SOU 1963:58

Aktiv lokaliseringspolitik

Sammanfattningsvis kan för Göta- och Svealand sägas, att industriut- vecklingen ur regional synpunkt under 1950-talet i grova drag känneteck— nades av utspridning av de industrianställda. Från storstadsregioner och äldre industricentra ägde en omfördelning mot angränsande eller mera pe- rifert liggande områden rum. Omfördelningsvinsterna koncentrerades i stor utsträckning till det inre av Götaland.

I Norrland var det huvudsakligen fem regioner som ökade sina andelar av hela landets totala antal industrianställda, Örnsköldsviks (+ 204), Skel— lefteå (+ 791), Luleå (+ 1 104), Gällivare/Malmbergets (+ 987) och Kiruna (+ 1 222) B-regioner. Den sammanlagda andelsökningen för vissa norr— landsregioner (+4659) förmådde emellertid icke kompensera den sam- manlagda andelsminskningen inom andra norrlandsregioner (— 6 670). To- talt minskade således mellan åren 1952 och 1960 Norrlands andel av an— talet industrianställda i landet, upptagna i den officiella industristatistiken.

Den regionala industriutvecklingen i Sverige under 1950-talet, som den kommer till uttryck i de beskrivna omfördelningstalen, uppvisar vissa pa— rallella drag med motsvarande utveckling i bl. a. USA mellan åren 1939 och 1954. En relativ utspridning av de industrisysselsatta från starkt industriali- serade och urbaniserade områden mot mindre industrialiserade delar av landet är märkbar. Omfördelningarna av de industrisysselsatta i USA har huvudsakligen varit riktade från öster mot väster inom industribältet och ut från detta mot mera perifera delar av nationen. Enligt amerikanska un- dersökningar åren 1958 och 1962 är en tydlig »mättnadseffekt» märkbar inom vissa delar av USA. De intensivast industrialiserade och befolkade områdena har uppnått ett industriellt »mättnadsstadium». Brist på arbets- kraft och lämplig tomtmark, ökande omkostnader och transportsvårigheter etc. inom de största bebyggelseagglomerationerna verkar hämmande på 'fortsatt omfattande industriell expansion inom dessa. Sysselsättningsut- vecklingen inom industrin blir därför relativt sett starkare inom svagare industrialiserade och urbaniserade områden, och en viss omfördelning mot dessa blir följden.

Andra undersökningar visar samma regionala trend. Inom en rad olika

industrigrupper har t. ex. New-Yorkregionens andel av de industrisyssel- satta i USA minskat väsentligt mellan åren 1947 och 1954. Den relativa tillbakagången kan för New-Yorks vidkommande följas ganska långt till- baka i tiden. Även andra tidigt starkt industrialiserade områden i USA har gått tillbaka på samma sätt. Trots en ständig förskjutning mot söder och väster kännetecknades den amerikanska industrin under slutet av 1800- talet och första decennierna av 1900-talet av stark rumslig koncentration. Från 1930-talet har emellertid den regionala industriutvecklingen alltmer karaktäriserats av decentralisering. Av 117 industrigrupper i USA visade 90, omfattande 80 procent av nationens industrianställda, tydliga tenden- ser till decentralisering under perioden 1939—1954.

Utvecklingen i Storbritannien uppvisar vissa likheter med den hittills be- skrivna. Från att ha varit starkt bunden till kolfälten och malmen blev den brittiska industrin efter första världskriget alltmera rörlig i förhållande till energikällor och råvaror. Den industriella expansionen ägde under 1920— och 1930-talen huvudsakligen rum i sydöst och framför allt i Londonområdet, medan de gamla industriområdena gick starkt tillbaka.

Efter andra världskriget har emellertid den starka koncentrationen av industrisysselsatta till Londonområdet upphört. Arbetskraftsbrist, höga hyror och andra omkostnader har tvingat fram en decentralisering, ofta i form av filialutläggningar. Under perioden 1948—1958 ökade antalet in- dustrisysselsatta i Storbritannien främst i östra och sydöstra England utan- för Londonområdet. I Likhet med Norrland har emellertid utvecklingen inom perifera områden som Wales och Skottland varit relativt svag.

Regionala omfördelningar av de industrianställda i förhållande till befolk- ' ningsutvecklingen. Den skildrade regionala omfördelningen av de industri- . anställda i Sverige mellan 1952 och 1960 förefaller icke ha följt den regio- ' nala befolkningsutvecklingen under samma tid. För att belysa detta för- hållande kommer i det följande de regionala förskjutningarna av de in- dustrianställda att ställas i relation till befolkningsutvecklingen.

Det samlade resultatet av beräkningarna framgår av figur 2: 4 (ang. tecken— förklaringen se kartan samt föregående avsnitt).

Värdet 0 anger, att en region år 1960 mot bakgrund av befolkningsut- vecklingen hade exakt samma andel av rikets industrianställda som år 1952. Den relativa utvecklingen av både industrianställda och totalbefolk- ning inom regionen följde med andra ord motsvarande utveckling för riket i sin helhet.

I grova drag stämmer resultaten av beräkningarna i föreliggande avsnitt (figur 2: 4) väl överens med resultaten i föregående (figur 2: 3). För en— skilda regioner framträder dock väsentliga skillnader.

Enligt denna jämförelse skulle Stockholms B-region med hänsyn till be- folkningsutvecklingen ha haft 13 913 fler industrianställda år 1960 än vad som faktiskt var fallet för att behålla sin andel från år 1952. Mot bakgrund

50 km

. +1oo- +3125 — 99— + 99 6 O —100— -13913

; 200 500 1000 1500 2000 2500 3000 industrianställda

av den kraftiga befolkningsutvecklingen framträder Stockholmsregionens andelsminskning av landets totala antal industrianställda sålunda som syn- nerligen markant. Befolkningsutveckling och industriutveckling gick på in- tet sätt parallellt utan divergerade kraftigt inom denna region. Tages där- emot som i föregående avsnitt ingen hänsyn till befolkningsutvecklingen, blir för Stockholmsregionens vidkommande andelsminskningen mindre (- 6 941).

Andelsminskningarna för Stockholms (_ 13 913), Göteborgs (——6487) och Malmö (—4252) B-regioner var sålunda synnerligen framträdande, när de ses mot bakgrund av den relativt kraftiga befolkningsutvecklingen inom dessa regioner. Däremot blir de negativa värdena för Uppsala (— 1 025), Eskilstuna (— 998), Norrköpings (— 1 297), Borås (— 1 508), Örebro (—1 699) och Gävle (—1 238) B-regioner ungefär desamma eller mindre, när tillbakagången sättes i relation till befolkningsutvecklingen.

Mindre utpräglade minskningsregioner i Göta— och Svealand, som be— handlades i föregående avsnitt (sid. 66), återfinns i många fall även på fi- gur 2: 4. Dock kan flera mindre förändringar konstateras. I ett fåtal fall, där de negativa värdena i föregående avsnitt låg nära 0, kan B-regionerna t. o. m. uppvisa positiva värden, när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen (t. ex. Strängnäs, Kisa, Mjölby, Eksjö, Tomelilla, Hörby, Strömstads, Tidaholms, Sala och Hedemora B-regioner). Mer anmärkningsvärda förändringar i po- sitiv riktning erhålls för Kristianstads, Kinna/Skene och Arvika B-regioner.

Det stora antalet regioner i Norrland, som minskade sina andelar av lan- dets industrianställda mellan åren 1952 och 1960, återfinns i stort sett oför- ändrade, när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen, även om tillbaka- gången i de flesta fall är något mindre accentuerad. Hudiksvallsregionen får sitt negativa värde från föregående avsnitt förbytt i ett positivt, och Kram- forsregionens kraftigt minskade andel (— 775) blir betydligt mindre, sedd mot bakgrund av folkminskningen 1952—1960 (— 7).

Bland de B-regioner i Stockholms närhet, som enligt föregående avsnitt ökade sina andelar av de industrisysselsatta under undersökningsperioden (figur 2: 3), uppvisar Södertälje- och Nyköpingsregionerna en mindre in- dustriell tillbakagång, när hänsyn tas till den samtidiga starka befolk- ningsutvecklingen (figur 2: 4).

Däremot förstärks andelsökningarna för de 17 uppräknade B-regionerna i södra Jönköping, Kronobergs och norra Kristianstads län (sid. 74) yt- terligare, när befolkningsutvecklingen beaktas. Andelarna för dessa regio- ner har i det senare fallet ökat med 13 787 industrianställda.

Tidigare nämnda ökningsregioner i västra Skåne kvarstår liksom ök- ningsregionerna utefter västkusten samt Skövde-, Karlstads- och Karlsko- garegionerna, de båda senare dock med starkt reducerade värden. Befolk- ningsökningen inom Västeråsregionen har däremot i förhållande till hela riket varit så kraftig, att den tidigare påtalade stora andelsökningen av de

industrianställda (+ 1 566) förbytts i en kraftig andelsminskning (— 765), när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen.

Sammanfattningsvis kan för Göta- och Svealand sägas, att den spridning av de industrianställda under 1950-talet, som påtalades i föregående av- snitt, framstår som ännu mera markant, när hänsyn tas till den regionala befolkningsutvecklingen under samma tid. Särskilt starkt framträder stor- stadsområdenas minskade andelar av landets industrianställda mot bak- grund av befolkningstillväxten inom dessa. Likaså accentueras omfördel- ningsvinsterna för det inre av Götaland. En förskjutning av de industri- anställda till områden sydväst om en linje Karlstad—Oskarshamn blir sär- skilt märkbar, när hänsyn tas till den regionala befolkningsutvecklingen.

De fem norrlandsregioner, som uppvisade påtagligt ökade andelar av rikets industrianställda enligt beräkningarna i föregående avsnitt (Örn— sköldsviks-, Skellefteå-, Luleå-, Gällivare/Malmbergets- och Kiruna-regio- nerna) får ökade andelar, även när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen.

2.2.3 Produktionsutvecklingen inom industrin mellan åren 1952 och 1960

Undersökningen baseras liksom i föregående avsnitt på den officiella in- dustristatistiken. I detta avsnitt skall emellertid den industriella utveck- lingen studeras med utgångspunkt från industrins förädlingsvärde, dvs. salutillverkningsvärdet minus kostnader för råvaror, emballage, bränsle, elenergi och bortlämnade lönearbeten.

För att möjliggöra jämförelser har 1960 års förädlingsvärden omräk- nats i 1952 års priser, vilket skett industrigruppvis för var och en av de 1 031 primärkommunerna, varefter industrigruppernas omräknade värden summerats kommun för kommun.

Totalt för hela riket ökade de studerade industrigruppernas förädlings- värden sammanlagt med 4,5 miljarder kronor under undersökningsperio- den, räknat i 1952 års penningvärde. Detta motsvarar en relativ ökning med 38,1 procent. Industriproduktionen ökade således betydligt kraftigare än antalet anställda inom industrin, dvs. de industrianställdas produktivitet steg betydligt under perioden 1952—1960.

Den industriella utvecklingen under 1950-talet, mätt i förädlingsvärden, var väsentligt olika inom skilda delar av landet. Denna regionalt ojämna utveckling fick till följd regionala omfördelningar och förskjutningar av den svenska industrins förädlingsvärden, på samma sätt som den ojämna sysselsättningsutvecklingen åstadkom regionala omfördelningar av de in- dustrianställda.

Åtskilliga av de regioner, som fick sina andelar av rikets industrianställ— da minskade enligt figur 2: 3 återfinns med vita cirkelytor även på figur 2: 5 och utgör således förlorande parter även vid de regionala omfördelningarna av industrins förädlingsvärden,

Stockholms och Malmö B—regioner fick sina andelar av industrins totala

50 km

. + 2.000— + 143.203

— 1.999— + 1.999

O "2.000 — 52903”

förädlingsvärde kraftigt reducerade mellan åren 1952 och 1960. Däremot ökade Göteborgsregionen sin andel något. Uppsala, Eskilstuna, Linköpings, Motala, Örebro, Kristinehamns, Västerås, Ludvika och Faluns B-regioner hade lägre andelar av rikets industriproduktion år 1960 än är 195-2.

Av de 21 regioner i Norrland som hade minskade andelar industrianställ- da fick 11 på motsvarande sätt sina produktionsandelar minskade. För fle- ra av dessa 11 var andelsminskningarna obetydliga (grå cirkelytor på figur 2: 5). Andelsminskningar av betydelse hade endast Söderhamns, Hudiksvalls, Härnösands, Lycksele och Gällivare/Malmbergets B-regioner.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att främst Stockholms- och Malmöregionerna samt en rad industriregioner i Götaland och Svealand förlorade betydande andelar av den industriella produktionen i landet, mätt i förädlingsvärde, under 1950-talet.

De förlorade produktionsandelarna har övertagits av områden som ökat sina andelar.

Tidigare nämnda expansionsregioner i Stockholms närhet återfinns som ökningsområden på figur 2: 5. Omfördelningarna och förskjutningarna av industrins förädlingsvärden var delvis riktade mot inre delarna av södra Götaland. Andelsökningarna inom detta område var dock icke fullt så mar- kanta beträffande produktionsvolym som beträffande industrianställda (jfr figur 2: 3 och 2: 5).

Ett framträdande stråk av regioner, som ökade sina produktionsandelar väsentligt, sträcker sig från Uddevalla och Trollhättans B—regioner åt nord- öst över Svenljunga-, Ulricehamns-, Kinna/Skene-, Falköpings-, Skövde-, Mariestads-, Säffle-, Karlstads-, Karlskoga-, Hagfors-, Lindesbergs-, Avesta-, Hofors-, Sandvikens- och Borlängeregionerna.

Den spridning av de industrianställda från gamla industricentra och myc- ket stora befolkningsagglomerationer inom Göta- och Svealand under pe- rioden 1952—1960, som påtalats härovan, motsvaras i grova drag av en utspridning av industriproduktionen, mätt i förädlingsvärde.

För Norrlands vidkommande visar omfördelningen av förädlingsvärdena en något annan bild än omfördelningen av de industianställda. Flera regio- ner i kustbandet hade anmärkningsvärda produktionsandelsökningar. Men inom flera av dessa regioner motsvaras produktionsökningarna på intet sätt av sysselsättningsökningar. Andelsökningarna särskilt för Kramfors, Sundsvalls, Örnsköldsviks, Umeå, Skellefteå, Luleå, Piteå och Kalix B-re- gioner framträder tydligt på figur 2: 5.

2.3 Nyetableringar, flyttningar och filialutläggningar under åren 1946—1961

Som närmare framgår av bilaga I har en undersökning verkställts av den industriella ny- och omlokaliseringen under åren 1946—1961. Denna under- sökning omfattar 792 produktionsenheter eller arbetsställen med minst 25

Fig. He

UNDER 1946—1961 NYETABLERADE, FLYTTADE ELLER SOM FILIALER UTLAGDA PRODUKTIONSENHETER

MED MINST 25 ANSTÄLLDA

M

nzrnonuczun vm AI KARTOGIAFISKA lus'rnu'm' mu myror-(m.m im

!

_, 0091

I

(1)

ODSI. LL

Lu 007l D U 0021

G. TÖRNOVIST: STUDIER I INDUSTRILOKALISERING

64 00

6300 6200

åA Båc 0515 FåG H | J K

anställda vid undersökningstillfället vilka lokaliserats, dvs. nyetablerats, flyttats eller utlagts som filialer under den angivna tidsperioden. Den re— gionala spridningen av dessa enheter framgår av figur 11 a och b.

Nedre siffran i varje cell på figur 11 a och b anger antalet enheter som 10- kaliserats till cellen under perioden, och den övre siffran anger antalet an— ställda vid dessa anläggningar. Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad har på särskilt sätt markerats på kartan. Eventuella omlokaliseringar inom cell om 10 X 10 km eller inom de markerade storstadsregionerna be- traktas ej som lokaliseringar och har ej registrerats på kartor eller i tabel- ler.

För att få en översiktlig bild av den regionala spridningsbilden har cel- ler om 10 )( 10 slagits ihop till celler om 50 x 50 km. De större ytelementen har markerats på figur 11. Storstadsregionerna kvarstår som speciella yt- element. Till cellerna refereras med hjälp av koordinatbeteckningarna i kartans kanter.

Söder om cellrad 12 förekommer ingen cell om 50 x 50 km där icke nå- » gon industrilokalisering har skett. Med undantag av själva kustlandet sak- nar däremot de flesta celler i Norrland lokaliseringar.

De tre markerade storstadsregionerna rymmer sammanlagt 147 arbets- ställen (18,6 procent av samtliga) med 9057 anställda (13,9 procent av samtliga). Inom ett sammanhängande område i norra Kristianstads, Ble- kinge och Kronobergs län återfinns 120 (15,2 procent) av samtliga stude- rade arbetsställen med 11183 anställda (17,1 procent). Området bildar kärna i det expansionsområde, som omnämndes på sid. 00

Ytterligare några celler i Göta- och Svealand uppvisar betydande kon- centrationer. Men i stort sett kännetecknas lokaliseringen inom dessa delar av landet av stor spridning.

Sex celler i norra Götaland, G 7, G 8, (med bl. a. Västervik, Valdemarsvik och Norrköping), E 7 (Jönköping), D 8 (Skövde, Falköping), C 7 (Borås, Alingsås) samt B 8 (Uddevalla) rymmer 82 nya arbetsställen (10,4 procent) med inte mindre än 11576 (17,8 procent) anställda. Tre celler, F 10 (Öre- bro), G 10 och G 11 (bl. a. Eskilstuna och Västerås) samt H 13 (Gävle) bidrar tillsammans med 65 arbetsställen (8,2 procent) med 5 170 anställda (7,9 procent).

Inom storstadsregionerna och de ovan redovisade områdena återfinns sålunda sammanlagt över hälften (ca 52 procent av samtliga arbetsställen i undersökningen med över hälften (ca 57 procent) av de anställda.

Den absoluta spridningsbilden kan kompletteras med en relativ, varvid antalet anställda vid produktionsenheter, lokaliserade perioden 1946—1961, ställs i relation till antalet industrianställda i området (cellen) före år 1946.

De lägsta relativa värdena i Göta- och Svealand erhålls. för Stockholms- och Göteborgsområdena samt utefter Öresund. Vissa äldre industriom- råden får också låga värden. Nylokaliseringen inom dessa områden för-

mår inte göra sig gällande, då de ställs i relation till den redan tidigare omfattande industrin inom dessa.

De högsta relativa värdena uppnås inom ett område med bl. a. orterna Värnamo, Växjö, Älmhult och Olofström. Även områdena kring Uddevalla och Mariestad får höga relativa tal. På ett visst avstånd från storstäderna uppstår »ryggar» av relativt höga värden. Inom Norrland är lokaliseringar- na koncentrerade till ett fåtal områden.

De fåtaliga lokaliseringarna till Norrland är koncentrerade till celler huvudsakligen utefter kusten. Som enda större koncentration framträder lokaliseringen av 11 enheter med 1 103 anställda till H 17 (huvudsakligen Sundsvall).

Mindre vita ytor framträder bl. a. i norra och västra Svealand samt i Dalsland och östra Götaland med undantag av själva kustbandet.

Särskilt inom Göta— och Svealand har lokaliseringarna under perioden 1946—1961 ägt rum utefter viktigare kommunikationsleder. Uteslutes stor— stadsregionerna, har sålunda över 90 procent av samtliga övriga lokalise- ringar skett till orter vid järnväg. Omgiven av vita ytor framträder t. ex. järnvägssträckningarna Halmstad—Gislaved och Värnamo—Alvesta—Växjö _Emmaboda. Vinkelrätt mot den senare sträckningen framträder tydligt Malmö—Hässleholm—Älmhult—Alvesta. Stambanan Göteborg—Hallsberg kan följas relativt lätt liksom sträckan Nässjö—Norrköping.

2.3.1 De lokaliserade enheternas fördelning på olika industrigrupper Det är uppenbart, att spridningshilderna är väsentligt olika för skilda in- dustrigrupper.1 Det »regionala mönstret» är ganska karaktäristiskt för'vis— sa industrigrupper.

Produktionsenheterna inom gruvindustri, jord- och stenindustri, träin- dustri samt massa- och pappersindustri kännetecknas av stor regional spridning. Lokaliseringar till storstadsregionerna förekom endast i sam- manlagt åtta fall. De bestod av enstaka murbruks- och cementvarufabriker och snickerier och var mycket små (omfattande 0,6 % av samtliga anställda vid av lokaliseringar berörda företag). Lokaliseringar till små tätorter var vanliga. 67 procent av arbetsställena med 66 procent av de anställda inom dessa grupper återfinns inom tätorter med mindre än 5 000 invånare eller utanför tätorter. Rena glesbygdslokaliseringar förekom företrädesvis inom dessa grupper. Åtskilliga av dessa anläggningar bearbetar tunga och skrym- mande primära råvaror med lågt handelsvärde och är mer eller mindre knutna till punktuella (gruvor, stenbrott, grustag) eller areella (skog) rå— varukällor.

1 De industrigrupper som förekommer i industristatistiken är följande: gruvindustri, metall- och verkstadsindustri, jord— och stenindustri, träindustri, massa- och pappersindustri, grafisk industri, livsmedelsindustri, dryckesvaru— och tobaksindustri, textil- och sömnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri, kemisk och kemisk-teknisk industri.

Inom livsmedelsindustrin märks flera råvarubundna fiskberedningsan- stalter och fiskkonservfabriker utefter västkusten samt i Simrishamn och Karlskrona samt några till sina råvaruområden knutna kött-, grönsaks- och fruktkonservfabriker samt sylt- och saftfabriker (Österlöv, Kumlä, Laholm, Sköllersta, Visby, Falkenberg). Längre transporter av den lätt— förstörbara och i förhållande till den färdiga produkten tunga och skrym— mande råvaran torde knappast vara ekonomiskt lönande.

Inom storstadsregionerna återfinns framför allt produktionsenheter inom bageriindustri samt slakterier och köttvaruindustri, vilka främst betjänar en lokal marknad.

Av den grafiska industrins produktionsenheter lokaliserades 86 procent med 88 procent av de anställda till Stor-Stockholm och Stor-Göteborg.

Arbetsställen inom läder-, hår- och gummiuaruindustrin har i stor ut- sträckning koncentrerats till två mindre områden. I Örebrocellen och an- gränsande celler om 50 X 50 km samt i Tranås återfinns 42 procent av enheterna med 31 procent av de anställda. Inom dessa områden var det med något enstaka undantag fråga om skoindustri respektive päls- och skinnvarufabriker med gamla traditioner i dessa bygder. Av skofabrikerna utanför Örebro har de flesta flyttats från eller lagts ut som filialer till före- tag i Örebro.

Av anläggningarna inom metall- och verkstadsindustri har 24 procent .. med 15 procent av de anställda lokaliserats till storstadsregionerna. Ytter- ligare 23 procent av enheterna med 39 procent av de anställda har lokali- serats till Uddevalla-, Borås- och Gävleområdena samt till nio samman- hängande områden inom norra Kristianstads, Blekinge och delar av Krono- bergs och Jönköpings län.

Storstadslokaliseringar förekom främst inom undergruppen elektrotek- nisk industri. 36 procent av gruppens anläggningar var belägna inom Stor- Stockholm och Stor-Göteborg. Dessa anläggningar var emellertid genom- snittligt betydligt mindre än de utanför dessa områden lokaliserade anlägg- ningarna.

Lokaliseringarna av produktionsenheter inom textil- och sömnadsindustri Visar icke några mera markanta koncentrationer av objekten. Endast 8 procent av arbetsställena med 6 procent av de anställda finns inom stor- stadsområdema. 74 procent av enheterna med 66 procent av de anställda förlades till tätorter med mindre än 20 000 invånare, 60 procent av enheter- na med 50 procent av de anställda till tätorter med mindre än 10 000 invå- nare. Anläggningarna är spridda över hela Götaland med undantag av de östligaste delarna. Några av företagen lokaliserades till Bergslagen. En viss koncentration av de anställda inom denna industrigrupp till medelstora och större tätorter som Borås, Växjö, Hässleholm, Skövde, Karlskrona, Kris- tinehamn, Västerås, Enköping och Fagersta kan dock konstateras.

Tabell 2:5. Antalet studerade produktionsenheter (arbetsställen, lokaliserade 1946—1961, storlek (folkmängd enl.

. _ Metall- och _ Pappers- . . Industrigrupp Grusxgiädu verkstads— s & 251.111 daglii Träindustri och massa- .Gädf'tsg industri industri "** ”5 " Antal Antal Antal Antal Antal Antal Tätortsklasser Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Storstadsregio- nerna ......... 87 5 494 5 256 3 151 18 1 183 60 000— . . . 22 2 330 1 31 1 50 2 95 50 000—59 999. . . 10 1 585 40 000—49 999. . . 6 751 1 36 1 167 30 000—39 999. . . 13 6 325 1 47 1 85 20 000—29 999. . . 11 626 1 122 1 33 2 105 10 000—19 999. . . 40 4 986 2 428 3 310 1 37 5 000— 9 999. . . 40 4 146 6 548 7 244 2 500— 4 999. . . 43 2 970 4 174 8 499 1 335 1 000— 2 499. . . 42 3 104 7 419 9 467 2 107 1 67 500— 999. . . 2 172 17 1 223 2 405 6 681 3 328 200— 499. . . 18 1 232 2 68 13 891 1 64 Utanför tätort. . . 50 12 678 4 139 9 363 Totalt 3 222 361 35 450 36 2 673 61 3 774 11 1 143 21 1 345

2.3.2 Lokaliseringarna fördelning på tätorter av olika storlek

De lokaliserade anläggningarna har fördelats på tätorter av olika storlek. Som tätort räknas därvid i enlighet med 1960 års folkräkning bebyggelse- agglomerationer med minst 200 invånare.

Vid storleksgrupperingarna av tätorterna har befolkningssiffrorna i 1960 års folkräkning genomgående använts. För att utröna, vilka storlekstyper av tätorter, som verkat attraktiva för industrin under undersökningspe- rioden, hade det varit önskvärt, att befolkningssiffrorna för varje tätort ut- gjort de vid varje lokaliseringstillfälle aktuella. Vidare borde hänsyn tas även till orternas varierande influensområden och närheten till eventuella större tätorter etc. Lämpliga centralitetsmått och tätortsgrupperingar med utgångspunkt från dessa som alternativ till befolkningstalen skulle slut- ligen ur flera synpunkter ha varit att föredraga. Dessa krav har emellertid icke kunnat tillgodoses i denna översiktliga analys.

Arbetsställenas och de anställdas fördelning på tätorter av olika storlek framgår av tabell 2: 5. Av tabellen framgår också skillnader mellan olika in— dustrigrupper.

Som framgår av tabellen är det mycket ovanligt med rena glesbygdslo- kaliseringar. Endast 4,5 procent av anläggningarna med 2,5 procent av de an- ställda har lokaliserats till platser utanför tätorter. Andelen glesbygdsloka—

samt antalet anställda vid dessa, fördelade på olika industrigrupper och tätorter av olika 1960 års folkräkning)

Dryckes- Textil- och Läder-, hår- Kemisk och varu- och sömnads— och gummi— kemisk-tek- 1—11 tobaksind. industri varuindustri nisk industri

Livsmedels- industri

Procentuell Anta Antal Antal Antal Antal Antal fördeln. på tätortsklasser Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. 8 357 1 34 14 775 3 99 8 708 147 9 057 18,6 13,9 3 179 1 33 18 1 176 4 410 4 964 56 5 268 7,1 8,1 10 1 585 1,3 2,4 1 90 1 75 1 111 1 40 12 1 270 1,5 1,9 3 203 5 564 23 7 224 2,9 11,1 2 96 9 1 660 2 70 28 2 712 3,5 4,2 4 115 24 1 923 10 662 1 62 85 8 523 10,7 13,1 5 249 19 1 578 8 416 3 364 88 7 545 11,1 11,6 3 287 19 1 016 8 441 5 385 91 6 107 11,5 9,4 1 45 31 2 038 1 42 3 193 97 6 482 12,2 9,9 4 182 1 37 20 867 7 376 2 135 64 4 406 8,1 6,8 5 257 11 513 2 179 3 214 55 3 418 6,9 5,2 1 44 7 247 1 60 1 37 36 1 618 4,5 2,5 2 104 4 179 178 12 468 47 2 795 36 3 062 792 65 215 99,9 100,1

liseringar är speciellt hög inom gruvindustri, jord- och stenindustri samt träindustri. De i materialet ingående anläggningarna är i anmärkningsvärt stor ut— --—-—_»---— sträckning lokaliserade till små tätorter. 31,7 procent av enheterna med 24,4 procent av de anställda har lokaliserats till tätorter med mindre än 2 500 invånare eller i ett fåtal fall till platser utanför tätorter. I tätorter

I med mindre än 5 000 invånare återfinns 43,2 respektive 33,8 procent av

* materialet. Höjes taket till 10 000 invånare infångas 54,3 respektive 45,4

!

pli 0

procent av lokaliseringarna och de anställda vid dessa.

Utesluts de tre storstadsregionerna, som tillsammans mottagit 18,6 res— pektive 13,9 procent av nytillskotten, har övriga tätorter med 20 000 inv. eller mer sammanlagt valts som lokaliseringsort för 16,3 procent av samt- liga arbetsställen med 27,7 procent av de anställda. Arbetsställena inom denna grupp är tydligen genomsnittligt relativt stora.

Det bör emellertid påpekas, att antalet tätorter och tätortsinvånare är väsentligt olika inom de olika storleksklasserna, varför jämförelser av detta slag måste göras med stor försiktighet.

Som framgår av tabell 2: 6 är antalet lokaliserade enheter per tätort helt naturligt väsentligt högre inom tätortsklasser med stora tätorter än för klasser med små tätorter. I den högsta klassen t. ex. går det i genomsnitt

Tabell'2:6. Antal 1946—1961 lokaliserade produktionsenheter och anställda vid dessa i relation till antal tätorter och tätortsinvånare inom olika tätortsklasser

Antal

Antal

Tätortsklass .. Inv.i Produk- _. 0'100 d (antal invänare) Tatort" 1 OOO-tal tionsenhet Ansmuda ,, ,,

a b c d

............ 13 2 318 15 910 7

20 000—49 999 ............ 26 744 63 11 206 242 15 10 000—19 999 ............ 38 542 85 8 523 224 16 5 000— 9 999 ............ 69 476 88 7 545 128 16 1 000— 4 999 ............ 387 812 188 12 589 49 15 500— 999 ............ 399 279 64 4 406 16 16 200— 499 ............ 889 283 55 3 418 6 12 Samtliga tätorter 1 821 5 454 | 756 63 597 42 12

drygt 16 lokaliserade enheter per tätort, medan det i den lägsta klassen går 0,06. Först i storleksklassen 5 000—9 999 invånare uppnås en lokalisering per tätort.

I förhållande till tätortsbefolkningen inom de olika storleksklasserna är antalet anställda vid de studerade produktionsenheterma tämligen jämnt fördelade på alla storleksklasser under 50 000 invånare. Lokaliseringsfre- kvensen, mätt i antal anställda vid nylokaliserade enheter per 1 000 tätorts- invånare, är emellertid anmärkningsvärt låg för landets tätorter med 50 000 invånare eller mer.

2.3.3 Lokaliseringsorsaker enligt uppgifter från företagen

Samtliga de i undersökningen ingående företagen har tillskrivits och bl. a. tillfrågats angående orsakerna till lokaliseringen. För att i någon mån nor- mera svaren har nio lokaliseringsorsaker angivits på de frågeblanketter, som använts. De olika orsaksalternativen framgår av tabell 2: 7.

Företagsledningarna angav lokaliseringsorsaker genom markeringar i rutor i anslutning till de olika orsaksalternativen. Flera markeringar kunde förekomma. Vidare frågades efter, vilka av de markerade orsakerna, som varit avgörande vid valet av lokaliseringsplats, varvid den främsta orsaken skulle sättas främst etc.

De angivna svaren måste behandlas med stor försiktighet, då deras till- förlitlighet är omöjlig att fastställa. I vissa fall kan de bygga på objektiva bedömningar, vilka gjorts inom ett företag exempelvis i samband med en nyligen företagen flyttning eller filialutläggning. I andra fall kan de i sam- band med ifyllandet av blanketterna gjorda bedömningarna av vilka fak- torer, som varit avgörande för lokaliseringen, vara mer eller mindre subjek- tiva. Det kan icke utan vidare förutsättas, att lokaliseringarna skett efter noggranna och allsidiga prövningar av olika förläggningsalternativ. Det

Tabell 2:7. Lokaliseringsorsaker enligt blankeltsvaren

Kol. A. Procent av totala antalet blanketter, på vilka resp. markering förekommer. B. Markeringarnas procentuella fördelning på de angivna orsaksalternativen.

Industrigrupp1 1 2 3 4 5 6 7 o. 8 9 10 Angivna lokaliseringsorsaker A A A A A A A A A A A B

Ledig industrilokal eller

Lokaliseringsorten tillika

lämplig tomtmark. . . . 54,0 13,9 49,2 81,8 76,2 43,2 52,8 48,9 53,3 51,4 25,8 God tillgång på arbets- kraft ................ 47,4 33,3 39,3 63,6 19,0 25,0 67,4 72,3 40,0 49,9 25,0

företagsledarens hem- ort ................. 25,8 19,4 27,9 9,1 23,8 9,1 25,8 27,7 23,3 24,4 12,2 Goda kommunikationer . 22,2 22,2 16,4 9,1 23,8 22,7 20,8 21,3 23,3 21,2 10,7 Nära till avsättningsom-

rådet ............... 17,5 41,7 6,6 9 1 33,3 34,1 4,5 6,4 20,0 15,4 7,7 Näratillråvaruområdet . 100,0 3,6 47,2 29,5 45:5 0,0 36,4 6,7 8,5 10,0 11,5 5,8 Kommunala stödåtgär—

der ................. 13,9 2,8 14,8 9,1 4,8 2,3 7,9 17,0 10,0 11,1 5,6 Goda servicemöjligheter. 7,2 5,6 3,3 0,0 4,8 9,1 3,4 6,4 6,7 5,8 2,9 Övriga orsaker ......... 8,6 16,7 19,7 36,4 0,0 4,5 4,5 4,3 6,7 8,5 4,2

Summa 100,0 200,2 202,8 206,7 263,7 185,7 186,4 193,8 212,8 193,3 199,2 99,9

1 Industrigrupperna är: 1. Gruvindustri, 2. Metall- och verkstadsindustri. 3. Jord— och stenindustri, 4. Träindustri, 5. Massa- och pappersindustri, 6. Grafisk industri, 7. Livsmedelsindustri, 8. Dryckesvaru— och tobaksindustri, 9. Textil- och sömnadsindustri, 10. Läder-, hår— och gummivaruindustri, 11. Ke- misk och kemisk-teknisk industri.

ligger därvid nära till hands att tänka sig, att uppgiftslämnaren vid an- givandet av olika faktorer, som varit avgörande för valet av lokaliserings- ort, omedvetet gjort efterrationaliseringar.

Urvalet, formuleringarna och uppställningen av de olika orsaksalternati- ven kan också tänkas ha påverkat svaren.

En sammanställning av blankettsvaren återfinns i tabell 2: 7. I denna har svaren särredovisats för olika industrigrupper.

För varje industrigrupp har angivits, på hur många procent av blanketter- na, som respektive orsaksmarkering förekommer (kolumn A). Av procent- talen på nedersta raden framgår, att flera markeringar kan förekomma på varje blankett.

Endast de tre orsaker, som angivits som de främsta på varje blankett, har dock medtagits i sammanställningen. I summakolumnen längst till hö— ger har även markeringarnas procentuella fördelning på de olika orsaks- alternativen angivits (kolumn B).

Bland lokaliseringsorsakema för samtliga upptagna industrigrupper do- minerar ledig industrilokal eller lämplig tomtmark (orsaken markerad på 51 procent av blanketterna) och god tillgång på arbetskraft (50 procent av blanketterna). Arbetskraften som lokaliseringsfaktor är emellertid obetyd-

lig i storstadsregionerna (18 procent). Det är inom dessa vanligen fråga om speciellt kvalificerad sådan. Uteslutes blanketterna från dessa regioner, blir denna faktor helt dominerande (ca 70 procent).

På ca 24 procent av blanketterna har angivits, att lokaliseringsorten tillika är företagsledarens hemort.

Enligt Dahméns undersökning av den industriella företagarverksamheten under mellankrigstiden1 grundades omkring 80 procent av de i undersök- ningen medtagna företagsenheterna på företagsgrundarens eller någon av företagsgrundarnas vistelseort. Författaren pekar därvid på att större de— len av de för mellankrigstiden nya enheterna inte fick sin lokalisering be- stämd efter någon lokaliseringskalkyl, där ett flertal olika alternativ vägts mot varandra. »I flertalet fall låg det uppenbarligen så till att någon före- tagsbildning inte skulle ha blivit av, om inte möjlighet yppat sig på samma ort.» I ett stort antal fall, där lokaliseringen skedde till annnan ort, bestäm- des denna av att företagsgrundaren där tidigare haft eller fortfarande hade sitt eget eller sin hustrus föräldrarhem.

Att de i kommitténs undersökning ingående anläggningarna i mindre utsträckning än de i Dahméns undersökning medtagna lokaliserats till fö- retagsgrundarens bostads- eller vistelseort, torde i första hand bero på att kommitténs undersökning omfattar större produktionsenheter. Dahméns undersökning omfattar nämligen huvudsakligen de arbetsställen, vilka in- gick i kommerskollegii industristatistik. Som framhålles i bilaga I sid. 87 torde generellt sett olika lokaliseringsalternativ i större utsträckning över- vägas vid etablering av större enheter än vid etablering av mindre.

Den industriella miljön på en ort tycks vara en viktig faktor för upp- komsten av nya produktionsenheter. Man skulle därvid kunna tala om ett slags »grannskapseffekt». Enligt en undersökning är 1950 av William-Ols- son om industriutvecklingen inom Halmstad-Nässjö Järnvägars trafikom- råde2 hade nya produktionsenheter inom området i mycket stor utsträckning tillkommit i nära anslutning till äldre sådana. De nya arbetsställena var i många fall mycket små (mindre än fyra arbetare). Företagsgrundarna var i allmänhet från bygden och hade börjat som anställda vid äldre företag och senare startat eget. William-Olsson framhåller sålunda att i industri- bygdern'a har en miljö uppkommit, som är gynnsam för den, som vill börja en tillverkning. Han är omgiven av personer, som ofta delar med sig av sina erfarenheter och som lånar ut maskiner och produktionskapacitet. De ny- grundande arbetarna har också under tidigare skeden ofta gjort detta i samförstånd med sina arbetsgivare, och upprinnelsen till ett mycket stort antal företag har varit ett kvällsarbete vid sidan av vanlig dagsanställning. I denna miljö kan, vad lokalerna beträffar, utvecklingsgången i olika varia-

1 E. Dahmén: Svensk industriell företagarverksamhet. Uppsala 1950. 3 W. William-Olsson, P. Fries: Halmstad Nässjö Järnvägar och näringslivet i deras trafik- område. Halmstad 1950.

|

tioner tecknas med serien köket -—- finrummet —- en primitiv fabriksbyggnad på den egna tomten en stor fabriksbyggnad. Flertalet av dessa industrier har sin upprinnelse i beställningar på orten.

Liknande förhållanden har beskrivits i en brittisk undersökning angåen- de etableringar av medelstora och små anläggningar inom ett koncentrerat och specialiserat industriområde kring Birmingham. Inom detta område har det varit relativt lätt för en branschkunnig förman eller annan anställd att bryta sig ut ur det gamla företaget och starta eget inom samma bransch, för vilken miljön på orten sedan gammalt är gynnsam. Få överlever konkur- rensen. Men de goda möjligheterna för den yrkesskicklige att åter få an- ställning inom den egna branschen gör, att många försöker. Liknande kon- stateranden har också gjorts i en amerikansk undersökning.

Goda kommunikationer anses ha påverkat det aktuella valet av lokali- .-

seringsort enligt 21 procent av blanketterna i kommitténs undersökning.

Övriga faktorer har fått relativt få markeringar. Nära till råvaruområdet har angetts som lokaliseringsorsak på 12 procent av blanketterna, nära till avsättningsområdet på 15 procent av dessa. För många av produktionsen- heterna inom storstadsregionerna har emellertid närheten till marknaden varit av avgörande betydelse för valet av lokaliseringsort (40 procent). Det andra orsaksalternativet med många markeringar inom storstadsregioner- na, ledig industrilokal, kan knappast förklara lokaliseringarna till dessa re- gioner, utan får uppfattas som en orsak till att företagen valt den aktuella lokaliseringsplatsen inom regionerna.

På 11 procent av blanketterna slutligen har uppgivits, att kommunala ,

stödåtgärder påverkat lokaliseringen, dock i mycket liten omfattning inom storstadsregionerna (2 procent).

Vissa karaktäristiska skillnader mellan industrigrupperna kan utläsas av sammanställningen av lokaliseringsorsakerna.

Förutom inom gruvindustrin har inom jord- och stenindustrin (47 pro- cent), träindustrin (30), massa- och pappersindustrin (46) samt livsmedels- industrin (36) närheten till råvaruområdet angivits som en viktig lokali- seringsorsak. Vidare har arbetskraftsfaktorn fått särskilt många marke- ringar inom textil- och sömnadsindustrin (67 procent) och läder-, hår- och gummivaruindustrin (72). Etableringar på företagsledarens hemort syns vara särskilt vanliga inom träindustrin (28 procent) samt läder-, hår- och gummivaruindustrin (28). Etableringarna inom storstadsregionerna av ar- betsställen inom textil- och sömnadsindustrin har i stor utsträckning (50 procent) skett på företagsledarens hemort. Närheten till avsättningsområ- det har fått de proportionellt sett flesta markeringarna inom den grafiska industrin (33 procent), livsmedelsindustrin (34) samt jord- och stenindu- strin (42).

Att exempelvis sådana faktorer som goda kommunikationer och service- möjligheter fått förhållandevis få markeringar torde knappast kunna tol-

kas så, att dessa faktorer skulle vara av liten betydelse vid företagsledning- arnas val av lokaliseringsort. Förhållandet torde snarare vara det, att flera orter i dessa avseenden erbjuder ungefär likartade förhållanden. Vid valet mellan flera sådana orter kan därvid sådana faktorer som exempelvis ledig industrilokal och kommunala stödåtgärder bli utslagsgivande. Det är inte nödvändigtvis de största kostnadsslagen, som blir avgörande för lokalise- ringen, utan de, som varierar mest regionalt.

2.3.4 Omlokaliseringar Särskilt intresse har ägnats de omlokaliseringar, som företagits under un- dersökningsperioden. Med omlokalisering avses därvid dels total flyttning av en produktionsenhet (arbetsställe), dels splittring av en tidigare produk— tionsenhet genom utläggning av filial, varvid delar av produktionen om- lokaliserats. Regeln har i detta fall varit, att produktion av samma slag skall bedrivas vid moderanläggning och filial.

Tabell 2:8. Omlokaliseringarnas omfattning 1946—1961 industrigruppvis

Antalet omlokaliserade arbetsställen samt antalet sysselsatta vid dessa irelation till motsvarande uppgifter för totala antalet lokaliseringar.

Omlokalise- ringarnas Omlokaliseringar Lokaliseringar 213331? antalet loka- liseringar Industrigrupp Antal arbetsställen Antal 2333; syssel- c » 100 d - 100 Fili- Flytt- Antal .. satta aler ningar Totalt syssel— stallen vid e e I satta vid a b c a + b e f g h 1 Gruvindustri ........... 3 222 2 Metall- och verkstads- industri .............. 84 66 150 18 937 361 35 450 42 53 3 Jord- och stenindustri. . . 10 2 12 1 275 36 2 673 33 48 4 Träindustri ............ 11 6 17 1 076 61 3 774 28 29 5 Massa- och pappersindu- stri ................. 2 1 3 306 11 1 143 27 27 6 Grafisk industri ......... 1 1 67 21 1 345 5 5 7 Livsmedelsindustri ...... 8 Dryckesvaru- och tobaks- 15 3 18 1 004 44 2 283 41 44 industri .............. 9 Textil- och sömnadsindu- stri ................. 73 22 95 8 105 178 12 468 53 65 10 Läder-, hår- och gummi- varuindustri .......... 14 10 24 1 466 47 2 795 51 52 11 Kemisk och kemisk-tek- nisk industri ......... 4 11 15 1 682 30 3 062 50 55 1—11 Samtliga industri- grupper ................ 213 122 335 33 918 792 65 215 42 52

.. -4=—w=_:4.-

Huvudkontor utan anslutning till egentlig produktion uppfattas ej som huvudanläggning, och en »filialutläggning», där endast huvudkontoret, even- tuellt i anslutning till försälj ningsorganisationen, blir kvar på den ursprung- liga lokaliseringorten, räknas därför som en flyttning. Det är icke ovanligt, att ett företags huvudkontor förläggs eller ligger kvar i en storstad, medan företagets produktionsenheter har en annan lokalisering.

För att flyttning eller filalutläggning skall registreras, måste den ha skett till annan cell om 10 x 10 km i det på kartorna använda rutnätet. Omlokaliseringar inom dessa celler har genomgående uteslutits.

Omlokaliseringar torde ge en speciellt god bild av eventuella lokaliserings- tendenser under en period. Generellt torde mera ingående överväganden ligga bakom valet av lokaliseringsort vid flyttningar och filialutläggningar än vid nyetablering. En viss tröghet eller tröskeleffekt måste övervinnas. En annan lokaliseringsort måste bedömas som avgjort fördelaktigare än den gamla. Vid utläggning av filialer i här använd bemärkelse måste faktorer verka, som ansetts väga tyngre än stordriftens och den samlade produktio- nens fördelar.

Flyttningarnas och filalutläggningarnas omfattning under undersöknings- perioden samt deras fördelning på olika industrigrupper framgår av tab. 2: 8.

Omlokaliseringarna under efterkrigstiden var omfattande. Av hela an- talet lokaliserade enheter under perioden 1946—1961 utgjordes 335 eller 42 procent av omlokaliseringar och vid dessa sysselsattes 33 918 eller 52 procent av antalet sysselsatta vid av lokaliseringar berörda företag. 64 procent av omlokaliseringarna utgjordes av filialutläggningar.

En stor del av dessa omlokaliseringar var riktade ut från storstadsre- gionerna. 134 arbetsställen med sammanlagt 17 361 sysselsatta flyttades ut eller lades ut som filialer från de tre storstadsregionerna tillsammans. Filialutläggningarma dominerade (67 procent). Omlokaliseringarna belyses i tabell 2: 9.

Från Stor-Stockholm har under undersökningsperioden 86 produktions- ' enheter med 11 933 sysselsatta flyttats ut eller lagts ut som filialer. Under samma period ingångsattes produktion vid 87 nya enheter med 5 782 sys- selsatta inom regionen. Utflyttningarna och filialutläggningarna kompen— serades således icke av nyetableringar inom storstadsregionen.

Den regionala fördelningen av de från Stor-Stockholm omlokaliserade arbetsställena framgår av figur 2: 6. Celler om 10 x 10 km, som mottagit en utflyttad eller som filial utlagd enhet, har fyllts i med svart. Om flera en- heter lokaliserats till samma cell, har cellmarkeringarna, en för varje lo- kalisering, upprepats och förskjutits något i förhållande till varandra för att framträda tydligt. Ortsnamn har utsatts i anslutning till de markerade cellerna. Siffrorna anger antal anställda vid enheter, som utflyttat eller lagts ut som filialer från Stor-Stockholm.

11.

] Norrland utanför kartbilden: (BD) Boden 50 552. Söderh. # (Y) Sundsvall 625 . Envuken * 50 . Duvnäs än 31. Av esta . Hagfors Kr) lbo ..._, 21.1. ' 51— - Sala PUpps. 113 ”1 "1311 08 Narrrt'rt . i % Enköp. ;Mörsta Vösterås' " ' E_n f 11 $% 1er IL mfl. 9.1". 54.3th _, 150 110 - & é. Orebra ' riefr. ÅSuffle & ' 20! Malmköp.1150340 " [X 19? 't V'"95ke'5 ..... Flea. ...... .. 1! L/ ps ' . 309 38 " " Katrineh. Vagnhör Nym:n:ish. 352 , 69 Muriest/ 35 yn,” n ,.BL 282 Kvarsebo % U Arnös .", ') Tibro -- Norrköp. RV ( '25 s*”"ä 311. (5; / [ ; Mjölb % 262 Valdemars !. JJ Allngsas Granna L ' '193 112. .Tranås 111. _ Barts " Jönköp. Vösterv. rv 25 342 Visby Hultsfr. C 366 .130 .Veddinge ( -------BG Falk.”. 151323ng ff ; 400 239 m b . "ett _n '32 Kalmar 102 Tingsryd 103 ;- :'u. Olofstr, X ;o? 'en Jsömjö litt Österlövw 595 & 11.36,1 % Karlskrna ; Tmelilla .si/ 0 5050 km 1 ] | 1 . Ystad % A B % c D & E F % G H 1 J

Fuge rsta 298. ______ * ' _ ' ___..—

1 Glava 115 Klössebol. Kö in 95 .. Efi—WN

Kris lneh. %

i 227

/Sköv

(Lavréstrom

Tabell 2:9. Från Stor-Stockholm, Stor—Göteborg och Malmö stad utflyttade eller som filialer utlagda produktionsenheter 1946—1961 Fördelning på industrigrupper

Stor-Stockholm Stor-Göteborg Malmö stad De tre storstadsregionerna

Antal syssel-

satta Fil- Utflyt- Fil- Utflyt- Fil- Utflyt-

vid ialer tade Totalt ialer tade Totalt ialer tade Totalt 0 + p

Antal arbetsställen Antal arbetsställen Antal arbetsställen Antal arbetsställen

Industri- gmpp Fil- Utflyt-

ialer tade Totalt

a h e f k 0 p q r

Hmmwwwwm I;

o— HH

I runt tal hälften av flyttningarna och filialutläggningarna avsåg orter inom en radie av 17 mil från centrala Stockholm. För övrigt märks en viss koncentration till Östergötlands, Kronobergs och Blekinge län.

Från Stor-Göteborg var det 25 produktionsenheter med 3 507 sysselsatta som utflyttade eller lades ut som filialer under perioden 1946—1961. (fi- gur 2: 7). Samtidigt etablerades emellertid 44 enheter med 2 285 sysselsatta inom regionen. Över hälften av de omlokaliserade enheterna förlades till orter inom Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län.

23 arbetsställen med 1 921 sysselsatta utflyttade eller utlades som filia- ler från Malmö stad (figur 2: 7). Inom staden etablerades samtidigt 16 ar- betsställen med 990 sysselsatta. Omkring tre fjärdedelar av de omlokalise— rade enheterna med Över hälften av de sysselsatta förlades till den skånska landsbygden inom en radie av 9 mil från centrala Malmö. Relativt små tät- orter (med under 5000 invånare enligt 1960 års folkräkning) övervägde bland dessa närliggande lokaliseringsorter.

De från Stor—Stockholm, Stor- -Göteborg och Malmö utflyttade eller som filialer utlagda produktionsenheterna sökte sig i allmänhet till skilda delar av landet. Ofta valdes tämligen närbelägna tätorter vid lokaliseringen.

Bland undantagen var textil- och konfektionsanläggningarna, som sökte sig till Bergslagen både från Göteborgs- och Stockholmsområdet, samt de anläggningar inom skilda industrigrupper, som från båda hållen lokalise- rades till Skaraborgs län. Betydligt påtagligare var emellertid koncentra- tionen till Kronobergs, Blekinge och' Kalmar län, dit produktionsenheter från alla tre storstadsområdena sökte sig. Enheternas koncentration till cell E 5 (Alvesta—Växjö) är särskilt markant.

Orsakerna till denna omfattande omlokalisering från storstadsregionerna kan utläsas av blankettsvaren från de 134 anläggningar, som ingår i mate- rialet.

På över 70 procent av blanketterna har god tillgång på arbetskraft an- , - givits som en av orsakerna till lokaliseringen, i övervägande flertalet fall den viktigaste. Den främsta orsaken till utflyttningen av hela eller delar av produktionen syns därvid ha varit rekryteringssvårigheterna i storstads— områdena under undersökningsperioden. Speciella svårigheter tycks ha fö- relegat i Stor-Stockholm.

I vissa fall var en allmän strävan att sänka produktionskostnaderna ge- nom utflyttning till områden med god tillgång på arbetskraft och lägre lö- ner avgörande. I andra fall råkade starkt expanderande företag i en tvångsé situation, genom att stor orderingång hastigt ökade arbetskraftsbehovet, som man icke ansåg sig kunna täcka till rimligt pris inom storstadsområdet med dess konkurrens om arbetskraften från andra industrier och från de starkt expanderande servicenäringarna.

Vid flera av de utflyttade eller som filialer utlagda företagsetnheterna har man efter flyttningen haft svårigheter att tillgodose behovet av "kvali-»

ficerad arbetskraft. Den arbetskraft, som var tillgänglig på den nya lokali— seringsorten, var många gånger helt oskolad inom branschen och ofta ovan vid industriarbete över huvud taget. Arbetarnas lägre produktivitet försäm- rade i sådana fall enligt uppgift produktionsresultaten under den första tiden på den nya lokaliseringsorten. Några exakta uppgifter om vilka för- luster de försämrade produktionsresultaten medförde och hur dryga igång- körningskostn'aderna var på den nya lokaliseringsorten, har ej kunnat er- hållas.

Särskilt besvärliga var förhållandena för företag, som behöver högt kva- lificerade tekniker och speciellt yrkesskicklig arbetskraft, t. ex. företag in- om den mekaniska verkstadsindustrin, särskilt den elektrotekniska samt den kemiska och kemisk-tekniska industrin. Företagsenheter, som flyttade ut helt, löste problemet delvis genom att medföra vissa tekniker, tjänste- män och arbetsledare. Oftast var emellertid endast en mindre del av arbets- styrkan villig att flytta.

Vid filialutläggningar, speciellt inom stora företag, har i vissa fall kon- struktions- och planeringsarbeten samt försäljningsorganisationen behål- lits i anslutning till moderanläggningen i storstaden. Vid filialanläggningar— na är mekaniseringen i sådana fall långt driven och arbetarna främst sys- selsatta med tempoarbeten.

I åtskilliga fall var en omfattande och kostsam yrkesutbildning nödvän- dig på den nya lokaliseringsorten.

Ledig industrilokal eller lämplig tomtmark har angivits som ett skäl för lokaliseringen på ca två tredjedelar av blanketterna. Svårigheterna att finna lämpliga lokaler till rimligt pris inom storstadsområdena var spe- ciellt under senare delen av undersökningsperioden stora.

Ett företag, som velat utvidga inom storstadsregionen, hade kanske tving- ats splittra sin verksamhet på flera arbetsställen, vilket medfört extra kostnader, eller i konkurrens med verksamheter, för vilka läget i storstads- regionen är en absolut livsbetingelse, tvingats betala ett mycket högt pris eller hög hyra för större lokal eller tvingats köpa dyr tomtmark och ådraga sig kännbara byggnadskostnader. Vetskapen om att byggnadstillstånd, så länge sådant erfordrades, eventuellt ej skulle komma att lämnas för ny- eller tillbyggnad kan möjligen också ha spelat in.

Ofta torde emellertid andra skäl än lockande industrilokal ha legat bak— om själva beslutet om utflyttning ur regionen. Däremot har ledig industri- lokal avgjort valet av ny lokaliseringsort. Lokalfaktorn är ofta samman- kopplad med arbetskraftsfaktorn.

Kommunala stödåtgärder på den nya lokaliseringsorten torde knappast ha förorsakat själva utflyttningen från storstadsområdet, men har inver— kat vid valet av lokaliseringsort, sedan utflyttning beslutats av andra skäl. På ca 20 procent av svarsblanketterna från de utflyttade eller som filialer utlagda anläggningarna har sådant stöd uppgivits. För de i detta avsnitt

aktuella fallen har billig tomtmark samt personalbostäder och yrkesut- bildning på kommunens bekostnad lockat företagsenheterna.

Vägrat byggnadstillstånd har uppgivits som flyttningsorsak på tre blan- ketter, samtliga från företagsenheter, vilka flyttat från eller utlagts som filialer till företag i Stockholm.

Önskan att komma närmare avsättningsmarknaden har angivits på 9 procent av blanketterna. Det är uteslutande fråga om filialutläggningar främst till företag inom mekanisk verkstadsindustri. Företag, som expan- derat, har ansett det nödvändigt att genom filialutläggning betjäna en lokal marknad i landsorten. Vanligen är det därvid fråga om anläggningar, som till främsta uppgift har att utföra monterings-, installations- och ser- vicearbeten.

Även när det gäller produktionsenheter, som lokaliserats till den huvud- sakliga råvaran, är det fråga om filialer, dock med ett undantag. 10 sådana enheter (9 procent av blanketterna), tillhörande jord- och stenindustri, trä- industri och livsmedelsindustri, finns med i det aktuella materialet. Dessa produktionsenheter har lagts ut för att bearbeta en tung och skrymmande eller lättförstörbar råvara, vilken vid långa transporter skulle dra stora transportkostnader, till mer lättransporterade halv- eller helfabrikat, vilka sedan vidareförädlats vid moderanläggningen och/eller sålts huvudsakligast inom storstadsregionen.

Det kan vara av intresse att jämföra den svenska undersökningen med en liknande, som utförts i Storbritannien. Den brittiska undersökningen avser omlokaliseringar under efterkrigstiden och har utförts inom The National Institute of Economic and Social Research.

I undersökningen presenteras bl. a. ett material, som sammanställts av handelsdepartementet (Board of Trade). Materialet omfattar produktions- enheter, som lades ut som filialer under en tidsperiod från mitten av 1945 till mitten av 1952. För att en filialutläggning skall registreras krävs, att den förlades i annan administrativ region än moderanläggningen. 49 ad— ministrativa regioner kommer till användning. Endast filialer med minst 10 anställda, och där hela företaget vid filialutläggningen sysselsatte minst 100 personer, har medtagits.

Materialet innehåller drygt 800 arbetsställen med nära 200 000 anställda. Av de anställda återfinns drygt 70 procent inom metall- och verkstadsin- dustri samt textil- och sömnadsindustri. Undergrupperna elektroteknisk industri och konfektionsindustri dominerar starkt bland filialerna (16 resp. 14 %). Närmare en tiondel av filialerna lades ner före undersökningspe- riodens slut. Den i särklass största omfattningen hade filialutläggningarna under åren 1946—1949.

Den regionala fördelningen av filialerna är av intresse. 56 procent av de anställda vid de studerade filialerna återfinns inom s. k. utvecklingsområ- den (Development Areas: Scotland, Wales and the Nothern Region), dvs.

områden med svag industriell utveckling, vilka totalt rymmer ca 20 pro- cent av Storbritanniens samtliga industrisysselsatta. De starkast industria- liserade delarna av landet (London, South Eastern, Southern, Midland and North Midland Regions), som rymmer närmare hälften av de industrisyssel- satta, mottog filialer med ca 12 procent av antalet anställda vid samtliga filialer. Däremot är majoriteten av moderanläggningarna till samtliga fi- lialer belägna inom dessa regioner.

Sedan man konstaterat, att filialutläggningarna efter andra världskriget haft stor omfattning, övergår man i den brittiska undersökningen till att närmare analysera några av dessa. 92 representativa arbetsställen med ca 34 000 anställda utvaldes. I detta detaljundersökningsmaterial återfinns ca 68 procent av de anställda vid filialer, utlagda från starkt industrialiserade områden. Några filialer, utlagda från 5. k. utvecklingsområden, finns ej i materialet. Däremot är det huvudsakligen dessa utvecklingsområden, som fått ta emot filialer (ca 56 % av de anställda vid samtliga filialer). 12 pro- cent av de anställda finns vid filialer, som etablerats inom de starkast in- dustrialiserade områdena.

I undersökningen konstateras, att delning av redan etablerad produktion genom filialutläggning måste betraktas som en extraordinär åtgärd, som van- ligen endast tillgrips, när tungt vägande skäl föreligger för en sådan handling.

Man konstaterar, att det vanligen är starkt expanderande företag, som lägger ut filialer. Oftast är orsaken, att företagsledningen funnit det svårt eller omöjligt att expandera på den gamla lokaliseringsorten. I ett mindre antal fall är det fråga om företag med starkt marknadsorienterad tillverk- ning, där höga transportkostnader på färdigprodukt eller krav på snabba leveranser eller direkt kontakt med kunder tvingar fram en splittring av produktionen på lokala enheter. Några råvaruorienterade anläggningar finns också med bland de 92 typexemplen. Filialerna är då utlagda för att bear- beta en svårtransporterad, primär råvara.

Man konstaterar vidare, att det vanligen icke är av kostnadsskäl, som företagen lägger ut filialer. Själva filialutläggningen är nämligen förenad med ansenliga kostnader. Lägre arbetskraftskostnader inom vissa delar av landet kan ofta vara avgörande för valet av lokaliseringsort för filialen, men är mestadels icke upphovet till själva filialutläggningen. I valet av 10— kaliseringsort har för övrigt företagarnas önskemål ofta lett i samma rikt- ning som regeringens lokaliseringspolitiska strävanden.

I 74 av de 93 fallen (80 %) har akut arbetskraftsbrist varit orsak till själva beslutet om filialutläggning, i 10 fall (11 %) brist på tomtmark och . lokaler. Hög sysselsättningsnivå och stor arbetskraftsbrist har varit ut- ; märkande för stora industri- och befolkningscentra i Storbritannien under efterkrigstiden. Särskilt besvärliga förefaller förhållandena ha varit för industrier, som huvudsakligen sysselsätter kvinnlig arbetskraft, t. ex. tex- til- och sömnads- samt skoindustrin. - ' Den brittiska undersökningen innehåller slutligen en rad ingående spe-

cialundersökn-ingar av olika typer av produktionsenheter, vilka lagts ut som filialer. Av dessa detaljundersökningar kan bl. a. utläsas, att produk- tionskostnaderna per mängdenhet färdig produkt är betydligt högre vid en filialanläggning än vid moderanläggningen under första året efter filial- utläggningen. Under andra året sjunker kostnaderna vid filialanläggningen för att under det tredje året vara ungefär jämförbara med motsvarande kostnader vid moderanläggningen. Igångkörningskostnaderna är ansenliga och produktiviteten till en början låg vid filialanläggningarna.

2.4 Sammanfattning

Antalet förvärvsarbetande inom jordbruksnäringen minskade under 1950- talet relativt sett mest i de skogsbruksbetonade länen, främst norrlands— länen utom Jämtlands län.

Inom stadsnäringarna tillsammans var ökningen av antalet förvärvsar- betande emellan åren 1950 och 1960 svagi sydöstra Götaland och nedre Norr- land, men låg över riksgenomsnittet i övre Norrland och i de mellansvenska länen. Ökningen i Stockholms stad och län skilde sig obetydligt från riks- genomsnittet, och i södra Sverige låg samtliga län utom Kronobergs under riksmedeltalet.

Av uppgifterna om länens andel av antalet förvärvsarbetande inom stads- näringarna i hela riket framgår att denna andel mellan 1950 och 1960 öka- de för de två länen i övre Norrland och för länen i Mellansverige, var oför- ändrad för Stockholms stad och län tillsammans samt minskade för Mal- möhus och Göteborgs och Bohus län, länen i nedre Norrland och några län i sydöstra Sverige.

De B-regioner, där totalantalet förvärvsarbetande minskade under 1950- talet, hade ett starkt inslag av jordbruksbefolkning. Regioner med stark sysselsättningsökning inom industrin hade i regel också stark minskning inom jord- och skogsbruket, medan flertalet av regionerna med svag minsk- ning av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk också hade svag ök- ning inom industrin. Det vill därför synas som om den starka sysselsätt- ningsökningen inom industrin påskyndat jordbrukets rationalisering.

Antalet förvärvsarbetande inom stadsnäringarna sammanlagt minskade under 1950-talet i 11 B—regioner i södra Sverige och tre i Norrland. I Stock- holms B-region var stadsnäringarnas relativa ökning densamma som i riket. Betydligt starkare procentuell sysselsättningsökning inom stadsnäringarna än riksgenomsnittet noterades för flertalet av B-regionerna i övre Norrland och för nära hälften av regionerna i Svealand, men blott för fjärdedelen av regionerna i Götaland och i södra och mellersta Norrland.

A_ntalet sysselsatta inom industrin minskade under 1950—talet enligt folk- räkningarna i 17 B-regioner, därav sju i Norrland. En relativt sett stor ök— ning förelåg i 9 regioner i Norrland, 14 i Svealand, 12 i östra Götaland och 9 i västra Götaland samt 3 i Skåne.

Enligt kommerskollegii industristatistik minskade antalet industrianställ- da mellan 1952 och 1960 i 29 B-regioner, varav 14 låg i Norrland. Väsent- ligt svagare ökning av antalet industrianställda än riksgenomsnittet redo- visas i de tre storstadsregionerna samt inom ett fåtal B-regioner i östra och västra Götaland, medan en stark ökning av antalet industrianställda ägde rum inom B-regioner i närheten av storstadsregionerna.- En såväl absolut som relativt sett stark ökning redovisas för det inre av Götaland. Några B-regioner utefter västkusten visade också ökning. I Norrland var expansionen i stort sett koncentrerad till fem regioner med Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå, Gällivare/Malmberget och Kiruna som centra.

Den ojämna utvecklingen fick till följd en påtaglig regional omfördelning av landets industrianställda.

Totalt för hela riket var produktionsökningen inom industrin betydligt större än sysselsättningsökningen. Ur regional synpunkt motsvarade pro- duktionsutvecklingen i mycket grova drag sysselsättningsutvecklingen.

Produktionsutvecklingen inom flera regioner i Norrland var mera posi- tiv än sysselsåttningsutvecklingen. Till undantagen hörde Kiruna och Gälli- vare/Malmbergets B-regioner, där sysselsättningsökningen var betydligt större än ökningen av förädlingsvärdet under undersökningsperioden.

En undersökning om nyetableringar, flyttningar och filialutläggningar inom industrin under perioden 1946—1961, avseende företag med minst 25 sysselsatta, visar att lokaliseringarna är utspridda över stora delar av Göta- och Svealand. Mätt i antal anställda ägde emellertid relativt betydande lokaliseringar rum i ett sammanhängande område i norra Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län.

Med undantag för Gävle- och Sundsvallsområdena redovisas påfallande få lokaliseringar till Norrland. Skillnaden mellan å ena sidan Götaland och Svealand med undantag av den nordvästra delen och å andra sidan Norrland är i detta avseende mycket stor.

Lokaliseringarna har i stor utsträckning skett till relativt små tätorter. Drygt 40 procent av antalet anläggningar med en tredjedel av antalet an- ställda återfinns i orter med mindre än 5 000 invånare. Etableringar utan- för tätorter var ovanliga.

Inom storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad etablerades 147 arbetsställen av den studerade storleken med drygt 9000 anställda. Samtidigt har emellertid 134 arbetsställen med över 17 000 ans-täll- da flyttats eller lagts ut som filialer från dessa regioner. Utflyttningen och filialutläggningen är särskilt omfattande bland industriföretag i Stor-Stöck- holm.

Enligt uppgifter från företagen har omlokaliseringen under perioden 1946—1961 i stor utsträckning förorsakats av arbetskraftsbrist. Över huvud taget har arbetskraften varit dominerande lokaliseringsfaktor i Sverige ef- ter andra världskriget. Ledig industrilokal har ofta avgjort valet av lokali- seringsort.

"KAPITEL 3

Följder på arbetsmarknaden och för samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokalisering

Kommittén har i kapitel 1 sökt att belysa de regionala förändringar i total- befolkningen som skett under 1950-talet. I kapitel 2 har vissa uppgifter och sammanställningar lämnats som avser att visa den regionala utvecklingen av den förvärvsarbetande befolkningen med särskild betoning av de regio- nala förändringarna inom industrin. I föreliggande kapitel skall något be- lysas de konsekvenser av denna utveckling som kunnat iakttas på arbets- marknaden.

3.1 Arbetslöshetens omfattning och regionala variationer

Arbetslösheten i Sverige har under efterkrigstiden jämfört med förhållan— dena före kriget varit låg. Antalet arbetslösa har dock skiftat i takt med konjunkturer och säsongsväxlingar. Regionala variationer förekommer likaså och i vissa områden har arbetslösheten under en längre tid haft en jämfört med riketi övrigt relativt stor omfattning.

Antalet vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i hela riket upp- gick i genomsnitt för åren 1956—1960 till 31 700 personer per år. Återhämt- ningen inom det ekonomiska livet efter konjunkturavmattningen åren 1957—1958 medförde en kraftig minskning av arbetslöshetstalen och års— medeltalet för 1961 stannade vid 20 965 personer. Under år 1962 ökade an— talet arbetslösa något och uppgick i medeltal för året till 23 243 personer. Det årliga genomsnittet för femårsperioden 1958—1962 var 29 569.

Arbetslösheten har under de senaste åren varit mest framträdande i Norr- land. De fem norrlandslänen, som har 16 procent av landets befolkning, svarade år 1962 för 34 procent av hela antalet arbetslösa — enbart på Norr- bottens län kom 11 procent.

Av de anmälda arbetslösas fördelning efter näringsgren framgår att an- talet arbetslösa inom byggnadsverksamheten varit den största gruppen. Un— der senare år har antalet arbetslösa inom denna näringsgren uppgått till mellan 32 och 44 procent av hela antalet arbetslösa. Andelen arbetslösa inom industrin har pendlat mellan 23 och 30 procent, medan de arbets- lösa inom jord- och skogsbruk utgjort 11—12 procent av samtliga arbets- lösa. För jämförelse må nämnas att antalet förvärvsarbetande inom indu-

strin uppgick till 36 procent, inom jord- och skogsbruk till 14 procent och inom byggnadsverksamheten till 9 procent av hela antalet förvärvsarbe- tande enligt 1960 års folkräkning. Då anmälningsfrekvensen bland de ar- betslösa sannolikt varierar mellan olika yrken bör de anför-da procenttalen för arbetslöshetens omfattning bedömas med hänsyn härtill.

Bland de arbetslösa är de högre åldrarna mera representerade än inom totalbefolkningen. Under de två senaste åren har drygt hälften av de ar- betslösa varit över 45 år och omkring 37 procent har varit över 55 år. De regionala olikheterna i ålderssammansättningen är dock betydande. I de tre nordligaste länen (Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands) var i decem- ber 1962 av de arbetslösa mindre än hälften över 45 år. I södra Sverige uppgick denna åldersgrupps andel däremot i regel till 60—65 procent. I åldrarna över 55 år återfanns i de tre nämnda norrlandslänen 23—25 pro- cent av de arbetslösa, medan andelen var betydligt större i södra Sverige sålunda hade Malmöhus län 50 procent, Kristianstads län 47 procent och Skaraborgs län 44 procent av de arbetslösa i dessa åldrar.

År 1959 gjorde arbetsmarknadsstyrelsen i samband med arbetslöshetsräk— ningen i juni månad en undersökning av de långvarigt arbetslösa, varmed avsågs personer som varit utan arbete i minst två månader. Antalet vid ar- betsförmedlingarna anmälda arbetslösa vid räkningstillfället uppgick till 24 596, varav 8 438 varit arbetslösa minst två månader.

I undersökningen indelades de långvarigt arbetslösa i grupper med hän- syn till orsaken till arbetslösheten. I icke mindre än hälften av fallen var orsaken att söka i hög ålder, nedsatt arbetsförmåga, social belastning, anpassningssvårigheter i arbetslivet eller speciella villkor för arbetsan— ställning. Inom denna grupp uppgick personer över 66 år samt personer med sjukdom och lyte till 80 procent. Arbetslösa som var lokalt bundna ut- gjorde 17 procent av samtliga långvarigt arbetslösa, och antalet arbetslösa som icke hade något av dessa nämnda arbetshinder utan vars arbetslöshet betingades av arbetsmarknadsförhållandena utgjorde 22 procent. Ungefär hälften av den sistnämnda gruppen, som uppgick till 1 820 personer, bestod av personer i åldern 18—45 år, och i yrkeshänseende tillhörde av denna grupp 40 procent byggnadsverksamhet, 13 procent jord- och skogsbruk och 33 procent industri.

Regionala variationer framträder. Av de långvarigt arbetslösa i de fem norrlandslänen, som uppgick till 2 250, var det endast 32 procent (mot 50 procent i hela riket), vars arbetslöshet synes ha varit orsakad av ålder, sjukdom, lyte, social belastning etc., medan 24 procent (mot 17 procent i riket) var lokalt bundna och 30 procent (mot 22 procent) var arbetslösa till följd av andra orsaker än de nämnda.

En ytterligare belysning av arbetslöshetens karaktär i vissa områden har gjorts genom en undersökning av arbetsmarknadsstyrelsen rörande för-

hållandena i Norrbottens och Värmlands län i oktober 1961. Inom Norrbot- tens län urskildes särskilt Tornedalen, som hade 45 procent av länets ar- betslöshet mot 18 procent av länets befolkning, och inom Värmlands län Arvikaområdet (det senare omfattande Arvika A-region jämte Säffle stad), vilket svarade för 50 procent av länets arbetslöshet och 22 procent av lä- nets befolkning.

Antalet personer som varit arbetslösa mer än en månad enligt denna un- dersökning fördelade sig på följande sätt.

Arbetslösa Antal personer i mer än en må- i beredskaps- nad arbete Norrbottens län Högst 54 år .............. 428 333 55—m år ................. 212 266 640 599 Värmlands län Högst 54 år .............. 252 80 551—u) år ................ 208 48 460 128

I fråga om yrkessarnmansättningen var i Tornedalen över hälften av de arbetslösa jord- och skogsbruksarbet—are och en tredjedel byggnadsarbetare, medan i övriga Norrbotten dessa två näringsgrupper vardera svarade för 23 procent. I Arvikaområdet var industriarbetarna den största gruppen med 30 procent, medan i Värmland i övrigt de arbetslösa var mera spridda på olika näringsgrenar. ,

Den lokala bundenhet, som bidrar till att minska arbetskraftens geo- grafiska rörlighet, orsakas i huvudsak av fastighetsinnehav. Av undersök- ningen framgår att de arbetslösa i stor utsträckning innehade fastighet. I Tornedalen var sålunda 74 procent av de arbetslösa fastighetsägare, i Övriga Norrbotten 39 procent, i Arvikaområdet 31 procent och i övriga Värmland 19 procent.

För att få ett mått på arbetslöshetens relativa omfattning i olika om- råden, har kommittén låtit verkställa en undersökning av antalet arbets- lösa vid olika tidpunkter, vilket antal satts i relation till antalet personer i åldern 15—65 år (de arbetsföra åldrarna) per den 1 november 1960 enligt 1960 års folkräkning. Detta relativa arbetslöshetstal uppgick i hela riket för perioden 1958—1962 i genomsnitt till 0,6 procent och enbart för år 1962 till 0,5 procent. "

Områden eller regioner med större arbetslöshetsprocent än riksgenom- snittet återfinnes i alla delar av landet. Antalet B-regioner, som under pe-

Karta 3:1. Medelantalel arbetslösa under åren 1958—1962 i procent av antalet personer i åldern 15—65 år den 1 november 1960

rioden 1958—1962 hade större relativ arbetslöshet än riksgenomsnittet var 58. Av dessa låg 30 i Norrland, vilket betyder att endast en B-region i Norrland hade lägre arbetslöshet än riksgenomsnittet. Arbetslöshetspro- centen i B-regionerna redovisas på karta 3: 1.

I en del regioner har de relativa arbetslöshetstalen under en längre tid legat på en högre nivå än riksgenomsnittet. Detta kan tyda på ett starkt inslag av strukturarbetslöshet eller vara ett tecken på att en anpassning till en förändrad arbetsmarknadssituation av olika anledningar icke kunnat komma till stånd. I tabell 3: 1 lämnas uppgift på de regioner som i genom- snitt för perioden 1958—1962 redovisat relativ hög arbetslöshet. I 17 av regionerna var det relativa arbetslöshetstalet dubbelt så högt som riksme- deltalet. 12 av dessa låg i Norrland.

I det vid arbetsförmedlingarna registrerade antalet arbetslösa ingår icke de personer som sysselsätts i beredskapsarheten. För vissa av B-regionerna med höga relativa arbetslöshetstal finns för år 1960 uppgift om det sam— manlagda antalet arbetslösa och antalet i beredskapsarhete sysselsatta perso- ner. Dessa redovisas i tabell 3: 2.

Tabell 3: 1. Antal arbetslösa i medeltal under åren 1958—1962 samt dessa i procent av 1960 års befolkning i åldern 15—65 år

B-region Antal %

Pajala ..................... 317 3,7 Haparanda ................. 373 3,2 Kalix ...................... 430 2,4 Arvidsjaurs ................. 204 2,0 Vilhelmina/Åsele ............ 210 1,8 Piteå ...................... 443 1,7 Arvika ..................... 409 1,5 Storuman / Stensele .......... 1 62 1 ,6 Skellefteå .................. 828 1,5 Sollefteå ................... 322 1,5 Mora ...................... 332 1,4 Ljusdals ................... 206 1,3 Torsby ..................... 1 87 1 ,3 Strömstads ................. 1 54 1 ,3 Gällivare] Malmbergets ....... 239 1,3 Sunne ..................... 122 1,2 Kiruna .................... 225 1 ,2 Lysekils .................... 1.96 1 ,1 Bollnäs .................... 315 1,1 Härnösands ................ 211 1,1 Kramfors .................. 260 1,1 Ånge ...................... 126 1,0 Leksand / Rättviks ........... 157 1 ,0 Årjängs .................... 73 1 ,0 Strömsunds ................ 1 53 1,0 Karlskrona ................. 41 3 1,0 Ronneby ................... 1 77 1,0 Hela riket 0,6

Tabell 3: 2. Antal arbetslösa och antal i beredskapsarhete sysselsatta i medeltal år 1960 i vissa B-regioner

I procentav Antal syssel- . . Antal . befolkningen B-region arbetslösa saéta [ bgrfd- Summa i ål den s apsar e e 15—65 år

Pajala .......................... 308 171 479 5,6 Haparanda ...................... 379 238 617 5,3 Kalix ........................... 420 309 729 4,0 Strömstads ...................... 161 145 306 2,7 Piteå ........................... 456 188 644 2,5 Arvidsjaurs ...................... 138 110 248 2,4 Sollefteå ........................ 333 101 434 2,0 Vilhelmina/Åsele ................. 207 89 296 1,9 Storuman/Stensele ............... 110 71 181 1,7 Gällivare/Malmbergets ............ 190 94 284 1,6 Kiruna ......................... 208 92 300 1,6 Kramfors ....................... 222 127 349 1,5 Arvika .......................... 362 67 429 1,5 Skellefteå ....................... 616 160 776 1,4 Mora ........................... 259 61 320 1,4 Torsby .......................... 130 59 189 1,4 Lysekils ......................... 211 38 249 1,4 Karlskrona ...................... 410 131 541 1,4 Härnösands ..................... 180 61 241 1,3 Ljusdals ........................ 168 48 216 1,3 Bollnäs ......................... 304 65 369 1,3 Årjängs ......................... 55 24 79 1,1 Ronneby ........................ 145 36 181 1,0 Hela riket -— —- 0,6

År 1962 uppgick årsmedeltalet sysselsatta i beredskapsarheten i hela landet till 5 174. Fördelningen på olika län framgår av följande samman— ställning.

Årsmedeltal år 1962 av antal sysselsatta personer i beredskapsarbete

Stockholms stad ................ 121 Göteborgs och Bohus län ........... 203 Stockholms län ................. 71 Älvsborgs » ........... 177 Uppsala » ................. 87 Skaraborgs » ........... 138 Södermanlands » ................. 51 Värmlands » ........... 277 Östergötlands » ................. 72 Örebro » ........... 155 Jönköpings » ................. 42 Västmanlands » ........... 76 Kronobergs » ................. 38 Kopparbergs » ........... 174 Kalmar » ................. 246 Gävleborgs » ........... 21 0 Gotlands » ................. 40 Västernorrlands » ........... 564 Blekinge » ................. 102 Jämtlands » ........... 210 Kristianstads » ................. 33 Västerbottens » ........... 673 Malmöhus » ................. 26 Norrbottens » ........... 1 337 Hallands » ................. 52

Som framgår av ovanstående tabell svarade de fem norrlandslänen till— sammans för närmare 60 procent av antalet sysselsatta i beredskapsarhete. Under de närmast föregående fyra åren har mellan 52 och 57 procent av antalet dagsverken i beredskapsarhetena fallit på dessa län. Enbart Norr—

bottens län har svarat för omkring en fjärdedel av beredskapsarhetenas omfattning.

En viss del av beredskapsarhetena är anordnade för specialhänvisade (exempelvis alkoholskadade och ungdomsvårdsklientel). Denna kategori uppgick i november 1961 i norrlandslänen till 13 procent men i landet i öv— rigt till icke mindre än ca 70 procent av hela antalet personer i beredskaps— arbete i respektive områden.

Till beredskapsarhete skall i princip hänvisas endast sådana arbets- lösa som ej kan beredas arbete i öppna marknaden. En av orsakerna till att en person är arbetslös är i många fall hög ålder. Andelen äldre arbetskraft bland de i beredskapsarheten sysselsatta är till följd därav hög. År 1961 var i medeltal 75 procent av antalet arbetare i beredskapsarheten över 45 år. Norrlandslänen företer i detta fall ingen skillnad gentemot övriga riket.

Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för beredskapsarheten uppgick under budgetåret 1961/1962 till 211 miljoner kronor och under budgetåret 1962/ 1963 till 359 miljoner kronor. Under kalenderåret 1962 utgjorde kostnader- na för beredskapsarbetena 258 miljoner kronor, varav 178 miljoner eller 69 % kom på norrlandslänen. Från de erkända arbetslöshetskassorna ut— betalades under verksamhetsåret 1961/1962 i försäkringsersättning 95 mil- joner kronor. I statsbidrag erhöll dessa kassor under nämnda verksamhets- år 60 miljoner kronor. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för olika slag av rörelsestimulerande åtgärder för att underlätta för arbetskraft att flytta

Tabell 3: 3. Antal ensidiga industriorter fördelade efter storleksklass och industribransch år 1960

Tätorternas storleksklass

Ortens 5 000

in dustrikaraktär 10 000— 20 000—— 30 000——

20 000 30 000 50 000

10 000 . . . mv. mv. mv.

inv.

Metallindustri . . . . 13 Gruvindustri ...... 3 Pappersindustri. . . 4 Textil- o. bekläd- nadsindustri. . . . Jord- o. stenin- dustri .......... Trävaruindustri. . . Livsmedelsindustri Övriga ...........

Summa

Industriorter utan dominans av nå- gon speciell indu- strigren ........

Summa

från arbetslöshetsområden uppgick under budgetåret 1962/1963 till 11 mil- joner kronor.

3.2 Regioner och orter med ensidigt näringsliv

År 1960 fanns det 1 821 tätorter. I 565 av dem var mer än 60 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom industri, hantverk samt byggnads- och anläggningsverksamhet. Motsvarande antal år 1950 uppgick till 568. Flertalet av dessa industriorter domineras av en enda industrigren. I 457 av det nämnda antalet industriorter år 1960 var mer än hälften av de industriarbetande sysselsatta i en enda industribransch. I tabell 3: 3 redovisas dessa industriorter med fördelning efter storlek samt närings- karaktär.

I en del av dessa orter förstärks ensidigheten av att den största indu- strigrenen sysselsätter mer än hälften av hela den förvärvsarbetande befolk- ningen i tätorten. Sådana ensidiga orter med över 1 000 invånare redovisas i tabell 3: 4. Ännu mera markeras ensidigheten om en ort domineras av ett enda företag. Enligt en undersökning av Arpi år 1950 omfattande tätorter med över 500 invånare, fanns det 155 orter där ett enda företag sysselsatte minst 45 procent av de förvärvsarbetande i orten. Samtliga dessa med un- dantag av fyra (samt sex orter som fallit bort till följd av ändrad tätorts- indelning) återfinns bland de i tabell 3: 3 härovan angivna industriorterna år 1960. Ensidigheten blir givetvis icke så framträdande då man ser till nä- ringslivets struktur i ett större område. Av B-regionerna var det år 1960 endast 14, där industrin sysselsatte mer än hälften av samtliga förvärvs- arbetande.

De ensidiga industriorterna kännetecknas i regel också av ett visst under- skott av kvinnor. Inom hel-a tätortsbefolkningen i riket är kvinnorna i ma- joritet. I åldersklassen 15—40 år fanns det 103 kvinnor per 100 män är 1960. Av tabell 3: 4 framgår att av de där redovisade 71 ensidiga industri- orterna hade 57 ett lägre relationstal än det genomsnittliga för rikets tät- orter, och i 51 var kvinnorna i minoritet. Endast i tre tätorter var dock un- derskottet av kvinnor i denna åldersgrupp större än motsvarande under- skott i glesbygden.

3.3 Regioner och orter med låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad

Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, d. v. s. antalet förvärvsarbetande kvinnor i relation till antalet kvinnor i de arbetsföra åldrarna (15—65 år), ökade mellan 1950 och 1960. Sålunda var av antalet kvinnor i åldern 15—65 år 33 procent år 1950 och 38 procent år 1960 förvärvsarbetande. Ökningen faller helt på de gifta kvinnorna.

Mellan 1950 och 1960 ökade enligt folkräkningarna antalet förvärvsarbe-

Tabell 3: 4. Ensidiga industriorter med minst 1 000 invånare. År 1960

Antal

förvärvs-

in nare Vå arbetande

Största industrigren

Industrigre- nens andel av totala antalet

förvärvs- arbetande

%

Antal kvinnor per 100 män inom ålders-

klassen 15—40 år

gggggccccccccaemmmmwwmnwnwwwnrbxxxmmmmooommmnmmmocooon

Österbybruk ........ Söderfors ........... Karlholms bruk ..... Åkers styckebruk. . . Hälleforsnäs ........ Torshälla ........... Skärblacka ......... Gusum ............. Finspång ........... Gnosjö ............. Malmbäck .......... Landsbro ........... Norrahammar ...... Kosta .............. Lessebo ............ Strömsnäsbruk ...... Överum ............ Ankarsrum ......... Gunnebo ........... Silverdalen ......... Kallinge ........... Svängsta ........... Olofström .......... Bromölla ........... Perstorp ........... Billingsfors ......... Dalsjöfors .......... Viskafors ........... Fritsla ............. Lilla Edet ......... Kinna ............. Skene .............. Björneborg ......... Nykroppa .......... Lesjöfors ........... Vålberg ............ Storfors ............ Munkfors ........... Hagfors ............ Ställdalen .......... Degerfors .......... Kolsva ............. Surahammar ....... Ramnäs ............ Virsbo ............. Skultuna ........... Morgongåva ........ Kungsör ........... Hallstahammar ..... Garpenberg ......... Vikmanshyttan ..... Långshyttan ........ Grycksbo ........... Håksherg ..........

