna behöver utför- ligare ledfrågor och direkta anvisningar i anslutning till uppgifterna. De inom klassen mer avancerade eleverna kan å sin sida ha färre men mer omfattande uppgifter, där de inom ett begränsat område själva får orga- nisera arbetet, med hjälp av litteratur- och arbetsmaterielförteckningar skaffa sig översikt över arbetsmaterialet, sammanställa och välja, dela upp uppgifterna osv. Elever med olika kapacitet kan härigenom arbeta med samma stoff och hinna med sina uppgifter, eftersom dessa är av olika antal och har olika svårighetsgrad.

I de praktiska ämnena bör studie- och arbetsuppgifterna knyta an till övriga ämnen liksom till det praktiska livet. En del arbetsuppgifter och övningar av olika svårighetsgrad bör knyta an till läroböckerna och kunna utföras vid sidan av boken, t. ex. på lösa blad. För mer avancerade elever behövs också här överkursuppgifter av varierande svårighetsgrad: plane- ring av ett arbete, arbetsbeskrivningar, redogörelser osv. Sådana uppgifter

4—102689

bör finnas att tillgå i häften eller på lösa blad. (Bilagorna 2 a—2b ger några exempel på studie- och arbetsuppgifter av denna typ.)

Andra önskemål i fråga om studie- och arbetsuppgifter

Även frågan om arbetsböcker och arbetsblad har behandlats i den tidigare omnämnda enkäten. I samband med behandlingen av lågstadiets läroböc- ker har förut nämnts, att särskilt första årskursernas böcker i moders- målet och matematik kan vara kombinerade läro- och arbetsböcker eller att läroböckerna kan kompletteras med särskilda arbetsböcker.

Bland mellan- och högstadiets lärare råder dock tveksamhet beträffande utformningen av förlagens s. k. arbetsböcker eller arbetshäften, dvs. de tryckta och häftade arbetsblad, vilka vanligen tillsammans omfattar (täcker) ett visst ämnesavsnitt och i vilka eleverna utför sitt arbete direkt i häftet. Många lärare utarbetar själva liknande uppgifter i anslutning till låxför- hör m. m. Sådana av dem själva tillverkade uppgifter passar dessutom bättre för särskilt de elever, vilkas förmåga att uttrycka sig är begränsad. Läraren använder av den tryckta arbetsboken ofta endast en del av dess uppgifter. Utöver ifyllnadsfrågorna behövs vanligen också frågor och upp- gifter av annat slag, dvs. mer direkta anvisningar för arbetets uppläggning och studiernas bedrivande.

Arbetsblad, dvs. förbrukningsmaterial avsett för eleverna, såsom kar- tor (för ifyllande av namn, folktäthet, ras-, religions- och klimatområden m. m.), teckningar samt vissa frågor och uppgifter av ifyllnadstyp, dupli- cerade eller tryckta, kommer alltid att behövas. Ett särskilt stort behov synes föreligga av övningsblad i färdighetsämnena modersmålet, matematik och eventuellt engelska. Sådana övningsblad bör kunna sättas in i under- visningen, när en elev behöver extra träning i något avsnitt. Bladen bör därför förvaras i klassrummet, t. ex. i ringpärmar. Till bladen bör finnas rättningsmallar. Eftersom rättningsarbetet i regel är krävande och lärarna drar sig för att använda många uppgifter, behövs också arbetsuppgifter med ifyllnadsfrågor, alternativa svar, korsordsuppgifter m. m.

I lärarenk-äterna förekommer vidare bland annat Önskemål om frågor i anslutning till tyst läsning, tråningsuppgifter i stavning, extra arbets- uppgifter i sortförvandling, de fyra räknesätten, allmänna bråk, anvisningar till sådana laborationer i fysik och kemi, som kan utföras med enkla hjälp- medel m. m.

Även till filmer och stillbildsserier, kartor, teckningar, diagram etc. bör arbetsuppgifter utarbetas. Eftersom filmerna utnyttjas mycket olika, anses dock arbetsuppgifter till dem vara svåra att utarbeta.

Övnings- och yrkeslärarna önskar arbetsuppgifter på lösa blad. Pedago- giskt tillrättalagda blad eller kort kan vara både instruktioner för arbetets uppläggning och komplement till den direkta undervisningen. För att få

till stånd sådana arbetsuppgifter i tillräckligt stor mängd bör utgivningen särskilt i övnings— och yrkesämnena intensifieras. Kan detta inte ske på vanligt sätt via bokförlagen, måste ansvaret för att utgivningen på ett eller annat sätt kommer till stånd i sista hand åvila skolöverstyrelsen och över- styrelsen för yrkesutbildning. Som bilagor (2 c—2 d) redovisas insända exempel på arbetsuppgifter i övnings- och yrkesämnena.

I detta sammanhang kan nämnas olika slag av självkontrollerande hjälp- medel, i första hand sådana som används i skolorna på lågstadiet, särskilt i modersmålet och matematik, och på mellan- och delvis också på högstadiet, särskilt i modersmålet, matematik, främmande språk och vissa handels- ämnen. B—skolornas lärare och speeialklasslärarna använder av allt att döma sådana hjälpmedel i stor utsträckning. Varje elev kan arbeta i sin individuella takt, och materielen kan vanligen användas flera gånger av samma elev, t. ex. som övningsspel, för prov av skicklighet och hastighet, i diagnostiskt syfte osv. I spel med arbetsenheter av papp och liknande material bör dock bitarna inte vara alltför små och inte alltför många till antalet.

Eftersom de självkontrollerande hjälpmedlen också ger möjligheter till löpande kontroll och därigenom inte ökar lärarnas råttningsarbete, kan dessa hjälpmedel rekommenderas — även om de på mellan- och högstadiet till sin funktion ibland mera är av kontrollerande än av undervisande art.

Nya apparathjälpmedel tillkommer ständigt och torde, rätt använda, för vissa undervisningsmoment vara av stort värde. I detta sammanhang kan nämnas de amerikanska försöken med inlärningsmaskiner. (Se Fry, Edward B., Bryan, Glenn L. & Rigney, Joseph, W., Teaching machines: an annotated bibliography : Audiovisual communication review, vol. 8, No. 2, 1960.) Sådana apparater liksom olika svenska apparater bör givetvis utställas och demonstreras vid de i ett följande kapitel föreslagna hjälpmedelscentra- lerna. Skolberedningen vill också rekommendera att vissa medel, förslags- vis 10 000 kronor, ställs till Skolöverstyrelsens förfogande för utprovning av olika apparater vid t. ex. lärarhögskola eller vid vetenskaplig pedagogisk institution samt för information om försökens resultat.

Skall uppgifterna vara förebilder för läraren eller användas direkt av eleverna?

Samtliga uppgifter, både de som kan användas till läro- och läseböcker i form av direkta frågor på innehållet och andra uppgifter, bör i görligaste mån utarbetas för användning direkt av eleverna. Förslag till lämpliga arbetsenheter och uppgifter till dem ger läraren direkt hjälp i skolarbetet. Åtskilliga uppgifter, t. ex. allmänna anvisningar för studiebesök samt över- kursuppgifter, måste självfallet anpassas efter elevmaterialet, det stoff lära- ren ger, de hjälpmedel som finns tillgängliga osv. Idealet är därför att lärarna själva utarbetar uppgifterna. Många lärare har dock inte alltid tid, kraft och förmåga att utarbeta sådana uppgifter. Först allmänt tillgäng—

liga, lätt bearbetbara uppgifter kan därför förväntas stimulera lärarna att utnyttja sådana hjälpmedel i skolarbetet.

Någon risk för överproduktion av studie— och arbetsuppgifter föreligger knappast. Friheten att använda arbetsanvisningar eller avstå från dem är varje lärare väl medveten om. Problemet är snarare att åstadkomma en inte bara rikhaltig och olikartad utan för läraren även lättillgänglig och över- skådlig sortering av uppgifter, som verkligen är utprovade och som gör det möjligt för läraren att välja ut, omforma och utarbeta nya sådana uppgif- ter, som passar hans egen undervisning, klassen och de enskilda eleverna, inte minst de snabbt arbetande.

En del arbetskartor över hembygden m. m. brukar kommunerna låta ut- arbeta och ställa till skolornas förfogande. För övnings- och yrkesämnen har bland andra Skolöverstyrelsens försöksavdelning dessutom utarbetat en del arbetsanvisningar.

Ytterligare hjälpmedel kan på detta sätt utarbetas och ställas till lärarnas förfogande. Åtskilliga lärare önskar studiebesöksanvisningar, anvisningar för besök vid historiska minnesmärken, för studium av t.ex. samhällets brandväsen, vattenförsörjning och åldringsvård, för studium i skolans när- het i anslutning till naturkunskap och geografi, för exkursioner osv. Här kan för övrigt framhållas, att anvisningar för studiebesök inom industrin finns utarbetade av Arbetsmarknadens yrkesråd. Till hjälp för särskilt de lärare som inte besitter lokalkännedom bör finnas lokalt utarbetade arbets- uppgifter i hembygdskunskap, historia, samhällskunskap, geografi och na- turkunskap, gärna med anknytning till museer, minnesmärken och andra exkursionsobjekt, som finns på orten (som exempel har i bilaga 2 e med- tagits arbetsuppgifter för ett studiebesök). Det bör bli en angelägen uppgift

Hermods Sv. 34

Långt m-ljud dubbeltecknas endast mellan två vokaler och alltid i orden damm, lamm och ramm.

Ex. stammen, komma, hemma, skymma.

Däremot tecknas det enkelt i slutet av ord och framför kon- sonant: stam, kom, hem, hemlig, skymde, skymning.

Märk: I orden 'domare och döma, romare och romersk (i alla böjningar och avledningar av dom och Rom) samt i ordet amen tecknas långt m-ljud enkelt, fastän det står mellan två vokaler.

Korrigeringskorten är ett bekvämt och tidsbesparande hjälpmedel för undervisning i fall då miss- förstånd eller fel från elevernas sida återkommer i bestämda avseenden, t. ex. stående fel mot gram- matikregler eller stavningsregler (Hermods)

för de av skolberedningen i kapitel 4 föreslagna regionala hjälpmedelscentra- lerna att stimulera till eller åstadkomma bland annat här nämnda hjälp- medel.

Instruktionskort för individuth arbete utanför läroboken

Skolberedningen har diskuterat lämpligheten av särskilt utarbetade serier av instruerande kort avsedda att på vissa punkter komplettera läroboken och göra det möjligt för enskilda elever att utan direkt hjälp från lärarens sida individuellt genomarbeta smärre avsnitt av ett ämnesområde. Sådana kort torde i bland annat matematik och språk, särskilt beträffande för ämnet begåvade elever, i viss män och i varje fall sporadiskt kunna ersätta lärarens förklaringar på tavlan. Med hjälp av instruktionskort till ett nytt avsnitt bör det vara möjligt för en elev att, i större utsträckning än nu kan ske, utan lärarens hjälp fortsätta med kursen i läroboken. Sådana instruk- tionskort, tillhandahållna på lämpligt sätt, bör kunna bli ett gott hjälp- medel för läraren. Värdet av dessa kort ökas starkt, om de finns i de klass- rum där de kan komma till användning. Först då blir de så lättillgängliga för läraren att de blir honom till hjälp just i det ögonblick han behöver dem.

Därutöver kan också utarbetas kort, som tillgodoser de övande momen- ten. För att man skall uppnå största möjliga effekt av dessa torde de dock böra kompletteras med s. k. korrigeringskort av den typ, som utnyttjas av åtminstone ett korrespondensinstitut.

Ett utkast till en serie instruktionskort i matematik har på skolbered- ningens initiativ och efter dess förslag utarbetats. I bilaga 3 redovisas ett av dessa kort samt ett instruktionskort i fysik. Sådana instruktionskort bör i lämpliga ämnen utan dröjsmål försöksvis utarbetas genom skolöverstyrel— sens försorg. Deras användbarhet i praktiskt skolarbete bör utprovas i inte alltför liten skala.

Expeditionen hjälp med arbetsuppgifterna

Även om studie- och arbetsuppgifterna utformas för direkt användning av eleverna, måste många av uppgifterna påbyggas eller omändras. De upp- gifter är ofta bäst, som läraren själv bearbetar eller själv utarbetar och som därigenom omedelbart ansluter sig till hans undervisning, till hans och elevernas egna initiativ. För att underlätta detta lärararbete utom lektions- tid samt under bland annat planeringsdagar och pedagogiska dagar, hör till lärarnas förfogande — och detta gäller inte minst i mindre skolor, t. ex. B-skolor — finnas skrivmaskiner och tekniskt fullgoda duplikatorer. Dess- utom bör som redan tidigare framhållits finnas möjligheter till hjälp med utskrivning, duplicering m. m.

Sammanfattning En individualiserad undervisning kräver riklig tillgång till studie- och arbetsuppgifter med en för elevernas variationer i intressen och begåvnings— förutsättningar avpassad utformning. Undervisningstiden kan därigenom på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas. Undervisningen kan bli aktiv och för eleverna lättare att följa och mera intresseväckande.

Centralt utarbetade studie— och arbetsuppgifter kan ge en bättre utgångs- punkt vid planeringen av skolarbetet. Läraren kan få större förutsättning- ar att hålla igång ett kontinuerligt och självständigt arbete även i klasser, där eleverna företer avsevärda skillnader i fråga om studieförutsättningar. De underlättar för läraren uppläggningen av arbetet, och de ger honom an- visningar för de individuella studiernas bedrivande.

Produktionen av olika slag av studie- och arbetsuppgifter bör stimu- leras, och lärarens möjligheter att inköpa och använda dem bör underlättas. Det måste betecknas som föga rationellt att lärarna var för sig skall ut- arbeta sådana uppgifter, som med fördel kan utarbetas centralt. Alla lärare orkar inte heller med detta arbete.

Av det anförda framgår således

att det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att, förslagsvis genom de i kapitel 4 föreslagna rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel, åstadkomma för- slag till studie- och arbetsuppgifter av olika slag för individualiserat arbete,

att användandet av studie— och arbetsuppgifter för individualiserat arbete bör mera än hittills beaktas vid kommunernas hjälpmedelsinköp,

att i den mån bestämmelser eller praxis lägger hinder i vägen för utar- betande och godkännande av studie- och arbetsuppgifter, sådana bestäm- melser bör utan dröjsmål undanröjas,

att skolöverstyrelsen liksom beträffande bredvid]äsningslitteraturen med jämna mellanrum bör undersöka i vilken utsträckning och i vilka avseen- den brister i tillgången till lämpliga studie- och arbetsuppgifter föreligger,

att skolöverstyrelsen bör ta de initiativ till kompletterande produktion som vid varje tillfälle är erforderliga,

att till Skolöverstyrelsens förfogande bör ställas vissa medel — förslags- vis 10 000 kronor — för utprovning och information om bland annat olika slag av självkontrollerande hjälpmedel,

att skolöverstyrelsen bör beredas möjlighet inte bara att följa utveck- lingen vad beträffar nyheter på här avhandlade områden utan också att inköpa och låta utpröva nyare och även mer ovanliga förslag och konstruk- tioner, som kan tänkas främja den pedagogiska utvecklingen,

att instruktionskort bör försöksvis utarbetas genom Skolöverstyrelsens försorg och att deras användning i praktiskt skolarbete utprövas,

att, därest sådana instruktionskort befinnes vara lämpliga, skolöver- styrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning företar en systema-

tisk genomgång av kursmoment i särskilt högstadiets ämnen för att pre- cisera behovet av sådana kort och att korten utarbetas snarast och utan att riksdagens beslut i skolfrågan i dess helhet avvaktas,

att ansvaret för kortens utgivande bör åvila skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning samt

att skolöverstyrelsen åter bör aktualisera frågan om ökad skrivhjälp till lärarna för framställning av olika slag av hjälpmedel i skolarbetet.

Studieplaner för gruppdiskussioner

Gruppdiskussioner på högstadiet I 1946 års skolkommissions betänkande heter det (SOU 1948: 27, s. 128):

»På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av samarbete. Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cirkelverksamheten kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre förberedelse till det fria folkbild- ningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt, att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbetets teknik. Sin största betydelse kan cirk- larna väntas få inom ämnena samhällskunskap, historia, geografi, kristendoms- kunskap och modersmålet.»

Tillgängliga studieplaner för ungdom Till tjänst för det frivilliga bildningsarbetet och för de vuxnas form av grupparbete, studiecirkeln, har många organisationer och studieförbund (ABF, TBV, LiS, SLS etc.) givit ut ett stort antal studieplaner. Dessa är i regel inte anpassade till ungdom i skolåren, och detta torde vara en av de främsta orsakerna till att studiecirkeln inte spelar någon nämnvärd roll i våra skolor.

Några studieplaner har emellertid givits ut med mer eller mindre direkt sikte på ungdomen. Som exempel kan nämnas Handamirov-Sverkman, Roligt att läsa (SLS 1959), som innehåller förslag till diskussionsuppgifter kring några av novellerna i Axbergers Litteraturen och vi, del III. I detta sammanhang bör också uppmärksammas Stellan Arvidsons Vi läser Gösta Berlings saga (Natur och Kultur, Stockholm 1953). Den förutsätter visser- ligen en mer »normal» klass-situation, men med sina rikt varierade och stimulerande diskussions- och arbetsuppgifter lämpar den sig väl, åtmin- stone i en god klass, för det organiserade samtal som är studiecirkelns kännetecken. Vi unga och Samfundet för hembygdsvärd har gemensamt givit ut ett antal för ungdom lämpade studieplaner. I stencilupplaga före— ligger bland annat Vi gör en bygdetidning, Vi unga i skogen, Utflykter i hembygden. I Sveriges kyrkliga studieförbunds serie av studieplaner före- ligger bland annat en, som enligt förordet med gott resultat försökts bland pojkar i 14—17-årsåldern: Inge Löfström, Almanackan berättar (SKS

1958). Stellan Arvidson, Vi studerar almanackan (Svenska Bokförlaget, 1952).

Om studiecirkelverksamhet skall införas som ett normalt inslag i under- visningen på grundskolans högstadium, vilket snarast bör försökas, måste studieplaner ställas till skolans förfogande. Åtskilliga av de för vuxna av- sedda planerna borde utan större svårighet kunna omarbetas och anpassas efter ett ungdomligt klientel. Som exempel kan nämnas Sigvard Mårtens- son: Vilhelm Moberg och utvandrarna (SLS 1959), Carin Cederblad-Han- sen: Tio kvällar med Harry Martinsson (LiS 1957), Hilding Sallnäs: Att förstå litteratur (SLS 1953), Lorentz Bolin: Fågelskydd och fågelsång (SLS 1959), Norrman: Så lät det då (Musiken genom tiderna, stenciluppl. 1959).

Ett bra initiativ har tagits av ABF med den studiehandledning i aktuell utrikespolitik som arbetsåret 1959/60 gavs ut för fjärde året i följd: Vad händer i världen? Studiematerialet är några grundböcker i historia samt tio stencilerade brev, som ges ut med 14 dagars mellanrum. Dessa brev är i första hand en vägledning vid den fortlöpande tidningsläsningen och inne- håller kommentarer till världshändelserna samt därtill översikter i kröni- keform. Varje brev hänvisar dessutom till lämpliga program i den kom- mande 14-dagarsperiodens utsändningar i radio och TV.

Studiehandledningen riktar sig till vuxna och är sannolikt både språk- ligt för svår och innehållsligt för specialiserad och detaljerad för att kunna komma till användning i den obligatoriska skolan. Däremot vore en ung- domsupplaga kring ett något vidgat program, förslagsvis ämnet samtids- orientering, högeligen önskvärd. Den skulle på ett lämpligt sätt kunna ge de unga kunskap om världen utanför skolan.

I studiecirkelns barndom var skönlitteraturen det centrala ämnet för studiearbetet. Även om litteraturstudiet i våra dagar intar en relativt blygsam plats i de olika organisationernas program och fått vika för mer »nyttiga» ämnen, förefaller skönlitteraturen vara det ämnesområde som bäst lämpar sig för studiecirkelverksamhet inom skolans ram. Sett på lång sikt bör det för övrigt vara en av skolans allra väsentligaste uppgifter att söka ge eleverna goda läsvanor och därmed hjälpa dem till en rikare fritid.

Synpunkter på studieplanernas utformning Det förefaller rimligt att studieplaner för ungdomscirklar är ganska detal- jerade. De bör innehålla klara riktlinjer för samtal och även en del pre— ciserade uppgifter för enskilda cirkelmedlemmar. I övrigt måste arbetsfor- merna vara desamma som i de vuxnas studiecirklar. Cirkeln skall bilda en sluten arbetsgemenskap, som inom sig utser en ledare (eventuellt väx- las ledare vid de olika sammanträdena) av samtalet. Ingen skol- eller före- läsningsmässig form bör förekomma, läraren skall hålla sig i bakgrunden och studieplanen skall främst tjäna till att ge samtalet dess linje.

I bilaga 4 har skisserats hur man eventuellt skulle kunna tänka sig en

plan för ett första sammanträde kring Karin Boyes Kallocain. Självfallet får de föreslagna frågorna och diskussionsuppgifterna inte binda sam- talet. Nya frågeställningar kan öppnas under samtalets gäng, och läraren, som givetvis är närvarande, kan på ett diskret sätt stimulera diskussionen kring dessa.

Sammanfattning

Av det anförda framgår

att skolöverstyrelsen bör stimulera förlag och studieförbund, i första hand Samverkande Bildningsförbunden, att utarbeta studieplaner för skol— och ungdomscirklar och att kommunerna vid sina hjälpmedelsinköp bör medge utrymme även för sådana studieplaner.

Material för korrespondensundervisning

Renodlad korrespondensundervisning på högstadiet Studier med hjälp av brevkurser under handledning, varvid undervis- ningen bedrivs individuellt, i mindre grupper eller klassvis och där korre- spondensundervisningen helt bestämmer skolarbetets karaktär, har bedri- vits i avsevärd omfattning i Sverige.

Utanför enhetsskolan har denna studieform förekommit vid 5. k. korre— spondensrealskolor, vilka varit verksamma på olika håll alltsedan år 1941. Denna form av statligt understödd försöksverksamhet har på sistone suc- cessivt utökats. Under läsåret 1960/61 omfattade den 13 korrespondensreal- skolor och tre korrespondensgymnasier.

En utredning om förutsättningarna för försöksverksamhet med kor- respondensundervisning inom enhetsskolans ram avgavs av skolöverstyrel- sen till Kungl. Maj:t i december 1950, och i en proposition (1951: 151) anslöt sig departementschefen till Skolöverstyrelsens förslag att på vissa villkor organisera försöksverksamhet med korrespondensundervisning från och med budgetåret 1951/52.

Genom denna försöksverksamhet har man vunnit visshet om att »även elever med ordinär studiebegåvning genom korrespondensundervisning, be- driven under de betingelser korrespondensrealskolorna ger, kan föras fram till realexamen. Det har också visat sig, att korrespondensrealskolorna kan innebära en lösning av utbildningsproblemet i vissa områden under över- gångstiden före enhetsskolans genomförande.» (Skolöverstyrelsens försöks- rapport för 1957/58, Aktuellt från skolöverstyrelsen 1959: 5 s. 47). På för- slag av skolöverstyrelsen har korrespondensrealskolorna numera inordnats bland övergångstidens andra skolformer och fått karaktären av i folksko- lan inbyggda realskolor. I kungligt brev den 5 juni 1959 har bestämmelser härom fastställts.

Bakgrunden till skolöverstyrelsens ovan citerade yttrande torde vara de påfallande goda erfarenheter man har av korrespondensrealskolan som ar- betsform. Hermods korrespondensinstitut redovisar sålunda (januari 1961) från sina skolor 981 elever, vilka avlagt godkänd realexamen, varav åtskil- liga med höga betyg. Om en av korrespondensrealskolorna (den i Björkvik) anför skolöverstyrelsen bl. a. »Korrespondensundervisningen började i Björkvik år 1943 och har hittills fört fram 75 elever till realexamen, vilket innebär att 94 % av alla, som anmält sig till examen, också genomfört den. Av samtliga elever, som intagits vid skolan, har 70 % avlagt examen. Detta har varit möjligt fast man ej ställt upp några fordringar på kvalificerade be- tyg för intagning och även tagit hand om elever, som misslyckats vid andra skolor.» (Skolöverstyrelsens försöksrapport 1956/57, Aktuellt från skolöver- styrelsen 1957: 25 s. 378.)

Ett försök att ordna högstadiets undervisning med till övervägande del hjälp av handledd korrespondensundervisning har sedan läsåret 1958/59 pågått i F innskoga-Dalby kommun i Värmlands län. Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola i Finnskoga-Dalby (6 824 invånare den 1 januari 1959) hade då nått upp till årskurs 7, och det befanns lämpligt att låta den där verksamma korrespondensrealskolan uppgå i försöksskolans högsta- dium. Undervisningen på högstadiet omfattar alla elevkategorier och i de ämnen, i vilka s.k. alternativkurser anges i Timplaner och huvudmo- ment, läses båda alternativen efter korrespondensmetod. För den första års- kull som nådde högstadiet har eleverna fördelats på olika klassavdelningar efter tillval av ämnen. För de årskullar som hösten 1959 och hösten 1960 nådde högstadiet tillämpas exklusivt pedagogisk differentiering, dvs. indi- vidualisering inom klassen på grundval av elevernas individuella arbete med brevkurser. Det senare synes vara ett nära till hands liggande försök med hänsyn till de exceptionella individualiseringsmöjligheter som korre— spondensundervisningen erbjuder. Verksamheten har föregåtts av en om- sorgsfull planläggning. Riklig tillgång till grupprum eller liknande utrym- men är nödvändig i en skola av denna typ. —— Från hösten 1960 bedrives en med den beskrivna parallell verksamhet på försöksskolans högstadium i Norra Ny kommun i Värmland.

Den individualiserande arbetsmetod som tillämpas i Finnskoga-Dalby möjliggör ett helt fritt val av ämnen och kurser. En elev kan sålunda läsa en större kurs i ett ämne, för vilket han har särskilt goda förutsättningar, utan att han av organisatoriska skäl behöver läsa efter motsvarande alter— nativ i något annat ämne. Elevernas förutsättningar och intressen är en- samma avgörande för valet av ämnen och kurser, vilket alltså inte påverkas av organisatoriska eller andra yttre förhållanden.

En pedagogisk differentiering på basis av individuellt arbete med kor- respondenskurser av den typ som i Finnskoga-Dalby tillämpas i årskurserna 7 och 8 enligt ovan, kan, i de fall olika skolor i en kommun utnyttjas för

högstadiet, möjliggöra en med hänsyn till skolväg och Skolskjutsar bekväm lokalisering av olika klassavdelningar. Undervisningsformen kan sålunda medföra betydande skolorganisatoriska fördelar.

Av redovisade erfarenheter från bland annat nuvarande korrespondens- realskolor och försöksskolan i Finnskoga-Dalby och Norra Ny framgår, att arbete i form av handledda korrespondensstudier bör kunna allmänt till- lämpas på skolans högstadium. Av naturliga skäl kommer arbetsformen dock i första hand i fråga på orter, som saknar tillräckligt befolknings- underlag för ett vanligt högstadium eller som av annat skäl inte kan erhålla vederbörligen kvalificerade lärare.

Det är emellertid synnerligen väsentligt, att planläggningen och genom- förandet av dylik verksamhet inte förryckes genom tillfällig återgång till konventionell metod i enskilda ämnen, så snart högstadiekompetent lärare är tillgänglig under en termin eller ett läsår. Eleverna bör kunna göra än- språk på kontinuitet i undervisningen, så att planläggningen av arbetet för varje högstadiegeneration så långt möjligt genomföres utan grundläg- gande metodförändringar. En förutsättning för att Finnskoga-Dalby—me- toden skall kunna tillämpas på effektivt sätt är, att undervisningen åtnju- ter säkerhet i fråga om sådan metodisk kontinuitet.

Slutligen bör erinras om att en viktig förutsättning för att denna form av undervisning skall lyckas är att arbetet så tillvida får ske i skolmässiga former, att planering, arbetsledning, handledning m. m. ombesörjs i skolan och att arbetet bedrivs under ordnade former.

Korrespondenskurser som ett hjälpmedel vid den vanliga undervisningen — förekomst, utformning, erfarenheter

Undervisning med hjälp av korrespondenskurser i den obligatoriska sko- lans ordinarie undervisning synes ha kommit till användning endast i be— gränsad omfattning, rikligast inom den förberedande yrkesutbildningen i 9y. Sistnämnda verksamhet är dock relativt betydande. De olika korrespon- densinstituten redovisar sålunda, att under läsåret 1959/60 omkring 2 200 enhetsskoleelever läste korrespondenskurser i yrkesteori som ett led i den förberedande yrkesutbildningen, vartill kommer ett antal elever, som ägnar sig åt motsvarande skolstudier i cirkelform.

För de elever som i 9y valt förberedande yrkesutbildning i s.k. ströyrken och för vilka vanlig undervisning i yrkesämnen inte varit möjlig att åstad- komma, har följande anordning allt oftare tillämpats. Eleverna har sam- manförts i gemensamma studiegrupper och har under en studiehandledare- lärares ledning under vissa schemabundna timmar per korrespondens fått erforderlig undervisning i yrkesteori inom sina respektive yrkesområden. Korrespondenskurserna har här gjort det möjligt för läraren att dels ägna sig åt olika slag av undervisning under samma lektionstimme, dels hand- leda eleverna vid studiet av ämnen, som han själv inte behärskat.

Även om det naturliga är, att skolan anställer yrkeslärare för de om— råden, där elevunderlaget gör detta möjligt, kan man uppenbarligen med hjälp av korrespondenskurser meddela undervisning i yrkesteori också in- om mindre frekventerade yrkesområden. Därigenom ges förutsättningar att inom kommuner, där elevunderlaget är litet och där det således blir svårt att upprätta annat än enstaka 9y-grenar, anordna en jämförelsevis varie- rad förberedande yrkesutbildning.

Korrespondensundervisning har dessutom utnyttjats i de fall då lämp- liga läroböcker saknats, då behörig lärare ej funnits eller då behovet av behöriga lärare inte har kunnat tillgodoses i full utsträckning och man velat utsträcka lärarens eller lärarnas verksamhet till så många klassavdel- ningar som möjligt. I detta sammanhang kan också erinras om att skol- överstyrelsen för de allmänna gymnasierna föreslagit ett liknande för- farande främst som ett medel i vissa fall mot lårarbristen i matematik.

Ett skäl till att korrespondensstudier i enhetsskolan använts endast i förut relaterade fall och i begränsad utsträckning torde vara, att förekom— mande kurser i regel är utformade dels för elever med högre begåvning än flertalets eller med tämligen omfattande yrkeserfarenhet, dels för andra åldersgrupper än enhetsskolans. Endast i teknologi för vissa metallyrken (mekaniker, smeder, bleck- och plåtslagare) och för elektriker, i material- lära för mekaniska yrken, ritningsläsning för mekaniska yrken och bygg— nadsyrken, jordbruk, boskapsskötsel, kontorsarbete samt fysik, hittills- varande alternativkurs 1, synes kurser finnas, vilka är direkt tillrätta- lagda även för de mindre studiebegåvade eleverna i skolan.

Framställningen i ett undervisningsbrev har större bredd än i en lärobok. Uppläggningen är rent metodiskt också en annan. Detta har för skolan medfört, att en delvis ny undervisningsform har fått tillämpas, men det har av allt att döma inte förorsakat några större svårigheter. De lärare som svarat för handledningen har i flertalet fall funnit sig väl tillrätta med arbetsformen och har beredvilligt anpassat sig efter denna metod att låta eleverna gå över från en katedercentrerad klassundervisning till individua- liserat arbete under handledning. Särskilda metodiska anvisningar har utarbetats av Hermods. Det är inte heller osannolikt att kurserna med sin vanligen i detalj genomtänkta pedagogiska utformning kan komma att verka allmänt befrämjande på den metodiska utvecklingen.

Trots handledning har några elever haft svårigheter att tillägna sig inne- hållet i korrespondenskurserna. Med hänsyn till arten hos förefintliga kur- ser har emellertid antalet sådana elever varit överraskande litet.

Genom en enkät till Brevskolan, Försvarets brevskola, Hermods, LTK och NKI har beredningen försökt att sammanställa de erfarenheter som gjorts av de svenska korrespondensinstituten i fråga om brevkursernas an- vändning inom skolan. Brevskolan, Hermods och LTK har alla redovisat erfarenheter av användning av brevstudier som differentierings- och indi-

vidualiseringsmedel inom klassens ram. Hermods har därjämte redovisat omfattande erfarenheter av olika arbetssätt, resultat och organisation inom de skolformer som domineras av lärarledda brevstudier (korrespondens- realskolor, korrespondensgymnasier och enhetsskolehögstadier).

I sitt enkätsvar anför Brevskolan bl. a.:

»Då brevkursen i sig själv — dels genom sin utformning, dels genom den kon- takt med lärare på Brevskolan som den möjliggör — ger en fullständig undervis- ning, kan handledarens roll med fördel vara av mer organisatorisk än pedagogisk art. Då det gäller att organisera studierna, stimulera eleverna och rent moraliskt stödja dem bör däremot bestämda krav ställas på handledaren. Naturligtvis hör han efter sina möjligheter även ge pedagogisk hjälp i förekommande fall. Enligt Brevskolans uppfattning bör emellertid tyngdpunkten i hans insats ligga på det allmänt stödjande personliga planet. Han bör också ha en fortlöpande kontakt med Brevskolan och äga full kännedom om elevernas studietakt och de resultat de når på insända .svar. Om en elev har fått en för svår kurs, bör handledaren i samråd med Brevskolan låta byta ut den mot en lättare.

Då brevkurserna genom sina frågor och uppgifter stimulerar till nyttiga och klargörande diskussioner, är det fördelaktigt, om elever som studerar samma ämne kan beredas tillfälle till åsiktsutbyte. De kan därigenom stimulera och hjäl- pa varandra. Den karaktär av gemensamt grupparbete, som studierna i sådana fall får, torde också ligga helt i linje med den nya skolans intentioner.

Det är vidare väsentligt att eleverna inte erhåller allt för stora brevkurser. De måste känna att de inom en begränsad tid, t. ex. en termin, utan alltför stora svårigheter kan hinna med kursen. I annat fall förfelas lätt syftet. En brevkurs som skall medhinnas på en termin jämsides med det övriga skolarbetet, bör inte gärna omfatta mer än fem brev.»

De anförda synpunkterna, som torde avse arbetet i 9y, överensstämmer med de principer som tillämpas av Hermods. Sistnämnda skola anför näm- ligen:

»Principen är, att eleverna arbetar tillsammans i skolan under en lärares över- inseende. Studiematerialet utgörs av brev, till vilka lösningar genom läraren skic- kas till Hermods för granskning, korrigering och kommentering av ämneslärarna där. Eleverna läser självständigt, och var och en håller sin egen studietakt. Lära- rens uppgift är att organisera arbetet, tillse att breven läses i rätt ordning och i rimlig takt, kontrollera att eleverna förstår hermodslärarnas rättningar, ge ytter- ligare förklaringar, leda repetitioner o. dyl. Uppgiften är inte i första hand att meddela undervisning utan att vara handledare.»

Det har också framhållits, att möjligheten till individuellt arbete har lett till påfallande goda resultat, stimulerat många elevers studieintresse och haft en i disciplinavseende god verkan.

Med hänsyn till ovan relaterade förhållanden kan man räkna med att korrespondensundervisning skall kunna utnyttjas i grundskolan i vida större utsträckning än för närvarande. En förutsättning för att lärarledda brevstudier skall bli ett verkligt värdefullt hjälpmedel är, att mycket nytt kursmaterial, speciellt utarbetat för den obligatoriska nioåriga skolan, kommer fram.

Under läraren-handledarens ledning bör korrespondensbrev eller kor- respondenskursliknande material kunna utnyttjas för hela klasser eller för enskilda elever. Även enstaka undervisningsbrev eller ännu mindre enheter bör kunna användas, då skäl därtill föreligger. Sistnämnda gäller natur- ligtvis i första hand som inslag i och hjälp vid det ordinarie arbetet i en klass, som undervisas på vanligt sätt.

Utvidgad användning av korrespondenskurser särskilt som individualiseringshjälpmedel i den obligatoriska skolan Även i skolor med fullt utbyggt högstadium finns ett stort utrymme för hjälpmedel som gör det möjligt att i större utsträckning än nu är fallet anpassa undervisningen efter elevernas behov och förutsättningar. Tillgång till korrespondenskurser, delar av korrespondenskurser eller korrespon- denskursliknande läromaterial skulle underlätta eller främja arbetet i en avdelning,

då elev i en grupp eller avdelning valt till ett ämne ett eller två år senare än huvudparten av kamraterna i övrigt i gruppen,

då eleverna inom en och samma klass eller grupp på grund av olika grundkunskaper och förutsättningar bör uppdelas, t. ex. vid behov av en kompletterande stöd— eller tilläggskurs,

då olika kurser förekommer i samma klassavdelning, t. ex. då en elev önskar läsa en större kurs i något ämne i en avdelning, i vilket eleverna i övrigt läser en mindre kurs, eller omvänt,

då behov av särskilda hjälpmedel för undervisning inom klassens ram i övrigt anmäler sig, t. ex. när en elev i ett övningsämne visar särskilda anlag,

då elever byter kurs eller i årskurs 9 går över till annan linje, då en elev i ett visst ämnesmoment behöver kompletterande stöd och tilläggskurser till undervisningen i övrigt,

då en elev varit frånvarande eller av andra omständigheter hindrats eller försummat att inhämta ett visst ämnesmoment,

då en elev på grund av särskild fallenhet eller intresse för ett ämne kan gå fram fortare i detta än kamraterna samt

då en elev i övrigt lämpligen bör få undervisning i andra ämnen eller ämnesdelar än som är lämpligt för kamraterna.

Alla möjligheter bör hållas öppna att låta en elev inhämta en kurs eller en del av en kurs, som avviker från vad klassen i övrigt läser. Korrespon- densbrev eller korrespondenskursliknande material erbjuder i ovan angivna fall uppenbarligen en god lösning av detta individualiseringsproblem. De bör därför i stor utsträckning kunna utnyttjas för hela klasser eller en— skilda elever. Ofta kan det bli fråga om mycket korta kurser, enskilda brev eller ännu mindre enheter. Man kan därför mycket väl tänka sig att ett

eller ett fåtal brev utarbetas just för sådana moment, vid vilka individuali- sering är särskilt önskvärd eller lämplig.

På mellanstadiet har handledda korrespondensstudier (bortsett från Skolradions verksamhet) veterligen inte prövats. Det är dock sannolikt, att det också på detta stadium går att använda kurser enligt föregående i delar av mellanstadiets undervisning, t. ex. i matematik. För denna uppfattning talar bland annat den omständigheten att korrespondensinstituten till- handahåller stödkurser för elever i den femåriga realskolans lägsta klas- ser. Troligtvis bör dock korrespondensbrev på detta stadium reserveras för teoretiskt tämligen väl begåvade elever.

Kostnader, prov och betygsättning

Införandet av ett korrespondensmetodliknande studiesätt i det reguljära skolarbetet är emellertid förknippat med vissa problem. En del av dem hål- ler för närvarande på att utredas. Sålunda utreder 1957 års brevskoleut— redning hur kostnaderna för utarbetandet av för åldersstadiet lämpade kor- respondenskurser skall bestridas, vem som skall svara för produktionen av kurserna samt en del frågor av närmast rättslig natur.

För närvarande utgår statsbidrag till kostnaderna för brevskolekursernas utnyttjande i den obligatoriska skolan med 100 %.

När hela kurser används eller när korrespondensundervisningen helt dominerar skolan förefaller det naturligt, att uppgörande av prov samt rättningen av dessa bör åvila korrespondensinstitutet. Institutet svarar i detta fall för undervisningen och bör därför också bäst kunna avgöra, hur proven skall utformas och när de skall förekomma.

Vid undervisning med hjälp av brevkurser i enskilda ämnen (t. ex. yr- kesteori) har det hittills varit brukligt, att handledande lärare svarar för ter- minsbetygen. Råd inhämtas dock mycket ofta från korrespondensskolan, och hänsyn tas till betygsbedömda resultat av arbetet med de enskilda bre- ven. Anordningen förefaller ändamålsenlig, och ansvaret för betygsätt— ningen torde också i fortsättningen i dessa fall böra läggas på den hand- ledande läraren.

När det gäller skolor, vilkas karaktär helt bestämts av korrespondens- undervisningen, har huvudansvaret för betygen i regel lagts på det korre- spondensinstitut, som pedagogiskt leder verksamheten. Så förhåller det sig vid de i folkskolan inbyggda korrespondensrealskolorna. Å ena sidan kan sägas, att det är lämpligt, att institutet ger sammanfattande betyg på genomgångna kurser, eftersom institutet utarbetar proven och sätter betyg på dem. Å andra sidan kan anföras, att endast studiehandledaren-läraren kan bedöma, hur mycken hjälp eleven har fått och vad han kan prestera varaktigt. Eftersom skolberedningen kommer att behandla betygsättnings-

proceduren och betygsättningens ansvarsform i annat sammanhang, tas denna fråga här inte upp till behandling.

Sammanfattning

Brevkurser eller brevkursliknande material bör kunna utformas bland an- nat som stödkurser och överkurser och utnyttjas inom klassens ram och under lärarens ledning och kontroll. Efter sin art bör de lämpa sig för alla elever utom de verbalt svagast begåvade. Varierande kombinationer av muntlig undervisning och korrespondensundervisning bör vara möjliga.

Förutom de möjligheter till individualisering och pedagogisk differen- tiering, som handledda korrespondensstudier tillför den obligatoriska sko- lan, bör i detta sammanhang också framhållas korrespondensstudiernas betydelse för eleverna i fostrande och personlighetsdanande riktning. En elev, som en gång via bland annat korrespondensstudier fått förmågan till självstudier väckt, bör ha större möjligheter att även efter den obligato- riska skolgångens slut på egen hand vidareutbilda sig eller genom läsning fördjupa sina intressen.

Frågan om statsbidrag för utnyttjande av korrespondenskurser i det reguljära skolarbetet avser beredningen att behandla i annat samman- hang.

Av det anförda framgår att man på grundval av de erfarenheter som vunnits av korrespondens- kursernas utformning och användningsmöjligheter dels i skolor, vilka helt eller till dominerande del driver sitt arbete i form av handledda kor- respondensstudier, dels i skolor, där korrespondenskurser används som ett led i den reguljära undervisningen, bör låta utarbeta anvisningar för och öppna möjligheter till ett allmänt utnyttjande av metoden,

att nämnda anvisningar bör utarbetas snarast och utan att riksdagens beslut i skolfrågan i dess helhet avvaktas,

att ansvaret för dem skall åvila skolöverstyrelsen, att korrespondenskurser, delar av sådana kurser eller enskilda brev generellt bör medges för användning i de ovan (5. 62) angivna fallen,

att det bör uppdragas åt skolöverstyrelsen att företa en systematisk ge- nomgång av kursmomenten i särskilt högstadiets ämnen i avsikt att pre- cisera behovet av angivet brevkursmaterial samt

att framställning av nytt kursmaterial motsvarande skolans alla behov enligt vad i det föregående sagts bör stimuleras förslagsvis genom att staten efter överenskommelse med korrespondensinstitut garanterar beställning av en viss för varje särskilt fall fastställd minimiupplaga av sådana brev- kurser, som av pedagogiska skäl befinnes erforderliga men som inte kan påräknas få en för finansieringen skälig efterfrågan.

Prov som hjälpmedel i skolarbetet

Provens uppgift

I skolkommissionens betänkande ägnades ett icke oväsentligt avsnitt åt prov som hjälpmedel i skolarbetet. Därvid underströks, att provens huvud- uppgift är att tjäna som hjälpmedel i undervisningen på så sätt, att de skall bidra till att varje elev får just den undervisning som han i varje situation bäst behöver. Ett klokt utnyttjande av lämpliga prov rekommen— derades, men betyg på grundval av ett enda eller ett fåtal skriftliga prov fördömdes med hänsyn dels till svårigheten att tillräckligt noggrant mäta vad som presteras, dels till elevernas under olika tillfällen skiftande ar— betsförmåga, dels också till vissa provtypers ensidiga bedömning av ett studicmål, som inom ämnet kanske inte hör till de mest centrala och där- för ej heller bör tillmätas avgörande betydelse.

Obligatoriska prov i orienteringsämnena pålagda utifrån, t. ex. centralt utarbetade, synes kunna lätt medföra, att undervisningen uniformeras och att den pedagogiska försöksverksamheten hämmas. Frivillig användning av prov, som utarbetas av skolmyndigheter, samt provtyper (mallar), som ger lärarna hjälp att i anslutning till klassens arbete utarbeta egna prov, borde däremot kunna främja undervisningen.

I det nämnda betänkandet föreslogs, att man till lärarens hjälp skulle utarbeta standardiserade prov i färdighetsänmena för sista klassen inom varje treårsstadium inom den obligatoriska skolan samt dessutom diagnos- tiska prov till vissa kursmoment. Skolkommissionen ansåg därjämte, att redovisning av utfört självständigt arbete är den bästa formen för prov.

Några olika provtyper

Diskussionen om prov i skolarbetet har gällt samtliga prov, särskilt de s. k. lappskrivningarna, som ansetts inte alltid ge möjlighet till bedömning utan påverkan av svarens språkliga utformning, handstil osv. En del lä- rare anser vidare att prov i skolan stör arbetsron, ger en ensidig bild av skolarbetet samt överbetonar vissa moment på bekostnad av övriga studie- mål. Andra lärare menar, att prov är nödvändiga t. ex. för att stimulera eleverna till att nå resultat eller för att belysa vad en del, särskilt blygare elever, under muntliga förhör och skolarbetet i övrigt inte alltid kan pres- tera. l åtskilliga fall känner lärare vid samtal med elevernas målsmän också behov av det stöd som provresultaten ger.

Från elevernas synpunkt torde oväntade större översiktsprov vara mindre uppskattade. Eleverna är däremot i stort sett positivt inställda till sådana prov, som konstaterar svårigheter och framsteg eller som ger dem möj— ligheter att få redovisa vad de har förstått och vad de har uträttat. Man kan heller inte bortse från att det spänningsmoment, som i större eller mindre

grad är förenat med de flesta prov, uppskattas av inte så få elever. I detta förhållande ligger dock vissa risker för att proven kan komma att över- drivas eller användas oriktigt. Spänningsmomentet kan också för en del elever få en psykologiskt olämplig effekt.

Med utgångspunkt från provens anv-ändningsområde kan de i detta sam— manhang mer betydelsefulla proven sägas vara olika slag av översiktsprov samt diagnostiska prov.

Översiktsproven avses omfatta ett större kursavsnitt. En typ av över- siktsprov är de förut nämnda standardiserade proven, som för närvarande används i fjärde och sjätte årskursen på mellanstadiet. Dylika fanns tidi- gare tillgängliga även för andra årskursen. En av avsikterna med dessa standardprov är, att de skall hjälpa läraren med en bedömning av klassens allmänna standard i jämförelse med den genomsnittliga standarden i en normalt sammansatt elevgrupp. Proven skall därigenom skapa jämför— barhet i betygsnivåerna olika klasser emellan och bidra till ökad rättvisa i betygsättningen.

Eftersom ett översiktsprov inte kan begränsas till exempel på olika slag av svårigheter inom ett mindre område i kursen och därigenom ge säkra be- sked om detta område, behövs också speciellt utarbetade diagnostiska prov. Dessas huvudsyfte är att analysera, vari elevernas skicklighet eller svaghet består.

De diagnostiska proven avser alltså inte att ge. upplysningar om de en— skilda elevernas prestationer, ej heller att ge besked om hur en elev har lyckats i ett visst ämne i jämförelse med andra elever. De avses sålunda inte utgöra underlag för betygsättningen utan de skall ge läraren upplys— ningar om vilka av de genomgångna kursmomenten eller färdigheterna, som måste ägnas förnyad eller ökad uppmärksamhet.

Dessa prov är sålunda närmast att betrakta som en hjälp för läraren att bedöma sitt eget arbete.

Rätt utförda och rätt använda bör båda provtyperna ge läraren upplys- ning om en elevs kunskapsnivå och om var i ett kursmoment en elev kan börja arbeta mer självständigt samt, viktigast av allt, ge läraren upplysning om huruvida hans egen undervisning varit ändamålsenlig, huruvida han gett de olika änmesmomenten riktig och tillräcklig tyngd osv. Med ledning av provens resultat kan läraren sålunda planera det fortsatta arbetet, under- söka om något avsnitt måste ägnas förnyad eller ökad uppmärksamhet eller om han kan gå vidare i kursen.

De standardiserade proven infördes i samband med övergång till pröv— ningsfri intagning i de högre skolorna. Provens införande var därför från början sammankopplat med betygsättningen. I den nioåriga obligatoriska skolan blir emellertid elevernas val av tillvals-ämnen i årskurs 7 fritt inom ramen för vissa fastställda tillvalsgrupper. Övergången från mellanstadiet

till högstadiet är här en naturlig fortsättning av skolgången. Avgången till andra skolformer har dessutom förskjutits uppåt, eftersom den obligato- riska skolan är en nioårig grundskola på vilken andra skolor, praktiska såväl som teoretiska, sedan bygger.

Den hittillsvarande koncentrationen av proven till årskurserna fyra och sex och till mitten och slutet av vårterminen blir därför inte längre lika motiverad i framtiden. Antalet sådana prov eller provtyper bör något minskas på mellanstadiet och det bör övervägas, om inte höstterminen är en lämpligare tidpunkt för en diagnostisk användning av de standardiserade proven. Pågående arbete med revision av standardiserade prov i färdig— hetsämncna koncentreras också på svenska, engelska och matematik i första hand för årskurs 8.

De diagnostiska proven används för närvarande huvudsakligen på låg— stadiet i modersmålet och matematik. En del böcker för detta stadium har också försetts med dylika prov. Ibland har sådana prov medtagits i läro- boken och därvid inpassats efter varje kursmoment, ibland har de utgivits i särskilda häften eller på lösa kort.

De lärare på lågstadiet, vilka använt prov som utgivits i diagnostiskt syfte, är i allmänhet nöjda med dem. Provens resultat ger läraren värdefulla upplysningar: om läraren kan gå vidare, om han behandlat ett moment för knapphändigt, förklarat det otillfredsställande, övat det för kort tid osv.

För mellan— och högstadiets del saknas nästan helt diagnostiska prov. Man behöver dock här av allt att döma ej dra någon skarp gräns mellan olika typer av prov. Även översiktsprov och av förlag utarbetade prov i t. ex. matematik (till läroböckerna hörande provräkningar) kan också an— vändas i diagnostiskt syfte. Många lärare undersöker vid rättning av prov— räkningar, vilket eller vilka fel, som varje elev gjort, och använder därmed proven diagnostiskt. Bland annat provräkningsuppgifterna bör på grund av detta förhållande kunna få en mer diagnostisk inriktning än nu, så att lärarna i ännu större utsträckning använder dem i detta syfte.

Diagnostiskt inriktade prov — inte minst för Specialklassernas del — gör det möjligt att bland annat fastställa enskilda elevers läsnivå mer objektivt. Dessa prov kan därigenom ge direkt hjälp vid individualiserad". undervisning eller vid uppdelning av klassen i för ett visst ändamål homo—— gena grupper. Till lärarnas hjälp bör därför utarbetas exempel på hur prov,. avsedda att användas i diagnostiskt syfte, lämpligen bör utformas och användas.

Om centralt utarbetade prov i orienteringsämnena

Värdet av lärarens frihet att använda fria arbetsformer och att utöver grundkursens stoff välja vad han anser bör vara med eller bäst tillgodose—. behovet av differentiering efter de enskilda elevernas intresse och förmåga har förut betonats. Denna variation och frihet i undervisningen på alla

stadier i den obligatoriska skolan bör i särskilt stor utsträckning tillkomma orienteringsämnena. Skolan skall ge både kunskaper och fostran, och orien- teringsämnena måste vara inriktade på inte enbart elementärkunskap utan också på allmänorientering och studieteknisk träning, översikt över sammanhangen, kännedom om vägarna till källuppgifter liksom på för- måga till självständig behandling av ett större ämnesstoff.

Både beträffande standardiserade prov och diagnostiska prov måste emellertid _— i all synnerhet i orienteringsämnena _ hänsyn tas till ris- ken att läraren överbetonar de moment som proven omfattar och där- igenom tillbakatränger andra och kanske lika väsentliga avsnitt. Skol— arbetets inriktning kan härigenom förändras och undervisningens riktiga målsättning försummas. Även ett diagnostiskt prov kan användas som kunskapsprov för betygsättning och medföra en fastlåsning av kursinne— hållet.

Verkningarna av sådana prov kan dessutom förstärkas av de krav eller det tryck som lärarna genom proven kan anse sig uppleva. Undervis- ningen i orienteringsämnena kan i alltför stor utsträckning bli inriktad mot lättare mätbara kunskaper och fakta på bekostnad av sambanden mel— lan fakta och inlevelse i ämnet. Övertro på betygens värde kan snedvrida elevens val av studieväg inom den obligatoriska skolan.

Centralt utarbetade översiktsprov kan med hänsyn till det anförda med- föra en icke önskvärd utveckling av undervisningen i orienteringsämnena. Denna risk synes vara så betydande att dylika prov i dessa ämnen bör, om de förekommer, ges endast med största återhållsamhet.

Diagnostiska prov i orienteringsämnena av en annan typ, som inte mäter fakta utan är studietekniskt inriktade, borde däremot kunna vara till nytta. I sådana prov kan själva ämnesstoffet meddelas i provet och detta får då mäta elevernas förmåga

att dra slutsatser av olika slags material: text, bilder, tabeller, kartor, att avslöja felaktiga slutsatser, att upptäcka åsiktsskillnader i olika uttalanden som presenteras, att förstå argumenteringen i ett par kontroversiella texter, att tillämpa grundläggande fakta och lagar i nya situationer, ' att förstå väsentliga begrepp,

att sammanställa uppgifter ur olika källor, att samla fakta från olika medier: bild, text, tabeller, kartor, tal (t. ex. skolradioprogram), osv.

Prov av denna typ skulle knappast verka uniformerande på undervis- ningen i orienteringsämnena. Tvärtom borde en stor variation av olika provtyper i dessa diagnostiska prov medverka till att lärarnas uppmärksam- het riktas just mot den studietekniska och färdighetsbetonade sidan av orienteringsämnena. Det är heller inte uteslutet att skolarbetet därigenom

tillföres nya och för eleverna stimulerande moment med i åtskilliga avse- enden goda verkningar.

Arbetet med att framställa och förnya standardiserade prov är bety- dande, och användningen av dem kräver en relativt omfattande administra- tiv apparat. De avsevärda kostnaderna för dem bör därför ställas i relation till de fördelar som kan stå att vinna med proven. Denna relation synes vad orienteringsämnena beträffar vara oförmånlig.

Här bör slutligen framhållas, att information med exempel på hur prov av olika slag kan utformas och användas samt upplysningar om fördelar respektive nackdelar förenade med de olika provtyperna enligt beredning— ens mening bör lämnas i väsentligt större omfattning än vad hittills synes ha förekommit.

Sammanfattning

Rätt använda kan prov bland annat stimulera eleverna till att nå resultat och medverka till att läraren objektivt bedömer eleverna. En lärare kan dessutom genom användning av prov få hjälp att avgöra, om han i sin un- dervisning använder lämpliga metoder, om han ägnar de skilda momen— ten tillräcklig uppmärksamhet m. m. Risken för de i vissa fall anförda icke önskvärda biyttringarna av proven får därför inte hindra, att skolan tillförs lämpligt utformade prov, vilka kan vara till hjälp både när det gäl- ler att planera undervisningen i stort och när det gäller att anpassa under- visningen efter den enskilde elevens behov och förutsättningar. För lärarna behövs dessutom information om olika typer av prov, deras fördelar och inte minst deras olägenheter samt om deras lämpliga användning. Denna del av varje lärares verksamhet bör därför ägnas stor uppmärksamhet vid all lärarutbildning.

Av det anförda framgår att kännedom om olika typer av prov och deras användbarhet bör spri— das dels genom skolöverstyrelsens försorg, dels genom lärarutbildnings— anstalterna, varvid vådorna av en oriktig, överdriven eller ensidig använd- ning av dem med erforderligt eftertryck måste framhållas,

att Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att, med beaktande av de ovan framförda synpunkterna, överväga i vilka årskurser och under vilken tid av läsåret standardiserade prov bör förekomma, att erforderliga anvis- ningar utarbetas och att sådana prov ställs till lärarnas förfogande för fri- villig användning,

att skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att undersöka, vilka moment inom färdighetsämnena som kan prövas med diagnostiska prov och att utarbeta förebilder, som ställs till lärarnas förfogande för frivillig användning an— tingen direkt eller efter bearbetning i anslutning till klassens arbete samt att förlagen bör rekommenderas att vid utarbetandet av prov i anslut-

70 ning till läroböcker i modersmålet, matematik och språk i större utsträck- ning utforma dem så, att de bereder lärarna möjligheter till diagnostisk användning av dem.

Andra tryckta hjälpmedel

I de lärarenk-äter, som skolberedningen företagit, har framförts starka önskemål om två slags tryckta hjälpmedel, som tidigare inte nämnts i detta kapitel, nämligen hjälpmedel för åstadkommande av en enhetlig no— menklatur för övnings- och yrkesämnena och hjälpmedel för handstils— undervisningen.

Nomenklatur för övnings- och yrkesämnen I läroböcker för övnings- och yrkesämnen är termerna ofta inte entydiga. Också i näringslivet saknas en enhetlig nomenklatur. Den pågående stan- dardiseringen har visserligen medfört en förbättring, men benämningar, fackuttryck och definitioner har fortfarande ofta vitt skiftande innebörd. Vidare är det inte ovanligt att verktyg och arbetsoperationer har olika namn i olika delar av landet. För en gynnsam utveckling mot enhetliga benäm- ningar och definitioner är det därför nödvändigt, att en nomenklatur ut- arbetas för övnings- och yrkesämnenas del. Ansvaret för att så sker bör ankomma på skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ge- mensamt.

Hjälpmedel för handstilsundervisningen En särskild kommitté utreder för närvarande skolans undervisning i hand- skrivning (välskrivning) och har bland annat att undersöka frågan om lämplig förskriftstyp och metodiska spörsmål i samband därmed. Skolbered- ningen har därför inte funnit anledning att närmare behandla detta ämne. Med hänsyn till bland annat handskrivningens stora betydelse som kom— munikationsmedel är det önskvärt, att undervisningen på olika stadier, så långt som detta med hänsyn till syftet med undervisningen är lämpligt och möjligt, blir enhetlig och kan samordnas. Från hjälpmedelssynpunkt före- ligger därför ett stort behov av en enhetlig förskriftstyp och kanske också en till denna knuten inlärningsmetodik.

Sammanfattning Av det anförda framgår

att det bör uppdras åt skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkes- utbildning att utarbeta lämplig nomenklatur för övnings- och yrkesäm- nen samt

att efter verkställda utredningar enhetliga förskriftstyper för handstils- undervisningen rekommenderas.

Specialklassernas hjälpmedelsproblem

Specialklasserna fordrar i hög grad en individualiserad undervisning. Ele- verna i dessa klasser visar ofta stora individuella differenser i fråga om t. ex. personlighetstyp och kunskapsnivå. För undervisningen behövs där- för praktiska anordningar av olika slag för varierande sysselsättningar. En del elever, särskilt på lågstadiet, har stort rörelsebehov, de distraheras lätt av närasittande kamrater och behöver avsevärd omväxling mellan teore— tiskt och praktiskt arbete. Klassrummet bör därför vara så rymligt, att skolborden kan omplaceras vid olika slags sysselsättning. Man bör t. ex. kunna arrangera en liten läsvrå, ett hörn för målning och teckning eller en plats med ett stort arbetsbord för en grupp elever.

Grupprum synes vara av stort behov för Specialklassernas del. Ett verk- rum eller »verkutrymme» (med slöjdbänk, vävstol, målarverktyg m. m.) i anslutning till klassrummet är ett annat alternativ av stort värde för ma— nuellt arbete och grupparbete i en hjälpklass.

Specialklasser behöver ofta i högre grad än övriga klasser anlita teaterns olika former dels av mentalhygieniska skäl, dels för att levandegöra ett visst undervisningsstoff och för att utveckla färdigheten i modersmålet. Klassrummen behöver därför utrustas också med hänsyn härtill.

Specialklasseleverna är dessutom starkt beroende av en gynnsam skol- miljö. En trivsamt stimulerande prägel på klassrummet-arbetsrummet kan verksamt bidra till att göra dessa elever positivt inställda till skolarbetet. Det är av samma skäl också angeläget, att skolmiljön för dessa elever tid efter annan ändrar utseende, t. ex. genom byte av textilier, omväxling av tavlor och andra inredningsdetaljer.

Särskilt specialklasselevernas klassrum bör ha gott om skrivtavlor, som kan utnyttjas av eleverna vid olika slag av skrivövningar. Tavlor med flytt— bar yta, så att eleverna kan skriva på för dem mer lämplig höjd, har ut- formats för synsvaga klasser. Sådana skrivtavlor torde också vara särskilt lämpliga i specialklassrummen. Grupparbeten t. ex. utförda på spännpap— per kan användas i många sammanhang, men klassrummen måste i så fall förses med bland annat stora grupparbetsbord.

För att läraren med hjälp av anvisningar skall kunna träna eleverna i läsförståelse och öva dem i böckernas bruk, måste böckerna förvaras över- skådligt. Över huvud taget måste förvaringsutrymmena vara rikliga och praktiska. Materielen måste förvaras överskådligt, så att eleverna själva kan hämta och återställa böcker, frågekort m. m. Låga skåp med hyllor och backar, brevkorgar för arbetsblad, sandlåda, flanelltavla, väggspegel för ljudens inlärande och tillgång till rinnande vatten i klassrummet är andra önskemål, som framförts av lärare i specialklasser.

