SOU 1961:54
Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag
N 4-0 ('?
E%-
05 (» 3 $" (io-(**
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961:54 ——r—— _ , )95 != 5 Pl./4
Inrikesdepartementet
ERSÄTTNING FÖR KOMMUNALA
FÖRTROENDEUPPDRAG
KOMMUNALRÄTTSKOMMITTENS
BETÄNKANDE I
Stockholm 1961
man 40 €- papr-
hia-IH v— ...... = : o __
.— ==»
..- O
N 65
318323 tå ': NM 8—1
. Lantbrukets yrkesskolor. . Pensionsstiftelser. 1. Marcus. 184 s. Ju. . Polisens brottsbekämpande verksamhet. Idun.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961
Kronologisk förteckning
Totalisatorverksamheten. Idun. 140 8. .To. Sparstimulerande åtgärder. Idun. 121 s. Fi. . Effektivare prisövervakning. Idun. 177 s. H.
Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Idun. 230 s. Fi . Begravningsplatser och gravar. Norstedt & Sö-
ner. 155 S. Ju. . Underrätterna. Idun. 339 s. Ju. . Enhetlig ledning av krigsmakten. Beckman. 120
s. Fö. Om läkarbehov och läkartiilgång. Idun. 228 s. 1. Principer för en ny kommunindelning. Beck- man. 248 5. I. . Preliminär nationalbudget för år 1901.
Marcus. v + 105 s. Fi. . Den allmänna brottsregistrerlngen. Kihlström.
318 s. Ju. . statliga belastningsbestämmeiser av år 1000 för
byggnadsverk. Idun. 50 5. K. Kihlström. 206 s. Jo.
251 s.+2 s. 111. I. . Kriminalvård i frihet. Idun. 137 s. Ju. . Hjälpmedel i skolarbetet. Idun. 244 s. + 12 s.
111. E. . Totalförsvarets upplysningsverksamhet. Kihlström. 90 s. Fö. . Byggnadsindustrins arbetskraft. Idun. 150 s. s. . Vissa frågor rörande allmänna val. Idun. 173 s. Ju . Författningsutredningen. V. Organisationer. Beslutsteknik. Valsystem. Idun. 362 s. Ju . Den svenska utvecklingshjiilpens administration. Kihlström. 74 s. U . Svensk trafikpolitik. I. Idun. 307 s. K. . Svensk trafikpolitik. IT. Idun. 163 s. K. . Flygbuller som samhällsproblem. Idun. 200 s. Fö. . Reviderad nationalbudget för år 1001. Marcus. V + 07 s. Fi. . Sklfferoljefrågan. Norstedt & Söner. 144 s. H. . Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. Mar- cus. 320 s. E
. Bostadsbyggnadsbehovet. Idun. . . Förenklingar i utskänkningslagstiftningen — Ci-
. Förtidspensionerings och sjukpenningförsäkring
m. rn. Idun. 341 s. .
Grundskolan. Baggström. 081 s. E. Läroplaner för grundskola och Idun. 338 5. E.
fackskolor.
. Handläggning av bostadslån. Idun. 101 5. S. . Redareansvarets begränsning. Idun. 101 s. Ju. . Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. Kihlström. 227 s. 1. . Åndamålsenliga studentbostäder. Idun. 224 5. S. . Tandsjukvården vid de odontologiska läroan- stalterna. Kihlström. 102 s. E. . Stämpel- och expeditionsavgifter. Idun. 294 s. Fi. . Stöd åt barnaföderskor. Idun. 122 s. S. . Lag om allmän försäkring, m. m. Idun. 143 s. s. . Länsindeiningen inom Stockholms- och Göte- borgsområdena. Idun. 304 s. +2 st. utviknings- blad. I. . Reviderad giftlagstiftning. Idun. 320 s. I. . Mål och medel i stabiliseringspolitiken. Idun 436 S. Fl. . Användningen av August Abrahamsons stiftelse & Nääs. Idun. 93 B. E
. Folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet.
Idun. 233 s. E. . Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djur-
skyddsordning. Kihlström. 46 s. Ju. . Boxningssportens skadeverkningar. Idun. 104 s. I. . Reviderad hyreslag. Idun. 247 s. .Tu. . Byggnadsstyrelsens organisation. Norstedt & Söner. 124 5. K . Förslag till jordförvärvslag m. m. Idun. 213 s. Jo. . Den svenska utvecklingshjälpen. Expertrekryte-
ring och stipendiatmottagning. Kihlström. 79 s. U. 53 s. S
derfrågan. Idun. 282 s. F 1. . Utsökningsrätt. I. Partiella reformer. Norstedt
& Söner. 164 S. Ju. . Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag.
Idun. 75 s. I
: .,, sen..—1.1- ...nu—:r— m mcncha n- ," .
Inrikesdepartemenzet
ERSÄTTNING FÖR KOMMUNALA
FÖRTROENDEUPPDRAG
KOMMUNALRÅTTSKOMMITTENS
BETÄNKANDEI
IÖUNS TRYCIERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 196]
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet
Genom beslut den 23 januari 1959 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte experter för utredning av vissa kommunalrättsliga spörsmål. Med stöd av detta bemyn- digande tillkallade Herr Statsrådet den 12 mars 1959 såsom sakkunniga
* landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kam-
maren, direktören Carl Albert Anderson, direktören C. W. Carlsson — nu ledamot av andra kammaren —, ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel Man- nerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Såsom experter tillkallades samma dag dåvarande förste sekreteraren i svenska landskom- munernas förbund, numera preceptorn vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och sekreteraren i svenska stadsförbundet Rolf Romson. — Såsom sekreterare åt utredningen har tjänstgjort hovrättsassessorn Erik Borglund.
De sakkunniga har antagit benämningen kommunalrättskommittén. K-ommunalrättskommittén har ägnat huvuddelen av hittillsvarande ar- bete åt frågorna om kommunernas handhavande av uppgifter, som skall övertagas från civilförsvaret. Ifrågavarande del av utredningsuppdraget inbegriper frågor, som äger nära samband med spörsmål, för vars utredan- de chefen för socialdepartementet _ efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1960 —— tillkallat särskilda utredningsmån (socialberedskaps- kommittén). I avvaktan på fortgången av arbetet inom socialberedskaps- kommittén har kommunalrättskommitténs arbete inriktats på andra delar av utredningsuppdraget.
Kommunalrättskommittén har genomgått frågorna 0111 ersättning till kommunalmännen. Sedan utredningen i denna del nu slutförts, får kom- mittén vördsamt överlämna betänkande angående ersättning för kommu-
nala förtroendeuppdrag. Betänkandet är enhälligt. Kommitténs experter har anslutit sig till utredningens förslag.
Utredningsarbetet fortsätter med övriga frågor, som tillhör kommunal- rättskommitténs uppdrag.
Stockholm den 6 oktober 1961.
Thorwald Bergquist Carl Albert Anderson C. W. Carlsson Nils—Eric Gustafsson Axel Mannerskantz Olof Wiklund
/ Erik Borglund
Utredningsuppdraget
I anförande till statsrådsprotokollet den 23 januari 1959 yttrade chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, såvitt gäller de frågor, vars ut— redande kommunalrättskommittén nu redovisar, följande.
Genom riksdagens skrivelse nr 117/1958 och genom en framställning av Svenska stadsförbundet har frågan om ersättning till kommunala förtroendemän — såväl fullmäktige som ledamöter av styrelser och nämnder — aktualiserats. Nu gäl- lande ersättni-ngsbestämmelser, vilka måste betecknas som restriktiva, erhöll sin utformning år 1950, då hithörande regler i de dåvarande kommunallagarna änd- rades på grundval av ett av kommunallagskommittén år 1949 avgivet betänkan— de. Ersättningsreglerna har sedermera i sak oförändrade överförts till de nya kommunallaganna. Emellertid har utvecklingen sedan reglerna fått sitt nuvarande innehåll, otvivelaktigt medfört att de kommunala förtroendemännen i allmänhet måste ägna betydligt mera tid åt sina uppdrag än som förut varit fallet. Här må endast erinras om att kommunernas verksamhet under senare år expanderat starkt och att kommunindelningsreformen, särskilt i glesbygderna, torde ha med- fört att förtroendemännen måste vidkännas större tidsspillan i samband med kom- munala sammanträden än tidigare. Förutsättningarna för ersättningsreglerna måste således anses ha ändrats på väsentliga punkter. Med hänsyn härtill torde en översyn av dessa regler vara påkallad och jag förordar att en sådan översyn nu *företages. Vid denna bör förutom spörsmålet om ersättningarnas storlek och eventuell differentiering med hänsyn till inkomstbortfallet även övervägas, huru- vida möjlighet bör införas lföl' kommun att utge ersättning -i form av arvode även till annan ledamot av fullmäktige än ordföranden ävensom —— i överensstämmelse med stadsförbundets framställning — att utge ersättning till suppleant, som är närvarande vid sammanträde utan att vara kallad. Det torde vara tämligen vanligt att suppleant i kommunal styrelse eller nämnd är ti-llstädes vid sammanträde för att därigenom bli insatt ide ärenden, i vilkas avgörande han senare kan komma att deltaga.
I en annan av samtliga kommunförbunden gjord framställning beröres ett er- sättningsfrågorna närstående spörsmål. Det påpekas, att allmänna kommunallagen medger att primärk—ommun beviljar förtroendeman egenpension men däremot icke torde medge utgivandet av familjepension, samt framhålles att pension över huvud taget icke kan tillförsäkras landstingskommunala förtroendemän. Vidare uttalas att det för primärkommunernas del stadgade villkoret för beviljande av pension, nämligen att vederbörande förtroendeman ägnat övervägande del av sin arbets- tid åt det kommunala uppdraget, i en del fall kommit att framstå såsom en alltför snäv begränsning av möjligheterna att medge vissa förtroendemän ett från all- männa sy'npunkt-er berättigat pension-sskydd. De sålunda väckta frågorna om de kommunala och landstingskommunala förtroendemännens pensionsskydd, som även får ses mot bakgrund av statsmakternas kommande ståndpunktstagauden rörande frågan om en allmän pensionsreform, synes böra närmare utredas.
KAPITEL I
Nuvarande bestämmelser och deras tillämpning
Kommunallagen och kommunallagen för Stockholm
Ersättningen till primärkommunernas förtroendemän regleras av bestäm- melser i kommunallagen den 18 december 1953. Dessa bestämmelser över— ensstämmer i allt väsentligt med de ersättningsbestämmelser, som 1950 in- fördes i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet och lagen samma dag om kommunalstyrelse i stad. Till grund för 1950 års reform låg ett av kommunallagskommittén 1949 framlagt betänkande om ersätt- ning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1949:24). Proposition i ämnet (Kungl. Maj:ts proposition nr 88/1950) förelades 1950 års riksdag. Efter utskottsbehandling (konstitutionsutskottets utlåtande nr 13/1950 och nr 19/1950) blev de ifrågavarande ersättningsbestämmel- serna i 1930 års kommunallagar antagna av riksdagen (första kammaren nr 16 sid. 21 och nr 20 sid. 31, andra kammaren nr 16 sid. 116 och nr 20 sid. 46). —— Den enda ändring, som vidtagits i kommunallagens ersättnings- bestämmelser, avser resekostnadsersättningen.
Ersättning kan enligt nu gällande bestämmelser utgå såsom arvode, er- sättning för särskilda utgifter, resekostnadsersättning, resdagsersättning, dagtraktamente, ersättning för resa utom kommunen samt pension. Be- stämmelserna anger i vilka fall ersättning kan förekomma och ger därut— över bland annat vissa föreskrifter om ersättningarnas storlek. För all ersättning till primärkommuneruas förtroendemän gäller att förtroende- männen ej äger någon författningsmässigt garanterad rätt till ersättning. Ersättning skall sålunda utgå allenast i den mån kommunens fullmäktige fattat beslut därom. —— I det följande skall kommunallagens ersättningsbe- stämmelser genomgås genom en redogörelse för den ersättning, som kan ifrågakomma vid olika slag av kommunala förtroendeuppdrag.
Kommunernas fullmäktige kan tillerkännas resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträden (28 ä 1 mom. andra stycket). Ersättningen skall avse färden mellan fullmäktigs hemvist och fullmäk- tiges sammanträdeslokal och kan utgå då våglängden är större än 3 kilo- meter. I den mån resan lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spår- vagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i andra klass på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg. För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder, som
fullmäktige bestämmer med beaktande av vad som sagts om resa med all- mänt samfärdsmedel. Ersättningen må i intet fall överstiga lägsta avgiften för taxebil.
Fullmäktig, som bor på så stort avstånd från sammanträdeslokalen att resan dit eller därifrån måste företagas på särskild dag, kan tillerkännas ersättning för resdag efter de grunder, som fullmäktige bestämmer (28 5 1 mom. tredje stycket). _ Resdagsersåttningen har till uppgift att _ för den tid resan varar utöver själva sammanträdesdagen _ utgöra kompen— sation för såväl mistad arbetsförtjånst som direkta utgifter för kost och logi.
Fullmäktiges ord-förande må — utöver ersättning för resekostnader och resdag _ tillerkännas arvode för med uppdraget förenat arbete samt er- sättning med visst belopp för utgifter, som för kommunens räkning påkal— las vid uppdragets fullgörande (28 5 1 mom. första stycket). Arvodesbelop- pet skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Ersättning med visst belopp för utgifter skall beviljas för ett år i sänder.
Bestämmelserna ger ej möjlighet att tillerkänna fullmäktig traktamente och ej heller _ såvitt fråga ej är om fullmäktiges ordförande _ arvode. Ordförandeskap eller ledamotskap av fullmäktige kvalificerar ej i och för sig till förtroendemannapension. Visst avseende kan emellertid fästas vid innehavet av dylikt uppdrag vid bestämmandet av pension till den som fullgjort uppdrag, för vilket pension kan utgå. Bestämmelser saknas om ersättning till fullmäktig för resa utom kommunen. Enligt uttalanden i förarbetena bör emellertid ersättning i sistnämnda hänseende kunna läm- nas utan hinder av kommunallagens bestämmelser.
Ersättning till ledamot av kommunens styrelse och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd regleras av särskild bestämmelse (46 å). _ Er- sättning enligt nu ifrågavarande bestämmelse kan utgå jämväl till ledamot av beredning (28 5 2 mom.). _ Förtroendemån, varom nu är fråga, kan för deltagande i sammanträde eller förrättning inom kommunen åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente (46 5 1 mom. första stycket). Dag- traktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes— eller förrätt- ningsdag. Med avseende å särskilt tidskrävande sammanträde eller för- rättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden kan emellertid traktamentet sättas till högre belopp. — Dagtraktamentet är icke avsett allenast såsom ersättning för ökade direkta utgifter för uppe- hälle i samband med kommunala sammanträden och förrättningar. För- troendemän, som genom sammanträde eller förrättning mister arbetsför- tjänst, beredes genom traktamentet viss ersättning härför. Såvitt gäller ledamöter, vilka ej åsamkas utgifter eller går miste om inkomst, framstår traktamentet såsom en ersättning för utfört arbete. Maximibeloppet för normalfallen, tio kronor per sammanträde, har gällt sedan 1950 och hän-
för sig till då rådande förhållanden. I anslutning till bestämmelserna om dagtraktamente uttalade kommunallagskommittén att kommunallagarnas ersättningsregler icke borde bestämmas av principen att full kompensation under alla förhållanden skulle kunna lämnas för kommunalmännens upp- offringar och att en viss återhållsamhet var motiverad av förtroendeupp- dragets natur. Att något maximum ej uppställdes för den högre traktaments- ersättningen borde. enligt departementschefen ej föranleda att traktamen- tet bestämdes med hänsyn till den arbetsinkomst vederbörande i det kon- kreta fallet gått miste om. Tanken på en direkt ersättning för mistad ar- bets-förtjänst avvisades vid 1950 års reform. _ Det kan anmärkas att be- stämmelsen icke medger att ersättning »utgår till suppleant, som är när- varande vid sammanträde men ej deltager i detta i ledamots ställe. Resekostnadsersättning och ersättning för resdag må tillerkännas leda- möter av styrelse, nämnd och beredning efter bestämmelser (46 5 1 mom. andra och tredje styckena), som överensstämmer med motsvarande före- skrifter med avseende å fullmäktige. Därjämte finns särskild bestämmelse ' om ersättning åt sådan ledamot för resa, som enligt uppdrag i kommunens
angelägenhet företages utom kommunen (46 5 1 mom. fjärde stycket). En- ligt bestämmelsen må sådan ersättning, om fullmäktige så beslutar, utgå efter särskild grund. _ Vid resa utom kommunen avses kunna utgå såväl ersättning för själva färdkostnaden som traktamente, innefattande ersätt- ning för utgifter och för mistad arbetsförtjänst.
Ledamot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd, som utsetts till ordförande ell-er eljest i viss befattning inom styrelsen eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande om- fattning, kan — utöver den gottgörelse, som enligt vad ovan sagts kan utgå till ledamot av styrelse eller nämnd _ tillerkännas arvode för med upp- draget förenat arbete samt ersättning med visst belopp för utgifter (46 5 2 mom.). Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall här bestäm- mas för högst fyra år i sänder. _ Anmärkas kan att denna tid före infö- randet av 1953 års kommunallag var ett år. _ Arvode må ej överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.
Ledamot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd, som under en lång följd av år innehaft befattning eller uppdrag som avses i nästföregående stycke, kan tillerkännas förtroendemannapension (46 5 3 mom.). För att pension skall kunna beviljas skall särskilda skäl före- ligga och lförtroendemannen ha ägnat övervägande del av sin arbetstid åt uppdraget. Pensionsbeslut skall underställas länsstyrelsens prövning. _ Såsom huvudprincip har vid införandet av rätten att bevilja förtroende- mannapension angivits att pension bör ifrågakomma endast för förtroende— män, vilkas arbete med hänsyn till sin art och omfattning är jämförbart med en tjänstemans. Den tid, under vilken förtroendemannen i regel minst skall ha innehaft pensionsgrundande uppdrag, angavs böra vara 12 år och
den normala uppdragstiden 15—20 år. Personliga pensionsbeslut i efter- hand ansågs av departementschefen stå i bättre överensstämmelse med be- stämmelsen-s utformning och syfte än beslut grundade på något slags pen- sionsreglemente. Tanken på införande av möjligheter att _ utöver egen- pension _ kunna bevilja förtroendemän familjepension avvisades vid 1950 års reform. Behovet av dylik pension ansågs ej så ofta föreligga att en be- stämmelse om rätt att bevilja sådan ansågs motiverad. Enligt uttalande av kommunallagskommittén, mot vilket uttalande invändningar ej rests vid bestämmelsernas antagande, borde pension i undantagsfall kunna utgå till förtroendeman, som på grund av sjukdom tvingas avsäga sig sitt uppdrag innan han nått vanlig pensionsålder.
Frågorna om förtroendemannapensioner har genom tillkomsten av la- gen om försäkring för allmän tilläggspension m. m. samt i anslutning där- till av kommunförbunden utfärdade rekommendationer kommit i ett helt förändrat läge. En redogörelse härför skall lämnas i ett senare sammanhang (sid. 22).
Till kommunernas revisorer kan enligt särskild bestämmelse (63 & femte stycket) utgå dagtraktamente, resekostnadsersättning, ersättning för res- dag, ersättning för resa utom kommunen samt arvode och ersättning för utgifter i enlighet med de bestämmelser, som gäller för ledamöter av sty- relser och nämnder. Revisorerna kan däremot ej i denna sin egenskap till- erkännas pension.
Med avseende å stadskollegium sker i kommunallagen (47 & femte styc— ket) hänvisning till de ersättningsbestämmelser, som avser ledamöter av styrelser och nämnder.
Kommunallagen innehåller slutligen också bestämmelse (46 5 4 mom.) att, där i särskild författning föreskrifter meddelas om ersättning åt leda- mot av kommunal nämnd, vad sålunda finnes stadgat skall lända till efter- rättelse. Beträffande åtskilliga specialreglerade nämnder saknas ersätt- ningsbestämmelser i vederbörande specialförfattning. Kommunallagens er- sättningsbestämmelser är då _ såframt fråga är om kommunal nämnd — tillämpliga. Andra specialförfattningar innehåller en direkt hänvisning till kommunallagens ersättningsbestämmelser. Slutligen finns i en del special- författningar särskilda ersättningsbestämmelser, som i ett eller annat av— seende avviker från kommunallagens. Det är främst dessa sistnämnda spe— cialförfattningar, som avses i hänvisningsstadgandet i 46 5 4 mom. _ An- märkas bör i detta sammanhang att kommunala förtroendemän, som ej är ledamöter av styrelser, nämnder eller beredningar, kan beredas ersättning endast i den mån den allmänna kommunala kompetensen medger ett beslut om medelsanvisning eller särskilda ersättningsbestämmelser meddelats.
De i kommunallagen upptagna ersättningsbestämmelserna har i huvud— sak sin motsvarighet i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 29 och 53 55. Avvikelser förekommer dels däri att ersättning för utgifter
kan utgå till fullmäktiges vice ordförande, dels därutinnan att några be- stämmelser om ersättning för särskild resdag ej finns i sistnämnda lag och dels såtillvida att arvode och ersättning för utgifter till ordförande och andra ledamöter av stadskollegiet och kommunala nämnder skall faststäl- las för högst ett år i sänder. Stadskollegiets ordförande åtnjuter i denna sin egenskap årsarvode, som bestämmes av stadsfullmäktige (53 5 2 mom. första stycket). Borgarråden åtnjuter årsarvode samt rätt till pension efter stadsfullmäktiges bestämmande (45 5 3 mom.).
Lagen den 31 maj 1957 om kommunalförbund innehåller såvitt gäller bland annat ersättningen till förbunds-fullmäktige (5 &) och till ledamöter av kommunalförbunds styrelse och övriga nämnder (12 &) hänvisning till motsvarande bestämmelser i kommunallagen .
En redogörelse för de allmänna principer, som uppbär kommunallagens ersättningsbestämmelser, ingår i nästföljande kapitel (sid. 27).
Kommittén har genomgått omfattande uppgifter om utgående kommu- nala ersättningar. Från svenska landskommunernas förbund har erhållits sammanställningar och redogörelser, som förbundet 1957 inhämtat från landskommuner och köpingar. Uppgifterna rör omkring 90 procent av dessa. Svenska stadsförbundet har tillhandahållit uppställningar över hos för- bundet registrerade beslut om ersättningar till städernas förtroendemän. Uppgifter föreligger från över 100 städer. Uppgifterna för städerna avser till större delen förhållandena intill februari 1961 och i övrigt intill senare delen av 1960.
Uppgifterna kan självfallet ej läggas till grund för någon mera exakt be- lysning av ersättningsförhållandena. Stora skillnader föreligger orterna emellan när det gäller folkmängden och omfattningen av den kommunala verksamheten. De skilda ersättningsbesluten är därtill i hög grad oenhet— liga med avseende å innehåll och utformning, vilket ytterligare försvårar jämförelser mellan förhållandena på olika orter. Uppgifterna redovisar vi- dare endast besluten genom uppställningar över dem eller återger dem i sammandrag. Utan kännedom om ersättningsbeslutens fullständiga inne- håll och deras tillämpning kan några mera bestämda uttalanden ofta ej göras om ersättningsstandarden. _ Den i det följande lämnade redogö— relsen får därför ses allenast såsom en allmän sammanfattning av rådande förhållanden i ersättningshänseende. Siffermässiga uppgifter, som därvid lämnas, syftar ej längre än till ett belysande av vissa tendenser, som kan utläsas av utredningsmaterialet.
Beträffande ersättningarna till fullmäktige innehåller såväl uppgifterna för landskommuner och köpingar som de redovisade besluten hos städerna några fall av ersättning i form av traktamente eller arvode. Där kommu— nen utger resekostnadsersättning kommer sådan som regel också fullmäk- tige till del.