723 952 489 468 1 153 2 502 1 183 558 4 993 902 446 656 1 966 535 1 173 990 826 783 502 498 1 626 852 2 891 1 983 1 825 635 1 030 1 348 1 237 1 427 3 203 1 758 757 974 1 016 1 522 1 630 1 947 3 276 653 3 380 1 296 2 718 628 544 1 203 604 1 977 4 764 417 638 1 286 1 133 530

Metall

) Pappers Metall

)

)) Pappers Metall

»

))

Trä

)) Metall Jord o. sten Pappers ))

Metall )

)) Pappers Metall

)

»

Jord o. sten

Pappers Textil

|

» Pappers Textil

) Metall

»

!) Textil Metall

)

) Pappers Metall

)

) Gruv Metall

) Pappers Gruv

67 76 69 60 68 63 61 72 58 52 51 58 53 69 54 53 58 66 67 77 52 68 65 61 55 69 68 52 54 50 53 58 68 57 63 62 65 55 58 65 58 58 67 51 69 65 65 50 69 64 76 58 70

96 103 98 102 94 93 90 103 96 102 99 100 95 88 109 105 98 107 99 101 96 94 85 99 95 105 98 107 101 92 98 105 89 96 98 90 95 91 99 92 95 93 82 93 93 103 100 108 88 92 82 97 99

52

92

Antal

invånare

förvärvs- arbetande

Största industrigren

Industrigre- nens andel av totala antalet

förvärvs— arbetande

Antal kvinnor per 100 män inom ålders- klassen 15—40 år

%

67 55 62 67 62 55 50 64 69 59 63 52 56 62 56 62 69

103 97 79 86 96 92 129 93 97 93 96 107 110 94 85 96 88

554 2 706 535 » 4 377 » 958 » 454 Pappers 664 Textil 8 786 Metall 724 Kem.-tekn. 996 Pappers

Sågmyra ........... Smedj ebacken ...... Stensätra ........... Hofors ............. Forsbacka ..........

Sörforsa ............ Sandviken .......... Stockvik ........... Husum ............ Hörnefors .......... Boliden ............ Obbola ............ Karlsborg .......... Malmberget ........ Koskullskulle ....... Toullavara .........

822 »

Gruv

Pappers )

1 089 438 511 3 841 Gruv 596 » 488 »

mwww>>> UUUUOOOÄKÅXXXNXXQQ

tande gifta kvinnor med 195000, medan antalet förvärvsarbetande icke gifta kvinnor minskade med 48 000. Dessa förändringar led-de till förskjut- ningar i yrkesverksamhetsgraden. Hela antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor år 1960 utgjorde sålunda 26 procent av antalet gifta kvinnor i åldern 15—65 år, medan motsvarande tal är 1950 uppgick till omkring 15 procent. Bland de icke gifta kvinnorna var år 1960 denna yrkesverksamhets- grad 63 procent, vilket är några enheter lägre än det som noterades 1950. Minskningen i yrkesverksamhetsgraden har framför allt skett i åldrarna 15 24 år, vilket främst sammanhänger med att den andel av denna ålders- grupp, som genomgår utbildning 1 skolor med heldagsundervisning, var be- tydligt större 1960 än 1950.

Hela antalet förvärvsarbetande kvinnor är 1960 utgjorde 39 procent av den kvinnliga befolkningen i åldersgruppen 15—65 år. Regionalt förekom mycket stora variationer. Av arbetsmarknadsstyrelsens B-regioner hade blott 20 regioner en yrkesverksamhetsgrad som översteg riksgenomsnittet. Högsta yrkesverksamhetsgraden förelåg i Boråsregionen (56 %), Stockholmsre- gionen (52 %), Malmöregionen och Lundsregionen (50 %). Medianvärdet, d.v.s. den yrkesverksamhetsgrad som hälften av regionerna låg över och hälften under, uppgick till 33 procent. I den fjärdedel av B- -regionerna som hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden varierade intensitetstalet mellan 23 och 29 procent.

I regioner med ett relativt starkt inslag av glesbygdsbefolkning kan man vänta sig en låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad. Detta sammanhänger med att kvinnorna inom jordbruksbefolkningen med hänsyn till yrkesverksam-

hetskriteriet endast i mindre omfattning redovisas som förvärvsarbetande i folkräkningsmaterialet, ehuru de ändock kan vara bundna av på gården förekommande arbete. Av de 76 B-regioner, som låg under medianregionens yrkesverksamhetsgrad. hade också samtliga, utom nio regioner, en tätorts- andel som låg under riksgenomsnittet. I sju av de nio regionerna var cen- tralorten och i en del fall andra större tätorter, till sin näringskaraktär i övervägande grad industriorter.

Med hänsyn till vad som ovan sagts om den låga yrkesverksamhetsgraden inom den kvinnliga jordbruksbefolkningen kan inte yrkesintensitetstalen för varje region utan vidare ge upplysning om den kvinnliga arbetskrafts- tillgång, som kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Av betydelse är vidare om en låg total kvinnlig yrkesverksamhetsgrad är betingad av låg yrkesverksamhetsgrad bland de ogifta eller bland de gifta kvinnorna. Vid bedömandet av de arbetskraftsresurser som de gifta kvinnorna erbjuder, måste beaktas att deras utbud av arbetskraft blott kan gälla en lokalt be- gränsad arbetsmarknad. Med hänsyn härtill torde en belysning av yrkes- verksamhetsgradens regionala variationer lämpligen begränsas till den kvinnliga tätortsbefolkningen. Inom tätorterna av samma storlek i olika delar av riket torde förutsättningarna för de gifta kvinnorna att stå till arbetsmarknadens förfogande i stort sett vara lika. Tabell 3: 5 visar yrkes- verksamhetsgraden för gifta resp. icke gifta kvinnor i tätorterna i olika län år 1960.

Tabell 3: 5. Förvärvsarbetande kvinnor i procent av antalet kvinnor i åldern 15—65 år inom samtliga tätorter år 1960

Gifta Icke gifta Gifta Icke gifta

Stockholms stad ......... 41 72 Göteborgs och Bohus län . . . . 29 66 Stockholms 67 Älvsborgs . . . 36 72 Uppsala 68 Skaraborgs 25 68 Södermanlands » 67 Värmlands 25 65 Östergötlands 66 Örebro 26 66 Jönköpings 67 Västmanlands 27 66 Kronobergs 66 Kopparbergs 22 62 Kalmar 62 Gävleborgs 23 62 Gotlands 64 Västernorrlands 25 61 Blekinge 63 Jämtlands 28 65 Kristianstads 68 Västerbottens . . . . 24 60 Malmöhus 70 Norrbottens . 26 57

Hallands 67 Hela riket 30 68

costa—5...—

Det mest intressanta i tabell 3: 5 är den jämförelsevis låga yrkesverksam- hetsgraden för de icke gifta kvinnorna i tätorterna i norrlandslänen, in- klusive Kopparbergs län. Med undantag av Kalmar, Gotlands och Blekinge län avvek i övriga län i södra och mellersta Sverige yrkesverksamhetsgraden inom den icke gifta kvinnliga tätortsbefolkningen icke i någon högre grad från riksgenomsnittet. Om yrkesverksamhetsgraden för de icke gifta kvin-

norna inom tätortsbefolkningen år 1960 varit densamma i Norrland som genomsnittet för riket hade ytterligare i Norrbottens län 2 000 och i var— dera Västerbottens. Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län 1 300 —1 400 kvinnor varit förvärvsarbetande. Variationerna i yrkesverksamhets- graden för de gifta kvinnorna tyder på att möjligheterna för gifta kvinnor att få förvärvsarbete varit skiftande i olika län. Om yrkesverksamhetsgraden för de gifta kvinnorna inom tätortsbefolkningen varit densamma som riks— genomsnittet i varje län som låg under detta medeltal, skulle ytterligare 29 000 kvinnor i riket ha varit förvärvsarbetande. En yrkesintensitet bland kvinnorna i samtliga tätorter av samma grad som i Stockholm skulle, utöver det faktiska antalet förvärsarbetande kvinnor år 1960, ha tillfört ar- betsmarknaden ytterligare omkring 125 000 gifta och 35 000 icke gifta kvinnor, därav 26 000 resp. 10 000 i norrlandslänen. Dessa teoretiska beräk- ningar över den kvinnliga arbetskraftstillgången belyses i tabell 3: 6.

3.4 Regioner med bostadsbrist och arbetskraftsbrist

Som framgått av redogörelsen i kapitel 1 har tätortsfolkmängden ökat un- der 1950—talet i alla delar av landet, dels till följd av den naturliga befolk- ningsökningen, dels till följd av flyttningen från glesbygden. Denna ut- veckling har ställt stora krav på samhällsplaneringen och på bostadsbyg- gandet, utbyggnad av vatten och avlopp, gator och vägar, trafikanlägg- ningar, skolor, sjukhus och andra samhälleliga och enskilda serviceföretag. På många håll har planeringsresurser och investeringsmedel icke varit till- räckliga för att tillgodose de växande behov som befolkningsomflyttningen och folkmängdsökningen fört med sig. Särskilt har planeringsproblemen i storstäderna, i synnerhet i Storstockholm, varit framträdande, främst vad det gäller bostadsförsörjningen och lösningen av trafikfrågorn-a.

Något statistiskt material, som visar hur stor bostadsbristen varit i olika orter och i olika delar av landet under 1950-talet, föreligger inte. Den enda källa som står till buds är bostadsstyrelsens årliga enkät till vissa kom— muner om antalet registrerade bostadssökande. Bostadsstyrelsen framhåller i redogörelserna att uppgifterna icke utgör något säkert mått på bostads- bristens storlek eftersom å ena sidan kommunernas register sannolikt inte omfattar alla bostadssökande och å andra sidan alla anmälda bostadssö- kande icke representerar en aktuell efterfrågan. Enligt undersökningen är 1961 hade Storstockholm 55 procent av det registrerade antalet bostadssö- kande utan egen lägenhet, men svarade för blott 32 procent av hela folk— mängden —i samtliga enkätkommuner. Trots de gj orda reservationerna för till- förlitligheten i det använda materialet torde man ändock utan tvekan kunna dra den slutsatsen att bostadsbristen är mest utpräglad i Storstockholm.

Den höga sysselsättningsnivå som förelåg under 1950—talet medförde inom vissa områden en utpräglad brist på arbetskraft. Den bostadsbrist som var

Tabell 8: 6. Beräknad ökning av antalet förvärvsarbetande kvinnor är 1960 i tätorterna om yrkesverksamheten varit densamma som a) riksgenomsnittet, b ) i Stockholms stad.

a) yrkesverksamhetsgrad b) yrkesverksamhetsgrad som riksgenomsnittet som i Stockholms stad

Gifta Icke gifta Gifta Icke gifta

Stockholms ...................... 500 5 400 2 400 Uppsala ......................... 600 —— 3 300 700 Södermanlands ................... 700 100 5 400 900 Östergötlands .................... 2 100 500 8 100 1 800 Jönköpings ...................... 2 300 200 7 000 1 200 Kronobergs ...................... 400 200 2 500 600 Kalmar ......................... 1 900 1 000 5 300 1 700 Gotlands ........................ 100 400 200 Blekinge ........................ 800 500 2 900 1 000 Kristianstads .................... —— 3 600 800 Malmöhus ....................... — — 4 200 1 500 Hallands ........................ 400 100 2 700 600 Göteborgs och Bohus ............. 1 000 1 300 13 900 4 300 Älvsborgs ....................... —— 2 600 Skaraborgs ...................... 1 400 -— 4 500 700 Värmlands ...................... 2 000 700 6 100 1 500 Örebro .......................... 1 700 400 6 500 1 300 Västmanlands ................... 1 100 300 5 500 1 100 Kopparbergs .................... 3 900 1 400 8 700 2 400 Gävleborgs ...................... 3 400 1 400 8 200 2 300 Västernorrlands .................. 2 200 1 400 6 400 2 300 Jämtlands ....................... 300 300 1 600 700 Västerbottens .................... 1 600 1 300 4 500 2 000 Norrbottens ..................... 1 600 2 000 5 500 2 800

mycket starkt framträdande i många av de expansiva områdena och, som framgår av ovanstående, var klart dokumenterad i Stockholm, hämmade i hög grad arbetskraftens rörlighet från arbetslöshetsområden till områden med brist på arbetskraft. Därmed hämmades också den ekonomiska utveck- lingstakten i landet.

Den höga efterfrågan som förelåg ledde till stor omsättning på arbets- kraft. Desorganisationsföreteelserna på arbetsmarknaden i form av över- rörlighet och hög frånvarofrekvens torde ha medfört sänkt total arbetsin- sats hos den sysselsatta befolkningen och därmed också produktionsför- luster. En alltför hög omsättning på arbetskraft torde också innebära ökade kostnader för näringslivet. Som en följd av de förhållanden som förelåg på Stockholms arbetsmarknad förekom, som närmare framgår av kapitel 2, en viss utflyttning av företag till områden där arbetskraftssituationen var mera gynnsam.

Liksom fallet var ifråga om bostadsbristen är det också ifråga om arbets- kraftsbristen omöjligt att exakt fastslå dess omfattning i olika delar av landet. Den av arbetsmarknadsstyrelsen publicerade arbetsförmedlingssta- tistiken visar antal arbetssökande samt antal lediga och antal tillsatta plat- ser. Den såger dock ingenting om yrkeskvalifikationerna på den arbetskraft

som var tillgänglig eller som efterfrågades. I efterföljande tabell, som endast omfattar lediga och tillsatta platser inom industrin, redovisas antalet till- satta platser på 100 lediga platser i genomsnitt för åren 1958—1962 i olika län, ordnade från lägsta till högsta tillsättningsprocent.

Stockholms Västernorrlands .................. Stockholms stad ............ 63 Västmanlands » .................. 78 Älvsborgs län .............. 64 Södermanlands » .................. 78 Uppsala » .............. 68 Malmöhus » .................. 80 Skaraborgs » .............. 69 Kronobergs » .................. 82 Göteborgs och Bohus » .............. 72 Gävleborgs » .................. 82 Östergötlands » .............. 72 Norrbottens » .................. 83 Malmö stad ............. 74 Jämtlands » .................. 86 Jönköpings län .............. 75 Värmlands » .................. 86 Örebro » .............. 75 Blekinge » .................. 87 Göteborgs stad ............. 76 Västerbottens » .................. 89 Hallands län .............. 76 Kalmar » .................. 89 Kristianstads » .............. 77 Gotlands » .................. 92 Kopparbergs ..............

Det är mycket vanskligt att på grundval av ovanstående siffror dra be- stämda slutsatser om hur arbetskraftssituationen varit i olika län. Statisti- ken ger närmast belägg för det från andra utgångspunkter gjorda anta- gandet att industrins arbetskraftsbehov lättare kunnat tillgodoses i norra och sydöstra Sverige än i storstadsområdena.

Arbetsmarknadssituationen kan också på visst sätt beskrivas genom att antalet anmälda arbetslösa vid månadens mitt sättes i relation till antalet vid arbetsförmedlingen anmälda lediga platser vid samma tidpunkt. Föl- jande tablå visar medeltalet 1962 av antalet arbetslösa per 100 lediga plat- ser i varje län.

Stockholms stad .................. 20 Gbgs och Bohus län ................. 50 Stockholms län ................... 20 Älvsborgs » .................. 50 Uppsala » ................... 40 Skaraborgs » .................. 40 Södermanlands » ................... 40 Värmlands » .................. 150 Östergötlands » ................... 50 Örebro » .................. 90 Jönköpings » ................... 30 Västmanlands » .................. 70 Kronobergs » ................... 30 Kopparbergs » .................. 160 Kalmar » ................... 90 Gävleborgs » ................. . 170 Gotlands » ................... 50 Västernorrlands » .................. 260 Blekinge » ................... 70 Jämtlands » .................. 160 Kristianstads » ................... 40 Västerbottens » .................. 300 Malmöhus » ................... 30 Norrbottens » .................. 550 Hallands » ................... 70

3.5. Speciella problem för glesbygden

Som framgått av kapitel 2 minskade antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk kraftigt under 1950-talet. I hela landet var antalet syssel- satta år 1960 inom denna näringsgren 378 000 mot 632 000 tio år tidigare. Denna utveckling kan, som närmare belyses i kapitel 4, väntas fortsätta under de närmaste årtiondena. Totala antalet syselsatta inom jord- och

skogsbruket har antagits komma att uppgå till 275 000 år 1975, vilket skulle motsvara endast något över 8 procent av hela antalet förvärvsarbetande i landet. Det minskande behovet av arbetskraft inom jordbruket leder till fortsatt uttunning av befolkningen i glesbygden, även om en del av den arbetskraft som frigörs med bibehållen bosättning får sysselsättning i när- liggande tätorter eller i stadsnäringar i glesbygden.

Då det i huvudsak är de yngre bland de arbetsföra åldrarna som flyttar, kommer den redan nu ogynnsamma åldersfördelningen med väsentligt större andel äldre personer än i tätorterna att ytterligare accentueras. År 1980 kan sålunda åldrarna över 64 år beräknas utgöra 25 procent av totalbefolk— ningen i glesbygden. Ur miljösynpunkt har en sådan utveckling en ogynn- sam effekt.

Glesbygden kännetecknas också av stort underskott på kvinnor. Orsaken härtill är icke i första hand att det saknas arbetsuppgifter för dessa utan att de sysselsättningsmöjligheter som tätorterna kan erbjuda, bedöms vara mera attraktiva. Kvar står emellertid att den ojämna könsfördelningen medför betydande sociala olägenheter och låg åktenskapsfrekvens. Befolk- ningsomflyttningen från glesbygd till tätorter torde på sikt även få kom- munalekonomiska följder för de kommuner, där jord- och skogsbruk är den dominerande näringsgrenen och där avstånden till industri- eller ser- vicecentra är stora. Då en del av de kollektiva kostnaderna för åldrings- vården belastar kommunerna, kan denna utgiftspost Väntas bli mera be- tungande i dessa områden, än i områden med jämnare åldersfördelning.

Särskilda problem möter i jord- och skogsbrukskommuner i övre Norr— land. På grund av hög nativitet utgör åldersgruppen 0—15 år en stor andel av befolkningen. Skolkostnader och andra samhälleliga kostnader för har- nen utgör i sådana kommuner en oproportionerligt stor del av den kom- munala budgeten och medför en hög skattebelastning och svårigheter att tillgodose andra viktiga servicebehov. För dessa kommuner framstår det som en uppenbar orättvisa att belastas med utbildningskostnader för den ungdom, vilken efter avslutad skolgång flyttar till andra delar av landet för att där söka sin utkomst. De kommunalekonomiska följderna av det låga skatteunderlaget i jordbrukskommuner särskilt i övre Norrland har i viss mån mildrats genom de nya bestämmelser om skattelind- ringsbidrag, som beslöts vid 1962 års riksdag. Fortfarande ligger dock kom- munalskatterna i många jordbrukskommuner i denna landsända på en hög nivå. En prövning av möjligheterna att ytterligare utjämna skattetrycket mellan olika kommuner kommer att ske, då 1958 års skatteutjämnings- kommitté framlagt sitt betänkande.

Uppenbart är att ett högt kommunalt skattetryck och begränsad kommu- nal service verkar hämmande på näringslivets utveckling och försvårar till- komsten av nya industriföretag. Till denna fråga återkommer kommittén i kapitel 11. Skillnaden i standard mellan glesbygdsbefolkningen och de

människor, som har sin bostad i tätort, framträder i fråga om möjligheterna och kostnaderna för att få del av den kollektiva service, som kräver ett icke alltför obetydligt befolkningsunderlag. En sådan service kan vanligen inte tillhandahållas i glesbygden. Av betydelse för glesbygdsbefolkningens ser- vicemöjligheter blir därför icke i första hand befolkningsutglesningens omfattning utan hur långt det tidsmässiga avståndet är till tätorter med till- fredsställande service. Visserligen har nedgången i barnantalet på gles- bygden medfört att skolor lagts ned och att barnen i stället undervisas på en ort längre bort från hemmet, men i stället har undervisningen därigenom kunnat effektiviseras. I fråga om den högre utbildningen har befolknings- koncentrationen medfört väsentliga fördelar även för landsbygdens ung— dom. Bortfallet av ett betydande antal affärer på glesbygden kan endast till en del anses bero på folkminskningen. Sålunda får även de förbättrade möjligheterna till inköp i de mera välsorterade butikerna i tätorterna lik- som också tillkomsten av varubussar och ändrade distributionsformer i övrigt anses utgöra viktiga orsaker till förändringarna inom handeln i gles- bygden.

Tidsavståndet till tätorterna har för stora delar av befolkningen minskat genom förbättrade vägar och den snabba utvecklingen inom bilismen. I södra och mellersta Sverige och stora delar av Norrlands kustland torde sålunda inom några år så gott som hela befolkningen i glesbygden med bil nå A—centra enligt arbetsmarknadsstyrelsens tätortsklassificering,1 dvs. orter med i stort sett fullständig serviceutrustning, inom en timme, och inom en halvtimme sådana orter, som har en detaljhandelsomsättning för andra varor än livsmedel på minst en miljon kronor per år bortsett från livsmedel, och tillgång till annan service, som behöver utnyttjas relativt ofta. I fråga om de inre delarna av Norrland och de nordvästra delarna av Sverige är förhållandena väsentligt annorlunda. Mycket betydande områden inrymmande en avsevärd folkmängd faller där utanför dessa gränser. För- hållandet belyses av nedanstående tabell.

De angivna befolkningstalen i grupp 3 motsvarar i södra och mellersta Sverige knappt tre procent av glesbygdsbefolkningen, medan motsvarande andel i Norrland är 29 procent.

1 OOO-tal personer Befolkning med restid mer än S. 0. m ell.

Sverige Norrland

. 60 minuter till A- eller B—centra ........... 57 204 . Samma och 30 minuter till C-centra eller mot- svarande ................................. 26 133 . 60 minuter till A—centra och 30 minuter till B-centra eller C-centra eller motsvarande.... 39 165

1 Angående tätortsklassificeringen se kapitel 8 (8. 1. 2. 1).

Den starka ökningen av antalet priva'tbilar har emellertid medfört att tra- fikunderlaget för kollektiva transportmedel för person- och godsbefordran med järnväg, busslinjer och taxibilar minskat väsentligt snabbare än vad folkminskningen i och för sig skulle ha motiverat. Denna utveckling kom- mer att fortsätta. Den grupp av människor, främst åldringar, som av olika skäl ej kan utnyttja egen bil för sina förflyttningar kommer därigenom att få ökade svårigheter att utnyttja tätorternas service, dels på grund av turglesheten, dels på grund av det i många fall betydande avståndet till hållplatser. Problemet är generellt för glesbygden även om det framträder med olika styrka i olika områden. Att lösa detta problem genom lokalise- ringspolitiska åtgärder synes icke vara möjligt.

Förutsättningarna att upprätthålla en rimlig servicestandard för gles- bygdsbefolkningen blir beroende av hur den fortsatta urbaniseringen kom- mer att ske. Avgörande är därvid icke om främst små och ur servicesyn- punkt obetydliga bebyggelseagglomerationer kan behålla sin folkmängd, utan att det kommer att finnas ett tillräckligt finmaskigt nät av orter med servicefunktioner av olika karaktär och omfattning.

I de glest befolkade inre delarna av Norrland och nordvästra Svealand kommer en förutsedd betydande minskning av sysselsättningsmöjligheterna inom jord- och skogsbruket och de stora avstånden mellan tätorterna att skap-a särskilda problem att tillgodose behovet av primär service för den befolkning, som krävs för upprätthållande av jord- och skogsbruk, om icke särskilda åtgärder vidtas för att i lämpligt belägna orter stödja samhälleliga serviceanläggningar. Dessa frågor belyses i bilaga 11.

I övriga delar- av landet kan glesbygdsbefolkningen, om man bortser från vissa skärgårdsområden och avsides belägna skogsbygder, med en halv- timmes bilresa nå orter, som har sådana varor och tjänster, som efterfrågas relativt ofta, och inom en timme större centralorter med relativt fullständig serviceutrustning. För den övervägande delen av glesbygdsbefolkningen är tidsavstånden väsentligt mindre. I betydande utsträckning kan vidare ar- betskraft, som icke längre behövs inom jord- och skogsbruk, med bibehållen bosättning söka sig till de arbetsplatser, som tätorterna erbjuder.

Ännu under 1950-talet kunde någon påtaglig tendens till tillbakagång i befolkningen i de ur servicesynpunkt betydelsefulla tätorterna ej konstate- ras. Visserligen redovisades för en stor del tätorter med upp till 1 000 in- vånare mindre folkmängd år 1960 än är 1950, och av tätorter med mellan 1 000 och 2 000 visade en fjärdedel sjunkande befolkningstal. AV de sam- manlagt 255 tätorter med minst 2 000 invånare år 1950 hade däremot endast 19 en tillbakagång i invånareantalet. Den gynnsammaste befolkningsut- vecklingen hade tätorterna i storleksgruppen 2 000—20 000 invånare.

I de 34 B-regionerna där mer än 30 procent av de förvärvsarbetande år 1960 var knutna till jord- och skogsbruk minskade med några få undantag totalmångden mellan år 1950 och år 1960. I 9 regioner med betydande ned-

gång i befolkningstalet ledde detta även till nedgång i antalet sysselsatta inom servicenäringarna. Övriga regioner hade ett större antal personer sys— selsatta inom dessa näringar år 1960 än är 1950. I vissa regioner var ök- ningen under tioårsperioden relativt liten medan den i andra regioner bl.a. vissa jord- och skogsbruksregioner i övre Norrland var betydande. Den sysselsättningsmässigt starkaste expansionen i servicenäringarna synes att döma av folkräkningarna ha skett inom samhällelig service.

Av särskilt intresse är servicenäringarnas utveckling i B-regionernas cen- tralorter (B-centra). Genomgående gäller att utvecklingen var gynnsammare än för servicenäringarna totalt i regionerna. Endast fyra B-centra, nämligen Skurup, Sjöbo, Vara och Stenungsund, hade ett mindre antal sysselsatta inom servicenäringarna år 1960 än är 1950. Inom övriga regioner var ök- ningen inom servicenäringarna vanligen av betydande omfattning. Sålunda steg antalet sysselsatta inom dessa näringar med 15 procent eller mer i 17 B-centra och i 8 B-centra var ökningen mellan 10 och 15 procent.

Med en fortsatt tillbakagång av sysselsättningen inom jord- och skogs— bruket kan den hittillsvarande relativt gynnsamma utvecklingen inom ser- vicenäringarna i regioner med svagt utvecklad industri komma att brytas. Av särskild betydelse blir detta för större sammanhängande och glest be- folkade jordbruksområden, där tätorternas allmänna och enskilda service är av relativt begränsad omfattning och avståndet mellan tätorterna är be- tydande. Ett vikande befolkningsunderlag i dessa områden kan leda till att viktiga serviceanordningar icke kan upprätthållas, varigenom den redan nu sämre standarden i fråga om service kommer att ytterligare försvagas. Ett bibehållande av nuvarande service inom sådana områden förutsätter antingen att nya sysselsättningsmöjligheter tillförs dessa områden, varige- nom befol'kningsunderlaget förstärks, eller att allmän service av större omfattning än som svarar mot befolkningsunderlaget upprätthålls med de högre kostnader som detta medför för samhället.

KAPITEL 4

Bedömning av den framtida regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen

En bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna inom olika närings- grenar och av folkmängdens väntade utveckling inom skilda regioner är av fundamental betydelse för lokaliseringspolitiska överväganden liksom för all samhällsplanering. De grundläggande prognoser som erfordras för en sådan framtidsbedömning är emellertid alltjämt relativt osäkra och måste bedömas med försiktighet. I bilaga II har en sammanställning av för närvarande tillgängligt prognosmaterial inom hithörande områden gjorts liksom ett försök till en sammanfattande diskussion av de olika tendenser, som blir resultatet av från skilda förutsättningar och antaganden gjorda prognoser.

4.1 Totalfolkmängdens utveckling

Utvecklingen av totalbefolkningens storlek i Sverige fram till år 1960 har he- skrivits i kapitel 1 och framgår också av tabell 4.1, där även senast tillgäng— liga prognosdata från statistiska centralbyrån för folkmängdsutvecklingen fram till år 1980 presenteras. Prognosantagandena innefattar bl. a. en för- väntad nettoinflyttning av 10 000 personer per år. Från 7,5 miljoner invå- nare år 1960 beräknas landets folkmängd komma att öka till omkring 8,0 miljoner år 1970, ca 8,3 miljoner år 1975 och till omkring 8,5 miljoner år 1980. Den framräknade folkmängdsökningen under 20-årsperloden uppgår till något mer än en miljon invånare, motsvarande en årlig ökning av drygt 50 000 personer.

4.1.1 Totalbefolkningens ålderssammansättning

I kapitel 1.5 redovisades en framskrivning av 1960 års befolkning under an- tagande att inga flyttningsrörelser äger rum. Av tabell 4: 3 framgår de för- ändringar inom vissa åldersgrupper, som kan förväntas enligt statistiska centralbyråns befolkningsprognos innefattande jämväl en nettoinvandring av 10 000 per år. Prognosen visar att ökningen av folkmängden över 65 år kommer att fortsätta så att denna grupp är 1975 kommer att utgöra ca 16 procent av totalbefolkningen mot 12 procent år 1960. De yngsta åldersklas-

Tabell 4.1 Sveriges folkmängd 1930—1960 jämte statiska centralbyrån beräknad folk— mängd 1965—1980

Folkmängd (1 000 personer)

Index 1930 = 100

Index 1960 = 100

Ökning under resp.

femårsperiod

1 000 personer

1930 ................ 1935 ................ 1940 ................ 1945 ................ 1950 ................ 1955 ................ 1960 ................ 1965 ................ 1970 ................ 1975 ................ 1980 ................

6 142 6 251 6 371 6 674 7 042 7 290 7 495 7 725 ä 7 735 7 980 ä 8 015 8 235 ä 8 315 8 460 år 8 605

100 102 104 109 115 119 122 126 130 134å135 138 å140

82 83 85 89 94 97 100 103 106 a 107 110 år 111 113 å 115

109 120 303 370 248 205 230 å 240 250 å 285 235 å 315 185 år 330

serna, 0—14 år, väntas efter år 1965 på nytt komma att utgöra en ökande andel av befolkningen.

De arbetsföra åldrarna, 15—65 år, beräknas komma att öka med omkring 180 000 personer under tiden 1960—1965 och med ca 75 000 under tiden 1965—1970. Under 1970-talet väntas ökningstakten bli mycket låg, endast omkring 20 000—30 000 per femårsperiod.

Inom de arbetsföra åldrarna faller enligt prognosen tillväxten under 1960-talet främst inom åldrarna 20—29 år samt över 50 år. Den mycket be- gränsade ökningen under 1970-talet faller på medelåldrarna.

De mest betydelsefulla dragen i utvecklingen av folkmängden i de arbets— föra åldrarna under de närmaste 15—20 åren blir den totalt sett mycket be- gränsade ökningen samt denna öknings koncentration till åldersgruppen 20—30 år, den erfarenhetsmässigt mest flyttningsbenägna åldern.

4.1.2 De totala arbetskraftstillgångama

Antalet förvärvsarbetande i landet enligt folkräkningarna och en därtill anslutande prognos inom arbetsmarknadsstyrelsen framgår av tabell 4: 2)

Tabell 4.2 Antal förvärvsarbetande i Sverige 1930—1960 samt antagen utveckling 1960—1975

1930 1940 1950 1960 1965 1970 1975

Antal förvärvsarbetande i 1 OOO-tal ............ I procent av totalbefolk- ningen ...............

2 756 2 968 3 105 3 244 3 340 3 390 3 410

44,9 46,6 44,1 43,3 43,2 42,4 41,2

* Observera att arbetskraftsundersökningarna och därmed långtidsutredningen med utgångs- punkt i en annan definition av begreppet yrkesverksam individ genomgående redovisar ett större antal förvärvsarbetande.

Yrkesverksamhetsgraden har enligt tillgänglig statistik efter ett högsta tal är 1940 av 46,6 procent sjunkit till 43,3 procent år 1960 och förutsätts enligt arbetsmarknadsstyrelsens prognosantaganden komma att sjunka yt- terligare ned mot 41 procent år 1975, beroende på förskjutningar mellan ål— dersgrupper, senare ålder för inträde i förvärvsarbete m. m.

De inom arbetsmarknadsstyrelsen gjorda prognoserna bygger i huvudsak på den senaste långtidsutredningens antaganden om yrkesverksamhetsgra- dens utveckling jämte en extrapolering av dessa antagande-n fram till år 1975. Prognosen anger för åren 1965, 1970 och 1975 en förvärvsarbetande befolkning omfattande 3 340 000, 3 390 000 respektive 3 410 000 individer, varvid en nettoimmigration av 10 000 personer per år förutsätts. Den abso- luta ökningen per femårsperiod skull-e, trots att kalkylen mås-te betraktas som maximal, ej bli större än ca 100 000, 50 000 respektive endast 20 000, vilket i årlig ökning motsvarar omkring 0,5 procent för den första femårs— perioden men endast ca 0,3 :för den närmast följande och omkring 0,1 pro— cent för tiden 1970—1975.

4.1.3 Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på näringsgrenar

Den yrkesverksamma befolkningens fördelning på näringsgrenar år 1960 jämte en inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättad aktuell prognos för ut- vecklingen till år 1975 framgår av tabell 4: 4.

Jordbruk, skogsbruk m. m. Under de närmaste tre tioårsperioderna före år 1960 minskade antalet sysselsatta med 5, 24 och 29 procent. Reduktio- nen berörde främst jordbruket, där motsvarande minskning utgjorde 7, 25 respektive 34 procent. Antalet förvärvsarbetande inom skogsbruket ökade något under 1950-talet. I arbetsm-arknadsstyrelsens prognos har det fram- tida arbetskraftsbehovet inom jordbruket uppskattats med utgångspunkt dels från den förväntade storleksstrukturen, dels från en beräkning av ar-

Tabell 4:3 Statistiska centralbyråns prognos för utvecklingen inom vissa åldersklasser 1960—1.980. Absoluta tal samt årsklassernas andel i procent av totalfolkmängden

Åldersklasser 1 960 1 965 1970 197 5 1980

0—14 år ........... 1 648 900 1 589 000 1 647 000 1 752 000 1 842 000 Andel i % ........... 22 21 21 21 22 15—19 år ........... 594 200 614 000 539 000 526 000 541 000 Andel i % ........... 8 8 7 6 6 20—29 är ........... 901 600 1 081 000 1 241 000 1 187 000 1 100 000 Andel i % ........... 12 14 16 14 13 30—49 år ........... 2 073 400 1 970 000 1 911 000 1 997 000 2 165 000 Andel i % ........... 28 25 24 24 25 50—64 år ........... 1 379 300 1 468 000 1 516 000 1 518 000 1 459 000 Andel i % ........... 19 19 18 17 65—w år ............ 1 007 000 1 143 006 1 296 000 1 425 060 Andel i % ........... 13 14 16 17

Summa 7 495 000 7 730 000 7 997 000 8 276 000 8 531 000

Tabell 4.4 Beräknad förändring av antalet förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar

1960 1965 1970 1975

(1 OOO-tal)

Jordbruk Skogsbruk 380 Fiske Gruvdrift, tillverkningsind. m. m. . . . 1 230 Byggnads- o. anläggningsverksamhet 320 Servicenäringar .................. 1 400 Ej Spec. verksamhet .............. 10

Hela antalet förvärvsarbetande 3 340

betskraftsåtgången per hektar åker i olika storleksgrupper. Med ledning av en inom jordbrukets utredningsinstitut utförd strukturutredning har för vart och ett av de åtta produktionsområden, som landet indelats i, en upp- skattning gjorts av förändringen fram till 1975 av antalet brukningsenheter och åkerareal inom olika storleksgrupper. Inom varje A-region antas struk- turförskjutningarna ske i samma grad som beräknats för de produktions- områden, som A-regionerna ligger i. På grundval härav har sedan de olika A-regionernas åkerareal beräknats för åren 1965, 1970 och 1975.

Arbetskraftsåtgången per hektar åker för åren 1965—1975 har beräknats med utgångspunkt från de uppgifter om arbetskraftsåtgången, som redovi- sats i den av lantbruksstyrelsen utgivna publikationen »Räkenskapsresul- tat från svenska lantbruk» år 1958. Jordbrukets utredningsinstitut har gjort vissa beräkningar av antalet arbetstimmar per hektar åker år 1970 för hela riket. Med ledning av dessa beräkningar och av förändringen i arbetsvoly- men mellan 1955 och 1960 enligt de av statistiska centralbyrån företagna arealinventeringarna har i arbetsmarknadsstyrelsens prognos följande an— tagande gjorts angående minskningen av antalet arbetstimmar per hektar åker: för södra och mellersta Sveriges slätt- och skogsbygder 3,2 procent per år i storleksgrupperna 2—10 och över 50 hektar samt 2,1 procent i öv- riga grupper; för norra Sverige 4,4 procent per år i storleksgruppen 2—5 hek- tar och 3,2 procent i övriga grupper. Arbetskraftsåtgångstalen har därefter applicerats på respektive A—regioners beräknade åkerareal. Arbetsvolymen har sedan omvandlats till årsarbetare, varvid antagits att en årsarbetare från och med år 1965 utför 2 155 timmar per år.

Skogsbrukets arbetskraftsbehov har beräknats med ledning av uppgif- terna i en utredning inom skogsforskningsinstitutet om skogsmarksareal, virkesförråd och möjliga årliga avverkningskvantiteter samt dagsverksåt— gång per avverkad mask omkring år 1970. Uppgifterna redovisas i institutets rapport nr 1: 1961 och är fördelad på län samt 497 småområden. Beräk- ningarna av avverkningarnas omfattning i A-regionerna grundar sig på skogsforskningsinstitutets data i de nämnda småområdena.

I skogsforskningsinstitutets undersökning kalkylerades med en genom— snittlig dagsverksåtgång av 0,41 dagsverken per avverkad m3sk år 1970. Med hänsyn till den snabba rationaliseringen i skogsbruket har arbetsmark- nadsstyrelsen i sin prognos räknat med en dagsverksåtgång i hela riket åren 1965, 1970 och 1975 av respektive 0,41, 0,34 och 0,29 dagsverken per avver- kad m3sk. Åtgångstalen har applicerats på den beräknade avverkningen i varje A-region motsvarande år. Antalet dagsverken har sedan omvandlats till årsarbetare, varvid antagits att varje arbetare i genomsnitt gör 230 dags- verken per år.

I tidigare näringsgrensprognoser har man räknat med en viss fortsatt ök- ning av skogsbrukets arbetskraft till mitten av 1960-talet och därefter en stagnation. Långtidsutredningen räknade för tiden 1960—1965 med en oför- ändrad sysselsättning genom att rationaliseringen skulle utjämnas av en årlig avverkningsökning med 3 procent men betonade den snabba produk- tivitetsutveckling, som för närvarande kännetecknar skogsbruket. Den nu aktuella prognosen utmynnar i en förändring av antalet årsarbetare inom skogsbruket, som för de tre femårsperioderna till år 1975 motsvarar en minskning av 8, 7 respektive 11 procent eller totalt för 15-årsperioden en minskning med 24 procent. Prognosen innebär alltså i detta hänseende en relativt radikal anpassning till en ny utveckling i jämförelse med den tidi- gare förväntade. Trots detta kan det emellertid ifrågasättas om inte även denna prognos redan nu måste bedömas som relativt försiktig.

För jordbruket innebär de aktuella prognoserna en fortsatt minskning av antalet sysselsatta uppgående till 17 a 18 procent per femårsperiod eller totalt omkring 43 procent. För hela sektorn jordbruk, skogsbruk m. m. inne- bär prognoserna en minskning från 447 000 till 275 000 dvs. med ca 172 000 förvärvsarbetande mellan 1960 och 1975 motsvarande 38 a 39 procent eller i genomsnitt 15 procent per femårsperiod. Denna näringsgren skulle år 1975 under angivna förutsättningar sammanlagt inrymma end-ast något över 8 procent av det totala antalet förvärvsarbetande.

Gruvbrytning, industri och hantverk ökade under 1930- och 1940-talen antalet förvärvsarbetande från 780 000 till 1 020 000 eller med 12 respektive 16 procent per tioårsperiod. Mellan 1950 och 1960 anger folkräkningarna en ökning med omkring 15 procent. Arbetsmarknadsstyrelsen har beräknat ökningstakten under femårsperioderna 1960—1975 till 5, 2 respektive mindre än 1 procent. Denna sektor av näringslivet skulle år 1975 omfatta 1 270 000 förvärvsarbetande, motsvarande omkring 37 procent av det totala antalet sysselsatta. Sektorns andel 1960 var 36 procent.

För gruvdrift och mineralbrytning anger den inom arbetsmarknadssty- relsen utförda prognosen grundad bl. a. på den senaste långtidsutredningens material, en ökning av sysselsättningen med 7 procent mellan 1960 och 1975, varav huvuddelen skulle falla på första delen av perioden. Hela ök- ningen beräknas äga rum inom Norrland, medan sysselsättningen i övriga Sverige skulle bli oförändrad.

Den beräknade ökningstakten är avsevärt lägre än den av enkätföreta- gen i långtidsutredningen förväntade (+ 14 procent från 1959 till 1970), men med hänsyn såväl till gruvindustrins snabba rationalisering som till dess konkurrensläge kan även den ovan nämnda prognosen visa sig vara för positiv.

Det nyss nämnda prognosarbetet inom arbetsmarknadsstyrelsen har även omfattat en bedömning av de skilda industrigrenarnas utveckling ur sys- selsättningssynpunkt fram till år 1975. De i samband därmed gjorda anta- gandena innebär i huvudsak följande.

För Iivsmedelsindustri m.m. utgår beräkningen från ett antagande om en total sysselsättningsminskning mellan 1960 och 1975 av omkring 2 pro- cent, sammansatt av en förväntad svag reduktion av arbetskraften inom den egentliga livsmedelsindustrin och en betydligt kraftigare nedgång inom dryckesvaruindutrin.

Inom textil- och beklädnadsindustrin emotses en sysselsättningsminsk- ning med omkring 6 procent under 15-årsperioden. Huvuddelen av arbets- kraftsreduktionen väntas beröra den egentliga textilindustrin, medan be- klädnadsindustrin i stort sett beräknas behålla sin arbetskraft. I förhållan- de till tidigare prognoser och till företagens bedömningar i anslutning till långtidsutredningen innebär dessa antaganden en reduktion av det för- väntade arbetskraftsbehovet inom branschen.

Inom skogsindustrisektorn pekar antagandet för trä- och möbelindustri mot en minskning av antalet sysselsatta med ca 7 procent, en minskning som uteslutande kan väntas falla inom den egentliga träindustrin. För pap- persindustrin beräknas sysselsättningsökningen komma att uppgå till knappt 10 procent under tiden 1960—1975. Detta innebär trots den mot bakgrund av de senaste årens situation relativt optimistiska bedömningen _— en i för- hållande till den hittillsvarande utvecklingen och till bedönmingar omkring år 1960 avsevärt reducerad takti sysselsättningsökningen.

Grafisk industri m.m. antages komma att öka sin sysselsättning med omkring 12 procent under 15-årsperioden.

För Iäder- och gummiindustrin emotses en ökning med omkring 18 pro- cent mellan 1960 och 1975. De två grupperna väntas emellertid komma att genomgå helt olika utvecklingar. För läderindustrin förutses en minskning av sysselsättningen med mellan 5 och 10 procent, medan sysselsättningen inom gummiindustrin under perioden 1960—1975 väntas öka snabbare än i någon annan bransch eller med omkring 25 procent.

Även inom den kemiska industrin beräknas en snabb sysselsättningsök- ning, något mer än 20 procent under 15-årsperioden.

Jord- och stenindustrin innehåller, som bl.a. långtidsutredningen visat, undergrupper med sinsemellan olikartad utveckling. Tegelindustrin är t. ex. på tillbakagång ur sysselsättningssynpunkt, medan cementvaruindustrin expander-ar. För branschen i sin helhet antas en tillväxt av sysselsättningen

med omkring 12 procent fram till år 1975, vilke-t är mindre positivt än lång- tidsutredningens enkätmaterial.

För metall- och verkstadsindustrin förutsätts en fortsatt betydande sys- selsättningsexpansion, för såväl de maskin- och elektrotekniska sektorerna som för transportmedelsindustrin, uppgående till närmare 20 procent mellan 1960 och 1975, vilket i stort sett motsvarar de bedömningar, som gjordes i anslutning till långtidsutredningens företagsenkät.

Totalt innebär de gjorda antagandena för den stationära industrin en ökning av antalet sysselsatta från 1 108 000 år 1960 till 1 209 000 år 1975 eller med omkring 9 procent. Det förtjänar att åter påpekas att den beräk— nade ökningen nästan uteslutande faller på 1960-talet, medan ökningen mellan 1970 och 1975 enligt nu gjorda antaganden blir mycket begränsad.

Antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningsverksamhet har i ar- betsmarknadsstyrelsens prognosarbete antagits komma att öka från 295 000 år 1960 till 335 000 år 1975, likaså med huvuddelen av ökningen koncentre- rad till periodens första del. Den totala förväntade ökningen uppgår till knappt 15 procent. Sysselsättningen inom denna sektor har under 1950- talet i genomsnitt uppgått till 2 procent per år, en ökning som alltså enligt prognosen skulle reduceras till 1 procent per år.

Servicenäringarna beräknas, som framgår av tabell 4: 4, komma att öka sin sysselsättning från 1 324000 år 1960 till 1 520 000 år 1975. Ökningen uppgår till ca 15 procent och andelen sysselsatta i servicenäringar skulle komma att öka från ca 41 till ca 45 procent.

4.2 Arbetskraftsbalanser för A-regionerna fram till år 19751 Genom att ställa gjorda framräkningar av regionernas egna tillgångar på arbetskraft mot beräkningar av det regionala arbetskraftsbehovet inom olika näringsgrenar erhålls s. k. arbetskraftsbalanser. En närmare redogö- relse för beräkningen av dessa lämnas i bilaga II och en sammanfattning av arbetskraftsbalanserna för A-regionerna fram till år 1975 återges i tabell 4: 5. Arbetskraftstillgångarna och de möjliga arbetskraftsreserverna inom A- regionerna har beräknats på följande sätt. På grundval av framskrivningen av regionernas folkmängd i arbetsför ålder har de manliga arbetskraftstill- gångarna beräknats i huvudsak i enlighet med långtidsutredningens anta— ganden om yrkesverksamhetsgraden. Beträffande den kvinnliga arbetskraften har arbetsmarknadsstyrelsen sökt belysa hur stora potentiella tillgångar som finns och var dessa är tillgäng- liga. Som utgångspunkt för denna beräkning antas att varje enskild A- region minst skulle ha den för landet genomsnittliga kvinnliga yrkesverk- samhetsgraden. Varje region med lägre yrkesverksamhetsgrad år 1960 än

1 Indelning i regioner beskrivs i kapitel 8.

riksgenomsnittet har därför i utgångsläget uppräknats till detta tal, me- dan för övriga regioner den faktiskt konstaterade yrkesverksamhetsgraden legat till grund, varefter långtidsutredningens antagna ökningstakt applice- rats på samtliga regioner. Dessa beräkningar får givetvis endast betraktas som räkneexempel.

Regionernas beräknade egentillgångar av manlig arbetskraft år 1975 samt utvecklingen av dessa från 1960 till 1975 liksom de potentiella till- gångarna av kvinnlig arbetskraft under de angivna förutsättningarna fram- går översiktligt av tabell 4: 5. Den manliga arbetskraften skulle totalt för landet behålla i stort sett oförändrad omfattning. Den kvinnliga arbets- kraften skulle under de i beräkningen gjorda förutsättningarna öka med närmare 20 procent, varav ungefär hälften hänför sig till den antagna höj— ningen av yrkesverksamhetsgraden.

De regionala variationerna i de manliga arbetskraftstillgångarnas till— växt skulle enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar bli relativt be- gränsade i södra och mellersta Sverige, där de flesta A-regionerna som framgår av tabell 4: 5 har indextal vid eller något under riksgenomsnittet. Utöver några få spridda regioner finns ett sammanhängande område be- stående av Västerås-, Köpings- och Fagerstaregionerna med relativt stor beräknad ökning.

En helt annan utveckling kan förutses beträffande tillgångarna på man- lig arbetskraft i övre Norrland, där ökningarna beräknas uppgå till 10 å 20 procent.

Den framtida regionala arbetskraftsefterfrågan har, som delvis redan ti- digare berörts, beräknats för näringsgrenarna var för sig, varvid olika hög grad av precisering av de regionala prognoserna kunnat uppnås.

Som framgått av det föregående har beträffande jordbruk och skogsbruk väl underbyggda utvecklingsprognoser utförts för de enskilda A-regionerna. För denna näringsgren beräknas enligt dessa prognoser en nedgång i sys- selsättningen totalt för landet från 1960 till 1975 om ca 40 procent. Av ta- bell 4: 5 framgår prognosresultatet för varje enskild A-region.

De regionala variationerna i den kommande utvecklingen enligt progno- sen blir relativt stora. Nedgången varierar mellan 28 procent (Västerviks, Trelleborgs, Malmö och Lunds A-regioner) och 47 procent (Umeå- och Skellefteå—regionerna). Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringssektion skri- ver i sin prognoskommentar bl. a.

Regionerna i de utpräglade jordbruksområdena får den minsta nedgången. Samtliga regioner i Malmöhus län får mindre minskning än riket i genomsnitt och minskningen under perioden understiger 35 procent i samtliga med undantag av Simrishamnsregionen. Även inom regionerna i östergötlands, Kalmar, Hal- lands och Skaraborgs län (med undantag av Vara-regionen) blir den procentuella nedgången av antalet förvärvsarbetande i jordbruk och skogsbruk mindre än för riket i genomsnitt. _

Norrlandsregionerna får den kraftigaste minskningen av jordbruks- och skogs-

bruksbefolkningen. I fyra regioner, nämligen östersunds-, Sollefteå-, Boden- och Lycksele-regionen, blir dock nedgången mindre än för riket i genomsnitt. Det beror på att skogsbrukets arbetsvolym väger förhållandevis tungt i dessa regioner och att den kommer att minska betydligt mindre än jordbrukets arbetsvolym i detta produktionsområde. Andra regioner med samma förhållande är bl. a. Ljusdals-, Gällivare/Malmberget— och Kiruna-regionen. I samtliga dessa regioner understiger minskningen 40 procent mellan 1960 och 1975. Regionerna i kustlan- det kommer däremot att få en kraftigare nedgång av den förvärvsarbetande be- folkningen i dessa näringsgrenar på grund av att den totala arbetsvolymen i jord- bruket är större än i skogsbruket. Minskningen i Härnösand/Kramfors, Umeå-, Skellefteå- och Luleå-regionerna är t. ex. omkring 45 procent och däröver.

Beträffande industrin har som grundval för den regionala prognosen an- tagits att varje befintlig industribransch regionalt kommer att utveckla sig på samma sätt, som beräknats för branschen totalt sett inom landet. En så- dan beräkning ger som result-at en mycket utjämnad regional utvecklings- bild. För hela landet skulle industrin inklusive byggnads- och anläggnings- verksamhet öka sin arbetskraft med 10 procent från 1960 till 1975, och prognosen för de flesta A-regionerna ligger nära detta genomsnitt (tabell 4: 5). Relativt svag utveckling framträder bl. a. i regioner med omfattan- de textilindustri (Borås och Ulricehamns A-regioner). Den mest positiva ut- vecklingen skulle ske i några mellansvensk-a industriregioner (Karlskoga, Västerås, Sandvikens A-reg.). Som framgår av bilaga 11 kan man på grund- val av utvecklingen under 1950-talet vänta att variationer i industriell utvecklingstakt regionerna emellan blir betydligt större än den här angivna, eftersom utvecklingen inom varje särskild industrigrupp kan bli väsentligt olika. Något säkert underlag för en bedömning av hur denna större variation regionalt sett kan komma till uttryck finns inte. Om 1950-talets huvud- tendenser för industrins regionala utveckling blir bestående, skall emellertid storstadsregionerna få en betydligt svagare industriexpansion än vad den schematiska beräkningen utvisar. Detsamma gäller för hela Norrland utom några enstaka starkt expanderande regioner. Å andra sidan skulle vissa om- råden i Småland, Blekinge, Halland, Västergötland och Bergslagen få en mera positiv utveckling än enligt genomsnittsberäkningen beroende på bl. a. att en betydande inflyttning av företag skett till dessa områden.

Servicenäringarnas utveckling antas följa trenden inom basnäringarna i respektive region. Som framgår av tabell 4: 5 beräknas för hela landet en ökning av sysselsättningen inom servicenäringarna med 15 procent från 1960 till 1975. De regionala variationerna omkring detta genomsnitt rör sig mellan — 6 och + 34 procent, men de flesta regionerna ligger nära detsamma. Tillbakagång inom serviceyrkena skulle komma att äga rum i sådana regio- ner, där jordbruk och skogsbruk har stor betydelse (Visby, Simrishamns, Vara, Ljusdals, Sollefteå, Östersunds, Lycksele och Haparanda/Kalix A-re- gioner).

Den totala efterfrågan på arbetskraft skulle enligt tabell 4: 5 komma att 9—318333

öka med omkring 5 procent för hela landet under lö-årsperioden. Progno- serna för de enskilda regionerna varierar från en minskning med 17 procent (Vara-regionen) till en ökning med samma procenttal (Karlskoga-regionen). Enligt prognosen skulle den totala sysselsättningen minska i 44 A-regioner och öka i 47. Sammanhängande områden med negativ prognos finns i Små- land, östra Skåne, Halland, Västergötland och västra Värmland samt i Norr- land, som förutses få minskning i 12 regioner och ökning i 8.

De regionala arbetskraftsbalanser, som erhålls genom jämförelse mellan beräknade egentillgångar och beräknad arbetskraftsefterfrågan, framgår av de sista kolumnerna i tabell 4: 5. För hela landet beräknas ett underskott på egen manlig arbetskraft av något mer än 60 000 personer under 15-årsperio- den. Det gjorda räkneexemplet angående de kvinnliga arbetskraftstillgång- arna visar att motsvarande överskott på kvinnlig arbetskraft skulle uppstå om den förutsatta höjningen av yrkesverksamhetsgraden kunde ske. Detta får givetvis ej tolkas så att en substituering utan vidare skulle kunna vara möjlig. Såväl skillnaden i lämplighet för vissa yrken som under- och över- skottens regionala lokalisering möjliggör en sådan utjämning endast i be- gränsad omfattning.

Balanserna för manlig arbetskraft i södra och mellersta Sverige präglas av de beräknade underskotten i storstadsregionerna, tillsammans för de tre storstadslänen uppgående till närmare 80 000 personer. Ganska betydande underskott kan enligt de gjorda beräkningarna förutses även i Östergötland, Närke och Västmanland. Regioner med framräknat överskott av manlig ar- betskraft finns i Västergötland, Halland, de inre delarna av Småland, i Kris- tianstads län samt på Gotland.

Betydande överskott på manlig arbetskraft skulle komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som tillsammans enligt angivna förutsättningar skulle få ett överskott fram till år 1975 av 28000 män. Härav faller något mer än 10 000 på vardera Västerbotten och Norrbotten.

De potentiella kvinnliga arbetskraftstillgångarna, beräknade enligt anta- gandet att yrkesverksamhetsgraden i varje region skulle kunna höjas till riksgenomsnittet, blir som framgår av tabell 4: 5 så stora, att ett arbets- kraftsöverskott finns tillgängligt i huvuddelen av regionerna. Endast i an- slutning till de tre storstadsområdena skulle någon markant brist på kvinn— lig arbetskraft uppstå. De största framräknade överskotten, uppgående till över 10 000 personer, finns i Västerbotten och Norrbotten.

Som närmare framgår av bilaga 11 har för några regioner, bl. a. univer- sitetsorter och industriregioner med speciella utvecklingsdrag, vissa alter- nativa antaganden för arbetskraftefterfrågan diskuterats.

4.3 Befolkningsprognoser för A-regionerna

På grundval av de i det föregående redovisade bedömningarna av efterfrågan och tillgång på arbetskraft har arbetsmarknadsstyrelsen gjort en befolk— ningsprognos för de 91 A-regionerna fram till år 1975, vars huvuddrag fram-

går av tabell 4: 6. Prognosen bygger på de regionala arbetskraftsbalanserna för manlig arbetskraft. Med utgångspunkt från dessa har den totala inrikes- flyttningen och fördelningen av det förväntade invandringsöverskottet samt storleken av åldersgruppen 0—15 år beräknats.

En annan befolkningsprognos för A-regionerna har utförts av Odd Gul- brandsen. Denna prognos är en rent demografisk framskrivning, varvid flyttningarna beräknas ske enligt samma mönster som under 1950-talet. Den har närmast karaktären av en beräkning av den regionala folkmängdsut- vecklingen under förutsättning att de regionala tendenser inom näringslivet, som rätt under 1950-talet, kommer att bestå.

Gulbrandsens prognos, som utgör en aktualisering av en tidigare fram- räkning, avser åren 1970 och 1980, men för att jämförbarhet skall erhållas med arbetsmarknadsstyrelsens prognos har i tabell 4: 6 presenterats inter— polerade värden för år 1975.

De nämnda prognoserna jämförs i tabell 4: 6 också med den aktuella ut- vecklingen under åren 1961 och 1962, vilka ingår i prognosperioden, varige- nom en viss belysning av prognosantagandenas korrelation med aktuella ten- denser erhålls. Denna jämförelse får givetvis inte ligga till grun-d för några ingående bedömningar, men stora avvikelser mellan prognoser och aktuell utveckling i början av prognosperioden bör uppmärksammas.

Den viktigaste skillnaden i resultaten mellan de två metodiskt olika pro- gnoserna för A-regionernas befolkningsutveckling är storstadsområdenas, särskilt Stockholmsregionens tillväxttakt. Gulbrandsens prognos, som in- nefattar 1950-talets trend, ger till resultat en snabbare befolkningskoncen- tration än arbetsmarknadsstyrelsens prognos, som bygger på en regional näringslivsanalys. Enligt Gulbrandsens framräkning skulle Stockholms- regionen mellan åren 1960 och 1975 öka med över 300 000 invånare, medan arbetsmarknadsstyrelsens prognos utmynnar i en ökning av 200 000 perso- ner. För Malmö- och Göteborgs-regionerna är differenserna mindre, omkring 10 000 för vardera regionen. Den här redovisade skillnaden kan tolkas som en i Gulbrandsens prognos innefattad mera positiv beräkning av utveck- lingen inom storstädernas servicenäringar, förvaltning 111. m. än den bedöm- ning som ingår i arbetsmarknadsstyrelsens prognos.

Den i arbetsmarknadsstyrelsens prognos beräknade mindre tillväxten i Stockholms-regionen resulterar i stort sett i en förväntad mera positiv ut- veckling i huvuddelen av regionerna, än vad Gulbrandsens framräkning ger vid handen. Detta gäller främst i södra och mellersta Sverige, där Gulbrand- sen har mera positiva värden för endast några få regioner utanför de tre största städerna. I övrigt är prognoserna relativt likartade eller arbetsmark- nadsstyrelsens prognos mera positiv. Gulbrandsens framräkning kan alltså sägas återspegla en större regional variation än arbetsmarknadsstyrelsens prognos, som speglar en relativt jämn fördelning av de positiva tendenserna.

Arbetsmarknadsstyrelsens prognos resulterar alltså i relativt begränsade variationer i folkmängdsförändringarna. Riksmedeltalet ligger vid en ök-

ning av omkring 10 procent, medan ökningen i de beräknat mest positiva regionerna uppgått till omkring 25 procent (Kiruna 27, Karlskoga 24, Sand- vikens 22, Västerås 21). I de svagaste regionerna beräknas minskningen uppgå till 10 procent (Simrishamns- och Vara A-reg.) och till 5 procent i Visby, Ulricehamns, Bollnäs, Ljusdals, Sollefteå, Östersunds, Lycksele och Haparanda/Kalix A-regioner. I Syd— och Mellansverige beräknas endast nio regioner av 71 få folkminskning, medan åtta av Norrlands 20 regioner skulle få minskad folkmängd. Sammanhängande områden med beräknad minskning finns i södra Sverige endast i sydöstra Skåne. Relativt svag folkmängdsök- ning förutses i Småland samt vissa delar av angränsande landskap.

De tre storstadsregionerna kommer enligt prognosen att få en fortsatt snabb folkmängdsökning, Stockholm med 17, Göteborg med 21 och Malmö med 20 procent.

De ur regional synpunkt mest markanta dragen i den av Gulbrandsen be— räknade utvecklingen kommenteras av honom på följ ande sätt.

Både absolut och procentuellt sett blir ansamlingen av befolkning i storstads- områdena betydande. Den sammanlagda befolkningen i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle 1980 vid det högre flyttningsalternativet närma sig 21/2 miljoner invånare, varav enbart i Stockholm 11/2 miljon. Det innebär att av rikets totala folkökning mellan 1960 och 1980 om ca en miljon skulle % komma i de tre storstä- derna.

Regionbefolkningarnas utveckling beror naturligen i hög grad på fördelningen mellan de olika bebyggelsetyperna inom region—erna. I en del städers regioner, framför allt i de tre storstädernas, dominerar centralortsbefolkningen, varför re- giontillväxter om 1/3 kan noteras. Större regionökningar i övrigt, av storleksord- ningen 1/4, kännetecknar industridistrikten i Mälardalen och Bergslagen. Regioner med befolkningsminskning återfinns främst i sydöstra Sverige, i Västergötland och i Norrland. Ingen region skulle dock få befolkningen minskad med mer än 1/5 mel- lan 1960 och 1980.

Sammanfattningsvis kan om befolkningsomflyttningarna sägas, att de dels be- står av en fortsatt kraftig förskjutning från glesbygd till tätorter och då framför allt till de största av dem, dels av regionala förskjutningar enligt i stort sett föl- jande mönster. Från en »vattendelare» från Blekinge i SO till Värmland i NV förskjuts befolkningstyngdpunkten dels mot SV till västkusten, särskilt Malmö och Göteborg, dels mot NO till Mälardalen och Bergslagen, särskilt Stockholm. Från Norrland sker en viss förskjutning mot söder till sistnämnda område, men en del av densamma skulle komma att uppbromsas av några särskilt expansiva Norr- landsorter.

Jämförelsen mellan den i prognoserna förutsedda utvecklingen och tren- den under åren 1961—1962 ger för södra och mellersta Sverige ej till resul- tat några alltför markanta avvikelser. Trots att folkmängden dessa år vuxit mindre än vad som genomsnittligt krävs för att 1975 års prognosresultat för landet skall nås, har storstadsregionerna väl hävdat sin ställning och i alla tre fallen ökat snabbare än arbetsmarknadsstyrelsens prognos förut- sätter. Ökningen under de två åren ligger därmed helt i linje med Gulbrand- sens framräkning. Detta gör i sin tur också att utvecklingen i de flesta re- gionerna i södra och mellersta Sverige, särskilt i sydöstra delen av landet

samt i områden med svag utveckling i Västergötland och Värmland, hittills bäst återspeglas av Gulbrandsens prognostal. Vissa enskilda regioner avvi- ker dock i positiv eller negativ riktning även från Gulbrandsens prognos, vil- ket närmare behandlas i bilaga II.

För Dalarna och Norrland visar åren 1961—1962 en utveckling, som klart avviker i negativ riktning från såväl den i Gulbrandsens som i arbetsmark- nadsstyrelsens prognos beräknade. Mot en framräknad ökning av i medeltal 3 700 respektive 5 500 per år enligt prognoserna står en faktisk minskning av omkring 5 000 personer per år. Den närmare regionala fördelningen av dessa avvikelser framgår av tabell 4: 6.

Gulbrandsens prognos är uppdelad dels på olika bebyggelsetyper dels på kön och åldersgrupper. Tätorternas hittillsvarande och kommande tillväxt är svår att säkert analysera på grund av brister i jämförbarhet mellan folk- räkningarna. Följande huvuddrag från Gulbrandsens framräkning kan dock återges.

De tre storstädernas tillväxt skulle enligt vad som framgått av ovan närma sig 40 procent under tiden 1960—1980. Av de övriga regionernas centralorter skulle emellertid en stor del överträffa denna tillväxttakt.

Gulbrandsens glesbygdsprognoser ger i alla regioner befolkningsminsk- ningar till resultat. I genomsnitt rör det sig om minskning med 1/3 för 1960— 1980. Den största tillbakagången förutses för Bergslagsbygderna, nedre Norr- land och vissa delar av småländska höglandet, där halveringar av glesbygds- folkmängden på 20-årsperioden skulle kunna förekomma vid fortsättning av 1950-talets flyttningsförhållanden.

Totalt innebär utvecklingen under förutsatta tendenser att av Sveriges be- folkning år 1980, ca 8,5 miljoner invånare, omkring 5,4 miljoner (%) skulle vara bosatta i A—regionernas A—centra och 1,5 miljoner vardera i övriga tät- orter med mer än 500 invånare respektive glesbygd. I jämförelse med Gul- brandsens tidigare prognos —— som visat sig underskatta glesbygdens flytt— ningsförluster fram till år 1960 — innebär den nya framräkningen en ac- celererad takt i flyttningen till central- och andra tätorter.

Antal personer under 40 år beräknas sjunka år 1980 till närmare 40 pro- cent av totalbefolkningen i glesbygden mot 60 procent i centralorterna. För centralorter och andra tätorter väntas ökad folkmängd i åldern 40—64 år och kraftigt ökad befolkning, nära en fördubbling, i åldrarna över 65 år. Gles- bygden skulle komma att behålla sin folkmängd i gruppen över 65 år, som om det av Gulbrandsen angivna högre flyttningsalternativet förverkligas, skulle komma att uppgå till 1/4 av hela glesbygdsbefolkningen år 1980.

4.4 Länsprognoser

Inom länsstyrelserna har i samband med det pågående arbetet med bildande av kommunblock utarbetats befolkningsprognoser för länen och för de pla-'- nerade blocken. De prognosresultat som presenterats i anslutning till läns—

styrelsernas preliminära blockförslag redovisas översiktligt i tabell 4: 7. I tabell 4: 7 jämförs vidare länsprognoserna med en framskrivning av utvecl - ningstrenden under de tre senaste åren (1960—1962) till år 1975, varvid bör observeras att tillväxten under de nämnda tre åren varit något lägre än vad riksprognosen förutsätter.

Länsprognoserna innebär i huvudsak följande. Det stora ökningsområdet i östra Mellansverige skulle bibehålla sin positiva utveckling med den snab- baste ökningen i Stockholms och Västmanlands län. I Uppsala, Söderman- lands och Östergötlands län skulle ökningen uppgå till omkring 10 procent under 15—årsperioden, medan Jönköpings och Örebro län skulle få en något mindre ökning. Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län skulle komma att öka med omkring 15 respektive 10 procent, och till dessa områden ansluter sig Hallands och Älvsborgs län med en beräknad ökning av 5 procent eller något mera.

Sydöstra Götaland skulle liksom Skaraborgs län och Värmland ha att motse en i stort sett oförändrad folkmängd.

Länsprognoserna för Kopparbergs och Gävleborgs län förutser en positiv utveckling, en folkmängdsökning med omkring 10 procent. Jämtlandspro- gnosen innebär en kraftig folkmängdsminskning. I Västernorrlands län förutses en svag minskning, i Västerbotten oförändrad folkmängd samt i Norrbottens län en folkökning med omkring 5 procent.

För de flesta län i södra och mellersta Sverige är överensstämmelsen mel- lan länsstyrelsernas prognoser och trenden under åren 1960—1962 god, i flera fall påfallande exakt. En mera positiv utveckling än vad prognoserna förutsatt har i viss mån Södermanlands län, men framför allt Malmöhus och Hallands län. Svagare utveckling under tiden 1960—1962 än den prognos- ticerade har främst Östergötlands, Värmlands och Kalmar län samt i viss grad Västmanlands och Örebro län haft. _— Det bör uppmärksammas att storstadslänen, trots att totalsumman vid framskrivningen som ovan nämnts ligger betydligt lägre än riksprognosen för år 1975 (ca 160 000), haft en tillväxt som väl motsvarar respektive länsprognoser.

För Kopparbergs län och Norrland pekar tendensen under åren 1960— 1962 genomgående mot lägre folkmängder än de prognosticerade. Tillsam- mans för berörda län ger den mekaniska framräkningen en folkmängd år 1975, som med omkring 100 000 understiger länsprognosernas summa. Störst är differenserna för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Västerbottens län.

4.5 Arbetskraftsbalanser för B-regionerna

Enligt samma principer som för A-regionerna härovan (4.2) har kommittén samanställt arbetskraftsbalanser för B-regionerna. Balanserna har upprät- tats särskilt för män och särskilt för kvinnor. Antalet sysselsatta dels inom

jord— och skogsbruk, dels inom stadsnäringarna, har antagits komma att förändra sig i samma relativa omfattning som i de A-regioner, inom vilka B—rcgionerna är belägna. De egna manliga arbetskraftstillgångarna har be- räknats på grudval av yrkesverksamhetsgraden i respektive A-region, medan de kvinnliga arbetskraftstillgångarna beräknats på grundval av den kvinn— liga yrkesverksamhetsgraden i hela riket, utom i de regioner som år 1960 låg över riksgenomsnittet, där den faktiska yrkesverksamhetsgraden varit utgångspunkt. Balansernas resultat i form av över- eller underskott på ar— betskraft framgår av tabell 4: 8.

Det framgår av sysselsättningsprognosens konstruktion, att den närmast avser att illustrera hur utvecklingen skulle bli, om näringslivet förändrade sig i samma relativa grad i alla regioner. Som fallet var under 1950-talet torde även i fortsättningen de olika näringsgrenarna komma att utveckla sig i olika takt i skilda regioner. Vad balanserna visar är det utrymme som finns i överskottsområdena för en expansion utöver den, som motsvarar det beräk- nade genomsnittet i riket, respektive den inflyttning som behövs till under— skottsområdena, för att en relativ förändring av näringslivet motsvarande riksgenomsnittet skall kunna äga rum.

För en bedömning av sysselsättningsförändringarnas inverkan på den framtida befolkningsutvecklingen är arbetskraftsbalanserna för män av största intresse. Det är brist eller överskott på män som främst påverkar flyttningsrörelserna. Ett överskott av gift kvinnlig arbetskraft i en region medför i allmänhet icke utflyttning utan leder i stället till sänkt yrkesverk— samhetsgrad.

Som framgår av tabell 4: 8 är regioner med det största manliga arbets— kraftsöverskottet belägna i Norrland. Av de 31 B-regionerna i Norrland be- räknas 25 få arbetskraftsöverskott. I övriga delar av landet får ett femtiotal regioner underskott och ett fyrtiotal regioner i stort sett balans, medan nå— got nämnvärt överskott endast framträder i ett tjugotal regioner i södra Sverige och i knappt ett tiotal i Mellansverige.

4.6 Sammanfattning

Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen kommer under 1960- och 70-talen totalt för landet att präglas av en begränsad tillväxt inom de ar- betsföra åldrarna och en mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna.

Arbetskraftsbehouet inom jordbruket beräknas minska med över 40 pro- cent under 15-årsperioden 1960—1975. Sysselsättningen inom skogsbruket väntas under samma tid reduceras med omkring 25 procent, och en ännu kraftigare nedgång kan ej anses osannolik. Glesbygdsnäringarna skulle där- med minska antalet förvärvsarbetande från 447 000 till 275 000 och omfatta 8 procent av den yrkesverksamma befolkningen är 1975. Ur regional syn-

punkt beräknas minskningen bli minst markant i de utpräglade jordbruks- områdena och kraftigast i Norrland.

Industrin beräknas öka sin sysselsättning med omkring 5,2 respektive 1 procent under de tre femårsperioderna 1960—1975 och bibehålla en i stort sett oförändrad andel av den förvärvsarbetande befolkningen. Såväl bygg- nads- och anläggningsverksamhet som servicenäringarna beräknas öka sin sysselsättning med 15 procent under 15-årsperioden. Servicenäringarnas an- del av den förvärvsarbetande befolkningen skulle därigenom öka från 41 till 45 procent.

De manliga arbetskraftstillgångama beräknas bli i stort sett oförändrade under 15-årsperioden totalt för landet. Ökning av dessa tillgångar kan en- dast förväntas i Norrland samt i mindre grad inom vissa regioner i Mälar- dalen. Den kvinnliga arbetskraften beräknas i stort sett öka i hela landet med undantag av storstadsregionerna.

Ett försök att uppställa regionala balanser mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft visar att brist på egen manlig arbetskraft främst skulle kom- ma att uppstå i storstadsområdena men också i vissa andra delar av Mel— lansverige. Överskott på arbetskraft skulle uppstå i några regioner i Syd- och Mellansverige men framför allt i Norrland.

Såväl de befolkningsprognoser, vilka grundats på studier av arbetskrafts- förhållanden m. m., som övrigt tillgängligt prognosmaterial tyder på att be— folkningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större re- gioner kan väntas fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de senaste decennierna. I vissa avseenden synes en acceleration av omflytt- ningstakten ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd beräk- nas kvarstå eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framför allt i Norrland. Folkökningen i östra Mellansverige, Göteborgsområdet samt syd- västra Sverige kan väntas fortgå.

Tabell 4:5

A-region

Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 (index 1960 = 100)

Jordbruk, skogsbruk

m. m.

Industri m. m. Service— näringar

Summa

Beräknad egen arbets- krafttillgång

Män (index 1960 = 100)

Möjlig kvinn- lig arbets- kraftstillgång

Överskott (+) underskott (—) av egentillgång

Kv.

Hmmwmwhwmo—vamw HHHHHv—IH

17

Stockholms. . Södertälje. . . Norrtälje. . . . . Uppsala . . . Enköpings. . . Nyköpings . . Eskilstuna. . . Katrineholm. . Linköpings . . . Norrköpings . . Motala....... Mjölby. . . . .. Jönköpings . . . Värnamo . . . . . Eksjö/Nässjö. . Tranås....... Vetlanda . . . . .

18Växjö........

19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 Ljungby. . . . .. Älmhults . Kalmar . . . . . . Nybro....... Oskarshamns . Västerviks. . . .

Hultsfred/Vimmerby

Visby Karlskrona. . . Karlshamns .. Kristianstads .

30 Hässleholms . .

5 500 (60) 1 700 (59) 1 800 (57) 5 400 (57) 1 900 (59) 2 100 (59) 2 400 (57) 1 900 (57) 4 700 (69) 4 600 (70) 2 000 (69) 2 200 (68) 2 900 (64) 3 200 (56) 2 300 (63) 1 500 (64) 2 200 (61) 5 700 (59) 2 200 (56) 1 400 (56) 5 500 (68) 1 700 (61) 1 900 (67) 2 600 (72) 2 900 (66) 5 100 (67) 3 200 (59) 2 700 (64) 5 100 (67) 2 800 (61)

247 000 (112) 17 000 (114) 6 300 (110) 24 500 (111) 5 600 (112) 13 200 (112) 28 800 (113) 11 500 (109) 26 900 (111) 37 800 (110) 12 400 (112) 6 100 (109) 29 100 (110) 17 000 (110) 9 100 (104) 5 700 (103) 6 800 (104) 19 400 (107) 7 200 (108) 5 500 (107) 13 200 (109) 7 600 (107) 10 000 (111) 9 000 (111) 7 900 (105) 5 700 (109) 16 300 (111) 14 300 (112) 16 600 (108) 11 600 (106) 381 000 (115) 13 100 (122) 5 500 (107) 29 600 (110) 4 400 (107) 9 600 (116) 18 900 (124) 7 500 (113) 22 000 (119) 29 400 (120) 7 900 (121) 4 900 (111) 21 400 (121) 7 900 (115) 8 900 (107) 3 700 (108) 4 500 (105) 15 300 (106) 4 100 (107) 2 800 (109) 14 700 (108) 3 600 (114) 6 300 (119) 7 700 (116) 5 100 (108) 8 900( 98) 16 400 (113) 9 400 (118) 14 900 (110) 9 600 (108) 633 000 (113) 32 000 (112) 13 500 ( 97) 59 500 (101) 11 900( 97) 24 900 (105) 50 000 (112) 20 900 (102) 53 600 (108) 71 700 (110) 22 300 (109) 13 200 (100) 53 400 (110) 28 100 (100) 20 200 ( 98) 11 000 ( 96) 13 400 ( 94) 40 400 ( 96) 13 600 ( 94)

9 700 ( 95) 33 400 ( 99) 12 800( 99) 18 200 (106) 19 300 (105) 15 900 ( 96) 19 700( 90) 35 900 (104) 26 500 (106) 36 500 (100) 24 100 ( 98)

344 000 (101) 21 100 (103) 10 000 ( 93) 41 200 (101)

9 400 (100) 17 800 (101) 32 000 ( 99) 14 700( 99) 36 200 (101) 45 400 ( 98) 14 900 ( 98) 10 000 ( 97) 34 800 (101) 21 200 (100) 15 200 (100)

8 400 ( 99) 10 900 ( 97) 30 200 ( 97) 10 700 ( 96) 7 500 ( 96) 24 700 ( 98) 9 400 ( 95) 12 900 ( 98) 13 300 ( 96) 12 800 ( 97) 16 600 (102) 24 000 ( 98) 18 500 ( 98) 25 400 (100) 18 100 (102)

227 000 9 700 4 500

20 000 4 200 7 900 14 400 6 900 16 900 21 200 6 700 4 500 16 000 9 000 7 000 3 800 4 800 13 500 4 600 3 100 11 500 4 000 5 700 6 100 5 700 7 500 11 600 8 000 11 900

8 100

O O O') O':

!

O & l|l++++++++||

l++++l++|++|+++++++++++++++++ O 2 H

0 o w |++] |++

950

A-region

Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 (index 1960 = 100)

Jordbruk, skogsbruk m. m.

Industri m. m. Service— näringar

Beräknad egen arbets- krafttillgång Män (index 1960 = 100)

Möjlig kvinn- lig arbets- kraftillgång Överskott (+) underskott (_) av egentillgång

Kv.

Ängelholms. . . Simrishamns. . Malmö....... Hälsingborgs. . Lunds........ Landskrona. . . Trelleborgs. . . Ystads.

Eslövs Halmstads. . . . Falkenbergs. . . Varbergs. . . . . . Göteborgs. . . . . Uddevalla.......... Trollhättan/Vänersb. Borås.............. Ulricehamns. . . . Alingsås. . . . . . . Mariestads. . . . . Skövde. . . . . .. Falköpings. . . Skara........ Lidköpings. . . Vara......... Karlstads. . . . . . Kristinehamns . Arvika......... Säffle/Åmåls. . . . Örebro......... Hallsberg] Kumla . Karlskoga. . . . . . .

3 000 (61) 3 500 (62) 3 200 (71) 4 800 (69) 2 700 (71) 2 000 (70) 2 100 (72) 5 000 (65) 5 200 (67) 4 900 (63) 2 400 (64) 2 900 (62) 6 000 (58) 7 600 (59) 4 000 (60) 4 300 (58) 1 800 (61) 1 900 (57) 2 800 (63) 2 700 (64) 3 000 (63) 1 900 (63) 2 200 (66) 2 900 (60) 8 000 (59) 2 000 (62) 3 400 (56) 2 300 (55) 2 700 (57) 2 100 (59)

700 (62)

7 700 (108) 3 800 (108) 67 000 (110) 33 500 (110) 12 700 (109) 12 500 (112) 8 500 (113) 8 200 (109) 8 500 (107) 19 100 (107) 5 100 (108) 6 500 (109) 128 000 (111) 26 400 (110) 23 900 (112) 42 100 (100) 5 700 (100) 8 300 (105) 8 500 (109) 13 900 (109) 8 800 (106) 4 600 (107) 7 500 (110) 3 200 (110) 34 800 (110) 12 500 (111) 9 400 (110) 10 500 (110) 23 900 (109) 12 200 (108) 16 900 (115) 6 800 (104) 3 500 ( 95) 74 000 (124) 31 200 (119) 17 700 (116) 8 500 (122) 6 200 (119) 8 100 (102) 7 300 (103) 15 700 (110) 3 900 (105) 5 100 (105) 150 000 (124) 19 300 (108) 17 000 (117) 24 200 (111) 2 900 (105) 5 400 (108) 6 400 (109) 10 900 (114) 6 400 (108) 3 900 (104) 5 800 (112) 2 700 ( 94) 27 000 (111) 9 900 (117) 7 000 (103) 6 400 (111) 22 200 (115) 7 500 (114) 7 200 (134) 17 500( 94) 10 800 ( 84) 144 000 (116) 69 500 (109) 33 000 (108) 23 000 (110) 16 800 (107) 21 200 ( 92) 20 900 ( 92) 39 700 ( 99) 11 400 ( 94) 14 500 ( 94) 283 000 (115) 53 300 ( 97) 44 800 (106) 70 700 ( 99) 10 400 ( 91) 15 600 ( 96) 17 700 ( 97) 27 400 (103) 18 300 ( 96) 10 300 ( 94) 15 600 (101) 8 800 ( 83) 69 900 (101) 24 400 (106) 19 800 ( 92) 19 100( 98) 48 800 (106) 21 700 (102) 24 800 (117)

12 900 ( 96) 8 900 ( 96) 79 300 (100) 41 300 ( 97) 19 000 (100) 14 300 ( 99) 10 800 ( 99) 15 800 ( 94) 15 700 ( 95) 28 100 ( 98) 9 100 ( 97) 11 500( 99) 165 800 (100) 39 700 ( 97) 30 600 ( 98) 44 500 ( 99) 7 500 ( 95) 11 400( 99) 13 600 ( 97) 20 600 (102) 13 100( 95) 8 000 ( 97) 11 200 ( 99) 8 200 ( 94) 50 200 ( 97) 16 500( 98) 15 200( 92) 14 300( 94) 30 200 ( 96) 15 700 ( 97) 15 700 (100)

||+++++|+|+++++++++||+l|||

++1|1||+++++|+++++++++++++++|++

Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 Beräknad (index 1960 = 100) egen arbets- krafttillgång

Överskott (+) Möjlig kvinn— underskott (—)

Män lig arbets- av egen tillgång (index krafttillgang

1960 =100) " KV.

A-region Jordbruk,

skogsbruk m. m.

