SOU 1957:4
Oljelagring
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1955 till- kallade tf. chefen för handelsdepartementet den 23 september 1955 numera regeringsrådet H. K. H. Holmgren, direktörerna K. H. G:son Bergstrand, D. R. E. Werner och P. H. W. Ågren, ledamoten av riksdagens första kam- mare, direktören J. E. Eriksson, tf. kommerserådet A. Lindstedt, general- direktören J. H. Qvistgaard samt byråchefen K. E. A. önnesjö såsom sak- kunniga med uppgift att efter överläggningar med oljebranschen och öv- riga berörda grenar av näringslivet framlägga förslag rörande den fort- satta lagringen av oljeprodukter. Samtidigt uppdrogs åt Holmgren att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Till sekreterare åt utredningen, som antagit benämningen 1955 års olje- lagringskommitté, förordnades den 12 november 1955 kamreraren A. H. Wennerberg. Under tiden den 1 november 1955—31 januari 1956 tjänst- gjorde dåvarande amanuensen S. T. L. Blom som biträdande sekreterare åt utredningen.
Till experter åt utredningen förordnade departementschefen den 12 110- vember 1955 e. o. byrådirektören N. A. J. Lundmark och hovrättsassessorn C. U. V. Lundvik, den 23 februari 1956 budgetsekreteraren H. H. M. W. Silfverstolpe samt den 16 mars 1956 direktörerna G. V. F. von Bahr och E. W. Seger, sektionschefen i fortifikationsförvaltningen, docenten S. G. A. Bergman och förrådschefen F. P. F. Holmström. Härjämte har kommittén under utredningsarbetet haft överläggningar med ytterligare företrädare för oljebranschen, nämligen ekonomidirektören E. 0. Borgh samt direk- törerna H. Henriksson och R. Kjellström.
Till utredningen har överlämnats dels två framställningar från Aktiebo- laget Nynäs-petroleum den 30 maj 1952 och den 16 augusti 1954 i fråga om skyldigheten att lagra mineraloljor, dels en ansökan den 16 december
1953 av A. R. Appelqvist kolimport aktiebolag om befrielse från skyldighet att lagra pannbrännolja, dels ock en framställning den 15 oktober 1955 från kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors angående avskrivning av berg- rum. Ärendena har beaktats av kommittén under utredningsarbetet. Reservation har avgivits av herr Werner.
Stockholm den 21 december 1956.
Kurt Holmgren
Knut G:son Bergstrand .] . Einar Eriksson Anders Lindstedt
J. H. Qvistgaa'rd Donovan Werner Per Ågren
Karl Erik Önnesjö
/A Ilan Wennerberg
KAPITEL I
Utredningsuppdraget
I anförande till statsrådsprotokollet över handelsärenden den 12 septem- ber 1955 framförde chefen för handelsdepartementet vissa synpunkter rö- rande utredningen.
l Departementschefen erinrade till en början om den starka ökningen un- l der senare år av konsumtionen av flytande drivmedel och eldningsoljor och i framhöll, att stegringen i oljeförbrukningen i vårt land kunde väntas fort— gå i hastig takt även under de närmast framförliggande åren. Han åbe- ropade därvid inom bränsleutredningen 1951 och vederbörande försörj- ningsmyndigheter utförda beräkningar, enligt vilka konsumtionen under ' den närmaste tioårsperioden skulle kunna fördubblas. Därefter yttrade de-
! partementschefen.
|
Det ligger i sakens natur, att en så genomgripande omgestaltning som vår för-
; sörjning med bränslen och drivmedel redan undergått och under en nära framtid
& väntas komma att undergå ställer långtgående anpassningskrav både på närings- i livet och på samhället. Expansionen i oljeförbrukningen måste automatiskt följas
av en utbyggnad av distributions- och tillförselapparaten. Praktiskt taget alla gre- nar av vårt näringsliv är för sin funktionsduglighet beroende av en tryggad till-
1 gång till bränslen och drivmedel. Allteftersom importbränslen, särskilt oljor, bli-
. vit mera dominerande har kraven skärpts på en säker och jämn tillförsel och på
en i alla lägen tillfredsställande lagring av sådana bränslen inom landet. Man får nämligen räkna med att möjligheterna att snabbt mobilisera inhemska ersättnings- bränslen och att lägga om förbrukningen till sådana bränslen är mycket begrän- sade, i vissa fall obefintliga. Motsvarande gäller givetvis de flytande drivmedlen. Redan under fredsförhållanden kan sådana omständigheter som en sträng is- vinter med åtföljande sjöfartsstopp i Östersjön leda till allvarligt avbräck i till- förseln och därmed åtminstone lokala försörjningssvårigheter. Behovet av till- fredsställande lagerhållning av bränslen och drivmedel inom landet framträder än mera för det fall, att vårt land skulle komma att avspärras på grund av krigs- händelser eller om Sverige skulle indragas i krig.
Departementschefen omnämnde bl. a., att bränsleutredningen i ett den 30 juni 1955 avgivet delbetänkande angående lagringsbehovet för olja lagt fram en plan för utbyggnad av lagringskapaciteten under den närmaste tioårsperioden och tillika redovisat sina principiella synpunkter på frågan huru utbyggnaden borde genomföras. Som ett led i förverkligandet av planen hade utredningen föreslagit, att vissa ändringar och skärpningar i gällande bestämmelser om lagringsplikt skulle införas. Bränsleutredningen
hade vidare föreslagit, att regeringen skulle utse särskilda förhandlings- delegerade att med biträde av utredningen ta upp överläggningar med oljehandeln om förutsättningarna för att genomföra dess andel av pro- grammet och utforma förslag till ny förordning om lagringsplikt i fråga om oljor ävensom erforderliga övergångsbestämmelser.
Efter att ha givit en överblick över nu gällande lagringsbestämmelser anförde departementschefen vidare följande.
Beträffande de aktuella problemställningarna på oljelagringens område vill jag här sammanfattningsvis tillägga att det inte behöver råda någon tvekan om att en omfattande utbyggnad av den nuvarande Iagringskapaciteten och lagerhåll- ningen måste genomföras under den närmaste tidsperioden. En sådan utbygg- nad är redan vid den hittillsvarande konsumtionsnivån motiverad av rent kom- mersiella skäl och kommer givetvis att till sin omfattning bli beroende av den fortsatta ökningen i omsättningen. Riskerna för störningar i tillförseln under fredliga tider på grund av exempelvis ishinder måste dessutom motvägas med en säsongmässig uppladdning av lagren, ett förhållande som måste tillmätas ökad betydelse ju större beroendet av oljan blir för vårt näringsliv och samhällets funk- tioner i allmänhet. Slutligen måste lagringen tilltagas så att det beräknade beho- vet under krig och avspärrning är tryggat. Det säger sig självt, att det är en ange- lägenhet av största vikt att upprätthålla en tillfredsställande. beredskap på detta område.
Mot bakgrunden av vad jag här anfört delar jag helt bränsleutredningens upp- fattning att de nuvarande bestämmelserna om lagringsplikt är i behov av omar- betning. Det synes på grund härav lämpligt att tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift dels att förhandla med de grenar av vårt näringsliv, som direkt beröres av hithörande frågor, d.v.s i första hand oljebranschen och de större oljekonsu- menterna, dels också att på grundval av de resultat som framkommer av förhand- lingarna framlägga förslag till den lagstiftning och de övriga åtgärder på området, som kan befinnas påkallade.
Beträffande särskilda frågeställningar, som borde upptagas av de sak- kunniga, anförde departementschefen följande.
Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum på detta område, måste det prin- cipiellt sett synas naturligt, att huvudansvaret för genomförandet av den erforder- liga lagringen lägges på näringslivet självt, d.v.s. oljebranschen och konsumen- terna. Vad särskilt beträffar bränslesidan bör det understrykas, att den ökade användningen av eldningsoljor under senare år inneburit betydande ekonomiska fördelar för näringslivet, jämfört med användningen av fasta bränslen. Det ligger därför nära till hands att den, som har fördelen av den stegrade oljekonsumtio- nen, även bör bära de risker och kostnader, som är förenade med det ökade im- portberoendet. Det bör dessutom framhållas, att en omfattande lagerhållning i statlig regi —— bortsett från de rent militära behoven _ skulle vara förenad med betydande såväl praktiska som kostnadsmässiga olägenheter. Det synes bl. a. ur samhällsekonomiska och beredskapsmässiga synpunkter angeläget, att lagringen i största möjliga utsträckning sker i anslutning till den löpande omsättningen. Den avvägning, som de sakkunniga i denna huvudfråga ställs inför, måste vidare kompletteras med en prövning av fördelningen av lagringsskyldigheten på olika tänkbara lagerhållare. Därvid får bl. a. övervägas i vilken utsträckning exempel-
vis större konsumenter, icke reguljära oljeimporörer, raffinaderier och övriga producenter bör åläggas lagringsskyldighet.
I fråga om lagringens omfattning och takten i utbyggnaden bör de sakkunniga _ med utgångspunkt från bränsleutredningens betänkande — eftersträva ett pro- gram, som med hänsyn till bl. a. investeringsutrymme och ekonomiska resurser kan realistiskt genomföras. De sakkunniga bör även uppmärksamma de säsong- mässiga variationerna i lagringsbehovet för särskilt eldningsoljor.
En allmän förutsättning för de sakkunnigas förhandlingar bör vara, att de fak- tiska kostnader som åsamkas oljehandeln genom lagringsålägganden skall få kom- ma till uttryck i prisbildningen. Det är på grund härav angeläget att lagrings- skyldigheten blir rättvis och drabbar alla därav berörda lika. Då det inte torde kunna undvikas, att dispensfall uppkommer, där lagringsskyldigheten av prak- tiska skäl inte kan fullgöras, bör övervägas vilka särregler som här erfordras. Bränsleutredningen har anvisat möjligheten att belägga dispens med viss avgift, överstigande den faktiska kostnaden för den lagring, för vilken dispens erhålles.
Ett särskilt problem i nu förevarande sammanhang utgjorde _ fram— höll departementschefen —— spörsmålet på vad sätt utbyggnaden av lagrings- utrymmena skulle genomföras. Han anförde vidare härom.
Ur ekonomisk försvarsberedskapssynpunkt är det angeläget att betydande delar av lagren _ särskilt då ifråga om drivmedel —— förvaras i skyddade utrymmen. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår i statlig regi och med statsbidrag en utbygg- nad av bombskyddade cisternutrymmen. Syftet härmed har i första hand varit att åstadkomma en i krigsfall skyddad reserv. Behovet av en dylik skyddad reserv stiger givetvis allteftersom den beräknade förbrukningen av drivmedel och fly- tande bränslen i krig-ökar. Det finns emellertid även andra synpunkter, som här- vidlag gör sig gällande. Med den hittillsvarande och förutsedda konsumtionsut- vecklingen på oljeområdet kan man, som jag förut framhållit, förutse en mycket betydande utbyggnad av de nuvarande cisternutrymmena. Av hänsyn till tank- tonnagets storlek och av allmänt kommersiella skäl kan man räkna med att denna utbyggnad kommer att koncentreras till de stora importhamnarna, som kan ta emot oceangående tonnage. Koncentrerade oljelagringsanläggningar ovan jord medför för dessa orter betydande risker bl. a. ur brandskydds- och civilförsvars- synpunkt. Sådana anläggningar blir naturligtvis i krig mycket sårbara. Det vore på grund härav önskvärt att kunna i största möjliga utsträckning förlägga lag- ringen av åtminstone de mest eldfarliga oljorna (bensin och fotogen) i skyddade utrymmen. Under alla förhållanden är det _— för att den väntade utbyggnaden av lagringskapaciteten skall genomföras på ett riktigt sätt — angeläget att klar- lägga under vilka former kraven på skyddad lagring på längre sikt skall tillgodo- ses.
Departementschefen erinrade om att principerna för den hittillsvarande utbyggnaden av bombskyddade cisternutrymmen, vilka härrörde från år 1948, i stort sett innebure, att statsbidrag till sådana anläggningar lämna- des efter prövning i varje särskilt fall. Därjämte hade den statsbidrags— finansierade utbyggnaden kompletterats med anläggningar i helt statlig regi. Det program, som dittills hade följts, hade emellertid i främsta rum- met siktat på att snabbt få igång en viss utbyggnad på detta område och innebure icke någon slutlig prövning av de lämpliga formerna på längre sikt. I betraktande av bland annat den starka konsumtionsökningen syn-
tes det motiverat att nu ompröva hithörande frågor, ansåg departements- chefen, som i övrigt uttalade följande härom.
Övervägande skäl synes mig tala för att söka finna en metod, som innebär att den fortsatta utbyggnaden av lagringskapaciteten automatiskt genomföres så, att viss minimiandel blir bombskyddad. Detta skulle kunna ske genom föreskrifter om skyldighet att hålla viss del av tvångslagren i skyddade utrymmen. Merkost- naden för bombskyddad lagring skulle därvid — liksom kostnaden för tvångs- lagringen i allmänhet -— komma att direkt belasta den löpande omsättningen. Ge- nom en dylik metod skulle även en mera utbyggd skyddad lagring komma att an— knytas till den kommersiella distributionen och omsättningen av oljeprodukter och därigenom också få en i stort önskvärd lokal spridning. Man torde kunna räkna med att utbyggnaden enligt en dylik princip bör kunna ske på ett samhällsekono- miskt fördelaktigare sätt än genom en omfattande statlig verksamhet på området med därav följande omsättnings- och administrationsproblem.
De sakkunniga bör närmare undersöka förutsättningarna för en omläggning enligt vad här skisserats. Liksom beträffande tvångslagringen i allmänhet bör de sakkunniga kunna utgå från att de faktiska merkostnaderna för lagring i bomb- skyddade utrymmen skall få slås ut på produktpriserna. Det är därför även i detta hänseende angeläget att finna metoder, som ger garantier mot'orättvisa förskjut- ningar i konkurrensläget, olika företag emellan. Lagerhållare, som icke kan full— göra sina åligganden och under någon övergångstid kan behöva erhålla dispens, får icke därmed göra någon ekonomisk vinning. Andra omständigheter som kräver beaktande är exempelvis geografiska och topografiska förhållanden lik- som fördelningen av olika lagerhållares verksamhet på olika delar av landet. Kommunernas medverkan som huvudmän för lagringsanläggningar av denna typ bör likaledes övervägas. Eventuellt kan även frågan om annan form av skyddad lagring än i bergrumsanläggningar behöva aktualiseras.
Avslutningsvis anförde departementschefen mera allmänt rörande ut- redningens arbete.
Det kan givetvis nu icke förutses vilka problemställningar, som kan uppkomma vid de sakkunnigas förhandlingar och utredningar. De sakkunniga bör sålunda l1a frihet att om så visar sig nödvändigt ta upp även andra än här förut berörda spörsmål. I det sammanhanget vill jag särskilt påpeka att frågan om bättre möj— ligheter för en jämn tillförsel, exempelvis genom anläggning av oljeledningar, kan bli av stor betydelse för den slutliga avvägningen av lagringsbehoven för fram- tiden. Att jag i det föregående inte särskilt berört denna fråga sammanhänger bl. a. med att resultaten av utredningarna om den s. k. Trondheimsleden ännu inte föreligger. Det kan emellertid tänkas att de sakkunniga längre fram bör under- söka även oljeledningsfrågan. Denna fråga torde i så fall få anmälas senare.
De sakkunniga bör under sina förhandlingar och utredningar stå i fortlöpande kontakt med bränsleutredningen och berörda myndigheter, särskilt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Med hänsyn till omfattningen av de uppgifter som är avsedda att åvila utredningen och till behovet av en snar omarbetning av gällande lagringsbestämmelser _ en fråga som måste underställas riksdagen —— bör arbetet påbörjas utan dröjsmål. Det torde få förutsättas att de sakkunniga till ledning för sitt arbete får tillgång till bränsleutredningens förut omnämnda be- tänkande ävensom ti'll övrigt erforderligt material av konfidentiell natur.
KAPITEL 11
Huvuddragen i fråga om den hittillsvarande oljeförbrukningen inom landet
[ En statistisk belysning av oljeförsörjningen har tidigare lämnats i en på föranstaltande av bränsleutredningen genom Svenska petroleum insti— tutet utarbetad publikation >>Fakta om olja» (SOU 1953:12). Även i bränsle- l utredningens nyligen framlagda huvudbetänkande (SOU 1956:46) har hit- ; hörande frågor i viss utsträckning statistiskt belysts. Mot bakgrunden av & den mera allsidiga statistiska behandling, som härigenom kommit till stånd, ! har oljelagringskommittén begränsat sin redovisning till sådana uppgifter, ; som har direkt betydelse för de i föreliggande betänkande berörda pro— blemställningarna. Härvid kommer det mera allmänt betonade statistiska materialet att redovisas i detta kapitel, medan ett par speciella avsnitt med detaljstatistik senare presenteras i samband med kommitténs behandling I av särskilda ämnen. . ' Oljeförbrnkningen i Sverige har, som antytts redan i föregående kapitel, under en längre tid visat en stadig tendens till stegring. Enligt »Fakta om olja» uppgick den årliga konsumtionsökningen under tidsperioden 1928 | ——1938 till i genomsnitt 11 a 12 procent. Krigsåren 1940—45 markerade
i Tabell 1. Import av oljeprodukter åren 1939 samt 1946—1955 (Måttenhet 1 000 ton, i yttre högra kolumnen 1 000 m3)
Färdigarbetade produkter Totalt År Lättare Tyngre Råoljor 3 oljorl 015 01.2 Summa ton rn 3 1939 711 628 1 339 65 1 404 1 753 1946 576 730 1 306 460 1 766 2 112 * 1947 787 1 763 2 550 477 3 027 3 581 I 1948 734 1 867 2 601 575 3 176 3 722 * . 1949 701 1 755 2 456 467 2 923 3 415 1950 738 1 970 2 708 903 3 611 4 195 1951 979 2 675 3 654 1 043 4 697 5 483 1952 1 002 2 831 3 833 1 184 5 017 5 879 1953 1 142 2 912 4 054 1421 5 475 6 446 1954 1 248 3 419 4 667 1 740 6 407 7 527 1955 1 302 4 800 6 102 1 889 7 991 9 267
1 bensin och fotogen 2 motorbrännolja och eldningsoljor 3 uppskattat värde
av förklarliga skäl ett avbrott i stegringstakten. Åren efter kriget utmärk- tes emellertid åter av en konsumtionsökning, vilken försiggick i ett be- tydligt snabbare tempo än under förkrigsperioden. Sålunda utgjorde den årliga konsumtionsökningen under tidsperioden 1946—1955 i genomsnitt ca 20 procent. Förbrukningen av oljeprodukter hade år 1955 mer än fem- dubblats i jämförelse med förkrigstiden. Landets import av oljeprodukter under åren 1946—1955 framgår av en sammanställning å sid. 11 (tab. 1). För jämförelse har upptagits motsvarande uppgifter för år 1939.
Konsumtionen motsvarar inte helt importen, enär vid bearbetning av råoljorna vid de inhemska raffinaderierna andra än här avsedda produkter, såsom smörjoljor, asfalt etc., utfaller samt en mindre del av importen åtgår för lagerförstärkning. Å andra sidan erhålles i viss omfattning ben- sin och eldningsoljor ur inhemsk skifferråvara. Någon helt tillförlitlig statistik, som kan belysa den faktiska konsumtionen, finns icke. Den sta— tistik, som är tillgänglig på området, bygger nämligen väsentligen på upp- gifter från oljehandeln om leveranser till konsumenterna och tager följ- aktligen inte hänsyn till lagerförändringarna hos konsumenterna. Av tabell 2 framgår konsumtionen — med nyssnämnda reservation för lagerföränd- ringar och med undantag av konsumtionen för vissa militära behov — av drivmedel och eldningsoljor under åren 1939 samt 1946—1955.
Såsom av tabellen framgår, är konsumtionsökningen särskilt stark under senare år och år — trots ökningen av motorfordonsparken — avsevärt större för eldningsoljor än för drivmedel. Anmärkas bör emellertid att konsumtionen av såväl drivmedel som eldningsoljor under åren 1948— 1949 och i någon mån 1950 varit begränsad på grund av allmän ranso- nering.
Den ökade användningen av oljor för eldningsändamål har kraftigt åter-
Tabell 2. Konsumtion av drivmedel och eldningsoljor under åren 1939 samt 1946—1955
(Måttenhet milj. m3)
År Driv- Fld' S medel mngs- umma oljor
1939 1,2 0,3 1,5 1946 1,0 1,0 2,0 1947 1,3 2,2 3,5 1948 1,2 1,9 3,1 1949 1,2 1,9 3,1 1950 1,4 2,6 4,0 1951 1,7 3,1 4,8 1952 1,8 3,3 5,1 1953 2,0 3,8 5,8 1954 2,3 4,9 7,2 1955 2,5 6,4 8,9
verkat på konsumtionen av fasta bränslen. Av den totala förbrukningen av eldningsoljor samt kol och koks svarade sålunda eldningsoljorna år 1939 för endast en tjugondel, år 1948 för nära en tredjedel och år 1955 för närmare två tredjedelar.
En huvudorsak till den ökade användningen av eldningsoljor som bränsle är prisutvecklingen. Efter det senaste kriget har världsproduktionen av kol och koks varit begränsad, medan oljetillgångarna bättre kunnat till- godose en ständigt ökad efterfrågan. Detta har haft till följd att »realpri- serna» på kol och koks, d.v.s de nominella priserna i förhållande till värme— innehållet, stigit i avsevärt högre grad än motsvarande oljepriser. Om prisläget på eldningsoljor, stenkol och koks är 1939 angives till 100, kan sålunda de nyssnämnda realpriserna under år 1955 ungefärligen uppskat- tas till, för eldningsoljor 222, för stenkol 344 samt för koks 303.
Det är emellertid inte endast den för oljan fördelaktiga prisrelationen. som varit drivkraften till övergången från fasta till flytande bränslen. Bland andra fördelar kan för industriens del framhållas det minskade arbets- kraftsbehovet för eldningen samt i många fall ökat produktionsutbyte. Vid bostadsuppvärmning har användningen av olja vid större anläggningar den fördelen, att arbetskraft sparas, medan vid mindre anläggningar sköt- seln i varje fall blir lättare.
Av den sammanlagda konsumtionen av eldningsoljor under år 1955 svarade industrien och bostäderna för icke mindre än 84 procent. Av åter- stoden föll 11 procent på kraft- och elverk samt statliga och kommunala institutioner och 4 procent på samfärdseln. Fördelningen på förbrukare- kategorier och eldningsoljekvaliteter framgår närmare av tabell 3.
Totalt uppgick konsumtionen av eldningsoljor år 1955 till 71 procent av landets förbrukning av flytande bränslen, medan drivmedlens andel av den totala förbrukningen utgjorde 28 procent. Övriga produkter, lysfotogen och rengöringsmedel, svarade följaktligen för 1 procent av totalkonsum- tionen.
Tabell 3. Förbrukning av eldningsoljor år 1955 (Måttenhet 1 000 m3)
Eldningsoljor Förbrukarekategori Summa nr 1 nr 2 nr 3 nr 4
Industrier ................................. 152 312 662 1 916 3 042 Kraft- och elverk, statliga och kom-
munala institutioner .. ..... 68 66 185 419 738 Bostadsfastigherer . . .. 1 296 438 351 200 2 285 Järnvägar ........... .. 5 8 3 37 53 Sjöfart ........................ — 111 7 105 223 övrig förbrukning ..................... 19 6 9 4 38
2 681 6 379
Tabell 4. Konsumtion av drivmedel (exkl. drivmedel för vissa militära behov) under åren 1939, 1948 och 1955 -
(Måttenhet 1000 m3)
Ungefärlig konsumtion Produktslag
1939 1948 1955 Motorbcnsin (inkl. spritblandningar) ......... 772 780 1530 Motorfotogen ................ ' ........................... 85 148 212 Motorbrännolja ........................................ 310 276 728 Summa 1 167 1 204 2 470 Procent av totala oljekonsumtionen ......... 78 _ 38 28
Tabell 4 utvisar den ungefärliga konsumtionen av drivmedel (utom driv- medel för vissa militära behov), fördelad på olika huvudprodukter, under åren 1939, 1948 och 1955. För vart och ett av nyssnämnda år har drivmed- lens andel av den totala förbrukningen av oljeprodukter angivits i procent av den totala oljekonsumtionen.
Statistik föreligger icke beträffande drivmedlens användning inOm olika områden. Det är emellertid uppenbart, att konsumtionen av motorbensin i allt väsentligt bestämmes av bilismens utveckling. Härvid bör dock beak- tas att de tyngre arbetsfordonen alltmera övergår till motorbrännolja. Ut— vecklingen inom sistnämnda drivmedelssektor är dessutom i betydande om- fattning beroende av den ökade dieseldriften av traktorer, lok och rälsbus- sar, fartyg samt arbetsmaskiner av olika slag. Konsumtionen av såväl ben— sin som motohrännolja har visat en markerad tendens till ökning. Förbruk- ningen av motorfotogen, vilken. huvudsakligen användes inom jordbruks- och fiskenäringarna, synes däremot komma att stabiliseras på de senaste årens nivå.. .
Trots den årligen ökade användningen *av motorbensin och motorbränn- olja tenderar drivmedlens andel av totalkonsumtionen av flytande bränslen, såsom framgår av tabell 4, att avtaga.
KAPITEL III
Den väntade konsumtionsutvecklingen i fråga om oljor
I kapitel 11 har kommittén framlagt viss statistik, avsedd att i huvud- drag belysa den hittillsvarande utvecklingen av oljekonsumtionen. Det är särskilt de senare årens kraftiga stegring av förbrukningen, som är av in- tresse, då det gäller att bilda sig en uppfattning av framtidsbehoven på området. Innan kommittén för egen del ingår på detta spörsmål, skall en kort redogörelse lämnas för de synpunkter, som bränsleutredningen i detta hänseende framlagt i sitt den 30 juni 1955 avgivna betänkande om lag- ringsbehovet för olja.
Bränsleutredningen har bl. a. erinrat om att bränsle- och energikonsum— tionens storlek är avhängig av utvecklingen på en mångfald skilda sam- hälleliga områden och att en bedömning för framtiden därför blir utomor- dentligt osäker. Fortsatt industrialisering och motorisering, ytterligare ut- ökad trafik samt höjd bostadsstandard torde emellertid enligt utredningens mening komma att dominera över de besparingar, som blir möjliga genom rationalisering med påföljd att konsumtionsökningen måste antagas fort- sätta. Utredningen konstaterar, att oljekonsumtionen i vårt land för när- varande utgör omkring hälften av den totala bränsleförbrukningen, och gör det antagandet, att om ökningen under en tioårsperiod blir 50 procent och helt kommer att täckas med olja — vilket synes utredningen sannolikt — samt därjämte viss ytterligare förbrukning tänkes bli omlagd från fasta till flytande bränslen, man till år »1965» bör kunna räkna med ungefär en fördubbling av den nuvarande oljekonsumtionen. Genom att citera årtalet 1965 har utredningen velat uttrycka, att dess framtidsbedömning mera har avseende på utvecklingen under en period av ungefärligen 10 år än på det speciella året 1965. Med ytterligare betonande, att här alla' spekulationer är utomordentligt osäkra, förklarar utredningen, att antagandet om en till år »1965» med 50 procent ökad bränsleförbrukning samt om en fördubb- ling av oljekonsumtionen utgör en så säker grund för bedömandet av för- sörjningsproblemen, som över huvud är möjligt att uppnå. Utredningen till- fogar, att det emellertid icke skulle förvåna någon av dem som sysslat med dessa problem, om utvecklingen skulle komma att förlöpa något snabbare än nu angivits.
Från angivna förutsättningar har bränsleutredningen beräknat, att oljeim- porten år »1965» kommer att ha uppnått en storlek av omkring 15 milj. m3.
I sitt den 5 december innevarande år dagtecknade betänkande om bränsle— försörjningen i atomåldern ( SOU 1956:46 ) har bränsleutredningen uttalat, att den funnit sig böra räkna med att oljeimporten vid fortsatt konsum- tionsvänlig samhällspolitik någon gång mellan åren 1965 och 1970 kan komma att stiga från nuvarande 7 a 8 milj. ton (motsvarande ca 8 a 9 milj. m3) till det dubbla och att den kommer att vara tre gånger så stor omkring år 1980. Härigenom skulle oljeimporten, som nu täcker hälften av vårt energibehov, vid fortsatt konsumtionsvänlig samhällspolitik och i öv- rigt de tendenser, som nu framträder, år 1980 komma att svara för drygt 70 procent därav. Utredningen anför i fråga om atomenergin, att man vågar räkna med en atomvärmeproduktion år 1980, som tillgodoser omkring 10 procent av landets dåtida totala energibehov samt att atomenergin små- ningom kan väntas täcka energibehovets fortsatta tillväxt. Slutsatsen av bränsleutredningens prognos blir att vårt beroende av flytande bränslen på grund av landets ökade energibehov under avsevärd tid framåt kommer att ytterligare accentueras.
Såsom bränsleutredningen framhållit, är alla framtidsbedömningar av konsumtionsutvecklingen på bränsleområdet beroende av en mångfald olika faktorer, vilkas betydelse är svår att överblicka. Ett exempel på svårighe- terna för framtidsprognosen utgör den i kapitel 11 påvisade, språngartat ökade konsumtionen av eldningsoljor under de senaste åren. Med hänsyn till sålunda föreliggande vanskligheter i framtidsbedömningen har kom- mittén, då den angripit sin uppgift att föreslå en förbättring av den nu— varande lagerhållningen av oljeprodukter, funnit sig böra uppgöra ett pro- gram blott för en kortare tid, närmast femårsperioden 1958—1962. Det vore naturligtvis tänkbart att låta den åsyftade förstärkningen av lager- hållningen anknyta till en ännu kortare tid, t. exftre år, men mot en sådan lösning kan invändas att den icke möjliggör för vederbörande lager- hållare att någorlunda långsiktigt planera de olika oljelagringsåtgärder, som är påkallade.
Det bör anmärkas, att oljelagringskommittén i enlighet med sitt upp— drag väsentligen har att bedöma utvecklingen enbart på oljeområdet. Själv- fallet kommer emellertid prognosen beträffande konsumtionen av andra bränsleslag också in i bilden. Härvidlag har kommittén ansett sig kunna bygga på de antaganden, som redovisats i bränsleutredningens nyss berörda slutbetänkande.
Vad sedan angår utvecklingen inom olika sektorer av oljeförsörjningen skall uppmärksamheten först riktas på drivmedelsområdet, därvid dock bortses från vissa militära behov av drivmedel.
Såsom i kapitel II anförts, är det uppenbart att konsumtionen av motor- bensin i allt väsentligt bestämmes av bilismens utveckling. Antalet registre- rade, personbilar, som vid slutet av kalenderåret 1950 var ca-250 000, uppgick vid utgången .av år 1955 till ca 635 000. Såvitt man "kan bedöma,
*lnilj. m3).
är ytterligare ansenlig tillväxt av personbilarnas antal att vänta under den här aktuella femårsperioden. Den på sistone påbörjade övergången på per- sonvagnsområdet från bensin till dieseldrift kan i varje fall under den period, som här avses, antagas bli av ringa betydelse för konsumtions— utvecklingen. Antalet bensindrivna lastbilar och bussar uppgick vid ut- gången av 1950 till sammanlagt ca 76000, medan antalet fem år senare (år 1955) stigit til-l ca 86 000. Inom denna grupp har bussarna successivt minskat i antal sedan 1950, medan lastbilarna undan för undan ökat; i slu- tet av perioden synes lastbilarna dock ha börjat stagnera i antal. På grund av en under senare år alltmera ökad övergång till dieseldrift, som speciellt i fråga om de större enheterna kan väntas fortgå, torde en minskning av antalet för bensindrift avsedda lastbilar och bussar sannolikt vara att emot— se under den närmaste femårsperioden. Medan den genomsnittliga års- konsumtionen av bensin per fordon räknat (personbilar, lastbilar och hus- sar) för är 1939 var ca 3,1 m3, har motsvarande genomsnittstal under tiden därefter successivt sjunkit för att år 1955 nedgå till ungefärligen 2,1 m3. Bl. a. på grund av övergången till dieseldrift torde nyssnämnda genomsnitts- tal komma att ytterligare minskas. I samma riktning verkar även kvalitets- höjningen på bensin, utvecklingen av bilmotorerna, sänkningen av person- bilarnas tjänstevikt samt genomsnittligt sett mindre intensiv användning av personbilarna. Med beaktande av ovan angivna faktorer har kommittén beräknat, att årskonsumtionen av bensin till slutet av år 1962 kommer att öka från nuvarande ca 1,6 milj.-ms till omkring 2,1 5 2,2 milj. m3. Moiorbrännolja användes, såsom tidigare nämnts, inom många skilda områden. Statistik föreligger icke beträffande fördelningen av konsumtio— nen på olika förbrukarekategorier. Det kan emellertid förutses, att använd- ningen av motorbrännol ja kommer att öka inom samtliga sektorer, alltså bå- de för driften av motorfordon (huvudsakligen lastbilar och bussar) och trak- torer, samt beträffande rälsbussar, lok, fartyg, stationära motorer och arbets- maskiner av olika slag. Med ledning av utvecklingen under senare tid har kommittén antagit, att behovet av motorbrännolja till utgången av år 1962 kommer att stiga från nuvarande ca 0,8 milj. 1113 till ca 1,1 år 1,2 milj. m3. Konsumtionen av motorfotogenhar under senare år varit praktiskt taget oförändrad. Den har pendlat inom relativt snäva gränser, 200 000—220 000 m3. Någon betydande förändring av konsumtionen är icke att vänta under den nu aktuella femårsperioden. Även lysfotogenen har under senare år utvisat en praktiskt taget oförändrad konsumtionsnivå, ca 50 000 m3 per år. Ej heller för detta varuslag förutses någon egentlig konsumtionsökning. Konsumtionen av fotogen vid femårsperiodens slut kan därför beräknas till ca 0,3 milj. m3. * Förbrukningen av drivmedel vid utgången av 1962 kan med ledning av det sagda uppskattas till omkring 3,5 milj. mfi (mot för närvarande ca 2,6
Det har förut framhållits, att bedömningar av konsumtionsutvecklinggen på bränsleområdet under alla förhållanden är mycket vanskliga. Det-tta gäller i särskilt hög grad i fråga om eldningsoljor. Till de osäkra faktorerrna hör förutom konjunkturskiftningar för industrien m. m. temperatur- ooch nederbördsförhållandena, vilka starkt influerar på förbrukningen av desssa oljor. Variationerna mellan ett kallt och ett varmt år kan sålunda i vad aav- ser uppvärmningssektorn innebära konsumtionsförskjutningar på mera län 25 procent. Ett »torrår» kan medföra att ångkraftverkens bränslebehnov mångdubblas. I detta sammanhang får man givetvis grunda beräkningarrna på ur temperatur- och nederbördssynpunkt normala är.
Av den sammanlagda konsumtionen av eldningsoljor år 1955, 6,4 miilj. m3, utgjorde, såsom i kapitel 11 angivits, industriens och bostädernas anodel icke mindre än 84 procent eller ca 5,3 milj. m3. Av samma kapitel franm— går, att konsumtionen av eldningsoljor under de närmaste åren dessföri'in- nan ökat kraftigt och att konsumtionsökningen, då den var som störrst, d.v.s. 1954—1955, var icke mindre än 1,5 milj. m3. Det är följaktligen inddu- striens och bostädernas konsumtion, som främst bör beaktas, då det gälller att få en uppfattning om den kommande utvecklingen på eldningsol_lje- området.
Vid en prognos rörande eldningsoljornas roll i den framtida bränssle— balansen måste, då man använder den i kapitel 11 (tabell 2) redovisaade statistiken tagas i betraktande, att utvecklingen under år 1955 i vissa rav- seenden varit exceptionell. Den ringa nederbörden under sommaren ooch hösten medförde nämligen att produktion av ångkraft fick tillgripas i Sij- ciellt stor omfattning. Även i fråga om medeltemperaturen under uppvärrm- ningssäsongerna var 1955 ett onormalt år. Dessa omständigheter i föreniing orsakade då en avsevärd ökning i oljekonsumtionen, som kan uppskatttas till minst 0,5 milj. m3 av den berörda totala ökningen under året, 1,5 miilj. m3.
I kapitel II har det påpekats, att övergången från andra bränslen till ezld- ningsolja spelat en viktig roll i den hittillsvarande utvecklingen. Demna övergång till olja har varit tydligt markerad inom samtliga förbrukarekaite- gorier utom i fråga om gas- och koksverk. Störst synes övergången ha varit inom industrien. Enligt den kvartalsstatistik, som statens handels- och in- dustrikommission upprättat på grundval av en del från industriföretagen inhämtade uppgifter och som avser de från bränsleförsörjningssynpumkt viktigaste företagen, har övergången till olja, som tidigare varit utomlor- dentligt markant, numera tenderat att avstanna. Av nyssnämnda statisstik framgår dessutom, att den ökning av oljeförbrukningen, som skett 1111011'1 industrien, till större delen uppväges av en nedgång i konsumtionen av fasta bränslen. Utrymmet för en ytterligare övergång inom industrien tomrde numera vara relativt begränsat. Oljelagringskommittén har bedömt utveeck- lingen inom industrisektorn så, att konsumtionen av eldningsoljor wis-
serligen kommer att öka men att ökningen kommer att ske i betydligt lång- sammare takt än tidigare. Industriens konsumtion vid femårsperiodens ut- gång torde kunna uppskattas till drygt 3,6 milj. m3.
