SOU 1963:58
Aktiv lokaliseringspolitik
Sammanfattningsvis kan för Göta- och Svealand sägas, att industriut- vecklingen ur regional synpunkt under 1950-talet i grova drag känneteck— nades av utspridning av de industrianställda. Från storstadsregioner och äldre industricentra ägde en omfördelning mot angränsande eller mera pe- rifert liggande områden rum. Omfördelningsvinsterna koncentrerades i stor utsträckning till det inre av Götaland.
I Norrland var det huvudsakligen fem regioner som ökade sina andelar av hela landets totala antal industrianställda, Örnsköldsviks (+ 204), Skel— lefteå (+ 791), Luleå (+ 1 104), Gällivare/Malmbergets (+ 987) och Kiruna (+ 1 222) B-regioner. Den sammanlagda andelsökningen för vissa norr— landsregioner (+4659) förmådde emellertid icke kompensera den sam- manlagda andelsminskningen inom andra norrlandsregioner (— 6 670). To- talt minskade således mellan åren 1952 och 1960 Norrlands andel av an— talet industrianställda i landet, upptagna i den officiella industristatistiken.
Den regionala industriutvecklingen i Sverige under 1950-talet, som den kommer till uttryck i de beskrivna omfördelningstalen, uppvisar vissa pa— rallella drag med motsvarande utveckling i bl. a. USA mellan åren 1939 och 1954. En relativ utspridning av de industrisysselsatta från starkt industriali- serade och urbaniserade områden mot mindre industrialiserade delar av landet är märkbar. Omfördelningarna av de industrisysselsatta i USA har huvudsakligen varit riktade från öster mot väster inom industribältet och ut från detta mot mera perifera delar av nationen. Enligt amerikanska un- dersökningar åren 1958 och 1962 är en tydlig »mättnadseffekt» märkbar inom vissa delar av USA. De intensivast industrialiserade och befolkade områdena har uppnått ett industriellt »mättnadsstadium». Brist på arbets- kraft och lämplig tomtmark, ökande omkostnader och transportsvårigheter etc. inom de största bebyggelseagglomerationerna verkar hämmande på 'fortsatt omfattande industriell expansion inom dessa. Sysselsättningsut- vecklingen inom industrin blir därför relativt sett starkare inom svagare industrialiserade och urbaniserade områden, och en viss omfördelning mot dessa blir följden.
Andra undersökningar visar samma regionala trend. Inom en rad olika
industrigrupper har t. ex. New-Yorkregionens andel av de industrisyssel- satta i USA minskat väsentligt mellan åren 1947 och 1954. Den relativa tillbakagången kan för New-Yorks vidkommande följas ganska långt till- baka i tiden. Även andra tidigt starkt industrialiserade områden i USA har gått tillbaka på samma sätt. Trots en ständig förskjutning mot söder och väster kännetecknades den amerikanska industrin under slutet av 1800- talet och första decennierna av 1900-talet av stark rumslig koncentration. Från 1930-talet har emellertid den regionala industriutvecklingen alltmer karaktäriserats av decentralisering. Av 117 industrigrupper i USA visade 90, omfattande 80 procent av nationens industrianställda, tydliga tenden- ser till decentralisering under perioden 1939—1954.
Utvecklingen i Storbritannien uppvisar vissa likheter med den hittills be- skrivna. Från att ha varit starkt bunden till kolfälten och malmen blev den brittiska industrin efter första världskriget alltmera rörlig i förhållande till energikällor och råvaror. Den industriella expansionen ägde under 1920— och 1930-talen huvudsakligen rum i sydöst och framför allt i Londonområdet, medan de gamla industriområdena gick starkt tillbaka.
Efter andra världskriget har emellertid den starka koncentrationen av industrisysselsatta till Londonområdet upphört. Arbetskraftsbrist, höga hyror och andra omkostnader har tvingat fram en decentralisering, ofta i form av filialutläggningar. Under perioden 1948—1958 ökade antalet in- dustrisysselsatta i Storbritannien främst i östra och sydöstra England utan- för Londonområdet. I Likhet med Norrland har emellertid utvecklingen inom perifera områden som Wales och Skottland varit relativt svag.
Regionala omfördelningar av de industrianställda i förhållande till befolk- ' ningsutvecklingen. Den skildrade regionala omfördelningen av de industri- . anställda i Sverige mellan 1952 och 1960 förefaller icke ha följt den regio- ' nala befolkningsutvecklingen under samma tid. För att belysa detta för- hållande kommer i det följande de regionala förskjutningarna av de in- dustrianställda att ställas i relation till befolkningsutvecklingen.
Det samlade resultatet av beräkningarna framgår av figur 2: 4 (ang. tecken— förklaringen se kartan samt föregående avsnitt).
Värdet 0 anger, att en region år 1960 mot bakgrund av befolkningsut- vecklingen hade exakt samma andel av rikets industrianställda som år 1952. Den relativa utvecklingen av både industrianställda och totalbefolk- ning inom regionen följde med andra ord motsvarande utveckling för riket i sin helhet.
I grova drag stämmer resultaten av beräkningarna i föreliggande avsnitt (figur 2: 4) väl överens med resultaten i föregående (figur 2: 3). För en— skilda regioner framträder dock väsentliga skillnader.
Enligt denna jämförelse skulle Stockholms B-region med hänsyn till be- folkningsutvecklingen ha haft 13 913 fler industrianställda år 1960 än vad som faktiskt var fallet för att behålla sin andel från år 1952. Mot bakgrund
50 km
. +1oo- +3125 — 99— + 99 6 O —100— -13913
; 200 500 1000 1500 2000 2500 3000 industrianställda
av den kraftiga befolkningsutvecklingen framträder Stockholmsregionens andelsminskning av landets totala antal industrianställda sålunda som syn- nerligen markant. Befolkningsutveckling och industriutveckling gick på in- tet sätt parallellt utan divergerade kraftigt inom denna region. Tages där- emot som i föregående avsnitt ingen hänsyn till befolkningsutvecklingen, blir för Stockholmsregionens vidkommande andelsminskningen mindre (- 6 941).
Andelsminskningarna för Stockholms (_ 13 913), Göteborgs (——6487) och Malmö (—4252) B-regioner var sålunda synnerligen framträdande, när de ses mot bakgrund av den relativt kraftiga befolkningsutvecklingen inom dessa regioner. Däremot blir de negativa värdena för Uppsala (— 1 025), Eskilstuna (— 998), Norrköpings (— 1 297), Borås (— 1 508), Örebro (—1 699) och Gävle (—1 238) B-regioner ungefär desamma eller mindre, när tillbakagången sättes i relation till befolkningsutvecklingen.
Mindre utpräglade minskningsregioner i Göta— och Svealand, som be— handlades i föregående avsnitt (sid. 66), återfinns i många fall även på fi- gur 2: 4. Dock kan flera mindre förändringar konstateras. I ett fåtal fall, där de negativa värdena i föregående avsnitt låg nära 0, kan B-regionerna t. o. m. uppvisa positiva värden, när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen (t. ex. Strängnäs, Kisa, Mjölby, Eksjö, Tomelilla, Hörby, Strömstads, Tidaholms, Sala och Hedemora B-regioner). Mer anmärkningsvärda förändringar i po- sitiv riktning erhålls för Kristianstads, Kinna/Skene och Arvika B-regioner.
Det stora antalet regioner i Norrland, som minskade sina andelar av lan- dets industrianställda mellan åren 1952 och 1960, återfinns i stort sett oför- ändrade, när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen, även om tillbaka- gången i de flesta fall är något mindre accentuerad. Hudiksvallsregionen får sitt negativa värde från föregående avsnitt förbytt i ett positivt, och Kram- forsregionens kraftigt minskade andel (— 775) blir betydligt mindre, sedd mot bakgrund av folkminskningen 1952—1960 (— 7).
Bland de B-regioner i Stockholms närhet, som enligt föregående avsnitt ökade sina andelar av de industrisysselsatta under undersökningsperioden (figur 2: 3), uppvisar Södertälje- och Nyköpingsregionerna en mindre in- dustriell tillbakagång, när hänsyn tas till den samtidiga starka befolk- ningsutvecklingen (figur 2: 4).
Däremot förstärks andelsökningarna för de 17 uppräknade B-regionerna i södra Jönköping, Kronobergs och norra Kristianstads län (sid. 74) yt- terligare, när befolkningsutvecklingen beaktas. Andelarna för dessa regio- ner har i det senare fallet ökat med 13 787 industrianställda.
Tidigare nämnda ökningsregioner i västra Skåne kvarstår liksom ök- ningsregionerna utefter västkusten samt Skövde-, Karlstads- och Karlsko- garegionerna, de båda senare dock med starkt reducerade värden. Befolk- ningsökningen inom Västeråsregionen har däremot i förhållande till hela riket varit så kraftig, att den tidigare påtalade stora andelsökningen av de
industrianställda (+ 1 566) förbytts i en kraftig andelsminskning (— 765), när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen.
Sammanfattningsvis kan för Göta- och Svealand sägas, att den spridning av de industrianställda under 1950-talet, som påtalades i föregående av- snitt, framstår som ännu mera markant, när hänsyn tas till den regionala befolkningsutvecklingen under samma tid. Särskilt starkt framträder stor- stadsområdenas minskade andelar av landets industrianställda mot bak- grund av befolkningstillväxten inom dessa. Likaså accentueras omfördel- ningsvinsterna för det inre av Götaland. En förskjutning av de industri- anställda till områden sydväst om en linje Karlstad—Oskarshamn blir sär- skilt märkbar, när hänsyn tas till den regionala befolkningsutvecklingen.
De fem norrlandsregioner, som uppvisade påtagligt ökade andelar av rikets industrianställda enligt beräkningarna i föregående avsnitt (Örn— sköldsviks-, Skellefteå-, Luleå-, Gällivare/Malmbergets- och Kiruna-regio- nerna) får ökade andelar, även när hänsyn tas till befolkningsutvecklingen.
2.2.3 Produktionsutvecklingen inom industrin mellan åren 1952 och 1960
Undersökningen baseras liksom i föregående avsnitt på den officiella in- dustristatistiken. I detta avsnitt skall emellertid den industriella utveck- lingen studeras med utgångspunkt från industrins förädlingsvärde, dvs. salutillverkningsvärdet minus kostnader för råvaror, emballage, bränsle, elenergi och bortlämnade lönearbeten.
För att möjliggöra jämförelser har 1960 års förädlingsvärden omräk- nats i 1952 års priser, vilket skett industrigruppvis för var och en av de 1 031 primärkommunerna, varefter industrigruppernas omräknade värden summerats kommun för kommun.
Totalt för hela riket ökade de studerade industrigruppernas förädlings- värden sammanlagt med 4,5 miljarder kronor under undersökningsperio- den, räknat i 1952 års penningvärde. Detta motsvarar en relativ ökning med 38,1 procent. Industriproduktionen ökade således betydligt kraftigare än antalet anställda inom industrin, dvs. de industrianställdas produktivitet steg betydligt under perioden 1952—1960.
Den industriella utvecklingen under 1950-talet, mätt i förädlingsvärden, var väsentligt olika inom skilda delar av landet. Denna regionalt ojämna utveckling fick till följd regionala omfördelningar och förskjutningar av den svenska industrins förädlingsvärden, på samma sätt som den ojämna sysselsättningsutvecklingen åstadkom regionala omfördelningar av de in- dustrianställda.
Åtskilliga av de regioner, som fick sina andelar av rikets industrianställ— da minskade enligt figur 2: 3 återfinns med vita cirkelytor även på figur 2: 5 och utgör således förlorande parter även vid de regionala omfördelningarna av industrins förädlingsvärden,
Stockholms och Malmö B—regioner fick sina andelar av industrins totala
50 km
. + 2.000— + 143.203
— 1.999— + 1.999
O "2.000 — 52903”
förädlingsvärde kraftigt reducerade mellan åren 1952 och 1960. Däremot ökade Göteborgsregionen sin andel något. Uppsala, Eskilstuna, Linköpings, Motala, Örebro, Kristinehamns, Västerås, Ludvika och Faluns B-regioner hade lägre andelar av rikets industriproduktion år 1960 än är 195-2.
Av de 21 regioner i Norrland som hade minskade andelar industrianställ- da fick 11 på motsvarande sätt sina produktionsandelar minskade. För fle- ra av dessa 11 var andelsminskningarna obetydliga (grå cirkelytor på figur 2: 5). Andelsminskningar av betydelse hade endast Söderhamns, Hudiksvalls, Härnösands, Lycksele och Gällivare/Malmbergets B-regioner.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att främst Stockholms- och Malmöregionerna samt en rad industriregioner i Götaland och Svealand förlorade betydande andelar av den industriella produktionen i landet, mätt i förädlingsvärde, under 1950-talet.
De förlorade produktionsandelarna har övertagits av områden som ökat sina andelar.
Tidigare nämnda expansionsregioner i Stockholms närhet återfinns som ökningsområden på figur 2: 5. Omfördelningarna och förskjutningarna av industrins förädlingsvärden var delvis riktade mot inre delarna av södra Götaland. Andelsökningarna inom detta område var dock icke fullt så mar- kanta beträffande produktionsvolym som beträffande industrianställda (jfr figur 2: 3 och 2: 5).
Ett framträdande stråk av regioner, som ökade sina produktionsandelar väsentligt, sträcker sig från Uddevalla och Trollhättans B—regioner åt nord- öst över Svenljunga-, Ulricehamns-, Kinna/Skene-, Falköpings-, Skövde-, Mariestads-, Säffle-, Karlstads-, Karlskoga-, Hagfors-, Lindesbergs-, Avesta-, Hofors-, Sandvikens- och Borlängeregionerna.
Den spridning av de industrianställda från gamla industricentra och myc- ket stora befolkningsagglomerationer inom Göta- och Svealand under pe- rioden 1952—1960, som påtalats härovan, motsvaras i grova drag av en utspridning av industriproduktionen, mätt i förädlingsvärde.
För Norrlands vidkommande visar omfördelningen av förädlingsvärdena en något annan bild än omfördelningen av de industianställda. Flera regio- ner i kustbandet hade anmärkningsvärda produktionsandelsökningar. Men inom flera av dessa regioner motsvaras produktionsökningarna på intet sätt av sysselsättningsökningar. Andelsökningarna särskilt för Kramfors, Sundsvalls, Örnsköldsviks, Umeå, Skellefteå, Luleå, Piteå och Kalix B-re- gioner framträder tydligt på figur 2: 5.
2.3 Nyetableringar, flyttningar och filialutläggningar under åren 1946—1961
Som närmare framgår av bilaga I har en undersökning verkställts av den industriella ny- och omlokaliseringen under åren 1946—1961. Denna under- sökning omfattar 792 produktionsenheter eller arbetsställen med minst 25
Fig. He
UNDER 1946—1961 NYETABLERADE, FLYTTADE ELLER SOM FILIALER UTLAGDA PRODUKTIONSENHETER
MED MINST 25 ANSTÄLLDA
M
nzrnonuczun vm AI KARTOGIAFISKA lus'rnu'm' mu myror-(m.m im
!
_, 0091
I
(1)
ODSI. LL
Lu 007l D U 0021
G. TÖRNOVIST: STUDIER I INDUSTRILOKALISERING
64 00
6300 6200
åA Båc 0515 FåG H | J K
anställda vid undersökningstillfället vilka lokaliserats, dvs. nyetablerats, flyttats eller utlagts som filialer under den angivna tidsperioden. Den re— gionala spridningen av dessa enheter framgår av figur 11 a och b.
Nedre siffran i varje cell på figur 11 a och b anger antalet enheter som 10- kaliserats till cellen under perioden, och den övre siffran anger antalet an— ställda vid dessa anläggningar. Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad har på särskilt sätt markerats på kartan. Eventuella omlokaliseringar inom cell om 10 X 10 km eller inom de markerade storstadsregionerna be- traktas ej som lokaliseringar och har ej registrerats på kartor eller i tabel- ler.
För att få en översiktlig bild av den regionala spridningsbilden har cel- ler om 10 )( 10 slagits ihop till celler om 50 x 50 km. De större ytelementen har markerats på figur 11. Storstadsregionerna kvarstår som speciella yt- element. Till cellerna refereras med hjälp av koordinatbeteckningarna i kartans kanter.
Söder om cellrad 12 förekommer ingen cell om 50 x 50 km där icke nå- » gon industrilokalisering har skett. Med undantag av själva kustlandet sak- nar däremot de flesta celler i Norrland lokaliseringar.
De tre markerade storstadsregionerna rymmer sammanlagt 147 arbets- ställen (18,6 procent av samtliga) med 9057 anställda (13,9 procent av samtliga). Inom ett sammanhängande område i norra Kristianstads, Ble- kinge och Kronobergs län återfinns 120 (15,2 procent) av samtliga stude- rade arbetsställen med 11183 anställda (17,1 procent). Området bildar kärna i det expansionsområde, som omnämndes på sid. 00
Ytterligare några celler i Göta- och Svealand uppvisar betydande kon- centrationer. Men i stort sett kännetecknas lokaliseringen inom dessa delar av landet av stor spridning.
Sex celler i norra Götaland, G 7, G 8, (med bl. a. Västervik, Valdemarsvik och Norrköping), E 7 (Jönköping), D 8 (Skövde, Falköping), C 7 (Borås, Alingsås) samt B 8 (Uddevalla) rymmer 82 nya arbetsställen (10,4 procent) med inte mindre än 11576 (17,8 procent) anställda. Tre celler, F 10 (Öre- bro), G 10 och G 11 (bl. a. Eskilstuna och Västerås) samt H 13 (Gävle) bidrar tillsammans med 65 arbetsställen (8,2 procent) med 5 170 anställda (7,9 procent).
Inom storstadsregionerna och de ovan redovisade områdena återfinns sålunda sammanlagt över hälften (ca 52 procent av samtliga arbetsställen i undersökningen med över hälften (ca 57 procent) av de anställda.
Den absoluta spridningsbilden kan kompletteras med en relativ, varvid antalet anställda vid produktionsenheter, lokaliserade perioden 1946—1961, ställs i relation till antalet industrianställda i området (cellen) före år 1946.
De lägsta relativa värdena i Göta- och Svealand erhålls. för Stockholms- och Göteborgsområdena samt utefter Öresund. Vissa äldre industriom- råden får också låga värden. Nylokaliseringen inom dessa områden för-
mår inte göra sig gällande, då de ställs i relation till den redan tidigare omfattande industrin inom dessa.
De högsta relativa värdena uppnås inom ett område med bl. a. orterna Värnamo, Växjö, Älmhult och Olofström. Även områdena kring Uddevalla och Mariestad får höga relativa tal. På ett visst avstånd från storstäderna uppstår »ryggar» av relativt höga värden. Inom Norrland är lokaliseringar- na koncentrerade till ett fåtal områden.
De fåtaliga lokaliseringarna till Norrland är koncentrerade till celler huvudsakligen utefter kusten. Som enda större koncentration framträder lokaliseringen av 11 enheter med 1 103 anställda till H 17 (huvudsakligen Sundsvall).
Mindre vita ytor framträder bl. a. i norra och västra Svealand samt i Dalsland och östra Götaland med undantag av själva kustbandet.
Särskilt inom Göta— och Svealand har lokaliseringarna under perioden 1946—1961 ägt rum utefter viktigare kommunikationsleder. Uteslutes stor— stadsregionerna, har sålunda över 90 procent av samtliga övriga lokalise- ringar skett till orter vid järnväg. Omgiven av vita ytor framträder t. ex. järnvägssträckningarna Halmstad—Gislaved och Värnamo—Alvesta—Växjö _Emmaboda. Vinkelrätt mot den senare sträckningen framträder tydligt Malmö—Hässleholm—Älmhult—Alvesta. Stambanan Göteborg—Hallsberg kan följas relativt lätt liksom sträckan Nässjö—Norrköping.
2.3.1 De lokaliserade enheternas fördelning på olika industrigrupper Det är uppenbart, att spridningshilderna är väsentligt olika för skilda in- dustrigrupper.1 Det »regionala mönstret» är ganska karaktäristiskt för'vis— sa industrigrupper.
Produktionsenheterna inom gruvindustri, jord- och stenindustri, träin- dustri samt massa- och pappersindustri kännetecknas av stor regional spridning. Lokaliseringar till storstadsregionerna förekom endast i sam- manlagt åtta fall. De bestod av enstaka murbruks- och cementvarufabriker och snickerier och var mycket små (omfattande 0,6 % av samtliga anställda vid av lokaliseringar berörda företag). Lokaliseringar till små tätorter var vanliga. 67 procent av arbetsställena med 66 procent av de anställda inom dessa grupper återfinns inom tätorter med mindre än 5 000 invånare eller utanför tätorter. Rena glesbygdslokaliseringar förekom företrädesvis inom dessa grupper. Åtskilliga av dessa anläggningar bearbetar tunga och skrym- mande primära råvaror med lågt handelsvärde och är mer eller mindre knutna till punktuella (gruvor, stenbrott, grustag) eller areella (skog) rå— varukällor.
1 De industrigrupper som förekommer i industristatistiken är följande: gruvindustri, metall- och verkstadsindustri, jord— och stenindustri, träindustri, massa- och pappersindustri, grafisk industri, livsmedelsindustri, dryckesvaru— och tobaksindustri, textil- och sömnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri, kemisk och kemisk-teknisk industri.
Inom livsmedelsindustrin märks flera råvarubundna fiskberedningsan- stalter och fiskkonservfabriker utefter västkusten samt i Simrishamn och Karlskrona samt några till sina råvaruområden knutna kött-, grönsaks- och fruktkonservfabriker samt sylt- och saftfabriker (Österlöv, Kumlä, Laholm, Sköllersta, Visby, Falkenberg). Längre transporter av den lätt— förstörbara och i förhållande till den färdiga produkten tunga och skrym— mande råvaran torde knappast vara ekonomiskt lönande.
Inom storstadsregionerna återfinns framför allt produktionsenheter inom bageriindustri samt slakterier och köttvaruindustri, vilka främst betjänar en lokal marknad.
Av den grafiska industrins produktionsenheter lokaliserades 86 procent med 88 procent av de anställda till Stor-Stockholm och Stor-Göteborg.
Arbetsställen inom läder-, hår- och gummiuaruindustrin har i stor ut- sträckning koncentrerats till två mindre områden. I Örebrocellen och an- gränsande celler om 50 X 50 km samt i Tranås återfinns 42 procent av enheterna med 31 procent av de anställda. Inom dessa områden var det med något enstaka undantag fråga om skoindustri respektive päls- och skinnvarufabriker med gamla traditioner i dessa bygder. Av skofabrikerna utanför Örebro har de flesta flyttats från eller lagts ut som filialer till före- tag i Örebro.
Av anläggningarna inom metall- och verkstadsindustri har 24 procent .. med 15 procent av de anställda lokaliserats till storstadsregionerna. Ytter- ligare 23 procent av enheterna med 39 procent av de anställda har lokali- serats till Uddevalla-, Borås- och Gävleområdena samt till nio samman- hängande områden inom norra Kristianstads, Blekinge och delar av Krono- bergs och Jönköpings län.
Storstadslokaliseringar förekom främst inom undergruppen elektrotek- nisk industri. 36 procent av gruppens anläggningar var belägna inom Stor- Stockholm och Stor-Göteborg. Dessa anläggningar var emellertid genom- snittligt betydligt mindre än de utanför dessa områden lokaliserade anlägg- ningarna.
Lokaliseringarna av produktionsenheter inom textil- och sömnadsindustri Visar icke några mera markanta koncentrationer av objekten. Endast 8 procent av arbetsställena med 6 procent av de anställda finns inom stor- stadsområdema. 74 procent av enheterna med 66 procent av de anställda förlades till tätorter med mindre än 20 000 invånare, 60 procent av enheter- na med 50 procent av de anställda till tätorter med mindre än 10 000 invå- nare. Anläggningarna är spridda över hela Götaland med undantag av de östligaste delarna. Några av företagen lokaliserades till Bergslagen. En viss koncentration av de anställda inom denna industrigrupp till medelstora och större tätorter som Borås, Växjö, Hässleholm, Skövde, Karlskrona, Kris- tinehamn, Västerås, Enköping och Fagersta kan dock konstateras.
Tabell 2:5. Antalet studerade produktionsenheter (arbetsställen, lokaliserade 1946—1961, storlek (folkmängd enl.
. _ Metall- och _ Pappers- . . Industrigrupp Grusxgiädu verkstads— s & 251.111 daglii Träindustri och massa- .Gädf'tsg industri industri "** ”5 " Antal Antal Antal Antal Antal Antal Tätortsklasser Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Storstadsregio- nerna ......... 87 5 494 5 256 3 151 18 1 183 60 000— . . . 22 2 330 1 31 1 50 2 95 50 000—59 999. . . 10 1 585 40 000—49 999. . . 6 751 1 36 1 167 30 000—39 999. . . 13 6 325 1 47 1 85 20 000—29 999. . . 11 626 1 122 1 33 2 105 10 000—19 999. . . 40 4 986 2 428 3 310 1 37 5 000— 9 999. . . 40 4 146 6 548 7 244 2 500— 4 999. . . 43 2 970 4 174 8 499 1 335 1 000— 2 499. . . 42 3 104 7 419 9 467 2 107 1 67 500— 999. . . 2 172 17 1 223 2 405 6 681 3 328 200— 499. . . 18 1 232 2 68 13 891 1 64 Utanför tätort. . . 50 12 678 4 139 9 363 Totalt 3 222 361 35 450 36 2 673 61 3 774 11 1 143 21 1 345
2.3.2 Lokaliseringarna fördelning på tätorter av olika storlek
De lokaliserade anläggningarna har fördelats på tätorter av olika storlek. Som tätort räknas därvid i enlighet med 1960 års folkräkning bebyggelse- agglomerationer med minst 200 invånare.
Vid storleksgrupperingarna av tätorterna har befolkningssiffrorna i 1960 års folkräkning genomgående använts. För att utröna, vilka storlekstyper av tätorter, som verkat attraktiva för industrin under undersökningspe- rioden, hade det varit önskvärt, att befolkningssiffrorna för varje tätort ut- gjort de vid varje lokaliseringstillfälle aktuella. Vidare borde hänsyn tas även till orternas varierande influensområden och närheten till eventuella större tätorter etc. Lämpliga centralitetsmått och tätortsgrupperingar med utgångspunkt från dessa som alternativ till befolkningstalen skulle slut- ligen ur flera synpunkter ha varit att föredraga. Dessa krav har emellertid icke kunnat tillgodoses i denna översiktliga analys.
Arbetsställenas och de anställdas fördelning på tätorter av olika storlek framgår av tabell 2: 5. Av tabellen framgår också skillnader mellan olika in— dustrigrupper.
Som framgår av tabellen är det mycket ovanligt med rena glesbygdslo- kaliseringar. Endast 4,5 procent av anläggningarna med 2,5 procent av de an- ställda har lokaliserats till platser utanför tätorter. Andelen glesbygdsloka—
samt antalet anställda vid dessa, fördelade på olika industrigrupper och tätorter av olika 1960 års folkräkning)
Dryckes- Textil- och Läder-, hår- Kemisk och varu- och sömnads— och gummi— kemisk-tek- 1—11 tobaksind. industri varuindustri nisk industri
Livsmedels- industri
Procentuell Anta Antal Antal Antal Antal Antal fördeln. på tätortsklasser Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. Enh. Anst. 8 357 1 34 14 775 3 99 8 708 147 9 057 18,6 13,9 3 179 1 33 18 1 176 4 410 4 964 56 5 268 7,1 8,1 10 1 585 1,3 2,4 1 90 1 75 1 111 1 40 12 1 270 1,5 1,9 3 203 5 564 23 7 224 2,9 11,1 2 96 9 1 660 2 70 28 2 712 3,5 4,2 4 115 24 1 923 10 662 1 62 85 8 523 10,7 13,1 5 249 19 1 578 8 416 3 364 88 7 545 11,1 11,6 3 287 19 1 016 8 441 5 385 91 6 107 11,5 9,4 1 45 31 2 038 1 42 3 193 97 6 482 12,2 9,9 4 182 1 37 20 867 7 376 2 135 64 4 406 8,1 6,8 5 257 11 513 2 179 3 214 55 3 418 6,9 5,2 1 44 7 247 1 60 1 37 36 1 618 4,5 2,5 2 104 4 179 178 12 468 47 2 795 36 3 062 792 65 215 99,9 100,1
liseringar är speciellt hög inom gruvindustri, jord- och stenindustri samt träindustri. De i materialet ingående anläggningarna är i anmärkningsvärt stor ut— --—-—_»---— sträckning lokaliserade till små tätorter. 31,7 procent av enheterna med 24,4 procent av de anställda har lokaliserats till tätorter med mindre än 2 500 invånare eller i ett fåtal fall till platser utanför tätorter. I tätorter
I med mindre än 5 000 invånare återfinns 43,2 respektive 33,8 procent av
* materialet. Höjes taket till 10 000 invånare infångas 54,3 respektive 45,4
!
pli 0
procent av lokaliseringarna och de anställda vid dessa.
Utesluts de tre storstadsregionerna, som tillsammans mottagit 18,6 res— pektive 13,9 procent av nytillskotten, har övriga tätorter med 20 000 inv. eller mer sammanlagt valts som lokaliseringsort för 16,3 procent av samt- liga arbetsställen med 27,7 procent av de anställda. Arbetsställena inom denna grupp är tydligen genomsnittligt relativt stora.
Det bör emellertid påpekas, att antalet tätorter och tätortsinvånare är väsentligt olika inom de olika storleksklasserna, varför jämförelser av detta slag måste göras med stor försiktighet.
Som framgår av tabell 2: 6 är antalet lokaliserade enheter per tätort helt naturligt väsentligt högre inom tätortsklasser med stora tätorter än för klasser med små tätorter. I den högsta klassen t. ex. går det i genomsnitt
Tabell'2:6. Antal 1946—1961 lokaliserade produktionsenheter och anställda vid dessa i relation till antal tätorter och tätortsinvånare inom olika tätortsklasser
Antal
Antal
Tätortsklass .. Inv.i Produk- _. 0'100 d (antal invänare) Tatort" 1 OOO-tal tionsenhet Ansmuda ,, ,,
a b c d
............ 13 2 318 15 910 7
20 000—49 999 ............ 26 744 63 11 206 242 15 10 000—19 999 ............ 38 542 85 8 523 224 16 5 000— 9 999 ............ 69 476 88 7 545 128 16 1 000— 4 999 ............ 387 812 188 12 589 49 15 500— 999 ............ 399 279 64 4 406 16 16 200— 499 ............ 889 283 55 3 418 6 12 Samtliga tätorter 1 821 5 454 | 756 63 597 42 12
drygt 16 lokaliserade enheter per tätort, medan det i den lägsta klassen går 0,06. Först i storleksklassen 5 000—9 999 invånare uppnås en lokalisering per tätort.
I förhållande till tätortsbefolkningen inom de olika storleksklasserna är antalet anställda vid de studerade produktionsenheterma tämligen jämnt fördelade på alla storleksklasser under 50 000 invånare. Lokaliseringsfre- kvensen, mätt i antal anställda vid nylokaliserade enheter per 1 000 tätorts- invånare, är emellertid anmärkningsvärt låg för landets tätorter med 50 000 invånare eller mer.
2.3.3 Lokaliseringsorsaker enligt uppgifter från företagen
Samtliga de i undersökningen ingående företagen har tillskrivits och bl. a. tillfrågats angående orsakerna till lokaliseringen. För att i någon mån nor- mera svaren har nio lokaliseringsorsaker angivits på de frågeblanketter, som använts. De olika orsaksalternativen framgår av tabell 2: 7.
Företagsledningarna angav lokaliseringsorsaker genom markeringar i rutor i anslutning till de olika orsaksalternativen. Flera markeringar kunde förekomma. Vidare frågades efter, vilka av de markerade orsakerna, som varit avgörande vid valet av lokaliseringsplats, varvid den främsta orsaken skulle sättas främst etc.
De angivna svaren måste behandlas med stor försiktighet, då deras till- förlitlighet är omöjlig att fastställa. I vissa fall kan de bygga på objektiva bedömningar, vilka gjorts inom ett företag exempelvis i samband med en nyligen företagen flyttning eller filialutläggning. I andra fall kan de i sam- band med ifyllandet av blanketterna gjorda bedömningarna av vilka fak- torer, som varit avgörande för lokaliseringen, vara mer eller mindre subjek- tiva. Det kan icke utan vidare förutsättas, att lokaliseringarna skett efter noggranna och allsidiga prövningar av olika förläggningsalternativ. Det
Tabell 2:7. Lokaliseringsorsaker enligt blankeltsvaren
Kol. A. Procent av totala antalet blanketter, på vilka resp. markering förekommer. B. Markeringarnas procentuella fördelning på de angivna orsaksalternativen.
Industrigrupp1 1 2 3 4 5 6 7 o. 8 9 10 Angivna lokaliseringsorsaker A A A A A A A A A A A B
Ledig industrilokal eller
Lokaliseringsorten tillika
lämplig tomtmark. . . . 54,0 13,9 49,2 81,8 76,2 43,2 52,8 48,9 53,3 51,4 25,8 God tillgång på arbets- kraft ................ 47,4 33,3 39,3 63,6 19,0 25,0 67,4 72,3 40,0 49,9 25,0
företagsledarens hem- ort ................. 25,8 19,4 27,9 9,1 23,8 9,1 25,8 27,7 23,3 24,4 12,2 Goda kommunikationer . 22,2 22,2 16,4 9,1 23,8 22,7 20,8 21,3 23,3 21,2 10,7 Nära till avsättningsom-
rådet ............... 17,5 41,7 6,6 9 1 33,3 34,1 4,5 6,4 20,0 15,4 7,7 Näratillråvaruområdet . 100,0 3,6 47,2 29,5 45:5 0,0 36,4 6,7 8,5 10,0 11,5 5,8 Kommunala stödåtgär—
der ................. 13,9 2,8 14,8 9,1 4,8 2,3 7,9 17,0 10,0 11,1 5,6 Goda servicemöjligheter. 7,2 5,6 3,3 0,0 4,8 9,1 3,4 6,4 6,7 5,8 2,9 Övriga orsaker ......... 8,6 16,7 19,7 36,4 0,0 4,5 4,5 4,3 6,7 8,5 4,2
Summa 100,0 200,2 202,8 206,7 263,7 185,7 186,4 193,8 212,8 193,3 199,2 99,9
1 Industrigrupperna är: 1. Gruvindustri, 2. Metall- och verkstadsindustri. 3. Jord— och stenindustri, 4. Träindustri, 5. Massa- och pappersindustri, 6. Grafisk industri, 7. Livsmedelsindustri, 8. Dryckesvaru— och tobaksindustri, 9. Textil- och sömnadsindustri, 10. Läder-, hår— och gummivaruindustri, 11. Ke- misk och kemisk-teknisk industri.
ligger därvid nära till hands att tänka sig, att uppgiftslämnaren vid an- givandet av olika faktorer, som varit avgörande för valet av lokaliserings- ort, omedvetet gjort efterrationaliseringar.
Urvalet, formuleringarna och uppställningen av de olika orsaksalternati- ven kan också tänkas ha påverkat svaren.
En sammanställning av blankettsvaren återfinns i tabell 2: 7. I denna har svaren särredovisats för olika industrigrupper.
För varje industrigrupp har angivits, på hur många procent av blanketter- na, som respektive orsaksmarkering förekommer (kolumn A). Av procent- talen på nedersta raden framgår, att flera markeringar kan förekomma på varje blankett.
Endast de tre orsaker, som angivits som de främsta på varje blankett, har dock medtagits i sammanställningen. I summakolumnen längst till hö— ger har även markeringarnas procentuella fördelning på de olika orsaks- alternativen angivits (kolumn B).
Bland lokaliseringsorsakema för samtliga upptagna industrigrupper do- minerar ledig industrilokal eller lämplig tomtmark (orsaken markerad på 51 procent av blanketterna) och god tillgång på arbetskraft (50 procent av blanketterna). Arbetskraften som lokaliseringsfaktor är emellertid obetyd-
lig i storstadsregionerna (18 procent). Det är inom dessa vanligen fråga om speciellt kvalificerad sådan. Uteslutes blanketterna från dessa regioner, blir denna faktor helt dominerande (ca 70 procent).
På ca 24 procent av blanketterna har angivits, att lokaliseringsorten tillika är företagsledarens hemort.
Enligt Dahméns undersökning av den industriella företagarverksamheten under mellankrigstiden1 grundades omkring 80 procent av de i undersök- ningen medtagna företagsenheterna på företagsgrundarens eller någon av företagsgrundarnas vistelseort. Författaren pekar därvid på att större de— len av de för mellankrigstiden nya enheterna inte fick sin lokalisering be- stämd efter någon lokaliseringskalkyl, där ett flertal olika alternativ vägts mot varandra. »I flertalet fall låg det uppenbarligen så till att någon före- tagsbildning inte skulle ha blivit av, om inte möjlighet yppat sig på samma ort.» I ett stort antal fall, där lokaliseringen skedde till annnan ort, bestäm- des denna av att företagsgrundaren där tidigare haft eller fortfarande hade sitt eget eller sin hustrus föräldrarhem.
Att de i kommitténs undersökning ingående anläggningarna i mindre utsträckning än de i Dahméns undersökning medtagna lokaliserats till fö- retagsgrundarens bostads- eller vistelseort, torde i första hand bero på att kommitténs undersökning omfattar större produktionsenheter. Dahméns undersökning omfattar nämligen huvudsakligen de arbetsställen, vilka in- gick i kommerskollegii industristatistik. Som framhålles i bilaga I sid. 87 torde generellt sett olika lokaliseringsalternativ i större utsträckning över- vägas vid etablering av större enheter än vid etablering av mindre.
Den industriella miljön på en ort tycks vara en viktig faktor för upp- komsten av nya produktionsenheter. Man skulle därvid kunna tala om ett slags »grannskapseffekt». Enligt en undersökning är 1950 av William-Ols- son om industriutvecklingen inom Halmstad-Nässjö Järnvägars trafikom- råde2 hade nya produktionsenheter inom området i mycket stor utsträckning tillkommit i nära anslutning till äldre sådana. De nya arbetsställena var i många fall mycket små (mindre än fyra arbetare). Företagsgrundarna var i allmänhet från bygden och hade börjat som anställda vid äldre företag och senare startat eget. William-Olsson framhåller sålunda att i industri- bygdern'a har en miljö uppkommit, som är gynnsam för den, som vill börja en tillverkning. Han är omgiven av personer, som ofta delar med sig av sina erfarenheter och som lånar ut maskiner och produktionskapacitet. De ny- grundande arbetarna har också under tidigare skeden ofta gjort detta i samförstånd med sina arbetsgivare, och upprinnelsen till ett mycket stort antal företag har varit ett kvällsarbete vid sidan av vanlig dagsanställning. I denna miljö kan, vad lokalerna beträffar, utvecklingsgången i olika varia-
1 E. Dahmén: Svensk industriell företagarverksamhet. Uppsala 1950. 3 W. William-Olsson, P. Fries: Halmstad Nässjö Järnvägar och näringslivet i deras trafik- område. Halmstad 1950.
|
tioner tecknas med serien köket -—- finrummet —- en primitiv fabriksbyggnad på den egna tomten — en stor fabriksbyggnad. Flertalet av dessa industrier har sin upprinnelse i beställningar på orten.
Liknande förhållanden har beskrivits i en brittisk undersökning angåen- de etableringar av medelstora och små anläggningar inom ett koncentrerat och specialiserat industriområde kring Birmingham. Inom detta område har det varit relativt lätt för en branschkunnig förman eller annan anställd att bryta sig ut ur det gamla företaget och starta eget inom samma bransch, för vilken miljön på orten sedan gammalt är gynnsam. Få överlever konkur- rensen. Men de goda möjligheterna för den yrkesskicklige att åter få an- ställning inom den egna branschen gör, att många försöker. Liknande kon- stateranden har också gjorts i en amerikansk undersökning.
Goda kommunikationer anses ha påverkat det aktuella valet av lokali- .-
seringsort enligt 21 procent av blanketterna i kommitténs undersökning.
Övriga faktorer har fått relativt få markeringar. Nära till råvaruområdet har angetts som lokaliseringsorsak på 12 procent av blanketterna, nära till avsättningsområdet på 15 procent av dessa. För många av produktionsen- heterna inom storstadsregionerna har emellertid närheten till marknaden varit av avgörande betydelse för valet av lokaliseringsort (40 procent). Det andra orsaksalternativet med många markeringar inom storstadsregioner- na, ledig industrilokal, kan knappast förklara lokaliseringarna till dessa re- gioner, utan får uppfattas som en orsak till att företagen valt den aktuella lokaliseringsplatsen inom regionerna.
På 11 procent av blanketterna slutligen har uppgivits, att kommunala ,
stödåtgärder påverkat lokaliseringen, dock i mycket liten omfattning inom storstadsregionerna (2 procent).
Vissa karaktäristiska skillnader mellan industrigrupperna kan utläsas av sammanställningen av lokaliseringsorsakerna.
Förutom inom gruvindustrin har inom jord- och stenindustrin (47 pro- cent), träindustrin (30), massa- och pappersindustrin (46) samt livsmedels- industrin (36) närheten till råvaruområdet angivits som en viktig lokali- seringsorsak. Vidare har arbetskraftsfaktorn fått särskilt många marke- ringar inom textil- och sömnadsindustrin (67 procent) och läder-, hår- och gummivaruindustrin (72). Etableringar på företagsledarens hemort syns vara särskilt vanliga inom träindustrin (28 procent) samt läder-, hår- och gummivaruindustrin (28). Etableringarna inom storstadsregionerna av ar- betsställen inom textil- och sömnadsindustrin har i stor utsträckning (50 procent) skett på företagsledarens hemort. Närheten till avsättningsområ- det har fått de proportionellt sett flesta markeringarna inom den grafiska industrin (33 procent), livsmedelsindustrin (34) samt jord- och stenindu- strin (42).
Att exempelvis sådana faktorer som goda kommunikationer och service- möjligheter fått förhållandevis få markeringar torde knappast kunna tol-
kas så, att dessa faktorer skulle vara av liten betydelse vid företagsledning- arnas val av lokaliseringsort. Förhållandet torde snarare vara det, att flera orter i dessa avseenden erbjuder ungefär likartade förhållanden. Vid valet mellan flera sådana orter kan därvid sådana faktorer som exempelvis ledig industrilokal och kommunala stödåtgärder bli utslagsgivande. Det är inte nödvändigtvis de största kostnadsslagen, som blir avgörande för lokalise- ringen, utan de, som varierar mest regionalt.
2.3.4 Omlokaliseringar Särskilt intresse har ägnats de omlokaliseringar, som företagits under un- dersökningsperioden. Med omlokalisering avses därvid dels total flyttning av en produktionsenhet (arbetsställe), dels splittring av en tidigare produk— tionsenhet genom utläggning av filial, varvid delar av produktionen om- lokaliserats. Regeln har i detta fall varit, att produktion av samma slag skall bedrivas vid moderanläggning och filial.
Tabell 2:8. Omlokaliseringarnas omfattning 1946—1961 industrigruppvis
Antalet omlokaliserade arbetsställen samt antalet sysselsatta vid dessa irelation till motsvarande uppgifter för totala antalet lokaliseringar.
Omlokalise- ringarnas Omlokaliseringar Lokaliseringar 213331? antalet loka- liseringar Industrigrupp Antal arbetsställen Antal 2333; syssel- c » 100 d - 100 Fili- Flytt- Antal .. satta aler ningar Totalt syssel— stallen vid e e I satta vid a b c a + b e f g h 1 Gruvindustri ........... 3 222 2 Metall- och verkstads- industri .............. 84 66 150 18 937 361 35 450 42 53 3 Jord- och stenindustri. . . 10 2 12 1 275 36 2 673 33 48 4 Träindustri ............ 11 6 17 1 076 61 3 774 28 29 5 Massa- och pappersindu- stri ................. 2 1 3 306 11 1 143 27 27 6 Grafisk industri ......... 1 1 67 21 1 345 5 5 7 Livsmedelsindustri ...... 8 Dryckesvaru- och tobaks- 15 3 18 1 004 44 2 283 41 44 industri .............. 9 Textil- och sömnadsindu- stri ................. 73 22 95 8 105 178 12 468 53 65 10 Läder-, hår- och gummi- varuindustri .......... 14 10 24 1 466 47 2 795 51 52 11 Kemisk och kemisk-tek- nisk industri ......... 4 11 15 1 682 30 3 062 50 55 1—11 Samtliga industri- grupper ................ 213 122 335 33 918 792 65 215 42 52
.. -4=—w=_:4.-
Huvudkontor utan anslutning till egentlig produktion uppfattas ej som huvudanläggning, och en »filialutläggning», där endast huvudkontoret, even- tuellt i anslutning till försälj ningsorganisationen, blir kvar på den ursprung- liga lokaliseringorten, räknas därför som en flyttning. Det är icke ovanligt, att ett företags huvudkontor förläggs eller ligger kvar i en storstad, medan företagets produktionsenheter har en annan lokalisering.
För att flyttning eller filalutläggning skall registreras, måste den ha skett till annan cell om 10 x 10 km i det på kartorna använda rutnätet. Omlokaliseringar inom dessa celler har genomgående uteslutits.
Omlokaliseringar torde ge en speciellt god bild av eventuella lokaliserings- tendenser under en period. Generellt torde mera ingående överväganden ligga bakom valet av lokaliseringsort vid flyttningar och filialutläggningar än vid nyetablering. En viss tröghet eller tröskeleffekt måste övervinnas. En annan lokaliseringsort måste bedömas som avgjort fördelaktigare än den gamla. Vid utläggning av filialer i här använd bemärkelse måste faktorer verka, som ansetts väga tyngre än stordriftens och den samlade produktio- nens fördelar.
Flyttningarnas och filalutläggningarnas omfattning under undersöknings- perioden samt deras fördelning på olika industrigrupper framgår av tab. 2: 8.
Omlokaliseringarna under efterkrigstiden var omfattande. Av hela an- talet lokaliserade enheter under perioden 1946—1961 utgjordes 335 eller 42 procent av omlokaliseringar och vid dessa sysselsattes 33 918 eller 52 procent av antalet sysselsatta vid av lokaliseringar berörda företag. 64 procent av omlokaliseringarna utgjordes av filialutläggningar.
En stor del av dessa omlokaliseringar var riktade ut från storstadsre- gionerna. 134 arbetsställen med sammanlagt 17 361 sysselsatta flyttades ut eller lades ut som filialer från de tre storstadsregionerna tillsammans. Filialutläggningarma dominerade (67 procent). Omlokaliseringarna belyses i tabell 2: 9.
Från Stor-Stockholm har under undersökningsperioden 86 produktions- ' enheter med 11 933 sysselsatta flyttats ut eller lagts ut som filialer. Under samma period ingångsattes produktion vid 87 nya enheter med 5 782 sys- selsatta inom regionen. Utflyttningarna och filialutläggningarna kompen— serades således icke av nyetableringar inom storstadsregionen.
Den regionala fördelningen av de från Stor-Stockholm omlokaliserade arbetsställena framgår av figur 2: 6. Celler om 10 x 10 km, som mottagit en utflyttad eller som filial utlagd enhet, har fyllts i med svart. Om flera en- heter lokaliserats till samma cell, har cellmarkeringarna, en för varje lo- kalisering, upprepats och förskjutits något i förhållande till varandra för att framträda tydligt. Ortsnamn har utsatts i anslutning till de markerade cellerna. Siffrorna anger antal anställda vid enheter, som utflyttat eller lagts ut som filialer från Stor-Stockholm.
11.
] Norrland utanför kartbilden: (BD) Boden 50 552. Söderh. # (Y) Sundsvall 625 . Envuken * 50 . Duvnäs än 31. Av esta . Hagfors Kr) lbo ..._, 21.1. ' 51— - Sala PUpps. 113 ”1 "1311 08 Narrrt'rt . i % Enköp. ;Mörsta Vösterås' " ' E_n f 11 $% 1er IL mfl. 9.1". 54.3th _, 150 110 - & é. Orebra ' riefr. ÅSuffle & ' 20! Malmköp.1150340 " [X 19? 't V'"95ke'5 ..... Flea. ...... .. 1! L/ ps ' . 309 38 " " Katrineh. Vagnhör Nym:n:ish. 352 , 69 Muriest/ 35 yn,” n ,.BL 282 Kvarsebo % U Arnös .", ') Tibro -- Norrköp. RV ( '25 s*”"ä 311. (5; / [ ; Mjölb % 262 Valdemars !. JJ Allngsas Granna L ' '193 112. .Tranås 111. _ Barts " Jönköp. Vösterv. rv 25 342 Visby Hultsfr. C 366 .130 .Veddinge ( -------BG Falk.”. 151323ng ff ; 400 239 m b . "ett _n '32 Kalmar 102 Tingsryd 103 ;- :'u. Olofstr, X ;o? 'en Jsömjö litt Österlövw 595 & 11.36,1 % Karlskrna ; Tmelilla .si/ 0 5050 km 1 ] | 1 . Ystad % A B % c D & E F % G H 1 J
Fuge rsta 298. ______ * ' _ ' ___..—
1 Glava 115 Klössebol. Kö in — 95 .. Efi—WN
Kris lneh. %
i 227
/Sköv
(Lavréstrom
Tabell 2:9. Från Stor-Stockholm, Stor—Göteborg och Malmö stad utflyttade eller som filialer utlagda produktionsenheter 1946—1961 Fördelning på industrigrupper
Stor-Stockholm Stor-Göteborg Malmö stad De tre storstadsregionerna
Antal syssel-
satta Fil- Utflyt- Fil- Utflyt- Fil- Utflyt-
vid ialer tade Totalt ialer tade Totalt ialer tade Totalt 0 + p
Antal arbetsställen Antal arbetsställen Antal arbetsställen Antal arbetsställen
Industri- gmpp Fil- Utflyt-
ialer tade Totalt
a h e f k 0 p q r
Hmmwwwwm I;
o— HH
I runt tal hälften av flyttningarna och filialutläggningarna avsåg orter inom en radie av 17 mil från centrala Stockholm. För övrigt märks en viss koncentration till Östergötlands, Kronobergs och Blekinge län.
Från Stor-Göteborg var det 25 produktionsenheter med 3 507 sysselsatta som utflyttade eller lades ut som filialer under perioden 1946—1961. (fi- gur 2: 7). Samtidigt etablerades emellertid 44 enheter med 2 285 sysselsatta inom regionen. Över hälften av de omlokaliserade enheterna förlades till orter inom Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län.
23 arbetsställen med 1 921 sysselsatta utflyttade eller utlades som filia- ler från Malmö stad (figur 2: 7). Inom staden etablerades samtidigt 16 ar- betsställen med 990 sysselsatta. Omkring tre fjärdedelar av de omlokalise— rade enheterna med Över hälften av de sysselsatta förlades till den skånska landsbygden inom en radie av 9 mil från centrala Malmö. Relativt små tät- orter (med under 5000 invånare enligt 1960 års folkräkning) övervägde bland dessa närliggande lokaliseringsorter.
De från Stor—Stockholm, Stor- -Göteborg och Malmö utflyttade eller som filialer utlagda produktionsenheterna sökte sig i allmänhet till skilda delar av landet. Ofta valdes tämligen närbelägna tätorter vid lokaliseringen.
Bland undantagen var textil- och konfektionsanläggningarna, som sökte sig till Bergslagen både från Göteborgs- och Stockholmsområdet, samt de anläggningar inom skilda industrigrupper, som från båda hållen lokalise- rades till Skaraborgs län. Betydligt påtagligare var emellertid koncentra- tionen till Kronobergs, Blekinge och' Kalmar län, dit produktionsenheter från alla tre storstadsområdena sökte sig. Enheternas koncentration till cell E 5 (Alvesta—Växjö) är särskilt markant.
Orsakerna till denna omfattande omlokalisering från storstadsregionerna kan utläsas av blankettsvaren från de 134 anläggningar, som ingår i mate- rialet.
På över 70 procent av blanketterna har god tillgång på arbetskraft an- , - givits som en av orsakerna till lokaliseringen, i övervägande flertalet fall den viktigaste. Den främsta orsaken till utflyttningen av hela eller delar av produktionen syns därvid ha varit rekryteringssvårigheterna i storstads— områdena under undersökningsperioden. Speciella svårigheter tycks ha fö- relegat i Stor-Stockholm.
I vissa fall var en allmän strävan att sänka produktionskostnaderna ge- nom utflyttning till områden med god tillgång på arbetskraft och lägre lö- ner avgörande. I andra fall råkade starkt expanderande företag i en tvångsé situation, genom att stor orderingång hastigt ökade arbetskraftsbehovet, som man icke ansåg sig kunna täcka till rimligt pris inom storstadsområdet med dess konkurrens om arbetskraften från andra industrier och från de starkt expanderande servicenäringarna.
Vid flera av de utflyttade eller som filialer utlagda företagsetnheterna har man efter flyttningen haft svårigheter att tillgodose behovet av "kvali-»
ficerad arbetskraft. Den arbetskraft, som var tillgänglig på den nya lokali— seringsorten, var många gånger helt oskolad inom branschen och ofta ovan vid industriarbete över huvud taget. Arbetarnas lägre produktivitet försäm- rade i sådana fall enligt uppgift produktionsresultaten under den första tiden på den nya lokaliseringsorten. Några exakta uppgifter om vilka för- luster de försämrade produktionsresultaten medförde och hur dryga igång- körningskostn'aderna var på den nya lokaliseringsorten, har ej kunnat er- hållas.
Särskilt besvärliga var förhållandena för företag, som behöver högt kva- lificerade tekniker och speciellt yrkesskicklig arbetskraft, t. ex. företag in- om den mekaniska verkstadsindustrin, särskilt den elektrotekniska samt den kemiska och kemisk-tekniska industrin. Företagsenheter, som flyttade ut helt, löste problemet delvis genom att medföra vissa tekniker, tjänste- män och arbetsledare. Oftast var emellertid endast en mindre del av arbets- styrkan villig att flytta.
Vid filialutläggningar, speciellt inom stora företag, har i vissa fall kon- struktions- och planeringsarbeten samt försäljningsorganisationen behål- lits i anslutning till moderanläggningen i storstaden. Vid filialanläggningar— na är mekaniseringen i sådana fall långt driven och arbetarna främst sys- selsatta med tempoarbeten.
I åtskilliga fall var en omfattande och kostsam yrkesutbildning nödvän- dig på den nya lokaliseringsorten.
Ledig industrilokal eller lämplig tomtmark har angivits som ett skäl för lokaliseringen på ca två tredjedelar av blanketterna. Svårigheterna att finna lämpliga lokaler till rimligt pris inom storstadsområdena var spe- ciellt under senare delen av undersökningsperioden stora.
Ett företag, som velat utvidga inom storstadsregionen, hade kanske tving- ats splittra sin verksamhet på flera arbetsställen, vilket medfört extra kostnader, eller i konkurrens med verksamheter, för vilka läget i storstads- regionen är en absolut livsbetingelse, tvingats betala ett mycket högt pris eller hög hyra för större lokal eller tvingats köpa dyr tomtmark och ådraga sig kännbara byggnadskostnader. Vetskapen om att byggnadstillstånd, så länge sådant erfordrades, eventuellt ej skulle komma att lämnas för ny- eller tillbyggnad kan möjligen också ha spelat in.
Ofta torde emellertid andra skäl än lockande industrilokal ha legat bak— om själva beslutet om utflyttning ur regionen. Däremot har ledig industri- lokal avgjort valet av ny lokaliseringsort. Lokalfaktorn är ofta samman- kopplad med arbetskraftsfaktorn.
Kommunala stödåtgärder på den nya lokaliseringsorten torde knappast ha förorsakat själva utflyttningen från storstadsområdet, men har inver— kat vid valet av lokaliseringsort, sedan utflyttning beslutats av andra skäl. På ca 20 procent av svarsblanketterna från de utflyttade eller som filialer utlagda anläggningarna har sådant stöd uppgivits. För de i detta avsnitt
aktuella fallen har billig tomtmark samt personalbostäder och yrkesut- bildning på kommunens bekostnad lockat företagsenheterna.
Vägrat byggnadstillstånd har uppgivits som flyttningsorsak på tre blan- ketter, samtliga från företagsenheter, vilka flyttat från eller utlagts som filialer till företag i Stockholm.
Önskan att komma närmare avsättningsmarknaden har angivits på 9 procent av blanketterna. Det är uteslutande fråga om filialutläggningar främst till företag inom mekanisk verkstadsindustri. Företag, som expan- derat, har ansett det nödvändigt att genom filialutläggning betjäna en lokal marknad i landsorten. Vanligen är det därvid fråga om anläggningar, som till främsta uppgift har att utföra monterings-, installations- och ser- vicearbeten.
Även när det gäller produktionsenheter, som lokaliserats till den huvud- sakliga råvaran, är det fråga om filialer, dock med ett undantag. 10 sådana enheter (9 procent av blanketterna), tillhörande jord- och stenindustri, trä- industri och livsmedelsindustri, finns med i det aktuella materialet. Dessa produktionsenheter har lagts ut för att bearbeta en tung och skrymmande eller lättförstörbar råvara, vilken vid långa transporter skulle dra stora transportkostnader, till mer lättransporterade halv- eller helfabrikat, vilka sedan vidareförädlats vid moderanläggningen och/eller sålts huvudsakligast inom storstadsregionen.
Det kan vara av intresse att jämföra den svenska undersökningen med en liknande, som utförts i Storbritannien. Den brittiska undersökningen avser omlokaliseringar under efterkrigstiden och har utförts inom The National Institute of Economic and Social Research.
I undersökningen presenteras bl. a. ett material, som sammanställts av handelsdepartementet (Board of Trade). Materialet omfattar produktions- enheter, som lades ut som filialer under en tidsperiod från mitten av 1945 till mitten av 1952. För att en filialutläggning skall registreras krävs, att den förlades i annan administrativ region än moderanläggningen. 49 ad— ministrativa regioner kommer till användning. Endast filialer med minst 10 anställda, och där hela företaget vid filialutläggningen sysselsatte minst 100 personer, har medtagits.
Materialet innehåller drygt 800 arbetsställen med nära 200 000 anställda. Av de anställda återfinns drygt 70 procent inom metall- och verkstadsin- dustri samt textil- och sömnadsindustri. Undergrupperna elektroteknisk industri och konfektionsindustri dominerar starkt bland filialerna (16 resp. 14 %). Närmare en tiondel av filialerna lades ner före undersökningspe- riodens slut. Den i särklass största omfattningen hade filialutläggningarna under åren 1946—1949.
Den regionala fördelningen av filialerna är av intresse. 56 procent av de anställda vid de studerade filialerna återfinns inom s. k. utvecklingsområ- den (Development Areas: Scotland, Wales and the Nothern Region), dvs.
områden med svag industriell utveckling, vilka totalt rymmer ca 20 pro- cent av Storbritanniens samtliga industrisysselsatta. De starkast industria- liserade delarna av landet (London, South Eastern, Southern, Midland and North Midland Regions), som rymmer närmare hälften av de industrisyssel- satta, mottog filialer med ca 12 procent av antalet anställda vid samtliga filialer. Däremot är majoriteten av moderanläggningarna till samtliga fi- lialer belägna inom dessa regioner.
Sedan man konstaterat, att filialutläggningarna efter andra världskriget haft stor omfattning, övergår man i den brittiska undersökningen till att närmare analysera några av dessa. 92 representativa arbetsställen med ca 34 000 anställda utvaldes. I detta detaljundersökningsmaterial återfinns ca 68 procent av de anställda vid filialer, utlagda från starkt industrialiserade områden. Några filialer, utlagda från 5. k. utvecklingsområden, finns ej i materialet. Däremot är det huvudsakligen dessa utvecklingsområden, som fått ta emot filialer (ca 56 % av de anställda vid samtliga filialer). 12 pro- cent av de anställda finns vid filialer, som etablerats inom de starkast in- dustrialiserade områdena.
I undersökningen konstateras, att delning av redan etablerad produktion genom filialutläggning måste betraktas som en extraordinär åtgärd, som van- ligen endast tillgrips, när tungt vägande skäl föreligger för en sådan handling.
Man konstaterar, att det vanligen är starkt expanderande företag, som lägger ut filialer. Oftast är orsaken, att företagsledningen funnit det svårt eller omöjligt att expandera på den gamla lokaliseringsorten. I ett mindre antal fall är det fråga om företag med starkt marknadsorienterad tillverk- ning, där höga transportkostnader på färdigprodukt eller krav på snabba leveranser eller direkt kontakt med kunder tvingar fram en splittring av produktionen på lokala enheter. Några råvaruorienterade anläggningar finns också med bland de 92 typexemplen. Filialerna är då utlagda för att bear- beta en svårtransporterad, primär råvara.
Man konstaterar vidare, att det vanligen icke är av kostnadsskäl, som företagen lägger ut filialer. Själva filialutläggningen är nämligen förenad med ansenliga kostnader. Lägre arbetskraftskostnader inom vissa delar av landet kan ofta vara avgörande för valet av lokaliseringsort för filialen, men är mestadels icke upphovet till själva filialutläggningen. I valet av 10— kaliseringsort har för övrigt företagarnas önskemål ofta lett i samma rikt- ning som regeringens lokaliseringspolitiska strävanden.
I 74 av de 93 fallen (80 %) har akut arbetskraftsbrist varit orsak till själva beslutet om filialutläggning, i 10 fall (11 %) brist på tomtmark och . lokaler. Hög sysselsättningsnivå och stor arbetskraftsbrist har varit ut- ; märkande för stora industri- och befolkningscentra i Storbritannien under efterkrigstiden. Särskilt besvärliga förefaller förhållandena ha varit för industrier, som huvudsakligen sysselsätter kvinnlig arbetskraft, t. ex. tex- til- och sömnads- samt skoindustrin. - ' Den brittiska undersökningen innehåller slutligen en rad ingående spe-
cialundersökn-ingar av olika typer av produktionsenheter, vilka lagts ut som filialer. Av dessa detaljundersökningar kan bl. a. utläsas, att produk- tionskostnaderna per mängdenhet färdig produkt är betydligt högre vid en filialanläggning än vid moderanläggningen under första året efter filial- utläggningen. Under andra året sjunker kostnaderna vid filialanläggningen för att under det tredje året vara ungefär jämförbara med motsvarande kostnader vid moderanläggningen. Igångkörningskostnaderna är ansenliga och produktiviteten till en början låg vid filialanläggningarna.
2.4 Sammanfattning
Antalet förvärvsarbetande inom jordbruksnäringen minskade under 1950- talet relativt sett mest i de skogsbruksbetonade länen, främst norrlands— länen utom Jämtlands län.
Inom stadsnäringarna tillsammans var ökningen av antalet förvärvsar- betande emellan åren 1950 och 1960 svagi sydöstra Götaland och nedre Norr- land, men låg över riksgenomsnittet i övre Norrland och i de mellansvenska länen. Ökningen i Stockholms stad och län skilde sig obetydligt från riks- genomsnittet, och i södra Sverige låg samtliga län utom Kronobergs under riksmedeltalet.
Av uppgifterna om länens andel av antalet förvärvsarbetande inom stads- näringarna i hela riket framgår att denna andel mellan 1950 och 1960 öka- de för de två länen i övre Norrland och för länen i Mellansverige, var oför- ändrad för Stockholms stad och län tillsammans samt minskade för Mal- möhus och Göteborgs och Bohus län, länen i nedre Norrland och några län i sydöstra Sverige.
De B-regioner, där totalantalet förvärvsarbetande minskade under 1950- talet, hade ett starkt inslag av jordbruksbefolkning. Regioner med stark sysselsättningsökning inom industrin hade i regel också stark minskning inom jord- och skogsbruket, medan flertalet av regionerna med svag minsk- ning av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk också hade svag ök- ning inom industrin. Det vill därför synas som om den starka sysselsätt- ningsökningen inom industrin påskyndat jordbrukets rationalisering.
Antalet förvärvsarbetande inom stadsnäringarna sammanlagt minskade under 1950-talet i 11 B—regioner i södra Sverige och tre i Norrland. I Stock- holms B-region var stadsnäringarnas relativa ökning densamma som i riket. Betydligt starkare procentuell sysselsättningsökning inom stadsnäringarna än riksgenomsnittet noterades för flertalet av B-regionerna i övre Norrland och för nära hälften av regionerna i Svealand, men blott för fjärdedelen av regionerna i Götaland och i södra och mellersta Norrland.
A_ntalet sysselsatta inom industrin minskade under 1950—talet enligt folk- räkningarna i 17 B-regioner, därav sju i Norrland. En relativt sett stor ök— ning förelåg i 9 regioner i Norrland, 14 i Svealand, 12 i östra Götaland och 9 i västra Götaland samt 3 i Skåne.
Enligt kommerskollegii industristatistik minskade antalet industrianställ- da mellan 1952 och 1960 i 29 B-regioner, varav 14 låg i Norrland. Väsent- ligt svagare ökning av antalet industrianställda än riksgenomsnittet redo- visas i de tre storstadsregionerna samt inom ett fåtal B-regioner i östra och västra Götaland, medan en stark ökning av antalet industrianställda ägde rum inom B-regioner i närheten av storstadsregionerna.- En såväl absolut som relativt sett stark ökning redovisas för det inre av Götaland. Några B-regioner utefter västkusten visade också ökning. I Norrland var expansionen i stort sett koncentrerad till fem regioner med Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå, Gällivare/Malmberget och Kiruna som centra.
Den ojämna utvecklingen fick till följd en påtaglig regional omfördelning av landets industrianställda.
Totalt för hela riket var produktionsökningen inom industrin betydligt större än sysselsättningsökningen. Ur regional synpunkt motsvarade pro- duktionsutvecklingen i mycket grova drag sysselsättningsutvecklingen.
Produktionsutvecklingen inom flera regioner i Norrland var mera posi- tiv än sysselsåttningsutvecklingen. Till undantagen hörde Kiruna och Gälli- vare/Malmbergets B-regioner, där sysselsättningsökningen var betydligt större än ökningen av förädlingsvärdet under undersökningsperioden.
En undersökning om nyetableringar, flyttningar och filialutläggningar inom industrin under perioden 1946—1961, avseende företag med minst 25 sysselsatta, visar att lokaliseringarna är utspridda över stora delar av Göta- och Svealand. Mätt i antal anställda ägde emellertid relativt betydande lokaliseringar rum i ett sammanhängande område i norra Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län.
Med undantag för Gävle- och Sundsvallsområdena redovisas påfallande få lokaliseringar till Norrland. Skillnaden mellan å ena sidan Götaland och Svealand med undantag av den nordvästra delen och å andra sidan Norrland är i detta avseende mycket stor.
Lokaliseringarna har i stor utsträckning skett till relativt små tätorter. Drygt 40 procent av antalet anläggningar med en tredjedel av antalet an- ställda återfinns i orter med mindre än 5 000 invånare. Etableringar utan- för tätorter var ovanliga.
Inom storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad etablerades 147 arbetsställen av den studerade storleken med drygt 9000 anställda. Samtidigt har emellertid 134 arbetsställen med över 17 000 ans-täll- da flyttats eller lagts ut som filialer från dessa regioner. Utflyttningen och filialutläggningen är särskilt omfattande bland industriföretag i Stor-Stöck- holm.
Enligt uppgifter från företagen har omlokaliseringen under perioden 1946—1961 i stor utsträckning förorsakats av arbetskraftsbrist. Över huvud taget har arbetskraften varit dominerande lokaliseringsfaktor i Sverige ef- ter andra världskriget. Ledig industrilokal har ofta avgjort valet av lokali- seringsort.
"KAPITEL 3
Följder på arbetsmarknaden och för samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokalisering
Kommittén har i kapitel 1 sökt att belysa de regionala förändringar i total- befolkningen som skett under 1950-talet. I kapitel 2 har vissa uppgifter och sammanställningar lämnats som avser att visa den regionala utvecklingen av den förvärvsarbetande befolkningen med särskild betoning av de regio- nala förändringarna inom industrin. I föreliggande kapitel skall något be- lysas de konsekvenser av denna utveckling som kunnat iakttas på arbets- marknaden.
3.1 Arbetslöshetens omfattning och regionala variationer
Arbetslösheten i Sverige har under efterkrigstiden jämfört med förhållan— dena före kriget varit låg. Antalet arbetslösa har dock skiftat i takt med konjunkturer och säsongsväxlingar. Regionala variationer förekommer likaså och i vissa områden har arbetslösheten under en längre tid haft en jämfört med riketi övrigt relativt stor omfattning.
Antalet vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i hela riket upp- gick i genomsnitt för åren 1956—1960 till 31 700 personer per år. Återhämt- ningen inom det ekonomiska livet efter konjunkturavmattningen åren 1957—1958 medförde en kraftig minskning av arbetslöshetstalen och års— medeltalet för 1961 stannade vid 20 965 personer. Under år 1962 ökade an— talet arbetslösa något och uppgick i medeltal för året till 23 243 personer. Det årliga genomsnittet för femårsperioden 1958—1962 var 29 569.
Arbetslösheten har under de senaste åren varit mest framträdande i Norr- land. De fem norrlandslänen, som har 16 procent av landets befolkning, svarade år 1962 för 34 procent av hela antalet arbetslösa — enbart på Norr- bottens län kom 11 procent.
Av de anmälda arbetslösas fördelning efter näringsgren framgår att an- talet arbetslösa inom byggnadsverksamheten varit den största gruppen. Un— der senare år har antalet arbetslösa inom denna näringsgren uppgått till mellan 32 och 44 procent av hela antalet arbetslösa. Andelen arbetslösa inom industrin har pendlat mellan 23 och 30 procent, medan de arbets- lösa inom jord- och skogsbruk utgjort 11—12 procent av samtliga arbets- lösa. För jämförelse må nämnas att antalet förvärvsarbetande inom indu-
strin uppgick till 36 procent, inom jord- och skogsbruk till 14 procent och inom byggnadsverksamheten till 9 procent av hela antalet förvärvsarbe- tande enligt 1960 års folkräkning. Då anmälningsfrekvensen bland de ar- betslösa sannolikt varierar mellan olika yrken bör de anför-da procenttalen för arbetslöshetens omfattning bedömas med hänsyn härtill.
Bland de arbetslösa är de högre åldrarna mera representerade än inom totalbefolkningen. Under de två senaste åren har drygt hälften av de ar- betslösa varit över 45 år och omkring 37 procent har varit över 55 år. De regionala olikheterna i ålderssammansättningen är dock betydande. I de tre nordligaste länen (Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands) var i decem- ber 1962 av de arbetslösa mindre än hälften över 45 år. I södra Sverige uppgick denna åldersgrupps andel däremot i regel till 60—65 procent. I åldrarna över 55 år återfanns i de tre nämnda norrlandslänen 23—25 pro- cent av de arbetslösa, medan andelen var betydligt större i södra Sverige — sålunda hade Malmöhus län 50 procent, Kristianstads län 47 procent och Skaraborgs län 44 procent av de arbetslösa i dessa åldrar.
År 1959 gjorde arbetsmarknadsstyrelsen i samband med arbetslöshetsräk— ningen i juni månad en undersökning av de långvarigt arbetslösa, varmed avsågs personer som varit utan arbete i minst två månader. Antalet vid ar- betsförmedlingarna anmälda arbetslösa vid räkningstillfället uppgick till 24 596, varav 8 438 varit arbetslösa minst två månader.
I undersökningen indelades de långvarigt arbetslösa i grupper med hän- syn till orsaken till arbetslösheten. I icke mindre än hälften av fallen var orsaken att söka i hög ålder, nedsatt arbetsförmåga, social belastning, anpassningssvårigheter i arbetslivet eller speciella villkor för arbetsan— ställning. Inom denna grupp uppgick personer över 66 år samt personer med sjukdom och lyte till 80 procent. Arbetslösa som var lokalt bundna ut- gjorde 17 procent av samtliga långvarigt arbetslösa, och antalet arbetslösa som icke hade något av dessa nämnda arbetshinder utan vars arbetslöshet betingades av arbetsmarknadsförhållandena utgjorde 22 procent. Ungefär hälften av den sistnämnda gruppen, som uppgick till 1 820 personer, bestod av personer i åldern 18—45 år, och i yrkeshänseende tillhörde av denna grupp 40 procent byggnadsverksamhet, 13 procent jord- och skogsbruk och 33 procent industri.
Regionala variationer framträder. Av de långvarigt arbetslösa i de fem norrlandslänen, som uppgick till 2 250, var det endast 32 procent (mot 50 procent i hela riket), vars arbetslöshet synes ha varit orsakad av ålder, sjukdom, lyte, social belastning etc., medan 24 procent (mot 17 procent i riket) var lokalt bundna och 30 procent (mot 22 procent) var arbetslösa till följd av andra orsaker än de nämnda.
En ytterligare belysning av arbetslöshetens karaktär i vissa områden har gjorts genom en undersökning av arbetsmarknadsstyrelsen rörande för-
hållandena i Norrbottens och Värmlands län i oktober 1961. Inom Norrbot- tens län urskildes särskilt Tornedalen, som hade 45 procent av länets ar- betslöshet mot 18 procent av länets befolkning, och inom Värmlands län Arvikaområdet (det senare omfattande Arvika A-region jämte Säffle stad), vilket svarade för 50 procent av länets arbetslöshet och 22 procent av lä- nets befolkning.
Antalet personer som varit arbetslösa mer än en månad enligt denna un- dersökning fördelade sig på följande sätt.
Arbetslösa Antal personer i mer än en må- i beredskaps- nad arbete Norrbottens län Högst 54 år .............. 428 333 55—m år ................. 212 266 640 599 Värmlands län Högst 54 år .............. 252 80 551—u) år ................ 208 48 460 128
I fråga om yrkessarnmansättningen var i Tornedalen över hälften av de arbetslösa jord- och skogsbruksarbet—are och en tredjedel byggnadsarbetare, medan i övriga Norrbotten dessa två näringsgrupper vardera svarade för 23 procent. I Arvikaområdet var industriarbetarna den största gruppen med 30 procent, medan i Värmland i övrigt de arbetslösa var mera spridda på olika näringsgrenar. ,
Den lokala bundenhet, som bidrar till att minska arbetskraftens geo- grafiska rörlighet, orsakas i huvudsak av fastighetsinnehav. Av undersök- ningen framgår att de arbetslösa i stor utsträckning innehade fastighet. I Tornedalen var sålunda 74 procent av de arbetslösa fastighetsägare, i Övriga Norrbotten 39 procent, i Arvikaområdet 31 procent och i övriga Värmland 19 procent.
För att få ett mått på arbetslöshetens relativa omfattning i olika om- råden, har kommittén låtit verkställa en undersökning av antalet arbets- lösa vid olika tidpunkter, vilket antal satts i relation till antalet personer i åldern 15—65 år (de arbetsföra åldrarna) per den 1 november 1960 enligt 1960 års folkräkning. Detta relativa arbetslöshetstal uppgick i hela riket för perioden 1958—1962 i genomsnitt till 0,6 procent och enbart för år 1962 till 0,5 procent. "
Områden eller regioner med större arbetslöshetsprocent än riksgenom- snittet återfinnes i alla delar av landet. Antalet B-regioner, som under pe-
Karta 3:1. Medelantalel arbetslösa under åren 1958—1962 i procent av antalet personer i åldern 15—65 år den 1 november 1960
rioden 1958—1962 hade större relativ arbetslöshet än riksgenomsnittet var 58. Av dessa låg 30 i Norrland, vilket betyder att endast en B-region i Norrland hade lägre arbetslöshet än riksgenomsnittet. Arbetslöshetspro- centen i B-regionerna redovisas på karta 3: 1.
I en del regioner har de relativa arbetslöshetstalen under en längre tid legat på en högre nivå än riksgenomsnittet. Detta kan tyda på ett starkt inslag av strukturarbetslöshet eller vara ett tecken på att en anpassning till en förändrad arbetsmarknadssituation av olika anledningar icke kunnat komma till stånd. I tabell 3: 1 lämnas uppgift på de regioner som i genom- snitt för perioden 1958—1962 redovisat relativ hög arbetslöshet. I 17 av regionerna var det relativa arbetslöshetstalet dubbelt så högt som riksme- deltalet. 12 av dessa låg i Norrland.
I det vid arbetsförmedlingarna registrerade antalet arbetslösa ingår icke de personer som sysselsätts i beredskapsarheten. För vissa av B-regionerna med höga relativa arbetslöshetstal finns för år 1960 uppgift om det sam— manlagda antalet arbetslösa och antalet i beredskapsarhete sysselsatta perso- ner. Dessa redovisas i tabell 3: 2.
Tabell 3: 1. Antal arbetslösa i medeltal under åren 1958—1962 samt dessa i procent av 1960 års befolkning i åldern 15—65 år
B-region Antal %
Pajala ..................... 317 3,7 Haparanda ................. 373 3,2 Kalix ...................... 430 2,4 Arvidsjaurs ................. 204 2,0 Vilhelmina/Åsele ............ 210 1,8 Piteå ...................... 443 1,7 Arvika ..................... 409 1,5 Storuman / Stensele .......... 1 62 1 ,6 Skellefteå .................. 828 1,5 Sollefteå ................... 322 1,5 Mora ...................... 332 1,4 Ljusdals ................... 206 1,3 Torsby ..................... 1 87 1 ,3 Strömstads ................. 1 54 1 ,3 Gällivare] Malmbergets ....... 239 1,3 Sunne ..................... 122 1,2 Kiruna .................... 225 1 ,2 Lysekils .................... 1.96 1 ,1 Bollnäs .................... 315 1,1 Härnösands ................ 211 1,1 Kramfors .................. 260 1,1 Ånge ...................... 126 1,0 Leksand / Rättviks ........... 157 1 ,0 Årjängs .................... 73 1 ,0 Strömsunds ................ 1 53 1,0 Karlskrona ................. 41 3 1,0 Ronneby ................... 1 77 1,0 Hela riket 0,6
Tabell 3: 2. Antal arbetslösa och antal i beredskapsarhete sysselsatta i medeltal år 1960 i vissa B-regioner
I procentav Antal syssel- . . Antal . befolkningen B-region arbetslösa saéta [ bgrfd- Summa i ål den s apsar e e 15—65 år
Pajala .......................... 308 171 479 5,6 Haparanda ...................... 379 238 617 5,3 Kalix ........................... 420 309 729 4,0 Strömstads ...................... 161 145 306 2,7 Piteå ........................... 456 188 644 2,5 Arvidsjaurs ...................... 138 110 248 2,4 Sollefteå ........................ 333 101 434 2,0 Vilhelmina/Åsele ................. 207 89 296 1,9 Storuman/Stensele ............... 110 71 181 1,7 Gällivare/Malmbergets ............ 190 94 284 1,6 Kiruna ......................... 208 92 300 1,6 Kramfors ....................... 222 127 349 1,5 Arvika .......................... 362 67 429 1,5 Skellefteå ....................... 616 160 776 1,4 Mora ........................... 259 61 320 1,4 Torsby .......................... 130 59 189 1,4 Lysekils ......................... 211 38 249 1,4 Karlskrona ...................... 410 131 541 1,4 Härnösands ..................... 180 61 241 1,3 Ljusdals ........................ 168 48 216 1,3 Bollnäs ......................... 304 65 369 1,3 Årjängs ......................... 55 24 79 1,1 Ronneby ........................ 145 36 181 1,0 Hela riket — -— —- 0,6
År 1962 uppgick årsmedeltalet sysselsatta i beredskapsarheten i hela landet till 5 174. Fördelningen på olika län framgår av följande samman— ställning.
Årsmedeltal år 1962 av antal sysselsatta personer i beredskapsarbete
Stockholms stad ................ 121 Göteborgs och Bohus län ........... 203 Stockholms län ................. 71 Älvsborgs » ........... 177 Uppsala » ................. 87 Skaraborgs » ........... 138 Södermanlands » ................. 51 Värmlands » ........... 277 Östergötlands » ................. 72 Örebro » ........... 155 Jönköpings » ................. 42 Västmanlands » ........... 76 Kronobergs » ................. 38 Kopparbergs » ........... 174 Kalmar » ................. 246 Gävleborgs » ........... 21 0 Gotlands » ................. 40 Västernorrlands » ........... 564 Blekinge » ................. 102 Jämtlands » ........... 210 Kristianstads » ................. 33 Västerbottens » ........... 673 Malmöhus » ................. 26 Norrbottens » ........... 1 337 Hallands » ................. 52
Som framgår av ovanstående tabell svarade de fem norrlandslänen till— sammans för närmare 60 procent av antalet sysselsatta i beredskapsarhete. Under de närmast föregående fyra åren har mellan 52 och 57 procent av antalet dagsverken i beredskapsarhetena fallit på dessa län. Enbart Norr—
bottens län har svarat för omkring en fjärdedel av beredskapsarhetenas omfattning.
En viss del av beredskapsarhetena är anordnade för specialhänvisade (exempelvis alkoholskadade och ungdomsvårdsklientel). Denna kategori uppgick i november 1961 i norrlandslänen till 13 procent men i landet i öv— rigt till icke mindre än ca 70 procent av hela antalet personer i beredskaps— arbete i respektive områden.
Till beredskapsarhete skall i princip hänvisas endast sådana arbets- lösa som ej kan beredas arbete i öppna marknaden. En av orsakerna till att en person är arbetslös är i många fall hög ålder. Andelen äldre arbetskraft bland de i beredskapsarheten sysselsatta är till följd därav hög. År 1961 var i medeltal 75 procent av antalet arbetare i beredskapsarheten över 45 år. Norrlandslänen företer i detta fall ingen skillnad gentemot övriga riket.
Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för beredskapsarheten uppgick under budgetåret 1961/1962 till 211 miljoner kronor och under budgetåret 1962/ 1963 till 359 miljoner kronor. Under kalenderåret 1962 utgjorde kostnader- na för beredskapsarbetena 258 miljoner kronor, varav 178 miljoner eller 69 % kom på norrlandslänen. Från de erkända arbetslöshetskassorna ut— betalades under verksamhetsåret 1961/1962 i försäkringsersättning 95 mil- joner kronor. I statsbidrag erhöll dessa kassor under nämnda verksamhets- år 60 miljoner kronor. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för olika slag av rörelsestimulerande åtgärder för att underlätta för arbetskraft att flytta
Tabell 3: 3. Antal ensidiga industriorter fördelade efter storleksklass och industribransch år 1960
Tätorternas storleksklass
Ortens 5 000
in dustrikaraktär 10 000— 20 000—— 30 000——
20 000 30 000 50 000
10 000 . . . mv. mv. mv.
inv.
Metallindustri . . . . 13 Gruvindustri ...... 3 Pappersindustri. . . 4 Textil- o. bekläd- nadsindustri. . . . Jord- o. stenin- dustri .......... Trävaruindustri. . . Livsmedelsindustri Övriga ...........
Summa
Industriorter utan dominans av nå- gon speciell indu- strigren ........
Summa
från arbetslöshetsområden uppgick under budgetåret 1962/1963 till 11 mil- joner kronor.
3.2 Regioner och orter med ensidigt näringsliv
År 1960 fanns det 1 821 tätorter. I 565 av dem var mer än 60 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom industri, hantverk samt byggnads- och anläggningsverksamhet. Motsvarande antal år 1950 uppgick till 568. Flertalet av dessa industriorter domineras av en enda industrigren. I 457 av det nämnda antalet industriorter år 1960 var mer än hälften av de industriarbetande sysselsatta i en enda industribransch. I tabell 3: 3 redovisas dessa industriorter med fördelning efter storlek samt närings- karaktär.
I en del av dessa orter förstärks ensidigheten av att den största indu- strigrenen sysselsätter mer än hälften av hela den förvärvsarbetande befolk- ningen i tätorten. Sådana ensidiga orter med över 1 000 invånare redovisas i tabell 3: 4. Ännu mera markeras ensidigheten om en ort domineras av ett enda företag. Enligt en undersökning av Arpi år 1950 omfattande tätorter med över 500 invånare, fanns det 155 orter där ett enda företag sysselsatte minst 45 procent av de förvärvsarbetande i orten. Samtliga dessa med un- dantag av fyra (samt sex orter som fallit bort till följd av ändrad tätorts- indelning) återfinns bland de i tabell 3: 3 härovan angivna industriorterna år 1960. Ensidigheten blir givetvis icke så framträdande då man ser till nä- ringslivets struktur i ett större område. Av B-regionerna var det år 1960 endast 14, där industrin sysselsatte mer än hälften av samtliga förvärvs- arbetande.
De ensidiga industriorterna kännetecknas i regel också av ett visst under- skott av kvinnor. Inom hel-a tätortsbefolkningen i riket är kvinnorna i ma- joritet. I åldersklassen 15—40 år fanns det 103 kvinnor per 100 män är 1960. Av tabell 3: 4 framgår att av de där redovisade 71 ensidiga industri- orterna hade 57 ett lägre relationstal än det genomsnittliga för rikets tät- orter, och i 51 var kvinnorna i minoritet. Endast i tre tätorter var dock un- derskottet av kvinnor i denna åldersgrupp större än motsvarande under- skott i glesbygden.
3.3 Regioner och orter med låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad
Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, d. v. s. antalet förvärvsarbetande kvinnor i relation till antalet kvinnor i de arbetsföra åldrarna (15—65 år), ökade mellan 1950 och 1960. Sålunda var av antalet kvinnor i åldern 15—65 år 33 procent år 1950 och 38 procent år 1960 förvärvsarbetande. Ökningen faller helt på de gifta kvinnorna.
Mellan 1950 och 1960 ökade enligt folkräkningarna antalet förvärvsarbe-
Tabell 3: 4. Ensidiga industriorter med minst 1 000 invånare. År 1960
Antal
förvärvs-
in nare Vå arbetande
Största industrigren
Industrigre- nens andel av totala antalet
förvärvs- arbetande
%
Antal kvinnor per 100 män inom ålders-
klassen 15—40 år
gggggccccccccaemmmmwwmnwnwwwnrbxxxmmmmooommmnmmmocooon
Österbybruk ........ Söderfors ........... Karlholms bruk ..... Åkers styckebruk. . . Hälleforsnäs ........ Torshälla ........... Skärblacka ......... Gusum ............. Finspång ........... Gnosjö ............. Malmbäck .......... Landsbro ........... Norrahammar ...... Kosta .............. Lessebo ............ Strömsnäsbruk ...... Överum ............ Ankarsrum ......... Gunnebo ........... Silverdalen ......... Kallinge ........... Svängsta ........... Olofström .......... Bromölla ........... Perstorp ........... Billingsfors ......... Dalsjöfors .......... Viskafors ........... Fritsla ............. Lilla Edet ......... Kinna ............. Skene .............. Björneborg ......... Nykroppa .......... Lesjöfors ........... Vålberg ............ Storfors ............ Munkfors ........... Hagfors ............ Ställdalen .......... Degerfors .......... Kolsva ............. Surahammar ....... Ramnäs ............ Virsbo ............. Skultuna ........... Morgongåva ........ Kungsör ........... Hallstahammar ..... Garpenberg ......... Vikmanshyttan ..... Långshyttan ........ Grycksbo ........... Håksherg ..........
723 952 489 468 1 153 2 502 1 183 558 4 993 902 446 656 1 966 535 1 173 990 826 783 502 498 1 626 852 2 891 1 983 1 825 635 1 030 1 348 1 237 1 427 3 203 1 758 757 974 1 016 1 522 1 630 1 947 3 276 653 3 380 1 296 2 718 628 544 1 203 604 1 977 4 764 417 638 1 286 1 133 530
Metall
) Pappers Metall
)
)) Pappers Metall
»
))
Trä
)) Metall Jord o. sten Pappers ))
Metall )
)) Pappers Metall
)
»
Jord o. sten
Pappers Textil
|
» Pappers Textil
) Metall
»
!) Textil Metall
)
) Pappers Metall
)
) Gruv Metall
) Pappers Gruv
67 76 69 60 68 63 61 72 58 52 51 58 53 69 54 53 58 66 67 77 52 68 65 61 55 69 68 52 54 50 53 58 68 57 63 62 65 55 58 65 58 58 67 51 69 65 65 50 69 64 76 58 70
96 103 98 102 94 93 90 103 96 102 99 100 95 88 109 105 98 107 99 101 96 94 85 99 95 105 98 107 101 92 98 105 89 96 98 90 95 91 99 92 95 93 82 93 93 103 100 108 88 92 82 97 99
52
92
Antal
invånare
förvärvs- arbetande
Största industrigren
Industrigre- nens andel av totala antalet
förvärvs— arbetande
Antal kvinnor per 100 män inom ålders- klassen 15—40 år
%
67 55 62 67 62 55 50 64 69 59 63 52 56 62 56 62 69
103 97 79 86 96 92 129 93 97 93 96 107 110 94 85 96 88
554 2 706 535 » 4 377 » 958 » 454 Pappers 664 Textil 8 786 Metall 724 Kem.-tekn. 996 Pappers
Sågmyra ........... Smedj ebacken ...... Stensätra ........... Hofors ............. Forsbacka ..........
Sörforsa ............ Sandviken .......... Stockvik ........... Husum ............ Hörnefors .......... Boliden ............ Obbola ............ Karlsborg .......... Malmberget ........ Koskullskulle ....... Toullavara .........
822 »
Gruv
Pappers )
1 089 438 511 3 841 Gruv 596 » 488 »
mwww>>> UUUUOOOÄKÅXXXNXXQQ
tande gifta kvinnor med 195000, medan antalet förvärvsarbetande icke gifta kvinnor minskade med 48 000. Dessa förändringar led-de till förskjut- ningar i yrkesverksamhetsgraden. Hela antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor år 1960 utgjorde sålunda 26 procent av antalet gifta kvinnor i åldern 15—65 år, medan motsvarande tal är 1950 uppgick till omkring 15 procent. Bland de icke gifta kvinnorna var år 1960 denna yrkesverksamhets- grad 63 procent, vilket är några enheter lägre än det som noterades 1950. Minskningen i yrkesverksamhetsgraden har framför allt skett i åldrarna 15 24 år, vilket främst sammanhänger med att den andel av denna ålders- grupp, som genomgår utbildning 1 skolor med heldagsundervisning, var be- tydligt större 1960 än 1950.
Hela antalet förvärvsarbetande kvinnor är 1960 utgjorde 39 procent av den kvinnliga befolkningen i åldersgruppen 15—65 år. Regionalt förekom mycket stora variationer. Av arbetsmarknadsstyrelsens B-regioner hade blott 20 regioner en yrkesverksamhetsgrad som översteg riksgenomsnittet. Högsta yrkesverksamhetsgraden förelåg i Boråsregionen (56 %), Stockholmsre- gionen (52 %), Malmöregionen och Lundsregionen (50 %). Medianvärdet, d.v.s. den yrkesverksamhetsgrad som hälften av regionerna låg över och hälften under, uppgick till 33 procent. I den fjärdedel av B- -regionerna som hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden varierade intensitetstalet mellan 23 och 29 procent.
I regioner med ett relativt starkt inslag av glesbygdsbefolkning kan man vänta sig en låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad. Detta sammanhänger med att kvinnorna inom jordbruksbefolkningen med hänsyn till yrkesverksam-
hetskriteriet endast i mindre omfattning redovisas som förvärvsarbetande i folkräkningsmaterialet, ehuru de ändock kan vara bundna av på gården förekommande arbete. Av de 76 B-regioner, som låg under medianregionens yrkesverksamhetsgrad. hade också samtliga, utom nio regioner, en tätorts- andel som låg under riksgenomsnittet. I sju av de nio regionerna var cen- tralorten och i en del fall andra större tätorter, till sin näringskaraktär i övervägande grad industriorter.
Med hänsyn till vad som ovan sagts om den låga yrkesverksamhetsgraden inom den kvinnliga jordbruksbefolkningen kan inte yrkesintensitetstalen för varje region utan vidare ge upplysning om den kvinnliga arbetskrafts- tillgång, som kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Av betydelse är vidare om en låg total kvinnlig yrkesverksamhetsgrad är betingad av låg yrkesverksamhetsgrad bland de ogifta eller bland de gifta kvinnorna. Vid bedömandet av de arbetskraftsresurser som de gifta kvinnorna erbjuder, måste beaktas att deras utbud av arbetskraft blott kan gälla en lokalt be- gränsad arbetsmarknad. Med hänsyn härtill torde en belysning av yrkes- verksamhetsgradens regionala variationer lämpligen begränsas till den kvinnliga tätortsbefolkningen. Inom tätorterna av samma storlek i olika delar av riket torde förutsättningarna för de gifta kvinnorna att stå till arbetsmarknadens förfogande i stort sett vara lika. Tabell 3: 5 visar yrkes- verksamhetsgraden för gifta resp. icke gifta kvinnor i tätorterna i olika län år 1960.
Tabell 3: 5. Förvärvsarbetande kvinnor i procent av antalet kvinnor i åldern 15—65 år inom samtliga tätorter år 1960
Gifta Icke gifta Gifta Icke gifta
Stockholms stad ......... 41 72 Göteborgs och Bohus län . . . . 29 66 Stockholms 67 Älvsborgs . . . 36 72 Uppsala 68 Skaraborgs 25 68 Södermanlands » 67 Värmlands 25 65 Östergötlands 66 Örebro 26 66 Jönköpings 67 Västmanlands 27 66 Kronobergs 66 Kopparbergs 22 62 Kalmar 62 Gävleborgs 23 62 Gotlands 64 Västernorrlands 25 61 Blekinge 63 Jämtlands 28 65 Kristianstads 68 Västerbottens . . . . 24 60 Malmöhus 70 Norrbottens . 26 57
Hallands 67 Hela riket 30 68
costa—5...—
Det mest intressanta i tabell 3: 5 är den jämförelsevis låga yrkesverksam- hetsgraden för de icke gifta kvinnorna i tätorterna i norrlandslänen, in- klusive Kopparbergs län. Med undantag av Kalmar, Gotlands och Blekinge län avvek i övriga län i södra och mellersta Sverige yrkesverksamhetsgraden inom den icke gifta kvinnliga tätortsbefolkningen icke i någon högre grad från riksgenomsnittet. Om yrkesverksamhetsgraden för de icke gifta kvin-
norna inom tätortsbefolkningen år 1960 varit densamma i Norrland som genomsnittet för riket hade ytterligare i Norrbottens län 2 000 och i var— dera Västerbottens. Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län 1 300 —1 400 kvinnor varit förvärvsarbetande. Variationerna i yrkesverksamhets- graden för de gifta kvinnorna tyder på att möjligheterna för gifta kvinnor att få förvärvsarbete varit skiftande i olika län. Om yrkesverksamhetsgraden för de gifta kvinnorna inom tätortsbefolkningen varit densamma som riks— genomsnittet i varje län som låg under detta medeltal, skulle ytterligare 29 000 kvinnor i riket ha varit förvärvsarbetande. En yrkesintensitet bland kvinnorna i samtliga tätorter av samma grad som i Stockholm skulle, utöver det faktiska antalet förvärsarbetande kvinnor år 1960, ha tillfört ar- betsmarknaden ytterligare omkring 125 000 gifta och 35 000 icke gifta kvinnor, därav 26 000 resp. 10 000 i norrlandslänen. Dessa teoretiska beräk- ningar över den kvinnliga arbetskraftstillgången belyses i tabell 3: 6.
3.4 Regioner med bostadsbrist och arbetskraftsbrist
Som framgått av redogörelsen i kapitel 1 har tätortsfolkmängden ökat un- der 1950—talet i alla delar av landet, dels till följd av den naturliga befolk- ningsökningen, dels till följd av flyttningen från glesbygden. Denna ut- veckling har ställt stora krav på samhällsplaneringen och på bostadsbyg- gandet, utbyggnad av vatten och avlopp, gator och vägar, trafikanlägg- ningar, skolor, sjukhus och andra samhälleliga och enskilda serviceföretag. På många håll har planeringsresurser och investeringsmedel icke varit till- räckliga för att tillgodose de växande behov som befolkningsomflyttningen och folkmängdsökningen fört med sig. Särskilt har planeringsproblemen i storstäderna, i synnerhet i Storstockholm, varit framträdande, främst vad det gäller bostadsförsörjningen och lösningen av trafikfrågorn-a.
Något statistiskt material, som visar hur stor bostadsbristen varit i olika orter och i olika delar av landet under 1950-talet, föreligger inte. Den enda källa som står till buds är bostadsstyrelsens årliga enkät till vissa kom— muner om antalet registrerade bostadssökande. Bostadsstyrelsen framhåller i redogörelserna att uppgifterna icke utgör något säkert mått på bostads- bristens storlek eftersom å ena sidan kommunernas register sannolikt inte omfattar alla bostadssökande och å andra sidan alla anmälda bostadssö- kande icke representerar en aktuell efterfrågan. Enligt undersökningen är 1961 hade Storstockholm 55 procent av det registrerade antalet bostadssö- kande utan egen lägenhet, men svarade för blott 32 procent av hela folk— mängden —i samtliga enkätkommuner. Trots de gj orda reservationerna för till- förlitligheten i det använda materialet torde man ändock utan tvekan kunna dra den slutsatsen att bostadsbristen är mest utpräglad i Storstockholm.
Den höga sysselsättningsnivå som förelåg under 1950—talet medförde inom vissa områden en utpräglad brist på arbetskraft. Den bostadsbrist som var
Tabell 8: 6. Beräknad ökning av antalet förvärvsarbetande kvinnor är 1960 i tätorterna om yrkesverksamheten varit densamma som a) riksgenomsnittet, b ) i Stockholms stad.
a) yrkesverksamhetsgrad b) yrkesverksamhetsgrad som riksgenomsnittet som i Stockholms stad
Gifta Icke gifta Gifta Icke gifta
Stockholms ...................... — 500 5 400 2 400 Uppsala ......................... 600 —— 3 300 700 Södermanlands ................... 700 100 5 400 900 Östergötlands .................... 2 100 500 8 100 1 800 Jönköpings ...................... 2 300 200 7 000 1 200 Kronobergs ...................... 400 200 2 500 600 Kalmar ......................... 1 900 1 000 5 300 1 700 Gotlands ........................ — 100 400 200 Blekinge ........................ 800 500 2 900 1 000 Kristianstads .................... — —— 3 600 800 Malmöhus ....................... — — 4 200 1 500 Hallands ........................ 400 100 2 700 600 Göteborgs och Bohus ............. 1 000 1 300 13 900 4 300 Älvsborgs ....................... —— — 2 600 — Skaraborgs ...................... 1 400 -— 4 500 700 Värmlands ...................... 2 000 700 6 100 1 500 Örebro .......................... 1 700 400 6 500 1 300 Västmanlands ................... 1 100 300 5 500 1 100 Kopparbergs .................... 3 900 1 400 8 700 2 400 Gävleborgs ...................... 3 400 1 400 8 200 2 300 Västernorrlands .................. 2 200 1 400 6 400 2 300 Jämtlands ....................... 300 300 1 600 700 Västerbottens .................... 1 600 1 300 4 500 2 000 Norrbottens ..................... 1 600 2 000 5 500 2 800
mycket starkt framträdande i många av de expansiva områdena och, som framgår av ovanstående, var klart dokumenterad i Stockholm, hämmade i hög grad arbetskraftens rörlighet från arbetslöshetsområden till områden med brist på arbetskraft. Därmed hämmades också den ekonomiska utveck- lingstakten i landet.
Den höga efterfrågan som förelåg ledde till stor omsättning på arbets- kraft. Desorganisationsföreteelserna på arbetsmarknaden i form av över- rörlighet och hög frånvarofrekvens torde ha medfört sänkt total arbetsin- sats hos den sysselsatta befolkningen och därmed också produktionsför- luster. En alltför hög omsättning på arbetskraft torde också innebära ökade kostnader för näringslivet. Som en följd av de förhållanden som förelåg på Stockholms arbetsmarknad förekom, som närmare framgår av kapitel 2, en viss utflyttning av företag till områden där arbetskraftssituationen var mera gynnsam.
Liksom fallet var ifråga om bostadsbristen är det också ifråga om arbets- kraftsbristen omöjligt att exakt fastslå dess omfattning i olika delar av landet. Den av arbetsmarknadsstyrelsen publicerade arbetsförmedlingssta- tistiken visar antal arbetssökande samt antal lediga och antal tillsatta plat- ser. Den såger dock ingenting om yrkeskvalifikationerna på den arbetskraft
som var tillgänglig eller som efterfrågades. I efterföljande tabell, som endast omfattar lediga och tillsatta platser inom industrin, redovisas antalet till- satta platser på 100 lediga platser i genomsnitt för åren 1958—1962 i olika län, ordnade från lägsta till högsta tillsättningsprocent.
Stockholms Västernorrlands .................. Stockholms stad ............ 63 Västmanlands » .................. 78 Älvsborgs län .............. 64 Södermanlands » .................. 78 Uppsala » .............. 68 Malmöhus » .................. 80 Skaraborgs » .............. 69 Kronobergs » .................. 82 Göteborgs och Bohus » .............. 72 Gävleborgs » .................. 82 Östergötlands » .............. 72 Norrbottens » .................. 83 Malmö stad ............. 74 Jämtlands » .................. 86 Jönköpings län .............. 75 Värmlands » .................. 86 Örebro » .............. 75 Blekinge » .................. 87 Göteborgs stad ............. 76 Västerbottens » .................. 89 Hallands län .............. 76 Kalmar » .................. 89 Kristianstads » .............. 77 Gotlands » .................. 92 Kopparbergs ..............
Det är mycket vanskligt att på grundval av ovanstående siffror dra be- stämda slutsatser om hur arbetskraftssituationen varit i olika län. Statisti- ken ger närmast belägg för det från andra utgångspunkter gjorda anta- gandet att industrins arbetskraftsbehov lättare kunnat tillgodoses i norra och sydöstra Sverige än i storstadsområdena.
Arbetsmarknadssituationen kan också på visst sätt beskrivas genom att antalet anmälda arbetslösa vid månadens mitt sättes i relation till antalet vid arbetsförmedlingen anmälda lediga platser vid samma tidpunkt. Föl- jande tablå visar medeltalet 1962 av antalet arbetslösa per 100 lediga plat- ser i varje län.
Stockholms stad .................. 20 Gbgs och Bohus län ................. 50 Stockholms län ................... 20 Älvsborgs » .................. 50 Uppsala » ................... 40 Skaraborgs » .................. 40 Södermanlands » ................... 40 Värmlands » .................. 150 Östergötlands » ................... 50 Örebro » .................. 90 Jönköpings » ................... 30 Västmanlands » .................. 70 Kronobergs » ................... 30 Kopparbergs » .................. 160 Kalmar » ................... 90 Gävleborgs » ................. . 170 Gotlands » ................... 50 Västernorrlands » .................. 260 Blekinge » ................... 70 Jämtlands » .................. 160 Kristianstads » ................... 40 Västerbottens » .................. 300 Malmöhus » ................... 30 Norrbottens » .................. 550 Hallands » ................... 70
3.5. Speciella problem för glesbygden
Som framgått av kapitel 2 minskade antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk kraftigt under 1950-talet. I hela landet var antalet syssel- satta år 1960 inom denna näringsgren 378 000 mot 632 000 tio år tidigare. Denna utveckling kan, som närmare belyses i kapitel 4, väntas fortsätta under de närmaste årtiondena. Totala antalet syselsatta inom jord- och
skogsbruket har antagits komma att uppgå till 275 000 år 1975, vilket skulle motsvara endast något över 8 procent av hela antalet förvärvsarbetande i landet. Det minskande behovet av arbetskraft inom jordbruket leder till fortsatt uttunning av befolkningen i glesbygden, även om en del av den arbetskraft som frigörs med bibehållen bosättning får sysselsättning i när- liggande tätorter eller i stadsnäringar i glesbygden.
Då det i huvudsak är de yngre bland de arbetsföra åldrarna som flyttar, kommer den redan nu ogynnsamma åldersfördelningen med väsentligt större andel äldre personer än i tätorterna att ytterligare accentueras. År 1980 kan sålunda åldrarna över 64 år beräknas utgöra 25 procent av totalbefolk— ningen i glesbygden. Ur miljösynpunkt har en sådan utveckling en ogynn- sam effekt.
Glesbygden kännetecknas också av stort underskott på kvinnor. Orsaken härtill är icke i första hand att det saknas arbetsuppgifter för dessa utan att de sysselsättningsmöjligheter som tätorterna kan erbjuda, bedöms vara mera attraktiva. Kvar står emellertid att den ojämna könsfördelningen medför betydande sociala olägenheter och låg åktenskapsfrekvens. Befolk- ningsomflyttningen från glesbygd till tätorter torde på sikt även få kom- munalekonomiska följder för de kommuner, där jord- och skogsbruk är den dominerande näringsgrenen och där avstånden till industri- eller ser- vicecentra är stora. Då en del av de kollektiva kostnaderna för åldrings- vården belastar kommunerna, kan denna utgiftspost Väntas bli mera be- tungande i dessa områden, än i områden med jämnare åldersfördelning.
Särskilda problem möter i jord- och skogsbrukskommuner i övre Norr— land. På grund av hög nativitet utgör åldersgruppen 0—15 år en stor andel av befolkningen. Skolkostnader och andra samhälleliga kostnader för har- nen utgör i sådana kommuner en oproportionerligt stor del av den kom- munala budgeten och medför en hög skattebelastning och svårigheter att tillgodose andra viktiga servicebehov. För dessa kommuner framstår det som en uppenbar orättvisa att belastas med utbildningskostnader för den ungdom, vilken efter avslutad skolgång flyttar till andra delar av landet för att där söka sin utkomst. De kommunalekonomiska följderna av det låga skatteunderlaget i jordbrukskommuner särskilt i övre Norrland har i viss mån mildrats genom de nya bestämmelser om skattelind- ringsbidrag, som beslöts vid 1962 års riksdag. Fortfarande ligger dock kom- munalskatterna i många jordbrukskommuner i denna landsända på en hög nivå. En prövning av möjligheterna att ytterligare utjämna skattetrycket mellan olika kommuner kommer att ske, då 1958 års skatteutjämnings- kommitté framlagt sitt betänkande.
Uppenbart är att ett högt kommunalt skattetryck och begränsad kommu- nal service verkar hämmande på näringslivets utveckling och försvårar till- komsten av nya industriföretag. Till denna fråga återkommer kommittén i kapitel 11. Skillnaden i standard mellan glesbygdsbefolkningen och de
människor, som har sin bostad i tätort, framträder i fråga om möjligheterna och kostnaderna för att få del av den kollektiva service, som kräver ett icke alltför obetydligt befolkningsunderlag. En sådan service kan vanligen inte tillhandahållas i glesbygden. Av betydelse för glesbygdsbefolkningens ser- vicemöjligheter blir därför icke i första hand befolkningsutglesningens omfattning utan hur långt det tidsmässiga avståndet är till tätorter med till- fredsställande service. Visserligen har nedgången i barnantalet på gles- bygden medfört att skolor lagts ned och att barnen i stället undervisas på en ort längre bort från hemmet, men i stället har undervisningen därigenom kunnat effektiviseras. I fråga om den högre utbildningen har befolknings- koncentrationen medfört väsentliga fördelar även för landsbygdens ung— dom. Bortfallet av ett betydande antal affärer på glesbygden kan endast till en del anses bero på folkminskningen. Sålunda får även de förbättrade möjligheterna till inköp i de mera välsorterade butikerna i tätorterna lik- som också tillkomsten av varubussar och ändrade distributionsformer i övrigt anses utgöra viktiga orsaker till förändringarna inom handeln i gles- bygden.
Tidsavståndet till tätorterna har för stora delar av befolkningen minskat genom förbättrade vägar och den snabba utvecklingen inom bilismen. I södra och mellersta Sverige och stora delar av Norrlands kustland torde sålunda inom några år så gott som hela befolkningen i glesbygden med bil nå A—centra enligt arbetsmarknadsstyrelsens tätortsklassificering,1 dvs. orter med i stort sett fullständig serviceutrustning, inom en timme, och inom en halvtimme sådana orter, som har en detaljhandelsomsättning för andra varor än livsmedel på minst en miljon kronor per år bortsett från livsmedel, och tillgång till annan service, som behöver utnyttjas relativt ofta. I fråga om de inre delarna av Norrland och de nordvästra delarna av Sverige är förhållandena väsentligt annorlunda. Mycket betydande områden inrymmande en avsevärd folkmängd faller där utanför dessa gränser. För- hållandet belyses av nedanstående tabell.
De angivna befolkningstalen i grupp 3 motsvarar i södra och mellersta Sverige knappt tre procent av glesbygdsbefolkningen, medan motsvarande andel i Norrland är 29 procent.
1 OOO-tal personer Befolkning med restid mer än S. 0. m ell.
Sverige Norrland
. 60 minuter till A- eller B—centra ........... 57 204 . Samma och 30 minuter till C-centra eller mot- svarande ................................. 26 133 . 60 minuter till A—centra och 30 minuter till B-centra eller C-centra eller motsvarande.... 39 165
1 Angående tätortsklassificeringen se kapitel 8 (8. 1. 2. 1).
Den starka ökningen av antalet priva'tbilar har emellertid medfört att tra- fikunderlaget för kollektiva transportmedel för person- och godsbefordran med järnväg, busslinjer och taxibilar minskat väsentligt snabbare än vad folkminskningen i och för sig skulle ha motiverat. Denna utveckling kom- mer att fortsätta. Den grupp av människor, främst åldringar, som av olika skäl ej kan utnyttja egen bil för sina förflyttningar kommer därigenom att få ökade svårigheter att utnyttja tätorternas service, dels på grund av turglesheten, dels på grund av det i många fall betydande avståndet till hållplatser. Problemet är generellt för glesbygden även om det framträder med olika styrka i olika områden. Att lösa detta problem genom lokalise- ringspolitiska åtgärder synes icke vara möjligt.
Förutsättningarna att upprätthålla en rimlig servicestandard för gles- bygdsbefolkningen blir beroende av hur den fortsatta urbaniseringen kom- mer att ske. Avgörande är därvid icke om främst små och ur servicesyn- punkt obetydliga bebyggelseagglomerationer kan behålla sin folkmängd, utan att det kommer att finnas ett tillräckligt finmaskigt nät av orter med servicefunktioner av olika karaktär och omfattning.
I de glest befolkade inre delarna av Norrland och nordvästra Svealand kommer en förutsedd betydande minskning av sysselsättningsmöjligheterna inom jord- och skogsbruket och de stora avstånden mellan tätorterna att skap-a särskilda problem att tillgodose behovet av primär service för den befolkning, som krävs för upprätthållande av jord- och skogsbruk, om icke särskilda åtgärder vidtas för att i lämpligt belägna orter stödja samhälleliga serviceanläggningar. Dessa frågor belyses i bilaga 11.