Industri Service- m. m. näringar

62 Lindesbergs. 2 600 (63) 14 800 (111) 8 800 (124) 26 100 (107) 17 800 ( 96) 7 700 63 Västerås. . .. 1 700 (60) 37 400 (115) 22 400 (128) 61 500 (116) 39 700 (106) 18 000 64 Sala. . . . . .. 2 000 (58) 5 500 (110) 4 100 (104) 11 600 ( 94) 9 200 ( 96) 4 000 65 Fagersta. . . 900 (70) 8 600 (111) 4 200 (125) 13 700 (111) 9 800 (104) 4 300 66 Köpings. . . . 1 300 (60) 13 200 (114) 7 000 (125) 21 600 (111) 15 100 (103) 6 600 67 Falu. . . .. . 2 100 (58) 11 700 (109) 11 700 (112) 25 400 (103) 17 000 ( 99) 8 000 68 Borlänge. . 2 700 (57) 17 500 (109) 11 000 (115) 31 200 (103) 22 700 ( 98) 10 000 69 Ludvika.. . 1 400 (62) 13 800 (111) 7 500 (122) 22 700 (109) 15 700 ( 99) 6 800 70 Avesta . 2 100 (65) 13 200 (112) 8 800 (120) 24 100 (108) 17 100 (102) 7 700 71 Mora. .. . . . 3 400 (61) 9 300 (107) 6 500 (105) 19 200 ( 94) 15 400 ( 97) 6 800 72 Gävle. . . . . . 2 500 (59) 23 500 (111) 21 700 (119) 47 600 (109) 30 900 ( 98) 14 300 73 Sandvikens. . 1 300 (61) 17 600 (115) 7 400 (131) 26 200 (114) 17 500 ( 98) 7 500 74 Söderhamns. 800 (57) 7 800 (109) 5 600 (116) 14 100 (106) 9 600 ( 95) 4 400 75 Bollnäs. . . . . .. 2 600 (58) 6 600 (108) 6 000 (102) 15 200 ( 92) 12 800 (100) 5 800 76 Hudiksvalls. .. 2 800 (56) 8 500 (107) 7 200 (103) 18 500 ( 93) 14 300 ( 97) 6 400 77 Ljusdals. . . . . . . . . . .. 2 200 (60) 2 900 (109) 3 700 ( 95) 8 800 ( 86) 7 700 ( 99) 3 700 78 Härnösand/Kramfors 2 000 (56) 11 800 (108) 11 900 (110) 25 800 (101) 17 700 ( 96) 8 500 79 Sundsvalls. . . . . . . . . . 4 000 (61) 24 200 (112) 24 300 (115) 52 600 (106) 36 000 (100) 16 600 80 Sollefteå .... . . . 2 900 (64) 5 200 (104) 6 800 ( 99) 14 900 ( 91) 12 600 (101) 5 800 81 Örnsköldsviks. 2 700 (59) 12 500 (110) 9 500 (112) 24 800 (101) 19 500 (104) 8 800 82 Östersunds. . . 11 500 (65) 16 400 (104) 22 400 ( 97) 50 300 ( 89) 42 400 (100) 19 100 83 Umeå . . . 4 600 (53) 15 100 (109) 16 700 (101) 36 400 ( 93) 29 900 (104) 14 300 84 Skellefteå.... 3 800 (53) 16 000 (111) 12 200 (107) 32 000 ( 97) 27 000 (105) 12 700 85 Lycksele. . . . 5 000 (62) 7 100 (103) 6 400 ( 96) 18 600 ( 85) 18 600 (106) 8 300 86 Luleå. . . . . .. 1 400 (56) 9 900 (113) 11 300 (116) 22 600 (108) 16 500 (110) 7 800 87 Piteå. . . . . .. 2 700 (57) 8 500 (103) 8 200 (101) 19 400 ( 92) 17 100 (108) 8 200 88 Bodens . . . . . . .. 1 500 (62) 5 900 (104) 8 100 (106) 15 500 ( 98) 12 500 (109) 5 900 89 Gällivare/Malmberget 2 100 (61) 6 600 (111) 5 400 (108) 14 100 ( 98) 13 100 (118) 6 000 90 Kiruna. . . . . . . . . . . .. 700 (61) 7 400 (112) 5 600 (122) 13 700 (111) 10 900 (114) 4 800 91 Haparanda/Kalix. . . . 2 500 (56) 5 900 (109) 6 300 ( 99) 14 800 ( 90) 14 100 (114) 7 100

Hela riket 275 000 (61) |1 608 000 (110)|1 527 000 (115)l3 409 000 (105)|2 271 000 (100)| 1 139 000

ll+lll ||+11|+++|l++++++++++++

+ | +++ | ++++++++++++++++++++++++ +

O O C 00 (D

|

Tabell 4.6. Sammanställning över befolkningsprognoser m. m. för A-regioner 1960—1975

AIB (: D E F

Folk- mångt 1 975 ell. trenden 19610— 1 9162

Gulbrzs prognos Interpol.

tal för år 1975

AMS:s prognos för år 1975

A-region

Stockholms ............ 1 172 000 1 371 000 1 488 000 1 483 010 Södertälje ............. 67 100 78 200 81 050 100 010 Norrtälje .............. 35 700 37 400 32 600 36 510 Uppsala .............. 142 600 151 800 166 200 159 010 Enköpings ............. 30 700 31 300 29 150 37 810 Nyköpings ............ 55 800 61 900 62 350 78 510 Eskilstuna ............. 102 800 120 000 113 600 112 010 Katrineholms .......... 49 600 53 100 53 900 51 010 Linköpings ............ 116 400 131 300 141 350 127 010 Norrköpings ........... 152 800 174 100 164 250 160 010 Motala ................ 48 600 55 200 46 750 46 510 Mjölby ................ 33 900 35 900 31 700 32 010 Jönköpings ............ 111 100 127 800 129 750 121 010 Värnamo .............. 63 800 67 900 68 100 69 010 Eksjö/Nässjö ........... 50 600 52 500 51 200 49 010 Tranås ................ 28 100 28 400 25 300 29 010 Vetlanda .............. 35 700 35 900 35 700 32 010 Växjö ................ 100 700 102 300 95 750 107 010 Ljungby ............... 35 100 34 700 35 150 36 010 Älmhults .............. 24 300 25 000 24 050 20 710 Kalmar ............... 84 700 87 100 79 300 79 510 Nybro ................ 30 400 31 800 27 550 39 510 Oskarshamns .......... 41 600 45 800 42 200 42 010 Västerviks ............. 45 500 51 100 41 600 43 010 Hultsfred/Vimmerby. . . . 42 000 43 700 38 300 36 om Visby ................ 54 300 52 000 49 650 49 110 Karlskrona ............ 84 900 90 700 80 800 87 010 Karlshamns ............ 59 500 66 600 60 800 68 500 Kristianstads .......... 84 100 86 700 82 000 85 010 Hässleholms ........... 58 500 59 800 59 750 64 500 Ängelholms ............ 44 400 44 200 44 550 44 000 Simrishamns .......... 29 600 26 600 26 100 24 000 Malmö ................ 261 500 313 000 321 000 331 000 Hälsingborgs ........... 142 800 159 800 151 600 156 000 Lunds ................. 67 700 75 100 71 750 89 000 Landskrona ............ 45 800 52 400 48 050 48 500 Trelleborgs ............ 34 300 38 500 35 000 37 000 Ystads ................ 54 300 53 600 48 200 44 000 Eslövs ................ 53 500 51 900 47 300 50 500 Halmstads ............. 92 300 96 800 96 250 99 500 Falkenbergs ........... 29 500 29 500 29 450 32 000 Varbergs .............. 36 400 36 100 36 650 40 000 Göteborgs ............. 551 000 664 000 672 000 680 000 Uddevalla ............. 133 200 138 800 133 200 129 000 Trollhättan/Vänersborgs 99 000 110 200 117 900 107 000 Boras ................. 144 200 149 700 154 700 151 000 Ulricehamns ........... 24 700 23 500 22 550 22 500 Alingsås ............... 37 600 37 400 37 900 36 500 Mariestads ............. 44 800 46 600 45 800 45 000 Skövde ................ 64 000 69 900 66 250 71 000

wmqauåwmu

B ' F

Folk- mängd 1975 enl. trenden 1960—- 1962

Gulbrzs 122/1125 Dzoindex prognos Dzo index Pförgår (1960 = Interpol. (1960 =

1975 100) tal för 100) år 1975

51 Falköpings ............ 43 900 44 900 44 000 46 000 52 Skara ................. 27 100 27 100 24 800 25 000 53 Lidköpings ............ 36 700 39 100 34 600 36 500 54 Vara .................. 27 100 24 400 24 250 24 500 55 Karlstads .............. 163 600 173 300 172 950 165 000 56 Kristinehamns ......... 53 800 60 400 55 300 48 000 57 Arvika ................ 52 200 51 200 45 450 44 000 58 Säffle/Åmåls ........... 47 600 50 400 47 200 46 000 59 Örebro ................ 105 600 114 600 114 950 111 000 60 Hallsberg/Kumla ....... 51 600 55 600 55 750 47 500 61 Karlskoga ............. 46 400 57 700 57 000 52 000 62 Lindesbergs ............ 58 600 65 800 62 400 52 500 63 Västerås ............... 117 500 142 300 136 550 148 000 64 Sala .................. 30 800 31 200 28 750 26 500 65 Fagersta .............. 29 800 34 600 36 150 26 500 66 Köpings ............... 46 300 53 900 51 650 53 000 67 Falu .................. 57 400 61 700 62 700 56 500 68 Borlänge .............. 74 300 81 600 715 850 75 500 69 Ludvika ............... 49 200 56 700 58 000 52 000 70 Avesta ................ 55 400 62 800 65 300 57 000 71 Mora .................. 49 600 50 000 47 500 43 000 72 Gävle ................. 102 900 117 600 125 550 115 000 73 Sandvikens ............ 54 600 66 500 64 850 63 000 74 Söderhamns ........... 33 800 37 500 30 350 35 500 75 Bollnäs ................ 43 000 41 400 40 650 38 500 76 Hudiksvalls ............ 48 800 48 200 46 000 42 500 77 Ljusdals ............... 26 800 25 100 25 550 20 000 78 Härnösand/Kramfors . . . 63 400 66 700 53 500 51 000 79 Sundsvalls ............. 119 200 133 100 130 100 118 500 80 Sollefteå ............... 41 600 40 100 35 700 23 500 81 Örnsköldsviks .......... 61 400 65 100 * 59 500 59 000 82 Östersunds ............ 139 800 131 800 130 400 109 000 83 Umeå ................ 96 400 97 000 102 750 100 000 84 Skellefteå .............. 86 400 88 500 84 400 76 000 85 Lycksele .............. 56 800 53 500 55 650 41 500 86 Luleå ................. 50 500 57 500 61 350 64 000 87 Piteå ................. 55 300 54 800 54 200 56 500 88 Bodens ............... 38 300 38 400 39 950 37 500 89 Gällivare/Malmbergets. . 38 700 41 400 41 600 38 000 90 Kiruna ................ 31 300 39 600 40 250 36 500 91 Haparanda/Kalix ....... 47 600 45 900 42 450 38 500

Hela riket 7 495 000 8 238 000 8 211 000 8 110 000

Tillämpliga totalvärden en- ligt riksprognosen ....... 8 276 000 8 276 000 8 276 000

Tabell 4.7. Prognoser för länens falkmängdsutveckling m. m.

Län

Folkmängd 1960

Länsstyrelsernas prognos för år 1975

De index (1960 = 100)

Folkmängd 1975 enl. trenden 1960—1962

Stockholms stad ...... Stockholms län ....... Uppsala ............. Södermanlands ....... Östergötlands ........ Jönköpings .......... Kronobergs .......... Kalmar ............. Gotlands ............ Blekinge ............ Kristianstads ........ Malmöhus ........... Hallands ............ Göteborgs och Bohus . Älvsborgs ........... Skaraborgs .......... Värmlands ........... Örebro .............. Västmanlands ........ Kopparbergs ......... Gävleborgs .......... Västernorrlands ...... Jämtlands ........... Västerbottens ........ Norrbottens .........

Summa

Tillämpliga totalvär- den för hela landet enl. riksprognosen. .

808 480 461 080 167 740 227 620 357 690 285 270 158 980 235 770

54 320 144 470 256 480 625 670 170 060 624 760 375 010 250 180 291 090 262 240 232 590 285 860 293 070 285 620 139 800 239 630 261 670

736 0001 790 000 196 000 250 000 394 000 306 000 160 000 239 000 53 000 151 000 254 000 693 000 178 000 728 000 402 000 256 000 303 000 279 000 280 000 315 000 321 000 276 000 122 0002 239 000 277 000

;122

117 110 110 107 101 101

98 104

99 111 105 116 107 102 104 106 120 110 110

97 87 100 106

(781 000) 813 000 197 000 262 000 366 000 301 000 161 000 223 000 (46 600) 151 000 255 000 719 000 186 000 729 000 397 000 253 000 283 000 271 000 269 000 289 000 296 000 254 000 115 000 224 000 271 000

7 495 130 8 225 000

8 276 000

110

8 113 000

8 276 000

1 Enl. Ahlberg, G., Befolkningsutvecklingen i Stockholms stad 1960—1975. Stat. Mänadstidskr. . Stockholms stad 1962 nr 8. ' Senare reviderad till 119 000.

Tabell 41:23 Över- eller underskott av arbetskraft i B-regionerna enligt arbetskraftsbalanserna

Män Kvinnor

B-region 1965—

101 Stockholms ........... 102 Nynäshamns .......... 103 Södertälje ............. 104 Norrtälje ............. 105 Uppsala .............. 106 Enköpings ............ 107 Tierps ................ 108 Nyköpings ............ 109 Eskilstuna ............ 110 Katrineholms ......... 111 Flens ................. 112 Strängnäs ............. 113 Linköpings ............ 114 Kisa ................. 115 Åtvidabergs ........... 116 Norrköpings ........... 117 Valdemarsviks ......... 118 Finspångs ............. 119 Motala ............... 120 Mjölby ............... 121 Jönköpings ........... 122 Värnamo ............. 123 Nässjö ................ 124 Eksjö ................ 125 Tranås ............... 126 Vetlanda ............. 127 Sävsjö ................ 128 Gislaveds ............. 129 Växjö ................ 130 Ljungby .............. 131 Markaryds ............ 132 Älmhults ............. 133 Alvesta ............... 134 Åseda ................ 135 Tingsryds ............. 136 Kalmar ............... 137 Borgholms ............ 138 Nybro ................ 139 Emmaboda ........... 140 Oskarshamns .......... 141 Hultsfreds ............ 142 Vimmerby ............ 143 Västerviks ............ 144 Gamleby .............. 145 Visby ................ 146 Karlskrona ............ 147 Ronneby ............. 148 Karlshamns ........... 149 Olofströms ............ 150 Sölvesborgs ........... 151 Kristianstads .......... 152 Simrishamns .......... 153 Tomelilla ............. 154 Hässleholms ...........

H U' O

+++l++lIH+HI++|HHH++++++++++++H++|+IHH|H||[++]H++%HH[ +++l++||I+H|+Hl|[HHHH++HHH+H+++++IHIHI[HI||Hll+H++HH+ +++HH+|||+HI+HI|I++HH++|+++++++++|+IHHI|+|H+H|H+++Hl| +++l+++++++++++++++++++++++++++++l++++|++|H++|+++H+|H

+++++ll||+|l+HlHl+++|++H+++++++++|H|[H

B-region

Kvinnor

1965— 1970

155 Osby ................. 156 Ängelholms ........... 157 Klippan .............. 158 Malmö ............... 159 Hälsingborgs .......... 160 Höganäs .............. 161 Lunds ................ 162 Landskrona ........... 163 Trelleborgs. .. ......... 164 Skurups .............. 165 Ystads ............... 166 Sjöbo ................ 167 Hörby ................ 168 Eslövs ................ 169 Halmstads ............ 170 Laholms .............. 171 Falkenbergs ........... 172 Varbergs .............. 173 Kungsbacka ........... 174 Göteborgs ............. 175 Kungälvs ............. 176 Stenungsunds ......... 177 Uddevalla ............ 178 Lysekils .............. 179 Strömstads ............ 180 Trollhättans ........... 181 Vänersborgs ........... 182 Åmåls ................ 183 Alingsås .............. 184 Boras ................ 185 Ulricehamns .......... 186 Kinna/Skene .......... 187 Svenljunga ............ 188 Mariestads ............ 189 Töreboda ............. 190 Skövde ............... 191 Falköpings ............ 192 Skara 193 Lidköpings ............ 194 Vara ................. 195 Tidaholms ............ 196 Karlstads ............. 197 Kristinehamns ......... 198 Filipstads ............. 199 Torsby ............... 200 Sunne ................ 201 Arvika ............... 202 Årjängs ............... 203 Säffle ................ 204 Hagfors .............. 205 Örebro ............... 206 Hallsberg/Kumla ..... 207 Karlskoga ............ 208 Lindesbergs .......... 209 Västerås .............. 210 Sala .................. 211 Fagersta ..............

[+||l|[I++H++IIIH++++++H+++++II|H|++H|++++l+++++llll

|+|||||I++H++||||++++++++H+|+||l+l++|l++++|+++HH|||||||++

01 O

O'! O

++|+++|+++++++++++++++++H|+++++++++++|++++HH++++|I|+||+++

+ 50 + 200 :|: 0 1 700 600 50 300 150 50 50 100 50 50

0 50 50 100 150 0 2 900 0 50 200 0 0 50

50 100

50 50 50 50 50

50 50

0

50 50 50 0 50 O O 0

50 100

50 50

++]l|+IHHR+H+|l|H++++++++|+l+|I+HH++HIH++++3+++++IIII

3+|

B-region

212 Köpings .............. 213 Arboga ............... 214 Falu ................. 215 Borlänge .............. 216 Leksand/Rättviks ...... 217 Ludvika .............. 218 Avesta ............... 219 Hedemora ............. 220 Mora ................. 221 Malung/Vansbro ....... 222 Gävle ................ 223 Sandvikens ........... 224 Hofors ............... 225 Söderhamns ........... 226 Bollnäs ............... 227 Hudiksvalls ........... 228 Ljusdals .............. 229 Härnösands ........... 230 Kramfors ............. 231 Sundsvalls ............ 232 Ånge ................. 233 Sollefteå .............. 234 Örnsköldsviks ......... 235 Östersunds ............ 236 Strömsunds ........... 237 Sveg ................. 238 Umeå ................ 239 Vännäs ............... 240 Skellefteå ............. 241 Lycksele .............. 242 Storuman/Stensele ..... 243 Vilhelmina/Åsele ....... 244 Luleå ................. 245 Piteå ................. 246 Bodens ............... 247 Gällivare/Malmbergets . 248 Kiruna ............... 249 Arvidsjaurs ........... 250 Pajala ................ 251 Haparanda ............ 252 Kalix ................

++++++++++++++++++++HIl++++|lll++llll|lll +++++++++++++++++++++l||+++ll||+++Hll||l|

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++|++ ++++++++++++++++++++Hlln+++lnll++l+|l+lHH ++++++++++++++++++++Hl|H+|+|HlIH+IHII+IIH

KAPITEL 5

F öretagsekonomiska lokaliseringsfaktorer

Enligt sina direktiv har kommittén att framlägga material som är ägnat att belysa förutsättningarna ur bl. a. företagsekonomiska synpunkter för nä- ringslivets lokalisering till olika delar av landet. Kommittén har därför upp- dragit åt G. Törnqvist att göra en undersökning rörande regionala variatio— ner i fråga om olika för industrins lokalisering betydelsefulla faktorer. Upp- märksamhet har därvid i första hand ägnats transportkostnader, arbets— kraftskostnader samt industrins behov av kontakt med marknaden. Under- sökningarna redovisas i sin helhet i bilaga I »Studier i industrilokalisering». I detta kapitel lämnas en kort redogörelse för de viktigaste resultaten av vissa delar av denna undersökning.

5.1 Transportkostnaderna 5.1.1 Produktionsenhetemas bandenhet eller rörlighet ur transportkostnadssynpunkt

Med en produktionsenhets bundenhet eller rörlighet ur transportkostnads— synpunkt avses i föreliggande undersökning den företagsekonomiska effek- ten av eventuella flyttningar av anläggningen i förhållande till faktiska rå— varukällor och marknader. Blir effekten mycket stor, anses anläggningen vara bunden eller orörlig i förhållande till råvaror eller marknad. Blir den liten, anses produktionsenheten vara obunden eller rörlig. Bundenheten eller rörligheten kan förutsättas följa en glidande skala. Olika grader av bunden- het eller rörlighet finns representerade inom industrin.

Att en produktionsenhet befinnes vara starkt bunden ur transportkost— nadssynpunkt, utesluter inte, att den kan lokaliseras till alternativa lokali- seringsorten Under förutsättning att alternativa råvarukällor eller markna- der står till buds, kan en anläggning mycket väl lokaliseras till olika delar av landet. Bundenheten ur transportkostnadssynpunkt till råvarukällor eller marknad kvarstår, även om de råvarukällor, som utnyttjas, och den mark- nad, som betjänas, växlar. Transportko-stnaden för råvaror och/eller färdig- produkt utgör fortfarande en väsentlig post i den totala produktionskostna- den. Produktionsenheten är ur lokaliseringssynpunkt känslig för variationer i transportkostnaderna. Den kan betecknas som jragsportqrignterad och kan endast flyttas omkring till ur tranSportkostnadssynpunkt relativt lik- värdiga lokaliseringsorter.

Ett sågverk, en massafabrik eller en cementfabrik betraktas således som råvarubunden, även om produktionsenheten kan lokaliseras till varje plats, där lämplig skog eller kalksten är tillgänglig och kan exploateras. Ett gas- verk eller en isfabrik betraktas som mirknagsbunden, även om åtskilliga lokaliseringsorter är tänkbara för dessa.

Transportkostnadernas regionala variationer har beskrivits i bilaga I för några valda produktionsenheter. Variationerna i kostnaderna för transport av råvaror och färdigvaror har studerats liksom de totala transportkostna- derna. Variationerna har angivits i procent över transportskostnadsmini- mum. I tabell 5: 1 ha några av resultaten av dessa beräkningar avseende 182 alternativa lokaliseringsorter sammanställts. Tabellen skall delvis kom- menteras.

I kolumnerna, d, e och f anges kostnadsskillnaderna i procent mellan punkterna för transportkostnadsminimum och transportkostnadsmaximum inom landet. Skillnaderna kan studeras för råvarutransporter (d), transpor- ter av färdigvaror (e) och sammanlagt för samtliga transporter (f).

Som minimi- respektive maximipunkt räknas referenspunkten i den cell, som uppvisar den lägsta respektive högsta transportkostnaden inom landet. I sökandet efter maximipunkten har undersökningen i intet fall gått längre norrut än till Kiruna.

I typexempel 1, som avser ett konfektionsindustriföretag, uppgår trans- portkostnadsvariationerna inom landet maximalt till 188 procent. Kostnads— variationerna är störst för råvarutransporterna (440 procent), medan kost- naderna för transport av färdigvaror varierar i mindre omfattning (111 pro- cent). Skillnaden beror på att råvarukällorna är köncentrerade till några få platser, medan marknaden är spridd. I typexempel 2 är förhållandena om- kastade. Marknaden är koncentrerad till en punkt. Rävarukällorna är sprid- da över stora delar av Göta- och Svealand.

För att rätt kunna tolkas och överhuvudtaget bli meningsfulla måste be- räknade transportkostnader och transportkostnadsvariationer ställas i re- lation till den totala produktionskostnaden. I sin helhet är denna kostnad en- dast känd för en enda punkt, den studerade produktionsenhetens faktiska lokaliseringspunkt. Genomgående sättes därför transportkostnaderna och deras variationer i relation till den totala produktionskostnaden på den fak- tiska eller studerade produktionsorten. Den totala produktionskostnaden är hela tiden fixerad och utgör reduktionsbas vid alla jämförelser.

I kolumnerna b och i sättes transportkostnaderna för råvarorna på den mest gynnsamma och minst gynnsamma orten i landet i relation till de totala produktionskostnaderna. Av kolumn k framgår kostnadsspännvidden mellan minimi- och maximjorterna i relation till produktionskostnaderna.

Råvarutransportkostnaderna är i förhållande till de totala produktions- kostnaderna obetydliga i typexemplen 1—3 (på minimipunkten 0,2, 0,4 och 0,5 procent). Variationerna inom landet kan också betecknas som små (0,7,

Tabell 5:1. Sammanställning av resultaten av transportkostnadsberäkningarna i lypexemplen 1—9. (Bilaga ]. ) Typexempel Procentuell trans- Transportkostnadernas procentuella andel av de totala portkostnadsskilln. produktionskostnaderna

mellan min. 0. max.

Varusla g Råvaror Fardigvaror Totalt

Färdig- varor Totalt Min. Max. Skilln. Min. Max. Skilln. Max. Skilln.

h e h k m n p ([

Konfektionsvaror..................... 111 188 Tung mek. verkstadsprodukt med högt handelsvärde....................... 273 277 Tung och skrymmande konsumtionskapi- talvara 421 176 Tungtporslinsgods 180 150 Livsmedel A: Grönsaks- o. fruktkonserv- industri........................ 199 116 Livsmedel B: Ättiks-, senaps- o. d. fabr. . . 306 134 Livsmedel C: Stärkelsefabriker . . . . . . . . 421 215 Byggnadsmaterial med rel. högt handels— varde 217 78 120 Isoleringsmaterial för bl. &. byggnadsån- damål 325 97 168

1 Förhållandet mellan råvarornas vikt och den färdiga produktens.

1,0 och 1,9 procent). Om således produktionsenheten i typexempel 1 loka- liseras till Kirunarutan i stället för till Borås—Alingsåsrutan, förorsakar höjda råvarutransportkostnader enligt beräkningarna en produktionskost- nadsstegring på 0,7 procent.

I typexemplen 7 och 8 är råvarutransportkostnaderna betydande (på mi- nimiorten 11,8 och 10,1 procent av den totala produktionskostnaden). Va- riationerna inom landet blir också betydande i förhållande till produktions- kostnaden (28,6 respektive 21,8 procent).

I kolumnerna ] och m anges kostnaderna för transport av färdigvaror i procent av de totala produktionskostnaderna. I kolumn n anges skillnaden mellan minimi- och maximipunkterna i de olika typexemplen.

Det kan vara av intresse att konstatera, att transportkostnaderna för får- digvaror på minimiorterna i typexemplen 1 och 3 (0,5 och 1,3 procent) är betydligt större än transportkostnaderna för råvarorna (0,2 och 0,5 procent). Eftersom marknaden i de båda typexemplen är regionalt spridd, krävs ett stort antal transporter. De mera koncentrerade råvarorna däremot kräver färre transporter. Samtidigt blir dock kostnadsvariationerna inom landet för transporter av färdigvaror relativt små (0,6 och 1,5 procent) i förhållande till kostnadsvariationerna för råvarorna (0,7 och 1,9 procent). I typexempel 2 blir förhållandet det omvända. Råvarorna är spridda, men marknaden koncentrerad.

Genom att jämföra kolumn k och 11 med varandra får man i många fall en viss uppfattning om huruvida en studerad produktion ur transportkost- ' nadssynpunkt är råvaru- eller marknadsorienterad. I typexempel 7 (stär- * kelsefabriker) ger jämförelsen ett kraftigt utslag.

Av de tre sista kolumnerna i tabellen framgår de totala transportkostna- dernas andel av de totala produktionskostnaderna liksom kostnadsspänn- vidden mellan minimi- och maximiorterna i landet.

De totala transportkostnaderna i typexemplen 1 och 2 kan betecknas som obetydliga (på minimipunkten 0,7 och 0,8 procent). Transportkostnads- variationerna inom landet är i förhållande till produktionskostnaderna rela— tivt små (1,2 och 2,2 procent). Produktionsenheterna i typexemplen 8 och 9 kan däremot betecknas som starkt transportorienterade. Transportkostna- derna är ansenliga (25,6 och 20,3 procent på minimiorterna). Regionala variationer i transportkostnaderna (120 och 168 procent enligt kolumn f) får kraftig effekt på de totala produktionskostnaderna (30,8 respektive 34,0 procent).

Mellan ytterlighetsexemplen har flera mellanformer redovisats i tabellen. Procenttal-en i kolumn q i tabellen utgör ett mått på de studerade pro- duktionsenheternas rörlighet ur transportkostnadssynpunkt. Typexemplen är ordnade efter olika grader av bundenhet eller rörlighet. Det bör observe- ras, att talen i tabellen avser extremlägen.

Produktionsenheternas rörlighet ur transportkostnadssynpunkt har il-

storlek anger rörligheten (se vidare texten )

s .a" r 0 !. y & a r e ” m k 3 C D & n "_ p ” y & .a U m 8 0 rk. .: 0 m a h.. !. e .n m. l. & r ) 9 ._. I. m.. m C D.. U ( s & m g .m m. 9 M n .m U s " d n .... h a a d u !. s C D .D. ..1 & m.. F

lustrerats med hjälp av kartsviten på figur 5: 1 a och b. För vart och ett av typexemplen har de totala transportkostnaderna i varje cell satts i relation till den totala produktionskostnaden på den faktiska eller studerade lokali- seringsorten. Transportkostnadernas andel i varje cell av den totala pro- duktionskostnaden på den faktiska lokaliseringsorten har därefter jämförts med motsvarande andel i minimicellen. Alla celler, som i förhållande till minimicellen uppvisar en total transportkostnadsökning, motsvarande högst en procent av produktionskostnaden, har skrafferats. De studerade industri- anläggningarna kan med andra ord lokaliseras till varje referenspunkt eller studerad lokaliseringsort inom de streckade områdena på figuren, utan att transportkostnadsvariationerna förorsakar en produktionskostnadsökning på mer än en procent. Under gjorda antaganden och förutsättningar utgör de streckade ytornas storlek ett mått på de studerade enheternas rörlighet ur transportkostnadssynpunkt.

En produktionskostnadsökning på t. ex. en procent motsvarar vanligen ett ansenligt belopp. I en situation, där övriga produktionskostnader icke uppvisar regionala variationer eller mycket små sådana, kan därför en kost— nadsökning av denna storlek vara av avgörande betydelse och påverka valet av lokaliseringsort. Som senare skall visas, påverkar de arbetskraftskostnads- variationer, som förekommer mellan olika delar av landet i betydande ut- sträckning de totala produktionskostnaderna. Mot denna bakgrund framstår en kostnadsökning på en procent som relativt obetydlig.

Produktionsenheterna i exemplen 1 och 2 framstår som i hög grad rörliga ur transportkostnadssynpunkt medan enheterna i exemplen 7, 8 och 9 är föga rörliga. Även en mindre förflyttning av de sistnämnda produktionsstållena i förhållande till transportkostnadsminimum förorsakar produktionskost- nadsökningar på mer än en procent.

Exempel 4 b i kartsviten har konstruerats för att visa, vilken effekt utnytt- jandet av en alternativ råvarukälla eller importhamn samt alternativa ex- porthamnar under vissa omständigheter kan få. I exempel 4a importeras den väsentligaste råvaran över en sydsvensk hamn. Exporten sker över flera sydsvenska hamnar. I 4b förutsättes importen ske över Sundsvalls hamn och exporten över Sundsvall, Gävle och Stockholm. Följden blir, att rörlig- heten ökar. Transportkostnaderna på den ort där kostnaderna ligger lägst blir emellertid betydligt högre i alternativ 4 b än i alternativ 4 a.

Transportkostnadsberäkningarna avser hela tiden konkreta fall. Typ- exemplen utgöres av produktionsenheter med olika produktionsinriktning inom olika delar av landet. Var och en av dessa enheter har sin speciella re- gionala fördelning eller sitt regionala mönster av råvarukållor och köpare av den färdiga produkten.

Det bör emellertid observeras, att enligt den använda beräkningsmetoden flyttas produktionsenheten onikring till 182 tänkta lokaliseringsorter, av vil- ka en mer eller mindre sammanfaller med den faktiska lokaliseringsorten. Man kan därvid ställa frågan om det: är realistiskt att tänka sig, att den stu—

derade fördelningen av råvarukällor och marknad skulle förbli oförändrad vid en eventuell lokalisering till vart och ett av alla dessa tänkta lägen.

Utmärkande för de redovisade typexemplen bortsett från exempel 2 är att den färdiga produkten utan hänsyn till konkurrenternas lägen säljes över en nationell marknad med relativt jämn täckning över hela området i för- hållande till t. ex. befolkning eller omsättning. I dessa fall är det knappast troligt, att de regionala marknadsförhållandena skulle ändras i nämnvärd utsträckning vid flyttningar av produktionsenheterna till nya lokaliserings- orter. Motsvarande gäller icke t. ex. starkt kontaktorienterade typer av in- dustrier eller de industrier, för vilka distributionskostnaderna är av avgö- rande betydelse. Des-sa industrityper behandlas i ett senare avsnitt.

Tveksamheten är större, när det gäller råvarukällorna. Det är nämligen tänkbart, att vissa av råvarukällorna eller underleverantörerna skulle bytas ut mot andra vid en flyttning av produktionsenheterna. Det är uppenbart, att vissa typer av råvarukällor byts ut mot närmare liggande vid en längre flyttning av produktionsenheterna. Det gäller exempelvis vatten och sand, som förbrukas i rimliga kvantiteter och på vilka inga speciella kvalitetskrav ställs, avfall från den egna produktionen samt sådant emballage (lådor, häckar), som kan levereras från snickerier över hela landet. Råvaror av denna typ har utelämnats vid transportkostnadsberäkningarna för råvaror. Däremot har de medtagits vid transportkostnadsberäkningarna för färdig- produkterna.

Importhamnarna utgör ett speciellt problem. I många fall sker importen som styckegods med fartyg i linjefart, och alternativa importhamnar uppges icke kunna bli aktuella vid en flyttning av produktionsenheterna. I något fall sker importen i hela båtlaster, vilka kan dirigeras till alternativa hamnar. Vid undersökningar av regionala variationer i lokaliseringsförutsättning- arna för en enskild enhet bör därvid i princip transportkostnadsberäkning- arna upprepas med utgångspunkt från varje tänkbar kombination i hamn- alternativ. I karta 4 b i figur 5: 1 visas ett exempel på en sådan upprepning av transportkostnadsberäkningarna.

Vid intervjuerna med företagen har det varit angeläget att hos företags- ledningarna efterhöra, huruvida alternativa råvaruleverantörer är tänkbara vid flyttningar av produktionsenheterna. För de typexempel, där icke annat angivits, har det ansetts realistiskt att icke räkna med alternativa råvaru- leverantörer i en omfattning, som skulle kunna påverka resultaten. Byte av leverantörer för vissa lätta detaljer förmår icke påverka de framräknade resultaten.

De råvarukällor, som angivits för typexempel 1 (lätt konfektion), torde icke med fördel kunna utbytas mot andra vid en omlokalisering. Fördel- ningen av underleverantörerna till verkstadsindustrier av typen 2 och 3 kan också anses vara permanent i sina väsentliga drag. För exempel 4 är alter- nativa import- och exporthamnar tänkbara.

De undersökta livsmedelsfabrikernas (5—7) väsentliga råvaruområden

är enligt uppgifter från företagen icke utbytbara mot andra inom landet på grund av speciella kvalitetskrav.

För de råvaruorienterade industrierna 8 och 9 torde alternativa råvaru- källor stå till buds. Genom fortsatt råvaruinventering och utveckling av till- verkningsprocessen torde produktionsenheten 9 i framtiden kunna komma att utnyttja andra råvarukällor än de nuvarande.

Slutligen kan man icke bortse från möjligheten, att nya råvaruleverantö- rer etablerar sig i närheten av en storkund, som lokaliseras till en del av lan- det, där tillverkning av detta slag icke bedrivits tidigare.

Den presenterade kartsviten här mot bakgrund av det ovan anförda be- handlas med en viss försiktighet. Storleken på de enskilda ytorna får icke betraktas som absolut. Om hänsyn kunde tas till alla alternativa leveran- törer, skulle mindre justeringar av ytorna säkerligen kunna göras.

Alternativa leverantörer inom olika delar av landet kan vanligen förut- sättas få till följd, att de studerade produktionsenheterna blir ur transport- kostnadssynpunkt friare i sitt val av lokaliseringsort. Ett fullständigt hän- synstagande till befintliga och framtida alternativa råvaruleverantörer skulle med andra ord öka produktionsenheternas rörlighet i förhållande till vad som framgår av kartsviten.

Det bör också påpekas, att det inte främst är de enskilda ytornas storlek och läge utan storleksförhållandena mellan de olika ytorna, som är av intresse.

Ytornas lägen får inte leda till slutsatser om lokaliseringsbetingelsernas regionala variationer. De små ytor, som typexemplen 8 och 9 uppvisar, ange—r endast produktionsenheternas starka bundenhet till en primär råvara. Om alternativa råvarukällor utnyttjas, vilket torde vara möjligt i dessa båda fall, skulle ytor av ungefär samma storlek kunna placeras i anslutning till var och en av dessa. Eftersom transportkostnaderna för färdigprodukterna i typexemplen 8 och 9 är ansenliga, är det därvid troligt, att en regional marknadsuppdelning mellan flera fabriker skulle ske.

5.1.2 Produktionsenheten-as rörlighet i förhållande till råvaror och avsättningsmarknad De studerade produktionsenheternas rörlighet ur transportkostnadssyn- punkt i förhållande till å ena sidan råvarukällorna och å andra sidan avsätt- ningsmarknaden framgår av kartserien på figur 5: 2 a och b.

För varje typexempel har följande beräkningar gjorts. Kostnaden för transport av råvaror till varje referenspunkt har satts i relation till den totala produktionskostnaden på den faktiska lokaliseringsorten. På mot- svarande sätt har kostnaden för transport av färdigvaror från varje refe- renspunkt satts i relation till samma produktionskostnad.

Ramen har i föreliggande fall varit en kostnadsökning i förhållande till respektive transportkostnadsminimum, motsvarande högst en halv procent av den totala produktionskostnaden. Celler, som uppvisar en kostnadsökning

Fig. 5:2 a. De studerade industrianläggningarnas (typexempel 1—5 ) rörlighet i förhållande till å ena sidan rdvarukållor (skraffering från sydöst mot nordväst) till å andra sidan marknad (skraffering från sydväst mot nordöst)

0 100 km

l—L_|

Fig. 5:2 b. De studerade industrianläggningarnas (typexempel 6—9 ) rörlighet i förhållande till å ena sidan råvarukällor (skralfering från syd- öst mot nordväst) till å andra sidan marknad (skraffering från sydväst mol nordöst)

för transport av råvaror på högst en halv procent av produktionskostnaden i förhållande till transportkostnadsminimum, har skrafferats med linjer från sydost mot nordväst. Geller, som uppvisar motsvarande kostnadsök- ning för transport av färdigvaror, har skrafferats med linjer från sydväst mot nordost.

Genom att jämföra storlekarna på de två skrafferade ytorna i vart och ett av exemplen på figur 5: 2 får man en uppfattning om produktionsenhe- ternas bundenhet eller rörlighet i förhållande till dels råvarukällor, dels marknad. Är t. ex. råvaruytan mycket liten i förhållande till marknadsytan, kan anläggningen betecknas som råvaruorienterad. Råvaran begränsar i större utsträckning enhetens rörlighet ur transportkostnadssynpunkt än marknaden.

Anläggningen i typexemplen 1 (konfektionsvaror) är rörlig både i för— hållande till råvaror och marknad. De regionalt koncentrerade råvarukäl- lorna binder dock enheten något mer än den spridda marknaden. I typ- exempel 2 (tung mekanisk verkstadsprodukt med endast en avnämare) är förhållandena omkastade.

Produktionsenheten i typexempel 3 (tung och skrymmande konsumtions- kapitalvara) kan också betecknas som rörlig. Trots att färdigprodukten är tyngre än råvaran (emballagekostnad ingår), binder råvarukällorna genom sin mindre spridning hårdare än marknaden.

Typexempel 4 (tungt porslinsgods) är totalt mindre rörlig än föregående » typexempel, men visar ingen bestämd orientering varken mot råvaror eller marknad.

Enligt materialindexet (angående beräkning av materialindex se bilaga I) är anläggningen i typexempel 5 (livsmedel A) närmast marknadsoriente— rad. Av figuren framgår dock, att råvarorna genom sin koncentration be- gränsar rörligheten mer än den spridda marknaden. Marknadsytan i typ- exempel 6 (livsmedel B) motsvarar ungefär marknadsytan i föregående typexempel. Råvaruytan är regionalt begränsad.

Produktionsenheten i typexempel 7 (livsmedel C: stärkelsefabriker) ut— gör exempel på en starkt råvaruorienterad industri. I förhållande till mark- naden är enheten mycket rörlig. Råvaran binder emellertid mycket hårt. Som framgår av figuren är denna bundenhet av avgörande betydelse och gör enheten relativt orörlig ur transportkostnadssynpunkt. För detta typ- exempel stämmer materialindexet (16,5) väl.

Även på de transportorienterade industrianläggningarna i typexemplen 8 och 9 utövar råvarukällorna en stark dragningskraft. Transportkostna- derna för de färdiga produkterna är också ansenliga och begränsar enhe- ternas rörlighet även i förhållande till marknaden.

5.1.3 Beräkningar-nas tillförlitlighet och nllmängiltighet Tillförlitligheten hos de i föreliggande undersökning beräknade transport- kostnaderna kan för varje typexempel testas mot faktiska kostnader inom en

av de 182 referensregionerna. Kontrollpunkten utgöres av den faktiska lo- kaliseringsorten för den studerade produktionsenheten.

Hos varje studerat företag har inhämtats uppgifter om de faktiska trans- portkostnaderna per tillverkad enhet eller årsproduktion av den aktuella produkten. Dessa faktiska kostnader kan jämföras med de beräknade kost- naderna för transporter till och från den referenspunkt i koordinatsystemet, som ligger närmast den faktiska lokaliseringsorten.

I några fall är de faktiska kostnaderna direkt jämförbara med de beräk- nade dvs. de omfattar trafikantens termi-nal- och undervägskostnader för samtliga råvaru- och färdigvarutransporter till och från enheten. I andra fall innehåller kostnadsuppgifterna från företagen icke kostnader för t. ex. på- och avlastning. Transporter, som ej betalats av det studerade företaget utan av leverantörer och köpare, har ej upptagits etc.

I de fall, då de faktiska kostnadsuppgifterna till sitt innehåll icke helt mot- svarar de beräknade, har de förra måst kompletteras, innan en jämförelse kunnat ske. Sålunda har t. ex. beräknade kostnader för lastning och lossning lagts till de faktiska kostnaderna, när dessa icke van-it fullständiga i detta av- seende. Kostnader för transporter, som ej betalats av det studerade företaget, har likaså beräknats och lagts till de erhållna uppgifterna.

Jämförelserna mellan faktiska transporter till och från lokaliseringsor- ten och beräknade transporter till och från närmast liggande referenspunkt har gällt kostnader för dessa transporter i kronor per årsproduktio-n.

I intet av de ovan presenterade typexemplen uppgår skillnaden mellan den beräknade totala transportkostnaden och den faktiska till mer än 10 procent. Utan undantag är de beräknade värdena något högre än de faktiska. Detta torde främst bero på att det vid beräkningarna icke varit möjligt att i de- talj ta hänsyn till förekommande rabatter, kostnadsbesparande åtgärder vid på- och avlastning och samlastningar m. 111.

De beräknade värdena för de nio typexemplen kan jämföras med data, som insamlats vid de intervj uundersökningar rörande verkningarna av taxe- sänkning på järnvägstransporter som företagits hos 72 industriföretag i Norrland. Materialet redovisas i sin helhet i bilaga 11.

De 72 undersökta industrianläggningarna i Norrland har bl. a. lämnat detaljerade uppgifter om de totala transportkostnader som belastat företa- gen. Transportkostnader, som betalas av råvaruleverantörer eller kunder, kommer däremot ej till synes i de redovisade beloppen. I tabell 5: 2 har de redovisade transportkostnaderna satts i relation till produktionens salutill- verkningsvärde för de uppgiftslämnande enheterna.

En jämförelse mellan de tidigare redovisade beräknade transportkostna- derna och de uppgifter om faktiska transportkostnader som framgår av ta— bellen visar, i de fall där erforderliga korrigeringar med hänsyn till olikhe- ter i undersökningarnas uppläggning varit möjlig, god överensstämmelse. Skillnaderna begränsas sålunda för några konfektionsfabriker och verk- stadsföretag till mellan en och tre tiondels procent.

Tabell 5:2. Transportkostnadernas procentuella andel av produktionens saluvärde för olika produktionsenheter i Norrland

Materialet fördelat på olika undersökningsgrupper (industrigrupper)

Transportkostnadernas procentuella andel av Antal undersökta salutillverkningsvärdet Undersökningsgrupp produktionsen- heter Lägsta och Aritm. högsta värde medelvärde

Medianvärde

3. c

. Järn- och stålverk ....... . Andra mek. verkstäder och gjuterier .......... . Tegelbruk .............. . Sågverk och hyvlerier. .. .

. Möbelfabriker ...........

. Cellulosafabriker ........

. Bok- och accidenstrycke- rier ..................

. Mejerier ................ . Annan livsmedelsindustri. 10. Bryggerier och malttabri- ker .................. 11. Konfektionsfabriker ..... 12. Skoindustri ............. 13. Rent kemisk industri. . . .

..;

12,5

1,6— 5,5 123—30,4

2,6— 4,3

UIQOOQOO y.-

..4

0,9— 2,4 5,7— 9,2 2,7

Hoooo

9,5—22,5 0,8— 1,7 1,9— 5,5 7,5—11,9

QDI-Åmot?

Q &

Summa

* Uppgifter om de totala transportkostnaderna saknas.

De anförda typexemplen bör i princip betraktas som specialfall. Resulta- ten kan med säkerhet endast förutsättas gälla de studerade produktions- enheterna. Att låta de anförda exemplen representera typer eller grupper av industrier är vanskligt. För att ordna eller gruppera den svenska in- dustrin mera exakt efter bundenhet ur transportkostnadssynpunkt, efter orientering mot råvaror eller marknad osv., skulle det krävas ett mycket stort antal typexempel.

Utan att enskilda anläggningar utöver anförda typexempel varit föremål för undersökningar, torde dock mot bakgrund av de gjorda transportkost- nadsberäkningarna vissa antaganden kunna göras om en del industrigrup- pers bandenhet ur transportkostnadssynpunkt. Försöken att utvidga giltig- heten av undersökningarna måste ske med stor försiktighet och många reser- vationer. Av intresse är i första hand de industrier, som kan betecknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt.

Bland presenterade typexempel kan främst produktionsenheterna i exemp- plen 1—3 betecknas som obundna eller rörliga ur transportkostnadssyn- punkt. Transportkostnaderna är relativt obetydliga, och kostnadernas regio- nala variationer förmår i endast liten utsträckning påverka de totala pro- duktionskostnaderna.

Typexempel 1 (konfektionsvaror) är representativt främst för den lätta

konfektionsindustrin. Även om produktionen växlar från anläggning till anläggning, torde emellertid hela undergruppen konfektionsindustri liksom . betydande delar av textilindustrin kunna betecknas som i hög grad rörliga ur transportkostnadssynpunkt. Vanligen torde de totala transportkostna- derna i gynnsamma lägen ligga under eller i närheten av en procent av pro- duktionskostnaderna.

Sammanlagt torde dessa industribranscher omfatta minst sju procent av samtliga arbetsställen, som upptages i den svenska industristatistiken och sysselsätta ca sju procent av landets industrianställda (SOS Industri 1959).

I typexempel 2 och 3 presenteras två produktionsenheter tillhörande hu- vudgruppen metall- och verkstadsindustri, undergruppen andra mekaniska verkstäder och gjuterier. Den ena anläggningen rymmer vid sidan av en egentlig mekanisk verkstad (hopsättningsfabrik) ett gjuteri, som ingår i beräkningarna.

De studerade färdigprodukterna kan betecknas som tunga (ca 150 re— spektive 190 kg). Ett fåtal råvaror svarar för stora delar av dessa vikter. Bland landets verkstadsindustrier torde finnas åtskilliga anläggningar, för vilka transportkostnader i gynnsamma lägen utgör en mindre del av de to- tala produktionskostnaderna än för de i undersökningen studerade. De ur transportkostnadssynpunkt rörliga anläggningarna inom metall- och verk— stadsidustrin torde främst återfinnas inom undergrupperna tillverkning och reparation av guld- silver- och nysilvervaror, tillverkning och reparation av transportmedel utom skeppsvarv och båtbyggerier, andra mekaniska verkstäder och gjuterier, elektroteknisk industri, tillverkning och repara- tion av instrument och ur. Grupperna omfattar ca 19 procent av industri— statistikens arbetsställen. Arbetsställena inom dessa grupper sysselsätter ca 28 procent av landets industrianställda och svarar för ca 26 procent av in— dustrins förädlingsvärde. För en mindre del av arbetsställena inom de upp- räknade undergrupperna (t. ex. fristående gjuterier och karosserifabriker) kan transportkostnaderna förutsättas utgöra en större del av produktions- kostnaderna än i de anförda typexemplen (2 och 3). De anförda procent- talen 28 resp. 26 procent bör därför betraktas som maximivärden. Å andra sidan torde åtskilliga anläggningar inom undergrupperna järn- och stål— manufaktur och annan met-allmanufaktur vara synnerligen rörliga ur trans- portkostnadssynpunkt. Totalt rymmer dessa grupper ca sex procent av in- dustrins arbetsställen med ca fem procent av de industrianställda och ca fyra procent av industrins förädlingsvärde.

Även andra industrigrupper än de redovisade kan förutsättas omfatta produktionsenheter, som i hög grad är rörliga ur transportkostnadssyn- punkt, t. ex. flera ovan ej upptagna undergrupper till textil- och sömnads- industrin, den grafiska industrin, päls- och skinnvarufabriker, skoindustri, andra lädervarufabriker och läkemedelsfabriker.

Som en grov uppskattning torde totalt minst en tredjedel av arbetsställena

i industristatistiken med uppskattningsvis hälften av antalet industrian- ' ställda kunna betecknas som i hög grad rörliga eller obundna ur transport- kostnadssynpunkt.

Bland de under perioden 1946—1961 lokaliserade arbetsställen (nyetable- ringar, flyttningar och filialutläggningar), som presenterats i Kap. 2, utgör de som betraktas som rörliga industrier en betydande del. Närmare två tredj e— delar av arbetsställena och en lika stor del av de anställda ingår i de ovan uppräknade industriundergrupperna. Sådana undergrupper som andra me- kaniska verkstäder och gjuterier, elektroteknisk industri och konfektions— fabriker dominerar starkt.

Bedöms även anläggningar, som ungefär motsvarar typexemplen 4, 5 och 6 som rörliga (figur 5: 1), kan ytterligare en betydande del av den svenska industrin hänföras till denna grupp. Kvar blir en grupp av in— dustrier, för vilka transportkostnadernas regionala variationer torde spela en avgörande roll vid valet av lokaliseringsort (jfr typexemplen 7, 8 och 9). Järn- och stålverk, åtskilliga anläggningar inom jord- och stenindustrin, sågverk och hyvlerier, träsliperier, cellulosafabriker samt flera undergrup— per till livsmedelsindustrin och den kemiska och kemisk-tekniska industrin torde kunna hänföras till ur transportkostnadssynpunkt tämligen orörliga eller bundna grupper av industrier.

5.1.4 Transportkostnader och marknadsområden

Föreliggande avsnitt utgör en fortsättning på undersökningarna av trans- portkostnadernas betydelse ur lokaliseringssynpunkt för olika typer av in- dustrier. Diskussionen skall emellertid begränsas till att gälla kostnader för transport av färdigvaror till avsättningsmarknaden. Tidigare anförda exempel avsåg produktionsenheter, som levererade sina produkter 'till en eller ett fåtal marknadspunkter eller sålde sin produktion till en spridd marknad av stor omfattning utan påtaglig hänsyn till konkurrenternas lägen.

Här skall intresset ägnas några av de typer av industrier, som huvudsakli- gen betjänar regionalt avgränsade marknadsområden. Uppmärksamheten skall riktas mot några produktionsenheter, för vilka empiriskt den regionala konkurrensen med andra produktionsenheter är av avgörande betydelse ur kostnads- eller försälj ningssynpunkt.

Nationell marknad. Typexempel 2 i tabell 5: 1 skilde sig från övriga typ- exempel bl. a. i ett avseende. Den tillverkade produkten, ett halvfabrikat, levererades huvudsakligen till en köpare, en hopsättningsfabrik.

I övriga typexempel avsattes produkterna över hela landet. I några exem- pel förekom dessutom export av den tillverkade produkten. Leveranserna av färdigvaror inom landet visade ingen påtaglig tendens att avtaga med avståndet från den studerade fabriken. Leveransernas regionala fördel-

ning sammanföll med fördelningen av de potentiella köparna av de produ- cerade varorna (t. ex. konsumenter, detaljister eller grossister). Leveran- sernas spridning motsvarade relativt väl spridningen av befolkning eller till allmän varuskatt skattepliktig omsättning. (Se vidare bilaga I.)

Färdigprodukterna var med ett undantag typiska märkesvaror. Konkur- rerande märkesvaror förekom på marknaden i samtliga fall utom ett. Kon- kurrensen fick emellertid inte till följd en regional marknadsuppdelning mellan konkurrenterna. Företagen sålde sina produkter över hela den na- tionella marknaden. I förhållande till konkurrenterna var överlappningen mellan marknadsområdena fullständig. De faktiska leveranserna av färdig- varor visade ingen påtaglig tendens att avta i närheten av konkurrerande fabriker.

Några omständigheter torde kunna anföras som orsaker till uppkomsten av omfattande marknadsområden och till att konkurrerande producenters marknadsområden helt överlappar varandra.

Kostnaderna för transport av färdigvaror är små i förhållande till de to- tala produktionskostnaderna och produkternas handelsvärde. Trots att de genomsnittliga transportavstånden blir ansenliga på grund av marknadens utbredning i rummet, utgör dessa transportkostnader en relativt liten post i kostnadskalkylen. Detta gäller i första hand produktionsenheterna i typ- exempel 1 (konfektionsvaror), 2 (tung mekanisk verkstadsprodukt), men även 3 (konsumtionskapitalvara), 4 (tungt porslinsgods) och 7 (livsme- del C). '

I samtliga typexempel betalar vanligen producenten kostnaderna för trans— port av färdigvarorna till köparna. Några regionala differentieringar av pri- serna förekommer ej.

För de angivna produktionsenheterna är stordriftens fördelar av väsentlig betydelse. Genom koncentration av driften till relativt stora enheter ned- bringas förädlingskostnaderna per tillverkad enhet.

Anläggningen i exempel 7 (stärkelsefabrik) är starkt råvaruorienterad. I en situation, där alternativa råvarukäl'lor inte är för handen, medför loka- liseringar till orter på längre avstånd från råvarukällan betydande kost— nadsökningar. Kostnaderna för transport av färdigvaror även på långa av- stånd är små i förhållande till kostnaderna för transport av råvaror. Produ- center i ogynnsamma råvarulägen förmår inte konkurrera på marknaden.

Produktionsenheterna i de sex första typexemplen tillverkar typiska mär- kesvaror. Även halvfabrikatet från enheten i exempel 2 kan betecknas som en märkesvara. Modell, utförande och kvalitet är av stor betydelse i konkur— rensen med andra producenter inom och utom landet. Färdigvarorna i exemplen 1 (konfektionsvaror), 3 (konsumtionskapitalvara), 5 (livsmedel A) och 6 (livsmedel B) saluföres inom detaljhandeln över hela landet paral— lellt med konkurrerande märken. _

Typexemplen 8 och 9 skiljer sig i några avseenden från övriga exempel.

Tabell 5:3. Fördelningen av fördigvaruleveranser på olika transportavstånd från några valda produktionsenheter

Procentuell fördelning av leveranser på

olika transportavstånd (mil) Medeltrans-

portavstånd 0—5 6—1516—3031—50 51— S:a (mn)

Varuslag

Mjölk .......................... 1,7 Petroleumprodukter ............. 34 7,5 Fasadtegel ...................... 60 12,5 Träfiberplattor .................. 1 6 22,5 Sanitetsporslin .................. 42 ' 24,8 Gjutna rör ...................... 1 26,6 Hushållsporslin .................. 22 31,5

Transportkostnaderna för färdigvaror är ansenliga och uppgår på minimi- punkten inom landet till över 13 procent av de totala produktionskostna- derna. För närvarande är de båda enheterna relativt bundna till sina råvaru— källor. Enheten i exempel 8 är sedan gammalt bunden till en speciell råvara. Enheten i exempel 9 utnyttjar för närvarande en unik råvarukälla. Alterna- tiva råvarukällor torde kunna komma att utnyttjas i fortsättningenvvarvid produktionen av transportkostnadsskäl kan komma att delas upp på flera produktionsenheter. Enheterna kommer då att leverera färdigvaror till var sin begränsad del av marknaden. För närvarande täcker produktionsenhe- terna hela den nationella marknaden i första hand beroende på avsaknaden av konkurrens från likvärdiga produkter inom landet.

Regionalt och lokalt avgränsade marknadsområden. Vissa typer av in- dustrier levererar sina färdigvaror huvudsakligen till regionalt eller lokalt avgränsade marknadsområden. I detta avsnitt skall några sådana industrier presenteras.

I tabell 5: 3 har en sammanställning gjorts av färdigvaruleveransern'as fördelning (viktmässigt) på olika transportavstånd från några valda in- dustrianläggningar.

Som framgår av tabellen, fördelar sig leveranserna av träfiberplattor, sa- nitetsporslin, gjutna rör och hushållsporslin på samtliga avståndsklasser. De transporterade kvantiteterna visar ingen enhetlig tendens att sjunka med transportavståndet. Fördelningen kan betecknas som karaktäristisk för indu- strier med omfattande marknadsområden. Skillnaderna i fördelningen på de olika avståndsklasserna återspeglar produktionsenheternas lokalisering'i för— hållande till Väsentliga delar av den spridda marknaden. För den fabrik, som tillverkar rör, ligger Stockholmsmarknaden i avståndszonen 6——15 mil. För den fabrik, som tillverkar hushållsporslin, ligger Göteborgs— och Malmö- marknaderna i avståndszonen 31—50 mil etc.

Medeltransportavstånden för de fyra uppräknade fördigprodukterna är mellan 22,5 och 31,5 mil. Dessa medelavstånd är typiska för produktionsen-

heter i relativt fördelaktiga marknadslägen, som levererar sina varor till en nationell marknad.

Fasadtegel levereras på samtliga transportavstånd, som förekommer i ta- bellen. Ca 80 procent av leveranserna sker emellertid till orter på trans— portavstånd av högst 15 mil. Medeltransportavståndet är 12,6 mil. Petroleum- produkter från en studerad importanlåggning levereras på avstånd t. o. m. 15 mil. Medeltransportavståndet är 7,5 mil. Marknadsområdena är i dessa båda fall huvudsakligen regionalt avgränsade.

Mjölk levereras inom transportavstånd på högst 5 mil från mejeriet. Me- deltransportavståndet är inte mer än 1,7 mil. Marknaden kan betecknas som lokalt avgränsad.

Enligt en undersökning om den svenska byggnadsmaterialmarknaden in- gick år 1948 226 tegelbruk i den officiella industristatistiken. Tillverkning av vanligt murtegel ägde rum i samtliga län. Transporterna skedde huvud- sakligen med bil men även med järnväg och båt. För olika tegelbruk i landet varierade medeltra—nsportavstånden för biltransporter mellan 1,5 och 5,2 mil och för järnvägstransporter till mellan 8,0 och 20,5 mil. Tegelbruken i Norrland uppvisade vanligen de längsta medelavstånden. Medeltransport- avstånden för fasadtegel var längre än för murtegel. Vid biltransporter var dessa avstånd mellan 4,2 och 6,5 mil, vid järnvägstransporter mellan 13,8 och 37,7 mil. Som ytterlighetsexempel nämns betonghålblock, vilka levere— rades per bil på transportavstånd av i medeltal 0,9—1,4 mil per ton.

Som första exempel på en industriprodukt, som huvudsakligen levereras till regionalt avgränsade marknadsområden, har valts ett byggnadsmaterial. Produkten är icke helt homogen. Differentieringen torde dock i föreliggande fall vara av underordnad betydelse. Produkten tillverkas vid åtta olika pro— duktionsenheter inom landet. Av dessa enheter tillhör flera samma företag. Leveransernas regionala fördelning torde i stort sett motsvara befolknings- fördelningen.

De faktiska leveranserna från respektive fabrik har markerats i celler om 50 x 50 km. Därvid visar det sig, att det inte förekommer någon strikt marknadsuppdelning mellan de olika fabrikerna. Leveranserna visar omfat- tande överlappningar. De flesta fabrikerna levererar vissa kvantiteter över stora delar av landet. Fabriker i goda transportkostnadslägen levererar till samtliga län. Stockholm mottar leveranser från sju av de åtta fabrikerna.

Varje fabrik har emellertid sitt mer eller mindre markanta dominans- område varmed i denna undersökning avses de celler, till vilka leveranserna från fabriken uppgår till minst 50 procent av samtliga leveranser av den stu- derade produkten. Beträffande ett par celler i mellersta Sverige har kravet måst inskränkas till enkel dominans, d. v. s. fabrikens leveranser till dessa celler är större än de från någon annan enskild fabrik. De åtta fabrikernas dominansområden har markerats på figur 5: 3. Produktionsenheterna är centralt belägna inom respektive område.

Transportkostnaderna för den färdiga produkten betalas i princip av kö- parna. De producenter, som tillhör samma företag, tillämpar emellertid den principen, att kunderna betalar kostnaderna för transport från närmaste fabrik, även om leveranserna i realiteten icke sker från denna utan från annan fabrik inom företaget. Mellanskillnaden betalas av företaget i form av speciella rabatter.

Vid beräkningarna i följande avsnitt (5.1.5) förutsättes, att varje fabrik enbart levererar till det egna dominansområdet. Ingen hänsyn tas till fö- rekommande överlappningar mellan olika marknadsområden. Därvid måste mindre justeringar av de olika produktionsenheternas produktionsvolym företas.

På figur 5: 4 har norrlandsbryggeriernas distributionsområden markerats. När det gäller stora delar av produktionen (läskedrycker, lättöl och klass II), sker leveranserna uteslutande till de markerade områdena. Bakom dessa försälj ningsdistrikt torde i många fall ligga gamla gränsavtal.

För mindre delar av produktionen (starköl) gäller inte dessa marknads- områden. Mindre delar av denna produktion går i vissa fall ut på en till sin omfattning närmast nationell marknad. Största delen av leveranserna avser dock den lokala eller regionala marknaden.

I Göta— och Svealand råder delvis andra marknadsförhållanden. Ett par stora företag har lagt under sig ett stort antal bryggerier. Driften koncen- treras alltmer till ett fåtal produktionsenheter. Lokala bryggerier har sina begränsade avsättningsområden för de produkter, som inte förmår bära höga transportkostnader. De stora bryggerierna säljer emellertid mindre de- lar av sin produktion på omfattande marknadsområden. Överlappningar mellan de olika marknadsområdena är vanliga.

Totalt fanns det ca 300 bryggerier i landet vid sekelskiftet. För närva- rande återstår ca 70.

När det gäller bryggeriernas produkter tillämpas vanligen enhetspriser fritt köparna (konsumenter, detaljister eller grossister). Producenterna be- talar transportkostnaderna för färdigvarorna till dessa.

Det är uppenbart, att kostnaderna för transport av färdigvaror spelar en väsentlig roll för uppkomsten av regionalt eller lokalt avgränsade marknads- områden. Avgörande är därvid distributionskostnadernas möjligheter att påverka varans pris på konsumtionsorten eller producenternas totala pro- duktionskostnader. I anförda exempel motsvarar kostnaderna för transport av färdigvaror över längre avstånd en betydande del av varornas värde eller de totala produktionskostnaderna.

I de fall priserna gäller fritt fabrik, ökar de av konsumenterna (ev. mel- lanhänderna) på konsumtionsorten betalade varupriserna avsevärt med sti- gande transportavstånd. Fasadtegel för att ta ett exempel betingar på ett transportavstånd av 30 mil från producenten ett pris inklusive transportkost- nader, som ligger ca 55 procent högre än priset fritt fabrik. På ett avstånd av

Fig. 6:4. Bryggeriernas dislributionsomrdden i Norrland

50 mil är priset inklusive transportkostnader ca 78 procent högre. Sådaia prisskillnader måste skapa goda möjligheter till regional konkurrens frin andra produktionsenheter. Om produkten är homogen, kommer köparna att vända sig till den producent, som kan erbjuda det lägsta priset inklusive transportkostnader på konsumtionsorten. Följden blir en regional mark- nadsuppdelning mellan flera produktionsenheter, vilka repellerar varandra och sprids ut över marknaden.

Som jämförelse kan nämnas sanitetsporslin, som säljes på en nationell marknad. Tillämpas priser fritt fabrik, ökar priserna på konsumtionsorten med ca 2 procent på ett transportavstånd av 30 mil. På ett avstånd av 50 mil är priset inklusive transportkostnader ca 3 procent högre än priset frztt fabrik.

Tillämpas i stället enhetspriser fritt köparen, ökar tillverkarens produk- tionskostnader på motsvarande sätt, vilket begränsar marknadsområdena. Flera producenter kan etablera sig på marknaden, eller det blir lönande att dela upp produktionen på flera spridda enheter. Det sagda gäller under för- utsättning, att stordriftens fördelar eller anskaffnings— och förädlingskost- nadernas regionala variationer inte uppväger de höga distributionskostna- derna.

I fråga om sanitetsporslin är det troligt, att stordriftens fördelar mer än väl uppväger de kostnadsökningar, som en utökning av marknadsområdet medför. En koncentration av produktionen till en eller ett p-ar stora enheter blir följden. En regional eller lokal marknadsuppdelning kan också vara en följd av färdigprodukternas ömtålighet för transport (t. ex. vissa lirs- medel) eller producenternas behov av nära kontakt med köparna (t. ex. beställningsindustrier och reparationsverkstäder) .

5.1.5 Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering av flera produktionsenheter För tidigare presenterade typexempel användes en metod att i datamaskin beräkna den ur transportkostnadssynpunkt optimala lokaliseringen av en produktionsenhet. Metoden användes på industrier, som empiriskt visat sig vara föga beroende ur kostnads— eller försäljningssynpunkt av köparnas och konkurrenternas läge.

I föreliggande avsnitt skall vissa beräkningar redovisas gällande industrier, vilka empiriskt tenderar att begränsa sin försäljning till regionalt eller 10— kalt avgränsade marknadsområden. Undersökningarna avser industrier, vilka ur distributionskostnads- eller försäljningssynpunkt i hög grad är beroende av konkurrenternas lägen, eller för vilka en uppdelning av produk- tionen på flera fristående enheter är ekonomiskt fördelaktig.

Beräkningarna avser att visa till vilka orter inom riket ett antal enheter (minst två) skall förläggas, för att den sammanlagda kostnaden för transport av färdigvaror från dessa enheter skall bli så liten som möjligt. En regional

uppdelning av marknaden förutsätts därvid ske utan överlappningar mellan olika marknadsområden. Leveranserna till varje del av undersökningsom- rådet antas ske från den enhet, som erbjuder den lägsta transportkost- naden.

Den sammanlagda produktionsvolymen för samtliga fabriker är given och motsvarar de sammanlagda leveranserna till hela undersökningsområdet. De enskilda fabrikernas produktionsvolym bestäms däremot genom be- räkningarna.

I de analyser, som kommer att presenteras, antas samtliga produktions- enheter vara rörliga i förhållande till varandra. Någon eller några av enhe- terna kan emellertid med fördel fixeras. Med utgångspunkt från givna lägen för existerande fabriker kan man med samma metod bestämma det ur trans- portkostnadssynpunkt optimala läget för en, två eller flera ytterligare fabri- ker inom undersökningsområdet.

Beräkningarna avser tills vidare endast kostnader för transport av får- digvaror. Ingen hänsyn tas till stordriftens fördelar och regionala varia- tioner i anskaffnings- och förädlingskostnader. Undersökningarna bör i första hand betraktas som metodstudier. För beräkningsmetodiken redogörs i bi- laga I.

Som framgår av redogörelsen har ett byggnadsmaterial använts som exem- pel på en produkt, som huvudsakligen levereras till regionalt avgränsade marknadsområden (figur 5: 3). Byggnadsmaterialet tillverkades vid åtta olika fabriker inom landet. De faktiska leveranserna av färdigvaror från dessa anpassades till celler om 50 X 50 km. och på grundval av detta mate- rial gjordes vissa beräkningar.

De sammanlagda kostnaderna för transport av färdigprodukten från åtta anläggningar uppgick enligt beräkningarna till ca 25 miljoner kronor. En koncentration av hela tillverkningen till en enhet med hela landet som mark- nad visade sig öka de sammanlagda kostnaderna för transport av färdig- varor med ca tio miljoner kronor.

På grundval av de faktiska leveranserna av detta byggnadsmaterial, har den ur transportkostnadssynpunkt optimala lokaliseringen av 2—8 enheter beräknat-s enligt den metod, som beskrivs i bilaga I. Vid transportkostnads- beräkningarna har samma transportmedel förutsatts och samma taxor till- lämpats, som användes i de tidigare beräkningarna på det aktuella bygg- nadsmaterialet.

På figur 5: 5 a och b presenteras åtta olika lokaliseringsalternativ. I al- ternativ A är produktionen koncentrerad till en fabrik, som svarar för samt- liga leveranser till hela den nationella marknaden (: 100).

Den ur transportkostnadssynpunkt optimala lägeskombinationen för två fabriker framgår av alternativ B. Den ena fabriken, som försörjer 61 pro- cent av marknaden, har lokaliserats till en cell med Enköping som största tätort. Den andra, som levererar till 39 procent av marknaden, har enligt

Fig. 5:5 (1. Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 1—4 fabriker. Skra/Ieringama markerar fabrikernas marknadsområden. Marknaden avser ett studerat byggnadsmaterial

7. Skellefteå

rnsköldsv.

Sundsvall

Sthlm

.Ll köping

_. - a 100 km Hässleholm Hassleholm Hässleholm össleholm _._.

Fig. 5:5 b. Ur iransportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 5—8 fabriker

beräkningarna förlagts till en cell strax söder om Borås—Jönköping. De två marknadsområdena har markerats på kartan.

I alternativ C har tre fabriker förts in på den givna marknaden. Den södra fabriken ligger kvar i samma läge som i alternativ B. Fabrikens marknads- område har utvidgats något. 38 procent av marknaden försörjes från en fabrik i Stockholmscellen. En tredje fabrik har lokaliserats till en cell med Sollefteå som största tätort. Denna fabrik levererar färdigvaror till 21 pro— cent av marknaden. Fabrikens marknadsområde är ytmässigt mycket om- fattande.

Alternativ D visar den optimala lokaliseringen av fyra produktionsenhe- ter. Stockholmsfabrikens marknadsområde har reducerats kraftigt genom att den fjärde fabriken lokaliserats till Örebrocellen. Den södra anläggningen har förskjutits till en cell närmast norr om Halmstad. Även denna anlägg- nings produktionsvolym och marknad har reducerats genom tillkomsten av en fjärde fabrik. Norrlandsfabriken berörs i mycket liten omfattning av ny- tillskottet på marknaden. '

Fem produktionsenheter har delat upp den nationella marknaden mellan sig på sätt som framgår i alternativ E. De tre fabrikerna i Svealand och Norr- land intar samma positioner som i föregående alternativ. Den väsentligaste förändringen består i att marknaden i söder delats upp mellan två enheter, en i Göteborgscellen och en i den cell, som har Hässleholm som geometriskt centrum. De fem fabrikerna har ungefär samma produktionsvolym, vilket framgår av siffrorna i de kvadrater, som markerar fabrikernas lägen.

Därefter har sex anläggningar lokaliserats på marknaden. I alternativ F förändras inte lägena för anläggningarna i Hässleholms-, Göteborgs-, Stock— holms- och Sollefteåcellerna. Två nya fabrikslägen i eller i närheten av Lin- köping och Ludvika visar sig fördelaktiga ur distributionskostnadssynpunkt. Marknaden för fabriken i Sollefteåcellen reduceras i den nya situation, som uppstått.

Alternativ G visar den ur transportkostnadssynpunkt gynnsammaste lä- geskombinationen för sju fabriker. De fyra sydligaste anläggningarna har inte ändrat läge sedan föregående alternativ. Marknadsgränserna mellan dessa fabriker har inte förskjutits i nämnvärd utsträckning. Förändringarna har främst ägt rum i Svealand och södra Norrland. En fabrik har lokalise- rats till den cell, som rymmer färdigvaruleveranserna till Karlstad, en till den cell, som har Hofors som största tätort. Till följd av dessa lokaliseringar har vissa förskjutningar av marknadsgränserna i Svealand och Norrland ägt rum.

Slutligen har beräkningarna utsträckts till att omfatta samtidigt åtta fabriker. Lokaliseringen av dessa framgår av alternativ H. Två enheter lig— ger i Norrland, en i Skellefteåcellen och en i Sundsvallscellen. Tre fabriker i Svealand har lokaliserats i anslutning till Karlstad, Västerås och Stockholm. I Götaland har marknaden delats upp mellan fabriker i eller i närheten av Linköping, Göteborg och Hässleholm.

Följande uppställning visar den sammanlagda kostnaden för transport av färdigvaror enligt de olika alternativen: 35,1 miljoner kronor 30,2 » » 28,3 » » 26,9 » >> 25,1 » » 24,4 » » 24,0 » >> 23,3 » >>

Alternativ H (figur 5: 5) visar den ur transportkostnadssynpunkt opti- mala lokaliseringen av åtta fabriker. Denna lägeskombination ger en sam— manlagd kostnad för transport av färdigvaror på ca 23 miljoner kronor. Summan kan jämföras med den sammanlagda kostnad på ca 25 miljoner kronor, som erhölls vid beräkningarna med utgångspunkt från faktiska lo- kaliseringsorter och marknadsområden (»dominansområden») för nu be— fintliga fabriker. De åtta faktiska marknadsområdena på figur 5: 3 kan jämföras med de optimala i alternativ H på figur 5: 5.

Beräkningarna i nästa typexempel avser "en fiktiv industriprodukt, som le- vereras till detaljister eller konsumenter över hela landet.

Försäljningen av denna produkt förutsättes överallt vara proportionell mot den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen. Transporterna antas ske med lastbil på transportavstånd t. o. m. 29 mil. På längre avstånd antas transporterna ske med järnväg. Vid transportkostnadsberäkningarna tillämpas tariff 4 i ASG:s biltaxa, respektive huvudklass A 5 för fraktgods i vagnslaster i SJ :s godstaxor. Vid järnvägstransport antas vidare SJ lämna 15 procent rabatt på den ordinarie godstaxan. Terminalkostnaderna beräk- nas till 1 krona per 100 kilo vid biltransport och till 2 kronor per 100 kilo vid järnvägstransport.

Figur 5: 6 a och b innehåller åtta alternativ. Alternativ A visar den ur transportkostnadssynpunkt optimala lokaliseringsorten för en fabrik, som levererar sin produktion till den nationella marknaden, överallt proportio- nell mot omsättningen.

I alternativ B har produktionen delats upp på två enheter. Enheten i Stockholmscellen försörjer 60 procent av marknaden, enheten i en cell strax sydväst Göteborg 40 procent av marknaden. Fabrikernas marknadsområden har markerats på kartan.

Alternativ C upptar tre enheter. Fabrikerna från föregående alternativ kvarstår. En tredje fabrik lokaliseras till en norrlandscell med Örnskölds- xik som största tätort. Lokaliseringen av denna enhet är en följd av de höga transportkostnaderna från Stockholmsfabriken till denna del av markna— den. 9 procent av den totala marknaden tillfaller Örnsköldsviksfabriken. Stockholmsfabrikens marknad från föregående alternativ reduce-ras i mot— svarande omfattning.

Örnsköldsv. Örnsköldsv.

Fig. 5:6 a. Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 1—4 fabriker. Marknaden överallt proportionell motLden till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen

.. Ornsköldsv. Ornsköldsv.

Göteb. 5

Fig. 5:6' b. Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 5—8 fabriker

En fjärde produktionsenhet har förts in på marknaden i alternativ D. Denna fabrik lokaliseras enligt beräkningarna till Örebrocellen. Härigenom skapas ett nytt marknadsområde i mellersta Sverige på bekostnad av de två sydligaste marknadsområdena från föregående alternativ. Framför allt Stockholmsfabrikens marknadsområde reduceras kraftigt.

Fem fabriker på marknaden åstadkommer det lokaliseringsmönster, som framgår av alternativ E. Den huvudsakliga förändringen från föregående al- ternativ består i att det sydligaste marknadsområdet delats upp mellan en fabrik i Göteborgscellen och en i Malmöcellen.

Alternativ F upptar den optimala lokaliseringen av sex fabriker. Från före- gående alternativ kvarstår fabrikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Örnsköldsviksfabriken har förskjutits ett steg (50 km) åt norr. De två åter— stående enheterna lokaliseras till celler med Ludvika respektive Jönköping som största tätorter. De olika enheternas produktionsvolym framgår av kar- tan.

I alternativ G kvarstår anläggningarna i eller i närheten av Örnsköldsvik, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Malmö. Nya lokaliseringsorter åter- finns i celler med Hofors och Örebro som största tätorter.

Beräkningarna har utsträckts till att gälla högst åtta produktionsenheter. Lokaliseringscellerna för dessa och de olika marknadsområdena har marke- rats i alternativ H. Från alternativ G kvarstår fabrikationsorterna i eller i närheten av Örnsköldsvik, Hofors, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Malmö. I Svealand förläggs produktionen i anslutning till Eskilstuna och Karlstad.

Transportkostnaden för alternativ A får index 100. Den sammanlagda transportkostnaden för övriga alternativ får därvid följande index:

100 79 72 69 64 62 61 60

Som framgår av indextalen uppstår den procentuellt största transport- kostnadssänkningen vid en uppdelning av produktionen på två enheter. Yt- terligare uppdelningar medför procentuellt mindre kostnadssänkningar.

Möjligheter att utveckla beräkningsmetodiken Av kostnadsskäl har beräkningarna enligt den anförda metoden avbrutits. Genom fortsatta experiment torde emellertid beräkningstekniken kunna ut- vecklas avsevärt.

Som första åtgärd skulle därvid hänsyn tas till skiftande tillverknings-

kostnader, beroende på produktionsenheternas storlek. Vidare skulle veder- börlig hänsyn tas till regionala variationer i anskaffningskostnader och förädlingskostnader för den studerade produktionen. Följande komplette— ringar skulle i första hand vara önskvärda.

Förädlingskostnadernas storlek per tillverkad enhet eller årsproduktion beräknas för produktionsenheter av olika storlek. Dessa uppgifter införs i programmet för beräkning i datamaskin.

Transportkostnaderna för råvaror till 182 alternativa lokaliseringsorter beräknas enligt den metod, som presenterats i kapitel 6 i bilaga 1. För dessa orter insamlas vidare ungefärliga uppgifter om arbetskraftskostnadernas storlek. Dessa uppgifter och om möjligt ytterligare kostnadsuppgifter ko— ordinatsätts och införs i programmet.

Med hjälp av dessa kompletteringar torde det vara möjligt att utföra ingå- ende analyser av väsentliga sidor i lokaliseringsproblemet för olika typer av produktion. Beräkningarna skulle syfta till att bestämma, huruvida den stu- derade produktionen bör bedrivas vid en, två eller flera enheter. Vidare skulle beräkningarna ge möjligheter att bestämma dimensionerna på de olika enheterna och den optimala lokaliseringen av dessa.

I rumsliga modeller, konstruerade med hjälp av anförda metoder, skulle det vara möjligt att undersöka den direkta effekten av t. ex. ändrade gods- taxor, regionala differentieringar av taxorna, andra regionala kostnadssub- ventioner 0. s. v.

Den i föreliggande kapitel presenterade metoden torde med fördel kunna användas för andra regionala analyser än de, som här aktualiserats.

Den optimala lokaliseringen och dimensioneringen av skolor, universitet, sjukhus, samlingslokaler o. s. v. kan studeras med hjälp av denna metod. De aktuella populationerna koordinatsätts på samma sätt som leveranserna av färdigvaror i föreliggande undersökning. I stället för transportkostnader kan minimeringen avse restider, resekostnader eller annan avståndsvariabel.

Genom att beräkningarna utföres i datamaskin kan en mängd olika al- ternativ studeras. Undersökningarna kan tillåtas få en omfattning, som icke är möjlig vid manuella beräkningsmetoder. Kvantitativa resultat uppnås snabbt och till priset av en rimlig arbetsinsats.

5.2 Lönekostnaderna

5.2.1 Lönekostnaderna andel av de totala produktionskostnaderna Inom flertalet industrier utgör lönekostnaderna en betydande del av de to- tala produktionskostnaderna. Lönekostnaderna påverkar vanligen de totala produktionskostnaderna i betydligt större utsträckning än t. ex. transport- kostnaderna. I tabell 514 har bl. a. lönekostnaderna för 11 industrihuvudgrupper och

12—818333

några valda undergrupper satts i relation till produktionens salutillverk- ningsvärde. Det bör därvid observeras, att tillverkningsvärdena inte är helt identiska med de totala produktionskostnaderna. Tillverkningsvärdena kan genomgående förutsättas vara något högre än produktionskostnaderna. I förhållande till de totala produktionskostnaderna är därför de procenttal, som anges i det följande, något för låga. Genomsnittligt för hela den i industristatistiken upptagna industrin upp- 1går lönekostnaderna (löner till förvaltningspersonal, arbetarpersonal och hemarbetare samt bortlämnade lönearbeten) till närmare 24 procent av pro- duktionens salutillverkningsvärde. Inom exempelvis undergrupperna järn- och stålmanufaktur, andra mekaniska verkstäder och gjuterier, elektro- teknisk industri, möbelfabriker, bomullsindustri, trikåfabriker, konfek- tionsfabriker, skoindustri och tändsticksfabriker utgör lönekostnaderna över 30. procent av produktionsvärdet. Lönekostnaderna svarar för över 40 pro- cent av produktionens saluvärde inom t. ex. undergrupperna instrument- och urfabriker, porslins-, kakel- och lergodsfabriker, glasindustri, bokbinde- rier, tidningstryckerier samt hatt— och mössfabriker. Lönekostnadernas an— del är väsentligt mindre inom sådana grupper som andra metallverk (ca 11), cementfabriker (14), träsliperier (17), kvarnar (5), rent kemisk in- dustri (15), fettämnesindustri (3) och petroleumraffinaderier (9 procent). Sammanfattningsvis kan konstateras, att lönekostnaderna utgör en bety— dande del av de totala produktionskostnaderna för det stora flertalet in- dustrier. För många industrier är lönekostnaderna den största enskilda kost- nadsposten i den totala kostnadskalkylen. Mot denna bakgrund är lönekost— nadernas regionala variationer av intresse ur lokaliseringssynpunkt.

5.2.2 Lönernas regionala variationer 5.2.21 Socialstyrelsens lönestatistik

Socialstyrelsen följer vid den regionala redovisningen av lönestatistiken huvudsakligen den statliga dyrortsgrupperingen. Enligt den från 1954 till- lämpade ortsgrupperingen fastställdes antalet ortsgrupper till fyra (2—5). Mindre justeringar i indelningen har därefter företagits. Dyrortsgrupp 2 slopades den 1 januari 1962. Eftersom den lönestatistik, som skall presente- ras i detta avsnitt, inte avser senare tid än 1960, tas ingen hänsyn till den senaste förändringen. Rikets indelning i ortsgrupper 1958 framgår av figur 5: 7 a och b.

Beträffande arbetarpersonalen kan lönedifferenserna mellan de olika orts- grupperna betecknas som ansenliga. I tabell 5: 5 jämföres 'den genomsnitt- liga timförtjänsten för vuxna industriarbetare enligt socialstyrelsens löne— statistik. Jämförelserna avser vartannat år fr. o. m. 1946 t. 0. In. 1958 samt 1939. Därvid bör observeras, att ortsgrupp 1 slopades fr. o. m. den 1 januari 1954. Primärmaterialet för 1946 och 1939 har omgrupperats i överensstäm- melse med den 1947 fastställda ortsgrupperingen.

Kostnader för Summa redo- visade Råvaror1 Bränsle Elenergi | Lönerz kostnader

Industrigrupp

b c d e | f

. Gruvindustri ..................

&”

HHwb—Å 000000: 99

20,2 40,2

. Metall- och verkstadsindustri. . . . Järn- och stålverk m. m ...... Andra metallverk ........... Järn- och stålmanufaktur. . . . Andra mekaniska verkstäder

och gjuterier .............. Elektroteknisk industri ...... Instrument- och urfabriker. . .

30,1 81,0 23,5 76,0 10,7 89,6 31,8 80,2

34,7 79,2 34,4 76,8 46,1 74,2

diao

. Jord- och stenindustri .......... Cementfabriker ............. Cementvarufabriker ......... Porslins-, kakel- och lergods-

fabriker .................. Glasindustri ................

31,7 67,7 14,2 55,5 26,0 68,4

Hum pov-

».

>— ”» io

44,2 73,4 42,1 77,2

95” Hm

. Träindustri ................... Sågverk och hyvlerier ........ Möbelfabriker ...............

27,1 85,2 22,4 87,0 34,2 80,0

nova—"M

o

. Massa- och pappersindustri ..... Träsliperier ................. Pappersbruk och pappfahriker

18,4 78,3 17,1 86,8 19,8 76,9

>>>-AS» our-A

... q'cno

. Grafisk industri ............... 31 ,3 40,8 73,9 Bokbinderier ............... 35,5 51,9 88,3 Tidningstryckerier ........... 29,9 41,3 72,1

9 ca

. Livsmedelsindustri ............. 76,5 8,6 86,5 Kvarnar ................... 77,0 5.1 83,3 Bageriindustri .............. 49,8 22,8 75:6

. Dryckesvaru- och tobaksindustri . . 45,0 20,2 58,1

. Textil- och sämnadsindustri ..... 50,4 30,7 82,8 Bomullsindustri ............. 49,4 30,0 82,5 Trikåfabriker ............... 49,6 32,4 83,1 Konfektionsfabriker ......... 50,6 32,8 84,1 Hatt- och mössfabriker ...... 40,8 41,6 33,7

. Läder—, hår— och gummivaru- industri .................... 52,3 29,1 82,9 Garverier ................... 65,5 19,2 87,0 Skoindustri ................. 52,4 35,4 88,6

. Kemisk och kemisk-teknisk industri .................... 56,6 Rent kemisk industri ........ 50,5 Sprängämnes— o. dyl. fabriker 46,6 Fettämnesindustri ........... 89,4 Petroleumraffinaderier etc. . . . 72,1 Tändsticksfabriker .......... 39,2

16,0 75,9 15,4 74,9 29,7 79,6 2,5 93,0 9,4 84,2 37,0 77,6

».

u

debwå

v

w omgav-Aum

Industrigrapperna 1—12 ....... 50,0

». _

23,6 78,3

1 Kostnader för emballage inräknas. 2Löner till förvaltningspersonal, arbetarpersonal och hemarbetare samt bortlämnade löne- arbeten.

Enligt tabell 5: 5 har löneskillnaden mellan manliga industriarbetare i den högsta ortsgruppen och i den lägsta, före 1954 de två lägsta, varit i runt ta] 25 procent under efterkrigstiden. Före andra världskriget var differensen betydligt större. För kvinnliga industriarbetare har differensen legat kring ca 18 procent.

Tabell 5:5. Relationstal för den genomsnittliga timförtjänsten för vuxna industriarbetare inom olika dyrortsgrupper

(inkl. rörliga tillägg, semesterlön, övertidsersättning, naturaförmåner o. dyl.)

År 1939 1946 1948 1950 1952 1954 1956 I 1958

Kön mkvm kvm kv mlkv mlkvm mkv mlkv

Dyrortsgr. 5 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 81 87 85 89 88 91 87 90 92 90 93 73 79 78 84 81 86 81 85 83 85 83 65 73 73 78 77 82 76 81 79 82 74 59 68 70 77 72 81 72 76 72 77

Källa: SOS Lönestatistisk Årsbok för Sverige 1946—1951. SOS Löner 1952—1958.

Tabell 5: 6 visar relationstalen för den genomsnittliga timförtjänsten 1960 för vuxna industriarbetare inom olika dyrortsgrupper. Stor-Stockholm (enl. lönestatistiken Stockholms stad, Boo, Danderyd, Djursholm, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Saltsjöbaden, Sollentuna, Solna, Stocksund, Sund- byberg och Täby) har brutits ut ur grupp 5 och redovisas separat. Materialet har fördelats på män och kvinnor samt på olika industrihuvudgrupper. Av tabellen framgår, att lönespännvidden mellan ortsgrupp 5 och 2 för vuxna manliga industriarbetare år 1960 var genomsnittligt 24 procent. För vuxna kvinnliga arbetare var spännvidden 18 procent. Lönespännvidden mellan ortsgrupp 5 och 3 respektive 5 och 4 var för män 16 respektive 7 procent, för kvinnor 15 respektive 8 procent.

Lönespännvidden är väsentligt olika för skilda industrihuvudgrupper. För män är skillnaden mellan högsta och lägsta dyrort 30 procent inom gruv- industrin, men endast 11 procent inom massa- och pappersindustrin samt läder-, hår- och gummivaruindustrin. Även för kvinnliga arbetare är varia- tionerna stora mellan olika industrigrupper. Generellt sett sjunker arbetar- lönerna från högre ortsgrupper till lägre. För enstaka industrigrupper kan avvikelser från denna regel konstateras.

I sista kolumnen i tabell 5: 6 har de genomsnittliga timförtjänsterna inom industrigrupperna angivits i absoluta tal. De manliga industriarbetarnas lö- ner ligger genomsnittligt betydligt högre än de kvinnliga arbetarnas. Bland höglönegrupperna märks särskilt gruvindustri, metall- och verkstadsindustri,

Tabell 5:6. Relationstal för den genomsnittliga timförtjänsten år 1960 för vuxna arbe- tare inom olika dyrortsgrupper

(inkl. övertids- och skifttillägg, helgdagslön, semesterlön och övriga förmåner)

Relationstal (dyrortsgrupp 5 = 100) för timförtjänsten inom dyrortsgrupp

Timförtjänst Industrigrupp 5 öre, idyrorts- grupp 5

M än Gruvindustri .................... Metall- o. verkstadsindustri ....... Jord- o. stenindustri ............. Träindustri ..................... Massa- o. pappersindustri ......... Grafisk industri ................. Livsmedelsindustri ............... Dryckesvaru— o. tobaksindustri. . . . Textil- o. beklädnadsindustri ...... Läder-, här- o. gummivaruindustri. Kemisk o. kem.-teknisk industri. . .

Samtliga industrigrupper .........

Kvinnor Metall- o. verkstadsind ........... Jord- o. stenindustri ............. Träindustri ..................... Massa- o. pappersindustri ......... Grafisk industri ................. Livsmedelsindustri ............... Dryckesvaru- o. tobaksind ........ Textil- o. beklädnadsind .......... Läder-, hår- 0. gummivaruindustri. Kemisk o. kem.-teknisk industri. . .

Samtliga industrigrupper .........

(Källa: SOS Löner 1960 II tab. Y)

jord- och stenindustri samt grafisk industri. Textil- och beklädnadsindustrin utgör en typisk låglönegrupp.

Tabell 5: 7 visar relationstalen för de genomsnittliga månadslönerna i augusti 1960 för vuxna tjänstemän. Spännvidden mellan dyrortsgrupperna är betydligt mindre för manliga tjänstemän än för manliga arbetare. För tjänstemän i ledande ställning och med självständigt arbete är variationerna mycket små, medan biträdespersonalens löner varierar i större omfattning.

