SOU 1962:50
Utbildning av arbetsterapeuter
6. De statliga mentalsjukhusen . (för besvarande)
7. Universitetssjukhusen ...... (för besvarande)
8. Vanföreanstalterna ......... (för besvarande)
9. De statsunderstödda epilepti- keranstalterna ............. (för besvarande) 10. Samtliga landsting ......... (för besvarande i vad avsåg vederbörande landstingskommuns hela verksamhetsom- råde) 11. Samtliga landstingsfria städer (för besvarande i vad avsåg vederbörande kommuns hela verksamhetsområde)
12. Svenska landstingsförbundet . (för kännedom och framförande av ev. syn- punkter) 13. Svenska stadsförbundet ..... (för kännedom och framförande av ev. syn-
punkter samt besvarande i delar som kun- de antagas ej bli täckta genom svar från uppgiftslämnare enligt p. 11 ovan).
Vidare utsändes enkäten till vissa av medicinalstyrelsen angivna större pri- vata anstalter, varjämte överläkaren vid rehabiliteringskliniken vid central- lasarettet i Borås Gösta Eriksson bereddes tillfälle att uttala synpunkter i ämnet.
I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för enkätsvaren i anslut— ning till varje särskild fråga. Därefter lämnas ett referat av svaren från de centrala myndigheter, som är ansvariga för respektive vårdsektorer.
1. Till vilket antal är för ändamålet utbildade arbets— och/eller sysselsättnings- terapeuter anställda inom Edert verksamhetsfält? (Finns s.k. bildningsterapeut torde detta angivas särskilt.) Det må först framhållas, att svårigheter visat sig uppstå —— främst av termi- nologiska skäl —- att utröna det exakta antalet anställda. Fara för viss dubbel- redovisning inom några vårdområden, t. ex. vården av psykiskt efterblivna, kan också anses föreligga.
Av medicinalstyrelsens svar beträffande anstalterna för psykiskt efterblivna framgår, att där tjänstgjorde per den 1 oktober 1959 sammanlagt 74 personer helt eller delvis som arbets- och sysselsättningsterapeuter (i vad mån dessa ingår i av övriga uppgiftslämnare berörda befattningshavare går inte att fastställa).
Socialstyrelsen redovisar antalet inom dess _verksamhetsområde anställda till sammanlagt 78, varav 60 inom åldringsvården (över hälften på deltid), 12 inom nykterhetsvården (3 på deltid) och 6 vid ungdomsvårdsskolorna.
Pensionsstyrelsen uppger antalet anställda till sammanlagt 6 vid dess sjukhus. Antalet inom fångvården anställda anges till 33, varav 13 med placering på rättspsykiatriska och likartade avdelningar.
Sammanlagt omkring 30 finns anställda vid de statliga mentalsjukhusen. Universitetssjukhusen uppger sammanlagt 5 anställda. Vid vanföreanstalterna finns tillhopa 5 anställda, av vilka 3 anges som syssel- sättningsterapeuter.
För statens anstalt för fallandesjuka och de statsunderstödda epileptikeran— stalterna uppges en anställd.
Av landstingens svar inhämtas, att 173 personer, varav 2 på mindre än heltid, redovisas som anställda. Dessa fördelar sig på lasarett, sjukhem för långvarigt kroppssjuka, sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, sanatorier, konvalescenthcm m. fl. institutioner. I Stockholms län finns härjämte en bildningsterapeut.
De landstingsfria städerna redovisar sammanlagt 82 anställda, varav 4 på deltid, samt tillhopa 4 bildningsterapeuter. Sammanlagt 6 synes anställda av vederbörande socialnämnder (uppgifter om antalet anställda inom socialvården i Stockholm och Göteborg föreligger inte).
Vid de hörda större privata anstalterna finns sammanlagt 10 anställda, av vilka en halvtidsanställd.
Summa anställda — varvid med hänsyn till risken för dubbelredovisning här bortses från de 74 av medicinalstyrelsen uppgivna — utgör omkring 423 jämte 5 bildningsterapeuter.
2. Angiv de anställdas ungefärliga utbildning ( ex. Slöjdföreningens skola, Stene- by, auktoriserad utbildning i annat land; angiv särskilt s.k. bildningsterapeuts utbildning). Av de av medicinalstyrelsen angivna 74 arbetsterapeuterna vid anstalterna för psykiskt efterblivna uppges 3 ha examen och övriga 71 äga viss utbildning. Socialstyrelsen uppger, att av de omkring 78 anställda inom åldringsvård, nykterhetsvård och ungdomsvård har sammanlagt 5 genomgått Slöjdföreningens skola. Flertalet av de övriga har längre eller kortare utbildning vid Steneby. Vissa har kortare kurser i socialvårdsförbundets regi, och en — inom nykterhetsvår— den —— har i Danmark genomgått utbildning för arbetsterapeuter. I detta sam- manhang må också erinras om de 5. k. sysselsättningssamariterna, som genomgått av Röda Korset anordnade kurser och som finns bl. a. i Solna. Av pensionsstyrelsens anställda har en bl. a. genomgått Slöjdföreningens skola. Av de övriga har 3 vävlärarinneeaxmen, en utbildning vid Steneby yrkesskola och en kortare slöjdutbildning på Nääs. Inom fångvården har en genomgått Slöjdföreningens skola och de övriga kortare Stenebykurser, arbetsledarkurser eller liknande.
För de vid de statliga mentalsjukhusen anställda redovisas 13 som genomgått Slöjdföreningens skola. De övriga har genomgått Stenebykurser samt i vissa fall ytterligare kurser.
Av de anställda vid universitetssjukhusen uppges 2 ha utbildats vid Slöjd- föreningens skola, och de övriga 4 har genomgått Stockholmskursen 1948/49. Härtill redovisas ytterligare kurser, bl. a. i England och Skottland.
Av arbetsterapeuterna vid vanföreanstalterna anges 2 vara utbildade vid Slöjdföreningens skola. En har därjämte ettårig utbildning i Schweiz. Övriga har bl. a. vävlärarinneexamen respektive förskollärareexamen m.m.
Den enda anställda vid statens anstalt för fallandesjuka m.fl. har genomgått vävskola, Nordenfeltska slöjdkursen i Göteborg samt kompletteringskurser.
Angående de 173 av landstingen anställda kan i korthet sägas följande. 67 har genomgått Slöjdföreningens skola och 6 Örebrokursen. Ett 60—tal har längre eller kortare tids utbildning vid Steneby, 3 har utbildats utomlands och en genomgått kurser i USA. AV de övriga har flera vävlärarinne— respektive förskollärarinne- utbildning, varjämte vissa genomgått diverse yrkesskolkurser m.m. Några anges som elever vid Slöjdföreningens skola. I enstaka fall har ingen utbildning angi- vitS. Bildningsterapeuten är fil. kand. i pedagogik och praktisk filosofi, statistik och etnografi.
För de av de landstingsfria städerna anställda kan följande summariskt anges. Sammanlagt 27 uppges ha genomgått Slöjdföreningens skola och en kursen i Örebro, 9 har genomgått Stenebykursen och 11 av Stockholms stads sjukhus- direktion anordnade kurser. För 3 uppges utbildning i utlandet. För de övriga redovisas skiftande utbildning. Beträffande de 4 bildningsterapeuterna redovisas följande. De 2 i Stockholm har — förutom studentexamen —— den ene 2 betyg i engelska och lärarerfarenhet och den andre folkskollärarexamen, universitets- kurser i England samt föreläsaruppdrag m.m. För de 2 i Göteborg redovisas i det ena fallet prästutbildning. I det andra anges, att vederbörande ej har särskild utbildning men fullt tillräckliga personliga kvalifikationer.
Huvuddelen av de anställda vid de större privata anstalterna anges ha genom— gått bl.a. Stenebykurser. För 3 uppges förskollärarutbildning.
Sammanfattningsvis kan anges, att tillhopa omkring 120 anställda genomgått Slöjdföreningens skola och 7 den vid Örebro läns landstings yrkesskolor anord- nade kursen. För ett fåtal redovisas utbildning i utlandet. I runt tal 175 anställda synes ha erhållit utbildning vid Steneby för längre eller kortare tid.
3. För vilken eller vilka olika huvudsakliga arbetsuppgifter är dessa befattnings— havare anställda? Angiv tillika om arbetsterapeuten är anställd t. ex. för ren sysselsättning och förströelse eller för uppträning eller förberedande yrkesträ- ning. Vilket antal befattningshavare finns för var och en av de förekommande olika uppgifterna?
Sysselsättning och förströelse kan anses överväga såsom huvudsaklig arbets- uppgift. Så är uteslutande fallet beträffande åldringsvården. Inom nykterhets- vården förekommer även arbetsträning, huvudsakligen uppträning, och vid ung— domsvårdsskolorna i huvudsak arbetsträning. Sysselsättning och förströelse före- kommer till övervägande del vid pensionsstyrelsens sjukhus. Inom fångvården är det uteslutande fråga om arbetsträning. Beträffande de statliga mentalsjuk- husen förekommer huvudsakligen sysselsättning och förströelse men även viss uppträning och förberedande arbetsträning m. m. Behandling i alla sjukvårdens faser uppges förekomma vid universitetssjukhusen och vanföreanstalterna. Vid statens anstalt för fallandesjuka m.fl. är det mest fråga om sysselsättning och förströelse. Detsamma gäller verksamheten vid landstingens och städernas utan— för landsting inrättningar och vid de större privata anstalterna. I några fall förekommer uppträning och förberedande arbetsträning.
li. Anser Ni att överensstämmelse finns mellan befattningshavarens utbildning och arbetsuppgifter? Om inte, angiv i vilka avseenden brister föreligger. För åldringsvårdens del anser socialstyrelsen att vederbörande saknar särskild, efter åldringsvårdens krav anpassad utbildning. Inom nykterhetsvården och vid ungdomsvårdsskolorna anses överensstämmelse mellan utbildning och arbets— uppgifter i stort sett föreligga. För de sistnämnda institutionerna anses dock en allsidigare utbildning önskvärd.
I stort sett anses överensstämmelse föreligga vid pensionsstyrelsens sjukhus. Så är däremot inte fallet inom fångvården. (Jfr under fråga 6.)
Vid de statliga mentalsjukhusen anses i åtskilliga fall överensstämmelse före- ligga. Kritiska synpunkter framföres dock, bl. a. riktande sig mot 4—månadersut- bildningen vid Steneby yrkesskola, som anses otillräcklig.
Från karolinska sjukhuset hävdas, att, i den mån överensstämmelse föreligger, detta inte beror på tidigare formell utbildning utan på kompletterande studier och tjänstgöring.
En kritisk inställning uttryckes av några av vanföreanstalterna. Ökad medi- cinsk utbildning efterlyses.
AV landstingens svar inhämtas skiftande meningar. Jakande svar omväxlar med kraftigt negativa. Av de senare framgår bl. a., att ökad teoretisk och prak- tisk utbildning anses nödvändig inte bara för tjänstgöring vid rehabiliterings- avdelningar. En bättre medicinsk utbildning efterlyses av vissa uppgiftsläm- nare. I åtskilliga fall understrykes vikten av utbildning för vård av psykiatriskt klientel. Vikten av samarbete med läkare, sjukgymnaster m.fl. framhålles. I några fall hävdas, att nuvarande utbildning är alltför tekniskt kvalificerad med hänsyn till de enkla sysselsättningar som merendels kommer i fråga.
Utöver nu angivna exempel framkommer åtskilliga intressanta synpunkter i svaren från de landstingsfria städerna. Ökade medicinska kunskaper efterlyses. Specialutbildning för tjänstgöring vid mentalsjukhus är ett önskemål. Uppdel-
ning av utbildningen på två linjer, en för sysselsättning och en för funktionell arbetsterapi föreslås även.
Bland de större privata anstalterna uppges från Kronprinsessan Lovisas vård- anstalt, att en påbyggnad av utbildningen bör ske i fråga om bl.a. barnsjuk- domar.
5. Vilken är Er allmänna uppfattning om arbets— och sysselsättningsterapiens värde i det eller de sammanhang Ni har erfarenhet därav? Socialstyrelsen framhåller, att behovet av åtgärder för att stimulera gamla män- niskor till aktivitet numera är allmänt erkänt. Beträffande nykterhetsvården föreligger vid vissa anstalter ett markant behov av terapeuter för sysselsättning och förströelse medan vid andra anstalter behovet av arbetsträning eller förbe- redande yrkesträning är mer dominerande. Vid ungdomsvårdsskolorna är arbets- träning och förberedande yrkesundervisning viktiga moment i resocialiseringen. Inom arbetsvården förekommer icke arbetsterapi i vedertagen mening, uttalar arbetsmarknadsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen anser att arbetsterapin är av värde för behandlingen av fångvårdens arbetshämmade klientel. Från de statliga mentalsjukhusens sida redovisas till övervägande del en myc- ket positiv inställning. Bland framkomna meningsyttringar må anföras följande. — Industriell terapi har avgörande betydelse vid aktivering av kroniska sjuk— domsfall (S:ta Maria sjukhus). För ett mera högtstående klientel, där återan- passning är tänkbar, bör yrkesutbildning och arbetsträning utföras av yrkes- lärare (S:t Olofs och Salberga sjukhus). Sakkunnig ledning och understöd av moderna medicinska behandlingsmetoder är av stor betydelse (Säters, Frösö och Furunäsets sjukhus). I kombination med kemoterapi ger arbets- och sysselsätt- ningsterapin resultat, som framgår bl. a. i beläggningsstatistiken. Fall som tidi- gare betraktats såsom hopplöst kroniska har kunnat rehabiliteras och den ene efter den andre kunnat utskrivas. Därmed har den tidigare mycket besvärande överbeläggningen kunnat nedbringas och även undanröjas, samt flera platser kunnat ställas till disposition för den akuta sjukvården (Falbygdens sjukhus). Arbets- och sysselsättningsterapin är, speciellt då det rör psykiskt sjuka, blott en gren av psykoterapin och får inte överdimensioneras vare sig på bekostnad av övrig psykoterapi —— med vilken den skall gå hand i hand —— eller den psykia- triska somatoterapin (S:t Jörgens sjukhus).
Från pensionsstyrelsens sjukhus, universitetssjukhusen, vanföreanstalterna, epileptikeranstalterna, landstingen och de privata anstalterna framhålles i stort sett enstämmigt att arbets— och sysselsättningsterapin är av mycket stort värde.
6. Vilken allmän uppfattning har Ni om den nuvarande svenska utbildningens utformning? Om Ni har på erfarenhet grundade kritiska synpunkter vore det värdefullt att så utförligt som möjligt få del av dem (jfr dock fråga 8).
Socialstyrelsen anser, att en utbildning anpassad för åldringsvårdens behov är önskvärd. Vad angår nykterhetsvårdens behov anses utbildningen tillfredsstäl- lande, när det gäller ren sysselsättning och förberedande rehabilitering, men för fortsatt rehabilitering anses åtskilliga brister i utbildningen föreligga. Vidare anmärkes, att frågan fortfarande är öppen om sistnämnda verksamhet skall anförtros åt arbetsterapeuter eller åt särskilt utbildade arbetsledare. Om utbild- ningen för verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna anmärkes, att denna borde göras allsidigare.
F ångvårdsstyrelsen anmäler kritiska synpunkter i bl. a. följande hänseenden. Utbildningen bör för fångvårdens del läggas upp så att den passar även manliga befattningshavare inom annan värd än sjukvård. Anstaltspraktik från t. ex. fångvård, alkoholistvård eller annan socialvård (helst två vårdområden) bör jäm- ställas med sjukhuspraktik. Den praktiska förutbildningen, som nu uteslutande tar sikte på slöjdarbete, bör snarare grundas på utbildning vid exempelvis cen- trala verkstadsskolor. I den medicinska utbildningen synes till vidare rörelselära och ortopedi kunna utgå samt psykiatri och arbetshygien få ökat utrymme. Den sociala delen av psykologi- och pedagogikundervisningen bör utvidgas. I den konsttekniska utbildningen torde konstsöm och talteknik kunna utgå och trä- och metallslöjd m.m. ingå, varjämte vanligt snickeri— och metallarbete samt kännedom om arbetsmaskiner bör beredas plats. Kompletteringskurser bör an- ordnas åtminstone vart tredje år.
Åtskilliga av uppgiftslämnarna vid de statliga mentalsjuk/tusen har anmält kritiska synpunkter av i huvudsak följande innebörd. Förlängd utbildningstid är önskvärd. Undervisningen bör utökas i ett flertal, huvudsakligen medicinska ämnen men även i arbetsvård m.m. Genomgång av provtjänstgöring är viktig. Gemensam grundutbildning med fortsatt specialutbildning synes lämplig. Kor- tare utbildning i rehabiliterings- och sysselsättningsterapi behövs för sjukvårds— personal. Någon form av specialutbildning för s.k. socioterapeuter bör komma till stånd.
Karolinska sjukhuset anser nuvarande utbildning tillfredsställande i vad gäller sysselsättning. Speciell utbildning i rörelseterapi erfordras vid bl.a. rehabilite- ringsavdelningar och neurologiska m.fl. avdelningar. ADL-utbildningen bör ut- vidgas. Differentierad utbildning är förmodligen nödvändig även för kvalificerad arbetsterapi på psykiatriska kliniker och inom pediatrisk verksamhet. En diffe- rentierad specialutbildning synes erforderlig för, uppskattningsvis, hälften av arbetsterapeutkåren. Mer utbildning i fråga om yrkesträning och kvalificerad hemträning anses önskvärd. För mentalsjukvårdens del kräves, förutom en till- fredsställande grundutbildning, särskild utbildning i bl.a. psykologi och psykiatri.
Delvis liknande synpunkter framföras av vanföreanstalterna, som understry- ker vikten av kliniska demonstrationer.
Epileptikeranstalterna anser utbildning vid Steneby eller liknande jämte prak— tik vid t. ex. särskola lämpligt för ändamålet.
Ett flertal uppgiftslämnare vid landstingen och dess inrättningar levererar kritik. Samordning helt eller delvis med sjukgymnastutbildningen föreslås. För- längd utbildningstid med utökad medicinsk utbildning önskas, i vissa fall föreslås upp till 3 är. Den ringa utbildningskapaciteten påtalas. Behov av fortbildnings- kurser anmäles. Nuvarande utbildning anses alltför konstnärligt betonad. Prak— tik under utbildningstiden anses böra organiseras av skolan. Uppdelning efter gemensam grundutbildning på sysselsättningsterapi samt arbets- och rehabilite- ringsterapi föreslås. Som ett alternativ härtill förordas att grundutbildningen skall ge kompetens som sysselsättningsterapeut, varjämte påbyggnadskurser anordnas centralt för specialutbildning till arbets— eller rehabiliteringsterapeut. Vissa uppgiftslämnare förordar en differentierad utbildning och andra en enhetlig utbildning.
Vikten av personliga förutsättningar framhålles. Kortare utbildning för tjänst- göring inom vården av psykiskt efterblivna anses böra övervägas. Förslag om förläggande av praktikutbildning vid — utöver centralinstitut -— centrallasarett m.fl. lasarett i landstingens regi framföres.
Kritiska synpunkter av i huvudsak det innehåll som här ovan angivits fram— för även de landstingsfria städerna. Utbildning för funktionell arbetsterapi och ADL-träning framhålles som särskilt viktig. Utbildningen bör läggas upp på liknande sätt som sjukgymnast— och sjuksköterskeutbildningen. Exempelvis föreslås en planmässig 2—21/2—årig skolutbildning utan krav på förpraktik. Praktiken bör ingå i skoltiden, förläggas till lämpliga utbildningsplatser vid sjuk— hus och organiseras — av skolledningen —- på ungefär samma sätt som sjuk- sköterskeelevernas praktiska utbildning. Utbildningskraven anses kunna ställas olika med hänsyn till arbetsuppgifter och verksamhetsområden.
Från de större privata anstalterna framföres viss kritik, som i stort sett sam- manfaller med vad ovan redovisats.
7 . Finns inrättade men vakanta arbetsterapeutbefattningar inom Ert fält? Hur många i så fall? Följande vakanser har uppgivits:
Åldrings- och nykterhetsvård ................................. 2 Fångvård .................................................. 1 Statliga mentalsjukhus ....................................... 12 Epileptikeranstalterna ....................................... 2 Landstingens vårdanstalter (några uppehålles med vikarier) ..... 16 De landstingsfria städerna (alla 3 uppehålles med vikarier) ....... 3 De större privata anstalterna ................................. 1
Summa 37
8. Anser Ni, att det fö r närv arande föreligger behov av flera befattningar för arbets- och/eller sysselsättningsterapeuter inom Ert fält och i så fall av hur
mänga utöver dem som redan finns? Om frågan besvaras jakande, angiv varför behovet inte är täckt. Brist på medel, brist på utbildade sökande, brist på lämp- ligt utbildade sökande?
Är skälet det sistnämnda, anhålles om utförliga synpunkter på vad som skulle vara för Ert behov eller Era olika behov lämplig utbildning. Härvid bör i första hand önskemål rörande de utbildades funktion och användbarhetsområde an— givas. För vården av psykiskt efterblivna anser medicinalstyrelsen önskvärt under en övergångsperiod, till dess tillräckligt antal utbildade arbetsterapeuter står till förfogande, med minst en arbetsterapeut vid varje centralstyrelse, dvs. sam- manlagt 25, jämte omkring 10 för riksanstalterna. (Risk för dubbelredovisning av dessa synes inte föreligga.)
Inom åldringsvården behövs inom de närmaste åren minst 200 (mer än 100 fler än för närvarande) sysselsättningsterapeuter med härför avpassad utbild— ning därav dock åtskilliga på deltid. Brist på medel och på lämpligt utbildade sökande samt svårigheter av praktisk och organisatorisk natur anges som orsak till rådande brist. För nykterhetsvårdens del uppskattas behovet till ytterligare ett 20—tal specialutbildade terapeuter för sysselsättning, uppträning och, i några fall, förberedande yrkesträning. Otillräckliga ekonomiska resurser och utbygg— nadsmöjligheter uppges ha utgjort huvudanledningen till att behovet ej täckts.
Någon brist på specialutbildade terapeuter vid ungdomsvårdsskolorna uppges inte föreligga.
Enligt pensionsstyrelsens mening saknas anledning att utöka antalet arbets— terapeuter vid dess sjukhus med hänsyn till målsättningen för rehabiliterings— verksamheten vid dessa. Arbetsterapeuterna avses i stället möjligen bli ersatta med arbetsledare eller utbildas härtill.
Fångvårdsstyrelsen framhåller rekryteringssvårigheter till följd av gällande lönesättning samt ifrågasätter en differentiering av utbildningen, för fångvår- dens del lämpligen på så sätt att terapeuterna vid de rättspsykiatriska avdel- ningarna erhölle specialutbildning genom kompletteringskurser. Till jämförelse erinras om fortbildningskurserna för personal inom mentalsjukvården. Något ytterligare personalbehov för närvarande uppges ej.
Ett exakt angivet ytterligare behov vid de statliga mentalsjukhusen synes svårt att få fram. Med ledning av lämnade uppgifter torde behovet emellertid kunna anges till minst ca 60 arbets— och /eller sysselsättningsterapeuter. Härtill kommer ett relativt litet antal bildnings- och socioterapeuter.
Universitetssjukhusen anger ett sammanlagt ytterligare behov av minst 15 arbetsterapeuter. Bristen uppges föranledd av ekonomiska skäl men även av bristande insikter om arbetsterapeutens plats i tidig rehabilitering.
Ett behov av ytterligare 1 arbetsterapeut anmäles av vanföreanstalterna. Statens anstalt för fallandesjuka m.fl. anger behovet av arbetsterapeuter för närvarande till ytterligare 3.
Behov av flera terapeuter föreligger för närvarande inom landstingsområdena till ett antal av minst 38, vartill kommer en bildningsterapeut. Anledningarna till att behovet ej är täckt anges i vissa fall vara medelsbrist och brist på kom— petent personal.
I huvudsak medelsbrist åberopas som anledning till att behovet ej täckts vid inrättningarna i de landstingsfria städerna, vilka anmäler ett ytterligare behov av minst ca 36 arbetsterapeuter.
För de större privata anstalternas del uppskattas det nuvarande behovet till åtminstone ytterligare 6 terapeuter. Brist på lokaler och lämpligt utbildade sökande uppges som orsaker till att behovet ej är täckt; bl.a. anses barntera- peuternas utbildning böra beaktas.
Sammanfattningsvis ger de anmälda önskemålen vid handen, att ett behov av tillhopa ytterligare ca 330 arbetsterapeuter anses föreligga för närvarande. Därest — vilket nog är riktigast — åldringsvårdens ytterligare behov, vilket ju avsåg de närmaste åren, till huvudsaklig del anses utgöra ett framtida behov (se nästa fråga), blir det aktuella behovet eller den aktuella bristen ca 220 arbetstera- peuter.
9. Hur bedömer Ni behovet av arbetsterapeuter för den överblickbara framtiden inom det fält Ni ansvarar för? Svaret torde utformas med beaktande av utvecklingen inom hela det område respektive uppgiftslämnare svarar för ( em. sjukvården inom landstingskommu- nen, åldringsvården i riket). Svar kan också avgivas utifrån olika förutsättningar, exempelvis att utbildningen a) utformas i princip som för närvarande, b) får en inriktning, som svarar mot Era behov. Svaret bör utmynna i en siffra, eller i alternativa siffror, och avse den angivna tid, Ni anser Er kunna överblicka. Det uppgivna behovet av arbets- och/eller sysselsättningsterapeuter för den överblickbara framtiden är ganska stort. Med hänsyn till den avfattning åt- skilliga svar givits är det svårt att exakt ange storleken av detta behov. En brist i de avgivna svaren är frånvaron av en angiven tidpunkt, till vilken det framtida . behovet hänför sig. Med hänsyn till tidigare gjorda erfarenheteer i liknande sam- manhang synes det emellertid sannolikt att uppgifterna icke avser en längre fram liggande tidsrymd än omkring 5 år. Inberäknat det nuvarande antalet anställda, som angivits under fråga 1 (471 arbetsterapeuter), antalet under fråga 7 upptagna vakanta befattningar (37 va— kanser) samt det aktuella ytterligare behov, som redovisats under fråga 8 (220 arbetsterapeuter), kan behovet för överblickbar framtid anges till minst ca 1 100. Härtill kommer ett behov av ca 17 bildnings— och/eller socioterapeuter. Det först- nämnda behovstalet fördelar sig enligt följande. För vården av psykiskt efterblivna torde man i avsaknad av annan uppgift böra försiktigtvis räkna med det av medicinalstyrelsen angivna aktuella behovet av tillhopa 35 tjänster.
Av socialstyrelsens uppgifter att döma torde man kunna räkna med följande behov, nämligen inom åldringsvården ca 200, inom nykterhetsvården minst om- kring 30 och för ungdomsvårdsskolorna ungefär 6 arbetsterapeuter.
Behovet vid pensionsstyrelsens sjukhus torde kunna beräknas till ca 6 och inom fångvården till i runt tal 45 terapeuter.
Mycket osäkra är uppgifterna beträffande de statliga mentalsjukhusen. Be- hovet torde i runda siffror kunna anges till minst omkring 180 jämte ett 10-tal bildnings- och socioterapeuter.
Omkring ett 60-tal befattningar synes erforderliga vid universitetssjukhusen och omkring 7 vid vanföreanstalterna.
Behovet vid statens anstalt för fallandesjuka m. fl. torde kunna anges till om- kring 8.
Landstingens sammanlagda behov torde kunna beräknas till minst ca 355, vartill torde komma ett behov av ett par bildningsterapeuter.
Det sammantagna behovet vid inrättningarna inom de landstingsfria städerna torde kunna uppskattas till minst ca 150. Behovet av bildningsterapeuter torde kunna anges till 5.
Sammanlagt ca 17 befattningar synes erforderliga vid de större privata anstal— terna.
Summan av angivna behovstal utgör 1 088, eller i avrundat tal 1 100 arbets- terapeuter.
10. Övriga synpunkter på utbildningsbehov och utbildning beträffande arbets- och sysselsättningsterapeuter i Sverige.
De i anslutning till ovanstående fråga redovisade svaren har i stor utsträckning inriktat sig på utbildningens innehåll. Härtill återkommer utredningen i kapitlet om arbetsterapeututbildningens uppläggning och innehåll.
Här redovisas i sammandrag de mera översiktliga synpunkter på frågan om behovet av arbetsterapeuter inom skilda vårdsektorer, som avgivits av de för dessa sektorer närmast ansvariga centrala myndigheterna jämte Svenska lands- tingsförbundet.
M edicinalstyrelsen Medicinalstyrelsen meddelar, att styrelsen icke för närvarande anser sig ha något att till- lägga till de allmänna synpunkter, som framförts i överstyrelsens för yrkesutbildning och medicinalstyrelsens gemensamma skrivelse till Konungen av den 23 mars 1959 med an- hållan om utredning i frågan. (Se direktiven samt s. 47 ovan.) Ur en vid medicinalstyrel- sens svarsskrivelse fogad PM rörande arbets- och sysselsättningsterapeuternas utbildning vad beträffar anstalterna för psykiskt efterblivna inhämtas emellertid vissa ytterligare upp— lysningar rörande detta vårdområde.
Den 1 oktober 1959 fanns vid anstalterna för psykiskt efterblivna följande personal, som tjänstgjorde helt eller delvis såsom arbets- och sysselsättningsterapeuter.
med viss med examen
utbildning Vid plananstalterna (kom. och enskilda) .......... 3 48 Vid de 45 riksanstaltema ....................... — 31 Summa: 3 med examen 71 med
viss utbildning
Inom särskoloma tjänstgjorde vid samma tidpunkt 36 förskollärare, vars arbetsuppgifter i stort sammanföll med arbetsterapeuternas.
Den öppna vården (dag- och sysselsättningshem) för psykiskt efterblivna beräknas under den närmaste tiden utbyggas högst väsentligt, varför ett behov av arbets- och sysselsättningsterapeuter kommer att uppstå även vid dessa externat.
De 25 centralstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt efterblivna representerar i runt tal:
plananstalter ................... 80 med 5.000 platser Särskolor ...................... 25 med 2.500 platser riksanstalter ................... 45 med 2.000 platser. Önskvärt vore, att, under en övergångsperiod till dess tillräckligt antal utbildade arbets— terapeuter står till förfogande, såsom ett minimum till varje centralstyrelse vore knuten minst 1 arbetsterapeut med sådana kvalifikationer, att densamma kunde tjänstgöra som konsult. Dessutom tillkommer ett behov av ca 10 för riksanstalterna. Den konsulterande arbetsterapeuten bör kunna handleda delvis utbildade sysselsättningsterapeuter, som är anställda vid de olika anstalterna.
Socialstyrelsen
De under styrelsen sorterande verksamhetsområden, som närmast berörs av utredningen, är åldringsvården, nykterhetsvården och ungdomsvårdsskolorna.
Äldringsvården. Inom den kommunala åldringsvården, de landstingsfria städerna undan- tagna, är ca 60 personer anställda såsom terapeuter. Såvitt framgår av inhämtade upp- gifter är flertalet men ej alla utbildade för ändamålet. Av antalet utbildade terapeuter har såvitt framgår av insamlade uppgifter endast 4 utbildats vid Slöjdföreningens skola i Göte— borg, medan de övriga i regel har genomgått kortare kurser på Stenebyskolan eller i Socialvårdsförbundets regi.
Arbetsterapin inom åldringsvården har hittills syftat huvudsakligen till sysselsättning och förströelse.
Styrelsen anser det vara en brist, att ifrågavarande befattningshavare saknar utbildning anpassad efter de särskilda krav som ställes på terapeuter inom åldringsvården. Angeläget är, att det snarast skapas ökade möjligheter för utbildning — även kompletterande ut- bildning — av terapeuter för åldringsvårdens behov. Undervisningen bör bl.a. omfatta. psykologisk undervisning särskilt om den åldrade människans egenskaper och förutsätt— ningar.
Behovet av åtgärder från samhällets sida i syfte att stimulera gamla människor till aktivitet är numera allmänt erkänt. Socialstyrelsen har sedan lång tid tillbaka verkat för att man ute i kommunerna skall vidtaga åtgärder för att bryta den passivitet, som så ofta påtvingats åldringar. Under senare är har också i en del kommuner igångsatts terapiverk- samhet inom såväl den öppna. som den slutna åldringsvården. Verksamheten har dock ännu ej nått önskvärd omfattning.
Behovet av sysselsättningsterapeuter, utbildade med sikte på uppgifterna inom åldrings- vården, är stort. Såvitt nu kan bedömas behövs för de närmaste åren ytterligare minst 100 terapeuter med sådan utbildning. Endast större kommuner torde ha möjlighet att
anställa egna terapeuter, varför en samverkan över kommungränserna torde vara en förut- sättning för en ökning av antalet kommunalt anställda terapeuter. Brist på medel och svårigheter av praktisk och organisatorisk natur är alltså i viss mån orsak till det akuta behov av terapeuter, som förefinnes. Enligt styrelsens mening utgör emellertid bristen på. lämpligt utbildade terapeuter också ett avgörande hinder för en utvidgning och intensifie— ring av den terapeutiska verksamheten bland åldringar, för vilken de yttre betingelserna blir allt gynnsammare. I alla nyinredda ålderdomshem är särskilda »hobbyrum» för pensionärernas sysselsättning anordnade.
Nykterhetsvården. Vårdanstalterna för alkoholmissbrukare får ta. hand om en mycket heterogen patientgrupp. Genom en central differentiering sker placering på vårdanstalt efter patientens fysiska och psykiska status och med hänsyn till hans kriminella belast- ning och tidigare anstaltserfarenhet. Härigenom söker man erhålla ett så likartat klientel som möjligt vid var och en av anstalterna, vilket medför stora skiljaktigheter vid klientel- jämförelse de olika anstalterna emellan. På grund härav är också behoven vid de olika anstalterna i de nu aktuella frågorna varierande. Vid några anstalter är till följd av pa- tienternas ålder eller fysiska handikap behovet av terapeuter för ren sysselsättning och förströelse markant, medan flertalet anstalter har ett stort behov av utbildade arbetstera— peuter för direkt arbetsträning, som syftar till inpassning i det normala produktionslivet, eller av terapeuter för förberedande yrkesträning. Detta behov är dock direkt avhängigt av de ekonomiska resurser, som kan ställas till anstalternas förfogande för en utbyggnad av de tekniska möjligheterna till en sådan arbets— och yrkesträning och givetvis för av- löning av erforderlig personal. Arbetstidsförkortningen medför också inom anstaltsvården ett väsentligt ökat behov av sysselsättningsmöjligheter av skilda slag under fritid. Assistenter med lämplig utbildning att leda bildningsverksamhet, idrott och olika hobby— sysselsättningar under fritid kommer att erfordras i ökad omfattning, om tillfredsställande Vårdresultat skall kunna ernås.
Den nuvarande utbildningen synes fullt tillfredsställande när det gäller ren sysselsätt- ningsterapi och förberedande rehabilitering av patienterna, men i fråga om fortsatt reha- bilitering med arbetsträning och anpassning till det normala arbetslivets krav brister det åtskilligt i utbildningen. Sedan är det fortfarande en öppen fråga, huruvida den senare verksamheten är en uppgift för arbetsterapeuterna eller om dessa uppgifter kanske snarare bör anförtros yrkesutbildade arbetsledare med särskild pedagogisk och mentalhygiensk utbildning. Vidare kan diskuteras, huruvida dessa arbetsledare bör ha mycket specialiserad yrkesutbildning eller om deras yrkesutbildning bör vila på en bredare bas och tonvikten i utbildningen läggas på för all arbetsträning nödvändiga kunskaper i anatomi, fysiologi, psykologi, mentalhygien, pedagogik och liknande ämnen.
Ungdomsvården. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna omfattar huvudsakligen ar- betsträning, i vissa fall jämväl sysselsättning och förströelse eller förberedande yrkesträ- ning. En allmän orientering angående bl.a. arten av den terapeutiska verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna ges i betänkandet ang. verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna, SOU 1959: 25, kap. VIII å sid. 72 ff och kap. XII å sid. 121—129.
För ungdomsvårdsskolornas elever är arbetsträning och förberedande yrkesundervisning ett viktigt moment i resocialiseringen. På grund av den starka differentieringen mellan olika skolors klientel måste kraven på arbetsterapeuten sättas mycket olika. På pojk- skolorna får arbetsterapien mer karaktär av direkt yrkesundervisning inom mekanik, smide, snickeri o. (1.
Med hänsyn till arten av arbetet vid ungdomsvårdsskolorna och svårigheten flerstädes att differentiera arbetsuppgifterna torde de befattningshavare, som engageras huvudsak— ligen för den terapibetonade verksamheten, som regel behöva en allsidigare utbildning än enbart den speciella terapeututbildning, som för närvarande står till buds. Detta torde i
viss mån gälla även beträffande de terapeuter, som nu är anställda vid skolorna. I huvud— sak har dessas utbildning dock såvitt framgår av skolornas yttranden visat sig tillfreds- ställande, såvitt beträffar de rent terapeutiska uppgifterna. En annan sak är att det svår- bemästrade klientelet ställer mycket stora krav på terapeutiska personliga egenskaper, varför rekryteringen av lämpliga terapeuter utgör ett allvarligt problem. Det föreligger också stora svårigheter att behålla personalen.
Arbetsmarknadsstyrelsen
Liksom andra delar av den medicinska rehabiliteringen kan arbetsterapin lägga grunden för arbetsvårdande åtgärder. Särskild betydelse får den med hänsyn till att den —— rätt inriktad — i högre grad än övriga terapiformer anknyter till arbetslivet och därigenom verksamt kan bidraga till att hos den sjuke upprätthålla arbetsförmåga och yrkesskick— lighet samt utgöra en lämplig förberedelse för de särskilda insatser från arbetsvårdens sida, som erfordras för den enskildes placering i arbete. Arbetsterapi i vedertagen mening förekommer icke som ett hjälpmedel inom den egentliga arbetsvården. Frågan om behovet av och formerna för utbildning av terapeuter har för den skull icke varit aktuell inom arbetsvården som sådan.
I sammanhanget bör nämnas, att i något fall arbetsledare och instruktörer vid de verk- städer för arbetsträning, som inom arbetsvårdens ram inrättats av landsting och kommu— ner, genomgått terapeututbildning. Såvitt styrelsen kan bedöma, har emellertid icke terar peututbildningen som sådan varit avgörande vid deras anställande utan andra yrkeskvali- fikationer, vilka de till en del kan ha förvärvat under eller i samband med utbildningen till terapeuter. Den arbetsträning, dessa verkstäder avser att meddela, har annat innehåll än arbetsterapin och ställer för den skull andra krav på yrkeskvalifikationer och därmed också utbildning. Någon möjlighet att samordna utbildningen för träningsverkstädernas personal med en egentlig terapeututbildning föreligger knappast.
Undersökningar pågå med syfte att i samarbete med vederbörande huvudmän förbättra utbildnings- och fortbildningsverksamheten för personal vid träningsverkstäderna.
I olika sammanhang har framförts förslag om en inriktning av arbetsterapien vid sjuk— hus och vårdanstalter också mot mera industriellt betonade arbetsuppgifter än de tradi- tionella. Arbetsmarknadsstyrelsen har haft anledning att framhålla önskvärdheten av en sådan utveckling, vilken för arbetsterapien skulle innebära en närmare anknytning till arbetslivet och därmed underlätta samspelet mellan sjukvård och arbetsvård. För in- dustriellt betonade terapiverkstäder, vilka uppenbarligen icke kan ersätta men väl kom- plettera den traditionella arbetsterapien, erfordras arbetsledare och instruktörer med del- vis liknande kvalifikationer och utbildning som vid träningsverkstäderna. Därest utred- ningen finner sig böra rekommendera en sådan utveckling inom arbetsterapin, synes för- utsättningar för en samordning av utbildningsverksamheten för de båda personalgrupperna föreligga.
Pensionsstyrelsen
Pensionsstyrelsen har anmodat styrelsens sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre att yttra sig i anledning av de olika frågorna. En stor del av de patienter som vårdas å styrelsens sjukhus lider av ledgångsreumatism. Många behandlas för psykoneuros, astma och andra invalidiserande sjukdomstillstånd. Avsikten med vården å sjukhusen är icke endast att ge dem en medicinsk behandling utan även och icke minst att genom arbetsvårdande åtgärder av olika slag söka återställa deras arbetsförmåga och återinpassa dem i arbete. Eftersom många av de fall som hänvisas till styrelsens sjukhus är sådana som söka eller kan antas komma att söka förtidspension (invalidpension eller sjukbidrag), är ett klarläggande av deras medicinska, arbetsmässiga och sociala förutsättningar för att kunna utföra ett arbete
en nödvändighet, för att styrelsen skall kunna bedöma nedsättningen i arbetsförmågan. Som bekant är invaliditeten i folkpensioneringslagens mening inte en medicinsk invaliditet grundad på en medicinsk orsak (sjukdom eller lyte). Ännu mera nödvändigt blir det att erhålla ett dylikt material för bedömningen, när de första invalidpensionerna skola ut- betalas från den allmänna tilläggspensioneringen fr.o.m. den 1 januari 1963.
En kombinerad medicinsk och arbetsmässig rehabilitering är vad pensionsstyrelsen tänkt sig vid de nämnda tre sjukhusen. En sådan är i stort sett redan genomförd vid sjukhuset i Tranås, där det finns en mekanisk verkstad och en diverseverkstad samt ett träningskök och vissa andra arbetsuppgifter avsedda särskilt för kvinnliga patienter. Även å sjukhuset i Åre finns möjligheter till arbetsprövning och arbetsträning vid en i sjukhusbyggnaden inrymd verkstad för astmasjuka. Om verksamheten organiseras på detta sätt erfordras tillgång till framförallt arbetsledare, som är särskilt kvalificerade för syftet med verksam- heten. Sysselsättnings- och arbetsterapeuter behövs då endast för de patienter som icke lämpligen kan hänvisas till de nämnda arbetsuppgifterna.
Fångvårdsstyrelsen
Inom fångvårdens arbetsterapi finns för närvarande 33 arbetsterapeuter och 5 förmän i A 8. 13 arbetsterapeuter och 3 förmän är placerade på rättspsykiatriska och närliggande avdelningar och de övriga på verkstäder för småindustri. Verksamheten har uteslutande karaktär av arbetsträning.
Inom fångvårdsklientelet finns dock en relativt stor procent arbetshämmade, som åt- minstone i början av anstaltstiden ej lämpligen kan placeras i vanligt arbete. I samma mån som arbetsterapi inrättats vid fångvårdsanstalterna har det emellertid blivit möjligt att förmå ett ökat antal av dessa intagna att regelbundet deltaga i och intressera sig för sysselsättning av terapeutisk art. Når hämningarna släpper, kan många av dem föras över till ordinärt arbete. För att övervinna klientelets motstånd och hålla tillbaka deras lynnes- skiftningar måste stora krav ställas på arbetsterapeuternas förmåga att handleda de in- tagna och att klara upp konflikt— och förstämningssituationer.
Terapiarbetet inom fångvården synes med hänsyn till klientelets beskaffenhet och det förhållandet att arbetsterapeuterna inom fångvården har att vid sidan av sina arbets- ledande uppgifter jämväl svara för vissa bevakningsuppgifter vara av sådan art, att det bäst lämpar sig för manliga befattningshavare. Det har emellertid under de senaste åren visat sig allt svårare att förvärva terapeuter med erforderliga kvalifikationer. Detta beror på att antalet utexaminerade terapeuter varit för litet i förhållande till det växande be— hovet samt att lönesättningen varit sådan att yrket ej ansetts lönande. Åtskilliga av fång- vårdens arbetsterapeuter har sökt sig till landstingens högre avlönade tjänster som förmån för arbetsträning, och rekryteringsmöjligheterna för fångvården torde bli än mindre sedan samtliga yrkesmästartjänster i lönegrad 9 hos fångvården uppflyttats till lönegrad 10. Styrelsen ifrågasätter om inte en differentierad utbildning borde komma till stånd. För fångvårdens del skulle denna differentiering lämpligen gå ut på att terapeuterna vid de rättspsykiatriska avdelningarna genom kompletteringskurser erhöll specialutbildning i vad angår arbetet bland dessa avdelningars klientel. Styrelsen erinrar om fortbildningskurserna vid Steneby och Slöjdföreningens skola för personal inom mentalsjukvården. Styrelsen anser slutligen, att arbetsterapeuterna numera har så betydelsefulla uppgifter i resocialise— ringsarbetet, att åtgärder måste vidtagas för att säkra tillgången till välutbildade social— arbetare av detta slag ävensom för att få till stånd en kvalificerad utbildning.
Svenska landstingsförbundet
Förbundsbyrån anser sig inte kunna göra prognoser rörande det framtida behovet av ar- betsterapeuter eller beräkningar rörande det antal befattningar, som kunde väntas bli in-
rättade, därest brist på utbildad arbetskraft icke förelåge. Byrån anser sig emellertid böra framhålla, att en utbyggd rehabilitering kommer att kräva betydande insatser från arbetsterapeuter. Då möjligheterna att utbygga såväl rehabiliteringen som andra former av sluten och öppen vård bero av tillgången på arbetskraft jämväl av vissa andra kate- gorier, där brist för närvarande föreligger — läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster —- kommer därför efterfrågan på arbetsterapeuter att i viss utsträckning bli beroende av ut— bildningskapaciteten för dessa grupper. Inom vissa vårdområden, främst vården av lång- tidssjuka, konvalescentvården och vården av friska åldringar, där utbyggnaden icke kräver relativt sett så betydande insatser av läkare, sjuksköterskor etc., eller där den — som ifråga om ålderdomshemmen — redan hunnit långt, synes det antydda sambandet mellan behovet av arbetsterapeuter och behovet av andra befattningshavarekategorier icke vara lika utpräglat. Det kan därför antagas, att arbetsterapeuter under den närmaste fram- tiden i högre grad komma att efterfrågas från dessa vårdområden än från akutsjukvård och rehabilitering.
Beräkningar på grundval av läkarprognosulredningen (LP) m. m. När det gäller att bedöma den i nuläget föreliggande bristen på arbetsterapeuter synes den säkraste metoden vara att efterhöra de för ifrågakommande vård- sektorer och institutioner ansvarigas uppfattning härom. Detta har skett genom den i föregående avsnitt redovisade enkäten. De siffror angående den aktuella bristen, som härigenom erhållits, torde få anses stå som ett tämligen pålitligt uttryck för hur många ytterligare arbetsterapeuter som borde ha funnits an- ställda, därest tillgång på utbildade sådana hade funnits.
I fråga om behovet på längre sikt ter sig däremot enkätresultatet avsevärt mer osäkert. Till följd härav måste det vara till fördel, om beräkningar av det fram- tida behovet kan ske även på andra grunder och med andra metoder. Utred- ningen har i de av läkarprognosutredningen (LP) gjorda prognoserna (SOU 1961: 8) ansett sig finna ett underlag för dylika beräkningar.
Framskrivning cw hittillsvarande arbetskraftstrend inom hälso- och sjukvår- den. En av de metoder, genom vilka LP sökte beräkna läkarbehovets utveckling, var att klarlägga, hur sjukvårdskonsumtionen (huvudsakligen beräknad i antal vårddagar) samt arbetskraftsvolymen inom hälso- och sjukvården utvecklat sig sedan ett antal år tillbaka och därefter göra en framskrivning av dessa båda trender. Detta underlag, på vilket LP baserade en prognos rörande läkarbehovet, kan användas för prognoser avseende även andra grupper av sjukvårdspersonal.
Enligt Lst beräkningar har under perioden 1945—1958 den totala sjukvårds— konsumtionens volym ökat med 50 %, dvs. med 3,2 % per år. Den inom hälso- och sjukvården sysselsatta arbetskraften har under samma tid ökat från ca 57 000 till 98 000 eller med 72 %, dvs. 4,3 % per år.
LP:s prognos rörande läkarbehovet bygger, som nämnts, på en framskrivning av denna utveckling. Beträffande sjukvårdskonsumtionen antog LP, att denna per »konsumentenhet» skulle fortsätta att öka under åren 1955—1980 antingen i oförändrad absolut takt (alt. A.) eller med fortsatt procentuell stegring (alt. B.).
Arbetskraftsntvecklingen beräknades ävenledes enligt alternativa antaganden därvid de alternativ, som anknöt till de nyss antydda grunderna för beräkning av sjukvårdskonsumtionens utveckling, gav till resultat en sjukvårdspersonal omfattande 209 000 alternativt 234 000 personer år 1980.
Den för perioden 1945—1958 konstaterade utvecklingen av hälso- och sjuk- vårdens arbetskraftsvolym tedde sig olika för skilda personalkategorier. Vård- personalen hade ökat, ekonomipersonalen minskat och övrig personal i stort sett bibehållit sina andelar av den samlade personalstyrkan. LP antog, att vård- personalen skulle fortsätta att öka sin andel av den totala arbetskraften inom hälso- och sjukvården från 74,1 % är 1958 till 80 % år 1970 och sedan stå kvar på denna nivå under 1970-talet. För att fastställa läkarbehovet antogs så att läkarna skulle bibehålla sin andel av vårdpersonalen tämligen oförändrad. Det läkarbehov LP sålunda kom fram till visade sig stämma Väl överens med det läkarbehov utredningen kom till med en helt annan metod som grundade sig dels på de program för arbetet inom vissa viktiga fält av hälso- och sjukvården, som redan förelåg, och dels på en i samråd med experter gjord bedömning av den önskvärda utvecklingen inom övriga fält.
LP:s beräkningar av sjukvårdspersonalens storlek åren 1960—1980 redovisas i följande tabell. Beräkningarna utgår från det lägre antagandet för sjukvårds- konsumtionens utveckling, dvs. oförändrad ökningstakt i absoluta tal.
Hälso- och _, Å. sjukvårdens värre:: ”är:?” 19:51:50: personal 1960 ........... (109 000) 75 81 750 100 1965 ........... 130 000 77,5 100 750 123 1970 ........... 154 000 80 123 200 151 1975 ........... 181 000 80 144 800 177 1980 ........... 209 000 80 167 200 205
Arbetsterapeuterna tillhör enligt LP de personalgrupper, som torde vara sär- skilt viktiga som medhjälpare till läkarna. Till skillnad från vårdpersonalen i övrigt, som ju ökat sin andel av den totala personalstyrkan och som i Lst beräkningar förutsättes ytterligare öka sin andel, har arbetsterapeuternas andel av den totala personalstyrkan varit i stort sett oförändrad under 1950—talet. Arbetsterapeututredningen ser i detta förhållande ett uttryck för den brist på arbetsterapeuter som, enligt vad bl. a. den företagna behovsenkäten visar, upp- kommit inom sjukvården.
Om man antar, att behovet av arbetsterapeuter i fortsättningen följer samma utveckling som beträffande vårdpersonalen i dess helhet, skulle det år 1970 före- liggande behovet ligga ca 50% högre än år 1960 och det år 1975 föreliggande behovet drygt 75 % högre än är 1960.
Av behovsenkäten framgår att antalet anställda arbetsterapeuter inom kropps— sjukvård och mentalsjukvård år 1960 utgjorde 290. Den aktuella bristen uppgick till sammanlagt 152 arbetsterapeuter för dessa båda vårdområden. Som redan framhållits utvisar denna siffra, vilket antal arbetsterapeuter som skulle funnits anställda, om tillgång på utbildade sådana hade funnits. Det torde därför vara riktigast att vid bedömningen av den framtida behovsutvecklingen utgå ifrån, inte bara antalet anställda är 1960 utan också den då föreliggande bristen. Om man sålunda utgår från summan av det uppgivna antalet anställda (290) och den redovisade bristen (152), dvs. 442 arbetsterapeuter, skulle en ökning av behovet med 50 % ge ett behov är 1970 av 663 arbetsterapeuter och en ökning med 75 % ge ett behov är 1975 av 774 arbetsterapeuter inom sjukvården. Om till dessa behovstal lägges det i enkäten redovisade framtida behovet för övriga vårdområden tillsammantagna, 425 arbetsterapeuter (beträffande dessa vård- områden saknas underlag för en motsvarande framskrivning), skulle det beräk- nade totalbehovet bli 1 085 år 1970 och 1 199 år 1975.
Förstnämnda behovstal överensstämmer i och för sig nästan exakt med behovs- enkätens totalsumma för det framtida behovet, som uppgick till 1 088. Det är dock skäl att betrakta denna överensstämmelse såsom ett uttryck för tillfällig- heternas spel och ej såsom ett bevis för enkätens respektive framskrivningsmeto- dens tillförlitlighet. Man bör hålla i minnet, att arbetsterapeuterna är en liten personalgrupp i förhållande till vårdpersonalen i övrigt och att det därför är vanskligt att anknyta några bedömningar till de för vårdpersonalen som helhet gjorda antagandena och slutsatserna. Vidare bör observeras att enkätens fram— tida behov — i avsaknad av bestämda tidsuppgifter — icke låter sig utan vidare hänföras just till år 1970. Troligen har flertalet uppgiftslämnare ej siktat så långt fram i tiden.
