SOU 1962:40
Beredskapslagring av olja 1963-1969
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1961 tillkallade chefen för handelsdepartementet den 12 juni 1961 numera generaldirektören S. B. M. Swärd, ordförande, direktörerna P. H. Betts och A. R. Carlsson, numera byråchefen N.-G. F. Danielson, byråchefen K. G. Å. Englund, numera t.f. kanslirådet N. O. Lindberg, direktören A. H. Lönnegårdh samt f.d. bruksdisponenten K. E. T. VVijkander såsom sakkunniga med uppgift att efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda grenar av nä— ringslivet framlägga förslag rörande den efter utgången av år 1962 fort- satta lagringen av oljeprodukter. Till sekreterare åt de sakkunniga för- ordnades samtidigt amanuensen K. T. Lindvall.
Till experter åt utredningen, som antagit benämningen 1961 års oljelag- ringskommitté, förordnade departementschefen den 12 juni 1961 byrådi- rektören D. E. W. Davidsson, den 21 augusti 1961 byrådirektören N. A. J. Lundmark, den 6 september 1961 revisionssekreteraren N. Å. A. Åhström, den 1 februari 1962 byrådirektören E. G. Hahn och den 31 mars 1962 t. f. förste kanslisekreteraren S.-W. Pantzerhielm.
Reservation har avgetts av herrar Betts, Carlsson, Lönnegårdh och Wij- kander.
Härmed får kommittén vördsamt avge ett hemligt betänkande med för- slag angående beredskapslagring av olja åren 1963—1969. Efter vissa jämk- ningar och uteslutningar i betänkandet kommer detsamma att jämväl överlämnas i en offentlig upplaga. Därmed har kommittén slutfört sitt uppdrag.
Stockholm den 11 maj 1962.
Bertil Swärd P. Betts A. R. Carlsson N—G. Danielson Åke Englund Olof Lindberg H. Lönnegårdh E. Wijkander /Torbjörn Lindvall
»0 4 dui-"v..
n' al — |
. 1 . ,_._ ' 'i' _'*,'_Z J.,lhéfiu." I l'Älz» '.. 31»l".'-'l| Il 132111le ilMll'I'l 191 11- ""';', :"IL 'lfl'll'r' il .llålf'flff'f l_'
lj?l(l'iu?4.*l___å,'l._l — " 'l .»1 »n- "11 __. - V' '='-" 1. guidad! 1 firm»;
mulm—m s;: &. ».;
alumni"? i'm muuin'.._'_:;lnvn =-. »—,
ut'-”nig 'ilei il nygift—11.11 l' .1».._-
. # nl ...-! _"rute'sfh. .i'? öl;" &? n_ ':; __-=j_i'__l_ . _ie new-1 agm um.»
_ _ -. ___,f_ ._lå__,1;'l' fr: ii'l ."; _'i_r_'.,_wnal.vml. .. :_- 'lul ut.—.- a,b» nin 'n'» .*i _mi'. wti Munnani .,»aningmtflutlu in '1' 1' Wii—'» lli'l'. _ -'_». _..'._ .'.,__1I—' nu 1251 m ”Uli: njöt.—'.' hanhund -'=' JLu» . __.—:-!4-"'ihll»"' gumman. .../1.311 .. .. ;_.»J_ £! '_[ill ilistlätåflllg__1eö fri.-11.5? '-.'»111:tl._.lrl'
"' "" "'i'; . . mum veg'mänu 53:1'5' Jz' :b_'» ..: . .. "___ 1. ' .
...så» .. ». .. D.?)Sllgf'åff .' '.FL ».lnam- in mi; nimi
Jfr, 'till' fill.” .fi! 'll'mu'l" IH. (Flatön? _.T i l_' nu -'l'1/..'J'l_ »'
väglag" ;K.rj__ »|”. .d_"'_"'» .f' __._ 3- ”E.. '_'.»Jv ' _ .IQlHIR'ji'Tilllh
"1' Hei-ltt")?! f*=_- __';lil'u: lund.».b'n»! iliF'llmiuul .1.l_!»'11.1n':l'f ' alla. (eller?-'(” "ll” 44r11'idol>11n_4m d'.-".! __ i» : ”ll... _rejfjul'flll'uämiiou” "'i ”anlänt—53111 11 iv i.:guin' ti” "ltF*Mll'w”'if?Platta"'fwr'älllnniin n'» : mna—m:. LH.1___1., C_.__.,__ __.W __ 'llli'fllfräl— ___-__ _l; (I'll) mlmlllflu'lf'
KAPITEL I
Utredningsuppdraget
Utredningens direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 7 april 1961 av chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange. Departe- mentschefen anförde därvid följande.
Genom beslut av 1957 års riksdag (prop. 144, rskr 322 och 329) fastställdes ett program för ökad lagring av mineralolja under femårsperioden 1958—1962. De i programmet uppställda lagringsmålen, vilka skall vara uppnådda vid utgången av år 1962, bestämdes under beaktande av behoven dels und-er krig, dels vid olika avbrott i tillförseln i fred. Kungl. Maj:t utfärdade den 31 maj 1957 förord- ning om oljelagring m. m. enligt vilken oljehandeln och oljeraffinaderierna' lik- som den som importerar olja för egen förbrukning samt visa större, huvudsak- ligen industriella förbrukare är skyldiga att lagra olja. Med stöd av olj'elagrings— förordningen har Kungl. Maj:t bestämt, att den del av lagringen av drivmedel, som motsvarar behoven under viss krigsperiod, krigsreserven, skall förvaras i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.
Den beslutade lageruppbyggnaden har hittills kunnat fullföljas och de upp- satta lagringsmålen kan med undantag för viss del av den skyddande lagringen förutses bli förverkligade vid utgången av innevarande lagringsperiod.
Finansieringen av lagringsprogrammet sker dels genom de lagringsskyld-iga själva, dels genom statligt stöd i form av ränte— och amorteringsfria lån, som successivt avskrives under en tid av tjugo år. För ändamålet har under budget— åren 1957/58—1960/61 på kapitalbud-geten anvisats sammanlagt 252 milj. kr. För budgetåret 1961/62 har i årets statsverksproposition föreslagits en ytterligare medelsanvisning av 60 milj. kr. Närmare bestämmelser rörande utbetalning och avskrivning av lån till lagringsskyldiga m. in. har av Kungl. Maj:t utfärdats den 25 april 1958 och den 22 maj 1959.
Den fortgående stegringen av ener-g-i- och bränsleförbrukningen samt förskjut- nin-gen i förbrukningen från fasta bränslen. till eldningsoljor har medfört en utom- ordentligt stark uppgång i konsumtionen av flytande drivmedel och eldnings- oljor. Konsumtionen av dessa produkter har sålunda stigit från 1,5 milj. rna 1939 till över 13 milj. m3 är 1960. Sedan 1955 har konsumtionen ökat med mer än 4 milj. m3. Då de inhemska produ'ktionskällornas bidrag till bränsleförsörjningen fortsatt att minska även absolut sett har importberoendet blivit alltmera framträdande. Denna utveckling kan förväntas bli bestående under överblickbar framtid. En omfattande beredskapslagring av importerade flytande bränslen kommer därför att erford- ras även framgent för att de för landets försvarsberedskap och vfol'khus'hålliningen mest nödvändiga energibehoven skall vara tillfredsställ-ande tryggade -i händelse av avbrott eller inskränkning i den normala tillförseln—.
Nu gällande lagrin-gsprogram innefattar för varje oljeslag bestämda kvantite- ter. Dessa kvantiteter är bestämda med hänsyn till de förhållanden som beräk-
nats föreligga vid lagringsperiodens utgång, årsskiftet 1962/63. Vid framläggan- det av detta program framhöll jag betydelsen av att i god tid före periodens ut- gång fastställa omfattningen av beredskapslagringen för tiden därefter. Riksn'ämn- den för ekonomisk försvarsberedskap har nu till handelsdepartementet avläm— nat utredning och därpå grundat förslag rörande oljelagringen under perioden 1963—1969. I utredningen redovisas en av riksnämndeu upprättad försörjnings- plan för drivmedel och bränslen. Storleken av den fortsatta beredskapslawgringen har bedömts mot bakgrunden av den väntade konsumtionsutvecklingen och be— hovet att säkerställa försörjningen under krig och olika avbrott i den fredstida tillförseln. Riksnämn-den har föreslagit att den närmare utformningen av pro- grammet för den kommande lagr—ingsperioden skall —— på basis av nämndens framlagda material, som är av hemlig natur _— bli föremål för utredning genom särskild-a sakkunniga innan frågan förelägges riksdagen.
Jag finner det mot den här redovisade bakgrunden angeläget att särskilda sak- kunniga nu tillkallas med uppgift att framlägga förslag rörande beredskapslag- ringen av olja efter utgången av den löpande lagringsperioden 1958—1962. I ut- redningen bör ingå företrädare för staten och för av lagerhållningen berörda delar av näringslivet. Utrednin-gsarbetet bör bedrivas så att frågan om den fort- satta oljelagringen kan underställas 1962 års riksdag.
Till vägledning för utredningsarbetet vill jag framhålla följande. De överväganden som måste föregå ett definitivt beslut beträffande den fort- satta beredswkapslagringen innefattar åtskilliga komplicerade frågeställningar. Det rör sig här om en verksamhet med omfattande ekonomiska konsekvenser både för samhället som helhet och för de av lagringsplikten berörda delarna av nä- ringslivet. Av avgörande betydelse härvidlag blir givetvis vilken kvantitativ mål- sättning för lagerhållniingen som bör uppställas för tiden efter år 1962. I likhet med riksnämnden. finner jag det lämpligt att man vid bedömningen av den fort— satta la-gringspolitiken nu tar sikte på återstoden av 1960-talet. Även om behov av revision av programmet under [denna tid kan uppkomma är det likväl ange- läget att åstadkomma underlag för en långsiktig planering hos berörda lagerhål- lare. Behovet av lager påverkas av såväl den väntade konsumtionsutvecklingen som de krav som bör uppställas i fråga om lagerhållningens storlek sett i förhål- lande till konsumtionen. Riksnämndens utredning utmynnar i förslag om en viss ytterligare relativ förstärkning av beredskapen. Härför talar bl. a. den omstän- digheten att — beroende på ökade omställningssvårigheter till annat bränsle — vårt lands känslighet för störningar i den kontinuerliga oljetillförseln tilltar ju större andel oljan representerar i den totala energiförsörjningen. Jag är elliel- lerti-d för egen del inte beredd att nu ta någon mera definitiv ståndpunkt i fråga om beredskapslagringens kvantitativa omfattning. Frågan blir nämligen i hög grad beroende på vilka kostnader som är förenade med den ena eller andra mål— sättningen. De sakkunniga bör därför — med utgångspunkt från riksnämndens utredn-ingsmateria-l — utarbeta olika alternativ och belysa de ekonomiska kon- sekvenserna av dessa.
När det gäller fördelningen av ansvaret för den fortsatta oljelagringen bör en allmän utgångspunkt vara att de lagringsskyldiga under alla förhållanden bör bära de kostnader som hänför sig till bibehållandet av en i förhållande till kon- sumtionen oförändrad beredskap. Jag vill i detta sammanhang erinra om att olje- konsumtionen synes ha vuxit snabb-are än som förutsågs vid tillkomsten av det nu löpande lagringsprogrammet. Frågan om fortsatt statlig medverkan i finan- sieringen av oljelagringen blir bl. a. beroende av vilka krav som uppställs på förbättrad beredskap och av omfattningen av den forts-atta utbyggnaden av skyd-
dade lagrin-gsutrymmen. Med hänsyn till kravet på rättvis fördelning av kostna- derna mellan olika kategorier av lagringsskyldiga bör särskild uppmärksam-het också ägnas frågan om ekonomiskt stöd till de nya lagringsskyldiga som till- kommer efter år 1962.
Enligt gällande lagringsprogram förutsättes de i krigsreserven ingående driv- medelslagren skola förvaras i skyddade utrymmen. Det synes angeläget att denna princip bibehålles. Detta kräver en kvantitativ bestämning av dessa drivmedels- lagers storlek vid olika tidpunkter under lagringsperioden. Den erforderliga ut— byggnaden av skydda-de lagringsutrymmen bör liksom för närvarande i möjlig mån åvila de lagringsskyldiga. Med hänsyn till erfarenheterna från den nu lö- pande perioden bör de sakkunniga särskilt uppmärksamma frågan om en ur för- svars— och beredskapssynpunkt lämplig lokalisering av sådana lagringsutrym- men. Även när det gäller den oskyddade lagringen bör övervägas vilka åtgärder som kan vara påkallade för att undvika en alltför stark och ur allmänna syn- punkter olämplig koncentration av dessa lager.
Bland frågor, som i sam-band med utredningen av den fortsatta beredskaps— lagringen torde böra övervägas av de sakkunniga, må här ytterligare nämnas spörsmålet om införande av särskilda laogringsregler för värmekraftverk, som tar hänsyn till de speciella förutsättningar under vilka dessa drives. Även frågan om särskilda lagringsr—egler för gasverken torde böra övervägas. Beredskapslagringen av drivmedel för jordbrukets traktorer bör vidare tas upp till behandling av de sakkunniga. Därvid bör särskilt prövas de synpunkter och förslag som framlagts av en inom handelsdepartementet tillkallad utredningsman i ett den 31 decem- ber 1957 avlämnat betänkande, »Beredskapslagring av traktorbränsle». Slutligen bör den nuvarande oljelagringsförordningen och övriga oljelagringen berörande författningar överses mot bakgrunden av de erfarenheter, som vunnits under den hittillsvarande tillämpningen, samt anpassas med hänsyn till den utformning, som kan komma att föreslås för beredskapslagrin-gen efter utgången av år 1962. De sakkunniga bör vara oförh-indrade att .i övrigt taga upp de spörsmål, som aktua— liseras i samband med utredningsarbetet.
Med hänsyn till angelägenheten av att frågan om den fortsatta beredskapslag- ringen skall kunna underställas 1962 års riksdag bör arbetet påbörjas utan dröjs- mål och bedrivas med skyndsamhet. Det torde få förutsättas att de sakkunniga till ledning för sitt arbete får tillgång till riksnämndens förut omnämnda utredning ävensom till övrigt erforderligt material av hemlig natur.
KAPITEL II
Oljelagringsprogrammet 1958—1962
För att inom landet få till stånd en beredskapslagring av petroleumprodukter utöver deni statlig regi infördes år 1938 skyldighet för oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna att lagra olja. Bestämmelserna om denna lagringsskyldighet, som reglerades genom förordningen (nr 367) den 10 juni 1938 angående handel med vissa mineraloljor, innebar att lagerhåll- ningen skulle motsvara en procentuell del av de lagringsskyldigas försälj- ning under det närmast föregående året. De för olika år gällande lagrings- procenttalen fastställdes av Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser. Lag- ringsplikten uppgick under år 1957 — det sista år, under vilket den nyss- nämnda förordningen var i tillämpning — till 25 % för bensin och fotogen samt till 15 % i fråga om motor— och pannbrännolja. Förpliktelse för olje- handelsföretagen att förvara någon del av dessa lager i bergrum eller andra skyddade utrymmen fan-ns icke.
Den snabba ökningen fram till mitten av 1950—talet av konsumtionen av flytande drivmedel och eldningsoljor, vilken i oförändrad takt förväntades komma att fortsätta under de närmast framförliggande åren, skärpte kraven på en säker och jämn tillförsel och därmed också på en tillfredsställande lagring av sådana bränslen inom landet. Mot bakgrunden härav tillkallades hösten 1955 särskilda sakkunniga, 1955 års oljelagringskommitté, med uppgift att efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda gre- nar av näringslivet lägga fram förslag rörande en ökad lagring av oljepro— dukter. Kommittén förordade i sitt den 21 december 1956 avgivna hemlig- stämplade betänkande »Oljelagring», vilket med vissa jämkningar och uteslutningar även utkom i en offentlig, tryckt upplaga (SOU 1957: 4), att systemet enligt 1938 års förordning med lagring av viss procentuell andel av föregående års import skulle ersättas av ett lagringsprogram, omfattande åren 1958—1962, med för olika oljeslag fasta lagringsmål. Det av kom- mittén framlagda programmet, innefattande jämväl förslag till förordning om oljelagring m.m., lades till grund för proposition (nr 144) till 1957 års riksdag rörande beredskapslagring av olja under den nämnda tidsperioden.
Sedan riksdagen godkänt de i propositionen föreslagna riktlinjerna för ökad oljelagring, trädde 1958—1962 års oljelagringsprogram i kraft den 1 januari 1958. Samtidigt härmed upphörde 1938 års förordning att gälla och ersattes av förordningen (nr 343) den 31 maj 1957 om oljelagring m. m.
Huvuddragen av 1958—1962 år! oljelagringsprogram Vid fastställandet av den kvantitativa målsättningen för oljelagringspro- grammet beaktades dels den mängd oljeprodukter, som i krig beräknades komma att erfordras under viss tidsperiod — krigsreserven — dels vad som kunde behövas med hänsyn till olika tänkbara störningar i oljetillför- seln under fredstid — försörjningsreserven.
Krigsreserven skulle tillgodose behoven för såväl krigsmakten som sam- hällets övriga områden, såsom civilförsvar, kommunikationer, jordbruk samt den krigs- och försörjningsviktiga industrin. Försörjningsreservens storlek bestämdes under hänsynstagande till vad som ansågs erforderligt för att trygga försörjningen under vintrar med svåra isförhållanden. Det skulle enligt 1955 års oljelagringskommitté ha varit befogat att vid beräk— ningen av försörjningsreserven beakta jämväl av andra omständigheter än isavspärrning föranledda avbrott i tillförseln. Med hänsyn till svårigheten att bedöma längden av sådana avbrott finge man emellertid enligt kommit- téns mening nöja sig med den lagringsram, som uppdragits med tanke på isavspärrningsriskerna, och tills vidare utgå från att sålunda upplagrade kvantiteter finge anses innefatta beredskap även mot andra tänkbara stör— ningar i tillförseln.
Det av 1955 års oljelagring-skommitté framlagda lagringsprogrammet för femårsperioden 1958—1962 motsvarade enligt departementschefens utta- lande i propositionen icke vad som ur samhällets synpunkt i och för sig skulle varit önskvärt. Med hänsyn till våra begränsade resurser ansåg de— partementschefen det dock icke möjligt att ytterligare utvidga lagringspro- grammet.
De produkter, som omfattas av lagringsprogrammet, är bensin, fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. Flygdrivmedel har dock undantagits. Lag- ringsmålen för de olika produkterna skall vara uppnådda vid slutet av fem- årsperioden 1958—1962, d.v.s. i och med fastställandet av lagringsmålet för år 1963. Vid beräkningen av kvantiteterna utgick man från en uppskattad årskonsumtion av drygt 12 milj. m3 olja vid periodens slut.
Beträffande lagringen av flygdrivmedel för militära behov framhöll de- partementschefen i den förutnämnda propositionen, att denna lagring allt- jämt borde ombesörjas av de militära myndigheterna. I anslutning till den löpande omsättningen förutsattes därutöver viss lagring komma att ske hos oljehandeln, varigenom den civila luftfartens behov vid importsvårig- heter skulle kunna bli tillgodosedda. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (34/1957) över propositionen underströk andra lagutskottet vikten av att Kungl. Maj:t noga följde utvecklingen på detta område och att behörig hänsyn togs särskilt till de ökade krav, vilka kunde komma att ställas till följd av den kraftiga utvidgning av den civila inrikes luftfarten, som tedde sig sannolik under den närmaste framtiden. — I detta sammanhang må vi-
dare nämnas, att även lagringen av viss brännolja för flottans behov förut— sattes skola ske genom de militära myndigheternas egen försorg.
Oljelagringen avsågs att liksom före år 1958 handhas främst av oljeföre— tagen. Med hänsyn bl. a. till angelägenheten av att få till stånd en ur bered- skapssynpunkt önskvärd spridning av oljelagringen i landet utvidgades emellertid kretsen av lagringsskyldiga. Sålunda har även de, som impor— terar olja för egen förbrukning, samt återförsäljare av olja med en omsätt- ning av lägst 20 000 m3 om året, blivit lagringsskyldiga. Vidare har lagrings- plikt föreskrivits för den, som under en treårsperiod förbrukat mer än 15000 m3 eldningsolja per anläggning räknat, oavsett om han själv im- porterat sitt oljebehov eller köpt från oljehandeln inom landet.
För att få till stånd en fortsatt utbyggnad av skyddade oljelagringsutrym- men infördes skyldighet för de lagringspliktiga att förvara vissa oljepro— dukter i sådana utrymmen. Målsättningen för denna lagring begränsades främst av kostnadsskäl till att avse de i krigsreserven ingående kvantiteterna drivmedel, d.v.s. bensin, fotogen och motorbrännolja. Den tidigare utbygg- naden av sådana anläggningar hade skett dels i statlig regi — företrädesvis genom krigsmakten och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap —— dels i kommunal och enskild regi, väsentligen med statsbidrag till mer— kostnaderna i jämförelse med kostnaderna för ovanjordsanläggningar en- ligt kungörelsen den 20 februari 1948 angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra cisternanläggningar för flytande bränslen (SFS 73/1948; med ändring SFS 710/1951).
Investeringskostnaderna för lagringsprogrammets genomförande beräk— nades till 600 milj. kronor, i vilket belopp ingick kostnaderna både för upp- förande av cisterner — såväl ovanjordscisterner som skyddade cisterner _ och för anskaffning av olja. De löpande kostnaderna för lagerhållningen ingick däremot icke utan det förutsattes, att oljeföretagen, liksom varit fallet i fråga om beredskapslagringen enligt 1938 års bestämmelser, skulle äga utta ersättning för dessa via prissättningen på oljeprodukterna. Kostnads- beräkningarna för cisternanläggningarna grundades på ett ä-pris av 120 kronor/m3 för ovanjordscisterner och 200 kronor/m3 för skyddade lagrings- utrymmen, vilka priser ansågs utgöra ett genomsnitt av de aktuella kost- naderna för uppförande av olika typer av lagringsanläggningar. Vid fast- ställandet av den totala cisternvolymen utgick man från en fyllnadsgrad av 80 % i skyddade och 65 % i oskyddade anläggningar. De totala anläggnings- kostnaderna för cisterner beräknades uppgå till omkring 350 milj. kronor. Varupriserna utgjordes av importpriserna hösten 1956 före prishöjningen i anledning av Suez-konflikten och uppgick till för bensin 170, fotogen 160, motorbrännolja 153, eldningsolja 1 147 och övrig eldningsolja 127 kronor/mit På grundval härav beräknades varukostnaderna för den avsedda lagerök- ningen till omkring 250 milj. kronor.
Av totalkostnaderna beräknades 500 milj. kronor falla på oljehandeln och 100 milj. kronor på lagringspliktiga storkonsumenter av eldningsolja. Det genomsnittliga årliga investeringsbehovet belöpte sig sålunda i förra fallet till 100 milj. kronor och i senare fallet till 20 milj. kronor.
Finansieringen av lagringsprogrammet förutsattes till 360 milj. kronor ske med statliga lån motsvarande 60 % av den beräknade totala investerings- kostnaden. Med ovanstående uppdelning av kostnaderna mellan de båda kategorierna lagringsskyldiga skulle på oljehandeln falla 200 milj. kronor eller 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag syntes rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller omkring 25 milj. kronor per är representerade ett mer eller mindre automatiskt kapitalntlägg, som han- deln skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning av 1938 års lagringsbestämmelser. Av de 20 milj. kronor, som årligen beräknades falla på storkonsumenterna, borde dessa i analogi härmed själva bidra med 8 milj. kronor. Härvid beaktades att storkonsumenterna genom det lägre inköpspris på olja, som de förväntades komma i åtnjutande av genom att själva svara för lagringen, erhölle ett visst finansieringsunderlag.
De statliga lånen är ränte— och amorteringsfria och skall successivt av- skrivas under en tid av tjugu år. Låneformen har valts för att staten skall kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten skulle nedgå eller av olika skäl upphöra. — Vid riksdagsbehandlingen av finansieringsfrågan ut- talade andra lagutskottet, att därest de kostnadskalkyler, vilka bildade un- derlag för i propositionen redovisade beräkningar av de belopp, som avsågs anvisas av skattemedel för utbyggnad av lagringsanläggningar, till följd av prisstegringar eller andra oförutsedda omständigheter skulle visa sig i väsentlig mån understiga de verkligen uppkommande kostnaderna, en an- slagsmässig ökning av lånebeloppen borde ske, så att den avsedda propor- tionella fördelningen av l-agringskostnaderna mellan staten och de lagrings- skyldiga bibehölls. — Förhållandena har utvecklats i sådan riktning, att någon ändring i det avseende, som andra lagutskottet antydde, icke blivit aktuell under lagringsperioden.
I samband med att staten åtog sig en vis-s del av finansieringen av lag— ringsprogrammet beslöts om införande av den allmänna energiskatten, som tillkom mot bakgrunden av bl. a. de stora investeringsbehoven inom energi- området, däribland utbyggnaden av ifrågavarande oljelagring.
Förordningarna om oljelagring, Oljeavgift m. m.
Bestämmelserna rörande oljelagringsskyldighet återfinns i förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring m.m. (SFS 343/1957; med ändringar SFS 55/1958 och 119/1959). Förordningen är icke tillämplig på statliga myndig- heter, beträffande vilkas lagring i stället skall gälla vad Kungl. Maj :t därom förordnar. Lagringsskyldigheten avser vidare icke olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.
Lagringsplikten omfattar, som tidigare nämnts, grupperna bensin, fo- togen, motorbrännolja, eldningsolja 1 och övriga slag av eldningsolja, dock med undantag av flygdrivmedel. Där så befinns erforderligt må Kungl. Maj :t förordna om annan gruppindelning.
Jämlikt förordningen fastställer Kungl. Maj:t, enligt grunder som riks- dagen godkänt, den mängd olja, tillhörande varje grupp, som sammanlagt skall hållas i lager under varje år. Sedan Kungl. Maj:t sålunda fastställt lagringsmål för visst är, ankommer det på tillsynsmyndigheten, som år överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, att före den 1 juli året dess- förinnan bestämma hur mycket olja envar enligt förordningen lagrings- skyldig skall hålla'i lager under det nästkommande året. Uppkomsten av lagrin'gsplikt grundar sig på förhållandena under året närmast före det då lagringsskyldigheten bestäms, det s.k. basåret. Lagringsskyldighetens in— träde för förbrukare av olja skall dock bedömas med hänsyn till förbruk— ningens storlek under såväl basåret som de två kalenderåren närmast dess— förinnan.
Lagringsskyldighetens kvantitativa omfattning bestäms med ledning av en för varje lagringspliktig beräknad basmängd, vilken inom de respektive oljegrupperna utgör den mängd olja, som den lagringspliktige sålt eller för— brukat under basåret eller, om han sålt eller förbrukat olja både under bas- året och året eller ettvart av de två åren närmast dessförinnan, vad han i genomsnitt sålt eller förbrukat under angivna tid. Denna beräkningsregel har införts för att variationer i den enskildes försäljning eller förbrukning de olika åren emellan icke skall få överdriven inverkan på hans lagerhåll— ning. Vid beräkning av basmängd för säljare skall avdrag ske för försälj— ning till andra lagringsskyldiga, häri inräknat statliga myndigheter liksom också enskilda företag, som genom avtal med tillsynsmyndigheten åtagit sig frivillig lagring av olja. Vidare skall i basmängden icke medräknas olja, som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.
Basmängden beräknas med ledning av uppgifter över försäljningen respektive förbrukningen av olja, vilka den lagringsskyldige utan anmaning skall lämna tillsynsmyndigheten före den 1 februari året närmast efter bas- året. För att tillsynsmyndigheten skall fortlöpande kunna kontrollera, att den lagringsskyldige håller i lager den för honom fastställda oljemängden, är denne skyldig att varje månad lämna uppgifter över sin lagerhållning vid utgången av närmast föregående kalendermånad. Ifrågavarande upp- gifter skall även omfatta platsen och sättet för oljans förvaring.
Tillsynsmyndigheten har rätt att sluta avtal, varigenom någon frivilligt åtar sig att lagra olja utöver vad som stadgas i förordningen. Denna lagring liksom den lagring, som enligt särskilda beslut av Kungl. Maj:t åläggs stat— liga myndigheter, skall ingå i det totala lagringsmålet och sålunda frånräk— nas detta, innan fördelningen därav sker mellan de lagringsskyldiga.
Oljan skall enligt förordningen förvaras inom landet på sätt som till—
synsmyndigheten finner godtagbart ur kontrollsynpunkt. I likhet med vad som gällde enligt 1938 års förordning får olja, som är upplagd å provian- teringsfrilager eller är föremål för transitering, icke inräknas i lagerkvan- titeterna. Kungl. Maj :t äger vidare förordna, att bestämd del av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen.
Tillsynsmyndigheten har givits befogenhet att, när det finns skäl därtill, efter ansökan medge dispens helt eller delvis från lagringsskyldighet, även- som från skyldighet att förvara lager i skyddade utrymmen. Vidare äger myndigheten lämna tillstånd åt lagringsskyldig att fullgöra sin lagrings- plikt genom lagring av annat oljeslag än skyldigheten avser, så ock att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle.
Därest tillförseln av olja till riket eller viss del därav skulle avbrytas eller försvåras, äger Kungl. Maj:t medge, att lagren helt eller delvis må tas i anspråk. Utan hinder av bestämmelserna i förordningen kan vidare lagret under vissa betingelser tas i anspråk, därest lagringsskyldig försätts i konkurs.
I oljelagringsförordningen har — vilket även var förhållandet i 1938 års förordning angående handel med vissa mineraloljor —— intagits bestämmelser angående stöd för inhemskt oljeraffinaderi genom åläggande för oljeimpor- tör att inköpa där utvunnen olja. Sålunda må Kungl. Maj:t efter framställ— ning från sådant raffinaderi, såvida raffineringen befinns önskvärd för att trygga tillgången inom riket på olja samt anledning förekommer till an- tagande att oljan eljest icke skulle vinna avsättning till skäligt pris, ålägga lagringsskyldig, som för försäljning eller egen förbrukning inför olja från utrikes ort, att från raffinaderiet inköpa olja till myckenhet och pris samt på villkor i övrigt, som bestäms av Kungl. Maj:t.
Den, som försummar att hålla föreskriven mängd olja i lager eller under— låter att iaktta vad som föreskrivits i fråga om förvaring av oljelager i berg- rum eller annat skyddat utrymme, skall av tillsynsmyndigheten vid vite föreläggas att inom viss tid vidta rättelse. Vid försummelse att fullgöra föreskriven uppgiftsskyldighet, vid vägran att lämna tillträde till lager samt vid underlåtenhet att efter anmodan hålla handelsböcker tillgängliga för granskning ävensom vid avlämnande av oriktig uppgift inträder straffan- svar. Vite kan också föreläggas. Uppgift, som inhämtas enligt förordningen, må icke yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med upp- giften avsedda syftet. — Över tillsynsmyndighetens beslut enligt förord- ningen kan klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
För att lagringsskyldig, som icke håller föreskriven mängd olja i lager, icke skall göra en ekonomisk vinning genom att slippa de lagringskostnader, som andra lagringspliktiga får vidkännas, har Kungl. Maj:t förordnat om uttagande av särskilda avgifter. Bestämmelserna om dessa återfinns i för— ordningen den 31 maj 1957 (SFS 344/1957; med tillägg SFS 120/1959). Olje-
avgift skall erläggas såväl av den som åsidosätter sin lagringsskyldighet som av den, vilken erhåller dispens. Därest någon, som tidigare icke regelmässigt importerat olja, inför olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket, kan tillsynsmyndighet förelägga honom att ställa godtagbar säkerhet för den Oljeavgift, som han kan bli pliktig att erlägga. Ställs icke sådan säkerhet, är han skyldig att genast erlägga en efter särskilda grunder beräknad Oljeavgift.
I syfte att undvika att någon avsiktligt försummar att lagra för att i stället erlägga avgift, har denna ansetts något böra överstiga de faktiska kostna— derna. En uppräkning av dessa har därför skett med omkring 10 %. För år och kubikmeter har avgiften satts till 28 kronor för bensin och fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och eldningsolja 1 samt 27 kronor för övriga eldningsoljor. Vid underlåtenhet att förvara lager i skyddat utrymme för- höjs de angivna beloppen med 6 kronor. Om det är uppenbart, att Oljeav- giften är avsevärt större än den vinning, som den lagringsskyldige gör genom att icke fullgöra sin lagringsplikt, kan tillsynsmyndigheten nedsätta eller helt efterge avgiften. Då synnerliga skäl är för handen kan därutöver Kungl. Maj:t även i andra fall medge befrielse från eller återbäring av olje- avgiften.
Kungl. Maj:t har genom kungörelsen den 31 maj 1957 med vissa bestäm- melser rörande beredskapslagring av olja (SFS 345/1957; med ändring SFS 121/1959) meddelat närmare föreskrifter angående tillämpningen av för— ordningarna om oljelagring och Oljeavgift. Enligt kungörelsen åligger det tillsynsmyndigheten att varje år upprätta en förteckning över sådana lag— ringsskyldiga, vilkas försäljning eller förbrukning skall från'dras vid be- räkning av basmängden för säljare. Denna förteckning skall tillställas alla lagringsskyldiga säljare. I fråga om sådan frivillig lagring av olja, som tidigare berörts, föreskrivs att avtal med förbrukare som regel endast må träffas, såvida dennes lager kan antas komma att i genomsnitt motsvara en basm-ängd av minst 3 000 mil olja. 1 kungörelsen är vidare intagna vissa bestämmelser rörande den skyddade lagringen. Har Kungl. Maj:t bestämt att viss sådan lagring skall ske, skall tillsynsmyndigheten fördela denna mellan de lagringsskyldiga. Tillsynsmyndigheten skall även, om framställ- ning görs därom, meddela beslut huruvida viss befintlig eller planerad lag— ringsanläggning är av sådan beskaffenhet, att den kan godkännas som skyddad anläggning.
För att ge tillsynsmyndigheten särskilda möjligheter att samråda med 01] e- handeln och övriga lagringspliktiga kategorier inom näringslivet i frågor som gäller tillämpningen av förordningarna om oljelagring och Oljeavgift har ett oljelagringsråd inrättats. Enligt sin instruktion _ Kungl. Maj :ts in— struktion för oljelagringsrädet den 31 maj 1957 (SFS 346/1957; med änd-
ring SFS 520/1957) — skall rådet bl.a. framföra de lagringsskyldigas och näringslivets erfarenhet-er och önskemål av principiell natur rörande be- redskapslagringen av olja och vad därmed sammanhänger. Rådet består av ordförande, vice ordförande och ytterligare minst fem ledamöter samt er- forderligt antal suppleanter, vilka förordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år. Föredragning inför rådet skall ombesörjas av tillsynsmyndigheten.
I detta sammanhang bör nämnas, att statsmakterna i anslutning till lag- ringsprogrammets påbörjande vidtog vissa åtgärder för att underlätta dettas genomförande. Lagen den 21 februari 1958 om förlagsinteckning i vissa oljelager (SFS 54/1958) syftade till att bereda möjligheter för den, som driver handel med mineralolja och som på grund därav är skyldig att lagra dylik olja, att få förlagsinteckning i sitt för handelsrörelsen avsedda olje- lager. Vid ansökan om dylik inteckning skall den lagringsskyldige förete av tillsynsmyndigheten utfärdat intyg, som utvisar att lagringsskyldighet blivit fastställd för honom på grund av försäljning av olja, som han icke själv framställt här i riket, samt att han driver sådan handel, som avses i nämnda lag. Tidigare hade förlagsinteckningsinstitutet endast gällt in- dustriell rörelse och vissa andra näringsgrenar men icke handeln. Åtgärden tillkom i syfte att underlätta oljebranschens kapitalanskaffning för utbygg— nad av oljelagringen.
Förordningen den 5 december 1958 om avskrivning å vissa oljelagrings- anläggningar m.m. (SFS 575/1958) innebär, att kostnad, som rörelseid- kare haft för uppförande av skyddad anläggning för lagring av olja, skall vid inkomsttaxeringen få avskrivas på samma tid som gäller för cisternan- läggningar ovan jord, d.v.s. på fem år. Det åligger därvid tillsynsmyndig— heten att pröva huruvida anläggning kan godkännas som skyddad sådan samt, om så är förhållandet, utfärda intyg därom. Enligt förordningen skall vidare ränte- och amorteringsfria lån av statsmedel, som beviljas rörelseidkare för bestridande av kostnader för oljelagringsanläggningar, upptas som int-äkt enligt särskilda regler. I gengäld får beredskapslager av olja vid inkomsttaxeringen värderas på förmånligare sätt än annat varu— lager, innebärande fri avskrivningsrätt. Enligt förordningen skall tillsyns- myndigheten senast den 1 april under taxeringsåret tillställa den skattskyl— dige och respektive länsstyrelse intyg, utvisande den skattskyldiges bered- skapslager samt huruvida denne fullgjort sin lagringsskyldighet.
Kungl. Maj :t har slutligen i brev den 27 juni 1957 utfärdat vissa komplet- terande föreskrifter rörande beredskapslagring av olja. Bland dessa må här nämnas regler för nedtrappningen av eldningsoljelagren under årets första månader, den s.k. vinterdispensen. För eldningsolja skall sålunda fastställas dels en lagringsmängd för januari, dels för februari, mars och året i övrigt lagringsmängder, som med respektive 10, 20 och 30 % understiger den för januari bestämda mängden. De ovan nämnda föreskrifterna inne-
håller även riktlinjer för bestämmande av lagringen för statliga myndig- heter, vilka som tidigare nämnts är undantagna från oljelagringsförord- ningen. Enligt dessa riktlinjer skall myndighet, som förbrukar olja som av— ses i oljelagringsförordningen, hålla lager av sådan olja i huvudsakligen samma omfattning som övriga förbrukare. Närmare redogörelse för de slal- liga myndigheternas oljelagring lämnas i kapitel XI.
Lagringsprogrammets genomförande — tillämpning och erfarenheter
Vid lagringsprogrammets tillkomst var tanken att lagerutbyggnaden från 1958 års nivå skulle företas genom en fortlöpande, från år till år likformig höjning av lagringsmålen för de olika oljeprodukterna. Denna målsättning har i stort sett kunnat fullföljas, även om vissa tillfälliga avsteg därifrån av olika skäl måst göras. I fråga om eldningsoljor omfattade sålunda 1958 års lagringsmål icke någon vinterdispens. Inarbetandet i lagringsmålet av denna kvantitet medförde en relativt stark ökning av 1959 års lagringsmål för eldningsolja 1, medan den härav betingade uppgången av lagringsmålet för övriga slag av eldningsolja fördelades över två år. Som följd härav sänktes för år 1959 procenttalen för nedgången under vintermånaderna i fråga om sistnämnda oljegrupp till respektive 5, 10 och 15 %. I fråga om tidpunkten för nedtrappningen medgavs under åren 1959—1960 generell dispens från de av Kungl. Maj:t fastställda reglerna, såtillvida att toppkvan— titeten behövde hållas i lager endast den 1 januari. Nedsättningen fick så- lunda påbörjas redan den 2 januari. Dessa särskilda bestämmelser avse- ende lagringen av eldningsoljor infördes för att underlätta för de nytill- kommande lagringsskyldiga, speciellt storkonsumenterna, för vilka lag- ringsplikt tidigare icke gällt, att under lagringsperiodens första år fullgöra sin lagring.
I detta sammanhang må även nämnas, att viss ändring av kvalitetsför- delningen mellan de båda eldningsoljegrupperna genomfördes fr. o. m. 1962. Denna åtgärd föranleddes av att kvaliteten eldningsolja 2, som ingått i gruppen övriga slag av eldningsolja, under 1960 i betydande omfattning upphörde att försäljas på marknaden och ersattes av eldningsolja 1.
Genomförandet av den avsedda ökningen av lagringsmålen för drivmedel har varit förknippad med vissa problem, som sammanhänger med utbygg- naden av den skyddade lagringen. Eftersom denna icke träder i kraft förrän den 1 januari 1963, beroende på den långa utbyggnadstiden för bergrums- anläggningar, har lagringsmålen för drivmedel under de senaste åren av perioden måst fastställas till en lägre nivå än vad en likformig öknings- takt skulle gett upphov till. I avvaktan på färdigställandet av de skyddade utrymmena skulle nämligen i annat fall ha framtvingats en utbyggnad av ovanjordsutrymmen utöver ramen för lagringsprogrammet.
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 11 april 1958 fastställdes de drivme-
delskvantiteter, som den 1 januari 1963 av enskilda skall hållas i lager i skyddade förvaringsutrymmen. Fördelningen mellan de lagringsskyldiga av dessa kvantiteter skedde med dessas medgivande på grundval av för- säljningen (basmängden) under år 1957. Den, vars skyddade lagring kom att understiga 1 000 m3, befriades från sådan lagringsskyldighet. Enligt be— slutet skulle 2/3 av lagringsmängden hållas i lager från och med ingången av år 1961. Sistnämnda bestämmelse om etappmål har emellertid senare upphävts. Bemyndigande lämnades samtidigt tillsynsmyndigheten att med- ge att envar lagringsskyldig, som — så länge han för olja, tillhörande viss grupp — innehar skyddat lagringsutrymme av lägst en volym som med 1/4 överstiger den lagringsmängd han skall förvara skyddat, må åtnjuta nedsättning av denna lagringsmängd till en myckenhet, som motsvarar 65 % av sagda lägsta volym.
Oljelagringsförordningen stadgar som i det föregående nämnts lagrings- skyldighet för större oljehandelsföretag, raffinaderier och storkonsumenter av olja samt vidare, oavsett kvantiteten, för den som själv importerar olja, som han försäljer eller förbrukar. År 1958 uppgick antalet lagringsskyldiga till något över 100, varav 85 utgjordes av storförbrukare. Under lagrings- perioden har något enstaka företag på grund av minskad förbrukning eller av andra omständigheter upphört att vara lagringspliktigt. Å andra sidan har tillkommit ett antal storförbrukare och oljehandelsföretag, däribland några direktimporterande mindre säljare. Lagringsskyldighet under år 1963 gäller sålunda för något över 30 oljehandelsföretag och ett 100-tal stor- förbrukare. I storförbrukarkategorin ingår förutom industriföretag även några kommunala verk och sjukhus samt bostadsföretag.
Avtal om frivillig lagring av olja har träffats med fem oljehandelsföre- tag och sex industriföretag. Samtliga avtal gäller till utgången av år 1982, vid vilken tidpunkt det under innevarande lagringsperiod sist utlämnade lånet för utbyggnad av oljelagringen, d.v.s. 1962 års lån, slutligt avskrivs från statens sida. Därest avtalen icke uppsägs senast ett år före avtalstidens utgång, förlängs de på ett år i sänder.
Eftersom de större förbrukarna av olja, vilka före 1958 i motsats till oljehandelsföretagen icke varit lagringsskyldiga, i många fall vid lagrings— periodens början saknade eller hade otillräckliga cisternutrymmen, uppkom vissa svårigheter för dem att fullgöra lagringsplikten genom egen lagring av olja. I avvaktan på planering och utbyggnad av lagringsutrymmen medgavs storkonsumenterna i betydande utsträckning att i stället för eldningsolja lagra fasta bränslen, som regel stenkol. Ansökningar om dispenser har se— dermera praktiskt taget helt upphört. — I åtskilliga fall har lagringsskyldig av motsvarande skäl utnyttjat möjligheten att uppdra åt annan lagerhållare att helt eller delvis ombesörja lagringen. Sådan s.k. inlagring förekommer alltjämt hos oljehandeln för industriföretagens räkning, även om den suc-
cessivt avtagit. Återförsäljarna fullgör däremot fortfarande nästan helt sin lagringsskyldighet genom inlagring hos sina leverantörer. I detta samman- hang må vidare nämnas, att de inhemska raffinaderierna medgetts rätt att till viss del fullgöra sin lagringsskyldighet genom lagring av råolja. När- mare redogörelse för lagringen av råolja, fasta bränslen och omfattningen av inlagringen lämnas i kapitel XI.