I övriga delar- av landet kan glesbygdsbefolkningen, om man bortser från vissa skärgårdsområden och avsides belägna skogsbygder, med en halv- timmes bilresa nå orter, som har sådana varor och tjänster, som efterfrågas relativt ofta, och inom en timme större centralorter med relativt fullständig serviceutrustning. För den övervägande delen av glesbygdsbefolkningen är tidsavstånden väsentligt mindre. I betydande utsträckning kan vidare ar- betskraft, som icke längre behövs inom jord- och skogsbruk, med bibehållen bosättning söka sig till de arbetsplatser, som tätorterna erbjuder.
Ännu under 1950-talet kunde någon påtaglig tendens till tillbakagång i befolkningen i de ur servicesynpunkt betydelsefulla tätorterna ej konstate- ras. Visserligen redovisades för en stor del tätorter med upp till 1 000 in- vånare mindre folkmängd år 1960 än är 1950, och av tätorter med mellan 1 000 och 2 000 visade en fjärdedel sjunkande befolkningstal. AV de sam- manlagt 255 tätorter med minst 2 000 invånare år 1950 hade däremot endast 19 en tillbakagång i invånareantalet. Den gynnsammaste befolkningsut- vecklingen hade tätorterna i storleksgruppen 2 000—20 000 invånare.
I de 34 B-regionerna där mer än 30 procent av de förvärvsarbetande år 1960 var knutna till jord- och skogsbruk minskade med några få undantag totalmångden mellan år 1950 och år 1960. I 9 regioner med betydande ned-
gång i befolkningstalet ledde detta även till nedgång i antalet sysselsatta inom servicenäringarna. Övriga regioner hade ett större antal personer sys— selsatta inom dessa näringar år 1960 än är 1950. I vissa regioner var ök- ningen under tioårsperioden relativt liten medan den i andra regioner bl.a. vissa jord- och skogsbruksregioner i övre Norrland var betydande. Den sysselsättningsmässigt starkaste expansionen i servicenäringarna synes att döma av folkräkningarna ha skett inom samhällelig service.
Av särskilt intresse är servicenäringarnas utveckling i B-regionernas cen- tralorter (B-centra). Genomgående gäller att utvecklingen var gynnsammare än för servicenäringarna totalt i regionerna. Endast fyra B-centra, nämligen Skurup, Sjöbo, Vara och Stenungsund, hade ett mindre antal sysselsatta inom servicenäringarna år 1960 än är 1950. Inom övriga regioner var ök- ningen inom servicenäringarna vanligen av betydande omfattning. Sålunda steg antalet sysselsatta inom dessa näringar med 15 procent eller mer i 17 B-centra och i 8 B-centra var ökningen mellan 10 och 15 procent.
Med en fortsatt tillbakagång av sysselsättningen inom jord- och skogs— bruket kan den hittillsvarande relativt gynnsamma utvecklingen inom ser- vicenäringarna i regioner med svagt utvecklad industri komma att brytas. Av särskild betydelse blir detta för större sammanhängande och glest be- folkade jordbruksområden, där tätorternas allmänna och enskilda service är av relativt begränsad omfattning och avståndet mellan tätorterna är be- tydande. Ett vikande befolkningsunderlag i dessa områden kan leda till att viktiga serviceanordningar icke kan upprätthållas, varigenom den redan nu sämre standarden i fråga om service kommer att ytterligare försvagas. Ett bibehållande av nuvarande service inom sådana områden förutsätter antingen att nya sysselsättningsmöjligheter tillförs dessa områden, varige- nom befol'kningsunderlaget förstärks, eller att allmän service av större omfattning än som svarar mot befolkningsunderlaget upprätthålls med de högre kostnader som detta medför för samhället.
KAPITEL 4
Bedömning av den framtida regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen
En bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna inom olika närings- grenar och av folkmängdens väntade utveckling inom skilda regioner är av fundamental betydelse för lokaliseringspolitiska överväganden liksom för all samhällsplanering. De grundläggande prognoser som erfordras för en sådan framtidsbedömning är emellertid alltjämt relativt osäkra och måste bedömas med försiktighet. I bilaga II har en sammanställning av för närvarande tillgängligt prognosmaterial inom hithörande områden gjorts liksom ett försök till en sammanfattande diskussion av de olika tendenser, som blir resultatet av från skilda förutsättningar och antaganden gjorda prognoser.
4.1 Totalfolkmängdens utveckling
Utvecklingen av totalbefolkningens storlek i Sverige fram till år 1960 har he- skrivits i kapitel 1 och framgår också av tabell 4.1, där även senast tillgäng— liga prognosdata från statistiska centralbyrån för folkmängdsutvecklingen fram till år 1980 presenteras. Prognosantagandena innefattar bl. a. en för- väntad nettoinflyttning av 10 000 personer per år. Från 7,5 miljoner invå- nare år 1960 beräknas landets folkmängd komma att öka till omkring 8,0 miljoner år 1970, ca 8,3 miljoner år 1975 och till omkring 8,5 miljoner år 1980. Den framräknade folkmängdsökningen under 20-årsperloden uppgår till något mer än en miljon invånare, motsvarande en årlig ökning av drygt 50 000 personer.
4.1.1 Totalbefolkningens ålderssammansättning
I kapitel 1.5 redovisades en framskrivning av 1960 års befolkning under an- tagande att inga flyttningsrörelser äger rum. Av tabell 4: 3 framgår de för- ändringar inom vissa åldersgrupper, som kan förväntas enligt statistiska centralbyråns befolkningsprognos innefattande jämväl en nettoinvandring av 10 000 per år. Prognosen visar att ökningen av folkmängden över 65 år kommer att fortsätta så att denna grupp är 1975 kommer att utgöra ca 16 procent av totalbefolkningen mot 12 procent år 1960. De yngsta åldersklas-
Tabell 4.1 Sveriges folkmängd 1930—1960 jämte statiska centralbyrån beräknad folk— mängd 1965—1980
Folkmängd (1 000 personer)
Index 1930 = 100
Index 1960 = 100
Ökning under resp.
femårsperiod
1 000 personer
1930 ................ 1935 ................ 1940 ................ 1945 ................ 1950 ................ 1955 ................ 1960 ................ 1965 ................ 1970 ................ 1975 ................ 1980 ................
6 142 6 251 6 371 6 674 7 042 7 290 7 495 7 725 ä 7 735 7 980 ä 8 015 8 235 ä 8 315 8 460 år 8 605
100 102 104 109 115 119 122 126 130 134å135 138 å140
82 83 85 89 94 97 100 103 106 a 107 110 år 111 113 å 115
109 120 303 370 248 205 230 å 240 250 å 285 235 å 315 185 år 330
serna, 0—14 år, väntas efter år 1965 på nytt komma att utgöra en ökande andel av befolkningen.
De arbetsföra åldrarna, 15—65 år, beräknas komma att öka med omkring 180 000 personer under tiden 1960—1965 och med ca 75 000 under tiden 1965—1970. Under 1970-talet väntas ökningstakten bli mycket låg, endast omkring 20 000—30 000 per femårsperiod.
Inom de arbetsföra åldrarna faller enligt prognosen tillväxten under 1960-talet främst inom åldrarna 20—29 år samt över 50 år. Den mycket be- gränsade ökningen under 1970-talet faller på medelåldrarna.
De mest betydelsefulla dragen i utvecklingen av folkmängden i de arbets— föra åldrarna under de närmaste 15—20 åren blir den totalt sett mycket be- gränsade ökningen samt denna öknings koncentration till åldersgruppen 20—30 år, den erfarenhetsmässigt mest flyttningsbenägna åldern.
4.1.2 De totala arbetskraftstillgångama
Antalet förvärvsarbetande i landet enligt folkräkningarna och en därtill anslutande prognos inom arbetsmarknadsstyrelsen framgår av tabell 4: 2)
Tabell 4.2 Antal förvärvsarbetande i Sverige 1930—1960 samt antagen utveckling 1960—1975
1930 1940 1950 1960 1965 1970 1975
Antal förvärvsarbetande i 1 OOO-tal ............ I procent av totalbefolk- ningen ...............
2 756 2 968 3 105 3 244 3 340 3 390 3 410
44,9 46,6 44,1 43,3 43,2 42,4 41,2
* Observera att arbetskraftsundersökningarna och därmed långtidsutredningen med utgångs- punkt i en annan definition av begreppet yrkesverksam individ genomgående redovisar ett större antal förvärvsarbetande.
Yrkesverksamhetsgraden har enligt tillgänglig statistik efter ett högsta tal är 1940 av 46,6 procent sjunkit till 43,3 procent år 1960 och förutsätts enligt arbetsmarknadsstyrelsens prognosantaganden komma att sjunka yt- terligare ned mot 41 procent år 1975, beroende på förskjutningar mellan ål— dersgrupper, senare ålder för inträde i förvärvsarbete m. m.
De inom arbetsmarknadsstyrelsen gjorda prognoserna bygger i huvudsak på den senaste långtidsutredningens antaganden om yrkesverksamhetsgra- dens utveckling jämte en extrapolering av dessa antagande-n fram till år 1975. Prognosen anger för åren 1965, 1970 och 1975 en förvärvsarbetande befolkning omfattande 3 340 000, 3 390 000 respektive 3 410 000 individer, varvid en nettoimmigration av 10 000 personer per år förutsätts. Den abso- luta ökningen per femårsperiod skull-e, trots att kalkylen mås-te betraktas som maximal, ej bli större än ca 100 000, 50 000 respektive endast 20 000, vilket i årlig ökning motsvarar omkring 0,5 procent för den första femårs— perioden men endast ca 0,3 :för den närmast följande och omkring 0,1 pro— cent för tiden 1970—1975.
4.1.3 Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på näringsgrenar
Den yrkesverksamma befolkningens fördelning på näringsgrenar år 1960 jämte en inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättad aktuell prognos för ut- vecklingen till år 1975 framgår av tabell 4: 4.
Jordbruk, skogsbruk m. m. Under de närmaste tre tioårsperioderna före år 1960 minskade antalet sysselsatta med 5, 24 och 29 procent. Reduktio- nen berörde främst jordbruket, där motsvarande minskning utgjorde 7, 25 respektive 34 procent. Antalet förvärvsarbetande inom skogsbruket ökade något under 1950-talet. I arbetsm-arknadsstyrelsens prognos har det fram- tida arbetskraftsbehovet inom jordbruket uppskattats med utgångspunkt dels från den förväntade storleksstrukturen, dels från en beräkning av ar-
Tabell 4:3 Statistiska centralbyråns prognos för utvecklingen inom vissa åldersklasser 1960—1.980. Absoluta tal samt årsklassernas andel i procent av totalfolkmängden
Åldersklasser 1 960 1 965 1970 197 5 1980
0—14 år ........... 1 648 900 1 589 000 1 647 000 1 752 000 1 842 000 Andel i % ........... 22 21 21 21 22 15—19 år ........... 594 200 614 000 539 000 526 000 541 000 Andel i % ........... 8 8 7 6 6 20—29 är ........... 901 600 1 081 000 1 241 000 1 187 000 1 100 000 Andel i % ........... 12 14 16 14 13 30—49 år ........... 2 073 400 1 970 000 1 911 000 1 997 000 2 165 000 Andel i % ........... 28 25 24 24 25 50—64 år ........... 1 379 300 1 468 000 1 516 000 1 518 000 1 459 000 Andel i % ........... 19 19 18 17 65—w år ............ 1 007 000 1 143 006 1 296 000 1 425 060 Andel i % ........... 13 14 16 17
Summa 7 495 000 7 730 000 7 997 000 8 276 000 8 531 000
Tabell 4.4 Beräknad förändring av antalet förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar
1960 1965 1970 1975
(1 OOO-tal)
Jordbruk Skogsbruk 380 Fiske Gruvdrift, tillverkningsind. m. m. . . . 1 230 Byggnads- o. anläggningsverksamhet 320 Servicenäringar .................. 1 400 Ej Spec. verksamhet .............. 10
Hela antalet förvärvsarbetande 3 340
betskraftsåtgången per hektar åker i olika storleksgrupper. Med ledning av en inom jordbrukets utredningsinstitut utförd strukturutredning har för vart och ett av de åtta produktionsområden, som landet indelats i, en upp- skattning gjorts av förändringen fram till 1975 av antalet brukningsenheter och åkerareal inom olika storleksgrupper. Inom varje A-region antas struk- turförskjutningarna ske i samma grad som beräknats för de produktions- områden, som A-regionerna ligger i. På grundval härav har sedan de olika A-regionernas åkerareal beräknats för åren 1965, 1970 och 1975.
Arbetskraftsåtgången per hektar åker för åren 1965—1975 har beräknats med utgångspunkt från de uppgifter om arbetskraftsåtgången, som redovi- sats i den av lantbruksstyrelsen utgivna publikationen »Räkenskapsresul- tat från svenska lantbruk» år 1958. Jordbrukets utredningsinstitut har gjort vissa beräkningar av antalet arbetstimmar per hektar åker år 1970 för hela riket. Med ledning av dessa beräkningar och av förändringen i arbetsvoly- men mellan 1955 och 1960 enligt de av statistiska centralbyrån företagna arealinventeringarna har i arbetsmarknadsstyrelsens prognos följande an— tagande gjorts angående minskningen av antalet arbetstimmar per hektar åker: för södra och mellersta Sveriges slätt- och skogsbygder 3,2 procent per år i storleksgrupperna 2—10 och över 50 hektar samt 2,1 procent i öv- riga grupper; för norra Sverige 4,4 procent per år i storleksgruppen 2—5 hek- tar och 3,2 procent i övriga grupper. Arbetskraftsåtgångstalen har därefter applicerats på respektive A—regioners beräknade åkerareal. Arbetsvolymen har sedan omvandlats till årsarbetare, varvid antagits att en årsarbetare från och med år 1965 utför 2 155 timmar per år.
Skogsbrukets arbetskraftsbehov har beräknats med ledning av uppgif- terna i en utredning inom skogsforskningsinstitutet om skogsmarksareal, virkesförråd och möjliga årliga avverkningskvantiteter samt dagsverksåt— gång per avverkad mask omkring år 1970. Uppgifterna redovisas i institutets rapport nr 1: 1961 och är fördelad på län samt 497 småområden. Beräk- ningarna av avverkningarnas omfattning i A-regionerna grundar sig på skogsforskningsinstitutets data i de nämnda småområdena.
I skogsforskningsinstitutets undersökning kalkylerades med en genom— snittlig dagsverksåtgång av 0,41 dagsverken per avverkad m3sk år 1970. Med hänsyn till den snabba rationaliseringen i skogsbruket har arbetsmark- nadsstyrelsen i sin prognos räknat med en dagsverksåtgång i hela riket åren 1965, 1970 och 1975 av respektive 0,41, 0,34 och 0,29 dagsverken per avver- kad m3sk. Åtgångstalen har applicerats på den beräknade avverkningen i varje A-region motsvarande år. Antalet dagsverken har sedan omvandlats till årsarbetare, varvid antagits att varje arbetare i genomsnitt gör 230 dags- verken per år.
I tidigare näringsgrensprognoser har man räknat med en viss fortsatt ök- ning av skogsbrukets arbetskraft till mitten av 1960-talet och därefter en stagnation. Långtidsutredningen räknade för tiden 1960—1965 med en oför- ändrad sysselsättning genom att rationaliseringen skulle utjämnas av en årlig avverkningsökning med 3 procent men betonade den snabba produk- tivitetsutveckling, som för närvarande kännetecknar skogsbruket. Den nu aktuella prognosen utmynnar i en förändring av antalet årsarbetare inom skogsbruket, som för de tre femårsperioderna till år 1975 motsvarar en minskning av 8, 7 respektive 11 procent eller totalt för 15-årsperioden en minskning med 24 procent. Prognosen innebär alltså i detta hänseende en relativt radikal anpassning till en ny utveckling i jämförelse med den tidi- gare förväntade. Trots detta kan det emellertid ifrågasättas om inte även denna prognos redan nu måste bedömas som relativt försiktig.
För jordbruket innebär de aktuella prognoserna en fortsatt minskning av antalet sysselsatta uppgående till 17 a 18 procent per femårsperiod eller totalt omkring 43 procent. För hela sektorn jordbruk, skogsbruk m. m. inne- bär prognoserna en minskning från 447 000 till 275 000 dvs. med ca 172 000 förvärvsarbetande mellan 1960 och 1975 motsvarande 38 a 39 procent eller i genomsnitt 15 procent per femårsperiod. Denna näringsgren skulle år 1975 under angivna förutsättningar sammanlagt inrymma end-ast något över 8 procent av det totala antalet förvärvsarbetande.
Gruvbrytning, industri och hantverk ökade under 1930- och 1940-talen antalet förvärvsarbetande från 780 000 till 1 020 000 eller med 12 respektive 16 procent per tioårsperiod. Mellan 1950 och 1960 anger folkräkningarna en ökning med omkring 15 procent. Arbetsmarknadsstyrelsen har beräknat ökningstakten under femårsperioderna 1960—1975 till 5, 2 respektive mindre än 1 procent. Denna sektor av näringslivet skulle år 1975 omfatta 1 270 000 förvärvsarbetande, motsvarande omkring 37 procent av det totala antalet sysselsatta. Sektorns andel 1960 var 36 procent.
För gruvdrift och mineralbrytning anger den inom arbetsmarknadssty- relsen utförda prognosen grundad bl. a. på den senaste långtidsutredningens material, en ökning av sysselsättningen med 7 procent mellan 1960 och 1975, varav huvuddelen skulle falla på första delen av perioden. Hela ök- ningen beräknas äga rum inom Norrland, medan sysselsättningen i övriga Sverige skulle bli oförändrad.
Den beräknade ökningstakten är avsevärt lägre än den av enkätföreta- gen i långtidsutredningen förväntade (+ 14 procent från 1959 till 1970), men med hänsyn såväl till gruvindustrins snabba rationalisering som till dess konkurrensläge kan även den ovan nämnda prognosen visa sig vara för positiv.
Det nyss nämnda prognosarbetet inom arbetsmarknadsstyrelsen har även omfattat en bedömning av de skilda industrigrenarnas utveckling ur sys- selsättningssynpunkt fram till år 1975. De i samband därmed gjorda anta- gandena innebär i huvudsak följande.
För Iivsmedelsindustri m.m. utgår beräkningen från ett antagande om en total sysselsättningsminskning mellan 1960 och 1975 av omkring 2 pro- cent, sammansatt av en förväntad svag reduktion av arbetskraften inom den egentliga livsmedelsindustrin och en betydligt kraftigare nedgång inom dryckesvaruindutrin.
Inom textil- och beklädnadsindustrin emotses en sysselsättningsminsk- ning med omkring 6 procent under 15-årsperioden. Huvuddelen av arbets- kraftsreduktionen väntas beröra den egentliga textilindustrin, medan be- klädnadsindustrin i stort sett beräknas behålla sin arbetskraft. I förhållan- de till tidigare prognoser och till företagens bedömningar i anslutning till långtidsutredningen innebär dessa antaganden en reduktion av det för- väntade arbetskraftsbehovet inom branschen.
Inom skogsindustrisektorn pekar antagandet för trä- och möbelindustri mot en minskning av antalet sysselsatta med ca 7 procent, en minskning som uteslutande kan väntas falla inom den egentliga träindustrin. För pap- persindustrin beräknas sysselsättningsökningen komma att uppgå till knappt 10 procent under tiden 1960—1975. Detta innebär — trots den mot bakgrund av de senaste årens situation relativt optimistiska bedömningen _— en i för- hållande till den hittillsvarande utvecklingen och till bedönmingar omkring år 1960 avsevärt reducerad takti sysselsättningsökningen.
Grafisk industri m.m. antages komma att öka sin sysselsättning med omkring 12 procent under 15-årsperioden.
För Iäder- och gummiindustrin emotses en ökning med omkring 18 pro- cent mellan 1960 och 1975. De två grupperna väntas emellertid komma att genomgå helt olika utvecklingar. För läderindustrin förutses en minskning av sysselsättningen med mellan 5 och 10 procent, medan sysselsättningen inom gummiindustrin under perioden 1960—1975 väntas öka snabbare än i någon annan bransch eller med omkring 25 procent.
Även inom den kemiska industrin beräknas en snabb sysselsättningsök- ning, något mer än 20 procent under 15-årsperioden.
Jord- och stenindustrin innehåller, som bl.a. långtidsutredningen visat, undergrupper med sinsemellan olikartad utveckling. Tegelindustrin är t. ex. på tillbakagång ur sysselsättningssynpunkt, medan cementvaruindustrin expander-ar. För branschen i sin helhet antas en tillväxt av sysselsättningen
med omkring 12 procent fram till år 1975, vilke-t är mindre positivt än lång- tidsutredningens enkätmaterial.
För metall- och verkstadsindustrin förutsätts en fortsatt betydande sys- selsättningsexpansion, för såväl de maskin- och elektrotekniska sektorerna som för transportmedelsindustrin, uppgående till närmare 20 procent mellan 1960 och 1975, vilket i stort sett motsvarar de bedömningar, som gjordes i anslutning till långtidsutredningens företagsenkät.
Totalt innebär de gjorda antagandena för den stationära industrin en ökning av antalet sysselsatta från 1 108 000 år 1960 till 1 209 000 år 1975 eller med omkring 9 procent. Det förtjänar att åter påpekas att den beräk— nade ökningen nästan uteslutande faller på 1960-talet, medan ökningen mellan 1970 och 1975 enligt nu gjorda antaganden blir mycket begränsad.
Antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningsverksamhet har i ar- betsmarknadsstyrelsens prognosarbete antagits komma att öka från 295 000 år 1960 till 335 000 år 1975, likaså med huvuddelen av ökningen koncentre- rad till periodens första del. Den totala förväntade ökningen uppgår till knappt 15 procent. Sysselsättningen inom denna sektor har under 1950- talet i genomsnitt uppgått till 2 procent per år, en ökning som alltså enligt prognosen skulle reduceras till 1 procent per år.
Servicenäringarna beräknas, som framgår av tabell 4: 4, komma att öka sin sysselsättning från 1 324000 år 1960 till 1 520 000 år 1975. Ökningen uppgår till ca 15 procent och andelen sysselsatta i servicenäringar skulle komma att öka från ca 41 till ca 45 procent.
4.2 Arbetskraftsbalanser för A-regionerna fram till år 19751 Genom att ställa gjorda framräkningar av regionernas egna tillgångar på arbetskraft mot beräkningar av det regionala arbetskraftsbehovet inom olika näringsgrenar erhålls s. k. arbetskraftsbalanser. En närmare redogö- relse för beräkningen av dessa lämnas i bilaga II och en sammanfattning av arbetskraftsbalanserna för A-regionerna fram till år 1975 återges i tabell 4: 5. Arbetskraftstillgångarna och de möjliga arbetskraftsreserverna inom A- regionerna har beräknats på följande sätt. På grundval av framskrivningen av regionernas folkmängd i arbetsför ålder har de manliga arbetskraftstill- gångarna beräknats i huvudsak i enlighet med långtidsutredningens anta— ganden om yrkesverksamhetsgraden. Beträffande den kvinnliga arbetskraften har arbetsmarknadsstyrelsen sökt belysa hur stora potentiella tillgångar som finns och var dessa är tillgäng- liga. Som utgångspunkt för denna beräkning antas att varje enskild A- region minst skulle ha den för landet genomsnittliga kvinnliga yrkesverk- samhetsgraden. Varje region med lägre yrkesverksamhetsgrad år 1960 än
1 Indelning i regioner beskrivs i kapitel 8.
riksgenomsnittet har därför i utgångsläget uppräknats till detta tal, me- dan för övriga regioner den faktiskt konstaterade yrkesverksamhetsgraden legat till grund, varefter långtidsutredningens antagna ökningstakt applice- rats på samtliga regioner. Dessa beräkningar får givetvis endast betraktas som räkneexempel.
Regionernas beräknade egentillgångar av manlig arbetskraft år 1975 samt utvecklingen av dessa från 1960 till 1975 liksom de potentiella till- gångarna av kvinnlig arbetskraft under de angivna förutsättningarna fram- går översiktligt av tabell 4: 5. Den manliga arbetskraften skulle totalt för landet behålla i stort sett oförändrad omfattning. Den kvinnliga arbets- kraften skulle under de i beräkningen gjorda förutsättningarna öka med närmare 20 procent, varav ungefär hälften hänför sig till den antagna höj— ningen av yrkesverksamhetsgraden.
De regionala variationerna i de manliga arbetskraftstillgångarnas till— växt skulle enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar bli relativt be- gränsade i södra och mellersta Sverige, där de flesta A-regionerna som framgår av tabell 4: 5 har indextal vid eller något under riksgenomsnittet. Utöver några få spridda regioner finns ett sammanhängande område be- stående av Västerås-, Köpings- och Fagerstaregionerna med relativt stor beräknad ökning.
En helt annan utveckling kan förutses beträffande tillgångarna på man- lig arbetskraft i övre Norrland, där ökningarna beräknas uppgå till 10 å 20 procent.
Den framtida regionala arbetskraftsefterfrågan har, som delvis redan ti- digare berörts, beräknats för näringsgrenarna var för sig, varvid olika hög grad av precisering av de regionala prognoserna kunnat uppnås.
Som framgått av det föregående har beträffande jordbruk och skogsbruk väl underbyggda utvecklingsprognoser utförts för de enskilda A-regionerna. För denna näringsgren beräknas enligt dessa prognoser en nedgång i sys- selsättningen totalt för landet från 1960 till 1975 om ca 40 procent. Av ta- bell 4: 5 framgår prognosresultatet för varje enskild A-region.
De regionala variationerna i den kommande utvecklingen enligt progno- sen blir relativt stora. Nedgången varierar mellan 28 procent (Västerviks, Trelleborgs, Malmö och Lunds A-regioner) och 47 procent (Umeå- och Skellefteå—regionerna). Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringssektion skri- ver i sin prognoskommentar bl. a.
Regionerna i de utpräglade jordbruksområdena får den minsta nedgången. Samtliga regioner i Malmöhus län får mindre minskning än riket i genomsnitt och minskningen under perioden understiger 35 procent i samtliga med undantag av Simrishamnsregionen. Även inom regionerna i östergötlands, Kalmar, Hal- lands och Skaraborgs län (med undantag av Vara-regionen) blir den procentuella nedgången av antalet förvärvsarbetande i jordbruk och skogsbruk mindre än för riket i genomsnitt. _
Norrlandsregionerna får den kraftigaste minskningen av jordbruks- och skogs-
bruksbefolkningen. I fyra regioner, nämligen östersunds-, Sollefteå-, Boden- och Lycksele-regionen, blir dock nedgången mindre än för riket i genomsnitt. Det beror på att skogsbrukets arbetsvolym väger förhållandevis tungt i dessa regioner och att den kommer att minska betydligt mindre än jordbrukets arbetsvolym i detta produktionsområde. Andra regioner med samma förhållande är bl. a. Ljusdals-, Gällivare/Malmberget— och Kiruna-regionen. I samtliga dessa regioner understiger minskningen 40 procent mellan 1960 och 1975. Regionerna i kustlan- det kommer däremot att få en kraftigare nedgång av den förvärvsarbetande be- folkningen i dessa näringsgrenar på grund av att den totala arbetsvolymen i jord- bruket är större än i skogsbruket. Minskningen i Härnösand/Kramfors, Umeå-, Skellefteå- och Luleå-regionerna är t. ex. omkring 45 procent och däröver.
Beträffande industrin har som grundval för den regionala prognosen an- tagits att varje befintlig industribransch regionalt kommer att utveckla sig på samma sätt, som beräknats för branschen totalt sett inom landet. En så- dan beräkning ger som result-at en mycket utjämnad regional utvecklings- bild. För hela landet skulle industrin inklusive byggnads- och anläggnings- verksamhet öka sin arbetskraft med 10 procent från 1960 till 1975, och prognosen för de flesta A-regionerna ligger nära detta genomsnitt (tabell 4: 5). Relativt svag utveckling framträder bl. a. i regioner med omfattan- de textilindustri (Borås och Ulricehamns A-regioner). Den mest positiva ut- vecklingen skulle ske i några mellansvensk-a industriregioner (Karlskoga, Västerås, Sandvikens A-reg.). Som framgår av bilaga 11 kan man på grund- val av utvecklingen under 1950-talet vänta att variationer i industriell utvecklingstakt regionerna emellan blir betydligt större än den här angivna, eftersom utvecklingen inom varje särskild industrigrupp kan bli väsentligt olika. Något säkert underlag för en bedömning av hur denna större variation regionalt sett kan komma till uttryck finns inte. Om 1950-talets huvud- tendenser för industrins regionala utveckling blir bestående, skall emellertid storstadsregionerna få en betydligt svagare industriexpansion än vad den schematiska beräkningen utvisar. Detsamma gäller för hela Norrland utom några enstaka starkt expanderande regioner. Å andra sidan skulle vissa om- råden i Småland, Blekinge, Halland, Västergötland och Bergslagen få en mera positiv utveckling än enligt genomsnittsberäkningen beroende på bl. a. att en betydande inflyttning av företag skett till dessa områden.
Servicenäringarnas utveckling antas följa trenden inom basnäringarna i respektive region. Som framgår av tabell 4: 5 beräknas för hela landet en ökning av sysselsättningen inom servicenäringarna med 15 procent från 1960 till 1975. De regionala variationerna omkring detta genomsnitt rör sig mellan — 6 och + 34 procent, men de flesta regionerna ligger nära detsamma. Tillbakagång inom serviceyrkena skulle komma att äga rum i sådana regio- ner, där jordbruk och skogsbruk har stor betydelse (Visby, Simrishamns, Vara, Ljusdals, Sollefteå, Östersunds, Lycksele och Haparanda/Kalix A-re- gioner).
Den totala efterfrågan på arbetskraft skulle enligt tabell 4: 5 komma att 9—318333
öka med omkring 5 procent för hela landet under lö-årsperioden. Progno- serna för de enskilda regionerna varierar från en minskning med 17 procent (Vara-regionen) till en ökning med samma procenttal (Karlskoga-regionen). Enligt prognosen skulle den totala sysselsättningen minska i 44 A-regioner och öka i 47. Sammanhängande områden med negativ prognos finns i Små- land, östra Skåne, Halland, Västergötland och västra Värmland samt i Norr- land, som förutses få minskning i 12 regioner och ökning i 8.
De regionala arbetskraftsbalanser, som erhålls genom jämförelse mellan beräknade egentillgångar och beräknad arbetskraftsefterfrågan, framgår av de sista kolumnerna i tabell 4: 5. För hela landet beräknas ett underskott på egen manlig arbetskraft av något mer än 60 000 personer under 15-årsperio- den. Det gjorda räkneexemplet angående de kvinnliga arbetskraftstillgång- arna visar att motsvarande överskott på kvinnlig arbetskraft skulle uppstå om den förutsatta höjningen av yrkesverksamhetsgraden kunde ske. Detta får givetvis ej tolkas så att en substituering utan vidare skulle kunna vara möjlig. Såväl skillnaden i lämplighet för vissa yrken som under- och över- skottens regionala lokalisering möjliggör en sådan utjämning endast i be- gränsad omfattning.
Balanserna för manlig arbetskraft i södra och mellersta Sverige präglas av de beräknade underskotten i storstadsregionerna, tillsammans för de tre storstadslänen uppgående till närmare 80 000 personer. Ganska betydande underskott kan enligt de gjorda beräkningarna förutses även i Östergötland, Närke och Västmanland. Regioner med framräknat överskott av manlig ar- betskraft finns i Västergötland, Halland, de inre delarna av Småland, i Kris- tianstads län samt på Gotland.
Betydande överskott på manlig arbetskraft skulle komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som tillsammans enligt angivna förutsättningar skulle få ett överskott fram till år 1975 av 28000 män. Härav faller något mer än 10 000 på vardera Västerbotten och Norrbotten.
De potentiella kvinnliga arbetskraftstillgångarna, beräknade enligt anta- gandet att yrkesverksamhetsgraden i varje region skulle kunna höjas till riksgenomsnittet, blir som framgår av tabell 4: 5 så stora, att ett arbets- kraftsöverskott finns tillgängligt i huvuddelen av regionerna. Endast i an- slutning till de tre storstadsområdena skulle någon markant brist på kvinn— lig arbetskraft uppstå. De största framräknade överskotten, uppgående till över 10 000 personer, finns i Västerbotten och Norrbotten.
Som närmare framgår av bilaga 11 har för några regioner, bl. a. univer- sitetsorter och industriregioner med speciella utvecklingsdrag, vissa alter- nativa antaganden för arbetskraftefterfrågan diskuterats.
4.3 Befolkningsprognoser för A-regionerna
På grundval av de i det föregående redovisade bedömningarna av efterfrågan och tillgång på arbetskraft har arbetsmarknadsstyrelsen gjort en befolk— ningsprognos för de 91 A-regionerna fram till år 1975, vars huvuddrag fram-
går av tabell 4: 6. Prognosen bygger på de regionala arbetskraftsbalanserna för manlig arbetskraft. Med utgångspunkt från dessa har den totala inrikes- flyttningen och fördelningen av det förväntade invandringsöverskottet samt storleken av åldersgruppen 0—15 år beräknats.
En annan befolkningsprognos för A-regionerna har utförts av Odd Gul- brandsen. Denna prognos är en rent demografisk framskrivning, varvid flyttningarna beräknas ske enligt samma mönster som under 1950-talet. Den har närmast karaktären av en beräkning av den regionala folkmängdsut- vecklingen under förutsättning att de regionala tendenser inom näringslivet, som rätt under 1950-talet, kommer att bestå.
Gulbrandsens prognos, som utgör en aktualisering av en tidigare fram- räkning, avser åren 1970 och 1980, men för att jämförbarhet skall erhållas med arbetsmarknadsstyrelsens prognos har i tabell 4: 6 presenterats inter— polerade värden för år 1975.
De nämnda prognoserna jämförs i tabell 4: 6 också med den aktuella ut- vecklingen under åren 1961 och 1962, vilka ingår i prognosperioden, varige- nom en viss belysning av prognosantagandenas korrelation med aktuella ten- denser erhålls. Denna jämförelse får givetvis inte ligga till grun-d för några ingående bedömningar, men stora avvikelser mellan prognoser och aktuell utveckling i början av prognosperioden bör uppmärksammas.
Den viktigaste skillnaden i resultaten mellan de två metodiskt olika pro- gnoserna för A-regionernas befolkningsutveckling är storstadsområdenas, särskilt Stockholmsregionens tillväxttakt. Gulbrandsens prognos, som in- nefattar 1950-talets trend, ger till resultat en snabbare befolkningskoncen- tration än arbetsmarknadsstyrelsens prognos, som bygger på en regional näringslivsanalys. Enligt Gulbrandsens framräkning skulle Stockholms- regionen mellan åren 1960 och 1975 öka med över 300 000 invånare, medan arbetsmarknadsstyrelsens prognos utmynnar i en ökning av 200 000 perso- ner. För Malmö- och Göteborgs-regionerna är differenserna mindre, omkring 10 000 för vardera regionen. Den här redovisade skillnaden kan tolkas som en i Gulbrandsens prognos innefattad mera positiv beräkning av utveck- lingen inom storstädernas servicenäringar, förvaltning 111. m. än den bedöm- ning som ingår i arbetsmarknadsstyrelsens prognos.
Den i arbetsmarknadsstyrelsens prognos beräknade mindre tillväxten i Stockholms-regionen resulterar i stort sett i en förväntad mera positiv ut- veckling i huvuddelen av regionerna, än vad Gulbrandsens framräkning ger vid handen. Detta gäller främst i södra och mellersta Sverige, där Gulbrand- sen har mera positiva värden för endast några få regioner utanför de tre största städerna. I övrigt är prognoserna relativt likartade eller arbetsmark- nadsstyrelsens prognos mera positiv. Gulbrandsens framräkning kan alltså sägas återspegla en större regional variation än arbetsmarknadsstyrelsens prognos, som speglar en relativt jämn fördelning av de positiva tendenserna.
Arbetsmarknadsstyrelsens prognos resulterar alltså i relativt begränsade variationer i folkmängdsförändringarna. Riksmedeltalet ligger vid en ök-
ning av omkring 10 procent, medan ökningen i de beräknat mest positiva regionerna uppgått till omkring 25 procent (Kiruna 27, Karlskoga 24, Sand- vikens 22, Västerås 21). I de svagaste regionerna beräknas minskningen uppgå till 10 procent (Simrishamns- och Vara A-reg.) och till — 5 procent i Visby, Ulricehamns, Bollnäs, Ljusdals, Sollefteå, Östersunds, Lycksele och Haparanda/Kalix A-regioner. I Syd— och Mellansverige beräknas endast nio regioner av 71 få folkminskning, medan åtta av Norrlands 20 regioner skulle få minskad folkmängd. Sammanhängande områden med beräknad minskning finns i södra Sverige endast i sydöstra Skåne. Relativt svag folkmängdsök- ning förutses i Småland samt vissa delar av angränsande landskap.
De tre storstadsregionerna kommer enligt prognosen att få en fortsatt snabb folkmängdsökning, Stockholm med 17, Göteborg med 21 och Malmö med 20 procent.
De ur regional synpunkt mest markanta dragen i den av Gulbrandsen be— räknade utvecklingen kommenteras av honom på följ ande sätt.
Både absolut och procentuellt sett blir ansamlingen av befolkning i storstads- områdena betydande. Den sammanlagda befolkningen i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle 1980 vid det högre flyttningsalternativet närma sig 21/2 miljoner invånare, varav enbart i Stockholm 11/2 miljon. Det innebär att av rikets totala folkökning mellan 1960 och 1980 om ca en miljon skulle % komma i de tre storstä- derna.
Regionbefolkningarnas utveckling beror naturligen i hög grad på fördelningen mellan de olika bebyggelsetyperna inom region—erna. I en del städers regioner, framför allt i de tre storstädernas, dominerar centralortsbefolkningen, varför re- giontillväxter om 1/3 kan noteras. Större regionökningar i övrigt, av storleksord- ningen 1/4, kännetecknar industridistrikten i Mälardalen och Bergslagen. Regioner med befolkningsminskning återfinns främst i sydöstra Sverige, i Västergötland och i Norrland. Ingen region skulle dock få befolkningen minskad med mer än 1/5 mel- lan 1960 och 1980.
Sammanfattningsvis kan om befolkningsomflyttningarna sägas, att de dels be- står av en fortsatt kraftig förskjutning från glesbygd till tätorter och då framför allt till de största av dem, dels av regionala förskjutningar enligt i stort sett föl- jande mönster. Från en »vattendelare» från Blekinge i SO till Värmland i NV förskjuts befolkningstyngdpunkten dels mot SV till västkusten, särskilt Malmö och Göteborg, dels mot NO till Mälardalen och Bergslagen, särskilt Stockholm. Från Norrland sker en viss förskjutning mot söder till sistnämnda område, men en del av densamma skulle komma att uppbromsas av några särskilt expansiva Norr- landsorter.
Jämförelsen mellan den i prognoserna förutsedda utvecklingen och tren- den under åren 1961—1962 ger för södra och mellersta Sverige ej till resul- tat några alltför markanta avvikelser. Trots att folkmängden dessa år vuxit mindre än vad som genomsnittligt krävs för att 1975 års prognosresultat för landet skall nås, har storstadsregionerna väl hävdat sin ställning och i alla tre fallen ökat snabbare än arbetsmarknadsstyrelsens prognos förut- sätter. Ökningen under de två åren ligger därmed helt i linje med Gulbrand- sens framräkning. Detta gör i sin tur också att utvecklingen i de flesta re- gionerna i södra och mellersta Sverige, särskilt i sydöstra delen av landet
samt i områden med svag utveckling i Västergötland och Värmland, hittills bäst återspeglas av Gulbrandsens prognostal. Vissa enskilda regioner avvi- ker dock i positiv eller negativ riktning även från Gulbrandsens prognos, vil- ket närmare behandlas i bilaga II.
För Dalarna och Norrland visar åren 1961—1962 en utveckling, som klart avviker i negativ riktning från såväl den i Gulbrandsens som i arbetsmark- nadsstyrelsens prognos beräknade. Mot en framräknad ökning av i medeltal 3 700 respektive 5 500 per år enligt prognoserna står en faktisk minskning av omkring 5 000 personer per år. Den närmare regionala fördelningen av dessa avvikelser framgår av tabell 4: 6.
Gulbrandsens prognos är uppdelad dels på olika bebyggelsetyper dels på kön och åldersgrupper. Tätorternas hittillsvarande och kommande tillväxt är svår att säkert analysera på grund av brister i jämförbarhet mellan folk- räkningarna. Följande huvuddrag från Gulbrandsens framräkning kan dock återges.
De tre storstädernas tillväxt skulle enligt vad som framgått av ovan närma sig 40 procent under tiden 1960—1980. Av de övriga regionernas centralorter skulle emellertid en stor del överträffa denna tillväxttakt.
Gulbrandsens glesbygdsprognoser ger i alla regioner befolkningsminsk- ningar till resultat. I genomsnitt rör det sig om minskning med 1/3 för 1960— 1980. Den största tillbakagången förutses för Bergslagsbygderna, nedre Norr- land och vissa delar av småländska höglandet, där halveringar av glesbygds- folkmängden på 20-årsperioden skulle kunna förekomma vid fortsättning av 1950-talets flyttningsförhållanden.
Totalt innebär utvecklingen under förutsatta tendenser att av Sveriges be- folkning år 1980, ca 8,5 miljoner invånare, omkring 5,4 miljoner (%) skulle vara bosatta i A—regionernas A—centra och 1,5 miljoner vardera i övriga tät- orter med mer än 500 invånare respektive glesbygd. I jämförelse med Gul- brandsens tidigare prognos —— som visat sig underskatta glesbygdens flytt— ningsförluster fram till år 1960 — innebär den nya framräkningen en ac- celererad takt i flyttningen till central- och andra tätorter.
Antal personer under 40 år beräknas sjunka år 1980 till närmare 40 pro- cent av totalbefolkningen i glesbygden mot 60 procent i centralorterna. För centralorter och andra tätorter väntas ökad folkmängd i åldern 40—64 år och kraftigt ökad befolkning, nära en fördubbling, i åldrarna över 65 år. Gles- bygden skulle komma att behålla sin folkmängd i gruppen över 65 år, som om det av Gulbrandsen angivna högre flyttningsalternativet förverkligas, skulle komma att uppgå till 1/4 av hela glesbygdsbefolkningen år 1980.
4.4 Länsprognoser
Inom länsstyrelserna har i samband med det pågående arbetet med bildande av kommunblock utarbetats befolkningsprognoser för länen och för de pla-'- nerade blocken. De prognosresultat som presenterats i anslutning till läns—
styrelsernas preliminära blockförslag redovisas översiktligt i tabell 4: 7. I tabell 4: 7 jämförs vidare länsprognoserna med en framskrivning av utvecl - ningstrenden under de tre senaste åren (1960—1962) till år 1975, varvid bör observeras att tillväxten under de nämnda tre åren varit något lägre än vad riksprognosen förutsätter.
Länsprognoserna innebär i huvudsak följande. Det stora ökningsområdet i östra Mellansverige skulle bibehålla sin positiva utveckling med den snab- baste ökningen i Stockholms och Västmanlands län. I Uppsala, Söderman- lands och Östergötlands län skulle ökningen uppgå till omkring 10 procent under 15—årsperioden, medan Jönköpings och Örebro län skulle få en något mindre ökning. Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län skulle komma att öka med omkring 15 respektive 10 procent, och till dessa områden ansluter sig Hallands och Älvsborgs län med en beräknad ökning av 5 procent eller något mera.
Sydöstra Götaland skulle liksom Skaraborgs län och Värmland ha att motse en i stort sett oförändrad folkmängd.
Länsprognoserna för Kopparbergs och Gävleborgs län förutser en positiv utveckling, en folkmängdsökning med omkring 10 procent. Jämtlandspro- gnosen innebär en kraftig folkmängdsminskning. I Västernorrlands län förutses en svag minskning, i Västerbotten oförändrad folkmängd samt i Norrbottens län en folkökning med omkring 5 procent.
För de flesta län i södra och mellersta Sverige är överensstämmelsen mel- lan länsstyrelsernas prognoser och trenden under åren 1960—1962 god, i flera fall påfallande exakt. En mera positiv utveckling än vad prognoserna förutsatt har i viss mån Södermanlands län, men framför allt Malmöhus och Hallands län. Svagare utveckling under tiden 1960—1962 än den prognos- ticerade har främst Östergötlands, Värmlands och Kalmar län samt i viss grad Västmanlands och Örebro län haft. _— Det bör uppmärksammas att storstadslänen, trots att totalsumman vid framskrivningen som ovan nämnts ligger betydligt lägre än riksprognosen för år 1975 (ca 160 000), haft en tillväxt som väl motsvarar respektive länsprognoser.
För Kopparbergs län och Norrland pekar tendensen under åren 1960— 1962 genomgående mot lägre folkmängder än de prognosticerade. Tillsam- mans för berörda län ger den mekaniska framräkningen en folkmängd år 1975, som med omkring 100 000 understiger länsprognosernas summa. Störst är differenserna för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Västerbottens län.
4.5 Arbetskraftsbalanser för B-regionerna
Enligt samma principer som för A-regionerna härovan (4.2) har kommittén samanställt arbetskraftsbalanser för B-regionerna. Balanserna har upprät- tats särskilt för män och särskilt för kvinnor. Antalet sysselsatta dels inom
jord— och skogsbruk, dels inom stadsnäringarna, har antagits komma att förändra sig i samma relativa omfattning som i de A-regioner, inom vilka B—rcgionerna är belägna. De egna manliga arbetskraftstillgångarna har be- räknats på grudval av yrkesverksamhetsgraden i respektive A-region, medan de kvinnliga arbetskraftstillgångarna beräknats på grundval av den kvinn— liga yrkesverksamhetsgraden i hela riket, utom i de regioner som år 1960 låg över riksgenomsnittet, där den faktiska yrkesverksamhetsgraden varit utgångspunkt. Balansernas resultat i form av över- eller underskott på ar— betskraft framgår av tabell 4: 8.
Det framgår av sysselsättningsprognosens konstruktion, att den närmast avser att illustrera hur utvecklingen skulle bli, om näringslivet förändrade sig i samma relativa grad i alla regioner. Som fallet var under 1950-talet torde även i fortsättningen de olika näringsgrenarna komma att utveckla sig i olika takt i skilda regioner. Vad balanserna visar är det utrymme som finns i överskottsområdena för en expansion utöver den, som motsvarar det beräk- nade genomsnittet i riket, respektive den inflyttning som behövs till under— skottsområdena, för att en relativ förändring av näringslivet motsvarande riksgenomsnittet skall kunna äga rum.
För en bedömning av sysselsättningsförändringarnas inverkan på den framtida befolkningsutvecklingen är arbetskraftsbalanserna för män av största intresse. Det är brist eller överskott på män som främst påverkar flyttningsrörelserna. Ett överskott av gift kvinnlig arbetskraft i en region medför i allmänhet icke utflyttning utan leder i stället till sänkt yrkesverk— samhetsgrad.
Som framgår av tabell 4: 8 är regioner med det största manliga arbets— kraftsöverskottet belägna i Norrland. Av de 31 B-regionerna i Norrland be- räknas 25 få arbetskraftsöverskott. I övriga delar av landet får ett femtiotal regioner underskott och ett fyrtiotal regioner i stort sett balans, medan nå— got nämnvärt överskott endast framträder i ett tjugotal regioner i södra Sverige och i knappt ett tiotal i Mellansverige.
4.6 Sammanfattning
Befolknings- och sysselsättningsutvecklingen kommer under 1960- och 70-talen totalt för landet att präglas av en begränsad tillväxt inom de ar- betsföra åldrarna och en mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna.
Arbetskraftsbehouet inom jordbruket beräknas minska med över 40 pro- cent under 15-årsperioden 1960—1975. Sysselsättningen inom skogsbruket väntas under samma tid reduceras med omkring 25 procent, och en ännu kraftigare nedgång kan ej anses osannolik. Glesbygdsnäringarna skulle där- med minska antalet förvärvsarbetande från 447 000 till 275 000 och omfatta 8 procent av den yrkesverksamma befolkningen är 1975. Ur regional syn-
punkt beräknas minskningen bli minst markant i de utpräglade jordbruks- områdena och kraftigast i Norrland.
Industrin beräknas öka sin sysselsättning med omkring 5,2 respektive 1 procent under de tre femårsperioderna 1960—1975 och bibehålla en i stort sett oförändrad andel av den förvärvsarbetande befolkningen. Såväl bygg- nads- och anläggningsverksamhet som servicenäringarna beräknas öka sin sysselsättning med 15 procent under 15-årsperioden. Servicenäringarnas an- del av den förvärvsarbetande befolkningen skulle därigenom öka från 41 till 45 procent.
De manliga arbetskraftstillgångama beräknas bli i stort sett oförändrade under 15-årsperioden totalt för landet. Ökning av dessa tillgångar kan en- dast förväntas i Norrland samt i mindre grad inom vissa regioner i Mälar- dalen. Den kvinnliga arbetskraften beräknas i stort sett öka i hela landet med undantag av storstadsregionerna.
Ett försök att uppställa regionala balanser mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft visar att brist på egen manlig arbetskraft främst skulle kom- ma att uppstå i storstadsområdena men också i vissa andra delar av Mel— lansverige. Överskott på arbetskraft skulle uppstå i några regioner i Syd- och Mellansverige men framför allt i Norrland.
Såväl de befolkningsprognoser, vilka grundats på studier av arbetskrafts- förhållanden m. m., som övrigt tillgängligt prognosmaterial tyder på att be— folkningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större re- gioner kan väntas fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de senaste decennierna. I vissa avseenden synes en acceleration av omflytt- ningstakten ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd beräk- nas kvarstå eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framför allt i Norrland. Folkökningen i östra Mellansverige, Göteborgsområdet samt syd- västra Sverige kan väntas fortgå.
Tabell 4:5
A-region
Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 (index 1960 = 100)
Jordbruk, skogsbruk
m. m.
Industri m. m. Service— näringar
Summa
Beräknad egen arbets- krafttillgång
Män (index 1960 = 100)
Möjlig kvinn- lig arbets- kraftstillgång
Överskott (+) underskott (—) av egentillgång
Kv.
Hmmwmwhwmo—vamw HHHHHv—IH
17
Stockholms. . Södertälje. . . Norrtälje. . . . . Uppsala . . . Enköpings. . . Nyköpings . . Eskilstuna. . . Katrineholm. . Linköpings . . . Norrköpings . . Motala....... Mjölby. . . . .. Jönköpings . . . Värnamo . . . . . Eksjö/Nässjö. . Tranås....... Vetlanda . . . . .
18Växjö........
19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 Ljungby. . . . .. Älmhults . Kalmar . . . . . . Nybro....... Oskarshamns . Västerviks. . . .
Hultsfred/Vimmerby
Visby Karlskrona. . . Karlshamns .. Kristianstads .
30 Hässleholms . .
5 500 (60) 1 700 (59) 1 800 (57) 5 400 (57) 1 900 (59) 2 100 (59) 2 400 (57) 1 900 (57) 4 700 (69) 4 600 (70) 2 000 (69) 2 200 (68) 2 900 (64) 3 200 (56) 2 300 (63) 1 500 (64) 2 200 (61) 5 700 (59) 2 200 (56) 1 400 (56) 5 500 (68) 1 700 (61) 1 900 (67) 2 600 (72) 2 900 (66) 5 100 (67) 3 200 (59) 2 700 (64) 5 100 (67) 2 800 (61)
247 000 (112) 17 000 (114) 6 300 (110) 24 500 (111) 5 600 (112) 13 200 (112) 28 800 (113) 11 500 (109) 26 900 (111) 37 800 (110) 12 400 (112) 6 100 (109) 29 100 (110) 17 000 (110) 9 100 (104) 5 700 (103) 6 800 (104) 19 400 (107) 7 200 (108) 5 500 (107) 13 200 (109) 7 600 (107) 10 000 (111) 9 000 (111) 7 900 (105) 5 700 (109) 16 300 (111) 14 300 (112) 16 600 (108) 11 600 (106) 381 000 (115) 13 100 (122) 5 500 (107) 29 600 (110) 4 400 (107) 9 600 (116) 18 900 (124) 7 500 (113) 22 000 (119) 29 400 (120) 7 900 (121) 4 900 (111) 21 400 (121) 7 900 (115) 8 900 (107) 3 700 (108) 4 500 (105) 15 300 (106) 4 100 (107) 2 800 (109) 14 700 (108) 3 600 (114) 6 300 (119) 7 700 (116) 5 100 (108) 8 900( 98) 16 400 (113) 9 400 (118) 14 900 (110) 9 600 (108) 633 000 (113) 32 000 (112) 13 500 ( 97) 59 500 (101) 11 900( 97) 24 900 (105) 50 000 (112) 20 900 (102) 53 600 (108) 71 700 (110) 22 300 (109) 13 200 (100) 53 400 (110) 28 100 (100) 20 200 ( 98) 11 000 ( 96) 13 400 ( 94) 40 400 ( 96) 13 600 ( 94)
9 700 ( 95) 33 400 ( 99) 12 800( 99) 18 200 (106) 19 300 (105) 15 900 ( 96) 19 700( 90) 35 900 (104) 26 500 (106) 36 500 (100) 24 100 ( 98)
344 000 (101) 21 100 (103) 10 000 ( 93) 41 200 (101)
9 400 (100) 17 800 (101) 32 000 ( 99) 14 700( 99) 36 200 (101) 45 400 ( 98) 14 900 ( 98) 10 000 ( 97) 34 800 (101) 21 200 (100) 15 200 (100)
8 400 ( 99) 10 900 ( 97) 30 200 ( 97) 10 700 ( 96) 7 500 ( 96) 24 700 ( 98) 9 400 ( 95) 12 900 ( 98) 13 300 ( 96) 12 800 ( 97) 16 600 (102) 24 000 ( 98) 18 500 ( 98) 25 400 (100) 18 100 (102)
227 000 9 700 4 500
20 000 4 200 7 900 14 400 6 900 16 900 21 200 6 700 4 500 16 000 9 000 7 000 3 800 4 800 13 500 4 600 3 100 11 500 4 000 5 700 6 100 5 700 7 500 11 600 8 000 11 900
8 100
O O O') O':
!
O & l|l++++++++||
l++++l++|++|+++++++++++++++++ O 2 H
0 o w |++] |++
950
A-region
Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 (index 1960 = 100)
Jordbruk, skogsbruk m. m.
Industri m. m. Service— näringar
Beräknad egen arbets- krafttillgång Män (index 1960 = 100)
Möjlig kvinn- lig arbets- kraftillgång Överskott (+) underskott (_) av egentillgång
Kv.
Ängelholms. . . Simrishamns. . Malmö....... Hälsingborgs. . Lunds........ Landskrona. . . Trelleborgs. . . Ystads.
Eslövs Halmstads. . . . Falkenbergs. . . Varbergs. . . . . . Göteborgs. . . . . Uddevalla.......... Trollhättan/Vänersb. Borås.............. Ulricehamns. . . . Alingsås. . . . . . . Mariestads. . . . . Skövde. . . . . .. Falköpings. . . Skara........ Lidköpings. . . Vara......... Karlstads. . . . . . Kristinehamns . Arvika......... Säffle/Åmåls. . . . Örebro......... Hallsberg] Kumla . Karlskoga. . . . . . .
3 000 (61) 3 500 (62) 3 200 (71) 4 800 (69) 2 700 (71) 2 000 (70) 2 100 (72) 5 000 (65) 5 200 (67) 4 900 (63) 2 400 (64) 2 900 (62) 6 000 (58) 7 600 (59) 4 000 (60) 4 300 (58) 1 800 (61) 1 900 (57) 2 800 (63) 2 700 (64) 3 000 (63) 1 900 (63) 2 200 (66) 2 900 (60) 8 000 (59) 2 000 (62) 3 400 (56) 2 300 (55) 2 700 (57) 2 100 (59)
700 (62)
7 700 (108) 3 800 (108) 67 000 (110) 33 500 (110) 12 700 (109) 12 500 (112) 8 500 (113) 8 200 (109) 8 500 (107) 19 100 (107) 5 100 (108) 6 500 (109) 128 000 (111) 26 400 (110) 23 900 (112) 42 100 (100) 5 700 (100) 8 300 (105) 8 500 (109) 13 900 (109) 8 800 (106) 4 600 (107) 7 500 (110) 3 200 (110) 34 800 (110) 12 500 (111) 9 400 (110) 10 500 (110) 23 900 (109) 12 200 (108) 16 900 (115) 6 800 (104) 3 500 ( 95) 74 000 (124) 31 200 (119) 17 700 (116) 8 500 (122) 6 200 (119) 8 100 (102) 7 300 (103) 15 700 (110) 3 900 (105) 5 100 (105) 150 000 (124) 19 300 (108) 17 000 (117) 24 200 (111) 2 900 (105) 5 400 (108) 6 400 (109) 10 900 (114) 6 400 (108) 3 900 (104) 5 800 (112) 2 700 ( 94) 27 000 (111) 9 900 (117) 7 000 (103) 6 400 (111) 22 200 (115) 7 500 (114) 7 200 (134) 17 500( 94) 10 800 ( 84) 144 000 (116) 69 500 (109) 33 000 (108) 23 000 (110) 16 800 (107) 21 200 ( 92) 20 900 ( 92) 39 700 ( 99) 11 400 ( 94) 14 500 ( 94) 283 000 (115) 53 300 ( 97) 44 800 (106) 70 700 ( 99) 10 400 ( 91) 15 600 ( 96) 17 700 ( 97) 27 400 (103) 18 300 ( 96) 10 300 ( 94) 15 600 (101) 8 800 ( 83) 69 900 (101) 24 400 (106) 19 800 ( 92) 19 100( 98) 48 800 (106) 21 700 (102) 24 800 (117)
12 900 ( 96) 8 900 ( 96) 79 300 (100) 41 300 ( 97) 19 000 (100) 14 300 ( 99) 10 800 ( 99) 15 800 ( 94) 15 700 ( 95) 28 100 ( 98) 9 100 ( 97) 11 500( 99) 165 800 (100) 39 700 ( 97) 30 600 ( 98) 44 500 ( 99) 7 500 ( 95) 11 400( 99) 13 600 ( 97) 20 600 (102) 13 100( 95) 8 000 ( 97) 11 200 ( 99) 8 200 ( 94) 50 200 ( 97) 16 500( 98) 15 200( 92) 14 300( 94) 30 200 ( 96) 15 700 ( 97) 15 700 (100)
||+++++|+|+++++++++||+l|||
++1|1||+++++|+++++++++++++++|++
Beräknad arbetskraftsefterfrågan regionvis år 1975 Beräknad (index 1960 = 100) egen arbets- krafttillgång
Överskott (+) Möjlig kvinn— underskott (—)
Män lig arbets- av egen tillgång (index krafttillgang
1960 =100) " KV.
A-region Jordbruk,
skogsbruk m. m.
Industri Service- m. m. näringar
62 Lindesbergs. 2 600 (63) 14 800 (111) 8 800 (124) 26 100 (107) 17 800 ( 96) 7 700 63 Västerås. . .. 1 700 (60) 37 400 (115) 22 400 (128) 61 500 (116) 39 700 (106) 18 000 64 Sala. . . . . .. 2 000 (58) 5 500 (110) 4 100 (104) 11 600 ( 94) 9 200 ( 96) 4 000 65 Fagersta. . . 900 (70) 8 600 (111) 4 200 (125) 13 700 (111) 9 800 (104) 4 300 66 Köpings. . . . 1 300 (60) 13 200 (114) 7 000 (125) 21 600 (111) 15 100 (103) 6 600 67 Falu. . . .. . 2 100 (58) 11 700 (109) 11 700 (112) 25 400 (103) 17 000 ( 99) 8 000 68 Borlänge. . 2 700 (57) 17 500 (109) 11 000 (115) 31 200 (103) 22 700 ( 98) 10 000 69 Ludvika.. . 1 400 (62) 13 800 (111) 7 500 (122) 22 700 (109) 15 700 ( 99) 6 800 70 Avesta . 2 100 (65) 13 200 (112) 8 800 (120) 24 100 (108) 17 100 (102) 7 700 71 Mora. .. . . . 3 400 (61) 9 300 (107) 6 500 (105) 19 200 ( 94) 15 400 ( 97) 6 800 72 Gävle. . . . . . 2 500 (59) 23 500 (111) 21 700 (119) 47 600 (109) 30 900 ( 98) 14 300 73 Sandvikens. . 1 300 (61) 17 600 (115) 7 400 (131) 26 200 (114) 17 500 ( 98) 7 500 74 Söderhamns. 800 (57) 7 800 (109) 5 600 (116) 14 100 (106) 9 600 ( 95) 4 400 75 Bollnäs. . . . . .. 2 600 (58) 6 600 (108) 6 000 (102) 15 200 ( 92) 12 800 (100) 5 800 76 Hudiksvalls. .. 2 800 (56) 8 500 (107) 7 200 (103) 18 500 ( 93) 14 300 ( 97) 6 400 77 Ljusdals. . . . . . . . . . .. 2 200 (60) 2 900 (109) 3 700 ( 95) 8 800 ( 86) 7 700 ( 99) 3 700 78 Härnösand/Kramfors 2 000 (56) 11 800 (108) 11 900 (110) 25 800 (101) 17 700 ( 96) 8 500 79 Sundsvalls. . . . . . . . . . 4 000 (61) 24 200 (112) 24 300 (115) 52 600 (106) 36 000 (100) 16 600 80 Sollefteå .... . . . 2 900 (64) 5 200 (104) 6 800 ( 99) 14 900 ( 91) 12 600 (101) 5 800 81 Örnsköldsviks. 2 700 (59) 12 500 (110) 9 500 (112) 24 800 (101) 19 500 (104) 8 800 82 Östersunds. . . 11 500 (65) 16 400 (104) 22 400 ( 97) 50 300 ( 89) 42 400 (100) 19 100 83 Umeå . . . 4 600 (53) 15 100 (109) 16 700 (101) 36 400 ( 93) 29 900 (104) 14 300 84 Skellefteå.... 3 800 (53) 16 000 (111) 12 200 (107) 32 000 ( 97) 27 000 (105) 12 700 85 Lycksele. . . . 5 000 (62) 7 100 (103) 6 400 ( 96) 18 600 ( 85) 18 600 (106) 8 300 86 Luleå. . . . . .. 1 400 (56) 9 900 (113) 11 300 (116) 22 600 (108) 16 500 (110) 7 800 87 Piteå. . . . . .. 2 700 (57) 8 500 (103) 8 200 (101) 19 400 ( 92) 17 100 (108) 8 200 88 Bodens . . . . . . .. 1 500 (62) 5 900 (104) 8 100 (106) 15 500 ( 98) 12 500 (109) 5 900 89 Gällivare/Malmberget 2 100 (61) 6 600 (111) 5 400 (108) 14 100 ( 98) 13 100 (118) 6 000 90 Kiruna. . . . . . . . . . . .. 700 (61) 7 400 (112) 5 600 (122) 13 700 (111) 10 900 (114) 4 800 91 Haparanda/Kalix. . . . 2 500 (56) 5 900 (109) 6 300 ( 99) 14 800 ( 90) 14 100 (114) 7 100
Hela riket 275 000 (61) |1 608 000 (110)|1 527 000 (115)l3 409 000 (105)|2 271 000 (100)| 1 139 000
ll+lll ||+11|+++|l++++++++++++
+ | +++ | ++++++++++++++++++++++++ +
O O C 00 (D
|
Tabell 4.6. Sammanställning över befolkningsprognoser m. m. för A-regioner 1960—1975
AIB (: D E F
Folk- mångt 1 975 ell. trenden 19610— 1 9162
Gulbrzs prognos Interpol.
tal för år 1975
AMS:s prognos för år 1975
A-region
Stockholms ............ 1 172 000 1 371 000 1 488 000 1 483 010 Södertälje ............. 67 100 78 200 81 050 100 010 Norrtälje .............. 35 700 37 400 32 600 36 510 Uppsala .............. 142 600 151 800 166 200 159 010 Enköpings ............. 30 700 31 300 29 150 37 810 Nyköpings ............ 55 800 61 900 62 350 78 510 Eskilstuna ............. 102 800 120 000 113 600 112 010 Katrineholms .......... 49 600 53 100 53 900 51 010 Linköpings ............ 116 400 131 300 141 350 127 010 Norrköpings ........... 152 800 174 100 164 250 160 010 Motala ................ 48 600 55 200 46 750 46 510 Mjölby ................ 33 900 35 900 31 700 32 010 Jönköpings ............ 111 100 127 800 129 750 121 010 Värnamo .............. 63 800 67 900 68 100 69 010 Eksjö/Nässjö ........... 50 600 52 500 51 200 49 010 Tranås ................ 28 100 28 400 25 300 29 010 Vetlanda .............. 35 700 35 900 35 700 32 010 Växjö ................ 100 700 102 300 95 750 107 010 Ljungby ............... 35 100 34 700 35 150 36 010 Älmhults .............. 24 300 25 000 24 050 20 710 Kalmar ............... 84 700 87 100 79 300 79 510 Nybro ................ 30 400 31 800 27 550 39 510 Oskarshamns .......... 41 600 45 800 42 200 42 010 Västerviks ............. 45 500 51 100 41 600 43 010 Hultsfred/Vimmerby. . . . 42 000 43 700 38 300 36 om Visby ................ 54 300 52 000 49 650 49 110 Karlskrona ............ 84 900 90 700 80 800 87 010 Karlshamns ............ 59 500 66 600 60 800 68 500 Kristianstads .......... 84 100 86 700 82 000 85 010 Hässleholms ........... 58 500 59 800 59 750 64 500 Ängelholms ............ 44 400 44 200 44 550 44 000 Simrishamns .......... 29 600 26 600 26 100 24 000 Malmö ................ 261 500 313 000 321 000 331 000 Hälsingborgs ........... 142 800 159 800 151 600 156 000 Lunds ................. 67 700 75 100 71 750 89 000 Landskrona ............ 45 800 52 400 48 050 48 500 Trelleborgs ............ 34 300 38 500 35 000 37 000 Ystads ................ 54 300 53 600 48 200 44 000 Eslövs ................ 53 500 51 900 47 300 50 500 Halmstads ............. 92 300 96 800 96 250 99 500 Falkenbergs ........... 29 500 29 500 29 450 32 000 Varbergs .............. 36 400 36 100 36 650 40 000 Göteborgs ............. 551 000 664 000 672 000 680 000 Uddevalla ............. 133 200 138 800 133 200 129 000 Trollhättan/Vänersborgs 99 000 110 200 117 900 107 000 Boras ................. 144 200 149 700 154 700 151 000 Ulricehamns ........... 24 700 23 500 22 550 22 500 Alingsås ............... 37 600 37 400 37 900 36 500 Mariestads ............. 44 800 46 600 45 800 45 000 Skövde ................ 64 000 69 900 66 250 71 000
wmqauåwmu
B ' F
Folk- mängd 1975 enl. trenden 1960—- 1962
Gulbrzs 122/1125 Dzoindex prognos Dzo index Pförgår (1960 = Interpol. (1960 =
1975 100) tal för 100) år 1975
51 Falköpings ............ 43 900 44 900 44 000 46 000 52 Skara ................. 27 100 27 100 24 800 25 000 53 Lidköpings ............ 36 700 39 100 34 600 36 500 54 Vara .................. 27 100 24 400 24 250 24 500 55 Karlstads .............. 163 600 173 300 172 950 165 000 56 Kristinehamns ......... 53 800 60 400 55 300 48 000 57 Arvika ................ 52 200 51 200 45 450 44 000 58 Säffle/Åmåls ........... 47 600 50 400 47 200 46 000 59 Örebro ................ 105 600 114 600 114 950 111 000 60 Hallsberg/Kumla ....... 51 600 55 600 55 750 47 500 61 Karlskoga ............. 46 400 57 700 57 000 52 000 62 Lindesbergs ............ 58 600 65 800 62 400 52 500 63 Västerås ............... 117 500 142 300 136 550 148 000 64 Sala .................. 30 800 31 200 28 750 26 500 65 Fagersta .............. 29 800 34 600 36 150 26 500 66 Köpings ............... 46 300 53 900 51 650 53 000 67 Falu .................. 57 400 61 700 62 700 56 500 68 Borlänge .............. 74 300 81 600 715 850 75 500 69 Ludvika ............... 49 200 56 700 58 000 52 000 70 Avesta ................ 55 400 62 800 65 300 57 000 71 Mora .................. 49 600 50 000 47 500 43 000 72 Gävle ................. 102 900 117 600 125 550 115 000 73 Sandvikens ............ 54 600 66 500 64 850 63 000 74 Söderhamns ........... 33 800 37 500 30 350 35 500 75 Bollnäs ................ 43 000 41 400 40 650 38 500 76 Hudiksvalls ............ 48 800 48 200 46 000 42 500 77 Ljusdals ............... 26 800 25 100 25 550 20 000 78 Härnösand/Kramfors . . . 63 400 66 700 53 500 51 000 79 Sundsvalls ............. 119 200 133 100 130 100 118 500 80 Sollefteå ............... 41 600 40 100 35 700 23 500 81 Örnsköldsviks .......... 61 400 65 100 * 59 500 59 000 82 Östersunds ............ 139 800 131 800 130 400 109 000 83 Umeå ................ 96 400 97 000 102 750 100 000 84 Skellefteå .............. 86 400 88 500 84 400 76 000 85 Lycksele .............. 56 800 53 500 55 650 41 500 86 Luleå ................. 50 500 57 500 61 350 64 000 87 Piteå ................. 55 300 54 800 54 200 56 500 88 Bodens ............... 38 300 38 400 39 950 37 500 89 Gällivare/Malmbergets. . 38 700 41 400 41 600 38 000 90 Kiruna ................ 31 300 39 600 40 250 36 500 91 Haparanda/Kalix ....... 47 600 45 900 42 450 38 500
Hela riket 7 495 000 8 238 000 8 211 000 8 110 000
Tillämpliga totalvärden en- ligt riksprognosen ....... 8 276 000 8 276 000 8 276 000
Tabell 4.7. Prognoser för länens falkmängdsutveckling m. m.
Län
Folkmängd 1960
Länsstyrelsernas prognos för år 1975
De index (1960 = 100)
Folkmängd 1975 enl. trenden 1960—1962
Stockholms stad ...... Stockholms län ....... Uppsala ............. Södermanlands ....... Östergötlands ........ Jönköpings .......... Kronobergs .......... Kalmar ............. Gotlands ............ Blekinge ............ Kristianstads ........ Malmöhus ........... Hallands ............ Göteborgs och Bohus . Älvsborgs ........... Skaraborgs .......... Värmlands ........... Örebro .............. Västmanlands ........ Kopparbergs ......... Gävleborgs .......... Västernorrlands ...... Jämtlands ........... Västerbottens ........ Norrbottens .........
Summa
Tillämpliga totalvär- den för hela landet enl. riksprognosen. .
808 480 461 080 167 740 227 620 357 690 285 270 158 980 235 770
54 320 144 470 256 480 625 670 170 060 624 760 375 010 250 180 291 090 262 240 232 590 285 860 293 070 285 620 139 800 239 630 261 670
736 0001 790 000 196 000 250 000 394 000 306 000 160 000 239 000 53 000 151 000 254 000 693 000 178 000 728 000 402 000 256 000 303 000 279 000 280 000 315 000 321 000 276 000 122 0002 239 000 277 000
;122
117 110 110 107 101 101
98 104
99 111 105 116 107 102 104 106 120 110 110
97 87 100 106
(781 000) 813 000 197 000 262 000 366 000 301 000 161 000 223 000 (46 600) 151 000 255 000 719 000 186 000 729 000 397 000 253 000 283 000 271 000 269 000 289 000 296 000 254 000 115 000 224 000 271 000
7 495 130 8 225 000
8 276 000
110
8 113 000
8 276 000
1 Enl. Ahlberg, G., Befolkningsutvecklingen i Stockholms stad 1960—1975. Stat. Mänadstidskr. . Stockholms stad 1962 nr 8. ' Senare reviderad till 119 000.
Tabell 41:23 Över- eller underskott av arbetskraft i B-regionerna enligt arbetskraftsbalanserna
Män Kvinnor
B-region 1965—
101 Stockholms ........... 102 Nynäshamns .......... 103 Södertälje ............. 104 Norrtälje ............. 105 Uppsala .............. 106 Enköpings ............ 107 Tierps ................ 108 Nyköpings ............ 109 Eskilstuna ............ 110 Katrineholms ......... 111 Flens ................. 112 Strängnäs ............. 113 Linköpings ............ 114 Kisa ................. 115 Åtvidabergs ........... 116 Norrköpings ........... 117 Valdemarsviks ......... 118 Finspångs ............. 119 Motala ............... 120 Mjölby ............... 121 Jönköpings ........... 122 Värnamo ............. 123 Nässjö ................ 124 Eksjö ................ 125 Tranås ............... 126 Vetlanda ............. 127 Sävsjö ................ 128 Gislaveds ............. 129 Växjö ................ 130 Ljungby .............. 131 Markaryds ............ 132 Älmhults ............. 133 Alvesta ............... 134 Åseda ................ 135 Tingsryds ............. 136 Kalmar ............... 137 Borgholms ............ 138 Nybro ................ 139 Emmaboda ........... 140 Oskarshamns .......... 141 Hultsfreds ............ 142 Vimmerby ............ 143 Västerviks ............ 144 Gamleby .............. 145 Visby ................ 146 Karlskrona ............ 147 Ronneby ............. 148 Karlshamns ........... 149 Olofströms ............ 150 Sölvesborgs ........... 151 Kristianstads .......... 152 Simrishamns .......... 153 Tomelilla ............. 154 Hässleholms ...........
H U' O
+++l++lIH+HI++|HHH++++++++++++H++|+IHH|H||[++]H++%HH[ +++l++||I+H|+Hl|[HHHH++HHH+H+++++IHIHI[HI||Hll+H++HH+ +++HH+|||+HI+HI|I++HH++|+++++++++|+IHHI|+|H+H|H+++Hl| +++l+++++++++++++++++++++++++++++l++++|++|H++|+++H+|H
+++++ll||+|l+HlHl+++|++H+++++++++|H|[H
B-region
Kvinnor
1965— 1970
155 Osby ................. 156 Ängelholms ........... 157 Klippan .............. 158 Malmö ............... 159 Hälsingborgs .......... 160 Höganäs .............. 161 Lunds ................ 162 Landskrona ........... 163 Trelleborgs. .. ......... 164 Skurups .............. 165 Ystads ............... 166 Sjöbo ................ 167 Hörby ................ 168 Eslövs ................ 169 Halmstads ............ 170 Laholms .............. 171 Falkenbergs ........... 172 Varbergs .............. 173 Kungsbacka ........... 174 Göteborgs ............. 175 Kungälvs ............. 176 Stenungsunds ......... 177 Uddevalla ............ 178 Lysekils .............. 179 Strömstads ............ 180 Trollhättans ........... 181 Vänersborgs ........... 182 Åmåls ................ 183 Alingsås .............. 184 Boras ................ 185 Ulricehamns .......... 186 Kinna/Skene .......... 187 Svenljunga ............ 188 Mariestads ............ 189 Töreboda ............. 190 Skövde ............... 191 Falköpings ............ 192 Skara 193 Lidköpings ............ 194 Vara ................. 195 Tidaholms ............ 196 Karlstads ............. 197 Kristinehamns ......... 198 Filipstads ............. 199 Torsby ............... 200 Sunne ................ 201 Arvika ............... 202 Årjängs ............... 203 Säffle ................ 204 Hagfors .............. 205 Örebro ............... 206 Hallsberg/Kumla ..... 207 Karlskoga ............ 208 Lindesbergs .......... 209 Västerås .............. 210 Sala .................. 211 Fagersta ..............
[+||l|[I++H++IIIH++++++H+++++II|H|++H|++++l+++++llll
|+|||||I++H++||||++++++++H+|+||l+l++|l++++|+++HH|||||||++
01 O
O'! O
++|+++|+++++++++++++++++H|+++++++++++|++++HH++++|I|+||+++
+ 50 + 200 :|: 0 — 1 700 600 50 300 150 50 50 100 50 50
0 50 50 100 150 0 2 900 0 50 200 0 0 50
50 100
50 50 50 50 50
50 50
0
50 50 50 0 50 O O 0
50 100
50 50
++]l|+IHHR+H+|l|H++++++++|+l+|I+HH++HIH++++3+++++IIII
3+|
B-region
212 Köpings .............. 213 Arboga ............... 214 Falu ................. 215 Borlänge .............. 216 Leksand/Rättviks ...... 217 Ludvika .............. 218 Avesta ............... 219 Hedemora ............. 220 Mora ................. 221 Malung/Vansbro ....... 222 Gävle ................ 223 Sandvikens ........... 224 Hofors ............... 225 Söderhamns ........... 226 Bollnäs ............... 227 Hudiksvalls ........... 228 Ljusdals .............. 229 Härnösands ........... 230 Kramfors ............. 231 Sundsvalls ............ 232 Ånge ................. 233 Sollefteå .............. 234 Örnsköldsviks ......... 235 Östersunds ............ 236 Strömsunds ........... 237 Sveg ................. 238 Umeå ................ 239 Vännäs ............... 240 Skellefteå ............. 241 Lycksele .............. 242 Storuman/Stensele ..... 243 Vilhelmina/Åsele ....... 244 Luleå ................. 245 Piteå ................. 246 Bodens ............... 247 Gällivare/Malmbergets . 248 Kiruna ............... 249 Arvidsjaurs ........... 250 Pajala ................ 251 Haparanda ............ 252 Kalix ................
++++++++++++++++++++HIl++++|lll++llll|lll +++++++++++++++++++++l||+++ll||+++Hll||l|
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++|++ ++++++++++++++++++++Hlln+++lnll++l+|l+lHH ++++++++++++++++++++Hl|H+|+|HlIH+IHII+IIH
KAPITEL 5
F öretagsekonomiska lokaliseringsfaktorer
Enligt sina direktiv har kommittén att framlägga material som är ägnat att belysa förutsättningarna ur bl. a. företagsekonomiska synpunkter för nä- ringslivets lokalisering till olika delar av landet. Kommittén har därför upp- dragit åt G. Törnqvist att göra en undersökning rörande regionala variatio— ner i fråga om olika för industrins lokalisering betydelsefulla faktorer. Upp- märksamhet har därvid i första hand ägnats transportkostnader, arbets— kraftskostnader samt industrins behov av kontakt med marknaden. Under- sökningarna redovisas i sin helhet i bilaga I »Studier i industrilokalisering». I detta kapitel lämnas en kort redogörelse för de viktigaste resultaten av vissa delar av denna undersökning.
5.1 Transportkostnaderna 5.1.1 Produktionsenhetemas bandenhet eller rörlighet ur transportkostnadssynpunkt
Med en produktionsenhets bundenhet eller rörlighet ur transportkostnads— synpunkt avses i föreliggande undersökning den företagsekonomiska effek- ten av eventuella flyttningar av anläggningen i förhållande till faktiska rå— varukällor och marknader. Blir effekten mycket stor, anses anläggningen vara bunden eller orörlig i förhållande till råvaror eller marknad. Blir den liten, anses produktionsenheten vara obunden eller rörlig. Bundenheten eller rörligheten kan förutsättas följa en glidande skala. Olika grader av bunden- het eller rörlighet finns representerade inom industrin.
Att en produktionsenhet befinnes vara starkt bunden ur transportkost— nadssynpunkt, utesluter inte, att den kan lokaliseras till alternativa lokali- seringsorten Under förutsättning att alternativa råvarukällor eller markna- der står till buds, kan en anläggning mycket väl lokaliseras till olika delar av landet. Bundenheten ur transportkostnadssynpunkt till råvarukällor eller marknad kvarstår, även om de råvarukällor, som utnyttjas, och den mark- nad, som betjänas, växlar. Transportko-stnaden för råvaror och/eller färdig- produkt utgör fortfarande en väsentlig post i den totala produktionskostna- den. Produktionsenheten är ur lokaliseringssynpunkt känslig för variationer i transportkostnaderna. Den kan betecknas som jragsportqrignterad och kan endast flyttas omkring till ur tranSportkostnadssynpunkt relativt lik- värdiga lokaliseringsorter.
Ett sågverk, en massafabrik eller en cementfabrik betraktas således som råvarubunden, även om produktionsenheten kan lokaliseras till varje plats, där lämplig skog eller kalksten är tillgänglig och kan exploateras. Ett gas- verk eller en isfabrik betraktas som mirknagsbunden, även om åtskilliga lokaliseringsorter är tänkbara för dessa.
Transportkostnadernas regionala variationer har beskrivits i bilaga I för några valda produktionsenheter. Variationerna i kostnaderna för transport av råvaror och färdigvaror har studerats liksom de totala transportkostna- derna. Variationerna har angivits i procent över transportskostnadsmini- mum. I tabell 5: 1 ha några av resultaten av dessa beräkningar avseende 182 alternativa lokaliseringsorter sammanställts. Tabellen skall delvis kom- menteras.
I kolumnerna, d, e och f anges kostnadsskillnaderna i procent mellan punkterna för transportkostnadsminimum och transportkostnadsmaximum inom landet. Skillnaderna kan studeras för råvarutransporter (d), transpor- ter av färdigvaror (e) och sammanlagt för samtliga transporter (f).
Som minimi- respektive maximipunkt räknas referenspunkten i den cell, som uppvisar den lägsta respektive högsta transportkostnaden inom landet. I sökandet efter maximipunkten har undersökningen i intet fall gått längre norrut än till Kiruna.
I typexempel 1, som avser ett konfektionsindustriföretag, uppgår trans- portkostnadsvariationerna inom landet maximalt till 188 procent. Kostnads— variationerna är störst för råvarutransporterna (440 procent), medan kost- naderna för transport av färdigvaror varierar i mindre omfattning (111 pro- cent). Skillnaden beror på att råvarukällorna är köncentrerade till några få platser, medan marknaden är spridd. I typexempel 2 är förhållandena om- kastade. Marknaden är koncentrerad till en punkt. Rävarukällorna är sprid- da över stora delar av Göta- och Svealand.
För att rätt kunna tolkas och överhuvudtaget bli meningsfulla måste be- räknade transportkostnader och transportkostnadsvariationer ställas i re- lation till den totala produktionskostnaden. I sin helhet är denna kostnad en- dast känd för en enda punkt, den studerade produktionsenhetens faktiska lokaliseringspunkt. Genomgående sättes därför transportkostnaderna och deras variationer i relation till den totala produktionskostnaden på den fak- tiska eller studerade produktionsorten. Den totala produktionskostnaden är hela tiden fixerad och utgör reduktionsbas vid alla jämförelser.
I kolumnerna b och i sättes transportkostnaderna för råvarorna på den mest gynnsamma och minst gynnsamma orten i landet i relation till de totala produktionskostnaderna. Av kolumn k framgår kostnadsspännvidden mellan minimi- och maximjorterna i relation till produktionskostnaderna.
Råvarutransportkostnaderna är i förhållande till de totala produktions- kostnaderna obetydliga i typexemplen 1—3 (på minimipunkten 0,2, 0,4 och 0,5 procent). Variationerna inom landet kan också betecknas som små (0,7,
Tabell 5:1. Sammanställning av resultaten av transportkostnadsberäkningarna i lypexemplen 1—9. (Bilaga ]. ) Typexempel Procentuell trans- Transportkostnadernas procentuella andel av de totala portkostnadsskilln. produktionskostnaderna
mellan min. 0. max.
Varusla g Råvaror Fardigvaror Totalt
Färdig- varor Totalt Min. Max. Skilln. Min. Max. Skilln. Max. Skilln.
h e h k m n p ([
Konfektionsvaror..................... 111 188 Tung mek. verkstadsprodukt med högt handelsvärde....................... 273 277 Tung och skrymmande konsumtionskapi- talvara 421 176 Tungtporslinsgods 180 150 Livsmedel A: Grönsaks- o. fruktkonserv- industri........................ 199 116 Livsmedel B: Ättiks-, senaps- o. d. fabr. . . 306 134 Livsmedel C: Stärkelsefabriker . . . . . . . . 421 215 Byggnadsmaterial med rel. högt handels— varde 217 78 120 Isoleringsmaterial för bl. &. byggnadsån- damål 325 97 168
1 Förhållandet mellan råvarornas vikt och den färdiga produktens.
1,0 och 1,9 procent). Om således produktionsenheten i typexempel 1 loka- liseras till Kirunarutan i stället för till Borås—Alingsåsrutan, förorsakar höjda råvarutransportkostnader enligt beräkningarna en produktionskost- nadsstegring på 0,7 procent.
I typexemplen 7 och 8 är råvarutransportkostnaderna betydande (på mi- nimiorten 11,8 och 10,1 procent av den totala produktionskostnaden). Va- riationerna inom landet blir också betydande i förhållande till produktions- kostnaden (28,6 respektive 21,8 procent).
I kolumnerna ] och m anges kostnaderna för transport av färdigvaror i procent av de totala produktionskostnaderna. I kolumn n anges skillnaden mellan minimi- och maximipunkterna i de olika typexemplen.
Det kan vara av intresse att konstatera, att transportkostnaderna för får- digvaror på minimiorterna i typexemplen 1 och 3 (0,5 och 1,3 procent) är betydligt större än transportkostnaderna för råvarorna (0,2 och 0,5 procent). Eftersom marknaden i de båda typexemplen är regionalt spridd, krävs ett stort antal transporter. De mera koncentrerade råvarorna däremot kräver färre transporter. Samtidigt blir dock kostnadsvariationerna inom landet för transporter av färdigvaror relativt små (0,6 och 1,5 procent) i förhållande till kostnadsvariationerna för råvarorna (0,7 och 1,9 procent). I typexempel 2 blir förhållandet det omvända. Råvarorna är spridda, men marknaden koncentrerad.
Genom att jämföra kolumn k och 11 med varandra får man i många fall en viss uppfattning om huruvida en studerad produktion ur transportkost- ' nadssynpunkt är råvaru- eller marknadsorienterad. I typexempel 7 (stär- * kelsefabriker) ger jämförelsen ett kraftigt utslag.
Av de tre sista kolumnerna i tabellen framgår de totala transportkostna- dernas andel av de totala produktionskostnaderna liksom kostnadsspänn- vidden mellan minimi- och maximiorterna i landet.
De totala transportkostnaderna i typexemplen 1 och 2 kan betecknas som obetydliga (på minimipunkten 0,7 och 0,8 procent). Transportkostnads- variationerna inom landet är i förhållande till produktionskostnaderna rela— tivt små (1,2 och 2,2 procent). Produktionsenheterna i typexemplen 8 och 9 kan däremot betecknas som starkt transportorienterade. Transportkostna- derna är ansenliga (25,6 och 20,3 procent på minimiorterna). Regionala variationer i transportkostnaderna (120 och 168 procent enligt kolumn f) får kraftig effekt på de totala produktionskostnaderna (30,8 respektive 34,0 procent).
Mellan ytterlighetsexemplen har flera mellanformer redovisats i tabellen. Procenttal-en i kolumn q i tabellen utgör ett mått på de studerade pro- duktionsenheternas rörlighet ur transportkostnadssynpunkt. Typexemplen är ordnade efter olika grader av bundenhet eller rörlighet. Det bör observe- ras, att talen i tabellen avser extremlägen.
Produktionsenheternas rörlighet ur transportkostnadssynpunkt har il-
storlek anger rörligheten (se vidare texten )
s .a" r 0 !. y & a r e ” m k 3 C D & n "_ p ” y & .a U m 8 0 rk. .: 0 m a h.. !. e .n m. l. & r ) 9 ._. I. m.. m C D.. U ( s & m g .m m. 9 M n .m U s " d n .... h a a d u !. s C D .D. ..1 & m.. F
lustrerats med hjälp av kartsviten på figur 5: 1 a och b. För vart och ett av typexemplen har de totala transportkostnaderna i varje cell satts i relation till den totala produktionskostnaden på den faktiska eller studerade lokali- seringsorten. Transportkostnadernas andel i varje cell av den totala pro- duktionskostnaden på den faktiska lokaliseringsorten har därefter jämförts med motsvarande andel i minimicellen. Alla celler, som i förhållande till minimicellen uppvisar en total transportkostnadsökning, motsvarande högst en procent av produktionskostnaden, har skrafferats. De studerade industri- anläggningarna kan med andra ord lokaliseras till varje referenspunkt eller studerad lokaliseringsort inom de streckade områdena på figuren, utan att transportkostnadsvariationerna förorsakar en produktionskostnadsökning på mer än en procent. Under gjorda antaganden och förutsättningar utgör de streckade ytornas storlek ett mått på de studerade enheternas rörlighet ur transportkostnadssynpunkt.
En produktionskostnadsökning på t. ex. en procent motsvarar vanligen ett ansenligt belopp. I en situation, där övriga produktionskostnader icke uppvisar regionala variationer eller mycket små sådana, kan därför en kost— nadsökning av denna storlek vara av avgörande betydelse och påverka valet av lokaliseringsort. Som senare skall visas, påverkar de arbetskraftskostnads- variationer, som förekommer mellan olika delar av landet i betydande ut- sträckning de totala produktionskostnaderna. Mot denna bakgrund framstår en kostnadsökning på en procent som relativt obetydlig.
Produktionsenheterna i exemplen 1 och 2 framstår som i hög grad rörliga ur transportkostnadssynpunkt medan enheterna i exemplen 7, 8 och 9 är föga rörliga. Även en mindre förflyttning av de sistnämnda produktionsstållena i förhållande till transportkostnadsminimum förorsakar produktionskost- nadsökningar på mer än en procent.
Exempel 4 b i kartsviten har konstruerats för att visa, vilken effekt utnytt- jandet av en alternativ råvarukälla eller importhamn samt alternativa ex- porthamnar under vissa omständigheter kan få. I exempel 4a importeras den väsentligaste råvaran över en sydsvensk hamn. Exporten sker över flera sydsvenska hamnar. I 4b förutsättes importen ske över Sundsvalls hamn och exporten över Sundsvall, Gävle och Stockholm. Följden blir, att rörlig- heten ökar. Transportkostnaderna på den ort där kostnaderna ligger lägst blir emellertid betydligt högre i alternativ 4 b än i alternativ 4 a.
Transportkostnadsberäkningarna avser hela tiden konkreta fall. Typ- exemplen utgöres av produktionsenheter med olika produktionsinriktning inom olika delar av landet. Var och en av dessa enheter har sin speciella re- gionala fördelning eller sitt regionala mönster av råvarukållor och köpare av den färdiga produkten.
Det bör emellertid observeras, att enligt den använda beräkningsmetoden flyttas produktionsenheten onikring till 182 tänkta lokaliseringsorter, av vil- ka en mer eller mindre sammanfaller med den faktiska lokaliseringsorten. Man kan därvid ställa frågan om det: är realistiskt att tänka sig, att den stu—
derade fördelningen av råvarukällor och marknad skulle förbli oförändrad vid en eventuell lokalisering till vart och ett av alla dessa tänkta lägen.
Utmärkande för de redovisade typexemplen bortsett från exempel 2 är att den färdiga produkten utan hänsyn till konkurrenternas lägen säljes över en nationell marknad med relativt jämn täckning över hela området i för- hållande till t. ex. befolkning eller omsättning. I dessa fall är det knappast troligt, att de regionala marknadsförhållandena skulle ändras i nämnvärd utsträckning vid flyttningar av produktionsenheterna till nya lokaliserings- orter. Motsvarande gäller icke t. ex. starkt kontaktorienterade typer av in- dustrier eller de industrier, för vilka distributionskostnaderna är av avgö- rande betydelse. Des-sa industrityper behandlas i ett senare avsnitt.
Tveksamheten är större, när det gäller råvarukällorna. Det är nämligen tänkbart, att vissa av råvarukällorna eller underleverantörerna skulle bytas ut mot andra vid en flyttning av produktionsenheterna. Det är uppenbart, att vissa typer av råvarukällor byts ut mot närmare liggande vid en längre flyttning av produktionsenheterna. Det gäller exempelvis vatten och sand, som förbrukas i rimliga kvantiteter och på vilka inga speciella kvalitetskrav ställs, avfall från den egna produktionen samt sådant emballage (lådor, häckar), som kan levereras från snickerier över hela landet. Råvaror av denna typ har utelämnats vid transportkostnadsberäkningarna för råvaror. Däremot har de medtagits vid transportkostnadsberäkningarna för färdig- produkterna.
Importhamnarna utgör ett speciellt problem. I många fall sker importen som styckegods med fartyg i linjefart, och alternativa importhamnar uppges icke kunna bli aktuella vid en flyttning av produktionsenheterna. I något fall sker importen i hela båtlaster, vilka kan dirigeras till alternativa hamnar. Vid undersökningar av regionala variationer i lokaliseringsförutsättning- arna för en enskild enhet bör därvid i princip transportkostnadsberäkning- arna upprepas med utgångspunkt från varje tänkbar kombination i hamn- alternativ. I karta 4 b i figur 5: 1 visas ett exempel på en sådan upprepning av transportkostnadsberäkningarna.
Vid intervjuerna med företagen har det varit angeläget att hos företags- ledningarna efterhöra, huruvida alternativa råvaruleverantörer är tänkbara vid flyttningar av produktionsenheterna. För de typexempel, där icke annat angivits, har det ansetts realistiskt att icke räkna med alternativa råvaru- leverantörer i en omfattning, som skulle kunna påverka resultaten. Byte av leverantörer för vissa lätta detaljer förmår icke påverka de framräknade resultaten.
De råvarukällor, som angivits för typexempel 1 (lätt konfektion), torde icke med fördel kunna utbytas mot andra vid en omlokalisering. Fördel- ningen av underleverantörerna till verkstadsindustrier av typen 2 och 3 kan också anses vara permanent i sina väsentliga drag. För exempel 4 är alter- nativa import- och exporthamnar tänkbara.
De undersökta livsmedelsfabrikernas (5—7) väsentliga råvaruområden
är enligt uppgifter från företagen icke utbytbara mot andra inom landet på grund av speciella kvalitetskrav.
För de råvaruorienterade industrierna 8 och 9 torde alternativa råvaru- källor stå till buds. Genom fortsatt råvaruinventering och utveckling av till- verkningsprocessen torde produktionsenheten 9 i framtiden kunna komma att utnyttja andra råvarukällor än de nuvarande.
Slutligen kan man icke bortse från möjligheten, att nya råvaruleverantö- rer etablerar sig i närheten av en storkund, som lokaliseras till en del av lan- det, där tillverkning av detta slag icke bedrivits tidigare.
Den presenterade kartsviten här mot bakgrund av det ovan anförda be- handlas med en viss försiktighet. Storleken på de enskilda ytorna får icke betraktas som absolut. Om hänsyn kunde tas till alla alternativa leveran- törer, skulle mindre justeringar av ytorna säkerligen kunna göras.
Alternativa leverantörer inom olika delar av landet kan vanligen förut- sättas få till följd, att de studerade produktionsenheterna blir ur transport- kostnadssynpunkt friare i sitt val av lokaliseringsort. Ett fullständigt hän- synstagande till befintliga och framtida alternativa råvaruleverantörer skulle med andra ord öka produktionsenheternas rörlighet i förhållande till vad som framgår av kartsviten.
Det bör också påpekas, att det inte främst är de enskilda ytornas storlek och läge utan storleksförhållandena mellan de olika ytorna, som är av intresse.
Ytornas lägen får inte leda till slutsatser om lokaliseringsbetingelsernas regionala variationer. De små ytor, som typexemplen 8 och 9 uppvisar, ange—r endast produktionsenheternas starka bundenhet till en primär råvara. Om alternativa råvarukällor utnyttjas, vilket torde vara möjligt i dessa båda fall, skulle ytor av ungefär samma storlek kunna placeras i anslutning till var och en av dessa. Eftersom transportkostnaderna för färdigprodukterna i typexemplen 8 och 9 är ansenliga, är det därvid troligt, att en regional marknadsuppdelning mellan flera fabriker skulle ske.
5.1.2 Produktionsenheten-as rörlighet i förhållande till råvaror och avsättningsmarknad De studerade produktionsenheternas rörlighet ur transportkostnadssyn- punkt i förhållande till å ena sidan råvarukällorna och å andra sidan avsätt- ningsmarknaden framgår av kartserien på figur 5: 2 a och b.
För varje typexempel har följande beräkningar gjorts. Kostnaden för transport av råvaror till varje referenspunkt har satts i relation till den totala produktionskostnaden på den faktiska lokaliseringsorten. På mot- svarande sätt har kostnaden för transport av färdigvaror från varje refe- renspunkt satts i relation till samma produktionskostnad.
Ramen har i föreliggande fall varit en kostnadsökning i förhållande till respektive transportkostnadsminimum, motsvarande högst en halv procent av den totala produktionskostnaden. Celler, som uppvisar en kostnadsökning
Fig. 5:2 a. De studerade industrianläggningarnas (typexempel 1—5 ) rörlighet i förhållande till å ena sidan rdvarukållor (skraffering från sydöst mot nordväst) till å andra sidan marknad (skraffering från sydväst mot nordöst)
0 100 km
l—L_|
Fig. 5:2 b. De studerade industrianläggningarnas (typexempel 6—9 ) rörlighet i förhållande till å ena sidan råvarukällor (skralfering från syd- öst mot nordväst) till å andra sidan marknad (skraffering från sydväst mol nordöst)
för transport av råvaror på högst en halv procent av produktionskostnaden i förhållande till transportkostnadsminimum, har skrafferats med linjer från sydost mot nordväst. Geller, som uppvisar motsvarande kostnadsök- ning för transport av färdigvaror, har skrafferats med linjer från sydväst mot nordost.
Genom att jämföra storlekarna på de två skrafferade ytorna i vart och ett av exemplen på figur 5: 2 får man en uppfattning om produktionsenhe- ternas bundenhet eller rörlighet i förhållande till dels råvarukällor, dels marknad. Är t. ex. råvaruytan mycket liten i förhållande till marknadsytan, kan anläggningen betecknas som råvaruorienterad. Råvaran begränsar i större utsträckning enhetens rörlighet ur transportkostnadssynpunkt än marknaden.
Anläggningen i typexemplen 1 (konfektionsvaror) är rörlig både i för— hållande till råvaror och marknad. De regionalt koncentrerade råvarukäl- lorna binder dock enheten något mer än den spridda marknaden. I typ- exempel 2 (tung mekanisk verkstadsprodukt med endast en avnämare) är förhållandena omkastade.
Produktionsenheten i typexempel 3 (tung och skrymmande konsumtions- kapitalvara) kan också betecknas som rörlig. Trots att färdigprodukten är tyngre än råvaran (emballagekostnad ingår), binder råvarukällorna genom sin mindre spridning hårdare än marknaden.
Typexempel 4 (tungt porslinsgods) är totalt mindre rörlig än föregående » typexempel, men visar ingen bestämd orientering varken mot råvaror eller marknad.
Enligt materialindexet (angående beräkning av materialindex se bilaga I) är anläggningen i typexempel 5 (livsmedel A) närmast marknadsoriente— rad. Av figuren framgår dock, att råvarorna genom sin koncentration be- gränsar rörligheten mer än den spridda marknaden. Marknadsytan i typ- exempel 6 (livsmedel B) motsvarar ungefär marknadsytan i föregående typexempel. Råvaruytan är regionalt begränsad.
Produktionsenheten i typexempel 7 (livsmedel C: stärkelsefabriker) ut— gör exempel på en starkt råvaruorienterad industri. I förhållande till mark- naden är enheten mycket rörlig. Råvaran binder emellertid mycket hårt. Som framgår av figuren är denna bundenhet av avgörande betydelse och gör enheten relativt orörlig ur transportkostnadssynpunkt. För detta typ- exempel stämmer materialindexet (16,5) väl.
Även på de transportorienterade industrianläggningarna i typexemplen 8 och 9 utövar råvarukällorna en stark dragningskraft. Transportkostna- derna för de färdiga produkterna är också ansenliga och begränsar enhe- ternas rörlighet även i förhållande till marknaden.
5.1.3 Beräkningar-nas tillförlitlighet och nllmängiltighet Tillförlitligheten hos de i föreliggande undersökning beräknade transport- kostnaderna kan för varje typexempel testas mot faktiska kostnader inom en
av de 182 referensregionerna. Kontrollpunkten utgöres av den faktiska lo- kaliseringsorten för den studerade produktionsenheten.
Hos varje studerat företag har inhämtats uppgifter om de faktiska trans- portkostnaderna per tillverkad enhet eller årsproduktion av den aktuella produkten. Dessa faktiska kostnader kan jämföras med de beräknade kost- naderna för transporter till och från den referenspunkt i koordinatsystemet, som ligger närmast den faktiska lokaliseringsorten.
I några fall är de faktiska kostnaderna direkt jämförbara med de beräk- nade dvs. de omfattar trafikantens termi-nal- och undervägskostnader för samtliga råvaru- och färdigvarutransporter till och från enheten. I andra fall innehåller kostnadsuppgifterna från företagen icke kostnader för t. ex. på- och avlastning. Transporter, som ej betalats av det studerade företaget utan av leverantörer och köpare, har ej upptagits etc.
I de fall, då de faktiska kostnadsuppgifterna till sitt innehåll icke helt mot- svarar de beräknade, har de förra måst kompletteras, innan en jämförelse kunnat ske. Sålunda har t. ex. beräknade kostnader för lastning och lossning lagts till de faktiska kostnaderna, när dessa icke van-it fullständiga i detta av- seende. Kostnader för transporter, som ej betalats av det studerade företaget, har likaså beräknats och lagts till de erhållna uppgifterna.
Jämförelserna mellan faktiska transporter till och från lokaliseringsor- ten och beräknade transporter till och från närmast liggande referenspunkt har gällt kostnader för dessa transporter i kronor per årsproduktio-n.
I intet av de ovan presenterade typexemplen uppgår skillnaden mellan den beräknade totala transportkostnaden och den faktiska till mer än 10 procent. Utan undantag är de beräknade värdena något högre än de faktiska. Detta torde främst bero på att det vid beräkningarna icke varit möjligt att i de- talj ta hänsyn till förekommande rabatter, kostnadsbesparande åtgärder vid på- och avlastning och samlastningar m. 111.
De beräknade värdena för de nio typexemplen kan jämföras med data, som insamlats vid de intervj uundersökningar rörande verkningarna av taxe- sänkning på järnvägstransporter som företagits hos 72 industriföretag i Norrland. Materialet redovisas i sin helhet i bilaga 11.
De 72 undersökta industrianläggningarna i Norrland har bl. a. lämnat detaljerade uppgifter om de totala transportkostnader som belastat företa- gen. Transportkostnader, som betalas av råvaruleverantörer eller kunder, kommer däremot ej till synes i de redovisade beloppen. I tabell 5: 2 har de redovisade transportkostnaderna satts i relation till produktionens salutill- verkningsvärde för de uppgiftslämnande enheterna.
En jämförelse mellan de tidigare redovisade beräknade transportkostna- derna och de uppgifter om faktiska transportkostnader som framgår av ta— bellen visar, i de fall där erforderliga korrigeringar med hänsyn till olikhe- ter i undersökningarnas uppläggning varit möjlig, god överensstämmelse. Skillnaderna begränsas sålunda för några konfektionsfabriker och verk- stadsföretag till mellan en och tre tiondels procent.
Tabell 5:2. Transportkostnadernas procentuella andel av produktionens saluvärde för olika produktionsenheter i Norrland
Materialet fördelat på olika undersökningsgrupper (industrigrupper)
Transportkostnadernas procentuella andel av Antal undersökta salutillverkningsvärdet Undersökningsgrupp produktionsen- heter Lägsta och Aritm. högsta värde medelvärde
Medianvärde
3. c
. Järn- och stålverk ....... . Andra mek. verkstäder och gjuterier .......... . Tegelbruk .............. . Sågverk och hyvlerier. .. .
. Möbelfabriker ...........
. Cellulosafabriker ........
. Bok- och accidenstrycke- rier ..................
. Mejerier ................ . Annan livsmedelsindustri. 10. Bryggerier och malttabri- ker .................. 11. Konfektionsfabriker ..... 12. Skoindustri ............. 13. Rent kemisk industri. . . .
..;
12,5
1,6— 5,5 123—30,4
2,6— 4,3
UIQOOQOO y.-
..4
0,9— 2,4 5,7— 9,2 2,7
Hoooo
9,5—22,5 0,8— 1,7 1,9— 5,5 7,5—11,9
QDI-Åmot?
Q &
Summa
* Uppgifter om de totala transportkostnaderna saknas.
De anförda typexemplen bör i princip betraktas som specialfall. Resulta- ten kan med säkerhet endast förutsättas gälla de studerade produktions- enheterna. Att låta de anförda exemplen representera typer eller grupper av industrier är vanskligt. För att ordna eller gruppera den svenska in- dustrin mera exakt efter bundenhet ur transportkostnadssynpunkt, efter orientering mot råvaror eller marknad osv., skulle det krävas ett mycket stort antal typexempel.
Utan att enskilda anläggningar utöver anförda typexempel varit föremål för undersökningar, torde dock mot bakgrund av de gjorda transportkost- nadsberäkningarna vissa antaganden kunna göras om en del industrigrup- pers bandenhet ur transportkostnadssynpunkt. Försöken att utvidga giltig- heten av undersökningarna måste ske med stor försiktighet och många reser- vationer. Av intresse är i första hand de industrier, som kan betecknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt.
Bland presenterade typexempel kan främst produktionsenheterna i exemp- plen 1—3 betecknas som obundna eller rörliga ur transportkostnadssyn- punkt. Transportkostnaderna är relativt obetydliga, och kostnadernas regio- nala variationer förmår i endast liten utsträckning påverka de totala pro- duktionskostnaderna.
Typexempel 1 (konfektionsvaror) är representativt främst för den lätta
konfektionsindustrin. Även om produktionen växlar från anläggning till anläggning, torde emellertid hela undergruppen konfektionsindustri liksom . betydande delar av textilindustrin kunna betecknas som i hög grad rörliga ur transportkostnadssynpunkt. Vanligen torde de totala transportkostna- derna i gynnsamma lägen ligga under eller i närheten av en procent av pro- duktionskostnaderna.
Sammanlagt torde dessa industribranscher omfatta minst sju procent av samtliga arbetsställen, som upptages i den svenska industristatistiken och sysselsätta ca sju procent av landets industrianställda (SOS Industri 1959).
I typexempel 2 och 3 presenteras två produktionsenheter tillhörande hu- vudgruppen metall- och verkstadsindustri, undergruppen andra mekaniska verkstäder och gjuterier. Den ena anläggningen rymmer vid sidan av en egentlig mekanisk verkstad (hopsättningsfabrik) ett gjuteri, som ingår i beräkningarna.
De studerade färdigprodukterna kan betecknas som tunga (ca 150 re— spektive 190 kg). Ett fåtal råvaror svarar för stora delar av dessa vikter. Bland landets verkstadsindustrier torde finnas åtskilliga anläggningar, för vilka transportkostnader i gynnsamma lägen utgör en mindre del av de to- tala produktionskostnaderna än för de i undersökningen studerade. De ur transportkostnadssynpunkt rörliga anläggningarna inom metall- och verk— stadsidustrin torde främst återfinnas inom undergrupperna tillverkning och reparation av guld- silver- och nysilvervaror, tillverkning och reparation av transportmedel utom skeppsvarv och båtbyggerier, andra mekaniska verkstäder och gjuterier, elektroteknisk industri, tillverkning och repara- tion av instrument och ur. Grupperna omfattar ca 19 procent av industri— statistikens arbetsställen. Arbetsställena inom dessa grupper sysselsätter ca 28 procent av landets industrianställda och svarar för ca 26 procent av in— dustrins förädlingsvärde. För en mindre del av arbetsställena inom de upp- räknade undergrupperna (t. ex. fristående gjuterier och karosserifabriker) kan transportkostnaderna förutsättas utgöra en större del av produktions- kostnaderna än i de anförda typexemplen (2 och 3). De anförda procent- talen 28 resp. 26 procent bör därför betraktas som maximivärden. Å andra sidan torde åtskilliga anläggningar inom undergrupperna järn- och stål— manufaktur och annan met-allmanufaktur vara synnerligen rörliga ur trans- portkostnadssynpunkt. Totalt rymmer dessa grupper ca sex procent av in- dustrins arbetsställen med ca fem procent av de industrianställda och ca fyra procent av industrins förädlingsvärde.
Även andra industrigrupper än de redovisade kan förutsättas omfatta produktionsenheter, som i hög grad är rörliga ur transportkostnadssyn- punkt, t. ex. flera ovan ej upptagna undergrupper till textil- och sömnads- industrin, den grafiska industrin, päls- och skinnvarufabriker, skoindustri, andra lädervarufabriker och läkemedelsfabriker.
Som en grov uppskattning torde totalt minst en tredjedel av arbetsställena
i industristatistiken med uppskattningsvis hälften av antalet industrian- ' ställda kunna betecknas som i hög grad rörliga eller obundna ur transport- kostnadssynpunkt.
Bland de under perioden 1946—1961 lokaliserade arbetsställen (nyetable- ringar, flyttningar och filialutläggningar), som presenterats i Kap. 2, utgör de som betraktas som rörliga industrier en betydande del. Närmare två tredj e— delar av arbetsställena och en lika stor del av de anställda ingår i de ovan uppräknade industriundergrupperna. Sådana undergrupper som andra me- kaniska verkstäder och gjuterier, elektroteknisk industri och konfektions— fabriker dominerar starkt.
Bedöms även anläggningar, som ungefär motsvarar typexemplen 4, 5 och 6 som rörliga (figur 5: 1), kan ytterligare en betydande del av den svenska industrin hänföras till denna grupp. Kvar blir en grupp av in— dustrier, för vilka transportkostnadernas regionala variationer torde spela en avgörande roll vid valet av lokaliseringsort (jfr typexemplen 7, 8 och 9). Järn- och stålverk, åtskilliga anläggningar inom jord- och stenindustrin, sågverk och hyvlerier, träsliperier, cellulosafabriker samt flera undergrup— per till livsmedelsindustrin och den kemiska och kemisk-tekniska industrin torde kunna hänföras till ur transportkostnadssynpunkt tämligen orörliga eller bundna grupper av industrier.