Av tillhopa omkring 800 redovisade landskommuner och köpingar utger
inemot 30 ej arvode till fullmäktiges ordförande. Redogörelsen från lands- kommunernas förbund innehåller uppställning över beloppen av de arvoden, som utgår till fullmäktiges ordförande i närmare 500 kommuner med till kommunalkontor centraliserad medelsförvaltning. Av dessa kommuner utger endast några få procent arvoden, som överstiger 700 kronor, och den helt övervägande delen, inemot 90 procent, arvoden, som ej uppgår till högre belopp än 400 kronor. I omkring 350 kommuner, där medelsförvalt- ningen ej är på angivet sätt centraliserad, är antalet arvoden över 700 kro- nor förhållandevis större. Arvodena ligger för sistnämnda kommuner till huvuddelen, inemot 80 procent, i beloppsgruppen 401—700 kronor. Uppgif- terna från städerna utvisar _ naturligt nog med hänsyn till de avsevärda variationerna i storlek _ en större spridning beträffande arvodenas belopp. Mer än 10 procent av de redovisade städerna utger arvoden på över 2 000 kronor och omkring en fjärdedel arvoden i beloppsgruppen 1 001—2 000 kronor. _ Jämförelser mellan på olika orter utgående belopp försvåras av att i ersättningsheloppen i icke få fall ingår ersättning för representation eller andra utgifter.
En mycket stor oenhetlighet utmärker besluten om traktamenten och därmed jämställd ersättning till ledamöter av styrelser och nämnder. Skill- naden olika orter emellan hänför sig icke allenast till beloppens storlek utan ofta också till hela ersättningssystemets uppbyggnad. Ofta finns icke särdeles klara hållpunkter för ett hänförande av ersättningen till någon av grupperna enhetligt traktamente, differentierat traktamente eller ersätt- ning för mistad arbetsförtjänst. På många håll synes visserligen föreskrif- terna möjliggöra ett utbetalande av förhållandevis höga ersättningsbelopp. Av materialet framgår emellertid ej i vilken utsträckning förutsättningar _ såsom beträffande tidpunkten för sammanträde eller längden av detta _ faktiskt föreligger för utgivande av de högre beloppen. Nu antydda för- hållanden medverkar till att på materialet grundade jämförelser kommu- nerna emellan endast kan ha ett begränsat värde.
De av landskommunernas förbund inhämtade och sammanställda upp- gifterna innehåller en omfattande redovisning av till förtroendemännen utgående traktamenten och därmed jämställd ersättning. Av uppgifterna framgår att nära en fjärdedel av omkring 800 kommuner ej lämnar någon traktamentsersättning. Av de kommuner, som utbetalar traktamenten, ut- ger omkring hälften enhetliga traktamenten och hälften efter olika för- hållanden differentierade belopp. Differentieringen anknyter därvid i mer än hälften av fallen till längden av vederbörande sammanträde, varvid lägsta förekommande traktamentsbelopp vanligen utgår vid sammanträden av högst 3 eller 4 timmars varaktighet. Mycket vanlig är också en diffe- rentiering med hänsyn till om sammanträde hålles å arbetstid eller kvälls— tid. Det förekommer även att vid differentieringen avseende fästes vid var den enskilde förtroendemannen är bosatt eller tillämpas skilda traktaments-
|
belopp för olika nämnder. Det är icke ovanligt att kommunerna, enbart eller vid sidan om dagtraktamente, utger ersättning, som direkt beteck- nats säsom ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I sammanställningen från landskommunernas förbund anges att mer än 200 kommuner utger sådan ersättning vid mera tidskrävande förrättningar inom kommunen. Vid ersättning för mistad inkomst förekommer såväl att det faktiska bort— fallet ersättes med eller utan maximering som att ersättning utgår med av den faktiska förlusten oberoende fasta belopp per dag eller timma. _ Beträffande ersättningsbeloppen kan redovisas att de enhetliga trakta— mentsbeloppen när det gäller sammanträden i omkring 10 procent av fal- len ligger över 11 kronor, medan av återstoden ungefär hälften utgör högst 5 kronor och hälften 6—10 kronor. I mer än hälften av fallen av differen- tierade traktamenten är lägsta traktamentsbeloppet för sammanträde högst 5 kronor. För vad som i sammanställningarna betecknas såsom tillfälliga tidskrävande förrättningar och långvariga tidskrävande förrättningar lig— ger traktamentsbeloppen i genomsnitt väsentligt högre än förut angivna sammanträdestraktamenten.
De för kommittén tillgängliga uppgifterna om de stadskommunala be— sluten föreligger endast i sådan form att jämförelser städerna emellan är särskilt vanskliga. Särskilt är här att anmärka att den faktiska skillnaden mellan ersättningar, som direkt betecknats såsom gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. och dagtraktamenten i form av en förhållandevis hög tim- ersättning kan vara liten. _ Inemot en fjärdedel av städerna utger ej några dagtraktamenten. Att märka är emellertid att flera av dessa utger ersättning för mistad arbetsförtjänst. Av de städer, som utbetalar dagtrak- tamenten, utger ungefär två tredjedelar differentierade och ungefär en tredjedel enhetliga belopp. Över en fjärdedel av städerna utbetalar _ ute— slutande eller vid sidan av dagtraktamenten — ersättning för inkomst- bortfall, varvid ersättningsbeloppen mestadels är maximerade. De enhet- liga traktamentena liksom minimibeloppet vid differentierade traktamenten uppgår så gott som alltid till högst 10 kronor. När högre enhetliga belopp eller minimibelopp utgår rör det sig i regel om ersättning, som lämnas en- dast för sammanträden under arbetstid. Maximibeloppen för de differentie- rade traktamentena synes i huvuddelen av fallen utgöra 40—50 kronor per dag. Stundom tillämpas mera frikostiga traktamentsbestämmelser med av- seende å ledamöterna i särskilt arbetstyngda kommunala organ. Bland or- gan, som härvid ofta ifrågakommer, kan nämnas drätselkammares arbets- utskott, lönenämnd eller dess delegation för avtalsförhandlingar, taxerings— nämnd, hyresnämnd, pensionsnämnd, revisionsnämnd eller annat revi- sionsorgan samt valnämnd.
Ytterligare några uppgifter, hämtade ur det stadskommunala materialet, skall här lämnas om ersättningen genom traktamente och liknande gott- görelse. I icke få fall utgår ingen eller endast obetydlig ersättning vid sam-
manträde å annan tid än arbetstid. Den, som har arbete å kvällstid, kan därvid stundom erhålla särskild ersättning vid kvällssammanträde. Rätt vanligt är att ersättningsbestämmelser innehåller föreskrifter att samman- träden, där ej särskilda skäl föreligger, icke får hållas ä vanlig arbetstid. Ofta erhåller den, som åtnjuter särskilt arvode för sitt uppdrag, ej där- jämte ersättning för sammanträde. Fall förekommer då ordförande har högre sammanträdesersättning än övriga ledamöter. Hos staden anställda tjänstemän äger oft-a ej rätt till särskild ersättning vid av tjänsten föran- ledd närvaro vid sammanträde. _ Dessa tjänstemäns förhållanden kan emellertid självfallet ej bedömas utan närmare kännedom om vad anställ- ningsvillkoren innehåller om löneförmåner och arbetsförhållanden. _ Vid enhetliga traktamenten utgår som regel ej traktamente för mer än ett sam- manträde per dag och vid differentierade traktamenten brukar samman- trädestiderna läggas ihop. I några fall har ersättningen begränsats genom att visst högsta belopp gäller för den sammanlagda traktamentsersätt- ningen per år. Fall finns då traktamenten ej åtnjutes förrän vederbörande nämnd under året hållit minst ett visst antal sammanträden. I några fall utges _ i syfte att bereda viss gottgörelse för inkomstbortfall _ särskilda årsarvoden till vissa förtroendemän. Av ett av de redovisade besluten fram- går klart att ersättning utgår också till suppleant, som är närvarande vid sammanträde utan att deltaga i ledamots ställe. _ Någon större enhetlig- het råder ej med avseende å beteckningen av här ifrågavarande ersätt- ningar. Av begagnade beteckningar kan här nämnas dagtraktamente, dag- arvode, ersättning för mistad inkomst, sammanträdesersättning, samman— trädesarvode och ersättning för tidsspillan.
Till belysning av bestämmelserna om dagtraktamenten kan här slutligen anföras två i materialet omnämnda fall, då beslut om ersättning för för— lorad arbetsförtjänst efter besvär undanröjts av länsstyrelse. De kommu- nala besluten ersattes därefter i båda fallen av beslut av kommunerna om högre traktamenten vid särskilda förhållanden.
Resekostnadsersättning utgår i det stora flertalet av de nära 300 lands- kommuner och köpingar, för vilka uppgifter redovisats. Minimiavståndet för ersättning har icke sällan satts högre än det i lagen angivna avståndet 3 kilometer. I inemot hälften av de kommuner, som lämnar ersättning, be- räknas denna efter billigaste färdsätt. I ett rätt stort antal kommuner utgår ersättningen oberoende av färdsätt, varvid ersättningen — liksom vid resa med eget motorfordon _ vanligen satts till 30—40 öre per kilometer. Såvitt framgår av de för kommittén tillgängliga uppgifterna om städernas ersätt- ningsförhållanden utgår resekostnadsersättning endast i en mindre del av städerna. Städernas resekostnadsbestämmelser hänvisar ofta till de regle- menten, som gäller för deras tjänstemän. — Det skall anmärkas att såväl uppgifterna från landskommunernas förbund som huvuddelen av uppgif-
terna för städerna avser beslut, som fattats innan lagändring om ersätt- ning vid färd med eget motorfordon trädde i kraft den 1 januari 1960.
Enligt uppgifterna från landskommunernas förbund synes ersättning för särskild resdag i allmänhet utgå i form av dagtraktamente. Stundom utgår vid sidan därav ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Ersättningarna vid förrättningar utom kommunen belyses av uppgif- terna för landskommuner och köpingar. Mer än hälften av kommunerna utger, jämte färdkostnaderna, endast traktamenten. Dagtraktamentena lig- ger därvid i över hälften av fallen i beloppsgruppen 16—25 kronor, men vanliga är också traktamenten på 26—40 kronor. I återstoden av kommu- nerna gottgöres förtroendemännen för förlorad arbetsförtjänst, vilken gott— görelse oftast utgår vid sidan av traktamente. Ett mindre antal kommuner ersätter inkomstbortfallet utan maximering. Vid maximerad gottgörelse ligger högsta beloppet i det klart övervägande antalet fall i gruppen 10—35 kronor, med i huvudsak jämn fördelning inom därunder fallande belopps- grupper. De traktamenten, som utgår vid sidan av ersättning för inkomst- bortfall, uppgår till största delen till 16—20 kronor, men vanliga är också traktamenten på 21—25 kronor. _ Förekommande nattraktamenten ligger i de flesta fall i gruppen 11—15 kronor.
Stora variationer råder naturligt nog beträffande beloppen av de arvo— den, som utgår till ordförande och andra ledamöter av kommunala nämn— der. En jämförelse olika årsarvoden emellan är icke möjlig utan kännedom om antalet sammanträden inom vederbörande nämnder. Förutom av de skillnader, som föreligger i folkmängd och allmän omfattning av den kom- munala verksamheten, påverkas arvodena av bland annat olikheter orterna emellan beträffande nänmdernas arbetsförhållanden och uppgifter. Tjänste— män anlitas sålunda i skiftande utsträckning för uppgifter inom organens arbetsområden. En viss kommunal nämnd kan vidare i några kommuner ha uppgifter, som i andra kommuner åvilar andra nämnder. Nämnas kan i detta sammanhang exempelvis den ökning av arbetsbördan för kommu- nalnämnden, som kan föranledas av att detta organ fungerar som för- medlingsorgan för den bostadssociala låne- och bidragsgivningen eller som lönenämnd, brandstyrelse eller dylikt. — I det följande lämnade uppgifter om arvodenas belopp kan sålunda ej ge annat än en mera allmän bild av ersättningsstandarden.
Uppgifterna från landskommunernas förbund redovisar i särskilda upp- ställningar de arvoden, som utbetalas till ordförandena i ett flertal kom- munala nämnder. För kommuner med till kommunalkontor centraliserad medelsförvaltning föreligger därjämte uppställningar över ordförandearvo— denas fördelning på beloppsgrupper. På grundval av denna senare upp- ställning kan här lämnas följande uppgifter om ordförandearvodena i någ- ra för arhetsuppgiftcr av olika omfattning representativa nämnder. Kom-
munalnämndens ordförande har i en dryg tredjedel av fallen arvode med högst 1000 kronor, i knappt en tredjedel i beloppsgruppen 1 001—1 500 kronor och i återstående tredjedel större arvode än 1 500 kronor. Löne- nämndens ord-förande har i det starkt övervägande antalet fall arvode på högst 400 kronor. Arvodet till byggnadsnämndens ordförande uppgår i mer än hälften av nu ifrågavarande kommuner till högst 400 kronor och i en tredjedel till belopp i gruppen 401—700 kronor. Socialnämndens ord- förande har i större delen av kommunerna arvode i gruppen 401—1 000 kronor. Till nykterhetsnämndens ordförande utgår i en dryg tredjedel av kommunerna arvode på 401—700 kronor, därnäst vanligast är arvoden på högst 400 kronor.
I redogörelsen från landskommunernas förbund ingår också uppgifter om ersättningar för särskilda uppdrag. I många kommuner utföres de uppgifter, .som dessa uppdrag avser, i större eller mindre utsträckning av tjänstemän. I den mån förtroendemän handhar uppgifterna synes i över— vägande antalet fall utgå årsarvode. Uppgifter lämnas beträffande revisions— uppdragen, berednings- och verkställighet-suppdragen med avseende å bo— stadslåneförmedlingen, hälsovårdstillsynen, barnavårdsmannaskapen, be- viljandet och utbetalandet av allmänna barnbidrag, arbetsledningen be- träffande den sociala hemhjälpen samt verksamheten som roteombud vid mantalsskrivningen. Om utgående ersättningar kan sägas att des-sa ofta ej är högre än 200 kronor. Såvitt gäller flertalet av ovan angivna slag av upp- drag utgår emellertid i icke få fall ersättning med över 1 500 kronor.
Uppgifter föreligger också om städernas arvodesbeslut. Arvodena varie- rar här inom mycket vida gränser. Även vid en uppdelning av städerna i grupper efter storlek är ojämnheten med avseende å beloppen starkt fram- trädande. Kommittén har därför ansett sig böra här ange endast några begränsade uppgifter om arvodenas storlek. I en tredjedel av städerna med en folkmängd av mellan 17 000 och 90 000 invånare har drätselkammarens ordförande eller verkställande ledamot därav årsarvode på Över 30000 kronor. I städer med mellan 9500 och 17 000 invånare ligger den största gruppen, en tredjedel, av nu ifrågavarande arvoden i gruppen 5 001—10 000 kronor. I övriga städer ligger arvodena till sin tyngdpunkt lägre. Till löne- nämndens ordförande utgår i städerna med 17 000—90 000 invånare endast i undantagsfall högre arvode än 5 000 kronor och arvoden i gruppen 1 001— 2 000 kronor är vanligast. I städerna i övrigt dominerar arvodena på 501— 1 000 kronor starkt. För byggnadsnämndens vidkommande ligger ordlö- randearvodet i de största städerna i en tredjedel av fallen i gruppen 501— 1 000 kronor och i en tredjedel i gruppen 1 001—2 000 kronor. För städerna i övrigt är arvoden om 501—1 000 kronor klart övervägande. Socialnämn- dens ordförande har genomsnittligt arvode, som ligger något högre än ar- vodet till byggnadsnämndens ordförande. Denna tendens synes vara särskilt framträdande när det gäller städer med mindre än 17000 invånare. Nyk-
terhetsnämndens ordförande har i städerna i gruppen 17 000—90 000 in- vånare i nära två tredjedelar av fallen arvode på 501—1 000 kronor. Arvo- dena i denna beloppsgrupp är också vanligast i de övriga städerna, där emellertid också lägre arvoden är vanliga.
Besluten från städerna redovisar också arvoden, som utgår till andra förtroendemän än nämndernas ordförande. Exempel finns på arvoden till vice ordförande, sekreterare och revisorer, ävensom till ledamöter av drät— selkammarens arbetsutskott, beredningar, styrelser för verk, inrättningar, hem och anstalter samt gatu-, park- och idrottsplatsanläggningar.
I uppgifterna från landskommunernas förbund redovisas förtroende- mannapensioner i 93 landskommuner och köpingar. Av antalet pensions- fall, 122 stycken, förekommer ungefär hälften i kommuner med mer än 5 000 invånare. Utöver dessa 122 pensionsfall redovisas några fall, då för- troendemän, som ej avgått, tillförsäkrats pensionsrätt. I allmänhet har pen- sionerna ej genom rörligt tillägg gjorts värdebeständiga. Anmärkas kan att i några fall uppgivits att jämväl rätt till familjepension föreligger. Pensions— beloppen ligger i nära en tredjedel av de fall, för vilka beloppen är kända, i beloppsgruppen 501—1 000 kronor och i ungefär lika många fall i gruppen 1 001—2 000 kronor. Endast i enstaka fall överstiger pensionen 4 000 kronor.
För städernas vidkommande finns uppgifter om ett 30-tal pensionsbeslut, av vilka flertalet avser ordförande eller verkställande ledamot av drätsel- kammaren. I övrigt finns bland annat några fall av pension till stadsfull- mäktiges ordförande _ i ett par av dessa synes endast detta uppdrag ha åberopats — samt till förtroendemän i inkorporerade kommuner. I några fall utgår också familjepension. Stora variationer föreligger beträffande pen— sionsbeloppen. I nära en tredjedel av de till beloppen kända fallen ligger beloppen i gruppen 5 001—10 000 kronor men i ungeför lika många fall överstiger pensionen ej 2 000 kronor.
Landstingslagen
Enligt landstingslagen den 14 maj 1954 åtnjuter landstingsman under landstingsmöte samt, om han ej bor på mötesorten, under resan fram och åter dagtraktamente av landstingskommunens medel efter de grunder, som landstinget bestämmer (39 5 1 mom. första stycket). Landstingsman, som ej bor på mötesorten, äger därjämte rätt till resekostnadsersättning (39 5 1 mom. andra stycket). I den mån resan lämpligen kan företagas med järnväg, buss, spårväg eller fartyg må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn eller hyttplats på fartyg. Ersättning för resa med eget fordon må utgå efter de grunder, som landstinget bestämmer med beaktande av vad som sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. I intet fall må ersättningen överstiga lägsta avgif-
ten för taxebil. _ För landstingsmännens del föreligger en lagstadgad rätt till dagtraktamente och resekostnadsersättning.
Bestämmelsen om ersättning till landstingsman innehåller vidare före— skrift att landstingsman, som inträtt i tjänstgöring under pågående möte sedan av honom anmält hinder ej godkänts, ej kan erhålla resekostnads- ersättning eller traktamente för restiden om sådan gottgörelse utgått till i hans ställe inkallad suppleant (39 5 1 mom. tredje stycket).
Ledamot av landstingets förvaltningsutskott och utsedd ledamot av an- nan nämnd kan, där landstinget så beslutar, för deltagande i sammanträde eller förrättning inom landstingskommunen åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning (55 5 1 mom. första stycket). Dagtraktamente eller resekostnadsersättning må ej sättas till högre belopp än som i motsvarande fall utgår till landstingsman. För resa, som enligt uppdrag företages utom landstingskommunen, kan enligt landstingets beslut ersättning utgå efter annan grund (55 5 1 mom. andra stycket).
Sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, som utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom utskottet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, kan av landstinget tillerkännas arvode för med uppdraget förenat arbete samt ersättning med visst belopp för utgifter (55 5 2 mom.). Ersättning- arna skall bestämmas för högst ett år i sänder. Arvode må icke överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.
Ledamot av beredning kan av landstinget tillerkännas ersättning i enlighet med bestämmelserna om ersättning till ledamot av förvaltningsutskottet och annan nämnd (39 5 2 mom.). En liknande bestämmelse gäller med avseende å landstingets revisorer (67 å femte stycket). Landstingslagen innehåller slutligen också hänvisning t-ill i särskild författning meddelade bestämmelser om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd (55 5 3 mom.).
Det kan anmärkas att bestämmelser om pension ej ingår i landstings- lagen.
Från svenska landstingsförbundets byrå har erhållits redogörelser och uppställningar beträffande utgående ersättningar till landstingskommunala förtroendemän. Här skall endast lämnas en sammanfattning av dessa upp- gifter.
Landstingsförbundets styrelse har till främjande av den enhetlighet, som vid tillkomsten av 1954 års landstingslag ansågs önskvärd beträffande ersättningen till förtroendemännen, till landstingens förvaltningsutskott ut- sänt rekommendationer rörande ersättningarna. Den nu gällande rekom- mendationen är dagtecknad den 14 juni 1960. Enligt rekommendationen bör dagtraktamentet uppgå till 50 kronor för landstingsman under lands— tingets möte, för ledamot av förvaltningsutskottet om annan central nämnd eller styrelse samt för landstingets revisorer. Ledamot av lokal nämnd
eller styrelse bör åtnjuta dagtraktamente med 40 kronor. Då uppdragets fullgörande nödvändiggör övernattning på annan ort än bostadsorten bör enligt rekommendationen till förtroendemännen utgå nattraktamente med 25 kronor. Rekommendationen innehåller vidare att resekostnader vid färd med egen bil bör ersättas med motsvarande belopp, som tillkommer lands— tingets hefattningshavare enligt för landstinget gällande resereglemente. _ Landstingens resereglemente ansluter sig till de för statens tjänstemän gällande bestämmelserna. _ Slutligen rekommenderas att förtroendemän— nen vid uppdrag utom landstingskommunen erhåller resekostnadsersätt— ning och traktamente efter samma grunder, som gäller för landstingsman vid landstingsmöte. _ I anslutning till rekommendationen kan anmärkas att någon åtskillnad med avseende å traktamentsbeloppen ej göres mellan landstingsmän från mötesorten och andra landstingsmän. Viss differentie- ring upprätthålles emellertid, förutom genom att antalet tratktamentsdagar kan variera, genom nattraktamentena.
Rekommendationens utfärdande hade föregåtts av att förbundsstyrelsen hos förvaltningsutskotten inhämtat yttrande över en promemoria med för— slag till rekommendation. Förslaget skilde sig från den slutliga rekommen- dationen bland annat därutinnan att förslaget innehöll att förtroendemän från mötesorten skulle ha endast 40 kronor i dagtraktamente. Yttrandena återspeglade skilda ståndpunkter och vid den slutliga rekommendationens utfärdande togs i möjligaste mån hänsyn till framförda önskemål, där— ibland den från flera förvaltningsutskott uttalade meningen att anledning saknades till åtskillnad mellan förtroendemännen efter deras bostadsort. Styrelsen uttalade att den funnit sig »böra utfärda rekommendationen även om det icke syntes möjligt att nå enighet om det framlagda förslaget.
Av uppställningen över utgående traktamenten framgår att rekommen- dationen icke vunnit full efterföljd. Det stora flertalet landsting utger dag- traktamente med 50 kronor till alla landstingsmän för deltagande i lands- tingsmöte. I några landsting är traktamentsbeloppen beroende av lands- tingsmannens bosättningsort. Ett landsting utger högre och några lägre traktamentsbelopp än det rekommenderade. Till ledamöter av förvaltnings- utskottet eller annan central styrelse eller nämnd och till revisorer utger drygt hälften av landstingen dagtraktamente med 50 kronor. Differentie— ringar med hänsyn till bosättningsort är för förtroendemännen i denna grupp något vanligare än med avseende å landstingsmännen. I några fall erhåller endast ledamöterna av förvaltningsutskottet och revisorerna 50 kronor under det att andra ledamöter av centrala styrelser och nämnder får lägre traktamente. Störst oenhetlighet råder beträffande traktamentena till ledamöter i lokala nämnder och styrelser. Traktamentena varierar _ med eller utan differentieringar efter bosättningsorten _ för denna grupp inom förhållandevis vida gränser. Vanligast är traktamentsbelopp på 40 och 50 kronor. Nattraktamenten utgår, utom i ett fall, med 25 kro—
nor. Flertalet landsting utbetalar samma traktamentsersättning vid för- rättningar utom landstingskommunen som vid sammanträden och förrätt— ningar inom kommunen. Såvitt gäller ersättningen vid resa med egen bil följer landstingen i allmänhet förbundsstyrelsens rekommendation. _ En— ligt landstingsförbundets byrå ger en genomgång av de skilda landstingens beslut vid handen att sju landsting helt följer styrelsens rekommendationer och fjorton landsting följer dessa med vissa ändringar och tillägg under det att återstående fyra landsting har bestämmelser, som uppvisar mera omfattande avvikelser från de rekommenderade.