Av stor betydelse är att undervisningsmaterielen utformas så, att den söker väcka och hålla vid liv elevernas intresse för inlärning och att den

medverkar till personligt och känslomässigt engagemang, en förutsättning för att dessa elever skall lyckas. Önskemål om läroböckernas framställ- ning har förut återgivits. För hjälpklasseleverna är det särskilt nödvän- digt med läroböcker med korta stycken och riklig rubriksättning.

Eftersom eleverna i en specialklass ofta befinner sig på vitt skilda ut— vecklingsnivåer, måste varje klassrum ha läsmateriel av varierande svå- righetsgrad. Stor brist synes råda särskilt på läs- och arbetsmateriel för individualiserad läsundervisning. Behovet av speciella lästeknikövningar för bland annat Specialklassernas elever har förut berörts.

Den bredvidläsningslitteratur som finns har vanligen ett alltför avance- rat språk för att hjälpklasseleverna skall kunna tillgodogöra sig den. Rik— ligt med bredvid]äsningslitteratur av olika svårighetsgrad och av tillräck— ligt enkelt slag erfordras. Det är viktigt, men hittills tyvärr ofta förbisett, att ordförråd och föreställningsvärld måste korrespondera på ett för dessa elever avpassat och lämpligt sätt.

Redan skolmognads- eller individualtestning av skolnybörjarna visar, att många elever i en specialklass har ringa förmåga att skilja mellan snarlika figurer eller likartade ordklanger, vilket allt tyder på att dessa elever hör till sitt förfogande få fullgoda hjälpmedel, inte minst av audi- visuell art. Självkontrollerande spel och bildmässiga hjälpmedel av olika slag är värdefulla, och för att främja ordkunskap, läsförståelse, språkbygg- nad, rättstavning etc. bör läraren ha tillgång till sådana hj älpmedel i klass- rummen, så att de snabbt och effektivt kan användas.

Specialklassernas lärare synes i stor utsträckning själva tillverka den undervisningsmateriel, som behövs för elever med t.ex. benägenhet att förväxla ljud, svårighet att läsa en viss typ av ord etc. Tryckta arbetsupp- gifter av olika slag bör "här finnas att tillgå, så att lärarnas möjligheter till större variation och anpassning av arbetet efter de enskilda elevernas förutsättningar förbättras.

Så länge undervisningsmaterielen inte helt och hållet kan affärsmässigt tillhandahållas, är det nödvändigt att lärarna får riklig tillgång till arbets- materiel samt till skrivmaskin och dupliceringsapparat. Klassrummen bör likaså förses med erforderliga förvaringsmöbler.

För att speeialklassläraren skall få förbättrad kännedom om lämplig ma- teriel, är det nödvändigt, att de senare i detta betänkande föreslagna hjälp- medelscentralerna också har en permanent utställning av materiel och lit— teratur för specialklasserna. Även sådan materiel, som lärarna tillverkat själva, bör finnas där. Denna och övrig materiel bör verka inspirerande på lärarna och vara instruktiv för lärare, som utbildar sig för undervis- ning i specialklasser.

Mycket av den metodik och de hjälpmedel, som används i arbetet bland elever med läs- och skrivsvårigheter, bör i tillämpliga delar komma till an- vändning även bland elever i normalklass. Av största värde vore om samt-

liga blivande lärare under utbildningstiden finge kännedom om hjälpme- del och metodik för specialklasser både genom föreläsningar i ämnet och genom att de gjordes förtrogna med det arbete som specialklasslärarna utför ute på fältet. Hospitering och då så är möjligt övningslektioner i läs- klass, skolmognadsklass och hjälpklass måste bedömas som ett mycket betydelsefullt led i utbildningen för varje lärare.

Sammanfattning

Av det anförda framgår

att specialklassernas behov i fråga om klassrum, grupprum och förva- ringsutrymmen bör omsorgsfullt beaktas vid planering av skolbyggnader,

att specialklasserna bör förses med för dem avpassad undervisningsmate- riel i enlighet med synpunkterna i föregående avsnitt samt

att stor uppmärksamhet bör ägnas åt att även blivande lärare i normal- klasser får kännedom om hjälpmedel och metodik som används i special— klasser.

Biblioteket i skolans undervisning

Böckernas placering Böckernas betydelse för individualiserad och aktiv undervisning på alla stadier och i alla ämnen har redan betonats. För att böckerna lätt skall kun- na utnyttjas i det dagliga skolarbetet bör de finnas där de får bäst använd- ning. I klassrummet inbjudcr de till direkt utnyttjande. En boksamling, ett klassbibliotek behövs därför, inte endast i mindre skolor och i kommu- ner med många skolor, där det är svårt att utnyttja det gemensamma biblio- teket, utan i samtliga skolor. Även specialsalar för biologi, fysik, kemi, sång, slöjd, teckning osv. bör ha en boksamling av såväl enstaka böcker som gruppuppsättningar. Sålunda bör t. ex. ett hemvårdsrum ha en bok- hylla eller ett litet bibliotek med åtminstone en uppslagsbok, facklittera- tur för elevernas arbete, en bra tidskrift m. m. F acksalar och skolverkstä- der bör likaledes utrustas med uppsättningar av lämplig facklitteratur, uppslagsböcker och handböcker.

I lärarrum eller i ett särskilt bokrum i varje skolenhet bör vidare fin— nas ett lärarbibliotck med handledningar, morgonbetraktelser, uppslags— böcker, handböckcr för lektionsförberedelser m. m. Sådana böcker är av föga intresse för eleverna men av stort värde för lärarna. För lärarnas för- beredelser bör dessutom i deras bibliotek finnas en avdelning med alla i skolan använda läro- och förrådsböcker samt en aktuell avdelning med nyutkommen litteratur.

I stora skolanläggningar med särskilda stadieavdelningar torde det vara lämpligt att lärarbibliotekets böcker i varje fall till en del sprids på olika avdelningar, så att lärarna verkligen får tillfälle att utnyttja böckerna.

Kärnan i klassbiblioteket bör på samtliga stadier vara ett eller flera upp- slagsverk samt fackläscböcker, som kan utnyttjas i aktuella pedagogiska situationer. Av de mest användbara fackläseböckerna för elevernas själv— ständiga arbete i skolan eller för hemlån behövs gruppuppsättningar i varje klassrum. Därutöver bör särskilt på lågstadiet ingå skönlitteratur, inte minst böcker med bild och text i intim förening. Genom att de skön- litterära böckerna alltid finns till hands, stimuleras eleverna till vidare läsning. Den enskilde läraren bör givetvis ha rätt att medge hemlån och kan på så sätt stimulera lån i det gemensamma biblioteket längre fram.

Eftersom läsfärdigheten är mycket olika i lågstadieklasserna, bör bok- beståndet omspänna böcker av olika svårighetsgrad. I årskurs 1 på låg— stadiet bör därför klassbiblioteket omfatta böcker för åldersstadier mot— svarande årskurserna 1—3. Motsvarande princip bör beaktas även vid sam- manställning av klassbibliotek för högre årskurser, så att böcker av olika lässvårighetsgrad finns inom respektive årskurs och stadium.

I skolor med gemensamt bibliotek är behovet av skönlitteratur i klass- biblioteken mindre på högstadiet, delvis också på mellanstadiet. Huruvida i klassbiblioteket på dessa stadier skall ingå skönlitteratur eller inte, bör avgöras från fall till fall efter skolans _behov, lokaler och möjligheter. Som allmän regel bör dock gälla, att de högre stadiernas elever utnyttjar den skönlitteratur som finns i det gemensamma biblioteket.

Klassbibliotekets förnyelse

En viss uppsättning — en kärna —— av icke föråldrade uppslagsverk och fackläscböcker kan sammanställas för varje undervisningslokal (klassrum och facksalar). Lärarens arbetssätt och intressen, sammansättningen i klas- sen, undervisningslokalens utnyttjande osv. får sedan avgöra vad som bör tillkomma.

Sådana kompletteringar kan ske i samråd mellan de enskilda lärarna och skolbibliotekarien. De kan också ske genom att klassföreståndarna lämnar förslag till klasskonferensen, som i sin tur lämnar förslag till bib- liotekarien. Även vid planeringsdagar kan klassbibliotekets bokbestånd och dess användning diskuteras.

Om lågstadiets klassbibliotek är tillräckligt stort och kompletteringar vid behov kan ske direkt från det stora biblioteket, torde det vara tillräck- ligt med förnyelse genom byte en gång under läsåret. De skönlitterära böc- kerna bör dock helst bytas oftare. Eleverna stimuleras därigenom till läs- ning, och böckerna blir bättre utnyttjade.

På mellan- och högstadiet bör klassbiblioteket utöver en fast del om möj- ligt också ha en rörlig del. Denna kan eventuellt vara sammanställd i form av uppsättningar av böcker, ordnade ämnes- och momentvis. Större hän-

syn kan då tas till den enskilda klassens behov, t. ex. vid periodläsning. En möjlighet därtill är, att elever och lärare för sitt arbete lånar ytterligare böcker från det gemensamma biblioteket. En annan möjlighet är, att bok- uppsättningarna görs olika för olika parallellklasser och att parallellklas- serna byter sina uppsättningar antingen direkt eller via bibliotek respek- tive förråd.

Ovanstående av lärarna anförda möjligheter antyder att bibliotekarie och materielförvaltare har vissa möjligheter att effektivisera böckernas ut— nyttjande i skolan.

Det gemensamma biblioteket Lokalernas storlek och utformning. — I tidskriften »Skolbiblioteket» 1959: 1 påpekas att skolkommissionens intentioner beträffande skolbiblioteket (bib- lioteksavdelning med bokmagasin, utlåningsavdelning, lärosal och biut- rymme för grupparbete) inte blivit realiserade. Där motiveras även varför nedskärningen av biblioteksutrymmena till 45 m2 för skola utan högsta- dium och 75 m2 för skola med högstadium kommer att försvåra möjlig— heterna till önskvärda undervisningsmetoder. Om det gemensamma biblio— teket verkligen skall kunna utnyttjas för undervisningsändamål, anses stor— leken böra motsvara utrymmet i ett klassrum (60 m2). Därutöver bör kom- ma plats för bokhyllor samt en fri golvyta. Ett förrådsutrymme med ar- betsplats för bibliotekarien bör dessutom finnas.

Om biblioteket i en skola med 20—30 avdelningar i större utsträckning utnyttjas av lärare och elever _ t. ex. genom att varje klass får en timme i veckan i biblioteket till sitt förfogande — blir biblioteket vanligen helt upptaget. Om klasserna på detta sätt i tur och ordning disponerar biblio— tekslokalen beskärs möjligheterna för eleverna att låna böcker och för bib— liotekarien att arbeta. Särskilda studierum eller grupprum samt läsrum i anslutning till bibliotekets utlåningsavdelning anses därför vara en myc- ket lämplig utformning av bibliotekslokalerna. I samma mån som biblio- tekets böcker utnyttjas i större utsträckning i undervisningen, i samma mån torde ett mindre biblioteksrum och i stället flera sådana grupprum och ett läsrum i anslutning till biblioteksrummet vara att föredra.

Ett eller flera grupprum samt ett läsrum i anslutning till biblioteket gör det möjligt att i en stor skola mest effektivt utnyttja det gemensamma bib- liotekets böcker. I det gemensamma bibliotekets utlåningsrum kan huvud- delen av bibliotekets böcker uppställas. Oberoende av lektioner i anslu- tande rum är böckerna där tillgängliga hela skoldagen för Skolbiblioteka- rie, lärare och elever. I de intilliggande grupprummen och läsrummet, där en del av bibliotekets handbokssamling kan uppställas och tidningar, tid— skrifter m. m. utläggas, kan lektioner hållas utan att verksamheten i bib- liotekets bokrum störs. Utrymmena i anslutning till biblioteket kan dess- utom utnyttjas som grupparbetsrum, korrespondensstudierum osv.

Sådana grupprum eller läsrum i varje skola i anslutning till biblioteket förordas för övrigt både av skolkommissionen, 1944 års folkbildningsut— redning och ungdomsvårdskommittén.

Olika förslag till utnyttjande av bibliotekets boksamlingar har framförts av de lärare som besvarat den tidigare omnämnda enkäten. Facksalar med välförsedda samlingar av facklitteratur, som huvudsakligen används i sam- band med arbetet i facksalen, är en möjlighet att ytterligare utnyttja det gemensamma bibliotekets böcker. Vissa uppsättningar av böcker kan vi- dare placeras i bibliotekets grupprum och/eller läsrum.

Det har dessutom i olika sammanhang anförts, att inredningen för skol- biblioteken inte är tillfredsställande och att större hänsyn måste tas till betydelsen av att skolbiblioteket placeras centralt och är lätt tillgängligt från klassrummen.

Bokbestånd. —— De böcker i det gemensamma biblioteket, som ingår i handbokssamlingen, bör knyta an till skolans undervisning och vara ut- valda av erfarna lärare, som står mitt uppe i skolarbetet. Böcker, som finns i skolornas förrådsrum, bör också finnas i skolans gemensamma biblio- tek dels för utlåning, dels i ett antal exemplar i handbokssamlingen för utnyttjande i biblioteket. AV vissa böcker bör dubbletter finnas i facksa- larna.

Biblioteket och skolans övriga hjälpmedel. — Beträffande lämpligheten att samordna bokförråd (de klassuppsättningar som brukar finnas i ma— terielrum) och skolans gemensamma bibliotek har en del lärare i sina en- kätsvar anfört, att det gemensamma bibliotekets böcker bör katalogiseras och stå under bibliotekets kontroll och handhas av skolbibliotekarien, me- dan materielförvaltaren däremot bör svara för materielrummens bokupp— sättningar.

Från undervisningens synpunkt synes det dock vara till fördel om sko- lans samtliga i undervisningen värdefulla förrådsböcker samlades till en bokcentral genom att skolans bokförrådsrum anordnas i anslutning till biblioteket och dess grupprum eller läsrum. Bokförrådsböckerna kan då eventuellt som förr sortera under materielförvaltaren och förvaras i sina särskilda lådor. Klasserna eller grupperna har för sitt arbete i läsrummen tillgång till samtliga böcker, både dem, som ingår i det gemensamma biblio- teket och dem, som tillhör skolans bokförråd. En annan möjlighet är, att boklådor med gruppuppsättningar av förrådens bredvidläsningslitteratur placeras i det gemensamma biblioteket och att dessa uppsättningar hand- has av bibliotekarien.

I och med att skolbiblioteken blir obligatoriska, bör biblioteket vara en bokcentral för skolan med syfte att direkt tjäna undervisningen, ett instru— ment för det dagliga skolarbetet. Organisation, klassifikation, kortsystem,

utlåningsstämpling m. ni. får därför ej drivas så långt att det biblioteks- tekniska arbetet blir självändamål. Skolans böcker och därmed också skol- biblioteket och dess arbetsformer bör anpassas efter skolans arbetsfor— mer, så att skolarbetet fullt betjänas. Å andra sidan bör beaktas, att skol- biblioteket ur viss synpunkt bör betraktas som en del av det allmänna biblioteksväsendet. Det är ju i skolbiblioteket som de blivande medbor— garna först får kontakten med biblioteken, deras innehåll, möjligheter och system. Ur denna synpunkt bör det bibliotekstekniska inte alltför myc- ket få avvika från den standard, som tillämpas i folkbiblioteken.

Normerande föreskrifter till vägledning för kommunerna. —— I den inom skolöverstyrelsen företagna utredningen »Skolbibliotekens framtida orga— nisation» (avlämnad den 29 augusti 1959) och i skolöverstyrelsens skri- velse till Kungl. Maj:t angående bestämmelser om skolbibliotek m. m. den 2 oktober 1959 har sådana bestämmelser föreslagits, som skulle tillför— säkra skolornas elever tillgång till bibliotek och garantera att skolbiblio- teken blir ett hjälpmedel i skolans arbete. Föreskrifterna berör dock i hu- vudsak den organisatoriska sidan av verksamheten. Kontrollen av stan- darden i fråga om lokaler, utrustning och bokbestånd förutsättes kunna ske genom inspektion av respektive överstyrelser och länsskolnämnder. Ef— tersom de specialdestinerade statsbidragens stimulerande inverkan i fortsätt- ningen saknas, torde det vara behövligt, att normer utarbetas till ledning för kommunerna. För att skolbiblioteksverksamheten på rätt sätt skall be- drivas som ett led i skolans arbete bör här framförda synpunkter om det gemensamma biblioteket ge ytterligare tyngd åt de förslag om upprustning av skolbiblioteksverksamheten, vilka framlagts.

Skolbibliotekariens pedagogiska uppgift Skolbibliotekariens tjänstgöring. — Den nedsättning i undervisningsskyl- digheten, som för närvarande medges lärare vid tjänstgöring som skol- bibliotekarie, har visat sig vara av underordnad betydelse för biblioteks- verksamheten i undervisningens tjänst. Även det i utredningen »Skolbib- liotekens framtida organisation» och av skolöverstyrelsen i anslutning till utredningen föreslagna inräknandet av biblioteksarbetet i lärartjänstgö— ringen synes knappast medföra större förändringar härvidlag. Om det nöd— vändiga administrativa arbetet skall inräknas i denna lärartjänstgöring, kommer nämligen tiden inte att räcka till för med biblioteket förenade pe- dagogiska uppgifter.

En förutsättning för att biblioteket kan få stå i centrum för undervis- ningsarbetet och att klasser och grupper av elever kan få arbeta med bib- lioteket som bas, är i mycket hög grad att skolbibliotekarien har möjlig- het att under skoltid och på annan tid än den som är anslagen för utlå- ning ta hand om klasser, enstaka elever eller grupper av elever, som be-

höver utnyttja bibliotekets böcker för olika uppgifter. Skolbibliotekariens sakkunskap beträffande undervisning och bibliotekets böcker kan också utnyttjas på så sätt, att bibliotekarien får stå till lärarnas förfogande, i samråd med övriga lärare ansvara för böckernas lämpligaste placering, medverka vid ämneskonferenser och pedagogdagar med upplysningar om bibliotekets möjligheter, ställa arbetsuppgifter och boklistor till elevernas förfogande osv.

När det gäller undervisning i bokkunskap bör träning i att använda upp— slagsböcker m. ni. så mycket som möjligt ombesörjas av läraren i klassen och ingå i den ordinarie undervisningen i t. ex. modersmålet och sam- hällskunskap. Varje lektion är med ett mer aktivt arbetssätt numera ofta också en lektion i bokkunskap. Men utöver denna träning i studieteknik och denna övning i vissa praktiska färdigheter i direkt anslutning till un— dervisningen i klassrummet finns moment, som mer direkt berör biblio- teket eller som förutsätter tillgång till det gemensamma bibliotekets stora boksamling. Förverkligandet av en sådan biblioteksundervisning, som en— ligt >>Förslag till föreskrifter rörande skolbiblioteken vid under skolsty— relse lydande skolor» åligger skolbibliotekarien att dels meddela, dels plan- lägga i samråd med skolans övriga lärare, beror av den tid som kommer att anslås åt skolbibliotekarien.

Biblioteket, vare sig det är fråga om klassbibliotek eller det gemensam- ma biblioteket, är ett hjälpmedel i undervisningen. Det gemensamma bib- lioteket måste på ett naturligt sätt utnyttjas i samband med undervis- ningen. Om det gemensamma biblioteket skall bli ett sådant arbetsinstru- ment, måste det kunna utnyttjas effektivt under hela skoldagen.

Vissa försök med övningar att utnyttja biblioteket i undervisningen ge— nom delad modersmålstimme i femte och sjätte årskurserna har förekom— mit. Givet är, att man genom en sådan delning av klassen får större möj- ligheter att ge de enskilda eleverna väl avpassade arbetsuppgifter samt att få bokbeståndet att räcka till. Med centralt utarbetade och i klasserna prak- tiskt utprovade studie- och arbetsuppgifter och med större tillgång till ak- tuella, lättlästa böcker och uppslagsböcker avsedda för eleverna, bör dessa delningstimmar vara av stort värde: de ger elevens arbete i biblioteket en naturlig motivering och de främjar över huvud taget undervisningens in— dividualisering.

I den tidigare nämnda utredningen »Skolbibliotekens framtida organi— sation» konstateras att en förstärkning av bibliotekets pedagogiska funk- tion beror av möjligheten att i större utsträckning inräkna skolbiblioteks- tjänstgöringen i lärartjänstgöringen. Biblioteksarbetet måste få en >>måls— man», framhålls det, som har tid att ägna sig inte endast åt vården utan även utnyttjandet av skolans boksamlingar. Även skolöverstyrelsen anför i anslutning till utredningen, att skolbiblioteket i den nya skolan i högre grad än hittills kommer att inta en dominerande plats i undervisningen och

att det därför måste vara tillgängligt större delen av skoldagen. Bibliote- ket och biblioteksarbetet bör vara ett viktigt arbetsinstrument i undervis- ningen. Den uppgiften är så betydelsefull, att den inte får begränsas av bibliotekets andra naturliga uppgift, den att svara för utlåning av böcker för fritidsläsning.

Möjligheter att underlätta det bibliotekstekniska arbetet. _ Det gemen- samma bibliotekets uppgift att också vara lånecentral är från skolans syn- punkt inte den väsentligaste, och det finns ingen anledning att i detta sam— manhang beröra denna uppgift annat än beträffande de rent biblioteks- tekniska frågorna. Liksom på andra områden krävs givetvis även beträf- fande skolbibliotekens verksamhet reformer och anpassning efter utveck- lingen i stort. Då skolbiblioteken blir obligatoriska och bibliotekets upp— gifter blir av mer pedagogisk art, bör kommunen underlätta bibliotekarier- nas rent tekniska arbete, så att detta inte hindrar för undervisningen mer väsentliga uppgifter. Mycket bör här — liksom hittills —— kunna göras cen— tralt t. ex. genom Bibliotekstjänst, som fungerar som ett serviceorgan för folk- och skolbibliotek. I dess styrelse är ju också skolöverstyrelsen repre— senterad.

Bibliotekstjänst, som är en ekonomisk förening med uppgift att vara ett serviceorgan i fråga om biblioteksverksamhet, bildades år 1951. Sedan dess har Bibliotekstjänst fått en vitt förgrenad och allsidig verksamhet. Några exempel härpå kan anföras i detta sammanhang. All i landet nyutkom- mande litteratur bearbetas fortlöpande av Bibliotekstjänst för katalogise- ring och för utgivning av systematiskt uppställda (eventuellt resonerande) standardlistor. Bibliotekstjänst erhåller vidare omkring 70 dagliga svenska tidningar och cirka 300 tidskrifter för artikelregistrering (Svensk tidnings- respektive Svensk tidskriftsindex). Företaget, som också utger tidskriften Skolbiblioteket, har genom rådgivare från skolvärlden skaffat sig pedago- gisk förankring. Bland dess service för skolbiblioteken kan för övrigt näm- nas, att Bibliotekstjänst utarbetar katalogkort till så gott som allt svenskt tryck inklusive skolböcker och att ämnesordsregister (på kort) har upp- gjorts speciellt för skolbiblioteken. Bokbeställningslistor (»Barnens böc- ker») utsändes regelbundet till alla skolor och innehåller omdömen om böcker med »åldersgradering». För urvalet svarar bland andra en folk— och en skolbibliotekarie. Vidare utges rena bibliografier över fack— och skön- litteratur för barn och ungdom såsom »Facklitteratur för ungdom» (andra omarbetade upplagan 1960), »Skönlitteratur för ungdom», »Alla tiders ungdomsböcker» (i samarbete med Svensk boktjänst) och »Läsning un- der lovet». Vidare kan nämnas utgivning av L. Larsons »Bibliotek i klassrum och facksalar» (andra upplagan, Lund 1958), som förtecknar både skön- och facklitteratur, och dessutom innehåller en förteckning över böcker lämpade för specialklasser.

Bibliotekstjänst utger också som nämnts Svensk tidningsindex och Svensk tidskriftsindex, som kommer att snart kompletteras med en »skolindex», dvs. en index, som planeras utkomma med minst fyra häften per år och skall förteckna sådana artiklar i tidningar och tidskrifter, som är använd- bara inom skolan (dvs. dels artiklar för eleverna med anknytning till de olika skolämnena, dels artiklar av intresse för läraren själv, både pedago- giska metodartiklar och faekartiklar för lärarens allmänna orientering inom de olika ämnena).

De bibliotekstekniska frågorna inom folk- och skolbibliotek har senast va- rit föremål för utredning genom en särskild kommitté med representan- ter för skolöverstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska folkbiblio- tekarieföreningen. Utredningen avgav sitt betänkande i juni 1960.2

De flesta av de bibliotekstekniska frågor, som tas upp i de sakkunnigas betänkande har relevans också för skolbiblioteken och hänsyn bör därför tas till rekommendationerna i betänkandet.

Samarbetsfrågor mellan folk- och skolbibliotek blir föremål för sär- skilda överväganden i betänkandet. Graden av samverkan kan variera från endast ett bibliotekstekniskt samarbete mellan folk— och skolbibliotek till en integration av de olika slagen av biblioteksväsen i en kommun. Förde- lar och nackdelar av det ena eller andra förfarandet belyses i betänkan- det, liksom erfarenheter från olika delar av landet.

Kommitténs majoritet har funnit, »att kooperativa åtgärder av skilda slag otvivelaktigt medför kostnadsmässiga fördelar». Samverkan kan ock- så innebära en »förstärkning av de enskilda enheternas resurser och en rationalisering av i första hand skolbibliotekens arbetssätt».

Kommitténs majoritet rekommenderar därför att samverkan »undan— tagslöst bör omfatta allt bibliotekstekniskt arbete av förberedelsekaraktär, bokinköp, klassifikation, katalogisering etc.». »Längre gående samverkan exempelvis i form av gemensamma lokaler för skol- och folkbibliotek, ge- mensamt bokhestånd eller gemensam personal» bör komma till stånd i alla de fall där de lokala förhållandena (rådande utgångsläge, kostnads- mässiga och andra verkningar för de berörda parterna och de betalande kommunerna) medger detta.

En kommunreform, som ger ett vidgat kommunalt underlag för folkbib- lioteksväsendet, bör också komma skolbiblioteksväsendet till godo i fråga om rationalisering av det bibliotekstekniska arbetet, oavsett vilka former för samverkan som tillämpas.

En reservant i kommittén anser dock, att skolans lokala och centrala myndigheter ensamma bör ta på sig ansvaret för skolbiblioteken. Efter- som många kommuner är alltför små för att folkbiblioteken där skall kunna ge skolbiblioteken biblioteksteknisk service bör, enligt reservantens

? Organisation och arbetsmetoder vid kommunala bibliotek. Betänkande avgivet av särskilda kommitterade. Sthlm 1960.

Siudierum

Studierum utlåningsrum Biblzs arbetsrum

&? :B—

Skolo li IDO

Stöd

Fläktrum

Lös-rum

Biblioielcssludicrna fordrar i hög grad handledning av lärare och på detta område krävs studietekniska hjälpmedel, så att eleverna i större uislräckning på egen hand kan tränas att rätt använda biblioteket.

[m;/sin!”ing/urna och [ldsÅTl/[l'l'llll (ir lll/(ligt! »lirvrlvidläsningsbiiclccr» [ skolan. 'I'idningsläsning/vn mdste kmnplellcras med sludlum au uppslagsverk och andra böcker. ()m eleverna gruppvis får ansvar för urlclippslaulan slinuzleras (IC all så småningom på egen hand spontan! läsa lidninyar.

uppfattning, Bibliotekstjänst kunna fullgöra denna uppgift. På grund av kommunernas ringa storlek blir möjligheter till anställande av gemensam personal för folk- och skolbibliotek ett undantagsfall.

I anslutning till detta referat vill beredningen framhålla, att de arbets- grupper, vilkas rapporter ligger till grund för denna bok, inte har behand- lat frågan om hur produkterna från Bibliotekstjänst kan ytterligare ut- nyttjas som hjälpmedel i skolans arbete. Beredningen, som avser att se- nare återkomma till frågan om de bibliotekstekniska spörsmålen, har inte här ansett sig böra stanna inför andra konstateranden än att i markna- den befintliga hjälpmedel självfallet bör tillvaratas i skolans arbete i all den utsträckning det lämpligen kan ske.

Skolbibliotekariernas utbildning. _ Frågan om skolbibliotekariernas ut- bildning bör göras till föremål för särskild utredning. Därvid bör i första hand skolbibliotekets ställning och möjligheter i undervisningen uppmärk— sammas. Utöver denna grundläggande utbildning bör förekomma påbygg— nadskurser med i första hand pedagogisk utbildning inriktad på bibliote— kets medverkan i undervisningen samt därutöver viss biblioteksteknisk ut- bildning.

För att ge de blivande lärarna större kännedom om bibliotekets möj— ligheter synes det vara nödvändigt, att biblioteken vid seminariernas öv- ningsskolor i en del fall upprustas, så att seminarielärarna i sin under- visning bättre kan utnyttja bibliotekets möjligheter. Självfallet bör biblio— teket som hjälpmedel i skolans undervisning behandlas i den allmänna metodiken och i ämnesmetodiken.

Sammanfattning

1940 årsskolutredning konstaterar, att skolbiblioteket är skolans mest mångsidiga instrument för undervisning och fostran och att det bör bli ett centrum i skolans arbetsliv. 1946 års skolkommission anser att biblio- teket bör vara skolans hjärtpunkt och bör skapa förutsättningar för de nya arbetsformer som anbefalls. 1959 års utredning »Skolbibliotekens fram- tida organisation» ser i skolbiblioteket ett i skolans dagliga arbete oum- bärligt hjälpmedel, vars viktigaste funktion är att direkt och omedelbart tjäna undervisningen.

Inte enbart av ekonomiska skäl — allt studiematerial kan inte bli den enskilde lärjungens egendom, varför biblioteket måste spela en betydande roll för det dagliga skolarbetet —— utan även av pedagogiska är biblioteket ett värdefullt hjälpmedel, som kan bidra till lärarnas möjligheter att åstad— komma en aktiv, individualiserande undervisning, som dessutom kan syfta till att ge eleven lust att efter skolans slut söka sig till bibliotek och fritt bildningsarbete.

Det är 1955 tillkomna särskilda statsbidraget till skolbiblioteken och det allmänt tilltagande intresset för dessa bibliotek har bidragit till en upp— rustning, som underlättar möjligheterna att göra biblioteken till en obli- gatorisk angelägenhet för kommunerna. Men det bör också erinras om att gjorda undersökningar konstaterar att biblioteken i flera avseenden # t. ex. på grund av lärarnas bristande tid, bibliotekens ojämna standard, otillräckliga bibliotekslokaler och lokalernas användning för helt andra än— damål — inte ännu nått den utveckling, som behövs för att göra dem till ett så effektivt hjälpmedel i skolans dagliga liv som de kan bli. Därtill behövs bland annat klass— respektive specialsalsbibliotek och möjligheter att förnya och komplettera dessa bibliotek, en central bibliotekslokal i sko— lan med lämplig utformning och inredning och ett för undervisningen lämpligt bokbestånd samt — framför allt — hjälp åt lärare och elever att under skoldagen effektivt utnyttja biblioteket genom bibliotekarien.

Kostnadsfördelningen mellan kommun och stat kommer att beröras i ett senare kapitel. Anordningen med särskilt bidrag var år 1955 en lämp- lig lösning för att få fram erforderliga medel. Det torde nu behöva disku- teras, om det är lämpligt att denna anordning blir bestående.

Av det anförda framgår att lärarnas möjligheter till hjälp i biblioteket bör underlättas, att den bibliotekspedagogiska utbildningen vid lärarutbildningsanstal— terna respektive skolbibliotekariernas vidareutbildning bör förstärkas samt

att inom skolbiblioteksväsendet de möjligheter till rationalisering av det rent bibliotekstekniska arbetet som centralt utarbetade hjälpmedel och material kan utgöra bör utnyttjas.

Hjälpmedlens samordning Samordning av läroböcker och andra hjälpmedel

Med rikligare tillgång på olika slag av hjälpmedel kommer behovet av sam- ordning mellan dem både av pedagogiska och ekonomiska skäl att väsent- ligt accentueras. Följande samordningsmöjligheter beträffande läroböcker och andra hjälpmedel är bland annat tänkbara:

1. a) Lärobok och behövliga bredvidläsningsstyeken i samma bok.

b) Lärobok och behövliga bredvidläsningsstyeken var för sig.

2. a) Lärobok samt studie- och arbetsuppgifter i samma bok.

b) Lärobok och studie- och arbetsuppgifter var för sig.

3. a) Lärobok så utformad att den kan sägas också vara handledning (an- visningar på litteratur, stillbildsserier osv., förslag till studie- och arbetsuppgifter m. m.).

b) Lärobok för sig samt särskild till läroboken anslutande handledning för sig. c) Särskild handledning som inte ansluter sig till någon särskild bok.

Det första samordningsförslaget har förut behandlats och berörs därför här endast sannnanfattningsvis. I färdighetsämnena är det önskvärt, att stoffet begränsas och att extra häften m. m. ger behövliga övningsexem- pel. I orienteringsämnena måste läroböcker med mer begränsat stoff samt bredvidläsningslitteratur i form av häften anses komma nära idealet. En lärobok kompletterad med bredvidläsningslitteratur ger möjligheter att utnyttja andra hjälpmedel än läroboken, att precisera grundkursen och att individualisera undervisningen. Bredvidläsningshäftena bör därvid inte enbart utveckla läroboken genom att begränsas till stoffet bakom bokens korta formuleringar. Ibland bör de också överta en del av lärobokens över- kursstoff av både lättare och svårare art. Möjligheterna till individualise- rad överkursbehandling kan härigenom bli rikare än vad nu är fallet. Be- träffande läroböckerna och studie- och arbetsuppgifternas samordning an- ser ungefär hälften av lärarna i svaren på de tidigare omnämnda enkä- terna att läroböckerna bör uppta studie- och arbetsuppgifter av olika slag i läroboken i anslutning till varje kapitel. På mellan- och högstadiet har bland annat orienteringsämnenas läroböcker i rätt stor utsträckning så- dana uppgifter. Detta torde till en del ha berott på att läroboksnämnden sökt stimulera till att läroböckerna förses med arbetsanvisningar i anslut- ning till de olika avsnitten i läroboken. Nämnden har däremot endast sällan befattat sig med och godkänt förlagens arbetsböcker eller häften med för- slag till studie- och arbetsuppgifter. Dessa böcker har godkänts och upp- förts på läroboksförteckningen endast beträffande modersmålets läsning och skrivning i lägre årskurser, nybörjarundervisning i främmande språk samt i viss utsträckning i orienteringsämnena. Av kanske ännu större be— tydelse för utvecklingen har skolkommunernas och rektorernas restriktio- ner vid inköp av förlagens s. k. arbetsböcker varit. Sådana böcker är för- hållandevis dyra, och anslagna medel har endast räckt till för inköp av i första hand läroböcker och sådan arbetsmateriel i övrigt, varav man varit i mest trängande behov.

Ungefär hälften av de svarande lärarna ser dock gärna att överkurser, arbetsuppgifter, litteraturförteckningar m. m. utgår ur läroböckerna och att dessa uppgifter i stället samlas i särskilda häften. Ett rikt antal utrym— meskrävande studie- och arbetsuppgifter försvårar bland annat överblic— ken av bokens stoff. Även om en del studie- och arbetsuppgifter bibehålls i läroböckerna, blir häften eller kort ändå nödvändiga. Till dessa häften eller kort bör dessutom överföras sådana uppgifter av största värde, som nu förekommer efter bredvidläsestyckena. Dessa arbetsuppgifter används av allt att döma i mycket liten utsträckning och är för övrigt inte alltid av genomgående god kvalitet.

Om en stor del av böckernas studie- och arbetsuppgifter överflyttas till häften eller kort, blir det möjligt för läraren och eleverna att planera och därmed också bättre samordna utnyttjandet av källorna.

Det är för närvarande svårt att med bestämdhet yttra sig om lämplig- heten av att studie- och arbetsuppgifter finns i boken enbart eller i sär- skilda häften (kort) eller eventuellt i både bok och häften. I avsaknad av tillräcklig erfarenhet härav och i avvaktan på att studie- och arbets— uppgifter föreligger i större omfattning, får frågan om hur erforderlig sam- ordning skall lösas anstå.

De anvisningar på litteratur, stillbildsserier, filmer m. m. vilka ingår i läroboken synes tilldra sig den största uppmärksamheten. Böcker i orien- teringsämnen med sådana förteckningar ersätter därigenom också speciellt utarbetade handledningar. I ett senare avsnitt i detta betänkande föreslås centralt utarbetade förteckningar över lämpliga filmer, stillbildsserier, planscher, modeller, bredvidläsningsstyeken etc. Sådana förteckningar har för övrigt redan börjat utarbetas (serien »Gruppen arbetar»). Förteck- ningar av detta slag bör kunna ersätta de anvisningar och förteckningar som nu förekommer i läroböckerna. Även handledningar, studieplaner och supplement torde härigenom behöva få en annan utformning och inrikt- ning.

Eventuella handledningar därutöver bör av allt att döma utformas som direkt introduktion eller komplement till läro- och läseböckerna och inne- hålla förslag om hur stoffet skall behandlas, hur arbetet skall planeras osv. Om handledningen på detta sätt samordnas med vissa källor, bör den bäst kunna betjäna individualiseringen.

Handledningar oberoende av lärobok, dvs. mer eller mindre läroboks- ersättande, önskas endast i kristendomskunskap i de två första årskur— serna samt för morgonsamlingar.

Kombination av tryckta respektive audivisuella hjälpmedel En samordning och kombination av dels tryckta hjälpmedel av andra slag än läroböcker, dels audivisuella hjälpmedel kommer redan inom de när- maste åren att bli allt vanligare. Det är tänkbart att t. ex. filmslingor i kom- bination med kort innehållande arbetsuppgifter eller kortare ljudband i kombination med korrespondenskurs eller lärobok kan visa sig vara ut- märkta hjälpmedel vid en inomklassdifferentiering. Här bör också erinras om att sistnämnda kombination redan finns tillgänglig, i varje fall för ny— börjarundervisningen i ämnet engelska, även om anordningen i detta fall i första hand torde vara avsedd för en hel klass och inte endast för enstaka elever eller mindre grupper av elever. Även andra kombinationer än här antydda kan naturligtvis komma ifråga.

Motiveringar till skolans behov av AV-hjälpmedel

Det finns inte skäl att sätta de s. k. audivisuella hjälpmedlen i särklass bland skolans pedagogiska hjälpmedel. I varje undervisningsögonblick bör under- visningen arbeta med de hjälpmedel, av vad slag de vara må, som ger varje elev det utifrån skolans målsättning bästa utbytet. Det går alltså inte någon skarp gräns mellan AV-hjälpmedlen och andra hjälpmedel.

De audivisuella hjälpmedlen kan emellertid tillföra undervisningen vär- den utöver vad den kan få på annat sätt. För det första ger AV—hjälpmedlen intryck genom flera sinnen än undervisningen skulle kunna förmedla utan dessa hjälpmedel. För det andra kan man genom AV—hjälpmedlen över- brygga avstånd i tid och rum, man uppnår en ökad åskådlighet och konkre- tion. Man kan också genom dessa hjälpmedel återge farliga förlopp (t. ex. en explosion) och eljest svåråtkomliga förlopp (kameran under vattnet; ultrarapidfilmningar av rörelser etc.). Ett tredje speciellt mervärde, som AV-hjälpmedlen tillför undervisningen, är möjligheten till gemensamma och koncentrerade intryck i den samlade pedagogiska gruppen. Läraren kan styra klassens iakttagelser och koncentrera den steg för steg på det han bedömer som väsentligt. AV-hjälpmedlen kan alltså, kanske mer än andra hjälpmedel, användas som grupphjälpmedel till skillnad från ett individual— hjälpmedel som t. ex. läroboken.

Å andra sidan kan AV—hjälpmedlen även användas för att ge ökade möj- ligheter till individualisering.

Förutsättningar för AV-bjälpmcdlcns utnyttjandei

Väsentligt är att AV-hjälpmedlen integreras i undervisningen. Vid en mer eller mindre isolerad användning av ett uttrycksmedel, t. ex. film, före- kommer inte någon anknytning till undervisningen i klassen. Användningen av AV-hjälpmedlet får en tillfällig prägel. Vid integrerad användning ingår filmen som ett naturligt moment i undervisningen. Filmen anknyter till det stoff som behandlas, den ingår som ett led i elevernas aktivitet. Behovet av uttrycksmedel kan skifta mellan olika ämnen och olika stadier. Även lära— rens speciella behov varierar med hänsyn till intresse, ämnesområde osv. En integrerad användning av uttrycksmedlen är dock alltid nödvändig. Möjlig— heterna därtill är beroende av undervisningslokalernas utrustning, till— gången på apparater och uttrycksmedel, hjälpmedlens lättanvändbarhet osv. Speciella åtgärder är alltså även från integrationssynpunkt nödvändiga.

3 I den engelskspråkiga litteraturen har benämningen audio-visuella hjälpmedel vunnit hävd och denna term har också i allmänhet accepterats här i landet. Detsamma gäller förkortningen AV-hjälpmedel. För att få en från ordbildnings- och uttalssynpunkt riktigare och enklare be— nämning använder beredningen benämningen audivisuella hjälpmedel. (Skolöverstyrelsen har för sin del nu övergått till detta skrivsätt.) 4 För att närmare belysa AV-hjälpmedlens möjligheter lämnas i bilaga 5a exempel på ut— nyttjandet av AV-hjälpmedel i några olika pedagogiska situationer.

Väsentligt vid användning av olika slag av hjälpmedel är, att den peda- gogiska kontakten mellan lärare och elever bibehålles i största möjliga utsträckning. Vid användning av t.ex. en plansch eller flanelltavla bibe- hålles vanligen denna kontakt. Övergångar till och från projicierade hjälp- medel i form av omställningar mellan allmänljus och projektionsljus under mörkläggning, störande avbrott genom arbete med mörkläggningsanord- ningar, transport och iordningställande av apparater m.m. är påfrestande på kontakten mellan lärare och elever. Möjlighet att använda AV-hjälp— medel med ringa eller ingen mörkläggning och tillgång till behövlig appara- tur i klassrummet är därför i hög grad önskvärd.

För att AV-hjälpmedlen skall kunna integreras i undervisningen är det nödvändigt, att läraren känner till hjälpmedlens möjligheter och att han kan använda dem på rätt sätt under lektionerna. Omställningar från meto— der med enbart tryckta hjälpmedel till metoder, som omfattar även audivi— suella, kräver förtrogenhet med hjälpmedlens möjligheter, kännedom om uttrycksmedlens såväl styrka och begränsning som särskilda funktioner. Olika former av information om AV-hjälpmedlen, ökad utbildning och fort- bildning är därför angelägna uppgifter.

Audivisuella hjälpmedel: nuvarande förekomst och utnyttjande För att få en uppfattning om AV-hjälpmedlens förekomst och användning i undervisningen företog skolberedningen våren 1959 en undersökning bland både obligatoriska och icke-obligatoriska skolor.5 Ur undersökningen, den s. k. AV-enkäten, återges här nedan en del uppgifter för det obligatoriska skolväsendets del. För folkskolan och enhetsskolans (försöksskolans) låg- och mellanstadium avser uppgifterna kommunen som helhet. Var fjärde kommun (bland försökskommunerna var tredje) hade tagits med i under- sökningen. I de 69 av landets kommuner, där skolväsendet var indelat i flera rektorsområden, betraktades varje rektorsområde som en enhet.

Auditiva hjälpmedel: förekomst. — Praktiskt taget varje skolanläggning har tillgång till åtminstone någon radioapparat. Apparaternas kvalitet är i åtskilliga fall bristfällig, och mottagningsförhållandena på orten är ibland dåliga.

Centralradioanläggning finns i 28 av 32 undersökta högstadieskolor i för- sökskommunerna. Inom det obligatoriska skolväsendet i övrigt finns i sex av tio kommuner centralradio vid åtminstone någon av kommunens folk- skoleanläggningar. Av samtliga undersökta kommuner (respektive rektors- områden) är det emellertid 75 % som har centralradio endast vid ett mindre antal skolor.

Omdömena om centralradioanläggningarna är övervägande negativa. Mer

5 En mer fullständig sammanställning över undersökningsresultaten finnes tillgänglig bland annat på statens psykologisk-pedagogiska bibliotek i Stockholm.

än hälften av kommunerna med centralradio är kritiska mot systemet. Av både pedagogiska och tekniska skäl anses separata radioapparater vara att föredra, särskilt då i mindre skolor. Anmärkningarna gäller både ljudkvali- teten (talåtergivningen) och driftsäkerheten men kanske mest dock den pedagogiska ändamålsenligheten. Endast var femte av de kommuner, som har centralradio vid någon av folkskolorna, har kontrakt med firma eller fackkunnig person om regelbunden service av anläggningen.

Bandspelare finns i åtta av tio kommuner (rektorsområden), men det är vanligen endast kommunens centralskola, som är utrustad med sådan appa— rat. Bandspelare i varje skola finns i endast 12 % av kommunerna. Inte ens i var åttonde kommun finns alltså bandupptagningsmöjligheter vid samt- liga skolor.

Ljudbandsupptagningar finns i var tredje kommun. Antalet är dock rätt litet: endast en tredjedel av dessa kommuner äger mer än tio bandinspel- ningar. De genom bandinspelningarna bäst företrädda skolämnena är engelska, musik, historia, samhällskunskap och geografi, i nämnd ordning.

Radiogrammofoner finns visserligen i varannan kommun men endast vid en eller ett fåtal skolanläggningar i varje kommun. Det är inte mer än tre folkskolor av tio som har tillgång till antingen egen grammofon av något slag eller skivspelare. I var åttonde folkskolekommun saknar skolorna en- ligt enkäten helt möjligheter till uppspelning av grammofonskivor. Endast i var tredje kommun existerar dylika möjligheter vid alla folkskolor. Knappt en fjärdedel av kommunerna har för sina samtliga folkskoleanläggningar tillsammans mer än 50 grammofonskivor.

Auditiva hjälpmedel: utnyttjande. — Bandupptagningar av radioprogram brukar göras i praktiskt taget alla skolor där bandspelare finns, vilket dock som nämnts i regel är fallet blott vid centralskolorna. Upptagningarna görs av lärarna eller — särskilt i högre skolor _ av vaktmästarna. Omkring 85 % av kommunerna köper in skolradiohäften i klassuppsättningar, så att eleverna har tillgång till dem under radiolektionerna.

Omkring åtta av tio kommuner uppger att samtliga lärare i folkskolan och på enhetsskolans låg- och mellanstadium mer regelbundet använder radio för direkt avlyssning av program. Mer än hälften av lärarna använder band— spelare, uppges det i svaren från 25 % av kommunerna, men inte mindre än 50 % av kommunerna förmodar, att det är mindre än hälften av lärarna som i undervisningen använder bandspelaren mer regelbundet. Många upp- giftslämnare anser, att bandsp'elarna är alltför tunga och svåra att sköta.

Näst efter skolradion är grammofonen det mest utnyttjade auditiva hjälp- medlet. Detta beror främst på att den i förhållande till bandspelaren är myc- ket vanligare ute i skolorna (30 % av kommunerna har en grammofon av något slag i varje skola, men som nämnts har endast 12 % en bandspelare i varje skola). Liksom när det gäller övriga auditiva hjälpmedel är gram—

mofonernas användning huvudsakligen begränsad till språk— och musik- undervisning.

Visuella och audivisuella hjälpmedel: förekomst. _— Småbildsprojektorer i varje skola förekommer i något mer än hälften av kommunerna. I övriga kommuner finns projektorer blott vid en eller ett par skolanläggningar. Diaskop (»skioptikon») finns i undantagsfall, episkop (»balloptikon») i omkring var tredje kommun. Epidiaskop (projektor för både genomlysning och reflektion) är sällsynta.

Om sammanlagda antalet projektorer av alla fyra ovan nämnda slagen ställs i relation till antalet skolor, finner man att i mer än halva antalet kommuner saknar vissa skolor (i några fall till och med samtliga skolor i kommunen) möjligheter att med hjälp av i skolan tillgänglig materiel kunna illustrera aktuella kursmoment i undervisningen med hjälp av t. ex. projektionsbilder eller bildband.

I ungefär hälften av kommunerna finns högst tio bildband per folkskole- avdelning. Per klass i de obligatoriska skolorna är antalet monterade bilder väsentligt under tio.

Stumfilmsprojektorer saknas i 40 % av kommunerna. Av kommuner med projektorer har var femte kommun mer än en apparat. Ljudfilmsprojek- torer finns i drygt 90 % av antalet kommuner. I riket som helhet finns ljud- filmsprojektor vid varje folkskola i något mer än var åttonde kommun. Var tredje kommun äger någon stumfilm eller ljudfilm.

Visuella och audivisuella hjälpmedel: utnyttjande. _ I mer än 75 % av enkätsvaren uppges att alla eller nästan alla lärare använder bildband och i mån av tillgång också andra projektionsbilder regelbundet i sin under— visning. Skolornas apparatur utnyttjas emellertid långt ifrån i full utsträck- ning. Några av orsakerna härtill är bristande utbildning hos lärarna, olämp- liga arkivförhållanden, ljussvaga projektorer, avsaknad av anordningar för snabb mörkläggning samt uppfattningen hos många lärare att projektorer, liksom vissa auditiva apparater, är tekniskt för krävande. Felplacerade elektriska vägguttag med åtföljande skarvsladdsproblem, transportproblem beträffande projektorer och förhyrda filmer m. m. anses vara andra väsent- liga orsaker.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att skolorna är otillräckligt utrus- tade med audivisuella hjälpmedel och att utrustningen vanligen är omo— dern och föga differentierad. En del apparatur anses vara tung och svår- hanterlig, och apparater och lärosalsanordningar är sådana att visning av bilder och användning av andra AV—hjälpmedel oftast innebär stort besvär. Utnyttjandet av AV-hjälpmedel anses ännu i de flesta fall vara extraordi- nära inslag i undervisningen (>>i dag ska vi titta på film», >>i dag ska vi lyss—

na på skolradio»). Denna inställning är oförenlig med ett pedagogiskt rik— tigt utnyttjande av dessa hjälpmedel.

Produktion av AV-hjälpmedel

Apparatur. —— Beträffande produktionen av apparatur inom AV-området resulterade AV—enkäten egentligen endast i en mera allmänt förekommande konkret synpunkt: apparaterna ansågs vara för tunga och för svårskötta. Denna synpunkt framföres emellertid desto oftare i enkätsvaren, såväl från den obligatoriska skolan som från läroverk och andra icke-obligatoriska sko— lor. Framför allt nämnes bandspelaren i sådant sammanhang. Lärarna öns- kar uppenbarligen bandspelare som är lätta (och därmed också lätt flytt- bara) och enkla, dvs. lättmanövrerade och driftsäkra. Av enkäten att döma förefaller det vara alldeles klart, att både bandspelare och grammofon i många fall skulle användas oftare i undervisningen, om de vore mer lätt- hanterliga i olika avseenden.

Frågan om bandspelares och grammofoners och andra dylika apparaters vikt kan synas trivial. Men den är onekligen ett beaktansvärt problem, bland annat mot bakgrunden av det faktum att läraryrket i allt större utsträck— ning rekryteras av kvinnor. Metoden att på rasten mellan två lektioner skicka ett par elever för att till klassrummet hämta t. ex. bandspelare eller grammofon kan visserligen på mellanstadiet eliminera de antydda svårig— heterna. Men förfarandet låter sig i praktiken inte lika lätt tillämpas vid ett ämneslärarsystem, där läraren den ena lektionen kanske befinner sig i den ena änden av ett stort skolhuskomplex och nästa lektion skall vara i den motsatta delen av skolan och knappast har praktisk möjlighet att nå elever— na före lektionens början.

Den fråga som här berörts sammanhänger med klassrummets utrustning. Om varje klassrum utrustas med bandspelare, blir det inte lika nödvändigt som eljest att försöka minska bandspelarens vikt. Så länge man emellertid måste räkna med att systemet med bandspelare som ambulerar mellan läro- salarna förekommer, är det från utnyttj andesynpunkt angeläget att alla möj- ligheter prövas att genom olika anordningar underlätta de portabla appara— ternas överflyttning från en lokal till en annan. Vad som här avses är helt enkelt en bättre anpassning till skolsituationen, angelägenheten av att i större utsträckning få fram enklare, just för skolbruk avpassad audivisuell utrustning. Ett exempel härpå är den i det följande beskrivna bandspelaren.

För uttalsövningar i språk individuellt eller gruppvis har bandspelaren visat sig vara mycket användbar. Nyligen har också konstruerats en sär- skild tangenttillsats, som gör det möjligt för eleven att lyssna till god in- talning och därefter tala in och avlyssna hur hans eget uttal överensstäm— mer med idealintalningen. Denna och elevens tal kan spelas upp i snabb växling. Den förra intalningen kan i motsats till den senare inte utplånas från bandet.

Även i övrigt —— särskilt om grupprum finns — har tillgång till bandspe- lare och bandade radioprogram, småbildsprojektorer och stillbildsserier visat sig vara utmärkta hjälpmedel vid inomklassdifferentiering.

Vid elementär språkundervisning har i högre grad än på andra stadier behov av hjälpmedel för direktundervisning visat sig föreligga. Detta behov är särskilt framträdande vid undervisning i engelska i lägre årskurser. En- ligt en redogörelse (Foreign Language Laboratories in Schools and Colleges, Bulletin 1953: 3) pågår experiment med imitativa metoder i språkinlär— ningen i stor skala på vissa håll i USA i s.k. Language Laboratories.

Arbetet pågår i ett rum i skolan inrett med avbalkningar eller lyssnarbås, ett för varje elev. Varje lyssnarbås är utrustat med erforderlig apparatur, bland annat hörlurar, och från en centralt placerad bandspelare distribue- ras de intalade programmen (lektionsavsnitten) till hörlurarna. Varje av— balkning är ofta också utrustad med en egen bandspelare. Eleverna kan därigenom både följa programmet med det främmande språket i hörlurarna och själva intala och avlyssna sitt eget uttal över den i lyssnarbåset inbygg— da bandspelaren. Eleverna har dessutom möjlighet att med hjälp av band- spelaren avlyssna bandade lektionsavsnitt och att i individuell takt bedriva studierna. Eftersom hörlurar används, störs inte omgivningen av övningar— na. Grupprum, bibliotek m.m. kan därför i vissa fall också utnyttjas av eleverna.

Uppslaget, som knappast kan sägas vara helt nytt i Sverige, eftersom in- lärning av och träning i morse—telegrafering sker på liknande sätt vid mili- tära utbildningsanstalter, synes vara värt att prövas vid språkundervis- ning även i vårt land. Det är sannolikt att undervisningen kan tillföras vär- defulla erfarenheter, som kan berika språkundervisningen. Härför talar bland annat förekomsten av den övervägande mekanisk-imitativa metod för språkinlärning, vilken tidvis livligt annonseras i dagspressen.

Ett särskilt anslag för detta ändamål av förslagsvis 35 000 kronor bör därför ställas till skolöverstyrelsens förfogande. Överstyrelsen kan sedan uppdra åt lärarhögskola eller annan lämplig institution att bedriva försök.

Även apparater, som tidigare inte funnits tillgängliga för skolbruk, kan komma till användning vid ett effektivt undervisningsarbete. Sålunda har lärarna —— särskilt övnings- och yrkeslärarna _ behov av möjligheter att dels komplettera läroböckerna med aktuellt material ur bland annat fack- tidskrifter och broschyrer, dels utarbeta egna ritningar, arbetsinstruktioner m.m. Detta låter sig normalt inte göra med dupliceringsapparater av hit- tills vanlig typ. Apparater finns numera, som på elektrisk väg kan överföra text, fotografier, tidningsurklipp, diagram m. m. på plaststeneiler. Dessa kan sedan som vanliga stenciler användas i stencilapparater. Sådana s. k. elektro- stencilapparater synes vara ett utmärkt hjälpmedel i arbetet för samtliga lärare, inte minst yrkeslärare och lärare i specialklasser. Elektrostencil- apparater bör därför anskaffas i första hand till lärarutbildningsanstalter

samt till större skolor och skolkommuner, t. ex. med placering i de i annat sammanhang föreslagna AV-centralerna. Även vid medelstora skolor måste apparaten anses vara ett utmärkt hjälpmedel i arbetet.

Det är troligt, att när ett upprustningsprogram av tidigare antytt slag för— verkligas, det kommer att stimulera utveckling och tillverkning på det audi- visuella området i en grad som medför sänkta priser på grund av ökad stor— drift och samtidigt hanterligare och för skolbruk mer ändamålsenliga appa- ratmodeller än för närvarande. (Se för övrigt kapitel 5 s. 152 om under- visningslokalernas utformning.)

Olika slags uttrycksmedel. Lärarnas uppfattning om den hittillsvarande produktionen. —— Genom AV-enkäten kan man få en uppfattning om hur lärarna ser på den kommersiella marknadens nuvarande produktions- och distributionsförhållanden i fråga om filmer, bildband, ljudband, grammo- fonskivor etc. Flertalet svarande fann produktionen av dessa hjälpmedel i stort sett tillfredsställande. Men de kritiska rösterna är ändock ganska många. Av de svarande som tagit ställning till frågan, var det i runt tal 20 % inom det obligatoriska skolväsendet och 25—33 % i de icke-obligatoriska skolorna som valt svarsalternativet >>mindre tillfredsställande».

I fråga om de auditiva hjälpmedlen återkommer ofta synpunkten att ljud- band och grammofonskivor är för dyra. Däremot gäller kritiken i regel inte uppläggningen och presentationen av innehållet i dessa uttrycksmedel. Tvärt— om hävdas i många svar att från kommersiella producenter distribuerade band och grammofonskivor blivit värdefulla eller rent av omistliga inslag i det pedagogiska arbetet.

Beträffande visuella och audivisuella uttrycksmedel —— filmer, bildband, bildserier, ljudbildband osv. — tycks uppfattningarna skilja sig något mel- lan klasslärare och ämneslärare. Bland de förra talar man visserligen om att den nuvarande produktionen lett till >>en uppsjö på bildband», men över- vägande anser man bildbanden vara ett utmärkt pedagogiskt hjälpmedel och bilderna i stort sett av god kvalitet. I den senare lärarkategorin däremot säger sig var tredje svarande vara mindre tillfredsställd med bildbandpro- duktionen. Man är kritisk mot bildbandens både tekniska kvalitet och peda- gogiska utformning. Många hävdar, att produktionen av bildband hör be- gränsas till förmån för produktionen av projektionsbilder (diapositiv), som de anser mer ändamålsenliga och pedagogiskt överlägsna. Banden innehål- ler för många bilder, menar åtskilliga. Man finner det olämpligt att vara bunden av ett helt bildband, när det kanske är enbart en eller ett par bilder man egentligen vill visa i ett visst undervisningsmoment. På sina håll för- vandlar man också regelbundet bildbanden till diapositiv, bland annat även för hållbarhetens skull.

Luckor och dubbleringar i produktionen. —— För att produktionsförhållan- dena på AV-området skall anses fungera fullt tillfredsställande bör bland

annat fordras att man å ena sidan får en acceptabel täckning och å andra sidan undviker onödiga dubbleringar i fråga om filmer, bildband, ljudbild- band osv. inom olika ämnesområden och på skilda stadier. I AV-enkäten antyds i åtskilliga svar att marknaden vad vissa ämnen beträffar tycks översvämma av filmer och bildband, medan man på andra ämnesområden i många fall efterlyser sådana hjälpmedel. Det sistnämnda beror ibland på att den som svarat av naturliga skäl inte haft tillräcklig överblick över vad som faktiskt finns att få på marknaden; informationen härom har hittills inte varit tillfredsställande. Men samtidigt återspeglar läraruttalan- dena en realitet. Produktionen av AV-hjälpmcdel — eller, rättare sagt, kon- kurrensförhållandena inom denna produktionssektor — fungerar för när- varande inte så, att luckor och dubbleringar undgås. Produktionen är mycket ojämn, både kvantitativt och kvalitativt.

Beträffande film och bildband kan tillgången sägas vara god t. ex. i geo- grafi och _ åtminstone delvis _— i biologi, medan brist får anses råda i exempelvis historia, samhällskunskap, kristendomskunskap. Skolöversty- relsens filmkommitté konstaterade år 1957, att det i vissa ämnen och kurs- moment rådde en påtaglig knapphet på god undervisningsfilm. Omdömet avsåg framför allt sådana moment som inte kan tänkas bli täckta av från utlandet importerad film.

Å andra sidan kan mer än ett exempel anföras på vad som förefaller vara onödiga dubbleringar i produktionen. Något mera ordnat samarbete i syfte att undvika dylika kollisioner tycks inte förekomma. Vissa underhands- kontakter mellan producenterna tas dock ibland. Detta till trots händer det dock att två filmer kommer ut praktiskt taget samtidigt med i huvudsak samma innehåll. På grund av skolfilmproduktionens beträngda ekonomiska läge kan detta betraktas som en ganska betydande olägenhet. Beträffande bildbanden spelar eventuella dubbleringar i produktionen mindre roll, även om det självfallet måste få återverkningar på producentsidan, när det i han- deln finns ända upp till fem olika bildband, som behandlar samma ämne.

Problemet med luckor respektive dubbleringar i produktionen har emel- lertid flera aspekter. Det är besvärligt både från skolans och producenter- nas synpunkt. Vad beträffar blottorna i produktionen kan dessa givetvis påpekas t. ex. genom en rundskrivelse från skolöverstyrelsen till producen- terna. Men för att inte en sådan aktion skall leda till att film- eller bild— bandstillverkning rörande ett och samma ämne samtidigt igångsättes av flera företag och dubbleringar alltså blir följden av överstyrelsens framstöt, skulle fordras en samordning av de olika företagens produktion. Det synes dock mindre lämpligt att skolöverstyrelsen tar på sig den uppgiften. För övrigt kan dubbleringarna leda till en skärpt pris- eller i varje fall kvalitets- konkurrens och följaktligen från den synpunkten bli till direkt fördel för skolorna. Den anpassning och samordning mellan producenterna, som dessa anser rimlig inom ramen för en sund konkurrens, bör företagen själva få

åstadkomma. Däremot bör skolöverstyrelsen ge information beträffande kursplaneändringar och dylikt. Sådan orientering bör lämnas på så tidigt stadium som möjligt.