Även inom bosiadssektorn har under efterkrigstiden en övergång ägt rum från eldning med fasta bränslen till oljeeldning. År 1950 uppgick kon- sumtionen av eldningsoljor för bostadsfastigheter till ca 0,6 milj. mä, me- dan den år 1955 utgjorde ca 2,3 milj. m3. Den betydande konsumtions- ökningen motsvaras icke tillnärmelsevis av en nedgång i användningen av fasta bränslen, detta därför att de nya fastigheterna i stor utsträckning från början torde utrustas för oljeeldning.
Med oförändrad byggnadstakt torde det årliga nettotillskottet av bostä- der kunna uppskattas till 50 000 å 60000 lägenheter per år. Detta skulle innebära ett nytillskott fram till slutet av är 1962 på ungefärligen 400 000 lägenheter. Med användande av gängse förbrukningstal skulle detta till- skott föranleda en ökning av oljekonsumtionen med icke mindre än om- kring 1 milj. m3. Om hänsyn tillika tas till att övergången från fasta bräns- len till olja kommer att fortgå inom bostadssektorn, skulle bostädernas konsumtion av eldningsoljor år 1962 kunna uppskattas till 3,5 år 4 milj. m3.
Inom övriga förbrukningsomräden (kraft- och elverk, statliga och kom- munala institutioner, kommunikationsväsende m. m.) torde ångkraftpro- duktionen vara en av de mera betydelsefulla faktorerna, då det gäller att förutspå den framtida förbrukningen. Behovet av bränslen för kraftpro- duktion torde under förutsättning av normala nederbördsförhållanden kun- na uppskattas till omkring 0,5 milj. ekvivalenta ton stenkol i början av 1960-talet. Huvuddelen av detta behov kan antagas komma att tillgodo- ses med eldningsolja, vilket skulle motsvara en konsumtion av ungefär 0,3 milj. m3. Konsumtionsutvecklingen för statliga och kommunala institu- tioner är svår att uppskatta, eftersom säkra hållpunkter för bedömningen saknas. Kommittén räknar emellertid med att användningen av eldnings- olja även inom denna förbrukarckatcgori kommer att öka. Sammanlagt för kraft— och elverk, statliga och kommunala institutioner samt kom- munikationsväsendet torde konsumtionen kunna uppskattas till 0,8 milj. m3 vid femårsperiodens slut. Vid jämförelse med 1955 års konsumtion för denna grupp måste beaktas att, som förut nämnts, ångkraftproduktionen år 1955 forcerades på grund av vattenbrist och att vintermånaderna var kallare än normalt. För återstående grupper kan konsumtionen under fem år antagas öka från nuvarande ca 0,3 milj. m3 till omkring 0,5 milj. m3.
Totalt torde förbrukningen av eldningsoljor vid femårsperiodens utgång således kunna beräknas till (3,6 + 3,7 + 0,8 + 0,5 :) 8,6 milj. m3. Tidi- gare har behovet av drivmedel vid samma tidpunkt antagits komma att uppgå till ca 3,5 milj. m3. Konsumtionen av flytande bränslen över huvud taget skulle härigenom — bortsett från drivmedel för vissa-militära behov — år 1962 uppgå till drygt 12 milj. m3.
Bränsleutredningens i det föregående omnämnda prognos beträffande konsumtionsutvecklingen avser en längre tidsperiod än den för oljelag- ringskommittén aktuella. Bränsleutredningen har sålunda antagit, att den nuvarande konsumtionen av 7 a 8 milj. ton skall ha fördubblats någon gång mellan åren 1965 och 1970. Om man kan antaga, att konsumtions— ökningen under hela tiden fortskrider någorlunda likformigt, torde en rela- tivt god överensstämmelse kunna anses föreligga mellan bränsleutred- ningens och oljelagringskommitténs förutsägelser, i synnerhet om hänsyn tillika tages till att oljelagringskommittén, såsom nämnts, undantagit driv- medel för vissa militära behov från sin uppskattning.
KAPITEL IV
Gällande bestämmelser om oljelagring
Frågan om särskilda åtgärder för att inom landet få till stånd en reserv av oljor aktualiserades i olika sammanhang under 1930-talet. År 1934 före- slog rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, att den, som un- der ett visst år importerat brännoljor utöver en angiven minsta kvantitet, skulle vara skyldig att hålla ett lager, motsvarande minst 30 procent av det föregående årets import; Kungl. Maj:t skulle dock äga befogenhet att medge befrielse från lagringsplikten. Förslaget föranledde ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I ett yttrande år 1937 föreslog rikskommissionen vidare, att man snarast skulle undersöka möjligheterna att anskaffa bombsäkra lager- utrymmen för flytande bränslen genom insprängning i berg.
I propositionen nr 323 till 1937 års riksdag angående anslag till statlig lagerhållning m. m. underströk dåvarande chefen för handelsdepartemen- tet vikten av att ha tillgång till bombsäkra lagringsutrymmen. Senare till- kallades i juni 1937 särskilda sakkunniga för en utredning angående anord- nande av lagringsutrymmen för flytande bränslen. Utredningens betänkan- de avlämnades den 29 december 1937 (SOU 1937:54).
Utredningen konstaterade, att de dåvarande lagren av flytande bränslen inom landet vid en normal fredsförbrukning icke räckte till att tillgodose behoven under mer än en och två tredjedels månad i fråga om bensin samt en och en halv månad i fråga om motor- och pannbrännolja. Det var uppen— bart att en så kort försörjningsperiod var långt ifrån tillfredsställande. En lagring av flytande bränslen borde omfatta dels färdiga produkter (bensin, motor- och pannbrännolja), dels råolja. Även om det ur trygghetssynpunkt var synnerligen önskvärt med en lagring motsvarande ett halvt års normal förbrukning, begränsade utredningen sitt förslag — främst med hänsyn till de betydande kostnaderna för utbyggnad av bombsäkra lagerrum — till en lagring motsvarande 30 procent av årsförbrukningen. I verkligheten tor- de emellertid — framhöll utredningen — åtskilligt mer kunna påräknas som ständig tillgång inom landet, enär varje importör för att kunna hålla 30-pro- centgränsen skulle bli nödsakad att som regel röra sig med något större lager.
Utredningen fann det knappast möjligt att i statlig regi handha och om- sätta ett lager av sådan omfattning, som här krävdes. En viss del av de behövliga merlagren och lagringsanläggningarna torde visserligen böra ta- gas i anspråk för att tillgodose statliga behov och förläggas under hän-
synstagande därtill. I huvudsak måste man emellertid för omsättningen lita till den icke statliga förbrukningen; den övervägande delen av lagerhåll- ningen borde därför överlämnas åt de enskilda företagen att ordna och handha. En frivillig lagerhållning utöver den gräns, som betingades av rent kommersiella och drifttekniska hänsyn, kunde knappast förväntas, om icke firmorna på ett eller annat sätt bereddes kompensation för därmed förenade kostnader. Om samtliga importörer däremot ålades att ständigt hålla i lager viss del av föregående års i'mportkvantiteter, skulle de bli skyl- diga att själva skaffa eller i vart fall vidkännas kostnaderna för anskaff- ning av nödiga lagerutrymmen. Hinder syntes heller icke föreligga för att utfärda föreskrifter om anordnande av bombsäkra lagringsutrymmen; ut- redningen ansåg emellertid det vara en statens angelägenhet att i sådant hänseende tillgodose de samhälleliga intressena. Det borde därför icke ifrå- gasättas, att oljefirmorna själva skulle bekosta de anordningar, som er- fordrades för bombsäkerhet. Däremot borde det stadgas skyldighet för den, som behövde lagerutrymmen, att underkasta sig de bestämmelser rörande cisternernas förläggning m. m., som staten kunde finna erforderliga ur skyddssynpunkt. Denna skyldighet syntes böra utsträckas därhän, att de lagringsskyldiga även skulle kunna förpliktas att mot viss hyra för cistern- anläggningarna begagna av staten anvisade, genom dess försorg i bomb- lsäkra rum uppförda cisterner. Utredningens förslag innebar, att oljeimpor- törerna skulle bli lagringsskyldiga.
Utredningen förutsatte, att den förordade utvidgade lagringen skulle ske i bombsäkra lagerutrymmen. Kostnaderna för sprängningsarbetena skulle kunna utgå av sådana medel, som avsetts för beredskapsarbeten. Vad där- efter beträffar anläggningskostnaderna i övrigt för cisternerna borde dessa kostnader betalas av staten i de fall kronan ägde eller hade nyttjanderätt till marken. Om enskilda på sin mark fått bombsäkert rum insprängt på statens bekostnad, skulle de kunna få lån av staten för att bestrida anlägg— ningskostnaderna. Då kostnaderna för tvångslagringen, frånsett beredande av bombsäkerhet, helt skulle läggas på importföretagen, fanns det helt naturligt anledning antaga, att företagen vid prissättning å varorna skulle ta hänsyn till den nya förpliktelsen. Det torde alltså ytterst bli konsumen- terna, som belastades med kostnaderna för tvångslagringen. Det borde här— vidlag beaktas, att en ökad lagerhållning var av betydelse icke blott för lan- det i dess helhet — närmast blev den till fördel för konsumenterna av fly- tande bränslen, vilka genom en sådan lagring vann ökad säkerhet för att .de även under en avspärrning skulle få sina behov tillgodosedda i största möjliga utsträckning. Den prishöjning, som utredningen räknade med — 0,2 öre per liter försåld vara — kunde betraktas som en rimlig försäkrings- premie. Skulle däremot dessa kostnader stanna på staten och sålunda fram- komma på budgeten, blev de erforderliga anslagen högst betydande och verk- ningarna ur skilda synpunkter uppenbarligen vida mera-ogynnsamma.
Utredningen berörde även frågan om inhemsk oljeraffinering. Ur bered- skapssynpunkt var det av vikt att utvinningen av olika färdigprodnkter kunde anpassas efter det förhandenvarande behovet samt att lagringen till betydande de] kunde avse den relativt förvaringsbeständiga råoljan. Med hänsyn härtill — liksom även ur nationalekonomisk synpunkt — borde inhemsk raffinering ske i ökad omfattning. Utan lämpliga åtgärder från statens sida kunde man dock knappast förvänta en utveckling av svensk raffineringsindustri. Om denna industri skulle ge ett tillfredsställande re- sultat, borde den tillförsäkras såväl möjlighet till avsättning av produkter- na som ett visst pris vid försäljningen till distributionsföretagen. Utred— ningen föreslog därför, att staten skulle garantera den inhemska raffine- ringsindustrien rätt att till distributionsföretagen försälja en kvantitet mot- svarande 25 procent av föregående års sammanlagda förbrukning inom lan- det; raffinaderierna skulle vidare berättigas att vid avyttring till distri- butionsföretagen erhålla visst pris. I fråga om lagringsskyldigheten före- slog utredningen att raffinaderierna skulle hålla i lager viss minimikvanti- tet råolja, motsvarande 30 procent av föregående års förbrukning. Om raf- finaderierna sålde färdigprodnkter till förbrukning inom landet på annat sätt än genom oljeimportörernas distributionsapparat, borde raffinaderier— na härjämte för sådan vara ha samma lagringsskyldighet som importörerna.
Utredningen hade vidare — i överensstämmelse med det här återgivna förslaget — utarbetat ett förslag till förordning med särskilda bestämmel- ser angående handel med vissa mineraloljor. Förordningen föreslogs skola tillämpas från och med den 1 juli 1938. Då det emellertid krävdes viss tid, innan lagringsskyldigheten kunde tillämpas, borde denna skyldighet inträda först i den mån Kungl. Maj:t — allt efter det lagringsutrymmen färdig- ställdes — förordnade därom.
Yttranden över utredningens betänkande avgavs bl. a. av företag i olje- branschen. Dessa vitsordade i allmänhet behovet av en ökad lagerhållning men framställde vissa anmärkningar mot storleken av och villkoren för denna ökning. En grupp oljebolag medgav, att bolagens dåvarande lagrings- utrymmen understeg vad som ur rörelsens synpunkt var önskvärt. Bolagen kunde emellertid icke rimligtvis åtaga sig större kapitalutlägg än som nor- malt erfordrades för att bedriva rörelsen. Om staten påkallade ett utbyg- gande av lagringsutrymmen i större omfattning än som var nödvändigt för bolagens normala kommersiella behov, borde motsvarande merkostnad följ- aktligen ej drabba bolagen. Ett företag framhöll, att för mindre impor- törer med ringa antal oljetankar den av utredningen föreslagna lagerhåll- ningen medförde behov av relativt taget mycket betydande nyinvesteringar; särskilda bestämmelser till skydd för dessa mindre importörer erfordrades därför.
Utredningens betänkande anmäldes i propositionen nr 233 till 1938 års riksdag. Föredragande departementschefen tillstyrkte i princip förslaget
om åtgärder från statens sida för att få till stånd en lagerhållning motsva- rande minst 30 procent av årsförbrukningen. Enligt departementschefens mening borde dock i en blivande förordning i ämnet icke anges någon viss minimiprocent, till vilken lagringen skulle uppgå, utan det borde över- låtas åt Kungl. Maj:t att bestämma härutinnan. I avvaktan på att erfor- derliga lagringsutrymmen för den 30-procentiga lagringen skulle hinna ordningställas, borde Kungl. Maj:t sålunda kunna föreskriva viss lägre pro- centsats. Lagringsanordningarna borde såvitt möjligt vara skyddade mot skadegörelse, varvid särskilt faran för bombanfall från luften borde beak- tas. För försöksverksamhet rörande olika metoder att lagra olja bombskyd- dat föreslogs ett anslag av 20 000 kronor samt för utförande av försöksan- läggningar ett anslag av 1 milj. kronor. Departementschefen biträdde ut— redningens förslag, att sprängningskostnaderna för bergrum skulle ankom- ma på statsverket, samt tillstyrkte även i övrigt huvudsakligen utredningens förslag i finansieringsfrågan. I annat sammanhang äskades medel å bered- skapsstat till bombsäkra utrymmen.
Vad utredningen anfört om stöd åt en inhemsk raffineringsindustri till- styrktes likaledes av departementschefen. Han fann det emellertid ej ute- slutet, att en dylik industri skulle kunna utvecklas även utan att särskilda stödåtgärder behövde vidtagas.
Mot utredningens förslag till författning i ämnet hade departementsche- fen i stort sett intet att erinra. Ett vid propositionen fogat förslag till för- ordning angående handel med vissa mineraloljor överensstämde i huvud— sak med utredningens utkast.
Propositionen behandlades såvitt angick förslaget till förordning av andra lagutskottet. I sitt utlåtande nr 56/1938, som beträffande upplägg- ningen av lagringssystemet var enhälligt, framhöll utskottet, att övervä- gande skäl talade för att de enskilda företagen fick i den utsträckning, som ifrågasatts i propositionen, bidraga till kostnaderna för den ökade lagerhållningen. Utskottet kunde följaktligen icke tillstyrka ett motionsvis framfört yrkande, att hela kostnaden för den ökade lagringen av flytande brännoljor skulle bestridas av det allmänna. Beträffande förslaget om skyl- dighet att inköpa raffinerad olja förutsatte utskottet, att Kungl. Maj :t icke skulle komma att föreskriva sådan skyldighet med mindre synnerliga skäl talade för ett dylikt beslut.
Propositionen bifölls av riksdagen. Härjämte upptog riksdagen — i en- lighet med förslag av Kungl. Maj:t — å beredskapsstat för budgetåret 1938 /.39 förskottsanslag till bombsäkra utrymmen å sammanlagt 4 milj. kronor. Vidare beviljade riksdagen, likaledes med bifall till ett förslag av Kungl. Maj:t, till län för anläggning av ett oljeraffinaderi i Nynäshamn ett anslag av 6 milj. kronor.
Den 10 juni 1938 utfärdades den alltjämt gällande förordningen angående handel med vissa mineraloljor (svensk författningssamling nr 367/1938).
De oljor, som omfattas av förordningen, är bensin, nativ olja (crude oil), fotogen, motorbrännolja, spannbrännolja samt andra raffinerade brännoljor.
Enligt förordningen skall den, som importerar olja för försäljning i oför- ändrat skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl. Maj:t för- ordnar därom — under hela året hålla lager av sådan olja inom riket. Lag- ret skall uppgå till viss procentuell andel av den olja han sålt under näst- föregående kalenderår. Samma skyldighet åvilar den, som köper raffinerad olja från svenskt oljeraffinaderi för försäljning här i riket, liksom också de inhemska raffinaderierna för den olja de säljer direkt till förbrukare inom riket. Härjämte kan Kungl. Maj:t förordna, att inhemskt raffinaderi skall lagra viss andel av den råolja, som under nästföregående kalenderår förbrukats för raffinering. Vidare kan Kungl. Maj:t föreskriva lagrings- plikt för den, som i större omfattning inför olja för annat ändamål än för- säljning eller raffinering, exempelvis för egen förbrukning.
Olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transi- tering, skall vid tillämpning av förordningen anses befintlig utom riket.
Den, som skall hålla lager, är enligt förordningen skyldig att använda lägerplats, som Kungl. Maj :t anvisar. Han skall vidare före den 1 februari varje år lämna uppgift å de oljor, som han sålt inom riket under föregående år, samt före utgången av varje månad lämna uppgift å sitt oljelager den sista i närmast föregående månad.
Om det inträder någon avsevärd förändring i förhållande till närmast föregående kalenderår i fråga om de kvantiteter olja, som en viss importör inför till riket eller som innehavare av ett inhemskt oljeraffinaderi för- brukar, kan Kungl. Maj:t — med avvikelse från vad eljest gäller — med- dela de särskilda bestämmelser, som föranletts av de ändrade förhållan- dena. Även eljest kan Kungl. Maj:t, när särskilda skäl föreligger, medge undantag från skyldigheten att hålla lager.
Om någon, som är lagringsskyldig, inte har tillräckliga lager av olja, skall han få föreläggande att inom viss tid fylla bristen. Gör han inte det, föreskriver förordningen böter med 20—40 kronor för varje ton olja, som han inte har i lager.
Förordningen innehåller vidare vissa bestämmelser om skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi. På framställning av den som här i landet raffinerar olja — eller avser att göra detta — kan Kungl. Maj:t nämligen ålägga importör att från oljeraffinaderiet inköpa sådan olja till myckenhet och pris, som Kungl. Maj:t bestämmer. Förut- sättningar för att skyldigheten skall kunna inträda är dock, att raffine- ringen anses önskvärd för att trygga tillgången inom riket av de mineral- oljor, som förordningen omfattar, samt att det kan antagas, att den raffine- rade oljan eljest icke skulle vinna avsättning. Den som utverkat dylikt åläggande skall å sin sida vara skyldig leverera olja till myckenhet och pris samt på de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämmer.
1938 års förordning kan sägas utgöra en yttre ram för lagringsskyldig— heten. För att skyldigheten konkret skall inträda, erfordras särskilda för- ordnanden av Kungl. Maj:t. Sådana har också meddelats; med stöd av 1938 års förordning har Kungl. Maj:t nämligen genom olika kungörelser fast- ställt den lagringsprocent som skall gälla. I fråga om den försäljning som sker genom oljeimportörer eller från de inhemska oljeraffinaderierna gäll- de för tiden fram t.o.m. utgången av år 1946 följande procenttal, samma för alla berörda oljeslag.
'” ' Tid Procenttal 1/1—30/6 1939 10 1/7 1939—30/6 1940 20 1/7 1940——31/12 1946 25
Efter sistnämnda tidpunkt har det varit olika procenttal för olika pro- dukter. Enligt kungörelsen den 20 december 1946, nr 792, med vissa änd- rade föreskrifter rörande tillämpningen av förordningen angående handel med vissa mineraloljor — vilken kungörelse alltjämt gäller — skall så- lunda lagringsprocenten vara, såvitt angår motorbrännolja och pannbränn- olja, 15 procent samt beträffande övriga produktslag — bensin och foto— gen — samma som tidigare, d.v.s. 25 procent. För år 1950 medgavs dock under hand en nedsättning av lagringsprocenten för eldningsolja 3 och 4 från 15 till 5 procent; detta sammanhängde med försörjningssvårigheterna ' vid upphävandet av eldningsoljeregleringen.
Under åren 1939—1946 förelåg dessutom skyldighet för oljeraffinaderi- erna i landet att lagra råolja; lagringsprocenten var under första halvåret även i detta fall 10 procent men utgjorde sedan 20 procent. Efter den 1 januari 1947 har raffinaderierna varit befriade från skyldigheten att lagra råolja.
Möjligheten att föreskriva lagringsskyldighet även för den, som inför olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering,har Kungl. Maj:t icke utnyttjat. Detta innebär att alla 5. k. direktimportörer, vilka inför olja för egen förbrukning, undgår att bli lagringsskyldiga. Kungl. Maj:t har icke hittills meddelat åläggande att köpa olja från inhemskt oljeraffinaderi. Ej heller har Kungl. Maj:t i något fall föreskrivit, att viss lagringsplats skall användas.
Beträffande tillämpningen av bestämmelserna om lagringsskyldighet må här vidare nämnas följande. Före andra världskriget torde oljehandelns lager i allmänhet ha uppgått till föreskriven storlek. Från tiden under kri- get kan nämnas att 1944 års drivmedelsutredning i ett år 1945 framlagt betänkande föreslog att lagringen av importolja skulle omfatta 40 procent av förbrukningen fredsåret 1938, frånsett krigsmaktens lagring. Under ef- terkrigsåren har svårigheter stundom förekommit att fullgöra den författ- ningsenliga lagringen, särskilt i fråga om eldningsoljor, beträffande vilka
konsumtionen ökat mycket snabbt. Vad gäller tiden 1947—1950 tvingades Oljebolagen till följd av importregleringen och ransoneringen av flytande bränslen att minska sin lagerhållning. I all synnerhet de företag, som im- porterade olja mot dollarvaluta, hade då svårt att fullgöra lagringsskyldig- heten. Eftersom importsvårigheterna ej drabbade alla företag i lika hög grad, meddelades icke någon generell nedsättning av lagringsskyldigheten; i stället prövades varje företags möjligheter att hålla erforderliga lager. Utgångspunkten vid denna prövning var de av statens bränslekommission — som vid denna tid var tillsynsmyndighet — uträknade kvantiteter av olika produkter, vilka företagen författningsenligt var skyldiga lagra. Olje- företagen bereddes därefter tillfälle till överläggningar med kommissionen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, varvid tvångslagrings- siffrorna anpassades efter de lager, som företagen beräknades kunna hålla i vid olika tidpunkter. — På grund av svårigheten att förutse importens i storlek under längre tidsperioder fastställdes under denna tid lagringsskyl— digheten halvårsvis.
Som nyss nämnts medgavs för år 1950 en nedsättning av lagringsplikten beträffande vissa eldningsoljor från 15 till 5 procent. Då riksnämnden för ! ekonomisk försvarsberedskap, som från och med den 1 juli 1950 från bräns- j lekommissionen övertog den formella kontrollen av lagringsskyldigheten, ; sedermera meddelade Oljebolagen att lagringsprocenten för år 1951 he- träffande samtliga eldningsoljor förutsattes åter bli 15 procent, föranledde ' detta ett flertal ansökningar om dispens från lagringsskyldigheten. Med * anledning härav underställde riksnämnden frågan om lagringsprocentens i storlek Kungl. Maj:ts prövning. Kungl. Maj:t uppdrog i anledning härav | den 5 oktober 1951 åt riksnämnden att, i den mån den aktuella försörj- . ningssituationen beträffande flytande bränslen fanns i särskilt fall på- ! kalla befrielse från eller lättnad i lagringsskyldigheten, medge dispens från ! föreskrifterna i 1938 års förordning. Med stöd av detta beslut har riks- l nämnden sedan i viss utsträckning lämnat dispenser, som motiverats hu- , vudsakligen av otillräckliga cisterntillgångar. Det bör framhållas att den omständigheten att cisterner ej byggts i tillräcklig utsträckning delvis måste tillskrivas en snäv byggnadstillståndsgivning.
Ett av Oljebolagen hemställde år 1951, att leveranser, som skedde per tankbåt direkt till förbrukarens egna cisterner, d.v.s. utan att passera bo- laget distributionsapparat i land — s. k. cifleveranser — skulle få avdragas från den försäljningskvantitet, å vilken importörens lagringsskyldighet be- räknades. Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 11 januari 1952 riksnämnden att, om i särskilt fall på grund av bristande cisternut- rymme eller av andra skäl ansågs nödvändigt, medge undantag från be- stämmelserna om skyldighet att hålla lager av olja i vad skyldigheten hän- förde sig till olja, som införts av importör för att från tankbåt levereras direkt till förbrukarens egna cisternanläggningar.
I detta sammanhang kan nämnas, att under 1950-talet även vissa kol- handlare och andra företag utanför oljebranschen, vilka saknar egna cister- ner, importerat olja för direkt leverans från tankbåt till kunderna. Vid den dispensgivning, som grundats på Kungl. Maj:ts beslut den 11 januari 1952, har riksnämnden ur rättvisesynpunkt ej kunnat bortse från att några oljeimportörer för vissa partier undgått lagringsskyldighet genom att de, ehuru de realiter ombesörjt införseln i fråga, formellt låtit större förbru- kare ställa sig som direktimportörer och själva iklätt sig rollen som en- bart förmedlare. I de fall, där riksnämnden icke enligt här angivna bemyn- diganden har rätt medge dispens från lagringsföreskrifterna, har frågan om sådant medgivande — efter riksnämndens hörande — prövats av Kungl. Maj:t.
Under den kalla och långvariga vintern 1955—56 medförde isavspärr- ningen avsevärda svårigheter för oljeförsörjningen inom landet. I juni 1956 meddelade riksnämnden under intryck bl. a. av vinterns erfarenheter de större oljeföretagen sin avsikt att skärpa prövningen av dispensansök- ningar.
Av det föregående framgår, att 1938 års förordning icke föreskriver skyl— dighet att bygga bombskyddade utrymmen för den olja, som importörerna är förpliktade lagra. Som tidigare nämnts förutsattes vid förordningens till- komst i stället, att med anlitande av statsmedel bombsäkra lagringsutrym— men skulle iordningställas, där sedan vederbörande kunde hyra förvarings— rum. I de fall, där bombsäkra cisternanläggningar utfördes av enskilda, för- utsattes att staten skulle bestrida kostnaderna för själva sprängningen. Efter krigsutbrottet 1939 påskyndades arbetet med att uppföra statliga lag- ringsanläggningar under jord, och de förut nämnda medlen för försöksan- läggningar m. m. togs i anspråk för de första bergrummen. Betydande anslag av statsmedel har därefter beviljats för bombsäkra lagringsutrym- men. Såväl krigsmakten som riksnämnden för ekonomisk försvarsbered- skap har bombsäkra cisternanläggningar liksom även vattenfallsstyrelsen. Även några enskilda industriföretag har uppfört bombsäkra anläggningar.
I en framställning från överbefälhavaren år 1946 föreslogs, att samtliga planerade cisternanläggningar av större kapacitet än 1 000 ni3 skulle ut- föras som bombsäkra förråd, då så kunde ske utan olägenhet; av stats- medel skulle därvid utgå ersättning för den merkostnad, som uppstod ge- nom att anläggningen gjordes bombsäker. I detta sammanhang under- ströks, att en lagring under jord innebar vissa fördelar för lagerhållaren. För bensin beräknades lagringssvinnet vid lagring ovan jord till ungefär en procent för år, medan motsvarande tal vid lagring under jord kunde be- räknas till en promille. Dessutom antogs försäkringskostnader för oljor, förvarade under jord, bli icke obetydligt lägre än vid ovanjordslagring.
I proposition i ärendet till 1948 års riksdag (prop. nr 2; bil. 10) erinrade
föredragande departementschefen om att den starkt ökade förbrukningen av flytande bränslen inom landet föranlett de svenska Oljebolagen att pla- nera en avsevärd utbyggnad av lagringsutrymmena för sådana bränslen. Vid denna utbyggnad borde nödig hänsyn även tagas till beredskapssyn- punkterna, d.v.s. behovet av bombsäkra lagringsutrymmen. Då sådana ut- rymmen i flertalet fall skulle bli avsevärt dyrare än ovanjordsanläggningar, kunde man icke räkna med att de enskilda företagen i större utsträckning skulle komma att utföra bombsäkra lagringsutrymmen. Syftet att få till stånd sådana utrymmen kunde emellertid i viss mån tillgodoses, om stat- liga bidrag beviljades till täckande av kostnaderna för bombsäkra anlägg- ningar. Några allmänna regler för bidragsgivningen kunde inte uppställas, utan bidragsfrågorna borde prövas från fall till fall. Riksdagen biföll pro- positionen, och den 20 februari 1948 utfärdades en kungörelse (nr 73) an- gående statsbidrag till uppförande av bombsäkra cisternanläggningar för flytande bränslen. Statsbidrag utgår med belopp, som Kungl. Maj:t prövar skäligt med hänsyn till å ena sidan de ökade kostnader, som betingas av att anläggningen utföres såsom bombsäker, samt å den andra de fördelar av olika slag, som lagring i en på sådant sätt utförd cistern medför för la- gerhållaren. Enligt kungörelsen beviljas bidrag i allmänhet icke för cistern- ' anläggning, där lagringsutrym-met understiger 1 000 m3. Beviljat statsbi- drag utbetalas sedan riksnämnden besiktigat och godkänt anläggningen; under arbetets gång kan dock förskott utbetalas med högst tre fjärdedelar av det beviljade beloppet. Kostnaderna för statsbidragen bestrides från ett särskilt anslag under tionde huvudtiteln.
Eftersom statsbidragen i allmänhet utbetalas först allteftersom anlägg- ningarna blir färdiga, har ännu ej hela den totalt beviljade bidragssumman tagits i anspråk. (Hittills har utbetalats ca 12 milj. kronor). Härtill kom- mer att statsbidrag — utöver redan beviljade belopp — enligt ingångna avtal måste anvisas i anledning av uppkomna merkostnader. Enligt beslut av 1956 års riksdag har den totala bidragsramen fastställts till 30,4 milj. kronor.
KAPITEL V
Allmänna synpunkter på behovet av ökad oljelagring
Såsom i kapitel 11 statistiskt redovisats, har oljekonsumtionen i Sverige, i all synnerhet under senare år, visat en klart stigande tendens. Även vid internationell jämförelse ter sig den svenska oljeförbrukningen betydande. Visserligen kommer Sverige i absoluta tal icke på högre plats än som tolfte bland världens nationer, men i fråga om konsumtion per invånare räknat intar vårt land den tredje platsen — efter U.S.A. och Kanada. Detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrunden av att Sverige till skillnad från många andra stater har en så ringa egen oljeproduktion, att denna icke 1 sig själv kan innebära något incitament till den stora och mångsidiga 'användning av oljeprodukter, som förbrukningsstatistiken utvisar.
Den stigande tendensen i konsumtionsutvecklingen ter sig mycket fast. Visserligen kan en viss ojämnhet i förbrukningen av eldningsoljor konsta- teras, allteftersom vintrarna är hårdare eller mildare, men den starkt ökan- de konsumtionstrenden framstår ändock som ovedersäglig. Övergången från kolbränslen till olja inom industrien och framför allt för bostadsuppvärm- ningen utgör en så pass stabil utvecklingsfaktor att eldningsoljekonsumtio- nen knappast kan väntas minska, i varje fall icke så länge tillförseln av olja-är tillfredsställande och prisrelationen mellan oljan och andra bräns- len är gynnsam.
Vad angår de övriga oljorna är användningen av oljeprodukter stadd i ökning inom kommunikations- och transportväsendet. Så gott som alla nya fartyg förses med maskineri för oljedrift, vilket oavlåtligt stegrar olje- förbrukningen inom sjöfarten. Dieselmotorn vinner terräng vid järnvägarna — antalet diesellok och med dieselmotor utrustade motorvagnar ökar — och i den tyngre lastbilstrafiken, där dieselmotorn och motorbrännoljan tycks slå ut bensinmotorn och bensinen. Ehuru den sist berörda tendensen är uttryck endast för en omfördelning inom drivmedelssektorn, är den än- då av intresse i sammanhanget. Den hittills stadigt växande personbils- parken måste — trots nyssnämnda förbrukningsbortfall — medföra en ök— ning av bensinkonsumtionen. Det är sålunda skäl att räkna med en fort- gående ökning i konsumtionen också av de lättare oljekvaliteterna. Det bör dock ihågkommas, att drivmedlens relativa andel av totalkonsumtio- nen på grund av eldningsoljeförbrukningens ännu mer betydande stegring är i vikande.
Det är utomordentligt svårt att i mera fixa tal angiva den sannolika ök- ningen av oljekonsumtionen, men kommittén har i kapitel III funnit sig kunna utgå från att stegringen under en femårsperiod (1958—1962) kom- mer att föra upp vår totalkonsumtion, vilken för år 1955 uppgick till ca 9 milj. m3, till drygt 12 milj. 1n3. Oljornas andel i förbrukningen av im- porterade bränslen, som vid tillkomsten av 1938 års gällande lagringsför- ordning utgjorde ca 17 procent, hade år 1955 stigit till ca 62 procent. Bräns- leutredningen beräknar, att oljeimporten, som nu tillgodoser hälften av våra totala energibehov omkring år 1980 kommer att täcka inte mindre än 70 procent därav. I beaktande av dessa förhållanden blir det i fortsättningen i än högre grad än hittills ett starkt intresse för vårt land att genom ett ändamålsenligt lagringssystein söka säkerställa oljekonsumtionen mot till- förselhinder av olika slag.
Oljan har, såsom redan framhållits, utom ett förmånligt pris åtskilliga andra fördelar framför kolbränslena såsom t. ex. större lämplighet för automatisk drift, högre verkningsgrad samt mera bekvämt användnings— sätt, varjämte den i regel är billigare att transportera. Men den har också en väsentlig nackdel: dess lagring förutsätter kostsammare anordningar än vad som i allmänhet krävs för kolbränslena.
Innan kommittén framlägger förslag om en ökning av hittillsvarande oljelagring är det givetvis anledning fråga, om icke det bortfall av oljetill- försel, som i olika lägen kan befaras och som lagringsplikten i princip är avsedd att kompensera, åtminstone delvis kan uppvägas genom övergång till andra drivmedel eller bränslen, som ej behöver lagras eller kräver mindre lagringskostnader än oljorna. Härvid bör i första hand utrönas i vad mån inhemska bränslen och energikällor (ved, torv, träkol, skiffer- olja, vattenkraft och atomenergi) har förutsättningar att kunna ersätta oljan.
övergången från importerade kolbränslen till olja har i avsevärd grad motiverats av prisutvecklingen. Oljans överlägsenhet i prishänseende ter sig ännu mera påfallande vid en jämförelse med de inhemska bränslena ved, torv och träkol. Det är redan på denna grund opraktiskt att tänka sig dessa bränslen som ett substitut till olja, att tillgripas även vid mera kort- siktiga rubbningar av oljetillförseln.
En mera allmän övergång till inhemska bränslen är för övrigt icke möj- lig att genomföra förrän efter en mycket lång omställningstid, under vilken produktionen av sådana bränslen kan successivt ökas. Detta torde gälla även produktionen av- skifferolja med hänsyn särskilt till de investeringar, som en produktionsökning härvidlag skulle kräva. De resurser, som de nu nämnda inhemska bränsletillgångarna otvivelaktigt representerar, torde av nämnda skäl icke kunna utnyttjas til-l att överbrygga mera kortsiktiga ”rubbningar i oljetillförseln utan måste, i den mån de kommer ifråga, sparas till situationer, då oljetillförseln för längre tid omöjliggöres.
Då fri konkurrens råder mellan olika bränslen och tillförselrubbningar av sådan varaktighet ej behöver förutses, som blir avgörande för valet av bränsle, torde i verkligheten endast den elektriska kraften kunna räknas som möjlig konkurrent till oljan. Oljan och den elektriska kraften har emellertid var för sig naturliga användningsområden. Båda de nämnda energikällorna är också nödvändiga för att landets energibehov till rimliga priser skall kunna tillgodoses. Därtill kommer att, såsom väl bekant är, något överflöd på elektrisk kraft ingalunda kan påräknas under den när- maste femårsperioden.
Vad sedan angår den energifaktor i vardande, som nu i många samman- hang dominerar diskussionen om vår framtida energiförsörjning, nämli- gen atomenergin, kan denna enligt vad som framgår av bränsleutredningens bedömanden, icke för lång tid framåt beräknas komma till användning i större skala. I varje fall torde det vara obestridligt, att atomenergin ej under den för oljelagringskommittén närmast aktuella tiden, femårsperioden 1958 —1962, kan bli någon ersättningsfaktor av större betydelse.
Allmänt bör framhållas, att landets energiförbrukning är i stadigt sti- gande och att detta växande energibehov bör tillgodoses på billigaste sätt, för att landets produktionsförmåga och konkurrenskraft skall kunna bibe- hållas. Så länge olja kan importeras till rimliga priser och i önskade kvan- titeter, kan man ej tänka sig annat än att importen och användningen av olja kommer att öka. Utbyggnaden av vattenkraften är nödvändig trots detta. Atomenergins verkningar på energibalansen måste ses som en mera långfristig företeelse. Inhemska ersättningsbränslen för oljan kan av prak— tiska och ekonomiska skäl ej mobiliseras annat än under långvariga total- stopp i oljetillförseln.