I en uppställning ges också en översikt över till särskilda förtroendemän utgående arvoden. Förvaltningsutskottets ordförande har med ett par un- dantag årsarvode. Vanligast är arvoden i beloppsgruppen 2 001—4 000 kro— nor. I ett fall utgör arvodet 35 000 kronor, varvid sammanträdestraktamen- ten ej utgår till ordföranden. Ordförandena i landstingens nämnder och styrelser synes i övrigt endast i undantagsfall åtnjuta särskilt arvode. Där arvode utgår uppgår detta ofta icke till belopp överstigande 1 000 kronor. Revisorerna åtnjuter i allmänhet, utöver traktamente, särskilt arvode. En- dast i ett par fall överstiger detta 1 000 kronor.
Lagarna om församlingsstyrelse
Lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse och lagen samma dag om församlingsstyrelse i Stockholm innehåller beträffande ersättning till för- troendemän hänvisning till kommunallagens bestämmelser; dock att i för- samlingsstyrelselagarna saknas bestämmelser om rätt att tillerkänna för- troendemän pension. I den nu antagna nya lagen om församlingsstyrelse den 2 juni 1961 (SFS 436/1961), som träder i tillämpning den 1 januari 1963 och ersätter ovan angivna båda lagar, har någon ändring i sak ej vidtagits beträffande ersättningsbestämmelserna. Hänvisning sker emeller- tid ej längre till kommunallagens bestämmelser utan lagen innehåller full- ständiga bestämmelser, som nära överensstämmer med kommunallagens. Icke heller den nya lagen erbjuder möjligheter till pensionering av kyrko- kommunala förtroendemän.
Lagen om försäkring för allmän tilläggspension
I samband med redogörelsen för gällande bestämmelser och deras tillämp- ning skall slutligen något sägas om den allmänna tilläggspensionen (ATP). Pensionsreformen har medfört att spörsmålen om förtroendemännens pen- sioner kommit i ett helt förändrat läge.
Ersättningen till förtroendemännen _ dock ej kostnadsersättningar av något slag — är i princip pensionsgrundande enligt lagen den 28 maj 1959
om försäkring för allmän tilläggspension (TPL).1 Försäkringen bereder såväl ålderspension och förtidspension som familjepension. Lagen skiljer mellan två slag av pensionsgrundande inkomster, nämligen inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De kommunala ersätt— ningarna hänföres till sistnämnda inkomstslag och tillhör därvid under- gruppen »ersättning i penningar för arbete för annans räkning». Vissa skillnader föreligger mellan ovan omnämnda två slag av inkomster. Inkomst av anställning är sålunda pensionsgrundande i den mån ersättningen från samme arbetsgivare uppgår till minst 300 kronor, pensionsavgiften be- talas för anställningsinkomst av arbetsgivaren och avgifterna fastställes efter en kollektiv beräkning. Inkomst av annat förvärvsarbete är pensions- grundande i den mån den försäkrades sammanlagda inkomst inom under- grupp av detta inkomstslag uppgår till minst 500 kronor, pensionsavgiften betalas av den försäkrade och påföres honom i samband med taxeringen till slutlig skatt. Före av årets riksdag beslutad ändring i TPL, vilken änd- ring med verkan för inkomståret 1960 trätt i tillämpning den 1 juli i år, fanns mellan de båda inkomstslagen ytterligare en betydelsefull skillnad, hänförlig till beräkningen av pensionsgrundande inkomst. För den försäk- rade utgöres den pensionsgrundande inkomsten av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan över— stiger för året gällande basbelopp (för 1961 utgör basbeloppet 4300 kro- nor) och ej ligger över sju och en halv gånger basbeloppet (1961 utgör taket 32 250 kronor). Inkomst av annat förvärvsarbete skulle före 1961 års lagändring emellertid medräknas endast till två tredjedelar i den mån in- komsten i fråga — enligt i lagen anvisat beräkningssätt — föll mellan dubbla basbeloppet och taket. Genom lagändringen har bestämmelsen om reduk- tion till två tredjedelar borttagits och de båda inkomstslagen är nu i detta hänseende fullt jämställda.
Ersättning för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd hos denne, kan vid lagens tillämpning anses såsom inkomst av anställning, såvida ersättningen uppgått till minst 300 kronor och den försäkrade och ersättningens utgivare varit ense därom (5 5 andra styc- ket). I den proposition, genom vilken förslaget till TPL förelades riksda- gen (prop. nr 100/1959), har departementschefen om denna möjlighet att träffa överenskommelse och om bestämmelsens utformning i huvudsak anfört bland annat följande synpunkter. I många fall står ett uppdrags- förhållande anställningen nära. Ett uppdrag kan genom sin omfattning hindra den som innehar uppdraget att taga anställning och därigenom för- värva pensionsrätt som anställd. I sådana fall synes det rimligt att jämställa
1 Enligt ett inom socialdepartementet utarbetat förslag (SOU 1961:39) skall ATP tillsam- mans med sjukförsäkring och folkpensionering regleras av en lag om allmän försäkring. Lag- förslaget innehåller såvitt gäller ATP ej några avvikelser från de principer, vilka redovisasi det följande. _ Beträffande sjukförsäkringen innebär förslaget vittgående förändringar, med— förande att sjukförsäkringen i betydelsefulla hänseenden uppbygges såsom ATP-försäkringen.
inkomst av uppdrag med inkomst av anställning. För uppdrag, som har karaktären av bisysslor, föreligger måhända icke samma skäl för ett sådant jämställande. Det skulle emellertid ställa sig svårt att draga en objektivt riktig gräns mellan sådana uppdrag, som är så omfattande att de bör lik- ställas med anställning, och sådana, som skall anses ha karaktär av bi- syssla. _ Den nu berörda avtalsfriheten kan förmodas bli av stor betydelse bland annat i sådana fall då uppdraget — exempelvis ett kommunalt för- troendeuppdrag — med hänsyn till sin omfattning kan sägas stå en an- ställning nära.
Möjligheterna att ingå i föregående stycke berörda överenskommelser har föranlett samtliga kommunförbund att i promemoria till sina medlem- mar rekommendera dessa att behandla alla kommunala arvoden och trak- tamenten såsom anställningsinkomst och att sålunda betala arbetsgivar- avgift i den mån till förtroendeman utgår ersättning med minst 300 kro- nor om året. Undantag bör enligt rekommendationen emellertid göras så- vitt gäller inkomster, som ligger över taket, och beträffande ersättningar till äldre förtroendemän, som ej omfattas av ATP. I möjligaste mån bör från dagtraktamenten dragas vad som beräknas utgå för täckande av vid taxeringen avdragsgilla ökade levnadskostnader. I promemorian rekom— menderas slutligen också att viss samordning sker mellan tidigare pensions— utfästelser och ATP. — I promemorian har framhållits att rekommenda- tionen om lika behandling av alla ersättningar föranletts av bland annat att stora praktiska svårigheter skulle möta att göra åtskillnader olika er- sättningar emellan. Det förtjänar anmärkas att kommunförbundens re- kommendationer utfärdats medan bestämmelsen ännu gällde om reduk- tion till två tredjedelar vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete.
Enligt uppgifter från kommunförbunden har kommunerna allmänt följt rekommendationen beträffande ATP.
I samband med redogörelsen för förhållandena med avseende å ATP skall slutligen också erinras om att en del förtroendemän kan stå utanför ATP eller helt eller delvis sakna möjligheter att inom denna erhålla ett mot den kommunala ersättningen svarande pensionsskydd. Anledningen härtill kan vara såväl att förtroendemannen tillhör åldersgrupp, som ej omfattas av ATP eller ej kan erhålla full pension genom försäkringen, som att ersättningen med hänsyn till beloppet eller till förtroendemännens inkomstförhållanden ej är pensionsgrundande. Förtroendemän kan också stå utanför försäkringen på grund av särskilt undantagande från denna. Ett individuellt undantagande kan ske när fråga är om inkomst av annat förvärvsarbete.
% l i |
KAPITEL II
Ersättningsfrågorna under olika skeden
En ingående redogörelse för förhållandena före tillkomsten 1950 av nu gäl- lande bestämmelser finns i kommunallagskommitténs betänkande (SOU 1949: 24). Såvitt gäller utvecklingen under tidigare skeden skall därför här endast anges några huvuddrag.
Kommunalförordningarna av 1862 byggde med avseende ä primärkom- munerna helt på principen att de kommunala förtroendeuppdragen skulle vara oavlönade. Den enda bestämmelse, som avhandlade ersättningsfrågor, avsåg ordföranden i kommunalnämnd på landet. Denne skulle enligt be- stämmelsen handha sina uppgifter utan annan ersättning än av kommu- nalstämman anslagen gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skri- vare— och räkenskapshjälp.
Principen att uppdragen skulle vara oavlönade upprätthölls under den därpå följande tiden med det enda undantaget att den 1874 tillkomna byggnadsstadgan innehöll bestämmelse om rätt att bevilja arvoden åt bygg- nadsnämnds ledamöter. Från sekelskiftet gjorde sig önskemål gällande om möjligheter för kommun att lämna ersättning till kommunala förtroende- män. 1913 erhöll kommun rätt att utge arvode till kommunalnämndens ordförande. Samtidigt tillkom i specialförfattningar bestämmelser om trak- tamente och resekostnadsersättning till ledamöter av taxeringsnämnd och pensionsnämnd. Möjligheter att bereda ersättning infördes därefter i ytter- ligare några vid sidan av de egentliga kommunallagarna stående författ— ningar.
1862 års landstingsförordning innehöll bestämmelse att landstingsman skulle för inställelse vid landstingsmöte erhålla skjutslega. Först 1912 för— verkligades sedan länge framkomna önskemål om traktamente åt lands- tingsmän. Landstingsmän från annan ort än mötesorten erhöll därvid rätt till _ förutom skjutslega _ traktamente med sex kronor per dag. 1917 tillerkändes landstingsman från mötesorten samma rätt till traktamente. Påföljande år bestämdes ersättningen till nio kronor för landstingsman från mötesorten och tolv kronor för annan landstingsman.
En allmän översyn av ersättningsreglerna verkställdes av de 1919 till- kallade kommunalförfattningssakkunniga och ledde till lagstiftning 1923 såvitt gällde landstingskommunerna och 1924 med avseende å primärkom- munerna. Enligt direktiven för kommunalförfattningssakkunnigas utred-
ning skulle principen om oavlönade uppdrag upprätthållas såsom huvud- regel.
De ersättningsformer, som reglerades av den genom reformen tillkomna lagstiftningen, utgjordes av dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning. Fullmäktige i landskommunerna kunde under vissa betingelser tillerkännas reseersättning. Annan ersättning kunde ej utgå till fullmäktig, dock att fullmäktiges ordförande _ liksom kommunalstäm- mans ordförande — kunde beredas ersättning med visst belopp för utgif- ter. Ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning ävensom re- visor kunde gottgöras _ förutom för resekostnader _ med traktamente å högst fem kronor per sammanträdesdag. Vissa betungade uppdrags- innehavare med speciella befattningar inom styrelse, nämnd eller bered- ning samt revisorer kunde därutöver tillerkännas arvode och ersättning med visst belopp för utgifter. Arvodesbeslut skulle underställas länsstyrel- sen för godkännande. Lagstiftningen upptog vidare bestämmelse att ersätt- ningarna ej fick överstiga vad kommunernas ekonomiska bärkraft utan större olägenhet kunde medge. — De för primärkommunerna antagna be- stämmelserna bibehölls vid 1930 års kommunallagsrevision och gällde intill 1950 års reform.
Landstingsman skulle enligt de 1923 införda bestämmelserna för delta- gande i landstingsmöte äga rätt till resekostnadsersättning samt till trakta— mente för mötes- och resdagar. Högre traktamentsbelopp tillkom lands- tingsmän från annan ort än mötesorten. För landstingsmännens vidkom— mande förelåg _ såsom enligt tidigare bestämmelser _ en rätt till ersätt- ning. Ledamöter av förvaltningsutskottet eller andra landstingsorgan samt revisorer kunde enligt landstingets bestämmande erhålla dagtraktamente och reseersättning. Betungade landstingskommunala förtroendemän kunde därutöver tillerkännas arvode jämte ersättning för utgifter. _ Bestämmel- serna överfördes sedermera till 1924 års landstingslag. De undergick int-ill 1950 års reform i huvudsak ej annan ändring än vissa höjningar av trak- tamentsbeloppen.
Om 1923 och 1924 års lagstiftning kan här ytterligare sägas att bestäm- melserna om traktamente avsåg att bereda kommunerna möjligheter att tillgodose ekonomiskt svaga samhällsmedlemmars intresse att ej tillskyn- das kännbar ekonomisk uppoffring genom fullgörandet av kommunala upp- drag. En förbättring av ersättningsmöjligheterna ansågs påkallad med hänsyn till utvecklingen, som inneburit en fortlöpande demokratisering av den kommunala förvaltningen och därjämte medfört en ökning av för- valtningens omfattning. De till primärkommunernas förtroendemän ut- gående traktamentena, som skulle kunna bereda viss ersättning för ekono- miska förluster eller helt eller delvis täcka ökade utgifter för kost och logi, ansågs emellertid redan vid bestämmelsernas tillkomst kunna fylla blott mycket blygsamma anspråk på ersättning. Såväl bestämmelserna för pri-
märkommunerna som landstingslagen stadgade beträffande arvodena att dessa ej fick bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare gick förlustig. — Primärkommunernas fullmäktige ansågs ej böra erhålla annan ersättning än viss gottgörelse för utgifter. Principen att dessa uppdrag skulle vara oavlönade ansågs ha sitt naturliga berättigande i den högre förtroendevalör, som representanskapet ägde och som borde göra det i högre grad än andra kommunala uppdrag eftersträvansvärt för förtroendets skull.
1950 års reform, som berörts i inledningen till kapitel 1, föranledde änd- ringar i då gällande lagar om kommunalstyrelse, om landsting och om för- samlingsstyrelse. Genom lagändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1951, infördes i huvudsak de bestämmelser, som ännu gäller. De viktigaste nyheterna utgjordes för de borgerliga primärkommunernas del av bestäm- melser om möjligheter att utge arvode till ordförande i kommunens be- slutande organ, ersättning för särskild resdag till fullmäktige och nämnd- ledamöter, resekostnadsersättning till stadsfullmäktige samt bestämmelser om pension. Traktamentsbeloppen höjdes, vissa förbättringar beträffande resekostnadsersättningen vidtogs och föreskrifterna om underställning av kommunala arvodesbeslut borttogs. Landstingslagen undergick ändringar av i huvudsak formell natur. Genom hänvisningsbestämmelser i lagarna om församlingsstyrelse infördes för de kyrkokommunala förtroendemän- nen _ utom såvitt gäller pensioner _ motsvarande bestämmelser som i lagarna om kommunalstyrelse.
Reformen 1950 innebar närmast en utbyggnad av de bestämmelser, som dessförinnan gällt. Kommunallagskommittén konstaterade att principen om oavlönade förtroendeuppdrag alltjämt gällde ehuru den undan för undan uppmjukats. Enligt kommitténs mening talade starka skäl för ett bibehållande av ifrågavarande huvudprincip i dess modifierade skick. I detta sammanhang kan erinras också om konstitutionsutskottets uttalande att principen utgjorde ett naturligt och värdefullt moment i den kommu— nala självstyrelsen. Även i övrigt gjordes i olika sammanhang uttalanden för återhållsamhet i ersättningshänseende. Kommunallagskommittén fram- höll sålunda i samband med frågan om traktamentsbeloppen att kommu- nallagens ersättningsregler ej borde bestämmas av principen att full kom- pensation under alla förhållanden skulle kunna lämnas för kommunalmän- nens uppoffringar. En viss återhållsamhet var enligt kommitténs mening motiverad av förtroendeuppdragets natur. Tankar på traktamentsersätt- ning till fullmäktige avvisades. Kommunallagskommittén, vars ståndpunkt delades av statsmakterna, åberopade här fullmäktigeuppdragets särskilda karaktär och att uppdraget ej var så tidskrävande som andra uppdrag.
Frågor om ersättning för mistad arbetsförtjänst ägnades vid reformen ingående överväganden. Det torde enligt propositionen ha varit en allmän uppfattning att då gällande ersättningsbestämmelser icke tillräckligt fyllde
sin uppgift att underlätta för medborgare i gemen att deltaga i den kom— munala självstyrelsen. En förbättring av ersättningsmöjligheterna sades stå i god samklang med de strävanden att stärka den kommunala självsty- relsen, som behärskade reformarbetet på det kommunala området och som bland annat tagit sig uttryck i kommunindelningsreformen. Förbätt- ringen ansågs böra åstadkommas icke genom bestämmelser om ersättning för inkomstbortfall utan genom höjning av traktamentsbeloppen och ge- nom införande av möjligheter att lämna ersättning för särskild resdag. Mot ett system med ersättning för inkomstbortfall ansågs tala att bestäm— melser därom skulle föranleda omgång och svårigheter vid tillämpningen. Det befanns vidare föga tilltalande att utge olika ersättning för deltagande i samma sammanträde och att man vid tillämpningen skulle nödgas göra undersökningar rörande de enskilda förtroendemännens ekonomiska för- hållanden. Statsmakternas ståndpunktstagande innebar sålunda att erfor- derliga förbättringar skulle åstadkommas inom ramen för systemet med ersättning i form av dagtraktamente. I propositionen, som vann riksda— gens gillande, uppställdes ej något maximum för den högre traktaments— ersättningen. Kommunallagskommittén hade här föreslagit att det högre traktamentet skulle få uppgå till högst sexton kronor.
Bestämmelserna om resekostnadsersättning fick i huvudsak den lydelse som föreslagits av kommunallagskommittén. Departementschefen uttalade emellertid att enligt hans mening kunde ifrågasättas att lämna kommu- nerna full frihet på detta område. Att kommunerna bands genom detalj- föreskrifter om minsta ersättningsgilla ressträcka, tillåten vagnsklass på tåg etc. syntes honom stå mindre väl samman med att kommunerna på andra områden hade mycket vidsträckta befogenheter, som kunde ha ekonomiska konsekvenser av en helt annan storleksordning. Han ansåg emellertid anledning saknas till en reform i angiven riktning med hänsyn till att några allmänna önskemål därom icke framkommit från kommunalt håll.
I anslutning till pensionsbestämmelserna underströks i olika samman- hang att pensionering borde ifrågakomma allenast i undantagsfall. De- partementschefen betonade att utöver de förhållanden, som skulle före- ligga beträffande uppdragets varaktighet och omfattning, för en pensio- nering alltid borde finnas några särskilda skäl, som kunde motivera pen- sion just i det aktuella fallet. För markering av denna undantagskaraktär erhöll bestämmelsen _ i enlighet med departementschefens förslag _ lydelsen att pension skulle kunna utgå >>där särskilda skäl äro därtill». Kommunallagskommitténs förslag uppställde i detta hänseende villkoret »när skäl äro därtill».
Om 1950 års reform skall här också erinras om ett av statskontoret vid remissbehandlingen väckt förslag om viss omläggning av ersättningsfor- merna. Förslaget innebar att dagtraktamentet skulle uppdelas på trakta—
mente och dagarvode. Åtskillnad skulle sålunda göras mellan ersättning för direkta kostnader i samband med uppdragets fullgörande och ersättning för utfört arbete, tidsspillan och dylikt. Yttrandet innehöll förslag om den närmare utformningen med avseende å belopp och villkor för ersättning. Förslaget vann icke statsmakternas anslutning. Departementschefen ut- talade att förslaget genom sin detaljreglering på ifrågavarande område in- nebar ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Det kan anmärkas att utredningar såväl vid 1950 års reform som vid reformerna 1913 och 1923—1924 gav vid handen att kommunerna i icke få fall meddelat beslut om ersättningar, som gått utöver vad vid veder- börande tidpunkt gällande ersättningsbestämmelser medgett.
De ersättningsregler, som genom 1950 års reform infördes i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet och 1930 års lag om kommunalstyrelse i stad, överfördes utan ändringar i sak till 1953 års kommunallag. Ersätt- ningsbestämmelserna i lagen 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm un- dergick i huvudsak ej några ändringar vid överförandet till kommunal- lagen för Stockholm den 1 mars 1957. I samband med tillkomsten av den nya speciallagen för Stockholm aktualiserades frågor om ersättning åt fullmäktige. En redogörelse för vad därvid förekom skall lämnas i ett senare sammanhang (sid. 30). _ De vid 1950 års reform tillkomna ersättnin-gs- bestämmelserna har underkastats revision i sak allenast såvitt rör resekost- nadsersättningen. Ifrågavarande reform skall redovisas senare i detta ka- pitel.
De genom 1950 års reform i 1924 års landstingslag införda ersättnings— bestämmelserna ändrades 1952 såtillvida att dagtraktamentenas belopp höjdes till 20 kronor per dag för landstingsmän från mötesorten och 32 kronor per dag för andra landstingsmän. Bestämmelserna om dagtrakta- mente fick i 1954 års landstingslag en ny utformning. För att jämkningar av traktamentsbeloppen skulle kunna i fortsättningen vidtagas utan lag- ändringar föreslog kommunallagskommittén (SOU 1952:48) att trakta- mentsbeloppen ej skulle fixeras i lagen utan utgå efter grunder, som lands- tingen skulle äga bestämma. Det förutsattes att viss enhetlighet beträf- fande traktamentena skulle nås genom överenskommelser mellan lands- tingen. Kommunallagskommitténs förslag vann Kungl. Maj:ts anslutning (prop. nr 119/1954) och godtogs av riksdagen. —I sammanhang med de 1954 införda bestämmelserna kan anmärkas att ersättningsbestämmelserna i 1924 års landstingslag enligt 7 5 övergångsbestämmelserna till nu gällande landstingslag alltjämt skall äga tillämpning när det gäller dagtraktamente och resekostnadsersättning åt vissa förtroendemän för uppdrag, för vilka ersättning enligt hänvisning i vederbörande författning skall utgå efter i landstingslagen angivna grunder.
Såväl 1953 års allmänna kommunallag och 1957 års kommunallag för Stockholm som 1954 års landstingslag underkastades 1959 ändring såvitt
gäller resekostnadsbestämmelserna. Lagändringarna, genom vilka bestäm— melserna fick den i kapitel I angivna lydelsen, avsåg kostnaderna vid färd med eget fordon och trädde i kraft den 1 januari 1960. Reformen var för- anledd av en framställning från svenska landstingsförbundet. I samband med ändringarna ifrågasattes införandet av större frihet för kommunerna med avseende å resekostnadsersättningen. _ Frågor därom hade dryftats redan vid 1950 års reform och i samband med tillkomsten av 1954 års landstingslag. _ Departementschefen (prop. nr 154/1959) ansåg emeller- tid att mera radikala ändringar av bestämmelsen ej borde företagas i före— varande sammanhang och erinrade om den vidare översyn av bestämmel— serna, som skulle ske genom kommunalrättskommittén.
1930 års lag om församlingsstyrelse och lagen samma år om församlings— styrelse i Stockholm är _ med den utformning ersättningsbestämmelserna fick 1950 _ alltjämt i tillämpning. Ny lag om församlingsstyrelse har antagits av årets riksdag. Lagen skall träda i tillämpning den 1 januari 1963. Till grund för Kungl. Maj:ts förslag (prop. nr 70/1961) låg ett av församlingsstyrelsekommittén framlagt betänkande (SOU 1957: 15). La- gen är gemensam för alla kyrkliga kommuner och ersätter 1930 års lag om församlingsstyrelse, 1930 års lag om församlingsstyrelse i Stockholm och 1931 års lag angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. I fråga om ersättning till förtroendemän innehåller den nya lagen fullstän— diga bestämmelser, vilka är av motsvarande lydelse som nu gällande be— stämmelser i 1953 års kommunallag. Lagen om församlingsstyrelse med- ger dock ej möjligheter att bevilja kyrkliga förtroendemän pension.