Skäl talar egentligen för att anse siffran 1 100 uttrycka ett minimibehov. En framskrivning av arbetsterapeutbehovet i takt med behovet av vårdpersonalen som helhet tar nämligen ej hänsyn till det förhållandet, att arbetsterapin, liksom rehabiliteringen över huvud taget, i utgångsläget är en både kvalitativt och kvantitativt outvecklad specialitet, för vars introducerande och utveckling i vårt land man först på sistone börjat vidtaga åtgärder. Utredningen har därför funnit anledning att komplettera de båda hittills redovisade beräkningarna med en beräkning av mer programmatisk karaktär. Även denna begränsar sig till sjuk- vårdens olika grenar, medan övriga vårdsektorers framtida behov, i avsaknad av annat beräkningsunderlag, anges i huvudsak enligt enkäten.
Beräkning av arbetsterapeutbehovet på basis av underlaget för LP:s program— matiska bedömning av läkarbehovet. LP har som nämnts företagit en beräkning av läkarbehovet på grundvalen av uppgjorda program för utvecklingen inom olika fält av hälso— och sjukvården. Detta underlag för LP:s läkarbehovsbedöm- ning redovisas i det följande i form av en tabell över ett beräknat vårdplats—
behov är 1970 specialitet för specialitet i syfte att tjäna som grund för en upp— skattning av det framtida arbetsterapeutbehovet. Det må dock framhållas, att LP själv ansåg tveksamt, huruvida att skisserade hälso— och sjukvårdsprograni- met skulle kunna förverkligas till år 1970. En förskjutning till omkring år 1975 antyddes såsom icke osannolik.
Dessförinnan vill utredningen emellertid i korthet redovisa vissa beräkningar av arbetsterapeutbehovet i Danmark, nyligen framlagda av en där tillsatt ut- redning. Det må framhållas, att man i Danmark äger en erfarenhet av kvalifice— rad arbetsterapi som vi ännu saknar i Sverige, varför skäl finnes att söka ledning i de där gjorda beräkningarna.
Den danska utredningen överlämnade sitt betänkande den 26 april 1962. Betänkandet avser en översyn av hittills bedriven utbildning av terapiassistenter (sjukgymnaster och arbetsterapeuter) och innefattar jämväl en beräkning av behovet av nämnda personalkategorier. Denna beräkning har tillgått så att man gjort en bedömning av det vårdplatsantal som en arbetsterapeut kan klara vid skilda kategorier av sjukhus m.fl. vårdinstitutioner. Med kännedom om det föreliggande vårdplatsantalet inom envar av dessa kategorier har man sedan kunnat räkna fram behovet. De gjorda beräkningarna kan sammanfattas i ne— danstående tablå. Av denna framgår bl. a. att bristen på arbetsterapeuter i Dan- mark bedömes som ganska stor.
En bedömning av detta slag kan givetvis kritiseras då den grundläggande bestämningen av antalet vårdplatser per terapeut måste företagas utan stöd av en gedigen erfarenhet. Ändå finner utredningen denna metod äga ett visst företräde framför de båda föregående därigenom att den ger möjlighet till en bedömning av det framtida arbetsterapeutbehovet utifrån den uppfattning om arbetstera— pins uppgifter och verksamhetsformer som utredningen företräder. Behovsbedöm- ningen, sålunda utförd, är att uppfatta såsom uttryck för en preliminär målsätt- ning med avseende på utvecklandet av ifrågavarande behandlingsform i Sverige.
Till grund för utredningens bedömning ligger nedanstående tablå (s. 68) över av LP beräknat vårdplatsbehov år 1970 för skilda vårdspecialiteter. För jäm- förelsens skull har även angivits antalet vårdplatser år 1960.
Vårdplatsantalet inom akutsjukvården bör enligt prognosen uppgå till 54 000 år 1970. I tablån över de danska beräkningarna torde detta motsvaras av insti- tutionerna under punkterna 1, 2 a och 4. För dessa kategorier räknas i dessa be— räkningar med respektive 150, 30 och ca 170 vårdplatser per arbetsterapeut. I fråga om de specialiteter som upptages i tablån över vårdplatsbehovet inom den svenska akutsjukvården kan göras gällande, att låga vårdplatsantal per arbets- terapeut är motiverade inom reumatologi, ortopedi, lasarettspsykiatri, neurologi, dermatologi, kardiologi, neurokirurgi, thoraxkirurgi och plastikkirurgi. Dessa spe- cialiteter representerar tillsammans ca 11 500 vårdplatser. Om man för dessa räknar med 60 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket torde vara ett ganska högt tal, uppkommer ett behov av 190 arbetsterapeuter. Räknar man för återstående
Beräknat behov av arbetsterapeuter
Antal Befintligt Beräknings-
Typ av vårdinstitutioner vård_ antal ar- grund: Antal Ytter- T tal- platser betstera- vårdplatser ligare hgh peuter per arbets- behov ov terapeut
1. Sjukhus med fast anknuten specia- list i fysiurgi eller ortopedi. (Dessa specialiteter representerar här en mindre del av det totala. vårdplats- antalet) ....................... 11 629 43 150 40 83
2. a) Specialiserade sjukhus med stort behov av arbetsterapeuter (or- topediska sjukhus, reumatiker- sjukhus, nervsjukhus, sanatorier) 2 222 35 30 40 75 b) Poliokliniker (2 st) .......... -— 3 —— 15 18 3. Mentalsjukhus ................. 9 846 26 75 105 131
4. Övriga sjukhus (centrallasarett, de- lade lasarett, blandade medicinsk-
kirurgiska lasarett m.fl.) ........ 15 283 10 11/2 terapeut 80 90 per sjukhus med mer än 100 platser
5. Anstalter för psykiskt efterblivna . 7 685 4 200 35 39 6. Institutioner med tillsynsläkare
a) Behandlingshem (för sclerospa- tienter och spastiska barn) . . . 271 10 ingen uppgift 10 20
b) Vårdhem, sjukavdelningar vid ålderdomshem (med minst 10 sängplatser), kronikerhem, sjuk- avdelningar på fängelser och ar- betsanstalter ................ 4 412 17 50 70 87
7. Kuranstalter ................... 562 1 ingen uppgift — 1 8. Övriga. institutioner (socialvårdens terapiverkstäder, Samfundet och hemmet för vanföra, öppenvård i hem, undervisning) ............. — 19 ingen uppgift d:o 19
Summa respektive genomsnitt | 51910 | 168 98,71 | 395 I 563
1 Behovet under 2 b och 8 ej medräknat.
del av akutsjukvården med 150 vårdplatser per arbetsterapeut uppkommer ett ytterligare behov av 280 arbetsterapeuter. Sammanlagt skulle alltså akutsjuk- vården år 1970 kräva 470 arbetsterapeuter. Det bör nämnas, att amerikanska
Antal vårdplatser är 1960 och beräknat platsbehov år 1970 inom sjukvården (avrundade tal). Platsbehovet 1970 enligt regionsvårds- och läkarprognosutred- ningarna, samt i vad gäller mentalsjukvården enligt mentalsjukvårdsdelegationen.
Område Antal vård- Platsbellov platser 1960 1970
Allmän kirurgi (inklusive urologi) ............................. 10 571 11 200 Intern medicin ............................................... 9 042 10 700 Reumatologi ................................................. 1 191 1 275 Lungkliniker ................................................. 5 528 3 200 Epidemiologi ................................................. 3 524 2 400 Öronsjukdomar ............................................... 1 431 1 500 Ögonsjukdomar .............................................. 876 950 Pediatrlk .................................................... 2 328 2 400 Ortopedi .................................................... 1 896 3 200 Obstetrik .................................................... 3 532 3 550 Gynekologi .................................................. 1 836 3 200 Lasarettspsykiatri ............................................ 1 468 3 200 Neurologi .................................................... 368 950 Dermatologi ................................................. 710 1 450 Kardiologi ................................................... — 250 Neurokirurgi ................................................. 245 325 Radiologi (cancerklinik) ...................................... 420 650 Thoraxkirurgi ................................................ 274 450 Plastikkirurgi ................................................ 170 450 Andra avdelningar och allmänna platser ........................ 5 397 2700 Summa 50 807 54 000 Långtidssjukvård varav: 18 647 40 000
Kliniker ................................................... 2 000 Centrala sjukhem ........................................... 12 000 Perifera sjukhem ........................................... 26 000 Mentalsjukvård (exklusive lasarettspsykiatri) .................... 32 940 40 000 Vård av psykiskt efterblivna och epileptiker .................... 14 287 19 000
normer —— 25 % av vårdplatserna belagda med klientel i behov av rehabilitering och 8—15 patienter per arbetsterapeut och dag — skulle vid en beläggning om 90 % ge ett behov av ca 1 000 arbetsterapeuter. Det synes emellertid i nuvarande läge knappast realistiskt att tillämpa dessa beräkningsgrunder. Långtidssjukvården, upptagen med sammanlagt 40 000 vårdplatser i LP:s prognos, torde närmast svara mot punkten 6 b) i tablån över de danska beräk- ningarna. Antalet vårdplatser per arbetsterapeut har där angivits till 50. Det får emellertid anses ovisst, huruvida överensstämmelse med avseende på klientel och rehabiliteringsbehov föreligger mellan ifrågavarande institutionskategori i de danska beräkningarna och den svenska långtidssjukvården. Utredningen har som
en provisorisk beräkningsgrund funnit sig böra räkna med 100 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket ger ett behov för långtidssjukvården av 400 arbetstera- peuter.
För mentalsjukvårdens del har man i de danska beräkningarna räknat med 75 vårdplatser per arbetsterapeut. I mentalsjukvårdsdelegationens betänkande III (SOU 1958:38) räknades med 3 arbetsterapeuter per överläkaravdelning. Eftersom en överläkaravdelning enligt delegationens uppfattning borde omfatta 280—300 vårdplatser, skulle antalet vårdplatser per arbetsterapeut bli 90—100. Utredningen finner sig böra räkna med 100 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket betyder att med 40 000 vårdplatser år 1970 (räknat efter 5 %o på en befolkning av 8 miljoner invånare) ett behov av 400 arbetsterapeuter skulle föreligga för mentalsjukvårdens del.
Beträffande vården av psykiskt efterblivna använder sig de danska beräk— ningarna av 200 vårdplatser per arbetsterapeut. Utredningen tror att detta är en rimlig siffra. Räknat efter ett behov av 19 000 vårdplatser år 1970 skulle det då föreligga ett behov av 95 arbetsterapeuter. Härtill torde böra läggas det av medicinalstyrelsen angivna behovet av 35 konsulterande arbetsterapeuter, vilket ger ett sammanlagt behov av 130 terapeuter.
Den nu gjorda programmatiska beräkningen eller uppskattningen av arbets- terapeutbehovet ger vid handen att det år 1970 skulle föreligga ett behov av 470 + 400 + 400 + 130 : 1 400 arbetsterapeuter inom sjukvården. Hänsyn har därvid icke tagits till behovet av personal för den öppna sjukvården.
Härtill skall så läggas behovet av arbetsterapeuter för övriga vårdområden, Beträffande dessa har i det föregående framhållits att underlag för en motsva- rande beräkning av programmatisk karaktär saknas. Detta utesluter emellertid självfallet inte, att man kan granska enkätresultatet och komma till en upp- fattning angående rimligheten av de behovstal, som där finns redovisade.
Utredningen finner tveksamt, om det inom ungdomsvården föreligger behov av arbetsterapi i den mening som utredningen inlägger i detta begrepp. Det må observeras, att kommittén för ungdomsvårdsskolorna (SOU 1959: 25) förordade utbyte av arbetsterapeuttjänsterna vid dessa skolor mot yrkesmästartjänster, vilket också skett. Utredningen räknar därför icke med något behov av arbets- terapeuter vid dessa skolor.
I fråga om arbetsvården anser utredningen, att man i avvaktan på närmare erfarenheter av verksamhetens utveckling bör ta fasta på arbetsmarknadsstyrel— sens uppfattning och sålunda tills vidare icke räkna med något behov av arbets— terapeuter inom denna vårdsektor.
Av fångvårdens klientel är en icke obetydlig del handikappat i psykiskt och/eller somatiskt avseende. Det synes därför väl motiverat att räkna med ett visst behov av arbetsterapeuter inom denna vårdsektor. Utredningen finner ej anledning frångå det av fångvårdsstyrelsen beräknade framtida behovet av 45 arbetsterapeuter.
Motsvarande betraktelsesätt torde vara tillämpligt på nykterhetsvården. Ut- redningen räknar här med det av socialstyrelsen beräknade framtida behovet av 30 arbetsterapeuter.
Huvudparten av arbetsterapeutbehovet utanför den egentliga sjukvården hän- för sig till åldringsvården. Här må framhållas den vikt som 1952 års åldrings- Vårdsutredning (SOU 1956: 1) lagt vid utvecklandet av former för aktivering av detta vårdklientel. Att arbetsterapin för detta klientel ofta är av förströelse— betonad karaktär innebär, som i det föregående framhållits, icke att verksam- heten generellt sett är av okvalificerad art och att den sålunda ej skulle ställa anspråk på välutbildad arbetskraft. Utförandet av arbetsterapi bland gamla är en ofta svår/och grannlaga uppgift, som reser betydande krav på medicinskt- psykologiskt kunnande, förfarenhet i lämpliga arbetstekniker samt personlig lämplighet. Den funktionella arbetsterapin är här av mycket stor betydelse, likaså ABL—träningen och hushållsarbetsterapin. Det finns ett stort antal gamla som har svårigheter att klara sig ehuru utan att kunna accepteras som sjuka. Till belysning härav kan nämnas att enligt en i åldringsvårdsutredningens be- tänkande redovisad stickprovsundersökning om ålderspensionärernas levnads- förhållanden är 1954 24 % av antalet personer över 67 år hade betydande rörelse- svårigheter i trappor och/eller utomhus. Av dessa var drygt en tredjedel (9 % av samtliga) oförmögna att gå i trappor och/eller utomhus eller avsevärt rörelse- hämmade överallt även inomhus. Beaktar man därtill de många andra handi— kappande företeelser, somatiska och psykiska, som hör åldrandet till inses lätt, att arbetsterapin här har ett stort och viktigt arbetsfält, som ej kan och förmod- ligen ej heller bör täckas in av den slutna långtidssjukvårdens resurser. Det bör observeras, att det år 1970 kommer att finnas mer än 800 000 personer över 67 års ålder i Sverige.
Det av socialstyrelsen anmälda framtida behovet av minst 200 arbetsterapeu- ter inom åldringsvården torde därför, trots den planerade utbyggnaden av lång— tidssjukvården, verkligen representera ett absolut minimum av fullt utbildade arbetsterapeuter, Vilka i betydande utsträckning måste kompletteras med hjälp- krafter, om en fungerande arbetsterapi skall kunna etableras.
För undervisning i förutbildningskurser, vid arbetsterapeutinstitut och i fort— bildningskurser räknar utredningen med ett framtida behov av omkring 60 arbetsterapeuter som lärare.
Totalbehovet år 1970 skulle enligt ovanstående beräkningar bli 1 400 + 45 + + 30 + 200 + 60 : 1 735 arbetsterapeuter.
Slutsatser beträffande behovet av arbetsterapeuter
De i det föregående redovisade beräkningarna sammanfattas i följande tabell un— der rubrikerna Enkät och Program. Beträffande framskrivningsmetoden erinras. om att dess resultat så gott som exakt sammanföll med enkätens. Med hänsyn
härtill och till metodens uppenbara svagheter har utredningen ansett det opå- kallat att i tabellen redovisa beräkningarna enligt denna metod. Det erinras vidare om att den på läkarprognosutredningen grundade programmatiska beräk- ningen endast avser sjukvården. Beträffande övriga vårdområden har enkätens siffror genomgående använts; dock har inget behov upptagits för ungdomsvården och arbetsvården. (Jfr utredningens i det föregående gjorda överväganden.)
Beräkning av arbetsterapeutbehovet.
Enkät Vårdområde Antal an- Aktuellt Framtida Program ställda 1960 behov behov Sjukvård: akutsjukvård ...... 470 281 410 långtidssjukvård . . . 219 400 mentalsjukvård . . . . 71 161 250 400 vård av psyk. efter- blivna samt epilep- tiker ............ 35 82 114 130 Ungdomsvård ........ 6 6 6 -— Arbetsvård .......... 11 15 30 —- Fångvård ........... 33 33 45 45 Nykterhetsvård ...... 12 20 30 30 Åldringsvård ........ 84 90 200 200 Undervisning ........ —- — — 60 Summa. 471 688 1 085 1 735
Följande synpunkter kan anföras på resultatet av de olika beräkningsmeto- derna.
Av enkäten framgår att uppgiftslämnarna intar en positiv attityd till värdet av arbetsterapin. Samtidigt framgår emellertid att arbetsterapeuternas verksam- het för närvarande huvudsakligen är inriktad på sysselsättning och förströelse. I fråga om de hittills utbildade arbetsterapeuternas förutsättningar att medverka i en medicinskt målinriktad verksamhet har kritiska synpunkter framkommit. Mot bakgrund härav ter det sig sannolikt, att det anmälda framtida behovet är mindre än det skulle varit, om man haft mer positiva erfarenheter av en välut- bildad arbetsterapeutkår att falla tillbaka på. En svaghet i enkätresultatet är frånvaron av tidsuppgifter, till vilka det framtida behovet hänför sig. Det före- faller emellertid sannolikt att den »överblickbara framtiden» icke sträcker sig mycket längre än till år 1965. Såsom hållpunkt för en beräkning av utbildnings- behovet har enkätresultatet den fördelen, att det uttrycker de olika vårdsek- torernas sannolika förutsättningar att under den tidsrymd uppgiftslämnarna
ansett sig kunna överblicka faktiskt absorbera ett ökat antal arbetsterapeuter och sålunda icke blott ett »idealt» behov.
Framskrivningsmetodens svagheter har redan något berörts. Det må därutöver framhållas, att en framskrivning av en trend inom ett verksamhetsfält, som hit- tills varit eftersatt men för vars utveckling åtgärder börjat. vidtagas, måste resul- tera i en underskattning. Detta torde vara den enda någorlunda säkra slutsats som kan dragas av denna beräkning, något som emellertid kan anses intressant nog. Att man genom denna metod för beräkning av arbetsterapeutbehovet. kom- mer till samma behovstal som genom behovsenkäten skulle nämligen tala för att detta tal — om det antogcs avse behovet är 1970 — komme att visa sig alltför lågt.
Den av utredningen använda programmatiska metoden lider, som nämnts, av den svagheten att de antagna relationerna mellan antal vårdplatser och antal arbetsterapeuter icke vilar på erfarenhetsunderlag. Begränsar man sig till denna invändning synes emellertid, med hänsyn till de mycket försiktigt antagna rela— tionstalen, den närmast till hands liggande risken vara, att det beräknade be- hovet är för lågt, vilket dock i och för sig är allvarligt nog. En ytterligare in- vändning, som kan riktas mot denna beräkningsmetod, är att den — utifrån antagna utgångspunkter — ger upplysning om det ideala behovet, ej det fak- tiska. Denna invändning är beaktansvärd. Det kan synas tveksamt, huruvida övriga personella och materiella resurser för rehabilitering kan öka i en takt, som möjliggör ett ianspråktagande av drygt 1 700 arbetsterapeuter år 1970. Det må erinras om att LP såsom icke osannolikt räknade med en förskjutning av det skisserade hälso— och sjukvårdsprogrammets förverkligande fram till omkring år 1975.
Vid första påseende kan det synas som om resultatet av enkäten och resultatet av den företagna programmatiska beräkningen lämnar mycket avvikande besked om arbetsterapeutbehovet. Det har emellertid framhållits i det föregående, att enkätsiffran knappast torde avse en längre fram liggande tidpunkt än ca 5 är från tidpunkten för enkäten, dvs. omkring år 1965. Redan ett uppfyllande av detta behov skulle innebära en mycket betydande utveckling jämfört med nuläget. Mot bakgrund av den utveckling på rehabiliteringsområdet som ägt rum under de två år som gått sedan enkäten företogs, synes det i hög grad sannolikt, att en i dag företagen motsvarande framtidsbedömning skulle utvisa ett ännu större behov. Om man, utifrån antagandet att det av LP diskuterade hälso— och sjuk- vårdsprogrammet kommer att vara förverkligat år 1975, söker dra en linje som utvisar arbetsterapeutbehovets utveckling fram till nämnda tidpunkt, är det utredningens övertygelse, att man icke kommer att träffa under siffran 1 700. Vid sin bedömning av utbildningsbehovet tar utredningen därför sikte på att täcka ett behov av drygt 1 700 arbetsterapeuter år 1975.
Behovet av hjälpkrafler Åtskilliga arbetsuppgifter inom arbetsterapin är av den art, att de kan utföras av hjälppersonal, i synnerhet om denna personal fått utbildning härför. Sådana arbetsuppgifter kan exempelvis vara framtagning och borttagning av arbetsma- teriel, montering och demontering av verktyg och maskiner, hjälp med övervak- ning och handledning av patienternas verksamhet, m.m. Förekomsten av hjälp— personal gör det möjligt att bättre utnyttja en arbetsterapeut för kvalificerade arbetsuppgifter. Arbetsterapin kan då bedrivas på ett effektivare sätt, dvs. man kan öka arbetsterapins kvalitet och intensitet och måhända även antalet behand- lade patienter per arbetsterapeut och dag. Det måste förutsättas, att arbets- terapeuten själv, med det antal vårdplatser som i det föregående beräknats per arbetsterapeut, kan ägna endast mycket begränsad tid åt varje patient. För att inte värdet av behandlingen skall gå förlorat, är det följaktligen nödvändigt, att det finns personal, som kompletterar arbetsterapeutens direkta insatser genom att efter hennes direktiv fortsätta övervakningen och handledningen av patien- ternas deltagande i de arbetsterapeutiska aktiviteterna. Det må erinras om att en av de i det föregående antydda fördelarna med arbetsterapin som behand- lingsmetod ligger däri, att arbetsterapin möjliggör den långvariga upprepning av de tränande rörelsemönstren som ofta är nödvändig för att nå ett tillfreds— ställande resultat.
Det bör å andra sidan framhållas, att en försämring av arbetsterapin själv- fallet blir följden, om man börjar ersätta de erforderliga arbetsterapeuterna med lägre utbildad arbetskraft. I ett bristläge kan detta vara nödvändigt men den omständigheten att man i ett dylikt läge hjälpligt kan bedriva arbetsterapi med anlitande av hjälppersonal i stor utsträckning får ej leda till, att antalet arbets- terapeuter hålls nere, även sedan bristen blivit täckt.
En beräkning eller uppskattning av hjälppersonalbehovet är föga meningsfull och knappast möjlig att utföra, om man ej gör klart för sig, vad för slags per— sonal det i själva verket är fråga om. Det kan vara frågan om vårdpersonal som medverkar i arbetsterapin utan att ha detta som primär funktion och det kan vara fråga om personal som är anställd i primärt syfte att medverka i arbets- terapin. Den sistnämnda kategorien kan bestå dels av praktikanter, som avser att gå vidare till arbetsterapeututbildning, dels av stadigvarande anställd hjälp- personal.
Det torde vara väsentligt, att vårdpersonalen i dess helhet blir införstådd med rehabiliteringens motiveringar, syften och metoder. Det är också angeläget, att denna personal, såvitt möjligt med hänsyn till övriga arbetsuppgifter, medverkar i rehabiliteringsverksamheten, sålunda även arbetsterapin, särskilt i den mån denna bedrives på vårdavdelningarna. För att dessa önskemål skall kunna infrias bör utbildning häri ingå i den ordinarie utbildningen för vårdpersonal av olika kategorier, inte bara inom sjukvården utan också inom andra vårdområden. Detta är synnerligen viktigt, för att inte rehabiliteringen under ett långt utveck-
lingsskede skall framstå såsom ett i förhållande till vården i övrigt främmande element.
Det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att nu göra en kvantitativ beräkning av de insatser, som kan påräknas från vårdpersonalens sida. Hittills- varande mycket begränsade erfarenheter av rehabiliteringsverksamhet i Göte— borg och Borås tyder på att man med hänsyn till vårdpersonalens många och omfattande arbetsuppgifter knappast kan bygga upp en arbetsterapi på den förutsättningen att denna personal skall kunna utnyttjas såsom hjälpkraft i mer reguljär mening. Detta torde dock te sig olika för olika vårdsektorer. Skäl talar emellertid för att man bör räkna med ett icke obetydligt behov av personal, som är primärt avsedd för medverkan i arbetsterapin. I viss utsträckning bör hjälppersonalen för övrigt kunna utnyttjas för assistans såväl inom arbetsterapin som sjukgymnastiken.
Antalet vid varje tidpunkt praktiserande blivande arbetsterapeuter blir sanno- likt inte så stort. Hjälppersonalbehovet torde därför få tillgodoses huvudsakligen genom anställande av stadigvarande personal. Varje försök att siffermässigt be- stämma storleken av detta behov —- under hänsynstagande till förekomsten av arbetsterapeutpraktikanter, omfattningen av vårdpersonalens medverkan samt arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som kan anförtros åt hjälp- personal -— måste emellertid i nuvarande läge få formen av mycket lösa antagan— den. Utredningen nöjer sig därför med att deklarera den uppfattningen, att behovet av fast anställd hjälppersonal sannolikt blir större, möjligen dubbelt större, än behovet av arbetsterapeuter.
Ulbildningsbehovet
Arbetsterapeuter. Av utredningens behovsenkät (se härom i det föregående) framgår att det vid början av hösten 1960 fanns i runt tal 470 arbetsterapeuter anställda vid olika vårdinrättningar. Av dessa hade ca 150 genomgått arbets- terapeututbildning av det slag som hittills anordnats här i landet. Sedan nämnda tidpunkt har emellertid ytterligare drygt 100 arbetsterapeuter utexaminerats från kurser i Göteborg, Örebro och Jönköping. Därutöver bör medräknas de som under innevarande och nästa läsår genomgår utbildning på dessa tre orter, dvs. omkring 140 elever. Något anordnande av arbetsterapeututbildning i hittills- varande form efter utgången av nästa läsår räknar utredningen inte med. Räknar man samman de nyutbildade med de hösten 1960 anställda erhålles ett antal av ca 700 i utgångsläget befintliga arbetsterapeuter, som givetvis måste beaktas vid beräkningen av utbildningsbehovet. Av dessa skulle drygt hälften ha genomgått arbetsterapeututbildning. Av de övriga torde ca 180 ha genomgått den vid Älvsborgs läns landstings yrkesskola (Steneby yrkesskola) i Dals Långed samt Slöjdföreningens skola i Göteborg årligen anordnade kompletteringskursen i sysselsättnings- och arbetsterapi för personal inom mentalsjukvården. Resten uppvisar utbildning av skilda slag, exempelvis vävlärarinneutbildning o. d.
Om man nu inriktar sig på att år 1975 fylla ett behov av drygt 1 700 arbets- terapeuter uppkommer frågan i vad mån man kan räkna med de i utgångsläget befintliga 700. Vad man här måste bedöma är dels i vilken utsträckning dessa besitter tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som behovet av 1 700 arbetsterapeuter avser, dels vilken avgång från yrkesverksamheten man har att räkna med fram till år 1975.
Beträffande den förstnämnda frågan kan utan vidare konstateras att endast ett fåtal av de nu befintliga arbetsterapeuterna har en grundutbildning, som svarar emot de krav utredningen anser bör ställas på en arbetsterapeut i detta hänseende. Å andra sidan kan man räkna med, att svagheterna i grundutbild- ningen efter hand kompenseras av yrkeserfarenhet och vidareutbildning i olika former (självstudier, studier utomlands m.m.). Därför anser utredningen, att i det framtida läge, då frågan om de hittills utbildade arbetsterapeuternas använd- barhet i relation till de nyutbildades i praktiken blir aktuell, bör de förstnämnda i stort sett kunna vara lika användbara, i synnerhet inom arbetsuppgifter på vilka de specialiserat sig. Genom anordnande av vidareutbildningskurser med sikte på skilda vårdområden och arbetsuppgifter bör detta kunna säkerställas.
Utredningen antager, att 600 av de i utgångsläget befintliga ca 700 arbetstera- peuterna år 1975 skulle kunna äga tillräcklig yrkeserfarenhet och ett genom vidareutbildning tillräckligt förstärkt kunnande för att fylla en motsvarande del av det till 1 700 arbetsterapeuter kalkylerade behovet. De borträknade antages befinna sig bland dem av de 470 anställda hösten 1960, som saknade utbildning för arbetsterapi. Då uppkommer emellertid frågan, hur många av dessa 600 som år 1975 kommer att finnas kvar i yrket. Besvarandet av denna fråga liksom av frågan om den erforderliga utbildningskapaciteten förutsätter kännedom om yrkesverksamhetsgraden bland arbetsterapeuterna. För att få en uppfattning härom har utredningen den 18 september 1961 företagit en enkät riktad till samt- liga dittills utbildade arbetsterapeuter. En redogörelse skall här lämnas för denna enkät och dess resultat.
Enkätformuläret upptog frågor angående namn, födelseort, födelseår, adress, sysselsättning och arbetsplats per den 15 september 1961 samt examensår och utbildningsort. De som lämnat arbetsterapeutyrket ombads lämna uppgift om senaste anställning, huruvida de över huvud taget tjänstgjort som arbetsterapeut minst 1 månad i följd, när de lämnat yrket och orsaken härtill. Slutligen ombads var och en som tjänstgjort som arbetsterapeut att i kronologisk ordning för tiden från examen t.o.m. den 15 september 1961 lämna en fullständig redo- görelse för sin tjänstgöring som arbetsterapeut. För denna redogörelse medsän- des en särskild blankett upptagande kolumner för angivelse av tid för varje sammanhängande tjänstgöring, tjänstgöringens omfattning (hel eller partiell) och fördelning på tjänstgöringsställen (institution och avdelning c. d.), avbrott i tjänstgöringen samt orsak härtill. Tyvärr kom enkäten att sakna förfrågan angående civilstånd.
Enkätformulär utsändes till sammanlagt 235 arbetsterapeuter, dvs. samtliga utbildade vid Slöjdföreningens skola i Göteborg (203 åren 1949—1961) samt Örebro läns landstings yrkesskola (32 åren 1959—1961). Enkäten besvarades av 200 av de tillfrågade, vilket innebär att 15 % icke svarade. Orsakerna till bort— fallet är icke klarlagda, men den sannolika huvudorsaken torde vara, att använda adresser var felaktiga. Denna typ av bortfall bör icke föranleda någon allvarlig snedvridning av uppgifterna från materialet, varför de erhållna svaren kan be- traktas som representativa för hela gruppen.
Av dem som svarat var 188 kvinnor (94 %) och 12 män (6 0/0). Den i nedan— stående tabell redovisade åldersfördelningen ger vid handen — helt naturligt med hänsyn till utbildningsperioden —— att det stora flertalet var relativt unga, 45 % under 30 års ålder och 89% under 40 års ålder.
Antal arbetsterapeuter år 1961 fördelade efter ålder, kön och, yrkesverksamhet.
Ålder Därav År Män Kvinnor Samtliga . _ _ med deltid1 ej 1 yrket 20—24 ....... — 16 16 — 1 25—29 ....... — 73 73 3 14 30—34 ....... 5 60 65 2 21 35—39 ....... — 24 24 3 40—44 ....... 3 9 12 — 1 45—49 ....... 2 3 5 — — 50—54 ....... 2 2 4 — — 55—59 ....... — 1 1 1 — Summa 12 188 200 9 40
* Samtliga kvinnor.
Av samtliga 200 arbetsterapeuter var 40 (20 %) ej i arbete vid undersöknings- tillfället, därav två män (i åldern 30—34 år). Som jämförelse kan nämnas att motsvarande tal för sjuksköterskekåren kan beräknas uppgå till drygt 30 %. I följande tabell redovisas orsakerna till att dessa arbetsterapeuter lämnat yrket.
Som synes överväger familjeskäl —— 26 eller närmare två tredjedelar har angivit detta som orsak. Här inverkar naturligtvis den sneda åldersfördelningen; större delen av de tillfrågade befinner sig ju i normal ålder för familjebildning och barnafödande. Det är möjligt att i denna grupp även ingår sådana, som saknar möjlighet att utöva sitt yrke på den ort, där de genom giftermål blivit nödsakade att bo. Enbart detta skäl har redovisats av 5 arbetsterapeuter. Orsaken »annan sysselsättning», ävenledes uppgiven av 5 tillfrågade, utgöres av arbete som läkare (numera hemmafru), yrkeslärare i broderi, hemarbetskonsulent, sysselsättnings- assistent på flickhem och studerande vid korrespondensgymnasium.
Ej yrkesverksamma arbetsterapeuter fördelade efter orsak till att de ej arbetar i yrket.
Orsak Antal Kvinnor: Familjeskäl ............................................................. 26 Sjukdom ............................................................... 2 Utomlandsvistelse ....................................................... 2 Annan sysselsättning .................................................... 3 Ej tillgång till arbete å orten ............................................ 5 Män: Annan sysselsättning .................................................... 2 Summa 40
Som framgår av nedanstående tabell har en dryg tredjedel (35 %) av arbets— terapeuterna verkat i yrket 90 % eller mer av den tid, som förflutit sedan deras examen. (Examinerade under år 1961 har givetvis ej kunnat medräknas i denna tabell.) Deltidstjänst har i dessa beräkningar omvandlats till motsvarande hel- tidstjänstgöring. Den genomsnittliga verksamhetsgraden för samtliga ligger vid knappt 70 %. De åren 1957—1960 examinerade redovisar en något lägre arbets- intensitet (67 %) än de under åren 1951—1956 examinerade (71 %). Med hänsyn till de låga frekvenserna i de båda fördelningarna kan denna diskrepans dock icke betraktas som verifierad.
Antal arbetsterapeuter fördelade efter arbetstid i procent av hela den från examen förflutna tiden.
Arbetstid Examen 1957—1960 Examen 1951—1956 i % sedan Samtliga examen I yrket Ej i yrket Summa. I yrket Ej i yrket Summa 0— 9 ..... — 7 9 -— 4 4 13 10— 19 ..... 3 2 5 2 3 5 10 20— 29 ..... 1 1 2 —- 1 1 3 30— 39 ..... 1 3 4 1 2 3 7 40— 49 ..... 3 — 3 1 3 4 7 50— 59 ..... 5 — 5 2 5 7 12 60— 69 ..... 5 1 6 1 1 2 8 70— 79 ..... 11 1 12 2 1 3 15 80— 89 ..... 18 1 19 8 1 9 28 90—100 ..... 25 — 25 32 — 32 57 Okänd ...... 1 — 1 1 1 2 3 Summal 73 | 16 91 50 22 72 163
Som underlag för mera precisa beräkningar av den arbetsinsats, som kan på- räknas av ett visst antal utexaminerade arbetsterapeuter i framtiden är det redo- visade materialet icke tillräckligt. Däremot ger det ledning för överslagsmässiga bedömningar, vilket för det ifrågavarande syftet torde vara tillräckligt.
Skulle man antaga att ca 70 % av dem som finns redovisade i tabellen är gifta och 30% ogifta kan man konstatera att det skulle behövas en yrkesverksam- hetsgrad av ca 60 % bland de gifta och 90% bland de ogifta (en annan fördel- ning är givetvis tänkbar) för att uppnå den genomsnittliga yrkesverksamhet om 70 % som enligt tabell 3 föreligger. Detta innebär en hög yrkesverksamhetsgrad, som torde få förklaras i första hand med ett starkt intresse för yrket. Mindre förskjutningar i den antagna giftermålsfrekvensen förändrar ej denna bild.
Med all säkerhet kommer yrkesverksamhetsgraden att sjunka ytterligare fram till år 1975. Bortfallet på grund av uppnådd pensionsålder respektive dödlighet torde visserligen bli ringa. Åldersförskjutningen och ökning av giftermålsfrek— vensen betyder mer.
Utredningen har i det föregående räknat med att 600 i utgångsläget befintliga arbetsterapeuter år 1975 skall kunna äga tillräckliga kvalifikationer för att fylla motsvarande del av det till drygt 1 700 arbetsterapeuter beräknade behovet. Av dessa 600 utgjordes ca 360 av i behovsenkäten redovisade anställda och 240 av nyutbildade läsåren 1960/64. Utredningen antager beträffande de 360 att yrkes- verksamhetsgraden skall sjunka till i genomsnitt 60 '70 fram till år 1975. Av dessa skulle då kvarstå ca 300. Beträffande de 240 nyutbildade räknas med 70% yrkesverksamhet. Detta ger ytterligare ca 170 arbetsterapeuter. Sammanlagt skulle sålunda år 1975 finnas kvar i runt tal 470 av de i utgångsläget befintliga arbetsterapeuterna. En förutsättning härför torde dock vara, att dessa beredes möjlighet att på gynnsamma villkor vidareutbilda sig och att de med avseende på lönegradsplacering samt rätt att söka och inneha tjänst jämställes med de :nya» arbetsterapeuterna.
Återstående behov, dvs. ca 1 250 arbetsterapeuter, skall följaktligen täckas ge- nom nyutbildning. De faktorer, som måste kompenseras för att man verkligen skall nå detta tal är bortfall under utbildningen samt skillnaden mellan faktisk och 100 %; yrkesverksamhetsgrad.
Bortfallet kan antagas utgöra 5 % av intaget. Till ledning för en bestämning av yrkesverksamhetsgraden föreligger den nyss redovisade enkäten. Det finns dock skäl för antagande att yrkesverksamhetsgraden år 1975 kommer att ligga på en högre nivå bland dem, som genomgått den nya utbildningen. De är alla ganska unga, nyutbildade och, får man anta, intresserade för sina uppgifter. Den bättre utbildningen och den högre placering lönemässigt, som torde bli följden härav, bör rimligtvis även inverka. Något större behov av semestervikarier räk- nar utredningen ej med, enär flertalet institutioner torde ha flera arbetsterapeu— ter knutna till sig, som kan avlösa varandra under semestertider och enär dess-
utom vårdplatsbeläggningen på sjukhusen är låg under sommaren, dvs. den huvudsakliga semesterperioden.
Det sammanlagda intaget för de examinationsomgångar som skall föreligga färdiga år 1975 (antal år )( årligt intag) måste vid nedan angivna alternativ för yrkesverksamhetsgraden uppgå till därinvid angivna tal, om behovet av 1 250 arbetsterapeuter skall täckas.
Bortfall under Yrkesverk- ifåggäåååågå utbildningen samhetsgrad senast 1975 5 % 70 % 1 880 5 % so % 1 640 5 % 90 % 1 460
Utredningen avser föreslå, att den nya utbildningen påbörjas hösten 1964. Eftersom utbildningen avses bli tvåårig hinner då 10 årskullar examineras t.o.m. år 1975. De angivna alternativen skulle sålunda kräva ett genomsnittligt årligt intag av respektive 188, 164 och 146 elever. Mittenalternativet, dvs. ett intag av i runt tal 165 elever per år synes representera en rimlig riktpunkt. Utredningen förordar, att utbildningen om möjligt dimensioneras så att under den angivna tioårsperioden i genomsnitt 165 elever årligen kan antagas vid ar— betsterapeutinstitut.
H jälplcrafter. Utredningen har i det föregående uttalat synpunkter på frågan om vårdpersonalens medverkan i arbetsterapin. I det sammanhanget har utred- ningen uttryckt den uppfattningen, att viss utbildning rörande rehabiliteringens, sålunda även arbetsterapins, motiveringar, syften och metoder borde ingå i vård- personalens grundutbildning. Emellertid har utredningen å andra sidan hävdat, att behov föreligger av fast anställda hjälpkrafter med uppgift primärt att med- verka i arbetsterapin. Härjämte har utredningen beaktat förekomsten av ett antal praktiserande blivande arbetsterapeuter.
Utredningen räknar med, att de fast anställda hjälpkrafterna skall rekryteras på huvudsakligen två vägar. Dels bör sjukvårdsbiträden, undersköterskor m.fl., som befinnes lämpliga, kunna vidareutbildas i kurser av begränsad omfattning — upp till ett halvt års längd — och dels bör de som genomgått den i det föl- jande föreslagna förutbildningen för blivande arbetsterapeuter kunna erhålla fast anställning såsom hjälpkrafter. Dessa fast anställda hjälpkrafter benämnes i det följande arbetsterapiassistenter. Denna benämning är tillämplig även på praktikanter anställda vid arbetsterapiavdelning.
I det föregående har antytts svårigheterna att beräkna behovet av fast an- ställda hjälpkrafter. Detta har emellertid antagits vara större, möjligen dubbelt större än behovet av arbetsterapeuter. En beräkning av utbildningsbehovet
måste självfallet i än högre grad präglas av osäkerhet. Antar man, att yrkes- verksamhetsgraden är lägre än för arbetsterapeuterna, vilket synes troligt, torde en utbildning av 400—500 arbetsterapiassistenter om året vara ungefär lagom.
Hur stor del därav bör då tillgodoses genom vidareutbildning av vårdpersonal och hur stor del genom en förutbildning för arbetsterapeuter, som samtidigt kan fungera som en form för utbildning av arbetsterapiassistenter. Enligt utred— ningens mening bör man i princip vid rekryteringen av ifrågavarande personal- kategori lägga huvudvikten vid vidareutbildning av vårdpersonal, som sedan kan anställas som arbetsterapiassistenter. Förutbildningen för blivande arbetstera- peuter — här åsyftas endast den ettåriga tekniska kurs utredningen avser föreslå — bör icke erhålla en större kapacitet än som är motiverad med hänsyn till dess primära funktion av just förutbildning. Den bör sålunda å ena sidan ges en tillräcklig kapacitet för att möjliggöra ett urval till arbetsterapeututbildningen, men å andra sidan ej en större kapacitet än att den som funderar på arbets- terapeutyrket skall finna sig ha en tillräckligt god chans att komma in vid ett arbetsterapeutinstitut för att våga satsa på en förutbildning, som totalt om- fattar två år. Utredningen räknar därför provisoriskt med att antalet utbild- ningsplatser vid den tekniska förutbildningen bör vara högst dubbelt så stort som antalet utbildningsplatser vid arbetsterapeutinstituten. Detta torde garan- tera tillräckliga möjligheter till urval bland de sökande till arbetsterapeutin- stituten, utan att avvisningsprocenten för den skull blir alltför stor. Konkurren- sen om utbildningsplatserna — i den mån sådan uppkommer — kommer på detta sätt att avse redan förutbildningen, vilket för såväl utbildningens som sökandenas del måste vara fördelaktigt.
Det bör framhållas, att förutbildningen i sina olika huvuddelar avses bli ut- formad på ett sätt som kan göra den värdefull också för dem, som efter genom— gång av denna vill inrikta sig på ett annat yrkesområde än arbetsterapi.
Översikt över utbildningsläget på arbetsterapins område
Hittillsvarande utbildning i Sverige
Utbildningen av arbetsterapeuter År 1947 framlade kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning i gemensamt betänkande (SOU 1947:44) angående sysselsättnings— och arbets— terapi förslag om anordnande av arbetsterapeututbildning förlagd till Slöjdför— eningens skola i Göteborg. I överensstämmelse härmed föreslogs i propositionen 1949: 42 att en utbildningskurs för sysselsättnings— och arbetsterapeuter försöks- vis skulle anordnas vid nämnda skola.
Den första kursen, som var tvåårig, började i augusti 1949. För att vinna inträde vid kursen krävdes att sökande skulle ha fyllt 19 år, vara svensk med- borgare, ha normalskolekompetens, realexamen eller två teoretiska kurser vid folkhögskola eller därmed jämförlig utbildning, ha tjänstgjort minst sex månader vid sjukhus som biträde eller i liknande tjänst, äga intresse för pedagogiskt arbete och visa gott handlag i slöjd och teckning. Det förutsattes även att till kursen skulle bl. a. antagas personer, som tjänstgjorde inom den statliga mental- sjukvården samt partiellt arbetsföra. Elevantalet fastställdes till 20 och intagning skulle ske vartannat år med början 1949. Kursen ställdes under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning och under direkt tillsyn av en särskild kurs- nämnd, som bl.a. skulle besluta om intagning av kursdeltagare. Rektor vid Slöjdföreningens skola skulle vara kursföreståndare. Denna organisation gäller alltjämt. Kursen anordnades såsom en statlig kurs, till vars kostnader för lärar- arvoden m. m. ett särskilt årligen återkommande anslag upptogs först under elfte och sedermera under åttonde huvudtiteln.
Den år 1949 igångsatta utbildningen omfattade 260 timmars undervisning i sociala ämnen och 1 620 timmars undervisning i konsttekniska ämnen. Fr.o.m. den år 1951 igångsatta kursen vidtogs Viss justering av timplanen, varigenom undervisningen kom att omfatta 192 timmar i medicinska ämnen, 76 timmar i sociala ämnen och 1 810 timmar i konsttekniska ämnen.
För att erhålla avgångsbetyg krävdes, förutom vitsord över kunskaper upptagna i timplanen, minst nio månaders av kursnämnden godkänd terapeutpraktik vid sjukhus. Av denna praktik beräknades tre månader vara förlagda under uppe- hållet mellan första och andra kursåret och sex månader efter andra kursårets slut. Kursnämnden kunde dock bevilja dispens från denna praktik, om jämförliga
erfarenheter inhämtats på annat sätt. Om aspiranten tänkt ägna sig åt mental- sjukvård, skulle tre månader av assistenttjänstgöringen ske på somatiskt sjukhus och sex vid mentalsjukhus. För övriga skulle tjänstgöringen vara omvänd.
Den 17 juli 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen för yrkesutbildning att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning om vidgade möjligheter till utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Därvid skulle särskilt uppmärksammas, huruvida nya kurser kunde påbörjas varje år samt huruvida kurser kunde anordnas även vid annan skola, eventuellt såsom förberedelse till kurserna vid Slöjdföreningens skola.
Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslog samma år, att nya kurser vid Slöjd— föreningens skola i Göteborg skulle påbörjas varje år och att i samband därmed kurstiden skulle minskas till ett år. För att utbildningsstandarden skulle kunna bibehållas förordades att Viss utbildning i olika slöjdämnen skulle vara inhämtad före inträdet vid den ettåriga kursen. Sammanlagt krävdes sålunda minst 870 timmars förutbildning i dylika ämnen, fördelade på vävning 240 timmar, knypp- ling (visat sig ha goda kunskaper i de grundläggande slagen av knyppling), klädsömnad 180 timmar, korgslöjd 30 timmar, borst-, halm— och benslöjd var- dera 20 timmar, samt metall- och träslöjd vardera 180 timmar. Dessutom fram— hölls som önskvärt, att förutbildningen ägde rum vid någon erkänd skola för yrkesutbildning, samt att intygen över utbildningen i de angivna ämnena ut- visade, förutom timtal, även sökandes kunnighet, helst genom vitsord i respek— tive ämnen. Som en ytterligare motivering för att en del av utbildningen i konst- tekniska ämnen lades som en förutbildning, dvs. utgjorde en förutsättning för inträde, anfördes att det visat sig, att ett mycket stort antal sökande till de två- åriga kurserna hade genomgått en mängd kurser i dylika ämnen. Arbetsterapeut— kursen bleve i sin tvååriga form för dem delvis en upprepning av vad de redan lärt sig.
De tidigare nämnda kraven för inträde utbyggdes — förutom med nyssn ämnda konsttekniska förutbildning — med bestämmelser om, att vederbörande ej borde vara över 30 år samt borde ha minst åtta månaders sjukhuspraktik fördelade på två månader vid mentalsjukvård och sex månader inom valfri sjukvård, varav dock minst två månader inom arbetsterapi. Som önskvärt angavs också att ve— derbörande genom intyg kunde styrka sig ha någon kunnighet i maskinskrivning.
Någon reducering av utbildningens omfattning ansågs denna omläggning så— lunda inte innebära, då kursåret dessutom förlängdes med ytterligare sju veckor. Den sålunda införda utbildningsgången är alltjämt gällande. Den nya timplanen omfattar 173 timmars utbildning i medicinska ämnen (inkl. 40 timmar i arbets— terapins teori och teknik), 76 timmar i sociala ämnen och 1 060 timmar (exkl. förutbildningen) i konsttekniska ämnen. (Se bilaga 1.)
I och med omläggningen ökades elevantalet till 22 och senare till 24 per år.
Från hösten 1959 har en likadan utbildningskurs anordnats vid Örebro läns landstings yrkesskola och från hösten 1961 också vid Jönköpings läns landstings yrkesskola. Till dessa kurser utgår statsbidrag från anslaget Bidrag till driften av centrala yrkesskolor. Genom tillkomsten av dessa kurser kan årligen utbildas ca 70 terapeuter. Antalet sökande är omkring 200 till vardera kursen. Många av dessa söker dock till alla tre kurserna.
Utbildning av annan personal för arbetsterapi
Kompletteringskurser för personal inom sinnessjukvården. I det föregående har redogjorts för hur överstyrelsen för yrkesutbildning år 1953 föreslog, att den dittills tvååriga arbetsterapeututbildningen skulle läggas om till en ettårig utbildning. Härigenom skulle intagning och examination kunna ske varje år i stället för vartannat och utbildningskapaciteten sålunda fördubblas. För att inom rimlig tid kunna tillgodose det mest trängande behovet av utbildade tera- peuter ansåg överstyrelsen emellertid nödvändigt, att även andra utbildnings- åtgärder vidtoges. Härvid borde —— såsom statsutskottet redan i utlåtande nr 51/1949 påpekat — övervägas om icke ett antal kortare kurser borde anordnas. Dessa kurser borde vara avsedda för dem som, utan erforderlig utbildning, inom sjukvården sysslade med olika grenar av sysselsättnings— och arbetsterapi. Behov härav förelåg i första hand för sinnessjukhusens personal och i andra hand för personal inom den övriga sjukvården. Denna personal ägde i regel ett visst prak- tiskt kunnande men saknade socialmedicinsk och psykologisk-pedagogisk utbild- ning samt kunskaper i sysselsättnings— och arbetsterapins metodik. Kurserna borde därför syfta till att ge en kompletterande utbildning på nämnda områden. Kompletteringskurserna skulle ej ge generell kompetens såsom sysselsättnings- och arbetsterapeut utan blott kompetens för ett speciellt arbetsområde.
Kurstiden föreslogs omfatta omkring 4. månader, varav hälften för teoretisk utbildning och hälften för praktisk utbildning. Högst 20 elever borde antagas i varje kurs. Med hänsyn till att behovet av ifrågavarande personal bedömdes vara störst inom sinnessjukvården föreslog överstyrelsen, att den första kursen anordnades för personal vid sinnessjukhusen. För tillträde till kursen borde, en- ligt medicinalstyrelsen, krävas minst fyra års anställning inom sinnessjukvården, varav minst ett år i verkstäder eller arbetssalar, samt dessutom styrkt fallenhet för handledning av patienters sysselsättning och arbete.
Utbildningen föreslogs bli förlagd dels till Älvsborgs läns landstings yrkesskola (Steneby yrkesskola) i Dals Långed, dels till Slöjdföreningens skola i Göteborg med ungefär hälften av kursen förlagd till vardera skolan. Ledningen borde i sin helhet anförtros kursnämnden för arbetsterapeututbildningen i Göteborg. Rektor vid Slöjdföreningens skola borde vara kursföreståndare.
Det sålunda framlagda förslaget godtogs av Kungl. Maj:t och riksdagen.. Departementschefen anförde i proposition 82/1954, att för sinnessjukvårdens del de tidigare vidtagna åtgärderna i fråga om terapeututbildningen icke lett till
åsyftat resultat. Därför borde en kompletteringskurs på sätt föreslagits anordnas för personal inom sinnessjukvården. Frågan om anordnande av kompletterings— kurser även för andra personalkategorier finge bedömas från fall till fall, då behov härav kunde anses ha uppstått; (några dylika kurser har ej anordnats).
Enligt de uppdragna riktlinjerna igångsattes denna undervisning hösten 1954 och har sedan bedrivits med en kurs varje budgetår. Den första kursen lockade 75 sökande. Sedermera har emellertid intresset sjunkit och antalet sökande har varierat mellan 20 och 35. h*lellan 20 och 24 har årligen antagits till kursen.
Vid uttagningen av elever har kursnämnden hänvänt sig till medicinalstyrel— sens mentalsjukvårdsbyrå, där man genomgått ansökningshandlingarna och ut- arbetat ett förslag över elever, som kunde antagas. Därvid har hänsyn även tagits till de olika sjukhusens behov av personal med ifrågavarande utbildning. Kursnämnden har i stort sett följt dessa förslag.
Utbildningen omfattar, i överensstämmelse med förslaget, dels ca 8 veckors utbildning vid Älvsborgs läns landstings yrkesskola (Steneby) i skilda slöjdarter, dels ca 8 veckors utbildning vid Slöjdföreningens skola i Göteborg i medicinska, sociala och konsttekniska ämnen. Av kursens 620 timmar upptar 40 timmar medicinska ämnen, 40 timmar arbetsterapins teori och teknik, 50 timmar social och psykologisk utbildning samt 490 timmar slöjd och konsttekniska ämnen.
Utredningen har hos sjukhuseheferna vid de statliga och kommunala mental- sjukhusen efterhört, hur man bedömer värdet av dessa kurser. Därvid har framkommit att personalen efter genomgåendet av kursen bättre kunnat ut- nyttjas i tjänsten på sjukhusens arbetssalar. En del av dem som genomgått kursen har kunnat befordras till högre tjänst, några visserligen på dispens. I allmänhet anser man, att kursen bör fortsätta, men det framhålles också, att den bör utbyggas, då den anses vara väl kort i nuvarande form. Behovet av skötare och sköterskor som utbildats i arbetsterapi anses icke täckt. Såväl från vissa sjukhusehefers som från personalens sida har emellertid anförts, att utbildningen är dyrbar för deltagarna — lön med B-avdrag — och att den ej leder till mot- svarande fördelar i befordrings- och lönehänseende.