Genomsnittligt är lönespännvidden större för kvinnliga än för manliga tjänstemän, vilket till stor del torde förklaras av att de kvinnliga tjänste- männen framför allt återfinns bland biträdespersonal och lägre kontors- personal.

Sammanfattningsvis visar den redovisade statistiken, att lönerna varie- rar väsentligt mellan olika delar av riket. Genomsnittligt :för hela industrin ligger lönerna lägst på landsbygden och i de mindre tätorterna inom stora

mit"?

Esxiiéru

au "

Fler. RINEHOL

VÄNERSBORG _DE A LLA

! un SKARA . ..- LLHÄTTA). .SKÖVD Lysekil 'i'/'i”

.).VARA Hjo

FALKÖPING , . .Tl hol A

= ungsun- || lOALiNGSÅs " . 11 V . ,ULRIC EHAMN . . Huskvarna & 50RG.BORÅS 'N'KÖPING . VÄSTERVIK

NASSJÖ . .5 (S . VIMMER:

& . ' Qaaneby

Klnna 0 .Svenlj P .HqusrR - | VET ! N'DA

. Gislaved

Ortsgrupp 5.

RONNEBY Orlsgrupp 4.

HAM 'iLVESBOXl'G ' ”Hill” Orrsgrupp 3.

[:] Orlsgrupp 2.

Ort i ortsgrupp 3, i . de lön som i övrigt tillhör ortsgrupp 2.

Fig. 5:7' a. Rikets indelning i ortsgrupper vid löne- och skattegrupperingarna 1958. (Källa: AMS 1960 s. 270, 271.)

Orlsgrupp 5. Ortsgrupp 4.

Ortsgrupp 3.

Orlsgrupp 2.

Ort i ortsgrupp 3, i de lön som i övrigt tillhör ortsgrupp 2.

Fig. 5:7 b. Rikets indelnin iorts ru er vid lön - ch ' " ' 19603. 270, 271.) g g pp e o skattegruppermgama 1.958. (Kalla. AMS

delar av Götaland. Löneläget är högre i de större tätorterna i Götaland samt inom Svealand och södra Norrland. Stockholm med förorter samt de norra och inre delarna av Norrland uppvisar det högsta genomsnittliga löneläget i landet.

En regional redovisning av lönerna enbart på ortsgrupper är inte tillfreds- ställande. Ortsgrupperna omfattari flera fall ansenliga områden (figur 5: 7 ). Industriellt och näringsgeografiskt olika regioner och orter hänföres till samma grupp. Lönevariationerna inom ortsgrupperna kan därför antas vara betydande.

Andra omständigheter gör också, att det presenterade materialet bör be- handlas med stor försiktighet. Skillnaderna mellan olika industrihuvud- grupper i fråga om regional lönespännvidd (tabell 5: 6) kan förutsättas mot- svaras av skillnader mellan olika undergrupper och detaljgrupper inom dessa. Även de enskilda arbetsställena inom samma undergrupp eller de- taljgrupp kan i vissa fall antas uppvisa variationer i lönespännvidd. Ge- nerella slutsatser kan därför icke dras med utgångspunkt från de genom— snittssiffror, som anförts.

Tabell 5: 7. Relationstal för de genomsnittliga månadslönerna i augusti 1960 för vuxna tjänstemän i olika yrkes- och dyrortsgrupper inom egentlig industri

Relationstal (dyrortsgrupp 5 = 100) för löner i augusti 1960

Yrkesgrup p Män i dyrortsgrupp Kvinnor i dyrortsgrupp

23'4'52345

. Teknisk personal i ledande ställning ................. 97 104 100 . Teknisk personal med själv- ständigt arbete ............ 95 97 100 . Annan teknisk personal (utom bitr. personal) ............ 91 95 100 . Teknisk biträdespersonal ..... 86 86 100 . Verkmästare ................ 91 96 100 . Förmän .................... 88 96 100 . Kontorspersonal i ledande ställning ................ 96 99 100 . Kontorspersonal med själv- ständigt arbete ........... 92 95 100

9. Annan kontorspersonal (utom bitr. personal) ............ 89 94 100 10. 'Kontorsbiträdespersonal ..... 86 90 100 11. Försäljare och resande ....... 93 98 100 12. Butiksföreståndare .......... 86 100 13. Annan butikspersonal ........ 90 100 14. Vaktmästarpersonal ......... 94 100 15. Utbildnings—, social- och sjuk- vårdspersonal ............. 88 100 16. Skogs-, lantbruks- och träd- gårdspersonal ............. 110 100

(Källa: SOS Löner 1960 I tab. B)

Lönenivån är, som tidigare påpekats, olika inom skilda industrier och avtalsområden. Industrins sammansättning på en ort eller inom ett om- råde påverkar därför i hög grad den genomsnittliga lokala eller regionala lönenivån. Olikheterna i lönehänseende mellan olika arbetsställen påver- kas bl. a. av sådana faktorer som arbetets art, arbetarnas och tjänstemän— nens fördelning på ålders- och kvalifikationsgrupper samt olika arbetstids- kategorier. Vidare inverkar den relativa omfattningen av tidlöns- och ackordsarbete m. in.

5.222 Lönenivån i länen och i vissa städer

Inom Arbetsgivareföreningen har speciella bearbetningar gjorts av arbe- tarlönestatistiken för år 1960. Beräkningarna har koncentrerats till vuxna män med 45-timmarsvecka. Övertidstillägg, semesterlön och andra särskilda förmåner har ej medtagits. På grundval av detta material har två olika undersökningar utförts. Den ena avser å ena sidan Stockholm med förorter, å andra sidan Göteborg med förorter samt 29 större städer i riket. Denna undersökning benämnes i fort- sättningen stadsberäkningarna. Den andra undersökningen gäller å ena si- dan Stockholm med förorter, å andra sidan Göteborg med förorter, Malmö stad samt rikets län. Denna undersökning benämnes i fortsättningen läns- beräkningarna. Vid stadsberäkningama har hela statistikmassan ingått i beräkningarna. Vid en första jämförelse mellan de olika städerna medtas samtliga av- talsområden. Därefter medtas för varje stad endast de avtalsområden, som samtidigt förekommer både i denna och i Stockholm med förorter, dvs. identiska avtalsområden. Mindre avtalsområden, antingen i Stockholm med förorter eller respektive stad, har därvid uteslutits. Avtalsområdena har inte samma relativa omfattning i respektive jäm- förelsestad och Stockholm med förorter. Därför har två standardberäk- ningar gjorts på grundval av löneläget inom de identiska avtalsområdena. 1. Enligt den ena metoden har antalet arbetstimmar inom varje identiskt avtalsområde i Stockholm med förorter applicerats på timförtjänsten inom samma område i respektive stad. . Enligt den andra metoden har respektive stads branschsammansätt- ning förutsatts gälla även i Stockholm med förorter. I tabell 5: 8 presenteras fyra olika indexserier, som visar lönespännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter (index : 100) och å andra si- dan 30 större städer i riket. Städerna har fördelats på olika dyrortsgrupper.

I kolumn b redovisas indextalen för den genomsnittliga timförtjänsten för samtliga förekommande avtalsområden inom respektive stad. Ingen hänsyn har tagits till olikheter i branschsammansättningen.

I kolumn c avser indextalen den genomsnittliga timförtjänsten för ge—

Tabell 5: 8. Lönespännvidden mellan Stockholm med förorter och 30 olika städer 1960. Vuxna manliga industriarbetare med 45-timmarsvecka

Relationstal för timförtjänsten inom (Stockholm med förorter = 100)

Samtliga avtals- områden

Identiska avtalsområden

Standardberäknade efter

Okorrigerade

Stockholm- samman- sättning

Resp. stads samman- sättning

d

e

Dyrort 5 Stockholm med förorter .......... Luleå .......................... Övriga orter i grupp 5 ............

Dyrort 4 Göteborg med förorter ........... Sundsvall ....................... Södertälje ...................... Övriga orter i grupp 4 ............

Dyrort 3 Borås .......................... Eskilstuna ...................... Falun .......................... Gävle .......................... Halmstad ....................... Hälsingborg .................... Jönköping ...................... Kalmar ........................ Karlskrona ..................... Karlstad ....................... Kristianstad .................... Landskrona ..................... Lidköping ...................... Linköping ...................... Lund .......................... Malmö ......................... Norrköping ..................... Nyköping ...................... Oskarshamn .................... Trelleborg ...................... Trollhättan ..................... Uddevalla ...................... Uppsala ........................ Västervik ....................... Västerås ........................ Örebro ......................... Övriga orter i grupp 3 ............ Dyrortsgrupp 2 .................

mensamma eller identiska avtalsområden. Fortfarande tas inte vederbörlig hänsyn till olika branschsammansättning inom de olika städerna.

Indextalen i kolumn (1 avser den genomsnittliga timförtjänsten för identis- ka avtalsområden, varvid Stockholms branschsammansättning tillämpats el- ler applicerats på timförtjänstläget inom respektive stad (jfr punkt 1 ovan).

I kolumn e slutligen redovisas indextalen för den genomsnittliga tim- förtjänsten inom identiska avtalsområden, varvid respektive stads bransch- sammansättning applicerats på Stockholms timförtjänstläge (jfr punkt 2 ovan).

Indextalen i kolumn b är i betydande utsträckning influerade av bransch- sammansättningen inom respektive stad. Detsamma gäller i viss mån index- serien i kolumn c, även om denna grundas på identiska avtalsområden.

De två standardberäknade indexserierna i kolumn (1 och e ger bättre möjligheter till tillfredsställande regionala jämförelser. Vissa olikheter fö- rekommer mellan de två serierna, vilka kompletterar varandra. Den ena serien (d) visar ungefär, hur lönekostnaderna skulle förändras, om en in- dustrianläggning i Stockholm skulle flytta till respektive stad. Den andra serien (e) visar ungefär, hur lönekostnaderna skulle förändras, om en an— läggning inom respektive stad skulle flytta till Stockholm med förorter.

Vid Iänsberäkningarna har i princip samma förfaringssätt använts som vid stadsberäkningarna. Av tekniska skäl har det emellertid inte varit möj- ligt att göra länsuppdelning av statistikmaterialet för Byggnadsindustriför- bundet, Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund, Biltrafikens Ar- betsgivareförbund och Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund. Dessa förbund har därför uteslutits vid länsberäkningarna.

I tabell 5: 9 presenteras fem olika indexserier, som visar lönespännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter (index : 100) och å andra sidan Göteborg med förorter, Malmö stad samt rikets lån.

Kolumn b upptar indextalen för den genomsnittliga timförtjänsten för samtliga avtalsområden inom respektive stad och län. Ingen hänsyn tas till olikheter i branschsammansättning. I kolumn c jämföres endast iden- tiska avtalsområden.

Indextalen i kolumn (1 avser den genomsnittliga timförtjänsten för iden- tiska avtalsområden. Branschsammansättningen i Stockholm med förorter har applicerats på timförtjänstläget i respektive stad och län. I kolumn e har branschsammansättningen i respektive stad och län tillämpats på tim— förtjänstläget i Stockholm med förorter.

Inom Arbetsgivareföreningen har man slutligen gjort ett försök att kor— rigera indextalen med hänsyn till avtalsområden, som inte är represente- rade inom Stockholm med förorter. Storstadsområdet saknar nämligen vissa avtalsområden, vilka spelar en relativt betydelsefull roll inom vissa län. De aktuella avtalsområdena berör bl. a. gruvor, konservindustri, gar-

Tabell 5:9. Lönespännvidden mellan Stockholm med förorter och rikets län 1960. Vuxna manliga industriarbetare med 45—timmarsvecka

Relationstal för timförtjänsten inom (Stockholm med förorter = 100)

Identiska avtalsområden

Korrige— rad index- serie

Standardberäknade Samtliga efter avtals- områden Stock- holms samman- sättning

Resp. läns samman- sättning

a h d

Stockholm med förorter .............. 100,0 100,0 100,0 100,0 100.0 Norrbottens ........................ 100,7 92,0 92,8 92,4 99.6 Göteborg med förorter ............... 98,8 100,8 97,7 100,6 98,8 Stockholms ......................... 91,3 92,5 91,7 92,0 92,2 Göteborgs och Bohus exkl. Göteborg. . . 87,1 91,3 90,4 91,7 90,3 Västerbottens ....................... 88,5 88,7 91,0 88,6 89,6 Västernorrlands ..................... 85,6 87,5 88,3 89,0 88,7 Örebro ............................. 88,5 88,7 88,1 90,2 87,9 Jämtlands .......................... 82,6 84,7 90,1 85,7 87,4 Malmö stad ......................... 86,5 87,1 87,1 86,5 87,1 Västmanlands ....................... 88,0 87,4 88,2 86,6 86,6 Södermanlands ...................... 86,5 84,9 85,2 84,8 86,1 Älvsborgs .......................... 78,9 83,5 85,0 86,3 86,1 Kopparbergs ........................ 85,5 85,8 85,9 85,0 86,0 Gävleborgs ......................... 86,7 86,4 84,8 84,6 86,0 Östergötlands ....................... 84,7 85,9 85,1 86,2 85,7 Jönköpings ............... - .......... 8 3,2 84,6 85,1 84,3 85,1 Uppsala ............................ 84,0 84,2 84,7 84,1 . 84,7 Värmlands .......................... 82,6 85,5 86,2 84,4 84,7 Malmöhus län exkl. Malmö ........... 81,1 82,3 83,4 84,6 84,6 Hallands ........................... 80,8 82,9 83,5 82,7 83,7 Skaraborgs ......................... 81,3 82,5 82,9 82,6 83,0 Kalmar ............................ 79,8 81,3 82,8 80,9 82,3 Kronobergs ......................... 76,9 80,3 81,7 80,8 82,0 Blekinge ........................... 81,7 81,5 81,2 82,2 81,3 Kristianstads ....................... 76,9 77,8 79,5 79,1 79,5 Gotlands ........................... 75,0 71,8 74,4 73,4 74,2

verier, glasindustri, järn- och stålverk, pappersbruk och massafabriker, skoindustri, viss stenindustri samt sågverk och hyvlerier.

Genom ett invecklat vägningsförfarande har de avtalsområden, som sak- nas i Stockholm med förorter, påförts de ursprungliga identiska avtals- områdena (kolumn e) för de län och städer, där dessa avtalsområden är representerade. De korrigerade indextalen presenteras i kolumn f. Städer och län har ordnats i en fallande serie efter indextalen i denna kolumn.

Lönespäddvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter (index: 100) och å andra sidan vissa städer och rikets län framgår av figur 5: 8.

Länens lönenivå illustreras av skrafferingarnas olika intensitet. Länens nivåer *har hämtats ur tabell 5: 9, kolumn d. Jämförelserna avser således den

genomsnittliga timförtjänsten för identiska avtalsområden. Branschsam- mansättningen i Stockholm med förorter har applicerats på timförtjänst- läget i respektive län.

Som framgår av figuren bildar Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län enligt den använda indexserien ett sammanhängande höglöneområde. Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län uppvisar ungefär samma höga lönenivå. I Svealand och Götaland bildar Kopparbergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Älvs- borgs län ett sammanhängande område med medelhöga löner. I södra och östra Götaland återfinns ett sammanhängande låglöneområde, bestående av Hallands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. Landets lägsta genomsnittliga lönenivå uppvisar Gotlands och Kristianstads län.

Inom det sammanhängande området med medelhöga löner i norra Göta— land och Svealand utgör Skaraborgs lån ett undantag med relativt låg ge- nomsnittlig lönenivå.

Uppsala och Gävleborgs län har på grund av valet av klassgränser för skrafferingarna kommit att tillhöra en låglönegrupp. Dessa båda län lig— ger emellertid i fråga om lönenivå mycket nära den dominerande gruppen i Svealand med medelhöga löner.

Västernorrlands län bildar ett övergångsområde till höglönegruppen i norr.

På samma figur jämföres 30 olika städers lönenivå med Stockholms med förorter. De 30 städernas lönenivåer har hämtats ur tabell 5: 8, kolumn d.

Städernas lönenivåer har angivits med indextal (Stockholm med förorter : 100) inom vita cirkelytor på själva figuren.

Som framgår av figuren samt kolumn (1 i tabell 5: 8 och tabell 5: 9 är löne— spännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter och å andra sidan 30 städer större än mellan å ena sidan Stockholm med förorter och å andra sidan rikets län. Denna skillnad i spännvidd torde i första hand bero på att vissa branscher, vilka ingår i stadsberäkningarna, av tekniska skäl ute- slutits vid länsberäkningarna (se ovan). Löneläget för Byggnadsindustri- förbundet, Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund, Biltrafikens Arbetsgivareförbund samt Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund, vilka uteslutits vid länsberäkningarna. är förhållandevis högt i Stockholm med förorter. Spännvidden mellan Stockholm med förorter och rikets län skulle säkerligen öka något, om dessa förbund medtogs i länsberäkningarna.

Bland de 30 städerna har de i sydöstra Götaland genomsnittligt den lägsta lönenivån. Halmstad, Borås, Lidköping och Norrköping ligger på ungefär samma nivå. Tillämpas branschsammansättning i Stockholm med förorter på timförtjänstläget i de jämförda städerna, kan även Hälsingborg och Lund hänföras till denna låglönegrupp. Lönespännvidden mellan dessa stä- der och Stockholm med förorter är mellan 20 och 30 procent.

Övriga städer i Götaland med undantag av Göteborg med förorter ligger

Trollh.

Göteborg med ' förorter

Länens lönenivå (Sthlm med förorter = 100)

50.0 — & 35.0 ass %

.. . J alsmgb M.:. Karlskmna 90.0 -— 34.9 % L d kr. ' - ' ' en 1,1: Kristianst. 750 _ 793 /3 o 50 km

på en något högre genomsnittlig lönenivå. Spännvidden mellan dessa städer och Stockholm med förorter är mellan 15 och 20 procent. De flesta upptagna städerna i Svealand samt Gävle och Sundsvall kan hänföras till samma grupp.

Lönespännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter och å andra sidan Karlstad, Västerås, Luleå, Södertälje och Göteborg med förorter är mindre än 15 procent. Mellan Stockholmsområdet och de två sistnämnda städerna är spännvidden inte fullt 10 procent. Lönenivån i de undersökta städerna kan i stort sett sägas följa lönenivån i de landsdelar, där de är belägna. Orsaken till att de regionala skillnaderna är större [för städerna än för länen har berörts ovan.

Sammanfattningsvis visar undersökningen följande regionala bild. Låga genomsnittliga industriarbetarlöner återfinns främst i södra och sydöstra Götaland samt på Gotland. Norr om detta område i norra Götaland, Svea- land och sydöstra Norrland är industriarbetarlönerna genomsnittligt högre. Skaraborgs län hör dock närmast till den förstnämnda gruppen.

Genomsnittligt höga löner uppvisar Stockholms- och Göteborgsområdena samt stora delar av Norrlands inland och norra Norrland.

Resultaten blir i grova drag desamma oavsett vilken av indexserierna i kolumnerna d, e och f i tabell 5: 8 och tabell 5: 9 som används för de regio- nala jämförelserna. Mindre skillnader mellan serierna kan dock konstateras. Resultaten stämmer relativt väl med de, som erhölls på basis av Social- styrelsens lönestatistik i föregående avsnitt.

Den hittills beskrivna regionala lönehilden är starkt generaliserad. Löne- variationerna inom länen är inte kända. Urvalet av städer är mycket litet och omfattar endast större sådana. Endast tre norrlandsstäder, Gävle, Sundsvall och Luleå, finns med i jämförelserna.

5.223 Lönenivån i tätorter av olika storlek inom tre undersökningsområden De hittills redovisade beräkningarna ger en översiktsbild av de regionala lönedifferenserna inom landet. Jämförelserna har gällt å ena sidan Stock- holm med förorter och å andra sidan rikets lån och 30 större städer. I föreliggande avsnitt redovisas vissa löneuppgifter avseende ett antal tätorter av olika stor-lek inom några län. Uppgifterna avser tre undersök- ningsområden inom landet. Ett undersökningsområde omfattar Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Kristianstads län. Detta område har tidigare beteck- nats som ett låglöneområde. Som andra undersökningsområde har valts Södermanlands, Örebro och Västmanlands län. Detta område uppvisade medelhöga löner i de tidigare undersökningarna. Det tredje undersöknings- området består av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I tidi- gare undersökningar framstod detta område som ett höglöneområde. (Se fig. 00.) Ett vägningsförfarande av det slag, som presenterades i föregående av-

snitt, och som utförts inom Arbetsgivareföreningen, har inte kunnat tilläm- pas i denna undersökning. I stället har en avgränsad grupp av industrier fått spegla löneläget på olika orter inom undersökningsområdena.

Som källmaterial har utnyttjats primärmaterialet till Socialstyrelsens och Arbetsgivareföreningens lönestatistik för år 1961.

Ur detta material har utvalts de arbetsställen, vilka bedömts vara löne- mässigt jämförbara. Samtliga arbetsställen, som medtagits i undersökning— en, tillhör undergrupperna tillverkning och reparation av transportmedel utom skeppsvarv och båtbyggerier samt andra mekaniska verkstäder och gjuterier. Även om samtliga arbetsställen tillhör dessa begränsade grup- per, måste vissa förbehåll göras beträffande arbetsställenas jämförbarhet i lönehänseende. Mindre skillnader mellan de jämförda arbetsställena i fråga om arbetets art, arbetarnas fördelning på ålders- och kvalifikations- grupper samt olika arbetstidskategorier, omfattningen av tidlöns- och ackordsarbete etc. kan förutsättas.

De 519 arbetsställen som ingår i undersökningen är tämligen jämnt för- delade på de tre undersökningsområdena. Arbetsställena återfinns på 169 tätorter.

Jämförelserna mellan arbetsställena avser timförtjänst för vuxna man- liga industriarbetare. Timförtjänsten omfattar medeltal av tidlön och ackordsförtjänst plus skiftillägg, helgdagslön, semester- och andra förmåner samt övertidstillägg.

Tätorterna har grupperats i olika storleksklasser (se tabell 5: 10). Den ge- nomsnittliga timförtjänsten för varje storleksklass har beräknats genom att den sammanlagda lönesumman inom varje klass dividerats med anta- let redovisade arbetstimmar. Slutligen har den totala lönesumman för samt- liga tätorter inom respektive undersökningsområde dividerats med det to- tala antalet arbetstimmar för varje område. På så sätt har den genomsnitt- liga lönenivån beräknats för vart och ett av undersökningsområdena.

Lönenivån inom varje tätortsklass och inom varje undersökningsom- råde jämförs genomgående med Stockholm med förorter.

Lönenivån i det sydsvenska undersökningsområdet, omfattande Krono— bergs, Kalmar, Blekinge och Kristianstads län ligger på ca 83 (Stockholm med förorter : 100). Det mellansvenska undersökningsområdet, Söderman- lands, Örebro och Västmanlands län, får enligt beräkningarna relations— talet 86. Indextalet för det norra undersökningsområdet, Jämtlands, Väster— bottens och Norrbottens län, blir ca 97. Resultaten stämmer väl med dem, som erhölls vid föregående beräkningar.

Inom det södra undersökningsområdet är lönenivån ungefär densamma för sex av de sju storleksklasserna. I storleksklassen 8 OOO—15 999 invå— nare ligger den genomsnittliga timförtjänsten högre än i övriga klasser. Det är en enda tätort i denna klass, som förorsakar denna höga nivå. Nå- gon tydlig tendens till sjunkande lönenivå med sjunkande invånareantal

Tabell 5:10. Lönespännvidden mellan Stockholm med förorter och tätorter i olika storleksklasser inom 10 valda län

J ämtörelsema avser timtörtjänst1 för vuxna manliga industriarbetare vid 519 lönemässigt jämförbara arbetsställen inom metall- och verkstadsindustri 1961

Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Södermanlands, Örebro och Jämtlands, Västerbottens och Kristianstads län Västmanlands län Norrbottens län Antal under- Genomsnittlig Antal under- Genomsnittlig Antal under- Genomsnittlig Storleksklasser för indelning av sökta lönenivå sökta lönenivå sökta lönenivå tätorter (inv. enl. 1960 års folkräkning)

Index Öre/t. Sthlm Orter Index Index

Arbets- Öre/t. Sthlm Orter .. Öre/t. Sthlm = 100 stallen ___ 100 Arbets- Arbets-

Orter

ställen = 100 ställen

h d g h k m

—- 499. . . . . . . 12 626 80,1 5 690 80,2 500— 999. . . . 23 633 80,9 6 676 86,4

1 000— 1 999. . 28 636 81,3 16 669 85,5 2 000— 3 999. . . 28 625 79,9 7 685 87,6 4 000— 7 999. . 30 640 81,8 36 639 81,7 8 OOO—15 999. . . 23 692 88,5 15 685 87,6 16 OOO—31 999. . 23 631 80,7 19 669 85,5 32 000— . . . . . . . . . 85 675 86,3

Totalt 167 645 82,5 48 189 | maj 85,9

6 5 11 17 17 4 77 26

163 1 Medeltal av tidlön och ackordsförtjänst plus skifttillägg, helgdagslön, semester- och andra förmåner samt övertidstillägg.

GOIDGÄDW'NKOH U'! CO

i tätorterna kan inte konstateras. De små tätorterna i detta undersöknings- område har i stort sett samma genomsnittliga lönelåge som de större tät— orterna.

Lönevariationerna inom det mellansvenska undersökningsområdet upp- går till några få procent. Inte heller inom detta område kan det genom- snittliga löneläget sägas variera med tätorternas storlek på ett entydigt sätt. I den lägsta storleksgruppen och storleksgruppen 4 OOO—7 999 invånare år löneläget något lägre än i övriga grupper.

Det norra undersökningsområdet skiljer sig från de två andra områdena, när det gäller lönevariationerna mellan tätorter i olika storleksklasser. Lönespännvidden mellan de olika storleksgrupperna är betydande. Mellan storleksgruppen 16 OOO—31 999 och 1 000—1 999 är spännvidden inte mind- re än 19 procent och mellan dessa grupper sjunker lönenivån relativt jämnt med minskade invånarantal. I storleksgruppen 1000—1 999 ligger lönenivån också 19 procent lägre än i Stockholmsområdet. Inom de två lägsta klasserna stiger åter löneläget. Till stor del torde detta kunna förkla- ras av att flera av de små tätorterna i dessa grupper ligger i närheten av tätorter i gruppen 16 000—31 999 invånare. Då arbetsmarknaden i stor ut- sträckning blir gemensam för den stora och den intill liggande lilla tät- orten blir lönenivån ungefär densamma.

Med undantag av nämnda mindre tätorter i närheten av stora sådana föreligger en väsentlig skillnad mellan det norra undersökningsområdet å ena sidan och det sydsvenska och mellansvenska å den andra. De stu- derade tätorterna inom det norra området uppvisar stor regional spridning. I de sydligare områdena ligger tätorterna betydligt tätare. Det är möjligt, att detta förhållande kan vara en bidragande orsak till att löneskillnaderna mellan olika tätorter är större i det norra området än i de båda södra om- rådena. Den genomsnittliga lönenivån för norra området påverkas i hög grad av de största tätorterna, eftersom antalet redovisade arbetstimmar är förhållandevis stort inom dessa.

5.2.3 De regionala lönekostnaderna; inverkan på de totala produktionskostnaderna

Transportkostnader och transportkostnadsvariationer för olika typexempel har tidigare satts i relation till den totala produktionskostnaden på den faktiska eller studerade produktionsorten. Den totala produktionskostna- den var således fixerad till sin storlek och utgjorde reduktionsbas vid alla jämförelser. I detta avsnitt ställs lönekostnader och regionala lönekost- nadsvariationer i relation till samma reduktionsbas eller jämförelsetal.

Den totala produktionskostnaden på den studerade eller faktiska pro- duktionsorten är känd för de nio typexempleni avsnitt 5.1. Uppgifter om lönekostnaderna för tjänstemän och arbetarelhar inhämtats ur primär-

materialet till socialstyrelsens och arbetsgivareföreningens lönestatistik samt genom kontakt med företagen.

Vid samtliga jämförelser avser de uppgivna lönekostnadsandelarna och lönekostnadsvariationerna dels kvinnliga och manliga tjänstemän, dels kvinnliga och manliga arbetare vid de studerade arbetsställena. Vid beräk- ningarna tas i den utsträckning, som är möjligt, hänsyn till de inbördes proportionerna mellan och sammansättningen av de olika arbetstagarkate- gorierna vid de studerade arbetsställena.

I typexempel 1 (konfektionsfabrik) uppgår lönerna till tjänstemän och arbetare sammanlagt till lågt räknat 30 procent av den totala produktions— kostnaden. Av den totala lönesumman svarar tjänstemännen för ca 27 pro- cent. Mot bakgrund av tjänstemannakårens sammansättning vid den stu- derade konfektionsfabriken och lönevariationerna för de olika yrkeskate- gorierna enligt tabell 5: 7 uppskattas de genomsnittliga regionala lönevaria- tionerna för tjänstemannapersonalen till ca 10 procent. Av antalet arbets- timmar, utförda av arbetarpersonal, utföres drygt 80 procent av kvinnor. Enligt SAF:s lönestatistik uppgår lönevariationerna mellan olika större städer i landet för vuxna kvinnor inom konfektionsindustriförbundet till högst ca 20 procent. Ungefär samma lönespännvidd kan konstateras för vuxna män inom detta förbund. På grundval av dessa uppgifter kan löne- variationerna för tjänstemännen beräknas motsvara ca 0,8 procent av den totala produktionskostnaden på den faktiska lokaliseringsorten. De antagna lönevariationerna för arbetarna motsvarar ca 4,4 procent av den totala pro- duktionskostnaden.

Även om gjorda beräkningar av lönekostnadsvariationerna måste beteck- nas som ungefärliga, torde följande slutsats kunna dragas. I typexempel I påverkar de regionala lönekostnadsvariationerna den totala produktions- kostnaden i betydligt större utsträckning än de regionala transportkost- nadsvariationerna.

För övriga typexempel har lönesumman för tjänstemän och arbetare, re- gionala lönevariationer samt arbetstimmarnas fördelning på män och kvin- nor undersökts på samma sätt som i typexempel 1.

I typexempel 2 och 3, vilka båda är verkstadsindustrier, motsvarar de beräknade regionala lönevariationerna för tjänstemän ca 0,6 procent och för arbetare ca 4,6 procent av den totala produktionskostnaden på den fak- tiska lokaliseringsorten, vilket kan jämföras med de regionala variatio- nerna i transportkostnaderna på maximalt 2,2 respektive 3,2 procent. Inom stora delar av landet uppgår transportkostnadsvariationerna till mindre än 1 procent av den totala produktionskostnaden.

För de båda studerade verkstadsindustrierna kan de regionala lönekost- nadsvariationerna antas påverka den totala produktionskostnaden i större * utsträckning än de regionala transportkostnadsvariationerna. Inom Göta-

och Svealand är skillnaden mellan lönekostnadernas och transportkostna— dernas möjligheter att påverka produktionskostnaden markant. Det sagda torde gälla, även om lönekostnadsberäkningarna betraktas som ungefärliga.

För industrier där transportkostnaderna utgör en betydande del av den totala produktionskostnaden är förhållandena Väsentligt annorlunda. I typexemplen 8 och 9 (tillverkare av byggnadsmaterial och isoleringsmate— rial) uppgår de totala transportkostnaderna på den ur transportkostnads— synpunkt fördelaktigaste lokaliseringsorten i landet till över 20 procent av produktionskostnaden på den studerade produktionsorten. De två arbets- ställena är inte helt jämförbara ur arbetskraftssynpunkt.

I typexempel 8 kan lönevariationerna beräknas motsvara 8,8 procent av den totala produktionskostnaden på den studerade produktionsorten.

I typexempel 9 kan lönespännvidderna för tjänstemän och arbetare be- räknas motsvara ca 0,4 respektive 3,2 procent av den totala produktions- kostnaden på den faktiska lokaliseringsorten.

Med reservation för beräkningarnas exakthet kan man således beträf- fande typexemplen 8 och 9 konstatera att lönekostnadsvariationerna på intet sätt förmår påverka de totala produktionskostnaderna i samma ut- sträckning som de tidigare beskrivna transportkostnadsvariationerna. De båda enheterna kan betecknas som i hög grad transportorienterade.

Följande sammanfattning torde kunna göras med utgångspunkt från de räkneexempel, som presenterats, varvid de anförda procenttalen bör be- traktas som mycket ungefärliga. När den sammanlagda lönekostnadsande- Ien uppgår till ca 30 procent av den totala produktionskostnaden, motsva- rar de lönekostnadsvariationer, som förekommer i landet, ungefär 4 d 5 procent av den totala produktionskostnaden. Ökar lönekostnadsandelen till ca 40 procent, motsvarar den regionala lönespännvidd, som förekommer i landet, omkring 8 procent av den totala produktionskostnaden. Med en lönekostnadsandel på 20 procent, vilket förekommer i ett exempel, motsva- rar de antagna regionala lönekostnadsvariationerna inom riket ca 3 pro- cent av den totala produktionskostnaden. Här gjorda jämförelser avser löne- skillnader mellan extremlägen representerade av å ena sidan Stockholms- området å andra sidan orter och områden med det lägsta löneläget.

Det sagda gäller under förutsättning, att de antaganden, som gjorts vid beräkningarna, är realistiska. En förutsättning är vidare, att lönekost— nadsrelationerna mellan olika orter och landsdelar enligt den använda sta- tistiken inte ändras, sedan en lokalisering skett till denna ort eller lands- del. Man kan nämligen inte bortse från möjligheten, att lokaliseringen av en eller flera produktionsenheter med stor efterfrågan på arbetskraft till en låglöneort i viss omfattning förr eller senare höjer de lokala lönerna och genom ökad efterfrågan på och konkurrens om arbetskraften på orten åstadkommer en lönemässig utjämning i förhållande till orter med mer ut- vecklade industri- och servicenäringar. I vilken omfattning så har skett under efterkrigstiden kan inte med bestämdhet avgöras.

197 5.3 Kontakt med marknaden

Den tidigare framställningen kan i huvudsak karaktäriseras som en jämfö- rande regional produktionskostnadsanalys, i vilken hänsyn tagits till ett be- gränsat antal väsentliga kostnadsposter.

Av det tidigare redovisade materialet framgår, att distributionskostna- derna ofta är relativt små i förhållande till de totala produktionskostnaderna. Dessa små kostnader absorberas i många fall av producenten och påverkar inte de priser, som betalas av köparna. I de fall kostnaderna för transport av färdigvaror inte påverkar priserna, kan de inte förutsättas påverka efter- frågan och försäljning av industriprodukter. Kostnaderna påverkar endast företagens kostnadskalkyler.

I andra fall är emellertid kostnaderna för transport av färdigvaror bety- dande. I vissa typexempel kan konstateras, att köparna betalar dessa kost- nader, varför de av köparna på konsumtionsorten betalade priserna varierar med avstånden från fabriken. Kostnaderna för transport av färdigvaror kan därvid antas påverka efterfrågan och försäljning av industriprodukter.

Närheten till marknaden kan emellertid ses ur en annan synvinkel. Vid sidan av kostnader för transport av färdigvaror kan andra omständigheter påverka industrins orientering mot den huvudsakliga avsättningsmarknaden. De omständigheter, som avses, kan förslagsvis sammanfattas under beteck- ningen industrins behov av nära kontakt med köparen. All försäljning krä- ver kontakt mellan säljare och köpare. Frågan är emellertid, hur pass nära denna kontakt behöver vara, och i vilken omfattning kontaktmöjligheterna kan antas påverka försäljningens omfattning.

Närheten till marknaden underlättar snabba, täta och bekväma kontakter mellan producent och kund genom personliga besök, per telefon eller kor- respondens. Snabba leveranser är en väsentlig fördel och torde i många fall öka försäljningen. Möjligheterna att snabbt kunna lämna erforderlig ser- vice på levererade produkter är av stor betydelse inom vissa branscher. För andra branscher är det av vikt att snabbt kunna anpassa sin produktion efter förändringar i efterfrågan. Möjligheterna att upprätthålla goda relationer till och direkt påverka mellanhänder och konsumenter torde i många fall vara större på korta än på långa avstånd.

Producenternas kontaktbehov gäller inte enbart gentemot kunder utan kan exempelvis även avse underleverantörer, serviceorgan, finansorgan, forskning och utbildning, nyhetsförmedlande organ samt statlig och kom— munal administration.

Transportkostnader och arbetskraftskostnader kan kvantifieras och ut- tryckas i absoluta tal eller i procent av totala produktionskostnader eller saluvärden. Effekten på försäljningens storlek av nära kontakt med kun- derna torde emellertid knappast kunna kvantifieras. Det är känt, att mark- naden i ovan nämnda avseenden utövar en betydande dragningskraft på vissa typer av industriell produktion. Däremot torde det för närvarande inte vara möjligt att mäta storleken på denna dragningskraft.

Kontakt med kunderna kan antas vara av betydelse ur försäljnings- synpunkt för alla former av industriell aktivitet. Kontaktsbehovet torde emellertid vara olika till karaktär och storlek för olika typer av produktion. Likaså torde formerna för kontakterna med köparna växla från den ena pro- duktionsenheten till den andra.

Samtliga funktioner inom ett företag kan vara koncentrerade till en funk- tionell enhet. Reklam, demonstration och försäljning, för att ta några exempel, sköts centralt jämsides med själva förädlingsverksamheten. I vissa fall tar köparna direkt kontakt med exempelvis en försäljningsavdelning inom produktionsenheten. I andra fall sköts kontakterna via resande för— säljare eller agenter. Olika former existerar ofta parallellt. Denna centrali- sering av verksamheten torde i stor utsträckning tillämpas inom mindre företagsenheter.

Olika funktioner inom produktionen kan emellertid också delas upp mel— lan trån varandra fristående delar. Huvudkontor, lager och försäljningsor- ganisation, -d. v. s. de kontaktorienterade funktionerna, skiljs från själva tillverkningen. Kontor och försäljning eventuellt i anslutning till lager loka- liseras därvid ofta nära den huvudsakliga marknaden. Själva tillverknings— proce-ssen är mera obunden ur kontaktsynpunkt och kan lokaliseras till för denna ur kostnadssynpunkt fördelaktiga lägen. Försäljningsorganisationen kan delas upp på flera fristående enheter, t. ex. filialkontor, fasta agenter och återförsäljare, vilka ur kontakt- och försäljningssynpunkt sköter var sin del av en omfattande och spridd marknad. Många olika former och kom— binationer är tänkbara. Det sagda torde i första hand gälla större företags— enheter med omfattande försälj ning på en nationell eller internationell mark- nad.

För produktionsenheter, vilka säljer sina färdigvaror på en till sin utbred— ning nationell marknad, kan ett centralt läge inom denna marknad antas erbjuda vissa fördelar ur försäljningssynpunkt. Vad som avses med ett centralt marknadsläge i föreliggande fall kommer att behandlas längre fram. Är förädlingsverksamhet och försäljning skilda åt, gäller det sagda försälj- ningsorganisationen eventuellt i kombination med lager.

Hur stora fördelar ett centralt läge i förhållande till köparna erbjuder, är inte känt. Ett antal Norrlandsföretag, vilka säljer på en nationell marknad, uppger emellertid, att de långa avstånden till väsentliga delar av marknaden innebär vissa nackdelar ur försäljningssynpunkt. Kommunikationerna mel— lan säljare och köpare försvåras. Leveranserna av färdigvaror är tidskrä- vande. Köparna har i vissa situationer behov av snabb leverans och vänder sig då till närbelägna leverantörer.

De kontaktbehov, som finns på försäljningssidan, finns också på inköps- sidan. Vid inköp av råvaror och materiel erbjuder närheten till leverantörerna fördelar, eftersom en granskning kan ske före leveransen utan väsentliga kostnader eller tidsförlust. Maskindelar och annan materiel kan snabbt by—

tas ut och behöver inte hållas i lager. Dröj smål vid leveranserna kan medföra betydande driftstopp etc.

En närmare redogörelse för företagarnas syn på dessa frågor har lämnats i bilaga 11.

Olika grader av bundenhet ur transportkostnadssynpunkt finns represen- terade inom industrin. På samma sätt torde det finnas olika grade-r av kon- taktberoende. För ett stort antal anläggningar med en standardiserad mass- tillverkning torde en nära kontakt med kunderna i många fall vara av mindre betydelse. För andra typer av produktionsenheter torde, liksom när det gäl— ler många service- och handelsföretag, närheten till kunderna vara mer eller mindre en livsbetingelse. Sådana industrianläggningar kan förslagsvis kal— las kontaktorienterade.

De kontaktorienterade produktionsenheterna återfinns inom ett flertal

branscher. I vissa fall avser tillverkningen vid dessa enheter beställnings- , ,

varor, vilka framställs under ständig kontakt mellan producenter och kun- der. Produktionen bedrivs ofta vid små, starkt specialiserade enheter, som exempel kan nämnas skrädderier, konditorier, bok— och accidenstryckerier, bokbinderier, juvelerare och vissa typer av snickerier.

I andra fall utgör reparations-, service-, monterings- och installationsarbe- ten betydande arbetsmoment vid sidan av själva tillverkningen. För vissa industrier är snabba leveranser av avgörande betydelse. Det gäller exempel- vis mejerier, slakterier och glassfabriker. Vidare kräver vissa typer av till- verkning tillgång till mycket högt kvalificerad personal och kontakt med forskning inom olika områden. Flera av dessa krav kan lättast tillgodoses inom stora ekonomiska och kulturella centra.

I kapitel 2 redovisades lokaliseringar, omfattande produktionsenheter med minst 25 anställda, vilka ägt rum under perioden 1946—1961. Häri ingick bl. a. 87 enheter, som etablerats inom Stor-Stockholm under undersöknings- perioden, samt 86 enheter, som flyttats ut eller lagts ut som filialer från storstadsregionen.

När det gäller ett par industriundergrupper föreligger det en skillnad mellan de enheter, som etablerats inom storstadsregionen, och de, som flyt- tats ut eller lagts ut som filialer från denna. Av drygt 30 produktionsenheter inom undergrupperna andra mekaniska verkstäder och gjuterier samt elektroteknisk industri, som etablerats i Stor-Stockholm, skiljer sig ungefär hälften markant från de drygt 30 enheter inom samma grupper, som lämnat ! storstadsregionen. De »storstadsbundna» industriföretagen är vid sidan av , egentlig tillverkning sysselsatta med monterings-, installations— och service— ; arbeten för exempelvis elektrisk utrustning, kassaregister, datamaskinen " kontorsmaskiner, maskiner för den grafiska industrin och neonskyltar. I ett par fall utförs enbart speciella beställningsarbeten.

De, som lämnat storstadsregionen under undersökningsperioden, förde- ' lar sig ungefär jämnt på kategorin tillverkare av färdigvaror och kategorin

tillverkare av halvfabrikat och detaljer. På ett par undantag när är de ute- slutande sysselsatta med egentlig tillverkning.

Inom den grafiska industrin etablerades 14 nya anläggningar av den under- sökta storleken inom Stor—Stockholm medan det däremot icke kunnat kon- stateras, att någon sådan anläggning flyttats ut eller lagts ut som filial från regionen.

De starkt kontaktorienterade industrierna tenderar att spridas ut på sam- ma sätt som befolkningen eller omsättningen inom ett område. Utvecklingen inom dessa industrier liksom inom handel och service torde i grova drag följa den regionala befolkningsutvecklingen. De starkt kontaktorienterade industrierna betjänar ofta lokalt avgränsade marknadsområden och liknar i detta avseende de transportorienterade, som tidigare diskuterats.

Mindre utpräglat kontaktorienterade industrier säljer ofta sina produkter till mera omfattande marknadsområden, exempelvis en nationell marknad. En lokalisering till centrala delar av marknaden, varifrån de bästa kontakt- möjligheterna med kunderna finns, torde i många fall vara fördelaktig ur försäljningssynpunkt. Andra industrier slutligen är föga kontaktoriente- rade. Ett centralt läge i förhållande till den vanligen spridda och mycket omfattande marknaden är av underordnad betydelse. Andra faktorer (t. ex. råvaror eller arbetskraft) fäller utslaget vid valet av lokaliseringsort.

I det följande kommer i huvudsak mindre utpräglat och föga kontakt- orienterade industrier att behandlas. Färdigvarorna säljes på en till sin om- fattning nationell, eventuellt internationell marknad. Gynnsamma mark- nadslägen kan visserligen förutsättas vara av en viss betydelse ur kontakt- och försäljningssynpunkt. Kontaktbehovet torde dock vanligen inte spela en avgörande roll vid produktionsenheternas lokalisering. Anläggningarna kan betecknas som relativt rörliga ur kontaktsynpunkt i förhållande till marknaden.

I framställningen har flera gånger talats om centralt läge i förhållande till en spridd marknad. Vad som avses med ett centralt läge i förhållande till den nationella marknaden framgår av figur 5: 9. Kartan har konstrue- rats på basis av den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen i lan- det 1960. Marknaden förutsättes överallt vara proportionell mot denna om- sättning.

Marknadspotentialen har beräknats för 182 orter inom landet. Varje orts marknadspotential kan i korthet karaktäriseras som ett mått på möjlighe- terna att från denna ort nå hela den nationella marknaden. För en detaljerad redogörelse för marknadspotentialernas innebörd och konstruktion hänvi- sas till bilaga I (kap. 10).

Linjerna på kartan är s. k. isaritmer, vilka sammanbinder orter med sam- ma marknadspotential. Den högsta marknadspotentialen i landet återfinns i Stockholm (index = 100). Göteborgs- och Malmöområdena rymmer bety- dande delar av rikets omsättning och förmår på ett markant sätt »dra till

sig» isaritmerna. De regionala variationerna i fråga om marknadspotentialer kan betecknas som relativt små inom stora delar av Göta- och Svealand. Låga potentialer erhålls enligt beräkningarna främst i sydöstra Götaland och nordvästra Svealand. Norr om Stockholm sjunker värdena, d. v. s. möj- ligheterna att nå hela den nationella marknaden, till en början mycket snabbt. I norra Norrland är potentialerna enligt beräkningarna mindre än hälften av potentialen för Stockholm.

5.4 Sammanfattning

De undersökningar som redovisats i detta kapitel har i första hand avsett att belysa industrins produktionskostnader och deras regionala variationer. Huvudvikten har därvid lagts vid transport- och arbetskraftskostnader. Även behovet av kontakter med marknaden har berörts.

Transportkostnader. Kostnader för transport av råvaror till och färdig- varor från en produktionsanläggning visar stora variationer vid lokalise- ring till olika delar av landet. För betydande grupper av svensk industri ut— gör emellertid dessa kostnader en liten del av de totala produktionskostna- derna. För de anläggningar inom konfektions- och verkstadsindustri, som undersökts, utgör transportkostnaderna i olika lägen och för olika slag av produktion i runda tal mellan 0,5 och 2,0, respektive 1,0 och 5,0 procent av de totala produktionskostnaderna. Andelen 5 procent gäller för tung verkstads- industri i de mest ogynnsamma transportkostnadslägena inom landet.

Transportkostnadsvariationerna mellan extrema lägen inom landet upp- går för de undersökta konfektions- och verkstadsanläggningarna till mellan 1,0 och 3,0 procent av de totala produktionskostnaderna. Värde-na torde kunna betecknas som maximivärden, då hänsyn inte kunnat tas till möjlig- heterna att i olika lägen utnyttja alternativa råvaruleverantörer, import— och exporthamnar. I beräkningarna förutsätts vidare, att tillverkaren i samtliga fall betalar kostnader för transport av råvaror från råvaruleverantörerna samt kostnaderna för transport av färdigvaror till köparna.

I mellersta och södra Sverige är transportkostnadsvariationerna mycket små. De som exempel anförda anläggningarna kan betecknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt. D-e kan lokaliseras till orter inom stora delar av landet, utan att transportkostnaderna orsakar produktionskost- nadsökningar på mer än 1,0 procent.

Som en grov skattning torde minst en tredjedel av arbetsställena i in— dustristatistiken med uppskattningsvis hälften av antalet industrianställda kunna betecknas som rörliga eller obundna ur transportkostnadssynpunkt. Om hänsyn tas endast till transportkostnaderna kan verksamheten bedrivas i vitt skilda delar av landet utan att produktionskostnaderna påverkas med mer än en är två procent. Inom framför allt södra och mellersta Sverige kan

rörligheten betecknas som mycket stor för de produktionsenheter, som säl— jer sina produkter på en nationell eller internationell marknad.

Bland de under perioden 1946—1961 nyetablerade, flyttade eller som filialer utlagda produktionsenheter, för vilka redogörelse lämnats i kapi- tel 2, dominerade dessa industrigrupper helt.

Vid sidan av de ur transportkostnadssynpunkt rörliga anläggningarna finns en relativt stor grupp av industrier, där betydande valmöjligheter vid lokaliseringen föreligger med hänsyn till transportkostnaderna.

Svenska och utländska undersökningar visar, att den industriella expan- sionen, mätt i antal arbetsställen och industrisysselsatta, inom högindustriali- serade stater huvudsakligen äger rum inom högförädlande industrier.

Inom de basindustrier, som bearbetar primära råvaror och bl. a. fram- ställer halvfabrikaten till ovan nämnda industrier, ökar produktionskapa- citeten. Antalet anläggningar och antalet anställda inom dessa basindustrier, ökar emellertid inte i samma takt som inom de industrier, vilka ingriper i produktionskedjornas slutled. De ur transportkostnadssynpunkt rörliga produktionsenheterna kan därför väntas ge sysselsättning åt en allt större andel av industrins arbetskraft.

Andra industrier kan betecknas som transportorienterade. Kostnader för transport av råvaror och/eller färdigvaror uppgår till betydande delar av de totala produktionskostnaderna. Ur lokaliseringssynpunkt är anläggningarna känsliga för regionala transportkostnadsvariationer.

Bland de anläggningar, som undersökts, finns en stärkelsefabrik, en an- läggning för tillverkning av byggnadsmaterial och en för tillverkning av isoleringsmaterial. För dessa anläggningar uppgår de totala transportkost- naderna för råvaror och färdigprodukter till mellan 15 och 20 procent av den totala produktionskostnaden. Transportkostnadsvariationerna mellan alternativa lokaliseringsorter inom landet uppgår till inte mindre än ca 30 procent av den totala produktionskostnaden på den faktiska lokaliserings- orten. Ett gynnsamt transportkostnadsläge kan förutsättas vara av avgöran— de betydelse för det företagsekonomiska resultatet.

De transportorienterade industrierna kan vara bundna till huvudsak- ligen råvarukällor eller marknad.

De råvaruorienterade industrianläggningarna bearbetar ofta tunga och skrymmande eller lättförstörbara primära råvaror till mera lättransporte- rade halvfabrikat eller färdigprodukter. En förutsättning 'för orientering mot råvaran är emellertid, att denna är relativt koncentrerad i rummet. Fö- rekommer flera väsentliga råvaror skilda från varandra (t. ex. för järn- och stålverkens del järnmalm, kalksten, skrot och kol) är det ofta svårt att fastställa någon bestämd typ av orientering. Om den väsentliga råvaran förekommer på en rad olika platser i landet (t. ex. skog eller jordbruks- produkter), kan andra lokaliseringsfaktorer bli avgörande vid valet av loka— liseringsort även för råvaruorienterade industrier. Exempel finns vidare på

att de råvaruorienterade industrierna genom den produktionstekniska och transporttekniska utvecklingen alltmera frigjorts från beroendet av enskilda råvarukällor, vilket medfört en ökad rörlighet och koncentration till större enheter.

För de ur transportkostnadssynpunkt marknadsorienterade anläggning- arna är kostnaderna för transport av färdigvaror av väsentlig betydelse. Vid starkt marknadsorienterad produktion har anläggningarna ofta regio- nalt eller lokalt avgränsade marknadsområden. Förutsättningen är, att kost- naderna för transport av råvaror är av underordnad betydelse, t. ex. på grund av att råvarukällor finns på många olika platser, att förädlingskostnaderna inte varierar i nämvärd utsträckning mellan alternativa lokaliseringsorten att konkurrerande producenter finns på marknaden och att den tillverkade produkten är homogen. Bland sådana industrier kan nämnas cement- och betongvarufabriker, tegelbruk, bryggerier och mejerier. Dessa anläggningar är i genomsnitt relativt små och uppvisar ofta stor regional spridning. För lokalt marknadsinriktade företag torde de höga transportkostnaderna i många fall utgöra en form av »tullskydd». Detta förhållande bestyrks av den intervj uundersökning som gj orts med industriföretag i Norrland.

Även de ur transportkostnadssynpunkt marknadsorienterade industrierna tenderar ofta att koncentreras till större och färre enheter som säljer sina produkter på allt större marknadsområden. Överlappningarna mellan olika distributionsområden får betydande omfattning. Stordriftens och den kon- centrerade driftens fördelar ökar i betydelse i förhållande till transportkost- naderna. En sänkning av transportkostnaderna per tillverkad enhet torde i många fall få till följd en ökad koncentration till större och färre produk- tionsenheter inom den marknadsorienterade gruppen av industrier.

Sammanfattningsvis kan ur transportkostnadssynpunkt industrin inde- las i tre grupper:

1. Råvaruorienterade anläggningar,

2. Rörliga anläggningar,

3. Marknadsorienterade anläggningar. Gränsdragningen mellan grupperna måste bli mycket diffus. Åtskilliga anläggningar torde återfinnas i gränszonerna mellan de olika grupperna. Grupp 2 är den till ifråga om antal anläggningar och anställda största grup— pen. Vidare torde den industriella expansionen huvudsakligen äga rum inom denna grupp. Detta beror bl. a. på tillkomsten av ständigt nya konsumtions— och konsumtionskapitalvaror, vilka i stor utsträckning tillverkas av hög- förädlade halvfabrikat och delar och försäljs över stora marknadsområden. Specialisering och uppdelning av produktionen på fristående enheter är ut- märkande för flera branscher inom denna grupp. Slutligen förekommer på grund av den tillverkningstekniska och transporttekniska utvecklingen en inte obetydlig överföring av anläggningar från grupperna 1 och 3 till mel- langruppen 2.

Arbetskraftskostnader. De regionala lönevariationerna är väsentligt olika för olika avtalsområden och yrkeskategorier. Industrins sammansättning på en ort eller inom ett område påverkar därför i hög grad den genomsnitt- liga lokala lönenivån och försvårar därför regionala lönejämförelser.

Enligt gjorda undersökningar är lönevariationerna för industrianställda mellan olika delar av riket ansenliga och torde uppgå till i genomsnitt mel- lan 15 a 20 procent. För manliga arbetare kan lönespännvidden uppskattas till i genomsnitt 20 å 25 procent, för kvinnliga arbetare till 15 å 20 procent. För högre tjänstemän är de regionala lönevariationerna små medan de för lägre tjänstemän är av ungefär samma storlek som för kvinnliga arbetare.

De lägsta genomsnittliga lönerna i riket förekommer i södra och sydöstra Götaland och på Gotland. De högsta genomsnittliga lönerna förekommer i Stockholms— och Göteborgsområdena samt i Norrlands inland och i nor- ra Norrland. Det är emellertid troligt, att de större industriorterna i dessa delar av Norrland i hög grad påverkar det statistiskt redovisade genom- snittliga löneläget. En specialundersökning ger antydningar om att löne- nivån sjunker med tätorternas storlek och avståndet till de stora industri- orterna i dessa delar av landet. Bortsett från Stockholms- och Göteborgs- områdena understiger löneskillnaderna mellan stora områden i södra och mellersta Sverige 10 procent.

För de studerade konfektions- och verkstadsanläggningarna uppgår löne- kostnaderna för tjänstemän och arbetare till 30 51 35 procent av de totala produktionskostnaderna. De lönekostnadsvariationer, som förekommer inom landet för de anställda vid dessa anläggningar, kan beräknas påverka de totala produktionskostnaderna med i runt tal 5 procent eller väsentligt mer än de regionala transportkostnadsvariationerna. Motsvarande torde gälla för stora delar av de industrier, som kan hänföras till den ur transportkost- nadssynpunkt rörliga gruppen. För dessa anläggningar torde i många fall de regionala lönevariationerna vara av väsentligt större betydelse ur lokali- seringssynpunkt än de regionala transportkostnadsvariationerna.

Transportorienterade anläggningar påverkas däremot i mindre utsträck- ning av regionala lönevariationer. Endast lönevariationer mellan ur trans- portkostnadssynpunkt relativt likvärdiga orter torde i nämnvärd utsträck- ning förmå påverka de totala kostnadskalkylern'a.

De regionala variationerna i industrins lönekostnader bör i kostnadskal— kylen ställas i relation till det produktionsresultat, man får ut eller kan vänta sig få ut för en viss arbetskraftskostnad på alternativa lokaliseringsorter. Några regionala beräkningar av arbetskraftens produktivitet har inte kun- nat utföras. Betydelsen av anförda regionala variationer i arbetskraftskost- naderna kan därför inte fastställas med säkerhet. Företagna undersökningar visar emellertid att såväl arbetskraftens rörlighet som frånvarofrekvensen är något högre i storstadsområdena och andra områden med brist på arbets- kraft, vilket ökar företagens kostnader. Å andra sidan synes arbetskraftens

produktivitet under en övergångstid vara låg i områden där arbetskraften inte har utbildning för eller vana vid industriarbete.

Slutligen kan man inte bortse från möjligheten, att de beskrivna arbets- kraftskostnadsvariationerna kan komma att utjämnas. Det redovisade löne- statistiska materialet visar ingen tydlig tendens till regionala löneutjäm- ningar i Sverige efter andra världskriget. Däremot förefaller lönespänn— vidden ha varit betydligt större före andra världskriget än efter detta.

Flera andra omständigheter kan tänkas komma att bidra till en regional löneutjämning. Det är exempelvis möjligt, att lokaliseringen av ett betydan— de industriföretag till en mindre låglöneort påverkar det totala löneläget. De omfördelningar av industrin från områden med stark efterfrågan på arbets- kraft till delar av landet med arbetskraftsöverskott, som konstaterats i ka- pitel 2, kan tänkas vara löneutjämnande. Regionala omflyttningar av arbets- kraften kan, om den är tillräckligt omfattande, verka i samma riktning. Uppmärksammas bör vidare, att andelen tjänstemän inom industrin ökar i förhållande till andelen arbetare. Eftersom tjänstemännens löner varierar mindre regionalt än arbetarnas löner, torde denna förändring av propor- tionerna mellan olika yrkeskategorier inom industrin också verka utjäm- nande på industrins arbetskraftskostnader i olika delar av landet.

Råvaruorienterade och marknadsorienterade industrier är vanligen rela- tivt orörliga ur lokaliseringssynpunkt. Den regionala spridningen eller kon- centrationen av anläggningarna bestäms i stor utsträckning av råvaru- källornas och marknadens lägen och spridning. Kostnadsvariationerna för transport av råvaror eller färdigvaror bildar en relativt snäv ram, inom vilken sekundära faktorer exempelvis löneläget kan påverka och avgöra det slutliga valet av lokaliseringsort.

För anläggningarna inom den ur transportkostnadssynpunkt rörliga delen av industrin bildar trausportkostnadsvariationerna en vid yttre ram. Ett stort antal orter inom riket är likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga ur transportkostnadssynpunkt. Skillnaden dem emellan påverkar i mycket li- ten utsträckning det företagsekonomiska resultatet. De intervjuer som gjorts med företag i Norrland tyder också på att transportkostnaderna inte är något väsentligt hinder för verksamheten i denna del av landet för denna kategori företag.

För denna grupp av anläggningar är arbetskraftskostnaderna vanligen en betydande kostnadspost. Regionala löneskillnader påverkar det ekonomiska resultatet i större utsträckning än skillnader i transportkostnader. Det är emellertid svårt att på förhand avgöra, vilket produktionsresultat man kan förvänta få ut av en viss arbetskraftskostnad på alternativa lokaliserings- orter. Vidare torde en viss osäkerhet beträffande de konstaterade löneskill- nadernas varaktighet vara för handen. De regionala lönedifferenserna kan i vissa fall antas vara skillnader på kort sikt. Inom betydande områden är löne- skillnaderna relativt små.

Mot denna bakgrund är det troligt, att andra omständigheter än regionala kostnadsvariationer för transporter och arbetskraft i många fall påverkar- den rörliga industrins lokalisering. Anförda kostnadsvariationer torde ha betydelse främst i extremfall.

Sålunda torde lönevariationerna mellan exempelvis å ena sidan Stor-Stock- holm och å andra sidan delar av södra och östra Götaland kunna förutsättas vara av viss betydelse.

De omlokaliseringar av industrianläggningar, som skett i landet efter andra världskriget, har i stor utsträckning varit betingad av arbetskrafts- brist. Eftersom det i Göta- och Svealand åtminstone i extremfall föreligger ett positivt samband mellan löneläge och utbud på arbetskraft, har dessa omlokaliserade enheter i stor utsträckning förlagts till orter och områden, som har betydligt lägre lönenivå än storstadsregionerna. Motsvarande för- delar ur lönekostnadssynpunkt står ej till buds i vissa delar av Norrland vilket kan vara en av förklaringarna till att den omlokalisering som skett inom industrin i så begränsad omfattning kommit dessa områden till del.

För anläggningar, som säljer sina produkter på en nationell marknad och hämtar sina råvaror från mellan- och sydsvenska underleverantörer, torde- på motsvarande sätt transportkostnadsvariationerna mellan å ena sidan södra och mellersta Sverige och å andra sidan nordligaste Norrland vara av viss betydelse. Större vikt synes emellertid böra tillmätas de på grund av de långa avstånden betydligt längre transport- och restiderna till råvaruleve- rantörer och kunder.

Förutom transport- och arbetskraftskostnader ingår bl. a. energi- och bränslekostnader, kapitalkostnader (kostnader för tomtmark, byggnader, maskiner och annan utrustning) samt servicekostnader och gkgttqni de totala produktionskostnaderna.

För det stora flertalet industrianläggningar utgör kostnaderna för elekt- risk kraft och bränsle en relativt liten kostnadspost. De regionala kostnads- variationerna, som förekommer, påverkar i liten utsträckning den samman- lagda kostnadskalkylen. För industrier där elektrisk kraft och bränsle an- vänds i själva produktionsprocessen är priset på dessa energikällor av stör- re betydelse.

Själva etableringen av en ny industrianläggning är vanligen förenad med ansenliga kostnader. I en situation, där ett stort antal alternativa lokalise- ringsorter är relativt likvärdiga ur exempelvis transport- och arbetskrafts- kostnadssynpunkt, kan en möjlighet att reducera etableringskostnaderna genom fördelaktiga krediter, billig tomtmark, låga byggnadskostnader eller tillgängliga industrilokaler bli avgörande för det slutliga valet av lokalise- ringsort. Även lokala förhållanden som påverkar produktionsförutsättning— arna och produktionskostnaderna blir i här angivna fall av betydelse vid företagets bedömning av lokaliseringsfrågan. Tillgång till lokal service är sålunda väsentlig för företagets verksamhet liksom för dess möjligheter att

rekrytera och behålla erforderlig arbetskraft. I sistnämnda avseende är icke minst utbildningsmöjligheterna och bostadsförhållandena i lokalise- ringsorten av betydelse men därutöver även andra allmänna och enskilda serviceanordningar som med höjd levnadsstandard och ökad fritid tillmäts allt större vikt. Den kommunala planeringen och kommunernas åtgärder i övrigt för att skapa en gynnsam miljö för företagsamheten spelar här en väsentlig roll.

Inom ett område, där de väsentliga produktionskostnaderna varierar myc- ket litet regionalt, kan valet av lokaliseringsort avgöras av andra än rent ekonomiska faktorer. Det kan exempelvis vara naturligt att starta produk- tion på hemorten utan att överväga alternativa förläggningsplatser. Rent per- sonliga hänsynstaganden utan ekonomisk anknytning kan avgöra företags- grundarens val av lokaliseringsort etc. I många fall kan man utgå från att valet av lokaliseringsort inte föregås av rationella överväganden eller pröv- ningar av alternativa förläggningsplatser. Framför allt kan man inte åt priori förutsätta, att dessa överväganden är allsidiga eller grundade på tillräckligt noggranna ekonomiska kalkyler. Detta torde i flera fall gälla vid nyetable- ringar i liten skala. Vid startande av större produktionsenheter samt vid flyttningar av produktionsenheter och utläggningar av filialer torde situatio- nen i många fall vara en annan. Själva åtgärden att flytta eller dela på en re- dan befintlig produktion kan förutsättas grundas på en bestämd uppfattning om att en annan lokaliseringsort i något eller några avseenden är bättre än den ursprungliga produktionsorten.

Nyetableringar torde i många fall vara betingade av en produktionsidé, en önskan att starta eget för-etag inom den egna branschen, en möjlighet som yppat sig att tillgodose behovet av en viss produkt etc. Denna typ av nyetableringar torde vara vanlig i områden med utpräglad industriell miljö. Andra delar av landet, vilka kanske ur rent företagsekonomisk synpunkt är likvärdiga, uppvisar ingen motsvarande etableringsbenägenhet.

För den rörliga gruppen av industrier avgränsar de regionala variationerna i produktionskostnader, vilka varit föremål för undersökning, inte ett be- gränsat område, utanför vilket framgångsrik industriproduktion är omöjlig. En »säljande produkt» torde kunna tillverkas på ett mycket stort antal al- ternativa lokaliseringsorter inom landet.

Industrins behov av nära kontakt med marknaden. Starkt kontaktoriente- rade verksamheter betjänar vanligen lokalt avgränsade marknadsområden. En mycket betydande grupp utgör här hantverket och den del av småin- dustrin som tillgodoser lokala behov av varor, reparationer m. m. Dessa an- läggningars regionala lokaliseringsmönster kan jämföras med det mönster, anläggningar med väsentliga distributionskostnader (t. ex. tegelbruk, ce- mentvarufabriker, bryggerier och mejerier) uppvisar.

Även mindre starkt kontaktorienterade industrier, vilka exempelvis säl- jer sina produkter på en nationell marknad, kan förutsättas ha behov av

snabba och bekväma kontakter med köparna. Man kan inte bortse från möj- ligheten, att ett ur kontaktsynpunkt centralt läge påverkar försäljningen. Snabba leveranser, korta restider, effektiva och säkra telekommunikationer etc. är av betydelse ur försälj ningssynpunkt.

Att kvantifiera betydelsen av kontaktmöjligheterna med köparna låter sig knappast göra. Däremot kan man konstatera, att de regionala variationerna i transporttider, restider och kommunikationsmöjligheter i vidsträckt be- märkelse är ansenliga. Dessa regionala variationer torde dessutom ha en inte ringa rent psykologisk effekt vid valet mellan alternativa lokaliserings- orter.

Kontaktbehovet på försäljningssidan berör inte i första hand själva för- ädlingsverksamheten. Många större företag tillgodoser sitt kontaktbehov genom att förlägga kontor, försäljningsorganisation, utställningslokaler och lager till ur kontaktsynpunkt fördelaktiga lokaliseringsorter. För mindre företag, med sin produktion förlagd till ur kontaktsynpunkt mindre fördel- aktiga områden, är en splittring av de olika företagsfunktionerna ofta inte ekonomiskt möjlig. Allmänt torde gälla, att förbättrade kommunikationer, som förkortar tidsavståndet till råvaruleverantörer och avsättningsmarkna- der, ökar konkurrensmöjligheterna för industriföretag i mera avsides be- lägna delar av la_udet. /,

KAPITEL 6

Samhällsekonomiska synpunkter på näringslivets lokalisering

Stora svårigheter föreligger att genomföra kvantitativa beräkningar av samt— liga enskilda och samhälleliga kostnader och vinster av alternativa lokalise— ringar, särskilt som även verkningarna på lång sikt berör frågan. I regel kan endast osäkra bedömningar göras. Härtill kommer betydelsefulla so— cilala och försvarspolitiska hänsyn, som överhuvudtaget inte kan uttryckas i ekonomiska kvantiteter. I vissa fall är emellertid de faktorer, som visar i ena eller andra riktningen så starka och påtagliga, att vissa slutsatser utan vidare kan dras.

När det gäller enskilda företag är det företagets ägare och ledare, som har att bedöma den lämpliga lokaliseringen. De faktorer som därvid är av betydelse har diskuterats i kapitel 2 och 5. Det är emellertid påtagligt, att den privatekonomiska och den samhällsekonomiska bedömningen kan skilja sig mer eller mindre avsevärt från varandra. Även om det givetvis är ett centralt samhällsintresse, att företagen blir effektiva och lönsamma och lokaliseras på ett sådant sätt att detta mål uppnås, är det också rimligt, att samhället vidtar anstalter, som avser att påverka företagens beslut i en sådan riktning, att dessa fattas under hänsynstagande till de samhällseko- nomiska följderna.

Samhällets organ behöver därvid inte genomföra någon fullständig be— räkning av samtliga fördelar och nackdelar för företaget med en viss loka- lisering jämförd med en annan. Detta är fortfarande det enskilda företagets angelägenhet. Samhället kan emellertid indirekt genom serviceverksamhetens utformning eller direkt genom råd eller ekonomiskt stöd påverka de konkreta besluten på ett sätt, som mer eller mindre fullkomligt upphäver den tendens till en från samhällsekonomisk synpunkt felaktig lokalisering, som eljest skulle föreligga.

6.1 Lokaliseringens inverkan på sysselsättning och samhällsinvesteringar

De oftast påvisade möjligheterna till differens mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk beräkning av fördelar och nackdelar med olika lokaliseringsaltemativ avser lokaliseringens verkningar dels på sysselsätt- ningen, dels på behovet av samhällsinvesteringar.

Lokalisering till en ort, som har eller som kan väntas få överskott på

arbetskraft som endast med svårighet kan flytta, är från samhällsekono- misk synpunkt självklart en fördel. Detta kan också underlätta arbetskrafts- rekryteringen och eventuellt leda till lägre arbetskostnader och därigenom påverka den företagsekonomiska kalkylen, ehuru dock inte alltid i så hög grad, att detta motsvarar frågans samhällsekonomiska och sociala betydelse. Lokaliseringsverksamheten har hittills till stor del varit inriktad på att genom upplysning om arbetskraftstillgångar m.m. göra det möjligt för företagen att uppmärksamma denna faktor så långt som det utan vidare ligger i deras eget intresse. Större effekt kan uppnås genom åtgärder, som stimulerar lokalisering till sådana orter och områden.

Likaså är det samhällsekonomiskt fördelaktigt, om en lokalisering kan ske till en ort med outnyttj at samhällskapital, till vilket brukar räknas kom- munala och statliga anläggningar för kommunikationer, vatten och avlopp, undervisning, hälso- och sjukvård m.m., jämte bostäder oavsett ägandeför- hållanden. En sådan lokalisering behöver inte medföra alla de följdinveste- ringar, som vid en annan lokalisering bleve erforderliga, men som skulle bekostas av andra instanser och därför inte påverkar företagets kalkyler.

Det är dock att märka, att inte varje minskning i sysselsättningen inom ett område behöver leda till ett samhällsekonomiskt dyrbart underutnytt- jande av existerande samhällskapital. Denna effekt inträder i princip endast om befolkningen minskar snabbare än utrangeringen av ifrågavarande an- läggningar; dessutom kan en folkminskning vid oförändrat bestånd av bostä- der, skollokaler etc. vara förenad med en i och för sig önskvärd standardhöj- ning i fråga om bostadsutrymmen, undervisningslokaler etc. Resonemanget är således tillämpligt väsentligen endast på fall av relativt kraftig minsk- ning av arbetskraftsbehovet inom ett område. Hur stor minskning, som från denna synpunkt sett kan anses vara samhällsekonomiskt neutral, blir bl. &. beroende av samhällskapitalets ålderssammansättning och anpassbar- het till ändrade förhållanden. Dessa frågor belyses närmare dels nedan, dels i bilaga 11.

Det finns emellertid även en rad andra fall, där man utifrån en samhälle- lig bedömning kan vilja påverka näringslivets lokalisering i en viss rikt- ning. Vid sidan av önskemålet att effektivt utnyttja arbetskraft och sam- hällskapital kan det vara angeläget att uppnå eller bevara en balanserad sammansättning hos befolkningen från ålders- och könssynpunkt.

Ekonomiskt svårbedömda eller ovägbara men samtidigt betydelsefulla är slutligen de försvarspolitiska synpunkterna, som gör det önskvärt med en viss utspridning av näringsliv och' befolkning.

Även i de fall då en flyttning av arbetskraft framstår som en praktisk tänkbar möjlighet, kan åtgärder för att dra arbetstillfällen till arbetskraften framstå som fördelaktigare ifall samhällets och de berörda personernas kostnader och andra nackdelar, som är förknippade med flyttningen, tas med i beräkningen. '

Lokalisering till en ort som redan har full sysselsättning kan,"även om

det enskilda företaget lätt skulle kunna rekrytera sitt arbetskraftsbehov på orten, få negativa verkningar för andra företag på ett sätt, som inte bara sänker deras produktion utan även deras produktivitet och som höjer näringslivets kostnadsnivå. Dessa verkningar blir därvid ej endast ett ut- tryck för normal strukturförändring genom konkurrens utan även en sam— hällsekonomisk minuspost.

Storstäder och andra orter som lokaliseringsalternativ. Olika lokaliserings- alternativ av typen storstäder kontra medelstora och mindre orter påverkar kostnaderna för samhällsinvesteringarna och den sociala miljön på lång sikt på ett sätt, som inte täcks enbart av det nyss förda resonemanget om de samhällsekonomiska fördelarna av att utnyttja lokalt bunden arbetskraft och ledig kapacitet samt att undvika för tidig utrangering av offentliga an- läggningar och bostäder. Här blir det ofta fråga om återverkningar, som knappast kan bedömas kvantitativt, eftersom det antingen gäller ekono- miskt ovägbara sociala värden eller åtminstone så långsiktiga ekonomiska verkningar, att varje bedömning måste bli mycket osäker.

Lokaliseringspolitiska åtgärder behöver inte alltid betingas av de spe- cifikt samhällsekonomiska eller sociala motiv, som här berörts. De kan också syfta till att främja den rent företagsekonomiska effektiviteten i det enskilda näringslivet eller i det offentligas egen verksamhet. Detta är del- vis en fråga om långsiktig samordning och planering med möjlighet att ge besked i god tid om faktorer av betydelse för enskilda företags och kom- muners beslut, såsom trafikapparatens utbyggnad, tomtmarkens dispone- ring för industrier och bostäder, vatten och avloppsanläggningar, kraftför- sörjning, telekommunikationer, skolor, sjukhus och andra serviceanlägg- ningar. Den kollektiva serviceverksamhetens betydelse för balansen på ar- betsmarknaden får naturligtvis heller inte förbises.

Ett resultat av de utredningar som kommittén redovisar, är att de regio- nala variationerna i produktionskonstnaderna för betydande delar av indu- strin, bortsett från extremlägen, är förhållandevis små. Lokaliseringen be- stäms därför i många fall av mera tillfälliga förhållanden. Möjligheterna för en ort att tillgodose behovet av allmän service och den speciella service, som företagen är beroende av för sin verksamhet, kan vara en viktig faktor. Företagen är vidare i många fall beroende av snabba och goda förbindelser med kunder och råvaruleverantörer. Vad gäller mindre företag blir loka- liseringen ofta bestämd av företagarens bostadsort.

I stor utsträckning är förändringar i näringslivets geografiska fördelning en fråga om kumulativa processer, där själva den omständigheten att sys- selsättningen på en ort eller i ett område under en tid har kommit att öka eller minska relativt kraftigt, utlöser en självgenererande process i samma riktning. Att en ort expanderar gör den tilldragande för nya företag, som kan räkna med en växande lokal marknad, undan för undan förbättrad service osv. Detta kan ha en starkare effekt än eventuellt stigande tomt- priser och knapphet på arbetskraft. Att en ort börjar gå tillbaka får mot-

satt verkan, eventuellt förstärkt av höjda kommunalskatter och allmän pessimism.

Generellt kan konstateras att större orter i regel har en stark dragnings- kraft, som i och för sig är lättförklarlig. Både näringslivets utveckling mot ökad differentiering och levnadsstandardens stegring gör att både före- tagens och konsumenternas behov blir allt mångsidigare och därför endast kan tillgodoses på en relativt stor ort. Denna tendens kan väntas undan för undan bli skärpt, dels av det skälet att den större och mångsidigare orten utgör en effektivare produktionsmiljö än den mindre och ensidigare, dels därför att de personer, som genom kompetens som tekniker eller företags- ledare till stor del betingar näringslivets och sysselsättningens forsatta till- växt, fäster särskilt stor vikt vid de fördelar, som de mångsidigt utvecklade orterna kan erbjuda dem. Deras bosättning blir sedan en bas för ytterligare ökning av efterfrågan på arbetskraft i sådana orter. Denna koncentrations- tendens kan vara båda företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt re- tionell, men den kan också ha negativa återverkningar som måste beaktas. Frågan om vilka utvecklingstendenser i fråga om näringslivets lokalisering, som bör främjas eller motverkas, måste avgöras från fall till fall på grund- val av mera konkreta bedömningar.

6.2 Synpunkter på vissa typfall

Kommittén har endast i begränsad utsträckning sökt väga samman de fak— torer, som enligt det föregående måste beaktas i lokaliseringspolitiska sam- manhang vare sig övervägandena gäller åtgärder i form av ekonomisk sti- mulans, planering av den framtida utbyggnaden av samhällets serviceappa- rat eller information och rådgivning. Såväl utarbetandet av mera allmän- giltiga bedömningsgrunder som konkreta bedömningar och beslut, exempel- vis om stimulansåtgärder i enskilda fall, måste i väsentliga delar bli upp- gifter för lokaliseringsorganen.

Här skall emellertid de överväganden, som gjorts i det föregående, i vissa avseenden ytterligare utvecklas och konkretiseras.

Det är då möjligt att skilja på några olika typfall, där de berörda syn- punkterna och faktorerna på olika sätt kan betinga ett ställningstagande till frågan om i vilken riktning samhället lämpligen bör påverka näringslivets lokalisering.

A) Områden med arbetslöshet och en naturlig ökning i de arbetsföra åldrarna överstigande en väntad spontan ökning i efterfrågan på arbets- kraft.

B) Områden där en gradvis minskning i den spontana efterfrågan på arbetskraft kan väntas.

C) Orter eller områden med plötsligt inträffande bortfall av arbetstill- fällen.

D) Orter eller områden med skev fördelning av föreliggande sysselsätt-

ningsmöjligheter och befolkningsstruktur; ensidigt manlig eller kvinnlig sysselsättning, ensidigt näringsliv med åtföljande nackdelar i form av kon— junkturkänslighet och begränsade valmöjligheter på arbetsmarknaden.

I dessa typexempel kan positiva lokaliseringsåtgärder diskuteras. I föl- jande fall är problemet av annan karaktär.

E) Expansiva storstäder och folktäta områden med arbetskraftsbrist och eventuellt långsiktiga samhällsekonomiska sociala och försvarspolitiska komplikationer.

F) Enskilda tätorter med inbördes konkurrens om industriföretag och samhälleliga serviceanläggningar.

I sistnämnda fall gäller frågan huruvida och på vad sätt samhällets or- gan bör och kan påverka utvecklingen, så att expansionen på vissa orter eller områden dämpas, medan den samtidigt främjas på andra, även om inte tidigare anförda lokaliseringsmotiv kan mera påtagligt åberopas. Enligt vad ovan sagts kan lokalisering till en ort med arbetskraftsbrist medföra sänkt produktiviet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet. Ibland kan även svå- righeter att rationellt lösa olika samhällsplaneringsfrågor uppstå. Härige- nom kan samhällsekonomiska förluster uppkomma.

Områden med överskott på arbetskraft. För åtskilliga områden i vårt land, särskilt i Norrland, förutses, såsom närmare redovisats i kapitel 4, en rela- tivt kraftig ökning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna. Samtidigt kan inom större delen av samma område en relativt långsam tillväxt eller di- rekt minskning i den spontana efterfrågan på arbetskraft förutses. Här är alltså de ovan nämnda typfallen A och B tillämpliga. Särskilda insatser för att underlätta såväl utflyttning av arbetskraft från som ökning av syssel- sättningsmöjligheterna i dessa områden är behövlig-a för att lösa de syssel- sättningsproblem, som uppstår. Den angivna svårigheten för sysselsätt- ningen att hålla takt med arbetskraftsbudets tillväxt är inte ny. Inom fler- talet av de områden det här gäller har arbetslösheten sedan länge varit högre än inom landet i övrigt.

Minskningen eller den långsamma ökningen av det totala arbetskrafts- behovet i de angivna områdena beror på att den snabba rationaliseringen inom jord- och skogsbruk inte kompenseras av en motsvarande avsättnings- och produktionsökning för dessa näringar. Samtidigt väntas en ökning av sysselsättningen inom industri och servicenäringar, Denna synes emellertid bli något svagare än inom landet i övrigt, beroende på att de industri- branscher, som är av betydelse i dessa områden väntas få svagare utveck- ling än genomsnittet för industrin i riket. Den bristande balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft uppstår således, även om den in- dustriella utvecklingen för varje bransch blir lika stark inom dessa om- råden som inom landet i övrigt. Härtill kommer attdenna situation kan utlösa de kumulativa tendenser som förut nämnts, så att slutresultatet blir ännu sämre. Man torde dock kunna förutsätta, att det vanligaste mönstret

för dessa regioners utveckling skall bli en fortsatt snabb uttunning av den egentliga glesbygden och en viss ökning av sysselsättningen inom tätorterna. Minskningen av arbetstillfällena inom jord- och skogsbruket torde vara ett ofrånkomligt uttryck för en i och för sig önskvärd effektivitetsstegring, som är särskilt angelägen för att skogsbrukets konkurrensförmåga skall kunna upprätthållas. En industrialisering av själva glesbygden är icke tänk- bar. Det argument för lokaliseringspolitiska insatser, som ligger i behovet att utnyttja existerande samhällskapital, i första hand bostäder, är därför icke tillämpligt utanför tätorterna inom problemområdena. Det må emeller— tid framhållas, att bostadsbeståndet på landsbygden i nordligaste Sverige i regel är betydligt yngre än i de södra delarna av landet. Den stora andelen relativt nya bostäder i övre Norrland utgör ett argument för åtgärder, som underlättar ett kvarboende även för dem som får sysselsättning i tätorterna. Orter och områden med risk för samhälleliga kapitalförluster. Frågan om risken för kapitalförluster i samband med folkminskning har behandlats med teoretiska exempel i bilaga II. Av där redovisad undersökning fram— går, att om kapitalutrustningen har en livslängd av 50 år, behöver icke något kapacitetsöverskott uppstå, så länge folkminskningen årligen un- derstiger 2,66 procent per 10 årsperiod. Som jämförelse kan nämnas att mellan åren 1950 och 1960 var det endast 18 kommuner, som hade större folkminskning än 20 procent. För att ytterligare klarlägga problemet hem- ställde kommittén till länsstyrelserna i Norrbottens, Malmöhus, Kristian— stads och Östergötlands län om sådana uppgifter om bostadsbestånd och befolkningsutveckling, som var ägnade att belysa hur långt befolknings— minskningen i glesbygden och de smärre tätorterna kunde gå, utan att bo- städer skulle stå oanvända, trots att de icke var helt avskrivna. Av de läm- nade uppgifterna framgår att av antalet rumsenheter år 1960 i glesbygden i Norrbottens län fanns 15 procent i hus, som var äldre än 60 år. Motsva— rande andel var i Malmöhus län 50 procent och i Kristianstads samt Öster- götlands län 51 procent. I tätorter med mindre än 2 000 invånare uppgick denna andel i Norrbottens län till 12 procent, i Östergötlands län till 16 pro- cent, i Malmöhus län till 29 procent och i Kristianstads län till 26 procent. Den höga åldern på bostadskapitalet i glesbygden i Östergötland och Skåne gör att folkminskningen kan få relativt stor omfattning utan att detta med- för kapitalförluster i form av obrukade bostäder. Om man för perioden 1960—1980 antar, att alla lägenheter äldre än 60 år är förslitna och alltså skall utmönstras ur bostadsbeståndet, men att ingen reinve'steringsverksam- het äger rum, skulle under nämnda period glebygdsbefolkningen i Malmö- hus län och Kristianstads län kunna minskas med omkring 70 procent och i Östergötlands län med 65 procent utan att kapitalförluster skulle uppstå. Enligt i annat sammanhang upprättade prognoser beräknas befolkningen i glesbygden i Malmöhus län minska med 40 procent under nämnda tids- period. I Gulbrandsens prognos (se bilaga 11) beräknas glesbygdsbefolk-

ningen minska i Kristianstads län med omkring 33 procent och i Östergöt- lands län med omkring 40 procent. En under samma förutsättningar utförd beräkning för glesbygden i Norrbottens län visar, att folkmängden där skulle kunna minska med 27 procent eller med 24 000 personer under pe- rioden 1960—1980 utan att bostäder skulle friställas. I Gulbrandsens prognos antas glesbygdsbefolkningen under denna period minska med omkring 33 000 personer eller med 37 procent. Vid en sådan utveckling skulle en ka- pitalförlust uppstå på omkring 60 miljoner kronor, om de obrukade bo- städerna tillhörde det äldsta bostadsbeståndet.

För att förhindra en sådan förlust torde man inte kunna räkna med att hejda folkminskningen genom industrilokalisering till glesbygden, utan för- läggningsplatsen för ett företag bli en tätort. Om en lokalisering till en tät— ort skall bidra till att förhindra folkminskning i glesbygden blir beroende av om arbetskraften kan bli kvar och pendla in till arbetsplatsen. Beräkning- arna över kapitalförlusten är gjorda under förutsättning att boendetäthe- ten uppgår till 1,1 personer per rumsenhet. Om man antar att boendetät— heten i Norrbottens läns glesbygd till följd av stigande standard minskar till 0,8 (i de båda Skånelänen är den för närvarande i glesbygden 0,7), skulle detta uppväga den friställning av bostäder som sker genom folkminskningen och ingen kapitalförlust uppstå.

I tätorter med mindre än 2 000 invånare kan folkmängden i Skåne och Östergötland minska med 30—40 procent under perioden 1960—1980 och i Norrbottens län med 23 procent utan att bostäder behöver stå outnyttjade. I Malmöhus och Kristianstads län tyder gjorda prognoser på att tätorterna i storleksklassen 1 000—2 000 invånare får ungefär oförändrad folkmängd fram till år 1980, men att folkminskning kan uppstå i tätorter med under 1 000 invånare. I Malmöhus län beräknas minskningen uppgå till 15 pro- cent. För Norrbottens och Östergötlands län finns inga prognoser för de minsta tätorternas utveckling, men ingenting i den hittillsvarande utveck- lingen tyder på en sådan folkmängdsförändring, att risk föreligger för ka— pitalförlust på grund av obrukade bostäder. Antalet tätorter i storleksklassen 200—2 000 invånare i hela riket, som mellan åren 1950 och 1960 minskade med mer än 23 procent, uppgick till omkring 150, och av dessa hade hälften en folkminskning på mer än 30 procent.