Den ersättningsfräga, som efter 1950 års reform främst varit föremål för uppmärksamhet rör ersättningen till fullmäktige. Redan vid 1950 års reform hade förekommit uttalanden till förmån för bestämmelser om möj- lighet att ersätta fullmäktige genom traktamente. En ledamot av kommu- nallagskommittén hade i särskilt yttrande förordat sådana bestämmelser och under remissbehandlingen uttalade sig stadsfullmäktige i Stockholm härför. Stadsfullmäktige anförde därvid bland annat att deltagandet i full- mäktiges sammanträden kunde vara väl så tidsödande som andra för- troendeuppdrag samt att det föreföll utomordentligt svårt att finna en objektiv grund för graderingen av skilda uppdrag efter deras högre eller lägre dignitet av förtroende. I en motion (andra kammaren nr 480/1950) föreslogs att kommunerna skulle erhålla laglig rätt att besluta om trakta- mentsersättning åt fullmäktige och fyra reservanter i konstitutionsutskot- tet delade motionärernas mening. Frågan föranledde livlig debatt i kam— rarna, men riksdagen följde Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilket sådan ersätt- ning ej skulle kunna utgå.
Frågan om ersättning åt fullmäktige aktualiserades därefter åter i sam- band med förslaget till ny kommunallag för Stockholm. _ Vid ersätt- ningsbestämmelsernas överförande till 1953 års kommunallag hade ej
väckts några förslag om ändringar i sak. _ I det betänkande med förslag till ny lag för Stockholm, vilket 1956 avgavs av särskilt tillkallade sak— kunniga (Kommunala trycket för Stockholms stad, Bihang nr 51/1956), föreslog de sakkunnigas majoritet en bestämmelse om rätt för stadsfull— mäktige att bestämma att ledamot av fullmäktige skulle åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. De skäl, som de sakkunniga anförde för en sådan reform, kan här ges följande sammanfattning. Kommunindel- ningsreformen och den allmänna tendensen till befolkningskoncentration till tätorterna hade gett de kommunala uppgifterna en alltmer poängterad betydelse för samhällslivet. Detta förhållande underströk vikten av att till fullmäktige kunde förvärvas välkvalificerade personer. Det tedde sig föga rimligt att kommunerna skulle vara förhindrade att utge annan ersätt— ning än resekostnadsersättning och sålunda ej dagtraktamente och än mindre arvode för fullmäktigeuppdraget. Uppdraget förorsakade i många fall fullmäktige en direkt ekonomisk uppoffring genom förlorad arbetsför- tjänst. Utvecklingen kunde förmodas komma att nödvändiggöra en ompröv- ning av allmänna kommunallagens regler. Oavsett huruvida en sådan omprövning kom till stånd förelåg för Stockholms del så påtagliga skäl för en ändring att dessa ej borde förbigås vid en revision av speciallagen för Stockholm. Härför kunde åberopas såväl stadens storlek och karaktär som arten och omfattningen av de ärenden, som ankom på fullmäktige.
Av remissinstanserna tillstyrkte stadsfullmäktige i Stockholm de av de sakkunniga föreslagna ersättningsbestämmelserna. Andra remissinstanser uttalade att frågan om ersättning till fullmäktige borde tagas upp i ett större sammanhang. I propositionen (nr 16/1957) erinrade departements- chefen om att frågan om arvode till fullmäktige ej ens varit på tal vid 1950 års reform samt uttalade att tillräckliga skäl ej syntes föreligga att införa en annan ordning i Stockholm än den, som gällde för landet i övrigt. Förhållandena i Stockholm avvek, uttalade departementschefen, ej så vä- sentligt från förhållandena i andra större städer att ett ur principiell syn- punkt sä viktigt avsteg borde göras från eljest gällande bestämmelser. Ansågs det att man redan borde frångå 1953 års ståndpunkt borde enligt departementschefen spörsmålet tagas upp i ett större sammanhang, varför han för det dåvarande ej kunde biträda de sakkunnigas förslag. Några motioner med yrkande om bifall till de sakkunnigas förslag väcktes ej. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 1/1957) tillstyrkte Kungl. Maj:ts för- slag att 1950 års ersättningsbestämmelser skulle i sak oförändrade över- föras till den nya kommunallagen för Stockholm. I särskilt yttrande för— klarade sig tre utskottsledamöter anse förhandenvarande skäl tala för en förutsättningslös utredning angående normerna för ersättning vid kom- munala förtroendeuppdrag. Vid ärendets behandling i kamrarna förekom debatt i frågan. Kamrarna följde i enlighet med utskottets hemställan Kungl. Maj:ts förslag.
I två likalydande motioner till 1958 års riksdag (I: 78 och II: 51) väck- tes frågor om en utredning i syfte att öppna möjligheter till ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag. I motionerna anfördes i huvudsak föl- jande synpunkter. Många skäl motiverade en revision av gällande bestäm— melser. På fullmäktigeförsamlingarna —— vartill även fullmäktige i region- och kommunalförbund var att hänföra _ ankom allt större och allt fler omfattande och komplicerade arbetsuppgifter. Utvecklingen _ accentue— rad av kommunreformen och tätorternas snabba tillväxt — medförde steg- rade krav på fullmäktiges roll i den lokala självstyrelsen. Fullmäktige- uppdraget medförde ofta en direkt ekonomisk förlust för förtroendemän- nen. Restriktivitet i ersättningsfrågan kunde medföra risker för att full- mäktigeförsamlingarna icke kunde tillföras de för detta alltmer krävande värv bäst skickade medborgarna. Gällande ersättningsregler förutsatte att fullmäktiges sammanträden som regel hölls å kvällstid. Motionärerna ville understryka det principiellt betänkliga i att fullmäktige förväntades att efter en lång och tröttande arbetsdag med yttersta skicklighet tillvara- taga sin kommuns intressen. Hänsyn till den traditionella inställningen att fullmäktigeuppdragen skulle vara oavlönade kunde leda till den kom- munala självstyrelsens eftersättande.
I konstitutionsutskottets utlåtande över motionen (utlåtande nr 6/1958) uttalade sig utskottets majoritet för en förutsättningslös utredning av frå- gan om ersättning till fullmäktige. Utskottet framhöll i anslutning härtill att det kunde vara ändamålsenligt att i samband därmed till övervägande upptaga hela frågan om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. I utlåtandet konstaterade utskottet att kommunernas verksamhet under senare år expanderat starkt, vilket för de kommunala förtroendemännen medfört ett ökat ansvar och en större arbetsbelastning. Särskilt i de större städerna hade enligt utskottet svårigheterna ökat att hålla fullmäktigesam- manträden enbart å kvällstid och sammanträdena fordrade av ledamöterna mera ingående förberedelser än tidigare. Utskottet erinrade slutligen också om att kommunsammanslagningen och verksamheten i kommunalförbund kunde medföra lång resväg till fullmäktiges sammanträden. _ Tre reser- vanter i utskottet fann sådana ändrade förhållanden ej föreligga att en ut- redning var erforderlig.
I anledning av motionerna hemställde riksdagen, under hänvisning till konstitutionsutskottets utlåtande, i skrivelse den 13 mars 1958 om en för- utsättningslös utredning av frågan om ekonomisk ersättning för kommu- nala f'ullmäktigeuppdrag. Utskottets uttalande att hela frågan om ersätt- ning för kommunala uppdrag därvid borde upptagas till övervägande för- anledde två särskilda framställningar till Konungen från kommunförbun- den. I den ena, vilken gjorts av svenska stadsförbundets styrelse och är dagtecknad den 30 september 1958, berördes frågorna om ersättning för förlorad arbetsförtjänst och om ersättning till suppleant, som deltager i
nämnds sammanträde utan att vara kallad till tjänstgöring. Den andra framställningen, dagtecknad den 29 november 1958 och gjord av styrel- serna i samtliga kommunförbund, avsåg frågorna om pensioner åt för- troendemännen. _ Uppdraget att utreda ersättningsfrågorna har, på sätt framgår av direktiven, lämnats kommunalrättskommittén.
I två likalydande motioner till 1961 års riksdag hemställdes om sådan ändring av kommunallagens ersättningsbestämmelser att ersättning i form av dagtraktamente, resekostnadsersättning och ersättning för resdag kunde utgå till suppleant, som är närvarande vid sammanträde med styrelse eller nämnd utan att deltaga i ledamots ställe. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 11/1961) erinrade om att frågorna om ersättning till suppleanter inbe- greps i kommunalrättskommitténs utredningsuppdrag och hemställde att motionerna med hänsyn härtill ej skulle föranleda någon riksdagens åt- gärd. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.
Pensionsreformen och de ändringar, som av årets riksdag vidtagits i lagen om försäkring för allmän tilläggspension, är av genomgripande be- tydelse för spörsmålen om pensioner till kommunala förtroendemän. För- hållandena härvidlag synes vara i erforderlig utsträckning belysta genom särskild redogörelse i kapitel 1.
I samband med redogörelsen för utvecklingen skall här slutligen erinras om förslagen rörande en ny kommunindelningsreform. Indelningssakkun- nigas förslag rörande principer för en ny kommunindelnig (SOU 1961: 6) har varit föremål för remiss. Förslaget syftar till en successiv utveckling mot större kommuner.
KAPITEL III
Förhållandena i de nordiska grannländerna
Kommittén har genom kommunförbundens förmedling erhållit uppgifter rörande de förhållanden, som råder i Danmark, Finland och Norge när det gäller ersättningar till primärkommunernas förtroendemän. Uppgif— terna härrör från dessa grannländers kommunförbund.
De kommunala förhållandena i Danmark skiljer sig i betydelsefulla hän— seenden från svenska förhållanden. Den kommunala ledningen i köpstads- kommunerna (städerna), för vilka gäller en lag av 1933 om köpstadskom- munernas styrelse, utövas av ett »byråd», sammansatt av genom folkval utsedda ledamöter. De uppgifter, som hos oss ankommer på fullmäktige, omhänderhas i köpstadskommunerna av byrådet. Byrådet utser inom sig en förman, borgmästare, med bl. a. verkställande uppgifter av i huvudsak den art, som hos oss åvilar drätselkammarens ordförande. Borgmästaren kan vid sin sida ha 2_4 rådmän, som utsetts bland byrådets ledamöter. Viss tillsyn över köpstadskommunerna utövas av inrikesministern. _ Den kommunala organisationen i Köpenhamn avviker från köpstädernas här angivna organisation. _ Landskommunerna, vilkas förhållanden regleras av en lag av 1933 om landskommunernas styrelse, utgöres av »sognekommu- ner» (omkring 1300 stycken) och »amtskommuner» (25 stycken). Den kommunala makten ligger i sognekommunerna hos »sognerådet», samman— satt av ledamöter, som valts av kommunens invånare. Sognerådet utser inom sig en förman, vilken förutom ordförandeskapet i sognerådet om- händerhar bl. a. uppgifter av verkställande natur. Amtskommunerna, som i regel omfattar ett län med undantag för länets köpstäder, står under led— ning av ett folkvalt »amtsråd». Amtsrådet ombesörj er amtskommunens ange— lägenheter och utövar därutöver viss tillsyn över sognekommunerna.
Ovan berörda båda lagar om kommunalstyrelse innehåller bestämmel— ser om ersättning till förtroendemän. I bestämmelserna behandlas ersätt— ningsformerna traktamente (diaeter), ersättning för färdkostnader och bortavaro vid resa, arvode och pension. Genomgående gäller att ersättning utgår allenast när den enskilda kommunen så beslutat.
Förtroendemännen i gemen kan erhålla endast traktamente och ersätt- ning vid resa. Såvitt gäller sognekommunerna innehåller bestämmelsen om traktamente att sognerådet kan besluta att samtliga ledamöter av sogne-
rådet och av utskott, tillsatta av sognerådet bland dess ledamöter, skall erhålla traktamente för deltagande i sammanträde. Traktamenten kan vi- dare, i dessa fall med amtsrådets samtycke, utgå för andra kommunala värv, som fullgöres efter val av sognerådet eller kommunens invånare. Traktamenten kan ifrågakomma allenast för sammanträdes- eller förrätt— ningstid mellan klockan 7 och 18. Lagen innehåller begränsningar med av- seende å traktamentsbeloppen. Traktamentena kan sålunda uppgå till högst 10 danska kronor per dag, dock att högst 20 kronor kan utgå då uppdraget tager i anspråk mer än 4 timmar mellan klockan 7 och 18. För- troendemän, som åtnjuter särskilt arvode, kan enligt lagen ej erhålla traktamente. _ För köpstadskommunerna och amtskommunerna gäller motsvarande traktamentsbestämmelser. Där högre myndighets samtycke erfordras, skall emellertid besluten här underställas inrikesministern.
För kommunernas rätt att besluta om resekostnadsersättning och gott- görelse för bortavaro från hemmet uppställes i lagen ej annan begräns— ning än att sådan ersättning, utom såvitt gäller amtskommunerna, endast i särskilda fall kan utgå vid resor inom kommunens gränser. _ Av ett i anslutning till bestämmelserna av inrikesministeriet utfärdat cirkulär framgår att gottgörelsen för bortavaro har till uppgift att täcka merutgif— ter för kost och logi. Enligt cirkuläret kan ersättning vid resor inom kom— munen utgå exempelvis i kommuner med stora avstånd.
Traktamentsbestämmelserna infördes 1950 och en viss tveksamhet säges ha rätt inför reformen. Införandet innebar ett brytande med förut tilläm- pade principer att de kommunala värven som regel skulle vara oavlönade hedersuppdrag. Tillväxten av de kommunala uppgifternas antal och om— fattning hade föranlett krav från kommunalt håll på förbättrade ersätt- ningsmöjligheter, medförande att ingen av ekonomiska skäl hindrades från deltagande i det kommunala livet. Vid reformen övervägdes införande av möjligheter att ersätta förlorad inkomst. Sådan ersättning ansågs emel— lertid av praktiska skäl ej böra ifrågakomma och bestämmelserna ger så- lunda ej möjligheter att direkt ersätta inkomstbortfall. Beslut om trakta— mente skall gälla »samtliga» ledamöter. Därigenom anses uteslutet såväl att ersättning utges blott till vissa ledamöter som att ersättning beredes allenast sognerådets ledamöter eller utskottens ledamöter eller utgår en- dast för särskilda sammanträden. Vid reformen underströks att kommu- nerna även i fortsättningen borde tillse att sammanträden hölls på kvälls- tid, där ej särskilda skäl starkt talade för annat.
Om traktamentsbestämmelsernas tillämpning har upplysts att kommu- nallagskommissionen, som tillsatts för översyn av kommunallagarna, 1959 gjort en undersökning, berörande drygt 300 sognekommuner. Mer än tre fjärdedelar av dessa utbetalade ej några traktamenten. Inrikesministern, vars samtycke erfordras för utgivande av traktamenten till andra städernas och amtskommunernas förtroendemän än ledamöter i råden och dess ut-
skott, har iakttagit återhållsamhet vid lämnande av medgivande. Trakta- menten har sålunda godkänts endast när ett större antal sammanträden årligen hålles och uppdraget kan sägas ha varit betungande.
Också bestämmelserna om ersättning vid resa infördes 1950. Genom be— stämmelserna lagfästes vad redan dessförinnan ansetts gälla. Om bestäm- melsernas tillämpning har från stadskommunalt håll upplysts att åtskil— liga städer utger ersättning i enlighet med för statens tjänstemän gällande regler.
Vissa förtroendemän kan erhålla särskild ersättning. Så är förhållandet med köpstädernas borgmästare, som kan erhålla arvode och pension. Fat- tas beslut om sådan ersättning, skall beslutet upptagas i det för kommu- nens styrelse upprättade reglementet, vilket skall stadfästas av inrikes- ministern. Arvodena utgår efter riktlinjer, om vilka enighet nåtts mellan inrikesministeriet och köpstädernas kommunförbund. Nu gällande riktlinjer är av 1958. Arvodena, som varierar efter städernas storlek, uppgår enligt nu gällande riktlinjer till högst mellan omkring 10 000 kronor och 55 000 kro- nor. Enligt riktlinjerna är arvodena automatiskt dyrtidsreglerade. Pensio- nerna följer liknande riktlinjer. De nu gällande riktlinjerna finns upp— tagna i ett normalreglemente av 1959. Såväl egenpension som änkepension kan utgå. Pensionerna varierar efter arvodena och efter längden av den tid, under vilken borgmästaren innehaft uppdraget. Pension kan utgå efter 8 uppdragsår och full pension uppnås efter 20 år. Pensionen börjar utgå när en borgmästare lämnar uppdraget. Varje borgmästare erhåller utan särskilt beslut arvode och pension efter av staden antaget reglemente. _ Arvode kan enligt bestämmelser utanför kommunallagen utgå också till förmannen för stadens sociala utskott. Beslutet om arvode kräver fast- ställelse av socialministern.
I sognekommunerna kan arvode utgå till sognerådets förman samt till dess kassaförvaltare och dess revisorer. Utan fastställelse av amtsrådet kan arvoden av i lagen närmare reglerad storlek, varierande efter kommunernas invånarantal, utgå till förmannen och till kassaförvaltaren. _ Arvode kan enligt samma bestämmelse som för städerna utgå till förmannen för so- ciala utskottet. _ Pensionering kan ifrågakomma allenast med avseende å sognerådsförman, som varit förman under minst 12 år. Beslut om pension kräver fastställelse av amtsrådet. Enligt lagen äger inrikesministern att utfärda närmare föreskrifter om pensioneringen. Nu gällande särskilda be- stämmelser upptages i ett 1959 utfärdat normalreglemente. Pensionsbelop- pen har i reglementet bestämts efter kommunernas invånarantal och efter den tid förmannen innehaft uppdraget, varjämte åtskillnad upprätthålles mellan kommuner med kommunsekreterare och kommuner utan sådan. Full pension (4 080—14 640 kronor enligt reglementet) kan erhållas efter 20 år och pensionen utgår i regel från det förmannen fyllt 67 år. Såväl egenpen— sion som änkepension kan utgå och pensionerna är automatiskt dyrtids- reglerade.
Enligt uppgift från sognekommunernas förbund föreligger ej önskemål om några genomgripande förändringar av de nuvarande ersättningsbe- stämmelserna. Principen om oavlönade uppdrag synes enligt förbundet vara starkt rotfäst inom kommunerna. Ersättningsbestämmelserna torde komma att överses av kommunallagskommissionen.
Enligt den för Finland gällande kommunallagen av år 1948, vilken är gemensam för landskommuner, städer och köpingar, erhåller envar full- mäktig, enligt fullmäktiges prövning, lika stort arvode för varje samman- träde. Ersättning kan, enligt fullmäktiges bestämmande, också utgå för resekostnader och resedagar. Å fullmäktige ankommer vidare att fastställa ordförandens arvode. I kommunallagen finns också bestämmelse att ord— förande och ledamöter i kommunalstyrelsen åtnjuter ersättning, som till beloppet bestämmes av fullmäktige. _ Ersättningsbestämmelser ingår där- utöver i en del specialförfattningar, av vilka kan nämnas kommunala val- lagen, lagen angående förmynderskap, förordningen angående nykterhets- nämnder och nykterhetspoliser samt lagen om förvaltningen av socialvår- den.
I redogörelsen från de finska kommunförbunden har understrukits att ersättning utgår allenast där de enskilda kommunerna så beslutar. Stads- förbundet i Finland framhåller såsom karakteristiskt för finsk rätt att förtroendemannen icke skall vara berättigad att erhålla full ersättning för uppdraget. Enligt förbundet torde regeln fortfarande kunna anses vara att en förtroendeman ej erhåller lön. De finska landskommunernas för- bund har uppgivit att nästan alla förtroendemän erhåller något slags arvo- de, företrädesvis i form av sammanträdesarvode.
Betydande variationer säges råda beträffande ersättningarnas storlek såväl orterna emellan som mellan olika organ i samma kommun. Högre ledamotsarvoden uppges ofta utgå i särskilt betungade organ, bland vilka nämnes kommunalfullmäktige, kommunalstyrelse, socialnämnd och bygg- nadsnämnd. Vanligen differentieras ersättningarna också såtillvida att ord- förande och andra förtroendemän med specialuppgifter erhåller högre er- sättning än övriga ledamöter. En del kommuner utbetalar särskilda års- eller månadsarvoden till förtroendemän, som måste offra hela arbetsdagar eller avsevärt mer tid än andra vid fullgörandet av uppdrag. Såsom exem- pel på förtroendemän, som stundom gottgöres på detta sätt, nämnes ord- förande i kommunalstyrelse, socialnämnd och byggnadsnämnd.
Sammanträdesarvodena uppges för landskommunerna oftast liggagnel— lan 500 och 1 500 mark (motsvarande ungefär 8—24 svenska kronor) per sammanträde. För städernas vidkommande uppges ersättningen oftast ut- göra 1 000_1 500 mark såvitt gäller ledamöter av fullmäktige och av stads— styrclsen och 750—1500 mark när det gäller övriga förtroendemän. Till belysning av ersättningarnas storlek kan här vidare anföras några upp- gifter ur två för kommittén tillgängliga arvodesstadgor. Enligt stadgan för Helsingfors uppbär fullmäktiges ordförande 5 000 mark per samman—
träde, fullmäktiges ledamöter 2 000 mark och stadsstyrelsens och dess de— legationers medlemmar 3 000 mark. Av årsarvodena, vilka utgår vid sidan av sammanträdesarvoden, kan nämnas att ordförandena i fastighetsnämn- den, lönenämnden, sjukhusnämnden och nämnden för allmänna arbeten har årsarvoden på 100 000 mark och att i övrigt förekommer årliga ordfö- randearvoden på 70000 mark och 35000 mark. Den andra arvodesstad— gan, som avser en stad med omkring 5 500 invånare, upptager samman— trädesarvoden till fullmäktiges ordförande å 350 mark, till fullmäktiges ledamöter å 350 mark, till stadsstyrelsens ledamöter å 700 mark och till socialnämndens ledamöter å 600 mark. För sammanträde, som räcker minst fyra timmar, erlägges emellertid dubbelt arvode. Därjämte förekommer vissa årsarvoden, vilka utgår vid sidan av sammanträdesarvodena. Stads— fullmäktiges ordförande åtnjuter därvid 15 000 mark om året och social- nämndens ordförande 24000 mark. Slutligen finns också bestämmelse att förtroendemän erhåller ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst har ett flertal gånger efter besvär prövats av Högsta Förvaltningsdomstolen. Domstolen har där- vid förklarat att kommunallagen ej ger fullmäktige rätt att bevilja till- läggsersättning åt förtroendemän på den grund att de vid handhavandet av uppdrag förlorat sin sedvanliga arbetsförtjänst. Vid olika tillfällen har frågan om sådan ersättning varit under debatt hos kommunförbunden, varvid särskilt timavlönade förtroendemän ansett möjligheter böra öppnas för ersättande av inkomstbortfall. Flertalet kommunalmän uppges emeller- tid ha ställt sig avvisande till tanken på sådan gottgörelse, varvid bland annat åberopats att den praktiska tillämpningen av en sådan ersättnings- regel skulle medföra stora svårigheter.
Resekostnadsersättning uppges vanligen utgå. Grunderna för ersättning- en bestämmes av fullmäktige och varierar i olika kommuner. Exempel förekommer på bland annat schablonersättning efter billigaste färdsätt, ersättning för de faktiska färdkostnaderna samt års- eller månadsersätt— ning med fasta belopp. Traktamentsersättning utgår ofta ej för förrätt- ningar, som varar mindre än 6 timmar. Stundom utgår traktamentsersätt- ning endast vid förrättningar utom kommunen.
Bestämmelser om pension saknas. Delade meningar råder om möjlig- heterna att bevilja sådan. Under det att en meningsriktning gör gällande att ension ej alls kan ifrågakonuna hävdas från andra håll att den kom— muåala kompetensen medger beviljande av pension åt förtroendemän, som haft uppdraget som huvudsyssla under mycket lång tid, minst femton år. Enighet råder om att pension ej kan utgå till kommunalmän, vars uppdrag allenast utgjort bisyssla.
Någon reform av ersättningsbestämmelserna uppges ej vara aktuell även om det i olika sammanhang stått klart att arvoden och traktamenten i en del kommuner är synnerligen anspråkslösa.
Slutligen kan nämnas att frågor om olycksfallsförsäkringar för förtroen- demännen stundom varit under debatt. Det har uppgivits att sådana för- säkringar troligen tecknats i några kommuner.