Dispenser från lagringsskyldighet har under perioden endast undantags— vis förekommit. Anledningen härtill torde vara att söka i det förhållandet att den som erhåller sådan dispens, är skyldig att erlägga Oljeavgift. För att undvika detta har de lagringsskyldiga i stället för att söka dispens sökt ordna sin lagringsskyldighet på annat sätt, exempelvis genom inlagring.
I fråga om tillämpningen av oljeavgiftsförordningen må följande anföras. Enligt förordningen är lagringsskyldig pliktig att till staten erlägga olje- avgift, om han erhåller dispens från lagringsskyldighet eller om han, utan erhållen dispens, försummar denna skyldighet. Som ovan framhållits har antalet dispensfall varit obetydligt. Brist i lagerhållningen har förekommit i ett tjugotal fall. De uppkomna bristerna har genomgående varit att betrakta som tillfälliga och har omfattat enbart smärre kvantiteter. Endast i ett fall har föreläggande vid vite att inom viss tid vidta rättelse utfärdats; i övriga fall har rättelse skett innan föreläggande kunnat meddelas. I något över hälften av de fall Oljeavgift debiterats, har avgiften med hänsyn till att vederbörande förfogat över för lagringsskyldighetens fullgörande erfor- derligt cisternutrymme nedsatts till att motsvara varulagerkostnaderna (varuandelen) med tillägg för två kronor i enlighet med den kostnadskalkyl avseende oljeavgiftens storlek för de olika oljeslagen, vilken framlades av 1955 års oljelagringskommitté i dess betänkande »Oljelagring» och som legat till grund för de i oljeavgiftsförordningen angivna avgiftsbeloppen. Fram till den 24 mars 1962 har i oljeavgifter influtit sammanlagt 7 302: 88 kronor.
Som tidigare nämnts har de statliga lånen till genomförandet av 1958— 1962 års oljelagringsprogram beräknats till 360 milj. kronor. Vid lagrings- periodens början fördelades detta belopp, sedan medel undantagits för lån till merkostnaderna för den skyddade lagringen, på de olika oljegrupperna. Fördelning företogs med utgångspunkt från den utbyggnad, som från en beräknad basnivå år 1958 — fastställd med ledning av den uppskattning av den 1 januari 1958 befintliga cisternvolymer och däri möjlig lagring, som låg till grund för 1955 års oljelagringskommittés förslag till lagrings- mål för perioden 1958—1962 — erfordrades för uppnående av lagrings- målen år 1963. Vissa ändringar i den ursprungliga fördelningen av det to- tala lånebeloppet mellan oljegrupperna har senare vidtagits. Sålunda har ett belopp av 3,3 milj. kronor överförts från fotogen till bensin i samband med viss justering av 1955 års oljelagringskommittés uppskattningar rö-
rande cisterntillgångarna för dessa båda oljegrupper. Vidare har till följd av den tidigare nämnda omräkningen av lagringsmålen för de båda eld- ningsoljegrupperna ett belopp av omkring 33 milj. kronor överförts från gruppen övriga slag av eldningsolja till gruppen eldningsolja 1.
Av totalbeloppet har t. o. m. budgetåret 1962/63 anvisats 348 milj. kronor. Återstoden, 12 milj. kronor, har ansetts behöva anvisas först för budgetåret 1963/64 med hänsyn till förutsedd eftersläpning i utbyggnaden av den skyddade lagringen.
I brev den 25 april 1958 har Kungl. Maj:t meddelat allmänna riktlinjer för långivning till utbyggnad av oljelagringen. Enligt dessa skall utgångspunk- ten för långivningen vara, att för oljelagringsprogrammets genomförande intill utgången av år 1962 statliga lån må beviljas till ett sammanlagt belopp av omkring 360 milj. kronor. Uppdelning av beloppet skall ske i lån för dels oskyddad lagring, dels skyddad lagring. Av de av Kungl. Maj:t för varje år fastställda lånebeloppen må mot vederbörlig skuldförbindelse utlämnas lån för oskyddad lagring i enlighet med de föreskrifter, som framgår av en till ovannämnda brev fogad bilaga. Säkerhet för län kan krävas, om lån- tagaren med hänsyn till sin ekonomiska ställning eller eljest kan antas icke kunna fullgöra den mot lånet svarande lagringsskyldigheten.
Enligt nyssnämnda bilaga skall lånebeloppen för oskyddad lagring be- räknas med utgångspunkt från de för olika tidpunkter bestämda lagrings- målen, d.v.s. de mängder olja som skall hållas i lager enligt oljelagrings- förordningen och av statliga myndigheter, och bestämmas så att de för varje kalenderår utgör ungefär så stor del av det för utlåning under hela utbyggnadsperioden avsedda beloppet, som motsvarar förhållandet mellan, å ena sidan, ökningen av lagringsmålet från årets ingång till nästkommande års ingång och, å andra sidan, den sammanlagda ökningen av lagringsmålet från utbyggnadsperiodens början till dess slut. Vid beräkningen av varje enskild lagringsskyldig tillkommande belopp skall tillämpas en i bilagan angiven formel, vilken är uppgjord så, att den möjliggör en fortlöpande korrigering av lånebeloppen med hänsynstagande till tidigare verkställda utbetalningar. Vid beräkning av lånebelopp skall den, som åtagit sig fri- villig lagring av olja, jämställas med lagringsskyldig enligt oljelagrings— förordningen.
De statliga lånen är ränte— och arnorteringsfria och skall avskrivas från statens sida med en tjugondedel per år med början vid utgången av året efter det, då lånet utlämnats. Meddelande om efter avskrivning kvarstående låne- belopp tillställs varje år de lagringsskyldiga av tillsynsmyndigheten. I sär- skilda fall finns möjligheter att innehålla lånebeloppen. De vid utgången av år 1962 innehållna lånebeloppen skall, om tillsynsmyndigheten icke annat medger, vara förverkade. Därest lagringsskyldigheten nedgår eller upphör, stadgas skyldighet för låntagaren att, såvida Kungl. Maj:t icke annorlunda bestämmer, återbetala icke avskrivet lånebelopp.
Reglerna angående långivning till utbyggnad av skyddade lagringsut- rymmen för mineralolja, m. 111. finns intagna i kungl. brev den 22 maj 1959 med tillhörande bilaga. Under ett vart av åren 1959—1962 får lån beviljas och utlämnas till högst det belopp, som Kungl. Maj:t varje år fastställer. Återstoden av lånebeloppet är avsett att utlämnas i den mån de lagrings- utrymmen lånen berör färdigställs och godkänns av tillsynsmyndigheten. Lån må beviljas för viss volym lagringsutrymme, beläget i sådana efter den 1 januari 1958 fördigställda lagringsanläggningar exklusive i vissa stat- liga anläggningar förhyrda utrymmen, som tillsynsmyndigheten äger be— stämma i huvudsaklig överensstämmelse med en av myndigheten upprättad plan för lokaliseringen av nytillkommande skyddade lagringsutrymmen. Som villkor för beviljande och utlämnande av förskott å lån gäller, att den lånesökande anskaffat skyddat utrymme eller kontinuerligt fullföljer ut— arbetade planer för anskaffning av sådant utrymme. Lånen för skyddad lagring, vilka likaledes är ränte- och amorteringsfria, avskrivs först vid utgången av året efter det år, under vilket lånen i sin helhet utlämnats. I likhet med vad som gäller beträffande lånen för oskyddad lagring föreligger i vissa fall återbetalningsskyldighet.
Den ovan nämnda utbyggnadsplanen för skyddade anläggningar innebär, att dessa skall förläggas till vissa bestämda platser, och utgör sålunda ett avsteg från den principiella inställning i fråga om fri förläggning av de ny- tillkommande cisternanläggningarna, som departementschefen givit ut— tryck för i propositionen om beredskapslagring av olja. Anledningen härtill var, att ifrågavarande anläggningar enligt av oljeföretagen redovisade planer avsågs att väsentligen koncentreras till de två största importhamnarna. Med hänsyn till angelägenheten av att uppnå en ur beredskapssynplunkt önskvärd spridning av dessa för oljeförsörjningen under krig ytterst bety— delsefulla anläggningar tog tillsynsmyndigheten med oljeföretagen upp frågan om en lämpligare lokalisering. Överenskommelse härom kunde ock- så träffas och denna utmynnade i den förutnämnda lokaliseringsplanen, vilken av Kungl. Maj:t godkändes och lades till grund för långivningen till utbyggnaden av skyddade lagringsanläggningar.
Den för femårsperioden 1958—1962 beslutade utbyggnaden av beredskaps- lagringen av olja har kunnat fullföljas programenligt, och de uppsatta lag— ringsmålen kan i stort sett förutses komma att bli förverkligade den 1 januari 1963. Viss eftersläpning i fråga om utbyggnaden av den skyddade lagringen kommer dock att föreligga. Ifrågavarande försening får ses mot bakgrunden av att den i det föregående omnämnda lokaliseringsplanen för utbyggnaden av skyddade utrymmen på grund av de långvariga förhand- lingar därom, som under lagringsperiodens början ägde rum mellan tillsyns-
myndigheten och oljebranschen, icke förelåg utarbetad förrän under våren 1959 och att till följd därav bestämmelserna om långivning till skyddad lag- ring kunde meddelas först den 22 maj 1959. Denna omständighet föranledde också som tidigare nämnts att det till den 1 januari 1961 fastställda etapp- målet, uppgående till 2/3 av slutmålet för den skyddade lagringen, upp- hävdes.
Erfarenheterna i fråga om lagringsprogrammets genomförande ger vid handen, att de lagringsskyldiga strävat efter att uppfylla de krav, som från statsmakternas sida ställts på dem att beredskapslagra olja. Bristerna i la- gerhållningen har som tidigare nämnts såväl till antal som omfattning varit ringa. I de flesta fall kan försummelserna att fullgöra lagringsplik- ten tillskrivas förbiseende eller missuppfattning från de lagringsskyldigas sida rörande lagringsbestämmelsernas innebörd. Till det gynnsamma resul- tatet i fråga om lagringsprogrammets fullföljande torde även ha medverkat de under lagringsperioden förhärskande goda konjunkturförhållandena och den rådande utvecklingen på oljemarknaden med ständigt stigande konsum— tion. Vidare har det varit möjligt att i betydande omfattning förena den kommersiella lagringen med beredskapslagringen på ett förmånligt sätt.
Även om det sålunda kan konstateras, att lagerutbyggnaden för perioden som helhet kunnat genomföras på ett tillfredsställande sätt, har dock nä- ringslivets representanter i kommittén velat erinra om de svårigheter och problem, som tillkomsten av 1958—1962 års lagringsprogram medförde för de lagringsskyldiga, särskilt de industriella storkonsumenterna. Medan oljehandeln redan enligt 1938 års oljelagringsförordning varit ålagd att hålla vissa beredskapslager, hade storkonsumenterna icke haft någon mot- svarande skyldighet och saknade därför i allmänhet lagringsutrymmen för tvångslagring. De nödgades därför på kort tid bygga upp ett tvångslagcr från botten och måste därvid — i högre grad än oljehandeln, som fortlöpande kunnat bygga ut sin cisternpark — mera långsiktigt planera sin cistern— utbyggnad. — I full förståelse för dessa övergångssvårigheter lämnade till-- synsmyndigheten under periodens början i den utsträckning, som oljelag— ringsförordningen lämnar utrymme därtill, på olika sätt sin medverkan för att underlätta för de nytillkommande lagringsskyldiga att fullgöra sina åligganden. Dispens att lagra fast bränsle i stället för eldningsolja medgavs sålunda i betydande utsträckning. Som tidigare nämnts gällde också vid lagringsperiodens början särskilda bestämmelser i fråga om lagringen av eldningsolja, vilka bidrog till att underlätta lagringsskyldighetens full- görande.
I fråga om finansieringen av nuvarande lagringsprogram har närings— livets representanter i kommittén understrukit svårigheterna för de lag- ringsskyldiga att anskaffa det kapital, varmed dessa skulle bidra till pro- grammets genomförande. Sålunda har från företrädarna för oljehandeln
framhållits, att man icke kunnat påräkna, att utländska intressenter i branschen skulle tillskjuta erforderliga medel för finansiering av en bered— skap, som vore att betrakta som en rent svensk angelägenhet. I stället har åtgärder måst vidtas för att anskaffa nödiga kapitalmedel på den inhemska lånemarknaden. Sedan lagstiftningen om förlagsinteckning i oljelager in- fördes i februari 1958, har stora ansträngningar gjorts för att hos svenska kreditgivare placera sådana inteckningar. Till följd av den starka belast— ningen på kapitalmarknaden under ifrågavarande år, har det emellertid enligt vad oljebranschen uppgett icke varit möjligt att mot enbart förlags- inteckning erhålla lån. Bestämmelserna i fråga om säkerhet för lån enligt lagen om försäkringsrörelse 2745 har vidare, framhålls det, omöjliggjort upptagande av långa lån med denna nya form av förlagsinteckning som säkerhet. Tanken på att emittera ett för oljebranschen gemensamt obliga— tionslån uppges ha måst skrinläggas på grund av riksbankens negativa in— ställning.
De lagringsskyldigas representanter i kommittén har i fråga om den rent juridiskt-tekniska utformningen av författningsbestämmelserna angående oljelagringen framhållit, att dessa enligt vad de gångna årens erfarenheter utvisat är relativt komplicerade liksom för övrigt hela beredskapslagrings— systemet. Härvid har bl.a. pekats på svårigheten för den enskilde lager— hållaren att i förväg kunna bedöma vilka skyldigheter, som framgent i olika hänseenden kan komma att åvila honom, något som föranlett konsul- tationer i betydande utsträckning hos tillsynsmyndigheten. Det vore därför önskvärt om man i fortsättningen, där så befunnes möjligt, kunde åstad- komma förenklingar med bibehållande av den elasticitet i tillämpningen, som nuvarande bestämmelser medger.
Även enligt tillsynsmyndighetens åsikt är lagringssystemet invecklat och svåröverskådligt och administreringen därav tids- och arbetskrävande. Bestämmelserna om oljelagring och Oljeavgift har föranlett åtskilliga tolk- ningssvårigheter. Tillsynsmyndigheten har emellertid så långt varit möjligt sökt bistå de lagringsskyldiga med upplysningar i frågor rörande lagringen och finansieringen därav. Bl. a. de ekonomiska värden, vilka för såväl den enskilde som staten är förbundna med beredskapslagringen, gör det utom- ordentligt angeläget att alla lagringsskyldiga behandlas på ensartat sätt och att inbördes likställighet upprätthålls. Det har därför svårligen kunnat undvikas, att administreringen i många fall måst ske på sätt, som för den enskilde lagringsskyldige kanske framstått som onödigt invecklat och formellt.
Tillsynsmyndigheten har vidare velat erinra om att åtskilliga väsentliga spörsmål rörande oljelagringen, särskilt i vad avsåg riktlinjerna för den statliga långivningen, kvarstod olösta vid lagringsprogrammets ikraftträ- dande. Vid upprättande av de förslag därutinnan, som framlagts för Kungl. Maj:t, har det varit av stort värde för tillsynsmyndigheten att genom olje-
lagringsrådet få del av de lagringsskyldigas och näringslivets synpunkter på de olika frågorna. Då det för de lagringsskyldiga, som redan på ett tidigt stadium måste planera för sin beredskapslagring av olja, torde fram— stå som angeläget att så snart som möjligt efter det nya lagringsprogram- mets fastställande få kännedom om de därmed förenade skyldigheterna, har från tillsynsmyndighetens sida uttalats önskemålet, att såväl de all— männa riktlinjerna som detaljbestämmelserna för den fortsatta beredskaps- lagringen utformas före den nya lagringsperiodens ikraftträdande.
KAPITEL III
Den väntade konsumtionsutvecklingen för petroleum- produkter fram till 1970
Den framtida energiförbrukningen i Sverige har senast varit föremål för bedömningar i 1951 års bränsleutrednings huvudbetänkande (SOU 1956: 46 och 58) och den år 1960 inom vattenfallsstyrelsen verkställda s. k. optimal- utredningen. Enligt sistnämnda utredning uppskattas landets totala energi- l'örbrukning under 20-års-perioden 1960—1980 komma att öka med 85 %. Utgående från att atomkraft och atomvärme icke kommer att lämna några nämnvärda bidrag till energiförsörjningen före 1980 har optimalutred— ningen kommit fram till att något mer än hälften av energibehovet vid periodens slut bör kunna tillgodoses från inhemska energikällor, till över- vägande delen elkraft. Det återstående behovet måste täckas genom import— bränslen. Av dessa beräknas endast en mindre del utgöras av fasta fossila bränslen. Den hittillsvarande utvecklingen på importbränsleområdet, som har karakteriserats av en utomordentligt stark uppgång i konsumtionen av petroleumprodukter, synes sålunda komma att bli bestående under över— skådlig framtid och ytterligare framhäva de flytande bränslenas betydelse för landets energiförsörjning.
Enligt utredningens direktiv bör man vid bedömningen av den fortsatta lagringspolitiken efter utgången av nu löpande lagringsperiod 1958—1962 ta sikte på återstoden av 1960-talet. Behovet av ytterligare lageruppbyggnad påverkas av såväl den väntade konsumtionsutvecklingen som de krav, som bör uppställas i fråga om lagerhållningens storlek i förhållande till kon- sumtionen. För att kunna bedöma och framlägga förslag till lagringsmål under den kommande lagringsperioden och beräkna kostnaderna för dessa, har kommittén funnit det nödvändigt att ingående studera de sannolika utvecklingstendenserna i fråga om konsumtionen av olika petroleumpro- dukter under 1960—talet.
Som bakgrund till bedömningen av den framtida konsumtionen lämnas i det följande en kort redogörelse för utvecklingen under perioden 1950—- 1961. Importen av oljor under perioden framgår av tabell 1.
Av tabellen framgår, att oljeimporten under perioden stigit från 4,2 till 15,2 milj. 1113 eller med 11 milj. 1113. Med undantag för 1957, då en nedgång inträffade på grund av Suez-konflikten, har importen successivt ökat. Be- träffande ökningen under 1960 bör framhållas, att den faktiska importsteg-
Petroleumimportens
År 1 000 ms Milj. kr andel i % av landets
totala importvärde 1950 4 195 475 7,8 1951 5 483 786 8,6 1952 5 879 853 9,5 1953 6 446 837 10,3 1954 7 527 903 9,8 1955 9 267 1 137 11,0 1956 11 139 1 446 12,8 1957 10 762 1 605 12,8 1958 12 130 1 540 12,6 1959 12 460 1 485 11,9 1960 15 156 1 690 11,3 1961 15 182 1 641 10,8
ringen var mindre än vad som framgår av tabellen, enär viss import under 1959 statistiskt redovisats som införsel under 1960. Importen-s värde har under den redovisade perioden ökat från 475 till 1 641 milj. kronor och utgjorde 1961 10,8 % av landets totala importvärde.
På grund av lageruppbyggnad och då raffineringen av råolja frambringar även andra produkter såsom smörjolja, asfalt m. m. motsvarar de anförda imp-ortsiffrorna icke helt konsumtionen av de produkter som ovan nämnts. Särskilt den betydande lagerförstärkningen under senare år — betingad av 1958—1962 års lagringsprogram — har bidragit till att importen överstigi'l'. konsumtionen. I tabell 2 redovisas den ungefärliga konsumtionen av driv- medel som omfattas av lagringsskyldighet samt eldningsoljor (inklusive bunkeroljor för utrikes sjöfart) under perioden 1950—1961. I avsaknad av helt tillförlitlig direkt statistik på området har uppgifterna över konsum— tionen framräk'nats med ledning av oljeföretagens leveranser. På grund av dess ringa betydelse har lys- och eldningsfotogen icke medtagits i översik- ten i tabell 2.
Som framgår av tabellen har konsumtionen ökat år från år med undan— tag för 1957, då förbrukningen i likhet med importen begränsades av Suez— krisen. Trots den snabba utvecklingen inom samtliga områden, där driv- medel av olika slag kommer till användning, har förbrukningen av eld- ningsoljor likväl ökat kraftigare än övriga petroleumproduktcr.
Under 1961 var eldningsoljeförbrukningen oförändrad, 9,6 milj. 1113, i jämförelse med 1960. Totalt uppgick den sammanlagda konsumtionen av drivmedel och eldningsoljor till 13,3 milj. m3. Värmekraftverkens konsum- tion av eldningsolja har emellertid på grund av mycket god vattentillgång under 1961 sjunkit från 0,46 milj. 1113 till endast 0,10 milj. ms. Dessutom har sannolikt icke helt obetydliga kvantiteter eldningsolja inbesparats un- der den osedvanligt milda vintern 1961. Om hänsyn tas till den ringa värme-
Eldningsoljor År Drivmedel (inkl. bunkeroljor Totalt för utr. sjöfart) milj. 1113 milj. ma milj. m3 1950 1,4 2,6 4,0 1951 1,7 3,1 4,8 1952 1,8 3,3 5,1 1953 2,0 3,8 5,8 1954 2,3 4,9 7,2 1955 2,5 6,4 8,9 1956 2,7 7,1 9,8 1957 2,8 6,7 9,5 1958 3,0 7,6 10,6 1959 3,2 8,4 11,6 1960 3,4 9,6 13,0 1961 3,7 9,6 13,3
kraftproduktionen samt inbesparingarna inom uppvärmningssektorn under 1961, synes utvecklingen alltjämt tendera mot en ökad konsumtion även i fråga om eldningsoljor, trots att industriförbrukningen av eldningsoljor under 1961 stagnerat vid 1960 års konsumtionsnivå.
Av intresse -i detta sammanhang är vidare att belysa den hittillsvarande utvecklingen för de enskilda oljeprodukterna samt särskilt i vad avser eld— ningsoljor konsumtionens fördelning på olika förbrukarkategorier. Tabell 3 visar den ungefärliga konsumtionen av drivmedel med fördelning på olika produkter åren 1950, 1955 och 1960.
Tabell 3. Konsumtion av drivmedel 1950, 1955 och 1960
1950 1955 1960 1 000 ms 1 000 m3 1 000 ms Motorbensin ........................ 829 1 530 2 127 Motorfotogen ....................... 201 212 145 Motorbrännolja ..................... 373 704 1 115 Summa 1 403 2 446 | 3 387
Med undantag för mot-orfotogen, beträffande vilken konsumtionen är vi— kande, har förbrukningen av drivmedel ökat kraftigt under 1950-talet. Förbrukningen av motorbrännolja har tredubblats, medan konsumtionen av motorbensin ökat i något långsammare takt men ändock mer än för- dubblats. Motorbensinen svarar emellertid alltjämt för över hälften av den totala konsumtionen av drivmedel.
I vad avser [konsumtionen av eldningsoljor svarade industrin under 1960 för 43 %, uppvärmningssektorn för 51 % samt värmekraftverken, sam- färdseln och fisket för 6 %. Konsumtionens ungefärliga fördelning inom
olika förbrukarkategorier på tunna (1—2) och tjocka (3—5) eldnings- oljor framgår av tabell 4. Förbrukningen för utrikes sjöfart, vilken icke grundar lagringsskyldighet, ingår icke i tabellen. Denna förbrukning upp— gick för tunna eldningsoljor till 217 000 m3 och för tjocka eldningsoljor till 301 000 rna.
Tabell 4. Konsumtion av eldningsoljor 1.960 (exkl. bunkring för utrikes sjöfart)
Tunn Tjock Totalt Förbrukarkategori eldningsolja eldningsolja 1 000 ms 1 000 m3 1 000 ms
Järnvägar, inrikes sjöfart samt fiske. . . 52 74 126 Värmekraftverk ..................... 10 450 460 Industrier .......................... 500 3 350 3 850 Hushåll, statliga och kommunala an—
läggningar samt övrig uppvärmning . 3 060 1 579 4 639
Summa 3 622 5 453 9 075
Som tidigare anförts erfordras för ett ställningstagande till lämpliga lag- ringsmål 1970 en bedömning av konsumtionsutvecklingen av petroleum- produkter under 1960-talet. Kommittén har därför låtit göra en särskild utredning i syfte att erhålla underlag för en sådan bedömning. Vidare har kommittén fått del av resultatet av en inom oljebranschen verkställd utred- ning i denna fråga. Även om de enskilda oljeföretagens bedömningar av den framtida utvecklingen på oljeområdet visar en något skiljaktig bild kan det dock konstateras, att den inom oljebranschen rådande uppfattningen om utvecklingstendenserna mycket nära överensstämmer med resultatet av den inom kommittén företagna undersökningen.
Den snabba utveckling, som hittills varit kännetecknande för oljeför— brukningen inom landet, försvårar en uppskattning för en så lång period som tio år. Även den oregelbundenhet, som präglat utvecklingen inom olje- området under senare år och särskilt den markanta uppgången i fråga om eldningsoljor 1960 och drivmedel under första halvåret 1961, ökar riskerna för en felbedömning av konsumtionen 1970. Kommittén har emellertid så långt möjligt sökt klarlägga orsakerna till de senare årens stegring inom olika förbrukningssektorer. Mot bakgrunden härav har de förhållanden, som kan påverka den framtida stegringstakten, undersökts. Kommitténs prognos beträffande oljekonsumtionens utveckling under 1960-talet, som är baserad på förutsättningen av ett fortsatt samhällsekonomiskt framåtskridande, får alltså bedömas med hänsynstagande till de svårigheter, som uppstår vid uppgörandet av prognoser på ett så expanderande och av oregelbundenhet i utvecklingen kännetecknat område som oljekonsumtionens. Av nu nämn- da skäl har kommittén bedömt konsumtionsutvecklingen med en viss för- siktighet. Den gjorda bedömningen överensstämmer i stort med det av olje— branschen framlagda prognosresultatet. Även om kommittén för sin del vill
betrakta den gjorda bedömningen som mest sannolik, är givetvis en snab— bare konsumtionsökning icke otänkbar.
I det nedanstående tar kommittén upp de olika oljeprodukterna till be- handling var för sig. Det bör här nämnas, att flygdrivmedel icke omfattas av prognosen.
Konsumtionen av motorbensin, som 1950 utgjorde 0,8 milj. m3, ökade till 1,5 milj. 1113 under 1955 för att 1960 överstiga 2,1 milj. m3. Motorben— sinen användes till mer än 90 % som fordonsdrivmedel, varför bilparkens utveckling är helt avgörande för konsumtionens storlek. Tidigare prognoser beträffande bilismens utveckling i vårt land har visat sig vara för låga och medfört en undervärdering av utvecklingen på drivmedelsområdet. Enligt senast företagna bedömningar synes man höra räkna med en årlig ökning av bilbeståndet fram till 1970 med omkring 100 000 fordon. En fortsatt övergång till dieseldrift av tyngre lastbilar, bussar och traktorer kan dock förutses komma att dämpa stegringstakten i bensinförbrukningen. Å andra sidan är en ökad bensinförbrukning för motorbåtar och arbetsredskap san— nolik. Kommitténs uppskattning innebär, att konsumtionen av motorbensin 1970 skulle uppgå till omkring 3 milj. ms.
Motorfotogencns andel i den totala drivmedelsförbrukningen har sjunkit från 14 % år 1950 till 4 % år 1960. Konsumtionen minskade dessa år från 201 000 m3 till 145 000 ms. Nedgången i förbrukningen av motorfotogen, vilken kvalitet praktiskt taget uteslutande används för traktordrift, kan förklaras av att antalet fotogendrivna traktorer —— som framgår av ett separat avsnitt rörande lagringen av traktorbränslen — successivt minskar samt att en viss del av dessa traktorer undanställs som reserv. Denna ut— veckling i fråga om fotogendrivna traktorer kan förväntas komma att fort- sätta och medföra ytterligare nedgång i konsumtionenav motorfotogen, som beräknas komma att uppgå till endast omkring 100 000 1113 vid slutet av 1960-talet. Konsumtionen av Iys- och eldningsfotogen, som i början av 1950-talet utgjorde omkring 50 000 ms, har däremot ökat snabbt under de senaste åren och uppgick år 1960 till 144 000 1113. I motsats till vad fallet är med motorfotogen förutses under prognostiden en icke oväsentlig stegring i förbrukningen av lys- och eldningsfotogen främst betingad av ökad an- vändning av denna produkt för uppvärmningsändamål i fotogenkaminer och liknande. Kommittén räknar med att förbrukningen av denna kvalitet 1970 kommer att stiga till omkring 300 000 m3. Den sammanlagda fotogen- konsumtionen år 1970 har kommittén sålunda uppskattat till omkring 400 000 ms.
Motorbrännol jan har fått en allt större användning inom skilda områden och utgjorde drygt 30 % av den totala drivmedelsförbrukningen 1960. Un- der 1950-talet ökade konsumtionen från nära 0,4 milj. m3 till drygt 1,1 milj. ma. Särskilt stor var ökningen under 1960. Denna uppgång, som delvis synes ha fortsatt under 1961, försvårar en bedömning av utvecklingen un-
der 1960-talet. Den hittillsvarande ökningen av motorbrännoljeförbruk- ningen har i icke oväsentlig grad påverkats av övergången från bensin- till dieseldrivna lastbilar och bussar samt ökad anskaffning av dieseldrivna traktorer. En fortsatt övergång till användning av motorbrännolja för olika fordon kan väntas även under den kommande 10—årsperioden, troligen dock i något dämpad takt. Enligt kommitténs uppfattning är det sannolikt, att konsumtionen av motorbrännolja 1970 kommer att stiga till omkring 1,8 milj. 1113.
Tunna eldningsoljor (nr 1 och 2) används till huvudsaklig del för upp- värmningsändamål. Under 1960, då den totala konsumtionen uppgick till omkring 3,6 milj. ms, förbrukades inemot 3,1 milj. 1113, d. v. s. 85 % för detta ändamål. Industrins förbrukning 1960 utgjorde 0,5 milj. 1113, medan övriga konsumentgrupper såsom järnvägar, inrikes sjöfart och fisket förbrukade mindre än 0,1 milj. m3. Stegringen av konsumtionen för uppvärmning m. 111. under femårsperioden 1956—1960, som uppgick till 1,24 milj. m3, be- ror i mycket hög grad på övergång från användning av fasta bränslen till tunn eldningsolja. Den framtida konsumtionsutvecklingen kommer främst att påverkas av nytillskottet av bostäder och därutöver av en fortsatt över— gång från fasta till flytande bränslen, vilken senare dock troligen blir mind- re markant än den varit under de senaste åren. Förbrukningen inom övriga områden beräknas däremot icke komma att nämnvärt förändras under 1960-talet. Utifrån dessa förutsättningar har uppskattats, att 1970 års för- brukning av tunna eldningsoljor kommer att uppgå till i runt tal 5 milj. m3.
Totalförbrukningen av tjocka eldningsoljor (nr 3, 4 och 5) uppgick under 1960 till omkring 5,5 milj. ma. Industrin, som i fråga om denna produkt är den mest betydande konsumentgruppen, förbrukade 1960 omkring 3,4 milj. må, vilket i förhållande till totalkonsumtionen motsvarade 62 %. Hus-- hållen förbrukade samma är omkring 1,6 milj. 1113 eller 29 % av totalkon- sumtionen. Värmekraftverkens förbrukning av tjocka eldningsoljor varie- rar med tillgången på vattenkraft. Under 1958, då vattenförsörjningen var mycket god, förbrukades sålunda endast 95 000 m3, medan förbrukningen på grund av otillräcklig vattentillgång under 1959 och 1960 steg till inemot 500 000 .m3 per år. Av den totala konsumtionen 1960 föll 8 % på värme- kraftverken, medan kommunikationer och fisket endast svarade för 1 %. Konsumtionsutvecklingen under den senaste 5—årsperioden har, om här bortses från värmekraftverkens förbrukning, kännetecknats av en fort- löpande stark uppgång inom hushållssektorn och industrin. Under 1959 och 1960 har industrins konsumtion ökat särskilt påtagligt på grund av de gynnsamma konjunkturerna. Med hänsyn till den språngvisa stegringen inom industrisektorn är det svårt att uppskatta den framtida förbrukningen. Med ledning av kommitténs utredning, oljebranschens prognos och 1959 års långtidsutrednings bedömningar beträffande industrins sannolika möj- ligheter till produktionsökning under 1960-talet har kommittén uppskattat
konsumtionen av tjock eldningsolja med undantag av värmekraftverkens förbrukning 1970 till 8 milj. m3. Värmekraftverkens förbrukning av tjock eldningsolja är med hänsyn till betingelserna för driften vid dessa verk mycket svår att precisera. Inom vattenfallstyrelsen har emellertid denna fråga närmare utretts. l skrivelse till kommittén den 24 januari 1962 har styrelsen förklarat, att planerna för kraftutbygguaderna icke är fastställda så långt fram i tiden som till 1970, varför uppskattningar av oljeförbruk— ningen vid värmekraftverken i hela landet 1970 måste grundas på prelimi— nära kraftbal-ansmässiga bedömningar. Som ungefärliga riktlinjer anger styrelsen,oljekonsumtionen till 0,2 milj. 1113 vid mycket god vattentillgång, 0,5 milj. 1113 vid medelgod och 2,0 milj. 1113 vid exceptionellt dålig vattenför— sörjning, s. k. torrår. Av dessa tre alternativ har kommittén ansett, att alternativet med medelgod vattentillgång bör antas som prognos för värme— kraftverkens konsumtion av tjocka eldningsoljor 1970. Med utgångspunkt från dessa antaganden skulle enligt kommitténs bedömning den totala kon— sumtionen 1970 av tjocka eldningsoljor nå upp till storleksordningen 8,5 milj. ma.
Som en sammanfattning av ovanstående redovisning lämnas i tabell 5 en sammanställning över den beräknade konsumtionen 1970 med fördel- ning på de olika produkterna. För att illustrera utvecklingen under senare år har i tabellen även angivits konsumtionen under 1950, 1955 och 1960.
Tabell 5. Konsumtion av motorbensin, fotogen, motorbrännolja och eldningsoljor 1950, 1955 och 1960 samt prognos för 1970 (exkl. flygdrivmedel och bunkerolfor för utrikes
sjöfart)
Konsumtion Prognos V”"Slag 1950 1955 1960 1970
milj. ma milj. 1113 milj. m3 milj. ms Motorbensin ..................... 0,84 1,53 2,13 3,0 Fotogen ......................... 0,24 0,27 0,30 0,4 Motorbrännolja .................. 0,37 0,70 1,12 1,8 Tunna eldningsoljor .............. 0,93 2,33 3,62 5,0 Tjocka eldningsoljor .............. 1,80 3,67 5,45 8,5 Totalt 4,18 8,50 12,62 18,7
Enligt kommitténs ovan redovisade bedömningar kan sålunda den sam— manlagda konsumtionen 1970 inom landet av de petroleumprodukter, för vilka lagringsskyldighet föreligger, beräknas komma att uppgå till inemot 19 milj. m3.
KAPITEL IV
Allmänna synpunkter på behovet och omfattningen
av ökad olj ela gring
Vårt lands behov av energi i olika former och för skilda ändamål har hittills ständigt ökat. Särskilt framträdande har denna ökning varit under tiden efter senaste världskriget. Under förutsättning av en fortsatt gynnsam sam- hällsutveckling med ett livaktigt och expanderande näringsliv kan denna tendens i fråga om energikonsumtionen förutses fortsätta under överblick- bar framtid.
I den i direktiven för kommittén omnämnda, inom riksnämnden för eko- nomisk försvarsberedskap gjorda utredningen rörande behovet av oljelag- ring under perioden 1963-—1969 har förutsåttningarna att från inhemska tillgångar av skilda slag täcka de ökande fredstida energibehoven invente— rats. Vad beträffar våra möjligheter till en på naturtillgångarna skog, torv och skiffer baserad produktion av drivmedel och bränslen har härvid kon- staterats, att ökade bidrag till försörjningen under normala fredsförhållan- den från dessa källor icke kan påräknas utan att snarare en ytterligare ned- gång härutinnan kan förväntas. Däremot torde en viss del av de stigande energibehoven kunna tillgodoses genom fortsatt utbyggnad av de inhemska vattenkrafttillgångarna. I den mån de ökande elkraftbehoven icke täcks denna väg utan den framtida utbyggnaden för elkraftpr—oduktion i större utsträckning än hittills inriktas på värmekraftverk, kommer emellertid våra möjligheter att från inhemska källor tillgodose energibehoven att ytter— ligare försvagas. Vad slutligen angår atomenergins möjligheter att inom överblickbar framtid lämna mera väsentliga bidrag till energiförsörjningen, uttalades i riksnämndens utredning, att det numera torde stå fullt klart, att lång tid ännu återstår, innan atomkraft, baserad på det i Sverige under ut- veckling varande reaktorsystemet med naturligt uran som bränsle, nått praktisk och ekonomisk användbarhet i sådan skala, att på så sätt produ- cerad atomenergi kan svara för i första hand den förutsedda fortgående ökningen av våra energibehov och därefter successivt ersätta andra energi- former. Icke minst med hänsyn till den härför nödvändiga kapitalinsatsen bedömdes det sålunda icke såsom sannolikt att angivna förhållande till- närmelsevis komme att uppnås under de närmaste 10—15 åren. Bedöman- det gällde även för det fall, att efter utländska principer konstruerade atom-
energianläggningar skulle komma till användning i större omfattning än som vid tidpunkten i frå-ga kunde förutses.
Såsom riksnämnden anfört kan sålunda importerade drivmedel och bränslen under avsevärd tid framåt och i varje fall under den i förevarande sammanhang aktuella perioden 1963—1969 förutses icke blott bibehålla sin andel i Vår energiförsörjning utan även öka denna. Det av 1961 års riksdag beslutade upphörandet med oljeutvinningen vid skifferoljeverket i Kvarn— torp liksom det troliga upphörandet med stenkolsbrytningen i Skåne kom— mer att ytterligare markera detta förhållande.
I föregående kapitel har statistiskt redovisats den starka uppgången i förbrukningen av oljor under det senast förflutna årtiondet, en utveckling som enligt kommitténs konsumtionsprognos vid en ostörd samhällsu—tveck— ling bedöms komma att fortgå under hela 1960-talet.
Den hittillsvarande utvecklingen av vår oljeförbrukning har icke endast inneburit en ökning av konsumtionen i absoluta tal. Även relativt sett har oljan kommit att spela en allt större roll för vår energiförsörjning. Åtskilli- ga faktorer har bidragit härtill, varibland prisrelationen till andra energi— former vägt tyngst. Av icke oväsentlig betydelse för denna utveckling har också varit den arbetskraftbesparande och bekvämare hantering — både transportmässigt och i samband med själva utnyttjandet —— som eldnings- oljorna erbjuder jämfört med andra tillgängliga bränsletyper. Sistnämnda omständighet torde av konsumenterna tillmätas sådan vikt att en ganska betydande försämring av oljans prisrelation måste inträda, innan vid ostör- da tillförselmöjligheter en återgång till andra bränsleslag övervägs enbart av prisskäl. Vårt även framdeles under normala förhållanden starka beroen- de av oljeimport för en tillfredsställande energiförsörjning understryks härigenom ytterligare.
För verksamheten i fredstid inom praktiskt taget alla samhällslivets om- råden är man numera mer eller mindre beroende av att försörjningen med oljor för drivmedels- och bränsleända—mål kan upprätthållas i. nöjaktig om— fattning. Störningar i oljetillförseln får därför snabbt ingripande och oför— månliga konsekvenser. Exempel härpå erbjuder de rubbningar, som vår oljeimport utsattes för under de 5. k. Korea- och Suez—kriserna.
Orsakerna till störningar i oljetillförseln kan vara flera. Stränga vintrar med isläggning av betydande delar av vår långa kust medför sålunda längre eller kortare avbrott i oljetillförseln. Vidare kan arbetskonflikter inom såväl oljeindustrin som sjöfartsnäringen för längre eller kortare tidsperio— der förhindra en kontinuerlig oljeimport. Oljans ställning som en av världs— hushållets allra främsta energikällor liksom dess grundläggande betydelse för all nutida militär verksamhet, Vilket placerar den bland de främsta stra- tegiska faktorerna, medför att politiska oroligheter inom skilda delar av
35 världen snabbt kan få oförmånliga återverkningar på både oljeutvinningen och oljeprodukternas distribution till konsumentländerna. I och med att det politiskt instabila Mellersta Östern-området numera blivit den främste leverantören av olja bl. a. till Sverige — av 1961 års totala oljeimport av drygt 15 milj. 1118 härstammade direkt eller indirekt cirka 60 % från detta område —— har dessa av politiska förhållanden orsakade risker ökat. Den omständigheten, att över 60 % av de kända råoljereserverna återfinns inom detta område, talar för att vårt beroende av Mellersta Östern för vår olje- försörjning kommer att bestå och sannolikt öka under överblickbar fram- tid. Också politiska oroligheter, som icke direkt berör oljeproducerande områden eller områden, där oljans transportvägar från källorna till kon- sumenten strålar samman, kan få konsekvenser för våra egna tillförsel- möjligheter. Exempel härpå utgör den nyssnämnda Korea-krisen. — Med hänsyn till oljans allmänna strategiska betydelse torde man vidare icke böra bortse från att densamma i vissa lägen kan komma att medvetet ut— nyttjas som en direkt faktor i det politiska spelet gentemot länder, vilka liksom Sverige är både för sitt normala liv och för sitt försvar så utom- ordentligt beroende av en tillfredsställande och jämn tillgång på oljepro— dukter.
Med vårt kraftigt ökade behov av oljeprodukter är det uppenbart att vår energiförsörjning redan i fred blivit ytterligt sårbar, ett förhållande som det alltjämt stigande beroendet av olja ytterligare kommer att skärpa. Även tillfälliga tillförselrubbningar kan då få ofördelaktiga konsekvenser för näringslivet och befolkningens livsföring liksom för vår försvarsberedskap. Redan med hänsyn till störningar, som vår oljeimport kan utsättas för under fredstid med för oss normala utrikespolitiska förhållanden, är det sålunda i hög grad påkallat, att beredskapslager finns tillgängliga för att överbrygga importinskränkningar eller helt bortfall av import till dess ransonerings- och handelsreglerande åtgärder samt omställning i möjlig utsträckning till inhemska ersättningsprodukter hunnit genomföras.
När det gäller drivmcdclsberedskapen kan härvid av naturliga skäl en— dast oljeprodukter komma i fråga. Men även vid uppbyggnaden av bränsle- beredskapen blir det mot bakgrunden av oljans dominerande ställning bland importbränslena naturligt att väsentligen förlägga tyngdpunkten också hos denna beredskapslagring till oljeprodukter. Detta hindrar givetvis icke att viss del av bränslebereds—kapslagringen bör utföras med fasta import- bränslen, stenkol och koks. Förutom att vissa samhällsviktiga förbruk— ningsändamål alljämt helt eller delvis endast kan tillgodoses med fasta bränslen, exempelvis stora delar av järnbruks- och gasindustriernas behov, är det sålunda främst med hänsyn till de lägre kostnaderna för själva lag- ringen av kol och koks jämfört med oljor lämpligt att i viss utsträckning basera beredskapslagringen på fasta importbränslen. Vid avvägningen här— utinnan bör emellertid mot de dyrare lagringskostnaderna för oljan ställas
de icke oväsentliga kostnader, som uppkommer för komplettering m. ni. av eldstäderna vid övergång till ökad användning av fasta bränslen i ett sam- hälle, som under normala försörjningsförhållanden är i så hög grad inrik— tat på olja som vårt. I första hand gäller detta inom uppvärmningssektorn, där med hänsyn till mängden av oljeeldade pannanläggningar, som kräver komplettering i större eller mindre utsträckning, en omställning från olja till kol eller koks naturligtvis också måste kräva avsevärd tid. Nu nämnda omständigheter innebär begränsningar av värdet hos beredskapslagren av fasta importbränslen under den första tiden av en försörjningskris. Ytter- ligare må framhållas de i åtskilliga hänseenden ekonomiskt ofördelaktiga . återverkningar för näringslivet och befolkningens normala livsföring, vilka _ om oljelagren är alltför knappa i förhållande till den normala löpande konsumtionen —— skulle uppkomma därigenom att man vid sådant för— hållande kunde även vid lättare och kanske relativt snabbt övergående importstörningar nödgas mer eller mindre brådstörtat tillgripa regleringar på oljehandelns område och ransonering av förbrukningen. Vid utforman— det av de i följande kapitel redovisade alternativa lagringsmålen för perioden 1963—1969 har kommittén bl. a. beaktat nu anförda synpunkter.