I ovanstående resonemang om riskerna för kapitalförluster i samband med befolkningsomflyttning har förutsättningarna varit, att den samhäl— leliga kapitalutrustningen snabbt och fullständigt anpassar sig till föränd- ringarna i folkmängden. Vad gäller bostäderna torde villkoren i detta an- tagande åtminstone teoretiskt kunna uppfyllas. Flertalet av de samhälleliga serviceanläggningarna består emellertid av större enheter (skolor, sjukhus, vatten och avloppsanläggningar etc.), som förutsätter ett visst minsta be- folkningsunderlag. Dessa anläggningar är ofta odelbara och lägesbundna, och för att fungera måste de bibehållas vid en viss storlek, dvs. reinveste-

ringen hålles oförändrad. Om befolkningsunderlaget minskar under en viss nivå, uppstår sålunda risk för att serviceanläggningarna icke utnyttjas till sin fulla kapacitet. Under längre eller kortare tidsperiod ligger samhälls- kapital obrukat, innan det är moget för normal avskrivning och behöver ersättas. För sådana anläggningar kan det uppstå kapitalförluster samt högre kostnader per capita för de tjänster, som serviceanläggningarna till- handahåller.

Den slutsats, som i det föregående anförts om under vilka förhållanden samhälleliga kapitalförluster kan uppstå till följd av folkmängdsföränd- ringar, grundar sig på antagandet att reinvesteringsverksamheten omedel- bart minskar i takt med utflyttningen. Det kan dock ifrågasättas, om detta motsvarar den praktiska politik som i verkligheten bedrivs. Då långsiktiga investeringar görs i allmänna serviceanläggningar, torde det ligga i sakens natur att dessa ofta dimensioneras så att de ger utrymme för en viss till- växt av befolkningen. I en del fall blir investeringskostnaderna »trappstegs- formade» eftersom vissa serviceanläggningar icke kan göras i hur små en- heter som helst. Serviceanläggninga-rna får en sådan storlek att de icke omedelbart kan helt utnyttjas. Om sedan folkmängdsutvecklingen icke blir den väntade, utan en minskning inträder, torde reinvesteringsverksamheten under den första tiden inriktas på att hålla samhällsutrustningen intakt, dels för att folkminskningen kan betraktas som en temporär företelse, dels för att man genom ett framhävande av den kapacitet som finns kan under- lätta en expansion inom näringslivet och därigenom en återhämtning av be— folkningsnedgången. I orter med ett större mått av samhällskapital torde därför en folkminskning leda till att det åtminstone under en övergångspe- riod finns en viss ledig kapacitet i serviceanläggningarna.

De väsentliga motiven för lokaliseringsåtgärder i områden med förutsett arbetskraftsöverskott blir sysselsättningspolitiska och sociala. Även vid stark avflyttning måste man med hänsyn till trögrörligheten förutse ett överskott på arbetskraft, som tar sig uttryck i arbetslöshet och undersys- selsättning. Om sysselsättningsproblemet skulle lösas enbart genom utflytt- ning, finge man dessutom ofta förutse en markerad disproportion mellan antalet kvarvarande personer i äldre och yngre årsklasser.

Lokaliseringspolitiken inom ifrågavarande områden får inriktas på att stimulera sysselsättningen inom industri— och servicenäringar och att styra denna geografiskt på ett sådant sätt, att livskraftiga orter med mångsidig service utvecklas. Mot denna bakgrund blir den naturliga slutsatsen att eko— nom-iskt stöd för att främja sysselsättningen i här diskuterade områden bör sättas in på ett sådant sätt, att expansionen av vissa serviceorter sti- muleras men med sikte på att man därmed skall erhålla ett näringsliv med egen livskraft.

Orter med driftsnedläggelser. I orter och områden med snabbt och kraf- tigt bortfall av existerande arbetstillfällen, exempelvis i samband med ned-

läggning av ett för orten dominerande företag eller kraftig nedgång inom en viktig bransch (typfall C ovan), blir både sysselsättningssynpunkten och behovet av att utnyttja samhällsinvesteringar av stor betydelse som argument för lokaliseringspolitiska insatser från samhällets sida. Detta är ett klart fall, där det kan bli berättigat med även relativt betydande ekono— miska insatser för att genom lokalisering av ny verksamhet till en ort ut- nyttja både d—et kollektiva och det enskilda kapital, som finns bundet på orten, och för att undvika alltför stora personliga omställningskostnader eller arbetslöshet.

Orter och områden med ensidigt näringsliv. I de fall som ovan beteck- nats med D, dvs. orter och områden med skev fördelning av arbetstillfällen, är givetvis den sociala synpunkten särskilt betydelsefull, medan rent ekono- miska argument för lokaliseringsåtgärder blir mer problematiska. Det kan exempelvis inte med bestämdhet sägas, att eventuella kostnader för att lösa de sysselsättningsproblem, som kan komma att uppstå på orter med ensidigt näringsliv i samband med framtida konjunkturväxlingar eller strukturförändringar, måste bli större än de kostnader som kan erfordras för att med aktiva lokaliseringsåtgärder åstadkomma en större mångsidig- het. Inte heller kan det sociala värdet av att människorna får större val— möjligheter och därmed större förutsättningar att rent personligt trivas med sitt arbete uppskattas kvantitativt på ett sådant sätt, att de kan ställas mot eventuella samhällsutgifter för att ge invånarna på ensidiga orter samma valmöjligheter som i de mångsidiga or-tema utan att behöva underkasta sig besväret av en flyttning.

Detsamma gäller frågan vilka uppoffringar som rent ekonomiskt sett kan vara värda att göras för att undvika den tendens, som i en del områden finns till utflyttning av arbetskraft, som icke på grund av hög ålder eller familjeförhållanden är mindre rörlig. Däremot är det i sistnämnda fallet alldeles klart att de återhållande effekter gentemot lokalisering och den broms på näringslivets utveckling, som på sådana orter kan upp-stå genom höga kommunalskatter, är samhällsekonomiskt direkt missledande. Dessa kommunalskatter blir en kostnad för företagen inom dessa kommuner, vil— ken inte sammanhänger m-ed någon faktisk samhällelig utgift förknippad med deras lokalisering. Ett minimikrav på en från dessa synpunkter loka- liseringspolitiskt riktig skattepolitik blir således att genomföra sådana for- mer av kommunalskatteutjämning, att det kommunala skattetrycket icke hämmar en lokalisering som av sociala eller samhällsekonomiska skäl är önskvärd.

Man kan i detta sammanhang observera två olika fall där en kommunal skattehöjning fungerar »riktigt» respektive »oriktigt» från samhällsekono— misk synpunkt. Om ett stort antal förvärvsarbetande flyttar ut ur en kom- mun stiger kommunalskatten, därför att ett minskat antal inkomsttagare får ett relativt stort antal barn och gamla att sörja för. De företag, som

finns i eller lokaliseras till orter med hög proportion av barn och åldringar, åsamkar inte genom sin lokalisering samhället någon merkostnad, som de rimligen bör täcka med kommunalskatten. Förhållandet är det motsatta. Den höga kommunalskattens effekt på företagens lokalisering är alltså samhällsekonomiskt felriktad. Det vore rimligare att ge sådana företag en skattelättnad. Om å andra sidan en storstadsmiljö framkallar sociala skadeverkningar, så är de därav föranledda utgifterna en reell kostnad, som ökas genom företagens lokalisering till sådana orter. I den mån dessa kost- nader tas ut genom höjd kommunalskatt blir dess effekt rättriktad, dvs. den motverkar den koncentration som framkallar kostnaden ifråga. Det är påtagligt att reglerna för kostnadsfördelningen mellan staten och kom- munerna kan behöva överses från lokaliseringssynpunkt.

De fall där den skeva fördelningen av arbetstillfällen medför en ojämn könsfördelning bör särskilt beaktas. Ett tillskott av kompletteringsindustrier till en ort med övervägande manlig sysselsättning leder sålunda till att de gifta kvinnor, som är bundna till sin makes arbetsort, får tillfälle till yrkes- arbete, om de så önskar. Den tillgängliga arbetskraften blir härigenom bätt- re utnyttj ad och ger alltså ett tillskott till produktionen, som i princip skulle kunna uttryckas som en ekonomisk pluspost att sättas mot eventuella sam— hällskostnader för att uppnå detta resultat. Skulle ökade arbetstillfällen dra flera unga kvinnor till en ensidigt manlig ort eller omvänt, kan resul- tatet också bli en gynnsammare könsproportion och ökad familjebildning. Även om en sådan utveckling kan framträda som en broms på produktions- resultatet för landet i sin helhet, uttryckt i rent statistiskt-ekonomiska ter- mer, tillgodoser den mänskligt-sociala värden, som också bör beaktas vid lokaliseringspolitikens utformning.

Utvecklingen inom tätorter av olika storlek. De typfall som här ovan be- handlats gäller i regel relativt begränsade områden eller enskilda orter, som inte är så stora att de kan förutsättas erbjuda de fördelar i den mer eller mindre uttalade dragkampen om företagsamhet och arbetskraft, som följer med mångsidighet i näringsliv, kulturliv och samhällsservice, lätt till- gängliga kontakter med affärsliv och marknader osv. Problem av en helt annan art kommer i blickfältet om man ser på frågan om den samhällseko- nomiskt, socialt och försvarsp-olitiskt önskvärda utvecklingstakten inom de områden och orter, där inte sysselsät—tningssvårigheter framkallar behov av särskilda åtgärder, utan där man rent generellt kan påräkna en fort- gående sysselsättningsökning, åtminstone i takt med den naturliga folk— ökningen. Detta gäller huvuddelen av landets tätorter, särskilt de större och medelstora. Kommittén har inte genomfört några omfattande utred- ningar om denna sida av lokaliseringsfrågan. Här skall endast några all- männa synpunkter anföras.

Uppmärksamheten koncentreras då på två centrala problem. Är den nu- varande och för de närmaste årtiondena förutsedda tillväxten av storstä-

derna samhällsekonomiskt och socialt önskvärd, eller medför den sådana kostnader och nackdelar —— utöver vad som kan komma in i enskilda före- tags och ämbetsverks bedömning av olika lokaliseringsaltemativ _— att den spontana utvecklingen bör mer eller mindre modifieras? (Fallet E, ovan.) Antingen svaret blir ja eller nej kvarstår frågan, om det finns anledning att modifiera utvecklingen för de mindre och medelstora orterna (Fallet F).

Den första frågan måste behandlas dels från aktuell kortsiktssynpunkt, dels från principiell långtidssynpunkt. På kort sikt är det f. n. påtagligt att storstäderna lider av växtvärk. Bostadsbristen och svårigheterna att ut- bygga kommunikationer och annan samhällsservice i takt me-d befolknings- ökningen utgör påtagliga olägenheter. Denna eftersläpning utgör samtidigt hinder för själva storstadstillväxten.

För enskilda företag och enskilda personer framstår dock fördelarna med att verka och bo i storstadsområdena som så markerade, att de accep- terar dessa nackdelar i så många fall att tillväxten fortsätter trots att bo- stadsbristen motverkar inflyttningen. Det vore orimligt att använda en sti- gande bostadsbrist, en nedbromsning av bostadsbyggandet, såsom medel att motverka storstadstillväxten. Däremot kan det framstå som rimligt att motverka de faktorer, som ger upphov till den höga efterfrågan på arbets- kraft och därmed påverkar inflyttningen till storstadsområdena; alltså att verka för att företag och ämbetsverk placeras på andra håll, åtminstone till dess en bättre jämvikt uppnåtts i fråga om både bostäder och kollektiva anläggningar.

De aktuella olägenheterna i storstäderna, särskilt arbetskraftsbristen och den därmed följande överrörligheten, har som tidigare redovisats orsakat en viss utflyttning av industri-företag, dock icke kraftigare än att man måste förutse en fortsatt ökning av efterfrågan på industriell arbetskraft. I den mån lokalisering leder till industriell exp-ansion, som längre fram måste ta sig uttryck i utflyttning, vore det uppenbarligen ofta lämpligare ifall en annan lokalisering kunde ske från början.

Den mera principiella långtidsbedömningen av storstadsprohlemet kom- mer tydligen att gälla i vad mån de privatekonomiska fördelar och de andra faktorer, som driver fram tillväxten av de stora orterna, helt eller delvis upphävs av samhällsekonomiska, sociala och försvarspolitiska nackdelar. I så fall finns således anledning att exempelvis genom förbättring av lokali- seringsbetingelserna även på lång sikt söka styra utvecklingen i riktning mot en spridning av näringsliv och befolkning till andra områden, även om dessa också befinner sig i tillväxt.

Såsom förut framhållits kan koncentrationen av befolkningen till relativt stora tätorter förklaras av att detta i många avseenden innebär ekonomiska fördelar. Delvis är dessa reella, även från allmän samhällssynpunkt, delvis är de mera privatekonomiska och kan strida mot vad som från samhälls- synpunkt är fördelaktigt och önskvärt.

Både för industri- och handelsföretag är det uppenbarligen fördelaktigt att bedriva verksamhet på orter, som ger nära kontakt och korta transport- avstånd till både kunder, leverantörer och teknisk eller informatorisk ser- vice, och har en mångsidig arbetsmarknad, där de kan finna personal med alla slags speciella kvalifikationer. För den enskilde är tillgången på arbets— tillfällen med höga löner en påtaglig fördel, som förstärks av den mångsi- diga tillgången på varor och tjänster, undervisningsanstalter, sjukvård, kul— tur- och nöjesliv. Den rikt differentierade arbetsmarknaden ger honom möj- lighet att söka sig till en arbetsuppgift, där han kan bäst utveckla sin in- dividuella förmåga och göra en för honom själv och hans arbetsgivare lö- nande insats. Rent samhällsekonomiskt är det slutligen en fördel att pro- blem i samband med ekonomi-ska växlingar, som medför tillbakagång eller nedläggning av viss verksamhet, relativt lätt kan lösas genom att lokaler och arbetskraft övergår till samtidigt expanderande företag.

Tendensen till koncentration av näringslivet till tätorter av stigande stor- lek är således grundad på ekonomiska realiteter av sådan art, att den kan väntas fortsätta i fråga om sådan verksamhet, som inte är beroende av när- heten till geografiskt givna naturtillgångar e. dyl. Med den stigande lev- nadsstandarden följer också att den i denna mening geografiskt obundna produktionen och serviceverksamheten får ökad betydelse.

Särskilt i de största tätorterna, storstäderna, uppträder emellertid också påtagliga nackdelar, som måste beaktas vid utformningen av en lokalise- ringspolitik, som avser de spontant växande orterna. En analys av storstads- koncentravtionens nackdelar försvåras av att en del av de problem, som lätt kan iakttas i dagens läge, kan sammanhänga med själva tillväxten och de från efterkrigstidsförhållandena ärvda svårigheterna att uppnå en ut— byggnad i takt med behoven.

Det är emellertid också tydligt att en del av nackdelarna är av varaktig natur, såsom långa resvägar till arbetsplatser och rekreationsområden, höga tomtkostnader, hög kriminalitet, vatten- och luftföroreningar och svårig- heter att skapa en för barnen lämplig uppväxtmiljö. De försvarspolitiska nackdelarna med en koncentration av landets befolkning till ett fåtal stor- städer synes också påtagliga.

Likaledes måste framhållas att de största tätorternas ekonomiska förde- lar inte utan vidare kan —- såsom ibland sker i diskussionen förklaras av deras högre inkomstnivå. Denna är också till stor del ett uttryck för det förhållandet, att personer med särskilda kvalifikationer och höga inkoms- ter sysselsätts i landets huvudcentra i de stora företagens centrala led- ning, i de centrala ämbetsverken osv. I den mån den högre inkomstnivån sammanhänger med högre levnadskostnader, är den delvis till och med uttryck för motsatsen till effektivitet.

Många av storstädernas sociala och ekonomiska olägenheter är av den art, att de inte kommer med i beräkningen, när ett företag bestämmer sin

lokalisering. Efterfrågan på arbetskraft i de största städerna och särskilt i huvudstaden är dessutom till en del sådan, att den inte påverkas av kost- naderna. Den centrala statsförvaltningens omfattning liksom också den cen- trala förvaltningen av vissa enskilda företag påverkas föga av olägenheter, som är kännbara för den enskilde i form av högre levnadskostnader eller som på annat sätt måste kompenseras i lönesättningen.

Uppsplittringen av varje storstadsområde på många kommuner medför också, att en stor del av de samhällskostnader och sociala olägenheter som följer av koncentrationen, endast delvis får återverkan på enskilda beslut om lokalisering och utvidgning. Var och en av de kranskommuner, där stors-tadsexpansionen nu väsentligen försiggår, kan finna det fördelaktigt att medverka till etablering eller utvidgning av företag inom sitt område, då detta i första hand ökar kommunens skatteintäkter. Det medför visserligen också krav på ökade samhällsinvesteringar, men dessa faller delvis på andra kommuner. Storstadsområdenas olika kommuner tenderar således att genom sin expansion åsamka varandra avsevärda kostnader, t. ex. för lösningen av trafikproblem, utan att den enskilda kommunen kan vinna något nämnvärt på att för sin del bromsa upp den befolkningskoncentration, som skapar dessa kostnader. Dragningen till storstadsområdena motverkas ej heller av särskilt höga kommunalskatter, snarare tvärtom, eftersom kost- naden för att möta de servicekrav, som varje befolkningstillskott drar med sig, kan slås ut på en befolkning, som har relativt höga inkomster.

Det är givetvis önskvärt, om den framtida fördelningen av näringslivet på olika orter kan bli sådan, att tätortsbildningarnas ekonomiska fördelar kan uppnås samtidigt som nackdelarna med alltför starka koncentrationer undviks. Det kan tänkas vara rationellt att planera för uppbyggandet av ekonomiska och kulturella centra med en dragningskraft liknande den som de tre nuvarande storstäderna har.

Därmed är man inne på det lokaliseringsproblem, som kan hänföras till tidigare nämnda typfall F, där modifikationer av utvecklingstendenserna för de mindre och medelstora tätorternas del kan bli erforderliga. Härvid gäller det inte att bedöma lämpligheten av fortsatt tillväxt av den ena eller andra storlekskategorin utan i stället en eventuell påverkan av expansionen i orter med likartade förutsättningar. Från samhällsekonomisk synpunkt kan det måhända vara av underordnad betydelse ifall det blir den ena eller den andra av två relativt närbelägna orter, som växer ut till ett större cen- trum, medan det däremot kan vara riktigt att se till att ett attraktivt cen- trum kommer till stånd. Detta kan vara förutsättningen för att någondera orten skall bli konkurrenskraftig som lokaliseringsort i jämförelse med orter i närmast högre storleksklass. Detta resonemang kan vara giltigt på alla nivåer. Om man vill undvika en alltför stark folkminskning i utpräg- lade landsbygdsområden, måste även i dessa områdenvfinnas tätorter, som är så mångsidigt utrustade att de i längden blir livsdugliga. En splittring

av serviceanordningarna på en mångfald småorter måste därför undvikas. Tätorterna bör också vara attraktiva som lokaliseringsorter för industri- företag. Detta förutsätter att dessa synpunkter beaktas vid planeringen av samhällsinvesteringarna.

Om man av tidigare anförda skäl vill undvika en alltför markerad kon- centration av befolkningen till de tre största städerna, måste några av de medelstora tätorterna på ett planmässigt sätt utrustas med olika service- anläggningar av den art, som eljest drar företag och befolkning till stor- städerna. Detta berör frågan om planering för utbyggnaden av universitet och tekniska högskolor, trafik- och markpolitik osv. Oavsett detta önskemål bör framhållas, att en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet kan främ- jas genom en långsiktig planering av transportförhållanden och annan samhällsservice på ett sådant sätt, att överordnande samhällsekonomiska intressen blir beaktade utöver vad som i detta avseende kan väntas från de enskilda företagens och de enskilda kommunernas sida.

Kommittén understryker, att de synpunkter som här framförts på pro- blem som sammanhänger med den fortsatta utvecklingen av olika tätorter och tätortskategorier, storstäder och andra, varit av preliminär art. De stora planerings- och avvägningsfrågor av både ekonomisk, social och försvars- politisk natur, som här är involverade, måste klarläggas genom grundligare undersökningar, innan en långsiktig politik kan fastläggas.

KAPITEL 7

Försvarssynpunkter på näringslivets lokalisering

Det från försvarssynpunkt främsta kravet på näringslivets lokalisering inne- bär, att de krigsviktiga produktionsenheterna placeras inom sådana områ- den och på sådant sätt, att de såvitt möjligt kan arbeta ostörda i händelse av krig. Produktionsenheterna bör därför från denna aspekt lokaliseras så, att de löper minsta risk för förstöring och att transporterna för den lokali- serade enheten blir så korta och så litet sårbara som möjligt. Nackdelarna från försvarssynpunkt av en stark koncentration av krigsviktiga anläggning- ar och befolkning till storstadsområden och andra större städer liksom be- folkningsutglesningen i stora landsdelar har i skilda sammanhang påtalats, icke minst i 1947 års lokaliseringsutredning (SOU 1951: 6). Utvecklingen inom bebyggelse och näringsliv sedan nämnda utredning framlades får anses ha ytterligare accentuerat svårigheterna för det totala försvarets organise— ring. De synpunkter på dessa frågor, som framförts till kommittén av repre- sentanter för civilförsvarsstyrelsen, försvarsstaben och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, återges i det följande.

7.1 Allmänna synpunkter Den s. k. hemortsbekämpningen under andra världskriget syftade till att åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkning och industrier, att folkets motståndsvilja och landets krigspotential skulle knäckas. Med till- komsten av kärnladdningarna har möjligheterna att utöva sådan bekämp- ning ökat avsevärt. Ju större sammanträngningen av befolkning och indu— strier blir till tätorterna, desto större verkan får en sådan bekämpning och desto större blir även riskerna för att vi utsätts för bekämpning. Utrym- ningsplanläggningen har tillkommit för att minska riskerna i detta hänseen- de. Planeringen inom krigsmakten och totalförsvaret över huvud taget går i första hand ut på att säkerställa att vi efter endast kort förvarning skall kunna stå emot påfrestningarna i ett krigs våldsamma inledningsskede. Den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna, som skett under efterkrigstiden, har från försvarssynpunkt inneburit en mycket ogynnsam utveckling. Även med ett mycket aktivt luftförsvar och med långtgående förebyggande civilförsvarsåtgärder i avsikt att minska an- fallsverkningarna, syns det inte möjligt att hindra förluster och skadegörel— se, som i vissa lägen kan få förödande verkningar. Dessas omfattning blir be-

roende av om man hunnit utrymma huvudparten av städernas befolkning i tid, om kvarvarande människor hunnit inta befintliga skydd, om erforder- ligt antal skyddsrum kunnat färdigställas och slutligen om civilförsvarets skadeavhjälpande organisation hunnit mobiliseras för sin insats.

Svårigheterna att genomföra dessa åtgärder tilltar med orternas storlek, samtidigt som de största orterna torde vara de sannolikaste målen vid hem- ortsbekämpning. De större städerna och i första hand storstäderna torde sålunda i ett framtida krig komma att utgöra landets mest utsatta och risk- fyllda områden. De civilförsvarsågärder, som måste vidtas i såväl före- byggande som skadeavhjälpande syfte, försvåras alltmer efter hand som näringslivets och befolkningens koncentrering till viktigare centra fort- går. Det antal människor, som skall omfattas av planläggning för utrym— ning till följd av risken för luftanfall, ökar. Samtidigt minskar tillgången på inkvarteringsutrymmen i landsbygdsområdena på grund av inflyttningen till tätorterna, efter hand som övergivna fastigheter försvinner. Om inte denna tendens avtar tämligen snart, kan man tvingas att begränsa katego— rierna av utrymmande, vilket i sin tur kan få till följd att luftanfall kommer att medföra större förluster i människoliv. Skall detta i sin tur undvikas, blir man nödsakad bygga ytterligare kostnadskrävande skyddsrum.

Förutom omfattande utrymningar i ett skärpt läge av våra större tätorter har också den vapentekniska utvecklingen medfört behov av en genomgri- pande revidering av den tidigare krigsindustriella planläggningen. I största möjliga omfattning har därvid eftersträvats att planlägga en produktion vid företag på landsbygden eller i mindre tätorter.

De ytterligare åtgärder, som kan vidtas för att minska sårbarheten för produktionen i krig, torde få ta sikte på att åstadkomma dellösningar. Så— lunda borde man genom att analysera olika tillverkningskedjor i den freds- tida produktionen kunna skapa underlag för bedömanden om möjligheter— na att få till stånd en lämpligare spridning av produktionen. I vissa fall är det önskvärt, att en gynnsammare lokalisering i samverkan med företagen kommer till stånd, när det gäller särskilt viktig produktion för totalförsva— ret, t. ex. inom läkemedelsindustrin. I andra fall åter erbjuder problemen på detta område betydande svårigheter exempelvis beträffande verkstadsindu- strin. En annan möjlighet är att få till stånd bergrum för särskilt viktig pro- duktion. En dylik förläggning av produktionen medför emellertid vissa mer— kostnader jämfört med ovanj ordsanläggningar.

Utvecklingen på livsmedelsområdet har inneburit, att den tidigare starka spridningen av livsmedelsindustrin över landet förbytts i en koncentration till större tätorter av ett fåtal stora företag, exempelvis när det gäller kvar- nar, mejerier, slakterier etc. Dessa förhållanden har medfört ökade risker och svårigheter för livsmedelsförsörjningen under krig. I den mån livs— medelsproduktionen i de större tätorter, som skall utrymmas, kan upprätt— hållas i krig, kommer transportsträckorna i samband med distributionen

från dessa företag till den utrymda befolkningen att bli avsevärt längre. Detta kommer att öka kraven på den av andra skäl redan hårt belastade transportapparaten. En anpassning av livsmedelsproduktionen till den ge- nom utrymningarna förändrade befolkningsstrukturen kommer att med— föra, att produktionen får bedrivas under primitiva former med därav föl— jande väsentligt försämrad effektivitet. Den revidering av försörjningsplan— läggningen, som föranletts av den vapentekniska utvecklingen, har bl. a. medfört behov av kostnadskrävande beredskapsåtgärder i statlig regi, t. ex. i form av ökad beredskapslagring i underskottsområdena. Också koncentra— tionstendenserna inom handeln har krävt särskild planläggning i beredskaps- syfte.

Koncentrationen av mycket stora och för försörjningen vitala varukvan- titeter till de större tätorterna eller till områden av landet, som beredskaps- mässigt ligger mindre gynnsamt till, medför även problem av annat slag. Varuförråden måste nämligen i ett skärpt läge undanföras från dessa tät- orter och områden, dels för att de icke skall bli förstörda genom fientlig inverkan eller falla i fiendens hand och dels för att de skall kunna nyttig- göras inom de områden, dit den utrymda befolkningen skall föras. Denna undanförsel kommer att ställa mycket stora krav på lokaler, som är lämpliga för ändamålet och på transportapparaten. Man måste vidare räkna med att den tar avsevärd tid i anspråk.

De anförda exemplen visar önskvärdheten av en mera spridd förläggning av näringslivet icke bara inom landet i dess helhet utan också inom de olika tätorterna. En sådan spridning av näringslivets verksamhet inom landet skulle även medföra den gynnsamma konsekvensen, att den fredsmässiga utbyggnaden av telekommunikationerna och elkraftnätet successivt påver- kades i riktning mot mindre sårbarhet.

Från radiaksynpunkt är en hopträngning av näringsliv och befolkning en allvarlig nackdel. Detta gäller främst, om den sker till ett område, som an— sluter eller ligger nära en ort, som bedöms vara ett sannolikt mål för anfall med kärnladdningar. Eftersom vindarna i vårt land är övervägande västliga kommer efter en kärnladdningsexplosion i eller nära jordytan, det ned— fallande radioaktiva stoftet med stor sannolikhet att främst föras i östlig riktning från explosionspunkten. Farorna blir med andra ord störst för befolkningen i de områden, som ligger strax öster om de presumtiva anfalls- områdena. Här måste även uppmärksammas att radioaktivt nedfall kan medföra fara även om anfallsmålen är belägna utanför landets gränser. Största riskerna uppstår sålunda om mål i Norge och Danmark angrips. De regioner, som ligger nära västkusten eller landgränsen mot Norge, blir då mest utsatta.

Från operativ synpunkt vore det fördelaktigt, om industriföretagen i större utsträckning kunde lokaliseras t. ex. till de inre delarna av Svealand och

södra Norrland. Önskvärt vore att man kunde påverka industrins lokalise- ring vid utvidgning av redan befintlig verksamhet och nyetablering i syfte att åstadkomma större spridning av den industriella verksamheten inom landet i dess helhet.

Angrepp mot Vårt land kan ske med mycket kort förvarning eller ingen förvarning alls. Höga krav ställs på krigsmaktens såväl långsiktiga bered- skap som mobiliserings- och insatsberedskap. För att undandra förbanden verkan främst från flyg— och fjärrvapenanfall är mobiliseringsplatserna ut- spridda över stora ytor. Man vill med denna utpridning även nå att krigs- placerad personal, fordon m. ni. får korta resor vid inställelsen till mobili- seringsplatserna. Strävandena härvidlag hämmas dock av samhällsutveck- lingen, som innebär en allt starkare koncentration av befolkningen till stora tätorter.

För att förbanden efter mobilisering snabbt skall kunna lösa stridsupp— gifter, är det angeläget att förflyttningssträckorna till avsedda grupperings— områden är så korta som möjligt. Mobiliseringsplatserna bör således ligga nära sannolika operationsområden. Härigenom kan man åstadkomma en hög insatsberedskap.

Av lättförklarliga skäl överensstämmer icke befolkningsunderlaget med de operativa behoven av stridskrafter inom skilda delar av landet. Därför måste vissa enheter efter mobilisering transporteras från tätbefolkade om— råden till strategiskt betydelsefulla områden med ett befolkningsunderlag, som är otillräckligt jämfört med behovet av stridskrafter. Långa koncentre— ringstransporter, t. ex. från Mellansverige till övre Norrland, utgör ett svag- hetsmoment operativt sett. En minskad mobiliseringsorganisation inom strategiskt viktiga områden ökar krigsriskerna. Från denna synpunkt är det angeläget, att de enheter som mobiliseras inom Norrland kan rekryteras med värnpliktiga, som bor inom det berörda området och som har erfaren- het av norrländska förhållanden.

De försvarsorganisatoriska följdverkningarna av utflyttningen från Norr- land påtalades av chefen för försvarsstaben redan i yttrande över det be— tänkande, som framlades av 1947 års lokaliseringsutredning (SOU 1951: 6). Den sedan dess gångna lO-årsperioden har lett till att de norrländska krigs- förbanden nu står inför rekryteringsproblem av betydande räckvidd. Skulle utflyttningen fortsätta i oförminskad takt måste mot slutet av 1960-talet utöver nuvarande värnpliktiga årligen ett stort antal rekryter från mellers- ta Sverige fullgöra sin första tjänstgöring vid norrländska förband. En så- dan utveckling medför förlångda mobiliseringstider för krigsförbanden och sociala olägenheter för berörd personal. Av här anförda skäl ter sig lokali- seringspolitiska åtgärder, som kan leda till minskad utflyttning från Norr- land, ytterligt angelägna från försvarssynpunkt. Motsvarande problemställ- ningar gäller beträffande Gotland.

7.2 Synpunkter på samhällsplaneringen

Bebyggelseplanering. Vid upprättande av region- och generalplaner skall, enligt byggnadsstadgan, bl. a. tillses att försvarets intressen tillgodoses.

I byggnadsstadgan föreskrivs, att kopia av förslag till regionplan skall tillställas chefen för försvarsstaben för yttrande. Regionplanenämnd in— hämtar ofta dessförinnan chefens för försvarsstaben yttrande över prelimi- närt förslag. Denna åtgärd har emellertid inte reglerats i någon författning. Det är ett starkt militärt intresse, att militära synpunkter kan beaktas i ett så tidigt stadium som möjligt av regionplanearbetet.

I byggnadsstadgan finns icke någon föreskrift om att vid utarbetande av förslag till generalplan yttrande skall inhämtas från totalförsvarets myndig- heter utan blott ett allmänt uttalande om att samråd skall tas med de myn- digheter, som har ett väsenligt intresse av förslaget. Byggnadsstyrelsen brukar emellertid sända planförslagen för yttrande till bl. a. chefen för försvarsstaben, varigenom den militära sidan får inblick också i detta pla- neringsarbete.

De ogynnsamma förhållanden från civilförsvarssynpunkt, som befolk- ningskoncentrationen medför, syns delvis kunna motverkas genom lämpliga åtgärder i den moderna samhällsplaneringen. Genom den uppluckring, som därvid sker beträffande industri- och bostadsområden, torde näringslivet kunna ges en från det totala försvarets synpunkt effektivare lokalisering.

En fördel från civilförsvarssynpunkt innebär även strukturen på de under tiden efter andra världskriget tillkomna bostads- och industriområdena i de större tätorternas periferi. Den täta bebyggelse, som förhärskar i städernas centralare delar, motsvaras i ytterdelarna av gles bebyggelse, ofta med grön- områden inlagda mellan byggnadskropparna. Detta byggnadssätt under- lättar insatsen av civilförsvarets skadeavhj älpande organ. Samtidigt minskas risken för spridning av brand mellan husen, vartill även byggnadssättet inom varje enskild fastighet som regel medverkar.

Vägplanering. I allmänhet blir totalförsvarets behov av landsvägsförbindel- ser tillgodosedda genom den utbyggnad som sker för fredssamhället. Vissa ytterligare önskemål bör emellertid framhållas. Det är sålunda önskvärt, att vägarna i riket projekteras så att deras sårbarhet i krig begränsas så mycket som möjligt, exempelvis genom att de framdras utanför städer och samhäl— len, vilket också överensstämmer med den fredstida trafikens krav. Vidare bör broar och äldre vägar i viss utsträckning behållas som reserv. Broarna bör få tillräcklig bärighet och byggas så, att reparation underlättas (begrän- sade spännvidder).

Jämlikt instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar skall samråd med militära myndigheter äga rum i ärenden, som kan beröra militär verksamhet under fred eller krig. Härigenom ges dessa myndigheter möjlighet att påverka det allmänna vägnätets utveck- ling.

Det i det föregående från försvarssynpunkt framförda önskemålen om en samhällsplanering. som medför minskad utflyttning från Norrland, kan i vissa fall komma att strida mot andra operativa önskemål. Då en utbyggnad av näringslivet i Norrland torde förutsätta förbättrade kommunikationer, kan ökat behov av stridskrafter och befästningar för försvar av de nya för- bindelserna uppkomma. Avvägningsproblem, som ofta är svårbemästrade, uppstår härigenom.

Frivillig överenskommelse om samråd med militära myndigheter rörande enskilda statsbidragsberättigade vägar har träffats med länsstyrelserna. domänstyrelsen, Skogsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Frågan berördes i en proposition till riksdagen angående försörjningsmöjligheterna i Torne- dalen ( prop. nr 31/1962 ), där departementschefen uttalade följande:

Det är nödvändigt att försvarets och näringslivets intressen i fråga om utbygg— naden av vägnätet blir samordnade. Detta bör, såsom ÖB framhållit, ske genom upprättande av en långsiktig vägplan för alla vägar inom området. Denna vägplan bör sålunda innefatta allmänna Vägar, statsbidragsberättigade vägar och icke stats- bidragsberättigade vägar. Vägplanen bör upprättas under länstyrelsens ledning i samråd med bl. a. militära myndigheter.

Detta uttalande torde ha föranletts av en av ÖB gjord utredning om kom— munikationsproblemen i övre Norrland. I utredningen framhålls behovet av en samordnad vägplanering. ÖB anför i sammanhanget, att en sådan väg-

planering skulle ge en god överblick över kommunikationsutvecklingen och därmed också underlag för anpassning av tillgängliga stridskrafter efter förhållandena.

Planering för elkraftförsörjningen. Kungl. Maj:t utfärdade år 1942 »Lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar» (SFS 335/42 med ändring 49/57), enligt vilken ägare av anläggning av den storlek, som regleras i lagen, är skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att begränsa verkning- arna av luftanfall, annan krigshandling eller sabotage. Alltsedan år 1942 har viktigare kraftanläggningar utförts under hänsynstagande till bestämmel— serna i denna lag. Uppkommande frågor prövas av en särskild nämnd, krigs- skyddsnämnden för kraftanläggningar, vars verksamhet regleras genom en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (SFS 488/1942). Frågor rörande ny—, om- eller tillbyggnad av kraftanläggning, som faller under lagens bestäm- melser, skall sålunda underställas nämndens prövning.

En samhällsutveckling som ställer allt större fordringar på kraftförsörj- ningen medför också ökade krav på att åtgärder vidtas, syftande till att skydda denna försörjning.

Sammanfattande synpunkter på samhällsplaneringen. Sammanfattnings- vis bör framhållas, att man inte kan planera samhället enbart med utgångs— punkt i ett eventuellt krigs krav. Å andra sidan får icke planering ske utan

att totalförsvarets krav och synpunkter beaktas. Totalförsvarets myndig- heter har genom de förordningar av olika slag, som finns, möjlighet att med- verka i och i viss mån påverka huvuddelen av planeringsarbetet. Önskvärt är emellertid, att de viktigaste centrala totalförsvarsmyndigheterna i ett tidigare skede än nu inkopplas i arbetet, eljest uppstår risk för att försvars- betingelserna som en följd av vidtagna åtgärder ändras i så hög grad, att landets ekonomiska, personella och övriga resurser inte räcker till för att upprätthålla den av statsmakterna fastställda målsättningen för försvaret. Det är vidare betydelsefullt, att samhället inte får en utformning med alltför täta befolkni-ngskoncentrationer, som gör att utrymningsåtgärder m. m. ter sig så omfattande och svårgenomförbara, att statsmakternas handlingsfrihet binds. En utveckling mot ökade koncentrationer medför en utveckling mot ökade risker eller krav på tidigare beredskapsätgärder.

KAPITE L 8

Lokaliseringsverksamhetens nuvarande utformning

8.1. Utrednings- och planeringsverksamhet

8.1.1. Samhällelig planering som påverkar lokaliseringsbetingelserna

De medel, som enligt statsmakternas beslut främst skall komma till använd— ning i lokaliseringsverksamheten för att påverka företagens förläggning, är rådgivning och upplysning. Härutöver har samhället möjlighet att indirekt påverka näringslivets lokalisering genom den verksamhet, som bedrivs i form av planering för bebyggelse och bostadsförsörjning, inom kommunika- tionsområdet, inom skolväsendet, inom sjukvårdsväsendet och inom annan samhällelig service. Utformningen av denna verksamhet påverkar i hög grad lokaliseringsförutsättningarna och utvecklingsbetingelserna för näringsli- vet inom olika områden.

En förbättring av förutsättningarna för en lokalisering av företag till ett visst område erhålls, om den ovannämnda samhälleliga serviceverksam— heten intensifieras i området. Detta kan ske antingen genom att ökade medel ställs till förfogande för verksamhetens bedrivande eller genom en omfördelning av samhällets insatser mellan olika områden. Anledningen till att sådana åtgärder vidtas är antingen att samhället eftersatt kraven på en likartad standard och att därigenom näringslivets utveckling hämmats, eller att skälen för en utbyggnad av näringslivet är så starka, att de motive- rar särskilda åtgärder i syfte att höja servicestandarden.

I det följande skall i korthet redogöras för den samhälleliga planering och verksamhet, som är av betydelse i lokaliseringssammanhang och de kon- takter, som äger rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen som centralt lokali— seringsorgan och andra myndigheter med planeringsuppgifter. En utförli- gare redogörelse återfinns i bilaga II.

8.1.1.1 Bebyggelseplaneringen Bebyggelseplanering i byggnadslagens mening syftar till att klargöra mar- kens användning för olika ändamål och sker genom regionplan, general- plan, stadsplan och byggnadsplan. De två förstnämnda planinstituten be— handlar den översiktliga planläggningen, då två sistnämnda den detaljplan— läggning, som närmare reglerar bebyggelsen.

Genom bebyggelseplaneringen regleras utbyggnaden av gamla och upp- komsten av nya tätorter. För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsätts att stads- eller byggnadsplan upprättas, varvid planområdets lämplighet för tätbebyggelse prövas. Vid planeringen skall beaktas bygg- nadslagstiftningens syfte att främja tillkomsten av välbyggda samhällen, som tillgodoser högt ställda krav i hygieniskt, ekonomiskt och socialt av- seende samt att förhindra uppkomsten av illa planerade eller från allmän synpunkt ej önskvärda samhällsbildningar. Det ankommer på byggnads- nämnd att tillse, att oreglerad tätbebyggelse icke uppkommer. Byggnadslov får ej lämnas till nybyggnad, som innebär tätbebyggelse, såvida icke detalj— plan finns upprättad.

Initiativet till upprättande av stads- och byggnadsplan ankommer i prin- cip på kommunerna. Plan antas av kommunala organ men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen, i vissa fall av Kungl. Maj:t. Länssty- relsen eller Kungl. Maj :t kan också ålägga kommun att upprätta detaljplan.

Det största intresset i lokaliseringssammanhang är förknippat med den översiktliga planering, som äger rum genom upprättandet av general- och regionplaner. Generalplan är därvid avsedd för planläggning av kommun eller del av kommun, medan regionplan avser gemensam planering för två eller flera kommuner. De översiktliga planerna skall ange grunddragen för markens användning.

Det ankommer på kommunerna själva att ta initiativ till och utföra gene- ralplan, men de kan också åläggas av länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t att upprätta sådan plan. Innan förslag till generalplan antas skall avskrift delges byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen granskar i regel planerna och ett stort antal myndigheter får dem på remiss för ytt- rande. Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliserings- och utredningsbyrå yttrar sig därvid främst över prognoserna om näringslivets och befolkningens ut— veckling samt behovet av industrimark. Generalplan kan efter granskning antas av kommun, vilket innebär att den skall vara vägledande för detalj- planeringen. Generalplan kan vidare fastställas av Kungl. Maj:t, varvid den får vissa rätt'sverkningar.

Regionplaneinstitutet är avsett att tillgodose det mycket starka behovet av samordning i planarbetet mellan olika kommuner. Frågan om en region— plan skall upprättas avgörs av Kungl. Maj:t, som också fastställer region— planeområdet. De av planen berörda kommunerna bildar ett regionplane- förbund. Förslag till regionplan utsändes för yttrande till berörda kommu- ner samt länsstyrelsen och berörda centrala myndigheter och fastställs av Kungl. Maj:t. Endast två regionplaner har hittills fastställts, men ytterliga— re ett par planer har framlagts och i vissa områden pågår arbete med upp- rättande av regionplaner.

Regionplanen skall tjäna till ledning vid upprättande av general- och detaljplaner. Vid regionplaneringen får man exempelvis ta ställning till

frågan i vad mån man genom planeringsåtgärder kan och bör påverka be- folkningens och bebyggelsens fördelning mellan de olika kommunerna och orterna i regionen.

Som bakgrund för den översiktliga planeringen måste bedömningar göras om den framtida folkmängden samt om industrins och serviceverksam- hetens framtida utveckling. Lokaliseringsbyrån på arbetsmarknadsstyrel- sen har i några fall medverkat vid upprättande av sådana prognoser för regionplaner. Med generalplaneförfattare har samråd ägt rum i flera fall, varjämte utredningsmaterial ställts till deras förfogande.

För den översiktliga fysiska planeringen behövs ett nära samarbete med samhällsplaneringen i övrigt. Planförfattarna är beroende av uppgifter om vilka serviceanläggningar som i framtiden kommer att finnas i planområdet. Svårigheterna är därvid ofta att de olika serviceorganens planer inte sträcks så långt fram i tiden, 15-—20 år, som det är önskvärt från bebyggelseplane- ringssynpunkt. Det föreligger ofta också svårigheter att få klarlagt vägarnas framtida sträckning i planområdet.

Genom det till byggnadsstyrelsen knutna »Rådet för översiktlig planlägg- ning», som består av representanter för myndigheter och organ, som har intressen att bevaka i samband med översiktlig planering, sker informa- tiOner om samhällsplaneringen inom olika sektorer och de synpunkter olika myndigheter lägger på denna planering. I detta råd är arbetsmarknadssty- relsen representerad.

Inom bebyggelseplaneringens område faller delvis lantmäteristyrelsens verksamhet. Till dess åligganden hör bl. a. att öva tillsyn över fastighets- bildningsverksamheten. I överensstämmelse därmed skall överlantmätarna bl. a. medverka i förberedande planeringar och andra åtgärder för att främ- ja en ändamålsenlig fastighetsindelning i länen och en ändamålsenlig loka- lisering och planläggning av bebyggelsen samt ta del i planeringsarbetet för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering.

8.1.1.2 Planering på bostadsmarknaden Bostadsbyggnadsprogram antas av riksdagen varje år för det närmast föl- jande året. På grundval av detta program fastställs en ram för den statliga långivningen. Bostadsstyrelsen fördelar i samråd med arbetsmarknadssty- relsen läneramen på län, varvid också lokaliseringspolitiska synpunkter beaktas. Fördelningen inom länen på kommuner handhas av länsbostads- nämnderna i samråd med länsarbetsnämnderna. Som underlag för fördel- ningen föreligger behov av utredningar om bostadsbyggnadsbehovet i olika kommuner under en längre period. För bl.a. detta ändamål föreskrivs i la- gen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande att Vissa kommuner skall upprätta bostadsförsörjningsplaner. Dessa planer måste bygga på bl. a. undersökningar om näringsliv och befolkning och bedöm- ningar angående den framtida utvecklingen. Sådana planer har endast i

liten omfattning upprättats, men en aktivisering av denna planeringsverk- samhet pågår för närvarande. Försöksverksamhet i syfte att åstadkomma en mera långsiktig planering av bostadsbyggandet bedrives i tre län. Verk- samheten handhas av särskilda planeringskommittéer i vilka ingår förutom länsbostadsdirektören även länsarbetsdirektören och länsarkitekten.

81.13 Planering rörande vattenförsörjning och avlopp Vatten- och avloppsfrågor aktualiseras ofta i industrilokaliseringssamman- hang, varvid samråd med de vattenvärdande myndigheterna är behövligt. Vattenförsörjningen utgör ett allvarligt problem på åtskilliga håll i landet och är också föremål för utredning och planering. För bedömning av di- mensioneringen av vatten- och avloppsanläggningar behövs uppgifter om de förändringar, som kan väntas beträffande näringslivets lokalisering och folkmängdens storlek i de olika vattenförsörjningsområdena.

8.1.1.4 Planering inom jordbruket Den översiktliga planeringen för jordbrukets yttre rationalisering leds av lantbruksstyrelsen, som också har överinseende över de statliga stödåtgär- derna på jordbrukets och trädgårdsnäringens område. Styrelsen har ge- mensamma överläggningar med företrädare för lantmäteristyrelsen och Skogsstyrelsen i frågor rörande rationalisering av jordbruks- och skogsbruks- fastigheter. I flera län har lantbruksstyrelsen med bistånd av sina regionala organ utfört särskilda utredningar såsom ett led i de av arbetsmarknads- styrelsen eller av länsstyrelsen utförda länsutredningarna. Dessa lantbruks- styrelsens utredningar omfattar i huvudsak uppgifter om beräknade fram- tida förändringar i åker- och skogsmarksareal, företagsstruktur, brukarnas ålder, sysselsättning inom och utom jordbruket, byggnadernas beskaffenhet m. m. I syfte att belysa jordbrukets förutsättningar i olika delar av riket och därjämte skapa ett underlag för ett handlingsprogram för jordbruks- rationaliseringen avser lantbruksstyrelsen att göra en speciell sammanställ- ning av dessa utredningar. På länsplanet handhas de statliga åtgärderna rörande jordbrukets ratio- nalisering av lantbruksnämnderna. Tidigare verkställdes mera långsiktiga planeringar inom utvalda jordbruksområden, s. k. regionalplanering. Denna visade sig emellertid svår att genomföra i praktiken. Därför övergick man i stället till s. k. individualplanering, som omfattar ett mindre antal fastig- heter och som aktualiserats genom behovet av storleksrationaliseringar eller bättre arrondering.

8.1.1.5 Vägplanering Vägförhållandena spelar stor roll för näringslivets lokalisering. En förut— sättning för att det skall vara möjligt att utveckla vissa orter och områden och förstärka deras näringsliv är att de har tillfredsställande vägförbin- delser.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen pågår en omfattande vägplane- ring. Till grund för denna verksamhet ligger den av 1959 års riksdag i prin- cip godtagna »Vägplan för Sverige», som utarbetats av en delegation inom styrelsen. Vägplanen innehåller riktlinjer för riksvägnätets utformning samt principerna för länsvägarnas upprustning, avseende tiden fram till 1975. Som ett led i uppföljande av vägplanen bedriver väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen en kontinuerlig planerings- och utredningsverksamhet, som bl. a. omfattar en fortgående revision av det föreslagna riksvägnätet och en allmän planering av länsvägarnas sträckning och standard. Genom fortlöpan- de justeringar till följd av ändrade förutsättningar, exempelvis tillkomsten av nya vägbehov, erhålls ett ständigt aktuellt långtidsprogram.

Till vägledning vid fördelningen mellan olika län och inom länen av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål upprättas särskilda väg- planer. Planerna omfattar fem år och förnyas vart tredje år. De upprättas av länsstyrelserna och fastställs av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen eller av Kungl. Maj:t om länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ej är överens. Enligt 1963 års statsverksproposition skall väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen i fortsättningen göra upp förslag till fördelning mellan länen av vägmedlen. Förslagen översänds till Kungl. Maj:t, som efter hörande av länsstyrelserna beslutar om fördelningen.

För att uppehålla kontakter med andra myndigheter och vägintressenter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsatt en samarbetsdelegation med representanter för jordbruket, skogsbruket, det övriga näringslivet, svenska Vägföreningen samt dessutom en representant för byggnadsstyrelsen att företräda samhällsplaneringen och en representant för stadsförbundet. Lokaliseringsorganet är dock icke representerat i detta organ.

8.1.1.6 Järnvägsplanering

Järnvägskommunikationerna har kommit att spela en allt mindre roll för de kortväga person- och godstransporterna, men har stor betydelse för de lång- väga gods— och persontransporterna. Även vid lokaliseringen av företag, som inte med nödvändighet är beroende av järnvägstransporter fästes avseende vid förekomsten av järnväg och föredras en ort med normalspårig järnväg framför en ort med smalspårig järnväg. Järnvägsstyrelsen har uppgjort en långtidsplan för investeringar under perioden 1960/79 med olika alternativ. Investeringsprogrammet omprövas fortlöpande och vidareutvecklas. In- vesteringarna är starkt koncentrerade till huvudlinjerna. »

Ett stort antal järnvägar är trafiksvaga och äsamkar SJ förluster. SJ kan inte bära dessa förluster utan vill lägga ned trafiken på de trafiksvaga ban- delarna eller alternativt ha statsbidrag till den fortsatta driften. Sådant bi- drag utgår sedan några år tillbaka och det har förutsatts att vissa bandelar skall bibehållas även om det går med förlust. SJ utför undersökningar be- träffande trafiksvaga bandelar enligt visst tidsschema.

I nedläggningsutredningarna belyses bl. a. befolknings- och näringslivs—

förhållanden i trafikområdet. Ett samarbete äger rum i nedläggningsfrågor och frågor som gäller ersättningstrafikens ordnande mellan SJ, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a. bevakar de lokaliseringspolitiska synpunkterna.

Nybyggnad av järnväg är för närvarande icke aktuell annat än i form av industrispår. Under senare är utförda och pågående breddning av smal— spåriga järnvägar har medfört att fem A-centra och fem B-centra (enligt ar- betsmarknadsstyrelsens regionindelning) fått normalspårig järnväg. Ytter- ligare breddningar torde endast i undantagsfall vara företagsekonomiskt motiverade, men lokaliseringspolitiska synpunkter kan i något fall möjligen influera på breddningsfrågornas bedömning.

På taxepolitiken kan också läggas lokaliseringspolitiska synpunkter. Taxepolitikens utformning kan påverka de i avlägsna landsdelar belägna orternas förmåga att konkurrera med andra från kommunikationssynpunkt mera välbelägna orter som lokaliseringsplats för industriföretag. Samtra- fiken järnväg—bil och frågan om taxemässig samtrafik järnväg—bil är också frågor med lokaliseringspolitisk anknytning.

8.1.1.7 Planering inom övriga kommunikationer Flyget ger snabba förbindelser mellan centrala och perifera områden i riket, vilket kan vara av betydelse i lokaliseringssammanhang. Särskilt för de mera avlägset belägna orterna kan flygtrafiken innebära stora förbättringar i lokaliseringsförutsättningarna. Luftfartsstyrelsen handhar planeringen av flygplatsbyggandet men för närvarande finns inga långsiktiga planer upp- rättade för den fortsatta utbyggnaden. En särskild kommitté med uppdrag att göra en utredning om luftfartsstyrelsens framtida ställning m. ni. har tillsatts. Enligt direktiven bör utredningen även utarbeta en översiktlig långtidsplan för flygplatsorganisationens utbyggnad. Även inom flygtrafiken är taxepolitiken av lokaliseringspolitisk betydelse. Tillgången på hamn är ofta en viktig lokaliseringsfaktor och en del före— tag är för export av produkter eller import av råvaror beroende av att ligga vid hamn. Farledsfördjupningar har ofta lokaliseringspolitisk betydelse. Enligt beslut av 1957 års riksdag skall handelshamnarna i princip vara ekonomiskt självbärande och kommunerna svara för hamnbyggandet. Sta- ten lämnar dock undantagsvis bidrag till hamnbyggnadsföretag, bl. a. i så- dana fall som bedöms angelägna från lokaliseringssynpunkt. Hamnbidrags— ärende handlägges av sjöfartsstyrelsen men beslut fattas av Kungl. Maj:t. Såväl inom tele— som postverket utföres planering med lokaliseringspoli- tisk anknytning. Som exempel kan nämnas avgränsningen av taxeområden inom televerket samt lokaliseringen av postanstalter.

8.1.1.8 Skolplanering

Erfarenheten visar att den enskilde vid val av bosättningsort och företagen vid val av lokaliseringsort fäster stort avseende vid förekomsten av olika

slags skolor, främst då yrkesutbildningsanstalter samt gymnasier och andra högre skolor. Om emellertid övriga lokaliseringsförutsättningar icke är gynn- samma torde inrättandet av en högre skola i regel ha ringa betydelse i loka- liseringssammanhang.

På skolväsendets område pågår ett betydande planeringsarbete såväl centralt som på läns- och kommunplanet. För grundskolan gör skolöversty- relsen en översiktlig genomgång och bearbetning av via länsskolnämnderna inkomna förslag till högstadieområden. Dessa förslag utgör underlag för den regionala skolplaneringen i länsskolnämndernas regi. I fråga om gymna- sieorganisationen omfattar skolöverstyrelsens utrednings- och planerings- verksamhet både allmänna gymnasier och fackgymnasier. I frågor om fack— gymnasier, fackskolor och yrkesskolor råder ett nära samarbete mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Skolöverstyrelsen har underhandsöverläggningar med arbetsmarknadsstyrelsen i frågor röran- de såväl den översiktliga planeringen, t. ex. grundskolans högstadieomrä— den och gymnasieregionernas avgränsning, liksom mera konkreta skol- lokaliseringar. Ett utbyte av utredningsmaterial sker mellan de två verken. Skolöverstyrelsens preliminärt uppgjorda gymnasieregioner sammanfaller i stor utsträckning med de av arbetsmarknadsstyrelsen avgränsade A-regio— nerna. Ansökningar om att få inrätta nya gymnasier remitteras regelmässigt till arbetsmarknadsstyrelsen för yttrande, särskilt beträffande näringslivets struktur och utvecklingsmöjligheter, bebyggelse- och kommunikationsför- hållanden samt vad det gäller styrelsens lokaliseringsverksamhet inom de aktuella områdena.

Frågan om inrättandet av nya universitet och högskolor är för närvarande aktuell. Utredningar och planering härom pågår inom ecklesiastikdeparte— mentet. Sådana högre utbildningsresurser har stor betydelse för den all— männa utvecklingen i ett område eller en hel landsdel. Tillgång till högre utbildning medför gynnsammare lokaliseringsbetingelser för såväl allmän service och offentlig verksamhet som för produktionsenheter inom närings- livet.

8.1.1.9 Sjukvårdsplanering Planeringen av sjukvården utföres främst av landstingen. Enligt sjukhus- stadgan ankommer det på landstinget att efter samråd med berörda myn- digheter upprätta översiktsplaner för den slutna sjukvården. Dessa fast- ställes inte centralt. Landstingen upprättar planer för den förebyggande hälsovården, t. ex. mödra- och barnavård samt folktandvård. Sådana pla- ner är en förutsättning för att statsbidrag skall utgå. Mentalsjukvårdsbered- ningen har hand om planeringen av utbyggnaden av mentalsj ukvården. Vid lokaliseringen av anläggningarna har samarbete ägt rum med lokaliserings— organet. Centrala sjukvårdsberedningen är centralt rådgivande rationaliserings- organ, när det gäller slutna sjukvården inom landstingens sjukvårdsområde

och har att verka för att planeringen sker ändamålsenligt. Anläggning av sjukhus får icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning och ritningarna godkänts av medicinalstyrelsen eller centrala sjukvårdsberedningen. Detta godkännande av förläggningen avser dock icke till vilken ort sjukhuset skall förläggas utan förläggningen inom orten.

8.1.2 Lokaliseringsutredningar 8.1.21 Arbetsmarknadsstyrelsen regionindelning En av de huvudlinjer för lokaliseringsverksamheten, som drogs upp av 1947 års lokaliseringsutredning, går ut på att stärka de tätorter som funge- rar eller kan fungera som centralorter för den omkringliggande bygden. Därigenom stödjes strävandena inom samhällsplaneringen att samordna olika bebyggelsegrupper inom större områden —- glesbebyggelsen med smärre handels- och industriorter samt dessa med medelstora och större städer och tätorter _ till väl avvägda, harmoniska regioner. Lokaliserings- politiska åtgärder, framhöll utredningen, skulle grunda sig på en utred- nings- och planeringsverksamhet som utredningen betecknade som lokali— seringsplanering. I den proposition till 1952 års riksdag, vari föreslogs att arbetsmarknadsstyrelsen skulle handha lokaliseringsverksamheten, hette det också, att en närmare precisering av de riktlinjer efter vilka lokalise- ringspolitiken skulle arbeta, borde kunna erhållas genom en såväl riks— omfattande som regional lokaliseringsplanering av den typ som lokalise- ringsutredningen skisserat. I det praktiska lokaliseringsarhetet inom arbetsmarknadsstyrelsen gjorde sig snart behovet av en hela riket omfattande regional lokaliseringsplanering alltmer gällande. Bl. a. blev en sådan planering nödvändig för att rådgiv- ningsverksamheten skulle kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Med stöd av dessa erfarenheter och i överensstämmelse med statsmakter- nas anvisningar har arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå företagit en regional indelning av riket och en klassificering av tätorterna med hän- syn till deras funktion som centralorter. Dessutom har särskilda regionala lokaliseringsutredningar utförts i sex län och pågår i ytterligare tre län. Vid regionindelningen har regionerna avgränsats kring vissa tätorter, som utvalts som centra med ledning av en samtidigt företagen klassificering av tätorterna. Tätortsklassificeringen grundar sig på en bedömning av orter— nas faktiska och möjliga servicefunktion. Serviceutrustningen på en ort be- tingas av befolkningsunderlagets storlek. Befolkningsunderlaget har därför utgjort indelningsgrund vid tätorternas klassificering, varvid hänsyn tagits inte bara till folkmängden i tätorter utan också till folkmängden i det om- råde för vilket tätorten utgör centralort eller kan fungera som sådan. Vid avgränsningen av regionerna har hänsyn tagits till avstånd och kom- munikationer. Vid bedömningen av orternas nuvarande funktion som ser- vicecentra har bl. a. beaktats tätorternas handelsområden i avseende till

varaktiga konsumtionsvaror. Vidare har hänsyn tagits till tidningssprid- ningen, Skolområden, trafikintensiteten, arbetskraftspendlingarna samt vissa administrativa indelningar.

Flertalet av de serviceanläggningar som erfarenhetsmässigt är av betydel- se vid företagens val av lokaliseringsplats och människornas val av bostads- ort, kräver ett befolkningsunderlag på minst omkring 30 000 personer. Med hänsyn härtill har vid lokaliseringsbyråns regionindelning utvalts tätorter, som ligger bäst till för att fylla funktionen som servicecentra i områden med minst ca 30 000 invånare. Dessa orter kallas A-centra och deras regioner för A—regioner. Antalet A-regioner är 91. Befolkningsunderlaget i dessa räcker till bl. a. för allmänt gymnasium, tvådelat lasarett, differentierad yrkesut- bildning och full uppsättning detaljhandelsföretag. I A-centra utges i regel daglig tidning och orten ligger i regel vid normalspårig järnväg och riksväg.

Vissa serviceanläggningar behöver icke så stort befolkningsunderlag, som ingår i A-regionerna. I den regionala indelningen har därför utvalts orter, som ligger bäst till som centra för områden med en befolkning på minst omkring 15 000 personer. Dessa orter kallas B-centra och regionerna för B-regioner. I B-centra finns bl. a. i regel alla branscher inom detalj- handeln, sjukstuga eller flerläkarstation, apotek, realskola, yrkesskola med heldagsundervisning samt vissa administrativa regionala organ. Antal B— regioner är 152.

Regionindelningen innefattar vidare en avgränsning av regioner med minst omkring 7 500 invånare. Dessa regioner kallas C-regioner och deras centralort för C-centra. C-regionerna sammanfaller i flertalet fall med de förslag till kommunblock som länsstyrelserna upprättat med anledning av 1962 års riksdagsbeslut om översyn av kommunindelningen. Till C—centra avses i regel grundskolans högstadium komma att förläggas.

8.1.2.2 Arbetsmarknadsstyrelsens Iänsutredningar

De särskilda lokaliseringsutredningar som utförts för vissa län har gjorts efter framställning av länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i respektive län. Utredningarnas syfte är att tjäna som grundval för de riktlinjer efter vilka de lokaliseringspolitiska strävandena bör läggas upp. Lokaliserings- verksamheten siktar bl. a. till att främja den bebyggelseform som efter"- strävas från allmänna planeringssynpunkter. Lokaliseringsutredningarna skall därvid vara vägledande vid bedömningen av var företag och service- anläggningar ur lokaliseringssynpunkt lämpligen bör förläggas. Då lokali- seringsutredningarna berör många olika grenar av samhällsplaneringen måste arbetet bedrivas i samråd med och under medverkan av de länsorgan som svarar för dessa planeringar. Hittills har för varje utredning länssty- relsen tillsatt ett arbetsutskott eller en kommitté, bestående av represen- tanter för olika länsmyndigheter och institutioner. Med detta organ har arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå, som utfört utredningarna, dis-

kuterat de olika avsnitten i utredningen. Samråd och överläggningar med landsting och länsorgan har dessutom ägt rum under arbetets gång.

I 1okaliseringsutredningarna göres en inventering av såväl tätorternas och befolkningens som företagens och serviceanläggningarnas nuvarande lokalisering. En del av denna inventering svarar länsorganen för. Vidare beskrives i utredningarna befolkningens och näringslivets hittillsvarande struktur och utveckling. På grundval av förhållandena i nuläget göres se- dan prognoser för varje region angående den framtida sysselsättningsutveck- lingen inom olika näringsgrenar. Dessa regionala prognoser anknytes till en riksprognos. Därefter uppställs en arbetskraftsbalans. Genom framskriv- ning av befolkningen och med beaktande av yrkesverksamhetsgraden har man ett mått på regionens egna framtida arbetskraftstillgångar. Sättes dessa i relation till det beräknade antalet sysselsatta enligt sysselsättningsprogno— sen kan man se om över- eller underskott av arbetskraft uppstår i regionen och därav betingad in- eller utflyttning samt vilken effekt detta får på total- folkmängdens utveckling.

Lokaliseringsutredningen avser att klarlägga bl. a. om det föreligger bris- ter i fråga om serviceutrustning, om de demografiska förhållandena är gynn- samma eller ogynnsamma, om näringslivet har brister t. ex. i form av ensidig- het, ringa expansion, stora säsongväxlingar och svårighet att sysselsätta vissa kategorier arbetskraft, om någon region kan tänkas få sådan folk- minskning att serviceutrustningen försämras eller fördyras, skatteunder— laget sviktar osv. Svaret på dessa frågor kan sedan läggas till grund för rikt— linjerna för lokaliseringsverksamheten i länet. Således kan man ange inom vilka regioner och på vilka orter, som näringslivet behöver förstärkas. Ofta måste speciella åtgärder vidtagas för att en sådan utveckling skall komma till stånd.

Lokaliseringsutredningen avser att vara ett led i en översiktlig planlägg- ning. Vid all regional samhällsplanering finns som bakgrund en målsätt- ning som bygger på en lokaliseringspolitisk bedömning. En lokaliserings- utredning som göres i samarbete med olika länsmyndigheter synes av erfa- renheterna att döma ha en viktig uppgift som ett medel att samordna olika organs och institutioners planeringar och syften och underlätta en anpass- ning av åtgärderna efter en enhetlig plan och målsättning.

Under åren 1958—1961 utfördes lokaliseringsutredningar för Skaraborgs, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Kopparbergs och Östergötlands län. Under 1962 påbörjades sådana utredningar i Norrbottens, Västerbottens och Värm- lands län.

I lokaliseringsutredningen för Skaraborgs län (1958) betecknas förutsättningar- na för industrins utveckling som goda. Den tidigare utvecklingen anses ge belägg härför. Länet har egna naturtillgångar, främst i form av god åkermark, skog och värdefulla skiffrar. Det är sannolikt, att dessa tillgångar kommer att utnyttjas i större utsträckning än nu, säger utredningen. De företagsekonomiska betingelser-

na för lokalisering av rörliga företag till länet betecknas av utredningen som goda med hänsyn till läget i förhållande till malmtillgångarna och järnverken i Mellan- sverige och till riksmarknaden. Länet har vidare många välutvecklade centra. Arbetskraftstillgångarna anges som rikliga. Det är bl. a. denna rikliga tillgång på arbetskraft och konsekvenserna för de olika regionerna, om arbetskraften inte kan sysselsättas inom regionernas näringsliv, som enligt utredningen gör att speciell uppmärksamhet från lokaliseringssynpunkt måste ägnas flera av länets regioner. Särskild uppmärksamhet bör ägnas sådana centra iläuet, där befolkningsunderlaget tenderar att minska under det minimum, som behövs för att viktiga serviceanlägg- ningar skall kunna fortbestå eller komma till stånd.

För att realisera de förslag som gjorts i utredningen behövs medverkan av de rådgivande lokaliseringsorganen och de organ, som handlägger den statliga lån- givningen och lånegarantin till industriföretag liksom av myndigheter, som svarar för kommunikationernas och andra serviceanläggningars utbyggnad, samt från landsting och olika länsorgan. Breddning av vissa smalspåriga järnvägar, för- bättring av landsvägsnätet är några av de åtgärder, som föreslås i utredningen. Även kommunerna rekommenderas vidta åtgärder till gagn för företagslokalisering i samband med samhällsplaneringen, t. ex. genom att iordningställa lämpliga industriområden.

I lokaliseringsutredningen för Kronobergs län (1959) uttalas bl. a. att detta län och dess olika regioner hör till de områden i landet, som bör ägnas särskild upp- märksamhet i samband med lokaliseringsverksamheten. En central målsättning blir att söka lokalisera företag på ett sådant sätt, att man förstärker redan befint- liga tätorter, som ligger lämpligt till för befolkningen i glesbygden.

I utredningen konstateras vidare, att många av de nuvarande kommunerna i länet har för liten folkmängd för att ensamma kunna lösa många viktiga service- frågor. Det ifrågasättes därför, om inte C-regionerna borde utgöra den kommunala enheten. Någon ny kommunindelningsreform ansågs dock icke vid den tidpunk- ten vara genomförbar den närmaste tiden, varför utredningen rekommenderade ett utvidgat kommunalt samarbete på detta område. Den regionala indelning, som företagits av utredningen är avsedd att visa vilka kommuner, som bör samarbeta i olika frågor. I utredningen betonas, att särskild uppmärksamhet hör ägnas de centra, vars befolkningsunderlag tenderar att minska under det minimum som behövs för att viktiga serviceanläggningar skall kunna fortbestå eller inrättas. A-, B— och C—centra torde komma att bli mest attraktiva, då det gäller lokalisering av stora eller medelstora företag. Detta betyder inte, att övriga tätorter på något sätt skall motarbetas. Tvärtom bör en lokalisering av småindustri till dessa orter understödjas, säger utredningen.

Utredningen förordar slutligen en del åtgärder, som måste vidtagas för att främja de lokaliseringspolitiska strävandena. Bl. a. föreslås en breddning av en del smalspåriga järnvägar och förbättring av vägnätet. I övrigt framföres synpunkter på en del lokaliseringsbestämmande faktorer, som myndigheter och andra bör beakta.

Lokaliseringsutredningen för Kalmar län (1960) visade att om inte stadsnä- ringarnas sysselsättningsökning i länet blir av minst samma relativa omfattning som beräknas för hela riket, kan en fortsatt nettoutflyttning av arbetskraft från länet befaras. I en del av regionerna tyder prognoserna på en fortsatt folkminsk- ning, vilket kan medföra allvarliga konsekvenser bl. a. i fråga om serviceutrust- ningen.

Länets egna naturtillgångar utgörs främst av skog och åkermark. En stor del av länets industri är baserad på dessa naturtillgångar. Det är sannolikt att skogspro-

duktionen kommer att öka, liksom tillverkningen inom vissa industribranscher där råvaran hämtas från skogsbruket. Sysselsättningen inom skogen och skogs- industrierna torde dock icke komma att öka i någon större omfattning. Möjligheter- na att motverka en sysselsättningsminskning i länet kommer därför i hög grad att vara beroende av utsikterna att till länet lokalisera industriföretag, som ej nöd- vändigtvis måste ligga i omedelbar anslutning till råvarutillgångarna eller avsätt- ningsområdena.

Vid fördelningen av de statliga lånemedlen på de olika företagareföreningarna bör enligt utredningen beaktas det utpräglade behov av utbyggnad av industrin i Kalmar län, som lokaliseringsutredningen belyst. Länets företagareförening bör få en relativt stor andel av den till fördelning disponibla lånesumman. Behovet av en utbyggnad av näringslivet i Kalmar län bör också beaktas vid ställnings- tagande till lånegarantiärenden.

Beträffande nedläggningsundersökningarna inom järnvägsväsendet uttalas att det ur lokaliseringssynpunkt är angeläget, att betydelsefulla orter som går miste om järnväg, får vägar av sådan standard, att näringslivets utbyggnad inte försvå- ras. Skall förlusten av järnväg kunna kompenseras ur lokaliseringssynpunkt, måste vägarnas standard ofta förbättras utöver vad som är nödvändigt för att nöd- torftigt överflytta trafiken till landsväg.

Då biltransporter av personer och gods ersätter järnvägstransport, bör direkt biljettinköp, godsinskrivning och befraktning till olika järnvägsstationer och andra orter, som har samtrafik med järnväg, kunna ske från åtminstone A-, B- och C-centra. Samtrafiken mellan järnväg och bil är av stor betydelse för det regionala samarbetet och bör utbyggas i största möjliga utsträckning. Nedlägges järnväg, som är B- och C—centras enda järnvägsförbindelse, bör taxemässig sam- trafik bil järnväg införas.

Efter att ha lämnat vissa rekommendationer till vidtagandet av åtgärder på övriga delar av kommunikationsområdet såsom broförbindelse med öland, inom eldistributionen, bostadsbyggandet, skolväsendet etc., uttalar utredningen till sist. att det fortsatta planeringsarbetet bör tillgå så, att representanter för de olika kommunerna, som ingår i A-, B- respektive C-regionerna, bör sammanträffa och diskutera de gemensamma problem, som föreligger på de olika regionala planen. Avtal bör träffas om att ytterligare inventera de problem, som är gemensamma för samtliga i regionerna ingående kommuner samt att utreda, hur samarbetet för frågornas lösande lämpligen bör bedrivas.

Av lokaliseringsutredningen för Hallands län (1960) framgår att detta län tillhör de mest jordbruksbetonade länen i riket. Trots detta har länet ur befolknings- synpunkt hävdat sig tämligen väl. Sysselsättningsminskningen inom jordbruket och skogsbruket har visserligen varit stor under efterkrigstiden, men stads- näringarnas expansion har varit tillräcklig för att motverka en folkminskning i länet.

Sysselsättningen inom jordbruket beräknas fram till år 1975 minska med ca 4 500 man. Om inte arbetsstyrkan i länet skall minska, måste sysselsättningen inom stadsnäringarna perioden 1960/75 öka med 4 500 män, och med 5 500 män om en arbetsstyrka motsvarande de egna arbetskraftstillgångarna skall kunna sysselsättas. Detta förutsätter en betydande nyetablering av företag. Med hänsyn till de goda lokaliseringsförutsättningar, som är för handen, har denna nyetable- ring bedömts kunna komma till stånd.

När det gäller utflyttning av företag från storstäderna, främst Göteborg, eller filialbildningar till företag belägna i storstäderna, bör möjligheterna att lokalisera

företagen eller filialerna till orter i Hallands län beaktas. Det är vidare angeläget att länets fördelaktiga läge vid västkusten i största möjliga utsträckning utnyttjas i lokaliseringsverksamheten. Handelshamnarna i Halmstad, Varberg och Falken- berg får därför anses ha stor betydelse för utvecklingen i länet.

Möjligheterna att erhålla tillräckligt stora markområden för storindustrier, som behöver omedelbar anslutning till kaj, är begränsade i de tre hanmstäderna i länet. Till följd av de långgrunda kusterna är hamnmöjligheterna i övrigt inte särskilt goda. En inventering av kustområdet med hänsyn till förekomsten av djupt vatten i förening med goda landkommunikationer bör göras. Vid planering av bl. a. sommarstugebebyggelse bör dylika frågor beaktas.

Vissa företag är för sin lokalisering beroende av att ha tillgång till relativt stora sötvattenkvantiteter och goda recipientförhållanden. Genom de många relativt stora åarna i länet är det möjligt att på ett flertal platser tillgodose sådana krav. Genom den betydelse badmöjligheterna har för turistnäringen liksom av hänsyn till fisket, måste emellertid också stora krav ställas på avloppsvattnets rening. Dricksvattentillgången kan bli ett allvarligt problem för de större tätorterna, var- för denna fråga närmare bör utredas, anser utredningen.

Flera av de nuvarande kommunerna i länet torde enligt utredningen komma att förbli industrifattiga. Detta behöver emellertid inte betyda, att dessa kommuner av denna anledning skulle få speciella svårigheter. Genom lämpligt samarbete med närbelägna kommuner torde det vara möjligt att lösa de kommunala uppgifter, för vilka de inte har tillräckligt befolkningsunderlag. Härigenom torde det också vara möjligt att hålla den kommunala utdebiteringen lika låg som i andra mer industribetonade och folkrika kommuner. För kommuner, som nu saknar naturlig centralort, torde snarare en ökad lokalisering av industriföretag till kommunen innebära en ekonomisk belastning. De serviceanläggningar, som måste finnas i en sådan kommun, bör kunna konnna till stånd utan samband med industrilokalise- ring.

För en del kommuner torde pendlingarna mellan arbete och bostadsplats i viss utsträckning kunna motverka sysselsättningsminskningen inom jordbruket. Främst gäller detta kommunerna närmast A- och B-centra.

I lokaliseringsutredningen för Kopparbergs län (1961) visar den av utredningen utförda arbetskraftsbalansen, att de manliga arbetskraftstillgångarna i länet to- talt skulle komma att öka med 2 100 män fram till år 1975. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket beräknas under samma tid minska med 5 800 män. Skall en arbetsstyrka motsvarande de egna arbetskraftstillgångarna beredas arbete måste sysselsättningen inom stadsnäringarna perioden 1961/75 sålunda öka med 7900 män. Detta har också bedömts möjligt, ehuru denna ökning till stor del kommer på den sydöstra delen av länet, där expansionstendenserna är mest utpräglade och där förutsättningar för nyetableringar är mest gynnsamma. Ser man emellertid till länets övriga delar, där jord- och skogsbruk ur sysselsättningssynpunkt är den viktigaste näringsgrenen, föreligger risker för sysselsättnings- och folkminskning. Ur lokaliseringssynpunkt bör därför dessa områden ägnas speciell uppmärksam- het, men samtidigt bör självfallet de goda lokaliseringsförutsättningarna i de syd- östra delarna tillvaratas.

Om vägväsendet säger utredningen bl. a., att för jordbrukets och skogsbrukets transporter behövs ett vitt utgrenat nät av sekundärvägar med hög bärighet. För att de förbättringar, som görs på riksvägar och viktiga länsvägar effektivt skall kunna utnyttjas, är det nödvändigt, att för det enskilda skogsvägnätet viktiga uppsamlingsvägar upprustas till högre bärighet. Dessa vägar har ofta också bety-

delse för arbetsresor mellan glesbygd och tätorter. Möjligheterna för den arbets- kraft, som friställts från jordbruket att bo kvar i sina hemorter och arbeta i när- belägna tätorter underlättas, om det finns goda vägförbindelser.

Praktiskt taget samtliga landets A-centra har normalspårig järnväg. För att kunna konkurrera om företag, som behöver ha tillgång till dylik järnväg, är det önskvärt att länets A-centra inte blir utan normalspårig järnväg. Bande] som är B- och C-centras enda järnväg bör inte utan tungt vägande skäl nedläggas. Främst gäller detta nedläggandet av godstrafiken och spårens upprivning.

De bandelar i Kopparbergs län, som berörs av nedläggningsundersökningen, bör inte läggas ned förrän ersättningstrafiken ordnats och berörda vägar upprus- tats. Skall förlusten av järnväg ur lokaliseringssynpunkt kunna kompenseras, måste vägarnas standard förbättras utöver vad som är nödvändigt för att nödtorftigt överflytta trafiken från järnväg till landsväg.

För sin lokalisering är en del företag beroende av stora vattenkvantiteter och goda recipientförhållanden. Flera orter i länet bl. a. utefter Dalälvarna kan erbjuda sådana förhållanden. Huvuddelen av länets större tätorter har sin vattenförsörj- ning baserad på grundvatten från grusåsar. Det är av vikt att dessa grusäsar ej utsätts för föroreningsrisker eller ingripanden, som kan medföra minskning i grundvattenströmmens kapacitet.'

För lokaliseringsverksamheten är det viktigt, att kommunerna och främst de som rymmer A-, B- och C-centra, bedriver en aktiv bostadspolitik. Det är vidare angeläget att kommunerna äger mark för bostadsbyggande och att planeringen hunnit så pass långt, att ett ökat bostadsbyggande kan sättas i gång utan onödig tidsutdräkt. I en del kommuner i länet är dessa förutsättningar inte uppfyllda. På en del håll lägger ägosplittringen hinder i vägen för bostadsplaneringen.

Beträffande åtgärder på skolväsendets område föreslår utredningen bl. a., att ett kombinationsgymnasium förlägges till Malung eller Vansbro. På grund av rådande brist på främst teknisk men även handelsutbildad arbetskraft i landet är det ett allmänt önskemål att en förstärkning av dessa utbildningsvägar kommer till stånd. Med hänsyn till den tekniska inriktning, som näringslivet i Koppar- bergslän har, anser utredningen artt speciell uppmärksamhet bör ägnas den tek— niska utbildningen.

Om den fortsatta planeringen uttalar utredningen, att i A-regionerna i länet föreligger endast ett fåtal gemensamma frågor, som behöver lösas eller diskuteras gemensamt för samtliga i A-regionen ingående kommuner. För C-regionerna är de gemensamma angelägenheterna däremot ofta av stor omfattning, varför ett samarbete mellan kommunerna i sådana frågor är nödvändigt.

Lokaliseringsutredningen för Östergötlands län (1961) konstaterar samman— fattningsvis att länets näringsliv är relativt väl differentierat. Under 1950-talet hade stadsnäringarna en lägre grad av sysselsättningsökning i länet än i riket., främst beroende på textil- och beklädnadsindustrins minskning. Länets närings— liv är jämförelsevis starkt industrialiserat. Förutsättningarna för en gynnsam utveckling under den närmaste framtiden bedömdes som goda. Flera orter i länett har ur industrilokaliseringssynpunkt ett fördelaktigt läge. Linköping och Norr— köping anses som lämpliga lokaliseringsorter för sådana serviceanläggningar, som skall betjäna en befolkning större än länets invånarantal. Sysselsättningem inom jordbruket beräknas fram till 1975 minska med 7 000 män, men sysselsätt— ningsprognosen uteslöt inte möjligheterna att en inflyttning erfordrades under denna tid för att tillgodose stadsnäringarnas arbetskraftsbehov. För vissa regioner i länet pekade dock prognoserna på en folkminskning. Dessa regioner borde ägnas speciell uppmärksamhet. Detta gällde bl. a. Kisa- och Valdemarsviksregio-

nerna. Ur lokaliseringssynpunkt ansåg utredningen det angeläget att dessa två orter kunde fungera som relativt välutvecklade centra i sina regioner.

Utredningen anförde en del åtgärder som var lämpliga för att främja de lokali- seringspolitiska strävandena i länet. Bl. a. framfördes en del lokaliseringssyn- punkter på vägnätets sträckning och på vissa järnvägsfrågor. Vidare ansåg ut- redningen att någon form av gymnasial utbildning i Åtvidaberg samt facklig gym- nasieutbildning i Mjölby och Finspång närmare borde övervägas. Även andra faktorer som påverkar lokaliseringen berördes, och vissa synpunkter anfördes om detta som myndigheter och andra borde beakta.

8.1.2.3 Övriga statliga länsutredningar Av statliga utredningar, som har betydelse för den samhälleliga lokalise- ringsverksamheten, bör här nämnas 1954 års Ö-utrednings betänkanden angående Öland och Gotland samt utredningarna om Bohuslän och Torne- dalen vilka verkställts av länsstyrelserna i respektive lån på uppdrag av Kungl. Maj:t. En liknande utredning om Jämtlands län har nyligen färdig- ställts.

öland. Svårigheterna på Öland tar sig uttryck i en besvärande säsongarbets- löshet. Dessutom pågår en ganska stor avflyttning från ön, som särskilt under de senaste åren accentuerats.

Som orsak till den pågående utvecklingen poängterar Ö—utredningen den roll den fortgående rationaliseringen inom jordbruket spelar. Det är denna rationa- lisering, som på grund av det öländska näringslivets bristande differentiering, lett till de nu aktuella svårigheterna. Den befintliga industrin _ sten- och cement— industri samt livsmedelsindustri _— utnyttjar de råvarutillgångar som finns. En utbyggnad av åtminstone en viss del av dessa industrier är visserligen från rå— varusynpunkt möjlig, men då produkterna är beroende av goda kommunika- tioner och närheten av stora konsumtionsområden bedöms utbyggnadsmöjlighe- terna inte vara de bästa.

Beträffande den framtida utvecklingen räknar utredningen med att antalet inom jordbruket sysselsatta personer genom forsatt rationalisering kommer att nedgå ganska väsentligt. Om icke nya sysselsättningsmöjligheter skapas, kommer alltså utflyttningen att fortgå.

I utredningen framlägges undersökningar, som visar att för cement-, ytong- och stenindustrin i övrigt har tillkomsten av en bro underordnad betydelse. Det mest ekonomiska transportsättet för dessa företags tunga produkter är båttrans- port. Även för sockerbruket är en broförbindelse av relativt begränsad betydelse. Sitt stora värde skulle en bro få för lantbruket och turistnäringen. Även i övrigt skulle emellertid en broförbindelse med fastlandet förbättra det öländska nä- ringslivets konkurrenskraft och verka stimulerande på dess utbyggnadsmöjlig- heter. Utredningen förordar därför att en bro kommer till stånd snarast möjligt.

Jordbruket på ön kommer för överskådlig framtid att inta den centrala platsen inom näringslivet. Utredningen har därför funnit det motiverat, att hushållnings- sällskapets rådgivningsverksamhet aktiviseras genom att ytterligare en jordbruks- instruktör stationeras på öland.

Gotland. Av ö-utredningens betänkande angående Gotland (SOU 1958: 18) fram- går att svårigheterna i denna landsdel är desamma som på öland; kraftiga sä- songsvängningar på arbetsmarknaden och en fortgående, av utflyttning orsakad folkminskning, som på längre sikt kan medföra allvarliga skadeverkningar

ur sociala och kulturella synpunkter. Bland förslag eller rekommendationer : syfte att stimulera sysselsättningen på Gotland, som framförts av utredningen. kan nämnas följande. -

Största möjliga areal för sockerbetsodling bör förbehållas Öland och Gotland med hänsyn till den betydelse denna odling har för näringslivet på dessa öar. Det stat- liga stödet för hampodlingen bör bibehållas. På grund av den vikt odlingen av fruktträd, bärbuskar, köks- och prydnadsväxter har för Gotland bör en försöksverk- samhet på trädgårdsodlingens område snarast komma till stånd och organiseras så, att den samtidigt kan fylla behovet av undervisning. Personalförstärkning på hushållningssällskapet i Visby förordas.

För skogsbruket måste i första hand kraftfulla åtgärder vidtagas för att vinna en lösning på Gotlands vildkaninproblem. Med hänsyn till de påstådda goda er- farenheterna från utlandet anser utredningen, att det finns skäl att upptaga myxo- matosfrågan till ny behandling.

Under förutsättning att vildkaninfrågan löses, synes det vara möjligt att öka sysselsättningen inom det gotländska skogsbruket; på kort sikt genom intensivare skogsvårdsåtgärder och på längre sikt genom att möjligheter öppnar sig till större årlig avverkning. En högst väsentlig ökning av sysselsättningen inom den got- ländska skogen skulle vara möjlig, om skogsvårdsarbeten kunde bedrivas i en- lighet med riksskogstaxeringens förslag.

Samhälleliga åtgärder som kan stimulera rationaliseringen inom fisket bör vidta- gas. Ett antal orter, där förbättringsarbeten i fiskehamnar anses nödvändiga, anges.

Grönsakskonservindustrins betydelse för specialodlingarna inom jordbruket och för sysselsättningen på Gotland betonas. Statligt stöd för tryggandet av denna in- dustri kan bli nödvändigt. Grönsakskonservindustrin på Gotland betecknas som synnerligen betydelsefull med hänsyn till såväl sysselsättningsförhållandena som önskvärdheten av specialodlingar inom det mindre jordbruket, där dessa odlingar utgör ett komplement, som inte torde kunna ersättas. För att förbättra cementin- dustrins konkurrensmöjligheter bör hamnen i Slite utbyggas. En utvidgning av produktionen av pälskappor av gotländskt utegångsfår bör övervägas.