Kurser för barnterapeuter. För att möta behovet av arbetsterapeuter inriktade på vården av sjuka barn har Älvsborgs läns landsting igångsatt en utbildning av dylik personal. Initiativtagare till utbildningen är docenten Bertil Söderling vid Borås lasaretts barnsjukhus. Utbildningen är förlagd dels till barnsjukhuset, dels till i regionen befintliga institutioner för specialvård av barn.
Ifrågavarande utbildning bygger på genomgången utbildning till förskollärare eller socialpedagog (barnhemsföreståndarinna). Föregående praktik på barn- sjukhus eller barnavårdsinstitution för specialvård angives såsom önskvärd.
Utbildningen står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning. Kurs- tiden omfattar 13 veckor och rymmer dels praktisk, dels teoretisk undervisning enligt följande, av överstyrelsen fastställda plan.
Antal Antal Antal under- veckotimmar föreläsningar visningstimmar i medeltal i medeltal i medeltal A. Praktisk undervisning 1. Sysselsättning av sjuka barn och ungdom ........................ 26,5 344 2. Förfärdigande av sysselsättnings— materiel ....................... 5 65 B. Teoretisk undervisning 1. Psykologi med barnpsykiatri .. .. 5 65 2. Sociologi med huvudvikt på an- staltspedagogik ................. 2,5 33 3. Sysselsättningsmetodik .......... 2,5 20 10 4. Sjukhusorganisation ............. 0,5 7 Summa 42 118 | 426
Förberedande kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Vid Örebro läns landstings yrkesskola har, med början läsåret 1961/62, igångsatts en förbere— dande kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Denna kurs, som omfattar ett normalläsår om 42 veckor, avser att bibringa eleverna de färdigheter som krävs för inträde vid den egentliga arbetsterapeutkursen. Den förberedande kursen omfattar därför så gott som uteslutande hantverksämnen enligt av över— styrelsen för yrkesutbildning fastställd plan. (Se bilaga 2.) Vid kursen intages årligen omkring 20 elever. Till kursen utgår statsbidrag enligt för central yrkes- skola stadgade grunder.
En härmed i allt väsentligt överensstämmande kurs bedrives vid den av en enskild stiftelse drivna Nyckelviksskolan på Lidingö. Vid denna kurs intages årligen omkring 80 elever. Till denna skola, i statsbidragshänseende hänförd till kategorien enskild B-skola enligt kungörelsen om statsbidrag till yrkesskolor, utgår statsbidrag med av Kungl. Maj:t fastställt årligt belopp.
Utbildning av arbetsterapeuter i några andra länder
Såvitt utredningen genom studium av tryckt material och, beträffande utbild— ningen i Århus, genom besök på ort och ställe kunnat utröna, är utbildningen av arbetsterapeuter i länder, där man funnit skäl att utveckla och främja denna utbildning, väsentligt överlägsen motsvarande utbildning i Sverige. Såsom av det följande framgår, rör det sig härvid om länder, med vilka Sverige beträffande allmän utveckling på olika samhällsområden är väl jämförligt.
Innan utredning i korthet redogör för förhållandena på området i några främ— mande länder, torde det vara lämpligt att redovisa de minimikrav beträffande utbildningen av arbetsterapeuter, som den internationella arbetsterapeutorga— nisationen uppställt. Dessa är följande.
Undervisningslokalerna skall vara tillfredsställande i fråga om antal och art och bör icke användas för behandling av patienter. Tillfredsställande bibliotek skall vara tillgängligt.
Ledarna av utbildningen skall vara utbildade vid en skola för arbetsterapeuter, vars undervisning omfattar medicinska ämnen, terapeutisk verksamhet och kli— nisk praktik. Vederbörande skall ha minst två års klinisk erfarenhet efter examen och av denna tid ha verkat som handledare av elever under ett år samt vara kvalificerad för anställning inom alla områden för arbetsterapi.
I de medicinska ämnena skall undervisningen bedrivas av väl kvalificerad me- dicinsk personal (läkare, arbetsterapeuter) och instruktörerna i terapeutisk verk- samhet skall såvitt möjligt vara kvalificerade arbetsterapeuter.
Som villkor för att bliva antagen som elev bör krävas skolkunskaper av erkänd standard. En prövotid för eleverna av minst två månaders längd rekommenderas.
Utbildningen skall omfatta en tid av minst 2 1/2 är (30 månader), varav en tredjedel skall användas för pre-medicinska ämnen (studiet av den friska män- niskan) och medicinska ämnen (patologi och behandling av psykologiska och fysiologiska abnormiteter), en tredjedel till terapeutisk verksamhet samt en tredjedel till klinisk praktik.
Utbildningen skall omfatta 1) medicinska ämnen: anatomi och fysiologi, rörel- selära, medicin, kirurgi, neurologi, ortopedi samt psykiatri och psykologi (mental- hygien och psykopatologi), 2) arbetsterapins teori samt rehabilitering, 3) tera- peutisk verksamhet: handarbete och hantverk av skilda slag, konsthistoria m. m., rekreativa sysselsättningar och studievägledning, (vid denna undervisning bör antalet elever per grupp icke överstiga 15), 4) klinisk praktik, som skall omfatta både det psykiatriska och det somatiska området. De avdelningar för arbets— terapi, där eleverna praktiserar, skall ledas av en arbetsterapeut, som har tjänst- gjort minst ett år efter examen och har nödvändiga kvalifikationer för under- visningen.
En arbetsterapeututbildning, så anordnad, att den fyller de här angivna kra- ven, skiljer sig från den nuvarande svenska utbildningen dels organisatoriskt på det sättet, att den erbjuder en sammanhängande genomtänkt utbildningsgång, helt sammanhållen inom en skola eller i varje fall under enhetlig ledning, dels också i fråga om utbildningens innehåll och ämnesfördelning. I sistnämnda av- seenden är olikheterna betydande och betydelsefulla till den svenska utbild- ningens nackdel. Beträffande den tredjedel av utbildningen som enligt de an- givna kraven skall omfatta terapeutisk verksamhet, dvs. utbildning i konsttek— niska ämnen — arbetstekniker — synes den svenska utbildningen hävda sig
mycket väl och snarast vara något överdimensionerad. Svagheterna i den svenska utbildningen är det obetydliga timantalet för utbildning i medicinska ämnen (133 timmar), den ringa utbildningen i arbetsterapins teori och teknik (40 timmar) och avsaknaden av klinisk praktik.
De länder, i vilka den mest kvalificerade utbildningen erbjuds, och som lämnat viktiga bidrag till utvecklingen på arbetsterapins område, är Canada, U.S.A., Storbritannien och Danmark. Här skall i största korthet lämnas några uppgifter rörande utbildningsorganisationen i dessa länder.
I Canada utbildas arbetsterapeuter vid 3 universitet, vid vilka också sjuk- gymnaster utbildas. Utbildningstiden omfattar minst 3 år. Som lärare användes till universiteten knutna lärarkrafter och arbetsterapeuter. De sistnämnda skall ha genomgått en speciell 2—årig lärarutbildning, vilken bl. a. omfattar ett pensum i anatomi, av samma omfattning som för läkarexamen. Undervisningen i medi— cinska ämnen omfattar ca 733 timmar.
I U.S.A. finns ett 30-tal erkända institutioner för utbildning av arbetstera— peuter. Med något undantag är de knutna till universitet, vilka i regel har direkt anknytning till sjukhus. Studierna avslutas antingen med »certificate» eller »degree». Den senare kräver universitetsstudier och en sammanlagd utbildnings- tid av minst 4 år. Certifikat kan erhållas efter en studietid av 3 år. Omfattningen av undervisningen i medicinska ämnen varierar men kan normalt anges omfatta ca 500 timmar. _
I Skottland, där utbildning meddelas vid två sjukhusanknutna skolor under en 3-årig utbildningstid, omfattar undervisningen i medicinska ämnen 454 timmar.
I Århus i Danmark upprättades 1959 Institutet vid Århus universitet för terapiassistenter. Initiativtagare till och ledare av institutet är professorn i orto— pedi vid Århus universitet Eivind Thomasen. Utbildning bedrives här parallellt av sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Utbildningen av arbetsterapeuter om- fattar 3 skolår om 10 månader. Under det första skolåret och 4 månader av det andra bedrives undervisning uteslutande vid institutet. Resten av andra året har eleverna halvdagspraktik på sjukhus jämsides med undervisning vid institutet. Under det tredje läsårets första 4 månader meddelas halvdagsundervisning i verkstadspraktik jämsides med undervisning vid institutet. Därefter har eleverna 4 månaders heldagspraktik på psykiatriska avdelningar, varefter följer 2 måna- ders avslutande undervisning vid institutet.
Den teoretiska undervisningen i medicinska och vissa andra ämnen är till mycket stor del gemensam för sjukgymnast- och arbetsterapeuteleverna. Verk- stadspraktiken, som omfattar såväl trä- som metallarbete (sammanlagt 408 tim- mar), siktar till att göra eleverna skickade att i rehabiliteringsverksamheten ut- göra ett led mellan läkarpersonal och verkstadspersonal.
Undervisningen i medicinska ämnen m. m. omfattar följande ämnen och timtal: anatomi (260) fysiologi (190), sjukdomslära (340), socialmedicin (20), arbets- terapins teori (150), rehabiliteringens teori (60), totalt drygt 1 000 timmar.
Den förhållandevis utförliga redogörelse utredningen här lämnat för utbild- ningen i Århus motiveras främst av att förhållandena i Danmark och Sverige just nu på rehabiliteringsområdet är varandra mycket lika. Utbildning av ar- betsterapeuter bedrives inte endast i Århus utan också i Köpenhamn, där den påbörjades vid mitten av 1930—talet. Även denna utbildning är 3-årig och med ett inslag av medicinsk utbildning, som betydligt överträffar vad som nu gäller i Sverige utan att dock nå upp till den omfattning den medicinska undervisningen har vid den moderna utbildningen i Århus. Emellertid befinner sig arbetstera- peututbildningen (och även sjukgymnastutbildningen) också i Danmark under omläggning. Skälet är att man för att få ut full effekt av »revalideringsloven» funnit det nödvändigt att sörja för tillgång till kvalificerade sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Vad utbildningen av de senare beträffar torde utbildnings— standarden i Århus komma att utgöra riktpunkt för övrig arbetsterapeututbild— ning i Danmark.
Utbildningen inom angränsande yrkesområden
Utbildningen av sjukgymnaster
Utbildningen av sjukgymnaster i Sverige äger rum vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm samt vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet i Lund. För dessa gäller stadgan 1960: 231. Till grund härför ligger proposition 1957: 160 (SU 160; Rskr 378).
Instituten står under universitetskanslerns överinseende. Beträffande sjuk- gymnastinstitutet i Stockholm utövas den omedelbara styrelsen av lärarkollegiet vid Karolinska mediko—kirurgiska institutet och beträffande sydsvenska sjuk— gymnastinstitutet av medicinska fakulteten vid universitetet i Lund.
Vid varje sjukgymnastinstitut finns — förutom lärarråd — föreståndare, bi— trädande föreståndare samt lärare, varmed avses innehavare av tjänst eller arvodesbefattning som lärare, klinisk amanuens och instruktionsgymnast (mot— svarande). Efter förslag av lärarkollegiet (fakulteten) förordnar Kungl. Maj:t ledamot av detta till föreståndare för tre år. Biträdande föreståndare är läraren i sjukgymnastik, som tillsättes av universitetskanslern. Övriga tjänster tillsättes och annan personal antas av lärarkollegiet.
Behörig att antas som elev vid sjukgymnastinstitut är den som dels avlagt realexamen eller erhållit betyg om normalskolekompetens eller erhållit slutbetyg från försöksskolas årskurs 9a eller 9g eller också på annat sätt styrkt sig ha förvärvat minst motsvarande kunskaper,
dels under minst tre månader biträtt i sjukvårdsarbete vid sjukhus, dels och är fri från sådan sjukdom eller så beskaffat lyte som kan utgöra hinder för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid sjukgymnastinstitut eller göra sökanden olämplig för sjukgymnastyrket.
Endast den som under det kalenderår då inträde sökes fyller minst 18 år må antagas, såvida inte särskilda skäl föranleder undantag.
På grund av det stora antalet kvalificerade sökande har endast i undantagsfall elever utan studentexamen blivit antagna. Vid sjukgymnastinstituten i Stock- holm och Lund antogs höstterminen 1962 110 elever av 660 sökande. De sökande togs in efter poäng, varvid lägsta poängtalet svarade emot i genomsnitt AB i studentbetyg. Som poänggivande anses vidare sjukvårdsutbildning (t. ex. Röda Korsets hjälpsysterkurs, omfattande sex månader undervisning, varav en månad teori) samt arbetsterapeututbildning. Akademiska betyg, som bör gälla ämnen
av vikt för sjukgymnaster såsom exempelvis sociologi, pedagogik och psykologi samt främmande språk, ger maximalt fyra poäng (varvid 2 betyg fordras i två ämnen). För tre poäng fordras 2 betyg i ett ämne. Eleverna antas av sjukgym— nastinstitutens lärarråd vart för sig. Ansökningarna till de båda instituten bear- betas emellertid dessförinnan gemensamt, så att en samordning av intagningen vid de båda instituten åstadkommes.
Utbildningen omfattar två läsår. Den bedrivs i överensstämmelse med tim- plan, fastställd av Kungl. Maj:t och studieplaner, fastställda av universitets- kanslern. (Beträffande gällande timplan, se bilaga 3.)
Alltefter ämnets art skall undervisningen, som i princip är obligatorisk, med- delas i form av föreläsningar, demonstrationer, seminarieövningar och praktiska övningar samt förenas med examinatorier.
Sjukgymnastexamen omfattar anatomi, fysiologi, allmän patologi, hygien, sjukdomslära, psykologi med psykiatri, rörelseterapins teori, rörelseterapins praktik, termohydroelektroterapi samt rehabilitering. Färdighet i rörelseterapins praktik prövas i samband med praktiska övningar under utbildningens gång. I övriga ämnen prövas insikterna genom tentamen efter avslutad lärokurs. För examen fordras att eleven undergått godkänd prövning i varje ämne.
Föreståndare utfärdar examensbevis enligt formulär, fastställt av universitets- kanslern.
Enligt kungörelsen om legitimation av sjukgymnaster 1937: 864 (ändrad genom SFS 1960: 477) äger svensk medborgare, som vid gymnastiska centralinstitutet eller vid enskilt gymnastiskt institut, vilket av Kungl. Maj:t undfått examens- rätt, avlagt godkänd sjukgymnastexamen, att, där icke synnerliga skäl till annat föranleder, av medicinalstyrelsen erhålla legitimation som sjukgymnast. (Utländsk medborgare kan efter dispens få tidsbegränsad legitimation.)
Enligt den av riksdagen godkända propositionen 1957: 160 angående omorga— nisation av sjukgymnastutbildningen m.m. skall den årliga intagningen av elever vid de båda sjukgymnastinstituten utgöra 65 elever i Stockholm och 45 elever i Lund.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 juni 1960 har medicinalstyrelsen uttalat, att stora svårigheter alltjämt föreligger att tillgodose behovet av sjukgymnaster inom hälso— och sjukvården. Bristen på sjukgymnaster är enligt styrelsen i viss mån ägnad att hindra genomförandet av den medicinska rehabiliteringen. Den fastställda utbildningskapaciteten — i genomsnitt 110 sjukgymnaster per år —— bedömer styrelsen som i hög grad otillräcklig.
Med anledning härav har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 februari 1961 tillkallats en sakkunnig, professorn Torgny Sjöstrand, för att verkställa utred- ning rörande ökad utbildning av sjukgymnaster. Den sakkunnige skulle i samråd med 1960 års arbetsterapeututredning beakta det i direktiven för nämnda ut- redning berörda spörsmålet om en eventuell samordning av utbildningen av
sjukgymnaster och utbildningen av arbetsterapeuter. I detta syfte har konti— nuerligt samråd ägt rum mellan den sakkunnige och utredningen. Den 31 okto- ber 1962 har den sakkunnige avgivit ett betänkande om ökad utbildning av sjukgymnaster.
Utbildningen av sjuksköterskor
Utbildning till sjuksköterska lämnas för närvarande vid 30 sjuksköterslceskolor, av vilka två är statliga och de övriga godkända av staten. För de förra gäller stadgan för statens sjuksköterskeskolor (1954: 352, ändrad genom 1957: 657). De senare drivs till övervägande del i landstingens eller de landstingsfria städer- nas regi. En mindre del är drivna av stiftelser och föreningar. Samtliga är inter— natskolor. Även manliga elever kan vinna inträde.
För inträde vid sjuksköterskeskola fordras realexamen (motsvarande) eller normalskolekompetens med lägst godkända betyg i svenska, matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära eller i regel minst två vinterkurser om samman- lagt 60 veckor vid folkhögskola med s.k. normalkurs för sjuksköterskeaspiranter. Goda vitsord fordras. För inträde i de speciella kurserna för utbildning av instruktionsssjuksköterskor och husmödrar anges det som önskvärt med stu— dentexamen, vilket också förutsättes som grund för en fr.o.m. våren 1961 försöksvis anordnad, för blivande instruktionssköterskor avsedd specialkurs vid statens sjuksköterskeskola i Stockholm (jfr nedan).
Vidare fordras för inträde vid sjuksköterskeskola en ålder av lägst 19 år. Dispens härifrån kan dock lämnas. Även krav på kunnighet i enkel matlagning uppställes vanligen, varjämte det anses värdefullt med erfarenhet från vård av friska barn. Regelmässigt fordras också personliga referenser.
Utbildningen skall föregås av en orienteringsperiod på två till tre månader (provtid), omfattande lektionsvis meddelad undervisning tillika med praktisk verksamhet inom sjukvården. Avsikten med denna orienteringsperiod är att bedöma provelevens lämplighet för utbildning samt att ge henne möjlighet till kontakt med de sjuka och deras Vård, innan hon definitivt börjar vid sjuk- sköterskeskolan. Kursinnehållet omfattar personlig hygien, yrkesorientering, mentalhygien samt sjukvårdslära. Proveleven placeras vidare på sjukavdelning, där hon får utföra enkla sjukvårdsuppgifter under överinseende av avdelnings- sköterska och kliniklärarinna. Vid några skolor undergår eleverna skriftliga prov i uppsatsskrivning, matematik, fysik och kemi.
Vid godkänd sjuksköterskeskola skall meddelas teoretisk och praktisk under— visning i hälso- och sjukvård. Utbildningen skall omfatta minst 31 och högst 37 månader, exklusive ferier, såvida ej eleven också genomgår s.k. centraliserad specialutbildning, då utbildningstiden blir längre.
Undervisningen i sjuksköterskeskola skall meddelas dels ilärosalar och övnings- laboratorier under sammanhängande perioder (s. k. teoretiska block), då eleven ej deltar i sjuk- eller hälsovårdsarbete å anstalt eller i öppen vård, dels i sam-
band med sjukvårdspraktik. Teoretisk undervisning skall anordnas fortlöpande under hela utbildningstiden. Utbildningen skall uppdelas i allmänutbildning och specialutbildning. Allmänutbildningen, som ligger till grund för specialutbildningen, är obliga- torisk för samtliga elever och skall förutom undervisning i teoretiska block om- fatta följande. Minimitid månader
Undervisning och praktik å inv.med.avd. ........................... 3
» » » » kirurgisk avd. .......................... 3 » » » » operationsavd. el. kir.pol. ................ 2 » » » » barnbördsavd. .......................... 2
» » » » inom öppen vård ........................ 1
1
För alla de elever, som skall ägna sig åt någon gren av patientvård, skall all- mänutbildningen dessutom omfatta minst 2 månader inom vardera sinnessjuk- vård, barnavård eller barnsjukvård, epidemivård och Vård av infektionssjuk— domar eller tuberkulosvård (sanatorium).
De i den teoretiska undervisningen ingående lektionstimmarna omfattar sam- manlagt minst 800 timmar.
De elever, som skall erhålla specialutbildning, exempelvis som operations—, röntgen- eller laboratoriesköterskor, kan därefter påbörja denna utbildning. Spe- cialutbildningen anordnas dels inom respektive sjuksköterskeskola, dels vid centraliserade utbildningsanstalter eller i centraliserade kurser. Utbildningen omfattar som regel minst 6 månader. Vid specialutbildningens slut avlägges särskilda prov.
Efter avslutad utbildning erhåller sjuksköterska av medicinalstyrelsen med— delad legitimation (1 & reglementet för sjuksköterskor 1957: 656).
Vid flertalet skolor är sjuksköterskeeleverna efter utbildningen skyldiga att tjänstgöra vid sjukhus, anvisat av skolans huvudman, under vanligen ett år.
Beträffande den ovan nämnda specialkursen för sökande med studentexamen kan följande anföras. För dem som avlagt studentexamen och önskar ägna sig åt undervisning inom hälso- och sjukvårdens område anordnar statens sjukskö- terskeskola i Stockholm alltsedan våren 1961 försöksvis en specialkurs, som förbereder för inträde vid lärarlinjen vid statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor. Denna specialkurs, som skall föregås av en ca åtta veckor lång provtid, är ungefär ett halvår kortare än den vanliga sjuksköterskeutbildningen. Även avdelningssköterskekursens innehåll har inarbetats i kursen, vilket möjlig- gjorts genom en intensifierad såväl teoretisk som praktisk utbildning. Efter kursen följer ett års tjänst som sjuksköterska och därefter lärarkursen vid sta- tens institut för högre utbildning av sjuksköterskor. Sammanlagda utbildnings- tiden beräknas alltså bli mellan fyra och fem år.
Vidareutbildning äger rum vid statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor, som enligt stadgan 1958: 400 har till huvudsaklig uppgift att utbilda rektorer och instruktionssköterskor (lärare) vid sjuksköterskeskolor samt hus— mödrar och avdelningssköterskor vid sjukvårdsanstalter. Utbildningen är för— lagd till Stockholm och Göteborg, och för att vinna inträde vid institutet fordras legitimation som sjuksköterska, vartill kommer speciella krav beträffande de olika kurserna. Tjänstledighet med full eller till viss del bibehållen lön meddelas i många fall. Lärarkurs omfattar ett och ett halvt år. Genomgång av denna är inte formellt krav för tjänst som lärare vid sjuksköterskeskola men fordras i regel. Högst 20 elevplatser finns.
Förslag angående arbetsterapeututbildningens uppläggning
och innehåll
Kritiken mot nuvarande utbildning
I direktiven för arbetsterapeututredningen har i korthet antytts den kritik som riktats mot den nuvarande arbetsterapeututbildningens uppläggning och inne- håll. De sålunda antydda bristerna hos nuvarande utbildning har ytterligare blivit belysta genom två av utredningen företagna enkäter, nämligen dels den i det föregående redovisade behovsenkäten av den 21 juli 1960, utsänd till vissa centrala myndigheter, sjukvårdshuvudmän m.fl., dels en den 12 januari 1962 företagen enkät, riktad till ett antal arbetsterapeuter.
Mot den nuvarande utbildningens uppläggning i stort har riktats huvudsak- ligen tre invändningar.
Den ena invändningen avser utbildningens uppdelning på en förutbildning och en huvudkurs. Det hävdas, att utbildningen av arbetsterapeuter bör från början till slut, med undantag eventuellt för viss inledande sjukvårdspraktik, vara för- lagd till en och samma skola. Härigenom skulle främjas en samordning av ut- bildningens olika delar såväl från pedagogisk som organisatorisk synpunkt. En dylik anordning borde leda till ett bättre utbildningsresultat och ett effektivare tillvaratagande av utbildningsresurserna. Denna ståndpunkt, ganska allmänt företrädd hos, bland andra, de hörda arbetsterapeuterna, synes dock icke om— fattad av alla. Åtskilliga accepterar, av organisatoriska eller andra skäl, en sär— skild förutbildning förlagd till verkstadsskola eller annan lämplig yrkesskola.
Den andra invändningen avser den tidsmässiga proportionen mellan utbild- ningens olika huvuddelar. Det framhålles, att utbildningen i konsttekniska ämnen (arbetstekniker) representerar en mycket för stor del av utbildningen i förhållande till den medicinska utbildningen samt utbildningen i arbetsterapins teori och teknik. Man hänvisar till att enligt den internationella arbetsterapeut— organisationen (WFOT) var och en av dessa tre huvuddelar bör representera ungefär en tredjedel av den sammanlagda utbildningstiden. Flertalet anser dock icke, att utbildningen i arbetstekniker, som helhet betraktad, i och för sig är för lång; åtskilliga vill ha den ännu längre. Däremot anser man de andra delarna av utbildningen alldeles för knappt tilltagna. I vad gäller denna andra invändning mot den nuvarande utbildningen är kritiken enhällig.
En tredje invändning gäller den pedagogiska samordningen av utbildningens olika delar, vilken anses bristfällig. Detta gäller ej blott förhållandet mellan för- utbildning och huvudkurs utan också mellan de olika ämnesgrupperna _ medi- cinska ämnen, konsttekniska ämnen och arbetsterapins teori och teknik —— inom utbildningen i dess helhet.
Beträffande den i förutbildningen ingående sjukvårdspraktiken om åtta måna- der har framhållits, att en sjukvårdspraktik, som icke innefattar en ordnad ut- bildning inte ger så mycket behållning. En nackdel med praktiken är vidare, att denna inte ger annan kompetens är den som ligger i uppfyllandet av ett inträdes— krav för arbetsterapeutkursen.
I fråga om den i förutbildningen och arbetsterapeutkursen ingående hantverks- utbildningen eller konsttekniska utbildningen har genom den till ett antal arbets- terapeuter riktade enkäten inhämtats åtskilliga synpunkter.
En knapp majoritet anser den sammanlagda omfattningen av denna. utbildning vara otillräcklig medan de övriga anser omfattningen lämplig eller — några enstaka —— för stor. Endast ett fåtal anger vad som enligt deras mening vore en lämplig omfattning, varvid nämnes totalsiffror omkring 2 300 timmar.
Så gott som alla, anser, att denna utbildning bör ingå i en sammanhängande kurs, an- tingen såsom en del av huvudkursen eller såsom en sammanhängande fristående kurs. Utbildningen skulle härigenom bli mer enhetlig och en säkra-re lämplighetsbedömning av eleverna skulle möjliggöras. De många förespråkarna för denna utbildnings inordnande i huvudkursen menar också, att utbildningen i skilda. tekniker bör gå hand i hand med undervisningen om deras användning för terapeutiska syften. Den bristande undervis- ningen i sistnämnda hänseende framhålles av många.
I fråga. om vilka konsttekniska ämnen (arbetstekniker) som bör ingå i utbildningen — helt oavsett fördelningen på förutbildning och huvudkurs — har följande framkommit.
Kraftiga ökningar av timantalet har i stort sett enhälligt förordats beträffande vävning, metallslöjd och träslöjd. I stort sett enhälligt förordas också en förstärkning av under- visningen i knyppling (fixering av timantalet), läderslöjd samt keramik (på bekostnad av modellering) .
Blandade eller vaga. omdömen kan noteras beträffande klädsömnad, korgslöjd och ma.- teriallära med komposition för enskilda hantverk. Sistnämnda ämne anses av åtskilliga kunna ingå i respektive fackämnen.
Minskad undervisning har förordats beträffande teckning och målning, modellering, konstsömnad, papparbete, bokbinderi samt textning (anses allmänt böra utgå). Borst-, halm- och benslöjd föreslås ingå i ett ämne med den samlande beteckningen småslöjd.
Ämnet terapiteknik har allmänt ansetts böra få en betydligt större omfattning. Följande ämnen har föreslagits bli utmönstrade ur utbildningen: textning, borst-, hahn- och benslöjd, bokbinderi, papparbete och stillära. Beträffande textning är uppfattningen allmän. Övriga ämnen utgör ströförslag.
Utbildningen har föreslagits bli kompletterad med följande ämnen eller utbildnings- moment: plastarbete, tillverkning av terapeutiska hjälpmedel (adaptationer), maskin- och verktygskännedom och -skötsel, maskinell trä- och metallslöjd (även enkla tempoarbeten); nyssnämnda önskemål är ganska väl företrädda. Enstaka. önskemål avser införande av
undervisning i maskinskrivning, bokföring och organisation, ackordsprissättning, bestäm- melser om yrkesmässig och industriell verksamhet, batik, textiltryck, porslinsmålning. Möjligheterna att tillgodose åtskilliga av dessa önskemål genom kvällskurser framhålles emellertid.
Den kritik, som från olika håll riktats mot huvudkursen för utbildning av arbetsterapeuter, avser främst den redan berörda disproportionen mellan ut- bildningen i arbetstekniker och övrig utbildning.
Den i arbetsterapeutkursen ingående medicinska utbildningen anses otillräcklig, för att arbetsterapeuterna skall kunna ingå som kunniga, målinriktade mcd- arbetare i ett rehabiliteringsteam. Den anses ej heller ge tillräcklig grund för en riktig tillämpning i terapeutiskt syfte av de arbetstekniker arbetsterapeuten lär sig att behärska. Utbildningen innehåller vidare för litet av arbetsterapins teori och teknik; värdet av inhämtade kunskaper och färdigheter i olika arbetstekniker minskar självfallet då den teoretiska och praktiska undervisningen i dessa tek- nikers tillämpning såsom arbetsterapi är otillräcklig. Undervisningen i social- medicinska ämnen är likaledes otillräcklig, något som bör ses mot bakgrund av arbetsterapins viktiga funktion som ett led mellan å ena sidan sjukvård och me- dicinsk rehabilitering samt å andra sidan arbetsvård och arbetsliv.
Förslag till utbildningsgång
Utgångspunkter för utredningens förslag
Vid sina överväganden rörande en ny utformning av arbetsterapeututbildningen har utredningen prövat de synpunkter som framkommit beträffande den hittills- varande utbildningen. Utifrån de gjorda erfarenheterna av denna framstår ju såsom i stora drag givet, vilka förändringar som är nödvändiga, för att den önskvärda förbättringen av utbildningen skall uppnås.
Beträffande huvudlinjerna i utbildningsgången har utredningen övervägt, om behov föreligger av arbetsterapipersonal på olika nivåer och om i så fall dessa nivåer även bör representera etapper i en sammanhängande utbildningsgång. Den förstnämnda frågan har utredningen besvarat jakande. Beträffande den andra frågan har utredningen från olika synpunkter funnit skäl tala för, att ar- betsterapeututbildningen bör uppdelas på två etapper och att genomgång av den första etappen bör kunna innefatta en i sig avslutad utbildning för arbetsterapi- verksamhet i mindre kvalificerad funktion. Vidare har utredningen prövat, huru- vida tjänstgöringen inom skilda vårdområden kräver en för dessa specialiserad arbetsterapeututbildning och, om så är fallet, på vilken punkt i utbildnings- gången en specialisering, dvs. en differentiering av utbildningen bör sätta in. Utredningen har funnit, att en specialutbildning för vissa arbetsuppgifter torde vara önskvärd men att denna ej bör intagas i den grundläggande arbetsterapeut— utbildningen utan i stället ske i form av vidareutbildningskurser.
Till de här berörda frågorna och ställningstagandena återkommer utredningen närmare i det följande.
Förutbildning av arbetsterapeuter samt utbildning av hjälppersonal Utredningen har, som redan av det föregående framgått, kommit till den upp- fattningen, att det föreligger behov, förutom av arbetsterapeuter med en relativt omfattande utbildning, också av hjälppersonal för arbetsterapi med en mindre kvalificerad utbildning. Sistnämnda personalkategori har utredningen benämnt arbetsterapiassistenter. Med arbetsterapiassistenter avser utredningen en per— sonalgrupp, som har till huvuduppgift att ägna sig åt arbetsterapi och som skall utöva denna verksamhet under ledning av utbildade arbetsterapeuter.
Utredningen har övervägt, huruvida arbetsterapiassistenterna bör utgöra enbart en praktikantkategori på väg mot den mer kvalificerade utbildningen till arbetsterapeuter eller om de bör utgöra en fast anställd personalkategori på biträdesnivå. Detta problem sammanhänger med frågan om utbildningen av ar— betsterapeuter bör försiggå i två skilda etapper eller i en enda sammanhängande utbildningsgång samt frågan huruvida behovet av arbetsterapiassistenter kan och bör täckas av enbart praktikanter, som efter hand går vidare till arbetstera- peututbildning.
Utredningen har funnit övervägande skäl tala för en uppdelning av utbildningen på två etapper. Arbetsterapeutyrket utgör en specialitet inom sjukvården sam- tidigt som det innefattar en praktisk-teknisk verksamhet med starka pedagogiska inslag. Det är synnerligen viktigt, att den som tänker bli arbetsterapeut ges tillfälle att pröva och visa sitt intresse och sin fallenhet för en på så sätt kom— binerad verksamhet. Detta torde bäst ske genom deltagande i dels en grund- läggande sjukvärdsutbildning, dels en utbildning i de tekniska färdigheter en arbetsterapeut bör behärska. Härigenom kan urvalet av deltagare i den egent— liga arbetsterapeututbildningen ske på basis av ej bara skolbetyg utan också betyg över sjukvårdsutbildning och teknisk utbildning. Den studerande får under denna grundläggande utbildning tillfälle att antingen befästa eller ändra sitt yrkesval, innan den egentliga arbetsterapeututbildningen påbörjas. En lämpligt utformad förutbildning bör således möjliggöra både ett säkrare urval av del- tagare i arbetsterapeututbildningen och ett mera moget yrkesval från elevernas sida.
Mot en fristående teknisk förutbildning har anförts, att denna utbildning och den tillämpade arbetsterapiutbildningen bör gå hand i hand. Utredningen anser det i och för sig självklart riktigt, att den tekniska utbildningen skall syfta till att i förening med viss annan utbildning ge kompetens för bedrivande — mer eller mindre självständigt — av arbetsterapi. Emellertid finner utredningen det icke nödvändigt att förena den grundläggande tekniska utbildningen med en jämsides löpande tillämpad arbetsterapiutbildning. Medan den tekniska grund—
utbildningen representerar ett elementärstadium i utbildningsgången, så måste den tillämpade utbildningen utgöra ett Slutstadium i denna, föregånget av en medicinsk utbildning. Det torde förhålla sig så att någon egentlig arbetstera- peututbildning icke med gott utbyte kan bedrivas, utan att eleverna dess- förinnan gjort sig förtrogna med sjukvårdens elementa samt inhämtat de prak- tiska färdigheter, som i arbetsterapeututbildningen skall vidareutvecklas till terapeutiska arbetstekniker.
Dessutom måste utredningen beakta de begränsade resurserna för anordnandet av en mer kvalificerad arbetsterapeututbildning, vilket förhållande gör det ange— läget att från denna utbildning särskilja all sådan grundläggande utbildning, som kan bedrivas utan ianspråktagande av dessa resurser.
För inträde vid arbetsterapeutkurs bör således alltjämt krävas genomgång av viss förutbildning. Denna förutbildning bör omfatta utbildning i sjukvård, alla erforderliga arbetstekniker samt hushållsarbete. I anslutning till genomgången förutbildning kan den blivande arbetsterapeuten med fördel under kortare tid tjänstgöra inom sjukvården eller annat vårdområde såsom assistent vid arbets— terapiavdelning. Denna tjänstgöring blir, sett utifrån vederbörandes avsikt att senare fortsätta sin utbildning, att betrakta såsom en praktiktjänstgöring.
Utredningen har i kapitlet om Behovet av personal för arbetsterapi konsta- terat, att behovet av hjälpkrafter icke kan förväntas bli täckt genom dessa praktikanter tillsammans med i arbetsterapin medverkande vårdavdelningsper- sonal. Utredningen har därvid anfört, att det enligt hittills gjorda erfarenheter visat sig, att vårdavdelningspersonalens uppgifter är så många och så omfat— tande, att man, trots den stora betydelsen av dess medverkan i rehabiliteringen, inte torde kunna bygga upp en arbetsterapiverksamhet på den förutsättningen, att denna personal skall kunna utnyttjas såsom hjälpkraft i mer reguljär mening. Härtill kommer att antalet vid varje tidpunkt praktiserande blivande arbetstera- peuter sannolikt blir relativt litet. Det anförda har av utredningen ansetts tala för att behov av fast anställd hjälppersonal för arbetsterapi kommer att föreligga. Beträffande storleken av detta behov får utredningen hänvisa till den i det före- gående deklarerade uppfattningen, att behovet av fast anställda arbetsterapi- assistenter sannolikt blir större, möjligen dubbelt större än behovet av arbets- terapeuter. Det må härvid också erinras om att behovet av arbetsterapeuter av utredningen beräknats utifrån den allmänna förutsättningen, att hjälpkrafter i tillräcklig omfattning skulle finnas.
Utredningen har räknat med att behovet av fast anställda arbetsterapiassisten- ter bör kunna tillgodoses på två Vägar. En av dessa innebär att sjukvårdsperso- nal, som visar intresse och handlag för detta slag av verksamhet, genomgår en kompletterande utbildning och därefter anställes såsom arbetsterapiassistenter. En annan väg att rekrytera denna personalgrupp går via förutbildningen för blivande arbetsterapeuter. Man måste räkna med att av dem som genomgår denna förutbildning inte alla kommer att gå vidare till arbetsterapeututbildning.
Intagningen till arbetsterapeutkurserna måste ju rimligen få karaktären av ett urval bland ett större antal sökande. Åtskilliga kommer följaktligen att kvar- stanna på den nivå som de uppnått genom förutbildningen, dvs. assistentnivå. Det är därför mycket betydelsefullt, dels att denna förutbildning utformas såsom en i sig fullständig yrkesutbildning, dels att personal med dylik utbildning kan beredas tillfredsställande anställningsförhållanden. Arbetsterapiassistenterna bör, oberoende av om de syftar vidare mot arbetsterapeututbildning eller ej, utgöra en i princip enhetlig tjänstekategori av samma fasta karaktär som exempelvis sjukvårdsbiträden och undersköterskor.
Utredningen föreslår således, att utbildningen till arbetsterapeut bör inledas med en förutbildning utformad så att den dels lämpar sig som grund för den egentliga arbetsterapeututbildningen, dels utgör en avslutad yrkesutbildning av lämplig omfattning för mer varaktig yrkesverksamhet som arbetsterapiassistent.
Vid en omläggning av förutbildningen bör givetvis eftersträvas att de i det föregående påtalade bristerna så vitt möjligt elimineras. Detta bör enligt utred- ningens mening innebära, att fastare riktlinjer i fråga om utbildningens innehåll och organisation tillskapas. I stället för nuvarande krav på sjukvårdspraktik av viss omfattning bör föreskrivas genomgång av viss grundläggande sjukvårds- utbildning. I stället för nuvarande förutbildning om visst antal timmar i olika arbetstekniker, merendels inhämtade vid spridda kurser utan inbördes pedago— gisk och organisatorisk samordning, bör föreskrivas genomgång av en för ända— målet uppbyggd kurs av i huvudsak den typ som anordnats i Örebro. Av skäl som anförts i det föregående avsnittet Arbetsterapi som behandlingsform vid fysiska sjukdomstillstånd bör även utbildning i hushållsarbete ingå i förutbild- ningen. Förutbildningen bör därigenom få en sådan uppläggning och ett sådant innehåll att den onödiggör det tidskrävande samlande av meriter i form av ge— nomgångna överkurser m.m., som kännetecknat de senaste årens hårda kon- kurrens om utbildningsplatserna vid arbetsterapeutkurserna. Övermeritering av dylikt slag bör i fortsättningen tillmätas relativt ringa värde jämfört med den bild av teoretisk, praktisk och personlig lämplighet för arbetsterapeutyrket, som kan utläsas av skolbetyg samt vitsord över genomgången sjukvårdsutbild— ning, hushållsutbildning, teknisk utbildning samt eventuell tjänstgöring som arbetsterapiassistent eller i annan meriterande funktion. Endast en enligt de antydda fastare riktlinjerna upplagd förutbildning kan samtidigt tjäna syftet att utgöra en avslutad yrkesutbildning för yrkesverksamhet som arbetsterapi- assistent.
Utredningen räknar med att förutbildningen skall kunna avklaras på två år, varav det ena ägnat åt huslig utbildning samt sjukvårdsutbildning och det andra ägnat åt teknisk utbildning. Några föreskrifter om dessa båda utbildningsårs inbördes ordning synes ej behövliga. Härvidlag bör valfrihet få råda.
För elever som endast genomgått grundskola eller motsvarande räknar ut- redningen med behov av viss ämneskomplettering. Denna. beräknas draga en
tid av omkring 4 månader, dvs. en termin. (Se härom under rubriken Inträdes- krav.) Användes återstående del av det läsår, som delvis tas i anspråk för denna komplettering, till arbetsterapipraktik, åtgår sammanlagt tre år, innan den egentliga arbetsterapeututbildningen kan påbörjas.
Den egentliga arbetsterapeututbildningen i huvuddrag Enligt utredningens nyss redovisade förslag skall den som vinner inträde vid arbetsterapeutkurs dessförinnan ha genomgått grundläggande sjukvårdsutbild- ning, teknisk utbildning omfattande ett brett register av de viktigare arbets- teknikerna samt hushållsutbildning. Ofta torde arbetsterapeuteleven också ha tjänstgjort någon tid såsom arbetsterapiassistent.
Syftet med arbetsterapeutkursen bör vara att vidareutveckla elevens kun— nande och färdigheter, så att hon, utifrån givna läkarordinationer och under läkares överinseende men eljest självständigt, kan utforma och genomföra olika arbetsterapiprogram i enlighet med de intentioner, som betingas av den medi- cinska och sociala problematiken i varje enskilt fall. Denna vidareutveckling av inhämtade tekniska färdigheter till självständigt utövad behandlingsteknik förutsätter bl.a. en grundlig utbildning i arbetsterapins teori och teknik. Detta ämne är det för en blivande arbetsterapeut centrala och specifika och under— visningen däri bör därför vara den kärna, kring vilken arbetsterapeututbild- ningen i övrigt uppbygges.
En självständig (i ovan beskriven mening) utövning av behandlingsformen arbetsterapi förutsätter ett icke ringa mått av medicinskt kunnande. Utan en föregående eller jämsides bedriven medicinsk utbildning kan arbetsterapeuteleven ej heller tillgodogöra sig undervisningen i arbetsterapins teori och teknik. Arbets— terapeutkursen bör följaktligen innehålla en medicinsk utbildning av tillräcklig omfattning, dels en teoretisk del och dels en praktisk-tillämpad del, vilken sist- nämnda bör ingå såsom en del av den tillämpade undervisningen i arbetsterapins teori och teknik.
Arbetsterapins betydelse som en i rehabiliteringen ingående länk mellan sjuk- vården å ena sidan samt arbetsvården, arbetslivet och den sociala gemenskapen å andra sidan har framhållits i det föregående. Härav följer att i arbetsterapeut- utbildningen bör ingå en grundlig orientering om de olika sektorer av samhälls- livet, mot vilka rehabiliteringsverksamheten vetter och om de samhällsfunk- tioner, som medverkar i eller beröres av denna verksamhet. Denna del av utbild— ningen upptages i det efterföljande förslaget till undervisningsplan under rubri- ken Socialmedicin m.m. Härunder upptages även undervisning i medicinsk reha- bilitering, arbetsledning, instruktionsmetodik och sjukhusorganisation.
Den erforderliga utbildningen i ovannämnda huvudgrupper av ämnen kan enligt utredningens bedömning icke rymmas inom en kortare sammanlagd utbild- ningstid än två år. För att en tvåårig utbildningstid skall räcka till förutsättes
dels att den utbildning, som syftar till att bibringa den blivande arbetsterapeuten erforderliga tekniska färdigheter, huvudsakligen förlägges till förutbildningen, dels att eleverna har en god studiekapacitet. Inom en tvåårig utbildning kan rymmas en medicinsk undervisning av i stort sett samma omfattning som inom sjuk- gymnastutbildningen. Utredningen anser detta väsentligt, enär enligt utred- ningens mening arbctsterapin ställer väsentligen samma krav på medicinskt kun- nande som sjukgymnastiken. Sistnämnda förhållande motiverar en samordning av arbetsterapeututbildning och sjukgymnastutbildning dels på så sätt att ut- bildningsinnehållet göres lika i de avseenden som yrkesverksamheten ställer samma krav på kunnande och dels på så sätt att en samverkan i organisatoriskt och pedagogiskt hänseende etableras. (Se härom ytterligare i det följande.)
Det första utbildningsåret bör ägnas åt teoretisk-medicinsk undervisning samt en grundläggande allmän undervisning i arbetsterapins teori och teknik. Sist— nämnda ämnesgrupp beräknas även innefatta viss repetition av undervisningen i olika tekniska färdigheter, ehuru dock med begynnande inriktning på deras tillämpning såsom terapeutiska tekniker. Under det första året lägges sålunda grunden för utbildningens praktiska, tillämpade avsnitt, vilka infaller under det andra kursåret. Detta avses omfatta klinisk praktik samt, jämsides därmed, dels fortsatt undervisning i arbetsterapins teori och teknik tillämpad på olika kategorier av sjukvårdsklientel, dels undervisning i socialmedicinska ämnen.
Det är utredningens uppfattning, att man genom ovan beskriven uppläggning av förutbildning och arbetsterapeutkurs bör kunna nå ett gott utbildningsresul- tat. Uppdelningen på en separat förutbildning och en härpå byggande arbets- terapeutkurs torde icke behöva medföra några olägenheter av betydelse. Tvärtom anser utredningen, att fördelar är att vinna genom ett dylikt arrangemang, såväl från organisatoriska synpunkter och resurssynpunkter som utifrån önskvärdheten att garantera ett moget yrkesval och ett gott elevurval. Givetvis beror dock utbildningsresultatet i hög grad på den närmare bestämningen av det innehåll, varmed de beskrivna huvuddelarna av utbildningen skall fyllas, samt på elever- nas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Härtill återkommer utred- ningen under de nästföljande avsnitten. Dessförinnan vill utredningen emellertid gå in på ett i det föregående antytt spörsmål av principiell betydelse, nämligen huruvida tjänstgöring inom skilda vårdområden kräver en för dessa speciali- serad arbetsterapeututbildning och, om så skulle vara fallet, på vilken punkt i utbildningsgången samt i vilka avseenden en specialisering av utbildningen då borde sätta in.
Behov av specialiserad utbildning Spörsmålet huruvida en specialisering av utbildningen med inriktning på olika arbetsuppgifter bör komma till stånd innefattar huvudsakligen följande frågor. Omspänner arbetsterapins verksamhetsområde flera delområden med sins-
emellan tillräckligt markerade differenser i fråga om yrkesutövning och kompe— tenskrav för att motivera en specialiserad utbildning?
Företer de nämnda delområdena så väsentliga överensstämmelser i fråga om yrkesutövning och kompetenskrav att en för dessa delområden gemensam utbild- ning bör eller kan anordnas och hur lång tid skulle i så fall denna kräva?
Bör mot bakgrund av svaren på de båda föregående frågorna en specialisering av utbildningen komma till stånd och, i så fall, på vilket stadium i utbildnings- gången, i vilka avseenden och i vilken form?
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att vissa arbetsuppgifter, som kan komma att fullgöras av arbetsterapeuter, sannolikt kommer att vara av den karaktär, att en specialiserad utbildning med inriktning på dessa arbetsuppgifter skulle vara av stort värde. Som exempel härpå kan nämnas medverkan i arbets— prövning, funktionell uppträning av patienter med skador i det centrala nerv- systemet samt aktivering av svårbehandlat mentalsjukvårdsklientel. Även för bedrivandet av mer »ordinär» arbetsterapi kan en för skilda vårduppgifter av- sedd specialutbildning vara värdefull. Särskilt gäller detta givetvis befattnings- havare i chefsställning.
Emellertid föreligger enligt utredningens mening mycket väsentliga överens- stämmelser mellan arbetsterapins olika verksamhetsområden i fråga om yrkes- utövningen och kompetenskraven för denna. Vare sig arbetsterapeuten har sin verksamhet vid en arbetsklinik, vid ett kroppssjukhus eller ett mentalsjukhus eller vid någon annan vårdinstitution, där arbetsterapi förekommer, så kräves med nödvändighet en grundläggande all—roundutbildning på det medicinska området, ett någorlunda brett kunnande i vad gäller olika arbetstekniker och deras användning samt insikter i sociala sammanhang och förståelse för indivi- dernas olika problem i dessa sammanhang. Det bör observeras, att de för olika vårdsektorer eller specialiteter typiska problemen mycket sällan uppträder i renodlad form, sedda utifrån arbetsterapeutens befattning med vårdfallen. Problemen eller snarare kombinationen av problem varierar också i hög grad från fall till fall inom en och samma vårdsektor. Härtill kommer den synpunk— ten, att arbetsterapeuterna liksom andra personalgrupper icke bör vara för hårt bundna vid en specialitet. De bör ha möjlighet att utan alltför stora om- ställningsproblem övergå från en vårdspecialitet eller vårdsektor till en annan. En gedigen gemensam utbildning i de ovannämnda hänseendena är därför nöd- vändig. Den tid som erfordras för denna gemensamma arbetsterapeututbildning är enligt utredningens mening två år och då förutsättes, att en förutbildning av tidigare skisserad omfattning genomgåtts dessförinnan. De erforderliga två åren svarar emot vad utredningen i det föregående räknat med såsom arbetsterapeut— kursens omfattning. Denna kurs skulle således icke kunna innefatta någon spe— cialiserad utbildning.
Bör då en specialiserad utbildning komma till stånd genom en förlängning av utbildningstiden från två till exempelvis tre år eller bör den komma till stånd på annat sätt eller bör en specialiserad utbildning avvisas, trots de skäl som talar härför? -— Utredningen anser, att en specialisering av utbildningen inom ramen för en förlängd arbetsterapeutkurs icke är att rekommendera, vare sig såsom obligatorisk eller frivillig överbyggnad på den gemensamma kursen. Det måste vara värdefullare, att arbetsterapeuterna efter de två årens gemensamma utbildning går ut i praktiskt arbete än att de skall offra ytterligare tid på en utan stöd i praktisk erfarenhet vald specialistutbildning. Detta innebär inte att ut- redningen avvisar tanken på en specialiserad utbildning. Denna bör emellertid komma till stånd i form av vidareutbildningskurser avsedda för personal som efter genomgång av arbetsterapeutkurs varit praktiskt verksam några år. Utred- ningen finner icke möjligt att nu bedöma vilka vidareutbildningskurser, som blir behövliga och än mindre att framlägga förslag rörande dylika kursers längd och innehåll. Förslag härom bör, allteftersom behoven låter sig preciseras, bli fram- lagda av de myndigheter m.fl., inom vilkas verksamhetsområden arbetsterapi bedrives.
Förslag rörande utbildningens innehåll
F örutbildningen
Förutbildningen för blivande arbetsterapeuter skulle enligt vad utredningen ovan förordat omfatta tre huvuddelar, nämligen utbildning i sjukvård, hushåll och arbetstekniker. Denna utbildning har beräknats kräva en tid av två år. Det har i det föregående framhållits, att resurserna för den egentliga arbetsterapeut- utbildningen är så begränsade, att de bör reserveras för denna utbildning och icke belastas också med förutbildningen. Härför talar ytterligare det förhållandet att denna förutbildning ju enligt utredningens förslag samtidigt skall utgöra en avslutad yrkesutbildning för arbetsterapiassistenter. Förutbildningen bör därför bedrivas vid yrkesskolor, där grundläggande sjukvårdsutbildning respektive hus- hållsutbildning samt utbildning i arbetstekniker är förlagd eller lämpligen kan förläggas.
Mot bakgrund av det anförda faller det sig naturligt att ställa frågan, huru— vida förutbildningen i dess tre nämnda delar bör ges en för ifrågavarande syfte specifik utformning eller om man kan och bör bygga på redan existerande former av yrkesutbildning. Utredningen har funnit både lämpligt och möjligt att i vad gäller sjukvårdsutbildning och hushållsutbildning bygga på existerande utbild— ningsformer. Sjukvårdsutbildm'ngen bör sålunda kunna utgöras av sjukvårds— biträdesutbildning. Hushållsutbildningen utgöres lämpligen av en 18 veckors hus- moderskurs. Den tekniska utbildningen torde däremot kräva uppläggning av en härför särskilt avsedd kurs av ungefär den typ som anordnas i Örebro.
För en anknytning till sjukvårdsbiträdesutbildningen talar flera omständig- heter. SjukVårdsbiträdesutbildningen är en över hela landet spridd utbildning, vilket gör att varje ungdom som avser att utbilda sig till arbetsterapeut kan genomgå denna del av förutbildningen på en ort i relativ närhet av hemorten. Genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning bringar den blivande arbetstera- peuten i kontakt med sådana som syftar mot andra utbildningsmål inom sjuk— vårdssektorn och bör därigenom ge tillfälle till ett moget övervägande av den personliga lusten och lämpligheten såväl för sjukvårdsarbete i allmänhet som för den specialitet inom sjukvården som arbetsterapeutyrket utgör. Skulle veder— börande vilja välja en annan inriktning eller finna utbildningen till arbetstera— peut ligga utanför sin förmåga, så har dock genom sjukvårdsbiträdesutbildningen erhållits en yrkesutbildning som ger både kompetens för anställning inom sjuk— vården och en grund för fortsatt utbildning inom sjukvården. För närvarande råder det otillfredsställande förhållandet att ett stort antal ungdomar är efter år nedlägger mycken tid och stora kostnader på att förbereda sig för inträde vid arbetsterapeutkurser och andra skolor inom sjukvårdsområdet utan att nå fram till en avslutad yrkesutbildning, som ger kompetens för någon form av anställ- ning inom yrket. Detta förhållande skulle genom här föreslagen ordning kunna undvikas.