5.1.4 Transportkostnader och marknadsområden
Föreliggande avsnitt utgör en fortsättning på undersökningarna av trans- portkostnadernas betydelse ur lokaliseringssynpunkt för olika typer av in- dustrier. Diskussionen skall emellertid begränsas till att gälla kostnader för transport av färdigvaror till avsättningsmarknaden. Tidigare anförda exempel avsåg produktionsenheter, som levererade sina produkter 'till en eller ett fåtal marknadspunkter eller sålde sin produktion till en spridd marknad av stor omfattning utan påtaglig hänsyn till konkurrenternas lägen.
Här skall intresset ägnas några av de typer av industrier, som huvudsakli- gen betjänar regionalt avgränsade marknadsområden. Uppmärksamheten skall riktas mot några produktionsenheter, för vilka empiriskt den regionala konkurrensen med andra produktionsenheter är av avgörande betydelse ur kostnads- eller försälj ningssynpunkt.
Nationell marknad. Typexempel 2 i tabell 5: 1 skilde sig från övriga typ- exempel bl. a. i ett avseende. Den tillverkade produkten, ett halvfabrikat, levererades huvudsakligen till en köpare, en hopsättningsfabrik.
I övriga typexempel avsattes produkterna över hela landet. I några exem- pel förekom dessutom export av den tillverkade produkten. Leveranserna av färdigvaror inom landet visade ingen påtaglig tendens att avtaga med avståndet från den studerade fabriken. Leveransernas regionala fördel-
ning sammanföll med fördelningen av de potentiella köparna av de produ- cerade varorna (t. ex. konsumenter, detaljister eller grossister). Leveran- sernas spridning motsvarade relativt väl spridningen av befolkning eller till allmän varuskatt skattepliktig omsättning. (Se vidare bilaga I.)
Färdigprodukterna var med ett undantag typiska märkesvaror. Konkur- rerande märkesvaror förekom på marknaden i samtliga fall utom ett. Kon- kurrensen fick emellertid inte till följd en regional marknadsuppdelning mellan konkurrenterna. Företagen sålde sina produkter över hela den na- tionella marknaden. I förhållande till konkurrenterna var överlappningen mellan marknadsområdena fullständig. De faktiska leveranserna av färdig- varor visade ingen påtaglig tendens att avta i närheten av konkurrerande fabriker.
Några omständigheter torde kunna anföras som orsaker till uppkomsten av omfattande marknadsområden och till att konkurrerande producenters marknadsområden helt överlappar varandra.
Kostnaderna för transport av färdigvaror är små i förhållande till de to- tala produktionskostnaderna och produkternas handelsvärde. Trots att de genomsnittliga transportavstånden blir ansenliga på grund av marknadens utbredning i rummet, utgör dessa transportkostnader en relativt liten post i kostnadskalkylen. Detta gäller i första hand produktionsenheterna i typ- exempel 1 (konfektionsvaror), 2 (tung mekanisk verkstadsprodukt), men även 3 (konsumtionskapitalvara), 4 (tungt porslinsgods) och 7 (livsme- del C). '
I samtliga typexempel betalar vanligen producenten kostnaderna för trans— port av färdigvarorna till köparna. Några regionala differentieringar av pri- serna förekommer ej.
För de angivna produktionsenheterna är stordriftens fördelar av väsentlig betydelse. Genom koncentration av driften till relativt stora enheter ned- bringas förädlingskostnaderna per tillverkad enhet.
Anläggningen i exempel 7 (stärkelsefabrik) är starkt råvaruorienterad. I en situation, där alternativa råvarukäl'lor inte är för handen, medför loka- liseringar till orter på längre avstånd från råvarukällan betydande kost— nadsökningar. Kostnaderna för transport av färdigvaror även på långa av- stånd är små i förhållande till kostnaderna för transport av råvaror. Produ- center i ogynnsamma råvarulägen förmår inte konkurrera på marknaden.
Produktionsenheterna i de sex första typexemplen tillverkar typiska mär- kesvaror. Även halvfabrikatet från enheten i exempel 2 kan betecknas som en märkesvara. Modell, utförande och kvalitet är av stor betydelse i konkur— rensen med andra producenter inom och utom landet. Färdigvarorna i exemplen 1 (konfektionsvaror), 3 (konsumtionskapitalvara), 5 (livsmedel A) och 6 (livsmedel B) saluföres inom detaljhandeln över hela landet paral— lellt med konkurrerande märken. _
Typexemplen 8 och 9 skiljer sig i några avseenden från övriga exempel.
Tabell 5:3. Fördelningen av fördigvaruleveranser på olika transportavstånd från några valda produktionsenheter
Procentuell fördelning av leveranser på
olika transportavstånd (mil) Medeltrans-
portavstånd 0—5 6—1516—3031—50 51— S:a (mn)
Varuslag
Mjölk .......................... 1,7 Petroleumprodukter ............. 34 7,5 Fasadtegel ...................... 60 12,5 Träfiberplattor .................. 1 6 22,5 Sanitetsporslin .................. 42 ' 24,8 Gjutna rör ...................... 1 26,6 Hushållsporslin .................. 22 31,5
Transportkostnaderna för färdigvaror är ansenliga och uppgår på minimi- punkten inom landet till över 13 procent av de totala produktionskostna- derna. För närvarande är de båda enheterna relativt bundna till sina råvaru— källor. Enheten i exempel 8 är sedan gammalt bunden till en speciell råvara. Enheten i exempel 9 utnyttjar för närvarande en unik råvarukälla. Alterna- tiva råvarukällor torde kunna komma att utnyttjas i fortsättningenvvarvid produktionen av transportkostnadsskäl kan komma att delas upp på flera produktionsenheter. Enheterna kommer då att leverera färdigvaror till var sin begränsad del av marknaden. För närvarande täcker produktionsenhe- terna hela den nationella marknaden i första hand beroende på avsaknaden av konkurrens från likvärdiga produkter inom landet.
Regionalt och lokalt avgränsade marknadsområden. Vissa typer av in- dustrier levererar sina färdigvaror huvudsakligen till regionalt eller lokalt avgränsade marknadsområden. I detta avsnitt skall några sådana industrier presenteras.
I tabell 5: 3 har en sammanställning gjorts av färdigvaruleveransern'as fördelning (viktmässigt) på olika transportavstånd från några valda in- dustrianläggningar.
Som framgår av tabellen, fördelar sig leveranserna av träfiberplattor, sa- nitetsporslin, gjutna rör och hushållsporslin på samtliga avståndsklasser. De transporterade kvantiteterna visar ingen enhetlig tendens att sjunka med transportavståndet. Fördelningen kan betecknas som karaktäristisk för indu- strier med omfattande marknadsområden. Skillnaderna i fördelningen på de olika avståndsklasserna återspeglar produktionsenheternas lokalisering'i för— hållande till Väsentliga delar av den spridda marknaden. För den fabrik, som tillverkar rör, ligger Stockholmsmarknaden i avståndszonen 6——15 mil. För den fabrik, som tillverkar hushållsporslin, ligger Göteborgs— och Malmö- marknaderna i avståndszonen 31—50 mil etc.
Medeltransportavstånden för de fyra uppräknade fördigprodukterna är mellan 22,5 och 31,5 mil. Dessa medelavstånd är typiska för produktionsen-
heter i relativt fördelaktiga marknadslägen, som levererar sina varor till en nationell marknad.
Fasadtegel levereras på samtliga transportavstånd, som förekommer i ta- bellen. Ca 80 procent av leveranserna sker emellertid till orter på trans— portavstånd av högst 15 mil. Medeltransportavståndet är 12,6 mil. Petroleum- produkter från en studerad importanlåggning levereras på avstånd t. o. m. 15 mil. Medeltransportavståndet är 7,5 mil. Marknadsområdena är i dessa båda fall huvudsakligen regionalt avgränsade.
Mjölk levereras inom transportavstånd på högst 5 mil från mejeriet. Me- deltransportavståndet är inte mer än 1,7 mil. Marknaden kan betecknas som lokalt avgränsad.
Enligt en undersökning om den svenska byggnadsmaterialmarknaden in- gick år 1948 226 tegelbruk i den officiella industristatistiken. Tillverkning av vanligt murtegel ägde rum i samtliga län. Transporterna skedde huvud- sakligen med bil men även med järnväg och båt. För olika tegelbruk i landet varierade medeltra—nsportavstånden för biltransporter mellan 1,5 och 5,2 mil och för järnvägstransporter till mellan 8,0 och 20,5 mil. Tegelbruken i Norrland uppvisade vanligen de längsta medelavstånden. Medeltransport- avstånden för fasadtegel var längre än för murtegel. Vid biltransporter var dessa avstånd mellan 4,2 och 6,5 mil, vid järnvägstransporter mellan 13,8 och 37,7 mil. Som ytterlighetsexempel nämns betonghålblock, vilka levere— rades per bil på transportavstånd av i medeltal 0,9—1,4 mil per ton.
Som första exempel på en industriprodukt, som huvudsakligen levereras till regionalt avgränsade marknadsområden, har valts ett byggnadsmaterial. Produkten är icke helt homogen. Differentieringen torde dock i föreliggande fall vara av underordnad betydelse. Produkten tillverkas vid åtta olika pro— duktionsenheter inom landet. Av dessa enheter tillhör flera samma företag. Leveransernas regionala fördelning torde i stort sett motsvara befolknings- fördelningen.
De faktiska leveranserna från respektive fabrik har markerats i celler om 50 x 50 km. Därvid visar det sig, att det inte förekommer någon strikt marknadsuppdelning mellan de olika fabrikerna. Leveranserna visar omfat- tande överlappningar. De flesta fabrikerna levererar vissa kvantiteter över stora delar av landet. Fabriker i goda transportkostnadslägen levererar till samtliga län. Stockholm mottar leveranser från sju av de åtta fabrikerna.
Varje fabrik har emellertid sitt mer eller mindre markanta dominans- område varmed i denna undersökning avses de celler, till vilka leveranserna från fabriken uppgår till minst 50 procent av samtliga leveranser av den stu- derade produkten. Beträffande ett par celler i mellersta Sverige har kravet måst inskränkas till enkel dominans, d. v. s. fabrikens leveranser till dessa celler är större än de från någon annan enskild fabrik. De åtta fabrikernas dominansområden har markerats på figur 5: 3. Produktionsenheterna är centralt belägna inom respektive område.
Transportkostnaderna för den färdiga produkten betalas i princip av kö- parna. De producenter, som tillhör samma företag, tillämpar emellertid den principen, att kunderna betalar kostnaderna för transport från närmaste fabrik, även om leveranserna i realiteten icke sker från denna utan från annan fabrik inom företaget. Mellanskillnaden betalas av företaget i form av speciella rabatter.
Vid beräkningarna i följande avsnitt (5.1.5) förutsättes, att varje fabrik enbart levererar till det egna dominansområdet. Ingen hänsyn tas till fö- rekommande överlappningar mellan olika marknadsområden. Därvid måste mindre justeringar av de olika produktionsenheternas produktionsvolym företas.
På figur 5: 4 har norrlandsbryggeriernas distributionsområden markerats. När det gäller stora delar av produktionen (läskedrycker, lättöl och klass II), sker leveranserna uteslutande till de markerade områdena. Bakom dessa försälj ningsdistrikt torde i många fall ligga gamla gränsavtal.
För mindre delar av produktionen (starköl) gäller inte dessa marknads- områden. Mindre delar av denna produktion går i vissa fall ut på en till sin omfattning närmast nationell marknad. Största delen av leveranserna avser dock den lokala eller regionala marknaden.
I Göta— och Svealand råder delvis andra marknadsförhållanden. Ett par stora företag har lagt under sig ett stort antal bryggerier. Driften koncen- treras alltmer till ett fåtal produktionsenheter. Lokala bryggerier har sina begränsade avsättningsområden för de produkter, som inte förmår bära höga transportkostnader. De stora bryggerierna säljer emellertid mindre de- lar av sin produktion på omfattande marknadsområden. Överlappningar mellan de olika marknadsområdena är vanliga.
Totalt fanns det ca 300 bryggerier i landet vid sekelskiftet. För närva- rande återstår ca 70.
När det gäller bryggeriernas produkter tillämpas vanligen enhetspriser fritt köparna (konsumenter, detaljister eller grossister). Producenterna be- talar transportkostnaderna för färdigvarorna till dessa.
Det är uppenbart, att kostnaderna för transport av färdigvaror spelar en väsentlig roll för uppkomsten av regionalt eller lokalt avgränsade marknads- områden. Avgörande är därvid distributionskostnadernas möjligheter att påverka varans pris på konsumtionsorten eller producenternas totala pro- duktionskostnader. I anförda exempel motsvarar kostnaderna för transport av färdigvaror över längre avstånd en betydande del av varornas värde eller de totala produktionskostnaderna.
I de fall priserna gäller fritt fabrik, ökar de av konsumenterna (ev. mel- lanhänderna) på konsumtionsorten betalade varupriserna avsevärt med sti- gande transportavstånd. Fasadtegel för att ta ett exempel betingar på ett transportavstånd av 30 mil från producenten ett pris inklusive transportkost- nader, som ligger ca 55 procent högre än priset fritt fabrik. På ett avstånd av
Fig. 6:4. Bryggeriernas dislributionsomrdden i Norrland
50 mil är priset inklusive transportkostnader ca 78 procent högre. Sådaia prisskillnader måste skapa goda möjligheter till regional konkurrens frin andra produktionsenheter. Om produkten är homogen, kommer köparna att vända sig till den producent, som kan erbjuda det lägsta priset inklusive transportkostnader på konsumtionsorten. Följden blir en regional mark- nadsuppdelning mellan flera produktionsenheter, vilka repellerar varandra och sprids ut över marknaden.
Som jämförelse kan nämnas sanitetsporslin, som säljes på en nationell marknad. Tillämpas priser fritt fabrik, ökar priserna på konsumtionsorten med ca 2 procent på ett transportavstånd av 30 mil. På ett avstånd av 50 mil är priset inklusive transportkostnader ca 3 procent högre än priset frztt fabrik.
Tillämpas i stället enhetspriser fritt köparen, ökar tillverkarens produk- tionskostnader på motsvarande sätt, vilket begränsar marknadsområdena. Flera producenter kan etablera sig på marknaden, eller det blir lönande att dela upp produktionen på flera spridda enheter. Det sagda gäller under för- utsättning, att stordriftens fördelar eller anskaffnings— och förädlingskost- nadernas regionala variationer inte uppväger de höga distributionskostna- derna.
I fråga om sanitetsporslin är det troligt, att stordriftens fördelar mer än väl uppväger de kostnadsökningar, som en utökning av marknadsområdet medför. En koncentration av produktionen till en eller ett p-ar stora enheter blir följden. En regional eller lokal marknadsuppdelning kan också vara en följd av färdigprodukternas ömtålighet för transport (t. ex. vissa lirs- medel) eller producenternas behov av nära kontakt med köparna (t. ex. beställningsindustrier och reparationsverkstäder) .
5.1.5 Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering av flera produktionsenheter För tidigare presenterade typexempel användes en metod att i datamaskin beräkna den ur transportkostnadssynpunkt optimala lokaliseringen av en produktionsenhet. Metoden användes på industrier, som empiriskt visat sig vara föga beroende ur kostnads— eller försäljningssynpunkt av köparnas och konkurrenternas läge.
I föreliggande avsnitt skall vissa beräkningar redovisas gällande industrier, vilka empiriskt tenderar att begränsa sin försäljning till regionalt eller 10— kalt avgränsade marknadsområden. Undersökningarna avser industrier, vilka ur distributionskostnads- eller försäljningssynpunkt i hög grad är beroende av konkurrenternas lägen, eller för vilka en uppdelning av produk- tionen på flera fristående enheter är ekonomiskt fördelaktig.
Beräkningarna avser att visa till vilka orter inom riket ett antal enheter (minst två) skall förläggas, för att den sammanlagda kostnaden för transport av färdigvaror från dessa enheter skall bli så liten som möjligt. En regional
uppdelning av marknaden förutsätts därvid ske utan överlappningar mellan olika marknadsområden. Leveranserna till varje del av undersökningsom- rådet antas ske från den enhet, som erbjuder den lägsta transportkost- naden.
Den sammanlagda produktionsvolymen för samtliga fabriker är given och motsvarar de sammanlagda leveranserna till hela undersökningsområdet. De enskilda fabrikernas produktionsvolym bestäms däremot genom be- räkningarna.
I de analyser, som kommer att presenteras, antas samtliga produktions- enheter vara rörliga i förhållande till varandra. Någon eller några av enhe- terna kan emellertid med fördel fixeras. Med utgångspunkt från givna lägen för existerande fabriker kan man med samma metod bestämma det ur trans- portkostnadssynpunkt optimala läget för en, två eller flera ytterligare fabri- ker inom undersökningsområdet.
Beräkningarna avser tills vidare endast kostnader för transport av får- digvaror. Ingen hänsyn tas till stordriftens fördelar och regionala varia- tioner i anskaffnings- och förädlingskostnader. Undersökningarna bör i första hand betraktas som metodstudier. För beräkningsmetodiken redogörs i bi- laga I.
Som framgår av redogörelsen har ett byggnadsmaterial använts som exem- pel på en produkt, som huvudsakligen levereras till regionalt avgränsade marknadsområden (figur 5: 3). Byggnadsmaterialet tillverkades vid åtta olika fabriker inom landet. De faktiska leveranserna av färdigvaror från dessa anpassades till celler om 50 X 50 km. och på grundval av detta mate- rial gjordes vissa beräkningar.
De sammanlagda kostnaderna för transport av färdigprodukten från åtta anläggningar uppgick enligt beräkningarna till ca 25 miljoner kronor. En koncentration av hela tillverkningen till en enhet med hela landet som mark- nad visade sig öka de sammanlagda kostnaderna för transport av färdig- varor med ca tio miljoner kronor.
På grundval av de faktiska leveranserna av detta byggnadsmaterial, har den ur transportkostnadssynpunkt optimala lokaliseringen av 2—8 enheter beräknat-s enligt den metod, som beskrivs i bilaga I. Vid transportkostnads- beräkningarna har samma transportmedel förutsatts och samma taxor till- lämpats, som användes i de tidigare beräkningarna på det aktuella bygg- nadsmaterialet.
På figur 5: 5 a och b presenteras åtta olika lokaliseringsalternativ. I al- ternativ A är produktionen koncentrerad till en fabrik, som svarar för samt- liga leveranser till hela den nationella marknaden (: 100).
Den ur transportkostnadssynpunkt optimala lägeskombinationen för två fabriker framgår av alternativ B. Den ena fabriken, som försörjer 61 pro- cent av marknaden, har lokaliserats till en cell med Enköping som största tätort. Den andra, som levererar till 39 procent av marknaden, har enligt
Fig. 5:5 (1. Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 1—4 fabriker. Skra/Ieringama markerar fabrikernas marknadsområden. Marknaden avser ett studerat byggnadsmaterial
7. Skellefteå
rnsköldsv.
Sundsvall
Sthlm
.Ll köping
_. — - a 100 km Hässleholm Hassleholm Hässleholm össleholm _._.
Fig. 5:5 b. Ur iransportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 5—8 fabriker
beräkningarna förlagts till en cell strax söder om Borås—Jönköping. De två marknadsområdena har markerats på kartan.
I alternativ C har tre fabriker förts in på den givna marknaden. Den södra fabriken ligger kvar i samma läge som i alternativ B. Fabrikens marknads- område har utvidgats något. 38 procent av marknaden försörjes från en fabrik i Stockholmscellen. En tredje fabrik har lokaliserats till en cell med Sollefteå som största tätort. Denna fabrik levererar färdigvaror till 21 pro— cent av marknaden. Fabrikens marknadsområde är ytmässigt mycket om- fattande.
Alternativ D visar den optimala lokaliseringen av fyra produktionsenhe- ter. Stockholmsfabrikens marknadsområde har reducerats kraftigt genom att den fjärde fabriken lokaliserats till Örebrocellen. Den södra anläggningen har förskjutits till en cell närmast norr om Halmstad. Även denna anlägg- nings produktionsvolym och marknad har reducerats genom tillkomsten av en fjärde fabrik. Norrlandsfabriken berörs i mycket liten omfattning av ny- tillskottet på marknaden. '
Fem produktionsenheter har delat upp den nationella marknaden mellan sig på sätt som framgår i alternativ E. De tre fabrikerna i Svealand och Norr- land intar samma positioner som i föregående alternativ. Den väsentligaste förändringen består i att marknaden i söder delats upp mellan två enheter, en i Göteborgscellen och en i den cell, som har Hässleholm som geometriskt centrum. De fem fabrikerna har ungefär samma produktionsvolym, vilket framgår av siffrorna i de kvadrater, som markerar fabrikernas lägen.
Därefter har sex anläggningar lokaliserats på marknaden. I alternativ F förändras inte lägena för anläggningarna i Hässleholms-, Göteborgs-, Stock— holms- och Sollefteåcellerna. Två nya fabrikslägen i eller i närheten av Lin- köping och Ludvika visar sig fördelaktiga ur distributionskostnadssynpunkt. Marknaden för fabriken i Sollefteåcellen reduceras i den nya situation, som uppstått.
Alternativ G visar den ur transportkostnadssynpunkt gynnsammaste lä- geskombinationen för sju fabriker. De fyra sydligaste anläggningarna har inte ändrat läge sedan föregående alternativ. Marknadsgränserna mellan dessa fabriker har inte förskjutits i nämnvärd utsträckning. Förändringarna har främst ägt rum i Svealand och södra Norrland. En fabrik har lokalise- rats till den cell, som rymmer färdigvaruleveranserna till Karlstad, en till den cell, som har Hofors som största tätort. Till följd av dessa lokaliseringar har vissa förskjutningar av marknadsgränserna i Svealand och Norrland ägt rum.
Slutligen har beräkningarna utsträckts till att omfatta samtidigt åtta fabriker. Lokaliseringen av dessa framgår av alternativ H. Två enheter lig— ger i Norrland, en i Skellefteåcellen och en i Sundsvallscellen. Tre fabriker i Svealand har lokaliserats i anslutning till Karlstad, Västerås och Stockholm. I Götaland har marknaden delats upp mellan fabriker i eller i närheten av Linköping, Göteborg och Hässleholm.
Följande uppställning visar den sammanlagda kostnaden för transport av färdigvaror enligt de olika alternativen: 35,1 miljoner kronor 30,2 » » 28,3 » » 26,9 » >> 25,1 » » 24,4 » » 24,0 » >> 23,3 » >>
Alternativ H (figur 5: 5) visar den ur transportkostnadssynpunkt opti- mala lokaliseringen av åtta fabriker. Denna lägeskombination ger en sam— manlagd kostnad för transport av färdigvaror på ca 23 miljoner kronor. Summan kan jämföras med den sammanlagda kostnad på ca 25 miljoner kronor, som erhölls vid beräkningarna med utgångspunkt från faktiska lo- kaliseringsorter och marknadsområden (»dominansområden») för nu be— fintliga fabriker. De åtta faktiska marknadsområdena på figur 5: 3 kan jämföras med de optimala i alternativ H på figur 5: 5.
Beräkningarna i nästa typexempel avser "en fiktiv industriprodukt, som le- vereras till detaljister eller konsumenter över hela landet.
Försäljningen av denna produkt förutsättes överallt vara proportionell mot den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen. Transporterna antas ske med lastbil på transportavstånd t. o. m. 29 mil. På längre avstånd antas transporterna ske med järnväg. Vid transportkostnadsberäkningarna tillämpas tariff 4 i ASG:s biltaxa, respektive huvudklass A 5 för fraktgods i vagnslaster i SJ :s godstaxor. Vid järnvägstransport antas vidare SJ lämna 15 procent rabatt på den ordinarie godstaxan. Terminalkostnaderna beräk- nas till 1 krona per 100 kilo vid biltransport och till 2 kronor per 100 kilo vid järnvägstransport.
Figur 5: 6 a och b innehåller åtta alternativ. Alternativ A visar den ur transportkostnadssynpunkt optimala lokaliseringsorten för en fabrik, som levererar sin produktion till den nationella marknaden, överallt proportio- nell mot omsättningen.
I alternativ B har produktionen delats upp på två enheter. Enheten i Stockholmscellen försörjer 60 procent av marknaden, enheten i en cell strax sydväst Göteborg 40 procent av marknaden. Fabrikernas marknadsområden har markerats på kartan.
Alternativ C upptar tre enheter. Fabrikerna från föregående alternativ kvarstår. En tredje fabrik lokaliseras till en norrlandscell med Örnskölds- xik som största tätort. Lokaliseringen av denna enhet är en följd av de höga transportkostnaderna från Stockholmsfabriken till denna del av markna— den. 9 procent av den totala marknaden tillfaller Örnsköldsviksfabriken. Stockholmsfabrikens marknad från föregående alternativ reduce-ras i mot— svarande omfattning.
Örnsköldsv. Örnsköldsv.
Fig. 5:6 a. Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 1—4 fabriker. Marknaden överallt proportionell motLden till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen
.. Ornsköldsv. Ornsköldsv.
Göteb. 5
Fig. 5:6' b. Ur transportkostnadssynpunkt optimal lokalisering och dimensionering av 5—8 fabriker
En fjärde produktionsenhet har förts in på marknaden i alternativ D. Denna fabrik lokaliseras enligt beräkningarna till Örebrocellen. Härigenom skapas ett nytt marknadsområde i mellersta Sverige på bekostnad av de två sydligaste marknadsområdena från föregående alternativ. Framför allt Stockholmsfabrikens marknadsområde reduceras kraftigt.
Fem fabriker på marknaden åstadkommer det lokaliseringsmönster, som framgår av alternativ E. Den huvudsakliga förändringen från föregående al- ternativ består i att det sydligaste marknadsområdet delats upp mellan en fabrik i Göteborgscellen och en i Malmöcellen.
Alternativ F upptar den optimala lokaliseringen av sex fabriker. Från före- gående alternativ kvarstår fabrikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Örnsköldsviksfabriken har förskjutits ett steg (50 km) åt norr. De två åter— stående enheterna lokaliseras till celler med Ludvika respektive Jönköping som största tätorter. De olika enheternas produktionsvolym framgår av kar- tan.
I alternativ G kvarstår anläggningarna i eller i närheten av Örnsköldsvik, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Malmö. Nya lokaliseringsorter åter- finns i celler med Hofors och Örebro som största tätorter.
Beräkningarna har utsträckts till att gälla högst åtta produktionsenheter. Lokaliseringscellerna för dessa och de olika marknadsområdena har marke- rats i alternativ H. Från alternativ G kvarstår fabrikationsorterna i eller i närheten av Örnsköldsvik, Hofors, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Malmö. I Svealand förläggs produktionen i anslutning till Eskilstuna och Karlstad.
Transportkostnaden för alternativ A får index 100. Den sammanlagda transportkostnaden för övriga alternativ får därvid följande index:
100 79 72 69 64 62 61 60
Som framgår av indextalen uppstår den procentuellt största transport- kostnadssänkningen vid en uppdelning av produktionen på två enheter. Yt- terligare uppdelningar medför procentuellt mindre kostnadssänkningar.
Möjligheter att utveckla beräkningsmetodiken Av kostnadsskäl har beräkningarna enligt den anförda metoden avbrutits. Genom fortsatta experiment torde emellertid beräkningstekniken kunna ut- vecklas avsevärt.
Som första åtgärd skulle därvid hänsyn tas till skiftande tillverknings-
kostnader, beroende på produktionsenheternas storlek. Vidare skulle veder- börlig hänsyn tas till regionala variationer i anskaffningskostnader och förädlingskostnader för den studerade produktionen. Följande komplette— ringar skulle i första hand vara önskvärda.
Förädlingskostnadernas storlek per tillverkad enhet eller årsproduktion beräknas för produktionsenheter av olika storlek. Dessa uppgifter införs i programmet för beräkning i datamaskin.
Transportkostnaderna för råvaror till 182 alternativa lokaliseringsorter beräknas enligt den metod, som presenterats i kapitel 6 i bilaga 1. För dessa orter insamlas vidare ungefärliga uppgifter om arbetskraftskostnadernas storlek. Dessa uppgifter och om möjligt ytterligare kostnadsuppgifter ko— ordinatsätts och införs i programmet.
Med hjälp av dessa kompletteringar torde det vara möjligt att utföra ingå- ende analyser av väsentliga sidor i lokaliseringsproblemet för olika typer av produktion. Beräkningarna skulle syfta till att bestämma, huruvida den stu- derade produktionen bör bedrivas vid en, två eller flera enheter. Vidare skulle beräkningarna ge möjligheter att bestämma dimensionerna på de olika enheterna och den optimala lokaliseringen av dessa.
I rumsliga modeller, konstruerade med hjälp av anförda metoder, skulle det vara möjligt att undersöka den direkta effekten av t. ex. ändrade gods- taxor, regionala differentieringar av taxorna, andra regionala kostnadssub- ventioner 0. s. v.
Den i föreliggande kapitel presenterade metoden torde med fördel kunna användas för andra regionala analyser än de, som här aktualiserats.
Den optimala lokaliseringen och dimensioneringen av skolor, universitet, sjukhus, samlingslokaler o. s. v. kan studeras med hjälp av denna metod. De aktuella populationerna koordinatsätts på samma sätt som leveranserna av färdigvaror i föreliggande undersökning. I stället för transportkostnader kan minimeringen avse restider, resekostnader eller annan avståndsvariabel.
Genom att beräkningarna utföres i datamaskin kan en mängd olika al- ternativ studeras. Undersökningarna kan tillåtas få en omfattning, som icke är möjlig vid manuella beräkningsmetoder. Kvantitativa resultat uppnås snabbt och till priset av en rimlig arbetsinsats.
5.2 Lönekostnaderna
5.2.1 Lönekostnaderna andel av de totala produktionskostnaderna Inom flertalet industrier utgör lönekostnaderna en betydande del av de to- tala produktionskostnaderna. Lönekostnaderna påverkar vanligen de totala produktionskostnaderna i betydligt större utsträckning än t. ex. transport- kostnaderna. I tabell 514 har bl. a. lönekostnaderna för 11 industrihuvudgrupper och
12—818333
några valda undergrupper satts i relation till produktionens salutillverk- ningsvärde. Det bör därvid observeras, att tillverkningsvärdena inte är helt identiska med de totala produktionskostnaderna. Tillverkningsvärdena kan genomgående förutsättas vara något högre än produktionskostnaderna. I förhållande till de totala produktionskostnaderna är därför de procenttal, som anges i det följande, något för låga. Genomsnittligt för hela den i industristatistiken upptagna industrin upp- 1går lönekostnaderna (löner till förvaltningspersonal, arbetarpersonal och hemarbetare samt bortlämnade lönearbeten) till närmare 24 procent av pro- duktionens salutillverkningsvärde. Inom exempelvis undergrupperna järn- och stålmanufaktur, andra mekaniska verkstäder och gjuterier, elektro- teknisk industri, möbelfabriker, bomullsindustri, trikåfabriker, konfek- tionsfabriker, skoindustri och tändsticksfabriker utgör lönekostnaderna över 30. procent av produktionsvärdet. Lönekostnaderna svarar för över 40 pro- cent av produktionens saluvärde inom t. ex. undergrupperna instrument- och urfabriker, porslins-, kakel- och lergodsfabriker, glasindustri, bokbinde- rier, tidningstryckerier samt hatt— och mössfabriker. Lönekostnadernas an— del är väsentligt mindre inom sådana grupper som andra metallverk (ca 11), cementfabriker (14), träsliperier (17), kvarnar (5), rent kemisk in- dustri (15), fettämnesindustri (3) och petroleumraffinaderier (9 procent). Sammanfattningsvis kan konstateras, att lönekostnaderna utgör en bety— dande del av de totala produktionskostnaderna för det stora flertalet in- dustrier. För många industrier är lönekostnaderna den största enskilda kost- nadsposten i den totala kostnadskalkylen. Mot denna bakgrund är lönekost— nadernas regionala variationer av intresse ur lokaliseringssynpunkt.
5.2.2 Lönernas regionala variationer 5.2.21 Socialstyrelsens lönestatistik
Socialstyrelsen följer vid den regionala redovisningen av lönestatistiken huvudsakligen den statliga dyrortsgrupperingen. Enligt den från 1954 till- lämpade ortsgrupperingen fastställdes antalet ortsgrupper till fyra (2—5). Mindre justeringar i indelningen har därefter företagits. Dyrortsgrupp 2 slopades den 1 januari 1962. Eftersom den lönestatistik, som skall presente- ras i detta avsnitt, inte avser senare tid än 1960, tas ingen hänsyn till den senaste förändringen. Rikets indelning i ortsgrupper 1958 framgår av figur 5: 7 a och b.
Beträffande arbetarpersonalen kan lönedifferenserna mellan de olika orts- grupperna betecknas som ansenliga. I tabell 5: 5 jämföres 'den genomsnitt- liga timförtjänsten för vuxna industriarbetare enligt socialstyrelsens löne— statistik. Jämförelserna avser vartannat år fr. o. m. 1946 t. 0. In. 1958 samt 1939. Därvid bör observeras, att ortsgrupp 1 slopades fr. o. m. den 1 januari 1954. Primärmaterialet för 1946 och 1939 har omgrupperats i överensstäm- melse med den 1947 fastställda ortsgrupperingen.
Kostnader för Summa redo- visade Råvaror1 Bränsle Elenergi | Lönerz kostnader
Industrigrupp
b c d e | f
. Gruvindustri ..................
&”
HHwb—Å 000000: 99
20,2 40,2
. Metall- och verkstadsindustri. . . . Järn- och stålverk m. m ...... Andra metallverk ........... Järn- och stålmanufaktur. . . . Andra mekaniska verkstäder
och gjuterier .............. Elektroteknisk industri ...... Instrument- och urfabriker. . .
30,1 81,0 23,5 76,0 10,7 89,6 31,8 80,2
34,7 79,2 34,4 76,8 46,1 74,2
diao
. Jord- och stenindustri .......... Cementfabriker ............. Cementvarufabriker ......... Porslins-, kakel- och lergods-
fabriker .................. Glasindustri ................
31,7 67,7 14,2 55,5 26,0 68,4
Hum pov-
».
>— ”» io
44,2 73,4 42,1 77,2
95” Hm
. Träindustri ................... Sågverk och hyvlerier ........ Möbelfabriker ...............
27,1 85,2 22,4 87,0 34,2 80,0
nova—"M
o
. Massa- och pappersindustri ..... Träsliperier ................. Pappersbruk och pappfahriker
18,4 78,3 17,1 86,8 19,8 76,9
>>>-AS» our-A
... q'cno
. Grafisk industri ............... 31 ,3 40,8 73,9 Bokbinderier ............... 35,5 51,9 88,3 Tidningstryckerier ........... 29,9 41,3 72,1
9 ca
. Livsmedelsindustri ............. 76,5 8,6 86,5 Kvarnar ................... 77,0 5.1 83,3 Bageriindustri .............. 49,8 22,8 75:6
. Dryckesvaru- och tobaksindustri . . 45,0 20,2 58,1
. Textil- och sämnadsindustri ..... 50,4 30,7 82,8 Bomullsindustri ............. 49,4 30,0 82,5 Trikåfabriker ............... 49,6 32,4 83,1 Konfektionsfabriker ......... 50,6 32,8 84,1 Hatt- och mössfabriker ...... 40,8 41,6 33,7
. Läder—, hår— och gummivaru- industri .................... 52,3 29,1 82,9 Garverier ................... 65,5 19,2 87,0 Skoindustri ................. 52,4 35,4 88,6
. Kemisk och kemisk-teknisk industri .................... 56,6 Rent kemisk industri ........ 50,5 Sprängämnes— o. dyl. fabriker 46,6 Fettämnesindustri ........... 89,4 Petroleumraffinaderier etc. . . . 72,1 Tändsticksfabriker .......... 39,2
16,0 75,9 15,4 74,9 29,7 79,6 2,5 93,0 9,4 84,2 37,0 77,6
».
u
debwå
v
w omgav-Aum
Industrigrapperna 1—12 ....... 50,0
». _
23,6 78,3
1 Kostnader för emballage inräknas. 2Löner till förvaltningspersonal, arbetarpersonal och hemarbetare samt bortlämnade löne- arbeten.
Enligt tabell 5: 5 har löneskillnaden mellan manliga industriarbetare i den högsta ortsgruppen och i den lägsta, före 1954 de två lägsta, varit i runt ta] 25 procent under efterkrigstiden. Före andra världskriget var differensen betydligt större. För kvinnliga industriarbetare har differensen legat kring ca 18 procent.
Tabell 5:5. Relationstal för den genomsnittliga timförtjänsten för vuxna industriarbetare inom olika dyrortsgrupper
(inkl. rörliga tillägg, semesterlön, övertidsersättning, naturaförmåner o. dyl.)
År 1939 1946 1948 1950 1952 1954 1956 I 1958
Kön mkvm kvm kv mlkv mlkvm mkv mlkv
Dyrortsgr. 5 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 81 87 85 89 88 91 87 90 92 90 93 73 79 78 84 81 86 81 85 83 85 83 65 73 73 78 77 82 76 81 79 82 74 59 68 70 77 72 81 72 76 72 77
Källa: SOS Lönestatistisk Årsbok för Sverige 1946—1951. SOS Löner 1952—1958.
Tabell 5: 6 visar relationstalen för den genomsnittliga timförtjänsten 1960 för vuxna industriarbetare inom olika dyrortsgrupper. Stor-Stockholm (enl. lönestatistiken Stockholms stad, Boo, Danderyd, Djursholm, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Saltsjöbaden, Sollentuna, Solna, Stocksund, Sund- byberg och Täby) har brutits ut ur grupp 5 och redovisas separat. Materialet har fördelats på män och kvinnor samt på olika industrihuvudgrupper. Av tabellen framgår, att lönespännvidden mellan ortsgrupp 5 och 2 för vuxna manliga industriarbetare år 1960 var genomsnittligt 24 procent. För vuxna kvinnliga arbetare var spännvidden 18 procent. Lönespännvidden mellan ortsgrupp 5 och 3 respektive 5 och 4 var för män 16 respektive 7 procent, för kvinnor 15 respektive 8 procent.
Lönespännvidden är väsentligt olika för skilda industrihuvudgrupper. För män är skillnaden mellan högsta och lägsta dyrort 30 procent inom gruv- industrin, men endast 11 procent inom massa- och pappersindustrin samt läder-, hår- och gummivaruindustrin. Även för kvinnliga arbetare är varia- tionerna stora mellan olika industrigrupper. Generellt sett sjunker arbetar- lönerna från högre ortsgrupper till lägre. För enstaka industrigrupper kan avvikelser från denna regel konstateras.
I sista kolumnen i tabell 5: 6 har de genomsnittliga timförtjänsterna inom industrigrupperna angivits i absoluta tal. De manliga industriarbetarnas lö- ner ligger genomsnittligt betydligt högre än de kvinnliga arbetarnas. Bland höglönegrupperna märks särskilt gruvindustri, metall- och verkstadsindustri,
Tabell 5:6. Relationstal för den genomsnittliga timförtjänsten år 1960 för vuxna arbe- tare inom olika dyrortsgrupper
(inkl. övertids- och skifttillägg, helgdagslön, semesterlön och övriga förmåner)
Relationstal (dyrortsgrupp 5 = 100) för timförtjänsten inom dyrortsgrupp
Timförtjänst Industrigrupp 5 öre, idyrorts- grupp 5
M än Gruvindustri .................... Metall- o. verkstadsindustri ....... Jord- o. stenindustri ............. Träindustri ..................... Massa- o. pappersindustri ......... Grafisk industri ................. Livsmedelsindustri ............... Dryckesvaru— o. tobaksindustri. . . . Textil- o. beklädnadsindustri ...... Läder-, här- o. gummivaruindustri. Kemisk o. kem.-teknisk industri. . .
Samtliga industrigrupper .........
Kvinnor Metall- o. verkstadsind ........... Jord- o. stenindustri ............. Träindustri ..................... Massa- o. pappersindustri ......... Grafisk industri ................. Livsmedelsindustri ............... Dryckesvaru- o. tobaksind ........ Textil- o. beklädnadsind .......... Läder-, hår- 0. gummivaruindustri. Kemisk o. kem.-teknisk industri. . .
Samtliga industrigrupper .........
(Källa: SOS Löner 1960 II tab. Y)
jord- och stenindustri samt grafisk industri. Textil- och beklädnadsindustrin utgör en typisk låglönegrupp.
Tabell 5: 7 visar relationstalen för de genomsnittliga månadslönerna i augusti 1960 för vuxna tjänstemän. Spännvidden mellan dyrortsgrupperna är betydligt mindre för manliga tjänstemän än för manliga arbetare. För tjänstemän i ledande ställning och med självständigt arbete är variationerna mycket små, medan biträdespersonalens löner varierar i större omfattning.
Genomsnittligt är lönespännvidden större för kvinnliga än för manliga tjänstemän, vilket till stor del torde förklaras av att de kvinnliga tjänste- männen framför allt återfinns bland biträdespersonal och lägre kontors- personal.
Sammanfattningsvis visar den redovisade statistiken, att lönerna varie- rar väsentligt mellan olika delar av riket. Genomsnittligt :för hela industrin ligger lönerna lägst på landsbygden och i de mindre tätorterna inom stora
mit"?
Esxiiéru
au "
Fler. RINEHOL
VÄNERSBORG _DE A LLA
! un SKARA . ..- LLHÄTTA). .SKÖVD Lysekil 'i'/'i”
.).VARA Hjo
FALKÖPING , . .Tl hol A
= ungsun- || lOALiNGSÅs " . 11 V . ,ULRIC EHAMN . . Huskvarna & 50RG.BORÅS 'N'KÖPING . VÄSTERVIK
NASSJÖ . .5 (S . VIMMER:
& . ' Qaaneby
Klnna 0 .Svenlj P .HqusrR - | VET ! N'DA
. Gislaved
Ortsgrupp 5.
RONNEBY Orlsgrupp 4.
HAM 'iLVESBOXl'G ' ”Hill” Orrsgrupp 3.
[:] Orlsgrupp 2.
Ort i ortsgrupp 3, i . de lön som i övrigt tillhör ortsgrupp 2.
Fig. 5:7' a. Rikets indelning i ortsgrupper vid löne- och skattegrupperingarna 1958. (Källa: AMS 1960 s. 270, 271.)
Orlsgrupp 5. Ortsgrupp 4.
Ortsgrupp 3.
Orlsgrupp 2.
Ort i ortsgrupp 3, i de lön som i övrigt tillhör ortsgrupp 2.
Fig. 5:7 b. Rikets indelnin iorts ru er vid lön - ch ' " ' 19603. 270, 271.) g g pp e o skattegruppermgama 1.958. (Kalla. AMS
delar av Götaland. Löneläget är högre i de större tätorterna i Götaland samt inom Svealand och södra Norrland. Stockholm med förorter samt de norra och inre delarna av Norrland uppvisar det högsta genomsnittliga löneläget i landet.
En regional redovisning av lönerna enbart på ortsgrupper är inte tillfreds- ställande. Ortsgrupperna omfattari flera fall ansenliga områden (figur 5: 7 ). Industriellt och näringsgeografiskt olika regioner och orter hänföres till samma grupp. Lönevariationerna inom ortsgrupperna kan därför antas vara betydande.
Andra omständigheter gör också, att det presenterade materialet bör be- handlas med stor försiktighet. Skillnaderna mellan olika industrihuvud- grupper i fråga om regional lönespännvidd (tabell 5: 6) kan förutsättas mot- svaras av skillnader mellan olika undergrupper och detaljgrupper inom dessa. Även de enskilda arbetsställena inom samma undergrupp eller de- taljgrupp kan i vissa fall antas uppvisa variationer i lönespännvidd. Ge- nerella slutsatser kan därför icke dras med utgångspunkt från de genom— snittssiffror, som anförts.
Tabell 5: 7. Relationstal för de genomsnittliga månadslönerna i augusti 1960 för vuxna tjänstemän i olika yrkes- och dyrortsgrupper inom egentlig industri
Relationstal (dyrortsgrupp 5 = 100) för löner i augusti 1960
Yrkesgrup p Män i dyrortsgrupp Kvinnor i dyrortsgrupp
23'4'52345
. Teknisk personal i ledande ställning ................. 97 104 100 . Teknisk personal med själv- ständigt arbete ............ 95 97 100 . Annan teknisk personal (utom bitr. personal) ............ 91 95 100 . Teknisk biträdespersonal ..... 86 86 100 . Verkmästare ................ 91 96 100 . Förmän .................... 88 96 100 . Kontorspersonal i ledande ställning ................ 96 99 100 . Kontorspersonal med själv- ständigt arbete ........... 92 95 100
9. Annan kontorspersonal (utom bitr. personal) ............ 89 94 100 10. 'Kontorsbiträdespersonal ..... 86 90 100 11. Försäljare och resande ....... 93 98 100 12. Butiksföreståndare .......... 86 100 13. Annan butikspersonal ........ 90 100 14. Vaktmästarpersonal ......... 94 100 15. Utbildnings—, social- och sjuk- vårdspersonal ............. 88 100 16. Skogs-, lantbruks- och träd- gårdspersonal ............. 110 100
(Källa: SOS Löner 1960 I tab. B)
Lönenivån är, som tidigare påpekats, olika inom skilda industrier och avtalsområden. Industrins sammansättning på en ort eller inom ett om- råde påverkar därför i hög grad den genomsnittliga lokala eller regionala lönenivån. Olikheterna i lönehänseende mellan olika arbetsställen påver- kas bl. a. av sådana faktorer som arbetets art, arbetarnas och tjänstemän— nens fördelning på ålders- och kvalifikationsgrupper samt olika arbetstids- kategorier. Vidare inverkar den relativa omfattningen av tidlöns- och ackordsarbete m. in.
5.222 Lönenivån i länen och i vissa städer
Inom Arbetsgivareföreningen har speciella bearbetningar gjorts av arbe- tarlönestatistiken för år 1960. Beräkningarna har koncentrerats till vuxna män med 45-timmarsvecka. Övertidstillägg, semesterlön och andra särskilda förmåner har ej medtagits. På grundval av detta material har två olika undersökningar utförts. Den ena avser å ena sidan Stockholm med förorter, å andra sidan Göteborg med förorter samt 29 större städer i riket. Denna undersökning benämnes i fort- sättningen stadsberäkningarna. Den andra undersökningen gäller å ena si- dan Stockholm med förorter, å andra sidan Göteborg med förorter, Malmö stad samt rikets län. Denna undersökning benämnes i fortsättningen läns- beräkningarna. Vid stadsberäkningama har hela statistikmassan ingått i beräkningarna. Vid en första jämförelse mellan de olika städerna medtas samtliga av- talsområden. Därefter medtas för varje stad endast de avtalsområden, som samtidigt förekommer både i denna och i Stockholm med förorter, dvs. identiska avtalsområden. Mindre avtalsområden, antingen i Stockholm med förorter eller respektive stad, har därvid uteslutits. Avtalsområdena har inte samma relativa omfattning i respektive jäm- förelsestad och Stockholm med förorter. Därför har två standardberäk- ningar gjorts på grundval av löneläget inom de identiska avtalsområdena. 1. Enligt den ena metoden har antalet arbetstimmar inom varje identiskt avtalsområde i Stockholm med förorter applicerats på timförtjänsten inom samma område i respektive stad. . Enligt den andra metoden har respektive stads branschsammansätt- ning förutsatts gälla även i Stockholm med förorter. I tabell 5: 8 presenteras fyra olika indexserier, som visar lönespännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter (index : 100) och å andra si- dan 30 större städer i riket. Städerna har fördelats på olika dyrortsgrupper.
I kolumn b redovisas indextalen för den genomsnittliga timförtjänsten för samtliga förekommande avtalsområden inom respektive stad. Ingen hänsyn har tagits till olikheter i branschsammansättningen.
I kolumn c avser indextalen den genomsnittliga timförtjänsten för ge—
Tabell 5: 8. Lönespännvidden mellan Stockholm med förorter och 30 olika städer 1960. Vuxna manliga industriarbetare med 45-timmarsvecka
Relationstal för timförtjänsten inom (Stockholm med förorter = 100)
Samtliga avtals- områden
Identiska avtalsområden
Standardberäknade efter
Okorrigerade
Stockholm- samman- sättning
Resp. stads samman- sättning
d
e
Dyrort 5 Stockholm med förorter .......... Luleå .......................... Övriga orter i grupp 5 ............
Dyrort 4 Göteborg med förorter ........... Sundsvall ....................... Södertälje ...................... Övriga orter i grupp 4 ............
Dyrort 3 Borås .......................... Eskilstuna ...................... Falun .......................... Gävle .......................... Halmstad ....................... Hälsingborg .................... Jönköping ...................... Kalmar ........................ Karlskrona ..................... Karlstad ....................... Kristianstad .................... Landskrona ..................... Lidköping ...................... Linköping ...................... Lund .......................... Malmö ......................... Norrköping ..................... Nyköping ...................... Oskarshamn .................... Trelleborg ...................... Trollhättan ..................... Uddevalla ...................... Uppsala ........................ Västervik ....................... Västerås ........................ Örebro ......................... Övriga orter i grupp 3 ............ Dyrortsgrupp 2 .................
mensamma eller identiska avtalsområden. Fortfarande tas inte vederbörlig hänsyn till olika branschsammansättning inom de olika städerna.
Indextalen i kolumn (1 avser den genomsnittliga timförtjänsten för identis- ka avtalsområden, varvid Stockholms branschsammansättning tillämpats el- ler applicerats på timförtjänstläget inom respektive stad (jfr punkt 1 ovan).
I kolumn e slutligen redovisas indextalen för den genomsnittliga tim- förtjänsten inom identiska avtalsområden, varvid respektive stads bransch- sammansättning applicerats på Stockholms timförtjänstläge (jfr punkt 2 ovan).
Indextalen i kolumn b är i betydande utsträckning influerade av bransch- sammansättningen inom respektive stad. Detsamma gäller i viss mån index- serien i kolumn c, även om denna grundas på identiska avtalsområden.
De två standardberäknade indexserierna i kolumn (1 och e ger bättre möjligheter till tillfredsställande regionala jämförelser. Vissa olikheter fö- rekommer mellan de två serierna, vilka kompletterar varandra. Den ena serien (d) visar ungefär, hur lönekostnaderna skulle förändras, om en in- dustrianläggning i Stockholm skulle flytta till respektive stad. Den andra serien (e) visar ungefär, hur lönekostnaderna skulle förändras, om en an— läggning inom respektive stad skulle flytta till Stockholm med förorter.
Vid Iänsberäkningarna har i princip samma förfaringssätt använts som vid stadsberäkningarna. Av tekniska skäl har det emellertid inte varit möj- ligt att göra länsuppdelning av statistikmaterialet för Byggnadsindustriför- bundet, Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund, Biltrafikens Ar- betsgivareförbund och Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund. Dessa förbund har därför uteslutits vid länsberäkningarna.
I tabell 5: 9 presenteras fem olika indexserier, som visar lönespännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter (index : 100) och å andra sidan Göteborg med förorter, Malmö stad samt rikets lån.
Kolumn b upptar indextalen för den genomsnittliga timförtjänsten för samtliga avtalsområden inom respektive stad och län. Ingen hänsyn tas till olikheter i branschsammansättning. I kolumn c jämföres endast iden- tiska avtalsområden.
Indextalen i kolumn (1 avser den genomsnittliga timförtjänsten för iden- tiska avtalsområden. Branschsammansättningen i Stockholm med förorter har applicerats på timförtjänstläget i respektive stad och län. I kolumn e har branschsammansättningen i respektive stad och län tillämpats på tim— förtjänstläget i Stockholm med förorter.
Inom Arbetsgivareföreningen har man slutligen gjort ett försök att kor— rigera indextalen med hänsyn till avtalsområden, som inte är represente- rade inom Stockholm med förorter. Storstadsområdet saknar nämligen vissa avtalsområden, vilka spelar en relativt betydelsefull roll inom vissa län. De aktuella avtalsområdena berör bl. a. gruvor, konservindustri, gar-
Tabell 5:9. Lönespännvidden mellan Stockholm med förorter och rikets län 1960. Vuxna manliga industriarbetare med 45—timmarsvecka
Relationstal för timförtjänsten inom (Stockholm med förorter = 100)
Identiska avtalsområden
Korrige— rad index- serie
Standardberäknade Samtliga efter avtals- områden Stock- holms samman- sättning
Resp. läns samman- sättning
a h d
Stockholm med förorter .............. 100,0 100,0 100,0 100,0 100.0 Norrbottens ........................ 100,7 92,0 92,8 92,4 99.6 Göteborg med förorter ............... 98,8 100,8 97,7 100,6 98,8 Stockholms ......................... 91,3 92,5 91,7 92,0 92,2 Göteborgs och Bohus exkl. Göteborg. . . 87,1 91,3 90,4 91,7 90,3 Västerbottens ....................... 88,5 88,7 91,0 88,6 89,6 Västernorrlands ..................... 85,6 87,5 88,3 89,0 88,7 Örebro ............................. 88,5 88,7 88,1 90,2 87,9 Jämtlands .......................... 82,6 84,7 90,1 85,7 87,4 Malmö stad ......................... 86,5 87,1 87,1 86,5 87,1 Västmanlands ....................... 88,0 87,4 88,2 86,6 86,6 Södermanlands ...................... 86,5 84,9 85,2 84,8 86,1 Älvsborgs .......................... 78,9 83,5 85,0 86,3 86,1 Kopparbergs ........................ 85,5 85,8 85,9 85,0 86,0 Gävleborgs ......................... 86,7 86,4 84,8 84,6 86,0 Östergötlands ....................... 84,7 85,9 85,1 86,2 85,7 Jönköpings ............... - .......... 8 3,2 84,6 85,1 84,3 85,1 Uppsala ............................ 84,0 84,2 84,7 84,1 . 84,7 Värmlands .......................... 82,6 85,5 86,2 84,4 84,7 Malmöhus län exkl. Malmö ........... 81,1 82,3 83,4 84,6 84,6 Hallands ........................... 80,8 82,9 83,5 82,7 83,7 Skaraborgs ......................... 81,3 82,5 82,9 82,6 83,0 Kalmar ............................ 79,8 81,3 82,8 80,9 82,3 Kronobergs ......................... 76,9 80,3 81,7 80,8 82,0 Blekinge ........................... 81,7 81,5 81,2 82,2 81,3 Kristianstads ....................... 76,9 77,8 79,5 79,1 79,5 Gotlands ........................... 75,0 71,8 74,4 73,4 74,2
verier, glasindustri, järn- och stålverk, pappersbruk och massafabriker, skoindustri, viss stenindustri samt sågverk och hyvlerier.
Genom ett invecklat vägningsförfarande har de avtalsområden, som sak- nas i Stockholm med förorter, påförts de ursprungliga identiska avtals- områdena (kolumn e) för de län och städer, där dessa avtalsområden är representerade. De korrigerade indextalen presenteras i kolumn f. Städer och län har ordnats i en fallande serie efter indextalen i denna kolumn.
Lönespäddvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter (index: 100) och å andra sidan vissa städer och rikets län framgår av figur 5: 8.
Länens lönenivå illustreras av skrafferingarnas olika intensitet. Länens nivåer *har hämtats ur tabell 5: 9, kolumn d. Jämförelserna avser således den
genomsnittliga timförtjänsten för identiska avtalsområden. Branschsam- mansättningen i Stockholm med förorter har applicerats på timförtjänst- läget i respektive län.
Som framgår av figuren bildar Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län enligt den använda indexserien ett sammanhängande höglöneområde. Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län uppvisar ungefär samma höga lönenivå. I Svealand och Götaland bildar Kopparbergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Älvs- borgs län ett sammanhängande område med medelhöga löner. I södra och östra Götaland återfinns ett sammanhängande låglöneområde, bestående av Hallands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. Landets lägsta genomsnittliga lönenivå uppvisar Gotlands och Kristianstads län.
Inom det sammanhängande området med medelhöga löner i norra Göta— land och Svealand utgör Skaraborgs lån ett undantag med relativt låg ge- nomsnittlig lönenivå.
Uppsala och Gävleborgs län har på grund av valet av klassgränser för skrafferingarna kommit att tillhöra en låglönegrupp. Dessa båda län lig— ger emellertid i fråga om lönenivå mycket nära den dominerande gruppen i Svealand med medelhöga löner.
Västernorrlands län bildar ett övergångsområde till höglönegruppen i norr.
På samma figur jämföres 30 olika städers lönenivå med Stockholms med förorter. De 30 städernas lönenivåer har hämtats ur tabell 5: 8, kolumn d.
Städernas lönenivåer har angivits med indextal (Stockholm med förorter : 100) inom vita cirkelytor på själva figuren.
Som framgår av figuren samt kolumn (1 i tabell 5: 8 och tabell 5: 9 är löne— spännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter och å andra sidan 30 städer större än mellan å ena sidan Stockholm med förorter och å andra sidan rikets län. Denna skillnad i spännvidd torde i första hand bero på att vissa branscher, vilka ingår i stadsberäkningarna, av tekniska skäl ute- slutits vid länsberäkningarna (se ovan). Löneläget för Byggnadsindustri- förbundet, Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund, Biltrafikens Arbetsgivareförbund samt Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund, vilka uteslutits vid länsberäkningarna. är förhållandevis högt i Stockholm med förorter. Spännvidden mellan Stockholm med förorter och rikets län skulle säkerligen öka något, om dessa förbund medtogs i länsberäkningarna.
Bland de 30 städerna har de i sydöstra Götaland genomsnittligt den lägsta lönenivån. Halmstad, Borås, Lidköping och Norrköping ligger på ungefär samma nivå. Tillämpas branschsammansättning i Stockholm med förorter på timförtjänstläget i de jämförda städerna, kan även Hälsingborg och Lund hänföras till denna låglönegrupp. Lönespännvidden mellan dessa stä- der och Stockholm med förorter är mellan 20 och 30 procent.
Övriga städer i Götaland med undantag av Göteborg med förorter ligger
Trollh.
Göteborg med ' förorter
Länens lönenivå (Sthlm med förorter = 100)
50.0 — & 35.0 — ass %
.. . J alsmgb M.:. Karlskmna 90.0 -— 34.9 % L d kr. ' - ' ' en 1,1: Kristianst. 750 _ 793 /3 o 50 km
på en något högre genomsnittlig lönenivå. Spännvidden mellan dessa städer och Stockholm med förorter är mellan 15 och 20 procent. De flesta upptagna städerna i Svealand samt Gävle och Sundsvall kan hänföras till samma grupp.
Lönespännvidden mellan å ena sidan Stockholm med förorter och å andra sidan Karlstad, Västerås, Luleå, Södertälje och Göteborg med förorter är mindre än 15 procent. Mellan Stockholmsområdet och de två sistnämnda städerna är spännvidden inte fullt 10 procent. Lönenivån i de undersökta städerna kan i stort sett sägas följa lönenivån i de landsdelar, där de är belägna. Orsaken till att de regionala skillnaderna är större [för städerna än för länen har berörts ovan.
Sammanfattningsvis visar undersökningen följande regionala bild. Låga genomsnittliga industriarbetarlöner återfinns främst i södra och sydöstra Götaland samt på Gotland. Norr om detta område i norra Götaland, Svea- land och sydöstra Norrland är industriarbetarlönerna genomsnittligt högre. Skaraborgs län hör dock närmast till den förstnämnda gruppen.
Genomsnittligt höga löner uppvisar Stockholms- och Göteborgsområdena samt stora delar av Norrlands inland och norra Norrland.
Resultaten blir i grova drag desamma oavsett vilken av indexserierna i kolumnerna d, e och f i tabell 5: 8 och tabell 5: 9 som används för de regio- nala jämförelserna. Mindre skillnader mellan serierna kan dock konstateras. Resultaten stämmer relativt väl med de, som erhölls på basis av Social- styrelsens lönestatistik i föregående avsnitt.
Den hittills beskrivna regionala lönehilden är starkt generaliserad. Löne- variationerna inom länen är inte kända. Urvalet av städer är mycket litet och omfattar endast större sådana. Endast tre norrlandsstäder, Gävle, Sundsvall och Luleå, finns med i jämförelserna.
5.223 Lönenivån i tätorter av olika storlek inom tre undersökningsområden De hittills redovisade beräkningarna ger en översiktsbild av de regionala lönedifferenserna inom landet. Jämförelserna har gällt å ena sidan Stock- holm med förorter och å andra sidan rikets lån och 30 större städer. I föreliggande avsnitt redovisas vissa löneuppgifter avseende ett antal tätorter av olika stor-lek inom några län. Uppgifterna avser tre undersök- ningsområden inom landet. Ett undersökningsområde omfattar Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Kristianstads län. Detta område har tidigare beteck- nats som ett låglöneområde. Som andra undersökningsområde har valts Södermanlands, Örebro och Västmanlands län. Detta område uppvisade medelhöga löner i de tidigare undersökningarna. Det tredje undersöknings- området består av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I tidi- gare undersökningar framstod detta område som ett höglöneområde. (Se fig. 00.) Ett vägningsförfarande av det slag, som presenterades i föregående av-
snitt, och som utförts inom Arbetsgivareföreningen, har inte kunnat tilläm- pas i denna undersökning. I stället har en avgränsad grupp av industrier fått spegla löneläget på olika orter inom undersökningsområdena.
Som källmaterial har utnyttjats primärmaterialet till Socialstyrelsens och Arbetsgivareföreningens lönestatistik för år 1961.
Ur detta material har utvalts de arbetsställen, vilka bedömts vara löne- mässigt jämförbara. Samtliga arbetsställen, som medtagits i undersökning— en, tillhör undergrupperna tillverkning och reparation av transportmedel utom skeppsvarv och båtbyggerier samt andra mekaniska verkstäder och gjuterier. Även om samtliga arbetsställen tillhör dessa begränsade grup- per, måste vissa förbehåll göras beträffande arbetsställenas jämförbarhet i lönehänseende. Mindre skillnader mellan de jämförda arbetsställena i fråga om arbetets art, arbetarnas fördelning på ålders- och kvalifikations- grupper samt olika arbetstidskategorier, omfattningen av tidlöns- och ackordsarbete etc. kan förutsättas.
De 519 arbetsställen som ingår i undersökningen är tämligen jämnt för- delade på de tre undersökningsområdena. Arbetsställena återfinns på 169 tätorter.
Jämförelserna mellan arbetsställena avser timförtjänst för vuxna man- liga industriarbetare. Timförtjänsten omfattar medeltal av tidlön och ackordsförtjänst plus skiftillägg, helgdagslön, semester- och andra förmåner samt övertidstillägg.
Tätorterna har grupperats i olika storleksklasser (se tabell 5: 10). Den ge- nomsnittliga timförtjänsten för varje storleksklass har beräknats genom att den sammanlagda lönesumman inom varje klass dividerats med anta- let redovisade arbetstimmar. Slutligen har den totala lönesumman för samt- liga tätorter inom respektive undersökningsområde dividerats med det to- tala antalet arbetstimmar för varje område. På så sätt har den genomsnitt- liga lönenivån beräknats för vart och ett av undersökningsområdena.
Lönenivån inom varje tätortsklass och inom varje undersökningsom- råde jämförs genomgående med Stockholm med förorter.
Lönenivån i det sydsvenska undersökningsområdet, omfattande Krono— bergs, Kalmar, Blekinge och Kristianstads län ligger på ca 83 (Stockholm med förorter : 100). Det mellansvenska undersökningsområdet, Söderman- lands, Örebro och Västmanlands län, får enligt beräkningarna relations— talet 86. Indextalet för det norra undersökningsområdet, Jämtlands, Väster— bottens och Norrbottens län, blir ca 97. Resultaten stämmer väl med dem, som erhölls vid föregående beräkningar.
Inom det södra undersökningsområdet är lönenivån ungefär densamma för sex av de sju storleksklasserna. I storleksklassen 8 OOO—15 999 invå— nare ligger den genomsnittliga timförtjänsten högre än i övriga klasser. Det är en enda tätort i denna klass, som förorsakar denna höga nivå. Nå- gon tydlig tendens till sjunkande lönenivå med sjunkande invånareantal
Tabell 5:10. Lönespännvidden mellan Stockholm med förorter och tätorter i olika storleksklasser inom 10 valda län
J ämtörelsema avser timtörtjänst1 för vuxna manliga industriarbetare vid 519 lönemässigt jämförbara arbetsställen inom metall- och verkstadsindustri 1961
Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Södermanlands, Örebro och Jämtlands, Västerbottens och Kristianstads län Västmanlands län Norrbottens län Antal under- Genomsnittlig Antal under- Genomsnittlig Antal under- Genomsnittlig Storleksklasser för indelning av sökta lönenivå sökta lönenivå sökta lönenivå tätorter (inv. enl. 1960 års folkräkning)
Index Öre/t. Sthlm Orter Index Index
Arbets- Öre/t. Sthlm Orter .. Öre/t. Sthlm = 100 stallen ___ 100 Arbets- Arbets-
Orter
ställen = 100 ställen
h d g h k m
—- 499. . . . . . . 12 626 80,1 5 690 80,2 500— 999. . . . 23 633 80,9 6 676 86,4
1 000— 1 999. . 28 636 81,3 16 669 85,5 2 000— 3 999. . . 28 625 79,9 7 685 87,6 4 000— 7 999. . 30 640 81,8 36 639 81,7 8 OOO—15 999. . . 23 692 88,5 15 685 87,6 16 OOO—31 999. . 23 631 80,7 19 669 85,5 32 000— . . . . . . . . . 85 675 86,3
Totalt 167 645 82,5 48 189 | maj 85,9
6 5 11 17 17 4 77 26
163 1 Medeltal av tidlön och ackordsförtjänst plus skifttillägg, helgdagslön, semester- och andra förmåner samt övertidstillägg.
GOIDGÄDW'NKOH U'! CO
i tätorterna kan inte konstateras. De små tätorterna i detta undersöknings- område har i stort sett samma genomsnittliga lönelåge som de större tät— orterna.
Lönevariationerna inom det mellansvenska undersökningsområdet upp- går till några få procent. Inte heller inom detta område kan det genom- snittliga löneläget sägas variera med tätorternas storlek på ett entydigt sätt. I den lägsta storleksgruppen och storleksgruppen 4 OOO—7 999 invånare år löneläget något lägre än i övriga grupper.
Det norra undersökningsområdet skiljer sig från de två andra områdena, när det gäller lönevariationerna mellan tätorter i olika storleksklasser. Lönespännvidden mellan de olika storleksgrupperna är betydande. Mellan storleksgruppen 16 OOO—31 999 och 1 000—1 999 är spännvidden inte mind- re än 19 procent och mellan dessa grupper sjunker lönenivån relativt jämnt med minskade invånarantal. I storleksgruppen 1000—1 999 ligger lönenivån också 19 procent lägre än i Stockholmsområdet. Inom de två lägsta klasserna stiger åter löneläget. Till stor del torde detta kunna förkla- ras av att flera av de små tätorterna i dessa grupper ligger i närheten av tätorter i gruppen 16 000—31 999 invånare. Då arbetsmarknaden i stor ut- sträckning blir gemensam för den stora och den intill liggande lilla tät- orten blir lönenivån ungefär densamma.
Med undantag av nämnda mindre tätorter i närheten av stora sådana föreligger en väsentlig skillnad mellan det norra undersökningsområdet å ena sidan och det sydsvenska och mellansvenska å den andra. De stu- derade tätorterna inom det norra området uppvisar stor regional spridning. I de sydligare områdena ligger tätorterna betydligt tätare. Det är möjligt, att detta förhållande kan vara en bidragande orsak till att löneskillnaderna mellan olika tätorter är större i det norra området än i de båda södra om- rådena. Den genomsnittliga lönenivån för norra området påverkas i hög grad av de största tätorterna, eftersom antalet redovisade arbetstimmar är förhållandevis stort inom dessa.
5.2.3 De regionala lönekostnaderna; inverkan på de totala produktionskostnaderna
Transportkostnader och transportkostnadsvariationer för olika typexempel har tidigare satts i relation till den totala produktionskostnaden på den faktiska eller studerade produktionsorten. Den totala produktionskostna- den var således fixerad till sin storlek och utgjorde reduktionsbas vid alla jämförelser. I detta avsnitt ställs lönekostnader och regionala lönekost- nadsvariationer i relation till samma reduktionsbas eller jämförelsetal.
Den totala produktionskostnaden på den studerade eller faktiska pro- duktionsorten är känd för de nio typexempleni avsnitt 5.1. Uppgifter om lönekostnaderna för tjänstemän och arbetarelhar inhämtats ur primär-
materialet till socialstyrelsens och arbetsgivareföreningens lönestatistik samt genom kontakt med företagen.
Vid samtliga jämförelser avser de uppgivna lönekostnadsandelarna och lönekostnadsvariationerna dels kvinnliga och manliga tjänstemän, dels kvinnliga och manliga arbetare vid de studerade arbetsställena. Vid beräk- ningarna tas i den utsträckning, som är möjligt, hänsyn till de inbördes proportionerna mellan och sammansättningen av de olika arbetstagarkate- gorierna vid de studerade arbetsställena.
I typexempel 1 (konfektionsfabrik) uppgår lönerna till tjänstemän och arbetare sammanlagt till lågt räknat 30 procent av den totala produktions— kostnaden. Av den totala lönesumman svarar tjänstemännen för ca 27 pro- cent. Mot bakgrund av tjänstemannakårens sammansättning vid den stu- derade konfektionsfabriken och lönevariationerna för de olika yrkeskate- gorierna enligt tabell 5: 7 uppskattas de genomsnittliga regionala lönevaria- tionerna för tjänstemannapersonalen till ca 10 procent. Av antalet arbets- timmar, utförda av arbetarpersonal, utföres drygt 80 procent av kvinnor. Enligt SAF:s lönestatistik uppgår lönevariationerna mellan olika större städer i landet för vuxna kvinnor inom konfektionsindustriförbundet till högst ca 20 procent. Ungefär samma lönespännvidd kan konstateras för vuxna män inom detta förbund. På grundval av dessa uppgifter kan löne- variationerna för tjänstemännen beräknas motsvara ca 0,8 procent av den totala produktionskostnaden på den faktiska lokaliseringsorten. De antagna lönevariationerna för arbetarna motsvarar ca 4,4 procent av den totala pro- duktionskostnaden.
Även om gjorda beräkningar av lönekostnadsvariationerna måste beteck- nas som ungefärliga, torde följande slutsats kunna dragas. I typexempel I påverkar de regionala lönekostnadsvariationerna den totala produktions- kostnaden i betydligt större utsträckning än de regionala transportkost- nadsvariationerna.
För övriga typexempel har lönesumman för tjänstemän och arbetare, re- gionala lönevariationer samt arbetstimmarnas fördelning på män och kvin- nor undersökts på samma sätt som i typexempel 1.
I typexempel 2 och 3, vilka båda är verkstadsindustrier, motsvarar de beräknade regionala lönevariationerna för tjänstemän ca 0,6 procent och för arbetare ca 4,6 procent av den totala produktionskostnaden på den fak- tiska lokaliseringsorten, vilket kan jämföras med de regionala variatio- nerna i transportkostnaderna på maximalt 2,2 respektive 3,2 procent. Inom stora delar av landet uppgår transportkostnadsvariationerna till mindre än 1 procent av den totala produktionskostnaden.
För de båda studerade verkstadsindustrierna kan de regionala lönekost- nadsvariationerna antas påverka den totala produktionskostnaden i större * utsträckning än de regionala transportkostnadsvariationerna. Inom Göta-
och Svealand är skillnaden mellan lönekostnadernas och transportkostna— dernas möjligheter att påverka produktionskostnaden markant. Det sagda torde gälla, även om lönekostnadsberäkningarna betraktas som ungefärliga.
För industrier där transportkostnaderna utgör en betydande del av den totala produktionskostnaden är förhållandena Väsentligt annorlunda. I typexemplen 8 och 9 (tillverkare av byggnadsmaterial och isoleringsmate— rial) uppgår de totala transportkostnaderna på den ur transportkostnads— synpunkt fördelaktigaste lokaliseringsorten i landet till över 20 procent av produktionskostnaden på den studerade produktionsorten. De två arbets- ställena är inte helt jämförbara ur arbetskraftssynpunkt.
I typexempel 8 kan lönevariationerna beräknas motsvara 8,8 procent av den totala produktionskostnaden på den studerade produktionsorten.
I typexempel 9 kan lönespännvidderna för tjänstemän och arbetare be- räknas motsvara ca 0,4 respektive 3,2 procent av den totala produktions- kostnaden på den faktiska lokaliseringsorten.
Med reservation för beräkningarnas exakthet kan man således beträf- fande typexemplen 8 och 9 konstatera att lönekostnadsvariationerna på intet sätt förmår påverka de totala produktionskostnaderna i samma ut- sträckning som de tidigare beskrivna transportkostnadsvariationerna. De båda enheterna kan betecknas som i hög grad transportorienterade.
Följande sammanfattning torde kunna göras med utgångspunkt från de räkneexempel, som presenterats, varvid de anförda procenttalen bör be- traktas som mycket ungefärliga. När den sammanlagda lönekostnadsande- Ien uppgår till ca 30 procent av den totala produktionskostnaden, motsva- rar de lönekostnadsvariationer, som förekommer i landet, ungefär 4 d 5 procent av den totala produktionskostnaden. Ökar lönekostnadsandelen till ca 40 procent, motsvarar den regionala lönespännvidd, som förekommer i landet, omkring 8 procent av den totala produktionskostnaden. Med en lönekostnadsandel på 20 procent, vilket förekommer i ett exempel, motsva- rar de antagna regionala lönekostnadsvariationerna inom riket ca 3 pro- cent av den totala produktionskostnaden. Här gjorda jämförelser avser löne- skillnader mellan extremlägen representerade av å ena sidan Stockholms- området å andra sidan orter och områden med det lägsta löneläget.
Det sagda gäller under förutsättning, att de antaganden, som gjorts vid beräkningarna, är realistiska. En förutsättning är vidare, att lönekost— nadsrelationerna mellan olika orter och landsdelar enligt den använda sta- tistiken inte ändras, sedan en lokalisering skett till denna ort eller lands- del. Man kan nämligen inte bortse från möjligheten, att lokaliseringen av en eller flera produktionsenheter med stor efterfrågan på arbetskraft till en låglöneort i viss omfattning förr eller senare höjer de lokala lönerna och genom ökad efterfrågan på och konkurrens om arbetskraften på orten åstadkommer en lönemässig utjämning i förhållande till orter med mer ut- vecklade industri- och servicenäringar. I vilken omfattning så har skett under efterkrigstiden kan inte med bestämdhet avgöras.
197 5.3 Kontakt med marknaden
Den tidigare framställningen kan i huvudsak karaktäriseras som en jämfö- rande regional produktionskostnadsanalys, i vilken hänsyn tagits till ett be- gränsat antal väsentliga kostnadsposter.
Av det tidigare redovisade materialet framgår, att distributionskostna- derna ofta är relativt små i förhållande till de totala produktionskostnaderna. Dessa små kostnader absorberas i många fall av producenten och påverkar inte de priser, som betalas av köparna. I de fall kostnaderna för transport av färdigvaror inte påverkar priserna, kan de inte förutsättas påverka efter- frågan och försäljning av industriprodukter. Kostnaderna påverkar endast företagens kostnadskalkyler.
I andra fall är emellertid kostnaderna för transport av färdigvaror bety- dande. I vissa typexempel kan konstateras, att köparna betalar dessa kost- nader, varför de av köparna på konsumtionsorten betalade priserna varierar med avstånden från fabriken. Kostnaderna för transport av färdigvaror kan därvid antas påverka efterfrågan och försäljning av industriprodukter.
Närheten till marknaden kan emellertid ses ur en annan synvinkel. Vid sidan av kostnader för transport av färdigvaror kan andra omständigheter påverka industrins orientering mot den huvudsakliga avsättningsmarknaden. De omständigheter, som avses, kan förslagsvis sammanfattas under beteck- ningen industrins behov av nära kontakt med köparen. All försäljning krä- ver kontakt mellan säljare och köpare. Frågan är emellertid, hur pass nära denna kontakt behöver vara, och i vilken omfattning kontaktmöjligheterna kan antas påverka försäljningens omfattning.
Närheten till marknaden underlättar snabba, täta och bekväma kontakter mellan producent och kund genom personliga besök, per telefon eller kor- respondens. Snabba leveranser är en väsentlig fördel och torde i många fall öka försäljningen. Möjligheterna att snabbt kunna lämna erforderlig ser- vice på levererade produkter är av stor betydelse inom vissa branscher. För andra branscher är det av vikt att snabbt kunna anpassa sin produktion efter förändringar i efterfrågan. Möjligheterna att upprätthålla goda relationer till och direkt påverka mellanhänder och konsumenter torde i många fall vara större på korta än på långa avstånd.
Producenternas kontaktbehov gäller inte enbart gentemot kunder utan kan exempelvis även avse underleverantörer, serviceorgan, finansorgan, forskning och utbildning, nyhetsförmedlande organ samt statlig och kom— munal administration.
Transportkostnader och arbetskraftskostnader kan kvantifieras och ut- tryckas i absoluta tal eller i procent av totala produktionskostnader eller saluvärden. Effekten på försäljningens storlek av nära kontakt med kun- derna torde emellertid knappast kunna kvantifieras. Det är känt, att mark- naden i ovan nämnda avseenden utövar en betydande dragningskraft på vissa typer av industriell produktion. Däremot torde det för närvarande inte vara möjligt att mäta storleken på denna dragningskraft.
Kontakt med kunderna kan antas vara av betydelse ur försäljnings- synpunkt för alla former av industriell aktivitet. Kontaktsbehovet torde emellertid vara olika till karaktär och storlek för olika typer av produktion. Likaså torde formerna för kontakterna med köparna växla från den ena pro- duktionsenheten till den andra.
Samtliga funktioner inom ett företag kan vara koncentrerade till en funk- tionell enhet. Reklam, demonstration och försäljning, för att ta några exempel, sköts centralt jämsides med själva förädlingsverksamheten. I vissa fall tar köparna direkt kontakt med exempelvis en försäljningsavdelning inom produktionsenheten. I andra fall sköts kontakterna via resande för— säljare eller agenter. Olika former existerar ofta parallellt. Denna centrali- sering av verksamheten torde i stor utsträckning tillämpas inom mindre företagsenheter.
Olika funktioner inom produktionen kan emellertid också delas upp mel— lan trån varandra fristående delar. Huvudkontor, lager och försäljningsor- ganisation, -d. v. s. de kontaktorienterade funktionerna, skiljs från själva tillverkningen. Kontor och försäljning eventuellt i anslutning till lager loka- liseras därvid ofta nära den huvudsakliga marknaden. Själva tillverknings— proce-ssen är mera obunden ur kontaktsynpunkt och kan lokaliseras till för denna ur kostnadssynpunkt fördelaktiga lägen. Försäljningsorganisationen kan delas upp på flera fristående enheter, t. ex. filialkontor, fasta agenter och återförsäljare, vilka ur kontakt- och försäljningssynpunkt sköter var sin del av en omfattande och spridd marknad. Många olika former och kom— binationer är tänkbara. Det sagda torde i första hand gälla större företags— enheter med omfattande försälj ning på en nationell eller internationell mark- nad.
För produktionsenheter, vilka säljer sina färdigvaror på en till sin utbred— ning nationell marknad, kan ett centralt läge inom denna marknad antas erbjuda vissa fördelar ur försäljningssynpunkt. Vad som avses med ett centralt marknadsläge i föreliggande fall kommer att behandlas längre fram. Är förädlingsverksamhet och försäljning skilda åt, gäller det sagda försälj- ningsorganisationen eventuellt i kombination med lager.
Hur stora fördelar ett centralt läge i förhållande till köparna erbjuder, är inte känt. Ett antal Norrlandsföretag, vilka säljer på en nationell marknad, uppger emellertid, att de långa avstånden till väsentliga delar av marknaden innebär vissa nackdelar ur försäljningssynpunkt. Kommunikationerna mel— lan säljare och köpare försvåras. Leveranserna av färdigvaror är tidskrä- vande. Köparna har i vissa situationer behov av snabb leverans och vänder sig då till närbelägna leverantörer.
De kontaktbehov, som finns på försäljningssidan, finns också på inköps- sidan. Vid inköp av råvaror och materiel erbjuder närheten till leverantörerna fördelar, eftersom en granskning kan ske före leveransen utan väsentliga kostnader eller tidsförlust. Maskindelar och annan materiel kan snabbt by—
tas ut och behöver inte hållas i lager. Dröj smål vid leveranserna kan medföra betydande driftstopp etc.
En närmare redogörelse för företagarnas syn på dessa frågor har lämnats i bilaga 11.
Olika grader av bundenhet ur transportkostnadssynpunkt finns represen- terade inom industrin. På samma sätt torde det finnas olika grade-r av kon- taktberoende. För ett stort antal anläggningar med en standardiserad mass- tillverkning torde en nära kontakt med kunderna i många fall vara av mindre betydelse. För andra typer av produktionsenheter torde, liksom när det gäl— ler många service- och handelsföretag, närheten till kunderna vara mer eller mindre en livsbetingelse. Sådana industrianläggningar kan förslagsvis kal— las kontaktorienterade.
De kontaktorienterade produktionsenheterna återfinns inom ett flertal
branscher. I vissa fall avser tillverkningen vid dessa enheter beställnings- , ,
varor, vilka framställs under ständig kontakt mellan producenter och kun- der. Produktionen bedrivs ofta vid små, starkt specialiserade enheter, som exempel kan nämnas skrädderier, konditorier, bok— och accidenstryckerier, bokbinderier, juvelerare och vissa typer av snickerier.
I andra fall utgör reparations-, service-, monterings- och installationsarbe- ten betydande arbetsmoment vid sidan av själva tillverkningen. För vissa industrier är snabba leveranser av avgörande betydelse. Det gäller exempel- vis mejerier, slakterier och glassfabriker. Vidare kräver vissa typer av till- verkning tillgång till mycket högt kvalificerad personal och kontakt med forskning inom olika områden. Flera av dessa krav kan lättast tillgodoses inom stora ekonomiska och kulturella centra.
I kapitel 2 redovisades lokaliseringar, omfattande produktionsenheter med minst 25 anställda, vilka ägt rum under perioden 1946—1961. Häri ingick bl. a. 87 enheter, som etablerats inom Stor-Stockholm under undersöknings- perioden, samt 86 enheter, som flyttats ut eller lagts ut som filialer från storstadsregionen.
När det gäller ett par industriundergrupper föreligger det en skillnad mellan de enheter, som etablerats inom storstadsregionen, och de, som flyt- tats ut eller lagts ut som filialer från denna. Av drygt 30 produktionsenheter inom undergrupperna andra mekaniska verkstäder och gjuterier samt elektroteknisk industri, som etablerats i Stor-Stockholm, skiljer sig ungefär hälften markant från de drygt 30 enheter inom samma grupper, som lämnat ! storstadsregionen. De »storstadsbundna» industriföretagen är vid sidan av , egentlig tillverkning sysselsatta med monterings-, installations— och service— ; arbeten för exempelvis elektrisk utrustning, kassaregister, datamaskinen " kontorsmaskiner, maskiner för den grafiska industrin och neonskyltar. I ett par fall utförs enbart speciella beställningsarbeten.
De, som lämnat storstadsregionen under undersökningsperioden, förde- ' lar sig ungefär jämnt på kategorin tillverkare av färdigvaror och kategorin
tillverkare av halvfabrikat och detaljer. På ett par undantag när är de ute- slutande sysselsatta med egentlig tillverkning.
Inom den grafiska industrin etablerades 14 nya anläggningar av den under- sökta storleken inom Stor—Stockholm medan det däremot icke kunnat kon- stateras, att någon sådan anläggning flyttats ut eller lagts ut som filial från regionen.
De starkt kontaktorienterade industrierna tenderar att spridas ut på sam- ma sätt som befolkningen eller omsättningen inom ett område. Utvecklingen inom dessa industrier liksom inom handel och service torde i grova drag följa den regionala befolkningsutvecklingen. De starkt kontaktorienterade industrierna betjänar ofta lokalt avgränsade marknadsområden och liknar i detta avseende de transportorienterade, som tidigare diskuterats.
Mindre utpräglat kontaktorienterade industrier säljer ofta sina produkter till mera omfattande marknadsområden, exempelvis en nationell marknad. En lokalisering till centrala delar av marknaden, varifrån de bästa kontakt- möjligheterna med kunderna finns, torde i många fall vara fördelaktig ur försäljningssynpunkt. Andra industrier slutligen är föga kontaktoriente- rade. Ett centralt läge i förhållande till den vanligen spridda och mycket omfattande marknaden är av underordnad betydelse. Andra faktorer (t. ex. råvaror eller arbetskraft) fäller utslaget vid valet av lokaliseringsort.
I det följande kommer i huvudsak mindre utpräglat och föga kontakt- orienterade industrier att behandlas. Färdigvarorna säljes på en till sin om- fattning nationell, eventuellt internationell marknad. Gynnsamma mark- nadslägen kan visserligen förutsättas vara av en viss betydelse ur kontakt- och försäljningssynpunkt. Kontaktbehovet torde dock vanligen inte spela en avgörande roll vid produktionsenheternas lokalisering. Anläggningarna kan betecknas som relativt rörliga ur kontaktsynpunkt i förhållande till marknaden.
I framställningen har flera gånger talats om centralt läge i förhållande till en spridd marknad. Vad som avses med ett centralt läge i förhållande till den nationella marknaden framgår av figur 5: 9. Kartan har konstrue- rats på basis av den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen i lan- det 1960. Marknaden förutsättes överallt vara proportionell mot denna om- sättning.
Marknadspotentialen har beräknats för 182 orter inom landet. Varje orts marknadspotential kan i korthet karaktäriseras som ett mått på möjlighe- terna att från denna ort nå hela den nationella marknaden. För en detaljerad redogörelse för marknadspotentialernas innebörd och konstruktion hänvi- sas till bilaga I (kap. 10).
Linjerna på kartan är s. k. isaritmer, vilka sammanbinder orter med sam- ma marknadspotential. Den högsta marknadspotentialen i landet återfinns i Stockholm (index = 100). Göteborgs- och Malmöområdena rymmer bety- dande delar av rikets omsättning och förmår på ett markant sätt »dra till
sig» isaritmerna. De regionala variationerna i fråga om marknadspotentialer kan betecknas som relativt små inom stora delar av Göta- och Svealand. Låga potentialer erhålls enligt beräkningarna främst i sydöstra Götaland och nordvästra Svealand. Norr om Stockholm sjunker värdena, d. v. s. möj- ligheterna att nå hela den nationella marknaden, till en början mycket snabbt. I norra Norrland är potentialerna enligt beräkningarna mindre än hälften av potentialen för Stockholm.
5.4 Sammanfattning
De undersökningar som redovisats i detta kapitel har i första hand avsett att belysa industrins produktionskostnader och deras regionala variationer. Huvudvikten har därvid lagts vid transport- och arbetskraftskostnader. Även behovet av kontakter med marknaden har berörts.
Transportkostnader. Kostnader för transport av råvaror till och färdig- varor från en produktionsanläggning visar stora variationer vid lokalise- ring till olika delar av landet. För betydande grupper av svensk industri ut— gör emellertid dessa kostnader en liten del av de totala produktionskostna- derna. För de anläggningar inom konfektions- och verkstadsindustri, som undersökts, utgör transportkostnaderna i olika lägen och för olika slag av produktion i runda tal mellan 0,5 och 2,0, respektive 1,0 och 5,0 procent av de totala produktionskostnaderna. Andelen 5 procent gäller för tung verkstads- industri i de mest ogynnsamma transportkostnadslägena inom landet.
Transportkostnadsvariationerna mellan extrema lägen inom landet upp- går för de undersökta konfektions- och verkstadsanläggningarna till mellan 1,0 och 3,0 procent av de totala produktionskostnaderna. Värde-na torde kunna betecknas som maximivärden, då hänsyn inte kunnat tas till möjlig- heterna att i olika lägen utnyttja alternativa råvaruleverantörer, import— och exporthamnar. I beräkningarna förutsätts vidare, att tillverkaren i samtliga fall betalar kostnader för transport av råvaror från råvaruleverantörerna samt kostnaderna för transport av färdigvaror till köparna.
I mellersta och södra Sverige är transportkostnadsvariationerna mycket små. De som exempel anförda anläggningarna kan betecknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt. D-e kan lokaliseras till orter inom stora delar av landet, utan att transportkostnaderna orsakar produktionskost- nadsökningar på mer än 1,0 procent.
Som en grov skattning torde minst en tredjedel av arbetsställena i in— dustristatistiken med uppskattningsvis hälften av antalet industrianställda kunna betecknas som rörliga eller obundna ur transportkostnadssynpunkt. Om hänsyn tas endast till transportkostnaderna kan verksamheten bedrivas i vitt skilda delar av landet utan att produktionskostnaderna påverkas med mer än en är två procent. Inom framför allt södra och mellersta Sverige kan
rörligheten betecknas som mycket stor för de produktionsenheter, som säl— jer sina produkter på en nationell eller internationell marknad.
Bland de under perioden 1946—1961 nyetablerade, flyttade eller som filialer utlagda produktionsenheter, för vilka redogörelse lämnats i kapi- tel 2, dominerade dessa industrigrupper helt.
Vid sidan av de ur transportkostnadssynpunkt rörliga anläggningarna finns en relativt stor grupp av industrier, där betydande valmöjligheter vid lokaliseringen föreligger med hänsyn till transportkostnaderna.
Svenska och utländska undersökningar visar, att den industriella expan- sionen, mätt i antal arbetsställen och industrisysselsatta, inom högindustriali- serade stater huvudsakligen äger rum inom högförädlande industrier.
Inom de basindustrier, som bearbetar primära råvaror och bl. a. fram- ställer halvfabrikaten till ovan nämnda industrier, ökar produktionskapa- citeten. Antalet anläggningar och antalet anställda inom dessa basindustrier, ökar emellertid inte i samma takt som inom de industrier, vilka ingriper i produktionskedjornas slutled. De ur transportkostnadssynpunkt rörliga produktionsenheterna kan därför väntas ge sysselsättning åt en allt större andel av industrins arbetskraft.
Andra industrier kan betecknas som transportorienterade. Kostnader för transport av råvaror och/eller färdigvaror uppgår till betydande delar av de totala produktionskostnaderna. Ur lokaliseringssynpunkt är anläggningarna känsliga för regionala transportkostnadsvariationer.
Bland de anläggningar, som undersökts, finns en stärkelsefabrik, en an- läggning för tillverkning av byggnadsmaterial och en för tillverkning av isoleringsmaterial. För dessa anläggningar uppgår de totala transportkost- naderna för råvaror och färdigprodukter till mellan 15 och 20 procent av den totala produktionskostnaden. Transportkostnadsvariationerna mellan alternativa lokaliseringsorter inom landet uppgår till inte mindre än ca 30 procent av den totala produktionskostnaden på den faktiska lokaliserings- orten. Ett gynnsamt transportkostnadsläge kan förutsättas vara av avgöran— de betydelse för det företagsekonomiska resultatet.
De transportorienterade industrierna kan vara bundna till huvudsak- ligen råvarukällor eller marknad.
De råvaruorienterade industrianläggningarna bearbetar ofta tunga och skrymmande eller lättförstörbara primära råvaror till mera lättransporte- rade halvfabrikat eller färdigprodukter. En förutsättning 'för orientering mot råvaran är emellertid, att denna är relativt koncentrerad i rummet. Fö- rekommer flera väsentliga råvaror skilda från varandra (t. ex. för järn- och stålverkens del järnmalm, kalksten, skrot och kol) är det ofta svårt att fastställa någon bestämd typ av orientering. Om den väsentliga råvaran förekommer på en rad olika platser i landet (t. ex. skog eller jordbruks- produkter), kan andra lokaliseringsfaktorer bli avgörande vid valet av loka— liseringsort även för råvaruorienterade industrier. Exempel finns vidare på
att de råvaruorienterade industrierna genom den produktionstekniska och transporttekniska utvecklingen alltmera frigjorts från beroendet av enskilda råvarukällor, vilket medfört en ökad rörlighet och koncentration till större enheter.
För de ur transportkostnadssynpunkt marknadsorienterade anläggning- arna är kostnaderna för transport av färdigvaror av väsentlig betydelse. Vid starkt marknadsorienterad produktion har anläggningarna ofta regio- nalt eller lokalt avgränsade marknadsområden. Förutsättningen är, att kost- naderna för transport av råvaror är av underordnad betydelse, t. ex. på grund av att råvarukällor finns på många olika platser, att förädlingskostnaderna inte varierar i nämvärd utsträckning mellan alternativa lokaliseringsorten att konkurrerande producenter finns på marknaden och att den tillverkade produkten är homogen. Bland sådana industrier kan nämnas cement- och betongvarufabriker, tegelbruk, bryggerier och mejerier. Dessa anläggningar är i genomsnitt relativt små och uppvisar ofta stor regional spridning. För lokalt marknadsinriktade företag torde de höga transportkostnaderna i många fall utgöra en form av »tullskydd». Detta förhållande bestyrks av den intervj uundersökning som gj orts med industriföretag i Norrland.
Även de ur transportkostnadssynpunkt marknadsorienterade industrierna tenderar ofta att koncentreras till större och färre enheter som säljer sina produkter på allt större marknadsområden. Överlappningarna mellan olika distributionsområden får betydande omfattning. Stordriftens och den kon- centrerade driftens fördelar ökar i betydelse i förhållande till transportkost- naderna. En sänkning av transportkostnaderna per tillverkad enhet torde i många fall få till följd en ökad koncentration till större och färre produk- tionsenheter inom den marknadsorienterade gruppen av industrier.
Sammanfattningsvis kan ur transportkostnadssynpunkt industrin inde- las i tre grupper:
1. Råvaruorienterade anläggningar,
2. Rörliga anläggningar,
3. Marknadsorienterade anläggningar. Gränsdragningen mellan grupperna måste bli mycket diffus. Åtskilliga anläggningar torde återfinnas i gränszonerna mellan de olika grupperna. Grupp 2 är den till ifråga om antal anläggningar och anställda största grup— pen. Vidare torde den industriella expansionen huvudsakligen äga rum inom denna grupp. Detta beror bl. a. på tillkomsten av ständigt nya konsumtions— och konsumtionskapitalvaror, vilka i stor utsträckning tillverkas av hög- förädlade halvfabrikat och delar och försäljs över stora marknadsområden. Specialisering och uppdelning av produktionen på fristående enheter är ut- märkande för flera branscher inom denna grupp. Slutligen förekommer på grund av den tillverkningstekniska och transporttekniska utvecklingen en inte obetydlig överföring av anläggningar från grupperna 1 och 3 till mel- langruppen 2.
Arbetskraftskostnader. De regionala lönevariationerna är väsentligt olika för olika avtalsområden och yrkeskategorier. Industrins sammansättning på en ort eller inom ett område påverkar därför i hög grad den genomsnitt- liga lokala lönenivån och försvårar därför regionala lönejämförelser.
Enligt gjorda undersökningar är lönevariationerna för industrianställda mellan olika delar av riket ansenliga och torde uppgå till i genomsnitt mel- lan 15 a 20 procent. För manliga arbetare kan lönespännvidden uppskattas till i genomsnitt 20 å 25 procent, för kvinnliga arbetare till 15 å 20 procent. För högre tjänstemän är de regionala lönevariationerna små medan de för lägre tjänstemän är av ungefär samma storlek som för kvinnliga arbetare.
De lägsta genomsnittliga lönerna i riket förekommer i södra och sydöstra Götaland och på Gotland. De högsta genomsnittliga lönerna förekommer i Stockholms— och Göteborgsområdena samt i Norrlands inland och i nor- ra Norrland. Det är emellertid troligt, att de större industriorterna i dessa delar av Norrland i hög grad påverkar det statistiskt redovisade genom- snittliga löneläget. En specialundersökning ger antydningar om att löne- nivån sjunker med tätorternas storlek och avståndet till de stora industri- orterna i dessa delar av landet. Bortsett från Stockholms- och Göteborgs- områdena understiger löneskillnaderna mellan stora områden i södra och mellersta Sverige 10 procent.
För de studerade konfektions- och verkstadsanläggningarna uppgår löne- kostnaderna för tjänstemän och arbetare till 30 51 35 procent av de totala produktionskostnaderna. De lönekostnadsvariationer, som förekommer inom landet för de anställda vid dessa anläggningar, kan beräknas påverka de totala produktionskostnaderna med i runt tal 5 procent eller väsentligt mer än de regionala transportkostnadsvariationerna. Motsvarande torde gälla för stora delar av de industrier, som kan hänföras till den ur transportkost- nadssynpunkt rörliga gruppen. För dessa anläggningar torde i många fall de regionala lönevariationerna vara av väsentligt större betydelse ur lokali- seringssynpunkt än de regionala transportkostnadsvariationerna.
Transportorienterade anläggningar påverkas däremot i mindre utsträck- ning av regionala lönevariationer. Endast lönevariationer mellan ur trans- portkostnadssynpunkt relativt likvärdiga orter torde i nämnvärd utsträck- ning förmå påverka de totala kostnadskalkylern'a.
De regionala variationerna i industrins lönekostnader bör i kostnadskal— kylen ställas i relation till det produktionsresultat, man får ut eller kan vänta sig få ut för en viss arbetskraftskostnad på alternativa lokaliseringsorter. Några regionala beräkningar av arbetskraftens produktivitet har inte kun- nat utföras. Betydelsen av anförda regionala variationer i arbetskraftskost- naderna kan därför inte fastställas med säkerhet. Företagna undersökningar visar emellertid att såväl arbetskraftens rörlighet som frånvarofrekvensen är något högre i storstadsområdena och andra områden med brist på arbets- kraft, vilket ökar företagens kostnader. Å andra sidan synes arbetskraftens
produktivitet under en övergångstid vara låg i områden där arbetskraften inte har utbildning för eller vana vid industriarbete.
Slutligen kan man inte bortse från möjligheten, att de beskrivna arbets- kraftskostnadsvariationerna kan komma att utjämnas. Det redovisade löne- statistiska materialet visar ingen tydlig tendens till regionala löneutjäm- ningar i Sverige efter andra världskriget. Däremot förefaller lönespänn— vidden ha varit betydligt större före andra världskriget än efter detta.
Flera andra omständigheter kan tänkas komma att bidra till en regional löneutjämning. Det är exempelvis möjligt, att lokaliseringen av ett betydan— de industriföretag till en mindre låglöneort påverkar det totala löneläget. De omfördelningar av industrin från områden med stark efterfrågan på arbets- kraft till delar av landet med arbetskraftsöverskott, som konstaterats i ka- pitel 2, kan tänkas vara löneutjämnande. Regionala omflyttningar av arbets- kraften kan, om den är tillräckligt omfattande, verka i samma riktning. Uppmärksammas bör vidare, att andelen tjänstemän inom industrin ökar i förhållande till andelen arbetare. Eftersom tjänstemännens löner varierar mindre regionalt än arbetarnas löner, torde denna förändring av propor- tionerna mellan olika yrkeskategorier inom industrin också verka utjäm- nande på industrins arbetskraftskostnader i olika delar av landet.
Råvaruorienterade och marknadsorienterade industrier är vanligen rela- tivt orörliga ur lokaliseringssynpunkt. Den regionala spridningen eller kon- centrationen av anläggningarna bestäms i stor utsträckning av råvaru- källornas och marknadens lägen och spridning. Kostnadsvariationerna för transport av råvaror eller färdigvaror bildar en relativt snäv ram, inom vilken sekundära faktorer exempelvis löneläget kan påverka och avgöra det slutliga valet av lokaliseringsort.
För anläggningarna inom den ur transportkostnadssynpunkt rörliga delen av industrin bildar trausportkostnadsvariationerna en vid yttre ram. Ett stort antal orter inom riket är likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga ur transportkostnadssynpunkt. Skillnaden dem emellan påverkar i mycket li- ten utsträckning det företagsekonomiska resultatet. De intervjuer som gjorts med företag i Norrland tyder också på att transportkostnaderna inte är något väsentligt hinder för verksamheten i denna del av landet för denna kategori företag.
För denna grupp av anläggningar är arbetskraftskostnaderna vanligen en betydande kostnadspost. Regionala löneskillnader påverkar det ekonomiska resultatet i större utsträckning än skillnader i transportkostnader. Det är emellertid svårt att på förhand avgöra, vilket produktionsresultat man kan förvänta få ut av en viss arbetskraftskostnad på alternativa lokaliserings- orter. Vidare torde en viss osäkerhet beträffande de konstaterade löneskill- nadernas varaktighet vara för handen. De regionala lönedifferenserna kan i vissa fall antas vara skillnader på kort sikt. Inom betydande områden är löne- skillnaderna relativt små.
Mot denna bakgrund är det troligt, att andra omständigheter än regionala kostnadsvariationer för transporter och arbetskraft i många fall påverkar- den rörliga industrins lokalisering. Anförda kostnadsvariationer torde ha betydelse främst i extremfall.
Sålunda torde lönevariationerna mellan exempelvis å ena sidan Stor-Stock- holm och å andra sidan delar av södra och östra Götaland kunna förutsättas vara av viss betydelse.
De omlokaliseringar av industrianläggningar, som skett i landet efter andra världskriget, har i stor utsträckning varit betingad av arbetskrafts- brist. Eftersom det i Göta- och Svealand åtminstone i extremfall föreligger ett positivt samband mellan löneläge och utbud på arbetskraft, har dessa omlokaliserade enheter i stor utsträckning förlagts till orter och områden, som har betydligt lägre lönenivå än storstadsregionerna. Motsvarande för- delar ur lönekostnadssynpunkt står ej till buds i vissa delar av Norrland vilket kan vara en av förklaringarna till att den omlokalisering som skett inom industrin i så begränsad omfattning kommit dessa områden till del.
För anläggningar, som säljer sina produkter på en nationell marknad och hämtar sina råvaror från mellan- och sydsvenska underleverantörer, torde- på motsvarande sätt transportkostnadsvariationerna mellan å ena sidan södra och mellersta Sverige och å andra sidan nordligaste Norrland vara av viss betydelse. Större vikt synes emellertid böra tillmätas de på grund av de långa avstånden betydligt längre transport- och restiderna till råvaruleve- rantörer och kunder.
Förutom transport- och arbetskraftskostnader ingår bl. a. energi- och bränslekostnader, kapitalkostnader (kostnader för tomtmark, byggnader, maskiner och annan utrustning) samt servicekostnader och gkgttqni de totala produktionskostnaderna.
För det stora flertalet industrianläggningar utgör kostnaderna för elekt- risk kraft och bränsle en relativt liten kostnadspost. De regionala kostnads- variationerna, som förekommer, påverkar i liten utsträckning den samman- lagda kostnadskalkylen. För industrier där elektrisk kraft och bränsle an- vänds i själva produktionsprocessen är priset på dessa energikällor av stör- re betydelse.
Själva etableringen av en ny industrianläggning är vanligen förenad med ansenliga kostnader. I en situation, där ett stort antal alternativa lokalise- ringsorter är relativt likvärdiga ur exempelvis transport- och arbetskrafts- kostnadssynpunkt, kan en möjlighet att reducera etableringskostnaderna genom fördelaktiga krediter, billig tomtmark, låga byggnadskostnader eller tillgängliga industrilokaler bli avgörande för det slutliga valet av lokalise- ringsort. Även lokala förhållanden som påverkar produktionsförutsättning— arna och produktionskostnaderna blir i här angivna fall av betydelse vid företagets bedömning av lokaliseringsfrågan. Tillgång till lokal service är sålunda väsentlig för företagets verksamhet liksom för dess möjligheter att
rekrytera och behålla erforderlig arbetskraft. I sistnämnda avseende är icke minst utbildningsmöjligheterna och bostadsförhållandena i lokalise- ringsorten av betydelse men därutöver även andra allmänna och enskilda serviceanordningar som med höjd levnadsstandard och ökad fritid tillmäts allt större vikt. Den kommunala planeringen och kommunernas åtgärder i övrigt för att skapa en gynnsam miljö för företagsamheten spelar här en väsentlig roll.
Inom ett område, där de väsentliga produktionskostnaderna varierar myc- ket litet regionalt, kan valet av lokaliseringsort avgöras av andra än rent ekonomiska faktorer. Det kan exempelvis vara naturligt att starta produk- tion på hemorten utan att överväga alternativa förläggningsplatser. Rent per- sonliga hänsynstaganden utan ekonomisk anknytning kan avgöra företags- grundarens val av lokaliseringsort etc. I många fall kan man utgå från att valet av lokaliseringsort inte föregås av rationella överväganden eller pröv- ningar av alternativa förläggningsplatser. Framför allt kan man inte åt priori förutsätta, att dessa överväganden är allsidiga eller grundade på tillräckligt noggranna ekonomiska kalkyler. Detta torde i flera fall gälla vid nyetable- ringar i liten skala. Vid startande av större produktionsenheter samt vid flyttningar av produktionsenheter och utläggningar av filialer torde situatio- nen i många fall vara en annan. Själva åtgärden att flytta eller dela på en re- dan befintlig produktion kan förutsättas grundas på en bestämd uppfattning om att en annan lokaliseringsort i något eller några avseenden är bättre än den ursprungliga produktionsorten.
Nyetableringar torde i många fall vara betingade av en produktionsidé, en önskan att starta eget för-etag inom den egna branschen, en möjlighet som yppat sig att tillgodose behovet av en viss produkt etc. Denna typ av nyetableringar torde vara vanlig i områden med utpräglad industriell miljö. Andra delar av landet, vilka kanske ur rent företagsekonomisk synpunkt är likvärdiga, uppvisar ingen motsvarande etableringsbenägenhet.
För den rörliga gruppen av industrier avgränsar de regionala variationerna i produktionskostnader, vilka varit föremål för undersökning, inte ett be- gränsat område, utanför vilket framgångsrik industriproduktion är omöjlig. En »säljande produkt» torde kunna tillverkas på ett mycket stort antal al- ternativa lokaliseringsorter inom landet.
Industrins behov av nära kontakt med marknaden. Starkt kontaktoriente- rade verksamheter betjänar vanligen lokalt avgränsade marknadsområden. En mycket betydande grupp utgör här hantverket och den del av småin- dustrin som tillgodoser lokala behov av varor, reparationer m. m. Dessa an- läggningars regionala lokaliseringsmönster kan jämföras med det mönster, anläggningar med väsentliga distributionskostnader (t. ex. tegelbruk, ce- mentvarufabriker, bryggerier och mejerier) uppvisar.
Även mindre starkt kontaktorienterade industrier, vilka exempelvis säl- jer sina produkter på en nationell marknad, kan förutsättas ha behov av
snabba och bekväma kontakter med köparna. Man kan inte bortse från möj- ligheten, att ett ur kontaktsynpunkt centralt läge påverkar försäljningen. Snabba leveranser, korta restider, effektiva och säkra telekommunikationer etc. är av betydelse ur försälj ningssynpunkt.
Att kvantifiera betydelsen av kontaktmöjligheterna med köparna låter sig knappast göra. Däremot kan man konstatera, att de regionala variationerna i transporttider, restider och kommunikationsmöjligheter i vidsträckt be- märkelse är ansenliga. Dessa regionala variationer torde dessutom ha en inte ringa rent psykologisk effekt vid valet mellan alternativa lokaliserings- orter.
Kontaktbehovet på försäljningssidan berör inte i första hand själva för- ädlingsverksamheten. Många större företag tillgodoser sitt kontaktbehov genom att förlägga kontor, försäljningsorganisation, utställningslokaler och lager till ur kontaktsynpunkt fördelaktiga lokaliseringsorter. För mindre företag, med sin produktion förlagd till ur kontaktsynpunkt mindre fördel- aktiga områden, är en splittring av de olika företagsfunktionerna ofta inte ekonomiskt möjlig. Allmänt torde gälla, att förbättrade kommunikationer, som förkortar tidsavståndet till råvaruleverantörer och avsättningsmarkna- der, ökar konkurrensmöjligheterna för industriföretag i mera avsides be- lägna delar av la_udet. /,
KAPITEL 6
Samhällsekonomiska synpunkter på näringslivets lokalisering
Stora svårigheter föreligger att genomföra kvantitativa beräkningar av samt— liga enskilda och samhälleliga kostnader och vinster av alternativa lokalise— ringar, särskilt som även verkningarna på lång sikt berör frågan. I regel kan endast osäkra bedömningar göras. Härtill kommer betydelsefulla so— cilala och försvarspolitiska hänsyn, som överhuvudtaget inte kan uttryckas i ekonomiska kvantiteter. I vissa fall är emellertid de faktorer, som visar i ena eller andra riktningen så starka och påtagliga, att vissa slutsatser utan vidare kan dras.
När det gäller enskilda företag är det företagets ägare och ledare, som har att bedöma den lämpliga lokaliseringen. De faktorer som därvid är av betydelse har diskuterats i kapitel 2 och 5. Det är emellertid påtagligt, att den privatekonomiska och den samhällsekonomiska bedömningen kan skilja sig mer eller mindre avsevärt från varandra. Även om det givetvis är ett centralt samhällsintresse, att företagen blir effektiva och lönsamma och lokaliseras på ett sådant sätt att detta mål uppnås, är det också rimligt, att samhället vidtar anstalter, som avser att påverka företagens beslut i en sådan riktning, att dessa fattas under hänsynstagande till de samhällseko- nomiska följderna.
Samhällets organ behöver därvid inte genomföra någon fullständig be— räkning av samtliga fördelar och nackdelar för företaget med en viss loka- lisering jämförd med en annan. Detta är fortfarande det enskilda företagets angelägenhet. Samhället kan emellertid indirekt genom serviceverksamhetens utformning eller direkt genom råd eller ekonomiskt stöd påverka de konkreta besluten på ett sätt, som mer eller mindre fullkomligt upphäver den tendens till en från samhällsekonomisk synpunkt felaktig lokalisering, som eljest skulle föreligga.
6.1 Lokaliseringens inverkan på sysselsättning och samhällsinvesteringar
De oftast påvisade möjligheterna till differens mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk beräkning av fördelar och nackdelar med olika lokaliseringsaltemativ avser lokaliseringens verkningar dels på sysselsätt- ningen, dels på behovet av samhällsinvesteringar.
Lokalisering till en ort, som har eller som kan väntas få överskott på
arbetskraft som endast med svårighet kan flytta, är från samhällsekono- misk synpunkt självklart en fördel. Detta kan också underlätta arbetskrafts- rekryteringen och eventuellt leda till lägre arbetskostnader och därigenom påverka den företagsekonomiska kalkylen, ehuru dock inte alltid i så hög grad, att detta motsvarar frågans samhällsekonomiska och sociala betydelse. Lokaliseringsverksamheten har hittills till stor del varit inriktad på att genom upplysning om arbetskraftstillgångar m.m. göra det möjligt för företagen att uppmärksamma denna faktor så långt som det utan vidare ligger i deras eget intresse. Större effekt kan uppnås genom åtgärder, som stimulerar lokalisering till sådana orter och områden.