En utbyggnad av Gotlands resurser inom turistnäringen för att tillgodose be- hovet av rast- och campingplatser samt bostäder bör stimuleras. Med hänsyn till den betydelse, som turismen har för landskapets ekonomi, bör frågan om anslag från fonden för friluftslivets främjande, som berör Gotland, bedömas särskilt väl- villigt.

Gotlands kommunikationsproblem behandlas i ett speciellt avsnitt. Utredningen anser det inte vara möjligt att lösa trafikfrågorna på ett ur gotländska synpunk- ter tillfredsställande sätt utan att statsmakterna medverkar ekonomiskt både när det gäller anskaffande av kapital för behövliga nya båtar och troligen också när det blir fråga om att hålla fraktkostnaderna på rimlig nivå. Utredningen finner det synnerligen angeläget, att statsmakterna snabbt tar itu med de gotländska trafikfrågorna och bringar dem till en tillfredsställande lösning.

Bohuslänsutredningcn. Den av länstyrelsen i Göteborgs och Bohus län verkställ— da utredningen »Bohuslän» (SOU 1960: 22) omfattar den del av landskapet, som ligger norr om Marstrand-Kungälv med undantag av Inlands Torpe kommun i Göta älvs dalgång, samt Ödesborgs, Färgelanda och Högsäters kommuner i syd- västra Dalsland. Undersökningsområdet motsvarar det område, som i arbetsmark- nadsstyrelsens regionindelning benämns Uddevalla A-region.

Om utvecklingsmöjligheterna inom olika näringar säger utredningen bl. a. föl- jande.

Jordbruket. På grund av småbrukets starka dominans kommer den animaliska

produktionen att vara av utslagsgivande betydelse, särskilt som de klimatologiska förhållandena gynnar odlingen av foderväxter. Goda betingelser för specialod— lingar av här och grönsaker föreligger i kustdalgångarna. I stora inlandsområden, ' särskilt i de nordligare delarna av regionen, anses en mera intensiv skogsskötsel ge ett bättre utbyte än den nuvarande produktionsinriktningen.

Företagna undersökningar av sysselsättningsförhållandena bland jordbruksbe— folkningen i undersökningsområdet har visat en betydande undersysselsättning, särskilt på Orust och Tjörn.

Fiskerinäringen. Den utveckling mot koncentration av fisket till större centra, som pågått i flera årtionden, synes ännu icke ha avslutats. I de flesta mindre fiskelägen har fisket gått så kraftigt tillbaka, att anläggandet av en ny fiskehamn ej kan antagas medföra någon radikal förändring av situationen. Med hänsyn till kostnaderna för hamnbyggnader bör byggnadsarbetena i flertalet mindre fiske- hamnar begränsas till förbättringsarbeten.

Skogsbruket och skogsindustrin. Skogsbrukets splittring på en mångfald små enheter medelarealen i länet utgjorde år 1956 endast 18,6 ha produktiv skogs- mark per enhet — skapar speciella svårigheter för skogsvården. För att bemästra dessa svårigheter är en fortsatt kraftig utbyggnad av den kooperativa verksam- heten på skogsbrukets område nödvändig.

Inom regionen finns ett betydande lövvedsöverskott, som också skapar skogs- vårdsproblem. En utbyggnad av sulfatindustrin i västra Sverige har av skogs— ägareföreningen i området angetts som det effektivaste medlet att stimulera skogs- vården i denna del av riket. Utredningen anser emellertid att det inte är möj- ligt att lokalisera sådan industri till regionen. Främsta orsaken härtill är den otill- räckliga vattenförsörjningen i de bohuslänska vattendragen.

Den mindre varvsindustrin. I den mån en utbyggnad inom den mindre varvs- industrin i Bohuslän kan bli möjlig, torde denna komma att ske i södra Bohuslän. En mera betydande utvidgning av verksamheten vid lustbåtsbyggerierna förutsät- ter vissa gemensamma ekonomiska åtaganden av företagen inom branschen för att åstadkomma en intensifiering av försäljningsverksamheten och uppläggandet av lager.

Stenindustrin. Med hänsyn till åldersfördelningen bland stenarbetarna och den stora arbetslöshetsrisken i yrket är en hög arbetslöshetsberedskap nödvändig inom stenindustrikommunerna.

Konservindustrin. De ovissa framtidsutsikterna med hänsyn till såväl den osäkra råvarutillgången som marknadsförhållandena, inverkar starkt hämmande på investeringsviljan inom sill- och fiskkonservindustrin. Möjligheterna att i tider av råvarubrist lägga om produktionen till andra varuslag som grönsaks- eller köttkonserver får betraktas som starkt begränsade. Den främsta orsaken härtill är den hårdnande konkurrensen mellan företag som tillverkar sådana produkter.

Sjöfarten. Av de bohuslänska handelshamnarna har endast hamnarna i Udde- valla och Lysekil nämnvärd betydelse för utskeppning av gods från orter utan- för Boshuslän. Kapaciteten i Lysekils hamn medger en avsevärd ökning av hamn- rörelsen, men en dylik utveckling hämmas av de i jämförelse med hamnen i Ud- devalla längre transportvägarna till rikets inland. De goda hamnmöjligheterna i Stenungsund och vid Saltkällefjorden (Munkedal) synes snabbare än i Lysekil komma att påverka näringslivets utveckling i berörda bygder. På Orust bör möj- ligheterna att anlägga en gemensam hemmahamn för fraktfarten och de större fiskefartygen undersökas.

Turistnäringen. Med hänsyn till den betydelse ur rekreationssynpunkt, som de bohuslänska kustorterna numera har, bör turistnäringen i Bohuslän anpassa sig

efter de nya utvecklingslinjerna inom turismen. Frågor rörande såväl vägväsen- det, vattenförsörjningen som de sanitära förhållandena måste lösas under hän- synstagande till denna näring. En utveckling av turistnäringen genom ökad till- strömning av utländska turister förutsätter en mångsidigare utrustning och högre standard på turistanläggningarna. Detta kräver en förlängning av turistsäsongen, så att anläggningarnas kapacitet bättre kan utnyttjas. En sådan förlängning för- utsätter, att sommartid införes i vårt land i likhet med vad som skett i Norge. Möjligheterna till utveckling av näringar, som baserar sig på regionens egna rå- varor är alltför begränsade för att någon genomgripande förändring av befolk- ningsutvecklingen i områden med stark folkminskning skall kunna anses möjlig. Härtill kommer att flera av de traditionellt viktiga näringarna i regionen, såsom fiske och konservindustri, med nya marknadsförhållanden kan komma att ställas inför svåra omställningsproblem. För den framtida utvecklingen av näringsliv och samhällen i Uddevalla A-region torde det dock vara berättigat att räkna med en lokalisering av storföretag inom näringar, som kan utnyttja Bohusläns i jäm- förelse med andra landsdelar mycket goda hamnmöjligheter. En inventering av områden, som med hänsyn till järnväg och belägenhet vid djupt vatten är lämp- liga för företag av denna typ, bör ske. Med hänsyn till det mycket stora behov av industriråvatten, som kan komma att uppstå i en del industriorter, är nya, mera omfattande undersökningar av vattentillgångarna i dessa orter nödvändiga. En flerårsplan för investeringar, som har betydelse för näringslivets utveckling, bör därför upprättas av länsorganen under länsstyrelsens ledning. Slutligen näm— ner utredningen vilka åtgärder inom samhällsplaneringen, som i första hand bör komma till utförande inom de olika regionerna.

Tornedalsutredningen. Den av länsstyrelsen i Norrbottens län verkställda ut- redningen om Tornedalen och överkalixbygden, benämnd Tornedalsutredningen, omfattar två delar, varav den första delen upptar en redogörelse för undersök— ningsområdets struktur och utseende, dess befolkningsförhållanden och kända naturtillgångar. Vidare beskrives kommunikationsförhållandena, de viktigare nä- ringsgrenarna samt arbetsmarknadsläget i området. I särskilda avsnitt behandlas hälso- och sjukvård, socialvård samt kommunernas ekonomiska förhållanden. I den andra delen framlägger utredningen förslag till direkta åtgärder, som enligt utredningen har till syfte att genom ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser skapa förbättrade försörjningsmöjligheter för befolkningen och sti— mulera till ökad verksamhet inom näringslivet.

Om behovet av olika åtgärder inom olika näringsgrenar uttalar utredningen bl. a. följande.

Jordbruket. En sammanläggning av småjordbruken till större enheter och en förbättring av arronderingen måste komma till stånd. Därutöver erfordras intensifie- ring och differentiering av jordbruksdriften. Ökad potatis- och Spannmålsodling, intensifiering av vallodlingen, utvidgning av trädgårdsnäringen och fortsatt ut— byggnad av maskinstationer och maskinföreningar förordas. Utredningen anser vidare, att lantmäteriorganisationens och lantbruksnämndens personal behöver förstärkas samt att de nuvarande möjligheterna för jordbrukarna att få vissa krediter och bidrag bör utökas.

Skogsbruk och skogsindustri. För att komma till rätta med det otillfredsställan- de skogstillståndet i Tornedalen måste krafttag sättas in under den närmaste tio- årsperioden för att påskynda skogsvårds- och föryngringsarbetet inom skogsbru- ket och få till stånd en upprustning av skogsbilvägarna och det allmänna väg- nätet i undersökningsområdet. Omfattningen av dessa åtgärder är sådan, att

restaureringsprogrammet inte kan genomföras utan vidgat stöd från det allmän- na. Som en förstahandsåtgärd föreslår utredningen att anslagsramarna för skogs- förbättringsanslaget, skogsvägsanslaget och skogsproduktionsanslaget uppräknas på sådant sätt att bidragsgivningen under den närmaste tioårsperioden kan ske med författningsenliga procentsatser. Under den aktuella tioårsperioden bör vi- dare de nämnda bidragen kompletteras med särskilt skogsanslag för Tornedalen. Kostnaderna för föreslagna åtgärder beräknas uppgå till totalt 24,5 milj. kronor, varav engångskostnaderna tar i anspråk 24 milj. kronor.

Fisket. Förutom vissa åtgärder rörande insjöfisket föreslår länsstyrelsen igång- sättande av trålfiskeförsök samt utbyggnad av ett antal småhamnar i skärgården.

Småindustri och hantverk. De allmänna förutsättningarna för småindustri och hantverk bör förbättras genom uppförande av kollektiva verkstadsbyggnader på lämpliga orter, genom intensifiering av yrkesutbildningen samt genom inrättande i Norrbotten av ett avdelningskontor till Statens hantverksinstitut.

Vidare bör en konsulent med företagsekonomisk inriktning samt en ingenjör med utbildning och erfarenhet från mekanisk verkstadsindustri knytas till länets företagareförening med uppgift att särskilt understödja företagsamheten i Torne- dalen.

En konsulent i trä-, näver- och rotslöjd bör knytas till hushållningssällskapet och en fond för inköp av maskiner för tillverkning av råämnen för hemslöjd bör tillföras länets företagareförening.

Gruvdrift och järnhantering. Utredningen förordar att malmfyndigheterna inom Masungsby- och Kaunisvaarafälten samt förekomsten av grafit- och karbonatberg- arter undersöks och inventeras. Beträffande de båda sistnämnda bergarterna före- slås en omfattande forsknings- och försöksverksamhet.

Turistnäringen. Åtgärder i form av anlägggning av campingplatser och utvidg- ning av sportfiskemöjligheterua samt ökad upplysningsverksamhet om Torne- dalens sevärdheter föreslås.

Kommunikationsväsendet. Upprustningsarbetet bör i första hand koncentreras till vissa genomgående kommunikationsleder med hög trafikintensitet samt vissa andra vägar av särskild betydelse ur förbindelsesynpunkt. För att förbättra de driftsekonomiska förutsättningarna för busstrafik i Tornedalen föreslås viss resti- tution av den bilskatt, som inbetalats under 1960. Med hänsyn till Tornedalens karaktär av perifert beläget glesbygdsområde föreslås även att de nuvarande höga avståndskostnaderna kompenseras genom sänkning av skatten på flytande bränsle.

Kommunernas ekonomiska förhållanden. I avvaktan på förslag från 1958 års skatteutjämningskommitté föreslår utredningen att nuvarande skattelindringsbi- drag till de ekonomiskt hårdast belastade kommunerna i Tornedalen under om- ställningsperioden mer än fördubblas.

Allmänna åtgärder för främjande av näringslivets lokalisering till Tornedalen. Enligt "utredningens uppfattning är lokaliseringspolitiska åtgärder av den art och omfattning, som vidtagits i Norge och andra länder, nödvändiga för en rationell och långsiktig lösning av de nuvarande försörjningsproblemen i Tornedalen lik- som i Norrbottens län i övrigt.

Utredningen föreslår därför dels en fond för främjande av näringslivets ut- veckling, dels särskilda skatteregler. Fonden bör enligt utredningen i huvudsak utformas så, att den täcker dels behov av den art, som den nämnda byggnads- fonden för Nordnorge avser att fylla, dels verksamt stöder det inventerings-, forsknings- och utvecklingsarbete, som krävs för att länets resurser rätt skall kunna utnyttjas.

Skattereglerna bör, anser utredningen, utformas på i princip samma sätt som skett i Nordnorge, dock med beaktande av vissa skillnader i de grundläggande förutsättningarna.

Med hänsyn till att såväl fonden som skattereglerna bör avse hela länet och även torde bli beroende av statsmakternas ställningstagande till det nyligen fram- lagda förslaget om bildande av en fond av malmvinstmedel till främjande av natur- vetenskapligt och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete, begränsar sig ut- redningen till att anmäla ifrågavarande behov av lokaliseringsätgärder och avser att i anslutning till Norrbottenplanen återkomma till dessa frågor.

Med anledning av Tornedalsutredningen framlade Kungl. Maj:t vid 1962 års riksdag en proposition (nr 31) som innehöll en redovisning över förslag till åt- gärder för att förbättra försörjningsmöjligheterna i Tornedalen. Riksdagen beslu- tade i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen.

I propositionen framhölls bl. a. att ett genomförande av det i betänkandet skis— serade rationaliseringsprogrammet för jordbruket borde eftersträvas. Åtgärder i detta syfte borde vidtagas inom ramen för de koncentrerade rationaliseringsin- satser vartill särskilt statsstöd utgår från nionde huvudtitelns anslag till produk- tionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. Vad det gäller skogsnäringen skulle från ett anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland ett belopp på 800 000 kronor utnyttjas för skogliga åtgärder i Tornedalen.

För att trygga en fortsatt upprustning av områdets vägnät bör, med hänsyn till ovissheten om man i fortsättningen kan räkna med beredskapsarheten på vägar i samma omfattning som tidigare, medelstilldelningen till det ordinarie vägbyg- gandet öka.

För att främja småindustrin och hantverket i Tornedalen skulle företagarför- eningen i länet få en med 100 000 kronor ökad medelstilldelning. Propositionen erinrade om den järnmalmsinventerinug som avses bli påbörjad i Norrbotten under innevarande budgetår, varvid de av Tornedalsutredningen nämnda projekten skulle undersökas.

Av propositionen framgick vidare att beslut fattats om att av malmvinstmedel bilda dels en fond för näringslivets framtida utveckling i Norrland, benämnd Norrlandsfonden, dels en fond för forsknings- och utvecklingsarbete, benämnd malmfonden. Genom dessa fonder ansågs de önskemål utredningen framfört om en utbyggnadsfond för övre Norrland vara tillgodosedda.

Vad det slutligen gällde kommunernas ekonomiska förhållanden hänvisade pro- positionen till att skatteutjämningskommittén framlagt ett förslag om skattelind- ringsbidrag vars genomförande skulle medföra en avsevärd lättnad i skattebördan i Tornedalens kommuner.

8.1.3 Lokalisering av statlig verksamhet Arbetsmarknadsstyrelsen har att skaffa sig en god överblick över lokali- seringen av statens olika verksamhetsgrenar och uppmärksamt följa verksamheten inom olika områden av samhället ur lokaliseringspolitisk synpunkt. I egenskap av samhälleligt lokaliseringsorgan får styrelsen så- som remissorgan avgiva yttranden i frågor som rör statliga företags och verksamheters lokalisering innan statsmakterna fattar beslut i ärendet. Ofta vänder sig statliga verk och statliga utredningar på ett tidigt stadium till arbetsmarknadsstyrelsen för att överlägga i frågor som gäller lokalise— ring av statliga anläggningar.

År 1957 tillsattes en särskild utredning., lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, med uppdrag att undersöka möjligheterna att lokalisera ämbetsverk och annan statlig verksamhet till orter utanför Stockholmsom- rådet.

Utredningen inledde sitt arbete med en mera översiktlig undersökning rörande den statliga verksamheten inom Stockholmsområdet i syfte att av— gränsa möjliga utflyttningsgrupper. Denna undersökning visade, att i hu- vudsak två grupper av statliga verksamhetsgrenar borde bli föremål för vidare undersökningar.

Den ena gruppen bestod av verksamhetgrenar med relativt specialbeto- nade uppgifter, vilka endast i mindre grad behövde samarbeta med andra statliga verksamhetsgrenar. Utredningen framlade under våren 1959 betän- kanden med förslag till utflyttning av ett tiotal sådana verksamhetsgrenar. I enlighet med dessa förslag har statsmakterna beslutat utflyttning av försva- rets fabriksstyrelse till Eskilstuna, fjärde militärbefälsstaben till Strängnäs och arméns intendenturförråd i Stockholm till Filipstad. Utflyttning beslöts också enligt lokaliseringsutredningens förslag av Stockholms tygstations te- leverkstad i Sundbyberg, centrala frökontrollanstalten och växtskyddsan- stalten. Förläggningsorten för dessa verksamhetsgrenar skulle utredas i sär- skild ordning. Beslut har sedermera fattats om förläggning av en försvarets televerkstad till Växjö.

Den andra gruppen av statliga verksamhetsgrenar den största _ om- fattade sådana myndigheter m. ni., som hade nära inbördes samarbete och som därför borde lokaliseras till samma ort eller region, för att det interna samarbetet skulle kunna fortgå på i stor sett oförändrade villkor. Allt efter- som arbetet beträffande denna grupp fortskridit med principiella och prak- tiSka överväganden har utredningen funnit anledning att låta sina förslag anstå i avseende å sådana verksamhetsgrenar, som återstår i den förut- nämnda gruppen. Utredningens samlade förslag kommer att redovisas i ett slutbetänkande, som beräknas föreligga mot slutet av år 1963.

Under arbetets gång har utredningen i ett flertal särskilda skrivelser och remissyttranden gjort uttalanden i olika decentraliserings- och lokaliserings- spörsmål, bl. a. beträffande universitetsplaneringen.

8.2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder av betydelse' för lokaliseringsverksamheten

Lokaliseringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken har i ett avseende en gemensam målsättning, nämligen i att skapa förutsättningar för ett maxi- malt utnyttjande av tillgängliga arbetskraftstillgångar. Arbetsmarknads— politikens väsentligaste uppgift är att åstadkomma balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Huvudlinjen i den arbetsmarknadspolitik som föres går därvid ut på att genom olika åtgärder främja en yrkesmässig och geografisk rörlighet av arbetskraften för att därigenom få till stånd en

ändamålsenlig anpassning på arbetsmarknaden. Den arbetslöshet som inte kan övervinnas med sådana rörlighetsstimulerande åtgärder motverkas med sysselsättningsskapande åtgärder.

Arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska åtgärder framstår of- ta som alternativa lösningar av ett föreliggande aktuellt arbetslöshetsproblem i ett område. Av de medel som begagnas i arbetsmarknadspolitiken kan framför allt yrkesutbildningen för vuxna samt beredskapsarhetena vara av betydelse för lokaliseringsverksamheten. Detsamma gäller också det varsel om driftsnedläggelser och driftsinskränkningar, som enligt överenskom- melse med olika organisationer skall tillställas arbetsmarknadsverket.

8.2.1. Yrkesutbildning Den yrkesutbildning för arbetslösa, partiellt arbetsföra m. fl. som arbets- marknadsverket lämnar sin medverkan till, gäller personer som antingen saknar yrkeskunskaper eller som på grund av strukturförändringar inom näringslivet behöver omskolning till annat yrke. Denna utbildnings- eller omskolningsverksamhet bedrivs huvudsakligen i form av särskilda kurser, som anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning, men äger också rum genom att utbildningsmöjligheter inom det ordinarie utbildningsväsendet och inom företagen anlitas. Yrkesutbildningsverksamheten såsom ett led i arbetsmarknadspolitiken ' är av jämförelsevis sent datum. De utbildningskurser som bedrevs under 1940-talet och 1950-talets första del hade en relativt obetydlig omfattning och berörde praktiskt taget endast partiellt arbetsföra. I mitten av år 1957 fanns således 55 kurser med omkring 600 deltagare. I februari 1963 var antalet kurser 979 med 14 200 deltagare, därav 4 600 kvinnor. Antalet per- soner som under 1962 erhöll utbildning efter hänvisning av arbetsmarknads- verket uppgick till omkring 29 000. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för denna verksamhet uppgick under budgetåret 1962/63 till 60 milj. kronor och överstyrelsens för yrkesutbildning till 54 milj. kronor. Som tidigare nämnts kan yrkesutbildning för arbetslösa även anordnas inom företag. Av det nyss nämnda antalet personer som erhållit yrkesut- bildning under år 1962 hade omkring 2 000 utbildats inom företag. Det till- kommer länsarbetsnämnderna att träffa överenskommelse med företag om sådan utbildning. Kostnaden för själva undervisningen bestrides i dessa fall av företagen, medan länsarbetsnämnden antingen, såsom fallet är i övrig utbildningsverksamhet, lämnar bidrag till den arbetslöse för hans uppehälle eller betalar en viss kursavgift till företaget, som då betalar lön till dem som genomgår utbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att det är önskvärt att yrkesutbildning av arbetslösa i högre grad än vad som nu är fallet anförtros härför lämpade företag. De särskilda utbildnings- och omskolningskurser för arbetslösa som an- ordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning är i stor utsträckning förlagda

till områden med stort överskott på arbetskraft. Avsikten med utbildningen är i många fall att underlätta en utflyttning till områden med bättre till- gång på arbetstillfällen. Men utbildningsverksamheten medverkar på sitt sätt till att skapa bättre lokaliseringsbetingelser och ökade förutsättningar för en utbyggnad av näringslivet i berörda områden. Genom kurserna kom- mer att till arbetsmarknadens förfogande stå arbetskraft med en viss grund- läggande yrkesutbildning, vilket givetvis är en större tillgång än om enbart ovan arbetskraft funnes. Detta kan då bli en gynnsamt verkande faktor vid företagens överväganden om lämplig förläggningsplats vid nyetablering eller omlokalisering. I all synnerhet blir detta fallet om kurserna har en sådan yrkesinriktning eller om nya sådana snabbt kan ordnas att de kan tillgodose den efterfrågan, som kan väntas uppstå i samband med en ny- lokalisering. I hög grad kan en sådan anpassning till det lokala behovet ske genom utbildning i företagen. I några fall har denna form av utbild- ning kommit till användning i lokaliseringssammanhang. Det har då rört sig om fall då företag etablerat sig på orter där en förbättring av syssel- sättningsmöjligheterna varit önskvärd. Bidrag har därvid utgått antingen som utbildningsbidrag till de som deltagit i utbildningen eller till företaget i form av kursavgift och gällt ett visst antal personer under en på förhand bestämd tidsperiod.

8.2.2 Beredskapsarbeten Beredskapsarbeten användes i huvudsak för att bekämpa arbetslösheten in- om ett visst område eller för att bereda sysselsättning åt en viss kategori arbetslösa. I stor utsträckning fungerar de som en sysselsättningsreserv vid säsongmässig och intermittent arbetslöshet. Till beredskapsarhete an- visas endast sådana arbetslösa, som icke kan erhålla arbete på öppna mark- naden. Då sysselsättningsläget är sådant att beredskapsarbeten måste igång- sättas utväljer arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med berörda fackmyn— dighet eller kommun något arbetsobjekt ur den s. k. investeringsreserven, som ter sig lämpligt i den föreliggande situationen. Till beredskapsarbeten utväljes objekt av så hög angelägenhet att de ändock avses att utföras med ordinarie medel under de närmaste åren. De mest förekommande bered- skapsarbetena är vägarbeten, och dessa väljes bland sådana projekt som ingår i flerårsplanerna för Vägarna. Vilka företag som i en viss arbetslöshetssituation kan bli aktuella som lämpliga beredskapsarbeten beror i hög grad på planeringsläget. Ett före- tag kan i och för sig ha hög angelägenhetsgrad men icke vara så färdig- projekterat att det omedelbart kan påbörjas, varigenom det icke kan kom— ma ifråga som beredskapsarhete. Arbetet skall också vara av sådan karak- tär att det utan olägenheter kan nedläggas eller bedrivas med stora väx- lingar i arbetsstyrkan allt efter skiftningar i arbetslöshetens omfattning.

Vid bedömningen av ett objekts lämplighet som beredskapsarhete tages hänsyn till att arbetet i önskvärd utsträckning skall kunna bedrivas under vinterhalvåret. Eftersom beredskapsarbetenas uppgift i huvudsak är att motverka tillfällig eller lokal arbetslöshet har eftersträvats att ordna be- redskapsarbeten i närheten av de arbetslösas hemorter. För de arbetslösa har detta onekligen stora fördelar framför allt ur ekonomisk synpunkt.

Som förut nämnts har större delen av beredskapsarbetena utförts på all- männa vägar. Under de senaste åren har vägarbetena svarat för omkring två tredjedelar av den totala kostnaden för beredskapsarbeten. Budgetåret 1961/62 uppgick kostnaden för beredskapsarbeten på vägarna till 150 milj. kronor. Tyngdpunkten i beredskapsarbetena har varit förlagd till Norrbot- ten. Ett väl utbyggt vägnät kan vara en viktig faktor vid bedömningen av lokaliseringsbetingelserna på en ort. Ur lokaliseringssynpunkt är det där- för av stor betydelse att orter, som i övrigt är lämpliga som förläggnings- plats för industriföretag, har goda vägförbindelser. Då de vägprojekt vilka bedrivs som beredskapsarbeten ingår i vägplanerna kan således bered- skapsarbetena indirekt medverka till att förbättra lokaliseringsförutsätt- ningarna på orter där näringslivet behöver utbyggas. Även på järnvägs- sidan har beredskapsarbetena medverkat till att förbättra kommunikatio- nerna och därmed förutsättningarna för en utbyggnad av näringslivet. Bland dessa projekt kan nämnas nyanläggningen av järnvägen Morjärv— Karlsborgsverken samt den pågående breddningen av linjerna Västervik— Åtvidaberg och Karlshamn—Norraryd.

Det bör dock i detta sammanhang framhållas att det icke alltid, av skäl som tidigare omnämnts, är de ur lokaliseringssynpunkt mest angelägna arbetena som har möjlighet att komma med bland beredskapsarbetena.

Som direkta utvecklingsarbeten med sikte på att stödja sysselsättningen inom det befintliga näringslivet kan betecknas de i beredskapsarbetena in- gående skogsbilvägarna och skogsvårdsarhetena, som budgetåret 1961/62 drog en kostnad av nära 30 milj. kronor.

De mest omfattande statskommunala beredskapsarbetena, dvs. bered- skapsarbeten som anordnas av kommunerna och för vilka statsbidrag utgår, utgörs av vatten— och avloppsarheten. De uppgick under budgetåret 1961/62 till 28 milj kronor och har under senaste åren omfattat mellan 11 och 16 procent av de totala kostnaderna för beredskapsarbeten. Om arbetslöshet föreligger kan således en kommun med hjälp av beredskapsarbeten iord- ningställa industriområden vad det gäller vatten och avlopp och även vad det avser gator, vägar etc. En sådan förbättring av den service, som det ankommer på kommunerna att tillhandahålla, bidrar givetvis till, om kom- munen eljest har förutsättningar som lokaliseringsplats, att underlätta nyetablering eller utvidgning av befintliga företag. Uppförande eller iord- ningställande av lokaler för omskolnings- och utbildningskurser kan också

utföras som beredskapsarbeten. Detta kan indirekt genom att öka utbild- ningsmöjligheterna vara av betydelse i lokaliseringssammanhang. Som en direkt åtgärd att stärka sysselsättningsunderlaget har i några fall 5. k. hant- verkshus uppförts som beredskapsarbeten.

Under senare tid har statskommunala beredskapsarbeten även kommit ifråga då det gällt nybyggnad eller ombyggnad av lokaler för industriellt bruk. I regel har det rört sig om utvidgningar av pågående verksamheter men även avsett uppförande av lokal eller omändring av befintlig lokal i samband med nyetableringar. Ett villkor är därvid att kommunerna står som ägare av lokalen. Vidare förutsätts att byggnadsarbetet utförs av äldre, lokalt bundna arbetslösa byggnadsarbetare. Hänsyn har också tagits inte bara till den omedelbara sysselsättningseffekten utan också till verk- ningarna på längre sikt.

8.2.3 Förhandsinformation vid driftsnedläggelser Enligt en mellan arbetsmarknadsstyrelsen å ena sidan samt olika organisa- tioner inom näringslivet å den andra träffad överenskommelse skall industri- företagen senast två månader i förväg underrätta vederbörande länsarbets— nämnd om beslutade driftsnedläggelser och driftsinskränkningar. Syftet med dessa förhandsinformationer är att arbetsmarknadsmyndigheterna skall få tillräcklig tid på sig att förbereda olika åtgärder i syfte att bereda den berör- da arbetskraften annan sysselsättning. På anmodan av kommittén gjorde arbetsmarknadsstyrelsen under som- maren 1960 en undersökning beträffande de industrinedläggelser som ge— nomfördes under åren 1957—1959. Undersökningen omfattade 232 företag med 11 762 arbetstagare vid den tidpunkt då länsarbetsnämnderna informe- rades om att verksamheten skulle upphöra. Största antalet nedläggelser redovisades för konfektionsindustrin där 66 företag med sammanlagt 3 331 arbetstagare upphörde med sin verksamhet. Inom den egentliga textilindu— strin var antalet nedlagda företag 33 och antalet berörda arbetstagare 1 984. Bland övriga industrigrupper med ett mer betydande antal nedläggelser kan nämnas verkstadsindustrin, 38 företag med sammanlagt 1 739 arbetstagare, samt livsmedels- och dryckesvaruindustrin med 20 företag och 1 446 ar- betstagare. Nedläggelserna gällde i ett stort antal fall relativt små företag. Inemot halva antalet hade sålunda mindre än 30 anställda. Däremot var det endast 6 företag som hade en arbetsstyrka på mer än 200 personer. AV arbetsmarknadsstyrelsens undersökning framgår även i vilken om- fattning ny verksamhet kom i gång i de ledigblivna lokalerna genom att en annan företagare antingen övertog själva rörelsen eller förhyrde eller inköpte fabriksbyggnaderna. Av de 232 anläggningar där driften lades ned togs 153 under den här angivna perioden i anspråk av andra företag. I stor

. utsträckning skedde detta i samverkan mellan företag, näringslivets organi- sationer, företagarföreningarna och arbetsmarknadsverket. Sedan dess tor- de ytterligare en del överlåtelser ha skett.

Uppgifter finns även om antalet sysselsatta vid de nya företagen. Vid den tidpunkt då varsel om nedläggelse lämnades uppgick arbetsstyrkan vid de 153 företag, där ny verksamhet kom igång, till ca 8 760 personer, medan antalet sysselsatta vid de nystartade industrierna i mitten av år 1960 upp- gick till omkring 5 470 eller ungefär 60 procent. Jämfört med antalet arbets- tagare vid samtliga nedlagda anläggningar motsvarade arbetsstyrkan vid de nya företagen 47 procent. Man torde kunna utgå från att antalet anställ- da sedan dess stigit något med hänsyn till det ytterligare förbättrade kon- junkturläget och det förhållandet att åtskilliga företag kom i gång först under år 1959.

Ianspråktagandet av de ledigblivna lokalerna varierade väsentligt mellan olika industribranscher. Av 38 lokaler inom verkstadsindustrin hade ny verksamhet kommit igång i 29 och antalet arbetstagare var i stort sett det- samma som innan nedläggelsen ägde rum. Inom träindustrin var antalet nedlagda företag 32 med 952 arbetstagare medan antalet nya företag var 17 med 280 arbetstagare. Förklaringen till att lokalerna togs i anspråk i så begränsad omfattning får väl bl. a. sökas i att de i åtskilliga fall var mindre användbara för annan verksamhet. Inom den egentliga textilindu- strin nedlades verksamheten vid 27 anläggningar, där sammanlagt 1 984 personer var sysselsatta. Av dessa togs 17 i anspråk av nya företag och per— sonalstyrkan uppgick till 717. Inom konfektionsindustrin uppgick antalet nedlagda företag till 66 med en arbetsstyrka på 3 331 personer. Av dessa togs 46 i anspråk av andra företag, och dessa sysselsatte i mitten av 1960 1 306 personer.

Tiden mellan nedläggandet av driften och igångsättning av ny verksam— het i de ledigblivna lokalerna visar stora variationer. Det framgår sålunda att av 153 nystartade företag kom 81 i gång inom en tid av 3 månader och ytterligare 25 företag under följande 3 månader. 19 företag startade mellan 6 och 12 månader efter nedläggelsen, och i 28 fall dröjde det mer än ett år, innan ny verksamhet kom i gång i de lediga fabrikslokalerna.

Den i vissa fall relativt långa tid som förflöt mellan nedläggandet och startandet av ny verksamhet kan vara en av förklaringarna till att endast en begränsad del av de anställda som berördes av nedläggelserna fick sysselsättning i de företag som övertog lokalerna. Enligt arbetsmarknads- styrelsens uppgifter rörde det sig om 2 228 personer eller dryg 40 procent av hela antalet anställda. Av betydelse torde även ha varit att de nya före- tagen i mer än hälften av fallen hänförde sig till en annan bransch.

Enligt de av länsarbetsnämnderna lämnade uppgifterna föranledde drifts- nedläggelserna i det alldeles övervägande antalet fall inga andra arbets- marknadspolitiska åtgärder än reguljär förmedling av de anställda som

tog kontakt med arbetsförmedlingen. Endast i 27 fall av totalt 232 behövde beredskapsarbeten, omskolningskurser eller olika former av skyddad sys- selsättning igångsättas. Kvarstående arbetslöshet uppkom i mycket begrän- sad omfattning och gällde i första hand personer, som på grund av ålder, sjukdom eller andra arbetshinder var svårplacerade.

8.2.4 Investeringsfonder för konjunktur-utjämning Enligt gällande bestämmelser äger aktiebolag, ekonomisk förening och svensk sparbank rätt att göra skattefria avsättningar av vinstmedel till in- vesteringsfonder för konjunkturutjämning. Avsikten är att stimulera före- tagen att uppskjuta investeringar under högkonjunkturer och i stället för- lägga dem till tider då en ökad investeringsverksamhet med hänsyn till läget på arbetsmarknaden befinnas önskvärd. Investeringsfonderna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t eller enligt dess förordnande arbetsmarknadsstyrelsen äger att besluta när och under vilka villkor investeringsfond skall eller får tas i anspråk för sitt ändamål. Riksdagen beslöt år 1963 med anledning av proposition i ärendet att in- vesteringsfonderna under vissa förhållanden skall kunna användas i loka- liseringspolitiskt syfte. Som en följd härav har enligt Kungl. Maj:ts förord- nande arbetsmarknadsstyrelsen rätt att besluta att investeringsfonder får användas för investeringar under tiden 1 juli 1963—31 december 1964 i vissa områden. Dessa områden består av Norrbottens, Västerbottens, Väster- norrlands och Jämtlands län, Gävleborgs län utom Gävle och Sandvikens A- regioner, Mora A-region, Leksand/Rättviks, Malung/Vansbro, Torsby, Sunne, Arvika, Årjängs, Säffle och Åmåls B-regioner, Vänersborgs B-region utom Vänerborg och Västra Tunhem, samt kommunerna Svanskog, Ödeborg, Färgelanda och Högsäter. Riksdagens ovannämnda beslut innefattade också bifall till ett förslag om generella regler av innebörd, att Kungl. Maj:t, om läget på arbetsmarknaden påkallar det, skall äga besluta att rörelseidkare och jordbrukare, som under viss tid anskaffar maskiner och inventarier, får vid taxering åtnjuta avdrag för extra avskrivning (initialavskrivning) å dessa tillgångar med 30 procent och ett särskilt investeringsavdrag motsvarande 10 procent av anskaffnings- kostnaden. Även dessa generella regler skall kunna användas i lokaliserings— politiskt syfte.

8.3. Direkta åtgärder för att påverka företagens lokalisering

8.3.1. Arbetsmarknadsstyrelsens rådgivande verksamhet Enligt statsmakternas beslut har arbetsmarknadsstyrelsen att i egenskap av samhälleligt lokaliseringsorgan bedriva rådgivnings- och upplysningsverk- samhet i lokaliseringsfrågor.

17—318333

8.311 Rådgivningen till enskilda företag När företagen kontaktar arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd beträffande lämpliga förläggningsorter inhämtas fakta av betydelse för rådgivningen, såsom uppgifter om produktionens art, storleken och yrkeskraven på den personal, som behöver rekryteras, kraven på kommunikationer, tomtmark, utbildningsmöjligheter etc., samt till vilken del av riket, som lokalisering ur företagets synpunkt i första hand kan komma i fråga. En betydande del av förfrågningarna från företagarna är en följd av planerad omlokalisering av verksamheten, varvid produktionen helt eller delvis önskas förlagd till om— råde med gynnsammare rekryteringsmöjligheter än de som föreligger i den ort, där företaget ligger. Kostnaderna för en omlokalisering av verksamheten och behovet av att så snabbt som möjligt få i gång produktionen på den nya orten medför. att många företagare i första hand önskar undersöka lokalise— ringsmöjligheterna i orter med tillgång på lediga industrilokaler. Också vid nyetablering av verksamhet efterfrågas i stor utsträckning sådana orter. I anslutning till aktuella lokaliseringsärenden företar arbetsmarknadssty— relsen utredningar rörande berörda orters och regioners näringsliv, som är av betydelse vid företagens val av förläggningsort. Dessa utredningar kan vara av växlande omfattning allt efter lokaliseringens storlek och betydelse. Med stöd av dessa utredningar lämnar arbetsmarknadsstyrelsen förslag på orter, som fyller de av företagen ställda kraven och som även ur allmänna synpunkter är lämpade för eller i behov av en lokalisering av det slag det är fråga om.

För att bistå företag, som söker ledig industrilokal, inhämtar arbetsmark- nadsstyrelsen genom länsarbetsnämnderna uppgifter om byggnader, som blivit lediga på grund av industrinedläggelser eller flyttning av verksamhet.

I ett särskilt register över kommunernas industriområden sammanställs uppgifter om tomtmarken och dess beskaffenhet samt markpriser, planför- hållanden, tillgång på vatten och avlopp, vägar, stickspår etc. Vid behov in- hämtas översiktskartor över orter med ledig tomtmark samt kartor över industriområden.

Det utredningsmaterial, som sammanställs i samband med lokaliserings- rådgivningen, samlas i ett kommunregister, varigenom materialet finns till- gängligt för framtida behandling av ärenden, som rör lokaliserings- och sysselsättningsfrågorna i kommunerna.

Vid lämnandet av förslag till lämplig lokaliseringsort förordar styrelsen bland flera tänkbara platser den ort, som med hänsyn till arbetskraftstill- gång och servicefunktion är klart överlägsen i jämförelse med övriga orter. Vid bedömningen av arbetskraftsresurserna tages hänsyn till förhållandena på orten och dess naturliga omland. I rådgivningsverksamheten söker styrel— sen därjämte bevaka möjligheterna att tillföra orter och områden med en— sidigt och konjunkturkänsligt näringsliv, eller där sysselsättningsmöjlig— heterna ur allmänna synpunkter behöver förbättras, ny verksamhet. Upp- märksamhet ägnas därvid också åt områden med betydande arbetskrafts-

avgång från jordbruk och skogsbruk. En strävan har vidare varit att komplet- tera näringslivet i orter och regioner med ensidig manlig eller kvinnlig syssel- sättning.

8.3.1.2 Rådgivningen till kommunerna Denna rådgivning påkallas oftast genom uppvaktningar eller skriftliga fram— ställningar från kommunerna, varvid dessa begär lokaliseringsorganets med- verkan i strävandena att tillföra ifrågavarande kommuner ny verksamhet. Kommunerna önskar därvid ofta medverkan med utredningar om lokalise- ringsförutsättningarna. I många fall har kommunerna själva fått kontakt med företag, som är intresserade av att förlägga någon verksamhet till veder- börande kommun. Kommunalnämnden eller drätselkammaren vänder sig då ofta till lokaliseringsorganet för att diskutera möjligheterna att underlätta lokaliseringen. Vid de överläggningar med kommunens representanter, som äger rum i samband med dessa kontakter, sker en genomgång av kommunens resurser på olika områden, såsom tillgången på industritomtmark; möjlig- heterna att trygga bostadsförsörjningen, planfrågor, vattenförsörjning och sanitära förhållanden; skol- och yrkesutbildningsmöjligheter och tillgången på övrig samhällelig och kommersiell service. Kontakten med de kommunala organen kan föranleda, att kommunen rekommenderas vidta vissa åtgärder i syfte att förbättra lokaliseringsförutsättningarna. Också de befintliga före- tagens expansionsmöjligheter och nödvändiga åtgärder för att förbättra deras allmänna arbetsbetingelser kan därvid diskuteras. Rådgivning i lokaliseringsfrågor kan vidare aktualiseras i samband med överläggningar om den kommunala beredskapen mot arbetslöshet. Särskilt stor betydelse har denna rådgivning i situationer, där åtgärder från arbets- marknadsorganens sida påkallas på grund av varslade större driftsinskränk- ningar eller driftsnedläggelser.

8.313 Samarbetet i lokaliseringsfrågor mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges industriförbund Den rådgivande verksamheten i industrilokaliseringsfrågor i arbetsmark- nadsverket har pågått sedan år 1945. Samma år beslöt också Sveriges in- dustriförbund i samråd med Svenska arbetsgivareföreningen att det av dessa organisationer gemensamt bildade Industriens produktionsråd skulle taga upp en liknande verksamhet på sitt program. Det framstod redan från början som önskvärt och nödvändigt, att ett intimt samarbete mellan pro- duktionsrådet och den centrala arbetsmarknadsmyndigheten kom till stånd för att enhetliga riktlinjer för verksamheten skulle kunna uppnås och dubbelarbete förhindras. Ett sådant samarbete föll sig även naturligt med hänsyn till att produktionsrådet och arbetsmarknadsmyndigheterna redan tidigare gemensamt behandlat de problem, som uppkommit i samband med driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. För produktionsrådet an— sågs den expertis i arbetskraftsfrågor, som fanns inom arbetsmarknads-

verket, vara av stort värde med hänsyn till den betydelse som arbetskrafts- frågorna haft vid överväganden av olika lokaliseringsalternativ. Arbets- marknadsmyndigheterna ansåg å sin sida att detta samarbete skulle förbättra möjligheterna att bevaka de allmänna lokaliseringspolitiska synpunkterna i frågor, som berörde de enskilda företagens lokalisering.

Samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och Sveriges industri- förbundl i industrilokaliseringsfrågor bedrivs alljämt efter i stort sett sam— ma riktlinjer, som drogs upp när den rådgivande lokaliseringsverksamheten tog sin början. En enskild företagare kan sålunda vända sig endera till arbetsmarknadsstyrelsen eller till dess länsorgan, länsarbetsnämnderna, eller industriförbundet för att erhålla informationer och råd i lokaliserings- frågor. Industriförbundet erhåller från arbetsmarknadsstyrelsen uppgifter om industriområden och lediga industrilokaler jämte det utredningsmate— rial, som kan vara av betydelse för rådgivningen i varje särskilt fall. Med hänsyn till den betydelse tillgången på lediga industrilokaler kan ha för företag, som är beroende av att snabbt få igång produktionen på en ny för- läggningsort brukar industriförbundet genom cirkulärmeddelande till med- lemsföretagen eller på annat sätt fästa medlemmarnas uppmärksamhet på lediganmälda större lokaler. Utbyte av informationer i lokaliseringsfrågor sker kontinuerligt mellan arbetsmarknadsverket och industriförbundet.

8.3.2. Byggnadsregleringens roll i lokaliseringsverksamheten I den proposition till 1952 års riksdag, som angav riktlinjerna för den sam- hälleliga lokaliseringspolitiken, anfördes att så länge byggnadsregleringen var i kraft borde lokaliseringspolitiska synpunkter anläggas vid prövningen av byggnadstillstånd. I överensstämmelse därmed fick lokaliserings— och utredningsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen, så länge särskilt tillstånd till ny- och tillbyggnad av industrianläggning erfordrades eller fram till och med år 1958, från lokaliseringssynpunkt granska alla ansökningar om så- dana tillstånd. Om byrån fann att en annan lokalisering än den företaget tänkt sig borde övervägas, tog byrån kontakt med företaget och diskuterade möjligheterna för det att välja en annan förläggningsort. I en del fall ledde dessa överläggningar till en annan ur samhällssynpunkt lämpligare lokali— sering, utan att de företagsekonomiska kraven behövde eftersättas, medan i andra fall någon alternativ lokaliseringsort icke var möjlig att tänka sig med hänsyn till de ekonomiska och tekniska skäl som företagen åberopade för sitt val av förläggningsplats. I ett relativt begränsat antal fall, då lokali— seringen ansågs stå i strid med den samhälleliga lokaliseringspolitikens målsättning, avstyrkte byrån för sin del bifall till ansökningarna.

1 Rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor handhas numera inom Sveriges Industri- förbund medan frågor rörande driftsinskränkningen och driftsnedläggelser handläggs av In- dustrins byrå för sysselsättningsfrågor, som är knuten till Svenska arbetsgivareföreningen.

För åren 1955 och 1956 finns uppgift på det antal ansökningar om bygg- nadstillstånd som prövades ur lokaliseringssynpunkt. År 1955 granskade lokaliseringsbyrån 287 ansökningar. De sökande företagen beräknade efter byggnationens genomförande öka sysselsättningen med 6 700 personer. Av ansökningarna avstyrkte lokaliseringsbyrån 25, vilka vid bifall beräknades ha ökat antalet sysselsatta med 600, och tillstyrkte 97, vilka representerade en ökning av sysselsättningen med 2 700 personer. I de övriga fallen uttala- de byrån att den icke motsatte sig eller hade någon erinran mot investe- ringens genomförande. Under år 1956 granskade lokaliseringsbyrån 425 byggnadstillståndsärenden, av vilka 16 avstyrktes och 88 tillstyrktes, medan byrån i övriga fall icke motsatte sig eller hade någon erinran mot tillstån- dens beviljande. I det slutliga avgörandet, när det gällde de avstyrkta ärende- na, vägdes de lokaliseringspolitiska skälen mot övriga omständigheter. Vid denna avvägning kunde dessa senare omständigheter emellanåt bliva ut- slagsgivande.

År 1955 infördes en särskild investeringskvot på 15 milj. kronor, som skulle användas för beviljande av byggnadstillstånd, vilka hade speciellt intresse ur lokaliseringssynpunkt, men som icke kunde rymmas inom de ordinarie kvoterna. Ur denna kvot lämnades under åren 1956 och 1957 ett hundratal företag byggnadstillstånd. Efter investeringarnas genomförande beräknades antalet sysselsatta vid dessa företag öka med omkring 1 600. Ett 30-tal av företagen var nyetablerade eller utflyttade från Stockholm.

De fall då byggnadstillstånd avstyrktes av lokaliseringsskäl gällde i regel företag i storstäderna. Avslag på ansökan synes endast i ett fåtal fall ha medfört en omlokalisering av företagens verksamhet. En undersökning av Törnqvist (Studier i industrilokalisering, Stockholm 1962) visar att under perioden 1951—1958 ingavs i Stockholm 250 ansökningar om byggnadstill- stånd, av vilka 59 avslogs, därav 49 som avsåg ny- eller tillbyggnad av indu- strifastighet. Av de företag som vägrades byggnadstillstånd återfinns endast fyra bland de företag vilka utflyttat eller lagt ut filialer till orter utanför Stor-Stockholm. Ett avslag på ansökan om byggnadstillstånd ledde sålunda i regel till att företaget anpassade sin verksamhet till de gamla lokalerna eller utnyttjade någon befintlig ledig lokal.

Bedömningen av byggnadsregleringens roll i lokaliseringsverksamheten kan inte begränsas enbart till de fall då lokaliseringssynpunkter varit av- görande för bifall eller avslag på en ansökan om byggnadstillstånd, eller till den direkta effekt beslutet haft på berörda företags lokaliserings- och ut— byggnadsplaner. Byggnadsregleringen hade betydelse för lokaliseringsverk- samheten även i det avseendet att arbetsmarknadsstyrelsen genom ansök- ningarna om byggnadstillstånd på ett tidigt stadium fick kännedom om företagens utbyggnads- och etableringsplaner. Styrelsen kunde därför i god tid innan planerna börjat realiseras diskutera med företagen om lämpliga

lokaliseringsalternativ. De möjligheter till kontakter med företagen, som tillståndsansökningarna medförde, var av värde i rådgivnings- och upplys— ningsverksamheten.

8.3.3. Företagareföreuingamas verksamhet och det statliga kreditstödet till småindustri och hantverk

De första företagareföreningarna började sin verksamhet är 1938. Förening- arnas ändamål är att verka för en utveckling av hantverket och småindu- strin inom sina verksamhetsområden. I detta syfte skall de i första hand lämna råd och upplysningar i tekniska, administrativa och kommersiella frågor till företagen samt bedriva låneverksamhet. Företagareföreningar, vilka är organiserade som ekonomiska föreningar, finns numera i samtliga län.

I föreningarnas styrelser ingår en eller flera företrädare för vederböran- de länsstyrelse. I regel är sålunda landshövdingen ordförande och lands- sekreteraren suppleant för denne.

Statsmakterna stödjer den av företagareföreningarna bedrivna verksam- heten dels genom administrationsbidrag, dels genom att ställa medel till förfogande för utlåningsverksamheten. Bidrag till föreningarnas administra- tion lämnas dessutom av landsting och i vissa fall även av kommunerna. I en del län har landstingen och kommunerna även ställt lånemedel till för- fogande för speciella ändamål. Tillsyn över föreningarnas verksamhet ut— övas av kommerskollegium.

Låneverlcsamheten. Genom beslut av 1954 års riksdag inrättades en statlig kreditgarantigivning i syfte att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Lånegaranti meddelades till en början av Kungl. Maj:t, men beslutanderätten i dessa ärenden överflyttades den 1 januari 1957 tilll kom- merskollegium. Ansökan om lånegaranti inges till företagareföreningen i lä- net och i Stockholms stad till kommerskollegium. Lokalorganet verkställer en förberedande undersökning och överlämnar med eget yttrande ansök— ningen och övriga handlingar till kommerskollegium. Därvid skall bifogas förklaring av kreditinrättning, att den är beredd att utbetala lån, om låne- garanti beviljas.

I fråga om de lånebelopp som beviljas av företagareföreningarna gäller, att de till en och samma låntagare får uppgå till sammanlagt högst 50 000 kronor eller, om det gäller anskaffning av maskiner, högst 75 000 kronor. Om särskilda förhållanden skulle föranleda därtill, kan föreningen dock efter medgivande av kommerskollegium bevilja lån med högre belopp. Be- träffande de statliga lånegarantierna innehåller lånekungörelsen inga sär- skilda bestämmelser om beloppens storlek. Garantilånen är emellertid av- sedda att komplettera direktlångivningen. Enligt de av statsmakterna an— tagna riktlinjerna för garantilåneverksamheten bör därför den generella maximigräns som gäller för direktlånen som regel även vara minimigräns

för lånegarantigivningen. Garantibeloppen kommer därför vanligen att över- stiga 50 000 kronor.

Industrigarantilånen hänför sig i allmänhet till något större företag än företagareföreningarnas direktlångivning. Av företagareföreningarnas di- rekta långivning år 1960 hänförde sig således icke mindre än 95 procent av antalet lån och 91 procent av den totala lånesumman till företag med högst 25 anställda. Nära hälften av antalet beviljade lån och närmare en tredjedel av lånesumman avsåg företag med mindre än 5 anställda. Av de genom företagareföreningarna under budgetåret 1960/61 förmedlade industriga- rantilånen däremot avsåg 56 procent av antalet lån och 45 procent av det totala garantibeloppet företag med högst 25 anställda. Ungefär en tredjedel av garantibeloppet avsåg lån till företag med mer än 50 anställda.

Syftet med det statliga kreditstödet är att främja hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet. Ärenden angående kreditstöd skall be- dömas med särskild hänsyn till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunk- ter. Företagareföreningarnas låneverksamhet och kreditgarantierna till hant- verk och småindustri ingår sålunda som en positiv åtgärd för att stimulera företagsbildning inom områden, där det ur samhällets synpunkt synes an- geläget att stödja utvecklingen av ett allsidigare näringsliv. Stödverksam- heten har även en uppgift att fylla, då det gäller att skapa nya arbetstill- fällen, när driften vid ett industriföretag, som haft avsevärd betydelse för arbetsmarknaden på en viss ort, nedlagts.

För att ge en belysning av företagareföreningarnas låne- och konsulta— tionsverksamhet främst med hänsyn till lokaliseringssynpunkter har kom- mittén genom en enkät till föreningarna inhämtat vissa uppgifter om verk- samhetens omfattning under åren 1955—1960.

Enligt de av företagareföreningarna lämnade uppgifterna uppgick den direkta långivningen under nämnda tid till sammanlagt 97 miljoner kro— nor, fördelat på 4985 låneärenden. Antalet av handelsdepartementet eller kommerskollegium beviljade statliga garantilån uppgick under samma tid till 679 med ett sammanlagt belopp av ej fullt 91 miljoner kronor. I genom- snitt uppgick sålunda de av föreningarna beviljade lånen till 19 400 kronor per låneärende, medan de statliga garantilånen i genomsnitt uppgick till 134 000 kronor. Det framgår sålunda att de kreditbehov som täckts genom garantilånen haft en delvis annan karaktär än de, som tillgodosetts genom föreningarnas egen utlåning. I vissa fall har statliga lånegarantier beviljats även stora företag med betydande belopp för att skapa nya sysselsättnings- möjligheter på orter, där en driftsnedläggelse medfört stora svårigheter för den berörda orten.

Kreditverksamhetens omfattning i de olika länen redovisas i tabell 8: 1. De lån och kreditgarantier, som lämnas av företagareföreningarna och kommerskollegium, avser som regel att täcka den del av kreditbehovet i samband med företagens investeringar i byggnader, maskiner m. ni., som

Tabell &] Låne- och kreditverkswnhelens omfattning åren 1955—1960.

Beviljade lånegarantier Summa

Beviljade lån

Belopp i Belopp i Belopp i Antal 1 000 kr. Antal 1 000 kr. Antal 1 000 kr.

Stockholms ....................... 205 3 467 735 214 4 202 Uppsala .......................... 109 1 858 1 490 118 3 348 Södermanlands ................... 146 3 272 2 760 162 6 032 Östergötlands ..................... 200 3 975 6 556 247 10 531 Jönköpings ....................... 128 3 317 4 153 174 7 470 Kronobergs ....................... 248 4 764 4 701 289 9 465 Kalmar .......................... 242 4 198 5 147 295 9 345 Gotlands ......................... 192 3 480 5 710 202 9 190 Blekinge ......................... 195 4 720 7 747 229 12 467 Kristianstads ..................... 191 4 111 11 326 289 15 437 Malmöhus ........................ 123 2 742 2 372 141 5 114 Hallands ......................... 254 3 396 1 900 267 5 296 Göteborgs o. Bohus ............... 180 4 102 1 040 185 5 142 Älvsborgs ........................ 129 2 965 3 235 157 6 200 Skaraborgs ...................... 158 3 351 6 746 226 10 097 Värmlands ....................... 209 3 511 2 531 220 6 042 Örebro ........................... 141 2 422 1 312 153 3 734 Västmanlands .................... 76 1 919 1 637 91 3 556 Kopparbergs ..................... 163 3 293 2 453 182 5 746 Gävleborgs ....................... 275 3 922 947 285 4 869 Västernorrlands ................... 253 4 167 2 469 275 6 636 Jämtlands ....................... 395 7 361 1 505 406 8 866 Västerbottens ..................... 496 9 269 8 540 559 17 809 Norrbottens ...................... 277 7 486 3 750 298 11 236

Summa 4 985 97 068 90 762 5 664 187 830

icke kan tillgodoses genom lån efter normala grunder i banker eller andra kreditinstitut. De totala kostnaderna för de investeringar, som företagen kan vidtaga med statlig medverkan, är därför väsentligt större än lånebe- loppen. Det statliga kreditstödet kan beräknas ha motsvarat mellan 40 och 45 procent av de totala investeringskostnaderna. Någon nämnvärd skillnad mellan föreningarnas direktlån och de av kommerskollegium beviljade låne- garantierna förelåg icke i detta avseende. Uppskattningsvis skulle därför in- vesteringar för ett sammanlagt belopp av omkring 450 miljoner kronor ha kommit till stånd med statlig medverkan under åren 1955—1960.

Län och lånegarantier lämnas såväl i samband med nyetableringar och utbyggnader av företag som för rationalisering av verksamheten. För att ge en ungefärlig uppfattning om kreditstödets betydelse för sysselsättningen i olika delar av landet begärdes uppgifter från företagareföreningarna om det nyanställningsbehov, som enligt de lånesökandes upp-fattning skulle aktualiseras efter genomförandet av de med statligt kreditstöd tillkomna investeringarna. En sammanställning av dessa uppgifter har gjorts i tabell 8: 2.

De i tabellen angivna siffrorna ger givetvis icke en exakt bild av den

Tabell 8:2 Antal sysselsatta vid företagen före och efter investeringarna (Avser låne- och lånegarantiverksamheten 1955—1960.)

Antal sysselsatta

då ansökan om lån el.

efter genom- förandet av

Ökning

Antal yrkes- verksamma inom industri

Ökning i %

av antalet yrkesverk- samma inom

lånegaranti beviljades

investering- arna

!. 1 960 industrin

1 837

912 1 612 3 489 3 125 3 061 3 176 1 147 3 409 5 721 1 700 2 250 2 000 2 578 2 477 1 841 1 080 1 226 2 050 2 740 2 226 2 260 5 135 2 454

59 506

68 694 21 177 42 164 63 442 53 018 24 679 33 827 3 627 22 553 36 114 108 948 23 583 104 424 79 055 36 574 44 159 51 362 49 402 46 530 45 691 35 333 8 275 21 835 26 032

1 170 682

1 274

701 1 355 2 297 2 500 2 469 2 703

942 2 854 3 405 1 530 1 810 1 500 1 936 2 228 1 371

705 966 1 600 2 325 1 694 1 685 3 890 1 658

45 398

Stockholms .............. Uppsala ................. Södermanlands ........... Östergötlands ............ Jönköpings .............. Kronobergs .............. Kalmar ................. Gotlands ................ Blekinge ................ Kristianstads ............ Malmöhus ............... Hallands ................ Göteborgs o. Bohus ....... Älvsborgs ............... Skaraborgs .............. Värmlands .............. Örebro .................. Västmanlands ........... Kopparbergs ............ Gävleborgs .............. Västernorrlands .......... Jämtlands .............. Västerbottens ............ Norrbottens .............

upnrouo

a...—...».

qwmwwamhapmwaom

..

LO Hlib'm'cooovqu

H WWQHOHOOFOOOHOQMW

Summa 1 Enligt 1960 års folkräkning.

faktiska sysselsättningsutvecklingen vid företagen. I vissa fall kan arbets- kraftsbehovet ha ökat mer än beräknat, medan i andra fall sysselsättnings- effekten blivit mindre. Enligt uttalanden från flera företagareföreningar var de angivna ökningstalen att anse som minimisiffror.

Som framgår av tabellen skulle den beräknade sysselsättningen vid samt- liga företag komma att öka med 14 000 personer till följd av de med statligt stöd genomförda investeringarna. Då statliga lån och lånegarantier under samma tid lämnades till ett sammanlagt belopp av 188 miljoner kronor, motsvarade sålunda det statliga kreditstödet i genomsnitt omkring 13 000 kronor per nyanställd. Företagens totala investeringskostnader utgjorde i genomsnitt omkring 31 000 kronor per nyanställd.

För att belysa det statliga kreditstödets betydelse för den industriella sysselsättningen i olika län har i tabellen även angivits det totala antalet yrkesverksamma inom industrin enligt 1960 års folkräkning. Av tabellen framgår att det statliga kreditstödet hade den största relativa betydelsen i Jämtlands, Kristianstads, Västerbottens, Gotlands och Norrbottens län, (1. v. s. de län där industrin är svagt utvecklad.

Statligt kreditstöd lämnades även för att förhindra inskränkning eller nedläggning av produktionen vid vissa företag. Fullständiga uppgifter om vilken betydelse detta haft ur sysselsättningssynpunkt har dock ej kunnat erhållas, då endast 13 företagareföreningar ansåg sig kunna besvara denna fråga. Flertalet av dessa angav dessutom, att de lämnade uppgifterna var ungefärliga. Det framgår emellertid, att det statliga kreditstödet i detta avseende spelade en icke oväsentlig roll. I de län för vilka uppgifter läm- nades, skulle sålunda arbetstillfällen för 3 OOO—4 000 personer ha bortfal- lit, om företagen icke erhållit statliga län eller lånegarantier.

Lokaliseringsrådgivning. Företagareföreningarnas möjligheter att i sam- band med lånegivningen påverka företagens lokalisering framträder i första hand vid nyetableringar.

Antalet med statligt stöd nytillkomna eller omlokaliserade företag upp- gick under åren 1955—1960 till 1 137, medan antalet beviljade lån och låne- garantier till bestående företag utgjorde 4 430. I samtliga län var såväl an- talet beviljade lån och lånegarantier som lånebeloppen större för bestående än för nystartade företag. Av stor betydelse för nyetableringen var dock låneverksamheten i Stockholms, Norrbottens och Värmlands län, medan däremot kreditgivningen i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län främst avsåg bestående företag.

De av företagareföreningarna lämnade uppgifterna visar, att nästan alla föreningar sökt påverka företagens lokalisering i samband med behand- lingen av låneärenden. Beträffande vilka faktorer som främst beaktades vid lokaliseringsrådgivningen angav ungefär hälften av föreningarna, att de i första hand tog hänsyn till sysselsättningssynpunkter och knappt hälf- ten till varierande lokaliseringssynpunkter. En förening hade dock icke vid något tillfälle funnit anledning att föreslå annan lokaliseringsort än dit företagaren hade tänkt förlägga rörelsen, medan en annan företagareför- ening uppgav, att huvudparten av dess låneärenden hade avsett befintliga företag med förankring i den egna bygden. Föreningen hade därför icke haft anledning bedriva någon systematisk lokaliseringsrådgivning i sam— band med lånegivningen.

Undersökningen visade att företagareföreningarna i län med starkt ex- panderande industricentra, såsom Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmö- hus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län främst tar hän— syn till sysselsättningsförhållandena. Åtgärderna från företagareföreningar- nas sida i dessa län är i första hand inriktade på orter i de mindre expan- siva delarna av länet. Också företagareföreningarna i Kristianstads och Jämtlands län angav, att arbetskraftstillgången hade varit en viktig faktor i rådgivningen. Företagareföreningen i Norrbottens län meddelade i sitt svar, att den sökt bevaka möjligheterna till lokalisering i orter med hög arbets- löshet.

Vissa föreningar uppgav sig ha eftersträvat lokalisering till mindre tät-

orter. I motsats härtill hade företagareföreningarna i Bohuslän och Väster- norrlands län inriktat sina ansträngningar på lånets regioncentra.

Rådgivning utan samband med långivning hade förekommit hos samtliga företagareföreningar. En tredjedel av föreningarna meddelade, att rådgiv- ningsverksamheten varit av mindre omfattning, vilket i flertalet fall be- rodde på personalbrist. Åtta föreningar uppgav, att rådgivningen haft sam- band med utannonsering av lediga lokaler.

Kontakt med företag erhålles i flertalet fall genom att dessa direkt eller via kommuner, banker, hranschsammanslutningar eller statliga länsorgan söker föreningarnas medverkan för att finna lämplig lokaliseringsort. Flera föreningar uppgav, att de genom annonsering, cirkulärskrivelser till nä- ringssammanslutningar eller genom direkta kontakter med företag i andra delar av landet sökt medverka till att nya industrianläggningar lokalisera- des till länet.

I frågor rörande iordningställande av industritomtmark och andra åt- gärder som är av betydelse för industrilokaliseringen samarbetar företagare— föreningarna med kommunerna i stor utsträckning via de industrikom- mittéer, som allmänt synes förekomma i kommunerna. Dessa kommittéer har ofta tillkommit på företagareföreningens tillrädan.

Konsulterande verksamhet. Företagareföreningarnas konsulterande verk- samhet synes att döma av de av föreningarna lämnade uppgifterna vara av växlande innehåll och omfattning. Ungefär en tredjedel av föreningarna uppgav att verksamheten på grund av personalbrist begränsades till allmän rådgivning medan övriga föreningar även åtog sig konkreta utredningsupp- drag, främst beträffande upprättande av kalkyler samt produktions- och byggnadsplanering. Flera föreningar uppgav att de även biträdde företagen med utredningar om tekniska rationaliseringar, maskininköp, arbetsstu- dier och ackordsättning. Konsultationer lämnades vidare i försäljnings- och reklamfrågor samt i frågor rörande bokföring och bokslut. Norrbottens läns företagareförening meddelade, att den medverkat till samordning och spe- cialisering av ett antal snickeri'fabriker. Samtliga föreningar uppgav att de, i den mån de icke själva kunde utföra erforderliga utredningar, förmedla-de kontakter med utomstående expertis.

En del av företagareföreningarna angav att de på grund av för liten or- ganisation endast kunde ge konsultationer till företag som sökte län eller lånegarantier. Flertalet föreningar bedriver däremot allmän rådgivning och åtager sig konkreta utredningsuppdrag i tekniska och ekonomiska frågor även för andra företag. I några föreningar fästes avgörande vikt vid den konsulterande verksamheten, medan kreditgivningen främst betraktas som ett komplement till denna verksamhet.

Praktiskt taget samtliga föreningar ansåg, att en utvidgning av deras arbetsinsatser i första hand var påkallad i fråga om den konsulterande verksamheten. Ett av skälen härför var, att de små företagen i många fall

ej hade tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna anlita utomstående expertis i den omfattning som vore önskvärd. Icke minst var det angeläget att föreningarna kunde bistå företagen med utredningar och råd i ratio- naliseringsfrågor, vilka med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen och den fortgående stegringen av arbetslönerna måste tillmätas allt större betydelse. Även försäljningsfrågorna behövde ägnas ökad uppmärksamhet.

En förstärkning av organisationen uppgavs även av åtskilliga föreningar vara erforderlig för att de skulle kunna mera kontinuerligt följa utverk— lingen vid de företag, som erhållit statligt kreditstöd. Härigenom skulle möjligheterna att i tid bistå de företag, som ej utvecklades på ett gym- samt sätt, bli väsentligt större.

8.3.4. Norrlandsfonden I samband med förstatligandet av Luossavaara-Kiirunavaara AB tillsattes 1956 en utredning för att undersöka möjligheterna att avsätta viss del av statens vinst av malmbrytningen vid LKAB:s gruvor till en fond för stat- ligt stöd till utvecklings- och forskningsarbete inom näringslivet med be- aktande av de speciella förhållandena i norra Sverige. I proposition till 1961 års riksdag föreslogs inrättandet av två fonder: Stiftelsen Norrlands— fonden och Stiftelsen Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete. Norrlandsfonden föreslogs komma att tilldelas högst 15 miljoner kronor per år under en femårsperiod och Malmfonden högst 10 miljoner kronor per år under samma tid. Riksdagen biföll propositionen.

Norrlandsfonden skall enligt riksdagens beslut främja näringslivets ut- veckling i Norrland och därvid främst i Norrbottens län, där behovet av näringsstimulerande åtgärder är störst och varifrån fondmedlen ytterst härstammar.

Fonden disponeras i första hand för forsknings- och utvecklingsarbete men även för att genom mera direktverkande finansieringsinsatser i form av bidrag, län eller förlustgarantier främja sådan nybildad eller expanderan- de företagsamhet, som bedömes vara av betydelse för det norrländska nä- ringslivet. Den skall därvid i första hand stödja sådana projekt, som syftar till en vidareförädling av norrländska råvarutillgångar och medverkar till den norrländska företagsamhetens utveckling och differentiering. Dess verk- samhetsområde omspänner även det utvecklingsled mellan forskning och produktion, som utgöres av utredningar, projekteringar och marknadsana— lyser m. m.

Fondens engagemang begränsas i regel till sådana projekt, som icke eller i otillräcklig grad kan finansieras på annat sätt. Förutom med Malmfonden samverkar Norrlandsfonden med de statliga forskningsråden och med olika forskningsfonder samt —- ifråga om utvidgning eller grundande av företag —— med företagareföreningarna.

Stöd till forskning och industrith utvecklingsarbete samt utredningar,

inventeringar, projekteringar och marknadsanalyser etc. lämnas såsom bi- drag eller i form av förlustgaranti. Ifråga om verksamhet vars resultat kommer enskilda personer, företag eller institutioner tillgodo, är bidrag principiellt förknippat med villkor om återbetalningsskyldighet. Denna in- träder om och när projektet enligt fondens bedömande blir vinstgivande eller under omständigheter, som föreskrives av fonden för varje särskilt fall. Bidrag som kommer en hel bransch tillgodo eller som utgår till icke affärsdrivande verksamhet är i regel icke förknippat med villkor om åter- betalningsskyldighet.

Stöd till industriell utbyggnad eller grundande av ny företagsamhet läm- nas genom lån till s. k. toppfinansiering. Lån lämnas endast för sådana projekt, som bedömes ekonomiskt försvarbara, och vilkas förverkligande anses vara av vikt för utvecklingen och differentieringen av det norrländska näringslivet. Fondens toppfinansierande verksamhet sammanhänger med dess egenskap av komplement till de ordinarie kreditinstituten. I konsekvens härmed kan lån från fonden i regel erhållas först sedan gängse finansie— ringsmöjligheter inklusive insats av eget kapital utnyttjats. Stöd av det slag som här avses, utgår i form av medellångt eller långfristigt lån. Räntefoten är densamma som tillämpas för statliga industrigarantilån. Amorterings— och/eller räntefrihet kan medges efter avgörande från fall till fall; i regel dock endast för kort tid och högst för tio år. Såvida icke sär- skilda skäl föreligger för en utsträckning av amorteringstiden, skall åter- betalning vara fullgjord inom tjugo år.

Fonden arbetar genom ett kansli, som är förlagt till Luleå och som på- började sin verksamhet den 1 maj 1962. Under tiden fr. o. m. beslutet om fondens bildande och fram till den 1 juni 1963 har inkommit 80 ansökningar uppgående till ett totalt belopp av 37,6 miljoner kronor, varav 42 om 22,5 miljoner kronor beviljats, 4 återkallats och 20 om sammanlagt 6,0 miljoner kronor avslagits. 1,0 miljon kronor har reserverats för vissa inventeringar och marknadsanalyser m. m. Av de bifallna och reserverade medlen, 23,5 miljoner kronor, faller 12,3 miljoner på en processmetallurgisk forsknings- station, vilken tillkommit på Jernkontorets initiativ och avses komma att drivas av en särskild stiftelse. Resterande 11,2 miljoner kronor fördelar sig med 3,2 miljoner på forskning, 2,0 miljoner på tekniskt utvecklingsarbete, utredningar, inventeringar och marknadsanalyser m. m., samt 6,0 miljoner kronor på industriell utbyggnad.

8.3.5. Länsstyrelsernas och landstingens verksamhet.

Enligt statsmakternas beslut vid 1952 års riksdag angående organiserandet av den lokaliseringspolitiska verksamheten på länsplanet skulle uppgif— terna i denna verksamhet tills vidare ombesörjas av länsstyrelserna, läns- arbetsnämnderna, lantbruksnämnderna och andra organ som handlägger ifrågavarande ärenden. En fast organisation för de lokaliseringspolitiska

uppgifterna i länen har därför saknats. I ärenden, som rört rådgivning till företag i lokaliseringsfrågor, har länsarbetsnämnderna varit arbetsmark- nadsstyrelsens kontaktorgan i länen, medan utförandet av de tidigare be- handlade översiktliga lokaliseringsutredningarna krävt även länsstyrelser- nas medverkan. Deras främsta uppgift har därvid varit att samordna de olika länsorganens insatser i utredningsverksamheten.

Den utredningspersonal, som under de senaste åren ställts till länssty- relsernas förfogande, har i stigande grad tagits i anspråk för utrednings- och planeringsuppgifter. Insatserna inom denna verksamhet från länssty- relsernas sida är emellertid av starkt varierande omfattning. Kommittén har därför genom enkät hos länsstyrelserna sökt klarlägga i vilken utsträck- ning och på vilket sätt dessa aktivt medverkar till lösandet av uppgifter, som rör den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Med hänsyn till att också landstingen i ett flertal län lämnar omfattande ekonomiska bidrag till planerings— och utredningsverksamhet och även i vissa fall engagerat sig för lokaliseringspolitiska uppgifter har en liknande enkät också gjorts hos landstingen. En redovisning av svaren på enkäten, som avsåg verk- samheten under åren 1958—1962, lämnas i det följ ande.

Kontakten med företag i lokaliseringsfrågor. Svaren från länsstyrelserna på en fråga angående vilken uppmärksamhet, som dessa ägnat frågan om företagslokaliseringen, gav vid handen, att den direkta kontakten med företagen i lokaliseringsfrågor i länen i regel upprätthålls av länsarbets- nämnden eller företagareföreningen. Länsarhetsnämndens insatser fram- hölls särskilt av länsstyrelserna i län med stark industriell aktivitet, me- dan företagareföreningens betydelse i kontakten med företagen framför allt betonades av länsstyrelserna i norrlandslänen. Dessa skillnader får anses sammanhänga med att rekrytering av arbetskraft för företag i Syd- och Mellansverige i allmänhet spelar större roll än i rikets nordligare delar.

Gemensamma organ för lokaliseringsfrågor. En särställning i lokalise- ringsverksamheten intar de samarbetsorgan eller särskilda utskott i loka- liseringsfrågor, som tillsatts i ett flertal län och till vilka i regel både länsstyrelse och landsting utsett representanter. Om dessa samarbetsorgan har följande uppgifter lämnats.

Närings-och kommunikationsrådet i Kronobergs län. Rådet har tillsatts av landstinget och består av representanter för näringslivet och landstinget. Dess uppgifter har bl. a. angivits vara att söka samordna den verksamhet, som olika myndigheter och organisationer i länet bedriver i frågor, rörande sysselsättningen, näringslivets utveckling och lokalisering, samt att lämna de råd och anvisningar och ombesörja de kontakter med myndigheter och angränsande län, som rådet anser erforderliga. Rådet har i ett par fall i samråd med företagareföreningen tagit kontakt med företag, som varit in- tresserade av lokalisering till länet.

Kommittén för näringslivets utbyggnad i Kalmar län. Kommittén omfat- tar representanter för länsstyrelsen i de båda landstingen i länet, länets C-regioner och länsarbetsnämnden. Dessutom är företagareföreningens direktör samt tre industriledare medlemmar av kommittén. Landshövding- en är ordförande. Verksamheten bekostas av landstingen i länet. Ett nä- ringsråd kommer att inrättas under år 1963. De båda landstingen har för nämnda år anslagit sammanlagt 60 000 kr. för att möjliggöra anställandet av en näringskonsulent.

Gotlands läns landstings närings- och kommunikationsråd. Rådet består av representanter för länsstyrelsen, landstinget och näringslivet. Lands- hövdingen är ordförande. Utvecklingsbetingelserna inom länets näringar har systematiskt undersökts.

Kristianstads läns närings- och kommunikationsråd. I rådet ingår repre- sentanter för länsstyrelsen, landstinget, länsar-betsnämnden, Vägförvaltning- en, länsarkitektkontoret, statens järnvägar, de enskilda trafikföretagen samt näringslivet. Landssekreteraren är ordförande i rådet och länsutreda- ren sekreterare. Rådet har tillkommit i syfte att klarlägga lokaliserings- förutsättningarna i länet.

Göteborgs och Bohus läns landstings näringsdelegation. Delegationen, som tillsatts inom landstingets förvaltningsutskott, har till uppgift att un- dersöka möjligheterna för industriell utveckling i landstingsområdet. Dele- gationen har uppdragit åt en konsulterande byrå att undersöka lokalise- ringsförutsättningarna i arton kommuner. Vidare har man engagerat en hamnexpert för utredning av hamnfrågor. Delegationen har även tagit di- rekta kontakter med industri-företag och förbereder ytterligare sådana kon- takter. Förvaltningsutskottets ordförande är ordförande i näringsdelega- tionen. En viss samordning med länsstyrelsens planering skedde i slutet av år 1962, då länsutredaren blev delegationens sekreterare. Landstinget har beslutat att för vart och ett av åren 1963, 1964 och 1965 ställa ett re- servationsanslag om 100 000 kr. till förvaltningsutskottets förfogande för näringsdelegationens verksamhet.

Skaraborgs näringsråd. Rådet omfattar representanter för landstinget, kommunerna och näringslivet samt länets riksdagsmän. Landshövdingen är ordförande. Rådets verksamhet syftar till att samordna näringslivets och det allmännas insatser för en positiv utveckling av näringslivet i länet samt att sprida kännedom om de möjligheter, som länet erbjuder för in- dustriell verksamhet. Landstinget lämnar till verksamheten ett årligt an- slag med 60 000 kr.

Norrbottens läns landstings näringskommitté utgör ett samordnande or- gan för åtgärder, som skall syfta till en utveckling och differentiering av länets näringsliv. Näringskommittén består av landshövdingen (ordföran- de) samt ordföranden och v. ordföranden i landstingets förvaltningsutskott.

För sin verksamhet får kommittén ett årligt anslag på 70 000 kr. från lands- tinget. Omfattande utredningar för att klarlägga möjligheterna att förbätt- ra sysselsättnings- och försörj ningsläget i länet har utförts.

Landstingens och kommunernas stöd till företagareföreningarna. Förutom de anslag till näringskommittéer eller näringsråd, som här omnämnts, läm- nar landstingen också betydande bidrag till företagareföreningarnas verk- samhet. Bidragen varierar mellan 40 000 och 60 000 kr, per år i södra och mellersta Sverige. Betydligt högre anslag lämnas i de fyra nordligaste länen. Det högsta anslaget till företagareföreningen _ 210 000 kr. —— lämnar lands- tinget i Norrbottens län.

Av intresse i detta sammanhang är det särskilda stöd, som landstingen och i vissa fall kommunerna lämnar företagareföreningarna för utförandet av direkta lokaliseringspolitiska uppgifter. För att aktivt medverka i loka- liseringsarhetet har sålunda företagareföreningen i Östergötlands län an- ställt en konsulent, som helt skall ägna sig åt ärenden rörande omlokalise— ring av verksamhet, utläggande av filialer till företag eller nyetablering av rörelse. Kostnaderna för denna verksamhet bestrides genom bidrag från samtliga städer, köpingar och landskommuner i länet.

Företagareföreningen i Kristianstads län har nyligen anställt en tjänste- man med speciell uppgift att verka för överflyttning av industriföretag från storstadsregionerna till länet. Lönekostnaderna bestrides av lands- tinget. En särskild arbetsgrupp för verksamheten, bestående av konsulenten i företagareföreningen, länsarbetsdirektören och länsutredaren, har till- satts.

I Västmanlands län har länets företagareförening anställt en tjänsteman, som är stationerad i Sala och som skall intensifiera föreningens verksam- het i nordöstra länsdelen. Kostnaderna för denna verksamhet under åren 1962 och 1963 bestrides av Sala stad och landskommunerna i den nämnda länsdelen.

Landstinget i Västernorrlands län har tagit initiativ till anställandet av konsulent, som skall biträda företagareföreningen med utredningar och vidtagandet av åtgärder, som syftar till lokalisering av företag till länet. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt kommuner med ensidigt eller svagt näringsliv. För denna verksamhet har landstinget för år 1963 beviljat företagareföreningen ett anslag på 85 000 kr.

I Västerbottens län beviljade 1962 års landsting efter framställning från företagareföreningen i länet ett extra anslag på 65 000 kr. för att engagera en kvalificerad kraft, som huvudsakligen skall ägna sig åt lokaliserings— verksamhet.

Utrednings- och planeringsverksamhet. I tidigare avsnitt har uppgifter lämnats om de lokaliseringsutredningar, som på vederbörande länsstyrelses begäran utförts av arbetsmarknadsstyrelsen i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län. Därjämte har de vik-

tigaste avsnitten i Ö-utredningens betänkanden samt i utredningarna rö- rande Bohuslän och Tornedalen med Överkalixbygden redovisats. Den redo- visning av utredningsverksamheten i länen, som här lämnas, har därför begränsats till utredningar av lokaliseringspolitiskt intresse, som länssty- relserna eller landstingen själva haft ansvaret för eller tagit initiativ till.

Stockholms län. En utredning angående försörjningsfrågorna för den bofasta befolkningen i länets kust- och skärgårdsområden har utförts på uppdrag av Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen har vidare medverkat i en utredning om Norrtälje— regionen. En översyn av planerna för fritidsbebyggelsens lokalisering planeras. För utbyggnaden i Märsta hvar tillsatts en särskild delegation.

Uppsala län. På grundval av länsarkitektkontorets inventeringar av närings- geografisk, demografisk, ekonomisk och teknisk .art m. ni. har en indelning av länet i planregioner företagits. Materialet har också utgjort underlag för be- slut om byggande av en öst-västlig kommunikationsled.

Södermanlands län. En näringsgeografisk undersökning förberedes av länssty- relsen. Regional planering har bedrivits inom områden, som berörs av utbygg- naden i Oxelösund och Studsvik.

östergötlands län. Länsutredaren undersöker dels i vilka avseenden en för—bätt- ring av näringslivet i vissa områden är särskilt önskvärd och dels områdenas lämplighet för olik-a slag av verksamhet. En utredning angående bebyggelse och näringsliv i Östergötlands skärgård h-ar utförts.

Jönköpings län. Länsutredaren kommer inom kort att påbörja en länsutred- ning på grundval av material, som sammanställts av länsarkitektkontoret.

Kronobergs län. På initiativ av länsstyrelsen ha-r Växjö stad, Alvesta köping samt Bergunda och Rottne kommuner tillsatt en gemensam kommitté med lands— sekretera-ren som ordförande för att samordna generalplanearbetet i området.

Gotlands län. Länsstyrelsen har utfört beräkningar av den nuvarande och fram- tida tillgången på arbetskraft inom länet. Vidare har utvecklingsbet-ingelserna för olika näringar undersökts inom ramen för den verksamhet, som bedrives av landstingets närings- och kommunikationsråd.

Blekinge län. Utredningar angående rationaliseringen inom länets jordbruk samt utvecklingsbetingelserna i östra länsdelen har utförts av länsstyrelsen, som också aktivt deltog i det utredningsarbete, som berörde örlogsvarvets or-ganisa- tion och arbetsuppgifter.

Kristianstads och Malmöhus län. Skånes regionplaneinstitut, som är ett för landstingen i de båda Skånelänen samt städerna Malmö och Hälsingborg ge- mens-amt organ, har utfört för den översiktliga bebyggelseplaneringen grundläg- gande utredningar angående :befolkningsutveckling och näringsliv. Länsutred—aren i Kristianstads län har utfört en lokaliseringsutredning av ungefär samma in— riktning som arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredningar. Denna utred- ning har dock ännu icke publicerats.

Hallands län. Det har uppdragits åt länsarkitekten att undersöka, vilka områ- den inom länet som bör reserveras för industriföretag. Länsutredaren och olika länsorgan kommer att medverka.

Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen har aktivt deltagit i de förhandlingar och i den planering, som lett fram till den omfattande industrilokaliseringen i Stenungsund. En inventering av förutsättningarna för industrilokalisering till vissa orter i länet planeras. En första åtgärd är en undersökning av råvattentill- gångarna. I samarbete med Vägförvaltningen söker länsstyrelsen finna en ur 10- kaliseringssynpunkt godtagbar lösning på länets vägfrågor.

i Dalsland. I arbetsutskottet för denna utredning är länsstyrelsen representerad. Lantbruksstyrelsen och statens skogsforsknin-gsinstitut svarar för vissa spe- cialundersökningar. Vidare medverkar länsorganen.

Skaraborgs län. På uppdrag av länsstyrelsen har en inventering och översikts- planeringi fråga om länets strandområden igångsatts.

Värmlands län. Det har anförtrotts åt länsutredaren att leda den lokaliserings- utredning, som bedrivs i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Sedan denna ut- redning framlagts, kommer länsstyrelsen att med berörda parter diskutera frå- gor, som berör näringslivets lokalisering i länet, och tillsammans med dessa överväga de åtgärder, som utredningen kan .ge anledning till. En översiktlig planering, som främst berör fritidsbebyggelsens lokalisering i Karlstadsregionen, har igångsatts på framställning av länsstyrelsen.

örebro län. Landstingets regionplanekontor har åtagit sig de arbetsuppgifter, som i andra län utförs av länsutredarna. Kontoret har utfört en regional indel- ning av länet på grundval av undersökningar av olika servicefunktioners loka- lisering, olika centras centralitetstal ooh centralitetsgrad etc. Till den av kon- toret föreslagna regionala indelningen har anpassats eller kommer att anpassas en rad servicefunktioner inom sjukvården, undervisningen och den administra- tiva indelningen. En plan för länets vägnät, som visar hur detta lämpligast borde vara utformat med hänsyn till de regionala kontaktbehoven, har upprättats. Där- jämte har kontoret utfört översi-ktlig planläggning eller speciella utredningar för grupper av kommuner eller enstaka kommuner i länet. Kontoret har vidare ut- rett konsekvense-rna av en fortsatt försumpning av Kvismardalen. Denna utred- ning ingick som ett led i det förslag till åtgärder rörande Täljeåns och Kvismar- dalens nederbördsområde, som avgivits av en av länsstyrelsen tillsatt arbets- grupp.

Västmanlands län. På Kungl. Maj:ts uppdrag utför länsstyrelsen en geografisk- samhällsvetenskaplig utredning, som omfattar hela länet.

Kopparbergs län. Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning rörande länet aktualiseras av länsstyrelsen under medverkan av länsorganen. Länsstyrel- sen har vidare i anslutning till denna utredning och till vissa specialutredningar börjat analysera förslag till åtgärder, som framför allt tar sikte på de svagt ut- vecklade områdena i länet.