Om det sålunda är klart att en betydande oljelagring erfordras för att ej konsumtionen på drivmedels- och bränsleområdet skall utsättas för all- varliga störningar, blir nästa fråga, vilka huvudfall av rubbningar i olje- tillförseln man har att räkna med.
Det bör då först understrykas, att det ej är enbart vid krigsfall utom- lands eller vid krigshandlingar, riktade direkt mot Sverige, som komplika- tioner uppstår i fråga om oljetillförseln. Den måhända vanligaste stör- ningen av tillförseln för vårt lands vidkommande inträder även under lugna och fredliga förhållanden som en följd av vårt klimat. Under den tid, då övergången till flytande bränslen varit särskilt markant, har vintrarna vis- serligen flertalet år varit gynnsamma. Importen av flytande bränslen har då kunnat upprätthållas i önskvärd omfattning. Under de tre vintrar i bör- jan av 1940-talet, då långvarig och sträng kyla åstadkom isbarriärer runt de svenska kusterna, hände det emellertid, att hamnarna i östersjön och öresund stängdes av is under en så lång period som tre månader. Också sistlidna vinter uppstod betydande issvårigheter (även om januari månad 1956 i själva verket var rätt mild). Möjligheterna att tillföra landet olja
över västkusthamnar främst Göteborg, är förhållandevis små och begrän- sas egentligen till vad som via landtransporter kan undanföras från hamn- arna. En dylik import medför dessutom höga kostnader med hänsyn till de dyra vidare-transporterna. Importsvårigheter till följd av isspärr blir så mycket allvarligare som konsumtionen av eldningsolja uppnår sin sä- songmässiga höjdpunkt under den kallaste tiden. Sistlidna vinter måste de enligt gällande bestämmelser hållna lagren tömmas så långt, att beredska- pen nedgick långt under vad som var önskvärt. Oljehandeln tvingades t.o.m. lokalt här och var att införa leveransbegränsningar, och om issvårigheterna pågått ytterligare någon tid, hade allmän ransonering sannolikt måst in- föras. Dylika omständigheter leder till slutsatsen, att ju mera vår konsum- tion av flytande bränslen stiger, desto högre krav måste ställas på vår be- redskap mot tillförselrubbningar på grund av ishinder.
Försörjningssvårigheter kan under fredsförhållanden också uppkomma på grund av handels-och valutapolitiska svårigheter, hamn- och transport- strejker i utlandet eller i Sverige samt mera omfattande rubbningar av olje- produktionen i exportländerna. Medan varaktigheten av importsvårighe- terna på grund av ishinder låter sig erfarenhetsmässigt någorlunda upp- skattas, är det omöjligt att förutsäga längden av de rubbningar, som kan förorsakas av övriga nyss nämnda omständigheter.
De senaste årens erfarenheter har gett belägg för hur känslig vår olje- försörjning är för den utrikespolitiska händelseutvecklingen även fjärran från vårt land. Här kan erinras om de problem, som den persiska oljekon- flikten för några år sedan medförde. Avspärrningen f. 11. av en så viktig transportled, som Suez-kanalen utgör från Mellersta österns oljekällor, medför på kort tid risk för sammanbrott i Västeuropas oljeförsörjning. Risken för politiska störningar i dessa produktionsområden torde vara en av de viktiga faktorer, som i detta sammanhang bör beaktas. Sverige kan härvidlag endast betraktas som en del av Västeuropa. En stor del av vår oljeimport kommer från raffinaderier i Västeuropa, vilka i sin tur normalt försörjes med råolja från Mellanöstern. Direkt och indirekt har sålunda vårt land på senare år till nära två tredjedelar hämtat sin olja från dessa produktionsområden.
Skulle krigshandlingar komma att riktas direkt mot vårt land, uppstår självklart betydande vanskligheter, då det gäller att trygga den oundgäng- ligen erforderliga militära och civila oljeförbrukningen. Störningar icke blott av tillförseln utan även genom bombning av lagringsanläggningar och transportanordningar kommer därvid i fråga. Även vid sådana krigsfall, då vårt land självt undgår att bli indraget i konflikter, kan tillförselhinder än- dock uppstå på grund av den mer eller mindre fullständiga avspärrning. för vilken Sverige såsom under andra Världskriget kan bli utsatt.
Det är uppenbart, att en lagring av oljeprodukter, som syftar till att vid varje tillfälle överbrygga samtliga nu nämnda risker, för vår del skulle te
sig ekonomiskt omöjlig att realisera. Kostnaderna för lagringsanläggningars uppförande, drift och underhåll liksom för själva varuanskaffningen är alltför stora, för att en lagring av så avsevärda dimensioner, som därvid kräves, skulle kunna utan alltför stora uppoffringar finansieras. I kommit- tédirektiven understrykes också vikten av att kommittén eftersträvar ett utbyggnadsprogram, som med hänsyn till bl. a. investeringsutrymme och ekonomiska resurser kan realistiskt genomföras.
Å andra sidan är det lika uppenbart att den oljelagring, som skett enligt gällande bestämmelser, icke uppfyller rimliga anspråk. Härvidlag kan till en början erinras, att medan man vid förarbetena till 1938 års förordning på området närmast tänkte sig en oljelagring, motsvarande 30 procent av föregående års konsumtion, den föreskrivna lagringen under senare år varit blott 25 procent (bensin och fotogen), respektive 15 procent (eld— ningsoljor). Den faktiska lagringen har, som av det föregående framgår, av olika skäl blivit åtskilligt lägre. Vid svårare avbrott i tillförseln blir det givetvis nödvändigt att genom konsumtionsbegränsande åtgärder (ranso- nering, användningsförbud) sörja för att befintliga lager räcker längre än vid vanlig förbrukning, men tydligt är att de under senare år tillgängliga lagren även med ransonering och liknande åtgärder skulle ha räckt endast en förhållandevis kort tid. Det kan därför icke råda någon tvekan om ange- lägenheten att här sörja för en så god beredskap, som realistiskt låter sig genomföra.
KAPITEL VI
Ett konkret upplagringsprogram och dess genomförande
A. Några huvudpunkter
Tidigare utredningsförslag
I sitt betänkande den 30 juni 1955 angående lagringsbehovet för olja har bränsleutredningen beträffande de kvantitativa förutsättningarna hänvisat till en inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap utförd expert- studie rörande drivmedels- och bränsleförsörjningen vid avspärrning och krig.
Expertstudien rekommenderar lagring av olja för att kunna tillgodose landets behov under två olika förutsättningar, nämligen dels för det fall att vårt land blir indraget i krig, dels för den händelse landet —— utan att vara indraget i krig _ dock blir totalt avspärrat från tillförsel under av- sevärd tid. I det förstnämnda fallet, krigsfallet, anses en lagring böra kom- ma till stånd för att täcka det krigsbehov, som utgör den beräknade för— brukningen under viss tid. I det senare fallet, avspärrningsfallet, är lag- ringen avsedd att tillgodose konsumtionen i landet under en avspärrnings- period av viss längd. Här avsedda lagringskvantiteter, vilka i expertstudien benämnes krigsreserv respektive avspärrningsreserv, har anknutits till 1955 års förhållanden.
Bränsleutredningen har från dessa utgångspunkter beräknat det vid full behovstäckning erforderliga lagringsmålet men har funnit att ett sådant lagringsprogram inte skulle vara realistiskt vare sig med hänsyn till våra resurser eller kravet på beredskap på andra områden. Utredningen har där- för reducerat sitt program, så att kostnaderna för dess realiserande belöper sig till omkring 1 300 milj. kronor under en tioårsperiod. Lagringen skulle fördelas lika på statlig lagring samt obligatorisk lagring genom importö- rerna. Med denna utgångspunkt skulle staten svara för genomförandet av hälften av lagringsprogrammet motsvarande ett investeringsbehov av om- kring 650 milj. kronor under tioårsperioden eller ca 65 milj. kronor om året.
Krigsreserv och försörjningsreserv
Vid övervägandet av bränsleutredningens och expertstudiens synpunkter samt utredningsmaterialet i övrigt framstår det som ovedersägligt, att den
snabba konsumtionsökningen av oljeprodukter ställer ett land som Sverige inför mycket svårlösta lagringsproblem. I betraktande av våra begränsade egna försörjningskällor å ena sidan samt utrikespolitiska, kommersiella och klimatiska risker å andra sidan vore det otvivelaktigt i och för sig befo- gat att upplägga ett lagringsprogram av det omfattande slag som i expert- studien rekommenderats. Lika klart är emellertid att beredskapskraven på detta område måste vägas mot andra samhälleliga investeringsönskemål. vilka också ter sig synnerligen trängande och därför kräver förtursrätt. Som exempel må här hänvisas till bostadsproduktionen, vattenkraftens ut- byggnad, atomenergins utforskande och nyttiggörande samt åtskilliga in- dustriella investeringar. Oljelagringskommittén kan under sådana förhål— landen vid fixerandet av sitt förslag ej undgå att komma betydligt under vad som ur samhällelig säkerhetssynpunkt vore önskvärt och tvingas in- skränka sig till att föreslå ett lagringsprogram som _ även om det ter sig otillräckligt —— dock får anses uppfylla utredningsdirektivens krav att vara med hänsyn till investeringsutrymmen och ekonomiska resurser genomför- bart. En begränsning av lagringskraven på detta sätt sker emellertid under den allmänna förutsättningen, att genomförandet av ett första upplagrings- program efter viss tid följes av nya överväganden.
Från dessa utgångspunkter och med hänsyn till svårigheten att förutse det kommande behovet ter det sig föga lämpligt att på grundval av nuva- rande produktsammansättning binda sig för ett lagringsprogram för lång tid framåt. En översyn och nybedömning av lagringsbehoven bör ske undan för undan i syfte att smidigt anpassa lagringen efter det faktiska läget och vunna erfarenheter. Oljelagringskommittén har med hänsyn härtill be- gränsat sig till att söka uppgöra ett lagringsprogram för oljeprodukter för de närmaste fem åren efter den 1 januari 1958.
Det framgår av det föregående, att bristerna är så stora i förhållande till de reella utbyggnadsmöjlighetema, att endast de mest framträdande kan avhjälpas under en femårsperiod. Kraven på exakthet i de kalkyler, som läggs till grund för bedömningen, bör därför inte överdrivas. Det är i praktiken inte fråga om att åstadkomma en på detaljerade beräkningar grundad lagerhållning, som tillgodoser varje tänkbart behov, utan endast att efter skönsmässiga överväganden sörja för att de mest kännbara risker— na så långt möjligt elimineras.
I riksnämndens expertstudie liksom i bränsleutredningens betänkande om lagring av olja har det samlade lagringsbehovet, som förut antytts, be- stämts genom en summering av de oljekvantiteter, som ansetts erforderliga dels vid krig _ krigsreserven -— och dels vid sannolika avbrott i oljetill- förseln i fred —— avspärrningsreserven. En sådan uppspaltning av lagrings- kraven är självfallet motiverad främst av metodiska skäl; i verkligheten går- dessa behovsfall uppenbart i varandra och det vore i och för sig icke omöjligt att finnagoda motiv för en mera differentierad bestämning av
lagringsbehovet. Då oljelagringskommittén dock funnit det praktiskt att i fortsättningen vid beräkningarna följa den i expertstudien begagnade tudel- ningen — låt vara med delvis annan terminologi —— sker detta under den reservation som nyss anförts.
Vad först krigsreserven angår, har oljelagringskommittén stannat för att för en femårsperiod bestämma omfattningen av densamma till att mot- svara behovet under en tidsperiod, som anges i särskild skrivelse. De be- hov, som skall tillgodoses med krigsreserven, är ingalunda enbart av rent militär natur — krigsreserven kommer att till betydande del avse, utom civilförsvar och kommunikationer, jordbruket samt den krigs- och försörj- ningsviktiga industrien. Det ter sig därför icke försvarligt att minska krigs- reservlagringen utöver vad kommittén i det följande kommer att föreslå. Naturligen vidlådes beräkningen av krigsreserven, vilken baserats på nu kända förhållanden i fråga om krigsteknik och verkan av krigsåtgärder m. m., av samma osäkerhet som i allmänhet gäller prognoserna i fråga om oljekonsumtionen.
Beträffande lagringsbehovet i andra fall än krigsdeltagande är det enligt kommitténs mening ett oeftergivligt krav att vår oljelagring i varje fall skall vara så omfattande, att de tillförselsvårigheter, som i form av isspärr i öresund och Östersjön emellanåt orsakas av vårt klimat, icke skall även- tyra oljeförsörjningen. Vår stigande konsumtion av eldningsoljor, för vilka oljesorter toppunkten i förbrukningen dessutom uppnås under den kallaste delen av vintern, gör oss särskilt sårbara för sådana avbrott i tillförseln. Eftersom år 1955 ca 71 procent av hela vår konsumtion av oljeprodukter eller ca 6,4 milj. 1113 avsåg eldningsoljor, torde lätt inses, att redan en lag- ring med sikte på nuvarande konsumtion måste bli betydande. Självklart måste lagringen även trygga vinterkonsumtionen av andra oljeprodukter än eldningsoljor.
Storleken av en dylik lagring, vid vilken hänsyn givetvis måste tagas till den successivt ökande konsumtionen, blir beroende av den tidslängd, under vilken avbrottet kan beräknas räcka. Oljelagringskommittén har med led- ning av vissa uppgifter om vintrar och isläggning sedan början av 1940- talet m. ni. gjort beräkningar rörande storleken av de lager, som erfordras för att trygga försörjningen under svåra isförhållanden. Hänsyn har här— vid tagits till isavspärrningens olika inverkan inom skilda konsumtions- områden.
Medan avbrottstiden vid ishinder nöjaktigt kan bedömas med ledning av erfarenheten, är det icke möjligt att förutse längden av sådana avbrott i tillförseln, som kan orsakas av utrikespolitiska händelser, handels- och valutapolitiska förhållanden, hamn- och transportstrejker i utlandet eller i Sverige samt mera omfattande rubbningar av oljeproduktionen i export- länderna. Enligt kommitténs mening måste man emellertid nöja sig med den lagringsram, som uppdragits med tanke på isavspärrningsriskerna, och
tills vidare utgå ifrån att sålunda upplagrade kvantiteter i mån av behov tages i anspråk även vid andra tillförselsvårigheter.
Uppenbarligen blir ett lagringsmål, som huvudsakligen tar sikte på vin- terkonsumtionen, betydligt lägre än vad i riksnämndens expertstudie och bränsleutredningens betänkande i juni 1955 avsetts. Det tillgodoser t. ex. ej helt det fall, att vid utgången av en osedvanligt sträng vinter, då medgi— vande lämnats att delvis disponera lagren i fråga, råkar följa av politiska världshändelser orsakade inköpssvårigheter. På sätt som oljelagringskom- mittén i fortsättningen torde få närmare utveckla har kommittén emel- lertid icke ansett sig böra föreslå ett drygare program än den angivna mål- sättningen innebär. Terminologiskt har kommittén i så måtto avvikit från tidigare betänkanden att den lagringsreserv, som icke tar fasta på krig, vari vårt land invecklas, benämnts försörjningsreserv.
Vid bestämmandet av lagringsmålet har oljelagringskommittén utgått ifrån att man vid utgången av femårsperioden 1958—1962 har att räkna med en årskonsumtion av ungefär 12 milj. m3 olja, därvid dock bortsetts från drivmedel för vissa militära behov. I den hemliga upplagan av betän- kandet har kommittén här angivit de slutliga lagringsmålen enligt kom- mitténs program. De med programmet sammanhängande kostnaderna samt finansieringsspörsmålen kommer att särskilt behandlas i det följande.
Nuvarande ordning förutsätter, att den oljemängd, som enligt vederbör- liga föreskrifter lagras, icke fluktuerar utan hela året kvarligger till oför— ändrad kvantitet, såframt icke uppkomna bristlägen föranleder medgivande att tära på lagren. I direktiven har emellertid oljelagringskommittén an- modats uppmärksamma de säsongmässiga variationerna i lagringsbehovet för särskilt eldningsoljor. Beträffande dessa oljor, vilkas förbrukning ju till övervägande del faller på vinterhalvåret, skulle det möjligen kunna an- dragas att, eftersom lagren i första hand är avsedda som buffert vid till— förselsvårigheter på grund av ishinder, det vore befogat att regelmässigt låta dem till huvudsaklig del förbrukas under vintern för att sedan små- ningom uppbyggas till nästa vinter. Lagren skall emellertid täcka import- bortfall även av. andra skäl än isspärr. Det är därför icke möjligt att under en normalvinter medgiva en så långt gående elasticitet i lagerhållningen. Då emellertid den risk för oljeförsörjningen, som vinter och is kan innebära, minskar allt efter som vintern förflyter, bör en viss sänkning av lagren alltid kunna tillåtas vintertid. Kommittén har icke funnit skäl förorda en dylik säsongvariation annat än för eldningsoljor; för drivmedlens vidkom- mande må erinras att högsäsongen i förbrukningen icke, såsom när det gäller eldningsoljorna, sammanfaller med vintern utan i stället infaller på sommaren.
Storleken av en sådan säsongmässig sänkning av eldningsoljelagren bör vara fastslagen på förhand, så att lagerhållarna bättre kan ordna sin bräns- leanskaffning för vintern och planmässigt begagna möjligheten att tempo-
rärt minska sina innehav av eldningsoljor. Detta gör det nödvändigt, att nedgången fixeras i ett bestämt förhållande till lagringsmålet, vid den tid då lagren bör vara som störst, d.v.s. den 1 januari årligen. Graden av flexi- bilitet bör vidare vara generellt föreskriven och gälla varje Vinter. Med led- ning av tillgänglig statistik rörande normal lagernedgång har oljelagrings- kommittén ansett sig kunna räkna med att en generell 30-procentig lager- reduktion under vårvintern bör kunna medgivas.
Oljelagringskommittén kommer att i ett följande avsnitt mera i detalj redogöra för det lagringsprogram, vars huvuddrag nu angivits.
Kretsen av lagringsskyldiga
Lagringsskyldiga är enligt 1938 års förordning i huvudsak oljehandeln och raffinaderierna. En i förordningen öppnad befogenhet för Kungl. Maj :t att föreskriva lagringsplikt också för konsumenter, vilka inför olja för egen förbrukning, har som tidigare nämnts hittills icke tagits i anspråk.
I direktiven har frågan vem lagringsskyldigheten i fortsättningen skall åvila tämligen utförligt berörts. Sålunda framhålles, att det med hänsyn till den utveckling som ägt rum principiellt sett synes naturligt, att huvud- ansvaret för genomförandet av den erforderliga lagringen lägges på nä— ringslivet självt, d.v.s. oljebranschen och konsumenterna. Mot tanken på en lagerhållning i statlig regi erinras att en sådan skulle vara förenad med betydande såväl praktiska som kostnadsmässiga olägenheter. Från sam- hällsekonomiska och beredskapsmässiga synpunkter betecknas det som an- geläget, att lagringen i största möjliga utsträckning sker i anslutning till den löpande omsättningen. Enligt direktiven måste den avvägning, som de sakkunniga i denna huvudfråga ställs inför, kompletteras med en prövning av fördelningen av lagringsskyldigheten på olika tänkbara lagerhållare, varvid bl. a. måste övervägas i vilken utsträckning exempelvis större kon— sumenter, icke reguljära oljeimportörer, raffinaderier och övriga produ- center bör åläggas lagringsskyldighet.
Oljelagringskommittén finner det ofrånkomligt att, såsom i direktiven förutsättes, ansluta även den ökade lagerhållning, som nu är nödvändig, till den löpande omsättningen av oljeprodukter. Skälet är främst, att i varje fall de lättare oljekvaliteterna inte kan lagras under någon längre tid utan att kvalitetsförsämring inträder. Det är praktiskt taget ogörligt att stadig- varande anordna en reservlagring utan att lagren tid efter annan omsät- tes.
Huvudbördan av! lagerhållningen har hittills legat på oljeimportörerna, d.v.s. praktiskt taget de stora Oljebolagen. Inom oljelagringskommittén har hos vissa ledamöter tvekan kommit till uttryck huruvida det vore princi- piellt riktigt att ansvaret för oljelagringen i så stor utsträckning åvilade näringslivet, medan ju eljest staten till väsentlig del påtagit sig ansvaret för reservlagringen av försörjningsviktiga produkter. Kommittén har emel-
lertid _ särskilt med hänsyn till vad nyss anförts om nödvändigheten av att oljelagringen anslutes till den löpande omsättningen —— icke funnit an— ledning ifrågasätta att man skulle frångå gällande, sedan nära tjugo år bestående ordning. Härvidlag bör också beaktas att bolagen i det hela synes ha på ett praktiskt och förtjänstfullt sätt fullgjort sin lagringsplikt; det är därför anledning antaga att den betydelsefulla samhällsuppgift, var- om här är fråga, även i fortsättningen kommer att bli bäst skött, om den liksom hittills åtminstone till större delen vilar på Oljebolagen.
Tidigare har antytts, att en del icke reguljära oljeimportörer, exempel- vis vissa kolhandlare, som helt saknat cisternresurser, kommit att undgå lagringsplikt. Oljelagringskommittén finner vägande rättviseskäl kräva, att dessa importörer ålägges hålla lager i samma utsträckning som den regul— jära oljehandeln — de arbetar ju under i princip samma förutsättningar som oljehandeln samt i direkt konkurrens med denna. Enligt kommitténs mening bör även de, som importerar olja för egen förbrukning, bli lag- ringspliktiga i samma utsträckning som oljehandeln. Bland annat med tan- ke på att en avsevärd ökning av lagerhållningen nu ter sig ofrånkomlig är det emellertid anledning undersöka, huruvida ej en utvidgning av kret- sen lagerhållare utöver oljehandeln samt direktimportörerna och raffina- derierna kan vara lämplig. Även om avsikten är att kostnaderna skall täc- kas genom pålägg på produktpriserna, är planerings-, finansierings- och byggnadsuppgifterna vid programmets genomförande liksom den fortsatta lagringen i sig själv ett så omfattande företag, att det framstår som önsk- värt att bördan i så stor utsträckning som möjligt fördelas. Att oljehandeln får en nyckelställning vid genomförandet av ett vidgat oljelagringsprogram är påtagligt, men det är därför icke mindre angeläget att i den mån så är möjligt söka avlasta någon del av bördan; handelsledet bör ju ej belastas med mera omfattande lagringsuppgifter än vad som är ofrånkomligt. I direktiven har frågan om fördelningen av lagringsskyldigheten på olika tänkbara kategorier upptagits och därvid har bland annat de större konsu- menterna i första hand omnämnts.
De större konsumenter, som härvid kommer i fråga, är huvudsakligen att återfinna inom industrien, även om bostadsuppvärmningen till någon del kommer in i bilden genom en del panncentraler för uppvärmning av större bostadskomplex. Att spörsmålet har stor räckvidd framgår redan av att konsumtionen av eldningsoljor år 1955 uppgick till 71 procent av landets förbrukning av oljeprodukter samt att industrien och bostäderna tillsammans svarade för icke mindre än 84 procent av den totala konsum- tionen av eldningsoljor. De större industrikonsumenterna lagrar redan nu betydande kvantiteter och äger lagringsanläggningar av avsevärd storlek.
I fråga om de större industrikonsumenterna må vidare framhållas att en lagringsplikt för denna kategori övervägdes vid tillkomsten av 1938 års förordning och i viss mån förutsättes i förordningens gällande text. Den
befogenhet, som Kungl. Maj:t enligt förordningen erhållit att föreskriva lagringsplikt för den, som i större omfattning importerar olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering _ i praktiken alltså egen för- brukning _ torde nämligen åsyfta huvudsakligen industriella storkonsu- menter. Anmärkas bör dock att med stöd av denna befogenhet endast så- dana storkonsumenter kan åläggas lagringsplikt, som själva ombesörjer importen. Industrier, som täcker sitt oljebehov genom inköp hos oljebola- gen, beröres icke av stadgandet.
Ett betydelsefullt praktiskt skäl för att större förbrukare skulle åläggas lagringsplikt är att härigenom sannolikt en ur säkerhets- och transport— synpunkt bättre spridning av oljelagren skulle vinnas. Oljehandelns lager blir av hänsyn till tanktonnaget väsentligen koncentrerade till import- hamnarna och ligger blott i mindre grad vid större förbrukningscentra inne i landet. Denna lokalisering med tonvikt på hamnarna är mindre lycko- sam både ur försvars- och transportsynpunkt; i lägen, då järnvägarnas transportkapacitet redan förut är ansträngd, är det tydligen till nackdel att transporten från hamnarna fram till förbrukningsorterna inne i landet i allmänhet återstår att utföra. Att påverka lokaliseringen av oljehandelns lager, så att en bättre spridning erhålles, är vanskligt. Den väsentliga moti- veringen för att anknyta huvudparten av oljelagringen till oljehandeln är ju, att man genom dess kommersiella verksamhet får en automatisk och billig lösning av omsättningsbehovet i fråga om lagren. En tvångsdirigering av en del av oljehandelns lager från hamnarna, där cisternerna nu i stor utsträckning lagts för att möjliggöra snabbast möjliga lossning av tankbå- tarna, skulle ur oljebolagens synpunkt innebära en försämrad distribu- tionsekonomi. Vad angår storkonsumenterna _ och härvid har kommittén närmast avsett förbrukare med en årskonsumtion över 5 000 m3 — ligger det i sakens natur, att de har sina lager i anslutning till respektive anlägg- ningar. En genom kommitténs försorg verkställd undersökning har visat, att av de industrier som här beröres — till antalet ungefär 125 _ mera än hälften har sina anläggningar på olika platser i det inre av Sverige. Då det är skäl antaga att de lager, som större konsumenter kan åläggas hålla, skulle förvaras i anslutning till vederbörande industri, skulle dessa lager följaktligen erhålla en mycket bättre spridning än om Oljebolagen hade att lagra kvantiteterna i fråga. Över huvud anser kommittén, att man ge— nom en lagringsskyldighet för storkonsumenter på ett enkelt och samtidigt tämligen verksamt sätt tillgodosett det önskemål om spridning av lagren över landet, som i och för sig är naturligt men svårt att utan tyngande de- taljingripanden fullständigt beakta.
En lagringsplikt för större konsumenter bör, frånsett möjliga svårig- heter under tiden för lagrens uppbyggnad, icke på längre sikt innebära nå— gon ekonomisk extrabelastning för vederbörande företag. En industri, som blivit lagringspliktig, bör nämligen vid inköp av olja från exempelvis de
stora Oljebolagen kunna utverka en prisreduktion, motsvarande den lätt- nad bolaget erhåller genom att icke behöva hålla reservlager för de till lag- ringspliktiga storkonsumenter sålda kvantiteterna.
Kommittén har kommit till uppfattningen, att även större konsumenter bör åläggas hålla oljelager. Ett sådant åläggande _ som tänkts gälla före— tag med nyss angiven hög årskonsumtion —- får huvudsakligen betydelse för industriföretag men kan i vissa fall drabba även större bostadskomplex. Storkonsumenternas lagringsplikt bör enligt kommitténs mening gälla en- dast eldningsoljor. Kommittén förutsätter, att statsmyndigheter, som kan inrymmas under begreppet större konsumenter, i administrativ väg skall åläggas lagra för myndighetens verksamhet erforderliga oljeprodukter en- ligt i princip samma regler, som gäller för enskilda konsumenter.
Under kommitténs överläggningar i frågan har från några håll starkt understrukits, att själva övergången till en ordning med lagringsplikt kan vålla svårigheter för en del av de berörda företagen. Med hänsyn till dessa och andra vanskligheter har kommittén tänkt sig, att lagringsplikten i detta hänseende icke såsom i fråga om oljeimportörerna skulle grundas direkt på förordningen utan i stället på ett Kungl. Maj :t i förordningen lämnat bemyndigande att förordna om dylik lagringsplikt; härigenom lämnas möj- ligheten öppen att i första hand söka få till stånd denna lagring på frivil- lighetens grund och att åtminstone i begynnelsen taga speciell hänsyn till de särskilda problem, som för enstaka företag kan uppstå i början av en dylik lagring.
Längre fram i betänkandet kommer en del praktiska frågor, som upp- kommer vid utformandet av bestämmelser om lagringsplikt för större kon- sumenter, att närmare dryftas.
Raffinaderier och övriga producenter har lagringsskyldighet redan en- ligt nuvarande regler. Deras medverkan i fortsättningen är given. För dessa lagerhållares del uppkommer närmast frågan i vilken grad lagring av rå- olja bör få ersätta lagring av andra petroleumprodukter. Detta spörsmål skall närmare behandlas i det efterföljande.
De kategorier lagerhållare, som skall kunna påräknas för lagringspro- grammets genomförande, är således enligt kommitténs förslag i första hand oljehandeln, vidare konsumenter, som importerar oljeprodukter för egen förbrukning, samt i övrigt större konsumenter av eldningsolja _ oavsett om det rör sig om konsumtion för industriellt behov eller för bo- stadsuppvärmning _ ävensom slutligen raffinaderier och andra producenter.
Lagring i skyddade utrymmen
Nu gällande lagringsbestämmelser innehåller, som av det föregående framgår, icke några föreskrifter om skyldighet att förvara oljelager i bomb- skyddade utrymmen, men det oaktat har under och efter andra världskri- get byggts förhållandevis betydande bergrumsanläggningar för lagring av
olja. Detta har skett dels i statlig regi _ främst genom krigsmakten och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap _ dels ock i kommunal och enskild regi. Enligt en kungörelse den 20 februari 1948 (nr 73; ändr. 710/1951) kan statsbidrag i vissa fall beviljas till anläggningar av ifråga- varande slag. En betydande del av lagerutrymmena har förhyrts av olje- bolagen och disponeras alltså för deras lager.
Den utbyggnad av bombskyddade lagerutrymmen, som hittills ägt rum, tillgodoser icke de behov, som föreligger. Det framstår som i hög grad angeläget, att åtminstone den del av lagren, som är avsedd för förbruk- ning i krig, kan förvaras i utrymmen, som erbjuder rimligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning. Hänsyn till brandrisker och civilförsvarssynpunkter gör det vidare önskvärt att undvika anhopning i tätorter av ovanjordsanläggningar för lagring av de mest eldfarliga olje- produkterna och att denna lagring istället sker i skyddade utrymmen. Vid avvägningen av hur stor del av utbyggnadsprogrammet, som bör avse skyd- dade anläggningar, får emellertid beaktas, dels att den faktiska tillgången på välbelägna och i övrigt lämpliga bergformationer är förhållandevis be- gränsad, dels också att utförandet av en bergrumsanläggning tar avsevärt längre tid än vad fallet är med ovanjordsanläggningar. Av väsentlig bety— delse är även att bergrumsanläggningar drar betydligt högre investerings- kostnader. Oljelagringskommittén ser sig med hänsyn härtill även i detta hänseende nödsakad att framlägga ett mindre omfattande program än som ur samhällelig synpunkt i och för sig vore önskvärt.
En fråga av stor principiell betydelse är hur den fortsatta utbyggnaden av skyddade lagringsutrymmen skall genomföras. I direktiven för kom- mittén har särskilt framhållits önskvärdheten att finna en metod, som innebär att den fortsatta utbyggnaden av lagringskapaciteten automatiskt genomföras så, att viss minimiandel blir bombskyddad. Detta skulle kunna ske genom att föreskriva obligatorisk skyldighet att hålla viss del av lag- ren i skyddade utrymmen. De synpunkter, som kan anföras mot en omfat- tande lagerhållning av olja i statlig regi, äger enligt oljelagringskommitténs mening i stor utsträckning tillämpning även beträffande statliga bergrums- cisterner eller blivande skyddade anläggningar. Det framstår icke som än- damålsenligt, att staten _ utöver vad som erfordras till fullföljande av krigsmaktens egen lagerhållning _ skulle i större utsträckning utföra skyd- dade lagringsanläggningar för uthyrning till oljebolag och andra lagrings- skyldiga mot ersättning, motsvarande kostnaderna för ovanjordsanlägg- ningar. Ordningen med statsbidrag till i kommunal eller enskild regi ut- förda anläggningar har bidragit till att en utbyggnad på detta område snabbt kommit igång och kan därför sägas ha förtjänsten av att Sverige dock redan äger vissa möjligheter till skyddad lagring. Å andra sidan kan det ej förnekas, att systemet varit förenat med olägenheter bl. a. i så måtto att prövningen av dessa omfattande och tekniskt svårbedömliga pro-
jekt ej minst på departements- och riksdagsplanet föranlett mycken om— gång och svårigheter. Det är anledning antaga, att om vederbörande intres- senter själva, låt vara under tillsynsmyndighetens ledning eller kontroll, svarade för anskaffning och byggande av skyddade förvaringsutrymmen åtskilligt skulle vinnas, måhända ej så mycket i direkta besparingar men dock i tid och minskad omgång. Självfallet är det vidare önskvärt, att ut- byggnaden av skyddade utrymmen liksom av övrig lagringskapacitet sker på det ur samhällsekonomisk synpunkt mest fördelaktiga sättet och med bevarande av största möjliga konkurrens såväl företagen emellan som i fråga om sättet för utbyggnaden. Detta synes bäst kunna tillgodoses genom att i förordningen föreskrives, att viss del av lagren skall förvaras i skyd- dade utrymmen. Kostnaden för den dyrare lagringsformen får därvid bäras av priset på berörda produkter. Kommitténs förslag i denna del innebär, att ansvaret för den fortsatta utbyggnaden av skyddade utrymmen skall åvila oljehandeln och raffinaderierna och att systemet med statsbidrag till berg- rumsanläggningar avvecklas.
Kommittén har även undersökt möjligheterna att anordna skyddade lagringsutrymmen av annan karaktär än de hittills traditionella bergrums- anläggningarna. Resultaten av denna undersökning liksom den närmare innebörden av kommitténs målsättning och förslag i fråga om skyddad lagring redovisas i ett följande avsnitt.
Tillsynsmyndighet för lagerhållningen bör enligt oljelagringskommitténs uppfattning alltjämt vara riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Med hänsyn till de många vanskliga tillämpningsfrågor, som särskilt under första tiden kan uppstå, vill kommittén förorda, att riksnämnden för sam- råd bör få tillgång till en grupp sakkunniga, representerande oljehandeln, ' raffinaderierna, större industrikonsumenter och eventuellt andra berörda intressentgrupper. Till dessa och övriga organisatoriska frågor återkommer kommittén i det följande.
De allmänna principerna för det program för ökad oljelagring, som här i sina huvuddrag angivits, ansluter sig i väsentliga delar till de grundsatser, varpå gällande förordning den 1-0 juni 1938 angående handel med vissa mineraloljor är uppbyggd. De förändringar i bestående ordning, som före- slås, får emellertid delvis tämligen ingripande konsekvenser i författnings- tekniskt avseende _ särskilt gäller detta den avsedda lagringsplikten för större konsumenter och skyldigheten för lagerhållarna att själva sörja för skyddad lagring. På grund härav har oljelagringskommittén funnit det lämpligt att utarbeta förslag till ny förordning på området, kallad förord- ning om åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor (bil. A). Den- na föreslås till sin huvuddel skola träda i kraft den 1 januari 1958, då alltså 1938 års förordning skulle upphöra att gälla. Till den nya förordningen
ansluter sig en föreslagen förordning om oljeavgift, vilken avgift regelmäs- sigt skall utgå i fall då lagerhållare icke uppfyllt sin lagringsplikt (bil. B). Den nya lagstiftningen om lagerhållningen av oljor föranleder slutligen be- hov av smärre, väsentligen formella ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Förslag till lag om ändring i vissa delar av nämnda lag (bil. C) har därför utarbetats.
B. Lagringsprogrammets sammansättning
Kommittén har från i huvudsak de förutsättningar, som i det föregående angivits, fastställt ett visst lagringsprogram, som bör realiseras under perio- den 1958—1962. Lagringsmålet har kommittén i den hemliga upplagan av betänkandet angivit i fast bestämda kvantiteter för olika produktslag.
Att oljelagringskommittén sålunda tänker sig ett fast lagringsprogram för fem år framåt innebär, att den hittills använda metoden att lagringen bestämmes till viss procent av försäljningen under nästföregående kalender— år anses böra frångås. Detta system har visat sig förenat med flera nack- delar. Under perioder, då konsumtionen är i starkt stigande — såsom fallet är för närvarande _ medför detsamma en viss eftersläpning i lagringen. Gällande ordning medger vidare ej i tillräcklig mån en framtidsplanering av lagerhållningen, vilket är till men för såväl lagerhållarna som samhället. För att lagerhållarna skall erhålla bästa möjliga underlag för sin planering av lagringsåtgärderna förutsätter kommittén, att tillsynsmyndigheten un- der år 1957 skall meddela varje känd lagringsskyldig preliminära besked om de kvantiteter av olika produktslag, som han väntas böra hålla i lager vid kalenderårsskiftena under femårsperioden. Det bör understrykas, att dessa förhandsuppgifter endast kan vara preliminära, eftersom omfatt- ningen av den enskildes lagringsplikt ändock måste göras beroende av bl. a. hans försäljnings eller konsumtions storlek i förhållande till årsom- sättningen av oljeslaget i fråga under en viss basperiod. För att motverka effekten av tillfälliga kastningar _ beroende på t. ex. att stora anbuds- leveranser överflyttas från en importör till en annan _ finner kommittén det lämpligt att för var och en lagringsskyldig som basmängd räkna genom- snittet av de senaste tre årens försäljning eller konsumtion. För lagrings- skyldig, som importerat olja för försäljning eller egen förbrukning endast två respektive ett år tillbaka i tiden, bör basmängden istället motsvara, i förra fallet genomsnittet av omsättningen de båda åren och i det senare fallet det enda årets omsättning. Hithörande spörsmål kommer att ytter- ligare behandlas i specialmotiveringen.