Den kommersiella produktionens inriktning. — Att vissa ämnen och kurs- moment blir sämre tillgodosedda än andra när det gäller produktion av audivisuella uttrycksmedel är i och för sig knappast förvånande. Särskilt när det gäller filmframställningen är ekonomin en så väsentlig faktor, att de privata producenterna naturligen måste inrikta sig på skolformer och stadier som från ekonomisk synpunkt bedöms såsom säkra. Men proble- met har också andra sidor, t. ex. avvägningen mellan olika medier och önske- målet om att produktionen skall täcka väsentliga kursområden, inrikta sig mot ämnenas centrala delar.

Beträffande produktionen av visuella hjälpmedel av typen filmer, bild- band, projektionsbilder har en markant övergång ägt rum från svartvitt till färg. Av filmerna torde för närvarande ungefär 75 % göras i färg. Denna övergång får nog numera anses i stort sett genomförd ungefär så långt den kommer att gå. Även när det gäller övergången från stumfilm till ljudfilm har skolfilmproduktionen påverkats av utvecklingen beträffande de vanliga spelfilmerna.

Utvecklingen har givetvis medfört betydande ekonomiska konsekvenser. Från producenthåll har skolberedningen erfarit, att försäljningspriset för färgfilm blir ungefär dubbelt så högt som för film i svartvitt. Det är möj- ligt att både kravet på färg och kravet på ljud har blivit något överdrivet. I enkäten framhålles i inte så få svar, att t. ex. stumfilm ur pedagogisk syn- vinkel i och för sig är lika bra som ljudfilm — i vissa fall till och med över— lägsen. I någon mån har utvecklingen säkerligen påverkats av att elever och lärare via sina erfarenheter från biograferna fått en högre anspråks- nivå när det gäller filmer och bildband i skolorna. Även om denna påver— kan är naturlig och även om det ökade inslaget av färg och ljud i skolornas visuella uttrycksmedel generellt sett höjer dessas pedagogiska värde, före- faller det vara angeläget att fördelarna verkligen väges mot de ekonomiska nackdelarna. Problemet är delvis en fråga om information till lärare och skolledare.

Ett annat från skolsynpunkt väsentligt spörsmål är valet av lämpligaste medium för belysning av olika kursmoment. Någon entydig uppfattning härom kan inte utläsas i enkäten. Men i ett betydande antal svar, framför allt från högre skolor, pekar man på bildbandens och projektionsbildernas stora pedagogiska ändamålsenlighet. Ett utomordentligt bra och effektivt hjälpmedel sägs ljudbildbandet vara. Det rör sig här om avvägningsfrågor, som både från ekonomiska och pedagogiska synpunkter är väsentliga. Ett nära samarbete mellan å ena sidan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för

yrkesutbildning samt å andra sidan de kommersiella producenterna är i dessa frågor av värde. Någon form av samarbetsnämnd synes böra skapas för en — gärna informell kontinuerlig diskussion kring frågor som berör produktionens inriktning på olika AV-områden.

I fråga om auditiva uttrycksmedel har skett en förskjutning av produk- tionsinriktningen från grammofonskivor till ljudband. Utvecklingen torde fortsätta i samma riktning. Bland annat med hänsyn till ljudkvaliteten och de ökade pedagogiska integrationsmöjligheter, som ljudbandet ger, bör pro- duktionsomläggningen välkomnas. En annan fördel är av rent praktisk art: själva distributionen av ljudband kan ske enkelt och bekvämt. Banden kan ju lätt sändas per post, ett faktum som talar för att ljudbandscentraler med hänsyn till distributionsmöjligheterna kan arbeta med större regioner än t. ex. filmarkiven.

När det gäller önskemålet om AV-produktionens större koncentration mot ämnenas centrala delar bör man inte bortse från att vissa producenter i betydande grad säkerligen redan nu försöker att med sin produktion syste- matiskt täcka väsentliga kursmoment. Att så dock inte alltid blir fallet, belystes av skolfilmkommitte'n år 1957 med följande uttalande om till- gången på biologifilmer:

»Tacksamma men ur undervisningssynpunkt ganska efemära objekt är rikligt företrädda, medan centrala och pedagogiskt starkt stödjande moment ofta är spar— samt representerade eller 1yser med sin frånvaro. Marknadens erbjudande av biologisk film har icke dikterats av det förefintliga pedagogiska behovet utan av tillfälliga inspelningar av biologiska motiv för kortfilm eller fragment ur spelfilm som ansetts lämpligt avyttra som lönande biprodukter. Goda och tacknämliga undantag finnes dock.»

Den ovan ifrågasatta samarbetsnämnden för vederbörande statliga organ och enskilda företag skulle kanske redan den i viss mån kunna motverka en sådan skev produktionsinriktning som citatet tar sikte på. Men det enda effektiva sättet att stimulera de kommersiella företagens AV-produktion, så att den mer målmedvetet inriktas mot skolämnenas centrala delar, torde vara ett direkt statligt stöd åt denna produktion (101 ff.).

Vid bedömning av situationen på produktionssidan bör påpekas att vad filmerna angår — konkurrensen från gratisdistributionen säkerligen är märkbar för de kommersiella producenterna. Ambassader, enskilda industri- företag, statliga verk och myndigheter (SJ, vattenfallsstyrelsen, försvars- väsendet) har på senare år i växande omfattning gratis ställt filmer till skolornas förfogande. För skolväsendet är detta i princip värdefullt och tacknämligt. Men systemet kan givetvis vara pedagogiskt tveksamt. De spe- ciella problem, som förekomsten av propaganda och reklam i dessa filmer kan föranleda, beröres i avsnittet om skolöverstyrelsens granskning.

Samordning av olika hjälpmedel och samarbete mellan producenter. _ Eftersom audivisuella hjälpmedel inte är artskilda från andra typer av pe-

dagogiska hjälpmedel är det nödvändigt att deras användning integreras och samordnas med utnyttjandet av övriga hjälpmedel. Denna från peda- gogisk synpunkt fundamentala samordning förutsätter ett positivt och ak- tivt samarbete mellan olika slags producenter, både kommersiella och icke- kommersiella. Problemet skall här inte närmare ventileras. Det är dock angeläget att en produktionsmässig samordning kommer till stånd mellan exempelvis skolradioprogram å ena sidan och tryckta hjälpmedel eller bild- band å den andra. Kombinationen radioprogram-bildband, som hittills prö- vats blott i några fall, synes fortsättningsvis böra oftare användas. Som exempel på en annan värdefull samordning av olika medier kan nämnas filmer och bildband med ordentliga texthäften innehållande arbetsövningar och ett innehållskoncentrat av filmen eller bildbandet.

Frågan om samarbete mellan ett icke-kommersiellt företag som Sveriges Radio och kommersiella filmproducenter kan vara känslig från vissa syn- punkter. Inte desto mindre bör ett dylikt samarbete vara både rimligt och möjligt. Även om de kommersiella filmföretagen i viss män kan komma i konkurrensställning till televisionen, när Sveriges Radio börjar distribuera filmkopior av TV-program, är det dock uppenbart att ett stort fält kommer att ligga utanför televisionens räjong. Det bör med andra ord finnas ut— rymme för både skol—TV och skolfilmsproduktion. Dessa båda medier får snarast anses komplettera varandra.

Skolradio och skol-TV. — Vad som här säges beträffande skolradions och skoltelevisionens roll i undervisningen i den obligatoriska skolan tar i första hand sikte på tidsperioden fram till 1960-talets mitt men kan beträffande radioundervisningen sannolikt gälla oförändrat för överskådlig tid. Utgångs- punkten är att det råder en mycket god — dock ej fullständig _ täckning av landet via ljudradio och att vissa möjligheter till utsändning av regionala skolradioprogram kommer att finnas.

Skoltelevisionens tre första terminer får karaktären av försöksverksam- het. Efter vårterminen 1962 blir det möjligt att överblicka skoltelevisionens framtida utformning och omfattning. Man kommer nämligen under slutet av 1962 att ha tillgång dels till en vetenskaplig rapport, som utarbetas i sam- arbete med skolpsykologer, vilka kontinuerligt följer de tre första terminer- nas verksamhet, dels till det material, som fortlöpande samlas in av skol- TV-sektionen genom direkta kontakter med elever, lärare och skolledare. Televerket beräknar att vid årsskiftet 1962/63 praktiskt taget hela landet kommer att vara täckt av TV-nätet.

Skolradions utnyttjande. — AV-enkäten visade att praktiskt taget varje skolanläggning — _ — har tillgång till radio. Inskränkningar i detta för- hållande föreligger på grund av lokala avlyssningssvårigheter av teleteknisk art. Enligt telestyrelsen finns (i januari 1961) goda avlyssningsmöjligheter beträffande såväl program 1 som program 2 för cirka 95 % av befolkningen.

Från Sveriges Radio har följande inhämtats beträffande skolradiopro- grammens utnyttjande:

»Någon helt pålitlig undersökning av skolradions användning för närvarande finns inte att tillgå. Den senaste gjordes för några år sedan och utsändes till alla skoldistrikt i landet. Den omfattade en termins program och besvarades av cirka 80 % av skolorna. Det framkom t.ex. att cirka 6000 klasser avlyssnade sådana program som skolradions sångstunder. Enstaka korta programpunkter avlyssna— des av cirka 600 skolor. Inom denna ram finns stora variationer. Hörspel och po- pulära program låg på frekvensen 4 000.»

Sveriges Radios program för den obligatoriska skolan samt nuvarande realskolestadium synes kunna indelas i program av undervisande och di- rekt >>inlärande>> natur och sådana som syftar till att ge lärare och elever ett levande och aktuellt komplement till lärokursen. »Vi vill öppna bar- nens sinne, vidga deras horisont —— ge dem litet utöver det som läraren och böckerna kan ge» (Skolradiochefen Gustaf Ögren i Skola och samhälle 1959, s. 192) förefaller vara en adekvat beskrivning av målsättningen för den senare kategorien, som samtidigt representerar ett överväldigande fler- tal av sändningarna.

De »direkt inlärande» programmen återfinnes för närvarande främst inom den i samarbete med skolöverstyrelsen anordnade kombinerade korrespon- dens- och radioundervisningen i engelska för avdelningar med lärare utan behörighet. Realskoleutredningen redovisade år 1955 att sammanlagt 870 läraravdelningar i årskurserna 5 och 6, dvs. 10 % av hela antalet avdel- ningar i dessa årskurser, hade undervisningen i engelska ordnad på detta sätt. För närvarande finns i årskurs 5 cirka 1300 lärare registrerade för radions >>korrespondensengelska»,i årskurs 6 omkring 1 250 lärare (där dock naturligtvis många är samma som i årskurs 5) samt i årskurs 7 slutligen 350 lärare. Därvid är att märka att denna undervisningsform i någon om— fattning utnyttjas även av lärare med formell behörighet i engelska, även om detta kan sägas strida mot principerna för denna undervisning. Vissa program i sång och musik för folkskolan kan sägas likna >>korrespondens- engelskan» i uppläggning såtillvida, att de kan uppfattas som »direkt in- lärande».

Beträffande dessa här senast nämnda program torde dock liksom för det stora flertalet gälla, att skolradions ledning förutsätter att läraren »skall integrera det hela, styra det så, att det verkligen blir det levande, aktuella och välkomna komplement, som det är avsett att vara» (Ögren, a.a.s. 192) . En beskrivning av målsättningen för skolradions språkundervisning antyder att klassrumslärarens roll är så väsentlig att någon i egentlig mening lärarer- sättande undervisning knappast är möjlig, om man vill optimalt utnyttja radioundervisningen som hjälpmedel:

»Den viktigaste (uppgiften) är utan tvivel hörövningen, att den låter eleverna höra språket i dess genuina form, dvs. talat av infödda. Framför allt är detta vär- defullt i dialoger och dramatiseringar, i det naturliga samspelet mellan två eller

Studiecirklar, !. t'JJ. Irriny aktuella [råg/ur. väcker ett starkt intresse ltu.s- ('Irnrrnu. man Immllwlningur och bekväma Iittrru/nrmlsvr mäste tilllutmluluillus om denna urbetsnlctmt ska [(i tft'll utbredning (It'll pir/fönar.

I skolor som helt bygger på korrespondensundervisaing kan arbetet lätt anpassas till elevernas vari— erande förutsättningar.

Pu /nlneIe/.'lrisl.' väg [(till man pä denna elel.'lrnsleneiluppurut [rullistäl/u plaststen- eiler frän praktisk! lugel nit/ce! original som helst (tryckt eller lmmlslrrinen ler], skisser, kartor, diagram, [olon _ snurlnill eller färg). Är originalet hämtat ur en bok mdste det dock /örsl kopieras över på papper med en [olösta/kapieriliysu/i/mrul (t. u.). Från den sålunda framställda plustsleneilen kun önskad upplaga audruy i en eller flera [är- ger erhållas med (luplilculur (I. II.). Stem-i- len kan arkiveras.

flera röster. —-—— Uttal, fraseologi och intonation kommer eleverna till mötes i en originalförpackning som bör stimulera deras egna språkliga prestationer. De får uppleva glädjen att faktiskt förstå det främmande språket även när det talas av för dem okända infödda röster. Även om talhastighet och ordförråd givetvis måste anpassas efter lyssnarnas kunskaper, ger radioprogrammen ändå en genuin och stimulerande kontakt med det levande språket. —-——

Under själva lyssningen är en påpasslig medverkan från lärarens sida mycket väsentlig, särskilt när det gäller program för de lägre stadierna. Läraren kan till exempel se till att eleverna följer radioröstens anvisningar, får upp rätt sida eller rätt bild i häftet, ge tecken åt någon elev att svara på eventuella frågor från radio- läraren, ge klartecken åt klassen när det är meningen att de ska sjunga med i sångprogrammen etc. Även i de högre klasserna kan det ibland vara lämpligt att läraren ingriper. Om det t. ex. under programmets gång visar sig att majoriteten av eleverna inte förstått ett för sammanhanget viktigt ord och således håller på att tappa tråden alldeles, är det klokt att stoppa bandet ett ögonblick för att för- klara. I vissa fall kan han också hjälpa eleverna genom att tyst skriva ett ord eller en siffra på tavlan utan att stoppa bandet.»

(Gerd Mellvig-Ahlström, Moderna språk 1959, s. 228 ff.)

I detta uttalande förutsättes att språklektionen icke avlyssnas vid direkt- sändning utan i form av uppspelade band. Resonemang och rekommendatio— ner i det följande bygger på den hypotesen att skolradioprogram för hög- stadiet och i växande utsträckning även för mellanstadiet tas i bruk via in- spelade band.

Beträffande undervisningen såväl i engelska som i övriga främmande språk förutsättes, att den vad gäller den obligatoriska skolans högstadium i allt väsentligt kommer att vidareutveckla den redan grundlagda traditionen i sändningar för högre skolor. Även om skolradions roll här blir mera av komplementnatur, bör den dock ingå som ett led i den reguljära undervis— ningen.

Denna tankegång att »radioprogrammen gör bäst nytta om de användes där de hör hemma», dvs. om de utnyttjas i den årskurs och vid den tidpunkt i undervisningen där de innehållsmässigt och ämnesavsnittsvis hör hemma, bör mer än hittills prägla skolradions verksamhet. Detta gäller inte minst modersmålet och orienteringsämnena på mellanstadiet. Här bör man efter- sträva att programsättningen inriktas på att belysa ämnets centrala delar enligt kursplanen. Programarrangörerna bör heller icke dra sig för att an- lägga inlärningssynpunkter mera markerat än vad som nu i regel är fallet. De skolradioprogram som utarbetades i samband med försöksverksamhet vid statliga försöksskolan i Linköping i november 1959 visade goda exempel på hur allmänorienterande program kan förenas med utpräglade inlärnings- effekter. Programmen vann också på denna grund lovord i fackpressen och det betonades, att om sådana program i bandad form funnes tillgängliga för läraren just i den situation där han skall behandla motsvarande ämnesav- snitt, skulle skolradions pedagogiska insats väsentligt förstärkas.

Skolradioprogrammen får inte bli för perifera. Strävanden att vidga ele-

A

Bild och film Svarta tavlan

Skisser

Frågor

Uppslagsverk och tidningar Stenci lerat orbetsmuteriul

Skolradioprogram kan avlyssnas direkt (vid sändningstillfället via radio) eller indirekt (efter sånd- ningen via bandspelare). Den förstnämnda metoden har avsevärda svagheter: programmet kommer som en »överraskning» för både lärare och elever. Läraren kan inte förbereda avlyssningen så som är möjligt genom den indirekta metoden. Till skolradions sändningar finns programhäften med kommentarer och bilder. Vill man emellertid effektivt utnyttja skolradions och den övriga radions i undervisningen värdefulla program måste läraren ofta komplettera dessa med annan lämplig undervisningsmateriel. Många skilda hjälpmedel, som skall belysa en och samma sak, kan i vissa fall inverka splittrande på elevernas uppmärksamhet, men riktigt valda och använda underlättar de inlärningsprocessen, för- ståendet och kvarhållandet i minnet. En Ijudillustration får aldrig komma som en »överraskning» i det större sammanhanget, utan måste vara så väl förberedd och passa så riktigt in i elevernas situation att den uppfattas som en naturlig del i både lekt ion och kursavsnitt.

vernas horisont, öka deras associationsförråd och ge personliga upplevelser är visserligen utomordentligt tilltalande men i en kultursituation, där ele- verna utanför skolan matas med en rikedom av olikartade intryck bör skol- radion snarare eftersträva koncentration på det väsentliga i kursinnehållet. Skolan har rätt att liksom andra lyssnarminoriteter räkna med en i viss mån specialiserad service, ej minst med tanke på ljudradions speciella ställ- ning i TV-åldern. Denna inriktning på direkt inlärande program torde vara en utveckling, som kommer. Skolradion har ju på senaste tid publicerat programhäften, som är att betrakta som läroböcker: Nu ska vi laese lidt dansk och Time for English. Det skulle kunna hävdas, att eftersom radio- programmen inte avlyssnas vid direktsändningen utan användes i bandat skick borde den svenska radion befrias från skyldigheten att producera dem. Det torde dock vara omotiverat att på denna grund avstå från en väl inar- betad och pedagogiskt tjänlig service till skolorna. Om de kommersiella pro- ducenterna skulle visa upp en helt ny livaktighet i sina strävanden att förse skolorna med ljudband av samma karaktär som skolradions bästa program, kan möjligen ett nytt läge uppkomma. Skolberedningen menar sålunda att mellanstadiets och högstadiets skolradioprogram i växande utsträckning bör integreras med lärostoffet i respektive ämne.

Skoltelevisionens möjligheter och begränsning. — Försöksverksamhet med svensk skol-TV pågår sedan nyåret 1961. Beträffande dess bakgrund och inriktning hänvisas till den utredning som med skolberedningens medverkan skett i Sveriges Radios regi's liksom till de presentationer av verksamheten som Sveriges Radio publicerat. Programinsatserna under försöksperioden kommer att starkt koncentreras till nutids- och yrkesorientering samt fysik och geografi. Därutöver kommer vissa gemensamma nordiska program. Samtliga program riktar sig i främsta rummet till högstadiet.

Med hänsyn till att få skolor ännu förfogar över egna TV-apparater och att det är ovisst i vilken takt de kommunala anslagsbeviljandena kommer att medge sådan anskaffning, torde skol-TV under försöksperioden få lov att arbeta med a) ett begränsat antal i reguljär försöksverksamhet arbetan- de skolor, vilka utnyttjar TV—apparaten vid försökssändningarna och deltar i rapportgivning till Sveriges Radio, b) ett antal skolor som utan att delta i rapportgivning eller bedömning likväl följer programmen vid direktsänd— ning och c) ett antal skolor som rekvirerar och utnyttjar kopior av vissa program och därvid använder dem i undervisningen med hjälp av den ordi- narie filmprojektorn på i stort sett samma vis som man utnyttjar vanlig skolfilm.

I ett framtida läge torde dock bandinspelning av TV-program bli möjlig under ekonomiskt långt gynnsammare former än vad som nu är fallet (s. k.

9 Denna inom Sveriges Radio företagna utredning om skol-TV har redovisats i form av ett stencilerat betänkande Televisionen i undervisningens tjänst (daterat mars 1959).

videobandning).7 Sådana kopior kommer då att visas genom den egna TV- apparaten, och i detta framtida läge torde telefilmade kopior komma att mista sin betydelse. Tills vidare får man förutsätta att Sveriges Radio i sin försöksverksamhet icke betraktar sig principiellt förhindrad att producera TV-program för skolan även om dessa kvantitativt sett i en framtid skulle få sin största betydelse i form av (tele)filmade kopior, utnyttjade i sko- lor, som saknar eller icke önskar utnyttja TV-apparaten vid utsändnings- tillfället.8 Någon egentlig risk för att den omfångsmässigt starkt koncentre- rade försöksverksamheten skulle inkräkta på de kommersiella filmprodu- centernas redan nu delvis begränsade avsättningsmöjligheter föreligger knappast. För undvikande av dubbelproduktion torde dock överläggningar för samverkan mellan Sveriges Radio och de kommersiella filmföretagen längre fram bli aktuella.

Skolradio och skol-TV i glesbygd. — Alltför ofta framförs i den offentli- ga debatten överdrivna förhoppningar om att undervisning via radio och TV skulle med ett slag kunna revolutionera undervisningssituationen i så- dana trakter av vårt land, där lärarbristen på grund av reseavstånd m. In. torde få betraktas som oundviklig. De hänvisningar till utländska erfaren- heter som förutsättes ligga till grund för sådana uttalanden är oftast alltför vaga. Som framgår av skol—TV-utredningens rapport har de mest genom— gripande försöken att införa TV i skolan skett i vissa begränsade områden i USA, där man haft ett stort befolkningsunderlag, och där sändningarna ej varit eterburna utan gått i s. k. sluten sändning (closed circuit). Den svenska befolkningssituationen och lärarförsörjningen är inte jämförbar med dylika amerikanska förhållanden.

Skoltelevisionens framtida uppgift bör i stället ses som ett led i en av audivisuella hjälpmedel underlättad men alltid av läraren styrd undervis- ning. Därest det vore möjligt med lokala sändningar, exempelvis för vissa områden i Norrland, där särskild lärarbrist kan väntas komma att råda länge ännu, skulle detta förändra hela bedömningsläget beträffande det för ett högstadieområde nödvändiga elevunderlaget. Men enligt uttalande av Sveriges Radios ledning kan sådana lokala sändningar inte komma ifråga beträffande TV. Skoltelevisionens roll i glesbygder kan inte bli »kvantitativt lärarersättande». Medverkan av lärare i klassrummet är synnerligen vä— sentlig och det finns enligt sakkunskapen anledning till skepsis gentemot de fall, där amerikanska skolmyndigheter trott sig kunna undvara med- verkan »från en någorlunda kunnig lärare i klassrummet». Däremot kom-

7 I en expertutredning, som utarbetats inom OEEC:s Office for Scientific and Technical Per- sonnel konstateras (s. 58) »att man måste komma ihåg att inom fem år kommer bandinspelning av TV-program, 'magnetic recording', att användas allmänt.» (Teaching through Television. A report on teaching science by use of television in schools. OEEC, 1960). Av somliga experter be- döms detta uttalande som alltför optimistiskt. Se även 5. 101. 3 Inom skoltelevisionen anser man vid årsskiftet 1960/61 att användningen av filmkopior åt- minstone för de närmaste åren kommer att bli relativt ringa.

mer givetvis skoltelevisionen att innebära ett värdefullt komplement till lärarnas arbete i skolor med betydande lärarbrist i exempelvis matematik, fysik och kemi. De första försöken med skol-TV har ju också startat med program i ett utpräglat naturvetenskapligt bristämne. För framtiden torde samverkan mellan skolöverstyrelsen och Sveriges Radio bli erforderlig för att utnyttjandet av skol—TV skall bli så effektivt som möjligt.

Något större möjligheter att försörja skolorna i vissa områden av gles- bygdsnatur eller näst intill glesbygd med särskilda lokala skolradioprogram föreligger redan nu och torde komma att förbättras, om väntad utvidgning av Sveriges Radios regionala verksamhet kommer till stånd. Icke heller dy- lika skolradiosändningar torde dock komma att allvarligt påverka den orga— nisatoriska bedömningen av skolans uppbyggnad i dessa trakter utan får ses som ett speciellt stöd till redan existerande undervisning på platsen.

Vad den audivisuella materielen vid glesbygds- och lärarbristskolorna som helhet angår, är det angeläget att kraftiga insatser göres från det allmännas sida för att genom olika slags AV-hjälpmedcl så långt möjligt förbättra undervisningssituationen i skolglesbygderna. Då det här överlag rör sig om ' kommuner med ringa ekonomisk bärkraft och då behovet av exempelvis radio och TV här är särskilt stort, framstår statliga stimulansätgärder som speciellt befogade för glesbygdskommunernas vidkommande. Även om ett generellt statsstöd genomföres i form av dels en uppräkning av statsbidraget vid nybyggnad, dels ett allmänt pedagogiskt stimulansbidrag (se kapitel 5 s. 152 om undervisningslokalernas utrustning) torde tanken på en statlig fond för AV-undervisningens främjande, företrädesvis i glesbygder, böra prövas. Ett slutgiltigt ställningstagande till detta projekt synes dock böra bli beroende av vilken ståndpunkt statsmakterna tar till de föreslagna ge- nerella stödåtgärderna.

Ekonomiskt stöd åt produktionen av undervisningsfilm. — På många områden täcker den kommersiella produktionen på ett relativt tillfredsstäl- lande sätt skolans behov av undervisningsfilm. Läget kan ytterligare för- bättras, om denna produktion målmedvetet inriktas mot sådana kursmo— ment, för vilka filmen verkligen är det lämpligaste hjälpmedlet, och om produktionen mera effektivt samordnas, så att omotiverade dubbleringar undvikes. Så länge producenterna klagar över den föga lönsamma film- produktionen och framför önskemål om statligt produktionsstöd, är dubb- leringarna ingen inre producentangelägenhet. I gynnsam riktning kan också ett vidgat internationellt utbyte av filmer verka, bland annat mellan de nor- diska länderna. För ett internationellt utbyte av skolfilm och kortfilm läm— pade för skolorna borde Unesco kunna verka. I den på s. 100 not 7 nämnda rapporten från en expertgrupp inom OEEC angående skoltelevisionen före- slås, att kataloger utarbetas över europeisk skolfilm för naturvetenskapliga ämnen. Likaså föreslås en (TV-)filmproduktion med industriellt stöd. Detta

filmade material skulle utan inskränkningar få användas i de olika med- lemsländerna tillhörande OEEC. Filmerna skulle ha en teknisk utformning, som medger översättning av ljudspåret till olika språk. Vidare torde -— såsom tidigare antytts _ televisionen komma att spela en stor roll inte en- dast som självständigt medium utan också som filmproducent.

Trots dessa möjligheter är det inte realistiskt att räkna med att skolans behov av undervisningsfilm helt skall kunna täckas genom privata initiativ. I många fall kan produktionen av en film på förhand bedömas som med all sannolikhet icke lönande. Framstållningskostnaderna för en film rör sig i regel om minst 25 000 kronor; inte sällan ligger den högre. Kopiepriset för en tio minuter lång film i svart-vitt är för närvarande lägst 65 kronor och i färg — den numera dominerande typen —— 175 kronor. Om 75 kronor tilläg- ges för filmhjul m. m. samt distributionsarbete och produktionskostnaderna slås ut på 100 kopior, blir kopiepriset 340 respektive 450 kronor. Utsik- terna att sälja 100 exemplar av en film är emellertid små. I landet finns om- kring 250 filmarkiv för låg-, mellan- och högstadiet, men många av dessa har ytterst begränsade resurser. Särskilt ogynnsamma är utsikterna för gymnasierna, eftersom det i hela Sverige endast finns cirka 160 sådana.

För att undvika förlust måste under dessa förhållanden de privata pro- ducenterna antingen inrikta sig uteslutande på de mest lönande skolformer- na och stadierna eller söka nedbringa framställningskostnaderna, i regel till skada för filmens kvalitet. Från skolans synpunkt är det ytterst angeläget, att bästa möjliga audivisuella hjälpmedel ställs till förfogande för alla skol- former och stadier. Ett visst statligt stöd av filmproduktionen syns därför nödvändigt.

Ett ökat statligt anslag till filmarkiven skulle visserligen göra det möj- ligt för producenterna att höja kopiepriset utan att antalet sålda kopior därför skulle behöva minska, men då en sådan form av subvention knappast låter förena sig med det nuvarande statsbidragssystemet, återstår endast möjligheten att direkt stödja produktionen av undervisningsfilm. Ett så- dant understöd torde också vara mest ägnat att bidra till att öka filmens pedagogiska värde. För att den subventionerade filmproduktionen så nära som möjligt skall anpassas efter skolans aktuella behov, bör den ledas av skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning. Olika möj- ligheter är därvid tänkbara. De två förslag som skisseras här nedan är inte avsedda att vara alternativa lösningar i den meningen, att det gäller att välja blott den ena. I stället bör de två varianterna enligt skolberedningens mening kunna förekomma vid sidan av varandra.

a) Överstyrelsen producerar själv film eller importerar och omredigerar utländsk sådan, då privata producenter inte har intresse av ett visst ämne eller område, som bör täckas. Hittills har överstyrelsens egen produktion huvudsakligen varit inriktad på ren metodikfilm, men även andra typer av film är som ovan framhållits önskvärda. Möjligheterna till samnordisk

produktion bör alltid övervägas, i synnerhet då det gäller lärarutbildningen och översättning till de olika nordiska språken inte är nödvändig. Distribu- tionen måste åtminstone tills vidare uppdras åt någon firma.

b) Överstyrelsen lämnar bidrag till framställning eller översättning av film, varvid vederbörande producent själv investerar viss del. Antingen kan därvid ställas som villkor, att kopiepriset blir i motsvarande grad lägre, eller att de tillskjutna medlen helt eller delvis återbetalas, sedan firman fått skälig täckning. Genom det senare arrangemanget undvikes, att prissättning- en blir påfallande olika för subventionerade och icke subventionerade fil- mer av likartad karaktär, och ett relativt begränsat understöd kan i lyckliga fall vara tillräckligt för produktion av en serie filmer. Dessa synpunkter är inte lika relevanta beträffande de rena metodikfilmerna, för vilka man i regel inte kan räkna med ett så stort antal kopior som för övriga filmer och där egentlig konkurrens med privata producenter därför knappast kan kom- ma ifråga.

Det anslag skolöverstyrelsen för närvarande disponerar för dylikt ända- mål uppgår till 100 000 kronor. Det får av överstyrelsen fritt disponeras även för framställning av andra audivisuella uttrycksmedel än film. Pro- duktionsstimulerande åtgärder av ovan beskriven art kan beräknas över- gångsvis fordra en ganska betydande höjning av det nämnda anslaget —— uppskattningsvis en dubblering -— men på längre sikt torde man knappast behöva räkna med denna anslagsökning. Skolberedningen finner för sin del en sådan övergångsvis höjning av nu utgående produktionsanslag starkt motiverad.

Skattefrihet för skolornas grammofoner och grammofonskivor. — År 1948 infördes »lyxskatt» (försälj ningsskatt) på grammofoner (grammo- fonverk i t.ex. radiogrammofoner) och grammofonskivor (SFS 1948:85). Enligt en tre år senare utfärdad förordning (SFS 1951:215) utgår en 20- procentig skatt på grammofoner (grammofonverk). På grammofonskivor, som har mer än åtta minuters speltid per sida, är skatten enligt samma för- ordning för närvarande tre kronor. På skivor med högst åtta minuters spel- tid utgör skatten en krona. (I båda fallen tillkommer dessutom den nuva- rande >>omsättningsskatten>>.) Undantagna från »lyxskatten» är blott »fär- diga grammofonskivor med allenast intalad text, avsedda för undervis- ningsändamål».

I publikationen »Svensk skolfilm och bildningsfilm» (häfte 4/1958) kom- menteras de nuvarande bestämmelserna om skatt på grammofonskivor så- lunda:

»Med en välvillig tolkning kan det sägas att myndigheterna velat göra ett undan- tag för grammofonskivor för undervisningsändamål, men ej känt till några andra varianter än inspelningar av typen Linguaphoneskivor. Möjligen kan man också ha befarat vissa svårigheter att skilja mellan det som skulle anses producerat för undervisning och det som skulle hänföras till den kommersiella grammofonskive-

distributionen. Nu tolkas emellertid bestämmelserna-efter bokstaven och vill nå- gon berika framställningen t. ex. med effektljud eller en kortare musiksekvens, blir skivan skattebelagd. Den lagarnas anda som kan sägas ha kommit till uttryck i undantagshestämmelsen får ej tillämpas beträffande t. ex. ljuddelen till ett bild- band, om denna innehåller något slag av ljudeffckt utöver intalad text.

Rent abderitisk förefaller bestämmelsen, när man konstaterar att samma ljud- program beskattas icke, om det är inspelat på band. Magnetbandet kommer ofta till användning vid små kopieupplagor t. ex. för industrins behov, medan gram— mofonskivan är vanligare inom skolan bl. a. på grund av apparatbeståndet.»

Utifrån uppfattningen att det måste >>betraktas som en felaktig princip att undervisningsmateriel skall vara belagd med lyxskatt» anser tidskrif- ten det vara en angelägen uppgift att få en ändring till stånd på denna punkt. Skolberedningen delar den uppfattningen. Uppenbart är att grammofonskivor kan vara av mycket stort värde i olika ämnen och då inte bara de talskivor som redan nu är skattefria. I kristen- domskunskap bör exempelvis väckelserörelserna belysas med hjälp av de- ras ofta synnerligen karakteristiska sånger (herrnhutismen, frälsnings- armén, negro spirituals). På modersmålstimmarna bör litteraturen själv- klart inte bara läsas utan också i tillämpliga fall sjungas, och grammofon— skivan är därvid i många situationer det givna hjälpmedlet, i synnerhet för de lärare som själva inte är sångare. Vidare inskärper de metodiska anvis- ningarna med rätta allt starkare vikten av samspel mellan olika ämnen; en litterär riktning bör kunna ses mot bakgrunden av motsvarande ström- ningar i musik och måleri; geografilektioner kan i viss utsträckning ge utrymme åt demonstration av folklig musik etc. Gymnastiken — speciellt men inte uteslutande den kvinnliga — ackompanjeras mycket ofta av musik. Framför allt har emellertid ämnet musik genom kursplanernas för- ändring och införandet av orienteringskurs i gymnasiets högsta ring fått ett allt starkare musikhistoriskt inslag, och därmed har undervisningen blivit allt mer beroende av att läraren har tillgång till goda inspelningar. Betydelsen av att alla i undervisningen nödvändiga grammofonskivor om möjligt göres skattefria är alltså lätt att påvisa. Den största tekniska svå- righeten torde vara att det ofta, framför allt i ämnet musik, inte är fråga om skivor som används uteslutande i undervisningen utan som också produce- ras för och säljs på den allmänna marknaden.

Att redan vid inspelningarna och produktionen av grammofonskivor göra bestämda gränsdragningar mellan å ena sidan skivor framställda i under- visningssyfte och å andra sidan övriga grammofonskivor, torde knappast vara möjligt.

Närmast till hands torde i stället vara ett system som medger skatte- frihet i de fall grammofonskivor beställs av skola eller skolstyrelse för att användas i undervisningen. Ett dylikt system skulle i princip likna den speciella rabatt som överstyrelsens för yrkesutbildning centralupphand- ling gerskolorna vid inköp .av exempelvis radioapparater. Även här rör det

. %%m 5) 775/ /3.?/

sig ju om varor som inte är framställda enbart för undervisningsändamål. De säljs ju främst till allmänheten men för att möjliggöra den speciella prisnedsättningen just till skolorna har nämnda överstyrelses centralupp- handling fått bli ett slags kontrollinstrument. Man kan även peka på en annan likartad parallellföreteelse, nämligen den speciella rabatt som hok- förlag och bokhandlare beviljar kommuner eller sammanslutning av kom- muner vid inköp av skolböcker.

Att det i de båda anförda exemplen är fråga om en prisrabatt, medan det i det aktuella fallet skulle bli fråga om en skattebefrielse, synes inte vara av principiell betydelse när det gäller att bedöma förslagets tek- niska genomförbarhet.

Samma skäl som kan anföras för skattefrihet i fråga om grammofonski- vor avsedda för skolbruk kan givetvis åberopas även när det gäller skatten på grammofoner (grammofonverk). Dylika säljs redan nu genom översty- relsens för yrkesutbildning centralupphandling till skolorna, varvid skatten inbakas i skolornas nettopris.

Skolberedningen rekommenderar skattebefrielse för grammofoner och grammofonskivor i de fall de av kommuner eller skolor inköps för att an- vändas i undervisningen. Det synes möjligt att i praktiken konstruera skattebefrielse som en förmån för just skolor och skolstyrelser vid köp genom t. ex. överstyrelsens för yrkesutbildning eentralupphandling. Rimlig kontroll på materielens utnyttjande för skolbruk får därigenom anses före— ligga.

Sammanfattning

De audivisuella hjälpmedlen kan erbjuda speciella värden utöver dem som uppnås med andra hjälpmedel. Detta gäller såväl i fråga om ren inlärning som i fråga om t. ex. attitydfostran och estetisk fostran. AV-hjälpmedlen kan också användas både som gruppdynamiska hjälpmedel och som red- skap vid individualiserad undervisning.

Villkoren för ett produktivt utnyttjande av AV-hjälpmedlen är flera: undervisningslokalerna måste vara utrustade härför; hjälpmedlen måste vara lämpade såväl ämnesmässigt som organisationsmässigt (omställning mellan projektionsljus och allmänljus); lärarna måste vara förtrogna med både hjälpmedlens tekniska handhavande och metodiska utnyttjande i undervisningen.

En enkät i fråga om AV-hjälpmedlens förekomst och utnyttjande har visat, att skolorna är otillräckligt utrustade med audivisuella hjälpmedel, och att utrustningen är omodern och föga differentierad. Utnyttjandet blir därför ett extraordinärt inslag i undervisningen och kan inte på rätt sätt integreras i skolarbetet.

Beträffande produktionen av AV-apparatur vill lärarna ha lätta, enkla apparater, som kräver liten service men som ändå är konstruerade direkt

för skolarbetets behov. Så kan t. ex. bandspelare konstrueras med en tangenttillsats, som möjliggör för eleven att lyssna till god intalning och därefter tala in och avlyssna hur hans eget uttal överensstämmer med idealintalningen. De båda intalningarna kan nämligen spelas upp i snabb växling. I fråga om produktionen av audivisuella uttrycksmedel (filmer, bildband etc.) finns både luckor och dubbleringar, något som reser krav på bättre samordning mellan de olika företagens produktion. Denna samord— ning bör också avse valet av uttrycksmedel. Ett moment, som med fördel kan belysas med bildband, behöver inte belysas också med filmer.

Praktiskt taget varje skolanläggning har tillgång till radio och alltså möjlighet att utnyttja skolradion. På högstadiet torde avlyssning av direkt— utsändning vara undantag och det normala avspelning från band. Skol— radions betydelse har varit särskilt stor för språkundervisningen. I fråga om andra program har skolradion mera utpräglad komplementkaraktär, men trots detta bör programsättningen inriktas på att belysa ämnenas centrala delar enligt kursplanen, och programproducenterna bör inte dra sig för att anlägga rena inlärningssynpunkter.

Skoltelevisionen torde i ett framtida läge få avsevärd möjlighet att er— bjuda skolorna en allsidig service. Bandinspelning av TV—program blir då möjlig under gynnsammare förhållanden än för närvarande. Möjlighe- terna att ersätta lärarna i glesbygder genom skol-TV framstår dock som obefintliga under överskådlig tid. Medverkan av lärare är synnerligen vä- sentlig, men skol-TV kommer givetvis att bli en stark stimulans för skolor med betydande lärarbrist i t. ex. naturvetenskapliga ämnen.

Statliga åtgärder för att stödja produktionen av undervisningsfilm bör inriktas på att fylla ut luckorna i den kommersiella produktionen. Detta kan ske med eller utan samarbete med privata producenter.

Grammofonskivor kan vara av mycket stort värde i olika ämnen t. ex. i kristendomskunskap, modersmålet, historia och musik. Grammofonverk och grammofonskivor är emellertid belagda med särskild s.k. försäljnings- skatt. Alla skivor, som köps för undervisningsbruk, bör befrias från denna skatt, till avsevärd besparing för skolorna.

Av det anförda (jfr också kapitlet om undervisningslokalernas utrust- ning) framgår

att vid produktionen av AV-apparatur hänsyn bör tas till de i det före— gående framförda synpunkterna,

att det bör upptagas ett särskilt anslag av förslagsvis 35000 kronor, som ställs till skolöverstyrelsens förfogande för försök i språkundervis- ningen m. m.,

att elektrostencilapparater bör anskaffas, i första hand till lärarutbild— ningsanstalter samt till större skolor och skolkommuner, t. ex. med place- ring i de senare i betänkandet föreslagna AV-centralerna,

att produktionen av audivisuella uttrycksmedel bör planeras så, att luc- kor och onödiga dubbleringar undviks och att skolöverstyrelsen, för att underlätta detta, ger informationer beträffande kursplaneändringar och dylikt på ett så tidigt stadium som möjligt,

att en samarbetsnämnd bör skapas bestående av representanter för skol- överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning å ena sidan och de kommersiella producenterna å den andra för frågor, som rör hjälpmedels- produktionen på olika AV-områden,

att behovet av och formerna för fortsatt korrespondens- och radiounder— visning i engelska bör prövas med hänsyn till att tillgången på lärare med behörighet i engelska är i stadigt växande,

att skolradions programsättning ännu närmare bör anknytas till kurs- planerna och inriktas på centrala delar av kursen samt att programarrangö- rerna bör anlägga inlärningssynpunkter mera markerat än hittills,

att skolöverstyrelsen vid kontakter med Sveriges Radio och de kommer- siella företagen bör ta upp överläggningar i frågan om samverkan och undvikande av dubbelproduktion av film och TV-program för skolor,

att kraftiga insatser från det allmännas sida för att genom olika slags AV-hjälpmedel så långt möjligt förbättra undervisningssituationen i skol- gleshygderna och att i samband därmed tanken på en statlig fond för AV— undervisningens främjande, företrädesvis i glesbygder, bör prövas (ett slut— giltigt ställningstagande till detta förslag synes dock böra bli beroende av utformningen av de i ett senare kapitel i detta betänkande föreslagna gene- rella stödåtgärderna för en AV-upprustning),

att skolöverstyrelsen bör få disponera sitt anslag av för närvarande 100 000 kronor även för främjande av framställning av andra audivisuella hjälpmedel än film och att anslaget höjs — uppskattningsvis med det dubbla _— samt

att skattebefrielse bör utgå för grammofoner och grammofonverk i de fall de av kommuner och skolor inköps för att användas i undervisningen.

KAPITEL 3

Granskning av pedagogiska hjälpmedel

Granskning av läroböcker enligt 1945 års lärobokskommitté

Sedan år 1939 har läroböcker, som är avsedda att användas vid allmänna läroverk, folkskolor m. fl. skolformer, granskats genom en statens läro— boksnämnd. Den nu gällande instruktionen för nämnden är från år 1948 (SFS 1948: 613). Efter hand har smärre ändringar tillkommit, bland annat år 1957, då nämnden befriades från granskningen av sådana för undervis- ningen lämpliga läseböcker (bredvidläsningsböcker), som inte är att hän- föra till läroböcker.

Som underlag för instruktionen av år 1948 förelåg en av 1945 års läro- bokskommitté gjord utredning, »Betänkande om granskning och antagning av läroböcker». Där diskuterades den dåvarande läroboksgranskningen, behovet av fortsatt granskning, granskningens metoder och omfattning samt granskningsorganets uppgifter och arbetsförhållanden.

I diskussionerna före utredningen önskades bland annat större restrikti- vitet Vid bedömningen av läroböckerna. Kommittén sökte komplettera denna negativa, utrensande uppgift med möjligheter till positiva åtgärder. Kom- mittén tänkte sig att nämnden skulle hålla kontakt med den vetenskapliga forskningen, följa med utvecklingen på olika ämnesområden och i utlan— det samt i övrigt genom t. ex. pristävlingar söka få fram bättre läroböcker.

Granskningens nuvarande möjligheter

1945 års kommitté utgick i sitt betänkande från att en fortsatt granskning var erforderlig. Det är fortfarande troligt att granskning av läroböcker kommer att behövas även i framtiden. Om behovet av ett särskilt grans- kande organ råder dock även inom skolberedningen liksom i riksdagen —— delade meningar. Vad i fortsättningen anföres om läroboksnämnden är endast en redogörelse för dess sammansättning, instruktion och arbete. Det innebär sålunda intet inlägg i frågan huruvida en reglerad läroboks- granskning behövs eller inte, eller —— i förra fallet — huruvida den bör ske genom ett statligt organ eller ej. Nuvarande omdömen om läroboksnämn— dens möjligheter är starkt skiftande men synes i huvudsak överensstämma med dem som anfördes i ovan nämnda utredning.

Å ena sidan kan granskningen anses sporra förlagen till ett mer omsorgs- fullt arbete. Å andra sidan kan risk föreligga att granskningen verkar uniformerande och fördröjande, att nämnden blir ett hinder för den peda- gogiska utvecklingen. De enligt 1945 års lärobokskommitté föreslagna posi- tiva uppgifterna, som även återfinns i instruktionen, torde vara mycket svåra att förverkliga. Genom de i förevarande betänkande föreslagna hjälp- medelscentralerna skulle en möjlighet finnas att åstadkomma ett organ utan de svagheter som vidlåder läroboksnämndens organisation och med önsk— värd pedagogisk slagkraft.

Även om prisbildningen är mest beroende av konkurrensen förlagen emellan och tryckeriteknisk sakkunskap kanske inte i större utsträckning kan påverka prisnivån, kan dock en granskning av kostnadskalkylerna verka förhindrande på eventuella kartellbildningar samt medverka till att böckerna får en för skolan lämplig uppdelning och bindning.

Läroboksnämndens instruktion

I den sedan år 1948 i huvudsak gällande instruktionen är enhetsskolan (försöksskolan) inte medtagen bland de under 1 & uppräknade skolfor- merna. Det är också tveksamt om läroböcker för 9y verkligen skall under- ställas nämnden för granskning, eftersom böcker för yrkesskolan är un- dantagna. För närvarande tolkas bestämmelserna på så sätt, att i 9y ej får användas andra läroböcker än sådana som uppförts på läroboksförteck- ningen. Viss tvekan råder dock om böcker för 9y—avdelningar förlagda till yrkesskola. Eftersom enhetsskolan meddelar förberedande yrkesutbildning, kan ibland gemensamma läroböcker för både enhetsskolan (försöksskolan) och yrkesskolan komma ifråga. Någon form av granskning av böcker för yrkesskolan åligger eller tillkommer dock inte nämnden.

Önskvärt är att definitionen av begreppet lärobok utformas så att nya och ur undervisningssynpunkt värdefulla hjälpmedel kan godkännas. Pro- duktionen av läroböcker som till sin användning skiljer sig från de tradi— tionella — häften med studie- och arbetsuppgifter; systematiskt uppbyggda serier av häften, där en del behandlar samma moment som andra, men med olika inriktning och svårighetsgrad; instruktionskort ; häften, som på ett nytt sätt behandlar en avgränsad del av ett ämne; böcker, där texten är samordnad med audivisuella hjälpmedel osv. — prövas uppenbarligen mycket ogärna av förlagen med hänsyn till nuvarande bestämmelser och nämndens tolkningar av dem.

Det kan därför diskuteras, om inte alltför stela bestämmelser har en benägenhet att väl mycket bibehålla böckerna i traditionella former och därigenom försvåra att det kommer fram sådana hjälpmedel, som på vä- sentliga avsnitt möjliggör individualisering. Med den sakkunskap som rektorer, ämneskonferenser och vederbörande lärare företräder och med den försiktighet som skolstyrelserna i sin anslagsfördelning tillämpar, bör

inköparna-förbrukarna få möjligheter att inom angiven kostnadsram välja- mer fritt än nu bland böckerna.

Möjligheter att granskningsvägen påverka böckernas anpassning till kursplanens Enhetsskolans timplaner och huvudmoment har reviderats åren 1951, 1955 och 1959 och förslag till ny läroplan kommer inom kort att framläggas av skolberedningen. Genomförandet av en nioårig obligatorisk skola omfat- tande samtliga elever förutsätter att ganska radikala förändringar genom- förs och att böckerna hinner följa med kursplaneförändringarna och får lämplig metodisk och pedagogisk uppläggning. Om denna läroböckernas anpassning till nya kursplaner försenas, försvåras därmed också över— gången till nya arbets- och undervisningsformer. Med den omfattning som den nioåriga skolan redan har fått, är det därför lämpligt att läroböcker för enhetsskolan-försöksskolan genomgås och en del av dem utgallras, även sådana böcker som den första tiden godkändes för bruk i enhets- skolan (försöksskolan) men som i huvudsak var skrivna för en annan skol- form. En allmän översyn av skolans läroböcker är därför befogad, och granskningsinstruktionen bör vara klar och entydig på denna punkt.

Nya böcker för den nioåriga obligatoriska skolan bör i fortsättningen ut- arbetas endast för denna skolform. Däremot bör intet hindra, att böcker som utarbetas för denna skolas låg- och mellanstadium får komma till an- vändning även i andra kvarvarande skolformer, under förutsättning natur- ligtvis att tim- och kursplaner inte lägger verkliga hinder i vägen. En smi— dig övergång till böcker för den nya skola som vi får från och med den 1 juli 1962 bör medföra en utveckling, som avgjort underlättar de organisa- toriska förändringarna, när den nioåriga skolan införs.

Den snabba utvecklingen på skolans område medför att nämnden _— inte minst dess granskare _ givetvis måste hålla sig väl underrättad inte endast om kursplanernas förändringar, utan också om de syften som lig- ger bakom dem. En intim samverkan mellan skolöverstyrelsen och läro- boksnämnden är därför behövlig. Även konferenser mellan skolöverstyrel- sen samt läroboksnämnden och dess granskare bör kunna ge möjligheter till informationer, insamling av erfarenheter, samordning av arbetet och ut- arbetandet av vissa riktlinjer. Sådana konferenser måste anses vara nöd- vändiga för att de nya läroplanernas målsättning snabbt skall slå igenom i läroboksproduktionen.

Sålunda kan instruktionens fjärde paragraf, som anger efter vilka grun- der läroboksnämndens granskning och bedömning skall ske, tid efter an— nan behöva diskuteras och minimikrav uppställas i anslutning till vad som där sägs. På en bok kan läggas huvudsakligen innehålls- och formellt kursplanemässiga synpunkter. Med den ökade konkurrensen bokförlagen emellan torde dock bokförlagen i regel svara för denna del. Av större bety- delse är däremot bokens disposition och vad författaren lägger huvud-

vikten vid, hur boken är avpassad för stadiet och elevkategorin, om sti- len är så medryckande som ämnet medger, om den språkliga utformningen är tillfredsställande, om den typografiska utformningen är den lämpligaste, om illustrationerna är tillräckligt instruktiva, samordnade med texten och i övrigt på bästa sätt utnyttjade osv.

För att få fram en så allsidig bedömning som möjligt bör försök med ett bundet bedömningsschema snarast utföras. Granskningen skulle med ett sådant få större fasthet och bli mera informativ för lärarna. Gransk- ningen av en och samma lärobok kunde då utföras av ett flertal lärare och experter på enhetliga grunder, och för varje lärobok kunde i hjälpme- delsförteckningen publiceras ett koncentrerat omdöme täckande bedöm- ningsschemats olika punkter.

Granskningsorganets sammansättning

Enligt instruktionen skall läroboksnämnden bestå av sju tills vidare för en tid av tre år förordnade ledamöter. De två av Kungl. Maj:t utsedda lä- rarna samt de av skolöverstyrelsen utsedda två ledamöterna representerar dels högre skolor, dels folkskolan. Det är angeläget att redan nu stor hän- syn tas till den nioåriga skolan vad beträffar representationen i nämnden, eftersom en positiv och stödjande läroboksgranskning otvivelaktigt främjar en önskvärd utveckling.

Vid nämndens sammanträden företräder skolöverstyrelsens representan- ter samt de två lärarna olika undervisningsstadier. Med genomförandet av den nioåriga grundskolan torde det i vissa fall, exempelvis i engelska och matematik, vara mer befogat med en vertikal uppdelning så att man på böckerna lägger synpunkter omspännande flera stadier. Även om böc- kerna av praktiska och ekonomiska skäl omfattar endast ett stadium, bör läroboksstoffet konsekvent samordnas, så att varje stadium utan onödig upprepning kan bygga på en förut lagd grund. Härigenom befrämjas en smidig övergång i undervisningen mellan de olika stadierna.

Möjligheter att tillförsäkra författarna ett allsidigt granskningsförfarande

Enligt instruktionen inhämtas yttrande från särskilda ämnessakkunniga, om nämnden i sig inte innesluter tillräcklig sakkunskap. Mot läroboks- nämnden riktas ibland den anmärkningen att en boks godkännande beror av en enda granskares utlåtande, och att det kan vara svårt för nämnden att uppbringa granskare, som sorgfälligt och med tillräcklig sakkunskap be- dömer böckerna. I de fall en bok enligt granskarens yttrande och nämn- dens beslut ej befinnes lämplig att godkännas, förefaller den av 1945 års lärobokskommitté föreslagna granskningen av flera personer att vara en lämplig form, och den lär också tillämpas i viss utsträckning. För att be- möta kritiken mot en alltför ensidig bedömning av viss lärobok föreslås, att

sistnämnda granskningsform allmänt tillämpas i de fall ett förlag påyrkar denna möjlighet. Eftersom det här blir fråga om en väsentlig ökning av granskningens omfattning och i vissa fall också fråga om mer utförliga synpunkter, bör extra granskningsavgift kunna uttas.

Före en boks eventuella underkännande torde författaren och förlaget vara betjänta av att få inkomma med eventuella informerande synpunkter. Den möjligheten bör nämnden i största möjliga utsträckning bereda för- fattare och förlag.

I detta sammanhang kan nämnas att 1945 års lärobokskommitté tänkte sig att avsnitt ur expertutlåtanden i intressantare fall kunde återges i t. ex. en periodisk publikation. De utdrag ur granskarnas utlåtanden, som läro- boksförlagen nu alltmer gör, kan knappast sägas motsvara de önskemål, som låg till grund för 1945 års lärobokskommittés förslag. (Jfr vad som ovan sagts om försök med ett bundet schema för läroboksgranskning.)

Granskningsorganets möjligheter till samarbete med de föreslagna hjälpmedelscentralerna

Läroboksförteckningen Den genom nämndens försorg upprättade läroboksförteckningen skall om- tryckas, då behov föreligger och medel finns tillgängliga för ändamålet. Vanligen har den utgetts med 4—5 års mellanrum, ibland kompletterad med supplement. Senaste förteckning är från år 1955. Förteckningar på där- efter godkända böcker har sedan denna tid efter hand införts i Aktuellt från Skolöverstyrelsen. Erforderliga medel till oftare återkommande om- tryckningar har inte funnits tillgängliga.

Eftersom den i detta betänkande föreslagna allmänna hjälpmedelsför- teckningen synes kunna uppta de uppgifter, som nu finns i läroboksför— teckningen, kan läroboksförteckningen upphöra. Samarbete mellan läro- boksnämnden och de föreslagna hjälpmedelscentralerna kan ske på så sätt, att nämnden till dessa centraler meddelar vilka böcker som godkänts. Cen- tralernas pedagogiska funktion och anknytning till skolöverstyrelsen, kon- takt med lärare m. m. bör ytterligare motivera ett samarbete.

Anknytningsmöjligheter Den nuvarande läroboksnämnden är till sin organisation ett fristående statligt organ. Motiveringen för denna anordning var, att en förläggning av granskningsarhetet till ett ämbetsverk av psykologiska skäl skulle för— svåra lekmannainflytandet på läroboksområdet och sammanjämkningen av folkskole- och läroverksintressen samt försvåra granskningen av böc- ker för skolformer, som inte sorterar under skolöverstyrelsen.

Den fria ställningen kan emellertid medföra isolering. Även om det i fort— sättningen skulle befinnas vara lämpligt att låta nämnden arbeta som fri-

Melodiska anvisningar för studiebesök nrh exkursioner bör framhäva ali/cu såll all lriinu i'lmmrnn all göra egna iukllngrisrr, (lll sammanställa (lem och ull rwlnnisu dam [ hifi/. slrri/I l'I/I'l' lul.

stående organ, föreligger dock möjligheter till anknytning till de föreslagna hj älpmedelscentralerna, sedan dessa utbyggts.

Granskning av A V-hjälpmedel: film, bildband, bildserier

Här ovan anförda synpunkter begränsas till läroböckerna. I den mån granskning av audivisuella hjälpmedel, särskilt filmer och projektions- bilder, anses vara nödvändig, torde behövas både ett granskningsorgan och en instruktion, som ger uttryck åt de synpunkter som bör vara vägledande vid granskningen. Det förefaller önskvärt, att samtliga granskningsorgan får en likartad utformning och att de samordnas t. ex. på så sätt, att de som sektioner arbetar under samma överställda eller samordnade organ.

Redan hösten 1949 påbörjade överstyrelsen för yrkesutbildning en fort— löpande inventering och granskning av sådan svensk och utländsk film- och bildbandsmateriel, som kunde tänkas komma till användning inom yrkesundervisningen. Under år 1949—1958 granskades omkring 2 500 svenska och utländska filmer och bildband. År 1952 utgav överstyrelsen och Arbetsmarknadens yrkesråd en förteckning över filmer och bildband för yrkesutbildning. I denna fanns upptagna bortåt 1 400 filmer och bild— band. En ny, helt omarbetad upplaga av >>Filmer och bildband för yrkes- utbildning» publicerades i december 1958. De där intagna filmerna och bildbanden har granskats av särskilda av överstyrelsen tillkallade sak- kunniga, som haft att bedöma filmerna och bildbanden från såväl facklig som pedagogisk synpunkt.

Den första granskningen av undervisningsfilm inom skolöverstyrelsen företogs 1953/54 och resulterade i överstyrelsens filmförteckning av år 1954. Granskningen skedde till största delen i respektive skolfilmsföretags egna lokaler och utfördes av chefen för rotel U 6, filmkonsulenten samt en ämnes- och en stadierepresentant. Efter ytterligare granskning under åren 1955/56 utkom år 1956 ett supplement till nyss nämnda filmförteck- ning i form av bilaga till Aktuellt från Skolöverstyrelsen.

Hösten 1958 påbörjades en omgranskning av hela det befintliga bestån- det av undervisningsfilm i syfte att ännu mer än vid den föregående gransk- ningen värdera filmerna från pedagogisk synpunkt. Samtidigt med film- granskningen började också för första gången en bedömning av bildband och bildserier. Granskningen är nu slutförd och en ny förteckning kom- mer snart att publiceras.

Det måste förutsättas såsom självklart att granskningen av audivisuell materiel i fortsättningen skall ske kontinuerligt. Det är ytterst otillfreds-

Bildmontaget på motstående sida visar några av de apparater som ofta används i skolarbetet: gram- mofon med förstärkare och ordentlig högtalare, småbildsprojektor, som helst bör finnas fast uppställd vid klassrummets bakre vägg eller som kan monteras i praktisk och för projektorn skonsam bärin— rättning samt bandspelare, vars inbyggda högtalare i regel är att betrakta som kontrollhögtalare och därför kompletteras med en god klassrumshögtalare.

ställande att t. ex. en film är tillgänglig på marknaden under flera år innan den granskas, detta med tanke på den oklarhet, som råder om filmers, bildbands och bildseriers utformning och funktion i olika undervisnings- situationer. Efter så lång tid finns det också små möjligheter att förmå en firma att ändra smärre felaktigheter i den producerade materielen. Vidare är det från praktisk synpunkt olämpligt med granskning av en mängd materiel under begränsad tid. Möjlighet finns i sådant fall inte för annat än en relativt ytlig bedömning. Materielen kan t. ex. inte prövas i undervis— ningssituationer.

Denna fortsatta kontinuerliga granskning bör inte inskränkas till enbart filmer, bildband och bildserier. Beträffande ljudband borde granskningen igångsättas snarast, medan produktionen ännu har så liten omfattning, att den kan överblickas och det alltså ännu är möjligt att påverka utvecklingen. Produktion av ljudband såsom undervisningsmateriel befinner sig för närvarande under kraftig expansion. Vad grammofonskivorna beträffar torde granskningen inte bereda större svårigheter utom vad gäller sådana skivor, som enbart innehåller musikaliska verk, vilka av praktiska skäl inte bör granskas i den mån de inte är avsedda för huvudsaklig användning inom undervisningsväsendet.

Den fortsatta granskningen bör, liksom nu, ske genom skolöverstyrelsens försorg. Sedan något år disponerar överstyrelsen ett anslag av 15 000 kro- nor årligen för granskningens genomförande. Detta belopp täcker kostna— derna för granskningsarbetet. Genom publikationen Aktuellt från Skol- Överstyrelsen finns goda möjligheter att ge kontinuerlig information om granskningsarhetets resultat.

Filmgranskningen tillgår nu så att filmkonsulenten samt en ämnes- och en stadierepresentant ser och bedömer filmerna. I tveksamma fall granskas filmerna av chefen för rotel U 6 och någon av överstyrelsens ämnesexperter. Inom överstyrelsen fattas på grundval av granskningen beslut om filmerna skall uppföras på skolöverstyrelsens förteckning eller inte. Något mera nyanserat omdöme har omöjligt kunnat ges, emedan antalet filmer varit så stort att granskningsarhetet under år 1959 tagit omkring hälften av film— konsulentens arbetstid. Det vore emellertid önskvärt, att anvisningar i fort— sättningen kunde ges för filmernas användning. Kortfattade anvisningar och övriga upplysningar om respektive filmer kunde lämpligen distribue- ras i form av kartotekskort.