Gävleborgs län. Länsstyrelsen har utfört en översiktlig utredning angående näringsliv och befolkningsutveckling i länet. Skogsvårdsstyrelsen har utfört in- venteringar av bondeskogsbruket i vissa kommuner och av skogstillgångarna i Bollnäs landskommun. Lantbruksnämnden har i samråd med lantbruksstyrel- sen undersökt jord- och skogsbrukets struktur i länet. Lantmäteriet förbereder en översyn av storskogsbrukets innehav av skogsmark för att sedan i samråd med lantbruksnämnden söka lösa vissa frågor rörande arronderingen. Skogsvårdssty- relsen bar i samråd med lantmäteriet påbörjat en översiktlig skogsvägplan för länet.

Västernorrlands län. Länsstyrelsen har låtit länsutredaren utföra en länsutred- ning, som omfattar en detaljerad redogörelse för näringslivets och befolkningens hittillsvarande utveckling samt en prognos för utvecklingen [fram till 1970 inom länet och dess storregioner. Länsutredaren kommer på grundval av företagna utredningar att utarbeta konkreta förslag rörande lokaliseringsfrågor. Läns— utredningen skall läggas till grund för ett mera aktivt planerings- och lokalise- ringsarhete i länet.

Jämtlands län. En lokaliseringsutredning, som omfattar hela länet, kommer att slutföras under år 1963. Vidare har ett betänkande rörande lantbrukets struktur i länet nyligen framlagts av lantbruksmyndigheterna. En särskild kommitté har

på länsstyrelsens uppdrag verkställt en redovisning av skogstillgångarna i länet. I anslutning därtill har kommittén framlagt vissa förslag till bättre utnyttjande av dessa tillgångar.

Västerbottens län. Länsstyrelsen påbörjade år 1959 en befolknings— och be— byggelsegeografisk utredning, vilken skulle utgöra grundval för komm-ande plane- rings- och lokaliseriugsarheten. Dessutom medverkar länsstyrelsen i den av ar- betsmarknadsstyrelsen påbörjade lokaliseringsutredningen för länet.

Norrbottens län. Länsstyrelsen har upp-rättat en 10-årsplan för utbyggnad av det permanenta skogsbilvägnätet samt för upprustning av det allmänna vägnätet. Vidare har länsstyrelsen låtit utföra en revidering av virkeshalansen för länet i syfte att erhålla bättre kännedom om det utrymme, som står till förfogande för utbyggnad av den norrbottniska skogsindustrin. Bland övriga utredningar kan nämnas den verkställda undersökningen av den projekterade mellanriksvägens (Sädvaluspen—Graddis) betydelse för näringslivet inom berörd-a inlandskommu- ner och den i samarbete med landstingets näringskommitté genomförda utred- ningen om vilka åtgärder, som bör vidtagas för att förbättra försörjningsmöjlig- heterna för befolkningen i Arjeplogs, Arvidsjau-rs och Jokkmokks kommuner. En näringsutredning berörande hela länet är under utarbetande. Därjämte med- verkar länsstyrelsen i arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning.

8.3.6. Kommunal informations- och stödverksamhet. För att belysa i vilka former kommunal utåtriktad aktivitet bedrives i syfte att stimulera etablering och inflyttning av företag och hur pass vanlig så- dan verksamhet är verkställde Sveriges Industriförbund en undersökning av frågan i början av år 1963. Ett särskilt frågeformulär utsändes till samt- liga kommuner och svar erhölls från 927 av rikets 1006 kommuner. Un- dersökningen, som avsåg perioden 1958—1962, innefattade dels uppgifter om reklam- och upplysningsverksamhet, dels uppgifter om ekonomiskt stöd till företag antingen i samband med etablering eller då existerande före- tag visat benägenhet att flytta från kommunen eller hotats av driftsned- läggelse.

lnformationsverksamhet. Resultatet av undersökningen visar att 125 kommuner under undersökningsperioden genom såväl annonsering som annan reklam- och upplysningsverksamhet sökte stimulera företag att etablera sig inom kommunen. Enbart annonsering i samma syfte bedrevs av 321 kommuner och enbart reklam- och upplysningsverksamhet av 32 kommuner. Något mer än hälften av antalet tillfrågade kommuner sökte sålunda i någon form sprida kunskaper om kommunens möjligheter att ta emot nya industrier och de fördelar som en sådan lokalisering kunde inne- bära för företagen. Frekvensen var väsentligt högre bland städer (69 % av de som svarade) och köpingar (74 %) än bland landskommuner (46 %).

Kostnaderna för annonsering och reklam under åren 1958—1962 för samtliga kommuner uppgick till 2,1 milj. kronor. Betydande skillnader fö- relåg emellan olika kommuntyper. För städerna var genomsnittet 16000 kronor, för köpingarna 4 000 kronor och för landskommunerna 1 600 kro- nor. Stor spridning förelåg dessutom inom de olika kommuntyperna.

I tjugofem städer var kostnaderna för informationsåtgärderna mellan

10 000 och 50 000 kronor och i fem städer mer än 50000 kronor. Bland köpingarna hade trettionio kostnader på mellan 1000 och 5 000 kronor, medan fyra köpingar hade betalat mellan 10 000 och 50 000 kronor för in- formationsverksamheten. Landsbygdskommunerna hade i allmänhet låga kostnader för annons—ering och reklam. Av de 330 kommuner som bedrev sådan verksamhet hade 206 kostnader, som uppgick till högst 1 000 kronor och i endast 12 landskommuner uppgick reklamutgifterna till mer än 5 000 kronor. I ett antal kommuner har annonsering icke uppfattats som ett aktivt försök att locka företag till kommunen utan tillkommit på begäran av orts- tidning eller som ett led i en samfälld aktion inom ett större område.

Ekonomiskt stöd. För att få en uppfattning om kommunernas villighet att ekonomiskt stödja nyetablering av företag, ställdes frågan om kommu- nen under åren 1958—1962 genom löfte om ekonomiskt stöd sökt stimu- lera företag att etablera sig inom kommunen. Jakande svar på denna fråga lämnades av 347 kommuner eller 37 procent av hela antalet som ingick i un- dersökningen. I drygt 200 av dessa kommuner hade etablering under perio- den kommit till stånd med kommunalt stöd.

Stöd hade emellertid även lämnats av 70 kommuner utan att kommunerna själva tagit initiativet. Det var i dessa fall företagen, som ställde anspråk på särskilda förmåner för att lokalisering till kommunen skulle komma till stånd.

Om graden av aktivitet från kommunernas sida skulle bedömas utifrån givet löfte om stöd, visar undersökningen att köpingarna hade den största siffran relativt sett, 47 procent, och att motsvarande siffror för städerna var 35 procent och för landskommunerna 37 procent.

Ser man till antalet kommuner inom varje kommuntyp som lämnade stöd åt nyetablerade företag, får man följande bild:

Antal stödda nyetableringar 1 2 3 4 5 6 7 9 S:a

Städer ..... 17 8 8 3 5 3 1 45 1 Köpingar . . 11 8 9 30 Landskom- muner. . . 127 43 18 5 196

Summa 155 59 35 9 271

Hela antalet stödkommuner var alltså 271 eller 29 procent av antalet un- dersökta kommuner. Bland städerna var motsvarande andel 38 procent och bland köpingar och landskommuner 34 respektive 27 procent.

330 kommuner eller 36 % av samtliga meddelade att inga som helst ål:- gärder i fråga om informationer eller stöd åt nyetablerade företag hade vid- tagits, men av dessa hade emellertid 38 kommuner stött redan existerande företag.

Antalet nyetablerade företag, som tillkom med kommunalt stöd var 496 eller ungefär 45 procent av alla under perioden nyetablerade företag. Av de 271 kommuner som lämnade stöd medverkade ej fullt hälften vid två eller flera nyetableringar. För städer och köpingar var denna andel omkring 60 procent medan den för landskommunerna stannade vid 35 procent.

Stödbegreppet har i undersökningen givits en relativt vid tolkning. För- utom lån, borgen, flyttningsbidrag, låga priser och hyror på av kommunen ägda industribyggnader m. in. har sålunda även ingått låga råmarkspriser och låga priser på av kommunen iordningställd industrimark, innebärande att kommunen medvetet avstått från att ta ut fullt marknadspris.

Av svaren framgår att borgen varit vanligast i landskommuner och kö- pingar, följt av låga priser på tomtmark. På tredje plats kom låga hyror på av kommunen ägda byggnader. För städerna var överlåtelse av industri- tomtmark och råmark på gynnsamma villkor den vanligaste stödformen, medan kommunal borgen kom på tredje plats.

Av de lämnade svaren framgår vidare att 234 kommuner vidtagit ekono- miska stödåtgärder eller beviljat särskilda förmåner för att behålla redan existerande företag, då dessa visat benägenhet att flytta till en annan plats eller hotats av driftsnedläggelse. Antalet kommuner, som gav ekonomiskt stöd till företag som redan hade verksamhet i kommunen, var sålunda något mindre än det antal kommuner som stödde tillkomsten av nya företag. I närmare 2/5 av de kommuner, som gav särskilda förmåner till bestående företag, förekom även stöd i samband med nyetableringar. I övriga kom- muner var stödet begränsat till redan existerande företag. Det bör tilläggas att stöd till företag lämnats även för att underlätta normal utbyggnad av verksamheten. Sådant stöd har ej redovisats i undersökningen.

Uppgifter om kommunernas kostnader för stödverksamheten kunde icke inhämtas i den här refererade undersökningen. Man inskränkte sig till en fråga om hur stödkostnaderna ställde sig i förhållande till kostnaderna för olika slag av informationsverksamhet. Det är sålunda icke möjligt att bilda sig någon uppfattning om det ekonomiska stödets absoluta omfattning.

KAPITEL 9

Samhällelig lokaliseringsverksamhet i andra länder

Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag har kommittén funnit det vara av värde att få en inblick i lokaliseringsverksamhetens inriktning i utlandet och de medel som används för att påverka näringslivets regionala utveck- ling. Följande redogörelse grundar sig på lagbestämmelser och annan till- gänglig litteratur i dessa frågor från vissa västeuropeiska länder och USA. Från Norge, Storbritannien och Nederländerna har därutöver erhållits di- rekta informationer från myndigheter och organisationer i samband med kommitténs besök i dessa länder.

9.1 Storbritannien

Bakgrunden till den lokaliseringsverksamhet som bedrivs i Storbritannien är att söka i de svåra problem, som uppstod under mellankrigstiden till följd av befolkningens och industrins geografiska fördelning. Den indu- striella utvecklingen hade tidigt fört med sig en stark koncentration av vissa exportinriktade råvaru- och kapitalvaruindustrier till särskilda om- råden. Det gällde bl. a. kolbrytningen, järn- och stålindustrin samt varvs- industrin.

De starkt försämrade avsättningsmöjligheterna tillsammans med omfat- tande rationaliseringsåtgärder ledde till en kraftig nedgång i sysselsätt— ningen inom dessa industribranscher under 1930-talet. På grund av närings- livets ensidighet drabbades de berörda områdena i hög grad av denna ut- veckling. Arbetslösheten låg såväl absolut sett som i förhållande till riket i övrigt på en mycket hög nivå. Till detta bidrog även att nybildningen av företag var av begränsad omfattning.

Tillväxten av andra industrier, särskilt inom konsumtionsvarusektorn, kom särskilt Stor-London och vissa andra delar av mellersta England till del, dels genom utbyggnader av bestående företag, dels genom en livlig före- tagsbildning. Samtidigt härmed ägde en snabb expansion rum inom handel och servicenäringarna. En allt större del av befolkningen koncentrerades härigenom till dessa områden.

Då den samhälleliga planeringen ej var inställd på en så kraftig folkök-

ning uppstod stora problem för bl.a. bostadsförsörjningen och samhälls- byggandet samt på kommunikationsområdet. Därjämte började bristen på parker och sammanhängande fria arealer att göra sig gällande.

De försämrade sysselsättningsmöjligheterna i de av strukturomvandling- en inom industrin berörda områdena ledde även till en betydande utflyttning av yngre arbetskraft. Den äldre arbetskraften med starkare lokal och yr- kesmässig bundenhet stannade däremot kvar. Den ogynnsamma åldersför- delningen bidrog till att industrin ej var intresserad av att förlägga verk- samhet till arbetslöshetsområdena. Utflyttningen medförde även att det inom dessa områden blev ett överskott på bostäder, skolor, sjukhus och annan allmän och enskild service.

I mitten av 1930-talet påbörjades en verksamhet med uppgift att främja den ekonomiska utvecklingen och förbättra de sociala förhållandena i de mest utsatta arbetslöshetsområdena, i första hand genom att lämna finan- siell hjälp åt industriföretag. Då industrins utbyggnad bl. a. försvårades av bristen på användbara industritomter bildades vidare med statlig medver- kan särskilda sammanslutningar, vilka förvärvade mark och iordning- ställde industriområden. De åtog sig även att uppföra industribyggnader för uthyrning eller försäljning på gynnsamma Villkor.

En mera definitiv utformning fick lokaliseringsverksamheten i Storbri— tannien genom de beslut som efter ett omfattande utredningsarbete fattades i parlamentet år 1945. Under de följande åren framlades ett flertal »Distri- bution of Industry Acts»; den sista år 1958. Den följdes år 1960 av en ny lag, Local Employment Act (LEA), med en giltighetstid av sju år. I denna sammanfördes ett stort antal bestämmelser som tidigare varit intagna i olika lagar och författningar. Dessutom genomfördes vissa ändringar i den ti— digare lagstiftningen.

Lokaliseringsverksamhetens främsta syfte anges i LEA vara att skapa nya sysselsättningstillfällen i de områden av England, Skottland och Wales som har eller hotas av hög och varaktig arbetslöshet (development districts). Statsmakterna kan därvid lämna stöd i olika former till företag som startar eller bygger ut verksamhet. Statliga lån och bidrag kan dessutom utgå för att förbättra grundläggande service i utvecklingsområdena, om detta kan främja näringslivets utbyggnad. Genom krav på tillstånd för industriell utbyggnad, Industrial Development Certificate, har staten slutligen möj- lighet att utöva kontroll över industrins hyggnadsinvesteringar ur lokalise— ringssynpunkt.

Enligt tidigare lagstiftning var det statliga stödet i lokaliseringsfrämj ande syfte begränsat till företag, som bedrev industriell produktion. I LEA har emellertid bestämmelserna utsträckts till att omfatta även annan närings— verksamhet, som kan ge sysselsättning åt befolkningen i utvecklingsområ- dena, såsom handelsföretag, hotell, banker, transportföretag m.m. Denna

utvidgning av stödverksamheten har hittills varit av ringa betydelse. Vid sidan av industrin har sålunda stöd lämnats endast till ett fåtal hotell- och restaurangföretag.

9.1.1 Urvalet av utvecklingsområden

Urvalet av utvecklingsområden har som ovan nämnts knutits till arbetslös- hetens omfattning. I LEA finns emelllertid icke angivet hur hög arbetslös- het som skall råda för att ett område skall få del av de statliga stödåtgär- derna. Områdena fastställs av handelsministeriet, som är centralt lokali- seringsorgan, med ledning av aktuella arbetslöshetssiffror och anges i en särskild förteckning, vilken revideras med vissa intervaller.

Utvecklingsområdena omfattade i slutet av 1950-talet betydande delar av England, Skottland och Wales och upptog omkring 20 procent av den yrkes— verksamma befolkningen i Storbritannien. I den första förteckningen efter LEA:s tillkomst reducerades väsentligt antalet områden, som skulle bli föremål för särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder, dels med hänsyn till nödvändigheten av att koncentrera insatserna till de mest utsatta distrik- ten, dels på grund av den förbättring i sysselsättningen, som inträtt i vissa arbetslöshetsområden bl. a. i bomullsindustridistrikten. Urvalet av utveck— lingsområden grundades på den redovisade genomsnittliga arbetslösheten år 1959. Under nämnda år saknade två procent av den yrkesverksamma be— folkningen i Storbritannien sysselsättning. Som utvecklingsområden med- togs de arbetsförmedlingsdistrikt, där antalet arbetslösa utgjorde minst 4,5 procent. I flertalet utvecklingsområden låg arbetslösheten i närheten av detta tal, och endast några få distrikt hade en arbetslöshet på 6—7 pro- cent.

Bestämmelsen i LEA om att lokaliseringspolitiska åtgärder skall kunna vidtagas även i områden, där hög och bestående arbetslöshet kan befaras inom en nära framtid, fanns icke med i tidigare lagstiftning och har hittills varit av underordnad betydelse. Ett fåtal områden med lägre arbetslöshet än 4,5 procent ingick dock i den första förteckningen över utvecklingsom- råden med hänsyn till befarad ökning av arbetslösheten i samband med nedläggning eller indragning av serviceanläggningar, kolgruvor, skeppsvarv eller andra verksamheter. Vidare undantogs några områden med högre ar- betslöshet än 4,5 procent eftersom antalet förväntade arbetstillfällen gjorde det osannolikt, att arbetslösheten skulle komma att kvarstå på denna höga nivå.

Den är 1960 publicerade förteckningen över utvecklingsområden omfat- tade omkring 12 procent av den yrkesverksamma befolkningen i Storbritan— nien. Följande år ansåg sig handelsministeriet med hänsyn till de gynn- samma utvecklingsmöjligheterna inom näringslivet böra göra en ytterli— gare reducering av antalet utvecklingsområden, varigenom deras andel av landets yrkesverksamma befolkning sjönk till 8 procent.

De för utvecklingsområdena gällande bestämmelserna om statligt stöd kan

tillämpas även för företag på sådana platser utanför dessa områden med vi]- ka utvecklingsområdena har gjort utflyttningsöverenskommelser eller till vilka de som bor i utvecklingsområdena utan svårigheter kan resa till arbe— tet. Bedömningen sker därvid från fall till fall. Handelsministeriet har här— igenom fått möjligheter att bistå områden, som saknar goda industritomter. I sådana fall kan en utbyggnad av industrin i närliggande orter vara en fram- komlig väg att skapa sysselsättning åt befolkningen i ett utvecklingsdistrikt.

Lagen föreskriver, att den sysselsättning som kommer till stånd med stat- lig medverkan skall vara lämplig för orten. I några fall har ministeriet med stöd av denna bestämmelse vägrat att bistå projekt, som varit avsedda att sysselsätta kvinnor i områden, där arbetslösheten främst berörde män och ett genomförande av projekten därför skulle ha skärpt den bristande balan- sen.

Utvecklingsområdena omfattar framför allt delar av Cornwall och Wales, Liverpoolområdet och områden vid Englands nordkust samt stora delar av Skottland.

9.1.2 De statliga stödformerna

Uppförande av industribyggnader i statlig regi för uthyrning eller försälj- ning till enskilda företag. Som tidigare nämnts startade redan under 1930- talet en med statligt stöd bedriven verksamhet med uppgift att iordning- ställa mark och uppföra industribyggnader för uthyrning eller försäljning till industriföretag i de av arbetslöshet särskilt hårt drabbade områdena. Den var emellertid av begränsad omfattning. I och med att en särskild lokali- seringslagstiftning genomfördes i mitten av 1940-talet blev verksamheten fastare organiserad och direkt knuten till handelsministeriet.

Under 1940-talet uppfördes i många fall standardiserade industribygg- nader samlade till särskilda industriområden, för att sedan hyras ut eller försäljas till intresserade företag. Denna metod visade sig medföra den nack- delen att fastigheterna icke kunde tillgodose de individuella företagens krav på utformning och inredning. Under senare år har därför byggnaderna i allmänhet uppförts först sedan en köpare eller hyresgäst anmält sig. Plane- ringen av byggnaderna har därigenom kunnat ske i samråd med det företag, som skall utnyttja lokalerna.

Den för iordningställande av industritomter erforderliga marken förvär- vas av handelsministeriet, som därvid även har expropriationsrätt. I övrigt administreras verksamheten enligt LEA av tre fristående organ inom han- delsministeriet, ett för vardera England, Skottland och Wales (Industrial Management Corporations).1 Organen har en styrelse bestående av industri- män och en heltidsanställd stab, som under ledning av en verkställande di— rektör svarar för det löpande arbetet. De har till uppgift att iordningställa industritomter, uppföra och förvalta industribyggnader samt ombesörja

1 Ersätter de tidigare Industrial Estate Companies, som var fem till antalet.

uthyrning och försäljning av fastigheterna. Beslut om uppförande av fa- briksbyggnad och de ekonomiska villkoren för överlåtelsen kräver dock god— kännande av handelsministeriet.

Hyran fastställs efter värdering av den lokala skattemyndighetens fastig- hetstaxerare och anpassas till den normala marknadshyran på respektive plats. Eftersom det är fråga om stagnerande eller tillhakagående samhäl- len är hyresvärdet normalt lågt och täcker icke självkostnaderna för fastig- heterna. Enligt uppgift från handelsministeriet var den normala hyreskost- naden för industrifastigheter i Storbritannien är 1961 6 a 7 shilling per kv.-fot, medan hyrorna i de statligt uppförda fabrikslokalerna uppgick till mellan 4 och 5 shilling per kv.-fot. I de mest tillhakagående områdena låg hyreskostnaden på en väsentligt lägre nivå. Hyreskontrakt tecknas normalt för en tid av 21 år.

Fabriksfastigheter, som är avsedda att utnyttjas för speciell produktion och därför svårligen kan överlåtas till ett annat företag i händelse av att driften läggs ned, uppförs normalt endast för försäljning. I övrigt har före- tagen valmöjlighet. Även vid försäljning av fabriksfastigheter fastställs pri- set efter värdering av de lokala taxeringsmyndigheterna och ger i normala fall icke full täckning för byggnadskostnaderna. Överlåtelsevillkoren är även i andra avseenden gynnsamma. Lån kan sålunda erhållas med relativt lång amorteringstid och till en ränta som är anpassad till den statliga utlånings- räntan. Uppförande av fabriksbyggnad i statlig regi för försäljning kan även ske på av företagaren ägd industrimark. En fabriksfastighet, som upp- förts för uthyrning, kan sedermera försäljas om hyresgästen önskar över- taga fastigheten.

Huvuddelen av de statliga industribyggnaderna uppfördes före år 1952. Först hösten 1958 togs verksamheten återigen upp i nämnvärd omfattning för att under de senaste åren bli av stor betydelse. År 1960 hade de av staten ägda och uthyrda fastigheterna ett värde av omkring 1,2 miljarder kronor och antalet i lokalerna sysselsatta personer var omkring 200 000, fördelade på 1 100 företag. Under verksamhetsåret 1960—1961 gavs tillstånd för upp- förande av 74 industrifastigheter för en kostnad av 304 miljoner kronor. I dessa fastigheter beräknades 26 000 personer komma att få sysselsättning. En betydande del av investeringarna avsåg därvid industribyggnader för bilindustrin. Under det därpå följande verksamhetsåret fattades beslut om uppförande av 50 fastigheter till en kostnad av omkring 80 miljoner kro- nor. I dessa anläggningar beräknas 8 900 personer komma att sysselsättas.

Statligt bgggnadsbidrag. Företag som startar eller bygger ut verksamhet i ett utvecklingsområde och själv uppför byggnaden, kan erhålla bidrag för att täcka en del av byggnadskostnaderna. Bidraget utgår med 85 procent av skillnaden mellan de beräknade byggnadskostnaderna och det värde, som fastigheten skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden. Med denna

princip blir bidraget störst i de svagast utvecklade områdena. Vid bedöm- ningen av byggnadskostnaderna och fastighetens marknadsvärde samråder handelsministeriet med den myndighet, som har hand om den statliga bygg- nadsverksamheten samt med taxeringsmyndigheterna.

Under det första verksamhetsåret efter LEA:s tillkomst uppgick bidra- gets andel av byggnadskostnaderna till i genomsnitt 13 procent för England, 23 procent för Wales och 18 procent för Skottland. Totalt beviljades under samma tid byggnadsbidrag för 48 miljoner kronor till anläggningar, som beräknades komma att sysselsätta 18 500 personer. Motsvarande siffror för verksamhetsåret 1961—1962 var 14,5 miljoner kronor respektive 6 600 per— soner.

Beviljande av byggnadsbidrag förutsätter godkännande av finansministe- riet. Innan handelsministeriet tar ställning till ansökan om bidrag skall vi— dare en av ministeriet tillsatt rådgivande kommitté bestående av bankmän och industriledare konsulteras. Kommittén biträds av ett särskilt kansli, som gör erforderliga undersökningar. Konsultationsförfarandet avser att skapa garantier för att bidrag endast lämnas till företag, som med hänsyn till sin produktion och ekonomiska struktur har förutsättningar att ge var— aktig sysselsättning.

Handelsministeriet skall även tillse, att de med statligt bidrag uppförda byggnaderna används för avsett ändamål. I samband med att bidrag bevil- jas föreskrivs därför, att det statliga bidraget i sin helhet skall återbetalas, om mottagaren under det första året avhänder sig byggnaden, upphör med sin verksamhet eller övergår till annan verksamhet. Återbetalningsskyldig- heten minskar därefter successivt. Om verksamheten upphör eller överlåts fem år efter det att investeringen genomförts skall 20 procent av bidraget återbetalas.

Län och bidrag för förvärv av byggnader, maskiner etc. Enligt såväl LEA som tidigare bestämmelser kan handelsministeriet lämna statliga lån och bidrag till företag, som ger eller avser att ge sysselsättning i utvecklingsom- rådena, för förvärv av byggnader och andra anläggningar, maskiner och inventarier samt till rörelsekapital. Stöd lämnas vanligen i form av lån. Statliga bidrag kan emellertid ifrågakomma i sådana fall, då ett företag åsamkas särskilt stora initialkostnader i samband med att verksamheten förläggs till ett utvecklingsområde. Under de två första verksamhetsåren efter LEA :s tillkomst utgjorde bidragen omkring 8 procent av det totala stö- det, medan 92 procent utgick i form av lån.

Ansökan om lån och bidrag ställs till den tidigare omnämnda rådgivande kommittén, som överlämnar ärendet till handelsministeriet för en bedöm- ning av om stödets omfattning står i rimlig proportion till den effekt, som kan uppnås ur sysselsättningssynpunkt. Först därefter sker en prövning av projektet ur tekniska och ekonomiska synpunkter genom kommitténs

försorg. Enligt gällande principer skall lån och bidrag lämnas endast till företag, som bedöms ha förutsättningar att bedriva verksamheten på ett framgångsrikt sätt utan ytterligare stöd från staten.

Granskningen av inkomna projekt har hittills lett till att omkring 2 av 3 ansökningar avslagits. Några detaljerade skäl för att en ansökan ej kunnat beviljas lämnas icke av kommittén, då detta ansetts komma att begränsa kommitténs frihet att utöva sin bedömning.

Lånevillkoren anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall inom re- lativt vida gränser. Det gäller i fråga om såväl amorteringstidens längd som kravet på säkerheter. Även vid fastställandet av räntesatserna har handels- ministeriet viss frihet. Lån kan sålunda i särskilda fall lämnas till lägre ränta än vad som normalt tillämpas på den öppna kreditmarknaden. Vidare kan räntefrihet medges för nystartade företag under ett eller två år. Låne- villkoren kan emellertid även innefatta bestämmelser om utseende av ekono- misk rådgivare samt begränsningar av arvoden till företagets styrelse och av kapitaluttag.

Eftersom det statliga stödet är avsett att täcka behovet av toppkrediter, förutsätts att den lånesökande genom egen insats och lån på öppna markna- den anskaffar mellan en tredjedel och hälften av det kapital, som erfordras i samband med den planerade investeringen. Lån kan beviljas även ekono- miskt starka företag, som är villiga att förlägga verksamhet till ett utveck—

lingsområde.

Låne- och bidragsverksamheten har liksom andra stödåtgärder i första hand varit av betydelse för medelstora och stora företag i samband med flyttning eller filialutläggning till utvecklingsområdena, medan däremot småföretagen endast i relativt begränsad omfattning är företrädda bland de låne- och bidragssökande.

Under verksamhetsåret 1960—1961 beviljades statliga lån på samman- lagt ca 340 milj oner kronor och bidrag för 39 miljoner kronor. De därigenom möjliggjorda investeringarna beräknades komma att ge sysselsättning åt 33 000 personer. Stödverksamhetens stora omfattning under detta år för- klaras i första hand av de mycket betydande lån, som beviljades företag inom bilindustrin för att de skulle acceptera förläggning av utbyggnader till olika utvecklingsområden i England, Skottland och Wales. Under verk- samhetsåret 1961—1962 var låne- och bidragsverksamheten av väsentligt mindre omfattning.

De statliga stödåtgärdernas betydelse för sysselsättningen. Ett och samma företag kan erhålla olika slag av stöd. Statliga lån för anskaffning av ma— skiner och inventarier kan sålunda lämnas till företag, som hyr en i statlig regi uppförd fabriksbyggnad och till företag, som erhåller särskilt bygg— nadsbidrag. Det statliga stödets betydelse ur sysselsättningssynpunkt är därför mindre än summan av de tidigare redovisade siffrorna. I nedanstå-

ende tabell redovisas det totala stöd, som lämnats under verksamhetsåren 1960—1961 och 1961—1962 enligt de befogenheter som ovan nämnts, och det personalbehov som beräknas uppkomma vid de nytillkomna anlägg- ningarna.

Statliga Uppskattat utgifter antal milj. kr sysselsatta

Antal projekt

England 165 326 38 400 Wales 52 113 9 600 Skottland 145 650 37 000

362 1 0891 85 000

1 Härav 304 miljoner kronor för uppförande av industribyggnader i statlig regi.

Som framgår av tabellen uppgick det statliga kapitalutlägget till 3 miljo- ner kronor per anläggning och till 12 800 kronor per anställd i de nya in- dustrierna.

F lyttningsbidrag. Som ett led i strävandena att öka arbetskraftens rörlig- het finns i Storbritannien sedan år 1948 särskilda bestämmelser, som ger arbetsministeriet möjlighet att lämna ekonomiskt bidrag till arbetslösa som flyttar från områden med hög arbetslöshet till områden med bättre tillgång på arbetstillfällen. Denna bidragsform används emellertid även för att un— derlätta företagsetablering i utvecklingsområdena. Ekonomisk hjälp kan sålunda lämnas till yrkesarbetare (key workers) och deras anhöriga, som åtföljer ett företag vid flyttning till ett sådant område, eller överförs till en nyupprättad filialanläggning.

Behovet avser att täcka familjens rese- och flyttningskostnader samt vissa extra utgifter i samband med den nya bosättningen. Därutöver kan bi— drag på upp till 700 kronor beviljas för inköp av eget hem på den nya bo- sättningsorten.

Enligt uppgift från arbetsministeriet utnyttjas flyttningsbidragen i rela- tivt begränsad. omfattning. Under de senaste åren har sålunda bidrag utbe- talats endast till ca 1 000 personer per år. Även utbildnings- och omskol- ningsverksamhet i statlig regi spelar en obetydlig roll på den engelska ar— betsmarknaden. Denna uppgift handhas i första hand av de enskilda företa- gen. Av större betydelse är den statliga utbildningen endast i fråga om par- tiellt arbetsföra. Från arbetsministeriets sida söker man i stället intressera arbetsgivarna att öka sin utbildningskapacitet för att på bästa sätt kunna utnyttja det just nu stora tillskottet av ungdomar.

Statliga åtgärder för att uppmuntra kvinnor att ta yrkesarbete har ej an- setts erforderliga. För närvarande har drygt 30 procent av alla gifta kvin— nor förvärvsarbete utanför hemmet, och denna siffra stiger med ungefär en procent per år.

9.1.3 Åtgärder för att förbättra de allmänna hetingelsema i utvecklingsområdena

I syfte att främja näringslivets utveckling i utvecklingsområdena kan be— rörda ministerier på eget initiativ eller efter hemställan från handelsmi- nisteriet lämna lån och bidrag för utbyggnad av lokala vägar och gator, uppförande av bostäder, samt för investeringar i vatten- och avloppsanlägg— ningar m. m. Beviljande av dylikt stöd kräver godkännande av finansmi- nisteriet. Det kan utgå till såväl kommuner som enskilda företag och lämnas till kommunerna vid sidan av de ordinarie statsbidragen. Möjligheterna att erhålla dessa förmåner har enligt uppgift från handelsministeriet utnytt- jats i relativt ringa utsträckning. Under de senaste åren har mindre bidrag utgått för investeringar i vatten- och avloppsanläggningar samt till några vägprojekt. Handelsministeriet söker även medverka till att behovet av utbyggnad och förbättring av allmänna vägar och andra transportleder in. 111. i utvecklingsområdena blir beaktat vid den planering, som sker inom berörda ministerier.

LEA ger liksom tidigare lagstiftning staten rätt att medverka till att över- given, vanvårdad eller vanprydande mark i utvecklingsområdena sätts i stånd om detta kan bidraga till att främja näringslivets utveckling. Han- delsministeriet kan, även genom expropriation, förvärva sådan mark och genomföra erforderliga saneringsarbeten. Bostadsministeriet har vidare be- fogenhet att med finansministeriets bifall ge bidrag till lokala myndig- heter för deras kostnader i samband med inköp och iordningställande av mark. Verksamheten har under de senaste åren haft mycket begränsad om- fattning.

9.l.4 Byggnadskontroll Enligt lagen om stads- och landsbygdsplanering (The Town and Country Planning Act) av år 1943 med sedermera genomförda ändringar skall åt- gärd, som avser utbyggnad eller ändring i nyttjandet av tomt eller annan fast egendom, prövas av myndigheterna. En projekterad industrianläggning granskas sålunda av det lokala planeringsorganet, som därvid har att avgöra huruvida byggnaden med hänsyn till läge och utformning är i överensstäm- melse med fastställda byggnadsplaner.

Överstiger golvytan vid ny- eller utbyggnad av industrifastighet 5 000 kv.-fot (465 m?) fordras därjämte enligt såväl tidigare lagstiftning som en- ligt LEA särskilt tillstånd av handelsministeriet (Industrial Development Certificate). Bestämmelserna har i LEA utvidgats till att gälla även ombygg- nad av befintliga lokaler avsedda att utnyttjas för industriell verksamhet. Däremot föreligger icke något hinder för ett företag att förvärva och ut- nyttja en fastighet, som utan särskilda ombyggnadsarbeten kan användas som industrilokal.

Syftet med den byggnadskontroll som sker med stöd av lokaliseringslag- stiftningen är dels att hindra en alltför stark expansion av industrin i de

överbefolkade delarna av landet och då främst Londonområdet, dels att få en förstärkning av näringslivet i områden med hög arbetslöshet. Byggnads— tillstånd för inflyttning och nyetablering av industriföretag i de mest ex- pansiva områdena lämnas sålunda av handelsministeriet endast i undan- tagsfall. När det gäller utbyggnad av redan existerande företag, är däremot bedömningen mindre restriktiv. Även i Londonområdet lämnas sålunda i regel byggnadstillstånd till företag, som för sin avsättning är beroende av den lokala marknaden. I fråga om andra industrier söker handelsministe- riet bilda sig en uppfattning om företagets möjligheter att förlägga produk- tionen till någon annan del av landet. Därefter tas lokaliseringsfrågan upp till ingående diskussion med företaget. I åtskilliga fall kan därvid industri- företagen övertygas om lämpligheten av att göra investeringen i en annan del av landet. Om företaget icke anser en sådan lösning möjlig, beviljas van- ligen byggnadstillstånd i den mån investeringen kan ske inom företagets eget tomtområde.

Vid tillståndsgivningen skall enligt LEA hänsyn tas till sysselsättnings- läget i utvecklingsområdena. Handelsministeriet har därigenom blivit mera bundet än tidigare vid sin handläggning av byggnadstillståndsansökning— arna. I praktiken finns sålunda icke längre några neutrala områden, utan handelsministeriet söker i första hand styra företagen i de överbefolkade delarna av landet till utvecklingsområdena. Ett undantag utgör dock flytt- ning av företag från Londons centrala delar till de med statlig medverkan uppbyggda nya tätorterna utanför Londonområdet, även om man från han- delsministeriets sida strävar efter att i första hand tillföra dessa orter in- dustriföretag, som är beroende av att liggai denna del av landet.

9.1.5 Bildande av nya tätorter Lokaliseringsfrågan har i Storbritannien i betydande grad sammankopplats med samhällsplaneringen. I en lag av år 1947 ålades de kommunala myn- digheterna att utarbeta planer för samhällenas utbyggnad. Därvid skulle tillses, att erforderlig mark avsattes icke blott för industrier utan även för bostäder, skolor och andra serviceanordningar m. m. Målet skulle därvid vara att skapa en god miljö för näringsliv och befolkning. I flera utred- ningar under början av 1940-talet rekommenderades vidare uppförandet av nya tätorter, uppbyggda helt från grunden eller kring äldre, obetydliga stadskärnor, i syfte att sprida ut befolkningen och hindra en alltför snabb tillväxt av storstäderna, i första hand London. Sedan lagen om nya sam- hällen (The New Towns Act) tillkom år 1946, har 12 sådana samhällen byggts i Wales och England, varav 8 i närheten av London, samt 3 i Skott— land.

De nya tätorterna i storstadsregionerna är avsedda att ta emot befolkning och företag från dessa regioners centrala delar. Framför allt gäller detta de nya samhällena i Londonområdet. För att kunna fylla denna uppgift har de

uppförts på ett avstånd av 3—5 mil från centrum, vilket ansetts vara till- räckligt för att befolkningen icke skall söka sig in till storstädernas arbets— platser. De nya tätorterna skall erbjuda en fullgod samhällelig och enskild service och ha ett väl differentierat näringsliv. De har därför planerats för en relativt stor folkmängd, 50 000—60 000 personer. Några tätorter beräk- nas få en befolkning på 80 000—100 000 personer. För att bli attraktiva för industrin har de förlagts till platser med goda vägförbindelser och i regel med anslutning till järnväg.

Den andra typen av tätorter har tillkommit i syfte att skapa nya service- .centra i vissa glesbygdsområden med lokala arbetskraftsöverskott. De har planerats för en betydligt mindre folkmängd.

För närvarande har de nya tätorterna en sammanlagd befolkning av 450 000 personer, men fullt utbyggda beräknas de ge utrymme för 680 000 personer, varav omkring 500 000 i de tätorter som uppförts i Londonom- rådet.

Planeringen av de nya tätorterna har anförtrotts åt särskilda av bostads— ministeriet tillsatta lokala organ, ett för varje ort (development corpora- tion). Dessa organ har rätt att förvärva mark inom det område som är reserverat för den nya tätorten, även genom expropriation. De iordning- ställer vidare mark för olika ändamål, uppför bostäder, byggnader för in- dustri, handel och annan enskild serviceverksamhet, som sedan hyrs ut eller försäljs. Även investeringar i vissa allmänna serviceanordningar, som krävs i samband med samhällenas utbyggnad, ombesörjs av de lokala organen. De medel som erfordras för verksamheten ställs till förfogande av staten.

De rent kommunala uppgifterna i de nya tätorterna åvilar de kommunala myndigheterna. Frågor rörande stadsplaner och utbyggnad av skolväsendet handläggs sålunda av landstingen medan byggandet av gator, polis- och brandstationer m. m. ombesörjs av de lokala, kommunala myndigheterna. För att underlätta finansieringen av de på grund av utbyggnaden stora in- vesteringarna kan de berörda kommunerna erhålla särskilda bidrag från staten utöver de som normalt utgår. Utbyggnadsorganen kan vidare lämna kommunerna hjälp vid planeringen och genomförandet av erforderliga in- vesteringar.

Då de nya tätorterna färdigbyggts och verksamheten konsoliderats, skall de statliga tillgångarna överlämnas till ett för hela landet gemensamt för- valtningsorgan. Ännu har dock någon sådan överlåtelse ej skett.

Överflyttningen av företag och befolkning från London till de nya tät— orterna sker i nära samverkan mellan de berörda kommunala myndigheter- na. Från Londons stads sida föreligger ett positivt intresse för utflyttning av företag, då de för industri avsedda markområdena i gällande stadsplan måst begränsas till en betydligt mindre yta än den som för närvarande dis- poneras för industriändamål. Företag, som önskar förlägga sin verksamhet till någon av de nya tätorterna, anmäler detta till myndigheterna i London.

Ansökan översändes därefter till de kommunala organen i inflyttningsorten och underkastas en noggrann prövning. Kommunerna strävar därvid efter att få konkurrenskraftiga företag och ett väl differentierat näringsliv. Före- tagen kan antingen själva uppföra fabriksbyggnaden eller hyra eller för- värva en av det lokala organet för deras räkning uppförd anläggning. Den senare formen har hittills varit den vanligast förekommande.

Uppskattningsvis följer omkring 60 procent av personalen med företagen till den nya arbetsplatsen. I övrigt sker arbetskraftsrekryteringen genom ett speciellt bostads- och arbetsförmedlingsförfarande. Endast i den män för företaget lämplig arbetskraft ej kan rekryteras bland personer, som sö- ker bostad eller bor i kommunala bostäder i London och är villiga att bosätta sig i den nya tätorten, äger arbetsgivaren rätt att anställa personal från andra platser. Genom detta rekryteringssystem har det varit möjligt att tillgodose omkring 80 procent av personalbehovet från London. För de in- flyttade ställs bostäder, huvudsakligen egnahem, till förfogande av det lokala utbyggnadsorganet. Eftersom särskilda subventioner utgår, blir bostads- kostnaderna betydligt lägre än på andra platser.

Utbyggnadsplanerna för de nya tätorterna skall godkännas av berörda centrala myndigheter. I det löpande arbetet har däremot de lokala organen en självständig ställning. I princip skall verksamheten bedrivas efter affärs- mässiga grunder, bortsett från att vissa utvecklingsprojekt på grund av sin natur måste vara förlustbringande. I ledningen för varje lokalt organ står en styrelse bestående av ordförande och högst åtta ledamöter.

Genom tillkomsten av en ny lag (The Towns Development Act) öppnades år 1952 möjligheter att flytta företag och befolkning från London även ge- nom utvidgning av redan existerande städer. Utbyggnaden av dessa s. k. »expanding towns» ombesörjs av berörda kommuner och landsting i sam- verkan med myndigheterna i London, som därvid kan lämna finansiell och personell hjälp. Initiativet till utbyggnaderna har i vissa fall tagits av de kommunala myndigheterna i London och i andra fall av städerna själva. Motivet har därvid ofta varit att kommunen velat undvika en stagnation eller tillbakagång av befolkningen, eller varit intresserad av att få ett mer differentierat näringsliv till stånd. Även här berörda samhällen är belägna på ett avstånd från London, som hindrar dagliga resor till arbetsplatser i staden. Liksom i de nya tätorterna reserveras bostäder, industrimark m. m., i första hand för arbetskraft och företag i de centrala delarna av London. Företagens utflyttning har i vissa fall underlättats genom att fastigheterna inköpts av de kommunala myndigheterna i London, som har intresse av att utnyttja tomtmarken för andra ändamål.

Av de omkring 30 000 personer som fram till 1962 flyttat in i »expanding towns» har ca 90 procent kommit från London. Fullt utbyggda beräknas dessa samhällen komma att få en sammanlagd befolkning på omkring 150 000 personer.

19—318333

Enligt vad de brittiska myndigheterna uppgivit ställer sig en måttlig ut— byggnad av redan existerande samhällen ekonomiskt fördelaktigare än upp- förandet av helt nya tätorter eftersom det i förra fallet är möjligt att ut- nyttja redan befintliga serviceanordningar. Vid en expansion över en viss gräns kan emellertid betydande om- och tillbyggnader av serviceanlägg- ningar, gator och vägar m. m. i den ursprungliga samhällsbildningen bli erforderliga, varigenom de samhälleliga investeringskostnaderna kan väntas stiga kraftigt. Något generellt uttalande om vilket system som är fördel— aktigast ur kostnadssynpunkt kan därför icke göras.

9.2 Nederländerna

Särskilda åtgärder för att påverka näringslivets lokalisering började vid- tagas i Nederländerna i slutet av 1940-talet. Verksamheten inriktades på att genom ökad industrialisering söka skapa nya arbetstillfällen i ett mindre område i norra delen av Nederländerna med svårartade strukturella syssel- sättningssvårigheter, som icke kunde lösas enbart genom arbetskraftens flyttning till andra delar av landet. I början av 1950-talet tillkom ytterli- gare åtta distrikt med likartade problem. De s. k. stödområdena kom där- igenom att omfatta omkring 6 procent av landets befolkning. Särskilda stat— liga anslag beviljades för utbyggnad av olika kommunikationsleder samt för iordningställande av kommunala industritomter i syfte att förbättra lo- kaliseringsbetingelserna i vissa centralorter. Industriföretag, som startade eller byggde ut verksamhet på dessa platser, erhöll dessutom statligt bidrag för att täcka en del av kostnaderna för uppförande av industribyggnader. Delvis som en följd av dessa åtgärder ökade antalet sysselsatta inom in- dustrin i stödområdena med omkring 16000 personer mellan 1950 och 1957.

Vid sidan av de åtgärder, som vidtogs för att öka sysselsättningen i stöd- områdena, lämnades särskilda bidrag till arbetslösa, som flyttade från dessa områden till de delar av landet som efterfrågade arbetskraft.

9.2.1 Regionalt utvecklingsprogram En utvidgning av de samhälleliga insatserna på lokaliseringsområdet fram- stod efter hand som alltmera angelägen. Den fortgående snabba expansio- nen av industri, handel och annan ekonomisk verksamhet i de västliga pro- vinserna påkallade särskild uppmärksamhet. Omkring hälften av landets befolkning är bosatt i denna del av landet, som omfattar endast en femtedel av landets yta. Befolkningstätheten är mycket betydande. Medan antalet personer per km2 i genomsnitt för hela landet uppgår till 360, är motsva- rande siffra för de västliga provinserna 750. I detta område visar befolk- ningen dessutom en stark koncentration till ett ringformat bälte av stora

befolkningscentra, den s. k. >Randstad Holland» med en befolkning uppgå- ende till 4,2 miljoner människor och en folktäthet på 2 100 personer per km2.

Utbyggnaden av näringslivet i de västliga provinserna skapade särskilda problem. Bl. a. var det svårt att tillgodose behovet av lämpligt belägen mark för de industri- och handelsföretag, som ur marknads- och transportsyn- punkt var beroende av att bedriva verksamheten i denna del av landet. Icke minst gällde detta industrier, som behövde tomtmark i direkt anslutning till djuphamn. Området kännetecknades dessutom av en konstant brist på arbetskraft.

För att få ett effektivt utnyttjande av de knappa mark- och arbetskrafts- tillgångarna var det därför av väsentlig betydelse att industrier, som för sin avsättning icke var beroende av att bedriva sin produktion i de västliga provinserna, lokaliserades till andra delar av landet.

En jämnare fördelning av industrin över landet var även önskvärd ur andra synpunkter. Framför allt i de nordliga och sydvästliga delarna av Nederländerna är jordbruket den dominerande näringsgrenen, medan in- dustrin är svagt utvecklad. Den arbetskraft, som successivt frigjordes från jordbruket till följd av den fortgående rationaliseringen och mekaniseringen av jordbruksdriften, kunde därför endast i begränsad omfattning beredas sysselsättning inom det bestående näringslivet. Då befolkningen tack vare hög nativitet ökade i snabb takt, hade dessa områden därför hög arbets- löshet och betydande utflyttning till de expanderande delarna av landet. Genom ökad industrialisering borde en bättre balans på arbetsmarknaden kunna uppnås, och utflyttningen få en mer begränsad omfattning.

Nya riktlinjer för lokaliseringsverksamheten framlades i en av ekonomi- ministeriet år 1958 upprättad plan för främjande av den industriella ut— vecklingen i Nederländerna. Enligt dessa skulle statsmakterna medvetet sträva efter att få en utspridning av industrin till stånd. Även om utflytt- ning från de västra provinserna till varje annan del av landet framstod som önskvärd inriktades lokaliseringsverksamheten i första hand på att främja den industriella utvecklingen i de s. k. stödområdena. Principerna för urva- let av dessa områden ändrades, varigenom de kom att omfatta en betydligt större del av landet än tidigare, samtidigt som de utvecklingsbefrämjande åtgärderna förstärktes. Någon form av statlig kontroll av företagens loka- lisering ansågs däremot ej böra ifrågakomma. Avgörandet i dessa frågor borde helt ligga hos företagen, som hade att taga det ekonomiska ansvaret för verksamheten.

Det regionala utvecklingsprogrammet, som sattes i kraft år 1959, har en giltighetstid av fem år. Huvudvikten har lagts vid att genom olika åtgärder förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet i stödområdena. Där- utöver har statsmakterna befogenheter att genom direkt ekonomiskt stöd till företag stimulera nyetableringar och utbyggnader inom industrin i

dessa områden. Det statliga stödet betraktas främst som ett medel att kom- pensera företagen för de olägenheter, som en lokalisering till stödområdena kan innbära med hänsyn till nuvarande brister i fråga om kommunikatio- ner och annan samhällelig service. Så snart en utbyggnad på dessa områden skett bör enligt en allmänt företrädd uppfattning direkt stöd till företagen icke längre vara erforderligt.

9.2.2 Urvalet av stödområden och utvecklingsorter Urvalet av stödområden föregicks av omfattande undersökningar rörande befolkning och näringsliv i olika delar av landet. Utredningsarbetet plan- lades av ekonomiministeriet men utfördes av regionala utredningsorgan, som med ekonomiskt stöd från staten tillskapats i samverkan mellan lands- ting, kommuner och enskilda företag. Undersökningarna avsåg i första hand att belysa den naturliga ökningen av befolkningen i de arbetsföra åld- rarna under den närmaste femårsperioden och den väntade sysselsättningen under samma tid baserat på utvecklingstrenden inom näringslivet under närmast föregående tioårsperiod.

Med ledning av detta utredningsmaterial, och sedan provinsmyndigheterna beretts tillfälle att framföra sina synpunkter, fastställdes stödområdena enligt nedanstående grunder.

a) Områden som under perioden 1950—1956 hade ett årligt utflyttnings- överskott till andra delar av landet uppgående till minst 6 promille.

b) Områden där det utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida kunde väntas uppstå en arbetslöshet under den närmaste femårsperioden uppgående till mer än 3 procent av antalet män i de arbetsföra åldrarna.

Befolkningen i de efter dessa kriterier utvalda stödområdena uppgick år 1959 till omkring 20 procent av landets totalfolkmängd.

Utvecklingsorter. För att stödområdena med rimliga insatser skall bli attraktiva för industrin i konkurrens med de expansiva delarna av landet, har de lokaliseringsfrämjande åtgärderna i huvudsak knutits till ett begrän— sat antal s. k. utvecklingsorter. En ökad koncentration av befolkningen an- sågs även vara till fördel, då det i dessa förhållandevis glest befolkade om— råden fanns ett alltför stort antal obetydliga tätorter. Någon helt objektiv metod för urvalet av utvecklingsorterna kunde dock ej utformas. Vid be- dömningen togs främst hänsyn till möjligheterna att med en begränsad ut- byggnad av kommunikationer, kraftförsörjning, vatten- och avloppsanlägg- ningar och annan lokal service få till stånd samhällen, där förutsättning- arna för en gynnsam utveckling av näringslivet och då i första hand industrin bedömdes som goda. Endast samhällen av en viss minimistorlek borde där- vid komma ifråga.

Ett av de centrala myndigheterna upprättat förslag omfattande 22 ut- vecklingsorter ansågs av provinsmyndjgheterna icke i tillräcklig grad till- godose de regionala intressena. Efter ingående diskussioner mellan ekono-

miministeriet och berörda provinsmyndigheter tillkom därför ytterligare ett lika stort antal orter, som närmast hade karaktären av kompletterings- orter.

Den industriella expansionen i utvecklingsorterna har i viss grad på— skyndat den utflyttning från mindre platser och från glesbygden, som redan tidigare kommit igång, men då varit riktad mot de västra delarna av landet. Det har emellertid även kunnat konstateras att den ökade ekonomiska akti- viteten i utvecklingsorterna i vissa distrikt stimulerat företagsbildningen även i närliggande, mindre orter.

9.2.3 Statligt stöd till företag Ekonomiskt stöd till industriföretag, som startar eller bygger ut verksam- het i en utvecklingsort, lämnas i form av bidrag för inköp av mark och för ny- eller tillbyggnad av fabriksfastighet. Vid köp eller arrendering av industritomt, som ställs till förfogande av kommunen, erhåller företagen statligt bidrag uppgående till 50 procent av köpesumman eller, då marken arrenderas, det kapitaliserade värdet av fram- tida arrendeavgifter. Bidrag kan dock utgå för högst fem gånger byggna- dens golvyta. Försäljningspriset skall godkännas av finansdepartementet och motsvarar i regel kommunens egna kostnader för inköp och iordning- ställande av marken. Vid ny- eller tillbyggnad av industrianläggning på av kommunen upplåten mark i en utvecklingsort utgår en särskild premie, om golvytan överstiger 500 m2. En ytterligare förutsättning är att företaget i de nytillkomna loka- lerna kommer att ge sysselsättning åt minst en manlig arbetare per 100 1112 golvyta i en nyuppförd fastighet och minst en manlig arbetare per 50 m2 golvyta vid utbyggnad av en bestående industrianläggning. Premien uppgår vid utbyggnad av befintlig industrilokal till 50 kronor per m2 golvyta. Vid nybyggnad stiger premien från 50 kronor per 1112 för de första 1 000 1112 upp till drygt 100 kronor för den del av golvytan som över— stiger 4 000 m2. Den generösare bidragsgivningen i samband med uppförande av ny industrifastighet har tillkommit för att stimulera omlokalisering av företag från de västra delarna av landet till stödområdena. Det har ansetts rimligt att sådana företag med hänsyn till de extra kostnader, som uppkom- mer under igångkörningstiden, får ett kraftigare stöd än redan etablerade företag, som utvidgar verksamheten. Anledningen till att byggnadspremie utgår endast för byggnader med en golvyta på minst 500 ni2 har angivits vara, att småindustrin i Nederländerna erhåller särskilt statligt stöd. Detta stöd är emellertid icke begränsat till stödområdena, utan utgår till företag i hela landet. Premie kan utgå även då en kommun uppför en industribyggnad och se- dan hyr ut eller försäljer den till ett industriföretag. Ansökan om statligt stöd i samband med markförvärv och uppförande

av industribyggnad ställs till ekonomiministeriet men inlämnas till kommu- nen, som med eget yttrande vidarebefordrar ärendet. Inom ministeriet sker en bedömning av företagets tekniska och ekonomiska möjligheter att bedriva en lönsam produktion. Stöd lämnas i regel endast för sådana projekt, som skulle kunna realiseras utan statlig medverkan.

Fram till mars månad 1962 hade bidrag och premier beviljats 386 företag till ett sammanlagt belopp av 70 miljoner kronor. De därigenom tillkomna industrianläggningarna beräknades komma att ge sysselsättning åt 26 000 personer.

Det statliga stödet har hittills varit av särskild betydelse för de nordliga delarna av landet, vilket verksamt bidragit till att expansionen inom in- dustrin där skett i snabbare takt än i något annat område. Mellan åren 1959 och 1961 ökade antalet industrisysselsatta med 16 procent.

9.2.4 Flyttnings- och omskolningsbidrag De nya riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har även föranlett ändringar i de tidigare bestämmelserna om flyttningsbidrag. Dylika förmåner lämnas sålunda i regel icke i samband med att arbetslösa flyttar till de västra delar- na av landet, då detta ansetts kunna motverka strävandena att få en utsprid- ning av industrin till stånd. Bristen på arbetskraft i de mest expansiva om- rådena bedöms vidare vara ett incitament för företagen att genomföra nya arbetskraftsbesparande metoder i produktionen. Vid flyttning till andra områden lämnas statliga bidrag för att täcka rese- och flyttningskostnader m. m. Bidragen är utformade på sådant sätt, att de särskilt gynnar flyttning till utvecklingsorterna i stödområdena. Bl. a. läm- nas i sådana fall bidrag motsvarande halva kostnaderna för dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen intill dess inflyttning till utvecklings- orten skett, dock högst under ett år. Bidraget utgår så snart avståndet till utvecklingsorten uppgår till minst 15 km. Flyttningsbidrag lämnas även i det fall då en yrkesarbetare medföljer ett industriföretag, som flyttar från de västra provinserna till en utvecklingsort. Omskolning av vuxna arbetare med statlig medverkan sker i första hand genom regional kursverksamhet. Kursdeltagarna erhåller därvid bidrag motsvarande den lön som utgår för okvalificerad arbetskraft. Bidrag utgår emellertid även till företag för utbildning av arbetskraft, som är eller väntas bli utan arbete. Utbildningen skall därvid bedrivas efter ett av social- och hälsovårdsministeriet i förväg godkänt program. Bidrag lämnas till företag i hela landet men blir av särskild betydelse i stödområdena, där arbetslös- heten är mest framträdande och arbetskraften i betydande grad saknar vana vid industriarbete. Härtill bidrar också att de krav, som ställs på utbild- ningen för att bidrag skall utgå, är lägre i dessa områden än i andra delar av landet. Frågor rörande flyttnings— och omskolningsbidrag handläggs av de regio-

nala arbetsmarknadsorganen. Eftersom dessa organ även medverkar vid ge- nomförandet av de särskilda stödåtgärderna till företagen, skapas garan- tier för att erforderlig samordning av olika åtgärder kommer till stånd.

9.2.5 Utbyggnad av allmän service i stödområdena

Den centrala punkten i det regionala utvecklingsprogrammet är att skapa gynnsammare förutsättningar för näringslivet i stödområdena genom ut— byggnad av samhällelig service. I den s. k. infrastrukturplanen, som gäller för åren 1960—1963, har omkring 270 milj oner kronor anslagits för att möj— liggöra ett forcerat utbyggande av vägar, hamnar, kanaler och därmed sam- manhängande offentliga arbeten, som kan främja den industriella utveck- lingen. Av detta belopp skall 85 miljoner kronor disponeras för tidigare- läggning av vissa statliga investeringar, i första hand utbyggnad av riks— vägar till och inom stödområdena. Återstående 185 miljoner kronor lämnas som bidrag till kommunala investeringar i utvecklingsorterna, som är av betydelse för den industriella expansionen men som efter normala bidrags- grunder skulle få skjutas på framtiden. Det gäller exempelvis gator, broar, hamnar, vatten- och avloppsanläggningar m. m. Med hjälp av dessa bidrag och de anslag som beviljas av kommuner och landsting beräknas inves- teringar till en sammanlagd kostnad av 290 miljoner kronor kunna genom- föras. De kommunala insatserna spelar sålunda en viktig roll vid genom- förandet av infrastrukturprogrammet.

Även inom annan samhällelig verksamhet har särskilda åtgärder vidtagits för att skapa en gynnsam industriell miljö. I syfte att underlätta arbets- kraftsrekryteringen för de företag, som startar verksamhet i utvecklings- orterna, har 2 000 statssubventionerade bostäder per år reserverats för ar- betare, som flyttar till dessa platser. Vidare har särskilda medel anslagits för att subventionera investeringar för sociala och kulturella ändamål, exem— pelvis i ordningställandet av fritids- och rekreationsområden. Bidrag har även lämnats för uppförande eller utbyggnad av centrumanläggningar i ut- vecklingsorterna och vissa mindre samhällen i anslutning till dessa orter. Det statliga bidraget uppgår därvid till 50 procent av byggnadskostnaderna.

Den ökade industrialiseringen i stödområdena har även ställt nya krav på skol- och yrkesutbildningsväsendet. Utbyggnad av gymnasier, tekniska skolor och yrkesskolor har därför givits viss prioritet i förhållande till andra delar av landet.

Genomförande av utbyggnadsprogrammet i stödområdena har krävt en omfattande samordning av olika investeringar under medverkan av olika centrala och regionala myndigheter samt konununerna. Ekonomiministe- riet har därför anmodat berörda provinsmyndigheter att i samråd med kommunerna lägga fram förslag till angelägna investeringsprojekt. Dessa förslag har därefter underkastats en med hänsyn till projektens betydelse för den industriella utvecklingen särskild prövning i en rådgivande expert-

kommitté, bestående av representanter för de olika departement, som skall medverka vid genomförandet av utbyggnadsprogrammet. Efter samråd med berörda regionala organ lägger kommittén fram förslag om vilka investe- ringar som bör genomföras, vilken prioritetsordning som skall tillämpas mellan olika projekt, samt vid vilken tidpunkt arbetena bör igångsättas. Om kommittén icke kan nå enighet med ett regionalt organ hänskjutes frågan till vederbörande departementschef.

Ett likartat samordningsförfarande tillämpas i frågor rörande statliga bidrag till kommuner och organisationer för investeringar inom det sociala och kulturella området. Även i detta fall görs en gradering mellan olika projekt av en expertgrupp, i vilken representanter för olika departement in- går. Innan provinsmyndigheterna framlägger förslag om bidrag för olika ändamål sker dessutom samråd med regionala kommittéer bestående av personer med särskilda insikter i sociala och kulturella frågor.

En betydande del av de arbetslösa i stödområdena utgörs av äldre ar- betskraft, som ej längre kan beredas sysselsättning inom jordbruket. Det har även visat sig vara svårt att ta denna arbetskraft i anspråk inom in- dustrin. Möjligheterna att utnyttja de äldre arbetarna inom byggnads- och anläggningsverksamheten är däremot väsentligt större. Genomförandet av infrastrukturprogrammet sker därför i nära samverkan mellan ekonomi- ministeriet och arbetsmarknadsmyndigheterna i syfte att bereda äldre ar- betslösa sysselsättning.

9.2.6 Kommunalt stöd till företag En betydande aktivitet i lokaliseringsfrågor utövas av de kommunala myn- digheterna i Nederländerna, bl. a. i form av upplysnings- och ackvisitions- verksamhet gentemot företag och organisationer såväl inom som utom landet. Kommunerna kan vidare lämna lån och borgen till företag för att underlätta finansieringen av industriella investeringar. Eftersom den kre- ditstödjande verksamheten icke anses falla inom kommunens normala ar- betsuppgifter, krävs i varje särskilt fall samtycke från såväl provinsmyn- heten som inrikesministeriet. Vid den prövning som sker av provinsmyn— digheten tas därvid hänsyn till behovet av en utbyggnad av näringslivet i den berörda kommunen. Det kommunala kreditstödet har därigenom blivit av särskild betydelse för stödområdenas utvecklingsorter. Myndigheterna skall även tillse att kommunens ekonomiska åtaganden gentemot företagen är i överensstämmelse med för hela landet gällande bestämmelser rörande amorteringstider, krav på säkerheter m.m. Vid di- rekt långivning skall kommunen betinga sig en ränta, som ligger en procent högre än vad kommunen själv får erlägga vid sin upplåning. Några möj- ligheter för kommunerna att bevilja företagen speciella förmåner i sam- band med långivningen finns sålunda icke. Den statliga kontrollen över kommunernas kreditstödjande verksamhet avser att hindra en ohämmad konkurrens mellan kommunerna om olika industriföretag.

9.2.7 Översiktlig planering Utbyggnadsprogrammet för stödområdena ingår som ett led i den långsik- tiga planering för näringsliv och befolkning som bedrivs i Nederländerna med anknytning till den fysiska planeringen. En sådan mera omfattande plan för den framtida utvecklingen i de tre nordliga provinserna, som till- sammans bildar ett stödområde, väntas bli klar relativt snart. Liknande mer eller mindre omfattande planer kommer att utarbetas även för andra delar av landet. Utvecklingsplanerna är avsedda att ligga till grund för en samordning av de investeringar inom den allmänna sektorn, som sker under medverkan av olika centrala myndigheter. Planerna förbereds i en särskild planerings- kommitté, i vilken ingår högre tjänstemän från de ministerier vilkas verk- samhet har anknytning till den fysiska planeringen. Det slutliga faststäl- landet av utvecklingsplanerna sker i ett särskilt råd för fysisk planering, där samtliga ministrar, som har intresse av planeringsfrågorna, ingår som ledamöter. Detta råd har även framlagt ett lagförslag med utförliga rikt- linjer för den framtida samhälls- och lokaliseringsplaneringen i Nederlän- derna.

9.2.8 Rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor Vid sidan av kommunerna bedriver såväl ekonomiministeriet som de re- gionala utredningsorganen rådgivnings- och upplysningsverksamhet i 10- kaliseringsfrågor till industriföretag. Ekonomiministeriet ger mera allmän- na anvisningar om lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet men hänvisar företagen till de regionala organen i frågor som rör service- möjligheter m.m. på enskilda orter. Myndigheterna söker påverka före— tagens förläggning till lämpliga regionala centra. Verksamheten är icke he- gränsad till stödområdena. Även om många företag visat sig intresserade av att förlägga verksamheten till dessa områden på grund av den jämförel— sevis goda tillgången på arbetskraft och de speciella förmåner som erbjuds, är i åtskilliga fall kraven på lokaliseringsorten sådana, att de endast kan tillgodoses i andra delar av landet. Vissa industrier föredrar en lokalise- ring till någon av de stora floderna och andra företag är beroende av att förlägga produktionen i närheten av industricentra i de västliga delarna av landet. Myndigheterna söker i sin rådgivande verksamhet tillgodose före- tagens speciella krav på geografiskt läge och lokal service, samtidigt som de allmänna önskemålen om en utspridning av industrin från de mest ex- pansiva och tätbefolkade områdena till andra delar av landet beaktas. Utflyttning av statlig verksamhet. Frågan om möjligheterna att flytta centrala ämbetsverk från Haag till platser utanför de expansiva västliga provinserna har varit föremål för utredning inom en statlig kommitté. Un- dersökningen visade att de centrala myndigheterna var i hög grad beroende av inbördes kontakter för att kunna bedriva arbetet på ett effektivt sätt, var-

för möjligheterna att sprida ut verksamheten till olika platser i landet be— dömdes vara relativt begränsade. Ett fåtal ämbetsverk har dock flyttats från Haag till städer i östra delarna av Nederländerna. Ytterligare initiativ till utflyttning av den centrala förvaltningen kan väntas under de närmaste åren.

9.3 Norge

I Norge har frågan om åtgärder för att stödja utbyggnaden av näringslivet i vissa ekonomiskt svagt utvecklade områden spelat en stor roll under ef- terkrigstiden.

För regional planering upprättades i varje fylke ett >>områdeplan1egg- ningskontor». Dessa har utfört utredningar som behandlat fylkenas nä- ringsliv och befolkningsförhållanden, tillgången på naturliga resurser, kom- munikationer, näringspolitiska riktlinjer m.m. Planläggningskontoren är lokalt och centralt knutna till Arbeidsdirektoratet (arbetsmarknadsverket) och personalen består vid varje kontor av två till tre tjänstemän. Kontoren står under ledning av den arbeids- og tiltaksnemnd, som finns i varje fylke med Fylkesmannen som ordförande. Fylkesarbeidssjefen (länsarbetsdirek- tören) och chefen för planläggningskontoret utgör sekretariat för nämnden. Planläggningskontoren har i stor utsträckning fått arbeta med konkreta åtgärder, framför allt i samband med låne- och garantiärenden.

9.3.1 Statligt stöd till företag För Nordnorge (de tre nordligaste fylkena) antog stortinget 1952 ett särskilt utbyggnadsprogram. Programmet innebar bl.a. att speciella skattelättnader infördes och en särskild lånefond (utbyggningsfonden) inrättades. För att stödja utvecklingen på andra håll i landet inrättades 1956 Arbeidslöyse- trygdens utbyggningsfond, som efter något år uppgick till 40 miljoner kro- nor. Fonden användes för att lämna statliga lånegarantier till åtgärder av- sedda att förbättra sysselsättningsmöjligheterna i områden med svagt nä- ringsliv. Det samlade garantibeloppet kunde uppgå till tre gånger fondka- pitalet. Alla garantilåneärenden behandlades av fylkets arbeids- og tiltaks— nemnd, som hade beslutanderätt för garantier upp till 50 000 kronor. Öv- riga låneärenden avgjordes av Arbeidsdirektoratet eller Kommunal- og ar- beidsdepartementet. År 1961 sammanfördes utbyggnadsfonden för Nord- norge och Arbeidslöysetrygdens utbyggningsfond till Distriktenes utbygg- ningsfond. Samma år infördes också möjligheter för företagen till skatte- fria avsättningar för investeringar i områden med sysselsättningssvårig- heter och svag ekonomisk utveckling. Distriktenes utbyggningsfond har en självständig ställning. Styrelsen be- står av nio ledamöter som utses av regeringen för en tid av fyra år. Vid sidan av styrelsen finns ett råd på 21 ledamöter, av vilka stortinget väljer

14 och de övriga sju representerar departement, speciellt engagerade i ut- byggnadsarbetet. I rådet ingår representanter för Norsk arbeidsgivarfor- ening och Landsorganisasjonen i Norge. Fondens sekretariat leds av en di- rektör och består i övrigt av tre regionchefer, tio utredningsmän som bl. a. behandlar låneärenden, fyra regnskapskontrollörer och sex till sju assi- stenter.

Län och lånegarantier. Distriktenes utbyggningsfond lämnar lån och lå- negarantier till företag i alla områden med särskilda sysselsättningssvårig- heter eller ett svagt utbyggt näringsliv. Fondens lånemedel skall successivt utökas till 350 miljoner kronor. En tredjedel av kapitaltillförseln reserveras för utlåning i Nordnorge. För lånegarantier har Distriktenes utbyggnings— fond Övertagit de 40 miljoner kronor som fanns i Arbeidslöysetrygdens fond och som medger garantier för 120 miljoner kronor.

Från fonden lånas medel ut på de villkor, som utbyggnadsfondens sty- relse själv bestämmer i varje särskilt fall. Bedömningen avser dels ett fast- ställande av om den ort, där investeringen skall ske, uppfyller de angivna kriterierna, dels om projektet är ekonomiskt försvarbart. Företagen kan få lån mot svagare säkerhet än som krävs på öppna marknaden. Lån kan lämnas med en löptid på upp till 20 år och råntevillkoren kan bestämmas efter andra grunder än marknadsräntan. I särskilda fall kan fonden teckna aktier i stället för att ge län.

De förberedande undersökningarna rörande lån och lånegarantier görs i regel av områdesplanläggningskontoren. Garantilåneärenden på upp till 100 000 kronor avgöres av fylkenas arbeids- og tiltaksnemnder. Övriga lå- neärenden översändes med nämndens yttrande till fonden för avgörande. Avser det belopp på över 500000 kronor skall ärendet underställas rege— ringen.

Förutsättningen för att fonden skall lämna lånegaranti är att kommu- nen eller fylkeskommunen lämnar garanti för lika stor del. Gäller det be- lopp på över 100 000 kronor kan dock fonden reducera kravet på kommu- nens andel av garantin.

Skattelättnader. För Nordnorge gäller särskilda skatteregler (se nedan). Genom en lag från 1961 har därutöver införts en allmän bestämmelse om att näringsutövare har rätt till skattefria avsättningar till en fond för se- nare investeringar i industriella anläggningar i områden med speciella sysselsättningssvårigheter eller särskilt låg inkomstnivå. Beloppet som av- sätts måste uppgå till minst 50 000 kronor och kan maximalt utgöra tio pro- cent av inkomsten i berörda kommun. Innan avsättning sker skall såväl lo- kaliseringsorten som den planerade anläggningen godkännas av finansde- partementet och investeringen skall påbörjas inom fem år. När investering- en har verkställts, kan anläggningen skrivas ned med 85 procent av det be— lopp som tagits ur fonden, och 15 procent av avsättningen blir således be- friad från skatt.

9.3.2 Utbyggnadsplanen för Nordnorge »Utbyggningsprogrammet for Nordnorge» antogs av stortinget 1952 och skulle gälla fram till utgången av 1960. De viktigaste medlen för att för-

verkliga planens målsättning skulle vara: 1) särskild utbyggnadsfond 2) speciella skattelättnader 3) extra anslag i statsbudgeten till den offentligt servicen (vägar, yrkes- skolor, malmletning, forskning m. in.). Till utbyggnadsfonden för Nordnorge anslog stortinget 100 miljoner kro- nor, varjämte ytterligare 100 miljoner kronor tillfördes fonden genom lån från offentliga fonder.

Av fondens 200 miljoner avsattes 25 miljoner såsom säkerhet för de ga- rantiförbindelser för lån, som fonden kunde utfärda. Fondens garantiåta- ganden stipulerades till högst 50 miljoner kronor. Från utbyggnadsfonden skulle enskilda företag kunna få lån då andra finansieringsmöjligheter hade utnyttjats. Räntan kunde under de första åren fastställas med hänsyn till företagets möjligheter från vanlig marknadsränta ned till full räntefri- het. Amorteringstiden borde icke överstiga 20 år. Amorteringsbefrielse kunde ges för kortare tidsperioder.

Om det icke var möjligt för ett företag att skaffa tillräckligt med eget kapital, kunde fonden teckna aktier eller andelar.

Län eller lånegarantier skulle inte utgå till sådana offentliga investeringar, som vanligtvis finansierades genom anslag över statsbudgeten. Fonden läm- nade dock kortsiktiga lån såsom förskott till sådana ändamål som utbygg- nad av elkraftsproduktionen, vägar, hamnar etc., vilka återbetalades då medel för dessa investeringar ställdes till förfogande genom ordinarie an- slag.

De lån fonden utlämnade var avsedda för investeringsändamål. Drifts- krediter förutsatte man att företagen skulle kunna erhålla från bankerna. För att stärka bankernas kreditmöjligheter placerade fonden medel i nord- norska banker. Maximalt uppgick dessa insättningar till 36 miljoner kro- nor. En del av dessa medel skulle användas för vissa bestämda projekt, men huvudparten av insättningarna avsåg att allmänt öka bankernas utlå- ningsmöjligheter.

Av löpande inkomster har fonden gett direkta bidrag till vissa undersök- ningar av olika slag, såsom malmprospekteringar, förprojekteringar av kraftverksbyggen, marknadsundersökningar, utredningar om olika stödåt- gärder m. m.

Skattelättnader. Enligt de skattebestämmelser, som i samband med ut- byggnadsprogrammets antagande infördes för Nordnorge, kan företag i Nordnorge göra skattefria avsättningar till en investeringsfond för anskaf- fande av »betydelige driftsmidler bestemt til varig bruk», dvs. byggnader, maskiner, transportmedel och annan varaktig kapitalutrustning. Avsätt-

ningen får enligt år 1960 fastställda bestämmelser uppgå till 60 procent (förut 100 procent) av inkomsten under ett år, dock lägst 5 000 kronor, för- utsatt att inkomsten icke understiger genomsnittet för de två föregående åren. De avsatta medlen måste tagas i bruk inom ett år. Företag i andra delar av Norge kan på liknande villkor och efter godkännande av finans- departementet göra avsättningar till en fond för investeringar i Nordnorge, varvid det lägsta avsättningsbeloppet är satt till 25 000 kronor. Avsättningen skall vara knuten till ett konkret projekt.

Efter en lagändring år 1960 kan, sedan regeringen givit bifall härtill, de skattefria avsättningama tillskjutas som aktiekapital i nystartade eller exi- sterande bolag. Motsvarande möjlighet infördes också för kommanditbolag.

Då det för fondavsättningen avsedda produktionsmedlet anskaffas, ned- skrives dess anskaffningskostnad med ett belopp som svarar mot 75 pro- cent av det som tagits ur fonden. Företag får således en slutlig skattebefri- else på 25 procent av det avsatta beloppet.

Även andra avskrivningsregler är gynnsammare i Nordnorge än i andra delar av landet.

Utbyggnadsfonden stod under ledning av en av regeringen utsedd styrelse på sju personer, varav fyra representerade landsdelen. För det löpande ar— betet upprättades ett sekretariat, som (1961) bestod av en direktör, en un- derdirektör, fem konsulenter (därav två jurister, en socialekonom, en ci- vilekonom och en resande bokföringskonsulent), tre fullmäktige och en assistent. En tjänstman från Kommunal- och arbeidsdeparteinentet arbe— tade också som fast bokföringskonsulent i sekretariatet. Utbyggnadsfondens styrelse fungerade ävenledes som rådgivande organ åt regeringen i alla frå- gor som hade samband med utbyggnaden av näringslivet i Nordnorge.

Förutom att handlägga låneärenden fick utbyggnadsfonden verkställa utredningar av olika slag, lämna råd och vägledning i tekniska och ekono- miska frågor samt kontrollera och följa den verksamhet som kommit igång med utbyggnadsfondens medverkan.

Nordnorgeplanens resultat. Fram till den 1 januari 1961 beviljade fonden lån och garantier på tillsammans 258 miljoner kronor, fördelat på 442 före- tag. Den sammanlagda investering som lånen gett upphov till beräknas till 600 miljoner kronor.

Med hjälp av de särskilda skattereglerna hade företagen för investering i Nordnorge avsatt 718 miljoner kronor (varav 341 miljoner av företag utan- för Nordnorge). Av dessa hade omkring 70 procent tagits i anspråk.

Antalet sysselsatta löntagare ökade med 12 procent i Nordnorge under perioden 1952—1960, vilket var omkring dubbelt så stor procentuell ök- ning som i hela riket. Inom industrin ökade antalet sysselsatta löntagare med omkring 5 000 eller med 36 procent i Nordnorge mot sex procent i ri- ket. Inom jordbruket och fisket minskade sysselsättningen under denna period. Det totala antalet förvärvsarbetande antages i stort sett ha varit

oförändrat under planperioden. Genom yrkesväxlingen har arbetskraft förts över från näringar med låg produktivitet och inkomst till näringar med hög produktivitet och bärkraft. Nordnorge hade under 1950-talet en relativt kraftig nettoutflyttning men folkmängden ökade ändock på grund av stort födelseöverskott. Nordnorges andel av landets nationalprodukt ökade från 7,1 procent år 1950 till 7,9 procent år 1957.

År 1961 blev utbyggnadsfonden för Nordnorge sammanslagen med Ar- beidslöysetrygdens utbyggningsfond till Distriktenes utbyggningsfond. Verksamheten i övrigt skulle fortsätta som förut.

Inom Kommunal- og arbeidsdepartementet pågår en översyn av lokalise- ringsverksamheten, som torde resultera i förslag om en väsentligt utvidgad lokaliseringspolitik med starkare och delvis nya medel.

9.4 Danmark

I Danmark har de östligaste delarna av landet haft en gynnsam utveckling av näringsliv och sysselsättningsmöjligheter. Folkökningen har varit mest framträdande i Köpenhamn med omnejd, där nu en tredjedel av landets be- folkning är bosatt. I andra delar av landet, som haft en svagt utvecklad in- dustri, har sysselsättningsförhållanden-a varit otillfredsställande. Regering- en tillsatte år 1957 en kommitté med uppgift att verka för en effektiv sys- selsättning i de ekonomiskt outvecklade områdena. År 1958 antogs en lag, Lov om egnsudvikling, vars syfte var att främja industrins utbyggnad i om- råden med svagt utvecklat näringsliv. Lagen förnyades 1962 och utvidgades i samband därmed.

Med anledning av bestämmelserna i egnsudviklingsloven har inrättats ett särskilt organ, egnsudviklingsrådet, som består av fem medlemmar och ut- ses av handelsministern. Till stöd för rådets verksamhet har utsetts en sär- skil'd nämnd bestående av representanter för olika departement, näringsor- ganisationer, arbetsmarknadens parter, kommuner, vetenskapliga institu- tioner etc. Rådet utövar rådgivning vid nyetablering och utvidgning av fö- retag, bistår med anskaffande av teknisk och ekonomisk sakkunskap för undersökningar, projekteringar m. m. och beviljar bidrag för detta, samt avger framställningar i låneärenden till handelsministeriet. Rådet har ett mindre sekretariat till sitt förfogande och samarbetar med arbets- och bo- stadsministeriets kommitterade för stadsplanefrågor, som förser rådet med redogörelser om befolkningen och näringslivet samt prognoser om den fram- tida utvecklingen.

9.4.1 De statliga stödformer-na

Kreditstöd. Statligt finansieringsstöd lämnas såväl till industriföretag som till företag inom handel och annan serviceverksamhet, och utgår under för- utsättning att andra finansieringsmöjligheter icke står till buds. Stöd läm-

nas främst i form av kreditgarantier. Garantin kan uppgå till 90 procent av de med projektets genomförande förbundna anläggningskostnaderna och löpa på 15 år, i vissa fall 18 är. Om lån icke står att få på den allmänna kreditmarknaden kan direkta statliga lån lämnas under samma villkor som för garantigivning. Räntan fastställes av handelsministern efter förhand- ling med finansministern. För lån och lånegarantier har för varje budgetår fastställts en ram på 100 miljoner kronor. Egnsudviklingsrådet avgör vilka sökande som uppfyller villkoren för län eller statsgaranti för lån och gör framställning härom till handelsministeriet.

Under åren 1958—1962 har statligt finansieringsstöd utgått med 121 mil— joner kronor, som givit upphov till en total investering på 213 miljoner kronor. Antalet sysselsatta personer beräknas till följd härav ha ökat med 3 200.

Bidrag. Egnsudviklingsrådet kan ge bidrag för undersökningar och ut- arbetandet av planer och projekt som främjar näringslivet i ett område. För detta ändamål har senaste budgetår (1962/63) anslagits 5 miljoner kronor.

9.4.2 Stöd till vissa områden I vissa områden, stödområden, kan kommuner få lån upp till 75 procent för uppförande av industrifastighet till uthyrning eller försäljning. Om vid försäljning priset icke täcker det av staten och kommunen investerade ka- pitalet skall förlusten delas lika mellan dem. Samma lånevillkor gäller också för förvärv av industritomter. Lånen skall återbetalas inom 25 år. Det be- lopp, som kan användas till län i dessa fall, fastställes varje år. (Denna stödform infördes 1962 och har därför inte hunnit praktiseras i någon större omfattning.) Till stödområden räknas områden, som haft en jämfört med landet i öv- rigt svag industriell utveckling eller som drabbats av särskilda ekonomiska svårigheter. En närmare avgränsning av områdena kommer att ske efter behandlingi den förut omtalade nämnden.

9.4:3. Övriga åtgärder Egnsudviklingsrådet har medverkat vid upprättandet av en investerings- lånefond för Sönderjylland. Denna fond uppgår till 10 miljoner kronor, varav staten tillskjutit 8 miljoner kronor. Ur denna kan företag i området erhålla driftskrediter.

I vissa distrikt har på lokalt initiativ inrättats särskilda organ för att främja den industriella utvecklingen. Bland dem kan nämnas Sönderjyllands erhvervsråd och Vestjyllands udviklingsråd.

Kommunala myndigheter kan erbjuda bidrag i form av billig tomtmark och nedsatta avgifter för elkraft, vatten, gas etc., och kan vidare bevilja ned- sättning av den kommunala skatten för att attrahera industrier.

9.5 Finland

För att främja den ekonomiska utvecklingen pågår i Finand sedan början av 1950-talet en omfattande utrednings- och planeringsverksamhet. I vissa områden, framför allt i norra Finland, där sysselsättningsmöjligheterna är otillräckliga, har särskilda stödåtgärder vidtagits för att underlätta en ut- byggnad av industrin.

De forsknings- och planeringsåtgärder, vilka avser att främja produk— tionsutvecklingen i landet, sammanfattas under begreppet riksplanering. År 1956 inrättades ett särskilt organ, riksplaneringsbyrån, som handhar forsknings- och utredningsuppgifter, organiserar undersökningar och sam— manjämkar de delplaner, som upprättats inom olika ämbetsverk och in- stitutioner. Byrån avger utlåtanden till statsrådet och ministerierna. Den är underställd statsrådets kansli men bedriver sin verksamhet som själv- ständigt organ. För en period av två år tillsättes ett riksplaneringsråd, vil- ket som rådgivande organ skall handlägga riksplaneringsfrågor samt väg- leda byrån och främja dess verksamhet.

För utrednings- och planeringsverksamhet har riksplaneringsbyrån in- delat landet i 16 s. k. ekonomiska områden.

9.5.1 Statliga stödformer Skattelättnader. I en särskild lag stadgas att industriföretag i norra Fin- land, varmed avses Lapplands och Uleåborgs län, beviljas skattelättnader vid statlig inkomst- och förmögenhets- samt kommunalbeskattningen. Dessa skattelättnader innebär att ett inhemskt aktiebolag eller andelslag, som under åren 1958—1967 etablerar ett nytt företag i norra Finland, befrias från skatt på inkomst från detta industriföretag och den däri investerade förmögen- heten för det år anläggningen tages i bruk samt för de tre därpå följande åren. Om vidare ett inhemskt aktiebolag eller andelslag under åren 1958— 1967 utvidgar sitt i norra Finland belägna industriföretag eller förnyar dess maskinpark eller anläggningar så att produktionsförmågan eller produk- tionens förädlingsgrad väsentligt ökas, har det rätt att, utöver vanliga av- drag, från sin skattepliktiga inkomst draga en summa, som utgör tre pro- cent av de nya anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde. Detta avdrag får göras vid beskattningen för det år, under vilket de för utvidgningen eller förnyelsen anskaffade anläggningstillgångarna tages i bruk samt för de tre därpå följande åren. Lån. Handels- och industriministeriet beviljar s. k. småindustrilån, vilka man i främsta rummet sökt tilldela områden med sysselsättningssvårighe- ter. Under 1950-talet beviljades omkring 4000 småindustrilån till ett be— lopp av 3,5 mrd mark. Från de av riksdagen beviljade medlen för att trygga sysselsättningen har i någon mån understödslån tilldelats industriföretag i områden med bristande sysselsättningsmöjligheter.

Exportaugiftsnedsättning. Varor, som tillverkas i Lapplands län samt i vissa kommuner i Uleåborgs län erhåller nedsättning av förekommande exportavgifter med 50 procent.

9.6 Belgien

I Belgien har näringslivet alltsedan slutet av 1940-talet kännetecknats av svåra stagnationstendenser i vissa delar av landet. Den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen hänger samman med strukturförändringar inom näringslivet, bl. a. kolindustrins och textilindustrins sysselsättningsmässiga tillbakagång.

För att främja näringslivets utveckling och underlätta industrietable- ringar har de belgiska myndigheterna infört en rad statliga ekonomiska stödåtgärder. Syftet med den belgiska industripolitiken är 1) att stimulera näringslivet och bekämpa den strukturella arbetslösheten, 2) att främja rationaliseringen av företagen, 3) att anpassa produktionen med hänsyn till den gemensamma marknaden, 4) att stimulera till etablering av nya företag på orter där industrinedläg- gelse skett. Det statliga stödet för denna industripolitik gäller hela landet. I vissa områden i landet (utvecklingsområden) kan därutöver speciella stödåtgär- der vidtas.

9.6.l Stödområden (utvecklingsområden) De områden, som är berättigade till speciella stödåtgärder, kallas utveck- lingsområden. De är av två slag: dels industridistrikt som drabbats av in- dustrinedläggelser, dels utpräglade jordbruksområden, där mekanisering- en friställt arbetskraft. Utvecklingsområdena utses för en period av tre år på grundval av ett eller flera av följ ande kriterier: 1) varaktig arbetslöshet högre än genomsnittet för landet, 2) stora flyttningsförluster, 3) långa resor till arbetet, 4) strukturellt betingad nedgång i den befintliga industrin.

För närvarande finns 15 utvecklingsområden, belägna i skilda delar av landet. Utvecklingsområdenas omfattning är begränsad så att den samman- lagda folkmängden i dem icke får överstiga 15 procent av landets totala folkmängd.