Samtidigt som utvecklingen i fredstid inom produktion, kommunika- tionsväsende, bostads- och andra områden gör oss alltmera beroende av oljeprodukter i olika former, har också vårt beroende av dessa förnöden- heter i händelse av krig eller krigsfam blivit starkare. Det vore icke rea- listiskt, om man bortsåge från att import av drivmedel och bränslen i dylika lägen kan vara ytterligt försvårad och inskränkt, måhända helt omöjlig. För att befolkningens elementära behov skall kunna tillgodoses samt en tillfredsställande beredskap och uthållighet hos vårt försvar i alla dess for— mer skall kunna upprätthållas, erfordras därför en betryggande beredskaps— lagring. Därjämte må framhållas att den alliansfria utrikespolitiken inne— bär, att Sverige i en avspärrningssituation måste kunna förlita sig till inom landet befintliga resurser. Om tillgångarna på det vitala område varom här är fråga snabbt blir uttömda, löper vi risk att icke kunna hävda neutrali- teten.
Det är givet, att i sådana situationer förbrukningen av flytande drivmedel och bränslen måste och skall pressas ned till vad som erfordras för till— godoseendet av de för samhället oundgängligen nödvändiga behoven. Det är ävenledes givet att härvid inga ansträngningar får underlåtas för att genom inhemsk produktion ersätta den inskränkta eller uteblivna oljetill— förseln. Våra möjligheter härutinnan måste dock värderas med stor för— siktighet. Vad beträffar drivmedelssektorn bör man sålunda icke räkna med att omställning till gengasdrift — det praktiskt taget enda inhemska substitut för flytande drivmedel, som står oss till buds — kan nå någon omfattning av större betydelse förrän efter avsevärd tid. Samma år för-
hållandet i fråga om utnyttjandet av skogstillgångarna för bränsleändamål. Än oförmånligare måste man bedöma våra möjligheter att nyttiggöra våra stora torvtillgångar sås—om bränsle. I samtliga dessa exempel är den främsta orsaken till att så lång tid erfordras, innan man ur de inhemska naturtill- gångarna kan utvinna produkter som ersättning för de normalt använda importdrivmedlen och -bränslena, att söka däri att man ställs inför upp— giften att från en begränsad och i vissa fall obefintlig fredsbas bygga upp en betydande produktionsapparat. Denna procedur försvåras ytterligare genom knapphet på arbetskraft, därest läget påfordrar militärinkallelser av större omfattning. I den mån som samhället under fredsförhållanden inrättar sig för användning av oljor för bränsleändamål kompliceras därtill, som redan antytts, omställningen till inhemska bränslen jämväl genom de kompletteringar av eldstädernas utrustning, som härvid i många fall blir erforderlig, ett förhållande som också gäller vid eventuell övergång till fasta importbränslen. — Varje åtgärd —- icke blott sådana av planeringskaraktär utan kanske främst möjliga och ekonomiskt försvarbara förberedelser av konkret natur —— som kan befordra vår inhemska produktionsberedskap på drivmedels- och bränsleområdena liksom utnyttjandet av ersättningsbräns- len minskar givetvis kraven på oljeförsörjningen och bör därför icke för- summas.
För att möta behoven under den starttid, (som uppbyggnaden av inhemsk ersättningsproduktion kräver och som även vid intensifierade fredsförbere— delser ofrånkomligen måste bli lång, är även framgent beredskapslagring av importdrivmedel och —bränslen den enda till buds stående lösningen. Även för att säkerställa de oundgängliga behov, som av tekniska orsaker överhuvudtaget icke kan tillgodoses genom inhemska substitut för importe— rade drivmedel och bränslen, måste en betryggande lagerreserv av sådana varor finna-s. Därvid bör med hänsyn till den vidgade fred—sanvändningen av oljeprodukter tyngdpunkten hos beredskapslagringen självfallet för- läggas till dylika produkter.
Som framhållits i kapitel II motsvarar nuvarande lagringsprogram för perioden 1958—1962 ingalunda vad som ens vid tiden för dess antagande kunde anses vara ur samhällelig synpunkt önskvärt utan programmet in- skränktes till att omfatta vad som med hänsyn till investeringsutrymme och ekonomiska resurser bedömdes vara genomförbart. Denna begränsning innebär, att gällande lagringsmål endast uppfyller vissa minimikrav ur beredskapssynpunikt. Vid beräkningen av dessa lagringsmål utgick man från en till drygt 12 milj. 1113 uppskattad oljekon—sumtion år 1962. Under senare år har emellertid den verkliga förbrukningen icke obetydligt kom- mit att överskrida den sålunda beräknade. Härtill kommer att de behov, som skall tillgodoses genom den i lagringsmålet ingående krigsreserven, ökat till följd av den fortsatta motoriseringen och mekaniseringen inom det
militära försvaret, jordbruket, den civila trafiken och många andra områ- den. Genom konsumtionsutvecklingen har sålunda lagringsprogrammet kommit att relativt försvagas på ett sätt, som icke från början var avsett. Denna relativa försvagning måste också beaktas vid fastställandet av det kommande lagringsprogrammet för sådana oljekvaliteter, som bör ingå i den allmänna beredskapslagringen av oljeprodukter inom näringslivet. —— Kommittén vill i anslutning härtill understryka vikten av att en betryggan— de beredskapslagring också kommer till stånd i fråga om de övriga olje- slag, varå en tryggad tillgång är en nödvändighet för samhället i fred och krig, men som icke lämpligen bör innefattas i det här ifrågavarande lag- ringsprogrammet. Kommittén avser då bl. a. smörjmedel och flygbränslen av skilda slag. Beträffande de sistnämnda utvecklar kommittén sina syn- punkter i kapitel V.
Kommittén har i det föregående sökt visa vårt lands numera oavvisliga beroende av en tillfredsställande försörjning med importerade drivmedel och bränslen under såväl normala fredsförhållanden som oss berörande av utrikespolitiska kriser föranledda situationer. Gen-om den fortsatta ök— ningen av oljeförbruknin'gen kommer detta beroende ytterligare att skär- pas. Härtill bidrar också de av främst ekonomiska skäl krympande förut— sättningarna att, innan atomenergin vunnit konkurrenskraft med andra energiformer, tillgodose i första hand de ökande energibehoven från in- hemska källor. Vår försörjningssituation på detta område är därför och kommer under lång framtid att förbli mycket ömtålig.
Kommittén har också sökt visa, hurusom beredskapen inom detta för— sörjningsområde väsentligen måste tillgodoses genom lagring av oljor. I händelse av krig kan konsekvenserna av ett eftersättande av denna bered— skapsåtgärd bli förödande för vårt land.
Även om investeringarna för en fortsatt utbyggnad av oljelagringen i den utsträckning, som kommittén redovisar i det följande, i och för sig kan synas betydande, måste man dock betänka, att de avsevärda belopp — för närvarande mellan tre och fyra miljarder kronor per år i löpande kostna— der — som nedläggs på vårt totalförsvar, under ett krig mycket snart kan visa sig ha varit förgäves, om försörjningsberedskapen i fråga om driv— medel och bränslen försummas. Vid bedömningen av omfattningen hos ett oljelagringsprogram efter den nu löpande perioden bör också — som ovan påvisats —— tas i betraktande den icke oväsentliga roll, som en god för- sörjningsberedskap kan komma att få för fullföljandet av vår alliansfria utrikespolitik. Tryggandet av vår oljeförsörjning är därför numera lika mycket en utrikespolitisk som försvarspolitisk angelägenhet av utomordent- lig betydelse för vårt land.
KAPITEL V
Lagringsmål för perioden 1963—1969
Som framgått av föregående kapitel har som underlag för kommitténs över- väganden i fråga om lagringens omfattning under den kommande lagrings— perioden legat den inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap gjorda utredningen rörande behovet av oljelagring under perioden 1963— 1969. I denna utredning har beredskapslagringen uppdelats på dels en krigsreserv, dels en avspärrningsreserv. Riksnämnden, som förordar en förstärkning av lagerreserverna för såväl krig som avspärrning, har vid sina beräkningar utgått från en under hösten 1960 reviderad försörjningsplan för drivmedel och bränslen samt en vid samma tid uppskattad normal oljeförbrukning för år 1970. Dessa beräkningar har justerat-s med hänsyn till den av kommittén utarbetade prognosen beträffande oljekonsumtio— nens utveckling under 1960—talet.
Kommittén har för den kommande lagringsperiodeni enlighet med di- rektiven för dess arbete tagit sikte på återstod-en av 1960-talet, (1. v. »s. sj u- årsperioden 1963—1969. Vidare har kommittén funnit, att det nuvarande systemet för beredskapslagringen av olja, innebärande bl. 3. fasta lagrings- mål, i huvudsak bör tillämpas även för det kommande lagringsprogram- met. När det gäller målsättningen för detta program har kommittén fun— nit det angeläget att en ökning av beredskapen i första hand får avse krigs- reserven.
Beträffande den övriga delen av beredskapslagringen må erinras om att denna i nuvarande lagringsprogram definierats som en försörjningsreserv, vilken till sin omfattning beräknats motsvara oljekonsumtionen under vint- rar med svåra isförhållanden. Detta medför, att de i försörjningsreserven ingående lagren av de olika oljeprodukterna icke medger samma inbör- des uthållighet under en avspärrning. Kommittén anser emellertid att man i princip bör eftersträva en likformig hehovstäckning för de olika oljepro- dukterna. Med hänsyn härtill bör försörjningsreserven ersättas med en avspärrningsrese-rv, som såvitt möjlig-t täcker konsumtionsbehovet under lika lång tid för alla produkter.
Kommittén har beräknat den ökning i lagringsmålet för perioden 1963— 1969 som ett bibehållande av en i förhållande till konsumtionen oföränd- rad beredskap skulle medföra. Vidare har kommittén utarbetat tre alter- nativa lagringsmål för en ytterligare förstärkning av beredskapslagringen
utöver vad en sådan automatisk ökning ger. Därvid har förutsatts, att i riksnämndens utredning beträffande beredskapslagringen av olja efter år 1962 angivna kommersiella och statliga lager av flytande och fasta bräns— len kommer att finnas tillgängliga vid periodens slut liksom att däri kal- kylerad inhemsk produktion kommer till stånd. I vad avser behoven av bränslen har vidare vid beräkningen av lagringsmålen för eldningsoljor i alternativen II och III förutsatts ett ianspråktagande för bränsleända— mål av 10 respektive 25 % av massavedslagren. Den del av det resterande bränslebehovet, som av tekniska skäl icke måste tillgodoses med speciella kvaliteter, har därefter fördelats på fasta och flytande importbränslen ef- ter dessas nuvarande andel i konsumtionen. För att den behovstäckning, som de tre alternativen avser, skall uppnås erfordras därför, att utöver en förstärkning av eldningsoljelagringen också beredskapslagren av fasta bränslen ökas.
Beredskapslagringen av fotogen (motor- samt lys— och eldningsfotogen) är förenad med vissa problem, som sammanhänger med å ena sidan mo— torfotogenens vikande andel av den totala fotogenförbrukningen och å andra sidan behovet av lagring av motorfotogen för traktordrift (jämför kapitel X). Enär på grund av den ringa nyanskaffningen av fotogentrak- torer inom jordbruket en nedgång i den fredstida förbrukningen av mo- torfotogen kan förutses, kommer, om inga särskilda åtgärd-er vidtas, lag- ren av denna produkt att successivt sjunka. Eftersom man bör räkna med att ett icke oväsentligt antal fotogentraktorer av olika skäl ännu länge kommer att finnas. kvar främst inom jordbruket, bl. a. som reserv för att i ett krisläge på nytt tas i bruk, uppstår risk för att lagertillgångarna av motorfotogen icke kommer att räcka för de behov därav, som framdeles beräknas föreligga i olika krislägen. Kommittén har mot bakgrunden här- av övervägt, vilka åtgärder, som lämpligen bör vidtas för att åstadkomma en beredskapslagring av motorfotogen, som motsvarar behoven under krig och avspärrning.
Till viss mindre del är det tekniskt möjligt att blanda in Iysfotogen i mo- torfotogenen och därigenom i motsvarande grad minska lagringsbehovet av den senare kvaliteten. Kommittén har vidare genom hänvändelse till vissa större tillverkare och försäljare av traktorer samt statens maskinprovningar undersökt, huruvida det är möjligt att använda bensin i stället för motorfo— togen som bränsle i fotogentraktorer. Av undersökningen framgår, att de vanligaste traktortyperna icke utan en betydande omställning av motorerna kan drivas med bensin. Trots denna olägenhet har kommittén likväl funnit det vara nödvändigt att till viss del tillgodose drivmedelsbehovet för fotogen— traktorer genom lagring av bensin.
Ovan redovisade åtgärder för att tillgodose behoven av motorfotogen är emellertid icke tillräckliga, varför kommittén fun-nit det nödvändigt, att
särskilda bestämmelser angående omfattningen av motorfotogenlagringen i fortsättningen införs. Enligt kommitténs beräkningar bör denna lagring omfatta en kvantitet motsvarande lägst 40 % av lagringsmålen för foto- gengruppen i dess helhet. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj:t i särskild ordning föreskriver, att lagringsmålet för fotogen tills vidare skall till minst 40 % utgöras av motorfotogen. Kommittén förutsätter, att detta procenttal blir föremål för omprövning, om förhållandena ger anledning därtill.
I likhet med vad som gäller under nuvarande lagringsperiod utgår kom— mittén från att krigsmakten i egen regi bör svara för lagring av flygdriv- medel för militära behov ävensom för den lagring, som avser flottans be- hov av viss brännolja.
I 1957 års oljelagringsförordning har flygdrivmedel undantagits från sådan lagrings—skyldighet, som enligt förordningen stadgats med avseende på flertalet andra petroleumprodukter. Vad gäller beredskapslagringen av flygdrivmedel anslöt sig föredragande departementschefen i propositio- nen (nr 144, sid. 33) till 1957 års riksdag rörande beredskapslagring av olja till vad 1955 års oljelagringskommitté i denna fråga framhållit i sitt betänkande »Oljelagring». Enligt betänkandet borde den lagring av flyg— drivmedel, som erfordras för militära behov helt ombesörjas av de mili- tära myndigheterna, medan lagringsberedskapen för civila luftfart-sända- mål skulle i nöjaktig utsträckning kunna bli tillgodosedd genom den lag- ring, som i anslutning till den löpande fredsomsättningen sker hos olje- handeln. Någon föreskrift om tvångsmässig beredskapslagring inom han- deln av dessa bränslen ansågs följaktligen icke påkallad. — I sitt av riks- dagen godkända utlåtande (34/1957, sid. 37) över den föreslagna bered- skapslagringen av olja underströk andra lagutskottet vikten av att utveck- lingen på flygdrivmedelsområdet noga följdes och att behörig hänsyn togs till de ökade krav, som kunde komma att ställas till följd av den kraftiga utvidgning av den civila inrikes luftfarten, som syntes sannolik under den närmaste framtiden.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 8 februari 1960 framhöll dåvarande riks— nämnden för ekonomisk försvarsberedskap bl. a., att oljehande-lns kom- mersiella lager av flygdrivmedel var av ringa omfattning och därtill mindre lämpligt belägna. Någon väsentlig förbättring härutinnan kunde heller icke utvidgning av den civila inrikes luftfarten, som syntes sannolik under skärpta förhållanden kunna upprätthålla flygförbindelser med omvärlden ansåg riksnämnden det vara en beredskapsangelägenhet av framträdande betydelse att snarast förstärka lagringsberedskapen för den civila luft- farten.
Med hänsyn till det behov som kan uppstå att under skärpta förhållan- den kunna upprätthålla flygförbindelser med omvärlden finner kommit-
tén det angeläget, att beredskapslagringen av flygdrivmedel får en sådan omfattning att samma grad av beredskap uppnås som gäller för övriga oljeprodukter.
Nuvarande lagringsprogram innebär att genom den s. k. vinterdispen- sen de lager av eldningsolja, som skall finnas vid årets ingång, kan få suc- cessivt nedbringas allteftersom den avspärrningsrisk, som sammanhänger med isförhållandena, minskar. Bestämmelserna härom återfinns i kungl. brev den 27 juni 1957. Enligt dessa skall för eldningsolja fastställas dels en lagringsmängd för januari, dels för februari, mars och året i övrigt lag- ringsmängder, som med respektive 10, 20 och 30 % understiger den för januari bestämda mängden. Jämlikt nämnda bestämmelser äger vidare tillsynsmyndigheten, då särskilda skäl föreligger, ändra den tidsperiod, då topplager skall hållas. Kommittén har icke (funnit anledning att föreslå någon ändring av bestämmelserna om vinterdispensen.
I lagringsmålen för den innevarande lagringsperioden har någon åt— skillnad icke gjorts i fråga om de mängder, som skall lagras i skyddade respektive oskyddade lagringsanläggningar. Detta har, såsom närmare framgår av kapitel II, medfört vissa komplikationer vid bestämmandet av de årliga lagringsmålen under perioden i vad avser drivmedlen. För den kommande perioden ans-er därför kommittén det vara lämpligt att fast- ställa skilda lagringsmål för skyddad och oskyddad lagring. Den oskyd— dade lagringen kan härigenom år från år utbyggas i en jämn takt fram till slutmålet.
Med hänsyn till angelägenheten ur beredskapssynpunkt av att utbygg- naden av de skyddade lagerutrymmena icke uppskjutes till slutet av den kommande lagringsperioden bör ett etappmål fastställas för denna utbygg- nad. Kommittén anser sålunda, att i stort sett hälften av den totala ut- byggnaden bör vara färdigställd senast vid utgången av 1966.
Under den innevarande lagringsperioden regleras fördelningen av den skyddade lagringen mellan de lagringsskyldiga av bestämmelser fastställda av Kungl. Maj:t genom beslut den 11 april 1958. Enligt dessa bestämmel- ser skall vid lagringsmängdernas bestämmande vad i 7 5 1957 års olje- lagringsförordning sägs »äga motsvarande tillämpning, varvid dock skall iakttagas, att fördelningen mellan de lagrings—skyldiga skal—l ske med led- ning av basmängder, beräknade på grundval av försäljningen eller förbruk- ningen enbart under år 1957, samt på sådant sätt att, för var grupp av olja, det icke ålägges någon att förvara olja i skyddat utrymme, därest hans skyldighet härvidlag skulle ha avsett mindre myckenhet än 1 000 ku- bikmeter».
Bl. a. med hänsyn till den Ökade längden hos den kommande lagrings- perioden i jämförelse med den nuvarande är det ur de berörda lagring-s-
skyldigas synpunkt, genomgående oljehandelsföretag, icke tillfredsställande med en fast fördelning redan vid periodens början av den skyddade lag— ringen. I den mån en mera betydande förskjutning under perioden skulle inträda i fråga om marknadsförd—elningen mellan företagen, är det sålunda önskvärt, att den skyddade lagringen anpassas till en sådan omfördelning. Likaså bör av rättviseskäl oljehandelsföretag, som under perioden etable- rar sig på den svenska marknaden, redan från det första tillfälle, då de blir lagringspliktiga, också åläggas på dem belöpande andel av den skyd- dade lagringen.
Anledningen till att de i målet för den skyddade lagringen enligt pro- grammet 1958—1962 ingående kvantiteterna fast fördelades mellan de lag- ringsskyldiga vid början av lagringsperioden var de långa byggnadstiderna för skyddade lagringsanläggningar. Detta förhållande ansågs _ i motsats till vad fallet är med avseende på den oskyddade lagringen —— omöjlig- göra årliga etappmål för utbyggnaden av den skyddade lagringen. Det bör anmärkas att de vid detta tillfälle av skyddad lagring berörda företagen vid de förhandlingar i frågan mellan dessa och tillsynsmyndigheten, som föregick myndighetens förslag till Kungl. Maj :t beträffande ovan refere- rade bestämmelser, helt anslöt sig till nämnda fördelningsnorm.
Med hänsyn till de långa byggnadstiderna för skyddade oljelagringsan— läggningar torde det vara en förutsättning för att fördelningen skall kunna regleras på nämnda sätt, att utbyggnaden av dessa anläggningar ordnas gemensamt av samtliga berörda företag, exempelvis på liknande sätt som en del av oljeföretagen under den nu löpande lagringsperioden ombesör— jer utbyggnaden av erforderliga skyddade anläggningar genom ett av dem gemensamt bildat företag. En ytterligare förutsättning är också att even— tuellt under perioden nytillkommande företag med skyldighet att hålla lager i skyddad-e utrymmen medges ingå som intressenter i det gemen— samma organet på lika villkor som de äldre företagen. Om denna lösning av frågan väljs, kan den nuvarande undre gränsen för skyldighet att hålla lager i skyddade utrymmen, 1000 n13, slopas och således målet för den skyddade lagringen för respektive drivmedelsslag fördelas mellan de lag— ringsskyldiga på samma sätt som målen för den oskyddade lagringen.
Därest emellertid de berörda lagringsskyldiga icke skulle lösa lagrings- frågan på nu angivet sätt, blir liksom under den nu löpande lagringspe— rioden en fast fördelning av målen för den skyddade lagringen ofrånkom- lig redan vid den nya lagringsperiodens början. Eftersom utbyggnaden av den skyddade lagringen förutsätts ske i två etapper, kan möjligen en revi- dering av denna fördelning med hänsyn till eventuellt inträffade föränd- ringar med avseende på marknadsandelarna ske vid lämplig tidpunkt före den andra etappen, förslagsvis omedelbart sedan marknadsandelarna för år 1965 blivit kända. Vid alternativet fast fördelning torde vidare den nyss— nämnda undre gränsen för skyddad lagring böra bibehållas.
Slutligen vill kommittén framhålla att det bör åligga de berörda lag- ringsskyldiga att, sedan de från tillsynsmyndigheten erhållit uppgift an— gående storleken av den skyddade lagring, som med ledning av senast kända basmängder beräknas komma att åvila dem vid utgången av lag- ringsperioden 1963—1969, utan obehörigt dröjsmål och med bindande ver- kan underrätta tillsynsmyndigheten, vilket av de båda förenämnda alter- nativen för utbyggnaden av skyddade lagringsanläggningar, som man av— ser välja. Kommittén förutsätter att sådan. uppgift — i varje fall preli— minärt — av tillsynsmyndigheten lämnas de lagringspliktiga snarast, se- dan statsmakternas beslut beträffande det nya lagringsprogrammet före-
ligger.
KAPITEL VI
Krigs- och avspärrningsreservernas lagring
Krigsreserven
Före år 1958 förelåg icke skyldighet för de lagringsskyldiga att förvara nå— gon del av beredskapslagren i skyddade utrymmen utan utbyggnaden av de bombskyddade oljelagringsanläggningarna ombesörjdes till betydande del av staten själv genom militära myndigheter, vattenfallstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I syfte att få till stånd en vidgad utbyggnad av sådana anläggningar hade år 1948 införts möj— ligheter att bevilja statsbidrag till merkostnaderna för desamma jämfört med cisternanläggningar ovan jord. Bestämmelserna härom återfinns, som nämnts i kapitel 11, i kungörelsen den 20 februari 1948 (nr 73). Sådant statsbidrag har beviljats för sammanlagt sex anläggningar, huvudsakligen i kommunal regi. Slutligen har några bergcisternanläggningar kommit till utförande helt på enskilt initiativ och utan bidrag av statsmedel, de flesta för lagring av mörka oljor.
Genom 1958—1962 års oljelagringsprogram infördes skyldighet för fö- retag med lagringsplikt för bensin, fotogen och motorbrännolja att i skyd- dade lagringsutrymmen förvara den del av beredskapslagren av dessa olje- slag, som motsvarar den av 1955 års oljelagringskommitté föreslagna krigs- reserven. Någon motsvarande skyldighet beträffande lagringen av krigs- reserven av eldningsoljor föreligger däremot icke, vilket närmast torde ha varit betingat av kostnadsskäl.
Under hänvisning till att enligt gällande lagringsprogram de i krigsre- serven ingående drivmedelslagren skall förvaras i skyddade utrymmen, uttalas i direktiven för kommittén, att det synes. angeläget att denna prin— cip bibehålls.
Som redan framhållits innefattar icke lagringsprogrammet för den innevarande perioden krav på skyddad lagring av eldningsoljor. I den inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap gjorda utredningen rörande oljelagringen under perioden 1963—1969 har nämnden icke heller för pe- rioden efter 1962 ansett det vara nödvändigt påkalla skyddad lagring för dessa oljor. Som skäl härför har anför—ts, att de redan förefintliga skyd— dade lagringsutrymmen—a för eldningsoljor har sådan kapacitet att den däri möjliga lagringen är ur beredskapssynpunkt godtagbar för att någorlunda trygga de krigsbehov, som av tekniska skäl måste tillgodoses med eld—
ningsoljor. Härvid har också beaktats, att en fördelaktigare geografisk sprid- ning av de oskyddade eldningsoljelagren föreligger jämfört med lokalise— ringen av lagren av flytande drivmedel, ett förhållande som i sig självt inne- bär ett visst skydd. De medel, som under den kommande oljelagringspe- rioden kan disponeras för utförande av skyddade lagringsanläggningar, borde därför enligt riksnämnden helt utnyttjas för att förstärka den skyd- dade cisternkapaciteten för motordrivmedlen.
Ehuru det givetvis är mycket angeläget att också de oundgängligaste krigsbehoven av eldningsoljor kan, liksom krigsreserverna av flytande driv- medel, beredas skyddad lagring, har dock kommittén —— med hän-syn till vad riksnämnden anfört i den ovan åberopade utredningen och med beak— tande även av de dryga kostnaderna för byggandet av skyddade lagrings- anläggningar — icke velat föreslå införande av skyldighet att hålla skyd— dade lager för eldningsoljor under den kommande lagringsperioden 1963— 1969. Kommittén förutsätter dock att, i den mån enskilda företag visar intresse för att förlägga cisternutrymmen, som är behövliga för fullgö- randet av lagringsskyldigheten— av eldningsoljor, till skyddade utrymmen, sådant intresse på allt sätt uppmuntras av myndigheterna och att genom- förandet av dylika planer i möjlig mån underlättas.
Samtliga för närvarande förefintliga bombskyddade oljelagringsanlägg— ningar är utförda såsom berganläggn-ingar. I några fall har härvid redan utsprängda utrymmen i nedlagda gruvor kommit till användning.
Bl. a. med hänsyn till att berg lämpade för inbyggnad av lagringsan- läggningar icke finns till förfogande inom alla delar av vårt land men även ur synpunkten, huruvida kostnaderna för dylika anläggningar skulle kunna nedbringas utan att kraven på skydd därför väsentligen eftersätts, lät 1955 års oljelagringskommitté undersöka om icke skyddad lagring kunde kom- ma ifråga även i andra former än i de sedvanliga bergrumsanläggning- arna. Den särskilda expertgrupp inom denna oljelagringskommitté, som utredde frågan, redovisade i sitt förslag olika utförandeformer, nämligen i huvudsak följande typer: (a) med splitterskydd försedda vanliga ovanjordscisterner; (b) i öppna bergschakt eller jordschakt placerade cisterner, på ovansidan skyddade av sprängsten eller blocks-tensbetong ; (c) under mot konventionell vapenverkan betryggande bergskydd (för närvarande minst 20 m) insprängda rum, vari placeras antingen fri- stående lagringscisterner eller sådana, där plåten fastgjutits mot berg- väggen medelst betong; samt (d) likaledes under betryggande bergtäckning och under grundvattenytan placerade, oinklädda lagringsrum (s. k. nakna bergrum). De nämnda metoderna för beredande av skydd för oljelagringsanlägg- ningar är fortfarande aktuella. Någon ytterligare principiellt skiljaktig lös-
ning av problemet har icke framkommit efter tidpunkten för 1955 års olje— lagringskommittés undersökning av frågan. Den tekniska utvecklingen, då det gäller att bygga oljelagringsrum i berg, har emellertid numera lett fram till att de s. k. nakna bergrumstyperna alltmer vunnit insteg. Medan man före 1958, i sådana fall då det gällde att i en och samma anläggning lagra flera oljeslag, vågade utnyttja denna bergrumstyp endast för de tyngre pro- dukterna —— motorbrännolja och eldningsoljor — har den tekniska ut- vecklingen sålunda fört därhän, att man funnit det möjligt att utföra även lagringsanläggningar gemensamma för flera drivmedelsslag — bensin, fo— togen etc. — såsom nakna bergrum. Samtliga skyddade lagringsanlägg- ningar, som inom ramen för oljelagringsprogrammet 1958—1962 utförs av de lagringsskyldiga företagen, byggs enligt detta system. Denna anlägg- ningstyp ställer sig självfallet billigare per kubikmeter lagringsutrymme än de tidigare utnyttjade plåt/betongtyperna.
Kommittén har emellertid övervägt om icke totalkostnaden för den skyd- dade lagringen skulle kunna ytterligare nedbringas genom att i varje fall till viss del basera den fortsatta utbyggnaden på de ovannämnda enklare typerna av skydd —— ovanjordscisterner med splitterskydd (a) respektive i öppna bergschakt eller jordschakt inbyggda cisterner med bombskyddad taktäckning (b). Detta är otvivelaktigt i och för sig möjligt, men för att den eftersträvade skyddsverkan skall ernås, måste så utförda anläggningar ges en begränsad volym. Framförallt gäller detta om endast anordningar för splitterskydd vidtas. Ehuru själva anläggningskostnaden per kubikme— ter cisternvolym i dessa fall blir låg, kommer dock de löpande kostna- derna för omsättning av varulagren liksom för anläggningarnas underhåll, drift och administration att bli större än vid mera koncentrerad förlägg- ning av de skyddade lagren i större bergskyddade anläggningsenheter. Ett sådant system för den skyddade lagringen torde därför i det långa loppet komma att bli kostsammare än det hittills sedvanliga. Så blir även förhål- landet, om man vid stark spridning i till volymen mycket begränsade an- läggningsenheter skulle helt slopa allt tekniskt skydd.
Kommittén har därför ansett det vara realistiskt, att för utbyggnaden av skyddade lagringsanläggningar också under perioden 1963—1969 en— dast räkna med helt bergförlagda sådana, varför — med hänsyn till den tekniska utveckling, som ägt rum beträffande den nakna bergrums-typen — kostnadsberäkningarna i kapitel VII nedan huvudsakligen är baserade på större anläggningsenheter av denna typ.
Väsentliga delar av den redan befintliga bergcisternkapaciteten är för- lagda till ur beredskapssynpunkt icke helt lämpliga platser. Detta gäller bl. a. dels de civila statliga anläggningar, som tillkom i slutet av 1930-talet i samband med beredskapslagringssystemets införande 1938, dels vissa av de med statsbidrag under 1950-talet utförda anläggningarna, dels och en
del av de anläggningar, som utförs inom ramen för det nu löpande olje- lagringsprogrammet. Det bör emellertid i vad avser de båda förstnämnda anläggningskategorierna ihågkommas, att valet av förläggningsplatser ut— gjorde kompromisser mellan vad som hade varit önskvärt ur sträng be- redskapssynpunkt och oljehandelns av kommersiella skäl dikterade loka- liseringsönskemål. Vid de tidpunkter, då dessa skyddsanläggningar kom till stånd, var nämligen landets beredskap i fråga om skyddad lagring utom— ordentligt svag. Detta förhållande nödvändiggjorde åtgärder, som snabbt kunde stärka försörjningsberedskapen volymmässigt. Från denna synpunkt är dessa utrymmen alltjämt fullt motiverade. — Den mindre lyckliga för- läggningen av en del av de skyddade utrymmena inom ramen för 1958— 1962 års oljelagringsprogram är likaledes att tillskriva en kompromiss- uppgörelse. Mot bakgrunden av att statsmakternas beslut 1957 i olj-elag— ringsfrågan medgav de berörda lagringsskyldiga fritt val i fråga om 10- kaliseringen av de skyddade lagringsutrymmena har nämligen beredskaps— intressena i detta hänseende icke kunnat hävdas i den utsträckning, som varit önskvärd.
Det förläggningsmönster, som den befintliga bergcisternkapaciteten före- ter, kan förutses komma att i många lägen under ett krig medföra besvär- liga förhållanden vid de lagrade varornas distribution till de områden, där de erfordras. Vid den fortsatta utbyggnaden av skyddade lagringsutrym— men för oljor bör därför beredskapshänsynen tillmätas större betydelse för valet av förläggningsplatser. Taktiska krav liksom krigsdistributions— synpunkterna bör sålunda tillåtas påverka förläggningsvalet på ett mera avgörande sätt än tidigare. De merkostnader i fred för den skyddade lag- ringen, främst då de eventuellt ökade omsättningskostnader, som därige- nom kan uppkomma, bör icke få stå hindrande i vägen härvid. Enligt di- rektiven åligger det också kommittén att med hänsyn till erfarenheterna från den nu löpande oljelagringsperioden särskilt uppmärksamma frågan om den ur försvars- och beredskapssynpunkt lämpliga lokaliseringen av den ytterligare utbyggnaden av skyddade oljelagringsanläggningar,
De skyddade cisternvolymer, som enligt kommitténs förslag till lagrings- mål bör tillkomma under perioden 1963—1969, bör sålunda fördelas inom de olika zoner, vari landet ur oljedistributionssynpunkt är indelat på ett ur beredskapssynpunkt lämpligt sätt. Beträffande denna fördelning även- som uppdelningen av dessa totalvolymer på anläggningsenheter och den ur beredskapssynpunkt önskvärda ungefärliga lokaliseringen av dessa en- heter inom zonerna har kommittén under hand inhämtat försvarsstabens synpunkt-er.
Vid bestämmandet av lagringsvolymen hos respektive anläggningsen- heter har kommittén, förutom beredskapshänsynen, även beaktat att denna bör ges en ur byggnads-ekonomisk synpunkt lämplig storlek. Vid valet av förläggnmgsplatser inom de olika zonerna har kommittén vidare, så långt
det befunnits lämpligt, sökt ta hänsyn till att anläggningarna skall kunna utnyttjas för kommersiella syften inom ramen för beredskapslagringssy— stemet. Detta har i vissa fall medfört att man ans—ett sig böra avstå från en beredskapsmässigt helt idealisk förläggning, ett förhållande som för- svarsstaben förklarat sig vara införstådd med.
Oljebranschens representanter i kommittén har emellertid hävdat att flertalet av de sålunda planerade anläggningarna givits sådan lokalisering, att de icke kan utnyttjas i det normala, kommersiella distributionssyste- met. Man har därför ansett, att anläggningarna helt borde utföras genom statens försorg. Likaså har man framhållit, att vissa extrakostnader kom- mer att uppstå för varuinlagringen liksom för den kontinuerliga omsätt— ningen av lagren i de icke kommersiellt förlagda anläggningarna. Dess-a extrakostnader borde enligt oljehandelns representanter helt ersättas me.. statsmedel.
Kommittén vill icke bestrida, att några av de i kommitténs lokalise— ringsförslag ingående skyddade anläggningarna har ett begränsat kom- mersiellt värde och icke heller motsäga vad oljebranschens representan— ter framfört beträffande de större kostnader för varninlagring och omsätt- ning m. ni., som kan uppkomma vid dessa anläggningar. Vad beträffar de eventuella merkostnaderna av sistnämnt slag anser emellertid kommit— tén att dessa, i likhet med vad som i kapitel VIII förutsätts i fråga om de löpande kostnaderna för beredskapslagringen i övrigt, bör uttas prisvägen.
Sammanfattningsvis föreslår sålunda kommittén, att utbyggnaden av de skyddade lagringsutrymmen, vilka blir aktuella under lagringsperioden 1963—1969 med hänsyn till det lagringsmål för krigsreserven, som kom- mer att fastställas av statsmakterna, liksom under den innevarande lag- ringsperioden ombesörjs av de lagringsskyldiga. Förläggningen av de ny- tillkommande skyddade lagringsutrymmena bör vidare ske på sätt som tillsynsmyndigheten med beaktande av beredskapskraven godkänner, var- vid förutsätts att den ovan angivna lokaliseringsplanen i huvudsak följs.
Avapärmingsreserven
Den nuvarande valfriheten vad gäller lokaliseringen av den oskyddade ol— jelagringen har medfört betydande cisternkoncentrationer till oceanim— porthamnarna för olja. Detta innebär, att inom vissa delar av landet lag— ringen av oljor är underdimensionerad i förhållande till förbrukningen. Då detta ur beredskapssynpunkt är mindre tillfredsställande, har ifrågasatts, om icke lokaliseringen av de lagringsutrymmen, som erfordras för den fö- reslagna ökningen av avspärrningsreserven, borde bättre anpassas till det aktuella konsumtionsmönstret. Enligt direktiven för kommittén bör så- lunda övervägas vilka åtgärder, som kan vara påkallade för att undvika en alltför stark och ur allmänna synpunkter olämplig koncentration av den oskyddade lagringen.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i maj 1961 fram- lagt en utredning rörande fördelningen .inom landet av då förefintliga oskyddade lagringsutrymmen inom oljehandeln. Landet har härvid inde- lats i sju områden. Likaså har den beräknade konsumtionen 1970, d. v. 5. det år, då lagringsmålen för det kommande lagringsprogrammet skall vara uppnådda, fördelats på dessa områden med ledning av det för närvarande aktuella konsumtionsmönstret. Såsom också från riksnämndens sida fram— hållits beaktar en på nämnda sätt framräknad jämförelse mellan kon- sumtionen och lagringsmöjligheterna inom de olika områden icke helt det förhållandet, att utvecklingen av inlandstransporterna av oljor medfört en betydande vidgning av de respektive oceanimporthamnarnas upplandsom- råden och att därför ur strängt kommersiella synpunkter behovet av olje- depåer inom dessa upplandsområden successivt minskat. Riksnämndens utredning antyder dock inom vilka områden en förstärkning av den oskyd— dade lagringen är önskvärd.
Eftersom konsumtionsmönstret i avspärrningsfallet icke nämnvärt torde komma att skilja sig från konsumtionsbilden under normala försörjnings- förhållanden, skulle, om hänsyn endast togs till detta förhållande, några särskilda krav i princip icke vara påkallade i fråga om lokaliseringen av den oskyddade lagringen. Den nuvarande koncentrationen till ett fåtal platser, företrädesvis landets större kusthamnar, medför dock ökade risker för förstörelse av lagren i händelse av krig samtidigt som den försvårar önskvärd undanförsel av dem inför ett krigshot. Dessa omständigheter gör en spridning av den framtida utbyggnaden av ovanjordsutrymmena till de inre delarna av landet och till mindre kustorter önskvärd.
Oljehandelns representanter i kommittén har emellertid understrukit vik- ten av att lokaliseringen av cisternerna för den oskyddade lagringen kan under den kommande lagringsperioden liksom hittills ske efter helt kom- mersiella grunder, d.v.s. främst med beaktande av distributionstekniska synpunkter. Även om kommittén med hänsyn till vad som anförts från oljehandelns sida icke vill påfordra att bindande regler införs för lokalise- ringen av för det kommande oljelagringsprogrammet behövliga nya oskyddade lagringsutrymmen, förutsätter dock kommittén, att de lagrings- skyldiga — såväl ol jeföretag som andra ._ vid utbyggnaden av sådana lager- utrymmen inom ramen för en rationell kommersiell distribution beaktar bereds-kapsönskemålen i förläggningshänseende. De lagringsskyldiga bör därför fortlöpande samråda med tillsynsmyndigheten beträffande sina ul- byggnadsplaner.
I kapitel XI förordar kommittén under avsnittet »Iiilagring hos annan lagerhållare» vissa åtgärder syftande till en ökad spridning av oljelagringen.
KAPITEL VII
Investeringskostnader för lagringsprogrammet
Kommitténs beräkningar av investeringskostnaderna för genomförandet av de tre alternativa lagringsmålen för perioden 1963—1969 grundar sig på i samarbete med experter inom oljebranschen beräknade enhetspriser per 1113 för de olika oljeslagen och för lagringsanläggningar, såväl ovanjords- utrymmen som bergrumsförråd. Enär de sålunda beräknade enhetspriserna, som närmare behandlas nedan, är avsedda att utgöra baspriser för index- reglering av de statliga lån, som kan komma att beviljas för utbyggnaden av oljelagringen under den kommande lagringsperioden, har kommittén funnit det motiverat att lämna en relativt ingående redogörelse för de prin- ciper, efter vilka enhetspriserna framräknats.
Enhetspriser för varor och cisterner
Enhetspriserna per m3 för de olika oljeslagen utgörs av cif—priser, enär som närmare anges i kapitel Vlll eventuella statliga lån till beredskapslagringen icke avses skola innefatta bidrag till kostnader av löpande natur. I den till betänkandet fogade bilagan I redovisas i detalj hur dessa cif—priser fram- räknats. Kalkylen avser prisläget den 1 oktober 1961.
Gif-priserna har uppbyggts med utgångspunkt från officiellt noterade fob—priser för respektive oljeslag enligt Platt's Oilgram Caribean Postings (low quotation). Tillägg härtill har gjorts för kostnaderna för oceanfrakt, försäkring och oceanläckage. Då noteringar icke förekommer för eldnings- oljekvalitetcr, som direkt motsvarar de i Sverige under beteckningarna nr 3, 4 och 5 saluförda eldningsoljorna, har fob-priserna för dessa kvaliteter beräknats med ledning av normalt tillämpade blandningsförhållanden mel— lan komponenterna No 2 Fuel och Bunker C Fuel.
Fraktkostnaden grundar sig på den s. k. AFRA-noteringen, uttryckt i procent av scale 3, avseende fartygsklassen upp till 25 000 ton d.w. med de procentuella tillägg eller avdrag, vilka fastställs vid varje kvartals ingång. Ehuru större fartyg redan börjat utnyttjas för oljeimporten till vårt land. torde dock denna fartygsklass böra anses som den för närvarande mest representativa. Därest utvecklingen under den kommande lagringsperio- den skulle gå mot ökat utnyttjande av större tankfartyg, förutsätts emeller-
tid att hänsyn härtill tas vid beräkningen av fraktmomentet i samband med den årliga indexmässiga reglering av oljepriserna, som nedan föreslås. Eftersom de europeiska oljepriserna är baserade på noteringar hänförliga till det karibiska området, har oceanfrakten beräknats för transporter från skeppningshamn därstädes (Aruba). Vid import från nämnda hamn är Sverige uppdelat i olika tariffområden. För att få fram en för landet genom- snittlig fraktkostnad har de för Strömstad—Göteborg, Göteborg—Limhamn, Limhamn—Stockholm och Stockholm—Örnsköldsvik gällande tarifferna sammanvägts på grundval av oljeimportens fördelning i stort på dessa om— råden. Vägningstalen utgör för områdena i nu nämnd ordning 30, 15, 40 och 15 %. Ytterligare en frakttariff noteras för transport till hamnar norr om Örnsköldsvik, men då oljeimporten dit är obetydlig jämfört med den till övriga områden har denna tariff ansetts icke behöva ingå i beräkningen av genomsnittsfrakten för landet. Till den sålunda framräknade fraktsatsen har lagts halva kostnaden för lossning av lasten i två hamnar.
Försäkringskostnaden har fastställts till 0,35 % av summan av fob-priset och frakten. Kostnaden för oceanläckage har beräknats uppgå till för ben— sin 0,65 %, för fotogen 0,60 % och för övriga oljegrupper 0,40 % av fob— priset med tillägg för frakt och försäkring.
Då det importeras och saluförs olika kvaliteter inom samma oljegrupp, har såsom framgår av bilagan en sammanvägning av cif—priserna på dessa kvaliteter företagits med utgångspunkt från den aktuella konsumtionen av olika oljor inom landet.