Utredningen håller för troligt, att sjukvårdsbiträdesutbildningen borde kunna utgöra en lämplig förutbildning också för andra vårdyrken. För flertalet befatt— ningshavare gemensamt är ju att de deltager i ett arbete som avser vård av sjuka människor. Alla bör därför äga kännedom om vissa elementa i sjukvårds- arbete. Alla kommer att åtminstone till någon del få utföra sitt arbete på sjuk— salar. Från samarbetssynpunkt måste det vara viktigt, att den som skall arbeta på en vårdavdelning är förtrogen med dess funktioner och med de arbetsuppgifter som annan sjukvårdspersonal där har att utföra. Kännedomen om dessa för- hållanden är även av betydelse för förståelsen för patientens vårdsituation och därmed även för behandlingen utanför sjukrummet och vårdavdelningen.
Utredningen anser, att genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning med fördel även skulle kunna ersätta nuvarande krav på tre månaders praktik för inträde vid sjukgymnastinstitut. Sjukvårdsbiträdesutbildningen skulle därmed komma att utgöra en för arbetsterapeutyrket och sjukgymnastyrket gemensam grund— läggande sjukvårdsutbildning.
Frågan om formen för anordnandet av den grundläggande sjukvårdsutbild- ningen har också en annan sida. De nuvarande splittrade kraven på sjukhus- praktik av varierande omfattning för inträde till olika skolor och utbildningar medför, att våra sjukhus får mottaga praktikanter i stor utsträckning. Det vore till fördel för sjukvårdsarbetet, om en normalisering kunde uppnås, så att sjuk— vårdsbiträdesutbildning (eller annan tänkbar grundutbildning) blev den nor— mala formen för sjukhuspraktik för fortsatt utbildning inom sjukvården på samma sätt som barnsköterskekurs blivit den normala formen av grundutbild-
ning för dem som avser att skaffa sig fortsatt utbildning inom barnavården. Från elevens synpunkt skulle en dylik ordning medföra den fördelen, att fort- satt utbildning till, exempelvis, arbetsterapeutyrket i princip stod öppen, utan att eleven redan före inträdet i sjukvården behövt bestämma sig härför.
Utbildning för sjukvårdsbiträden anordnas av de flesta sjukvårdshuvudmän och den omfattar f. n. ett normalläsår om 42 veckor. Utbildningen omfattar såväl teori som yrkesarbete. Kursen kan antingen läggas upp på tre teoriperioder och två perioder med yrkesarbete eller på en inledande teoriperiod, en period med yrkesarbete och tre veckotimmars jämsidesundervisning i teori samt en avslu- tande teoriperiod. Utbildningen i yrkesarbete förlägges till vårdavdelningar av såväl kirurgisk som medicinsk karaktär.
En förkortning av sjukvårdsbiträdesutbildningen till sammanlagt 23 veckor, varav 7 veckors teoriundervisning och 16 veckors praktiskt arbete, har föresla- gits i betänkandet Arbetsuppgifter och utbildning för viss vårdpersonal (SOU 1962: 4). Frågan huruvida en utbildning om 23 veckor är tillräcklig såsom grund- läggande sjukvårdsutbildning för blivande arbetsterapeuter anser sig utredningen kunna besvara på så sätt, att om detta bedömes vara den utbildning som erford- ras för yrkesarbete som sjukvårdsbiträde, så bör det rimligtvis också utgöra en tillräcklig grund för verksamhet som arbetsterapiassistent respektive fortsatt utbildning till arbetsterapeut. Härtill vill utredningen dock anföra den reserva— tionen, att en brist i den nuvarande liksom den föreslagna utbildningen är, såväl i dess egenskap av sjukvårdsbiträdesutbildning som i dess tänkta egenskap av förutbildning för blivande arbetsterapeuter, att den icke omfattar mentalsjuk- vård. Trots detta vill utredningen fasthålla vid sjukvårdsbiträdesutbildningen såsom en mycket lämplig form av grundläggande sjukvårdsutbildning. På annat sätt erhållen, väl vitsordad erfarenhet av sjukvård bör också kunna godkännas. Skulle vid ett slutligt ställningstagande till sjukvårdsbiträdesutbildningens ut- formning — varvid en förkortning jämfört med nuläget synes sannolik —— be- hovet av viss mentalsjukvårdsutbildning icke tillgodoses, bör särskild praktik om 6—8 veckor vid mentalsjukhus eller psykiatrisk klinik utgöra merit för inträde vid arbetsterapeutkurs. Ingenting synes hindra, att denna praktik antingen till tiden anknytes till genomgången av sjukvårdsbiträdesutbildningen eller får for- men av tjänstgöring som arbetsterapiassistent, sedan förutbildningen i sin helhet avklarats.
Utredningen anser på tidigare anförda skäl, att förutbildningen bör omfatta utbildning i husligt arbete, varmed här avses sådant arbete som normalt ingår i skötseln av hem och familj. Anledning att skapa en för detta ändamål speciell form av huslig utbildning föreligger icke. Avsikten med den husliga utbildningen är endast att ge arbetsterapeuten den grundläggande insikt i husligt arbete, som fordras, för att hon skall kunna medverka i rehabiliteringsarbetet på det mycket Viktiga husliga området.
Utredningen har funnit en husmoderskurs om 18 veckor (terminskurs) svara emot detta behov och samtidigt kunna inpassas i en tvåårig förutbildning. Hus— moderskurser anordnas över hela landet, varför även denna del av förutbild— ningen kan bedrivas på elevernas hemorter eller i närheten därav. Även andra former av utbildning, varigenom huvudsakligen samma kunskaper och färdig— heter inhämtats, bör accepteras. Det väsentliga är, att detta område behärskas på ett fullt tillfredsställande sätt och att vederhäftiga vitsord härom kan preste- ras.
Utbildningen i olika tekniker har ovan föreslagits bli meddelad i härför särskilt anordnade kurser, omfattande alla i arbetsterapeututbildningen ifrågakommande tekniker. Dylika kurser, omfattande ett normalläsår om 42 veckor, finnes för närvarande anordnade i Örebro vid landstingets yrkesskola samt i Lidingö vid den av en enskild stiftelse drivna Nyckelviksskolan. Utredningen, som tagit del av verksamheten vid dessa kurser, anser att de i stort kan utgöra modell för uppläggningen av de kurser utredningen vill föreslå.
Efter genomgång av vilka tekniska ämnen som bör ingå i utbildningen och vilken omfattning undervisningen i ettvart av dessa bör ha, har utredningen funnit, att den tekniska förutbildningskursen bör omfatta ett normalläsår. Inom ett normalläsår med 42 timmars utbildning per vecka under 42 veckor rymmes sammanlagt 1 764 utbildningstimmar. En teknisk utbildning av denna omfatt- ning tillsammans med den fortsatta, huvudsakligen tillämpade tekniska utbild- ning, som förutsättes skola ingå i den efterföljande arbetsterapeutkursen, blir något mer omfattande än den nuvarande tekniska arbetsterapeututbildningen inklusive den förutbildning, som för närvarande utgör inträdeskrav.
Det _har konstaterats, att arbetsterapeutens tekniska kunnande bör omfatta såväl vissa aktiviteter av industriell karaktär som färdigheter av konstteknisk art. Det tekniska kunnandet måste inriktas på att kunna bilda underlaget för sådana olika former av arbetsterapi som yrkesmässig återanpassning, uppträning av kroppsliga funktioner samt psykisk stimulering och aktivering. Betydelsen av ett brett register av färdigheter har framhållits i det föregående.
Vid sina överväganden om vad den tekniska förutbildningen bör innehålla har utredningen med utgångspunkt i det nyss anförda resonerat på följande sätt.
Vissa tekniker är ovedersägligen av central betydelse genom sina mångsidiga användningsmöjligheter inom den funktionella arbetsterapin och genom sin nära anknytning till arbetet i hem och industri. Detta är förhållandet med ämnena vävning, sömnad, metallarbete och träarbete. Utan ett någorlunda gediget kun- nande i dessa ämnen blir arbetsterapeuten allvarligt handikappad i sin yrkesut— övning. Åt dessa ämnen, de »tunga» ämnena i arbetsterapeuternas tekniska utbildning, måste därför ägnas ganska mycket tid. Den tid, som avsättes för dessa ämnen bör utmätas så, att däri kan inrymmas erforderlig undervisning i respektive ämnens teori och materiallära. Undervisningen häri är viktig men bör
enligt utredningens mening gå så hand i hand med den praktiska utbildningen, att det förefaller meningslöst med ett i timplanen särredovisat timantal härför. Undervisningen bör handhas av facklärare eller eventuellt av arbetsterapeut med goda färdigheter i respektive ämnen.
Ett ständigt återkommande moment i all arbetsterapi utgör instruktion i hand— havandet av förekommande verktyg och maskiner. Man måste räkna med. att ett stort antal patienter inte besitter några färdigheter därvidlag. I arbetstera— peutens uppgifter ingår också att anpassa verktyg och maskiner efter patientens handikapp (adaptation) och att lämna instruktioner om deras handhavande i adapterat skick. Allt detta kräver god praktisk förtrogenhet med verktygens funktion, sammansättning och skötsel. Denna förtrogenhet vinnes givetvis först och främst under den tekniska utbildningen i olika fack. Därvid lär ju eleven sig att själv använda de förekommande verktygen och maskinerna. Att själv kunna arbeta med ett verktyg kräver emellertid inte samma genomtänkta för— ståelse för dess handhavande som att undervisa andra häri, särskilt om verktyget adapterats, dvs. tekniskt omformats för något behandlingssyfte. Vad här fram- hållits motiverar enligt utredningens mening, att man i förutbildningen — efter- som här antydda krav på tekniskt kunnande även bör gälla arbetsterapiassisten- terna —- såsom ett särskilt ämne infogar undervisning i verktygslära med adapta- tionsteknik. I detta ämne bör även ingå. maskinlära och tillverkning av särskilda terapeutiska hjälpmedel. Undervisningen bör ha en klart praktisk inriktning —— demonstration, instruktion och övning — men bör även rymma därmed samman- hörande teoretiska elementa. Orienterande synpunkter om den medicinska moti- veringen för och användningen av olika adaptationer lämnas naturligen i sam- band med den tekniska undervisningen. De egentliga medicinska bedömningarna måste däremot givetvis lämnas helt åsido på detta stadium. Utbildningen i adap- tationer och tillverkning av tekniska hjälpmedel bör avse ett begränsat antal särskilt instruktiva exempel inom respektive fack. Såsom lärare i detta ämne, som till sin huvuddel lämpligen förlägges till den andra kursterminen, bör anlitas arbetsterapeuter med god teknisk utbildning.
Utöver utbildningen i de ovan berörda centrala tekniska färdigheterna kräves utbildning i en rad andra tekniker, om önskemålet rörande ett brett register av färdigheter skall kunna tillgodoses. Undervisningen i dessa tekniker måste få karaktären mera av introduktion än en grundlig utbildning, eljest skulle utbild- ningstiden bli orimligt lång. Det torde inte heller vara anledning att koncentrera utbildningen till ytterligare endast ett fåtal tekniker. Behovet av en mer gedigen utbildning i vissa tekniker får anses tillgodosett genom vad som förordats be- träffande utbildningen i vävning, sömnad, metallarbete och träarbete. Vad som därutöver kan komma i fråga inom den organiserade förutbildningen bör icke vara att betrakta som annat än introduktionskurser, på vilka vederbörande vid sidan av den fortsatta utbildningen eller yrkesverksamheten själv får bygga vidare.
På grund av kontors— och distributionsarbetets synnerligen stora anpart av den förvärvsarbetande befolkningen bör arbetsterapeuterna få en inblick även i detta yrkesområde. I förslaget till timplan har därför uppförts ett ämne benämnt kontors— och distributionsarbete. Ämnet bör läggas upp mera med sikte på en allsidig orientering angående olika yrkesfunktioner inom detta område än på att bibringa några egentliga färdigheter. En del av tiden bör dock ägnas åt under- visning i maskinskrivning, dock ej längre tid än som åtgår för att lära eleverna en riktig fingersättning och arbetsställning samt grunderna för uppsättandet av skrivelser. Hastighetsträningen får inövas på egen hand.
I kursen bör vidare ingå undervisning i konsthistoria och stillära samt teck- ning och, målning. Dessa ämnen är av grundläggande betydelse för elevens este— tiska fostran.
Slutligen bör kursen omfatta också en orientering om arbetsterapins teori och målsättning. Denna undervisning är av betydelse bl.a. såsom en yrkesoriente— rmg.
Ovanstående förslag sammanfattas i följande timplan.
Timplan
_Antal Antal
timmar tlmmar i medeltal för hela
Läroämnen per vecka kursen Vävning ....................................... 7 294 Träarbete ...................................... 6 252 Metallarbete ................................... 6 252 Sömnad med mönsterkomposition ................. 4 168 Verktygslära med adaptationsteknik .............. 2 84 Lerarbete ...................................... 2 84 Knyppling ..................................... 1 42 Korgslöjd ...................................... 1 42 Läderarbete .................................... 1 42 Plastarbete ..................................... 1 42 Papparbete ..................................... 1 42 Småslöjd ....................................... 2 84 Kontors— och distributionsarbete .................. 3 126 Konsthistoria och stillära ........................ 1,5 63 Teckning och målning ........................... 3 126 Arbetsterapins teori och målsättning .............. 0,5 21 Summa timmar 42 1 764
Inledande synpunkter
I det föregående har redogjorts för utredningens förslag i vad avser den egentliga arbetsterapeututbildningens uppläggning i huvuddrag.
Förslaget innebär, att denna utbildning skall omfatta en tid av två år, var- under de blivande arbetsterapeuterna skall erhålla undervisning och praktisk utbildning i medicinska ämnen, i arbetsterapins teori och teknik samt i social- medicinska ämnen. Det första utbildningsåret bör ägnas åt teoretisk medicinsk undervisning samt en grundläggande undervisning i arbetsterapins teori och teknik. Det andra kursåret avses omfatta klinisk praktik samt, jämsides därmed, dels fortsatt undervisning i arbetsterapins teori och teknik tillämpad på olika kategorier av sjukvårdsklientel, dels undervisning i socialmedicinska ämnen. Någon differentiering av denna utbildning på olika specialiteter bör icke ifrågakomma.
Utredningen räknar med att det första läsåret skall omfatta dels en inledande repetitionskurs om 3 veckor i olika tekniska ämnen (sammanlagt ca 125 timmar), dels utbildning i medicinska ämnen samt arbetsterapins teori och teknik m.m. under 39 veckors effektiv studietid, vilket sistnämnda svarar emot sjukgymnast- utbildningens första läsår. Den inledande repetitionskursen bör avklaras innan den övriga undervisningen tar sin början. Det andra läsåret föreslås omfatta 42 veckor, vilket ger tillräckligt utrymme för klinisk praktik jämsides med fortsatt undervisning. Per vecka räknas med en schemabunden undervisning under det första läsåret av ca 32 timmar utom under repetitionskursen, som kommer att omfatta ca 42 timmar per vecka under de 3 veckor den pågår.
I det följande framlägges en redovisning av vad utbildningen, ämne för ämne, i huvudsak bör innehålla under respektive läsår. En översikt häröver ges i tablå— form på s. 119.
Utbildningen under det första läsåret Teoretisk medicinsk undervisning
Anatomi. Undervisningen i detta ämne avser framför allt att ge eleven grund- läggande kunskaper om rörelseorganens anatomi. Gedigen och bestående förtro- genhet med denna del av anatomin är en nödvändig förutsättning för att arbets- terapeuten skall kunna fullgöra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Det är fördelaktigt, om kursen i anatomi börjar med en genomgång av skelettets, leder- nas, musklernas och nervernas anatomi. Kännedomen om denna är nämligen nödvändig för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i arbets- terapins teori och teknik, som bör igångsättas tidigast möjligt. Kursen bör vidare ge så goda kunskaper om nervsystemets anatomi, att eleven kan tillgodogöra sig
undervisning om rörelseapparatens fysiologi och om effekten av de skador på den neuromuskulära apparaten, som vållas av olika nervsjukdomar. Dessutom bör kursen innehålla en grundlig översikt över andnings- och cirkulationsorganens anatomi, medan övriga organsystem måste beröras mer i korthet.
Av ämnena histologi och allmän patologi kan eleven erhålla undervisning endast i de delar som är nödvändiga för den direkta förståelsen av sjukdoms— läran och de patologiska förändringar som direkt berör arbetsterapeutens verk- samhet. Undervisningen torde kunna antingen bestridas av särskilda lärare eller i tillämpliga delar dels infogas i ämnet anatomi, dels på ett systematiskt sätt fördelas mellan de i sjukdomsläran ingående delämnena. Timantalet för dessa båda ämnen har inkluderats i timantalet för ämnet anatomi samt sjuk- domslärans delämnen.
Fysiologi. Vid undervisningen i detta ämne bör tonvikten läggas dels på nerv- systemets och rörelseapparatens fysiologi och dels på andnings— och cirkulations— apparatens fysiologi. Kunskaper i den förra delen av ämnet utgör en nödvändig förutsättning för att eleven rätt skall kunna utnyttja manuella arbetstekniker för patientens träning. Kännedom om den senare delen av ämnet ger eleven möj— lighet att förstå muskelarbetets allmänna effekt på organismen. Den blivande ar- betsterapeuten bör framför allt få kännedom om de restriktioner, som olika sjuk— domstillstånd ger på patientens arbetsförmåga och de olika möjligheterna att mäta dessa restriktioner. Även fysiologien och patofysiologien utgör mycket om- fattande ämnen, i vilka eleven kan bibringas kunskaper endast inom de områden, som är nödvändiga för hennes arbete. Det är lämpligt, att undervisningen för- lägges till sådan plats, där praktiska demonstrationer av t. ex. den elektriska aktiviteten i muskulaturen, mätningar av hjärt—lungfunktion, konditionstest etc. kan utföras på friska försökspersoner och patienter. Detta förutsätter tillgång till kliniskt fysiologiskt och helst även neurofysiologiskt laboratorium.
Hygien och bakteriologi. Dessa ämnen är viktiga för arbetsterapeuterna fram- för allt därför att inom arbetsterapin sammanförs patienter från olika avdel- ningar och risken för smittspridning blir därigenom alltid aktuell. En viss grund— läggande kännedom om bakteriologi och smittspridning är därför nödvändig, för att arbetsterapeuten skall bli i stånd att vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder. Kursen skall dessutom bibringa elementära kunskaper i arbetsplatshygien.
Psykologi. Undervisningen bör meddela grundläggande kunskaper i allmän psykologi, dvs. rörande de psykiska funktionerna under normala förhållanden. Eleven bör också erhålla en allmän bild av olika psykologiska grundåskådningar med särskild vikt vid psykodynamiska tankegångar. Sambandet mellan kropps- liga och psykiska funktioner bör klarläggas. Undervisningen skall vidare ge eleven insikter i praktisk människobedömning. Kunskaper rörande olika person- lighetstyper och mänskliga reaktionssätt bör därför förmedlas. Stor betydelse bör läggas vid undervisningen om personlighetsutvecklingen. Den moderna sociologins rön angående gruppbildningar, gruppdynamik, social kontroll och
sociala roller bör också beröras. Av stor vikt är att ge eleven insikter rörande den mänskliga sammanlevnadens emotionella problem och de konflikter, som sam- manhänger härmed. Psykologiundervisningen skall också hjälpa eleven att lära känna sig själv och sina egna problem och svårigheter. Den blivande arbets- terapeuten måste kunna samarbeta med befattningshavare av olika kategorier, och det är därför viktigt att i psykologiundervisningen meddela kunskaper rö- rande samarbetsproblem och hur man möter dem. Psykologiundervisningen bör bedrivas så, att den anknyter till undervisningen i sjukdomslära, speciellt i psykiatri.
Sjukdomslära. Kursen i psykiatri bör vara upplagd så, att eleverna erhåller grundläggande kunskaper rörande hela den psykiatriska sjukdomsläran. Efter— som en del av arbetsterapeuterna kommer att erhålla arbetsuppgifter inom men- talsjukvård och angränsande vårdområden på det socialmedicinska fältet, bör kunskaperna rörande de svåra psykiska sjukdoms— och abnormtillstånden vara tillräckligt omfattande för att ge eleven förståelse för de psykiskt sjukas beteende och behandlingsbehov. Kunskaper rörande alkoholism, narkomani, psykopati och psykisk efterblivenhet är på grund härav också mycket betydelsefulla. Särskild vikt bör emellertid läggas på neurosläran och på de mänskliga reaktionssätten vid konflikter och svårigheter. Patienter med sådana störningar och problem möter man nämligen ofta, även inom den somatiska sjukvården. Neurotiska och depressiva reaktioner kan där utgöra hinder för en framgångsrik rehabilitering, och därför är ingående kunskaper på neuroslärans område nödvändiga. I psykiatrikursen bör vidare ingå en jämförelsevis utförlig genomgång av psykiat— rins behandlingsmetoder, varvid särskild vikt bör läggas på psykoterapi och gruppverksamhet, med vilka den blivande arbetsterapeuten kommer i nära kontakt. Vidare bör ges undervisning i medicinsk psykologi med huvudvikten lagd på patientvårdspsykologi, terapeut-patientrelationer och mentalhygien. Slutligen bör kursen uppta ett avsnitt om mentalsjukvårdens organisation och verksamhetsformer samt om grundläggande psykiatrisk sjukvårdsteknik.
Tyngdpunkten för undervisningen i sjukdomslärans övriga ämnen bör läggas på de somatiska sjukdomstillstånd, där arbetsterapin har eller kan väntas få prak- tisk betydelse. Detta gäller flertalet av de sjukdomar som berör rörelseappara- tens funktioner samt de andra somatiska sjukdomar som har tendens att bli lång- variga och eventuellt följas av ett bestående handikapp. Det är viktigt, att kurs- lärarna i dessa ämnen har praktisk erfarenhet av arbetsterapins betydelse och användbarhet inom sin specialitet. Om så icke är förhållandet, bör kurserna upp- läggas och genomföras i nära samarbete med rehabiliteringsläkare eller annan läkare med motsvarande sakkunskap. Självskrivna och stora ämnen är här in- ternmedicin, kirurgi, ortopedi och neurologi. En kurs i pediatrik bör ingå, omfat- tande de typer av barnsjukdomar som närmast föranleder behandling i arbets— terapins form. Genom denna kurs bör arbetsterapeuten kunna komplettera det kunnande i fråga om aktiverande behandling av sjuka barn, som representeras av
sjukgymnaster och specialutbildade förskollärare. På grund av ålderssjukdomar- nas stora betydelse inom arbetsterapin bör undervisning även ges i geriatrik. Även dermatologi bör ingå i utbildningen. Beträffande övriga specialiteter är det mer tveksamt hur mycket som bör ingå i en grundkurs. Eleverna bör dock er— hålla så mycket orientering över ögon- och öronsjukdomar, att de får en till- fredsställande bakgrund till sitt arbete med patienter, som lider av syn— och hörselnedsättningar. Timfördelningen på sjukdomslärans delämnen är approxi- mativ och kan eventuellt böra bli föremål för justeringar vid kommande detalj- penetration av kursinnehållet.
Estetisk och arbetsteknisk utbildning
Under förutbildningen skall arbetsterapeuteleven, enligt utredningens i det före- gående framlagda förslag, ha fått en ganska omfattande utbildning i både este- tiska och tekniska ämnen. Utbildningen i de mer allmänna estetiska ämnena konsthistoria, mönsterkomposition med materiallära, teckning och målning bör fortsätta under arbetsterapeutkursen i syfte att vidareutveckla elevens stilkänsla och nyskapande förmåga. Dessa ämnen är viktiga för arbetsterapeuten när det gäller att omsätta egna och andras idéer i olika tekniker och material. De har också ett betydande egenvärde som terapeutiska tekniker och det är viktigt, att denna aspekt inte saknas i undervisningen. Med hänsyn till att skrivsvårig- heter kan föranledas av åtskilliga sjukdomstillstånd och att denna förmåga är av stor betydelse för flertalet människor, bör med ämnet teckning och målning förenas en kurs i skrivteknik. Detta ämne jämte teckning och målning bör också ingå såsom ett delämne i huvudämnet arbetsterapins teori och teknik (se nedan). I utbildningen bör vidare ingå en kurs i linearritning, vilket ämne är av betydelse som grund för formgivning och vissa tekniska uppgifter. Detta ämne bör skänka viss förmåga att på ett lättfattligt sätt, i form av ritningar och skisser, åskådlig— göra enkla konstruktioner och funktioner samt att läsa och förstå förekommande arbetsritningar jämte beskrivningar.
Undervisningen i ovan nämnda ämnen, uppförda med sammanlagt 175 timmar, fördelas lämpligen över hela det första läsåret.
Det förutsättes egentligen, att eleverna skall ha tillägnat sig erforderliga tek— niska färdigheter under förutbildningen. Emellertid torde man böra räkna med att viss tid kan ha förflutit mellan förutbildning och arbetsterapeutkurs — exem— pelvis om grundläggande sjukvårdsutbildning eller assistenttjänstgöring lagts emellan — och att därför vissa ojämnheter i vad gäller dessa färdigheter kan föreligga. En kort inledande repetitionskurs i de olika teknikerna med sikte på återupplivande av tidigare inhämtat kunnande är därför enligt utredningens mening motiverad. Denna kurs föreslås omfatta sammanlagt 125 timmar och bör inleda den första terminen.
Arbetsterapins teori och teknik Denna ämnesgrupp är, som framhållits i det föregående, kärnan i arbetsterapeut— utbildningen. Utbildningen inom ämnesgruppen består av tre huvuddelar, näm- ligen dels en orienterande och på vissa huvuduppgifter inom arbetsterapin in- riktad del, dels vad man skulle kunna kalla en arbetsteknisk del omfattande vida— reutvecklingen av inlärda tekniker till behandlingstekniker men alltjämt utan systematisk inriktning på olika sjukdomstillstånd och dels en tillämpad del var- under de olika behandlingsteknikernas användning vid olika sjukdomstillstånd inläres och övas. De två förstnämnda delarna avses bli förlagda till det första utbildningsåret och står i efterföljande timplan upptagna under den gemen- samma rubriken Arbetsterapins teori och teknik — grundläggande del. Den tillämpade delen bör förläggas till det andra utbildningsåret jämsides med klinisk praktik.
Den orienterande och på vissa huvuduppgifter inom rehabiliteringen inriktade delen av arbetsterapins teori och teknik föreslås omfatta undervisning i följande delämnen: inledande orientering om rehabilitering och arbetsterapi, definitioner, historik samt arbetsformer, ABL—träning, hushållsarbetsterapi, industriell arbets- terapi, kontorsarbetsterapi samt spel och lekar.
Förstnämnda ämne avser att ge en orientering om rehabiliteringens och arbets— terapins syfte samt om de olika metoder och verksamhetsformer genom vilka man söker förverkliga detta syfte. Härvid bör vårdområdet i dess helhet belysas med angivande av för olika vårdsektorer gemensamma drag respektive åtskill— nader i fråga om verksamhetens förutsättningar och uppläggning. Undervis- ningen i detta ämne förlägges lämpligen till början av första terminen.
De övriga ovan upptagna ämnena omfattar såväl teoretiska undervisnings- moment som praktiska övningsmoment.
Ämnet ADL—träning avser att ge färdighet i att lära handikappade att klara sådana dagliga aktiviteter som att äta, klä på och av sig, klara sina toalett- problem m. 111. Detta kräver dels undervisning om olika handikappades svårig- heter i dessa avseenden och om metoderna att komma till rätta härmed, dels praktiska demonstrationer och övningar. De praktiska momenten, som till hu- vudsaklig del lämpligen bedrives i träningslägenhet, bör dominera undervisningen iämnet.
Undervisningen i hushållsarbetsterapi bör läggas upp på motsvarande sätt. Viktigt är att eleverna får klart för sig de svårigheter, som för olika typer av handikappade är förknippade med skilda hushållsgöromål och att de lär sig, hur man genom träning av patienten, planering och rationalisering av arbetet samt genom olika tekniska anordningar kan avhjälpa eller minska dessa svårigheter. Den praktiska undervisningen i detta ämne bör förläggas till träningslägenhet med träningskök.
Beträffande ämnena industriell arbetsterapi och kontorsarbetsterapi bör fram- hållas att undervisningen i dessa ämnen icke i första hand skall inriktas på hand-
havandet av trä- eller metallbearbetningsverktyg och maskiner, ej heller skriv- eller räknemaskiner. Undervisning häri avses ju ske genom ämnena träarbete, metallarbete samt maskinskrivning och maskinräkning. Huvudvikten bör i stället läggas vid undervisning rörande verksamhetens förutsättningar (patientkate- gorier, arbetsmarknad, arbetskrav, arbetsmiljöer m.m.) och syfte, behandlings- metodiken, principerna för ledningen av verksamheten m.m. Denna undervis- ning bör ske både i form av föreläsningar och i form av praktiska övningar i arbetsterapiverkstaden. De praktiska övningarna i kontorsarbetsterapi torde böra få formen, förutom av demonstration av vanligen förekommande materiel och apparater, av uppläggning och genomförande av ett begränsat antal arbets- terapiprogram (programtyper) utformade med hänsyn tagen till patienternas varierande medicinska och yrkesmässiga utgångslägen samt skiftande yrkesmål- sättning.
Undervisningen i ämnet spel och lekar bör omfatta en genomgång av möjlig- heterna att använda spel och lekar som terapeutiskt medel, metodiken härvidlag samt principerna för ledning av sådan verksamhet. I anslutning härtill bör de- monstrationer och övningar äga rum.
Den arbetstekniska delen av arbetsterapins teori och teknik, varmed enligt ovan avsågs vidareutvecklingen av inlärda tekniker till behandlingstekniker, bör påbörjas direkt efter den inledande repetitionskursen i de olika teknikerna. I denna undervisning bör ingå, teknik för teknik, en orientering om dess använd- barhet inom arbetsterapin samt demonstration, instruktion och övning i olika modifikationer och adaptationer samt deras verkningssätt vid skilda slag av arbeten. Eleverna bör härunder få förtrogenhet med vilka muskler eller muskel- funktioner, som speciellt utnyttjas vid arbetet med de olika teknikerna. Under- visningen i varje teknik bör även omfatta fortsatt undervisning, inledd under för- utbildningen, om tillverkning av tekniska hjälpmedel m.m. Utredningen har övervägt att uppföra denna undervisning såsom särskilt ämne även här men har, med hänsyn till att eleverna får förutsättas besitta grundläggande kunskaper och färdigheter häri, funnit det lämpligare att sammankoppla denna undervisning med den arbetsterapeutiska utbildningen inom varje teknik.
Utbildningen under det andra läsåret Under första läsåret bör eleven alltså ha erhållit undervisning i medicinska ämnen, en repetition av olika manuella arbetstekniker och en grundläggande ut— bildning i arbetsterapins teori och teknik.
Under andra läsåret skall så eleven undervisas om hur hon kan utnyttja dessa sina kunskaper i praktiskt arbete med patienter. Undervisningen bör då upp- läggas så, att eleven under halva tiden — antingen halva dagen eller halva veckan beroende på lokala förhållanden _ erhåller klinisk praktik av olika slag. Resten av läsåret ägnas åt undervisning i den tillämpade delen av arbetsterapins teknik samt i socialmedicin m.m.
Klinisk praktik
Den kliniska praktiken bör fördelas så att eleverna får erfarenhet av såväl psykiatriskt som somatiskt klientel. Om man räknar med en kurs på 20 it 25 elever kan eleverna indelas i fem grupper, som cirkulerar på olika kliniker. En sådan cirkulation kan lämpligen vara upplagd på följande sätt:
1. Psykiatrisk klinik 2 månader.
2. Mentalsjukhus 2 månader.
3. Långvårdsklinik 2 månader.
4. Medicinsk rehabiliteringsavdelning 4 månader eventuellt uppdelad på neurologisk och allmän rehabilitering. Kortare tid än två månaders tjänstgöring på varje ställe är troligen icke lämp- ligt. På varje avdelning bör eleverna under ledning av en arbetsterapeut till en början sätta sig in i arbetet. Var och en får sig sedan tilldelad en eller två pa- tienter. Efter att ha satt sig in i sjukdomshistoria och sjukdomsbild får de föreslå behandling och deltaga efter förmåga i denna behandling. Patientens sjukdoms— bild, de föreslagna arbetsterapeutiska åtgärderna och målet för dessa skall sedan redovisas i muntlig redogörelse inför läkare, arbetsterapeut och övrig personal på avdelningen. På så sätt bör eleverna få någorlunda god kännedom icke blott om egna patienter utan även om dem som tilldelats de andra eleverna. Eleverna skall dessutom beredas tillfälle att deltaga i rehabiliteringssamman— träden på de avdelningar där sådana förekommer. Vid dessa redogör läkare, sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut för de olika patienternas problem och överenskommer om vidare åtgärder. Vid tjänstgöring på rehabiliteringsavdel— ning bör eleverna dessutom ha möjlighet att deltaga i arbetsvårdssammanträde. Vid detta medverkar sjukhuskurator och representanter för arbetsvård och even— tuellt socialvård, vilket bör ge eleverna en fyllig bild av hur arbetet bedrives på en sådan avdelning.
Arbetsterapins teori och teknik, tillämpad del
Undervisning i arbetsterapins tillämpning förutsätter ingående kunskaper i rörelseläran under normala och patologiska förhållanden. Undervisningen bör därför inledas med en mera avancerad föreläsningsserie om rörelseläran, som samtidigt utgör en repetition och sammanfattning av elevens kunskaper om musklernas och nervsystemets funktioner. Därefter börjar en systematisk under— visning i arbetsterapins tillämpning vid olika sjukdomstillstånd. Redogörelsen för varje sjukdomsgrupp inledes av en redogörelse för de speciella symptom i varje sjukdomsgrupp som ställer arbetsterapeuten inför problem som måste lösas, syftet med den arbetsterapeutiska behandlingen och det mål som kan och bör uppnås. Därefter följer en mer ingående redogörelse för vilka behandlingsmeto— der, som bör komma till användning på olika typer av patienter inom sjukdoms- gruppen. Olika arbetsteknikers användbarhet och effekt på olika slags klientel
och sjukdomsfall bör därvid belysas. Samordningen och avvägningen mellan olika behandlingsformer —- operativa ingrepp, medikamentell behandling, psykoterapi, sjukgymnastik och arbetsterapi —— klarlägges noga, så att eleverna för varje sjuk- domstyp får klart för sig arbetsterapins roll i ett större behandlingssammanhang. Undervisningen bör också åskådliggöra, på vilket sätt en följdriktig behandling i olika fall bör läggas upp, från behandlingens begynnelseskede till dess slutskede. I den medicinska och behandlingstekniska undervisningen bör helhetsbilden av patienten och målet för dennes rehabilitering ständigt observeras. De sociala aspekterna på olika sjukdomstyper och sjukdomsfall bör därför framhållas även i denna del av undervisningen.
Undervisningen bör omhänderhas dels av läkare, som är speciellt förtrogen med arbetsterapi inom sjukdomsgruppen i fråga, dels av arbetsterapeut. I under— visningen bör ingå genomgångar och praktiska demonstrationer av lämpliga fall. Detta är en mycket väsentlig del av undervisningen. Det är mycket värdefullt om eleverna bereds tillfälle att följa en patients behandling under längre tid.
Följande ämnen bör genomgås på detta sätt: ortopedi och extremitetskirurgi, plastikkirurgi, hudsjukdomar, psykiatri, syn-, hörsel- och talrubbningar, reumato- logi, neurologi, hjärt- och lungsjukdomar, samt geriatrik. Under denna tid bör även undervisning i ADL-träning och tillverkning av tekniska hjälpmedel kom- pletteras och utvidgas.
Social/medicin m. m.
Eftersom eleverna under detta år skall tjänstgöra praktiskt på sjukhus bör de erhålla föreläsningar som ger en orientering om sjukhusarbetet, hur avdelnings— arbetet är upplagt, journalskrivning, ronder, vad arbetsterapeuten har att iakt- taga vid arbete på olika typer av avdelningar etc. Några timmars undervisning i sjukhus- och sjukvårdsorganisation bör även ges.
Under det andra läsåret bör arbetsterapeuteleverna vidare erhålla utbildning i arbetsledning och instruktionsmetodik. Utbildningen bör inriktas på såväl led— ningen av underlydande personal och instruktionen av denna som ledningen och instruktionen av patienter, individuellt och i grupp. Denna utbildning bör knyta an till utbildningen i arbetsterapins teori och teknik, varvid bör observeras vikten av en uppföljning av den metodikutbildning som under det första året meddelats i ämnena industriell arbetsterapi m.fl. ämnen.
Socialmedicin. Undervisningen i detta ämne bör ge en orientering om de olika sektorer av samhällslivet mot Vilka rehabiliteringsverksamheten vetter och om de samhällsfunktioner, som medverkar i eller beröres av denna verksamhet. Den bör också förmedla sociala aspekter på olika slag av sjukdomstillstånd. Undervis- ningen bör äga rum i form av dels teoretiska lektioner, dels studiebesök, helst åtföljda av genomgångar och/eller diskussioner.
Den teoretiska undervisningen i socialmedicin bör omfatta följande delavsnitt.
Något om sjukdomspanoramat. En översikt över sjukdomsförekomsten i Sve— rige och andra länder är önskvärd, så att arbetsterapeuterna får klart för sig hur massdata ter sig, vilka sjukdomar som är vanliga och vilka som är ovanliga. Det blir alltså här fråga om en del biostatistiska data.
Problemet social etiologi. I några föreläsningar bör presenteras hur social- medicinen ser på en sjukdoms uppkomst, den multipla kausaliteten, vissa epide- miologiska problemställningar etc. Detta gör det lättare för terapeuten att inta sin plats i det sociala fältet.
Sjukdomarnas sociala problematik. Under denna rubrik bör man systematiskt gå igenom olika socialmedicinska problem sjukdom för sjukdom och speciellt för sådana sjukdomar, som arbetsterapeuten kan tänkas få kontakt med. Här kan nämnas exempelvis tuberkulösa med nedsatt arbetsförmåga till följd av minskad lungkapacitet och med svårigheter på arbetsmarknaden till följd av kamraternas bacillskräck, långvariga sjukskrivningar etc. Liknande socialmedicinska problem bör beröras vid inoperabla och operabla cancerfall. Allergiska personer med handikapp på arbetsmarknaden i olika avseenden, överviktiga, struma- och dia- betessjuka har också speciella socialmedicinska problem. Man bör också beröra nervsjukdomarnas och de psykiska sjukdomarnas handikappande effekt i fråga om arbete och social anpassning, de blindas och dövas problem, de hjärtsjukas rörelsesvårigheter och minskade möjligheter att få lämpligt arbete. Sjukdomar i respirationsorgan och digestionsorgan, t.ex. kroniskt bronkit, emfysem, ulcus, medför speciella svårigheter. Bland hudsjukdomarna spelar särskilt eksem och bensår stor socialmedicinsk roll. Även sjukdomar i urogenitalorganen, graviditet etc. bör beröras i detta sammanhang, liksom givetvis sjukdomar i rörelseorganen, följdtillstånd efter olycksfall m.m.
I dessa föreläsningar bör sjukdomarnas sociala etiologi beröras, men framför allt diskuteras deras sociala konsekvenser visavi arbetsförmåga, familjereaktioner och allmän social anpassning. Framställningen bör vara ganska summarisk.
Social organisation och lagstiftning. En genomgång bör ske av de viktigaste verksamhetsområdena i Social—Sverige: socialhjälp, barnavård, nykterhetsvård, sjukförsäkring, pensionsförsäkring, arbetarskydd osv. En någorlunda god allmän orientering på dessa områden bör man begära av en väl utbildad arbetsterapeut.
Arbetsvård. Eftersom arbetsterapeuten i sin yrkesverksamhet torde komma att arbeta i nära kontakt med arbetsvården, är det viktigt att undervisning lämnas om arbetsvårdens organisation, resurser, arbetssätt m.m. Formerna för samarbete mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvård bör behandlas. Härvid bör observeras de problem som möter, när det gäller att bedöma patienters ar- betsförmåga. En orientering bör lämnas angående de metoder som kommer till användning härvidlag och angående den samverkan som i detta avseende bör föreligga mellan den medicinska rehabiliteringen och arbetsvården.
Kuratorns uppgifter. Redogörelse bör lämnas för vad en kurator gör, hennes arbetsmetoder, tillvägagångssättet vid sociala utredningar etc. Det är viktigt att
arbetsterapeuterna blir väl införstådda med kuratorernas arbete, eftersom de skall samarbeta i rehabiliteringen. I många fall kommer arbetsterapeuternas arbete att kompletteras genom kuratorns insatser i form av sociala utredningar och miljökorrigeringar. Den metodik som kuratorn använder i sitt arbete bör därför arbetsterapeuten känna till.
Sammanlagt bör ovan berörda teoretiska undervisning omfatta högst ett 50—tal timmar.
Återstående del av den för ämnet socialmedicin beräknade tiden bör ägnas åt studiebesök på olika sociala institutioner samt genomgångar och/eller diskussio- ner i anslutning härtill. Följande institutioner respektive vårdformer bör därvid ifrågakomma: arbetsvårdsexpedition, arbetsträningsinstitut, skyddad verkstad, arkivarbete, socialkontor, nykterhetsnämnd, ålderdomshem, pensionärshem, öppen åldringsvård, sjukhuskurator, hemsjukvård, psykoteknisk institution samt invalidlägenheter. Studiebesök bör också ägnas sjukvårdsinstitutioner, sjukavdel— ningar, polikliniker m.fl. sjukvårdsenheter, som eleverna eljest ej kommer i kontakt med under sin utbildning. Därjämte bör besök företagas på ett antal arbetsplatser. Bland lämpliga arbetsplatser kan nämnas större industrier med differentierat arbete, små verkstäder med mindre differentierat arbete, arbets— platser med grovarbete av olika slag, kontor m.m.
Den undervisning som meddelas i medicinska ämnen, i arbetsterapins teori och teknik samt i socialmedicinska ämnen ger eleverna, utöver den direkt åsyf- tade kunskapen inom respektive ämnesområden, även aspekter på rehabilite- ringens syfte och verksamhetsformer. Det är viktigt, att de sålunda givna aspek- terna på rehabiliteringen sammansmältes till en helhetsbild, till ett samlat be- stående kunnande. Under den sista terminen bör därför undervisning ges i ämnet rehabilitering, varvid dittills vunnen kunskap härom sammanfattas, kompletteras och penetreras. Såväl den medicinska som den sociala rehabiliteringens organisa- tion, arbetsformer och syfte bör härvid behandlas. Stor uppmärksamhet bör ägnas samarbetet inom rehabiliteringsteamet, läkare, arbetsterapeut, sjukgym— nast och kurator, liksom även samarbetet med arbetsvården. Exempel på rehabi— literingsfall, praktiska demonstrationer, deltagande i (ev. fingerade) arbetsvårds- konferenser m.m. bör komma till användning i syfte att göra undervisningen åskådlig och intresseväckande. Undervisningen i detta ämne bör ledas av rehabi— literingsläkare med biträde av arbetsterapeut.
Utredningen har endast i stora drag kunnat ange, vad utbildningen i olika ämnen bör omfatta. Utredningen föreslår, att det uppdrages åt företrädare för de olika ämnena att på grundval av utredningens förslag och med beaktande av dess synpunkter, utarbeta detaljerade förslag till kursplaner ämne för ämne. Här- vid bör även i detalj klarläggas, i vilka avsnitt samundervisning med sjukgym- nastelever lämpligen kan äga rum.
C. Arbetstera ins teori och A. Medicinska ämnen Tim. B" EStFtiSIF OCh teknisk Tim. teknik. P Tim. utbildning Grundläggande del Anatomi ................. 150 Konsthistoria ............. 40 Allmän orientering om relia- Fysiologi ................. 100 Allmän mönsterkomposition bilitering och arbetsterapi, Hygien och bakteriologi . . . . 30 med materiallära ......... 50 definitioner, historik, ar- Psykologi ................ 50 Linearritning (praktisk till- betsformer .............. 10 Sjukdomslära: lämpning) ............... 30 ADL-träning ............. 40 Psykiatri .......... 70 Hushållsarbetsterapi ...... 30 Medicin .......... 4.0 Industriell arbetsterapi . . . . 40 Kirurgi ........... 25 Kontorsarbetsterapi ....... 30 Ortopedi .......... 40 Spel och lekar ............ 10 Neurologi ......... 40 Teckning, målning, skriv- Pediatrik ......... 15 teknik .................. 55 .......................... 15 Geriatrik ......... 20 Vävning och knyttekniker . . 20 .......................... 65 Dermatologi ....... 10 Sömnad och knyppling . . . . 10 .......................... 25 Ögon, öron ........ 10 270 Träarbete ................ 20 .......................... 65 Metallarbete .............. 20 .......................... 65 Lerarbete ................ 15 .......................... 20 Läderarbete .............. 10 .......................... 10 Papparbete ............... 8 .......................... 10 Korg- och annat fiberarbete 7 .......................... 10 Arbete med syntetiska ma- terial ................... 5 .......................... 10 Maskinskrivning och ma- skinräkning ............. 10 .......................... 10 600 | 300 465 indra året: 42 veckor B. Arbetsterapins teori och _ _ A. Klinisk praktik Veckor teknik. Tlm- C. Socialmedicin m.m. Tim- mar mar Tillämpad del Psykiatrisk klinik ........ 8 Rörelselära ............... 30 Orientering i sjukhusarbete 30 Ortopedi (handkirurgi, Sjukhus- och sjukvårds— Mentalsjukhus ............ 8 ext. kir.) ............. . . . 70 organisation ............ 10 Plastikkirurgi ............ 20 Arbetsledning och instruk- Långvårdsavdelning ....... 8 Hudsjukdomar ............ 20 tionsmetodik ............ 80 Rehabiliteringsklinik ...... 16 Reumatologi .............. 30 Medicinsk rehabilitering . .. 70 (ev. allmän 2 män. och Neurologi ................ 50 neurologisk 2 mån.) Medicin .................. 30 Socialmedicin ............ 300 Genomgående halvtids- Psykiatri ................. 70 (I vilket ingår studiebesök tjänstgöring Syn- och hörselskador 10 och ev. praktik på olika Talrubbningar ............ 10 sociala institutioner och Geriatrik ................ 40 verkstäder etc.) 401 380 490
Under dessa. 40 veckor beräknas kvarstå sammanlagt 800 timmar (20 tim./veck.) för utbildningen under B ch C. Med ytterligare 2 veckor är 35 timmar erhålles 870 timmar.
Undervisningsformer och lärarkategorier
I vissa av de ämnen som arbetsterapeututbildningen — här behandlas endast den tvååriga egentliga arbetsterapeutkursen — föreslagits omfatta sker undervis- ningen lämpligen i form av föreläsningar eller lektioner med hela årskursen sam- lad. (Eftersom utredningen i det följande kommer att föreslå intagning av elever två gånger per läsår på vissa orter torde böra påpekas, att ordet »årskurs», i betydelsen elevgrupp, här och i det följande avser en »intagningsomgång» elever.) I andra ämnen talar däremot såväl pedagogiska skäl som den begränsade stor- leken av till buds stående arbetslokaler för en uppdelning av årskursen på mindre undervisningsgrupper. Utredningen räknar sålunda med att årskursen i vissa ämnen uppdelas på 3 grupper om 6—8 deltagare i vardera och i ett ämne i 2 grupper om 10 12 deltagare. Där den efterföljande texten anger exempelvis 3 )( 10 timmar såsom undervisningens omfattning i visst ämne eller i del av ämne avses alltså därmed antalet grupper )( det för ämnet eller ämnesdelen beräknade timantalet. Det sagda innebär, att antalet lärartimmar i vissa ämnen kommer att överstiga det på timplanen angivna timantalet. Likaledes kommer beläggningen av undervisningslokalerna att bli högre än vad timplanen utvisar.
Medicinska ämnen (l:a läsåret). Beträffande dessa ämnen är att observera den samordning mellan sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning som är avsedd att ske. Utredningen kommer, som redan nämnts, i det följande att förorda en sam- ordning mellan dessa båda slag av utbildning, dels organisatoriskt och i viss mån lokalmässigt, dels i vad gäller undervisningen i medicinska ämnen.
Den teoretiska medicinska undervisningen för sjukgymnastelever bedrives för närvarande i form av katedrala föreläsningar. I ämnet anatomi ges därutöver Viss handledning i form av preparatdemonstrationer m.m. som ett stöd för ele— vernas litteraturstudier. Denna handledning, som omhänderhas av härför arvo- derade amanuenser, ligger utanför de 150 timmar, som på timplanen är anslagna åt ämnet anatomi. Önskemål har framförts om dylik handledning även i andra ämnen.
Enär utredningen avser att föreslå en samordning mellan sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning i fråga om den teoretiska medicinska undervisningen, anser sig utredningen ej kunna ingå på en separat diskussion rörande undervis— ningsformerna i dessa ämnen för arbetsterapeututbildningens del. Frågan om for- merna för undervisningens bedrivande bör övervägas gemensamt för de båda ifrågavarande slagen av utbildning, därvid det enligt utredningens mening bör undersökas, om och i vad mån de katedrala föreläsningarna lämpligen kan er- sättas av eller kompletteras med undervisningsmetoder präglade av ökad in— struktivitet och ett aktivare deltagande från elevernas sida. Denna undersökning bör företagas av de experter som, enligt utredningens i det föregående framlagda förslag, bör tillkallas för utarbetande av kursplaner i de olika ämnena.
Estetisk och teknisk utbildning (l:a läsåret). Undervisningen i konsthistoria, mönsterkomposition, linearritning, skrivteknik, teckning och målning samt
maskinskrivning och maskinräkning, sammanlagt 185 timmar, bör kunna ske i föreläsnings- eller lektionsform med årskursen samlad. Denna undervisning bör omhänderhas av facklärare i respektive ämnen. Den tekniska repetitionskursen bör däremot, frånsett ämnet maskinskrivning och maskinräkning, bedrivas med eleverna uppdelade på tre grupper om 6—8 deltagare. Detta är motiverat, för- utom av pedagogiska skäl, av det förhållandet att de salar för textil-, metall- och träarbete, som krävs för utbildningen av arbetsterapeuter, icke kan di- mensioneras för större undervisningsgrupper. Härför är de mobiliserbara lokal- resurserna alltför begränsade (se härom i det följande). Undervisningen bör kunna omhänderhas av arbetsterapeut, alternativt facklärare i något eller några ämnen.
Arbetsterapins teori och teknik; grundläggande del (l:a läsåret). Den allmänna orienteringen om rehabilitering och arbetsterapi etc. bör ske i form av föreläs- ningar eller lektioner med årskursen samlad. Denna undervisning omhänderhas lämpligen av samme lärare som undervisar i ämnet rehabilitering under det andra läsåret (se nedan). Likaledes bör undervisningen i teckning, målning och skrivteknik samt i maskinskrivning och maskinräkning kunna bedrivas med års- kursen samlad. Denna undervisning bör omhänderhas av arbetsterapeut.
Beträffande ämnena ABL-träning, hushållsarbetsterapi, industriell arbetste- rapi, kontorsarbetsterapi samt spel och lekar har redan i det föregående fram- hållits, att en del undervisning —— angående verksamhetens förutsättningar och syfte, behandlingsmetodiken, principerna för ledningen av verksamheten m.m. — bör ske i form av föreläsningar eller lektioner och en del i form av övningar i grupper om 6—8 deltagare. I dessa ämnen torde det bli nödvändigt att koppla in lärare av flera olika kategorier.
I ämnet ADL—träning räknar utredningen med 10 timmar föreläsningar med årskursen samlad och återstående 30 timmar övningar med årskursen uppdelad på grupper om 6—8 deltagare. Denna undervisning bör omhänderhas av arbets- terapeut.
Ämnet hushållsarbetsterapi bör likaledes bedrivas med ca 10 timmar föreläs— ningar och återstoden, 20 timmar, i form av övningar i grupper om 6—8 del- tagare. Övningarna i detta ämne liksom i ADL—träning bör huvudsakligen vara förlagda till utbildningssjukhusets träningslägenhet och dess träningskök. Hälften av tiden för såväl den teoretiska som den praktiska undervisningen, dvs. 5 res- pektive 3 )( 10 timmar, bör bestridas av hushållslärarinna. Denna bör svara för inlärandet av hushållstekniska kunskaper, bl. a. i vad gäller rationella arbets- metoder. Den andra hälften av undervisningen, som skall avse ämnets arbets— terapeutiska moment, bör bestridas av arbetsterapeut.