Föreskrifter om ersättning till förtroendemän finns i Norge i lagen den 12 november 1954 om styrelsen i kommunerna. Bestämmelserna, vilka haft sin motsvarighet i tidigare kommunallagar, var senast föremål för en ingripande reform år 1952. Ersättningsbestämmelser finns vid sidan om kommunallagen i en rad speciallagar, som reglerar kommunernas in- satser på särskilda områden, såsom beskattningsväsende, bostadsförmed— ling och arbetsmarknad.
Kommunallagens centrala ersättningsbestämmelse (49 å) reglerar först den ersättning, som kan utgå till ordföranden i kommunstyrelsen (när- mast fullmäktige). Därefter uttalas i bestämmelsen att kommunalmännen i övrigt som regel icke skall erhålla någon lön eller gottgörelse för sitt arbete; undantag göres i sammanhanget dock för medlemmar av styrelser och råd för vissa verk och inrättningar och av kommittéer. I bestämmel- sens följande stycke _ som tillkom vid 1952 års reform _ får principen om oavlönade förtroendeuppdrag vidkännas ett allmänt undantag i det att bestämmelsen öppnar möjligheter för kommunerna att lämna gottgö- relse åt förtroendemän, vars uppdrag anses vara betungande. Ersättningen får därvid _ i likhet med vad som gäller för gottgörelsen till ordföran- den _ ej överstiga vad som anses rimligt med hänsyn till det arbete och besvär uppdraget medför. Om ersättningen utgår i form av sammanträdes- ersättning får den ej överstiga visst högsta belopp per dag. Maximibeloppet fastställes av Konungen och utgör _ efter att förut ha varit 20 norska kro- nor om dagen _ till följd av beslut i oktober 1959 nu 30 kronor per dag.
Utöver i föregående stycke omnämnda ersättning kan utgå resekostnads- ersättning där färdvägen överstiger 6 kilometer. Resekostnadsersättningen utgår efter av kommunen bestämda grunder. Kommunen äger också be- stämma om resekostnadsersättning och traktamente vid fullgörandet av uppdrag för kommunen.
Kommunernas ersättningsbeslut behöver ej underställas annan myn- dighets prövning.
Bestämmelser om pension saknas och frågor därom uppges komma upp i kommunerna allenast i rena undantagsfall. Kommunerna söker på olika sätt lösa uppkommande pensionsfrågor. Sålunda kan man tänka sig, heter det i uppgifterna från Norge, att ordföranden i en mindre kommun, därest han vid sidan av ordförandeskapet i kommunen närmast som tjänsteman förestått förvaltningen, erhåller pension för sistnämnda arbete.
Frågor om ersättning för mistad arbetsförtjänst dryftades vid 1952 års reform. Till grund för reformen låg ett inom kommunal- och arbetsdeparte- mentet utarbetat förslag. I förslaget övervägdes tre olika sätt att lösa den aktuella ersättningsfrågan. Valet stod sålunda mellan bestämmelser om
ersättning för förlorad inkomst, om ersättning för med uppdraget förenat arbete och om ersättning per dag efter fasta normer. Målsättningen angavs böra vara att möjliggöra för alla medborgare att _ utan hänsyn till deras ekonomiska villkor _ åtaga sig uppdrag. Det var, sades det i departe— mentsförslaget, för att uppnå detta icke alltid nödvändigt att fullt ut er- sätta alla inkomstbortfall. Departementsförslaget förordade bestämmelser om möjlighet att ersätta förlorad arbetsförtjänst. Såsom skäl härför an- fördes bland annat att man ej i större utsträckning än nödvändigt borde bryta med principen om oavlönade förtroendeuppdrag. Förslagets lagbe— stämmelse avsåg den förlust i vanlig arbetsinkomst, som förtroendemän fått vidkännas för skötseln av kommunalt förtroendeuppdrag. Förtroende- mannen skulle visa förlusten och den dagliga ersättningen fick ej överstiga av kommunen bestämt belopp, vilket ej kunde sättas högre än av Ko— nungen fastställt belopp.
Stortingets kommunalkommitté anslöt sig emellertid icke till departe- mentsförslaget utan förordade det i förslaget ingående avhandlade syste- met med ersättning efter utfört arbete. Kommittén berörde närmare de praktiska svårigheter, som skulle vara förenade med ett ersättande av in- komstbortfall, och fann det mest tilltalande och mest rättfärdigt att för betungande uppdrag kunde utgå ersättning efter utfört arbete. Kommittén föreslog att ersättningsbestämmelsen skulle ges den lydelse den nu har. — Stortinget följde kommunalkommitténs förslag.
Den 1952 införda bestämmelsen belyses närmare av en av kommunal- departementet _ på grundval av bestämmelsens förarbeten _ utfärdad rundskrivelse till fylkesmännen. Det erinras i denna skrivelse om att så— som huvudregel alltjämt skall gälla att uppdragen skall vara oavlönade. Ersättning skall endast utgå när kommunen så beslutar och ersättnings- möjligheterna bör enligt rundskrivelsen ej anlitas i större utsträckning än som är strängt nödvändigt för uppnåendet av lagstiftningens syfte. Sär- skild återhållsamhet anbefalles när fråga är om ersättning till ledamöter av kommunens beslutande organ. Ersättningen bör utgå såsom årsarvode endast såvitt avser styrelser och råd, som håller sammanträden förhål- landevis ofta och regelbundet.
I rundskrivelsen avhandlas också möjligheterna att vid bestämmelsens tillämpning utge individuellt bestämd gottgörelse. Av betydelse för be- stämmelsens tolkning är därvid den förut berörda bestämmelsen om ersätt— ning till kommunens ordförande, till vilken bestämmelse föreskriften om ersättning för betungande uppdrag här hänvisar. Enligt förarbetena till- föreskrifterna om ersättning till ordförande kan frågan huruvida ersätt- ning skall utgå avgöras med utgångspunkt från ordförandens ekonomiska förhållanden. I rundskrivelsen sägs nu beträffande den allmänna ersätt- ningen att denna ej bör fastställas med utgångspunkt från den förlust, som vederbörande förtroendeman lider i sin enskilda fortkomst. Den nya be-
stämmelsen sägs emellertid medge individuellt bestämd ersättning såtill- vida att ersättning kan beslutas utgå endast till enskilda förtroendemän och att olika ersättningar fastställes för medlemmar av samma organ, därvid hänsyn kan tagas till storleken av vederbörandes ekonomiska för- lust och till förtroendemannens förmåga att bära förlusten. Sådan indi— viduell gottgörelse kan emellertid enligt skrivelsen ej utgå om det beslu- tats att samtliga ledamöter av ett organ skall ha ersättning.
Enligt uppgifter från kommunförbunden i Norge möter ofta problem med avseende å förluster av arbetsförtjänst. Flera kommuner säges i sam- band med dylika problem gå längre i ersättningshänseende än vad bestäm- melserna strängt tillåter. Det sägs därvid förekomma att man utger en för- hållandevis frikostig årsersättning eller tillämpar gynnsamma beräknings- metoder när det gäller resekostnadsersättning och traktamente. Förbunden säger sig ha intryck av att enskilda kommuner överskrider högsta tillåtna dagsersättning, 30 kronor, men har ej uppgifter därom. _ Spörsmålet om ersättning för inkomstbortfall är stundom föremål för diskussion. Frågor om lagändring anges emellertid ej vara aktuella.
KAPITEL IV
Kommunalrättskommitténs förslag
De borgerliga primärkommunerna
1862 års kommunalförordningar byggde på grundsatsen att de kommu— nala förtroendeuppdragen skulle vara oavlönade. Principen om oavlönade förtroendeuppdrag har under utvecklingens gång fått vidkännas allt fler och allt mer omfattande undantag. Även nu gällande ersättningsbestäm- melser är emellertid i viss utsträckning präglade av denna grundprincip och av strävanden till återhållsamhet i ersättningshänseende. Här kan er- inras om att fullmäktig ej kan tillerkännas traktamente eller arvode, om maximeringen av den normala traktamentsersättningen och om avsakna- den av möjligheter att direkt ersätta förlorad arbetsförtjänst. _ Principen att uppdragen skall vara oavlönade kan sägas komma till uttryck också däri att, såvitt gäller primärkommunernas förtroendemän, ersättning en- dast utgår i den mån vederbörande kommun så beslutar.
Kommittén har ansett sig böra inledningsvis redovisa några övervägan- den rörande de allmänna principerna för ersättning till kommunala för- troendemän.
Utvecklingen har karakteriserats av tätorternas snabba tillväxt och av en befolkningskoncentration till sådana orter. Den genomförda kommun- indelningsreformen har medverkat till en ökning av antalet stora kommu— ner. Ett genomförande av indelningssakkunnigas förslag i kommunindel- ningsfrågan skulle föranleda en vidare utveckling mot folkrikare kommu- ner. Med större kommuner följer en tillväxt av den kommunala verksam- hetens allmänna omfattning. Därtill kommer att med större kommuner, särskilt kommuner av tätortstyp, ofta följer ökade anspråk på kommunala insatser på olika verksamhetsområden. Den kommunala verksamheten har också över huvud ökat i omfattning och betydelse. Många faktorer har så- lunda medverkat till att de kommunala förtroendemännen överlag fått en större arbetsbörda och ett större ansvar. _ I någon män kan också andra med denna utveckling sammanhängande förhållanden påverka bedöman- det av ersättningsfrågorna. Denna utveckling återspeglas i den till grund för 1953 års kommunallag liggande bestämningen av de kommunala ange- lägenheterna. Allmänintresset har i stället för gemensamhetsintresset där skjutits i förgrunden såsom norm för den kommunala kompetensen. De mera lokalt betonade intressen, som tidigare utgjort en grundval för den
kommunala verksamheten, är nu icke lika framträdande. Därtill kom— mer att i större kommuner ofta icke finns ett lika framträdande omedel— bart samband mellan den enskildes intressen och gemenskapens.
Vid sidan av den angivna utvecklingen hos kommunerna och den kom— munala verksamheten kan påvisas också en förändring av den enskildes förhållanden och inställning. Det hårdare tempot, särskilt inom arbets- livet, ställer ökade krav på den enskilde och ger fritiden en ökad betydelse. Med detta och med de växande möjligheterna för envar att använda fri— tiden för avkoppling och förströelse har följt en större värdesättning av fritiden. Kommunalmännens uppoffringar framstår därmed i viss mån som mera kännbara än tidigare. Det torde finnas fog för antagande att man i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för insatser på sam- hällslivets område.
Den ovan angivna utvecklingen motiverar enligt kommitténs mening att ersättningsbestämmelserna nu utformas efter mera liberala grundprinci- per. Många förtroendeuppdrag kräver i dag större insatser av sina inne— havare än tidigare. Även principiella skäl talar för att möjligheterna att lämna ersättning nu vidgas. De synpunkter, som legat till grund för prin- cipen om oavlönade uppdrag eller i övrigt föranlett en principiell återhåll— samhet i ersättningshänseende, kan visserligen alltjämt tillerkännas ett visst berättigande. Utrymmet för dessa principers tillämpning har emeller— tid efter hand begränsats och i dagens läge ter sig principerna motiverade endast såvitt gäller mindre tidskrävande uppdrag. Det kan i överensstäm- melse härmed finnas skäl för kommunerna att även i fortsättningen lämna de minst betungande uppdragen utan ersättning eller att för dessa utge en- dast en mera begränsad gottgörelse. Kommunerna bör emellertid ha möj- ligheter att allmänt och fullt ut ersätta uppdrag, som förorsakar sina in— nehavare en mera kännbar tidsutdräkt eller uppoffringar av någon bety- delse. Ersättningsbestämmelser, som medger utgivandet av ersättning i en- lighet med en sådan grundprincip, är enligt kommitténs mening av väsent- lig betydelse för upprätthållandet genom förtroendemän av en kommunal självstyrelse och förvaltning av dagens omfattning.
Överväganden skall i detta sammanhang ägnas också frågan om ersätt— ningarnas beroende av kommunala beslut. Av redogörelsen för utgående ersättningar har framgått att stor oenhetlighet råder när det gäller de skilda kommunernas utnyttjande av ersättningsbestämmelserna. Många kommu- ner lämnar nu _ i mer eller mindre god överensstämmelse med lagens be- stämmelser och grunderna för dem _ ersättningar, som säkerligen måste anses bereda vederbörande förtroendemän en tillfredsställande gottgö- relse. En hel del kommuner begagnar emellertid icke alls eller endast i begränsad omfattning de ersättningsmöjligheter lagen anvisar. Det är själv- klart att de lokala förhållandena varierar så starkt att några mera fixe— rade ersättningsregler knappast kan ifrågakomma. Den anpassning, som
måste ske av ersättningarna efter de enskilda kommunernas förhållanden, kan bäst åstadkommas genom att varje kommun själv får fatta beslut om ersättning. Det är därvid icke endast fråga om ett rättande av ersättningen efter arbetsbörda och arbetsförhållanden hos de skilda kommunala orga- nen utan också om ett hänsynstagande till kommunens förhållanden i öv- rigt. Även om bestämmelserna skall bygga på principen att tillfredsstäl- lande ersättning i allmänhet bör utgå till förtroendemännen kan det så— lunda vara ofrånkomligt att viss återhållsamhet måste iakttagas med hän- syn till vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden. Det är uppen- barligen också mest förenligt med den kommunala självstyrelsen att er- sättningsfrågorna beror av kommunernas egna beslut. Kommittén anser sålunda att anledning icke finns att i detta hänseende nu ge bestämmel- serna en annan utformning än den hittillsvarande. Primärkommunernas förtroendemän bör alltså ej heller i fortsättningen åtnjuta någon ovillkor- lig rätt till ersättning.
Den i föregående stycke angivna principen bör enligt kommitténs me- ning gälla alla slag av ersättning. Beträffande vissa slag av ersättning vill emellertid kommittén redovisa något utförligare överväganden. De ersätt- ningar, som därvid närmast åsyftas, är ersättning för resekostnader, uppe— hälle och särskild resdag. Att sådan ersättning utgår kan te sig i så hög grad skäligt att särskild anledning skulle kunna finnas att i detta hänse- ende tillförsäkra förtroendemännen en obligatorisk ersättning. Även krav på viss likställighet mellan kommunalmännen i samma kommun och mel- lan de skilda kommunernas förtroendemän skulle kunna åberopas för att ersättning i ovan berörda hänseende regelmässigt utgick. Det finns emel- lertid fog för antagande att kommunerna i gemen skall finna angeläget att bereda dylik gottgörelse. Kommittén har därför funnit att jämväl såvitt gäller nu ifrågavarande gottgörelse skäl saknas att låta ersättningarna få obligatorisk karaktär.
Kommittén övergår härefter till en närmare behandling av särskilda frå- gor om ersättningsreglernas innehåll och utformning. Härvid skall först upptagas frågan om fullmäktige bör kunna erhålla sådan ersättning, som nu beredes ledamöter av styrelser och nämnder genom dagtraktamente. _ Frågan hur denna ersättningsform nu skall gestaltas skall behandlas först i ett senare sammanhang.
De synpunkter, som redovisats i anslutning till de allmänna principerna för ersättning, äger tillämpning även när det gäller ledamöterna av kom— munernas beslutande organ. Uppdragets förtroendekaraktär är visserligen kanske mera framträdande när det gäller fullmäktigeuppdragen än för andra kommunala uppdrag. Det ligger måhända icke lika nära till hands att ersätta insatser, som på detta sätt är förenade med befogenheter att träffa avgöranden beträffande allmänna angelägenheter och att utforma riktlinjer för samhällsverksamheten. Det torde emellertid här närmast vara
fråga om en gradskillnad, som är föga åtkomlig för objektiva avvägningar. När ett fullmäktigeuppdrag tar en icke ringa tid i anspråk kan det vara rimligt att ersättning utgår i lika mån som för andra förtroendeuppdrag. Uppgifter från kommunerna utvisar att för fullmäktigeuppdragen nu mångenstädes åtgår avsevärd tid. Även om sammanträdena med fullmäk- tige av olika skäl oftast hålles om kvällarna, förekommer redan nu på en del håll att vissa sammanträden måste förläggas till dagtid. Tid och arbete åtgår också för genomgång av handlingar, som utsänts inför ett samman- träde, och andra förberedelser för sammanträdet. Även om ett samman- träde äger rum på arbetsfri tid, kan det vara så långvarigt och krävande att förtroendemannen nödgas offra arbetstid för att bereda sig vila före eller efter sammanträdet. _ Kommittén har sålunda funnit att ett uttalat behov föreligger av möjligheter att lämna ersättning till fullmäktige. I la— gen bör därför nu införas bestämmelser om sådan ersättning. Sannolikt kommer utvecklingen att medföra att sådan ersättning finnes påkallad i allt fler kommuner. På många håll torde emellertid ännu saknas anledning att allmänt lämna ersättning till ledamöterna av det beslutande organet. Där endast ett fåtal, icke tidskrävande sammanträden årligen hålles, finns vanligen knappast skäl att i vidare mån än som nu sker utge ersättning till fullmäktige. Synpunkter, sammanhängande med förtroendeuppdragens natur, kan här berättiga att måttliga uppoffringar göres utan annan gott- görelse än den som redan nu kan utgå.
Flera särskilda spörsmål påkallar uppmärksamhet när det gäller den ersättning, som nu beredes förtroendemännen genom dagtraktamenten. — Ersättning i nu berörda hänseende skall enligt kommitténs ovan redovi— sade förslag kunna utgå också till kommunernas fullmäktige. _ Av redo- görelsen för nu gällande bestämmelser har framgått att dagtraktamentet _ alltefter den enskilde förtroendemannens förhållanden _ kan bereda honom gottgörelse för ökade levnadskostnader eller för mistad arbetsför- tjänst eller utgöra ersättning för med uppdraget förenat arbete.
Den begränsning, som i lagen göres av det normala dagtraktamentets belopp, hänför sig till kostnadsnivån och arbetsinkomsterna i samband med 1950 års reform. De strävanden till återhållsamhet, som präglar 1950 års ersättningsbestämmelser, medförde för övrigt att traktamentena re- dan då endast i begränsad utsträckning kunde erbjuda en tillfredsstäl- lande ersättning. Den ekonomiska utvecklingen under tiden efter refor- men har medfört att traktamentena — normaltraktamentet liksom ett efter detta avpassat högre traktamente — i dag ofta framstår som otillräckliga. Därtill kommer att anledning nu kan finnas att allmänt se mera liberalt på ersättningsfrågorna. De traktamenten, som kan utgå i enlighet med lagens bestämmelser och grunderna för dem, måste sålunda i dag beteck- nas som otidsenliga. Detta bestyrkes för övrigt av det förhållandet att kom- munerna i betydande utsträckning utger traktamenten, som får anses stå
i mindre god överensstämmelse med kommunallagens föreskrifter. _ Kom- mittén finner skäl förorda en förbättring av möjligheterna att lämna sådan ersättning, som svarar mot den nuvarande ersättningen i form av dagtrak- tamente.
När det gäller sättet för åstadkommande av en förbättring står olika möj- ligheter till buds. I icke ringa utsträckning har kommunerna valt att be— reda förtroendemännen gottgörelse genom en direkt ersättning för mistad arbetsförtjänst eller genom traktamenten, som i större eller mindre ut- sträckning differentierats efter inkomstbortfall. Kommittén har anbefallts att särskilt överväga frågorna om en sådan anpassning av ersättningen efter förlusten av inkomst. _
Skäl kan tala för en differentiering efter inkomstbortfall. Den förtro- endeman, som går miste om arbetsförtjänst genom sitt deltagande i det kommunala livet, har givetvis ett starkare behov av ersättning än de för— troendemän, för vilka ersättningen närmast utgör gottgörelse för med upp— draget förenat arbete. Principiella skäl, sammanhängande med förtroende— mannaskapets natur, kan tänkas åberopas för ett ersättningssystem, som främst eller uteslutande inriktas på att förtroendemännen hålles skadeslösa för ekonomiska uppoffringar. Frågan om ersättning för mistad arbetsin- komst synes fä sin särskilda tillspetsning i de fall, då en kommun anser sig höra av ekonomiska skäl begränsa utgifterna för ersättning till för- troendemännen. I ett sådant läge kan uppenbarligen behovet att ersätta mistad inkomst framstå så starkt att denna ersättningsform bör ges före- träde.
Åtskilliga skäl kan emellertid också anföras mot en anpassning av ersätt— ningen efter inkomstbortfall. En bestämmelse om ersättning för inkomst— förlust kan lätt vålla tillämpningssvårigheter. Inkomstbortfallet måste i varje särskilt fall nöjaktigt styrkas. I en hel del fall föranleder detta givet- vis ej några avsevärda svårigheter. Redan i en del av de fall, då en förtro- endeman kan visa att han nödgats vara borta ett visst antal arbetstimmar, kan emellertid stundom viss tveksamhet uppkomma om ersättning skäli- gen bör utgå. Möjligheter kan sålunda föreligga att mer eller mindre klart påvisa att förtroendemannen haft möjligheter att hålla sig skadeslös, exem- pelvis genom byte av tjänstgöringstid. I många fall låter sig inkomstbort- fallet icke lätteligen beräknas. Egna företagare och anställda med större friheter när det gäller arbetstidens förläggande kanske icke direkt avstår inkomst men kan å andra sidan vara hänvisade att utföra det arbete de för— summat på annan tid. För en del ledamöter _ främst kvinnor utan för- värvsarbete _ är det ytterst svårt att finna några godtagbara normer för beräkning av den ekonomiska förlusten. Även beräkningen av den tid, som skall anses åtgå för ett sammanträde, kan föranleda svårigheter och ersätt- ningen kan icke helt inskränkas till sådan tid utan måste också i Viss ut- sträckning avse tid, som eljest åtgår för uppdraget. Systemet med ersätt-
ning för individuellt inkomstbortfall kan lätt bli för invecklat för att lämp- ligen kunna hanteras i ett sammanhang som det förevarande. Det är vis- serligen möjligt att genom mer eller mindre långt gående sohablonregler avsevärt förenkla systemets tillämpning. Ett ökat användande av schabloner förminskar emellertid i motsvarande mån betydelsen av ersättning för mis- tad arbetsförtjänst såsom fristående ersättningsform. Förfarandet med ett utredande av varje enskild förtroendemans förhållanden kan — förutom att det kan bli invecklat och tungrott _ även ur andra synpunkter fram- stå såsom mindre lämpligt. Därtill kommer att invändningar av principiell art uppenbarligen också kan riktas mot ett utgivande av varierande er- sättningar till förtroendemän med samma arbetsuppgifter. Ett system med ersättning för mistad arbetsförtjänst kan också sägas bygga på en prin- cip, enligt vilken förtroendeuppdraget uppfattas såsom något i viss me— ning sekundärt. Insatsen ersättes sålunda icke efter sitt eget värde utan allenast med hänsyn till det intrång, som uppdraget förorsakar.
Det alternativ, som kan uppställas till ett ersättande av mistad inkomst, är ett system, som i likhet med det nuvarande bereder samma ersättning åt förtroendemän med samma arbetsuppgifter. Om ersättningarna därvid göres tillräckligt stora, kan dessa i rimlig omfattning hålla förtroendemän, som måste avstå inkomst, skadeslösa för mera normala förluster. Längre kan man beträffande denna kategori förtroendemän knappast heller kom- ma genom ett direkt ersättande av mistad arbetsförtjänst. _ Bestämmel- ser om ersättning för mistad inkomst torde nämligen under alla förhål- landen böra innehålla begränsningar av det ersättningsgilla inkomstbort- fallet. _ Ett system med sådana enhetliga ersättningar skulle därutöver innebära att förtroendemän, som ej gör några förluster, erhåller en icke obetydlig ersättning för med uppdraget förenat arbete. Förtroendemännen i fråga gör visserligen ej några ekonomiska uppoffringar för uppdraget men offrar i samma utsträckning som andra förtroendemän tid och kraf- ter på uppgifterna. Skäl kan sålunda anföras för att också ifrågavarande förtroendemän skall erhålla ersättning. Förtroendemännens sysslande med uppdraget kan väsentligen jämställas med utförandet av ett arbete. Sär- skilt påtagligt kan detta vara när det gäller handhavandet av uppgifter på områden av utpräglad förvaltningskaraktär. Men även i övrigt kan det sägas vara svårt att hos förtroendeuppdraget se en sådan särpräglad valör att hållbara skäl kan finnas att bedöma ersättningsfrågorna på annat sätt än när det gäller insatser på andra verksamhetsområden.