För den tjocka eldningsoljan —— särskilt i fråga om kvaliteterna 4 och 5 — har konkurrensen medfört en sådan prissättning, att den verkliga pris- nivån kommit att ligga betydligt under de framräknade cif—priserna. Då de på utländska noteringar grundade cif—priserna på ifrågavarande oljeslag sålunda icke för närvarande är normerande för den svenska prissättningen, bör de vid beräkningen av investeringskostnaderna ersättas av priser, som bättre ansluter sig till det aktuella prisläget på den svenska marknaden. För att få fram ett för gruppen övriga slag av eldningsolja genomsnittligt marknadspris har kommittén hänvänt sig till statens pris- och kartellnämnd, som införskaffat uppgifter från de större oljeimportföretagen och de in— hemska raffinaderierna beträffande av dem uttagna genomsnittliga utför- säljningspriser på eldningsoljekvaliteterna 3, 4 och 5 under åren 1959—— 1961. Utredningen ger vid handen, att genomsnittspriset för dessa kvaliteter under år 1961 uppgick till 76 kronor per n13, d. v. s. 24 kronor per m3 lägre än det framräknade cif—priset. Då det enligt kommitténs ovan redovisade uppfattning får anses principiellt riktigt att för gruppen övriga slag av eld- ningsolja tillämpa det verkliga marknadspriset, har detta pris lagts till grund vid beräkningen av investerings-kostnaderna för denna oljegrupp.
De av kommittén framräknade enhetspriserna för de olika oljeslagen uppgick den 1 oktober 1961 till för:
bensin 168 kr/m3 fotogen .—153 » motorbrännolja 137 » eldningsolja 1—2 135 » eldningsolja 3—5 76 » Dessa varupriser är något lägre — för den sistnämnda oljegruppen be— tydligt lägre —— än de priser, som låg till grund för beräkningen av kostna- derna för oljelagringsprogrammet 1958—1962.
Vid beräkningen av kostnaderna för den av kommittén föreslagna ök— ningen av beredskapslagringen av fasta importbränslen har använts ett pris av 85 kronor per ton för kol och 120 kronor per ton för koks. Dessa priser innefattar även kostnaden för lagerplatser.
Som underlag för kommitténs beräkning av enhetspriserna per m3 cisternvolym för ovanjordscisterner har legat dels en inom oljebranschen utarbeta-d utredning rörande de faktiska anläggningskostnaderna för under senare år av olika oljeföretag uppförda cisterner, dels uppgifter över mot— svarande kostnader, som införskaffats från ett antal lagringsskyldiga in-- dustriföretag, dels ock en inom dåvarande riksnämnden för ekonomisk för— svarsberedskap i mars 1958 upprättad kostnadskalkyl, vilken indexmässigt justerats till att motsvara löne- och prisläget den 1 oktober 1960. Sistnämn- da kalkyl låg på sin tid till grund för fördelningen mellan de olika olje- grupperna av de statliga finansieringslånen under lagringsperioden 1958— 1962. De i de olika kalkylerna redovisade anläggningskostnaderna har in- gående diskuterats med experter från oljebranschen. Enighet har därvid uppnåtts i fråga om den anläggningskostnad per 1113 cisternvolym, som för olika cisternstorlekar respektive cisterner för lagring av olika oljeproduk- ter bör tillämpas vid beräkningen av investeringskostnaderna. I det slutliga cisternpriset har även medtagits kostnaderna för den markareal, som erfordras för cisternernas uppförande samt i förekommande fall för in— vallning och för anordningar för uppvärmning. Markkostnaden har fast- ställts till belopp motsvarande det efter en räntefot av 6 % kapitaliserade värdet av en årshyra av 2: 50 kronor per 1112 under 20 år.
För m3-priset spelar cisternstorleken en stor roll. Kostnaden per 1113 cisternvolym sjunker sålunda snabbt vid tilltagande cisternstorlek. För den innevarande lagringsperioden baserades beräkningen av cisternkostnaden på 3 000 och 6 000 ina-cisterner. Under senare år har emellertid — icke minst föranledd av förstärkningen av beredskapslagringen under åren 1958— 1962 — en förskjutning i utbyggnaden ägt rum i riktning mot större cisternstorlekar. För att få en uppfattning om vilka cisternstorlekar, som numera är de vanliga och som bör läggas till grund för kostnadsberäk— ningarna, har kommittén med ledning av det inom överstyrelsen för eko-— nomisk försvarsberedskap förda cisternregistret företagit en undersökning
angående den inom landet befintliga cisternparkens fördelning på olika storleksklasser och produkter. Undersökningen ger vid handen, att i nedan- stående tablå angivna fördelning på cisternstorlekar för de olika produkter— na torde få anses som representativ för utbyggnaden av ovanjordsutrym— men under senare år. Enighet har nåtts inom kommittén att använda denna fördelning som underlag vid fastställandet av enhetspriserna på cisterner för lagring av de olika oljeslagen.
Cisternstorlek i rn3
För lagring av: 3 000 6 000 10 000 bensin 50 % 50 % — fotogen 100 % — —— motorbrännolja 30 % 70 % — eldningsolja 1—2 15 % 35 % 50 % eldningsolja 3—5 25 % 25 % 50 %
De av kommittén vid beräkningen av investeringskostnaderna för lager- utbyggnaden under perioden 1963—1969 tillämpade enhetspriserna för ”ovanjordscisterner för lagring av de olika oljeslagen framgår av nedan— stående tablå:
Oljeslag Cisternpris bensin 123 kr/m3 fotogen 105 » motorbrännolja 88 » eldningsolja 1—2 84 » eldningsolja 3—5 100 »
Det genomsnittliga priset per m3 för ovanjordscisterner uppgår till icke fullt 100 kronor per 1113, vilket är drygt 20 kronor per 1113 lägre än det mot— svarande pris, som framräknades av 1955 års oljelagringskommitté och som tillämpades vid beräkningen av kostnaderna för genomförandet av det nuvarande lagringsprogrammet. Till viss del beror det nu framräknade lägre priset på att större cisternstorlekar lagts till grund för kostnads- kalkylen.
I föregående kapitel har närmare redogjorts för kommitténs övervägan- den beträffande vilka typer av skyddade 0ljelagringsanläggningar, som un- der den kommande lagringsperioden kan bli aktuella att bygga för för- varing av krigsreserven. Kommittén har därvid mot bakgrund av den hit- tillsvarande utvecklingen på området kommit till den uppfattningen, att den skyddade lagringen till helt övervägande del — liksom fallet varit under den nu löpande lagringsperioden --— torde komma att ske i oinklädda berg- rum på vattenbädd. Denna typ, som av förekommande typer av berganlägg- ningar för närvarande — under förutsättning att anläggningarna är av viss
storleksordning — betingar det lägsta priset per ma utbyggnadsvolym, har därför ansetts böra läggas till grund för beräkningen av kostnaderna för den skyddade lagringen.
En ingående undersökning beträffande kostnaderna för uppförande av skyddade lagringsanläggningar av ovannämnd typ har verkställts.l Den i undersökningen redovisade kalkylen, som avser kostnadsläget den 1 juli 1961, grundas på en beräkning av kostnaderna för en typanläggning med vissa antagna förutsättningar i fråga om berg- och terrängförhållanden, avstånd till järnväg och landsväg m. 111. Dessa förutsättningar har ansetts representera »medelvärden» för de anläggningar, som beräknas ingå i ut— byggnadsprogrammet. Vissa korrigeringar har vidtagits i kostnadskalkylen för det totala utbyggnadsprogrammet med hänsyn till de kostnadsavvikel— ser i förhållande till typanläggningen, som kan förutses för anläggningar med olika geografisk belägenhet m. m. Beträffande de enskilda cistern- rummens storlek, vilken är av stor betydelse för anläggningskostnaden, har förutsatts att den totala utbyggnadsvolymen fördelas i ungefär lika delar på 5 000, 10 000 och 15 000 ins—enheter. Detta innebär, att av det totala antalet lagringsrum något mer än hälften kommer att utgöras av den mindre ty- pen, ett förhållande som i väsentlig grad är ägnat att för berörda lagrings- skyldiga underlätta genomförandet av den skyddade lagringen. Som slut- resultat har erhållits en genomsnittskostnad för samtliga de skyddade oljelagringsanläggningar, vilka förutsätts ingå i den kommande utbygg- nadsperioden, av 190 kronor per 1113 lagringsvolym.
Undersökningen har varit föremål för ingående överläggningar med tek- niska experter från oljeföretagen. Från dessas sida har därvid uttalats, att man accepterat de vid kostnadsberäkningen tillämpade principerna, men att man med hänsyn till erfarenheter från pågående byggenskap icke an- såge sig kunna godta vissa kalkylposter, som bedömts vara för lågt räknade. Man har vidare framhållit, att kostnaderna för viss, för kommersiell drift av anläggningarna erforderlig utrustning borde medtas i kalkylen. Olje— handelns experter har därför kommit fram till att ett genomsnittspris av 231 kronor per 1113 lagringsvolym borde vara ett riktigare värde.
Med anledning av de sålunda framförda erinringarna mot kostnadskal- kylen har kommittén låtit göra en översyn av densamma. Kommittén har härvid med beaktande av de omständigheter, som i samband därmed fram— kommit, funnit det motiverat att justera det framräknade genomsnittspri— set till 200 kronor per ma. Detta pris, vilket är detsamma som 1955 års olje— lagringskommitté tillämpade vid beräkningen av kostnaderna för skyddade utrymmen inom det nuvarande lagringsprogrammet, har använts vid nedan redovisade kostnadsberäkning.
1 Undersökningen ävensom över denna av sakkunniga inom oljebranschen avgivet yttrande föreligger endast i stencil, som med hänsyn till att densamma innehåller uppgifter om anlägg— ningarnas lokalisering, utförande, utrustning, cisternvolymer m. m. är hemlig.
Den utbyggnad av cisternutrymmen, som erfordras för en lagerökning under perioden 1963—1969, och därmed även investeringskostnaderna för utbyggnaden, är beroende av den genomsnittliga fyllnadsgrad i cisternerna, som bedöms möjlig att hålla. För det nu löpande olje]agringsprogrammet räknade 1955 års oljelagringskommitté med en genomsnittlig fyllnadsgrad av 65 % för den oskyddade och 80 % för den skydd-ade lagringen. I fråga om de skyddade lagringsrummen utgick man nämligen från att dessa i kritiska situationer skulle kunna fyllas upp till 80 %, alltså till mer än de 65 %, som förutsattes vara möjlig under normala kommersiella förhållan- den. Härigenom kunde kraven i fråga om utbyggnad av de dyrare skyddade utrymmena begränsas.
1955 års oljelagringskommitté framräknade utbyggnadsbehovet av cistern- utrymmen för den av kommittén föreslagna lagerökningen under perioden 1958—1962 såsom skillnaden mellan den cisternvolym, som efter 65 % fyllnadsgrad skulle erfordras för förvaring av lagringsmålet vid utgången av år 1962, och den totala cisternpark inom landet — likaledes efter 65 % fyllnadsgrad — som kommittén uppskattade skulle förefinnas vid lagrings— periodens början den 1 januari 1958. Någon åtskillnad mellan lagrings- utrymmen för beredskapslagren och för kommersiella behov gjordes så- lunda icke.
1961 års oljelagringskommitté har vid sitt ställningstagande i frågan om utbyggnad av cisternutrymmen för lagerökningen under den kommande lagringsperioden kommit till den uppfattningen, att man bör avgränsa den för beredskapslagringen erforderliga cisternutbyggnaden från den utbygg- & nad av lagringsutrymmen, som kan behövas för kommersiella ändamål. Då vid utgången av innevarande lagringsperiod balans förutsätts finnas mellan utrymmen för beredskaps- och kommersiell lagring, har utbyggnadsbehovet för den kommande perioden framräknats med utgångspunkt från de cistern- volymer, som med den för perioden 1958—1962 tillämpade cisternfyllnads- graden, 65 %, erfordras för förvaring av det för perioden fastställda lag— ringsmålet.
Den angivna principen för beräkningen av erforderliga cisternutrymmen för ökning under perioden 1963—1969 av beredskapslagren, ansluter till en beräkningsmetod, som oljehandelns representanter i 1955 års oljelagrings- kommitté hävdade såsom principiellt riktigare än den, efter vilken denna kommitté enligt ovan framräknade cisternbehovet för perioden 1958—1962. Fyllnadsgraden ansågs härvid kunna sättas så högt som till 80 %.
Oljebranschens företrädare inom 1961 års oljelagringskommitté har emellertid nu hävdat, att det med hänsyn till oljedepåernas antal och geo— grafiska spridning icke i praktiken vore möjligt att hålla en högre fyll— nadsgrad än 70 %. Kommittén har därför icke velat motsätta sig att fyll- nadsgraden vid beräkningen av utbyggnadsbehoven i fråga om oskyddade
utrymmen för den kommande lagringsperioden, med nedanstående modi- fiering beträffande utrymmen för eldningsoljor, fastställs till detta procent- tal. I likhet med vad som gäller under den innevarande lagringsperioden och med samma motivering bör dock utbyggnaden av de skyddade lagrings— utrymmena ske efter samma fyllnadsgrad som tidigare, d.v.s. 80 %.
I fråga om eldningsoljorna anser kommittén att vinterdispenskvantite- ten, som visserligen ingår i beredskapslagringen, dock åtminstone till viss del måste betraktas som ett kommersiellt lager, som den förutseende lager- hållaren inför avbrott i tillförseln under vintern ändock måste anskaffa för säkerställande av behoven för sin rörelse. Frågan om vinterdispens- kvantitetens kommersiella värde har varit föremål för långvariga och in- gående diskussioner såväl inom konnnittén som mellan företrädare för denna och experter inom oljebranschen. Vid behandlingen av detta spörs- mål inom 1955 års oljelagringskommitté (offentliga upplagan av dess be— tänkande »Oljelagring», SOU 1957: 4 sid. 67—68) ansåg oljehandelns re- presentanter i denna kommitté, att hela den 30-procentiga nedgången i lagren av eldningsolja under vintermånaderna med hänsyn till sin karak- tär även tillgodoser rent kommersiella intressen och behov. Gentemot detta har oljehandelns representanter i 1961 års oljelagringskommitté hävdat att — även vid beaktande av den av kommittén förutsedda konsumtionsök- ningen — en så stor lagerreduktion, som de nuvarande reglerna för vinter- dispensen medger, d.v.s. 30 %, icke är för handeln erforderlig och därför icke kan till fullo kommersiellt nyttiggöras. Någon exakt beräkning av vin- terdispenskvantitetens kommersiella värde såsom underlag för en bedöm- ning av rimlig fyllnadsgrad för den cisternutbyggnad, som erfordras för ökningen av beredskapslagren av eldningsolja, har icke kunnat göras, bl. a. därför att behoven av kommersiell lageruppbyggnad varierar inom olika företag med hänsyn till bl. a. lagrings— och distributionstekniska förhållan- den. Bland olika diskuterade vägar för ett rimligt beaktande vid beräk- ningen av kostnaderna för ökningen under perioden 1968—1969 av bered- skapslagren av eldningsolja har enighet kunnat uppnås om den lösningen av problemet, att fyllnadsgraden för eldningsoljecisternernas del sätts till 75 % för hela lagerökningen, medan av kostnaderna för varuökningen en- dast 85 % medräknas i kalkylen över investeringskostnaderna för lager- ökningsprogrammet 1963—1969.
Med tillämpning av framräknade enhetspriser för olja och cisterner har investeringskostnaden för den s. k. automatiska lagerökningen beräknats till totalt 331,2 milj. kronor. Den genomsnittliga årskostnaden uppgår så— lunda i detta fall till 47,3 milj. kronor. lnvesteringskostnaderna för den förstärkning av lagringsberedskapcn under perioden 1963—1969, som ett genomförande av de av kommittén beräknade alternativa lagringsmålen innebär, uppgår till totalt i alternativ I 557,0 milj. kronor, i alternativ II
694,0 milj. kronor och i alternativ III 811,9 milj. kronor. I dessa belopp ingår lagerökning av kol och koks med respektive 12,2, 21,1 och 28,8 milj. kronor. Den genomsnittliga årskostnaden för de tre alternativen blir följaktligen respektive 79,6, 99,1 och 116,0 milj. kronor.
Indexreglering av lån till oljelagring Som anförts i kapitel II har det statliga lånebeloppet för utbyggnad av oljelagringen under perioden 1958—1962, vilket är beräknat i 1956 års pris- läge, i princip betraktats som ett för hela lagringsperioden fast och defini- tivt belopp. I fråga om det lånebelopp, som kan komma att fastställas för genomförandet av 1963—1969 års lagringsprogram, har av näringslivets representanter i kommittén understrukits angelägenheten av att detta be- lopp i vad avser de delar, som beräknas belöpa på varje enskilt år, fortlö- pande omräknas under hänsynstagande till pris— och kostnadsutvecklingen för olja och cisterner. Man har härvid — under erinran om att det kom- mande lagringsprogrammet enligt kommitténs förslag är avsett att om- spänna tiden fram till år 1970 — med hänsyn till vanskligheten att bedöma prisutvecklingen för en så lång period ansett det vara av största betydelse att de årliga lånebeloppen beräknas i priser, som så nära som möjligt an— sluter sig till tidpunkten för lånens utbetalning. Därest de enhetspriser, som ligger till grund för beräkningen av investeringskostnaderna för det kommande lagringsprogrammet, skulle ändras och ingen justering av det statliga lånebeloppet vidtas, skulle detta, framhålls det, medföra en för- skjutning i relationen mellan de statliga bidragen och de lagringsskyldigas egen finansiering av oljelagringen.
Med hänsyn till den kommande lagringsperiodens längd och svårigheten att med utgångspunkt från nu rådande prisläge bedöma den framtida pris- utvecklingen har kommittén icke velat motsätta sig, att den statliga långiv— ningen indexregleras. För att de statliga lånen skall så nära som möjligt kunna anpassas till det aktuella prisläget för olja och cisterner har kom— mittén utarbetat ett förslag till indexreglering av desamma, som innebär en justering av varje års lånebelopp så, att det kommer att motsvara det ge- nomsnittliga prisläget under året före dess utlämnande.
Vad först gäller varuandelen i lånebeloppet bör denna bestämmas med ledning av medeltalet av priserna på olja vid tidpunkterna den 1 april, 1 juli, 1 oktober och 1 januari, beräknade i princip enligt i bilagan I angiven kalkyl och med beaktande vad fraktmomentet beträffar av den aktuella utvecklingen under den kommande lagringsperioden i fråga om de utnytt— jade fartygsstorlekarna. Som tidigare nämnts har man vid framräkningen av kostnaderna för lagerökningen under perioden 1963—1969 i fråga om gruppen övriga slag av eldningsolja, omfattande kvaliteterna 3, 4 och 5, med hänsyn till de för närvarande föreliggande prisförhållandena på olje-
marknaden för denna oljegrupp utgått från ett faktiskt marknadspris i stället för som för övriga oljeprodukter cif—priset. Vid fastställandet av det på denna oljegrupp belöpande årliga lånebeloppet bör enligt kommitténs uppfattning med hänsyn till nuvarande marknadsförhållanden i stället för cif—priset tillämpas ett genomsnittligt marknadspris. Kommittén utgår från, att uppgifter för bestämmande av ett sådant pris årligen kan införskaffas från oljehandelsföretagen genom statens pris- och kartellnämnds försorg.
För den årliga omräkningen av den del av lånebeloppet, som är hänförlig till uppförande av cisterner för oskyddad lagring, bör tillämpas den index— formel, som redovisas i bilaga II. Denna indexformel användes av riks- nämnden för ekonomisk försvarsberedskap vid den förut nämnda omräk— ningen av den i mars 1958 upprättade kostnadskalkylen för cisterner och visade sig då ge ett riktigt uttryck för prisutvecklingen. Enligt denna formel beräknas indextalet för anläggningskostnaderna för ovanjordscisterner med ledning av vissa officiella indexserier för material, löner och byggnads- kostnader. I samma bilaga redovisas en motsvarande, av flera komponenter sammansatt formel för indexreglering av investeringskostnaderna för skyd- dade lagringsanläggningar, vilken upprättats på grundval av den tidigare redovisade kostnadskalkylen för sådana anläggningar. Basen för den först- nämnda indexserien bör utgöras av prisläget den 1 november 1961 och basen för den senare indexserien av prisläget den 1 juli 1961.
KAPITEL VIII
Finansieringsfrågor
De totala investeringskostnaderna för 1958—1962 års oljelagringsprogram beräknades av 1955 års oljelagringskommitté till 600 milj. kronor. Av detta belopp bedömdes 500 milj. kronor falla på oljehandelns och 100 milj. kronor på de större konsumenternas del av programmet. Kommittén konstaterade, att en icke ringa del av dessa kostnader hängde samman med den ökade oljekonsumtion, som man hade att räkna med under lagringsperioden, och följaktligen kunde anses ofrånkomliga redan på grund av bestämmelserna i 1938 års förordning och utan hänsyn till det högre lagringsmål, som kom— mittén föreslagit. Denna så att säga automatiska kostnadsökning, som en fortsatt tillämpning av 1938. års lagringsbestämmelser skulle ha inneburit för oljehandelns del, uppskattade kommittén till 125 milj. kronor för hela perioden eller 25 milj. kronor för år. Då detta kapitalbehov borde ha för- utsetts av oljehandeln och även inberäknats i dess finansieringsplaner, syn— tes det naturligt, att den häremot svarande kapitalanskaffningen ombesörj- des av handeln.
Vid bedömningen av frågan i vilken utsträckning denna ytterligare borde bidra till programmets genomförande anfördes, att eftersom fullgörandet av lagringsskyldigheten vore en av de förutsättningar, som ansetts böra uppställas för handeln med olja i riket, det i och för sig kunde hävdas, att oljehandeln borde svara för hela finansieringen. Representanterna för oljebranschen inom kommittén gjorde dock gällande, att investeringar av här ifrågavarande storleksordning vida överstege branschens bärkraft. Med åtskillig tvekan ansåg de sig kunna tillstyrka, att branschen _ ut- över nämnda 25 milj. kronor —— som bidrag till den årliga finansieringen av programmet själv anskaffade ytterligare 15 milj. kronor. Oljehandeln skulle sålunda utan sta'tens medverkan svara för en direkt årlig kapital- anskaffning av sammanlagt 40 milj. kronor.
Det för oljehandeln återstående kapitalbehovet om 60 milj. kronor år- ligen skulle enligt kommitténs förslag kunna täckas till 20 milj. kronor genom ett för oljehandeln gemensamt förlagslån och till 40 milj. kronor genom höjning av oljepriserna. Vad en sådan prishöjning skulle kommit att innebära för konsumenterna har kommittén närmare redogjort för på sid. 72 i den offentliga delen av sitt betänkande (SOU 1957:4). Som framgår därav rörde det sig under alla förhållanden om mycket små pris-
höjningar. Fördelades de jämnt på samtliga produkter _— med undantag av vad som komme på storkonsumenterna skulle det efter 1955 års kon- sumtionssiffror räknat bli 0,5 51 0,6 öre per liter, medan det med 1963 års då beräknade konsumtion som bas, (1. v. s. drygt 12 milj. 1113, skulle röra sig om en årlig prisbelastning av 0,4 år 0,5 öre per liter. I förhållande till de prishöjningar, som kunde uppkomma på grund av ökade importfrakter, transportkostnader inom landet 111. m., fann kommittén att det uppenbar— ligen endast vore mindre betydande pristillägg, som en kapitalanskaff- ning på detta sätt skulle ge anledning till, vilket kommittén närmare belyst i sitt betänkande.
I fråga om storkonsumenterna konstaterade kommittén, att ett visst finansieringsunderlag erhölles genom det lägre inköpspris på olja, som de kunde förväntas åtnjuta. För de mest trängda företagen förordades in- rättandet av en statlig lånefond.
I fråga om finansieringen av 1958—1962 års lagringsprogram framhöll föredragande departementschefen i 1957 års proposition rörande bered- skapslagring av olja, att det syntes rimligt, att oljehandeln själv svarade för 40 milj. kronor om året, särskilt med hänsyn till att huvuddelen av be— loppet eller omkring 25 milj. kronor representerade ett mer eller mindre automatiskt kapitalutlägg, som branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning av 1938 års lagringsbestämmelser. Beträffande resterande kapitalbehov fann departementschefen, att några vägande in- vändningar icke kunde göras mot en finansiering via priserna. I likhet med flera remissmyndigheter ställde han sig emellertid tveksam till möjlig- heterna att anlita lånevägen, bl. a. på grund av den hårt ansträngda kredit- marknaden. Enligt departementschefen borde därför hela det resterande kapitalbehovet uttas via priserna. Dessa prisstillägg borde genom beskatt- ning (energiskatt) tillföras statsverket, som i sin tur till lagerhållar- na skulle utbetala ränte- och amorteringsfria lån för utbyggnad av lag- ringen. I fråga om storkonsumenterna framhöll departementschefen, att dessa borde skattevägen erhålla motsvarande finansieringsstöd som olje- handeln, innebärande att storkonsumenterna tillfördes 60 % av sina årliga kapitalkostnader. Anslaget borde därför uppföras med sammanlagt 72 milj. kronor om året. Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från riksdagens sida.
Enligt direktiven till 1961 års oljelagringskommitté bör, när det gäller fördelningen av ansvaret för den fortsatta oljelagringen, en allmän ut- gångspunkt vara att de lagringsskyldiga under alla förhållanden bör bära de kostnader som hänför sig till bibehållandet av en i förhållande till kon— sumtionen oförändrad beredskap. Frågan om fortsatt statlig medverkan i finansieringen av oljelagringen blir bl. a. beroende av vilka krav som uppställs på förbättrad beredskap och av omfattningen av den fortsatta
utbyggnaden av skyddade lagringsutrymmen. Med hänsyn till kravet på rättvis fördelning av kostnaderna mellan olika kategorier av lagringsskyl- diga bör särskild uppmärksamhet också ägnas frågan om ekonomiskt stöd till de nya lagringsskyldiga som tillkommer efter 1962.
I anslutning till vad i nyssnämnda direktiv anförts angående bestridande av de kostnader, som hänför sig till bibehållandet av en i förhållande till konsumtionen oförändrad beredskap, har kommittén mot bakgrunden av den inom kommittén utarbetade konsumtionsprognosen för perioden 1963—1969 framräknat vad en sådan automatisk ökning av lagerhållning- en kommer att medföra i investeringskostnader för de lagringsskyldiga. Som anges i kapitel VII har den automatiska lagerökningen under den kommande sjuårsperioden beräknats kräva en kapitalinsats om toltalt 331,2 milj. kronor eller i genomsnitt 47,3 milj. kronor per år.
I nyssnämnda kapitel har kommittén vidare redovisat de totala inves- teringskostnaderna inklusive fasta bränslen för att genomföra de tre alternativa lagringsmålen för en förstärkning av beredskapen under perio- den 1963—1969 till respektive 557,0, 694,0 och 811,9 milj. kronor. Den genomsnittliga årliga investeringskostnaden för de tre alternativen blir följaktligen respektive 79,6, 99,1 och 116,0 milj. kronor. För att finansiera den tillkommande lagerökningen skulle sålunda fordras ytterligare respek- tive 32,3, 51,8 och 68,7 milj. kronor utöver den genomsittliga årskostnaden om 47,3 milj. kronor, som den automatiska lagerökningen innebär.
Utöver nu behandlade investeringskostnader tillkommer kostnader för beredskapslagringen av löpande natur, varmed i detta sammanhang avses alla andra kostnader än ovan angivna investeringskostnader, exempelvis kostnader för beredskapslagrens underhåll och omsättning. Alltsedan bered- skapslagringen infördes 1938 har beträffande dessa kostnader gällt att kompensation för desamma uttagits genom prissättningen. Beträffande de löpande kostnader, som åsamkas oljehandeln genom nya lagringsåläggan- den, förutsätter kommittén, att dessa kostnader i likhet med vad som så- lunda gäller beträffande motsvarande kostnader för den hittillsvarande beredskapslagringen, får komma till uttryck i prisbildningen. Härutinnan ifrågasätts alltså ingen ändring i nuvarande ordning. Kommittén vill dock i detta sammanhang framhålla att det sagda givetvis icke gäller oljeleve— ranser till storkonsumenter, som själva är lagringspliktiga, och som därför bör kunna förväntas erhålla ett lägre inköpspris på olja.
När det gäller att ta ställning till frågan hur dessa ovan angivna in— vesteringskostnader skall finansieras, bör till att börja med beaktas, att oljehandeln för genomförande av det nu löpande lagringsprogrammet så— som tidigare anförts åtog sig att utan statens medverkan svara för en
direkt kapitalanskaffning av sammanlagt 40 milj. kronor per år. I analo- gi med oljebranschens åtagande beräknades storkonsumenterna komma att att svara för 8 milj. kronor per år. Detta belopp om sammanlagt 48 milj. kronor per är bör ses i relation till den då uppskattade oljekonsumtionen, som beräknades stiga från 9 miljoner kubikmeter 1956 till drygt 12 miljo- ner kubikmeter 1962. Detta innebär att investeringskostnader för bered- skapslagring var inberäknade i företagens finansieringsplaner med ett belopp, vilket genomsnittligt för petroleumprodukter av de slag som omfattas av lagringsskyldigheten, uppgick till drygt 0,5 öre per konsu- merad liter vid periodens början för att vid dess slut sjunka till 0,4 öre.
Med hänsyn till att de lagringsskyldiga hittills själva svarat för investe- ringskostnader för beredskapslagring motsvarande 0,4 öre per liter anser kommittén det naturligt förutsätta att av kapitalbehovet för den kom- mande lagringsperioden ett belopp av motsvarande storlek faller på de lag- ringspliktiga. Även om nyssnämnda belopp, såsom oljehandelns represen- tanter i kommittén gjort gällande, på grund av den hårda konkurrensen för närvarande icke skulle vara medtaget i priskalkylen anser dock kom- mittén att det fulla uttagandet via priserna av en kapitalkostnad av så relativt liten storleksordning jämfört med andra inom mycket vida gränser varierande kostnadsfaktorer, t. ex. frakterna, icke i nämnvärd utsträck- ning kommer att påverka konsumenternas kostnader för berörda olje- produkter.
Till belysning av inom vilka marginaler priserna på sådana oljeprodukter, där konkurrensen är särskilt hård, kan variera av andra än med kostnader- na för beredskapslagringen sammanhängande skäl, bifogas i bilaga III en inom statens pris- och kartellnämnd upprättad sammanställning över de ändringar som skett av noterade listpriser på eldningsoljor av kvaliteterna 1, 3 och 4 under 1959—1961.
Såsom av denna närmare framgår har priserna varierat:
för eldningsolja 1 mellan högst 224 kr/m3 och lägst 165 kr/m3 >> >> 3 >> >> 155 >> » >> 109 >> >> » 4 >> >> 144 >> >> >> 99 »
Skillnaden mellan maximi- och minimipriserna har sålunda utgjort för kvaliteterna 1 59 kr/m3, för 3 46 kr/m3 och för 4 45 kr/ma.
Mot denna bakgrund förefaller en kostnad om 4 kr/m3 för finansiering av investeringskostnaderna för beredskapslagring icke kunna spela någon avgörande roll för oljeprisnivån, särskilt om man tar i betraktande att betydande rabatter lämnas på här citerade listpriser.
Med ledning av den inom kommittén utarbetade konsumtionsprognosen kan ett sådant fortsatt uttag uppskattas inbringa ett årligt belopp, som skulle stiga från nuvarande 48 milj. kronor till inemot 75 milj. kronor vid slutet av den nya lagringsperioden, eller genomsnittligt cirka 60 milj.
kronor per år. Den del av investeringskostnaderna för oljelagring, som härefter skulle återstå att finansiera, skulle sålunda utgöra: enligt alterna- tiv I cirka 18 milj. kronor, enligt alternativ II cirka 36 milj. kronor och enligt alternativ III cirka 52 milj. kronor, allt räknat genomsnittligt per år. Denna andel synes böra finansieras genom ett statligt bidrag, vilket liksom hittills torde höra utgå i form av ränte— och amorteringsfria lån.
Vad gäller kostnaderna för den i de tre alternativen ingående ökade lag— ringen av kol och koks, som förutsätts ske genom statens försorg, torde dessa i likhet med vad som hittills gällt för lagring av fasta bränslen böra bestridas av staten inom ramen för den rörliga kredit, som riksdagen ställt till Kungl. Maj:ts förfogande för beredskapslagring.
Näringslivets representanter i kommittén har vid överläggningarna om hur investeringskostnaderna borde finansieras framhållit, att en fördel- ning mellan staten och de lagringsskyldiga, som grundar sig på den i di— rektiven för utredningen angivna förutsättningen att de lagringsskyldiga under alla förhållanden bör bära de kostnader, vilka hänför sig till bibc- hållandet av en i förhållande till konsumtionen oförändrad beredskap, icke kan godtagas. Detta skulle nämligen vid vissa av de lagringsmål som föreslagits medföra en fullständig omfördelning i förhållande till vad som för närvarande gäller i fråga om det ekonomiska ansvaret för bered- skapslagringen av olja. Man har sålunda ansett, att staten även i fortsätt- ningen borde bära det ekonomiska huvudansvaret. Näringslivets represen- tanter har förklarat sig beredda att acceptera en kostnadsfördelning, inne- bärande bl. a. att, sedan omfattningen av den fortsatta lagringen fast- ställts av statsmakterna, investeringskostnaden skulle fördelas mellan sta- ten och de lagringsskyldiga på i princip samma sätt som för närvarande gäller, d. v. 5. med 60 % på staten och 40 % på de lagringspliktiga. Staten skulle dock i fråga om den skyddade lagringen stå för hela kostnaden med hänsyn till denna lagrings i fortsättningen särskilt markerade försvars- karaktär, varvid man bl. a. hänvisat till de föreslagna skärpningarna av 10— kaliseringsföreskrifterna.
Förslaget innebär en avsevärd sänkning av de lagringsskyldigas hittills- varande andel i finansieringskostnaderna och skulle icke ens enligt det högsta alternativet täcka de investeringskostnader, som erfordras för bibe- hållande av en i förhållande till den väntade konsumtionsökningen oför- ändrad beredskap. Mer hänsyn härtill har kommittén icke kunnat godta det av näringslivets representanter framlagda förslaget.
Gentemot uppfattningen att kommitténs förslag i finansieringsfrågan skulle innebära en fullständig omfördelning i fråga om det ekonomiska ansvaret för beredskapslagringen må erinras om att fram till och med 1957 detta ansvar —- bortsett från statens bidrag till byggandet av skyddade lagerutrymmen —— helt åvilade de lagringsskyldiga. Att staten i ökad om- fattning bidragit till finansieringen av det nu löpande lagringsprogrammet
får ses mot bakgrund av att detta innebar en snabb uppbyggnad och för- stärkning under ett begränsat antal år. Sedan denna uppbyggnad slutförts synes det naturligt att det ekonomiska ansvaret för en oförändrad eller måttligt ökad beredskap liksom tidigare i huvudsak bärs av de lagrings- skyldiga.
Med hänsyn till önskvärdhe-ten att nå enighet i förevarande finansie- ringsfråga har kommittén ägnat en betydande del av sitt arbete åt att över- väga vilka kompromissmöjligheter, som stode till buds inom ramen för de givna direktiven. Då investeringskostnaderna för den s. k. automatiska lagerökningen enligt direktiven skall bäras av de lagringsskyldiga har di-s- kussionen koncentrerats till att undersöka om enighet kunde nås om ett skäligt belopp för de lagringsskyldigas andel liggande mellan de 47 milj. kronor, till vilka kostnaderna för den automatiska lagerökningen beräk- nats, och förutnämnda 60 milj. kronor.
Näringslivets representanter i kommittén har emellertid icke ansett sig kunna frångå uppfattningen, att staten bör bära det ekonomiska huvud- ansvaret. Man har vidare förklarat att i ovetskap om vilket av de av kom- mittén föreslagna lagringsmålen, som statsmakterna komme att välja, de sålunda diskuterade förslag, som innebure fixerandet av ett fast arsne— lopp för näringslivets deltagande i beredskapslagringen utan någon be— stämd relation till statens insats, vore oantagbara.
På grund av dessa principiella motsättningar har enighet i finansierings- frågan dessvärre icke visat sig möjlig att uppnå.
Under sådant förhållande anser kommittén sig icke kunna annat än vid- hålla det förutnämnda förslaget, innebärande att de lagringsskyldiga del- tar i finansieringen av investeringskostnadern-a med ett belopp, som vid oförändrat uttag per liter olja står i relation till den förutsedda konsum- tionsutvecklingen. Såsom i det föregående angetts beräknas detta belopp komma att under den aktuella sjuårsperioden uppgå till i genomsnitt 60 milj. kronor per år. Förslaget innebär sålunda, att de lagringsskyldigas andel i finansieringen bör bestämmas till 60 milj. kron-or per år. Den del, som återstår att finansiera med statsmedel, skulle alltså vid oförändrad kostnadsnivå komma att uppgå till per år:
enligt alt. I 19,6 milj. kr, varav för oljelagring 17,8 milj. kr » » II 39,1 » » , » » » 36,1 » » » » III 56,0 » » , » » » 51,9 » »
Statens bidrag till beredskapslagring av olja förutsätts liksom hittills skola utgå i form av ränte- och amorteringsfria lån.
Erinras må att det statliga bidraget kan komma att justeras under lag— ringsperioden med hänsyn till den indexreglering, som föreslagits av kom- mittén. Kommittén vill i detta sammanhang även framhålla, att det lag—
ringsprogram, som må fastställas av statsmakterna, med hän-syn till lag- ringsperiodens längd kan komma att behöva revideras.
En fråga som näringslivets representanter i kommittén fäst särskilt av- seende vid gäller finansieringen av investeringskos-tnaderna för den skyd- dade lagring-en, vilka man ansett helt bör bestridas av statsmedel, d. v. s. kostnaderna för såväl de skyddade förvaringsutrymmena som den däri lag- rade oljan. Då detta emellertid skulle innebära ett betydande avsteg från vad som gäller under lagringsperioden 1958—1962, anser kommittén sig icke kunna förorda ett så omfattande bidrag från statens sida. Kommit- tén har dock funnit det skäligt att ett visst bidrag lämnas för byggande av skyddade utrymmen, nämligen i vad avser merkostnaden i förhållande till oskyddade cisterner. Härigenom skulle berörda lagringspliktiga i motsats till vad fallet varit und-er den nuvarande perioden erhålla full ersättning för de beräknade merkostnaderna för skyddade lagringsutrymmen jämfört med byggnadskostnaderna för oskyddade sådana. Detta torde få anses skä- ligt med hänsyn 'till de skärpta lokaliseringskrav, som föreslås. Ifråga- varande merkostnad inryms väl inom d-e statliga lån, som enligt de redo— visade alternativen kan förutsättas komma att utgå till de lagringsskyl- diga.
Det statliga lånebelopp, som under perioden 1963—1969 erfordras så- som bidrag till finansieringen av investeringskostnaderna för kommitténs alternativ till förstärkning av lagringsberedskapen, uppgår till i avrundade belopp:
alternativ 1 (557,0 _ 12,2 _ 420,0) 125 milj. kr » 11 (694,0—21,1 —420,0) 253 » » » 111 (811,9—28,8—420,0) 363 » »
Dessa totala lånebelopp bör liksom vad gäller statslånen under den in- nevarande lagringsperioden fördelas på dels lån för oskyddad lagring, dels lån för skyddad lagring. Lånebeloppet för oskyddad lagring bör vidare för- delas mellan de olika oljegrupperna i förhållande till dessas andel i total- kostnaden med avdrag för merkostnaden för de skyddade lagrings—anlägg— ningarna.
För erhållande av lån för såväl oskyddad som skyddad lagring under den kommande lagringsperioden föreslås gälla samma villkor som de, vilka för perioden 1958—1962 fastställts genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1958 respektive den 22 maj 1959. Som villkor för erhållande av lån för skyddad lagring bör emellertid därutöver stipuleras att skyddad anläggning, vartill lån må beviljas, skall dels vara lokaliserad till av till- synsmyndigheten godkänd plats, dels i fråga om det tekniska skyddet mot bombanfall och beskjutning vara utförd enligt aktuella krav härutinnan och på sätt som likaledes är av tillsyns-myndigheten godkänt.
De statliga lånebelopp, som kan komma att ställas till förfogande för fi- nansieringen av investeringskostnaderna för ökad beredskapslagring av 01- jor under perioden 1963—1969, kan fördelas till de lagringsskyldiga en- ligt i princip två metoder.
Den ena — nedan benämnd metod A — skulle innebära, att de statliga lånebeloppen 1963—1969 för respektive oljegrupp läggs till motsvarande be— lopp från perioden 1958—1962 och att det så erhållna totalbeloppet för— delas i förhållande till vars och ens lagringsskyldighet inom oljegruppen med tillämpning av den i bilagan till kungl. brev den 25 april 1958 in— tagna formeln för lånefördelningen.
Den andra metoden _ i det följande kallad metod B —— skulle inne- bära, att lånebeloppen inom respektive oljegrupper för de båda perioderna 1958—1962 respektive 1963—1969 helt hålls i sår och att således de på den sistnämnda perioden belöpande lånebeloppen fördelas mellan de lag- ringsskyldiga i förhållande till vars och ens andel av lagerökningen un- der perioden.
Metod A är den ur administrativ synpunkt enklaste. Metod-en medför att samtliga lagringspliktiga inom de respektive oljegrupperna den 1 januari 1970 erhåller exakt samma statliga lånebelopp per kubikmeter olja, som de ålagts hålla i lager. Detta gäller såväl företag, vilka varit lagringsskyl- diga redan under perioden 1958—1962, som de, vilka blir lagrings-skyldiga först under perioden 1963—1969. —— En viss omfördelning mellan de lag- ringsskyldiga av lånen från perioden 1958—1962 kan emellertid icke und- vikas vid denna fördelningsmetod. Av detta skäl har kommittén icke ve- lat förorda metod A.
Som angetts innebär metod B att sträng åtskillnad görs mellan lånebe— loppen för de båda lagringsperioderna och att de nya lånen fördelas med hänsyn till respektive lagringsskyldigs andel i lagerökningen under perio- den 1963—1969. För den, som är lagringsskyldig vid utgången av den nu löpande perioden, (1. v. 5. den 1 januari 1963, får därför den volym, som han under 1963 är skyldig att beredskapslagra, karaktären av ett golv, från vilket de framdeles låneberättigande lagringsvolymerna skall beräknas. För den, som först under den kommande lagringsperioden får sig lagringsskyl— dighet ålagd, berättigar självfallet hela hans lagringsvolym till andel i det statliga lånebelopp, som kan komma att ställas till förfogande under pe- rioden.
Metod B innebär ett mera komplicerat administrativt förfarande än me- tod A men ger större rättvisa för den, som är lagringsskyldig redan un- der den innevarande lagringsperioden. De i 7 & oljelagringsförordningen fastställda reglerna för fördelningen av de årliga lagringsmålen mellan de lagringsskyldiga medför, att dessa blir ålagda en .i förhållande till vars och ens basmängd relativt sett lika stor beredskapslagring. För en lika stor be-
redskaps-lagervolym kommer emellertid enligt metod B en nytillkommande lagringsskyldig icke att erhålla samma statliga lånebelopp i kronor räk— nat som en lagringsskyldig, för vilken lagringsplikt gällt redan under pe- rioden 1958—1962. Den tidigare lagringsskyldige har ju nämligen utöver andelen i 1963—1969 års lånebelopp kommit i åtnjutande av statligt lån också från perioden 1958—1962.
I sin utredning beträffande oljelagringen efter 1962 har dåvarande riks— nämnden för ekonomisk försvarshcredskap föreslagit, att en nytillkom— mande lagringsskyldig skul-le få ersättning enligt samma norm-er som en tidigare lagringsskyldig för den del av hans lagringsskyldighet, som kan anses belöpa på 1958 1962 års del av det aktuella lagringsmålet. Denna andel kan beräknas såsom det procentuella förhållandet mellan 1958— 1962 års slutmål och det aktuella årsmålet för respektive oljegrupp. För denna del av den nytillkommande lagringsskyldiges beredskapslager skulle han då erhålla lån efter samma krontal per kubikmeter som den tidigare lagringsskyldige fått inom ramen för lagringsprogrammet 1958—1962.