Nu gällande regler innebär, att lager skall hållas av motorbrännolja och pannbrännolja i en myckenhet, som uppgår till 15 procent av omsättningen under nästföregående år, medan lagren av bensin och fotogen skall mot- svara 25 procent av omsättningen. Ehuru oljelagringskommittén frångått
systemet att fastställa lagringsplikten i procent av föregående års omsätt- ning och jämförelse därför icke direkt kan göras, torde det ändock vara av intresse att konstatera, att kommitténs program grovt räknat innebär av- sevärt mer än en fördubbling av nu befintliga lager.
Utbyggnaden av lagringsutrymmena skall äga rum successivt under fem- årsperioden 1958—1962. Det är inte uteslutet, att det för oljehandelns vid- kommande kan visa sig relativt svårare att höja lagringen i början än längre fram under perioden. De praktiska möjligheterna till högre uppfyllnad av anläggningarna bör öka i takt med tillväxten av lagringsutrymmena. Kom- mittén har för sitt program räknat med en genomsnittlig fyllnadsgrad av 65 procent. Denna fyllnadsgrad kan i början av femårsperioden bli svårare att uppnå, medan den längre fram bör kunna överskridas. En del av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Då dessa utrymmen mestadels an- ordnas i stora enheter sker utbyggnaden här icke successivt utan etappvis. Vidare bör hänsyn tagas till den faktiska lagerhållningen i utgångsläget. Detta gäller under alla förhållanden men torde framstå såsom särskilt klart, om verkningarna av det nuvarande krisläget skulle göra sig gällande långt fram under år 1957. Det bör ligga i vederbörande myndigheters hand att bestämma utbyggnadstakten under femårsperioden efter de rådande aktu- ella förutsättningarna. Självklart är att det av kommittén till periodens utgång uppsatta målet under alla förhållanden måste uppnås.
C. Närmare om de större konsumenternas lagring
Oljelagringskommittén har funnit det påkallat, att förutom storkon- sumenter bland statliga myndigheter även större enskilda konsumenter av eldningsolja medverkar vid genomförandet av kommitténs lagringsprogram. Vid sin bedömning _har kommittén bl. a. beaktat industriens mycket bety- dande konsumtion av eldningsoljor, den faktiska omfattningen av indu- striens nuvarande lagring samt behovet av ytterligare spridning av landets lagertillgångar.
Beträffande industriens, inräknat kraftverkens konsumtion av eldnings— oljor må nämnas, att kommerskollegiets statistiska byrå för oljelagrings- kommitténs räkning utfört en statistisk undersökning av denna konsum— tion under år 1955. Av undersökningen framgår bl. a., att industriens och kraftverkens förbrukning av eldningsoljor till helt övervägande del avser kvaliteterna 3 och 4. Av totalkonsumtionen utgjordes sålunda 89 procent av eldningsoljor av kvaliteterna 3 och 4, medan konsumtionen i övrigt för- delar sig på eldningsolja 2 med 9 procent och eldningsolja 1 med endast 2 procent.
Det ligger i sakens natur, att omfattningen av begreppet »större konsu- menter» måste bestämmas genom en anknytning till förbrukad kvantitet. En gränsdragning måste följaktligen i detta hänseende göras, så att för-
brukare över den angivna gränsen skall lagra, medan konsumenter under densamma icke kommer ifråga för obligatorisk lagring.
Med ledning av den statistiska undersökningen beträffande industriens och kraftverkens konsumtion av eldningsoljor har kommittén funnit, att en gränsdragning vid en årskonsumtion av 5000 m3 skulle medföra att antalet storkonsumenter skulle bli relativt litet _ nämligen 126 för samt- liga eldningsoljor tillsammantagna _- medan däremot deras andel av kon- sumtionen skulle bli inte mindre än 78 procent. En höjning av gränsen till 10 000 m3 skulle visserligen sänka antalet berörda konsumenter till 73 men även nedbringa deras andel av konsumtionen till 63 procent. Kommittén har med hänsyn till önskemålet att lagringen bör omfatta så stor del av konsumtionen som möjligt utan att antalet konsumenter, som beröres av lagringsplikten, blir onödigt stort, förordat att gränsdragningen bör göras vid en årskonsumtion av 5 000 m3.
5 000 mB-gränsen bör gälla också för andra storkonsumenter än indu- strier och kraftverk. Vad bostäderna beträffar ,där någon motsvarande stati- stik som den för industrien redovisade ej finnes, torde det endast vara ett mycket ringa antal enheter, som kommer upp till en årskonsumtion av 5 000 m3. Det gäller här centraler för uppvärmning av större bostads- eller andra byggnadskomplex.
Av det sagda framgår, att de större konsumenter, varom här är fråga, framför allt förbrukar eldningsoljekvalitéterna 3 och 4 men även i viss utsträckning eldningsolja 1 och 2. Utanför eldningsoljeområdet synes en lagringsplikt för större konsumenter kunna tänkas endast i fråga om driv- medel för statliga myndigheter, vilka i annan ordning skall åläggas att lagra för sitt behov. Lagringsplikten för 'de större enskilda konsumenterna synes därför kunna begränsas till att avse eldningsoljor.
Även om en lagringsplikt för enskilda storkonsumenter anknytes till en årskonsumtion av minst 5000 m3 eldningsolja, är frågan om gränsdrag- ningen icke till fullo löst. Vid den praktiska tillämpningen kan nämligen åtskilliga vanskliga spörsmål uppstå. Som exempel må nämnas, att en kon- sument, som under lång tid haft en konsumtion överstigande 5 000 m3 och sålunda oavbrutet varit lagringspliktig, ett år kan se sin konsumtion gå ned till under 5 000 m3. Detta kan ha orsakats av väderleksförhållanden, såsom en osedvanligt mild vinter, eller driftinställelse under längre tid eller annan omständighet, som påverkar verksamheten vid ifrågavarande företag. Å andra sidan kan ett företag, som icke tidigare haft en förbruk- ning uppgående till 5 000 m3, efter en gradvis stigande konsumtionskurva eller kanske endast genom en tillfällig stegring av förbrukningen komma att överskrida gränsen. Den frågan uppställer sig då, om lagringsskyldig- het skall upphöra respektive inträda i de nu nämnda fallen.
Att tillfredsställande fullgöra lagringsplikten kräver i allmänhet disposi- tioner på längre sikt. Det kan därför knappast vara lämpligt, att tillfälliga
variationer i konsumtionen skall få spela in. Lättast torde tillfälliga in- flytanden kunna motverkas genom att som grund för lagringsplikten väl- jes en basperiod på tre år. Allteftersom genomsnittsförbrukningen över- eller understiger gränskvantiteten 5 000 m3, bör lagringsplikt inträda res- pektive upphöra. Ifall speciella tillfälliga variationer icke anses nöjaktigt utjämnade, synes tillsynsmyndigheten böra ha befogenhet att efter pröv- ning av framförda skäl göra erforderlig justering av beräkningarna och meddela därav föranledd dispens. En sådan dispensrätt för tillsynsmyndig- heten kan för övrigt vara motiverad också av andra orsaker.
Skyldigheten att lämna uppgifter om lagringen till tillsynsmyndigheten skall närmare beröras i fortsättningen av detta betänkande. Här skall en- dast erinras om att det för tillsynsmyndigheten är angeläget att följa kon— sumtionsutvecklingen även i konsumtionsgruppen närmast under den gräns som konstituerar lagringsplikt. Tillsynsmyndigheten kan därigenom bl. a. få belyst, vilka konsumenter som under de närmaste åren kan väntas yt- terligare komma till som lagringspliktiga. Uppgiftsskyldighet angående års- konsumtionen bör därför föreligga för konsumenter av eldningsolja med en årsförbrukning ned till exempelvis 4 000 m3.
Tillsynsmyndigheten bör tillhandahålla oljehandeln förteckning över de lagringspliktiga konsumenter, till vilka oljehandeln sålunda kan leverera olja utan att för densamma lagringsplikt inträder. Meningen härmed är bl. a., att dessa konsumenter under åberopande av sin lagring skall kunna utverka ett lägre pris än andra konsumenter, vilka har att i produkt- priset betala sin andel av oljehandelns lagringskostnader. Uppgifterna bör om möjligt meddelas oljehandeln i god tid före början av en lagringsperiod.
Om någon konsument, oaktat han icke uppnått en på ovan angivet sätt beräknad genomsnittlig årskonsumtion av 5 000 m3 och sålunda icke blivit lagringsskyldig, ändock på grund av särskilda omständigheter själv vill lagra _ anledningen kan exempelvis vara att han anser sig kunna ordna lagringen till lägre kostnad än vad oljehandeln debiterar som ersättning för sina lagringskostnader _ bör tillsynsmyndigheten med honom kunna träffa avtal om lagringsplikt, varefter han kan uppföras å nyssnämnda förteck- ning över lagringspliktiga och begära att komma i åtnjutande av lägre olje— pris. Det bör framhållas, att sådana konsumenter, vilka själva importerar sin olja, förutsättes skola falla under samma lagringsplikt, som gäller för andra importörer, och detta oavsett importens storlek.
En särskild fråga med avseende på de större konsumenternas lagrings- plikt gäller, i vilken mån lagringsskyldigheten undantagsvis skall kunna fullgöras i annat bränsleslag, såsom t. ex. kol eller koks. Om det skulle te sig fördelaktigt för något företag att i viss utsträckning genom sådan lagring hålla möjligheten öppen för eldning med annat bränsle, bör med- givande kunna lämnas till motsvarande reduktion av oljelagringen. Att ge- nerellt tillåta att en på basis av oljekonsumtionen bestämd lagringsplikt
delvis fullgöres i annat bränsle än olja, torde emellertid icke vara möjligt, utan en prövning av tillsynsmyndigheten från fall till fall måste ske. Vid sådan prövning bör, för att missbruk skall kunna förebyggas, en bedöm- ning ske av företagets samlade bränsleförbrukning och lagerhållning.
Oljelagringskommittén har funnit det ofrånkomligt, att den ökade lager- hållning, som kommittén föreslår, i vad avser eldningsoljorna till en del fullgöres av de större konsumenterna. Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att storkonsumenternas lagerhållning behöver grundas å stadgande i vederbörande förordning _ från många synpunkter skulle det vara mera praktiskt och tilltalande därest en tillräcklig lagerhållning kunde komma till stånd på grundval av frivilliga överenskommelser med vederbörande företag.
För att ett system med frivillig lagring skall kunna accepteras, måste man givetvis kräva att denna lagring blir tämligen allmän. Det måste vidare krävas, att lagringen blir någorlunda varaktig -—— eljest kan syftet med den föreslagna utvidgade lagringen förfelas.
Då det ansetts vara av värde att få kännedom om det intresse, som bland de industriella storkonsumenterna kan föreligga för ett system med fri— villig lagring, har Sveriges industriförbund i samråd med kommittén låtit göra en rundfråga. Samtliga industriföretag och privata kraftverk med en årskonsumtion av mer än 5 000 m3 eldningsolja har därvid tillfrågats, om de vore villiga att på vissa villkor sluta avtal, varigenom de frivilligt åtoge sig att vid årsskiftena hålla viss andel av sin årsförbrukning av olja i läger med rätt att under en normal vinter förbruka 30 procent därav.
Av industriförbundets redogörelse för svaren på rundfrågan framgår i huvudsak följande. Antalet tillfrågade företag uppgår till 81. Det samman- lagda antalet arbetsställen med en årlig oljeförbrukning av mer än 5 000 m3_ hos dessa företag är 123. 40 företag, representerande 63 arbetsställen med en årsförbrukning år 1955 av 58,5 procent av den totala årsförbruk- ningen hos de tillfrågade, har förklarat att de i princip är villiga ingå avtal om frivillig lagring; i betydande utsträckning har dock vissa villkor för dylikt avtal uppställts. 28 företag, representerande 45 arbetsställen med en årsförbrukning av 37,2 procent av den sammanlagda oljekonsumtionen hos de tillfrågade storkonsumenterna avböjer under föreliggande omständig- heter tanken på frivillig lagring. Slutligen har några företag, vilkas årsför- brukning uppgår till 4,3 procent av den sammanlagda oljekonsumtionen hos storkonsumenterna, icke tagit närmare ståndpunkt eller underlåtit att svara. I svaren från industriföretagen har som villkor för en anslutning till avtalsalternativet bl. a. anförts, att investeringsavgift icke skulle utgå vid investeringar i cisternutbyggnader eller oljelager. Vidare borde kapital för investeringarna ställas till industriföretagens förfogande utan att inkräkta på deras kreditmöjligheter i övrigt; särskilda byggnadstillstånd borde ock- så beviljas utan att detta inverkade på industriens byggnadskvot i allmän-
het. Sådana bestämmelser om dispositionsrätten till oljelagren borde utfor- mas, som beaktade bl. a. industriernas geografiska läge. Överhuvud taget kunde en schablonartad reglering icke tillämpas med hänsyn till företagens skiftande individuella förhållanden och betingelser. En sammanfattning av industriföretagens svar är bifogad betänkandet som bilaga E.
Enligt oljelagringskommitténs mening kan ett system med frivillig lag- ring anses till fyllest blott under förutsättning, att den frivilliga lagringen vinner en sådan anslutning hos storkonsumenterna, som tämligen nära motsvarar den lagringsmängd, som man för deras del tänkt sig uppnå vid en obligatorisk lagring. Industriförbundets rundfråga har icke i detta hän- seende givit ett entydigt resultat. Det kan emellertid ej anses uteslutet, att vid direkta förhandlingar med de berörda intressegrupperna större villig- het skulle kunna uppnås än svaret på den gjorda enqueten ger vid han- den. Bl. a. med hänsyn härtill har kommittén velat förorda, att en lagring i de större konsumenternas regi icke uttryckligen föreskrives i den nya för- ordningen men att Kungl. Maj:t i förordningen bemyndigas att förordna om dylik lagringsplikt. Det vore enligt kommitténs mening lämpligt att, innan ett sådant bemyndigande begagnades, ytterligare kontakt toges med intressenterna för att utröna, huruvida icke frågan om lagring hos stor- konsumenterna kunde lösas på frivillighetens grund.
D. Raffinaderiernas lagringsskyldighet
Förordningen den 10 juni 1938 angående handel med vissa mineraloljor innebär för raffinaderiernas del, att dessa ej blott är skyldiga att hålla la- ger av raffinerad olja i förhållande till försäljningen föregående år utan även kan åläggas att hålla lager av råolja. Ett dylikt åläggande gällde under åren fram till 1947 och avsåg större delen av tiden 20 procent. An- ledningen till att lagringsplikt infördes även för råolja torde främst ha varit, att det ur beredskapssynpunkt ansågs vara betydelsefullt med lagring även av den relativt förvaringsbeständiga råoljan, ur vilken allt efter det aktuella behovet önskade oljesorter kan framställas inom ramen för de produktionstekniska förutsättningarna.
Rörande denna fråga anförde 1944 års drivmedelsutredning i ett särskilt utlåtande i juni 1945 angående oljeraffinering i Sverige, att beredskaps— lagren borde bestå av färdigprodnkter. Genom skyldigheten att lagra icke- blott dylika produkter utan även råolja blev de inhemska oljeraffinaderier— na försatta i ett sämre läge än importbolagen. Utredningen föreslog därför, att den genom särskild kungörelse föreskrivna skyldigheten att lagra rå- olja skulle upphävas, vilket också skedde. Däremot borde 1938 års förord- ning enligt utredningens mening icke ändras, varigenom möjligheten skulle- kvarstå att återinföra lagringsskyldighet för råolja, om förhållandena det påkallade.
Aktiebolaget Nynäs Petroleum har i skrivelse den 30 maj 1952 hemställt, att svenskt raffinaderi borde få inräkna sitt lager av råolja i det lager av färdiga produkter, som raffinaderiet är skyldigt hålla. I anledning härav anförde riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap i ett yttrande den 11 januari 1954 i huvudsak följande.
»Ur bcredskapssynpunkt kan frågan betraktas ur två synvinklar, dels med hän— s_vn till beredskapen vid avspärrning, dels med hänsyn till beredskapen vid krig. Vid ett avspärrningsläge liknande det som rådde under andra världskriget, är en lagring av råolja uppenbart av värde med hänsyn till att oljeraffinaderiernas ut- byte av färdigprodnkter vid bearbetningen av en och samma typ av råolja kan varieras inom vissa gränser och produktionen härigenom kan inriktas på den eller de produkter, varav behovet i det aktuella läget är störst.
Vid ett krigsfall är värdet av råoljelagring däremot mera tvivelaktigt, då det i ett dylikt läge kan befaras, att oljeraffinaderierna bli förstörda genom krigs- handlingar och råoljans bearbetning därigenom omöjliggöres. Värdet av råolje- lagrcn i krig är därför helt beroende av den tid, som eventuellt står till buds för att raffinera oljan. Det är sålunda högst angeläget att man vid krigshot eller krigs- utbrott snarast söker upparbeta de inneliggande lagren av råolja till färdigprodnk- ter. Det bör nämligen beaktas att råolja i sig själv, således i obearbetat skick, icke är användbar såsom drivmedel och endast med svårighet torde kunna finna användning såsom bränsle.
En jämförelse mellan lagring av råolja och lagring av färdiga produkter utfaller vidare alltid ur kvantitativ synpunkt till råoljans nackdel på grund av de för— luster, som uppstå vid raffineringen. Inklusive raffinaderiernas egen bränsleför- brukning för raffineringsprocessen m. m. uppgår denna avgång till mellan 4 och 7 procent.
Ehuru riksnämnden är medveten om de olägenheter ur krigsberedskapssyn- punkt, som en förskjutning av lagringsskyldigheten från färdiga mineraloljor till råolja innebär, vill nämnden dock under hänvisning till vad ovan anförts icke motsätta sig att de raffinaderier, som bearbeta importerad råolja, i begränsad om- fattning få tillgodoräkna sina lager av råolja vid fastställandet av lagringsskyldig- hetens storlek. Detta bör även gälla de mellanprodukter, som framkomma under raffineringens gång, helst som dessa produkter ligga närmare de färdiga varorna i kvalitet än råoljan.»
Med hänsyn till krigsberedskapskraven borde enligt riksnämndens me— ning raffinaderiernas lagring av färdiga produkter icke tillåtas underskrida två tredjedelar av lagringsskyldigheten för respektive kvalitet. Återstå— ende lagring skulle sålunda inom ramen för den fastställda lagringsskyl- digheten av raffinaderierna få fullgöras i form av råolja.
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 13 januari 1956 har handlingarna i detta ärende överlämnats till oljelagringskommittén.
Kommittén vill för egen del ansluta sig till de allmänna synpunkter på frågan, som riksnämnden anfört. Värdet av ett råoljelager beror bl. a. på hur snabbt ett raffinaderi kan framställa färdigprodnkter av detsamma. Med den förhållandevis stora kapacitet, som de inhemska raffinaderierna har, kan ett råoljelager av den storlek, som det här kan bli fråga om, av-
verkas på endast några få veckors tid. I ett avspärrningsläge kan ett råolje- lager verksamt bidraga till att underlätta försörjningen med lämpliga olje- produkter. Hur långt ett medgivande att fullgöra lagringsskyldighet i rå- olja och mellanprodukter i stället för färdigprodukter bör sträckas kan diskuteras. Riksnämnden har funnit, att sådant medgivande bör lämnas blott till en tredjedel, medan från raffinaderiernas sida påyrkats, att åt- minstone hälften av lagringsskyldigheten skall få fullgöras i råolja. Kom- mittén vill ansluta sig till den senare ståndpunkten. Det synes emellertid lämpligt att avgörandet i frågan får träffas av tillsynsmyndigheten som torde vara närmast att bedöma hur långt man i olika lägen lämpligen bör gå. Ifrågavarande lagrum (9 5) i den av kommittén föreslagna förordningen om åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor har utformats i överensstämmelse med det sagda. Det bör understrykas, att de råoljekvan- titeter, som skall ersätta raffinerad olja, måste fastställas något högre än motsvarande mängder raffinerade oljeprodukter, så att råoljan i raffinerat skick kommer att motsvara den avsedda mängden färdigprodukter.
Kommittén har ej funnit tillräcklig anledning att behålla den sedan många är icke utnyttjade möjlighet att föreskriva skyldighet att lagra rå— olja, som innefattas i 1938 års förordning.
Om skyldighet att inköpa olja från inhemskt oljeraffinaderi finns stad- ganden intagna i nu gällande lagringsförordning (åå 11_13). Det år kom— mitténs uppfattning att möjligheten för Kungl. Maj:t att föreskriva sådan skyldighet för såväl oljehandeln som andra importörer av olja även i fort- sättningen bör finnas. Föreskrift härom har därför intagits också i kom- mitténs förslag till ny förordning (55 15 och 16).
E. Statliga myndigheters lagerhållning
Statliga myndigheter förekommer som förbrukare av flytande bränslen inom praktiskt taget alla användningsområden. Statens vattenfallsverk dominerar ångkraftproduktionen inom elområdet och är därigenom en be- tydande oljekonsument, medan inom uppvärmningssektorn statliga admi- nistrationsbyggnader, sjukhus etc. har jämförelsevis stor årskonsumtion av eldningsolja. Statens järnvägar förbrukar drivmedel huvudsakligast för drift av diesellok, räls- och landsvägsbussar samt färjtrafik, medan eld— ningsoljor användes för uppvärmning av stationsbyggnader m. m. Försva- ret konsumerar även under fredstid icke obetydliga kvantiteter av såväl drivmedel som eldningsoljor. Drivmedel och eldningsoljor i mindre skala förbrukas av ett flertal andra statsmyndighetcr.
Enligt 1 5 av kommitténs förslag till förordning om åtgärder för tryg— gande av tillgång på mineraloljor, skall statliga myndigheter undantagas från förordningens tillämpning. Den statliga lagringen bör i stället liksom hittills fullgöras i den ordning och omfattning Kungl. Maj:t för varje sär-
skilt fall därom förordnar. Kommittén utgår emellertid från att statsmyn- digheterna kommer att åläggas lagra i minst samma omfattning, som före- slås för enskilda.
Det torde endast vara ett fåtal statsmyndigheter, som kan hänföras till kategorien storkonsumenter.
Kommittén förutsätter, att försvaret behandlas som storkonsument av icke endast flygdrivmedel och brännoljor utan även andra drivmedel. I allt fall synes de icke oväsentliga lagringsutrymmen, som försvaret innehar, höra i full utsträckning utnyttjas för lagring i nu angivna mening. Även andra statliga myndigheter bör kunna åläggas av tillsynsmyndigheten att lagra också andra oljeprodukter än eldningsoljor.
Vattenfallsverkets konsumtion av flytande bränslen är beroende på i vilken omfattning ångkraftproduktion blir nödvändig.
Vattenfallsverkets lagring överstiger i regel redan det av kommittén för enskild lagerhållare av eldningsoljor beräknade lagringsmålet. Även statens järnvägars lagring är betydande vid jämförelse med detta lagringsmål.
Kommittén har icke undersökt vilka statliga anläggningar inom upp- värmningssektorn, som kan anses böra lagra eldningsolja i likhet med vad som föreslås för enskilda större konsumenter, men förutsätter att tillsyns— myndigheten, om kommitténs förslag till utökad lagring godtages, verk- ställer en sådan undersökning och inför Kungl. Maj:t redovisar dess resul- tat.
Statliga myndigheter, som på grund av åläggande i administrativ väg själva lagrar för sitt behov, skall uppföras å den förteckning, som tillsyns- myndigheten enligt vad ovan sagts skall tillställa oljehandeln i fråga om sådana lagringspliktiga konsumenter, för vilka handeln ej har att lagra. Dessa myndigheter bör därvid komma i åtnjutande av ett lägre pris.
F. Närmare om lagring i skyddade utrymmen
Nuvarande förhållanden
Som framgår av den tidigare redogörelsen, innehåller de nu gällande lag- ringsbestämmelserna icke några föreskrifter om utförandet och karaktären av de cisternanläggningar och övriga utrymmen, i vilka lagren skall för- varas. I detta hänseende gäller sålunda endast de allmänna säkerhetsföre— skrifterna i förordningen om eldfarliga oljor. Redan under förarbetena till nuvarande lagringsbestämmelser underströks emellertid behovet av förva— ring i bombskyddade lagringsutrymmen. Betydelsen av att ha tillgång till dylika utrymmen har under och efter andra världskriget trätt allt mera i förgrunden. I konsekvens härmed har olika åtgärder vidtagits för att för- bättra beredskapen i detta hänseende. Krigsmakten och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har utbyggt förhållandevis betydande berg- rumsanläggningar för förvaring av flytande bränslen. Vissa ytterligare så—
dana anläggningar är alltjämt under byggnad. Vidare har riksnämnden och vattenfallsstyrelsen iordningställt en del gruvutrymmen för lagring av framför allt eldningsoljor. Även enskilda och kommunala företag dispone- rar vissa mindre egna bergrumsanläggningar. Vad riksnämndens anlägg- ningar beträffar har dessa i betydande utsträckning uthyrts.
I syfte att få till stånd en snabbare utbyggnad av bombskyddade lagrings- anläggningar infördes år 1948 möjligheter att bevilja statsbidrag till sådana anläggningar. Bestämmelserna härom återfinns i en kungörelse av den 20 februari 1948 (nr 73, ändr. 710/1951). Statsbidrag kan i enlighet härmed beviljas, efter prövning i varje särskilt fall, med belopp, som finnes skäligt i betraktande framför allt av merkostnaderna jämfört med anlägg— ningar ovan jord. Beträffande den närmare innebörden av statsbidragsbe- stämmelserna torde här få hänvisas till den redogörelse, som lämnats i kapitel IV. Med stöd av kungörelsen har statsbidrag hittills lämnats till ut- förande av vissa kommunala bergrumsanläggningar. Lagerutrymmena har i allmänhet uthyrts genom långa kontrakt.
Behovet av fortsatt utbyggnad
Det har redan i ett föregående avsnitt framhållits, att kommittén anser en betydande utbyggnad av skyddade lagringsutrymmen nödvändig under de närmaste åren. När det gäller att kvantitativt precisera behoven av yt- terligare sådana utrymmen, är det naturligt att anknyta till de beräkningar, som lagts till grund för bestämmandet av kommitténs lagringsprogram i stort.
Behovet av skyddade utrymmen ökar med den fortgående stegringen av oljeförbrukningen i allmänhet. Denna stegring återverkar nämligen även på konsumtionen vid krig. I sammanhanget bör emellertid också beaktas den omständigheten, att den betydande cisternutbyggnad som förestår med all sannolikhet till stor del kommer att anknytas till olika importhamnar. Som framhållits i direktiven för kommittén, innebär koncentrerade olje- lagringsanläggningar ovan jord sårbara krigsmål och medför dessutom bety— dande risker bl. a. ur brandskydds- och civilförsvarssynpunkt. önskvärt vore därför även ur dessa synpunkter, att åtminstone de mest eldfarliga oljorna i största möjliga utsträckning kunde förvaras i skyddade utrym- men.
Kommittén har i den hemliga upplagan av betänkandet närmare redo- gjort för sina beräkningar av utbyggnadsbehovet av skyddade anlägg- ningar och de spörsmål, som sammanhänger härmed.
Genomförandet av kommitténs utbyggnadsprogram
Beträffande den framtida utbyggnaden av skyddade lagringsutrymmen har oljelagringskommittén enligt direktiven att närmare undersöka förut- sättningarna för en sådan omläggning, att lagringskapaciteten automatiskt
kommer att innefatta en minimiandel sådana utrymmen. Detta skulle kunna ske genom föreskrifter att viss del av de författningsmässiga oljelagren skall förvaras skyddat. De ökade kostnaderna för skyddade anläggningar jämfört med ovanjordscisterner skulle därigenom komma att bäras av pri- serna på berörda produkter på samma sätt som kostnaderna för den för— fattningsmässiga lagringen i allmänhet.
Vid en bedömning av hithörande spörsmål kan till en början konstateras att de skyddade lagringsutrymmena bör i största möjliga utsträckning nyt- tiggöras även under fredstid och sålunda inordnas i den allmänna lager— hållningen och den kommersiella distributionen. Strävandena härtill har hittills kommit till uttryck genom den uthyrning av statliga och kommu- nala anläggningar till oljebolag, som ägt rum. Då någon skyldighet för bolagen att hålla lager i skyddade utrymmen icke förelegat, har emeller- tid hyresbeloppens storlek i princip kommit att bestämmas av kostnaderna för lagring i ovanjordsanläggningar. Så länge nuvarande förhållanden he— står kan man icke räkna med någon egentlig efterfrågan från oljebolagens sida på skyddade utrymmen, och utbyggnaden av sådana utrymmen blir därigenom väsentligen en fråga om statliga eller på statligt initiativ till- komna kommunala investeringar. Kommittén har från dessa utgångspunk- ter funnit övervägande skäl tala för en omläggning i överensstämmelse med de riktlinjer, som angetts i direktiven, och förordar sålunda att an- svaret för genomförandet av den av kommittén föreslagna utbyggnaden skall åvila de lagringsskyldiga. Detta sker bäst genom införande av en ob- ligatorisk skyldighet att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen.
I fråga om det praktiska realiserandet av kommitténs förslag i detta hän- seende må här framhållas följande. För utbyggnaden av oljelagringen i all— mänhet gäller att denna bör kunna genomföras i jämn takt under hela den föreslagna femårsperioden och att det sålunda är möjligt att succes— sivt höja lagringsmålen. Skyddade lagringsutrymmen åter kräver av- sevärd byggnadstid och kan knappast beräknas komma att utföras fort- löpande under perioden. Kraven på skyddad lagring får därför anpassas efter de faktiska möjligheterna att frambringa erforderliga utrymmen. Med hänsyn till planeringen är det angeläget att Oljebolagen — några andra lagringsskyldiga torde i praktiken inte komma ifråga — redan från början erhåller besked om vilka kvantiteter, som vart och ett kan beräknas bli ålagt att lagra skyddat till fullföljande av ett fastställt lagringsprogram, ävensom vid vilka tidpunkter under utbyggnadsperioden denna skyldighet kommer att aktualiseras. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare anvisningar härom. Beträffande dispositionen av färdig- ställda skyddade anläggningar bör, som förut framhållits, kraven på fak- tisk lagerhållning i fredstid begränsas att omfatta 65 procent av cistern- volymen.
Det torde kunna förutsättas, att det i allmänhet ställer sig mest fördel-
aktigt att utbygga relativt stora enheter. Detta kan aktualisera samgående mellan olika lagringspliktiga om gemensamma projekt. Hittills har i vissa fall kommunerna medverkat som huvudmän för större oljelagringsanlägg- ningar. Kommittén är medveten om att gällande bestämmelser endast i begränsad utsträckning medger kommunal verksamhet av detta slag. Ur de synpunkter kommittén företräder framstår det emellertid som lämpligt, att kommunerna kan inträda som huvudmän för cisternanläggningar. Några närmare anvisningar om anordnandet av större anläggningar torde inte vara erforderliga; det synes tvärtom fördelaktigt att valfrihet mellan olika for- mer bevaras. Oljelagringskommittén har inte heller funnit anledning att föreslå särskilda regler beträffande lokaliseringen av skyddade anlägg— ningar. I och för sig gör sig självfallet särskilt från militär synpunkt önske- mål gällande härom. Emellertid har kommittén velat så långt möjligt anknyta den skyddade lagringen till den kommersiella distributionen, var- vid man bör kunna räkna med en viss naturlig-spridning.
Olika typer av skyddade anläggningar
I detta sammanhang bör redovisas att oljelagringskommittén funnit an— ledning undersöka, om icke skyddad lagring bör kunna komma i fråga även i andra former än i de sedvanliga bergrumsanläggningarna. På grund av topografiska förhållanden kan lagring i bergrum inte ske i vissa lands- delar. Fråga uppkommer också, om kostnaderna för anläggningarna kan nedbringas utan att kraven på skydd därmed väsentligt eftersättes. Under- sökningen har utförts av en särskild expertgrupp under ledning av general- direktören Qvistgaard och med företrädare för fortifikationsförvaltningen, riksnämndens cisternförvaltning och oljebolagens byggnadsavdelningar.
Expertgruppen har utfört kostnadsberäkningar för ett tiotal cisternty- per och har därjämte studerat vapenverkan mot cisterner med olika for- mer av skydd med särskilt beaktande av bombteknikens utveckling. Det framgår av undersökningen att cisterner med fullvärdigt skydd även mot atombomber skulle kräva mycket höga anläggningskostnader. Ett förhål- landevis gott skydd mot konventionella vapen kan påräknas —— förutom i bergrumsanläggningar — genom i berg nedsprängda eller i jord nedgrävda cisterner, skyddade på ovansidan av sprängsten eller blockstensbetong. Relativt väl skyddade cisternutrymmen skulle därmed kunna anordnas även om berg för traditionella bergrumsutföranden saknas. Expertgruppen har särskilt understrukit värdet ur skyddssynpunkt av att sprida anlägg- ningar men har samtidigt konstaterat att en spridd lagring medför olägen- heter ur fredsmässig och distributionsekonomisk synpunkt. I praktiken blir det sålunda fråga om en avvägning mellan kraven på skydd och ekonomiska hänsyn. Expertgruppen har beräknat anläggningskostnaderna för olika alternativ. Dessa beräkningar har redovisats i den hemliga upplagan av be- tänkandet.
Expertgruppens undersökning har enligt oljelagringskommitténs mening visat, att en viss omvärdering av kraven på anläggningarnas utförande kan vara motiverad. Kommitténs utbyggnadsprogram synes sålunda inte un- dantagslöst behöva avse bergrumsanläggningar av hittills sedvanlig typ. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att från fall till fall pröva vilken typ av skyddad anläggning som kan godtagas. Bland faktorer, som därvid förtjänar särskilt beaktande, är topografiska förhållanden i olika lands- delar och önskemålen att ha tillgång till skyddade lager även i områden, som saknar för oljelagringsanläggningar tjänliga berg.
Särskilda frågor
Som en av utgångspunkterna för oljelagringskommitténs arbete angavs i direktiven, att man borde finna metoder, som gav garantier mot orättvisa förskjutningar i konkurrensläget, olika företag emellan. Vidare framhölls att de faktiska merkostnaderna för lagring i bombskyddade utrymmen bor- de få slås ut på produktpriserna. Vid genomförandet av kommitténs förslag beträffande skyddad lagring kan i detta hänseende uppkomma särskilda problem. Det förhåller sig nämligen så, att de skyddade cisternutrymmen, som f. n. disponeras av oljebranschen, icke är jämnt fördelade mellan de olika Oljebolagen. Dessa utrymmen har, som förut framhållits, i stor ut- sträckning genom långtidskontrakt uthyrts av riksnämnden eller kommu- ner till hyror, som nära ansluter till kostnaderna för ovanjordsanlägg- ningar. Införandet av en obligatorisk skyldighet att hålla lager i skyddade utrymmen kan nu leda till att ett oljebolag får till självkostnad anskaffa sådana utrymmen för större delen av sin skyddade lagring, medan ett annat till väsentlig del kan fullgöra sina åligganden med redan disponerade cisternanläggningar, som förhyrts till »subventionerat» pris. Vissa skäl ta- lar givetvis för att de oljeföretag, som redan tillmötesgått statsmakternas önskemål om vidgad skyddad lagring och härigenom måhända iklätt sig vissa under hittillsvarande omständigheter icke nödvändiga kostnader, på något sätt får räkna sig detta till godo. Å andra sidan kan sagda förhållan- den medföra förskjutningar i konkurrensläget, so'm kräver särskilt beak- tande. Även andra faktorer kan "härvidlag vara av betydelse, såsom fördel- ningen av oljebolagens verksamhet på olika geografiska områden, topo— grafiska förhållanden, anläggningarnas belägenhet etc.
De enskilda lagerhållarnas kostnader för skyddad lagring kan sålunda komma att variera, vilket kan medföra svårigheter i vissa fall att erhålla täckning för kostnaderna via prissättningen. I och för sig torde dessa svå- righeter inte höra övervärderas; även när det gäller ovanjordsanläggningar torde de faktiska investeringskostnaderna skifta avsevärt. Emellertid kan det ur oljebranschens egen synpunkt vara önskvärt att, åtminstone under en övergångstid, ha någon form av kostnadsutjämning. Oljebranschens representanter inom kommittén har förklarat att branschen själv är be-
redd överväga en viss clearing i detta hänseende. Ur det allmännas syn— punkt måste huvudvikten fästas vid att den samlade skyddade lagringen uppnår den tänkta omfattningen. Med hänsyn härtill och även av praktiska skäl förordar kommittén att det överlämnas åt branschen själv att genom- föra den kostnadsutjämning, som kan visa sig erforderlig. Det torde dock få förutsättas, att det allmänna beredes tillfälle till insyn i en eventuell clea- ring. Skulle det visa sig att spörsmålet inte kan på ett tillfredsställande sätt lösas genom branschens egen försorg, torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av tillsynsmyndigheten meddela erforderliga bestäm- melser.