Beträffande ämnena industriell arbetsterapi och kontorsarbetsterapi bör man räkna med, att en stor del av timantalet måste ägnas åt orienterande undervis- ning och metodikundervisning i föreläsnings- eller lektionsform. Utredningen be-
räknar, att denna undervisning tar i anspråk hälften av timantalet, 20 respek— tive 15 timmar, och att den övriga undervisningen, dvs. 3 )( 20 respektive 3 )( 15 timmar, sker i form av övningar i grupper om 6—8 deltagare. Cirka 5 timmar av tiden för föreläsningar i vartdera ämnet bör bestridas av en arbetsvårdstjäns— teman eller liknande funktionär, som ger en överblick över respektive arbetsom- råden och de problem som där möter vid återanpassning av handikappade. Åter- stående undervisning omhänderhas lämpligen, i ämnet industriell arbetsterapi av föreståndare för arbetsterapiverkstad och i ämnet kontorsarbetsterapi av lämp- lig facklärare, helst med erfarenhet från arbetsvården. I ämnet spel och lekar torde 5 timmar böra ägnas åt en genomgång i föreläsnings- eller lektionsform av användningen av spel och lekar som terapeutiskt medel, metodiken härvidlag samt principerna för ledning av sådan verksamhet. Övrig undervisning i ämnet, 3 )( 5 timmar, bör ske i form av demonstrationer och övningar gruppvis. I detta tjänstgörande instruktionsarbetsterapeut (handledare).
Undervisningen i de olika teknikernas — vävningens, träarbetets etc. -— till- lämpning såsom terapeutiska tekniker rymmer både teoretiska moment och praktiska övningsmoment. Dessa är emellertid mycket nära förknippade med varandra och undervisningen i dessa ämnen bör därför i sin helhet läggas upp såsom demonstrations— och övningsundervisning med anslutande teoriundervis- ning för grupper om 6—8 deltagare. Undervisningen bör omhänderhas av arbets— terapeut.
Klinisk praktik (2za läsåret). Den kliniska praktiken har i det föregående före— slagits äga rum i den formen att eleverna cirkulerar mellan fem olika praktik- ställen i grupper om 4—5 elever, som praktiserar ca två månader på varje ställe. För elevernas instruktion och ledning skall närmast ansvara en på platsen tjänstgörande instruktionsarbetsterapeut.
Arbetsterapins teori och teknik; tillämpad del (2za läsåret). Utredningen räknar med att rörelseläran i sin helhet, 30 timmar, skall genomgås i form av föreläs- ningar meddelade av läkare, lämpligen läraren i anatomi. Undervisningen i övriga ämnen bör till ungefär en tredjedel, 120 timmar, meddelas av läkare, som är förtrogna med arbetsterapi inom respektive sjukdomsgrupper, eventuellt av rehabiliteringsläkare. Övrig undervisning, 230 timmar, bör omhänderhas av arbets- terapeut. Läkarnas undervisning samt ej fullt hälften, ca 100 timmar, av arbets- terapeutens undervisning beräknas ske i form av föreläsningar, lektioner och där- till anslutande demonstrationer med årskursen samlad. Återstående del av ar- betsterapeutens undervisning, ca 130 timmar, bör bedrivas med eleverna upp- delade på grupper om 6—8 deltagare och avse träning av olika behandlingstek- niker med inriktning på olika typer av sjukdomsfall.
Socialmedicin m.m. (2za läsåret). Orienteringen i sjukhusarbete samt i sjukhus- och sjukvårdsorganisation liksom även teoridelen av ämnet socialmedicin bör
kunna behandlas i föreläsnings- eller lektionsform med årskursen samlad. Det- samma gäller ämnet rehabilitering, där emellertid även seminarieövningar torde vara särskilt lämpliga som undervisningsform. Flertalet studiebesök bör kunna företagas och bli föremål för genomgång med årskursen samlad. Som lärare i nyssnämnda ämnen föreslår utredningen, i sjukhusarbete husmoder och/eller instruktionssjuksköterska, i sjukhus— och sjukvårdsorganisation en lämplig per- son inom utbildningssjukhusets administration, i teoridelen av ämnet social- medicin lärare från socialmedicinsk institution samt person som denne därtill ut- ser och i ämnet rehabilitering rehabiliteringsläkare (huvudlärare vid arbetstera- peutkursen), arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator och arbetsvårdstjänsteman. För huvuddelen av undervisningen i ämnet bör rehabiliteringsläkaren svara. Studiebesöken bör ledas av arbetsterapeut.
Undervisningen i arbetsledning och instruktionsmetodik hör till ungefär en tredjedel, ca 30 timmar, ske i form av föreläsningar eller lektioner med årskursen samlad och i övrigt, 2 )( 50 timmar, i form av praktiska övningar i grupper om 10—12 deltagare. Föreläsningarna i arbetsledning bör bestridas av utomstående föreläsare med särskild kunnighet på området. Föreläsningarna i instruktions- metodik bör meddelas av lärare i metodik på den praktiska yrkesutbildningens område. Övningarna i grupp bör ledas av arbetsterapeut.
Det anförda åskådliggöres i vidstående tablå. Årskursen har förutsatts upp— delad på tre undervisningsgrupper vid undervisning i grupper om 6—8 deltagare och på två undervisningsgrupper vid undervisning i grupper om 10—12 deltagare. Fördelningen på olika undervisningslokaler samt lärarkategorier har också an- givits. Följande förklaringar, utöver vad som framgår av den föregående texten, torde vara nödvändiga för förståelsen av sifferuppgifterna i tablån.
All undervisning i föreläsnings— eller lektionsform med årskursen samlad för- utsättes förlagd till föreläsnings- eller lektionssal.
Vid fördelningen av timtalen för den tekniska repetitionskursen på olika läro- salar har till textilsalen förlagts vävning och knyttekniker samt sömnad och knyppling, till träslöjdsalen träarbete, läderarbete, papparbete och korgarbete och till metallslöjdsalen metallarbete, lerarbete och arbete med syntetiska mate— rial, de båda sistnämnda ämnena i härför avskilt utrymme.
Motsvarande fördelning har gjorts av ämnena under arbetsterapins teori och teknik — grundläggande del. Därutöver har på vardera av träslöjd— respektive metallslöjdsalen lagts hälften, 3 )( 10 timmar, av gruppundervisningen i in- dustriell arbetsterapi. På (föreläsnings- eller) lektionssal har lagts, förutom un— dervisning i föreläsnings— eller lektionsform, all gruppundervisning i kontorsar- betsterapi samt i spel och lekar. För gruppövningar i ADL-träning, 3 )( 30 tim- mar, och hushållsarbetsterapi, 3 )( 20 timmar, har här icke räknats några »be— läggningstimmar», eftersom denna undervisning avses bli förlagd till utbildnings- sjukhusets träningslägenhet.
Antal lärotimmar Beläggning i timmar
1 Inklusive studiebesök.
, på olika, undervisningslokaler __ uttryckta 1 lärar- Amne eller enligt timmar i form av ” _. ämnesgrupp timpla- Trot?" SPI for Trä- Metall- n elev- föremål,. " _ asnmgs- vavmng _ _ nteimfnar) el. lektio- D.vmngar eller lek- och textil- 513? $'”]? ,,,, lgrupp tionssal slöjd sa' l:a läsåret: a) Teoretiska medicinska ämnen ................ 600 600 600 b) Konsthistoria, möns- terkomposition, linearrit- ning, skrivteknik, teck- ning och målning maskin- skrivning och maskinräk- ning .................. 185 185 185 e) Teknisk repetitions- kurs .................. 115 345 90 135 120 d) Arbetsterapins teori och teknik — grundläg- gande del ............. 465 95 1 110 155 270 315 315 92:a läsåret: &) Klinisk praktik ..... (40 VCCkOY på halvtid) b) Arbetsterapins teori och teknik —— tillämpad del 3 .................. 380 250 390 250 150 120 120 e) Socialmedicin m.m. . 490 44101 100 190 20 40 40 Summa 2 235 1 570 1 945 1 380 530 610 595 3 515
Antalet lärartimmar schematiskt fördelat på. lärarkategorier
Ämne eller ämnesgrupp (enhgt beteckmng ovan) Läkare Arbetsterapeut Annan Sjuk- Specialforelasare huspersonal eller facklärare
l:a läsåret:
a) ................... 600
b) ................... 185
c) ................... 345 (alternativt)
d) ................... 10 1 020 175
2:11 läsåret:
&) ................... handledare
b) ................... 150 490
Gruppundervisningen i arbetsterapins teori och teknik — tillämpad del, har schematiskt fördelats på de tre facksalarna. Motsvarande gäller inom huvud- ämnet Socialmedicin m. m. gruppundervisningen i arbetsledning och instruktions— metodik. Studiebesöken, upptagna med 250 timmar, har redovisats såsom lärar- timmar men inte såsom beläggningstimmar.
Inträdeskrav
Inledningsvis må framhållas att utredningen ej finner skäl att närmare diskutera kraven för inträde vid förutbildningskurs. Beträffande sjukvårdsbiträdeskurs och husmoderskurs måste givetvis de eljest gällande inträdeskraven tillämpas. I fråga om kursen i arbetstekniker kan det enda formella krav, som bör uppstäl- las, vara att vederbörande fullgjort sin skolplikt. Vid konkurrens mellan sökande bör emellertid hänsyn tagas till såväl skolbetyg som ådagalagd personlig lämp- lighet vid genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning och vid eventuell tjänst- göring inom sjukvården.
Vissa svårigheter gör sig däremot gällande i fråga om de krav, som bör fast- ställas för rått till inträde vid arbetsterapeutkurs. De krav som ifrågakommer gäller teoretisk utbildning (skolgång), praktisk utbildning (förutbildning jämte eventuell tjänstgöring) samt ålder, hälsotillstånd m.m. Det är huvudsakligen beträffande kraven på teoretisk utbildning, som problem uppkommer.
Utredningen anser klarlagt, att arbetsterapeuterna bör ha en teoretisk medi- cinsk utbildning av i huvudsak samma omfattning och inriktning som sjuk- gymnasterna. I det föregående har förslag framlagts till en sådan utbildning. Bakom utredningens ställningstagande till omfattningen av den medicinska ut— bildningen ligger en bedömning av de krav den åsyftade yrkesverksamheten, jämfört med sjukgymnastiken, uppställer.
En konsekvens av detta ställningstagande är, att man för genomgång av arbetsterapeututbildning nödgas förutsätta samma utgångsläge med avseende på kunskapsnivå, studiekapacitet och praktisk erfarenhet som för bedrivandet av sjukgymnastutbildning. Detta gäller givetvis i än högre grad om man, som utred- ningen i det följande kommer att göra, förordar en samundervisning av arbets— terapeuter och sjukgymnaster i medicinska ämnen.
Enligt gällande bestämmelser angående utbildning av sjukgymnaster kräves för inträde vid sjukgymnastinstitut avlagd realexamen eller motsvarande kunska- per (slutbetyg från försöksskolans årskurs 9 a eller 9 g eller normalskolekompe- tens). Tidigare gällde studentexamen som inträdeskrav i likhet med vad som även gällde för inträde vid gymnastikdirektörsutbildning. Det stora antalet in— trädessökande har emellertid lett till att det alltjämt i praktiken är endast un— dantagsvis som elever utan studentexamen med goda betyg blir antagna. Enligt vad utredningen inhämtat är sjukgymnastutbildningen anpassad till elevernas faktiska förkunskaper dvs. studentexamenskunskaper. Det är följaktligen sanno— likt, att en elev med endast grundskolekunskaper, om också väl inhämtade, icke
skulle kunna följa sjukgymnastutbildningen sådan denna utbildning för närva- rande är upplagd.
Med utgångspunkt i den uppfattningen att arbetsterapeututbildningen i medi— cinskt avseende bör vara i stort sett likvärdig med sjukgymnastutbildningen kan å andra sidan med fog hävdas att man icke bör fastställa högre formella krav för inträde vid arbetsterapeutinstitut än som gäller för inträde vid sjukgymnast- institut, dvs. avlagd realexamen eller motsvarande. Därvid ställes man emeller— tid — eftersom man icke på förhand bör utgå från att sökandenas faktiska meriter skall avvika nämnvärt från de formella kraven, — inför problemet, hur man skall kunna samordna en arbetsterapeututbildning utformad på basis av realexamens— eller grundskolekunskaper med en sjukgymnastutbildning som i praktiken byggts upp med studentexamen som grund.
Utredningen har tagit kontakt med företrädare för de medicinska fakulteterna i Stockholm, Lund och Göteborg i syfte att utröna, vilka teoretiska förkunskaper som är behövliga för inhämtandet av de medicinska kunskaper yrkesverksam— heten såsom arbetsterapeut respektive sjukgymnast kräver. Därvid har inhäm— tats att redan med nuvarande elevurval vid sjukgymnastinstituten har krav på. en förlängning av undervisningen framförts från de båda sjukgymnastinstitutens lärare, på grund av att undervisningen måste forceras i alltför hög grad och att viktiga delar av särskilt den praktiska undervisningen ej medhinnes. Skulle elevernas läsvana och förkunskaper bli lägre, finge man därför räkna med minst tre års utbildningstid för att kunskaperna vid examinationen skulle kunna hållas vid önskvärd nivå. Dels skulle nämligen den medicinska undervisningen i sig kräva avsevärt mer tid, dels finge man räkna med anordnande av komplette- rande undervisning i de grundläggande skolämnena vid sidan av den egentliga arbetsterapeut- respektive sjukgymnastutbildningen. Dylik kompletterande un— dervisning har, enligt erhållen upplysning, måst anordnas i ämnet fysik för sjuk— gymnastelever, som inte studerat detta ämne upp till studentexamen.
De ämnen beträffande vilka kraven på goda kunskaper är särskilt framträ— dande har angivits vara matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. Uppfatt- ningen om de krav som bör uppställas i dessa ämnen och om angelägenhetsord- ningen mellan ämnena varierar något. Följande uppfattningar härvidlag har kommit till uttryck:
Sådana krav på skolutbildning måste ställas, att arbetsterapeuteleverna. i stort kunna jämställas med sjukgynmasteleverna, vilket innebär att de måste ha studentexamen eller kompletterad lägre skolunderbyggnad med studentbetyg i vissa ämnen, såsom engelska, biologi och ett valfritt ämne samt en viss komplettering motsvarande slutkurserna i kemi, fysik och matematik på allmänna linjen (professor T. Sjöstrand).
Av erfarenheterna från sjukgymnastutbildning framgår, att de viktigaste skolämnena är, i nu nämnd ordning, 1) biologi 2) fysik 3) kemi 4) engelska. Det har visat sig, att framför allt i ämnet fysik så. stora kunskapsdefekter föreligger hos de sjukgymnastelever, som inte studerat ämnet till studentexamen, att man nödgats anordna viss kompletterande under- visning utanför den egentliga sjukgymnastutbildningen.
Nuvarande undervisningsforrn i de teoretiska ämnena för sjukgymnastelever är en tungrodd korsning av klassundervisning (45 år. 60 elever per klass) och fria studier, delvis uppbyggda kring föreläsningar och demonstrationer. F.n. saknas möjlighet till grupp- arbete och lämplig litteratur föreligger inte i behövlig utsträckning. Det är givet, att elever med realexamen inte kan förmodas prestera sådana resultat betr. de teoretiska studierna som nu uppvisas av studenter. Det stora kunskapsstoff, som skall inhämtas under två år, kräver en så pass stor läsvana, att studentexamen torde vara en bestämd fördel. En gemensam undervisning för arbetsterapeutelever och sjukgymnastelever förut- sätter, att båda kategorierna har samma teoretiska förkunskaper (professor C.-H. Hjort- sjö).
Beträffande den nuvarande arbetsterapeututbildningen kan konstateras att till följd av konkurrensen om platserna har eleverna en lång, ofta mycket lång period av praktisk verksamhet mellan sin skolgång och tillträdet till terapeutkursen. Detta. har medfört, att elevernas teoretiska kunnandei matematik, fysik och kemi är synnerligen minimalt. Under- visningen måste därför påbörjas på ett synnerligen elementärt plan. Dessutom har de ingen vana att följa föreläsningsundervisning och deras inlärningsförmåga är på grund av medel- åldern till en början ganska svag. Enligt min uppfattning bör stor hänsyn tas till detta vid planering av en bättre utbildning och alldeles särskilt, om man vill samordna den med sjukgymnastutbildning. Skall detta bli möjligt fordras, att eleverna tas in till terapeut- kursen relativt snart efter skolan utan en onödigt lång mellanperiod av praktisk utbild- ning. ltlan bör härvid även beakta, att en undervisning med en från utbildningssynpunkt blandad grupp alltid måste ta hänsyn till de sämst utbildade. Frågan uppkommer då, om man för framtiden har att räkna med terapeutelever med realskola (motsvarande) och sjukgymnastelever med studentexamen. Skulle så bli fallet, ställer man sig tveksam till gemensam utbildning för dessa kategorier.
De skolämnen som måste ägnas särskild uppmärksamhet är matematik, fysik och kemi. Ämnet biologi sådant det undervisas i våra skolor är mindre betydelsefullt. Utbildningen för terapeuter måste nämligen i ingressen klargöra de för människokroppen fundamentala. fakta enligt modern medicinsk uppfattning.
Om eleverna har realskolexamen (motsvarande) som bas, måste de medicinska lärarna bibringa dem kunskaper i vissa fundamentala fysikaliska och kemiska fenomen, innan man kan gå över till de medicinska frågorna. Har de studentexamen exempelvis på reallinjen eller allmänna linjens sociala gren, behövs detta endast i ringa mån. Det blir här alltså fråga om var undervisningen skall ges, i skolan, genom komplettering till studentexamens— nivå eller under terapeututbildningen. Denna fråga måste beaktas, då man utarbetar tim- planerna för terapeututbildningen.
Går man in för kunskaper i vissa ämnen motsvarande studentexamens krav, föreslår jag matematik, fysik och kemi på realgymnasiets biologiska gren. Om dessa krav upp- ställs, räcker det beräknade antalet timmar för ämnet anatomi med histologi och lämp- liga delar av allmän patologi. Dessutom skulle härigenom samundervisningen med de blivande sjukgymnasterna väl kunna genomföras (professor B. Ingelmark).
Gemensamt för de citerade yttrandena är, att krav på fullständig student- examen ej uppställes, däremot på studentexamensbetyg i vissa ämnen. Av ytt- randena framgår vidare att kraven på viss skolutbildning avser, icke blott för- värvande av vissa kunskaper utan också förvärvande av läsvana och dokumen- terande av studiebegåvning.
Utredningen hyser den uppfattningen, att en god begåvning, både teoretisk och praktisk, är nödvändig såväl för genomförandet av den föreslagna arbets—
terapeututbildningen som för ett framgångsrikt utövande av arbetsterapeutyrket. Begåvningsnivån är därför en faktor, till vilken stor hänsyn bör tagas vid ur— valet av elever till arbetsterapeutkursen. Det är således angeläget, att underlag erhålles för en bedömning av sökandena i detta avseende.
Likaledes delar utredningen den uppfattningen, att läsvana samt gedigna för- kunskaper i vissa ämnen, framför allt i matematik, fysik och kemi men också i engelska och biologi, är nödvändiga förutsättningar för ett bedrivande av studier på avsedd nivå, särskilt i teoretiska medicinska ämnen.
Någon omedelbar slutsats rörande de intagningskrav som bör fastställas leder emellertid det anförda icke fram till. Olika alternativ har framförts, av vilka maximialternativet avser krav på fullständig studentexamen, alternativt genom- gång av fackskola på lämplig linje och minimialternativet avser godkända av— gångsbetyg från någon av grundskolans teoretiskt inriktade linjer.
För maximialternativet, studentexamen eller fackskolekompetens, talar att arbetsterapeutelever och sjukgymnastelever då skulle börja sina studier från i stort sett samma nivå i fråga om faktiska förkunskaper. Ett underlag funnes för en bedömning av sökandenas studiebegåvning och erforderlig läsvana finge antas föreligga. Från utbildningspolitiska synpunkter skulle till stöd för fastställandet av dylika krav kunna anföras, dels att sammanlagt närmare 50 procent av skol- ungdomen förväntas genomgå gymnasium eller fackskola, dels att en viss av— länkning av studenter till praktiska studiebanor betraktas som önskvärd.
Mot maximialternativet talar, förutom den markanta skillnaden i formella krav jämfört med sjukgymnastutbildningen, att detta innebär längre gående krav än som enligt medicinskt sakkunnigas uppfattning är nödvändiga. Eftersom fackskolor ännu ej upprättats och möjligheterna till gymnasiestudier inte är eller kan bli helt jämnt fördelade i vårt land, skulle detta alternativ sannolikt också utestänga en del för yrket lämpliga ungdomar. Det sist anförda aktualiserar en annan frågeställning, som måste tillmätas stor betydelse, nämligen huruvida ett krav på studentexamen (alternativt fackskola) kan befaras begränsa rekryte- ringen i sådan grad, att utrymme skulle saknas för ett urval bland de sökande med hänsyn tagen till de andra faktorer som måste tillmätas betydelse, nämligen praktiska anlag och personlig lämplighet.
Utredningen finner övervägande skäl tala för att inte i nuvarande läge upp- ställa krav på studentexamen eller fackskolekompetens. Utvecklingen på gym- nasieområdet och framväxandet av fackskolor kan emellertid motivera en om- prövning av intagningskraven senare. Denna bör i så fall självfallet innebära en samtidig prövning av kraven för inträde vid sjukgymnastkurs.
Kvar står sålunda ett alternativ som innebär krav på enbart godkända grund- skolebetyg och ett »mellanalternativ», som innebär vissa krav utöver godkända grundskolebetyg men inte upp till fullständig studentexamen eller fackskolekom- petens.
För krav på enbart godkända grundskolebetyg (motsvarande) talar, att detta
krav formellt överensstämmer med vad som för närvarande gäller för inträde vid sjukgymnastkurs. Även i förhållande till övriga sjukvårdsyrken skulle i det aktuella hänseendet erhållas en gemensam rekryteringsbas, vilket synes kunna vara en fördel.
Det får emellertid anses ådagalagt, att i vissa ämnen är de kunskaper som inhämtas i grundskolan icke tillräckliga för bedrivande av här avsedda medi- cinska studier. Detta torde i än högre grad vara fallet, om det mellan avslutandet av grundskolan och påbörjandet av arbetsterapeutkursen skall förflyta minst två år, som åtgår för den föreslagna praktiska förutbildningen. Dessutom synes tveksamt om grundskolebetygen ensamma utgör tillräckligt underlag, när det gäller att bedöma sökandenas studieförutsättningar. Utredningen finner det anförda tala för att vissa krav uppställes utöver minimikravet på godkända grundskolebetyg.
De förslag till inträdeskrav som framförts av de av utredningen tillfrågade medicinska experterna varierar något men speglar ändå en i stort sett enstämmig uppfattning. Utredningen anser sig böra godta denna bedömning men vill sam- tidigt framhålla vikten av att dessa krav ges en sådan utformning, att praktiska möjligheter till deras uppfyllande finnes. De ämnen, matematik, fysik, kemi, biologi och engelska, i vilka goda förkunskaper ansetts erforderliga, är med un- dantag för ämnet biologi att anse såsom stora och svåra ämnen på gymnasiet. Att rätt och slätt uppställa krav på studentbetyg i dessa ämnen vore nära nog detsamma som att kräva fullständig studentexamen. Utredningen har därför övervägt, om det icke vore möjligt att anordna en kompletteringskurs i dessa ämnen avsedd dels att preparera blivande sökande till arbetsterapeutkursen, dels att ge underlag för en bedömning av deltagarnas studiekapacitet. För att fylla detta dubbla syfte måste kursen för det första ges en tillräcklig omfattning och för det andra drivas med en sådan grad av forcering, att deltagarnas varierande studiekapacitet klart framträder. Det bör i förväg stå fullt klart för deltagarna, att kursen är »hård».
I det följande göres en uppställning över det timantal med vilket här ifråga- varande skolämnen förekommer på det treåriga gymnasiet. Vissa delar av äm- nena saknar ovedersägligen all betydelse för arbetsterapeutkursens medicinska ämnen. Utredningen har gjort en bedömning av den reduktion av timantalet, som med hänsyn härtill kan företagas. Det kvarstående, enligt utredningens bedömning erforderliga ungefärliga timantalet redovisas i tablån.
Räknat efter 35 timmar per vecka skulle en kurs om 600 timmar avklaras på 17 veckor, dvs. 41 månader. Det är utredningens uppfattning, att en dylik kurs i de berörda ämnena, utom engelska, bör kunna ge studentexamenskunskaper i alla de delar, som är av betydelse som grund för den fortsatta arbetsterapeut- utbildningen. I engelska bör undervisningen koncentreras till inlärande av ett så stort glosförråd som möjligt, även facktermer, i syfte att underlätta studier av engelsk och amerikansk facklitteratur.
Timantal på 3-årigt gymnasium Erforderligt timantal
Ämne Allm. linjen Reallinjen enligt utredningens sociala grenen biol. grenen bedomnmg
Matematik ............... 532 532 1 80 Fysik .................... 95 437 1 80 Kemi .................... 1 52 323 1 1 () Biologi ................... 171 266 70 Engelska ................. 3442 342 60 Summa 1 292 1 900 600
Kurser av här förordat slag bör anordnas i yrkesskolornas regi, lämpligen yrkesskolor dit förutbildning för blivande arbetsterapeuter förlägges. Som lärare bör anlitas gymnasielärare på orten. Över genomgången kurs bör graderade vits— ord lämnas.
Lämplig studiegång för grundskoleelev, som vill utbilda sig till arbetsterapeut, blir enligt utredningens förslag följande: husmoderskurs och sjukvårdsbiträdes- utbildning ett läsår, teknisk utbildning ett läsår samt arbetsterapipraktik och ämneskompletteringskurs det tredje läsåret. Följande läsår kan arbetsterapeut- kursen påbörjas.
Kraven på praktisk utbildning bör avse genomgång av förutbildning av det slag som föreslagits i det föregående. Väl vitsordad tjänstgöring som arbetsterapi- assistent bör vara en god merit. Längden av denna tjänstgöring bör icke vara utslagsgivande. Över huvud taget måste det från utbildningssynpunkt vara ett starkt intresse, att eleverna icke uppvisar långa uppehåll mellan avslutande av skolgång, genomgång av förutbildning och påbörjande av arbetsterapeututbild— ning.
Kvantiteten av hopsamlade meriter bör alltså icke vara avgörande vid valet mellan de inträdessökande. Avgörande bör vara den teoretiska, praktiska och personliga lämpligheten, som eleven ådagalagt under sin föregående teoretiska och praktiska utbildning gärna tillika med en begränsad tids praktisk tjänst— göring. Det bör understrykas, att därest eleven företer en markant svaghet i något av de tre nämnda hänseendena, kan detta näppeligen kompenseras genom företräden i de båda andra. För att bli en bra arbetsterapeut måste man besitta såväl intellektuella och kunskapsmässiga kvalifikationer som god praktisk begåv- ning och personlig lämplighet.
I anslutning till det ovan anförda föreslår utredningen följande behörighets— krav för rätt till inträde vid arbetsterapeutinstitut:
Behörig att antagas som elev vid arbetsterapeutinstitut är den som dels avlagt realexamen eller erhållit betyg om normalskolekompetens eller er- hållit slutbetyg från grundskolans årskurs 9g, 9h, 9t, 9111 eller 95 eller ock på annat sätt styrkt sig ha förvärvat minst motsvarande kunskaper,
dels genom deltagande i särskild preparandkurs omfattande ämnena mate— matik, fysik, kemi, biologi och engelska eller på annat likvärdigt sätt styrkt sig äga nödiga förutsättningar för bedrivande av medicinska studier,
dels genomgått förutbildning omfattande huslig utbildning, sjukvårdsbiträdes— utbildning eller annan därmed likvärdig sjukvårdsutbildning samt utbildning i arbetsterapeutiska tekniker,
dels ock är fri från sådan sjukdom eller så beskaffat lyte som kan utgöra hinder för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid arbetsterapeutinstitut eller göra sökanden olämplig för arbetsterapeutyrket.
Antagas må endast den som under första läsåret av den kurs till vilken inträde sökes fyller minst 19 år, såvida ej särskilda skäl föranleda undantag.
Då det synes möjligt, att utländska medborgare, särskilt från de nordiska grannländerna, kan komma att söka inträde vid arbetsterapeutinstitut i Sverige, vill utredningen föreslå, att det skall ankomma på universitetskanslersämbetet att, efter bedömning av sökandens meriter samt tillgången på utbildningsplatser, avgöra, huruvida denne skall antagas såsom elev.
Utredningen föreslår, att elevintagningen omhänderhas av en för alla arbets— terapeutinstitut gemensam intagningsnämnd.
KAPITEL VII
F örläggningsorter och utbildningsorganisation
Förutbildningen
Utredningen har föreslagit, att förutbildningen skall omfatta huslig utbildning (lämpligen husmoderskurs), sjukvårdsbiträdeskurs och en teknisk kurs. Av vad i det föregående anförts härom framgår, att utredningen tänkt sig denna utbild- ning anordnad i yrkesskolornas regi. I vad gäller husmoderskurs och sjukvårds- biträdeskurs innebär utredningens ställningstagande, att något nytt i utbild- ningsväg icke behöver skapas eller anordnas. Husmoderskurser anordnas redan vid ett stort antal yrkesskolor och motsvarande gäller, ehuru i mindre utsträck- ning, beträffande sjukvårdsbiträdeskurser. Några överväganden angående lokali— seringen och dimensioneringen av förutbildningen i denna del kommer därför här ej i fråga.
Annorlunda är förhållandet med den föreslagna tekniska förutbildningskursen. För närvarande finnes kurser av liknande typ anordnad på endast två ställen, nämligen vid landstingets yrkesskola i Örebro och vid Nyckelviksskolan i Li- dingö. Därjämte är den vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och vid centrala verkstadsskolan i Jönköping bedrivna arbetsterapeututbildningen delvis av unge- fär samma innehåll som den föreslagna tekniska kursen.
Utredningen har i det föregående hävdat den uppfattningen, att tekniska förutbildningskurser icke bör anordnas i större omfattning än som är motiverat med hänsyn till deras primära funktion av just förutbildning för blivande arbets— terapeuter. Utredningen har därför preliminärt räknat med, att antalet utbild— ningsplatser vid den tekniska förutbildningen bör vara högst dubbelt så stort som vid arbetsterapeutinstituten. Enär utredningen beräknat det årliga utbild- ningsbehovet av arbetsterapeuter till 160 år 170, bör de tekniska förutbildnings- kursernas kapacitet avse omkring 300 elever per läsår.
Fråga uppkommer då på hur många och på vilka orter denna utbildning bör fördelas. För mindre än 20 elever bör ingen kurs beräknas. På några större orter bör man räkna med ett avsevärt större antal elever. Ehuru anordnandet av ifrå— gavarande kurser är beroende av kommunala initiativ, vill utredningen förorda, att dessa anordnas med i stort sett följande fördelning av elevantalet på olika orter.
Göteborg ..................................... 40 Malmö—Lund ................................ 40 Umeå ........................................ 20 Uppsala ...................................... 20 Linköping .................................... 20 Örebro ....................................... 20 Jönköping .................................... 20 2 ytterligare orter i Norrland .................... 40 1 ort i sydöstra Sverige ......................... 20
300
Utredningens förslag innebär, att tekniska förutbildningskurser i första hand bör förläggas till de orter — de sju regionsjukhusorterna — där arbetsterapeut— utbildning nu eller framdeles kan tänkas bli anordnad (jfr utredningens efter— följande överväganden). Detta skulle möjliggöra ett värdefullt utbyte av syn- punkter och erfarenheter mellan företrädare för de båda utbildningsetapperna och underlätta en fortgående anpassning av dessa etapper till varandra och till yrkesverksamhetens krav. Fördelarna härav bör givetvis komma även de på andra orter förlagda tekniska kurserna till godo.
Utöver de sju regionsjukhusorterna föreslår utredningen teknisk förutbildning på ytterligare ca fyra orter för att en från rekryteringssynpunkt lämplig geogra- fisk spridning av utbildningen skall uppnås.
De tekniska kurserna bör förläggas till yrkesskolor på respektive orter. Stats- bidrag bör utgå för kurserna enligt för central yrkesskola stadgade grunder. Med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter av motsvarande utbildning bör stats— bidrag utgå för uppdelning av teknisk kurs på undervisningsgrupper om ca 10 deltagare vid undervisningen i olika arbetstekniker. Beträffande de till Stock- holm och Göteborg förlagda kurserna bör observeras Värdet av att tillvarata de resurser samt den erfarenhet och det fackkunnande, som Nyckelviksskolan res- pektive Slöjdföreningens skola kan uppvisa. Överenskommelse bör därför träffas mellan de båda städerna och dessa skolor angående skolornas medverkan i ut- bildningen och förutsättningarna härför.
Frågan om anordnande av särskilda lokaler med sin för ifrågavarande ändamål särskilt avsedda utrustning eller ett utnyttjande av redan befintliga, för annan yrkesutbildning delvis utnyttjade lokaler, torde böra övervägas och avgöras av utbildningshuvudmännen allt efter förutsättningarna på orten. Det bör dock framhållas, att även om ett gemensamt utnyttjande av lokaler och utrustning tillsammans med andra slag av utbildning visar sig möjligt, kräver dock den tekniska förutbildningen viss för sina speciella ändamål särskilt avsedd utrust— ning. Det må erinras om att kursen föreslagits omfatta dels ett ämne betecknat
:verktygslära med adaptationsteknik», dels ett antal arbetstekniker av sådan art som eljest mer sällan förekommer vid yrkesskolorna.
Som lärare vid den tekniska kursen bör kunna utnyttjas yrkesskolornas lärare inom olika fack, teckningslärare, föreläsare i konsthistoria och stillära samt arbetsterapeut. Den i utbildningen medverkande arbetsterapeuten bör vara tek— niskt välkvalificerad och förtrogen med en enligt moderna principer fungerande rehabilitering.
Kursen bör stå under tillsyn av samma centrala myndighet som annan grund— läggande yrkesutbildning. Beträffande den lokala ledningen av kursen kan det måhända vara lämpligt att en rådgivande nämnd tillsättes, bestående av 3 a 44 sakkunniga personer — t. ex. läkare, arbetsvårdstjänsteman, arbetsterapeut —— som tillsammans med skolstyrelse och rektor skall medverka till att kursen be— drives i överensstämmelse med sitt speciella syfte. Huruvida behov av en dylik nämnd finnes bör avgöras av respektive utbildningshuvudmän.
Erforderliga resurser för arbetsterapeututbildningen
Inledande synpunkter
Arbetsterapeututbildningens förläggning och i viss mån därmed även dess orga- nisation måste bedömas med hänsyn tagen till å ena sidan det årliga utbildnings— behovet samt den föreslagna utbildningens innehåll med de anspråk på kapacitet och resurser som följer härav och å andra. sidan den kapacitet och de resurser, som faktiskt står till buds.
Utredningen har gjort en bedömning av vad arbetsterapeututbildningen kräver i fråga om lokaler, institutioner-kliniker och lärare av olika slag. Denna bedöm- ning framlägges i det följande. Med utgångspunkt i denna bedömning har ut- redningen dragit vissa slutsatser beträffande vilka orter, som över huvud taget kan komma i fråga som utbildningsorter. En undersökning har sedan verkställts rörande de tillgängliga utbildningsresurserna på dessa orter. Vad sålunda fram- kommit utgör grunden för utredningens ställningstaganden i förläggnings- och organisationsfrågan.
Lokalbehov
Frågan om lokalbehovet innefattar huvudsakligen följande delfrågor: Vilka slag av lokaler behövs, hur bör dessa vara belägna och hur stora bör de vara?
De slag av lokaler som behövs är undervisningslokaler samt lokaler för admi- nistration, lärare och elever. För undervisningen behövs undervisningssalar dels för den teoretiska, i föreläsnings— eller lektionsform bedrivna undervisningen, dels för undervisningen i vävning och annan textilslöjd, respektive i träslöjd och metallslöjd m.m. I anslutning till dessa salar bör finnas förrådsutrymmen.
Därutöver bör finnas dagrum, bibliotek-läsrum, omklädningsrum med toiletter, kök eller pentry, expeditions- och kollegierum, rum för skrivbiträde, lärarrum samt kapprum med toiletter.
När det gäller att ta ställning till frågan om lokalernas belägenhet måste man hålla i minnet, att arbetsterapeututbildningen är en utbildning för den medi- cinska rehabiliteringens behov och att den ställer anspråk på lärare med kvali— ficerad medicinsk utbildning och erfarenhet samt institutioner och kliniker av olika slag m.m. Detta framgår närmare av det följande. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att utbildningen lokalt nära anknytes till sjukvårdsinstitu- tioner, där dessa förutsättningar för utbildningens bedrivande finns. Utbildnings- lokalerna bör således vara belägna i omedelbar anslutning till utbildningssjuk— huset och detta gäller inte bara lokalerna för den medicinska undervisningen utan även lokalerna för den tekniska undervisningen. Från kommunikations- och administrationssynpunkt liksom även från trivselsynpunkt är det natur- ligtvis en avgjord fördel med samlat belägna utbildningslokaler. Det för utred- ningens uppfattning på denna punkt avgörande är emellertid, att den nödvän- diga samordningen mellan den tekniska och den medicinska utbildningen knappast skulle kunna ske, om den tekniska delen av utbildningen förlades utanför utbildningssjukhuset, exempelvis till en yrkesskola. En sådan lösning av lokalfrågan skulle enligt utredningens mening direkt motverka ett huvud- syfte med den föreslagna uppläggningen av utbildningen, nämligen att sam- manfoga dess olika delar till en helhet med arbetsterapins teori och teknik såsom en central och karakteristisk huvuddel. Det bör också framhållas, att arbetsterapeuternas tekniska utbildning är så speciell, att den knappast kan äga rum i lokaler och med utrustning, avsedd även för annan yrkesutbildning.
Lokalemas omfattning är beroende av om intagning av elever skall ske en eller två gånger varje läsår samt av hur många elever som skall tas in varje gång. Utredningen räknar för sin bedömning av lokalfrågan preliminärt med att in- tagning skall kunna ske två gånger per läsår på några av de ifrågakommande utbildningsorterna och en gång per läsår på de andra utbildningsorterna. Vid sin bedömning av lokalbehovet räknar utredningen med 20 elever per intagnings— omgång.
En annan avgörande omständighet är undervisningsgruppernas storlek. Den uppdelning på flera mindre undervisningsgrupper, som enligt utredningens i föregående avsnitt hävdade uppfattning är motiverad från pedagogisk synpunkt, medför, att undervisningslokalerna inte behöver vara så stora och att de tids- mässigt sett blir bättre utnyttjade. Utredningen har i nämnda avsnitt räknat med att den teoretiska, i föreläsnings- eller lektionsform hållna undervisningen skall bedrivas med årskursen (intagningsomgången) samlad och att den prak- tiska, i form av demonstrationer och övningar hållna undervisningen skall be— drivas med årskursen uppdelad på tre grupper om 6—8 deltagare.
Räknat med ett läsår av 39 veckors effektiv studietid _— här bortses följakt- ligen från den tekniska repetitionskursen om 3 veckor under det första läsåret — bör en lokal kunna utnyttjas upp till ca 1 700 timmar per läsår.
Nedanstående uppställning rörande lokalbehovet anger med ungefärliga mått vad som enligt utredningens uppfattning utgör detta behov för ett arbetstera- peutinstitut, dels vid intagning av 20 elever per läsår, dels vid intagning (höst- och vårtermin) av 2 )( 20 = 40 elever per läsår. I förstnämnda fall kom- mer vid institutet att finnas sammanlagt 40 elever och i sistnämnda fall sam- manlagt 80 elever. Beträffande själva undervisningslokalerna bortses emellertid i uppställningen från ett vid enstaka tillfällen eventuellt uppkommande behov av en sal stor nog att rymma alla institutets elever. Det här beräknade behovet av föreläsnings- eller lektionssal avser sålunda, som tablån anger, endast den undervisningsgrupp om 20 elever som den samlade årskursen (: intagnings- omgången) utgör.
Det framgår av tablån, att arbetsterapeutinstitutet vid en intagning per läsår behöver en föreläsnings- eller lektionssal och vid två intagningar per läsår två dylika salar. Detta är det lokalbehov, som svarar mot den framräknade belägg- ningen i timmar räknat. Eventuellt kan lokalbehovet övergångsvis begränsas till en lektionssal även vid två intagningar per läsår, om det första läsårets teo— retiska medicinska undervisning och det andra läsårets föreläsningsundervisning i arbetsterapins teori och teknik samt i socialmedicin i tillräcklig utsträckning kan hållas i föreläsningssalar tillhörande respektive institutioner eller kliniker.
Av tablån framgår vidare, att behovet av övningssalar för vävning och söm— nad, träarbete samt metallarbete icke blir större vid två intagningar per läsår än vid en intagning. Även vid två intagningar håller sig nämligen beläggnings— talen under den övre gränsen (1 700 tim.) för lokalernas utnyttjande.
Sådana lokaler som dagrum, bibliotek—läsrum och omklädningsrum med toilet- ter påverkas däremot av huruvida intagning sker en eller två gånger per läsår. Detsamma gäller antalet behövliga lärarrum. Antalet rum för expeditionen och deras storlek torde däremot icke påverkas.
Undervisningslokalerna bör vara så belägna och så anordnade, att demonstra- tioner under medverkan av patienter är möjliga. Ehuru den till övningssalarna förlagda undervisningen enligt utredningens förslag avses ske i grupper om 6—8 deltagare, bör dessa salar helst också medge, att praktiska demonstrationer kan äga rum med årskursen samlad.
Arbetsterapeutinstitutets ena lektionssal bör vara utrustad med bord, som kan användas såväl till skrivpulpeter som till arbetsbord för teckning och mål- ning samt småslöjd m.m. Eventuellt torde även sömnadsundervisningen kunna förläggas till denna lektionssal, om svårigheter föreligger att anordna en kombi- nerad väv- och sömnadssal. Lektionssalen bör ha utrustning för visning av skioptikonbilder. Den andra salen kan utrustas och dimensioneras som en vanlig föreläsnings- eller lektionssal.
(jfr tablå ä 5. 124)
Utnyttjande i antal Lokalbehov lektionstimmar vid: Lokal Antal Vid 1 intagning Vid 2 intagningar (ändamål) elever 1 intag- 2 intag- per läsår: per läsår: samtidigt ning per ningar per läsår läsår Antal rum rn2 Antal rum m= Undervisningslokaler 1. F öreläsnings- eller lek- tionssal med materiel- rum .............. 20 1 380 2 760 1 85 2 140 2. Sal för vävning och sömnad ........... 6—8 530 1 060 1 55 1 55 3. Sal för träarbete m. 111. 6—8 610 1 220 1 75 1 75 4. Sal för metallarbete m. m. ............. 6—8 595 1 190 1 80 1 80 Anm. Förrådsutrym- men inberäknade Elevlokaler Avsedd för antal elever: Vid 1 intag- Vid 2 intag- ning per läsår ningar per läsår 5. Dagrum ........... 40 80 1 50 2 100 6. Bibliotek-läsrum 40 80 1 40 1 60 7. Omklädningsrum med dusch och toiletter . . 40 80 1 40 2 70 8. Kök .............. — — 1 20 1 20 Övriga lokaler 9. Kombinerat expeditions— och kollegierum ........... 1 30 1 30 10. Rum för skrivbiträde, tillika väntrum .............. 1 20 1 20 11. Rum för föreståndare ............................. 1 15 1 15 12. Rum för övriga lärare ............................ 2 20 4 40 13. Kapprum jämte toiletter för manlig resp. kvinnlig per- sonal ............................................ 1 10 1 15 Summa antal rum resp. m2 14 540 19 | 720
Träslöjdsalen bör vara inredd och utrustad för undervisning i, förutom trä- slöjd, även läderarbete, papparbete och korgarbete. I metallslöjdsalen beräknas
även, i härför avskilt utrymme, undervisning i lerarbete och arbete med syn- tetiska material kunna äga rum.
Dagrummet bör i nödfall kunna fungera som lunchrum, om ej eleverna kan äta inom sjukhusets personalmatsal och bör då om möjligt ligga i närheten av köket. Detta kök har utredningen även ansett möjligt att utnyttja för vissa övningar i hushållsarbetsterapi och ADL—träning. Utredningen har visserligen tänkt sig att övningsundervisningen i dessa ämnen skulle förläggas till utbild— ningssjukhusens träningslägenheter, på kvällstid om så skulle visa sig nödvän— digt. Vid svårigheter att utnyttja dessa träningslägenheter i erforderlig utsträck- ning skulle emellertid åtskillig undervisning kunna förläggas till elevköket, om dess inredning och utrustning avpassades och kompletterades med hänsyn härtill.
Det sammanlagda lokalbehovet utgör vid en intagning per läsår 14 rum och 540 m2 och vid två intagningar per läsår 19 rum och 720 m2. I dessa ytor är trapputrymmen och korridorer m.m. icke inräknade. Det må erinras om att lokalbehovet vid två intagningar eventuellt kan minskas med en föreläsnings- eller lektionssal, nämligen om man kan utnyttja redan befintliga föreläsnings- salar. Kvarstående lokalbehov blir då 665 m2. Det bör observeras, hur mycket mindre lokalyta som åtgår per elev vid två intagningar i jämförelse med en in— tagning per år.
Dessa lokalbehovsberäkningar är gjorda med återhållsamhet men ändå på ett sådant sätt, att de i rimlig mån tillgodoser de med utbildningen förknippade behoven. Utredningen föreslår, att dessa beräkningar lägges till grund för den planering av mer stadigvarande utbildningslokaler för arbetsterapeututbild- ningen, som bör ingå i totalplaneringen för utbyggnaden av de ifrågakommande utbildningssjukhusen.
Vid en samordning med sjukgymnastutbildningen kan ett gemensamt utnytt- jande av vissa lokaler leda till vissa besparingsmöjligheter.
Till det ovan beräknade lokalbehovet för arbetsterapeutinstitutet kommer ett behov av åtminstone ett lärarrum på envar av de kliniker, där arbetsterapeuter— nas kliniska praktik skall äga rum. Förekomsten av ett dylikt rum utgör visser- ligen ingen förutsättning för anordnandet av klinisk praktik, men det måste vara en bestämd fördel, att den för praktikanternas handledning ansvariga in- struktionsarbetsterapeuten har ett rum, där hon kan planera praktikanternas verksamhet och även hålla genomgångar med praktikanterna. Eftersom antalet på en gång närvarande praktikanter som regel icke skall vara större än 4 ä 5, behöver rummet inte vara större än 12 it 15 kvm.
Behov av institutioner och kliniker m. m.
Av utredningens förslag till utbildningsplan framgår, att utbildningen avses omfatta en rad medicinska ämnen och specialiteter. Detta innebär, att motsva— rande institutioner och kliniker måste finnas representerade vid utbildnings- sjukhuset eller därmed samverkande sjukhus.
I detta krav på förekomst av vissa institutioner och kliniker ligger uttryckt ett behov av vissa materiella resurser för undervisningen, ett differentierat vård— klientcl och en differentierad behandlingsverksamhet samt lärare, som företräder de olika ämnena och specialiteterna. Lärarfrågan behandlas närmare i det föl- jande under särskild rubrik.
Det torde vara obehövligt att här räkna upp alla de institutioner och kliniker, som bör finnas upprättade, då detta klart framgår av utredningens förslag till undervisningsplan med anslutande text. Utredningen begränsar sig därför här till att peka på två, enligt dess mening mycket betydelsefulla förutsättningar för bedrivandet av arbetsterapeututbildning.
En av dessa är, att rehabiliteringsverksamhet innefattande arbetsterapi bedri— ves vid utbildningssjukhuset eller därmed i utbildningshänseende samverkande sjukhus i sådan omfattning och med sådan inriktning på olika huvudtyper av vårdklientel —— jfr förslaget till klinisk praktik —- att ett tillräckligt verksam- hetsunderlag för undervisningen föreligger. Om så ej är fallet saknas möjligheter till anordnande av den kliniska praktik, som föreslagits ingå i utbildning. Man kan därjämte förutsätta, att personella förutsättningar för utbildningen i form av lärare, införstådda med och inriktade på rehabiliteringens speciella behand— lingsmetoder blir svåra att uppbringa, om inga eller knappa materiella resurser för dylik verksamhet finns.
Utredningen är medveten om att rehabiliteringsverksamhet av det slag utred- ningen avser ännu bedrives i endast begränsad omfattning. Samtidigt som detta innebär, att endast ett fåtal orter kan ifrågakomma såsom utbildningsorter, uppkommer också ett krav på att de där föreliggande resurserna utnyttjas så ändamålsenligt som möjligt. Det må här erinras om att utredningens förslag till utformning av den kliniska praktiken innebär, att årskursen (intagningsom— gången) uppdelas på 5 grupper med ungefär 4. elever i vardera, som cirkulerar mellan olika kliniker och där tjänstgör på halvtid, omkring 2 månader vid varje klinik. Intages 20 elever endast en gång per läsår, innebär detta förslag, att vid envar av ifrågavarande kliniker kommer att kontinuerligt finnas omkring 4 praktikanter samtidigt på halvtid. Intages 20 elever två gånger per läsår, blir antalet samtidiga praktikanter 8 per klinik (slag av klinik, om flera kliniker av samma slag finnes på utbildningsorten). Ett så stort antal praktikanter samtidigt vid en och samma klinik kräver, att den där bedrivna arbetsterapiverksamheten har en mycket stor omfattning. Redan & praktikanter samtidigt förutsätter en relativt omfattande verksamhet. Här erbjuder dock den föreslagna anordningen med halvtidspraktik möjligheter till dubblering av utbildningskapaciteten i detta hänseende. Man kan tänka sig en praktikantgrupp halva dagen och en annan grupp den andra halvan. Heldagspraktik med skifte mellan 2 grupper varannan dag är en annan tänkbar utväg. Utredningen är medveten om att en sålunda upplagd växling mellan olika praktikantgrupper kan innebära nack—
delar från olika synpunkter. Med hänsyn till att resurserna för utbildning är så begränsade bör emellertid de här antydda möjligheterna ej förbises.
En fråga, som utredningen ansett nödvändigt att överväga vid bedömningen av olika orters lämplighet såsom utbildningsorter, har varit, huruvida under- visningen i skilda medicinska ämnen liksom även i ämnet arbetsterapins teori och teknik kräver resurser för forskning. Denna fråga har avseende inte bara på de materiella resurserna utan också på lärarnas kompetens och valet av den ena eller andra konstruktionen av lärarbefattningarna. Som en utgångspunkt för bedömningen av denna fråga vill utredningen för sin del slå fast, att de resultat. som kan nås inom den medicinska rehabiliteringen i hög grad sammanhänger med att dess behandlingsformer blir mer rationaliserade och målinriktade än för närvarande, något som givetvis icke kan uppnås utan välutbildad personal och en ändamålsenlig rehabiliteringsorganisation. En grundförutsättning härför är emellertid, att forskning på detta fält kommer till stånd, inriktad på att er— sätta inadekvata behandlingsmetoder med adekvata sådana samt på att klar- lägga och vidareutveckla samspelet mellan arbetsterapi och andra rehabiliterande verksamhetsformer inom det medicinska respektive det sociala området. Resurser för en dylik forskning, vilka nu i stort sett saknas, måste därför skapas. Det synes uppenbart, att en kvalificerad utbildning på detta, i vårt land tämligen nya och i stort sett oprövade område inte kan igångsättas eller med framgång bedrivas utan en nära kontakt med denna nya forskning. En samordning av de begränsade resurserna för utbildning och forskning måste således te sig mycket angelägen.
Det sagda innebär enligt utredningens mening icke, att resurser för forskning på området i lika mån måste föreligga på alla de orter, där utbildning av arbets— terapeuter anordnas. Väsentligt är emellertid, att det på varje utbildningsort skapas materiella och personella förutsättningar för en fortlöpande vidareut— veckling av behandlingsverksamhet och utbildning i enlighet med de vid egna eller andra institutioner uppnådda forskningsresultaten.
Lärarbehov
I det föregående avsnittet Undervisningsformer och lärarkategorier har utred- ningen redogjort för hur den tänkt sig utbildningens bedrivande och fördelning på olika kategorier av lärare. Av den sammanfattande tablån på sidan 124 fram- går, att utredningen räknar med följande lärarkategorier vid ett arbetsterapeut- institut; (inom parentes angives den för varje kategori sammanlagda undervis- ningsbördan uttryckt i antal timmar vid en respektive två intagningar varje läs— år): läkare (860—1 720 tim.), arbetsterapeut/lärare (2 210—4— 420 tim.), arbetste- rapeut/handledare (1 för varje grupp om 4—5 praktikanter), annan sjukhusper- sonal (50—100 tim.) samt specialföreläsare eller facklärare (395—790 tim.). I fråga om de närmare arbetsuppgifterna för dessa slag av lärare hänvisas till nyssnämnda avsnitt samt avsnittet med förslag rörande utbildningens innehåll.
Utredningen tänker sig kategorierna »annan sjukhuspersonal» respektive »spe- cialföreläsare eller facklärare» knutna till arbetsterapeututbildningen såsom tim- arvoderade lärare. Det torde ej vara anledning att beträffande dessa lärare här uttala andra krav än att de bör besitta goda kunskaper och färdigheter i sina ämnen samt skicklighet såsom föreläsare och undervisare. Problemet att rekry- tera dessa slag av lärare torde vara relativt ringa i jämförelse med problemet att rekrytera för undervisningen lämpade och intresserade läkare och arbetstera- peuter. Utredningen behandlar därför i det följande huvudsakligen sistnämnda problem.