Granskningen av bildband och bildserier utföres av en ämnes- och en sta- dierepresentant, vilka sammanställer sina synpunkter på ett rapportformu- lär. Formulären granskas sedan av filmkonsulenten. Själva beslutet huru— vida bildbanden skall uppföras på förteckningen eller inte fattas sedan inom överstyrelsen på samma sätt som gäller för filmgranskningen.

För den fortsatta granskningen torde det vara lämpligt att för varje ämne utse en ämnes- och en stadierepresentant. Dessa bör granska all audi-

visuell materiel inom sina respektive ämnen samt genom kontinuerlig kontakt med producenterna ständigt bevaka utvecklingen på det audivi- suella området. Fortfarande skulle skolöverstyrelsens filmkonsulent leda granskningsarhetet.

Man har diskuterat att förlägga granskningsarhetet till olika platser i landet. Mot detta kan sägas, att det fortfarande råder stor oklarhet om de audivisuella hjälpmedlens utformning och användning i undervisningen, varför det torde vara nödvändigt med ofta återkommande sammanträffan- den med samtliga granskare för att få önskvärd klarhet och fasthet i ar- betet.

Den nämnd som dessa granskare bildar skulle främst bestå av aktiva lärare, som i sitt dagliga arbete kan prova effekten av olika materiel och arbetsmetoder och sålunda bidra till kunskapen om de audivisuella hjälp- medlen.

Vissa producenter har framfört önskemål om granskning av filmer redan på manuskriptstadiet för att förhindra felinvesteringar. Möjlighet till sådan förhandsgranskning bör finnas för de producenter som önskar dylik. Gransk- ningen borde lämpligen få karaktär av rådgivning med hänsyn till att man av manuskriptet knappast kan sluta sig till hur den färdiga filmen kommer att bli.

Som framgår av ett föregående avsnitt om ekonomiskt stöd åt produk- tionen av undervisningsfilm är det svårt att få produktionen att bära sig ekonomiskt. Producenterna har därför sökt nedbringa framställningskost- naderna genom att anpassa s.k. beställningsfilm för användning i under— visningen. En kaffeimportfirma beställer t. ex. en reklamfilm, »Kaffets långa väg», som skildrar kaffebusken, arbetet på kaffeplantagen, olika transpor- ter och slutligen behandling i vederbörande firmas kafferosteri, där firma- märket flitigt exponeras. Filmen kan i och för sig vara mycket värdefull men ändå för skolbruk diskutabel för reklamens skull. Med de stora ekono- miska svårigheter framställning av undervisningsfilm bereder, vore det emellertid mindre välbetänkt att helt förbjuda reklam i undervisningsfil- mer, Vilket skulle minska olika firmors intresse för dylika investeringar.

En film bör kunna godkännas från reklamsynpunkt, om firmans vederlag inskränker sig till att det i för- eller eftertext anges, att produktionen har skett med bidrag från firman ifråga och att filmen inspelats vid dess an- läggningar. Dessa scener bör ej innehålla varu- eller annat reklammärke. I sista hand måste det dock här alltid bli en avvägning och bedömning från fall till fall.

Beträffande filmer, som innehåller propaganda för viss tanke eller åsikt är det betydligt svårare att en gång för alla ta ställning. Även en film som klart innehåller viss propaganda kan ju användas t. ex. som underlag för en diskussion, vars resultat kan bli rakt motsatt propagandasyftet. Samtidigt

måste man emellertid vara medveten om filmens stora förmåga att påverka åskådaren såväl känslo- som tankemässigt. En film kan ju, trots att den icke godkänts av den centrala skolmyndigheten, användas inom skolväsen- det. Filmgranskningen har alltså karaktär av rådgivning och det vore kan— ske inte lyckligt om förhållandet rent allmänt skulle ändras. Men samtidigt innebär detta en svaghet, främst kanske just i de fall en film underkänts på grund av att den innehåller propaganda eller idéreklam.

Hittills har enligt uppgift berörda firmor varit mycket tillmötesgående när det gällt att ställa materiel till förfogande för granskning, men det finns dock möjligheter för en firma, som finner granskningen besvärande, att sluta sända in materiel, utan att någon åtgärd kan vidtas för att hindra fir- man från att fortsätta sin försäljning till skolorna.

Till sist bör framhållas, att granskningens resultat också kan betraktas som en kartläggning av det befintliga filmbeståndet. Producenterna kan se vilka områden som är väl täckta och var det finns luckor. Filmerna i skol— överstyrelsens förteckning är nu ordnade ämnesvis i bokstavsordning. Bätt— re vore att de i stället ordnades årskursvis inom varje ämne, så att t. ex. för ämnet historia de filmer som behandlar stenåldern sammanfördes för sig, bronsåldern för sig osv. Därigenom skulle en bättre översikt erhållas. Ett sådant förfarande skulle också inskärpa vikten av att filmerna ansluter sig till kursplanerna.

Skolöverstyrelsens apparatgranskning

Sedan år 1953 bedriver skolöverstyrelsen testning av AV-apparatur. Den tillgår så att varje producent, som önskar få en apparat rekommenderad för skolbruk, sänder in apparaten ifråga till statens provningsanstalt, som testar den efter av provningsanstalten och överstyrelsen uppgjort program. Om den uppfyller kraven, provas den praktiskt av en sakkunnigkommitté, som slutgiltigt avgör, om apparaten skall anses lämplig för skolbruk. Sak- kunnigkommittén har också medverkat till att få fram apparater, som är lättare att transportera och enklare att sköta.

Sammanfattning

Den pedagogiska utvecklingen och förändringen i skolans organisation har gjort en revision av Kungl. Maj:ts kungörelse om granskning av vissa läro- böcker erforderlig. Med önskemålet om en viss uppmjukning i instruktio- nens bestämmelser i syfte att möjliggöra mer radikala förändringar i läro— böckernas uppläggning och utformning förenas kravet på större återhåll- samhet beträffande böcker, som inte motsvarar kursplanernas rekommen- dationer.

Överstyrelsen för yrkesutbildning påbörjade redan hösten 1949 en fort- löpande inventering och granskning av AV-hjälpmedel, som kan tänkas komma till användning inom yrkesutbildningen. En omfattande förteck- ning över det granskade materialet har utkommit. Skolöverstyrelsen före- tog den första granskningen av undervisningsfilm 1953/54 och en förteck- ning utkom, vilken nu väntas i ny upplaga.

En kontinuerlig och förstärkt granskning bör komma till stånd och inte inskränkas till enbart filmer, bildband och bildserier utan även omfatta t.ex. ljudband och grammofonskivor. Granskningen bör även i fortsätt- ningen ske genom skolöverstyrelsens försorg.

Sedan är 1953 företar skolöverstyrelsen också en granskning av AV-appa- ratur, som även bidragit till konstruktionsändringar och allmänt förbättrad produktion.

Av det anförda framgår att inom ecklesiastikdepartementet eller genom departementets försorg en revision bör företas av nämnda kungörelse och att därvid dels behovet av ett granskningsorgan, dels dess sammansättning, funktion, anknytning m.m. övervägs i anslutning till vad som i det föregående anförts,

att en översyn av de i försökstidens enhetsskola använda läroböckerna bör företas vid början av perioden för en allmän övergång till den nioåriga obligatoriska skolan,

att skolöverstyrelsens granskning av AV-hjälpmedel (inklusive appara- tur) bör fortsättas och bli kontinuerlig och att därvid varje ämne bevakas av en ämnes— och en stadierepresentant under ledning av skolöverstyrelsens filmkonsulent,

att film skall kunna godkännas från reklamsynpunkt om firmans veder- lag inskränker sig till att det i för- eller eftertext anges att produktionen skett med bidrag från firman ifråga och vid dess anläggningar samt

att filmerna i skolöverstyrelsens filmförteckning bör ordnas efter moment och årskurser.

KAPITEL 4

De pedagogiska hjälpmedlens distribution och tillhandahållande:

den centrala organisationen

De frågor rörande de pedagogiska hjälpmedlens distribution — från pro— ducenterna till hjälpmedelsarkiven, materielrummen och lärarna i klass— rummet — som tas upp i detta betänkande, har delats upp så, att problem sammanhängande med den centrala organisationen behandlas för sig i detta kapitel.

I följande kapitel kommer avsnittet om det lokala tillhandahållandet av hjälpmedlen. Där diskuteras hur kännedom om vid skolan (eller i kommu- nen) befintliga hjälpmedel skall spridas liksom om arkiveringsfrågor på det kommunala planet och vid sj älva skolorna. Därvid behandlas också de för- utsättningar i fråga om skolbyggnadernas utformning och undervisnings- lokalernas utrustning, som inte tidigare berörts i betänkandet (se t. ex. om skolbiblioteket i kapitel 2).

Kännedom om hjälpmedlen och deras metodik

Nuvarande möjligheter till överblick över skolans hjälpmedel

Skolans hjälpmedel presenteras huvudsakligen genom kataloger och bro— schyrer, som vederbörande producenter eller försäljare skickar ut till sko- lorna. Dessutom ges möjligheter till kännedom om hjälpmedlen genom bland annat recensioner i lärarpressen, genom att nya böcker skickas ut till sko- lorna, genom besökande försäljare och genom utställningar dels i skolorna och i samband med pedagogdagar och kurser, dels i form av permanenta ut— ställningar i förlagslokaler.

Samtliga kataloger finns dock mycket sällan i en skola och i så fall van- ligen endast i centralskolan. Hjälpmedlen presenteras i katalogerna ofta med hjälp av klipp ur recensioner. Även om lärarpressen påtagit sig upp- giften att presentera och recensera nya hjälpmedel, kan dock förekomman- de notiser knappast ge en för läraren behövlig samlad överblick. Utsända böcker når inte lärarna i önskvärd utsträckning. Besökande bokförsäljare kontaktar i första hand skolans rektor, och lärarna får ofta bilda sig en uppfattning om böckerna under rasterna. Under de pedagogiska dagarna är programmen vanligen mycket omfattande, och lärarna får sällan tid att

grundligt studera de utställda hjälpmedlen. Besök på de olika förlagens utställningar kan tyvärr ske endast i begränsad omfattning.

Till lärarnas hjälp upptar visserligen en del böcker för skolbruk förteck— ningar på lämplig bredvidläsningslitteratur, men förteckningarna är ofta inte allsidiga.

Möjligheterna för den enskilde läraren att skaffa sig kännedom om hjälp— medlen och deras metodik är sålunda begränsade, och läraren har därför inte den allsidiga kännedom om hjälpmedlen, som behövs för en omedelbar användning av dem i undervisningen.

Hjälpmedelsförteckningar

Nuvarande hjålpmedelsförteckningar. _ Av lärarnas enkätsvar framgår, att en del lärare -— t. ex. parallellklassers lärare och ämneslärare _ så gott det går söker skaffa sig behövlig överblick över hjälpmedlen genom att gemen— samt utarbeta förteckningar. Vid kurser av olika slag, t. ex. de som anord- nas av Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, lärarhögsko- lan i Stockholm och Stockholms skoldirektion, används en stor del av kurs- tiden till sådant arbete.

För skolbruk speciellt avsedda litteraturförteckningar har redan nu ut- givits, och dessa har varit till stort värde för lärarna. Exempel på sådana bibliografier är Lindström: Läseboksregistret, Bylund-Längfors: Vi söker själva om Afrika, Forssell: Vi söker själva i historia, Björklund: Författar- register till antologier och läseböcker, Dahlgren: Var står det? och Linnars- son m.fl.: Pedagogisk bibliografi i samhällskunskap. Under åren 1953— 1954 publicerade tidskriften Vår skola förteckningar på bredvidläsnings- litteratur i bland annat geografi (de främmande världsdelarna). Nu utges en serie, »Gruppen arbetar», som när den är färdig kommer att erbjuda en momentvis uppställd förteckning över bredvid]äsningslitteratur, bildband, filmer och böcker att låna i biblioteket. Genom sina boklistor, som utsänds periodiskt till alla skolbibliotek, sprider Bibliotekstjänst fortlöpande känne- dom om bokutgivningen även i fråga om skolböcker och ungdomsböcker (se utförligare härom i avsnittet om skolbiblioteket i undervisningen). Slut- ligen bör nämnas ämnesföreningarnas bibliografier, t.ex. de som utarbe- tats av Modersmålslärarnas förening, Historielärarnas förening och Riks- föreningen för lärarna i moderna språk. Även om det således finns åtskil- liga hjälpmedel, kvarstår angelägna behov. Sålunda förordas av förste skol- bibliotekarien i Stockholm en ämneskatalog för skolan över bredvidläsnings- litteratur. Denna bibliografi borde utarbetas med sikte på de intresseområ- den och frågor som ofta återkommer i skolarbetet. Skönlitteratur som har anknytning till olika fackområden borde också förtecknas efter ämnen. För att en sådan bibliografi verkligen skulle spara tid för lärarna fordras att litteraturen är svårighetsgraderad, en uppgift som torde kräva lång tid och insats av många lärare och helst även praktisk utprövning i klassrum.

Utomlands, t. ex. i Amerika, är ämnesbibliografier mycket vanliga. I Dan- mark utger Statens pedagogiska studiesamling genom Dansk Bibliografisk Kontor särskilda boklistor, Skolebogslisten, som vanligen en gång i månaden presenterar nyutkomna skolböcker. Listorna sänds ut till skolcentraler, se- minarier, förlag och folkbibliotek.

I Sverige har pappersmasse- och sågverksförbundens utbildningsavdel- ning utarbetat sin 5. k. PSU-katalog, en förteckning över läroböcker, kor- respondenskurser och andra hjälpmedel för yrkesundervisningen inom såg— verks- och pappersmasseindustrierna. Till varje i förteckningen upptagen bok har med hjälp av förord, förlagsuppgifter och innehållsförteckningar lämnats en kort redogörelse för bokens innehåll. Därigenom söker katalogen att ge upplysningar om de upptagna böckernas art och användbarhet för olika skolor och elever. Förteckningen avser att svara mot ett praktiskt be- hov. Ur den närmast desorienterande mångfalden har man sökt att välja ut material som »täcker» respektive ämnesområde.

Andra exempel på hjälpmedelsförteckningar är Bokdetaljen, en katalog över böcker, filmer, bildband, övningsmateriel m. m., utgiven av överstyrel- sen för yrkesutbildning samt film- och bildbandskataloger utgivna av t. ex. samma överstyrelse, av Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm, av mari- nens bilddetalj samt av Personaladministrativa rådet.

Ovan nämnda förteckningar består vanligen av lösa blad, som samlas i en pärm. Jämte förteckningarna finns i en del fall också anvisningar av olika slag: hur man monterar skioptikonbilder, hur man maximalt utnytt- jar den s. k. overheadprojektorn osv.

Av förteckningar över för skolbruk lämplig undervisningsmateriel finns en av P. 0. Sundvall utarbetad lösbladskatalog, »Förteckning över under- visningsmateriel», samt skolöverstyrelsens »Förteckning över undervis- ningsmateriel för folkskolan och realskolestadiets skolformer» (Kungl. skol- överstyrelsens skriftserie 25).

Förslag till nya hjälpmedelsförteckningar. — Användningen av kartor, pro- jektionsbilder, filmer och läsestycken i undervisningen beror självfallet i första hand på lärarens kännedom om dem. Speciellt utarbetade litteratur- och arbetsmaterielförteckningar bör här kunna hjälpa läraren att överblicka vad som finns dels för eget bruk, dels för elevernas. Lärarna har i svaren på skolberedningens enkät uppgivit, att de önskar att förteckningarna är ordnade både ämnesvis och momentvis och att lärarna kan sammanställa dem i sådana ämnes- och momentkomhinationer, som under ett läsår eller en termin för lärarna är aktuella.

Förteckningar sådana som de här avsedda kan sägas för skolan aktuali— sera tillgängliga läsestycken och därmed avslöja brister i produktionen lik- som brister i samordningen hjälpmedlen emellan.

Om svårighetsgraden angives för bredvidläsningslitteratur och övriga

källor, minskas risken för att en elev hänvisas till litteratur, som ligger alltför mycket under eller över hans möjligheter. En sådan svårighetsgra- dering torde bli både svår och tidskrävande att genomföra men är i hög grad önskvärd, så att litteraturförteckningarna också kan stå i läsdifferen- tieringens tjänst.

Vid utarbetandet av förteckningarna är det av stor vikt att hjälpmedlen samordnas stadierna emellan, så att t. ex. en viss läsehok rekommenderas för endast ett stadium. I och med att samtliga stadier och elevkategorier finns inom samma skola och böckerna ofta förvaras i samma förråd blir samordningsproblemet alltmer angeläget. Sådana förteckningar bör även kunna bidra till önskvärd samordning mellan den obligatoriska skolan och den fortsatta utbildningen, inte minst yrkesutbildningen.

Om i förteckningarna böckernas läsestycken grupperas i lämpliga avdel- ningar, bör det bli lättare för lärarna att överblicka och sovra bland dem. En mer individualiserad undervisning bör därigenom också stimuleras ge- nom att förteckningarna underlättar utarbetandet av studieplaner och ar- betsövningar. Rent metodiskt bör litteratur— och arbetsmaterielförteckningar ha stort värde som ett hjälpmedel vid lektionsförberedelser, ämneskonferen- ser, kursplaneringsdagar m. m.

Till lärarnas pärm med här föreslagna förteckningar kan lämpligen också fogas supplement, olika slag av praktiska anvisningar, periodläsningspla- ner, instruktioner beträffande användningen av vissa audivisuella hjälpme— del m. m.

Både från folkskole— och läroverkshåll har man ansett vissa anvisningar för hjälpmedlens utnyttjande önskvärda, så att lärarna blir förtrogna med dem och deras användning. Inom försvaret finns särskilda anvisningar om hur man visar projektionsbilder på grå tavla, hur man monterar dessa, hur man kan utnyttja overheadprojektorn osv., och inom försvaret är man för närvarande sysselsatt med att utarbeta metodiska anvisningar till filmer, projektionsbilder, modeller m. m. Även skolöverstyrelsen har utarbetat vis- sa anvisningar, t. ex. »Användningen av audiovisuella hjälpmedel» (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958: 25—26). Åtskilligt görs på olika håll, och för den allmänna skolan värdefulla anvisningar bör kunna bearbetas så att ut- formning, format m.m. blir likformigt och så att anvisningarna blir lättill- gängliga hjälpmedel.

Även andra utbildningsorgan utarbetar liknande anvisningar. Samlade erfarenheter bör i tillämplig omfattning tillföras arbetet i den obligatoriska skolan. Ett samgående vid utarbetandet av anvisningarna eller ett utbyte av erfarenheter kan därför bli av värde för alla parter och inte minst för den allmänna skolan, som därigenom kontinuerligt kan hållas underrättad om värdefulla pedagogiska erfarenheter även utanför den egentliga skolans område.

Ett förslag till ovan angivna litteratur— och arbetsmaterielförteckningar redovisas i bilaga 6. Förteckningarna kan dupliceras eller —— särskilt i ett senare stadium _ tryckas. Även om utrymme lämnas för anteckningar om nytillkomna hjälpmedel, torde det bli nödvändigt att en del blad (kort) ofta förnyas. Framställning, tryckning och distribution föreslås till större delen bekostas av statsmedel så att skolorna mot en låg avgift kan inköpa denna undervisningsmateriel.

För att varje lärare vid läsårets början och under planeringsdagar skall ha förteckningarna tillgänglig., föreslås att skolan i god tid rekvirerar be— hövligt antal. Uppgiften att rckvirera förteckningarna m.m. bör anförtros skolans ledare för den pedagogiska verksamheten på de olika stadierna (rektor, studierektor, i skolor utan rektor tillsynsläraren).

Även högstadiets huvudlärare synes höra ha vissa uppgifter att fullgöra i samband med förteckningarna. Under förutsättning att huvudläraren ak— tivt främjar och leder arbetet inom sitt ämne och att instruktion utfärdas för honom, hör han få sitt arbete tillgodoräknat i viss omfattning, då läns- skolnämnden fastställer hans tjänstgöringsskyldighet för läsåret. Omfatt- ningen av nedsättningen bör om möjligt preciseras av skolöverstyrelsen. Materielförvaltaren (tillsynsläraren) kan för låg- och mellanstadiets del sva— ra för en del uppgifter i samband med dessa förteckningar, och rektor bör vid timfördelningcn ta hänsyn till detta arbete. Under alla förhållanden bör rektor göra upp en ansvarsfördelning beträffande förteckningarna.

Förutom nämnda litteratur— och materielförteckningar avsedda för varje lektionsrum och lärare behövs en allmän hjälpmedelsförteckning, som över- siktligt presenterar vad som över huvud taget finns av böcker, filmer, still- bildsserier, planscher m.m. Utöver uppgifterna om pris, förlag m.m. bör dessa förteckningar liksom PSU-katalogen, överstyrelsens för yrkesutbild- ning film- och bildbandskatalog, katalogen från Föreningen Armé—, Marin- och Flygfilm och Personaladministrativa rådet samt skolöverstyrelsens sten- cilerade kataloger över filmer och stillbildsserier (bilaga 7a-c) innehålla kortfattade uppgifter om innehåll, framställningssätt, svårighetsgrad, års- kurs osv. Planscher, kartor, modeller och apparater bör vara avbildade. För- teckningarna kan lämpligen bestå av lösa blad, som samlas i en eller flera pärmar eller i ett kartotek. Katalogen blir troligen alltför oformlig, om var- je hjälpmedel upptas på särskilt blad.

Förteckningen bör utföras och tillhandahållas på sådant sätt att den kan ersätta de nu förekommande förlagskatalogerna, den av läroboksnämnden utgivna förteckningen över godkända läroböcker samt skolöverstyrelsens »Förteckning över undervisningsmateriel» och kataloger över filmer och stillbildsserier.

Skolberedningen föreslår, att en sådan allmän hjälpmedelsförteckning ut- arbetas, så att hittillsvarande uppgifter i skilda kataloger och förteckningar samordnas. Lärarna kan därigenom få en bättre översikt. Förteckningen

bör tillhandahållas så att varje kommun och varje enkel A-skola har till- gång till den. Materielförvaltaren bör ansvara för dess handhavande.

Hjälpmedelsutställningar

Erfarenheter av nuvarande utställningsformer. — För att i någon mån kun- na informera yrkesundervisningens rektorer, lärare och övriga för denna undervisning intresserade personer om litteratur och övriga hjälpmedel har överstyrelsen för yrkesutbildning ett yrkespedagogiskt bibliotek i Stock- holm.

Även svenska skolmuseet liksom statens psykologisk-pedagogiska biblio- tek (pedagogiska biblioteket), som omfattar över 100 000 nummer och när- mare 350 löpande tidskrifter, har trots sina små lokalutrymmen och begrän- sade resurser säkerligen betytt mycket. Biblioteket erhåller en del gåvor, så gott som uteslutande svenska läroböcker. Det utländska och större delen av det svenska bokbeståndet köps, även utländska läroböcker. Lånefrekven- sen är god och de interurbana lånen till andra bibliotek och institutioner över hela landet och även utlandet torde i förhållande till bibliotekets bok- bestånd och personal uppvisa ovanligt höga siffror jämfört med andra svenska specialbibliotek. Lånen visar en stigande tendens.

Svenska skolmuseets separata utställningar har också varit värdefulla. Uppenbart är dock, att de inte rönt den uppmärksamhet från skolmännens sida som de förtjänar. Kunskapen om där visade hjälpmedel måste därför mera aktivt föras ut i vidare kretsar av lärare och skolmän i övrigt. Svenska skolmuseets styrelse planerar att dela upp samlingarna så att den histo- riska avdelningen får en lämpligare placering, dvs. blir lättare tillgänglig för en större allmänhet. »En förläggning till Skansen har ur alla synpunkter befunnits vara den bästa lösningen», konstaterar styrelsen. Beträffande skolmuseets moderna samling har inte framförts några konkreta förslag, men staten bör överta kostnaderna för denna del av museets verksamhet (hittills har Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, staten och Stockholms stad samt Sällskapet för folkundervisningens främjande svarat för kostnaderna). Styrelsen anser det lämpligt, att den moderna sam- lingen samordnas med den rikscentral för pedagogiska hjälpmedel, som i detta betänkande föreslås förlagd till skolöverstyrelsen.

I Danmark ansvarar Statens pedagogiska studiesamling i Köpenhamn för utställningar av skolmateriel. Dess bibliotek, som har omkring 100 000 band och omkring 400 tidskrifter, utgör Danmarks huvudbibliotek för pedagogik, skolväsen samt barn- och ungdomspsykologi. Utlåningen är mycket stor. Sedan Studiesamlingen år 1957 blev uppförd på Unescos List of Education Clearing Houses and Documentation Centres, har utlåningen speciellt till utlandet ökat. I Dansk Pedagogisk Tidskrift publicerar Studiesamlingen sin danska bibliografi samt tillskott från 16 andra länder.

Studiesamlingens permanenta utställning av modern skolmateriel och av

elevarbeten är dock i detta sammanhang det väsentligaste. Brist på lokaler för sådana utrymmeskrävande hjälpmedel som materiel i fysik, kemi och biologi, brist på penninganslag och personella resurser har visserligen för- svårat möjligheterna att förverkliga utställningens ursprungliga avsikt, men idén förringas dock inte därav. Vad som där görs inom de begränsade re- sursernas ram för att dels sprida kännedom om hjälpmedlen, dels visa deras användning, kan tjäna som föredöme för en liknande verksamhet på andra håll och i större skala.

Så fort ett nytt hjälpmedel kommer ut i marknaden, sänds det till studie- samlingen, som är öppen för besök på eftermiddagarna. Vid sidan av den permanenta utställningen anordnas dessutom specialutställningar och vand- ringsutställningar på seminarier, instruktionskurser m.m. (År 1958 an- ordnades sammanlagt 67 utställningar.) Statens pedagogiska studiesamling samarbetar dessutom med skolcentralerna, som finns i varje seminariestad och är knutna till folkbiblioteken, och anordnar genom dem permanenta utställningar och specialutställningar, hjälper dem med materiel samt med rådgivning och kontinuerlig upplysning om nya skolböcker. Slutligen med- verkar studiesamlingens personal med föredrag och demonstrationer på seminarier och vid pedagogiska dagar och kurser.

Värt att nämna i detta sammanhang är också Laererforeningernes Mate- rialudvalg, där alla större danska lärarföreningar och Statens pedagogiska studiesamling har representation. Materialudvalget har till uppgift att verka för framställning av lämplig undervisningsmateriel för alla skolformer, framför allt då sådan materiel, som förlagen inte anser det lönande att framställa, samt att ge upplysningar om den materiel som finns. Enskilda lärare kan vända sig till Materialudvalget och få sina idéer bedömda av pedagoger. Till Udvalget kan också framföras förslag och önskemål om att vissa hjälpmedel framställs.

I en lokal på Statens pedagogiska studiesamling har Materialudvalget en speciell permanent utställning, som avser att vara en inspirationskälla för lärarna. Utställningen utlånas ofta som demonstrationsmateriel vid kurser.

Förslag till hjälpmedelscentraler. — Även i Sverige bör permanenta utställ- ningar kunna verksamt bidra till att sprida kännedom om hjälpmedlen, de- ras användning och metodik. Skolberedningen vill därför rekommendera, att det inrättas två permanenta rikscentraler för pedagogiska hjälpmedel, förslagsvis i Stockholm och Göteborg. Samordning av statens psykologisk- pedagogiska bibliotek och svenska skolmuseets moderna samling av under- visningsmateriel med dessa rikseentraler är i hög grad önskvärd. Förutom dessa två rikseentraler behövs Iänscentraler i de städer där länsskolnämn- derna är stationerade. För att något avlasta centralernas arbete men även av övriga skäl torde det vara lämpligt att större städer anordnar egna ut- ställningar.

Eftersom många lärare, särskilt de på landsbygden, har begränsade möj- ligheter att besöka utställningar, bör rikscentralerna under medverkan av länscentralerna anordna olika slag av vandringsutställningar. Dessa kan några dagar varje läsår besöka instruktionskurser, pedagog- eller kurspla- neringsdagar och kommunernas centralskolor.

För lärarutbildningsanstalternas del bör en utställning av de vanligast förekommande hjälpmedlen utgöra en självklar del av utrustningen. En speciellt viktig uppgift i utbildningen bör det vara att ge de blivande lärarna ingående kännedom om olika hjälpmedel samt instruktion om och prak- tiska övningar i deras användning, så att metodiken lärs in.

Till rikscentralerna, som inte minst till en början bör ha rätt stor rörelse- frihet, synes lämpligt att förlägga arbetet med kompletterande utgivning av förteckningar, boklistor etc. Tryckningen av förteckningarna är en teknisk fråga, som måhända kan Överlämnas till förlagen. Även distributionen av dem kan sannolikt skötas av förlagen, om inte centralerna får möjlighet därtill.

Det förefaller också vara lämpligt att länscentralerna men även rikscent— ralerna svarar för information och demonstrationer av hjälpmedlen, t.ex. i samband med utställningar. Samarbete med länsskolnämnder, skolornas rektorer, studierektorer och materielförvaltare bör kunna ske i betydande utsträckning. Det synes vidare vara en angelägen uppgift för dessa centra- ler att svara för viss kursverksamhet vid lärarutbildningsanstalterna samt att till skolorna bidra med diskussionspunkter och arbetsprogram kring hjälpmedlen under planeringsdagar och pedagogdagar. För att effektivt samordna olika verksamhetsformer bör de AV-assistenter, som nu finns i flertalet län, knytas till länscentralerna och under benämningen materiel- assistenter biträda med kursverksamhet vid lärarutbildningsanstalterna.

De nya skolstadgorna ålägger kommunerna ett stort ansvar då det gäller skolornas utrustning och inredning. Det omfattande arbete, som nu enskilda kommuner lägger ner på att upprätta utrustningsplaner (bilaga 8a-b) för institutionslokaler på den nioåriga obligatoriska skolans högstadium, t. ex. i biologi, fysik, kemi och geografi, bör kunna övertas av centralerna i samar- bete med konsulenter och övriga intresserade lärare. Också beträffande de humanistiska ämnena torde det vara angeläget med sådana utrustningspla- ner. Härigenom främjas en önskvärd standardisering och en förenkling av förteckningarna, så att lärarna lättare kan använda dem. Kommunerna be- reds dessutom möjlighet till rådgivning vid planering av institutionslokaler och ämnesrum och vid inköp av materiel. Länens institutionslokaler bör härvid få sin verksamhet samordnad med den ovan föreslagna verksamheten och utgöra kontaktorgan mellan länscentralerna och lärare och kommu- nalmän ute på fältet.

Övnings- och yrkesämnenas facksalar är utrustade med verktyg och maskiner, som kontinuerligt måste förnyas. Också här kan centralerna i

samråd med skolmyndigheter och lärare genom utrustningslistor m.m. ge behövlig hjälp.

Förutom nämnda uppgifter bör centralerna i övrigt vara de institutioner till vilka lärarna kan framställa önskemål om nya hjälpmedel, som de anser kan underlätta undervisningen, och till vilka de kan vidarebefordra egna förslag och idéer för att få dem bedömda. Centralerna bör också själva komma med idéer och förslag och verksamt arbeta för att lämpliga hjälp- medel framställs. Vidare bör skolöverstyrelsen genom centralerna kunna förmedla idéer och uppslag, bidra med information och hjälpmedel beträf- fande Särskolor, abnormskolor, specialklasser m.m.

Beträffande organisationen av de två rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel föreslås att de anordnas som sektioner under lämplig rotel inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning. Sektionen förutsättes stå under ledning av en för varje central verkställande tjänsteman, direkt ansvarig inför rotelehefen. Med hänsyn främst till angelägenheten av att kunna knyta erfarna och lämpliga skolmän till uppdraget föreslås, att tj änstemän- nen förordnas som konsulenter inom överstyrelsen. Rikscentralen i Stock- holm bör förläggas till skolöverstyrelsen, medan den i Göteborg bör förläg- gas till pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg.

Det är önskvärt, att rikscentralerna dels kontinuerligt tillförs erfarenhet från det dagliga skolarbetet, dels så långt det är möjligt omfattas av lärarna med intresse och förtroende. Skolberedningen föreslår därför att den rotel, som inom skolöverstyrelsen kan komma i fråga för arbetsuppgiften, för ändamålet byggs ut med en rådgivande styrelse för centralerna.

Den för de båda centralerna gemensamma styrelsen bör bestå av, förutom chefen för den rotel inom skolöverstyrelsen till vilken centralerna hör samt de två föreståndarna, en representant för överstyrelsen för yrkesutbildning, en för vart och ett av Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges folkskollärar- förbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarför- bund samt två representanter för Svenska facklärarförbundet. För var och en av de förbundsutsedda medlemmarna av styrelsen bör utses en person- lig suppleant.

De regionala hjälpmedelscentralerna _— länscentralerna — förutsättes visserligen organisatoriskt och anslagsmässigt sortera under samma rotel inom skolöverstyrelsen som rikscentralerna men hör vad det dagliga arbe— tet beträffar vara anknutna till länsskolnämnden och i övrigt få en jäm- förelsevis fri ställning. För var och en av länscentralerna bör utses en regio- nal styrelse. Denna föreslås bestå av en representant för länsskolnämnden, den verkställande tjänstemannen i hjälpmedelsstationen samt en regionalt utsedd representant för vart och ett av de fem lärarförbunden.

Som verkställande tjänsteman i länscentralerna, vilken förutsättes be- driva sin verksamhet som deltidsarbete, hör skolöverstyrelsen på förslag av

127 länsskolnämnden mot arvode förordna en intresserad lärare. Till rikscen- tralen i Stockholm bör knytas skolöverstyrelsens filmkonsulent.

Såväl styrelsen för rikscentralerna som styrelserna för länscentralerna förutsättes bestå av aktiva, i tjänst varande lärare med påfallande intresse för och erfarenhet av de frågor som centralerna har att handlägga. Styrel- serna bör kontinuerligt förnyas, förslagsvis så att varje ledamot väljs för en tid av tre år och att omval må förekomma högst två gånger. (Jfr bilaga 9.)

Centralt tillhandahållande av vissa undervisningshjälpmedel

För-skjutning från förhyrning till inköp i fråga om AV-materiel

När det gäller anskaffningen av audivisuella hjälpmedel till skolorna före— ligger gentemot övrig undervisningsmateriel den skillnaden, att viss AV- materiel, främst filmerna, ibland endast förhyres. Allmänt sett lär emeller- tid — när det gäller filmförhyrning i egentlig mening, dvs. direkt från de kommersiella distributörerna — ha inträtt en klar förskjutning från för- hyrning till inköp. Förhyrning av film har givetvis främst tillgripits av kostnadsskäl. Paradoxalt nog är det, åtminstone till en del, samma orsaker som har föranlett att inköpen av film numera ökat på filmuthyrningens be- kostnad. Inrättandet av ett stort antal regionala filmarkiv av olika slag har nämligen medfört inte bara pedagogiska utan också ekonomiska fördelar. Via dylika arkiv kan skolorna därför i regel erhålla filmer billigare än vid förhyrning från de kommersiella distributörerna. År 1957 hävdade skolöver- styrelsens filmkommitté i sin utredning »Stöd åt undervisningsfilm i svens- ka skolor» att förhyrning av sistnämnda slag borde förekomma endast i undantagsfall. »Det har nämligen visat sig», skrev kommittén, »att admini- strationskostnaderna vid de stora arkiv, som distributörerna upprättat, blir relativt höga, vilket givetvis medför högre filmhyra. Från distributörshåll har kommittén erfarit, att uthyrningsverksamheten närmast betraktas som en service, som knappast ger någon vinst.»

Möjligheter till samarbete med filmoteken

Det finns emellertid en annan form av förhyrning som i varje fall för vissa skolor och stadier kan komma att spela en större roll än förut, nämligen filmförhyrning från de s.k. filmoteken. Om förhyrning i egentlig mening är det här ej fråga, snarare om en form av kooperativt organiserad film- distribution.

Filmoteken är ett slags filmföreningar som har till uppgift att inköpa och för sina medlemmars räkning tillhandahålla filmer. De är i regel orga- nisatoriskt knutna till centralbiblioteken, som upplåter plats för filmsam- lingarna, svarar för katalogiseringen och i många fall även för distributio- nen. På vissa håll har man dock en person deltidsanställd särskilt för detta

arbete. Filmoteken är sammanslutna i den år 1956 bildade Filmotekens sam- arbetskommitté. Enligt uppgift därifrån finns nu filmotek i femton län. I ytterligare ett par län är filmotek under bildande. Enligt stadgarna för samarbetskommittén utgörs dess medlemmar dels av de på länens bild- ningsförbund eller motsvarande regionala sammanslutningar uppbyggda filmoteken, dels av sådana skolfilmarkiv, som även tillhandahåller film till bildningsorganisationer.

Bakom filmoteken stod från början i regel folkbildningsorganisationerna i länen samt andra ideella, fackliga, politiska och religiösa sammanslut- ningar, här och var även industriföretag och liknande. Till medlemmarna räknas nu dessutom föreläsningsförbund, kvinnoföreningar, kommuner, högre skolor av olika slag, folkhögskolor osv. Filmoteken åtnjuter bi- drag av landstingen. Hur värdefullt detta än år, måste ekonomin dock till väsentlig del byggas på medlemmarnas årliga avgifter. Dessa varierar från 25 kronor till 100 kronor, vartill kommer en inträdesavgift av skiftande storlek. Alla medlemmar i filmoteken har rätt att beställa filmer ur filmo- tekens kataloger. I stället för att erlägga hyra av växlande storlek till film- bolagen betalar filmoteksmedlemmarna blott en expeditionsavgift på några få kronor. Därutöver lär dock ett och annat filmotek ekonomiskt stödja sina medlemmars filmförhyrningar hos olika bolag.

Ett samarbete mellan skolor och filmotek är åtminstone i princip ett för båda parter angeläget önskemål. Frågan är emellertid om de i första hand på det fria bildningsarbetets behov inriktade filmoteken har möjlighet att i någon större utsträckning bidra till att lösa även skolornas filmbehov. I den mån så är fallet, torde det främst gälla för gymnasier och andra skolformer ovanför den obligatoriska skolans åldersnivå.

Från filmotekshåll har deklarerats stort intresse för ett ökat samarbete med skolväsendet. Genom att i styrelsen för filmoteken ge plats åt repre- sentant för länsskolnämnden och genom att inrikta filmotekens film- anskaffning så, att den täcker i varje fall vissa icke-obligatoriska skolors behov av »bredvidläsningsfilmer» anser filmoteken att de skulle kunna lägga grunden till ett vidgat samarbete med skolväsendet. Förutsättningen anges vara ökade ekonomiska resurser, något som skulle erhållas om länets samtliga kommuner bleve medlemmar i filmoteket och om bidrag (med- lemsavgift) utginge proportionellt efter antalet klassavdelningar i berörda skolor.

Från skolans sida torde emellertid vissa både praktiska och principiella invändningar kunna resas mot dessa i och för sig lovvärda samarbetspla- ner. Det får anses vara ett rimligt pedagogiskt krav att en viss film på he— stämd dag och till bestämd lektion skall kunna komma vederbörande lärare tillhanda. Kommunikationsförhållanden och distributionsresurser i övrigt bör dessutom vara sådana, att detta helst skall kunna ske om en film bestäl— les senast dagen före visningen. De länsomfattande filmoteken kommer i

ATW-m,, __"... lt ...—___! ? Illllllt tll

lm ,g,"lll'lllllltlllluulllmm

,,,,u ||mmlllllllllllll- ””'"" uimmnmuulnmuu

nu..-.! nu ull-lunta

Ljnrllmnrl och skolradiohä/len förvaras överskådligt och lättillgängligt i en hol:- hylla.

För (lll lätt [vunna [inna äns/mdc ljud— uch/rller bildillustrationer bör ett tydligt och ständigt aktuellt register finnas till hunds (t. (nr. av denna typ med olik/äran- (IP remsor [är skilda ämnen ).

här gemensam apparatur skall användas av [lem lärare blir (let o/lu nödvändigt att i gnd till på särskilda listor beställa lmlulslwlurr, _qrumlno/on, proje/(Ior osv.

Cinenisionsrmparatrn /är filmvis— ning laddas med en kassett. Appara- lens bildruta möjliggör visning utan särskild du!: och utan mörkläggning av nisningslolcalen.

Dramatiseringar i slcolarbrlel kränrr stora utrymmen [är både inövning av rollerna. [ram/öramlel urh [örna— ring av rekvisila.

regel inte att ha praktisk möjlighet att uppfylla dylika krav. I flera län är de faktiska transportmöjligheterna från filmotekets stationeringsort till mera perifert belägna kommuner alltför ogynnsamma. Praktiska svårigheter upp— står också av den anledningen, att alla berörda skolor av naturliga skäl kommer att efterfråga en och samma film vid ungefär samma tidpunkt un- der läsåret. Detta är i och för sig ett dilemma som gäller för alla arkiv, men givetvis blir problemet större ju fler skolor arkivet skall betjäna. Om ett filmarkiv skall utnyttjas av skolorna i länets samtliga kommuner —— och så är ju tanken i fråga om filmoteken —— kan på grund av de tidsmässigt sammanfallande rekvisitionerna uppkomma ganska betydande väntetider. Med hänsyn till det pedagogiskt motiverade önskemålet att filmerna inte- greras i undervisningen är dylika leveransförseningar olämpliga. De bör därför så långt möjligt undvikas. Principiellt kan vidare viss tvekan råda om det lämpliga i att skolorna för sin försörjning med undervisningsfilm görs beroende — om också blott i viss utsträckning —— av ett utanför skol- väsendet stående organ.

Å andra sidan förefaller det uppenbart att därest ett om ock begränsat samarbete mellan skolor och filmotek kan etableras på sådant sätt, att det blir till båtnad för båda parter, bör åtgärder vidtas för att en dylik samver— kan så långt möjligt skall komma till stånd. Skolöverstyrelsen och översty— relsen för yrkesutbildning bör undersöka om och i vilka fall man vid till- godoseende av skolväsendets filmbehov kan utnyttja sådana redan bestående organ som filmoteken. Det bör övervägas, hur långt ett eventuellt samarbete bör gå och i vilka former det bör ske.

Filmarkiv för större områden

Beträffande film blir det i regel erforderligt med ett arkivunderlag större än blott den egna kommunen, många gånger till och med betydligt större. Skolöverstyrelsens filmkommitté konstaterade i sitt betänkande av år 1957 att de flesta skoldistrikt hade för få läraravdelningar för att det från kost- nadssynpunkt skulle vara motiverat att upprätta ett eget filmarkiv. Så ansågs bli fallet även sedan man fått en gemensam skolstyrelse för alla skolformer.

Som utgångspunkt för filmarkivens organisation föreslog kommittén föl- jande:

»Större kommuner, som har eller kommer att få eget högstadium för enhets- skolan hör utgöra en arkivenhet. Om två eller flera kommuner tillsammans orga- niserar enhetsskolans högstadium, bör detta område utgöra arkivenhet. Visar det sig, att ett dylikt område är för litet för att bära upp ett eget filmarkiv, kan två eller flera enhetsskoleområden gå samman. Att enhetsskoleområdena här valts som utgångspunkt, beror främst på att kommittén förutsätter, att kommunikatio- nerna inom dessa områden är goda, inte minst tack vare Skolskjutsar och mat- transportbilar. Arkiv för ett enhetsskoleområde kan benämnas lokala filmarkiv och arkiv för två eller flera sådana områden regionala filmarkiv.

Om i ett filmarkivområde skulle finnas även andra skolformer än enhets- skola, borde lärarna i dessa få utnyttja arkivets filmer, i den mån de ansågs användbara även för dessa skolformer. Det torde däremot inte, menade kommittén, vara ändamålsenligt eller ekonomiskt försvarligt att t. ex. en- bart för ett enstaka gymnasium inköpa ett filmförråd avpassat efter dess behov. Dels skulle kostnaderna bli höga, dels skulle användningsfrekven- sen bli låg. Detsamma gällde också vissa andra skolformer med relativt få avdelningar. För dessa läroanstalter föreslog kommittén, att centralarkiv upprättades länsvis. Denna typ av regionala arkiv kallade kommittén läns- arkiv.

Vid upprättandet av dylika länsarkiv borde undersökas, huruvida sam- arbete i fråga om distributionen kunde etableras med redan existerande filmotek. Där samarbete med filmotek eller centralbibliotek inte kunde kom- ma till stånd, syntes det lämpligt att länsfilmarkiven knöts till ett inom länet befintligt eller planerat lokalt eller regionalt filmarkiv.

I föregående avsnitt har redan talats om vikten av att samarbete med filmoteken etableras i den utsträckning så lämpligen kan ske. Nu torde ett 80-tal regionala skolfilmarkiv finnas i riket, i regel organiserade som film- föreningar, i vilka kommunerna blir medlemmar. De är dock ojämnt för— delade över landet. De skiljer sig också ganska avsevärt med hänsyn till sin geografiska omfattning. Endast en mindre del utgörs av arkiv som omfattar ett helt län eller ett helt inspektionsområde.

Fråga kan möjligen uppstå huruvida länsskolnämndens inspektionsrätt principiellt även omfattar den undervisningsmateriel, som ägs av och för- varas hos en regional filmförening, till vilken kategori ju även filmoteken hör, och ett på föreningsbasis uppbyggt regionalt AV—arkiv. Det rör sig ju här om privaträttsliga sammanslutningar, ej om offentligrättsliga subjekt, såvida inte kommunalförbund bildats för det gemensamma arkivändamålet. Skulle dessa arkiv även komma att ägna sig åt bandinspelning av radiopro- gram — och TV-program, när detta blir tekniskt och praktiskt möjligt —— blir inspektionsproblemet av särskild betydelse mot bakgrund av det från Sveriges Radio med skärpa framförda kravet att lokalt eller regionalt gjorda inspelningar skall vara av fullgod teknisk kvalitet. Länsskolnämndernas besiktningsrätt bör emellertid i fråga om den undervisningsmateriel som nyttjas i skolorna inte vara beroende av så formella kriterier, att kommu- nernas val av samarbetsform har någon faktisk betydelse i detta avseende. De yttre formerna för den interkommunala samverkan, som fordras för en ändamålsenlig skolorganisation, bör inte få medföra att verksamheten un- dandras det myndighetsinseende den eljest är föremål för.

Instruktionen för länsskolnämnderna bör enligt skolberedningens upp- fattning tolkas så, att länsskolnämnderna har att beakta även frågor rö- rande skolornas behov av och försörjning med film för undervisningsända- mål. Med hänsyn till att dessa frågor från pedagogisk synpunkt är ange-

lägna, föreslås att länsskolnämnderna mer uttryckligt än vad nu är fallet ålägges att dels medverka till att filmdistributionen ordnas ändamålsenligt på det lokala planet, dels ta initiativ till att regionala, eventuellt länsomfat- tande, filmarkiv ordnas.

Slutligen skall i detta sammanhang betonas vikten av att de regionala filmarkiven inte tillämpar ett stelt cirkulationssystem för filmdistributio- nen. I stället bör rekvisitionssystemet självklart vara det normala. Endast därigenom torde de pedagogiska kraven på filmernas integration i under- visningen kunna tillgodoses. Denna synpunkt gäller i princip givetvis även för lokala arkiv och i förekommande fall även för annan AV-materiel än filmer.

Centraler för bandinspelning av radioprogram

Enligt lärarenkäten rörande AV-hjälpmedel är bandupptagning av radio- program för avlyssning vid senare tidpunkt möjlig i många kommuner. Av de tillfrågade kommunerna uppger 68 %, att de har möjlighet därtill på folkskolestadiet. Av de högre skolorna, där ämneslärarsystemet, schema- tekniska skäl m.m. gör det svårare att inpassa radioprogrammen i under- visningen just vid sändningstillfället, är det inte mindre än 82 % som säger sig tillämpa indirekt avlyssning. Att systemet med bandade radioprogram har uppenbara pedagogiska fördelar behöver knappast närmare motiveras: programmet kan inpassas i undervisningen på rätt tidpunkt, det kan -—— därest så anses lämpligt —— återges blott delvis, det kan repeteras, det kan arkiveras osv.

Bandinspelning är emellertid ganska tidskrävande. Det får därför anses vara opraktiskt att varje skola sysslar härmed. Systemet är också oekono- miskt. Om i en stad ett visst radioprogram inspelas av exempelvis samtliga folkskolor, av läroverket, flickskolan och praktiska realskolan, kräver detta kanske åtta olika inspelningar. Spelar man in samma program centralt i en kommun9 vid en AV-central krävs vid sändningstillfället inspelning av bara ett band, och från detta »moderband» kan sedan, allt efter behov, kopior tas för de olika skolornas räkning. Sedan programmet avlyssnats kan se- kundårbanden avmagnetiseras och användas för kopiering av andra band. Genom att »moderbandet» arkiveras så länge detta anses lämpligt, kan småningom ett ljudbandsarkiv av ganska avsevärd omfattning uppstå. De av dessa bandinspelningar och arkivering av »moderhanden» aktualiserade auktorrättsliga eller — med den nya terminologien _— upphovsrättsliga pro— blemen behandlas närmare i ett följande avsnitt (5. 135).

Denna kommunvis centraliserade bandinspelning och kopiering är ett alternativ också till ett utnyttjande av Sveriges Radios bandcentral. Av AV- enkäten att döma har bandcentralens existens och villkoren för utnyttjande

' I Halmstad har centralbiblioteket börjat göra bandinspelningar och även kopieringar. Det ingår i bibliotekets service att allmänheten skall kunna i efterhand avlyssna ett radioprogram.

av dess tjänster hittills varit föga kända. Det är också först från hösten 1959 som möjlighet öppnats att, om inga upphovsrättsliga komplikationer före- ligger, därifrån beställa kopior på alla skolradioprogram. Under år 1960 har bandcentralen också utnyttjats i större skala (600 band levererades). På grund av den ökade omsättningen har bandpriserna sänkts och utgör 16 kronor för ett program på 20—30 minuter (9,5 om hand). För att få full— god teknisk kvalitet på inspelningarna sker bandcentralens inspelningar endast på nya band, varför skolorna inte själva kan få skicka in band för överspelning. Anledningen till att begagnade hand för närvarande (januari 1961) inte kan sändas in till bandcentralen för inspelning är att ett sådant förfarande skulle kräva avsyning av banden före inspelningen. Kostnaden härför måste läggas till priset för inspelningen. Den blir givetvis beroende på i vilken utsträckning begagnade band sänds in för inspelning.

Även andra inspelningsmöjligheter förekommer för närvarande, i främsta rummet de kommunala inspelningscentralerna. Sveriges Radio motsätter sig givetvis inte inrättandet av lokala bandcentraler. Bolaget har dock med- delat att det, om den lokala inspelningsverksamheten blir omfattande, kom- mer att överväga att upphöra med egen inspelning.

Kopiering av radioprogram är som ovan antytts från skolans synpunkt motiverad både av praktiska och pedagogiska skäl. Det bör understrykas att bandinspelningen många gånger utgör en nödvändig förutsättning för att programmet över huvud skall kunna utnyttjas i undervisningen, därför att schematekniska hinder, skrivningar, lovdagar m.m. omöjliggör av- lyssning vid sändningstillfället. Men även om dylika hinder ej föreligger, är bandinspelningen ofta enda möjligheten att inpassa radioprogrammet på den ur pedagogisk synpunkt lämpligaste tidpunkten. Ändamålsenliga inspelningsmöjligheter är därför väsentliga. Sveriges Radios bandcentral spelar därvid en viktig roll.

Det är inte bara skolradioprogram som skolorna önskar inspelade på band. Inte så sällan torde det finnas anledning att i undervisningen, förmodligen främst på högstadiet och däröver, utnyttja mer allmänna program, exem- pelvis föredrag, konserter, reportage och intervjuer, som ej sänds som skolradioprogram. Sveriges Radios bandcentral kan givetvis leverera kopior även av dessa program i den mån upphovsmännens medgivande erhållits. Över huvud taget torde upphovsrättslagen komma att medföra en centra- lisering av inspelningen av radioprogram. Att överlåta åt skolorna att själ- va spela in är sålunda knappast möjligt. Då föreligger dessutom risk att apparaturen blir alltför ofta låst för inspelning och dess användning i sj älva undervisningen försvåras.

Mest realistiskt torde därför vara att vid sidan av Sveriges Radios band- central räkna med inspelning i ett för kommunen gemensamt arkiv eller i en för skolor i en större region avsedd inspelningscentral. I det förra fallet bör de i kapitlet om den lokala AV—organisationen nämnda AV-centralerna

ha en viktig uppgift; i det senare fallet kan uppgiften läggas på interkom— munala centraler eller länsarkiv.

Vid överläggning har Sveriges Radio som nyss påpekats förklarat sig inte ha något intresse av monopol för sin bandcentral. Sveriges Radio har dock särskilt starkt betonat kravet på att inspelningarna skall vara av fullgod teknisk kvalitet. Bolaget torde emellertid i princip komma att utan större formaliteter lämna skolorna de tillstånd till inspelning, som enligt 48 å i den av 1960 års riksdag antagna lagen om upphovsrätt fordras från företagets sida. Men därmed är icke frågan om inspelningarnas lovlighet löst. Det återstår att av upphovsmannen förvärva erforderligt tillstånd till perma- nenta inspelningar. Dessa och andra upphovsrättsliga frågor behandlas som redan nämnts närmare i ett senare avsnitt av denna bok (5. 135 ff.).

För att ha en viss garanti för att det nyssnämnda kvalitetskravet upp- fylls har man från Sveriges Radios sida uttalat önskemål om att lokala bandcentraler skall stå under någon myndighets inspektion. Enligt skol- beredningens mening är så redan fallet. Länsskolnämnden skall enligt sin instruktion ha inseende över det obligatoriska skolväsendet och »därtill knuten verksamhet». I sin inspekterande verksamhet skall skolinspektör be- siktiga undervisningsmateriel. Eftersom de lokala bandcentraler som här diskuteras (AV-centralerna) skall vara gemensamma för kommunens alla skolor, kommer de alltid att betjäna det obligatoriska skolväsendet och följaktligen att uppfylla det för länsskolnämndsinspektionen gällande vill- koret att utgöra en till detta skolväsen »knuten verksamhet». Vidare måste besiktigande av undervisningsmateriel rimligen anses innefatta granskning även från ljudteknisk synpunkt av befintliga ljudband. I princip torde följ— aktligen garantier redan finnas för att kravet på fullgod teknisk kvalitet i fråga om bandinspelningar blir tillgodosett. Man får utgå från att vid sådan inspektion samverkan kommer till stånd med ljudteknisk expertis (t.ex. inom televerket eller Sveriges Radio).

Filmning och bandinspelning av TV-program

Den inom Sveriges Radio företagna utredningen om skol-TV har i det redan nämnda betänkandet, »Televisionen i undervisningens tjänst» (daterat mars 1959) utförligt behandlat skoltelevisionens förutsättningar och möjligheter. Utredningen kom till den slutsatsen, att det av pedagogiska skäl var väsent- ligt att vissa för skolan avsedda TV—program kunde erbjudas på två distri- butionsvägar: dels genom direktsändningar över TV-nätet, dels genom fil— made kopior som skolorna finge köpa till självkostnadspris av Sveriges Radio.

Vid tillämpning av det senare alternativet, som erbjuder speciella pro- blem från arkiveringssynpunkt, utför man så kallad telefilmning (telere- cordad film). Den telefilmade kopian definieras i det nämnda betänkandet

som »en fotografisk reproduktion av den bild som synes på TV—skärmen, beledsagad av ljudet från originalprogrammet». Av tekniska skäl måste man räkna med att telefilmer i praktiken kan framställas endast för eller i samband med sändning, dvs. av Sveriges Radio.

Telefilmens tekniska kvalitet är inte så god som den vanliga filmens. Kostnaden blir emellertid något lägre. Sveriges Radio har lämnat följande prisuppgifter för telefilm med optiskt ljud (januari 1961):

Filmens längd Antal beställda kopior * mmm" 10 st. 50 st. 100 st. 15 minuter ........... 230: — 172: — 160: — 20 minuter ........... 305: — 215: — 200: —— 30 minuter ........... 385:— 315:—— 300:—

För enkelhetens skull tillämpas våren 1961 ett fast genomsnittspris för skolor (under förutsättning att ej mindre än tio kopior beställs) : för tjugo- minutersprogram 300 kronor, för trettiominutersprogram 350 kronor exklu- sive omsättningsskatt. Härtill bör i förekommande fall läggas ersättning till upphovsmän (författare, kompositörer och liknande). Hur stor denna ersättning blir är beroende av eventuella kommande generella förhandlingar eller särskilda uppgörelser från fall till fall.

För att Sveriges Radio skall få en uppfattning om den ungefärliga av- sättningen av viss TV-kopia och följaktligen kunna anpassa kopieproduk- tionen och priset härefter, borde man lämpligen tillämpa ett system enligt vilket skolorna kontinuerligt kan beställa kopior av ett bestämt program inom en fastställd tidsfrist efter sändningsdagen, till exempel 14 dagar.

Från Sveriges Radios sida har meddelats, att företaget genom organise- randet av en kopietjänst kommer att kunna tillgodose önskemål från sko- lorna angående kopior av skol—TV-program i större omfattning, sedan när- mare erfarenheter vunnits från försöksverksamhet under år 1961.

Emellertid förefaller det nu som om tanken på lokalt gjorda bandinspel— ningar av TV-program inte vore för framtiden orealistisk. Det rör sig alltså här inte om telefilm utan om ett helt annat förfarande, s. k. video-bandning (»video tape recording»). I detta fall sker visningen i skolan via TV-appara- ten, ej — såsom vid användning av telefilm — via filmprojektorn. För när- varande fordrar sådan bandinspelning en ytterligt dyrbar teknisk appara- tur. I vårt land förfogar (vid årsskiftet 1960/61) endast Sveriges Radio över en sådan anläggning. De höga kostnaderna gör det uteslutet att räkna med utnyttjandet av en dylik anordning för bandning i lokala eller regionala arkiv. Men enligt uttalanden från utländsk expertis lär en sådan lokalt före- tagen bandinspelning till rimliga kostnader rätt snart bli möjlig. Ehuru säkra bedömningar ännu saknas beträffande tidpunkten tycks de utländska

experterna vara eniga om att problemets tekniska lösning numera blott är en tidsfråga.10

Även om detta nya och avsevärt billigare förfarande blir tekniskt möj- ligt, torde man dock under alla omständigheter böra räkna med att TV- bandningen normalt blir en fråga för särskilda inspelningscentraler eller arkiv, inte för de enskilda skolorna.

Några upphovsrättsliga problem

I detta sammanhang bör vissa juridiska problem beröras. Inte minst in- spelningarna av radioprogram aktualiserar komplicerade upphovsrättsliga frågor. Enligt den av riksdagen i december 1960 antagna lagen om upp- hovsrätt till litterära och konstnärliga verk är i princip kopiering, sam- manställning, ljudupptagning eller annan reproduktion av sådant verk icke tillåten. Principiellt har endast upphovsmannen till verket rätt att framställa exemplar därav. Detta är alltså huvudregeln. Vissa inskränk— ningar i upphovsrätten är emellertid stadgade i lagens andra kapitel. En del av dessa inskränkningar är av stor betydelse för skolans verksamhet.

För det första innehåller 11 5 det undantaget från huvudregeln, att »av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk». I propositionen (nr 1960: 17) framhöll departementschefen att det bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsamling, material för en lektion i diktanalys osv.; »förfarandet anknyter här till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat». Likaså är det tillåtet, att enskild lärare, för sitt personliga bruk i tjänsten, framstäl- ler exemplar —— i den omfattning det här gäller —— genom t. ex. fotokopie- ring eller ljudupptagning. »Men», tillade departementschefen, »det kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsmaterial till bruk i skoldistriktets klasser».

Vid lagförslagets behandling i kamrarna framhöll justitieministern att lärarna har full frihet att inom ramen för vad som i 11 & kallas >>enskilt bruk» framställa vilka kopior, sammanställningar, reproduktioner och ljudband de vill och även att bevara framställt material så länge de önskar. Enligt uttalande i propositionen föreligger enskilt bruk då förfarandet an- knyter till lärarens personliga undervisning. Om däremot en reproduktions- central för exempelvis ett helt län eller ett skoldistrikt får hand om så- dant material och mångfaldigar det i ett stort antal exemplar till tjänst för skolorna inom distriktet, saknas enligt statsrådet det personliga momen- tet; det är då inte längre fråga om »enskilt bruk». Denna tolkning torde också innefatta att en lärare äger att tillfälligt låna ut sitt material till andra lärare, som han står i personlig relation till.

För det andra innehåller lagen i 17 5 ett annat undantag från huvudre—

10 Se 5. 100, not 7.

geln, viktigt för skolans användning av vissa audivisuella hjälpmedel. Den inskränkning i upphovsrätten som där stadgas gäller grammofon— och bandinspelningar. Enligt 17 & må inom undervisningsverksamhet ljudupp- tagning av offentliggjort verk göras för tillfälligt bruk, utan att tillstånd dessförinnan behöver inhämtas. Inspelning får dock icke göras direkt från grammofonskivor, band etc., vilka framställts i förvärvssyfte.

Lagen uppställer alltså i denna paragraf två villkor för ljudupptagningen. Den måste dels vara avsedd blott för tillfälligt bruk, dels ske inom under- visningsverksamhet. På samma villkor må enligt lagens 48 &, sista stycket, upptagningar av radio- eller televisionsprogram göras utan det tillstånd av Sveriges Radio, som eljest enligt bestämmelserna i samma paragraf är er- forderligt.