Under utbyggnadsperioden torde man få räkna med visst behov av dispen- ser för lagerhållare, som icke kan fullgöra sina åligganden i fråga om skyddad lagring. Därvid kan fråga uppkomma om uttagande av viss avgift för att förhindra att dispenshavaren gör ekonomisk vinning. Detta spörs— mål, som jämväl äger aktualitet beträffande övrig lagring, avhandlas i föl- jande avsnitt.
G. Oljeavgift
Enligt nuvarande bestämmelser förutsättes att, om lagringsskyldig för- summar att hålla erforderlig myckenhet olja i lager, Kungl. Maj:t eller riks- nämnden för ekonomisk försvarsberedskap meddelar honom föreläggande att inom viss tid fylla bristen. Ställer han sig icke föreläggandet till efter- rättelse, kan han dömas att böta visst belopp för varje ton olja, varmed han brister i lagerhållningen. Några sådana böter torde ej ha utdömts; i viss utsträckning har i stället medgivits dispens från lagringsskyldigheten.
I direktiven för kommittén angavs, att de faktiska kostnader, som åsam- kas oljehandeln till följd av skyldigheten att lagra olja ovan jord eller i skyddade utrymmen, skulle få komma till uttryck i prisbildningen; det var därför angeläget, att lagringsskyldigheten blev rättvis och drabbade alla därav berörda lika. Då det inte kunde undvikas, att dispensfall uppkom, där lagringsskyldigheten av praktiska skäl ej kunde fullgöras, borde övervägas vilka särregler som här erfordrades. I direktiven erinrades om att bränsle- utredningen för sin del anvisat den möjligheten att dispens från lagrings- plikt skulle förenas med viss avgift, som översteg den faktiska kostnaden för den lagring, från vilken dispens erhållits.
Kommittén föreslår _— som närmare framgår av förslaget till förordning —— att den, som icke fullgör sin lagringsplikt, av tillsynsmyndigheten skall föreläggas vite att inom viss tid vidtaga rättelse. I vissa fall kan det emel- lertid av olika skäl vara omöjligt för den lagringspliktige att fullgöra lag- ringsskyldigheten. Han bör då efter ansökan kunna få dispens. Det vore emellertid obilligt, om den lagringspliktige därmed skulle göra en ekono- misk vinst genom att helt slippa de lagringskostnader, som andra lagrings—
pliktiga har; härvid skulle förutsättningarna för en rättvis konkurrens kunna rubbas. I likhet med bränsleutredningen föreslår kommittén därför, att en viss avgift _— kallad oljeavgift — i allmänhet uttages av den, som icke fullgör sin lagringsskyldighet. Avgiftens syfte är att verka kostnads- utjämnande. Den bör därför erläggas icke blott av den, som efter ansökan - erhållit dispens från lagringsskyldighet, utan också av den som eljest bris- ter i lagringen och av tillsynsmyndigheten förelagts vite att inom viss tid vid— taga rättelse.
Syftet med den av kommittén förordade lagerhållningen är självfallet, att lagren i vissa lägen skall få helt eller delvis tas i anspråk. Detta kan exempelvis behöva ske vid en osedvanligt lång isavspärrning och vid all- varligare störningar i den normala tillförseln på grund av utrikespolitiska händelser. Vidare kan sådana förhållanden som strejker, särskilt i produ— centområdena, nödvändiggöra en temporär lagerförtäring. I dessa och lik- artade fall torde få förutsättas att Kungl. Maj:t lämnar generellt medgivan— de till nedgång i lagerhållningen och att därvid någon oljeavgift icke bör utgå.
De egentliga dispensfallen, d.v.s. sådana där en enskild lagringspliktig icke kan fullgöra sina åligganden, kan sammanhänga med antingen brist på lagringsutrymme eller brist på vara. Dispens bör kunna medges exem- pelvis på grund av extraordinär försening av en cisternbyggnad (ras, arbets- konflikter, olyckshändelser etc.) eller oförutsedda störningar i oljetillför- seln (haverier, förhållanden i producentområdet o. dyl.). Även andra om- ständigheter utanför den lagringsskyldiges kontroll bör kunna beaktas. Det bör emellertid förutsättas, att de förhållanden, som föranleder dispens- behovet, är av sådan räckvidd och karaktär, att den lagringsskyldige icke skäligen kan genom ändrade dispositioner fullgöra sin lagringsplikt. En särskild kategori av dispensfall utgör de, som avser engångsimportörer av olja. Lagringsplikten för en sådan importör uppkommer i princip först i efterhand. Om han då inte längre fungerar som importör, kan det vara skä- ligt att medge dispens från lagringsskyldigheten mot erläggande av olje- avgift. Detsamma gäller en lagringspliktig storkonsument, som övergått till annat bränsle och som sålunda inte längre har praktisk användning för ett oljelager.
Beslut i dispensärenden bör lämpligen meddelas av tillsynsmyndigheten, d.v.s. enligt kommitténs förslag riksnämnden för ekonomisk försvarsbered- skap.
Utgångspunkten för att bestämma oljeavgiftens storlek bör vara, att den som brister i lagring icke därigenom skall göra ekonomisk vinst. Å andra sidan skall lagringsavgiften icke ha karaktär av straff; den bör därför an— knyta till den kostnad som en lagringsskyldig undgår genom att icke lagra.
Man torde kunna utgå från att dispensfallen i allmänhet avser endast en del av lagringsskyldigheten; det är därför främst marginalkostnader, som
den lagringsskyldige kan inbespara vid bristande fullföljande av sitt lag- ringsåläggande. Kommittén har i sina beräkningar av oljeavgifterna utgått från kostnaderna för lagring i cisternutrymmen vid en befintlig anlägg- ning, som redan försetts med gemensamma anordningar för lastning och lossning, uppvärmning o.s.v. Vidare har det för denna marginallagring an- setts befogat att räkna med en fyllnadsgrad i cisternerna av 80 procent. Kommittén har grundat sina beräkningar på en avskrivningstid för cister- nerna av 20 år samt en räntesats av 5 procent. I de beräknade årskostna- derna för en ovanjordscistern ingår _ utöver ränta och avskrivning — markhyra med 2 kronor 50 öre per m2, försäkring, fastighetsskatt, kostna- der för underhåll och reparationer med 1 procent av anskaffningsvärdet (beträffande cisterner för tyngre eldningsoljor NA; procent) samt utgifter för tillsyn och inspektion.
Vad varukostnaderna beträffar har kommittén inräknat visst belopp för prisfluktuationer. Förutom förräntning av inköpspriset har kommittén i årskostnaden inräknat svinn, utgifter för inventering och försäkring samt i fråga om de tyngre eldningsoljorna även kostnader för uppvärmning. »— Beräkningarna har utförts av en särskild subkommitté inom oljelagrings- kommittén under ordförandeskap av byråchefen önnesjö. I subkommittén har i övrigt ingått direktörerna von Bahr, Henriksson och Kjellström samt ekonomidirektören Borgh.
Oljeavgiften har för år och m3 av kommittén beräknats till 28 kronor för bensin och fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och eldningsolja 1 samt 27 kronor för övriga eldningsoljor. För att undvika, att någon avsikt- ligt försummar att lagra för att i stället betala oljeavgift, bör denna avgift något överstiga de faktiska kostnaderna; till dessa kostnader har därför lagts ett tillägg på 2 kronor, motsvarande ca 10 procent, varjämte avrund- ning skett till närmaste hela krontal.
I fråga om skyddad lagring blir investeringskostnaderna för lagringsut- rymmet i regel väsentligt högre än vid lagring ovan jord. Å andra sidan kan man räkna med längre avskrivningstid än för en ovanjordscistern, var- jämte förlusterna genom svinn blir mindre. Att döma av erfarenheterna från hittills utförda bergrumsanläggningar torde man för närvarande kun— na räkna med att genomsnittligt ett belopp av ungefär 70 kronor per m3 lagringsvolym i bergrum icke är en räntabel investering, om hyresvärdet sättes i huvudsaklig överensstämmelse med marknadshyran för en ovan- jordscistern. På grundval härav kan man schematiskt beräkna merkostna- den per år och m3 lagringsvolym för en skyddad anläggning i jämförelse med en ovanjordscistern så, att denna merkostnad utgör den summa, som erfordras för att förränta och amortera nyssnämnda belopp av 70 kronor. I de statsbidragskalkyler, som hittills använts har man för de egentliga bergrumsarbetena räknat med en avskrivningstid av 35 år. Med utgångs- punkt härifrån och efter 5 procents ränta blir den summa, som erfordras
för att amortera och förränta nyssnämnda belopp, ca 4 kronor 30 öre per år och m3 cisternvolym; efter en fyllnadsgrad av 80 procent blir motsva- rande summa 5 kronor 40 öre per 1113 lagrad vara. Då även här en procen- tuell förhöjning bör ske synes man kunna räkna med en enhetlig merkost- nad för lagring i skyddade utrymmen av i runt tal 6 kronor per m3 lagrad vara.
Vid större förändringar i prisläget bör oljeavgiften givetvis anpassas härefter.
De här angivna beloppen avser den oljeavgift, som skall utgå per mil vid bristande lagring under ett år. Emellertid torde ofta inträffa, att bristen består endast kortare tid. En motsvarande reducering bör då ske. Den minsta tidsenhet, för vilken oljeavgift beräknas, bör dock vara en månad. Tiden bör räknas från den dag, som angetts i ansökning eller lämnad upp- gift, eller då vid undersökning eller kontroll brist konstaterats, och till den dag, då rättelse skett. Om genom ökad lagerhållning bristen successivt ned- bringas, kan avgiften beräknas efter en i motsvarande mån minskad kvan- titet.
Brister i lagerhållningen under utbyggnadsperioden torde i flertalet fall bottna i otillräcklig tillgång på lagringsutrymmen. Emellertid kan sådana fall väl tänkas, att en lagringsskyldig i och för sig har tillräckliga lag- ringsutrymmen men t. ex. genom opåräknade förskjutningar i skeppning- arna eller eljest inte får in de varukvantiteter, som han avsett lagra. Efter— som den i det föregående angivna oljeavgiften i princip motsvarar både cistern- och varukostnad kan den i dessa fall framstå som för hög. Tillsyns- myndigheten bör därför, om den lagringsskyldige visar att han innehar er- forderligt lagringsutrymme, kunna jämka oljeavgiften så, att den endast inkluderar kostnaden för varan. Som utgångspunkt för bedömningen här- vidlag torde kunna tjäna den genomsnittliga fyllnadsgrad av 65 procent, som kommittén använt som underlag för sina kostnadsberäkningar.
Vad beträffar den skyddade lagringen har kommittén räknat med en fyll- nadsgrad av 80 procent, ehuru utrymmena i normala tider endast skulle be- höva hållas fyllda till 65 procent. Tillsynsmyndigheten bör vid bedömning av dispensansökningar för skyddad lagring beakta huruvida den lagrings- skyldige disponerar erforderliga utrymmen för att, räknat efter 80 procents fyllnadsgrad, däri inrymma hela den kvantitet, han vid behov skall kunna lagra skyddat.
Tidigare har framhållits att oljeavgiftens uppgift är att verka kostnads- utjämnande. De omständigheter, som förorsakat att en lagringsskyldig bris- ter i lagerhållning, kan i vissa fall själva ha inneburit vissa merkostnader för den lagringsskyldige. Så kan exempelvis vara fallet vid driftsstopp, som begränsat försäljningen och därmed också handelsvinsten, bergras, som fördyrar cisternbyggande, brand och andra olyckshändelser. Även i sådana fall kan det synas befogat att helt eller delvis nedsätta oljeavgiften. Härvid
får tillsynsmyndigheten göra en prövning i varje särskilt fall; utgångs- punkten för bedömningen bör _ liksom när oljeavgiften av andra skäl jäm- kas —— vara, att den lagringsskyldige icke gör någon ekonomisk vinst till följd av den otillräckliga lagringen.
För att undvika att bestämmelserna om lagring och oljeavgift kringgås bör tillsynsmyndigheten ha befogenhet att i undantagsfall redan i samband med import av olja begära säkerhet för den oljeavgift, som importören framdeles kan bli skyldig erlägga. Kommittén föreslår, att tillsynsmyndig- heten får sådan befogenhet i fråga om den, som importerar olja för för- säljning och tidigare icke regelmässigt importerat olja. Några bestämmelser om säkerhet torde däremot icke erfordras beträffande den reguljära olje— handeln eller de lagringspliktiga storkonsumenterna. Kan säkerhet icke ställas, bör importören vara pliktig att genast erlägga oljeavgift med det belopp, som skulle ha utgått, om lagringsskyldigheten tagits i anspråk under importåret.
Oljeavgiftens storlek kommer enligt det här framlagda förslaget att bestämmas av tillsynsmyndigheten. Kommittén finner det också lämpligt, att denna myndighet uppbär de belopp, som inflyter i avgifter. Vad beträf- far dispositionen av influtna medel föreslog bränsleutredningen i sitt del- betänkande år 1955, att dessa skulle användas av riksnämnden för utbygg- nad av den centrala lagringen. Oljelagringskommittén anser i likhet med bränsleutredningen, att de medel, som inflyter i oljeavgifter, bör tas i" an- språk för att främja ökad lagerhållning. I ett följande kapitel om finansie— ringsfrågor föreslår kommittén, att viss del av oljebranschens försäljnings- intäkter skall tillföras en för oljebranschen gemensam stiftelse, vilken se- dermera skall fördela beloppen mellan de lagringspliktiga oljeföretagen för finansiering av den ökade lagerhållningen. Det" är enligt kommitténs me- ning lämpligt, att också de belopp, som oljebranschen betalar in i oljeav- gifter, tillföres denna stiftelse — härigenom kommer medlen branschen till godo som ett ytterligare finansieringsstöd. För att underlätta storkonsu- menternas kapitalproblem föreslår kommittén i finansieringskapitlet inrät- tandet av en statlig lånefond. l överensstämmelse med vad som nyss an- förts om oljeavgifterna för oljebranschen, bör som förstärkning till denna lånefond överföras de belopp, som storkonsumenterna inbetalar i olje- avgifter.
Reglerna om oljeavgift innefattas i bifogade av kommittén föreslagna förordning om oljeavgift m. m. (bil. B).
H. Organisatoriska frågor, byggnadskvot m. m.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap är den myndighet, som övervakar tillämpningen av nu gällande bestämmelser om skyldighet att lagra olja. Nämnden följer sålunda månadsvis lagerhållningen hos de lag-
ringspliktiga samt årsvis omsättningen av de produkter, för vilka lagrings- skyldighet föreligger. Riksnämnden har också bemyndigats att i vissa fall meddela dispens från lagringsskyldigheten. En betydande arbetsuppgift på detta område har nämnden vidare erhållit genom att den omhänderhaft förhandlingarna med olika kommuner angående uppförande av bombsäkra cisternanläggningar och därvid uppkommande statsbidragsfrågor samt över— huvud i flertalet fall givit erforderliga impulser i fråga om byggandet av skyddade lagerrum för olja.
Oljelagringskommitténs förslag kommer att i olika riktningar och av- seenden påverka arbetsbördan hos riksnämnden, som ju alltjämt förutsät- tes skola vara tillsynsmyndighet på området. Om systemet med statsbidrag till bombsäkra cisternanläggningar avvecklas, bör detta om några år, när de nu pågående anläggningarna slutredovisats, medföra en viss lättnad i riksnämndens arbetsbörda med avseende på hithörande avtal. Å andra sidan torde ett genomförande av kommitténs förslag i vad det avser ökad lagring hos oljeimportörerna samt lagring även hos större konsumenter att i förhållande till vad som nu gäller medföra ökat tillsyns- och kontroll- arbete, särskilt omfattande under uppbyggnadstiden. Det torde sålunda få ankomma på riksnämnden att med ledning av de grunder, som riksdagen godkänt, avgiva förslag till Kungl. Maj:t om de myckenheter olja av olika slag, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skall hållas i lager (6 5 första stycket förslaget till huvudförordning). Vidare skall enligt kommitténs för- slag (6 5 andra stycket) tillsynsmyndigheten ha den viktiga och grannlaga uppgiften att inom ramen för lagringsmängden för hela riket fastställa den exakta lagringsskyldigheten för varje lagringspliktig. Tillsynsmyndigheten skall också besluta om dispens från lagringsskyldigheten samt om olje- avgifts uttagande jämte storleken av sådan avgift. Vidare skall det ankom- ma på myndigheten att avgöra, om en anläggning utförts så att den kan anses innefatta skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning. I detta hänseende kan bedömningen av olika typer av förvaringsutrymmen, bergrum och andra, bli förenad med mycket svåra avvägningar, där erfa- renheten från nämndens hittillsvarande arbete blir av stort värde. Allmänt må slutligen framhållas, att det vid genomförande av den föreslagna ökade lagringsplikten är viktigt att tillse att lagringsskyldigheten så långt möjligt drabbar alla därav berörda lika. Detta förutsätter, att tillsynsmyndigheten är i tillfälle ingående följa efterlevnaden av bestämmelserna.
Av det sagda framgår, att även om riksnämndens befattning med ären- dena angående statsbidrag till bombsäkra cisternanläggningar småningom kommer att upphöra, kommitténs förslag likväl innebär en icke obetydlig utökning av riksnämndens arbetsuppgifter. En viss personalförstärkning synes i anledning därav befogad. Kommittén förutsätter att riksnämnden fr.o.m. nästa budgetår tills vidare i nödig utsträckning får taga i anspråk extra personal för de ökade arbetsuppgifterna. Sedan närmare erfarenhet
vunnits, torde riksnämnden böra framlägga förslag till erforderlig för- stärkning av personalen. I detta sammanhang vill kommittén erinra om att statsmakternas ställningstagande till bränsleutredningens nyligen avläm- nade huvudbetänkande kan komma att påverka riksnämndens organisation.
För genomförandet av den förstärkta beredskap på oljeförsörjningens område, som kommitténs förslag åsyftar, är det av största vikt att riks— nämnden som tillsynsmyndighet i olika praktiska hänseenden kan hålla god kontakt med oljehandeln och andra kategorier lagringspliktiga samt över huvud tillgodogöra sig impulser och synpunkter från berörda kretsar inom näringslivet. Kommittén har härvidlag särskilt i tankarna sådana ämnen som fördelningen av lagringsbördan på individuella företag samt avvägningen av de krav, som bör hävdas i fråga om bombskyddad lagring. Även om tillsynsmyndigheten i och för sig utan formella föranstaltningar kan hålla erforderlig kontakt med de lagringsskyldiga, torde det kunna vara av visst värde både för nämnden och berörda intressen, om bestäm- melser gives om regelbundet samråd. Kommittén vill från dessa utgångs- punkter föreslå, att riksnämnden för rådplägning i spörsmål rörande till- lämpning av den nya förordningen om lagringsplikt skall få tillgång till en grupp representativa företrädare för hithörande intressentgrupper, för- slagsvis kallad oljelagringsrådet. Ledamöterna i rådet torde böra utgöras av fem av Kungl. Maj :t för en tid av tre år utsedda personer, representerande bl. a. olika kategorier inom oljehandeln, de inhemska raffinaderierna samt lagringspliktiga oljekonsumenter. Rådet bör sammanträda på kallelse av tillsynsmyndighetens chef —— som tillika bör fungera som ordförande i rå- det — eller då någon av rådets ledamöter så påkallar. Ersättning till rådets ledamöter torde få utgå enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen samt bestridas från riksnämndens avlöningsanslag.
Med hänsyn till att posten i riksnämndens avlöningsstat för avlöningar till icke-ordinarie personal m. m. (från vilken post tills vidare torde få be- stridas även ersättningarna till oljelagringsrådet) upptagits med ett för— slagsvis beräknat belopp, behövs i och för sig inte någon ytterligare medels- anvisning för nästa budgetår.
De av kommittén beräknade kostnaderna för utbyggnaden av lagrings— anläggningarna kräver byggnadstillstånd ehuru ingalunda till hela beloppet. Gällande bestämmelser för reglering av byggnadsverksamheten innebär näm- ligen i fråga om cisterner, att byggnadstillstånd måste lämnas för markarbe- ten och för utförandet av grunden för ovanjordscisterner. I övrigt behövs ej tillstånd för att uppföra en cistern ovan jord. I fråga om cisterner i berg erfordras tillstånd för utsprängning av bergrummet. Härjämte krävs bygg— nadstillstånd för vissa anläggningar i anslutning till själva cisternerna så— som pumphus, bryggor, hus för uppvärmningsanordningar o. dyl. Den om- fattning, i vilken byggnadstillstånd påkallas för cisternanläggningar, varie-
rar avsevärt från fall till fall, beroende på bl. a. hur markförhållandena är, om cisternerna avses för sådana oljor, som måste uppvärmas, huruvida särskilda lastnings— och lossningsanordningar erfordras m. 111.
Från dessa utgångspunkter uppskattar kommittén det genomsnittliga årsbehovet av byggnadskvot för cisternanläggningar under den aktuella femårsperioden till avrundat 40 milj. kronor. Kommittén vill understryka, att detta utgör ett genomsnittligt minimibelopp, som icke får underskridas, om kommitténs program skall kunna genomföras.
Som jämförelse kan nämnas, att tillståndsbudgeten för byggnads- och anläggningsarbeten under år 1956 upptager ett belopp av 26 milj. kronor för bränslelagringsanläggningar.
I kommitténs beräkning av kvotbehovet har nu medtagits även de cister- ner, som kan komma att uppföras av lagringspliktiga storkonsumenter samt vissa myndigheter med sådan oljeförbrukning, som bör föranleda mot- svarande lagring. Kommittén har nämligen förutsatt, att storkonsumen- ternas behov av byggnadskvot för fullgörande av lagringsskyldighet icke skall innebära, att kvoten för industrianläggningar i övrigt nedräknas.
KAPITEL VII
Kostnadsberäkningar
Kommitténs program innebär en successiv lagerökning under perioden 1958—1962; vid utgången av sistnämnda år skall sålunda finnas i lager en krigsreserv och en försörjningsreserv av den omfattning kommittén föror- dat. Av lagren skall en del förvaras i skyddade anläggningar, medan åter- stoden får lagras i vanliga ovanjordsanläggningar. Då det gäller att beräkna kostnaden för den utbyggnad av lagringsanläggningarna, som erfordras för att dessa oljekvantiteter skall kunna rymmas, bör man utgå från icke den lagringskapacitet, som för närvarande finnes i landet, utan från de an- läggningar, som kan antagas vara färdiga vid tidpunkten för lagringspro- grammets ikraftträdande, d.v.s. den 1 januari 1958. Kommittén har därför till den redan färdigställda lagringskapaciteten lagt den cisternvolym, som man med ledning av meddelade byggnadstillstånd, ingivna ansökningar om sådana tillstånd och erhållna uppgifter om oljehandelns och industriens utbyggnadsplaner m. ni. kan vänta tillkomma under tiden fram till den 1 januari 1958. Kommittén har härvid som ovanjordsanläggningar även räk- nat vissa gruvutrymmen m. m.
Sedan läget i fråga om lagringsanläggningar vid lagringsperiodens början på nu nämnt sätt fastslagits, återstår det att konstatera vilken cisternvolym för ovanjordsanläggningar respektive skyddade utrymmen, som vid lag- ringsperiodens slut erfordras. Härvid spelar det stor roll vilken fyllnads- grad man kan utgå från.
I och för sig skulle det vara tänkbart att räkna med en fyllnadsgrad av 80 procent vid beräkningen av de lagerutrymmen, som kommer att erford- ras för lagringsprogrammets förverkligande. Ingående diskussioner, som förts med representanter för oljehandeln, har emellertid givit vid handen, att en så hög fyllnadsgrad i nuvarande läge i praktiken ter sig ouppnåelig för handeln. Det har upplysts, att den faktiska fyllnadsgraden på senare tid varierat mellan 50 och 55 procent. Ehuru man kan räkna med en suc- cessivt höjd fyllnadsgrad allteftersom lagringsprogrammet fullföljes, har vid dessa diskussioner en genomsnittlig fyllnadsgrad av 65 procent an- setts vara den högsta, som oljehandeln nu ur kommersiell synpunkt kan godtaga. Vad beträffar industriens lagringsutrymmen kan det tänkas, att man den 1 januari, då lagren i allmänhet torde vara som störst, bör kunna uppnå en högre fyllnadsgrad —- detta särskilt sett mot bakgrunden av den
nedgång i reservlagren med 30 procent, som varje vinter skall få ske be- träffande eldningsoljor — men kommittén har ändå funnit försiktigast att för lagringen i dess helhet, oljehandelns såväl som industriens, räkna med en genomsnittlig fyllnadsgrad av 65 procent.
Vad angår de skyddade förvaringsrummen bör det emellertid anmärkas, att oljelagringskommittén funnit sig kunna räkna med en något högre fyll- nadsgrad än de 65 procent, som förutsättes under normala kommersiella förhållanden. Den praktiska konsekvensen härav blir, att man inom ramen för det totala utbyggnadsbehov, som uträknats med hänsyn till en fyll- nadsgrad av 65 procent, kan nöja sig med att bygga en något mindre volym av de dyrare skyddade förvaringsrummen och alltså får bygga relativt mer av de mindre kostnadskrävande ovanjordscisternerna.
Vad härefter beträffar varukvantiteterna har kommittén gjort en bedöm- ning av storleken av de oljelager som den 1 januari 1958 — med hänsyn till då disponibla cisternutrymmen _ kan tänkas finnas i landet. Från den- na utgångspunkt har kommittén därefter beräknat vilka oljeinköp som behövs för att lagringsmålet skall uppnås. '
Under de här angivna förutsättningarna har kommittén beräknat kost— naderna för uppförande av nya lagringsanläggningar samt för inköp av olja under perioden 1958—1962 till sammanlagt nära 600 milj. kronor. Av detta belopp kan 500 milj. kronor beräknas falla på oljehandelns och ca 100 milj. kronor på de större konsumenternas del av investeringsprogram- met. Vid bedömande av dessa absolut sett betydande belopp är det ange- läget att hålla i minnet, att en ej ringa del av kostnaderna i fråga sam- manhänger med den ökade oljekonsumtion, varmed man har att räkna under perioden, samt alltså kan anses ofrånkomliga redan med nuvarande lagringsregler och utan hänsyn till det högre lagringsmål, som kommittén föreslagit. Denna så att säga automatiska andel av totalkostnaden har av kommittén beräknats uppgå till ca 125 milj. kronor. Den föreslagna lager- förbättringen kan följaktligen beräknas kosta 475 milj. kronor.
Om det låter sig göra att genomföra det föreslagna programmet med jämn fördelning på åren 1958—1962 — något som oljehandelns represeni tanter dock ansett svårt — skulle årskostnaderna bli ca 100 milj. kronor för oljehandeln och ca 20 milj. kronor för större konsumenter.
I detta sammanhang bör också framhållas, att kommittén icke tagit ställ— ning till hur eventuellt överskjutande kapitalbehov skall täckas, därest det i betänkandet föreslagna lagringsprogrammet skulle kräva betydligt mer kapital än beräknat. Det har inom kommittén ansetts, att diskussioner härom i sådant fall får upptagas mellan berörda parter.
Kommittén är medveten om att beräkningarna av kostnaderna för ut- byggnadsprogrammet kan utföras även enligt annan metod än den kom- mittén i det föregående tillämpat. Sålunda har från oljehandelns represen-
tanter i kommittén hävdats, att det vore principiellt riktigare att utgå från storleken av det lager, som den 1 januari 1958 bör finnas enligt de procent- satser, vilka under_ år 1956 gällt på grundval av nu gällande lagringsbe- stämmelser, och med bortseende från det ytterligare lager för kommersiellt behov, som oljehandeln vid nämnda tidpunkt kan ha. Mot denna beräkning skulle ställas kommitténs lagringsmål vid utgången av år 1962, dock med reduktion för den 30-procentiga nedgång i lagren av eldningsolja, som före- slås och som med hänsyn till sin karaktär även tillgodoser rent kommer- siella intressen och behov. Härigenom framkommer den ökning, som från den 31 december 1957 till utgången av 1962 skall genomföras beträffande oljehandelns lagstadgade minimilagring. För denna ökning skulle det vara motiverat att räkna med en fyllnadsgrad i cisternerna av 80 procent. Be- räkningar enligt denna metod ger ungefär samma slutsumma för genom- förandet av kommitténs program som den ovan redovisade. Det har emel- lertid av ifrågavarande kommittéledamöter understrukits att utöver detta program tillkommer den cisternutbyggnad, som kan erfordras för kom- mersiella behov — och som inte tillgodoses inom ramen för kommitténs program —— eller som ur transport- och distributionsekonomiska synpunk- ter kan framstå som önskvärd. En dylik ytterligare utbyggnad med till- hörande kapitalanskaffning skulle självfallet helt ombesörjas av branschen själv.
Då enighet föreligger om kapitalbehovet för genomförandet av kommit- téns program, har det inte ansetts erforderligt att här närmare diskutera huruvida och i vad mån ur kommersiell synpunkt kräves lager och cistern-_ utrymmen utöver det föreslagna programmet. En dylik bedömning kan inte ske utan en avvägning i detalj av en rad olika faktorer, därvid förhållan- dena kan växla från ett företag till ett annat. Härvidlag föreligger å ena sidan det kommersiella intresset av att ur inköps-, transport- och distri- butionsekonomisk synpunkt ha största möjliga frihet beträffande disposi- tionen av tillgängliga lagerutrymmen och flexibilitet i lagerhållningen, å andra sidan de krav som ur samhällelig synpunkt med hänsyn till försörj- ningens tryggande måste ställas på att tillgängliga lagringsutrymmen blir effektivt använda och att spekulativa rubbningar i lagerhållningen und- vikes.
KAPITEL VIII
F inansieringsfrågor
Oljelagringskommittén har i närmast föregående kapitel angivit de to- tala kostnaderna för att genomföra kommitténs program under perioden 1958—1962 till ca 600 milj. kronor, varav 500 milj. kronor beräknas falla på oljehandeln och 100 milj. kronor på större konsumenter. Även om de löpande kostnaderna för den ökade lagerhållningen, såsom i kommittédirek- tiven utsagts, får slå igenom i priserna, är härmed icke någon lösning gi- ven, huru finansieringen av utbyggnadsprogrammet skall ordnas. I nu- varande läge med stränga kreditrestriktioner är det förenat med svårigheter att anskaffa kapital i den omfattning som krävs för att kommitténs pro- gram skall kunna förverkligas. — I det följande nämnes några olika utvä- gar, som — ensamma eller i förening — kan anlitas för finansieringsfrågans lösning. I första hand upptager kommittén härvidlag till behandling olje- handelns del av programmet.
Gällande bestämmelser om lagringsskyldighet innebär, att Oljebolagen är skyldiga hålla lager, motsvarande viss procentuell andel av föregående års försäljning. För den kapitalanskaffning, som erfordrades för cisternbyg- gande och varuförvärv, då lagringsplikten strax före andra världskrigets början infördes ävensom senare då lagringsprocenten genom beslut av Kungl. Maj:t höjdes, har särskilda stödåtgärder icke förekommit, utan de _ berörda företagen har själva löst hithörande finansieringsspörsmål. Vad angår det nu föreslagna utbyggnadsprogrammet må först erinras att — liksom den ständigt stigande konsumtionen under de senast förflutna åren redan som en följd av nu gällande procentbestämmelser framtvingat ökad lagring samt motsvarande kostnader — en fortsatt tillämpning av de nu- varande bestämmelserna vid stigande konsumtion under åren 1958—1962 kommer att medföra, att Oljebolagen måste öka sin lagerhållning och ikläda sig kostnader härför. Denna automatiskt ökande lagerhållning har — som i föregående kapitel nämnts — för den aktuella femårsperioden summa- riskt beräknats kräva en kapitalinsats om minst 25 milj. kronor om året. Eftersom denna kapitalutgift endast är en följd av gällande regler, torde den ha förutsetts av Oljebolagen och inberäknats i deras finansieringspla- ner; det är därför naturligt, att hithörande kapitalanskaffning ombesörjes av oljehandeln.
Den frågan uppkommer därefter, i vilken utsträckning oljehandeln kan
ytterligare bidraga till finansieringen av kommitténs program. Eftersom fullgörande av den lagringsskyldighet, som statsmakterna finner erforder- lig, är en av de förutsättningar, som ansetts böra uppställas för handel med oljor i riket, kan det i och för sig hävdas, att oljehandeln bör svara för hela finansieringen av de för lagerhållningen erforderliga investeringarna. Under överläggningarna inom kommittén har det framhållits, att i den mån bolagens egna resurser icke vore tillräckliga för hithörande kapitalanskaff- ning, det funnes andra utvägar t. ex. att vederbörande begärde stöd hos sina moderbolag och leverantörer i form av förlängning av varukrediterna eller eventuellt själva något minskade de kredittider, som nu förekommer i förhållandet mellan oljebolag och kunder. Vid de diskussioner, som i den- na fråga förts inom kommittén, har emellertid från oljebranschens sida bestämt hävdats, att investeringar av den storleksordning, som nu kräves, vida överstiger branschens bärkraft. Först efter åtskillig tvekan har bransch- representanterna förklarat sig kunna tillstyrka att branschen, utöver förut— nämnda 25 milj. kronor, som bidrag till den årliga finansieringen av pro- grammet själv anskaffade ytterligare 15 milj. kronor. Av de totala års- kostnaderna på 100 milj. kronor, vartill oljehandelns andel av investerings- programmet beräknats uppgå, skulle sålunda oljehandeln utan statens med- verkan svara för en direkt kapitalanskaffning av sammanlagt 40 milj. kro- nor.
Förut har erinrats, att rådande kreditrestriktioner påtagligt försvårar kapitalanskaffningen för så pass betydande investeringar, varom här är fråga. Det är knappast möjligt att, såsom i och för sig vore naturligt, de berörda bolagen i större omfattning var för sig skulle gå ut på lånemark- naden. Den tanken har emellertid framkommit att Oljebolagen kunde bere- das tillfälle att i samverkan emittera ett lån, avsett att täcka ytterligare en del av det belopp om 100 milj. kronor, som genomförandet av kommitténs program för oljehandelns vidkommande beräknats årligen kosta. Oljebrän- schens företrädare har förklarat sig förmoda, att en dylik samverkan i och för sig skulle låta sig ordna. Berörda utväg är emellertid, alldeles oavsett konkurrensen med andra låneändamål, förenad med vissa svårigheter.
Säkerhet för ett obligationslån skall utgöras av fast egendom; hos de svenska Oljebolagen torde endast i mindre omfattning finnas fast egendom, disponibel för dylikt ändamål. För ett förlagslån kan däremot ställas annan säkerhet, och här synes möjligheterna något större. Kommittén har genom sina undersökningar kommit till den uppfattningen, att ett årligt, för bran- schen gemensamt förlagslån på 20 milj. kronor borde ligga inom möj— ligheternas gräns.
I detta sammanhang bör nämnas att oljehandelns företrädare inom kom- mittén framhållit, att också möjligheterna att ställa säkerhet för ett för- lagslån är starkt begränsade till följd av att förlagsinteckning i allmänhet icke kan meddelas i oljebranschens egendom. Enligt 1883 års förordning
angående förlagsinteckning kan nämligen sådan inteckning beviljas endast i industriell rörelse, i hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse eller i apo- teksrörelse; förordningen äger alltså ej tillämpning på den egentliga han- deln. Det bör emellertid erinras om att en ändring av reglerna för förlags- inteckning ifrågasatts vid flera tillfällen. Sålunda framhöll 1949 års bank- lagssakkunniga i ett betänkande år 1952, att gränserna kring förlagsinteck- ningsinstitutet borde omprövas. Med anledning av motioner till 1956 års riksdag uttalade första lagutskottet (utlåtande nr 18/1956), att reglerna om förlagsinteckning icke varit föremål för en samlad översyn sedan år 1932 och att sedan dess rationaliseringssträvandena torde ha genomgri- pande omvandlat näringslivet på områden, där förlagsinteckning nu före- kommer eller ifrågasatts böra komma till användning. I skrivelse till Kungl. Maj :t anhöll riksdagen därefter om en översyn av förlagsinteckningsförord- ningen. Svenska bankföreningen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 september 1956 betonat, att den svenska lagstiftningen angående förlagsin- teckning inte svarar mot det praktiska behov, som nu föreligger på kredit- marknaden; hithörande frågor borde därför närmare utredas. Kommittén vill i anslutning till det sagda och under hänvisning till oljebranschens kreditbehov beteckna det som angeläget, att den av riksdagen begärda ut- redningen om förlagsinteckningsväsendet snarast kommer till stånd och att därvid frågan om förlagsinteckning i oljebranschens egendom uppmärk- sammas.
Under förutsättning att oljebranschen själv anskaffar 40 milj. kronor av de 100 milj. kronor, som enligt oljelagringskommitténs program under perioden 1958—1962 årligen erfordras för genomförande av dess program, samt ytterligare en del, förslagsvis 20 milj. kronor, erhålles genom ett olje- handelns samfällda lån, återstår att täcka ett årligt kapitalbehov av om- kring 40 milj. kronor. För denna del av programmet har kommittén nöd- gats överväga en kapitalanskaffning på en väg, som principiellt icke är utan sina betänkligheter, nämligen genom prishöjning på branschens produkter.