Kravet på goda kunskaper och färdigheter samt skicklighet såsom föreläsare och undervisare gäller självfallet även lärarna inom kategorierna läkare och arbetsterapeuter. Beträffande läkarna, särskilt undervisarna i psykiatri och i sjukdomslärans olika delämnen under det första läsåret samt i de på olika sjuk- domstillstånd inriktade föreläsningarna i arbetsterapins teori och teknik under andra läsåret, har utredningen dessutom i det föregående uttryckt önskemål om förtrogenhet med arbetsterapi inom vederbörandes kliniska område. Brister i detta avseende har förutsatts kunna i viss utsträckning kompenseras genom samarbete mellan de skilda ämnesföreträdarna och en till utbildningssjukhuset —-— och arbetsterapeutinstitutet — knuten rehabiliteringsläkare.
Behovet av en till varje arbetsterapeutinstitut knuten rehabiliteringsläkare kan enklast motiveras genom ett angivande av de huvuduppgifter, som bör åvila honom, även om därvid utredningens redovisning av vissa organisationsfrågor i någon mån föregripes. Dessa huvuduppgifter är undervisning, samordning och organisatoriskt ansvar. Beträffande den på rehabiliteringsläkaren fallande un- dervisningen framgår av vad i tidigare avsnitt anförts härom att den är ganska omfattande. Omfattningen blir dock i viss grad beroende av tillgången på andra lärare med insikt i arbetsterapins tillämpning inom olika medicinska speciali- teter. Uppgiften att samordna undervisningen skilda ämnen och lärare emellan är för utbildningsresultatet väsentlig. Arbetsterapins ingalunda lättdefinierade funktion såsom ett led mellan sjukvård och socialvård ställer i hög grad krav på en klar målsättning för utbildningen och på en samordning av dess mycket olik- artade delar till gemensam kurs mot det uppsatta målet. Vad slutligen beträffar behovet av en organisatoriskt ansvarig befattningshavare torde detta framstå såsom i och för sig självklart. Det organisatoriska ansvarets nära samhörighet med uppgiften att samordna undervisningen motiverar, att dessa uppgifter åvilar en och samma person.
En hela det medicinska fältet omspännande specialitet utgör socialmedicinen, som intar en förmedlande ställning mellan den medicinska och den sociala män— niskovården. Såsom lärare i teoridelen (till skillnad från studiebesöken) av detta ämne har utredningen i det föregående räknat med lärare från socialmedicinsk institution samt person, som denne därtill utser. Vilka gränser som bör upp- dragas mellan å ena sidan rehabiliteringsläkarens och å andra sidan socialmedi-
cinarens undervisningsområde torde få prövas med hänsyn till personliga och andra förutsättningar på de olika utbildningsorterna. Det bör understrykas, att den socialmedicinske läraren har en betydelsefull funktion inte bara såsom un- dervisare och organisatör av utbildningen inom sitt på undervisningsplanen uppförda ämne utan också — det bör i vart fall eftersträvas — såsom komple— ment till undervisarna i andra ämnen, där en god förståelse för de till ämnet anknytande socialmedicinska företeelserna och problemen kan bidra till att göra. undervisningen mer målinriktad och meningsfylld.
Det är angeläget, att de kompetenta lärarkrafter på läkarsidan, som utbild— ningen behöver, på ett någorlunda permanent sätt anknytes till undervisningen. Erfarenheterna av det vid sjukgymnastinstituten hittills tillämpade systemet med timarvoderade lärare talar för att detta system ersättes av en fastare orga- nisation, i den mån det genom nu ifrågavarande utbildning tillkommande under— visningsbehovet ger tillräckligt underlag härför. Utbildningen bör därför om möjligt bedrivas i enheter av en sådan storlek att undervisningsbehovet vid varje utbildningsenhet bildar tillräckligt underlag för en fastare lärarorganisation.
Av det nu anförda framgår, att behovet av lärare för arbetsterapeututbild- ningen icke bör diskuteras såsom en isolerad företeelse. Utredningen erinrar om sitt tidigare aviserade förslag om en samordning mellan arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning. En sådan samordning kan sägas inte bara skapa ett underlag för en fastare lärarorganisation utan gör också en sådan nödvändig. Vidare måste observeras behovet av lärare för läkarutbildningen på rehabilite- ringsområdet, vilket även bör beaktas vid ett övervägande av i vilka former behovet av lärare för arbetsterapeututbildningen bör tillgodoses. Det må dock framhållas, att de personella resurserna för undervisning, forskning och sjukvård för närvarande är och i än högre grad kommer att bli så hårt ianspråktagna, att redan tillkomsten av en mot utbildningsbehovet någorlunda svarande arbets- terapeututbildning i och för sig oundgängligen kräver personella förstärkningar av permanent art.
Till detta kommer den redan berörda frågan om behovet av personella resurser för forskning och betydelsen av en nära anknytning mellan undervisning och forskning. Utan att här närmare utveckla synpunkter på därmed förknippade detaljspörsmål i fråga om val av tjänstetyper m.m. — härtill återkommer ut- redningen i sina förslag — vill utredningen understryka, att forskningens behov i förevarande läge innefattas i utbildningens behov, vilket måste beaktas vid ett ställningstagande till frågorna om lärarnas kompetens samt lärarorganisationen.
Vid sidan av läkare utgör arbetsterapeuter naturligt nog den viktigaste lärar- kategorien vid ett arbetsterapeutinstitut. Beträffande denna kategori har i det föregående konstaterats, att den fördelar sig på dels lärare för lektionsmässig undervisning — i det följande kallade »undervisningsterapeuter» — dels hand- ledare för instruktion av eleverna i samband med klinisk praktik. Vidare har
konstaterats, att den på. undervisningsterapeuter fallande totala undervisnings- bördan vid ett fullt utbyggt institut omfattar, vid en intagning varje läsår 2 210 timmar (varav 1 365 timmar på första och 845 timmar på andra läsåret) och vid två intagningar varje läsår 4420 timmar för läsår (varav 2 730 timmar på första och 1 690 timmar på andra läsåret), att en handledare bör kunna leda 4 a 5 elever samtidigt samt att krav på goda fackkunskaper och undervisnings- skicklighet måste ställas på de arbetsterapeuter, som i någon av nämnda funk- tioner medverkar i utbildningen. Till de nämnda kvalifikationskraven kommer det synnerligen betydelsefulla kravet på personlig lämplighet för uppgiften. På undervisningsterapeuternas lämplighet torde nämligen i hög grad komma att bero både andan vid arbetsterapeutinstitutet och elevernas attityd till yrket, patienter samt medarbetare av olika kategorier.
Att översätta de nyss redovisade, allmänt uttryckta kvalifikationskraven till en i exakta termer fixerbar kompetens låter sig i nuvarande läge knappast göra. Det må dock framhållas, att antalet arbetsterapeuter i Sverige, som genom ut- bildning och praktisk verksamhet här och/eller i utlandet förvärvat ett tillräck— ligt fackkunnande är mycket begränsat. Utbildning för och erfarenhet av under- visning saknas praktiskt taget helt inom den nuvarande yrkeskåren.
I ett läge av knapphet på tänkbara lärare är givetvis behovets kvantitativa sida av stort intresse. Hur många undervisningsterapeuter och handledare be— hövs det vid ett arbetsterapeutinstitut med en respektive två intagningar varje läsår? Beträffande undervisningsterapeuterna beror svaret av, dels huruvida lärartjänstgöringen avses bli hel eller partiell, dels vilken undervisningsskyldighet som förutsättes. Beträffande handledarna beror svaret huvudsakligen av huru- vida den kliniska praktiken kan koncentreras till en klinik av varje typ med möjlighet att ta emot 49 ä 5 praktikanter samtidigt eller om den måste delas upp på flera kliniker av samma typ. I sistnämnda fall blir handledarbehovet givetvis större.
På längre sikt talar onekligen övervägande skäl mot att undervisningstera- peuterna tjänstgör på heltid såsom lärare vid arbetsterapeutinstitut. En fort— löpande kontakt med sjukvården genom praktisk verksamhet i denna är nöd- vändig, om lärarna i längden skall kunna hålla sitt kunnande levande och sin undervisning i nivå med utvecklingen. En uppdelning av den totala undervis— ningsbördan på flera lärare, var och en med en kombination av partiell tjänst— göring dels inom undervisning, dels inom sjukvård måste från denna synpunkt vara det bästa. En för långt gående uppdelning på flera lärare bör dock ej ske; halvtidstjänstgöring skulle måhända representera en lämplig avvägning.
Nuvarande bristläge i fråga om tänkbara undervisningsterapeuter gör emeller— tid nödvändigt, att dessa övergångsvis tas i anspråk helt för utbildning och först efter hand inpassas såsom aktiva medarbetare i sjukvården i enlighet med därom träffade överenskommelser med vederbörande sjukvårdshuvudmän.
Undervisningsskyldighetens storlek bör fastställas med hänsyn främst till den av ifrågavarande lärare handhavda undervisningens karaktär. Denna är i yttre mening övervägande praktisk. Det måste emellertid observeras, att om denna praktiska undervisning skall fylla sitt syfte, måste den ständigt läggas upp såsom en praktisk tillämpning av successivt förmedlade teoretiska kunskaper. Det teoretiska inslaget blir sålunda betydelsefullt också i utbildningens praktiska ämnen. Härtill kommer det, särskilt i förestående skede av förväntad snabb utveckling på rehabiliteringsområdet, viktiga kravet på lärarna att hålla sig år jour med utvecklingen och att själva medverka till att utveckling kommer till stånd. Det anförda motiverar, att undervisningsskyldigheten icke sättes högre än i genomsnitt 30 veckotinunar. Beträffande en undervisningsterapeut vid varje institut räknar utredningen med arbetsuppgifter såsom biträdande föreståndare. Denna bör ha en lägre undervisningsskyldighet, förslagsvis 20veckotimmar vid institut med en intagning varje läsår och 10 veckotimmar vid institut med två intagningar varje läsår. Inklusive biträdande föreståndare skulle därvid behövas, vid institut med en intagning varje läsår 2 och vid institut med två intagningar 4 heltidsanställda undervisningsterapeuter. Dessa skulle täcka 2 100 respektive 4: 200 timmars undervisning, vilket skulle lämna kvar 110 respektive 220 timmar att bestridas av timarvoderade undervisningsterapeuter. Detta synes vara ett lagom utrymme för rörlighet i fråga om val av lärare för särskilda ändamål. Tänkbara timlärare är exempelvis handledarna av den kliniska praktiken eller arbetsterapeut som specialiserat sig i något avseende.
Antalet handledare bör vara minst 5 vid en intagning varje läsår, om den kliniska praktiken kan koncentreras till en klinik av varje slag, eljest fler. Vid två intagningar varje läsår kan man till nöds klara sig med samma antal, om man på sätt tidigare angivits dubblerar den till varje klinik förlagda halvtids- praktiken genom att låta två praktikantgrupper avlösa varandra. Under i övrigt oförändrade förutsättningar behövs då inte fler handledare än vid en intagning varje läsår. Vid brist på handledare kan en sådan anordning få godtagas. Snarast möjligt bör dock handledarkadern utökas, så att varje handledare kan ha sjuk— vårdsarbetet såsom huvudfunktion och handledarskapet såsom bifunktion.
Tillgängliga resurser — utbildningskapacitet
Inledande synpunkter
De resurser, som av utredningen bedömts erforderliga för anordnande av arbets— terapeututbildning, utgöres till väsentlig del av olika medicinska specialiteter och av lärare, som företräder dessa. Utredningens undersökning rörande de för utbildningen tillgängliga resurserna har begränsats till regionsjukhusorterna, dvs. Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Umeå, Örebro och Linköping. Dessa är
nämligen de enda orter, vid vilka samtliga för utbildningen erforderliga resurser av detta slag kan tänkas föreligga.
Utredningen har i skrivelse den 15 mars 1962 till de medicinska fakulteterna och vederbörande sjukvårdshuvudmän anhållit om information rörande i vad mån resurser för anordnande av arbetsterapeututbildning föreligger eller kan förväntas komma att föreligga på de nämnda orterna. I skrivelsen begärdes upplysning angående framför allt 1) mobiliserbara lokaler, lärare och handledare, 2) vid lärosätet eller sjukhuset representerade, för utbildningen relevanta specia— liteter, 3) förefintliga vårdresurser i fråga om rehabilitering samt möjligheter till klinisk praktik m.m. Vidare anfördes följande.
Av intresse att få veta, mot bakgrund av vad som konstateras beträffande nyssnämnda resurser är, om arbetsterapeututbildning kan anordnas för närvarande, inom en nära. framtid eller först efter en lång övergångstid samt hur många. elever som för närvarande respektive framdeles årligen skulle kunna antagas. Om under en övergångstid provisoriska anordningar skulle möjliggöra igångsättandet av en arbetsterapeututbildning, som eljest ej skulle kunna komma till stånd, vore upplysningar härom även av stort intresse. De nämnda frågorna torde även böra bedömas mot bakgrund av de anspråk en utbyggnad av sjukgymnastutbildningen kan ställa. Beaktas bör naturligtvis också den förutsatta sam- ordningen av arbetsterapeututbildning och sjukgymnastutbildning.
De svar, som inkom med anledning av denna skrivelse, gav vid handen, att det i Uppsala och Umeå skulle dröja ca 5 år, innan tillräckliga resurser fanns för anordnande av arbetsterapeututbildning.
Beträffande Uppsala framgår av svarsskrivelser från direktionen för Akade- miska sjukhuset och medicinska fakulteten, att lokaler för en arbetsterapeut- utbildning på grund av den mycket bekymmersamma lokalsituationen inte ome- delbart kan ställas till förfogande. Däremot skulle lokaler för ändamålet kunna upptagas i generalplanen för sjukhusets utbyggnad. En rehabiliteringsklinik hade hittills planerats tillkomma relativt sent i utbyggnadsprogrammet. Dock beräknades en provisorisk utredningscentral för rehabiliteringsproblem tillkomma hösten 1962. För övrigt förfogade Akademiska sjukhuset och fakulteten över specialiteter och ämnesföreträdare för de områden, som vore relevanta för sjuk— gymnast- och arbetsterapeututbildning, och fakulteten bedömde det vara möj- ligt att i Uppsala finna lärare och handledare för de nämnda utbildningslinjerna. Vid kontakt med företrädare för fakulteten och landstinget har framgått, att man är positiv till ett anordnande av arbetsterapeututbildning i Uppsala men att resurserna för klinisk praktik är alldeles otillräckliga. Inom utredningen har övervägts möjligheterna att förlägga klinisk praktik till centrallasarettet i Väs- terås, där resurserna för rehabilitering är goda. Utredningen har emellertid kom- mit till den uppfattningen, dels att en sådan anordning erbjuder svårlösta orga— nisatoriska problem, dels att med hänsyn till utbildningen som helhet förbanden- varon av vissa resurser i Västerås ej kan kompensera frånvaron av resurser i Uppsala.
I fråga om resurserna vid Umeå lasarett har yttranden inhämtats från orga- nisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, som hört lärarkollegiet vid högskolan, samt från Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott. Såväl lärarkollegiet som förvaltningsutskottet ställde sig positiva till tanken att i Umeå anordna en samordnad sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning.
Lokaler för ett institut för utbildning av arbetsterapeuter fanns emellertid för närvarande inte vid Umeå lasarett. Lasarettet förfogade vidare endast över en mindre arbetsterapiavdelning omfattande två rum med en sammanlagd yta på ca 60 m2. Den neurologiska kliniken hade för närvarande endast 24 vårdplatser. En ny klinik planerades, vars första etapp beräknades kunna tagas i bruk år 1966. I samband därmed borde det bli möjligt att ordna permanenta lokaler för . arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning. I utbyggnadsplanen för Umeå lasa- rett ingick också en rehabiliteringsavdelning och en avdelning för långtidssjuka. En utökning av de personella resurserna ansågs nödvändig vid förläggning av ett arbetsterapeutinstitut till Umeå.
Utredningen har på grundval av de inkomna svarsskrivelserna och efter sam- råd med den sakkunnige för utredning rörande ökad sjukgymnastutbildning kommit till den uppfattningen, att arbetsterapeututbildning ej kan anordnas i Uppsala och Umeå på åtskilliga år. Beträffande övriga orter har utredningen däremot funnit de inkomna upplysningarna erbjuda vissa aktuella möjligheter. I syfte att få dessa närmare belysta har direkta kontakter tagits med veder- börande fakulteter och sjukvårdshuvudmän.
Som allmänt omdöme i fråga om de tillgängliga resurserna må redan här ut- talas, att dessa är mycket begränsade i fråga om såväl lokaler och läkare/lärare som möjligheter till klinisk praktik. Undervisningsterapeuter och handledare saknas i stort sett helt. Särskilda åtgärder blir nödvändiga, om ett tillräckligt antal av denna för utbildningen nödvändiga lärarkategori skall kunna rekryteras.
Då utbildningsresurserna. i utgångsläget är så begränsade förutsätter utred- ningen, att de totala resurser, som står till förfogande för en samtidig utbyggnad av sjukgymnast— och arbetsterapeututbildningen, från statsmakternas sida blir föremål för en noggrann kvantitativ avvägning mellan dessa slag av utbildning med hänsyn tagen till utbildningsbehovet av respektive kategori befattnings- havare.
Inventering av resurserna Stockholm
Beträffande Stockholm (här i betydelsen Stor-Stockholm) har utredningen un- dersökt två samtidigt tänkbara möjligheter att anordna arbetsterapeututbild- ning. Den ena hänför sig till Karolinska sjukhuset och den andra till Stockholms läns centrallasarett i Danderyd (Mörby lasarett) i kombination med Karolinska sjukhuset.
Kontakt har tagits med lärarkollegiet vid Karolinska institutet, direktionen för Karolinska sjukhuset, Stockholms stads sjukvårdsstyrelse samt Stockholms läns landstings förvaltningsutskott. En redovisning av förutsättningarna i de båda angivna fallen skall här lämnas.
K a r ol i n s k a 5 j u k h u s e t. Såväl lärarkollegiet som direktionen uttalar tillfredsställelse över att en grundligt omlagd arbetsterapeututbildning, delvis samordnad med sjukgymnastutbildningen, avses komma till stånd.
Skriftliga yttranden och muntligt samråd har givit vid handen följande rö- rande resurser av olika slag, varvid en intagning av omkring 20 elever varje ter— min varit en utgångspunkt vid överläggningarna.
Lokaler. Gemensamt med sjukgymnastutbildningen kan en, eventuellt två, föreläsningssalar disponeras i sjukhusets huvudbyggnad. Möjligheten att dispo— nera två salar beror bl. a. av om en ny barack kan uppföras för sjukhusets s.k. arbetsberedning, vilken i så fall kan flyttas och ge plats för utbildningslokaler. Föreläsningssalarna rymmer vardera 70—80 elever. En utvidgning av åtmin- stone den ena salen synes möjlig. I viss utsträckning torde föreläsningsundervis- ning kunna förläggas även till de olika institutionernas föreläsningssalar. I övrigt saknas lokaler för arbetsterapeututbildning. Inom västra delen av sjukhusom- rådet finns emellertid ett markområde, som skulle kunna användas för upp- förande av provisoriska utbildningslokaler jämte därtill hörande utrymmen.
Lärare. Möjligheterna att rekrytera lärarkrafter för den teoretiska undervis— ningen i medicinskt—kliniska ämnen anses vara goda. För den medicinskt-prak- tiska utbildningen finns dock för närvarande personella resurser endast för ut- bildning av ett mycket obetydligt antal elever.
Teoretiska och kliniska specialiteter. Samtliga för utbildningen relevanta spe- cialiteter är företrädda.
Förutsättningar för klinisk praktik. Vid sin bedömning av förutsättningarna för klinisk praktik räknar utredningen här och i det följande med att de perso- nella förstärkningar vidtages som kan erfordras för elevernas handledning. Re- surserna för klinisk praktik vid Karolinska sjukhuset är ganska begränsade. Vad man har att räkna med är en nybyggd neurologisk klinik med tämligen goda utrymmen för arbetsterapi. Vid kliniken, som beräknas bli tagen i bruk våren 1963, torde det bli möjligt att ta emot 3 år 4 elever samtidigt för klinisk praktik. Mindre lokaler för arbetsterapi finns inom kliniken för alkoholsjukdomar, thorax- kliniken och reumatologiska kliniken. Vid alkoholklinikens arbetsterapiavdelning bör 1 år 2 elever i taget kunna beredas klinisk praktik och vid reumatologkliniken ev. 1 elev. Vid thoraxkliniken kan ingen elev mottagas. Vid nybyggnad av barack för arbetsberedningen torde resurserna för en verksamhet av typ industriell ar- betsterapi komma att öka och ge plats för praktik åt ett par elever samtidigt.
I det pågående arbetet på en generalplan för Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggnad räknas med avsevärt utökade resurser för arbetsterapi. Det torde
emellertid dröja till senare delen av 1960-talet innan dessa planer hunnit för- verkligas.
Möjligheterna till klinisk praktik förbättras emellertid avsevärt, om man också vänder sig till andra sjukhus i Stockholm eller dess närhet.
Södersjukhusets resurser bedömes av vederbörande uppgiftslämnare såsom tillräckliga för att mottaga, på psykiatriska kliniken 3 elever, på neurologiska rehabiliteringsavdelningen för närvarande inga men om avdelningen tillföres lämpliga lokalutrymmen 2 elever, på huvudsjukhusets arbetsterapilokaler 2 ele— ver, på E-sjukhuset (långvård) 1—2 elever samt på rehabiliteringskliniken 2——3 elever per 2 månadersperiod. Lärare (läkare) finnes som företräder de olika spe— cialiteterna.
Vid Beckomberga sjukhus kan plats beredas för 5 praktikanter samtidigt men för att uppnå idealiska undervisningsförhållanden kräves en förstärkning i fråga om personal och lokaler; (av behövliga 25 arbetsterapeuter finns för när— varande endast 7).
Långbro sjukhus kan ta emot ca 5 praktikanter samtidigt.
S:t Görans sjukhus har mycket begränsade arbetsterapilokaler för kroppssjuka. Där kan inga elever mottagas. För mentalsjuka finnes däremot en stor arbets- terapiavdelning, där & ä 5 elever bör kunna beredas praktik samtidigt.
Norrbackainstitutets arbetsterapiverksamhet är av mycket ringa omfattning. Däremot bedrives yrkesutbildning för vanföra, som det kan vara av värde för arbetsterapeuteleverna att studera. Klinisk praktik kan emellertid inte beredas.
Vid Nacka lasarett torde goda möjligheter till klinisk praktik komma att föreligga. Vid detta lasarett kommer att bedrivas intensiv rehabilitering såväl av långvårdsklientel som av annat medicinskt och kirurgiskt klientel. Preliminärt beräknas att & elever samtidigt kan beredas plats.
Resurserna för klinisk praktik inom Stor-Stockholm omfattar sålunda, bort— sett från Mörby, som redovisas särskilt nedan, 4—6 platser vid neurologisk rehabiliteringsklinik, 49—5 platser vid klinik med långvårdsklientel (inkl. Nacka), 6—7 platser vid rehabiliteringsklinik eller separat arbetsterapiavdelning för kroppssjuka (exkl. långvårdsklientelet), 3 platser vid psykiatrisk klinik och ca 15 platser vid mentalsjukhus. Utnyttjas dessa kliniker på heltid genom växling mellan halvtidspraktiserande grupper fördubblas platsantalet.
Mörby-Karolinska sjukhuset. Detbör från början framhållas, att frågan om anordnande av arbetsterapeututbildning vid Mörby lasarett inte slut- ligt bedömts från landstingets sida och att inga utfästelser ansetts kunna göras förrän landstinget prövat frågan om personalutbildningen vid sjukhuset i hela dess vidd.
En till Mörby lasarett delvis förlagd utbildning har emellertid preliminärt förutsatts anordnad på i huvudsak följande sätt.
Vid arbetsterapeutinstitutet i Stockholm tages varje termin in omkring 40 elever, dvs. dubbelt så många som beräknats vid ett enbart till Karolinska sjuk- huset förlagt arbetsterapeutinstitut. Hälften av dessa elever avses få all sin ut- bildning vid Mörby lasarett med undantag för det första läsårets teoretiska undervisning i medicinska ämnen, vilken skall äga rum vid Karolinska sjukhuset.
Eventuellt kan det ifrågakomma, att vissa föreläsningar, som avses ingå i det andra läsårets undervisning, också äger rum vid Karolinska sjukhuset.
En dylik ökning av det årliga intaget i Stockholm ställer krav på resurser dels vid Karolinska sjukhuset för teoretisk undervisning av 2 )( 40 arbetsterapeut- elever varje läsår, dels vid Mörby lasarett för utbildning i övrigt av 2 )( 20 arbetsterapeutelever varje läsår, dels eventuellt även vid andra sjukhus i den mån resurserna för klinisk praktik vid Mörby lasarett inte räcker till.
Lokalresurser vid AIörby. I befintliga byggnader finns inga lokaler tillgängliga för arbetsterapeututbildning. Företrädare för Stockholms läns landsting har emellertid låtit förstå, att man vid planeringen för den fortsatta utbyggnaden av Mörby lasarett räknar med att skapa lokalresurser för en omfattande utbild- ningsverksamhet. Man är dock inte beredd att ta ställning till frågan om inrym- mande av lokaler för arbetsterapeututbildning förrän utbildningsproblemen ut- retts och övervägts i hela sin vidd. Skulle därvid framkomma, att landstinget anser sig kunna ta emot en utbildning av arbetsterapeuter i huvudsaklig över- ensstämmelse med ovan redovisad plan till fördelning av utbildningen mellan lNIörby och Karolinska sjukhuset har det ansetts tänkbart, att utbildningen skulle kunna igångsättas hösten 1965.
Lärare. Beträffande den teoretiska undervisningen i medicinska ämnen (inkl. socialmedicin) förutsättes ett utnyttjande av lärare vid Karolinska institutet. Såsom föreståndare och huvudlärare i rehabilitering samt arbetsterapins teori m.m. bör läkare vid Mörby lasaretts rehabiliteringsavdelning kunna fungera. Utöver nuvarande överläkartjänst avses en överläkartjänst samt en tjänst som biträdande överläkare tillkomma vid avdelningen. Hinder synes ej möta att träffa överenskommelse om förening av föreståndarskapet för utbildningen med en av dessa tjänster. Beträffande undervisningsterapeuter och handledare kräves liksom annorstädes ett tillskott av personal, som utbildats för dessa uppgifter.
Teoretiska och kliniska specialiteter. Behovet för det första läsårets medi- cinska undervisning bortser utredningen ifrån, enär ju denna tänkes förlagd till Karolinska sjukhuset. För det andra läsårets undervisning finnes vid Mörby fler- talet erforderliga specialiteter. Ortopedisk klinik samt mentalsjukhus, som nu saknas, avses tillkomma under de närmaste åren. Socialmedicinsk institution saknas. Såsom ansvarig för undervisningen i socialmedicin får därför, som redan nämnts, anlitas lärare från socialmedicinska institutionen vid Karolinska insti- tutet.
Resurser för klinisk praktik. Mörby har tillräckliga resurser för att bereda 2 )( 20 elever klinisk praktik vid psykiatrisk klinik, långvårdsklinik samt allmän
rehabiliteringsklinik. Detta förutsätter dock ett utnyttjande av de kliniska re- surserna på heltid genom växling mellan halvtidspraktiserande grupper. För klinisk praktik vid mentalsjukhus bör resurserna vid Långbro, Beckomberga och S:t Görans sjukhus ge tillräckligt utrymme.
Göteborg
Yttranden har inhämtats från medicinska fakulteten i Göteborg och Göteborgs sjukvårdsstyrelse. Direkta kontakter har därefter tagits mellan å ena sidan före- trädare för utredningen och å andra sidan representanter för fakulteten och sj uk- vårdsstyrelsen. Såväl fakulteten som Sjukvårdsstyrelsen ställer sig positiva till tanken att anordna en med sjukgymnastutbildning samordnad arbetsterapeut— utbildning i Göteborg. Följande upplysningar om utbildningsresurserna har er- hållits.
Lokaler. I Sahlgrenska sjukhuset kan för utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter ställas till förfogande maximalt 1 070 m2 (exkl. korridorer) sam- lat lokalutrymme i två äldre byggnader vid sjukhuset. Dessa är dock starkt för- slitna, varför en upprustning och omdisponering av lokalerna är nödvändig. Senast år 1970 måste utbildningen överflyttas till permanenta lokaler, enär de ifrågavarande äldre byggnaderna då måste ge plats för ny bebyggelse. I ome— delbar anslutning till de aktuella lokalerna finns möjligheter att uppföra en mindre barack. Vid intagning av 2 )( 20 elever varje läsår har utredningen räk- nat med ett lokalbehov av 665 m2, om endast en för denna utbildning särskilt avsedd lektions— och föreläsningssal medräknas. Vid en lokalmässig samordning med sjukgymnastutbildningen bör ett gemensamt utnyttjande av vissa lokaler såsom dagrum, bibliotek, kök, expeditions— och kollegierum, rum för skrivbiträde tillika väntrum samt kapprum för personal resultera i utrymmesbesparingar. Om så visar sig nödvändigt bör det också vara möjligt att för vissa ändamål, exempelvis plats för omklädningsskåp utnyttja även korridorerna. Lokalutrym- mena torde därigenom kunna räcka till för en intagning både av 2 X 20 arbets- terapeutelever och 2 )( 30 år 40 sjukgymnastelever varje läsår.
Lärare. Fakulteten uttalar i sin svarsskrivelse, att kompetenta lärare och handledare finns men att deras nuvarande arbetsuppgifter är så omfattande, att de inte kan frikopplas för ytterligare utbildningsuppgifter med mindre än att en personalökning kommer till stånd. Sjukvårdsstyrelsen framhåller, att det bland berörda läkare finns ett positivt intresse för ifrågavarande utbildning och att tillgången på goda lärare är tillfredsställande. Direktkontakter med represen- tanter för fakulteten har givit vid handen, att fakulteten bedömer som nödvän- digt, att vissa fasta lärartjänster kommer till stånd, för att man skall kunna ta ansvar för en intagning av arbetsterapeut- och sjukgymnastelever två gånger varje läsår. Från sjukvårdsstyrelsens sida har samtidigt framhållits, att förut— sättningar torde finnas för ett inordnande av dylika lärare i stadens sjukvård
såsom biträdande överläkare, bl. a. vid den allmänna och den neurologiska reha- biliteringsavdelningen.
Teoretiska och kliniska specialiteter. De för arbetsterapeututbildningen behöv- liga specialiteterna finns alla representerade i Göteborg.
Resurser för klinisk praktik. Vid en förläggning av arbetsterapeututbildning till Göteborg skulle Sahlgrenska sjukhusets rehabiliteringsavdelning kunna tagas i anspråk för arbetsterapeuternas kliniska praktik, kompletterad med sådan praktik vid sjukhusets psykiatriska klinik samt vid Vasa (kronikersjukhus med 1 005 vårdplatser) och Lillhagens sjukhus (mentalsjukhus med 1 324 vårdplatser). Vid de två sistnämnda sjukhusen finns s.k. allmänna arbetsterapiavdelningar inrättade. Från fakultetens sida uttalas, att den neurologiska rehabiliteringens resurser för närvarande är underdimensionerade —— dock inte mera än vid något annat undervisningssjukhus i landet. Fullgoda resurser för utbildningen med aVSeende på medicinsk, speciellt neurologisk rehabilitering kommer inte att finnas förrän en ny och större rehabiliteringsanläggning kommit till stånd. In- vändning har från denna synpunkt inte riktats mot tanken att till Göteborg för- lägga en arbetsterapeututbildning med ett årligt intag av 2 )( 20 elever. Det torde emellertid bli nödvändigt att utnyttja resurserna på heltid genom växling mellan halvtidspraktiserande grupper.
Lund-Malmö
Yttranden har inhämtats från medicinska fakulteten i Lund, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, som hört direktionen för lasarettet i Lund, samt Malmö stads sj ukvårdsstyrelse. Direkta kontakter har därefter tagits mellan företrädare för utredningen och företrädare för nyssnämnda organ.
Fakulteten betecknar förutsättningarna att anordna arbetsterapeututbildning i Lund såsom goda på längre sikt. De av fakulteten redovisade möjligheterna att inom de närmaste åren anordna sådan utbildning framstår däremot såsom mindre tillfredsställande. Från fakultetens sida har framhållits, att man är positiv till ett anordnande av arbetsterapeututbildning i Lund men att utgångsläget såtill- vida är ogynnsamt som pågående och förestående utbyggnad av övrig utbildning på det medicinska området, framför allt läkarutbildningen, ställer fakulteten, institutionerna och sjukvården inför mycket svåra problem.
Sistnämnda förhållanden har föranlett representanter för landstingets sjuk- vårdsstyrelse att vid sammanträffande med företrädare för utredningen uttala mycket starka betänkligheter mot ett förläggande av arbetsterapeututbildning till Lund. Det framhölls, att med hänsyn till de begränsade resurserna för klinisk praktik och den av utbildning hårt belastade sjukvården kunde en arbetstera— peututbildning med ett årligt intag av 2 )( 20 elever över huvud taget ej disku- teras. En intagning av 20 elever årligen vore däremot möjligen tänkbar, om även sjukvården i Malmö kunde utnyttjas för den kliniska praktiken. Även från lokal-
synpunkt — knapphet i fråga om omklädningsutrymmen, toaletter, uppehålls— rum m. m. — innebar varje ökning av elevantalet mycket stora problem.
Följande upplysningar om utbildningsresurserna har lämnats. Lokaler. Föreläsningssalar för teoretisk undervisning i medicinska ämnen för sjukgymnaster och arbetsterapeuter finnes. Lokaler för den teoretisk-praktiska utbildningen av arbetsterapeuter står däremot för närvarande inte till buds vid Lunds lasarett. Kontakter har tagits i syfte att klarlägga i vad mån några från annan användning friställda lokaler på södra lasarettsområdet kan utnyttjas för utbildning av arbetsterapeuter. Det synes emellertid icke möjligt att där upp— bringa lokaler av tillräcklig omfattning. Avståndet till de olika klinikerna är också för stort, särskilt med hänsyn till avsaknaden av omklädnings- och toalett- utrymmen m. 111. vid klinikerna, för att lokaler belägna på södra lasarettsområdet skulle erbjuda en god lösning. Möjligheter torde däremot föreligga att uppföra provisoriska utbildningslokaler på förutvarande folkskoleseminariets tomt. Däri— genom skulle utbildningslokalerna komma att ligga i tillfredsställande närhet av de olika klinikerna.
Lärare. Lärare i de medicinska ämnena bedömes kunna anskaffas under förut- sättning att lärartjänster inrättas, som täcker det av utbildningen föranledda undervisningsbehovet. Under denna förutsättning torde fakulteten kunna åtaga sig ansvaret för ifrågavarande utbildning. Undervisningsterapeuter och handle- dare saknas däremot och måste därför särskilt utbildas och engageras för ut- bildningens behov.
Teoretiska och kliniska specialiteter. De för utbildningen erforderliga speciali— teterna finns företrädda i Lund och Malmö. Vissa kliniker, exempelvis den neuro— logiska och den psykiatriska är emellertid underförsörjda i lokalhänseende och har bl. a. på grund härav icke alls eller endast i ringa omfattning kunnat etablera någon arbetsterapi.
Resurser för klinisk praktik. Vid Lunds lasarett finns en rehabiliteringsklinik. Denna är emellertid av ringa omfattning och kan ta emot högst 2 praktikanter. Inom en nära framtid kommer kliniken att tillföras några rum i det omedelbart intill lasarettet liggande f. d. folkskoleseminariet. I dessa rum avses industriell arbetsterapi komma till stånd. Där kan mottagas ytterligare 2 praktikanter. Rehabiliteringsavdelningen är avsedd för såväl neurologiskt som annat klientel. Överläkaren vid avdelningen har specialistkompetens i neurologi. I övrigt in- skränker sig arbetsterapiresurserna vid Lunds lasarett till några få, ganska små rum vid vardera av de psykiatriska, ortopediska och reumatologiska klinikerna. Endast med svårighet torde en praktikant kunna placeras vid vardera kliniken.
Arbetsterapi bedrives dessutom vid S:t Lars mentalsjukhus. Denna verksam- het är av betydande omfattning och tillåter enligt uppgift klinisk praktik för 5 elever samtidigt.
Vid sjukhusen i Malmö kan omkring 10 elever mottagas för klinisk praktik, därav 2 på respektive psykiatrisk klinik, mentalsjukhus, långvårdsklinik, lung-
klinik och epidemisjukhus. Neurologisk klinik saknas men beräknas komma till stånd om 6 a 7 år. Planer föreligger på att anordna en rehabiliteringsklinik. Dessa torde komma att förverkligas om ungefär 5 år.
Sammanfattningsvis kan konstateras att resurserna för klinisk praktik är till- räckliga beträffande mentalsjukvård men otillräckliga beträffande medicinsk rehabilitering, långvård och psykiatri.
Örebro
Yttrande har inhämtats från Örebro läns landstings förvaltningsutskott, som ställer sig positivt till anordnande av arbetsterapeututbildning i Örebro. Utskot- tet hyser emellertid den uppfattningen, att den bästa och ändamålsenligaste ar- betsterapeututbildningen kan erhållas vid en samordning av denna utbildning med utbildningen av annan sjukvårdspersonal inom ramen för en administrativt och organisatoriskt sammanhållen sjukvårdsskola. Landstinget har i år beslutat om utredning rörande upprättande av en sådan skola i anslutning till lasarettet i Örebro. I denna avses erforderliga lokaler skola inrymmas för utbildning av alla de grupper av sjukvårdspersonal, som erfordras inom den moderna sjukvår— den (med undantag av läkare och administrativ ledningspersonal). Denna skol- enhet torde komma att utbyggas successivt.
Följande upplysningar om utbildningsresurserna har erhållits. Lokaler. Intill dess att den tilltänkta sjukvårdsskoleanläggningen kan tas i bruk, kan lokaler temporärt ordnas på annat sätt. Bl. a. kan tas i anspråk sjuk- sköterskeskolans förutvarande föreläsningssal inom lasarettet med 75 platser samt vissa lokaler i anslutning till denna. Vidare kan lokaler inom Örebro lasarett ställas till förfogande från mitten av 1963, då nya mycket rymliga arbetsterapi- lokaler vid sjukhuset beräknas kunna tas i bruk. Därvid friställes nuvarande arbetsterapilokaler, vilka jämte ytterligare några rum bildar en samman- hängande för arbetsterapeututbildning väl användbar enhet om ca 350 m2 i när- heten av den nya arbetsterapiavdelningen. I närheten av den ifrågavarande byggnaden finns markutrymme för uppförande av en barack med de utrymmen, som härutöver fordras. Vissa för arbetsterapeututbildning nu disponerade loka- ler i anslutning till Norra sjukhemmet i Örebro kan också utnyttjas i den mån de ej tas i anspråk för teknisk förutbildning.
Lärare och medicinska specialiteter. Tillgången på lärare är beträffande Örebro och Linköping icke endast en kapacitetsfråga, såsom fallet väsentligen synes vara i fråga om Stockholm, Göteborg och Lund. Lärarfrågan är i Örebro och Linköping intimt förknippad med frågan om de därvarande sjukhusens utbygg- nad med nya specialiteter. För resurserna i dessa båda hänseenden redogöres där- för i ett sammanhang.
Två möjligheter finns att på grundvalen av lasarettets och därmed samverkande sjukvårdsenheters kliniska resurser bygga upp en lärar-organisation. Den ena innebär, att olika läkare ställer sig till förfogande för undervisning mot arvode.
Denna möjlighet torde föreligga endast om man begränsar sig till intagning av elever en gång varje läsår. Den andra innebär, att det inrättas fasta lärartjänster, som täcker huvuddelen av undervisningsbehovet och vars innehavare anknytes till sjukvården, exempelvis såsom biträdande överläkare. Båda dessa möjligheter bör observeras vid en bedömning av resurserna i Örebro och Linköping.
Följande specialiteter är representerade vid Örebro lasarett genom självstän— diga kliniker eller biträdande överläkare, tilldelade visst platsantal inom moder- kliniken: medicin, yrkesmedicin, barnmedicin, kardiologi, dermato—venerologi, psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri, kirurgi, thorax—kirurgi, ortopedi, gyneko- logi och obstetrik, öronsjukvärd, ögonsjukvård, radioterapi. Fram till nyåret 1964 tillkommer dessutom följande specialiteter: infektionssjukvård, reumatologi, neurologi, plastikkirurgi, urologi och barnkirurgi.
Anestesiologien företrädes av överläkare och två underläkare. Utbyggnad av denna avdelning är beslutad. Inom de två röntgendiagnostiska avdelningarna finns specialister såväl i neuroröntgen som i thoraxröntgen. Lasarettets kliniska centrallaboratorium utbygges under nästkommande år. Under 1963 tillkommer kliniskt bakteriologiskt, patologiskt—cytologiskt samt kliniskt fysiologiskt labo- ratorium. Vidare tillkommer före nyåret 1964.— audiologiskt laboratorium samt foniatrisk-logopedisk avdelning.
För avdelningen för fysioterapi tillkommer under första hälften av år 1964 nya lokaler om ca 600 m2. Redan under senare delen av 1963 beräknas avsevärt ut— vidgade lokaler, ca 500 m2, kunna ställas till förfogande för arbetsterapiavdel- ningen. Fysioterapiavdelningen och arbetsterapiavdelningen kommer att sam- manföras till en rehabiliteringsklinik, som fr.o.m. år 19% skall ställas under ledning av en överläkare.
Inom Örebro stad driver landstinget två sjukhem för långvarigt kroppssjuka med 120 respektive 200 vårdplatser. Båda är utrustade och drives i realiteten som lasarettskliniker för långvarigt kroppssjuka. Vid båda sjukhemmen finns särskilda avdelningar för fysioterapi och arbetsterapi. Landstinget har även i anslutning till sjukhem för långvarigt kroppssjuka uppfört åtta tvåläkarstatio- ner för tjänsteläkare. Genomgående har vid dessa anordnats lokaler för fysio- terapi och arbetsterapi.
hIellringe mentalsjukhus med 720 vårdplatser kommer att tas i bruk av lands- tinget i början av år 1963. Sjukhuset har mycket omfattande och välutrustade lokaler för arbetsterapi. Även avdelningen för fysioterapi är väl tilltagen.
Förvaltningsutskottet anser möjligt, därest medicinalstyrelsen medger inrät- tande av tjänster som biträdande överläkare i den omfattning landstinget önskar, att senast i början av år 1964 rekrytera lärare med arvode i de medicinska äm- nena bland läkarna vid Örebro lasarett och Mellringe mentalsjukhus. Vissa svå— righeter bedömes kunna uppstå att erhålla en lärare i anatomi. En del av under- visningen i ämnet bör dock enligt förvaltningsutskottet kunna omhänderhas av blivande överläkare och biträdande överläkare vid det patologisk-cytologiska
laboratoriet. Undervisningen i fysiologi förutsättes åvila blivande överläkare och biträdande överläkare vid det klinisk-fysiologiska laboratoriet. Neurofysiologiskt laboratorium saknas och ingår ej heller i planerna för de närmaste årens utbygg- nad. Landstinget är även berett inrätta särskilda lärartjänster eller engagera undervisningskompetenta lärare från annan ort. För undervisningen i social- medicin räknas med insatser av flera olika läkare, bl.a. förste stadsläkaren i Örebro tillika länsarbetsnämndens förtroendeläkare och läkare vid landstingets arbetsträningsverkstad, skyddade verkstad och familjerådgivningsbyrå. Vidare anses överläkarna vid medicinska kliniken, infektionskliniken, yrkesmedicinska kliniken och de två sjukhemmen kunna bestrida delar av undervisningen i social- medicin.
Lärare i samtliga icke-medicinska ämnen kan erhållas i Örebro. Beträffande undervisningsterapeuter och handledare är läget ungefär det- samma som vid övriga tänkbara förläggningsorter. Landstinget är berett att underlätta erforderlig vidareutbildning för anställda arbetsterapeuter, som är intresserade och lämpliga för dylika uppgifter.
Frågan om inrättande av fasta lärartjänster har inte dryftats närmare. Enligt de uppgifter som erhållits borde det dock vara möjligt att inrätta sådana tjänster och att inordna innehavarna såsom biträdande överläkare vid respektive kliniker och laboratorier.
Resurser för klinisk praktik. Goda resurser för arbetsterapi finns vid psykiat— riska kliniken. Överläkaren är intresserad av att ta emot elever för praktik. Vid de båda sjukhemmen finns möjligheter att samtidigt bereda åtminstone 4— elever klinisk praktik. Härtill kommer möjligheterna att praktisera vid de tidigare nämnda tvåläkarstationerna, där lokaler för arbetsterapi anordnats. Fr. o. ni. andra halvåret 1963 tillkommer verksamheten vid Mellringe mentalsjukhus med mycket goda resurser för klinisk praktik. I och med utvidgningen av arbetstera- piavdelningen vid lasarettet kommer tillfredsställande möjligheter för klinisk praktik vid rehabiliteringsavdelning att föreligga från början av år 1964.
Linköping
Yttrande har inhämtats från Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott. Vidare har överläggningar hållits mellan representanter för landstinget och lasa- rettet i Linköping samt representanter för utredningen. Från landstingets sida har uttalats stor tillfredsställelse över att utredning beträffande arbetsterapeut- utbildning kommit till stånd och man har förklarat sig angelägen att om möjligt få till stånd sådan utbildning i Linköping.
Följande upplysningar rörande utbildningsresurserna. har lämnats. Lokaler. Under den kraftiga expansion som lasarettet (regionsjukhuset) för närvarande genomgår utnyttjas huvudparten av tillgängliga lokalutrymmen för lasarettets eget behov i samband med ut- och ombyggnadsarbeten. Blir det aktuellt att förlägga ett institut för utbildning av arbetsterapeuter och even-
tuellt sjukgymnaster till Linköping bör emellertid möjligheter finnas att antingen skaffa provisoriska lokaler för utbildningen eller också vidtaga åtgärder för an— ordnande av mer permanenta lokaler.
För föreläsningar kan följande lokaler användas. De är inte hårt ianspråk- tagna och bör därför tillsammans kunna täcka behovet av föreläsningslokaler, även vid två intagningar varje läsår.
1) Föreläsningssal inom gamla Birgitta sjuksköterskeskola 94 m2. 2) Föreläs- ningssal inom psykiatriska kliniken ca 100 m2. 3) Solariet (lektionssal) inom or— topediska kliniken ca 60 m2.
Bland befintliga lokaler som kan ställas till förfogande för denna utbildning är en av landstinget ägd fastighet i utkanten av det nuvarande lasarettsområdet med ett tvåvånings bostadshus om ca 260 m2 jämte källarutrymmen, vilket efter vissa omändringsarbeten kan användas som institutionslokaler med såväl lek— tionssalar och demonstrationslokaler som utrymmen för expedition och elever.
Inom gamla sjuksköterskeskolans lokaler skall utrymme inredas såsom konfe— rensrum för sjukhusets behov. Detta kan också ställas till förfogande såsom konferens— och kollegierum. Möjligen kan även inom sjuksköterskeskolan nyttjas ett mindre utrymme, ca 40 mg, som dagrum för eleverna. De samlingslokaler som sjukhuset har för sin egen personal är ganska litet utnyttjade av denna och torde kunna disponeras också av eleverna vid här ifrågavarande utbildning.
På flera platser inom lasarettet finnes utrymmen, som kan ställas till för- fogande såsom omklädningsrum. Särskilt kan nämnas oinredda skyddsrumsut— rymmen inom vilka bl.a. omklädningslokaler bör kunna anordnas.
Såsom ett alternativ till ett ianspråktagande av nyssnämnda bostadshus, vilket måste kompletteras med nya provisoriska lokaler i en barack, föreligger slutligen möjlighet att uppföra en barack intill den blivande rehabiliteringskliniken vid sjukhuset.
Lärare och medicinska specialiteter. Förvaltningsutskottet har lämnat följande översikt över de vid lasarettet i Linköping befintliga och planerade specialite— terna med angivande även av vårdplatsantal samt nuvarande antal läkartjänster. För närvarande finnes följande specialiteter företrädda:
Psykiatri, 45 vårdpl. + rehabiliteringshem 22 pl. .................. 7 läkare Ortopedi, 90 vårdpl. (120) ....................................... 5 » Obstetrik + gynekologi, 88 vårdpl. ............................... 5 » Med. barnsjukvård, 69 vårdpl. .................................. 4 » Kirurgi, 147 vårdpl. ............................................ 8 » Radioterapi, 29 vårdpl. ......................................... 4 » Röntgendiagnostik ............................................. 5 » Anestesiologi; med intensivvårdsavd., 11 vårdplatser ............... 3 » Ögonsjukvård, 24 vårdpl. ....................................... 2 » Centrallaboratorium, klinisk kemi ............................... 2 »
Invärtes medicin, 144 vårdpl. .................................... 7 läkare Dermatologi, 25 vårdpl. ......................................... 3 » Öron-, näs- och hals, 50 vårdpl. .................................. 4 » Infektionsklinik, 90 vårdpl. ...................................... 4 » Geriatrik (långtidssjuka), 88 vårdpl. .............................. 1 »
Följande specialiteter har beslutats och beräknas kunna tas i bruk före den planerade tidpunkten för igångsättande av en arbetsterapeututbildning: Neuro- kirurgi (26 vårdpl.), neurologi (30 vårdpl.), neurofysiologi, neuroröntgen, plastik- kirurgi, patologi, klinisk fysiologi samt en rehabiliteringsavdelning, till vilken landstingets arbetsträningsinstitut avses bli anslutet. Rehabiliteringsavdelningen avses bli förlagd till den nuvarande infektionskliniken, ca 1 km (6 minuters gång— väg) från lasarettets huvudkomplex. Den kommer där att disponera över rym- liga behandlingslokaler. Den närmare dispositionen av dessa lokaler har ännu ej skett. Träningslägenhet beräknas emellertid bli förlagd till rehabiliteringsavdel— ningen. Avdelningen beräknas kunna tas i bruk någon gång under åren 1963— 1964.
Vid lasarettet finnes för närvarande en geriatrisk klinik om 88 vårdplatser (se ovan). En utbyggnad av långtidssjukvården planeras. Ca två kilometer från centrallasarettet kommer man att bygga ett lasarettsanslutet sjukhem för lång- tidssjuka om 240 vårdplatser.
Ett modernt mentalsjukhus med mycket goda resurser för arbetsterapi finnes i Vadstena, ca 5 mil från Linköping.
Läkarna vid Linköpings lasarett har förklarat sig vara intresserade av att med— verka i utbildningen. Flertalet överläkare har docentkompetens. Under diskus- sionerna om läkarnas medverkan, varvid utgångspunkten varit en intagning varje läsår, har upprepade gånger framhållits, att läkarna har möjlighet att ställa sig till förfogande för undervisning i erforderlig utsträckning.
Någon anatomisk institution finns inte vid lasarettet i Linköping. Däremot anser förvaltningsutskottet möjligt att såsom lärare i anatomi anlita vid lasa- rettet anställd läkare som innehaft mångårig docentur i anatomi och som sålunda besitter undervisningsvana i ämnet. En tjänst såsom läkare i patologisk anatomi finns också vid lasarettet. Ehuru patologisk anatomi väsentligt skiljer sig från den teoretiska anatomi, vari arbetsterapeuterna kommer att undervisas, bör en— ligt förvaltningsutskottets mening även denne läkare kunna anlitas såsom lärare. Förutom läkare med lärarkompetens i anatomi finns vid lasarettet andra läkare, som anses kunna bestrida undervisning i anatomi. Förvaltningsutskottet fram- håller vidare, att om lärare i ämnet anatomi mot förmodan inte skulle kunna erhållas i erforderlig utsträckning i Linköping, undervisningen i så fall borde kunna bedrivas genom att föreläsare anlitas från annat håll. Undervisningen i fysiologi anses kunna bestridas av läkarna vid de blivande neurofysiologiska
respektive klinisk-fysiologiska laboratorierna. Dessa laboratorier kommer att förestås av var sin överläkare.
Förvaltningsutskottet har förutsatt och vill för sin del förorda, att såsom före- ståndare för ett eventuellt blivande institut för utbildning av arbetsterapeuter skall utses överläkare vid centrallasarettets rehabiliteringsavdelning.
Undervisningsterapeuter och handledare saknas. Endast ett fåtal arbetstera— peuter finns för närvarande anställda. Man har förklarat sin avsikt vara att öka detta antal, när arbetsterapeuter med den nya utbildningen utexamineras.
Övriga för utbildningen erforderliga lärare (timlärare) bedömes kunna rekry- teras bland lärarna vid slöjdlärarseminariet, yrkesskolan i Linköping samt sta- dens skolor i övrigt. Till den vid Linköpings yrkesskola förlagda yrkeslärarut— bildningen finns kvalificerade lärare i psykologi och pedagogik knutna, vilka eventuellt kan påräknas såsom timlärare vid arbetsterapeutinstitutet.
Resurser för klinisk praktik. Vid psykiatriska kliniken finns goda resurser för klinisk praktik. Överläkaren har uttryckt intresse härför. Den planerade rehabi- literingskliniken torde också komma att erbjuda goda praktikmöjligheter. Någon uppdelning på allmän respektive neurologisk rehabilitering synes ej avsedd. Birgitta mentalsjukhus i Vadstena erbjuder enligt uppgift mycket goda möjlig- heter för klinisk praktik. För långtidssjukvården planeras nya arbetsterapilokaler vid lasarettet i Linköping.