Om det första villkoret hette det i propositionen att inspelningen blott fick användas »vid något eller några tillfällen» och att detta icke fick ske »inom alltför lång tid från det inspelningen företogs». Uttrycket »tillfäl— ligt bruk» preciserades av utskottet till att betyda »åtminstone något år». Vid utskottsutlåtandets behandling i kamrarna gjorde justitieministern emellertid den klargörande deklarationen »att skolorna kan bevara inspel— ningarna ett par, tre år utan risk att anses ha överträtt stadgandet». Om man inom undervisningsväsendet vill behålla ett inspelat program längre tid än så krävs alltså en överenskommelse med upphovsmannen. Denne har då möjlighet att förbjuda att programmet används i fortsättningen.

Beträffande det andra i 17 & omnämnda villkoret gäller att inspelning anses företagen »i undervisningsverksamhet» även i de fall den skett vid en — eventuellt för flera skolor gemensam _— AV—central eller liknande inom skolväsendet anordnad inspelningscentral. Däremot har Sveriges Radio inte rätt att utan särskilt tillstånd av upphovsmannen inspela sina egna program på hand för distribution till skolorna, inte ens om banden är avsedda blott för tillfälligt bruk. För att Sveriges Radio skall kunna framställa band för skolbruk fordras alltså att bolaget inhämtat upphovs- mannens särskilda tillstånd till inspelningen. Något ytterligare tillstånd för skolorna att i undervisningen nyttja de band Sveriges Radio distribuerat fordras däremot inte.

Den nya lagen lämnar alltjämt betydande möjligheter för användning av AV—hjälpmedel i skolundervisningen. Men när skolorna inspelar t. ex. radioprogram sker detta ofta med sikte på att spara programmen under flera år för att eventuellt i framtiden nyttja dem mer eller mindre regel- bundet i undervisningen. Vill man på så sätt framställa enstaka hand för mer permanent framtida bruk eller lägga upp ett bandarkiv, måste till- stånd till inspelningarna i vanlig ordning inhämtas av såväl upphovsmän som radioföretag. Beträffande sistnämnda tillstånd, varom stadgas i 48 å i lagen, har Sveriges Radio som ovan berörts deklarerat en i princip positiv inställning till skolväsendets önskemål.

Besvärligare är det förstnämnda tillståndet, det medgivande av upphovs- mannen, som dylika för mer permanent bruk avsedda inspelningar kräver. Departementschefen uttalade i riksdagsdebatten att det enligt hans me- ning inte syntes föreligga några hinder för Sveriges Radio att medge skol- väsendet att tillverka permanenta inspelningar på basis av radions eller i varje fall skolradions program. Emellertid kan detta omedelbart ske blott i de fall Sveriges Radio själv innehar upphovsrätten. I övriga fall fordras att Sveriges Radio genom avtal med upphovsmannen förvärvar rätten till ett sådant medgivande åt skolorna. Om så sker, vilket beredningen finner både önskvärt och rimligt, kan det alltså bli möjligt att arkivera dylika radioprogram utan några tidsbegränsningar.

Från Sveriges Radios sida har dock framhållits, att man av olika skäl knappast torde kunna räkna med att bolaget i normala fall kan sluta avtal om sådana tillstånd för skolväsendets räkning. Bolaget har i stället före- slagit dels att något centralt organ inom skolväsendet söker kontakt med berörda upphovsmannaorganisationer i syfte att få till stånd avtal som i största möjliga utsträckning generellt ger skolorna tillstånd till inspel- ningar av radioprogram, dels att skolmyndigheterna vänder sig till Sve- riges Radio för samråd om hur återstående tillstånd, dvs. sådana som icke täckes av dylika avtal, på enklaste sätt skall kunna förvärvas.

Förutom de från skolans synpunkt betydelsefulla inskränkningar i upp- hovsrätten, som baseras på bestämmelserna i 11 och 17 55, finns ytterli- gare några av betydelse för skolornas verksamhet. Man kan peka på dels stadgandena i 14 5 om rätten att citera verk, dels bestämmelserna i 24 & om rätten att återge vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myn— dighet, vid offentlig diskussion om allmänna angelägenheter etc. Det heter sålunda i 14 5: »Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras i den omfattning som betingas av ändamålet.» Detta bety- der att det står alla, enskilda lärare såväl som skolor, fritt att göra kortare utdrag av litteratur, musik, tal, dramatik etc. (även från grammofonskivor och kommersiella ljudband) för att användas i illustrerande syfte. Och enligt 24 5 får t. ex. parlamentsdebatter, uttalanden av regeringschefer i olika länder, radiodiskussioner om allmänna angelägenheter etc. kopieras utan att upphovsmannens samtycke dessförinnan behöver inhämtas. Upp- hovsmannen äger dock ensam utge samling av sina anföranden.

Från justitieministerns sida framhölls i riksdagsdebatten vidare, att om lagen inte skulle visa sig fungera tillfredsställande i fråga om undervis- ningens rätt att använda skyddade verk, finge den naturligtvis omprövas. Skolberedningen finner det därför angeläget att skolöverstyrelsen noga föl- jer utvecklingen på detta område. I fråga om bandinspelningar blir frågan om skolans rätt att få behålla programmen aktuell ett par tre år efter in- spelandet. Vad beträffar exemplar som framställts t. ex. genom elektrosten- cilering och reproduktionsfotografering kommer tillämpningen av lagen

att aktualiseras hösten 1961. Det kan också bli nödvändigt att överväga vilken ställning de i detta betänkande föreslagna länsarkiven och AV- centralerna skall ha i framtiden.

Sammanfattning

Lärarnas möjligheter att överblicka hjälpmedlen är för närvarande begrän- sade. Vid en förbättrad tillgång på pedagogiska hjälpmedel måste därför mycket stor vikt fästas vid att lärarna effektivt kan få upplysning om dem och möjligheter att lära sig deras metodik och teknik, deras användnings- möjligheter och begränsning. Läraren måste känna till hjälpmedlen för att effektivt kunna planera sitt arbete. Han måste sålunda känna till vad som finns för hans eget bruk, vad som finns för eleverna, vad som finns i skolan samt var det finns. Först med materiel som han kan överblicka på detta sätt är det också möjligt att utnyttja hjälpmedlen som ett naturligt led i undervisningen.

Upprättandet av förteckningar, anordnande av utställningar m. m. -— allt i syfte att underlätta de tidskrävande delarna av lärarnas arbete lik- som syftet att eliminera de mest orationella delarna av detsamma och er- sätta dem med verksamma och lättillgängliga hjälpmedel — motiverar mer än väl de insatser som här föreslagna anordningar innebär. Rationellare och bättre inköp, bättre arbetsförhållanden med större möjligheter till ak— tivt elevarbete bör kunna bidra till att göra den traditionella undervisningen effektivare samt ge möjlighet till en större differentiering i arbetet inom klassen än vad som nu normalt är möjligt.

Sådana AV-hjälpmedel, som används förhållandevis sällan eller är kost- nadskrävande, bör tillhandahållas genom regionala arkiv. Filmoteken, som i regel är knutna till centralbiblioteken i länen, är serviceorgan i första hand för folkbildningsverksamheten och högre skolor av olika slag. Ett samarbete också mellan andra skolor och filmotek har redan förekommit. Filmoteken kan tillhandahålla filmer av >>bredvidläsningskaraktär» i syn- nerhet för icke-obligatoriska skolor. Distributionssvårigheter och andra problem förknippade med ett utvidgat samarbete gör det befogat, att skol- överstyrelsen undersöker möjligheterna till samarbete i större skala.

Skolöverstyrelsens filmkommitté föreslog att regionala filmarkiv, kal- lade länsarkiv, borde upprättas för de icke-obligatoriska skolornas behov. Dessa arkiv skulle kunna anknytas till filmoteken. Länsskolnämnderna bör dels medverka till att filmdistributionen ordnas ändamålsenligt på det 10— kala planet, dels ta initiativ till att regionala, eventuellt länsomfattande, filmarkiv ordnas.

Det kan inte vara rimligt att bandinspelningar av radioprogram görs vid varenda skola, då tekniska möjligheter finns att vid bandcentraler till ringa kostnad utföra en kopiering i större skala. Sveriges Radios bandcentral kan

ge en fullständig service åt alla skolor. Vid sidan härav kan tänkas regio- nala inspelningscentraler, antingen vid de ovan nämnda länsarkiven eller vid de i följande kapitel omnämnda kommunala AV-centralerna.

Kopieringar av TV-program (filmade eller bandade kopior) kan för när- varande göras endast av Sveriges Radio. I framtiden kommer det troligen att bli tekniskt och ekonomiskt möjligt att även utföra bandinspelning av TV- program vid länsarkiv eller större AV-centraler.

Enligt den vid 1960 års riksdag antagna lagen om upphovsrätt får inom undervisningsverksamhet ljudupptagning av t. ex. ett radioprograjn ske för tillfälligt bruk, utan att särskilt tillstånd av upphovsmannen behöver inhämtas. För sådana permanenta bandinspelningar, som inte faller inom ramen för »enskilt bruk» utan som göres t. ex. av skola eller AV—central, kommer däremot tillstånd att fordras. Bäst vore om skolornas rätt till dy- lika inspelningar löstes generellt genom förhandlingar mellan Sveriges Radio och upphovsmannaorganisationerna.

Av det anförda framgår sålunda att rikscentraler och länscentraler bör upprättas och organiseras på före- slaget sätt,

att möjligheter till samordning eller sammanslagning av statens psyko- logisk-pedagogiska bibliotek respektive svenska skolmuseets moderna skol- materielavdelning med föreslagna hjälpmedelscentraler bör undersökas,

att rikscentralerna bör medverka vid utarbetande av litteratur- och ar- betsmaterielförteckningar för lärarna, och att dessa förteckningar bör ut- formas med beaktande av de här framförda synpunkterna,

att en allmän hjälpmedelsförteckning dessutom bör utarbetas och till— handahållas så att den kan finnas i varje kommun samt i varje enkel A-skola,

att de två rikscentralerna bör få svara för bland annat utarbetandet av utrustningslistor, information om och demonstration av hjälpmedlen, råd- givning vid planering av institutionslokaler, facksalar och skolverkstäder och inköp av materiel och utrustningar,

att medlen för såväl rikscentralernas som länscentralernas verksamhet bör uppföras på skolöverstyrelsens stat,

att ovan nämnda förteckningar bör hänföras till undervisningsmateriel, som det åligger kommunerna att anskaffa,

att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning närmare bör undersöka om och i vilka fall man vid tillgodoseende av skolväsendets film- behov kan utnyttja sådana redan bestående organ som filmoteken,

att instruktionen för länsskolnämnderna bör tolkas så att dessa har att beakta även frågor rörande skolans behov av och försörjning med film för undervisningsändamål; länsskolnämnderna bör åläggas att dels medverka till att filmdistributionen ordnas ändamålsenligt på det lokala planet, dels

ta initiativ till att regionala, eventuellt länsomfattande, filmarkiv ordnas,

att de regionala filmarkiven bör tillämpa ett rekvisitionssystem och inte ett cirkulationssystem,

att inspelning av radioprogram bör ske antingen vid Sveriges Radios bandcentral eller vid inspelningscentraler för större regioner (t. ex. läns- arkiven för AV-hjälpmedel eventuellt i anslutning till filmoteken) och större kommunala AV—centraler samt

att skolöverstyrelsen bör bevaka skolornas rätt till inspelning av radio- program samt arkivering av de inspelade programmen.

KAPITEL 5

De pedagogiska hjälpmedlens distribution och tillhandahållande: den lokala organisationen

Genom en regional organisation på olika nivåer (för hela riket, länsvis eller för grupper av kommuner) kan, som framgått av det föregående, åt— skilligt göras för att förbättra skolornas försörjning med pedagogiska hjälp- medel av olika slag. Den lokala organisationen för distributionen av hjälp- medel är emellertid inte mindre viktig.

Lärarna måste ha möjligheter till en bekväm överblick över vad just de- ras egen skola har av pedagogiska hjälpmedel. De måste också få fortlö- pande kännedom om nyanskaffningar. De bör likaså få överblick över den service som kan erbjudas av de AV-centraler, som här föreslås för (de större) skolkommunernas alla skolor.

Inom varje skolenhet måste materielarkiveringen vara smidig, men sam— tidigt överskådlig. Service på AV—apparaturen bör vara tillfredsställande ordnad. Inköpsfrågorna måste lösas med sikte på planmässighet och eko— nomi. Möjligheterna till utnyttjande av centralupphandling bör sålunda vara kända.

Inom skolenheterna bör undervisningslokalerna (klassrum, ämnesrum, lokaler för Övnings- och yrkesämnen etc.) vara utrustade på ett sätt som medger användning av de pedagogiska hjälpmedel som ställs till skolans förfogande. Även om skollokalernas utrustning ligger utanför ramen för detta betänkande, behandlas här avslutningsvis några synpunkter på klass— och åmnesrummens utrustning med särskild hänsyn till användningen av pedagogiska hjälpmedel.

Kännedom om skolans eller kommunens hjälpmedel

Lokala hjälpmedelsförteckningar Det är för lärarens dagliga undervisning angeläget, att hjälpmedlen är så lättillgängliga i arbetet att läraren inte tvekar att använda dem. De bör vara så väl kända av läraren att han spontant tillgriper dem så snart de behövs. Läraren har då hjälpmedlen så aktuella för sig själv och så nära till hands, att de på ett mer avgörande sätt kan förbättra undervisningen, vare sig förbättringen tar sikte enbart på en ökad individualisering eller ej.

Det är därför nödvändigt, att varje lärare får en god information om

samtliga de pedagogiska hjälpmedel som finns och var de finns (vid den egna skolan, vid centralskolan etc.).

Det är också nödvändigt, att varje lärare vet var inom skolan hjälpmed- len förvaras. Kontinuerlig information i här nämnda avseende är sålunda erforderlig. Detta gäller inte minst för de lärare som tid efter annan kom- mer nya till en skola.

Uppenbart är, att enskilda lärare var för sig i åtskilliga skolor, inte minst materielförvaltarna, samt en del enskilda kommuner har lagt ner ett stort arbete på att genom förteckningar av olika slag sprida kännedom om den egna skolans hjälpmedel och därigenom underlätta deras an- vändning i det dagliga arbetet. I t. ex. Göteborg används en pärm med lösa blad, som ämnesvis upptar all den materiel, som enligt Göteborgs skolförenings materielkommitté bör finnas i ett välförsett materielrum. Materiel i den egna skolan utmärks genom anteckning av det nummer inom förrådet på vilket man finner hjälpmedlet ifråga. I pärmen finns också en förteckning över de filmer och bildband, som kan lånas från det centrala förrådet, beskrivningar av förekommande filmprojektorer m. m.

Även när det gäller lokala hjälpmedelsförteckningar kan centrala åt- gärder underlätta lärarnas arbete samt bereda samtliga skolors lärare mer likartade möjligheter oberoende av tjänstgöringsort.

En möjlighet därtill är, att tidigare omnämnda centralt upprättade lit- teratur— och arbetsmaterielförteckningar för lärarna utformas så, att sko— lor utan egna förteckningar kan använda dem även som lokala förteck- ningar eller använda dem som mall när sådana förteckningar upprättas. En sådan kombinerad förteckning har också den fördelen att den ger över- blick över både vad som finns i skolan och vad som finns över huvud taget, och torde därigenom även i viss mån stimulera till inköp av materiel i sko- lor som är särskilt missgynnade.

Den i bilaga 6 återgivna litteratur— och arbetsmaterielförteckningen till- godoser ovanstående synpunkter genom att särskilda kolumner medtagits för anteckningar om placering, önskade inköp samt antal exemplar.

Utställningar av i skolan använda läroböcker

För lärarnas lektionsförberedelser bör varje skola i lärarbiblioteket ha en avdelning med alla i skolan använda läro- och förrådsböcker. Dessa ut- ställningsböcker bör vara avsedda för studier på platsen. En särskild av- delning med pedagogisk litteratur för utlåning bör dessutom finnas. Till denna avdelning bör kontinuerligt föras nya böcker från förlagen, hand- ledningar och studieplaner, lexikon, uppslagsböcker m. m.

I detta sammanhang bör också erinras om att bokförlagen bedriver en omfattande informationsverksamhet i fråga om nyutkomna läroböcker. Enligt vad skolberedningen erfarit torde bokförlagen till landets skolor av en ny folkskolebok sända ut 2 000—3 000 exemplar, av en realskolebok 800

—1 000 exemplar och av en gymnasiebok 200—300 exemplar. Även om man sätter antalet nyutgivna böcker, som sålunda distribueras, lågt, torde denna form av information om nyutkomna hjälpmedel kunna beräknas uppgå till ett par hundra tusen kronor årligen. Det måste därför anses vara synnerli- gen angeläget att de utsända böckerna inte läggs undan i ett förrådsrum eller på en expedition utan tas emot ute i skolorna på sådant sätt, att känne- dom om dem utan dröjsmål verkligen förmedlas till samtliga lärare.

Bildbandshäften som informationskällor

Sådana hjälpmedel som stillbildsserier (bildband och diapositiv) kan inte på samma sätt som läroböckerna studeras av lärarna före inköpet. Även här är det nödvändigt att lärarna kan få kännedom om stillbildsseriernas (projektionsbildernas) innehåll och uppläggning dels med tanke på in- köp till skolan, dels med tanke på det stora antal lärare, som har ett be— gränsat bildförråd i den egna skolan men som har möjlighet att låna från centralskolan eller annan central inom kommunen. Texthäften med bil- derna införda bör här kunna ge värdefull hjälp.

Om texthäftena distribueras till lågt pris och i flera exemplar till still- bildsserierna, kan läraren i samband med övrig lektionsförberedelse också med texthäftets hjälp förbereda visningen. Med en sådan utformning av texthäftena bör de också kunna bli betydelsefulla informationshäften.

För studium av stillbilderna bör dessutom i lärarrum eller de förråds- rum, där bilderna förvaras, finnas betraktningsapparat.

Vad som här sagts om stillbildsserierna gäller i stort sett också beträf- fande filmerna, som lärarna endast i undantagsfall har möjlighet att stu— dera i förväg. Till filmerna finns vanligen särskilda kommentarblad ut- arbetade. Sådana kommentarblad hör av filmarkiven rekvireras i så stort antal att varje till arkivet hörande skolenhet har en pärm med bladen till- gängliga.

Information och instruktion genom materielförvaltare m. fl.

De flesta människor föredrar en muntlig instruktion framför en skriftlig sådan. Av svaren i lärarenkäten framgår, att lärarna i materielförvaltaren ser den person, som inom den egna skolan kan ge lärarna den största hjäl- pen när det gäller information eller instruktion om skolans hjälpmedel och deras användning. Materielförvaltarna (tillsynslärarna) bör därför ha till uppgift att även stå till lärarnas förfogande i ovan nämnda avseende. Liksom biblioteksläraren och huvudläraren torde materielförvaltaren vara den person som bäst kan hålla sig år jour med allt det nya genom det före- slagna arbetet med den allmänna hjälpmedelsförteckningen och kontakten med hjälpmedelscentralerna. Lämpligt torde också vara att helst en pla- neringsdag eller pedagogdag i början av varje termin anslås till demonstra-

tion och genomgång av skolans materiel och att särskild tid, instruktions- timmar eller instruktionsdagar, ägnas åt olika apparaters handhavande och skötsel, utnyttjandet av kartotek och kataloger m. m., detta särskilt med tanke på den stora rörligheten bland lärarna.

Även i övrigt under planeringsdagar och pedagogdagar hör hjälpmedlen behandlas under medverkan av materielförvaltare, bibliotekslärare m. fl. samt beträffande de speciella ämnenas hjälpmedel och metodik under led- ning av särskilt intresserade lärare.

Kommunala A V-centraler Lokala kontra regionala arkiv

Viss audivisuell materiel bör finnas stationerad i klass- och ämnesrum. Det gäller främst apparatur av olika slag. De till apparaturen hörande s. k. uttrycksmedlen —— bildserier, bildband, grammofonskivor, ljudband osv. _ samt de apparater som inte rimligen kan ingå i den normala klassrums- utrustningen bör däremot, i den mån de är av den art att de normalt kan tänkas förekomma i den enskilda skolanläggningen, förvaras antingen i sin helhet i skolans materielrum (eller motsvarande utrymmen) eller — vid ett mera konsekvent genomfört ämnesrumssystem — till viss del i dessa utrymmen och till viss del i ämnesrummen.

Det är angeläget betona, att riktpunkten för materielens arkivering, vare sig denna sker enligt den ena eller den andra metoden, alltid bör vara en överskådlig och systematisk förvaring, som möjliggör ett ändamålsenligt utnyttjande av AV-hjälpmedlen.

Beträffande viss AV-materiel måste man emellertid räkna med att den skall vara gemensam för flera skolor. Det gäller framför allt filmerna. Men också vissa bilder och bildband (inkluderande även ljudbildband) kommer här i fråga. Det gäller dels sådana som kan förutses få relativt liten använd- ning inom varje skola men som ändå anses böra finnas tillgängliga, dels sådana som inte finns att köpa i öppna handeln. Till den sistnämnda grup- pen hör bildband och ljudbildband som anknyter till den egna orten. Sär- skilt i ämnena hembygdskunskap, historia, samhällskunskap, biologi och yrkesorientering kan undervisningen berikas och göras mera konkret ge- nom att lokalt betonade bildserier finns tillgängliga. Från pedagogisk syn- punkt är därför dylika bildband uppenbarligen önskvärda.

Emellertid torde också vissa ljudband, nämligen bandinspelningar av radioprogram, höra till den AV-materiel som med fördel kan ingå i ett för flera skolor gemensamt arkiv.

Den i flertalet fall normala och naturliga basen för ett dylikt arkiv, för- slagsvis kallat AV-central, torde vara kommunen. Ibland blir dock om- ständigheterna sådana att ett samarbete mellan två eller flera kommuner ter sig praktiskt och rationellt, i vissa fall nödvändigt. I stället för ett 10—

Untieroisniny med ;t V-hjälpmedel yer fullgott resultat först om A l'»insloyen i lelctiunernti lörbi'retls omsorgsfullt. Diabildserier kun studeras Illt'tl hjälp av en enhet nljuslådun med niullylusslciimr. Iiildbumlen hun _i/r/iolnlysus pu [notsuurtuide still med hjiilp (11) de två spolarna lruintill pil lllttltll.

Diabilder blir liirbarus [ dammtätu lådor av plast, plåt eller trä. Bilder han här ställas i större [ue/: om 10—12 bilder i varje eller i spår såsom på bilden. Märkning uv bilderna han ska antingen mellan glasen eller utanpå ramenmed själulclistrande etiketter. Önskar man hålla ihop bilderna i serier kan man förse deln med tejpmurkeringar i olika färgkombinulitmcr.

En bärbar bandspelare Icon ld en mång/sidig användning/: i'leurrporluye om hembygdens historia, intervjuer med [url;/niin, uiil [nunsh'llluiuy oo Ijudlrulissrr [o'r ttl'tllllttllSt'I'lllyttl' osv.

])irelctavtyssning ao skolradioprogrom (.I/r s. 118!)

kalt (ehuru inom kommunen centraliserat) arkiv får man då sikta på ett regionalt arkiv, dvs. ett arkiv som i motsats till det lokala skall betjäna mer än en kommun. I synnerhet gäller detta filmerna. För att kunna hålla ett tillfredsställande urval av filmer torde filmarkivet för övrigt ofta fordra ett än större regionalt underlag än vad ett par kommuner tillsammans er- bjuder. Detta är delvis redan antytt i avsnittet i föregående kapitel om samarbetet med filmoteken om filmarkiv för större områden.

Huvudmotivet för att man i fråga om viss AV-materiel bör sikta på större arkivenheter än de enskilda skolorna är givetvis av praktisk och ekonomisk art. Genom att skapa vad som här i anslutning till en på sina håll brukad terminologi kallats kommunala AV—centraler (ibland något oegentligt benämnda enbart filmarkiv) blir det möjligt att för rimliga kost- nader tillgodose kommunens samtliga skolors behov av sådana audivisuella uttrycksmedel, som ej kan skaffas till varje särskild skola. Å andra sidan får sådana lokala AV-centraler, alltså arkiv omfattande en kommun, i prin- cip anses vara att föredra framför regionala arkiv, eftersom det lokala ar- kivet generellt sett givetvis har större möjligheter att tillhandahålla den enskilde läraren viss materiel just till den lektion, då han behöver den för att kunna i rätt sammanhang belysa ett bestämt kursmoment.

AV-centralernas uppbyggnad

AV-centraler har hittills inrättats huvudsakligen i några större och medel- stora städer. Från början torde centralerna i regel ha haft karaktären av enbart skolfilmarkiv, och alltjämt måste väl flertalet AV-centraler beteck— nas som i första hand filmdepåer. Men allt eftersom bandspelaren under senare år fått en ökad användning i undervisningen och större möjligheter därigenom skapats att effektivare och på ett pedagogiskt bättre sätt utnyttja skolradions program, har AV-centralerna i växande utsträckning kommit att fungera också som inspelningscentraler.

AV-centralen bör sortera under Skolstyrelsen eller möjligen under en av denna utsedd styrelse. Eftersom emellertid det årliga anslagsbelopp, som beviljas för verksamheten vid en i kommunen eventuellt befintlig AV-cen- tral, regelmässigt uppföres under det för Skolstyrelsen avsedda anslaget i den kommunala budgeten, är det Skolstyrelsen som formellt förfogar över de för AV-centralens verksamhet beviljade medlen. Skolstyrelsen kan följ- aktligen inte överlåta beslutanderätten angående dessa medel till en för AV-centralen särskilt utsedd styrelse, såvida denna inte konstrueras som en avdelning inom Skolstyrelsen (dvs. bestående av enbart skolstyrelseleda- möter, till antalet minst fyra) i vilket fall ju skolstyrelsens beslutanderätt skulle kunna delegeras till AV-centralens styrelse. I denna torde man dock i regel som ledamöter vilja sätta in även andra än skolstyrelseledamöter, exempelvis någon eller några utanför Skolstyrelsen stående lärare. Därige- nom blir delegation till det så bildade kollektivet författningsenligt omöjlig.

Den på dylikt sätt sammansatta styrelsen kan formellt inte besluta om utnyttjandet av ett för AV-centralen avsett anslag som ställts till skolsty- relsens disposition. I stället bör skolstyrelsen till »styrelse» för AV-centra- len lämpligen utse en kommitté, vilken formellt endast är ett beredande och rådgivande organ under skolstyrelsen (eller under dess undervisnings- avdelning, om sådan inrättats). I denna kommitté bör lämpligen ingå lärare representerande olika skolstadier och skolformer. En viktig uppgift för kommittén blir att verka för en planmässig och förnuftig inköpspolitik. I vissa fall kommer det kanske att anses lämpligare att i stället för »AV- styrelsen» eller kommittén blott ha en skolstyrelsen omedelbart underställd föreståndare för arkivet.

Det direkta ansvaret för AV-centralen bör under alla förhållanden an— förtros en särskild arkivföreståndare (AV-föreståndare). Hans väsentliga uppgift blir närmast att leda och övervaka verksamheten vid AV-centralen. Han skall i samråd med ämnesrepresentanter och andra lärare eller den särskilda kommitté för AV-centralen som eventuellt finns göra upp för- slag till materielinköp, till påseende rekvirera och ordna visningar av till inköp föreslagna filmer, bilder och bildband och verkställa i vederbörlig ordning beslutade materielinköp för AV-centralen. Han får vidare till upp- gift att katalogisera i arkivet förvarad materiel, att föra kortregister över utlånad materiel, att stå lärare och vaktmästare till tjänst med råd och upplysningar rörande den audivisuella materielen och dess handhavande, att på ett ändamålsenligt och betryggande sätt ordna materielen i arkivet samt tillse att den är i gott skick, att granska efter utlåning återkommande materiel och att verkställa eller ombesörja lagning av skadad materiel och tillse att obrukbar materiel utgallras och ersättes med ny så snart ske kan. Om AV-föreståndaren år en i kommunens tjänst anställd lärare eller an— nan befattningshavare, möter i och för sig ej hinder för skolstyrelsen att efter fullmäktiges bemyndigande till denne delegera rätten att inom ramen för tillgängligt anslag själv besluta om materielinköp. I regel torde man i kommunerna dock inte vara särskilt benägen att till befattningshavare delegera beslut om användning av anslag.

Inrättas en AV-central i kommun där förutom obligatoriska skolor även finns icke-obligatorisk skola, synes det lämpligt att AV—centralen betjänar samtliga skolor under skolstyrelsen. Då emellertid till arkivet bör inköpas endast sådan materiel, som kan tänkas få relativt stor användning, kom- mer det att bli rätt få filmer i arkivet speciellt avsedda för icke-obligato— riska skolor. Därav följer att ett eventuellt gymnasium blott i mindre om- fattning torde kunna använda AV-centralens filmer, bilder, ljudband m.m. För den nioåriga skolans överbyggnader speciellt avsedd dylik materiel skulle få en relativt sett så liten användning, att nyttan av dylika materiel- inköp, i varje fall så långt de avser filmer, ej stode i rimlig proportion till kapitalinsatsen. I första hand måste därför det lokala arkivet inrikta sig

på åldersstadierna upp till och med den obligatoriska nioåriga skolans högstadium. Om i kommunen finns en kvarvarande statlig realskola, kan det visserligen sägas att kommunen formellt inte har någon skyldighet att sörja för dess materielbehov, eftersom denna skola är en statlig angelägen- het. Å andra sidan vore det självklart olyckligt om på grund av ett sådant formalistiskt betraktelsesätt lärarna i den statliga realskolan inte skulle få utnyttja AV-centralens materiel. Den kommun som inrättar en AV-central bör göra de där förekommande audivisuella hjälpmedlen i princip tillgäng- liga för varje skola i kommunen, som i sin undervisning önskar utnyttja hjälpmedlen ifråga.

I nkö ps frågor

Planmässighet i inköpen Hur planmässigt sker inköpen genom rektorer och skolstyrelser och vilka informationer grundar dessa sina inköp på? Skolöverstyrelsens förteck- ningar gör säkerligen stor nytta som informationskälla, särskilt när det gäller apparater, men inte sällan kan man konstatera, att inköpsfrågorna behandlas ganska nonchalant och slumpbetonat. Det lär förekomma att t. ex. bildband köpes för betydande belopp utan att köparen ens sett bild— banden. På sina håll förekommer s. k. decemberinköp: ett under året ej förbrukat materielanslag utnyttjas vid kalenderårets — dvs. det kommu— nala räkenskapsårets —— slut till stora klumpköp av AV-materiel. Att detta inte är en rationell och planmässig inköpspolitik, är uppenbart. Vad värre är, risken att man gör från pedagogisk synpunkt omotiverade inköp är betydande.

Det lämpligaste systemet synes i stället vara att tillsätta en inköpskom- mitté, som ordentligt planerar och samordnar inköpen och som begår ap— paratur och annan materiel till påseende från olika firmor, så att jämfö— relser kan göras. Skolöverstyrelsens granskning har gett vid handen, att kvaliteten på den AV-materiel som bjuds ut på marknaden är mycket ojämn, varför största försiktighet bör iakttas både av ekonomiska och pedagogiska skäl. Visserligen bör i detta sammanhang påpekas att det från producenthåll framhållits att »påseendeproblemet» utgör en besvärlig fråga från kommersiell producentsynpunkt, så till vida att huvudparten av de berörda arkiven och skolorna kommer att begära t. ex. en ny film till påseende praktiskt taget samtidigt. Att åtta till tio filmkopior slits ut på grund av påseendeförfarandet lär inte vara ovanligt. Men detta kan givetvis inte få föranleda, att man ger avkall på kravet att den person eller det organ som beslutar om inköp av AV—materielen skall ha haft tillfälle att före köpet se och avlyssna filmerna, bildbanden osv. Det definitiva köpet bör helst inte avslutas förrän beställaren haft tillfälle att se bilderna i pro— jektions- eller s. k. betraktningsapparat. Flertalet stora producenter på marknaden tycks också anse detta förfaringssätt som självklart.

Möjligheter till centralupphandling I anknytning till vad som ovan anförts rörande inköp och förhyrning bör erinras om de möjligheter till centralisering av materielinköpen med därav följande förbilliganden för kommunerna, som föreligger dels genom in- rättandet av kommunala inköpscentraler, dels genom utnyttjande av något slags regionala eller centrala upphandlingskontor, t. ex. det till landskom- munernas förbund knutna Kommunaktiebolaget eller överstyrelsens för yr- kesutbildning centralupphandling.

En centralisering på det lokala planet av praktiskt taget alla inköp ge- nom inrättandet av ett för kommunens samtliga förvaltningar gemen— samt centralt inköpskontor har visserligen under senare år blivit vanligare. Emellertid förekommer dylika inköpscentraler ännu blott i ett ganska litet antal kommuner. Även om utvecklingen kan väntas fortgå i riktning mot fler kommunala inköpskontor, är det dock inte realistiskt att räkna med att dylika kommer till stånd i flertalet kommuner. För den materiel det här gäller spelar inköpscentralerna heller inte samma roll som på de områ- den, där kommunerna genom en centralisering av samtliga eller några för— valtningars materielanskaffning kan göra betydande massinköp. Det vä- sentliga i detta sammanhang är att inköpsverksamheten samordnas inom kommunens skolväsen, så att inte varje enskild skolenhet på egen hand beställer bildband, bildserier och annan AV-materiel. Det får också förut- sättas, att kommunerna så långt möjligt samordnar skolornas och folk— bibliotekens inköp av AV-materiel, om kommunerna genom sådana samti— diga beställningar kan erhålla större rabatter.

På några håll förekommer på skolmaterielens område en samordnad in- köpsverksamhet mellan ett flertal kommuner genom bildandet av en ge- mensam regional samköpsorganisation. Detta får närmast ses som en va- riant och vidareutveckling av systemet med lokal samordning genom en kommunal inköpscentral för flera förvaltningsgrenar.

Den största betydelsen för möjligheten att förbilliga inköpen har emel- lertid, generellt sett, de båda ovan nämnda på riksplanet verksamma upp— handlingscentralerna. För närvarande har kommunerna möjlighet att för samtliga skolors räkning köpa AV-materiel vid den av överstyrelsen för yrkesutbildning administrerade statliga centralupphandlingen. Denna star- tade ursprungligen i syfte att tillgodose yrkesutbildningens behov av ut- rustning och hjälpmedel av skilda slag. Den står emellertid numera i prin- cip öppen även för det allmänna skolväsendet, som under senare år i sti- gande omfattning där köpt t. ex. bandspelare, radioapparater och projek- torer.

Kommunaktiebolaget är ett kommunernas eget upphandlingsorgan och kan därför anses som den i princip riktigaste formen för en centraliserad upphandling åt kommunerna. Bolaget har emellertid sin verksamhet in— riktad inte speciellt på skolan utan på kommunala förvaltningsområden

över huvud taget. Det har hittills endast undantagsvis förmedlat inköp av här avsedd materiel, då man medvetet strävat efter att inte onödigtvis åstadkomma en dubblering på verksamhetsområden där för kommunerna acceptabla upphandlingsförhållanden redan existerar. Med hänsyn härtill och till det faktum att Kommunaktiebolaget för närvarande måste i främsta rummet bevaka vissa andra stora verksamhetsområden inom den kommu- nala sektorn, torde företaget i dagens situation inte vara berett att i stor skala påbörja centralupphandling beträffande den materiel som här dis— kuteras. Det bör dock vara angeläget med ett nära samarbete mellan över- styrelsens för yrkesutbildning centralupphandling och Kommunaktiebola- get, så att om möjligt en viss gränsdragning kan ske antingen i fråga om arten av den undervisningsmateriel, som de båda upphandlingscentralerna förmedlar inköp av, eller i fråga om de skolformer och skolstadier som de betjänar.

Ett mera allmänt utnyttjande från det allmänna skolväsendets sida av överstyrelsens centralupphandling kan emellertid inte ske inom denna or- ganisations nuvarande ram. Hittills har centralupphandlingen kunnat ta emot och snabbt effektuera även rekvisitioner från skolor utanför yrkes- utbildningens område. Men uppenbart är att stora svårigheter skulle upp- stå, om centralupphandlingen utan ökade personalresurser skulle ställas inför väsentligt stegrade anspråk från det allmänna skolväsendet. Då det kan förmodas att kommunerna hittills inte överallt och i full utsträck- ning haft kännedom om möjligheten till rabatterade materielinköp via nämnda överstyrelse, är ett ökat ianspråktagande av centralupphandling- ens tjänster mycket troligt. Då det vidare är ett betydande allmänt in— tresse att skolornas materielinköp så långt möjligt kan förbilligas, inte minst mot bakgrund av den upprustning som skolberedningen föreslagit när det gäller skolornas utrustning med AV-materiel, är det angeläget att den statliga centralupphandlingens personella och övriga resurser dimen- sioneras så, att verksamheten kan fungera snabbt och effektivt även vid ett ökat ianspråktagande av dess tjänster.

Materielens arkivering och omvårdnad

Utnyttjandegraden av AV-hjälpmedlen vid en skola sammanhänger i stor utsträckning med rådande arkivförhållanden. Om materielen finns lätt till- gänglig i skolan, ordentligt katalogiserad och överskådligt och systema- tiskt uppställd, synes utsikterna vara väsentligt större för att ifrågavaran- de hjälpmedel skall komma till användning i önskvärd omfattning.

Befintliga hjälpmedel kommer att döma av svaren på skolberedningens lärarenkät i påfallande grad inte till användning. Ofta sägs att den kollek— tiva materielen är >>ute på vandring» och därför svår att få tag i. Då arki- veringen inte är tillfredsställande ordnad är det också besvärligt att ställa tillbaka materielen efter lektionerna.

Större skolor har ibland materielrum på varje våningsplan. Hjälpmedlen är då fördelade på olika förvaringsrum och därigenom ibland besvärliga att hitta. En del materiel är dessutom svår att transportera till klassrum och annan lärosal.

Mycket av skolornas utrustning glöms också bort, om materielrummen är överfulla och materielen därigenom svåröverskådlig. En placering av preparat, modeller, mineralsamlingar, myntsamlingar m. m. i t. ex. glas— väggsförsedda skåp och i montrar i korridorer och trapphus bör bidra till att materielrummen blir mindre gyttriga. Eleverna får därigenom också möjlighet att studera utställningsföremålen under hela skoltiden. En mer synbar placering av det som tillkommer genom bidrag från föräldrar och elever stärker dessutom känslan av »delägarskap» i skolan.

Bristen på överskådlighet i materielrummen sammanhänger också med att undervisningsmaterielen inte förnyas i önskvärd utsträckning och att skolorna dras med bristfälliga och inaktuella hjälpmedel, vilkas använd- ning varken för lärare eller elever kan vara stimulerande. Ett enklare och mindre kostnadskrävande utförande av materielen skulle göra det möjligt att anlägga förbrukningsmässiga synpunkter på den, och nyanskaffningar och kompletteringar kunde ske i långt större utsträckning. Utrustningar och avskrivningar är nödvändiga i skolan i samma omfattning som är brukligt i andra sammanhang. En sådan ny, förbrukningsmässig syn på hjälpmedlen måste accepteras, om skolarbetet skall kunna bedrivas med den ändamålsenlighet och effektivitet som kan vara möjlig.

I en centralskola med stort förråd av dyrbar materiel bör det dessutom finnas någon, som svarar för materielens kontinuerliga omvårdnad, med- verkar vid inköp av AV-materiel, underrättar skolans lärare om tillgänglig materiel, instruerar skolans lärare om apparaturens handhavande och hjälpmedlens användning i undervisningen, eventuellt svarar för skolans rekvisition av materiel från AV-centralerna m. m. En lärare med god kän- nedom om stadiets materiel bör här vara den mest lämpade. Utlåningen av materielen från materielrummen måste också ordnas så, att läraren kan få reda på var utlånad materiel finns och ha möjlighet att i förväg tinga den.

Den ofta rikliga materielen i facksalar och skolverkstäder måste till stor del förvaras i lokalerna eller ämnesvis i förråd. Materielen är ibland skrym- mande och svårhanterlig, varför omvårdnaden kan vara arbetskrävande. Varje ämneslärare bör därför i de fall då omvårdnaden av materiel faller utanför hans uppgifter som huvudlärare eller utanför hans skyldigheter i övrigt beredas möjlighet att utnyttja en del av tjänstgöringstiden för detta arbete. I den mån materielen i en större skola är gemensam för flera facklärare, kan lämpligen en av lärarna ansvara för densamma. Ett exem- pel på instruktion för materielförvaltare redovisas i bilaga 10.

Tillsyn och vård av skolornas audivisuella materiel är angelägna upp-

gifter. Dels är det fråga om förhållandevis dyra hjälpmedel, dels rör det sig delvis om en utrustning som ganska lätt kan skadas och som måste vara i tekniskt fullgott skick för att fungera väl. AV-enkäten synes ge vid handen, att åtskilligt brister när det gäller den rutinmässiga tillsynen och värden av AV-materielen. Till en del hänger detta samman med att syste— matiskt ordnade arkiv speciellt för AV-hjälpmedlen ofta saknas. Om så är fallet, och för övrigt även eljest, förekommer det att ingen riktigt synes veta vem som skall vårda materielen ifråga. Inom den obligatoriska skolan har man ju tillsynslärarna att tillgå; i princip skall de handha vården av skolans undervisningsmateriel. Men i de icke-obligatoriska skolorna, t. ex. i läroverken, råder ibland tvekan om vilken lärare som har ansvar för rik- tig vård av materielen. Där ligger tillsynsuppgifterna beträffande AV-utrust- ningen ofta på någon vaktmästare.

Enkäten visar att mindre än en tiondel av de tillfrågade kommunerna har kontrakt med firma eller fackkunnig person om regelbunden service av radioapparater och andra auditiva hjälpmedel. Av de kommuner som har centralradio vid någon av folkskolorna är det ungefär en femtede1,.som har dylikt kontrakt. När det gäller de icke-obligatoriska skolorna år det enligt enkäten betydligt färre som har sådana servicekontrakt. Det kan bero på att man på de skolorter det här främst gäller — städer och tätorts- kommuner — som regel har omedelbar tillgång till radiofackman och där- för inte har samma behov som i landsbygdskommunerna av ett stående kontrakt som garanterar fortlöpande service.

I fråga om sådan apparatur som projektorer är servicemöjligheterna små på de flesta håll i landet. Detta har lett till att projektorerna endast spo- radiskt och med långa mellanrum blir föremål för översyn. Härtill torde också ha bidragit uppfattningen att dessa apparater inte fordrar översyn lika ofta som annan AV-apparatur. I själva verket torde en filmprojektor böra ses över varje sommar, om tillsynen och värden skall anses tillfyllest.

Skolberedningen vill för sin del starkt betona angelägenheten av att sko- lornas AV—utrustning blir föremål för dels en mer eller mindre daglig till- syn och vård genom materielförvaltaren (tillsynsläraren), dels en årligen återkommande allmän översyn och service, helst av fackman. Det bör inte få förekomma att bandspelare, projektorer, radioapparater, skivspelare osv., som tillsammans representerar ett betydande kapital, snabbt förslits och blir obrukbara på grund av brister i vården och tillsynen av dem. Det är på längre sikt en klok politik från kommunens sida att verkligen satsa på en effektiv vård av AV-materielen. Det skall för det första vara fullt klart vem som har ansvaret för materielen _— så synes som ovan antytts nu inte alltid vara fallet — och vilka åligganden som innefattas i vederbö- randes materielvårdande uppgifter. För det andra synes det lämpligt att kommunerna mer allmänt tecknar servicekontrakt om regelbunden fack- mannamässig översyn. Lika naturligt som att reguljär service åstadkom-

mes i fråga om t. ex. kommunalkontorets skrivmaskiner, lika naturligt bör det vara när det gäller skolornas AV-utrustning.

Ett speciellt dilemma beträffande apparatservicen ligger däri, att de av överstyrelsen för yrkesutbildning tecknade avtalen med vissa tillverkare inte inkluderar service på apparaterna. Även om möjligheterna till service och reservdelsanskaffning så långt möjligt beaktas vid urvalet av saluförd apparatur, har dock den skola som köper AV-utrustning via överstyrelsens centralupphandling ingen garanti för att skolan på ett bekvämt sätt skall kunna få erforderlig service på utrustningen. Skolan har inte alltid känne- dom om vart man har att vända sig vid fel på apparaturen för att få repa- rationer utförda. Inte heller har man garanti för att reservdelar finns. Detta lär i vissa fall ha lett till att skolor föredragit att köpa materiel direkt från kommersiella leverantörer, som visserligen givit lägre inköpsrabatt än cen- tralupphandlingen men som i stället tillhandahållit servicegaranti i form av reservdelsförråd och uppgifter om vart apparaten bör sändas i händelse av att fel eller skador uppstår.

Det bör understrykas att en eventuell förändring av försäljningsorgani— sationen på AV—området i riktning mot ökad centralupphandling i någon form givetvis inte får leda till försämrade servicemöjligheter. Även om apparatinköpen förskjuts till att i högre grad än nu ske via centrala upp— handlingskontor, får en sådan förskjutning i fråga om själva försäljnings- stället inte tillåtas resultera i att de servicemöjligheter som vissa general- agenter nu tillhandahåller försvinner. De kontrakt med olika producenter, varpå både den statliga och den i kommunernas egen regi bedrivna cent- ralupphandlingen bygger, bör om möjligt utformas så, att de inbegriper er- bjudanden om service på AV-apparaturen. De centralupphandlande orga- nisationerna har här en viktig uppgift. De bör inte saluföra andra appara- ter än sådana för vilka de kan garantera att reservdelar finns i lager. Helst bör vid all centralupphandling kunderna också tillhandahållas upplys- ningar om den närmaste serviceverkstad som de i varje enskilt fall har att hänvända sig till.

Undervisningslokalernas utformning och utrustning I

Klassrummets inredning och utrustning

En väl inredd och utrustad skola främjar utvecklingen mot ett friare och mer differentierat arbetssätt. En skola med brist på utrymme, trånga och spridda förvaringsrum, bristfällig inredning i klassrummen, avsaknad av mÖrkläggningsanordningar osv. håller undervisningen kvar i otidsenliga former. Även undervisningslokalerna och deras utrustning måste därför följa utvecklingen.

Ett av lågstadielärarna och specialklasslärarna ofta upprepat önskemål gäller större utrymme i klassrummet så att eleverna kan röra sig friare,

[H än

%ivmvla ? | lhlassrumsskåp * O O Orgel Kateder i S' ,: lllllllllåååGÖ D % OO L ] i i i i i i ' :wussrumsskd

DIADISÖDIGUV

llllllllj—

Anslagstavla &

JGleJOlÅ

awbugupplu

I anslutning till detta klassrum (60 m?) finns ett grupprum (14 m=), som också kan användas som scen vid dramatiseringar. (Sandbäcksskolan, Katrineholm)

arbeta i grupper vid arbetsbord, redovisa sitt arbetsresultat genom utställ- ningar av olika slag osv.

För såväl låg- som högstadiets, men framförallt mellanstadiets del öns- kas grupprum eller verkrum. Ett sådant extra arbetsrum behövs särskilt i B-skolor, där individuellt arbete (tyst arbete) bedrives i stor utsträckning och där en ledande princip är att äldre elever hjälper de yngre. Om grupp- rum finns störs inte lärarens undervisning och övriga elevers arbete av de individuellt eller i grupper arbetande eleverna. Dessutom kan läraren å sin sida mer odelat ägna sig åt omedelbar undervisning.

Grupprummet bör om möjligt ligga i direkt anslutning till klassrummet och vara avsett endast för en klass. En skiljevägg med Övre delen av glas kan göra det möjligt för läraren att smidigt övervaka eleverna. Större grupprum bör genom enkla anordningar kunna delas i smärre men flera utrymmen. När det gäller B-skolor, där extra grupprum ofta inte kan ord- nas, är det önskvärt med anordningar, som gör det möjligt att vid behov

dela upp klassrummet i två delar. En skjutbar vägg skulle ge möjlighet härtill.

Beträffande utrustning och inredning av klassrum och grupprum har en utredning pågått inom skolöverstyrelsen11 och statens nämnd för bygg- nadsforskning, skolhusgruppen. Här berörs därför endast några av lärar- nas spontant framförda Önskemål. Lärarna önskar bord för elevarbeten och utställningar, möbler som tillåter omgrupperingar, skrivtavlor, som kan utnyttjas också av eleverna, samt en väggbeklädnad, som gör det möj- ligt att direkt på väggen fästa anslag, teckningar och målningar, väggtid- ningar, ordlistor med aktuella ord osv. Ehuru det långt ifrån alltid förekom- mer bör det vara självklart, att det i varje klassrum skall finnas skåp för materielen och bokhyllor för böckerna. Klassrummet bör också utformas och inredas så att det lämpar sig för dramatiseringar i undervisningen.

Nytt arbetssätt och ny arbetsmateriel kräver förbättrad klassrumsinred- ning. Man har insett betydelsen av ändamålsenliga inredningar i tekniska och kommersiella sammanhang. Kraven på en kontinuerlig förbättring av materiel m. m. i skolor är sålunda en företeelse parallell med den utveck- ling som allmänt accepterats på andra områden.

Eftersom specialsalar för låg- och mellanstadiets del kan ifrågakomma endast i begränsad omfattning, måste klassrummets utrustning vara så- dan att hjälpmedlen utnyttjas och dessutom utnyttjas på ett effektivt sätt. Förflyttning av eleverna till ett annat rum, anteckningar av lärarna långt i förväg om tid för visning av film eller bilder, eller besvärliga transporter av hjälpmedel från materielrum till klassrum medför att läraren ofta av- står från att utnyttja de hjälpmedel som finns, eller att visningarna inte direkt stöder och berikar undervisningen. Detsamma gäller beträffande bildvisningsrum, som förr ansågs tillräckliga för att fylla skolans utrust— ningskrav för bildvisning.

Bildvisningsrum I fyra kommuner av tio finns enligt AV-enkäten särskilt bildvisningsrum vid någon av skolenheterna, ofta dock bara vid centralskolan. Men dessutom kan i ungefär varannan kommun minst halva antalet lärosalar och andra undervisningsutrymmen utan större svårighet mörkläggas. Av kommu- ner, vilkas obligatoriska skolväsende till övervägande del består av folk- skolor av lägre form, uppger mer än två tredjedelar att över hälften av läro- salarna kan utnyttjas för bildvisning.

Uppfattningen om vad som kan sägas vara bildvisningsrum är dock skiftande. Ibland menas därmed ett rum, där man utan alltför stort besvär med mycket enkla mörkläggningsanordningar kan visa bilder och filmer, ibland ett rum med mer fullständiga mörkläggningsanordningar samt sta-

” Betänkande avgavs i januari 1960: Cullert, B. & Walås, D., Om klassrummets utformning och inredning (stencil).

tionär utrustning av t. ex. projektorer. Avgörande år dock att själva prin- cipfrågan — bildvisningsrum eller ej —- kommit i ett annat läge, sedan skolöverstyrelsen numera, med frångående av den i skriften »Skolbyggna- der» (1955) uttalade uppfattningen, tagit avstånd från tanken på särskilt bildvisningsrum :

»Särskilt bildvisningsrum behöver ej inrättas. I stället bör samtliga klass- och ämnesrum samt flertalet övriga undervisningslokaler för högstadiet och gym- nasiet utrustas med mörkläggningsanordningar. I skolor för låg- och mellan— stadiet bör i regel samtliga klassrum ha sådana anordningar.» (Skolöverstyrel- sens skriftserie nr 34, »Lokalbehov och utrymmesekonomi», 1958.)

Denna senare uppfattning bekräftas i den nya upplagan av skolöversty- relsens skrift »Skolbyggnader».

I AV-enkäten konstateras, att det uppenbarligen erfordras enkla och lätt tillgängliga apparater, helst av den typ som tillåter bildvisning utan mörk- läggning. Dessutom torde i varje fall ännu så länge behövas enkla och bil- liga anordningar för åstadkommande av snabb mörkläggning i lärosalarna. Bilder bör utan större arrangemang kunna visas i klassrum och ämnes- rum. Utnyttjandet av ett rum får inte bestämmas av den tidpunkt en lokal är ledig utan av undervisningssituationen.

I skolor med särskilt bildvisningsrum bör man därför successivt övergå till bildvisning i lärosalarna. Vad man nu vet om skoltelevisionens väntade omfattning och om möjligheterna att se TV-programmen förändrar inte här framförda synpunkter.

Klass- och ämnesrummets utrustning med AV-hjiilpmedel12

Läraren och klassen bör få permanent tillgång till lämpliga AV-hjälp- medel, som kan användas i undervisningen just när de behövs. Vid inköp av undervisningsmateriel inom kommunen bör därför en lämplig avväg- ning ske, så att även audivisuella hjälpmedel anskaffas. Till AV-hjälp- medlen hörande uttrycksmedel (ljudband, grammofonskivor, projektions- bilder m. ni.) bör finnas dels i skolans ämnesrum och institutionslokaler, dels i skolans förråd för användning i klassrummen. Vissa projektionsbilder (diapositivkartor m. m.), ritglas och något eller några ljudband disponibla för omedelbar inspelning bör självfallet finnas i varje klassrum.

Den snabba utvecklingen på AV-området och AV-hjälpmedlens ökade användning i undervisningen har ställt nya krav på klassrummens utrust- ning för dessa hjälpmedel. Redan har berörts önskemålen om större möj- ligheter att fästa upp anslag, teckningar, listor med aktuellt ordförråd, väggtidningar osv. Nya och angelägna önskemål är att klassrummen utfor— mas och inreds för AV-apparaturens användning. Vid ny- och ombyggnader

" Jfr bilaga 5a, där i anslutning till en samling exempel på användning av pedagogiska hjälp- medel i olika klassrumssituationer presenteras en »önskelista» över AV-hjälpmedel, som borde finnas i klass- och ämnesrum. Se också bilaga 5b, där en redogörelse lämnas för försöksverksam- het rörande olika tekniska hjälpmedel.

bör sålunda klassrummen utrustas med riktigt placerade el-uttag, ström- brytare med reostat, fasta ledningar för inkoppling av högtalare samt för- varingsutrymmen med sådan inredning, att uttrycksmedel och apparatur både är lätt tillgängliga och kan förvaras betryggande. Vidare behövs så- dana anordningar för ljusreglering, som kan fordras för projektion, samt projektionsduk av rationell typ och med ljusreflektionsvinkel, som med- ger relativt bred åskådarplacering. Projektionsduken kan eventuellt ersät- tas av en preparerad yta direkt på väggen. Även krittavlans (svarta tav- lans) nuvarande utformning kan behöva omprövas. Möjligt är, att den kan få en sådan utformning, att den i viss män kan medge både projektion och kritskrift.

Särskilda utredningar om klassrummens utformning och inredning har som redan nämnts utförts inom skolöverstyrelsen och pågår inom statens nämnd för byggnadsforskning, skolhusgruppen. Det är angeläget att skol- överstyrelsen med beaktande av AV-hjälpmedlens möjligheter i skolorna samordnar förekommande undersökningar och framlägger förslag. Med god planering av klassrummens inredning, av ledningsinstallationer m. ni. kan klassrummen utan väsentliga fördyringar utformas för bruk av audi- visuella hjälpmedel.

Som redan sagts är det angeläget, att varje klassrum, ämnesrum och in— stitutionsrum utrustas med de för undervisningsarbetet mest använda ap- paraterna. Dit hör en bandspelare av enkel konstruktion (med mikrofon) samt en småbildsprojektor med bildbandhållare och objektiv avpassat för klassrummets normala projektionsavstånd. En flanelltavla i varje klass- rum inom den obligatoriska skolan är ett annat önskemål.

En 16 mm ljudfilmsprojektor (enbart optiskt ljud) bör finnas i varje institutions- och ämnesrum samt i varje grupp av näraliggande rum, t. ex. rummen längs en och samma korridor. Både beträffande bandspelaren och ljudfilmsprojektorn bör ställas krav på standardisering, driftsäkerhet och låttskötthet.

Bandspelaren och filmprojektorn bör användas för återgivning av radio- respektive televisionsprogram. För direktmottagning torde det i varje skola allt efter skolans storlek räcka med en eller ett par transportabla radio— mottagare samt någon televisionsmottagare.

I varje skola bör finnas minst ett episkop och en skivspelare. Särskilt inom militära utbildningsanstalter har den s. k. overheadprojektorn visat sig vara ett utmärkt hjälpmedel. Trots sin kostnad bör den rekommenderas för bruk i hörsalar, skrivsalar och andra stora rum. För tillfälligt bruk bör den kunna flyttas in i skolans övriga arbetsrum.

Från olika håll har föreslagits att varje klassrum utrustas med en hög- talare med inbyggd förstärkare, som kan betjäna filmprojektor, bandspe— lare, skivspelare och radio. Därigenom blir ljudåtergivningen betydligt bättre. Det blir dessutom lättare att använda skivspelaren och filmprojek-

torn i klassrummet. Projektorn, bandspelaren och radioapparaten kan då också göras enklare, och skivspelaren kan användas i stället för grammo— fonen, varigenom kostnaderna för dessa apparater torde kunna något ned- bringas. Givetvis måste skolans krav på att apparaturen skall vara lätt- skött och driftsäker därvid tillgodoses.

På grundval av erhållna upplysningar från producenthåll beräknas, un- der förutsättning av att rabattmöjligheter utnyttjas, en klassrumsutrust— ning bestående av projektionsduk, småbildsprojektor, projektorbord, band- spelare, ett par ljudband, fast högtalare av hög kvalitet, flanelltavla samt mörkläggningsanordningar uppgå till mellan 1 500 och 2 000 kronor, dvs. 2—3 procent av nybyggnadskostnaderna per undervisningslokal. Vid stor- produktion av utrustningen synes det inte vara omöjligt att väsentligt ned- bringa dessa kostnader.

Mörkläggningsanordningar

I och med att audivisuella hjälpmedel används i samtliga lärosalar uppstår ett behov av möjligheter till ljusreglering i klass- och ämnesrum och övriga undervisningslokaler. Den investeringsvinst på uppskattningsvis 65 000 kro— nor, som uppkommer genom att särskilt bildvisningsrum inte inrättas, bör kunna utnyttjas för att underlätta AV-hjälpmedlens användande i de ordi- narie lärosalarna genom mörkläggningsanordningar m .m. Kostnaderna för mörkläggningsgardiner uppgår till närmare 100 kronor per fönster. Stats- bidrag utgår ej.

Från direktkontaktens och integrationens synpunkt är dock därmed inte förhållandena tillfredsställande, eftersom växling mellan ljust och mörk— lagt klassrum är störande. Skolöverstyrelsen anför i skriften »Skolbygg- nader» (1960 preliminär upplaga, stencil) följande:

»För användning av de flesta stillbilds- och filmprojektorer erfordras möj- ligheter till mörkläggning. Mörkläggningsanordningarna måste anpassas för den svagaste projektorstypen, dvs. episkopet. I vissa fall är det önskvärt att eleverna kan göra anteckningar under bildvisning, varför ljustillförseln från fönstren och/eller den elektriska belysningen bör kunna regleras så att den mest ända- målsenliga belysningen erhålles.»

Visning av projektionsbilder och filmer bör dock helst ske med hjälp av ljusstarka projektorer med tystgående fläkt så att mörkläggning ej behö- ver ske. Om möjligheten att ersätta mer fullständiga mörkläggningsanord- ningar med enkla gardiner och ljusstarka projektorer råder dock delade meningar. Undersökningar härom pågår inom statens nämnd för byggnads- forskning, skolhusgruppen. I dagens läge och med hänsyn till skolornas nuvarande apparatur måste det anses vara nödvändigt med anordningar för ijusreglering. Anordningar för detta ändamål bör vara enkla och lättskötta.

Den tekniska utvecklingen torde snart komma att tillfredsställa dessa Önskemål om projektion utan användning av fullständiga mörkläggnings-

anordningar. I marknaden finns redan en projektionsapparat, som i sig förenar projektorn, duken och det mörka rummet. Metoden har marknads- namnet Cinevision. En färdigladdad kasett med filmen inskjuts i appara- ten, varefter filmen kan visas. Bilden framträder på en televisionsliknande ruta. Möjligheter finns till omkoppling från ett språk till ett annat under visningen. Bilden får skärpa och tydlighet utan mörkläggning av rummet.

Lokaler och utrustning för övnings- och yrkesämnen

För övnings- och yrkesämnenas del önskas speciella utrymmen för olika ändamål: materielrum, grupprum i teckning, provrum för textilslöjd och yrkessömnad, ytbehandlingsrum för träslöjd samt specialrum av olika slag för handelsämnen och hemkunskap. I yrkesämnena önskas verkstadsloka- ler med så stor yta, att det är möjligt att inreda ett närliggande studierum för 16 elever. I vissa moment och ämnen är en sådan anordning nödvändig.

Beträffande de nu fastställda statsbidragsnormerna för lokalytor har lärare framhållit, att utrymmena är för knappt tilltagna för nuvarande stora elevgrupper. Undervisningen blir lidande därav, och disciplinproblem kan uppstå. Det har också påtalats, att dylika lokaler ibland förläggs till källar- planet. Rent allmänt har framhållits, att det för 9y behövs större och bättre utformade lokaler än för övriga stadier.

I fråga om utrustning av facksalar och skolverkstäder är önskemålen många och omfattande och förutsätter en bearbetning för varje ämne. Den- na fråga bör tas upp till behandling av skolöverstyrelsen genom de före- slagna hjälpmedelscentralerna.

Möjligheter att stimulera en AV-upprustning I det föregående har framhållits att den audivisuella materielen spelar en betydelsefull roll i den pedagogiska hjälpmedelsarsenalen. Det ter sig na- turligt, att inför skolväsendets förestående reformering utgå ifrån att den kommande nioåriga skolan måste bli bättre rustad än den nuvarande obli- gatoriska skolan, när det gäller de viktiga hjälpmedel som AV-materielen utgör.

Mot bakgrunden härav har ett upprustningsprogram skisserats. Den fö— reslagna AV-utrustningen och inredningen beräknas vid nybygge kosta 1 500—2 000 kronor per klassrum. För upprustning av befintliga, äldre skolbyggnader har det inte varit möjligt att ange några kostnadsberäk- ningar.