I kommittédirektiven har, såsom förut omnämnts, som allmän förutsätt- ning för kommitténs arbete angivits gälla, att de faktiska kostnader, som åsamkas oljehandeln genom lagringsålägganden, skall få komma till ut- tryck i prisbildningen. Med »faktiska kostnader» torde i detta sammanhang avses de löpande kostnaderna för lagringen, d.v.s. räntor å kapital, som inves- terats i anläggningar och varulager, avskrivningar å anläggningar, under- hållskostnader, svinn å varulager m. m. Däremot torde icke i första hand ha avsetts att kapital till finansiering av investeringsprogrammet skulle erhållas genom pålägg på produktpriserna.
Om kapital skall anskaffas via produktpriserna, måste en så stor pris- höjning genomföras under femårsperioden, att önskad del av investerings- kostnaderna blir täckta. Häremot kan anmärkas att, hur prishöjningen än fördelas på olika produktslag, resultatet ändå i så måtto blir mindre till-
fredsställande, som konsumenterna under några få år får betala anlägg— ningar, vilka normalt borde avskrivas på 20 år eller mera. Till försvar för en dylik i ett extraordinärt läge vald finansieringsväg kan emellertid an- föras, att oljelagringen under tiden efter andra världskrigets slut ej varit tillräcklig och att konsumtionen därför under berörda decennium i alltför liten omfattning fått bära sina naturliga lagringskostnader. Det kan då inte hjälpas, att konsumtionen under tiden för den uppbyggnad av lagerhåll- ningen, som nu framstår som ovedersägligen nödvändig, får bära en viss extrakostnad, orsakad av behovet att på kort tid generera en del av det erforderliga kapitalet.
Utslaget på konsumtionen rör det sig här under alla förhållanden om myc- ket små prishöjningar. Fördelas de jämnt på samtliga produkter, dock med undantag för vad som skulle komma på storkonsumenterna, skulle det efter 1955 års konsumtionssiffror räknat bli 0,5 år 0,6 öre per liter, medan det med 1963 års beräknade konsumtion som bas, d.v.s. drygt 12 milj. m3, skulle röra sig om en årlig prisbelastning av 0,4 å 0,5 öre per liter. 'I förhållande till de prishöjningar, som kan uppkomma på grund av ökade importfrakter, transportkostnader inom landet m. m., är det uppenbarligen endast mindre betydande pristillägg, som den nu ifrågasatta metoden för kapitalanskaff- ning skulle ge anledning till.
Den prishöjning, varigenom en del av kapitalkostnaderna avses bli täckta, kan med fördel genomföras på ett mera differentierat sätt än i nyssnämn- da exempel. Kommittén har emellertid icke funnit skäl att i detta hänse- ende rekommendera någon bestämd linje, men nämnas må, att därest till eldningsoljekonsumtionens fromma en något större del av prishöjningen —— förslagsvis ett öre per liter — lades på drivmedlen (motorbensin, motor- fotogen och motorbrännolja), prishöjningen på eldningsoljor utanför kret- sen av storkonsumenter m. fl. skulle kunna uppskattas till drygt 2 kronor per m3. Även om en höjning av dylik storleksordning givetvis icke bör ha— gatelliseras, kan till jämförelse påpekas, att enbart de under november månad 1956 på den svenska marknaden genomförda prishöjningarna på eldningsoljorna 3 och 4, de inom industrin vanligast använda, uppgår till 43 kronor per mil.
Oljelagringskommittén vill alltså föreslå, att den del av återstående er- forderligt kapital, 60 milj. kronor årligen, som icke kan erhållas genom ett oljebranschens samfällda lån på den svenska marknaden, i stället får anskaffas genom särskilda prishöjningar på berörda oljeprodukter. Enligt de förut antydda riktlinjerna skulle det bli 40 milj. kronor årligen, som skulle anskaffas på detta sätt. Erforderliga prishöjningar bör lämpligen företagas någon tid, innan lagringsprogrammet formellt träder i kraft, för- slagsvis den 1 juli 1957, för att man därigenom från början skall ha medel tillgängliga för erforderliga kapitalutgifter.
Oljehandelns representanter inom kommittén har föreslagit, att de ka-
pitalmedel, som anskaffas genom pristillägg, skall tillföras en särskild för oljebranschen tillskapad gemensam stiftelse. Av denna stiftelses styrelse skulle medlen fördelas mellan Oljebolagen och successivt utbetalas alltefter- som de olika bolagen genomför den avsedda lagerökningen. De hos stiftelsen uppsamlade medlen borde förbli Obeskattade, till dess desamma överförs från stiftelsen till oljeföretagen. Prispåslagen borde uttagas under namn av en »beredskapsavgift», som lägges till produktpriserna.
Enligt kommitténs mening är det önskvärt att en ordning skapas, som ger säkerhet för att de genom pålägg på produktpriserna uttagna beloppen blir avskilda och reserveras för avsett ändamål. Kommittén finner inga be- tänkligheter möta mot att detta ordnas genom den föreslagna stiftelsen, vilken givetvis bör stå öppen för alla berörda oljehandelsföretag. För att det allmännas och konsumenternas intresse skall bli behörigen tillgodosett bör enligt kommitténs mening ordförande och en ledamot i stiftelsens sty- relse tillsättas av Kungl. Maj:t. Likaså bör en av revisorerna för stiftelsen utses av Kungl. Maj:t. Häremot har oljehandelns representanter i kom- mittén förklarat sig ha intet att erinra. Kommittén har icke funnit erfor- derligt att på detta stadium utarbeta stadgar och andra bestämmelser röran— de den tilltänkta stiftelsens verksamhet. Stadgarna torde böra fastställas av Kungl. Maj:t.
En dylik stiftelse, vilken endast har till uppgift att under kontroll från det allmännas sida verkställa inkassering från bolagen av pristilläggsmed- len och att senare fördela dessa medel mellan oljeföretagen och som alltså icke driver på vinst inriktad verksamhet, kan antagas icke bli föremål för beskattning. De medel, som stiftelsen utbetalar till de lagringsskyldiga, bör däremot tekniskt sett anses som intäkter hos dessa och bli föremål för be- skattning i vanlig ordning. Det torde emellertid få förutsättas, att avskriv- ning på gjorda investeringar kan fortlöpande ske i samma utsträckning, som bidrag erhålles från stiftelsen. Bestämmelser torde därför höra med- delas, att oljehandelsföretagen, vilka från kundkretsen inkasserar och vi- darebefordrar pristilläggsmedlen till stiftelsen, skall åtnjuta avdrag för vad de på detta sätt uppbär samt att stiftelsen skall vara fritagen från skyldig- het att erlägga skatt för inkomst och förmögenhet. Ifrågavarande medel bör givetvis hållas avskilda och göras räntebärande genom insättning i bank.
De tidigare omnämnda oljeavgifterna, vilka skall uttagas vid dispens från lagringsskyldigheten, bör i den mån de härrör från oljehandeln in- betalas till nu ifrågavarande stiftelse och där användas till finansieringen av utbyggnadsprogrammet.
Stiftelsen bör enligt kommitténs mening endast ha till uppgift att för- valta de pristilläggsmedel, som avser investeringsverksamheten. Vad olje- bolagen kan behöva uttaga för att täcka sina löpande kostnader för lag- ringsprogrammet (räntor å investerat kapital i anläggningar och varula-
ger, avskrivningar och underhållskostnader för anläggningarna, svinn m. ni.), hör stiftelsen sålunda ej ha befattning med.
Det synes ej möta hinder, att oljebranschen —— i syfte att framhäva den särskilda karaktären av de pristillägg, som uttages för finansiering av utbyggnadsprogrammet — för desamma använder benämningen bered- skapsavgift eller beredskapstillägg.
I fråga om den lagring, som enligt oljelagringskommitténs förslag tänkes åvila de s. k. storkonsumenterna (d.v.s. de som har en årsförbrukning av eldningsolja överstigande 5 000 m3), ter sig finansieringsfrågan ur flera syn— punkter annorlunda än för oljehandeln. Å ena sidan rör det sig om totalt sett mindre kvantiteter och belopp än för oljehandelns del. Å andra sidan gäller det här en grupp, som tidigare praktiskt taget undgått lagringsplikt; en under offentlig kontroll skeende lageruppbyggnad betyder här ett nytt åliggande, som under begynnelseskedet kan bli en icke oväsentlig börda.
Den del av kostnaden, som skulle falla på storkonsumenterna, har som förut nämnts grovt uppskattats till 100 milj. kronor. Hur kostnaden kom- mer att fördela sig på de olika berörda företagen, låter sig av lätt insedda skäl icke bestämt angivas. Antalet anläggningar inom gruppen industri och kraftverk, vilka har en årsförbrukning av minst 5 000 m3, uppgår till cirka 125. Härtill kan komma några större bostadsföretag.
Om lagringsplikten i vissa fall kan innebära en avsevärd börda, må å andra sidan erinras att kanske flertalet hithörande företag redan har en icke obetydlig cisternpark samt att enligt kommitténs förslag en lagrings- skyldig kan få tillstånd att i stället för olja lagra annat bränsle.
Många av de industriföretag, för vilka oljeförbrukningen inte innebär någon mera betydande faktor i fråga om produktionskostnaderna, torde själva utan större uppoffringar kunna ordna finansieringen av den lager- utbyggnad, som nu är aktuell. Däremot torde det bli svårare med finansie- ringen för sådana företag, vilkas oljekonsumtion är stor både absolut och relativt (i förhållande till produktionskostnaderna). För en del företag _ t. ex. sådana som arbetar inom branscher, där konkurrensförhållandena är tryckta och lönsamheten svag — kan t.o.m. svårigheter föreligga av den beskaffenhet att extraordinär finansieringshjälp blir erforderlig. Erinras må dock att de lagringspliktiga storkonsumenterna med den uppläggning kommittén föreslagit inte behöver medverka i den kapitalanskaffning som förutsättes ske via prissättningen på oljeprodukterna. Redan genom det lägre inköpspris på olja, som storkonsumenterna därigenom kan förvän- tas åtnjuta, bör ett visst finansieringsunderlag för egen lagerhållning er- hållas.
För de mest trängda företagen finner kommittén inrättandet av en stat- lig lånefond böra övervägas. En dylik fond bör förvaltas av tillsynsmyndig- heten, som efter prövning i varje särskilt fall beslutar om utlåning från
fonden. Kommittén föreslår, att en sådan fond inrättas, men vill därvid un— derstryka, att lån ur fonden bör beviljas endast i de fall, där särskilda finansieringssvårigheter föreligger. Med hänsyn härtill har kommittén an- sett medelsbehovet för fonden kunna begränsas till 20 milj. kronor, vilket motsvarar en femtedel av de beräknade sammanlagda kostnaderna för stor- konsumenternas andel av lagringsprogrammet. Ett investeringsanslag av 20 milj. kronor bör således anvisas till en statens lånefond för oljelagring hos förbrukare. Som framgår av vad tidigare anförts om oljeavgift bör denna lånefond förstärkas med de belopp, som i form av oljeavgift kan komma att inbetalas av storkonsumenterna.
I ett särskilt läge befinner sig de icke-industriföretag _ huvudsakligen några större bostadsföretag — som kan ha en årsförbrukning av över 5 000 m3. Dessa torde knappast för närvarande ha egna cisterner. Hithörande företag kommer måhända att finna det praktiskt att lösa sin lagerrums- fråga genom att hyra erforderligt utrymme hos statliga myndigheter eller hos Oljebolagen.
Enligt Kungl. förordningen den 23 november 1956 om investeringsavgift för år 1957 skall i allmänhet utgå en särskild avgift för investering inom bl. a. förvärvskällan rörelse. Investeringsavgiften utgör tolv procent av den del av investeringskostnaden, som överstiger 30 000 kronor. Investerings— avgiftens syfte har angivits vara att uppskjuta investeringar, som inte är så lönande eller eljest så angelägna att de anses böra utföras trots den ökningen av kostnaden, som föranledes av investeringsavgiften.
Om myndighet lämnat statligt bidrag eller län eller ställt statlig låne- garanti för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig in- vestering till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande av lånegarantier. Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvars- eller beredskapsändamål är icke heller att anse som avgiftspliktig investering. Detsamma gäller investering i fastighet och inventarier, som utnyttjas eller är avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk kraft. Även i några andra fall skall investe- ringsavgift inte utgå.
Riksnämnden för ekonomisk förvarsberedskap föreslog år 1951, att alla byggen av bergcisternanläggningar borde befrias från avgift. I motioner till 1952 års riksdag yrkades, att investeringsavgift ej skulle utgå i fråga om bl. a. anläggningar för lagring av bränsle. Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till motionerna; det var enligt utskottets mening inte möjligt att när- mare än skett väga samhällets intresse av olika investeringar. Riksdagen biträdde utskottets förslag.
Oljelagringskommittén är väl medveten därom, att så länge systemet med en allmän investeringsavgift bibehålles, befrielse från skyldighet att
erlägga avgift kan meddelas endast i begränsad utsträckning. Skyldigheten att hålla lager av olja är emellertid en förpliktelse, som grundas på bered- skapsskäl. I det föregående har kommittén framhållit, att lagringen av olje- produkter inom landet oundgängligen måste öka; de åtgärder, som kom- mittén i sådant syfte föreslår, bör icke få uppskjutas. Med hänsyn till värt för varje år alltmera ökade beroende av oljeimporten vill kommittén som sin mening uttala, att, för den händelse investeringsavgift skall uttagas även efter utgången av år 1957, sådana investeringar, som erfordras för att fullgöra föreskriven skyldighet att lagra olja, icke skall medföra avgifts- plikt.
I detta sammanhang vill kommittén slutligen fästa uppmärksamheten på frågan om avskrivning av lagringsanläggningar i berg. För plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar och dylikt medges enligt nuvarande skatteregler av- skrivning med 20 procent, d.v.s. på 5 år. För själva lagringsutrymmet i berg torde emellertid i praxis endast medges avskrivning med 2 procent om året. Det är självfallet av största intresse för vårt land, att så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade anläggningar. Det är därför ange- läget att valet mellan ovanjordsanläggningar och skyddade anläggningar icke i alltför hög grad påverkas av skattetekniska bedömanden.
Om större likställdhet kunde erhållas i fråga om rätten till avskrivningar av å ena sidan i berg nedsprängda lagringsutrymmen och andra skyddade anläggningar samt å andra sidan ovanjordsanläggningar kan man för- vänta en större benägenhet att frivilligt ordna skyddade utrymmen. En uppmjukning av de ur skattesynpunkt nu tillämpade avskrivningsprinci- perna beträffande skyddade oljelagringsutrymmen framstår därför ur de synpunkter, kommittén företräder, som starkt befogad. ,
KAPITEL IX
Specialmotivering till författningsförslagen '
Förslaget till förordning om åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor
Författningsförslaget upptar de regler, som erfordras för genomförande av det nya system för lagerhållningen, för vilket kommittén i det föregå- ende redogjort. Till förslaget har överflyttats de nuvarande bestämmelserna om möjlighet att ålägga oljeimportör skyldighet att inköpa olja från in- hemskt oljeraffinaderi. Författningen föreslås, i likhet med den nu gällan- de, få karaktären av en av Kungl. Maj :t med riksdagen antagen förordning.
1 &.
Såsom framgår av vad som anförts i kapitel VI här ovan förutsätter kommittén, att statsmyndighet, som förbrukar olja, skall vara skyldig att hålla lager därav i minst samma utsträckning som enskild företagare i sam- ma situation. De bestämmelser, som föreslås för enskilda lagerhållare, läm- par sig emellertid icke i allo för statliga myndigheter. Det torde vidare var- ken vara erforderligt eller ur sekretessynpunkt lämpligt att reglera den statliga lagerhållningen genom allmän författning. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att för denna lagerhållning skall, i stället för bestäm- melserna i förordningen, gälla vad Kungl. Maj:t därom för Vart fall för- ordnar.
2 5.
I denna paragraf anges de olika slag av petroleumprodukter, som enligt förslaget skall omfattas av lagringsskyldigheten. I motsats till den nu gäl- lande förordningen nämner förslaget här icke råolja (nativ olja, crude oil). Den möjlighet, gällande förordning lämnar att föreskriva skyldighet att lag- ra råolja, har icke tagits i bruk sedan ingången av år 1947, och kommittén har ej funnit anledning föreslå att sådan skyldighet nu införes. Kommittén har därför ansett sig kunna förorda, att den fullmakt, som nuvarande för- ordning lämnar Kungl. Maj:t att föreskriva lagringsskyldighet i fråga om råolja, borttages. Såsom framhållits i annat sammanhang öppnar förslaget (se 9 %) däremot möjlighet för inhemskt oljeraffinaderi att efter medgi- vande av tillsynsmyndigheten redovisa sitt lager till viss del i form av rå- olja. —- Flygdrivmedel har särskilt undantagits från förordningens till-
lämplighetsområde. Kommittén förutsätter nämligen, att lagerhållningen i fråga om dessa produkter ombesörjes av staten utom i vad avser erfor- derlig kommersiell lagring för den civila luftfartens behov, vilken lagring förutsättes skola ordnas genom oljehandelns försorg utan att några för- fattningsbestämmelser härom erfordras. _.Lagringsskyldighet skall vidare, liksom enligt gällande förordning, icke föreligga beträffande bensin för tekniskt bruk (nafta, white spirit) och smörjoljor.
Såsom framgår av det föreslagna andra stycket har paragrafen även till uppgift att ange, hur långt man vid tillämpningen av föreskrifterna om lagrings- och uppgiftsskyldighet m. ni. har att särhålla de skilda slagen av oljeprodukter. I sådant hänseende har det ansetts lämpligt att indela pro- dukternai fem grupper, nämligen bensin, fotogen, motorbrännolja, eldnings- olja 1 och övriga eldningsoljor. Om så finnes erforderligt, bör dock Kungl. Maj:t kunna förordna om annan gruppindelning. I sakens natur ligger, att en ändring icke bör få, till men för lagerhållarna, inverka på den lag- ringsskyldighet som redan uppkommit. Även i övrigt torde man vid even- tuella ändringar i fråga om gruppindelningen i görligaste mån böra undvika att framtvinga omdispositioner i fråga om redan befintliga lager.
Produkter tillhörande en och samma grupp anses likvärdiga. Den, som under ett kalenderår sålt uteslutande eldningsolja 2, äger sålunda fullgöra den härigenom uppkomna lagringsskyldigheten genom att lagra eldnings- olja 3 eller 4. Oljor, som tillhör olika grupper, t. ex. bensin och fotogen, betraktas däremot som skilda produkter. Endast efter medgivande av till- synsmyndigheten får olja ur en grupp lagras i stället för olja ur annan grupp; se härom framställningen vid 9 &.
Vid angivandet av förordningens tillämplighetsområde och gruppindel- ningen har det icke varit möjligt att anknyta till terminologien i gällande statistiska varuförteckning. Förteckningen är nämligen starkt föråldrad på förevarande punkt och arbete pågår med utarbetande av ny varuför— teckning.
3 5.
Såsom framhållits ovan i kapitel VI räknar kommittén med att tillsy- nen över iagerhållningen m. ni. skall tills vidare, liksom för närvarande, ankomma på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
4 5.
I denna paragraf stadgas om lagringsskyldighet för den som säljer olja. Liksom i gällande förordning har den begränsningen gjorts att det skall vara fråga om försäljning till avnämare inom riket. Exportförsäljning är alltså undantagen.
I överensstämmelse med kommitténs förut redovisade ställningstagande bör lagringsskyldighet inträda för säljaren dels då han importerat oljan och dels då han själv utvunnit den vid inhemskt oljeraffinaderi. Även i ett tred-
je fall bör säljaren vara pliktig att hålla lager. Enligt gällande förordning inträder lagringsskyldighet för den, som från inhemskt oljeraffinaderi in— köper där raffinerad olja för försäljning till avnämare inom riket. Strängt taget är alltså även innehavare av en enstaka bensinstation skyldig att hålla tvångslager, om han inköpt sin olja från inhemskt oljeraffinaderi. Så har dock icke förordningen tillämpats, utan lagringsskyldighet har utkrävts endast då köparen är ett större oljehandelsföretag. Det är vidare att märka, att det i praktiken förekommer att oljehandelns företag köper olja av var- andra för vidareförsäljning och att kontrahenterna därvid överenskommer, att köparen skall svara för lagerhållningen. I överensstämmelse med denna praxis, som synes motiverad av sakliga skäl, föreslår kommittén att, då ett större oljehandelsföretag inköper olja direkt från importör eller producent för vidareförsäljning, lagringsskyldigheten skall åvila köparen. Med större oljehandelsföretag avses härvid ett företag, vars årsomsättning av olja _ oavsett huruvida oljan av företaget importerats, producerats eller förvär- vats från annat håll _ uppgår till minst 20 000 m3.
En och samma till riket införda eller här utvunna oljekvantitet bör icke grunda lagringsskyldighet för mer än en person. I det föreslagna andra stycket stadgas för den skull, att lagringsskyldighet icke åvilar säljaren, därest avnämaren såsom vidareförsäljare eller förbrukare av oljan själv har att hålla lager därav. Avnämaren kan vara lagringsskyldig enligt den nu föreslagna förordningen, nämligen om han är sådan oljeförsäljare som avses i första stycket c) eller sådan storförbrukare av eldningsolja, som omfattas av ett med stöd av 5 5 andra stycket meddelat förordnande. Lag- ringsskyldighet kan vidare föreligga för avnämaren enligt ett Kungl. Maj:ts beslut, nämligen om oljan sålts till statlig myndighet. Slutligen förutsättes lagringsskyldighet kunna föreligga enligt särskild av avnämare med till- synsmyndigheten träffad överenskommelse. Härmed åsyftas avtal om fri- villig lagring. .
Såsom antytts ovan i kapitel VI håller kommittén icke för uteslutet, att industrien skall finna fördelaktigt att frivilligt påtaga sig lagring av eld- ningsolja, i vilket fall stadgandet i 5 5 andra stycket icke behöver tagas i bruk. Kommittén förutsätter, att tillsynsmyndigheten härvid träffar över— enskommelse med de olika företagen om hur mycket de skall hålla i lager. Även utöver vad som följer av det nu anförda finnes visst utrymme för avtal om frivillig lagring. Därest lagringsskyldighet föreskrives för stor- konsumenter, kommer för ett nystartat företag liksom för ett företag, som framdeles övergår till olja från annat bränsle, denna skyldighet att inträda först efter längre tid. _ Lagringsskyldighet får anses i princip föreligga fr.o.m. fjärde förbrukningsåret, ehuru skyldigheten, av skäl som angives vid 6 &, tages i anspråk först fr.o.m. ingången av femte året. Härvid har förutsatts att förbrukningen under de tre första åren uppgått till i genom- snitt minst 5 000 m3 för år. —— Om företaget får sin cisternanläggning fär-
dig tidigare, torde det ställa sig ekonomiskt fördelaktigt för företaget att omedelbart ta på sig lagringsskyldigheten och därigenom komma i åtnju- tande av det lägre pris, som förutsättes skola utgå, när olja säljes till den som själv har att stå för lagerhållningen. Det kan även tänkas att ett före- tag, som alls icke faller in under 5 5 andra stycket _ t. ex. ett större buss- företag _ finner det fördelaktigt att själv svara för lagerhållningen.
Det närmare innehållet i ett avtal om frivillig lagring torde få bero av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén förutsätter emellertid att lagringsskyldigheten utformas. efter i stort sett samma grundsatser, som kommit till uttryck i den föreslagna förordningen. En förutsättning för att tillsynsmyndigheten skall lämna sin medverkan torde böra vara att erforderlig kontroll kan vinnas över lagerhållningen. För att säljarna skall kunna veta, vilka avnämare som har att själva stå för lagerhållningen, bör såsom kommittén tidigare påpekat tillsynsmyndigheten tillhandahålla en förteckning över de statliga myndigheter eller enskilda förbrukare som av en eller annan anledning är lagringspliktiga. I överensstämmelse med vad nyss anförts om lagringsskyldighetens inträde enligt förordningen för ny- tillkommande storförbrukare torde i förekommande fall dessa böra upp- tagas i förteckningen snarast möjligt efter ingången av fjärde förbruknings- året.
Den gällande förordningen har icke tillämpats på bunkerolja, som säljes för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik. Kommittén, som ej funnit anledning föreslå ändring på denna punkt, har i klarhetens intresse upp- tagit en uttrycklig föreskrift härom i tredje stycket av förevarande para- graf. '
5 5.
I överensstämmelse med kommitténs förut redovisade överväganden före- slås i första stycket, att lagringsskyldighet automatiskt skall inträda för den som inom riket förbrukar olja, som han själv importerat. stadgandet i 4 & tredje stycket om försåld bunkerolja har ansetts böra medföra, att den som infört olja för användning för eget fartygs drift i utrikes trafik _ vilken ju kan beröra även svenska hamnar _ icke skall bli lagringsskyldig. Av praktiska skäl föreslås vidare, att lagringsskyldighet icke skall upp- komma, när olja från utrikes ort medföres å annat transportmedel, t. ex. bil, för dess drift.
Andra stycket stadgar befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om lagringsskyldighet för storförbrukare av eldningsolja. Kommittén får här hänvisa till sina i det föregående redovisade ställningstaganden. Såsom där framhållits skall förutsättningen för lagringsskyldighet vara, att förbruk— ningen under tre kalenderår i följd uppgått till i genomsnitt minst fem- tusen kubikmeter per år. Har förbrukningen omfattat eldningsoljor till- hörande olika grupper, skall dessa sammanräknas. Nedgår därefter för-
brulmingen så att genomsnittstal icke uppnås, upphör lagringsskyldighe- ten. Vid bedömandet av förbrukningens storlek skall hänsyn tagas till olje- åtgången vid varje särskild anläggning. Härmed bör, i vad gäller industri- företag, förstås varje driftenhet (fabriksanläggning), sedd som en helhet, alltså även om det inom anläggningen skulle finnas flera särskilda pann— centraler. Har däremot ett förtag fabriker i olika orter, skall hänsyn icke tagas till företagets sammanlagda oljeförbrukning utan endast till åtgången vid varje driftenhet för sig i nyss angiven mening. Vad åter angår anord- ningar för bostadsuppvärmning ger de yttre förhållandena anledning till en annan bedömning. Med anläggning bör här förstås varje särskild panncen- tral. För den, som äger ett flertal bostadsfastigheten inom samma ort med skilda uppvärmningsanordningar, skall alltså icke uträknas den samman- lagda oljeförbrukningen, utan hänsyn endast tagas till oljeåtgången vid varje panncentral för sig. I överensstämmelse med det anförda kommer den, som levererar olja till förbrukare, som här sägs, icke att undgå lag- ringsskyldighet annat än då oljan levereras för användning vid anläggning, där förbrukningen grundar lagringsskyldighet för köparen.
6 €.
De totala myckenheter olja av olika slag, som skall hållas i lager enligt förordningen, torde böra fastställas av Kungl. Maj:t enligt grunder som riksdagen godkänt. Kommittén har i det föregående uppdragit ett program för lagerhållningen under en femårsperiod. Såsom därvid framhållits förut- sätter kommittén, att frågan om vilka lager som därefter skall hållas upp- tages till övervägande framdeles.
Sedan den totala lagringsmängden bestämts, ankommer det enligt för- slaget på tillsynsmyndigheten att för varje oljeslag slå ut lagringsmäng- den på de olika lagringsskyldiga allt efter storleken av deras försäljning eller förbrukning av sådan olja. Självfallet skall härvid hänsyn tagas en- dast till sådan försäljning eller förbrukning som grundar lagringsplikt. Fördelningen sker i princip med ledning av det föregående kalenderårets försäljnings- respektive förbrukningssiffror. För att variationer de olika årens siffror emellan icke skall få för stor inverkan på lagerhållningen, föreslås emellertid, att för den, som sålt eller förbrukat olja under två eller tre kalenderår närmast före fördelningen, lagringsskyldigheten skall bestämmas i förhållande till hans genomsnittliga försäljning eller förbruk- ning per år under dessa två eller tre år. Härav följer att i de fall, som avses i 5 5 andra stycket, fördelningen städse kommer att ske med ledning av ett genomsnittstal för tre år. Har däremot någon olja icke sålts eller förbrukats under kalenderåret närmast före fördelningen men väl tidi- gare, föreligger icke lagringsskyldighet.
En eventuellt förekommande mindre felaktighet i uppgiftsmaterialet _ betingad t. ex. av att någon lagringsskyldig lämnat oriktig uppgift om sin
försäljning eller förbrukning av olja _ synes icke böra föranleda till att lagringsmängden för den skull behöver omräknas för varje enskild lag- ringsskyldig. Kommittén föreslår därför att den av Kungl. Maj:t bestämda totala lagringsmängden skall i görligaste mån jämnt fördelas allt efter vars och ens basmängd av olja.
Det förordade systemet, som utarbetats under beaktande av önskemål från oljehandelns representanter inom kommittén, torde vara ägnat att medföra praktiska fördelar i jämförelse med den nuvarande ordningen, där lagringsmängden icke blott för den enskilde lagerhållaren utan även för landet i dess helhet bestämmes i procent av det föregående årets omsätt- ning. Den olägenheten har dock det föreslagna systemet med sig att den lagringsskyldighet som uppkommer genom försäljning eller förbrukning av olja under ett kalenderår tages i anspråk först vid ingången av andra kalenderåret därefter. I praktiken torde dock denna eftersläpning icke med- föra någon större nackdel.
Såsom framhållits ovan i kapitel VI förordar kommittén en viss flexi- biliteti fråga om skyldigheten att lagra eldningsolja. Det lager, som skall hållas vid ingången av ett kalenderår, skall därefter få minskas med 30 %. Kommittén har icke funnit erforderligt eller ens lämpligt att fastslå detta procenttal i författningstexten. Bestämmandet av högsta tillåtna nedgång i lagret står i nära samband med fastställandet av lagringsmängden och torde liksom det senare avgörandet få ankomma på Kungl. Maj:t. Då er— farenheten måhända kommer att visa att den av kommittén förordade flexi- bilitetsregeln framdeles bör jämkas i den ena eller andra riktningen, synes Kungl. Maj:t icke böra vara ovillkorligen bunden av viss procentsats utan äga förfara efter omständigheterna. Kommittén har därför i det föreslagna tredje stycket upptagit ett stadgande om att vid bestämmande av lagrings- mängd skilda myckenheter må fastställas för olika tider av löpande år.
7 5.
Det ligger i sakens natur, att de lager av olja, som skall hållas enligt för— ordningen, måste förvaras inom riket. Kommittén har icke velat beskära den enskilde lagerhållarens möjlighet att själv bestämma var inom riket lagret skall förläggas. I'princip har hinder ansetts icke böra möta ens mot att lagret redovisas i olja, som är under transport till lands inom riket eller å fartyg inom svenskt territorialvatten. Med hänsyn till de möjligheter till missbruk, som en obegränsad frihet i sådant hänseende skulle medföra, föreslår dock kommittén, att tillsynsmyndigheten skall äga utfärda före— skrifter om hur stor del av lagret, som må redovisas i form av olja under transport, ävensom de ytterligare bestämmelser, som må anses nödvän- diga ur kontrollsynpunkt. Regeln har uttryckts så, att oljan skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart.
Liksom enligt gällande förordning bör i lagret icke få inräknas" olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering. Sådan olja är icke avsedd för konsumtion inom landet.
Andra stycket handlar om skyddad lagring och har utformats som ett fullmaktsstadgande. Kommittén får här hänvisa till framställningen ovan i kapitel VI. Framhållas bör, att närmare föreskrifter om hur nu avsett lager skall vara anordnat kan med stöd av 22 & meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av tillsynsmyndigheten.
Om skydd mot eldfara stadgas för närvarande i förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor. En erinran om dessa bestämmel- ser har gjorts i tredje stycket.
8 5.
Ehuru kommittén vid utformandet av sitt lagringsprogram sökt genom en successiv uppbyggnad av lagringsmålen förebygga att lagringen blir alltför betungande, kan dock förutses att fall kommer att inträffa, där lagringsskyldigheten icke kan fullgöras. Möjlighet måste därför finnas att ge dispens därifrån. Likaså måste dispens kunna medgivas från skyldig- heten att förvara lagret till viss del i bergrum eller på annat därmed jäm- förligt sätt. Såsom framhållits i annat sammanhang, bör den som erhåller dispens i regel vara skyldig att utgiva oljeavgift. Därom stadgas i den före- slagna förordningen om oljeavgift m. m. En erinran om denna skyldighet har ansetts böra göras i förevarande paragraf.
9 5.
I kapitel VI har kommittén redan framhållit hurusom enligt dess mening inhemskt oljeraffinaderi bör efter tillsynsmyndighetens bestämmande få redovisa viss del av sitt tvångslager i stället för i färdiga varor i form av motsvarande myckenhet råolja. Även i andra fall bör möjlighet finnas att, där olägenhet icke kan befaras uppkomma, tillåta lagringsskyldig att i stället för olja av ett slag hålla i lager ekvivalent myckenhet annan olja. Önskar lagringsskyldig hålla i lager olja av högre kvalitet än den han är skyldig att lagra, synes tillstånd härtill i allmänhet icke böra förvägras honom. Går åter önskemålen i motsatt riktning, torde avgörandet få bero av omständigheterna i varje särskilt fall. Stor vikt måste vid prövningen tillmätas de allmänt försörjningspolitiska synpunkterna.
I paragrafen har även kommit till uttryck den ovan i kapitel VI för- ordade grundsatsen, att tillstånd skall kunna lämnas lagringsskyldig att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Av formuleringen framgår att tillsynsmyndigheten äger förknippa tillståndet _ förutom med föreskrifter om hur stor del av lagret, som må redovisas i form av annat bränsle, om vad slags annat bränsle som må ersätta oljan samt om de myckenheter så- dant bränsle som skall anses svara mot angiven mängd eldningsolja _
med bestämmelser för att säkerställa att lagret i fråga verkligen fungerar som reserv för oljan och icke tages i anspråk för annat ändamål. Me'd- givande att lagra annat bränsle i stället för olja torde som regel böra ifråga- komma endast för lagringsskyldig som är förbrukare, alltså icke för säljare.
10 5.
I den mån oljelagren i en avspärrningssituation skall få tagas i anspråk, måste givetvis lagringsskyldigheten bringas att upphöra. Detta bör ske icke genom dispens från fall till fall utan genom generella beslut. Skyldighet att erlägga oljeavgift uppkommer icke i en sådan situation. Hinder bör icke möta mot att lagringsskyldigheten upphäves endast för vissa oljeslag eller för vissa delar av landet. Likaså kan bestämmas, att lagren endast delvis får tagas i anspråk. Det förtjänar framhållas, att paragrafen icke är avsedd att tillämpas under den avspärrning, som blir en följd av en normal vinter.
' 11——14 åå.
För att tillsynsmyndigheten skall kunna fördela den totalkvantitet olja, som skall lagras, på de olika lagringsskyldiga måste dessa årligen lämna uppgift om den försäljning eller förbrukning av olja, som för dem grun- dar lagringsplikt. Härom stadgas i 11 5. Med hänsyn till det system, som kommittén förordat i fråga om storkonsumenternas lagringsplikt, erford- ras såsom förut påpekats för den händelse 5 5 andra stycket bringas i till- lämpning, att uppgifter lämnas av alla större förbrukare av eldningsolja, alltså icke blott av dem, vars årsförbrukning redan nått upp till femtusen kubikmeter. Närmare föreskrifter härom torde få meddelas i administrativ väg. Möjlighet bör vidare finnas att _ oavsett huruvida fullmakten i 5 5 andra stycket tages i bruk eller icke _ genom anmaning infordra upp- gifter om förbrukningen från envar som inom riket använder eldningsolja.
Uppgift enligt 11 5 första stycket avser endast sådan försäljning eller förbrukning, som grundar lagringsplikt. Olja, som uppgiftslämnaren sålt till den, som själv har att hålla lager därav, skall sålunda icke medräknas. Ur kontrollsynpunkt har det emellertid ansetts erforderligt, att tillsyns— myndigheten erhåller kännedom jämväl om sådan försäljning. Härom stad- gas i 13 5, som även upptar en bestämmelse om att myndigheten kan in— fordra erforderliga uppgifter om försäljningen från envar, som sålt olja inom riket. Sådana uppgifter kan vara påkallade för kontroll av tillämp- ningen av 4 5 första stycket 0) eller ock av tredje stycketi samma paragraf.
Kontrollen över att lagringsskyldigheten fullgöres skall liksom för när- varande ske dels genom granskning av uppgifter, som de lagringsskyldiga har att lämna rörande sina lager, och dels genom inspektioner. Erforderliga bestämmelser härom har upptagits i 12 och 14 55, vilka i huvudsak överens- stämmer med nuvarande regler. Lagringsskyldig, som utnyttjar tillstånd att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle, bör vara skyldig att lämna
uppgift om allt vad han har i lager av sådant bränsle, alltså icke blott om den del av lagret som är avsedd att ersätta oljan. Likaså måste möjlighet finnas för tillsynsmyndigheten att infordra uppgift om vad han under året förbrukat av sådant bränsle. En sådan utvidgning av Uppgiftsskyl- digheten är ofrånkomlig för att icke kontrollen skall bli illusorisk.
15—16 55.
I dessa paragrafer stadgas om skyldighet att inköpa olja från inhemskt oljeraffinaderi. Bestämmelserna motsvarar 11_13 55 i nu gällande förord- ning. Kommittén har icke ansett sig böra ingå på en omprövning av hit- hörande problem utan föreslår att stadgandena överflyttas till den nya författningen med allenast vissa redaktionella jämkningar.
17 &.