Sammanfattande synpunkter
Det kan vara lämpligt att som utgångspunkt för ett ställningstagande till frå- gorna om utbildningens förläggning och organisation göra en bedömning av de tillgängliga resurserna i relation till de önskvärda och därigenom komma till en uppfattning om i vilka former de tillgängliga resurserna på ändamålsenligaste sätt skall utnyttjas.
I fråga om lokaler framgår av det föregående att lokalbehovet vid två intag- ningar varje läsår är endast obetydligt större än vid en intagning. Detta påverkar i första hand anläggningskostnadema, som vid en intagning per läsår blir nästan dubbelt högre per elev och år än vid två intagningar. Även de årliga lokalkost- naderna per elev blir avsevärt högre vid en intagning än vid två intagningar. Härtill kommer att en stark lokalbrist råder vid de ifrågakommande sjukhusen och att även markresurserna för uppförande av nya lokaler är begränsade. Allt detta talar för att de lokaler, som iordningställes eller uppföres för arbetstera- peututbildning, utnyttjas så effektivt som möjligt. Ett sådant effektivare ut- nyttjande uppnås genom en ökning av elevintagningen på utbildningsorterna., något som visat sig bäst kunna åstadkommas genom att intagning sker två gånger varje läsår.
Av de ifrågavarande orterna är det ingen som är i sådan avsaknad av lokal- eller markresurser att man på denna grund kan konstatera att utbildning ej kan förläggas dit. Däremot framstår vissa orter, nämligen Göteborg och i viss mån
Örebro och Linköping såsom i lokal- respektive markhänseende bättre försedda än Stockholm och Lund.
Samtliga för utbildningen erforderliga medicinska specialiteter har befunnits föreligga vid undervisningssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Lund. Det har beträffande alla dessa sjukhus omvittnats att den utbildningsbörda, som åvilar dem är mycket stor och det står klart, att den kommer att bli ännu större. Vårdresursernas begränsade kapacitet som underlag för en växande utbildnings- verksamhet vid undervisningssjukhusen har även understrukits. Särskilt gäller detta Lund—Malmö. Vid sjukhusen i Örebro och Linköping gör sig inte detta förhållande gällande i samma grad. Å andra sidan saknas där vissa av de medi- cinska specialiteter, som erfordras för utbildningen. Det bedömes emellertid vara en fråga om blott 2 år 3 år till dess alla dessa specialiteter finns företrädda även där. Detta gäller dock ej den teoretiska specialiteten anatomi, vilket påkallar särskilda åtgärder, om man beslutar sig för att förlägga arbetsterapeututbildning till dessa orter. Frånsett detta finner utredningen, att Örebro och Linköping efter genomförandet av den för de närmaste åren planerade utbyggnaden kommer att i allt väsentligt förete de resurser med avseende på företrädda medicinska specia- liteter, som. är av betydelse för utbildningen av arbetsterapeuter. En självklar förutsättning måste då också vara, att erforderliga tjänster finns inrättade och tillsatta.
I fråga om läkare-lärare har i det föregående angivits två tänkbara konstruk— tioner av lärarbefattningarna, nämligen antingen lärare som mot arvode beräk— nat efter antalet undervisningstimmar deltar i utbildningen vid sidan av sin huvuduppgift såsom läkare eller lärare som i fastare form anknytes till utbild— ningen såsom innehavare av lönegradsplacerad lärarbefattning med vilken för— enas befattning såsom läkare vid utbildningssjukhuset. Förstnämnda konstruk- tion har varit den som huvudsakligen kommit till användning vid hittillsvarande utbildning av sjukgymnaster och är den som torde få tillgripas, därest ej genom samordning med sjukgymnastutbildning eller genom dubblering av den årliga elevintagningen ett tillräckligt utbildningsunderlag för lärartjänster erhålles. Av den föregående redogörelsen framgår att läkarna i Örebro och Linköping är be- redda att åtaga sig dylik arvoderad undervisning men att däremot företrädarna för de medicinska fakulteterna anser förstärkning i form av lärartjänster nöd- vändig.
Utredningen har i det föregående avsnittet hävdat den åsikten, att de kompe— tenta lärarkrafter utbildningen behöver på ett någorlunda permanent sätt bör anknytas till undervisningen och att utbildningen om möjligt bör bedrivas i enheter av en sådan storlek, att undervisningsbehovet vid varje utbildningsenhet bildar tillräckligt underlag för en fastare lärarorganisation. Några hinder mot ett tillskapande av en dylik lärarorganisation med befattningshavarna på lämpligt sätt inordnade i sjukvården synes inte föreligga på de aktuella universitets— orterna och, efter genomförandet av nära förestående utbyggnadsåtgärder, ej
heller i Örebro eller Linköping. Utredningen vill ånyo understryka angelägen- heten av att så sker och förutsätter samtidigt, att utbildningsenheterna genom dubblering av det årliga intaget skall ges en sådan storlek, att underlag för lärar— tjänsterna föreligger och att de begränsade personella resurserna för utbildning på ifrågavarande område tillvaratages på bästa sätt. Detta innebär en åsyftad årlig utbildningskapacitet på varje utbildningsort av omkring 40 elever. Det av utredningen beräknade utbildningsbehovet, svarande mot en årlig intagning av sammanlagt 165 elever, skulle således i stort sett kunna täckas genom utbildning på 3 orter, om det i Stockholm visar sig möjligt att anordna utbildning både vid Karolinska sjukhuset och Mörby lasarett, eljest 4 orter.
Finns det då undervisningskompetenta rehabiliteringsläkare att tillgå i erfor- derlig utsträckning och finns det undervisningskompetenta läkare inom skilda medicinska specialiteter med erfarenhet av arbetsterapi såsom behandlingsform inom dessa specialiteter? Detta innefattas ju i de krav på lärarresurser som ut- redningen uppställt. Svaret måste bli, att endast ett mycket begränsat antal läkare med erfarenhet av rehabilitering och arbetsterapi i modern mening finns här i landet. På samma sätt som utbildningen av sjukgymnaster och arbetstera— peuter är därför utbildningen av läkare på detta område en angelägen uppgift.
Detta förhållande kan ge anledning till olika överväganden. Å ena sidan kan hävdas att man inte bör igångsätta utbildning i större omfattning än att man, med beaktande även av läkar- och sjukgymnastutbildningens lärarbehov, är säker på att kunna driva utbildningen med endast fullt kompetenta lärarkrafter. Utbildningens kvalitet skulle därigenom kunna säkerställas men det kvantitativa behovet av arbetsterapeuter däremot mindre Väl tillgodoses. Häremot kan den uppfattningen göras gällande, att man beträffande de i utbildningen medver- kande läkarna får göra visst avkall på det i och för sig välgrundade önskemålet om god förtrogenhet med rehabiliteringens syften och skilda verksamhetsformer. Enligt denna uppfattning får man i stället sträva efter att för utbildning, forsk- ning och praktiskt utvecklingsarbete rekrytera ett tillräckligt antal för uppgiften intresserade, inom skilda specialiteter undervisningskompetenta läkare, som sna- rast möjligt sätter sig in i detta verksamhetsområde. Övergångsvis skulle utbild— ningens kvalitet och effektivitet sannolikt hämmas något, medan däremot det kvantitativa behovet bättre skulle tillgodoses. Det sistnämnda anser utredningen synnerligen viktigt inte bara därför att behovet av arbetsterapi i och för sig är stort utan också därför att både förutsättningarna för och effekten av övriga insatser av personell och materiell natur på detta område kommer att vara begränsade så länge ett endast ringa antal arbetsterapeuter finns. Det må obser- veras, att den av utredningen förutsatta utbildningskapaciteten innebär, att behovstäckning ej uppnås förrän omkring år 197 5. Utredningen anser sig därför inte böra utgå från att det med hänsyn till svårigheterna att rekrytera ett till- räckligt antal i ideal mening undervisningskompetenta läkare skall vara nöd-
vändigt att igångsätta arbetsterapeututbildningen med en lägre utbildnings- kapacitet än som svarar mot det av utredningen beräknade utbildningsbehovet.
I det föregående har framhållits vikten av att man vid konstruktionen av lärarorganisationen beaktar, förutom den förutsatta samordningen med sjukgym— nastutbildningen, även läkarutbildningens och forskningens behov. Betydelsen av en samordning emellan utbildning och forskning har därvid understrukits. Ut- redningen vill i anslutning härtill betona, att man på varje ort, där utbildning i rehabilitering bedrives, bör eftersträva en för all denna utbildning avpassad, gemensam lärarorganisation och sålunda undvika att konstruera tjänster avsedda för utbildning av den ena men inte den andra personalkategorien. Ett betrak- tande av utbildnings— och forskningsbehovet som en helhet måste vid uppbyggan- det av den erforderliga lärarorganisationen leda till mer ändamålsenliga lös— ningar såväl i rent organisatoriskt hänseende som från vidare utbildnings— och forskningssynpunkter.
Från ovan anförda synpunkter synes en förläggning av arbetsterapeututbild- ningen till undervisningssjukhus välmotiverad. Å andra sidan finns det skäl som, även frånsett bättre resurser i andra avseenden, kan tala för en förläggning också till regionsjukhusen i Örebro och/eller Linköping. Det har i det föregående konstaterats, att en lärarorganisation med fasta tjänster bör kunna byggas upp även där. Därmed skapas även vid dessa sjukhus, som ju i materith hänseende är och blir väl utrustade, förutsättningar för en forskning och ett utvecklings— arbete på ifrågavarande område, som får gynnsamma återverkningar inte endast på den vid respektive sjukhus bedrivna arbetsterapeututbildningen och sjuk- vården utan på all sjukvårdsutbildning och sjukvård främst inom men även utom regionen. Dessa faktorer bör enligt utredningens uppfattning också beaktas vid ett ställningstagande till utbildningens förläggning och organisation.
Beträffande undervisningsterapeuter och handledare befinnes att dylika så gott som helt saknas. För att det skall bli möjligt att igångsätta arbetsterapeut- utbildning måste sådana följaktligen utbildas. För utbildning av 160 arbetstera- pcutcr årligen vid enheter om 40 elever i varje årskurs krävs vid full utbyggnad med en andra årskurs minst 16 undervisningsterapeuter. Av dessa måste 12 finnas fr.o.m. det första utbildningsåret och 4 tillkomma det följande året. Fr.o.m. sistnämnda år krävs därutöver ett antal handledare för den kliniska praktiken. Teoretiskt sett krävs minst 20 handledare men den uppsplittring på kliniker som blir nödvändig med hänsyn till de begränsade tillgängliga resurserna motiverar en utbildning av åtminstone 30. Härför måste man lita till befintliga personalresurser och söka att genom särskilda kurser göra ett tillräckligt antal arbetsterapeuter lämpade för utbildningsuppgifter. Först om detta visar sig omöjligt att genomföra i erforderlig utsträckning bör en begränsning av utbild- ningskapaciteten, dvs. en fördröjning av utbildningens igångsättande på någon eller några orter komma i fråga.
En av de viktigaste förutsättningarna för bedrivandet av arbetsterapeutut- bildning har utredningen bedömt vara att rehabiliteringsverksamhet innefattande arbetsterapi bedrives vid utbildningssjukhuset eller därmed i utbildningshän- seende samverkande sjukhus i sådan omfattning och med sådan inriktning på olika huvudtyper av vårdklientel att ett tillräckligt verksamhetsunderlag för undervisningen föreligger. Detta är nödvändigt för att den i utbildningen in- gående kliniska praktiken skall kunna anordnas men det är också viktigt för utbildningen i övrigt. Utan närheten till det egna verksamhetsfältet kommer utbildningen att sakna vcrklighetsanknytning och därigenom förlora i åskådlighet och praktisk effekt. I Göteborg och Stockholm föreligger tillfredsställande resur- ser i detta avseende, även om Karolinska sjukhuset måste betecknas såsom un— derförsörjt. I Lund—Malmö är resurserna otillräckliga och synes så förbli under de närmaste 5 åren. I Örebro och Linköping finns för dagen tillräckliga resurser i vissa avseenden men inte i andra. Båda orterna saknar för närvarande rehabi- literingskliniker. Sådana skall emellertid tillkomma under de närmaste 2 åren. N är även dessa förutsättningar uppfyllts, inberäknat tillsättande av erforderliga tjänster, kommer resurserna för medicinsk rehabilitering i Örebro och Linköping att för några år framåt vara mer omfattande än i Lund—Malmö och till mot— sats mot sistnämnda utbildningsort kunna bära en utbildning av 40 elever (2 )( 20) om året.
Utredningens förslag
Samordning med sjukgymnastutbildningen
Utredningen har i det föregående uttalat den uppfattningen, att arbetsterapeu- terna behöver en medicinsk utbildning av i stort sett samma innehåll och om- fattning som sjukgymnasterna. Det framlagda förslaget i fråga om utbildningens innehåll har utformats i enlighet med denna uppfattning. Utredningen föreslår, att en samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning skall komma till stånd såväl med avseende på utnyttjande av utbildningsresurser som med avseende på en nära samordning av själva undervisningen.
De skäl som talar för att en dylik samordning kommer till stånd är tämligen uppenbara. Arbetsterapeuter och sjukgymnaster är två viktiga personalkate— gorier inom rehabiliteringen, mellan vilka ett intimt samarbete skall äga rum. För uppnåendet av en dylik samverkan ute på arbetsfältet måste en samordnad utbildning vara av stort värde. Den nära överensstämmelsen i fråga om arbets— terapeuternas respektive sjukgymnasternas medicinska utbildning gör, att en samordning av dessa ter sig naturlig även med hänsyn till kostnader och lärar— resurser. Även den vanligen hårda belastningen, tidsmässigt sett, på tillgängliga föreläsningslokaler gör angeläget, att dessa om möjligt utnyttjas för båda kur- serna samtidigt.
Utredningen bedömer gemensam undervisning vara möjlig i fråga om en del av det första läsårets teoretiska undervisning i medicinska ämnen. Vidare bör vissa av läkare hållna genomgångar av olika sjukdomsfall under andra läs- året, inom huvudämnet arbetsterapins teori och teknik, kunna hållas gemensamt för båda elevkategorierna. Därvid bör fallen genomgås och behandlingsprogram läggas upp på ett sådant sätt att såväl sjukgymnastens som arbetsterapeutens arbetsuppgifter klarlägges. Slutligen bör gemensam föreläsningsundervisning kunna förekomma i ämnena rehabilitering respektive socialmedicin.
Mot en på detta sätt samordnad utbildning kan anföras att undervisnings— grupperna blir mycket stora. Detta kan medföra rent praktiska svårigheter så- som att undervisningslokalerna inte räcker till. Det kan också innebära vissa nackdelar från undervisningssynpunkt. I sistnämnda hänseende må erinras om att utredningen förordat en undersökning beträffande i vad mån de katedrala föreläsningarna lämpligen kan ersättas av eller kompletteras med undervisnings— metoder präglade av ökad instruktivitet och ett aktivare deltagande från elever- nas sida. Ett visst mått av föreläsningsundervisning har man dock sannolikt under alla förhållanden att räkna med för avsevärd tid framåt. Beträffande de nyss berörda genomgångarna av olika sjukdomsfall bör dock prövas om inte en uppdelning på ett par undervisningsgrupper, var för sig innehållande både ar- betsterapeuter och sjukgymnaster bör komma i fråga. Särskilt bör det närmare övervägas, i vilken mån det kan bli nödvändigt att på flera undervisningsgrup— per uppdela de arbetsterapeut- och sjukgymnastelever, som på en gång skulle intagas i Stockholm, därest arbetsterapeututbildning anordnas både vid Karo—' linska sjukhuset och vid Mörby lasarett i samverkan med Karolinska sjukhuset. Dessa frågor bör närmare penetreras i samband med den detaljutredning utred- ningen räknar med skall följa framläggandet av detta betänkande.
Fråga uppkommer, om man inte, med hänsyn till de begränsade utbildnings- resurserna på vissa orter, särskilt i Lund, och därav föranledda praktiska svårig- heter att åstadkomma en samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbild- ning, bör räkna med möjligheten att på någon ort anordna arbetsterapeututbild- ning, som övergångsvis inte är samordnad med sjukgymnastutbildning. Utred- ningens uppfattning i denna fråga är att, om det på ort där sjukgymnastutbild- ning bedrives saknas förutsättningar för anordnande av arbetsterapeututbild— ning, bör sistnämnda utbildning i stället anordnas på ort som äger förutsätt- ningar härför, även om sjukgymnastutbildning övergångsvis icke skulle bedri- vas där. Detta ser utredningen såsom ett bättre alternativ än att antingen be— gränsa utbildningskapaciteten eller att förlägga utbildning till plats, där vissa härför nödvändiga förutsättningar saknas. Möjligheter bör finnas att genom med-» verkan av sjukgymnaster i utbildningen och genom framhävande i undervis— ningen av de olika personalkategoriernas funktioner inom rehabiliteringen kom— pensera frånvaron av en samverkande sjukgymnastutbildning på ett sätt som övergångsvis får anses fullt godtagbart.
F örläggningsorter
I det följande har lämnats ingående redogörelser för erforderliga respektive till— gängliga utbildningsresurser. Vidare har utredningen som grund för sina ställ- ningstaganden till utbildningens förläggning och organisation anfört synpunkter dels på de med resurserna sammanhängande problemen, dels på frågan om sam— ordning mellan arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning. Utredningen hän- visar till det anförda såsom motivering för följande ställningstagande.
Utredningen föreslår, att utbildning av arbetsterapeuter förlägges till Stock— holm i anslutning till Karolinska sjukhuset och till Göteborg i anslutning till Sahlgrenska sjukhuset. På dessa orter bör en samordning mellan arbetsterapeut— och sjukgymnastutbildning komma till stånd.
Vidare föreslår utredningen, att arbetsterapeututbildning anordnas på två av följande utbildningsställen: Mörby—Karolinska, Örebro och Linköping. Vilka två utbildningsställen som skall väljas bör bli beroende av fortsatt detaljutredning rörande utbildningsresurserna.
Utredningen räknar med att utbildningen skall kunna igångsättas fr.o.m. höstterminen 1964, eventuellt med uppskov på någon ort till höstterminen 1965. Vid genomförande av detta förslag beräknas utbildningskapaciteten bli omkring 160 elever om året.
Slutligen förordar utredningen, att dess behovsberäkningar blir föremål för en fortlöpande revidering och att åtgärder vidtages för en anpassning av utbild— ningskapaciteten till de förändringar i behovet, som därigenom kan påvisas. Vid behov av en ökad utbildningskapacitet synes en förläggning av utbildning till andra regionsjukhusorter än de i första omgången aktuella böra äga rum.
Utbildningens organisation
Huvudmannaskap
Utbildningen kan tänkas anordnad antingen såsom en statlig utbildning eller såsom en kommunal utbildning. Sjukgymnastutbildningen är statlig. Någon förändring härvidlag avses inte skola ske. Utredningen finner det naturligt, att även arbetsterapeututbildningen drives i statlig regi. Detta bör gälla inte bara den till nuvarande undervisningssjukhus förlagda utbildningen utan också den utbildning, som kan komma att förläggas till Örebro och/eller Linköping och som även får en klar rikskaraktär. Avtal bör träffas mellan staten och utbild- ningssjukhusens huvudmän angående rätten att för utbildningen disponera över sjukhusens personella och materiella resurser samt angående förutsättningarna härför.
Central ledning Sjukgymnastutbildningen står under tillsyn av universitetskanslersämbetet. Ut- redningen finner detta naturligt med hänsyn till utbildningens nivå och orga-
nisatoriska anknytning till akademiska utbildningsinstitutioner. Beträffande ar- betsterapeututbildningen kan måhända hävdas, att den till betydande del om- fattar en sådan praktisk—teknisk utbildning, som sakligt sett närmast är att jämföra med annan till yrkesskolväsendet hörande utbildning. Så är utan tvivel fallet med den av utredningen föreslagna förutbildningen, som därför också för- utsatts anordnad i yrkesskolornas regi. I fråga om den egentliga arbetsterapeut— utbildningen är läget annorlunda. Utredningen hänvisar till vad som i samband med redogörelsen för lärarbehovet anförts rörande det nära samband, som måste etableras mellan den till synes enbart praktiska och den teoretiska undervis- ningen. Härtill kommer, att arbetsterapeututbildningen liksom sjukgymnastut— bildningen enligt utredningens mening organisatoriskt bör knytas till akademiska utbildningsinstitutioner och att den därvid föreslås bli samordnad med sjukgym- nastutbildningen. En till Örebro och/eller Linköping förlagd utbildning av ar- betsterapeuter bör inte ges en annan ställning i detta avseende. Utredningen föreslår sålunda, att arbetsterapeututbildningen i sin helhet ställes under uni- versitetskanslersämbetets tillsyn.
Lokal ledning Den arbetsterapeututbildning, som förlägges till universitetsort, bör stå under ledning av vederbörande medicinska fakultet. Under fakulteten bör ansvaret för utbildningen åvila en särskild föreståndare, som bör vara en av de i utbild- ningen fast engagerade lärarna, lämpligen läraren i rehabilitering, om ej särskilda förhållanden motiverar ett annat val. Utredningen anser lämpligt, att förestån- daren är ledamot av fakulteten och förordar, att den för honom avsedda lärar- befattningen konstrueras med hänsynstagande härtill. Föreståndaren bör vara gemensam för den på orten anordnade sjukgymnast— och arbetsterapeututbild— ningen. Dessa båda slag av utbildning bör sålunda ingå i ett organisatoriskt sam- manhållet sjukgymnast- och arbetsterapeutinstitut. Föreståndaren bildar till— sammans med institutets lärare ett lärarkollegium. Utredningen förutsätter, att universitetets och den medicinska fakultetens administrativa resurser skall stå till förfogande även för detta till universitetet anknutna institut. De förstärkningar och utgiftsökningar, som kan föranledas härav, bör redovisas i universitetens anslagsäskanden för budgetåret 1964/ 65. Vissa expeditionella resurser bör stå till institutets direkta förfogande. Utredningen räknar för detta ändamål med ett behov av två fasta biträdestjänster.
Den arbetsterapeututbildning, som förlägges till Örebro och/eller Linköping, bör stå under ledning av en särskild styrelse. Utredningen föreslår, att denna styrelse skall bestå av ordförande, utsedd av Kungl. lXIajzt efter förslag av uni- versitetskanslersämbetet, samt 4: ledamöter, varav 2 representerande medicinsk fakultet bör utses av Kungl. Maj :t och 2 bör utses av vederbörande sjukvårds— huvudmän. Under denna styrelse bör ansvaret för utbildningen åvila en särskild
föreståndare, som även här bör vara en av de i utbildningen fast engagerade lärarna, lämpligen läraren i rehabilitering. Föreståndaren bör ha rätt och skyl— dighet att närvara vid styrelsens sammanträden. Föreståndaren bildar till— sammans med övriga lärare arbetsterapeutinstitutets lärarkollegium. Utred— ningen förutsätter, att vederbörande landstings administrativa resurser för dess egen utbildning, skall kunna utnyttjas även för arbetsterapeututbildningens be— hov och räknar med att avtal härom träffas. Att så kan ske är motiverat inte minst av den i praktiska hänseenden nödvändiga samordningen mellan arbets— terapeututbildningen och landstingets egen utbildningsverksamhet. För arbets— terapeutinstitutets eget behov räknar utredningen med en fast biträdestjänst.
Lärarorganisationen
Utredningen har i fråga om den för utbildningen erforderliga lärarorganisationen samrått med den sakkunnige för utredning rörande en utökad sjukgymnast- utbildning, professor Torgny Sjöstrand. Utredningens förslag och överväganden sammanfaller nära med dem som Sjöstrand framlagt i betänkandet den 31 okto— ber 1962 om ökad utbildning av sjukgymnaster m.m. Den sakkunniges förslag baseras nämligen på förutsättningen att sjukgymnaster och arbetsterapeuter i medicinska ämnen skall kunna utbildas av samma lärare. Vissa avvikelser är emellertid nödvändiga, beroende bl.a. på skiljaktigheter beträffande omfatt- ningen av arbetsterapeuternas och sjukgymnasternas utbildning i vissa ämnen.
Utgångspunkterna för utredningens förslag till lärarorganisation har angivits i det föregående. Dessa är sammanfattningsvis:
För undervisningen bör inrättas fasta lärartjänster. Lärartjänsterna bör inrättas med tanke på både arbetsterapeut- och sjuk— gymnastutbildningens behov.
Vid konstruktionen av lärartjänsterna bör även beaktas behoven för andra slag av medicinsk utbildning samt forskningens behov.
Lärartjänsterna bör konstrueras så, att innehavarna kan inordnas på lämpliga läkartjänster i sjukvården.
I ämnen där fasta lärartjänster inte ifrågakommer bör undervisningen som hittills bestridas av lärare mot arvode, vilket bör beräknas på sätt som säker- ställer en tillfredsställande lärarrekrytering.
Beträffande föreståndaren har utredningen uttalat, att denne bör vara leda- mot av fakulteten och att den för honom avsedda lärarbefattningen bör kon— strueras med hänsynstagande härtill.
Utredningen finner de här redovisade grunderna för en bedömning av lärar— organisationen i och för sig tala mot att ett detaljerat förslag i denna fråga fram— lägges utifrån det begränsade betraktelsesätt utredningen med hänsyn till sitt utredningsuppdrag kan lägga härpå. De förslag, som i det följande framlägges, bör därför bli föremål för prövning ur en vidare synvinkel och sålunda inarbetas
i kommande anslagsäskanden från de medicinska fakulteternas och universitets- kanslersämbetets sida.
Utredningen har vid bedömningen av här aktuella frågor funnit nödvändigt att beakta å ena sidan rehabiliteringens utomordentliga sociala och samhälls- ekonomiska betydelse och å andra sidan det tillstånd av osäkerhet och bristande insikt, som hittills präglat utvecklingen i Sverige på detta område. Dessa för- hållanden utgör en stark motivering för de krav på forskningsresurser, som ut- redningen i det föregående framfört. Det kan inte råda någon som helst tvekan om att insatser för att skapa forskningsmöjligheter och goda utbildningstillfällen för olika personalkategorier på detta område mycket snabbt kommer betala sig många gånger om. Utredningen finner därför starka skäl tala för att professurer nu inrättas i medicinsk rehabilitering. Innehavarna av dessa tjänster bör tillika vara föreståndare för och lärare vid de till undervisningssjukhusen förlagda ar— betsterapeut- och sjukgymnastinstituten. Professorerna bör vidare anknytas till respektive undervisningssjukhus såsom överläkare vid därvarande rehabilite- ringsavdelningar.
För professur i medicinsk rehabilitering bör krävas för specialistkompetens föreskriven utbildningstid vid specialklinik för medicinsk rehabilitering, varmed menas att behandlingsresurserna skall innefatta sjukgymnastik, arbetsterapi med ADL-träning, utprövning av tekniska hjälpmedel till vardagsbruk, kurators- verksamhet och regelbundet samarbete med arbetsvården. Därutöver bör fordras randutbildning i föreskriven omfattning inom något eller några av de kliniska ämnen, som framför allt är av betydelse för den medicinska rehabiliteringen (ex. fysikalisk terapi, klinisk fysiologi, internmedicin, reumatologi, neurologi, ortopedi, extremitetskirurgi, plastikkirurgi, psykiatri, socialmedicin, yrkesmedicin).
Vid tillsättning av professur i medicinsk rehabilitering torde särskild hänsyn böra tagas till sådan forskning, som kan vara av betydelse för den praktiska verksamheten på området.
För närvarande synes de bästa yttre förutsättningarna för inrättande av pro— fessorstjänster föreligga i Göteborg och Stockholm. Utredningen föreslår, att en första professorstjänst i medicinsk rehabilitering inrättas vid endera universi- tetet i Göteborg eller vid Karolinska institutet. Principbeslut om tjänstens in— rättande bör fattas snarast med sikte på dess tillsättande fr. o. m. den 1 juli 1964.
Beträffande de andra utbildningsorterna föreslår utredningen inrättande av tjänster såsom föreståndare i Bo 1, vilkas innehavare bör vara knutna till sjuk- vården såsom överläkare vid rehabiliteringsavdelning eller på annat lämpligt sätt. Utöver lönen räknar utredningen med avlöningsförstärkning om 2 760 kr. Undervisningsskyldigheten föreslås bli 130 timmar för år och avse ämnet reha- bilitering samt arbetsterapins och sjukgymnastikens teori. Föreståndare på ut- bildningsort, där medicinsk fakultet finns, bör vara ledamot av denna.
Med hänsyn till undervisningens omfattning anser utredningen det därutöver nödvändigt med fasta lärartjänster i ämnena anatomi, fysiologi, klinisk psykologi och psykiatri, medicin, ortopedi, neurologi och socialmedicin. Vid instituten i Stockholm och Göteborg torde utöver föreståndaren böra inrättas ännu en fast tjänst såsom lärare i rehabilitering samt arbetsterapins och sjukgymnastikens teori.
I fråga om ämnena anatomi och fysiologi har utredningen ansett sig böra räkna med lektorstjänster. Med en dylik tjänst i vartdera ämnet täcks utbildnings— behovet såväl för en fristående som en med sjukgymnastutbildning samordnad arbetsterapeututbildning. Utredningen är införstådd med de invändningar som, såvitt utredningen bedömer, på goda grunder kan riktas mot denna tjänstetyp. För utredningens del saknas emellertid underlag för framläggandet av förslag om tjänster av annat slag. Det får därför ankomma på de medicinska fakulte- terna och kanslern att om så befinnes motiverat från andra utgångspunkter, inkomma med förslag till annan organisation av undervisningen i dessa ämnen.
I fråga om de övriga fasta lärartjänsterna anser utredningen behov föreligga av en tjänst i varje ämne. Utredningen räknar med, att dessa tjänster konstrue- ras såsom kliniska lärartjänster med innehavarna inordnade i sjukvården såsom biträdande överläkare. Därest från vidare synpunkter skäl föreligger för en annan organisation bör förslag även härom framläggas från fakultetens sida lämpligen i samband med nästa års anslagsäskanden.
Utöver här redovisade tjänster kommer behov att föreligga dels av assistent- lärare i form av 1:e och 3:e amanuenser, dels av lärare som fullgör undervisning mot arvode. Nuvarande lärararvoden vid sjukgymnastutbildningen är sedan 1957 beräknade efter 50 kr. per föreläsningstimme. En höjning upp till paritet med de ersättningar, som tillämpas för motsvarande undervisning på andra om— råden bör ske.
Utredningen finner den nu föreslagna lärarorganisationen väl ägnad att ga- rantera en tillfredsställande kvalitet på utbildningen, vare sig denna förlägges till universitetssjukhus eller annat regionsjukhus. En väsentlig förbättring jäm- fört med nuvarande förhållanden vid sjukgymnastinstituten är i vart fall sanno- lik. Utredningen har beträffande de faktiska förhållandena vid dessa institut in— hämtat, att det med nuvarande arvodessystem förelegat stora svårigheter att få kompetenta lärare att åtaga sig undervisningen. Det har därför ofta visat sig nödvändigt att anlita lärare utan undervisningskompetens. Lärarna har också varierat från det ena året till det andra på grund av förflyttning, bristande tid eller annan orsak. Undervisningen i en del ämnen har måst uppdelas på flera lärare, därför att ingen velat åtaga sig hela undervisningen. Det torde vara uppenbart att undervisningen blivit lidande under dessa förhållanden. Det an- förda understryker nödvändigheten av att en fastare lärarorganisation skapas.
Utöver läkare-lärare kräver undervisningen undervisningsterapeuter samt handledare. Som tidigare angivits anser utredningen, att det vid ett fullt utbyggt institut med dubbla intagningar föreligger behov av 4: heltidstjänstgörande un— dervisningsterapeuter samt minst 5 handledare, därest den kliniska praktiken kan begränsas till 5 praktikställen och bedrivas genom växling mellan halvtids— praktiserande elevgrupper. I själva verket blir handledarbehovet större, särskilt i Stockholm, där en uppsplittring på fler praktikställen blir nödvändig. Utred— ningen räknar därför med sammanlagt 30 handledare fördelade på de olika ut- bildningsorterna.
KAPITEL VIII
Lärarutbildning
Behovet av lärarutbildning
Av vad utredningen anfört i det föregående framgår att en för arbetsterapeut— utbildningen nödvändig tillgång nästan helt saknas, nämligen arbetsterapeuter vilka kan fungera som lärare och handledare. Beträffande de här i landet hittills utbildade arbetsterapeuterna har ju konstaterats att den fackutbildning de fått är otillräcklig. Knappast någon av dessa har heller utbildning för eller erfarenhet av undervisning eller handledning. En del har visserligen efter sin utbildning befäst och kompletterat sitt kunnande genom fortsatta studier och yrkesverksamhet under kvalificerad ledning och ett begränsat antal har bedrivit studier och yrkesverksamhet utomlands. Man måste emellertid konstatera, att det i Sverige för närvarande knappast finns någon arbetsterapeut, som är färdig att påtaga sig uppgiften som undervisningsterapeut och endast ett fåtal, som direkt skulle kunna fungera såsom handledare. För att det skall vara möjligt att börja en arbetsterapeututbildning hösten 1964, som utredningen föreslagit, måste följaktligen ett antal arbetsterapeuter utbildas för dylika läraruppgifter.
Den föreslagna utbildningsorganisationen har bedömts kräva dels minst 16 undervisningsterapeuter, varav minst 12 fr.o.m. hösten 1964 och resten fr.o.m. hösten 1965, dels omkring 30 handledare fr.o.m. hösten 1965. För envar av dessa båda arbetsuppgifter måste sålunda, före de angivna tidpunkterna, ett minst lika stort, helst något större antal arbetsterapeuter erhålla särskild ut- bildning. Utredningen föreslår, att särskild utbildning anordnas för 20 arbets- terapeuter till undervisningsterapeuter och för 4—0 arbetsterapeuter till hand- ledare.
Det kan måhända ifrågasättas, om det är möjligt att inom den befintliga arbetsterapeutkåren rekrytera det nödvändiga antalet utbildare. Utredningen bedömer dock detta vara möjligt, om den särskilda utbildning som anordnas dels får tillräcklig omfattning och en effektiv utformning, dels förenas med till— fredsställande ekonomiska villkor för deltagarna.
En invändning mot utredningens förslag kan även avse de olägenheter, som i rådande bristläge vållas genom ianspråktagande av ett relativt stort antal arbetsterapeuter, först för egen vidareutbildning och sedan för verksamhet såsom lärare. Enligt utredningens uppfattning måste dessa olägenheter accepteras med
hänsyn till betydelsen av att snarast få igång en kvalificerad arbetsterapeut— utbildning av tillräcklig omfattning. För övrigt utexamineras ett 70-tal arbets— terapeuter våren 1963, vilket kan anses innebära åtminstone en kvantitativ kompensation för dem, som går till lärarutbildning.
Lärarutbildningen skall tjäna två syften. För det första måste de blivande lärarnas eget yrkeskunnande befästas och utvidgas. För det andra erfordras en lärarutbildning i ordets egentliga bemärkelse.
De största kraven på mångsidigt och gediget yrkeskunnande samt lärarkom— petens måste ställas på de blivande undervisningsterapeuterna. Utredningen räknar med, att den särskilda utbildning dessa behöver inte kan rymmas inom kortare tid än ett läsår och då förutsättes, att deltagarna i utbildningen hämtas bland de i fråga om yrkeskunnande och personlig lämplighet mest kvalificerade befintliga arbetsterapeuterna. Lika stora krav på förmåga som utbildare torde ej behöva ställas på handledarna. En särskild utbildning omfattande en termin bör därför vara tillräcklig för dessa.
Uttagningen av elever i de båda slagen av kurser bör ske under hänsyns- tagande såväl till vederbörandes utbildning och praktiska tjänstgöring som till deras personliga lämplighet som undervisare och arbetsledare. Denna uttagning bör verkställas av en av Kungl. Maj :t för ändamålet särskilt utsedd nämnd.
I det följande framlägges särskilda förslag rörande utbildningen av envar av dessa båda lärarkategorier.
Undervisningsterapeuter
Utbildningen av undervisningsterapeuter bör omfatta följande huvuddelar, näm- ligen dels utbildning i medicinska ämnen, i pedagogik och metodik m.m. samt i arbetsterapins teori och teknik, dels undervisningsövningar. Följande förslag till undervisningsplan visar avvägningen mellan dessa huvuddelar och mellan de däri ingående ämnena. Inom förslagets tidsram bör den för utbildningen an- svariga ledningen (se nedan) naturligtvis äga besluta om ändringar av den här föreslagna planen.
Plan för utbildning av undervisningsterapeuter
Kurslängd 35 veckor är 30 timmar : 1 050 timmar.
H 'twuddelar: Timantal A. Medicinsk utbildning m. m. .................................... 360 B. Pedagogik, metodik m.m. ..................................... 230 C. Arbetsterapins teori och teknik m.m. .......................... 240 D. Undervisningsövningar ....................................... 220
1 050
A. Medicinsk utbildning
Anatomi ............................................... 70 Fysiologi ............................................... 60 Hygien och bakteriologi .................................. 10 Psykologi .............................................. 20 Sjukdomslära ........................................... 130 Socialmedicin ........................................... 70 360
B. Pedagogik, metodik m.m.
Pedagogik .............................................. 50 Undervisningsmetodik ................................... 100 Arbetsledning och handledning ........................... 50 Röst- och talvård, muntlig framställning .................. 20 Bok- och bibliotekskunskap .............................. 10 230
C. Arbetsterapins teori och teknik m.m.
Rehabilitering (föreläsningar) ............................ 30 Arbetsterapins teori (föreläsningar och demonstrationer) . . . . 80 ADL-träning ........................................... 20 Hushållsarbetsterapi .................................... 20 Industriell arbetsterapi .................................. 20 Kontorsarbetsterapi ..................................... 10 Arbetstekniker ......................................... 60 240 D. Undervisningsövningar ....................................... 220
1 050
Undervisningen i de olika ämnena inom ämnesgrupperna A och C bör i till- lämpliga avseenden ha samma innehåll och uppläggning som den av utredningen föreslagna arbetsterapeututbildningen. Ämnet arbetsterapins teori bör omfatta undervisning rörande arbetsterapins tillämpning på olika sjukdomstillstånd, dvs. en undervisning av samma slag som under den föreslagna arbetsterapeututbild- ningens andra läsår. Undervisningen inom ämnesgruppen B torde inte kräva några kommentarer. Undervisningsövningarna bör bedrivas med lämplig fördelning på teoretiska och praktiska ämnen, de sistnämnda även med lämplig fördelning mellan olika tekniker och tillämpning på olika klientel.
Lärarutbildningskursen bör vara förlagd till ort, där tillgång finns på under- visningskompetenta lärare, lokaler för utbildningen samt sjukvårdsinstitutioner med en fungerande medicinsk rehabiliteringsverksamhet. Här i Sverige finns enligt utredningens mening endast två orter att välja mellan, nämligen Stock- holm och Göteborg. Med beaktande även av handledarutbildningens behov har
utredningen funnit övervägande skäl tala för att utbildningen av undervisnings- terapeuter förlägges till Göteborg och handledarutbildningen till Stockholm.
I Göteborg finns, som i det föregående kapitlet visats, akademiska lärare i medicinska ämnen, som är intresserade av detta slag av utbildning och det finns en rehabiliteringsverksamhet etablerad vid de därvarande sjukhusen. Vidare har man i Göteborg mångårig erfarenhet av den tekniska delen av arbetsterapeut- utbildningen. Slutligen bedrives där utbildning av lärare såväl för det allmän- bildande skolväsendets som för yrkesskolornas behov, vilket torde innebära möjligheter att engagera lärare för utbildning i pedagogik och metodik rn. m.
I två avseenden saknas emellertid i Göteborg önskvärda resurser för en lärar— utbildning av ifrågavarande slag. Sålunda finns där, såvitt kunnat utrönas, ingen arbetsterapeut, som besitter den höga kompetens, som är nödvändig för att kunna leda denna utbildning. Inte heller finns förutsättningar för anordnande av realistiska auskultationer och övningsundervisning. Dessa förutsättningar finns inte heller på någon annan ort i Sverige.
Enligt vad utredningen inhämtat finns det ett antal utländska arbetstera- peuter, som besitter hög kompetens och som praktiskt medverkat vid igång- sättandet av arbetsterapeututbildning i länder, som förut saknat sådan utbild- ning. Utredningen föreslår, att två av dessa arbetsterapeuter engageras för att leda utbildningen av lärare och handledare. Vederbörandes uppgift bör vara att granska och tillsammans med respektive ämnesföreträdare överarbeta och detalj— utforma de av utredningen framlagda utbildningsplanerna. De bör vidare svara för utbildningens organisatoriska och pedagogiska samordning samt själva såsom lärare medverka i utbildningen. Utredningen betraktar detta förslag såsom yt- terst väsentligt för genomförandet av den planerade lärar- och handledarutbild- ningen.
Övriga lärare i lärarutbildningskursen förutsättes anställda mot arvode. Därest sjukgymnastutbildning igångsättes i Göteborg hösten 1963 och fasta lärartjäns- ter inrättas härför, bör dock dessa kunna utnyttjas även för ifrågavarande ut— bildning.
Ansvaret för utbildningen bör åvila den medicinska fakulteten i Göteborg. En ledamot av fakulteten bör utses till föreståndare, för vilket uppdrag särskilt arvode föreslås utgå.
Frånvaron av realistiska förutsättningar för anordnande av auskultationer och övningsundervisning innebär givetvis en svaghet i utbildningen. En mindre tillfredsställande men dock möjlig utväg är, att eleverna håller övningslektioner med varandra. Intensivt bedriven under sakkunnig aktiv ledning torde en dylik övningsundervisning kunna ge ett ganska gott resultat. Bättre vore det emeller- tid, om de önskvärda realistiska förutsättningarna på något sätt kunde skapas. Detta skulle kunna uppnås, om en del av lärarutbildningskursen förlades till undervisningsinstitut, där utbildning av arbetsterapeuter bedrives, exempelvis i Århus i Danmark. Vissa förutsättningar härför finns såtillvida som det i Dan-
mark föreligger planer på att anordna lärarutbildningskurser i anslutning till där befintliga arbetsterapeutinstitut, för att man skall kunna genomföra den utvidg- ning av arbetsterapeututbildningen som avses ske. Beslut om anordnandet av dessa lärarutbildningskurser har ännu ej fattats men man bedömer som mycket sannolikt att de kommer till stånd. Kurserna avses bli utformade såsom 6 må- naders heldagskurser och huvudvikten tänkes lagd vid bibringandet av färdighet i undervisningsteknik. En solid teoretisk grundutbildning förutsättes. De kon— takter utredningen tagit ger vid handen, att man ställer sig positiv till tanken på ett svenskt deltagande i denna utbildning, ehuru man ännu ej kan lämna några mer konkreta upplysningar eller utfästelser. Utredningen förordar, att den antydda möjligheten att förlägga en del av kursen för svenska blivande under— visningsterapeuter till Danmark undersökes vidare och att erforderliga överens— kommelser träffas, därest detta visar sig lämpligt och möjligt. Om slutlig klarhet på denna punkt inte vunnits, då en eventuell proposition förelägges riksdagen, bör det få ankomma på Kungl. lVIajzt att besluta om formerna för den ifråga- varande utbildningens anordnande.
Även vid ett deltagande i den danska lärarutbildningen föreligger ett absolut behov av en föregående utbildning i Sverige, framför allt i medicinska ämnen, socialmedicin, rehabilitering samt arbetsterapins teori. Även behovet av den kvalificerade utländska arbetsterapeut, som föreslagits bli engagerad, kvarstår. Lämpligast vore att denna följde med till Århus och där deltog i ledningen av lärarutbildningskursen.
Utredningen vill slutligen framhålla, att det för framgången av den arbets- terapeututbildning, som föreslagits bli igångsatt med början hösten 1964, skulle vara av synnerligen stort, kanske avgörande värde, om den för lärarutbildningen inkallade utländska arbetsterapeuten under det första läsåret kunde fungera så- som konsult och i viss utsträckning även direkt medverka i utbildningen vid arbetsterapeutinstituten. Utredningen föreslår, att arbetsterapeututbildningen i initialskedet tillföres denna förstärkning.
Handledare
Utredningen räknar med, att 40 handledare bör utbildas fram till höstterminen 1965. Vid sin bedömning av frågan om förläggning av utbildningen av å ena sidan undervisningsterapeuter och å andra sidan handledare har utredningen funnit skäl tala för, att handledarutbildningen förlägges till Stockholm i anslut- ning till Mörby lasarett. Vid detta lasarett förekommer arbetsterapi för neuro- logiskt och allmänt rehabiliteringsklientel, psykiatriskt klientel samt långvårds- klientel. De materiella resurserna är synnerligen goda. Även personella förut- sättningar för en dylik utbildning föreligger. I fråga om den teoretiska under- visningen i medieinska ämnen räknar utredningen med att lärare från Karolinska institutet skall kunna anlitas mot arvode. Skulle fasta lärartjänster för en utökad sjukgymnastutbildning inrättas fr. o. m. läsåret 1963/ 64, bör dessa kunna komma
även handledarkurserna till godo. Beträffande vissa avsnitt av utbildningen torde samverkan böra komma till stånd med något eller några av mentalsjuk- husen inom Stockholmsområdet.
Handledarutbildningen föreslås omfatta en termin, som dock med hänsyn till mängden av det teoretiska och praktiska kunnande, som måste inhämtas, icke bör vara kortare än 20 veckor. Utredningen räknar därför med, att hösttermins- kurs skall omfatta tiden 1 augusti—20 december och vårterminskurs tiden 10 januari—31 maj. Fram till hösten 1965 medhinnes fyra sådana kurser, vilket be- tyder att åtminstone 10 elever måste intagas i varje kurs. Förutsättningar härför synes föreligga vid Mörby. Eventuellt kan ytterligare några elever mottagas i varje kurs. Utredningen föreslår, att överenskommelse träffas med Stockholms läns landsting angående förläggandet av ifrågavarande utbildning till Mörby.
Utbildningen bör stå under inseende av den medicinska fakulteten i Stockholm som bör utse en för utbildningen ansvarig föreståndare. Den direkta ledningen av handledarutbildningen föreslås bli anförtrodd åt en av de två utländska arbets— terapeuter som föreslagits bli engagerade.
Även handledarutbildningen bör innefatta dels en påbyggnad av vederböran- des fackutbildning, dels en pedagogisk utbildning. Nedanstående förslag till undervisningsplan är därför till sin uppbyggnad nära överensstämmande med förslaget till plan för utbildningen av undervisningsterapeuter. Beträffande hand- ledarutbildningen föreslår utredningen emellertid, att den här framlagda planen skall bilda underlag för en detaljutformning av två typer av utbildning, den ena med sikte på handledare inom vården av primärt somatiskt klientel och den andra med sikte på handledare inom Vården av primärt psykiatriskt klientel. Utredningen förordar, att två av kurserna läggs upp för blivande handledare av den ena och två för handledare av den andra kategorien.
Undervisningsplan för handledarku'rs Kurslängd 20 veckor är 30 timmar : 600 timmar.
H uvuddelar: Timantal A. Medicinsk utbildning .......................................... 220 B. Pedagogik, metodik m.m. ...................................... 110 C. Arbetsterapins teori ........................................... 120 D. Undervisningsövningar ......................................... 150 A. Medicinsk utbildning 600 Anatomi ................................................. 50 Fysiologi ................................................. 40 Hygien och bakteriologi .................................... 10 Psykologi ................................................. 20 Sjukdomslära ............................................. 70 Socialmedicin ............................................. 30 220
Pedagogik ................................................ 30 Undervisningsmetodik ..................................... 40 Arbetsledning och handledning .............................. 30 Röst- och talvård, muntlig framställning ..................... 10 110
C. Arbetsterapins teori och. teknik m. m.
Rehabilitering (föreläsningar) ............................... 20 Arbetsterapins teori (föreläsningar och demonstrationer) ....... 40 ADL-träning .............................................. 20 Hushållsarbetsterapi ....................................... 20 Industriell arbetsterapi .................................... 20 120 D. Undervisningsövningar ......................................... 150
600
Ekonomiskt stöd åt deltagare i utbildningen
Utredningen föreslår, att deltagare i kurser för utbildning av undervisnings— terapeuter respektive handledare skall åtnjuta ersättning enligt samma grunder som deltagare i den längre lärarutbildningen inom yrkesundervisningen, för när- varande 1 020 kr. per månad. Vidare bör ersättning utgå för resa från hemorten till kursorten och åter.
Övriga frågor
Vidareutbildning m. m.
Frågan om behovet av vidareutbildning på det här aktuella området hänför sig till arbetsterapeuter med den föreslagna nya utbildningen, arbetsterapeuter med den äldre utbildningen samt annan personal, som i sin verksamhet har behov av vissa kunskaper på detta område. Beträffande behovet av vidareutbildning för arbetsterapeuter med den föreslagna nya utbildningen har utredningen uttalat sig i samband med avsnittet om behovet av specialiserad utbildning.
Det måste anses vara av stor betydelse, att de hittills utbildade arbetstera- peuterna genom vidareutbildningskurser av olika slag beredes möjlighet att för- bättra sitt kunnande. De kurser, som anordnas i detta syfte, torde i första hand böra läggas upp med sikte på att göra arbetsterapeuten bättre rustad för sin upp- gift inom det arbetsområde, där hon redan verkar. Det bör ankomma på medi- cinalstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och vederbörande personalorganisation m.fl. att i samverkan upprätta ett program för denna vidareutbildningsverk- samhet. Sannolikt erfordras ett ganska stort antal olika kurser. Utredningen anser sig inte höra framlägga förslag beträffande dessa kursers innehåll och om- fattning. Det torde emellertid vara skäl att vid igångsättandet av vidareutbild- ningskurser ha i minnet de knappa resurser, som står till buds för utbildning på detta område.
Utredningen anser sig likaledes böra avstå från att framlägga förslag till kurser i arbetsterapi för personal av andra kategorier. Med hänsyn till åsyftad sam- verkan mellan arbetsterapeuter och andra personalgrupper är det emellertid angeläget att kurser anordnas med både arbetsterapeuter och andra. personal— kategorier som deltagare.
Utredningen vill i detta sammanhang föreslå, att den i Borås igångsatta ut— bildningen av arbetsterapeuter för verksamhet bland barn fortsätter i hittills— varande form. Sedan erfarenhet vunnits av denna utbildning bör det övervägas, huruvida anledning finns att vidtaga ändringar i utbildningens innehåll och om- fattning. Utredningens uppfattning är, att på detta sätt vidareutbildade förskol— lärare bör kunna bli till stor nytta i vården av sjuka barn.
Kursen för mentalsjukvårdspersonal vid Steneby yrkesskola och Slöjdför— eningens skola bör tills vidare fortsätta och då avse utbildning av hjälpkrafter för mentalsjukvårdens behov. En omprövning av de ekonomiska villkor som för
deltagarna är förbundna med denna utbildning synes motiverad. Denna fråga torde emellertid vara av den natur, att den lämpligen behandlas i förhandlings- sammanhang.
Legitimation
Utredningen har övervägt frågan om legitimation av arbetsterapeuter. Genom legitimationen skapas ett skydd för yrkesbeteckningen, vilket kan vara av in— tresse såväl från yrkesutövarnas som från allmänhetens synpunkt. Trots det värde utredningen anser ligga i ett införande av legitimation för arbetsterapeuter, har utredningen icke funnit det möjligt att i nuvarande läge framlägga något förslag härom. Denna fråga torde få aktualiseras av arbetsterapeuternas fack— organisation, när man efter några års bedrivande av den nya arbetsterapeut- utbildningen respektive av vidareutbildningskurser för hittills utbildade arbets- terapeuter skapat ett bättre faktiskt underlag för bestämmelser i detta hän- seende.
Övergångsproblem
Vid igångsättandet av arbetsterapeututbildning enligt den föreslagna nya ord- ningen hösten 1964 kommer det sannolikt att finnas ett ganska stort antal per— soner, som nedlagt tid och arbete på en förberedande utbildning enligt hittills gällande ordning. Utredningen vill beträffande dessa personer rekommendera, dels att de fram till den angivna tidpunkten söker komplettera sin förberedande utbildning till överensstämmelse med den av utredningen föreslagna förutbild- ningen, dels att eventuellt föreliggande avvikelser inte utan påtagliga sakskäl skall föranleda en för dessa sökande ofördelaktig meritbedömning vid tillträde till arbetsterapeututbildning.
Fortsatt utredningsarbete
Av betänkandet framgår, att viss ytterligare detaljutredning liksom även åtgär— der av andra slag måste företagas, innan arbetsterapeututbildningen kan på- börjas. För dessa utredningsuppgifter och åtgärder kräves expertis, som för när- varande inte är företrädd inom utredningen. Inte heller synes det vara lämpligt att ta itu med dessa uppgifter förrän beslut fattats om riktlinjerna för utbild- ningens organisation. Utredningen finner det lämpligt att det fortsatta detalj- arbetet bedrives under utredningens ledning men med stöd av experter som på utredningens förslag senare tillkallas. För de överläggningar, som erfordras med sjukvårdshuvudmännen, torde det också vara ändamålsenligt att utredningen kan medverka.
Kostnadsberäkningar
Engångskostnader Byggnader Vid sin beräkning av byggnadskostnaderna utgår utredningen från att lokaler för utbildning av arbetsterapeuter skall anordnas dels i Stockholm vid Karo— linska sjukhuset samt i Göteborg vid Sahlgrenska sjukhuset, dels på två andra orter.