Kostnaderna för denna undervisningsmateriel åvilar kommunerna. Skol- beredningen är medveten om att man knappast vågar räkna med att kom- munerna mer allmänt inom överskådlig tid skall finna det möjligt att en- samma realisera upprustningsprogrammet. En någorlunda snar övergång till bättre förhållanden beträffande skolväsendets AV-resurser synes därför förutsätta statliga stödåtgärder.

Olika möjligheter till statlig stimulans åt kommunerna har diskuterats. Ett ställningstagande beträffande formerna för ett statsstöd försvåras emel- lertid av den aktuella situationen i fråga om statsbidragsgivningen inom skolväsendet. Som bekant har denna under senare år präglats av mar— kanta strävanden till rationalisering och förenkling. Ett stort antal special- destinerade statsbidrag på skolans område har försvunnit och i stället har införts ett schematiskt beräknat driftkostnadsbidrag. Inom investerings— sektorn har detta sin motsvarighet i det enligt schablonmässiga grunder beräknade statsbidraget till byggnadsarbeten inom det allmänna skolvä- sendet.

Skolberedningen har övervägt olika former för en statlig stimulans och vill i denna fråga anföra följande synpunkter på hur ett dylikt statsstöd skulle kunna läggas upp i stort. När det gäller tillkommande nya skolor kan en statlig medverkan till den angelägna upprustningen med AV-mate- riel tekniskt sett mycket enkelt ske genom uppräkning av det per kvadrat- meter nettogolvyta utgående statsbidraget (82,6 mkr för 1959/60 och 75,7 mkr för 1960/61; för 1961/62 föreslås 84 mkr). En dylik uppräkning, som torde böra ske med ett par, tre procent (alltså en höjning med omkring 2,5 mkr för 1962/63), bör i så fall redovisas som särskild post i byggnads- kostnadsbidraget.

I fråga om äldre byggnader däremot måste en annan lösning välj as. Skol— beredningen har för sin del övervägt, om inte det nuvarande försökskost- nadsbidraget (80 kr. per år och elev på högstadiet) borde omvandlas till ett allmänt pedagogiskt stimulansbidrag, syftande till att täcka innehållet i slagordet om »den fortskridande skolreformen». Härigenom skulle nå- got nytt statsbidrag egentligen ej behöva införas; beslutet skulle knappast heller kunna anses stå i strid med principen om den förenklade statsbi- dragsgivningen. Slutlig ställning i denna fråga kommer beredningen att ta i sitt huvudbetänkande.

Sammanfattning

Den lokala organisationen av skolornas försörjning med AV-hjälpmedel innefattar: spridande av kännedom om de lokalt tillgängliga hjälpmedlen; upprättande av kommunala AV—centraler, som betjänar alla skolenheter inom kommunen, helst även de icke-obligatoriska; en effektiv inköps- och arkiveringsrutin samt en ändamålsenlig utrustning av undervisningsloka- lerna.

För att sprida kännedom om de lokalt tillgängliga hjälpmedlen fordras lokala hjälpmedelsförteckningar. Genom en lämplig utformning av cen— tralt uppgjorda sådana förteckningar kan föga arbetskrävande lokala kom— pletteringar göras, så att god överblick över det lokala beståndet av hjälp- medel erhålls. De i skolan använda läroböckerna bör förvaras i lärarbiblio-

teket för studium på platsen och lärarna kan genom en lämplig utform- ning av texthäftena till stillbildsserier få god hjälp vid lektionsförbere- delserna.

Vid de olika skolenheterna kan materielförvaltare, tillsynslärare, huvud— lärare och bibliotekarier bättre än andra sprida kännedom om AV-hjälp- medlen och instruera i deras användning.

För att tillhandahålla ett rikt urval hjälpmedel för skolenheterna inom en kommun bör AV-centraler upprättas för filmer, bildband, ljudbildband, grammofonskivor, ljudband etc. Små kommuner torde få sluta sig sam- man om en gemensam AV-central. Åtminstone de större AV-centralerna kommer också att fungera som inspelningscentraler. AV-centralen bör sortera under skolstyrelsen och den direkta skötseln anförtros en särskild arkivföreståndare (AV-föreståndare). Samtliga under skolstyrelsen stå- ende skolor bör betjänas av centralen, men tyngdpunkten i materielanskaff- ningen bör ligga på åldersstadierna upp till och med grundskolans hög- stadium.

Skolornas hjälpmedelsinköp bör ske planmässigt och det lämpligaste är att tillsätta en inköpskommitté, som ordentligt planerar och samord— nar inköpen och som begår apparater och annan materiel till påseende från olika firmor. Kommunala inköpscentraler, Kommunaktiebolaget liksom överstyrelsens för yrkesutbildning centralupphandling bör utnyttjas i mån av möjlighet.

Materielens arkivering bör ägnas största uppmärksamhet liksom plane- ringen av materielrummen. Ansvaret för vården av materielen bör åvila en viss lärare. Servicefrågorna bör lösas på betryggande sätt.

Undervisningslokalernas utrustning är av väsentlig betydelse för ett framgångsrikt utnyttjande av alla de hjälpmedel som ställes till skolans förfogande. Systemet med bildvisningsrum bör överges till förmån för an- ordningar som medger visning av projicierade bilder i alla klass— och äm- nesrum. I betänkandet föreslås en standard för utrustning av sådana un— dervisningslokaler med AV-hjälpmedel etc. För övnings- och yrkesämnena framförs krav på en mera differentierad utrustning.

Av det anförda framgår att centralt upprättade litteratur- och arbetsmaterielförteckningar bör uppgöras så, att de vid skolor utan egna förteckningar kan användas även för lokala förteckningar,

att alla i skolan använda läro- och förrådsböcker bör finnas tillgängliga i lärarbiblioteket,

att för lärarnas förberedelser m. m. förlagen bör rekommenderas att in- föra bildbandets bilder i bildbandshäftena,

att filmarkiven bör rekommenderas att förse varje till arkivet hörande skolenhet med kommentarblad till de filmer som finns i arkivet,

Den s. k. over-heudprujel:torn eller Shri/[projektorn har hittills inte varit så vanlig i skolorna, men har så överlägsna egenskaper (lll skolan knappast kan undvara den. Som framgår av bilderna projiceras ljuset genom rn genomskinlig bild och kastas via en spegel vi genom linsen. Den ena bilden visar hur man t. er. kan lägga flera i förväg framställda bilder på varandra och därigenom successivt bygga upp en helhetsbild. Som framgår av den vänstra bilden sköts apparaten framme vid projek- lionsdulcen. Läraren slår alltså hela tiden vänd mol sina elever.

,...w._. , , . "Mumma.—

CéHb + Ci, ——» .CJ—hCl + HCt

Ett sto// som skall gås igenom successivt efter ett bestämt schema kan med lördel presenteras med hjälp av en bläddertavla, på vilken läraren i förväg kan ha ritat mer komplicerade skisser, diagram, formler m. ln.

Då man inom skolan velat visa andra än kommersiellt tillgängliga diabilder eller bildband har man i allmänhet använt episkop (balloptikon), som ju medger direkt visning av lösa bilder och illustra— tioner i böcker. Numera är det dock möjligt att med en inte särskilt kostnadskrävande utrustning och en starkt förenklad arbetsrutin inom skolan eller inom AV—eentralerna framställa lärstklassiga diabilder, som är lätta att arkivera och hantera och som ger bättre utbyte, då de kan användas i ljusstarkare projek— torer. Bilden "visar kamerautruslning m.m. för sådan reproduktionsfotografering (stativbord och belgsningsanordningar är »hemmagjorda»). Kostnad c:a 1 500: _ kr.

att det i varje skola bör finnas en lärare som ansvarar för materielen. [ mindre skolor utan högstadium kan uppgiften delas upp på en lågstadie- och en mellanstadielärare. I större skolor bör finnas en materielförvaltare för varje stadium. Även om på högstadiet huvudlärarna och institutions- föreståndarna kan ansvara för den materiel, som finns i ämnesrum och in- stitutionslokaler, torde också här behövas särskild materielförvaltare, som ansvarar för övrig gemensam materiel,

att typritningar över materielrum bör utarbetas med beaktande av bland annat behovet av inredning för ny undervisningsmateriel,

att kommunala (ibland interkommunala) AV-centraler bör upprättas under skolstyrelsen, som bör utse en kommitté med rådgivande och bere- dande uppgifter bestående av lärare representerande olika skolstadier och skolformer; det direkta ansvaret för AV-centraler bör anförtros särskilda arkivföreståndare,

att dessa AV-centraler bör hålla där förekommande AV-hjälpmedel i princip tillgängliga för varje skola i kommunen, som önskar utnyttja hjälp— medlen ifråga,

att största planmässighet i inköpen bör eftersträvas, att möjligheterna till centralupphandling bör beaktas, så att inköps— verksamheten samordnas inom kommunens skolväsen (och i förekom- mande fall med folkbiblioteken),

att samarbete bör tas upp mellan överstyrelsens för yrkesutbildning centralupphandling och Kommunaktiebolaget, så att gränsdragning kan ske mellan deras verksamhetsområden,

att den statliga centralupphandlingens personella och övriga resurser bör dimensioneras så att den kan fungera även vid en utvidgning av verk- samheten,

att kommunerna mera allmänt bör teckna servicekontrakt om regelbun- den fackmannamässig översyn av skolornas AV-utrustning,

att servicemöjligheterna vid ökad centralupphandling bör tillgodoses, att i betänkandet framförda synpunkter på klass- och åmnesrummens utrustning bör beaktas och att därvid systemet med bildvisningsrum bör slopas till förmån för bildvisning i lärosalarna,

att lokal— och utrustningsfrågor för övnings- och yrkesämnen bör bli föremål för behandling av skolöverstyrelsen genom de i kapitel 4 före- slagna hjälpmedelscentralerna samt

att statens bidrag för nybygge av skolor bör uppräknas för att under- lätta den i betänkandet föreslagna upprustningen med AV-hjälpmedel och inredning för denna.

Skolans försörjning med pedagogiska hjälpmedel. En översikt

De en— skilda skolen- heterna

Kom-

nerna

Länen

Riket

Ledning, information, rådgivning, granskning, kontroll

Tillhandahållande av hjälpmedel

Ledande, informerande och rådgivande funktioner utövas (särskilt vid plane- rings- och pedagogdagar) av

a) materielförvaltare b) huvudlärare c) skolbibliotekarie

Skolstyrelsen har överinseendet över AV- centralerna och bestämmer om inköp etc.

Länsskolnämnden har att kontrollera och inspektera skolornas försörjning med pedagogiska hjälpmedel. Till länsskol— nämnderna knyts länseentraler för peda— gogiska hjälpmedel med följande uppgif- ter: anordna utställningar; sända vand- ringsutställningar; medverka vid kurs- verksamhet vid lärarutbildningsanstal- ter, kurser, pedagogdagar; bidra med diskussionsunderlag för planerings- och pedagogdagar, fortbildningskurser för lärare; uppgörande av utrustningsplaner för institutioner och övnings— samt yrkesämnen; bedömning av förslag och idéer från lärare. Till centralerna knyts materielassistenter (= nuv. AV-assisten- ter) och institutionskonsulenter.

Två rikscentraler lör pedagogiska hjälp— medel upprättas i Stockholm inom skol- överstyrelsen och i Göteborg med an- knytning till pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet. Uppgifter: upprätta allmän hj älpmedels- förteckning; upprätta litteratur- och arbetsmaterielförteckningar; anordna hjälpmedelsutställningar; informera om och demonstrera materielen; bedöma uppslag och idéer från lärarna etc.

Till Stockholmscentralen knyts statens psykologisk-pedagogiska bibliotek samt svenska skolmuseets moderna avdelning.

Till rikscentralerna kan också knytas statens läroboksnämnd och skolöverstyrel- sens granskningsnämnd för AV—hjälp- medel.

Lärarna i klassrum och specialsalar för— sörjes närmast genom

a) materielrum och förråd b) institutioner och specialsalar c) skolbibliotek

Dyrbara hjälpmedel och hjälpmedel med lägre användningsfrekvens tillhanda- hålls genom kommunala AV-centrater, under en AV-föreståndare. Förutom ar- kivering kan även inspelning av radio— och TV-program förekomma etc.

Länsarkiv för pedagogiska hjälpmedel (särskilt AV-hjälpmedel) inrättas an- tingen i anslutning till länsfilmoteken eller till någon större regional eller kom— munal AV—central. Förutom arkivering svarar dessa arkiv för inspelning av radio- (och TV-) program, elcktrostenci— lering etc.

Produktion av pedagogiska hjälpmedel sker genom

a) kommersiella producenter

b) skolöverstyrelsens egen produktion (t. ex. av film och bildband)

c) skolradio och skol-TV.

I produktionsfrågor bör bildas en sam- arbetsnämnd mellan skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och de kommersiella producenterna.

Distributionen på riksplanet bör ske genom centralupphandling, t. ex. översty- relsens för yrkesutbildning centralupp- handling eller Kommanaktiebolaget. —— Skolbiblioteken förses med biblioteks- teknisk service genom Bibliotekstjänst.

Skolradio— och skol-TV—program kan bandas och kopieras genom Sveriges Ra- dios bandcentrat (bandinspelning sker även regionalt i länen och i de större kommunerna).

KAPITEL 6

Hjälpmedlens utnyttjande: metodiska anvisningar

I det föregående har behandlats produktionen av hjälpmedel och åtgärder för att stimulera och utveckla tillgången på hjälpmedel. Vidare har distri— butionssidan belysts och förslag framförts rörande förstärkning av denna del av skolans försörjning med pedagogiska hjälpmedel. I det följande kommer synpunkter att framföras rörande konsumtionssidan, dvs. hur de enskilda lärarna skall sättas i stånd att rätt utnyttja hjälpmedlen: genom en rikare tillgång på metodiska anvisningar för utnyttjande av dessa hjälp- medel (föreliggande kapitel) och genom en förstärkt lärarutbildning och lärarfortbildning (kapitel 7). I anslutning till diskussionen av förbättrade metodiska anvisningar hänvisas till en exempelsamling, som visar hur olika AV—hjälpmedel kan utnyttjas i specifika pedagogiska situationer (bi- laga 5a).

En rikligare tillgång på metodiska anvisningar och en förbättrad lärar- utbildning i fråga om handhavande och utnyttjande av hjälpmedlen kan medverka till en eliminering av de risker, som otvivelaktigt kan vara för- enade med en mycket riklig tillgång på hjälpmedel. Faran för en mekani- sering av undervisningen kan inte bagatelliseras. En alltför stor och svår- överskådlig tillgång på pedagogiska hjälpmedel kommer att medföra krav på en avsevärd tid för förberedelse. Den enskilde läraren finner det då enk- last att inte använda hjälpmedlen. Även i detta fall har lärarutbildningen och de metodiska anvisningarna en viktig uppgift att fylla.

På konsumtionssidan är problemet som nyss antytts hur lärarna på bästa sätt skall använda de hjälpmedel, som ställs till deras förfogande. Inte minst de planeringsdagar som en del skolor börjat anordna vid läs- årets början samt förekommande pedagogdagar bör inriktas på hjälpmed- lens utnyttjande och den pedagogiska differentieringens problem.

Vissa anvisningar för hjälpmedlens användning, inomklassdifferentie- ringen och planerings— och pedagogdagarnas utnyttjande kommer därför att här kortfattat behandlas.

Anvisningar för hjälpmedlens utnyttjande

Inom t. ex. försvaret finns särskilda anvisningar om hur man visar pro- jektionsbilder på grå tavla, monterar skioptikonbilder, utnyttjar den s. k.

Enbart filmvisning

Förberedelse, sedan filmvisning

Förberedelse, filmvisning, dis- kussion, filmvisning en gång till

[) 10 20 50 40 51) 50%

Resultatet av de olika sätten att använda filmen i undervisningen har mätts med den mängd av kun- skaper som eleverna kunde redovisa på prov. Elevernas ålder motsvarar åldern hos svenska elever på mellanstadiet (Efter Wiltich.)

overhead- eller skriftprojektorn osv. (bilaga 11). Även skolöverstyrelsen har utarbetat vissa anvisningar, t. ex. »Användningen av audiovisuella hjälpmedel» (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958: 25—26).

För den obligatoriska skolans del behövs vidare anvisningar om hur olika slag av övningar i läs- och studieteknik skall utarbetas, hur föreslagna litteratur- och arbetsmaterielförteckningar, instruktionskort, korrespon- denskurser osv. bäst kan användas i undervisningen, hur t. ex. korre- spondensbrev kan rekvireras, hur olika typer av prov kan konstrueras och utnyttjas osv. Med ökad tillgång till olika slag av hjälpmedel torde det också behövas anvisningar, som ger exempel på hjälpmedlens integrering, dvs. hur avvägning mellan olika slag av hjälpmedel lämpligen bör ske samt hur de bör användas så att de stöder varandra.

Inom arméstaben är man för närvarande sysselsatt med att utarbeta utförliga metodiska anvisningar till filmer, stillbildsserier, planscher, mo- deller och overheadprojektorer. Vidare finns anvisningar för korrespon— densrealskolorna och för undervisning med hjälp av korrespondenskurser i yrkesteori i 9y. För den allmänna skolan värdefulla anvisningar bör kunna bearbetas, så att utformning, format m. ni. blir likformiga och så att an— visningarna hlir konkreta och lättillgängliga. Anvisningarna eller instruk- tionerna, som också bör kunna ligga till grund för arbetet på kursplane- rings- och konferensdagar, kan lämpligen förvaras tillsammans med tidi- gare i detta betänkande föreslagna förteckningar.

Förut nämnda, av arméstaben påbörjade anvisningar, torde bli gemen- samma för armén, marinen och flygvapnet. Även andra utbildningsorgan utarbetar liknande anvisningar var för sig. Det bedrives av allt att döma en omfattande och värdefull, ofta okonventionell och frisk pedagogisk verksamhet utanför den allmänna skolan, och det är angeläget att där samlade erfarenheter kontinuerligt och utan dröjsmål i tillämplig omfatt-

ning också tillföres arbetet i den obligatoriska skolan. Ett samgående vid utarbetandet av nya anvisningar eller ett utbyte av erfarenheter bör där- för enligt skolberedningens mening komma till stånd.

Anvisningar för individualiserad undervisning

En anpassning av undervisningen efter elevernas individuella förutsätt- ningar kräver ett avsevärt engagemang från lärarens sida. Till hans hjälp torde lärarhandledningar i direkt anslutning till läroboken komma att ge olika uppslag för individualisering av undervisningen. Men därutöver be- hövs också mer officiella anvisningar, som kan bli alla lärares egendom.

Anvisningarna bör därvid med speciell hänsyn till individualiserad under- visning belysa kursplanernas intentioner genom att så långt det är möjligt ge konkreta förslag på hur de olika ämnenas stoff kan samordnas, hur ett arbete kan organiseras, vilka hjälpmedel som behövs, hur olika elevuppgif— ter kan redovisas, vilka färdigheter som bör tränas på olika stadier, hur övningarna bör bedrivas osv.

En individualiserad undervisning kräver inte minst att eleverna behärs- kar vissa arbetsfärdigheter. En del sådana anvisningar för systematisk träning av eleverna i dessa färdigheter har i olika sammanhang utarbetats av enskilda lärare och bör vara av värde för alla lärare både vid arbetets inriktning i stort och vid dagsplaneringen.

Förutom dessa anvisningar för skolans läroämnen och yrkesteoretiska ämnen behövs anvisningar med speciell inriktning på klasser, där omedel- bart behov av individualisering föreligger, t. ex. i skolor med högstadium med endast få parallellklasser. I den mån anvisningar utarbetas för de årskurser som gränsar till andra stadier, dvs. årskurserna 3 och 4, 6 och 7 är dessutom önskvärt att anvisningarna knyter an till varandra och under- lättar övergången mellan olika stadier.

Anvisningar för övnings- och yrkesämnen

För övnings- och yrkesämnen saknas i läroplan och anvisningar den detalj- utformning av kursmomenten som t. ex. finns för läroämnenas del. För att kunna systematisera elevernas inlärande av olika moment, så att en följdriktig utbildningsgång erhålls, behöver lärarna studieplaner eller an- visningar med dels förslag till övningar, dels förslag till ordningsföljden mellan dem. Därigenom bör också, utan alltför starka ingrepp i lärarnas frihet, kunna åstadkommas en större enhetlighet, en viss stadga och syste- matik i undervisningen utan att ändå variationer och anpassningar förhind- ras. Övnings- och yrkesämnena kan dessutom lättare samordnas med sko- lans övriga ämnen och anpassas till samhällslivets behov. Sådana anvis-

ningar kan slutligen också skapa större förutsättningar för t. ex. övnings- serier i anslutning till ämnet och ämnesdelen.

En kommitté för utbildning i yrkessömnad (ordförande: civilingenjör Ragnar Björkman, Skrädderiidkarnas arbetsgivareförening, Stockholm) har är 1958 uppdragit åt ett arbetsutskott att för skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning utarbeta en plan för grundutbildning i sömnad för klass 9y och motsvarande stadium i yrkesskolor. Arbetsinstruk— tionerna är skrivna så, att eleverna efter instruktion på egen hand skall kunna arbeta efter dem. Kommittén har vidare utarbetat ett förslag till ordningsföljd mellan olika arbetsmoment, förslag till uppdelning i minimi- respektive överkurser m. in.

En samordning kan för övrigt ske t. ex. enligt följande till skolbered- ningen insända förslag:

Kursplaner med supplement

Studieplaner för praktiska ämnen

Filmer, stillbilds- Arbets- Studie- och Ritningar, Övningsserier, serier, filmslingor instruktioner arbetsuppgifter anvisningar produktionssaml.

Anvisningar för planerings- och pedagogdagarnas utnyttjande

Goda möjligheter för lärarna att gemensamt behandla föreslagna anvis- ningar för hjälpmedlens utnyttjande och att underlätta inomklassdiffe- rentieringen erbjuder planerings— och pedagogdagarna. Helst bör en av dessa dagar varje termin ägnas åt hjälpmedlen och deras användning. Lä- rarna kan då tillsammans gå igenom och diskutera anvisningarna och hjälpmedlen (läroböcker, bredvidläsningsstudier, studie- och arbetsupp- gifter, AV-hjälpmedel osv.). Det torde för övrigt vara lämpligt att endast en del av planeringsdagarna förläggs till höstterminens början och att öv— riga dagar fördelas under läsåret.

För planerings- och pedagogdagarna bör programmet vara utformat och materiel finnas tillgänglig, så att lärarna kan arbeta i mindre enheter och så att varje lärare har en uppgift som direkt engagerar honom i arbe- tet. Olika slag av anvisningar, gärna i form av arbetsprogram eller diskus— sionspromemorior, bör här kunna vara av värde, och det har förut föresla— gits, att de båda rikscentralerna bör bidra med arbetsprogram och diskus- sionspunkter.

Anvisningar för planerings- och pedagogdagar (arbetsprogrammeu) kan uppta genomgång av skolans materiel och diskussion om hjälpmedlens an- vändning i undervisningen. Arbetsprogram kan utarbetas kring skolans klassbibliotek, lärarbibliotek samt det gemensamma biblioteket, varvid ett

avgränsat arbetsområde genomgås i detalj och litteratur, arbetsuppgifter m. m. behandlas. Erforderliga program kan vidare utformas kring utnytt- jandet av föreslagna instruktionskort, hjälpmedelsförteckningar osv. I na- turvetenskapliga ämnen och i övnings- och yrkesämnen behöver man disku- tera hur undervisningen bäst kan samordnas med övriga ämnen, i hem- bygdskunskap och samhällskunskap kan fakta om hemortens förhållanden uppsamlas osv. Konferenser mellan avlämnande och mottagande lärare är en annan lika väsentlig uppgift.

Stora behov föreligger av anvisningar med varierande förslag till period- läsningsplaner och till dem anslutna förslag till termins- och årskurs- plancring m. 111. På mellanstadiet, där undervisningstiden i historia, sam- hällskunskap, geografi och naturkunskap måste fördelas efter uppgjord arbetsordning, kan behovet sägas vara särskilt framträdande. Även på låg- och högstadierna kan också åtskilligt göras för att främja en önskvärd utveckling. .

Arbetet under planerings- och pedagogdagarna är i stor utsträckning också en långtidsuppgift. Uppläggningen av dagarna bör därför vara sådan, att en del av uppgifterna kan knyta an till vad som behandlats under dessa dagar föregående termin eller läsår.

För övnings— och yrkeslärare torde regionala dagar under samma tid kunna ge tillfälle till utbyte av erfarenheter samt till behandling av spe- ciella problem. Detta får dock inte hindra att samordning av t. ex. slöjd, teckning och andra ämnen kan ske. Önskvärt är också, att B-skolornas lärare, specialklasslärare m. fl. ibland får samlas i mindre grupper och diskutera schemaläggning och hjälpmedel, utarbeta mallar till arbetsupp- gifter m. 111.

Vad högstadiet beträffar kan en del av tiden under planerings— och pedagogdagarna användas till diskussion om lärokurserna och möjligheter till samordning mellan olika ämnen, genomgång av stoffet i de böcker som används, prövning av behovet av nya hjälpmedel osv. För denna upp- gift ankommer det särskilt på huvudläraren att skaffa sig överblick över vilka hjälpmedel som finns i ämnet. Föreslagna hjälpmedelsförteckningar bör kunna underlätta både denna överblick och den pedagogisk—metodiska diskussionen under konferenserna.

För att ämneskonferensen skall kunna bli ett värdefullt informerande och diskuterande organ är det önskvärt, att huvudlärarinstitutionen får större betydelse än den nu har. Någon måste i detalj förbereda konfe- renserna, lämna ut lämplig materiel m. m. En kortfattad instruktion bör därför utfärdas för huvudläraren, och i bilaga 12 redovisas ett exempel på hur en sådan instruktion skulle kunna utformas.

Skolberedningen har kommit till den slutsatsen att även planeringsdagarna bör ge vissa möjligheter att förmedla olika uppslag och idéer bland de i dagligt skolarbete verksamma lärarna. Även om rapporteringsskyldigheten

beträffande planeringsdagarna delvis har varit betungande, förefaller det vara lämpligt att rapport lämnas till skolan och att skolan i sin tur redo- visar åtminstone det som är av allmänt intresse. De till länsskolnämnderna enligt skolberedningens förslag knutna länscentralerna föreslås även här bli det uppsamlande organet. Centralt eller länsvis kan sedan centralerna svara för bearbetningar och sammanställningar av vad som kan vara av intresse att vidarebefordra till lärarna.

Andra anvisningar

Vikarier får ibland med kort varsel överta undervisningen utan att i för- väg ha fått erforderlig information. Enstaka skolor och kommuner har därför för nytillträdande och vikarierande lärare utarbetat olika slag av korta anvisningar beträffande ordningsregler för lärare och elever, vakt- tjänstgöring, undervisningsmateriel m. in. Det är enligt skolberedningens bestämda uppfattning angeläget, att det snarast utarbetas sådana elementära, kortfattade instruktioner, gärna med punktvis uppställda minnes- och för- hållningsregler, som rektor kan överlämna till nytillträdande mindre er- farna eller oerfarna lärare. (Överstyrelsen för yrkesutbildning har för sina utbildningskurser för yrkeslärare utarbetat en liten folder »Råd till läraren», som kan bli förebildande.) Sådana instruktionskort skulle, så vitt bered- ningen kan bedöma, kunna eliminera de första, ofta mycket onödiga svå- righeter, som unga tillfälliga eller i övrigt oerfarna lärare möter. Sannolikt skulle också vederbörande rektor få en konkret anledning att vid det första sammanträffandet ge den nye läraren en information och introduktion, som nu erfarenhetsmässigt ofta inte kommer till stånd. Kostnaden för dessa kort förefaller vara så obetydlig, att de bör kunna utarbetas genom skolöver- styrelsens försorg och inom ramen för nu utgående anslag.

Förutom sådana minneslistor över vad läraren har att iaktta, behövs an- visningar och hjälpmedel, som medverkar till att underlätta lärarens överta- gande av undervisningen i en obekant klass. Lätt tillgängliga hjälpmedel, som snabbt kan delas ut till eleverna och som innehåller sådana moment, som ständigt behöver övas, ger eleverna sysselsättning och läraren rådrum att snabbt skaffa sig kännedom om i klassen senast behandlade moment och om de närmaste uppgifterna. Sådana elevuppgifter kan vara träningsupp- gifter i matematik, övningar i ordkunskap, tystläsning m. 111. En del själv- rättande övningsblad (kort) m. m. synes vara särskilt lämpliga vid sådana tillfällen. Övnings- eller arbetskort av detta slag bör finnas i reserv i viss omfattning i varje skola.

Sammanfattning

En allsidig användning av hjälpmedel i undervisningen beror till stor del på i vilken utsträckning lärarna känner till hur man skall sköta och ut-

nyttja hjälpmedlen. En ny skolform, nya kursplaner, nya elevkategorier, möjlighet till övergång mellan olika kurser osv. kräver dessutom både översiktsplanering, arbetsplanering och detaljplanering. Även vid en sådan genomgång av kursernas innehåll och samordning behöver hjälpmedlen och deras utnyttjande beaktas. Läraren kan därigenom få en fast grund, som både medger och stimulerar till självständig behandling av stoffet och till differentiering av undervisningen.

Särskilda anvisningar för hjälpmedlens utnyttjande, för differentiering inom klassens ram, för periodläsning, samordning mellan ämnena, sam- lad undervisning liksom för pedagog- och planeringsdagarnas effektiva utnyttjande erfordras dessutom. Riktlinjer för anvisningar har inte utfor- mats i detalj, då denna uppgift ligger utanför ramen för betänkandet. Erfa- renheter från skilda håll bör givetvis insamlas och utnyttjas vid ett sådant arbete.

Av det anförda framgår att skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att, förslagsvis via tidigare nämnda hjälpmedelscentraler, låta utarbeta olika förslag till

de pedagogiska hjälpmedlens utnyttjande i skolarbetet, inomklassdifferentiering på olika stadier och i olika skolformer, anvisningar i form av studieplaner för praktiska ämnen, periodläsning, samordning mellan ämnena, samlad undervisning,

planerings- och pedagogdagarnas utnyttjande, den första informationen till vikarier eller mindre erfarna lärare, som kommer nya till skolan m. m. samt till

övnings- och annat arbete främst i färdighetsämnena att användas av vikarier och andra nytillträdande lärare under den första lektionen i en ny klass.

KAPITEL 7

Hjälpmedlens utnyttjande: de pedagogiska hjälpmedlen

i lärarutbildningen

Då skolan får en rikligare tillgång på tryckta hjälpmedel och då olika ut- förliga anvisningar för dessas utnyttjande utarbetats, kommer kravet på lärarutbildningen i fråga om pedagogiska hjälpmedel att skärpas. Det blir angeläget att de olika hjälpmedlens användning i konkreta skolsituationer genomgås och att anvisningar ges hur lärarna själva kan tillverka hjälp— medel, i synnerhet för en individualiserad undervisning med stora varia- tioner i fråga om uppläggning och arbete. Man bör då också diskutera, hur de olika hjälpmedlen skall samordnas, vilka hjälpmedel, som bör väljas i olika situationer etc.

Särskilt beträffande AV-hjälpmedlen torde en förstärkt utbildning och fortbildning bli nödvändig. I det följande behandlas därför i huvudsak dessa hjälpmedels plats i lärarutbildningen.

Användningen av A V-hjälpmedel i den nuvarande lärarutbildningen

Lärarnas utbildning och kontinuerliga fortbildning beträffande AV-hjälp- medlens metodik och apparatskötsel har visserligen utökats och förbätt- rats vid bland annat förberedande lärarkurser, och vid seminarierna före— kommer viss utbildning i AV-materielens handhavande. Särskilda AV- assistenter finns numera i flertalet län.

Skolöverstyrelsen har för att underlätta lärarnas utbildning i att sköta AV-apparaturen framställt ett bildband om bandspelarens konstruktion, och för närvarande arbetar man dels med en ljudfilm om filmprojektorns konstruktion, dels med instruktionsblad till varje apparat som godkänts för skolbruk.

Sveriges Radio har gjort mycket för att sprida upplysning om sina program och för att ge lärarna tips om hur de bör utnyttjas i undervisningen. Sålunda har man nu börjat med lärarhäften till Skolradioprogrammen. Vi— dare anordnar man lyssnarkonferenser för att informera om kommande program och låta lärarna utbyta erfarenheter om användningen av skol— radioprogram i undervisningen. Vid de förberedande lärarkurserna har alltid en representant för skolradion medverkat och seminariernas avgångs- klasser har oftast fått personliga besök.

I lärarenkäten om AV-hjälpmedel, vid kontakter med producenter och skolöverstyrelsen osv. har dock framkommit att utbildningen är långt ifrån tillfredsställande, och önskemål om åtgärder, som kan förbättra förhål- landena, framförs. Även seminarieutredningen anför i sitt betänkande, del I (SOU 1956: 18 s. 63 ff.), att undervisningen i vad utredningen kallar tek— nisk metodik på grund av tidsnöd har starkt försummats vid seminarierna. Folkskolinspektörer och överlärare har därför enligt utredningen ofta klagat över att nyexaminerade lärare saknat vana att handha för undervisnings- arbetet nödvändiga hjälpmedel. Det har vidare framhållits som en brist i lärarutbildningen, att tillräcklig tid inte kunnat anslås till sådana för den framtida lärargärningen viktiga områden som radiolektionernas och film- undervisningens metodik. Enligt Sveriges Radio är erfarenheterna från såväl seminarier som provårsläroverk »mycket nedslående» i detta avseende.

Lärarutbildningsanstalternas materielutrustning

Förekommande lärarutbildningsanstalter (seminarier och universitet, lärar- högskolor, läroverk med egentlig lärarkurs m. m.) intar utan tvekan en nyckelposition på AV-utbildningens område. Några av förutsättningarna för en utökad och förstärkt utbildning vid anstalterna är, att dessa utrus— tas med rikhaltig och ändamålsenlig apparatur, lämplig inredning i under- visningslokalerna samt i övrigt möjligheter som underlättar AV-materielens användning. Viktigt är att apparaturen kan demonstreras och att de bli- vande lärarna i enlighet med seminarieutredningens förslag verkligen får tillfälle att använda AV-hjälpmedlen i sin undervisning. Enligt av skolöverstyrelsen infordrade rapporter från seminarierna (1959) förefaller utrustningen att behöva kraftigt förstärkas.

Ökad uppmärksamhet bör sålunda ägnas åt AV-hjälpmedlens metodik och utrustningen vid lärarutbildningsanstalterna förbättras.

Åt skolöverstyrelsen bör därför uppdras att undersöka möjligheterna till förbättring av lärarutbildningsanstalternas materielutrustning.

Seminarielärarnas utbildning

Vad beträffar utbildningen vid seminarierna synes det vara väsentligt att i första hand informera seminariernas lärare, så att dessa allsidigt och inte- grerat använder AV-hjälpmedlen i sin undervisning. De blivande lärarna lär sig därigenom bäst att också använda dem.

Eftersom centrala kurser kan nå endast ett fåtal lärare och denna utbild- ningsgång tar mycket lång tid, torde regionala kurser vara att föredra. Kursverksamheten kan då dessutom anpassas efter lokala förhållanden. Lärarna kan mer individuellt informeras om vilka hjälpmedel och använd- ningsmöjligheter som vid varje tidpunkt står till buds osv.

De hjälpmedelscentraler som föreslagits i detta betänkande bör få till uppgift att svara för viss verksamhet vid lärarutbildningsanstalterna och på så sätt effektivisera och påskynda utbildningen. I anslutning till detta förslag förefaller det att vara lämpligt att AV-assistenterna _ lämpligen med benämningen materielassistenter — knyts till de under länsskolnämn- derna hörande länscentralerna och biträder dessa med kursverksamhet vid seminarierna. Hjälpmedelscentralerna kan dessutom medverka med rådgivning vid t. ex. materielkompletteringar och vid inredning av materiel- rum så att de olika hjälpmedlens användning i undervisningen samordnas.

Ett annat alternativ är, att en centralt anställd konsulent med lärarer- farenhet får till huvuduppgift att enbart ägna sig åt hjälpmedlens metodik och praktiska handhavande vid seminarier och andra lärarutbildnings- anstalter.

Utbildning av klasslärare

Enligt av skolöverstyrelsen infordrade rapporter torde visserligen övnings- skolornas lärare använda AV-hjälpmedel i sin undervisning. AV-metodiken är emellertid ofta begränsad till information om det tekniska handhavandet av apparaturen.

Den ovan föreslagna utökningen av seminariernas AV-utrustning samt kursverksamheten bland seminariernas lärare bör göra det möjligt att för lärarkandidaternas del förlägga AV-hjälpmedlens s. k. allmänna metodik och ämnesmetodik till den ordinarie ämnesmetodiken. Alla lärare bör där- vid medverka. I första hand bör eftersträvas att det vid varje seminarium finns minst en lärare, som kan svara för den mer allmänna delen av AV- metodiken.

Utbildningen i det manuella handhavandet av apparaturen, som bör ske med lärarkandidaterna uppdelade i grupper, kan handhas av en ma- terielförvaltare eller annan lämplig person. För speciella uppgifter kan han med sig adjungera lärare med sådana Specialintressen som kan vara till nytta för skolan. Någon speciell materielförvaltare har hittills inte funnits vid seminarierna och arbetsuppgifterna för den lärare, som hand— haft undervisningsmaterielen, har varit alltför odefinierade. Liknande syn— punkter framförs för övrigt i seminarieutredningens båda betänkanden, där det föreslås att ämnesmetodiken behandlas i samband med de olika ämnena och att den tekniska metodiken (metodik i handhavandet av under- visningsmateriel och tekniska hjälpmedel) behandlas för sig med de bli- vande lärarna uppdelade i grupper och med lärogång enligt en föreslagen plan.

Beträffande uppläggning av utbildningen finns olika erfarenheter bland annat från kurser för länsassistenterna, lärarhögskolan i Stockholm och de förberedande lärarkurserna. Seminarieutredningen redovisar också i

sitt nyssnämnda andra betänkande ett kortfattat förslag till utbildningsplan. Även i Aktuellt från Skolöverstyrelsen, nr 1956: 5, finns ett förslag till kursplan.

I detta sammanhang bör nämnas att materielvården vid en övningsskola medför särskilda problem. Lärarkandidater —— ovana vid AV-hjälpmedel och utan rutin beträffande skötsel och förvaring av dessa —— skall på olika sätt delta i undervisningsarbetet och därvid lära sig att utnyttja AV-hjälp- medlen i övnings- och provlektioner. På materielens överskådliga uppställ- ning och materielrummens storlek, inredning och utrustning ställs därför särskilt stora krav.

I en norsk undersökning föreslås att seminariernas materielrum, inred- ning och utrustning får karaktären av servicecentral. Önskemål om ett materielrum som kan tjänstgöra som förvarings-, service- och lektionsrum för grupper av elever har upprepade gånger framförts i vårt land, bland annat i Folkskollärarnas tidning år 1951 (nr 17/18) och utredningar inom folkskollärarförbundens övningsskollärarnämnd. Seminarieutredningen sy- nes ha försökt att beakta önskemålen genom att bland annat föreslå, att inredningen av materielrummen skall diskuteras, olika typer av föredömliga materielrum demonstreras, och eleverna läras att använda och vårda appa- raterna —— förslag som i sin tur måste inverka på materielrummens ut- rustning och inredning.

I övningsskollärarnämndens utredningar framförs krav på en utökad och systematisk undervisning i materielkunskap. Ett exempel på en timplan och en plan för metodikundervisningen från ett seminarium visar att man som komplement till den teoretiska metodiken sökt att ge praktisk materiel- kunskap. Ett förslag till instruktion för materielförvaltare vid samma seminarium antyder dessutom att man i materielförvaltaren ser en person som vad övningsskolan beträffar är samordnare och rådgivare.

Nuvarande och planerad utbildning av ämneslärare

För närvarande erhåller blivande ämneslärare praktisk pedagogisk utbild- ning antingen vid 5. k. praktisk lärarkurs eller vid lärarhögskola. Först- nämnda utbildning består av dels förberedande, dels egentlig lärarkurs. Rapporter ger vid handen, att det vid de förberedande lärarkurserna _— dessa är förlagda till Stockholm, Göteborg och Lund — meddelas en allmän orientering om AV-hjälpmedlens plats och betydelse i undervisningen, en översikt av de vanligaste apparaterna och deras funktionssätt samt tips för AV-hjälpmedlens utnyttjande i vissa ämnen. En undervisning av motsva- rande slag meddelas vid lärarhögskolorna. Bland annat från konsulenthåll har framförts önskemål om att föreläsare, som utnyttjas i de förberedande lärarkurserna, i sina föreläsningar och demonstrationer själva använder AV-hjälpmedel.

Undervisning om AV-hjälpmedel i den obligatoriska kursen i pedagogik

för blivande ämneslärare synes ha skett endast i viss utsträckning. En ut— ökning av denna del av undervisningen är önskvärd. Det är dessutom väsentligt, att de pedagogiska institutionernas föreläsningssalar utrustas med AV-materiel, och att den akademiska lärarpersonalen informeras om hur AV—hjälpmedlen kan användas i undervisningen samt sj älva utnyttjar dem.

I anslutning till skolöverstyrelsens rekommendation att lärarkandidaterna vid auskultationer under den egentliga lärarkursen skall ta del av under- ' visningen med AV-hjälpmedel samt själva använda sådana i sina under- visningsserier, har överstyrelsen våren 1959 undersökt i vilken utsträckning kandidaterna själva anser sig behärska hjälpmedlen manuellt och meto- diskt och i vilken månde använt AV-hjälpmedlen. Enligt föreliggande upp- gifter har omkring 75 % av lärarkandidaterna praktiskt taget inte an- vänt audivisuella hjälpmedel i sin undervisning. I anslutning till under- sökningen har kandidaterna efterlyst större intresse för dessa hjälpmedel från handledarnas sida samt bättre grepp om det metodiska användandet. Handledarna använder vanligen inte AV-hj älpmedel. Om kandidaterna un- der sådana förhållanden skulle använda hjälpmedlen, kunde det för deras del tänkas resultera i en misslyckad lektion och därmed ett sämre betyg.

Ett stort behov av att på olika sätt underlätta för handledarna att i sin egen undervisning använda AV-hjälpmedlen samt stimulera dem därtill synes föreligga. Självfallet måste dessa lärare i skolan ha tillgång till appa- ratur och uttrycksmedel. Först därigenom kan den undervisning som vid den egentliga lärarkursen bedrivs under särskilt anslagna övningstimmar bli effektiv. Information, anvisningar, konferenser m. m. är några andra möjligheter att stimulera berörda lärare att använda AV-hjälpmedlen i sin undervisning.

Det bör slutligen övervägas om inte skolöverstyrelsens meritanvisningar bör kompletteras så att mera omfattande kurser eller på annat sätt doku- menterad kunnighet i att använda AV-hjälpmedlen får på visst sätt tillgodo- räknas, i varje fall när det gäller lärartjänst vid lärarutbildningsanstalter.

Lärarnas fortbildning

Redan nu har åtskilligt gjorts för lärarnas fortbildning i AV-hjälpmedlens metodik. Flertalet kommuner inom det obligatoriska skolväsendet uppger att det anordnats kurser av olika slag i AV-hjälpmedlens användning inom skolan, kommunen eller länet. Sedan i flertalet län tillkommit AV-assisten- ter —— även om de ännu inte helt utnyttjas _ har ytterligare möjligheter skapats att intensifiera utbildningen på det lokala planet ute i de enskilda skolorna.

Genom länsskolnämndens och de förut omnämnda länscentralernas för- sorg och initiativ och med utnyttjande av AV-assistenterna bör kurser med ett begränsat antal deltagare anordnas länsvis och kommunvis om

skolans hjälpmedel och därmed också om AV-hjälpmedlens betydelse och plats i undervisningen, allmänna metodiska synpunkter, ämnesmetodik osv.

Praktiska demonstrationer av AV-hjälpmedlen och övningar att an- vända dem bör däremot liksom vid seminarierna ske med grupper av lärare inom en kommun eller enbart en skola och med användandet av den i skolan förekommande apparaturen. Lämpligt torde vara att materielförvaltarna (tillsynslärarna) regionalt utbildas för detta ändamål. Liksom vid semi— narierna kan materielförvaltarna genom sina övriga informativa och instru- erande uppgifter och genom sina kontakter med hjälpmedelscentralerna bli de lärare inom varje skola, som har till särskild uppgift att verka för hjälpmedlens användning och samordning.

Allt eftersom AV-centraler inrättas och särskild personal får till upp- gift att svara för dessa, torde också här finnas personer, som kan anlitas för demonstration av AV-områdets apparatur. Både AV-föreståndarna och materielförvaltarna bör instrueras i utarbetandet av enkla hjälpmedel för AV-undervisningen, vård och lagning av bildserier, film osv.

Sammanfattning

Lärarutbildningens befattning med pedagogiska hjälpmedel måste på olika sätt stärkas. Utbildningen är för närvarande så vitt skolberedningen kunnat erfara långtifrån tillfredsställande, delvis beroende på bristande materiel- utrustning vid lärarutbildningsanstalterna. Föreläsarna vid den förberedan- de lärarkursen bör själva använda AV-hjälpmedel liksom handledarna un- der den egentliga lärarkursen och seminarielärarna. Det bör vara naturligt att lärarkandidaterna vid auskultationer får se hur AV-hjälpmedlen an- vänds i skolan och under sina serier använda sådana hjälpmedel. Klasslärar- nas utbildning i AV-metodik bör fördjupas och får inte stanna vid det rent manuella handhavandet. Även lärarnas fortbildning i AV-metodik bör stärkas.

Av det anförda framgår sålunda att ökad uppmärksamhet bör ägnas åt de pedagogiska hjälpmedlens me- todik och åt utrustningen vid lärarutbildningsanstalterna,

att skolöverstyrelsen bör erhålla uppdraget att undersöka möjlighe- terna till förbättring av lärarutbildningsanstalternas materielutrustning,

att åtgärder bör vidtas för att förbättra undervisningen i AV-metodik vid förberedande och egentlig lärarkurs liksom vid seminarierna; vid varje se- minarium bör finnas minst en lärare, som kan svara för den mer allmänna delen av AV-metodiken samt

att lärarnas fortbildning i AV—metodik bör förbättras genom insatser av länsskolnämnden och de här föreslagna länscentralerna för pedagogiska hjälpmedel.

KAPITEL 8

Samhällets kostnader för pedagogiska hjälpmedel

Statens bidrag till inköp av hjälpmedel

Ett första förslag om fri undervisningsmateriel till folkskolans elever fram- lades av 1920 års skolmaterielsakkunniga. Förslaget föranledde ingen åt— gärd. År 1939 avgav 1937 års skolmaterielsakkunniga ett nytt förslag (SOU 1939: 17). Först år 1946 antog riksdagen i huvudsak förslaget. Skoldistrik- ten ålades nu att utan behovsprövning tillhandahålla fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel till samtliga elever inom folk- och småskolan.

Enligt kungörelsen 1946: 292 skulle läroböckerna utlämnas som gåva till eleverna, och enligt kungörelsen 1937: 999 (senare 1948: 208) kunde distrik- ten få sina statsbidrag till avlöning av folk- och småskollärare först då detta villkor var uppfyllt. Det till statsbidraget knutna villkoret gav statens in- spektörer möjlighet att övervaka, att fördelningen av fria läroböcker försig- gick i den ordning och omfattning som var fastställd.

Statsbidragskungörelsen år 1946 fastställde statsbidragsbeloppet till tio kronor per elev och år. Till grund för detta bidragsbelopp låg en av skol- överstyrelsen verkställd kostnadsundersökning för läsåret 1944/45 inom sådana skoldistrikt, där fri undervisningsmateriel redan tillhandahölls eleverna. Statsbidragets andel utgjorde då 80—90 % av kommunernas årliga utgifter för materielkostnaden. År 1952 höjdes beloppet till tolv kronor per elev och år — en höj ning som emellertid inte ansågs motsvara kommunernas från 1946 ökade utgifter för undervisningsmaterielen.

Den första inskränkningen i den enligt 1946 års statsbidragskungörelse stadfästa gåvoprincipen tillkom genom en ämbetsskrivelse år 1948. Skol— överstyrelsen anbefalldes då att delge skoldistrikten att de 5. k. ettårsböc- kerna kunde av eleverna återlämnas till skolan efter överenskommelse med målsmännen. Den andra inskränkningen tillkom år 1951, då departements- chefen i statsverkspropositionen framhöll lämpligheten av att varje skol- distrikt avgjorde om och i vad mån läroböckerna, framför allt de som avsågs att användas under kortare tid, skulle utlämnas som gåva eller län. Skol- distriktens rätt att besluta i denna fråga stadfästes sedermera (SFS 1951: 557).

Riksdagens beslut är 1957 rörande omläggning av statsbidragsgivningen till primärkommunernas driftutgifter medförde, att bland annat det sär- skilda anslaget för bidrag till fria läroböcker bortföll. Kompensation för

detta bortfall erhölls genom att kommunernas andel i lärarlönerna, det 3. k. kommunavdraget, minskades. Bestämmelsen rörande kommuns skyldighet att tillhandahålla elever vid folk- och försöksskolor erforderlig materiel samt kommuns rätt att avgöra huruvida böckerna skall tillhandahållas som gåva eller län återfinns från år 1958 i 212 & folkskolestadgan. Där sägs:

»Kommun skall kostnadsfritt tillhandahålla elever vid folkskolor och försöks- skolor sådan materiel som erfordras för undervisningen i olika ämnen.

Egentliga läroböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel utlämnas såsom gåva. Såsom lån må dock utlämnas dels vissa läroböcker och läseböcker, särskilt om de skola användas kortare tid, dels förbrukningsmateriel, som utan olägenhet kan användas på lärorummet av olika klasser.»

Undervisningsmaterielens kostnadsutveckling

På uppdrag av Kungl. Maj:t och efter samråd med läroboksnämnden och representanter för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Målsmännens riksförbund m. fl. utredde skolöverstyrelsen år 1959 dels frågan om principerna för läroböckernas tillhandahållande åt eleverna, dels frågan om kostnaderna för dessa läroböcker. Utredningen utfördes i sex län spridda över hela landet.

Av utredningen, som avlämnades till Kungl. Maj:t den 27 april 1959, framgår, att kostnaden för undervisningsmateriel tre- till fyrdubblats sedan år 1952. Enbart under tvåårsperioden mellan läsåren 1954/55 och 1956/57 beräknas kostnaderna ha stigit med ungefär 18 %. Till största delen torde stegringen under denna tid ha berott på att nya undervisningsplaner för folk- och enhetsskolan (försöksskolan) orsakat såväl omarbetningar med därav föranledda prishöjningar av böcker som utrensning av förlegade böcker i skolorna. Böcker i sådana nya ämnen som engelska, samhälls- kunskap och hemkunskap har också tillkommit. Inte minst torde ett för- ändrat arbetssätt i skolorna ha medfört, att det behövs mer undervisnings- materiel än tidigare. Läsåret 1956/57 var medelkostnaden för undervisnings- materiel per elev och år i de undersökta länen följande: för fria läroböcker 24: 59 kr., för fri förbrukningsmateriel 24: 58 kr., enligt utredningen till- sammans 46: 84 kr. Statsbidragsbeloppet täckte vid denna tid endast en f jär- dedel av kommunernas kostnader (25,6 %).

Variationen i fråga om kostnaderna är minst beträffande läroböckerna, störst beträffande undervisningsmaterielen i övrigt. Det bör observeras, att förbrukningsmaterielen svarar för hälften av kostnaderna. Mest kost- nadsdifferentierande är kommunens elevantal. Ju färre elever, desto större kostnader per elev. En liten kommun kan enligt utredningen ha väsentligt större kostnader för undervisningsmateriel per elev än en stor kommun.

12—102689

Kommunernas besparingsåtgärder

Det ekonomiska ansvaret för de fria läroböckerna har som synes till stor del blivit en kommunal angelägenhet, och på senare tid har kommunerna sökt vidta besparingsåtgärder av olika slag.

I Göteborg bedrivs förlagsverksamhet i mindre skala i skolstyrelsens regi. Bland annat framställs en sångbok, en trafikbok samt viss materiel för hjälpklasserna. Förslag föreligger att till viss del utöka denna verksamhet och därigenom söka begränsa stadens kostnader för böcker och materiel.

Kommunerna har vidare sökt nedbringa kostnaderna genom förändrade upphandlingsmetoder och rabattvillkor. Med näringsfrihetsrådets godkän- nande har en överenskommelse träffats mellan å ena sidan bokförläggare- föreningen och bokhandlareföreningen samt å andra sidan landskommu- nernas förbund, stadsförbundet och Stockholms stad. I korthet innebär överenskommelsen, att de tre största städerna kan köpa skolböcker direkt från förlagen och få samma rabatt som bokhandlarna. Övriga kommuner får 20 % rabatt på B-höcker och 112/3 % rabatt på C-böcker. Med B-böcker menas enligt den nya överenskommelsen samtliga språk-, kart- och sång— böcker, biblar och lexikon samt skolböcker i övrigt, som ej används under de sex första skolåren. För psalmböcker tillämpas en rabatt på 15 %. Med C-böcker menas samtliga böcker som används under de sex första skolåren, dock ej ovan nämnda böcker.

Kommunerna har slutligen i allt större utsträckning börjat tillämpa syste- met med utlåning av ett- och tvåårsböcker. Av de tillfrågade kommunerna har 39 % som lån lämnat ut endast ettårsböcker, respektive ett- och tvåårs- böcker, men omkring 10 % av kommunerna har lämnat ut samtliga läro- böcker som lån. Vissa kommuner har alltså tillgripit besparingsåtgärder, som knappast överensstämmer med 212 5 i folkskolestadgan.

Flertalet skolledare anser enligt utredningen att lånesystemet är motive- rat endast av kostnadsskäl. Psykologiska, pedagogiska, hygieniska, este- tiska och praktiska skäl talar emot systemet.

I sin skrivelse till Kungl. Maj:t i anslutning till sin utredning rörande fria läroböcker konstaterar skolöverstyrelsen, att friheten vid tillämpningen av bestämmelserna jämlikt 212 å folkskolestadgan synes ha medfört, att kommunerna på olika vägar sökt finna lämpliga metoder för att nedbringa kostnaderna. Någon ändring av nu gällande föreskrifter beträffande prin— ciperna för läroböckernas tillhandahållande åt eleverna anges dock icke vara erforderlig.

Eftersom böckernas standard beträffande tryck och bindning är av stor betydelse för besparingseffekten av lånesystemet, föreslogs att ekonomisk, tryckeriteknisk och annan nödvändig expertis ställs till läroboksnämndens förfogande, och detta har nu också delvis skett. Dessutom föreslogs att läroboksnämnden skall följa de ekonomiska konsekvenserna av läroböcker-

nas uppdelning på ett-, två- och treårsböcker i motsats till sammanförande i flerårsböcker samt att den söker undvika onödiga mindre ändringar vid nytryckning av böckerna.

Skolberedningen vill särskilt framhålla, att elevernas möjligheter att till- ägna sig studieteknisk färdighet allvarligt reduceras, om de inte har till— gång till egna böcker, i vilka de kan göra markeringar, införa marginal- rubriker, numreringar eller dylikt. Det är därför angeläget, att eleverna inte i alltför stor utsträckning behöver återlämna erhållna läroböcker.

Hjälpmedlens tillhandahållande i den framtida skolan

Ökade anslag erfordras

Samhällslivet har förändrats. Kraven på effektivitet i undervisningen har ökats. Nya ämnen har tillkommit. Nya kursplaner kräver att hjälpmedlen får en annan utformning. Kraven på lärarens medverkan till en differen- tiering inom klassens ram har skärpts, men praktiska svårigheter att till- lämpa en friare och mer individualiserad undervisning har alltför litet beaktats. I diskussionen om skolans inre arbete har man inte alltid utgått från att ökade krav och önskemål också kräver ändrade förutsättningar för lärarna i fråga om tillgång på hjälpmedel och en ändrad metodik.

I enlighet med direktiven till 1957 års skolberedning har därför i detta betänkande rekommenderats läroböcker, som utformas med tanke på ett differentierat arbetssätt, bredvidläsningslitteratur, studie- och arbetsupp— gifter för grupparbete och individuellt arbete, audivisuell utrustning, lämp- ligt utformade undervisningslokaler m. m. Bredvidläsningslitteratur, studie- och arbetsuppgifter, AV-hjälpmedel osv. är inte längre endast komplement till läroboken. För elevernas arbete i grupp eller enskilt är det fråga om fullt självständiga hjälpmedel, som ger möjlighet att med större variations- rikedom lösa den differentierade undervisningens problem.

Avvägningen mellan inre, pedagogisk och yttre, organisatorisk differentie- ring kan inte här diskuteras. Båda differentieringsformerna är —— enligt skolberedningens direktiv _ nödvändiga. Av de cirka 1000 kronor, som varje elev kostade staten år 1959, är lärarlöner och skolbyggnader _ som beror av bland annat delningstalen för upprättande av nya klasser, bestäm- melser för gruppindelning och förstärkningsanordningar —— av domine- rande betydelse. Undervisningsmaterielen belöper sig som förut nämnts till totalt omkring 50 kronor per elev, därav endast hälften till de fria läro- böckerna. Kostnaderna för böcker och övriga hjälpmedel, de för skolarbetet erforderliga »verktygen», är ringa i förhållande till de totala kostnaderna för skolan. De uppgår till omkring 2 3 % av totalkostnaderna.

Oberoende av hur differentieringsfrågan löses är en ökning av anslaget till hjälpmedlen ofrånkomlig. Utan grund i sådana reella möjligheter som lämpligt utformade hjälpmedel, vilka tillhandahålls i tillräcklig utsträck-

ning, blir talet om den inre differentieringen utan innehåll. Det är för- ståeligt, om anslagsbeviljande kommunala organ ibland tvekar inför ökade utgifter till pedagogiska hjälpmedel och annan undervisningsmateriel _ materiel om vars användbarhet och värde de beslutande inte sällan torde sakna egen uppfattning. Men kostnaderna för hjälpmedlen är av under- ordnad betydelse i jämförelse med övriga kostnader. Eftersom hjälpmedlen med säkerhet kommer att höja undervisningens effektivitet, är det nödvän- digt att de ställs till skolarbetets förfogande i erforderlig omfattning. Den tid får nu anses vara inne, då man för skolarbetet liksom för annat kvalifi- cerat arbete accepterar tanken, att hjälpmedel av olika slag kontinuerligt måste tillföras arbetet liksom att hjälpmedlen i erforderlig utsträckning måste betraktas som förbrukningsartiklar, nödvändiga för det fortlöpande arbetet.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun Förut relaterade kommunala besparingsåtgärder kan ses som en följd av att kostnaderna för hjälpmedlen, som år 1944/45 till mellan 80 och 90 % täcktes av statsbidrag, numera till övervägande del får bäras av kommu- nerna. Med hänsyn till bland annat det stora antalet jämförelsevis små kommuner är det angeläget, att förutsättningarna för hjälpmedlens till- handahållande i skolorna och därmed också för skolans inre arbete blir större och i görligaste mån lika för alla kommuner. Till frågan om vem som i första hand skall bestrida kostnaderna för hjälpmedlen _— kommu- nerna eller staten —— återkommer skolberedningen i annat sammanhang.

Slutord

Framgång i strävandena att i skolarbetet realisera en målsättning, som sö- ker anpassa undervisningen efter elevernas varierande intressen och förut- sättningar, beror i avsevärd utsträckning på i vad mån hjälpmedlen ger läraren effektiv hjälp härmed samt i vad mån sådana hjälpmedel verkligen ställs till hans förfogande. Mycket litet vinns med att krav ställs på läraren, om hans behov av bland annat lämpliga och tillräckliga hjälpmedel och lokaler inte tillgodoses. Organisationen är betydelsefull men endast ett medel. Skolans gestaltning och dess inre liv beror i hög grad av arbets- möjligheterna i klassrummet.

Att realisera i betänkandet föreslagna åtgärder och utarbeta behövliga hjälpmedel kommer att ta sin tid. Beredningen avser, att i sitt huvudbe- tänkande behandla här redovisade överväganden på sådant sätt, att 1962 års riksdag får ta ställning till ett fullständigt program för skolornas upp- rustning med hjälpmedel. Det är dock önskvärt, att åtskilligt i betänkan- det tas upp av berörda myndigheter och får föranleda förslag, utan att riksdagens beslut i skolfrågan i dess helhet avvaktas.

KAPITEL 9

Sammanfattning

För att kunna förverkliga skolans målsättning måste läraren alltid söka finna lämpliga arbetsformer. Dessa är i sin tur beroende av de hjälpmedel som står till lärarens förfogande. Skolberedningen har i denna framställning behandlat två väsentliga grupper av hjälpmedel.

Två arbetsgrupper inom beredningen har undersökt hur skolan kan till- föras förbättrade och nya hjälpmedel för lärarna i deras dagliga arbete. Spe— ciell vikt har lagts vid hjälpmedlens möjligheter att underlätta en mer individualiserad undervisning.

I det följande sammanfattas i detta betänkande framförda och på de båda arbetsgruppernas rapporter grundade synpunkter och rekommendationer. För en överblick över beräknade kostnader för ett genomförande av rekom- mendationerna hänvisas till kapitel 10.

Med hjälpmedel avses i detta betänkande sådana hjälpmedel, som är av- sedda för användning vid undervisningen i lärorummet, utom de natur- vetenskapliga ämnenas laborations- och demonstrationsmateriel. Den fasta utrustningen i undervisningslokalerna har behandlats endast med hän— syn till användningen av hjälpmedlen.

Skolans behov av undervisningshjälpmedel av olika slag (kapitel 1) och de krav som kan ställas på dessa hjälpmedel är beroende av skolans målsättning, som bland annat innefattar såväl kravet på ett fast kunskaps- resultat, som en önskan att i skolan och dess arbete ge större utrymme åt fostran till samarbete, ansvarskänsla och hänsyn, förmåga till kritiskt ställ— ningstagande och förmåga till anpassning i de nya situationer som sam- hällets och näringslivets snabba förändringar medför.