Sistnämnda förfarande skulle icke innebära någon storleksändring i fråga om lagringsmålet för perioden 1958—1962. Däremot medför det att de statliga bidragen till detta lagringsmål ökas utöver tidigare beslutade 360 milj. kronor. Hur stor ökningen kan bli, är givetvis mycket vanskligt att förutsäga, enär detta helt beror på i vilken omfattning nya lagrings— skyldiga tillkommer under perioden 1963—1969.
Uppenbarligen innebär det skiss-erade förfarandet mindre tillfredsstäl- lande konsekvenser ur budgetsynpunkt och medför dessutom ett ytterli— gare komplicerande av låneadministrationen. Någon annan möjlighet än den angivna att vid fördelning av lånebeloppen 1963—1969 enligt metod B kunna i lånehänseende likställa under perioden nytillkommande lagrings— skyldiga med tidigare sådana torde emellertid icke finnas. Kommittén har därför övervägt, om förfarandet överhuvudtaget bör komma ifråga.
Vad först angår företag som, sedan beslut beträffande lagringsvillkoren för den kommande perioden föreligger, med full vetskap om konsekven- serna ur lagringsskyldighetssyn'punkt startar rörelse, som medför lag- ringsplikt, har härvid ansetts att någon särskild lån-ekompensation till sådana företag icke bör komma i fråga. Ett företag som fatta-t sådant be- slut, innan villkoren för lagringsskyldigheten under perioden 1963—1969 är kända, skulle däremot kunna anses vara i en annan situation.
Som angetts i kapitel II har under den nuvarande lagringsperioden in- alles elva företag träffat avtal med tillsynsmyndigheten om frivillig be- redskapslagring inom ramen för lagringsmålet den 1 januari 1963. De flesta av dessa avtal har av de avtalsslutande företagen ingåtts därför att en förutsedd ökning av vederbörandes försäljning eller förbrukning icke skulle komma att till fullo påverka basmängdsberäkming-en för honom förrän efter utgången av den nuvarande lagringsperioden. I ovetskap om
de ekonomiska villkor, som komme att bestämmas för beredskapslagringen efter denna period, har då vederbörande genom att ingå avtal om frivil- lig lagring tillförsäkrat sig delaktighet i det statliga finansieringsstödet för perioden 1958—1962.
Kommittén har vidare från tillsynsmyndigheten inhämtat att dels Sve- riges Industriförbund i samförstånd med tillsynsmyndigheten riktat sina medlemmars uppmärksamhet på den förefintliga möjligheten att i fall som ovan angetts genom att ingå avtal om frivillig lagring kunna tillförsäkra sig delaktighet i det statliga lånebeloppen för perioden 1958—1962, dels tillsynsmyndigheten i intet fall —— vare sig då det gällt säljare eller för— brukare —— avslagit framställning om ingående av sådant avtal, då detta varit motiverat av skäl, som ovan angetts. Under sådana omständigheter och med hänsyn till de skäl av principiell natur, som enligt ovan talar mot införandet av förfarandet i fråga, har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon extra lånekompensation till under lagringsperioden 1963— 1969 tillkommande lagringsskyldig.
Som anges i kapitel IX anser kommittén, att statligt finansieringsbi- drag icke bör utgå till den där föreslagna beredskapslagringen av råvaror för framställning av stadsgas.
I syfte att underlätta genomförandet av nuvarande lagringsprogram har såsom redovisats i kapitel II statsmakterna under 1957 och 1958 vidta- git vissa åtgärder i vad gäller förlagsinteckning-sinstitutet samt avskriv- ningsreglerna för skyddade lagringsanläggningar och beredskapslagren av oljor. Kommittén förutsätter för sin del, att dessa bestämmelser kommer att tillämpas även under den kommande lagringsperioden.
Med hänsyn till angelägenheten av en ökad beredskapslagring av olja förutsätter kommittén slutligen, att Kungl. Maj:t ägnar särskild uppmärk- samhet åt de möjligheter som kan föreligga att underlätta de lagringsskyl- digas anskaffning av lånekapital i den mån sådant skulle erfordras, innan behovet av investeringskapital kunnat tillgodoses prisvägen.
KAPITEL IX
Särskilda lagringsregler för värmekraftverk och stadsgasverk
Enligt de för oljelagringskommittén meddelade direktiven bör kommit- tén överväga frågan om införandet av särskilda lagringsregler för värme— kraftverk, vilka tar hänsyn till de speciella förutsättningar under vilka dessa drivs, ävensom spörsmålet om särskilda lagringsregler för gasver- ken.
Värmekraftverk
I den i kommitténs direktiv omnämnda, inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap gjorda utredningen rörande oljelagringen under perio- den 1963—1969 har beträffande beredskapslagring av bränslen vid vår- mekraftverk framhållits, att bränsleförb-rukningen vid sådana kraftverk i väsentlig utsträckning är beroende av vattentillrinningen till vattenkraft- verken och att, som följd därav, värmekraftverkens lagringsskyldighet utsätts för betydande variationer från år till år. Av detta skäl borde över- vägas att utmäta lagringsskyldigheten för värmekraftverken efter fastare grunder. Vidare anförde riksnämnden i sin utredning bl. a. följande:
En viss del av det stigande energibehovet kan tillgodoses genom fortsatt ut— byggnad av de inhemska vattenkrafttillgångarna. I den mån de ökande elkraft- behoven täckas denna väg påverkas icke bränsleförsörjningen. Skulle däremot, såsom i vissa sammanhang diskuteras, utbyggnaden av kraftanläggningar inrik- tas i större utsträckning på värmevkraftverk än vad den aktuella tillgången på icke utbyggda vattenfall nödvän-diggör, kunna därigenom anspråken på bräns- len för elkraftproduktion komma att öka kraven på beredskapslagring av im- portbränslen.
Av landets totala installerade produktionseffekt faller f. n. omkring 15 % på värm—ekraftverk. Till alldeles övervägande delen är sålunda elkraaftprodulktionen i dag baserad på inhemska resurser. ______ Med den grundläggande betydelse, som energiförsörjningen har för vårt samhälle såväl under normala förhållanden som vid kriser av ena eller andra slaget, skulle ett ökat beroende av värmekraft för elförsörjningen skärpa den belastning för vårt samhälle, som det redan nu stora importberoendet i fråga om bränslen utgör.
Valet mellan utbyggnad av vattenkraft _ resp. värm—ekraftverk påverkas emel— lertid av åtskilliga andra faktorer än beredskapshänsynen, icke minst skillna— den i fråga om kapitalkostnad per installerad effektenvhet i värme- respektive vattenkraftverk. I den mån sådana hänsyn bedömas såsom mera betydelsefulla och kraftverksutbyggnaden som följd härav gives en inriktning mot ökad ut- byggnad av värmekraftverk, synes böra övervägas, om icke den försvagning av
vår energiförsörjningsberedskap, som blir en följd därav, borde kompenseras genom en speciell beredskapslagring av bränslen vid värmekrvaftverken. För varje Värmekraftverk, vars huvudsakliga syfte är produktion av elkraft för av- salu, borde sålunda föreskrivas viss beredskapslagring, avvägd med hänsyn till den installerade effekten, den specifika förbrukningen samt den tidsläng-d, för vilken kraftverkets drift anses böra säkerställas. Kostnaden för beredskapslag- ret skulle då komma att direkt ingå som en delpost i totalinvcsteringen för kraft- verket och därigenom automatiskt bli beaktad vid de finansiella övervägandena i valet mellan utbyggnad av värmekraftverk och vattenkraftanläggningar. Sett ur cnergiförsörjningssynpunkt måste det också anses niktigt att så sker med hän- syn till att valet i detta hänseende ytterst står mellan en inhemsk och en utländsk kraftkälla.
Vid sina överväganden av detta spörsmål har kommittén haft nära kon— takt med kraf-tindustrin's organ, Centrala Driftledningen och Svenska Vat- tenkraftföreningen. Härvid har från dessa organisationers sida framhål— lits att värmekraftverken, varmed i detta sammanhang avses kraftindu- strins kondens- och gasturbinkraftverk, hittills haft den funktionen i det svenska elkraftsystemet att dels under år med sämre än normal vatten- tillrinning till vattenkraftverken, d. v. 5. under torrår, producera elkraft som ersättning för sålunda minskad vattenkraftenergi, varigenom ranso- neringsåtgärder kan undvikas, dels under normala vattenår såsom topp- kraftverk möta mer eller mindre temporärt inträffande extra belastningar på kraftnäten. Andelen vid sådana värmekraftverk producerad elenergi jäm- förd med den totala energiproduktionen har därför visserligen varierat från år till år, vilket närmast sammanhänger med verkens nyssnämnda uppgift i kraftsystemet att utgöra s. k. torrårsreserv, men denna andel har dock hittills alltid varit förhållandevis» liten. Detta framgår närmare av efterföljande från Centrala Driftledningen överlämnade tablå:
Därav producerat i År Total produktion kondens- och gas- turbinkraftverk
MkWh MkWh 1952 20 545 445 53 22 437 529 54 23 959 671 55 24 721 1 999 56 26 631 1 533 57 28 971 784 58 30 355 405 59 32 230 2 071 1960 34 740 1 926 61 38 383 475
Med hänsyn till att vat-tenkraftverkens produktionsmöjligheter från år till år varierar med de hydrologiska förhållandena, eftersträvar man inom kraftindustrin en viss reserv i fråga om totala produktionsförmågan i vat- tenkraftverk vid normala vattenförhållanden. Inom kraftindustrin har där-
vid införts begreppet »utbyggnadsgrad», varmed avses vattenkraftverkens produktionsförmåga under normalt vatt-enär i förhållande till den pro- gnostiserade elkraftkonsumtionen. Denna utbyggnadsgrad har — från att under större delen av 1950-talet legat omkring 100 % — numera genom de betydande utbyggnader av vattenkraftverk, som ägt rum, kommit att ökas till för närvarande 112 %. Från de nämnda organisationernas sida har understrukits, att denna utbyggnadsgrad under innevarande decen— nium med hänsyn till pågående och planerade utbyggnader av vattenkraft- verk kommer att mot bakgrunden av Centrala Driftledningens konsum- tionsprognos vara icke oväsentligt högre än under 1950-talet. Först under 1960-talets sista år förutser man en nedgång av utbyggnadsreserven till något under 100 %. Till belysning av detta förhållande har från organi- sationerna, vilka representerar såväl den statliga som kommunala och en- skilda kraf-tindustrin, till kommittén överlämnats nedanstående samman- ställning:
Vattenkraftens utbyggnadsgrad
År % År | % År % 1951 99 ' 1961 106 52 99 62 112 53 102 63 110 54 100 64 107 1945 101 55 100 65 104 46 99 56 99 66 103 47 100 57 99 67 103 48 98 58 107 68 101 49 97 59 106 69 98 50 96 60 103 70 98
Mot bakgrunden av det sålunda presenterade siffermaterialet har kraft- verksindustrins representanter vid de överläggningar, som ägt rum med företrädare för kommittén, framhållit, att de ifrågavarande värmekraft— verkens funktion i vårt elkraftsystem icke kommer att undergå någon struk- turell förändring under den tidsperiod, som den kommande oljelagrings— perioden avser, d. v. s. återstoden av 1960—talet. Dessa värmekraftverk för- utses sålunda under hela denna tid komma att bibehålla sin karaktär av toppkraftverk. Först efter denna tidpunkt kan dessa kraftverk eventuellt få betydelse också för produktion av s. k. bottenkraft. Med hänsyn här- till har från kraftindustrin hävdats, att denna icke bör underkastas strängare lagringsregler än som kommer att gälla för andra industriförhrukare. Lag- ringsskyldigheten bör därför även för kraftindustrin, liksom hittills, grun- das på den verkliga bränsleförbrukningen under en treårig basperiod med de korrektioner, som kan befinnas möjliga och lämpliga för att utjämna häftigare variationer från år till år i förbrukningen med hänsyn till vat- tentillrinningsförhållandena.
Den optimism beträffande atomenergins framtida konkurrensmöjlig- heter med andra kraftkällor, som framkom vid mitten av 1950-talet och åren närmast därefter icke blott i Sverige utan även inom många andra länder, aktualiserade frågan om lämpligaste inriktningen av den utbygg- nad av konventionella kraftverk, vilken med hänsyn till de stigande el- kraftbehoven måste komma till utförande under den tid som återstode, till dess atomkrafttekniken kunnat utvecklas till nöjaktig konkurrenskraft med hittillsvarande produktionsformer för elenergi. På denna fråga in- verkar — förutom givetvis tillgången på utbyggnadsvärda vattenfallsre— server —— i hög grad den betydande skillnaden i fråga om behovet av ka- pitalinvesteringar för vattenkraftverk respektive konventionella värme- kraftverk och, sammanhängande därmed, spörsmålet huruvida de stora kapitalinvesteringar, som vattenkraftverken drar, skulle hinna på nor- malt sätt avskrivas, innan atomenergi komme in i bilden i sådan utsträck— ning och på sådant sätt, att i atomkraftverk producerad elkraft bleve till- räcklig-t billig i jämförelse med elkraft framställd i vattenkraftverken. Från många håll hävdades härvid att riskerna i detta hänseende vore betydligt mindre med avseende på de, vad anläggningskostnaderna beträffar, avse- värt billigare konventionella värmekraftverken. Härvid pekade man ock- så på det förhållandet, att bränslepriserna, framförallt oljepriserna, vore mycket låga och att man av olika skäl kunde förvänta, att de under lån-g framtid kommer att förbli låga. Sett ur enbart ekonomisk synpunkt kunde därför i slutet av 1950-talet mycket tala för att man vid den fortsatta kraftverksutbyggnaden i vårt land kunde komma att inrikta denna på konventionella typer av värmekraftverk. Härigenom skulle förhållandet inom vårt kraftproduktionssystem mellan vattenkraftverk och sådana vär- mekraftverk komma att så förskjutas, att de senare i icke obetydlig om- fattning finge karaktären av bottenkraftverk. Ur beredskapssynpunkt vore givetvis en dylik utveckling mindre lycklig, då därigenom, såsom redan framhållits, vårt beroende av importerade bränslen ytterligare skulle ökas. Under sådana förhållanden är det naturligt, att den inom detta försörj- ningsområde närmast ansvariga beredskapsmyndigheten, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, ansåg särskild beredskapslagring av bräns— len vid kondenskraftverken böra övervägas.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har inom såväl den stat- liga .som kommunala och enskilda kraftindustrin gjorda utredningar och undersökningar beträffande den lämpligaste avvägningen vid de fortsatta kraftverksutbyggnaderna mellan vattenkraftverk och värmekraftverk nu— mera lett fram till att i varje fall under återstoden av innevarande årtionde kraftverk-sutbyggnaden i vårt land alltjämt kommer att fördelas mellan dessa båda kraftverkstyper på sådant sätt, att det hittillsvarande förhållan- det mellan dem icke blir väsentligt förskjutet. Under den tidsperiod, som kommitténs förslag till oljelagringsprogram avser, åren 1963—1969, kan
därför kondens- och gasturbinkraftverkens karaktär av toppkraftverk inom det svenska kraftsystemet förutses bli oförändrad. Den ur beredskapssyn— punkt ofördelaktiga utveckling mot en ökad andel värmekraft i de totala produktionsresurserna torde därför icke längre behöva befaras und-er denna tid. Under sådana omständigheter finner sig kommittén icke böra föreslå någon skärpning av de lagringsregler, som hittills gällt för kraftindustrin och som är desamma som för övriga industribranscher.
I det föregående har framhållits, hur bränsleförbrukningen vid kraft- industrins värmekraftverk kan starkt variera från år till år beoen-de på i vilken utsträckning dessa verk med hänsyn till de aktuella vattentillgång— arna måste tas i anspråk för produktion av elkraft. Av detta skäl kan även lagringsskyldigheten vi-d verken variera kraftigt från år till år, trots den utjämning som ästadkommes därigenom, att basperioden för lagringsskyl- dighetens beräknande utgör tre år. Erfarenheterna från den gångna delen av lagringsperioden 1958—1962 har bekräftat detta förhållande. Den vid nuvarande regler är från år instabila utvecklingen av de ifrågavarande kraftverkens lagringsskyldighet är ävenledes oförmånlig för övriga lag— ringspliktiga företag, icke blott inom förbrukarkategorin utan även inom oljehandeln, enär även dessas lagringsskyldighet vid systemet med fasta lagringsmål påverkas av variationerna härutinnan inom kraftindustrin. Det är således av allmänt intresse att finna en metod, som utjämnar dessa variationer.
Kommittén har därför funnit det vara lämpligt att den verkliga för— brukningen vid respektive kondens- och gasturbinkraftverk inom kraft- industrin under vart och ett av de tre -i basperioden ingående åren korri— geras till en normalårsförbrukning med en korrektionsfaktor, beräknad i förhållande till medeltalet av kondens- och gasturbinkraftens andel i lan- dets totala kraftproduktion under närmast föregående 10-årsperiod. Denna värmekraftandel av den totala kraftproduktionen under den sistförflutna 10— årsperioden, 1952—1961, liksom ifrågavarande medeltal för samma period framgår av nedanstående tablå:
År Kondens- och gasturbinkraftandel i % av totala kraftproduktionen 1952 2,17 53 2,36 54 2,80 55 8,09 56 5,76 57 2,71 58 1,33 59 6,43 1960 5,54
61 1 ,24 Medeltal 3,84
Detta innebär, att för exempelvis är 1961 den verkliga oljeförbrukningen detta år vid beräkning av basmängd för lagringsplikten multipliceras med
3,84
faktorn : 3,097.
Kraftindustrin har genom sina representanter för de förenämnda orga— nisationerna förklarat, att den ifrågavarande metoden för utjämning av de av nederbördsförhållandena beroende variationerna hos de basmäng- der, efter vilka kondens- och gasturbinkraftverkens lagringsplikt beräk— nas, ur industrins synpunkt är tillfredsställande. Kommittén vill därför föreslå, att en korrektionsregel enligt ovan införs vid den årliga beräk- ningen enligt 7 5 1957 års oljelagringsförordning av basmängden för re- spektive kraftverk. Detaljerade bestämmelser härom torde icke behöva in— föras i oljelagringsförordningen utan det bör vara tillfyllest med intagande i förordningens förenämnda paragraf om bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter härom. Förslag till erforderlig författ— ningsändring framläggs i kapitel XII.
Vid de överläggningar, som ägt rum med representanterna för kraft— industrins organisationer, har dessa vidare framhållit som önskvärt, att kraftföretagen finge rätt' att utnyttja beredskapslagren enligt liberalare grunden än som de nuvarande reglerna för den 30-procentiga vinterdispen— sen medger. Man har framhållit, att motiven för denna närmast vore hän— synen till normalt förekommande isavspärrning. Kraftverksindustrin, för vilken bränsleåtgången uteslutande är en marginell företeelse, kan icke med tillnärmelsevis samma säkerhet som andra industrier planera sitt bränslebehov. Plötsliga omkastningar i väderleken under vintern och för- våren —— antingen till stark kyla, som försvårar vattenframrinningen till vattenkraftstationerna, eller till töväder, som ger överflöd av vatten _— på— verkar 'språngartat bränslebehoven vid värmekraftverken. En ytterligare komplikation är att sådana omkastningar icke kan förutses till tiden. Varje vår eller försommar, innan vattentillgången vid vattenkraftv-erken genom vårfloden ökar, söker man utnyttja vattenmagasinen så, att dessa — så långt det är praktiskt möjligt — blir avsänkta före vårflodens inträde. Denna tidpunkt kan emellertid icke förutses med större noggrannhet än ungefär i 15 dagar. Vid försenad vårflod kan det bli nödvändigt att köra värmekraftverken med praktiskt taget full effekt, varmed också följer en intensiv bränsleförbrukning. En sådan opåräknad körning har icke nå- gon motsvarighet hos andra bränsleförbrukare. Så snart vårfloden inträ- der, kan däremot driften vid värmekraftverken i det närmaste inställas. Kraftindustrins representanter har därför ansett, att en från 30 till 45 % ökad vinternedsättning skulle vara motiverad för denna industri. Nedsätt- ningen borde fördelas på tre steg, den 1 februari, 1 mars och 1 april med 15 % vid vardera tillfället. Därefter skulle återfyllnad av beredskapslag—
ren till den nivå, som för övriga förbrukare gäller för tiden april—decem— ber, d. v. s. 70 %, kunna ske till den 1 juli. I gengäld skulle kraftindustrin vara beredd att, om så ansåges önskvärt, i motsats till vad som för närva- rande gäller för övriga storförbrukare, äta sig en reglerad återfyllnad av beredskapslagret till 100 % redan före den 1 januari.
Ehuru kommittén väl kan förstå de synpunkter som legat till grund för önskemålen om särregler för kraftindustrin vad gäller den s. k. vinterdis- pensen, vill kommittén dock icke förorda att särregler med den innebörd, som kraftindustrin föreslagit, införs. Kommittén vill emellertid erinra om den möjlighet, som enligt nuvarande regler för vinterdispensen finns att träffa överenskommelse med tillsynsmyndigheten om att få topplagret för- lagt till en för kraftindustrin lämpligare tidpunkt.
Vad slutligen beträffar den typ av elkraftproducerande anläggningar, de s. k. kraftvärmeverken, som under senare tid uppförts av främst vissa kom- muner med den primära uppgiften att producera värme för distribution till större bostadsområden eller hela stadsdelar men vid vilka också en viss framställning av elkraft äger rum, har kommittén icke funnit anledning föreligga att för sådana verk förutsätta de ovan rekommenderade särreg- lerna för kraftindustrins värmekraftverk. Med hänsyn till att kraftvärme- verken huvudsakligen är att betrakta som panncentraler för bostads- och annan lokaluppvärmning, bör de med avseende på oljelagringsskyldighet behandlas lika med vad som gäller för annan fastighetsuppvärmning. El- kraftproduktionen vid kraftvärmeverken, eller som de också ibland kal- las fjärrvärmeverken, är sålunda närmast att betrakta som en biprodukt vid värmealstringen. — Icke heller bör några särregler i fråga om lag— ringsskyldighetens beräknande gälla för den oljekonsumtion inom indu- strier av skilda slag, som sker för framställning av s. k. mottryckskraft, enär sådan el-kraftproduktion också närmast bör ses såsom en biprodukt vid värmealstringen för olika industriella processer.
Sammanfattningsvis föreslår kommittén i fråga om lagringsskyldighe- ten för kraftindustrin att även under den kommande lagringsperioden 1963—1969 i princip samma regler skall gälla för denna industris lagrings- skyldighet som för övriga storförbrukare, dock att basmängdsberäkningen för respektive kondens- och gasturbinkraftverk bör korrigeras på sätt ovan angivits med en faktor, beräknad i förhållande till medeltalet för denna värmeproduktions- andel i den totala kraftproduktionen under 10-årspe- rioden» närmast före de i den aktuella basperioden ingående åren. Någon bestämmelse om en sådan korrigeringsregel torde icke behöva intas i olje- lagringsförordningen utan kan i särskild ordning fastställas av Kungl. Maj:t.
Stadsgasverk I den ovannämnda, inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap gjorda utredningen rörande oljelagring under perioden 1963—1969 har riksnämnden ifrågasatt, huruvida icke särskilda regler borde införas för beredskapslagring av förgasningsbränslen vid gasverk. I utredningen har härvid anförts, att det inom gasverksindustrin för närvarande finns en ten— dens att övergå från förgasning av kol till förgasning av olja, varvid för de större gasverkens del närmast tjock eldningsolja kommer ifråga, medan de mindre verken synbarligen har större intresse för lättare fraktioner. I varje fall vid de större gasverken torde härvid eldningsoljeförbrukningen bli av sådan storleksordning, att dessa gasverk blir lagringsskyldiga enligt 1957 års oljelagringsförordning. Gasverk, som baserar sin oljeförgasning på lättare petroleumfraktioner, blir däremot icke lagringsskyldiga enligt bestämmelserna i sagda förordning. Någon lagringsskyldighet hänförlirg till gasverkens kolförbrukning förekommer icke heller.
I utredningen konstateras vidare att den normala lagringen av gaskol är av mindre omfattning än som erfordras för tillgodoseende av den bränsle- försörjningsberedskap, som riksnämnden förordat i sitt förslag beträffande oljelagringen under perioden 1963 1969. Redan av detta skäl men även med hänsyn till att risk kan föreligga att lagringen inom landet av gaskol vid övergång till oljeförgasning kommer att reduceras så att lagringsberedska— pen i fråga om detta specialbränsle relativt sett blir ännu oförmånligare än vad som för närvarande är fallet, ifrågasatte riksnämnden, om icke särskilt lagringsåläggande avseende gaskol borde införas för gasverken. Riksnämn- den framhöll även, att någon gasproduktion i händelse av krig icke torde bli aktuell, varför någon krigsreserv av förgasningsbränslen icke syntes böra påfordras.
Inom kommuner, i samtliga fall städer, med gasverksanläggningar intar stadsgasen under normala försörjningsförhållanden vid sidan av andra energiformer en framträdande plats i dessas energiförsörjning. Stadsgasen utnyttjas härvid huvudsakligast för hushållsändamäl (matlagning), för uppvärmning och för olika industriändamål. Genom de särskilda utrust- ningar, som användningen av stadsgas förutsätter, har tillgodoseendet av konsumenternas energibehov blivit i betydande grad bundet till just denna speciella energiform. Av detta skäl och med hänsyn till de viktiga försörj- ningsändamål, som är beroende av stadsgas, är det för tryggandet av vår energiförsörjning vid kriser i fråga om tillförseln av de importbränslen, varpå gasproduktionen är baserad, angeläget, att lagring av råvaror för gas- tillverkning fortlöpande äger rum i sådan omfattning, att försörjningen med stadsgas kan tillfreds-ställande tillgodoses med samma uthållighet som i fråga om andra bränslen. Vid bedömningen av lagringsbehovet bör helt naturlig-t beaktas, i vilken utsträckning gasförbrukningen genom ransonering lämpligen kan nedbringas.
De alternativa lagringsmål avseende olja, som kommittén framlagt i kapitel V, är fördelade på en krigsreserv och en avspärrningsreserv. Enär —— som ovan angetts -— några anspråk på produktion av stadsgas icke tordc komma att föreligga under krigsförhållanden, anser kommittén det rimligt, att beredskapslagringen av förgasningsbränslen begränsas till att enbart avse behoven under avspärrning. Den bör vidare stå i paritet med den all— männa beredskapslagring av bränslen, vilken kommer att uppnås W'd slu— tet av perioden 1963——1969 vid de olika av kommittén utarbetade lagrings- målen för en förstärkning av beredskapen.
Beträffande utformningen av närmare regler rörande ifrågavarande be- redskapslagring vid stadsgasverken har kommittén fört diskussioner med Svenska Gasverksföreningen, till vilken organisation samtliga av lagrings- frägor berörda gasverk är anslutna. Man har därvid kunnat enas om föl- jande:
a) Eftersom man i fråga om råvarorna för tillverkning av stadsgas, vil— ken hittills så gott som uteslutande skett genom avgasning av stenkol, kan förutse viss övergång under 1960-talet till användning av petroleum- produkter bör stadsgasverkens lagringsskyldighet omfatta såväl gas— och kokskol som sådana petroleumprodukter.
b) Liksom i fråga om beredskapslagring av oljor hör eventuell lag— ringsskyldighet vid stadsgasverk beträffande förekommande råvaror för gasframställning bestämmas med utgångspunkt från de olika gasverkens bränsleförbrukning under de tre kalenderåren närmast före det år, då lagringsskyldigheten beräknas. Vid fastställandet av denna bränsleför— brukning bör hänsyn dock endast tas till vad som belöper å gasproduk- tion för avsalu. I övrigt bör beträffande beräkningen av basmängden för förgasningsbränslen tillämpas samma regler, som enligt oljelagringsför- ordningen gäller beträffande fastställande av basmängd.
c) Beredskapslagringen bör få fullgöras i bränslekvalitet, som veder- börande stadsgasverk själv bestämmer inom ramen för gasverkets tek- niska möjligheter till gasproduktion med respektive bränsleslag som rå— vara. Beräkningen av den volymmässiga storleken av beredskapslagren bör härvid baseras på respektive gasverks normala utbyte av stadsgas, vilket utbyte vid de olika gasverken varierar mellan cirka 350 1113 per ton kol vid extrem koksverksdrift och 425 1113 per ton kol vid ren gasverks- drift. För övriga råvaror bör följande omräkni-ngsvärden tillämpas:
1 ton eldningsolja motsvarar 1 600 ms gas av 4600 kcal/Nm3
1 » koks » 800 » » » >> >> 1 » gasol » 2 600 » >> >> » >> 1 » lättbensin , » 2 200 » » » » »
(s. k. gasnafta)
Det förutsätts, att sedan lagringsskyldigheten blivit beräknad och fast-
ställd med hänsyn till basmängden enligt b) ovan, överenskommelse träf- fas mellan tillsynsmyndigheten och de respektive stadsgasverken röran- de beredskapslagrets kvalitativa sammanstättning.
d) De för beredskapslagring av eldningsoljor gällande reglerna av- seende s. k. vinterdispens bör också tillämpas i fråga om beredskapslag- ringen vid stadsgasverken. Lagringstoppen bör dock förläggas till tid, då lagringsbehovet med hänsyn till förbrukningens storlek är störst. Utgående från av Svenska Gasverksföreningen lämnade uppgifter röran- de distribuerad stadsga-s per månad vid olika gasverk bör därför bered- skapslagrets toppunkt förläggas till december månad med avtrappning enligt följande:
december 100 procent januari 90 » februari 80 » mars—november 70 »
e) Uppbyggnaden av stadsgasverke-ns beredskapslagring bör vara genomförd till 65 % fr.o.m. den 1 december 1966 och helt genomförd fr.o.m. den 1 december 1969.
Som ovan angetts har Svenska Gasverksföreningen förklarat sig intet ha att erinra mot de ovan under a)—e) angivna reglerna för bestämmandet av lagringsskyldighet i fråga om förgasningsbränsle. Samtidigt har från för- eningens sida uttalats följande:
Den svenska stadsgasindust-rin, som är helt kommunalägd, har god beredskap vad gäller råvaruförsörjning för stadsgastillverkningen. Lagren av dessa råvaror hålles i allmänhet kvantitativt betydligt större än vad som kan anses skäligt ur enbart kommersiella synpunkter. Skulle emellertid viss beredskapslagring före- skrivas i lag även för sta—dsgasindustrin, är föreningens styrelse beredd att re- kommendera stadgasverken en teknisk utformning av denna lagring i enlighet med det föreliggande förslagets 55 3—7 (motsvarar punkterna a)——e) ovan). I frågan, om i vilken omfattning stadsgasverken bör beredskapslagra, kan emeller— tid styrelsen ej göra några uttalanden eller lämna några rekommendationer, förrän klarhet vunnits beträffande beredskapslagringens omfattning för andra bränslen. Styrelsen förutsätter emellertid, att stadsgasindustrin ålägges samma uthållighet och samma ekonomiska regler som kommer att gälla för förbrukare av andra bränslen. Styrelsen förutsätter även, att riktigt avvägd hänsyn tages till det förhållandet, —— —— _ att någon krigslagring ej kan bli aktuell. Vidare måste beaktas stadsgasverkens goda möjligheter till flexibilitet vid användning :av olika råvaror, samt den potentiella beredsk-apsreserven i form av koks, som finnes i stadsgasindusst-rins kollager liksom i den verkliga reserven i dess koksl-ager.
I anslutning till detta uttalande vill kommittén framhålla, att den om- ständigheten, att kommittén liksom på sin tid riksnämnden anser att en reglerad lagring i beredskapssyfte bör komma till stånd av utgångsbränslen för produktion av stadsgas, icke får uppfattas såsom någon kritik mot det sätt på vilket bränslelagringen vid stadsgasverken hittills skett. Kommittén
har heller icke anledning förmoda, att stadsgasindustrin framdeles skulle komma att försumma en kommersiellt betryggande lagring av aktuella för- gasningsbränslen. Med hänsyn till att åtskilliga typer av förgasningsbräns— len (gas- och kokskol, gasol, gasnafta) är att betrakta som specialbränslen, varav någon beredskapslagring icke förekommer på annat håll, liksom i betraktande av de ur beredskapssynpunkt angelägna förbrukningsändamål, som är beroende av att försörjningen med stadsgas kan i tillfredsställande omfattning upprätthållas under krisförhållanden, anser kommittén det dock vara motiverat, att lagringsskyldighet för förgasningsbränslen införs till omfattning och på sätt som i det föregående angetts. Kommittén har _ som framgår av redogörelsen ovan — i sitt förslag till lagringens omfattning beaktat dels — självfallet — vad gasverksföreningens styrelse anfört be- träffande uthållighetsgraden hos den beredskapslagring, som åläggs stads- gasindustrin, nämligen att denna bör bli densamma, som kommer att gälla för förbrukare av andra bränslen, dels den omständigheten att någon stads- gasproduktion icke torde bli erforderlig under krig. Kommittén har vid sina överväganden i denna fråga icke heller förbisett vad som från gasverks- industrins sida framhållits rörande flexibiliteten i fråga om gasverkens möjligheter att använda olika förgasningsbränslen, däribland också möj- ligheten att utnyttja koks för gastillverkning.
Som framgår av det citerade uttalandet av gasverksföreningens styrelse förutsätter denna, att »stadsgasindustrin ålägges — —— — samma ekono— miska regler som kommer att gälla för förbrukare av andra bränslen». Kommittén har undersökt den ungefärliga lagerökning, som den ovan före- slagna omfattningen av gasverkens beredskapslagring skulle ställa krav på. Även med beaktande av behovet av visst kommersiellt lager utöver bered- skapslagren innebär den av kommittén föreslagna målsättningen för bered- skapslagringen hos stadsgasverken också vid det högsta alternativet krav på en ganska ringa lagerökning. Med hänsyn härtill ävensom till det för- hållandet att gasverkens beredskapslagring icke avses innefatta några kvan- titeter som krigsreserv, synes det rimligt förutsätta, att gasverken fullgör ifrågavarande lagringsskyldighet utan statsbidrag till kostnaderna föran- ledda av densamma. .
Enär statsbidrag till stadsgasverkens beredskapslagring sålunda icke förutsätts skola utgå, bör de kvantiteter oljor, som enligt punkten 0) ovan kan komma att ingå i gasverkens beredskapslager, av praktiska skäl icke inräknas i de oljelagrinxgsmål, som statsmakterna fastställer för den kom- mande oljelagringsperioden. Förslag till de ändringar i oljelagringsförord- ningen, som påkallas vid införandet av lagringsskyldighet för stadsgas- verken, framläggs i kapitel XII. Kommittén har vid utarbetandet av dessa förslag utgått från att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att utfärda de speciella föreskrifter, som enligt punkterna h)—e) ovan förutsätts skola gälla för gasverkens beredskapslagring.
KAPITEL X
Frågan om särskild beredskapslagring av drivmedel för jordbrukets traktorer
[ samband med de under senare delen av 1930-talet vidtagna åtgärderna för att få till stånd en allmän beredskapslagring av flytande bränslen ägnades särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att främja en frivillig lagring av drivmedel för jordbrukets behov hos de enskilda jordbrukarna. Åren 1939 och 1940 beslöt sålunda statsmakterna att ekonomiskt stöd skulle utgå till sådan lagring. Detta ledde dock icke till några nämnvärda resultat be- roende på den inskränkning i importmöjligheterna, som inträdde under början av det andra världskriget och sedan bestod ända till krigets slut. Närmare redogörelse för dessa åtgärder återfinns i det betänkande, »Bered- skapslagring av traktorbränsle», som en inom handelsdepartementet till- kallad utredningsman avgav den 31 december 1957.
Frågan om ekonomiskt stöd till frivillig beredskapslagring av traktor- bränslen inom jordbruket upptogs av riksnämnden för ekonomi-sk försvars— beredskap i en skrivelse till Kungl. Maj:t i slutet av år 1952. Som följd där- av bemyndigades riksnämnden i april 1953 att disponera ett belopp av 10 milj. kronor från vissa kreditmedel för utlämning via hushållningssäll- skapen av lån till jordbrukare för anskaffning av s. k. farmaggregat och drivmedel för lagring i dessa.
För ifrågavarande lån, som i samtliga fall uppgick till 1 000 kronor per traktor och för vilka säkerhet krävdes, gällde följande bestämmelser. För erhållande av länet, vilket var räntefritt och skulle amorteras under fem år, fick låntagaren förbinda sig att ständigt under återbetalningstiden hålla ett beredskapslager av flytande traktorbränsle om minst 4,5 m3. Detta lager var avsett att tillgodose lagerhållarens behov per traktor under omkring ett och ett halvt år och kunde endast om rikets intressen så oundgängligen krävde tas i anspråk för annat ändamål.
De statliga lånen utnyttjades emellertid icke i nämnvärd omfattning, vil- ket från jordbrukarhåll ansetts bero på att räntefriheten var en alltför liten förmån för att kunna stimulera till lagring. Företrädare för jordbruket har även pekat på andra omständigheter, som minskade intresset för lag- ringen, varvid särskilt framhållits kravet på säkerhet för lånen och det ovis-sa läget i fråga om dispositionsrätten till lagren i en bristsituation. Till följd härav begärde såväl företagare för jordbruket som riksnämnden under
1954 hos Kungl. Maj:t en ökning av det statliga stödet. I augusti 1956 till- kallades ovannämnda utredning (traktorbränsleutredningen) med uppgift att förutsättningslöst utreda möjligheterna att åstadkomma en tillfreds— ställande beredskapslagring av drivmedel för jordbrukets traktorer.
Mot bakgrunden av dåvarande begränsade beredskapslagring inom olje— handeln av flytande importdrivmedel och under intryck av den då nyligen övervunna Suez-krisen utgick traktorbränsleutredningen från att en sär— skild beredskapslagring av drivmedel för jordbrukstraktorerna var nödvän— dig, ett förhållande, som ytterligare motiverades därav att livsmedelspro— duktionen vore en för samhället livsviktig näringsgren. Traktorbränsle— utredningen ansåg härvid att lagringen borde vara en skyldighet för staten och icke för näringsidkarna — jordbrukarna. Vid detta ståndpunktstagan- de beaktade man även den rent praktiska synpunkten, att en tvångslagring ålagd jordbrukarna vore synnerligen svår att administrera, framför allt ur kontrollsynpunkt. Med hänsyn till att den av 1957 års riksdag beslutade utbyggnaden av den allmänna oljelagringen skulle vara genomförd vid slutet av 1962 fann utredningen det lämpligt att i första hand föreslå åt- gärder för att säkerställa lagringen fram till 1963. Utredningens förslag avsåg lagring av motorfotogen och motorbrännolja. Skälet till att förslaget icke omfattade även bensin var att antalet bensintraktorer i jordbruket »— trots en påtaglig ökning under senare år — dock fortfarande var förhållan— devis ringa.
Utredningen ansåg att jordbruksdriften under avspärrning eller krig i stor utsträckning borde kunna tillgodoses genom omställning av trakt-orer— na till gengasdrift. För att säkerställa driften under omställningstiden måste importdrivmedel lagras. Utgående från en viss antagen omställningstakt liksom en bedömning av storleken hos påräkneliga lager av sådana driv— medel hade utredningen beräknat vilken lagerökning som kunde anses erforderlig.
Utredningen hade vidare undersökt för- och nackdelar, icke minst ur kostnadssynpunkt, hos olika tänkbara lagringsmetoder nämligen å ena sidan i farmaggregat och å andra sidan i större enheter, gruvor alternativt konventionella ovanjordscisterner. Därvid framkom att kostnaderna vid lagring i större enheter skulle bli väsentligt lägre än motsvarande kostnader vid lagring i farmaggregat. Beredskapslagring i farmaggregat framstod sålunda som samhällsekonomiskt mindre fördelaktigt. Därtill kom som ovan nämnts att en omfattande lagring i små enheter ur administrativ syn— punkt erbjöde avsevärda svårigheter. Lagringen i farmaggregat ansågs dock ur beredskapssynpunkt ha påtagliga fördelar. Lagringsfrågan kunde emellertid enligt traktorbränslentredningen icke bedömas enbart ur sam— hällsekonomiska, administrativa och beredskapsmässiga synpunkter. Man måste även beakta den statsfinansiella synpunkten. Eftersom utredningen ansåg det 1953 införda statliga stödet i form av räntefria lån som alltför
ringa, måste man sålunda —— om man ville få till stånd en kraftigt ökad lagring — även betydligt öka det statliga stödet. Härigenom skulle man emellertid ställas inför möjligheten att statens bidrag till lagring i farm- aggregat skulle bli större än statens kostnad vid helt statlig lagring i större enheter. Ur statsfinansiell synpunkt vore därför en av staten helt bekostad lagring i större enheter att föredra.
I valet mellan lagring i farmaggregat och lagring i större enheter kom utredningen sålunda fram till att staten icke borde särskilt främja en lag— ring i farmaggregat. I stället borde den erforderliga lagringen komma till stånd i större enheter genom lagring i gruvor och ovanjordscisterner. Det ovan nämnda stödet med räntefria lån borde därför avvecklas. _ Genom kungl. brev den 31 januari 1958 beslöts, att dylika lån tills vidare icke skulle utlämnas.
I remissyttrandena över traktorbränsleutredningens betänkande fram- hölls bl. a. följande synpunkter.
Statskontoret förordade att det under ärendets fortsatta beredning över- vägdes, 0111 icke ifrågavarande beredskapslagring kunde ordnas efter de 1957 fastställda allmänna riktlinjerna för oljelagringen.
Riks-nämnden för ekonomisk försvarsberedskap, som anförde vissa syn- punkter på utredningens beräkningar över kostnaderna för olika lagrings— former, förklarade sig icke vara övertygad om att kostnaderna för staten vid en av denna understödd farmaggregatlagring skulle behöva bli så höga, som utredningen förutsatt. Det vore därför berättigat att betrakta de olika lagringssätten, av vilka farmaggregatlagringen av olika skäl vore att före- dra, även ur andra synpunkter än rent ekonomiska. Riksnämnden ansåg sålunda, att frågan om farmaggregatlagringen ytterligare borde prövas, innan man tog slutlig ställning till huruvida denna form av beredskapslag— ring borde eller icke borde ekonomiskt stödjas av staten. Om det emeller- tid icke .skulle vara möjligt att åstadkomma en tillfredsställande lagring av traktorbränsle genom jordbrukarnas egen försorg, syntes det lämpligas- te vara att söka få till stånd en höjning av lagringsmålet för den allmänna tvångslagringen efter 1962. Därigenom skulle man ernå ett enhetligt system för beredskapslagringen av olja inom landet, som möjliggjorde en lagring i anslutning till den löpande konsumtionen. Omsättningsproblemet skulle på så sätt lösas automatiskt. I fråga om traktorbränsle vore detta särskilt viktigt med hänsyn till den i rask takt pågående övergången från motor- fotogen till företrädesvis motorbrännolja. Riksnämnden ifrågasatte därför lämpligheten av att genomföra den av utredningen förordade lagringen i statlig regi i gruvor och spridda ovanjordscisterner. Enligt nämndens upp- fattning kunde det dock med hänsyn till jordbrukets betydelse för livs- medelsförsörjningen i ett avspärrningsläge vara motiverat att redan under lagringsperioden 1958—1962 få till stånd en förbättring av lagringsbered-
skapen på detta område utöver vad förverkligandet av nämnda lagrings- program komme att medföra. En sådan förbättring ansågs dock icke kunna uppnås utan statens ekonomiska medverkan i någon form. Olika tänkbara lösningar för sådan statsunderstödd lagring framlades.
Statens jordbruksnämnd, Sveriges Lantbruksförbund samt Riksförbun- det Landsbygdens Folk hade icke något att erinra mot att beredskapslag- ringen av traktorbränsle ordnades i enlighet med de av utredningen före— slagna principerna. Man ansåg emellertid lagringen i farmaggregat hos den enskilde jordbrukaren vara av sådant värde, att statligt stöd även i fort- sättningen borde lämnas också till denna lagringsform. Enligt Hushållnings- sällskapens Förbund erbjöd lagringen i farmaggregat trots de höga kost- naderna så väsentliga fördelar, att den alltjämt borde utnyttjas.