Kommitténs övervägande av nu ifrågavarande ersättningsspörsmål för- anleder kommittén att avvisa tanken på ett ersättningssystem med indivi- duellt bestämd ersättning efter inkomstbortfall. Den i det nuvarande dag- traktamentet ingående allmänna gottgörelsen bör istället bestämmas efter det arbete, som är förenat med vederbörande förtroendeuppdrag. Förtro- endemän med lika arbetsuppgifter bör, såvitt gäller denna allmänna er-
sättning, erhålla lika stor gottgörelse. Bestämmelsen om den allmänna gottgörelsen _ bestämmelsens utformning skall vidare övervägas i ett se- nare sammanhang — bör lämna kommunerna frihet att själva träffa av- göranden om ersättningarnas storlek. Ersättningsbesluten har i jämförelse med andra kommunala beslut en mycket begränsad betydelse ur ekonomisk synpunkt och en inskränkning av kommunernas frihet att bestämma er- sättningarnas belopp framstår i dagens läge såsom opåkallad. En anpass- ning efter utvecklingen kan också lättast ske om ersättningsbeloppen ej fixeras i lag. Kommunerna bör enligt kommitténs mening åtnjuta frihet också med avseende å bestämmandet av de närmare föreskrifterna för er- sättningen. Den allmänna ersättningen bör allt efter förhållandena kunna utgå såsom årsersättning, sammanträdesersättning eller ersättning, an- passad efter sammanträdets längd. Det torde emellertid vara till fördel ur tillämpningssynpunkt om så få differentieringar som möjligt göres. Sär- skilt i kommuner med en hög ersättningsstandard torde förutsättningarna vara goda för en långt driven enhetlighet.
Systemet med enhetliga, efter arbetsinsatsen avvägda ersättningar har bestämda fördelar ur tillämpningssynpunkt. Även synpunkter av princi- piell natur talar enligt kommitténs mening för att sådana ersättningar i största utsträckning utgår. Det torde emellertid i dag icke vara möjligt att helt undantagslöst utge tillräckliga ersättningar. Ekonomiska fakto- rer kan medföra att ett antal kommuner nödgas begränsa utgifterna för ersättning till förtroendmännen. Därvid måste företräde utan tvekan ges de ersättningsbehov, som avser mistad arbetsinkomst. Bestämmelsen om den allmänna gottgörelsen bör därför så utformas att den icke hindrar att ersättningen i undantagsfall kan _ även om den bestämmes efter med uppdraget förenat arbete — individuellt anpassas efter inkomstbortfallet. Ersättningen bör därvid kunna helt eller delvis förbehållas förtroendemän, för vilka uppdraget medför förlust av inkomst. Begränsningar bör göras med avseende å ersättningens maximibelopp och ersättningen bör utgå med schablonmässigt bestämda belopp. Det måste emellertid samtidigt un- derstrykas att ersättning för mistad inkomst bör komma till användning allenast i undantagsfall och att kommuner, som vill anlita denna ersätt- ningsform, bör eftersträva att då möjligheterna det medger övergå till en- hetliga ersättningar. Ersättningarna till förtroendemännen kan ej antagas kunna medföra utgifter av den storlek att de kan ha en avgörande bety- delse för den kommunala ekonomien. Den utgiftsökning, som utgivandet av enhetliga ersättningar skulle föra med sig, bör ej kunna varaktigt hindra en kommun att bereda förtroendemännen i gemen skälig gottgörelse.
I det föregående har intet sagts om dagtraktamentenas uppgift att er- sätta förtroendemän för ökade Ievnadskostnader. Enligt kommitténs ovan redovisade förslag skall ersättningen i fortsättningen i huvudsak anpas— sas så att förtroendemännen beredes en tillfredsställande gottgörelse för
med uppdraget förenat arbete. Fråga uppkommer då först om till ersätt- ningarna i gemen bör läggas något belopp, som medger att ersättningen täcker också genomsnittliga utgifter för ökade levnadskostnader. Uppen- barligen skulle därigenom många förtroendemän beredas en opåkallat hög ersättning med hänsyn till att några särskilda kostnader ej uppstår för dem. Skulle å andra sidan utgå en endast efter det utförda arbetet anpassad ersättning skulle förtroendemän, som verkligen åsamkas direkta utgifter i samband med uppdraget, ej beredas en fullt tillfredsställande ersättning, likvärdig med den som utgår till andra förtroendemän. Kom- mittén finner därför rimligt att möjligheter öppnas att bereda förtroende- män, för vilka uppdraget med hänsyn till tidsutdräkten och avståndet till bostaden medför utgifter för kost och logi, särskild ersättning härför i form av dag— och nattraktamente. Ett särhållande av denna ersättning skulle för övrigt också medföra vissa praktiska fördelar. En sådan lösning skulle sålunda skapa större enkelhet beträffande ersättningarnas ställning i skattehänseende och när det gäller beräkningen av pensionsunderlag och pensionsavgifter vid den allmänna tilläggspensioneringen. Uppdelningen av ersättningen på arbetsersättning och kostnadsersättning skulle också leda till en bättre överensstämmelse med på andra områden vedertagna er- sättningsformer. En övergång till ett system med »egentliga traktamen- ten» skulle vidare möjliggöra en allmän förenkling av ersättningsbestäm— melserna och kunna medverka till en större enhetlighet i de skilda kom- munernas ersättningsregler. _ Till detta skall kommittén återkomma i ett senare sammanhang sedan några ytterligare ersättningsspörsmål ge- nomgåtts.
Liksom hittills bör självfallet ersättning kunna utgå för resekostnader. Beträffande resekostnaderna är frågan nu endast i vilken utsträckning kommunerna bör tilläggas frihet att själva bestämma grunderna för ersätt— ningen. Redan vid 1950 års reform övervägdes denna fråga och anledningen till att sådan frihet icke då infördes synes främst ha varit att några all— männa önskemål därom icke framkommit från kommunalt håll. Under tiden efter 1950 års reform har Spörsmålet varit under debatt, senast i samband med den ändring av resekostnadsbestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari 1960. Genom den utformning, som bestämmelserna då fick, framstår en reform i denna riktning såsom i hög grad påkallad. Be- stämmelserna att allmänt samfärdsmedel skall begagnas då resan lämpli— gen kan företagas med sådant och att kommunerna själva äger bestämma grunderna för ersättning vid resa med eget motorfordon lämnar nu kom- munerna så stor frihet att de detaljerade bestämmelserna för resa med all— mänt samfärdsmedel nu förefaller opåkallade. Borttagandet av de detalje- rade bestämmelserna bör avse såväl färdmedlen och reseklasserna som be- stämmelserna om minsta ressträcka, Departementschefens uttalande vid 1950 års reform om möjligheterna att tillerkänna kommunerna större fri-
heter avsåg samtliga dessa detaljbestämmelser. Det kan här också erin— ras om att allmänna resereglementet för resekostnadsersättningens vid- kommande saknar bestämmelser om minsta färdväg. Att detaljerade rese- kostnadsbestämmelser föreslås ej vidare ingå i lagen, bör emellertid icke medföra att färdkostnaderna i huvudfallen ersättes i vidare män eller efter andra normer än hittills. När avstånden inom en ort är obetydliga kan kommunen sålunda sakna anledning att lämna resekostnadsersättning och för kortare, normala resor torde ersättning i allmänhet böra utgå endast för färd med allmänt samfärdsmedel. När det gäller längre resor, där all- mänt samfärdsmedel med olika reseklasser kan stå till buds, bör emel— lertid intet hinder föreligga att bestämma ersättningen efter högsta rese- klass. För längre resor bör, då detta medför betydande tidsvinst eller är särskilt skäligt ur bekvämlighetssynpunkt, ersättningen kunna avse resa med eget fordon eller med taxebil. Resekostnadsersättning bör utgå endast där resa faktiskt företages och då ej beräknas efter dyrare färdsätt än det, som verkligen kommit till användning. Anledning saknas att bibehålla nu— varande regel att ersättning endast kan utgå för färd mellan bostaden och sammanträdeslokalen. Om sammanträde eller förrättning äger rum å så- dan tid att förtroendemannen måste bege sig direkt från arbetet till sam- manträdes- eller förrättningsstället, bör ersättningen kunna beräknas för sådan färd. _ När det gäller resekostnadsersättningen bör goda möjlig- heter finnas att ansluta de kommunala bestämmelserna till de reseregle- menten, som kan gälla för kommunernas tjänstemän.
Ersättningen för särskild resdag förlorar genom de av kommittén för- ordade bestämmelserna i viss mån sin betydelse som särskild ersättnings— form. Kommittén förutsätter dä att ersättningen för med uppdraget för- enat arbete kan i särskilda fall anpassas också efter den tidsutdräkt, som uppdraget medför. För en förtroendeman, som bor på sådant avstånd från sammanträdeslokalen att han för ett sammanträde måste sätta till exem- pelvis två dagar, bör ersättningen sålunda kunna beräknas för två dagar eller på annat sätt höjas utöver ersättningen till övriga förtroendemän. Genom »egentligt traktamente» kan ersättning härutöver beredas för av sammanträde eller förrättning orsakade kostnader för kost och logi. — Enligt kommitténs bedömande saknas därför anledning att bibehålla en särskild bestämmelse om nu ifrågavarande slag av ersättning.
Även den särskilda bestämmelsen om ersättning vid förrättningar utom kommunen synes kunna utgå. Kommunerna kommer ju enligt kommitténs förslag att äga möjligheter att redan för sammanträden och förrättningar inom kommunen tillämpa en standard, som bereder tillfredsställande er- sättning. Vid en fullt utbyggd ersättningsstandard kan för ersättningen vid förrättningar utom kommunen sålunda tillämpas de normer, som antagits för sammanträden och förrättningar inom kommunen. Där den allmänna ersättningsstandarden av en eller annan anledning är låg, kan den all-
männa regeln anses medge möjligheter för kommunen att tillämpa libe- ralare normer för enbart förrättningar utom kommunen.
Beträffande de arvoden, som enligt nuvarande bestämmelser kan utgå till ordförande och annan förtroendeman med mera omfattande arbets- uppgifter, behöver i detta sammanhang endast något sägas om själva arvo- dessättningen. Många kommuner iakttager stor återhållsamhet beträffan— de arvodesbeloppen. De av kommittén förordade allmänna riktlinjerna för ersättning innebär att varje förtroendeman bör kunna tillerkännas en er- sättning, som tillfredsställande gottgör honom för utfört arbete. Det får anses angeläget att kommuner, som eftersträvar att bereda sina förtroende- män en skälig ersättning, särskilt tillser att de mest arbetstyngda förtro- endemännen tillgodoses. Då kommittén föreslagit att den allmänna ersätt- ningen till förtroendemännen skall anpassas efter med uppdraget förenat arbete, saknas uppenbarligen anledning att nu överväga en utökning av den krets, som skall kunna erhålla särskild ersättning. Kommittén vill här hänvisa till i senare sammanhang redovisade överväganden om ett sammanförande av de särskilda arvodena och den allmänna ersättningen till en ersättningsform.
Möjligheterna att lämna ersättning med särskilda belopp för utgifter bör bibehållas. Ersättningen i fråga står resekostnadsersättningen nära. Dessa ersättningar bör därför kunna i författningshänseende samman- hållas.
Övervägandena rörande förtroendemännens pensioner skall redovisas för sig i ett senare sammanhang.
I direktiven för utredningen har berörts också frågor om ersättning till suppleanter, som är närvarande vid sammanträde men därvid ej tjänst— gör i ledamots ställe. Enligt vad kommittén har sig bekant förekommer i ej ringa utsträckning att suppleanterna mera regelmässigt är närvarande vid sammanträden. I den mån sådan närvaro är av särskild betydelse med hänsyn till vederbörande nämnds arbetsförhållanden och uppgifter finns uppenbarligen skäl för att suppleanterna i fråga skall kunna erhålla viss ersättning. För många nämnder torde emellertid förekommande ärenden vara av sådan art och arbetsförhållandena sådana att en närvaro från suppleanternas sida icke kan anses särskilt påkallad. I sistnämnda fall finns ej samma fog för ersättning. Kommittén vill förorda att möjligheter nu öppnas till ersättande av suppleanter. Ersättningen synes böra utgå som sammanträdesersättning jämte resekostnadsersättning och traktamente. Det måste emellertid understrykas att anledning finns för kommunerna att iakttaga återhållsamhet vid utnyttjandet av denna ersättningsmöjlighet. Ett allmänt utgivande av suppleantersättning bör knappast ifrågakomma. Ersättningen bör förbehållas fall, då närvaron vid sammanträde är sär- skilt angelägen med hänsyn till vederbörande nämnds arbetsförhållanden och uppgifter. Suppleantersättningen behöver självfallet icke alltid fullt ut
motsvara de ordinarie ledamöternas ersättning. Även andra begränsningar, såsom med avseende å antalet till ersättning berättigande sammanträden inom olika nämnder, bör kunna uppställas i de kommunala besluten om suppleantersättning. Lagen bör innehålla särskild föreskrift, som medger att ersättning kan utgå till suppleant, som är närvarande vid samman- träde utan att tjänstgöra som ledamot. Till suppleant, som deltager i leda— mots ställe, kan ersättning utgå redan till följd av bestämmelserna om ersättning till ordinarie förtroendemän. Avser deltagandet därvid helt sammanträde synes gottgörelsen böra motsvara den, som utgår till övriga deltagande ledamöter. Vid mera begränsat deltagande torde den särskilda suppleantersättningen oftast kunna bereda suppleanten tillräcklig gott— görelse.
Efter genomgången av riktlinjerna för ersättningsreglernas sakliga inne- håll övergår kommittén nu till frågorna om bestämmelsernas närmare ut- formning. Enligt kommitténs förslag skall från det nuvarande dagtrakta- mentet särskiljas den ersättning, som avser kostnader för uppehälle. För nu berörda kostnadsersättning bör reserveras benämningen >>traktamente>>. Den ersättning, som i övrigt nu beredes genom dagtraktamentet, bör en— ligt kommitténs förslag i huvudfallen anpassas efter omfattningen av ut- fört arbete. Denna ersättning blir sålunda sådan att ersättningen närmast framstår såsom ett arvode. Denna allmänna ersättning till förtroendemän- nen i gemen kommer icke att i princip skilja sig från de arvoden, som nu utgår till särskilt betungade förtroendemän. Dessa båda slag av ersätt— ning synes därför lämpligen kunna regleras av en och samma bestämmelse. Vid bestämmelsens tillämpning kan kommunerna sedan avgöra i vilken
utsträckning arvodet skall utgå som sammanträdesarvode — med bestämt belopp per sammanträde eller med efter tidsutdräkten vid vederbörande sammanträde anpassat belopp _ eller som årsarvode. Självfallet bör det
stå kommunerna fritt att själva här välja den ordning, som med hänsyn till de lokala förhållandena ter sig mest lämplig. Kommittén vill emellertid i detta sammanhang göra några uttalanden om de riktlinjer, som härvid torde kunna följas. Förtroendemän, vars insatser till övervägande del av— ser deltagande i sammanträde och arbete i nära anslutning härtill, bör oftast kunna ersättas genom sammanträdesarvoden. I den mån uppdraget är förenat med ett mera betydande fortlöpande arbete vid sidan av sam- manträdena kan en kombination av sammanträdes- och årsarvoden vara lämplig. För uppdrag av större, på förhand bestämbar omfattning bör er— sättningen i huvudsak kunna utgå som årsarvode. _ Ersättningsformerna skulle sålunda, såvitt de hittills genomgåtts, komma att utgöras av arvode och traktamente samt resekostnadsersättning och ersättning för utgifter. De nuvarande bestämmelserna om ersättning för särskild resdag och vid förrättning utom kommunen synes, såsom förut antytts, kunna utgå.
En utformning av bestämmelserna efter nu angivna linjer leder uppen—
barligen till förenklingar av själva bestämmelserna. Genom den större fri- het, som kommunerna tillerkännes när det gäller bestämmandet av grun- derna för ersättning, kommer bestämmelserna självfallet att lämna kom- munerna mindre ledning vid utformandet av ersättningsbesluten och till— lämpningen av dem. Den föreslagna uppbyggnaden av bestämmelserna sy- nes emellertid öka möjligheterna att ansluta de lokala bestämmelserna till normalreglementen. Särskilt är detta givetvis fallet när det gäller rese- kostnadsersättning och traktamente. Men även med avseende å arvodena torde normalreglementen, upptagande en stomme för ersättningsbeslutens utformning samt tillämpningsföreskrifter av allmän räckvidd, kunna uppgöras och bli till stor nytta. En allmän anslutning till sådana normal- reglementen kan avsevärt främja en önskvärd större enhetlighet beträf- fande de kommunala ersättningarna. Man erhåller också ett större och fas- tare underlag för den praxis, som alltid måste utgöra en betydelsefull ut- fyllnad av regelsystemet.
Kommunerna skulle enligt kommitténs förslag komma att åtnjuta vitt- gående friheter beträffande ersättningen till förtroendemännen. Bestäm— manderätten måste som hittills tillkomma kommunernas fullmäktige, som i fortsättningen skulle äga vidgade möjligheter att bereda ersättning såväl åt andra förtroendemän som åt sig själva. Detta förhållande kan uppen— barligen aktualisera önskemål om viss kontroll av de kommunala ersätt— ningsbesluten. Anledning saknas dock enligt kommitténs mening att i detta sammanhang överväga ett återinförande av under tidigare skeden gällande underställningstvång beträffande kommunala arvodesbeslut. Det är ange- läget och kan förväntas att kommunernas fullmäktige vid sitt ställnings- tagande till ersättningsfrågor kommer att iakttaga stor grannlagenhet och att i särskild grad låta sig vägledas av omsorger om kommunens ekonomi. Härigenom och genom den uppmärksamhet, som den allmänna opinionen kan väntas ägna ersättningsfrågorna, finns starka garantier mot otillbör- liga ersättningsbeslut. Därtill kommer att besluten kan genom besvär bringas under prövning av högre instans. Med hänsyn till besvärsprövningen synes bestämmelserna om arvode böra upptaga en allmän norm för ersättning- ens bestämmande. Kommittén anser att det därvid är tillfyllest att det _ så- som i andra författningsbestämmelser om ersättning _ anges att ersätt- ningen skall vara »skälig». — Nuvarande bestämmelser innehåller, såvitt gäl- ler arvoden, en begränsning av beslutens giltighet i tiden _ för arvoden till fullmäktiges ordförande till ett år och för övriga förtroendemän till fyra år. En sådan begränsning fyller enligt kommitténs mening knappast något praktiskt syfte. Kommittén anser sig därför icke höra i sitt lagförslag upp- taga någon motsvarighet härtill.
Kommittén övergår härefter till frågorna om de kommunala förtroende— männens pensioner.
Enligt direktiven för utredningen har kommittén att, såvitt gäller pri— märkommunernas förtroendemän, närmare utreda två särskilda spörsmål, vilka berörts i den i direktiven omnämnda skrivelsen den 29 novem- ber 1958 från samtliga kommunförbund. Den ena frågan rör möjligheterna att bereda förtroendemännen familjepension. Kommunförbunden fann det otillfredsställande att möjligheter saknades att utge sådan pension. Den andra frågan gäller de i kommunallagen uppställda villkoren för rätten att bevilja pension. Enligt kommunförbunden hade villkoret att förtroende— mannen ägnat övervägande del av sin arbetstid åt uppdraget kommit att framstå såsom en alltför snäv begränsning av möjligheterna att bereda ett berättigat pensionsskydd. _ Frågorna om pension borde enligt direktiven, som utfärdades innan lagen om försäkring för allmän tilläggspension (TPL) antogs, ses mot bakgrunden av statsmakternas kommande ståndpunkts— tagande rörande frågan om en allmän pensionsreform.
Den nu genomförda pensionsreformen har medfört att ovan angivna frågor för flertalet förtroendemäns vidkommande erhållit sin lösning vid sidan av kommunallagens pensionsbestämmelser. Den allmänna tilläggs— pensionen (ATP) avser såväl ålderspension och förtidspension som familje- pension. De kommunala ersättningarna _ dock icke kostnadsersättningar av något slag _ är i princip pensionsgrundande och förtroendemännen kan erhålla ett mot den kommunala ersättningen svarande pensionsskydd. Kommunerna betalar i enlighet med kommunförbundens rekommendation i allmänhet ATP-avgifter för av dem utgivna ersättningar. Tilläggspensio- neringen aktualiserar emellertid spörsmålen vilka åtaganden, som från kommunernas sida bör kunna göras med avseende å denna, och huruvida i kommunallagen erfordras några bestämmelser i anslutning till ATP.
Enligt 5 5 andra stycket TPL kan överenskommelse träffas att ersätt- ning av det slag, vartill kommunalmännens ersättning är att hänföra, skall anses såsom anställningsinkomst. En sådan överenskommelse medför att ersättningens utgivare har att betala pensionsavgift för ersättningen. Över— enskommelsen föranleder vidare att ersättningen i princip blir pensions- grundande redan när den uppgår till 300 kronor. För att en liknande er- sättning utan sådan överenskommelse skall grunda rätt till pension måste den _ i förekommande fall tillsammans med andra inkomster inom samma undergrupp av inkomstslaget inkomst av annat förvärvsarbete _ uppgå till minst 500 kronor.
När det gäller ersättning för mera tidskrävande uppdrag finns enligt kommitténs mening mycket starka skäl för att ersättningen i ATP-hänse- ende skall jämställas med anställningsinkomst. Kommunala ersättningar för uppdrag, som med hänsyn till sin omfattning kan sägas stå en anställ- ning nära, omnämndes också av departementschefen i TPL—propositionen såsom exempel på fall, då möjligheterna till överenskommelse kunde för-
modas bli av stor betydelse. Övervägandena rörande frågan om kommu- nernas ansvar för ATP-avgifterna har därför synts kommittén kunna när- mast inriktas på Spörsmålet om de mindre ersättningarnas ställning i ATP- hänseende. Valet står sålunda mellan en begränsning av det kommunala ansvaret för avgifterna till de större uppdragen och ett kommunalt åtagan- de såvitt gäller alla ersättningar, som uppgår till minst 300 kronor.
För en begränsning till de mera tidskrävande uppdragen _ exempelvis till uppdrag, som kommunen finner böra ersättas med årsarvode _ kan tala att det i huvudsak är beträffande sådana uppdrag, som ett jämstäl— lande med anställning har ett mera utpräglat sakligt fog. Härtill kommer att även praktiska synpunkter kan åberopas för en begränsning till sådana uppdrag. Ett uteslutande av de mindre uppdragen _ dit flertalet kommu— nala uppdrag torde vara att lhänföra — skulle sålunda avsevärt förenkla kommunernas bestyr i anslutning till ATP. Ersättningen för de mindre uppdragen uppgår slutligen merendels till så obetydliga belopp att det ur förtroendemännens synpunkt icke kan framstå såsom mera betydelsefullt att ATP-avgifterna ersättes av kommunen.
Mot ovan angivna synpunkter kan emellertid anföras att T PL medger att jämväl ersättningen för mindre uppdrag behandlas såsom anställnings- inkomst. Såsom skäl härför har i TPL-propositionen hänvisats till de svå- righeter, som skulle föreligga att uppställa en objektivt riktig gräns mel— lan uppdrag, som är så omfattande att de bör likställas med anställning, och sådana uppdrag, som har karaktär av bisyssla. Liknande svårigheter skulle självfallet möta att vid tillämpningen upprätthålla en åtskillnad olika uppdrag emellan. Därtill kommer att ersättningen, även när det gäl- ler uppdrag av mindre omfattning, ofta tjänar såsom gottgörelse för mins- kade arbetsinkomster, för vilka arbetsgivaren skulle erlagt ATP—avgif- terna. För förtroendemännen kan ett hänförande av ersättningen till an- ställningsinkomst även såtillvida vara av intresse att inkomsten därige— nom blir pensionsgrundande redan när den uppgår till 300 kronor.