Behovet av hjälpmedel är också beroende av skolans organisation, efter- som den inre, pedagogiska differentieringen får allt starkare aktualitet. AV båda de här anförda skälen ställs ökade krav på hjälpmedlen i skolan.

Kapitel 2 innehåller en specifikation av önskemålen beträffande olika slag av hjälpmedel. De olika krav som kan ställas på hjälpmedlens utform- ning och vad som kan göras för att förstärka produktionen av sådana hj älp— medel tas upp i detta sammanhang.

Först behandlas bland de tryckta hjälpmedlen material för träning av

läs- och studieteknik. För en starkt individualiserad undervisning är en sådan träning själva förutsättningen. Den på lågstadiet förvärvade grund- läggande läsfärdigheten bör successivt övergå i en träning i informations- läsning och studieteknik över huvud taget. En rad hjälpmedel på detta område finns redan, men behoven är stora, och i betänkandet föreslås att en rikare produktion av mera varierat material stimuleras, så att olika svå— righetsnivåer och ämnesområden blir representerade och övningarna lättare att anpassa till individuellt arbete. Övningarna bör också vara lätta att rätta och kontrollera. Även i lärarutbildningen bör läs— och studietekniken få en större plats.

Läroböcker och bredvidläsningslitteratur är fortfarande kärnan i skolans hjälpmedelsbestånd. Vid en individualisering av undervisningen ställs här nya krav. Anpassningen till förändringar i kursplanerna måste ske snab— bare än hittills. — I fråga om lärobokens utformning föreligger många möj- ligheter: från en ren lärobok kombinerad med andra hjälpmedel till en om- fattande lärobok av läsebokstyp som presenterar stoff i varierande former.

Specialklassernas behov av läroböcker är särskilt stort. Detsamma gäller i fråga om övnings- och yrkesämnen.

Av skolans mål följer att läroböckerna inte räcker som hjälpmedel vid undervisningen; bredvidläsningslitteraturen är ett nödvändigt komplement. Den bör emellertid vara anpassad till kursplaner och läroböcker, innehålla väsentliga sakupplysningar, men ändå vara livfullt skriven och lämplig för en viss bestämd läsnivå. — Lättillgängliga uppslagsböcker och samman- drag för ungdom av det väsentliga i dagstidningarna är andra önskemål. — Den språkliga utformningen bör vara omsorgsfull och illustreringen intresse- väckande och effektiv ur inlärningssynpunkt.

Studie- och arbetsuppgifter kan i särskild grad underlätta en individuali- serad undervisning. Samtidigt är de emellertid arbetskrävande att konst- ruera för lärarna själva. Goda förebilder för lärarna kan vara av stort värde, men uppgifter, som kan sättas i händerna på eleverna direkt, är ändå nöd— vändiga. Vid en intensifierad produktion bör, i syfte att underlätta lärarnas arbete, möjligheterna att utnyttja självkontrollerande hjälpmedel särskilt beaktas.

Med hjälp av instruktionskort kan läroboken kompletteras genom att eleverna bereds möjlighet att tidvis arbeta individuellt utan hjälp från lärarens sida.

Till skolans mål hör att bereda eleverna även för det fria folkbildnings- arbetet, liksom att träna dem att i samarbete lösa gemensamma uppgifter. Studieplaner för gruppdiskussioner bör därför utarbetas till tjänst för skol- och ungdomscirklar.

Erfarenheterna av korrespondenskurser, antingen som komplett under- visning eller enbart som stöd vid den vanliga av lärare meddelade under- visningen, har varit gynnsamma. Här erbjuds ett hjälpmedel som i särskild grad kan möjliggöra en individualisering av skolarbetet. Detta hjälpmedel kan också berika högstadieundervisningen i skolor med knappt elevunder- lag. Metodiska anvisningar för ett mera utbrett utnyttjande av denna me- tod bör utarbetas och behovet av brevkursmaterial för olika kursmoment i högstadiets ämnen bör undersökas. Staten bör sedan stimulera en vidgad produktion.

Rätt använda kan proven vara ett hjälpmedel som underlättar för lärarna att anpassa undervisningen till de enskilda lärjungarnas behov. Kännedom om denna användning av proven bör spridas och förebilder ställas till lärarnas förfogande för frivillig användning.

Specialklassernas särskilda problem kräver lokaler och utrustning av ett mera varierat slag än undervisningen i normalklass.

Biblioteket kommer att få en avsevärt större roll i den framtida skolans undervisning. En smidig användning av biblioteket fordrar en genomtänkt placering och sammansättning av bokbeståndet samt en förbättrad lokal— utformning. Skolbibliotekariernas pedagogiska insatser måste möjliggöras genom underlättande av det bibliotekstekniska arbetet.

När hjälpmedelstillgången blir rikare kommer behovet av samordning av olika hjälpmedel att inte minst av kostnadsskäl få ökad aktualitet.

De audivisuella hjälpmedlen (AV-hjälpmedlen) kan tillföra undervis- ningen Värdcn utöver vad den kan få på annat sätt: intryck kan förmed- las via flera sinnen; avstånd i tid och rum kan överbryggas och hela klas- sens iakttagelser kan lättare koncentreras i önskvärd riktning. Somliga AV-hjälpmedel är lämpliga också vid individualisering av undervisningen. En översikt över dessa hjälpmedels nuvarande förekomst och utnyttjande visar, att skolorna är otillräckligt försörjda, och att utrustningen vanligen är omodern och föga differentierad. Anordningarna är sådana, att hjälp- medlen inte på rätt sätt kan integreras i undervisningen. Produktionen av AV-hjälpmedel måste inriktas på att förbättra läget i dessa avseenden. Luckor i produktionen måste täckas och ett samarbete åstadkommas mellan producenterna i syfte att uppnå större planmässighet. Statliga åtgärder för att stödja produktionen av undervisningsfilm blir nödvändiga, eftersom mindre lönande men angelägna ämnesområden annars blir underförsörjda. — Skolradions och skoltelevisionens möjligheter bör utnyttjas till fullo och glesbygdernas speciella behov i dessa avseenden särskilt beaktas. — För skolorna inte helt oväsentliga besparingar på inköpsanslagen skulle upp- nås, om den s. k. lyxskatten på grammofonskivor och grammofoner slopades,

då inköpen görs för skolundervisningen. Från statsfinansiell synpunkt skulle inkomstbortfallet sakna betydelse.

I kapitel 3 konstateras, att en hög standard på undervisningshjälp- medlen även i fortsättningen måste upprätthållas genom granskning. En revision av Kungl. Maj:ts kungörelse om granskning av vissa läroböcker blir nödvändig. En översyn bör göras av de i enhetsskolan (försöksskolan) använda läroböckerna vid början av perioden för en allmän övergång till den obligatoriska nioåriga skolan.

Den omfattande granskningen av AV-hjälpmedel (film, bildband, appa- ratur) som nu utförs på olika håll bör systematiseras och förstärkas. Re- sultatet bör snabbt göras tillgängligt i förteckningar uppställda kurs— och momentvis.

Distributionen av de pedagogiska hjälpmedlen från producenterna till konsumenterna, dvs. lärarna i klassrummen, består av många led och krä- ver en överskådlig organisation såväl på riksplanet och länsplanet som på det kommunala planet och vid de enskilda skolenheterna. Distributions- frågorna innefattar bland annat spridning av information rörande till- gängliga hjälpmedel, centraliserad inspelning av radio— och TV-program samt en förbättrad inköpsrutin och klassrumsutrustning.

I kapitel 4 framställs förslag rörande den centrala organisationen och dess verksamhet. Kännedom om och överblick över produktionen av hjälpmedel kan uppnås genom förbättrade hjälpmedelsutställningar och genom här föreslagna två permanenta rikscentraler för pedagogiska hjälp- medel (förslagsvis i Stockholm och Göteborg) samt länscentraler i de stä- der där länsskolnämnderna är stationerade. Vid sidan av uppgiften att på olika sätt sprida upplysningar om produktionen av hjälpmedel bör dessa centraler medverka vid lärarutbildning och lärarfortbildning, rådgivning vid planering av institutionslokaler och ämnesrum, osv. I betänkandet före— slås organisation och arbetsuppgifter för centralerna.

I regional skala bör filmuthyrning förekomma och möjligheterna till sam— arbete med filmoteken undersökas. Skolan bör ha tillgång till centraler för bandinspelning av radio- och TV-program (som filmer eller bandade TV- program).

Den lokala organisationen (kapitel 5) för tillhandahållande av hjälp- medel måste uppbyggas så att bästa möjliga överblick över den lokala till- gången på hjälpmedel skapas. Lokala hjälpmedelsförteckningar bör upp- rättas. Vid skolan använda läroböcker bör hållas tillgängliga på central plats i skolenheten för studium på platsen. Materielförvaltarnas betydelse bör förstärkas både i fråga om det informerande och instruerande arbetet liksom i fråga om hjälpmedlens arkivering, vård och service. Kommunala arkiv, här kallade AV-centraler, bör upprättas åtminstone i de större kom-

munerna. Större planmässighet i inköpen måste eftersträvas och här före- slagna hjälpmedelsförteckningar bör kunna medverka till detta. Möjlig- heterna till centralupphandling bör förstärkas.

Undervisningslokalerna bör få en planering och utrustning som motsvarar moderna krav och underlättar en användning av pedagogiska hjälpmedel i undervisningen. Utrustningen med och för AV-hjälpmedel måste göras med tanke på ökad smidighet i användningen. För ett i utredningen skisse— rat upprustningsprogram i fråga om AV-hjälpmedel uppkommer vid nybygge en kostnad av 1 500—2 000 kronor per klassrum. En uppräkning av stats- bidraget till skolbyggnader med ett par, tre procent, motsvarande en total höjning med omkring 2,5 miljoner kronor år 1962/63, skulle medge ett genomförande av programmet. I fråga om äldre byggnader har en omvand- ling av det nuvarande försökskostnadsbidraget till ett allmänt pedagogiskt stimulansbidrag diskuterats.

För att konsumenterna, lärarna i klassrummet, skall kunna på rätt sätt utnyttja hjälpmedlen (kapitel 6 och 7) —— producerade och distri— buerade på sätt som tidigare föreslagits —— fordras metodiska och tekniska »bruksanvisningar». Sådana bör tillhandahållas dels genom anvisningar (för hjälpmedlens användning, för individualiserad undervisning, för Öv- nings- och yrkesämnena samt för planerings- och pedagogdagarnas utnytt- jande) och dels genom den reguljära lärarutbildningen och lärarfortbild- ningen.

Samhällets kostnader för de pedagogiska hjälpmedlen behandlas i ka- pitel 8, där också en redogörelse lämnas för kostnadsutvecklingen och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun samt därav betingade be- sparingsåtgärder från kommunernas sida. De i detta betänkande föreslagna åtgärderna fordrar ökade statliga anslag, men dessa är ringa i förhål- lande till de totala kostnaderna för skolan.

Schematisk översikt över skolans försörjning med pedagogiska hjälpmedel

De enskilda skolenheterna

Kommuner

Lön

Riket

Rektor (skol- ledare) Materielför— voltare Huvudlörure Skolbibliote- kerle

Skolstyrelsen

Lönsskolnämnden

SÖ

KÖY Staten :

Länscenrmler

f. ped. hjälp- medel m. mute- rielassistenter och institutions- konsulenter

o. Gbg)

Rikscentruler _ för ped.hjölp- Eisg'lk. ped.—% medel (Sthlm & museets

Sv. skol-

mod.ovd.

Samarbets— nämnd för prod.-fråga

,.

i

Staten s

läroboks- nämnd

Sözs nämnd för grunskn. av AV-hjölpm.

Ledning. information. rådgivning, granskning. kontroll

L rare klassrum och facksalar

Materiel- rum 0. förråd

Institu- tioner

Skol- bibliotek

AV-cenlraler u nde r AV- förest.

Filmolek

Kommersiella producenter

SÖ:$ KÖY:s egen egen prod. prod. Skol—

skol-TV

Central- , upphand|.: Bilal.— md'o a) KÖY tjänst b) Komm. AB

Länsarkiv

Sv. Radios bond- central

Tillhondahällonde'qv hjälpmedel

SÖ = skolöverstyrelsen KÖY = överstyrelsen för yrkesutbildning Komm. AB : Kommunaktiebolaget

KAPITEL 10

Kostnadsberäkm'ngar

Skolberedningen kan självfallet inte avge preciserade ekonomiska förslag lösryckta ur det större sammanhang som beredningens hela arbetsområde utgör. Beredningen får därför i detta avseende väsentligen nöja sig med att här hänvisa till sitt kommande huvudbetänkande.

För att få bättre belysning av de i förevarande betänkande framförda förslagen lämnas dock här en preliminär beräkning av vad dessa förslag vid genomförd obligatorisk nioårig skola skulle kosta. Beräkningen, som delvis grundar sig på grova uppskattningar, har begränsats till att avse de av förslagen i detta betänkande föranledda ökningarna utöver nu utgående kostnader eller utöver de kostnadsökningar som skulle uppstå även vid en normal utveckling av skolväsendet och även om dessa förslag inte framlagts.

Nedanstående sammanställning, vid vars uppgörande ej beaktats frågor rörande kostnadernas fördelning mellan stat och kommun, slutar på en engångssumma på 1,2 miljoner kronor och på en årlig kostnad av samman- lagt 14,4 miljoner kronor. Det bör emellertid påpekas, dels att den förra summan —— trots beteckningen — i några fall inkluderar kostnader, som är avsedda att slås ut på t. ex. tre är, dels att det senare beloppet hänför sig till tiden för en i hela riket fullt genomförd nioårig skola, alltså läsåret 1972/73.

De skisserade kostnadssummorna har här medtagits för att ange den ungefärliga storleksordningen av de kostnader förslagens genomförande skulle föranleda. Beredningen avser att i sitt huvudbetänkande återkomma med mera preciserade beräkningar av för skolans hjälpmedel erforderliga kostnader. Dessa beräkningar torde komma att innefatta jämväl kalkyler över hur kostnaderna kommer att år från år utveckla sig under perioden för allmän övergång till obligatorisk nioårig skola.

Kostnadslablå

Engångs- Årliga

Grupp kostnad kostnader

Läroböcker och annan litteratur Läroböcker i läroämnen Förstärkningar i form av rikligare tillgång till böcker . . 3 000 000

Trpt 3 000 000

Engångs— Årliga Grupp kostnad kostnader Trpt 3 000 000 Läroböcker i övnings- och yrkesämnen För att stimulera produktionen föreslås tjänstledighet för författare. För ändamålet föreslås ett anslag av 35 000 kr per år under de fem första åren ............ 175 000 Därutöver åtgärder av samma slag som ovan ....... 620 000 Korrespondenskurser Korrespondenskurser och undervisningsbrev beräknas bli utnyttjade av i genomsnitt 4 % av eleverna på mel- lan— och högstadiet. Genomsnittlig total kostnad per elev för detta beräknas till 20 kr pr elev och år.13 . . . . . . . . . 540 000 Bredvidläsningslitlerafur Förnyelse av bredvidläsningslitteraturen i skolorna. Utökning. Total kostnadsökning 1 kr per elev och år. . . 950 000 Studie- och arbetsuppgifter Under några år har till skolöverstyrelsen utgått ett an- slag (25 000 kr per år) för utarbetandet av ny undervis- ningsmateriel. Anslaget bör höjas till 50 000 kr och dis- poneras av de föreslagna hjälpmedelscentralerna ...... 50 000 Statsbidrag till inköp av duplikatorer, skrivmaskiner, elektrostencilapparater m. m ........................ 750 000 Utökning av studie- och arbetsuppgifter, även i övnings- och yrkesämnen. Total kostnadsökning 3 kr per elev och år ........................................... 2 850 000 Övriga hjälpmedel m. m. Audivisuella hjälpmedel: uppräkning med 3 % av statsbidraget till skolhyggen 2 500 000 Höjning av skolöverstyrelsens produktionsanslag för undervisningsfilm ................................. 100 000 (Befrielse från »lyxskatt» på grammofonskivor och grammofonverk) Instruktionskort, studieplaner för cirkelarbete, hjälpme- del för vissa skolformer m.m. Utarbetande av dessa, tryckning m. m. 30 000 kr per år under tre år ...... 90 000 Försök med apparater för språkundervisning ......... 35 000 Försök med övrig apparatur ........................ 10 000 Utarbetandet av studieplaner i praktiska ämnen ...... 40 000 Utarbetandet av för undervisningen i främst praktiska ämnen enhetlig terminologi i fråga om verktyg, redskap och arbetsoperationer .............................. 8 000 Skolbibliotekets utnyttjande Bibliotekariekostnader ............................. 1 600 000 Undervisningslokaler Lokalernas inredning och utrustning: se under »Övriga hjälpmedel m. m.» Kostnader för institutions- och materielvård .......... 1 600 000 Trpt 1 108 000 13 810 000

” Engångsanslag för utarbetandet av nya kurser har här ej medtagits, eftersom förslag härom väntas från 1957 års brevskoleutredning.

Engångs- Årliga Grupp kostnad kostnader Trpt 1 108 000 13 810 000 Kännedom om hjälpmedlen Rikscentraler Två föreståndare för rikscentralerna, löneklass 23, ortsgrupp 5 ........................... 56 832 Två amanuenser eller assistenter, löneklass 19, ortsgrupp 5 .............................. 46 248 Två kontorsbiträden, löneklass 5, ortsgrupp 5. 22 440 Expenser ................................ 30 000 Dagarvoden för fyra sammanträden per år jämte reskostnader ........................ 3 000 Kostnader för utarbetande av olika slag av för- teckningar, anvisningar och arbetsprogram (an- litande av experter, tryckningskostnader, granskningsarhete m. m.) .................. 80 000 Utställningar m. m ........................ 10 000 Lokaler m. m ............................. 12 000 261 000 Utrustning ............................... _ 30 000 Länscenlraler 25 föreståndare (1 föreståndare för varje län samt 1 föreståndare för Stockholms stad. Före- ståndaren för länscentralerna i Göteborgs- och Bohus län, Stockholms län och Stockholms stad tjänstgör vid respektive rikscentral) med del- tidstjänst, förslagsvis 2 dagar per vecka ...... 195 000 Skrivhjälp ............................... 25 000 Dagarvoden för sammanträden jämte reskost- nader .................................... 25 000 Expenser ................................ 20 000 Utställningar m. m ........................ 25 000 Lokaler m. m ............................. 50 000 340 000 Utrustning ............................... _ 45 000 Summa 1 183 000 14 411 000

BILAGA la

Läsförståelse

Övning i att fånga in grundtanken och skilja väsentligt från oväsentligt

För en tryggare värld”

Upplysningstiden .skapade ett motto för social sammanlevnad, vilket anknöt till ett ursprungligt mänskligt ideal: lyckan. »Största möjliga lycka åt största möjliga an- tal människor», hette det. Vår tids mäktigaste sociala rörelse, arbetarrörelsen, upptog mottot, som riktpunkt för sina strävanden. Mänskligheten skulle skänkas lycka i fullt mått. Det var framtidsmålet, mot vilket utvecklingen gick.

I dag ser äldre människor tillbaka mot tiden före första världskriget som den — som det förefaller —— sista period i mänsklighetens historia då man ännu kunde räkna med allmän lycka. Om en sådan pessimistisk syn på framtiden är berättigad vet vi inte; vi måste trots allt hoppas på bättre tider. Hur radikalt förhållandena ändrats framgår emellertid kanske klarast i det förhållandet att nyckelordet för människornas framtidsvyer inte längre är >>lycka» utan »trygghet».

Den »kontrasternas värld», som är vårt bilduppslags tema, betecknar en tillvaro, som får sin prägel av skarpa motsättningar främst mellan trygghet och otrygghet. Om man vill pressa dessa ords innebörd kan man naturligtvis säga att vi alla upp- lever otryggheten i dagens tillvaro som ett hot mot själva existensen. Men inför ett av vår tids svåraste sociala och humanitära problem måste vi ändå säga oss att vi i vårt land alltjämt åtnjuter en hög grad av trygghet. Det är nämligen inte bara den materiella existensens otrygghet flyktingmiljonerna får pröva, de förvägras till och med människans primära rätt att höra hemma någonstans, att ha ett hem- land eller åtminstone en hembygd med allt vad detta innebär av historia, nutida samhällsliv och framtidsförhoppningar. Det är sant att för många flyktingar möj- lighet yppats till en omplantering i främmande jord. Men alltjämt torde det på olika håll i världen och inte minst i Europa finnas 15, kanske 20 miljoner män- niskor som med små förhoppningar om bättre tider åsatts den förfärande beteck- ningen »displaced persons». De lever alltjämt i läger eller i slumkvarter, arbets- lösa, håglösa, ja, snart sagt utan livslust. Och i denna hopplöshetens hemvist föds och växer upp barn, som om de får leva är bestämda att en gång tillsammans med våra egna barn besitta jorden.

Det är dessa flyktingbarn Rädda Barnen anser det vara sin ofrånkomliga plikt att söka hjälpa till ett normalt medborgerligl liv i det mått av trygghet som står oss normalt levande människor till buds. De ljusa kontrasthilderna på mittuppsla- get i denna tidning vill framförallt visa hur Rädda Barnen söker fullfölja sina hjälpaktioner så att de får varaktigt värde. Flyktingbarnen får inte efter ett första bistånd med livsförnödenheter lämnas åt sitt öde. De skall så långt det är möjligt förhjälpas till utbildning efter vars och ens läggning och möjligheter. Detta är individuell hjälp, skänkt åt så många som möjligt.

1" Ur cirkulärskrivelse från Rädda Barnen

Men det finns också andra kontraster. Vårt folks belägenhet kontrasterar inte mot flyktingarnas tillvaro endast ifråga om tryggheten. Medan flyktingarna lever ett liv »under knapphetens kalla stjärna», ja, ofta i svältens och umbärandenas mörker, har vårt välstånd i vissa avseenden ett tycke av lyxliv. År 1956 gav vårt folk ut nära sexhundra miljoner kronor på snask. Det är en lyxkonsumtion som därtill befunnit sig i oavbruten ökning efter kriget. Tobaksförbrukningen översteg i pengar snaskkonsumtionen med ett par hundra miljoner, medan för sprit, vin och maltdrycker samma år betalades nära halvannan miljard. Det är sant att en dryg del av sprit- och tobaksinkomsterna tillföras samhället i skatter — vilka an- nars måst uttagas i andra former — men ingen kan förneka att det här är fråga om en lyxkonsumtion av hart när svindlande mått. Om för varje i denna konsum- tion utgiven krona en hundradel _ ett öre _ skänktes till Rädda Barnen skulle vår organisation kunna fördubbla sina insatser för flyktingbarnen. Det skulle för dem öppna portarna till en mera harmonisk och nyttigare tillvaro än den som nu står dem till buds. Att på så sätt övervinna motsättningar och bidraga till ökad stabilitet och trygghet i världen är vad varje bidragsgivare till Rädda Barnen ytterst uträttar med sin gåva till flyktingbarnen.

1. Vilket av nedanstående påståenden under a)—d) ger grundtanken i »För en tryggare värld»?

2. Vilket (vilka) ger synpunkter eller fakta, som är mindre väsentliga för för- fattarens avsikter?

3. Vilket (vilka) saknar helt motsvarighet i texten?

a) Vår förbrukning av lyxvaror ger genom den indirekta beskattningen stora inkomster till staten. Om vi nedbringade denna konsumtion, skulle staten vara tvungen att täcka förlusterna genom beskattning i andra former.

b) Antalet »displaced persons» i världen uppgår till ett antal, som är två, kanske tre gånger så stort som hela Sveriges befolkning.

c) En ytterst ringa uppoffring från vår sida, när det gäller förbrukningen av lyxvaror, skulle ge Rädda Barnen en möjlighet att fördubbla sina inkomster.

d) Efter andra världskrigets slut har lyxkonsumtionen nått svindlande höjder i vårt land. Det gäller därför att till varje pris söka nedbringa den.

Ordkunskap Fyll i ordlistans förklaring Välj lämpligt ord ur listan längst till vänster

individuell ........................ 1. Den ena systern var ljus, den andra mörk, harmonisk ........................ den ena var lång, den andra kort, den ena konsumtion ........................ var gladlynt, den andra tungsint. De vari radikal ........................ alla avseenden varandras ................ kontrast ........................

2. Nu för tiden anslår vi en relativt sett mindre del av våra tillgångar till köp av kläder. Man kan säga, att vår .................... av kläder har minskat etc.

etc.

BILAGA lb

Övning i läsförståelse (svår text)

Vi lyssnar på andra världar

Av Margaret 0. Hyde

1. Människor som talar om rymdresor, tänker i dag på resor till månen och till planeter längre bort. Ett fåtal vågar till och med tänka sig att resa till avlägsna stjärnor. En del beräknar att det skulle behövas 18 generationer rymdforskare, födda och uppvuxna på ett rymdskepp, för att göra den första turen från jorden till den närmaste stjärnan. Tänk dig att lämna jorden på ett rymdskepp och att veta, att du aldrig kommer att återvända och att dina barn och deras barn aldrig kommer att veta av någon annan värld än ett rymdskepp. Sådana drömmar ligger utanför vad människorna förmår förverkliga i dag, men möjligheten av att flyga mellan stjärnorna diskuteras.

2. Det finns emellertid vetenskapsmän, som undersöker avlägsna rymder på ett mer praktiskt sätt. Lugnt arbetar de i sina laboratorier och samlar nya uppslag rörande himlavalvet.

3. Om dina ögon vore känsliga för radiovågor i stället för ljusvågor, skulle du ha en helt annan bild av himlen. Med hjälp av den nya vetenskap som är känd som radioastronomi gör människorna nya kartor över himlen, vilka är baserade på svaga radiovågor från mycket avlägsna områden.

4. Badiotcleskop kan nu inregistrera underrättelser från okända avstånd i tid och rum. Två väteatomer kolliderade till exempel i rymden för hundra miljoner år sedan. Signalen härifrån när nu — efter att hela denna tid ha rusat fram med ljusets hastighet (186 000 eng. mil i sekunden) — den överkänsliga antennen i ett radioteleskop i Massachusetts. Signalerna registreras automatiskt, och människor studerar dem för att därmed berika vår kunskap om universum.

5. Radioastronomer ser endast undantagsvis på himlen. Men de lyssnar på bud- skap från rymden varje timme, vilket väder det än är. De flesta budskap från rymdens avlägsnare delar när aldrig jorden. Rymden närmast jorden badar i bud- skap från solen, planeterna, stjärnorna och Vintergatan men många av dem kan inte komma igenom jordatmosfären.

6. Vad är dessa budskap? Helt säkert är de inte radiobudskap från människor på andra planeter. De är inte riktade mot jorden, men de slungas ut i alla rikt- ningar från rastlösa atompartiklar i skyn. Vetenskapsmännen tror, att allt på jor- den och i rymden är i ständig rörelse. Som ett resultat av denna rörelse skapas energiimpulser eller elektromagnetiska vågor. Dessa vågor med speciell längd (1/1000-del till l/woooo-dels tum) kan gå genom ett hål eller ett »fönster» i den vägg som jordatmosfären bildar. Det är dessa vågor som skapar ljus och färger. I åra- tal har astronomer tittat genom detta fönster med sina teleskop långt ut i rymden.

7. I dag lägger radioastronomer sitt öra till ett annat och .större fönster och lyssnar till föremål i rymden, som de inte kan se. Radiofönstret står nu öppet för allt fler vetenskapsmän, som på så vis får nya idéer om universum.

8. Allt fler teleskop betraktar himlen med trådnät och andra slag av antenner. Ett av de finaste är den stora »skålen» på taket till U.S. Naval Research Laboratory i Washington, D.C. Den var .så stor, att den måste tillverkas i ett cirkustält i Cedar Rapids, Iowa. När den var färdig, monterades den ned, packades med stor omsorg i delar och skickades sjövägen till Washington. Här arbetade man i sex månader med att sätta upp den stora aluminiumskålen och justera den, så att den kunde mottaga budskap från rymden. Nu är den så noggrant avbalanserad på ett stativ av stål, vilket varit en del av en gammal kanonlavett, att det 74 ton tunga radio- teleskopet kan röra sig för att uppfånga signaler från olika delar av himlen.

9. Antag att några radioastronomer vill lyssna på radiovågor från en viss sek- tion på solen. De har valt en av det halva dussin eller fler antenner som kan an- vändas i detta teleskop och har förbundit den med centrum av den stora skålen. Nu har stegen, som använts till att justera antennen, sänkts genom att man tryckt på en knapp, och två män arbetar i det 5 )( 10 m stora rum som är fäst på antenn- underlaget, där de är omgivna av elektriska instrument. Andra vetenskapsmän vakar över andra instrument i ett hermetiskt slutet hus på taket av en närliggande byggnad. Deras rum är luftkonditionerat året runt för att hålla instrumenten stabila. Många instrument ger upplysning om de meddelanden som radioteleskopet mottar.

10. Astronomer upptecknar vad de ser på himlen, när de använder kamera. Radioastronomer tar upp signalerna från himlen genom att förbinda radiomot- tagare med registreringsapparater. Nålen gör en naggad linje på ett papper för grafisk framställning. Denna linje stiger skarpt, när antennen mottager radiovågor från en solfläck, för att sedan åter falla. 11. Vetenskapsmän studerar och jämför alla slags rapporter rörande himlen. En del rapporter skrives i vetenskapliga magasin. Du har kanske läst en av dessa rapporter nyligen, när astronomer upptäckte radiovågor från planeten Mars för första gången. Signalerna från Mars var svaga, men de gav astronomerna möjlighet att beräkna, att Mars har en medeltemperatur som ligger något lägre än vattnets fryspunkt. Fastän där kanske finns någon enkel form av liv på Mars, så tror dock inte astronomerna, att någonting så komplicerat som mänskligt liv kan existera där under nuvarande förhållanden. 12. Radiovågor från Venus och Jupiter antyder att temperaturen på Venus lig— ger omkring 50 grader högre än vattnets kokpunkt, och Jupiters atmosfär är upp— fylld av väldiga ljusblixtar. Jupiters blixtar är tusen gånger längre än våra och oerhört mycket kraftigare. Molnen består av giftig methan och ammoniak. Det skulle inte vara en plats för människor —— inte ens en gång med asbestkläder och syretanks. 13. Nya och mer fulländade radioteleskop kommer att öka människans kun- skap om universum, av vilket jorden endast är en mycket liten del. Radioastro- nomin har hunnit långt från det första radioteleskopet, som byggdes 1931 av Karl Jansky. Med det upptäckte han en oförklarlig källa till statisk elektricitet som rörde sig efter en regelbunden tidtabell. Detta var den först kända radiostjärnan _ början till radioastronomin. 14. I dag är radioteleskop bland de mest känsliga instrument i världen. Vad kommer astronomerna att finna med dessa nya teleskop, som skall granska nya

rymder? År 1956 anslog Förenta staternas kongress 4 miljoner dollar till ett na- tionellt radioobservatorium med ett 140-f0ts radioteleskop med hög precision, vilket skulle byggas på Green Bank, West Virginia. Här kommer det att bli av- skärmat för störningar från jordens radiostationer i en slät, grund dal skyddad av berg och omgiven av en fridlyst skog. Radioastronomer kan nu lyssna till nya budskap från rymden i denna dal, som kallas Shangri-La för radioastronomer.

15. Nya radioteleskop har byggts på många platser runt om i världen. Radio- astronomer kommer snart att lyssna till budskap reläade från rymden av en jord- satellit som snurrar ovanför den vägg som utgöres av jordatmosfär, vilken stoppar så många signaler. Universums fönster är nu öppet på vid gavel. Skulle du vilja vara en av dem som tittar ut igenom det?

Hur noggrant läste du?

Märkte du författarens avsikt?

1. l avdelning 1 behandlar författaren

a) Planer uppgjorda för månresor b) det oerhörda avståndet mellan jorden och stjärnorna c) hur vetenskapsmän samlar informationer från stjärnorna

Hur bra förstår du?

2. Resan från jorden till den närmaste stjärnan skulle ta a) omkring 13 år h) omkring 30 år c) mer än 200 år

3. En person som når en stjärna kommer att vara en som a) aldrig har levat på jorden b) har studerat astronomi c) är född i Amerika

Hur bra organiserar du?

I en översikt av avdelningarna 9—12 torde huvudrubrikerna bli: I. Hur radioteleskopet användes för att samla informationer från rymden, II. Hur de informationer används, vilka vunnits tack vare radioteleskopet. Anvisningar: Titta på underrubrikerna nedan: a) Att lyssna till hur instrumenten tar upp radiosignalerna. b) Att studera upptagningarna. c) Val av lämplig antenn. (1) Att dra slutsatser ur de vunna informationerna. e) Att justera den 'valda antennen.

4. Skriv de tre bokstäverna ovan vilkas text anger underrubrikerna till huvuld- rubrik I!

5. Skriv de två bokstäverna ovan vilkas text anger underrubrikerna till hUVllld- rubrik II!

Anvisningar: Bestäm —— i anslutning till läsestycket — huruvida följande på- ståenden är sanna, felaktiga, eller inte återfinnes i berättelsen. Skriv s, t eller iå efter varje uppgift.

6. Ett av de finaste radioteleskopen i världen finns på taket till Förenta stater- nas Capitolium.

7. Det väldiga teleskop, som det talas om i berättelsen, kostar 1 miljon dollar.

8. Förenta staternas kongress är inte positivt inställd till att radioastronomin utvecklas.

9. Radioastronomer uppskattar Mars medeltemperatur till något under vattnets fryspunkt. 10. Budskap från rymden uppkommer genom atompartiklars rörelse.

Ordkunskap

A. Ofta kan du förstå meningen av ett ord med ledning av andra ord i närheten. Vi kallar detta att få »ordbetydelsen ur sammanhanget».

Anvisningar: Leta reda på ord i berättelsen vilka betyder:

1) platser där vetenskapliga experiment görs (2) 2) sällan; inte ofta (5) 3) flyttbart stöd för instrument (8) 4) apparat som (grafiskt) upptecknar och avbildar förändringarna etc. (10) 5) invecklat (11) 6) grundade (3) 7) lufttätt (9)

BILAGA lc

Övning i läshastighet

Skapandet av skriften är kanske människans största kulturella insats. Nu kunde hon uppteckna kunskaper och erfarenheter, vilka nästa generation kunde dra nytta av, och nu kunde hon utbyta idéer med andra folk. Därmed tog civilisatio- nen ett stort steg framåt.

Ursprungligen ritade man bilder för att uppteckna stora händelser. Men den metoden var tidsödande och svår. Senare utbildades den vanan att ett visst ar- rangemang av linjer (en viss linjefigur) skulle betyda ett ord, ett annat arrange— mang ett annat ord. På det sättet har kineserna utbildat ett system av 40 000 skrift- tecken, som de fortfarande använder. Forntidens egypter begagnade tecken och bilder, som än betecknade ord, än stavelser och än bokstäver. Att skriva blev där- för ett mycket invecklat företag.

Det är fenicierna, som har skapat alfabetet. Så tidigt som år 1700 f. Kr. började de använda ett tecken för varje språkljud. Grekerna övertog detta alfabet och an- passade det efter sitt språk. Fenicierna skrev från höger till vänster. Grekerna skrev från vänster till höger och gav åtskilliga av bokstäverna en annan form. Men om man jämför vårt alfabet med det ljudteckensystem, som fenicierna skapade för 3 000 år sedan, kan man fortfarande finna många likheter.

1. Att använda bilder för att meddela sig med andra är a) tidsödande b) bättre än alfabetet c) bättre än att tala (1) en metod som skapades av grekerna

2. Kineserna använder a) bilder som beteckning för stavelser b) linjefigurer för att beteckna stavelser c) linjefigurer för att beteckna ord (1) linjefigurer för att beteckna bokstäver

3. Det kinesiska skriftspråket med 40 000 tecken a) avskaffades år 1900 b) avskaffades år 1700 c) används ännu (1) är det mest praktiska skriftspråket

4. Det fornegyptiska skriftspråket a) var invecklat b) var lätt att läsa c) används ännu i Egypten

5. I det feniciska alfabetet används a) ett tecken för varje ljud b) ett tecken för varje särskilt ord

0) bilder för att beteckna ord (1) bilder för att beteckna stavelser

Grekerna

a) skapade självständigt sitt alfabet

b) övertog och förändrade det feniciska alfabetet c) har lånat sitt alfabet från oss (1) använde bildskrift

Grekerna skrev

a) från höger till vänster b) från vänster till höger c) uppifrån och ned

d) nedifrån och upp

. Det alfabet vi använder liknar mest

a) kinesernas b) feniciernas c) egypternas d) urmänniskans

. Konsten att skriva innebär ett kulturellt framsteg emedan

a) kunskaper och erfarenheter kunde bevaras och föras vidare b) den hedrade stora män

c) folk lärde känna sina fiender

d) folk tycker om bilder.

BILAGA 2a

Exempel på studie- och arbetsuppgifter av anvisningstyp

Suezkanalen

Om du och ett par av dina kamrater tar som uppgift att berätta om Suezkanalen, så kan ni planlägga så här:

A. Diskutera gemensamt

1. Vad ni vill ta med i er redogörelse, t. ex. läge (karta), arbetet med kanalen, kanalens betydelse förr och nu.

2. Vad ni har för källor att hämta uppgifter ur, t. ex. böcker (även uppslags- böcker), planscher, bilder (i böcker, stillbildsserier, ritade bilder), ev. film.

3. Dela upp arbetet! Gör program! (Man kan berätta för kamrater genom att hålla föredrag, visa bilder, läsa upp ett kort stycke osv.) Ibland kan ett avsnitt göras som en dialog mellan två personer — en som frågar och en som svarar. (Det är roligt för åhörare med omväxling.)

B. Var och en arbetar med sin uppgift

1. Skriv upp saker du vill ta med inom den uppgift du åtagit dig!

2. Titta efter i innehållsförteckningar och register! Skriv upp var du skall läsa om det (bok, sida)!

3. Läs! (Allt vad du läser behöver du inte berätta för dina kamrater. Det du tycker är viktigt och roligt att veta, antecknar du på ett papper.)

4. Läs en gång till det som du tyckte skulle tas med i ditt föredrag!

5. Lägg bort boken! Skriv nu upp så mycket, att du har hjälp för minnet med namn och händelser. Titta efter i boken, om det är något du är osäker om.

6. Berätta tyst för dig själv så som du vill berätta för dina kamrater! Titta på lappen, när du inte minns! Kanske måste du titta en gång till i boken också. Öva många gånger! Då blir du säker och behöver inte så mycket hjälp av lappen.

7. När du kan ditt föredrag, bör du berätta högt för dig själv eller för en kam- rat. Tänk på att tala tydligt och långsamt! (Du bör se rakt fram och inte ner på ditt papper med dina anteckningar. Det bör du ha framför dig på bordet eller hålla i handen, men låta bli att se på det i onödan!)

C. Redovisning

Du och dina kamrater skall tillsammans gå igenom hela programmet, så att ni är säkra på att allt är som det skall. Ni skall veta i vilken ordning olika personer skall uppträda, vilka bilder, som skall visas m. m. Om det skall bli en riktigt bra före- ställning, så skall det inte vara några onödiga pauser. Alla skall kunna passa in sin del av programmet på rätt ställe utan påminnelser. Allt skall gå tyst och smidigt.

BILAGA 2b

Exempel på studie- och arbetsuppgifter av arbets- handlednings- och anvisningstyp

Danmark och Grönland

Arbetet kan läggas upp som individuellt tyst arbete eller delvis med muntlig ge- nomgång med hela klassen —— allt efter klassens vana att arbeta självständigt.

Arbetsuppgifter att genomgå

1. Tag reda på hur Danmark »ser ut»! (landets »form», läge osv.!) Träna att rita enkla kartskisser på fri hand!

2. Tag reda på namnen på de olika delarna av Danmark! Gör en enkel kartskiss av Danmark! Sätt ut namn på öar, sund m. m.!

3. Tag reda på vilka länder, som ligger nära Danmark! Jämför Danmarks storlek med andra länder!

4. Läs vad som står i läroboken om Danmarks läge, öar och sund!

5. Se på kartan och jämför den danska kustens utseende med den norska kusten och den svenska kusten! Läs i läroboken vad som står om »Danmarks kust»! Studera bilderna! Skriv upp ord, som du inte riktigt förstår!

6. Vad säger kartans färg om landets höjd över havet? Tag reda på vad läro- boken (även bilderna) berättar om landets utseende, om hurudan berggrunden är, om det finns malm, om det finns skog, höga berg osv.! Hur ser det ut på öarna och hur ser det ut på Jylland?

7. Läs i din bok i naturkunskap om de växter och djur, som finns i Danmark! Jämför med växt— och djurliv i Skåne!

8. Tag reda på vilka näringsgrenar, som är de viktigaste i Danmark, vad som odlas, vilka industrier (fabriker) som finns! Vilka varor måste införas till Dan- mark? Vilka varor kan danskarna sälja till andra länder?

9. Tag på kartan reda på de städer, som ligger vid kusten och ligger bra till för sjöfart, mot öster (bl. a. till Sverige), mot väster (bl. a. till England) ! Tag reda på några städer, som ligger inne i landet! Se i läroboken och finn ut vilka, som är viktiga orter. 10. Tag reda på hur mycket människor, som bor i Danmark och hur många av dem som bor i huvudstaden! 11. Till Danmark hör även Färöarna och Grönland. Tag på kartan reda på var de ligger! Läs om dem i läroboken! 12. Läs i sammanhang igenom allt det som står i läroboken om Danmark! Läs med eftertanke! 13. Gå igenom punkt 1—11 och se, om du kan klara uppgifterna utan att se efter i boken eller se på kartan! Använd kartskiss! Sätt ut städer och andra orter! Kon- trollera sedan att du placerat dem rätt! Läs mer i läroboken, om du är osäker på något! När du känner, att du kan allt, som står i boken om Danmark, ska du kontrollera dig själv med ett litet prov. Du ska kunna svara på alla frågorna, innan du fortsätter med nya arbetsuppgifter.

BILAGA 2c

Exempel på arbetsuppgifter i yrkesämnen

Maskinelement

Maskinlära Blad nr Lärobok

Ge exempel på maskinelement!

. Vad betyder beteckningarna SIS och SMS?

. En gänga är vanligen högergängad men ibland används också vänstergängor. Ge några exempel!

. En gänga är för det mesta »engängad». Den har då en »ingång». Varför har man ibland skruvar med flera ingångar?

. Vad betyder gängbeteckningen M?

Vad betyder gängbeteckningen W?

. Vilka gängor avser följande gängprofiler?

7. Placera in följande beteckningar i

vidstående figur: 1) kärndiameter, |__ __ _ _ __ _ _ 2) medeldiameter, 3) toppdiameter, : 4) toppvinkel, 5) stigning! r——————'

8. Inom vilket tekniskt område använder man gängor med beteckningen

USS? SAE?

9. Rita upp gängprofilen av en SAE-gänga! Ange toppvinkel! 10. Ange med hjälp av gängtabell kärndiametern för följande gängor: W 1],," W 1” W 11/2" M 5 M 8 M 10 M 16 11. Förvandla med hjälp av tabell följande mått från engelska tum till mm:

1/4” 5/80 11/2”

BILAGA 241

Exempel på arbetsinstruktion (slipning)

Höll i vatten Bruna I (Obs. olja).

' X Kontrollera anhållet. Brgnu 2 (Obs. eggvlnkeln).

Torka verktyget rent.

BILAGA 2e

Exempel på studiebesöksanvisning

Studiebesök på en tidning

Besöket avser att i stora drag ge en uppfattning om arbetet på en tidning (från redaktion och annonskontor till tidningens distribution till läsekretsen).

A. F fågor att besvara efter iakttagelser och eventuella förfrågningar Hur olika slag av material kommer tidningen tillhanda

1. Hur fungerar en teleprinter? . På vilka olika sätt får tidningen sina nyheter? . Vilka uppgifter har vanligen en reporter? . Vilka uppgifter brukar en ortskorrespondent ha? . Vilka är redaktionens viktigaste uppgifter?

01th

Arbetet i sätteriet

1. Hur kommer tryckmaterialet till sätteriet? 2. Hur fungerar en sättmaskin? (Beskriv mycket kortfattat!) 3. Hur arbetar en handsättare? — en maskinsättare?

Kontroll 1. Vari består korrektur—läsarens arbete? 2. Vad är ett spaltkorrektur? — ett ombrutet korrektur?

Tidningen trycks

1. Vad är en kliché? — matris? — stereotyp?

2. Hur är en rotationspress inrättad?

3. Hur stor är rotationspressens arbetshastighet? 4. Hur lång tid tar det att trycka dagens upplaga?

Tidningen skickas ut till läsekretsen

1. Hur kommer tidningen till läsekretsen i utgivningsorten? 2. Hur sänds tidningen till andra platser?

B. Några andra uppgifter

1. Försök nu att beskriva

a) hur innehållet (nyheter m. m.) i en tidning kommer till!

b) vad som händer från det ögonblick, då papperet matas in i rotationspressen till dess att tidningen transporteras bort i färdigt skick!

2. Eller berätta om någon eller några yrkesmän på redaktion, sätteri och tryc- keri (vad de måste vara särskilt duktiga i, hur de har lärt sig yrket m. m.).

BILAGA 3a

Förslag till instruktions- och arbetskort: matematik (årskurs 7)

Ur årskursen i ett ämne bestämmes ett antal väsentliga moment. För vart och ett av dessa moment utarbetas ett kort. I årskurs 7 kan ekvationsläran i matematik uppdelas enligt följande: Kort El. Inledning, enkla ekvationer E2. Ekvationslösning E3. Repetition av samband och regler Aritmetiska övningar E4. Tillämpning, problem ledande till enkla ekvationer E5. Obestämda uppgifter med parenteser E 6. Tillämpningar

På kortets framsida introduceras momentet och där eller på kortets baksida exemplifieras det genomgångna (i matematik genom en uppgift med tillhörande lösning). På kortets baksida ges därefter ett antal övningsexempel varefter ele- ven uppmanas att fortsätta övningarna i läroboken. Till varje kort- eller års- kursserie kan vidare utarbetas kort med repetition av funna samband och reg- ler m. m.

Exempel på kort, som kan ingå i en kortserie för viss årskurs, återges på föl- jande sidor.

BILAGA 3a (forts.)

Förslag till instruktions- och arbetskort: matematik

Årskurs 7 E 1 matematik framsida Enkla ekvationer, inledning

av + 10 = 12 är en ekvation. I den här enkla ekvationen finns det två siffer- tal. Det tredje talet känner vi inte. I stället för det okända talet står här bokstaven x. Vi vet, att det okända talet tillsammans med 10 blir 12. Därför skriver vi: x + 10 : 12.

Ekvation betyder likhet.

En ekvation kan man likna vid Vänstra ledet Högra ledet en balansvåg, där de båda våg- **”) = [2 skålarna väger jämnt. Att lösa en Å ekvation är att ordna det så, att det sökta talet (x) till slut blir ensamt kvar på den ena »Våg— skålen». Men hela tiden måste vi se till att det alltid väger jämnt.

Nu tar vi bort 10 från vänstra ledet (: vänstra vågskålen). Den ena sidans vågskål blir då »lät— x+ 10 = 12 tare». Vi blir tvungna att ta bort ., .. a: + 10 — 10 = 12 — 10 10 från högra ledet också för att Sa har: x = 12 — 10 det skall väga jämnt igen. I = 2.

Nu är det obekanta talet, det sökta talet (x) ensamt kvar i ena ledet. Ekvationen är löst. Vi vet nu, att i den här ekvationen betydde x talet 2.

E 2 baksida

Enkla ekvationer, övningar

1. x+14=36 6. x+13 :45 2. x+17=25 7. x+8 215 3. x+2,8=11,3 8. x+3,9 : 11,2 4. x + 15 : 28 9. x + 0,36 : 14,01 5. x+14 =26 10. x+19,196 :27,16

Fortsätt att räkna ur din lärobok!

BILAGA 31)

Förslag till instruktions- och arbetskort: extrauppgift i ellära

Extrauppgift i ellära

Elektrisk effekt

Skruva loss en glödlampa och se efter vad som står skri- vet på lampglaset! Kanske ser din lampa ut så här:

_ Lumpfuhrikens namn

Anger den elektriska effekten

Anger för vilken spön- ning lampan är avsedd

Den elektriska energi, som per sekund tillföres glöd- lampan från nätet, kallas lampans effekt (effektförbruk- ning). Den mäts i en enhet, som kallas watt (förkortas W). Lampan i figuren har en effekt av 25 W. Hur många watt förbrukar din lampa?

Effekten beräknar man genom att multiplicera spän- ningstalet (volt-talet) med strömstyrketalet (ampere—talet). Om effekten kallas P gäller då, att P: U-I (U är spän- ningen, I strömstyrkan).

Exempel: En glödlampa är avsedd för 220 volt och drar ut 0,27 ampere. Hur stor är effekten i lampan?

Lösning: Effekten P: U-I, dvs. lika med 220-0,27, vilket är ungefär lika med (;s) 60 watt.

Ur formelns P: U—l kan man beräkna strömstyrkan, om effekten och spänningen är kända. Tag som exempel 25 W-lampan i figuren. Det gäller tydligen att 25 : 220 -I.

25

Då är strömstyrkan I = 56% 0,17 ampere. En 25 W-lampa

drar alltså ca 0,17 ampere, om den ansluts till 220 V spän- ning.

Uppgifter

1. Vilken nätspänning har Ni hemma?

. Hur många watt drar er kökslampa?

3. Hur stor är strömstyrkan genom kökslampan? 4. Ungefär hur många watt måste man tillföra

N

a) en radioapparat? i)) en dammsugare?

0) en elektrisk spis?

(1) en elektrisk rakapparat? e) en elektrisk symaskin?

(Om du inte kan få alla uppgifter hemma, så fråga någon kamrat!)

5. Hur mycket kostar det att ha alla ovanstående appara— ter igång under 10 timmar? (Det kostar ca 10 öre att ha apparater som sammanlagt drar 1000 W igång un— der en timme.)

___—___J

BILAGA 4

Exempel på studieplan för skol- och ungdomscirkel

Kallocain

Varje cirkel består av förslagsvis 10 deltagare. Klassens övriga elever hör på. Bo- ken behandlas vid 7 a 8 sammanträden. Till första sammanträdet har alla med- lemmarna läst de första 15 sidorna (s. 11—26 i den upplaga, som utgivits i serien »Skönlitteratur i skolan»).

En eller två av deltagarna har förberett sig på att berätta något om situatio- nen i Europa vid den tidpunkt då boken skrevs: Stalins Ryssland och Hitlers Tyskland.

En berättar något om hur Spartanerna uppfostrade sina barn. En deltagare refererar innehållet i det lästa.

Två deltagare har förberett en högläsning i dramatisk form av samtalet mel- lan Kall och veckans hembiträde (s. 21 ff).

En deltagare har åtagit sig att förklara svåra ord (förnuftsvidrig, rationell, brist, rön på kemins område, metrostation etc.) Alla bör givetvis ha slagit upp ord, som de ej förstår, men en av deltagarna tjänstgör som »expert».

Alla har funderat på följande frågor: Vem är bokens »jag»? I vilken situation befinner han sig, när han skriver ned sin berättelse? Vad säger sådana ord som ovanjordlicens, fritidsuniform, polis- öra, polisöga, veckans hembiträde, medsoldater (varför står det inte medbor- gare?) om livet i Världsstaten? Hitta på flera exempel! Hur uppfostrades bar- nen? Vad spelar hemmet och familjen för roll i det framtidssamhälle, som Ka- rin Boye tecknar?

Alla gör upp en personförteckning (Leo Kall, hans hustru Linda, barnen Ossu, Mary] och Laila, hans närmaste chef Edo Rissen) och nämner någon egenskap hos dem.

Alla diskuterar: Vad är det främst, som är så skrämmande i Karin Boyes fram- tidsvision? Vad tycker du om sättet att uppfostra barnen (barnläger, leksaker osv.) ?

BILAGA Sa

AV-hjälpmedel i några pedagogiska situationer15

Av Per-Anders Holkers, Rune Näslund och Sten Rosell

1. Mål och arbetssätt

Inom ramen för verksamheten i den arbetsgrupp, som för 1957 års skolbered- ning hehandlar de så kallade AV-hjälpmedlen, har vi16 fått uppgiften att i en exempelsamling söka konkretisera, hur sådana hjälpmedel kan tänkas bidraga till optimal produktivitet i några pedagogiska typsituationer.

Det ligger i själva beteckningen »hjälpmedel» att vi här talar om pedago- giska verktyg och ingenting annat —— verktyg som i många situationer kan hjälpa men aldrig ersätta läraren i hans pedagogiskt skapande och styrande roll.

Det centrala i följande rapport är naturligen kapitel 3, »Exempelsamling». Med stöd av den praktiska men ämnesmässigt begränsade lärarerfarenhet, som finns representerad i vår grupp, har vi där valt ut ett antal sinsemellan olika pedagogiska situationer, som — givetvis utan varje anspråk på något slags full- ständig täckning av ens de vanligaste situationstyperna — har fått fungera som praktikfall. Varje situation har avgränsats i avseende på årskurs, ämne, ämnes- avsnitt och rumslig miljö. Och så har den stående frågan varit: kan s. k. AV- hjälpmedel på önskvärt sätt höja den pedagogiska produktiviteten i denna situa- tion — i så fall vilka hjälpmedel, använda på vilket sätt?

För säkerhets skull vill vi understryka, att praktikfallen i intet fall är tänkta som lektionsutkast. I det pedagogiska förlopp, som föresvävar oss i varje exem— pel, stannar vi enbart för de partier, där hjälpmedlen i fråga kan tänkas spela in.

Exempelsamlingen har vi inte kunnat göra utan att bygga på vissa förutsätt- ningar — åtminstone de viktigaste av dessa har vi funnit skäligt att redovisa i kapitel 2.

Arbetet med praktikfallen har vidare kommit oss att göra några kommentarer, som är av mera generell art, åtminstone i den meningen att vi diskussionsvis funnit dem giltiga för mera än en enda exempelsituation. Dessa kommentarer har vi samlat i kapitel 4.

" Delar av den ursprungliga bilaga, som expertgruppen utarbetade har inarbetats i be- tänkandet och ingår därför ei i denna version. Den fullständiga bilagan vilken ingick i den ena av de två hjälpmedelsrapporterna finnes tillgänglig bland annat på statens psykologisk- pedagogiska bibliotek i Stockholm.

" Expertgruppen har bestått av studierektorn vid marinen adjunkt Per-Anders Holkers, folkskolläraren Rune Näslund och verkst. direktören i stiftelsen KVE-institutet för informa- tionsmetodik Sten Rosell (sammankallande).

2. Förutsättningar Några urvalsgrunder

När vi i exempelsamlingens praktikfall tänker oss ett visst hjälpmedel såsom lämpligt i ett visst sammanhang, tror vi oss naturligen ha vissa grunder för att välja just så. Vår uppgift innefattar inte att på punkt efter punkt teoretiskt för- klara oss i exempelkatalogen. Och den otillräckliga forskningen på området skulle utan tvivel lämna oss i sticket vid ett systematiskt försök i den riktningen. Vi får nöja oss med att helt praktiskt »tycka» så gott vår erfarenhet ger oss möjlighet till. Vissa grunder för vårt hjälpmedelsväljande tror vi oss ändå som sagt ha haft och dem anser vi, att vi bör försöka antyda, innan vi går in på

praktikfallen. Den självklara ramen är redan inledningsvis angiven och preciseras för varje exempel, alltså årskurs _— med därav följande föreställningar om den pedago-

giska gruppens storlek, utvecklingsstadium och sammansättning i övrigt —, ämne, ämnesavsnitt och arbetsrum.

När vi sedan inom denna ram väljer ett visst hjälpmedel, anser vi oss göra det efter överväganden av bl. a. följande typer.

Hur viktig är direktkontakten mellan lärare och elever i det givna momentet, Vägd mot värden hos sådana hjälpmedel, som bryter denna direktkontakt? För en bestämd situation kan svaret på den frågan avgöra valet mellan en projek— tionsbild, som fordrar mörkläggning, och en plansch eller flanelltavlebyggbild, som kan användas utan att mörkläggning behöver bryta ögonkontakten inom den pedagogiska gruppen. Eller ett par mera komplicerade exempel: val mellan å ena sidan bildband och stumfilm och å andra sidan hörspel, stillfilm och ljud- film, där den senare mera självverkande hjälpmedelsgruppen normalt innebär en påfrestning på direktkontakt och pedagogisk återkoppling mellan lärare och elever —— en påfrestning, som hjälpmedlen själva till en del kan lindra genom inbyggda återkopplingsmoment (t. ex. diskussionsscener inne i en stillfilm) och som till återstående del måste mer än uppvägas av andra pedagogiska mervär- den än direktkontakten, om man skall välja att använda dessa hjälpmedel. En teknisk problemställning, som ansluter till frågan om direktkontakt, gäller stör- ningsfri övergång till och från projicerade hjälpmedel. Två slags störningsrisker föreligger vid hittills vanlig användning av projicerade hjälpmedel med deras krav på mörkläggning, under alla förhållanden vid färgprojektion. Den ena risken gäller överansträngning av synorganen genom alltför täta omställningar mellan allmänljus och projektionsljus under mörkläggning. Den andra är av gruppdynamisk art: mörkläggning med rimligt kostsamma anordningar ger ofta för det pedagogiska förloppet störande avbrott vid gardinlinor och liknande. I våra praktikfall förutsätter vi, att teknikerna på området inom en snar fram- tid skall slutgiltigt lösa problemet att till rimlig kostnad och utan fläktbuller projicera både svart-vitt och färg utan mörkläggning, möjligen under så mått- ligt avbländade ljusförhållanden, att båda de nyss nämnda störningstyperna elimineras. De senaste modellerna av overheadprojektor synes visa, att proble- met inte är olösligt.

Hur många faktorer behöver ett hjälpmedel hålla i sär för att ge avsedd per- ception? Svaret på den frågan kunde som antytt ha sin betydelse för graden av mörkläggning vid projektion _— svart-vitt kan redan projiceras utan total mörk- läggning, däremot knappast färg. Men frågan har givetvis större räckvidd än så. Allmänt gäller den hur många faktorer man vill hålla i sär och ge var sin valör i ett samtidigt sinnesintryck. För att fortsätta exemplifieringen på det

visuella området: två kurvor kan man —- t. ex. med heldragen respektive streckad linje — hålla isär i gråskalan men redan för tre kan man behöva även kulör—erna, särskilt om man också vill ge de olika faktorerna skilda stämningsvärden eller olika betydelse på annat sätt.

Hur förhandstillverkat bör ett hjälpmedel vara? Bör man t. ex. i en given valsituation — efter i stort samma grundläggande planeringsinsats på det visu- ella idéplanet —— arbeta på krittavlan eller på flanelltavlan? Hur aktiviserande och inpräglande är det att se ett ord eller en bild ritas upp samtidigt med vad som sågs (som på krittavlan) eller att plötsligt och precist få dem »inslagna» via ögat (som på flanelltavlan). Det förra kan ta mera tid under lektionen och innebära risk för mindre precision? Det senare fordrar förhandstillverkning och kan göra, att man blir förhandslåst i förhållande till vad som verkligen händer i användningssituationen?

Hur komplext kan ett hjälpmedel vara —— hur mycket bör det bygga upp sitt avsedda slut- och totalintryck? Ett typiskt val står härvidlag mellan planscher och kartor av konventionellt slag å ena sidan och å andra sidan byggbilder för flanelltavla, i form av serieplansch på bläddertavla eller i bildbands-, stillfilms- eller filmsekvenser. Vill man gå byggbildsvägen inte så mycket för att styra det pedagogiska förloppet i en bestämd följd som för att aktivisera eleverna genom att låta dem »lägga pussel», framträder flanelltavlealternativet med särskilda fördelar.

Kan ett hjälpmedel i en given situation vara till en viss gräns förhandstill- verkat för lektionstidsvinstens och precisionens skull _— men därefter lämna spelrum för simultant fullföljande med de aktiviserande fördelar som det kan ha? Här öppnar sig en rad intressanta kombinationsmöjligheter, t. ex. att pro- jicera en blankett på helst grå skrivtavla men fylla i den på vanligt sätt med vit krita, att inom en kartkontur på flanelltavla lägga in exempelvis länderna å la flanelltavlebyggbild, att ha återkommande formler eller andra tankemodeller i förberett skick på flanell- eller bläddertavla men visa tillämpningarna på den intillsittande krittavlan, att i en fotoreproducerad projektionsbildserie bryta in dagsfärska fakta eller klassens framkommande slutsatser med hjälp av rit- projektionsbilder, som görs under undervisningens gång osv.

För hur lång serie användningstillfällen görs ett hjälpmedel? Detta problem ligger naturligen i övergången från de rent perceptionsbetonade och gruppdyna- maniska frågor, som vi hittills exemplifierat, till de ekonomiska frågeställningar, som vi strax kommer till. Varje hjälpmedelstyp har givetvis sin speciella ver- kan, i många fall exakt motsvarande den man vill ha fram. Ibland kan emeller- tid två eller flera slags hjälpmedel tänkas ha så pass likartad verkan, att man med rätta kan välja mellan dem från andra synpunkter än den omedelbart peda- gogiska — t. ex. kostnader eller lärarförberedelser. En uppenbar sådan ledsyn- punkt är då att ju flera gånger man bedömer sig kunna använda ett hjälpmedel, desto mera tid och andra insatser lönar det sig att investera i förberedelserna, i planering, framställning och/eller inköp för ändamålet.

Vad kostarett visst hjälpmedel i en given situation eller _— vanligare i skol- undervisning — i en åtminstone med varje årskurs återkommande situation? Någon investering fordrar nästan samtliga uttrycksmedel (film-, stillfilm-, bild— bandskopia, projektionsbilden, flanelltavlebyggbilden osv.) och likaså utrust- ningen för att kunna använda uttrycksmedlen (projektorn, bandspelaren, fla- nell-, blädder— och skrivtavlan, rumsanordningar för uttrycksmedlens syn- och hörbarhet och för deras rationella förvaring och vård). Och större eller mindre driftkostnad drar dels uttrycksmedlen, dels användningsutrustningen. Hur myc-

ket av såväl investering som driftkostnad kräver penninginsats och hur mycket kan satsas i form av idéer och tid från skolans egna krafter såsom delar av tjänstgöringen?