Likaså är det samhällsekonomiskt fördelaktigt, om en lokalisering kan ske till en ort med outnyttj at samhällskapital, till vilket brukar räknas kom- munala och statliga anläggningar för kommunikationer, vatten och avlopp, undervisning, hälso- och sjukvård m.m., jämte bostäder oavsett ägandeför- hållanden. En sådan lokalisering behöver inte medföra alla de följdinveste- ringar, som vid en annan lokalisering bleve erforderliga, men som skulle bekostas av andra instanser och därför inte påverkar företagets kalkyler.
Det är dock att märka, att inte varje minskning i sysselsättningen inom ett område behöver leda till ett samhällsekonomiskt dyrbart underutnytt- jande av existerande samhällskapital. Denna effekt inträder i princip endast om befolkningen minskar snabbare än utrangeringen av ifrågavarande an- läggningar; dessutom kan en folkminskning vid oförändrat bestånd av bostä- der, skollokaler etc. vara förenad med en i och för sig önskvärd standardhöj- ning i fråga om bostadsutrymmen, undervisningslokaler etc. Resonemanget är således tillämpligt väsentligen endast på fall av relativt kraftig minsk- ning av arbetskraftsbehovet inom ett område. Hur stor minskning, som från denna synpunkt sett kan anses vara samhällsekonomiskt neutral, blir bl. &. beroende av samhällskapitalets ålderssammansättning och anpassbar- het till ändrade förhållanden. Dessa frågor belyses närmare dels nedan, dels i bilaga 11.
Det finns emellertid även en rad andra fall, där man utifrån en samhälle- lig bedömning kan vilja påverka näringslivets lokalisering i en viss rikt- ning. Vid sidan av önskemålet att effektivt utnyttja arbetskraft och sam- hällskapital kan det vara angeläget att uppnå eller bevara en balanserad sammansättning hos befolkningen från ålders- och könssynpunkt.
Ekonomiskt svårbedömda eller ovägbara men samtidigt betydelsefulla är slutligen de försvarspolitiska synpunkterna, som gör det önskvärt med en viss utspridning av näringsliv och' befolkning.
Även i de fall då en flyttning av arbetskraft framstår som en praktisk tänkbar möjlighet, kan åtgärder för att dra arbetstillfällen till arbetskraften framstå som fördelaktigare ifall samhällets och de berörda personernas kostnader och andra nackdelar, som är förknippade med flyttningen, tas med i beräkningen. '
Lokalisering till en ort som redan har full sysselsättning kan,"även om
det enskilda företaget lätt skulle kunna rekrytera sitt arbetskraftsbehov på orten, få negativa verkningar för andra företag på ett sätt, som inte bara sänker deras produktion utan även deras produktivitet och som höjer näringslivets kostnadsnivå. Dessa verkningar blir därvid ej endast ett ut- tryck för normal strukturförändring genom konkurrens utan även en sam— hällsekonomisk minuspost.
Storstäder och andra orter som lokaliseringsalternativ. Olika lokaliserings- alternativ av typen storstäder kontra medelstora och mindre orter påverkar kostnaderna för samhällsinvesteringarna och den sociala miljön på lång sikt på ett sätt, som inte täcks enbart av det nyss förda resonemanget om de samhällsekonomiska fördelarna av att utnyttja lokalt bunden arbetskraft och ledig kapacitet samt att undvika för tidig utrangering av offentliga an- läggningar och bostäder. Här blir det ofta fråga om återverkningar, som knappast kan bedömas kvantitativt, eftersom det antingen gäller ekono- miskt ovägbara sociala värden eller åtminstone så långsiktiga ekonomiska verkningar, att varje bedömning måste bli mycket osäker.
Lokaliseringspolitiska åtgärder behöver inte alltid betingas av de spe- cifikt samhällsekonomiska eller sociala motiv, som här berörts. De kan också syfta till att främja den rent företagsekonomiska effektiviteten i det enskilda näringslivet eller i det offentligas egen verksamhet. Detta är del- vis en fråga om långsiktig samordning och planering med möjlighet att ge besked i god tid om faktorer av betydelse för enskilda företags och kom- muners beslut, såsom trafikapparatens utbyggnad, tomtmarkens dispone- ring för industrier och bostäder, vatten och avloppsanläggningar, kraftför- sörjning, telekommunikationer, skolor, sjukhus och andra serviceanlägg- ningar. Den kollektiva serviceverksamhetens betydelse för balansen på ar- betsmarknaden får naturligtvis heller inte förbises.
Ett resultat av de utredningar som kommittén redovisar, är att de regio- nala variationerna i produktionskonstnaderna för betydande delar av indu- strin, bortsett från extremlägen, är förhållandevis små. Lokaliseringen be- stäms därför i många fall av mera tillfälliga förhållanden. Möjligheterna för en ort att tillgodose behovet av allmän service och den speciella service, som företagen är beroende av för sin verksamhet, kan vara en viktig faktor. Företagen är vidare i många fall beroende av snabba och goda förbindelser med kunder och råvaruleverantörer. Vad gäller mindre företag blir loka- liseringen ofta bestämd av företagarens bostadsort.
I stor utsträckning är förändringar i näringslivets geografiska fördelning en fråga om kumulativa processer, där själva den omständigheten att sys- selsättningen på en ort eller i ett område under en tid har kommit att öka eller minska relativt kraftigt, utlöser en självgenererande process i samma riktning. Att en ort expanderar gör den tilldragande för nya företag, som kan räkna med en växande lokal marknad, undan för undan förbättrad service osv. Detta kan ha en starkare effekt än eventuellt stigande tomt- priser och knapphet på arbetskraft. Att en ort börjar gå tillbaka får mot-
satt verkan, eventuellt förstärkt av höjda kommunalskatter och allmän pessimism.
Generellt kan konstateras att större orter i regel har en stark dragnings- kraft, som i och för sig är lättförklarlig. Både näringslivets utveckling mot ökad differentiering och levnadsstandardens stegring gör att både före- tagens och konsumenternas behov blir allt mångsidigare och därför endast kan tillgodoses på en relativt stor ort. Denna tendens kan väntas undan för undan bli skärpt, dels av det skälet att den större och mångsidigare orten utgör en effektivare produktionsmiljö än den mindre och ensidigare, dels därför att de personer, som genom kompetens som tekniker eller företags- ledare till stor del betingar näringslivets och sysselsättningens forsatta till- växt, fäster särskilt stor vikt vid de fördelar, som de mångsidigt utvecklade orterna kan erbjuda dem. Deras bosättning blir sedan en bas för ytterligare ökning av efterfrågan på arbetskraft i sådana orter. Denna koncentrations- tendens kan vara båda företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt re- tionell, men den kan också ha negativa återverkningar som måste beaktas. Frågan om vilka utvecklingstendenser i fråga om näringslivets lokalisering, som bör främjas eller motverkas, måste avgöras från fall till fall på grund- val av mera konkreta bedömningar.
6.2 Synpunkter på vissa typfall
Kommittén har endast i begränsad utsträckning sökt väga samman de fak— torer, som enligt det föregående måste beaktas i lokaliseringspolitiska sam- manhang vare sig övervägandena gäller åtgärder i form av ekonomisk sti- mulans, planering av den framtida utbyggnaden av samhällets serviceappa- rat eller information och rådgivning. Såväl utarbetandet av mera allmän- giltiga bedömningsgrunder som konkreta bedömningar och beslut, exempel- vis om stimulansåtgärder i enskilda fall, måste i väsentliga delar bli upp- gifter för lokaliseringsorganen.
Här skall emellertid de överväganden, som gjorts i det föregående, i vissa avseenden ytterligare utvecklas och konkretiseras.
Det är då möjligt att skilja på några olika typfall, där de berörda syn- punkterna och faktorerna på olika sätt kan betinga ett ställningstagande till frågan om i vilken riktning samhället lämpligen bör påverka näringslivets lokalisering.
A) Områden med arbetslöshet och en naturlig ökning i de arbetsföra åldrarna överstigande en väntad spontan ökning i efterfrågan på arbets- kraft.
B) Områden där en gradvis minskning i den spontana efterfrågan på arbetskraft kan väntas.
C) Orter eller områden med plötsligt inträffande bortfall av arbetstill- fällen.
D) Orter eller områden med skev fördelning av föreliggande sysselsätt-
ningsmöjligheter och befolkningsstruktur; ensidigt manlig eller kvinnlig sysselsättning, ensidigt näringsliv med åtföljande nackdelar i form av kon— junkturkänslighet och begränsade valmöjligheter på arbetsmarknaden.
I dessa typexempel kan positiva lokaliseringsåtgärder diskuteras. I föl- jande fall är problemet av annan karaktär.
E) Expansiva storstäder och folktäta områden med arbetskraftsbrist och eventuellt långsiktiga samhällsekonomiska sociala och försvarspolitiska komplikationer.
F) Enskilda tätorter med inbördes konkurrens om industriföretag och samhälleliga serviceanläggningar.
I sistnämnda fall gäller frågan huruvida och på vad sätt samhällets or- gan bör och kan påverka utvecklingen, så att expansionen på vissa orter eller områden dämpas, medan den samtidigt främjas på andra, även om inte tidigare anförda lokaliseringsmotiv kan mera påtagligt åberopas. Enligt vad ovan sagts kan lokalisering till en ort med arbetskraftsbrist medföra sänkt produktiviet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet. Ibland kan även svå- righeter att rationellt lösa olika samhällsplaneringsfrågor uppstå. Härige- nom kan samhällsekonomiska förluster uppkomma.
Områden med överskott på arbetskraft. För åtskilliga områden i vårt land, särskilt i Norrland, förutses, såsom närmare redovisats i kapitel 4, en rela- tivt kraftig ökning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna. Samtidigt kan inom större delen av samma område en relativt långsam tillväxt eller di- rekt minskning i den spontana efterfrågan på arbetskraft förutses. Här är alltså de ovan nämnda typfallen A och B tillämpliga. Särskilda insatser för att underlätta såväl utflyttning av arbetskraft från som ökning av syssel- sättningsmöjligheterna i dessa områden är behövlig-a för att lösa de syssel- sättningsproblem, som uppstår. Den angivna svårigheten för sysselsätt- ningen att hålla takt med arbetskraftsbudets tillväxt är inte ny. Inom fler- talet av de områden det här gäller har arbetslösheten sedan länge varit högre än inom landet i övrigt.
Minskningen eller den långsamma ökningen av det totala arbetskrafts- behovet i de angivna områdena beror på att den snabba rationaliseringen inom jord- och skogsbruk inte kompenseras av en motsvarande avsättnings- och produktionsökning för dessa näringar. Samtidigt väntas en ökning av sysselsättningen inom industri och servicenäringar, Denna synes emellertid bli något svagare än inom landet i övrigt, beroende på att de industri- branscher, som är av betydelse i dessa områden väntas få svagare utveck- ling än genomsnittet för industrin i riket. Den bristande balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft uppstår således, även om den in- dustriella utvecklingen för varje bransch blir lika stark inom dessa om- råden som inom landet i övrigt. Härtill kommer attdenna situation kan utlösa de kumulativa tendenser som förut nämnts, så att slutresultatet blir ännu sämre. Man torde dock kunna förutsätta, att det vanligaste mönstret
för dessa regioners utveckling skall bli en fortsatt snabb uttunning av den egentliga glesbygden och en viss ökning av sysselsättningen inom tätorterna. Minskningen av arbetstillfällena inom jord- och skogsbruket torde vara ett ofrånkomligt uttryck för en i och för sig önskvärd effektivitetsstegring, som är särskilt angelägen för att skogsbrukets konkurrensförmåga skall kunna upprätthållas. En industrialisering av själva glesbygden är icke tänk- bar. Det argument för lokaliseringspolitiska insatser, som ligger i behovet att utnyttja existerande samhällskapital, i första hand bostäder, är därför icke tillämpligt utanför tätorterna inom problemområdena. Det må emeller— tid framhållas, att bostadsbeståndet på landsbygden i nordligaste Sverige i regel är betydligt yngre än i de södra delarna av landet. Den stora andelen relativt nya bostäder i övre Norrland utgör ett argument för åtgärder, som underlättar ett kvarboende även för dem som får sysselsättning i tätorterna. Orter och områden med risk för samhälleliga kapitalförluster. Frågan om risken för kapitalförluster i samband med folkminskning har behandlats med teoretiska exempel i bilaga II. Av där redovisad undersökning fram— går, att om kapitalutrustningen har en livslängd av 50 år, behöver icke något kapacitetsöverskott uppstå, så länge folkminskningen årligen un- derstiger 2,66 procent per 10 årsperiod. Som jämförelse kan nämnas att mellan åren 1950 och 1960 var det endast 18 kommuner, som hade större folkminskning än 20 procent. För att ytterligare klarlägga problemet hem- ställde kommittén till länsstyrelserna i Norrbottens, Malmöhus, Kristian— stads och Östergötlands län om sådana uppgifter om bostadsbestånd och befolkningsutveckling, som var ägnade att belysa hur långt befolknings— minskningen i glesbygden och de smärre tätorterna kunde gå, utan att bo- städer skulle stå oanvända, trots att de icke var helt avskrivna. Av de läm- nade uppgifterna framgår att av antalet rumsenheter år 1960 i glesbygden i Norrbottens län fanns 15 procent i hus, som var äldre än 60 år. Motsva— rande andel var i Malmöhus län 50 procent och i Kristianstads samt Öster- götlands län 51 procent. I tätorter med mindre än 2 000 invånare uppgick denna andel i Norrbottens län till 12 procent, i Östergötlands län till 16 pro- cent, i Malmöhus län till 29 procent och i Kristianstads län till 26 procent. Den höga åldern på bostadskapitalet i glesbygden i Östergötland och Skåne gör att folkminskningen kan få relativt stor omfattning utan att detta med- för kapitalförluster i form av obrukade bostäder. Om man för perioden 1960—1980 antar, att alla lägenheter äldre än 60 år är förslitna och alltså skall utmönstras ur bostadsbeståndet, men att ingen reinve'steringsverksam- het äger rum, skulle under nämnda period glebygdsbefolkningen i Malmö- hus län och Kristianstads län kunna minskas med omkring 70 procent och i Östergötlands län med 65 procent utan att kapitalförluster skulle uppstå. Enligt i annat sammanhang upprättade prognoser beräknas befolkningen i glesbygden i Malmöhus län minska med 40 procent under nämnda tids- period. I Gulbrandsens prognos (se bilaga 11) beräknas glesbygdsbefolk-
ningen minska i Kristianstads län med omkring 33 procent och i Östergöt- lands län med omkring 40 procent. En under samma förutsättningar utförd beräkning för glesbygden i Norrbottens län visar, att folkmängden där skulle kunna minska med 27 procent eller med 24 000 personer under pe- rioden 1960—1980 utan att bostäder skulle friställas. I Gulbrandsens prognos antas glesbygdsbefolkningen under denna period minska med omkring 33 000 personer eller med 37 procent. Vid en sådan utveckling skulle en ka- pitalförlust uppstå på omkring 60 miljoner kronor, om de obrukade bo- städerna tillhörde det äldsta bostadsbeståndet.
För att förhindra en sådan förlust torde man inte kunna räkna med att hejda folkminskningen genom industrilokalisering till glesbygden, utan för- läggningsplatsen för ett företag bli en tätort. Om en lokalisering till en tät— ort skall bidra till att förhindra folkminskning i glesbygden blir beroende av om arbetskraften kan bli kvar och pendla in till arbetsplatsen. Beräkning- arna över kapitalförlusten är gjorda under förutsättning att boendetäthe- ten uppgår till 1,1 personer per rumsenhet. Om man antar att boendetät— heten i Norrbottens läns glesbygd till följd av stigande standard minskar till 0,8 (i de båda Skånelänen är den för närvarande i glesbygden 0,7), skulle detta uppväga den friställning av bostäder som sker genom folkminskningen och ingen kapitalförlust uppstå.
I tätorter med mindre än 2 000 invånare kan folkmängden i Skåne och Östergötland minska med 30—40 procent under perioden 1960—1980 och i Norrbottens län med 23 procent utan att bostäder behöver stå outnyttjade. I Malmöhus och Kristianstads län tyder gjorda prognoser på att tätorterna i storleksklassen 1 000—2 000 invånare får ungefär oförändrad folkmängd fram till år 1980, men att folkminskning kan uppstå i tätorter med under 1 000 invånare. I Malmöhus län beräknas minskningen uppgå till 15 pro- cent. För Norrbottens och Östergötlands län finns inga prognoser för de minsta tätorternas utveckling, men ingenting i den hittillsvarande utveck- lingen tyder på en sådan folkmängdsförändring, att risk föreligger för ka— pitalförlust på grund av obrukade bostäder. Antalet tätorter i storleksklassen 200—2 000 invånare i hela riket, som mellan åren 1950 och 1960 minskade med mer än 23 procent, uppgick till omkring 150, och av dessa hade hälften en folkminskning på mer än 30 procent.
I ovanstående resonemang om riskerna för kapitalförluster i samband med befolkningsomflyttning har förutsättningarna varit, att den samhäl— leliga kapitalutrustningen snabbt och fullständigt anpassar sig till föränd- ringarna i folkmängden. Vad gäller bostäderna torde villkoren i detta an- tagande åtminstone teoretiskt kunna uppfyllas. Flertalet av de samhälleliga serviceanläggningarna består emellertid av större enheter (skolor, sjukhus, vatten och avloppsanläggningar etc.), som förutsätter ett visst minsta be- folkningsunderlag. Dessa anläggningar är ofta odelbara och lägesbundna, och för att fungera måste de bibehållas vid en viss storlek, dvs. reinveste-
ringen hålles oförändrad. Om befolkningsunderlaget minskar under en viss nivå, uppstår sålunda risk för att serviceanläggningarna icke utnyttjas till sin fulla kapacitet. Under längre eller kortare tidsperiod ligger samhälls- kapital obrukat, innan det är moget för normal avskrivning och behöver ersättas. För sådana anläggningar kan det uppstå kapitalförluster samt högre kostnader per capita för de tjänster, som serviceanläggningarna till- handahåller.
Den slutsats, som i det föregående anförts om under vilka förhållanden samhälleliga kapitalförluster kan uppstå till följd av folkmängdsföränd- ringar, grundar sig på antagandet att reinvesteringsverksamheten omedel- bart minskar i takt med utflyttningen. Det kan dock ifrågasättas, om detta motsvarar den praktiska politik som i verkligheten bedrivs. Då långsiktiga investeringar görs i allmänna serviceanläggningar, torde det ligga i sakens natur att dessa ofta dimensioneras så att de ger utrymme för en viss till- växt av befolkningen. I en del fall blir investeringskostnaderna »trappstegs- formade» eftersom vissa serviceanläggningar icke kan göras i hur små en- heter som helst. Serviceanläggninga-rna får en sådan storlek att de icke omedelbart kan helt utnyttjas. Om sedan folkmängdsutvecklingen icke blir den väntade, utan en minskning inträder, torde reinvesteringsverksamheten under den första tiden inriktas på att hålla samhällsutrustningen intakt, dels för att folkminskningen kan betraktas som en temporär företelse, dels för att man genom ett framhävande av den kapacitet som finns kan under- lätta en expansion inom näringslivet och därigenom en återhämtning av be— folkningsnedgången. I orter med ett större mått av samhällskapital torde därför en folkminskning leda till att det åtminstone under en övergångspe- riod finns en viss ledig kapacitet i serviceanläggningarna.
De väsentliga motiven för lokaliseringsåtgärder i områden med förutsett arbetskraftsöverskott blir sysselsättningspolitiska och sociala. Även vid stark avflyttning måste man med hänsyn till trögrörligheten förutse ett överskott på arbetskraft, som tar sig uttryck i arbetslöshet och undersys- selsättning. Om sysselsättningsproblemet skulle lösas enbart genom utflytt- ning, finge man dessutom ofta förutse en markerad disproportion mellan antalet kvarvarande personer i äldre och yngre årsklasser.
Lokaliseringspolitiken inom ifrågavarande områden får inriktas på att stimulera sysselsättningen inom industri— och servicenäringar och att styra denna geografiskt på ett sådant sätt, att livskraftiga orter med mångsidig service utvecklas. Mot denna bakgrund blir den naturliga slutsatsen att eko— nom-iskt stöd för att främja sysselsättningen i här diskuterade områden bör sättas in på ett sådant sätt, att expansionen av vissa serviceorter sti- muleras men med sikte på att man därmed skall erhålla ett näringsliv med egen livskraft.
Orter med driftsnedläggelser. I orter och områden med snabbt och kraf- tigt bortfall av existerande arbetstillfällen, exempelvis i samband med ned-
läggning av ett för orten dominerande företag eller kraftig nedgång inom en viktig bransch (typfall C ovan), blir både sysselsättningssynpunkten och behovet av att utnyttja samhällsinvesteringar av stor betydelse som argument för lokaliseringspolitiska insatser från samhällets sida. Detta är ett klart fall, där det kan bli berättigat med även relativt betydande ekono— miska insatser för att genom lokalisering av ny verksamhet till en ort ut- nyttja både d—et kollektiva och det enskilda kapital, som finns bundet på orten, och för att undvika alltför stora personliga omställningskostnader eller arbetslöshet.
Orter och områden med ensidigt näringsliv. I de fall som ovan beteck- nats med D, dvs. orter och områden med skev fördelning av arbetstillfällen, är givetvis den sociala synpunkten särskilt betydelsefull, medan rent ekono- miska argument för lokaliseringsåtgärder blir mer problematiska. Det kan exempelvis inte med bestämdhet sägas, att eventuella kostnader för att lösa de sysselsättningsproblem, som kan komma att uppstå på orter med ensidigt näringsliv i samband med framtida konjunkturväxlingar eller strukturförändringar, måste bli större än de kostnader som kan erfordras för att med aktiva lokaliseringsåtgärder åstadkomma en större mångsidig- het. Inte heller kan det sociala värdet av att människorna får större val— möjligheter och därmed större förutsättningar att rent personligt trivas med sitt arbete uppskattas kvantitativt på ett sådant sätt, att de kan ställas mot eventuella samhällsutgifter för att ge invånarna på ensidiga orter samma valmöjligheter som i de mångsidiga or-tema utan att behöva underkasta sig besväret av en flyttning.
Detsamma gäller frågan vilka uppoffringar som rent ekonomiskt sett kan vara värda att göras för att undvika den tendens, som i en del områden finns till utflyttning av arbetskraft, som icke på grund av hög ålder eller familjeförhållanden är mindre rörlig. Däremot är det i sistnämnda fallet alldeles klart att de återhållande effekter gentemot lokalisering och den broms på näringslivets utveckling, som på sådana orter kan upp-stå genom höga kommunalskatter, är samhällsekonomiskt direkt missledande. Dessa kommunalskatter blir en kostnad för företagen inom dessa kommuner, vil— ken inte sammanhänger m-ed någon faktisk samhällelig utgift förknippad med deras lokalisering. Ett minimikrav på en från dessa synpunkter loka- liseringspolitiskt riktig skattepolitik blir således att genomföra sådana for- mer av kommunalskatteutjämning, att det kommunala skattetrycket icke hämmar en lokalisering som av sociala eller samhällsekonomiska skäl är önskvärd.
Man kan i detta sammanhang observera två olika fall där en kommunal skattehöjning fungerar »riktigt» respektive »oriktigt» från samhällsekono— misk synpunkt. Om ett stort antal förvärvsarbetande flyttar ut ur en kom- mun stiger kommunalskatten, därför att ett minskat antal inkomsttagare får ett relativt stort antal barn och gamla att sörja för. De företag, som
finns i eller lokaliseras till orter med hög proportion av barn och åldringar, åsamkar inte genom sin lokalisering samhället någon merkostnad, som de rimligen bör täcka med kommunalskatten. Förhållandet är det motsatta. Den höga kommunalskattens effekt på företagens lokalisering är alltså samhällsekonomiskt felriktad. Det vore rimligare att ge sådana företag en skattelättnad. — Om å andra sidan en storstadsmiljö framkallar sociala skadeverkningar, så är de därav föranledda utgifterna en reell kostnad, som ökas genom företagens lokalisering till sådana orter. I den mån dessa kost- nader tas ut genom höjd kommunalskatt blir dess effekt rättriktad, dvs. den motverkar den koncentration som framkallar kostnaden ifråga. — Det är påtagligt att reglerna för kostnadsfördelningen mellan staten och kom- munerna kan behöva överses från lokaliseringssynpunkt.
De fall där den skeva fördelningen av arbetstillfällen medför en ojämn könsfördelning bör särskilt beaktas. Ett tillskott av kompletteringsindustrier till en ort med övervägande manlig sysselsättning leder sålunda till att de gifta kvinnor, som är bundna till sin makes arbetsort, får tillfälle till yrkes- arbete, om de så önskar. Den tillgängliga arbetskraften blir härigenom bätt- re utnyttj ad och ger alltså ett tillskott till produktionen, som i princip skulle kunna uttryckas som en ekonomisk pluspost att sättas mot eventuella sam— hällskostnader för att uppnå detta resultat. Skulle ökade arbetstillfällen dra flera unga kvinnor till en ensidigt manlig ort eller omvänt, kan resul- tatet också bli en gynnsammare könsproportion och ökad familjebildning. Även om en sådan utveckling kan framträda som en broms på produktions- resultatet för landet i sin helhet, uttryckt i rent statistiskt-ekonomiska ter- mer, tillgodoser den mänskligt-sociala värden, som också bör beaktas vid lokaliseringspolitikens utformning.
Utvecklingen inom tätorter av olika storlek. De typfall som här ovan be- handlats gäller i regel relativt begränsade områden eller enskilda orter, som inte är så stora att de kan förutsättas erbjuda de fördelar i den mer eller mindre uttalade dragkampen om företagsamhet och arbetskraft, som följer med mångsidighet i näringsliv, kulturliv och samhällsservice, lätt till- gängliga kontakter med affärsliv och marknader osv. Problem av en helt annan art kommer i blickfältet om man ser på frågan om den samhällseko- nomiskt, socialt och försvarsp-olitiskt önskvärda utvecklingstakten inom de områden och orter, där inte sysselsät—tningssvårigheter framkallar behov av särskilda åtgärder, utan där man rent generellt kan påräkna en fort- gående sysselsättningsökning, åtminstone i takt med den naturliga folk— ökningen. Detta gäller huvuddelen av landets tätorter, särskilt de större och medelstora. Kommittén har inte genomfört några omfattande utred- ningar om denna sida av lokaliseringsfrågan. Här skall endast några all- männa synpunkter anföras.
Uppmärksamheten koncentreras då på två centrala problem. Är den nu- varande och för de närmaste årtiondena förutsedda tillväxten av storstä-
derna samhällsekonomiskt och socialt önskvärd, eller medför den sådana kostnader och nackdelar —— utöver vad som kan komma in i enskilda före- tags och ämbetsverks bedömning av olika lokaliseringsaltemativ _— att den spontana utvecklingen bör mer eller mindre modifieras? (Fallet E, ovan.) Antingen svaret blir ja eller nej kvarstår frågan, om det finns anledning att modifiera utvecklingen för de mindre och medelstora orterna (Fallet F).
Den första frågan måste behandlas dels från aktuell kortsiktssynpunkt, dels från principiell långtidssynpunkt. På kort sikt är det f. n. påtagligt att storstäderna lider av växtvärk. Bostadsbristen och svårigheterna att ut- bygga kommunikationer och annan samhällsservice i takt me-d befolknings- ökningen utgör påtagliga olägenheter. Denna eftersläpning utgör samtidigt hinder för själva storstadstillväxten.
För enskilda företag och enskilda personer framstår dock fördelarna med att verka och bo i storstadsområdena som så markerade, att de accep- terar dessa nackdelar i så många fall att tillväxten fortsätter trots att bo- stadsbristen motverkar inflyttningen. Det vore orimligt att använda en sti- gande bostadsbrist, en nedbromsning av bostadsbyggandet, såsom medel att motverka storstadstillväxten. Däremot kan det framstå som rimligt att motverka de faktorer, som ger upphov till den höga efterfrågan på arbets- kraft och därmed påverkar inflyttningen till storstadsområdena; alltså att verka för att företag och ämbetsverk placeras på andra håll, åtminstone till dess en bättre jämvikt uppnåtts i fråga om både bostäder och kollektiva anläggningar.
De aktuella olägenheterna i storstäderna, särskilt arbetskraftsbristen och den därmed följande överrörligheten, har som tidigare redovisats orsakat en viss utflyttning av industri-företag, dock icke kraftigare än att man måste förutse en fortsatt ökning av efterfrågan på industriell arbetskraft. I den mån lokalisering leder till industriell exp-ansion, som längre fram måste ta sig uttryck i utflyttning, vore det uppenbarligen ofta lämpligare ifall en annan lokalisering kunde ske från början.
Den mera principiella långtidsbedömningen av storstadsprohlemet kom- mer tydligen att gälla i vad mån de privatekonomiska fördelar och de andra faktorer, som driver fram tillväxten av de stora orterna, helt eller delvis upphävs av samhällsekonomiska, sociala och försvarspolitiska nackdelar. I så fall finns således anledning att exempelvis genom förbättring av lokali- seringsbetingelserna även på lång sikt söka styra utvecklingen i riktning mot en spridning av näringsliv och befolkning till andra områden, även om dessa också befinner sig i tillväxt.
Såsom förut framhållits kan koncentrationen av befolkningen till relativt stora tätorter förklaras av att detta i många avseenden innebär ekonomiska fördelar. Delvis är dessa reella, även från allmän samhällssynpunkt, delvis är de mera privatekonomiska och kan strida mot vad som från samhälls- synpunkt är fördelaktigt och önskvärt.
Både för industri- och handelsföretag är det uppenbarligen fördelaktigt att bedriva verksamhet på orter, som ger nära kontakt och korta transport- avstånd till både kunder, leverantörer och teknisk eller informatorisk ser- vice, och har en mångsidig arbetsmarknad, där de kan finna personal med alla slags speciella kvalifikationer. För den enskilde är tillgången på arbets— tillfällen med höga löner en påtaglig fördel, som förstärks av den mångsi- diga tillgången på varor och tjänster, undervisningsanstalter, sjukvård, kul— tur- och nöjesliv. Den rikt differentierade arbetsmarknaden ger honom möj- lighet att söka sig till en arbetsuppgift, där han kan bäst utveckla sin in- dividuella förmåga och göra en för honom själv och hans arbetsgivare lö- nande insats. Rent samhällsekonomiskt är det slutligen en fördel att pro- blem i samband med ekonomi-ska växlingar, som medför tillbakagång eller nedläggning av viss verksamhet, relativt lätt kan lösas genom att lokaler och arbetskraft övergår till samtidigt expanderande företag.
Tendensen till koncentration av näringslivet till tätorter av stigande stor- lek är således grundad på ekonomiska realiteter av sådan art, att den kan väntas fortsätta i fråga om sådan verksamhet, som inte är beroende av när- heten till geografiskt givna naturtillgångar e. dyl. Med den stigande lev- nadsstandarden följer också att den i denna mening geografiskt obundna produktionen och serviceverksamheten får ökad betydelse.
Särskilt i de största tätorterna, storstäderna, uppträder emellertid också påtagliga nackdelar, som måste beaktas vid utformningen av en lokalise- ringspolitik, som avser de spontant växande orterna. En analys av storstads- koncentravtionens nackdelar försvåras av att en del av de problem, som lätt kan iakttas i dagens läge, kan sammanhänga med själva tillväxten och de från efterkrigstidsförhållandena ärvda svårigheterna att uppnå en ut— byggnad i takt med behoven.
Det är emellertid också tydligt att en del av nackdelarna är av varaktig natur, såsom långa resvägar till arbetsplatser och rekreationsområden, höga tomtkostnader, hög kriminalitet, vatten- och luftföroreningar och svårig- heter att skapa en för barnen lämplig uppväxtmiljö. De försvarspolitiska nackdelarna med en koncentration av landets befolkning till ett fåtal stor- städer synes också påtagliga.
Likaledes måste framhållas att de största tätorternas ekonomiska förde- lar inte utan vidare kan —- såsom ibland sker i diskussionen — förklaras av deras högre inkomstnivå. Denna är också till stor del ett uttryck för det förhållandet, att personer med särskilda kvalifikationer och höga inkoms- ter sysselsätts i landets huvudcentra — i de stora företagens centrala led- ning, i de centrala ämbetsverken osv. I den mån den högre inkomstnivån sammanhänger med högre levnadskostnader, är den delvis till och med uttryck för motsatsen till effektivitet.
Många av storstädernas sociala och ekonomiska olägenheter är av den art, att de inte kommer med i beräkningen, när ett företag bestämmer sin
lokalisering. Efterfrågan på arbetskraft i de största städerna och särskilt i huvudstaden är dessutom till en del sådan, att den inte påverkas av kost- naderna. Den centrala statsförvaltningens omfattning liksom också den cen- trala förvaltningen av vissa enskilda företag påverkas föga av olägenheter, som är kännbara för den enskilde i form av högre levnadskostnader eller som på annat sätt måste kompenseras i lönesättningen.
Uppsplittringen av varje storstadsområde på många kommuner medför också, att en stor del av de samhällskostnader och sociala olägenheter som följer av koncentrationen, endast delvis får återverkan på enskilda beslut om lokalisering och utvidgning. Var och en av de kranskommuner, där stors-tadsexpansionen nu väsentligen försiggår, kan finna det fördelaktigt att medverka till etablering eller utvidgning av företag inom sitt område, då detta i första hand ökar kommunens skatteintäkter. Det medför visserligen också krav på ökade samhällsinvesteringar, men dessa faller delvis på andra kommuner. Storstadsområdenas olika kommuner tenderar således att genom sin expansion åsamka varandra avsevärda kostnader, t. ex. för lösningen av trafikproblem, utan att den enskilda kommunen kan vinna något nämnvärt på att för sin del bromsa upp den befolkningskoncentration, som skapar dessa kostnader. Dragningen till storstadsområdena motverkas ej heller av särskilt höga kommunalskatter, snarare tvärtom, eftersom kost- naden för att möta de servicekrav, som varje befolkningstillskott drar med sig, kan slås ut på en befolkning, som har relativt höga inkomster.
Det är givetvis önskvärt, om den framtida fördelningen av näringslivet på olika orter kan bli sådan, att tätortsbildningarnas ekonomiska fördelar kan uppnås samtidigt som nackdelarna med alltför starka koncentrationer undviks. Det kan tänkas vara rationellt att planera för uppbyggandet av ekonomiska och kulturella centra med en dragningskraft liknande den som de tre nuvarande storstäderna har.
Därmed är man inne på det lokaliseringsproblem, som kan hänföras till tidigare nämnda typfall F, där modifikationer av utvecklingstendenserna för de mindre och medelstora tätorternas del kan bli erforderliga. Härvid gäller det inte att bedöma lämpligheten av fortsatt tillväxt av den ena eller andra storlekskategorin utan i stället en eventuell påverkan av expansionen i orter med likartade förutsättningar. Från samhällsekonomisk synpunkt kan det måhända vara av underordnad betydelse ifall det blir den ena eller den andra av två relativt närbelägna orter, som växer ut till ett större cen- trum, medan det däremot kan vara riktigt att se till att ett attraktivt cen- trum kommer till stånd. Detta kan vara förutsättningen för att någondera orten skall bli konkurrenskraftig som lokaliseringsort i jämförelse med orter i närmast högre storleksklass. Detta resonemang kan vara giltigt på alla nivåer. Om man vill undvika en alltför stark folkminskning i utpräg- lade landsbygdsområden, måste även i dessa områdenvfinnas tätorter, som är så mångsidigt utrustade att de i längden blir livsdugliga. En splittring
av serviceanordningarna på en mångfald småorter måste därför undvikas. Tätorterna bör också vara attraktiva som lokaliseringsorter för industri- företag. Detta förutsätter att dessa synpunkter beaktas vid planeringen av samhällsinvesteringarna.
Om man av tidigare anförda skäl vill undvika en alltför markerad kon- centration av befolkningen till de tre största städerna, måste några av de medelstora tätorterna på ett planmässigt sätt utrustas med olika service- anläggningar av den art, som eljest drar företag och befolkning till stor- städerna. Detta berör frågan om planering för utbyggnaden av universitet och tekniska högskolor, trafik- och markpolitik osv. Oavsett detta önskemål bör framhållas, att en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet kan främ- jas genom en långsiktig planering av transportförhållanden och annan samhällsservice på ett sådant sätt, att överordnande samhällsekonomiska intressen blir beaktade utöver vad som i detta avseende kan väntas från de enskilda företagens och de enskilda kommunernas sida.
Kommittén understryker, att de synpunkter som här framförts på pro- blem som sammanhänger med den fortsatta utvecklingen av olika tätorter och tätortskategorier, storstäder och andra, varit av preliminär art. De stora planerings- och avvägningsfrågor av både ekonomisk, social och försvars- politisk natur, som här är involverade, måste klarläggas genom grundligare undersökningar, innan en långsiktig politik kan fastläggas.
KAPITEL 7
Försvarssynpunkter på näringslivets lokalisering
Det från försvarssynpunkt främsta kravet på näringslivets lokalisering inne- bär, att de krigsviktiga produktionsenheterna placeras inom sådana områ- den och på sådant sätt, att de såvitt möjligt kan arbeta ostörda i händelse av krig. Produktionsenheterna bör därför från denna aspekt lokaliseras så, att de löper minsta risk för förstöring och att transporterna för den lokali- serade enheten blir så korta och så litet sårbara som möjligt. Nackdelarna från försvarssynpunkt av en stark koncentration av krigsviktiga anläggning- ar och befolkning till storstadsområden och andra större städer liksom be- folkningsutglesningen i stora landsdelar har i skilda sammanhang påtalats, icke minst i 1947 års lokaliseringsutredning (SOU 1951: 6). Utvecklingen inom bebyggelse och näringsliv sedan nämnda utredning framlades får anses ha ytterligare accentuerat svårigheterna för det totala försvarets organise— ring. De synpunkter på dessa frågor, som framförts till kommittén av repre- sentanter för civilförsvarsstyrelsen, försvarsstaben och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, återges i det följande.
7.1 Allmänna synpunkter Den s. k. hemortsbekämpningen under andra världskriget syftade till att åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkning och industrier, att folkets motståndsvilja och landets krigspotential skulle knäckas. Med till- komsten av kärnladdningarna har möjligheterna att utöva sådan bekämp- ning ökat avsevärt. Ju större sammanträngningen av befolkning och indu— strier blir till tätorterna, desto större verkan får en sådan bekämpning och desto större blir även riskerna för att vi utsätts för bekämpning. Utrym- ningsplanläggningen har tillkommit för att minska riskerna i detta hänseen- de. Planeringen inom krigsmakten och totalförsvaret över huvud taget går i första hand ut på att säkerställa att vi efter endast kort förvarning skall kunna stå emot påfrestningarna i ett krigs våldsamma inledningsskede. Den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna, som skett under efterkrigstiden, har från försvarssynpunkt inneburit en mycket ogynnsam utveckling. Även med ett mycket aktivt luftförsvar och med långtgående förebyggande civilförsvarsåtgärder i avsikt att minska an- fallsverkningarna, syns det inte möjligt att hindra förluster och skadegörel— se, som i vissa lägen kan få förödande verkningar. Dessas omfattning blir be-
roende av om man hunnit utrymma huvudparten av städernas befolkning i tid, om kvarvarande människor hunnit inta befintliga skydd, om erforder- ligt antal skyddsrum kunnat färdigställas och slutligen om civilförsvarets skadeavhjälpande organisation hunnit mobiliseras för sin insats.
Svårigheterna att genomföra dessa åtgärder tilltar med orternas storlek, samtidigt som de största orterna torde vara de sannolikaste målen vid hem- ortsbekämpning. De större städerna och i första hand storstäderna torde sålunda i ett framtida krig komma att utgöra landets mest utsatta och risk- fyllda områden. De civilförsvarsågärder, som måste vidtas i såväl före- byggande som skadeavhjälpande syfte, försvåras alltmer efter hand som näringslivets och befolkningens koncentrering till viktigare centra fort- går. Det antal människor, som skall omfattas av planläggning för utrym— ning till följd av risken för luftanfall, ökar. Samtidigt minskar tillgången på inkvarteringsutrymmen i landsbygdsområdena på grund av inflyttningen till tätorterna, efter hand som övergivna fastigheter försvinner. Om inte denna tendens avtar tämligen snart, kan man tvingas att begränsa katego— rierna av utrymmande, vilket i sin tur kan få till följd att luftanfall kommer att medföra större förluster i människoliv. Skall detta i sin tur undvikas, blir man nödsakad bygga ytterligare kostnadskrävande skyddsrum.
Förutom omfattande utrymningar i ett skärpt läge av våra större tätorter har också den vapentekniska utvecklingen medfört behov av en genomgri- pande revidering av den tidigare krigsindustriella planläggningen. I största möjliga omfattning har därvid eftersträvats att planlägga en produktion vid företag på landsbygden eller i mindre tätorter.
De ytterligare åtgärder, som kan vidtas för att minska sårbarheten för produktionen i krig, torde få ta sikte på att åstadkomma dellösningar. Så— lunda borde man genom att analysera olika tillverkningskedjor i den freds- tida produktionen kunna skapa underlag för bedömanden om möjligheter— na att få till stånd en lämpligare spridning av produktionen. I vissa fall är det önskvärt, att en gynnsammare lokalisering i samverkan med företagen kommer till stånd, när det gäller särskilt viktig produktion för totalförsva— ret, t. ex. inom läkemedelsindustrin. I andra fall åter erbjuder problemen på detta område betydande svårigheter exempelvis beträffande verkstadsindu- strin. En annan möjlighet är att få till stånd bergrum för särskilt viktig pro- duktion. En dylik förläggning av produktionen medför emellertid vissa mer— kostnader jämfört med ovanj ordsanläggningar.
Utvecklingen på livsmedelsområdet har inneburit, att den tidigare starka spridningen av livsmedelsindustrin över landet förbytts i en koncentration till större tätorter av ett fåtal stora företag, exempelvis när det gäller kvar- nar, mejerier, slakterier etc. Dessa förhållanden har medfört ökade risker och svårigheter för livsmedelsförsörjningen under krig. I den mån livs— medelsproduktionen i de större tätorter, som skall utrymmas, kan upprätt— hållas i krig, kommer transportsträckorna i samband med distributionen
från dessa företag till den utrymda befolkningen att bli avsevärt längre. Detta kommer att öka kraven på den av andra skäl redan hårt belastade transportapparaten. En anpassning av livsmedelsproduktionen till den ge- nom utrymningarna förändrade befolkningsstrukturen kommer att med— föra, att produktionen får bedrivas under primitiva former med därav föl— jande väsentligt försämrad effektivitet. Den revidering av försörjningsplan— läggningen, som föranletts av den vapentekniska utvecklingen, har bl. a. medfört behov av kostnadskrävande beredskapsåtgärder i statlig regi, t. ex. i form av ökad beredskapslagring i underskottsområdena. Också koncentra— tionstendenserna inom handeln har krävt särskild planläggning i beredskaps- syfte.
Koncentrationen av mycket stora och för försörjningen vitala varukvan- titeter till de större tätorterna eller till områden av landet, som beredskaps- mässigt ligger mindre gynnsamt till, medför även problem av annat slag. Varuförråden måste nämligen i ett skärpt läge undanföras från dessa tät- orter och områden, dels för att de icke skall bli förstörda genom fientlig inverkan eller falla i fiendens hand och dels för att de skall kunna nyttig- göras inom de områden, dit den utrymda befolkningen skall föras. Denna undanförsel kommer att ställa mycket stora krav på lokaler, som är lämpliga för ändamålet och på transportapparaten. Man måste vidare räkna med att den tar avsevärd tid i anspråk.
De anförda exemplen visar önskvärdheten av en mera spridd förläggning av näringslivet icke bara inom landet i dess helhet utan också inom de olika tätorterna. En sådan spridning av näringslivets verksamhet inom landet skulle även medföra den gynnsamma konsekvensen, att den fredsmässiga utbyggnaden av telekommunikationerna och elkraftnätet successivt påver- kades i riktning mot mindre sårbarhet.
Från radiaksynpunkt är en hopträngning av näringsliv och befolkning en allvarlig nackdel. Detta gäller främst, om den sker till ett område, som an— sluter eller ligger nära en ort, som bedöms vara ett sannolikt mål för anfall med kärnladdningar. Eftersom vindarna i vårt land är övervägande västliga kommer efter en kärnladdningsexplosion i eller nära jordytan, det ned— fallande radioaktiva stoftet med stor sannolikhet att främst föras i östlig riktning från explosionspunkten. Farorna blir med andra ord störst för befolkningen i de områden, som ligger strax öster om de presumtiva anfalls- områdena. Här måste även uppmärksammas att radioaktivt nedfall kan medföra fara även om anfallsmålen är belägna utanför landets gränser. Största riskerna uppstår sålunda om mål i Norge och Danmark angrips. De regioner, som ligger nära västkusten eller landgränsen mot Norge, blir då mest utsatta.
Från operativ synpunkt vore det fördelaktigt, om industriföretagen i större utsträckning kunde lokaliseras t. ex. till de inre delarna av Svealand och
södra Norrland. Önskvärt vore att man kunde påverka industrins lokalise- ring vid utvidgning av redan befintlig verksamhet och nyetablering i syfte att åstadkomma större spridning av den industriella verksamheten inom landet i dess helhet.
Angrepp mot Vårt land kan ske med mycket kort förvarning eller ingen förvarning alls. Höga krav ställs på krigsmaktens såväl långsiktiga bered- skap som mobiliserings- och insatsberedskap. För att undandra förbanden verkan främst från flyg— och fjärrvapenanfall är mobiliseringsplatserna ut- spridda över stora ytor. Man vill med denna utpridning även nå att krigs- placerad personal, fordon m. ni. får korta resor vid inställelsen till mobili- seringsplatserna. Strävandena härvidlag hämmas dock av samhällsutveck- lingen, som innebär en allt starkare koncentration av befolkningen till stora tätorter.
För att förbanden efter mobilisering snabbt skall kunna lösa stridsupp— gifter, är det angeläget att förflyttningssträckorna till avsedda grupperings— områden är så korta som möjligt. Mobiliseringsplatserna bör således ligga nära sannolika operationsområden. Härigenom kan man åstadkomma en hög insatsberedskap.
Av lättförklarliga skäl överensstämmer icke befolkningsunderlaget med de operativa behoven av stridskrafter inom skilda delar av landet. Därför måste vissa enheter efter mobilisering transporteras från tätbefolkade om— råden till strategiskt betydelsefulla områden med ett befolkningsunderlag, som är otillräckligt jämfört med behovet av stridskrafter. Långa koncentre— ringstransporter, t. ex. från Mellansverige till övre Norrland, utgör ett svag- hetsmoment operativt sett. En minskad mobiliseringsorganisation inom strategiskt viktiga områden ökar krigsriskerna. Från denna synpunkt är det angeläget, att de enheter som mobiliseras inom Norrland kan rekryteras med värnpliktiga, som bor inom det berörda området och som har erfaren- het av norrländska förhållanden.
De försvarsorganisatoriska följdverkningarna av utflyttningen från Norr- land påtalades av chefen för försvarsstaben redan i yttrande över det be— tänkande, som framlades av 1947 års lokaliseringsutredning (SOU 1951: 6). Den sedan dess gångna lO-årsperioden har lett till att de norrländska krigs- förbanden nu står inför rekryteringsproblem av betydande räckvidd. Skulle utflyttningen fortsätta i oförminskad takt måste mot slutet av 1960-talet utöver nuvarande värnpliktiga årligen ett stort antal rekryter från mellers- ta Sverige fullgöra sin första tjänstgöring vid norrländska förband. En så- dan utveckling medför förlångda mobiliseringstider för krigsförbanden och sociala olägenheter för berörd personal. Av här anförda skäl ter sig lokali- seringspolitiska åtgärder, som kan leda till minskad utflyttning från Norr- land, ytterligt angelägna från försvarssynpunkt. Motsvarande problemställ- ningar gäller beträffande Gotland.
7.2 Synpunkter på samhällsplaneringen
Bebyggelseplanering. Vid upprättande av region- och generalplaner skall, enligt byggnadsstadgan, bl. a. tillses att försvarets intressen tillgodoses.
I byggnadsstadgan föreskrivs, att kopia av förslag till regionplan skall tillställas chefen för försvarsstaben för yttrande. Regionplanenämnd in— hämtar ofta dessförinnan chefens för försvarsstaben yttrande över prelimi- närt förslag. Denna åtgärd har emellertid inte reglerats i någon författning. Det är ett starkt militärt intresse, att militära synpunkter kan beaktas i ett så tidigt stadium som möjligt av regionplanearbetet.
I byggnadsstadgan finns icke någon föreskrift om att vid utarbetande av förslag till generalplan yttrande skall inhämtas från totalförsvarets myndig- heter utan blott ett allmänt uttalande om att samråd skall tas med de myn- digheter, som har ett väsenligt intresse av förslaget. Byggnadsstyrelsen brukar emellertid sända planförslagen för yttrande till bl. a. chefen för försvarsstaben, varigenom den militära sidan får inblick också i detta pla- neringsarbete.
De ogynnsamma förhållanden från civilförsvarssynpunkt, som befolk- ningskoncentrationen medför, syns delvis kunna motverkas genom lämpliga åtgärder i den moderna samhällsplaneringen. Genom den uppluckring, som därvid sker beträffande industri- och bostadsområden, torde näringslivet kunna ges en från det totala försvarets synpunkt effektivare lokalisering.
En fördel från civilförsvarssynpunkt innebär även strukturen på de under tiden efter andra världskriget tillkomna bostads- och industriområdena i de större tätorternas periferi. Den täta bebyggelse, som förhärskar i städernas centralare delar, motsvaras i ytterdelarna av gles bebyggelse, ofta med grön- områden inlagda mellan byggnadskropparna. Detta byggnadssätt under- lättar insatsen av civilförsvarets skadeavhj älpande organ. Samtidigt minskas risken för spridning av brand mellan husen, vartill även byggnadssättet inom varje enskild fastighet som regel medverkar.
Vägplanering. I allmänhet blir totalförsvarets behov av landsvägsförbindel- ser tillgodosedda genom den utbyggnad som sker för fredssamhället. Vissa ytterligare önskemål bör emellertid framhållas. Det är sålunda önskvärt, att vägarna i riket projekteras så att deras sårbarhet i krig begränsas så mycket som möjligt, exempelvis genom att de framdras utanför städer och samhäl— len, vilket också överensstämmer med den fredstida trafikens krav. Vidare bör broar och äldre vägar i viss utsträckning behållas som reserv. Broarna bör få tillräcklig bärighet och byggas så, att reparation underlättas (begrän- sade spännvidder).
Jämlikt instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar skall samråd med militära myndigheter äga rum i ärenden, som kan beröra militär verksamhet under fred eller krig. Härigenom ges dessa myndigheter möjlighet att påverka det allmänna vägnätets utveck- ling.
Det i det föregående från försvarssynpunkt framförda önskemålen om en samhällsplanering. som medför minskad utflyttning från Norrland, kan i vissa fall komma att strida mot andra operativa önskemål. Då en utbyggnad av näringslivet i Norrland torde förutsätta förbättrade kommunikationer, kan ökat behov av stridskrafter och befästningar för försvar av de nya för- bindelserna uppkomma. Avvägningsproblem, som ofta är svårbemästrade, uppstår härigenom.
Frivillig överenskommelse om samråd med militära myndigheter rörande enskilda statsbidragsberättigade vägar har träffats med länsstyrelserna. domänstyrelsen, Skogsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Frågan berördes i en proposition till riksdagen angående försörjningsmöjligheterna i Torne- dalen ( prop. nr 31/1962 ), där departementschefen uttalade följande:
Det är nödvändigt att försvarets och näringslivets intressen i fråga om utbygg— naden av vägnätet blir samordnade. Detta bör, såsom ÖB framhållit, ske genom upprättande av en långsiktig vägplan för alla vägar inom området. Denna vägplan bör sålunda innefatta allmänna Vägar, statsbidragsberättigade vägar och icke stats- bidragsberättigade vägar. Vägplanen bör upprättas under länstyrelsens ledning i samråd med bl. a. militära myndigheter.
Detta uttalande torde ha föranletts av en av ÖB gjord utredning om kom— munikationsproblemen i övre Norrland. I utredningen framhålls behovet av en samordnad vägplanering. ÖB anför i sammanhanget, att en sådan väg-
planering skulle ge en god överblick över kommunikationsutvecklingen och därmed också underlag för anpassning av tillgängliga stridskrafter efter förhållandena.
Planering för elkraftförsörjningen. Kungl. Maj:t utfärdade år 1942 »Lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar» (SFS 335/42 med ändring 49/57), enligt vilken ägare av anläggning av den storlek, som regleras i lagen, är skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att begränsa verkning- arna av luftanfall, annan krigshandling eller sabotage. Alltsedan år 1942 har viktigare kraftanläggningar utförts under hänsynstagande till bestämmel— serna i denna lag. Uppkommande frågor prövas av en särskild nämnd, krigs- skyddsnämnden för kraftanläggningar, vars verksamhet regleras genom en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (SFS 488/1942). Frågor rörande ny—, om- eller tillbyggnad av kraftanläggning, som faller under lagens bestäm- melser, skall sålunda underställas nämndens prövning.
En samhällsutveckling som ställer allt större fordringar på kraftförsörj- ningen medför också ökade krav på att åtgärder vidtas, syftande till att skydda denna försörjning.
Sammanfattande synpunkter på samhällsplaneringen. Sammanfattnings- vis bör framhållas, att man inte kan planera samhället enbart med utgångs— punkt i ett eventuellt krigs krav. Å andra sidan får icke planering ske utan
att totalförsvarets krav och synpunkter beaktas. Totalförsvarets myndig- heter har genom de förordningar av olika slag, som finns, möjlighet att med- verka i och i viss mån påverka huvuddelen av planeringsarbetet. Önskvärt är emellertid, att de viktigaste centrala totalförsvarsmyndigheterna i ett tidigare skede än nu inkopplas i arbetet, eljest uppstår risk för att försvars- betingelserna som en följd av vidtagna åtgärder ändras i så hög grad, att landets ekonomiska, personella och övriga resurser inte räcker till för att upprätthålla den av statsmakterna fastställda målsättningen för försvaret. Det är vidare betydelsefullt, att samhället inte får en utformning med alltför täta befolkni-ngskoncentrationer, som gör att utrymningsåtgärder m. m. ter sig så omfattande och svårgenomförbara, att statsmakternas handlingsfrihet binds. En utveckling mot ökade koncentrationer medför en utveckling mot ökade risker — eller krav på tidigare beredskapsätgärder.
KAPITE L 8
Lokaliseringsverksamhetens nuvarande utformning
8.1. Utrednings- och planeringsverksamhet
8.1.1. Samhällelig planering som påverkar lokaliseringsbetingelserna
De medel, som enligt statsmakternas beslut främst skall komma till använd— ning i lokaliseringsverksamheten för att påverka företagens förläggning, är rådgivning och upplysning. Härutöver har samhället möjlighet att indirekt påverka näringslivets lokalisering genom den verksamhet, som bedrivs i form av planering för bebyggelse och bostadsförsörjning, inom kommunika- tionsområdet, inom skolväsendet, inom sjukvårdsväsendet och inom annan samhällelig service. Utformningen av denna verksamhet påverkar i hög grad lokaliseringsförutsättningarna och utvecklingsbetingelserna för näringsli- vet inom olika områden.
En förbättring av förutsättningarna för en lokalisering av företag till ett visst område erhålls, om den ovannämnda samhälleliga serviceverksam— heten intensifieras i området. Detta kan ske antingen genom att ökade medel ställs till förfogande för verksamhetens bedrivande eller genom en omfördelning av samhällets insatser mellan olika områden. Anledningen till att sådana åtgärder vidtas är antingen att samhället eftersatt kraven på en likartad standard och att därigenom näringslivets utveckling hämmats, eller att skälen för en utbyggnad av näringslivet är så starka, att de motive- rar särskilda åtgärder i syfte att höja servicestandarden.
I det följande skall i korthet redogöras för den samhälleliga planering och verksamhet, som är av betydelse i lokaliseringssammanhang och de kon- takter, som äger rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen som centralt lokali— seringsorgan och andra myndigheter med planeringsuppgifter. En utförli- gare redogörelse återfinns i bilaga II.
8.1.1.1 Bebyggelseplaneringen Bebyggelseplanering i byggnadslagens mening syftar till att klargöra mar- kens användning för olika ändamål och sker genom regionplan, general- plan, stadsplan och byggnadsplan. De två förstnämnda planinstituten be— handlar den översiktliga planläggningen, då två sistnämnda den detaljplan— läggning, som närmare reglerar bebyggelsen.
Genom bebyggelseplaneringen regleras utbyggnaden av gamla och upp- komsten av nya tätorter. För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsätts att stads- eller byggnadsplan upprättas, varvid planområdets lämplighet för tätbebyggelse prövas. Vid planeringen skall beaktas bygg- nadslagstiftningens syfte att främja tillkomsten av välbyggda samhällen, som tillgodoser högt ställda krav i hygieniskt, ekonomiskt och socialt av- seende samt att förhindra uppkomsten av illa planerade eller från allmän synpunkt ej önskvärda samhällsbildningar. Det ankommer på byggnads- nämnd att tillse, att oreglerad tätbebyggelse icke uppkommer. Byggnadslov får ej lämnas till nybyggnad, som innebär tätbebyggelse, såvida icke detalj— plan finns upprättad.
Initiativet till upprättande av stads- och byggnadsplan ankommer i prin- cip på kommunerna. Plan antas av kommunala organ men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen, i vissa fall av Kungl. Maj:t. Länssty- relsen eller Kungl. Maj :t kan också ålägga kommun att upprätta detaljplan.
Det största intresset i lokaliseringssammanhang är förknippat med den översiktliga planering, som äger rum genom upprättandet av general- och regionplaner. Generalplan är därvid avsedd för planläggning av kommun eller del av kommun, medan regionplan avser gemensam planering för två eller flera kommuner. De översiktliga planerna skall ange grunddragen för markens användning.
Det ankommer på kommunerna själva att ta initiativ till och utföra gene- ralplan, men de kan också åläggas av länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t att upprätta sådan plan. Innan förslag till generalplan antas skall avskrift delges byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen granskar i regel planerna och ett stort antal myndigheter får dem på remiss för ytt- rande. Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliserings- och utredningsbyrå yttrar sig därvid främst över prognoserna om näringslivets och befolkningens ut— veckling samt behovet av industrimark. Generalplan kan efter granskning antas av kommun, vilket innebär att den skall vara vägledande för detalj- planeringen. Generalplan kan vidare fastställas av Kungl. Maj:t, varvid den får vissa rätt'sverkningar.
Regionplaneinstitutet är avsett att tillgodose det mycket starka behovet av samordning i planarbetet mellan olika kommuner. Frågan om en region— plan skall upprättas avgörs av Kungl. Maj:t, som också fastställer region— planeområdet. De av planen berörda kommunerna bildar ett regionplane- förbund. Förslag till regionplan utsändes för yttrande till berörda kommu- ner samt länsstyrelsen och berörda centrala myndigheter och fastställs av Kungl. Maj:t. Endast två regionplaner har hittills fastställts, men ytterliga— re ett par planer har framlagts och i vissa områden pågår arbete med upp- rättande av regionplaner.
Regionplanen skall tjäna till ledning vid upprättande av general- och detaljplaner. Vid regionplaneringen får man exempelvis ta ställning till
frågan i vad mån man genom planeringsåtgärder kan och bör påverka be- folkningens och bebyggelsens fördelning mellan de olika kommunerna och orterna i regionen.
Som bakgrund för den översiktliga planeringen måste bedömningar göras om den framtida folkmängden samt om industrins och serviceverksam- hetens framtida utveckling. Lokaliseringsbyrån på arbetsmarknadsstyrel- sen har i några fall medverkat vid upprättande av sådana prognoser för regionplaner. Med generalplaneförfattare har samråd ägt rum i flera fall, varjämte utredningsmaterial ställts till deras förfogande.
För den översiktliga fysiska planeringen behövs ett nära samarbete med samhällsplaneringen i övrigt. Planförfattarna är beroende av uppgifter om vilka serviceanläggningar som i framtiden kommer att finnas i planområdet. Svårigheterna är därvid ofta att de olika serviceorganens planer inte sträcks så långt fram i tiden, 15-—20 år, som det är önskvärt från bebyggelseplane- ringssynpunkt. Det föreligger ofta också svårigheter att få klarlagt vägarnas framtida sträckning i planområdet.
Genom det till byggnadsstyrelsen knutna »Rådet för översiktlig planlägg- ning», som består av representanter för myndigheter och organ, som har intressen att bevaka i samband med översiktlig planering, sker informa- tiOner om samhällsplaneringen inom olika sektorer och de synpunkter olika myndigheter lägger på denna planering. I detta råd är arbetsmarknadssty- relsen representerad.
Inom bebyggelseplaneringens område faller delvis lantmäteristyrelsens verksamhet. Till dess åligganden hör bl. a. att öva tillsyn över fastighets- bildningsverksamheten. I överensstämmelse därmed skall överlantmätarna bl. a. medverka i förberedande planeringar och andra åtgärder för att främ- ja en ändamålsenlig fastighetsindelning i länen och en ändamålsenlig loka- lisering och planläggning av bebyggelsen samt ta del i planeringsarbetet för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering.
8.1.1.2 Planering på bostadsmarknaden Bostadsbyggnadsprogram antas av riksdagen varje år för det närmast föl- jande året. På grundval av detta program fastställs en ram för den statliga långivningen. Bostadsstyrelsen fördelar i samråd med arbetsmarknadssty- relsen läneramen på län, varvid också lokaliseringspolitiska synpunkter beaktas. Fördelningen inom länen på kommuner handhas av länsbostads- nämnderna i samråd med länsarbetsnämnderna. Som underlag för fördel- ningen föreligger behov av utredningar om bostadsbyggnadsbehovet i olika kommuner under en längre period. För bl.a. detta ändamål föreskrivs i la- gen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande att Vissa kommuner skall upprätta bostadsförsörjningsplaner. Dessa planer måste bygga på bl. a. undersökningar om näringsliv och befolkning och bedöm- ningar angående den framtida utvecklingen. Sådana planer har endast i
liten omfattning upprättats, men en aktivisering av denna planeringsverk- samhet pågår för närvarande. Försöksverksamhet i syfte att åstadkomma en mera långsiktig planering av bostadsbyggandet bedrives i tre län. Verk- samheten handhas av särskilda planeringskommittéer i vilka ingår förutom länsbostadsdirektören även länsarbetsdirektören och länsarkitekten.
81.13 Planering rörande vattenförsörjning och avlopp Vatten- och avloppsfrågor aktualiseras ofta i industrilokaliseringssamman- hang, varvid samråd med de vattenvärdande myndigheterna är behövligt. Vattenförsörjningen utgör ett allvarligt problem på åtskilliga håll i landet och är också föremål för utredning och planering. För bedömning av di- mensioneringen av vatten- och avloppsanläggningar behövs uppgifter om de förändringar, som kan väntas beträffande näringslivets lokalisering och folkmängdens storlek i de olika vattenförsörjningsområdena.
8.1.1.4 Planering inom jordbruket Den översiktliga planeringen för jordbrukets yttre rationalisering leds av lantbruksstyrelsen, som också har överinseende över de statliga stödåtgär- derna på jordbrukets och trädgårdsnäringens område. Styrelsen har ge- mensamma överläggningar med företrädare för lantmäteristyrelsen och Skogsstyrelsen i frågor rörande rationalisering av jordbruks- och skogsbruks- fastigheter. I flera län har lantbruksstyrelsen med bistånd av sina regionala organ utfört särskilda utredningar såsom ett led i de av arbetsmarknads- styrelsen eller av länsstyrelsen utförda länsutredningarna. Dessa lantbruks- styrelsens utredningar omfattar i huvudsak uppgifter om beräknade fram- tida förändringar i åker- och skogsmarksareal, företagsstruktur, brukarnas ålder, sysselsättning inom och utom jordbruket, byggnadernas beskaffenhet m. m. I syfte att belysa jordbrukets förutsättningar i olika delar av riket och därjämte skapa ett underlag för ett handlingsprogram för jordbruks- rationaliseringen avser lantbruksstyrelsen att göra en speciell sammanställ- ning av dessa utredningar. På länsplanet handhas de statliga åtgärderna rörande jordbrukets ratio- nalisering av lantbruksnämnderna. Tidigare verkställdes mera långsiktiga planeringar inom utvalda jordbruksområden, s. k. regionalplanering. Denna visade sig emellertid svår att genomföra i praktiken. Därför övergick man i stället till s. k. individualplanering, som omfattar ett mindre antal fastig- heter och som aktualiserats genom behovet av storleksrationaliseringar eller bättre arrondering.
8.1.1.5 Vägplanering Vägförhållandena spelar stor roll för näringslivets lokalisering. En förut— sättning för att det skall vara möjligt att utveckla vissa orter och områden och förstärka deras näringsliv är att de har tillfredsställande vägförbin- delser.
Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen pågår en omfattande vägplane- ring. Till grund för denna verksamhet ligger den av 1959 års riksdag i prin- cip godtagna »Vägplan för Sverige», som utarbetats av en delegation inom styrelsen. Vägplanen innehåller riktlinjer för riksvägnätets utformning samt principerna för länsvägarnas upprustning, avseende tiden fram till 1975. Som ett led i uppföljande av vägplanen bedriver väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen en kontinuerlig planerings- och utredningsverksamhet, som bl. a. omfattar en fortgående revision av det föreslagna riksvägnätet och en allmän planering av länsvägarnas sträckning och standard. Genom fortlöpan- de justeringar till följd av ändrade förutsättningar, exempelvis tillkomsten av nya vägbehov, erhålls ett ständigt aktuellt långtidsprogram.
Till vägledning vid fördelningen mellan olika län och inom länen av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål upprättas särskilda väg- planer. Planerna omfattar fem år och förnyas vart tredje år. De upprättas av länsstyrelserna och fastställs av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen eller av Kungl. Maj:t om länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ej är överens. Enligt 1963 års statsverksproposition skall väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen i fortsättningen göra upp förslag till fördelning mellan länen av vägmedlen. Förslagen översänds till Kungl. Maj:t, som efter hörande av länsstyrelserna beslutar om fördelningen.
För att uppehålla kontakter med andra myndigheter och vägintressenter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsatt en samarbetsdelegation med representanter för jordbruket, skogsbruket, det övriga näringslivet, svenska Vägföreningen samt dessutom en representant för byggnadsstyrelsen att företräda samhällsplaneringen och en representant för stadsförbundet. Lokaliseringsorganet är dock icke representerat i detta organ.
8.1.1.6 Järnvägsplanering
Järnvägskommunikationerna har kommit att spela en allt mindre roll för de kortväga person- och godstransporterna, men har stor betydelse för de lång- väga gods— och persontransporterna. Även vid lokaliseringen av företag, som inte med nödvändighet är beroende av järnvägstransporter fästes avseende vid förekomsten av järnväg och föredras en ort med normalspårig järnväg framför en ort med smalspårig järnväg. Järnvägsstyrelsen har uppgjort en långtidsplan för investeringar under perioden 1960/79 med olika alternativ. Investeringsprogrammet omprövas fortlöpande och vidareutvecklas. In- vesteringarna är starkt koncentrerade till huvudlinjerna. »
Ett stort antal järnvägar är trafiksvaga och äsamkar SJ förluster. SJ kan inte bära dessa förluster utan vill lägga ned trafiken på de trafiksvaga ban- delarna eller alternativt ha statsbidrag till den fortsatta driften. Sådant bi- drag utgår sedan några år tillbaka och det har förutsatts att vissa bandelar skall bibehållas även om det går med förlust. SJ utför undersökningar be- träffande trafiksvaga bandelar enligt visst tidsschema.
I nedläggningsutredningarna belyses bl. a. befolknings- och näringslivs—
förhållanden i trafikområdet. Ett samarbete äger rum i nedläggningsfrågor och frågor som gäller ersättningstrafikens ordnande mellan SJ, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a. bevakar de lokaliseringspolitiska synpunkterna.
Nybyggnad av järnväg är för närvarande icke aktuell annat än i form av industrispår. Under senare är utförda och pågående breddning av smal— spåriga järnvägar har medfört att fem A-centra och fem B-centra (enligt ar- betsmarknadsstyrelsens regionindelning) fått normalspårig järnväg. Ytter- ligare breddningar torde endast i undantagsfall vara företagsekonomiskt motiverade, men lokaliseringspolitiska synpunkter kan i något fall möjligen influera på breddningsfrågornas bedömning.
På taxepolitiken kan också läggas lokaliseringspolitiska synpunkter. Taxepolitikens utformning kan påverka de i avlägsna landsdelar belägna orternas förmåga att konkurrera med andra från kommunikationssynpunkt mera välbelägna orter som lokaliseringsplats för industriföretag. Samtra- fiken järnväg—bil och frågan om taxemässig samtrafik järnväg—bil är också frågor med lokaliseringspolitisk anknytning.
8.1.1.7 Planering inom övriga kommunikationer Flyget ger snabba förbindelser mellan centrala och perifera områden i riket, vilket kan vara av betydelse i lokaliseringssammanhang. Särskilt för de mera avlägset belägna orterna kan flygtrafiken innebära stora förbättringar i lokaliseringsförutsättningarna. Luftfartsstyrelsen handhar planeringen av flygplatsbyggandet men för närvarande finns inga långsiktiga planer upp- rättade för den fortsatta utbyggnaden. En särskild kommitté med uppdrag att göra en utredning om luftfartsstyrelsens framtida ställning m. ni. har tillsatts. Enligt direktiven bör utredningen även utarbeta en översiktlig långtidsplan för flygplatsorganisationens utbyggnad. Även inom flygtrafiken är taxepolitiken av lokaliseringspolitisk betydelse. Tillgången på hamn är ofta en viktig lokaliseringsfaktor och en del före— tag är för export av produkter eller import av råvaror beroende av att ligga vid hamn. Farledsfördjupningar har ofta lokaliseringspolitisk betydelse. Enligt beslut av 1957 års riksdag skall handelshamnarna i princip vara ekonomiskt självbärande och kommunerna svara för hamnbyggandet. Sta- ten lämnar dock undantagsvis bidrag till hamnbyggnadsföretag, bl. a. i så- dana fall som bedöms angelägna från lokaliseringssynpunkt. Hamnbidrags— ärende handlägges av sjöfartsstyrelsen men beslut fattas av Kungl. Maj:t. Såväl inom tele— som postverket utföres planering med lokaliseringspoli- tisk anknytning. Som exempel kan nämnas avgränsningen av taxeområden inom televerket samt lokaliseringen av postanstalter.
8.1.1.8 Skolplanering
Erfarenheten visar att den enskilde vid val av bosättningsort och företagen vid val av lokaliseringsort fäster stort avseende vid förekomsten av olika
slags skolor, främst då yrkesutbildningsanstalter samt gymnasier och andra högre skolor. Om emellertid övriga lokaliseringsförutsättningar icke är gynn- samma torde inrättandet av en högre skola i regel ha ringa betydelse i loka- liseringssammanhang.
På skolväsendets område pågår ett betydande planeringsarbete såväl centralt som på läns- och kommunplanet. För grundskolan gör skolöversty- relsen en översiktlig genomgång och bearbetning av via länsskolnämnderna inkomna förslag till högstadieområden. Dessa förslag utgör underlag för den regionala skolplaneringen i länsskolnämndernas regi. I fråga om gymna- sieorganisationen omfattar skolöverstyrelsens utrednings- och planerings- verksamhet både allmänna gymnasier och fackgymnasier. I frågor om fack— gymnasier, fackskolor och yrkesskolor råder ett nära samarbete mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Skolöverstyrelsen har underhandsöverläggningar med arbetsmarknadsstyrelsen i frågor röran- de såväl den översiktliga planeringen, t. ex. grundskolans högstadieomrä— den och gymnasieregionernas avgränsning, liksom mera konkreta skol- lokaliseringar. Ett utbyte av utredningsmaterial sker mellan de två verken. Skolöverstyrelsens preliminärt uppgjorda gymnasieregioner sammanfaller i stor utsträckning med de av arbetsmarknadsstyrelsen avgränsade A-regio— nerna. Ansökningar om att få inrätta nya gymnasier remitteras regelmässigt till arbetsmarknadsstyrelsen för yttrande, särskilt beträffande näringslivets struktur och utvecklingsmöjligheter, bebyggelse- och kommunikationsför- hållanden samt vad det gäller styrelsens lokaliseringsverksamhet inom de aktuella områdena.
Frågan om inrättandet av nya universitet och högskolor är för närvarande aktuell. Utredningar och planering härom pågår inom ecklesiastikdeparte— mentet. Sådana högre utbildningsresurser har stor betydelse för den all— männa utvecklingen i ett område eller en hel landsdel. Tillgång till högre utbildning medför gynnsammare lokaliseringsbetingelser för såväl allmän service och offentlig verksamhet som för produktionsenheter inom närings- livet.
8.1.1.9 Sjukvårdsplanering Planeringen av sjukvården utföres främst av landstingen. Enligt sjukhus- stadgan ankommer det på landstinget att efter samråd med berörda myn- digheter upprätta översiktsplaner för den slutna sjukvården. Dessa fast- ställes inte centralt. Landstingen upprättar planer för den förebyggande hälsovården, t. ex. mödra- och barnavård samt folktandvård. Sådana pla- ner är en förutsättning för att statsbidrag skall utgå. Mentalsjukvårdsbered- ningen har hand om planeringen av utbyggnaden av mentalsj ukvården. Vid lokaliseringen av anläggningarna har samarbete ägt rum med lokaliserings— organet. Centrala sjukvårdsberedningen är centralt rådgivande rationaliserings- organ, när det gäller slutna sjukvården inom landstingens sjukvårdsområde
och har att verka för att planeringen sker ändamålsenligt. Anläggning av sjukhus får icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning och ritningarna godkänts av medicinalstyrelsen eller centrala sjukvårdsberedningen. Detta godkännande av förläggningen avser dock icke till vilken ort sjukhuset skall förläggas utan förläggningen inom orten.
8.1.2 Lokaliseringsutredningar 8.1.21 Arbetsmarknadsstyrelsen regionindelning En av de huvudlinjer för lokaliseringsverksamheten, som drogs upp av 1947 års lokaliseringsutredning, går ut på att stärka de tätorter som funge- rar eller kan fungera som centralorter för den omkringliggande bygden. Därigenom stödjes strävandena inom samhällsplaneringen att samordna olika bebyggelsegrupper inom större områden —- glesbebyggelsen med smärre handels- och industriorter samt dessa med medelstora och större städer och tätorter _ till väl avvägda, harmoniska regioner. Lokaliserings- politiska åtgärder, framhöll utredningen, skulle grunda sig på en utred- nings- och planeringsverksamhet som utredningen betecknade som lokali— seringsplanering. I den proposition till 1952 års riksdag, vari föreslogs att arbetsmarknadsstyrelsen skulle handha lokaliseringsverksamheten, hette det också, att en närmare precisering av de riktlinjer efter vilka lokalise- ringspolitiken skulle arbeta, borde kunna erhållas genom en såväl riks— omfattande som regional lokaliseringsplanering av den typ som lokalise- ringsutredningen skisserat. I det praktiska lokaliseringsarhetet inom arbetsmarknadsstyrelsen gjorde sig snart behovet av en hela riket omfattande regional lokaliseringsplanering alltmer gällande. Bl. a. blev en sådan planering nödvändig för att rådgiv- ningsverksamheten skulle kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Med stöd av dessa erfarenheter och i överensstämmelse med statsmakter- nas anvisningar har arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå företagit en regional indelning av riket och en klassificering av tätorterna med hän- syn till deras funktion som centralorter. Dessutom har särskilda regionala lokaliseringsutredningar utförts i sex län och pågår i ytterligare tre län. Vid regionindelningen har regionerna avgränsats kring vissa tätorter, som utvalts som centra med ledning av en samtidigt företagen klassificering av tätorterna. Tätortsklassificeringen grundar sig på en bedömning av orter— nas faktiska och möjliga servicefunktion. Serviceutrustningen på en ort be- tingas av befolkningsunderlagets storlek. Befolkningsunderlaget har därför utgjort indelningsgrund vid tätorternas klassificering, varvid hänsyn tagits inte bara till folkmängden i tätorter utan också till folkmängden i det om- råde för vilket tätorten utgör centralort eller kan fungera som sådan. Vid avgränsningen av regionerna har hänsyn tagits till avstånd och kom- munikationer. Vid bedömningen av orternas nuvarande funktion som ser- vicecentra har bl. a. beaktats tätorternas handelsområden i avseende till
varaktiga konsumtionsvaror. Vidare har hänsyn tagits till tidningssprid- ningen, Skolområden, trafikintensiteten, arbetskraftspendlingarna samt vissa administrativa indelningar.
Flertalet av de serviceanläggningar som erfarenhetsmässigt är av betydel- se vid företagens val av lokaliseringsplats och människornas val av bostads- ort, kräver ett befolkningsunderlag på minst omkring 30 000 personer. Med hänsyn härtill har vid lokaliseringsbyråns regionindelning utvalts tätorter, som ligger bäst till för att fylla funktionen som servicecentra i områden med minst ca 30 000 invånare. Dessa orter kallas A-centra och deras regioner för A—regioner. Antalet A-regioner är 91. Befolkningsunderlaget i dessa räcker till bl. a. för allmänt gymnasium, tvådelat lasarett, differentierad yrkesut- bildning och full uppsättning detaljhandelsföretag. I A-centra utges i regel daglig tidning och orten ligger i regel vid normalspårig järnväg och riksväg.
Vissa serviceanläggningar behöver icke så stort befolkningsunderlag, som ingår i A-regionerna. I den regionala indelningen har därför utvalts orter, som ligger bäst till som centra för områden med en befolkning på minst omkring 15 000 personer. Dessa orter kallas B-centra och regionerna för B-regioner. I B-centra finns bl. a. i regel alla branscher inom detalj- handeln, sjukstuga eller flerläkarstation, apotek, realskola, yrkesskola med heldagsundervisning samt vissa administrativa regionala organ. Antal B— regioner är 152.
Regionindelningen innefattar vidare en avgränsning av regioner med minst omkring 7 500 invånare. Dessa regioner kallas C-regioner och deras centralort för C-centra. C-regionerna sammanfaller i flertalet fall med de förslag till kommunblock som länsstyrelserna upprättat med anledning av 1962 års riksdagsbeslut om översyn av kommunindelningen. Till C—centra avses i regel grundskolans högstadium komma att förläggas.
8.1.2.2 Arbetsmarknadsstyrelsens Iänsutredningar
De särskilda lokaliseringsutredningar som utförts för vissa län har gjorts efter framställning av länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i respektive län. Utredningarnas syfte är att tjäna som grundval för de riktlinjer efter vilka de lokaliseringspolitiska strävandena bör läggas upp. Lokaliserings- verksamheten siktar bl. a. till att främja den bebyggelseform som efter"- strävas från allmänna planeringssynpunkter. Lokaliseringsutredningarna skall därvid vara vägledande vid bedömningen av var företag och service- anläggningar ur lokaliseringssynpunkt lämpligen bör förläggas. Då lokali- seringsutredningarna berör många olika grenar av samhällsplaneringen måste arbetet bedrivas i samråd med och under medverkan av de länsorgan som svarar för dessa planeringar. Hittills har för varje utredning länssty- relsen tillsatt ett arbetsutskott eller en kommitté, bestående av represen- tanter för olika länsmyndigheter och institutioner. Med detta organ har arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå, som utfört utredningarna, dis-
kuterat de olika avsnitten i utredningen. Samråd och överläggningar med landsting och länsorgan har dessutom ägt rum under arbetets gång.
I 1okaliseringsutredningarna göres en inventering av såväl tätorternas och befolkningens som företagens och serviceanläggningarnas nuvarande lokalisering. En del av denna inventering svarar länsorganen för. Vidare beskrives i utredningarna befolkningens och näringslivets hittillsvarande struktur och utveckling. På grundval av förhållandena i nuläget göres se- dan prognoser för varje region angående den framtida sysselsättningsutveck- lingen inom olika näringsgrenar. Dessa regionala prognoser anknytes till en riksprognos. Därefter uppställs en arbetskraftsbalans. Genom framskriv- ning av befolkningen och med beaktande av yrkesverksamhetsgraden har man ett mått på regionens egna framtida arbetskraftstillgångar. Sättes dessa i relation till det beräknade antalet sysselsatta enligt sysselsättningsprogno— sen kan man se om över- eller underskott av arbetskraft uppstår i regionen och därav betingad in- eller utflyttning samt vilken effekt detta får på total- folkmängdens utveckling.
Lokaliseringsutredningen avser att klarlägga bl. a. om det föreligger bris- ter i fråga om serviceutrustning, om de demografiska förhållandena är gynn- samma eller ogynnsamma, om näringslivet har brister t. ex. i form av ensidig- het, ringa expansion, stora säsongväxlingar och svårighet att sysselsätta vissa kategorier arbetskraft, om någon region kan tänkas få sådan folk- minskning att serviceutrustningen försämras eller fördyras, skatteunder— laget sviktar osv. Svaret på dessa frågor kan sedan läggas till grund för rikt— linjerna för lokaliseringsverksamheten i länet. Således kan man ange inom vilka regioner och på vilka orter, som näringslivet behöver förstärkas. Ofta måste speciella åtgärder vidtagas för att en sådan utveckling skall komma till stånd.
Lokaliseringsutredningen avser att vara ett led i en översiktlig planlägg- ning. Vid all regional samhällsplanering finns som bakgrund en målsätt- ning som bygger på en lokaliseringspolitisk bedömning. En lokaliserings- utredning som göres i samarbete med olika länsmyndigheter synes av erfa- renheterna att döma ha en viktig uppgift som ett medel att samordna olika organs och institutioners planeringar och syften och underlätta en anpass- ning av åtgärderna efter en enhetlig plan och målsättning.
Under åren 1958—1961 utfördes lokaliseringsutredningar för Skaraborgs, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Kopparbergs och Östergötlands län. Under 1962 påbörjades sådana utredningar i Norrbottens, Västerbottens och Värm- lands län.
I lokaliseringsutredningen för Skaraborgs län (1958) betecknas förutsättningar- na för industrins utveckling som goda. Den tidigare utvecklingen anses ge belägg härför. Länet har egna naturtillgångar, främst i form av god åkermark, skog och värdefulla skiffrar. Det är sannolikt, att dessa tillgångar kommer att utnyttjas i större utsträckning än nu, säger utredningen. De företagsekonomiska betingelser-
na för lokalisering av rörliga företag till länet betecknas av utredningen som goda med hänsyn till läget i förhållande till malmtillgångarna och järnverken i Mellan- sverige och till riksmarknaden. Länet har vidare många välutvecklade centra. Arbetskraftstillgångarna anges som rikliga. Det är bl. a. denna rikliga tillgång på arbetskraft och konsekvenserna för de olika regionerna, om arbetskraften inte kan sysselsättas inom regionernas näringsliv, som enligt utredningen gör att speciell uppmärksamhet från lokaliseringssynpunkt måste ägnas flera av länets regioner. Särskild uppmärksamhet bör ägnas sådana centra iläuet, där befolkningsunderlaget tenderar att minska under det minimum, som behövs för att viktiga serviceanlägg- ningar skall kunna fortbestå eller komma till stånd.
För att realisera de förslag som gjorts i utredningen behövs medverkan av de rådgivande lokaliseringsorganen och de organ, som handlägger den statliga lån- givningen och lånegarantin till industriföretag liksom av myndigheter, som svarar för kommunikationernas och andra serviceanläggningars utbyggnad, samt från landsting och olika länsorgan. Breddning av vissa smalspåriga järnvägar, för- bättring av landsvägsnätet är några av de åtgärder, som föreslås i utredningen. Även kommunerna rekommenderas vidta åtgärder till gagn för företagslokalisering i samband med samhällsplaneringen, t. ex. genom att iordningställa lämpliga industriområden.
I lokaliseringsutredningen för Kronobergs län (1959) uttalas bl. a. att detta län och dess olika regioner hör till de områden i landet, som bör ägnas särskild upp- märksamhet i samband med lokaliseringsverksamheten. En central målsättning blir att söka lokalisera företag på ett sådant sätt, att man förstärker redan befint- liga tätorter, som ligger lämpligt till för befolkningen i glesbygden.
I utredningen konstateras vidare, att många av de nuvarande kommunerna i länet har för liten folkmängd för att ensamma kunna lösa många viktiga service- frågor. Det ifrågasättes därför, om inte C-regionerna borde utgöra den kommunala enheten. Någon ny kommunindelningsreform ansågs dock icke vid den tidpunk- ten vara genomförbar den närmaste tiden, varför utredningen rekommenderade ett utvidgat kommunalt samarbete på detta område. Den regionala indelning, som företagits av utredningen är avsedd att visa vilka kommuner, som bör samarbeta i olika frågor. I utredningen betonas, att särskild uppmärksamhet hör ägnas de centra, vars befolkningsunderlag tenderar att minska under det minimum som behövs för att viktiga serviceanläggningar skall kunna fortbestå eller inrättas. A-, B— och C—centra torde komma att bli mest attraktiva, då det gäller lokalisering av stora eller medelstora företag. Detta betyder inte, att övriga tätorter på något sätt skall motarbetas. Tvärtom bör en lokalisering av småindustri till dessa orter understödjas, säger utredningen.
Utredningen förordar slutligen en del åtgärder, som måste vidtagas för att främja de lokaliseringspolitiska strävandena. Bl. a. föreslås en breddning av en del smalspåriga järnvägar och förbättring av vägnätet. I övrigt framföres synpunkter på en del lokaliseringsbestämmande faktorer, som myndigheter och andra bör beakta.
Lokaliseringsutredningen för Kalmar län (1960) visade att om inte stadsnä- ringarnas sysselsättningsökning i länet blir av minst samma relativa omfattning som beräknas för hela riket, kan en fortsatt nettoutflyttning av arbetskraft från länet befaras. I en del av regionerna tyder prognoserna på en fortsatt folkminsk- ning, vilket kan medföra allvarliga konsekvenser bl. a. i fråga om serviceutrust- ningen.
Länets egna naturtillgångar utgörs främst av skog och åkermark. En stor del av länets industri är baserad på dessa naturtillgångar. Det är sannolikt att skogspro-
duktionen kommer att öka, liksom tillverkningen inom vissa industribranscher där råvaran hämtas från skogsbruket. Sysselsättningen inom skogen och skogs- industrierna torde dock icke komma att öka i någon större omfattning. Möjligheter- na att motverka en sysselsättningsminskning i länet kommer därför i hög grad att vara beroende av utsikterna att till länet lokalisera industriföretag, som ej nöd- vändigtvis måste ligga i omedelbar anslutning till råvarutillgångarna eller avsätt- ningsområdena.
Vid fördelningen av de statliga lånemedlen på de olika företagareföreningarna bör enligt utredningen beaktas det utpräglade behov av utbyggnad av industrin i Kalmar län, som lokaliseringsutredningen belyst. Länets företagareförening bör få en relativt stor andel av den till fördelning disponibla lånesumman. Behovet av en utbyggnad av näringslivet i Kalmar län bör också beaktas vid ställnings- tagande till lånegarantiärenden.
Beträffande nedläggningsundersökningarna inom järnvägsväsendet uttalas att det ur lokaliseringssynpunkt är angeläget, att betydelsefulla orter som går miste om järnväg, får vägar av sådan standard, att näringslivets utbyggnad inte försvå- ras. Skall förlusten av järnväg kunna kompenseras ur lokaliseringssynpunkt, måste vägarnas standard ofta förbättras utöver vad som är nödvändigt för att nöd- torftigt överflytta trafiken till landsväg.
Då biltransporter av personer och gods ersätter järnvägstransport, bör direkt biljettinköp, godsinskrivning och befraktning till olika järnvägsstationer och andra orter, som har samtrafik med järnväg, kunna ske från åtminstone A-, B- och C-centra. Samtrafiken mellan järnväg och bil är av stor betydelse för det regionala samarbetet och bör utbyggas i största möjliga utsträckning. Nedlägges järnväg, som är B- och C—centras enda järnvägsförbindelse, bör taxemässig sam- trafik bil järnväg införas.
Efter att ha lämnat vissa rekommendationer till vidtagandet av åtgärder på övriga delar av kommunikationsområdet såsom broförbindelse med öland, inom eldistributionen, bostadsbyggandet, skolväsendet etc., uttalar utredningen till sist. att det fortsatta planeringsarbetet bör tillgå så, att representanter för de olika kommunerna, som ingår i A-, B- respektive C-regionerna, bör sammanträffa och diskutera de gemensamma problem, som föreligger på de olika regionala planen. Avtal bör träffas om att ytterligare inventera de problem, som är gemensamma för samtliga i regionerna ingående kommuner samt att utreda, hur samarbetet för frågornas lösande lämpligen bör bedrivas.
Av lokaliseringsutredningen för Hallands län (1960) framgår att detta län tillhör de mest jordbruksbetonade länen i riket. Trots detta har länet ur befolknings- synpunkt hävdat sig tämligen väl. Sysselsättningsminskningen inom jordbruket och skogsbruket har visserligen varit stor under efterkrigstiden, men stads- näringarnas expansion har varit tillräcklig för att motverka en folkminskning i länet.
Sysselsättningen inom jordbruket beräknas fram till år 1975 minska med ca 4 500 man. Om inte arbetsstyrkan i länet skall minska, måste sysselsättningen inom stadsnäringarna perioden 1960/75 öka med 4 500 män, och med 5 500 män om en arbetsstyrka motsvarande de egna arbetskraftstillgångarna skall kunna sysselsättas. Detta förutsätter en betydande nyetablering av företag. Med hänsyn till de goda lokaliseringsförutsättningar, som är för handen, har denna nyetable- ring bedömts kunna komma till stånd.
När det gäller utflyttning av företag från storstäderna, främst Göteborg, eller filialbildningar till företag belägna i storstäderna, bör möjligheterna att lokalisera
företagen eller filialerna till orter i Hallands län beaktas. Det är vidare angeläget att länets fördelaktiga läge vid västkusten i största möjliga utsträckning utnyttjas i lokaliseringsverksamheten. Handelshamnarna i Halmstad, Varberg och Falken- berg får därför anses ha stor betydelse för utvecklingen i länet.
Möjligheterna att erhålla tillräckligt stora markområden för storindustrier, som behöver omedelbar anslutning till kaj, är begränsade i de tre hanmstäderna i länet. Till följd av de långgrunda kusterna är hamnmöjligheterna i övrigt inte särskilt goda. En inventering av kustområdet med hänsyn till förekomsten av djupt vatten i förening med goda landkommunikationer bör göras. Vid planering av bl. a. sommarstugebebyggelse bör dylika frågor beaktas.
Vissa företag är för sin lokalisering beroende av att ha tillgång till relativt stora sötvattenkvantiteter och goda recipientförhållanden. Genom de många relativt stora åarna i länet är det möjligt att på ett flertal platser tillgodose sådana krav. Genom den betydelse badmöjligheterna har för turistnäringen liksom av hänsyn till fisket, måste emellertid också stora krav ställas på avloppsvattnets rening. Dricksvattentillgången kan bli ett allvarligt problem för de större tätorterna, var- för denna fråga närmare bör utredas, anser utredningen.
Flera av de nuvarande kommunerna i länet torde enligt utredningen komma att förbli industrifattiga. Detta behöver emellertid inte betyda, att dessa kommuner av denna anledning skulle få speciella svårigheter. Genom lämpligt samarbete med närbelägna kommuner torde det vara möjligt att lösa de kommunala uppgifter, för vilka de inte har tillräckligt befolkningsunderlag. Härigenom torde det också vara möjligt att hålla den kommunala utdebiteringen lika låg som i andra mer industribetonade och folkrika kommuner. För kommuner, som nu saknar naturlig centralort, torde snarare en ökad lokalisering av industriföretag till kommunen innebära en ekonomisk belastning. De serviceanläggningar, som måste finnas i en sådan kommun, bör kunna konnna till stånd utan samband med industrilokalise- ring.
För en del kommuner torde pendlingarna mellan arbete och bostadsplats i viss utsträckning kunna motverka sysselsättningsminskningen inom jordbruket. Främst gäller detta kommunerna närmast A- och B-centra.
I lokaliseringsutredningen för Kopparbergs län (1961) visar den av utredningen utförda arbetskraftsbalansen, att de manliga arbetskraftstillgångarna i länet to- talt skulle komma att öka med 2 100 män fram till år 1975. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket beräknas under samma tid minska med 5 800 män. Skall en arbetsstyrka motsvarande de egna arbetskraftstillgångarna beredas arbete måste sysselsättningen inom stadsnäringarna perioden 1961/75 sålunda öka med 7900 män. Detta har också bedömts möjligt, ehuru denna ökning till stor del kommer på den sydöstra delen av länet, där expansionstendenserna är mest utpräglade och där förutsättningar för nyetableringar är mest gynnsamma. Ser man emellertid till länets övriga delar, där jord- och skogsbruk ur sysselsättningssynpunkt är den viktigaste näringsgrenen, föreligger risker för sysselsättnings- och folkminskning. Ur lokaliseringssynpunkt bör därför dessa områden ägnas speciell uppmärksam- het, men samtidigt bör självfallet de goda lokaliseringsförutsättningarna i de syd- östra delarna tillvaratas.
Om vägväsendet säger utredningen bl. a., att för jordbrukets och skogsbrukets transporter behövs ett vitt utgrenat nät av sekundärvägar med hög bärighet. För att de förbättringar, som görs på riksvägar och viktiga länsvägar effektivt skall kunna utnyttjas, är det nödvändigt, att för det enskilda skogsvägnätet viktiga uppsamlingsvägar upprustas till högre bärighet. Dessa vägar har ofta också bety-
delse för arbetsresor mellan glesbygd och tätorter. Möjligheterna för den arbets- kraft, som friställts från jordbruket att bo kvar i sina hemorter och arbeta i när- belägna tätorter underlättas, om det finns goda vägförbindelser.
Praktiskt taget samtliga landets A-centra har normalspårig järnväg. För att kunna konkurrera om företag, som behöver ha tillgång till dylik järnväg, är det önskvärt att länets A-centra inte blir utan normalspårig järnväg. Bande] som är B- och C-centras enda järnväg bör inte utan tungt vägande skäl nedläggas. Främst gäller detta nedläggandet av godstrafiken och spårens upprivning.
De bandelar i Kopparbergs län, som berörs av nedläggningsundersökningen, bör inte läggas ned förrän ersättningstrafiken ordnats och berörda vägar upprus- tats. Skall förlusten av järnväg ur lokaliseringssynpunkt kunna kompenseras, måste vägarnas standard förbättras utöver vad som är nödvändigt för att nödtorftigt överflytta trafiken från järnväg till landsväg.
För sin lokalisering är en del företag beroende av stora vattenkvantiteter och goda recipientförhållanden. Flera orter i länet bl. a. utefter Dalälvarna kan erbjuda sådana förhållanden. Huvuddelen av länets större tätorter har sin vattenförsörj- ning baserad på grundvatten från grusåsar. Det är av vikt att dessa grusäsar ej utsätts för föroreningsrisker eller ingripanden, som kan medföra minskning i grundvattenströmmens kapacitet.'
För lokaliseringsverksamheten är det viktigt, att kommunerna och främst de som rymmer A-, B- och C-centra, bedriver en aktiv bostadspolitik. Det är vidare angeläget att kommunerna äger mark för bostadsbyggande och att planeringen hunnit så pass långt, att ett ökat bostadsbyggande kan sättas i gång utan onödig tidsutdräkt. I en del kommuner i länet är dessa förutsättningar inte uppfyllda. På en del håll lägger ägosplittringen hinder i vägen för bostadsplaneringen.
Beträffande åtgärder på skolväsendets område föreslår utredningen bl. a., att ett kombinationsgymnasium förlägges till Malung eller Vansbro. På grund av rådande brist på främst teknisk men även handelsutbildad arbetskraft i landet är det ett allmänt önskemål att en förstärkning av dessa utbildningsvägar kommer till stånd. Med hänsyn till den tekniska inriktning, som näringslivet i Koppar- bergslän har, anser utredningen artt speciell uppmärksamhet bör ägnas den tek— niska utbildningen.
Om den fortsatta planeringen uttalar utredningen, att i A-regionerna i länet föreligger endast ett fåtal gemensamma frågor, som behöver lösas eller diskuteras gemensamt för samtliga i A-regionen ingående kommuner. För C-regionerna är de gemensamma angelägenheterna däremot ofta av stor omfattning, varför ett samarbete mellan kommunerna i sådana frågor är nödvändigt.
Lokaliseringsutredningen för Östergötlands län (1961) konstaterar samman— fattningsvis att länets näringsliv är relativt väl differentierat. Under 1950-talet hade stadsnäringarna en lägre grad av sysselsättningsökning i länet än i riket., främst beroende på textil- och beklädnadsindustrins minskning. Länets närings— liv är jämförelsevis starkt industrialiserat. Förutsättningarna för en gynnsam utveckling under den närmaste framtiden bedömdes som goda. Flera orter i länett har ur industrilokaliseringssynpunkt ett fördelaktigt läge. Linköping och Norr— köping anses som lämpliga lokaliseringsorter för sådana serviceanläggningar, som skall betjäna en befolkning större än länets invånarantal. Sysselsättningem inom jordbruket beräknas fram till 1975 minska med 7 000 män, men sysselsätt— ningsprognosen uteslöt inte möjligheterna att en inflyttning erfordrades under denna tid för att tillgodose stadsnäringarnas arbetskraftsbehov. För vissa regioner i länet pekade dock prognoserna på en folkminskning. Dessa regioner borde ägnas speciell uppmärksamhet. Detta gällde bl. a. Kisa- och Valdemarsviksregio-
nerna. Ur lokaliseringssynpunkt ansåg utredningen det angeläget att dessa två orter kunde fungera som relativt välutvecklade centra i sina regioner.
Utredningen anförde en del åtgärder som var lämpliga för att främja de lokali- seringspolitiska strävandena i länet. Bl. a. framfördes en del lokaliseringssyn- punkter på vägnätets sträckning och på vissa järnvägsfrågor. Vidare ansåg ut- redningen att någon form av gymnasial utbildning i Åtvidaberg samt facklig gym- nasieutbildning i Mjölby och Finspång närmare borde övervägas. Även andra faktorer som påverkar lokaliseringen berördes, och vissa synpunkter anfördes om detta som myndigheter och andra borde beakta.
8.1.2.3 Övriga statliga länsutredningar Av statliga utredningar, som har betydelse för den samhälleliga lokalise- ringsverksamheten, bör här nämnas 1954 års Ö-utrednings betänkanden angående Öland och Gotland samt utredningarna om Bohuslän och Torne- dalen vilka verkställts av länsstyrelserna i respektive lån på uppdrag av Kungl. Maj:t. En liknande utredning om Jämtlands län har nyligen färdig- ställts.
öland. Svårigheterna på Öland tar sig uttryck i en besvärande säsongarbets- löshet. Dessutom pågår en ganska stor avflyttning från ön, som särskilt under de senaste åren accentuerats.
Som orsak till den pågående utvecklingen poängterar Ö—utredningen den roll den fortgående rationaliseringen inom jordbruket spelar. Det är denna rationa- lisering, som på grund av det öländska näringslivets bristande differentiering, lett till de nu aktuella svårigheterna. Den befintliga industrin _ sten- och cement— industri samt livsmedelsindustri _— utnyttjar de råvarutillgångar som finns. En utbyggnad av åtminstone en viss del av dessa industrier är visserligen från rå— varusynpunkt möjlig, men då produkterna är beroende av goda kommunika- tioner och närheten av stora konsumtionsområden bedöms utbyggnadsmöjlighe- terna inte vara de bästa.
Beträffande den framtida utvecklingen räknar utredningen med att antalet inom jordbruket sysselsatta personer genom forsatt rationalisering kommer att nedgå ganska väsentligt. Om icke nya sysselsättningsmöjligheter skapas, kommer alltså utflyttningen att fortgå.
I utredningen framlägges undersökningar, som visar att för cement-, ytong- och stenindustrin i övrigt har tillkomsten av en bro underordnad betydelse. Det mest ekonomiska transportsättet för dessa företags tunga produkter är båttrans- port. Även för sockerbruket är en broförbindelse av relativt begränsad betydelse. Sitt stora värde skulle en bro få för lantbruket och turistnäringen. Även i övrigt skulle emellertid en broförbindelse med fastlandet förbättra det öländska nä- ringslivets konkurrenskraft och verka stimulerande på dess utbyggnadsmöjlig- heter. Utredningen förordar därför att en bro kommer till stånd snarast möjligt.
Jordbruket på ön kommer för överskådlig framtid att inta den centrala platsen inom näringslivet. Utredningen har därför funnit det motiverat, att hushållnings- sällskapets rådgivningsverksamhet aktiviseras genom att ytterligare en jordbruks- instruktör stationeras på öland.
Gotland. Av ö-utredningens betänkande angående Gotland (SOU 1958: 18) fram- går att svårigheterna i denna landsdel är desamma som på öland; kraftiga sä- songsvängningar på arbetsmarknaden och en fortgående, av utflyttning orsakad folkminskning, som på längre sikt kan medföra allvarliga skadeverkningar
ur sociala och kulturella synpunkter. Bland förslag eller rekommendationer : syfte att stimulera sysselsättningen på Gotland, som framförts av utredningen. kan nämnas följande. -
Största möjliga areal för sockerbetsodling bör förbehållas Öland och Gotland med hänsyn till den betydelse denna odling har för näringslivet på dessa öar. Det stat- liga stödet för hampodlingen bör bibehållas. På grund av den vikt odlingen av fruktträd, bärbuskar, köks- och prydnadsväxter har för Gotland bör en försöksverk- samhet på trädgårdsodlingens område snarast komma till stånd och organiseras så, att den samtidigt kan fylla behovet av undervisning. Personalförstärkning på hushållningssällskapet i Visby förordas.
För skogsbruket måste i första hand kraftfulla åtgärder vidtagas för att vinna en lösning på Gotlands vildkaninproblem. Med hänsyn till de påstådda goda er- farenheterna från utlandet anser utredningen, att det finns skäl att upptaga myxo- matosfrågan till ny behandling.
Under förutsättning att vildkaninfrågan löses, synes det vara möjligt att öka sysselsättningen inom det gotländska skogsbruket; på kort sikt genom intensivare skogsvårdsåtgärder och på längre sikt genom att möjligheter öppnar sig till större årlig avverkning. En högst väsentlig ökning av sysselsättningen inom den got- ländska skogen skulle vara möjlig, om skogsvårdsarbeten kunde bedrivas i en- lighet med riksskogstaxeringens förslag.
Samhälleliga åtgärder som kan stimulera rationaliseringen inom fisket bör vidta- gas. Ett antal orter, där förbättringsarbeten i fiskehamnar anses nödvändiga, anges.
Grönsakskonservindustrins betydelse för specialodlingarna inom jordbruket och för sysselsättningen på Gotland betonas. Statligt stöd för tryggandet av denna in- dustri kan bli nödvändigt. Grönsakskonservindustrin på Gotland betecknas som synnerligen betydelsefull med hänsyn till såväl sysselsättningsförhållandena som önskvärdheten av specialodlingar inom det mindre jordbruket, där dessa odlingar utgör ett komplement, som inte torde kunna ersättas. För att förbättra cementin- dustrins konkurrensmöjligheter bör hamnen i Slite utbyggas. En utvidgning av produktionen av pälskappor av gotländskt utegångsfår bör övervägas.
En utbyggnad av Gotlands resurser inom turistnäringen för att tillgodose be- hovet av rast- och campingplatser samt bostäder bör stimuleras. Med hänsyn till den betydelse, som turismen har för landskapets ekonomi, bör frågan om anslag från fonden för friluftslivets främjande, som berör Gotland, bedömas särskilt väl- villigt.
Gotlands kommunikationsproblem behandlas i ett speciellt avsnitt. Utredningen anser det inte vara möjligt att lösa trafikfrågorna på ett ur gotländska synpunk- ter tillfredsställande sätt utan att statsmakterna medverkar ekonomiskt både när det gäller anskaffande av kapital för behövliga nya båtar och troligen också när det blir fråga om att hålla fraktkostnaderna på rimlig nivå. Utredningen finner det synnerligen angeläget, att statsmakterna snabbt tar itu med de gotländska trafikfrågorna och bringar dem till en tillfredsställande lösning.
Bohuslänsutredningcn. Den av länstyrelsen i Göteborgs och Bohus län verkställ— da utredningen »Bohuslän» (SOU 1960: 22) omfattar den del av landskapet, som ligger norr om Marstrand-Kungälv med undantag av Inlands Torpe kommun i Göta älvs dalgång, samt Ödesborgs, Färgelanda och Högsäters kommuner i syd- västra Dalsland. Undersökningsområdet motsvarar det område, som i arbetsmark- nadsstyrelsens regionindelning benämns Uddevalla A-region.
Om utvecklingsmöjligheterna inom olika näringar säger utredningen bl. a. föl- jande.
Jordbruket. På grund av småbrukets starka dominans kommer den animaliska
produktionen att vara av utslagsgivande betydelse, särskilt som de klimatologiska förhållandena gynnar odlingen av foderväxter. Goda betingelser för specialod— lingar av här och grönsaker föreligger i kustdalgångarna. I stora inlandsområden, ' särskilt i de nordligare delarna av regionen, anses en mera intensiv skogsskötsel ge ett bättre utbyte än den nuvarande produktionsinriktningen.
Företagna undersökningar av sysselsättningsförhållandena bland jordbruksbe— folkningen i undersökningsområdet har visat en betydande undersysselsättning, särskilt på Orust och Tjörn.
Fiskerinäringen. Den utveckling mot koncentration av fisket till större centra, som pågått i flera årtionden, synes ännu icke ha avslutats. I de flesta mindre fiskelägen har fisket gått så kraftigt tillbaka, att anläggandet av en ny fiskehamn ej kan antagas medföra någon radikal förändring av situationen. Med hänsyn till kostnaderna för hamnbyggnader bör byggnadsarbetena i flertalet mindre fiske- hamnar begränsas till förbättringsarbeten.
Skogsbruket och skogsindustrin. Skogsbrukets splittring på en mångfald små enheter — medelarealen i länet utgjorde år 1956 endast 18,6 ha produktiv skogs- mark per enhet — skapar speciella svårigheter för skogsvården. För att bemästra dessa svårigheter är en fortsatt kraftig utbyggnad av den kooperativa verksam- heten på skogsbrukets område nödvändig.
Inom regionen finns ett betydande lövvedsöverskott, som också skapar skogs- vårdsproblem. En utbyggnad av sulfatindustrin i västra Sverige har av skogs— ägareföreningen i området angetts som det effektivaste medlet att stimulera skogs- vården i denna del av riket. Utredningen anser emellertid att det inte är möj- ligt att lokalisera sådan industri till regionen. Främsta orsaken härtill är den otill- räckliga vattenförsörjningen i de bohuslänska vattendragen.
Den mindre varvsindustrin. I den mån en utbyggnad inom den mindre varvs- industrin i Bohuslän kan bli möjlig, torde denna komma att ske i södra Bohuslän. En mera betydande utvidgning av verksamheten vid lustbåtsbyggerierna förutsät- ter vissa gemensamma ekonomiska åtaganden av företagen inom branschen för att åstadkomma en intensifiering av försäljningsverksamheten och uppläggandet av lager.
Stenindustrin. Med hänsyn till åldersfördelningen bland stenarbetarna och den stora arbetslöshetsrisken i yrket är en hög arbetslöshetsberedskap nödvändig inom stenindustrikommunerna.
Konservindustrin. De ovissa framtidsutsikterna med hänsyn till såväl den osäkra råvarutillgången som marknadsförhållandena, inverkar starkt hämmande på investeringsviljan inom sill- och fiskkonservindustrin. Möjligheterna att i tider av råvarubrist lägga om produktionen till andra varuslag som grönsaks- eller köttkonserver får betraktas som starkt begränsade. Den främsta orsaken härtill är den hårdnande konkurrensen mellan företag som tillverkar sådana produkter.
Sjöfarten. Av de bohuslänska handelshamnarna har endast hamnarna i Udde- valla och Lysekil nämnvärd betydelse för utskeppning av gods från orter utan- för Boshuslän. Kapaciteten i Lysekils hamn medger en avsevärd ökning av hamn- rörelsen, men en dylik utveckling hämmas av de i jämförelse med hamnen i Ud- devalla längre transportvägarna till rikets inland. — De goda hamnmöjligheterna i Stenungsund och vid Saltkällefjorden (Munkedal) synes snabbare än i Lysekil komma att påverka näringslivets utveckling i berörda bygder. På Orust bör möj- ligheterna att anlägga en gemensam hemmahamn för fraktfarten och de större fiskefartygen undersökas.
Turistnäringen. Med hänsyn till den betydelse ur rekreationssynpunkt, som de bohuslänska kustorterna numera har, bör turistnäringen i Bohuslän anpassa sig
efter de nya utvecklingslinjerna inom turismen. Frågor rörande såväl vägväsen- det, vattenförsörjningen som de sanitära förhållandena måste lösas under hän- synstagande till denna näring. En utveckling av turistnäringen genom ökad till- strömning av utländska turister förutsätter en mångsidigare utrustning och högre standard på turistanläggningarna. Detta kräver en förlängning av turistsäsongen, så att anläggningarnas kapacitet bättre kan utnyttjas. En sådan förlängning för- utsätter, att sommartid införes i vårt land i likhet med vad som skett i Norge. Möjligheterna till utveckling av näringar, som baserar sig på regionens egna rå- varor är alltför begränsade för att någon genomgripande förändring av befolk- ningsutvecklingen i områden med stark folkminskning skall kunna anses möjlig. Härtill kommer att flera av de traditionellt viktiga näringarna i regionen, såsom fiske och konservindustri, med nya marknadsförhållanden kan komma att ställas inför svåra omställningsproblem. För den framtida utvecklingen av näringsliv och samhällen i Uddevalla A-region torde det dock vara berättigat att räkna med en lokalisering av storföretag inom näringar, som kan utnyttja Bohusläns i jäm- förelse med andra landsdelar mycket goda hamnmöjligheter. En inventering av områden, som med hänsyn till järnväg och belägenhet vid djupt vatten är lämp- liga för företag av denna typ, bör ske. Med hänsyn till det mycket stora behov av industriråvatten, som kan komma att uppstå i en del industriorter, är nya, mera omfattande undersökningar av vattentillgångarna i dessa orter nödvändiga. En flerårsplan för investeringar, som har betydelse för näringslivets utveckling, bör därför upprättas av länsorganen under länsstyrelsens ledning. Slutligen näm— ner utredningen vilka åtgärder inom samhällsplaneringen, som i första hand bör komma till utförande inom de olika regionerna.