Svenska Petroleum Institutet föreslog, att såväl behovet av som frågan på vem ansvaret skulle läggas för en utökad lagring noga omprövades, innan ärendet slutgiltigt avgjordes. Den naturligaste lösningen av en ök- ning av lagerhållningen, nämligen att den omhändertogs av de ordinarie lagerhållarna — oljeföretagen — borde därvid prövas. Institutet under— strök dock, att förutsättningen för en sådan lösning bl. a. vore att staten till alla delar svara-de för kostnaderna för lagringen.
Enligt preliminära siffror uppgick antalet jordbrukstraktorer i drift den 1 juli 1961 till 157 700 mot 152 600 vid samma tidpunkt året innan och 146 600 den 1 juli 1959. Traktorer-nas fördelning med hänsyn till drivme- delsslag produktionsåren 1950/51—1960/61 framgår av tabell 6.
Tabell 6. Antal traktorer fördelade med hänsyn till drivmedelsslag produktionsåren 1950/51—1960/61
Bensin- Motor— Brännolje- Brännolje- Ökning Produktionsår drivna fotogen- drivna med drivna utan Summa sedan före- drivna startbensin startbensin gående år 1950/51 4 950 47 525 2 775 8 500 63 750 51/52 5 500 55 770 2 810 10 590 74 670 10 920 52/53 6 460 64 250 2 850 13 810 87 370 12 700 53/54 9 660 70 840 2 840 17 440 100 780 13 330 54/55 13 400 74 430 2 800 21 880 112 510 11 730 55/56 16 570 75 700 2 740 26 870 121 880 9 370 56/57 19 230 75 520 2 670 33 060 130 480 8 600 57/58 21 740 73 770 2 560 39 590 137 660 7 180 58/59 24 070 71 270 2 420 46 600 144 360 6 700 59/60 25 880 68 580 2 290 53 880 150 630 6 270 60/61 27 050 65 810 2 150 60 980 155 990 5 360
Källa: Jordbrukets utredningsinstitut.
Under hela tioårsperioden har bensintraktorerna liksom de brännolja— drivna traktorerna utan startbensin kraftigt ökat i antal, medan antalet fotogentraktorer de senaste fem åren i stället företett en fortgående minsk-
ning. Betraktar man fotogentraktorernas andel av samtliga traktorer åren 1950/51 och 1960/61 har denna minskat från 75 % till 42 %. För brännolje- traktorerna (med och utan startbensin) ökade däremot andelen från 18 % till närmare 40 % och för bensintraktorerna från 8 % till 17 % under sam— ma tid. — Ser man till nyinköpen av traktorer 1960, varom uppgift lika- ledes erhållits från Jordbrukets utredningsinstitut, finner man att av totalt 9 385 traktorer icke mindre än 8 466 drevs med brännolja. Endast 21 var avsedda för fotogendrift, medan resterande 898 var bensindrivna.
Tabell 7 visar förbrukningen av drivmedel för traktorer, dragbilar och jeepar produktionsåren 1950/51—1960/61. Antalet dragbilar och jeepar uppgick 1960/61 till 3 360 respektive 510.
Tabell 7. Drivmedetsförbrukningen för traktorer, dragbilar och jeepar produktionsåren 1950/51—1960/61
. Motor- Summa Produktionsår Bensm Motorfotogen brännolja drivmedel in” 1113 ms ma
1950/51 23 167 163 108 37 716 223 991 51/52 25 575 180 575 41 817 247 967 52/53 28 055 187 060 47 640 262 755 53/54 33 433 189 354 59 772 282 559 54/55 40 585 185 366 67 799 293 750 55/56 45 264 180 444 77 755 303 463 56/57 48 587 171 986 89 394 309 967 57/58 49 976 160 642 101 815 312 433 58/59 50 088 148 209 114 859 313 156 59/60 49 317 135 913 127 501 312 731 60/61 49 016 128 220 139 457 316 693
Källa: Jordbrukets utredningsinstitut, -'
Förbrukningen av drivmedel för skördetrösk-or 1960/61 har beräknats till omkring 9 000 HP, varav drygt hälften utgjorde fotogen eller brännolja och den övriga delen bensin.
För att få en uppfattning om jordbrukarnas egen lagring av drivmedel har kommittén från Svenska Petroleum Institutet och Svenska Lantmännens Riksförbund inhämtat uppgifter om den inom jordbruket befintliga till- gången på farmaggregat. Petroleuminstitutets uppgifter omfattar samtliga av Oljebolagen till jordbrukare försålda och uthyrda aggregat, medan de av lantmännens riksförbund lämnade uppgifterna avser de farmaggregat, som furneras genom förbundets centralföreningar. I sistnämnda uppgift torde ingå flertalet av de av jordbrukarna med statligt stöd anskaffade aggregaten. Antalet cisterner och cisternvolymerna, fördelade på drivmedelsslag, fram- går av nedanstående tablå:
Motorbrännolja 39 951 93 923 1113 Mortorfotogen 30 492 70 093 » Bensin 2 053 4 494 »
Summa 72 496 168 510 m3
Med reservation för att dubbelräkning i någon utsträckning kan före- komma, skulle sålunda jordbruket för närvarande disponera över totalt 72 496 farmaggregat med en sammanlagd volym av 168 510 1113. Den helt övervägande delen av dessa cisterner används för lagring av motorbränn— olja och motorfotogen. I detta sammanhang kan, nämnas, att i samband med statistiska centralbyråns arealinventering hösten 1960 inhämtades även upp- gifter om antalet farmaggregat hos jordbrukare. Enligt denna undersök— ning, som var av stickprovskaraktär, uppgick antalet cisterner till 72 846 med en total volym av omkring 179 000 1113. Överensstämmelsen mellan de båda på olika vägar utförda undersökningarna är alltså mycket god.
Traktorbränsleutredningen uppskattade i februari 1957 det sammanlag— da antalet farmaggregat till minst 44 000 med en genomsnittsvolym av 3 1113. d. v. 5. totalt 132 000 m3 lagringsutrymme. En jämförelse mellan denna upp— skattning och de ovan redovisade uppgifterna utvisar, att antalet aggregat ökat från 1957 till 1961 med 65 %, medan den totala cisternvolymen endast stigit med omkring 30 %. Detta skulle innebära, att nyanskaffningen under senare år till stor del utgjorts av cisterner av mindre storlek än 3 1113.
Som av redogörelsen ovan i detta kapitel framgår, har i skilda samman— hang åtgärder föreslagits och vidtagits i syfte att vid sidan av och utöver den allmänna beredskapslagringen av oljor åstadkomma en förstärkning i fråga om beredskapslagringen av drivmedel för jordbrukets traktorer.
Tidigare beslut och överväganden rörande beredskapslagring i särskild ordning av traktordrivmedel för jordbruket har _ förutom med hänsyn till nödvändigheten av att i händelse av försvårad eller utebliven tillförsel utifrån av flytande drivmedel kunna upprätthålla en nöjaktig livsmedels- produktion —— betingats av den helt otillräckliga lagring över huvud taget av motordrivmedel, som med hänsyn till beredskapskraven förelegat. Uti- från samma utgångspunkter har också den inledningsvis nämnda traktor- bränsleutredningen framlagt sitt förslag till förstärkning av drivmedelslag- ringen för jordbrukets traktorer utöver den beredskapslagring av sådana drivmedel, som åstadkommes främst genom den oljehandeln åvilande lag- ringen.
Kommittén inser till fullo den livsviktiga betydelsen av att i krislägen av skilda slag kunna upprätthålla landets livsmedelsproduktion vid en till- fredsställande nivå liksom den avgörande betydelse härför, som genom den fortgående mekaniseringen inom jordbruket försörjningen av detta med flytande motordrivmedel kommit att få. Kommittén anser dock att den
beredskapslagring på oljeområdet, som regleras av statliga bestämmelser och vartill staten på olika sätt medverkar, i princip och oberoende av lag- ringens ändamål bör ges sådan omfattning, att uthålligheten i fråga om energiförsörjningen vid de olika krislägen, för vilka beredskapslagringen avses, blir ungefär densamma inom alla de samhällsområden, där för för- svarsförmågan och folkförsörjningen oundgänglig, av energitillförsel be- roende verksamhet niåste upprätthållas. Vid utformningen av de i kapitel V omnämnda alternativa lagringsmålen har i överensstämmelse härmed jord- brukets behov av traktordrivmedel kvantitetsmässigt beaktats i full ut- sträckning enligt jordbruksnämndens bedömningar avseende månadsbeho- ven vid de olika krisfallen.
Vid sitt ställningstagande till frågan om särskilda statliga åtgärder för en förstärkning av beredskapslagringen av traktordrivmedel för jordbruket utöver den allmänna beredskapslagringen, har kommittén — förutom att den beaktat den höjning av lagringsnivån i fråga om drivmedel, som det nu löpande lagringsprogrammet kommer att medföra — också förutsatt att den allmänna lagringen även i fortsättningen byggs ut i ur beredskaps- synpunkt tillfredsställande grad. Om så icke sker kan det nämligen bli nöd- vändigt att för speciella, särskilt viktiga ändamål, varibland jordbruket intar en framträdande plats, vidta extraordinära åtgärder för energiför- sörjningens tryggande. Härvid måste då också beaktas drivmedelsbehoven för bl. a. den distribution av jordbrukets produkter, som är ofrånkomlig för att dessa produkter skall kunna nyttiggöras.
I och med att kommittén förordar att den fortsatta utbyggnaden av den statligt reglerade beredskapslagringen av drivmedel för jordbruksändamål inordnas i den allmänna beredskapslagringen av oljor, följer därav att även lagringens utförande bör ske efter samma linjer som beredskapslagringen i övrigt, d.v.s. i oljehandelns regi och i av denna disponerade lagrings— anläggningar. Ehuru vissa fördelar ur ren beredskapssynpunkt är förbund— na med lagring i farmaggregat, anser kommittén sig sålunda icke böra för- orda återinförandet av stödåtgärder för ökad anskaffning inom jordbruket av sådana aggregat. Förutom de skäl av administrativ och ekonomisk natur, som traktorbränsleutredningen anfört mot fortsatt statligt stöd till farm- aggregatlagringen, har kommittén härvid också beaktat den betydande ut- ökning av aggregatparken, som under senare år skett utan sådant stöd.
Ett speciellt problem vad gäller traktorbränslena utgör tillgången på mo— torfotogen. Då någon nyanskaffning av fotogentraktorer inte sker, kommer förbrukningen av motorfotogen att successivt minska, allteftersom de nu igång varande fotogentraktorerna skrotas ner. Att under sådana förhållanden förstärka lagringsberedskapen för motorfotogen på samma sätt som före- slås för andra petroleumprodukter förefaller icke rimligt. Av i kapitel V redovisade skäl har kommittén föreslagit, att den ökning under perioden 1963—1969 i fråga om lagringen av motorfotogen, som med hänsyn till av
jordbruksnämnden anmälda behov borde komma till stånd, till viss del tillgodoses genom lagring av motorbensin. Så länge tidigare anskaffade fotogentraktorer är i drift i mera betydande omfattning, måste dock motor- fotogen i viss utsträckning beredskapslagras. Man to-rde dessutom kunna utgå från att ett antal fotogentraktorer undanställs som reserv för att i ett krisläge på nytt tas i bruk. Med hänsyn härtill har kommittén likaledes i kapitel V föreslagit, att viss del av beredskapslagret inom fotogengruppen skall utgöras av motorfotogen (se sid. 41).
KAPITEL XI
Vissa särskilda frågor
Mot bakgrunden av de erfarenheter rörande tillämpningen av förordnin- garna den 31 maj 1957 angående oljelagring m. m. och Oljeavgift m. m. samt kungörelsen samma dag med vissa bestämmelser rörande bered— skapslagring av olja, vilka vunnits under den hittills förflutna delen av 1958—1962 års lagringsperiod, har kommittén funnit anledning ta upp vissa särskilda spörsmål till behandling. Sålunda har frågan om eventuell ändring av gällande bestämmelser avseende kretsen av lagringsskyldiga prövats. Därvid har även övervägts de nuvarande av Kungl. Maj:t i brev den 27 juni 1957 med vissa kompletterande föreskrifter rörande bered- skapslagring av olja m. m. meddelade bestämmelserna i fråga om den lag- ring av olja hos statliga myndigheter, vilken har anknytning till den all- männa beredskapslagringen. Uppmärksamhet har vidare ägnats spörsmålet i vilken utsträckning lagringsskyldig bör medges rätt att genom inlagring hos annan lagerhållare fullgöra sin lagringsplikt liksom normerna för beviljande av dispens att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle samt möjligheterna att ingå avtal om frivillig beredskapslagring av olja.
I fråga om oljeavgifterna framläggs en kalkyl utvisande den storlek, till vilken dessa bör fastställas vid tillämpning av de varu- och cistern- priser, som kommittén i det föregående redovisat och som avser prisläget andra halvåret 1961. Kommittén föreslår slutligen, att oljelagringsrådet omorganiseras till ett till tillsynsmyndigheten knutet råd, bestående av representanter för olika kategorier lagringsskyldiga.
Kretsen av lagringsskyldiga Enligt 1957 års oljelagringsförordning är den, som importerar och för- säljer eller förbrukar olja, som berörs av förordningen, skyldig att hålla lager av sådan olja. Samma skyldighet gäller för de inhemska raffinaderier- na. Härutöver stadgas lagringsskyldighet för säljare, som förvärvat olja från importör eller raffinaderi, under förutsättning att hans hela för- säljning av olja uppgått till minst 20 000 m3. I fråga om förbrukare av olja gäller, att den, som vid anläggning inom riket förbrukat eldningsolja, är lagringsskyldig såvida vid anläggningen under basåret och de två kalen- deråren närmast dessförinnan förbrukas sammanlagt minst 15 000 m3 eld- ningsolja. Bestämmelserna om lagringsskyldighet innebär sålunda, att —
förutom importörer och inhemska raffinaderier — även större återför- säljare och förbrukare av eldningsolja är lagringspliktiga.
Kommittén har tagit upp frågan huruvida det för den kommande lag- ringsperioden kan vara motiverat att genomföra någon ändring i nuvaran- de oljelagringsförordning beträffande kretsen av lagringsskyldiga. Härvid har närmast övervägts spörsmålen om dels en utökning av antalet lag- ringsskyldiga storförbrukare genom en sänkning av den gräns, vid vilken lagringsskyldighet nu inträder, dels huruvida större återförsäljare av olja alltjämt bör vara lagringsskyldig.
Vad först gäller kategorin storförbrukare har kommittén från kom- merskollegium inhämtat uppgifter rörande antalet förbrukare av eldnings- olja inom olika storleksklasser under år 1960. Enligt denna statistik fanns 160 förbrukningsställe-n med en förbrukning överstigande 5000 1113. De svarade för sammanlagt 78,7 % av den totala förbrukningen. En eventuell sänkning av gränsen för lagringsskyldighetens inträde till en årlig för- brukning av 4 000 ni3 skulle resultera i en utökning av antalet lagrings— pliktiga förbrukningsställen med 32 representerande en konsumtion mot- svarande endast 3,6 % av den totalt redovisade förbrukningen 1960. En utsträckning av lagringsskyldigheten till att omfatta företag med en årlig förbrukning av lägst 4000 mil eldningsolja skulle följaktligen endast beröra en helt obetydlig del av konsumtionen och någon nämnvärd ytter- ligare spridning av lagren, vilken som tidigare nämnts utgjorde ett av de främsta motiven till införande av lagringsskyldighet för storkonsumen- terna, skulle sålunda icke ernås. Kommittén anser därför den nuvarande gränsen för uppkomsten av lagringsplikt för förbrukare av olja vara lämpligt avvägd och föreslår ingen ändring därav under den kommande lag- ringsperioden.
Vad avser större säljare av olja med en omsättning av mer än 20 000 1113, vilka icke själva importerar olja, de s. k. återförsäljarna, har fråga upp- kommit huruvida dessa alltjämt bör vara underkastade lagringsskyldig- het. Dessa s-äljare, som i flertalet fall utgörs av kolhandlare, som upptagit även försäljning av olja, är som regel att betrakta som distributörer åt de egentliga oljehandelsföretagen och raffinaderierna. Flertalet av dem fullgör för närvarande helt sin lagringsskyldighet genom inlagring hos sin leverantör och förfogar endast över obetydligt eget cisternutrymme. Till följd härav ernås icke den önskvärda och avsedda geografiska sprid- ningen av oljelagringsanläggningarna. Med hänsyn härtill kunde det finnas skäl överväga att under den kommande lagringsperioden undanta dessa återförsäljare från bestämmelserna om lagringsskyldighet.
I ett efterföljande avsnitt föreslår kommittén att möjligheterna för de lagringsskyldiga att i fortsättningen fullgöra sin lagringsplikt genom in- lagring hos annan avsevärt begränsas med hänsyn till angelägenheten av att uppnå största möjliga spridning av lagringen inom landet. Under förut-
sättning att inlagringsmöjligheten begränsas för återförsäljarna, som där- igenom blir nödsakade att själva bygga cisternanläggningar, vinns den önsk— värda spridningen av lagren. Ett av syftena med införandet av lagringsplikt för återförsäljarna skulle därmed uppnås. — Enligt vad kommittén inhäm— tat från såväl återförsäljare som oljehandelsföretag föreligger heller icke nå- got önskemål från de återförsäljare, som nu är lagringsskyldiga, att i fort- sättningen befrias från lagringsplikt. Härutöver bör framhållas, att det i vissa fall kan föreligga svårighet att dra en gräns mellan återförsäljare och direktiinportörer. Det ena året importerar kanske vederbörande själv olja och blir därigenom lagringspliktig enligt 55 första stycket i oljelagrings- förordningen, medan han det andra året verkställer sina inköp från annan importör eller inhemskt raffinaderi. I sistnämnda fallet inträder lag- ringsskyldighet enligt 5 5 andra stycket i förordningen.
Med hänsyn till ovan angivna omständigheter saknas enligt kommitténs uppfattning anledning att undanta återförsäljarkategorin från lagrings— skyldighet.
Vad i övrigt gäller kretsen av lagringsskyldiga vill kommittén hän- visa till vad i kapitel IX anförs i fråga om lagringsplikt för värmekraftverk och gasverk samt till vad nedan föreslås beträffande statliga myndigheters lagring.
Statliga myndigheters lagring 1957 års oljelagringsförordning är icke tillämplig å statliga myndigheters lagring. Enligt 1 5 i förordningen skall sålunda rörande statliga myndig- heters skyldighet att hålla lager av mineralolja, i stället för bestämmel— serna i förordningen, gälla vad Kungl. Maj:t därom förordnar.
I brev den 27 juni 1957 angående vissa kompletterande föreskrifter rörande beredskapslagring av olja m. 111. har Kungl. Maj:t beträffande olje- lagring hos statliga myndigheter inom ramen för det allmänna oljelagrings— programmet meddelat följande föreskrift:
Riksnämnden skall i samråd med berörda statliga myndigheter verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande de föreskrifter som böra meddelas för att de statliga myndigheter, som förbruka mineralolja som avses i 2 5 förordningen om oljelagring m. m., skola hålla lager av sådan olja i huvudsakligen samma omfattning som övriga förbrukare. Riksnämnden skall tillika för varje år före den 1 april avgiva förslag angående den lagrings- mängd olja, tillhörande varje grupp, som för envar berörd myndighet bör fast— ställas för närmast följande kalenderår. Förslag rörande lagerhållningen under år 1958 skall avgivas snarast möjligt.
Enligt denna föreskrift bör statliga myndigheter i fråga om skyldighet att lagra olja i princip jämställas med större förbrukare av olja. Lagrings— plikten bör därför i första hand bedömas enligt 6 5 i oljelagringsförord- ningen. Lagringsskyldigheten begränsas sålunda till eldningsolja, såvida
det icke är fråga om egen import, då lagringsplikten även gäller andra oljeslag. Beträffande lagringsmängden anges att denna skall, relativt sett, vara av samma omfattning, som gäller för enskilda lagringsskyldiga.
Följande statliga myndigheter är enligt beslut av Kungl. Maj:t skyldiga att under innevarande lagringsperiod hålla lager av olja:
Myndighet Lagringen avser Kategori I . Marinförvaltningen Eldningsolja Vattenfallsstyrelsen >> Karolinska sjukhuset » Kategori II Arméintendenturförvaltningen Bensin, motorbrännolja Järnvägsstyrelsen Motorbrännolja Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Bensin, motorbrännolja
Beträffande ovanstående myndigheter grundar sig lagringsskyldigheten för eldningsolja i vad avser de under kategori I angivna myndigheterna på det förhållandet, att dessa myndigheter för egen förbrukning eller för- säljning till annan statlig myndighet, som upphandlar sådan olja för egen eller andra myndigheters räkning, själva importerar sådan olja eller att deras förbrukning överstiger 15 000 in3 under basperioden.
De till kategori 11 hänförda myndigheternas lagring av drivmedel är be- tingad av särskilda omständigheter, som ligger utom ramen för förut- nämnda föreskrift. Lagringsskyldigheten för dessa myndigheter med un- dantag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har nämligen tillkommit av den anledningen, att myndigheternas innehav av lagrings-utrymmen den 1 januari 1958 medräknades i 1955 års oljelagringskommittés uppskattningar över landets totala cisternpark vid den nu löpande lagringsperiodens bör- jan. De kvantiteter, vilka med samma cisternfyllnadsgrad, som under lag- ringsperioden 1958—1962 gäller för de enskilda lagringsskyldiga, kan lag- ras i dessa statliga utrymmen, ingår sålunda i 1963 års lagringsmål. Armé- intendenturfö-rvaltningen och järnvägsstyrelsen har följaktligen också ålagts lagringsplikt enligt här ifrågavarande föreskrift för att nämnda lagringsmål skall kunna uppnås. Det bör här framhållas, att de kvanti- teter, för vilka dessa myndigheter är lagringspliktiga, vida överstiger den lagringsmängd, som skulle erhållits, därest lagringsskyldigheten baserats på myndigheternas fredsförbrukning och i övrigt med tillämpning av olje- lagringsförordningens bestämmelser. Vad slutligen gäller väg- och vatten- byggnadsstyrelsens lagringsplikt har denna motiverats utifrån den om- ständigheten, att styrelsen redan 1949 av Kungl. Maj:t ålagts viss bered- skapslagring av olja i av styrelsen då disponerade cisternutrymmen. Den
nuvarande lagringsplikten är till volymen av ungefär samma omfattning som den, vilken då föreskrevs, ehuru viss omfördelning mellan de olika oljekvaliteterna företagits.
Eftersom de till kategori II hörande statliga myndigheternas lagrings- skyldighet under innevarande lagringsperiod, som ovan framhållits, är betingad av särskilda förhållanden och icke skulle uppkommit vid direkt tillämpning av de av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna, har kommittén övervägt, huruvida icke dessa myndigheters lagringsskyldighet under den kommande lagringsperioden borde regleras på annat sätt än som hittills skett. Enligt kommitténs uppfattning synes det lämpligt — bl. a. för att förenkla; den administrativa handläggningen av dessa ärenden — att ifrågavarande statliga myndigheters lagringsplikt under den kommande lagringsperioden fastställs redan vid periodens början och att lagrings- mängden därvid bestäm—s med utgångspunkt från de lagringsutrymmen, som respektive myndighet då förfogar över. Till dessa lagringsutrymmen bör i likhet med vad fallet var vid motsvarande beräkningar den 1 januari 1958 endast hänföras de av myndigheterna disponerade berganläggning- arna. Lagringsanläggningar av bensinstationskaraktär o. d. bör sålunda icke medtas. Därest ändring. skulle ske beträffande myndigheternas innehav av cisternutrymmen, bör omräkning ske av deras lagringsskyldig- het. Detta bör dock icke föranleda till minskning i fråga om de lagrings- mål för enskilda, som kan komma att fastställas för den kommande lag- ringsperioden. Självfallet bör oljeföretag, som försålt olja till sådan myn- dighet, få göra avdrag härför vid beräkning av den basmängd, vilken skall läggas till grund för lagringsskyldighetens bestämmande. Härvid erhålls en motsvarighet till vad under innevarande lagringsperiod gäller i fråga om marinens inledningsvis omnämnda lagring av viss brännolja för flottans behov, vilken lagring krigsmakten själv förutsätts skola svara för.
För de statliga myndigheter, som själva importerar olja eller som i fråga 0111 eldningsolja är att hänföra till kategorin storkonsumenter enligt oljelagringsförordningen (kategori I ovan), bör däremot lagringsplikten under den kommande lagringsperioden regleras på sätt som Kungl. Maj:t föreskrivit i ovannämnda brev den 27 juni 1957. Lagringsmängderna för dessa myndigheter, huvudsakligen eldningsolja, bör därför ligga inom ramen för det av kommittén föreslagna oljelagringsprogrammet för 1963— 1969.
Kommittén vill med hänvisning till det ovan anförda föreslå, att de den 27 juni 1957 meddelade föreskrifterna rörande statliga myndigheters lag- ring bibehålls under den kommande lagringsperioden men att desamma begränsas till att avse de myndigheter, som i oljelagringssammanhang kan jämställas med enskilda säljare eller förbrukare. I fråga om de under kategori 11 angivna statliga myndigheternas lagring, vilken som ovan före-
slagits icke bör följa oljelagringsförordningens bestämmelser, hör till- synsmyndigheten i samråd med respektive myndighet vid den kommande lagringsperiodens början till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till lagringsskyldighetens omfattning samt åläggas att, i fall nybyggnad eller avgång av cisternutrymmen under lagringsperioden äger rum, avge förslag till ändring av lagringsskyldigheten. Kommittén förutsätter, att den lagring, som för den nya lagringsperioden kommer att fastställas för statliga myndigheter, blir av samma omfattning i förhållande till försäljningens respektive förbrukningens storlek som kommer att gälla för enskilda lagringsskyldiga.
Inlagring hos annan lagerhållare
Enligt 8 & oljelagringsförordningen skall olja, som lagras enligt förord— ningen, förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I specialmotiveringen till denna paragraf framhåller departementschefen, att den föreslagna regeln självfallet icke hindrar att en lagringsskyldig uppdrar åt någon annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten. Det är sålunda fullt möjligt att den, som säljer olja till en lagringsskyldig, i köpeavtalet åtar sig att fullgöra kö- parens lagringsskyldighet (inlagring). Lagringen sker emellertid på den lagringsskyldiges ansvar och det är alltså mot denne tillsynsmyndighetens åtgärder skall riktas.
Enligt av tillsynsmyndigheten tillämpad praxis skall, i de fall inlagring äger rum, lagerhållaren tillställa den lagringsskyldige ett lagringsbevis, som utvisar att han hållit i lager en viss mängd olja. Detta lagringsbevis skall biläggas de lagerrapporter, som den lagringsskyldige enligt 13 5 i oljelagringsförordningen har att insända till tillsynsmyndigheten. För att möjliggöra erforderlig kontroll från tillsynsmyndighetens sida skall lager- hållaren i sin motsvarande lagerrapport redovisa och från sitt eget totala lager dra ifrån de kvantiteter, som han har i lager för annans räkning.
Möjligheten att inlagra olja hos annan lagerhållare för fullgörande av lagringsskyldigheten har utnyttjats i relativt betydande omfattning under innevarande lagringsperiod. Särskilt i början av perioden, innan förbru- karna hade hunnit utbygga sina cisternanläggningar, fullgjordes lagrings— skyldigheten i stor omfattning genom inlagring. Efter hand som industrins cisternutbyggnad genomförts, har behovet av inlagring minskat. Härtill torde även ha medverkat oljehandelns genom den ökade lagringsskyldig— heten reducerade möjligheter att påta sig inlagring. Alltjämt förekommer emellertid inlagring, framför allt hos oljehandeln för industrins och åter- försäljarnas räkning men även oljehandelsföretag emellan. I några fall före- kommer att återförsäljare och industriföretag håller lager för oljeföretagens räkning. Inlagring har vidare stundom förekommit hos industriföretag, som icke omfattas av lagringsskyldighet.
En av tillsynsmyndigheten företagen undersökning avseende inlagringens omfattning den 31 mars och 30 november 1961 utvisar, att återförsäljarna vid båda tidpunkterna praktiskt taget helt fullgjorde sin lagringsskyldighet genom inlagring hos de större oljeföretagen och raffinaderierna. I fråga om storförbrukarna av olja må nämnas, att dessas inlagring hos annan lagerhållare beträffande eldningsolja 1 och övriga slag av eldningsolja skedde i en omfattning, som motsvarade omkring 35 respektive 15 % av deras totala beredskapslager för ifrågavarande oljekvaliteter.
Syftet med att ålägga de större industriföretagen skyldighet att lagra olja har bl. a. varit att därigenom ernå en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av cisternutrymmena. Det förutsattes därvid, att förbrukarna som regel komme att uppföra sina cisterner i anslutning till fabriksan- läggningarna. Genom möjligheterna till inlagring har detta syftemål icke helt uppnåtts. Den inlagring, som sker hos oljehandeln, är nämligen icke knuten till viss plats utan äger rum inom ramen för oljehandelns befintliga cisternpark och kommer därigenom ofta att förläggas till de större olje- depåerna i importhamnarna. Kommittén har av denna anledning och under hänvisning till vad i kapitel VI (avsnittet om avspärrningsreserven) anförts i fråga om lokaliseringen av oskyddade lagringsutrymmen, tagit upp frå- gan om en begränsning av inlagringsmöjligheterna under den kommande lagringsperioden.
Även andra skäl talar för genomförandet av en sådan begränsning. Enligt tillsynsmyndigheten försvåras nämligen möjligheterna att tillfredsställande utöva den kontroll över beredskapslagringen, som skall ske enligt olje- lagringsförordningen. I de fall inlagring skett hos lagerhållare, som icke är lagringspliktiga, saknar tillsynsmyndigheten sålunda formella möjlig- heter att hos denne granska lagerställningen. Granskningsarbetet försvåras även i sådana fall, då inlagring ägt rum i flera led, exempelvis då, som före- kommit, ett oljeföretag lagrar åt en viss förbrukare, som i sin tur håller lager åt annan lagringspliktig.
Det främsta motivet till skapandet av möjligheterna att genom inlag- ring hos annan lagerhållare fullgöra lagringsskyldigheten torde ha varit att därigenom bereda möjligheter för förbrukarna, vilka till skillnad mot oljehandeln före 1958 icke haft lagringsplikt, att i början av lagringsperio- den fullgöra sin lagringsskyldighet intill dess erforderlig eisternutbyggnad kunnat planeras och verkställas. Sådana övergångssvårigheter kan icke sägas föreligga vid ingången av den nya lagringsperioden. Då det sålunda i fortsättningen endast undantagsvis kan förväntas bli behov av inlagring, vill kommittén, som härvidlag särskilt beaktat angelägenheten av att största möjliga spridning av cisternutrymmena inom landet uppnås, före.- slå att möjligheterna till inlagring under den kommande lagringsperioden begränsas. Detta syfte torde kunna uppnås genom en ändring av 8 & olje-
lagringsförordningen av innebörd, att lagringsskyldig skall fullgöra sin lagringsplikt genom lagring i egna eller av honom förhyrda cisternut— rymmen.
Tillsynsmyndigheten bör dock ha möjligheter att i särskilda fall medge dispens från denna bestämmelse om lagringssättet. Kommittén förutsätter emellertid, att tillsynsmyndigheten vid prövningen av dylika dispensären- den i behörig mån beaktar angelägenheten av att ingen försämring däri- genom uppkommer i fråga om den ur beredskapssynpunkt önskvärda sprid- ningen av lagringsutrymmena. Återförsäljare och förbrukare' bör sålunda efter utgången av 1963 icke räkna med att varaktigt få fullgöra sin lag- ringsskyldighet genom inlagring hos sin oljeleverantör. Däremot synes det rimligt att nytillkommande lagringsskyldiga under viss kortare övergångs- tid kan erhålla tillstånd att fullgöra sin beredskapslagring genom inlag- ring för att därigenom kunna planera och utbygga erforderligt lagringsut- rymme. Samma möjlighet till inlagring bör under en övergångstid, för- slagsvis fram till utgången av 1965, stå öppen för lagringsskyldig, som under den nu löpande lagringsperioden uppdragit åt annan att hålla lager av olja och icke förfogar över egna cisterner. Slutligen bör de oljehandels- företag, som samtidigt är reguljära importörer av olja, generellt medges inlagringsdispens inbördes.
Dispenser att i stället för olja lagra annat bränsle
10 å i 1957 års oljelagringsförordning öppnar möjlighet för tillsynsmyndig— heten att ge lagringsskyldig tillstånd att fullgöra sin lagringsplikt genom lagring av olja tillhörande annan grupp än förordningen föreskriver eller mineralolja, som icke omfattas av förordningens regler. Paragrafen stad- gar även rätt för tillsynsmyndigheten att medge lagringsskyldig att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Beträffande medgivande av det senare slaget uttalas i förarbetena till lagstiftningen, att sådant i regel en- dast torde böra lämnas förbrukare men icke oljehandelsföretag.
Med stöd av ovannämnda paragraf kan ett oljeraffinaderi sålunda få tillstånd att lagra råolja i stället för en del av de färdigprodukter, som före- taget eljest skall lagra. Motivering härtill är att raffinaderiet förfogar över medel att utvinna färdigprodukter ur råoljan. Enligt vad kommittén inhäm- tat har raffinaderierna under den hittills förflutna delen av den nu löpande lagringsperioden medgetts sådant tillstånd, dock endast i vad avser viss del av den föreskrivna lagringsskyldigheten. Vid bestämmandet av den del av lagringsplikten, som skall fullgöras genom lagring av färdigpro— dukter, har tillsynsmyndigheten anlagt följande synpunkter. De inhemska raffinaderierna torde under krig med hänsyn till oljeförsörjningens nyckel- ställning för samhälle och krigsmakt utgöra eftertraktade mål för en fiende, och man kan därför icke, särskilt som de är belägna på för krigs-
handlingar mycket utsatta orter, räkna med att dekan behållas intakta, sedan de fientliga aktionerna mot landet inletts. Mot bakgrunden härav synes det mindre sannolikt att raffinaderierna under krig skall kunna upparbeta inneliggande råoljelager till färdigprodukter. Under en avspärr— ningsperiod, då landet icke befinner sig i kriff, har de däremot möjligheter att upparbeta råoljan till färdigprodukter i den omfattning och med den inriktning, som i det aktuella läget bäst tillgodoser landets behov. De av till- synsmyndigheten tillämpade normerna innebäi, att raffinade1ierna genom- gående skall hålla i lager av färdigprodukter den del av deras lagiings— skyldighet, som motsvarar krigsreservens andel av de för innevarande lagringsperiod fastställda lagringsmålen för olika oljeslag. Återstoden av lagringsskyldigheten äger raffinaderierna fullgöra genom lagring av råolja. Vid beräkningen av den erforderliga råoljemängden för beredskaps- lagringen tillämpas de aktuella utbytesrelationer, som föreligger vid raffina- deriernas användning av olika råoljetyper.
Kommittén har diskuterat tillsynsmyndighetens ovannämnda praxis i fråga om raffinaderiernas möjlighet att utnyttja 1åolja för fullgörande av lagringsskyldigheten och funnit denna väl motiverad och lämplig att an- vända även under den kommande lagringsperioden.
Vad gälle1 medgivande att i stället föl eldningsolja lagra fasta bränslen har tillsynsmyndigheten upplyst, att sådant medgivande under den nu- varande lagringsperiodens första år lämnats i relativt stor utsträckning åt förbrukare, som då saknade lagringsutrymmen för olja. De fasta bräns- lena har därvid utgjorts av koks, stenkol eller kolstybb, som regel stenkol. Vid bestämmandet av den kvantitet sådana fasta bränslen, som skall lager- hållas i stället för eldningsolja, har tillsynsmyndigheten tillämpat följande omräkningstal, vilka baserar sig på bränslenas effektiva värmevärden:
Omräkningstal från till koks stenkol kolstybb eldningsolja 1 .................. 1,28 1,30 1,56 övrig eldningsolja ................ 1,38 1,40 1,68
Efter hand som cisternutrymmena färdigställts, har koldispenserna be- tydligt minskat i antal. För närvarande har endast en förbrukare av sär- skilda skäl tillstånd att i stället för eldningsolja lagra kol. Det kunde där— för övervägas att slopa möjligheten att för beredskapslagringen utnyttja fasta bränslen. Kommittén anser emellertid att denna möjlighet även i fortsättningen bör finnas, särskilt för nytillkommande lagringspliktiga förbrukare under en övergångsperiod men också i övrigt, då särskilda skäl föreligger. Som framhålls i förarbetena till 1957 års oljelagringsför- ordning bör medgivande att lagra fast bränsle i stället för eldningsolja i regel endast avse förbrukare men icke oljehandelsföretag.
Kommittén vill härutöver framhålla, att då medgivande lämnas för-
brukare att utnyttja fast bränsle för fullgörande av oljelagringsskyldig- het medgivandet självfallet enbart bör gälla importerade fasta bränslen. Därest även inhemska bränslen skulle få utnyttjas för detta ändamål, skulle man ju icke uppnå den avsedda förstärkningen av lagerhållningen i fråga om de importerade bränslena.
Beträffande stadsgasverkens lagring av fasta bränslen hänvisas till vad kommittén i kapitel IX anfört i fråga om dessa företags lagring.
Frivillig lagring av olja
Enligt 3 5 kungörelsen den 31 maj 1957 med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja äger tillsynsmyndigheten träffa avtal om fri- villig lagring med den, som åtar sig att —— utöver vad som följer av olje— lagringsförordningen — hålla lager av olja i huvudsaklig överensstämmelse med de i förordningen stadgade grunderna. Avtal med förbrukare må dock, där icke särskilda skäl föranleda till annat, träffas endast om hans lager kan antas komma att i genomsnitt motsvara en basmängd av minst 3 000 m3 olja. Den olja, som lagras enligt avtal, skall ingå i de för varje år fastställda lagringsmålen och sålunda avdras, innan lagringsskyldigheten fördelas mellan dem, som är lagringspliktiga enligt oljelagringsförord- ningen.
I propositionen till 1957 års riksdag om beredskapslagringen av olja lämnas exempel på sådana fall, där företag bör ha möjligheter att teckna avtal med tiIISynsmyndigheten om frivillig oljelagring. Det framhålls sålunda, att det kan tänkas att ett företag, som icke är lagringsskyldigt, exempelvis ett större bussföretag, finner det fördelaktigt att självt svara för lagerhållningen för att därigenom komma i åtnjutande av det lägre pris som förutsätts utgå, när olja säljs till den som själv har att stå för lagringen. Även sådant större oljehandelsföretag och sådana storkonsu- menter, som ligger på gränsen för lagringsskyldighet och kanske det ena året konuner över och det andra under denna gräns och som sålunda ibland kan köpa olja till det lägre priset men vissa år måste betala det högre, kan ha intresse av att äta sig lagringsskyldighet även för år, då gränsen icke uppnås. Härigenom kan nämnda ojämnhet i priset elimineras.
Som framgår av kapitel II har tillsynsmyndigheten under den nu löpande lagringsperioden träffat avtal om frivillig lagring med fem oljehandels- företag och sex industriföretag. Avtalen gäller till utgången av år 1982 och kommer sålunda att kvarstå oförändrade under den kommande lagrings- perioden 1963—1969.
Enligt kommitténs uppfattning finns ingen anledning att för det kom- mande lagringsprogrammet vidta någon ändring beträffande möjlighe— terna för företag att ingå avtal med tillsynsmyndigheten om frivillig lagring av olja. Genom att viss del av lagringen överflyttas till den, som
ingått dylikt avtal, reduceras lagringsbördan för övriga lagringsskyldiga samtidigt som vederbörande företag får möjlighet att komma i åtnjutande av lägre inköpspris för oljan. Även ur beredskapssynpunkt är det för- månligt bibehålla bestämmelserna om frivillig lagring, eftersom lagringen fördelas på ett större antal företag och man därigenom kan uppnå en större spridning av densamma inom landet.
Oljeavgift Enligt oljeavgiftsförordningen är lagringsskyldig, som erhåller dispens från skyldighet att lagra olja eller att förvara olja i skyddade utrymmen eller som försummar sin oljelagringsskyldighet, pliktig att till staten erlägga Oljeavgift. Denna avgift uppgår enligt 3 5 i förordningen per år och m8 räknat till 28 kronor för bensin och fotogen, 21 kronor för motorbränn- olja och eldningsolja 1 och till 27 kronor för övriga slag av eldningsolja. Såvitt rör bergrumslagring tillkommer ett belopp av 6 kronor per 1113 och år, vilket är lika för samtliga av sådan lagring berörda produkter. Moti- veringen till införandet av Oljeavgift för den som erhållit dispens från lag- ringsskyldighet eller som brister i sin lagring är att han icke härigenom skall göra någon ekonomisk vinning i förhållande till övriga lagringsskyl- diga, som fullgör sin lagringsplikt. Avgiften har sålunda ett kostnadsut- jämnande syfte och utgör icke ett bötesstraff. De för innevarande lag- ringsperiod fastställda oljeavgifterna har därför bestämts med utgångs- punkt från de kostnader, som en lagringsskyldig undgår genom att icke lagra. För att undvika att någon avsiktligt försummar att lagra olja för att i stället erlägga avgift, har avgiften dock ansetts böra överstiga de faktiska kostnaderna. En uppräkning av dessa har följaktligen skett med cirka 10 %, motsvarande 2 kronor, varjämte avrundning skett till när- maste hela krontal.
Med utgångspunkt från i kapitel VII redovisade cisternstorlekar och enhetspriser för cisterner och varugrupper har kommittén i samarbete med experter från oljebranschen företag-it en omräkning av oljeavgifterna. Här- vid har i huvudsak tillämpats det kal-kylschema, som låg till grund för 1955 års oljelagringskommittés bestämmande av oljeavgifterna för innevarande lagringsperiod. Som framgår av bilagan IV har lagringskostnaderna upp- delats på cistern- och varukostnad. I de beräknade årskostnaderna för en ovanjordscistern ingår ränta och avskrivning, fastställda enligt annuitets- metoden efter en räntesats av 6 % och en avskrivningstid av 20 år, för- säkring, fastighetsskatt samt kostnader för underhåll, reparationer, till- syn och inspektion. I varukostnaden ingår ränta å inköpskostnaden, ökad med ett belopp av 10 % för pris-fluktuationer, svinn, utgifter för invente- ring och försäkring samt i fråga om de tyngre eldningsoljorna även kost- nader för uppvärmning.
| I följande tablå redovisas för olika varugrupper de av kommittén'be- räknade årsbeloppen för ovanjordvslagring, fördelade på cistern- och varu- kostnad. I likhet med vad gällde vid beräkningen av de nuvarande olje- avgifterna har de faktiska årskostnaderna ökats med ett belopp, motsva- rande omkring 10 %.
— . .. 1 353211 Varukostnad Tillagg (kg/liliaåcghfår) Bensin.; ........................ ' 18 14 3 35 Fotogen ......................... . 16 12 3 31 Motorbrännolja .................. 13 11 2 26 Eldningsolja 1—2 ................ 12 10 2 24 Eldningsolja 3—5 ................ 15 8 2 25
Vid beräkningen av den årliga merkostnaden för bergrumslagring jäm- fört med ovanjordslagring har kommittén utgått från en avskrivningstid av 30 år och en räntesats av 6 % för de skyddade anläggningarna. Med led- ning av dessa beräkningar föreslår kommittén att i fråga om olja som skall lagras i bergrum eller på därmed jämförligt sätt, de ovan angivna belop- pen för ovanjordslagring ökas med oförändrat 6 kronor per m3 och år.
I likhet med vad 1955 års oljelagringskommitté anförde i anslutning till beräkningen av oljeavgifterna förutsätter kommittén, att avgifterna om- räknas, därest kostnaderna för att hålla lager av olja skulle undergå några mera avsevärda förändringar.