Kommittén har vid ställningstagandet till nu berörda fråga funnit över- vägande skäl tala för att frågan om ATP-avgifterna även i fortsättningen löses efter de linjer, som kommunförbunden för det närvarande rekom- menderat. Kommunerna bör därför ha möjligheter att beträffande alla utgående arvoden ikläda sig ansvaret för ATP-avgifterna. Det kan anmär- kas att kommunernas lämnande av uppgifter för ATP och inbetalning av pensionsavgifterna torde ställa sig avsevärt enklare vid ett genomförande av ett ersättningssystem, där åtskillnad göres mellan ersättning för arbete (arvode) och kostnadsersättningar.
I kommunallagen bör enligt kommitténs mening upptagas särskild be— stämmelse, som lämnar uttryckligt stöd för kommunala åtaganden med avseende å ATP. Kommittén har övervägt olika möjligheter till utform- ning av en sådan bestämmelse. Därvid har närmare övervägts en utform-
ning efter mönster av den bestämmelse, genom vilken motsvarande fråga fått sin lösning för riksdagsmännens vidkommande. Bestämmelsen i fråga _ 7 5 i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdags- mannauppdragets fullgörande _ innehåller efter författningsändring den 16 december 1960 (SFS 701/1960) att riksdagsmannarvodena vid tillämp- ningen av TPL skall anses såsom inkomst av anställning. Kommittén har emellertid funnit att bestämmelsen i kommunallagen icke bör ges samma lydelse. Kommunerna synes nämligen böra äga frihet att själva avgöra om de vill ikläda sig ansvaret för ATP-avgifterna och att beträffande åta- gandena göra de begränsningar, som kan finnas påkallade med hänsyn till kommunens förhållanden. Ett obligatoriskt ansvar för avgifterna står för övrigt mindre väl samman med att de kommunala arvodena _ till skillnad från riksdagsmannaarvodena _ enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag skall vara beroende av kommunernas beslut. Bestäm- melsen bör därför ges en utformning, som ger uttryck för kommunernas frihet att själva bestämma om ersättningarnas ställning i ATP-hänseende. Därvid bör väljas en formulering, som ger kommunerna möjlighet att be- tala pensionsavgifterna utan att överenskommelse träffas enligt 5 5 andra stycket att ersättningen skall hänföras till anställningsinkomst. I vissa fall kan det nämligen för en kommun framstå såsom enklast att direkt till förtroendemännen ersätta de egenavgifter, som dessa påförts för ATP vid den slutliga taxeringen. Genom att ersättningarna ej behandlas såsom anställningsinkomst undgår kommunen att för ersättningarna i fråga be— räkna arbetstid och lämna uppgifter för fastställandet av ATP-avgifterna. Kommittén har därför funnit sig böra förorda att bestämmelsen får ut— säga att kommunerna äger åtaga sig ansvaret för mot utgående arvoden svarande ATP-avgifter. I övrigt synes ej erforderligt att i kommunallagen ge några bestämmelser i anslutning till ATP. Att ersättningarna är pen— sionsgrundande och att jämväl familjepension kan utgå följer av TPL. Frågorna om förtroendemännens pensioner kan emellertid icke fullstän- digt lösas inom ramen för ATP. I vissa fall kan en betalning av ATP-avgif- ter ej ifrågakomma, i andra fall är en sådan betalning utan verkan i pen— sionshänseende eller ger avgifterna icke ett tillfredsställande pensions- skydd. Det måste därför övervägas i vilken mån kommunerna bör (ha möj- ligheter att vidtaga andra åtgärder för pensionering av förtroendemän. De fall, som måste tjäna som utgångspunkt vid avgörandet av ovan be- rörda spörsmål, synes vara följande. Personer, som är födda tidigare än 1896, omfattas icke av ATP. Försäkrade, som tillhör årsgrupperna 1896— 1913, kan, även om för dem betalas ATP-avgifter av motsvarande storlek som för andra försäkrade, ej erhålla full pension inom ATP. Några för- troendemän kan komma att göra anmälan om undantagande från försäk- ringen. Bestämmelserna om högsta pensionsgrundande inkomst (för 1961 utgör taket 32 250 kronor) kan medföra att en kommunal ersättning helt
eller delvis ej kommer att inverka på pensionsförmånerna. Pensionspoäng beräknas vidare ej då den försäkrades sammanlagda, i och för sig pen- sionsgrundande inkomst understiger för inkomståret gällande basbelopp (4 300 kronor för 1961). Sistnämnda förhållande medför exempelvis att en förtroendeman, som vid sidan av den kommunala ersättningen endast har icke pensionsgrundande inkomster, såsom kapitalinkomster eller inkoms- ter av utarrenderat jordbruk, ej kan erhålla ATP i den mån den kommu- nala ersättningen understiger basbeloppet. Erinras bör också om fall, då bestämmelserna i TPL om beräkning av pensionspoäng och pensionsavgif- ter föranleder att en betalning av ATP-avgifter såsom för anställningsin— komst ej inverkar på pensionsförmåner eller pensionsavgifter. Så är fallet då den försäkrades inkomster utgöres av en kommunal ersättning under basbeloppet jämte inkomster av annat förvärvsarbete, såsom inkomster av rörelse eller jordbruk. Slutligen kan erinras om att pensionspoäng ej beräk— nas för vissa smärre ersättningar _ ersättningar understigande 300 kronor vid anställningsinkomst och 500 kronor vid inkomst av annat förvärvs- arbete.
Kommittén har övervägt olika möjligheter till lösning av frågorna om åtgärder vid sidan av ATP. Därvid har ingående dryftats en lösning, vilken i huvudsak skulle innebära att kommunerna gavs möjligheter att i annan ordning lämna förtroendemän, för vilka kommunen ej betalar ATP-avgift, en mot avgiften svarande gottgörelse (pensionsavgiftskompensation). Så- dan kompensation kunde därvid utgå antingen för alla arvoden eller ock- så för endast vissa arvoden, där åtgärder är särskilt påkallade. _ Det kan anmärkas att det resultat, vartill ett generellt utgivande av avgiftskom- pensation skulle leda, också i viss mån uppnås därest kommunerna ej alls betalar ATP-avgifter. _ En annan lösning skulle vara att i särskild bestäm- melse skapa möjligheter för kommunerna att i vissa fall göra särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. Den särskilda bestämmelsen skulle därvid kunna antingen nära motsvara den nuvarande pensionsbestämmel- sen i 46 ä 3 mom. kommunallagen eller också utgöras av en liknande be- stämmelse med mindre stränga villkor för rätten att bevilja pension. Över- väganden har också ägnats möjligheterna att kombinera de här antydda båda lösningarna.
De fall, då åtgärder vid sidan av ATP kan ifrågakomma är av högst olika angelägenhetsgrad. Särskilt angelägna kan åtgärder vara såvitt gäl— ler förtroendemän, som med hänsyn till åldern ej kunnat inordnas under ATP eller ej kan erhålla full ATP—pension. Även i övrigt kan emellertid åtgärder vara befogade, såsom exempelvis då en förtroendeman är syssel- satt på heltid med kommunala uppdrag mot en ersättning, som överstiger högsta pensionsgrundande inkomst enligt TPL. Också när en förtroende- man frivilligt ställt sig utanför ATP kan ibland finnas skäl att kommunen bidrager till en pensionering, som förtroendemannen själv ordnat. I åtskil-
liga fall torde emellertid skälen för kommunala åtgärder vara av avse- värt mindre styrka.
Ehuru angelägenheten av kommunala åtgärder vid sidan av ATP så- lunda varierar, kan skäl onekligen tala för ett generellt utgivande av av- giftskompensation. Man skulle därigenom nå full jämställdhet olika för- troendemän emellan i ersättningshänseende. Genom generell kompensation undgås vidare svårigheterna att göra åtskillnad fallen emellan. Det är på detta område _ liksom när fråga var om ATP-avgifterna _ vanskligt att uppställa normer för en rättvisande avgränsning fallen emellan. Nu anförda skäl synes emellertid icke tillräckliga för en lösning efter linjen med gene- rell avgiftskompensation. ATP syftar till beredande åt envar av en efter hans inkomstförhållanden anpassad, skälig pension. Det framstår med ut- gångspunkt från detta förhållande som föga påkallat att kommunerna ge- nerellt utger särskilda ersättningar, syftande till ett längre gående pen— sionsskydd. Att vissa grupper av förtroendemän när det gäller den kom- munala ersättningens verkan i pensionshänseende är sämre ställda än andra sammanhänger med uppbyggnaden av ATP. Frågor om utjämnande av sådana olikheter får övervägas i samband med reformer beträffande ATP. Åtgärder vid sidan av ATP synes böra vara en kommunal angelägen- het allenast när särskilda skäl, hänförliga till vederbörande förtroendemans insatser för kommunen, föreligger.
Vid en begränsning till särskilda fall synes ett utgivande av avgiftskom- pensation icke särdeles praktiskt. I många fall kan sålunda längre gående åtgärder vara motiverade och särskilda pensionsutfästelser böra göras. En kombination av avgiftskompensation och särskilda pensionsutfästelser er- bjuder knappast några fördelar. Kommittén har därför funnit sig böra för- orda att frågorna om åtgärder utanför ATP löses genom en bestämmelse om särskilda pensionsutfästelser. Frågorna om denna bestämmelses inne- håll skall övervägas i det följande.
Ett bibehållande av den nuvarande pensionsbestämmelsen i 46 5 3 mom. kommunallagen skulle, såsom tidigare antytts, hålla möjligheterna till sär- skild pensionering öppna. I några hänseenden får emellertid den nuvaran- de bestämmelsen anses alltför snävt begränsa möjligheterna att sörja för en tillfredsställande pensionering. De skäl, som kommittén funnit tala för en förbättring av förtroendemännens ersättning, bör äga tillämpning ock- så såvitt gäller pensionerna. Flertalet förtroendemän beredes nu genom ATP ett förbättrat pensionsskydd. En förbättring ter sig med hänsyn här- till i dagens läge berättigad jämväl såvitt gäller dem, som står utanför ATP. Önskemålen om möjligheter att tillförsäkra förtroendemännen fa- miljepension bör nu kunna tillgodoses. Förtidspension bör kunna ifråga- komma. Det till uppdragets omfattning knutna villkoret 'bör i enlighet med kommunförbundens hemställan göras mindre strängt. Det synes här rim- ligt att pension skall kunna utgå till förtroendemän, vars uppdrag medfört
arbete av betydande omfattning. Pension bör vid en sådan bestämning kunna ges såväl den, som under en lång följd av år innehaft ett arbetskrä- vande uppdrag exempelvis såsom ordförande, som den, vilken fullgjort ett flertal olika uppdrag och därigenom nedlagt ett omfattande arbete inom kommunen. Även fullmäktigeuppdragen och revisionsuppdragen bör där- vid kunna medräknas såsom pensionsgrundande.
Villkoret att uppdraget eller uppdragen innehafts under en lång följd av är bör bibehållas. Anledning saknas uppenbarligen att fatta pensionsbe- slut redan vid begynnelsen av ett uppdrag innan möjligheter finns att göra några antaganden om uppdragets långvarighet. Möjlighet bör emellertid finnas att fatta de särskilda pensionsbesluten såväl i efterhand som då förtroendemannen alltjämt innehar uppdraget. Möjligheter att besluta om familjepension och förtidspension kan medföra att det finns anledning att överväga ett pensionsbeslut så snart ett uppdrag, även om detta ej står inför ett avbrott, haft sådan långvarighet att pension kan ifrågakomma. Vid dylika förhandsbeslut bör beslutet kunna avse en pension, som till storleken blir beroende av uppdragstidens längd när pensionstillfället in— träder. Möjligheter bör finnas att därvid också ge pensionsförmånerna auto- matisk värdebeständighet.
Även villkoret att särskilda skäl skall föreligga för ett pensionsbeslut bör såsom hittills komma till uttryck i bestämmelsen. Ett dylikt villkor får emellertid i dagens läge en något annan innebörd än hittills. Särskilda skäl bör motivera ett pensionsbeslut just i det aktuella fallet. Avgörandet måste träffas mot bakgrunden av vederbörande förtroendemans ATP-för- hållanden och särskilda skäl måste finnas att anse ATP-förmånerna otill- räckliga.
Bestämmelsen är avsedd att komma till användning främst när fråga är om äldre förtroendemän, som helt eller delvis står utanför ATP och som under flera mandatperioder intagit en mera framträdande plats i det kom- munala livet. Bestämmelsen kommer sålunda att främst äga betydelse un- der en övergångstid. Den bör emellertid i undantagsfall kunna tillämpas även i andra fall, då beredandet genom kommunens försorg av ett pensions- skydd eller ett förstärkt sådant kan vara skäligt. Med hänsyn härtill och då bestämmelsen avviker från den nuvarande pensionsbestämmelsen har kommittén ansett bestämmelsen böra placeras i själva kommunallagen och ej i övergångsbestämmelserna till de nya ersättningsreglerna.
Uppgifterna om kommunernas hittillsvarande pensionsbeslut utvisar att kommunerna iakttagit återhållsamhet vid tillämpning av nuvarande pen- sionsbestämmelse. Även om återhållsamhet är motiverad jämväl vid ut- nyttjandet av den nu föreslagna pensionsbestämmelsen, synes anledning saknas att bibehålla skyldigheten att underställa besluten länsstyrelsens prövning. Efter en övergångstid torde särskilda pensionsbeslut komma att fattas allenast i mycket begränsad omfattning.
Samordning bör ske mellan de särskilda pensionsbesluten och ATP I den mån äldre utfästelser ej kan helt ersättas av ATP kan kommunerna böra begränsa sina åtaganden med hänsyn till de förmåner, som kommer att åtnjutas genom ATP.
De föreslagna ersättningsbestämmelsernas ikraftträdande behöver ej medföra omedelbara ändringar av de skilda kommunernas nuvarande er- sättningsbeslut. Nu gällande beslut kan givetvis tillämpas tills vidare. Det kan förutsättas att kommunförbunden kommer att aktualisera frågorna om kommunernas övergång till nya ersättningsbestämmelser och ge 111- visningar för denna övergång liksom beträffande de nya ersättningsbeslu- tens utformning.
Lagen den 31 maj 1957 om kommunalförbund hänvisar beträffande er— sättning till förtroendemän till kommunallagens bestämmelser. En ändnng av kommunallagens ersättningsbestämmelser skulle därför, utan att äld- ringar vidtages i kommuna-lförbundslagen, få verkan också för kommural- förbunden.
Landstingen
När det gäller landstingslagens ersättningsbestämmelser är behovet av re- former icke lika framträdande. Ledamöterna av landstingens beslutande organ har redan genom dagtraktamentena ersättning, som svarar mot den ersättning kommunal- och stadsfullmäktige enligt förslaget skulle kunna erhålla i form av arvode och traktamente. Landstingen har fria händer att besluta om ersättningarnas storlek. Det synes emellertid böra övervägas om _ såsom kommittén förordat med avseende å kommunallagen _ en omläggning av ersättningssystemet bör äga rum.
Flertalet landsting gör ej, utom genom nattraktamenten, åtskillnad lör- troendemännen emellan med hänsyn till bostadsorten. En uppdelning av dagtraktamentena på arvode och traktamente skulle syfta till en diffe- rentiering efter bostadsort och sålunda till en brytning med den praxis, som flertalet landsting nu funnit sig böra upprätthålla. Sakligt fog synes emellertid finnas för en sådan differentiering. Genom denna skulle nås en grundläggande jämställdhet mellan olika förtroendemän med avseende å ersättningens värde. Ur praktisk synpunkt måste det vara fördelaktigt att den allmänna ersättningen för med uppdraget förenat arbete _ arvodet _ kan bestämmas utan att hänsyn måste tagas till att ersättningen i vissa fall skall kunna inrymma gottgörelse för ökade kostnader för uppehälle. Så- som angivits vid övervägandena om kommunallagens ersättningsformer medför en uppdelning fördelar med hänsyn till beskattnings- och pensicns- förhållanden. Kommittén har därför funnit sig böra förorda att också landstingslagens dagtraktamenten uppdelas på arvode och traktamente.
En uppdelning av dagtraktamentet aktualiserar frågor om i vilken ut-
sträckning den nuvarande principen om landstingsmännens rätt till er- sättning bör bibehållas. Vidhålles principen skulle en rätt till »egentligt traktamente» kunna tillkomma endast landstingsmän, för vilka uppdraget medför ökade kostnader för uppehälle. I sakens natur ligger emellertid att bestämmelsen om traktamente ej kan detaljerat ange under vilka förut- sättningar landstingsmän skall äga denna rätt till traktamente. I sista hand blir det därför landstingen själva som får avgöra till vilka landstings- män och efter vilka grunder traktamente skall utgå. Frågorna om trakta- menten ligger därmed till sådan del i landstingens egna händer att det fram- står som omotiverat att utforma bestämmelsen med utgångspunkt från att landstingsmän skall äga en rätt till ersättning. Liknande synpunkter gör sig gällande också med avseende å den del av ersättningen, som skall ut- göra arvode. Landstingens befogenhet att fritt besluta om arvodenas storlek medför även här att formen med en rätt till ersättning ter sig omotive— rad. Landstingsmännens behov av ersättning blir i dagens läge säkerligen tillgodosedda utan någon i lag stadgad rätt för dem att erhålla gottgörelse. _ Kommittén föreslår därför att landstingslagens bestämmelser om arvode och traktamente helt skall överensstämma med kommunallagens.
En reform bör ske också beträffande resekostnadsersättningen. Denna bör, såsom föreslagits när det gäller primärkommunerna, kunna utgå efter grunder, som kommunen själv äger bestämma. Även bestämmelsen om er— sättning för utgifter synes kunna utformas efter mönster av vad som före- slagits beträffande kommunallagen .
I samband med omdaningen av landstingslagens ersättningsbestämmel- ser kan övervägas ett borttagande av bestämmelsen i 39 5 1 mom. tredje stycket att landstingsman, som inträtt i tjänstgöring sedan av honom an- mält hinder underkänts, ej kan erhålla resekostnadsersättning eller trakta- mente för resdag om sådan ersättning utgått till i hans ställe inkallad suppleant. Kommittén anser att bestämmelsen, som ej torde fylla någon större praktisk uppgift och ter sig föråldrad, bör kunna utgå.
Suppleanter i landstingens förvaltande och verkställande organ bör kunna i samma mån som primärkommunernas erhålla ersättning.
Liksom primärkommunerna bör landstingen kunna åtaga sig att betala mot utgående arvoden svarande ATP-avgifter. Landstingen bör ha frihet att själva bestämma i vilken utsträckning och på vilket sätt sådan avgifts- betalning skall äga rum. Bestämmelsen bör därför ges samma lydelse som motsvarande bestämmelse i kommunallagen .
Den i skrivelsen den 29 november 1958 av kommunförbunden berörda frågan om pensioner åt landstingens förtroendemän har för flertalet av dem fått sin lösning genom pensionsreformen och genom landstingens be- talande av ATP-avgifter. Kommittén har övervägt huruvida för landsting- ens del nu bör införas möjligheter till särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. Behovet av sådana bestämmelser torde vara begränsat. De
fall, då sådana utfästelser skulle kunna ifrågakomma, får antagas hän- föra sig till förtroendeuppdrag, vilka nu ersättes genom årsarvode. Av uppgifter om utgående ersättningar har framgått att arvodena endast i ett mindre antal fall uppgår till sådana belopp att en pensionering kan vara påkallad. Av dessa fall får flertalet antagas Iha fått sin lösning genom ATP. Efter en övergångstid synes frågor om särskild pensionering sålunda kunna uppkomma allenast i rena undantagsfall. Möjligheter finns att i dessa un- dantagsfall bestämma arvodets belopp så att förtroendemännen själva kan bära kostnaderna för ett mot arvodet svarande pensionsskydd. Den före- slagna bestämmelsen i kommunallagen om särskilda pensionsutfästelser syftar främst till ett bibehållande under en övergångstid av redan förelig— , gande möjligheter till pensionering. För landstingslagens vidkommande skulle en motsvarande bestämmelse innebära en ren nyhet. _ Kommittén har med hänsyn till vad här sagts funnit sig icke böra föreslå ett införande i landstingslagen av möjligheter till särskilda pensionsutfästelser.
Församlingarna
De kyrkokommunala förtroendemännen har hittills, utom såvitt gäller pen- sioner, kunnat erhålla ersättning efter enahanda bestämmelser som för- troendemännen i de borgerliga primärkommunerna. Om en sådan överens— stämmelse skall upprätthållas jämväl i fortsättningen erfordras ändringar i den nya lagen om församlingsstyrelse, som skall träda i tillämpning den 1 januari 1963. Behoven av reformer är utan tvekan mindre framträdande såvitt gäller församlingarnas förtroendemän. Några önskemål om ändringar av ersättningsbestämmelserna synes heller icke ha framkommit vid genom- förandet av församlingsstyrelsereformen. Särskild tvekan kan uppenbar- ligen råda om behovet av möjligheter att ersätta ledamöterna i försam- lingarnas beslutande organ med arvode. De praktiska fördelarna av en överensstämmelse mellan ersättningsbestämmelserna i kommunallagen och i lagen om församlingsstyrelse måste emellertid anses motivera en reform. De nya ersättningsbestämmelserna bör dock ej föranleda att ersättning i allmänhet utges i vidare mån än nu sker. När fråga är om ledamöter i beslutande organ bör ersättning i form av arvode ifrågakomma allenast i undantagsfall.
Anledning saknas att nu införa möjlighet till särskild pensionering av församlingarnas förtroendemän. Den kyrkliga kommunen bör emellertid ges samma möjligheter som de borgerliga att åtaga sig ansvaret för ATP- avgifter.
KAPITEL V
Specialmotivering till förslagen till författningsändringar
Kommunallagen den 18 december 1953
28 5. 1 mom. Allmänna överväganden om ersättningen till kommunernas fullmäktige finns redovisade i kapitel IV (sid. 44).
Att arvodet skall anpassas efter göromålens omfattning och art med- för att högre arvode kan utgå exempelvis till fullmäktig, som valts till ord— förande. Anpassningen efter tidsutdräkt har särskilt avseende å fullmäk- tige, som bor på sådant avstånd från sammanträdeslokalen att de för upp- draget måste sätta till mer tid än övriga ledamöter. Avlägset boende förtro- endemän kan erhålla arvode också för särskild resdag. Sådana förtroende- män kan därjämte genom traktamente beredas gottgörelse för ökade kost- nader för uppehälle. _ Den nuvarande bestämmelsen om ersättning för särskild resdag har därför funnits kunna utgå. _ Arvodena bör i öv— rigt i allmänhet utgå med lika belopp för alla fullmäktige. Ersättningen bör sålunda ej bestämmas efter det inkomstbortfall, som den enskilde förtroendemannen får vidkännas för uppdragets fullgörande. Bestäm- melsen hindrar dock icke att i undantagsfall kan beslutas om individuellt utgående arvoden, närmast avsedda såsom ersättning för inkomstbort- fall. Kommunerna har då möjlighet att helt eller delvis begränsa utgi- vandet av ersättning till fall, då en förtroendeman utan sådan ersättning skulle lida en särskilt kännbar förlust. Ersättningen bör emellertid därvid lämpligen utgå med fasta sohablonbelopp och ej överstiga av kommunen beslutat maximum.
Arvode skall utgå allenast då kommunen _ vars beslutanderätt utövas av fullmäktige _ så beslutar. I kommuner, där fullmäktigeuppdraget ej är särskilt betungande eller tidskrävande, kan anledning ofta saknas att bereda fullmäktige i gemen arvodesersättning. Arvodet bör i allmänhet kunna utgöras av sammanträdesarvode. För ordföranden torde årsarvode _ eventuellt kombinerat med sammanträdesarvoden _ ofta kunna ifråga— komma.
Den föreslagna bestämmelsen reglerar ej ersättningsbeslutens giltighet i tiden. Av kommunerna antagna bestämmelser skall gälla för den tid kom- munen beslutat eller intill dess de ersättes genom nytt beslut. Ett nytt be-
slut bör emellertid, i enlighet med nuvarande praxis, ej kunna föranleda minskning av ersättning, som belöper på tid före beslutet.