Tornedalsutredningen. Den av länsstyrelsen i Norrbottens län verkställda ut- redningen om Tornedalen och överkalixbygden, benämnd Tornedalsutredningen, omfattar två delar, varav den första delen upptar en redogörelse för undersök— ningsområdets struktur och utseende, dess befolkningsförhållanden och kända naturtillgångar. Vidare beskrives kommunikationsförhållandena, de viktigare nä- ringsgrenarna samt arbetsmarknadsläget i området. I särskilda avsnitt behandlas hälso- och sjukvård, socialvård samt kommunernas ekonomiska förhållanden. I den andra delen framlägger utredningen förslag till direkta åtgärder, som enligt utredningen har till syfte att genom ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser skapa förbättrade försörjningsmöjligheter för befolkningen och sti— mulera till ökad verksamhet inom näringslivet.
Om behovet av olika åtgärder inom olika näringsgrenar uttalar utredningen bl. a. följande.
Jordbruket. En sammanläggning av småjordbruken till större enheter och en förbättring av arronderingen måste komma till stånd. Därutöver erfordras intensifie- ring och differentiering av jordbruksdriften. Ökad potatis- och Spannmålsodling, intensifiering av vallodlingen, utvidgning av trädgårdsnäringen och fortsatt ut— byggnad av maskinstationer och maskinföreningar förordas. Utredningen anser vidare, att lantmäteriorganisationens och lantbruksnämndens personal behöver förstärkas samt att de nuvarande möjligheterna för jordbrukarna att få vissa krediter och bidrag bör utökas.
Skogsbruk och skogsindustri. För att komma till rätta med det otillfredsställan- de skogstillståndet i Tornedalen måste krafttag sättas in under den närmaste tio- årsperioden för att påskynda skogsvårds- och föryngringsarbetet inom skogsbru- ket och få till stånd en upprustning av skogsbilvägarna och det allmänna väg- nätet i undersökningsområdet. Omfattningen av dessa åtgärder är sådan, att
restaureringsprogrammet inte kan genomföras utan vidgat stöd från det allmän- na. Som en förstahandsåtgärd föreslår utredningen att anslagsramarna för skogs- förbättringsanslaget, skogsvägsanslaget och skogsproduktionsanslaget uppräknas på sådant sätt att bidragsgivningen under den närmaste tioårsperioden kan ske med författningsenliga procentsatser. Under den aktuella tioårsperioden bör vi- dare de nämnda bidragen kompletteras med särskilt skogsanslag för Tornedalen. Kostnaderna för föreslagna åtgärder beräknas uppgå till totalt 24,5 milj. kronor, varav engångskostnaderna tar i anspråk 24 milj. kronor.
Fisket. Förutom vissa åtgärder rörande insjöfisket föreslår länsstyrelsen igång- sättande av trålfiskeförsök samt utbyggnad av ett antal småhamnar i skärgården.
Småindustri och hantverk. De allmänna förutsättningarna för småindustri och hantverk bör förbättras genom uppförande av kollektiva verkstadsbyggnader på lämpliga orter, genom intensifiering av yrkesutbildningen samt genom inrättande i Norrbotten av ett avdelningskontor till Statens hantverksinstitut.
Vidare bör en konsulent med företagsekonomisk inriktning samt en ingenjör med utbildning och erfarenhet från mekanisk verkstadsindustri knytas till länets företagareförening med uppgift att särskilt understödja företagsamheten i Torne- dalen.
En konsulent i trä-, näver- och rotslöjd bör knytas till hushållningssällskapet och en fond för inköp av maskiner för tillverkning av råämnen för hemslöjd bör tillföras länets företagareförening.
Gruvdrift och järnhantering. Utredningen förordar att malmfyndigheterna inom Masungsby- och Kaunisvaarafälten samt förekomsten av grafit- och karbonatberg- arter undersöks och inventeras. Beträffande de båda sistnämnda bergarterna före- slås en omfattande forsknings- och försöksverksamhet.
Turistnäringen. Åtgärder i form av anlägggning av campingplatser och utvidg- ning av sportfiskemöjligheterua samt ökad upplysningsverksamhet om Torne- dalens sevärdheter föreslås.
Kommunikationsväsendet. Upprustningsarbetet bör i första hand koncentreras till vissa genomgående kommunikationsleder med hög trafikintensitet samt vissa andra vägar av särskild betydelse ur förbindelsesynpunkt. För att förbättra de driftsekonomiska förutsättningarna för busstrafik i Tornedalen föreslås viss resti- tution av den bilskatt, som inbetalats under 1960. Med hänsyn till Tornedalens karaktär av perifert beläget glesbygdsområde föreslås även att de nuvarande höga avståndskostnaderna kompenseras genom sänkning av skatten på flytande bränsle.
Kommunernas ekonomiska förhållanden. I avvaktan på förslag från 1958 års skatteutjämningskommitté föreslår utredningen att nuvarande skattelindringsbi- drag till de ekonomiskt hårdast belastade kommunerna i Tornedalen under om- ställningsperioden mer än fördubblas.
Allmänna åtgärder för främjande av näringslivets lokalisering till Tornedalen. Enligt "utredningens uppfattning är lokaliseringspolitiska åtgärder av den art och omfattning, som vidtagits i Norge och andra länder, nödvändiga för en rationell och långsiktig lösning av de nuvarande försörjningsproblemen i Tornedalen lik- som i Norrbottens län i övrigt.
Utredningen föreslår därför dels en fond för främjande av näringslivets ut- veckling, dels särskilda skatteregler. Fonden bör enligt utredningen i huvudsak utformas så, att den täcker dels behov av den art, som den nämnda byggnads- fonden för Nordnorge avser att fylla, dels verksamt stöder det inventerings-, forsknings- och utvecklingsarbete, som krävs för att länets resurser rätt skall kunna utnyttjas.
Skattereglerna bör, anser utredningen, utformas på i princip samma sätt som skett i Nordnorge, dock med beaktande av vissa skillnader i de grundläggande förutsättningarna.
Med hänsyn till att såväl fonden som skattereglerna bör avse hela länet och även torde bli beroende av statsmakternas ställningstagande till det nyligen fram- lagda förslaget om bildande av en fond av malmvinstmedel till främjande av natur- vetenskapligt och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete, begränsar sig ut- redningen till att anmäla ifrågavarande behov av lokaliseringsätgärder och avser att i anslutning till Norrbottenplanen återkomma till dessa frågor.
Med anledning av Tornedalsutredningen framlade Kungl. Maj:t vid 1962 års riksdag en proposition (nr 31) som innehöll en redovisning över förslag till åt- gärder för att förbättra försörjningsmöjligheterna i Tornedalen. Riksdagen beslu- tade i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen.
I propositionen framhölls bl. a. att ett genomförande av det i betänkandet skis— serade rationaliseringsprogrammet för jordbruket borde eftersträvas. Åtgärder i detta syfte borde vidtagas inom ramen för de koncentrerade rationaliseringsin- satser vartill särskilt statsstöd utgår från nionde huvudtitelns anslag till produk- tionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. Vad det gäller skogsnäringen skulle från ett anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland ett belopp på 800 000 kronor utnyttjas för skogliga åtgärder i Tornedalen.
För att trygga en fortsatt upprustning av områdets vägnät bör, med hänsyn till ovissheten om man i fortsättningen kan räkna med beredskapsarheten på vägar i samma omfattning som tidigare, medelstilldelningen till det ordinarie vägbyg- gandet öka.
För att främja småindustrin och hantverket i Tornedalen skulle företagarför- eningen i länet få en med 100 000 kronor ökad medelstilldelning. Propositionen erinrade om den järnmalmsinventerinug som avses bli påbörjad i Norrbotten under innevarande budgetår, varvid de av Tornedalsutredningen nämnda projekten skulle undersökas.
Av propositionen framgick vidare att beslut fattats om att av malmvinstmedel bilda dels en fond för näringslivets framtida utveckling i Norrland, benämnd Norrlandsfonden, dels en fond för forsknings- och utvecklingsarbete, benämnd malmfonden. Genom dessa fonder ansågs de önskemål utredningen framfört om en utbyggnadsfond för övre Norrland vara tillgodosedda.
Vad det slutligen gällde kommunernas ekonomiska förhållanden hänvisade pro- positionen till att skatteutjämningskommittén framlagt ett förslag om skattelind- ringsbidrag vars genomförande skulle medföra en avsevärd lättnad i skattebördan i Tornedalens kommuner.
8.1.3 Lokalisering av statlig verksamhet Arbetsmarknadsstyrelsen har att skaffa sig en god överblick över lokali- seringen av statens olika verksamhetsgrenar och uppmärksamt följa verksamheten inom olika områden av samhället ur lokaliseringspolitisk synpunkt. I egenskap av samhälleligt lokaliseringsorgan får styrelsen så- som remissorgan avgiva yttranden i frågor som rör statliga företags och verksamheters lokalisering innan statsmakterna fattar beslut i ärendet. Ofta vänder sig statliga verk och statliga utredningar på ett tidigt stadium till arbetsmarknadsstyrelsen för att överlägga i frågor som gäller lokalise— ring av statliga anläggningar.
År 1957 tillsattes en särskild utredning., lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, med uppdrag att undersöka möjligheterna att lokalisera ämbetsverk och annan statlig verksamhet till orter utanför Stockholmsom- rådet.
Utredningen inledde sitt arbete med en mera översiktlig undersökning rörande den statliga verksamheten inom Stockholmsområdet i syfte att av— gränsa möjliga utflyttningsgrupper. Denna undersökning visade, att i hu- vudsak två grupper av statliga verksamhetsgrenar borde bli föremål för vidare undersökningar.
Den ena gruppen bestod av verksamhetgrenar med relativt specialbeto- nade uppgifter, vilka endast i mindre grad behövde samarbeta med andra statliga verksamhetsgrenar. Utredningen framlade under våren 1959 betän- kanden med förslag till utflyttning av ett tiotal sådana verksamhetsgrenar. I enlighet med dessa förslag har statsmakterna beslutat utflyttning av försva- rets fabriksstyrelse till Eskilstuna, fjärde militärbefälsstaben till Strängnäs och arméns intendenturförråd i Stockholm till Filipstad. Utflyttning beslöts också enligt lokaliseringsutredningens förslag av Stockholms tygstations te- leverkstad i Sundbyberg, centrala frökontrollanstalten och växtskyddsan- stalten. Förläggningsorten för dessa verksamhetsgrenar skulle utredas i sär- skild ordning. Beslut har sedermera fattats om förläggning av en försvarets televerkstad till Växjö.
Den andra gruppen av statliga verksamhetsgrenar — den största _ om- fattade sådana myndigheter m. ni., som hade nära inbördes samarbete och som därför borde lokaliseras till samma ort eller region, för att det interna samarbetet skulle kunna fortgå på i stor sett oförändrade villkor. Allt efter- som arbetet beträffande denna grupp fortskridit med principiella och prak- tiSka överväganden har utredningen funnit anledning att låta sina förslag anstå i avseende å sådana verksamhetsgrenar, som återstår i den förut- nämnda gruppen. Utredningens samlade förslag kommer att redovisas i ett slutbetänkande, som beräknas föreligga mot slutet av år 1963.
Under arbetets gång har utredningen i ett flertal särskilda skrivelser och remissyttranden gjort uttalanden i olika decentraliserings- och lokaliserings- spörsmål, bl. a. beträffande universitetsplaneringen.
8.2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder av betydelse' för lokaliseringsverksamheten
Lokaliseringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken har i ett avseende en gemensam målsättning, nämligen i att skapa förutsättningar för ett maxi- malt utnyttjande av tillgängliga arbetskraftstillgångar. Arbetsmarknads— politikens väsentligaste uppgift är att åstadkomma balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Huvudlinjen i den arbetsmarknadspolitik som föres går därvid ut på att genom olika åtgärder främja en yrkesmässig och geografisk rörlighet av arbetskraften för att därigenom få till stånd en
ändamålsenlig anpassning på arbetsmarknaden. Den arbetslöshet som inte kan övervinnas med sådana rörlighetsstimulerande åtgärder motverkas med sysselsättningsskapande åtgärder.
Arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska åtgärder framstår of- ta som alternativa lösningar av ett föreliggande aktuellt arbetslöshetsproblem i ett område. Av de medel som begagnas i arbetsmarknadspolitiken kan framför allt yrkesutbildningen för vuxna samt beredskapsarhetena vara av betydelse för lokaliseringsverksamheten. Detsamma gäller också det varsel om driftsnedläggelser och driftsinskränkningar, som enligt överenskom- melse med olika organisationer skall tillställas arbetsmarknadsverket.
8.2.1. Yrkesutbildning Den yrkesutbildning för arbetslösa, partiellt arbetsföra m. fl. som arbets- marknadsverket lämnar sin medverkan till, gäller personer som antingen saknar yrkeskunskaper eller som på grund av strukturförändringar inom näringslivet behöver omskolning till annat yrke. Denna utbildnings- eller omskolningsverksamhet bedrivs huvudsakligen i form av särskilda kurser, som anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning, men äger också rum genom att utbildningsmöjligheter inom det ordinarie utbildningsväsendet och inom företagen anlitas. Yrkesutbildningsverksamheten såsom ett led i arbetsmarknadspolitiken ' är av jämförelsevis sent datum. De utbildningskurser som bedrevs under 1940-talet och 1950-talets första del hade en relativt obetydlig omfattning och berörde praktiskt taget endast partiellt arbetsföra. I mitten av år 1957 fanns således 55 kurser med omkring 600 deltagare. I februari 1963 var antalet kurser 979 med 14 200 deltagare, därav 4 600 kvinnor. Antalet per- soner som under 1962 erhöll utbildning efter hänvisning av arbetsmarknads- verket uppgick till omkring 29 000. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för denna verksamhet uppgick under budgetåret 1962/63 till 60 milj. kronor och överstyrelsens för yrkesutbildning till 54 milj. kronor. Som tidigare nämnts kan yrkesutbildning för arbetslösa även anordnas inom företag. Av det nyss nämnda antalet personer som erhållit yrkesut- bildning under år 1962 hade omkring 2 000 utbildats inom företag. Det till- kommer länsarbetsnämnderna att träffa överenskommelse med företag om sådan utbildning. Kostnaden för själva undervisningen bestrides i dessa fall av företagen, medan länsarbetsnämnden antingen, såsom fallet är i övrig utbildningsverksamhet, lämnar bidrag till den arbetslöse för hans uppehälle eller betalar en viss kursavgift till företaget, som då betalar lön till dem som genomgår utbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att det är önskvärt att yrkesutbildning av arbetslösa i högre grad än vad som nu är fallet anförtros härför lämpade företag. De särskilda utbildnings- och omskolningskurser för arbetslösa som an- ordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning är i stor utsträckning förlagda
till områden med stort överskott på arbetskraft. Avsikten med utbildningen är i många fall att underlätta en utflyttning till områden med bättre till- gång på arbetstillfällen. Men utbildningsverksamheten medverkar på sitt sätt till att skapa bättre lokaliseringsbetingelser och ökade förutsättningar för en utbyggnad av näringslivet i berörda områden. Genom kurserna kom- mer att till arbetsmarknadens förfogande stå arbetskraft med en viss grund- läggande yrkesutbildning, vilket givetvis är en större tillgång än om enbart ovan arbetskraft funnes. Detta kan då bli en gynnsamt verkande faktor vid företagens överväganden om lämplig förläggningsplats vid nyetablering eller omlokalisering. I all synnerhet blir detta fallet om kurserna har en sådan yrkesinriktning eller om nya sådana snabbt kan ordnas att de kan tillgodose den efterfrågan, som kan väntas uppstå i samband med en ny- lokalisering. I hög grad kan en sådan anpassning till det lokala behovet ske genom utbildning i företagen. I några fall har denna form av utbild- ning kommit till användning i lokaliseringssammanhang. Det har då rört sig om fall då företag etablerat sig på orter där en förbättring av syssel- sättningsmöjligheterna varit önskvärd. Bidrag har därvid utgått antingen som utbildningsbidrag till de som deltagit i utbildningen eller till företaget i form av kursavgift och gällt ett visst antal personer under en på förhand bestämd tidsperiod.
8.2.2 Beredskapsarbeten Beredskapsarbeten användes i huvudsak för att bekämpa arbetslösheten in- om ett visst område eller för att bereda sysselsättning åt en viss kategori arbetslösa. I stor utsträckning fungerar de som en sysselsättningsreserv vid säsongmässig och intermittent arbetslöshet. Till beredskapsarhete an- visas endast sådana arbetslösa, som icke kan erhålla arbete på öppna mark- naden. Då sysselsättningsläget är sådant att beredskapsarbeten måste igång- sättas utväljer arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med berörda fackmyn— dighet eller kommun något arbetsobjekt ur den s. k. investeringsreserven, som ter sig lämpligt i den föreliggande situationen. Till beredskapsarbeten utväljes objekt av så hög angelägenhet att de ändock avses att utföras med ordinarie medel under de närmaste åren. De mest förekommande bered- skapsarbetena är vägarbeten, och dessa väljes bland sådana projekt som ingår i flerårsplanerna för Vägarna. Vilka företag som i en viss arbetslöshetssituation kan bli aktuella som lämpliga beredskapsarbeten beror i hög grad på planeringsläget. Ett före- tag kan i och för sig ha hög angelägenhetsgrad men icke vara så färdig- projekterat att det omedelbart kan påbörjas, varigenom det icke kan kom— ma ifråga som beredskapsarhete. Arbetet skall också vara av sådan karak- tär att det utan olägenheter kan nedläggas eller bedrivas med stora väx- lingar i arbetsstyrkan allt efter skiftningar i arbetslöshetens omfattning.
Vid bedömningen av ett objekts lämplighet som beredskapsarhete tages hänsyn till att arbetet i önskvärd utsträckning skall kunna bedrivas under vinterhalvåret. Eftersom beredskapsarbetenas uppgift i huvudsak är att motverka tillfällig eller lokal arbetslöshet har eftersträvats att ordna be- redskapsarbeten i närheten av de arbetslösas hemorter. För de arbetslösa har detta onekligen stora fördelar framför allt ur ekonomisk synpunkt.
Som förut nämnts har större delen av beredskapsarbetena utförts på all- männa vägar. Under de senaste åren har vägarbetena svarat för omkring två tredjedelar av den totala kostnaden för beredskapsarbeten. Budgetåret 1961/62 uppgick kostnaden för beredskapsarbeten på vägarna till 150 milj. kronor. Tyngdpunkten i beredskapsarbetena har varit förlagd till Norrbot- ten. Ett väl utbyggt vägnät kan vara en viktig faktor vid bedömningen av lokaliseringsbetingelserna på en ort. Ur lokaliseringssynpunkt är det där- för av stor betydelse att orter, som i övrigt är lämpliga som förläggnings- plats för industriföretag, har goda vägförbindelser. Då de vägprojekt vilka bedrivs som beredskapsarbeten ingår i vägplanerna kan således bered- skapsarbetena indirekt medverka till att förbättra lokaliseringsförutsätt- ningarna på orter där näringslivet behöver utbyggas. Även på järnvägs- sidan har beredskapsarbetena medverkat till att förbättra kommunikatio- nerna och därmed förutsättningarna för en utbyggnad av näringslivet. Bland dessa projekt kan nämnas nyanläggningen av järnvägen Morjärv— Karlsborgsverken samt den pågående breddningen av linjerna Västervik— Åtvidaberg och Karlshamn—Norraryd.
Det bör dock i detta sammanhang framhållas att det icke alltid, av skäl som tidigare omnämnts, är de ur lokaliseringssynpunkt mest angelägna arbetena som har möjlighet att komma med bland beredskapsarbetena.
Som direkta utvecklingsarbeten med sikte på att stödja sysselsättningen inom det befintliga näringslivet kan betecknas de i beredskapsarbetena in- gående skogsbilvägarna och skogsvårdsarhetena, som budgetåret 1961/62 drog en kostnad av nära 30 milj. kronor.
De mest omfattande statskommunala beredskapsarbetena, dvs. bered- skapsarbeten som anordnas av kommunerna och för vilka statsbidrag utgår, utgörs av vatten— och avloppsarheten. De uppgick under budgetåret 1961/62 till 28 milj kronor och har under senaste åren omfattat mellan 11 och 16 procent av de totala kostnaderna för beredskapsarbeten. Om arbetslöshet föreligger kan således en kommun med hjälp av beredskapsarbeten iord- ningställa industriområden vad det gäller vatten och avlopp och även vad det avser gator, vägar etc. En sådan förbättring av den service, som det ankommer på kommunerna att tillhandahålla, bidrar givetvis till, om kom- munen eljest har förutsättningar som lokaliseringsplats, att underlätta nyetablering eller utvidgning av befintliga företag. Uppförande eller iord- ningställande av lokaler för omskolnings- och utbildningskurser kan också
utföras som beredskapsarbeten. Detta kan indirekt genom att öka utbild- ningsmöjligheterna vara av betydelse i lokaliseringssammanhang. Som en direkt åtgärd att stärka sysselsättningsunderlaget har i några fall 5. k. hant- verkshus uppförts som beredskapsarbeten.
Under senare tid har statskommunala beredskapsarbeten även kommit ifråga då det gällt nybyggnad eller ombyggnad av lokaler för industriellt bruk. I regel har det rört sig om utvidgningar av pågående verksamheter men även avsett uppförande av lokal eller omändring av befintlig lokal i samband med nyetableringar. Ett villkor är därvid att kommunerna står som ägare av lokalen. Vidare förutsätts att byggnadsarbetet utförs av äldre, lokalt bundna arbetslösa byggnadsarbetare. Hänsyn har också tagits inte bara till den omedelbara sysselsättningseffekten utan också till verk- ningarna på längre sikt.
8.2.3 Förhandsinformation vid driftsnedläggelser Enligt en mellan arbetsmarknadsstyrelsen å ena sidan samt olika organisa- tioner inom näringslivet å den andra träffad överenskommelse skall industri- företagen senast två månader i förväg underrätta vederbörande länsarbets— nämnd om beslutade driftsnedläggelser och driftsinskränkningar. Syftet med dessa förhandsinformationer är att arbetsmarknadsmyndigheterna skall få tillräcklig tid på sig att förbereda olika åtgärder i syfte att bereda den berör- da arbetskraften annan sysselsättning. På anmodan av kommittén gjorde arbetsmarknadsstyrelsen under som- maren 1960 en undersökning beträffande de industrinedläggelser som ge— nomfördes under åren 1957—1959. Undersökningen omfattade 232 företag med 11 762 arbetstagare vid den tidpunkt då länsarbetsnämnderna informe- rades om att verksamheten skulle upphöra. Största antalet nedläggelser redovisades för konfektionsindustrin där 66 företag med sammanlagt 3 331 arbetstagare upphörde med sin verksamhet. Inom den egentliga textilindu— strin var antalet nedlagda företag 33 och antalet berörda arbetstagare 1 984. Bland övriga industrigrupper med ett mer betydande antal nedläggelser kan nämnas verkstadsindustrin, 38 företag med sammanlagt 1 739 arbetstagare, samt livsmedels- och dryckesvaruindustrin med 20 företag och 1 446 ar- betstagare. Nedläggelserna gällde i ett stort antal fall relativt små företag. Inemot halva antalet hade sålunda mindre än 30 anställda. Däremot var det endast 6 företag som hade en arbetsstyrka på mer än 200 personer. AV arbetsmarknadsstyrelsens undersökning framgår även i vilken om- fattning ny verksamhet kom i gång i de ledigblivna lokalerna genom att en annan företagare antingen övertog själva rörelsen eller förhyrde eller inköpte fabriksbyggnaderna. Av de 232 anläggningar där driften lades ned togs 153 under den här angivna perioden i anspråk av andra företag. I stor
. utsträckning skedde detta i samverkan mellan företag, näringslivets organi- sationer, företagarföreningarna och arbetsmarknadsverket. Sedan dess tor- de ytterligare en del överlåtelser ha skett.
Uppgifter finns även om antalet sysselsatta vid de nya företagen. Vid den tidpunkt då varsel om nedläggelse lämnades uppgick arbetsstyrkan vid de 153 företag, där ny verksamhet kom igång, till ca 8 760 personer, medan antalet sysselsatta vid de nystartade industrierna i mitten av år 1960 upp- gick till omkring 5 470 eller ungefär 60 procent. Jämfört med antalet arbets- tagare vid samtliga nedlagda anläggningar motsvarade arbetsstyrkan vid de nya företagen 47 procent. Man torde kunna utgå från att antalet anställ- da sedan dess stigit något med hänsyn till det ytterligare förbättrade kon- junkturläget och det förhållandet att åtskilliga företag kom i gång först under år 1959.
Ianspråktagandet av de ledigblivna lokalerna varierade väsentligt mellan olika industribranscher. Av 38 lokaler inom verkstadsindustrin hade ny verksamhet kommit igång i 29 och antalet arbetstagare var i stort sett det- samma som innan nedläggelsen ägde rum. Inom träindustrin var antalet nedlagda företag 32 med 952 arbetstagare medan antalet nya företag var 17 med 280 arbetstagare. Förklaringen till att lokalerna togs i anspråk i så begränsad omfattning får väl bl. a. sökas i att de i åtskilliga fall var mindre användbara för annan verksamhet. Inom den egentliga textilindu- strin nedlades verksamheten vid 27 anläggningar, där sammanlagt 1 984 personer var sysselsatta. Av dessa togs 17 i anspråk av nya företag och per— sonalstyrkan uppgick till 717. Inom konfektionsindustrin uppgick antalet nedlagda företag till 66 med en arbetsstyrka på 3 331 personer. Av dessa togs 46 i anspråk av andra företag, och dessa sysselsatte i mitten av 1960 1 306 personer.
Tiden mellan nedläggandet av driften och igångsättning av ny verksam— het i de ledigblivna lokalerna visar stora variationer. Det framgår sålunda att av 153 nystartade företag kom 81 i gång inom en tid av 3 månader och ytterligare 25 företag under följande 3 månader. 19 företag startade mellan 6 och 12 månader efter nedläggelsen, och i 28 fall dröjde det mer än ett år, innan ny verksamhet kom i gång i de lediga fabrikslokalerna.
Den i vissa fall relativt långa tid som förflöt mellan nedläggandet och startandet av ny verksamhet kan vara en av förklaringarna till att endast en begränsad del av de anställda som berördes av nedläggelserna fick sysselsättning i de företag som övertog lokalerna. Enligt arbetsmarknads- styrelsens uppgifter rörde det sig om 2 228 personer eller dryg 40 procent av hela antalet anställda. Av betydelse torde även ha varit att de nya före- tagen i mer än hälften av fallen hänförde sig till en annan bransch.
Enligt de av länsarbetsnämnderna lämnade uppgifterna föranledde drifts- nedläggelserna i det alldeles övervägande antalet fall inga andra arbets- marknadspolitiska åtgärder än reguljär förmedling av de anställda som
tog kontakt med arbetsförmedlingen. Endast i 27 fall av totalt 232 behövde beredskapsarbeten, omskolningskurser eller olika former av skyddad sys- selsättning igångsättas. Kvarstående arbetslöshet uppkom i mycket begrän- sad omfattning och gällde i första hand personer, som på grund av ålder, sjukdom eller andra arbetshinder var svårplacerade.
8.2.4 Investeringsfonder för konjunktur-utjämning Enligt gällande bestämmelser äger aktiebolag, ekonomisk förening och svensk sparbank rätt att göra skattefria avsättningar av vinstmedel till in- vesteringsfonder för konjunkturutjämning. Avsikten är att stimulera före- tagen att uppskjuta investeringar under högkonjunkturer och i stället för- lägga dem till tider då en ökad investeringsverksamhet med hänsyn till läget på arbetsmarknaden befinnas önskvärd. Investeringsfonderna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t eller enligt dess förordnande arbetsmarknadsstyrelsen äger att besluta när och under vilka villkor investeringsfond skall eller får tas i anspråk för sitt ändamål. Riksdagen beslöt år 1963 med anledning av proposition i ärendet att in- vesteringsfonderna under vissa förhållanden skall kunna användas i loka- liseringspolitiskt syfte. Som en följd härav har enligt Kungl. Maj:ts förord- nande arbetsmarknadsstyrelsen rätt att besluta att investeringsfonder får användas för investeringar under tiden 1 juli 1963—31 december 1964 i vissa områden. Dessa områden består av Norrbottens, Västerbottens, Väster- norrlands och Jämtlands län, Gävleborgs län utom Gävle och Sandvikens A- regioner, Mora A-region, Leksand/Rättviks, Malung/Vansbro, Torsby, Sunne, Arvika, Årjängs, Säffle och Åmåls B-regioner, Vänersborgs B-region utom Vänerborg och Västra Tunhem, samt kommunerna Svanskog, Ödeborg, Färgelanda och Högsäter. Riksdagens ovannämnda beslut innefattade också bifall till ett förslag om generella regler av innebörd, att Kungl. Maj:t, om läget på arbetsmarknaden påkallar det, skall äga besluta att rörelseidkare och jordbrukare, som under viss tid anskaffar maskiner och inventarier, får vid taxering åtnjuta avdrag för extra avskrivning (initialavskrivning) å dessa tillgångar med 30 procent och ett särskilt investeringsavdrag motsvarande 10 procent av anskaffnings- kostnaden. Även dessa generella regler skall kunna användas i lokaliserings— politiskt syfte.
8.3. Direkta åtgärder för att påverka företagens lokalisering
8.3.1. Arbetsmarknadsstyrelsens rådgivande verksamhet Enligt statsmakternas beslut har arbetsmarknadsstyrelsen att i egenskap av samhälleligt lokaliseringsorgan bedriva rådgivnings- och upplysningsverk- samhet i lokaliseringsfrågor.
17—318333
8.311 Rådgivningen till enskilda företag När företagen kontaktar arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd beträffande lämpliga förläggningsorter inhämtas fakta av betydelse för rådgivningen, såsom uppgifter om produktionens art, storleken och yrkeskraven på den personal, som behöver rekryteras, kraven på kommunikationer, tomtmark, utbildningsmöjligheter etc., samt till vilken del av riket, som lokalisering ur företagets synpunkt i första hand kan komma i fråga. En betydande del av förfrågningarna från företagarna är en följd av planerad omlokalisering av verksamheten, varvid produktionen helt eller delvis önskas förlagd till om— råde med gynnsammare rekryteringsmöjligheter än de som föreligger i den ort, där företaget ligger. Kostnaderna för en omlokalisering av verksamheten och behovet av att så snabbt som möjligt få i gång produktionen på den nya orten medför. att många företagare i första hand önskar undersöka lokalise— ringsmöjligheterna i orter med tillgång på lediga industrilokaler. Också vid nyetablering av verksamhet efterfrågas i stor utsträckning sådana orter. I anslutning till aktuella lokaliseringsärenden företar arbetsmarknadssty— relsen utredningar rörande berörda orters och regioners näringsliv, som är av betydelse vid företagens val av förläggningsort. Dessa utredningar kan vara av växlande omfattning allt efter lokaliseringens storlek och betydelse. Med stöd av dessa utredningar lämnar arbetsmarknadsstyrelsen förslag på orter, som fyller de av företagen ställda kraven och som även ur allmänna synpunkter är lämpade för eller i behov av en lokalisering av det slag det är fråga om.
För att bistå företag, som söker ledig industrilokal, inhämtar arbetsmark- nadsstyrelsen genom länsarbetsnämnderna uppgifter om byggnader, som blivit lediga på grund av industrinedläggelser eller flyttning av verksamhet.
I ett särskilt register över kommunernas industriområden sammanställs uppgifter om tomtmarken och dess beskaffenhet samt markpriser, planför- hållanden, tillgång på vatten och avlopp, vägar, stickspår etc. Vid behov in- hämtas översiktskartor över orter med ledig tomtmark samt kartor över industriområden.
Det utredningsmaterial, som sammanställs i samband med lokaliserings- rådgivningen, samlas i ett kommunregister, varigenom materialet finns till- gängligt för framtida behandling av ärenden, som rör lokaliserings- och sysselsättningsfrågorna i kommunerna.
Vid lämnandet av förslag till lämplig lokaliseringsort förordar styrelsen bland flera tänkbara platser den ort, som med hänsyn till arbetskraftstill- gång och servicefunktion är klart överlägsen i jämförelse med övriga orter. Vid bedömningen av arbetskraftsresurserna tages hänsyn till förhållandena på orten och dess naturliga omland. I rådgivningsverksamheten söker styrel— sen därjämte bevaka möjligheterna att tillföra orter och områden med en— sidigt och konjunkturkänsligt näringsliv, eller där sysselsättningsmöjlig— heterna ur allmänna synpunkter behöver förbättras, ny verksamhet. Upp- märksamhet ägnas därvid också åt områden med betydande arbetskrafts-
avgång från jordbruk och skogsbruk. En strävan har vidare varit att komplet- tera näringslivet i orter och regioner med ensidig manlig eller kvinnlig syssel- sättning.
8.3.1.2 Rådgivningen till kommunerna Denna rådgivning påkallas oftast genom uppvaktningar eller skriftliga fram— ställningar från kommunerna, varvid dessa begär lokaliseringsorganets med- verkan i strävandena att tillföra ifrågavarande kommuner ny verksamhet. Kommunerna önskar därvid ofta medverkan med utredningar om lokalise- ringsförutsättningarna. I många fall har kommunerna själva fått kontakt med företag, som är intresserade av att förlägga någon verksamhet till veder- börande kommun. Kommunalnämnden eller drätselkammaren vänder sig då ofta till lokaliseringsorganet för att diskutera möjligheterna att underlätta lokaliseringen. Vid de överläggningar med kommunens representanter, som äger rum i samband med dessa kontakter, sker en genomgång av kommunens resurser på olika områden, såsom tillgången på industritomtmark; möjlig- heterna att trygga bostadsförsörjningen, planfrågor, vattenförsörjning och sanitära förhållanden; skol- och yrkesutbildningsmöjligheter och tillgången på övrig samhällelig och kommersiell service. Kontakten med de kommunala organen kan föranleda, att kommunen rekommenderas vidta vissa åtgärder i syfte att förbättra lokaliseringsförutsättningarna. Också de befintliga före- tagens expansionsmöjligheter och nödvändiga åtgärder för att förbättra deras allmänna arbetsbetingelser kan därvid diskuteras. Rådgivning i lokaliseringsfrågor kan vidare aktualiseras i samband med överläggningar om den kommunala beredskapen mot arbetslöshet. Särskilt stor betydelse har denna rådgivning i situationer, där åtgärder från arbets- marknadsorganens sida påkallas på grund av varslade större driftsinskränk- ningar eller driftsnedläggelser.
8.313 Samarbetet i lokaliseringsfrågor mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges industriförbund Den rådgivande verksamheten i industrilokaliseringsfrågor i arbetsmark- nadsverket har pågått sedan år 1945. Samma år beslöt också Sveriges in- dustriförbund i samråd med Svenska arbetsgivareföreningen att det av dessa organisationer gemensamt bildade Industriens produktionsråd skulle taga upp en liknande verksamhet på sitt program. Det framstod redan från början som önskvärt och nödvändigt, att ett intimt samarbete mellan pro- duktionsrådet och den centrala arbetsmarknadsmyndigheten kom till stånd för att enhetliga riktlinjer för verksamheten skulle kunna uppnås och dubbelarbete förhindras. Ett sådant samarbete föll sig även naturligt med hänsyn till att produktionsrådet och arbetsmarknadsmyndigheterna redan tidigare gemensamt behandlat de problem, som uppkommit i samband med driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. För produktionsrådet an— sågs den expertis i arbetskraftsfrågor, som fanns inom arbetsmarknads-
verket, vara av stort värde med hänsyn till den betydelse som arbetskrafts- frågorna haft vid överväganden av olika lokaliseringsalternativ. Arbets- marknadsmyndigheterna ansåg å sin sida att detta samarbete skulle förbättra möjligheterna att bevaka de allmänna lokaliseringspolitiska synpunkterna i frågor, som berörde de enskilda företagens lokalisering.
Samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och Sveriges industri- förbundl i industrilokaliseringsfrågor bedrivs alljämt efter i stort sett sam— ma riktlinjer, som drogs upp när den rådgivande lokaliseringsverksamheten tog sin början. En enskild företagare kan sålunda vända sig endera till arbetsmarknadsstyrelsen eller till dess länsorgan, länsarbetsnämnderna, eller industriförbundet för att erhålla informationer och råd i lokaliserings- frågor. Industriförbundet erhåller från arbetsmarknadsstyrelsen uppgifter om industriområden och lediga industrilokaler jämte det utredningsmate— rial, som kan vara av betydelse för rådgivningen i varje särskilt fall. Med hänsyn till den betydelse tillgången på lediga industrilokaler kan ha för företag, som är beroende av att snabbt få igång produktionen på en ny för- läggningsort brukar industriförbundet genom cirkulärmeddelande till med- lemsföretagen eller på annat sätt fästa medlemmarnas uppmärksamhet på lediganmälda större lokaler. Utbyte av informationer i lokaliseringsfrågor sker kontinuerligt mellan arbetsmarknadsverket och industriförbundet.
8.3.2. Byggnadsregleringens roll i lokaliseringsverksamheten I den proposition till 1952 års riksdag, som angav riktlinjerna för den sam- hälleliga lokaliseringspolitiken, anfördes att så länge byggnadsregleringen var i kraft borde lokaliseringspolitiska synpunkter anläggas vid prövningen av byggnadstillstånd. I överensstämmelse därmed fick lokaliserings— och utredningsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen, så länge särskilt tillstånd till ny- och tillbyggnad av industrianläggning erfordrades eller fram till och med år 1958, från lokaliseringssynpunkt granska alla ansökningar om så- dana tillstånd. Om byrån fann att en annan lokalisering än den företaget tänkt sig borde övervägas, tog byrån kontakt med företaget och diskuterade möjligheterna för det att välja en annan förläggningsort. I en del fall ledde dessa överläggningar till en annan ur samhällssynpunkt lämpligare lokali— sering, utan att de företagsekonomiska kraven behövde eftersättas, medan i andra fall någon alternativ lokaliseringsort icke var möjlig att tänka sig med hänsyn till de ekonomiska och tekniska skäl som företagen åberopade för sitt val av förläggningsplats. I ett relativt begränsat antal fall, då lokali— seringen ansågs stå i strid med den samhälleliga lokaliseringspolitikens målsättning, avstyrkte byrån för sin del bifall till ansökningarna.
1 Rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor handhas numera inom Sveriges Industri- förbund medan frågor rörande driftsinskränkningen och driftsnedläggelser handläggs av In- dustrins byrå för sysselsättningsfrågor, som är knuten till Svenska arbetsgivareföreningen.
För åren 1955 och 1956 finns uppgift på det antal ansökningar om bygg- nadstillstånd som prövades ur lokaliseringssynpunkt. År 1955 granskade lokaliseringsbyrån 287 ansökningar. De sökande företagen beräknade efter byggnationens genomförande öka sysselsättningen med 6 700 personer. Av ansökningarna avstyrkte lokaliseringsbyrån 25, vilka vid bifall beräknades ha ökat antalet sysselsatta med 600, och tillstyrkte 97, vilka representerade en ökning av sysselsättningen med 2 700 personer. I de övriga fallen uttala- de byrån att den icke motsatte sig eller hade någon erinran mot investe- ringens genomförande. Under år 1956 granskade lokaliseringsbyrån 425 byggnadstillståndsärenden, av vilka 16 avstyrktes och 88 tillstyrktes, medan byrån i övriga fall icke motsatte sig eller hade någon erinran mot tillstån- dens beviljande. I det slutliga avgörandet, när det gällde de avstyrkta ärende- na, vägdes de lokaliseringspolitiska skälen mot övriga omständigheter. Vid denna avvägning kunde dessa senare omständigheter emellanåt bliva ut- slagsgivande.
År 1955 infördes en särskild investeringskvot på 15 milj. kronor, som skulle användas för beviljande av byggnadstillstånd, vilka hade speciellt intresse ur lokaliseringssynpunkt, men som icke kunde rymmas inom de ordinarie kvoterna. Ur denna kvot lämnades under åren 1956 och 1957 ett hundratal företag byggnadstillstånd. Efter investeringarnas genomförande beräknades antalet sysselsatta vid dessa företag öka med omkring 1 600. Ett 30-tal av företagen var nyetablerade eller utflyttade från Stockholm.
De fall då byggnadstillstånd avstyrktes av lokaliseringsskäl gällde i regel företag i storstäderna. Avslag på ansökan synes endast i ett fåtal fall ha medfört en omlokalisering av företagens verksamhet. En undersökning av Törnqvist (Studier i industrilokalisering, Stockholm 1962) visar att under perioden 1951—1958 ingavs i Stockholm 250 ansökningar om byggnadstill- stånd, av vilka 59 avslogs, därav 49 som avsåg ny- eller tillbyggnad av indu- strifastighet. Av de företag som vägrades byggnadstillstånd återfinns endast fyra bland de företag vilka utflyttat eller lagt ut filialer till orter utanför Stor-Stockholm. Ett avslag på ansökan om byggnadstillstånd ledde sålunda i regel till att företaget anpassade sin verksamhet till de gamla lokalerna eller utnyttjade någon befintlig ledig lokal.
Bedömningen av byggnadsregleringens roll i lokaliseringsverksamheten kan inte begränsas enbart till de fall då lokaliseringssynpunkter varit av- görande för bifall eller avslag på en ansökan om byggnadstillstånd, eller till den direkta effekt beslutet haft på berörda företags lokaliserings- och ut— byggnadsplaner. Byggnadsregleringen hade betydelse för lokaliseringsverk- samheten även i det avseendet att arbetsmarknadsstyrelsen genom ansök- ningarna om byggnadstillstånd på ett tidigt stadium fick kännedom om företagens utbyggnads- och etableringsplaner. Styrelsen kunde därför i god tid innan planerna börjat realiseras diskutera med företagen om lämpliga
lokaliseringsalternativ. De möjligheter till kontakter med företagen, som tillståndsansökningarna medförde, var av värde i rådgivnings- och upplys— ningsverksamheten.
8.3.3. Företagareföreuingamas verksamhet och det statliga kreditstödet till småindustri och hantverk
De första företagareföreningarna började sin verksamhet är 1938. Förening- arnas ändamål är att verka för en utveckling av hantverket och småindu- strin inom sina verksamhetsområden. I detta syfte skall de i första hand lämna råd och upplysningar i tekniska, administrativa och kommersiella frågor till företagen samt bedriva låneverksamhet. Företagareföreningar, vilka är organiserade som ekonomiska föreningar, finns numera i samtliga län.
I föreningarnas styrelser ingår en eller flera företrädare för vederböran- de länsstyrelse. I regel är sålunda landshövdingen ordförande och lands- sekreteraren suppleant för denne.
Statsmakterna stödjer den av företagareföreningarna bedrivna verksam- heten dels genom administrationsbidrag, dels genom att ställa medel till förfogande för utlåningsverksamheten. Bidrag till föreningarnas administra- tion lämnas dessutom av landsting och i vissa fall även av kommunerna. I en del län har landstingen och kommunerna även ställt lånemedel till för- fogande för speciella ändamål. Tillsyn över föreningarnas verksamhet ut— övas av kommerskollegium.
Låneverlcsamheten. Genom beslut av 1954 års riksdag inrättades en statlig kreditgarantigivning i syfte att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Lånegaranti meddelades till en början av Kungl. Maj:t, men beslutanderätten i dessa ärenden överflyttades den 1 januari 1957 tilll kom- merskollegium. Ansökan om lånegaranti inges till företagareföreningen i lä- net och i Stockholms stad till kommerskollegium. Lokalorganet verkställer en förberedande undersökning och överlämnar med eget yttrande ansök— ningen och övriga handlingar till kommerskollegium. Därvid skall bifogas förklaring av kreditinrättning, att den är beredd att utbetala lån, om låne- garanti beviljas.
I fråga om de lånebelopp som beviljas av företagareföreningarna gäller, att de till en och samma låntagare får uppgå till sammanlagt högst 50 000 kronor eller, om det gäller anskaffning av maskiner, högst 75 000 kronor. Om särskilda förhållanden skulle föranleda därtill, kan föreningen dock efter medgivande av kommerskollegium bevilja lån med högre belopp. Be- träffande de statliga lånegarantierna innehåller lånekungörelsen inga sär- skilda bestämmelser om beloppens storlek. Garantilånen är emellertid av- sedda att komplettera direktlångivningen. Enligt de av statsmakterna an— tagna riktlinjerna för garantilåneverksamheten bör därför den generella maximigräns som gäller för direktlånen som regel även vara minimigräns
för lånegarantigivningen. Garantibeloppen kommer därför vanligen att över- stiga 50 000 kronor.
Industrigarantilånen hänför sig i allmänhet till något större företag än företagareföreningarnas direktlångivning. Av företagareföreningarnas di- rekta långivning år 1960 hänförde sig således icke mindre än 95 procent av antalet lån och 91 procent av den totala lånesumman till företag med högst 25 anställda. Nära hälften av antalet beviljade lån och närmare en tredjedel av lånesumman avsåg företag med mindre än 5 anställda. Av de genom företagareföreningarna under budgetåret 1960/61 förmedlade industriga- rantilånen däremot avsåg 56 procent av antalet lån och 45 procent av det totala garantibeloppet företag med högst 25 anställda. Ungefär en tredjedel av garantibeloppet avsåg lån till företag med mer än 50 anställda.
Syftet med det statliga kreditstödet är att främja hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet. Ärenden angående kreditstöd skall be- dömas med särskild hänsyn till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunk- ter. Företagareföreningarnas låneverksamhet och kreditgarantierna till hant- verk och småindustri ingår sålunda som en positiv åtgärd för att stimulera företagsbildning inom områden, där det ur samhällets synpunkt synes an- geläget att stödja utvecklingen av ett allsidigare näringsliv. Stödverksam- heten har även en uppgift att fylla, då det gäller att skapa nya arbetstill- fällen, när driften vid ett industriföretag, som haft avsevärd betydelse för arbetsmarknaden på en viss ort, nedlagts.
För att ge en belysning av företagareföreningarnas låne- och konsulta— tionsverksamhet främst med hänsyn till lokaliseringssynpunkter har kom- mittén genom en enkät till föreningarna inhämtat vissa uppgifter om verk- samhetens omfattning under åren 1955—1960.
Enligt de av företagareföreningarna lämnade uppgifterna uppgick den direkta långivningen under nämnda tid till sammanlagt 97 miljoner kro— nor, fördelat på 4985 låneärenden. Antalet av handelsdepartementet eller kommerskollegium beviljade statliga garantilån uppgick under samma tid till 679 med ett sammanlagt belopp av ej fullt 91 miljoner kronor. I genom- snitt uppgick sålunda de av föreningarna beviljade lånen till 19 400 kronor per låneärende, medan de statliga garantilånen i genomsnitt uppgick till 134 000 kronor. Det framgår sålunda att de kreditbehov som täckts genom garantilånen haft en delvis annan karaktär än de, som tillgodosetts genom föreningarnas egen utlåning. I vissa fall har statliga lånegarantier beviljats även stora företag med betydande belopp för att skapa nya sysselsättnings- möjligheter på orter, där en driftsnedläggelse medfört stora svårigheter för den berörda orten.
Kreditverksamhetens omfattning i de olika länen redovisas i tabell 8: 1. De lån och kreditgarantier, som lämnas av företagareföreningarna och kommerskollegium, avser som regel att täcka den del av kreditbehovet i samband med företagens investeringar i byggnader, maskiner m. ni., som
Tabell &] Låne- och kreditverkswnhelens omfattning åren 1955—1960.
Beviljade lånegarantier Summa
Beviljade lån
Belopp i Belopp i Belopp i Antal 1 000 kr. Antal 1 000 kr. Antal 1 000 kr.
Stockholms ....................... 205 3 467 735 214 4 202 Uppsala .......................... 109 1 858 1 490 118 3 348 Södermanlands ................... 146 3 272 2 760 162 6 032 Östergötlands ..................... 200 3 975 6 556 247 10 531 Jönköpings ....................... 128 3 317 4 153 174 7 470 Kronobergs ....................... 248 4 764 4 701 289 9 465 Kalmar .......................... 242 4 198 5 147 295 9 345 Gotlands ......................... 192 3 480 5 710 202 9 190 Blekinge ......................... 195 4 720 7 747 229 12 467 Kristianstads ..................... 191 4 111 11 326 289 15 437 Malmöhus ........................ 123 2 742 2 372 141 5 114 Hallands ......................... 254 3 396 1 900 267 5 296 Göteborgs o. Bohus ............... 180 4 102 1 040 185 5 142 Älvsborgs ........................ 129 2 965 3 235 157 6 200 Skaraborgs ...................... 158 3 351 6 746 226 10 097 Värmlands ....................... 209 3 511 2 531 220 6 042 Örebro ........................... 141 2 422 1 312 153 3 734 Västmanlands .................... 76 1 919 1 637 91 3 556 Kopparbergs ..................... 163 3 293 2 453 182 5 746 Gävleborgs ....................... 275 3 922 947 285 4 869 Västernorrlands ................... 253 4 167 2 469 275 6 636 Jämtlands ....................... 395 7 361 1 505 406 8 866 Västerbottens ..................... 496 9 269 8 540 559 17 809 Norrbottens ...................... 277 7 486 3 750 298 11 236
Summa 4 985 97 068 90 762 5 664 187 830
icke kan tillgodoses genom lån efter normala grunder i banker eller andra kreditinstitut. De totala kostnaderna för de investeringar, som företagen kan vidtaga med statlig medverkan, är därför väsentligt större än lånebe- loppen. Det statliga kreditstödet kan beräknas ha motsvarat mellan 40 och 45 procent av de totala investeringskostnaderna. Någon nämnvärd skillnad mellan föreningarnas direktlån och de av kommerskollegium beviljade låne- garantierna förelåg icke i detta avseende. Uppskattningsvis skulle därför in- vesteringar för ett sammanlagt belopp av omkring 450 miljoner kronor ha kommit till stånd med statlig medverkan under åren 1955—1960.
Län och lånegarantier lämnas såväl i samband med nyetableringar och utbyggnader av företag som för rationalisering av verksamheten. För att ge en ungefärlig uppfattning om kreditstödets betydelse för sysselsättningen i olika delar av landet begärdes uppgifter från företagareföreningarna om det nyanställningsbehov, som enligt de lånesökandes upp-fattning skulle aktualiseras efter genomförandet av de med statligt kreditstöd tillkomna investeringarna. En sammanställning av dessa uppgifter har gjorts i tabell 8: 2.
De i tabellen angivna siffrorna ger givetvis icke en exakt bild av den
Tabell 8:2 Antal sysselsatta vid företagen före och efter investeringarna (Avser låne- och lånegarantiverksamheten 1955—1960.)
Antal sysselsatta
då ansökan om lån el.
efter genom- förandet av
Ökning
Antal yrkes- verksamma inom industri
Ökning i %
av antalet yrkesverk- samma inom
lånegaranti beviljades
investering- arna
!. 1 960 industrin
1 837
912 1 612 3 489 3 125 3 061 3 176 1 147 3 409 5 721 1 700 2 250 2 000 2 578 2 477 1 841 1 080 1 226 2 050 2 740 2 226 2 260 5 135 2 454
59 506
68 694 21 177 42 164 63 442 53 018 24 679 33 827 3 627 22 553 36 114 108 948 23 583 104 424 79 055 36 574 44 159 51 362 49 402 46 530 45 691 35 333 8 275 21 835 26 032
1 170 682
1 274
701 1 355 2 297 2 500 2 469 2 703
942 2 854 3 405 1 530 1 810 1 500 1 936 2 228 1 371
705 966 1 600 2 325 1 694 1 685 3 890 1 658
45 398
Stockholms .............. Uppsala ................. Södermanlands ........... Östergötlands ............ Jönköpings .............. Kronobergs .............. Kalmar ................. Gotlands ................ Blekinge ................ Kristianstads ............ Malmöhus ............... Hallands ................ Göteborgs o. Bohus ....... Älvsborgs ............... Skaraborgs .............. Värmlands .............. Örebro .................. Västmanlands ........... Kopparbergs ............ Gävleborgs .............. Västernorrlands .......... Jämtlands .............. Västerbottens ............ Norrbottens .............
upnrouo
a...—...».
qwmwwamhapmwaom
..
LO Hlib'm'cooovqu
H WWQHOHOOFOOOHOQMW
Summa 1 Enligt 1960 års folkräkning.
faktiska sysselsättningsutvecklingen vid företagen. I vissa fall kan arbets- kraftsbehovet ha ökat mer än beräknat, medan i andra fall sysselsättnings- effekten blivit mindre. Enligt uttalanden från flera företagareföreningar var de angivna ökningstalen att anse som minimisiffror.
Som framgår av tabellen skulle den beräknade sysselsättningen vid samt- liga företag komma att öka med 14 000 personer till följd av de med statligt stöd genomförda investeringarna. Då statliga lån och lånegarantier under samma tid lämnades till ett sammanlagt belopp av 188 miljoner kronor, motsvarade sålunda det statliga kreditstödet i genomsnitt omkring 13 000 kronor per nyanställd. Företagens totala investeringskostnader utgjorde i genomsnitt omkring 31 000 kronor per nyanställd.
För att belysa det statliga kreditstödets betydelse för den industriella sysselsättningen i olika län har i tabellen även angivits det totala antalet yrkesverksamma inom industrin enligt 1960 års folkräkning. Av tabellen framgår att det statliga kreditstödet hade den största relativa betydelsen i Jämtlands, Kristianstads, Västerbottens, Gotlands och Norrbottens län, (1. v. s. de län där industrin är svagt utvecklad.
Statligt kreditstöd lämnades även för att förhindra inskränkning eller nedläggning av produktionen vid vissa företag. Fullständiga uppgifter om vilken betydelse detta haft ur sysselsättningssynpunkt har dock ej kunnat erhållas, då endast 13 företagareföreningar ansåg sig kunna besvara denna fråga. Flertalet av dessa angav dessutom, att de lämnade uppgifterna var ungefärliga. Det framgår emellertid, att det statliga kreditstödet i detta avseende spelade en icke oväsentlig roll. I de län för vilka uppgifter läm- nades, skulle sålunda arbetstillfällen för 3 OOO—4 000 personer ha bortfal- lit, om företagen icke erhållit statliga län eller lånegarantier.
Lokaliseringsrådgivning. Företagareföreningarnas möjligheter att i sam- band med lånegivningen påverka företagens lokalisering framträder i första hand vid nyetableringar.
Antalet med statligt stöd nytillkomna eller omlokaliserade företag upp- gick under åren 1955—1960 till 1 137, medan antalet beviljade lån och låne- garantier till bestående företag utgjorde 4 430. I samtliga län var såväl an- talet beviljade lån och lånegarantier som lånebeloppen större för bestående än för nystartade företag. Av stor betydelse för nyetableringen var dock låneverksamheten i Stockholms, Norrbottens och Värmlands län, medan däremot kreditgivningen i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län främst avsåg bestående företag.
De av företagareföreningarna lämnade uppgifterna visar, att nästan alla föreningar sökt påverka företagens lokalisering i samband med behand- lingen av låneärenden. Beträffande vilka faktorer som främst beaktades vid lokaliseringsrådgivningen angav ungefär hälften av föreningarna, att de i första hand tog hänsyn till sysselsättningssynpunkter och knappt hälf- ten till varierande lokaliseringssynpunkter. En förening hade dock icke vid något tillfälle funnit anledning att föreslå annan lokaliseringsort än dit företagaren hade tänkt förlägga rörelsen, medan en annan företagareför- ening uppgav, att huvudparten av dess låneärenden hade avsett befintliga företag med förankring i den egna bygden. Föreningen hade därför icke haft anledning bedriva någon systematisk lokaliseringsrådgivning i sam— band med lånegivningen.
Undersökningen visade att företagareföreningarna i län med starkt ex- panderande industricentra, såsom Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmö- hus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län främst tar hän— syn till sysselsättningsförhållandena. Åtgärderna från företagareföreningar- nas sida i dessa län är i första hand inriktade på orter i de mindre expan- siva delarna av länet. Också företagareföreningarna i Kristianstads och Jämtlands län angav, att arbetskraftstillgången hade varit en viktig faktor i rådgivningen. Företagareföreningen i Norrbottens län meddelade i sitt svar, att den sökt bevaka möjligheterna till lokalisering i orter med hög arbets- löshet.
Vissa föreningar uppgav sig ha eftersträvat lokalisering till mindre tät-
orter. I motsats härtill hade företagareföreningarna i Bohuslän och Väster- norrlands län inriktat sina ansträngningar på lånets regioncentra.
Rådgivning utan samband med långivning hade förekommit hos samtliga företagareföreningar. En tredjedel av föreningarna meddelade, att rådgiv- ningsverksamheten varit av mindre omfattning, vilket i flertalet fall be- rodde på personalbrist. Åtta föreningar uppgav, att rådgivningen haft sam- band med utannonsering av lediga lokaler.
Kontakt med företag erhålles i flertalet fall genom att dessa direkt eller via kommuner, banker, hranschsammanslutningar eller statliga länsorgan söker föreningarnas medverkan för att finna lämplig lokaliseringsort. Flera föreningar uppgav, att de genom annonsering, cirkulärskrivelser till nä- ringssammanslutningar eller genom direkta kontakter med företag i andra delar av landet sökt medverka till att nya industrianläggningar lokalisera- des till länet.
I frågor rörande iordningställande av industritomtmark och andra åt- gärder som är av betydelse för industrilokaliseringen samarbetar företagare— föreningarna med kommunerna i stor utsträckning via de industrikom- mittéer, som allmänt synes förekomma i kommunerna. Dessa kommittéer har ofta tillkommit på företagareföreningens tillrädan.
Konsulterande verksamhet. Företagareföreningarnas konsulterande verk- samhet synes att döma av de av föreningarna lämnade uppgifterna vara av växlande innehåll och omfattning. Ungefär en tredjedel av föreningarna uppgav att verksamheten på grund av personalbrist begränsades till allmän rådgivning medan övriga föreningar även åtog sig konkreta utredningsupp- drag, främst beträffande upprättande av kalkyler samt produktions- och byggnadsplanering. Flera föreningar uppgav att de även biträdde företagen med utredningar om tekniska rationaliseringar, maskininköp, arbetsstu- dier och ackordsättning. Konsultationer lämnades vidare i försäljnings- och reklamfrågor samt i frågor rörande bokföring och bokslut. Norrbottens läns företagareförening meddelade, att den medverkat till samordning och spe- cialisering av ett antal snickeri'fabriker. Samtliga föreningar uppgav att de, i den mån de icke själva kunde utföra erforderliga utredningar, förmedla-de kontakter med utomstående expertis.
En del av företagareföreningarna angav att de på grund av för liten or- ganisation endast kunde ge konsultationer till företag som sökte län eller lånegarantier. Flertalet föreningar bedriver däremot allmän rådgivning och åtager sig konkreta utredningsuppdrag i tekniska och ekonomiska frågor även för andra företag. I några föreningar fästes avgörande vikt vid den konsulterande verksamheten, medan kreditgivningen främst betraktas som ett komplement till denna verksamhet.
Praktiskt taget samtliga föreningar ansåg, att en utvidgning av deras arbetsinsatser i första hand var påkallad i fråga om den konsulterande verksamheten. Ett av skälen härför var, att de små företagen i många fall
ej hade tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna anlita utomstående expertis i den omfattning som vore önskvärd. Icke minst var det angeläget att föreningarna kunde bistå företagen med utredningar och råd i ratio- naliseringsfrågor, vilka med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen och den fortgående stegringen av arbetslönerna måste tillmätas allt större betydelse. Även försäljningsfrågorna behövde ägnas ökad uppmärksamhet.
En förstärkning av organisationen uppgavs även av åtskilliga föreningar vara erforderlig för att de skulle kunna mera kontinuerligt följa utverk— lingen vid de företag, som erhållit statligt kreditstöd. Härigenom skulle möjligheterna att i tid bistå de företag, som ej utvecklades på ett gym- samt sätt, bli väsentligt större.
8.3.4. Norrlandsfonden I samband med förstatligandet av Luossavaara-Kiirunavaara AB tillsattes 1956 en utredning för att undersöka möjligheterna att avsätta viss del av statens vinst av malmbrytningen vid LKAB:s gruvor till en fond för stat- ligt stöd till utvecklings- och forskningsarbete inom näringslivet med be- aktande av de speciella förhållandena i norra Sverige. I proposition till 1961 års riksdag föreslogs inrättandet av två fonder: Stiftelsen Norrlands— fonden och Stiftelsen Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete. Norrlandsfonden föreslogs komma att tilldelas högst 15 miljoner kronor per år under en femårsperiod och Malmfonden högst 10 miljoner kronor per år under samma tid. Riksdagen biföll propositionen.
Norrlandsfonden skall enligt riksdagens beslut främja näringslivets ut- veckling i Norrland och därvid främst i Norrbottens län, där behovet av näringsstimulerande åtgärder är störst och varifrån fondmedlen ytterst härstammar.
Fonden disponeras i första hand för forsknings- och utvecklingsarbete men även för att genom mera direktverkande finansieringsinsatser i form av bidrag, län eller förlustgarantier främja sådan nybildad eller expanderan- de företagsamhet, som bedömes vara av betydelse för det norrländska nä- ringslivet. Den skall därvid i första hand stödja sådana projekt, som syftar till en vidareförädling av norrländska råvarutillgångar och medverkar till den norrländska företagsamhetens utveckling och differentiering. Dess verk- samhetsområde omspänner även det utvecklingsled mellan forskning och produktion, som utgöres av utredningar, projekteringar och marknadsana— lyser m. m.
Fondens engagemang begränsas i regel till sådana projekt, som icke eller i otillräcklig grad kan finansieras på annat sätt. Förutom med Malmfonden samverkar Norrlandsfonden med de statliga forskningsråden och med olika forskningsfonder samt —- ifråga om utvidgning eller grundande av företag —— med företagareföreningarna.
Stöd till forskning och industrith utvecklingsarbete samt utredningar,
inventeringar, projekteringar och marknadsanalyser etc. lämnas såsom bi- drag eller i form av förlustgaranti. Ifråga om verksamhet vars resultat kommer enskilda personer, företag eller institutioner tillgodo, är bidrag principiellt förknippat med villkor om återbetalningsskyldighet. Denna in- träder om och när projektet enligt fondens bedömande blir vinstgivande eller under omständigheter, som föreskrives av fonden för varje särskilt fall. Bidrag som kommer en hel bransch tillgodo eller som utgår till icke affärsdrivande verksamhet är i regel icke förknippat med villkor om åter- betalningsskyldighet.
Stöd till industriell utbyggnad eller grundande av ny företagsamhet läm- nas genom lån till s. k. toppfinansiering. Lån lämnas endast för sådana projekt, som bedömes ekonomiskt försvarbara, och vilkas förverkligande anses vara av vikt för utvecklingen och differentieringen av det norrländska näringslivet. Fondens toppfinansierande verksamhet sammanhänger med dess egenskap av komplement till de ordinarie kreditinstituten. I konsekvens härmed kan lån från fonden i regel erhållas först sedan gängse finansie— ringsmöjligheter — inklusive insats av eget kapital — utnyttjats. Stöd av det slag som här avses, utgår i form av medellångt eller långfristigt lån. Räntefoten är densamma som tillämpas för statliga industrigarantilån. Amorterings— och/eller räntefrihet kan medges efter avgörande från fall till fall; i regel dock endast för kort tid och högst för tio år. Såvida icke sär- skilda skäl föreligger för en utsträckning av amorteringstiden, skall åter- betalning vara fullgjord inom tjugo år.
Fonden arbetar genom ett kansli, som är förlagt till Luleå och som på- började sin verksamhet den 1 maj 1962. Under tiden fr. o. m. beslutet om fondens bildande och fram till den 1 juni 1963 har inkommit 80 ansökningar uppgående till ett totalt belopp av 37,6 miljoner kronor, varav 42 om 22,5 miljoner kronor beviljats, 4 återkallats och 20 om sammanlagt 6,0 miljoner kronor avslagits. 1,0 miljon kronor har reserverats för vissa inventeringar och marknadsanalyser m. m. Av de bifallna och reserverade medlen, 23,5 miljoner kronor, faller 12,3 miljoner på en processmetallurgisk forsknings- station, vilken tillkommit på Jernkontorets initiativ och avses komma att drivas av en särskild stiftelse. Resterande 11,2 miljoner kronor fördelar sig med 3,2 miljoner på forskning, 2,0 miljoner på tekniskt utvecklingsarbete, utredningar, inventeringar och marknadsanalyser m. m., samt 6,0 miljoner kronor på industriell utbyggnad.
8.3.5. Länsstyrelsernas och landstingens verksamhet.
Enligt statsmakternas beslut vid 1952 års riksdag angående organiserandet av den lokaliseringspolitiska verksamheten på länsplanet skulle uppgif— terna i denna verksamhet tills vidare ombesörjas av länsstyrelserna, läns- arbetsnämnderna, lantbruksnämnderna och andra organ som handlägger ifrågavarande ärenden. En fast organisation för de lokaliseringspolitiska
uppgifterna i länen har därför saknats. I ärenden, som rört rådgivning till företag i lokaliseringsfrågor, har länsarbetsnämnderna varit arbetsmark- nadsstyrelsens kontaktorgan i länen, medan utförandet av de tidigare be- handlade översiktliga lokaliseringsutredningarna krävt även länsstyrelser- nas medverkan. Deras främsta uppgift har därvid varit att samordna de olika länsorganens insatser i utredningsverksamheten.
Den utredningspersonal, som under de senaste åren ställts till länssty- relsernas förfogande, har i stigande grad tagits i anspråk för utrednings- och planeringsuppgifter. Insatserna inom denna verksamhet från länssty- relsernas sida är emellertid av starkt varierande omfattning. Kommittén har därför genom enkät hos länsstyrelserna sökt klarlägga i vilken utsträck- ning och på vilket sätt dessa aktivt medverkar till lösandet av uppgifter, som rör den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Med hänsyn till att också landstingen i ett flertal län lämnar omfattande ekonomiska bidrag till planerings— och utredningsverksamhet och även i vissa fall engagerat sig för lokaliseringspolitiska uppgifter har en liknande enkät också gjorts hos landstingen. En redovisning av svaren på enkäten, som avsåg verk- samheten under åren 1958—1962, lämnas i det följ ande.
Kontakten med företag i lokaliseringsfrågor. Svaren från länsstyrelserna på en fråga angående vilken uppmärksamhet, som dessa ägnat frågan om företagslokaliseringen, gav vid handen, att den direkta kontakten med företagen i lokaliseringsfrågor i länen i regel upprätthålls av länsarbets- nämnden eller företagareföreningen. Länsarhetsnämndens insatser fram- hölls särskilt av länsstyrelserna i län med stark industriell aktivitet, me- dan företagareföreningens betydelse i kontakten med företagen framför allt betonades av länsstyrelserna i norrlandslänen. Dessa skillnader får anses sammanhänga med att rekrytering av arbetskraft för företag i Syd- och Mellansverige i allmänhet spelar större roll än i rikets nordligare delar.
Gemensamma organ för lokaliseringsfrågor. En särställning i lokalise- ringsverksamheten intar de samarbetsorgan eller särskilda utskott i loka- liseringsfrågor, som tillsatts i ett flertal län och till vilka i regel både länsstyrelse och landsting utsett representanter. Om dessa samarbetsorgan har följande uppgifter lämnats.
Närings-och kommunikationsrådet i Kronobergs län. Rådet har tillsatts av landstinget och består av representanter för näringslivet och landstinget. Dess uppgifter har bl. a. angivits vara att söka samordna den verksamhet, som olika myndigheter och organisationer i länet bedriver i frågor, rörande sysselsättningen, näringslivets utveckling och lokalisering, samt att lämna de råd och anvisningar och ombesörja de kontakter med myndigheter och angränsande län, som rådet anser erforderliga. Rådet har i ett par fall i samråd med företagareföreningen tagit kontakt med företag, som varit in- tresserade av lokalisering till länet.
Kommittén för näringslivets utbyggnad i Kalmar län. Kommittén omfat- tar representanter för länsstyrelsen i de båda landstingen i länet, länets C-regioner och länsarbetsnämnden. Dessutom är företagareföreningens direktör samt tre industriledare medlemmar av kommittén. Landshövding- en är ordförande. Verksamheten bekostas av landstingen i länet. Ett nä- ringsråd kommer att inrättas under år 1963. De båda landstingen har för nämnda år anslagit sammanlagt 60 000 kr. för att möjliggöra anställandet av en näringskonsulent.
Gotlands läns landstings närings- och kommunikationsråd. Rådet består av representanter för länsstyrelsen, landstinget och näringslivet. Lands- hövdingen är ordförande. Utvecklingsbetingelserna inom länets näringar har systematiskt undersökts.
Kristianstads läns närings- och kommunikationsråd. I rådet ingår repre- sentanter för länsstyrelsen, landstinget, länsar-betsnämnden, Vägförvaltning- en, länsarkitektkontoret, statens järnvägar, de enskilda trafikföretagen samt näringslivet. Landssekreteraren är ordförande i rådet och länsutreda- ren sekreterare. Rådet har tillkommit i syfte att klarlägga lokaliserings- förutsättningarna i länet.
Göteborgs och Bohus läns landstings näringsdelegation. Delegationen, som tillsatts inom landstingets förvaltningsutskott, har till uppgift att un- dersöka möjligheterna för industriell utveckling i landstingsområdet. Dele- gationen har uppdragit åt en konsulterande byrå att undersöka lokalise- ringsförutsättningarna i arton kommuner. Vidare har man engagerat en hamnexpert för utredning av hamnfrågor. Delegationen har även tagit di- rekta kontakter med industri-företag och förbereder ytterligare sådana kon- takter. Förvaltningsutskottets ordförande är ordförande i näringsdelega- tionen. En viss samordning med länsstyrelsens planering skedde i slutet av år 1962, då länsutredaren blev delegationens sekreterare. Landstinget har beslutat att för vart och ett av åren 1963, 1964 och 1965 ställa ett re- servationsanslag om 100 000 kr. till förvaltningsutskottets förfogande för näringsdelegationens verksamhet.
Skaraborgs näringsråd. Rådet omfattar representanter för landstinget, kommunerna och näringslivet samt länets riksdagsmän. Landshövdingen är ordförande. Rådets verksamhet syftar till att samordna näringslivets och det allmännas insatser för en positiv utveckling av näringslivet i länet samt att sprida kännedom om de möjligheter, som länet erbjuder för in- dustriell verksamhet. Landstinget lämnar till verksamheten ett årligt an- slag med 60 000 kr.
Norrbottens läns landstings näringskommitté utgör ett samordnande or- gan för åtgärder, som skall syfta till en utveckling och differentiering av länets näringsliv. Näringskommittén består av landshövdingen (ordföran- de) samt ordföranden och v. ordföranden i landstingets förvaltningsutskott.
För sin verksamhet får kommittén ett årligt anslag på 70 000 kr. från lands- tinget. Omfattande utredningar för att klarlägga möjligheterna att förbätt- ra sysselsättnings- och försörj ningsläget i länet har utförts.
Landstingens och kommunernas stöd till företagareföreningarna. Förutom de anslag till näringskommittéer eller näringsråd, som här omnämnts, läm- nar landstingen också betydande bidrag till företagareföreningarnas verk- samhet. Bidragen varierar mellan 40 000 och 60 000 kr, per år i södra och mellersta Sverige. Betydligt högre anslag lämnas i de fyra nordligaste länen. Det högsta anslaget till företagareföreningen _ 210 000 kr. —— lämnar lands- tinget i Norrbottens län.
Av intresse i detta sammanhang är det särskilda stöd, som landstingen och i vissa fall kommunerna lämnar företagareföreningarna för utförandet av direkta lokaliseringspolitiska uppgifter. För att aktivt medverka i loka- liseringsarhetet har sålunda företagareföreningen i Östergötlands län an- ställt en konsulent, som helt skall ägna sig åt ärenden rörande omlokalise— ring av verksamhet, utläggande av filialer till företag eller nyetablering av rörelse. Kostnaderna för denna verksamhet bestrides genom bidrag från samtliga städer, köpingar och landskommuner i länet.
Företagareföreningen i Kristianstads län har nyligen anställt en tjänste- man med speciell uppgift att verka för överflyttning av industriföretag från storstadsregionerna till länet. Lönekostnaderna bestrides av lands- tinget. En särskild arbetsgrupp för verksamheten, bestående av konsulenten i företagareföreningen, länsarbetsdirektören och länsutredaren, har till- satts.
I Västmanlands län har länets företagareförening anställt en tjänsteman, som är stationerad i Sala och som skall intensifiera föreningens verksam- het i nordöstra länsdelen. Kostnaderna för denna verksamhet under åren 1962 och 1963 bestrides av Sala stad och landskommunerna i den nämnda länsdelen.
Landstinget i Västernorrlands län har tagit initiativ till anställandet av konsulent, som skall biträda företagareföreningen med utredningar och vidtagandet av åtgärder, som syftar till lokalisering av företag till länet. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt kommuner med ensidigt eller svagt näringsliv. För denna verksamhet har landstinget för år 1963 beviljat företagareföreningen ett anslag på 85 000 kr.
I Västerbottens län beviljade 1962 års landsting efter framställning från företagareföreningen i länet ett extra anslag på 65 000 kr. för att engagera en kvalificerad kraft, som huvudsakligen skall ägna sig åt lokaliserings— verksamhet.
Utrednings- och planeringsverksamhet. I tidigare avsnitt har uppgifter lämnats om de lokaliseringsutredningar, som på vederbörande länsstyrelses begäran utförts av arbetsmarknadsstyrelsen i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län. Därjämte har de vik-
tigaste avsnitten i Ö-utredningens betänkanden samt i utredningarna rö- rande Bohuslän och Tornedalen med Överkalixbygden redovisats. Den redo- visning av utredningsverksamheten i länen, som här lämnas, har därför begränsats till utredningar av lokaliseringspolitiskt intresse, som länssty- relserna eller landstingen själva haft ansvaret för eller tagit initiativ till.
Stockholms län. En utredning angående försörjningsfrågorna för den bofasta befolkningen i länets kust- och skärgårdsområden har utförts på uppdrag av Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen har vidare medverkat i en utredning om Norrtälje— regionen. En översyn av planerna för fritidsbebyggelsens lokalisering planeras. För utbyggnaden i Märsta hvar tillsatts en särskild delegation.
Uppsala län. På grundval av länsarkitektkontorets inventeringar av närings- geografisk, demografisk, ekonomisk och teknisk .art m. ni. har en indelning av länet i planregioner företagits. Materialet har också utgjort underlag för be- slut om byggande av en öst-västlig kommunikationsled.
Södermanlands län. En näringsgeografisk undersökning förberedes av länssty- relsen. Regional planering har bedrivits inom områden, som berörs av utbygg- naden i Oxelösund och Studsvik.
östergötlands län. Länsutredaren undersöker dels i vilka avseenden en för—bätt- ring av näringslivet i vissa områden är särskilt önskvärd och dels områdenas lämplighet för olik-a slag av verksamhet. En utredning angående bebyggelse och näringsliv i Östergötlands skärgård h-ar utförts.
Jönköpings län. Länsutredaren kommer inom kort att påbörja en länsutred- ning på grundval av material, som sammanställts av länsarkitektkontoret.
Kronobergs län. På initiativ av länsstyrelsen ha-r Växjö stad, Alvesta köping samt Bergunda och Rottne kommuner tillsatt en gemensam kommitté med lands— sekretera-ren som ordförande för att samordna generalplanearbetet i området.
Gotlands län. Länsstyrelsen har utfört beräkningar av den nuvarande och fram- tida tillgången på arbetskraft inom länet. Vidare har utvecklingsbet-ingelserna för olika näringar undersökts inom ramen för den verksamhet, som bedrives av landstingets närings- och kommunikationsråd.
Blekinge län. Utredningar angående rationaliseringen inom länets jordbruk samt utvecklingsbetingelserna i östra länsdelen har utförts av länsstyrelsen, som också aktivt deltog i det utredningsarbete, som berörde örlogsvarvets or-ganisa- tion och arbetsuppgifter.
Kristianstads och Malmöhus län. Skånes regionplaneinstitut, som är ett för landstingen i de båda Skånelänen samt städerna Malmö och Hälsingborg ge- mens-amt organ, har utfört för den översiktliga bebyggelseplaneringen grundläg- gande utredningar angående :befolkningsutveckling och näringsliv. Länsutred—aren i Kristianstads län har utfört en lokaliseringsutredning av ungefär samma in— riktning som arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredningar. Denna utred- ning har dock ännu icke publicerats.
Hallands län. Det har uppdragits åt länsarkitekten att undersöka, vilka områ- den inom länet som bör reserveras för industriföretag. Länsutredaren och olika länsorgan kommer att medverka.
Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen har aktivt deltagit i de förhandlingar och i den planering, som lett fram till den omfattande industrilokaliseringen i Stenungsund. En inventering av förutsättningarna för industrilokalisering till vissa orter i länet planeras. En första åtgärd är en undersökning av råvattentill- gångarna. I samarbete med Vägförvaltningen söker länsstyrelsen finna en ur 10- kaliseringssynpunkt godtagbar lösning på länets vägfrågor.
i Dalsland. I arbetsutskottet för denna utredning är länsstyrelsen representerad. Lantbruksstyrelsen och statens skogsforsknin-gsinstitut svarar för vissa spe- cialundersökningar. Vidare medverkar länsorganen.
Skaraborgs län. På uppdrag av länsstyrelsen har en inventering och översikts- planeringi fråga om länets strandområden igångsatts.
Värmlands län. Det har anförtrotts åt länsutredaren att leda den lokaliserings- utredning, som bedrivs i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Sedan denna ut- redning framlagts, kommer länsstyrelsen att med berörda parter diskutera frå- gor, som berör näringslivets lokalisering i länet, och tillsammans med dessa överväga de åtgärder, som utredningen kan .ge anledning till. En översiktlig planering, som främst berör fritidsbebyggelsens lokalisering i Karlstadsregionen, har igångsatts på framställning av länsstyrelsen.
örebro län. Landstingets regionplanekontor har åtagit sig de arbetsuppgifter, som i andra län utförs av länsutredarna. Kontoret har utfört en regional indel- ning av länet på grundval av undersökningar av olika servicefunktioners loka- lisering, olika centras centralitetstal ooh centralitetsgrad etc. Till den av kon- toret föreslagna regionala indelningen har anpassats eller kommer att anpassas en rad servicefunktioner inom sjukvården, undervisningen och den administra- tiva indelningen. En plan för länets vägnät, som visar hur detta lämpligast borde vara utformat med hänsyn till de regionala kontaktbehoven, har upprättats. Där- jämte har kontoret utfört översi-ktlig planläggning eller speciella utredningar för grupper av kommuner eller enstaka kommuner i länet. Kontoret har vidare ut- rett konsekvense-rna av en fortsatt försumpning av Kvismardalen. Denna utred- ning ingick som ett led i det förslag till åtgärder rörande Täljeåns och Kvismar- dalens nederbördsområde, som avgivits av en av länsstyrelsen tillsatt arbets- grupp.
Västmanlands län. På Kungl. Maj:ts uppdrag utför länsstyrelsen en geografisk- samhällsvetenskaplig utredning, som omfattar hela länet.
Kopparbergs län. Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning rörande länet aktualiseras av länsstyrelsen under medverkan av länsorganen. Länsstyrel- sen har vidare i anslutning till denna utredning och till vissa specialutredningar börjat analysera förslag till åtgärder, som framför allt tar sikte på de svagt ut- vecklade områdena i länet.
Gävleborgs län. Länsstyrelsen har utfört en översiktlig utredning angående näringsliv och befolkningsutveckling i länet. Skogsvårdsstyrelsen har utfört in- venteringar av bondeskogsbruket i vissa kommuner och av skogstillgångarna i Bollnäs landskommun. Lantbruksnämnden har i samråd med lantbruksstyrel- sen undersökt jord- och skogsbrukets struktur i länet. Lantmäteriet förbereder en översyn av storskogsbrukets innehav av skogsmark för att sedan i samråd med lantbruksnämnden söka lösa vissa frågor rörande arronderingen. Skogsvårdssty- relsen bar i samråd med lantmäteriet påbörjat en översiktlig skogsvägplan för länet.
Västernorrlands län. Länsstyrelsen har låtit länsutredaren utföra en länsutred- ning, som omfattar en detaljerad redogörelse för näringslivets och befolkningens hittillsvarande utveckling samt en prognos för utvecklingen [fram till 1970 inom länet och dess storregioner. Länsutredaren kommer på grundval av företagna utredningar att utarbeta konkreta förslag rörande lokaliseringsfrågor. Läns— utredningen skall läggas till grund för ett mera aktivt planerings- och lokalise- ringsarhete i länet.
Jämtlands län. En lokaliseringsutredning, som omfattar hela länet, kommer att slutföras under år 1963. Vidare har ett betänkande rörande lantbrukets struktur i länet nyligen framlagts av lantbruksmyndigheterna. En särskild kommitté har
på länsstyrelsens uppdrag verkställt en redovisning av skogstillgångarna i länet. I anslutning därtill har kommittén framlagt vissa förslag till bättre utnyttjande av dessa tillgångar.
Västerbottens län. Länsstyrelsen påbörjade år 1959 en befolknings— och be— byggelsegeografisk utredning, vilken skulle utgöra grundval för komm-ande plane- rings- och lokaliseriugsarheten. Dessutom medverkar länsstyrelsen i den av ar- betsmarknadsstyrelsen påbörjade lokaliseringsutredningen för länet.
Norrbottens län. Länsstyrelsen har upp-rättat en 10-årsplan för utbyggnad av det permanenta skogsbilvägnätet samt för upprustning av det allmänna vägnätet. Vidare har länsstyrelsen låtit utföra en revidering av virkeshalansen för länet i syfte att erhålla bättre kännedom om det utrymme, som står till förfogande för utbyggnad av den norrbottniska skogsindustrin. Bland övriga utredningar kan nämnas den verkställda undersökningen av den projekterade mellanriksvägens (Sädvaluspen—Graddis) betydelse för näringslivet inom berörd-a inlandskommu- ner och den i samarbete med landstingets näringskommitté genomförda utred- ningen om vilka åtgärder, som bör vidtagas för att förbättra försörjningsmöjlig- heterna för befolkningen i Arjeplogs, Arvidsjau-rs och Jokkmokks kommuner. En näringsutredning berörande hela länet är under utarbetande. Därjämte med- verkar länsstyrelsen i arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning.
8.3.6. Kommunal informations- och stödverksamhet. För att belysa i vilka former kommunal utåtriktad aktivitet bedrives i syfte att stimulera etablering och inflyttning av företag och hur pass vanlig så- dan verksamhet är verkställde Sveriges Industriförbund en undersökning av frågan i början av år 1963. Ett särskilt frågeformulär utsändes till samt- liga kommuner och svar erhölls från 927 av rikets 1006 kommuner. Un- dersökningen, som avsåg perioden 1958—1962, innefattade dels uppgifter om reklam- och upplysningsverksamhet, dels uppgifter om ekonomiskt stöd till företag antingen i samband med etablering eller då existerande före- tag visat benägenhet att flytta från kommunen eller hotats av driftsned- läggelse.
lnformationsverksamhet. Resultatet av undersökningen visar att 125 kommuner under undersökningsperioden genom såväl annonsering som annan reklam- och upplysningsverksamhet sökte stimulera företag att etablera sig inom kommunen. Enbart annonsering i samma syfte bedrevs av 321 kommuner och enbart reklam- och upplysningsverksamhet av 32 kommuner. Något mer än hälften av antalet tillfrågade kommuner sökte sålunda i någon form sprida kunskaper om kommunens möjligheter att ta emot nya industrier och de fördelar som en sådan lokalisering kunde inne- bära för företagen. Frekvensen var väsentligt högre bland städer (69 % av de som svarade) och köpingar (74 %) än bland landskommuner (46 %).
Kostnaderna för annonsering och reklam under åren 1958—1962 för samtliga kommuner uppgick till 2,1 milj. kronor. Betydande skillnader fö- relåg emellan olika kommuntyper. För städerna var genomsnittet 16000 kronor, för köpingarna 4 000 kronor och för landskommunerna 1 600 kro- nor. Stor spridning förelåg dessutom inom de olika kommuntyperna.
I tjugofem städer var kostnaderna för informationsåtgärderna mellan
10 000 och 50 000 kronor och i fem städer mer än 50000 kronor. Bland köpingarna hade trettionio kostnader på mellan 1000 och 5 000 kronor, medan fyra köpingar hade betalat mellan 10 000 och 50 000 kronor för in- formationsverksamheten. Landsbygdskommunerna hade i allmänhet låga kostnader för annons—ering och reklam. Av de 330 kommuner som bedrev sådan verksamhet hade 206 kostnader, som uppgick till högst 1 000 kronor och i endast 12 landskommuner uppgick reklamutgifterna till mer än 5 000 kronor. I ett antal kommuner har annonsering icke uppfattats som ett aktivt försök att locka företag till kommunen utan tillkommit på begäran av orts- tidning eller som ett led i en samfälld aktion inom ett större område.
Ekonomiskt stöd. För att få en uppfattning om kommunernas villighet att ekonomiskt stödja nyetablering av företag, ställdes frågan om kommu- nen under åren 1958—1962 genom löfte om ekonomiskt stöd sökt stimu- lera företag att etablera sig inom kommunen. Jakande svar på denna fråga lämnades av 347 kommuner eller 37 procent av hela antalet som ingick i un- dersökningen. I drygt 200 av dessa kommuner hade etablering under perio- den kommit till stånd med kommunalt stöd.
Stöd hade emellertid även lämnats av 70 kommuner utan att kommunerna själva tagit initiativet. Det var i dessa fall företagen, som ställde anspråk på särskilda förmåner för att lokalisering till kommunen skulle komma till stånd.
Om graden av aktivitet från kommunernas sida skulle bedömas utifrån givet löfte om stöd, visar undersökningen att köpingarna hade den största siffran relativt sett, 47 procent, och att motsvarande siffror för städerna var 35 procent och för landskommunerna 37 procent.
Ser man till antalet kommuner inom varje kommuntyp som lämnade stöd åt nyetablerade företag, får man följande bild:
Antal stödda nyetableringar 1 2 3 4 5 6 7 9 S:a
Städer ..... 17 8 8 3 5 3 1 45 1 Köpingar . . 11 8 9 30 Landskom- muner. . . 127 43 18 5 196
Summa 155 59 35 9 271
Hela antalet stödkommuner var alltså 271 eller 29 procent av antalet un- dersökta kommuner. Bland städerna var motsvarande andel 38 procent och bland köpingar och landskommuner 34 respektive 27 procent.
330 kommuner eller 36 % av samtliga meddelade att inga som helst ål:- gärder i fråga om informationer eller stöd åt nyetablerade företag hade vid- tagits, men av dessa hade emellertid 38 kommuner stött redan existerande företag.
Antalet nyetablerade företag, som tillkom med kommunalt stöd var 496 eller ungefär 45 procent av alla under perioden nyetablerade företag. Av de 271 kommuner som lämnade stöd medverkade ej fullt hälften vid två eller flera nyetableringar. För städer och köpingar var denna andel omkring 60 procent medan den för landskommunerna stannade vid 35 procent.
Stödbegreppet har i undersökningen givits en relativt vid tolkning. För- utom lån, borgen, flyttningsbidrag, låga priser och hyror på av kommunen ägda industribyggnader m. in. har sålunda även ingått låga råmarkspriser och låga priser på av kommunen iordningställd industrimark, innebärande att kommunen medvetet avstått från att ta ut fullt marknadspris.
Av svaren framgår att borgen varit vanligast i landskommuner och kö- pingar, följt av låga priser på tomtmark. På tredje plats kom låga hyror på av kommunen ägda byggnader. För städerna var överlåtelse av industri- tomtmark och råmark på gynnsamma villkor den vanligaste stödformen, medan kommunal borgen kom på tredje plats.
Av de lämnade svaren framgår vidare att 234 kommuner vidtagit ekono- miska stödåtgärder eller beviljat särskilda förmåner för att behålla redan existerande företag, då dessa visat benägenhet att flytta till en annan plats eller hotats av driftsnedläggelse. Antalet kommuner, som gav ekonomiskt stöd till företag som redan hade verksamhet i kommunen, var sålunda något mindre än det antal kommuner som stödde tillkomsten av nya företag. I närmare 2/5 av de kommuner, som gav särskilda förmåner till bestående företag, förekom även stöd i samband med nyetableringar. I övriga kom- muner var stödet begränsat till redan existerande företag. Det bör tilläggas att stöd till företag lämnats även för att underlätta normal utbyggnad av verksamheten. Sådant stöd har ej redovisats i undersökningen.
Uppgifter om kommunernas kostnader för stödverksamheten kunde icke inhämtas i den här refererade undersökningen. Man inskränkte sig till en fråga om hur stödkostnaderna ställde sig i förhållande till kostnaderna för olika slag av informationsverksamhet. Det är sålunda icke möjligt att bilda sig någon uppfattning om det ekonomiska stödets absoluta omfattning.
KAPITEL 9
Samhällelig lokaliseringsverksamhet i andra länder
Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag har kommittén funnit det vara av värde att få en inblick i lokaliseringsverksamhetens inriktning i utlandet och de medel som används för att påverka näringslivets regionala utveck- ling. Följande redogörelse grundar sig på lagbestämmelser och annan till- gänglig litteratur i dessa frågor från vissa västeuropeiska länder och USA. Från Norge, Storbritannien och Nederländerna har därutöver erhållits di- rekta informationer från myndigheter och organisationer i samband med kommitténs besök i dessa länder.
9.1 Storbritannien
Bakgrunden till den lokaliseringsverksamhet som bedrivs i Storbritannien är att söka i de svåra problem, som uppstod under mellankrigstiden till följd av befolkningens och industrins geografiska fördelning. Den indu- striella utvecklingen hade tidigt fört med sig en stark koncentration av vissa exportinriktade råvaru- och kapitalvaruindustrier till särskilda om- råden. Det gällde bl. a. kolbrytningen, järn- och stålindustrin samt varvs- industrin.
De starkt försämrade avsättningsmöjligheterna tillsammans med omfat- tande rationaliseringsåtgärder ledde till en kraftig nedgång i sysselsätt— ningen inom dessa industribranscher under 1930-talet. På grund av närings- livets ensidighet drabbades de berörda områdena i hög grad av denna ut- veckling. Arbetslösheten låg såväl absolut sett som i förhållande till riket i övrigt på en mycket hög nivå. Till detta bidrog även att nybildningen av företag var av begränsad omfattning.
Tillväxten av andra industrier, särskilt inom konsumtionsvarusektorn, kom särskilt Stor-London och vissa andra delar av mellersta England till del, dels genom utbyggnader av bestående företag, dels genom en livlig före- tagsbildning. Samtidigt härmed ägde en snabb expansion rum inom handel och servicenäringarna. En allt större del av befolkningen koncentrerades härigenom till dessa områden.
Då den samhälleliga planeringen ej var inställd på en så kraftig folkök-
ning uppstod stora problem för bl.a. bostadsförsörjningen och samhälls- byggandet samt på kommunikationsområdet. Därjämte började bristen på parker och sammanhängande fria arealer att göra sig gällande.
De försämrade sysselsättningsmöjligheterna i de av strukturomvandling- en inom industrin berörda områdena ledde även till en betydande utflyttning av yngre arbetskraft. Den äldre arbetskraften med starkare lokal och yr- kesmässig bundenhet stannade däremot kvar. Den ogynnsamma åldersför- delningen bidrog till att industrin ej var intresserad av att förlägga verk- samhet till arbetslöshetsområdena. Utflyttningen medförde även att det inom dessa områden blev ett överskott på bostäder, skolor, sjukhus och annan allmän och enskild service.
I mitten av 1930-talet påbörjades en verksamhet med uppgift att främja den ekonomiska utvecklingen och förbättra de sociala förhållandena i de mest utsatta arbetslöshetsområdena, i första hand genom att lämna finan- siell hjälp åt industriföretag. Då industrins utbyggnad bl. a. försvårades av bristen på användbara industritomter bildades vidare med statlig medver- kan särskilda sammanslutningar, vilka förvärvade mark och iordning- ställde industriområden. De åtog sig även att uppföra industribyggnader för uthyrning eller försäljning på gynnsamma Villkor.
En mera definitiv utformning fick lokaliseringsverksamheten i Storbri— tannien genom de beslut som efter ett omfattande utredningsarbete fattades i parlamentet år 1945. Under de följande åren framlades ett flertal »Distri- bution of Industry Acts»; den sista år 1958. Den följdes år 1960 av en ny lag, Local Employment Act (LEA), med en giltighetstid av sju år. I denna sammanfördes ett stort antal bestämmelser som tidigare varit intagna i olika lagar och författningar. Dessutom genomfördes vissa ändringar i den ti— digare lagstiftningen.
Lokaliseringsverksamhetens främsta syfte anges i LEA vara att skapa nya sysselsättningstillfällen i de områden av England, Skottland och Wales som har eller hotas av hög och varaktig arbetslöshet (development districts). Statsmakterna kan därvid lämna stöd i olika former till företag som startar eller bygger ut verksamhet. Statliga lån och bidrag kan dessutom utgå för att förbättra grundläggande service i utvecklingsområdena, om detta kan främja näringslivets utbyggnad. Genom krav på tillstånd för industriell utbyggnad, Industrial Development Certificate, har staten slutligen möj- lighet att utöva kontroll över industrins hyggnadsinvesteringar ur lokalise— ringssynpunkt.
Enligt tidigare lagstiftning var det statliga stödet i lokaliseringsfrämj ande syfte begränsat till företag, som bedrev industriell produktion. I LEA har emellertid bestämmelserna utsträckts till att omfatta även annan närings— verksamhet, som kan ge sysselsättning åt befolkningen i utvecklingsområ- dena, såsom handelsföretag, hotell, banker, transportföretag m.m. Denna
utvidgning av stödverksamheten har hittills varit av ringa betydelse. Vid sidan av industrin har sålunda stöd lämnats endast till ett fåtal hotell- och restaurangföretag.
9.1.1 Urvalet av utvecklingsområden
Urvalet av utvecklingsområden har som ovan nämnts knutits till arbetslös- hetens omfattning. I LEA finns emelllertid icke angivet hur hög arbetslös- het som skall råda för att ett område skall få del av de statliga stödåtgär- derna. Områdena fastställs av handelsministeriet, som är centralt lokali- seringsorgan, med ledning av aktuella arbetslöshetssiffror och anges i en särskild förteckning, vilken revideras med vissa intervaller.
Utvecklingsområdena omfattade i slutet av 1950-talet betydande delar av England, Skottland och Wales och upptog omkring 20 procent av den yrkes— verksamma befolkningen i Storbritannien. I den första förteckningen efter LEA:s tillkomst reducerades väsentligt antalet områden, som skulle bli föremål för särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder, dels med hänsyn till nödvändigheten av att koncentrera insatserna till de mest utsatta distrik- ten, dels på grund av den förbättring i sysselsättningen, som inträtt i vissa arbetslöshetsområden bl. a. i bomullsindustridistrikten. Urvalet av utveck— lingsområden grundades på den redovisade genomsnittliga arbetslösheten år 1959. Under nämnda år saknade två procent av den yrkesverksamma be— folkningen i Storbritannien sysselsättning. Som utvecklingsområden med- togs de arbetsförmedlingsdistrikt, där antalet arbetslösa utgjorde minst 4,5 procent. I flertalet utvecklingsområden låg arbetslösheten i närheten av detta tal, och endast några få distrikt hade en arbetslöshet på 6—7 pro- cent.
Bestämmelsen i LEA om att lokaliseringspolitiska åtgärder skall kunna vidtagas även i områden, där hög och bestående arbetslöshet kan befaras inom en nära framtid, fanns icke med i tidigare lagstiftning och har hittills varit av underordnad betydelse. Ett fåtal områden med lägre arbetslöshet än 4,5 procent ingick dock i den första förteckningen över utvecklingsom- råden med hänsyn till befarad ökning av arbetslösheten i samband med nedläggning eller indragning av serviceanläggningar, kolgruvor, skeppsvarv eller andra verksamheter. Vidare undantogs några områden med högre ar- betslöshet än 4,5 procent eftersom antalet förväntade arbetstillfällen gjorde det osannolikt, att arbetslösheten skulle komma att kvarstå på denna höga nivå.
Den är 1960 publicerade förteckningen över utvecklingsområden omfat- tade omkring 12 procent av den yrkesverksamma befolkningen i Storbritan— nien. Följande år ansåg sig handelsministeriet med hänsyn till de gynn- samma utvecklingsmöjligheterna inom näringslivet böra göra en ytterli— gare reducering av antalet utvecklingsområden, varigenom deras andel av landets yrkesverksamma befolkning sjönk till 8 procent.
De för utvecklingsområdena gällande bestämmelserna om statligt stöd kan
tillämpas även för företag på sådana platser utanför dessa områden med vi]- ka utvecklingsområdena har gjort utflyttningsöverenskommelser eller till vilka de som bor i utvecklingsområdena utan svårigheter kan resa till arbe— tet. Bedömningen sker därvid från fall till fall. Handelsministeriet har här— igenom fått möjligheter att bistå områden, som saknar goda industritomter. I sådana fall kan en utbyggnad av industrin i närliggande orter vara en fram- komlig väg att skapa sysselsättning åt befolkningen i ett utvecklingsdistrikt.
Lagen föreskriver, att den sysselsättning som kommer till stånd med stat- lig medverkan skall vara lämplig för orten. I några fall har ministeriet med stöd av denna bestämmelse vägrat att bistå projekt, som varit avsedda att sysselsätta kvinnor i områden, där arbetslösheten främst berörde män och ett genomförande av projekten därför skulle ha skärpt den bristande balan- sen.
Utvecklingsområdena omfattar framför allt delar av Cornwall och Wales, Liverpoolområdet och områden vid Englands nordkust samt stora delar av Skottland.
9.1.2 De statliga stödformerna
Uppförande av industribyggnader i statlig regi för uthyrning eller försälj- ning till enskilda företag. Som tidigare nämnts startade redan under 1930- talet en med statligt stöd bedriven verksamhet med uppgift att iordning- ställa mark och uppföra industribyggnader för uthyrning eller försäljning till industriföretag i de av arbetslöshet särskilt hårt drabbade områdena. Den var emellertid av begränsad omfattning. I och med att en särskild lokali- seringslagstiftning genomfördes i mitten av 1940-talet blev verksamheten fastare organiserad och direkt knuten till handelsministeriet.
Under 1940-talet uppfördes i många fall standardiserade industribygg- nader samlade till särskilda industriområden, för att sedan hyras ut eller försäljas till intresserade företag. Denna metod visade sig medföra den nack- delen att fastigheterna icke kunde tillgodose de individuella företagens krav på utformning och inredning. Under senare år har därför byggnaderna i allmänhet uppförts först sedan en köpare eller hyresgäst anmält sig. Plane- ringen av byggnaderna har därigenom kunnat ske i samråd med det företag, som skall utnyttja lokalerna.
Den för iordningställande av industritomter erforderliga marken förvär- vas av handelsministeriet, som därvid även har expropriationsrätt. I övrigt administreras verksamheten enligt LEA av tre fristående organ inom han- delsministeriet, ett för vardera England, Skottland och Wales (Industrial Management Corporations).1 Organen har en styrelse bestående av industri- män och en heltidsanställd stab, som under ledning av en verkställande di— rektör svarar för det löpande arbetet. De har till uppgift att iordningställa industritomter, uppföra och förvalta industribyggnader samt ombesörja
1 Ersätter de tidigare Industrial Estate Companies, som var fem till antalet.
uthyrning och försäljning av fastigheterna. Beslut om uppförande av fa- briksbyggnad och de ekonomiska villkoren för överlåtelsen kräver dock god— kännande av handelsministeriet.
Hyran fastställs efter värdering av den lokala skattemyndighetens fastig- hetstaxerare och anpassas till den normala marknadshyran på respektive plats. Eftersom det är fråga om stagnerande eller tillhakagående samhäl- len är hyresvärdet normalt lågt och täcker icke självkostnaderna för fastig- heterna. Enligt uppgift från handelsministeriet var den normala hyreskost- naden för industrifastigheter i Storbritannien är 1961 6 a 7 shilling per kv.-fot, medan hyrorna i de statligt uppförda fabrikslokalerna uppgick till mellan 4 och 5 shilling per kv.-fot. I de mest tillhakagående områdena låg hyreskostnaden på en väsentligt lägre nivå. Hyreskontrakt tecknas normalt för en tid av 21 år.
Fabriksfastigheter, som är avsedda att utnyttjas för speciell produktion och därför svårligen kan överlåtas till ett annat företag i händelse av att driften läggs ned, uppförs normalt endast för försäljning. I övrigt har före- tagen valmöjlighet. Även vid försäljning av fabriksfastigheter fastställs pri- set efter värdering av de lokala taxeringsmyndigheterna och ger i normala fall icke full täckning för byggnadskostnaderna. Överlåtelsevillkoren är även i andra avseenden gynnsamma. Lån kan sålunda erhållas med relativt lång amorteringstid och till en ränta som är anpassad till den statliga utlånings- räntan. Uppförande av fabriksbyggnad i statlig regi för försäljning kan även ske på av företagaren ägd industrimark. En fabriksfastighet, som upp- förts för uthyrning, kan sedermera försäljas om hyresgästen önskar över- taga fastigheten.
Huvuddelen av de statliga industribyggnaderna uppfördes före år 1952. Först hösten 1958 togs verksamheten återigen upp i nämnvärd omfattning för att under de senaste åren bli av stor betydelse. År 1960 hade de av staten ägda och uthyrda fastigheterna ett värde av omkring 1,2 miljarder kronor och antalet i lokalerna sysselsatta personer var omkring 200 000, fördelade på 1 100 företag. Under verksamhetsåret 1960—1961 gavs tillstånd för upp- förande av 74 industrifastigheter för en kostnad av 304 miljoner kronor. I dessa fastigheter beräknades 26 000 personer komma att få sysselsättning. En betydande del av investeringarna avsåg därvid industribyggnader för bilindustrin. Under det därpå följande verksamhetsåret fattades beslut om uppförande av 50 fastigheter till en kostnad av omkring 80 miljoner kro- nor. I dessa anläggningar beräknas 8 900 personer komma att sysselsättas.
Statligt bgggnadsbidrag. Företag som startar eller bygger ut verksamhet i ett utvecklingsområde och själv uppför byggnaden, kan erhålla bidrag för att täcka en del av byggnadskostnaderna. Bidraget utgår med 85 procent av skillnaden mellan de beräknade byggnadskostnaderna och det värde, som fastigheten skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden. Med denna
princip blir bidraget störst i de svagast utvecklade områdena. Vid bedöm- ningen av byggnadskostnaderna och fastighetens marknadsvärde samråder handelsministeriet med den myndighet, som har hand om den statliga bygg- nadsverksamheten samt med taxeringsmyndigheterna.
Under det första verksamhetsåret efter LEA:s tillkomst uppgick bidra- gets andel av byggnadskostnaderna till i genomsnitt 13 procent för England, 23 procent för Wales och 18 procent för Skottland. Totalt beviljades under samma tid byggnadsbidrag för 48 miljoner kronor till anläggningar, som beräknades komma att sysselsätta 18 500 personer. Motsvarande siffror för verksamhetsåret 1961—1962 var 14,5 miljoner kronor respektive 6 600 per— soner.
Beviljande av byggnadsbidrag förutsätter godkännande av finansministe- riet. Innan handelsministeriet tar ställning till ansökan om bidrag skall vi— dare en av ministeriet tillsatt rådgivande kommitté bestående av bankmän och industriledare konsulteras. Kommittén biträds av ett särskilt kansli, som gör erforderliga undersökningar. Konsultationsförfarandet avser att skapa garantier för att bidrag endast lämnas till företag, som med hänsyn till sin produktion och ekonomiska struktur har förutsättningar att ge var— aktig sysselsättning.
Handelsministeriet skall även tillse, att de med statligt bidrag uppförda byggnaderna används för avsett ändamål. I samband med att bidrag bevil- jas föreskrivs därför, att det statliga bidraget i sin helhet skall återbetalas, om mottagaren under det första året avhänder sig byggnaden, upphör med sin verksamhet eller övergår till annan verksamhet. Återbetalningsskyldig- heten minskar därefter successivt. Om verksamheten upphör eller överlåts fem år efter det att investeringen genomförts skall 20 procent av bidraget återbetalas.
Län och bidrag för förvärv av byggnader, maskiner etc. Enligt såväl LEA som tidigare bestämmelser kan handelsministeriet lämna statliga lån och bidrag till företag, som ger eller avser att ge sysselsättning i utvecklingsom- rådena, för förvärv av byggnader och andra anläggningar, maskiner och inventarier samt till rörelsekapital. Stöd lämnas vanligen i form av lån. Statliga bidrag kan emellertid ifrågakomma i sådana fall, då ett företag åsamkas särskilt stora initialkostnader i samband med att verksamheten förläggs till ett utvecklingsområde. Under de två första verksamhetsåren efter LEA :s tillkomst utgjorde bidragen omkring 8 procent av det totala stö- det, medan 92 procent utgick i form av lån.
Ansökan om lån och bidrag ställs till den tidigare omnämnda rådgivande kommittén, som överlämnar ärendet till handelsministeriet för en bedöm- ning av om stödets omfattning står i rimlig proportion till den effekt, som kan uppnås ur sysselsättningssynpunkt. Först därefter sker en prövning av projektet ur tekniska och ekonomiska synpunkter genom kommitténs
försorg. Enligt gällande principer skall lån och bidrag lämnas endast till företag, som bedöms ha förutsättningar att bedriva verksamheten på ett framgångsrikt sätt utan ytterligare stöd från staten.
Granskningen av inkomna projekt har hittills lett till att omkring 2 av 3 ansökningar avslagits. Några detaljerade skäl för att en ansökan ej kunnat beviljas lämnas icke av kommittén, då detta ansetts komma att begränsa kommitténs frihet att utöva sin bedömning.
Lånevillkoren anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall inom re- lativt vida gränser. Det gäller i fråga om såväl amorteringstidens längd som kravet på säkerheter. Även vid fastställandet av räntesatserna har handels- ministeriet viss frihet. Lån kan sålunda i särskilda fall lämnas till lägre ränta än vad som normalt tillämpas på den öppna kreditmarknaden. Vidare kan räntefrihet medges för nystartade företag under ett eller två år. Låne- villkoren kan emellertid även innefatta bestämmelser om utseende av ekono- misk rådgivare samt begränsningar av arvoden till företagets styrelse och av kapitaluttag.
Eftersom det statliga stödet är avsett att täcka behovet av toppkrediter, förutsätts att den lånesökande genom egen insats och lån på öppna markna- den anskaffar mellan en tredjedel och hälften av det kapital, som erfordras i samband med den planerade investeringen. Lån kan beviljas även ekono- miskt starka företag, som är villiga att förlägga verksamhet till ett utveck—
lingsområde.
Låne- och bidragsverksamheten har liksom andra stödåtgärder i första hand varit av betydelse för medelstora och stora företag i samband med flyttning eller filialutläggning till utvecklingsområdena, medan däremot småföretagen endast i relativt begränsad omfattning är företrädda bland de låne- och bidragssökande.
Under verksamhetsåret 1960—1961 beviljades statliga lån på samman- lagt ca 340 milj oner kronor och bidrag för 39 miljoner kronor. De därigenom möjliggjorda investeringarna beräknades komma att ge sysselsättning åt 33 000 personer. Stödverksamhetens stora omfattning under detta år för- klaras i första hand av de mycket betydande lån, som beviljades företag inom bilindustrin för att de skulle acceptera förläggning av utbyggnader till olika utvecklingsområden i England, Skottland och Wales. Under verk- samhetsåret 1961—1962 var låne- och bidragsverksamheten av väsentligt mindre omfattning.
De statliga stödåtgärdernas betydelse för sysselsättningen. Ett och samma företag kan erhålla olika slag av stöd. Statliga lån för anskaffning av ma— skiner och inventarier kan sålunda lämnas till företag, som hyr en i statlig regi uppförd fabriksbyggnad och till företag, som erhåller särskilt bygg— nadsbidrag. Det statliga stödets betydelse ur sysselsättningssynpunkt är därför mindre än summan av de tidigare redovisade siffrorna. I nedanstå-
ende tabell redovisas det totala stöd, som lämnats under verksamhetsåren 1960—1961 och 1961—1962 enligt de befogenheter som ovan nämnts, och det personalbehov som beräknas uppkomma vid de nytillkomna anlägg- ningarna.
Statliga Uppskattat utgifter antal milj. kr sysselsatta
Antal projekt
England 165 326 38 400 Wales 52 113 9 600 Skottland 145 650 37 000
362 1 0891 85 000
1 Härav 304 miljoner kronor för uppförande av industribyggnader i statlig regi.
Som framgår av tabellen uppgick det statliga kapitalutlägget till 3 miljo- ner kronor per anläggning och till 12 800 kronor per anställd i de nya in- dustrierna.
F lyttningsbidrag. Som ett led i strävandena att öka arbetskraftens rörlig- het finns i Storbritannien sedan år 1948 särskilda bestämmelser, som ger arbetsministeriet möjlighet att lämna ekonomiskt bidrag till arbetslösa som flyttar från områden med hög arbetslöshet till områden med bättre tillgång på arbetstillfällen. Denna bidragsform används emellertid även för att un— derlätta företagsetablering i utvecklingsområdena. Ekonomisk hjälp kan sålunda lämnas till yrkesarbetare (key workers) och deras anhöriga, som åtföljer ett företag vid flyttning till ett sådant område, eller överförs till en nyupprättad filialanläggning.
Behovet avser att täcka familjens rese- och flyttningskostnader samt vissa extra utgifter i samband med den nya bosättningen. Därutöver kan bi— drag på upp till 700 kronor beviljas för inköp av eget hem på den nya bo- sättningsorten.