Enligt 1957 års riksdagsbeslut skall ett belopp motsvarande de oljeav- gifter, som inflyter under innevarande lagringsperiod, läggas till det slut— liga lånebeloppet. Som nämnts i kapitel II har under perioden fram till den 24 mars 1962 i oljeavgifter inbetalats ett belopp av sammanlagt drygt 7 000 kronor. Detta belopp har tillför-ts den i riksstaten uppförda inkomst— titeln Övriga diverse inkomster. Kommittén förutsätter, att de anslag till län, som kan komma att anvisas för nästa lagringsperiod — utöver de be- lopp i oljeavgifter som inflyter under perioden — tillförs vad som sålunda redan influtit i sådana avgifter.
Oljelagringsrådet
I sitt betänkande framhöll 1955 års oljelagringskommitté värdet av en god och regelbunden kontakt mellan tillsynsmyndigheten för beredskaps- lagringen av olja samt oljehandeln och andra kategorier lagringspliktiga. Kommittén hade därvid särskilt i tankarna sådana frågor såsom fördel- ningen av lagringsbördan mellan företagen samt avvägningen av kraven avseende den bombskyddade lagringen. Från dessa utgångspunkter re— kommenderade kommittén, att tillsynsmyndigheten, riksnämnden för eko-
nomisk försvarsberedskap, i frågor rörande tillämpningen av den före- slagna oljelagrings—förordningen borde få möjlighet att samråda med en grupp representativa företrädare för de lagringsskyldiga ingående i ett olje— lagringsråd. Ledamöterna i detta råd borde utgöras av fem av Kungl. Maj:t utsedda personer. Rådet skulle sammanträda på kallelse av chefen för riks— nämnden — som tillika skulle fungera som ordförande i rådet — eller då någon av rådets ledamöter så påkallade.
Som framgår av propositionen (nr 144 sid. 37 och 38) till 1957 års riks— dag rörande beredskapslagring av olja fann Kungl. Maj:t det lämpligt, att såsom oljelagringskommittén föreslagit ett särskilt oljelagringsråd in- rättades för överläggningar mellan tillsynsmyndigheten och närmast be- rörda grupper. Enligt föredragande departementschefen borde rådet även tilldelas vissa uppgifter, som hade samband med finansieringen av olje— lagringen. Sålunda s—kulle oljelagringsrådet höras av tillsynsmyndigheten vid beslutet om utbetalning av statliga lån till lagerhållarna. I fråga om grunderna för denna långivning skulle dessa bestämmas av Kungl. Maj:t på förslag från tillsynsmyndigheten och efter hörande av oljelagringsrå- det. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen lämpligt, att Kungl. Maj:t till ordförande i rådet utsåg en opartisk person. Vad departements- chefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från riksdagens sida.
De närmare bestämmelserna om oljelagringsrådets verksamhet utfär- dades, som nämnts i kapitel II, genom instruktionen för oljelagringsrådet den 31 maj 1957. Enligt instruktionen har rådet till uppgift att som råd- givande organ biträda riksnämnden (numera överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap) i frågor av principiell betydelse eller eljest av större vikt, vilka rör tillämpningen av förordningarna om oljelagring och olje— avgift eller avser ekonomiskt stöd för ökning av näringslivets oljelagring, samt att jämväl i övrigt verka för att beredskapslagringen av olja inom nä— ringslivet når den omfattning, som Kungl. Maj:t och riksdagen funnit erfor- derlig.
Det åligger rådet att följa utvecklingen av oljeförbrukningen inom lan- det samt av lagerhållningen av olja och utbyggnaden av oljelagringsan- läggningar inom näringslivet. I frågor, som ankommer på rådet, skall detta överlägga med eller avge yttranden till övers—tyrelsen. Rådet skall vidare delge överstyrelsen de lagringsskyldigas och näringslivets erfarenheter och önskemål av principiell art rörande beredskapslagringen och vad därmed sammanhänger samt i övrigt främja samverkan mellan styrelsen och de lagringsskyldiga. Rådet skall i övrigt göra de framställningar till främ- jande av syftet med dess verksamhet, som kan befinnas lämpliga.
Rådet består av ordförande, vice ordförande och ytterligare minst fem ledamöter samt erforderligt antal suppleanter. Samtliga medlemmar i rå- det samt suppleanterna förordnas av Kungl. Maj:t för högst tre år. Rå- det sammanträder så ofta ordföranden eller överstyrelsen finner skäl därtill.
Föredragning inför rådet ombesörjs av överstyrelsen. Rådet äger hos överstyrelsen erhålla de upplysningar, som erfordras för dess verksamhet och kan lämnas av styrelsen eller inhämtas av densamma. Överstyrelsen skall även tillhandahålla erforderlig biträdespersonal.
Inom kommittén har möjligheten att finna förenklade former för de lagringsskyldigas och näringslivets kontakt med tillsynsmyndigheten un- der kommande lagringsperiod diskuterats. Kommittén vill i detta sam— manhang framhålla betydelsen av rådets arbete särskilt under de första åren av den innevarande lagringsperioden och det värde detta arbete hade för den närmare utformningen av oljelagringsprogrammet. Under dessa år hade rådet att behandla frågor rörande principerna för den statliga lån- givningen, fördelningen mellan de lagringsskyldiga av den skyddade lag- ringen o. s. v. Efter denna inledande period har emellertid omfattningen av rådets uppgifter avtagit. Rådet befattar sig numera huvudsakligen med de årligen återkommande frågorna om lagringsmålet och de statliga lå— nen.
Med hänsyn till det anförda anser kommittén goda skäl tala för ett för- enklat förfarande för överläggningarna mellan tillsynsmyndigheten samt de lagringsskyldiga och näringslivet. Av praktiska skäl vill kommittén föreslå att oljelagringsrådets uppgifter för framtiden överförs på ett or- gan direkt knutet till tillsynsmyndigheten. Ett sådant organ synes kunna utformas efter förebild av det handelspolitiska råd, som finns inom kom- merskollegium och .som har till uppgift att såsom rådgivande organ bistå kollegium med de upplysningar och synpunkter, vilka med hän-syn till näringslivets intressen kan vara av betydelse för bedömningen av han- delspolitiska frågor. Den närmare utformningen av det föreslagna organet framgår av specialmotiveringen i kapitel XII till föreslagna författnings- ändringar.
KAPITEL XII
Specialmotivering till föreslagna författningsändringar
Såsom framgått av vad tidigare anförts i betänkandet utgår kommittén från att den nuvarande uppbyggnaden av reglerna för oljelagring i stort sett kan bibehållas för den kommande lagringsperioden. Förslaget om in— förande av lagringsskyldighet för stadsgasverken i fråga om bränslen, varur stadsgas framställs, föranleder dock vissa särskilda bestämmelser i för- ordningen om oljelagring m. m. Erfarenheter från den senaste oljelag— ringsperioden har vidare medfört att kommittén ansett sig böra föreslå ytterligare ändringar och tillägg till denna förordning och förordningen om Oljeavgift m. m. Slutligen föreslås i kapitel XI en sådan omorganisa— tion av oljelagringsrådet, som medför att den nuvarande instruktionen för rådet upphävs och att rådets framtida verksamhet kommer att regleras genom instruktionen för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
Förordningen om oljelagring m. m.
1 5.
Enligt kommitténs förslag skall stadsgasverk vara skyldigt lagra så- dana bränslen, som förbrukas vid framställning av stadsgas. Paragrafen har på grund härav uppdelats i två moment. Första momentet upptar dem, som för närvarande är lagringsskyldiga för olja. Andra momentet talar om gasverken. Någon vedertagen gemensam benämning å de bränslen, som används vid gasframs-tällning, torde icke finnas. Kommittén föreslår att dessa bränslen, bland vilka ingår mineraloljor av olika slag, benämns råvara för stadsgas. Lagringsskyldigheten för gasverken begränsas till rå- varor för gas för avsalu. Bränsle, som av gasverk förbrukats för fram- ställning av gas för annat ändamål än avsalu skall således icke grunda lagringsplikt enligt 1 5 2 mom. Gasverk, som har lagringsplikt för eld- ningsolja för gasframställning skall icke vara skyldigt lagra eller inköpa sådan olja jämlikt 1 5 1 mom. Skulle gasverket emellertid förbruka olja för annat ändamål, kan lagringsskyldighet jämlikt 1 mom. inträda för sådan olja. '
2 5. I denna paragraf anges i första styck-et de olika slag av petroleumpro- dukter, som omfattas av lagringsskyldigheten, när fråga är om andra lag-
ringsskyldiga än stadsgasverken. Kommittén föreslår, att den gällande gruppindelningen bibehålls utom i ett avseende. Med hänsyn till använd- ningsområdet har det redan under perioden 1958—1962 befunnits lämp— ligt att i en grupp sammanföra eldningsoljorna 1 och 2. Författningstex- ten har ändrats i överensstämmelse härmed. Gruppen övriga slag av eld- ningsolja omfattar därför enligt förslaget alla övriga kvaliteter av sådan olja. Beträffande bensin-gruppen föreslås i sak ingen ändring. Liksom hit— tills skall bensin för tekniskt bruk såsom industri—, extraktions- eller la- boratoriebensin icke inrymmas under denna grupp. Detta framgår emel- lertid tydligare än för närvarande om uttrycket motorbensin införs i för- fattningstexten. Detta uttryck ansluter för övrigt till varuslagsbenäm- ningen i gällande tulltaxa. Nafta (white spirit) och smörjoljor skall i lik— het med vad för närvarande gäller ej heller omfattas av förordningen.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall oljor, tillhörande en och samma grupp, anses likvärdiga. Inom gruppen fotogen ingår motorfoto- gen samt eldnings- och lysfotogen. Förbrukningen av motorfotogen mins- kar år från år under det att tendensen beträffande eldningsfotogen är den motsatta. Det är önskvärt att kunna få särskilt lagringen av olika foto- genkvaliteter i görligaste mån anpassad till beredskapsbehoven. Kommit- tén föreslår därför en undantagsregel, som möjliggör för Kungl. Maj:t att utan ändring av gruppindelningen föreskriva en procentuell fördelning av lagren på olika kvaliteter. Bestämmelser härom har införts i 4 5 första stycket, vartill hänvisas i 2 5 andra stycket av förslaget. Genom de före- slagna bestämmelserna undviker man skilda lagringsmål för olika kvali- teter av fotogen och kan bibehålla gemensamma finansieringsregler för dessa. '
I fråga om lagringsskyldigheten beträffande råvaror för stadsgas sak- nas anledning att genom gruppindelning skilja mellan de olika bränsle- slagen. Dessa bör behandlas såsom en enhet. Lagringsskyldigheten skall sålunda avse såväl mineralolja (eldningsolja, [lätt- eller gasbensin, gasol) som andra bränslen (stenkol och koks). Andra bränslen än sådana som importerats eller framställts vid inhemskt oljeraffinaderi avses icke med förordningen och torde för övrigt icke under fredstid vara aktuella så- som gasråvara. »
. 4 %-
Kungl. Maj:t har att bestämma lagringsmålet beträffande olja tillhö- rande de i 2 & nämnda fem grupperna. I lagringsmålet. skall till skillnad från vad nu kan vara fallet icke ingå sådan olja, som kan komma att in- gå i stadsgasverkens beredskapslager enligt 1 5 mom. 2. Kungl. Maj:t får vidare som nämnts i det föregående möjlighet att — utan ändring av grupp- indelningen —— i särskilda fall även föreskriva fördelningen på olika kva- liteter, inom gruppen.:
I fråga om stadsgasverken föreslås, ,att Kungl. Maj:t likaså i enlighet med av riksdagen godkända grund-er fastställer omfattningen av dessas lagringsskyldighet. Kommittén har därvid tänkt, att Kungl. Maj:t skall fastställa denna till att avse så mycket bränsle, som motsvarar viss pro- cent av vad som åtgått för att framställa den för basperioden genomsnitt— liga gasvolymen. Dock avses endast den för avsalu framställda volymen. Vilka bränslen, som skall lagras, avses skola regleras genom överenskom- melse mellan tillsynsmyndigheten och de enskilda gasverken.
För närvarande kan för den, som ett år ej alls eller ej i tid lämnat ve— derbörliga uppgifter till tillsynsmyndigheten för lagrings-skyldighetens be— stämmande, icke efter den 1 juli bestämmas att han skall hålla lager un- der det nästkommande året. Då någon lagerkvantitet ej blivit bestämd för den lagringsskyldige, kan ej heller Oljeavgift uttas av honom. Enda på- följd, som kan drabba den försumlige, är böter. Kommittén anser de nu- varande reglerna otillfredsställande och föreslår därför att till paragra- fen'fogas ett nytt stycke av innebörd, att tillsynsmyndigheten även efter den 1 juli skall kunna bestämma lagerhållningen för dem, som försum- mat sin uppgiftsplikt. Kommittén anser det tillfyllest, därest tillsynsmyn- dighetens befogenhet i detta hänseende får utövas inti—ll utgången av det år, varunder lagringsskyldigheten skall fullgöras. Beräkningen av lagrings- mängden bör ske jämlikt den allmänna regeln i 7 5 och tillämpade för- delningsgrunder. En konsekvens av regeln blir emellertid att det av Kungl. Maj:t enligt paragrafens första stycke uppställda lagringsmålet kommer att överskridas. Av praktiska skäl låter det sig nämligen knappast göra att i efterhand ändra övriga lagringsskyldigas åligganden. Det kan med utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter dock antas, att de beslut tillsynsmyndigheten får att fatta efter den 1 juli varje år, icke kommer att avse några större bränslekvantiteter. För den lagringsskyldiges Vid- kommande blir följden att han icke kan komma i åtnjutande av even- tuellt statligt lån för det kalenderår tillsynsmyndighetens beslut avser.
6 5.
Paragrafen, som avser kategorin förbrukare, kompletteras enligt för- slaget med en bestämmelse att stadsgasverk är lagringsskyldigt för råva- ror för stadsgastillverkning. Enda förutsättningen bör vara att gasverket under året närmast före det år, då lagringsskyldigheten bestäms, förbru- kat bränsle av nämnt slag. Någon minimiförbrukning i likhet med vad som gäller storförbrukare av enbart olja föreskrivs sålunda ej.
7 5. Utöver redaktionella jämkningar i texten föreslår kommittén, enligt vad närmare utvecklats i kapitel IX, ett tillägg till paragrafens andra moment, som ger Kungl. Maj:t rätt att föreskriva andra grunder för beräkning. av
basmängd för kraftin-dustrins värmekraft-verk (kondens- och gasturbin- verk). Des-sa kraftverk är lagringsskyldiga i den mån— de är storförbru- kare av olja. Dessa anläggningars karaktär av reservkraftverk för mö— tande av främst tillfälliga toppbelastningar samt vattenbrist vid vatten- kraftverken, gör det önskvärt att medelförbrukningen av bränsle under basperioden korrigeras med hänsyn till värmekraftens andel i landets to- tala kraftproduktion under en 10-årsperiod.
Eldningsolja försåld till stadsgasverk för framställning av stadsgas bör vid beräkning av basmängd för dem som försålt sådan olja icke medräk- nas, enär lagringsskyldighet för densamma föreligger för gasverket. Till- lägg härom har gjorts i 2 mom.
Kommittén föreslår vidare införandet av ett 3 mom. i paragrafen, som anger tillsynsmyndighetens tillvägagångssätt vid fastställandet av gasver- kens lagringsskyldighet. Utgångspunkten för beräkning av lagermängden bör vara gasverkets produktion av stadsgas för avsalu under den senast förflutna treårsperioden. Den kvantitet råvara för stadsgas, som svarar mot den för perioden genomsnittliga årsproduktionen av gas (basvoly- men) blir den basmängd bränsle, varav viss av statsmakterna beslutad del skall lagras. I princip avses gasverken själva få ange vilka bränsle— sorter de önskar lagra. Bränslet måste självfallet tekniskt kunna utnytt- jas som råvara vid gasframställningen. För att därvid kunna avgöra om de sammanlagda kvantiteterna olika bränslen ett ga'sverk uppger sig vilja lagra är tillräckliga, lär det få ankomma på tillsynsmyndigheten att fast— ställa omvandlingstal (kalorital), som anger det normala gasutfallet per enhet hos de skilda bränslesorterna. Ett sådant tillvägagångssätt före- kommer redan nu, när tillsynsmyndigheten medger någon att i stället för eldningsolja lagra fasta fossila bränslen.
8—9 55.
Olja och andra bränsleslag, för vilka lagringsplikt föreligger, skall en- ligt 8 g i kommitténs förslag förvaras av den lagringsskyldige i egna el— ler av honom förhyrda utrymmen på sätt som är godtagbart ur kontroll— synpunkt. Förslaget innebär en skärpning av nuvarande bestämmelser, som ger den enskilde lagerhållaren möjlighet att uppdra åt annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten. Kommittén har emellertid, såsom framgår av kapitel XI, ansett det vara ur beredskapssynpunkt an- geläget att den rådande friheten att inlagra bränsle hos annan begrän- sas. Avsikten är således att under kommande lagringsperiod den lagrings- skyldige både när det gäller olja och annat bränsle skall begagna sig av egna eller av honom förhyrda lag-erutrymmen. Tillsynsmyndigheten skall dock, när särskilda skäl föreligger, på ansökan kunna medge en lagrings- skyldig rätt till inlagring. Detta framgår av föreslagen ändring i 9 5 första stycket. Sådana skäl torde exempelvis föreligga, när en nytillkommen lag-
ringsskyldig icke har möjlighet att inom rimlig tid färdigställa egna la- gerutrymmen. Kommittén förutsätter, att i vissa fall generell dispens skall kunna meddelas. Sådan dispens synes närmast böra ifrågakomvma för olje- handelsföretag, som samtidigt är reguljära importörer av olja. I de fall dispens meddelas från inlagringsförbudet skall dock Oljeavgift icke utgå. Detta kan utläsas av 9 5 andra stycket oljelagringsförordningen jämfört med 2 5 förordningen om Oljeavgift m. m.
Såsom anförts i kapitel VI bör förläggningen av nytillkommande skyd- dade lagerutrymmen ske på sätt tillsynsmyndigheten under beaktande av beredskapskraven föreskriver. Paragrafens andra stycke har komplette- rats med en regel av detta innehåll.
11—13 55.
Ändringarna i paragraferna 11 och 13 är av redaktionell natur med hän— syn till att stadsgasverken blivit lagringsskyldiga. För gasverkens vidkom— mande skall uppgiftsskyldigheten enligt föreslagen lydelse av 12 & avse icke blott den mängd bränsle, som vid framställning av stadsgas för av- salu förbrukats under basåret, utan även den volym sådan gas, som pro- ducerats under samma tid.
14 5.
Enligt paragrafens gällande lydelse kan tillsynsmyndigheten icke erhålla uppgifter rörande en lagringsskyldigs lager i vidare mån än i 13 & sägs. Detta har av överstyrelsen'för ekonomisk försvarsberedskap ansetts vara en brist i den nuvarande förordningen, då därigenom möjlighet att i sär- skilda fall vid annan tidpunkt än i 13 & omtalas erhålla lageruppgift ute- sluts. Kommittén, som delar tillsynsmyndighetens uppfattning, föreslår därför att författningstexten ändras så att även lageruppgift kan infordras.
18 å.
Kommittén föreslår sådan jämkning av paragrafens första stycke att vitesföreläggande skall kunna meddelas stadsgasverk, som ej fullgör sin lagringsskyldighet. I fråga om den föreslagna ändringen av paragrafens andra stycke må hänvisas till vad ovan anförts i motiveringen till 8 &.
Övergångsbestämmelaema
Den nya lagringsperioden avser tiden 1963—1969. Författningsändring- arna bör därför .träda i kraft den 1 januari 1963. De som redan nu är lag- ringsskyldiga får sin lagringskvantitet för år 1963 bestämd under inne- varande år. I 4 & föreslagna ändringar torde därför icke böra äga tillämp— ning på lagringen under sistnämnda år. Under år 1963 skall emellertid lagringsmål och lagringsmängder för år 1964 fastställas. För stadsgasver- ken såsom nytillkommande grupp lagringsskyldiga skall därvid bestämmas
hur mycket bränsle av olika slag varje gasverk skall lagra under år 1964. Beträffande övriga lagringsskyldiga är särskilt att beakta de föreskrifter Kungl. Maj:t kan komma att utfärda för värmekraftverkens vidkommande. De nya reglerna i 8 5, som begränsar möjligheterna för lagringsskyldig att genom inlagring hos annan låta denne fullgöra lagringsskyldigheten, bör såsom anförts under kapitel XI icke tillämpas under år 1963.
Förordningen om Oljeavgift m.m.
1 5.
Med hänsyn till oljeavgiften-s karaktär och då stadsgasverkens lagrings- skyldighet skall fullgöras utan statligt ekonomiskt stöd anser kommittén skäl icke föreligga att låta förordningen om Oljeavgift m. m. avse jämväl gasverkens lagring av råvara för stadsgas.
Paragrafen har i förslaget endast undergått sådana jämkningar, som är föranledda av föreslagna ändringar i 1 och 2 55 förordningen om oljelag- ring m. m.
2 5.
Enligt gällande bestämmelser kan Oljeavgift uttas av den som erhållit dispens från lagringsskyldigheten liksom av den som utan dispens för- summar att hålla lager. I båda dessa fall har tillsynsmyndigheten bestämt den kvantitet vederbörande skall lagra. Såsom framgått av motiveringen till 4 5 förordningen om oljelagring m. m. anser kommittén, att Oljeavgift skall uttas även av den, som genom underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter icke fått lagringsskyldighet bestämd. För sådan lagringsskyldig skall tillsynsmyndigheten även under lagringsåret kunna fastställa vad han skall hålla i lager. Dylika fall synes kunna inrymmas under paragrafens första stycke b). Till samma stycke har fogats en bestämmelse, som möj- liggör uttagande av Oljeavgift av den, som inlagrar olja hos annan utan att ha erhållit vederbörlig dispens härför. Av första stycket a) kan motsätt- ningsvis utläsas, att Oljeavgift ej skall utgå, därest den lagringsskyldige fått dispens från inlagringsförbudet.
3 5
Oljeavgifterna har reviderats med hänsyn till rådande oljepriser och kostnader för byggande av lagringsutrymmen.
Oljeavgiften bör, såsom angetts i kapitel XI, utgå med 35 kronor för mo- torbensin, 31 kronor för fotogen, 26 kronor för motorbrännolja, 24 kronor för eldningsolja 1 och 2 samt 25 kronor för övriga slag av eldningsolja, allt beräknat efter kubikmeter och' år. Då fråga är om skyddad lagring, bör avgiften förhöjas med sex kronor.
Enligt gällande förordning beräknas Oljeavgift för brist i oljelager ef- ter en schematisk metod. Har brist yppats vid granskning av den lagrings- skyldiges uppgift om lagerställningen viss dag, skall bristen anses ha upp- kommit vid ingången av den kalendermånad, då uppgiften enligt förord— ningen om oljelagring m. ni. skulle ha inkommit. Upptäcks däremot brist vid inspektion av oljelager eller vid granskning av den lagringsskyldiges handelsböcker eller affärshandlingar, anses bristen ha inträtt med den ka- lendermånad då kontrollen skett. Bristen anses vidare bestå i oförändrad omfattning från nämnda tidpunkter, till dess efter meddelat föreläggande rättelse skall ha skett. '
Granskningen av att den lagringsskyldige håller föreskriven mängd olja i lager sker med ledning av de uppgifter över lagren, som han varje må- nad skall tillställa tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten företar vi— dare genom särskild revisor fortlöpande stickprovskontroll av lagerupp— gifterna genom avstämning av desamma mot den lagringsskyldiges bok— föring. Härutöver må erinras om att tillsynsmyndigheten enligt förord- ningen har möjlighet att vid sidan om den rutinmässiga kontrollen för- anstalta om särskild undersökning av lagerhållningen genom inventering och besiktning. I det fall kontroll av lageruppgifterna sker jämväl genom särskild avstämning mot den lagringsskyldiges bokföring, kan det hinna förflyta en månad innan brist blivit konstaterad. Det kan också tänkas att en i uppgiften konstaterad brist vid avstämningen visar sig vara större. Enligt gällande bestämmelser är det tveksamt, om Oljeavgift i sådana fall kan uttas redan från den månad, då uppgiften skolat lämnas. Kommittén, som hyser den uppfattningen att i dylika fall Oljeavgift bör utgå för sagda månad, enär kontrollen skett i direkt samband med uppgiftsgranskningen, föreslår sådan ändring av paragrafen att den nuvarande oklarheten i för— ordningen undanröjs.
Har den lagringsskyldige fått sin lagringsmängd bestämd av tillsynsmyn- digheten efter den 1 juli året före lagringsåret skall eventuell Oljeavgift utgå efter den beräkningsmetod, som ovan sagts. Om däremot lagrings- mängden kunnat fastställas först under lagringsåret, måste med hänsyn till att Oljeavgift enligt kommitténs förmenande bör kunna uttas för hela den förflutna delen av året en annan beräkningsmetod användas. Upptäcks någon lagringsskyldig under år, då han rätteligen bort hålla lager, skall tillsynsmyndigheten bestämma lagringsmängd för honom. Samtidigt bör föreläggande utfärdas för honom att inom viss tid uppfylla lagringsplik— ten. Vad ved-erbörande faktiskt haft för litet i lager blir att anse som brist. Oljeavgift skall därvid uttas för tiden från och med den kalendermånad, då brist först förelegat, till och med den kalendermånad, då rättelse se- nast skall ha skett. Oljeavgiften bör beräknas schematiskt och utgå efter nyssnämnda brist utan hänsynstagande till eventuella senare förändringar
i lagret. Sker ej rättelse beräknas ny Oljeavgift på sätt stadgas i paragra- fens sista stycke. Konstateras längre fram, sedan rättelse skett, ny brist beräknas Oljeavgift enligt huvudregeln i paragrafens första stycke.
Övergångsbestämmelsema
Förordningen torde böra träda i kraft samtidigt med förordningen om olje- lagring m. 111. För år 1963 bör dock Oljeavgift uttas med nu gällande be- lopp. Stadgande härom har intagits i övergångsbestämmelserna.
Instniktionen för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
Kommittén har i kapitel XI föreslagit, att nuvarande oljelagringsrådets upp- gifter för framtiden överförs på ett organ knutet till tillsynsmyndigheten. I enlighet härmed har till instruktionen för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap fogats en ny paragraf.
Syftet med det nuvarande oljelagringsrådet är främst att överstyrelsen genom rådets förmedling skall kunna få del av de lagringsskyldigas erfa- renheter och önskemål rörande beredskapslagringen av olja och därmed sammanhängande frågor. Rådet skall vidare främja samverkan mellan överstyrelsen och de lagringsskyldiga. Med hänsyn härtill bör såsom leda- möter i det föreslagna rådet i första hand ingå representanter för olje- handeln, raffinaderierna och storkonsumenterna. Kommitténs förslag inne- bär, att till instruktionen för överstyrelsen fogas en ny paragraf, benämnd 13 a 5. Innehållet i paragrafen motsvarar i stort sett de bestämmelser, som återfinns i 1, 3, 4 och 7 åå gällande instruktion för oljelagringsrådet. Genom att rådet enligt förslaget ges en fast anknytning till överstyrelsen såsom rådgivande organ, är det icke erforderligt att till instruktionen för översty- relsen överföra de föreskrifter rörande rådets verksamhet, som nu stadgas i 2 5 instruktionen för oljelagringsrådet. Någon saklig ändring i detta hän- seende —— utöver vad som är betingat av organisatoriska skäl -— är dock icke avsedd. Genom att enskild ledamot kan påkalla sammanträde har de lagringsskyldigas representanter i rådet möjlighet att snabbt kunna få för dem väsentliga frågor behandlade. Denna möjlighet torde verka i främjan- de riktning i vad avser samverkan mellan överstyrelsen och de lagrings- skyldiga. Ordförandeskapet i rådet bör i likhet med vad som är fallet i fråga om de råd, som redan nu finns anknutna till överstyrelsen och kommers- kollegium, åvila generaldirektören. Föredragning inför rådet liksom proto- kollföring bör ombesörjas av tjänsteman hos överstyrelsen. Därest det skulle visa sig nödvändigt för rådets verksamhet att låta en eller flera leda- möter i rådet företa resor inom landet synes överstyrelsen med stöd av 7 € allmänna verksstadgan kunna förordna därom. Beträffande sekretessför hållandena lär vad därom i allmänhet gäller vara tillämpligt på oljelagrings rådets ledamöter.
KAPITEL XIII
Sammanfattning
()ljelagringsprogrannnet för den nu löpande lagringsperioden, vilken om- fattar åren 1958—1962, kommer —— med undantag för en mindre eftersläp- ning i fråga om utbyggnaden av skyddade lagringsutrymmen för drivmedel — att kunna fullföljas under perioden. I vad avser den del av lagringsmålen, som tillkommit under femårsperioden 1958—1962, har kostnaderna för byggande av erforderliga ovanjordscisterner och skyddade cisterner samt för varuanskaffning beräknats till 600 milj. kronor. Det statliga bidraget till de lagringsskyldiga uppgår till sammanlagt 360 milj. kronor i form av ränte- och amorteringsfria lån.
Erfarenheterna av den sålunda genomförda Iagerutbyggnaden är i huvud— sak goda även om vissa svårigheter förelegat särskilt för de industriella storkonsumenterna, vilka i motsats till oljehandelsföretagen icke var lag- ringsskyldiga vid periodens början.
Konsumtionen av de petroleumprodukter, som enligt gällande lagrings— bestämmelser grundar lagringsplikt, var 10,9 milj. 1113 år 1958 och beräk- nades vid utgången av perioden komma att uppgå till drygt 12 milj. 1113. Re— dan 1960 hade emellertid förbrukningen stigit till 12,6 milj. 1113. Enligt en av kommittén gjord prognos torde konsumtionen 1970 av oljeslag, som om- fattas av lagringsplikt, komma att uppgå till närmare 19 milj. m3, varav inemot 14 milj. m3 beräknas utgöras av eldningsoljor.
Kommittén finner att nuvarande system för beredskapslagringen av olja i stort sett är lämpligt även under en kommande lagringsperiod, vilken bör omfatta sjuårsperioden 1963-—1969. Dock föreslär kommittén att försörj— ningsreserven, som i nuvarande lagringsprogram motsvarar normalkon- sumtionen under ett visst antal vintermånader, ersätts med en avspärr- ningsreserv, som vid ett totalt avbrott i tillförseln täcker en starkt beskuren konsumtion under en för alla oljeprodukter lika lång tidsperiod.
Kommittén erinrar om att den nuvarande lagringsberedskapen icke ens vid tiden för dess antagande ansågs tillfyllest utan omfattningen inskränk- tes till vad som med hänsyn till investeringsutrymme och ekonomiska re— surs-er ansågs genomförbart. Ökningen av oljans relativa andel i vårt lands
totala energiförbrukning skärper ytterligare vårt beroende av en tillfreds- ställande försörjning med importerade drivmedel och bränslen såväl under normala förhållanden som vid utrikespolitiska störningar. Förutsättningar- na att tillgodose samhällets växande energibehov från inhemska källor kommer jämväl under överskådlig framtid att förbli begränsade.
Under lång tid framåt måste alltså beredskapen inom detta centrala för- sörjningsområde väsentligen tillgodoses genom lagring av oljor. Eftersätts denna beredskapsåtgärd kan i händelse av krig de löpande kostnaderna för vårt totalförsvar, vilka numera uppgår till mellan tre och fyra miljarder kronor för är, snart visa sig ha nedlagts förgäves. Vidare är frågan om vår oljeförsörjning numera lika mycket en utrikespolitisk som en försvarspoli- tisk angelägenhet, eftersom en god försörjningsberedskap kan få stor bety— delse för möjligheterna att fullfölja vår alliansfria utrikespolitik.
I betänkandet redovisas de krav på ökad oljelagring, som den förväntade allmänna ökningen i oljeförbrukningen under perioden ställer redan vid. en i förhållande till konsumtionen oförändrad beredskap. Mot bakgrunden av nyssnämnda överväganden beträffande omfattningen av beredskapslag- ringen framlägger kommittén vidare tre alternativa lagringsmål för en ytterligare ökning av denna lagring under 1963—1969. Dessutom föreslår kommittén viss ökning av beredskapslagringen av fasta importbränslen. Som framgår av kapitlen IV och V förutsätter kommittén, att en förstärk- ning av beredskapen i första hand får avse krigsreserven. Denna reserv avses alltjämt skola vid krig tillgodose förutom de militära behoven jämväl behoven för samhällets övriga områden såsom civilförsvar, kommunikatio— ner, jordbruk samt den krigs— och försörjningsviktiga industrin. I likhet med vad som gäller under nuvarande lagringsperiod utgår kommittén från att krigsmakten själv ombesörjer lagringen av viss brännolja för flottans behov under krig och flygdrivmedel för militära ändamål. Flygdrivmedel för den civila luftfarten har hittills undantagits från lagringsplikt och kommit- tén föreslår ingen ändring i detta avseende. Kommittén framhåller dock i detta sammanhang angelägenheten av att beredskapslagringen av flygdriv— medel får en sådan omfattning att samma grad av beredskap uppnås som för övriga oljeprodukter.
Liksom hittills varit fallet bör krigsreserven av drivmedel förvaras i skyddade utrymmen. Kommittén finner, att den nybyggnad som förutsätts i förenämnda alternativ för ökningen av krigsreserven av drivmedel bör liksom under innevarande period ombesörjas av de lagringsskyldiga. Loka- liseringen bör' ske enligt tillsynsmyndighetens bestämmande och i huvud- saklig överensstämmelse med en efter överläggningar med försvars-st'aben utarbetad plan. I fråga om behövliga nya oskyddade lagringsutrymmen an- ser kommittén sig icke böra föreslå att bindande regler införs beträffande lokaliseringen men förutsätter att de lagringsskyldiga samråder med till- synsmyndigheten om sina utbyggnadsplaner.
Investeringskostnaderna för att bibehålla en i förhållande till konsum- tionen oförändrad beredskap under perioden 1963—1969 uppskattar kom- mittén till totalt omkring 330 milj. kronor. De i det föregående omnämnda tre alternativa lagringsmålen beräknar kommittén medföra en ytterligare kostnad av respektive 227, 364 och 482 milj. kronor. Av dessa belopp avses omkring respektive 12, 21 och 29 milj. kronor för lagerökningar av fasta bränslen, vilka kostnader kommittén förutsätter liksom hittills helt skall bestridas av statsmedel,
I enlighet med den i direktiven för utredningen angivna förutsättningen att de lagringsskyldiga under alla förhållanden bör bära de kostnader, vilka hänför sig till bibehållandet av en i förhållande till konsumtionen oföränd- rad beredskap, beräknar kommittén, att en sådan automatisk ökning av la— gerhållningen kommer att medföra en investeringskostnad för de lagrings- skyldiga om i genomsnitt 47,3 milj. kr per år.
Beträffande de av kommittén utarbetade lagringsmålen för en förstärk- ning av beredskapen anser kommittén, att de lagringsskyldiga bör deltaga i finansieringen av investeringskostnaderna i samma utsträckning som hittills, nämligen med ett belopp motsvarande 0,4 öre för konsumerad liter olja. Mot bakgrunden av den av kommittén bedömda konsumtionsutveck- lingen innebär detta, att de lagringsskyldiga i samtliga tre alternativ svarar för 60 milj. kronor för år eller sammanlagt 420 milj. kronor för hela perio— den. För bestridande av de resterande investeringskostnaderna _ enligt al- ternativ I 125 milj. kronor, alternativ 11 253 milj. kronor och alternativ III 363 milj. kronor —— förutsätter kommittén, att statsbidrag liksom under innevarande lagringsperiod lämnas i form av ränte- och amorteringsfria lån. Årligen skulle dessa bidrag alltså genomsnittligt uppgå till alternativt 18, 36 och 52 milj. kronor.
Det statliga lånebeloppet bör liksom nu fördelas på oskyddad och skyddad lagring. Sistnämnda lånedel bör motsvara merkostnaden för skyddade lagringsanläggningar i jämförelse med oskyddade. Beträffande återstoden, d.v.s. lånebeloppet för oskyddad lagring, förutsätter kommittén att denna fördelas mellan de olika oljegrupperna i förhållande till dessas andel i total- kostnaderna sedan merkostnaden för skyddade lagrings-anläggningar från- räknats. Inom de olika oljegrupperna bör lånebeloppen i sin tur fördelas mellan de lagringsskyldiga i förhållande till deras andel i lagerökningen under perioden.
De angivna kostnadsuppgifterna avser pris- och löneläget under andra halvåret 1961. Med hänsyn till lagringsperiodens längd och ovissheten be- träffande den framtida prisutvecklingen förordar kommittén, att kostnads- beräkningarna årligen revideras på sätt som anges i kapitel VII och med utnyttjande av däri föreslagna indexformler. Eventuell ökning eller minsk- ning av kostnaderna kommer härigenom att delas mellan de lagringsskyl- diga och staten i förhållande till deras andelar i totalkostnaderna.
I fråga om värmekraftverkens lagring av olja finner kommittén icke skäl förorda annan ändring i förhållande till nuvarande ordning än beträffande beräkningen av den basmängd, som ligger till grund för lagrings-skyldig- hetens bestämmande. Beräkningen bör under den kommande lagringsperio- den korrigeras med en faktor, syftande till att utjämna de betydande varia- tioner i bränsleförbrukningen mellan olika är, som sammanhänger med den växlande vattenkraftproduktionen.
När det gäller stadsgasverken föreslår kommittén, att dessa åläggs lag- ringsskyldighet beträffande alla sådana importerade bränslen, som förbru- kas vid framställning av stadsgas för avsalu. Skyldigheten bör avvägas så att försörjningen med stadsgas blir säkerställd för samma tidslängd som bränsleförsörjningen i övrigt. Med hänsyn till att någon krigsreserv icke erfordras och då de för stadsgasverkens beredskapslagring föreslagna alter- nativa målsättningarna endast torde medföra en ganska ringa lagerökning i förhållande till deras nuvarande lagerhållning förutsätter kommittén, att gasverkens beredskapslagring fullgörs utan statsbidrag.
Beträffande beredskapslagring av traktordrivmedel för jordbruket anser kommittén, att denna bör ske efter samma linjer som beredskapslagringen i övrigt, (1. v. s. i oljehandelns regi och i av denna disponerade anläggningar. Kommittén ansluter sig sålunda icke till en av traktorbränsleutredninugen i betänkande år 1957 förordad, av staten helt bekostad lagring i större en- heter. Icke heller finner kommittén anledning förorda, att stödåtgärder för anskaffning av s. k. farmaggregat återinförs. För att tillgodose jordbrukets behov av motorfotogen föreslår kommittén åtgärder syftande till att viss del av det totala lagringsmålet för fotogen alltid skall utgöras av motor- fotogen.
Kommittén föreslår, att rådande frihet att inlagra olja hos annan lager— hållare av beredskapsskäl bör begränsas. Lagringsskyldig skall sålunda enligt kommitténs uppfattning fullgöra lagringsplikten i egna eller förhyr- da lagerutrymmen, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att i sär— skilda fall medge dispens.
Kommittén förutsätter vidare, att den som icke fullgör sin lagringsskyl- dighet även i fortsättningen skall erlägga oljeavgift. Denna avgift bör dock omräknas med hänsyn till de enhetspriser för olja och cisterner, som ligger till grund för kommitténs kostnadsberäkningar. Bestämmelser om oljeav- gift för stadsgasverk bör icke meddelas.
I fråga om den fortsatta kontakten mellan tillsynsmyndigheten och de lagringsskyldiga finner kommittén skäl till ett förenklat förfarande. Kom- mittén förordar sålunda, att oljelagringsrådet omorganiseras till ett till tillsynsmyndigheten knutet råd bestående av representanter för olika kate- gorier lagringsskyldiga.
Ett genomförande av de av kommittén framlagda förslagen fordrar i vissa fall ändringar i gällande författningar. Kommittén framlägger därför
förslag till dels förordningar om ändring i förordningarna den 31 maj 1957 om oljelagring m. m. (nr 343) och om Oljeavgift m. m. (nr 344), dels kun- görelse om tillägg till instruktionen för överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap den 10 november 1961 (nr 536). I kapitel XII lämnar kom- mittén specialmotivering till de föreslagna författningsändringarna.
Mot kommitténs förslag till kostnadsberäkning för skyddade lagrings- anläggningar och fördelningen av investeringskostnaderna för kommande lagringsprogram reserverar sig herrar Betts, Carlsson, Lönnegårdh och Wijkander.
Reservation
Av herrar Betts, Carlsson, Lönnegårdh och Wijkander
Med hänsyn till den utomordentliga betydelsen av en fortsatt god beredskap på oljeförsörjningens område har vi som representanter för näringslivet självfallet intagit en positiv attityd för att söka lösa ålagda arbetsuppgifter i enighet med kommitténs övriga ledamöter. Denna målsättning har även kunnat realiseras i flera väsentliga avseenden. Sålunda föreligger full enig— het bl. a. om att den beredskap som uppnås under nu pågående femårspro- gram bör förstärkas under den sjuårsperiod fram till 1.1. 1970 som det nya programmet omfattar. Även i fråga 0111 kostnadsberäkningarna har vi kun— nat enas på flertalet punkter. Ehuru vid kostnadsberäkningarna menings- skiljaktigheter förelegat i fråga om bl. a. fyllnadsgrad och varuvärden för den oskyddade lagringen har vi så småningom kommit fram till samma slutsummor. Enighet föreligger även om att Iagerutbyggnaden i fråga 0111 skyddad lagring, som ingår i den s. k. krigsreserven, av militära skäl bör spridas inom landet i enlighet med de av överstyrelsen uttryckta önske- målen.
Vi vill också särskilt understryka, att de lagringsskyldiga på grund av beredskapens betydelse för samhället vill ställa sina organisationer, sin erfarenhet och sitt tekniska kunnande till samhällets förfogande för att samhället därigenom på billigast möjliga sätt skall kunna åstadkomma en för landet behövlig lagerhållning.
Ehuru enighet alltså uppnåtts inom kommittén i flertalet frågor, har vi av principiella och kostnadsskäl icke kunnat biträda de statliga represen- tanternas förslag i följande avseenden.
Kostnadsberäkningar m. m.
Vid beräkningen av den totala investeringens storlek har statens represen— tanter beträffande det skyddade Iagerutrymmet utgått från en kostnad av 200 kr/m3 utrymme. Enligt vår uppfattning är det omöjligt att idag förut- säga var de faktiska kostnaderna kommer att ligga, särskilt som utbyggna- den skall ske på för de lagringsskyldiga obekanta platser. Då det gäller att söka få en bild av totalkostnaderna, måste man emellertid räkna med betyd- ligt högre genomsni-ttspris och i varje fall lägst 230 kr/m3 utrymme. Det bör
vidare starkt understrykas, att detta är ett kalkylmässigt överslagspris och att de faktiska kostnaderna för lagerutrymmena kommer att skifta starkt, beroende på bl. a. olikheter i fråga om lagrens geografiska belägenhet, mark- förhållanden m. 111. Av skäl som närmare redovisas i det följande anser vi att staten bör betala full ersättning till de lagringsskyldiga för den skydda- de lagringen. Till följd av vad nyss anförts är det emellertid ytterst ange- läget, att ersättningen till de lagringsskyldiga för det skyddade utrymmet utgår med belopp motsvarande företagens faktiska kostnader och icke så- som statens representanter föreslagit med samma belopp per 1113 utrymme.
Vad avser den oskyddade lagringen vill vi särskilt framhålla, att alla kostnadsberäkningar bygger på förutsättningen att denna lagerhållning lik- som hittills får fritt lokaliseras.
Finansiering Enligt vår bestämda uppfattning är tillgodoseendet av vår beredskap på oli- ka områden väsentligen en statens angelägenhet. Staten har också tagit ini- tiativ till lagring av åtskilliga, strategiskt betydelsefulla varor, i vilka samt— liga fall det allmänna helt står för kostnaderna. Endast i den mån lager- hållarna i ett eller annat avseende har kommersiell nytta av beredskapslag— ren, kan det vara rimligt att de får bära häremot svarande andel av det eklono- miska ansvaret.