Hur fritt tillgängligt behöver ett hjälpmedel vara för att kunna inpassas i det pedagogiska arbetet? Den frågan öppnar sig åt flera vitt skilda håll. Hur och var i skolan bör olika hjälpmedel förvaras? Måste inte sådant programmaterial från radio och television, som lämpar sig för undervisningsbruk, finnas till hands »på burk» för att användas i en viss klass just när det är dags för det där? Kan läraren konsten att med introduktion, diskussionsavbrott och uppföljning passa in ett högmekaniserat pedagogiskt hjälpmedel _ en film, en stillfilm, ett hörspel _, så att det organiskt flyter in i det pedagogiska skeendet?

En önskelista över AV-hjälpmedel

Syftet med listan är i första hand att ytterligare konkretisera förutsättningarna för exempelsamlingen. Det är i huvudsak fråga om minimiönskemål för normal— fall i klass- och ämnesrum (enligt »Lokalbehov och utrymmesekonomi», skolöver- styrelsens skriftserie nr 34). Denna avgränsning är naturlig för oss bland annat med tanke på hur den praktiska lärarerfarenhet, som finns företrädd i vår grupp, är inriktad. Vår önskelista för klass- och ämnesrum — liksom sedan vår exem— pelsamling från de ämnen, som vi känner bäst till _— hör ändå markera en an- språksnivå, som man relativt lätt kan finna motsvarigheter till för andra skol- arbetssituationer vid överläggning med dem som arbetar där under sina ämnens speciella krav.

Önskelistan siktar till att inom ramen för några få procents höjning av nu gängse investering per klass- och ämnesrum och en likaledes mycket måttlig höjning av skolans driftkostnader ge läraren och klassen permanent tillgång till ett rimligt register av på olika sätt verkande audivisuella uttrycksmedel. Lika självklart som det sedan gammalt är att undervisa med hjälp av »svart tavla», plansch och karta, lika självklart bör det kunna bli att framgent uttrycka sig med åtminstone ett så mycket rikare register som följande önskelista ger grund- ritningen till. Där uttrycksbehovet och —förmågan ligger över normalläget vän- tar möjligheter, som vi i dag inte vågat ta in bland det minsta möjliga.

De audivisuellt betonade uttrycksmedel (auditivt, visuellt och audivisuellt, even— tuellt också sensomotoriskt verkande), för vilkas användning vi menar att varje klass- och ämnesrum skall utrustas, är följande:

handskyltar — för användning i lärarens hand i elevernas händer text och bilder på krittavla text och bilder på bläddertavla planscher inkl. porträtt serieplanscher (på bläddertavla) kartor byggbilder på flanelltavla projektions (still) bilder fristående (tekniskt och innehållsmässigt) bildserier (tekniskt fristående men innehållsmässigt förenade) bildband (tekniskt och innehållsmässigt förenade) ljudbandsinspelningar stillfilm

rörlig film stum med ljud modeller.

Förbrukningsmaterial, som behövs i rummet för användning av dessa uttrycks- medel, är åtminstone följande:

kritor till krittavlan filtpennor och papper till bläddertavlan tillverkningsmaterial för flanelltavlebyggbilder spännpapper

ritglas för projektionsbilder ljudband med skarvtape.

Utrustningen för att använda de angivna slagen av uttrycksmedel består av:

podievägg —— fullt synbar från alla platser i rummet och samtidigt med veder- börliga delar inom räckhåll för samtliga elever _— rymmande: krittavla — delvis rutmönstrad, delvis i en grå omönstrad yta, som medger både projektion och kritskrift —— samt till tavlan hörande linjal, vinkelhake, passare, kritor och taveltorkare ävensom pekpinne, allt med bestämd placering inom bekvämt räckhåll

flanelltavla med lätt utbytbar yta och hylla för byggbildssats under användning

hållare för planscher, kartor och bläddertavla _— för den sistnämnda ställ för filtpennor med bestämd placering inom bekvämt räckhåll

projektionsduk av rationell rullgardinstyp och med ljusreflektionsvinkel, som medger relativt »bred» åskådarplacering

högtalare i akustiskt god placering och betjänande dels filmprojektor och band- spelare vid bakre väggen, dels bandspelaren i alternativ placering framför klassen

förvaringsutrymmen för rummets förråd av ovan nämnt förbrukningsmaterial och för färdiga uttrycksmedel, som behöver förvaras i rummet längre eller kor- tare tid

utställningsvägg (ena långväggen)med anordningar _ möjligen av magnettavle— typ —— för att fästa upp väggtidningar, spännpappersplanscher och illustrationer (t. ex. porträtt) som skall sitta uppe under en följd av undervisningstimmar

»skäpställ» (: enkel anordning, som dels kan hålla apparaterna i normalanvänd- ningsläge, dels erbjuder ett lättskött skydd under lås, när de inte används) vid bakre väggen, utrustat med:

bandspelare med mikrofon — av enkel och »ofelbar» konstruktion, med låg standardhastighet

småbildsprojektor med bildbandhållare och objektiv för rummets normala pro- jektionsavstånd, helst även fjärrmanövrerad från podiet

Ijusvisare plats ovanpå för filmprojektor

erforderliga kontaktmedel för kraft, belysningsförändringar, högtalare och even— tuell fjärrmanövrering

sådana anordningar för Ijusreglering, som kan fordras vid projektion (här för-

utsätter vi ett snart resultathringande tekniskt utvecklingsarbete, som kan peda- gogiskt förbättra samspelet mellan projektorer, projektionsyta, åskådarnas pla- cering och de direkta ljusregleringsanordningarna).

Filmprojektor har vi efter långt och noggrant övervägande avstått från att sätta på den för varje klass— och ämnesrum »obligatoriska» listan. Vi förutsät- ter i stället, att en grupp av nära varandra liggande rum t. ex. rummen längs en och samma korridor delar på en 16 mm ljudfilmsprojektor (enbart optiskt ljud) utan högtalare. Kraven på standardisering, driftsäkerhet och lättskötthet behöver här betonas minst lika starkt som när det gäller bandspelaren.

En lätt batteridriven bandspelare per skola, t. ex. för grupparbete i reportage- form, hör också hemma på vår önskelista.

Det självklara visuella hjälpmedlet i hörsal, skrivsal och andra stora rum är overheadprojektorn. Men den bör stå så pass flyttbar, att den för tillfälligt spe- cialändamål kan tas in i skolans övriga arbetsrum.

Vi vill uttryckligen påpeka, att varken radio— eller televisionsmottagare ingår i önskelistan för klass— och ämnesrum. Vi anser, att skolan för_specialfall, då direktmottagning kan vara befogad, bör ha en eller ett par transportabla mot- tagare av detta slag. I övrigt förutsätter vi, att radio- och televisionsprogram till- handahålles »på burk» från mer eller mindre central instans och i klass- eller ämnesrummet återges med bandspelare och filmprojektor.

Bakom önskelistan ligger vidare förutsättningen att skolan som enhet vidtar erforderliga åtgärder dels för service åt de enskilda arbetsrummens AV-utrust- ning, dels för förvaring och vård av uttrycksmedlen.

Vi är övertygade om att när ett upprustningsprogram av här förutsatt slag förverkligas, kommer det att stimulera utveckling och tillverkning på området i en grad som medför genom ökad stordrift sänkta priser och samtidigt hanter- ligare modeller än vad som bjuds i dag.

3. Exempelsamling

Exempel 1 Stadium: Årskurs 5 Ämne: Geografi Avsnitt: Danmark Miljö: Klassrum

Vanligen har Norge förut behandlats i geografiunder- Film ellerprojektionsbilder visningen. Innan kartstudiet och behandlingen av Dan- marks storlek och läge tar vid, kan Danmark och dess olikartade naturmiljö presenteras med hjälp av en kort film. En annan möjlighet är att låta en rad projektions- bilder ge snabba intryck av Danmark.

I samband med behandlingen av Danmarks topografi »Tavlan» antecknas sådana ord som ljunghedar, barrskog, sand— revlar, klitter, bokskogar osv. på »tavlan».

Vid genomgång av Danmarks storlek och läge, då kar- Karta tan kommer till särskilt stor användning, kan man med Pusselkarta hjälp av pusselkarta (länder, ev. landsdelar som bygg- »Tavlan» bildsdelar på flanelltavlan) jämföra Danmarks storlek med t. ex. Sveriges. För att vänja eleverna vid grafisk framställning kan man åskådliggöra storleksförhållan- dena på »tavlans» rutnät.

Projekzionsbilder F lanelltavla

Diapositivlcartor som hjälp- medel för framställning av konturkartor och bildkartor

Ljudband Projeklionsbilder

Koncentrisk bildserie

Exempel 2

Projekiionsbilder Väggkarta av ny typ (kom- munikationskarta)

Projektionsbilder. Modeller

» Tavlan» Diapositivkarta

Trafikmärken Projektionsbilder Filmer

Beskrivningen av Danmarks jordbruk och dess egen— art samt Danmarks industri underlättas med hjälp av projicerade miljöbilder. Även vid behandling av Köpen- hamn samt andra viktiga industri- och handelsstädcr, kommunikationsleder, flygfält, broar och färjor m.m. bör det därför finnas möjligheter att använda projek- tionsbilder. Näringslivets omfattning kan åskådliggöras genom kvantitativa symbolbilder på flanelltavla (t. ex. antalet nötkreatur i Danmark och övriga nordiska län- der).

Med hjälp av diapositivkarta kan en konturkarta ritas på grå »tavla». Konturkartan kan sedan användas vid bl.a. genomgång och förhör. Konturkartor över Dan- mark kan också med hjälp av diapositivkarta ritas på spännpapper och användas för framställning av bild- kartor.

I samband med behandlingen av Danmark kan lämp- ligen ett speciellt Danmark-program anordnas. Ett så- dant »danskprogram» utfört t.ex. som gruppredovis— ning av överkursuppgifter kan omfatta danska sånger, presentation av kända danskar, redogörelse för danska produkter i Sverige, Danmark som turistland och ge- nomfartsland etc. För detta inslag i undervisningen krävs ljudband och projektionsbilder.

Projektionsbilderna kan med eventuell utökning ock- så utnyttjas i andra sammanhang: vid behandling av Danmarks näringsliv i årskurs 9, vid överkursuppgifter i form av elevföredrag, vid repetition i form av vis- ning av bildserier, i program på Nordens dag osv.

Stadium: Årskurs 6

Ämne: Samhällskunskap Avsnitt: På landsväg och järnväg Miljö: Klassrum och eventuellt bibliotek

Vägväsendets utveckling kan åskådliggöras med hjälp av projektionsbilder, gärna i kontrastpar (förr och nu!). I samband med detta avsnitt bör de viktigaste riksvägarna och länsvägarna behandlas.

Transportmedlens historia (tåg, cykel, bil) kan för- klaras med hjälp av en serie projektionsbilder. Olika slag av modeller kan av eleverna själva sammanställas till en klassens egen utställning.

I samband med behandlingen av ovanstående avsnitt kan ressätt och restider förr och nu antecknas på »tav— lan» och åskådliggöras med hjälp av diapositivkarta på den grå krittavlan.

Om trafikregler och vägmärken också behandlas, kan trafikmärken samt projektionsbilder eller förekomman- de stum- och ljudfilmer användas.

Som en introduktion till studiebesök på en järnvägs- station eller till grupparbeten (övningsuppgifter på kommunikationstabeller etc.) kan grupper av elever genom bildmontage på utställningsväggen visa vad man kan iaktta på en järnvägsstation m. 111.

På liknande sätt visas bilder av t. ex. bilar och tåg, varvid bilderna kan kompletteras med uppgifter om till- verkningsort m. 111.

Exempel 3 Stadium: Årskurs Ämne : Kristendomkunskap Avsnitt: Den romersk-katolska kyrkan Miljö : Klassrum

Med hjälp av ett stolpdiagram, ritat i »tavlans» rutnät, kan man redovisa antalet anhängare inom de tre kristna huvudkyrkorna.

Projektionsbilder av Vatikanen, av påveval och kyrk- liga processioner, av gudstjänst och klosterliv etc. illu- strerar framställningen. En kort film _— t. ex. från det senaste påvevalet — kan tjäna samma syfte.

En inspelning på ljudband av lämpliga delar av en romersk-katolsk mässa ger behövlig inlevelse och kon- kretion åt detta avsnitt. I samband härmed upptecknas mässans olika delar på »tavlan».

(Ljudband och projektionsbilder kan på liknande sätt komma till användning vid behandling av den svenska högmässans olika delar: klockringningen, orgelförspe— let, ingångspsalmen, syndabekännelsen, kollektbönen, trosbekännelsen, predikstolspsalmen osv.)

Exempel 4 Stadium : Årskurs Ämne : Modersmålet Avsnitt : Satslösning Miljö : Klassrum

Uppgiften förutsätter en koncentration kring ett gemen- samt problem —— satsen som analyseras — men erbju- der utan visuella hjälpmedel små möjligheter till sam— lad aktivitet. En vanlig metod är att låta en elev på tavlan analysera satsen under lärarens ledning, medan kamraterna följer med i sina arbetsböcker. Man riske— rar emellertid härvid, att ett stort antal elever meka- niskt skriver av den lösning, som så småningom växer fram på skrivtavlan.

Enda sättet att öka aktiviteten synes vara att öka an- talet uttrycksmöjligheter. Om läraren låter eleverna an- vända handskyltar som »svarsskyltar», kan han på var-

Bildmontage

Affischer i bildmontage

» Tavlan»

Projektionsbilder ev. film

Inspelningar på ljudband » Tavlan»

Handskyltar för eleverna

» Tavlan»

Bläddertavla

Exempel 5

Planscher (porträtt)

Pusselkarta Flanelllavla

je fråga samtidigt få t. ex. 35 svar i stället för ett. Dessa handskyltar kan användas på följande sätt:

Varje elev får på pappskivor (i spelkortsformat) texta de vedertagna förkortningarna för de satsdelar man gått igenom: 5 (: subjekt), p (: predikat) etc. Be— teckningarna kan eventuellt utföras i olika färger. Skyl- tarna kan också förses med skaft (av pinnar), vilket underlättar manipulerandet betydligt.

Under övningen ligger skyltarna till hands framför eleverna. Motsvarande förkortningar har uppförts i en lista på »tavlan».

Läraren har på bläddertavlan före lektionens början gjort i ordning ett antal lämpliga meningar. När öv- ningen börjar, visar han en menng för eleverna. Efter viss betänketid pekar han (med pekpinnen) på ett ord i meningen. Varje elev vet, att han nu har ett visst an— tal sekunder på sig och skyndar sig att mot läraren hålla upp det kort han tror vara det rätta. Läraren överblickar svaren, markerar när tiden är ute och med- delar rätt svar (eventuellt genom att peka på rätt för- kortning i listan på »tavlan»).

Övningen kan lämpligen ordnas som en tävling. De som misslyckas med ett svar faller ifrån (men har en- ligt ett bestämt system rätt att återkomma), och den som sist blir utslagen, har segrat. En tävlingsomgång bör icke utsträckas över mer än 15—20 minuter. Täv— lingarna kan återkomma någon gång i veckan och ingå i en terminsturnering, där även olika klasser kan ställa upp mot varandra etc.

Dessa enkla visuella hjälpmedel ökar aktiviteten och koncentrationen hos eleverna och håller läraren fort- löpande underrättad om i vilken utsträckning klassen kan tillgodogöra sig undervisningen i detta avsnitt.

Stadium : Årskurs 7 Ämne : Historia Avsnitt: Det stora nordiska kriget Miljö : Ämnesrum

Eftersom ett nytt skede tar sin början, kan det vara lämpligt att låta vissa vinjettbilder fästa sig i elevernas minne. Enklast är väl att använda porträtt av de huvud- agerande (Karl, August, Peter), som hängs upp på ut— ställningsväggen, där de får hänga kvar, så länge ske- det behandlas. Detta förutsätter, att det i ämnesrummet finns en välsorterad samling porträtt i hanterligt ut- förande (papp) och lämpligt format för visning inför hela klassen.

För att åskådliggöra den mot Sverige riktade koali- tionen och dess krigsmål användes pusselkarta på fla-

nelltavla. En historisk-politisk väggkarta skall dessutom som vanligt hänga framme. Pusselkartan, om möjligt i samma skala som väggkartan (eller i liknande skala), bygges upp med Sverige och dess besittningar samt mot- ståndarländerna placerade i sina ungefärliga geogra- fiska positioner. Vid genomgången av koalitionens krigsmål markeras med pilar, vem som eftersträvade vad (Ryssland — Ingermanland, Polen — Livland, Dan- mark — de tidigare norska och danska landskapen etc.). Samma effekt kan nås på en efter projektionsbild skisserad karta på krittavlan, men man vinner med pusselkartan möjligheten att manipulera med bitarna. Genom små lägesförskjutningar kan man antyda sam- manhang och motsättningar. Eleverna förhörs genom att få i uppdrag att själva rekonstruera den politiska bilden.

Befolkningstal och andra sifferuppgifter kan såväl på flanelltavla som på krittavla ge viktiga upplysningar om de olika länderna (uppbåd, krigspotential etc.).

Kortvarigare förlopp (typ slaget vid Narva) åskåd— liggöres enklast genom skisser på svarta tavlan.

De olika nationella miljöerna bör om möjligt illustre— ras med projektionsbilder (helst byggande på samtida bildmaterial) av t. ex. adelns, köpmännens och bönder- nas liv i de berörda länderna. Mot en sådan bakgrund går det lättare att klargöra skillnaderna i styrelsesätt mellan t. ex. Sverige och Polen. lnstruktiva »miljö- planscher» kan fylla samma uppgift. Även en spelfilm kan i efterhand kommenteras med hänsyn till miljö- skildringen (jfr dock reservationen nedan).

Bakgrunden till det våldsamma händelseförloppetidet följande är därmed given. Eftersom det senare bör för— medlas snabbt o'ch medryckande (gärna i form av en historisk film) bör bakgrund och orsaker, ävensom re— surser och möjligheter ha klarlagts, innan händelseför- loppet sättes i gång — sedan är det i allmänhet för sent, eftersom händelserna själva tilldrar sig (och bör tilldra sig) den största uppmärksamheten på detta sta- dium.

Exempel 6 » Stadium: Årskurs 8 Ämne : Historia Avsnitt: Gustaf III:s inre styrelse 1772—1788 Miljö : Ämnesrum

Som vinjettbild användes Gustaf III:s porträtt.

För att sammanfatta frihetstiden och markera över— gången till ett nytt skede kan man låta ett par elever i förväg tala in en tidsaktuell dialog på ljudband och spe-

Krit- eller flanelltavla

Projektionsbilder Planscher (milj öbeskriv- ningar)

Film

Porträtt Ljudbandsinspelning

Projektionsbilder. Film

Ljudbandsinspclning

» Tavlan» F ärgkri tor

Summerande urval av använ- da hjälpmedel

Exempel 7

Krittavlan Bläddertavla

la upp den inför klassen. Om skolans teatergarderob medger, kan man naturligtvis också framföra sketchen som skådespel. Det är emellertid betydligt enklare att dramatisera historiska händelser, om man väljer hör- spelets form. Visuell förankring i tiden kan eleverna få på annat sätt (se nedan).

För att levandegöra tidsmiljön kan läraren visa an- tingen ett avsnitt ur någon film eller presentera en serie projektionsbilder (porträtt, bostäder, sedeskild- ringar, textutdrag etc.). En krönikefilm över detta ske— de skulle vara ett idealiskt hjälpmedel.

Stämningen vid statsvälvningen kan också illustreras musikaliskt, t. ex. med Bellmans »Den bäste kung som Norden äger». — Med bandspelarens hjälp är det vi- dare möjligt att göra rapsodiska sammanställningar, där inte bara sång och musik utan även det talade ordet in- går.

Gustaf III:s inre styrelse sammanfattas i punktform på »tavlan». Härvid hålles populära och impopulära åt- gärder i sär genom uppställning på vanligt sätt i två skilda spalter under lämpliga rubriker -— om man så önskar kan man även markera skillnaden genom att an- vända olika färgkritor för de båda grupperna.

En rent audivisuell frågesport är tänkbar i samband med repetitionsförhöret. En sådan bör ta formen av ett igenkänningsprov, varvid läraren i snabb följd serve- rar ett antal syn- och hörselintryck från tidigare lektio- ner som skall lokaliseras av eleverna, individuellt eller i lag, i skriftlig eller muntlig form alltefter lämplighet (belysning, ljudstyrka etc.).

Med skicklig regi kan man med denna metod uppnå större koncentration från elevernas sida än genom van— lig muntlig eller skriftlig frågeteknik.

Stadium : Årskurs 8 Ämne : Samhällskunskap Avsnitt : Privatekonomiska problem Miljö : Klassrum

Genomgående tema är »konsten att vara ekonomisk». När detta tema först tas upp samtalsvis, behövs ett visuellt hjälpmedel, där elevernas tolkningar och egna exempel på tillämpningar av huvudbegreppet kan sam- las upp och stå kvar inför ögonen på alla. Uppsamlingen kan ske på »tavlan», men skall »minnesorden» finnas kvar i originalskick genom alla tre lektionerna, är bläd- dertavlan att föredra. Allra elegantast är kanske att låta skrivtavlan fungera som »kladd» inom ramen för varje lektion och att mot slutet av lektionen sammanfatta genom att föra samman lektionens huvudresultat på

bläddertavlan; dess innehåll vid slutet av första respek— tive andra lektionen ger då chans till visuell snabbre- petition i början av andra respektive tredje lektionen; och i slutet av tredje lektionen kan hela avsnittet be- kvämt sammanfattas med visuellt stöd.

När man går in på utgiftsplaneringen som metod för att vara ekonomisk i familjen kan man med en standard- byggbild på flanelltavlan presentera utgiftsslagen och deras andelar i en genomsnittlig familjebudget nu och för några decennier sedan, lämpligen i byggstaplar kring en skala, graderad på en gång till 100 kronor och 100 procent. Om läroboken ger sådan grafisk framställ— ning i annan form, kan det vara bättre att bygga upp exakt samma bild på flanelltavlan och på så sätt genom styrning och koncentration av det pedagogiska för- loppet hindra, att eleverna förirrar sig i." bokens komplexa illustration.

Kassaboken som verktyg för utgiftsplanering presen- teras med projektionsbild av en enkel kassabokssida, projicerad på grå »tavla», där bokföringsexempel kan fyllas i med vanlig vit krita.

Köpmiljöns betydelse för köpvanor och utgifter kan t. ex. illustreras med hjälp av två projektionsbilder i kontrastpar, helst i färg: dels en interiör av lanthandel, dels en interiör av en modern självbetjäningsbutik. Bil- derna sättes i projektorns bildväxlare och skjutes fram och tillbaka alltefter samtalets gång.

Hur kredit- och avbetalningsköp påverkar utgifts- planeringen kan redovisas med stöd av en serie varu- symboler på flanelltavlan (t. ex. glasspinne, socker- paket, julskinka, skidor, kostym, dammsugare, bil, villa). I anslutning till symbolerna får klassen sedan i diskussion och genom omröstning — gärna med band- skyltar för eleverna — ange, i vilka fall de anser att kredit- och avbetalningsköp är förkastliga respektive lämpliga; vid omröstning bildar flanelltavlesymbolerna då handskyltar för läraren, innan han sätter upp dem på flanelltavlan för »Överblick bakåt».

Hela frågeställningen kan också tas upp i ett prak- tikfall, lämpligen presenterat i en stillfilm. I detta fall användes stillfilmen för att konkretisera och tillspetsa problemet. Momentets tyngdpunkt ligger i den efterföl- jande diskussionen.

I spar- och försäkringssammanhanget utvecklas för- säkringens grundidé med hjälp av en stillfilm av mer instruktiv typ.

Byggbild på flanelltavla — gruppåtergivning av läro- boksbild

Projektionsbild på »tavlan»

Projektionsbilder i kontrast- par

Symboler på flanelltavla _. ävensom lärarhandskyltar

Handskyltar för elevomröst- ning

Stillfilm (praktikfall)

Stillfilm (instruerande)

Exempel 8

» Tavlan»

F otoreproducerade projek- tionsbilder. Ritprojektions- bilder

Lätt batteridriven band- spelare

Stadium: Årskurs 8 Ämne: Modersmålet Avsnitt: Muntlig framställning Uppgift: Redovisning av grupparbete (Gruppen —— åtta elever # har avlagt besök på en dag- lig tidning) Uppgiften ställer stora krav på deltagarnas förmåga att disponera och konkretisera ett nytt stoff. Det gäller dels att hålla i sär de olika momenten i framställnings- processen — mottagande och redigering av nyhets- material, maskinsättning, korrigering av satsen, ombryt- ning, prägling av formen, gjutning av tryckplåtarna etc. — dels att ge en korrekt och åskådlig redogörelse för det tekniska förfaringssättet inom varje moment.

För att markera övergångarna kan det vara lämpligt, att redogörelsen delas upp på gruppmedlemmarna, så att var och en redogör för sitt moment. Rubrikorden (Maskinsättning, Ombrytning etc.) upptecknas undan för undan på »tavlan». När alla deltagarna redovisat sina avsnitt, har man på svarta tavlan en koncentrerad disposition av hela redogörelsen.

Emellertid innebär uppgiften i lika hög grad att för- medla åskådliga föreställningar om det tekniska förfa- ringssättet. Enkla skisser på svarta tavlan kan ge ett nödtorftigt stöd åt föreställningarna. Fotografisk åter- givning i någon form är emellertid också behövlig; det lämpligaste hjälpmedlet är därvid projektionsbilder, dels fotoreproducerade sådana för autentisk återgiv- ning, dels ritprojektionsbilder för mera teoretiska sam- manhang. Varje elev redogör för sitt avsnitt och leve- rerar i samband därmed en svit projektionsbilder.

Den lätta batteridrivna bandspelaren erbjuder i re- portagesammanhang stora möjligheter. Om en sådan bärbar apparat står till buds, kan redogörelsen utfor- mas som ljudreportage med intervjuinslag och direkt- referat (inkl. ljudkulisser). Kombinationer av bild— och ljudreportage samt direktkommentarer är också tänk- bara — alltjämt med möjligheter för deltagarna att dela upp momenten mellan sig. Rätt bedrivet skulle in— tervjureportaget på band kunna öka känsligheten för det talade ordets möjligheter och begränsning och där- vid icke minst inskärpa nödvändigheten av klarhet och pregnans i den muntliga framställningen.

Lärarens och klassens kritiska analys av språk och stil skulle på detta sätt kunna vidgas till att omfatta så- väl föredragshållare som intervjuoffer.

Exempel 9 Stadium: Årskurs 9 Ämne : Historia Avsnitt: Grekerna ett folk utan rike Miljö : Ämnesrum

För geopolitisk översikt behövs en Greklandskarta. Som ideal föresvävar oss en stiliserad karttyp, som genom perspektivisk teckning framhäver, hur naturen gav förutsättningarna för stadsstaterna. Det bästa alter- nativet förefaller vara en tvådimensionell politisk kar- ta med en därtill hörande kort svit av fristående pro— jektionsbilder, som går in i kartans enskildheter och där så att säga reser upp den bergiga tredje dimensionen med stadsbildningen på bergskrönet.

Inlärningen av myter och gudanamn, som utgör vik- tiga ingredienser i den västerländska kulturmänniskans associationskrets, kan förberedas genom grupparbete, som på lektionstid redovisas i form av en »mytrapsodi», inspelad på ljudband med röstväxling etc. och illustre- rad med en eller flera projektionsbilder av statyer, vas- målningsdetaljer och liknande avbildningar av mytens huvudfigur(er).

Innebörden av myterna förtydligas genom att läraren i anslutning till elevernas mytrapsodi klargör samban- det mellan myterna och dåtida mänskliga behov och föreställningar; resultaten redovisas på »tavlan».

De visuella intrycken av de olympiska spelen bör —— så stark som förbindelsen mellan idrott och fysisk rö— relse är _— förmedlas genom film och då närmast konst- film, där starkt rörlig kamera och montage ger visuellt liv åt t. ex. statyn av en diskuskastare. Detta blir sam- tidigt ett led i skolans estetiska fostran och motverkar det lätt uppkommande intrycket av »antik stenighet».

Avsnittet sammanfattas med ett _ eventuellt även i arbetsbok förekommande — repetitionskorsord av illu- strerad typ (»kors och tvärs») med lösningarna i svarta tavlans rutnät och illustrationsstödet enbart från vad varje elev har i arbetsboken.

Exempel 10 Stadium: Årskurs Ämne: Historia Avsnitt : Andra världskriget Miljö : Ämnesrum

De huvudagerande kan presenteras på ett betydligt mer levande sätt än under tidigare skeden. Utom projek- tionsbilder användes för detta ändamål korta doku- mentariska filmer. Bandupptagningar av betydelsefulla politiska tal etc. är också givna inslag i undervisningen.

Den politiska, sociala och ekonomiska bakgrunden illustreras lämpligen med dokumentariska filmer, som ger ett tvärsnitt av tidens verklighet: nazistiska, fascis-

Karta, ev. med projektions- bilder

Elevinspelningar på ljud- band, illustrerade med projektionsbilder

» Tavlan»

Konstfilm

»Tavlan» i samspel med arbetsbokbild

Projektionsbilder " Em :E Korta filmer. Ljudbands- inspelningar

Film

Ljudbandsinspelningar

Film Trickfilm

Projektionsbilder (självproducerade)

Filmade televisionsprogram Bandade radioprogram

tiska och kommunistiska massmöten, debattscener ur franska deputeradekammaren och brittiska parlamentet, Nationernas förbund, arbetslöshetsköer, gatuupplopp etc.

För genomgång av själva krigshändelserna står givet- vis samma hjälpmedel som tidigare till buds: politisk väggkarta, jordglob (från ämnesrummet), pusselkarta, projektionskarta. (Även krigskartor med värdefulla tak- tiska och strategiska redovisningar.) Men krigets verk- lighet kan nu bättre åskådliggöras med hjälp av auten- tiska stridsfilmer. I detta sammanhang kan trickfilmer- na nämnas, vilka ofta ger instruktiva översikter av det militära skeendet i stort.

Det faktum att kameran börjat bli var mans egendom och fotoprojektionsbilder (i färg) vanliga resultat av turistresor bör utnyttjas även i undervisningen. Har ele- verna rest i krigshärjade länder och har de själva eller föräldrarna färgbilder från resan, skall dessa givetvis utnyttjas i undervisningen. Detta bör vara lika själv— klart som att eleverna får lära sig att muntligen redo- göra för sina resor och finna anknytning till behandla— de avsnitt.

över huvud taget står ett utomordentligt rikt bildma- terial till förfogande, inte minst genom samtida och senare dags- och veckopress. Om eleverna fått i upp- gift att ordna klippböcker med bildmaterial från denna tid, bör det finnas möjlighet att överflytta det bästa av detta material till fotoreproducerade bilder och rit- projektionsbilder. Eventuellt kan här en särskild foto- grupp vid skolan anlitas. Det är över huvud taget vik- tigt, att eleverna redan från början lär sig att använda audivisuella hjälpmedel i »naturliga» situationer. Visar det sig praktiskt att använda sådana hjälpmedel, skall de användas.

Televisionen ger utomordentliga möjligheter att le— vandegöra detta avsnitt genom att presentera annars svårtillgängliga dokumentärfilmer och annat värdefullt bildmaterial. Televisionens tekniska och ekonomiska resurser gör den till ett så överlägset medium i detta sammanhang, att filmupptagningar av de lämpligaste TV—programmen bör ställas till skolornas förfogande. Bandade radioprogram av dokumentariskt värde är också en stor tillgång i detta sammanhang _ icke minst därigenom att de endast fordrar bandspelare för åter- givning. På så sätt får man garantier för att det rika materialet verkligen kommer till sin rätt i historie- undervisningen. Viktigt är emellertid att materialet någonstans på vägen från den allmänna utsändningen till användningen i klassen anpassas till den senare an- vändningsformen med dess krav på korta aktiviserande inslag av här ifrågavarande AV—typer.

Stadium: Årskurs 5—6 Ämne : Engelska Avsnitt: Grundläggande uttals- övningar Miljö : Gruppstudierum

Eftersom eleven vid sina första uttalsförsök ofta är helt upptagen av att producera de nya fenomenen, hinner han icke direkt avlyssna resultatet och observerar där- för icke skillnaden mellan sitt eget uttal och lärarens. Genom att på ljudband spela in dessa försök kan man låta eleven koncentrera sig på att lyssna och jämföra.

Olika metoder användes härvid. Läraren kan t. ex. tala in ett ord eller en kort fras på ljudbandet och där- efter låta elevens upprepning följa i omedelbar anslut— ning på bandet. Genom att höra de båda uttalen flera gånger efter varandra, får eleven så småningom skill- naden klar för sig. Han får sedan göra ett nytt försök, som spelas in, och har på så sätt möjlighet att undan för undan närma sitt uttal till lärarens.

Metoden förutsätter individuell handledning och är alltså tidskrävande. Den förutsätter vidare uppdelning av klassen i mindre grupper under övningen, eftersom den kan bli riskabel i en större avdelning, där upp- märksamheten lätt splittras och felaktiga uttal gnuggas in lika väl som riktiga. I en mindre grupp kan lärarens version på ett helt annat sätt dominera, eleverna får säga efter det riktiga uttalet i korus var gång det pre- senteras, och alla elever kan i snabb följd få göra sina försök och få dem justerade.

En nyuppfunnen »tangenttillsats» med fyra numre- rade tangenter underlättar förfaringssättet betydligt. När man trycker ned tangent nr 1, hörs lärarens tal, som är inspelat i bandets ena kanal, tangent nr 2 »vän— der» bandet och lämnar den andra kanalen fri för di- rekt upptagning av elevens tal. När tangent nr 3 trycks ned, »vänder» bandet igen, och lärarens tal åter- kommer. På motsvarande sätt spelar elevens intalning upp, när man trycker på tangent nr 4. Genom att syste- matiskt spela på tangenterna får man så fram lärarens och elevens tal i snabb växling. Den förres kan i mot- sats till den senares icke utplånas från bandet. — Om läraren föredrar en infödd talare som förebild, kan spe- ciella inspelningar användas.

I varje fall på ett högre stadium lämpar sig metoden för individuella eller gruppvisa innötningsövningar på egen hand. Härigenom bör läraren spara viss tid för andra uppgifter.

Det är tveksamt, om just uttals- och intonationsöv- ningar lämpligen bör förbindas med synintryck. Vissa försök utomlands _ varvid eleverna har bindlar för

Bandspelare med tillsats för uttalsövning

Exempel 12

Plansch Projektionsbilder (Film)

H andskyltar Flanelltavla

ögonen — ger snarare vid handen, att en fullständig visuell avskärmning av yttervärlden medför den star- kaste koncentrationen. Resultaten av pågående försök med stillfilmsundervisning i engelska på lågstadiet kanske kan bidra till lösningen av denna fråga. Det måste under alla omständigheter vara värdefullt för eleverna att kunna förbinda hörselintrycket av vissa ljudelement med synintrycket av motsvarande läpprö- relser. Den förbindelsen får alltså icke komma bort i undervisningen. I en naturlig spräksituation ser vi de människor, som talar till oss. De talövningar, där lära- ren direkt medverkar, är alltjämt ytterst viktiga.

Stadium: Årskurs 7—8 Ämne : Engelska Avsnitt : Samtalsövning Miljö : Ämnesrum

Avgörande för uppläggningen är att samtalen på detta stadium oftast rör sig om konkreta företeelser och situationer. Det gäller därför att i så stor utsträckning som möjligt ge eleverna visuellt stöd för deras före— ställningar och därigenom stärka förbindelsen mellan ord och begrepp i inlärningssituationen. I enlighet med vårt resonemang räcker det härvid icke att hänvisa till illustrationerna i läroboken, eftersom dessa icke ger klassen möjlighet till gemensam och koncentrerad per- ception. Klassrummets egna möjligheter (inredning, rumsförhållanden) har från början utnyttjats så långt de räckt. Men för fortsatta samtalsövningar måste lära- ren ha tillgång till andra hjälpmedel.

Planscher med scener ur vardagslivet har visat sig mycket användbara i detta sammanhang. Även projek- tionsbilder kan användas för ändamålet. Filmen kan verksamt bidra till att bygga upp en visuell miljö kring det främmande språket. En film ger emellertid underlag för samtal, först sedan den visats. Den tillhör därför en annan pedagogisk situation än de här behandlade hjälpmedlen, vilka förutsättes ge samtidigt visuellt stöd åt samtalet.

Emellertid kan det ibland finnas skäl att bygga upp ett åskådligt förlopp för att träna eleverna att uttrycka rörelseförhållanden, olika tempus m. m. Läraren kan då använda sig av handskyltar, som samtidigt tjänar som flanelltavlebilder. Han kan därvid laborera såväl med text- som bildskyltar. I det följande återges ett renodlat bildförlopp.

Läraren håller inför klassen upp en bild av en springande katt. Han ställer frågor och får fram vad

klassen vet om katten; storlek, egenskaper, vad den här katten gör etc. Läraren fäster kattbilden på flanelltav- lan och håller därpå upp en bild av en springande bull- dogg. Klassen får beskriva bilden och läraren fäster också den på flanelltavlan, så att hunden nu jagar kat- ten. Därmed har en dramatisk situation skapats. Denna kan sedan byggas ut med ett träd (som katten förväntas klättra upp i) en gumma (som förmodas äga katten och kommer för att rädda den) etc. Bilderna har alltså från början framställts med sikte på den byggbild, som så småningom växer fram. Eleverna får undan för un- dan tala om vad som sker, vad som har skett och vad de tror skall ske. .

Fördelen med metoden är, att läraren genom att först hålla upp en fristående bild inför klassen _ alltså genom att arbeta med handskyltar —— uppnår en mycket stark koncentration från klassens sida och att han (tack vare överraskningsmomentet) genom att bygga upp bilden skapar en helt annan dramatisk spänning än genom att visa en färdig plansch med samma inne- håll. Läraren har alltså möjlighet att hela tiden styra förloppet.

4. Kommentarer

Även om det inte ligger direkt inom vår uppgift, känner vi ett behov att teckna ner några av de många kommentarer, som praktikfallen kan ge upphov till. Skall exempelsamlingen fungera som verkliga praktikfall, är de ju att fatta enbart som diskussionsunderlag. Med följande kommentarer tillåter vi oss då att på ett par punkter ta första ordet i själva diskussionen.

Försök till överblick

Praktikfallen utgår från den pedagogiska situationen. I dem växlar därför olika hjälpmedelsslag på ett sätt som kan göra det svårt att få grepp om varje slag av hjälpmedel för sig. På nästa uppslag återger vi i stället ett försök att utgå från de viktigaste hjälpmedelsslagen och — visserligen grovt schematiskt —— ange några kännetecken på dem ett för ett.

Detta karakteriseringsförsök får inte uppfattas som annat än ett utkast till en tänkbar modell för den kartläggning, som fortsatt utredning och direkt forskning kan göra nyanserad och alltmera exakt. Men vi menar, att redan denna skiss kan göra en viss nytta som systematiserande komplement till praktikfallens komplexa bild av AV—lijälpmedel i praktisk användning.

Hjälpmedlens kvalitet Till ledning för bedömningen av hur vi har valt hjälpmedel och i övrigt yttrat oss om sådana bör vi framhålla, att vi efter förmåga genomgående siktat högt på den kvalitetsskala, längs vilken i dag förekommande hjälpmedel sprider sig inom varje hjälpmedelsslag för sig. Om vi alltså för en viss situation valt mellan krit- tavla och bläddertavla, mellan plansch och byggbild på flanelltavla, mellan still— film och film, så har vi hela tiden försökt se för oss en kvalitet i framställningen, som ligger i närheten av den högsta nivå, som de olika hjälpmedelsslagen hittills visat sig kunna uppnå.

Särskilt efter de senaste årens hastiga och något »vildvuxna» utveckling på området kan vi och våra bedömare lätt råka tänka på mycket olika saker inför ett och samma hjälpmedelsförslag i vår exempelsamling. Om vi på en viss punkt talar om »film» som uttrycksmedel och föreställer oss en film som i omfång, tempo m. m. är gjord så att visningen av den kan bli en i undervisningsförloppet verkligt integrerad del, är det fatalt, om läsarens tankar går till journal-, reklam- eller underhållningsfilm. Det är ju till stor del filmer av sådant slag som utgör AV-hjälpmedel i skolan i dag. Om vi talar om bildband eller bildserie och verk- ligen tänker oss en organiskt sammanfogad sekvens av visuella impulser, kan vi svårligen bli förstådda av den som sätter likhetstecken mellan bildband och den enbart tekniskt förenade följd av innehållsmässigt och estetiskt osammanhållna bilder, som under rådande bildbandshausse givits ut under beteckningen bild- band. Eller för att ta ett tredje exempel: flanelltavla för bredare användning är en inte mer än fyra—femårig företeelse i vårt land. Den som är obekant med flanelltavlans möjligheter eller bara har sett den använd med naturliga nybör- jarmisstag, kan ha svårt att se vad vi ser i våra uppslag till flanelltavlans använd- ning i skolan.

Med det summariska skrivsätt, som vår egentliga uppgift medför, kan vi endast med här gjorda påpekande och exemplifiering av kvalitetsproblemen i samman- hanget söka parera risker för naturliga missförstånd. Större klarhet kan endast nås med direkta demonstrationer och därtill anslutande diskussion.

För säkerhets skull bör vi erinra om att vi även har de direkta kostnadsfakto— rerna med i vår bedömning av vad som kan tänkas vara användbara hjälpmedel i varje särskild pedagogisk situation. Talet om hög kvalitet innefattar alltså en avvägning mellan troligt pedagogiskt resultat och härför gjorda insatser. Vad som populärt skulle kunna kallas »lyx» är därmed uteslutet från vår minimiönskelista.

Från en i viss mån annan synpunkt kan det sägas ha varit vår skyldighet att, på ett i många avseenden så nyutvecklat och normlöst område, som de 5. k. AV- hjälpmedlen ännu representerar, sikta uppåt i dagens kvalitetsskala, helt enkelt därför att den skalans övre nivåer bör vara dess normalnivåer inom en nära framtid.

Forskning

Till ganska nyligen har det i vårt land så gott som helt saknats en forskning på hithörande område. När vi i det föregående givit exempel på pedagogiska situa- tioner och i anslutning därtill föreslagit en snar och omfattande upprustning av hjälpmedelssidan, har vi således inte i önskvärd omfattning kunnat hänvisa till forskningsresultat på området — låt vara att vi sökt beakta vad som framkommit vid gjorda undersökningar.

Att vi i stort sett nödgats grunda våra förslag enbart på praktisk erfarenhet innebär allt annat än att vi är likgiltiga för den vetenskapliga aspekten på dessa problem. Tvärtom betraktar vi det som ett villkor för här avsedd effektivisering av undervisningen, att en intensifierad forskning bedrives på hithörande områ- den. Allteftersom de s. k. AV-hjälpmedlen vetenskapligt värderas i olika pedago— giska situationer, blir grunden säkrare för deras användning i undervisningen.

Vi har dock fattat situationen så, att forskning och upprustning bör löpa pa- rallellt. Att skjuta nödvändiga reformer på framtiden i avvaktan på eventuella forskningsresultat skulle enligt vår uppfattning vara en verklighetsfrämmande po- litik. Den forskning vi efterlyser kommer att finna sin främsta motivation i den utveckling vi föreslår, varefter forskningens resultat i sin tur kan förväntas på- verka samma utveckling.

BILAGA Sb

Några praktiska synpunkter på användningen av audivisuella hjälpmedel vid en skola

Redogörelse för den försöksverksamhet, som på uppdrag av skolöverstyrelsen bedrivits vid Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk under läsåret 1959/60. Avgiven av adjunkt Olof Storm.

Försöksuppgiften framgår av skolöverstyrelsens inbjudan till försöksverksam- het i Aktuellt från Skolöverstyrelsen nr 1959:15 (försöksuppgiften betecknas U 13) .

Verksamheten under detta första försöksår (1959/60) har bedrivits efter i hu- vudsak tre linjer:

A. Strävan har varit att göra alla praktiska anordningar så smidiga, enkla och effektiva som möjligt.

B. Genom att knyta förbindelser med personer utanför skolan, firmor, fabri- kanter, generalagenter och producenter av AV-materiel har läroverket fått rela- tivt god tillgång till apparater samt bild- och ljudillustrationer för undervis- ningen.

C. Flertalet lärare har inom respektive ämnen och kurser infogat tillgängligt AV-materiel.

En avgörande förutsättning för allt arbete med audivisuella hjälpmedel i un- dervisningen är att ett tillräckligt antal apparater av skilda typer finns lätt till- gängliga och att övrig erforderlig materiel (bilder, film, magnetofonband, sten- ciler, skolradiohäften etc.) är överskådligt registrerad och snabbt åtkomlig. Vi- dare är det nödvändigt att ansvariga personer tar hand om nyinköpt materiel, monterar bilder, gör erforderliga registreringar och så vidare och ombesörjer inspelning på band av radioprogram och egna inspelningar. Efterhand som audi- visuell materiel alltmer kommer att ingå i undervisning vid skolorna erfordras allt större stab av villiga och kunniga personer för de många och skiftande ar- betsuppgifterna (reproduktionsfotografering, framställning av elektrostenciler, vård och justering av apparater m. m.). Vid vårt läroverk har elever med fram- gång engagerats i denna del av arbetet.

Det torde bära för långt att här gå in på hur läroverket har sitt AV-arkiv ord- nat och hur materielen disponeras och är registrerad. En detaljerad redogörelse för dessa saker kommer i stället i den slutrapport som senare inlämnas till skol- överstyrelsen. Däremot är det några andra saker, som kan ha större allmänt in- tresse.

När en lärare önskar få ett radioprogram inspelat fyller han i en tryckt blan— kett, som överlämnas till AV-assistenterna. Det spelar ingen roll om han vill ha ett svenskt eller utländskt program inspelat blott programmets data tydligt anges. För själva inspelningen svarar sedan två gymnasister, AV-assistenter, som till sitt förfogande har en vid läroverket konstruerad och byggd inspelnings- central med ganska goda tekniska resurser. Så mycket som möjligt av arbetet

går via ett tidur. På fritid ägnar sig sedan dessa båda assistenter åt redigering och registrering av inspelade program. Det sålunda färdigarbetade programmet infogas omgående i bandarkivet.

»Dagens Eko» inspelas dagligen och bevaras omkring en vecka. Om en lärare sålunda hemma hör »Dagens Eko», så kan han följande dags morgon beställa ett visst inslag, som han med kort varsel kan få med sig på en lektion för att ge en aktuell orientering.

Ibland utvidgas denna aktualitetsbevakning. Så kan en lärare beställa allt som sänds i radio i en aktuell fråga, t. ex. konflikten i Sydafrika, Algerietkrisen, Suez- krisen, månraketer. Detta spelas in efter hand och tillsammans med vederbörande lärare sammanställer så AV-assistenterna ett program om just det ämnet. Ofta kompletteras dessa program med stencilerat material ur dagspressen eller Rös- ter i Radio (mer härom nedan!).

Några lärare har dessutom gjort vissa egna inspelningar på band avsedda att användas i undervisningen. Kommande läsår torde ytterligare sådana inspel- ningar komma att göras, då det föreligger ett visst behov av programtyper, som ej är möjliga att få på någon annan väg.

Sedan många år har framför allt språklärarna använt grammofonen i under- visningen. Detta har givetvis fortsatt även i år, men situationen inom detta av- snitt av AV-undervisningen har inte obetydligt förändrats och delvis även för- svårats. Det har förändrats så tillvida att skolradion numera producerar så pass många bra språkprogram att många skivor blivit inaktuella. Det har försvårats därigenom att de nya LP-skivorna, som tekniskt är de gamla vida överlägsna, är mindre lämpade för lektionsbruk. Endast i undantagsfall kan det bli fråga om att spela en hel skiva. I regel vill läraren endast spela ett visst avsnitt ur det större sammanhanget, men alla vet hur svårt det är att »hitta» på en grammofon- skiva och alla borde få lära sig hur detta »sökande» skadar skivan. Likaså torde det vara hopplöst att ens drömma om att apparaterna och framförallt »pick-up— en» och skivorna till vardags skall behandlas på. ett någotsånär acceptabelt sätt. Tyvärr är det alltså mycket som talar emot den förnämliga LP-skivan i undervis- ningen. Den bästa lösningen på detta svåra problem torde därför vara att banda de grammofonskiveillustrationer, som lärarna vill använda sig av. Den mycket omdiskuterade lagstiftningen på detta område blir väl den i sista hand avgörande faktorn när det gäller en rekommendation om hithörande ting. Det kan dock vara värt att notera, att det tycks vara en tendens hos producenterna att sälja sina ljudillustrationer på band och ej på skiva.

Från dessa kritiska synpunkter på LP-skivan i undervisningen undantar jag givetvis de utomordentligt högklassiga grammofonupptagningar av musik, som kan spelas i sin helhet och som utgör ett mycket värdefullt inslag i musikunder- visningen.

Frågan om bilden i undervisningen har många svåra sidor och kan diskuteras nästan i det oändliga. Några mera definitiva synpunkter kan jag ej här framföra _ endast några anmärkningar, som har med vår försöksverksamhet att göra.

Skolan innehar ett aktningsvärt antal bildband (bildserier) i svart-vitt och färg. Genom älskvärt tillmötesgående från vissa producenter har läroverket be- retts tillfälle att utan kostnad låna de bildband, som lärarna önskar infoga i un- dervisningen.

Men antalet bildband för läroverkets kursplaner är relativt begränsat och kva- liteten är anmärkningsvärt ojämn. Åtskilliga av de bildband, som lärarna haft till- fälle att se har av flera skäl aldrig kommit in i klassrummen.

Energiska lärare har försökt att kompensera dessa brister genom att utnyttja

det rikliga bildmaterial, som finns i böcker och servera detta med episkop. Detta sätt att undervisa med bilder är långt ifrån tillfredsställande och kan endast betecknas som ett provisorium. Sedan några år tillbaka har man insett att det är nödvändigt att få fram diapositivbilder på ett enkelt, snabbt och billigt sätt. Omvändningsframkallning av olika slag har försökts med viss framgång, men alla sådana procedurer har varit omständliga och tidsödande. Våren 1960 har vi vid läroverket fått tillfälle att pröva en ny filmtyp, som säkert kommer att revolu- tionera framställningen av reproduktionsdiapositiv. Denna film i en förstklassig kamera, som ställts till läroverkets förfogande av en stor kamerafirma, har givit oss möjligheter att snabbt framställa egna diapositiv på ett enkelt sätt.

Två gymnasister, kunniga och intresserade fotografer, ansvarar för denna re- produktionsfotografering. Till dessa AV-assistenters förfogande står ett ganska välutrustat fotorum med nämnda utmärkta kamerautrustning, ett vid läroverket byggt reprostativ samt övrig erforderlig utrustning.

En lärare, som önskar få vissa bilder reproducerade har alltså möjlighet att få detta snabbt och väl gjort av dessa båda AV-assistenter. Självklart gäller det både svart-vitt och färg. För kommande år räknar vi med att denna grupp kommer att få mycket att göra, då det bland lärarna finns ett mycket stort intresse för att få fram och använda bildmateriel, som verkligen ansluter till kurserna och som i alla avseenden är av bästa kvalitet.

När ett nytt bildband inköpts eller färdigställts av våra egna fotografer lämnas detta till en annan grupp, som består av två andra AV-assistenter. Det är för när- varande två pojkar i klass 45, som har ansvar för att skolans projektorer stän- digt är i bästa kondition och att all ny bildmateriel blir monterad och registre- rad efter det system, som används vid skolan.

En mycket betydelsefull tillgång i årets AV-organisation har sektionen för elcktro-stenciler varit. En AV—assistent (ur ring II) har fått ta hand om en foto- statkopieringsapparat och en apparat för framställning av elektro—stenciler. Dessa båda apparater, som en stor stockholmsfirma ställt till läroverkets förfo- gande, har verkligen givit lärarna ytterst betydelsefulla resurser och öppnat nya perspektiv för framställning av undervisningsmateriel. Vanliga enkla stenciler för spritduplikator har lärarna alltjämt själva framställt, men då det fordras särskilt handlag och vana för att få goda resultat med nämnda apparater har lärarna fått lämna sitt material till AV-assistenten, som framställt plaststeneilen och den önskade upplagan avdrag.

Fotostatkopieringsapparaten torde vara välkänd, men apparaten för tillverk- ning av elektro-stenciler borde få en mer omfattande presentation. En sådan hör dock hemma i slutrapporten. Här skall dock antydas att man med hjälp av denna apparat kan framställa otroligt detaljrika plaststeneiler av praktiskt taget vilket original som helst; en tidningsartikel, en finstreckad tuschteckning, ett kontrast- rikt foto etc. Är originalen svaga eller kontrastlösa brukar vi gå vägen över foto- statkopiering för att få fram detaljerna. Likaså använder vi samma metod för att få fram stenciler av artiklar ur böcker, noter och annat material.

Plaststencilerna registreras och arkiveras och nya avdrag kan göras när som helst. Fabrikanten garanterar minst 10 000 avdrag. Avdragen, som kan göras i ett flertal färger (dock endast en i taget), framställes på en duplikator, som komplet- terar denna apparatgrupp.

En annan nyhet för året när det gäller praktiska ting är skolans klasstekniker. Erfarenheten visar ju, att många skickliga lärare, som gärna skulle vilja använda AV, står så främmande för apparaterna att det helt enkelt inte blir av. Vidare menar vi, att lärarna inte skall behöva distraheras av apparater och sladdar,

utan helt ägna sig åt klassen och undervisningen. För den skull finns det i varje klass från 15—IV4 två elever, som fått lära sig att sköta förekommande apparater och som helt ansvarar för att erforderlig teknisk utrustning finns på plats före lektionens början och återställs efter dess slut. Detta arrangemang har fungerat mycket tillfredsställande.

Till försökets tekniska sida hör vidare en del andra ting, som vi under året laborerat med. Till exempel: olika typer av projektionsdukar, klassrumshögta- lare och mörkläggningsanordningar. I denna sammanfattning av årets arbete bör detta blott nämnas. Slutrapporten kommer även på denna punkt att innehålla en redovisning av våra erfarenheter.

Samma sak gäller också våra erfarenheter i övrigt av de många skilda apparat- typer, som kommit till användning. Genom kontakter med några firmor har vissa av våra önskemål beaktats och specialarrangemang vidtagits för att förbättra smådetaljer. Det är glädjande att konstatera fabrikanternas intresse för att stödja och hjälpa till att få fram bra vardagsapparater för undervisningen. Det finns i dagens läge oerhört mycket att göra och det vore glädjande om det toges ett krafttag för att få fram en förnuftig standardisering och förenkling inom detta ganska vildvuxna område. Inom ramen för vår försöksverksamhet torde det ty- värr inte vara tänkbart att komma så långt som det vore önskvärt inom denna speciella men ytterst väsentliga sida av det audivisuella arbetet.

BILAGA 6

Exempel på litteratur- och arbetsmaterielförteckningar

Geografi, Europa

Holland, (mellanstadiet)

Finns i

17 skolan antal AV-cen- Anm. rum tralen

Hjälpmedel för läraren Böcker

Elias: Holland. Sthlm 1957. Bildverk .............. Norrman: Det okända Holland AB 1955 ...........

Artiklar och tidskrifter

Bolin, Alleer: Cykelvägar och poldrar (Perspektiv 1953) Krook: Projekten till torrläggning av Zuiderzee 1918—

1949 (Ymer 1955) ............................. Nyblom: Hela Holland på en timma (Jorden runt 1956)

Filmer

Holland, ljud (Norstedts 16566) .................... Holland, stum (Norstedts 16567) .................. Havets pulsslag (Norstedts 16241) ................. Stillbildsserier

Holland (Norstedts 2310) ......................... Holland, färg (Natur och Kultur, geografi 42) ...... Holland (Europafilm 450) ........................

" T. ex. L = särskilt lämpligt för stadiet; G = lämplig för grundkursen;Ö = lämplig för överkurs”; 1—3 = svårighetsgrad eller lämplighetsvärdering; A = anskaffning bör ske osv.

Finns i

skolan rum

antal

AV—cen- tralen

Anm.

Kartor

Belgien och Nederländerna, fysisk (Norstedts 678). . . . Nordsjöländerna, fysisk (Norstedts 681) ............

Litteratur för eleverna

Kampen mot havet

Holländarnas kamp mot havet (Läsebok för folksk. 1; Folkskolans läsebok, geografi 2, Land och folk 1). . . Gud skapade jorden men holländarna gjorde Holland

(Ut i Europa) ................................. Historien om Hollands jord och vatten (Natur och människor) .................................... Hollandskatastrofen 1953 (Johnsson-Liljeström: Vi reser vidare i främmande länder) ................ van Rhijn: När helikoptern korn (Gle 1957) ........

Hollands kanaler

Hollands kanaler (Ut i vida världen 3) ............ Holländarna återvinner förlorad mark (Ut i Europa). . I polderlandet (Ut i Europa) ..................... Axel Nielsen: Geografisk Tegne— og Arbetsbog 2, s. 17 H. Schlunegger: Die Länder der Erde ............. Ebb och flod (Folkskolans läsebok 2) ............... Zuiderzee

Die Länder der Erde ............................

Nederländernas frihetskamp

Nederländernas frihetskamp (Folkskolans läsebok, ur

världshist.) ................................... Nederländernas frihetskamp (Hist. och samhl. 1) Hagnell: Berättelser och bilder ur världshistorien 3. . .

Den holländska världsmakten växer fram

Hollands gyllene tid (Hist. och samh. 1, Folkskolans läsebok, ur världshist. 3) .......................

Berömda holländare

Rembrandt, van Gogh, (Hillyer m.fl.: Lilla konst— historien) .....................................

Städer

Holland (Vi flyger med Stina och Anders) .......... I polderlandet (Ut i Europa) .....................

Seder och bruk i Holland

Holland (Vi flyger med Stina och Anders) .........

Näringar

Hjälten från Haarlem. På fiske med morfar (Folk- skolans läsebok 5) ............................. F. Åkesson: Holland kors och tvärs ...............

Några böcker att låna i biblioteket

van Hichtum: Mor Afkes tio (Gle 1955) ............. Kiewiet: Dirk Trom (Saga 175) .................... Perkins: De holländska tvillingarna (N & S 1945). . . . van Rhijn: När helikoptern kom (Gle 1957) ........ de Young: Lilla svarta Sadrak ...................

Finns i

skolan rum

antal

AV-cen- tralen

Anm.

Sida ur film- och stillbildskatalog från överstyrelsen för yrkesutbildning

Grafisk produktion 115

PHOTOLITOGRAPHY

Ljud/flm - Engelskt tal - Färg - 44 min. - Kunskapsgivande - Instruerande - Yrkesskolor

Val av färgkopior och användning av densitometer. Maskning för färg- korrektion, högdagermaskens betydelse, fördelarna med oskarpa masker och ett enkelt sätt att göra dem. Framställning av halvtonsseparations- negativ enligt indirekta metoden. Punktetsning för slutlig korrektion av rasterpositiven. Användning av strippingfilm. Kopiering med repeter— maskin. Offsetplåtframställning. Tryckning.

Hasselblads - Hyra fri

POSTTIDENDER Ljudfilm - Svenskt tal » Svartvit - 15 min. - Orienterande » Yrkesskolor Tidningsdistribution genom postverket. Post. - Hyra fri

AKA - Hyra 8: —— Norst. 16357 - Hyra 5: —

PRESSENS KURIR

Ljudfilm - Svenskt tal - Färg - 27 min. - Orienterande - Yrkesskolor Pressbyråns arbete med distribution av dagstidningar, veckotidningar

och böcker. Olika transportmedel och försäljningssätt. Filma - Hyra 10: _ Norst. 16535 - Hyra fri i samband med förhyrning av film för minst 10: —— PRESSFRIHET

Ljudfilm - Svenskt tal - Svartvit - 20 min. - Kunskapsgivande - Yrkesskolor - Gymnasier

Hur nyhetsstoffet — med utgångspunkt från ett Trumantal — refereras och kommenteras i USA-pressen. Myndigheters och pressens åtgärder för snabb nyhetsspridning och hur denna sker. USIS - Hyra fri

SLÄTSÄTI'NING

Stumfilm - Svensk text - Svartvit - 8 min. - Instruerande - Yrkesskolor

Riktig arbetsteknik vid handsättning. Skolan för Bokhantverk, Sveavägen 163, Stockholm Va - Hyra fri AKA 1891 - Hyra 10: —

TJECKISKA FRJIVIÄRKEN Ljudfilm - Tjeckiskt tal - 15 min. - Färg - Kunskapsgivande - Yrkesskolor Bildrevy av frimärken, teckning, gravering, prägling och tryckning. Filma - Hyra 20: —

VI GÖR EN BOK

Ljudfilm - Svenskt tal - Svartvit - 13 min - Orienterande - Yrkesskolor

Det tekniska arbetet med tryckning, bindning och distribution av ungdomsböcker i kartongband. B Wahlströms Bokförlag, Reklamavd., Warfvinges väg 30, Stockholm K - Hyra fri

Sida ur katalog över bild- och ljudhjälpmedel_från

Personaladministrativa rådet

Gruppnr 271 ARBETEN I SVARV I (Draaien I) Bildband Till bildbandet hör texthäfte svensk text med kommentarer svartvitt till bilderna

26 bilder 24 >( 36

Framställt av Technisch Filmcentrum, Holland, år 1955. Svensk översättning och bearbetning: PA—rådet. Distributör: PA-distribution, Riddargatan 23 A, Stockholm Ö, tel. 60 26 73. Beställningsnummer 114. Kopiepris: kr. 20: —. Texthäfte: kr. 0:50.