Enligt uppgift från arbetsministeriet utnyttjas flyttningsbidragen i rela- tivt begränsad. omfattning. Under de senaste åren har sålunda bidrag utbe- talats endast till ca 1 000 personer per år. Även utbildnings- och omskol- ningsverksamhet i statlig regi spelar en obetydlig roll på den engelska ar— betsmarknaden. Denna uppgift handhas i första hand av de enskilda företa- gen. Av större betydelse är den statliga utbildningen endast i fråga om par- tiellt arbetsföra. Från arbetsministeriets sida söker man i stället intressera arbetsgivarna att öka sin utbildningskapacitet för att på bästa sätt kunna utnyttja det just nu stora tillskottet av ungdomar.
Statliga åtgärder för att uppmuntra kvinnor att ta yrkesarbete har ej an- setts erforderliga. För närvarande har drygt 30 procent av alla gifta kvin— nor förvärvsarbete utanför hemmet, och denna siffra stiger med ungefär en procent per år.
9.1.3 Åtgärder för att förbättra de allmänna hetingelsema i utvecklingsområdena
I syfte att främja näringslivets utveckling i utvecklingsområdena kan be— rörda ministerier på eget initiativ eller efter hemställan från handelsmi- nisteriet lämna lån och bidrag för utbyggnad av lokala vägar och gator, uppförande av bostäder, samt för investeringar i vatten- och avloppsanlägg— ningar m. m. Beviljande av dylikt stöd kräver godkännande av finansmi- nisteriet. Det kan utgå till såväl kommuner som enskilda företag och lämnas till kommunerna vid sidan av de ordinarie statsbidragen. Möjligheterna att erhålla dessa förmåner har enligt uppgift från handelsministeriet utnytt- jats i relativt ringa utsträckning. Under de senaste åren har mindre bidrag utgått för investeringar i vatten- och avloppsanläggningar samt till några vägprojekt. Handelsministeriet söker även medverka till att behovet av utbyggnad och förbättring av allmänna vägar och andra transportleder in. 111. i utvecklingsområdena blir beaktat vid den planering, som sker inom berörda ministerier.
LEA ger liksom tidigare lagstiftning staten rätt att medverka till att över- given, vanvårdad eller vanprydande mark i utvecklingsområdena sätts i stånd om detta kan bidraga till att främja näringslivets utveckling. Han- delsministeriet kan, även genom expropriation, förvärva sådan mark och genomföra erforderliga saneringsarbeten. Bostadsministeriet har vidare be- fogenhet att med finansministeriets bifall ge bidrag till lokala myndig- heter för deras kostnader i samband med inköp och iordningställande av mark. Verksamheten har under de senaste åren haft mycket begränsad om- fattning.
9.l.4 Byggnadskontroll Enligt lagen om stads- och landsbygdsplanering (The Town and Country Planning Act) av år 1943 med sedermera genomförda ändringar skall åt- gärd, som avser utbyggnad eller ändring i nyttjandet av tomt eller annan fast egendom, prövas av myndigheterna. En projekterad industrianläggning granskas sålunda av det lokala planeringsorganet, som därvid har att avgöra huruvida byggnaden med hänsyn till läge och utformning är i överensstäm- melse med fastställda byggnadsplaner.
Överstiger golvytan vid ny- eller utbyggnad av industrifastighet 5 000 kv.-fot (465 m?) fordras därjämte enligt såväl tidigare lagstiftning som en- ligt LEA särskilt tillstånd av handelsministeriet (Industrial Development Certificate). Bestämmelserna har i LEA utvidgats till att gälla även ombygg- nad av befintliga lokaler avsedda att utnyttjas för industriell verksamhet. Däremot föreligger icke något hinder för ett företag att förvärva och ut- nyttja en fastighet, som utan särskilda ombyggnadsarbeten kan användas som industrilokal.
Syftet med den byggnadskontroll som sker med stöd av lokaliseringslag- stiftningen är dels att hindra en alltför stark expansion av industrin i de
överbefolkade delarna av landet och då främst Londonområdet, dels att få en förstärkning av näringslivet i områden med hög arbetslöshet. Byggnads— tillstånd för inflyttning och nyetablering av industriföretag i de mest ex- pansiva områdena lämnas sålunda av handelsministeriet endast i undan- tagsfall. När det gäller utbyggnad av redan existerande företag, är däremot bedömningen mindre restriktiv. Även i Londonområdet lämnas sålunda i regel byggnadstillstånd till företag, som för sin avsättning är beroende av den lokala marknaden. I fråga om andra industrier söker handelsministe- riet bilda sig en uppfattning om företagets möjligheter att förlägga produk- tionen till någon annan del av landet. Därefter tas lokaliseringsfrågan upp till ingående diskussion med företaget. I åtskilliga fall kan därvid industri- företagen övertygas om lämpligheten av att göra investeringen i en annan del av landet. Om företaget icke anser en sådan lösning möjlig, beviljas van- ligen byggnadstillstånd i den mån investeringen kan ske inom företagets eget tomtområde.
Vid tillståndsgivningen skall enligt LEA hänsyn tas till sysselsättnings- läget i utvecklingsområdena. Handelsministeriet har därigenom blivit mera bundet än tidigare vid sin handläggning av byggnadstillståndsansökning— arna. I praktiken finns sålunda icke längre några neutrala områden, utan handelsministeriet söker i första hand styra företagen i de överbefolkade delarna av landet till utvecklingsområdena. Ett undantag utgör dock flytt- ning av företag från Londons centrala delar till de med statlig medverkan uppbyggda nya tätorterna utanför Londonområdet, även om man från han- delsministeriets sida strävar efter att i första hand tillföra dessa orter in- dustriföretag, som är beroende av att liggai denna del av landet.
9.1.5 Bildande av nya tätorter Lokaliseringsfrågan har i Storbritannien i betydande grad sammankopplats med samhällsplaneringen. I en lag av år 1947 ålades de kommunala myn- digheterna att utarbeta planer för samhällenas utbyggnad. Därvid skulle tillses, att erforderlig mark avsattes icke blott för industrier utan även för bostäder, skolor och andra serviceanordningar m. m. Målet skulle därvid vara att skapa en god miljö för näringsliv och befolkning. I flera utred- ningar under början av 1940-talet rekommenderades vidare uppförandet av nya tätorter, uppbyggda helt från grunden eller kring äldre, obetydliga stadskärnor, i syfte att sprida ut befolkningen och hindra en alltför snabb tillväxt av storstäderna, i första hand London. Sedan lagen om nya sam- hällen (The New Towns Act) tillkom år 1946, har 12 sådana samhällen byggts i Wales och England, varav 8 i närheten av London, samt 3 i Skott— land.
De nya tätorterna i storstadsregionerna är avsedda att ta emot befolkning och företag från dessa regioners centrala delar. Framför allt gäller detta de nya samhällena i Londonområdet. För att kunna fylla denna uppgift har de
uppförts på ett avstånd av 3—5 mil från centrum, vilket ansetts vara till- räckligt för att befolkningen icke skall söka sig in till storstädernas arbets— platser. De nya tätorterna skall erbjuda en fullgod samhällelig och enskild service och ha ett väl differentierat näringsliv. De har därför planerats för en relativt stor folkmängd, 50 000—60 000 personer. Några tätorter beräk- nas få en befolkning på 80 000—100 000 personer. För att bli attraktiva för industrin har de förlagts till platser med goda vägförbindelser och i regel med anslutning till järnväg.
Den andra typen av tätorter har tillkommit i syfte att skapa nya service- .centra i vissa glesbygdsområden med lokala arbetskraftsöverskott. De har planerats för en betydligt mindre folkmängd.
För närvarande har de nya tätorterna en sammanlagd befolkning av 450 000 personer, men fullt utbyggda beräknas de ge utrymme för 680 000 personer, varav omkring 500 000 i de tätorter som uppförts i Londonom- rådet.
Planeringen av de nya tätorterna har anförtrotts åt särskilda av bostads— ministeriet tillsatta lokala organ, ett för varje ort (development corpora- tion). Dessa organ har rätt att förvärva mark inom det område som är reserverat för den nya tätorten, även genom expropriation. De iordning- ställer vidare mark för olika ändamål, uppför bostäder, byggnader för in- dustri, handel och annan enskild serviceverksamhet, som sedan hyrs ut eller försäljs. Även investeringar i vissa allmänna serviceanordningar, som krävs i samband med samhällenas utbyggnad, ombesörjs av de lokala organen. De medel som erfordras för verksamheten ställs till förfogande av staten.
De rent kommunala uppgifterna i de nya tätorterna åvilar de kommunala myndigheterna. Frågor rörande stadsplaner och utbyggnad av skolväsendet handläggs sålunda av landstingen medan byggandet av gator, polis- och brandstationer m. m. ombesörjs av de lokala, kommunala myndigheterna. För att underlätta finansieringen av de på grund av utbyggnaden stora in- vesteringarna kan de berörda kommunerna erhålla särskilda bidrag från staten utöver de som normalt utgår. Utbyggnadsorganen kan vidare lämna kommunerna hjälp vid planeringen och genomförandet av erforderliga in- vesteringar.
Då de nya tätorterna färdigbyggts och verksamheten konsoliderats, skall de statliga tillgångarna överlämnas till ett för hela landet gemensamt för- valtningsorgan. Ännu har dock någon sådan överlåtelse ej skett.
Överflyttningen av företag och befolkning från London till de nya tät— orterna sker i nära samverkan mellan de berörda kommunala myndigheter- na. Från Londons stads sida föreligger ett positivt intresse för utflyttning av företag, då de för industri avsedda markområdena i gällande stadsplan måst begränsas till en betydligt mindre yta än den som för närvarande dis- poneras för industriändamål. Företag, som önskar förlägga sin verksamhet till någon av de nya tätorterna, anmäler detta till myndigheterna i London.
Ansökan översändes därefter till de kommunala organen i inflyttningsorten och underkastas en noggrann prövning. Kommunerna strävar därvid efter att få konkurrenskraftiga företag och ett väl differentierat näringsliv. Före- tagen kan antingen själva uppföra fabriksbyggnaden eller hyra eller för- värva en av det lokala organet för deras räkning uppförd anläggning. Den senare formen har hittills varit den vanligast förekommande.
Uppskattningsvis följer omkring 60 procent av personalen med företagen till den nya arbetsplatsen. I övrigt sker arbetskraftsrekryteringen genom ett speciellt bostads- och arbetsförmedlingsförfarande. Endast i den män för företaget lämplig arbetskraft ej kan rekryteras bland personer, som sö- ker bostad eller bor i kommunala bostäder i London och är villiga att bosätta sig i den nya tätorten, äger arbetsgivaren rätt att anställa personal från andra platser. Genom detta rekryteringssystem har det varit möjligt att tillgodose omkring 80 procent av personalbehovet från London. För de in- flyttade ställs bostäder, huvudsakligen egnahem, till förfogande av det lokala utbyggnadsorganet. Eftersom särskilda subventioner utgår, blir bostads- kostnaderna betydligt lägre än på andra platser.
Utbyggnadsplanerna för de nya tätorterna skall godkännas av berörda centrala myndigheter. I det löpande arbetet har däremot de lokala organen en självständig ställning. I princip skall verksamheten bedrivas efter affärs- mässiga grunder, bortsett från att vissa utvecklingsprojekt på grund av sin natur måste vara förlustbringande. I ledningen för varje lokalt organ står en styrelse bestående av ordförande och högst åtta ledamöter.
Genom tillkomsten av en ny lag (The Towns Development Act) öppnades år 1952 möjligheter att flytta företag och befolkning från London även ge- nom utvidgning av redan existerande städer. Utbyggnaden av dessa s. k. »expanding towns» ombesörjs av berörda kommuner och landsting i sam- verkan med myndigheterna i London, som därvid kan lämna finansiell och personell hjälp. Initiativet till utbyggnaderna har i vissa fall tagits av de kommunala myndigheterna i London och i andra fall av städerna själva. Motivet har därvid ofta varit att kommunen velat undvika en stagnation eller tillbakagång av befolkningen, eller varit intresserad av att få ett mer differentierat näringsliv till stånd. Även här berörda samhällen är belägna på ett avstånd från London, som hindrar dagliga resor till arbetsplatser i staden. Liksom i de nya tätorterna reserveras bostäder, industrimark m. m., i första hand för arbetskraft och företag i de centrala delarna av London. Företagens utflyttning har i vissa fall underlättats genom att fastigheterna inköpts av de kommunala myndigheterna i London, som har intresse av att utnyttja tomtmarken för andra ändamål.
Av de omkring 30 000 personer som fram till 1962 flyttat in i »expanding towns» har ca 90 procent kommit från London. Fullt utbyggda beräknas dessa samhällen komma att få en sammanlagd befolkning på omkring 150 000 personer.
19—318333
Enligt vad de brittiska myndigheterna uppgivit ställer sig en måttlig ut— byggnad av redan existerande samhällen ekonomiskt fördelaktigare än upp- förandet av helt nya tätorter eftersom det i förra fallet är möjligt att ut- nyttja redan befintliga serviceanordningar. Vid en expansion över en viss gräns kan emellertid betydande om- och tillbyggnader av serviceanlägg- ningar, gator och vägar m. m. i den ursprungliga samhällsbildningen bli erforderliga, varigenom de samhälleliga investeringskostnaderna kan väntas stiga kraftigt. Något generellt uttalande om vilket system som är fördel— aktigast ur kostnadssynpunkt kan därför icke göras.
9.2 Nederländerna
Särskilda åtgärder för att påverka näringslivets lokalisering började vid- tagas i Nederländerna i slutet av 1940-talet. Verksamheten inriktades på att genom ökad industrialisering söka skapa nya arbetstillfällen i ett mindre område i norra delen av Nederländerna med svårartade strukturella syssel- sättningssvårigheter, som icke kunde lösas enbart genom arbetskraftens flyttning till andra delar av landet. I början av 1950-talet tillkom ytterli- gare åtta distrikt med likartade problem. De s. k. stödområdena kom där- igenom att omfatta omkring 6 procent av landets befolkning. Särskilda stat— liga anslag beviljades för utbyggnad av olika kommunikationsleder samt för iordningställande av kommunala industritomter i syfte att förbättra lo- kaliseringsbetingelserna i vissa centralorter. Industriföretag, som startade eller byggde ut verksamhet på dessa platser, erhöll dessutom statligt bidrag för att täcka en del av kostnaderna för uppförande av industribyggnader. Delvis som en följd av dessa åtgärder ökade antalet sysselsatta inom in- dustrin i stödområdena med omkring 16000 personer mellan 1950 och 1957.
Vid sidan av de åtgärder, som vidtogs för att öka sysselsättningen i stöd- områdena, lämnades särskilda bidrag till arbetslösa, som flyttade från dessa områden till de delar av landet som efterfrågade arbetskraft.
9.2.1 Regionalt utvecklingsprogram En utvidgning av de samhälleliga insatserna på lokaliseringsområdet fram- stod efter hand som alltmera angelägen. Den fortgående snabba expansio- nen av industri, handel och annan ekonomisk verksamhet i de västliga pro- vinserna påkallade särskild uppmärksamhet. Omkring hälften av landets befolkning är bosatt i denna del av landet, som omfattar endast en femtedel av landets yta. Befolkningstätheten är mycket betydande. Medan antalet personer per km2 i genomsnitt för hela landet uppgår till 360, är motsva- rande siffra för de västliga provinserna 750. I detta område visar befolk- ningen dessutom en stark koncentration till ett ringformat bälte av stora
befolkningscentra, den s. k. >Randstad Holland» med en befolkning uppgå- ende till 4,2 miljoner människor och en folktäthet på 2 100 personer per km2.
Utbyggnaden av näringslivet i de västliga provinserna skapade särskilda problem. Bl. a. var det svårt att tillgodose behovet av lämpligt belägen mark för de industri- och handelsföretag, som ur marknads- och transportsyn- punkt var beroende av att bedriva verksamheten i denna del av landet. Icke minst gällde detta industrier, som behövde tomtmark i direkt anslutning till djuphamn. Området kännetecknades dessutom av en konstant brist på arbetskraft.
För att få ett effektivt utnyttjande av de knappa mark- och arbetskrafts- tillgångarna var det därför av väsentlig betydelse att industrier, som för sin avsättning icke var beroende av att bedriva sin produktion i de västliga provinserna, lokaliserades till andra delar av landet.
En jämnare fördelning av industrin över landet var även önskvärd ur andra synpunkter. Framför allt i de nordliga och sydvästliga delarna av Nederländerna är jordbruket den dominerande näringsgrenen, medan in- dustrin är svagt utvecklad. Den arbetskraft, som successivt frigjordes från jordbruket till följd av den fortgående rationaliseringen och mekaniseringen av jordbruksdriften, kunde därför endast i begränsad omfattning beredas sysselsättning inom det bestående näringslivet. Då befolkningen tack vare hög nativitet ökade i snabb takt, hade dessa områden därför hög arbets- löshet och betydande utflyttning till de expanderande delarna av landet. Genom ökad industrialisering borde en bättre balans på arbetsmarknaden kunna uppnås, och utflyttningen få en mer begränsad omfattning.
Nya riktlinjer för lokaliseringsverksamheten framlades i en av ekonomi- ministeriet år 1958 upprättad plan för främjande av den industriella ut— vecklingen i Nederländerna. Enligt dessa skulle statsmakterna medvetet sträva efter att få en utspridning av industrin till stånd. Även om utflytt- ning från de västra provinserna till varje annan del av landet framstod som önskvärd inriktades lokaliseringsverksamheten i första hand på att främja den industriella utvecklingen i de s. k. stödområdena. Principerna för urva- let av dessa områden ändrades, varigenom de kom att omfatta en betydligt större del av landet än tidigare, samtidigt som de utvecklingsbefrämjande åtgärderna förstärktes. Någon form av statlig kontroll av företagens loka- lisering ansågs däremot ej böra ifrågakomma. Avgörandet i dessa frågor borde helt ligga hos företagen, som hade att taga det ekonomiska ansvaret för verksamheten.
Det regionala utvecklingsprogrammet, som sattes i kraft år 1959, har en giltighetstid av fem år. Huvudvikten har lagts vid att genom olika åtgärder förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet i stödområdena. Där- utöver har statsmakterna befogenheter att genom direkt ekonomiskt stöd till företag stimulera nyetableringar och utbyggnader inom industrin i
dessa områden. Det statliga stödet betraktas främst som ett medel att kom- pensera företagen för de olägenheter, som en lokalisering till stödområdena kan innbära med hänsyn till nuvarande brister i fråga om kommunikatio- ner och annan samhällelig service. Så snart en utbyggnad på dessa områden skett bör enligt en allmänt företrädd uppfattning direkt stöd till företagen icke längre vara erforderligt.
9.2.2 Urvalet av stödområden och utvecklingsorter Urvalet av stödområden föregicks av omfattande undersökningar rörande befolkning och näringsliv i olika delar av landet. Utredningsarbetet plan- lades av ekonomiministeriet men utfördes av regionala utredningsorgan, som med ekonomiskt stöd från staten tillskapats i samverkan mellan lands- ting, kommuner och enskilda företag. Undersökningarna avsåg i första hand att belysa den naturliga ökningen av befolkningen i de arbetsföra åld- rarna under den närmaste femårsperioden och den väntade sysselsättningen under samma tid baserat på utvecklingstrenden inom näringslivet under närmast föregående tioårsperiod.
Med ledning av detta utredningsmaterial, och sedan provinsmyndigheterna beretts tillfälle att framföra sina synpunkter, fastställdes stödområdena enligt nedanstående grunder.
a) Områden som under perioden 1950—1956 hade ett årligt utflyttnings- överskott till andra delar av landet uppgående till minst 6 promille.
b) Områden där det utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida kunde väntas uppstå en arbetslöshet under den närmaste femårsperioden uppgående till mer än 3 procent av antalet män i de arbetsföra åldrarna.
Befolkningen i de efter dessa kriterier utvalda stödområdena uppgick år 1959 till omkring 20 procent av landets totalfolkmängd.
Utvecklingsorter. För att stödområdena med rimliga insatser skall bli attraktiva för industrin i konkurrens med de expansiva delarna av landet, har de lokaliseringsfrämjande åtgärderna i huvudsak knutits till ett begrän— sat antal s. k. utvecklingsorter. En ökad koncentration av befolkningen an- sågs även vara till fördel, då det i dessa förhållandevis glest befolkade om— råden fanns ett alltför stort antal obetydliga tätorter. Någon helt objektiv metod för urvalet av utvecklingsorterna kunde dock ej utformas. Vid be- dömningen togs främst hänsyn till möjligheterna att med en begränsad ut- byggnad av kommunikationer, kraftförsörjning, vatten- och avloppsanlägg- ningar och annan lokal service få till stånd samhällen, där förutsättning- arna för en gynnsam utveckling av näringslivet och då i första hand industrin bedömdes som goda. Endast samhällen av en viss minimistorlek borde där- vid komma ifråga.
Ett av de centrala myndigheterna upprättat förslag omfattande 22 ut- vecklingsorter ansågs av provinsmyndjgheterna icke i tillräcklig grad till- godose de regionala intressena. Efter ingående diskussioner mellan ekono-
miministeriet och berörda provinsmyndigheter tillkom därför ytterligare ett lika stort antal orter, som närmast hade karaktären av kompletterings- orter.
Den industriella expansionen i utvecklingsorterna har i viss grad på— skyndat den utflyttning från mindre platser och från glesbygden, som redan tidigare kommit igång, men då varit riktad mot de västra delarna av landet. Det har emellertid även kunnat konstateras att den ökade ekonomiska akti- viteten i utvecklingsorterna i vissa distrikt stimulerat företagsbildningen även i närliggande, mindre orter.
9.2.3 Statligt stöd till företag Ekonomiskt stöd till industriföretag, som startar eller bygger ut verksam- het i en utvecklingsort, lämnas i form av bidrag för inköp av mark och för ny- eller tillbyggnad av fabriksfastighet. Vid köp eller arrendering av industritomt, som ställs till förfogande av kommunen, erhåller företagen statligt bidrag uppgående till 50 procent av köpesumman eller, då marken arrenderas, det kapitaliserade värdet av fram- tida arrendeavgifter. Bidrag kan dock utgå för högst fem gånger byggna- dens golvyta. Försäljningspriset skall godkännas av finansdepartementet och motsvarar i regel kommunens egna kostnader för inköp och iordning- ställande av marken. Vid ny- eller tillbyggnad av industrianläggning på av kommunen upplåten mark i en utvecklingsort utgår en särskild premie, om golvytan överstiger 500 m2. En ytterligare förutsättning är att företaget i de nytillkomna loka- lerna kommer att ge sysselsättning åt minst en manlig arbetare per 100 1112 golvyta i en nyuppförd fastighet och minst en manlig arbetare per 50 m2 golvyta vid utbyggnad av en bestående industrianläggning. Premien uppgår vid utbyggnad av befintlig industrilokal till 50 kronor per m2 golvyta. Vid nybyggnad stiger premien från 50 kronor per 1112 för de första 1 000 1112 upp till drygt 100 kronor för den del av golvytan som över— stiger 4 000 m2. Den generösare bidragsgivningen i samband med uppförande av ny industrifastighet har tillkommit för att stimulera omlokalisering av företag från de västra delarna av landet till stödområdena. Det har ansetts rimligt att sådana företag med hänsyn till de extra kostnader, som uppkom- mer under igångkörningstiden, får ett kraftigare stöd än redan etablerade företag, som utvidgar verksamheten. Anledningen till att byggnadspremie utgår endast för byggnader med en golvyta på minst 500 ni2 har angivits vara, att småindustrin i Nederländerna erhåller särskilt statligt stöd. Detta stöd är emellertid icke begränsat till stödområdena, utan utgår till företag i hela landet. Premie kan utgå även då en kommun uppför en industribyggnad och se- dan hyr ut eller försäljer den till ett industriföretag. Ansökan om statligt stöd i samband med markförvärv och uppförande
av industribyggnad ställs till ekonomiministeriet men inlämnas till kommu- nen, som med eget yttrande vidarebefordrar ärendet. Inom ministeriet sker en bedömning av företagets tekniska och ekonomiska möjligheter att bedriva en lönsam produktion. Stöd lämnas i regel endast för sådana projekt, som skulle kunna realiseras utan statlig medverkan.
Fram till mars månad 1962 hade bidrag och premier beviljats 386 företag till ett sammanlagt belopp av 70 miljoner kronor. De därigenom tillkomna industrianläggningarna beräknades komma att ge sysselsättning åt 26 000 personer.
Det statliga stödet har hittills varit av särskild betydelse för de nordliga delarna av landet, vilket verksamt bidragit till att expansionen inom in- dustrin där skett i snabbare takt än i något annat område. Mellan åren 1959 och 1961 ökade antalet industrisysselsatta med 16 procent.
9.2.4 Flyttnings- och omskolningsbidrag De nya riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har även föranlett ändringar i de tidigare bestämmelserna om flyttningsbidrag. Dylika förmåner lämnas sålunda i regel icke i samband med att arbetslösa flyttar till de västra delar- na av landet, då detta ansetts kunna motverka strävandena att få en utsprid- ning av industrin till stånd. Bristen på arbetskraft i de mest expansiva om- rådena bedöms vidare vara ett incitament för företagen att genomföra nya arbetskraftsbesparande metoder i produktionen. Vid flyttning till andra områden lämnas statliga bidrag för att täcka rese- och flyttningskostnader m. m. Bidragen är utformade på sådant sätt, att de särskilt gynnar flyttning till utvecklingsorterna i stödområdena. Bl. a. läm- nas i sådana fall bidrag motsvarande halva kostnaderna för dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen intill dess inflyttning till utvecklings- orten skett, dock högst under ett år. Bidraget utgår så snart avståndet till utvecklingsorten uppgår till minst 15 km. Flyttningsbidrag lämnas även i det fall då en yrkesarbetare medföljer ett industriföretag, som flyttar från de västra provinserna till en utvecklingsort. Omskolning av vuxna arbetare med statlig medverkan sker i första hand genom regional kursverksamhet. Kursdeltagarna erhåller därvid bidrag motsvarande den lön som utgår för okvalificerad arbetskraft. Bidrag utgår emellertid även till företag för utbildning av arbetskraft, som är eller väntas bli utan arbete. Utbildningen skall därvid bedrivas efter ett av social- och hälsovårdsministeriet i förväg godkänt program. Bidrag lämnas till företag i hela landet men blir av särskild betydelse i stödområdena, där arbetslös- heten är mest framträdande och arbetskraften i betydande grad saknar vana vid industriarbete. Härtill bidrar också att de krav, som ställs på utbild- ningen för att bidrag skall utgå, är lägre i dessa områden än i andra delar av landet. Frågor rörande flyttnings— och omskolningsbidrag handläggs av de regio-
nala arbetsmarknadsorganen. Eftersom dessa organ även medverkar vid ge- nomförandet av de särskilda stödåtgärderna till företagen, skapas garan- tier för att erforderlig samordning av olika åtgärder kommer till stånd.
9.2.5 Utbyggnad av allmän service i stödområdena
Den centrala punkten i det regionala utvecklingsprogrammet är att skapa gynnsammare förutsättningar för näringslivet i stödområdena genom ut— byggnad av samhällelig service. I den s. k. infrastrukturplanen, som gäller för åren 1960—1963, har omkring 270 milj oner kronor anslagits för att möj— liggöra ett forcerat utbyggande av vägar, hamnar, kanaler och därmed sam- manhängande offentliga arbeten, som kan främja den industriella utveck- lingen. Av detta belopp skall 85 miljoner kronor disponeras för tidigare- läggning av vissa statliga investeringar, i första hand utbyggnad av riks— vägar till och inom stödområdena. Återstående 185 miljoner kronor lämnas som bidrag till kommunala investeringar i utvecklingsorterna, som är av betydelse för den industriella expansionen men som efter normala bidrags- grunder skulle få skjutas på framtiden. Det gäller exempelvis gator, broar, hamnar, vatten- och avloppsanläggningar m. m. Med hjälp av dessa bidrag och de anslag som beviljas av kommuner och landsting beräknas inves- teringar till en sammanlagd kostnad av 290 miljoner kronor kunna genom- föras. De kommunala insatserna spelar sålunda en viktig roll vid genom- förandet av infrastrukturprogrammet.
Även inom annan samhällelig verksamhet har särskilda åtgärder vidtagits för att skapa en gynnsam industriell miljö. I syfte att underlätta arbets- kraftsrekryteringen för de företag, som startar verksamhet i utvecklings- orterna, har 2 000 statssubventionerade bostäder per år reserverats för ar- betare, som flyttar till dessa platser. Vidare har särskilda medel anslagits för att subventionera investeringar för sociala och kulturella ändamål, exem— pelvis i ordningställandet av fritids- och rekreationsområden. Bidrag har även lämnats för uppförande eller utbyggnad av centrumanläggningar i ut- vecklingsorterna och vissa mindre samhällen i anslutning till dessa orter. Det statliga bidraget uppgår därvid till 50 procent av byggnadskostnaderna.
Den ökade industrialiseringen i stödområdena har även ställt nya krav på skol- och yrkesutbildningsväsendet. Utbyggnad av gymnasier, tekniska skolor och yrkesskolor har därför givits viss prioritet i förhållande till andra delar av landet.
Genomförande av utbyggnadsprogrammet i stödområdena har krävt en omfattande samordning av olika investeringar under medverkan av olika centrala och regionala myndigheter samt konununerna. Ekonomiministe- riet har därför anmodat berörda provinsmyndigheter att i samråd med kommunerna lägga fram förslag till angelägna investeringsprojekt. Dessa förslag har därefter underkastats en med hänsyn till projektens betydelse för den industriella utvecklingen särskild prövning i en rådgivande expert-
kommitté, bestående av representanter för de olika departement, som skall medverka vid genomförandet av utbyggnadsprogrammet. Efter samråd med berörda regionala organ lägger kommittén fram förslag om vilka investe- ringar som bör genomföras, vilken prioritetsordning som skall tillämpas mellan olika projekt, samt vid vilken tidpunkt arbetena bör igångsättas. Om kommittén icke kan nå enighet med ett regionalt organ hänskjutes frågan till vederbörande departementschef.
Ett likartat samordningsförfarande tillämpas i frågor rörande statliga bidrag till kommuner och organisationer för investeringar inom det sociala och kulturella området. Även i detta fall görs en gradering mellan olika projekt av en expertgrupp, i vilken representanter för olika departement in- går. Innan provinsmyndigheterna framlägger förslag om bidrag för olika ändamål sker dessutom samråd med regionala kommittéer bestående av personer med särskilda insikter i sociala och kulturella frågor.
En betydande del av de arbetslösa i stödområdena utgörs av äldre ar- betskraft, som ej längre kan beredas sysselsättning inom jordbruket. Det har även visat sig vara svårt att ta denna arbetskraft i anspråk inom in- dustrin. Möjligheterna att utnyttja de äldre arbetarna inom byggnads- och anläggningsverksamheten är däremot väsentligt större. Genomförandet av infrastrukturprogrammet sker därför i nära samverkan mellan ekonomi- ministeriet och arbetsmarknadsmyndigheterna i syfte att bereda äldre ar- betslösa sysselsättning.
9.2.6 Kommunalt stöd till företag En betydande aktivitet i lokaliseringsfrågor utövas av de kommunala myn- digheterna i Nederländerna, bl. a. i form av upplysnings- och ackvisitions- verksamhet gentemot företag och organisationer såväl inom som utom landet. Kommunerna kan vidare lämna lån och borgen till företag för att underlätta finansieringen av industriella investeringar. Eftersom den kre- ditstödjande verksamheten icke anses falla inom kommunens normala ar- betsuppgifter, krävs i varje särskilt fall samtycke från såväl provinsmyn- heten som inrikesministeriet. Vid den prövning som sker av provinsmyn— digheten tas därvid hänsyn till behovet av en utbyggnad av näringslivet i den berörda kommunen. Det kommunala kreditstödet har därigenom blivit av särskild betydelse för stödområdenas utvecklingsorter. Myndigheterna skall även tillse att kommunens ekonomiska åtaganden gentemot företagen är i överensstämmelse med för hela landet gällande bestämmelser rörande amorteringstider, krav på säkerheter m.m. Vid di- rekt långivning skall kommunen betinga sig en ränta, som ligger en procent högre än vad kommunen själv får erlägga vid sin upplåning. Några möj- ligheter för kommunerna att bevilja företagen speciella förmåner i sam- band med långivningen finns sålunda icke. Den statliga kontrollen över kommunernas kreditstödjande verksamhet avser att hindra en ohämmad konkurrens mellan kommunerna om olika industriföretag.
9.2.7 Översiktlig planering Utbyggnadsprogrammet för stödområdena ingår som ett led i den långsik- tiga planering för näringsliv och befolkning som bedrivs i Nederländerna med anknytning till den fysiska planeringen. En sådan mera omfattande plan för den framtida utvecklingen i de tre nordliga provinserna, som till- sammans bildar ett stödområde, väntas bli klar relativt snart. Liknande mer eller mindre omfattande planer kommer att utarbetas även för andra delar av landet. Utvecklingsplanerna är avsedda att ligga till grund för en samordning av de investeringar inom den allmänna sektorn, som sker under medverkan av olika centrala myndigheter. Planerna förbereds i en särskild planerings- kommitté, i vilken ingår högre tjänstemän från de ministerier vilkas verk- samhet har anknytning till den fysiska planeringen. Det slutliga faststäl- landet av utvecklingsplanerna sker i ett särskilt råd för fysisk planering, där samtliga ministrar, som har intresse av planeringsfrågorna, ingår som ledamöter. Detta råd har även framlagt ett lagförslag med utförliga rikt- linjer för den framtida samhälls- och lokaliseringsplaneringen i Nederlän- derna.
9.2.8 Rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor Vid sidan av kommunerna bedriver såväl ekonomiministeriet som de re- gionala utredningsorganen rådgivnings- och upplysningsverksamhet i 10- kaliseringsfrågor till industriföretag. Ekonomiministeriet ger mera allmän- na anvisningar om lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet men hänvisar företagen till de regionala organen i frågor som rör service- möjligheter m.m. på enskilda orter. Myndigheterna söker påverka före— tagens förläggning till lämpliga regionala centra. Verksamheten är icke he- gränsad till stödområdena. Även om många företag visat sig intresserade av att förlägga verksamheten till dessa områden på grund av den jämförel— sevis goda tillgången på arbetskraft och de speciella förmåner som erbjuds, är i åtskilliga fall kraven på lokaliseringsorten sådana, att de endast kan tillgodoses i andra delar av landet. Vissa industrier föredrar en lokalise- ring till någon av de stora floderna och andra företag är beroende av att förlägga produktionen i närheten av industricentra i de västliga delarna av landet. Myndigheterna söker i sin rådgivande verksamhet tillgodose före- tagens speciella krav på geografiskt läge och lokal service, samtidigt som de allmänna önskemålen om en utspridning av industrin från de mest ex- pansiva och tätbefolkade områdena till andra delar av landet beaktas. Utflyttning av statlig verksamhet. Frågan om möjligheterna att flytta centrala ämbetsverk från Haag till platser utanför de expansiva västliga provinserna har varit föremål för utredning inom en statlig kommitté. Un- dersökningen visade att de centrala myndigheterna var i hög grad beroende av inbördes kontakter för att kunna bedriva arbetet på ett effektivt sätt, var-
för möjligheterna att sprida ut verksamheten till olika platser i landet be— dömdes vara relativt begränsade. Ett fåtal ämbetsverk har dock flyttats från Haag till städer i östra delarna av Nederländerna. Ytterligare initiativ till utflyttning av den centrala förvaltningen kan väntas under de närmaste åren.
9.3 Norge
I Norge har frågan om åtgärder för att stödja utbyggnaden av näringslivet i vissa ekonomiskt svagt utvecklade områden spelat en stor roll under ef- terkrigstiden.
För regional planering upprättades i varje fylke ett >>områdeplan1egg- ningskontor». Dessa har utfört utredningar som behandlat fylkenas nä- ringsliv och befolkningsförhållanden, tillgången på naturliga resurser, kom- munikationer, näringspolitiska riktlinjer m.m. Planläggningskontoren är lokalt och centralt knutna till Arbeidsdirektoratet (arbetsmarknadsverket) och personalen består vid varje kontor av två till tre tjänstemän. Kontoren står under ledning av den arbeids- og tiltaksnemnd, som finns i varje fylke med Fylkesmannen som ordförande. Fylkesarbeidssjefen (länsarbetsdirek- tören) och chefen för planläggningskontoret utgör sekretariat för nämnden. Planläggningskontoren har i stor utsträckning fått arbeta med konkreta åtgärder, framför allt i samband med låne- och garantiärenden.
9.3.1 Statligt stöd till företag För Nordnorge (de tre nordligaste fylkena) antog stortinget 1952 ett särskilt utbyggnadsprogram. Programmet innebar bl.a. att speciella skattelättnader infördes och en särskild lånefond (utbyggningsfonden) inrättades. För att stödja utvecklingen på andra håll i landet inrättades 1956 Arbeidslöyse- trygdens utbyggningsfond, som efter något år uppgick till 40 miljoner kro- nor. Fonden användes för att lämna statliga lånegarantier till åtgärder av- sedda att förbättra sysselsättningsmöjligheterna i områden med svagt nä- ringsliv. Det samlade garantibeloppet kunde uppgå till tre gånger fondka- pitalet. Alla garantilåneärenden behandlades av fylkets arbeids- og tiltaks— nemnd, som hade beslutanderätt för garantier upp till 50 000 kronor. Öv- riga låneärenden avgjordes av Arbeidsdirektoratet eller Kommunal- og ar- beidsdepartementet. År 1961 sammanfördes utbyggnadsfonden för Nord- norge och Arbeidslöysetrygdens utbyggningsfond till Distriktenes utbygg- ningsfond. Samma år infördes också möjligheter för företagen till skatte- fria avsättningar för investeringar i områden med sysselsättningssvårig- heter och svag ekonomisk utveckling. Distriktenes utbyggningsfond har en självständig ställning. Styrelsen be- står av nio ledamöter som utses av regeringen för en tid av fyra år. Vid sidan av styrelsen finns ett råd på 21 ledamöter, av vilka stortinget väljer
14 och de övriga sju representerar departement, speciellt engagerade i ut- byggnadsarbetet. I rådet ingår representanter för Norsk arbeidsgivarfor- ening och Landsorganisasjonen i Norge. Fondens sekretariat leds av en di- rektör och består i övrigt av tre regionchefer, tio utredningsmän som bl. a. behandlar låneärenden, fyra regnskapskontrollörer och sex till sju assi- stenter.
Län och lånegarantier. Distriktenes utbyggningsfond lämnar lån och lå- negarantier till företag i alla områden med särskilda sysselsättningssvårig- heter eller ett svagt utbyggt näringsliv. Fondens lånemedel skall successivt utökas till 350 miljoner kronor. En tredjedel av kapitaltillförseln reserveras för utlåning i Nordnorge. För lånegarantier har Distriktenes utbyggnings— fond Övertagit de 40 miljoner kronor som fanns i Arbeidslöysetrygdens fond och som medger garantier för 120 miljoner kronor.
Från fonden lånas medel ut på de villkor, som utbyggnadsfondens sty- relse själv bestämmer i varje särskilt fall. Bedömningen avser dels ett fast- ställande av om den ort, där investeringen skall ske, uppfyller de angivna kriterierna, dels om projektet är ekonomiskt försvarbart. Företagen kan få lån mot svagare säkerhet än som krävs på öppna marknaden. Lån kan lämnas med en löptid på upp till 20 år och råntevillkoren kan bestämmas efter andra grunder än marknadsräntan. I särskilda fall kan fonden teckna aktier i stället för att ge län.
De förberedande undersökningarna rörande lån och lånegarantier görs i regel av områdesplanläggningskontoren. Garantilåneärenden på upp till 100 000 kronor avgöres av fylkenas arbeids- og tiltaksnemnder. Övriga lå- neärenden översändes med nämndens yttrande till fonden för avgörande. Avser det belopp på över 500000 kronor skall ärendet underställas rege— ringen.
Förutsättningen för att fonden skall lämna lånegaranti är att kommu- nen eller fylkeskommunen lämnar garanti för lika stor del. Gäller det be- lopp på över 100 000 kronor kan dock fonden reducera kravet på kommu- nens andel av garantin.
Skattelättnader. För Nordnorge gäller särskilda skatteregler (se nedan). Genom en lag från 1961 har därutöver införts en allmän bestämmelse om att näringsutövare har rätt till skattefria avsättningar till en fond för se- nare investeringar i industriella anläggningar i områden med speciella sysselsättningssvårigheter eller särskilt låg inkomstnivå. Beloppet som av- sätts måste uppgå till minst 50 000 kronor och kan maximalt utgöra tio pro- cent av inkomsten i berörda kommun. Innan avsättning sker skall såväl lo- kaliseringsorten som den planerade anläggningen godkännas av finansde- partementet och investeringen skall påbörjas inom fem år. När investering- en har verkställts, kan anläggningen skrivas ned med 85 procent av det be— lopp som tagits ur fonden, och 15 procent av avsättningen blir således be- friad från skatt.
9.3.2 Utbyggnadsplanen för Nordnorge »Utbyggningsprogrammet for Nordnorge» antogs av stortinget 1952 och skulle gälla fram till utgången av 1960. De viktigaste medlen för att för-
verkliga planens målsättning skulle vara: 1) särskild utbyggnadsfond 2) speciella skattelättnader 3) extra anslag i statsbudgeten till den offentligt servicen (vägar, yrkes- skolor, malmletning, forskning m. in.). Till utbyggnadsfonden för Nordnorge anslog stortinget 100 miljoner kro- nor, varjämte ytterligare 100 miljoner kronor tillfördes fonden genom lån från offentliga fonder.
Av fondens 200 miljoner avsattes 25 miljoner såsom säkerhet för de ga- rantiförbindelser för lån, som fonden kunde utfärda. Fondens garantiåta- ganden stipulerades till högst 50 miljoner kronor. Från utbyggnadsfonden skulle enskilda företag kunna få lån då andra finansieringsmöjligheter hade utnyttjats. Räntan kunde under de första åren fastställas med hänsyn till företagets möjligheter från vanlig marknadsränta ned till full räntefri- het. Amorteringstiden borde icke överstiga 20 år. Amorteringsbefrielse kunde ges för kortare tidsperioder.
Om det icke var möjligt för ett företag att skaffa tillräckligt med eget kapital, kunde fonden teckna aktier eller andelar.
Län eller lånegarantier skulle inte utgå till sådana offentliga investeringar, som vanligtvis finansierades genom anslag över statsbudgeten. Fonden läm- nade dock kortsiktiga lån såsom förskott till sådana ändamål som utbygg- nad av elkraftsproduktionen, vägar, hamnar etc., vilka återbetalades då medel för dessa investeringar ställdes till förfogande genom ordinarie an- slag.
De lån fonden utlämnade var avsedda för investeringsändamål. Drifts- krediter förutsatte man att företagen skulle kunna erhålla från bankerna. För att stärka bankernas kreditmöjligheter placerade fonden medel i nord- norska banker. Maximalt uppgick dessa insättningar till 36 miljoner kro- nor. En del av dessa medel skulle användas för vissa bestämda projekt, men huvudparten av insättningarna avsåg att allmänt öka bankernas utlå- ningsmöjligheter.
Av löpande inkomster har fonden gett direkta bidrag till vissa undersök- ningar av olika slag, såsom malmprospekteringar, förprojekteringar av kraftverksbyggen, marknadsundersökningar, utredningar om olika stödåt- gärder m. m.
Skattelättnader. Enligt de skattebestämmelser, som i samband med ut- byggnadsprogrammets antagande infördes för Nordnorge, kan företag i Nordnorge göra skattefria avsättningar till en investeringsfond för anskaf- fande av »betydelige driftsmidler bestemt til varig bruk», dvs. byggnader, maskiner, transportmedel och annan varaktig kapitalutrustning. Avsätt-
ningen får enligt år 1960 fastställda bestämmelser uppgå till 60 procent (förut 100 procent) av inkomsten under ett år, dock lägst 5 000 kronor, för- utsatt att inkomsten icke understiger genomsnittet för de två föregående åren. De avsatta medlen måste tagas i bruk inom ett år. Företag i andra delar av Norge kan på liknande villkor och efter godkännande av finans- departementet göra avsättningar till en fond för investeringar i Nordnorge, varvid det lägsta avsättningsbeloppet är satt till 25 000 kronor. Avsättningen skall vara knuten till ett konkret projekt.
Efter en lagändring år 1960 kan, sedan regeringen givit bifall härtill, de skattefria avsättningama tillskjutas som aktiekapital i nystartade eller exi- sterande bolag. Motsvarande möjlighet infördes också för kommanditbolag.
Då det för fondavsättningen avsedda produktionsmedlet anskaffas, ned- skrives dess anskaffningskostnad med ett belopp som svarar mot 75 pro- cent av det som tagits ur fonden. Företag får således en slutlig skattebefri- else på 25 procent av det avsatta beloppet.
Även andra avskrivningsregler är gynnsammare i Nordnorge än i andra delar av landet.
Utbyggnadsfonden stod under ledning av en av regeringen utsedd styrelse på sju personer, varav fyra representerade landsdelen. För det löpande ar— betet upprättades ett sekretariat, som (1961) bestod av en direktör, en un- derdirektör, fem konsulenter (därav två jurister, en socialekonom, en ci- vilekonom och en resande bokföringskonsulent), tre fullmäktige och en assistent. En tjänstman från Kommunal- och arbeidsdeparteinentet arbe— tade också som fast bokföringskonsulent i sekretariatet. Utbyggnadsfondens styrelse fungerade ävenledes som rådgivande organ åt regeringen i alla frå- gor som hade samband med utbyggnaden av näringslivet i Nordnorge.
Förutom att handlägga låneärenden fick utbyggnadsfonden verkställa utredningar av olika slag, lämna råd och vägledning i tekniska och ekono- miska frågor samt kontrollera och följa den verksamhet som kommit igång med utbyggnadsfondens medverkan.
Nordnorgeplanens resultat. Fram till den 1 januari 1961 beviljade fonden lån och garantier på tillsammans 258 miljoner kronor, fördelat på 442 före- tag. Den sammanlagda investering som lånen gett upphov till beräknas till 600 miljoner kronor.
Med hjälp av de särskilda skattereglerna hade företagen för investering i Nordnorge avsatt 718 miljoner kronor (varav 341 miljoner av företag utan- för Nordnorge). Av dessa hade omkring 70 procent tagits i anspråk.
Antalet sysselsatta löntagare ökade med 12 procent i Nordnorge under perioden 1952—1960, vilket var omkring dubbelt så stor procentuell ök- ning som i hela riket. Inom industrin ökade antalet sysselsatta löntagare med omkring 5 000 eller med 36 procent i Nordnorge mot sex procent i ri- ket. Inom jordbruket och fisket minskade sysselsättningen under denna period. Det totala antalet förvärvsarbetande antages i stort sett ha varit
oförändrat under planperioden. Genom yrkesväxlingen har arbetskraft förts över från näringar med låg produktivitet och inkomst till näringar med hög produktivitet och bärkraft. Nordnorge hade under 1950-talet en relativt kraftig nettoutflyttning men folkmängden ökade ändock på grund av stort födelseöverskott. Nordnorges andel av landets nationalprodukt ökade från 7,1 procent år 1950 till 7,9 procent år 1957.
År 1961 blev utbyggnadsfonden för Nordnorge sammanslagen med Ar- beidslöysetrygdens utbyggningsfond till Distriktenes utbyggningsfond. Verksamheten i övrigt skulle fortsätta som förut.
Inom Kommunal- og arbeidsdepartementet pågår en översyn av lokalise- ringsverksamheten, som torde resultera i förslag om en väsentligt utvidgad lokaliseringspolitik med starkare och delvis nya medel.
9.4 Danmark
I Danmark har de östligaste delarna av landet haft en gynnsam utveckling av näringsliv och sysselsättningsmöjligheter. Folkökningen har varit mest framträdande i Köpenhamn med omnejd, där nu en tredjedel av landets be- folkning är bosatt. I andra delar av landet, som haft en svagt utvecklad in- dustri, har sysselsättningsförhållanden-a varit otillfredsställande. Regering- en tillsatte år 1957 en kommitté med uppgift att verka för en effektiv sys- selsättning i de ekonomiskt outvecklade områdena. År 1958 antogs en lag, Lov om egnsudvikling, vars syfte var att främja industrins utbyggnad i om- råden med svagt utvecklat näringsliv. Lagen förnyades 1962 och utvidgades i samband därmed.
Med anledning av bestämmelserna i egnsudviklingsloven har inrättats ett särskilt organ, egnsudviklingsrådet, som består av fem medlemmar och ut- ses av handelsministern. Till stöd för rådets verksamhet har utsetts en sär- skil'd nämnd bestående av representanter för olika departement, näringsor- ganisationer, arbetsmarknadens parter, kommuner, vetenskapliga institu- tioner etc. Rådet utövar rådgivning vid nyetablering och utvidgning av fö- retag, bistår med anskaffande av teknisk och ekonomisk sakkunskap för undersökningar, projekteringar m. m. och beviljar bidrag för detta, samt avger framställningar i låneärenden till handelsministeriet. Rådet har ett mindre sekretariat till sitt förfogande och samarbetar med arbets- och bo- stadsministeriets kommitterade för stadsplanefrågor, som förser rådet med redogörelser om befolkningen och näringslivet samt prognoser om den fram- tida utvecklingen.
9.4.1 De statliga stödformer-na
Kreditstöd. Statligt finansieringsstöd lämnas såväl till industriföretag som till företag inom handel och annan serviceverksamhet, och utgår under för- utsättning att andra finansieringsmöjligheter icke står till buds. Stöd läm-
nas främst i form av kreditgarantier. Garantin kan uppgå till 90 procent av de med projektets genomförande förbundna anläggningskostnaderna och löpa på 15 år, i vissa fall 18 är. Om lån icke står att få på den allmänna kreditmarknaden kan direkta statliga lån lämnas under samma villkor som för garantigivning. Räntan fastställes av handelsministern efter förhand- ling med finansministern. För lån och lånegarantier har för varje budgetår fastställts en ram på 100 miljoner kronor. Egnsudviklingsrådet avgör vilka sökande som uppfyller villkoren för län eller statsgaranti för lån och gör framställning härom till handelsministeriet.
Under åren 1958—1962 har statligt finansieringsstöd utgått med 121 mil— joner kronor, som givit upphov till en total investering på 213 miljoner kronor. Antalet sysselsatta personer beräknas till följd härav ha ökat med 3 200.
Bidrag. Egnsudviklingsrådet kan ge bidrag för undersökningar och ut- arbetandet av planer och projekt som främjar näringslivet i ett område. För detta ändamål har senaste budgetår (1962/63) anslagits 5 miljoner kronor.
9.4.2 Stöd till vissa områden I vissa områden, stödområden, kan kommuner få lån upp till 75 procent för uppförande av industrifastighet till uthyrning eller försäljning. Om vid försäljning priset icke täcker det av staten och kommunen investerade ka- pitalet skall förlusten delas lika mellan dem. Samma lånevillkor gäller också för förvärv av industritomter. Lånen skall återbetalas inom 25 år. Det be- lopp, som kan användas till län i dessa fall, fastställes varje år. (Denna stödform infördes 1962 och har därför inte hunnit praktiseras i någon större omfattning.) Till stödområden räknas områden, som haft en jämfört med landet i öv- rigt svag industriell utveckling eller som drabbats av särskilda ekonomiska svårigheter. En närmare avgränsning av områdena kommer att ske efter behandlingi den förut omtalade nämnden.
9.4:3. Övriga åtgärder Egnsudviklingsrådet har medverkat vid upprättandet av en investerings- lånefond för Sönderjylland. Denna fond uppgår till 10 miljoner kronor, varav staten tillskjutit 8 miljoner kronor. Ur denna kan företag i området erhålla driftskrediter.
I vissa distrikt har på lokalt initiativ inrättats särskilda organ för att främja den industriella utvecklingen. Bland dem kan nämnas Sönderjyllands erhvervsråd och Vestjyllands udviklingsråd.
Kommunala myndigheter kan erbjuda bidrag i form av billig tomtmark och nedsatta avgifter för elkraft, vatten, gas etc., och kan vidare bevilja ned- sättning av den kommunala skatten för att attrahera industrier.
9.5 Finland
För att främja den ekonomiska utvecklingen pågår i Finand sedan början av 1950-talet en omfattande utrednings- och planeringsverksamhet. I vissa områden, framför allt i norra Finland, där sysselsättningsmöjligheterna är otillräckliga, har särskilda stödåtgärder vidtagits för att underlätta en ut- byggnad av industrin.
De forsknings- och planeringsåtgärder, vilka avser att främja produk— tionsutvecklingen i landet, sammanfattas under begreppet riksplanering. År 1956 inrättades ett särskilt organ, riksplaneringsbyrån, som handhar forsknings- och utredningsuppgifter, organiserar undersökningar och sam— manjämkar de delplaner, som upprättats inom olika ämbetsverk och in- stitutioner. Byrån avger utlåtanden till statsrådet och ministerierna. Den är underställd statsrådets kansli men bedriver sin verksamhet som själv- ständigt organ. För en period av två år tillsättes ett riksplaneringsråd, vil- ket som rådgivande organ skall handlägga riksplaneringsfrågor samt väg- leda byrån och främja dess verksamhet.
För utrednings- och planeringsverksamhet har riksplaneringsbyrån in- delat landet i 16 s. k. ekonomiska områden.
9.5.1 Statliga stödformer Skattelättnader. I en särskild lag stadgas att industriföretag i norra Fin- land, varmed avses Lapplands och Uleåborgs län, beviljas skattelättnader vid statlig inkomst- och förmögenhets- samt kommunalbeskattningen. Dessa skattelättnader innebär att ett inhemskt aktiebolag eller andelslag, som under åren 1958—1967 etablerar ett nytt företag i norra Finland, befrias från skatt på inkomst från detta industriföretag och den däri investerade förmögen- heten för det år anläggningen tages i bruk samt för de tre därpå följande åren. Om vidare ett inhemskt aktiebolag eller andelslag under åren 1958— 1967 utvidgar sitt i norra Finland belägna industriföretag eller förnyar dess maskinpark eller anläggningar så att produktionsförmågan eller produk- tionens förädlingsgrad väsentligt ökas, har det rätt att, utöver vanliga av- drag, från sin skattepliktiga inkomst draga en summa, som utgör tre pro- cent av de nya anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde. Detta avdrag får göras vid beskattningen för det år, under vilket de för utvidgningen eller förnyelsen anskaffade anläggningstillgångarna tages i bruk samt för de tre därpå följande åren. Lån. Handels- och industriministeriet beviljar s. k. småindustrilån, vilka man i främsta rummet sökt tilldela områden med sysselsättningssvårighe- ter. Under 1950-talet beviljades omkring 4000 småindustrilån till ett be— lopp av 3,5 mrd mark. Från de av riksdagen beviljade medlen för att trygga sysselsättningen har i någon mån understödslån tilldelats industriföretag i områden med bristande sysselsättningsmöjligheter.
Exportaugiftsnedsättning. Varor, som tillverkas i Lapplands län samt i vissa kommuner i Uleåborgs län erhåller nedsättning av förekommande exportavgifter med 50 procent.
9.6 Belgien
I Belgien har näringslivet alltsedan slutet av 1940-talet kännetecknats av svåra stagnationstendenser i vissa delar av landet. Den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen hänger samman med strukturförändringar inom näringslivet, bl. a. kolindustrins och textilindustrins sysselsättningsmässiga tillbakagång.
För att främja näringslivets utveckling och underlätta industrietable- ringar har de belgiska myndigheterna infört en rad statliga ekonomiska stödåtgärder. Syftet med den belgiska industripolitiken är 1) att stimulera näringslivet och bekämpa den strukturella arbetslösheten, 2) att främja rationaliseringen av företagen, 3) att anpassa produktionen med hänsyn till den gemensamma marknaden, 4) att stimulera till etablering av nya företag på orter där industrinedläg- gelse skett. Det statliga stödet för denna industripolitik gäller hela landet. I vissa områden i landet (utvecklingsområden) kan därutöver speciella stödåtgär- der vidtas.
9.6.l Stödområden (utvecklingsområden) De områden, som är berättigade till speciella stödåtgärder, kallas utveck- lingsområden. De är av två slag: dels industridistrikt som drabbats av in- dustrinedläggelser, dels utpräglade jordbruksområden, där mekanisering- en friställt arbetskraft. Utvecklingsområdena utses för en period av tre år på grundval av ett eller flera av följ ande kriterier: 1) varaktig arbetslöshet högre än genomsnittet för landet, 2) stora flyttningsförluster, 3) långa resor till arbetet, 4) strukturellt betingad nedgång i den befintliga industrin.
För närvarande finns 15 utvecklingsområden, belägna i skilda delar av landet. Utvecklingsområdenas omfattning är begränsad så att den samman- lagda folkmängden i dem icke får överstiga 15 procent av landets totala folkmängd.
9.6.2 De samhälleliga stödåtgärderna Skattelättnader. För industribyggnader i utvecklingsområdena, som upp- förts med statliga bidrag (eller som uppfyllt villkoren för att erhålla så- dant), befrias företagen från erläggande av fastighetsskatt under en pe- riod av fem år.
Vidare får 30 procent av värdet av kompletterande investeringar i indu- strimark, byggnader och utrustning dragas ifrån företagens nettovinst in- nan beskattning sker. Till dessa investeringar räknas nyetableringar. Vid vinst på försäljning av fasta tillgångar, utrustning eller aktier är endast en femtedel av vinsten föremål för beskattning om vinsten återinvesteras inom viss tid. Sker återinvesteringen i ett utvecklingsområde är hela vinsten skattefri.
I provinsen Liége befrias dessutom nyetablerade industrier, som erhållit statligt ekonomiskt stöd, under fem år från kommunal beskattning. I öv- rigt är lokala skattelättnader möjliga även om statliga bidrag ej utgått.
Direkta bidrag. Företag i utvecklingsområdena kan för anskaffande av industribyggnad beviljas ett statligt bidrag på upp till 20 procent av kost- naden (30 procent under en konjunkturnedgång). För andra investeringar utgår ett bidrag med högst 7,5 procent (10 procent under konjunkturned- gång). Det högsta sammanlagda beloppet till varje enskild industri har fast- ställt-s till en milj on Bfrs.
I en provins lämnar de provinsiella myndigheterna speciella bidrag till företag för anskaffande av tomtmark, fabriksfastigheter, maskiner och annan utrustning samt för undersökningar av avsättningsmöjligheterna.
Lån. Av staten räntesubventionerade lån beviljas genom halvofficiella eller av staten godkända kreditinstitut:
a) för uppförande eller utbyggnad av industrifastighet;
b) för ersättning av driftskapital, som förbrukats till liknande investe- ringar;
c) för investeringar, som ej ger direkt ekonomisk avkastning, t. ex. forsk- ning;
d) för större produktionsomställningar och modernisering av äldre indu- strier. Oberoende av läge i landet kan företag erhålla en räntenedsättning på högst två procent. För de särskilda utvecklingsområdena beviljas motsva- rande förmåner på upp till fyra procent. Under en konjunkturnedgång kan ytterligare nedsättningar medges. Enligt bestämmelserna skall man då kunna sänka låneräntan för de regionala krediterna ned till en procent.
Räntesubventioner kan beviljas för högst fem år. Undantagsvis kan stö- det sträckas ut att gälla åtta år.
Lånegarantier. Lånegarantier lämnas under samma förutsättningar som ovan, varvid krediten kan placeras antingen hos statliga låneorgan eller vid enskilda kreditinrättningar. I det sistnämnda fallet har man dock vissa begränsningar i fråga om garantibeloppets storlek.
Ramen för de sammanlagda statliga borgensåtagandena har fastställts till tolv miljarder Bfrs (omkring 1,3 miljarder kronor), varav 2 miljarder Bfrs avser utvecklingsområdena. Summan skall dock innefatta även de ga- rantier, som beviljats med stöd av tidigare lagstiftning.
Industrilokaler. En form av stödåtgärder som praktiseras i utvecklings- områdena är att det allmänna själv anskaffar tomtmark och industriloka- ler, som sedan hyrs ut eller överläts på gynnsamma villkor. Denna verk- samhet handhas av särskilda regionala organ. Statliga, provinsiella och kom- munala myndigheter kan ingå som delägare, men minst hälften av ande— larna skall innehas av den lokala myndigheten. Ekonomiministeriet kan också själv köpa eller uppföra industrihus.
9.7 Frankrike
I samband med återuppbyggnadsarbetet efter andra världskriget krävdes från många håll åtgärder med syfte att främja industrins utbyggnad i om- råden med svagt utvecklat näringsliv. Samtidigt ville man komma till rätta med de menliga följ derna av den starka ekonomiska och befolkningsmässiga koncentrationen till Parisområdet.
Utöver de åtgärder som vidtogs för att i allmänhet främja den ekono— miska utvecklingen i landet antogs under 1950-talet bl. a. bestämmelser om inrättandet av regionala utvecklingskommittéer och samarbetsråd samt be— fogenheter för regeringen att stimulera näringslivets utbyggnad i områden med svag ekonomisk utveckling och hög arbetslöshet.
9.7.1 Stödområden De områden, som kan bli föremål för särskilda stödåtgärder, karaktäriseras i huvudsak av undersysselsättning och jämförelsevis svag ekonomisk ut- veckling. Stödåtgärderna vidtages som regel i enlighet med regionala ut- vecklingsprogram. Dessa upprättas i samarbete mellan den statliga plane— ringskommissionen, som är ansvarig för den regionala ekonomiska plane— ringen, och lokala organ. Utvecklingsprogrammen granskas av en särskild kommitté, med bl.a. representanter för arbetsmarknadens parter, varefter de för att få publiceras måste godkännas av en av vissa ministrar sam- mansatt kommitté.
9.7.2 Stödåtgärder Lån. För att främja den ekonomiska utvecklingen i vissa områden kan statliga lån lämnas för anskaffande av industrimark och uppförande av industribyggnader samt till utrustning och rörelsekapital. Räntesubven- tioner kan förekomma (låneräntan skall ej överstiga en viss procent). Rän- tefoten överensstämmer dock i allmänhet med marknadsräntan. Företag som förväntar en jämförelsevis låg avkastning på investeringar, som finan- sieras genom lån från privata kreditinstitut, kan få statliga räntesubven- tioner. Stöd kan också förekomma i form av statliga kreditgarantier. Skattelättnader. Möjligheter föreligger för nyetablerade företag att få skattelättnader med upp till 50 procent av vad företagen normalt skulle
ha erlagt. Denna skattebefrielse medges av lokala myndigheter. Förmånliga avskrivningsvillkor föreligger på vissa slag av investeringar gj orda efter år 1950 — upp till 50 procent kan avskrivas på investeringar för forsknings- och utvecklingsändamål. I de särskilt angivna stödområdena med varaktig hög arbetslöshet, vilken antas kunna motverkas genom nyetableringar, kan företag därjämte i vissa fall befrias från erläggande av de skatter, som i Frankrike uttages vid förmögenhetstransaktioner.
Lokala skatter kan reduceras eller helt bortfalla. Bidrag. Företag, som flyttar sin verksamhet till något av stödområdena, kan erhålla statliga bidrag med upp till 20 procent av investeringskostna- derna. Bidragen kan gälla kostnader för uppförande av ny anläggning, nya maskiner, utvidgning eller ombyggnad av existerande anläggning samt flyttning av maskiner och annan utrustning.
Tillhandahållande av industrilokaler och tomtmark. Lokala myndigheter eller andra organ kan erhålla statligt stöd i form av lån och räntesubven— tioner för att anskaffa och iordningställa industritomter samt uppföra in- dustribyggnader för uthyrning eller försäljning.
9.7.3 Organ för främjande av näringslivets utveckling De organ, som har att främja näringslivets utveckling i skilda delar av landet, är av tre slag: statliga, enskilda samt en kombination av dessa båda. De statliga organen är dels de ministerier, som vart och ett på sitt om- råde söker främja den ekonomiska utvecklingen, dels vissa samordnande organ. Industri- och handelsministeriet utgör central myndighet för de statliga stödåtgärderna och svarar för låne— och bidragsverksamheten. De samordnande organen utgörs dels av en planeringskommission, dels av två kommittéer. Den ena av dessa är sammansatt av Vissa ministrar, den andra av representanter för arbetsmarknadens organisationer. Kommittéerna granskar de regionala utvecklingsprogrammen m.m.; ministerkommitténs godkännande är nödvändigt för publicering av planerna.
De tidigare nämnda utvecklingskommittéerna är enskilda organ, som tillkommit med syfte att sprida kännedom om problemen i olika landsdelar. Kommittéerna har ett gemensamt organ, som bl.a. sammanställer och publicerar uppgifter om företagna åtgärder och utvecklingen i de skilda områdena.
Vidare har tillkommit enskilda organ med uppgift att främja samarbete mellan företag i fråga om utvidgningar och moderniseringar. Därjämte exi- sterar sammanslutningar, som på grundval av eget kapital (minimum 250 miljoner francs) kan bistå, när det gäller finansiering av företag, Vilka har för avsikt att etablera sig i områden med hög arbetslöshet. I båda dessa fall beviljas tidigare nämnda skattelättnader.
De kombinerade enskilda och offentliga organen för främjande av den eko- nomiska utvecklingen utgöres i huvudsak av särskilda investeringsföretag
(lokala myndigheter kan äga högst 65 procent av aktiekapitalet). I vissa fall är investeringsföretagens uppgift att allmänt verka för en utbyggnad av näringslivet, i andra fall har de tillkommit med särskilt syfte, exempel- vis för anläggande av en väg. Vidare finns inrättat ett centralt investerings- företag för hela landet. Det har till uppgift att assistera lokala myndigheter samt investeringsföretag, när det gäller att ställa i ordning indus-tri- och bostadstomter, anlägga vägar m. m. Det centrala investeringsföretaget kan även anlitas i fråga om förbättringar på jordbrukets område. Aktiekapi- talet för detta organ är 100 miljoner francs, vilket tecknats av den franska elkraftsmyndigheten, statliga fonder, departement, enskilda företag, ban- ker, jordbruksorganisationer m. fl.
9.7.4 Begränsning av tillväxten i Parisområdet
För etablering och utvidgning av företag inom Paris med omnejd fordras regeringens godkännande, dels vid uppförande av industribyggnad med en golvyta överstigande 100 m2, eller utbyggnad av existerande byggnads golv- yta med 10 procent, dels om man kommer att sysselsätta mer än 50 personer, dels om en ledig industrilokal skall övertagas.
9.8 Väst-Tyskland
Det andra världskriget orsakade svåra skador i Väst-Tyskland, och genom landets delning drabbades den ekonomiska marknaden av svåra rubbning- ar. På vissa håll, särskilt i de östra delarna, var arbetslösheten stor. År 1950 tillsattes ett särskilt ministerutskott för att behandla stödåtgärder till de nödställda områdena. Detta utskott fördelar av förbundsrepubliken anslag- na medel för näringslivets främjande i stödområdena. Alla framlagda pro— jekt måste först ha godkänts av vederbörande delstat innan det underställs en slutlig prövning hos det federala ministerutskottet.
9.8.1 Stödområden Områden som kan ifrågakomma för stödåtgärder är: 1) gränsområden i öster (inom en 40 km bred zon vid östtyska gränsen), 2) rehabiliterings- områden, till Vilka räknas områden med speciellt hög arbetslöshet, svårt krigshärjade områden, samt områden med överskott av arbetskraft inom jordbruket, 3) centralorter inom landsbygdsområden med svagt utvecklat näringsliv. Vid utväljandet av dessa områden och centralorter används bl.a. följande kriterier: antal sysselsatta inom industrin per 1 000 invå— nare, vinterarbetslöshet, flyttningsrörelser, överskott av arbetskraft inom jordbruket.
Avgränsningen av stödområden enligt punkt 2) är föremål för översyn, och de kriterier som nämnts under punkt 3) kommer i fortsättningen att spela en betydande roll.
9.8.2 Stödformer-
Lån. I rehabiliteringsområdena och i centralorterna i landsbygdsområdena (enligt punkt 3 härovan) kan statliga lån erhållas till lägre ränta än mark— nadsräntan för nyetableringar och omlokaliseringar, förutsatt att syssel- sättningen därigenom ökar med minst ett arbetstillfälle per investerat be- lopp av 10000 DM. I rehabiliteringsområdena och i gränsområdena kan lån också erhållas till utbyggnad och modernisering av befintliga anlägg- ningar och i vissa fall till driftskapital, varvid dock räntan sättes högre än vid lån för nyetableringar. Lån kan Vidare utgå till allmänna åtgärder i de två sistnämnda stödområdena, såsom offentliga serviceanläggningar, kom- munala och provinsiella vägar, yrkesutbildning etc., i syfte att främja den industriella utvecklingen. Dessa lån är begränsade till allmännyttiga före- tag och institutioner av offentlig karaktär. Lån kan också lämnas till turist- näringen samt jord- och skogsbruk.
Bidrag. Centralorterna i landsbygdsområdena kan erhålla statsbidrag för iordningställande av industriområden. Bidraget kan utgå med upp till 50 procent av kostnaderna och därutöver lån till låg ränta för upp till 25 pro- cent av kostnaderna.
Fraktsubventioner och räntesubventioner kan utgå till företag i de såsom stödområden betecknade gränsområdena.
9.9 USA
I vissa delar av USA har under längre tid förelegat jämförelsevis stor ar- betslöshet och andra tecken på en ogynnsam utveckling av näringslivet. För att främja den ekonomiska utvecklingen i sådana områden har vissa delstater inrättat särskilda kreditinstitut och utvecklingsorgan. På det 10- kala planet finns i regel offentliga och enskilda organ (planeringskommit- téer eller utvecklingsråd), som söker förbättra betingelserna för näringsli- vet, ofta på grundval av särskilda utvecklingsprogram.
I syfte att samordna och effektivisera stödåtgärderna i områden med bristande sysselsättningsmöjligheter antogs år 1961 en lag om regional återutveckling. Ett särskilt organ, Area Redevelopment Administration, in- rättades. Lagens tillämpning ställer stora krav på det lokala initiativet. Då ett område betecknats som stödområde (återutvecklingsområde), ålig- ger det de lokala myndigheterna att göra upp en allmän ekonomisk utveck— lingsplan för området, vilken måste godkännas av den stat, i vilken området är beläget, samt underställas myndigheten för regional återutveckling (ARA). Upprättandet av en dylik plan utgör förutsättning för att en kommun skall kunna erhålla hjälp enligt lagen om regional återutveckling.
9.9.1 Stödområden
Områden som kan bli föremål för särskilda stödåtgärder kallas i USA för återutvecklingsområden. Till dessa räknas dels områden med betydande
varaktig arbetslöshet enligt i lagen angivna grunder, dels områden som med hänsyn till andra kriterier visar undersysselsättning, låg inkomstnivå etc. Återutvecklingsområdena utses av den statliga myndigheten för regional återutveckling (ABA).
9.9.2 Federala stödåtgärder Lån till företag. En lånefond på 200 miljoner dollar har inrättats för lån till industriella och kommersiella projekt i återutvecklingsområdena. Lä- nen beviljas av ARA och avser finansiering av köp eller exploatering av mark, uppförande eller övertagande av byggnader och i vissa fall anskaf- fande av maskiner och utrustning. Lånen avser icke driftskapital och får icke beviljas för omlokaliseringar av företag. Lagen förutsätter att både allmänna och privata intressen skall stå bakom varje projekt. Den federala andelen av finansieringen får icke överstiga 65 procent. Rimlig säkerhet för att lånen återbetalas måste föreligga, och lån beviljas icke om sådana kan erhållas på rimliga villkor från privata eller federala kreditinstitut. Som villkor för lån gäller också att stödområdet har ett av ARA godkänt utvecklingsprogram och att det projekt för vilket lån begärs står i överens- stämmelse med programmet. Län och bidrag till kommuner. För att förbättra de kommunala anlägg- ningarna i återutvecklingsområdena i syfte att underlätta företags lokalise- ring och utvidgning finns ett anslag på 100 miljoner dollar för lån och 75 miljoner dollar för bidrag. Medlen skall användas till förvärv och iordning- ställande av mark för kommunala anläggningar samt uppförande eller för- ändring av sådana. Lånevillkoren är lika de som gäller för företag. Övriga stödåtgärder. ARA utövar teknisk och ekonomisk rådgivning och kan också bevilja anslag (sammanlagt 4,5 miljoner dollar per år) till kon- sulterande firmor, forskningsorganisationer, universitet etc. för utredningar om behovet av och förutsättningarna för en utbyggnad av näringslivet i vissa områden liksom undersökningar av vissa förslag och projekt.
Särskilt bidrag kan utgå för yrkesutbildning i återutvecklingsområdena, och arbetslösa som undergår yrkesutbildning eller omskolning kan beviljas traktamente under högst 16 veckor. För detta ändamål har anslagits tio miljoner dollar.
9.10 Sammanfattning I praktiskt taget alla västeuropeiska länder liksom i USA har statliga åt- gärder vidtagits för att stimulera den ekonomiska utvecklingen i områden, där förhållandena inom det bestående näringslivet medför svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande sysselsättnings- och inkomstnivå.
I Storbritannien och Frankrike finns vid sidan härav en statlig reglering av industrins lokalisering i syfte att begränsa utbyggnadstakten i storstads- regionerna.
Urvalet av områden som kan komma i fråga för särskilda stödåtgärder
har skett efter olika grunder. Ett i flertalet länder använt kriterium är kon- staterad eller befarad hög arbetslöshet som icke är av tillfällig natur. Som komplement härtill ingår i några länder områden med betydande netto- utflyttning. I vissa länder har lokaliseringspolitiska insatser ansetts moti- verade i regioner med svagt utvecklat näringsliv och undersysselsättning eller i delar av landet där jord- och skogsbruk dominerar och inkomstläget är lågt.
De medel som används för att stödja näringslivets utveckling i de 5. k. stöd- eller utvecklingsområdena är av principiellt två skilda slag. Det ena innebär att staten antingen genom särskilda lån och bidrag till kommuner och i vissa fall enskilda företag eller genom direkta investeringar medverkar till en utbyggnad av allmän service för att förbättra de allmänna betingel- serna för näringslivet. Det andra är direkt stöd till företag i samband med etablering, inflyttning eller utbyggnad av industriell och i vissa länder även annan enskild näringsverksamhet. I flera länder används bägge dessa me- del, även om deras inbördes vikt kan variera. I så gott som samtliga länder lämnas statliga lån och lånegarantier med gynnsamma amorteringsvillkor och på vissa håll även till låg ränta för att underlätta företagens finansie- ring av erforderliga investeringar. Därutöver har företagen i stödområdena i vissa länder möjligheter att erhålla investeringsbidrag och särskilda skat- telättnader, varigenom kostnaderna för investeringar i byggnader och annan utrustning kan reduceras. Nyetableringar och utbyggnader av företag un- derlättas vidare i exempelvis Storbritannien och Belgien genom att staten uppför byggnader, som sedan uthyrs eller försäljs på gynnsamma villkor.
I föregående kapitel lämnades en redogörelse för lokaliseringsverksamhe- tens nuvarande utformning i vårt land. Vid en jämförelse kan konstateras att de åtgärder, som i de av kommittén studerade länderna vidtagits för att på- verka näringslivets lokalisering, är mera omfattande och differentierade än i Sverige.
KAPITEL 10
Målsättning och riktlinjer för den framtida lokaliseringspolitiken
10.1 Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik
Den föregående lokaliseringsutredningen (SOU 1951: 6) diskuterade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska skäl, som kunde motivera att samhället bedrev aktiv lokaliseringspolitik.
Från ekonomisk synpunkt anfördes sammanfattningsvis följande skäl för samhällsinflytande över lokaliseringen:
Den företagsekonomiskt riktiga lokaliseringen av ett företag sammanfaller icke alltid med den nationalekonomiskt riktiga. Avvikelser kunna bero på att de kost- nader för en produktion, som falla på samhället och som icke ingå i företagens kalkyler, kunna lokalt variera på annat sätt än företagens kostnader. Dessa sam- hällets kostnader äro främst investeringskostnader för allmänna anläggningar. Avvikelser från den nationalekonomiskt riktiga lokaliseringen kunna uppstå genom att företagens val av produktionsort icke leder till ett maximalt utnyttjan- de av samhällets arbetskraftsresurser. Ett lokaliseringsaltemativ, som medför lägsta sammanlagda kostnader för de individuella produktionsföretagen men kvarstående arbetslöshet på vissa platser, kan nationalekonomiskt vara mindre fördelaktigt än en annan lokalisering av företagen, som möjliggör full sysselsätt- ning på alla platser.
De sociala lskäl, som enligt utredningen utgjorde motiv för en samhällelig lokaliseringspolitik, var bl. a. önskvärdheten att utjämna den disproportion mellan män och kvinnor, som till följd av näringslivets ensidighet förelåg på vissa orter. Vidare hade till följd av befolkningsrörelsen en ogynnsam åldersstruktur uppstått i områden med flyttningsförluster, vilket medförde ofördelaktiga verkningar från kommunalekonomisk och psykologisk syn- punkt. Vidare anförde utredningen:
De befolkningsomflyttningar, som under de närmaste årtiondena kunna väntas, kunna komma att innebära dels en fortsatt folkminskning på landsbygden, dels en utflyttning från de landsdelar som nu ha en relativt stor befolkning inom jord- och skogsbruk. Starka skäl tala dessutom för att det expanderande näringslivet i ökad utsträckning kan komma att koncentreras till de största städerna. En sådan omflyttning skulle öka svårigheterna att ge landsbygdens och de små tätorternas befolkning en kollektiv service, som vore likvärdig med befolkningens i de större tätorterna. Lokaliseringspolitiska åtgärder, som motverkade eller bröte denna utveckling och som medförde en ökad decentralisering av stadsnäringarna i mer
eller mindre direkt anknytning till olika jordbruks- och skogsbruksområden, skulle däremot öka möjligheterna att åstadkomma en standardutjämning. Förut- sättningarna att i ökad utsträckning decentralisera produktionsenheterna inom industri och hantverk till jordbruksbygder äro emellertid begränsade. Lokalise— ringsfrågan kommer därför väsentligen att gälla vilka tätorter, som i framtiden skola öka eller eventuellt minska sin folkmängd. Lösningarna av detta problem måste varieras efter förutsättningarna inom varje region och inom varje bygd. För lokaliseringspolitiken blir uppgiften närmast att söka jämka lokaliseringen av de rörliga enheterna inom näringslivet så att det blir möjligt att samordna be- byggelsegrupper inom större områden — den glesa jordbruksbebyggelsen med smärre handels- och industriorter samt dessa med medelstora och större städer — till »harmoniska» regioner.
Kommittén anser sig kunna i allt väsentligt instämma i vad som här cite— rats. Det har emellertid synts angeläget att något mera ingående precisera och konkretisera de frågeställningar, som redovisades av föregående utred- ning. Kommittén har därför sökt att belysa de regionala variationerna i fråga om industrins lokaliseringsförutsättningar med hänsyn till i första hand transport- och arbetskraftskostnader samt företagens behov av kon- takter med råvaruleverantörer och marknader. Vidare har ett försök gjorts att klarlägga de samhälleliga önskemålen beträffande näringslivets och be- folkningens fördelning på olika områden och på tätorter av skilda slag, dels från samhällsekonomi—ska, dels från sociala synpunkter. Härigenom har en bättre grund skapats för överväganden om lokaliseringsverksamhetens in- riktning.
Det beslut som riksdagen fattade år 1952 i lokaliseringsfrågan, och de allmänna riktlinjer för de lokaliseringspolitiska strävandena, som stats- makterna vid detta och vid andra tillfällen gett uttryck åt, har refererats i inledningen till föreliggande betänkande. Dessa riktlinjer har sedan legat till grund för den hittillsvarande lokaliseringsverksamheten.
De motiv, som kan åberopas för en av samhället bedriven lokaliserings- politik, har enligt kommitténs mening accentuerats av utvecklingen under de senaste åren.
I kapitlen 1—4 har redovisats vissa förändringar i befolkningens och nå- ringslivets sammansättning och lokalisering under det sistförflutna årtion- det liksom vissa bedömningar av den framtida utvecklingen. Av dessa upp- gifter framgår att omflyttningen av befolkningen från glesbygd till tätorter fortsatt i alla delar av landet. Regioner med stark och svag ökning av tät- ortsfolkmängden är tämligen jämnt fördelade över landet. Storstädernas relativa ökning har endast obetydligt avvikit från genomsnittet för tätorter- na. Den rena glesbygden men också ett stort antal av de minsta tätorterna har fått vidkännas folkminskning, och i vissa trakter har utvecklingen gått så långt, att man kan tala om avfolkning av glesbygden. Ingen av B-regio- nerna har dock haft mer än 15 procents folkminskning mellan 1950 och 1960 och endast åtta B-regioner har haft en minskning mellan 10 och 15 procent. Beträffande den i glesbygden kvarboende befolkningen bör det i
detta sammanhang erinras om att, som närmare redovisats i kapitel 3, tids- avståndet till tätorterna minskat genom förbättrade vägar och bilismens starka tillväxt.
Jämsides med denna utveckling har också en förskjutning av befolk— ningen skett mellan olika landsdelar, så att Mälarlänen, främst Stockholms län, samt Göteborgs och Bohus län ökat sin andel av rikets folkmängd, medan länen i östra Götaland och Norrland (utom Norrbottens län) samt Skaraborgs och Värmlands län minskat sin andel.
Bakom denna befolkningsomflyttning ligger den :strukturomvandling av näringslivet, som ägt rum och som alltjämt pågår. Mekaniseringen av jord— och skogsbruket har minskat behovet av arbetskraft inom de traditionella glesbygdsnäringarna. Samtidigt har antalet sysselsatta inom stadsnäringar- na fortgående ökat. De nya årskullar, som uppnått arbetsför ålder, har fått allt svårare att finna arbete utanför tätorterna, och följden har blivit att en betydande flyttning skett av arbetskraft från glesbygd till tätorterna. I vissa regioner har tätorterna icke kunnat suga till sig hela denna flyttnings— ström, utan en stor del av denna har sökt sig till andra delar av landet.
Utflyttningen från glesbygden har lett till att åldersfördelningen där bli- vit ofördelaktig på så sätt, att andelen äldre och på vissa håll i Norrland även andelen barn och ungdom i skolåldern är relativt hög i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder. Skatteunderlaget blir härigenom svagt, och för kommunerna i dessa glesbygdsområden kommer budgeten att bli oproportionerligt hårt belastad med utgifter för åldringsvård samt för ut- bildning av ungdom, vilken efter avslutad utbildning till stor del tvingas lämna bygden.
Trots utflyttningen uppvisar regionerna i vissa delar av Norrland och västra Svealand en betydande arbetslöshet även bland yngre och fullt arbets- föra arbetssökande. Många personer har på grund av lokal bundenhet icke kunnat eller velat flytta, fastän de ej haft full sysselsättning på hemorten. För denna arbetskraft har beredskapsarbeten i betydande omfattning anordnats.
Såväl de befolkningsprognoser, vilka grundats på studier av arbetskrafts— förhållanden m. m., som övrigt tillgängligt material tyder på att befolk- ningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större regioner kan väntas fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de senaste decennierna, om inga åtgärder vidtas för att påverka denna utveckling. I vissa avseenden synes en acceleration av omflyttningstakten ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd beräknas kvarstå eller upp- kommai delar av sydöstra Sverige men framför allt i Norrland. Folkökningen i östra Mellansverige, Göteborgsområdet samt sydvästra Sverige kan väntas fortgå. Samtidigt visar en framskrivning av befolkningen på en jämförelse— vis stor naturlig ökning i de arbetsföra åldrarna i vissa regioner, som nu redovisar en relativt hög arbetslöshet.
Jämsides med att det i vissa regioner råder arbetslöshet och undersyssel-
sättning föreligger framför allt i storstadsområdena men även i andra expin- siva regioner en betydande brist på arbetskraft och bostäder. Bägge dessa förhållanden — outnyttjade arbetskraftstillgångar i vissa områden vid si- dan av outnyttjad kapacitet hos företagen på grund av arbetskraftsbrist i andra —- medför betydande samhällsekonomiska förluster. Denna brist söker statsmakterna avhjälpa genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, som främst syftar till att flytta arbetskraften till arbetstillfällena. Sysselsätt- ningsproblemen har emellertid hittills icke och synes icke heller i fram- tiden kunna lösas enbart genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det må i detta sammanhang erinras om att arbetsmarknadspolitikens utformning är under särskild utredning.
På många håll i landet föreligger en från sociala synpunkter otillfreds- ställande proportion mellan män och kvinnor. I glesbygden föreligger ett markant kvinnounderskott. Möjligheterna att åstadkomma en förändring härutinnan genom att skapa nya sysselsättningstillfällen i glesbygden för kvinnor torde vara starkt begränsade. Det finns dock även åtskilliga tät- orter, främst ensidiga industriorter, där könsfördelningen är mycket ojämn. På dessa orter kan lokaliseringspolitiska åtgärder, som åstadkommer ett mera differentierat näringsliv och ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, bidra till en bättre balans mellan antalet män och kvinnor. Här- igenom motverkas utflyttning och i stället gynnas inflyttning av kvinnor. En sådan utveckling kan också på sikt bidraga till att underlätta rekryte- ringsmöjligheterna vid de industrier, som i huvudsak sysselsätter manlig arbetskraft.
Av redogörelsen i kapitel 3 framgår att yrkesverksamhetsgraden inom den kvinnliga tätortsbefolkningen på vissa håll är låg. En betydande reserv av arbetskraft, främst bestående av gifta kvinnor, föreligger inom ett stort antal tätorter. Ett tillvaratagande av denna arbetskraftsreserv medför ett tillskott till produktionen, som i princip skulle kunna uttryckas som en sam- hällsekonomisk pluspost.
Orter och regioner med ett ensidigt näringsliv har från flera synpunkter behov av ett tillskott av kompletterande produktion och sysselsättning. En- sidigheten medför att de ekonomiska och sociala konsekvenserna av väx- lingar i konjunkturerna för den dominerande näringsgrenen blir mera känn- bar än om näringslivet i regionen var mångsidigt. Detsamma gäller vid strukturförändringar. Ett nedläggande av ett från sysselsättningssynpunkt dominerande företag kan få svåra följder för en hel bygd.
Ensidigheten medför också synnerligen begränsade möjligheter vid vad av yrke och arbetsplats. Arbetskraftens skiftande anlag och förmåga kan inte tillvaratas på lämpligt sätt. Ej heller kan sysselsättning beredas alla kategorier av arbetskraft, som kan finnas på en ort, och som skulle kunna göra en produktiv insats om lämpligt arbete kunde erbjudas.
På grundval av en omfattande lokaliseringsplanering, vars innebörd komi-
mittén redovisar i ett senare avsnitt, bör sådana lokaliseringsåtgärder vid- tas som medverkar till att orter, vilka har förutsättningar härför, får ett differentierat näringsliv.
En utflyttning av arbetskraft från en region till följd av otillräckliga sysselsättningsmöjligheter kan, som ovan anförts, leda till folkminskning. Med detta minskande befolkningsunderlag följer även risk för en försämrad serviceutrustning. Då företagarna vid val av lokaliseringsplats fäster av- seende vid serviceutrustningen, medför en av folkminskningen betingad försämring av den allmänna servicen att lokaliseringsförutsättningarna be— gränsas, vilket ytterligare påverkar sysselsättningen i ogynnsam riktning.
Den samhälleliga investeringen i serviceanläggningar påverkar förutsätt— ningarna för en spridning av näringslivets företagsenheter. Näringslivet är beroende av ett väl utbyggt samhälleligt servicesystem. Tillgången på in- vesteringsmedel är emellertid för knapp för att alla behov skall kunna till— godoses. Lokaliseringsplaneringen kommer därför att vid avvägningen mellan olika behov spela en central roll.
Som framgår av kapitlen 3 och 6 kännetecknas läget i storstadsområdena och vissa andra expansiva områden för närvarande av bl. a. en utpräglad arbetskraftsbrist och bostadsbrist vilket kan leda till sänkt produktion och produktivitet samt höjd kostnadsnivå för näringslivet. I och med att sam- hällsutbyggnaden icke sker i erforderlig takt kan företags- och samhälls- ekonomiska förluster även uppstå till följd av trängsel, väntan och för— seningar. Vidare kan också vissa negativa verkningar i fråga om miljö och trivsel framträda. Kommittén finner dessa problem utgöra ett starkt argu— ment för en lokaliseringspolitik, som motverkar de faktorer som ger upp- hov till den höga efterfrågan på arbetskraft i dessa områden och stimulerar utvecklingen i andra delar av landet där betingelserna är gynnsamma.
Frågan om storstadskoncentrationens fördelar och nackdelar på lång sikt är enligt kommitténs mening så komplicerad att den bör bli föremål för mera ingående utredningar och överväganden, än vad som hittills skett.
Som framgår av kapitel 2 skedde under 1950-talet en utflyttning av indu— striföretag från storstadsområdena, framför allt Stockholmsområdet. Ut- flyttningen av företag och filialutläggningar torde komma att fortsätta, främst med hänsyn till att de omständigheter som påverkat den hittills- varande utflyttningen Väntas bestå. Det är därför önskvärt att samhället underlättar en sådan omflyttning och medverkar till att omlokalisering sker på ett sådant sätt att största möjliga sociala och ekonomiska effekt ernås.
Utvecklingen under 1950—talet visar att en betydande industriell expan- sion, främst till följd av omlokalisering. skett i en del områden, där indu- strin tidigare varit relativt svagt företrädd. Av redogörelsen i kapitel 5 och bilaga I framgår att betydande delar av industrin ur transportkostnadssyn— punkt kan betecknas som rörlig. Det bör därför finnas betydande möjlig-
heter för samhället att genom olika positiva åtgärder medverka till en loka- lisering av produktionsenheterna som tillgodoser såväl de företagsekono- miska synpunkterna som de samhälleliga ekonomiska och sociala önske- målen.
Enligt den redogörelse, som i kapitel 7 lämnats av representanter för total- försvaret, har den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna, som skett under efterkrigstiden, från försvarssynpunkt inne— burit en mycket ogynnsam utveckling. Svårigheterna att vid krig hindra förluster och förstörelse tilltar med orternas storlek. De större städerna och särskilt storstäderna torde sålunda i ett framtida krig komma att utgöra landets mest utsatta och riskfyllda områden. Från försvarssynpunkt är det därför önskvärt att en större spridning av den industriella verksamheten inom landet i dess helhet kan åstadkommas. Vidare har försvarsrepresen- tanterna framhållit att lokaliseringspolitiska åtgärder, som kan leda till minskad utflyttning från Norrland, är ytterst angelägna.
Behovet av och motiven för att samhället bör bedriva en aktiv lokalise- ringspolitik vill kommittén sammanfatta på följande sätt.
En utveckling utan någon medverkan från samhällets sida vid närings- livets lokalisering kan medföra 1. att alla arbetskrafts- och naturtillgångar icke blir rationellt utnyttjade; 2. att en sådan uttunning av befolkningen kan uppstå inom vissa områden
att samhällelig service icke kan upprätthållas i en omfattning som är rimlig eller som endast kan bestå till priset av ökade kostnader för den enskilde och samhället; . att utbyggnaden av kollektiva anordningar i storstadsområdena släpar efter till följd av den starka koncentrationen av befolkningen till dessa områden; . att rikets försvar försvåras vid en fortsatt stark koncentration av verk-
samhet till storstadsområdena. Den hittills bedrivna lokaliseringsverksamheten har visat sig vara otill- räcklig i fråga om medel och organisation. Försök att med lokaliseringspoli- tiska åtgärder på bred front stimulera näringslivet i en region har sålun- da ej förekommit. I flertalet västeuropeiska länder har däremot, som när- mare belysts i kapitel 9, statliga åtgärder vidtagits i syfte att dels stimulera utvecklingen i s. k. utvecklings- eller stödområden, dvs. landsdelar, där näringslivet stagnerat eller gått tillbaka, dels förmå industrier att flytta från områden som kännetecknas av överexpansion. I Storbritannien har exempelvis sedan länge båda dessa slag av åtgärder prövats för att råda bot på strukturarbetslösheten inom kol- och stålområden, där rationaliseringar av olika slag successivt minskat behovet av arbetskraft, men också för att hejda den alltför kraftiga inflyttningen till storstadsområdena. I Nederlän— derna, som också har överbefolkningsproblem att bemästra, har man till skillnad från Storbritannien inte genom restriktioner sökt motverka befolk-
ningskoncentrationen, men de knappa marktillgångarna i hamnstäderna har i första hand reserverats för den tunga industrin, samtidigt som den lätta industrin stimulerats att överflytta sin verksamhet till glesare be- byggda områden. I Norge har de statliga åtgärderna sedan början av 1950— talet inriktats på en utbyggnad av det svagt utvecklade näringslivet i norr, men numera finns möjligheter att erhålla lån från en statlig fond inom alla delar av landet, där behov av en komplettering av näringslivet föreligger men befintliga finansieringsmöjligheter är otillräckliga.
10.2 Lokaliseringspolitisk målsättning
Den lokaliseringspolitik som kommittén förordar kan sammanfattnings- vis sägas ha tre syften:
1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på sådant sätt, att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften beredes full sysselsättning.
. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som i görligaste mån ger män- niskorna — oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift —— en likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.
3. Att lokalisera näringslivet så att rikets försvar underlättas. Det ankommer på de myndigheter, som enligt kommitténs förslag (kapitel 12) skall svara för samhällets lokaliseringspolitik, att så långt möjligt förena dessa ståndpunkter. Det ligger i sakens natur, att man inte kan ange en målsättning för lokaliseringspolitiken, som är så preciserad att den direkt kan utnyttjas för lösningen av enskilda lokaliseringsproblem. Lokalise- ringsfrågorna är i regel alltför komplicerade och omfattande, för att detta skall kunna ske. Härtill kommer våra bristande kunskaper i samhällseko- nomiska och sociologiska frågor. Vissa allmänna principer kan emellertid redovisas. Ett förverkligande av kravet på full sysselsättning så att alla människor oavsett ålder, kön och bostadsort, som vill och kan ta förvärvsarbete, kan få tillfälle härtill, förutsätter att jämte arbetsmarknadspolitiska även loka- liseringspolitiska åtgärder vidtas. Om näringslivet skall få den mest ändamålsenliga lokaliseringen och alla produktionsfaktorer skall utnyttjas på effektivaste sätt, kan det icke bara bli fråga om att arbetskraften skall anpassa sig till företagen, utan företagen får i större utsträckning än hittills söka sig till arbetskraften. Utbyggnad av industriell verksamhet kräver ofta investeringar i bostäder och olika slag av samhälleliga serviceanordningar. I en ort där arbetskraften är fullt utnyttjad och personalbehovet huvudsakligen måste tillgodoses ge— nom inflyttning från andra platser kan dessa bli av betydande omfattning. Enligt den undersökning som verkställts om den industriella utbyggnaden
i Oxelösund (se bilaga II) upgick de samhälleliga investeringskostnaderna inklusive bostäder till 50 000 kronor per industn'anställd. Som jämförelse kan nämnas att enligt en annan utredning kapitalutrustningen inom indu- strin per sysselsatt i genomsnitt för olika branscher kan beräknas utgöra 60 000 kronor. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan från samhällseko- nomisk synpunkt bör sålunda även beaktas de kostnader i samband med etableringen som faller utanför företaget. Även med hänsyn till att de totala investeringsresurserna är begränsade, kommer denna fråga att bli av be— tydelse.
Sker lokalisering av ett företag till en plats med lokal tillgång på arbets- kraft och tillräcklig service, blir samhällets kostnader till följd av etable- ringen väsentligt mindre ån om lokalisering sker till en ort med brist på arbetskraft och samhällelig service, samtidigt som de investeringar som redan gjorts blir bättre utnyttjade än om arbetskraften söker sig bort från orten.
Frågan kan aktualiseras för de områden av landet där fortsatt utflytt- ning medför, att underlaget för tätorternas serviceutrustning hotar att bli för knappt. Det finns då anledning för samhället att medverka till att före- tag etableras till dylika områden.
En arbetslöshet, som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet, innebär en belastning inte blott för de enskilda människorna och för det berörda området utan för hela landet på grund av det produktionsbortfall, som därigenom uppstår.
De medel som i huvudsak används för att komma till rätta med arbetslös— het är dels rörlighetsstimulerande åtgärder i syfte att främja arbetskraftens flyttning till områden med arbetskraftsbrist samt omskolning och annan utbildning för att underlätta nyanställning med eller utan flyttning, dels sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten, utläggning av industribeställning och i vissa fall lokalisering av nya företag. Huruvida rörlighetsfrämjande eller lokaliseringspolitiska åtgärder skall användas för att lösa sysselsättningsproblem i en region måste ses ur ett vidare perspek- tiv än att enbart komma till rätta med en lokal arbetslöshet. Lokaliserings- politiska åtgärder kan ej sällan vara att föredra för att effektivt utnyttja tillgängliga arbetskraftsre-surser. En folkminskning kan medföra att befint— lig servicekapacitet blir underutnyttjad och att upprätthållande av socialt önskvärd service blir mycket dyrbar. Ofta kan arbetskraften visa sig vara mycket trögrörlig. Olika hinder av personlig och ekonomisk art föreligger för en omflyttning till en annan ort. De arbetslösa och den ofullständigt utnyttjade arbetskraften kan vara så hårt hunden, att någon flyttning ej kommer till stånd trots en tämligen generös flyttningshjälp. Beredskaps— arbetena tenderar i sin tur att kräva allt större och större kapitalinsats i för— hållande till sin sysselsättningseffekt. Särskilda åtgärder kan då vara moti— verade för att söka få till stånd en expansion av näringslivet i regioner med
hög arbetslöshet, även om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångsperiod blir högre, än om företagen förlades till andra orter. Skälet härför är att samhället ändock måste ikläda sig kostnader för de arbetslösas sysselsättning och försörjning, och lokaliseringsåtgärderna kan då på längre sikt vara en effektiv och varaktig lösning av sysselsättnings- problemet.
10.3 Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
Som redan påpekats är tyngdpunkten för den ekonomiska expansionen förlagd till tätorterna. Orsaken härtill är att bäraren av den ekonomiska expansionen, industrin, i hög grad är beroende av den miljö och de tjänster, som erbjuds i tätorterna. De anställda inom industrin kräver bekväm till- gång till ett visst minimum av kommersiell och social service i form av affärer, skolor, sjukhus, osv. för sig och sina familjer. Företagarna kräver också tillgång till sådan service, som har betydelse för själva produktionen. Man har all anledning att anta, att dessa minimikrav kommer att öka i takt med den ekonomiska utvecklingen, och därför kan man också räkna med att de framtida lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl ut- rustade tätorter av ganska betydande storlek. Industrin är alltså för "sin fortsatta expansion i behov av ett nät av välutvecklade tätorter.
Men det är inte bara industrin och dess anställda, som är beroende av detta nät av tätorter, utan samhället och befolkningen överhuvudtaget. Även de människor, som får sin utkomst i typiska glesbygdsnäringar, blir med stigande standard alltmer beroende av tätorternas service. För att denna service skall fungera på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt är den beroende av ett visst minimiunderlag. Beroendesambandet glesbygd—tät- orter av olika storlek är betydande; glesbygden är för sin service beroende av tätorterna, medan en avsevärd del av dessa orters befolkningsunderlag finns i glesbygden. Många av dem som är verksamma i tätorterna bor i an— gränsande glesbygd och många har därifrån flyttat till tätorten. Mot denna bakgrund kan göras en indelning i regioner, vilka framstår som funktionella enheter, sammansatta av de två bebyggelsekomponenterna glesbygd och tät- ort. Lokaliseringspolitikens uppgift blir att stödja de tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen i glesbygden.
Lokaliseringsverksamheten har hittills bedrivits efter dessa riktlinjer. Som tidigare redovisats har arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap av lokali— seringsorgan företagit en tätortsklassificering och regionindelning av riket. Denna bör ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Vid utformningen av den aktiva lokaliseringspolitiken måste man utgå dels från befolkningens och näringslivets beroende av väl utvecklade tät- orter, dels också från de enskildas önskemål om en rimlig valfrihet beträf— fande bosättningen. En nyanserad utveckling av såväl glesbygd som tätorter
grundad på de ekonomiska faktorernas samspel och mänskliga trivselsyn- punkter måste få gälla som en allmän riktlinje för den framtida lokalise- ringspolitiken.
Utgångspunkterna för fastställande av en mera preciserad målsättning för lokaliseringsverksamheten är inte desamma i alla delar av landet utan varierar starkt beroende på näringslivets grad av utveckling och allmänna inriktning inom olika områden.
Den centrala frågan för de expansiva områdena, främst storstadsområ- dena, blir hur viktiga samhällsplaneringsfrågor skall kunna lösas. Möjlig— heterna härför bör öka om expansionstakten kan dämpas genom att lokali- seringen underlättas i andra områden.
I de delar av landet där en expansion av näringslivet är angelägen kan lokalisering och utbyggnad av företag stimuleras genom allmänna åtgärder som förbättrar produktionsbetingelserna. Utformningen av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen blir sålunda av stor betydel- se för näringslivets lokalisering.
För att regionerna skall kunna få en ekonomiskt gynnsam utveckling krävs att deras resurser i form av naturtillgångar och arbetskraft tillvaratas på ett rationellt sätt samt att behovet av bostäder samt kommersiell och samhällelig service tillgodoses. Det är kommitténs uppfattning, att detta måste ske genom samhällelig medverkan. Härför fordras en lokaliserings- planering som skall vara vägledande vid rådgivning i samband med utbygg- nad av enskild och samhällelig service. Det är angeläget att denna plane- ringsverksamhet utövas inom ramen för en fast organisation. Med hänsyn till de varierande förutsättningarna och motiven för verksamheten i olika delar av landet bör organisationen byggas upp av regionala enheter samt med en central organisation på riksplanet. Organisationens uppgift skulle kort uttryckt vara att på olika plan leda lokaliseringsverksamheten i dess olika aspekter och följa lokaliseringsfrågans utveckling samt i olika sam- manhang bevaka att lokaliseringssynpunkterna beaktas. Lokaliseringsverk- samhetens organisation behandlas i kapitel 12. De åtgärder, som samhället hör vidta, måste få en betydande omfattning för att någon positiv effekt skall kunna erhållas.
Det är också väsentligt att lokaliseringspolitiken i sysselsättningssvaga områden medverkar till att industrier med stor spridningseffekt etableras, dvs. industrier som delvis baserar sitt tillverkningsprogram på underleve- rantörer. Sådana industrier kan också i större utsträckning än enbart rå- varuproducerande basindustrier — till stor del inriktade på export _ väntas ge upphov till en för fortsatt industriellt utvecklingsarbete gynnsam miljö. För att främja utveckling av sysselsättningssvaga områdens närings- liv är det inte tillräckligt med smärre punktinsatser eller insatser enbart för att förädla naturtillgångarna till exportråvaror, utan det krävs kraft- fulla åtgärder för att stimulera näringslivet som helhet på de orter det här gäller.
Vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringslivets utveckling, torde det vara ofrånkomligt att en betydande del av glesbygden och även de mindre tätorterna successivt kommer att avfolkas. Detta skulle kunna leda till avsevärda svårigheter för den befolkning, som under övergångs- tiden kommer att stanna kvar i de berörda områdena. Det måste emellertid betraktas som en självklar uppgift för samhället att även här gripa in och med andra medel än lokaliseringspolitik medverka till en rimlig standard för denna befolkning. Som ett exempel må anföras att den arbetskraft, som friställes genom den pågående, nödvändiga rationaliseringsverksamheten i skogsbygderna och av olika anledningar inte kan överföras till andra yrken, i avsevärd omfattning torde kunna sysselsättas med skogliga förbättrings- arbeten. Genom den naturliga avgången bland dem som erhåller sådan sysselsättning, skulle dessa arbeten successivt kunna avvecklas efter 8 a 10 år.
Denna tankegång förutsätter att lämpliga arbetsprojekt i första hand förbehålles den utrationaliserade arbetskraften. Behovet av skogsbilvägar och andra vägar är stort, och en förstärkning av vägsystemet skapar arbets- tillfällen samtidigt som skogsbrukets vägfrågor får en snabbare lösning. Härtill kan fogas röjningar och andra skogsvårdsarheten m. ni. som kan skapa arbetstillfällen och påskynda det skogliga restaureringsarbetet.
De medel som enligt kommitténs mening skall användas i den samhälle- liga lokaliseringsverksamheten kan i korthet sammanfattas i följande punkter:
1. Förbättrad och utvidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
2. En utvidgad, fastare organiserad och bättre utrustad lokaliserings- planering.
3. Företagsstöd i lokaliseringsfrämjande syfte.
De i punkt 1. och 2. föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en effek- tivisering och förstärkning av den lokaliseringsverksamhet, som för när- varande bedrivs. Särskilda åtgärder bör därutöver vidtas för att främja nä— ringslivets utveckling i vissa områden med i det föregående angiven allmän målsättning.
Hur dessa områden skall utväljas behandlas i det efterföljande. Hänsyn bör härvid tas till såväl de konsekvenser, som den väntade utvecklingen inom näringslivet kan få i olika avseenden, som till förutsättningarna att med rimliga kostnader för det allmänna nå påtagbara resultat.
Det torde icke råda delade meningar om att ett eventuellt statligt stöd till enskilda företag skall ha karaktären av hjälp till självhjälp. Det gäller att få till stånd företag, som kan bedriva verksamheten med ekonomiskt till- fredsställande resultat. Fortlöpande subvention får sålunda anses utesluten. Däremot kan det finnas motiv för att samhället medverkar till att minska företagets svårigheter i samband med att verksamheten skall komma igång eller byggas ut.
För att undvika att de statliga stödåtgärderna leder till uppkomsten av
ekonomiskt svaga företag och för att göra områdena attraktiva för före- tagare i andra delar av landet kan det vara riktigt att ge stödåtgärderna en så generell utformning som möjligt, vilket skulle innebära att exempelvis statliga lån och bidrag skulle utgå även till ekonomiskt starka företag. Pröv- ningen skulle då inskränka sig till en bedömning av företagens ekonomiska och tekniska förutsättningar att bedriva en lönande produktion och loka— liseringsortens lämplighet.
I kapitel 11 föreslår kommittén vissa former av stöd, som samhället bör lämna för näringslivets främjande i utvecklingsområden och områden med ensidigt näringsliv.
Det är uppenbart att endast ett begränsat antal orter i utvecklingsområ- dena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets medver- kan. Härvid är det angeläget, att statliga och kommunala investeringar, som syftar till att förbättra de industriella förutsättningarna, baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande och med det allmänna syftet att få till stånd tätorter med sådan serviceutrustning att de på lång sikt blir livs- dugliga.
Det blir en viktig uppgift för de av kommittén föreslagna regionala och centrala lokaliseringsorganen att utreda och ta ställning till vilka orter, som bör bli föremål för samhällets insatser i detta avseende.
I stora delar av Norrland tillkommer särskilda problem för näringslivet. 1 det föregående har visats att de största arbetskraftsreserverna kommer att finnas i Norrland, samtidigt som det måste betraktas som mycket ange- läget, att detta områdes naturtillgångar, av vilka flera utgör ryggraden i vår export, på ett rationellt sätt tillvaratas. Kommittén har därför funnit anledning överväga vilka speciella åtgärder, som kan vara motiverade för att förbättra de allmänna produktionsbetingelserna i denna landsdel. De frågor, som kommittén ansett sig böra särskilt beröra, är kommunikations- frågorna och prissättningen på bensin och olja samt taxorna på elektrisk kraft. Det torde också bli nödvändigt, att staten i vissa fall medverkar till upprätthållandet av en standard på samhällsservicen i de orter, vilka tjänar som replipunkter för arbetskraften inom skogsbruket i de områden, där befolkningen är för liten för att bilda naturligt underlag för en tillfreds- ställande social och kulturell service. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel 11.
10.4 Sammanfattning
Vid avvägningen av skilda synpunkter har kommittén kommit till den slutsatsen, att de skäl som här i korthet redovisats, starkt talar för mera omfattande allmänna överväganden vid lokalisering av såväl enskild före- tagsamhet som av statlig verksamhet av skilda slag än vad som nu sker. Kommittén är emellertid, som närmare redovisas i ett senare avsnitt, av
den uppfattningen att på grundval av nu föreliggande erfarenheter till— räckliga skäl inte finns för att förorda en lagstiftning på detta område. Dessa allmänna överväganden bör enligt kommitténs mening ske i form av samråd och effektivt samarbete mellan å ena sidan enskilda företag, organi- sationer och offentliga myndigheter samt å andra sidan de för lokaliserings- politiken ansvariga centrala och regionala organen i syfte att främja lång- siktigt förutseende i näringslivets och de enskilda orternas utbyggnad. Den- na verksamhet måste grundas på vidgade kunskaper på det samhällseko— nomiska, sociologiska och andra områden som har betydelse för vårt sam- hälles utbyggnad och utveckling. Den måste också — som närmare föreslås i det följ ande — ges betydligt starkare medel av ekonomisk art och med syfte att främja näringslivets utveckling i områden, som från samhälleliga synf punkter bör stimuleras kraftigare och mer målmedvetet än vad som för när- varande är fallet.
Det är enligt kommitténs mening angeläget a-tt den svenska lokaliserings- politiken får en mera aktiv och nyanserad utformning. Vi har en aktiv kon- junkturpolitik och en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik, vilka ut— gör viktiga instrument för det ekonomiska framåtskridandet och säkrandet av den fulla sysselsättningen. Ett tredje och betydelsefullt medel för att ra- tionellt utnyttja alla produktionsresurser är en akiv lokaliseringspolitik.
KAPITEL 11
Lokaliseringspolitikens medel
1 1 .] Lokaliseringsplanering
11.1.1 Synpunkter på samhällsplaneringen
Ett utförligt material, belysande samhällets möjligheter att förbättra lokali- seringsförutsättningarna, har redovisats i den av arbetsmarknadsstyrelsen år 1960 utgivna publikationen »Samhällsservice och lokaliseringsverksam- het». I föreliggande utredning har den samhälleliga planering, som påver- kar lokaliseringsbetingelserna, behandlats i kapitel 8. En mera ingående redogörelse för denna planering lämnas dessutom i bilaga II. Under hänvis- ning till dessa redogörelser vill kommittén framföra vissa synpunkter på den samhälleliga planering, som kan anses vara av vikt för lokaliserings- verksamheten.