J ämväl i fråga 0111 oljelagringen har staten under nuvarande utbyggnads- period påtagit sig huvudansvaret, låt vara att detta begränsats på så sätt att staten svarar för 60 % och de lagringsskyldiga för 40 % av finansieringen (Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957 s. 37»——38 och andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957 s. 35—37). En förutsättning för nämnda proportio- nella fördelning har emellertid varit att tvångsl-agringen kunnat anknytas till företagens kommersiella rörelse.
Det finns enligt vår mening inga bärande motiv att för den kommande perioden frångå principen om statens ekonomiska huvudansvar. Tvärtom talar — förutom de principiella skälen — en rad omständigheter för att denna princip bibehålles.
Möjligheterna för de lagringsskyldiga att på konsumenterna övervältra ifrågavarande kostnader är redan nu och kan framgent väntas bli än mer begränsade. Särskilda svårigheter föreligger i detta avseende för industrin, vars prissättning både vid export och på henmiamarknaden är starkt beroen- de av marknadsläget. Under nuvarande förhållanden på världsmarknaden har svenska tillverkare av t. ex. j-äm och cellulosa allt mindre möjligheter att av sina kunder ta ut kostnaderna för energi-skatten; det sagda gäller i än högre grad ifråga om de ytterligare kostnader företagen åsamkas. för olje— lagring. I den mån oljehandeln kan övervältra kostnaderna på konsumen- terna, betyder detta en ökning av den allmänna varuikostnadsnivån som får återverkningar för lantbruk, hyror, transporter etc.
Ett av huvudmotiven för energiskatten har varit statens kostnader för oljelagring. Något slopande av energiskatten har ej aviserats. Att under sådana förhållanden belasta den lagringsskyldiga industrin och övriga konsumentgrupper med både energiskatt och huvuddelen av kostnaden för oljelagring är enligt vår mening ej rimligt.
De lagerökningar som 'är aktuella för den kommande perioden är av så- dan omfattning att de — i den mån de får utnyttjas _ överskrider det kom- mersiella behovet. Om möjligheten i vissa fall att under nuvarande utbygg- nadsperiod utnyttja en begränsad del av tvångslagren kan ha motiverat ett visst medansvar för de lagringspliktiga i fråga om finansieringen, så kan detta motiv inte annat än i undantagsfall åberopa-s för den kommande ut- byggnadsperioden.
Enligt vad långtidsutredningen framhållit i sitt nyligen avgivna betän— kande, är det nödvändigt med en kraftigt stegrad investeringstakt inom industrin — jämsides med fortsatt investeringsökning på den offentliga sid-an —— om de av utredningen uppställda målsättningarna för den ekono- miska utvecklingen skall kunna förverkligas. Det är därför sannolikt att utrymmet på kapitalmarknaden även i fortsättningen kommer att bli knappt. Det sagda gör det än angelägnare att staten ej begränsar sin andel av ansva- ret för oljelagringens finansiering.
Mot bakgrunden av det nu anförda har vi inte kunnat acceptera de stat- liga representanternas förslag att de lagringspliktiga under alla förhållan- den — oberoende av var det slutliga lagringsmålet fixeras — skulle svara för 60 milj. kr. av de årliga finansieringskostnaderna. En grundtanke i detta förslag synes vara, att de lagringspliktiga under den gångna utbygg- nadsperioden kunnat »tåla» en belastning av 0,4 är 0,5 öre per liter och att en motsvarande börda därför borde kunna bäras under den kommande perioden. Resonemanget är enligt vår mening inte hållbart med hänsyn till vad förut anförts 0111 bl. a. det skärpta konkurrensläg-et och om att lager- ökningen överskrider det kommersiella behovet. Härtill kommer att det enligt vår mening är ett otillfredsställande tillvägagångssätt att innan lag— ringsmål fastställts och därmed totalkostnaderna för utbyggnaden blivit kända, till ett bestämt belopp fixera de lagringsskyldigas ekonomiska för- pliktelser.
Till stöd för sitt förslag har staten-s representanter även framhållit att be- tydande prisvariationer förekommit inom oljebranschen —— vilket belyses med en tabell över noterade listpriser — och att en merkostnad av 0,4 öre per liter därför inte spelade någon avgörande roll för prisnivån. Utan att ingå på någon detaljdiskussion av denna argumentering vill vi inte under— låta att framhålla, att tabellen icke ger en rättvis bild, bl. a. därför att däri medtagits priser för första halvåret 1959, då Suezkrisens återverkningar ännu ej upphört, och därför att tabellen upptar listpriser i stället för de verkliga nettopriserna.
Statens representanter har vidare uttalat, att det efter den nuvarande ut-
byggnadsperioden vore naturligt, att det ekonomiska ansvaret för en oför- ändrad eller måttligt ökad beredskap — liksom före 1958 — bars av de lagringsskyldiga. I anslutning härtill framhålles i betänkandet, att det för- hållandet att staten under nuvarande utbyggnadsperiod i ökad omfattning bidraget till finansieringen av lagringsprogrammet finge ses mot bak- grund av att detta innebar en snabb utbyggnad och förstärkning under ett begränsat antal år. I anslutning härtill vill vi erinra om att två av de fram— lagda alternativen avser en större total utbyggnad än den som för närvaran— de sker och att vad tidsprogrammet beträffar allenast den olikheten före- ligger, att det nuvarande programmet avser 5 och det kommande 7 år.
I syfte att söka nå en samförståndslösning har vi emellertid under utred— ningsarbetets gång framlagt ett förslag, som vi alltjämt vidhåller, inne- bärande att kapitalanskaffningen skulle — på i princip samma sätt som under nuvarande utbyggnadsperiod _ till 60 % ombesörjas av staten och till 40 % av de lagringspliktiga, dock att staten i fråga om den skyddade lagringen skulle stå för hela finansieringen av lagerutrymme och vara jämte kostnaderna för varans hantering. Förutsättning för förslaget har varit dels att den oskyddade lagringen fritt får lokaliseras, dels att staten garan- terar anskaffningen på den svenska kapitalmarknaden av långfristigt låne- kapital för den finansiering som skulle åvila de lagringsskyldiga ; i den mån legala och kapitalmarknadsmä-ssiga hinder föreligger måste de alltså undan- röjas.
Som motiv för vårt förslag rörande den skyddade lagringen vill vi an- föra följande. En väsentlig nyhet är — och därom är kommitténs ledamöter eniga — att denna lagring, som under pågående period i princip fritt får lokaliseras, i fortsättningen skall förläggas till vissa, av militära hänsyn bestämda områden. Detta medför att lagren till helt övervägande del icke kan få direkt anknytning till de lagringsskyldigas nuvarande oljedepxåer och distributionssystem och sålunda helt faller utanför den kommersiella verk- samheten. Den skyddade lagringen är alltså en ren krigsberedskap.
Statens representanter i kommittén har ej ansett sig kunna biträda vår uppfattning och som skäl dels anfört, att vårt förslag skulle innefatta en avsevärd sänkning av de lagringsskyldigas hittillsvarande andel i finansie- ringskostnaderna, dels hänvisat till direktiven. Vad det förstnämnda moti- vet beträffar är beskrivningen av förslaget på denna punkt missvisande. Med hänsyn till de skyddade lagrens särställning — föranledd av rent mili- tära hänsyn — måste de vid en kostnadsredovisning hållas isär från den oskyddade lagringen. Beträffande den förra har vi som ovan anförts före- slagit, att staten helt skall svara för finansieringen, i fråga om den senare däremot innebär vårt förslag en oförändrad andel för de lagringsskyldiga av finansieringskostnaderna.
Vad angår direktiven till oljelagringskommittén har departementschefen till vägledning för utredningsarbetet uttalat, att en allmän utgångspunkt bör) vara att de lagringspliktiga under alla förhållanden bör bära de kostnader
som hänför sig till bibehållandet av en i förhållande till konsumtionen oför- ändrad beredskap. Av väsentlig betydelse är emellertid att mot bakgrunden av det genom utredningen framkomna materialet klarlägga, vilka konsekven- ser en tillämpning av denna princip om den s. k. automatiska lagerökningen skulle få.
Till en början vill vi framhålla att oklarhet råder om innebörden av be- greppet automatisk lagerökning. Sålunda har detta begrepp i den av Riks- nämnden gjorda utredningen, som legat till grund för kommitténs arbete, givits en annan innebörd än som redovisas av statens representanter i kom- mittén. De senare har nämligen —- i motsats till Riksnämnden — medtagit de varukvantiteter som ingår i den skyddade lagerhållningen. Vi anser detta ej vara riktigt. Omfattningen av de senare bestämmes av rent militära behov och står därför inte i någon »automatisk» relation till konsumtions— utvecklingen. När vi i det följande söker belysa konsekvenserna av de stat— liga representanternas förslag, har vi emellertid utgått från den innebörd av begreppet som dessa själva inlagt i detsamma.
De prognoser som under utredningsarbetets gång utarbetats rörande kon- sumtionsutvecklingen visar, att redan den s. k. automatiska lagerökningen medför mycket betydande kostnader. Samtidigt har övervägandena inom kommittén rörande den kvantitativa målsättningen resulterat i tre alterna- tiva förslag, vilka allenast innefattar en begränsad, ehuru varierande för- stärkning av den >>relativa» beredskapen.
Även om staten skulle bära hela kostnaden för annan lagerökning än den s. k. automatiska, skulle vid det minst långtgående alternativet ett realise- rande av den i direktiven uttalade principen leda till en fullständig omför- delning av det ekonomiska ansvaret för vår beredskap på förevarande om— råde. De lagringspliktiga skulle få svara för 61 % av kostnaderna och staten för 39 %.1 Även med mellanalternativet skulle resultatet, i jämförelse med vad som f. n. gäller, bli en inte obetydlig överflyttning av ansvaret på nä- ringslivet, eller för de lagringsskyldiga 49 % och för staten 51 %.1
Om de lagringspliktiga ålägges att bekosta icke blott den s. k. automa- tiska lagerökningen utan även viss del av den övriga tvångslagerökningen, stiger naturligen deras kostna—dsandel än mer. I sitt slutliga förslag har som förut nämnts de statliga representanterna angivit de l-agringspliktigas ansvar till ett årligt belopp av 60 milj. kr. Detta skulle för de olika alter- nativa lagringsmålen innebära ungefär följande ansvarsfördelning.
Alt. I Alt. 11 Alt. III Staten ............................ 23 % 38 % 46 % De lagringspliktiga .................. 77 % 62 % 54 %
1 Samtliga procenttal har framräknats med utgångspunkt från i betänkandet redovisade utgångsvärden, exkl. kostnaderna för kol och koks.
Den gjorda utredningen visar alltså, att principen om de lagringsskyldigas kostnadsansvar för den s. k. automatiska lagerökningen vid vissa av de lagringsmål som nu är aktuella medför en ansvarsfördelning för ifrågava- rande beredskapsåtgärd, som helt avviker från vad som f. n. gäller på detta område. Avvikelsen blir naturligen än större om de lagringspliktigas kost— nadsansvar ökas ytterligare. Vi anser, att det inte förebragts några bärande skäl för en sådan avvikelse från eljest vedertagen praxis i fråga om statens huvudansvar, en avvikelse som f. ö. skulle öppna betänkliga perspektiv med avseende på beredskapslagringen av andra, för försvaret eller folkförsörj- ningen nödvändiga varor.
Sammanfattningsvis vill vi föreslå att en fortsatt utbyggnad, innebärande en förstärkning av vårt lands oljeberedskap äger rum och att staten även. i fortsättningen skall bära det ekonomiska huvudansvaret för denna, att kostnadsberäkningarna justeras på sätt ovan angivits, att i fråga om den oskyddade lagringen de lagringsskyldigas ekonomiska ansvar i överensstämmelse med vad som f. n. gäller ej sättes högre än till 40 % av finansieringskostnaderna, att den skyddade lagringen helt bekostas av staten; full ersättning för de faktiska kostnaderna skall här utgå till lagerhållarna, att den oskyddade lagringen får fritt lokaliseras och att staten garanterar anskaffningen av långfristigt lånekapital.
BILAGA I
Beräkning av cif-priser på olja (Enligt noteringar den 1/10 1961)
Fab-pris cent/gallon; för Bunker C Fuel dollar/barrel vid + 600 F (+ 15,6o C). . . . .
Kr/ma vid + 70 C; för Bunker C Fuel +
Frakt
AFRA—Scale No. 3 ./. 6,1 % avseende fartyg 13 500—24 999 ton d.w.
Försäkring (0,35 % av fob—pris + frakt). . . .
Oceanläckage (Motorbensin = 0,65 %, Lf och Mf = 0,6 %, övriga = 0,4 % av fob—pris + frakt + forsakr
Gif-pris.................... Vägningstal % Genomsnittligtcif—pris.....................
Produkt
Motorbensin
97 oct I
90 oct
_ Lys— fotogen
Motor- fotogen
Mbo
Eo 1—2
E03 E04 E05
Spec.vikt
0,747 |
0,729 0,800
0,821 | 0,850 | 0,864
0,930 0,940 0,955
19: 31
0: 62 1: 16
18: 84
0: 54 1: 01 0: 91 0: 91
55
8:10
36%8:10 64%2:OO
20%8: 10 80%2:00
10%8:10 90%2:00
111: 61
22: 33
0: 47 0: 54
81: 63 24: 04
0: 37 0: 42
74: 33 24: 30
0: 35 0: 40
69: 75 24: 69
0: 33 0: 38
179: 97 155: 82 153: 13 152: 17
137:
37
134: 95 106: 46
99: 38 95: 15
50 50 50 50
Avrundat cif—pris ....... . . . . . . .
167: 89 168: _
152: 153:
65
137: 137:
37
134: 95 135: _
30 45 25
100: 45 100: _
Förklaringar till beräkningen av cif-priser
Fub-pris De i tabellen angivna oljeslagen motsvarar följande kvaliteter i Platt's Oilgram: Bensin 97 oktan = 97 Research Premium » 90 » = 90 » Regular Lys- och eldningsfotogen = Illuminating Kerosene Motorfotogen = Tractor Vap. Oil Motorbrännolja = Gas Oil 48/52 D.I. Eldningsolja 1—2 = No 2 Fuel . Eldningsolja 3 = 36 % No 2 Fuel + 64 % Bunker C Fuel » 4 = 20 % No 2 Fuel + 80 % Bunker C Fuel » 5 = 10 % No 2 Fuel + 90 % Bunker C Fuel Omräkningstal från + 15,60C till + 7,0”C: Bensin ......................................................... 1.0097 Fotogen ....................................................... 1.0077 Motorbrännolja och eldningsolja 1—2 ............................. 1.0069 Frakt Scale No 3 — flat rate Kr/LT % Aruba—Strömstad/Göteborg .................................. 25:25 30 » _Göteborg/Limhamn ................................... 26:16 15 » _Limhamn/Stockholm .................................. 28:40 40 » _Stockholm/Örnsköldsvik ............................... 29:30 15 Genomsnitt ................................................. 27:30 100 Halvt tillägg för 2-hamnslossning .............................. 0:73
Summa 27:98
Scale No 3 ./. 6,1 % inkl. halva tillägget för 2— hamnslossning .............................. 26:27 Kr/LT = 25: 85 kr/MT
BILAGA II
Formler för indexreglering av kostnader för utförande av oljelagringsanläggningar
Ovanjordscisterner
Vid beräkning av indextal för anläggningskostnaderna för ovanjordscisterner bör följande indexformel tillämpas:
i ' ' _ ' Indextal = 32.__1 + 27,__'_a_ + 21.___1b_ + 20 1161 11161 ' 11761
Indextalet utgör en sammanvägning av tre olika indexserier och en konstant faktor. De tre indexserierna är följande:
i- Indextal för mellanprodukter av järn enligt kommerskolle ii reviderade parti- ] % prisindex med basår 1949. Indextalets vikt i formeln 32;
(ia) Indextal för genomsnittlig timförtjänst för arbetare inom industrigruppen verkstadsindustri m. ni., som utgör en undergrupp till metall- och verkstads- industri. Indexserien med bas februari 1947 utarbetas av socialstyrelsen. Index- talets vikt i formeln 27;
(ib) Indextal för byggnadskostnader i Stockholm, utarbetat av bostadsstyrelsen, med bas 1 januari 1939. Indextalets vikt i formeln 21.
Av anläggningskostnaderna har 20 % ansetts icke böra bli föremål för indexbe- räkning. Detta tal utgör sålunda en konstant i formeln.
Kommerskollegii reviderade partiprisindex uträknas för varje månad och avser prisläget den 15 i månaden. Publicering sker ca tre månader efter beräkningstill— fället, dock är det möjligt att erhålla korrektur en månad tidigare. Indextalen för den senaste månaden är preliminära men för gruppen mellanprodukter av järn anses att man kan betrakta indextalet som definitivt.
Socialstyrelsens indextal för genomsnittlig timförtjänst inom industri beräknas för månaderna februari, maj, augusti och november och avser löneläget sista veckan i respektive månad. Publicering i särtryck sker ca 1 1/z ä 2 månader efter beräknings— tillfället.
Bostadsstyrelsens index för byggnadskostnaderna i Stockholm beräknas den första varannan månad (1 /1, 1/3, 1/5 etc.) och avser kostnadsläget vid månadsskiftet. En omläggning till månatlig index kommer att ske någon gång under år 1962. Publicering sker ca en månad efter beräkningstillfället.
Indextalen den 1 november 1961, vilken tidpunkt är avsedd att utgöra basen för indexberäkningarna av cisternkostnaderna för ovanjordslagring ,var följan le: (i,-61) partiprisindextalet för mellanprodukter av järn = 154 (im) indextalet för timförtjänst inom verkstadsindustri = 3)6,2 (im) indextalet för byggnadskostnader i Stockholm = 2563
Indextalet beräknas med en decimal.
1 2 5 Skyddade anläggningar
På grundval av den i bilagan E redovisade kostnadskalkylen för skyddade olje- lagringsanläggningar, vilken avser prisläget den 1/7 1961, har följande formel upp- rättats för indexberäkning av kostnaderna för ifrågavarande anläggningar:
K, = /O,48 ?! + 0,19 ;)”—=” + 0,13?0 + 0,10 F30
' 1 11710 Irt
' i
FC + 0,103— 1/Ko
let lko
Anm.
i,() och i,,() i täljaren samt in och igt i nämnaren under förutsättning att Svenska Tarifföreningens nu tillämpade metod att ange nuvärdet vid tidpunkten t med 1,00 och värdestegringen från Visst är med en koefficient för detta år i fortsättningen kommer att begagnas.
Beteckningar: K, = tillägg eller avdrag i förhållande till kostnaden 1961 vid tidpunkten (året) t. K[) = kostnad 1/7 1961.
im = Kungl. Fortifikationsförvaltningens och Svenska Byggnadsentreprenörföre— ningens index för egentliga sprängningsarbeten vid tidpunkten t. in, = Kungl. Fortifikationsförvaltningens och Svenska Byggnadsentreprenörföre— ningens index för egentliga sprängningsarbeten den 1/7 1961. i).—3, = Kungl. Fortifikationsförvaltningens och Svenska Byggnadsentreprenörföre— ningens index för förstärkningsarbeten av betong och inklädnadsarbeten vid tidpunkten. t. i Fao = Kungl. Fortifikationsförvaltningens och Svenska Byggnadsentreprenörföre— ningens index för förstärkningsarbeten av betong och inklädnadsarbeten den 1/7 1961. in = Svenska Tarifföreningens index för rörledningar vid tidpunkten t. im = Svenska Tarifföreningens index för rörledningar den 1/7 1961. iet = Svenska Tarifföreningens index för elkraftlednings- och ljusinstallationer vid tidpunkten [. ie0 = Svenska Tarifföreningens index för elkraftlednings- och ljusinstallationer den 1/7 1961. im = Socialstyrelsens index för konsumtionspriser i Sverige (totalindex) vid tid- punkten t. ik0 = Socialstyrelsens index för konsumtionspriser i Sverige (totalindex) den 1/7
1961.
BILAGA III
Sammanställning över ändringar av noterade listpriser på eldnings-
olja nr 1, 3 och 4 åren 1959—1961
Eldningsolja 1 Eldningsolja 3 Eldningsolja 4 Datum kr/ma kr/m3 kr/ma 1959 1/1 209 153 144 24/1 224 155 | 23/3 209 135 119 11/4 202 29/4 197 21/5 191 130 29/6 183 127 9/9 178 124 15/9 119 111 19/9 117 109 26/11 188 127 119 10/12 193 [ 119 1960 20/2 183 122 114 21/3 177 | ] 21/5 | 116 104 15/7 182 | 15/12 | 22/12 124 114 1961 5/1 187 | | 1/7 165 109 99 7/10 och fortfarande 181 121 111
BILAGA IV
Beräkning av Oljeavgift (Prisläget hösten 1961)
Cisternvolym, genomsnittlig ....... ma Enhetspris per ms cisternvolym. . . .kr Anskaffningskostnad ............. »
Årskostnad:
Avskrivning 20 år + ränta 6 % (annuitet 8, 71846 %) ........... Försäkring (bensin 0,275 %, fotogen 0,225 %, övriga varor
0,175 %) ...................... » Fastighetsskatt (0,375 %) ....... »
Underhåll, reparationer (1 %, för eo 3—5 1,5 %) ................ » Tillsyn och inspektion .......... » Summa årskostnad för cistern ..... » Årskostnad per 1113 cisternvolym. » » » varuvolym ..... » (fyllnadsgrad 70 % för drivmedel 75 % » eldningsoljor)
Varuvolym ...................... ma Enhetspris per 1113 vara ........... kr Varukostnad .................... » 10 % tillägg för prisfluktuationer . . » Total varukostnad ............... » Årskostnad:
Ränta 6 % .................... »
Svinn (1 % bensin, 0,7 % fotogen, 0,6 % mbro och eo 1—2, 0,5 % eo
3—5) ......................... » Inventering .................. » Försäkring (0,225 %) ........... » Uppvärmning (2: —/m3 cistern- volym) ....................... » Summa årskostnad för vara ....... » Årskostnad per 1118 ............... » Cisternkostnad, avrundat ......... » Varukostnad, » ......... » 10 % tillägg, avrundat ............ »
Lagringskostnad per år ........... »
Cisternkostnad . Motor- Eldnings- Eldnings— Bensm Fotogen brännolja olja 1—2 olja 3—-5 4 500 3 000 5 100 7 550 7 250 123: _ 105: — 88: —— 84: —— 100: -—— 553 500 315 000 448 800 634 200" 725000 48 257 27 463 39 128 55 292 63 209 1 522 709 785 1 110 1 269 2 076 1 181 1 683 2 378 2 719 5 535 3 150 4 488 6 342 10 875 1 000 1 000 1 000 1 000 1 500 58 390 33 503 47 084 66 122 79 572 12: 98 11:17 9: 23 8:76 10: 98 18: 54 15: 96 13: 19 11:68 14: 64 Varukostnad 3 150 2 100 3 570 5 663 5 438 168: — 153: — 137: — 135: — 76: _, 529 200 321 300 489 090 764 505 413 288 52 920 32 130 48 909 76 451 41 329 582 120 353 430 537 999 840 956 _____ 4 _54617 34 927 21 206 32 280 50 457 27 277 5 821 2 474 3 228 5 046 2 273 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 310 795 1 210 1 892 1 023 __ __ _ _ 14 500 43 058 25 475 37 718 58 395 46 073 13:67 12: 13 10:57 ______ _10: 31 8_47_ 18: — 16: — 13: -— 12: — 15: # 14: _ 12: — 11: —— 10: —- 8: _ 32: _ 28: — 24: — 22: —— 23: — 3: — 3: — 2: — 2: — 2: —— 35: ——- 31: — 26: — 24: — 25: —-
BILAGA V
Förslag till
förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m.m.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 6—9, 11—14 och 18 %% förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an—
gives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15.
För att trygga tillgång inom riket på mineralolja skola säljare och förbruka- re av sådan olja här hålla lager därav enligt vad i denna förordning stadgas. Om skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja skall dock, i stället för bestämmelserna i förord- ningen, gälla vad Kungl. Maj:t därom förordnar.
1 mom. För att trygga tillgång inom riket på mineralolja skola säljare och förbrukare av sådan olja här hålla la- ger därav enligt vad i denna förord- ning stadgas. Om skyldighet för stat- lig myndighet att hålla lager av mine- ralolja skall dock, i stället för bestäm- melserna i förordningen, gäll-a vad Kungl. Maj:t därom förordnar.
Enligt vad ————————— utvunnen olja.
2 mom. För att trygga tillgång inom riket på bränsle för framställning av stadsgas för avsalu (råvara för stads- gas) skola förbrukare av sådant bränsle (gasverk) här hålla lager därav enligt vad i denna förordning stadgas. Lag- ringsskyldighet enligt detta moment utesluter beträffande bränsle, varom här är fråga, lagrings- och inköpsskyldig- het enligt första momentet.
25.
Lagrinlgs- och inköpsskyldigheten 'av- ser mineralolja som tillhör någon av följande grupper, nämligen:
bensin, dock icke flygbensin; fotogen, dock icke flygfotogen;
motorbrännolja; eldningsolja 1; samt
övriga slag av eldningsolja. Sådana slag .av olja, som inrymmas under en och samm-a av de i första styc-
Lagrings- och inköpsskyldigheten en- ligt 1 5 1 mom. avser mineralolja som tillhör någon av följande grupper, näm- ligen:
motorbensin, dock icke flygbensin; fotogen—, dock icke flygfotogen;
motorbrännolja;
eldningsolja 1 och 2; samt övriga slag av eldningsolja. Sådana slag av olja, som inrymmas
1 Senaste lydelse av 11 5, se 1958:55, samt av 13 å, se 1959:119.
ket angivna grupperna, skola vid full- görande av lagringsskyldighet ävensom vid tillämpningen av denna förordning i övrigt anses likvärdiga. Där så fin- nes erforderligt, må Kungl. Maj:t för- ordna om annan gruppindelning.
under en och samma av de i första styc- ket angivna grupperna, skola vid full- görande av lagringsskyldighet ävensom vid tillämpningen av denna förordning i övrigt, därest Kungl. Maj:t ej jämlikt 4 5 första stycket annorledes förord- nat, anses likvärdiga. Där så finnes er- forderligt, må Kungl. Maj:t förordna om annan gruppindelning. Lagringsskyldigheten enligt 1 5 2 mom. avser varje slag av bränsle, som är avsett för framställning av stadsgas.
Där ej ————————— denna paragraf. Vad i ————————— inhemsk skiffer. 4 &.
Kungl. Maj:t fastställer, enligt grun- der som riksdagen godkänt, den mängd olja, tilhöran—de var grupp, som sam- manlagt skall hållas i lager.
Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år på sätt stadgas i denna förordning bestämma :huru mycket 01- ja, tillhörande olika grupper, envar som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkomman— de kalenderår.
Kungl. Maj:t fastställer, enligt grun- der som riks-dagen godkänt, den mängd olja, tillhörande var grupp, som sam- manlagt skall hållas i lager enligt 1 5 1 mom., ävensom, där så finnes erfor- derligt, mängdens fördelning på olika oljekvaliteter.
Kungl. Maj:t fastställer ock, i den ordning ovan sagts, omfattningen av lagringsskyldigheten enligt 1 5 2 mom.
Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år på sätt stadgas i denna förondning bestämma huru mycket olja, tillhörande olika grupper, samt huru mycket råvara för stadsgas envar som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande kalenderår.
Har för någon på grund av försum- melse som i 19 å' sägs lagringsmängden icke kunnat bestämmas före sagda tid- punkt, må tillsynsmyndigheten senare, dock sist före utgången av det år, var- under lagringsskyldigheten skall full— göras, besluta härom utan hinder av att den jämlikt första stycket fastställda sammanlagda lagringsmängden kan komma att överskridas.
Gå.
Förbrukare är ________
_ transp ortmedlets drift.
Skyldiga att ————————— kubikmeter eldningsolja.
Den som under basåret vid gasverk inom riket förbrukat råvara för stads—
130 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) gas är lagringsskyldig, oavsett förbruk- ningens storlek.
75.
1 mom. Vid lagringsskyldighetens be- stämmande enligt 4 å andra stycket skall tillsynsmyndigheten mellan de lag— ringsskyldiga fördela de av Kungl. Maj:t enligt samma paragraf första stycket för påföljande kalenderår fastställda oljemängderna med undantag av vad som under sagda år skall lagras enligt sådan med tillsynsmyndigheten träffad överenskommelse, genom vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna förordning, hålla lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beräknade basmängder- na, ske så att inom varje grupp olja för envar lagringsskyldig förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i görlig mån detsamma.
2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande gruppen, som den lagringsskyldige un- der de- i 5 eller 6 & angivna omstän- digheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller förbru— kat olja både under basår-et och året eller ettvart av de två åren närmast dessförinnan, vad han under dylika om- ständigheter i genomsnitt för år sålt eller förbrukat under angivna tid.
Vid beräkning av basmängd för säl- jare skall dock icke medräknas
1 mom. Vid bestämmande av lagrings- mängderna enligt 4 % tredje stycket skall tillsynsmyndigheten mellan dem, som äro lagringsskyldiga enligt 1 5 1 mom., fördela de av Kungl. Maj:t en- ligt 4 5 första stycket för påföljande kalenderår fastställda oljemängderna med undantag av vad som under sag— da år skall lagras enligt sådan med till- synsmyndigheten träffad överenskom- melse, genom vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna för- ordning, hålla lager av olja. Fördel— ningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beräknade basmänlgderna, ske så att inom varje grupp olja för envar lagringsskyldig förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i gör— lig mån detsamma.
2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd, olja, tillhörande gruppen, som den lagringsskyldige un- der de i 5 5 eller 6 5 första eller andra stycket angivna omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller förbrukat olja både un- der basåret och året eller ettvart av de två åren närmast dessförinnan, vad han under dylika omständigheter i ge— nomsnitt för år sålt eller förbrukat un- der angivna tid. Beträffande värme— kraftverk må Kungl. Maj:t dock för- ordna om andra grunder för beräkning av basmängd.
Vid beräkning av basmängd för säl- jare skall dock icke medräknas
a) olja som ————————— försålda oljan; b) olja som ————————— tjugutusen kubikmeter; c) olja som ————————— sålda oljan;
d) eldningsolja som han sålt för för- brukning vid anläggning inom riket, vid vilken under de tre försäljningen när- mast föregående kalen—deråren förbru- kats sammanlagt minst femtontusen ku- bikmeter eldningsolja; samt
(1) eldningsolja som han sålt för för— brukning vid anläggning inom riket, vid vilken under de .tre försäljningen närmast föregående kalenderåren för- brukats sammanlagt minst femtonta- sen kubikmeter eldningsolja, eller för förbrukning såsom råvara för stadsgas; samt
e) olja som ————————— utrikes trafik.
3 mom. Lagringsmängden för gas- verk skall av tillsynsmyndigheten fast- ställas i förhållande till den mängd stadsgas för avsalu, som framställts un- der basäret eller om stadsgas fram— ställts både under basåret och året el- ler ettvart av de två åren närmast dess- förinnan, vad gasverket i genomsnitt framställt under angiven tid.
85.
Olja, som lagras enligt denna förord— ning, skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten finner ur kon— trollsynpunkt godtagbart. I lagret må ej inräknas olja, som är upplagd å pro- vianterin—gsfrilager eller är föremål för transitering.
Olja eller annat bränsle, som lagras enligt denna förordning, skall av den lagringsskyldige förvaras i egna eller av honom förhyrda utrymmen inom ri— ket på sätt som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I lagret må ej inräknas olja eller an- nat bränsle, som upplagts å proviante- ringsfrilager eller är föremål för tran- sitering.
Kungl. Maj :t ————————— eller beskjutning.
95.
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medgiva dis- pens helt eller delvis från lagrings- skyldigheten så ock från skyldighet, varom sägs i 8 5 andra stycket.
Om skyldighet att erlägga Oljeavgift, då dispens medgives, gäller vad därom stadgas i förordningen om Oljeavgift m. in.
Det ankommer på tillsynsmyndighe- ten att under beaktande av beredskaps- behoven besluta om förläggningen av lager som i andra stycket sägs.
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medigiva dis- pens helt eller delvis från lagringsskyl- digheten så ock från skyldighet, varom sägs i 8 5 första och andra styckena.
Om skyldighet att erlägga Oljeavgift i vissa fall, då dispens medgives, gäller vad därom stadgas i förordningen om Oljeavgift m; m.
11 å.
Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del där-av, äger Kungl. Maj:t medgiva, att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.
Försättes lagringsskyldig _____
Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja eller annat bränsle, som avses i denna förordning, till riket eller viss del därav, äger Kungl. Maj:t medgiva, att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.
— — — — behöriga slutförande.
12 %.
Lagringsskyldig skall före den 1 feb- ruari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den mängd olja, tillhörande oli-ka grupper, han under basåret sålt eller förbrukat under omständigheter som avses i 5 eller 6 &.
Den som är lagringsskyldig enligt 1 5 1 mom. skall före den 1 februari när— mast efter basåret lämna tillsynsmyn- digheten uppgift om den. mängd olja, tillhörande olika grupper, han under basåret sålt eller förbrukat under om- ständigheter som avses i 5 5 eller 6 5 första eller andra stycket. Motsvarande uppgift skall lämnas av den som är lag- ringsskyldig enligt 1 5 2 mom. och av- se den mängd råvara för stadsgas, som förbrukats under basåret, samt den mängd stadsgas till avsalu, som därvid framställts. Har lagringsskyldig ————————— och adress. 13 5. Under kalenderår, då lagringsskyl— dig har att hålla lager av olja, skall han varje månad lämna tillsynsmyndighe- ten uppgift om den mängd olja, tillhö- rande varje grupp, som han vid ut- gången av närmast föregående kalen- dermånad hade i lager inom riket, så ock om platsen och sättet för oljans förvaring. Tillsynsmyndigheten må dock befria från skyldighet att lämna uppgift om förvaringsplatsen.
Lagringsskyldig, som ______
Under kalenderår, då lagringsskyl- dig har att hålla lager av olja enligt 1 5 1 mom., skall han varje månad lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av närmast fö- regående kalendermånad hade i lager inom riket, så ock om platsen och sät- tet för oljans förvaring. Tillsynsmyn- digheten må dock befria från» skyldig- het att lämna uppgift om förvarings- platsen. Vad nu sagts gäller ock den som är lagringsskyldig enligt 1 & 2 mom. med avseende på råvara för stadsgas.
__ _ —— sådant bränsle.
14 5.
Efter anmaning är envar som inom riket sålt eller förbrukat eller från. ut- rikes ort infört olja skyldig lämna till- synsmyndigheten de uppgifter om för- säljningen, förbrukningen eller inför- seln, som tillsynsmyndigheten finner er- forderliga för tillämpningen av denna förordning.
Efter anmaning är envar som inom riket sålt eller förbrukat eller från ut- rikes ort infört olja eller annat bränsle, som avses i denna förordning, skyldig att lämna tillsynsmyndigheten de upp- gifter om försäljningen, förbrukningen, införseln eller lagret, som tillsynsmyn- digheten finner erforderliga för till- lämpningen av förordningen.
18 &.
Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet och på sätt, som i denna förordning eller
Försummar lagringsskyldig att hålla olja eller annat bränsle, som avses i denna förordning, i lager i föreskriven
(Gällande lydelse) med stöd därav föreskrivits, förelägger tillsynsmyndigheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.
Om skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga Oljeavgift gäller vad därom stadgas i förordningen om Oljeavgift m. m.
(Föreslagen lydelse) myckenhet och på sätt, som i förord- ningen eller med stöd därav föreskri— vits, förelägger tillsynsmyndigheten ho- nom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.
Om skyldighet att i vissa fall som av- ses i första stycket erlägga Oljeavgift gäller vad därom stadgas i förordning- en om Oljeavgift m. m.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963 i den mån annat ej följer av vad nedan stadgas.
i. I fråga om de lagringsmängder envar lagringsskyldig skall hålla i lager un- der år 1963 skall gälla vad tillsynsmyndigheten därom bestämt före den 1 juli 1962.
2. Vad i 8 5 första stycket stadgas om att lagringsskyldig skall förvara lager i egna eller av honom förhyrda utrymmen skall icke äga tillämpning förrän efter utgången av år 1963.
3. Sådan uppgift, som gasverk enligt 12 5 har att före den 1 febrauri 1963 lämna tillsynsmyndigheten, skall omfatta jämväl åren 1960 och 1961.
BILAGA VI
Förslag till
förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om Oljeavgift m.m.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 55 förordningen den 31 maj 1957 om olje- avgift m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15.
I denna förordning förstås med lagringsskyldig: säljare eller förbru- kare .av mineralolja, som är lagrings- skyldig enligt förordningen om oljelag- ring m. m.;
olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 & sistnämnda förordning; samt
tillsynsmyndigheten: den enligt 3 & samma förordning utsedda myndighe- ten.
I denn-a förordning förstås med lagringsskyldig: säljare eller förbru— kare av mineralolja, som är lagrings— skyldig enligt 1 5 1 mom. förordningen om oljelagring m. m.;
olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 5 första stycket sistnämnda förord- nin—g; samt
tillsynsmyndigheten: den enligt 3 5 samma förordning utsedda myndighe- ten.
25.
Lagringsskyldig är pliktig att till sta- ten erlägga Oljeavgift,
a) om [han erhåller _______
h) om han, utan erhållen dispens, för- summar skyldighet, som nyss är sagd.
Oljeavgift utgår ________
Lagrin—gsskyldig är plvi'ktig att till sta- ten erlägga Oljeavgift,
—— -— beskjutning, eller
b) om han, utan erhållen dispens, försummar skyldighet, som nyss är sagd, eller skyldighet att förvara olja i egna eller av honom förhyrda utrym- men.
— andra stycket.
35.
Oljeavgiften beräknas med tillämp- ning av bestämmelserna i 4 och 5 Så ef- ter den myckenhet olja, beträffande vilken lagringsskyldighet eller skyldig- het att förv-ana olja i bergrum eller på därmed jämförligt sätt icke fullgöres, samt efter den tid, under vilken full- görandet ej sker. Del av kalendermå- nad räknas som hel månad.
Oljeavgiften utgör för kubikmeter och år
Oljeavgiften beräknas med tillämp- ning av bestämmelserna i 4 och 5 55 efter den myckenhet olja, beträffande vilken lagringsskyldighet eller skyldig- het att förvara olja på visst sätt icke fullgöres, samt efter den tid, under vil- ken fullgörandet ej sker. Del av kalen- dermånad räknas som hel månad.
Oljeavgiften utgör för kubikmeter och år
(Gällande lydelse)
för bensin och fotogen tjuguåtta kro— nor,
för motorbrännolja och eldningsolja 1 tjugven kronor samt
för övriga slag av eldningsolja tjugu- sju kronor
eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller på därmed jämförligt sätt, nämn-da belopp ökade med sex kronor.
(Föreslagen lydelse)
för motorbensin trettiofem kronor, för fotogen trettioen kronor, för motorbrännolja tjugusea: kronor, för eldningsolja 1 och 2 tjugufyra kro- nor samt
för övriga slag av eldningsolja tju- gufem kronor
eller, såvitt rör olja som skall lag- ras i bergrum eller på därmed jämför- ligt sätt, nämnda belopp ökade med sex kronor.
För månad ————————— angivna belopp.
åå.
I fall, som avses i 2 5 första stycket b), beräknas Oljeavgiften efter den brist, som framgår av avgiven uppgift var- igenom bristen först yppats, eller om bristen upptäckts vid undersökning, den brist, som därvid konstaterats.
Oljeavgift skall _________
I fall, som avses i 2 5 första stycket b), beräknas Oljeavgiften, såframt tred- je stycket denna paragraf ej är tillämp- ligt, efter den brist som framkommer i samband med granskning av avgiven uppgift, varigenom bristen först yp- pats, eller om bristen upptäckts vid särskild undersökning, den brist, som därvid konstaterats.
_— en månad.
Bestämmes lagringsmängden för nå- gon det år, under vilket lagringsskyl- digheten skall fullgöras, beräknas sam- tidigt oljeavgift efter den tidigaste brist, som konstaterats under året.
Oljeavgift skall i sistnämnda fall ut— gå för tiden från och med den kalen- dermånad, då sagda brist förelåg, till och med den kalendermånad, under vilken enligt meddelat föreläggande rät- telse senast skall hava skett.
Sker ej ————————— samma tidpunkt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963. Under år 1963 skall dock med avseende på oljeavgiftens storlek äldre bestämmelser gälla.
BILAGA VII
Förslag till
kungörelse om tillägg till instruktionen för överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap den 10 november 1961 (nr 536)
Härigenom förordnas,-att i instruktionen för överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap den 10 november 1961 skall, närmast efter 13 %, intagas en ny paragraf, betecknad 13 .a 5, av följande lydelse.
13a5.
Till överstyrelsen är vidare knutet ett rådgivande organ, benämnt oljelagrings- rådet, med uppgift att biträda överstyrelsen i frågor av principiell betydelse el- ler eljest av större vikt, vilka röra tillämpningen av förordningarna om oljelag- ring m. m. och om Oljeavgift m. m. eller avse ekonomiskt stöd för ökning av nä— ringslivets oljelagring.
Rådet sammanträder under ordförandeskap av generaldirektören. Kungl. Maj:t förordnar för längst tre år i sänder högst sex ledamöter i rådet jämte en suppleant för varje ledamot.
Rådet sammanträder efter hemställan av ledamot eller eljest så ofta förhål- landena påkalla det. Det ankommer på ordföranden att utfärda kallelse till rå- dets sammanträden.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1963, då instruktionen den 31 maj 1957 för oljelagringsrådet (nr 346) upphör att gälla.
|__—___--—--—-— KUNGL sme.
rs f..—_i—
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1962
PPP!"
Helsetjeneste for sotarende. Nordiskt samarbete inom radio och television. Vattenkraften 1 Torne och Kalix älvar. Nordisk bogmarked.
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962
Systematisk förteckning
(siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitledepnrtementet
Atomansvarighet 11. [14] Utlandssvenskars deltagande i allmänna val. [19] Nedre justitierevisionens arbetsorganisation. [ao] Expropriation för sanering av historiskt eller kul- turhistoriskt värdefull bebyggelse. [M] Radions juridiska ansvar. [27]
Utrikeldepartementet Aspekter på utvecklingsbiståndet. [12]
Försvarsdepartementet
Totalförsvarets personalfrågor. [3] Försvarets tandvård. [28] Arbetstidsreglering för militär personal och civil- militär. [30]
Socialdepartementet
Skogstillgångsma i Jämtlands län-. [i] Azl'påtstidsförkortningens omfattning och utläggning.
Kommunikationsdepartementet
statsbidrag till enskild väghållning, m. m. [6] Avgiftsbelagda trafikanläggningar. [za] Säkerhåäinspektion av motorfordon och släpvag- nar. Svensk trafikpolitik III. [35] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och personal- organlsation. [37]
Finansdepartemeutct
Finansplsn för budgetåret 1962/B: samt Preliminlr nationalbudget för år 1082. [a] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [91
1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960— 1965. [lui] 2. Svensk ekonomi 1960—1985. Bilagor 1—5. 11 Skärpta regler för rusdrycksinköp. [18] Automatisk databehandling inom folkbokföringe- och upphördsväsendet. Del II. [18] Reviderad nationalhudget för år 1903. [25] stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. [31] Automatisk databehandling. [39.1
Eckleslutlkdepartcmentet
Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadlet. [5] Korrespondensundervisnlngen inom skolvlisendet. 16 [ ] skolväsendets centrala ledning. [20] Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. [M]
Jordbruksdeportementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2]
Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. [33] Naturen och samhället. [38]
Handelsdepartementet
Den allmänna näringslagstiftningen. [15] Beredskapslagring av olja 1963—1989. [40]
lnrlkeldepsrtemontet
Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- personal. [4] Kommunalrättskommittén. :. Kommunal beredskap. [7] :. Kommunalt stöd åt studerande från utveck- lingsländerna. [21] Samhällsfarlig asocialitet. [22] Utbildning av sjukvårdsadministrstörer. [se]
Civildepartementet Ortsprisindex. [$U]