Därest lagringsskyldig försummar att hålla föreskriven myckenhet olja i lager eller icke iakttager meddelad bestämmelse om att lagret skall för- varas till viss del i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt eller eljest åsidosätter givna föreskrifter om lagrets inrättande, ankommer det enligt förevarande paragraf på tillsynsmyndigheten att förelägga honom vite att inom viss tid vidtaga rättelse. Stadgandet omfattar väl att märka endast fall av försummelse. Har dispens meddelats, är paragrafen icke tillämplig. I stadgandet har icke särskilt omnämnts det fall, att lagringsskyldig er— hållit tillständ att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle men håller varken olja eller annat bränsle i lager. Eftersom hans lagringsskyldighet hänför sig till oljan _ hållandet av lager av annat bränsle är endast en medgiven förmån — kan vitesföreläggande utan vidare meddelas, därvid det, om ej tillståndet anses böra återkallas, fortfarande bör få ligga i den lagringsskyldiges val, huruvida han vill fullgöra lagringen i form av olja eller annat bränsle.
Ett föreläggande kan tänkas avse olika åtgärder, t. ex. att anskaffa olja till befintligt lagringsutrymme eller att anskaffa ytterligare sådant ut- rymme jämte olja därtill. I sådant fall bör, om så finnes lämpligt, skilda tider kunna utsättas, inom vilka de olika åtgärderna skall vara vidtagna. Även eljest _ t. ex. när det gäller att framtvinga utbyggnad av en mera omfattande cisternanläggning — kan det visa sig ändamålsenligt att ut- forma föreläggandet etappvis. I de talrika fall, då lagringsskyldighet kom- mer att åvila ett aktiebolag eller annan juridisk person, förutsätter kom- mittén att vitet, allt efter vad i varje särskilt fall finnes ändamålsenligt, skall kunna riktas antingen mot den juridiska personen såsom sådan eller mot de fysiska personer, som är dess ställföreträdare, eller ock mot så- väl den juridiska personen som dess ställföreträdare (jfr prop. 5/ 1942 s. 179 f. och s. 493). I sakens natur ligger att vite för framtvingande av lag- ringsskyldighetens fullgörande i många fall måste bestämmas till högt be-
lopp.
Såsom ovan framhållits kommer den, som inser att han icke kan full- göra sin lagringsskyldighet och därför lojalt begär dispens, i regel att bli pliktig erlägga oljeavgift. Samma skyldighet bör åvila den, som åsidosätter sin lagringsskyldighet utan att begära dispens. I den föreslagna förord— ningen om oljeavgift m. ni. har bestämmelser upptagits om skyldighet att erlägga oljeavgift även i detta fall. En erinran härom har ansetts böra göras i andra stycket av förevarande paragraf.
21 5.
Såsom förordningen uppbyggts torde förekommande besvär till övervä- gande del avse rena lämplighetsfrågor. Kommittén förutsätter därför, att besvärsprövningen skall ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet. Skulle be- svären även avse rättsfrågor, finnes möjlighet att inhämta regeringsrättens yttrande. Förslag till erforderliga ändringar i regeringsrättslagen fram- lägges här nedan.
Övergångsbestämmelserna
Såsom framgår av det ovan i kapitel VI anförda avses att det nya lag— ringssystemet skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1958. Redan dessförin- nan måste dock vissa åtgärder vidtagas. Sålunda bör tillsynsmyndighet utses och bestämmelser meddelas om skyldighet att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt ävensom tillämp- ningsföreskrifter till förordningen utfärdas. Skall lagringsskyldighet fr.o.m. den 1 januari 1958 åvila storkonsumenter, måste förordnande enligt 5 5 andra stycket meddelas i god tid dessförinnan. Vidare måste, innan förord- ningen träder i kraft, den totala lagringsmängden bestämmas och förde- las på de olika lagringsskyldiga. Härför fordras att uppgifter finnes till- gängliga om omfattningen av deras försäljning eller förbrukning. Erfor— derliga föreskrifter härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna.
Förslaget till förordning om oljeavgift m. m.
Den föreslagna förordningen upptar bestämmelser om skyldighet att erlägga oljeavgift samt om åliggande i visst fall för oljeimportör att ställa säkerhet för sådan avgift, allt i överensstämmelse med vad kommittén tidi- gare anfört härom. Genomförandet förutsättes skola ske under riksdagens medverkan.
2 5.
I denna paragraf stadgas om förutsättningarna för att oljeavgift skall utgå. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen, bör skyldighet att erlägga oljeavgift inträda vid dispens och vid försummelse i fråga om lag- ringsskyldigheten ävensom då oljeimportör underlåter att efterkomma med-
delat föreläggande att ställa säkerhet för den oljeavgift han kan bliva plik- tig att erlägga.
I överensstämmelse med vad som angivits i 8 5 förordningen om åtgär- der för tryggande av tillgång på mineraloljor förutsättes dispens kunna avse antingen lagringsskyldigheten såsom sådan _ d.v.s skyldigheten att hålla viss myckenhet olja i lager inom riket — eller ock skyldigheten att förvara befintligt oljelager till viss del i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt. En försummelse kan likaså yttra sig antingen i att tillräck- ligt lager icke hålles eller däri att befintligt lager icke i föreskriven om- fattning förvaras i bergrum eller jämförligt utrymme.
Det har icke ansetts erforderligt att här eller eljest i denna förordning särskilt omnämna det fall, att lagringsskyldig erhållit tillstånd att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle men håller varken olja eller annat bränsle i lager. Såsom framhållits vid 17 å i den föreslagna förordningen om åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor hänför sig lagrings- skyldigheten även i detta fall enbart till oljan. Oljeavgift bör alltså utgå enligt vanliga regler. Håller han lager av annat bränsle men är lagret icke tillräckligt stort, får man uträkna hur stor del av lagringsplikten i fråga om olja som härigenom uppfyllts och uttaga oljeavgift för återstoden.
3 5.
I dispensfallen beräknas oljeavgiften i förhållande till den myckenhet olja och den tid, som dispensen avser. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har avgiften beräknats med utgångspunkt från att den lag- ringsskyldige icke innehar vare sig erforderlig myckenhet olja eller här- emot svarande lagringsutrymme. Skulle det visa sig att han har tillräckligt lagringsutrymme och att det alltså endast är oljan som fattas, har tillsyns- myndigheten enligt 7 5 att förordna om nedsättning av avgiften. Likaså bör avgiften nedsättas, om den lagringsskyldige innehar tillräcklig myckenhet olja, förvarad ovan jord, men erhåller dispens från skyldigheten att förvara oljan skyddat. Avgiften synes i sådant fall böra utgå allenast med det be- lopp som motsvarar merkostnaden för skyddad lagring d.v.s. enligt kom- mitténs beräkning med sex kronor per kubikmeter och år. Skulle den lag— ringsskyldige i fall, som nu avses, inneha erforderligt bergrum eller mot- svarande utrymme men tillåtas förvara sin olja ovan jord, synes oljeav- giften kunna helt eftergivas. Av kommittén verkställda undersökningar har nämligen givit vid handen, att den lagringsskyldige icke gör någon vinst genom att låta bergrummet stå oanvänt.
4 &. Rent principiellt kan hävdas att, när oljeavgift skall utgå på grund av försummelse med avseende å lagerhållningen, avgiften bör beräknas i förhållande till den brist, som faktiskt förelegat. I betraktande av att det
skulle möta avsevärda svårigheter att leda i bevis när bristen uppkom samt, än mer, av att lagermängden och därmed också bristen uppvisar ständiga fluktuationer, skulle en sådan metod dock draga med sig oöver- stigliga praktiska svårigheter. Kommittén föreslår därför, såsom antytts redan i den allmänna motiveringen, ett annat system. Avgiften skall visser- ligen beräknas efter bristen på samma sätt som avgiften i den föregående paragrafens fall hänför sig till den dispenserade myckenheten och dispens- tiden. Men bristen skall härvid fastställas efter en schematisk metod. Har bristen yppats vid granskning av den lagringsskyldiges uppgift om sin la- gerställning å viss dag, skall bristen anses ha uppkommit den dagen. Upp- täckes åter bristen vid inspektion av oljelager eller vid granskning av den lagringsskyldiges handelsböcker eller affärshandlingar, anses bristen ha inträtt den dag, då lagerställningen kontrollerats. Bristen anses vidare be- stå i oförändrad omfattning från nämnda dag till dess efter meddelat före- läggande rättelse skall hava skett. Sker rättelse, innan föreläggandet hunnit meddelas, utgår avgiften för en månad. Utan särskilt stadgande är tydligt att, om tillsynsmyndigheten finner, att rättelse icke eller endast delvis skett inom den föreskrivna tiden, och därför meddelar nytt föreläggande, ny avgift skall utgå, beräknad efter den brist som befunnits föreligga vid utgången av den tidigare fristen.
Den omständigheten att en ytterligare nedgång i lagret efter det bristen yppats icke medför någon påföljd för den lagringsskyldige, om han blott åter ökar lagret före den i föreläggandet bestämda dagen, kan innefatta en ytterligare anledning för tillsynsmyndigheten att, där full utfyllnad av bristen icke låter sig genomföras förrän efter längre tid, utforma föreläg- gandet etappvis. Kommittén hänvisar här till vad som anförts vid 17 å i förslaget till förordning om åtgärder för tryggande av tillgång på mineral- oljor. Genom en lämplig utformning av föreläggandet bör den påtalade olä- genheten kunna elimineras. Vid debiteringen av avgiften hör i sådant fall hänsyn självfallet tagas till att bristen förutsättes skola hävas etappvis.
Eftersom avgiften ej heller i nu ifrågavarande fall är avsedd att innefatta ett straff, bör avgiften utgå med samma belopp, som angives i 3 5. Vad ovan vid nämnda paragraf anförts om nedsättning eller eftergift av avgiften äger tillämpning även här.
5 5.
I denna paragraf stadgas om skyldighet för den, som importerar olja för försäljning till avnämare inom riket men som icke tidigare regelmäs- sigt utövat sådan verksamhet, att ställa säkerhet för oljeavgift. Kommittén får här hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen. I sakens natur ligger, att säkerhet icke bör påfordras, om det är uppenbart att någon lagringsskyldighet icke kommer att inträda för importören, t. ex. emedan oljan skall säljas till någon som har att själv hålla lager därav.
Det ankommer. på tillsynsmyndigheten att avgöra vad slags säkerhet, som kan godtagas. Hinder bör icke möta för importören att om han så önskar låta säkerheten bestå i ett penningbelopp, som nedsättes hos till- synsmyndigheten. Beloppet bör göras räntebärande.
Såsom anmärkts i den allmänna motiveringen bör oljeavgiften i det fall, som avses i andra stycket, utgå med det belopp, vartill avgiften skolat upp- gå, om lagringsskyldigheten tagits i anspråk redan under importåret. Av- giften skall med andra ord beräknas som om oljan införts och försålts un- der andra kalenderåret före importen. Hänsyn skall självfallet även tagas till vad som under importåret gäller i fråga om skyddad lagring.
6 &.
Oljeavgiften torde böra debiteras i samband med att beslut meddelas om dispens eller föreläggande utfärdas för den lagringsskyldige att vidtaga rät- telse respektive, i det fall som avses i 5 5 andra stycket, så snart det visar sig att den lagringsskyldige icke efterkommer meddelat föreläggande att ställa säkerhet. I sist angivna fall ävensom vid försummelse torde avgiften böra förfalla till betalning omedelbart efter debiteringen. I dispensfallen synes det däremot mest följdriktigt att låta förfallodagen sammanfalla med ingången av den tid som dispensen omfattar. Närmare bestämmelser här- om torde kunna utfärdas i administrativ ordning.
Rörande dispositionen av influtna belopp hänvisar kommittén till vad därom tidigare anförts.
7 %.
Såsom framhållits i den allmänna motiveringen och här ovan vid 3 & bör oljeavgiften i vissa fall nedsättas eller eftergivas. Som ytterligare exempel på sådana fall må här nämnas, att den lagringsskyldige visserligen har oljan förvarad i bergrum men att detta icke fullt ut fyller de krav, som ställts på utrymme för skyddad lagring, eller att lagringsskyldig i något hänseende åsidosätter meddelade bestämmelser om lagrets förvaring på ett ur kontrollsynpunkt godtagbart sätt men likväl håller lager inom riket (jfr 7 5 förordningen om åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor; åsidosättande av denna föreskrift får i princip anses innebära att veder- börande brister i sin lagringsskyldighet). Med hänsyn till svårigheterna för de lagringsskyldiga att alltid ha full överblick över den exakta lagerställ- ningen torde vid försummelse eftergift av oljeavgift vidare böra medgivas, om försummelsen kan antagas bero på ett tillfälligt förbiseende och rättelse genast sker.
8 5. I denna paragraf stadgas om återbäring av erlagd oljeavgift. I de fall, som avses i 2 5 a) eller b) kommer avgiften att bestämmas på förhand för
viss tid, som angivits i dispensbeslutet eller föreläggandet om rättelse. Själv- fallet bör tiden icke sättas längre än som kan beräknas erforderligt för att lagret skall kunna uppbringas till föreskriven storlek. Omständigheter kan emellertid inträffa som gör det möjligt för den lagringsskyldige att fylla bristen tidigare än som beräknats. Då det är ur allmän synpunkt önskvärt, att bristen fylles snarast möjligt, bör avgiftssystemet ge den lagringsskyl- dige ett incitament att påskynda uppbyggandet av sitt lager. Kommittén föreslår för den skull, att tillsynsmyndigheten skall äga förordna om åter— bäring av oljeavgift, som belöper på tid under vilken lagringsskyldigheten fullgöres. Föreligger lagret komplett först kortare tid innan fristen utlö- per, synes dock med hänsyn till den schematisering, som vidlåder avgifts- beräkningen, återbäring icke böra komma i fråga. Ej heller bör tillsyns— myndigheten, då återbäring medgives, vara bunden vid en strängt aritme- tisk uppdelning av avgiften på olika tider utan bör få förfara efter vad som med hänsyn till omständigheterna ter sig skäligt. I sakens natur ligger att, om den lagringsskyldige alls icke utnyttjat medgiven dispens, avgiften bör återbäras i sin helhet.
I de fall, som avses i 5 5 andra stycket, är läget i förevarande hänseende ett annat. Tänkbart är att, sedan oljeavgift erlagts, det visar sig att någon lagringsskyldighet aldrig uppkommer för importören därför att oljan åter- utföres eller säljes till någon, som själv är lagringsskyldig, eller ock att importören fullgjort den lagringsskyldighet som ålegat honom. I sådant fall bör avgiften självfallet återbäras i sin helhet. Även eljest kan sådana om- ständigheter tänkas inträffa att det ter sig rimligt att avgiften helt eller delvis återbäres. Kommittén tänker härvid på fall, som är analoga med dem där tillsynsmyndigheten enligt 7 & bör förordna om eftergift eller nedsättning av oljeavgift.
9 &.
Såsom fallet är med andra liknande avgifter, bör oljeavgift få uttagas utan hinder av att tillsynsmyndighetens beslut, varigenom avgiften be- stämts, icke vunnit laga kraft (jfr 10 å andra stycket). Vidare föreslås, efter förebild i viss mån av stadgandet i 160 & tredje stycket tullstadgan, att tillsynsmyndigheten skall äga själv ombesörja realisation av ställd pant.
10 5.
Med det innehåll, bestämmelserna i denna förordning föreslås skola få, torde besvär huvudsakligen komma att avse lämplighetsfrågor. Kommittén förutsätter därför, att besvärsprövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslag till erforderliga ändringar i regeringsrättslagen fram- lägges i det följande.
Övergångsbestämmelserna
Såsom tidigare framhållits förutsätter kommittén att det nya systemet för lagerhållningen skall tillämpas från och med den 1 januari 1958. Även nu förevarande förordning bör träda i kraft nämnda dag; bestämmelserna om oljeavgift i händelse av dispens bör dock bli omedelbart tillämpliga. Det'förutsättes nämligen, att dispens från de nya reglerna skall kunna med- delas redan före den 1 januari 1958 och oljeavgift bör utgå även i dessa fall.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 5 5:0) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majt:s regeringsrätt
Såsom anmärkts vid 21 5 i den föreslagna förordningen om åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor samt vid 10 å i förslaget till för- ordning om oljeavgift m. m. räknar kommittén med att förekommande be— svär över tillsynsmyndighetens beslut enligt dessa författningar huvudsak- ligen kommer att avse lämplighetsfrågor, alltså icke rättsfrågor. I enlighet med gängse princip för fördelningen av mål mellan Kungl. Maj:t i stats- rådet och regeringsrätten har kommittén för den skull föreslagit, att be— svärsprövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. För genom- förande av förslaget erfordras vissa ändringar i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, vilka kommittén låtit utarbeta.
KAPITEL X
Sammanfattning
Oljeförbrukningen i Sverige har under en längre tid uppvisat en oavbru- ten stegring. Sålunda utgör den årliga konsumtionsökningen i fråga om oljeprodukter under perioden 1946—1955 i genomsnitt ca 20 procent. År 1939 förbrukades i Sverige 1,5 milj. m3 drivmedel och eldningsoljor; år 1955 var motsvarande siffra ca 9 milj. m3. Det är framför allt i fråga om eldningsoljor, som konsumtionen ökat. Vid utgången av år 1962 kan för— brukningen — bortsett från vissa drivmedel för huvudsakligen militära behov — antagas komma att uppgå till drygt 12 milj. m3.
Enligt en förordning av år 1938 skall oljeimportörer och inhemska raffi- naderier lagra viss procentuell del av de oljekvantiteter, de sålt under före- gående år. Lagringsplikten uppgår för närvarande till 15 procent i fråga om motorbrännolja och eldningsolja samt till 25 procent beträffande ben- sin och fotogen. Den, som vill bygga bombsäkra cisternanläggningar, kan i Vissa fall' få statsbidrag. De lager, som under senare år funnits i vårt land, skulle — om oljetillförseln helt upphört — ha räckt endast en förhållande- vis kort tid. Om man ej vill riskera att oljekonsumtionen skall utsättas för allvarliga, täta störningar, måste därför en betydande ökning av oljelag— ringen komma till stånd.
Kommittén har mot denna bakgrund för att undanröja de värsta brister— na lagt fram ett program för ökad lagring av oljeprodukter att genomföras under åren 1958—1962. Härvid har dock undantagits vissa produkter som används för militära ändamål, där lagringen ansetts böra vara en rent mili- tär angelägenhet. De i programmet avsedda oljelagren tänkes omfatta dels vad som i ett läge, när landet indrages i krig, kan beräknas komma att er- fordras under viss tidsperiod —— krigsreserven — dels vad som behövs vid sannolika avbrott i oljetillförseln i fred —— försörjningsreserven.
En på detta sätt uppbyggd beredskap täcker icke alla situationer, men kommittén har med hänsyn till kostnader och investeringsutrymme inte an- sett sig kunna föreslå ett drygare program.
Då den risk för försörjningen med eldningsolja, som sammanhänger med vinter och is, reduceras allt eftersom vintern förflyter, bör de föreskrivna lagren av eldningsolja efter den 1 januari varje är få gå ned i häremot sva- rande grad. Denna regelmässiga sänkning av lagren har av kommittén be-
räknats till i genomsnitt 30 procent av lagrens storlek den 1 januari. Kom- mitténs förslag innefattar ett i kvantiteter bestämt lagringsprogram _ den hittills använda metoden att bestämma lagringen till viss procent av för- säljningen under nästföregående år anses ej böra bibehållas. I stället för— utsättes, att tillsynsmyndigheten (riksnämnden för ekonomisk försvars— beredskap) varje år bestämmer hur mycket olja varje lagringsskyldig skall lagra det följande året; lagringsskyldigheten skall därvid fördelas efter ge- nomsnittet av vad var och en under de närmast föregående åren sålt eller förbrukat.
Lagringen bör som hittills handhas främst av Oljebolagen och de svenska raffinaderierna; de senare bör delvis kunna få lagra råolja i stället för fär— diga produkter. Även den, som importerar olja för egen förbrukning, bör i fortsättningen bli lagringsskyldig. Härjämte tänkes lagringsskyldighet åvila dem, som årligen förbrukar mer än 5 000 m3 eldningsoljor _ s. k. storkon- sumenter. Storkonsumentgruppen omfattar i huvudsak omkring 125 an- läggningar, tillhörande ett 80-tal industriföretag och kraftverk, vidare möj- ligen några av de största bostadskollektiven. Lagringsskyldigheten för stor- konsumenter kommer på längre sikt inte att innebära någon extra ekono- misk belastning för dessa, eftersom de av oljehandeln bör kunna köpa oljan till ett lägre pris, motsvarande oljehandelns besparing genom att vederbö— rande ej behöver fullgöra någon lagringsskyldighet för hithörande kvanti- teter. Kommittén förutsätter, att man i första hand söker få till stånd fri- villiga överenskommelser med storkonsumenterna om oljelagringen.
Kommittén föreslår, att de lagringsskyldiga själva skall ombesörja lag- ring i skyddade utrymmen; det hittillsvarande systemet med statsbidrag till bombsäkra cisterner bör avvecklas och kostnaderna för dessa utrymmen får liksom kostnaderna för lagringen i övrigt slå igenom i priserna.
Om någon erhåller dispens från lagringsskyldigheten eller eljest brister i lagring, hör han betala en avgift —— oljeavgift —— motsvarande den bespa- ring han gör genom att inte lagra.
Ett genomförande av kommitténs förslag beräknas kräva ett kapital av ca 600 milj. kronor; i detta belopp ingår kostnaderna för uppförande av cisterner samt inköp av oljeprodukter. Av dessa 600 milj. kronor belöper omkring 500 milj. kronor på oljehandeln men av beloppet beräknas 125 milj. kronor motsvara vad som vid fortsatt tillämpning av hittillsvarande procentuella lagringsbestämmelser skulle ha erfordrats redan till följd av den stigande förbrukningen. Kostnaderna för storkonsumenternas cistern- byggen och oljeköp beräknas för hela femårsperioden uppgå till 100 milj. kronor. För att finansiera oljehandelns del av utbyggnaden, som alltså kan beräknas till 100 milj. kronor om året under perioden, beräknas oljehan— deln själv kunna tillskjuta 40 milj. kronor om året. Ytterligare 20 milj. kronor om året beräknas bli disponibelt genom ett för oljebranschen ge- mensamt lån, varjämte 40 milj. kronor beräknas framkomma genom sär-
skilda pristillägg. Dessa blir dock av begränsad omfattning; om priset på drivmedlen i detta sammanhang höjes med 1 öre per liter, synes priset för eldningsoljor inte komma att stiga med mer än drygt 2 kronor per m3. De kapitalmedel, som anskaffas genom pristillägg, skall kunna tillföras en sär- skild för oljebranschen tillskapad gemensam stiftelse, vars styrelse skall _ fördela medlen mellan Oljebolagen. De hos stiftelsen uppsamlade medlen förutsättes förbli Obeskattade till dess de överföres till oljeföretagen. Kungl. Maj:t bör utse ordförande i stiftelsens styrelse.
För att underlätta storkonsumenternas kapitalanskaffning för hithöran- de cisternbyggen m. m. bör inrättas en statlig lånefond på 20 milj. kronor.
Om investeringsavgift skall uttagas även efter utgången av år 1957, bör sådana investeringar, som erfordras för att fullgöra föreskriven skyldighet att lagra olja, enligt kommitténs mening icke medföra avgiftsplikt.
Tillsynsmyndighet bör även i fortsättningen vara riksnämnden för eko- nomisk försvarsberedskap. För att ge denna särskilda möjligheter att över- lägga med oljehandeln och andra lagringspliktiga föreslås att ett särskilt oljelagringsråd inrättas. Detta bör bestå av fem av Kungl. Maj:t utsedda personer, representerande bl. a. olika kategorier inom oljehandeln, de in- hemska raffinaderierna samt lagringspliktiga oljekonsumenter.
Kommittén har utarbetat förslag till förordningar om åtgärder för tryg- gande av tillgång på mineraloljor samt om oljeavgift m. m. Förordningarna avses i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1958.
En ledamot av kommittén, herr Werner, har avgivit reservation i frågan om lagringsskyldighet för industrien.
Reservation av herr Werner
I betänkandet framhålles, att lagringskapaciteten och följaktligen även lagren i allmänhet äro helt otillräckliga i förhållande till den stora omfatt- ning, som användningen av olja och oljeprodukter fått i vårt land under ' efterkrigstiden, och att detta gäller såväl statliga och andra allmänna be— hov som enskilda behov, bl. a. inom industrien. Härom råda icke några de— lade meningar liksom heller icke beträffande kravet, att vi i detta läge måste vidta omfattande åtgärder för att utöka vår lagerhållning. Därest inga yt— terligare och avgörande extraordinära utrikespolitiska förvecklingar till- stöta, synes man även i dagens situation böra hålla fast vid denna stånd- punkt.
Industrien i Sverige är väl medveten om den avgörande betydelse, den har för välståndsutvecklingen i landet, och den känner också starkt det an- svar, som åvilar den i olika därmed förbundna sammanhang. För industrien är det därför ett klart önskemål att kunna medverka till den här förelig- gande frågans lösning inom ramen för dess ansvarsområde, men också ett oavvisligt krav att icke fråntagas möjligheterna att fullgöra sina ålig- ganden eller påläggas uppgifter helt utanför detsamma.
Såsom företrädare för industrien är det mig angeläget att uttala denna industriens klart positiva och realistiska ståndpunkt, samtidigt som jag nödgas framhålla, att jag i åtskilliga väsentliga avseenden icke kunnat an- sluta mig till kommittémajori—tetens ställningstaganden beträffande de vä- gar, på vilka de av alla önskade lagringsmålen skola uppnås.
Oljelagringsfrågan har redan tidigare ingående behandlats av Bränsle- utredningen 1951, som sommaren 1955 avgav ett delbetänkande därom; i vissa avseenden beröres frågan även i utredningens nyligen offentliggjorda huvudbetänkande »Bränsleförsörjningen i atomåldern» (SOU. 1956:46). Utredningen har därvid gjort gällande dels att den lagringsskyldighet, som redan nu åvilar oljebranschen, behöver successivt ökas inom vissa närmare angivna gränser, dels att staten såsom mycket stor oljekonsument med an- litande av statsmedel bör svara för lagringen för sina egna liksom för all— männa beredskapsändamål, och dels att alla andra, huvudsakligen enskilda förbrukare av praktiska skäl icke böra åläggas lagringsplikt, men däremot att tillkomsten av frivillig lagring hos denna kategori bör gynnas genom undanröjande av sådana hinder som byggnadsreglering, kreditrestriktioner,
investeringsavgifter, skärpning av den beskattningsmässiga lagervärderings- och avskrivningsrätten samt ökade skattebördor i övrigt. Såsom ledamot i bränsleutredningen har jag biträtt dess här ovan återgivna ståndpunkt, och jag har såsom ledamot i oljelagringskommittén icke funnit skäl att biträda en i de båda sistnämnda avseendena motsatt uppfattning.
Majoriteten inom oljelagringskommittén har i huvudsak anslutit sig till de tankegångar, som framförts redan i utredningsdirektiven. Det kan där- för vara motiverat att först med några ord beröra dessa, så mycket mer som de bygga på en argumentering, som man på industriellt håll icke torde kunna acceptera.
I utredningsdirektiven anföres bl. a., att den ökade lagringsbördan i hu- ' vudsak bör läggas på näringslivet, representerat av oljebranschen och de större industrikonsumenterna, och detta trots att denna börda innefattar en mycket betydande lagring för rent statliga och beredskapsmässiga än- damål och t.o.m. även mot krigshandlingar skyddad lagring. Som motiv för en sådan tankegång anföres bl. a., att övergången till oljebränslen skulle ha >>inneburit betydande ekonomiska fördelar för näringslivet», och att det därför ligger >>nära till hands att den som har fördelen av den stegrade olje- konsumtionen även bör bära de risker och kostnader, som äro förenade med det ökade importberoendet». Mot denna argumentering må här en helt avvika'nde uppfattning framföras. För industrien utgör bränslet en kost- nadsfaktor, som direkt påverkar produktpriserna. Redan härigenom men även till följd av rådande konkurrensförhållanden stanna normalt inga extra kostnadsbesparingar i form av ökade vinster hos industriföretagen utan resultera i sänkta priser på produkterna, och detta gäller såväl all produktavsättning på hemmamarknaden som sådan export, som sker till samma priser som de inhemska eller till lägre priser.
Det framhålles vidare i direktiven, att man måste >>eftersträva ett pro- gram, som med hänsyn till bl. a. investeringsutrymme och ekonomiska re— surser kan realistiskt genomföras». I samband härmed anföres, att »de fak— tiska kostnader som åsamkas oljehandeln genom lagringsålägganden skall få komma till uttryck i prisbildningen». Detsamma förutsättes även beträf- fande de merkostnader, som uppkomma vid lagring i bombskyddade utrym- men. Vad den första punkten beträffar, har kommittén sett sig nödsakad att begränsa programmet i förhållande till det lagringsmål, som bränsle- utredningen uppställt; härom är emellertid kanske ej så mycket att säga. Vad den andra punkten beträffar däremot, d.v.s. kostnadstäckning genom prishöjningar, så innefattar den flera betänkliga moment. Allra först må då understrykas, att den inte innebär någon lösning av finansieringsfrå- gan. Svensk industri och oljehandel av idag sakna med få undantag redan det kapital, som erfordras för även mycket angelägna och trängande inves- teringar i den egna verksamheten. Kreditrestriktionerna och den efter hand hårt verkande skärpta bolagsbeskattningen ge icke anledning att se ljusare
på läget i fortsättningen. Att under sådana förhållanden ålägga industri och oljehandel investeringar och andra ekonomiska bördor även avseende all- männa beredskapsuppgifter och sålunda sträckande sig vida utöver dessa företagsgruppers egna ansvarsområden kan icke vara tillrådligt. På sätt som bränsleutredningen enligt ovan redan framhållit behöver sådana eko- nomiska lättnader genomföras, som kunna göra det möjligt för industrier- na och oljehandeln att verkligt frivilligt utöka sin egen lagring. Det är emellertid anmärkningsvärt, att de synpunkter som bränsleutredningen an- fört beträffande åtgärder att stimulera frivillig lagring icke ens omnämnas, när bränsleutredningens ställningstagande refereras.
I utformningen av betänkandet har kommittémajoriteten, såsom redan nämnts, i väsentliga avseenden anslutit sig till direktivens tankegångar och vidare utvecklat dem. I följande avseende har jag helt eller delvis icke kun- nat dela kommittémajoritetens ställningstaganden.
1) Den nya tvångslagringsförordningen omfattar icke statens verk, men i betänkandet förutsättes, att Kungl. Maj:t skall komma att ålägga dessa minst samma lagring som man begär av andra förbrukare. Under förut- sättning att så sker, synes intet vara att erinra på denna punkt.
1 kommittémajoritetens planering ingår emellertid dels ett krigslager, som under förutsättning av en snäv ransonering av all civil förbrukning är beräknat att motsvara landets behov av drivmedel och eldningsolja un- der viss tidsperiod, och dels en s. k. försörjningsreserv. Den senare kom— mer tidvis till en del att disponeras såsom kommersiellt lager resp. för lö— pande drift men i övrigt att tjäna som beredskapslager. Beteckningen »re- serv» är därför delvis missvisande för detta försörjningslager för blandade användningsändamål.
Givetvis är det angeläget, att en sådan lagerhållning, som här avses, kom- mer till stånd, och den bör säkerligen —— såsom f. ö. bränsleutredningen re- dan förra året framhöll — senare ytterligare utökas. Men med hänsyn till att denna lagerhållning till högst betydande del innefattar lager för krigs- makten och allmän beredskap, anser jag det principiellt helt felaktigt att med lagtvång ålägga näringslivet, representerat av oljebranschen och de industriella storkonsumenterna, att sörja för denna lagring och i väsentlig grad även för dess finansiering. Visserligen kan här göras gällande att så i viss mån redan nu sker inom oljebranschen; detta hindrar dock icke, att principen bringas under debatt, och att den kritiseras, när det i betänkandet föreslås att i mycket hög grad utöka dess tillämpning såväl relativt som absolut ävensom beträffande kretsen av därav berörda parter.
Vad vidare den skyddade lagringen angår har under senare år den prin- cipen i viss utsträckning tillämpats, att staten skulle bära vissa merkost- nader för sådan bergrumslagring, något som' givetvis är helt naturligt, då det här gäller åtgärder, som ingå som ett led i försvaret. Enligt betänkandet vill man nu överföra även denna belastning på näringslivet, vilket jag icke
kan acceptera med hänsyn till lagringens art och syfte. Såsom mycket rik- tigt påpekas i betänkandet, framkallar ändringen nya ekonomiska problem, iidet att kostnadsskillnaderna och därmed skillnaderna i hyror för olika bergrum blir större till men för den åstundade rättvisan. Denna nya svå- righet skulle ju bortfalla, om man bibehåller det redan av andra sakskäl riktigare tidigare systemet.
I de här påtalade avseendena är det enligt min bestämda mening fråga om sådana uppgifter, som fullt otvetydligt böra bekostas med statsmedel.
2) Gentemot dessa mina synpunkter har i betänkandet gjorts gällande, att därest staten skulle bekosta den här påtalade krigs- och beredskaps- lagringen, staten också själv skulle behöva ombesörja skötsel och omsätt- ning av lagren, d.v.s. etablera sig som oljebolag. Så är emellertid givetvis ingalunda fallet. Genom avtal med oljeföretag och större konsumenter kan staten mycket väl både få till stånd erforderliga lagringsanläggningar och lager och få dessa omsatta och även i övrigt skötta. Vad industrien beträf- far, kan man utan vidare räkna med dess beredvillighet till sådan med- verkan, fullt i analogi med vad som tidigare skett bl. a. på bränsleområdet. Problemet ligger icke på det praktiska planet, utan gäller hur kostnaderna för denna lagring skola bestridas.
3) Då man i betänkandet gjort gällande, att tvångslagringen nu även bör införas för de industriella storkonsumenterna, så har som speciell moti- vering härför anförts den geografiska spridning, som därigenom skulle upp- nås. Sålunda framhålles, att ca 50 % av dessa lager skulle komma att ham- na i inlandet. Även på denna punkt måste jag anmäla en delvis avvikande mening. Om nämligen lagringen hos storkonsumenterna i stället för enligt en tvångsschablon finge komma till stånd genom avtal, så kan givetvis samma spridning uppnås, om så vore önskvärt. Men i själva verket skulle en ändå gynnsammare geografisk fördelning kunna åvägabringas, eftersom denna då kunde väljas friare och med hänsynstagande till alla väsentliga eller önskvärda synpunkter. Exempelvis kunde man undvika alltför myc- ken beläggning i stora importhamnar, där Oljebolagen redan nu ha sina största depåer, och i stället avtala om annan och lämpligare placering. . 4) Mot ett successivt upparbetande av lagerhållningen till av kommittén avsedd omfattning, synes i och för sig icke vara något att erinra, varvid jag dock i enlighet med det ovannämnda förutsätter, att det för de indu— striella storkonsumenternas del sker genom överenskommelser. Däremot är den begränsade dispositionsrätten till ett sådant lager vida mer diskutabel. Lagren av eldningsolja, vilka skola uppnå maximalvärdet den 1 januari var— j'e' år, skola nämligen enligt förslaget därefter icke få nedgå med mer än 30 %, försåvitt icke till följd av extra-ordinära händelser speciell dispens beviljas av den statliga tillsynsmyndigheten. Det föreskrivna beredskaps- lagret liksom motsvarande del av lagringsanläggningarna representera gi- vetvis ett oräntabelt kapital.
Som grund för siffran 30 % har angivits, att statistiken för de senare åren utvisat en lagernedgång under det första kalenderkvartalet av mellan 20 och 40 %. Härvid är dock att märka, att dessa siffror avse lagernedgången i genomsnitt för hela landet. De industrier, som äro belägna i Norrland eller vid vissa insjöhamnar, och som till följd därav normalt måste räkna med en långvarig vinteravspärrning, skulle uppenbarligen få en relativt ringa hjälpatt klara säsongväxlingarna i oljeförsörjningen genom en en- dast 30 %-ig dispositionsrätt till nyårets maximala lager. Dispens att kun- na få gå ned väsentligt djupare i lagret än 30 % — eventuellt helt utnyttja det _ är visserligen tänkt i vissa lägen; hänsyn till den geografiska belä- genheten borde då även beaktas.
Även om bränslet för industriens del i många fall är en synnerligen viktig faktor, så får man dock icke glömma bort, att ofta andra faktorer, exem- pelvis andra importvaror, kunna vara lika eller ännu mer angelägna. Hur de begränsade resurserna skola fördelas för att inom en industri bäst till- godose kraven på materialförsörjning, rationalisering, teknisk utveckling etc. och därigenom säkerställa största och mest ekonomiska produktion måste överlåtas åt industriföretagen själva att bedöma. Detsamma gäller då också en sådan specialfråga som utbyte av oljelagring mot lagring av alternativbränslen.
Med anledning av de synpunkter, som här anförts, anser jag den normala begränsningen av dispositionsrätten till endast 30 % representera en allt- för snäv marginal för att tillgodose praktikens krav.