11.1.1.1 Allmänna synpunkter Den samhälleliga lokaliseringsverksamheten syftar till att påverka närings- livets lokalisering efter vissa av statsmakterna uppdragna linjer. För att få till stånd en lokalisering i enlighet med dessa måste olika lokaliseringspoli- tiska medel användas. Genom stöd och bidrag av olika slag kan industri- företagen stimuleras att etablera sig i orter, vars näringsliv bör förstärkas. Samhället har emellertid även möjligheter att påverka lokaliseringen genom att i sådana orter underlätta bostadsförsörjningen och förbättra den sam- hälleliga serviceutrustningen i form av kommunikationsleder, skolor, sjuk- vårdsinrättningar etc. Den omständigheten att de av kommittén föreslagna konkreta åtgärderna syftar till att stimulera industrins utbyggnad i vissa orter och områden får icke undanskymma den stora betydelse övriga basnäringar har. En bättre lönsamhet inom jord- och skogsbruket måste även i fortsättningen eftersträvas. En utveckling mot större brukningsenheter eller någon form av gemensambetsbruk torde vara ofrånkomlig. Av betydelse kan härvidlag bli den KR-verksambet, som påbörjats i de fyra nordligaste norrlandslänen och som behandlas i bilaga 11. Jordbrukets framtida utformning är före— mål för överväganden i andra sammanhang, men kommittén vill kraftigt understryka dess stora betydelse för en positiv utveckling av ett områdes nä-
ringsliv som helhet. Man torde dock få räkna med att ett väl utvecklat jordbruk och skogsbruk inom stora delar av Nordsverige och även på en del andra håll i landet kommer att utgöra en viktig del av underlaget för serviceverksamheten i de ekonomiska och kulturella stödjepunkter i form av välutbyggda tätorter, förutan vilka inga bygder kan leva vidare. Det är också angeläget att annan företagsamhet kan slå rot i dessa orter och därige- nom främja deras vidare utveckling.
När det gäller den samhälleliga serviceverksamheten, vill kommittén fram- hålla angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds tillfälle att fram- föra sina synpunkter, innan statsmakterna fattar beslut som berör denna verksamhet. Ofta väger de rent fackmässiga synpunkterna tungt vid den organisatoriska utformningen av verksamheten, och vid dessa avgöranden har inte alltid konsekvenserna av de fattade besluten blivit helt klarlagda från lokaliseringssynpunkt.
De organisatoriska bestämmelserna bildar ofta grundval för den fort- satta planeringen av serviceverksamheten. Denna planering syftar bl.a. till att klargöra till vilken plats serviceanläggningen bör förläggas. Huvudsak- ligen sker planeringen med beaktande av det befintliga serviceunderlaget, men hänsyn måste också tas till den framtida utvecklingen av detta. Loka- liseringsorganet synes ha relativt goda möjligheter att göra sina synpunk- ter gällande, om befolkningsunderlaget ligger på gränsen till vad som nor- malt erfordras för att anläggningen skall komma till stånd. Ofta är alter- nativa lokaliseringsorter möjliga för en viss serviceanläggning, och även i sådana fall blir ofta de lokaliseringspolitiska synpunkterna utslagsgivande för valet av lokaliseringsplats.
Ehuru planeringen av serviceverksamheten som nämnts i regel skall ske efter principen att erforderligt befolkningsunderlag först skall finnas, innan serviceanläggningen kommer till stånd, kan det emellertid i vissa situa- tioner bli fråga om att först bygga serviceanläggningen för att därigenom förbättra lokaliseringsbetingelserna.
Samhällsplaneringens lokaliseringsmoment består i att undersöka vilka orter, som har tillräckligt underlag för att bära upp anläggningen eller verk— samheten och att eventuellt avgränsa lämpliga rekryteringsområden eller verksamhetsområden. Så sker bl.a. vid skolplanering och sjukvårdsplane- ring. Vid vägplaneringen är tillvägagångssättet i princip detsamma. Vid planeringen måste emellertid också näringslivets framtida lokalisering be- aktas liksom också människornas framtida bosättning samt de lokalise- ringspolitiska strävandena att påverka bosättning och lokalisering.
Praktiskt taget alla samhällsplanerande myndigheter har således behov av uppgifter om näringsliv och befolkning och om näringslivets framtida utveckling och lokalisering. En viktig uppgift för lokaliseringsorganet är därför att klarlägga dessa förhållanden och att tillhandahålla övriga pla- nerande organ erforderligt grundmaterial härom.
De lokaliseringspolitiska synpunkterna måste också få göra sig gällande vid förverkligandet av planerna. I samband härmed upprättas ofta en tur- ordning av behoven. Turordningsplaneringen redovisas vanligen i de olika centrala verkens petita. Lokaliseringsorganet bör därför beredas tillfälle att yttra sig över dessa. I sista hand avgörs i de flesta fall inrättandet av samhälleliga serviceanläggningar av Kungl. Maj:t eller av riksdagen.
11.1.1.2 Synpunkter på vissa avsnitt av samhällsplaneringen Kommunikationsväsendet. Som framgått av tidigare lämnad redogörelse (kapitel 5) för de faktorer, som påverkar industriföretagens val av lokali- seringsort, är företagen starkt beroende av snabba kommuniktioner och go- da kontakter med marknader och leverantörer. I redogörelsen för under- sökningen av fraktkostnaderna i Norrland (bilaga II) har bl. a. konstaterats att snabbare förbindelser för vissa industrier är av större betydelse än en sänkning av frakttaxorna. Åtgärder, som har till syfte att underlätta en lokalisering av industrin för att få till stånd ett bättre utnyttjande av lan- dets arbetskraftsresurser och andra produktionsfaktorer, bör därför sam- ordnas med åtgärder, som berör järnvägs-, landsvägs-, flyg- och teleförbin- delser samt hamnar. Beträffande vägväsendet vill kommittén understryka betydelsen av att orter, som har förutsättningar som lokaliseringsplats för industriföretag och som är viktiga servicecentra för landsbygdsområden, utrustas med till- fredsställande vägar. Det är vidare av vikt, att skogsbruket och jordbruket samt befintliga industriföretag även får tillfredsställande vägar för gods- transporter fram till huvudvägnätet och att vägarna är av sådan beskaffen- het, att människorna i dessa orter och i glesbygder kan komma i kontakt med servicecentra och orter, som kan erbjuda arbetstillfällen. Detta för- bättrar förutsättningarna att ta i anspråk glesbygdens arbetskraft och bo- stadsbestånd inom räjonger, där pendelresor mellan bostad och arbetsplats med motorfordon är möjliga. Kommittén vill också betona angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds ökade möjligheter att framföra sina synpunkter på vägplaneringen. Lokaliseringsorganet bör sålunda få utse representanter i samarbetsdelega- tionen för översiktlig vägplanering i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt beredas tillfälle att yttra sig över förslag till flerårsplanering inom vägvä- sendet. Möjligheterna att genom statliga åtgärder på kommunikationsområdet förbättra näringslivets förutsättningar i landets nordligare delar behandlas på s. 373—383. Bostadsförsörjningen. Tillgången på bostäder är en viktig faktor vid fö- retagens val av lokaliseringsort för en planerad industrianläggning. Sam- hället kan — såsom tidigare anförts — genom den statliga långivningen, byggnadslagstiftningen och jorddelningslagen reglera bostadskostnaderna
och bostadshusens lokalisering. Vid fördelningen av bostadslån och låneun- derstöd på olika län och orter kan sålunda bostadsmyndigheterna påverka näringslivets och samhällenas utveckling, exempelvis genom ökad tilldel— ning av lånemedel för att påskynda bostadsbyggandet i orter med svårig- heter att rekrytera arbetskraft till industrin. Genom de krav på tomtplat- sernas belägenhet och beskaffenhet, som bostadsorganen uppställer i sin långivande verksamhet, kan vidare bostadsbyggandet i glesbygden påverkas.
För att utvecklingen i orter och områden med svagt eller ensidigt utveck— lat näringsliv skall kunna främjas, är det nödvändigt att tillse att bostads- bristen icke hindrar den expansionsvilja, som finns inom näringslivet i dessa områden. Kommittén vill också betona att en utflyttning av företag från t.ex. storstäderna i de flesta fall förutsätter att de orter, som skall ta emot företagen, har möjligheter att relativt snabbt anskaffa lägenheter för yrkesarbetare och annan personal, som följ er med företaget vid flyttning eller som måste rekryteras från annat håll. Det kan ofta vara fråga om tämli- gen begränsade tillskott vid tilldelningen av lånemedel, som totalt sett icke i nämnvärd grad påverkar fördelningen av de samhälleliga resurserna inom bostadsproduktionen.
Det är vidare av stor betydelse för lokaliseringsverksamheten, att kom- munerna vid industriell expansion kan anskaffa tomtmark och iordning- ställa densamma för bostadsbebyggelse. Ökade insatser från länsorganens sida för att bistå kommunerna med råd och anvisningar vid planering för samhällelig utbyggnad är därvid nödvändiga.
Kommittén vill också fästa uppmärksamheten på de betydande skill- nader i byggnadskostnader, som föreligger i landets nordligaste delar i för- hållande till södra Sverige. Av såväl lokaliseringspolitiska som sociala skäl är det därför angeläghet att de faktorer, som verkar kostnadsfördyrande inom byggnadsverksamheten i norra Sverige, blir klarlagda.
Undervisningsväsendet och kulturlivet. Ett väl utbyggt skolväsende ut- gör en av de viktigaste förutsättningarna för en orts möjligheter att erhålla kvalificerad personal till såväl enskilda företag som samhälleliga service— anordningar av olika slag och för att orten skall kunna vara attraktiv vid företagslokalisering. Förläggningsorter för skolor måste i första hand be- stämmas av elevunderlaget och av den allmänna skolorganisationen. Med hänsyn till den betydelse skolornas lokalisering har, är det emellertid vik— tigt, att såväl lokaliseringssynpunkter som allmänna samhällsplanerings- synpunkter beaktas vid skolplaneringen. Redan nu bedrivs ett samarbete mellan lokaliseringsorganet och skolmyndigheterna ifråga om denna plane- ring. Det är dock önskvärt, att detta samarbete blir av fastare karaktär, sär- skilt på länsplanet.
Från lokaliseringssynpunkt är det av betydelse att utbildning av högsko- lekaraktär ej koncentreras till ett fåtal centra i landet. En frigörelse från den traditionella bedömningen av den högre undervisningens lokalisering
är därför nödvändig. Sålunda bör större hänsyn tas till vilket inflytande förläggningen av ett universitet eller högskola har för kulturlivet och nå- ringslivet i olika landsdelar. Näringslivets speciella inriktning i en viss landsdel och dess nära anknytning till en aktuell högre undervisning bör också kunna utgöra incitament till att ifrågavarande utbildningsanstalt för- läggs till området. Den tekniska miljö, som bl. a. skapats på grundval av träindustri, gruvbrytning och järnhantering, elkraftanläggningar samt vetenskaplig forskning på geofysikens och raketteknikens områden, talar exempelvis för en snar utbyggnad av en teknisk högskola i norr. Liksom den geografiska närheten till industricentra stimulerar företagsamhet, sti- mulerar också närheten till utbildningscentra ungdomar att skaffa sig ut- bildning. Befintligheten av högre utbildningsmöjligheter i en viss landsdel får därigenom stor betydelse för landsdelens ekonomiska utveckling. En viktig lokaliseringsfaktor vid startandet av nya företag eller vid utbyggnaden av befintliga industrier är den blivande företagsledarens eller den tekniske ledarens hemort. Även om dragningen till stora industri- och handelscentra är stark, är det dock lättare att genom åtgärder på utbildningsområdet få sådana personer att stanna kvar i landsdelen och göra värdefulla insatser för dess utveckling än att intressera tekniskt och merkantilt högt utbildade personer från andra delar av landet att flytta till ifrågavarande områden. Utöver ökade insatser för en spridning av högskoleundervisningen till- kommer behovet av annan kulturell verksamhet i eftersatta landsdelar. Sär- skild betydelse har detta för Norrland. Tillgången till levande musik och teater är för många en viktig trivselfaktor. Åtgärder bör därför vidtas för att stimulera kulturlivet, exempelvis genom inrättande av fasta orkestrar och kretsteatrar. Vidare bör ökade resurser ges till Riksteatern och Radio- orkestern för att bereda dessa möjligheter till regelbundna turnéer.
11.1.1.3 Lokaliseringen av samhällelig verksamhet
Lokaliseringen av samhälleliga organ och serviceanläggningar påverkar utvecklingen i berörda orter och regioner på två sätt; dels ökas — som ti- digare berörts — orternas attraktivitet i lokaliseringssammanhang, dels in— nebär förläggandet av samhällelig verksamhet till viss ort liksom all annan lokalisering en stimulans av sysselsättningen i orten och dess omland. Det är sålunda påtagligt att lokaliseringen av statliga verksamheter, som icke oundgängligen bör vara förlagda till landets mest expansiva delar, skulle kunna bli en faktor av stor betydelse för strävandena att förstärka närings- livet inom orter och regioner, där en expansion är önskvärd. Med hänsyn härtill är en noggrann bevakning och planering i fråga om ärenden, som rör lokaliseringen av samhälleliga organ och samhällsägda anläggningar, nödvändig. Denna fråga kommer ytterligare att behandlas i kapitel 12.
11.1.2 Lokaliseringsplaneringen uppgifter Här framförda synpunkter på samhällsplaneringen bör beaktas i samband med den lokaliseringsplanering, som skall åvila lokaliseringsorganet. Vad som bör inläggas i begreppet lokaliseringsplanering och vilka huvudupp- gifter denna planering enligt kommitténs mening bör omfatta preciseras i det följande. Med lokaliseringsplanering avser kommittén den planering i lokaliserings- främjande syfte, som skall bedrivas av den samhälleliga lokaliseringsverk- samhetens organ. Lokaliseringsplaneringen bör omfatta dels en utrednings- verksamhet, dår de samhälleliga konsekvenserna av näringslivets utveck- ling inom skilda geografiska områden klarläggs; dels en bedömning av vilka åtgärder, som kan anses erforderliga med hänsyn till den lokaliseringspoli- tiska målsättningen; dels undersökningar av de samhällsekonomiska kon- sekvenserna av olika lokaliseringsaltemativ; dels en samrådande och sam- ordnande verksamhet, som syftar till att få de lokaliseringspolitiska syn- punkterna beaktade i samband med ämbetsverkens och dem underställda organs planering. Lokaliseringsplaneringen har karaktär av översiktlig planering. Dess sam- ordnande funktion innebär, att den griper över olika samhällsområden. Mellan näringslivets lokalisering och samhällsplaneringen råder ett ömse- sidigt beroendeförhållande; samtidigt som man inom samhällsplaneringen tar hänsyn till näringslivets och befolkningens förändringar, kommer den samhälleliga service, som utformas av samhällsplaneringen, att påverka lokaliseringsförutsättningarna. Det är därför av stor vikt, att lokaliserings- organet bereds möjlighet att framföra de lokaliseringspolitiska synpunk- terna redan i de grundläggande stadierna av övriga myndigheters plane- ring. Lokaliseringsplaneringen kan till sitt innehåll vara både riksomfattande och regionalt avgränsad. Någon klar skiljelinje mellan de synpunkter, som kan läggas på dessa olika former av planering, kan icke fastställas. Även här föreligger en växelverkan. En riksomfattande lokaliseringsplanering utgör sålunda en ram för den regionala lokaliseringsplaneringen, medan den senare i många fall är grundläggande för riksplaneringen. All samhällsplanering inrymmer ett större eller mindre mått av lokalise- ringspolitisk bedömning. Till de viktigaste uppgifterna i lokaliseringsplane- ringen hör att svara för den bedömning i samhällsplaneringen, som avser de samhälleliga konsekvenserna av befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar, och av strukturförändringarna och de geografiska förskjutning- arna inom näringslivet, d. v. s. hur dessa förändringar påverkar sysselsätt- ning och bosättning. Denna bedömning bör ske efter enhetliga grunder. Ock- så frågor, som berör planeringen av samhälleliga serviceanordningar inom exempelvis kommunikationsväsendet, den högre undervisningen eller sjuk-
vården och som är av betydelse för hela landsdelar, måste bedömas på lik- nande sätt.
I enlighet med statsmakternas uttalande år 1952 har regionala studier av näringslivets lokalisering och samhällsservice bedrivits av arbetsmarksnads- styrelsen. Som enheter för dessa regionala undersökningar har länen an— vänts med hänsyn till den administrativa indelningen och länsförvaltningens uppgifter inom samhällsplaneringen. Gränserna för undersökningsområdena har emellertid måst fastställas under beaktande av handels- och industri- centras naturliga omland, vilka i många fall skär länsgränserna. Områdes- indelningen för de regionala utredningarna, vilka benämnts lokaliserings- utredningar, har utförts på grundval av den inom arbetsmarknadsstyrelsen företagna regionindelningen och tätortsklassificeringen och för vilka redogö- relse lämnats på s. 238—239. De regionala lokaliseringsutredningarna bör en- ligt kommittén fortsätta och —— i likhet med vad som hittills skett — bedrivas i samarbete med länsstyrelserna och under medverkan av fristående länsor- gan med uppgifter inom samhällsplaneringen. Utredningarna bör vara av så- dan art och omfattning, att de kan läggas till grund för en regional lokalise- ringsplanering, där riktlinjerna för den samhälleliga lokaliseringsverksam- heten i länet dras upp. Härvid aktualiseras bl. a. frågan i vilka orter och inom vilka regioner, som näringsliv och samhällsservice behöver förstärkas. Detta förutsätter att betingelserna för näringslivets utbyggnad och lokalisering i oli- ka områden är klarlagda. Särskilda åtgärder kan visa sig nödvändiga för att stimulera en önskad utveckling och lokalisering. Vilka åtgärder, som lämp- ligen bör komma ifråga, bör framgå av den fortsatta lokaliseringsplane- ringen i länet.
En regional avvägning också inom länet av investeringsbehoven inom sam- hällelig service är nödvändig. Hänsyn måste därvid även tas till områden i angränsande län, som kan komma att beröras av planerade investeringar. Till vägledning för en dylik regional planering bör arbetsmarknadsstyrel- sens regionindelning och tätortsklassificering utnyttjas. En översyn och aktualisering av det material, som ligger till grund för denna indelning, bör ske med jämna mellanrum.
Det utredningsmaterial, som framläggs i samband med lokaliseringspla- neringen, kommer att ha stor betydelse såväl för de centrala verkens som länsorganens fackmässiga planering liksom också för kommunernas plane- ring. Genom att såväl länsorgan som kommuner får ett enhetligt grundma- terial för bedömningen av lokaliseringsfrågorna, produktionsbetingelserna och befolkningsutvecklingen, underlättas också den samordning av samhälls- planeringen som jämväl på länsplanet är en förutsättning för att lokalise- ringsplaneringen skall kunna fylla sitt syfte.
Lokaliseringsplaneringen i länen måste ske i samråd med det organ, som är ansvarigt för lokaliseringsplaneringen i hela riket, så att bedömningen av olika faktorer i lokaliseringsfrågor kan ske på någorlunda enhetliga
grunder. En central avstämning av länens planering är vidare nödvändig med hänsyn till risken för felinvesteringar och andra felaktiga disposi- tioner, som kan bli följden av ett ensidigt tillgodoseende av länsintressen.
11.2 Upplysning och rådgivning till näringslivet
Bland de samhälleliga åtgärderna i syfte att påverka enskilda företags lo- kalisering intar upplysnings- och rådgivningsverksamheten en central roll. För företagen är det av väsentligt intresse att på ett lättillgängligt sätt få erforderliga upplysningar om de förhållanden, som är av betydelse för de- ras bedömning av lokaliseringsfrågor, såsom kommunikationsförhållanden i olika orter samt tillgång och pris på industrimark, vatten och elektrisk kraft samt andra förnödenheter, som är av betydelse från produktionssyn- punkt. Icke minst har företagen behov av material, som belyser de aktuella och framtida möjligheterna att rekrytera arbetskraft. Den lokala tillgången på olika slag av samhällelig och enskild service tillmäts vidare allt större vikt vid företagens val av lokaliseringsort.
Upplysningsverksamheten sker ofta i form av konkret rådgivning i ak- tuella lokaliseringsfall. De undersökningar, som därvid företas, ger icke sällan till resultat, att flera orter från företagsekonomiska synpunkter är i stort sett likvärdiga, medan däremot betydande skillnader från samhällelig synpunkt kan föreligga mellan olika lokaliseringsalternativ. Vid kontakterna med företagen kan lokaliseringsorganet i sådana fall intressera företaget för att förlägga anläggningen till en viss ort och därigenom medverka till en lokalisering, som vid sidan av de företagsekonomiska synpunkterna även beaktar samhällsekonomiska och sociala faktorer.
Arbetskraften har under hela efterkrigstiden varit en viktig lokaliserings- faktor för industrin. Som kommittén tidigare visat har en relativt bety- dande utflyttning av företag skett från expansiva områden med brist på arbetskraft till orter, där rekryteringsmöjligheterna är gynnsammare. En sådan omlokalisering innebär betydande fördelar även från samhällelig synpunkt. En upplysningsverksamhet, som ger företagen ökade kunskaper om expansionsmöjligheterna i olika områden med hänsyn till befintliga arbetskraftstillgångar och andra från lokaliseringssynpunkt betydelsefulla faktorer, kan i betydande grad underlätta en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering av näringslivet.
Den rådgivningsverksamhet, som bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan med Sveriges Industriförbund, synes såväl direkt som indirekt ha spelat en betydande roll vid den omlokalisering, som skett inom industrin under senare år. Företag, som flyttat hela eller en del av verksamheten från storstadsområdena, har med styrelsens medverkan förlagts till områden, där en förstärkning av näringslivet från allmänna synpunkter ansetts angelä- gen. Den överblick över arbetskraftförhållanden och andra lokaliseringsbe-
tingelser på olika orter, som styrelsen erhållit genom sin fortlöpande utred- ningsverksamhet, har därvid varit av stort värde.
Central tillgång till olika för lokaliseringsbedömningen betydelsefulla uppgifter ger företagen bättre möjligheter att välja en för deras verksamhet lämplig lokaliseringsort, än om de själva genom kontakter med en rad myn- digheter och kommuner skall inhämta erforderliga uppgifter. Enligt kom- mitténs uppfattning bör därför även i fortsättningen upplysning och råd- givning till företag i första hand bedrivas centralt. Härigenom underlättas en lokalisering av det enskilda näringslivets anläggningar, som på bästa sätt tillgodoser såväl företagens som landets intressen.
Den lokaliseringspolitiska effekten av en upplysnings- och rådgivnings- verksamhet blir beroende av i vilken omfattning lokaliseringsorganet får kontakt med företag, som överväger att starta eller flytta rörelse. Hittills har verksamheten i första hand begränsats till sådant fall, där företagen själva vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd och upplysningar om lämpliga lokaliseringsorter. I en del fall har direkta kontakter med företag tagits exempelvis, då det varit angeläget att få igång ny verksamhet i orter, där en driftsnedläggelse skett.
Enligt kommitténs mening bör den centralt bedrivna rådgivningsverk- samheten i lokaliseringsfrågor utvidgas och effektiviseras. Som ett led i dessa strävanden är det nödvändigt att inom näringslivet sprida ökad kän- nedom om den service i form av upplysning och rådgivning, som det centrala organet kan erbjuda. Organet bör vidare i större omfattning än vad som hit— tills skett ta kontakt med företag, som med hänsyn till rekryteringssvårig- heter på den nuvarande lokaliseringsorten eller av andra skäl kan tänkas vara intresserade att flytta verksamheten helt eller delvis till orter med gynnsammare produktionsbetingelser. Kommittén kommer i det följande att föreslå att statligt stöd i olika former lämnas industriföretag i syfte att stimulera näringslivets utveckling i vissa delar av landet. Om dessa förslag genomförs, blir det en viktig uppgift för lokaliseringsorganet att lämna informationer om de förmåner, som står till buds vid lokalisering av verk- samhet till dessa områden.
För vissa företag kan det vara naturligt att vända sig till länsarbetsnämn- den eller företagareföreningarna för att få råd och upplysningar i lokalise- ringsfrågor. En samordning av rådgivningen till företag i länen bör därför ske under ledning av de regionala lokaliseringsorgan med länen som verk- samhetsområden, som kommittén i det följande (kapitel 12) kommer att föreslå. Rådgivningen i länen skall självfallet ske i nära kontakt med det centrala lokaliseringsorganet.
En vidgad rädgivningsverksamhet ställer ökade krav på utredningar om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet och på uppgifter om kom- munikationsförhållanden, tillgång på industrimark, arbetskraft och lokal service m.m. i olika orter. I denna utredningsverksamhet bör de regionala lokaliseringsorganen och kommunerna medverka.
Som närmare belyses i den redogörelse, som lämnats i kapitel 8 över 10- kaliseringsverksamhetens nuvarande utformning, upprätthålls sedan länge ett nära samarbete i frågor, som gäller upplysning och rådgivning till indu- striföretag mellan arbetsmarknadsstyrelsen som centralt lokaliseringsorgan och industriförbundet. Härigenom har rädgivningsverksamheten kunnat be- drivas efter i stort sett enhetliga riktlinjer. Enligt kommitténs mening är en sådan samverkan av stort värde för såväl samhället som näringslivet. Kommittén förutsätter, att detta samarbete kommer att fortsätta och att det även intensifieras.
11.3 Statligt stöd till jöretag i lokaliseringsfrämjande syfte
11.3.1 Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering De medel, som enligt 1952 års riksdagsbeslut skulle användas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, får enligt kommitténs uppfattning anses vara otillräckliga. Sålunda har de nuvarande knappa organisatoriska resurserna för en planering i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat möjlig- heterna att få de lokaliseringspolitiska önskemålen tillgodosedda inom sam- hällsplaneringen. Också förutsättningarna att lämna aktivt statligt stöd åt lokaliseringen av företag till områden, där en utbyggnad av näringslivet från samhälleliga synpunker är önskvärd, har varit blygsamma. De lokaliseringspolitiska insatser, som under de senaste åren gjorts av vissa landsting, har berörts i kapitel 8, där också de kommunala ekonomiska åtagandena för att påverka industrilokaliseringen redovisats. Denna kom- munala aktivitet får i betydande grad anses som en följd av här påtalade brister i den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Dessa brister har framträtt särskilt starkt mot bakgrunden av de mycket stora samhälleliga förändringar, som inträtt till följd av näringslivets expansion. Kommitténs förslag om utbyggnad av lokaliseringsplaneringen och fastare riktlinjer för denna verksamhet på såväl riks— som länsplanet är avsedd att förbättra be- tingelserna för de lokaliseringspolitiska strävandena. Detta syfte kan upp- nås genom att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i större utsträckning blir beaktade i samhällsplaneringen och att en bättre samordning av de statliga och kommunala planeringsuppgifterna kommer till stånd. Vidare kommer en vidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet i lokaliserings- frågor till tjänst för enskilda företag att öka möjligheterna att direkt på- verka näringslivets lokalisering i en från företagsekonomiska och samhäl- leliga synpunkter önskvärd riktning. De föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en förstärkning och effektivisering av de medel, som för närva— rande utnyttjas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.
Enligt kommitténs uppfattning krävs emellertid också en betydande för- stärkning av det stöd, som nu lämnas till industriföretag, för att de loka- liseringspolitiska önskemålen skall kunna tillgodoses. Lokaliseringsförut- sättningarna liksom också behovet av åtgärder för att stimulera en utveck-
ling av näringslivet är emellertid varierande. Det statliga stödet till före— tagen i lokaliseringsfrämjande syfte bör därför utformas under hänsyns- tagande till de olikartade betingelserna för industrin.
Bortsett från den lånegivning till industri, som sker genom Norrlands- fonden, är det statliga kreditstödet för närvarande ej avgränsat till vissa orter och områden. Beaktas bör dock att i företagareföreningarnas och kom- merskollegii kreditstödjande verksamhet har särskild uppmärksamhet vi- sats näringslivet i orter, där åtgärder för förbättring av sysselsättningsmöj- ligheterna visat sig erforderliga. Någon differentiering av det staliga kredit- stödet till hantverk och småindustri med hänsyn till de betydande skillna- derna i lokaliseringsbetingelser och i fråga om näringslivets struktur, som framträder vid jämförelse mellan norra och södra Sverige liksom mellan olika regioneri dessa landsdelar, har dock icke gjorts.
Vilka faktorer, som bör beaktas vid urvalet av de orter och regioner, som enligt kommitténs uppfattning bör visas särskild uppmärksamhet vid ut- formandet av det statliga stödet till företagen, behandlas i det följande.
11.3.l.1 Sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och ensidigt utveck- lat näringsliv Behovet av åtgärder för att främja näringslivets utveckling har i den all- männa debatten om lokaliseringsfrågan tillmätts särskilt stor vikt, enär ut- flyttning från ett område anses som en konsekvens av att den berörda be- folkningens sysselsättnings- och utkomstmöjligheter är alltför begränsade och att endast nya arbetsmöjligheter kan medföra en förändring av befolk- ningssituationen.
Folkminskning eller stagnerande befolkning är utmärkande för ett stort antal regioner. Under åren 1951—1960 minskade sålunda invånarantalet i icke mindre än 64 av rikets 152 B-regioner och av de 88 B-regioner, som redovisade ökning av invånarantalet, hade 32 regioner en folkökning, som icke översteg fem procent. Större folkminskning än tio procent redovisades för 8 regioner. Dessa var Kisa- och Valdemarsviksregionerna i Östergötlands län, Borgholmsregionen i Kalmar län, Tomelillaregionen i Kristianstads län, Skurups- och Sjöboregionerna i Malmöhus län, Årjängsregionen i Värm- lands län samt Kramforsregionen i Västernorrlands län.
Otvivelaktigt föreligger ett visst samband mellan hög arbetslöshet och folkminskning, ehuru dock åtskilliga regioner med kraftig nedgång i in- vånarantalet haft en registrerad arbetslöshet, som icke varit större än me- deltalet för riket. Inom en del av dessa regioner har arbetslösheten t. o. ni. varit lägre än detta medeltal. Detta gäller åtskilliga industrifattiga B-re- gioner i södra Sverige. De låga arbetslöshetssiffrorna i dessa regioner torde delvis ha sin grund i en svagare anslutning till arbetslöshetskassorna, var- igenom en viss arbetslöshet ej blir registrerad vid arbetsförmedlingen. Vissa områden ligger vidare nära regioner med stor efterfrågan på arbetskraft, vilket underlättat arbetskraftens flyttning.
Regioner med folkminskning omfattar vidare vissa områden med ensi- digt inriktad industri. Särskilt gäller detta ett flertal regioner i sydöstra Sverige, där utpräglade låglönebranscher dominerar näringslivet.
11.3.1.2 Regioner med sysselsättningssvårigheter Som framgått av kapitel 3 var arbetslösheten i riket under åren 1958—1962 trots konjunkturavmattningen under åren 1958 och 1959 av förhållandevis begränsad omfattning. Det genomsnittliga antalet registrerade arbetslösa under hela femårsperioden uppgick sålunda i hela riket till endast 0,6 pro- cent av 1960 års befolkning i de arbetsföra åldrarna. Betydligt högre arbets- löshet hade emellertid flertalet B-regioner i Norrland samt B-regionerna i de nordligare delarna av Kopparbergs län, i västra Värmland, norra Bo- huslän samt östra Blekinge. Samhälleliga åtgärder i form av beredskaps— arbeten har också främst vidtagits i dessa områden. Koncentrationen av beredskapsarbetena till norrlandslänen har emellertid under de senaste åren blivit allt tydligare, vilket följande tablå över den procentuella fördel- ningen av kostnaderna för beredskapsarbeten under åren 1958—1962 visar.
År 1958 År 1959 År 1960 År 1961 År 1962 % % % % %
Södra och mellersta Sverige ........... 50 48 43 34 31 Gävleborgs län ...................... 5 4 6 5 4 De fyra nordligaste länen ............. 45 48 51 61 65 Västernorrlands län ................ Jämtlands län ..................... Västerbottens län .................. Norrbottens län ...................
Summa 100 100 100 100 100 Kostnad milj. kr. 245 415 397 254 258
I Norrland har Norrbottens län svarat för ungefär hälften av kostnaderna för beredskapsarbeten. Ungefär samma fördelning mellan länen framträ- der också om hänsyn tas till dagsverksåtgången. I södra och mellersta Sve- rige har Kalmar, Blekinge och Värmlands län haft en större volym bered- skapsarbeten än övriga län i denna del av landet. I Göteborgs och Bohus län har andelen av rikssiffrorna varit något lägre än i de nämnda länen trots den roll, som beredskapsarbetena haft för motverkandet av arbetslös- heten i norra Bohuslän. I Värmland, där arbetslösheten varit koncentrerad till västra delen av länet, har situationen på arbetsmarknaden vintertid visat stora likheter med förhållandena i Norrland.
De i jämförelse med övriga delar av riket höga arbetslöshetstalen i vissa regioner får ses som ett uttryck för att sysselsättningsfrågan icke kunnat lösas med hittills utnyttjade arbetsmarknadspolitiska medel trots stor ef- terfrågan på arbetskraft från regioner med stark expansion inom närings- livet.
Förutom den registrerade arbetslösheten torde också inom de industri- fattiga regionerna förekomma en undersysselsättning av icke obetydlig om— fattning, särskilt bland kvinnorna och småbrukarbefolkningen. Den otill- räckliga efterfrågan på arbetskraft inom stadsnäringarna medför vidare, att rationaliseringen inom jordbruket går i långsammare takt än i de delar av landet, där det finns ett stort behov av arbetskraft inom andra närings- grenar.
Från samhällsekonomisk synpunkt är det, som kommittén tidigare anfört, angeläget att arbetskraftstillgångarna utnyttjas så fullständigt och effek- tivt som möjligt, särskilt som antalet personer" i de arbetsföra åldrarna kommer att visa relativt ringa ökning under det närmaste årtiondet. En arbetslöshet, som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet och som ej kan bemästras genom rörlighetsstimu— lerande medel, kan anses innebära en belastning på grund av det produk- tionsbortfall, som därigenom uppstår. Hänsyn måste också tas till de di- rekta kostnader, som samhället måste ikläda sig för att ge de arbetslösa en dräglig inkomst. Det kan därför, så som framhållits i kapitel 10 (s. 321), vara motiverat att genom särskilda åtgärder söka få till stånd en expansion av näringslivet i områden med tendens till bestående hög arbetslöshet, även om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångstid blir högre, än om företagen förlades till andra orter.
11.3.1.3 Orter med ensidigt näringsliv Orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. Möjligheter- na att stimulera den lediga arbetskraften att flytta till orter med expan— derande näringsliv är för stora grupper starkt begränsade. En lokalt bunden betydande arbetskraftsreserv utgör de gifta kvinnorna i orter där näringar, som huvudsakligen sysselsätter manlig arbetskraft, är starkt dominerande. Olika åtgärder i syfte att underlätta anställningen av kvinnor i dylika nä— ringar har vidtagits under senare år. Resultaten av dessa initiativ torde dock inom överskådlig tid icke i någon högre grad komma att förändra situa- tionen i berörda samhällen. Behovet av att tillföra dessa orter nya produk- tionsenheter, som i första hand sysselsätter kvinnlig arbetskraft, är därför alltjämt ett angeläget önskemål. En viss vägledning vid beräkningen av tillgången på kvinnlig arbetskraft har givits i kapitel 3. Bl.a. har där konstaterats att antalet yrkesverksamma gifta kvinnor i förhållande till hela den gifta kvinnliga befolkningen är 1960 i åldern 15—65 är utgjorde 30 procent i rikets tätorter. För 19 län redovisas lägre procenttal för de gifta yrkesverksamma i tätorterna. Om yrkesverksamhetsgraden i dessa län varit densamma som i riket, skulle ytterligare 29 000 kvinnor ha varit i förvärvs- arbete.
Även om en del av den beräknade kvinnliga arbetskraftsreserven bor i småorter, som icke är attraktiva som lokaliseringsorter för industriföretag,
och en del av denna reserv av olika skäl icke är intresserad av att söka sig ut på arbetsmarknaden, visar dock de ovan redovisade siffrorna, att ett betydande tillskott av arbetskraft skulle kunna erhållas, om nya sysselsätt- ningsmöjligheter för kvinnor i orter med övervägande manlig sysselsätt- ning skapades. På sikt kan åtgärder med sådant syfte även leda till en gynn- sammare könsfördelning och underlätta rekrytering av manlig arbetskraft.
Industriorter som domineras av ett enda industriföretag eller en enda in- dustribransch. Av kapitel 3 framgår vidare att i 565 orter var mer än 60 procent av den förvärvsarbetande befokningen år 1960 sysselsatt inom in- dustri samt byggnads— och anläggningsverksamhet. I 457 av dessa orter var mer än hälften av de industriarbetande sysselsatta i en enda industribransch. Huvuddelen av dessa orter hade år 1960 mindre än 1 000 invånare, 152 orter var i storleksgruppen 1 000—10 000 invånare, och 18 orter hade en ännu större folkmängd. En hög grad av ensidighet framträder i orter, där den största industrigrenen sysselsätter mer än hälften av hela den förvärvs- arbetande befolkningen i tätorten. Bland orter med mer än 1 000 invånare var så fallet med 71 orter är 1960. Ännu mer markeras ensidigheten, om en ort domineras av ett enda industriföretag (se s. 110).
Betydande svårigheter för berörda kommuner liksom för de anställda kan uppstå, om produktion och sysselsättning inom den industribransch eller det industriföretag, av vars avsättningsmöjligheter dessa samhällen är beroende, på grund av konjunktur- eller strukturförändringar måste minskas kraftigt. En ännu besvärligare situation kan uppstå, om ett för orten dominerande företag tvingas att helt upphöra med sin verksamhet. Lokaliseringspolitiska åtgärder, som syftar till att komplettera näringslivet i sådana orter med industriföretag, som har annan produktionsinriktning, kan bidra till att minska de kommunalekonomiska och sociala verkningarna av konjunkturella och strukturella förändringar vid de redan etablerade företagen.
Ett ensidigt utvecklat näringsliv i en ort begränsar vidare yrkesvalsmöj- ligheterna, vilket medför svårigheter att tillvarata arbetskraftens skiftande anlag och förutsättningar på ett rationellt sätt. Flertalet av de ensidiga in- dustriorterna kännetecknas vidare av att sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är otillräckliga. Även av dessa skäl framstår det som angeläget att få en ökad differentiering av näringslivet till ståndi dessa orter.
Industriorter med omfattande driftsnedläggelse. Det finns anledning för- moda att betydande strukturomvandlingar inom industrin ko-mmer att in- träffa i framtiden, bl. a. som en följd av ökad liberalisering av handeln mel— lan olika länder. De problem, som uppkommer i samband med företags- nedläggelser, kan därför kräva ökad uppmärksamhet. När det gäller indu- striföretag, som har stor betydelse för den berörda bygdens arbetsmarknad, kan sådana händelser under ogynnsamma förhållanden leda till betydande arbetslöshet och utflyttning till andra orter, om ny verksamhet ej ersätter
den nedlagda industrin. Förutom de svårigheter som därigenom uppkom- mer för den personal, som ej kan ta anställning på annan ort, kan nedläg- gelsen medföra problem för andra delar av näringslivet och finansiella svå- righeter för kommunerna i det drabbade området. Om utflyttningen leder till betydande folkminskning, kan samhällsekonomiska förluster uppstå, därigenom att bostäder och serviceanläggningar ej utnyttjas effektivt. Den- na fråga har närmare berörts i kapitel 6 (s. 215). Särskilda lokaliserings- politiska insatser kan därför vara motiverade för att underlätta tillkomsten av ny företagsamhet i orter, där större driftsnedläggelser varslats eller verkställts. Behovet av åtgärder för att påskynda en återuppbyggnad av näringslivet får i sådana situationer prövas från fall till fall av det centrala lokaliseringsorganet i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna samt berörda kommuner och länsorgan. Hänsyn bör därvid tas dels till möjlig- heterna att bereda den ledigblivna arbetskraften ny anställning på den 10- kala arbetsmarknaden eller på annat håll, dels till de konsekvenser som nedläggelsen kan väntas få för orten och den kringliggande bygden. Även de allmänna förutsättningarna för en utveckling av näringslivet bör beaktas.
Utpräglade jord- och skogsbruksregioner. Lokaliseringspolitiska åtgärder är enligt kommitténs mening jämväl erforderliga för att få till stånd en för- stärkning och ökad differentiering av näringslivet i utpräglade jord— och skogsbruksregioner. Med sådana områden avses här regioner, där jordbruk, skogsbruk och fiske är 1960 sysselsatte en avsevärt större andel av den för- värvsarbetande befolkningen än vad medeltalet för riket visade. I dessa regioner är möjligheterna för skogs- och jordbruksbefolkningen att erhålla kompletterande sysselsättning eller att övergå till andra näringar starkt he— gränsade.
En jämförelse mellan uppgifterna om folkmängden i tätorterna vid 1950 och 1960 års folkräkningar ger icke vid handen, att centralorterna eller övriga mera betydande tätorter i utpräglade jord- och skogsbruksområden i regel skulle ha utvecklats ogynnsammare än motsvarande tätorter i öv- riga regioner trots folkminskningen i tätorternas omland. Uppmärksam- mas bör dock att centralorterna i de flesta jord- och skogsbruksregioner är jämförelsevis små orter, vars expansion endast till en mindre del kunnat kompensera den folkminskning, som skett i deras omland. En fortsatt minskning av folkmängden i dessa regioner kan i ett flertal fall väntas medföra att befolkningsunderlaget för viktiga samhälleliga serviceanord- ningar, såsom lasarett och gymnasium, blir otillräckligt.
Som framgått av kommitténs undersökningar av folkmängdsförändring- arna i glesbygd och tätorter föreligger en påtaglig korrelation mellan stor relativ ökning av folkmängden i tätorterna och stor relativ minskning av glesbygdsbefolkningen. En ökad industrialisering i en region torde därför icke motverka befolkningsuttunningen i de mera utpräglade glesbygdsom- rådena utan snarare leda till en ökad utglesning i de mera avsides belägna
delarna av regionen. Det kan å andra sidan konstateras, att en större ex- pansion i industriorter i vissa fall hejdat folkminskningen i glesbygdsom- råden med goda kommunikationer och i övrigt gynnsamt läge i förhållande till sådana orter. Av väsentlig betydelse för en jord— och skogsbruksregion är, att en industrilokalisering till centralorten kan leda till att befolknings- underlaget förblir tillräckligt för regionens gemensamma serviceanord- ningar. En folkminskning, som leder till nedläggandet av betydelsefulla serviceanordningar, kommer däremot att ytterligare försämra förutsätt- ningarna för det befintliga näringslivet och orsaka en utflyttning av större omfattning, än vad som kan anses rimligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet inom regionens huvudnäringar.
Även om centralorterna i jord- och skogsbruksregionerna har ett tämligen väl differentierat näringsliv på grund av servicenäringarnas omfattning, medför den ensidiga sammansättningen av näringslivet i centralorternas omland undersysselsättning bland den lokalt bundna arbetskraften, främst inom småbrukarbefolkningen, och betydligt större svårigheter att välja yrke och arbetsplats än i regioner med mångsidigt näringsliv. Dessa för- hållanden leder i sin tur till en stark avflyttning bland de yngre ålderska- tegorierna, vilket resulterar i ogynnsam åldersstruktur och snedvridna köns- proportioner.
Med hänsyn till de krav, som företagen ställer på lokal service, torde i allmänhet endast centralorterna bli av intresse som lokaliseringsorter för större industriell rörelse i jord- och skogsbruksregionerna. Även för befolk- ningen i glesbygden får dessa orter med bilismens utveckling ökad bety- delse. De lokaliseringspolitiska åtgärderna får därför inriktas på att göra centralorterna attraktiva som lokaliseringsorter.
11.3.2 Kriterier på områden och orter, där statliga stödåtgärder i lokaliseringsfrämjande syfte är erforderliga
För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett skall kunna avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet är särskilt angelägen, måste en differentiering av stödåtgärderna ske med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning samt sysselsättnings- och inkomstförhållandena i olika regioner. Denna differentiering bör grundas på vissa fastställda kriterier.
Principerna för urvalet av områden, där statliga åtgärder för att stödja en utveckling av näringslivet kan komma i fråga, är i länder som för en aktiv lokaliseringspolitik starkt växlande. Hög arbetslöshet betraktas som kriterium på sådana områden i Storbritannien, Västtyskland, USA, Neder- länderna och Belgien. I de båda sistnämnda länderna ingår också utflytt- ningsöverskott bland kriterierna på områden, där statligt stöd åt närings— livet bör lämnas. Svagt utvecklat näringsliv och undersysselsättning utgör kriterium för urval av utvecklingsområden i Frankrike, och på liknande
grunder fastställs stödåtgärder även i Danmark och Norge. Speciella stöd- åtgärder i jordbruksområden vidtas i USA, varvid låg inkomstnivä gäller som kriterium.
I vårt land har beslut om lokaliseringspolitiska åtgärder hittills icke grun- dat sig på vissa fastställda kriterier, ehuru dock arbetsmarknadsstyrelsen vid sina ställningstaganden till lokaliseringsärenden beaktat sysselsättnings- förhållanden, befolkningsutveckling och lokaliseringsbetingelser. Arbetslös- hetsstatistik, uppgifter om arbetslöshetskostnader, folkräkningens uppgif- ter om yrkesverksamhet, befolkningens sysselsättning inom olika näringar osv. har därvid varit viktiga hjälpmedel.
11.3.2.1 Prövning av olika kriterier Som geografiska enheter för jämförelser av arbetslöshet, sysselsättnings- förhållanden och befolkningsutveckling är länen enligt kommitténs upp- fattning olämpliga. För att få en så nyanserad bild som möjligt av situa- tionen inom olika områden har kommittén i stället valt arbetsmarknads- styrelsens B-regioner som enheter för sådana undersökningar. Områden med hög arbetslöshet. Behovet av statligt stöd för att stimulera en utveckling av näringslivet har framträtt särskilt starkt i områden, där motverkandet av arbetslöshet årligen kräver mycket stora kostnader och där arbetsmarknadspolitiska åtgärder på lång sikt icke kan väntas vara tillräckliga för att lösa sysselsättningsfrågorna. Särskilt gäller detta om- råden med hög arbetslöshet och stark ökning av befolkningen i de arbets- föra åldrarna. I tabell 11: 1 anges de B-regioner, där den registrerade arbetslösheten åren 1958—1962, uttryckt i procent av 1960 års befolkning i de arbetsföra åld- rarna, var mer än dubbelt så hög som genomsnittstalet för riket (0,6 %)
Tabell 11:1.
B-region
Vilhelmina/Åsele .................. Storuman] Stensele ................. Skellefteå ......................... Piteå ............................ Arvidsjaurs ....................... Gällivare] Malmbergets ............. Kalix ............................ Haparanda ....................... Pajala ........................... Riket ............................
Genomsnittliga antalet registrerade arbetslösa under åren 1958—1962i % av 1960 års befolkning i åldrarna 15—65 år. 0 &
Naturlig förändring av befolkningen i åldrarna 15—65 år enl. framskriv- ning för perioden 1960—1970. %
OPPPFPfffF mums—woqmaoo
r-u-a
++++++++++ GOMHMHH hua—ww—Awqu—
under den nämnda perioden och där en framskrivning av befolkningen i åldrarna 15—65 år under 1960-talet visar en ökning, som överstiger 7 procent.
Ytterligare sex B-regioner, Strömstads, Arvika, Torsby, Mora, Ljusdals och Sollefteå B-regioner hade en registrerad arbetslöshet under åren 1958— 1962, som översteg 1,2 procent. För de tre sistnämnda regionerna visar emel- lertid en framskrivning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna en tämligen svag ökning under 1960-talet, och i Strömstads—, Arvika- och Torsbyregio- nerna skulle befolkningen i åldersgruppen 15—65 år enligt framskrivningen komma att minska.
Uppgifterna om antalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa om- fattar icke arbetssökande, som sysselsätts i beredskapsarbete. Då dessa per- soner saknar anställning och sålunda står till arbetsmarknadens förfogande, hade det varit önskvärt, om uppgifterna rörande den registrerade arbetslös- heten inom B-regionerna hade kunnat kompletteras med data angående an- talet i beredskapsarbete sysselsatta personer. En sammanställning för en fler- årsperiod av sådana uppgifter med fördelning på mindre områden än län har emellertid icke varit möjlig att utföra. Redovisningen av antalet i be- redskapsarhete sysselsatta med fördelning på B-regioner har därför måst begränsas till år 1960. Som framgår av tabell 3: 2 i kapitel 3, framträder skillnaderna i arbetslöshetens omfattning i vissa regioner i Norrland och i Mellansverige i förhållande till övriga regioner ännu mer markant, om hän- syn tas till beredskapsarbetena.
Också en annan ofullständighet i arbetslöshetsstatistiken bör uppmärk- sammas vid statistiska jämförelser. Till skillnad från flera västeuropeiska länder, såsom Storbritannien och Norge, har vårt land ej infört obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Den arbetslöshetskontroll, som de arbetssökande måste underkasta sig i vårt land, är därför inskränkt till de erkända arbets- löshetskassornas medlemmar och till det ringa antal arbetssökande, som uppbär kontantunderstöd från den allmänna arbetslöshetshjälpen. Med- lemsantalet i de erkända arbetslöshetskassorna uppgick år 1950 till 1 085 000 och år 1960 till 1 362 000. Hela antalet försäkringsbara kan f.n. icke anges, men en jämförelse på grundval av 1950 års folkräkning kan ge en viss vägledning härvidlag. Antalet arbetare i folkräkningens mening uppgick sålunda nämnda år till 1 669 000, medan antalet försäkrade i motsvarande kategori uppgick till 985 000 eller 59 procent. Då icke arbetslöshetsförsäk- rade arbetstagare är särskilt talrika inom jordbruk och skogsbruk, påverkar detta givetvis arbetslöshetsstatistiken i regioner, där dessa näringar domi- nerar starkt. Arbetslöshetsstatistiken är därför i sådana områden ett brist- fälligt hjälpmedel vid klarläggandet av sysselsättningsbehovet.
Kommittén har därför funnit att beslut om lokaliseringspolitiska åtgär- der icke enbart kan grundas på uppgifter om registrerad arbetslöshet. Även
andra data, som kan belysa befolkningens sysselsättnings- och utkomstmöj- ligheter, bör beaktas.
Områden med svagt utvecklad industri. En genomgång av uppgifterna från 1960 års folkräkning angående den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på olika näringsgrenar ger vid handen, att regioner som med hänsyn till näringslivets sammansättning kan betecknas som tämligen out- vecklade, är att finna inom den grupp av B-regioner, där antalet förvärvs— arbetande inom tillverkningsindustri år 1960 understeg 25 procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen. Dessa regioner har redovisats i tabell 11: 2, där även uppgifter om invånarantal och medelnettoinkomst för fy— siska personer enligt 1961 och 1962 års taxering lämnats. (Regioner med en registrerad arbetslöshet, som under åren 1958—1962 i genomsnitt uppgick till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna, har i tabel- len markerats med asterisk.)
Tabellen upptar fjorton B-regioner i södra och mellersta Sverige. Upp- märksammas bör dock att efter är 1960 har en utbyggnad av industrin skett i Visbyregionen (= Gotlands län) liksom också i Stenungsundsregionen. Denna förändring kommer att skapa en helt ny arbetsmarknadssituation i dessa områden. Vidare bör beaktas att ett antal av de övriga regionerna i södra och mellersta Sverige ligger nära orter eller regioner med starkt expanderande näringsliv. Möjligheterna till industrilokalisering får i dessa regioner betraktas som betydligt gynnsammare än för de i sammanställ- ningen angivna regionerna i västra Värmland och Norrland. Borgholmsre- gionen liksom Öland i övrigt (del av Kalmar B-region) får däremot anses ha ett betydligt svårare handikapp än de övriga regionerna i södra Sverige med liknande sammansättning av näringslivet.
Som framgår av sammanställningen understiger medelnettoinkomsten i samtliga angivna B-regioner med undantag av Boden- och Umeåregionerna medianvärdet för nettoinkomsten i rikets B-regioner. Särskilt läg är netto- inkomsten i Pajalaregionen, men också Borgholmsregionen uppvisar mycket låga siffror.
Ett kriterium, som enbart toge hänsyn till sysselsättningen inom tillverk— ningsindustri (högst 25 procent av hela den förvärvsarbetande befolkning- en), skulle innebära, att de folkrika Skellefteå- och Gällivare-Malmberget— regionerna icke skulle kunna komma i fråga vid urval av områden, där särskilt statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte skulle lämnas. Dessa regioner är angivna i tabell 11: 1, där områden med hög arbetslöshet och betydande ökning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna redovisats.
11.322 Förslag till kriterier Under hänvisning till vad kommittén tidigare anfört om de växlande loka- liseringsbetingelserna och behoven av statligt stöd i samband med industri- lokaliseringen förordar kommittén, att detta stöd differentieras på grund-
Tabell 11: 2.
Relativa antalet för- Medelnettoinkomsten för värvsarbetande inom fysiska personer enligt B-region' Invånarantal tillverkningsindustri taxeringen ' 31/12 1960 enligt 1960 års folkräkning År 1961 År 1962 % kr kr Kisa ................... 11 556 20,2 4 223 4 495 Borgholm .............. 12 202 14,1 3 660 4 041 Visby .................. 54 209 16,5 4 344 4 753 Simrishamns ............ 21 859 23,4 4 989 5 365 Tomelilla ............... 18 283 18,7 4 564 4 892 Sjöbo .................. 13 236 21,6 4 872 5 290 Hörby ................. 14 467 18,1 4 576 5 053 Stenungsunds ........... 15 775 19,2 4 335 4 605 *Strömstads ............. 18 148 22,3 4 354 4 846 Vara ................... 26 976 19,2 4 376 4 852 Årjängs ................ 11 484 14,3 4 440 4 843 Sunne .................. 16 583 19,7 4 369 4 661 *Torsby ................. 21 121 8,4 4 815 5 272 *Mora ................... 36 521 23,7 4 681 5 039 *Ljusdals ................ 25 518 15,5 4 234 4 678 Ånge ................... 19 162 18,0 4 702 5 155 *Sollefteå ................ 33 523 15,1 4 974 5 366 Svegs .................. 16 930 7,8 4 245 4 826 Östersunds .............. 107 929 16,5 4 710 5 187 Strömsunds ............. 24 706 8,2 4 070 4 404 Umeå .................. 83 023 24,7 5 189 5 646 Vännäs ................. 13 479 15,4 4 192 4 513 Lycksele ............... 16 611 16,1 4 802 5 256 Bodens ................. 38 226 15,8 5 598 6 187 *Vilhelmina/Åsele ........ 23 997 9,3 4 278 4 859 *Storuman/Stensele ....... 16 128 9,2 4 181 4 678 *Piteå .................. 39 534 23,1 4 756 5 375 *Arvidsjaurs ............. 15 916 17,7 4 550 5 051 *Kalix .................. 28 238 23,7 4 415 4 892 *Haparanda ............. 19 334 11,0 3 850 4 233 *Pajala ................. 14 174 6,2 3 231 3 526 Riket .................. 36,0 5 891 6 403 Medianinkomsterna i B- regionerna ............ 5 010 5 480
* Region med en registrerad arbetslöshet, som under åren 1958—1962 i genomsnitt uppgick till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.
val av vissa kriterier. Det statliga företagsstödet i lokaliseringsfrämjande syfte, som kommittén i det följande föreslår, bör omfatta dels vissa långtgående stödåtgärder (särskilda stödåtgärder), som kan vidtas i regioner med synnerligen stora sysselsättningssvårigheter och/eller svagt utvecklad industri samt låg inkomstnivå (utvecklingsområden) dels vissa stödåtgärder av mera begränsad natur (allmänna stödåtgärder), som kan vidtas inom relativt stora delar av vårt land för en utbyggnad av industrin i områden, där arbetskraft-en är ofullständigt utnyttjad (allmän- na stödområden)
Streckade områden = B-regioner där medelanlalet registrerade arbetslösa under åren 1958—1962 utgjorde mer än 1,2 % av antalet personer i åldern 15—65 är enligt 1960 års folkräkning (regionförteckning på s. 33)
——_..._. _ regioner där en framskrivning av befolkningen i åldersgruppen 15—65 år på grundval av 1960 års uppgifter visar en ökning un- _ der 1960-talet, som uppgår till mer än 7 % _ _— regioner, där en framskrivning av befolkningen i åldersgruppen 15—65 år på grundval av 1960 års uppgifter visar minskning eller en ökning som uppgår till högst 7 %
B-regioner där den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruk, skogsbruk m. m. enligt 1960 års folkräkning omfattade mer än 30 % av hela den förvärvsarbetande befolkningen (regionförteckning på s. 33)
B-regioner där antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenen tillverkningsindustri enligt 1960 års folkräkning utgjorde mindre än 25 % av hela den förvärvsarbetande befolkningen och där medelnettoinkomsten för fysiska personer enligt 1961 och 1962 års taxe- ringar med minst 15 % understeg medelnettoinkomsten för fysiska personer i hela riket. (Regionförteckning på s. 33)
20—25 % av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom tillverkningsindustri
under 20 % av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom tillverkningsindustri
Särskilda stödåtgärder bör kunna vidtas i B-regioner, där något av föl- jande kriterier är tillämpligt.
1) Medelantalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa inom re- gionen uppgick åren 1958—1962 till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna. Till följd av fortsatt stark ökning av befolkningen i åldersgrupperna 15—65 år kan sysselsättningssvårigheterna väntas bestå trots fortsatt utflyttning till andra delar av riket.
2) Antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenen tillverkningsindustri utgjorde enligt 1960 års folkräkning mindre än 25 procent av den förvärvs- arbetande befolkningen i regionen. Därjämte understeg medelnettoinkomsten för fysiska personer enligt taxeringarna åren 1961—1963 med minst 15 procent medelnettoinkomsten för fysiska personer i hela riket.
3) Strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter i regionen eller få andra svåra följder, vilka icke kan bemästras utan långtgående samhälleliga åt- gärder.
Vid urvalet av utvecklingsområden bör hänsyn tas till den betydande ex- pansion, som efter 1960 skett i Vissa regioner men som på grundval av uppgifter från 1960 års folkräkning uppfyller här nämnda kriterier. Sär- skilda stödåtgärder kan ej heller anses erforderliga i regioner, där utveck- lingen kan väntas bli gynnsamt influerad av den expansion, som sker i närliggande regioner. Indelningen i utvecklingsområden bör vidare fast- ställas av Kungl. Maj:t efter framställning av lokaliseringsorganet. Allmänna stödåtgärder bör komma i fråga i samband med lokalisering av industriell verksamhet till följ ande orter och områden. 1) Centralorter i utpräglade jord- och skogsbruksregioner, varmed i detta sammanhang bör avses B-regioner där mer än 30 procent av den för- värvsarbetande befolkningen är 1960 var sysselsatt inom jord- och skogs- bruk m. m.
Orter med minst 1000 invånare som domineras av en enda industri- bransch eller av ett enda industriföretag. Som allmän riktpunkt bör därvid gälla, att den största industribranschen sysselsatte minst 50 pro- cent eller ett enda företag minst 40 procent av totala antalet förvärvs- arbetande enligt 1960 års folkräkning. Orter med minst 1 000 invånare med ringa sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. Som allmän riktpunkt bör gälla att antalet sysselsatta kvin— nor år 1960 utgjorde högst 40 procent av antalet män i åldern 15—65 år. Orter där en beslutad nedläggelse av industriell verksamhet kan väntas medföra betydande arbetslöshet och svåra ekonomiska följder för den berörda bygden. Vid bedömningen av behovet av lokaliseringsfrämjande åtgärder bör hänsyn tas till näringslivets sammansättning icke enbart inom vederbörande ort eller kommun utan också inom det område, med vilket orten i arbets-
marknadshänseende bildar en naturlig enhet. En ensidig tätort i ett om- råde med Väl differentierat näringsliv bör sålunda icke komma i fråga för lokaliseringsstöd —— ej heller förorter till expansiva städer, där en ökad diffe- rentiering av näringslivet bör kunna uppnås på andra vägar. Det statliga stödet i lokaliseringspolitiskt syfte bör vidare alltid samordnas med plane- ringen för lokaliseringsverksamheten inom respektive län.
1133 Det statliga stödets utformning Under hänvisning till vad tidigare anförts om behovet av att differentiera det statliga stödet till industriföretag i lokaliseringsfrämjande syfte för- ordar kommittén, att detta stöd i utvecklingsområdena utöver statliga lån och lånegarantier även bör omfatta vissa andra förmåner, som kan under— lätta nyetablering och utbyggnad inom industrin i dessa områden. Vid pröv- ning av olika stödformer har kommittén sökt tillgodogöra sig de erfaren- heter, som gjorts i andra länder som bedriver en aktiv lokaliseringspolitik. Vissa av de stödåtgärder, som kommittén i det följande föreslår, har tidi- gare icke prövats i vårt land. Med hänsyn härtill bör stödverksamheten i den föreslagna utformningen bedrivas på försök under förslagsvis en femårs- period. Under denna tid bör erfarenheter ha vunnits av den förda politiken, så att en översyn av företagsstödet kan göras och erforderliga modifika- tioner och förbättringar i stödåtgärderna företas. I ett senare avsnitt i detta kapitel föreslår kommittén vissa generellt ver- kande åtgärder, som på sikt kan väntas skapa gynnsammare betingelser för näringslivet i Norrland och i vissa andra områden. Handläggningen av ärenden rörande statligt stöd till företagen kommer att ställa stora krav på bedömningen från såväl företagsekonomiska som lokaliseringspolitiska synpunkter. Enligt kommitténs mening bör därför beslut i dylika ärenden meddelas av central myndighet. Kommittén har övervägt huruvida denna arbetsuppgift bör anförtros något organ, som för närvarande lämnar finansiellt stöd åt näringslivet. I första hand skulle där- vid kommerskollegium komma ifråga. Detta ämbetsverk handhar ärenden rörande lånegarantier till hantverk och småindustri och är dessutom till- synsmyndighet över företagareföreningarnas stödverksamhet. Kommittén anser sig dock icke kunna förorda en sådan lösning av frågan rörande ad- ministrationen av det statliga stödet. De föreslagna stödåtgärderna skall nämligen endast tillgodose lokaliseringspolitiska intressen, vilka, som kom— mittén tidigare belyst, har nära anknytning till samhällsplaneringen och sysselsättningspolitiken. Dessa frågor faller utanför kommerskollegii verk- samhetsområde. Det skulle enligt kommitténs mening icke vara lämpligt att låta det avgörande inflytandet vid bedömningen av ärenden rörande stat- ligt stöd till företagen i lokaliseringsfrämjande syfte ligga hos ett annat organ än det ämbetsverk, som i fortsättningen kommer att ha ansvaret för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Stödverksamheten bör därför handhas av det centrala lokaliseringsorganet.
Vid handläggningen av frågor rörande finansiellt stöd till industriföretag bör medverkan lämnas av de regionala lokaliseringsorgan, som —— enligt vad kommittén föreslår i kapitel 12 — bör upprättas i varje län.
11.3.3.1 Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena Allmänna synpunkter. Som kommittén tidigare anfört kännetecknas utveck- lingsområdena av att arbetskraften icke kan utnyttjas på ett fullständigt och effektivt sätt inom det bestående näringslivet. De sysselsättningsproblem som föreligger kan icke lösas enbart med rörlighetsstimulerande medel. En alltför stark utflyttning från dessa områden kan också leda till överskott på kapacitet i fråga om viktiga allmänna och enskilda serviceanläggningar och på längre sikt till en försämrad standard i fråga om kollektiv service. Till följd av näringslivets ensidighet är vidare yrkesvalsmöjligheterna för ar— betskraften starkt begränsade. Statliga insatser för att främja en industriell utbyggnad framstår därför som starkt motiverade. Stödåtgärderna bör ut- formas så, att de underlättar nyetableringar och utbyggnader inom redan bestående företag samt inflyttning av företag från andra delar av landet bl. a. genom att minska företagens kostnader i samband med att verksam- heten startar eller utvidgas och under den därpå följande uppbyggnads- perioden. En sådan initialinsats från samhällets sida bör öka förutsätt- ningarna för en lönsam produktion och därigenom skapa nya bestående sysselsättningstillfällen för arbetskraften. Eftersom industrin i utvecklingsområdena är svagt utvecklad fungerar områdenas tätorter i första hand som handels- och servicecentra för den kringliggande glesbygden. Möjligheterna att vid fortsatt minskning av sys- selsättningen inom jord- och skogsbruket på ett rimligt sätt tillgodose beho— vet av allmän och enskild service för befolkningen blir i allt högre grad beroende av att serviceutrustningen i betydelsefulla centra icke försämras utan om möjligt kan byggas ut och förbättras. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av lokaliseringsplaneringen, som innebär en bättre samordning av investeringarna i samhällelig service, blir därvid av väsentlig betydelse. Den utbyggnad av industriell verksamhet, som de statliga stödåtgärderna avser att främja, bör emellertid även underlätta en sådan utveckling. Vid handläggningen av stödärendena bör sålunda en lokalisering av industrian- läggningarna till orter, som är betydelsefulla från servicesynpunkt, eftersträ- vas. Särskilt gäller detta företag med mera betydande behov av personal. Med hänsyn till de krav, som företagen ställer på lokal service, bör därvid någon motsättning mellan samhällets och företagens intressen i allmänhet ej be- höva uppstå. Påverkan från lokaliseringsorganets sida i fråga om företagens förläggning torde sålunda normalt få formen av råd och upplysningar om lämpliga lokaliseringsorter.
Även om lokaliseringsorganet bör medverka till en centralisering av in- dustrianläggningarna i utvecklingsområden till viktiga servicecentra, hör stödverksamheten icke vara fastlåst till områdenas centralorter. Statligt
stöd bör exempelvis kunna lämnas för utbyggnad av ett redan befintligt fö- retag i en ort, som icke har denna karaktär, om detta kan vara till gagn för den berörda bygden. Självklart bör stöd även kunna lämnas till företag, som avser att utnyttja bundna råvarutillgångar, exempelvis mineralfyndig- heter, och som på grund härav måste förlägga produktionen utanför tätor- terna.
Kommittén övergår härefter till att behandla de olika former av statligt stöd, som enligt kommitténs mening bör lämnas företag i utvecklingsområ- dena.
11.3.3.1.1 Statligt investeringsbidrag
Byggnadskostnaderna visar betydande variationer mellan olika delar av landet och mellan olika orter. Allmänt gäller att dessa kostnader ligger lägst i landets sydligaste delar. De är dessutom högre i Norrland än i mellersta Sverige. De högsta byggnadskostnaderna förekommer i de inre och nordli- gaste delarna av Norrland, vilket bl. a. förklaras av långa transporter av byggnadsmaterial, höga arbetslöner och ogynnsamma klimatförhållanden.
Att ange något exakt mått på skillnaderna i kostnader för uppförande av industribyggnader mellan olika delar av landet är icke möjligt. En viss be- lysning av frågan ger dock en inom Handelshögskolan i Stockholm i samver- kan med ett byggnadsindustriföretag år 1963 gjord undersökning — grundad på anbudsförfarande — av kostnaderna för uppförande av en verkstads- lokal med tillhörande kontorsbyggnad i en ort i mellersta Sverige och en identisk lokal i en jämförbar ort i Norrbotten. Undersökningen visade, att kostnaderna på den sistnämnda orten skulle bli mellan 20 och 25 procent högre.
Resultatet överensstämmer i stort sett med de av bostadsstyrelsen före- tagna undersökningarna rörande kostnaderna för uppförande av flerfamilj s- hus i ett antal orter i landet. Enligt på grundval härav upprättade ortsindex var byggnadskostnaderna i de undersökta orterna i Norrbottens län år 1962 i genomsnitt 20 procent högre än i medelstora städer i mellersta Sverige. Jämfört med vissa städer i Malmöhus län var skillnaden 35 procent. Bo- stadsbyggnadskostnaderna i de undersökta orterna i Norrbottens län var även högre än i Stockholm, men skillnaden begränsades till 10 procent. Tomtpri- serna ligger i allmänhet lägre i Norrland än i övriga delar av landet, varför skillnaderna i fråga om de totala produktionskostnaderna var omkring 5 procent mindre, än om hänsyn endast tas till de egentliga byggnadskostna— derna. Av bostadsstyrelsens material framgår att byggnadskostnaderna i mel- lersta Norrland var lägre än i övre Norrland. I Östersund var sålunda skill- naden i förhållande till de mellansvenska orterna omkring 12 procent.
Eftersom kostnaderna för uppförande av industribyggnad utgör en myc— ket betydande utgiftspost i samband med startande eller utvidgning av verk— samhet, är det tydligt att de i utvecklingsområdena i allmänhet höga bygg-
nadskostnaderna utgör ett väsentligt hinder för industriell utbyggnad i dessa områden. Kommittén anser, att högre produktionskostnader inte i och för sig är ett motiv för en subvention; i regel är det rationellt att närings- livet får söka sig dit, där produktionskostnaderna är lägst. Då nu situationen inom utvecklingsområdena är sådan, att särskilda stödåtgärder för att främja sysselsättningen är behövliga, har det dock synts lämpligt att till stor del sätta in dessa på en punkt, där särskilt påtagliga kostnadsskillnader föreligger. Det bör dock understrykas, att stödet inte skall ha karaktären av kompensation för höga kostnader, var dessa än förekommer, utan bör använ- das som stimulans åt sysselsättningen i orter, där detta av förut redovisade skäl är önskvärt. Enligt kommitténs mening bör därför statligt stöd i form av särskilt investeringsbidrag lämnas till industriföretag, som avser att starta eller bygga ut verksamhet i utvecklingsområdena.
Investeringsbidragets utformning. Statligt investeringsbidrag bör utgå till såväl juridiska som fysiska personer för att täcka en del av kostnaderna för nybyggnad eller tillbyggnad av industrianläggning. Härmed bör jämställas större ombyggnad av befintlig fabrikslokal. Kommittén har övervägt huru— vida bidraget skall utgå efter vissa summariska grunder, exempelvis med ett visst belopp per m2 golvyta, eller anknytas till de faktiska kostnaderna för uppförande och iordningställande av industribyggnader och andra anlägg— ningar, som är nödvändiga för driften. Den förstnämnda metoden torde inne— bära vissa fördelar ur administrativ synpunkt men medför den nackdelen, att bidragen blir av varierande betydelse för företagen med hänsyn till in- dustrianläggningarnas utformning och lokala olikheter i fråga om byggnads- kostnaderna. Kommittén har därför stannat vid att det statliga bidraget bör utgå med en viss del av de faktiska byggnadskostnaderna.
Kommittén har i olika sammanhang berört de svårigheter, som nedläggel— se av driften vid industriföretag av stor betydelse för den lokala arbetsmark— naden kan leda till för de anställda och den berörda bygden. Uppenbarligen kan dessa problem bli särskilt accentuerade i utvecklingsområdena, samti- digt som intresset från andra företag att starta tillverkning i de lediga loka- lerna kan väntas vara mindre än i andra delar av landet. Med hänsyn härtill bör statligt investeringsbidrag efter särskild prövning kunna utgå till företag även i samband med förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion.
Från administrativ synpunkt skulle det vara till fördel att begränsa det statliga investeringsstödet till byggnader och anläggningar av mera bety— dande omfattning. Som villkor för att bidrag skall utgå borde i enlighet här- med föreskrivas, att byggnadskostnaderna skall uppgå till ett visst, relativt högt belopp. Som framgår av bilaga II svarar emellertid småföretagen i det inre av Norrland för en förhållandevis stor del av industrins produk— tion och sysselsättning. Motsvarande torde i regel gälla även för övriga re- gioner i landet, där enligt kommitténs förslag mera långtgående stödåtgär-
23—318333
der för att stimulera industrins utveckling hör vidtas. Till en mycket bety- dande del torde dessa företag avsätta sina produkter på den lokala markna- den. Det synes därför vara angeläget, att underlätta nyetablering och ut- byggnad även av mindre företag. Statliga investeringsbidrag kan därvid bli av särskild betydelse med hänsyn till företagens i många fall begränsade kapitalresurser. Enligt kommitténs mening bör därför investeringsbidrag ut- gå i samband med ny- och tillbyggnad av industrianläggning oberoende av investeringens storlek.
Ett av de väsentligaste motiven för statlig medverkan i syfte att främja industriell expansion i utvecklingsområdena är att skapa nya arbetstillfäl— len för befolkningen. Det kunde för den skull ifrågasättas, om icke det stat- liga investeringsbidraget borde begränsas till sådana projekt, som ger en relativt hög industriell sysselsättning i förhållande till investeringskostna- derna. Starka skäl kan emellertid enligt kommitténs mening anföras mot en sådan begränsning. Det måste sålunda vara av allmänt intresse, att arbets- kraften får en så effektiv användning som möjligt. Statligt investeringsbi- drag bör därför kunna utgå till företag, som till följd av långt driven ratio- nalisering har ett förhållandevis begränsat behov av arbetskraft. Det är vi- dare angeläget att medverka till ett bättre utnyttjande av i utvecklingsom- rådena befintliga råvarutillgångar. I vissa fall kan det därvid bli fråga om industrier, där kapitalinvesteringen per sysselsatt är av betydande omfatt- ning. Även sådana företag bör kunna få del av den förmån, som det statliga investeringsbidraget utgör.
Vissa skäl talar för att bidragsgivningen även i övrigt skall ges en så ge- nerell utformning som möjligt. För företagen skulle det sålunda vara till för- del, om de vid sina lokaliseringsöverväganden kunde utgå ifrån den minsk- ning av byggnadskostnaderna, som det statliga bidraget medför vid en för— läggning av produktionen till en ort i utvecklingsområdena.
Emellertid bör man enligt kommitténs mening så långt möjligt undvika att statlig ekonomisk medverkan lämnas för startande eller utbyggnad av in- dustriföretag, som icke har förutsättningar att kunna bedriva en lönsam produktion och därför efter en tid måste lägga ned verksamheten med de konsekvenser detta kan få för de anställda och den berörda bygden.
Som tidigare anförts är det även angeläget, att den industriella verksam- heten i görligaste mån koncentreras till sådana orter i utvecklingsområdena, som är betydelsefulla från servicesynpunkt. En prövning av bidragsåret]- den med hänsyn till ekono-miska och tekniska faktorer är därför erforderlig. Härvid bör även lokaliseringsfrågan uppmärksammas.
Beviljande av statligt investeringsbidrag bör däremot icke göras. beroende av om företaget har behov av statligt stöd för att kunna genomföra den pla- nerade investeringen. Från allmänna synpunkter är det angeläget att främja utbyggnad av ekonomis-kt starka företag i utvecklingsområdena liksom att stimulera sådana företag i andra delar av landet att förlägga produktion till
dessa områden. Det statliga investeringsbidraget bör därför utgå även till sådana företag.
Handläggningen av ärenden om statligt investeringsbidrag behandlas i kapitel 12, s. 425.
Bidragets storlek. Som kommittén tidigare anfört bör stödet till utbygg- nad av industrin inte knytas till någon särskild bland de kostnadsfaktorer, som motverkar en med hänsyn till befolkningsutveckling och sysselsättnings— förhållanden önskvärd expansion av näringslivet i utvecklingsområdena. Det bör fungera som en mera affärsmässig stimulans till en lokalisering i en- lighet med samhällsekonomiska och sociala önskemål men inte baseras på behovsprövning i det enskilda fallet. Snarast är det ett önskemål att in- tressera företag, som redan är ekonomiskt starka och välkonsoliderade att ut- nyttja de erbjudna förmånerna. Det synes därför vara lämpligt att låta bi- draget utgå med en viss bestämd del av kostnaderna för nybyggnad, till- byggnad eller ombyggnad av byggnader och andra anläggningar för in- dustriändamål inom utvecklingsområdena, under förutsättning att före- tagets placering överensstämmer med de synpunkter, som bör vara vägle- dande för lokaliseringsverksamheten och att projektet i övrigt bedöms som hållbart av vederbörande lokaliseringsorgan. Kommittén föreslår, att bi- draget utgår med en tredjedel av byggnadskostnaden; dock att bidraget i särskilda fall bör kunna utgå med 50 procent. Motsvarande bidrag bör läm- nas i samband med inköp och iordningställande av genom driftsnedläggelse lediga lokaler, som är avsedda att användas för industriell produktion.
Det bör ankomma på den bidragsbeviljande myndigheten att tillse, att den med statligt bidrag genomförda investeringen används för avsett ända- mål. I den mån så ej blir fallet, bör bidraget återbetalas efter särskilt ut— formade regler. Om bidragsmottagaren inom ett år efter det att anlägg- ningen tagits i bruk avhänder sig byggnaden, upphör med verksamheten eller övergår till annan verksamhet, bör bidraget i sin helhet återbetalas. Återbetalningsskyldigheten bör därefter minskas successivt och helt bort- falla, om företaget i minst fem år bedrivit verksamheten på sätt som förut- sattes, då bidraget beviljades.
11.3.3.1.2 Statligt kreditstöd i lokaliseringsfrämjande syfte Som närmare belysts i kapitel 8 har den kreditstödjande verksamhet för hantverk och småindustri, som bedrivs av kommerskollegium och företa— gareföreningarna vid sidan av deras allmänt produktionsfrämjande uppgift, även tillgodosett lokaliseringspolitiska syften. Statliga lån och lånegaran- tier har sålunda lämnats i relativt stor omfattning i de delar av landet, som har ett svagt och ensidigt utvecklat näringsliv. I vissa fall har vidare kredit- stöd givits större företag, som startat produktion i orter, där en driftsned- läggelse medfört betydande svårigheter för den berörda bygden, eller där en utbyggnad av näringslivet av andra skäl ansetts vara särskilt angelägen.
Företagareföreningarna har också i sin kreditstödjande och rådgivande verksamhet sökt medverka till att nyetablerade mindre företag lokaliserats till orter, som ansetts lämpliga från samhälleliga synpunkter. I första hand har dock den kreditstödjande verksamheten underlättat rationalisering och utbyggnad vid redan bestående företag. Även denna allmänt produktions— främjande verksamhet har varit av betydelse från lokaliseringssynpunkt, då den i åtskilliga fall skapat nya sysselsättningstillfällen i mindre, men från servicesynpunkt betydelsefulla tätorter.
Som ett led i strävandena att aktivera den samhälleliga lokaliserings- verksamheten bör emellertid enligt kommitténs uppfattning statligt kredit- stöd i långt större omfattning, än vad som för närvarande är fallet, lämnas i lokaliseringsfrämjande syfte. För att få avsedd effekt bör dylikt stöd nor- malt kunna utgå även till stora företag och för investeringar av betydande omfattning. Stödverksamheten bör därvid avse att främja industriell ut- byggnad dels i de B-regioner, som i enlighet med de av kommittén föreslagna kriterierna bör ingå bland utvecklingsområdena och där de statliga insatser- na för att stimulera en utbyggnad inom industrin blir särskilt omfattande, dels i övriga orter och områden, där statligt lokaliseringsstöd till industri- företag bör lämnas.
Då det statliga kreditstöd, som här föreslås, är avgränsat till vissa orter och områden och i betydande grad avser att tillgodose kapitalbehovet för stora företag, kan det icke inrymmas i den läne- och kreditgarantigivning, som nu sker till hantverk och småindustri. Enligt kommitténs mening bör därför ett särskilt statligt kreditstöd, som enbart skall tillgodose lokaliseringspoli- tiska intressen införas. För att möjliggöra en direkt statlig utlåning bör en särskild lånefond för lokaliseringsändamål inrättas. Därjämte bör särskild ram för kreditgarantigivning i samma syfte årligen fastställas. Dessa frå- gor behandlas på s. 366.
Den för den mindre industrin och hantverket så betydelsefulla låne- och kreditgarantiverksamheten genom kommerskollegium och företagareför- eningarna bör sålunda bedrivas parallellt med det lokaliseringspolitiskt in- riktade stödet till industrin, som kommittén här föreslår.
Företagareföreningarnas organisation och verksamhet är för närvarande föremål för särskild utredning. Kommittén vill emellertid uttala, att den ut- byggnad inom industrin, som de föreslagna stödåtgärderna avser att främja i vissa områden och orter, kan väntas leda till ökade krav på företagareför- eningarnas konsulterande verksamhet. Detta gäller såväl rådgivning i före- tagsekonomiska och produktionstekniska frågor som utredningar och kon- sultationer i försäljnings- och marknadsfrågor. Dessa konsekvenser av de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör beaktas vid utformningen av företa- gareföreningarnas framtida organisation.
Kommittén vill vidare understryka behovet av en nära samverkan i låne- verksamheten mellan å ena sidan lokaliseringsorganet och å andra sidan de
organ, som för närvarande handlägger ärenden rörande statligt kreditstöd till industri— och hantverksföretag. Av särskild betydelse blir samarbetet mellan företagareföreningarna och de regionala lokaliseringsorganen, som enligt kommitténs förslag skall inrättas i länen (kapitel 12).
Lokaliseringsorganen har sålunda behov av att utnyttja den expertis i företagsekonomiska och tekniska frågor, som finns företrädd i företagare- föreningarna. De senare bör å sin sida samråda med de regionala lokalise— ringsorganen för att de lokaliseringspolitiska synpunkterna skall vinna till— räckligt beaktande i samband med den kreditstödjande verksamheten till hantverk och småindustri. Hur detta samarbete organisatoriskt bör bedri- vas behandlas i kapitel 12, s. 425 ff.
I frågor rörande kreditstöd till industriföretag i Norrland bör samarbete vidare etableras mellan lokaliseringsorganen och Norrlandsfonden. Då det statliga kreditstödet i lokaliseringsfrämjande syfte torde kunna överta en del av fondens långivning för industriell utbyggnad, bör fonden i fortsätt— ningen i ökad utsträckning kunna inrikta verksamheten på att stödja forsk- ning och industriellt utvecklingsarbete samt utredningar och inventeringar av möjligheterna till upptagande av nya tillverkningar m. 111. Denna verk- samhet bör enligt kommitténs mening tillmätas stor betydelse som ett medel att främja en vidareutveckling och ökad differentiering av det norrländska näringslivet.
Kreditstödets utformning. För att möjliggöra industriell utbyggnad på så bred bas som möjligt bör statligt kreditstöd i utvecklingsområdena lämnas dels i samband med nyetableringar samt omlokalisering av industriföretag till dessa områden, dels för utvidgning av befintliga industrier. Stödet skall därvid avse de investeringar, som är erforderliga för driften, och bör sålunda lämnas för nybyggnad, tillbyggnad och ombyggnad av fabriks— eller verk- stadslokal och därtill hörande anläggningar samt för anskaffning av ma- skiner, arbetsredskap och verktyg. Med hänsyn till angelägenheten av att ny industriell verksamhet kommer igång i orter, som drabbats av industrined- läggelse, bör kreditstöd därjämte lämnas för förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal.
Utvecklingsområdena omfattar i stor utsträckning landsdelar, som är i rekreationshänseende eftersökta områden. Turistnäringen spelar därför i dessa områden en betydande roll för inkomstbildningen och för möjlighe- terna att upprätthålla enskild och samhällelig service ät glesbygdsbefolk- ningen. Levnadsstandardhöjningen, den ökade fritiden och bilismens ut- veckling har jämsides med det ökade värde vårt land fått för den interna— tionella turisttrafiken medfört, att turistnäringen stigit väsentligt i bety- delse. Nya former av turism har dessutom tillkommit, varigenom natursköna trakter av vårt land, som hittills varit försummade av turismen, blivit upp- täckta. Detta kan väntas få speciell betydelse i områden, där bebyggelse över- ges i samband med befolkningsutflyttning. Turismens expansion har på
många håll medfört att standarden hos befintliga turistanläggningar suc- cessivt förbättrats. Upprustningen och uppförandet av turistanläggningar är emellertid i relation till säsongernas kortvarighet kapitalkrävande, vilket försvårar en snabb utveckling av turistnäringen. Med hänsyn till denna nä- rings betydelse för utvecklingsområdena har kommittén funnit, att statliga lån och lånegarantier i lokaliseringsfrämjande syfte bör lämnas i dessa om- råden i samband med ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggning.
Den direkta statliga långivningen till hantverk och småindustri genom företagareföreningarna är till en och samma låntagare begränsad till 50 000 kronor, eller om det gäller anskaffning av maskiner till 75 000 kronor, och torde i första hand täcka kreditbehov för rationaliseringar och komplette- ringar av maskinutrustning m. 111. När det gäller större lånebelopp, lämnas kreditstöd av kommerskollegium i form av lånegarantier. Denna stödform har ansetts vara att föredra framför direkta lån, bl. a. därför att den kredit- stödjande verksamheten därigenom icke onödigtvis ingriper i befintliga kre- ditinstituts normala verksamhet. En annan fördel med lånegarantisystemet anges vara, att medelsanspråket på staten begränsas till belopp, som i för- hållande till det stöd som lämnas är förhållandevis ringa. Statens kapitalin- satser inskränker sig sålunda vid användningen av garantisystemet till att täcka de förluster, som kan uppkomma på de statsgaranterade lånen. Denna stödform erbj uder även fördelar från administrativ synpunkt.
Angivna skäl talar enligt kommitténs mening för att det kreditstöd, som skall lämnas industriföretag i lokaliseringsfrämjande syfte, i normala fall bör utgå i form av statliga garantilån.
För att få till stånd en utbyggnad av industrin i utvecklingsområdena krävs emellertid kraftfulla statliga insatser. När det gäller kreditstödet, kan sålunda ett betydande risktagande framstå som samhällsekonomiskt moti- verat, även om statlig medverkan givetvis skall avse investeringar, som be- döms vara ekonomiskt försvarbara. Det kan emellertid innebära, att staten engagerar sig i projekt, för vilka lån även mot statlig garanti ej kan erhållas i öppna marknaden. Det kan i detta sammanhang även erinras om att det un- der tider med generell kreditåtstramning inom det ordinarie kreditväsendet kan framstå som angeläget att stimulera investeringsverksamheten i utveck- lingsområdena. Statligt kreditstöd bör därför i dessa områden kunna lämnas till företag även i form av direkta statliga lån. Ett viktigt led i strävandena att förstärka näringslivet i utvecklingsområdena är vidare att stimulera före- tag i andra delar av landet att förlägga produktion dit. Även därvid bör (li- rekt statlig långivning bli av betydelse.
Eftersom det statliga kreditstödetskall avse toppkrediter och sålunda vara ett komplement till de ordinarie kreditinstitutens verksamhet bör stat- liga lån och lånegarantier i regel erhållas först sedan gängse finansierings- möjligheter — inklusive insats av eget kapital _ utnyttjats. Vid behand- lingenav kreditärenden bör därför lokaliseringsorganet i första hand un—
dersöka, om det lån ansökningen avser eller en del därav kan placeras hos enskilt kreditinstitut.
Direkta statliga lån bör lämnas endast i den mån kreditbehovet ej kan tillgodoses med kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån. Med hänsyn härtill framstår det som önskvärt, att även garantilån i utvecklings- områdena får en liberal bedömning i tider med kreditåtstramning.
Vid långivningen bör såsom säkerhet godtas fastighets- och förlagsinteck- ningar, borgen och andra vanligen förekommande säkerheter. Kraven på säkerheter måste därvid anpassas efter förhållandena i det särskilda fal- let, varvid hänsyn bl. a. får tas till att företagaren har tillräckligt rörelse- kapital eller sådana säkerheter, att han genom kortfristig upplåning kan till— godose behovet av sådant kapital. Föreskrifterna om säkerheter bör därför liksom vid den kreditstödjande verksamheten till hantverk och småindustri vara allmänt hållna. Ej heller torde bestämda regler för hur stor del av kapitalbehovet i samband med investeringar, som skall täckas genom egen kapitalinsats kunna föreskrivas.
Vid den lånegivning, som sker genom företagareföreningarna och genom Norrlandsfonden, anpassas räntan till vad som gäller för de statliga garan- tilånen. Kommittén har övervägt huruvida en lägre räntefot borde tilläm- pas i samband med kreditstöd i lokaliseringsfrämjande syfte till industri- företag i utvecklingsområden för att därigenom minska företagens kostna- der för erforderliga investeringar. Enligt kommitténs mening bör dock sta- tens insats på kreditområdet inskränka sig till att tillhandahålla det kapital, som företagen icke kan erhålla genom de normala kreditinstitutens verk- samhet. Att därutöver ge en speciell subvention i form av särskilt låg ränta synes däremot icke vara motiverat. En sänkning av företagens investerings- kostnader bör, som kommittén tidigare föreslagit, åstadkommas genom di- rekta statliga investeringsbidrag.
Vid bestämmandet av amorteringsvillkoren för statliga lån och garantilån bör hänsyn tas till de speciella startsvårigheter och extra kostnader, som kan uppstå i samband med igångsättande av fabriksmässig produktion i utveck- lingsområdena. Även om utbildningsmöjligheterna för arbetskraft kommer att förbättras, torde ändock kostnaderna i samband med arbetskraftens an- passning till arbetsuppgifterna i företaget många gånger bli högre än i andra mer industrialiserade delar av landet. Även försäljningsarbetet för produk- ter, som icke har en lokal avsättning, kan med hänsyn till de ofta betydande avstånden till avsättningsmarknaden kräva en mera omfattande och kost- nadskrävande insats än vid nystartade företag i andra delar av landet. Det kan då innebära stora svårigheter för företagen att i det inledande skedet av produktionen fullgöra amorteringar. Lånevillkoren bör därför vara gynn- sammare än vid det normala kreditstödet till hantverk och småindustri. Den lånebeviljande myndigheten bör ha möjligheter att i betydande grad medge en lägre amortering under de första åren med hänsyn till företagets
speciella förhållanden. Amorteringsfrihet bör vidare kunna ifrågakomma under relativt lång tid, dock för högst 10 år. Vid den direkta statliga lån- givningen bör även räntefrihet kunna medges, dock för högst 3 år.
Vad gäller amorteringstidens längd måste hänsyn tas till bl. a. lånets karaktär och andra förhållanden, som i detta sammanhang är av betydelse. Som allmän regel bör gälla att kredittiden skall stå i proportion till varak- tigheten av de investeringar för vilka krediterna beviljas. Om länet skall an- vändas för uppförande av verkstadslokal och som säkerhet erbjuds inteck- ning i fastigheten, bör relativt lång amorteringstid kunna medges, medan däremot lån för anskaffning av maskiner, som relativt snabbt behöver er- sättas, bör återbetalas på kortare tid. Viss hänsyn synes emellertid även böra kunna tas till företagets möjligheter att fullgöra avbetalning och angelägen- heten av att den planerade produktionen kommer till stånd. Frågan om amorteringstidens längd får därför avgöras från fall till fall. Enligt kom- mitténs mening bör dock återbetalning vara fullgjord inom tjugofem år. Om länet huvudsakligen skall användas för maskinanskaffning, bör åter- betalning ske inom 10 år.
Vid utbetalning av lån bör tillses att lånemedlen kommer att användas för det ändamål för vilket lån beviljats. Denna kontroll bör ombesörjas av lokal myndighet.
11.3.3.1.3 Utbildningsbidrug
Under senare år har vuxenutbildning i form av omskolnings- och fortbild- ningskurser blivit ett framträdande drag i arbetsmarknadspolitiken. Syftet med denna utbildning är i första hand att ge arbetslösa sådana yrkeskun- skaper, att en arbetsplacering underlättas. Dessa kurser anordnas av över- styrelsen för yrkesutbildning på framställning av arbetsmarknadsverket. Utbildning av arbetslösa kan även äga rum inom företagen. Överenskom- melse härom träffas efter förhandling mellan länsarbetsnämnd och arbets- givare. Själva utbildningskostnaden bestrids i dessa fall av företagen, me- dan arbetsmarknadsverket antingen lämnar utbildningsbidrag till den arbetslöse för hans uppehälle eller betalar kursavgift till företaget, varvid detta utbetalar avtalsenlig lön till dem som utbildas.
Denna form av bidrag för utbildning av arbetslösa har under de senaste åren också fått betydelse i samband med omlokalisering eller nyetablering av företag i orter, där en förstärkning av näringslivet från lokaliseringssyn- punkt varit önskvärd. Bidrag har därvid utgått för ett bestämt antal nyan- ställda under en efter utbildningens krav anpassad tid. Länsarbetsnämnden, företagsledningen och de anställda vid företaget har haft inflytande över utbildningens uppläggning.
Under efterkrigstiden har arbetskraften, som kommittén tidigare belyst, varit en viktig lokaliseringsfaktor. Den utflyttning som skett av industriell verksamhet från bl. a. storstadsområdena till andra delar av landet har så- lunda enligt den undensökning, som kommittén företagit, i första hand haft
sin grund i rekryteringssvårigheterna i storstadsområdena. Vid valet av lokaliseringsort har därvid tillgången på arbetskraft spelat en framträdande roll.
Även i de fall då företagen bedömer en förläggning av verksamheten till ett område med god tillgång på arbetskraft som på något längre sikt för- månlig, kan emellertid de betydande kostnader, som företaget får vidkän- nas under igångkörningstiden, ändock utgöra ett hinder för lokalisering av verksamhet till ett sådant område. Dessa kostnader sammanhänger i hög grad med att företaget måste rekrytera arbetskraft, som icke är utbildad för eller har vana vid de arbetsuppgifter, som det är fråga om. Till följd härav kan produktionstakten under relativt lång tid komma att ligga på avsevärt lägre nivå än normalt, samtidigt som kvaliteten på de tillverkade produk- terna försämras. Vanligen har företaget dessutom direkta kostnader för utbildning av arbetskraften.
Starka skäl talar därför för att bidrag i samband med lokalisering till orter, där en expansion av näringslivet är önskvärd för att skapa nya syssel— sättningstillfällen, beviljas företag för de initialkostnader, som är förenade med anpassningen och intrimningen av den nyanställda arbetskraften i företagets arbetsrutin. Dessa kostnader blir givetvis av helt annan storlek, då ett företag mås-te nyanställa så gott som hela arbetsstyrkan, än då det gäller en successiv nyrekrytering av normal omfattning.
Enligt kommitténs uppfattning är frågan om arbetskraftens yrkeskvali- fikationer av särskild betydelse i de sysselsättningssvaga områdena. Från lokaliseringspolitisk synpunkt är det därför angeläget, att yrkesutbild- ningen ägnas särskild uppmärksamhet inom dessa områden.
Vuxenutbildningen _— antingen den sker inom särskilt ordnade kurser eller inom företagen —— har blivit ett allt betydelsefullare arbetsmarknads- politiskt medel. I anslutning till strävandena att främja näringslivets ut- veckling i de sysselsättningssvaga områdena får arbetskraftens anpassning till nya yrken och arbetsmiljöer särskild betydelse. Kommittén vill därför förorda, att bidrag till företag för utbildning av ovan arbetskraft i orter och områden, där andra former av statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte enligt kommitténs förslag bör lämnas, utgår med väsentligt högre belopp än vad som utgår i samband med omskolning och utbildning för vuxna i andra delar av landet.
Kommittén förutsätter, att bidrag utgår endast efter överenskommelse i varje särskilt fall samt att utbildningens uppläggning, formerna för rekry- tering osv. utformas i samråd mellan arbetsmarknadsorganen och veder- börande företag.
11.3.3.1.4 Flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft
Ekonomiska möjligheter att underlätta flyttning av arbetslösa arbetssökan- de från arbetslöshetsorter till orter med behov av arbetskraft har funnits inom arbetsförmedlingsorganisationen sedan år 1912. Under den första ti-
den lämnades endast reseförskott, men sedermera tillkom även direkta hi- drag både för att täcka resekostnaden och för att bestrida kostnaderna för flyttning av familj och bohag. I slutet av 1950-talet utbyggdes denna bidrags- verksamhet väsentligt med sikte på att underlätta omflyttningen av den mera trögrörliga arbetskraften i bygder med långvarig och omfattande arbetslöshet.
För närvarande tillämpas följande bidragsformer för att underlätta flytt— ning av arbetstagare från orter med sysselsättningssvårigheter till orter, där behov av arbetskraft föreligger.
1. Respenning för täckande av kostnaden för resa till den nya arbetsorten samt för flyttning av familj och/eller bohag. . Familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två orter. Bidraget utgår för närvarande (är 1963) med 140 kr. per månad till hustru eller hus- föreståndarinna och med 45 kr. per månad för varje barn under 16 år, vartill kommer ett hyrestillägg motsvarande faktiska hyreskostnaden upp till ett högsta belopp av 250 kr. per månad. Familjebidraget minskar med en tredjedel var tredje månad och upphör sålunda efter nio måna- der. —— För att bereda arbetstagare möjlighet att besöka hemmet under den tid familjemedlemmarna lever åtskilda kan respenning utgå till en tur och returresa per månad mellan arbetsorten och hemorten. . Starthjälp med 500 kr. vid tillträdande av anställning på annan ort. Starthjälp kan under vissa villkor utgå även till arbetstagare, som tar tillfällig anställning på annan ort. Utrustningsbidrag med högst 2000 kr. till familjeförsörjare i fall då arbetstagarens familj flyttar från område med exceptionellt hög och var- aktig arbetslöshet. —— Möjligheten att erhålla utrustningsbidrag var ur- sprungligen begränsad till vissa kommuner i övre Norrland och i Ådalen, men sådant bidrag kan f.n. (september 1963) även lämnas arbetstagare i andra delar av Norrland (med undantag av Gästrikland) samt Idre kommun i Kopparbergs län.
Beslutanderätten rörande de rörlighetsbefrämjande bidragen tillkommer länsarbetsnämnden men kan överlåtas till föreståndare för arbetsförmed- lingskontor.
Utvecklingsområdena kännetecknas av stort överskott på icke yrkes- utbildad arbetskraft, medan utrymmet för rekrytering av personal för mera kvalificerade arbetsuppgifter är tämligen begränsat. Genom den utbildning i yrkesskolor och omskolningskurser, som pågår i dessa områden, och det ökade stöd som kommittén föreslår skall utgå till företag, som själva om— besörjer sådan utbildning, torde det dock i stort sett vara möjligt att vid en utbyggnad av industrin tillgodose behovet av personal med grundläg- gande utbildning för indwstriarhete. Yrkesskicklig arbetskraft, som erfordras för olika specialuppgifter inom produktionen, liksom också arbetsledare samt personal med merkan—til och teknisk utbildning av mera kvalificerat
slag, kommer däremot sannolikt att i avgörande grad få rekryteras från andra delar av riket. Detta kommer att stöta på stora svårigheter på grund av den efterfrågan på sådan arbetskraft, som föreligger i alla landsdelar. Härigenom kan effekten av olika åtgärder för att stimulera industrins ut- byggnad i utvecklingsområdena komma att väsentligt försvagas.
För att underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i utvecklings— områdena bör därför rörlighetsfrämjande bidrag kunna utgå till ovan an- givna kategorier arbetstagare, som erhåller anställning vid nylokaliserat industriföretag eller vid industriföretag, som utvidgar sin verksamhet i så- dant område. En ytterligare förutsättning härför skall dock vara, att rekry- teringen på grund av bristen på kvalificerade sökande från den egna regio— nen måste ske i andra delar av riket. Med rörlighetsfrämjande medel avses här respenning, starthjälp, familjebidrag och bidrag motsvarande utrust- ningsbidrag. Bidragen bör utgå utan behovsprövning och även till arbetsta— gare som, då bidrag begärs, innehar annan anställning. Ej heller bör åtskill- nad göras med hänsyn till tjänsteställning. Bidrag bör även kunna utgå till personal av ovan nämnt slag, som företag önskar överföra från egna anlägg- ningar i andra delar av riket till en ny produktionsenhet i utvecklings— område.
Framställning om bidrag till kostnader i samband med tillträdande av anställning vid industriföretag i utvecklingsområde bör ställas till läns- arbetsnämndeni det län, till vilket flyttning sker. Nämndens bifall till så— dan framställning bör kunna lämnas i sådana fall, då arbetskraft med erfor- derliga kvalifikationer ej kan rekryteras på eller i närheten av lokalise— ringsorten.
11.3.3.1.5 Åtgärder ifråga om företagsbeskattningen Genom beslut vid 1963 års riksdag genomfördes vissa ändringar i förord— ningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunktur- utjämning m. m. Dessutom infördes i en särskild förordning vissa gene- rella regler om extra avskrivning å maskiner och inventarier samt särskilt investeringsavdrag i rörelse och jordbruk utan samband med fondavsätt— ning. I enlighet härmed äger Kungl. Maj:t besluta att skattskyldig, som un— der angiven tid anskaffar maskiner eller andra inventarier eller tecknar kontrakt om dylika tillgångar, skall kunna erhålla dels ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, utgörande 10 procent av anskaffningskost— naden, dels en förtidsavskrivning med 30 procent av det kontrakterade pri- set på maskinleverans alternativt en extra initialavskrivning med 30 pro— cent av anskaffningspriset på levererade maskiner. Såväl investeringsfonderna som'de generella reglerna om extra'avskriv- ning och särskilt investeringsavdrag skall, enligt den proposition som låg till grund för riksdagens beslut, under vissa förhållanden kunna användas ilokaliseringspolitiskt syfte, även om det huvudsakligaste syftet enligt de—
partementschefens uttalande av naturliga skäl bleve att förmå företagen att under tider med minskad sysselsättning öka investeringarna i förhållande till vad som eljest skulle bli fallet. Hinder borde inte föreligga att utnyttja de generella reglerna och investeringsfonderna för att ge ett indirekt stöd åt företagsamheten inom avfolkningsområden. Med avfolkningsområde skulle härvid avses län eller väsentliga delar härav. Mindre områden inom i övrigt expansiva län borde av flera skäl icke komma i fråga vid användan- det av investeringsfonderna som lokaliseringspolitiskt hjälpmedel.
Bevillningsutskottet anslöt sig beträffande principerna för tillståndsgiv— ningen till departementschefens uttalande. I enlighet med de i propositio- nen uttalade riktlinjerna torde enligt utskottet i förekommande fall även mera lokalt betonade sysselsättningsproblem kunna lösas. Utskottet förut- satte därvid att, iden mån så fanns påkallat, samordning skulle ske av olika slags lokaliseringspolitiska åtgärder.
Enligt kommitténs uppfattning bör användandet av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte kunna bli ett verksamt medel att underlätta utbyggnaden av redan existerande företag i vissa delar av landet. Möjlig— heterna för företag i expansiva områden att i ett läge med arbetskraftsbrist efter särskilt medgivande använda avsatta medel för investeringar i områ— den med svagt utvecklat näringsliv, exempelvis genom bildandet av dotter- företag, bör vidare kunna påverka sysselsä—ttningsläget i dessa områden i gynnsam riktning. Genom de generella reglerna kan stöd ges även åt företag, som drivs i annan form än som aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Kommittén har emellertid övervägt, om det ej skulle vara lämpligast att i längden förbehålla investeringsfonderna för den rent konjunkturutjäm- nande uppgiften och att införa en särskild skattestimulans, t. ex. i form av särskild rätt till initialavskrivning som lokaliseringspolitiskt medel. Kom- mittén har dock funnit, att erfarenheterna av nuvarande användning av in- vesteringsfonderna och de generella reglerna om extra avskrivning och sär- skilt investeringsavdrag samt av dess egna förslag till direkt stöd för upp- förande av industribyggnader bör avvaktas, innan nya åtgärder på skatte- omådet övervägs. Utnyttjandet av investeringsfonderna som ett lokaliserings- politiskt medel bör emellertid samordnas med övriga former av statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte. Användandet av investeringsfonderna och de generella reglerna för sådant ändamål bör sålunda avse bestämt avgrän- sade områden. Dessa bör sammanfalla med de regioner, som Kungl. Maj:t på grundval av de av kommittén föreslagna kriterierna kan komma att fast- ställa som utvecklingsområden.
11.3.3.2 Statligt stöd till industriföretag i jord- och skogsbruksområden samt i orter med ensidigt näringsliv (allmänna stödområden) Kriterier för de orter, där allmänna stödåtgärder bör komma i fråga i sam- band med lokalisering av industriell verksamhet, har angivits på s. 349—350. Statligt stöd till industriföretag bör i här avsedda orter lämnas i syfte att
underlätta tillkomsten av industriell verksamhet, som med hänsyn till pro- ,duktionsinriktning och arbetskraftsbehov utgör ett lämpligt komplement _till det bestående näringslivet. Härigenom bör det i många fall bli möjligt att på ett mera effektivt sätt utnyttja lokalt bunden arbetskraft och därigenom höja produktionen i landet. En sådan lokalisering kan också leda till totalt sett lägre investeringskostnader än vid utbyggnad av industrier i expansiva områden, där behovet av arbetskraft i betydande grad måste tillgodoses genom inflyttning från andra delar av landet.
Statlig medverkan för att underlätta industrilokalisering i de allmänna stödområdena bör enligt kommitténs mening lämnas i form av kreditstöd och bidrag till industriföretag för utbildning av arbetskraft.
il.3.3.2.1 Statligt kreditstöd Som kommittén tidigare belyst har under efterkrigstiden en betydande om— lokalisering inom industrin skett från storstadsomådena och andra starkt expanderande områden med brist på arbetskraft till orter i andra delar av landet, där rekryteringsmöjligheterna är gynnsammare. Enligt de undersök- ningar, som kommittén låtit utföra, är vidare lokaliseringsbetingelserna för vissa delar av industrin relativt likvärdiga ur kostnadssynpunkt inom betydande områden. Företagens beroende av att ha ett centralt läge i för- hållande till marknaden blir också mindre i takt med att kommunikationerna i vid bemärkelse förbättras och minskar tidsavstånden mellan olika delar av landet. Härigenom underlättas en utspridning av produktionen. I fråga om redan etablerade industriföretag torde dock i åtskilliga fall flyttning av verk- samheten eller filialutläggning hindras på grund av företagens svårigheter att tillgodose det kapitalbehov, som erfordras för att täcka kostnader för uppförande av ny fabriksbyggnad och för flyttning av maskiner och övrig utrustning. Betydande extra kostnader kan även uppstå i samband med star— tandet av produktion på en ny plats.
Enligt kommitténs mening bör därför omlokalisering inom industrin från orter med rekryteringssvårigheter till orter och områden med ensidigt näringsliv i väsentlig grad kunna underlättas genom ekonomisk medverkan från statens sida i form av kreditstöd, som då bör lämnas även till stora företag och för investeringar av betydande omfattning. Kreditstöd i här av— sedda orter bör därjämte kunna lämnas för nyetablering, som leder till ett bättre utnyttjande av lokala arbetskraftsreserver. I orter, där en driftsned- läggelse medför betydande svårigheter för de anställda och den berörda bygden, bör kreditstöd även kunna lämnas för utbyggnad av redan beståen- de industriföretag.
Kreditstöd bör utgå i form av statlig lånegaranti och lämnas såväl för ny- byggnad, tillbyggnad och ombyggnad av byggnader och andra anläggningar som för anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg.
Lånevillkoren bör liksom i fråga om det statliga kreditstödet till hant- verk och småindustri bestämmas efter förhållandena i varje enskilt fall.
Lokaliseringsorganet bör sålunda ha frihet att under de första åren fast— ställa ett lägre amorteringsbelopp, som sedan successivt ökar, eller att med- ge amorteringsfrihet för viss tid, dock högst för tre år. Även amorterings- tidens längd bör kunna varieras med hänsyn till investeringens art och andra omständigheter. Längre amorrteringstid än 20 är bör dock icke ifråga- komma.
I övrigt bör de normer för kreditverksamheten, som angivits för utveck- lingsområdena, äga tillämpning även i här avsedda orter och områden.
11.3.3.2.2 Utbildningsbidrag Frågan om utbildningsbidrag till industriföretag har behandlats på s. 360— 361. Sådant bidrag bör i de allmänna stödområdena lämnas i samband med nyanställning av ovan arbetskraft och avse företag, som tillvaratar lokala arbetskraftsreserver eller eljest utgör ett lämpligt komplement till närings- livet i orten och dess närmaste omland.
11.3.4 Förslag om lånefond, anslag till investeringsbidrag samt om kreditgarantiram
Kommittén hari det föregående föreslagit direkta ekonomiska stödåtgärder till industriföretag m. m. för att främja industrins utbyggnad i vissa efter särskilda kriterier utvalda orter och områden. I det följande kommer åt- gärdernas omfattning och finansiering att behandlas. De föreslagna stöd- åtgärderna innebär följande
Bidrag till uppförande och förvärv av industribyggnader Direkta statliga lån Statliga lånegarantier Bidrag till företag för utbildning av ovan arbetskraft Bidrag till kvalificerad arbetskraft för kostnader i samband med flyttning.
I punkterna 1——4 angivna bidrags- och låneformer skall avse industriföre- tag i utvecklingsområdena. Bidrag enligt punkt 5 skall kunna lämnas till högt kvalificerad arbetskraft, som tar anställning vid industriföretag i så- dana områden. Statliga lånegarantier och utbildningsbidrag skall dessutom kunna utgå till företag i vissa andra orter, vilka närmare definierats på s. 349 (allmänna stödområden).
För stödåtgärdernas finansiering bör dels anvisas ett särskilt anslag för bidrag till uppförande av industribyggnader i utvecklingsområden, dels in- rättas en fond, förslagsvis benämnd Statens Iokaliseringsfond, för direkt långivning till företag i sådana områden, dels fastställas en ram för låne- garantier. Bidrag, lån och lånegarantier bör i enlighet med vad kommittén tidigare föreslagit beviljas av det centrala lokaliseringsorganet och i vissa fall av Kungl. Maj:t. Lånefonden bör i likhet med vad som är fallet med statens hantverks- och industrilånefond förvaltas av statskontoret, som även bör ombesörja utbetalning av statliga investeringsbidrag.
PePPH
Medel till bidrag åt företag för utbildning av arbetskraft liksom till flytt- ningsbidrag åt kvalificerad arbetskraft i lokaliseringsfrämjande syfte bör ställas till förfogande från nu utgående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen för vissa sysselsättningspolitiska åtgärder.
Kommittén har prövat olika vägar att bedöma den för stödverksamheten erforderliga storleken av anslag, lånefond och kreditgarantiram. En ut- gångspunkt har varit att försöka bedöma de anspråk på statliga lån, kre— ditgarantier och bidrag, som kan väntas från företagens sida. Kommit- tén har emellertid funnit, att det icke är möjligt att närmare beräkna det statliga stödets storlek från denna utgångspunkt. Kommittén har därför som grundval för sina bedömningar av det statliga stödets storlek utgått från att sysselsättning hör beredas en del av det beräknade arbetskraftsöver- skottet inom de områden, där statligt stöd till industriföretag skall lämnas. Det synes därvid lämpligt att först belysa förhållandena inom utvecklings- områdena, vilka enligt för dessa områden angivna kriterier skulle omfatta drygt ett 20-tal B—regioner med ej fullt 700 000 invånare år 1960.