9.6.2 De samhälleliga stödåtgärderna Skattelättnader. För industribyggnader i utvecklingsområdena, som upp- förts med statliga bidrag (eller som uppfyllt villkoren för att erhålla så- dant), befrias företagen från erläggande av fastighetsskatt under en pe- riod av fem år.

Vidare får 30 procent av värdet av kompletterande investeringar i indu- strimark, byggnader och utrustning dragas ifrån företagens nettovinst in- nan beskattning sker. Till dessa investeringar räknas nyetableringar. Vid vinst på försäljning av fasta tillgångar, utrustning eller aktier är endast en femtedel av vinsten föremål för beskattning om vinsten återinvesteras inom viss tid. Sker återinvesteringen i ett utvecklingsområde är hela vinsten skattefri.

I provinsen Liége befrias dessutom nyetablerade industrier, som erhållit statligt ekonomiskt stöd, under fem år från kommunal beskattning. I öv- rigt är lokala skattelättnader möjliga även om statliga bidrag ej utgått.

Direkta bidrag. Företag i utvecklingsområdena kan för anskaffande av industribyggnad beviljas ett statligt bidrag på upp till 20 procent av kost- naden (30 procent under en konjunkturnedgång). För andra investeringar utgår ett bidrag med högst 7,5 procent (10 procent under konjunkturned- gång). Det högsta sammanlagda beloppet till varje enskild industri har fast- ställt-s till en milj on Bfrs.

I en provins lämnar de provinsiella myndigheterna speciella bidrag till företag för anskaffande av tomtmark, fabriksfastigheter, maskiner och annan utrustning samt för undersökningar av avsättningsmöjligheterna.

Lån. Av staten räntesubventionerade lån beviljas genom halvofficiella eller av staten godkända kreditinstitut:

a) för uppförande eller utbyggnad av industrifastighet;

b) för ersättning av driftskapital, som förbrukats till liknande investe- ringar;

c) för investeringar, som ej ger direkt ekonomisk avkastning, t. ex. forsk- ning;

d) för större produktionsomställningar och modernisering av äldre indu- strier. Oberoende av läge i landet kan företag erhålla en räntenedsättning på högst två procent. För de särskilda utvecklingsområdena beviljas motsva- rande förmåner på upp till fyra procent. Under en konjunkturnedgång kan ytterligare nedsättningar medges. Enligt bestämmelserna skall man då kunna sänka låneräntan för de regionala krediterna ned till en procent.

Räntesubventioner kan beviljas för högst fem år. Undantagsvis kan stö- det sträckas ut att gälla åtta år.

Lånegarantier. Lånegarantier lämnas under samma förutsättningar som ovan, varvid krediten kan placeras antingen hos statliga låneorgan eller vid enskilda kreditinrättningar. I det sistnämnda fallet har man dock vissa begränsningar i fråga om garantibeloppets storlek.

Ramen för de sammanlagda statliga borgensåtagandena har fastställts till tolv miljarder Bfrs (omkring 1,3 miljarder kronor), varav 2 miljarder Bfrs avser utvecklingsområdena. Summan skall dock innefatta även de ga- rantier, som beviljats med stöd av tidigare lagstiftning.

Industrilokaler. En form av stödåtgärder som praktiseras i utvecklings- områdena är att det allmänna själv anskaffar tomtmark och industriloka- ler, som sedan hyrs ut eller överläts på gynnsamma villkor. Denna verk- samhet handhas av särskilda regionala organ. Statliga, provinsiella och kom- munala myndigheter kan ingå som delägare, men minst hälften av ande— larna skall innehas av den lokala myndigheten. Ekonomiministeriet kan också själv köpa eller uppföra industrihus.

9.7 Frankrike

I samband med återuppbyggnadsarbetet efter andra världskriget krävdes från många håll åtgärder med syfte att främja industrins utbyggnad i om- råden med svagt utvecklat näringsliv. Samtidigt ville man komma till rätta med de menliga följ derna av den starka ekonomiska och befolkningsmässiga koncentrationen till Parisområdet.

Utöver de åtgärder som vidtogs för att i allmänhet främja den ekono— miska utvecklingen i landet antogs under 1950-talet bl. a. bestämmelser om inrättandet av regionala utvecklingskommittéer och samarbetsråd samt be— fogenheter för regeringen att stimulera näringslivets utbyggnad i områden med svag ekonomisk utveckling och hög arbetslöshet.

9.7.1 Stödområden De områden, som kan bli föremål för särskilda stödåtgärder, karaktäriseras i huvudsak av undersysselsättning och jämförelsevis svag ekonomisk ut- veckling. Stödåtgärderna vidtages som regel i enlighet med regionala ut- vecklingsprogram. Dessa upprättas i samarbete mellan den statliga plane— ringskommissionen, som är ansvarig för den regionala ekonomiska plane— ringen, och lokala organ. Utvecklingsprogrammen granskas av en särskild kommitté, med bl.a. representanter för arbetsmarknadens parter, varefter de för att få publiceras måste godkännas av en av vissa ministrar sam- mansatt kommitté.

9.7.2 Stödåtgärder Lån. För att främja den ekonomiska utvecklingen i vissa områden kan statliga lån lämnas för anskaffande av industrimark och uppförande av industribyggnader samt till utrustning och rörelsekapital. Räntesubven- tioner kan förekomma (låneräntan skall ej överstiga en viss procent). Rän- tefoten överensstämmer dock i allmänhet med marknadsräntan. Företag som förväntar en jämförelsevis låg avkastning på investeringar, som finan- sieras genom lån från privata kreditinstitut, kan få statliga räntesubven- tioner. Stöd kan också förekomma i form av statliga kreditgarantier. Skattelättnader. Möjligheter föreligger för nyetablerade företag att få skattelättnader med upp till 50 procent av vad företagen normalt skulle

ha erlagt. Denna skattebefrielse medges av lokala myndigheter. Förmånliga avskrivningsvillkor föreligger på vissa slag av investeringar gj orda efter år 1950 — upp till 50 procent kan avskrivas på investeringar för forsknings- och utvecklingsändamål. I de särskilt angivna stödområdena med varaktig hög arbetslöshet, vilken antas kunna motverkas genom nyetableringar, kan företag därjämte i vissa fall befrias från erläggande av de skatter, som i Frankrike uttages vid förmögenhetstransaktioner.

Lokala skatter kan reduceras eller helt bortfalla. Bidrag. Företag, som flyttar sin verksamhet till något av stödområdena, kan erhålla statliga bidrag med upp till 20 procent av investeringskostna- derna. Bidragen kan gälla kostnader för uppförande av ny anläggning, nya maskiner, utvidgning eller ombyggnad av existerande anläggning samt flyttning av maskiner och annan utrustning.

Tillhandahållande av industrilokaler och tomtmark. Lokala myndigheter eller andra organ kan erhålla statligt stöd i form av lån och räntesubven— tioner för att anskaffa och iordningställa industritomter samt uppföra in- dustribyggnader för uthyrning eller försäljning.

9.7.3 Organ för främjande av näringslivets utveckling De organ, som har att främja näringslivets utveckling i skilda delar av landet, är av tre slag: statliga, enskilda samt en kombination av dessa båda. De statliga organen är dels de ministerier, som vart och ett på sitt om- råde söker främja den ekonomiska utvecklingen, dels vissa samordnande organ. Industri- och handelsministeriet utgör central myndighet för de statliga stödåtgärderna och svarar för låne— och bidragsverksamheten. De samordnande organen utgörs dels av en planeringskommission, dels av två kommittéer. Den ena av dessa är sammansatt av Vissa ministrar, den andra av representanter för arbetsmarknadens organisationer. Kommittéerna granskar de regionala utvecklingsprogrammen m.m.; ministerkommitténs godkännande är nödvändigt för publicering av planerna.

De tidigare nämnda utvecklingskommittéerna är enskilda organ, som tillkommit med syfte att sprida kännedom om problemen i olika landsdelar. Kommittéerna har ett gemensamt organ, som bl.a. sammanställer och publicerar uppgifter om företagna åtgärder och utvecklingen i de skilda områdena.

Vidare har tillkommit enskilda organ med uppgift att främja samarbete mellan företag i fråga om utvidgningar och moderniseringar. Därjämte exi- sterar sammanslutningar, som på grundval av eget kapital (minimum 250 miljoner francs) kan bistå, när det gäller finansiering av företag, Vilka har för avsikt att etablera sig i områden med hög arbetslöshet. I båda dessa fall beviljas tidigare nämnda skattelättnader.

De kombinerade enskilda och offentliga organen för främjande av den eko- nomiska utvecklingen utgöres i huvudsak av särskilda investeringsföretag

(lokala myndigheter kan äga högst 65 procent av aktiekapitalet). I vissa fall är investeringsföretagens uppgift att allmänt verka för en utbyggnad av näringslivet, i andra fall har de tillkommit med särskilt syfte, exempel- vis för anläggande av en väg. Vidare finns inrättat ett centralt investerings- företag för hela landet. Det har till uppgift att assistera lokala myndigheter samt investeringsföretag, när det gäller att ställa i ordning indus-tri- och bostadstomter, anlägga vägar m. m. Det centrala investeringsföretaget kan även anlitas i fråga om förbättringar på jordbrukets område. Aktiekapi- talet för detta organ är 100 miljoner francs, vilket tecknats av den franska elkraftsmyndigheten, statliga fonder, departement, enskilda företag, ban- ker, jordbruksorganisationer m. fl.

9.7.4 Begränsning av tillväxten i Parisområdet

För etablering och utvidgning av företag inom Paris med omnejd fordras regeringens godkännande, dels vid uppförande av industribyggnad med en golvyta överstigande 100 m2, eller utbyggnad av existerande byggnads golv- yta med 10 procent, dels om man kommer att sysselsätta mer än 50 personer, dels om en ledig industrilokal skall övertagas.

9.8 Väst-Tyskland

Det andra världskriget orsakade svåra skador i Väst-Tyskland, och genom landets delning drabbades den ekonomiska marknaden av svåra rubbning- ar. På vissa håll, särskilt i de östra delarna, var arbetslösheten stor. År 1950 tillsattes ett särskilt ministerutskott för att behandla stödåtgärder till de nödställda områdena. Detta utskott fördelar av förbundsrepubliken anslag- na medel för näringslivets främjande i stödområdena. Alla framlagda pro— jekt måste först ha godkänts av vederbörande delstat innan det underställs en slutlig prövning hos det federala ministerutskottet.

9.8.1 Stödområden Områden som kan ifrågakomma för stödåtgärder är: 1) gränsområden i öster (inom en 40 km bred zon vid östtyska gränsen), 2) rehabiliterings- områden, till Vilka räknas områden med speciellt hög arbetslöshet, svårt krigshärjade områden, samt områden med överskott av arbetskraft inom jordbruket, 3) centralorter inom landsbygdsområden med svagt utvecklat näringsliv. Vid utväljandet av dessa områden och centralorter används bl.a. följande kriterier: antal sysselsatta inom industrin per 1 000 invå— nare, vinterarbetslöshet, flyttningsrörelser, överskott av arbetskraft inom jordbruket.

Avgränsningen av stödområden enligt punkt 2) är föremål för översyn, och de kriterier som nämnts under punkt 3) kommer i fortsättningen att spela en betydande roll.

9.8.2 Stödformer-

Lån. I rehabiliteringsområdena och i centralorterna i landsbygdsområdena (enligt punkt 3 härovan) kan statliga lån erhållas till lägre ränta än mark— nadsräntan för nyetableringar och omlokaliseringar, förutsatt att syssel- sättningen därigenom ökar med minst ett arbetstillfälle per investerat be- lopp av 10000 DM. I rehabiliteringsområdena och i gränsområdena kan lån också erhållas till utbyggnad och modernisering av befintliga anlägg- ningar och i vissa fall till driftskapital, varvid dock räntan sättes högre än vid lån för nyetableringar. Lån kan Vidare utgå till allmänna åtgärder i de två sistnämnda stödområdena, såsom offentliga serviceanläggningar, kom- munala och provinsiella vägar, yrkesutbildning etc., i syfte att främja den industriella utvecklingen. Dessa lån är begränsade till allmännyttiga före- tag och institutioner av offentlig karaktär. Lån kan också lämnas till turist- näringen samt jord- och skogsbruk.

Bidrag. Centralorterna i landsbygdsområdena kan erhålla statsbidrag för iordningställande av industriområden. Bidraget kan utgå med upp till 50 procent av kostnaderna och därutöver lån till låg ränta för upp till 25 pro- cent av kostnaderna.

Fraktsubventioner och räntesubventioner kan utgå till företag i de såsom stödområden betecknade gränsområdena.

9.9 USA

I vissa delar av USA har under längre tid förelegat jämförelsevis stor ar- betslöshet och andra tecken på en ogynnsam utveckling av näringslivet. För att främja den ekonomiska utvecklingen i sådana områden har vissa delstater inrättat särskilda kreditinstitut och utvecklingsorgan. På det 10- kala planet finns i regel offentliga och enskilda organ (planeringskommit- téer eller utvecklingsråd), som söker förbättra betingelserna för näringsli- vet, ofta på grundval av särskilda utvecklingsprogram.

I syfte att samordna och effektivisera stödåtgärderna i områden med bristande sysselsättningsmöjligheter antogs år 1961 en lag om regional återutveckling. Ett särskilt organ, Area Redevelopment Administration, in- rättades. Lagens tillämpning ställer stora krav på det lokala initiativet. Då ett område betecknats som stödområde (återutvecklingsområde), ålig- ger det de lokala myndigheterna att göra upp en allmän ekonomisk utveck— lingsplan för området, vilken måste godkännas av den stat, i vilken området är beläget, samt underställas myndigheten för regional återutveckling (ARA). Upprättandet av en dylik plan utgör förutsättning för att en kommun skall kunna erhålla hjälp enligt lagen om regional återutveckling.

9.9.1 Stödområden

Områden som kan bli föremål för särskilda stödåtgärder kallas i USA för återutvecklingsområden. Till dessa räknas dels områden med betydande

varaktig arbetslöshet enligt i lagen angivna grunder, dels områden som med hänsyn till andra kriterier visar undersysselsättning, låg inkomstnivå etc. Återutvecklingsområdena utses av den statliga myndigheten för regional återutveckling (ABA).

9.9.2 Federala stödåtgärder Lån till företag. En lånefond på 200 miljoner dollar har inrättats för lån till industriella och kommersiella projekt i återutvecklingsområdena. Lä- nen beviljas av ARA och avser finansiering av köp eller exploatering av mark, uppförande eller övertagande av byggnader och i vissa fall anskaf- fande av maskiner och utrustning. Lånen avser icke driftskapital och får icke beviljas för omlokaliseringar av företag. Lagen förutsätter att både allmänna och privata intressen skall stå bakom varje projekt. Den federala andelen av finansieringen får icke överstiga 65 procent. Rimlig säkerhet för att lånen återbetalas måste föreligga, och lån beviljas icke om sådana kan erhållas på rimliga villkor från privata eller federala kreditinstitut. Som villkor för lån gäller också att stödområdet har ett av ARA godkänt utvecklingsprogram och att det projekt för vilket lån begärs står i överens- stämmelse med programmet. Län och bidrag till kommuner. För att förbättra de kommunala anlägg- ningarna i återutvecklingsområdena i syfte att underlätta företags lokalise- ring och utvidgning finns ett anslag på 100 miljoner dollar för lån och 75 miljoner dollar för bidrag. Medlen skall användas till förvärv och iordning- ställande av mark för kommunala anläggningar samt uppförande eller för- ändring av sådana. Lånevillkoren är lika de som gäller för företag. Övriga stödåtgärder. ARA utövar teknisk och ekonomisk rådgivning och kan också bevilja anslag (sammanlagt 4,5 miljoner dollar per år) till kon- sulterande firmor, forskningsorganisationer, universitet etc. för utredningar om behovet av och förutsättningarna för en utbyggnad av näringslivet i vissa områden liksom undersökningar av vissa förslag och projekt.

Särskilt bidrag kan utgå för yrkesutbildning i återutvecklingsområdena, och arbetslösa som undergår yrkesutbildning eller omskolning kan beviljas traktamente under högst 16 veckor. För detta ändamål har anslagits tio miljoner dollar.

9.10 Sammanfattning I praktiskt taget alla västeuropeiska länder liksom i USA har statliga åt- gärder vidtagits för att stimulera den ekonomiska utvecklingen i områden, där förhållandena inom det bestående näringslivet medför svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande sysselsättnings- och inkomstnivå.

I Storbritannien och Frankrike finns vid sidan härav en statlig reglering av industrins lokalisering i syfte att begränsa utbyggnadstakten i storstads- regionerna.

Urvalet av områden som kan komma i fråga för särskilda stödåtgärder

har skett efter olika grunder. Ett i flertalet länder använt kriterium är kon- staterad eller befarad hög arbetslöshet som icke är av tillfällig natur. Som komplement härtill ingår i några länder områden med betydande netto- utflyttning. I vissa länder har lokaliseringspolitiska insatser ansetts moti- verade i regioner med svagt utvecklat näringsliv och undersysselsättning eller i delar av landet där jord- och skogsbruk dominerar och inkomstläget är lågt.

De medel som används för att stödja näringslivets utveckling i de 5. k. stöd- eller utvecklingsområdena är av principiellt två skilda slag. Det ena innebär att staten antingen genom särskilda lån och bidrag till kommuner och i vissa fall enskilda företag eller genom direkta investeringar medverkar till en utbyggnad av allmän service för att förbättra de allmänna betingel- serna för näringslivet. Det andra är direkt stöd till företag i samband med etablering, inflyttning eller utbyggnad av industriell och i vissa länder även annan enskild näringsverksamhet. I flera länder används bägge dessa me- del, även om deras inbördes vikt kan variera. I så gott som samtliga länder lämnas statliga lån och lånegarantier med gynnsamma amorteringsvillkor och på vissa håll även till låg ränta för att underlätta företagens finansie- ring av erforderliga investeringar. Därutöver har företagen i stödområdena i vissa länder möjligheter att erhålla investeringsbidrag och särskilda skat- telättnader, varigenom kostnaderna för investeringar i byggnader och annan utrustning kan reduceras. Nyetableringar och utbyggnader av företag un- derlättas vidare i exempelvis Storbritannien och Belgien genom att staten uppför byggnader, som sedan uthyrs eller försäljs på gynnsamma villkor.

I föregående kapitel lämnades en redogörelse för lokaliseringsverksamhe- tens nuvarande utformning i vårt land. Vid en jämförelse kan konstateras att de åtgärder, som i de av kommittén studerade länderna vidtagits för att på- verka näringslivets lokalisering, är mera omfattande och differentierade än i Sverige.

KAPITEL 10

Målsättning och riktlinjer för den framtida lokaliseringspolitiken

10.1 Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik

Den föregående lokaliseringsutredningen (SOU 1951: 6) diskuterade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska skäl, som kunde motivera att samhället bedrev aktiv lokaliseringspolitik.

Från ekonomisk synpunkt anfördes sammanfattningsvis följande skäl för samhällsinflytande över lokaliseringen:

Den företagsekonomiskt riktiga lokaliseringen av ett företag sammanfaller icke alltid med den nationalekonomiskt riktiga. Avvikelser kunna bero på att de kost- nader för en produktion, som falla på samhället och som icke ingå i företagens kalkyler, kunna lokalt variera på annat sätt än företagens kostnader. Dessa sam- hällets kostnader äro främst investeringskostnader för allmänna anläggningar. Avvikelser från den nationalekonomiskt riktiga lokaliseringen kunna uppstå genom att företagens val av produktionsort icke leder till ett maximalt utnyttjan- de av samhällets arbetskraftsresurser. Ett lokaliseringsaltemativ, som medför lägsta sammanlagda kostnader för de individuella produktionsföretagen men kvarstående arbetslöshet på vissa platser, kan nationalekonomiskt vara mindre fördelaktigt än en annan lokalisering av företagen, som möjliggör full sysselsätt- ning på alla platser.

De sociala lskäl, som enligt utredningen utgjorde motiv för en samhällelig lokaliseringspolitik, var bl. a. önskvärdheten att utjämna den disproportion mellan män och kvinnor, som till följd av näringslivets ensidighet förelåg på vissa orter. Vidare hade till följd av befolkningsrörelsen en ogynnsam åldersstruktur uppstått i områden med flyttningsförluster, vilket medförde ofördelaktiga verkningar från kommunalekonomisk och psykologisk syn- punkt. Vidare anförde utredningen:

De befolkningsomflyttningar, som under de närmaste årtiondena kunna väntas, kunna komma att innebära dels en fortsatt folkminskning på landsbygden, dels en utflyttning från de landsdelar som nu ha en relativt stor befolkning inom jord- och skogsbruk. Starka skäl tala dessutom för att det expanderande näringslivet i ökad utsträckning kan komma att koncentreras till de största städerna. En sådan omflyttning skulle öka svårigheterna att ge landsbygdens och de små tätorternas befolkning en kollektiv service, som vore likvärdig med befolkningens i de större tätorterna. Lokaliseringspolitiska åtgärder, som motverkade eller bröte denna utveckling och som medförde en ökad decentralisering av stadsnäringarna i mer

eller mindre direkt anknytning till olika jordbruks- och skogsbruksområden, skulle däremot öka möjligheterna att åstadkomma en standardutjämning. Förut- sättningarna att i ökad utsträckning decentralisera produktionsenheterna inom industri och hantverk till jordbruksbygder äro emellertid begränsade. Lokalise— ringsfrågan kommer därför väsentligen att gälla vilka tätorter, som i framtiden skola öka eller eventuellt minska sin folkmängd. Lösningarna av detta problem måste varieras efter förutsättningarna inom varje region och inom varje bygd. För lokaliseringspolitiken blir uppgiften närmast att söka jämka lokaliseringen av de rörliga enheterna inom näringslivet så att det blir möjligt att samordna be- byggelsegrupper inom större områden den glesa jordbruksbebyggelsen med smärre handels- och industriorter samt dessa med medelstora och större städer till »harmoniska» regioner.

Kommittén anser sig kunna i allt väsentligt instämma i vad som här cite— rats. Det har emellertid synts angeläget att något mera ingående precisera och konkretisera de frågeställningar, som redovisades av föregående utred- ning. Kommittén har därför sökt att belysa de regionala variationerna i fråga om industrins lokaliseringsförutsättningar med hänsyn till i första hand transport- och arbetskraftskostnader samt företagens behov av kon- takter med råvaruleverantörer och marknader. Vidare har ett försök gjorts att klarlägga de samhälleliga önskemålen beträffande näringslivets och be- folkningens fördelning på olika områden och på tätorter av skilda slag, dels från samhällsekonomi—ska, dels från sociala synpunkter. Härigenom har en bättre grund skapats för överväganden om lokaliseringsverksamhetens in- riktning.

Det beslut som riksdagen fattade år 1952 i lokaliseringsfrågan, och de allmänna riktlinjer för de lokaliseringspolitiska strävandena, som stats- makterna vid detta och vid andra tillfällen gett uttryck åt, har refererats i inledningen till föreliggande betänkande. Dessa riktlinjer har sedan legat till grund för den hittillsvarande lokaliseringsverksamheten.

De motiv, som kan åberopas för en av samhället bedriven lokaliserings- politik, har enligt kommitténs mening accentuerats av utvecklingen under de senaste åren.

I kapitlen 1—4 har redovisats vissa förändringar i befolkningens och nå- ringslivets sammansättning och lokalisering under det sistförflutna årtion- det liksom vissa bedömningar av den framtida utvecklingen. Av dessa upp- gifter framgår att omflyttningen av befolkningen från glesbygd till tätorter fortsatt i alla delar av landet. Regioner med stark och svag ökning av tät- ortsfolkmängden är tämligen jämnt fördelade över landet. Storstädernas relativa ökning har endast obetydligt avvikit från genomsnittet för tätorter- na. Den rena glesbygden men också ett stort antal av de minsta tätorterna har fått vidkännas folkminskning, och i vissa trakter har utvecklingen gått så långt, att man kan tala om avfolkning av glesbygden. Ingen av B-regio- nerna har dock haft mer än 15 procents folkminskning mellan 1950 och 1960 och endast åtta B-regioner har haft en minskning mellan 10 och 15 procent. Beträffande den i glesbygden kvarboende befolkningen bör det i

detta sammanhang erinras om att, som närmare redovisats i kapitel 3, tids- avståndet till tätorterna minskat genom förbättrade vägar och bilismens starka tillväxt.

Jämsides med denna utveckling har också en förskjutning av befolk— ningen skett mellan olika landsdelar, så att Mälarlänen, främst Stockholms län, samt Göteborgs och Bohus län ökat sin andel av rikets folkmängd, medan länen i östra Götaland och Norrland (utom Norrbottens län) samt Skaraborgs och Värmlands län minskat sin andel.

Bakom denna befolkningsomflyttning ligger den :strukturomvandling av näringslivet, som ägt rum och som alltjämt pågår. Mekaniseringen av jord— och skogsbruket har minskat behovet av arbetskraft inom de traditionella glesbygdsnäringarna. Samtidigt har antalet sysselsatta inom stadsnäringar- na fortgående ökat. De nya årskullar, som uppnått arbetsför ålder, har fått allt svårare att finna arbete utanför tätorterna, och följden har blivit att en betydande flyttning skett av arbetskraft från glesbygd till tätorterna. I vissa regioner har tätorterna icke kunnat suga till sig hela denna flyttnings— ström, utan en stor del av denna har sökt sig till andra delar av landet.

Utflyttningen från glesbygden har lett till att åldersfördelningen där bli- vit ofördelaktig på så sätt, att andelen äldre och på vissa håll i Norrland även andelen barn och ungdom i skolåldern är relativt hög i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder. Skatteunderlaget blir härigenom svagt, och för kommunerna i dessa glesbygdsområden kommer budgeten att bli oproportionerligt hårt belastad med utgifter för åldringsvård samt för ut- bildning av ungdom, vilken efter avslutad utbildning till stor del tvingas lämna bygden.

Trots utflyttningen uppvisar regionerna i vissa delar av Norrland och västra Svealand en betydande arbetslöshet även bland yngre och fullt arbets- föra arbetssökande. Många personer har på grund av lokal bundenhet icke kunnat eller velat flytta, fastän de ej haft full sysselsättning på hemorten. För denna arbetskraft har beredskapsarbeten i betydande omfattning anordnats.

Såväl de befolkningsprognoser, vilka grundats på studier av arbetskrafts— förhållanden m. m., som övrigt tillgängligt material tyder på att befolk- ningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större regioner kan väntas fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de senaste decennierna, om inga åtgärder vidtas för att påverka denna utveckling. I vissa avseenden synes en acceleration av omflyttningstakten ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd beräknas kvarstå eller upp- kommai delar av sydöstra Sverige men framför allt i Norrland. Folkökningen i östra Mellansverige, Göteborgsområdet samt sydvästra Sverige kan väntas fortgå. Samtidigt visar en framskrivning av befolkningen på en jämförelse— vis stor naturlig ökning i de arbetsföra åldrarna i vissa regioner, som nu redovisar en relativt hög arbetslöshet.

Jämsides med att det i vissa regioner råder arbetslöshet och undersyssel-

sättning föreligger framför allt i storstadsområdena men även i andra expin- siva regioner en betydande brist på arbetskraft och bostäder. Bägge dessa förhållanden outnyttjade arbetskraftstillgångar i vissa områden vid si- dan av outnyttjad kapacitet hos företagen på grund av arbetskraftsbrist i andra —- medför betydande samhällsekonomiska förluster. Denna brist söker statsmakterna avhjälpa genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, som främst syftar till att flytta arbetskraften till arbetstillfällena. Sysselsätt- ningsproblemen har emellertid hittills icke och synes icke heller i fram- tiden kunna lösas enbart genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det må i detta sammanhang erinras om att arbetsmarknadspolitikens utformning är under särskild utredning.

På många håll i landet föreligger en från sociala synpunkter otillfreds- ställande proportion mellan män och kvinnor. I glesbygden föreligger ett markant kvinnounderskott. Möjligheterna att åstadkomma en förändring härutinnan genom att skapa nya sysselsättningstillfällen i glesbygden för kvinnor torde vara starkt begränsade. Det finns dock även åtskilliga tät- orter, främst ensidiga industriorter, där könsfördelningen är mycket ojämn. På dessa orter kan lokaliseringspolitiska åtgärder, som åstadkommer ett mera differentierat näringsliv och ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, bidra till en bättre balans mellan antalet män och kvinnor. Här- igenom motverkas utflyttning och i stället gynnas inflyttning av kvinnor. En sådan utveckling kan också på sikt bidraga till att underlätta rekryte- ringsmöjligheterna vid de industrier, som i huvudsak sysselsätter manlig arbetskraft.

Av redogörelsen i kapitel 3 framgår att yrkesverksamhetsgraden inom den kvinnliga tätortsbefolkningen på vissa håll är låg. En betydande reserv av arbetskraft, främst bestående av gifta kvinnor, föreligger inom ett stort antal tätorter. Ett tillvaratagande av denna arbetskraftsreserv medför ett tillskott till produktionen, som i princip skulle kunna uttryckas som en sam- hällsekonomisk pluspost.

Orter och regioner med ett ensidigt näringsliv har från flera synpunkter behov av ett tillskott av kompletterande produktion och sysselsättning. En- sidigheten medför att de ekonomiska och sociala konsekvenserna av väx- lingar i konjunkturerna för den dominerande näringsgrenen blir mera känn- bar än om näringslivet i regionen var mångsidigt. Detsamma gäller vid strukturförändringar. Ett nedläggande av ett från sysselsättningssynpunkt dominerande företag kan få svåra följder för en hel bygd.

Ensidigheten medför också synnerligen begränsade möjligheter vid vad av yrke och arbetsplats. Arbetskraftens skiftande anlag och förmåga kan inte tillvaratas på lämpligt sätt. Ej heller kan sysselsättning beredas alla kategorier av arbetskraft, som kan finnas på en ort, och som skulle kunna göra en produktiv insats om lämpligt arbete kunde erbjudas.

På grundval av en omfattande lokaliseringsplanering, vars innebörd komi-

mittén redovisar i ett senare avsnitt, bör sådana lokaliseringsåtgärder vid- tas som medverkar till att orter, vilka har förutsättningar härför, får ett differentierat näringsliv.

En utflyttning av arbetskraft från en region till följd av otillräckliga sysselsättningsmöjligheter kan, som ovan anförts, leda till folkminskning. Med detta minskande befolkningsunderlag följer även risk för en försämrad serviceutrustning. Då företagarna vid val av lokaliseringsplats fäster av- seende vid serviceutrustningen, medför en av folkminskningen betingad försämring av den allmänna servicen att lokaliseringsförutsättningarna be— gränsas, vilket ytterligare påverkar sysselsättningen i ogynnsam riktning.

Den samhälleliga investeringen i serviceanläggningar påverkar förutsätt— ningarna för en spridning av näringslivets företagsenheter. Näringslivet är beroende av ett väl utbyggt samhälleligt servicesystem. Tillgången på in- vesteringsmedel är emellertid för knapp för att alla behov skall kunna till— godoses. Lokaliseringsplaneringen kommer därför att vid avvägningen mellan olika behov spela en central roll.

Som framgår av kapitlen 3 och 6 kännetecknas läget i storstadsområdena och vissa andra expansiva områden för närvarande av bl. a. en utpräglad arbetskraftsbrist och bostadsbrist vilket kan leda till sänkt produktion och produktivitet samt höjd kostnadsnivå för näringslivet. I och med att sam- hällsutbyggnaden icke sker i erforderlig takt kan företags- och samhälls- ekonomiska förluster även uppstå till följd av trängsel, väntan och för— seningar. Vidare kan också vissa negativa verkningar i fråga om miljö och trivsel framträda. Kommittén finner dessa problem utgöra ett starkt argu— ment för en lokaliseringspolitik, som motverkar de faktorer som ger upp- hov till den höga efterfrågan på arbetskraft i dessa områden och stimulerar utvecklingen i andra delar av landet där betingelserna är gynnsamma.

Frågan om storstadskoncentrationens fördelar och nackdelar på lång sikt är enligt kommitténs mening så komplicerad att den bör bli föremål för mera ingående utredningar och överväganden, än vad som hittills skett.

Som framgår av kapitel 2 skedde under 1950-talet en utflyttning av indu— striföretag från storstadsområdena, framför allt Stockholmsområdet. Ut- flyttningen av företag och filialutläggningar torde komma att fortsätta, främst med hänsyn till att de omständigheter som påverkat den hittills- varande utflyttningen Väntas bestå. Det är därför önskvärt att samhället underlättar en sådan omflyttning och medverkar till att omlokalisering sker på ett sådant sätt att största möjliga sociala och ekonomiska effekt ernås.

Utvecklingen under 1950—talet visar att en betydande industriell expan- sion, främst till följd av omlokalisering. skett i en del områden, där indu- strin tidigare varit relativt svagt företrädd. Av redogörelsen i kapitel 5 och bilaga I framgår att betydande delar av industrin ur transportkostnadssyn— punkt kan betecknas som rörlig. Det bör därför finnas betydande möjlig-

heter för samhället att genom olika positiva åtgärder medverka till en loka- lisering av produktionsenheterna som tillgodoser såväl de företagsekono- miska synpunkterna som de samhälleliga ekonomiska och sociala önske- målen.

Enligt den redogörelse, som i kapitel 7 lämnats av representanter för total- försvaret, har den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna, som skett under efterkrigstiden, från försvarssynpunkt inne— burit en mycket ogynnsam utveckling. Svårigheterna att vid krig hindra förluster och förstörelse tilltar med orternas storlek. De större städerna och särskilt storstäderna torde sålunda i ett framtida krig komma att utgöra landets mest utsatta och riskfyllda områden. Från försvarssynpunkt är det därför önskvärt att en större spridning av den industriella verksamheten inom landet i dess helhet kan åstadkommas. Vidare har försvarsrepresen- tanterna framhållit att lokaliseringspolitiska åtgärder, som kan leda till minskad utflyttning från Norrland, är ytterst angelägna.

Behovet av och motiven för att samhället bör bedriva en aktiv lokalise- ringspolitik vill kommittén sammanfatta på följande sätt.

En utveckling utan någon medverkan från samhällets sida vid närings- livets lokalisering kan medföra 1. att alla arbetskrafts- och naturtillgångar icke blir rationellt utnyttjade; 2. att en sådan uttunning av befolkningen kan uppstå inom vissa områden

att samhällelig service icke kan upprätthållas i en omfattning som är rimlig eller som endast kan bestå till priset av ökade kostnader för den enskilde och samhället; . att utbyggnaden av kollektiva anordningar i storstadsområdena släpar efter till följd av den starka koncentrationen av befolkningen till dessa områden; . att rikets försvar försvåras vid en fortsatt stark koncentration av verk-

samhet till storstadsområdena. Den hittills bedrivna lokaliseringsverksamheten har visat sig vara otill- räcklig i fråga om medel och organisation. Försök att med lokaliseringspoli- tiska åtgärder på bred front stimulera näringslivet i en region har sålun- da ej förekommit. I flertalet västeuropeiska länder har däremot, som när- mare belysts i kapitel 9, statliga åtgärder vidtagits i syfte att dels stimulera utvecklingen i s. k. utvecklings- eller stödområden, dvs. landsdelar, där näringslivet stagnerat eller gått tillbaka, dels förmå industrier att flytta från områden som kännetecknas av överexpansion. I Storbritannien har exempelvis sedan länge båda dessa slag av åtgärder prövats för att råda bot på strukturarbetslösheten inom kol- och stålområden, där rationaliseringar av olika slag successivt minskat behovet av arbetskraft, men också för att hejda den alltför kraftiga inflyttningen till storstadsområdena. I Nederlän— derna, som också har överbefolkningsproblem att bemästra, har man till skillnad från Storbritannien inte genom restriktioner sökt motverka befolk-

ningskoncentrationen, men de knappa marktillgångarna i hamnstäderna har i första hand reserverats för den tunga industrin, samtidigt som den lätta industrin stimulerats att överflytta sin verksamhet till glesare be- byggda områden. I Norge har de statliga åtgärderna sedan början av 1950— talet inriktats på en utbyggnad av det svagt utvecklade näringslivet i norr, men numera finns möjligheter att erhålla lån från en statlig fond inom alla delar av landet, där behov av en komplettering av näringslivet föreligger men befintliga finansieringsmöjligheter är otillräckliga.

10.2 Lokaliseringspolitisk målsättning

Den lokaliseringspolitik som kommittén förordar kan sammanfattnings- vis sägas ha tre syften:

1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på sådant sätt, att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften beredes full sysselsättning.

. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som i görligaste mån ger män- niskorna oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift —— en likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.

3. Att lokalisera näringslivet så att rikets försvar underlättas. Det ankommer på de myndigheter, som enligt kommitténs förslag (kapitel 12) skall svara för samhällets lokaliseringspolitik, att så långt möjligt förena dessa ståndpunkter. Det ligger i sakens natur, att man inte kan ange en målsättning för lokaliseringspolitiken, som är så preciserad att den direkt kan utnyttjas för lösningen av enskilda lokaliseringsproblem. Lokalise- ringsfrågorna är i regel alltför komplicerade och omfattande, för att detta skall kunna ske. Härtill kommer våra bristande kunskaper i samhällseko- nomiska och sociologiska frågor. Vissa allmänna principer kan emellertid redovisas. Ett förverkligande av kravet på full sysselsättning så att alla människor oavsett ålder, kön och bostadsort, som vill och kan ta förvärvsarbete, kan få tillfälle härtill, förutsätter att jämte arbetsmarknadspolitiska även loka- liseringspolitiska åtgärder vidtas. Om näringslivet skall få den mest ändamålsenliga lokaliseringen och alla produktionsfaktorer skall utnyttjas på effektivaste sätt, kan det icke bara bli fråga om att arbetskraften skall anpassa sig till företagen, utan företagen får i större utsträckning än hittills söka sig till arbetskraften. Utbyggnad av industriell verksamhet kräver ofta investeringar i bostäder och olika slag av samhälleliga serviceanordningar. I en ort där arbetskraften är fullt utnyttjad och personalbehovet huvudsakligen måste tillgodoses ge— nom inflyttning från andra platser kan dessa bli av betydande omfattning. Enligt den undersökning som verkställts om den industriella utbyggnaden

i Oxelösund (se bilaga II) upgick de samhälleliga investeringskostnaderna inklusive bostäder till 50 000 kronor per industn'anställd. Som jämförelse kan nämnas att enligt en annan utredning kapitalutrustningen inom indu- strin per sysselsatt i genomsnitt för olika branscher kan beräknas utgöra 60 000 kronor. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan från samhällseko- nomisk synpunkt bör sålunda även beaktas de kostnader i samband med etableringen som faller utanför företaget. Även med hänsyn till att de totala investeringsresurserna är begränsade, kommer denna fråga att bli av be— tydelse.

Sker lokalisering av ett företag till en plats med lokal tillgång på arbets- kraft och tillräcklig service, blir samhällets kostnader till följd av etable- ringen väsentligt mindre ån om lokalisering sker till en ort med brist på arbetskraft och samhällelig service, samtidigt som de investeringar som redan gjorts blir bättre utnyttjade än om arbetskraften söker sig bort från orten.

Frågan kan aktualiseras för de områden av landet där fortsatt utflytt- ning medför, att underlaget för tätorternas serviceutrustning hotar att bli för knappt. Det finns då anledning för samhället att medverka till att före- tag etableras till dylika områden.

En arbetslöshet, som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet, innebär en belastning inte blott för de enskilda människorna och för det berörda området utan för hela landet på grund av det produktionsbortfall, som därigenom uppstår.

De medel som i huvudsak används för att komma till rätta med arbetslös— het är dels rörlighetsstimulerande åtgärder i syfte att främja arbetskraftens flyttning till områden med arbetskraftsbrist samt omskolning och annan utbildning för att underlätta nyanställning med eller utan flyttning, dels sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten, utläggning av industribeställning och i vissa fall lokalisering av nya företag. Huruvida rörlighetsfrämjande eller lokaliseringspolitiska åtgärder skall användas för att lösa sysselsättningsproblem i en region måste ses ur ett vidare perspek- tiv än att enbart komma till rätta med en lokal arbetslöshet. Lokaliserings- politiska åtgärder kan ej sällan vara att föredra för att effektivt utnyttja tillgängliga arbetskraftsre-surser. En folkminskning kan medföra att befint— lig servicekapacitet blir underutnyttjad och att upprätthållande av socialt önskvärd service blir mycket dyrbar. Ofta kan arbetskraften visa sig vara mycket trögrörlig. Olika hinder av personlig och ekonomisk art föreligger för en omflyttning till en annan ort. De arbetslösa och den ofullständigt utnyttjade arbetskraften kan vara så hårt hunden, att någon flyttning ej kommer till stånd trots en tämligen generös flyttningshjälp. Beredskaps— arbetena tenderar i sin tur att kräva allt större och större kapitalinsats i för— hållande till sin sysselsättningseffekt. Särskilda åtgärder kan då vara moti— verade för att söka få till stånd en expansion av näringslivet i regioner med

hög arbetslöshet, även om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångsperiod blir högre, än om företagen förlades till andra orter. Skälet härför är att samhället ändock måste ikläda sig kostnader för de arbetslösas sysselsättning och försörjning, och lokaliseringsåtgärderna kan då på längre sikt vara en effektiv och varaktig lösning av sysselsättnings- problemet.

10.3 Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik

Som redan påpekats är tyngdpunkten för den ekonomiska expansionen förlagd till tätorterna. Orsaken härtill är att bäraren av den ekonomiska expansionen, industrin, i hög grad är beroende av den miljö och de tjänster, som erbjuds i tätorterna. De anställda inom industrin kräver bekväm till- gång till ett visst minimum av kommersiell och social service i form av affärer, skolor, sjukhus, osv. för sig och sina familjer. Företagarna kräver också tillgång till sådan service, som har betydelse för själva produktionen. Man har all anledning att anta, att dessa minimikrav kommer att öka i takt med den ekonomiska utvecklingen, och därför kan man också räkna med att de framtida lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl ut- rustade tätorter av ganska betydande storlek. Industrin är alltså för "sin fortsatta expansion i behov av ett nät av välutvecklade tätorter.

Men det är inte bara industrin och dess anställda, som är beroende av detta nät av tätorter, utan samhället och befolkningen överhuvudtaget. Även de människor, som får sin utkomst i typiska glesbygdsnäringar, blir med stigande standard alltmer beroende av tätorternas service. För att denna service skall fungera på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt är den beroende av ett visst minimiunderlag. Beroendesambandet glesbygd—tät- orter av olika storlek är betydande; glesbygden är för sin service beroende av tätorterna, medan en avsevärd del av dessa orters befolkningsunderlag finns i glesbygden. Många av dem som är verksamma i tätorterna bor i an— gränsande glesbygd och många har därifrån flyttat till tätorten. Mot denna bakgrund kan göras en indelning i regioner, vilka framstår som funktionella enheter, sammansatta av de två bebyggelsekomponenterna glesbygd och tät- ort. Lokaliseringspolitikens uppgift blir att stödja de tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen i glesbygden.

Lokaliseringsverksamheten har hittills bedrivits efter dessa riktlinjer. Som tidigare redovisats har arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap av lokali— seringsorgan företagit en tätortsklassificering och regionindelning av riket. Denna bör ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Vid utformningen av den aktiva lokaliseringspolitiken måste man utgå dels från befolkningens och näringslivets beroende av väl utvecklade tät- orter, dels också från de enskildas önskemål om en rimlig valfrihet beträf— fande bosättningen. En nyanserad utveckling av såväl glesbygd som tätorter

grundad på de ekonomiska faktorernas samspel och mänskliga trivselsyn- punkter måste få gälla som en allmän riktlinje för den framtida lokalise- ringspolitiken.

Utgångspunkterna för fastställande av en mera preciserad målsättning för lokaliseringsverksamheten är inte desamma i alla delar av landet utan varierar starkt beroende på näringslivets grad av utveckling och allmänna inriktning inom olika områden.

Den centrala frågan för de expansiva områdena, främst storstadsområ- dena, blir hur viktiga samhällsplaneringsfrågor skall kunna lösas. Möjlig— heterna härför bör öka om expansionstakten kan dämpas genom att lokali- seringen underlättas i andra områden.

I de delar av landet där en expansion av näringslivet är angelägen kan lokalisering och utbyggnad av företag stimuleras genom allmänna åtgärder som förbättrar produktionsbetingelserna. Utformningen av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen blir sålunda av stor betydel- se för näringslivets lokalisering.

För att regionerna skall kunna få en ekonomiskt gynnsam utveckling krävs att deras resurser i form av naturtillgångar och arbetskraft tillvaratas på ett rationellt sätt samt att behovet av bostäder samt kommersiell och samhällelig service tillgodoses. Det är kommitténs uppfattning, att detta måste ske genom samhällelig medverkan. Härför fordras en lokaliserings- planering som skall vara vägledande vid rådgivning i samband med utbygg- nad av enskild och samhällelig service. Det är angeläget att denna plane- ringsverksamhet utövas inom ramen för en fast organisation. Med hänsyn till de varierande förutsättningarna och motiven för verksamheten i olika delar av landet bör organisationen byggas upp av regionala enheter samt med en central organisation på riksplanet. Organisationens uppgift skulle kort uttryckt vara att på olika plan leda lokaliseringsverksamheten i dess olika aspekter och följa lokaliseringsfrågans utveckling samt i olika sam- manhang bevaka att lokaliseringssynpunkterna beaktas. Lokaliseringsverk- samhetens organisation behandlas i kapitel 12. De åtgärder, som samhället hör vidta, måste få en betydande omfattning för att någon positiv effekt skall kunna erhållas.

Det är också väsentligt att lokaliseringspolitiken i sysselsättningssvaga områden medverkar till att industrier med stor spridningseffekt etableras, dvs. industrier som delvis baserar sitt tillverkningsprogram på underleve- rantörer. Sådana industrier kan också i större utsträckning än enbart rå- varuproducerande basindustrier till stor del inriktade på export _ väntas ge upphov till en för fortsatt industriellt utvecklingsarbete gynnsam miljö. För att främja utveckling av sysselsättningssvaga områdens närings- liv är det inte tillräckligt med smärre punktinsatser eller insatser enbart för att förädla naturtillgångarna till exportråvaror, utan det krävs kraft- fulla åtgärder för att stimulera näringslivet som helhet på de orter det här gäller.

Vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringslivets utveckling, torde det vara ofrånkomligt att en betydande del av glesbygden och även de mindre tätorterna successivt kommer att avfolkas. Detta skulle kunna leda till avsevärda svårigheter för den befolkning, som under övergångs- tiden kommer att stanna kvar i de berörda områdena. Det måste emellertid betraktas som en självklar uppgift för samhället att även här gripa in och med andra medel än lokaliseringspolitik medverka till en rimlig standard för denna befolkning. Som ett exempel må anföras att den arbetskraft, som friställes genom den pågående, nödvändiga rationaliseringsverksamheten i skogsbygderna och av olika anledningar inte kan överföras till andra yrken, i avsevärd omfattning torde kunna sysselsättas med skogliga förbättrings- arbeten. Genom den naturliga avgången bland dem som erhåller sådan sysselsättning, skulle dessa arbeten successivt kunna avvecklas efter 8 a 10 år.

Denna tankegång förutsätter att lämpliga arbetsprojekt i första hand förbehålles den utrationaliserade arbetskraften. Behovet av skogsbilvägar och andra vägar är stort, och en förstärkning av vägsystemet skapar arbets- tillfällen samtidigt som skogsbrukets vägfrågor får en snabbare lösning. Härtill kan fogas röjningar och andra skogsvårdsarheten m. ni. som kan skapa arbetstillfällen och påskynda det skogliga restaureringsarbetet.

De medel som enligt kommitténs mening skall användas i den samhälle- liga lokaliseringsverksamheten kan i korthet sammanfattas i följande punkter:

1. Förbättrad och utvidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

2. En utvidgad, fastare organiserad och bättre utrustad lokaliserings- planering.

3. Företagsstöd i lokaliseringsfrämjande syfte.

De i punkt 1. och 2. föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en effek- tivisering och förstärkning av den lokaliseringsverksamhet, som för när- varande bedrivs. Särskilda åtgärder bör därutöver vidtas för att främja nä— ringslivets utveckling i vissa områden med i det föregående angiven allmän målsättning.

Hur dessa områden skall utväljas behandlas i det efterföljande. Hänsyn bör härvid tas till såväl de konsekvenser, som den väntade utvecklingen inom näringslivet kan få i olika avseenden, som till förutsättningarna att med rimliga kostnader för det allmänna nå påtagbara resultat.

Det torde icke råda delade meningar om att ett eventuellt statligt stöd till enskilda företag skall ha karaktären av hjälp till självhjälp. Det gäller att få till stånd företag, som kan bedriva verksamheten med ekonomiskt till- fredsställande resultat. Fortlöpande subvention får sålunda anses utesluten. Däremot kan det finnas motiv för att samhället medverkar till att minska företagets svårigheter i samband med att verksamheten skall komma igång eller byggas ut.

För att undvika att de statliga stödåtgärderna leder till uppkomsten av

ekonomiskt svaga företag och för att göra områdena attraktiva för före- tagare i andra delar av landet kan det vara riktigt att ge stödåtgärderna en så generell utformning som möjligt, vilket skulle innebära att exempelvis statliga lån och bidrag skulle utgå även till ekonomiskt starka företag. Pröv- ningen skulle då inskränka sig till en bedömning av företagens ekonomiska och tekniska förutsättningar att bedriva en lönande produktion och loka— liseringsortens lämplighet.

I kapitel 11 föreslår kommittén vissa former av stöd, som samhället bör lämna för näringslivets främjande i utvecklingsområden och områden med ensidigt näringsliv.

Det är uppenbart att endast ett begränsat antal orter i utvecklingsområ- dena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets medver- kan. Härvid är det angeläget, att statliga och kommunala investeringar, som syftar till att förbättra de industriella förutsättningarna, baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande och med det allmänna syftet att få till stånd tätorter med sådan serviceutrustning att de på lång sikt blir livs- dugliga.

Det blir en viktig uppgift för de av kommittén föreslagna regionala och centrala lokaliseringsorganen att utreda och ta ställning till vilka orter, som bör bli föremål för samhällets insatser i detta avseende.

I stora delar av Norrland tillkommer särskilda problem för näringslivet. 1 det föregående har visats att de största arbetskraftsreserverna kommer att finnas i Norrland, samtidigt som det måste betraktas som mycket ange- läget, att detta områdes naturtillgångar, av vilka flera utgör ryggraden i vår export, på ett rationellt sätt tillvaratas. Kommittén har därför funnit anledning överväga vilka speciella åtgärder, som kan vara motiverade för att förbättra de allmänna produktionsbetingelserna i denna landsdel. De frågor, som kommittén ansett sig böra särskilt beröra, är kommunikations- frågorna och prissättningen på bensin och olja samt taxorna på elektrisk kraft. Det torde också bli nödvändigt, att staten i vissa fall medverkar till upprätthållandet av en standard på samhällsservicen i de orter, vilka tjänar som replipunkter för arbetskraften inom skogsbruket i de områden, där befolkningen är för liten för att bilda naturligt underlag för en tillfreds- ställande social och kulturell service. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel 11.

10.4 Sammanfattning

Vid avvägningen av skilda synpunkter har kommittén kommit till den slutsatsen, att de skäl som här i korthet redovisats, starkt talar för mera omfattande allmänna överväganden vid lokalisering av såväl enskild före- tagsamhet som av statlig verksamhet av skilda slag än vad som nu sker. Kommittén är emellertid, som närmare redovisas i ett senare avsnitt, av

den uppfattningen att på grundval av nu föreliggande erfarenheter till— räckliga skäl inte finns för att förorda en lagstiftning på detta område. Dessa allmänna överväganden bör enligt kommitténs mening ske i form av samråd och effektivt samarbete mellan å ena sidan enskilda företag, organi- sationer och offentliga myndigheter samt å andra sidan de för lokaliserings- politiken ansvariga centrala och regionala organen i syfte att främja lång- siktigt förutseende i näringslivets och de enskilda orternas utbyggnad. Den- na verksamhet måste grundas på vidgade kunskaper på det samhällseko— nomiska, sociologiska och andra områden som har betydelse för vårt sam- hälles utbyggnad och utveckling. Den måste också — som närmare föreslås i det följ ande ges betydligt starkare medel av ekonomisk art och med syfte att främja näringslivets utveckling i områden, som från samhälleliga synf punkter bör stimuleras kraftigare och mer målmedvetet än vad som för när- varande är fallet.

Det är enligt kommitténs mening angeläget a-tt den svenska lokaliserings- politiken får en mera aktiv och nyanserad utformning. Vi har en aktiv kon- junkturpolitik och en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik, vilka ut— gör viktiga instrument för det ekonomiska framåtskridandet och säkrandet av den fulla sysselsättningen. Ett tredje och betydelsefullt medel för att ra- tionellt utnyttja alla produktionsresurser är en akiv lokaliseringspolitik.

KAPITEL 11

Lokaliseringspolitikens medel

1 1 .] Lokaliseringsplanering

11.1.1 Synpunkter på samhällsplaneringen

Ett utförligt material, belysande samhällets möjligheter att förbättra lokali- seringsförutsättningarna, har redovisats i den av arbetsmarknadsstyrelsen år 1960 utgivna publikationen »Samhällsservice och lokaliseringsverksam- het». I föreliggande utredning har den samhälleliga planering, som påver- kar lokaliseringsbetingelserna, behandlats i kapitel 8. En mera ingående redogörelse för denna planering lämnas dessutom i bilaga II. Under hänvis- ning till dessa redogörelser vill kommittén framföra vissa synpunkter på den samhälleliga planering, som kan anses vara av vikt för lokaliserings- verksamheten.

11.1.1.1 Allmänna synpunkter Den samhälleliga lokaliseringsverksamheten syftar till att påverka närings- livets lokalisering efter vissa av statsmakterna uppdragna linjer. För att få till stånd en lokalisering i enlighet med dessa måste olika lokaliseringspoli- tiska medel användas. Genom stöd och bidrag av olika slag kan industri- företagen stimuleras att etablera sig i orter, vars näringsliv bör förstärkas. Samhället har emellertid även möjligheter att påverka lokaliseringen genom att i sådana orter underlätta bostadsförsörjningen och förbättra den sam- hälleliga serviceutrustningen i form av kommunikationsleder, skolor, sjuk- vårdsinrättningar etc. Den omständigheten att de av kommittén föreslagna konkreta åtgärderna syftar till att stimulera industrins utbyggnad i vissa orter och områden får icke undanskymma den stora betydelse övriga basnäringar har. En bättre lönsamhet inom jord- och skogsbruket måste även i fortsättningen eftersträvas. En utveckling mot större brukningsenheter eller någon form av gemensambetsbruk torde vara ofrånkomlig. Av betydelse kan härvidlag bli den KR-verksambet, som påbörjats i de fyra nordligaste norrlandslänen och som behandlas i bilaga 11. Jordbrukets framtida utformning är före— mål för överväganden i andra sammanhang, men kommittén vill kraftigt understryka dess stora betydelse för en positiv utveckling av ett områdes nä-

ringsliv som helhet. Man torde dock få räkna med att ett väl utvecklat jordbruk och skogsbruk inom stora delar av Nordsverige och även på en del andra håll i landet kommer att utgöra en viktig del av underlaget för serviceverksamheten i de ekonomiska och kulturella stödjepunkter i form av välutbyggda tätorter, förutan vilka inga bygder kan leva vidare. Det är också angeläget att annan företagsamhet kan slå rot i dessa orter och därige- nom främja deras vidare utveckling.

När det gäller den samhälleliga serviceverksamheten, vill kommittén fram- hålla angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds tillfälle att fram- föra sina synpunkter, innan statsmakterna fattar beslut som berör denna verksamhet. Ofta väger de rent fackmässiga synpunkterna tungt vid den organisatoriska utformningen av verksamheten, och vid dessa avgöranden har inte alltid konsekvenserna av de fattade besluten blivit helt klarlagda från lokaliseringssynpunkt.

De organisatoriska bestämmelserna bildar ofta grundval för den fort- satta planeringen av serviceverksamheten. Denna planering syftar bl.a. till att klargöra till vilken plats serviceanläggningen bör förläggas. Huvudsak- ligen sker planeringen med beaktande av det befintliga serviceunderlaget, men hänsyn måste också tas till den framtida utvecklingen av detta. Loka- liseringsorganet synes ha relativt goda möjligheter att göra sina synpunk- ter gällande, om befolkningsunderlaget ligger på gränsen till vad som nor- malt erfordras för att anläggningen skall komma till stånd. Ofta är alter- nativa lokaliseringsorter möjliga för en viss serviceanläggning, och även i sådana fall blir ofta de lokaliseringspolitiska synpunkterna utslagsgivande för valet av lokaliseringsplats.

Ehuru planeringen av serviceverksamheten som nämnts i regel skall ske efter principen att erforderligt befolkningsunderlag först skall finnas, innan serviceanläggningen kommer till stånd, kan det emellertid i vissa situa- tioner bli fråga om att först bygga serviceanläggningen för att därigenom förbättra lokaliseringsbetingelserna.

Samhällsplaneringens lokaliseringsmoment består i att undersöka vilka orter, som har tillräckligt underlag för att bära upp anläggningen eller verk— samheten och att eventuellt avgränsa lämpliga rekryteringsområden eller verksamhetsområden. Så sker bl.a. vid skolplanering och sjukvårdsplane- ring. Vid vägplaneringen är tillvägagångssättet i princip detsamma. Vid planeringen måste emellertid också näringslivets framtida lokalisering be- aktas liksom också människornas framtida bosättning samt de lokalise- ringspolitiska strävandena att påverka bosättning och lokalisering.

Praktiskt taget alla samhällsplanerande myndigheter har således behov av uppgifter om näringsliv och befolkning och om näringslivets framtida utveckling och lokalisering. En viktig uppgift för lokaliseringsorganet är därför att klarlägga dessa förhållanden och att tillhandahålla övriga pla- nerande organ erforderligt grundmaterial härom.

De lokaliseringspolitiska synpunkterna måste också få göra sig gällande vid förverkligandet av planerna. I samband härmed upprättas ofta en tur- ordning av behoven. Turordningsplaneringen redovisas vanligen i de olika centrala verkens petita. Lokaliseringsorganet bör därför beredas tillfälle att yttra sig över dessa. I sista hand avgörs i de flesta fall inrättandet av samhälleliga serviceanläggningar av Kungl. Maj:t eller av riksdagen.

11.1.1.2 Synpunkter på vissa avsnitt av samhällsplaneringen Kommunikationsväsendet. Som framgått av tidigare lämnad redogörelse (kapitel 5) för de faktorer, som påverkar industriföretagens val av lokali- seringsort, är företagen starkt beroende av snabba kommuniktioner och go- da kontakter med marknader och leverantörer. I redogörelsen för under- sökningen av fraktkostnaderna i Norrland (bilaga II) har bl. a. konstaterats att snabbare förbindelser för vissa industrier är av större betydelse än en sänkning av frakttaxorna. Åtgärder, som har till syfte att underlätta en lokalisering av industrin för att få till stånd ett bättre utnyttjande av lan- dets arbetskraftsresurser och andra produktionsfaktorer, bör därför sam- ordnas med åtgärder, som berör järnvägs-, landsvägs-, flyg- och teleförbin- delser samt hamnar. Beträffande vägväsendet vill kommittén understryka betydelsen av att orter, som har förutsättningar som lokaliseringsplats för industriföretag och som är viktiga servicecentra för landsbygdsområden, utrustas med till- fredsställande vägar. Det är vidare av vikt, att skogsbruket och jordbruket samt befintliga industriföretag även får tillfredsställande vägar för gods- transporter fram till huvudvägnätet och att vägarna är av sådan beskaffen- het, att människorna i dessa orter och i glesbygder kan komma i kontakt med servicecentra och orter, som kan erbjuda arbetstillfällen. Detta för- bättrar förutsättningarna att ta i anspråk glesbygdens arbetskraft och bo- stadsbestånd inom räjonger, där pendelresor mellan bostad och arbetsplats med motorfordon är möjliga. Kommittén vill också betona angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds ökade möjligheter att framföra sina synpunkter på vägplaneringen. Lokaliseringsorganet bör sålunda få utse representanter i samarbetsdelega- tionen för översiktlig vägplanering i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt beredas tillfälle att yttra sig över förslag till flerårsplanering inom vägvä- sendet. Möjligheterna att genom statliga åtgärder på kommunikationsområdet förbättra näringslivets förutsättningar i landets nordligare delar behandlas på s. 373—383. Bostadsförsörjningen. Tillgången på bostäder är en viktig faktor vid fö- retagens val av lokaliseringsort för en planerad industrianläggning. Sam- hället kan — såsom tidigare anförts — genom den statliga långivningen, byggnadslagstiftningen och jorddelningslagen reglera bostadskostnaderna

och bostadshusens lokalisering. Vid fördelningen av bostadslån och låneun- derstöd på olika län och orter kan sålunda bostadsmyndigheterna påverka näringslivets och samhällenas utveckling, exempelvis genom ökad tilldel— ning av lånemedel för att påskynda bostadsbyggandet i orter med svårig- heter att rekrytera arbetskraft till industrin. Genom de krav på tomtplat- sernas belägenhet och beskaffenhet, som bostadsorganen uppställer i sin långivande verksamhet, kan vidare bostadsbyggandet i glesbygden påverkas.

För att utvecklingen i orter och områden med svagt eller ensidigt utveck— lat näringsliv skall kunna främjas, är det nödvändigt att tillse att bostads- bristen icke hindrar den expansionsvilja, som finns inom näringslivet i dessa områden. Kommittén vill också betona att en utflyttning av företag från t.ex. storstäderna i de flesta fall förutsätter att de orter, som skall ta emot företagen, har möjligheter att relativt snabbt anskaffa lägenheter för yrkesarbetare och annan personal, som följ er med företaget vid flyttning eller som måste rekryteras från annat håll. Det kan ofta vara fråga om tämli- gen begränsade tillskott vid tilldelningen av lånemedel, som totalt sett icke i nämnvärd grad påverkar fördelningen av de samhälleliga resurserna inom bostadsproduktionen.

Det är vidare av stor betydelse för lokaliseringsverksamheten, att kom- munerna vid industriell expansion kan anskaffa tomtmark och iordning- ställa densamma för bostadsbebyggelse. Ökade insatser från länsorganens sida för att bistå kommunerna med råd och anvisningar vid planering för samhällelig utbyggnad är därvid nödvändiga.

Kommittén vill också fästa uppmärksamheten på de betydande skill- nader i byggnadskostnader, som föreligger i landets nordligaste delar i för- hållande till södra Sverige. Av såväl lokaliseringspolitiska som sociala skäl är det därför angeläghet att de faktorer, som verkar kostnadsfördyrande inom byggnadsverksamheten i norra Sverige, blir klarlagda.

Undervisningsväsendet och kulturlivet. Ett väl utbyggt skolväsende ut- gör en av de viktigaste förutsättningarna för en orts möjligheter att erhålla kvalificerad personal till såväl enskilda företag som samhälleliga service— anordningar av olika slag och för att orten skall kunna vara attraktiv vid företagslokalisering. Förläggningsorter för skolor måste i första hand be- stämmas av elevunderlaget och av den allmänna skolorganisationen. Med hänsyn till den betydelse skolornas lokalisering har, är det emellertid vik— tigt, att såväl lokaliseringssynpunkter som allmänna samhällsplanerings- synpunkter beaktas vid skolplaneringen. Redan nu bedrivs ett samarbete mellan lokaliseringsorganet och skolmyndigheterna ifråga om denna plane- ring. Det är dock önskvärt, att detta samarbete blir av fastare karaktär, sär- skilt på länsplanet.

Från lokaliseringssynpunkt är det av betydelse att utbildning av högsko- lekaraktär ej koncentreras till ett fåtal centra i landet. En frigörelse från den traditionella bedömningen av den högre undervisningens lokalisering

är därför nödvändig. Sålunda bör större hänsyn tas till vilket inflytande förläggningen av ett universitet eller högskola har för kulturlivet och nå- ringslivet i olika landsdelar. Näringslivets speciella inriktning i en viss landsdel och dess nära anknytning till en aktuell högre undervisning bör också kunna utgöra incitament till att ifrågavarande utbildningsanstalt för- läggs till området. Den tekniska miljö, som bl. a. skapats på grundval av träindustri, gruvbrytning och järnhantering, elkraftanläggningar samt vetenskaplig forskning på geofysikens och raketteknikens områden, talar exempelvis för en snar utbyggnad av en teknisk högskola i norr. Liksom den geografiska närheten till industricentra stimulerar företagsamhet, sti- mulerar också närheten till utbildningscentra ungdomar att skaffa sig ut- bildning. Befintligheten av högre utbildningsmöjligheter i en viss landsdel får därigenom stor betydelse för landsdelens ekonomiska utveckling. En viktig lokaliseringsfaktor vid startandet av nya företag eller vid utbyggnaden av befintliga industrier är den blivande företagsledarens eller den tekniske ledarens hemort. Även om dragningen till stora industri- och handelscentra är stark, är det dock lättare att genom åtgärder på utbildningsområdet få sådana personer att stanna kvar i landsdelen och göra värdefulla insatser för dess utveckling än att intressera tekniskt och merkantilt högt utbildade personer från andra delar av landet att flytta till ifrågavarande områden. Utöver ökade insatser för en spridning av högskoleundervisningen till- kommer behovet av annan kulturell verksamhet i eftersatta landsdelar. Sär- skild betydelse har detta för Norrland. Tillgången till levande musik och teater är för många en viktig trivselfaktor. Åtgärder bör därför vidtas för att stimulera kulturlivet, exempelvis genom inrättande av fasta orkestrar och kretsteatrar. Vidare bör ökade resurser ges till Riksteatern och Radio- orkestern för att bereda dessa möjligheter till regelbundna turnéer.

11.1.1.3 Lokaliseringen av samhällelig verksamhet

Lokaliseringen av samhälleliga organ och serviceanläggningar påverkar utvecklingen i berörda orter och regioner på två sätt; dels ökas som ti- digare berörts orternas attraktivitet i lokaliseringssammanhang, dels in— nebär förläggandet av samhällelig verksamhet till viss ort liksom all annan lokalisering en stimulans av sysselsättningen i orten och dess omland. Det är sålunda påtagligt att lokaliseringen av statliga verksamheter, som icke oundgängligen bör vara förlagda till landets mest expansiva delar, skulle kunna bli en faktor av stor betydelse för strävandena att förstärka närings- livet inom orter och regioner, där en expansion är önskvärd. Med hänsyn härtill är en noggrann bevakning och planering i fråga om ärenden, som rör lokaliseringen av samhälleliga organ och samhällsägda anläggningar, nödvändig. Denna fråga kommer ytterligare att behandlas i kapitel 12.

11.1.2 Lokaliseringsplaneringen uppgifter Här framförda synpunkter på samhällsplaneringen bör beaktas i samband med den lokaliseringsplanering, som skall åvila lokaliseringsorganet. Vad som bör inläggas i begreppet lokaliseringsplanering och vilka huvudupp- gifter denna planering enligt kommitténs mening bör omfatta preciseras i det följande. Med lokaliseringsplanering avser kommittén den planering i lokaliserings- främjande syfte, som skall bedrivas av den samhälleliga lokaliseringsverk- samhetens organ. Lokaliseringsplaneringen bör omfatta dels en utrednings- verksamhet, dår de samhälleliga konsekvenserna av näringslivets utveck- ling inom skilda geografiska områden klarläggs; dels en bedömning av vilka åtgärder, som kan anses erforderliga med hänsyn till den lokaliseringspoli- tiska målsättningen; dels undersökningar av de samhällsekonomiska kon- sekvenserna av olika lokaliseringsaltemativ; dels en samrådande och sam- ordnande verksamhet, som syftar till att få de lokaliseringspolitiska syn- punkterna beaktade i samband med ämbetsverkens och dem underställda organs planering. Lokaliseringsplaneringen har karaktär av översiktlig planering. Dess sam- ordnande funktion innebär, att den griper över olika samhällsområden. Mellan näringslivets lokalisering och samhällsplaneringen råder ett ömse- sidigt beroendeförhållande; samtidigt som man inom samhällsplaneringen tar hänsyn till näringslivets och befolkningens förändringar, kommer den samhälleliga service, som utformas av samhällsplaneringen, att påverka lokaliseringsförutsättningarna. Det är därför av stor vikt, att lokaliserings- organet bereds möjlighet att framföra de lokaliseringspolitiska synpunk- terna redan i de grundläggande stadierna av övriga myndigheters plane- ring. Lokaliseringsplaneringen kan till sitt innehåll vara både riksomfattande och regionalt avgränsad. Någon klar skiljelinje mellan de synpunkter, som kan läggas på dessa olika former av planering, kan icke fastställas. Även här föreligger en växelverkan. En riksomfattande lokaliseringsplanering utgör sålunda en ram för den regionala lokaliseringsplaneringen, medan den senare i många fall är grundläggande för riksplaneringen. All samhällsplanering inrymmer ett större eller mindre mått av lokalise- ringspolitisk bedömning. Till de viktigaste uppgifterna i lokaliseringsplane- ringen hör att svara för den bedömning i samhällsplaneringen, som avser de samhälleliga konsekvenserna av befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar, och av strukturförändringarna och de geografiska förskjutning- arna inom näringslivet, d. v. s. hur dessa förändringar påverkar sysselsätt- ning och bosättning. Denna bedömning bör ske efter enhetliga grunder. Ock- så frågor, som berör planeringen av samhälleliga serviceanordningar inom exempelvis kommunikationsväsendet, den högre undervisningen eller sjuk-

vården och som är av betydelse för hela landsdelar, måste bedömas på lik- nande sätt.

I enlighet med statsmakternas uttalande år 1952 har regionala studier av näringslivets lokalisering och samhällsservice bedrivits av arbetsmarksnads- styrelsen. Som enheter för dessa regionala undersökningar har länen an— vänts med hänsyn till den administrativa indelningen och länsförvaltningens uppgifter inom samhällsplaneringen. Gränserna för undersökningsområdena har emellertid måst fastställas under beaktande av handels- och industri- centras naturliga omland, vilka i många fall skär länsgränserna. Områdes- indelningen för de regionala utredningarna, vilka benämnts lokaliserings- utredningar, har utförts på grundval av den inom arbetsmarknadsstyrelsen företagna regionindelningen och tätortsklassificeringen och för vilka redogö- relse lämnats på s. 238—239. De regionala lokaliseringsutredningarna bör en- ligt kommittén fortsätta och —— i likhet med vad som hittills skett — bedrivas i samarbete med länsstyrelserna och under medverkan av fristående länsor- gan med uppgifter inom samhällsplaneringen. Utredningarna bör vara av så- dan art och omfattning, att de kan läggas till grund för en regional lokalise- ringsplanering, där riktlinjerna för den samhälleliga lokaliseringsverksam- heten i länet dras upp. Härvid aktualiseras bl. a. frågan i vilka orter och inom vilka regioner, som näringsliv och samhällsservice behöver förstärkas. Detta förutsätter att betingelserna för näringslivets utbyggnad och lokalisering i oli- ka områden är klarlagda. Särskilda åtgärder kan visa sig nödvändiga för att stimulera en önskad utveckling och lokalisering. Vilka åtgärder, som lämp- ligen bör komma ifråga, bör framgå av den fortsatta lokaliseringsplane- ringen i länet.

En regional avvägning också inom länet av investeringsbehoven inom sam- hällelig service är nödvändig. Hänsyn måste därvid även tas till områden i angränsande län, som kan komma att beröras av planerade investeringar. Till vägledning för en dylik regional planering bör arbetsmarknadsstyrel- sens regionindelning och tätortsklassificering utnyttjas. En översyn och aktualisering av det material, som ligger till grund för denna indelning, bör ske med jämna mellanrum.

Det utredningsmaterial, som framläggs i samband med lokaliseringspla- neringen, kommer att ha stor betydelse såväl för de centrala verkens som länsorganens fackmässiga planering liksom också för kommunernas plane- ring. Genom att såväl länsorgan som kommuner får ett enhetligt grundma- terial för bedömningen av lokaliseringsfrågorna, produktionsbetingelserna och befolkningsutvecklingen, underlättas också den samordning av samhälls- planeringen som jämväl på länsplanet är en förutsättning för att lokalise- ringsplaneringen skall kunna fylla sitt syfte.

Lokaliseringsplaneringen i länen måste ske i samråd med det organ, som är ansvarigt för lokaliseringsplaneringen i hela riket, så att bedömningen av olika faktorer i lokaliseringsfrågor kan ske på någorlunda enhetliga

grunder. En central avstämning av länens planering är vidare nödvändig med hänsyn till risken för felinvesteringar och andra felaktiga disposi- tioner, som kan bli följden av ett ensidigt tillgodoseende av länsintressen.

11.2 Upplysning och rådgivning till näringslivet

Bland de samhälleliga åtgärderna i syfte att påverka enskilda företags lo- kalisering intar upplysnings- och rådgivningsverksamheten en central roll. För företagen är det av väsentligt intresse att på ett lättillgängligt sätt få erforderliga upplysningar om de förhållanden, som är av betydelse för de- ras bedömning av lokaliseringsfrågor, såsom kommunikationsförhållanden i olika orter samt tillgång och pris på industrimark, vatten och elektrisk kraft samt andra förnödenheter, som är av betydelse från produktionssyn- punkt. Icke minst har företagen behov av material, som belyser de aktuella och framtida möjligheterna att rekrytera arbetskraft. Den lokala tillgången på olika slag av samhällelig och enskild service tillmäts vidare allt större vikt vid företagens val av lokaliseringsort.

Upplysningsverksamheten sker ofta i form av konkret rådgivning i ak- tuella lokaliseringsfall. De undersökningar, som därvid företas, ger icke sällan till resultat, att flera orter från företagsekonomiska synpunkter är i stort sett likvärdiga, medan däremot betydande skillnader från samhällelig synpunkt kan föreligga mellan olika lokaliseringsalternativ. Vid kontakterna med företagen kan lokaliseringsorganet i sådana fall intressera företaget för att förlägga anläggningen till en viss ort och därigenom medverka till en lokalisering, som vid sidan av de företagsekonomiska synpunkterna även beaktar samhällsekonomiska och sociala faktorer.

Arbetskraften har under hela efterkrigstiden varit en viktig lokaliserings- faktor för industrin. Som kommittén tidigare visat har en relativt bety- dande utflyttning av företag skett från expansiva områden med brist på arbetskraft till orter, där rekryteringsmöjligheterna är gynnsammare. En sådan omlokalisering innebär betydande fördelar även från samhällelig synpunkt. En upplysningsverksamhet, som ger företagen ökade kunskaper om expansionsmöjligheterna i olika områden med hänsyn till befintliga arbetskraftstillgångar och andra från lokaliseringssynpunkt betydelsefulla faktorer, kan i betydande grad underlätta en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering av näringslivet.

Den rådgivningsverksamhet, som bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan med Sveriges Industriförbund, synes såväl direkt som indirekt ha spelat en betydande roll vid den omlokalisering, som skett inom industrin under senare år. Företag, som flyttat hela eller en del av verksamheten från storstadsområdena, har med styrelsens medverkan förlagts till områden, där en förstärkning av näringslivet från allmänna synpunkter ansetts angelä- gen. Den överblick över arbetskraftförhållanden och andra lokaliseringsbe-

tingelser på olika orter, som styrelsen erhållit genom sin fortlöpande utred- ningsverksamhet, har därvid varit av stort värde.

Central tillgång till olika för lokaliseringsbedömningen betydelsefulla uppgifter ger företagen bättre möjligheter att välja en för deras verksamhet lämplig lokaliseringsort, än om de själva genom kontakter med en rad myn- digheter och kommuner skall inhämta erforderliga uppgifter. Enligt kom- mitténs uppfattning bör därför även i fortsättningen upplysning och råd- givning till företag i första hand bedrivas centralt. Härigenom underlättas en lokalisering av det enskilda näringslivets anläggningar, som på bästa sätt tillgodoser såväl företagens som landets intressen.

Den lokaliseringspolitiska effekten av en upplysnings- och rådgivnings- verksamhet blir beroende av i vilken omfattning lokaliseringsorganet får kontakt med företag, som överväger att starta eller flytta rörelse. Hittills har verksamheten i första hand begränsats till sådant fall, där företagen själva vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd och upplysningar om lämpliga lokaliseringsorter. I en del fall har direkta kontakter med företag tagits exempelvis, då det varit angeläget att få igång ny verksamhet i orter, där en driftsnedläggelse skett.

Enligt kommitténs mening bör den centralt bedrivna rådgivningsverk- samheten i lokaliseringsfrågor utvidgas och effektiviseras. Som ett led i dessa strävanden är det nödvändigt att inom näringslivet sprida ökad kän- nedom om den service i form av upplysning och rådgivning, som det centrala organet kan erbjuda. Organet bör vidare i större omfattning än vad som hit— tills skett ta kontakt med företag, som med hänsyn till rekryteringssvårig- heter på den nuvarande lokaliseringsorten eller av andra skäl kan tänkas vara intresserade att flytta verksamheten helt eller delvis till orter med gynnsammare produktionsbetingelser. Kommittén kommer i det följande att föreslå att statligt stöd i olika former lämnas industriföretag i syfte att stimulera näringslivets utveckling i vissa delar av landet. Om dessa förslag genomförs, blir det en viktig uppgift för lokaliseringsorganet att lämna informationer om de förmåner, som står till buds vid lokalisering av verk- samhet till dessa områden.

För vissa företag kan det vara naturligt att vända sig till länsarbetsnämn- den eller företagareföreningarna för att få råd och upplysningar i lokalise- ringsfrågor. En samordning av rådgivningen till företag i länen bör därför ske under ledning av de regionala lokaliseringsorgan med länen som verk- samhetsområden, som kommittén i det följande (kapitel 12) kommer att föreslå. Rådgivningen i länen skall självfallet ske i nära kontakt med det centrala lokaliseringsorganet.

En vidgad rädgivningsverksamhet ställer ökade krav på utredningar om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet och på uppgifter om kom- munikationsförhållanden, tillgång på industrimark, arbetskraft och lokal service m.m. i olika orter. I denna utredningsverksamhet bör de regionala lokaliseringsorganen och kommunerna medverka.

Som närmare belyses i den redogörelse, som lämnats i kapitel 8 över 10- kaliseringsverksamhetens nuvarande utformning, upprätthålls sedan länge ett nära samarbete i frågor, som gäller upplysning och rådgivning till indu- striföretag mellan arbetsmarknadsstyrelsen som centralt lokaliseringsorgan och industriförbundet. Härigenom har rädgivningsverksamheten kunnat be- drivas efter i stort sett enhetliga riktlinjer. Enligt kommitténs mening är en sådan samverkan av stort värde för såväl samhället som näringslivet. Kommittén förutsätter, att detta samarbete kommer att fortsätta och att det även intensifieras.

11.3 Statligt stöd till jöretag i lokaliseringsfrämjande syfte

11.3.1 Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering De medel, som enligt 1952 års riksdagsbeslut skulle användas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, får enligt kommitténs uppfattning anses vara otillräckliga. Sålunda har de nuvarande knappa organisatoriska resurserna för en planering i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat möjlig- heterna att få de lokaliseringspolitiska önskemålen tillgodosedda inom sam- hällsplaneringen. Också förutsättningarna att lämna aktivt statligt stöd åt lokaliseringen av företag till områden, där en utbyggnad av näringslivet från samhälleliga synpunker är önskvärd, har varit blygsamma. De lokaliseringspolitiska insatser, som under de senaste åren gjorts av vissa landsting, har berörts i kapitel 8, där också de kommunala ekonomiska åtagandena för att påverka industrilokaliseringen redovisats. Denna kom- munala aktivitet får i betydande grad anses som en följd av här påtalade brister i den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Dessa brister har framträtt särskilt starkt mot bakgrunden av de mycket stora samhälleliga förändringar, som inträtt till följd av näringslivets expansion. Kommitténs förslag om utbyggnad av lokaliseringsplaneringen och fastare riktlinjer för denna verksamhet på såväl riks— som länsplanet är avsedd att förbättra be- tingelserna för de lokaliseringspolitiska strävandena. Detta syfte kan upp- nås genom att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i större utsträckning blir beaktade i samhällsplaneringen och att en bättre samordning av de statliga och kommunala planeringsuppgifterna kommer till stånd. Vidare kommer en vidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet i lokaliserings- frågor till tjänst för enskilda företag att öka möjligheterna att direkt på- verka näringslivets lokalisering i en från företagsekonomiska och samhäl- leliga synpunkter önskvärd riktning. De föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en förstärkning och effektivisering av de medel, som för närva— rande utnyttjas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Enligt kommitténs uppfattning krävs emellertid också en betydande för- stärkning av det stöd, som nu lämnas till industriföretag, för att de loka- liseringspolitiska önskemålen skall kunna tillgodoses. Lokaliseringsförut- sättningarna liksom också behovet av åtgärder för att stimulera en utveck-

ling av näringslivet är emellertid varierande. Det statliga stödet till före— tagen i lokaliseringsfrämjande syfte bör därför utformas under hänsyns- tagande till de olikartade betingelserna för industrin.

Bortsett från den lånegivning till industri, som sker genom Norrlands- fonden, är det statliga kreditstödet för närvarande ej avgränsat till vissa orter och områden. Beaktas bör dock att i företagareföreningarnas och kom- merskollegii kreditstödjande verksamhet har särskild uppmärksamhet vi- sats näringslivet i orter, där åtgärder för förbättring av sysselsättningsmöj- ligheterna visat sig erforderliga. Någon differentiering av det staliga kredit- stödet till hantverk och småindustri med hänsyn till de betydande skillna- derna i lokaliseringsbetingelser och i fråga om näringslivets struktur, som framträder vid jämförelse mellan norra och södra Sverige liksom mellan olika regioneri dessa landsdelar, har dock icke gjorts.

Vilka faktorer, som bör beaktas vid urvalet av de orter och regioner, som enligt kommitténs uppfattning bör visas särskild uppmärksamhet vid ut- formandet av det statliga stödet till företagen, behandlas i det följande.

11.3.l.1 Sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och ensidigt utveck- lat näringsliv Behovet av åtgärder för att främja näringslivets utveckling har i den all- männa debatten om lokaliseringsfrågan tillmätts särskilt stor vikt, enär ut- flyttning från ett område anses som en konsekvens av att den berörda be- folkningens sysselsättnings- och utkomstmöjligheter är alltför begränsade och att endast nya arbetsmöjligheter kan medföra en förändring av befolk- ningssituationen.

Folkminskning eller stagnerande befolkning är utmärkande för ett stort antal regioner. Under åren 1951—1960 minskade sålunda invånarantalet i icke mindre än 64 av rikets 152 B-regioner och av de 88 B-regioner, som redovisade ökning av invånarantalet, hade 32 regioner en folkökning, som icke översteg fem procent. Större folkminskning än tio procent redovisades för 8 regioner. Dessa var Kisa- och Valdemarsviksregionerna i Östergötlands län, Borgholmsregionen i Kalmar län, Tomelillaregionen i Kristianstads län, Skurups- och Sjöboregionerna i Malmöhus län, Årjängsregionen i Värm- lands län samt Kramforsregionen i Västernorrlands län.

Otvivelaktigt föreligger ett visst samband mellan hög arbetslöshet och folkminskning, ehuru dock åtskilliga regioner med kraftig nedgång i in- vånarantalet haft en registrerad arbetslöshet, som icke varit större än me- deltalet för riket. Inom en del av dessa regioner har arbetslösheten t. o. ni. varit lägre än detta medeltal. Detta gäller åtskilliga industrifattiga B-re- gioner i södra Sverige. De låga arbetslöshetssiffrorna i dessa regioner torde delvis ha sin grund i en svagare anslutning till arbetslöshetskassorna, var- igenom en viss arbetslöshet ej blir registrerad vid arbetsförmedlingen. Vissa områden ligger vidare nära regioner med stor efterfrågan på arbetskraft, vilket underlättat arbetskraftens flyttning.

Regioner med folkminskning omfattar vidare vissa områden med ensi- digt inriktad industri. Särskilt gäller detta ett flertal regioner i sydöstra Sverige, där utpräglade låglönebranscher dominerar näringslivet.

11.3.1.2 Regioner med sysselsättningssvårigheter Som framgått av kapitel 3 var arbetslösheten i riket under åren 1958—1962 trots konjunkturavmattningen under åren 1958 och 1959 av förhållandevis begränsad omfattning. Det genomsnittliga antalet registrerade arbetslösa under hela femårsperioden uppgick sålunda i hela riket till endast 0,6 pro- cent av 1960 års befolkning i de arbetsföra åldrarna. Betydligt högre arbets- löshet hade emellertid flertalet B-regioner i Norrland samt B-regionerna i de nordligare delarna av Kopparbergs län, i västra Värmland, norra Bo- huslän samt östra Blekinge. Samhälleliga åtgärder i form av beredskaps— arbeten har också främst vidtagits i dessa områden. Koncentrationen av beredskapsarbetena till norrlandslänen har emellertid under de senaste åren blivit allt tydligare, vilket följande tablå över den procentuella fördel- ningen av kostnaderna för beredskapsarbeten under åren 1958—1962 visar.

År 1958 År 1959 År 1960 År 1961 År 1962 % % % % %

Södra och mellersta Sverige ........... 50 48 43 34 31 Gävleborgs län ...................... 5 4 6 5 4 De fyra nordligaste länen ............. 45 48 51 61 65 Västernorrlands län ................ Jämtlands län ..................... Västerbottens län .................. Norrbottens län ...................

Summa 100 100 100 100 100 Kostnad milj. kr. 245 415 397 254 258

I Norrland har Norrbottens län svarat för ungefär hälften av kostnaderna för beredskapsarbeten. Ungefär samma fördelning mellan länen framträ- der också om hänsyn tas till dagsverksåtgången. I södra och mellersta Sve- rige har Kalmar, Blekinge och Värmlands län haft en större volym bered- skapsarbeten än övriga län i denna del av landet. I Göteborgs och Bohus län har andelen av rikssiffrorna varit något lägre än i de nämnda länen trots den roll, som beredskapsarbetena haft för motverkandet av arbetslös- heten i norra Bohuslän. I Värmland, där arbetslösheten varit koncentrerad till västra delen av länet, har situationen på arbetsmarknaden vintertid visat stora likheter med förhållandena i Norrland.

De i jämförelse med övriga delar av riket höga arbetslöshetstalen i vissa regioner får ses som ett uttryck för att sysselsättningsfrågan icke kunnat lösas med hittills utnyttjade arbetsmarknadspolitiska medel trots stor ef- terfrågan på arbetskraft från regioner med stark expansion inom närings- livet.

Förutom den registrerade arbetslösheten torde också inom de industri- fattiga regionerna förekomma en undersysselsättning av icke obetydlig om— fattning, särskilt bland kvinnorna och småbrukarbefolkningen. Den otill- räckliga efterfrågan på arbetskraft inom stadsnäring