Den i andra stycket intagna bestämmelsen ger kommunerna frihet att bestämma grunderna för ersättning i form av traktamente samt resekost- nadsersättning och annan ersättning för utgifter. Kommunerna har ansetts kunna själva avgöra vilken ersättning, som för olika fall kan te sig skälig i nu ifrågavarande avseenden. Ledning kan här erhållas av vad som på andra områden är vedertaget beträffande ersättningsformerna i fråga. Ersätt— ningen skall förbehållas fall, då utgifter i nu avsedda hänseenden verkligen föreligger, och får självfallet ej användas exempelvis för utfyllnad av er- sättning, som nu bör utgå i form av arvode. Ersättningen kan lämnas mot räkning från förtroendemannen över de kostnader, för vilka han enligt kom— munens bestämmelser äger åtnjuta gottgörelse. I många fall torde emellertid av praktiska skäl böra ifrågakomma att ersättningen i större eller mindre utsträckning utgår med fasta schablonbelopp och efter ett förenklat utbetal- ningsförfarande. Ersättning med visst årsbelopp torde ofta vara att före- draga när fråga är om utgifter för representation, skrivhjälp, telefon eller
dylikt.
2 mom. Frågorna om förtroendemännens pensioner har behandlats i kapitel IV (sid. 53).
Bestämmelsen i första stycket av detta moment är närmast avsedd så- som stöd för kommunernas ingående av avtal enligt 5 5 andra stycket lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Kommunerna har emellertid ock- så möjlighet att ersätta ATP-avgifterna genom ett utgivande direkt till förtroendemannen av den pensionsavgift denne påförts vid den slutliga taxeringen.
Kommittén har föreslagit att kommunerna skall äga möjlighet också till särskilda pensionsutfästelser. Sådana utfästelser skall enligt förslaget kunna göras jämväl gentemot exempelvis den, som under en lång följd av år innehaft ett betungande uppdrag som fullmäktiges ordförande. Det starkt övervägande antalet fall, i vilka utfästelser kan komma i fråga, torde emellertid avse förtroendemän, som _ eventuellt vid sidan av fullmäk- tigeuppdraget, till vilket hänsyn också kan tagas _ haft uppdrag inom styrelser och nämnder. Bestämmelsen har därför ansetts böra ha sin plats i 46 å och i 28 5 har därför upptagits allenast en hänvisning dit.
3 mom. Bestämmelsen om ersättning till ledamot av beredning kan nu i stället för till 46 & hänvisa till 28 5 eftersom fullmäktig enligt förslaget skall kunna erhålla ersättning i samma utsträckning som andra förtroendemän. Frågorna om ersättning till suppleanter redovisas i kapitel IV (sid. 51).
46 Q.
1 mom.
Den förutvarande ersättningen i form av dagtraktamente skall enligt för- slaget nu uppdelas i dels arvode, avsett såsom en allmän ersättning för för- troendemannens insatser, och dels traktamente (dag- och nattraktamente) för de fall att uppdraget medför ökade levnadskostnader. Förevarande be- stämmelse skall utgöra grund jämväl för beslut om sådana till betungade förtroendemän utgående särskilda arvoden, som hittills reglerats av 46 5 2 mom. —— Utformningen av ersättningssystemet har behandlats i kapitel IV (sid. 52). I övrigt kan hänvisas till vad som anförts under 28 & beträf- fande enahanda ersättningar till fullmäktige.
Särskilda bestämmelser har ej föreslagits beträffande ersättning för resa utom kommunen. Den allmänna bestämmelsen i 1 mom. ger kom— munerna möjlighet att besluta om sådan ersättning. Skulle den för sam- manträden eller andra förrättningar inom kommunen tillämpade ersätt- ningen ej anses bereda tillfredsställande gottgörelse jämväl vid uppdrag utom kommunen, kan beslutas om gottgörelse efter särskilda normer för sistnämnda uppdrag.
Såsom framgått av vad som anförts under 28 5 skall ersättning för sär- skild resdag enligt förslaget kunna utgå i form av förhöjt arvode och mot tidsutdräkten svarande traktamenten.
Ersättning skall kunna utgå också till suppleanter (sid. 51).
2 mom.
Bestämmelsen i andra stycket ersätter nuvarande 46 5 3 mom. Mindre stränga villkor har föreslagits såvitt gäller uppdragets eller uppdragens omfattning. De möjliga pensionsformerna har — eftersom förslaget här delvis går längre än nuvarande bestämmelse, såsom den tolkats — uttryck— ligen nämnts i lagtexten. Bestämmelsen om särskilda pensionsutfästelser torde huvudsakligen få sin betydelse för en övergångstid så länge den all- männa tilläggspensionen ej bereder alla åldersklasser fullt pensionsskydd.
Av sammanhanget torde framgå att med förtroendeman i andra stycket avses i 1 mom. första stycket omnämnda ledamöter av styrelser och nämn- der. Till följd av hänvisningsstadganden i 28 och 63 55 kan också fullmäk- tigeuppdragen, ledamotskapen av beredningar och revisionsuppdragen tillmätas betydelse vid ställningstaganden till frågor om särskilda pen- sionsutfästelser.
Bestämmelsen i 63 5, vilken beträffande ersättning till revisorer hänvisar till 46 5 1 och 2 mom., har ej underkastats någon ändring. Genom den lydelse sistnämnda bestämmelser har enligt förslaget kommer pensions-
utfästelser att kunna göras jämväl till revisorer. Även om revisorsuppdra- gen endast i undantagsfall torde vara så omfattande att pension kan ifråga- komma, torde uppdragen tillsammans med andra uppdrag ibland kunna medföra att en pensionering kan vara berättigad.
Kommunallagen för Stockholm
Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak helt med allmänna kom- munallagens. Utöver vad som anförts i specialmotiveringen till de sist- nämnda bestämmelserna skall här anmärkas följande.
29 &.
Ehuru speciallagen för Stockholm nu icke innehåller bestämmelser om ersättning för särskild resdag, har det ansetts motiverat att förtroende- män, som bor på sådant avstånd från sammanträdeslokalen att tidskrä- vande sammanträde kan medföra ökade kostnader för uppehälle, skall kunna beredas traktamente.
53 5.
Bestämmelsen i nuvarande 53 5 2 mom. första stycket om rätt till års- arvode för stadskollegiets ordförande har fått sin motsvarighet i andra stycket av förslagets 1 mom. Enahanda rätt till årsarvode har ansetts böra tillkomma kollegiets vice ordförande, som nu regelmässigt åtnjuter så- dant arvode. Ordföranden och vice ordföranden kan dessutom, i den mån fullmäktige så beslutar, erhålla annan i 53 5 upptagen ersättning.
Bestämmelserna i 45 5 3 mom. och 67 å femte stycket har bibehållits oförändrade.
Landstingslagen den 14- maj 1954
Kommittén vill beträffande bestämmelsernas innebörd hänvisa till vad i specialmotiveringen anförts om motsvarande bestämmelser i kommunal- lagen. Därutöver kan anmärkas följande.
39 &.
Bestämmelsen om dagtraktamente i nuvarande 39 5 1 mom. första styc- ket utsäger ej något om ersättningens skälighet. Vid en omläggning av ersättningssystemet, medförande att den allmänna ersättningen skall utgå i form av arvode, synes en mot föreskriften i nuvarande 55 5 2 mom. sva- rande bestämmelse om skälighet böra medtagas.
Den i förslagets 1 mom. andra stycket upptagna föreskriften om ersätt- ning för utgifter är ny. Även om bestämmelsen torde komma i tillämp— ning allenast i särskilda undantagsfall, lhar bestämmelsen ansetts motive— rad för ernående av överensstämmelse med kommunallagens bestämmelse.
Bestämmelsen i nuvarande 39 5 1 mom. tredje stycket om verkan i er- sättningshänseende av ej godkänt förfall har borttagits.
Bestämmelsen om landstingsmännens ersättning har — med den frihet som skall tillkomma landstinget vid bestämmandet av ersättningen — ej ansetts böra utformas med utgångspunkt från en rätt till ersättning.
55 &. Föreskriften i nuvarande 55 5 1 mom. första stycket att traktamente och resekostnadsersättning ej må överstiga motsvarande ersättning för lands- tingsmän har ej erhållit någon motsvarighet i förslaget.
Såsom framgår av 7 5 lagen om införande av 1954 års landstingslag till- lämpas på vissa områden —— såsom när fråga är om jurymän i tryckfri- hetsmål — alltjämt ersättningsbestämmelserna i 1924 års landstingslag. Kommittén, som ej ansett sig böra ingå på bestämmelser utanför de egent- liga kommunallagarna, vill anmärka att anledning kan finnas att vid över- syn av ifrågavarande författningar ersätta hänvisningsbestämmelserna med fullständiga bestämmelser.
Lagen om församlingsstyrelse
I specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i kommunallagen läm- nas en redogörelse för innebörden av motsvarande bestämmelser i kom— munallagen. Utöver vad där sagts kan här anmärkas följande.
31 5.
Genom förevarande bestämmelse i förslaget skall ordföranden även i fort- sättningen kunna erhålla särskilt arvode. Bestämmelsen öppnar därutöver möjligheter att till fullmäktige i gemen utge arvode och traktamente. Ett utgivande av arvode —— sammanträdesarvode såvitt gäller fullmäktige i ge- men — torde vara befogat endast i särskilda undantagsfall, där fullmäk- tiges arbetsbörda är av mera betydande omfattning. Traktamente — och ibland också arvode — kan i vissa fall böra utgå för tillgodoseende av för- troendemän, som enligt nu gällande bestämmelser åtnjuter ersättning för särskild resdag.
38 å. Bestämmelsen i första stycket om ersättning till stämmans ordförande medger att denne —— utöver ersättning, som nu kan ifrågakomma — kan erhålla traktamente och resekostnadsersättning. Ersättning till kyrkostämmans ordförande eller till ledamot av kyrkostäm- mans heredning beslutas å församlingens vägnar av kyrkostämman.
En ändring av bestämmelserna föranleder att i olika sammanhang givna hänvisningsbestämmelser erhåller annan innebörd. De nya ersättnings- bestämmelserna kommer sålunda att gälla för fullmäktige i kyrklig sam- fällighet (33 å), församlingsdelegerade (41 5), Stockholms kyrkliga sam- fällighets kyrkoråd och nämnder (62 å), annan samfällighets kyrkoråd och nämnder (63 5) samt revisorer (77 å).
Utkast till författningsändringar
Förslag till Lag angående ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
Härigenom förordnas, att 28 och 46 55 kommunallagen den 18 december 1953 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
28 5.
1 mom. Fullmäktig må efter kommunens bestämmande åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art och till den tids— utdräkt uppdraget förorsakar.
Till fullmäktig må, enligt de grunder kommunen beslutar, jämväl utgå traktamente för av uppdraget föranledda särskilda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader eller andra med uppdraget förenade ut- gifter.
2 mom. I den mån kommunen så beslutar skall för utgående arvoden erläggas avgifter till försäkring för allmän tilläggspension.
Om särskild utfästelse av pension till förtroendemän är stadgat i 46 5 2 mom. andra stycket.
3 mom. Ledamot av beredning må av kommunen tillerkännas gottgö- relse efter vad i 1 och 2 mom. sågs. Gottgörelse må tillerkännas jämväl suppleant för sådan ledamot.
46 5.
1 mom. Ledamot av kommunens styrelse och utsedd ledamot av annan kommunal nämnd må, i den mån kommunen så beslutar, erhålla ersätt- ning efter vad i 28 ä 1 mom. sägs. Ersättning må tillerkännas jämväl supp- leant för sådan ledamot.
2 mom. Vad i 28 5 2 mom. första stycket är stadgat skall äga tillämp- ning med avseende å arvode till i 1 mom. angiven förtroendeman.
Förtroendemän, som under en lång följd av år på grund av uppdrag ut- fört arbete av betydande omfattning, må, där särskilda skäl finnas därtill, av kommunen beviljas pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension.
3 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Lag angående andring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)
Härigenom förordnas, att 29 och 53 55 kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
29 5.
1 mom. F ullmäktig mä efter kommunens bestämmande åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art och till den tids- utdräkt uppdraget förorsakar.
Till fullmäktig må, enligt de grunder kommunen beslutar, jämväl ut- gå traktamente för av uppdraget föranledda särskilda kostnader för uppe- hälle samt ersättning för resekostnader eller andra med uppdraget förenade utgifter.
2 mom. I den mån kommunen så beslutar skall för utgående arvoden erläggas avgifter till försäkring för allmän tilläggspension.
Om särskild utfästelse av pension till förtroendemän är stadgat i 53 5 2 mom. andra stycket.
3 mom. Ledamot av beredning mä av kommunen tillerkännas gottgö- relse efter vad i 1 och 2 mom. sägs. Gottgörelse må tillerkännas jämväl suppleant för sådan ledamot.
53 5.
1 mom. Ledamot av stadskollegiet och utsedd ledamot av annan kom- munal nämnd må, i den mån kommunen så beslutar, erhålla ersättning efter vad i 29 g 1 mom. sägs. Ersättning må tillerkännas jämväl suppleant för sådan ledamot.
Stadskollegiets ordförande och vice ordförande åtnjuta årsarvoden, som bestämmas av kommunen.
.? mom. Vad i 29 g 2 mom. första stycket är stadgat skall äga tillämp- ning med avseende å arvode till i 1 mom. angiven förtroendeman.
Förtroendemän, som under en lång följd av år på grund av uppdrag ut- fört arbete av betydande omfattning, må, där särskilda skäl finnas därtill, av kommunen beviljas pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension.
3 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Lag angåend ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)
Härigenom förordnas, att 39 och 55 55 landstingslagen den 14 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
39 s".
1 mom. Landstingsman må efter landstingets bestämmande åtnjuta ar- vode för med uppdraget förenat arbete. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art och till den tids- utdräkt uppdraget förorsakar.
Till landstingsman må, enligt de grunder landstinget beslutar, jämväl utgå traktamente för av uppdraget föranledda särskilda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader eller andra med uppdraget för- enade utgifter.
2 mom. I den mån landstinget så beslutar skall för utgående arvoden erläggas avgifter till försäkring för allmän tilläggspension.
3 mom. Ledamot av beredning, som avses i 30 5 första stycket, må av landstinget tillerkännas gottgörelse efter vad i 1 och 2 mom. sägs. Gott— görelse må tillerkännas jämväl suppleant för sådan ledamot.
55 5.
1 mom. Ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd må, i den mån landstinget så beslutar, erhålla ersättning efter vad i 39 5 1 mom. sägs. Ersättning må tillerkännas jämväl suppleant för sådan ledamot.
2 mom. Vad i 39 5 2 mom. är stadgat skall äga tillämpning med avse- ende å arvode till i 1 mom. angiven förtroendeman.
3 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den Vad i 7 5 lagen den 14 maj 1954 om införande av landstingslagen är stadgat skall alltjämt äga till- lämpning.
Förslag till Lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 31, 38 och 59 åå lagen den 2 juni 1961 om försam— lingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
31 ä.
1 mom. Kyrkofullmäktig må efter församlingens bestämmande åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art och till den tidsutdräkt uppdraget förorsakar.
Till kyrkofullmäktig må, enligt de grunder församlingen beslutar, jäm- väl utgå traktamente för av uppdraget föranledda särskilda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader eller andra med uppdra- get förenade utgifter.
2 mom. I den mån församlingen så beslutar skall för utgående arvoden erläggas avgifter till försäkring för allmän tilläggspension.
3 mom. Ledamot av beredning må av församlingen tillerkännas gott- görelse efter vad i 1 och 2 mom. sägs. Gottgörelse må tillerkännas jämväl suppleant för sådan ledamot.
38 &. Kyrkostämmans ordförande må, i den mån församlingen så beslutar, till— erkännas gottgörelse efter vad i 31 5 1 och 2 mom. sägs. Vad ovan stadgats skall gälla jämväl ledamot av beredning, ävensom suppleant för sådan ledamot.
59 5.
Vald ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församlingens nämnd må, i den mån församlingen så beslutar, tillerkännas gottgörelse efter vad i 31 ä 1 och 2 mom. sägs. Gottgörelse må av församlingen tillerkännas jäm— väl suppleant för sådan ledamot.
Denna lag träder i kraft den
Sammanfattning
Utvecklingen mot större kommuner och ökningen av den kommunala verk— samhetens omfattning och betydelse har medfört att de kommunala för- troendemännen fått en större arbetsbörda och ett större ansvar än tidi- gare. Ersättningsbestämmelserna bör enligt kommitténs mening i dagens läge utformas efter mera liberala principer än de nu tillämpade. Möjlig— heter bör sålunda finnas att allmänt ersätta förtroendemän, vars uppdrag medför en mera kännbar tidsutdräkt och är förenade med uppoffringar av någon betydelse. — Ersättning bör utgå allenast i den mån kommunen så beslutar.
Kommittén föreslår med avseende å primärkommunerna införande av möjligheter att ersätta fullmäktige i samma mån som andra förtroende- män. Med utgångspunkt från de nuvarande dagtraktamentena överväges olika möjligheter till en förbättring av den nuvarande ersättningen till för- troendemännen i gemen. Ingående överväganden ägnas frågorna om ett system med ersättning för förlorad inkomst. Kommittén anser sig emel- lertid icke kunna förorda ett sådant ersättningssystem utan föreslår att förtroendemännen i gemen skall kunna beredas ersättning, bestämd. efter det arbete, som är förenat med vederbörande uppdrag. Om en tillfredsstäl- lande sådan ersättning utgår, anses flertalet förtroendemän kunna därige- nom beredas skälig gottgörelse för inkomstbortfall. Den här avsedda er- sättningen föreslås utgå i form av arvode. Kommunerna bör enligt kom— mitténs mening [ha frihet att själva bestämma arvodenas belopp, vilka skall anpassas efter vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art och till med uppdraget förenad tidsutdräkt. Det skall vidare an- komma på kommunerna själva att besluta om de närmare föreskrifterna för arvodena och att avgöra i vilken utsträckning dessa skall utgöras av sammanträdesarvoden och årsarvoden. Utöver arvoden föreslås förtroende- män, vars uppdrag medför ökade kostnader för uppehälle, kunna erhålla dag- och nattraktamenten efter grunder, som kommunerna själva äger be- stämma. — Enligt kommitténs förslag skulle de nuvarande dagtrakta- mentena sålunda uppdelas på dels ersättning för nedlagt arbete (arvode) och dels »egentlig traktamentsersättning».
Ovan berörda bestämmelse om arvode syftar till att förtroendemän med lika uppgifter skall erhålla lika ersättning. Bestämmelsen skall dock icke
hindra att kommuner i undantagsfall utger arvode eller högre sådant alle— nast till förtroendemän, för vilka uppdraget föranleder inkomstbortfall.
Förtroendemän, som bor på långt avstånd från sammanträdesorten, skall kunna tillerkännas högre arvode än andra förtroendemän. Arvodet före- slås nämligen skola anpassas också efter den tidsutdräkt, som är förenad med uppdraget. Avlägset boende förtroendemän kan därutöver gottgöras genom traktamente. Den nuvarande bestämmelsen om ersättning för sär- skild resdag har därför ansetts kunna utgå.
De arvoden, som nu kan utgå till särskilt betungade förtroendemän, före— slås reglerade av samma bestämmelse som arvodena till förtroendemän- nen i gemen.
Resekostnadsersättning och ersättning för utgifter förordas kunna utgå efter grunder, som kommunerna själva äger besluta.
Ersättning skall enligt förslaget kunna utgå också till suppleanter. Beträffande pensioner föreslår kommittén en bestämmelse, som lämnar uttryckligt stöd för kommunala åtaganden att svara för ATP-avgifterna å utgående arvoden. För att möjliggöra pensionering vid sidan av ATP före- slås en bestämmelse om särskilda pensionsutfästelser. Denna innehåller mindre stränga villkor för rätten att bevilja pension än nuvarande he- stämmelse. Bestämmelsen syftar främst till ett tillgodoseende av äldre för- troendemän, som ej omfattas av ATP eller ej kan enhålla full pension ge- nom denna. Enligt förslaget skall pensionsbesluten ej behöva underställas länsstyrelsen.
Såvitt gäller landstingen föreslår kommittén införandet av ett liknande ersättningssystem som det för primärkommunerna förordade. Landstings- männen och landstingens övriga förtroendemän skall sålunda kunna er- hålla arvode och — då uppdraget föranleder ökade kostnader för uppe- hälle — traktamente. Landstingen föreslås erhålla samma möjligheter som primärkommunerna att ikläda sig ansvar för ATP-avgifter. Behov anses ej föreligga av en bestämmelse om särskilda pensionsutfästelser. —— Försla- gets bestämmelser är utformade utan bibehållande av principen om en rätt för landstingsmännen till ersättning.
Ersättningsbestämmelserna i den i år antagna nya lagen om försam- lingsstyrelse föreslås ändrade till nära överensstämmelse med de för kom- munallagen föreslagna bestämmelserna. Församlingarna bör äga möjlig- heter att åtaga sig betalandet av ATP-avgifter. Möjligheter till särskilda pensionsutfästelser har funnits ej böra införas i lagen om församlings- styrelse.
1. Den nordiske husholdshagskolen. 2. Nordens folketige akademi.
3. Nordisk filmsamarbeld.
4. Inter-nordiske flytteattester.
Systematisk förteckning
(siffror-ra inom klammer beteckna utredningar—nas nummer i den kronologiska förteckningen) l
Justitiedepartementet
Begravningsplasor och gravar. [5] Underrätterna. [6] Den allmänna orottsregistreringen. [11] Pensionsstifteisr. 1. [14] Kriminalvård ifrihet. [ie] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen. V. Organisationer. slutsteknik. Talsystem. [21] Redareansvare's begränsning. [33] Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djur- skyddsordnlrg. [45] Reviderad hyreslag. [47] Utsökningsrlitt I. Partiella reformer. [531
Be-
Utrikesdepartementet
Administratiomutredningen för biståndet till ut- vecklingsläncerna. 1. Den svenska utvecklings- hjälpens adninistration. [22] 2. Den svenska ut- vecklingshjäben. Expertrekrytermg och stipen- diatmottsgniig. [50]
l'örsvarsdepartementet
Enhetlig ledning av krigsmakten. [T] Totalförsvarets uppiysningsverksamhet. [18] Flygbuller son samhällsproblem. [25]
Socialdepartementet
Byggnadsindustrins arbetskraft. [19]
Förtidspelrnigliorering och sjukpenningförslkrins m. m.
Handla gning av bostadslån. [az] Åndam isenlig studentbostäder. [35] stöd åt barnaiiderskor. [38] Lag om allmän försäkring. m.m. [39] Bostadsbyggnsdsbehovet. [51]
Komunikationsdepartementct
statliga belasningsbestämmeiser av år 1980 för byggnadsverr. [12] 1953 års trafikutredning. 1. Svensk trafikpolitik. I. [231 2. Svens: trafikpolitik. II. Bilagor. [24] Byggnadsstyrdsens organisation. [48]
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961
Finansdepsrtementet
Sparstimuierande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokföring- och uppbördsvösendet. [4] Preliminar nationalbudget för År 1961. [10]
Reviderad nationaibudget för år 1961. [26] Stämpel- och expeditionsavgifter. [81] Mål och medel i stabiliseringspoiitiken. [42] Förenklingar i utskänkningsiagstiftningen -— Cider- frågan. [52]
Eckiesiastikdepartementet
1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbe- tet. [17] 6. Grundskolan. [30] 7. Läroplaner för grundskola och fsckskolor. [311 Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [za] Tandsjukvården vid de odontologiska läroanstal- terna. [36] Användningen av August Abrahamsons stiftelse & Näsa. [431 Folkbildningsarbete och ungdomsverkssmhet. [44]
Jordbruksdepsrtementet ,
Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskoior. [13] Förslag till jordförvärvsiag m. m. [49]
Handelsdepartementet
Effektivare risövervakning. [31 Skifferoijefr gan, [27]
Inrikesdepsrtemcntet
Om läkarbehov och läkar-tillgång. [a] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. ns] Huvudmannaskspet för polisväsendet m. m. [34] Länsindelningen inom Stockholms- och Göteborgs- områdena. [40] Reviderad giftlagstiftning. [41] Boxningssportens skadeverkningar. [46] Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. [54] .