Den till Karolinska sjukhuset förlagda utbildningen bör kunna disponera en redan befintlig föreläsningssal för teoretisk undervisning i medicinska ämnen m.m. Någon möjlighet att disponera ytterligare befintliga lokaler bör man ej räkna med. Återstående lokalbehov, som måste tillgodoses genom nybyggnad, lämpligen i form av en barack, utgör 665 m2 exkl. kommunikationsytor. Räknat efter 850 kr./m2 blir kostnaden 565000. Med hänsyn till kostnaden för yttre lednings— och planeringsarbeten räknar utredningen med en kostnad av 600 000 kr.
Även i Göteborg räknar utredningen med att de för arbetsterapeututbild- ningen erforderliga provisoriska lokalerna skall hålla sig inom 665 m2. För sjuk- gymnast- och arbetsterapeututbildning kan ställas till förfogande 1 070 m2 genom ombyggnad av befintliga lokaler för en beräknad kostnad av 515 000 kr. och ytterligare 300 m2 om barack uppföres i två plan. Utredningen räknar med att arbetsterapeututbildningens lokalbehov tillgodoses dels genom en barack av angiven storlek till en kostnad av (300 )( 850 :) 255000 kr., uppräknat till 270 000 kr. för yttre ledningsarbeten m. m. Återstående 365 m2 inrymmes i nyss- nämnda befintliga lokaler. Den på arbetsterapeututbildningen fallande kost- naden härför beräknas till 35 % av 515 000 kr., dvs. 180000 kr. (Detta belopp ingår dock i de av prof. Sjöstrand beräknade kostnaderna för sjukgymnastutbild- ningen.) Den sammanlagda byggnadskostnaden i Göteborg blir 450 000 kr.
Med hänsyn till de på övriga orter redovisade möjligheterna att disponera föreläsningssalar reduceras utbildningens lokalbehov på båda dessa orter med en föreläsningssal. Med hänsyn till att valet av orter lämnats öppen göres inga ytterligare reduceringar av lokalbehovet som sålunda här beräknas omfatta uppförande av en barack om 665 m2 på vardera orten till en kostnad av 850 kr./m”. Totalkostnaden för dessa två baracker inkl. yttre lednings- och plane- ringsarbeten beräknas till 1 200 000 kr.
De sammanlagda byggnadskostnaderm blir (600 000 + 450 000 + 1 200 000 =) 2 250 000 kr.
Inredning och utrustning Inredningskostnaderna beräknar utredningen till 200 000 kr. Utrustningskostnaden beräknas till 105 000 kr. per arbetsterapeutinstitut. Detta belopp fördelar sig på följande huvudposter:
Böcker ...................................................... 3 000 Audivisuella hjälpmedel ...................................... 5 500 Planscher och preparat m. m. .................................. 4 000 Kontorsutrustning ........................................... 2 300 Klädskåp ................................................... 4 400 Möbler och inventarier för lektionssal .......................... 4 500 Utrustning för arbetssalar .................................... 60 000 Övriga möbler och inventarier ................................. 21 300
Summa kr. 105 000
Kostnaden för utrustning till fyra arbetsterapeutinstitut belöper sig följakt- ligen till 4520 000 kr.
Den sammanlagda inrednings- och utrustningskostnaden beräknas sålunda till 620 000 kr.
Lärarutbildning
Utredningen betraktar kostnaderna för utbildning av undervisningsterapeuter och handledare såsom en engångskostnad. Visserligen kommer ett kontinuerligt behov av lärarutbildning att föreligga, men endast av ringa storlek. Den av utredningen föreslagna lärarutbildningen torde därför såväl till form som till omfattning få anses utgöra en insats av engångskaraktär.
Lärarutbildningskostnaderna utgöres av dels kostnader för utbildning av un- dervisningsterapeuter, dels kostnader för utbildning av handledare. I fråga om båda dessa slag av utbildning fördelar sig kostnaderna på lärararvoden, omkost- nader samt ersättning till deltagare.
I fråga om lärararvoden räknar utredningen här med ett årsarvode till var och en av de heltidsengagerade två utländska arbetsterapeuterna å 30 000 kr. I fråga om de ämnen i vilka dessa arbetsterapeuter ej medverkar räknar utredningen med timarvoderade lärare. I detta sammanhang beräknas arvodeskostnaden efter i genomsnitt 60 kr./ timme. Omfattningen av den timarvoderade undervis- ningen beräknas till ca 750 timmar inom kursen för undervisningsterapeuter och 400 timmar inom handledarkursen. Två handledarkurser avses skola anordnas vartdera av läsåren 1963/64 och 1964/ 65. De engagerade utländska arbetstera— peuterna förutsättes ensamma omhänderha huvuddelen av undervisningen i ämnesgruppen arbetsterapins teori och teknik m.m. samt en stor del av under-
visningsövningarna. De skall emellertid också närvara vid och medverka i den av övriga lärare bedrivna utbildningen.
De sammanlagda lärararvodeskostnaderna för lärarutbildningen blir för läs- året 1963/64" (30 000" + 30 000 + 60 X 750 + 2 x 60 x 400 =') 153 000 kr. och för läsåret 1964/65 (30 000 + 2 )( 60 )( 400 =) 78 000 kr.
Omkostnaderna, för lokaler, administration, förbrukningsmateriel m. m. be- räknas till 35 000 kr. 1963/64— och 10 000 kr. 1964/65.
Ersättning till deltagare beräknas efter 1 020 kr. för månad. Kursen för under- visningsterapeuter omfattar ca 9 månader inkl. juluppehåll, handledarkurserna vardera nästan 5 månader. Deltagarantalet har föreslagits bli 20 i kursen för undervisningsterapeuter och 10 i varje handledarkurs. Kostnaden för läsåret 1963/64 blir: (20 )( 9 )( 1 020 + 2 )( 10 )( 5 X 1 020 =) 285 600 kr. Kostnaden för läsåret 1964/65 blir: (2 )( 10 X 5 )( 1 020 =) 102 000 kr. Härtill kommer mindre belopp för reseersättningar.
Den sammanlagda. lärarutbildningskostnaden beräknas sålunda till 475 000 kr. för läsåret 1963/ 64 och 190 000 kr. för läsåret 1964/65.
Sammanfattning av engångskostnader
De beräknade engångskostnaderna för anordnande av arbetsterapeututbildning sammanfattas i följande uppställning.
1963/64 1964/65 Byggnader ................................... 2 250 000 — Inredning och utrustning ...................... 620 000 — Lärarutbildning .............................. 475 000 190 000 Summa kostnader 3 345 000 190 000
Driftkostnader Avlöningar
Det erinras om att utredningen föreslagit en samundervisning av arbetstera- peuter och sjukgymnaster i medicinska ämnen. De i det följande redovisade kostnaderna för undervisning i anatomi, fysiologi samt flertalet av sjukdoms- lärans delämnen är därför identiska med motsvarande kostnader för sjukgym— nastutbildningen. Detta gäller i fråga om såväl fasta tjänster som åtskillig ar— voderad undervisning.
Lärarlönekostnaderna vid ett arbetsterapeutinstiut framgår av vidstående uppställning. Arvode har i förekommande fall beräknats efter 60 kr./timme för föreläsningsundervisning hållen av läkare, administrativ personal, specialföre— läsare och facklärare. För arbetsterapeuternas undervisning samt övningsunder— visning meddelade av specialföreläsare och facklärare har arvode beräknats efter i genomsnitt 40 kr./timme.
Undervisningsämnen
Befattningshavare eller
Kostnad
arvodesundervismng l:a läsåret utbgäånad
Arbetsterapins teori samt medic. Föreståndare i Bo 1 (1 tj.iBo 3) rehabilitering .............. 49 720 49 720 Avlöningsförstärkning ........ 2 760 2 760 Anatomi .................... Universitetslektor ............ 42 660 42 660 Fysiologi ................... Universitetslektor ............ 42 660 42 660 Hygien ...................... Arvode f. 60 tim. ............ 3 600 3600 Psykologi ................... Arvode f. 100 tim. ........... 6000 6000 Sjukdomslära och arbetsterapins teori ...................... 5 kliniska lärare ............. 182 950 182 950 Arvode till kliniska lärare ..... 3 300 13 500 Arvode till övriga lärare ...... 9 600 16 200 Socialmedicin samt medic. reha-
bilitering .................. 1 klinisk lärare .............. — 36 590 Arvode för övertimmar ....... — 3 900 Arbetsterapins teori och teknik 3 undervisningsterapeuter fr.o.m. 76 520 76 520
samt teknisk repetitionskurs . l:a läsåret; ytter]. 1 fr.o.m.
2:a läsåret (Lön efter Ae 14 + 5 800 kr. i instruktionsarvode) -— 25 510 Arvoderade timmar ........... — 8 000
En av undervisningsterapeuterna bitr. förest. iAe 16 (merkostn.) 2 140 2 140
Övrig föreläsningsundervisning - Annan sjukhuspersonal samt spe- " cialföreläsare eller facklärare . 3 300 8 400 Ovrig övningsundervisning » - -- Specialföreläsare eller facklärare 12 200 12 200 Klinisk praktik -------------- 30 handledararvoden & 4 500 kr. _— 135 000 Bitr. lärarkrafter ------------- 5 3:e amanuenser ............ 28 740 28 740 2 klin. amanuenser ........... _— 37000 2 kanslibiträden i Ae 7 ....... 26 500 26 500 Summa 492 640 760 550
De totala avlöningskostnaderna vid 4 institut kommer att uppgå till 2 000 000 kr. (inkl. en för instituten gemensam utländsk arbetsterapeut med 30 000 kr. i arvode) det första läsåret dvs. 1964/65 och till 3 0.47 000 kr. vid full utbyggnad, som i det närmaste uppnås 1965/66 och helt uppnås 1966/ 67.
Omkostnader
Utredningen beräknar de årliga omkostnaderna vid ett arbetsterapeutinstitut för läsåret 1964/65 till 22 000 kr. och vid full utbyggnad till 29 000 kr. Dessa kost— nader avser sjukvård, reseersättningar till befattningshavare, bränsle-lyse—vatten, städning samt övriga expenser.
De sammanlagda årliga omkostnaderna beräknas sålunda vid 4 institut bli, för läsåret 1964/65 88 000 kr. och vid full utbyggnad 116 000 kr.
.Materz'el
Härunder beräknas kostnaderna för löpande anskaffning av förbrukningsmateriel samt komplettering av utrustning och nyanskaffning av försliten utrustning. För de närmaste åren torde endast löpande anskaffning av förbrukningsmateriel komma i fråga. Utredningen begränsar sin kostnadsberäkning härtill.
Utredningen beräknar kostnaden för löpande anskaffning av materiel vid ett institut till 10 000 kr. såväl läsåret 1964/65 — då vissa extra initialkostnader torde uppväga den lägre förbrukningen — som vid full utbyggnad.
Den sammanlagda årliga materielkostnaden beräknas följaktligen vid 4 in- stitut bli 40 000 kr.
Sammanfattning av driftkostnader
De beräknade driftkostnaderna för arbetsterapeututbildningen sammanfattas i följande uppställning.
Vid full 1964/65 utbyggnad Avlöningar ................................. 2 000 000 3 047 000 Omkostnader ............................... 88 000 116 000 lWateriel ................................... 40 000 40 000 Summa kostnader 2 128 000 3 203 000
I och med utgången av budgetåret 1963/64 bör anslaget till Kurs för utbild- ning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter indragas. Samtidigt bör nu ut- gående statsbidrag till arbetsterapeutkurser i Örebro och Jönköping upphöra att utgå.
Sammanfattning
Utredningens tillkomst och arbete skall ses mot bakgrund av dels den stora bristen på arbetsterapeuter, dels den såväl otillräckligt dimensionerade som otill- fredsställande utformade utbildningen av denna personalkategori.
Utredningsuppdraget har omfattat ett klarläggande av arbetsterapins målsätt- ning och funktion som behandlingsform och som en del av ett större arbetssam- manhang, en kartläggning av arbetsterapins verksamhetsområde, en beräkning av behovet av arbetsterapeuter samt framläggandet av förslag till ändrad ut— formning av arbetsterapeututbildningen i innehållsmässigt och organisatoriskt hänseende.
Som underlag för en bedömning av arbetsterapins funktion och målsättning har utredningen sökt klarlägga innebörden av den omfattande och mångfacet— terade verksamhet, som bär beteckningen rehabilitering. Utredningen har funnit rehabiliteringen äga ett kombinerat medicinskt och socialt syfte, för vars upp- nående det är av största betydelse, att en nära samordning kommer till stånd mellan de olika verksamhetsformer, rehabiliteringen innefattar.
I rehabiliteringen ingår arbetsterapin såsom en mycket betydelsefull del, såväl i sin egenskap av behandlingsform vid psykiska och somatiska sjukdomstillstånd som i sin egenskap av ett viktigt led mellan medicinsk vård och socialvård. Denna verksamhet ställer stora krav på arbetsterapeuten, som måste äga goda kunskaper i sjukvård och medicinska ämnen, ett omfattande tekniskt kunnande och förmåga att rätt utnyttja detta, goda insikter rörande sociala förhållanden samt personlig lämplighet.
Behov av arbetsterapi föreligger enligt utredningens mening främst inom sjuk- vården men även inom andra vårdsektorer såsom åldringsvården, nykterhets- vården och fångvården.
Behovet av arbetsterapeuter har utredningen sökt beräkna dels på grundval av en enkät till de för skilda vårdområden ansvariga myndigheterna., dels på grundval av regionvårds- och läkarprognosutredningarnas prognoser rörande sjukvårdens utveckling. Utredningens slutsatser i denna del innebär, att man bör inrikta sig på att täcka ett behov är 1975 av drygt 1700 arbetsterapeuter. För att detta behov skall kunna täckas fordras, om hänsyn tages till hittills utbildade arbetsterapeuter, yrkesverksamhetsgraden m.m., en utbildningskapa- citet, som tillåter en intagning av 165 arbetsterapeuter årligen.
Vid sin bedömning av arbetsterapeutbehovet har utredningen förutsatt, att hjälpkrafter för arbetsterapi skall komma till användning. Behovet av hjälp— krafter antages bli minst lika stort som behovet av arbetsterapeuter, sannolikt större.
Utredningen konstaterar, att den svenska arbetsterapeututbildningens kvalitet ligger avsevärt under den standard utbildningen har i länder, med vilka Sverige i andra avseenden är jämförligt. Den svenska utbildningen innehåller framför allt ett alltför ringa mått av undervisning i medicin, socialmedicin samt arbets- terapins teori och teknik.
U t r e (1 n i n g e 11 f ö r e sl ä r, att utbildningen av arbetsterapeuter skall omfatta två etapper, nämligen en till yrkesskolor förlagd förutbildning och en till regionsjukhus förlagd egentlig arbetsterapeututbildning.
Förutbildningen avses omfatta dels grundläggande sjukvårdsutbildning lämp— ligen i form av sjukvårdsbiträdesutbildning, dels huslig utbildning, lämpligen i form av en kortare husmoderskurs och dels en ettårig utbildning i de olika ar- betstekniker en arbetsterapeut bör behärska. De i förutbildningen ingående tek- niska kurserna bör anordnas i yrkesskolornas regi på. de sju regionsjukhusorterna samt dessutom på tre år fyra andra orter. Beträffande övriga delar av förutbild- ningen erfordras inga särskilda förslag från utredningens sida. Denna form av förutbildning kommer att ta i anspråk en tid av två år.
Den egentliga arbetsterapeututbildningen föreslås likaledes utformad såsom en tvåårig utbildning. Det första läsåret avses innehålla teoretisk undervisning i medicinska ämnen samt grundläggande undervisning i arbetsterapins teori och teknik. Det andra läsåret avses omfatta klinisk praktik samt undervisning dels i socialmedicin, rehabilitering m.m., dels i arbetsterapins teori och teknik till- lämpad på olika typer av vårdklientel. Såsom lärare räknar utredningen med läkare, arbetsterapeuter, annan sjukvårdspersonal samt specialföreläsare och facklärare.
Som krav för rätt till inträde vid arbetsterapeutinstitut föreslår utredningen dels godkänt avgångsbetyg från teoretisk linje av grundskolan eller motsvarande, dels genomgång av den föreslagna förutbildningen. Av den som efter genomgång av grundskola vill utbilda sig till arbetsterapeut har utredningen dessutom ansett nödvändigt att kräva genomgång av en särskild preparandkurs om 4 månader i matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. (På grund av konkurrensen vinner praktiskt taget endast studenter med goda betyg inträde vid sjukgymnastinsti— tut).
Den egentliga arbetsterapeututbildningens förläggning och organisation måste bedömas med hänsyn till å ena sidan de anspråk som utbildningsbehovet samt utbildningens uppläggning och innehåll ställer och å andra sidan den kapacitet och de resurser som faktiskt står till buds. Utredningen konstaterar, att arbets— terapeututbildningen kräver relativt omfattande lokaler i nära anslutning till respektive utbildningssjukhus, institutioner och kliniker som svarar mot utbild-
ningens innehåll i fråga om medicinska ämnen, en fungerande rehabiliterings— verksamhet innefattande arbetsterapi samt undervisningskompetenta lärare. Betydelsen av en nära anknytning till forskning på området understrykes även.
De resurser, som av utredningen bedömts erforderliga, har ansetts kunna före- ligga endast på de sju regionsjukhusorterna, dvs. Stockholm, Göteborg, Lund- Malmö, Umeå, Örebro och Linköping. Beträffande Stockholm har utredningen funnit sig kunna räkna med två möjligheter att anordna utbildning, nämligen dels vid Karolinska sjukhuset, dels vid Mörby lasarett i Danderyd i viss sam— verkan med Karolinska sjukhuset beträffande teoretisk undervisning i medi- cinska ämnen.
Utredningen har, med hänsyn främst till möjligheterna att anordna en till- fredsställande klinisk utbildning, ansett sig kunna räkna med intagning av högst ca 20 elever på respektive utbildningsorter antingen en gång varje läsår eller två gånger varje läsår, dvs. i början av varje termin. Utredningen anser en ut- bildning av sistnämnda omfattning erbjuda stora fördelar, dels därför att utbild- ningsresurserna därigenom utnyttjas effektivare och dels därför att underlag skapas för fasta lärartjänster, vilket med hänsyn till utbildningens standard samt behovet av forskning och utvecklingsarbete måste utgöra en stor fördel. Det förutsättes, att ett slutligt ställningstagande till det lärarorganisationsförslag utredningen från sina utgångspunkter framlägger göres under beaktande av andra behov såsom sjukgymnastutbildning, läkarutbildning och forskning.
Sjukgymnaster och arbetsterapeuter utgör två personalkategorier, mellan vilka ett nära samarbete bör förekomma. Med hänsyn härtill och till de likartade krav som ställes på medicinskt kunnande anser utredningen det Värdefullt, om en samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning kan komma till stånd.
Efter inventering och bedömning av utbildningsresurserna på de sju region- sjukhusorterna har utredningen beslutat föreslå, att arbetsterapeutinstitut upp- rättas i Stockholm i anslutning till Karolinska sjukhuset och i Göteborg i anslut— ning till Sahlgrenska sjukhuset. På dessa orter bör en samordning mellan arbets— terapeututbildning och sjukgymnastutbildning ske. Vidare föreslår utredningen, att dylika institut upprättas på två av följande tre utbildningsställen: M örby— Karolinska, Örebro och Linköping. Valet mellan dessa tre utbildningsställen bör bli beroende av fortsatt detaljutredning rörande utbildningsresurserna. På övriga regionsjukhusorter kan tillräckliga resurser för denna utbildning inte väntas före— ligga de närmaste fem åren.
Utbildningen beräknas kunna igångsättas hösten 1964, eventuellt med upp- skov på någon ort till hösten 1965. Vid genomförande av utredningens förslag beräknas utbildningskapaciteten bli omkring 160 elever om året.
Arbetsterapeututbildningen bör liksom sjukgymnastutbildningen drivas i stat— lig regi och stå under tillsyn av uniuersitetskanslersämbetet. Den lokala led- ningen bör på universitetsort utövas av den medicinska fakulteten och på annan
ort av en särskild kursstyrelse. Under fakultet respektive styrelse bör institutet ledas av en föreståndare. På ort där en samordnad arbetsterapeut— och sjukgym- nastutbildning bedrives bör föreståndaren vara gemensam för båda dessa slag av utbildning.
hIed hänsyn till rehabiliteringens utomordentligt stora sociala och samhälls— ekonomiska betydelse samt behovet av forskning på området förordar utred— ningen inrättandet av en till Stockholm eller Göteborg förlagd professur i medi- cinsk rehabilitering. Innehavaren bör tillika vara föreståndare för arbetsterapeut- och sjukgymnastinstitutet på orten. Utredningen föreslår vidare inrättande av ett antal fasta lärartjänster i de medicinska ämnen av större omfattning, som ingår i den föreslagna utbildningen. Slutligen räknar utredningen med ett behov av dels minst 4 heltidsanställda arbetsterapeuter vid varje institut såsom lärare, dels ett antal arbetsterapeuter såsom handledare av elevernas kliniska praktik.
En avgörande förutsättning för anordnandet av den föreslagna arbetstera- peututbildningen är, att ett tillräckligt antal av de nu befintliga arbetsterapeu— terna utbildas till lärare och handledare. Utredningen föreslår, att en ettårig lä- rarkurs för ca 20 arbetsterapeuter anordnas i Göteborg läsåret 1963/64 samt att handledarkurser om en termin och för ca 10 deltagare anordnas vid Mörby lasa— rett läsåren 1963/64 och 1964/65. För den direkta ledningen av dessa båda slag av utbildning bör två utländska arbetsterapeuter av hög kompetens engageras. Beträffande den ettåriga lärarutbildningen synes vissa möjligheter till en sam- verkan med en motsvarande utbildning i Danmark kunna uppkomma. Detta bör ytterligare undersökas.
Frågan om anordnande av vidareutbildningskurser är enligt utredningens me— ning av stor betydelse. Utredningen har emellertid inte ansett sig böra framlägga förslag rörande dylika kursers innehåll och omfattning.
Kostnaderna för genomförandet av utredningens förslag framgår av följande uppställningar. Det bör observeras, att en mycket stor del av driftkostnaderna utgör gemensamma kostnader för arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning vid ett genomförande av den föreslagna samordningen.
Sammanfattning av engångskostnader 1963/64 1964/65 Byggnader ................................. 2 250 000 — Inredning och utrustning ..................... 620 000 — Lärarutbildning ............................. [#75 000 190 000 Summa 3 345 000 190 000 . . Vid full Sammanfattning av dnftkostnader 1964/65 utbyggnad Avlönlngar ................................. 2 000 000 3 047 000 Omkostnader ............................... 88 000 116 000 Materiel ................................... 40 000 40 000 Summa 2 128 000 3 203 000
Särskilt yttrande av ledamoten Nilsson
Utredningen förordar en samordnad utbildning av arbetsterapeuter och sjuk- gymnaster. Jag delar uppfattningen om önskvärdheten av en sådan samordning. Emellertid anser jag att samordningen av utbildningen inom hälso- och sjukvår- den icke bör begränsas till dessa två grupper. Därför är det angeläget att orga- nisationen för arbetsterapeututbildningen nu ges en sådan utformning, att det icke försvårar en enligt min uppfattning nödvändig samordning av utbildningen för samtliga sjukvårdspersonalgrupper. Med denna utgångspunkt har jag funnit mig nödsakad att anmäla avvikande mening i vissa principiella frågor.
Utbildningsförhållandena inom sjukvårdsområdet illustrerar på ett talande sätt den nuvarande organisatoriska splittringen inom yrkesutbildningsväsendet i vårt land. Hälso- och sjukvården sorterar under medicinalstyrelsen och inrikes- departementet. Utbildningen av den inom verksamhetsområdet sysselsatta per- sonalen är uppdelad på flera huvudmän under olika tillsynsmyndigheter och under två olika departement. Sjukgymnastutbildningen är således anknuten till medicinska högskolor och underställd universitetskanslersämbetet. Sjukskö- terskeutbildningen bedrives till väsentlig del av sjukvårdshuvudmännen under tillsyn av medicinalstyrelsen. Utbildningen av sjukvårdsbiträden och under— sköterskor är ordnad inom yrkesskolorna och underställd Överstyrelsen för yrkes- utbildning. Samma gäller för närvarande arbetsterapeututbildningen. Under se- nare år har tillkommit utbildningslinjer för nya personalgrupper avsedda att överta arbetsuppgifter, som sjuksköterskorna hittills utfört. Dessa nya utbild- ningslinjer har anknutits till yrkesskolorna.
Kraven på teoretisk förutbildning för inträde är formellt likartade vid sjuk- gymnastinstituten, arbetsterapeututbildningen, sjuksköterskeskolorna, laborant- skolorna och de nytillkomna utbildningslinjerna för radioterapi—, röntgen- och operationsassistenter, dvs. realexamen eller annan närmare angiven motsvarande utbildning. I verkligheten har emellertid inträdeskraven till sjukgymnastinsti- tuten höjts till studentexamen.
Urvalet av sjukgymnastelever har således i praktiken kommit att ske på grundval av de betygspoäng vederbörande uppnått i studentexamen, i många fall kompletterad med akademiska studier. Lämpligheten för sjukvårdsarbete ger ringa utslag i intagningsreglerna. Under utbildningstiden kommer sjukgym-
nasteleverna i begränsad kontakt med andra personalgrupper och med sjukvårds- arbete i annan form än sjukgymnastik och fysikalisk terapi. Detta har medfört att de nyutbildade sjukgymnasterna ofta haft svårt att smälta in i sjukhusmiljön och få den rätta kontakten med övriga personalgrupper i det teamarbete som sjukvården skall utgöra.
Elevurvalet till sjuksköterskeskolorna baseras framför allt på visad lämplighet för sjukvårdsarbete. Utbildningen är både teoretisk och praktisk. Undervisningen meddelas av sjuksköterskor och läkare, vilka är direkt engagerade i det dagliga sjukvårdsarbetet. Eleverna kommer under utbildningstiden i kontakt med alla i sjukvårdsarbetet deltagande personalgrupper och får praktisk erfarenhet av teamarbetets betydelse.
Vid intagningarna till arbetsterapeutkurserna har största hänsyn tagits till vitsordad lämplighet för arbete inom sjukvården. Vid de i yrkesskoleregi under senare år tillkomna kurserna i Örebro och Jönköping har kursuppläggningen för den statliga kursen i Göteborg kopierats. Till följd härav har utbildningen på de två senare platserna blivit behäftad med i stort sett samma brister som vid Göteborgskursen, nämligen underdimensionering av den medicinska utbild- ningen, avsaknad av klinisk praktik och otillräcklig sjukhuskontakt under ut— bildningstiden.
Ett gott samarbete mellan de olika personalgrupperna är av den allra största betydelse för ett gott sjukvårdsresultat. Men detta förutsätter, att de olika per- sonalgrupperna är väl förtrogna med varandras uppgifter och helt inställda på ett fruktbärande samarbete. Det finns starka skäl anta, att en sådan inställning försvåras om utbildningen av olika personalgrupper sker inom från varandra skilda och avgränsade utbildningsinstitutioner, i all synnerhet om de skilda in— stitutionerna representerar olika teoretiska stadier och därmed för allmänheten framstår såsom mer eller mindre »fina».
Ur sjukvårdssynpunkt vore i hög grad önskvärt att få till stånd en utredning, som griper över hälso— och sjukvårdens hela utbildningsbehov för att på så sätt få samordningsfrågorna tillräckligt beaktade. I stället har en rad utredningar med mycket begränsade uppgifter avlöst varandra. En utredning har arbetat med utbildningen av sjukvårdsbiträden och undersköterskor. En utrednings— grupp har lagt fram förslag om utbildning av vissa nya personalgrupper som avses skola överta vissa arbetsuppgifter från sjuksköterskorna. En utredning har sysslat med arbetsterapeuternas utbildning. En sakkunnig har haft till uppgift att lägga fram förslag om ökning av sjukgymnastutbildningskapaciteten. Nyligen har en utredning fått i uppdrag att göra en översyn av sjuksköterskeutbild- ningen. Under loppet av några få år har sålunda fem skilda utredningar igång— satts rörande utbildning av olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården. Utredningarna har arbetat under två skilda departement. Det är synnerligen beklagligt att icke dessa skilda utredningsuppdrag samordnats, varvid en väsent-
lig del av utredningen borde avsett samordning av utbildningen för de olika grupperna. Det är min bestämda uppfattning, att en sådan samordning ofrån— komligt måste komma till stånd, om man — med tillgängliga begränsade lärar- resurser — skall kunna nå bästa möjliga utbildningsresultat.
Hur skall då den nuvarande splittringen av utbildningen för sjukvårdspersonal kunna övervinnas och en samordning ske? Och vad är anledningen till de nuva— rande skilda utbildningsvägarna? Är de sakligt motiverade eller är de slump— mässigt tillkomna?
Den omständigheten, att de teoretiska inträdeskraven till sjuksköterskeskolor, sjukgymnastinstitut, arbetsterapeututbildning, laborantskolor och utbildnings- linjer för utbildning av röntgen-, radioterapi- och operationsassistenter samman- faller, ger vid handen att man avsett att utbildningen för de nu nämnda grup— perna skall ske på samma nivå. I det fall undervisningen för någon grupp till äventyrs lagts på en högre nivå, innebär detta att vederbörande skolledning frångått de beslutande organens intentioner och därmed otvivelaktigt överträtt sina befogenheter.
Den nuvarande splittringen kan lättare historiskt förklaras än sakligt moti— veras. Sjuksköterskeutbildningen har av ålder skett inom sjukhusen. Ursprung- ligen utbildades sjuksköterskor genom att deltaga i det praktiska sjukvårdsarbe— tet och därvid instrueras av läkare och sköterskor i direkt anslutning till arbetet. Så småningom utvecklades det till en organiserad sjuksköterskeutbildning i an- slutning till sjukhuset. Först relativt sent har sjuksköterskeskolorna fått en i förhållande till sjukhuset självständig ställning. Då det här var fråga om en i anslutning till sjukvården organiserad yrkesutbildning med medicinskt innehåll, tedde det sig naturligt att underställa utbildningen medicinalstyrelsens tillsyn.
Utbildningen av sjukgymnaster har varit sammankopplad med utbildningen av friskgymnaster. Först vid mitten av 1950-talet bröts sjukgymnastutbild- ningen ut ur GCI. Den nya utbildningslinjen fick då en organisatoriskt likartad form som moderinstitutet. Sjukgymnastinstitutet anknöts till Karolinska insti- tutet och den praktiska utbildningen förlades till Karolinska sjukhuset. På lik- nande sätt anknöts det sydsvenska sjukgymnastinstitutet vid förstatligandet till medicinska fakulteten i Lund respektive Lunds lasarett. Några ingående över- väganden om detta var den lämpligaste utbildnings- och organisationsformen synes ej ha skett.
Det konsttekniska kunnandet var av stor betydelse för arbetsterapeuterna. Av denna anledning ansågs det lämpligt att anknyta utbildningen till en ansedd skola för konsthantverk. På det sättet inordnades arbetsterapeututbildningen i yrkesskoleorganisationen, märkligt nog sorterande under byrån för industri och hantverk inom överstyrelsen för yrkesutbildning.
De statliga mentalsjukhusen administreras av medicinalstyrelsen, som även fått svara för personalutbildningen.
De nya utbildningslinjer som under senare år tillkommit för olika grupper av sjukvårdspersonal har konsekvent ordnats i yrkesskoleregi, under överstyrelsen för yrkesutbildning.
I nyligen avgivet betänkande angående skolväsendets centrala ledning har av ecklesiastikministern tillkallade särskilda sakkunniga enhälligt föreslagit att den nu under 12 centrala ämbetsverk och 7 departement splittrade yrkesutbild- ningen skall i huvudsak sammanföras till ett skolverk under ecklesiastikdeparte- mentet. Enligt förslaget skall således bl. a. sjuksköterskeutbildningen i sin helhet underställas skolverket. De sakkunniga har otvivelaktigt kunnat anföra starka sakliga skäl för sitt förslag.
Den svenska sjuksköterskeutbildningen har en erkänt hög standard. Detta bestyrkes bl. a. därav att i Sverige till sjuksköterskor överlämnas vissa arbets— uppgifter, som i andra länder regelmässigt fullgöres av läkare. Inom yrkesskole- väsendets ram meddelas numera även högt kvalificerad yrkesutbildning. Att arbetsterapeututbildningen i vårt land icke helt följt med utvecklingen i vissa andra länder torde närmast kunna tillskrivas bristande initiativ från medicinens företrädare. Här torde även kunna spåras ett direkt samband med avsaknaden av ordnad utbildning för rehabiliteringsläkare. Det finns därför enligt min me- ning icke anledning att i samband med en omläggning och förbättring av arbets- terapeututbildningen överflytta denna från yrkesskolorna till annan utbildnings— instans.
Under senare års diskussioner har sjuksköterskebristen i hög grad stått i centrum. Allmänheten har bibringats den uppfattningen, att yrkesverksamheten bland leg. sjuksköterskor är mycket låg. Enligt senast tillgänglig statistik är dock nära 70 % av de legitimerade sjuksköterskorna yrkesverksamma. Vid bedöm- ningen av graden av yrkesverksamhet bör observeras, att sjuksköterskor tillhör en yrkesgrupp där arbete å obekväm tid —- nätter, helgdagar etc. — förekommer i mycket stor utsträckning.
Anmärkningsvärt nog är emellertid yrkesverksamhetsfrekvensen bland legiti- merade sjukgymnaster avsevärt lägre än bland sjuksköterskor, detta trots att den sjukhusanställda sjukgymnasten har en arbetstid, som såväl till omfattning som till förläggning i stort sammanfaller med kontorspersonalens. Enligt medi- cinalstyrelsens register över leg. sjukgymnaster var i oktober 1961 endast 62,2 % av de 3 071 registrerade sjukgymnasterna yrkesverksamma i heltids— eller del- tidsarbete. Än mera anmärkningsvärt är att dessa över 3 000 leg. sjukgymnaster icke räckte till för att besätta under våren 1962 inrättade 600 sjukgymnasttjäns- ter inom den offentliga hälso— och sjukvården. Av dessa tjänster var således icke mindre än 13,6% vakanta i april i år, medan vakanssiffran för sjuksköterske- tjänsterna vid samma tid var 7,9 %. Av under 10-årsperioden 1951—1960 ut— examinerade 714 sjukgymnaster var under år 1961 endast 40% anställda på sjukhus med hel- eller deltidtjänst. Ur sjukvårdshuvudmännens synpunkt har
sålunda den nuvarande sjukgymnastutbildningen lämnat ett otillfredsställande resultat.
Arbetsterapeuterna har samma genomsnittliga arbetsveckotid som sjukskö- terskorna men ifråga om förläggning sammanfaller den närmast med sjukgym- nasternas. Utredningen har verkställt en undersökning angående yrkesverksam- heten bland de utbildade arbetsterapeuterna. Denna synes ge vid handen, att i runt tal 80% av de i Sverige examinerade arbetsterapeuterna är yrkesverk- samma, huvudsakligen pä heltid.
Den avsevärda skillnaden i yrkesverksamhet mellan leg. sjukgymnaster och examinerade arbetsterapeuter är högst anmärkningsvärd. På det tillgängliga materialet är det inte möjligt att dra några bestämda slutsatser om anled— ningarna till denna stora skillnad. Sakförhållandet ger dock ett starkt intryck av att yrkesintresset skulle vara betydligt starkare och djupare rotat bland arbets- terapeuterna än bland sjukgymnasterna. Metoderna för elevurvalet till sjuk— gymnastinstituten respektive arbetsterapeutkurserna skulle väl kunna förväntas ge ett sådant resultat. Dessa omständigheter talar mot en sådan organisatorisk omläggning av arbetsterapeututbildningen, som den av utredningen föreslagna innebär.
I avsikt att underlätta samordningen mellan utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter har utredningen föreslagit en skärpning av inträdeskraven ifråga om teoretisk förutbildning i förhållande till de nu gällande reglerna. Så- lunda föreslås att för inträde vid arbetsterapeutinstituten skall bl.a. krävas genomgång av en 4— månaders preparandkurs, innefattande undervisning i vissa delar av studentkurserna i matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. Jag har icke kunnat biträda detta utredningens ställningstagande av följande skäl. Jag finner det i hög grad angeläget, att samma teoretiska inträdeskrav gäller för såväl sjukgymnaster och arbetsterapeuter som sjuksköterskor, laboranter, rönt— gen-, radioterapi- och operationsassistenter. I nuvarande läge synes det mig icke rimligt, att här ställa kravet på teoretisk grundutbildning högre än motsvarande grundskolans teoretiskt inriktade linjer. Motsvarande inträdeskrav är fastställda för sjukgymnastinstituten. Detta innebär, att de beslutande ansvariga myndig- heterna ansett att det skall vara möjligt för en ungdom med nyss angiven grund— utbildning att tillgodogöra sig sjukgymnastutbildningen. Vid omläggning av ar- betsterapeututbildningen bör det därför vara möjligt att bygga även denna på de nuvarande anspråken på teoretisk förutbildning. Undervisningsformerna får emellertid anpassas till de angivna inträdeskraven. Föreläsningar bör i stor ut- sträckning utbytas mot lektionsundervisning. Undervisningen kan även i hög grad underlättas genom att grundläggande läroböcker på svenska utges.
Den av utredningen föreslagna preparandkursen är utformad uteslutande med sikte på inträde vid arbetsterapeutinstitut. Kursen kan knappast anses ha värde för personer, som icke vinner inträde. Även med hänsyn härtill synes mig denna form av inträdeskrav olämplig. Om en komplettering av den teoretiska grund—
utbildningen av den omfattning som kursen avser att ge anses absolut erforder- lig, bör den meddelas endast dem, som vunnit inträde och således inläggas i arbetsterapeututbildningen, som får förlängas med motsvarande tid.
Utredningen har föreslagit, att arbetsterapeututbildningen i Stockholm och Göteborg skall organisatoriskt anknytas till Karolinska institutet respektive medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet och underställas universitets- kanslersämbetet. Vid övriga föreslagna arbetsterapeutinstitut föreslås inrättande av en särskild styrelse men även i dessa fall skall instituten inordnas under uni- versitetskanslersämbetet.
Min uppfattning är, att all utbildning för sjukvårdspersonal bör samordnas under den centrala yrkesskolemyndigheten. Därav följer att jag icke kan ansluta mig till utredningsmajoritetens förslag angående huvudmannaskap och central ledning utan anser att arbetsterapeututbildningen bör kvarligga under Över— styrelsen för yrkesutbildning och organisatoriskt inordnas inom det kommunala yrkesskoleväsendet på sätt som för närvarande är fallet med arbetsterapeut- utbildningen i Örebro. Det är min uppfattning att även sjukgymnastutbildningen så snart som möjligt bör frigöras från sin nuvarande anknytning till de medi- cinska fakulteterna och inordnas inom det reguljära yrkesutbildningsväsendet.
Av denna min principiella inställning följer att jag anser att huvudmanna- skapet för arbetsterapeututbildningen skall utövas av landstingen respektive de landstingsfria städerna.
På samma sätt som sjuksköterskeutbildningen och annan utbildning av sjuk— vårdspersonal måste utbildningen av arbetsterapeuterna vara direkt anknuten till sjukvården. Erforderliga utbildningslokaler bör därför om möjligt förläggas inom sjukhusområdena. Beträffande den allmänna uppläggningen av utbild- ningen för arbetsterapeuterna med fördelningen på medicinska ämnen, socialmedi- cin, estetisk och teknisk utbildning, arbetsterapins teori och teknik samt klinisk praktik ansluter jag mig till utredningens förslag.
Utredningen har uttalat sig för att professurer inrättas i medicinsk rehabilite- ring. Med hänsyn till rehabiliteringens stora sociala och samhällsekonomiska be- tydelse delar jag uppfattningen om att forskningen och undervisningen i detta ämne vid de medicinska fakulteterna bör företrädas av professorer. Dessa pro- fessorers undervisnings— och examinationsskyldighet bör dock i första hand gälla läkarutbildningen. Av min ovan redovisade inställning till arbetsterapeututbild— ningens organisatoriska anknytning till yrkesskolorna följer, att jag inte kan bi— träda uppfattningen, att de skall knytas till arbetsterapeut- och sjukgymnast— instituten som föreståndare. För dessa huvudsakligen administrativa uppgifter kan inte erfordras så högt kvalificerad akademisk arbetskraft.
Utredningen föreslår, att heltidsanställda kliniska lärare i betydande utsträck— ning skall knytas till arbetsterapeutinstituten. Utredningen avser att därigenom även skapa förutsättningar för forskning inom den medicinska rehabiliteringens
område. Till en del är den föreslagna lärarorganisationen således avsedd att skapa bättre förutsättningar för läkarutbildningen inom medicinsk rehabilitering.
På de orter där förutom sjuksköterskeutbildning även utbildning av sjukvårds— biträden, undersköterskor, laboranter och tekniska assistenter förekommer är undervisningsbelastningen för klinikläkarna mycket sto-r. Icke minst känns denna belastning hård i fråga om undervisningen i exempelvis anatomi och fysio— logi. Jag anser det därför befogat med den av utredningen föreslagna förstärk- ningen vid utbildningssjukhusen med läkare tillika lärare. Som jag ser det bör undervisningen i arbetsterapeututbildningen och sjuksköterske- respektive labo- rant— och assistentutbildningen ligga på i stort sett samma plan. De föreslagna nya tjänsterna som läkare tillika lärare bör därför enligt min uppfattning icke uteslutande förbehållas arbetsterapeututbildningen utan bör även bli tillgängliga för övrig utbildning av sjukvårdspersonal som bedrivs i anslutning till sjukhuset.
Den för kliniska läkare vid undervisningssjukhus fastställda undervisnings- skyldigheten är baserad på undervisning av läkarkandidater. För de utbildnings- nivåer, varom här är fråga, bör otvivelaktigt en mera omfattande undervisnings- skyldighet kunna ifrågakomma.
Som ett skäl för samordningen av sjukgymnast- och arbetsterapeututbild- ningen har anförts, att det borde vara möjligt med gemensam undervisning ifråga om huvuddelen av första läsårets teoretiska undervisning i medicinska ämnen. Man har härvid utgått ifrån att denna undervisning till allt väsentligt skulle meddelas i föreläsningsform. Enligt min uppfattning, och jag stöder mig därvid även på erfarenheter som vunnits vid motsvarande institut i Århus i Danmark, torde man böra utgå ifrån att föreläsningarna i stor utsträckning bör utbytas mot lektionsundervisning i begränsade grupper. Därvid torde de beräknade eko- nomiska fördelarna av en samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbild- ningen till det väsentligaste försvinna.
Den av utredningen föreslagna lärarorganisationen vid arbetsterapeutinstitu- ten innebär betydande lönekostnader. Med det av utredningen förordade statliga huvudmannaskapet skall samtliga utbildningskostnader bäras av statsverket. Jag har förordat arbetsterapeututbildningens kvarblivande under den centrala yrkesskolemyndigheten och kommunalt huvudmannaskap. Jag anser det emeller- tid angeläget, att utbildningen vid ett kommunalt huvudmannaskap får i stort sett samma lärarresurser som utredningen skisserat vid det föreslagna statliga huvudmannaskapet. Nu gällande statsbidrag till central yrkesskola täcker emel- lertid inte på långt när de lönekostnader, som den skisserade lärarorganisationen skulle medföra. Vid ett kommunalt huvudmannaskap för arbetsterapeututbild— ningen är det därför erforderligt, att statsbidragsreglerna anpassas till de faktiska lärarkostnaderna. Det av mig förordade kommunala huvudmannaskapet kan ändock beräknas bli ekonomiskt förmånligare och administrativt enklare för staten. Dessutom kan det, vilket jag anser vara det väsentliga, förväntas bli ändamålsenligare och ge ett bättre utbildningsresultat. Det är känt och erkänt.
att landstingen helhjärtat engagera sig för de uppgifter, som de får att vårda sig om.
Sammanfattningsvis anser jag således, att utbildningen för all sjukvårdsper- sonal bör samordnas i administrativt och organisatoriskt sammanhållna sjuk— vårdsskolor, att med hänsyn härtill den reformerade arbetsterapeututbildningen bör inordnas inom yrkesskolorna med landsting och storstäder som huvudmän, under ledning av den centrala yrkesskolemyndigheten, att krav på genomgång av särskild preparandkurs för att vinna inträde som elev vid arbetsterapeut- utbildning icke bör uppställas, att den föreslagna lärarorganisationen bör göras tillgänglig även för utbildningen av annan sjukvårdspersonal samt att stats- bidragen till en i yrkesskoleregi bedriven arbetsterapeututbildning utformas så att de täcker även de ökade lärarkostnader som följer med den av utredningen föreslagna lärarorganisationen.
Särskilt yttrande av experten Bjerner
Utredningen har kommit till den uppfattningen att arbetsterapeututbildning i första hand bör förläggas till universitetsstäder under de medicinska fakulteter— nas ansvar, att en samordning i lämpliga delar bör ske med sjukgymnastutbild- ningen och att en fungerande rehabilitering på orten är en förutsättning för ut- bildningen. På dessa punkter instämmer jag helt med utredningen. Jag delar ock— så utredningens uppfattning om antalet erforderliga arbetsterapeuter och om nödvändigheten av att snarast skapa en ej blott kvalitativt utan även kvanti- tativt tillräckligt omfattande utbildning.
Enligt min uppfattning finnes emellertid inte ett tillräckligt antal läkare och arbetsterapeuter i stånd att leda den undervisning det här är fråga om, för att man redan hösten 1964 skall kunna starta arbetsterapeututbildning på så många orter som utredningen föreslagit. Detta skulle innebära en alltför stor splittring av de tillgängliga personella resurserna. Därför bör man, enligt min uppfattning, starta utbildning av arbetsterapeuter i Stockholm och Göteborg och ge utbild- ningen på dessa orter största möjliga kapacitet. Vid den utvidgning till andra orter, som snart måste ske, bör man så långt som möjligt eftersträva att uppfylla de av utredningen uppställda, ovan angivna villkoren. Härvid undvikes faran av oenhetlighet i arbetsterapeuternas utbildning.
Bilaga 1. Gällande plan för utbildning av arbetsterapeuter A. Praktisk förutbildning ( inträdeskrav):
Ämnen Antal timmar Vävning ......................... 240
Knyppling ....................... styrkta goda insikter Klädsömnad ..................... 180
Korgslöjd ........................ 30 Borst-, halm- och benslöjd ........ 60 Metallslöjd ...................... 180 Träslöjd ......................... 180
Summa 870 exkl. knyppling B. Timplan för den ettåriga arbetsterapeutkursen:
Ämnen Eöre— Övn. Sem. Summa lasn. lekt. ovn. tim. Medicinsk utbildning: Medicinsk nomenklatur och sjukhusorganisation . 4 — — —— Anatomi .................................... 15 10 8 — Fysiologi .................................... 10 8 4 —— Rörelselära .................................. 8 4 4 75 Medicin och neurologi ........................ 6 4 3 13 Hygien och bakteriologi ...................... 4 4 3 11 Ortopedi m.m. .............................. 6 6 3 15 Psykiatri och psykopatologi .................. 10 6 3 19 Sysselsättnings- och arbetsterapiens teori ...... 20 10 10 40 Social utbildning: Summa 83 52 38 173 Socialpolitik och sociallagstiftning ............. 40 — 6 ' 46 Psykologi och pedagogik ...................... 20 5 5 30 Konstteknisk utbildning: Summa 60 5 11 76 Teckning och målning ........................ — 150 --— 150 Modellering ................................. — 120 —— 120 Keramik (2 grupper) ......................... 10 60 -- 70 Konstsöm ................................... — 150 —— 150 Papparbete (2 grupper) ...................... ) 10 80 — 80 Bokbinderi (2 grupper) ........... . .......... 130 — 140 Läderslöjd (2 grupper) ....................... — 30 — 30 Textning .................................... — 75 — 75 Materiallära med komposition för enskilda hant- verk ...................................... 20 130 — 150 stillära. ..................................... 30 —- — 30 Terapiteknik ................................ 25 25 — 50 Talteknik ................................... 10 5 —— 15 Summa 105 955 —- 1 060 Total 248 1 012 49 1 309
Bilaga 2. Timplan för i Örebro anordnad förberedande kurs för
blivande arbetsterapeuter
Antal under- Antal f öreläs-
Summa timmar
Läroämnen visningstim— ningstimmar mar 1 medel- 1 medeltal tal per vecka per vecka
A. Praktisk undervisning 1. Vävning .............................................. 7 2. Sömnad .............................................. 5 3. Prydnadssömnad ...................................... 1 4. Knyppling ............................................ 1 5. Metallslöjd och silversmide ............................ 4+1 6. Träslöjd .............................................. 4+1 7. Korgslöjd ............................................ 1 8. Halmslöjd ............................................ 0,5 9. Borstslöjd ............................................ 0,5 10. Benslöjd .............................................. 0,5 11. Småslöjd ............................................. 1 B. Teoretisk undervisning 1. Konsthistoria och stillära .............................. 1,75 2. Färglära .............................................. 0,5 3. Teckning ............................................ 4 4. Teori (i anslutning till praktiska ämnen) a) vävteori ........................................... 1 b) sömnadsteori ....................................... 0,5 c) metallslöjdsteori .................................... 0,5 d) träslöjdsteori ....................................... 0,5 5. Materiallära (i anslutning till praktiska. ämnen) a) material för vävning, sömnad och knyppling ......... 1 b) material för metallslöjd och silversmide .............. 1 c) material för träslöjd ................................ 1 d) material för korg-, borst-, halm— och benslöjd ........ 0,5 6. Maskinskrivning ...................................... 2 7. Sysselsättnings- och arbetsterapins teori och målsättning .. 0,25 C. Gymnastik ............................................... 2 39,5 2,5
42
Ämne Antal timmar ca 1. Anatomi ..................... 150 2. Fysiologi ..................... 116 3. Allmän patologi .............. 40 4. Hygien ...................... 32 5. Sjukdomslära ................ 250 6. Psykologi med psykiatri ....... 30 7. Rörelseterapiens teori: a) Propedeutik ............... 80 b) Klinik .................... 250
8. Rörelseterapiens praktik: &) Demonstrationer och övningar 100 b) Gruppgymnastikens teknik
och användning ............ 175
e) Patientbehandling .......... 1 000
9. Termo-hydro-elektroterapi ..... 30 10. Rehabilitering ................ 80
Summa timmar ca 2 333
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1962
. Heisetjeneste for sotarende. . Nordiskt samarbete inom radio och television. Vattenkraften i Torna och Kalix älvar. Nordisk bogmarked. . Sommartid. . Nordisk arbetsmarknad för tandläkare. . Beretning om insamling af materiale til forhåndsorientering af eksperter, der fra de nordiske lande sendes til udvikliugs- landens.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962
Systematisk förteckning
(Siffrorna [nom '.' I I , .
Iultluedepnrtemenlet
Atomansvarighet II. [14] Utlandssvenskars deltagande i allmänna, val. [19] Nedre justitierevisionens arbetsorganisation. [20] ' _ Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. [24] Radions juridiska ansvar. [27]
Ulrike-departementet. Aspekter på utvecklingsbiståndet. [12]
Förlvmdep-rtementet
Totalförsvarets personalfrågor. [3] Försvarets tandvård. [23] Arbetstidsreglering för militär personal och civilmilitär. [30]
Soelnldepmementet
Skogstillgångarna i Jämtlands län. [1] Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. [17] Ny semesterlag. [44]
Kommunikationsdep Memento!
Statsbidrag till enskild väghållning, rn. m. [6] Avgiftsbelagda trafikanläggningar. [26] Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar. [20] Svensk trafikpolitik III. [35] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och personalorganisation.
Vägväsendets distriktsorganisation. [46]
Finn-departementet
Finansplan för budgetåret 1962/68 samt Preliminär national- budget för år 1962. [8] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960—1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. [11] Skärpta regler för rusdrycksinköp. [13] Automatisk databehandling inom folkbokförings— och upp— bördsväsendet. Del II. [18] Reviderad nationalbudget för år 1962. [25] Stadshypoteks- och bostadskredit'mstitutionerna. [31]
idel-L '#'-ra. '- )
Automatisk databehandling. [321 M[ål ]och medel i stabiliseringspolitiken — Remissyttranden. 41 Avdrag för representationskostnader. m. m. [42] Beskattning av traktamenteu m. m. [41] Beågkning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar.
Eckluilstlkdepmamentet
Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestudiet. [5] Korrespondensundervisningen inom skolväsendet. [18] Skolväsendets centrala ledning. [28] Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. [34] Socionomutbildningen. [43] Utbildning av arbetsterapeuter. [50]
Iordbrnkuleputmentet
Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. [33] Naturen och samhället. [38] Jordbrukstekniska institutet och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. [45]
Handel-departementet
Den allmänna niiringslagstiftningen. [15] Beredskapslagring av olja 1963—1969. [40]
lnrllloedepmunentet
Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal. [4] Kommunalrättskommittén. 2. Kommunal beredskap. [1] 3. Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsliinderna. [21l Samhällsfarlig asocialitet. [22] Utbildning av sjukvårdsadministratörer. [38] Rasriskerna i Götaälvdalen. [48] Clvildeputementel Ortsprisindex. [39]