5) Ovan har framförts ett par skäl för att industriens medverkan i lager- uppbyggnaden bättre sker genom verkligt fria överenskommelser under därför behövliga betingelser än genom direkt eller indirekt lagtvång. Det bör i detta sammanhang erinras om att den industriella storkonsumentgrup- pen är sammansatt av ca 125 industrier med inbördes ytterligt olikartade villkor, då det gäller driftsförhållanden och driftsperioder _samt bränslets mängd, art och roll. Som exempel kan nämnas, att en av de allra största storkonsumenterna med ett flertal förbrukningsställen använder 80 % av av årets hela bränsleförbrukning under den korta perioden 15 oktober—, 15 december och faller därmed helt ur den mera vanliga industriella ryt- men. Andra företag äro icke fria att bygga ut sina oljelager vid sina anlägg- ningar och kunna därför bli nödsakade att göra detta på opraktiskt och för- dyrande sätt. Åter andra räkna med anslutning till atomvärmeverk. Exemp- len skulle kunna mångfaldigas. Det är därför min bestämda övertygelse, att den bästa och effektivaste medverkan från industriens sida uppnås på överenskommelsevägen med dess —— till skillnad från lagschablonen — go- da möjligheter till anpassning till de varierande praktiska förhållandena.
6) Ifråga om den ekonomiska sidan förutsättes i betänkandet liksom i direktiven, att kostnaderna för den ökade lagringen skola tagas ut i pri- serna. Rent principiellt är naturligtvis varje åtgärd olycklig, som måste för-
anleda höjda priser och därmed ytterligare ett steg utför ifråga om vårt penningvärde och innebära en försämring av vår redan nu hårt pressade konkurrenskraft i förhållande till utlandet. Om kostnaderna för den all- männa beredskapslagringen i stället fördes över statsbudgeten, skulle så- dana konsekvenser kunna mildras. Det har vidare redan framhållits, att prishöjningsmetoden inte löser finansieringsproblemet; uttagandet av »kost— naderna» syftar nämligen —— såsom f. ö. framhålles i betänkandet — på års- kostnaderna, d.v.s. de löpande drift- och kapitalkostnaderna, däremot ej på anskaffningen av själva investeringskapitalet.
Om vi till en början hålla oss till årskostnaderna, så föreligger det be- träffande dessa en betydande skillnad mellan å ena sidan Oljebolagen och å andra sidan de industriella storkonsumenterna. Oljebolagen ha utan vida- re möjlighet att öka oljepriserna motsvarande dessa kostnader och ta ut de förhöjda priserna hos den svenska kundkretsen. I varje fall inom en del av industrien, icke minst den exportindustri, som i sin prissättning är be— gränsad av hård internationell konkurrens, förefinnes idag inga möjlighe— ter att kunna ta ut några som helst förhöjda priser. I dessa fall fungerar helt enkelt inte den tänkta principen; till skillnad från vad som göres gäl- lande i betänkandet, äro därför i dessa fall de ekonomiska extrabelastning- arna ingalunda av enbart tillfällig art.
Vad vidare kapitalanskaffningen beträffar föreligga andra olösta svårig- heter. För oljebranschens lagring presenteras i betänkandet en finansie- ringsplan, mot vilken dock vägande invändningar kunna göras. Till en del bygger denna finansieringsplan på ett antagande, att det skall vara möjligt att anskaffa ett belopp av 100 milj. kr. genom ett gemensamt för oljebola- gen emitterat förlagslån. Mot bakgrunden av dagens läge på den svenska kapitalmarknaden förefaller ett sådant antagande knappast realistiskt. Vi- dare har man tänkt sig att även prishöjningsvägen skaffa fram en del av det behövliga investeringskapitalet, nämligen 200 milj. kr., som av vissa närmare angivna skäl skulle passera en gemensam stiftelse. När medlen uttagas från denna för att användas för anläggningar och varuinköp, bli medlen beskattade, och det är då svårt att förstå, att detta inte måste för— anleda en mot skattebeloppet svarande brist i det från början tillmätta kapitalet.
För industriens del är frågan om kapitalanskaffningen över huvud ta— get inte löst; den föreslagna statliga lånefonden på 20 milj. kr. är dagens beträngda kapitalförsörjningsläge helt otillräcklig, och ifråga om de reste- rande erforderliga 80 milj. kr. borde någon väg för deras anskaffning ha anvisats. Industriens ståndpunkt beträffande kapitalfrågan såväl som en hel del andra väsentliga frågor i detta ärende har tydligt kommit till ut- tryck genom den s. k. industri—enqueten och har redovisats i bilaga E.
I detta sammanhang må ytterligare ett utomordentligt viktigt förhållande påpekas. När det i betänkandet påstås, att det föreslagna lagringsprogram-
met kräver ett kapital av 600 milj. kr. sammanlagt för oljebranschen och de industriella storkonsumenterna, så är detta endast så tillvida riktigt, att det utgör det erforderliga kapitalet för de direkt föreslagna åtgärderna un- der tidsperioden 1 januari 1958—31 december 1962. I uppfyllandet av det uppställda lagringsmålet har emellertid även inräknats den lagerutbygg- nad och lageruppfyllnad som spontant sker under tiden fram till den 1 januari 1958, men kostnaderna härför ha icke medräknats. Planen är vi- dare så konstruerad, att oljebolagens nu disponibla kommersiella lager helt tagas i anspråk för den nya, successivt stigande tvångslagringen, varför dessa företag bli nödsakade att utanför planen dessutom bygga upp ett nytt kommersiellt lager; några kostnader för dessa högst betydande följdverké ningar av planen har heller icke tagits med. Och för industriföretagen för- håller det sig på i viss mån likartat sätt. I betänkandet framhålles, att lager- kapacitet och lager hos dessa den 1 januari 1958 beräknas uppgå till avse- värda kvantiteter, vilka tillkommit utan lagtvång. Därest inte staten genom de av bränsleutredningen påtalade hindren hade förorsakat en fördröjning av utvecklingen, så hade situationen idag givetvis varit avsevärt bättre. På åtskilliga håll föreligger nämligen av i huvudsak här angivna skäl trots vad ovan nämnts en betydande eftersläpning ifråga om lagerkapacitet och lager i förhållande till vad som vore lämpligt med hänsyn till oljeanvändningens nuvarande omfattning. Det är därför en primär angelägenhet för industri- företagen att kunna inhämta denna eftersläpning ifråga om lager, dispo- nibla för driften. Detta är emellertid en uppgift, som ligger helt vid sidan av planen enligt betänkandet, och för vilket ändamål några kostnader hel- ler icke redovisats. Med den kapitalknapphet, som råder, skulle därför ett företag kunna bli skyldigt att anordna eller bygga ut ett tvångslager, som till huvudsaklig del inte får användas, och nödgas avstå från disponibel lagerkapacitet eller från en sådan lagerutbyggnad, som för dagsaktuella behov är angelägen.
Med det sagda vill jag ha klargjort, att planen är så konstruerad, att den förutsätter och framkallar kompletterande utbyggnader av betydande om- fång, men utan att några upplysningar lämnas om kostnaderna för dessa.
Av betänkandet framgår inte särskilt tydligt, vad den ifrågasatta tvångs- lagringen skulle komma att kosta för en storkonsument, och det kan därför vara på sin plats att något beröra den saken. Som exempel må väljas eld- ningsolja lagrad i ovanjordsanläggning. Vid beräkningarna av oljeavgiften har själva kostnaden för tvångslagring av 1 m3 per år angivits till 25 kr. Tvångslagringskostnaden utslagen per 1113 av hela årsförbrukningen kan i anslutning härtill uppskattas till ca 7:50 kr.
Särskilt otydligt är emellertid betänkandet, då det gäller kostnadsök- ningen för en konsument, som icke räknas som storkonsument, och som därför har att betala ett pris, som innefattar ett tillägg avsett att täcka tvångslagerkostnaden hos oljeleverantören. De merkostnader på ca 5 kr.
per m3, som uppges i kapitlet om finansieringsfrågorna, representerar en- dast den del av pristillägget, som under 5-årsperioden — men endast under denna period — skulle tas ut prishöjningsvägen för att skaffa fram 200 av de 500 milj. kr., som oljebranschen behöver för lagrens uppbyggande. Härtill kommer emellertid såväl under som efter denna period ytterligare en pristilläggsdel, som skall utgöra täckning för oljeleverantörens räntor, avskrivningar, underhållskostnader, svinn etc. Vad dessa kostnader beräk— nas komma att uppgå till, framgår inte av betänkandet. Den totala kost- nadsökningen blir i detta fall således under 5-årsperioden dessa ca 5 kr. + denna icke angivna kostnad och efter 5-årsperioden enbart den sistnämnda.
Egentligen måste dock ytterligare en kostnadspost tilläggas, nämligen de löpande drift- och kapitalkostnaderna för de anläggningar och lager, som enligt ovan förutsättas eller förorsakas av den framlagda planen. Dessa kostnader, som givetvis ställa sig olika i olika fall, äro icke ens totalt eller i genomsnitt beräknade.
7) I betänkandet framhålles på tal om oljebolagens lagringsplikt, att det framlagda förslaget inte innebär något nytt i förhållande till vad som redan gällt under snart 20 år. Till undvikande av varje missförstånd må här sam- manfattningsvis framhållas i vilka avseenden kommittémajoritetens för- slag innebära förändringar och skärpningar i förhållande till den ordning som hittills rått:
a) för de redan tidigare lagringspliktiga företagen inom oljebranschen föreslås avsevärd ökning av lagringsplikten; som följdverkan måste dessa även bygga nya kommersiella lager;
b) lagringsplikten föreslås utsträckt till att även omfatta direktimpor- törerna;
e) de industriella storförbrukarna förutsättas bli ålagda lagringstvång ifråga om eldningsolja enligt samma regler som oljebolagen, för såvitt de icke förklara sig villiga att ingå s. k. »frivilliga» överenskommelser av unge- fär samma innebörd;
d) merkostnaderna för krigsskyddad lagring föreslås helt överförda på näringslivet;
e) med undantag för vissa militära och civila statliga myndigheter in- nebära förslagen enligt ovan, att staten befrias från en mycket omfattande lagring för krigs- och beredskapsändamål ävensom från den krigsskyddade lagringen.
f) s. k. oljeavgift införes att utgå vid dispensfall. Som synes rör det sig om högst avsevärda förändringar.
"Bilaga A
Förslag till förordning om åtgärder för tryggande
av tillgång på mineraloljor
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 5.
För tryggande av tillgång inom riket på mineraloljor av de slag som ne- dan angivas skola lager här hållas av sådana oljor efter vad i denna för- ordning närmare stadgas. Om skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja skall dock, i stället för bestämmelserna här nedan, gälla vad Kungl. Maj:t därom för vart fall förordnar.
Efter vad i förordningen stadgas må ock stöd lämnas inhemskt oljeraf- finaderi genom åläggande för oljeimportör att inköpa där utvunnen olja.
2 5.
De mineraloljor, som avses i 1 &, äro:
bensin, dock icke flygbensin; fotogen, dock icke flygfotogen; motorbrännol j a ; eldningsolja 1; samt övriga eldningsoljor.
Oljor, som inrymmas under en och samma av de här ovan angivna grup- perna, skola vid fullgörande av lagrings- och uppgiftsskyldighet ävensom vid tillämpningen av denna förordning i övrigt anses likvärdiga. Där så finnes erforderligt, må Kungl. Maj:t förordna om annan gruppindelning.
Där ej annat utsäges, förstås här nedan med olja allenast sådan mineral- olja, som angives i denna paragraf.
3 &. Tillsyn å lagerhållningen och å efterlevnaden av denna förordning i öv- rigt utövas av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Kungl. Maj:t förordnar, vilken myndighet som skall vara tillsynsmyndighet. *
Om skyldighet att Iiälla'lager av olja
4 €. Envar, som säljer olja till avnämare inom riket, är skyldig att lagra olja av det slag försäljningen omfattat, därest a) han infört oljan från utrikes ort;
c) han förvärvat oljan av säljare, som avses under a) eller b), och hans försäljning av olja av olika slag under närmast föregående kalenderår upp- gått till sammanlagt minst tjugutusen kubikmeter.
Lagringsskyldighet åvilar dock icke säljaren, därest avnämaren såsom vidareförsäljare eller förbrukare av oljan själv har att hålla lager därav efter vad därom är föreskrivet i denna förordning, Kungl. Maj:ts beslut eller särskild av avnämaren med tillsynsmyndigheten träffad överenskom- melse.
Säljes oljan för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik, är säl- jaren ock fri från lagringsskyldighet.
5 5.
Den som inom riket förbrukar olja är skyldig att lagra olja av det slag förbrukningen omfattat, därest han själv infört varan från utrikes ort. Vad nu är sagt skall dock ej gälla, om oljan förbrukas för fartygs drift i utrikes trafik eller från utrikes ort medförts å annat transportmedel för dess drift.
Kungl. Maj:t äger förordna, att envar som vid anläggning inom riket för- brukar i genomsnitt —— beräknat efter de tre senast förflutna kalenderårens förbrukning —— minst femtusen kubikmeter eldningsolja för år, skall vara skyldig att lagra olja av det slag förbrukningen omfattat, även om han ej själv infört varan.
6 &.
Kungl. Maj:t bestämmer enligt grunder som riksdagen godkänt de myc- kenheter olja av olika slag, som de lagringsskyldiga tillhopa skola lagra en- ligt denna förordning.
Före den 1 juli varje år bestämmer tillsynsmyndigheten hur mycket olja envar lagringsskyldig skall hålla i lager under nästföljande kalenderår. Den av Kungl. Maj :t_för visst oljeslag bestämda lagringsmängden skall härvid i görligaste mån jämnt fördelas mellan de lagringsskyldiga i förhållande till vars och ens basmängd av sådan olja. Basmängden utgör för envar lag- ringsskyldig den myckenhet olja, som han under kalenderåret närmast före fördelningen sålt eller förbrukat under omständigheter, vilka för honom grunda lagringsskyldighet. För lagringsskyldig, som under angivna om- ständigheter sålt eller förbrukat olja under ettvart av de två eller tre för- delningen närmast föregående kalenderåren, skall dock basmängden utgöra den myckenhet olja, som han under den angivna tiden i genomsnitt för är sålunda sålt eller förbrukat.
Vid bestämmande av lagringsmängd må skilda myckenheter fastställas för olika tider av löpande år.
Olja, som skall lagras enligt denna förordning, skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I lagret må ej inräknas olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering.
Kungl. Maj:t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i berg- rum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.
Om skydd mot eldfara är särskilt stadgat.
8 &.
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medgiva dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten så ock från skyldighet, varom sägs i 7 5 andra stycket.
Om skyldighet att erlägga oljeavgift, då dispens medgives, gäller vad där- om är särskilt stadgat.
9 &.
Tillsynsmyndigheten må lämna lagringsskyldig tillstånd att, i stället för olja av det slag som han skall hålla i lager efter vad ovan är stadgat, lagra annan mineralolja, även sådan som icke angives i 2 5, till motsvarande myckenhet. Efter tillsynsmyndighetens bestämmande må ock i stället för eldningsolja lagras annat bränsle.
10 &. Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav, äger Kungl. Maj:t medgiva, att lagren må tagas i anspråk för sitt ändamål och lagringsskyldigheten sålunda helt eller delvis upphöra.
Om uppgiftsskyldighet m. m.
11 5.
Lagringsskyldig, som avses i 4 5 eller 5 5 första stycket, skall före den 1 februari varje år lämna tillsynsmyndigheten uppgift om de myckenheter olja av olika slag, som han under närmast föregående kalenderår sålt eller förbrukat under omständigheter, vilka för honom grunda lagringsskyl- dighet. '
Har lagringsskyldighet ålagts oljeförbrukare, som sägs i 5 5 andra styc- ket, är, i den mån Kungl. Maj :t det förordnar, envar, som förbrukar'eld- ningsolja vid anläggning inom riket, skyldig att lämna tillsynsmyndigheten uppgift om förbrukningen. Efter anmaning är ock eljest den, som sålunda förbrukar eldningsolja, pliktig att lämna tillsynsmyndigheten dylik uppgift.
Lagringsskyldig, som avses i 4 5, skall varje månad lämna tillsynsmyn- digheten uppgift om huru mycket olja han vid utgången av närmast före- gående kalendermånad hade i lager inom riket av de slag, som han enligt denna förordning är pliktig att lagra, så ock om platsen och sättet för 01- jans förvaring. Lagringsskyldig, som avses i 5 5, skall lämna sådan upp- gift under januari, april, juli och oktober månader varje år.
Lagrar någon efter tillstånd i stället för eldningsolja annat bränsle, skall han lämna motsvarande uppgift om vad han hade i lager därav. Efter an- maning är han ock pliktig att lämna tillsynsmyndigheten uppgift om sin förbrukning av sådant bränsle.
13 5.
Har någon sålt olja till avnämare, som sägs i 4 5 andra stycket, skall han före den 1 februari påföljande år lämna tillsynsmyndigheten uppgift om köparens namn och adress samt om den sålda myckenheten.
Efter anmaning är envar, som sålt olja inom riket, pliktig att lämna till- synsmyndigheten de uppgifter om försäljningen, vilka myndigheten finner erforderliga för tillämpningen av denna förordning.
14 å.
Tillsynsmyndigheten skall äga tillträde till lager, som avses i denna för- ordning, för inventering och besiktning. Lagringsskyldigs handelsböcker och affärshandlingar må granskas av myndigheten för kontroll av att han fullgör vad honom åligger med avseende å lagerhållningen.
Om skyldighet att inköpa olja från inhemskt oljeraffinaderi
15 5.
På framställning av den som vid oljeraffinaderi inom riket utvinner eller ämnar utvinna olja må Kungl. Maj:t, där raffineringen finnes önskvärd för det i 1 & angivna ändamålet samt anledning förekommer till antagande att oljan eljest icke skulle vinna avsättning till skäligt pris, ålägga den, för vilken lagringsskyldighet föreligger enligt 4 5 första stycket a) eller 5 5 första stycket, att från oljeraffinaderiet inköpa olja till myckenhet och pris som Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl. Maj:t äger ock fastställa tid och plats för leverans av oljan samt de villkor i övrigt, som kunna finnas er- forderliga. Oavsett vad därom i framställningen yrkats, må inköpsskyldig- heten fördelas mellan olika lagringsskyldiga efter vad prövas skäligt.
16 5.
Den, som utverkat åläggande enligt 15 5, är skyldig att leverera oljan till myckenhet och pris samt på villkor i övrigt, som bestämts av Kungl. Maj:t. Han är ock pliktig att med avseende å oljeraffinaderiets anordnande underkasta sig de bestämmelser, som Kungl. Maj:t finner gott meddela.
Ansvarsbestämmelser 17 &.
Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet och på sätt, som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, före- lägger tillsynsmyndigheten honom vite att inom viss tid vidtaga rättelse.
Om skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller vad därom är särskilt stadgat.
18 5.
Försummar någon att inom föreskriven tid lämna uppgift, som sägs i denna förordning, eller vägrar lagringsskyldig tillsynsmyndigheten tillträde till lagret eller underlåter han att efter anmodan hålla handelsböcker eller affärshandlingar tillgängliga för granskning av myndigheten, straffes han med dagsböter och äger tillsynsmyndigheten förelägga honom vite.
Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt denna för- ordning mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med dagsböter eller fängelse.
19 5.
Vad som inhämtats genom uppgift enligt denna förordning eller vid in- ventering eller besiktning av lager eller ock vid granskning av handelsböc- ker eller affärshandlingar må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med uppgiften eller åtgärden avsedda syftet. Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet häremot, dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag, till dagsböter eller fängelse.
20 5. Brott, varom i 18 & sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter an- mälan eller medgivande av tillsynsmyndigheten. Brott, varom i 19 5 sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att måls- äganden angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
Om besvär m. m. 21 5. över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ingivas till handels- departementet. Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
22 &. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndig- heten äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock må dessförin- nan tillsynsmyndighet utses och bestämmelser meddelas efter vad därom är i förordningen stadgat. Dispens, som sägs i 8 &, må ock medgivas före nämnda dag.
Genom förordningen upphäves förordningen den 10 juni 1938 angående handel med vissa mineraloljor tillika med de särskilda föreskrifter, som meddelats med stöd av samma förordning.
Tillsynsmyndigheten skall före den 1 oktober 1957 på sätt som sägs i 6 5 bestämma hur mycket olja envar lagringsskyldig skall hålla i lager under år 1958.
Den, som under år 1956 sålt eller förbrukat olja under omständigheter, som enligt 4 5 eller 5 5 första stycket grunda lagringsskyldighet, skall före den 1 juli 1957 lämna tillsynsmyndigheten uppgift om de myckenheter olja av olika slag, som han sålunda sålt eller förbrukat. Har han under omstän- digheter, som nyss äro sagda, sålt eller förbrukat olja jämväl under år 1955 eller under åren 1954 och 1955, skall han tillika uppgiva hur mycket olja han under nämnda tid sålunda sålt eller förbrukat. Efter anmaning är envar, som sålt olja inom riket, pliktig att lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om försäljningen, vilka myndigheten finner erforderliga för tillämpningen av vad här ovan är sagt. Förordnas före den 1 januari 1958 om lagringsskyldighet för oljeförbrukare, som sägs i 5 5 andra stycket, meddelar Kungl. Maj:t erforderliga föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om förbrukningen av eldningsolja vid anläggning inom riket.
Försummar någon att lämna uppgift som nu är sagd eller lämnar han mot bättre vetande oriktig uppgift, skall vad i 18 & stadgas äga tillämpning.
Förslag till förordning om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 5. I denna förordning förstås med lagringsskyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är pliktig att hålla lager av sådan olja efter vad därom stadgas i förordningen om åt- gärder för tryggande av tillgång på mineraloljor; olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 5 sistnämnda förordning; samt tillsynsmyndigheten: den i 3 5 samma förordning avsedda myndigheten.
2 5.
Lagringsskyldig är pliktig erlägga oljeavgift,
a) om han erhåller dispens från skyldigheten att hålla lager av olja eller att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som inne- fattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning; eller
b) om han, utan erhållen dispens, försummar skyldighet, som nyss är sagd.
Oljeavgift utgår ock i fall, varom stadgas i 5 5 andra stycket.
3 5. Oljeavgiften beräknas i fall, som sägs i 2 5 a), efter den myckenhet olja och den tid, som dispensen avser, och utgår, där ej annat följer av vad nedan i denna paragraf eller i 7 5 stadgas, med följande belopp:
Oljeslag Belopp i kronor för kubikmeter och år bensin, fotogen 28 motorbrännolja, eldningsolja 1 21 övriga eldningsoljor 27
I den mån oljan, efter vad därom blivit förordnat, skolat förvaras i berg- rum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning, förhöjas de angivna beloppen med sex kronor.
Omfattar dispensen kortare tid än ett år, utgår avgiften med häremot svarande lägre belopp. Påbörjad månad skall härvid räknas som hel månad.
4 5. I fall, som avses i 2 5 b), beräknas oljeavgiften i förhållande till den myckenhet olja som bort hållas i lager eller förvaras i bergrum eller på an-
nat därmed jämförligt sätt men som ej lagrats eller sålunda förvarats, allt å den dag som avses i avgiven uppgift eller verkställd undersökning var- igenom försummelsen yppats, och för tiden från samma dag intill dess efter meddelat föreläggande rättelse skall hava skett. Vid tidheräkningen skall del av månad anses som hel månad. Sker rättelse innan föreläggande med- delats, beräknas avgiften för en månad. I fråga om avgiftens belopp skola bestämmelserna i 3 5 äga motsvarande tillämpning.
5 5.
Inför någon från utrikes ort olja för försäljning till avnämare inom riket och har han ej tidigare regelmässigt importerat olja, äger tillsynmyndig- heten förelägga honom att hos myndigheten ställa säkerhet, som myndig- heten kan godtaga, för den oljeavgift han kan bliva pliktig att erlägga.
Ställes icke säkerhet inom förelagd tid, är importören pliktig att genast erlägga oljeavgift med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå, därest im- portören under importåret eftersatt skyldighet att hålla lager svarande mot den myckenhet olja han infört.
6 5. Oljeavgiften debiteras och uppbäres av tillsynsmyndigheten. Om det ändamål, för vilket influtna belopp skola användas, förordar Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens beslut.
7 5.
Är i fall, som avses i 2 5 a) eller b), det med hänsyn till att den lagrings- skyldige visar sig innehava erforderligt utrymme för förvaring av oljan eller av annan anledning uppenbart,. att oljeavgiften, beräknad på sätt som sägs i 3 eller 4 5, avsevärt överstiger den vinning den lagringsskyldige kan antagas göra genom underlåtenheten att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits, skall tillsynsmyndigheten förordna om skälig ned- sättning av avgiften. När så finnes skäligt och den lagringsskyldige icke härigenom vinner otillbörlig förmån, må i fall som nyss sagts avgiften helt eftergivas.
Frågan om nedsättning eller eftergift skall prövas innan avgiften debi- teras.
8 5.
Visas i fall, som avses i 2 5 a) eller b), sedan oljeavgift debiterats, att den lagringsskyldige fullgör vad som åligger honom i fråga om hållande eller förvaring av lager, må tillsynsmyndigheten efter vad som prövas skäligt förordna om återbäring av oljeavgift, vilken belöper på tid då skyldighet som nu sagts fullgjorts.
När särskilda skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten förordna om åter- bäring av oljeavgift, som utgått enligt 5 5 andra stycket.
Oljeavgift, som icke inbetalas inom föreskriven tid, må på framställning av tillsynsmyndigheten utmätas. Är säkerhet ställd, må avgiften av tillsyns- myndigheten uttagas därur. Pant må av myndigheten försäljas i betryg- gande ordning.
10 5.
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ingivas till handelsdepar- tementet.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
11 5. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndig- heten äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; bestämmelserna i 2, 3, 6, 7 och 10 55 skola dock även dessförinnan tillämpas, där dispens med- givits från skyldighet att efter ingången av år 1958 hålla lager av olja eller att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt som inne- fattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning. Föreskrifter rörande förordningens tillämpning må ock meddelas före den 1 januari 1958.
Bilaga C
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 5 Szo) och 17zo) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
Härigenom förordnas, att 2 5 5:0) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25.
5:o) mål om tullbehandling —— — -—— oriktig ursprungsbeteckning;
mål om taxering till skatt eller an- nan avgift;
mål om debitering eller indrivning av utskylder eller andra avgifter;
mål om taxering till skatt eller an- nan avgift, om debitering eller in- drivning av utskylder eller andra av- gifter, allt så framt ej klagan föres över myndighets beslut om skyldig- het att erlägga oljeavgift eller om in- drivning av sådan avgift;
mål om skyldighet —— —— —- lämna bidrag;
mål om restitution av utskylder, böter eller andra allmänna medel;
mål om restitution av utskylder, böter eller andra allmänna medel, dock ej oljeavgift;
anmärknings- eller redogörelsemål — _ _ allmänna medel; 17:o) mål om kyrkotukt — — — veterinärstyrelsens inseende;
mål om bötesansvar; mål om an- nat föreläggande vid vite än sådant, som må givas enligt författningar rö- rande banker eller andra penning- inrättningar, författningar rörande yrkesmässigt utövande av köp och försäljning i kommission av aktier, obligationer och liknande värdepap- per, författningar rörande fondbörs- verksamhet, lagen om polisväsendet i riket, lagen om uppsikt å jordbruk, lagen om rätt till fiske, lagen med
mål om bötesansvar; mål om an- nat föreläggande vid vite än sådant, som må givas enligt författningar rörande banker eller andra penning- inrättningar, författningar rörande yrkesmässigt utövande av köp och försäljning i kommission av aktier, obligationer och liknande värdepap- per, författningar rörande fondbörs- verksamhet, lagen om polisväsendet i riket, lagen om uppsikt å jordbruk, lagen om rätt till fiske, lagen med
1 Senaste lydelse av 2 5 5:0) se SFS 1947:671, av 2 5 17:0) se SFS 1956:318.
(Gällande lydelse)
särskilda bestämmelser om uppfin- ningar av betydelse för rikets för- svar eller folkförsörjningen m. m., brandlagen, såvitt angår kommuns skyldigheter enligt samma lag, civil- försvarslagen, utom såvitt rör inrät- tandet av enskilda skyddsrum, eller lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar; mål om utdömande av vite enligt andra än nämnda författningar;
mål om häktads _ -— _ i brottmål;
(Föreslagen lydelse)
särskilda bestämmelser om uppfin- ningar av betydelse för rikets för- svar eller folkförsörjningen m. m., brandlagen, såvitt angår kommuns skyldigheter enligt samma lag, civil- försvarslagen, utom såvitt rör inrät- tandet av enskilda skyddsrum, lagen om särskilda skyddsåtgärder för vis- sa kraftanläggningar eller författ- ningar rörande åtgärder för tryggan- de av tillgång på mineraloljor; mål om utdömande av vite enligt andra än nämnda författningar;
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.
Bilaga D
Bestämmelser angående oljelagring m. m. i utlandet
Danmark
Några särskilda bestämmelser om skyldighet att lagra olja finns inte. Petroleumbranschens faktiska lager uppgår i allmänhet till 25 procent av föregående års försäljning; även de större förbrukarna har som regel gan- ska stora lager.
I slutet av år 1955 tillsattes ett oljeråd, som lyder under ministeriet för handel, industri och sjöfart och som skall handlägga beredskapsärenden på oljeområdet. Rådet har övervägt att införa lagringsplikt för oljehandeln och större förbrukare men ansett, att detta f. 11. inte är nödvändigt.
Finland
I Finland finns en säskild lag om skyldighet att lagra flytande bränsle och smörjmedel till tryggande av rikets försvarsberedskap. Enligt denna lag kan näringsidkare, som till landet inför, tillverkar eller förädlar dylika ämnen förpliktas att inom riket hålla vissa lager av dessa, uppgående till högst 50 procent av den mängd, som den lagringsskyldige infört eller till- verkat under det kalenderår, då hans import eller tillverkning varit störst. Om importen, tillverkningen eller förädlingen under löpande år överstiger motsvarande mängd under något föregående år, skall lagringsskyldigheten räknas på det löpande årets kvantitet. I praktiken har emellertid lagrings- skyldigheten begränsats till 10 procent.
Lagringsskyldigheten kan utsträckas att avse även råvara, som använ- des för tillverkning av flytande bränsle och smörjmedel. Vidare kan nä- ringsidkare åläggas att lagra på en plats, som myndigheten anvisar. Även beträffande lagringssättet hör han rätta sig efter de krav, som kan upp- ställas; han kan dock icke mot sin vilja förpliktas att på egen bekostnad uppföra bombsäkra lagringsanläggningar. Förläggningen av de privata olje- företagens lager har bestämts av företagens kommersiella synpunkter. Någ- ra privata bergrum finns inte; däremot har staten skyddade lager. Oljeim- portör kan vidare åläggas att uppköpa i hemlandet tillverkade bränslen och smörjmedel samt att blanda det inhemska bränslet med det importerade.
Handels- och industriministeriet överväger f. n. åtgärder för att skapa större reservlager av olja.
Norge Några bestämmelser om skyldighet att lagra olja finns inte f. 11. Genom ett lagförslag, som nyligen antagits vid stortingets höstsession 1956, öppnas
emellertid möjlighet att införa en allmän lagringsplikt för att tillgodose beredskapsändamål.
Däremot finns särskilda bestämmelser om cisternanläggningar. Innan någon bygger en sådan anläggning skall denna godkännas av en nämnd, i vilken ingår representanter för försvaret, civilförsvaret, sprängämnesin- spektionen och oljehandeln; undantagna härifrån är endast mindre cister- ner. Denna nämnd kan vidare ålägga ägare eller brukare av anläggning av väsentlig betydelse för landets försörjning med drivmedel att vidtaga åtgär- der för att trygga försörjningen under krig. Sålunda kan nämnden meddela föieskrifter om uppförande och drift av nya cisternanläggningar, utvidg- ning av bestående anläggning, förläggning och flyttning av anläggning m.m. Den äger också föreskriva att anläggning skall utföras i bergrum eller på annat sätt förses med sky.dd Merkostnaderna i anledning av nämndens beslut täckes av allmänna medel; Konungen kan dock föreskriva, att dessa merkostnader skall tagas ut av oljeförbrukarna.
För att Oljebolagen skall öka sin lagringskapacitet i snabbare takt än vad rent kommersiella intressen fordrar, kan i fråga om nya cisternanlägg- ningar medges dispens från eljest gällande begränsningar i avskrivnings- rätten. Sådan dispens lämnas dock endast när det synes befogat ur bered- skapssynpunkt.
Belgien
Något åläggande att lagra vissa kvantiteter olja förekommer inte f. n. Oljehandeln har emellertid av myndigheterna uppmanats hålla så stora lager som möjligt samt att även sprida dem.
Italien
Den som fått koncession för raffinaderi eller oljeupplag är skyldig att hålla lager av oljeprodukter i den omfattning, som fastställts i samband med koncessionen. Innehavare av koncession för upplag av raffinerade produkter skall hålla ett permanent lager av minst 30 procent av upplagets kapacitet, på begäran av industri— och handelsdepartementet kan lagret ökas till 50 procent. Statliga eller kommunala bidrag till lagerhållningen förekommer inte. — Några bestämmelser om skyddad lagring av de för civilt bruk avsedda oljeprodukterna finns inte.
Nederländerna
Någon lagstadgad skyldighet att lagra olja föreligger inte. Genom att de nederländska oljeraffinaderierna huvudsakligen arbetar för export, finns det emellertid i allmänhet förhållandevis stora lager hos oljebolagen, Plat- sen för lagren bestäms i fredstid av kommersiella hänsyn. Enär omfatt-
ningen av såväl dessa lager som de, vilka finns hos andra importörer, fort- löpande skall anmälas, får myndigheterna en överblick av tillgången på oljeprodukter.
Schweiz
För att befrämja en lagerhållning av viktiga produkter kan vid införsel av vissa varor uttagas en särskild avgift. Genom särskilda överenskom- melser mellan myndigheterna och de olika oljeföretagen åtager sig före- tagen att lagra vissa kvantiteter olja. Lagringen sker i anläggningar —— del- vis i bergrum — vilka myndigheterna ställer till disposition samt i bolagens egna cisterner. Myndigheterna förpliktar sig att genom den schweiziska na- tionalbanken eller andra banker förskottera 90 procent av kostnaderna för de kvantiteter, som skall lagras för beredskapsändamål. På förskottet löper ränta efter en särskild räntesats, f. n. 1,5 procent. En central av oljeimpor- törerna bildad organisation, till vilken bidrag betalas i förhållande till de importerade kvantiteterna, svarar för de på beredskapslagren belöpande kostnaderna för inlagring, underhåll, övervakning, förlustrisker m. m.
Storbritannien
Någon skyldighet att lagra olja föreligger inte. Enligt en särskild lag kan Oljebolagen få statsbidrag för att öka lagerhållningen. Ehuru staten gärna ser, att såväl Oljebolagen som förbrukare lagrar olja, tillämpas lagen inte f. n. för detta ändamål. Oljebolagens lägre priser vid försäljning av stora kvantiteter uppmuntrar i viss utsträckning förbrukarna att hålla sig med egna lagringsutrymmen. Från myndigheternas sida råder man i görlig mån konsumenterna att begagna sig av denna förmån.
Cisternanläggningar har också byggts med statsmedel. En del av dessa disponeras av oljeföretag och i några fall har föreskrivits, att oljelager däri måste vara av viss storlek.
Sammanfattning av svaren från industriföretagen på industriförbundets rundfråga
Vid bedömningen av de inkomna svaren anges den procentuella fördel- ningen såsom beräknad på respektive siffror över årsförbrukning 1955. Sammanfattningen av undersökningen visar då följande:
1. Rena ja-svar utan villkor eller endast förbundna med vissa önskemål 11,0 % 2. Ja-svar förbunda med vissa villkor 47,5 % 3. Summa av 1. och 2. 58,5 % 4. Nej-svar 37,2 % 5. Varken ja eller nej 4,3 % Med den uppläggning, som frågan givits, har sålunda avtalslinjen med överväldigande majoritet förkastats av industriföretagen. Emellertid är det av intresse att konstatera den omfattande positiva in— ställning — representerad av närmare 60 % av den totala årsförbrukningen 1955 — som förefunnits, därest vissa enligt industriens mening nödvändiga förutsättningar hade förelegat. De synpunkter, som från industriföretagens sida framförts både som villkor för en anslutning till avtalsalternativet och som motiv för ett av- ståndstagande från detta, kan sammanfattas på följande sätt:
1. Staten hör till fullo bekosta sådan lagring, som avser landets tryggande med tanke på avspärrning och krig;
2. Kapital för investeringarna måste kunna ställas till industriföretagens förfogande utan att inkräkta på deras kreditmöjligheter i övrigt;
3. Byggnadstillstånd måste kunna beviljas utan att inkräkta på industriens byggnadskvot i övrigt;
4. Investeringsavgiften -— som tillkommit för att förhindra onödiga inves- teringar —— skall icke utgå vid investeringar i oljeanläggningar och olje- lager, särskilt inte, om sådana investeringar på det ena eller andra sättet framtvingas av staten; o. Avskrivningsreglerna bör göras gynnsammare för oljeanläggningar och oljelager;
6. Bestämmelsen om dispositionsrätten behöver uppmjukas, bl. a. med hänsyn till industriernas geografiska läge;
7. Hänsyn bör tagas till möjligheten att lagra alternativbränslen;
8. Schablonartade bestämmelser kan icke tillämpas för industriföretagen med hänsyn till deras ofta starkt skiftande individuella förhållanden och betingelser.