I kapitel 4 redovisas vissa bedönmingar över tillgång och efterfrågan på arbetskraft fram till år 1975 inom dels A- och dels B-regionerna. Därigenom har en arbetskraftsbalans erhållits för varje region. Kommittén anser det icke erforderligt att här redogöra för de beräkningsgrunder som använts. Två saker bör dock i detta sammanhang understrykas. För det första är de siffror, som i det följande presenteras, resultatet av beräkningar grundade på vissa antaganden om näringslivets framtida utveckling. De får därför betraktas som i hög grad ungefärliga. För det andra bör framhållas att arbetskraftsbalansen för kvinnor baseras på förut-sättningen, att den kvinn- liga befolkningen i utvecklingsområdena kommer att få samma yrkesverk- samhetsgrad som i riket. Härigenom uppkommer i utgångsläget ett stort överskott av kvinnlig arbetskraft. Som tidigare framhållits är det ett all- mänt intresse att tillgängliga arbetskraftsreserver utnyttjas. Den största re- serven torde de gifta, icke yrkesverksamma kvinnorna utgöra. Hur stor denna reserv är kan klarläggas först efter mera ingående undersökningar på varje ort.
En sammanfattning av arbetskraftsbalanserna för utvecklingsområdena, enligt närmare redovisning i kapitel 4, skulle ge följande överskott på ar- betskraft.
Kvinnor1
—— 23 900 1960—1965 ................. 12 200 3 600 1965—1970 ................. 8 750 4 150 1970—1975 ................. 6 450 2 750
Summa 27 400 34 400
'— I tabellen redovisat överskott på kvinnor är 1960 förutsätter, att yrkesverksamhetsgraden i utvecklingsområdena hade varit densam- ma som i riket.
I dessa områden kan sålunda under 15-årsperioden 1960—1975 beräknas uppstå ett överskott på arbetskraft. En exakt precisering av överskottets stor- lek kan knappast göras. Utifrån de förutsättningar, som redovisats, kan det emellertid antas uppgå till 27 000 män och 34 000 kvinnor.
De stimulansåtgärder, som enligt kommitténs mening bör vidtas för att skapa ökad sysselsättning i utvecklingsområdena, bör betraktas som en för- söksverksamhet under en tidsperiod av fem år. Vid en bedömning av åtgär— dernas omfattning bör därför i detta sammanhang bortses från det arbets- kraftsöverskott, som kan beräknas uppstå under perioden 1970—1975. Detta uppgår till i runt tal 7 000 män och 3 000 kvinnor.
Det arbetskraftsöverskott, som sålunda skulle läggas till grund för en be— dömning av de statliga insatsernas storlek, kan därför beräknas uppgå till 20 000 män och 31 000 kvinnor. Kommittén utgår vidare ifrån att en netto- utflyttning av arbetskraft från dessa områden under alla förhållanden är ofrånkomlig. Det torde icke vara realistiskt att räkna med att åstadkomma sysselsättningi stadsnäringarna inom dessa områden både för det stora över- skott, som uppstår till följd av rationaliseringen i skogs- och jordbruket, och för det överskott, [som särskilt i övre Norrland uppkommer till följd av stark naturlig tillväxt i de arbetsföra åldrarna. Det torde ej heller vara möjligt att höja yrkesverksamhetsgraden bland kvinnor till riksgenomsnittet annat än på relativt lång sikt. En sysselsättning i utvecklingsområdena av hela till- skottet på manlig och kvinnlig arbetskraft, varvid höjning av yrkesverksam- hetsgraden till riksgenomsnittet förutsatts, skulle innebära en nettoökning av antalet yrkesverksamma i dessa områden med 30 000 personer under 15- årsperioden 1960—1975. En sådan utveckling förutsätter en ökning av an- talet yrkesverksamma i stadsnäringarna med sammanlagt omkring 60 000 personer, vilket kommittén bedömer som helt orealistiskt.
Med hänsyn härtill vill kommittén utgå ifrån att de lokaliseringspolitiska strävandena bör inriktas på att bereda omkring hälften av det beräknade överskottet på arbetskraft fram till 1970 eller 25 000 personer sysselsättning inom utvecklingsområdena. Den ofrånkomliga utflyttningen av arbetskraft kan förutsättas ske såväl till expansiva regioner i de län, där utvecklings— områdena är belägna, som till andra delar av landet.
En ökad sysselsättning inom industrin kan beräknas öka efterfrågan på arbetskraft i byggnadsverksamhet och servicenäringar. Om 25 000 personer skall beredas sysselsättning i utvecklingsområdena, behöver icke alla dessa beredas arbete inom industrin. En ungefärlig uppskattning ger anledning anta att av de angivna 25 000 personerna, som borde beredas sysselsättning, torde högt räknat 9 000 komma att få sin utkomst utanför industrin. De loka- liseringspolitiska insatserna bör därför inriktas på att stimulera till indu- striell sysselsättning i utvecklingsområdena för 16 000 personer.
Detta bör .ses mot bakgrunden av att industrin i utvecklingsområdena år 1960 sysselsatte omkring 50 000 personer. Under 1950-talet steg sysselsätt-
ningen med 4 500 personer och i arbetskraftsbalansen för perioden 1960— 1975 antas den spontana ökningen inom industrin uppgå till 3 000.
Vid bedömning av de statliga insatsernas storlek har kommittén förutsatt, att industrins investeringar i byggnader, maskiner och annan utrustning uppgår till i genomsnitt 60 000 kronor per sysselsatt. En sysselsättning av 16 000 personer skulle sålunda kräva en bruttoinvestering av 960 miljoner kronor.
Kommittén har föreslagit, att i utvecklingsområdena skall utgå ett statligt investeringsbidrag med en tredjedel eller i särskilda fall 50 procent av bygg- nadskostnaderna. Kommittén antar, att bidragen i genomsnitt kommer att svara för 40 procent av dessa kostnader. Någon mera exakt beräkning av hur stor del av investeringskostnaderna inom industrin, som avser byggnader, har icke varit möjlig att göra. Med ledning av tillgängligt material har emel- lertid denna andel uppskattats till 40 procent. Det statliga anslaget till bidrag för uppförande av industribyggnader i utvecklingsområdena kan då för en femårsperiod beräknas till 150 miljoner kronor.
För bedönming av storleken av en lånefond respektive en garantilåneram bör sålunda bruttobeloppet 960 miljoner kronor minskas med 150 miljoner kronor till 810 miljoner kronor. Enligt kommitténs förslag bör staten till- godose den del av kreditbehovet, som inte kan täckas genom egen kapital- insats och lån i banker och andra kreditinstitut. I den kreditstödj ande verk- samheten till hantverk och småindustri genom kommerskollegium och före- tagareföreningarna har det statliga kreditstödet under perioden 1955—1960 uppgått till i genomsnitt 43 procent av investeringskostnaderna. Med hänsyn till angelägenheten av att åstadkomma en stark stimulans till indus-triell ut- byggnad i utvecklingsområdena bör det genomsnittliga kreditstödet genom lokaliseringsorganet uppskattas till 45 procent. Totalt skulle därigenom det statliga kreditstödet komma att uppgå till 365 miljoner kronor under en femårsperiod.
Fördelningen mellan en direktlånefond och kreditgarantiram bör ske med utgångspunkt från att de statliga lånen och kreditgarantierna bör svara för vardera hälften av kreditstödet.
Den ekonomiska ramen för stödverksamheten i utvecklingsområdena skulle sålunda i avrundade tal komma att uppgå till följande:
1. Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av industribyggnader 150 miljoner kronor eller 30 miljoner/"år i fem år 2. Lånefond uppgående till 175 miljoner kronor eller 35 milj oner/år i fem år 3. Garantiram uppgående till 175 miljoner kronor eller 35 miljoner/år i fem år Detta innebär ett sammanlagt behov av kreditstöd och bidrag av 500 miljo- ner kronor under fem år eller 100 miljoner kronor per år. De bedömningar som här gjorts kan ses mot bakgrunden av insatserna i
Nordnorge under åren 1952——i960. Län och lånegarantier till företagsamhet uppgick under denna tid till omkring 250 miljoner kronor, varav omkring fyra femtedelar lämnades i form av direkta statliga lån från utbyggnadsfon- den för Nordnorge. Den sammanlagda investering, som lånen gav upphov till, beräknas ha utgjort 600 miljoner kronor. Antalet sysselsatta inom industrin ökade med omkring 5 000 personer eller 36 procent mot 6 procent i hela landet.
I de allmänna stödområdena —— med en folkmängd år 1960 uppgående till i runt tal en miljon —— föreslås det ekonomiska lokaliseringsstödet utgå enbart iform av kreditgarantier. Storleken av dessa kreditgarantier har icke kunnat beräknas efter samma metod, som använts för att beräkna det statliga stödets omfattning i utvecklingsområdena, dvs. att de statliga insatsernas storlek fixeras på grundval av hur stor del av arbetskraftsöverskottet, som bör bere- das sysselsättning genom lokaliseringspolitiska åtgärder. Karaktären av för- söksverksamhet bör starkt understrykas. Däri ligger bland annat att kredit- garantiramen bör sättas så vid, att lokaliseringsorganet får tillräckliga re- surser för kraftfulla insatser, när omständigheterna i övrigt ger möjlighet härtill. Det är också angeläget, att det statliga lokaliseringsstödet får en ram, som är av den storleken att de statliga åtgärderna kan bidra till att kommu— nala subventioner icke aktualiseras.
Äveni de allmänna stödområdena kan en reserv av arbetskraft bedömas föreligga. Särskilt gäller detta den kvinnliga arbetskraften. Om den kvinn- liga yrkesverksamhetsgraden år 1960 varit densamma i samtliga tätorter inom dessa allmänna stödområden som riksgenomsnittet, skulle ytterligare 30 000—40 000 kvinnor ha varit försvarsarbetande. Den reserv som avses i detta sammanhang är till stor del lokalt hunden, vilket innebär, att den i stor utsträckning endast kan tillvaratas, om arbetstillfällen kan erbjudas på eller i närheten av bostadsorten. Det bör emellertid framhållas att lokali— seringsobjekten är begränsade. Lokaliseringsmöjligheternas omfattning i de allmänna stödområdena bör ses i samband med den aktivitet, som kan åstad- kommas i utvecklingsområdena. Kommittén vill understryka, att en in- dustriell expansion icke är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft föreligger. En koncentration av insatserna blir därför nödvän— dig.
Som inledningsvis anförts har kommittén icke ansett det möjligt att mera exakt beräkna storleken på det stöd, som behövs för att lokaliseringsåtgär— derna skall få önskvärd effekt. Försöksverksamheten får efter hand ge an- visningar om behovet av ekonomiska resurser.
Kommittén har kommit fram till att en kreditgarantiram om 300 miljoner kronor för en femårsperiod torde vara erforderlig för att stödja industriella investeringar i allmänna stödområden.
Kommittén utgår från att, liksom beträffande utvecklingsområdena, brut- toinvesteringen per sysselsatt kan beräknas uppgå till 60 000 kronor. I de
allmänna stödområdena synes man kunna räkna med att det statliga kre- ditstödet skall täcka en mindre del av kapitalbehovet än i utvecklingsområ- dena. Kommittén beräknar därför det statliga kreditstödet till 35 procent av bruttoinvesteringen. En sådan beräkning ger till resultat, att en kredit- garantiram på 300 miljoner kronor skulle kunna ge utrymme för en in- dustriell sysselsättning av omkring 15 000 personer, vartill kommer den in- direkta sysselsättning som kan antas uppstå till följd härav.
Som tidigare anförts bör de lokaliseringspolitiska åtgärder, som kom- mittén föreslår, betraktas som en försöksverksamhet under en tid av fem år. Det torde vara angeläget att lokaliseringsorganen genom ett princip- beslut om årliga anslag, fondavsättning och fastställande av garantiram för en dylik period bereds möjligheter till en långsiktig planering av lokalise- ringsverksamheten och att, då skäl härtill föreligger, kunna engagera sig i projekt som utsträcks över mer än ett år. Det föreslagna företagsstödet framgår av följande tablå.
Årligen under
U Iveckl ingsområden fem år Totalt
3) Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av byggnader . 30 milj. 150 milj. b) Lånefond ........................................... 35 » 175 » c) Kreditgarantiram .................................... 35 » 175 » Totalsumma i utvecklingsområdena ....................... 100 milj. 500 milj.
Allmänna stödområden Kreditgarantiram ....................................... 60 » 300 »
Sammanlagt
Summa anslag ......................................... 30 » 150 » Summa lånefond ....................................... 35 » 175 » Totalram för lånegarantier ............................... 95 » 475 »
Totalt 160 milj. 800 milj.
11.4 Åtgärder avsedda att förbättra de allmänna betingelserna för näringslivezi Norrland och vissa andra områden
I det föregående har kommittén föreslagit olika statliga stödåtgärder till företag i syfte att underlätta nyetablering och utbyggnad inom industrin i orter och områden, där en expansion och ökad differentiering av näringslivet är angelägen för att tillgodose viktiga lokaliseringspolitiska intressen. De mera långtgående stödåtgärderna kommer att beröra stora delar av Norr- land och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Genom utvidgad utrednings— och planeringsverksamhet med lokaliseringspolitisk inriktning samt ökad samordning av den planering, som bedrivs av centrala och 10- kala organ, bör vidare lokaliseringssynpunkterna vinna ökat beaktande vid utbyggnad av samhällelig service.
Som kommittén tidigare visat kommer betydande arbetskraftsreserver att
föreligga i Norrland. På grund härav och med hänsyn till den låga in.— dustrialiseringsgraden i de fyra nordligaste länen är det angeläget att över huvud taget förstärka näringslivet i denna del av landet. Kommittén har därför även funnit anledning överväga vilka särskilda åtgärder, som kan vara motiverade för att förbättra de allmänna produktionsbetingelserna i Norrland. Kommittén vill därvid anknyta till riksdagens skrivelse den 5 april 1960 nr 149 i anledning av väckta motioner, dels angående enhetligt bensinpris för hela landet och dels angående levnads- och produktionskost- naderna i Norrland, vilken av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för näringslivets lokalisering för beaktande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.
1 motionerna I: 81 och II: 101 till 1960 års riksdag angående enhetligt ben- sinpris för hela landet framhölls bl. a. transportkostnadernas betydelse för näringsliv och befolkning i Norrland. Norrlandskommittén ägnade ett bety- dande intresse åt kommunikationsfrågor, men under de år som gått sedan denna kommitté avlämnade sitt betänkande torde emellertid, enligt motio- närerna, förhållandena ha radikalt förändrats. Det i förhållande till im- porthamnarnas läge för olika orter differentierade priset på t. ex. bensin in- nebar, att konsumenterna i Norrland fick betala ett högre pris än konsu- menterna i andra delar av landet. Även för vissa andra varor var priset högre i Norrland. En allsidig prövning av möjligheterna att lätta den börda, som långa avstånd och ett hårt klimat innebär, borde därför göras. På denna väg borde man även kunna motverka tendensen till befolkningsuttunning i stora delar av Norrland.
I de båda motionerna I: 83 och 11: 102 anfördes, att den norrländska ar- betskraften ej var så effektivt utnyttjad i produktiv och inkomstbringande verksamhet som borde vara möjligt, särskilt med hänsyn till de rika natur- tillgångarna i Norrland. Olika samverkande faktorer bidrog härtill. Enligt motionärerna kunde det dock ifrågasättas, om inte det norrländska närings- livets utbyggnad mest försvårades av det handikapp, som låg i högre produk- tions- och livsmedelskostnader. Avståndskostnaderna spelade därvid stor roll, särskilt i fråga om priserna på bensin och motorbrännolja. En skynd- sam utredning borde företas med uppgift att söka framkomliga vägar till lägre produktionskostnader i Norrland, varvid frågan om en utjämning av priserna på flytande drivmedel borde utgöra ett väsentligt avsnitt. Även avståndskostnadernas inverkan på andra varugrupper i fråga om prisbild- ning och produktionskostnader borde uppmärksammas.
De frågor som kommittén ansett sig böra särskilt behandla är vissa kom- munikationsfrågor, prissättningen på bensin och olja, taxorna på elektrisk kraft samt särskilt statligt stöd till samhällelig service i vissa tätorter i Norr- lands inland och nordvästra Svealand.
Kommittén har även funnit skäl att något beröra de regionala skillna- derna i levnadskostnaderna och behovet av en kommunal skatteutjämning.
11.4.1 Åtgärder på kommunikationsområdet
11.4.1.1 Undersökning rörande verkningarna av taxenedsättning för järn— vägstransporter
I lokaliseringsdiskussionen har i olika sammanhang framförts förslag om genomförande av en generell sänkning av fraktkostnaderna till och från Norrland som ett medel att främja näringslivets och då främst industrins utveckling i denna del av landet. Konsekvenserna av en sådan åtgärd har dock icke närmare undersökts. Kommittén har därför ansett det vara av värde att få dessa frågor ytterligare belysta. På kommitténs initiativ och med stöd av Norrlandsfonden har därför en särskild undersökning företa- gits i syfte att söka klarlägga de sannolika verkningarna för industrin av en generell taxenedsättning för godstransporter på järnväg till, ifrån och inom Norrland. I samband därmed har även vissa andra för den norrländska in- dustrin betydelsefulla frågor berörts. En fullständig redogörelse för under- sökningen lämnas i bilaga II. I det följande ges en kort sammanfattning av undersökningens resultat.
Undersökningen bygger främst på intervjuer med 79 företagare inom Norrlands industri. Urvalet av företagare har skett i syfte att få ett tvärsnitt av den norrländska industrin med hänsyn till dess fördelning på olika bran- scher, företagens läge i förhållande till landet i övrigt samt företagsstorlek. Företagarna har vid intervjuerna fått ta ställning till hur enligt deras upp- fattning en hypotetisk fraktsänkning under år 1960 på Statens järnvägars frakter av exakt angiven storleksordning skulle ha påverkat företagets om- sättning, antal anställda, lönsamhet, konkurrensförhållanden m. m. Vid den diskuterade transportkostnadssänkningen har Norrland indelats i tre re- gioner med taxenedsättning av 10, 20 resp. 30 procent. För större delen av Norrland, dvs. hela inlandet och kustområdet norr om Umeå, har därvid sistnämnda procentuella nedsättning tillämpats.
De intervjuade företagarna har i korthet redovisat följande uppfattning om de direkta verkningarna för deras del av en fraktkostnadssänkning för järnvägstransporter.
De företag vars försäljning är lokalmarknadsinriktad —— varmed avses att högst 25 procent av försäljningen sker till orter, som ligger mer än 15 mil från företagsorten —— svarar för ca 20 procent av antalet sysselsatta inom in— dustrin (exklusive gruvor) inom det område, som berörs av undersökningen, dvs. Norrland utom Gästrikland. Av det trettiotal representanter för denna typ av företag, som intervjuats, har icke någon ansett, att en fraktsänkning skulle för deras del medföra en ökad omsättning, leda till större sysselsätt- ning eller — frånsett ett företag —— bättre lönsamhet. Över hälften av de in- tervjuade företagen i denna grupp har däremot angett, att fraktsänkningen skulle medföra minskad omsättning och minskad lönsamhet för deras före— tag. Orsaken till denna uppfattning är, att företagarna räknar med att en
generell fraktsänkning kommer att öka möjligheterna för företagen i andra delar av landet att konkurrera på Norrlandsmarknaden. Dessa företag har på grund av marknadsförhållandena fördelen av att kunna driva tillverk- ningen i större skala och därmed få lägre tillverkningskostnader per enhet. Ofta har de dessutom lägre arbetslöner. Får de därtill genom en generell fraktsänkning även lägre transportkostnader än för närvarande för sina färdigprodukter kommer deras konkurrensförmåga med de nuvarande norr- landsföretagen att öka.
De företag, vars försäljning icke är lokalmarknadsinriktad, svarar för ca 80 procent av de industrisysselsatta i Norrland, inom gruvhanteringen sysselsatta ej medräknade. Huvuddelen därav är företag med nationell eller internationell marknad, varmed i denna undersökning avses att minst 75 procent av försäljningen sker till orter, som ligger mer än 15 mil från före— tagsorten. En mindre del av företagen har blandad marknad, Vilket innebär att de avsätter mellan 25 och 75 procent av sin produktion i orter, belägna mer än 15 mil från företagsorten.
Företagen med blandad marknad ger i sina intervjusvar uttryck för en uppfattning, som i stort sett överensstämmer med den mening, som de 10- kalmarknadsinriktade företagen i allmänhet framfört, även om deras ne- gativa inställning till en generell fraktsänkning ej är så framträdande.
Företagen med nationell marknad har däremot i flera avseenden redovi— sat en annan uppfattning. De anger ökad lönsamhet som sannolik i två femte- delar av svaren och ökad tillverkningskvantitet i cirka en sj undedel. Däremot räknar icke något av dessa företag med minskad lönsamhet eller minskad tillverkningskvantitet som följd av fraktsänkningen, till skillnad från den mening som representanter för de lokalmarknadsinriktade företagen och företagen med blandad marknad gett uttryck för. Fraktsänkningens olika effekt på tillverkningskvantitet och på lönsamhet kan förklaras av att ett stort antal företag anser transportkostnadssänkningen vara en så liten eko- nomisk faktor för det egna företaget, att den icke påverkar tillverknings- kvantiteten, även om den i och för sig kan ge en viss lönsamhetsförbättring. Den stora majoritet av de intervjuade företagarna, som angett att en gene- rell fraktsänkning på Statens järnvägar icke skulle påverka deras tillverk- ningskvantitet, tyder på detta.
Den slutsats som synes kunna dras av intervjuundersökningen i avseende på de direkta verkningarna av en generell sänkning av järnvägsfrakterna är, att en sådan sänkning sannolikt kommer att minska sysselsättningen inom industrin i Norrland i stället för att öka den. En fraktnedsättning, som in- sätts punktvis, synes däremot av intervjusvaren att döma i vissa fall kunna väntas bli effektiv. Först och främst måste då fraktsänkningen vara av en ej alltför liten ekonomisk betydelse för företaget i fråga. Inom vissa bran- scher spelar nämligen fraktkostnaden antingen totalt eller för den del, som avser järnvägstransporter, en så liten roll i förhållande till omsättning, ar-
betslöner, förädlingsvärde eller andra mått på den industriella verksamhe- ten, att fraktsänkningen kan väntas bli i det närmaste verkningslös ur loka- liserings- och produktionssynpunkt. Intervjusvaren ger en antydan om att fraktsänkningen för ett företag bör uppgå till ca 1 procent eller mer av salu- tillverkningsvärdet för att kunna få lokaliseringseffekt. En sådan verkan skulle uppnås endast för ett begränsat antal branscher och företag. Under- sökningens omfattning är dock alltför liten för att ge ett säkert besked på denna punkt. För det andra måste en eventuell fraktnedsättning komma företagen i Norrland till godo utan att samtidigt gynna konkurrenter i andra delar av landet.
Intervjuundersökningens huvudresultat är sålunda, att en fraktsänk- ning för att vara verksam som lokaliseringspolitiskt medel bör inriktas på några få utvalda varuslag eller företag och icke utformas som en generell fraktsänkning.
I den andra huvuddelen av intervjuundersökningen fick de intervjuade företagarna tillfälle att ange sin uppfattning om fraktkostnadssänkningens betydelse i förhållande till andra faktorer, som sammanhänger med avstån- det. Därvid redovisades i vissa avseenden olika uppfattning av i Norrland överrepresenterade och underrepresenterade industribranscher. Represen- tativiteten har därvid mätts i antalet industrisysselsatta i Norrland inom respektive branscher i förhållande till landet som helhet. Ungefär två tredj e- delar av industrin i Norrland frånsett gruvor tillhör med detta sätt att mäta överrepresenterade branscher och ca en tredjedel underrepresenterade bran- scher.
Vid intervjuerna med företag inom de i Norrland överrepresenterade branscherna med nationell marknad, t. ex. sågverk och cellulosafahriker, angavs transportkostnaderna vara en viktigare lokaliseringsfaktor än trans- porttider samt resekostnader och restid för tjänsteresor. Samtidigt bedöm— des dock, som tidigare angetts, en sänkning av transportkostnaderna av en stor maj oritet av företagen ej ha så stor betydelse, att den skulle påverka till- verkningskvantiteten. En motsatt uppfattning framkom vid intervjuerna med företag inom de underrepresenterade branscherna. Bland sådana branscher kan nämnas mekaniska verkstäder, möbelfabriker, konfektions— fabriker, boktryckerier samt vissa livsmedelsindustrier. Två femtedelariav företagarna i dessa branscher angav sålunda transporttiden vara en vikti- gare lokaliseringsfaktor än transportkostnaden, och hela två tredjedelar av dem ansåg att tid och kostnad för tjänsteresor var viktigare än transport- kostnaden.
Sannolikt är konkurrensen från företag i Mellan— och Sydsverige väsentligt starkare inom de i Norrland underrepresenterade branscherna än inom de i denna landsdel överrepresenterade verksamhetsgrenarna. Därmed kommer såväl transporttider för råvaror och färdigprodukter som restider för kon- takter med kunder och leverantörer att bli en allvarlig olägenhet från kon-
kurrenssynpunkt för företag i Norrland. Från flera håll framhölls sålun- da att fler ilgodståg från Norrland söderut skulle förbättra norrlands- företagens konkurrensläge på ett verkningsfullare sätt än en fraktkostnads- sänkning. I samband med intervjuerna rörande personresekostnader och personresetid betonades likaledes, att försäljare av råvaror på grund av de höga resekostnaderna ej besökte norrlandsföretagen i samma omfattning som företagen i Mellansverige. Norrlandsföretagens kontakter med råvaruför- säljare blir därför sämre, och de måste ej sällan själva resa söderut för råvaruinköp.
I flera fall angavs att norrlandsföretagen hade högre resekostnader vid försäljning till kunder i övriga delar av landet än deras konkurrenter söder- ut. Utöver själva resekostnaden ansågs den längre restiden innebära en vä- sentlig kostnadspost för företaget. Norrlandsföretagens ledande personal tvingades nämligen att vara alltför mycket borta från sitt eget företag genom dessa resor, vilket påverkade produktionen på ett ogynnsamt sätt. Flera företagare i dessa branscher framhöll, att snabbare reseförbindelser till och från Norrland och lägre biljettpriser på dessa sträckor troligen skulle bety- da mer än sänkta transportkostnader från lokaliseringssynpunkt.
Den andra huvuddelen av intervjuerna avsåg att belysa intervjupersoner- nas uppfattning om andra från Norrlandssynpunkt viktiga lokaliserings— faktorer än tid och kostnader för transporter och affärsresor. Av svaren på dessa intervjufrågor framgick att representanterna för företag, som låg som enda industriföretag på sin ort — ensamföretagen _ betonade en rad andra lokaliseringsfaktorer, än dem som framfördes av representanter för företag belägna i norrländska industriområden —— industriområdesföretagen. Bland dessa faktorer kan följande särskilt nämnas.
Ett stort antal av de intervjuade framhöll servicekostnadernas betydelse som lokaliseringsfaktor. Med servicekostnader avsågs då reparationer och småarbeten av olika slag, som titt och tätt erfordras för de flesta företag. Representanter för ensamföretagen framhöll allmänt, att bristen på service- företag på mindre orter medför betydande ekonomiska merkostnader. Ett par av de intervjuade ensamföretagen övervägde till och med att flytta från nu- varande lokaliseringsort till en större ort huvudsakligen av detta skäl. För industriområdesföretagen i Norrland synes däremot icke servicekostnaderna vara något väsentligt problem.
Den norrländska arbetskraftens brist på industriell erfarenhet framhölls nästan genomgående av representanterna för ensamföretagen som en väsent- lig olägenhet. Även en del representanter för industriområdesföretagen fram— höll denna faktor. Bristen på erfarenhet vid industriellt arbete hos norr— ländska skogsbruks- och jordbruksarbetare ansågs medföra högre från- varoprocent och lägre total effektivitet, än vad som utmärkte arbetskraften hos företagens konkurrenter i södra Sverige. Å andra sidan kunde den lägre omsättningsrörligheten hos arbetarna vara en fördel.
En del arbetskraft mäste anställas från södra och mellersta Sverige. Det gäller framför allt tekniskt och merkantilt utbildade personer. Huvuddelen av de intervjuade ansåg, att en anställning i Norrland från de platssökandes synpunkt medförde vissa olägenheter. Dessa ansågs bestå i högre resekost- nader och längre restid vid semesterresor och andra resor söderut. Företags- representanternas uppfattning var dessutom att de platssökande med rätt eller orätt uppfattade de norrländska samhällenas sociala anordningar, såsom skolor, bibliotek, teatrar, restauranger, hotell, biografer, idrottsplatser etc., som sämre än i orter längre söderut i Sverige. Detta ansågs medföra att norrlandsföretagen måste betala högre löner för likvärdig personal, än vad deras konkurrenter i Mellan— och Sydsverige behövde göra. Alldeles speciellt betonades detta av representanter för företag inom i Norrland underrepre- senterade branscher.
Samarbetet mellan kommun och företag inte endast vid företagets etable- ring utan även under dess fortsatta verksamhet framhölls allmänt vara betydelsefullt. Flera av de intervjuade representanterna för ensamföretagen ansåg, att brister häri från kommunalt håll utgjorde en väsentlig olägenhet. De kommunala myndigheterna i landsbygdskommuner ansågs sålunda ej sällan ha för liten förståelse för det löpande samarbetet med industriföre- tagen.
En faktor, som även allmänt framhölls av representanter för ensamföre- tagen, var de olägenheter, som följde av att det egna företagets ledande per- sonal ej hade de personliga kontakter med andra företags ledande personal på orten, som vanligen utmärker industriell verksamhet inom industriom- råden. Dessa kontakter ansågs ge värdefulla impulser för företagets verk— samhet. Frånvaron härav upplevs av många ensamföretag som en isolering. Den informella delen av undersökningen har visat, att många faktorer in- verkar på industrilokaliseringen till Norrland förutom transportkostna- derna. Det förefaller sålunda som om huvuddelen av intervjupersonerna i företag med stark konkurrens med mellansvenska företag anser kostnader och tid för personresor för att hålla kontakt med kunder och leverantörer i Mellansverige liksom transporttiden för varan till marknaden i Mellansve- rige vara så väsentliga olägenheter, att lokaliseringspolitiska åtgärder inom dessa områden skulle kunna väntas få större effekt än en sänkning av själva transportkostnaden. Undersökningen har också visat, att representanter för företag, som ligger på små orter i Norrland, anger en rad olägenheter av denna lokalisering, som icke tillnärmelsevis tillmäts samma betydelse av företagen i de norrländska industriområdena. Undersökningen visar så- lunda ett komplicerat mönster av olika lokaliseringsfaktorer, som samman- hänger med avståndsfaktorn.
Slutligen bör också en generell fraktsänknings verkningar på priser och levnadskostnader i Norrland beröras. I undersökningen har den förutsatta sänkningen av järnvägsfrakterna på grundval av Statens järnvägars sta-
tistik totalt beräknats komma att belöpa sig till mellan 52 och 60 miljoner kronor vid 1960 års trafikvolym. Vissa delar av denna fraktsänkning kan icke väntas påverka priser och levnadskostnader i Norrland. Detta gäller sänkningar på frakter av varor, som transporteras från Norrland, och f rakt- sänkningen på råvaror till vissa stora exportindustrier i Norrland. För åter- stående varor kan enligt en översiktlig uppskattning fraktnedsättningen komma att uppgå till totalt 22 miljoner kronor. I vad mån denna senare del av fraktsänkningen kommer att leda till sänkta priser eller enbart förbättra lönsamheten för företagen är svårt att avgöra. Ca 80 procent av företags- representanterna angav vid intervjuerna, att fraktsänkningen enligt deras uppfattning ej var av den storleksordningen, att den skulle föranleda sänkta priser vid deras företag. Denna uppfattning dominerade ännu mer inom livsmedelsindustrin, som dock är svagt representerad i Norrland. Detta tyder på att fraktsänkningen på 22 miljoner kronor i sin helhet ej kommer att slå igenom i prissänkningar. Om man antar, att två tredjedelar av detta belopp får sådana verkningar, skulle detta innebära en prissänkning på ca 15 kr. per innevånare inom undersökningsområdet i Norrland. Den generella frakt— sänkningens verkningar på levnadskostnaderna i Norrland förefaller mot bakgrund härav att få en begränsad omfattning.
Kommitténs synpunkter. Den företagna undersökningen synes ge vid han- den, att en generell fraktnedsättning för järnvägstransporter till, inom och ifrån Norrland ger varierande utslag på sysselsättningen inom berörda industrier. För de lokalmarknadsinriktade industrierna skulle sålunda frakt- sänkningen enligt företagens uppfattning leda till ökad konkurrens från producenter i andra delar av landet, vilket i övervägande antalet fall skulle leda till minskad produktion och sysselsättning. För dessa företag utgör de nuvarande relativt höga transportkostnaderna vid leveranser från andra delar av landet ett visst konkurrensskydd. Undersökningens resultat stäm- mer väl överens med de analyser av transportkostnaderna, som redovisats i kapitel 5. En betydande del av de industriföretag, som huvudsakligen av- sätter sina produkter på den större inhemska marknaden eller på export- marknaden, räknar däremot med att fraktnedsättningen skulle leda till ökad lönsamhet. Det är emellertid endast ett begränsat antal företag, som väntar att en dylik nedsättning skulle förbättra avsättningsmöjligheterna. Totalt för hela industrin skulle de direkta verkningarna av en generell fraktminsk- ning att döma av undersökningsresultatet sannolikt bli en nedgång i syssel- sättningen. Fraktnedsättningen har därvid förutsatts bli 30 procent för de nordliga och inre delarna av Norrland och 10 år 20 procent för övriga om- råden.
För ett begränsat antal företag och branscher, som har höga transport— kostnader och som levererar sina produkter över hela landet, skulle som ovan nämnts, en fraktnedsättning på järnvägstransporter leda till en ökad produktion och sysselsättning. Enligt kommitténs uppfattning bör därför
en förbättring av produktionsförutsättningarna inom den norrländska in- dustrin på ett smidigare sätt än genom en generell fraktnedsättning kunna uppnås genom förhandlingar om regionala fraktavtal mellan olika trafik- intressen och Statens järnvägar. Även individuella fraktnedsättningar bör vara möjliga att uppnå på denna väg inom ramen för järnvägsstyrelsens befogenheter att bevilja med Statens järnvägars intressen förenliga sär- skilda nedsättningar. Det bör vara av särskilt intresse för järnvägsstyrelsen att stimulera till trafik, som eljest ej skulle komma till stånd på inlands- banan, där trafiken av försvarspolitiska och sociala skäl ändock måste upp- rätthållas. Väsentliga fraktnedsättningar bör därför kunna medges för transporter på denna del av järnvägsnätet, om detta kan bidra till att för- bättra produktionsbetingelserna och lokaliseringsförutsättningarna för in- dustriföretag i de områden i Norrland, som berörs av en sådan fraktned- sättning.
Vid lokalisering av nya företag liksom upptagande av ny produktion, där transportkostnaderna på järnväg är av väsentlig betydelse, bör Statens järnvägar kunna medverka genom fraktnedsättningar, som överbryggar startsvårigheterna och som skapar förutsättningar för en bestående produk- tion. Hänsyn bör därvid bl. a. tas till de transportekonomiska fördelar, som lokaliseringen kan medföra på längre sikt i form av ökad trafik.
Transporternas standard och snabbhet är andra faktorer, som inverkar på företagens rationella drift. Av undersökningen framgår sålunda att åtskil- liga bland de företag, som avsätter sina produkter i södra och mellersta Sverige, tillmäter snabba förbindelser större betydelse än själva järnvägs- fraktkostnaderna. Även restider för företagsledare och övrig personal inom företagen är av väsentlig betydelse.
Inom Statens järnvägar har åtskilliga förbättringar i form av snabbare förbindelser skett under senare år. Bl. a. har ett flertal godsexpresser och snabba persontåg inrättats. Denna utveckling fortgår oavbrutet. Kommittén vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att alla möjligheter till ytterligare förbättringar beaktas.
Av stor betydelse för industrins möjligheter att upprätthålla kontakter med kunder och råvaruleverantörer är vidare telekommunikationerna. Den nuvarande långa väntetiden i samband med expediering av telefonsamtal mellan orter i övre Norrland och orter i Syd- och Mellansverige är givetvis en betydande belastning för såväl enskild som samhällelig verksamhet. En snar förbättring härvidlag är därför angelägen.
Även de höga resekostnaderna försvårar för företagen framförallt i de mera avlägsna delarna av Norrland att hålla kontakt med kunder och rä- varuleverantörer samt att följa utvecklingen inom branschen. Icke minst torde detta gälla mindre och medelstora företag med försäljning på den inhemska marknaden och som icke har försäljningsorganisation förlagd till huvudcentra i andra delar av landet. Dessa olägenheter framträder, trots
att Statens järnvägar tillämpar en starkt avståndsdegressiv taxa och trots en del rabattformer, som lämpar sig väl för företag med omfattande rese- frekvens. Med hänsyn till den betydelse, som resekostnaderna tillmäts av företagen, synes därför frågan om ytterligare nedskärning av biljett— priserna för såväl järnvägs- som flygresor, som är av betydelse för företag- samheten i Norrland, böra bli föremål för särskilda överväganden inom be- rörda trafikföretag.
11.412 Utredning om reservhamnar för vintertransporter i Norrland Kostnaderna i in- och utlandet för transporter och hamnhantering av ex- portgodset från norrländska industriföretag kan uppskattas till storleks- ordningen 10 procent av varuvärdet. Rationaliseringar inom detta område spelar därför en icke oväsentlig roll från samhällsekonomisk synpunkt. Transportproblemet är emellertid icke endast en kostnadsfråga utan kanske- i lika hög grad en fråga om turtäthet, regelbundenhet, snabbhet, godsvård och annan service. Man kan därvid fästa uppmärksamheten vid den tendens i exporthandeln, som under senare decennier varit märkbar i riktning mot orderleveranser direkt till förbrukare på olika håll i världen i stället för anlitande av mellanled i främmande länder och lagerhållning därstädes. Vid anpassning till denna distributionsförändring möter de norrländska in- dustriföretagen emellertid speciella problem på grund av ishinder. Svårig- heter uppstår att upprätthålla täta, regelbundna och snabba transporter till olika exportmarknader. Många av norrlandsindustriernas utländska kon- kurrenter har icke motsvarande issvårigheter och kan därför erbjuda jämn och snabb leverans. Norrlandsföretagen kommer i ett sämre konkurrens— läge. Fortsätter den här påtalade förändringen i distributionsstrukturen även i framtiden, vilket förefaller troligt, kommer ishindren att medföra en är för år växande olägenhet för de norrländska företagen. Mot denna bak- grund framstår det som en angelägen uppgift att utreda vad som kan göras för att på längre sikt förbättra den norrländska industrins transportförhål- landen under vintern.
En lösning av denna fråga kan ske på i huvudsak två olika sätt. Antingen söker man vidta sådana åtgärder, att respektive industriföretags normala exporthamn kan hållas öppen för sjötrafik under en allt längre del av året, eller också söker man förbättra och förbilliga transporterna över de reservhamnar, som industri- företaget måste anlita under den tid då den ordinarie exporthamnen är stängd av is. När det gäller den förstnämnda typen av åtgärder, är det i första hand för- bättrade isbrytarresurser, som under senare år varit föremål för intresse. Även en förbättring av de använda fartygens lämplighet för gång i is har kunnat iakttas. Dessa åtgärder har lett till en påtaglig förkortning av den genomsnittliga tid, var- under sjöfarten behövt inställas på grund av ishinder i norrländska hamnar. Det synes emellertid vara sannolikt, att kostnaderna för att uppnå ytterligare förbätt- ringar på denna väg kommer att stiga progressivt. Även om stora ansträngningar kommer att göras i fortsättningen för att förkorta den tid, varunder sjöfarten stängs i norrländska hamnar, bör de resultat, som kan uppnås genom åtgärder för att förbättra transporterna över reservhamnar, ej förbises.
De varukvantiteter, som sänds landsvägen från Norrland söderut till där belägna isfria hamnar, växlar från år till är beroende på isförhållandena. Tidpunkten för sjöfartsstoppets början på hamnarna i Norrland är dessutom svår att förutse mer än några dagar i förväg, vilket leder till att landtransporterna söderut i relativt hög grad måste improviseras. Höga kostnader blir följden. Godsomlastningen blir ofta markant dyrare i de reservhamnar, som används under vintern, än i den normala exporthamnen, vilket bl. a. samanhänger med bristen på upplagsplatser, rangerbangårdar, stuveripersonal, maskinell utrustning och kajplatser. I vissa fall har järnvägsförvaltningarna måst utfärda lastningsförbud till hårt belastade utskeppningshamnar under vintern. Vintertransporterna leder därför ej sällan till betydande tidsförseningar för exportörerna och till ökad frekvens av gods- skador, vilka kan menligt inverka på exportföretagens anseende hos sina kun- der.
Med denna erfarenhet som bakgrund har förslag framförts om att söka kon- centrera vintertranspor-terna till vissa utvalda hamnar, reservhamnar, och där vidta sådana förberedande åtgärder, att vintertrafiken kan löpa friktionsfritt. Därigenom hoppas man kunna minska kostnader och tidsförluster samt uppnå bättre gods- vård.
Av de alternativa system med reservhamnar, som diskuteras under senare tid, synes främst följande två huvudalternativ vara av intresse:
A) Tre eller fyra regionala reservhamnar utbyggs i Norrland. Under isvintrar förutsätts all trafik från hamnar norr om de utvalda reservhamnarna och viss trafik söder därom koncentreras till dessa reservhamnar. Statlig isbrytning till övriga hamnar upphör under denna tid och rederierna avråds från att anlöpa dessa hamnar.
Tre eller fyra nationella reservhamnar utbyggs i Svealand eller Götaland. När sjöfarten ej längre kan upprätthållas på de regionala reservhamnarna, förutsätts de nationella reservhamnarna komma till användning.
B) Tre eller fyra nationella reservhamnar skapas i Svealand eller Götaland. När sjöfarten ej längre kan upprätthållas på industriföretagens normala utskepp- ningshamnar i Norrland, skall trafiken successivt kunna flyttas över till dessa nationella reservhamnar. Några regionala reservhamnar tänkes sålunda icke före- komma i detta alternativ.
Ingen utredning har emellertid gjorts, som på ett allsidigt sätt visar de ekono- miska konsekvenser, som dessa olika alternativ väntas få. Det framstår som ange- läget, att en sådan utredning kommer till stånd. Därvid bör såväl tekniska och organisatoriska som ekonomiska frågor belysas. Problemet bör därvid ses från hela samhällets synpunkt.
Följande allmänna synpunkter på de föreslagna alternativen kan här anföras. För att transporterna skall fungera tekniskt oklanderligt erfordras först och främst att kajer, upplagsområden och järnvägsspår i erforderlig omfattning byggs i reservhamnarna. Utformningen bör ske mot bakgrund av att utnyttjandet av dessa anläggningar måste komma att bli lågt. Det tekniska utförandet bör därför göras enkelt. Någon kranutrustning i land synes t. ex. ej erforderlig, utan lastning och lossning bör som regel ske med fartygens egna vinschar och med från de stängda norrländska hamnarna nedtransporterade truckar. Exportgodset bör i stor ut— sträckning kunna lossas från järnvägsvagn eller bil till upplagsområde och endast i'mindre utsträckning direkt till fartyg. Härigenom kan en snabb vagnomsättning uppnås, vilket är betydelsefullt för att hålla nere Statens järnvägars kostnader )ch för att tillgänglig vagnpark i landet skall räcka till för den extrabelastning, som ett sjöfartsstopp i Norrland ställer på järnvägarna. En sådan utformning bör också bidra till att minska behovet av uppställningsspår för järnvägsvagnar i re- servhamnarna. Stuveriarbetare torde behöva överflyttas från de stängda norr-
ländska hamnarna till reservhamnarna. Åtgärder för dessa arbetares inkvartering och förplägnad måste vara förberedda. Tull- och lotspersonal bör även i erfor- derlig utsträckning kunna tillföras reservhamnarna.
Utöver rent tekniska problem uppstår vissa organisatoriska frågor, som kan väntas bli aktuella, om något av de ifrågasatta alternativen kommer till utfö- rande. Det gäller t. ex. frågan om hur den tidpunkt skall bestämmas, då trafiken tänkes överflyttad från ordinarie utskeppningshamn. I första hand är detta ett problem för statens isbrytarverksamhet. Statens järnvägar har emellertid också ett stort intresse av frågan, eftersom ett meddelande om överföring av trafiken till reservhamnarna, t. ex. 14 dagar i förväg, troligen skulle kunna medföra en bättre förhandsplanering av vagnrörelser och transporter och därmed sänkta kostnader. Även för stuveriföretag, som skall organisera förflyttning av personal och redskap, för rederier som skall omdirigera sina båtar, och inte minst för varuägare är för- handsbesked om förflyttningsdatum betydelsefullt. En lämplig organisatorisk lös- ning härav bör eftersträvas. Därvid bör de berörda parternas ekonomiska intressen av frågan vägas samman på ett från hela samhällets synpunkt lämpligt sätt.
Det är önskvärt, att överflyttning av trafiken till, reservhamn genomförs samti- digt av alla företag med trafik över den berörda hamnen. Då denna trafik alltid synes komma att bli dyrare än transport över ordinarie utskeppningshamn, kan emellertid trafikanterna väntas vilja i det längsta uppskjuta överflyttning till reservhamnen. Det bör därför övervägas, om man genom någon form av poolning av frakter över året kan minska kostnadsdifferenserna för trafikanterna. Detta gäller särskilt järnvägsfrakterna. Rederierna kan genom relation mellan sin taxe- sättning till reservhamnen och till ordinarie utskeppningshamnar medverka här- till. Assuradörernas försäkringspremier kan ha en liknande verkan. Isbrytarled— ningen kan genom krav på fartygens isbrytaregenskaper och genom sin dirige— ring av isbrytarna även påverka överflyttningen. Hur överflyttningen organisato- riskt skall åstadkommas bör utredas i samråd med trafikanter, Statens järnvägar, redarna, assuradörerna och isbrytarledningen.
Samtidigt med de tekniska och organisatoriska utredningarna av de skisserade alternativen bör även en samhällsekonomisk kostnadskalkyl utföras. Däri bör med- tas alla de kostnader och intäkter, som uppstår i de olika alternativen för alla berörda intressenter. Betydelsefulla är därvid kostnaderna för Statens järnvägar, vilket företag med nuvarande transportförhållanden får en tillfällig och stark trafiktopp under svåra isvintrar. De föreslagna alternativen med reservhamnar kan troligen tekniskt och organisatoriskt utformas så, att Statens järnvägars kost— nader sänks. Därmed bör också de taxor, som trafikanterna har att betala till Statens järnvägar, kunna reduceras. Ej obetydliga kostnadsbesparingar synes även kunna väntas för rederierna, då ett system med reservhamnar bör innebära bety- dande tidsvinster för fartygen. Effektiv lastningskapacitet i reservhamnarna bör även spara »tid för fartygen. En del av dessa besparingar bör förutsättas kunna komma till uttryck i lägre trakter för industriföretagen. Likaså kan det tänkas, att koncentrationen av trafiken till reservhamnar kan minska statens kostnader för isbrytning eller vid oförändrad kostnad öka effekten av isbrytningen. Hänsyn härtill bör tas. För stuveriföretagen kan de undersökta alternativen å ena sidan komma att medföra extra kostnader för överflyttning av transportredskap och personal från ordinarie hamnar till reservhamnar, men å andra sidan kan vissa besparingar väntas uppstå genom intensivare utnyttjning av den befintliga tek- niska utrustningen. För de norrländska stuveriarbetarna innebär förslagen om reservhamn, att en jämnare sysselsättning kan erbjudas. Denna fördel bör ställas mot de sociala olägenheter, som själva flyttningen till annan ort under kortare tid medför. En kostnadsfördyrning är däremot att vänta för reservhamnen. De investeringar, som måste göras där, kommer att utnyttjas endast under kort tid
och kommer därför knappast att kunna göras lönsamma vid ordinarie hamn- taxor. Slutligen bör man beakta de fördelar, som kan uppnås för industriföretagen i Norrland genom större snabbhet, ökad regelbundenhet och lägre kostnader för transporterna än vid nuvarande förhållanden.
Utredningen bör som huvudsyfte ha att ge svar på frågan, om ett system med reservhamnar i något av de två alternativa utformningar, som här skis- serats, är samhällsekonomiskt att föredra framför nuvarande system. Om så skulle visa sig vara fallet, bör utredningen kunna ange vilket av de två alter- nativen, som är mest fördelaktigt samt framlägga förslag om hur detsamma skall genomföras.
Sammanfattningsvis kan framhållas att det med tanke på de norrländska industriföretagens framtida konkurrensförmåga är önskvärt, att möjlighe— terna att genom reservhamnar förbättra transportförhållandena under vin- tern blir förutsättningslöst utredda. Då frågan måste komma att beröra nästan alla exportföretag i Norrland, kan en sådan utredning ej utföras av ett enstaka industriföretag eller av en grupp av industriföretag gemensamt inom en viss region. Dessutom berörs bl. a. Statens järnvägar, stuveriföreta- gen i Norrland och södra Sverige, de kommunala hamnarna, rederierna, is- brytarverksamheten, lotsväsendet, tullverket m. fl. Med hänsyn härtill bör en offentlig utredning få i uppdrag att förutsättningslöst söka klarlägga den komplicerade och från lokaliseringssynpunkt viktiga frågan om reservham- nar för att förbättra vintertransportförhållandena i Norrland.
11.4.2 Lägre taxor för elektrisk kraft i Norrland
Vattenfallsstyrelsens nuvarande taxesättning. Inom vattenfallsstyrelsen har fr. o. m. årsskiftet 1962/1963 införts ett nytt taxesystem för högspänningsle- veranser. I detta system ingår officiella taxor för mindre och medelstora le- veranser. För leveranser till särskilt stora abonnenter gäller liksom tidi- gare speciella försäljningsvillkor, bestämda efter förhållandena i varje sär- skilt fall. De nya taxorna innebär en sänkning av kraftpriserna, vilken i stort sett förlagts till taxornas energiavgift. Härigenom gynnas förbrukare med lång utnyttjningstid. I normala fall ligger priset enligt de officiella taxorna mellan 10 och 20 procent lägre än tidigare med ett medelvärde på 15 pro- cent. För sådana abonnenter, som på grund av långtidsavtal betalar större eller mindre del av kraften enligt äldre och billigare taxor än de senast gäl- lande, innebär övergången till 1963 års taxor mindre sänkning och i W'ssa fall ingen sänkning alls.
Vattenfallsstyrelsen har i sitt taxesystem olika taxor för leveranser i de mellansvenska områdena och de norrländska områdena. De senare områ- dena omfattar de nordliga delarna av Norrland med en sydlig gräns ungefär i linje med Ljungan. Taxorna är konstruerade på samma sätt i de två taxe- områdena, men avgiften är lägre i Norrland. Skillnaden utgör för leveranser enligt de officiella taxorna 10 få 20 procent. Om hänsyn tas även till de leve-
ranser, som sker till stora abonnenter enligt speciella villkor, ligger kraft- priset i vattenfallsstyrelsens norrländska områden vid samma belastning genomsnittligt omkring 30 procent lägre än i de mellansvenska områdena. Det lägre priset på högspänningskraft i Norrland förklaras väsentligen av att överföringskostnaderna är mindre än för den kraft, som avsätts längre söderut.
Den genomförda ändringen av högspänningstaxorna har fått återverkan även på taxorna för lågspänningsleveranser. Vattenfallsstyrelsen har sålunda i juni 1963 beslutat att införa ett nytt taxesystem för sin detaljdistribution på landsbygden. Prisnivån i det nya systemet ligger genomsnittligt lägre än i det gamla. Sänkningen har — liksom vid högspänningstaxorna — väsentli- gen förlagts till taxornas energiavgift. Då det nya systemet utgör en full- ständig nykonstruktion, kan emellertid i de individuella fallen också pris- höjningar inträffa vid övergången till de nya taxorna. Genomsnittligt blir prissänkningen störst för yrkesabonnenterna.
Även beträffande lågspänningstaxorna har vattenfallsstyrelsen ett system för de mellansvenska områdena och ett annat system för de norrländska. Taxorna består av en fast årlig abonnemangsavgift, som är lika i båda fal— len, samt en energiavgift av 8 öre/kWh i de mellansvenska områdena och 7 öre/kWh i de norrländska. Genomsnittligt kommer norrlandstaxorna här- vid att ligga 5 än 10 procent lägre än de mellansvenska taxorna.
Industrins elkraftskostnader. Elkraftsförbrukningen visar stora variatio- ner mellan olika industriföretag beroende på tillverkningens art. Vid sådana industrier, där elkraften i huvudsak används för drift av motorer och för belysningsändamål, är förbrukningen relativt låg. Kostnaderna för elkraften ingår därför med en obetydlig del i den färdiga produktens värde. Däremot är utgifterna för elkraft en väsentligt större del av totala produktionskostna- derna i tunga industrier och vid företag, där elkraften används i själva pro- duktionsprocessen exempelvis elektrotermisk och elektrokemisk industri.
Förhållandet kan belysas genom följ ande exempel rörande elkraftskostna-
Elkraftskostnadens andel avsalutillverk— ningsvärdet i %
Gruvor ................................ 2,3 Järn- och stålverk ...................... 3,8 Mekaniska verkstäder ................... 1,0 Elektroteknisk industri .................. 0,8 Cementindustri ......................... 7,1 Glasindustri ........................... 4,1 Sågverk och hyvlerier ................... 1,4 Möbelindustri .......................... 0,9 Träsliperier ............................ 11,9 Cellulosaindustri ........................ 3,3 Pappersbruk och pappfabriker ........... 4,7 Grafisk industri ........................ 0,6 Livsmedelsindustri ...................... 0,5 Bomullsindustri ........................ 1 ,7 Konfektionsindustri ..................... 0,3 Rent kemisk industri ...................
dernas andel av salutillverkningsvärdet i vissa industrier. Uppgifterna är ba- serade på kommerskollegii industristatistik för år 1959.
För hela industrin utgjorde elkraftskostnaderna år 1959 3,1 procent av salutillverkningsvärdet. Som framgår av tablån uppgick kraftkostnaderna för exempelvis elektroteknisk industri, möbelfabriker, grafisk industri och livsmedelsindustri till mindre än en procent av salutillverkningsvärdet, me— dan de för träsliperier utgjorde inemot 12 procent och för cellulosafahriker och pappersbruk mellan 3 och 5 procent av detta värde.
Betydelsen av en sänkning av kostnaderna för elektrisk kraft i Norrland. Som framgår av sammanställningen ovan är kostnaderna för elektrisk kraft mest betydande inom gruvor, järn- och metallverk, Skogsindustri och vissa kemiska industrier. Nämnda industribranscher tillsammantagna svarar i Norrland för en avsevärt större del av industrins totala produktion än i lan- det i övrigt. Räknat per arbetare är förbrukningen av elektrisk kraft inom industrin tre gånger större i Norrland än i Svealand. Priset på elektrisk kraft spelar därför större roll för det norrländska än för det mellansvenska näringslivet. Då därtill kommer, att de betydelsefullaste norrländska in— dustrierna till stor del avsätter sina produkter på export i stark konkurrens med leverantörer från andra länder, kan även en relativt måttlig sänkning av kraftkostnaderna för dem i icke oväsentlig grad stärka företagens kon- kurrenskraft och därmed skapa förutsättningar för ökad produktion och sysselsättning.
Ett lägre pris på elektrisk kraft i Norrland bör även kunna underlätta tillkomsten av nya industrianläggningar genom nyetablering och inflyttning av företag från andra delar av landet, i första hand inom sådana industri- branscher, som har stor förbrukning av elektrisk kraft. Däremot torde en sänkning av priset icke i någon avgörande grad direkt påverka lokaliserings- förutsättningarna för industrier, som i huvudsak förbrukar elektrisk kraft för drift av motorer och för belysningsändamål, exempelvis mekaniska verk- städer, elektroteknisk industri och konfektionsindustri, eftersom kostna- derna för elektrisk kraft ingår med en relativt obetydlig del i den färdiga produktens värde inom dessa industrigrenar.
Priset på elektrisk kraft inverkar emellertid även på kostnaderna inom handel och annan serviceverksamhet liksom på de enskilda hushållens ut- gifter. En allmän taxenedsättning på elektrisk kraft kan därigenom få viss effekt på levnadskostnaderna. Indirekt kan sålunda en sänkning av priset på elektrisk kraft förbättra produktionsbetingelserna även för industrier, som har en relativt låg förbrukning av elektrisk energi. För övriga industrier blir den kostnadsbesparing, som uppnås genom prissänkningen, samtidigt något större, än om man enbart tar hänsyn till företagens direkta utgifter för elektrisk energi.
Produktionskostnaderna för vattenkraft är beroende av dels de naturliga förutsättningarna och dels tidpunkten för anläggningens utbyggnad. I stort sett gäller att de anläggningar, som byggts tidigast, kan producera den bil-
ligaste kraften och att de även ligger bäst till från distributionssynpunkt. Kostnaderna för nytillkommande produktion av elektrisk kraft blir i ge- nomsnitt högre än för kraftproduktionen vid redan befintliga anläggningar, även om hänsyn tas till återanskaffningskostnaderna för dessa äldre an- läggningar. Huvuddelen av den nytillkomna elkraften överförs emellertid till landets mellersta och södra delar, medan däremot konsumtionen inom landets norra delar gott och väl kan täckas genom leveranser från de äldre och bättre belägna verken, som producerar den billigaste kraften.
Med hänsyn till önskvärdheten att förbättra produktionsbetingelserna och lokaliseringsförutsättningarna i Norrland bör enligt kommitténs me- ning en gynnsammare prissättning på elektrisk kraft i denna del av landet eftersträvas.
Genomförandet av en taxenedsättning för elektrisk kraft. Vid de nu ge- nomförda ändringarna i högspänningstaxorna har vattenfallsstyrelsen för- utsatt, att ett rimligt förräntningskrav skall kunna upprätthållas. Kalky- leringen av detta krav grundar sig på att det av statsmakterna i kraftverks— rörelsen placerade kapitalet skall förräntas på samma sätt som om stats- företaget hade varit ett enskilt företag. Härvid har räknats med obligations— lån för viss del av kapitalet samt eget aktiekapital med normala utdelnings- krav jämte tillhörande skattebelastning. Resultatet av denna bedömning är ett totalt förräntningskrav på 6,5 procent, vilket ansetts vara betryggande även på lång sikt med de tendenser, som för närvarande kan anses föreligga på den långa kapitalmarknaden.
En sänkning av priset på kraftleveranserna i de norrländska områdena måste, om icke medel för att täcka inkomstbortfallet tillförs över statsbudge- ten, leda till en lägre förräntning på kapitalet, än den som vattenfallsstyrel- sen för närvarande räknar med.
Leveranserna av elektrisk kraft i de norrländska områdena utgör emeller- tid en relativt liten del eller avgiftsmässigt omkring 15 procent av vatten- fallsstyrelsens totala leveranser. En sänkning av elkraftpriset i dessa områ- den kommer därför att påverka det ekonomiska resultatet av vattenfalls- styrelsens kraftverksrörelse endast i begränsad grad.
En minskning av kraftkostnaderna för förbrukarna med 10 procent, vilket kommittén finner rimligt och önskvärt, skulle innebära ett inkomstbortfall för vattenfallsstyrelsen med ca 10 miljoner kronor, motsvarande en sänkning av förräntningsprocenten med två å tre tiondelar. Enligt kommitténs me- ning bör en sådan taxesänkning genomföras. Härvid bör vattenfallsstyrelsen kompenseras för motsvarande inkomstbortfall över budgeten.
11.4.3 Utjämning av priset på bensin och olja Företagen inom oljebranschen har med hänsyn till fraktkostnaderna in- delat landet i 6 priszoner (0—5). Skillnaden i bensinpriset mellan varje zon är 1 öre.
Vid årsskiftet 1962/63 utgjorde priset på bensin i 0-zon 80 öre per liter och priset på dieselolja 60 öre per liter. Den procentuella ökningen för zonerna 1—5 blir:
Bensin Dieselolja
1—zon ................. 1,2 % 1,7 % 2-zon ................. 2,5 % 3,3 % 3-zon ................. 3,7 % 5,0 % 4-zon ................. 5,0 % 6,6 % 5-zon ................. 6,2 % 8,3 %
Kostnadsökningen för konsumenterna i de ogynnsammast belägna de- larna av landet rör sig sålunda om 6—8 procent jämfört med Stockholm. I förhållande till zon 2 är prisskillnaden knappt 4——5 procent.
Den s. k. 0-zonen omfattar Stockholm, Göteborg och Malmö med närmaste omgivningar. I zon 1 ingår ett relativt betydande område med Stockholm som medelpunkt samt de sydliga och sydvästliga delarna av landet. Dess- utom ingår kuststäderna Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå och Luleå. Zon 2 omfattar övriga delar av Svea— och Götaland bortsett från nord- västra Svealand samt hela Norrlandskusten upp till Kalix. I zonerna 3—5 ingår de inre delarna av Norrland samt nordvästra Svealand.
Priset på bensin och motorolja är sålunda efter Norrlandskusten det- samma som i stora delar av södra och mellersta Sverige, medan det ligger högre i södra och norra Norrlands inland. Det är sålunda icke det nord- liga läget, som spelar den avgörande rollen för det högre bensinpriset i Norrland, utan de långa transporterna från kusthamn till konsumenterna i det inre av Norrland. Befolkningen uppgår uppskattningsvis till 70000 personer i zon 5, 140 000 personer i zon 4 och 610 000 personer i zon 3.
Hur en utjämning av drivmedelspriserna kommer att påverka företagens direkta kostnader för transporter av råvaror och färdigprodukter blir be— roende av dels hur stor del av trausportarbetet, som utförs med lastbil, dels hur stor del av bilkostnaderna som drivmedlet representerar. Det senare blir bl.a. beroende av vilket motorbränsle som används och hur långa kör- sträckor det är fråga om.
Om man i exemplifierande syfte utgår från att transporterna helt sker med lastbil och att drivmedelskostnaderna utgör 20 procent av de totala årskost- naderna för bensindrivna och 15 procent för oljedrivna lastbilar, vilket är en grov genomsnittssiffra för den yrkesmässiga trafiken, medför skillna- derna i drivmedelspriset mellan O-zon och zon 5 en ökning i transport- utgifterna i den senare zonen med drygt en procent.
Som närmare belyses i kapitel 5 är transportkostnadens andel av tillverk- ningskostnaden skiftande för olika produkter. För företag med högt för- ädlade produkter och med nationell marknadsinriktning utgör transport— kostnaderna en relativt liten del av totala tillverkningskostnaderna. För så- dana företag får den minskning av transportkostnaderna, som en utjäm-
ning av drivmedelspriserna skulle medföra i områden med högt pris, be- gränsad betydelse. För andra företag spelar transportkostnaderna större roll. Så är förhållandet bland annat inom skogsbruket. Virkestransporterna övergår mer och mer till att ske med lastbil och med järnväg, samtidigt som flottningslederna i stor utsträckning läggs ned. Björken, som i allt större omfattning används vid tillverkning av sulfatmassa, kan inte flottas utan är uteslutande hänvisad till landtransport. En sänkning av drivmedels- priset i de inre delarna av Norrland skulle därför leda till minskade kost- nader för virkestransporterna och därigenom påverka råvarukostnaderna för cellulosaindustrin. Detta skulle på ett betydelsefullt sätt främja exploa- teringen av de betydande skogstillgångar, som finns i dessa områden.
En motsvarighet till zonindelningen för motordrivmedlen finns också för eldningsoljan. För denna uttas s. k. ortstillägg med visst antal kronor per m3 för att täcka kostnaderna för transporter från importhamn till konsu- menten. Dessa ortstillägg har reducerats allteftersom utbyggnad av lag- rings- och transportkapaciteten möjliggjort en billigare distribution.
Skillnaden mellan exempelvis Stockholm och de norrländska kuststäderna uppgår till högst 11 kronor/m3 eller 10 procent för den olja, som vanligen används i industrin. Betydande skillnader föreligger mellan hamnstäder och inlandsorter såväl i södra och mellersta Sverige som i Norrland. Den är sålunda 21 kronor mellan Luleå och Gällivare och 15 kronor mellan Norrköping och Jönköping.
Den reella kostnadsfördyringen för ett företag i ett område med högt oljepris sammanhänger bl. a. med bränslekostnadernas andel av de totala produktionskostnaderna. Enligt kommerskollegii statistik utgjorde bränsle— kostnaderna år 1958 för samtliga industrigrenar i genomsnitt 1,8 procent av salutillverkningsvärdet. Undantas de industribranscher, som är förhål- landevis bränslekrävande men vars lokalisering uppenbarligen ej är beroende av bränslekostnadens storlek, utgjorde för återstående industrigrenar bräns— lekostnadernas andel av salutillverkningsvärdet 0,9 procent. Detta procent- tal gällde exempelvis för mekaniska verkstäder och livsmedelsindustri. För snickerifabriker uppgick bränslekostnaderna till 0,4 procent av salutillverk— ningsvärdet. Kostnadsfördyringen till följd av olikheter i bränslepriser för de sämst belägna industriföretagen inom det övervägande antalet industri- branscher ryms inom 1/3 procent av salutillverkningsvärdet. För cellulosa- fabriker och pappersbruk motsvarade bränslekostnaderna år 1958 drygt 4 procent av salutillverkningsvärdet, och för wallboardindustrin var motsva- rande andel 7 procent. Prisskillnaden på olja skulle sålunda i de ogynn- sammast belägna delarna av landet medföra en fördyring på 1 ä 2 procent.
De högre levnadskostnaderna i Norrland förklaras bl.a. av de klimatiska förhållandena, vilka direkt påverkar byggnads- och transportkostnaderna samt utgifterna för uppvärmning av bostäder. Av betydelse är vidare de långa transportavstånden till och inom Norrland och den glesa bebyggelsen, vilket medför en fördyring avi första hand sådana produkter, för vilka distri-
butionskostnaderna ingår med en betydande del av varans pris. En redu- cering av transportutgifterna och av boendekostnaderna kan därför väntas leda till en sänkning av levnadskostnaderna, vilket på längre sikt skulle kunna påverka lönesättningen i denna del av landet. Eftersom lönekost- naderna utgör en relativt betydande andel av produktionskostnaderna, borde därigenom möjligheterna att bedriva industriell produktion för av- sättning på marknader utanför Norrland kunna förbättras.
I vilken grad en utjämning av bensin— och oljepriserna mellan olika delar av landet kan väntas påverka varupriserna och levnadskostnaderna är svårt att bedöma. För vissa kostnadsposter kan dock verkningarna av en sådan åtgärd med viss säkerhet beräknas. De högre bensinkostnaderna i de väst- ligaste delarna av Norrland medför en merkostnad per år för driften av en mindre personbil jämfört med Stockholm av omkring 75 kronor. Inköps- priset på eldningsolja av den kvalitet, som används i mindre hyresfastig- heter och enfamiljshus, är i Kiruna 24 procent högre än i Stockholm, 11 procent högre än i Jönköping och 6 procent högre än i Örebro. Då bränsle— kostnaderna i de nordligaste delarna av landet torde utgöra mellan 15 och 20 procent av bostadskostnaderna, skulle en sänkning av oljepriset till samma nivå som i Stockholm medföra en minskning av hyreskostnaderna i övre Norrlands inland med omkring 4 ä 5 procent. Med samma pris för eldningsolja som i Jönköping skulle hyreskostnaden reduceras med 11/2 ä 2 procent.
Kommitténs synpunkter. Kommittén har i sina överväganden i denna fråga betraktat prisutjämningen på bensin och olja med hänsyn till dess lokaliseringspolitiska effekt. Från dessa utgångspunkter anser kommittén, att prissänkande åtgärder bör begränsas till områden, där en förstärkning av sysselsättningsmöjligheterna är synnerligen angelägen. De delar av lan— det, som nu är mest missgynnade från prissynpunkt, är Norrlands inland och nordvästra delarna av Svealand. Från allmän lokaliseringssynpunkt är det önskvärt att priset på flytande bränsle sänks i dessa områden. Detta önskemål kan tillgodoses genom att pristillägget för zonerna 3, 4 och 5 borttas för motordrivmedlen och att en motsvarande prisreduktion genom— förs för eldningsoljan. Den av lokaliseringspolitiska skäl önskvärda ut— jämningen skulle härigenom komma till stånd, samtidigt som administra- tionsförfarandet skulle bli betydligt enklare än vid införande av ett enhets- pris för hela landet.
De vägar, på vilka en utjämning av bensin- och oljepriset kan åstadkom- mas, är antingen en differentiering av skatten på flytande bränsle eller en jämnare fördelning av fraktkostnaderna.
Det första alternativet avser beträffande bensin och motorbrännolja en differentiering av den särskilda skatt, som utgår på dessa drivmedel. För eldningsoljan kan det endast bli fråga om en differentiering av den energi- skatt, som utgår på denna vara.
Vid bl. a. 1961 och 1962 års riksdagar krävdes i motioner en utjämning
av bensinpriset genom en differentiering av bensinskatten, så att denna blev lägre inom områden med höga fraktkostnader. Bevillningsutskottet uttalade i sitt utlåtande över motionerna, att en skattedifferentiering strider mot den inom beskattningsrätten tillämpade principen, att statlig skatt skall uttas efter en för hela riket enhetlig skattesats. Frågan om en prisutjäm- ning måste därför enligt utskottet bedömas som en från beskattningen fri- stående fråga. Riksdagen antog utskottets utlåtande. Kommittén anser för sin del, att en skattedifferentiering ej bör komma i fråga för att åvägabringa en prisutjämning, utan denna bör åstadkommas på annat sätt.
Den andra möjligheten att nivellera prisnivån är att utjämna fraktkost- naderna. Detta kan ske genom att vid försäljning av motordrivmedel inom zonerna 3, 4 och 5 ett fraktbidrag utgår på respektive 1, 2 och 3 öre per liter, vilket medför att priset i zonerna 3—5 kan hållas vid det pris, som råder i zon 2. Den kostnad, som denna prisutjämning medför och som. skall belasta den totala försäljningen, torde icke överstiga 0,2 öre per liter. För att hindra en snedvridning av konkurrensen mellan företagen måste en särskild clearingkassa inrättas, till vilken varje företag inbetalar ett fraktutjämningsbidrag baserat på deras totala försäljning. En motsvarande fraktkostnadsutjämning bör också ske beträffande eldningsoljan. För denna blir dock en sådan utjämning betydligt svårare att genomföra än för motor- drivmedlen. Distributionsförhållandena är nämligen mera invecklade på detta område än inom handeln med bensin och motorolja. Eldningsoljan importeras förutom av oljefirmorna också av andra företag, t. ex. kolfirmor. Distributionen till konsumenterna kan vidare ske genom återförsäljare, som levererar till orter i olika priszoner.
Kommittén anser, att en prisutjämning på bensin och olja utgör ett viktigt led i strävandena att förbättra lokaliseringsbetingelserna i vissa delar av Norrland. För att lösa prisutjämningsfrågan får kommittén därför föreslå, att Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsorganet tar upp för- handlingar med oljebranschen i syfte att få till stånd en överenskommelse om en utjämning av fraktkostnaderna i huvudsak överensstämmande med de riktlinjer, som kommittén här förordat. Skulle denna väg ej vara fram- komlig, bör möjligheten att införa en clearing i statlig regi övervägas.
11.4.4 Särskilt statligt stöd till samhällelig service i Norrlands inland och nordvästra Svealand
Som i olika sammanhang framhållits kan rationaliseringen i jord- och skogsbruket och den därav föranledda avflyttningen komma att medföra svårigheter att upprätthålla en rimlig samhällelig service i vissa områden. En särställning i detta avseende intar det stora sammanhängande område, som utgörs av Norrlands inland samt de nordvästra delarna av Kopparbergs och Värmlands län. En närmare redogörelse för avgränsningen av detta område, för skogsbrukets omfattning och arbetskraftsbehovet samt vissa
synpunkter på samhällsplanering och samhällelig service i området lämnas i bilaga II. Av redogörelsen framgår bl. a. att 48 procent av skogsmarksarea- len ligger i det nämnda området, som vidare svarar för i runt tal 40 procent av avverkningarna i Norrland och Dalarna. Området rymmer sålunda en för vår nationalprodukt betydande naturtillgång.
Tillvaratagandet av denna naturtillgång kräver —- även efter en intensiv rationaliseringsprocess ——- ett visst mått av arbetskraft, som måste vara bo- satt inom området. Det är numera icke realistiskt att räkna med att skogs- arbetarna är villiga att bo i förläggning i direkt anslutning till arbetsplat- serna. Man får i stället utgå ifrån att de i regel vill övernatta i hemmet. Av de i bilagorna redovisade uppgifterna framgår olika tänkbara alterna- tiv för arbetskraftens färdvägar. Ett rimligt antagande synes vara en maxi- mal färdväg av 3 till 4 mil mellan hem och arbetsplats. Skogsarbetarna och deras familjer torde i allt högre grad vilja bosätta sig i samhällen, som kan erbjuda en service, som i princip icke är underlägsen den som tätortsbe— folkningen vanligen kan erhålla. Om sådan service ej står till buds, före- ligger risk för att skogsbruket icke kan erhålla den arbetskraft det behöver.
Inom det berörda området finns ett mindre antal tätorter, som baseras på andra basnäringar än jord- och skogsbruk eller som är serviceorter för betydande omland. Om kommitténs förslag till stöd för etablering och ut- byggnad av industriföretag genomförs, ökas möjligheterna att behålla och ytterligare förbättra nuvarande enskild och samhällelig service i dessa orter. Med den arbetskraft, som bor i eller i närheten av dessa tätorter, kan emel- lertid med det angivna reseavståndet mellan bostad och arbetsplats avverk- ningar endast ske på en del av skogsarealen. För att ett mera fullständigt utnyttjande av skogstillgångarna skall bli möjligt måste arbetskraft kunna repliera på ett betydligt större antal tätorter än centralorterna. Även dessa tätorter bör kunna erbjuda en rimlig standard i fråga om samhällelig service.
Av betydelse är därvid i första hand skola med minst lågstadium, när- hetsbutik, vissa fritidsanläggningar samt kollektiva anläggningar för vatten och avlopp jämte serviceverkstad. Inom ett flertal av dessa serviceområden kan kommuner och andra intressenter åtnjuta statsbidrag i olika former. Med hänsyn till att det är ett allmänt samhällsintresse, att de skogstill- gångar som finns i inlandsområdet tillvaratas, och att kommuner eller andra icke kan väntas ha förutsättningar att själva svara för de ekonomiska åtaganden, som med nu utgående bidrag skulle krävas för dessa servicean- ordningar, vill kommittén föreslå, att förhöjda statsbidrag utgår i syfte att åstadkomma en rimlig samhällelig service i vissa tätorter i Norrlands inland och nordvästra Svealand.
Det bör uppdras åt det centrala lokaliseringsorganet att i samråd med' de regionala lokaliseringsorganen närmare precisera i vilka orte-r det för-
höjda bidraget bör utgå samt att i samråd med de centrala verk och myn- digheter på skilda områden, som handlägger statsbidragsfrågor, framlägga förslag till utvidgade bidragsformer.
11.4.5 Synpunkter på en utjämning av levnadskostnaderna.
Som en följd av regionala variationer i kostnadsfaktorerna är de allmänna levnadskostnaderna olika i skilda delar av landet. Vissa livsmedel och kläder torde betinga högre kostnader i vissa regioner än i andra och även bostadskostnaderna varierar. Ett uttryck för detta är förekomsten av re- gionalt bundna lönetillägg i kollektivavtalen liksom också dyrortsgruppe- ring och kallortstillägg i det statliga lönesystemet. Denna lönekonstruk- tion har utan tvekan stor betydelse för näringslivets lokalisering. Dessa löneskillnader får givetvis anses ha sitt upphov i vissa kostnadsfördyrande faktorer, som resulterar i krav på högre löner, vilka i sin tur ytterligare höjer produktionskostnaderna liksom också levnadskostnaderna. Hela pro- cessen har i någon mån karaktären av en kedjereaktion, som delvis torde vara psykologiskt betingad. Kommittén rekommenderar eller föreslår i annat sammanhang åtgärder på transport-, skatte— och elkraftområdet, som kan verka utjämnande på produktions- och levnadskostnaderna. Kom- mittén vill därför här endast i korthet anföra några synpunkter på lönekost- nadsdifferenserna och den statliga dyrortsgrupperingen, sedda från lokalise- ringspolitiska aspekter.
Högsta löneläge och högsta dyrortsgrupp i landet redovisas i Stockholms stad med vissa förorter, i Norrbottens län och i inlandskommunerna i Väs- terbottens län, större delen av Jämtlands län samt två kommuner i Väster- norrlands län. Den statliga dyrortsgrupperingen omfattar numera endast tre grupper, om man bortser från kallortstil—läggen. I södra och mellersta delarna av landet är skillnaden mellan olika områden förhållandevis små. Bortsett från de nämnda delarna av riket, tillhörande högsta dyrortsgruppen, inskränker sig spännvidden inom de-t statliga löneområdet till skillnaden mellan tredje och fjärde dyrortsgrupperna, vilket exempelvis i 11:e löne- klassen motsvarar 6,2 procent och i 27:e löneklassen 1,9 procent av lönen. Till fjärde ortsgruppen hör i huvudsak de östra delarna av Jämtlands län, så gott som hela Västernorrlands län samt den västliga hälften av Väster- bottens län och till tredje ortsgruppen hela Svealand, Götaland och södra Norrland i övrigt. Mellan detta område och övre Norrland föreligger den största spännvidden. För personal i statlig tjänst är löneskillnaden mellan den tredje och femte ortsgruppen 3,7 procent i löneklass 27 och 12,6 procent i löneklass 11. Till detta kommer en mot norr stigande spännvidd till följd av kallortstilläggen från en till åtta procent med en sydgräns från Öster- sund till Örnsköldsvik. Beträffande regionala olikheter i fråga om löner inom näringslivet hänvisas till kapitel 5, s. 178—196.
Bostadskostnader är en väsentlig faktor i levnadskostnaderna och påver- kar därmed också dyrortsgrupperingen. Den kan uppdelas i byggnadskost- nader och driftskostnader. När det gäller driftskostnaderna är uppvärm- ningen av bostaden sannolikt den post, som utvisar de största variationerna inom olika landsdelar beroende på de skilda klimatförhållandena. Härjämte har man att ta hänsyn till de regionalt varierande priserna på olika bränslen.
Också byggnadskostnaderna varierar regionalt till följd av olikheter i löner och kostnader för materialtransporter samt av klimatiskt betingade skillnader i förutsättningarna för kontinuerlig byggnadsverksamhet.
I detta sammanhang synes väsentligt att åtgärder i syfte att utjämna bygg— nadskostnaderna icke — i varje fall direkt — påverkar boendekostnaderna i det befintliga bostadsbeståndet. En regional utjämning av boendekost- naderna genom att påverka byggnadskostnaderna synes därför icke kunna nås annat än på mycket lång sikt. För att nå ett dylikt mål måste därför åtgärder, som påverkar de löpande kostnaderna, vidtas. Kommittén har vid sina överväganden i denna fråga kommit till den slutsatsen, att detta endast skulle kunna ske genom någon form av fortlöpande regional subvention. En sådan lösning kan dock kommittén icke förorda.
Som tidigare anförts är regionala olikheter i löneläget i det statliga löne- systemet liksom även inom enskild verksamhet en följd av faktiska eller antagna differenser i levnadskostnaderna. Ett borttagande av dyrortsgrup- peringen kan i och för sig icke ändra detta faktum. Det finns emellertid anledning anta, att förändringar från tid till annan inträder i dessa regionala differenser. Det torde vara ett allmänt önskemål, att dylika förändringar återspeglas i lönesystemet, om man vill ha ett system, som i princip skall täcka variationerna i levnadskostnaderna.
Det bör vidare beaktas, att lönesättningen inom det enskilda näringslivet — liksom inom den i övre Norrland betydelsefulla statliga företagsamheten _- är baserad på förhandlingar och fria överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Också inom den statliga förvaltningen baseras löne- sättningen på förhandlingsuppgörelser.
Med anledning av att nya prisundersökningar, avsedda att läggas till grund för en översyn av dyrortsgrupperingen, planeras, vill emellertid kom- mittén uttala önskemål om att det statliga lönesystemet får en sådan konstruktion, att det icke skärper eventuellt förekommande levnadskost- nadsskillnader.
De förslag, som kommittén i annat sammanhang lagt fram i syfte att ut- jämna de ekonomiska skillnaderna mellan olika områden i landet, bör en- ligt kommitténs mening bidra till 'att en viss utjämning efterhand också bör inträda i fråga om levnadskostnaderna. Kommittén vill understryka angelägenheten av att genom prisundersökningar den väntade utvecklingen följs, så att den kostnadsutjämning som kan förutses med minsta möjliga
tidsutdräkt slår igenom i ortsgrupperingen. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på lokaliseringsorganet att med uppmärksamhet följa utveck- lingen på detta område.
11.5 Behovet av kommunal skatteutjämning.
De stora skillnader i skatteutdebiteringen, som föreligger mellan olika kom- muner, har spelat en framträdande roll i diskussionen i lokaliseringsfrågan. Särskilt har de höga skattesatserna i flertalet norrlandskommuner fram- hållits som ett svårt hinder för en önskad industrilokalisering.
Den främsta anledningen till det ojämna kommunala skattetrycket får sökas i de stora variationerna i konununernas skatteunderlag. Grundtanken bakom den nuvarande förordningen till skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner1 har varit, att lämna tillskott av skatteunderlag till kommuner med brist på sådant. Vid 1962 års riksdag beslöts vissa för- bättringar i kommunernas möjligheter att erhålla skattelindringsbidrag. Dessa justeringar är emellertid att betrakta som ett provisorium till dess att 1958 års skatteutjämningskommitté hunnit lägga fram förslag till en mera långsiktig lösning av frågan.
Genom skattelindringsbidragen har ekonomiskt svaga kommuner fått en viss kompensation för den bristande skattekraften, som närmat utdebite- ringarna i dessa kommuner till den utdebitering, som sker i kommuner med bättre ekonomisk bärkraft. Skattelindringsbidragen synes också gjort det möjligt för berörda kommuner att i viss utsträckning höja sin standard.
Mot de nuvarande skattelindringsbidragens konstruktion har riktats den kritiken, att den lämnar kommunernas utgifts- och utdebiteringsbehov obe- aktade. Enligt kommitténs mening försvårar de ojämna kommu- nala skattesatserna i många fall en önskvärd lokalisering av industriell verksamhet. Kommittén vill vidare framhålla, att det nuvarande bidrags— systemet icke möjliggör ett effektivt stöd till kommuner, som på grund av strukturella förändringar inom näringslivet med följdverkningar iform av minskad sysselsättning och befolkningsomflyttning, har finansierings- svårigheter. Det nuvarande bidragssystemet är sålunda otillräckligt för att åstadkomma den nivellering av de kommunala skattesatserna, som också: med hänsyn till de lokaliseringspolitiska önskemålen är angelägen. Möjlig- heterna till ett bidragssystem, som tar hänsyn både till bristen på skatteun- derlag och hög kommunal utdebitering, synes därför böra övervägas.
11.6 Det kommunala stödet till företagen
Kommunal service och lokaliseringspolitik. Som kommittén tidigare fram- hållit föreligger ett nära samband mellan näringslivets lokalisering och den planering för. bebyggelse och för utbyggnad av olika serviceanordningar,
1 Förordningen den 18 maj 1951 (SFS nr 278) angående bidrag till skattelindring åt synnerlig skattetyngda kommuner med ändring den 1 juni 1962 (SFS nr 168).
som sker i kommunerna. En expansion av näringslivet i en viss ort kan kräva investeringar i bostäder, gator och vägar, vatten— och avloppsanlägg- ningar, skolor m.m., för att såväl företagens som befolkningens behov av olika förnödenheter och tjänster skall kunna tillgodoses. Kommunerna kan å sin sida genom en förutseende markplanering för industrier och bostä- der samt genom olika åtgärder för att förbättra servicemöjligheterna främja det bestående näringslivets utveckling och tillkomsten av nya företag.
De åtgärder, som vidtas av kommunerna i dessa avseenden, påverkar i hög grad lokaliseringsförutsättningarna. Genom den ökade samverkan mel- lan kommunerna och de statliga lokaliseringsorganen, som enligt vad kom— mittén föreslagit bör konuna till stånd, torde den kommunala planeringen på ett bättre sätt än hittills kunna anpassas till de väntade förändringarna inom näringslivet och de allmänna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.
Kommunernas influens på näringslivets lokalisering inskränker sig emel- lertid icke till åtgärder, som tar sikte på att förbättra de allmänna betingel- serna för olika slag av företagsamhet. Som framgår av redogörelsen i kapitel 8 söker kommunerna därutöver med olika medel i betydande omfattning direkt stimulera etablering och inflyttning av enskilda företag. Detta sker dels genom upplysnings- och reklamverksamhet, dels genom erbjudande av ekonomiskt stöd i olika former till företag, som startar verksamhet i kom- munen. Även till företag, som hotas av driftsnedläggelse eller som övervä- ger att flytta verksamheten till en annan kommun, lämnas dylikt stöd i syfte att hindra en nedgång i sysselsättningen.
Enligt kommitténs mening är det värdefullt, att kommunerna genom in- formation och upplysning söker sprida kännedom om kommunens förut- sättningar från lokaliseringssynpunkt. Sådana åtgärder får anses ingå som ett naturligt led i kommunens strävanden att främja näringslivets ut- veckling. För att upplysningsverksamheten skall bli till nytta för närings- livet, bör den ge en allsidig och objektiv belysning av tillgång på arbetskraft, allmän och enskild service och andra viktiga faktorer för företagens lokali- seringsbedömning. Hittills har i vissa fall bris-ter i detta avseende kunnat konstateras. Genom ökad rådgivning till kommunerna från lokaliserings— organens sida bör emellertid kommunernas möjligheter att i fortsättningen bedriva en från sakliga synpunkter tillfredsställande upplysnings- och in- formationsverksamhet kunna väsentligt förbättras.
Kommunala subventioner. Kommittén har tidigare föreslagit, att statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte i ökad utsträckning bör utgå till företag i samband med startande och i vissa fall utbyggnad av industriell rörelse. Stödåtgärderna ingår därvid som ett led i strävandena att få till stånd en förstärkning och differentiering av näringslivet i vissa orter och områden, där en sådan utveckling av samhällsekonomiska och sociala skäl är särskilt angelägen. De kommunala stödåtgärderna har däremot till syfte att i första hand tillvarata den egna kommunens intressen. Från denna utgångspunkt kan dylika åtgärder många gånger framstå som rimliga och berättigade,
exempelvis för att motverka rådande eller befarad arbetslöshet. Fall kan givetvis förekomma, där kommunalt stöd kan leda till även från allmänna synpunkter gynnsamt resultat. Allmänt gäller emellertid att kommunerna i sin stödverksamhet har begränsade möjligheter att ta hänsyn till om den lokalisering, som de medverkar till, är förenlig med allmänna lokaliserings- synpunkter. Den kommunala subventionspolitiken kan därför i många fall komma i motsättning till principerna för den samhälleliga lokaliserings— verksamheten. Härtill kommer att kommunernas möjligheter att ekono— miskt stödja enskilda företag är starkt varierande. Det är ingalunda säkert, att en expansion av näringslivet från allmänna synpunkter främst bör ef- tersträvas i de kommuner, som har de bästa ekonomiska resurserna att ge- nom ekonomiskt stöd stimulera nyetablering och inflyttning av företag.
Även från andra synpunkter inger de kommunala subventionerna starka betänkligheter. Många kommuner har lämnat stöd till företag, som icke visat sig vara bärkraftiga. Förklaringen härtill torde bl.a. ligga däri att de kommunala myndigheterna icke haft tillräckliga insikter i företagsekono— miska och tekniska frågor för att kunna göra en riktig bedömning av före- tagets förutsättningar att bedriva en lönsam produktion. Den kommunala konkurrensen om företagen har i andra fall lett till att stöd även lämnats, där något behov av att kompensera företaget för extra kostnader i samband med lokalisering av en industrianläggning till en viss ort icke förelegat. En del av företagets kostnader för etableringen överförs därmed på kommunen utan att någon egentlig motprestation från företagets sida krävs. Uppenbar- ligen kan det kommunala stödet därigenom få icke önskvärda konsekvenser från konkurrenssynpunkt.
Ekonomiskt stöd synes även i betydande omfattning lämnas till företag, som på grund av bristande lönsamhet eller av andra skäl har svårt att driva sin verksamhet. Sådana åtgärder synes i vissa fall kunna fördröja en an- passning av produktionen till ändrade marknads- och konkurrensförhål- landen. Det förekommer vidare, att kommunerna erbjuder speciella förmå- ner till företag, som står i begrepp att flytta verksamheten till en annan kommun. En dylik aktivitet inger betänkligheter med hänsyn bl.a. till att den kan orsaka en från såväl företagsekonomiska som samhälleliga syn- punkter felaktig lokalisering av olika produktionsenheter.
I många fall har de kommunala stödåtgärderna till företagen inneburit ett överskridande av de befogenheter, som tillkommer kommunerna enligt kommunallagarna. Enligt gällande rättspraxis betraktas sålunda kommu- nalt stöd till ett enskilt företag icke som en kommunal angelägenhet annat än i de fall, då åtgärden kan anses ingå som ett led i kommunens strävanden att förekomma eller hindra lokal arbetslöshet. Stödet anses därvid icke gälla företaget i och för sig utan arbetskraften och har därigenom karaktär av social hjälpverksamhet. Liknande inställning framträder i den praxis, som tillämpas av Kungl. Maj:t i fråga om sådana lån och borgensåtaganden
Den stora motsättning, som råder mellan kommunernas faktiska hand- lande i fråga om subventioner till enskilda företag och deras formella be- fogenheter, förklaras av att en rättslig prövning av kommunala beslut i dessa frågor endast sker, då beslutet överklagas av kommunmedlem. Vidare gäller att underställningsskyldighet i fråga om kommunala lån och borgens— åtaganden endast föreligger i särskilda fall. Utlåning av medel blir sålunda icke ens indirekt föremål för underställning, om lånet finansieras av disponibla medel eller av medel, som kommunen i sin tur upplänat med utnyttjande av den underställningsfria lånerätten. Borgensteckning kan )ckså ske utan underställning enligt de regler, som gäller för upplåning.
Kommittén har kommit till den bestämda uppfattningen, att kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och ut- veckling icke bör ifrågakomma. Kommunernas lokaliseringssträvanden bör i stället helt inriktas på att genom en förutseende planering och olika åtgär- der för förbättring av servicemöjligheterna skapa gynnsamma betingelser för näringslivet. Ekonomiskt stöd till företag i lokaliseringspolitiskt syfte bör endast lämnas av staten enligt av regering och riksdag fastställda grunder.
Också de kommunala subventioner, somi många fall lämnas staten i sam- band med lokalisering av olika slag av verksamhet, bör uppmärksammas. Statliga förvaltningsorgan och företag synes även vid övervägandet av olika lokaliseringsaltemativ i betydande utsträckning kalkylera med kommu- nala förmåner. För kommittén framstår det som självklart, att förläggning- en av statliga verksamheter icke under några förhållanden får göras bero- ende av vilka speciella förmåner av ekonomisk art, som den ena eller den andra kommunen kan erbjuda. Lokaliseringen bör ske på grundval av en noggrann avvägning mellan fackmässiga bedömanden och allmänna loka- liseringssynpunkter. Kommunala subventioner framstår som en ur sakliga synpunkter omotiverad omfördelning av vissa kostnader mellan staten och kommunerna.
En begränsning av den kommunala stödverksamheten till företagen kan under nuvarande förhållanden endast åstadkommas, om kommunernas och företagens syn på dessa frågor radikalt förändras. Från såväl kommunalt håll som från företrädare för näringslivet har under senare år den ohäm- made konkurrensen mellan kommunerna om företagen och de kommunala subventionerna kritiserats med hänsyn till de icke önskvärda konsekven- ser, som denna verksamhet från olika synpunkter leder till. I vad mån de enskilda kommunernas och företagens handlande kommer att påverkas här- av är emellertid svårt att bedöma. Större effekt borde måhända kunna upp- nås, om såväl näringslivets som kommunernas egna organisationer genom en brett upplagd upplysningsverksamhet sökte medverka till ett allmänt avståndstagande från den kommunala subventionspolitiken.
Genom tillkomsten av kommunblocken och bildandet av betydligt större
kommunala enheter kan vidare de kommunala stödåtgärderna till företa- gen antas bli av mindre betydelse i lokaliseringspolitiken. Sålunda kommer antalet kommuner, som på grund av ogynnsam utveckling inom befolkning och näringsliv vill skaffa nya skatteobjekt och sysselsättningstillfällen åt kommunen, att bli avsevärt färre. Förutsättningarna att i olika områden få till stånd livskraftiga tätorter, som är attraktiva för industrin utan spe— ciella kommunala stödåtgärder, bör även bli större genom den koncentration av samhällelig service, som en sammanläggning av kommunenheterna kan väntas leda till.
Av särskild betydelse blir emellertid de av kommittén framlagda förslagen till en förstärkning av de statliga insatserna på lokaliseringsomrädet. Det statliga stödet till företag avser sålunda att underlätta industrins utveckling i områden och orter med svagt eller ensidigt utvecklat näringsliv, vilket bör minska behovet av kommunalt stöd åt enskilda företag i dessa områden. Genom vidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet kommer vidare de statliga lokaliseringsorganen att i ökad utsträckning få kontakt med konkre- ta lokaliseringsärenden. De får därigenom större möjligheter att påverka kommunernas och företagens ställningstaganden vid sådana lokaliseringar, där kommunala subventioner är ifrågasatta. Kommittén har vidare förut- satt, att en ökad samverkan mellan kommunerna och i första hand de re— gionala lokaliseringsorganen skall komma till stånd i olika planeringsfrå— gor, som har betydelse för näringslivets utveckling. Härigenom bör det bli möjligt att inordna den kommunala lokaliseringsverksamheten i ett större sammanhang och länka in kommunernas aktivitet på detta område i sun- dare banor.
Kommittén är emellertid klart medveten om att vad här ovan anförts icke utgör någon garanti för att de kommunala subventionerna kommer att bli betydelselösa i framtiden. Erfarenheterna av en mera aktiv samhällelig lo- kaliseringspolitik liksom också kommunindelningsreformens genomförande bör dock avvaktas, innan ytterligare åtgärder på detta område övervägs.
11.7 Frågan om tillståndstvång
Frågan om att införa tillståndstvång som ett lokaliseringspolitiskt medel i syfte att hindra från samhällelig synpunkt olämpliga lokaliseringar behand- lades av 1947 års utredning angående näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6). Utredningen ansåg sig icke kunna ta slutgiltig ställning i denna fråga. Dels ville den avvakta om och i vilken form byggnadsregleringen komme att kvarstå. Om regleringen bibehölls, kunde det tänkas att pröv— ningen av olika anläggningars lämplighet ur lokaliseringssynpunkt bäst kunde lösas genom anknytning till denna kon-troll. Men dels _— och det ansåg utredningen vara viktigare — borde hela frågan ytterligare övervägas, sedan erfarenheter vunnits av den av kommittén föreslagna utvidgade loka-
liseringspolitiska verksamheten. I proposition i lokaliseringsfrågan vid 1952 års riksdag uttalades, att någon särskild tillståndsgivning för att hindra olämplig lokalisering icke ansågs erforderlig.
I kapitel 8 har byggnadsregleringens roll i lokaliseringspolitiken utförligt behandlats. Av redogörelsen där framgår att ansökningar om byggnadstill— stånd avseende nyetablering och utbyggnad av industriföretag prövades även från lokaliseringssynpunkt. I överensstämmelse med de av statsmakterna angivna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken behandlade arbetsmarknads- styrelsen sådana ansökningar från företag i storstadsområdena restriktivt i syfte att dämpa expansionen där. Det torde dock endast ha varit i ett täm- ligen ringa antal fall, som byggnadstillstånd vägrades enbart av lokalise- ringsskäl. Antalet ansökningar från företag i andra delar av landet, som önskade förlägga sin verksamhet till storstadsområdena, var av obetydlig omfattning. I stället förekom, som framgår av kapitel 2, utflyttning av före— tag eller filialutläggning från storstadsområdena, i första hand från Stock- holmsområdet. Denna omlokalisering av verksamheten skedde i stor ut- sträckning på företagens egna initiativ.
Genom den rådgivnings- och upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor, som bedrivs i samverkan mellan arbetsmarknadsstyrelsen och industriför- bundet, har det varit möjligt att medverka till att de från storstadsområ- dena utflyttade verksamheterna förlagts till orter och områden, där en ex- pansion av näringslivet varit angelägen från allmänna lokaliseringssyn- punkter.
Kommittén har i det föregående föreslagit, att de positiva medlen i loka- liseringspolitiken skall förstärkas. Ett genomförande av dessa förslag kom- mer att innebära en intensifiering av rådgivnings- och upplysningsverksam- heten till företagen såväl centralt som ute i länen. Denna verksamhet kom- mer att baseras på utförligare utredningsmaterial, som ger lokaliseringsor- ganen större möjligheter än för närvarande att medverka till att lokalise- ringen av det enskilda näringslivets anläggningar sker på ett sådant sätt, att såväl de företagsekonomiska som de samhällsekonomiska och sociala synpunkterna blir beaktade. Genom en vidgad lokaliseringsplanering och längre gående samverkan mellan olika planeringsorgan bör även lokalise- ringssynpunkter i högre grad än hittills bli beaktade i den samhälleliga pla- neringen. Särskilda statliga stödåtgärder till näringslivet har även föresla- gits för att stimulera nyetablering och utbyggnad av industriföretag i vissa orter och områden, där en förbättring av sysselsättningen ansetts önskvärd. En aktivering av den samhälleliga lokaliseringsverksamheten enligt de av kommittén utstakade riktlinjerna avser att underlätta lokalisering till olika orter utanför storstadsområdena. Därmed kan också följden bli att expan- sionen i dessa områden kommer att dämpas.
Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum sedan statsmakterna tog ställning till föregående utredning om näringslivets lokalisering, har
kommittén övervägt huruvida ovan angivna åtgärder att påverka närings- livets lokalisering kan anses vara tillräckliga för att medföra önskvärt re- slutat eller om samhället därutöver bör ha möjlighet att genom tillstånds— tvång hindra en lokalisering, som från samhällelig synpunkt anses vara olämplig.
En lokaliseringskontroll genom tillståndsgivning kan antingen vara av allmän karaktär och avsedd att hindra en från samhällelig synpunkt uppen- bart felaktig lokalisering, oavsett var i landet lokaliseringen sker, eller också begränsad till ett visst område i syfte att hindra en expansion, som har ogynnsamma verkningar både för området och för landet i övrigt.
Allmän lokaliseringskontroll. De fall då en lokalisering framstår som olämplig från samhällssynpunkt gäller främst sådana, som är ofördelaktiga med hänsyn till arbetsmarknadsförhållandena, eller som kräver stora in- vesteringar från det allmännas sida i vägar, bostäder och andra servicean- läggningar, eller som eljest är ogynnsamma från allmän samhällsplanerings- synpunkt.
Allmän lokaliseringskontroll förutsätter, att tillstånd i samband med ny— etablering och utbyggnad av verksamhet i princip måste begäras av samt- liga företag i alla delar av landet. Av praktiska skäl måste dock kontrollen begränsas till företag av viss storlek. Även med en sådan begränsning kan det bli fråga om en synnerligen omfattande reglering. Antalet lokalisering- ar, som från samhällets synpunkt skulle vara så olämpliga att tillstånd ej skulle kunna beviljas, torde bli ringa i förhållande till totala antalet an- sökningar. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, om det föreligger till— räckligt starka skäl för införande av en så omfattande och kostnadskrä- vande administration, som en allmän lokaliseringskontroll skulle medföra. Oavsett detta vill kommittén understryka, att andra betänkligheter kan re- sas mot en sådan kontroll, icke minst med hänsyn till svårigheterna att på längre sikt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av en sådan lagstiftning, som i sin praktiska tillämpning i vissa fall kan fördröja eller hindra en utbyggnad av produktionen.
De ökade resurser, som lokaliseringsorganet enligt kommitténs förslag skulle utrustas med, kommer att ge detta betydligt bättre möjligheter att fungera som ett effektivt upplysnings- och serviceorgan i syfte att klargöra för företagen, vilka lokaliseringsaltemativ som är acceptabla från samhälle- liga synpunkter, varigenom de samhälleliga önskemålen och de företags- ekonomiska kraven i största möjliga grad kan samordnas.
Lokaliseringskontroll för vissa regioner. I syfte att dämpa expansionen i en viss ort eller region kan tillståndstvång införas för detta område. Uppen- barligen år det däremot icke möjligt att genom tillståndsgivning få till stånd lokalisering till vissa orter eller områden, eftersom företaget kommer att vara oförhindrat att skrinlägga sina planer i stället för att starta verksam— het på en av myndigheterna angiven ort. En statlig reglering av företagens
lokalisering behöver därför icke utan vidare leda till en expansion av nä- ringslivet i sådana områden, där en ökad ekonomisk aktivitet från samhälle— liga synpunkter bör eftersträvas.
En tillståndsreglering, som begränsas till vissa områden, skulle i första hand avse storstadsområdena. Som kommittén tidigare framhållit kan det, åtminstone till dess en bättre jämvikt på bostadsmarknaden och i fråga om samhällelig service uppnåtts, framstå som, rimligt att motverka de fak- torer, som ger upphov till den stora efterfrågan på arbetskraft i dessa om- råden.
Frågan gäller då vilken sektor inom näringslivet, som främst bidragit till befolkningstillväxten i storstadsområdena. Av den redogörelse för utveck— lingen under 1950-talet, som kommittén lämnat i kapitel 2, framgår att sys— selsättningsökningen i storstadsregionerna var större inom servicenäringarna än inom den egentliga industrin. Vidare konstaterades i denna redogörelse för storstadsområdenas del att omlokaliseringen av industriell verksamhet i form av utflyttningar av företag eller filialutläggningar under efterkrigs- tiden varit av större omfattning, mätt i antal sysselsatta, än den nyetable- ring av industriföretag, som samtidigt ägt rum. Som tidigare anförts har dessa omlokaliseringar endast i ett fåtal fall orsakats av vägrade byggnads- tillstånd. I regel har orsaken varit, att företagen till följd av rekryterings- svårigheter, höga produktionskostnader, svårigheter att få lämplig indu- strilokal och tomtmark etc. bedömt utvecklingsmöjligheterna vara gynn- sammare på andra håll. De nyetableringar, som ägt rum i storstadsområdena, har huvudsakligen gällt företag med lokal avsättning ell-er som av andra skäl varit beroende av storstadslokalisering. Om det av företagsekonomiska skäl varit motiverat att flytta hela eller delar av verksamheten från stor- stadsområdena till andra orter, har detta skett i betydande omfattning.
Överväganden om tillståndsgivning i syfte att motverka befolkningskon— centrationen till storstadsområdena kan inte begränsas till industrin utan måste omfatta alla näringsgrenar. Inom handel samt enskild förvaltning och serviceverksamhet möter dock med hänsyn till företagens struktur, ka- raktär och inriktning så stora svårigheter att avgränsa och precisera de fall för vilka tillstånd skall sökas, att det är tvivelaktigt om en tillståndsgiv- ning med därtill hörande kontroll kan komma att fungera på ett tillfreds- ställande sätt. Beträffande etableringar inom den statliga sektorn, berörande forskning och undervisning, offentliga myndigheter, verk och anstalter lik- som andra lokaliseringar, som beslutas av Kungl. Maj:t och riksdag, har lo- kaliseringsorganet redan nu möjlighet att framföra sina synpunkter på va- let av förläggningsort. Tillståndstvång för detta område är således överflö- digt. De beslut, som fattas om de statliga verksamhetsgrenarnas lokalisering, kommer i stor utsträckning också att influera på lokaliseringen av produk- tions- och serviceenheter inom det enskilda näringslivet.
Kraven på en tillståndsgivning förknippas i första hand med uppförande
av byggnad eller anläggning samt om- och tillbyggnad därav. Härvid når man icke sådan etablering, som sker genom att lediga lokaler kan tas i an- språk utan ombyggnad. Att låta lokaliseringskontrollen omfatta alla hygg- nadsärenden synes vara att sätta ambitionsgraden för högt. Tillstånd skulle därför erfordras endast då det är fråga om större projekt. Gränsen då till- stånd erfordras anges antingen i anslutning till lokalernas storlek eller till den arbetsstyrka, som skulle sysselsättas, eller till bägge dessa förhållanden. Sätts denna gräns alltför lågt, skulle den administrativa apparat, som i så fall krävdes för en effektiv kontroll, icke stå i rimlig proportion till det syfte man vill uppnå. Om å andra sidan tillståndstvånget begränsas till större fö- retag, kan lokaliseringskontrollen kringgås genom att nyetablering eller ut- byggnad sprids på flera mindre anläggningar.
Avvägning mellan företagens synpunkter och samhällets önskemål i fråga om den lämpligaste lokaliseringen måste åvägabringas på ett smidigt sätt. Ett genomförande av kommitténs förslag att med positiva medel stimulera en önskad omlokalisering, framför allt genom åtgärder, som underlättar företagens utflyttning från storstadsområdena till vissa andra delar av riket, bör göra det möjligt att nå fram till en tillfredsställande lösning på detta lokaliseringsproblem, utan att en tillståndslagstiftning behöver till- gripas. Ett tillståndstvång torde enligt kommitténs bedömningar icke kom- ma att medföra någon ytterligare effekt i detta avseende. Utvecklingen synes också komma att gå i riktning mot en fortsatt spontan omlokalisering, främst med hänsyn till att de förhållanden, som påverkat den hittillsvarande utflyttningen, kan väntas bestå under den närmaste framtiden.
Sammanfattning. Den organisatoriska upprustning av lokaliseringsverk- samheten och den förstärkning av de lokaliseringspolitiska medlen, som kommittén föreslår, ger lokaliseringsorganet en auktoritativ ställning i loka- liseringsfrågor och kommer att öka möjligheterna att påverka lokalisering- en i en från samhällssynpunkt. gynnsam riktning. Genom särskilda åtgär- der underlättas en utspridning av företag från storstadsområdena till om- råden, där den ekonomiska aktiviteten och befolkningsunderlaget behöver stärkas. Den förbättring av lokaliseringsbetingelserna, som en ökad sam- ordning av den samhälleliga planeringen kan medföra, verkar i samma rikt— ning. Med hänsyn härtill och då några påtagliga resultat härutöver icke sy- nes kunna vinnas genom en obligatorisk lokaliseringskontroll, finner kom— mittén för sin del att det icke kan vara påkallat med en särskild lagstiftning om tillståndstvångi samband med lokalisering.
Kommittén vill emellertid understryka vikten av samverkan mellan nä- ringslivet och de offentliga myndigheterna i planeringsfrågor. Likaväl som det enskilda företaget för sin planering är beroende av informationer om till— gången på arbetskraft och bostäder liksom om samhällets dispositioner be— träffande utbyggnader av kommunikationer, skolor m. m., är de statliga och kommunala myndigheternaför sin planering beroende av uppgifter från
!
näringslivet om de förändringar, som är att vänta beträffande produktion och sysselsättning vid de enskilda företagen. I fråga om driftsnedläggelser och mera betydande driftsinskränkningar blir detta behov tillgodosett genom de överenskommelser rörande förhandsinformationer om sådana åtgärder, som träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen och olika huvudorganisationer inom näringslivet (s. 255).
För att lokaliseringsorganet effektivt skall kunna fylla sin uppgift är det beroende av sådana informationer om planerade utbyggnader och omloka— liseringar, att det på ett tidigt stadium kan ta kontakt med företagen och diskutera lokaliseringsfrågan. För företagen är det av värde att från loka- liseringsorganet få förslag på lämpliga orter, redan innan mera omfattande undersökningar gjorts. Länsarbetsnämnderna kan — sålänge igångsättnings- tillstånd fordras för byggen och därefter genom den verksamhet, som bygg- arbetsnämnderna skall bedriva — informera det centrala lokaliseringsorganet om planerade ny- och ombyggnader. Det synes dock vara önskvärt, att 10- kaliseringsorganet i ett tidigare skede kan få informationer om planerade utbyggnader och omlokaliseringar. Kommittén vill därför förorda, att möj- ligheterna till överenskommelse med näringslivets organisationer om för- handsinformationer i dessa frågor i likhet med vad som sker vid driftsin— skränkningar närmare undersöks.
KAPITEL 12
Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation
I det föregående har närmare behandlats målsättningen för lokaliserings— politiken, ävensom rcdogjorts för de medel med vilka samhället bör för- verkliga de lokaliseringspolitiska önskemålen. Enligt kommitténs mening för- utsätter de vittomfattande och krävande uppgifter, som kommer att läggas på lokaliseringsorganen, att dessa organ får en auktoritativ ställning på så- väl riks- som länsplanet och att de erhåller erforderliga personalresurser. Dessa förstärkta personalresurser är nödvändiga icke enbart för de nya uppgifter för lokaliseringsorganen, som kommittén föreslagit, utan också för att på olika plan följa lokaliseringsfrågans utveckling och ta initiativ i syfte att främja en ändamålsenlig lokalisering samt att i olika samman- hang bevaka att lokaliseringssynpunkterna beaktas. Lokaliseringsverksamheten bör enligt kommittén bedrivas genom ett cen— tralt organ samt genom regionala organ med länen som verksamhetsom- råden. Inom Kungl. Maj :ts kansli bör ärenden, som är av betydelse för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, handläggas i samråd med chefen för det departement, under vilket det centrala lokaliseringsorganet hör.
12.1 Samordning av lokaliseringsärendena inom Kungl Maj:ts kansli
Som framgått av redogörelsen på s. 00 har det nuvarande lokaliseringsor- ganets insatser på verksplanet i enlighet med statsmakternas beslut är 1952 begränsats till samråd med övriga ämbetsverk med planeringsuppgifter. Lo- kaliseringsorganet har därvid företrätt de lokaliseringspolitiska synpunk— terna på ämbetsverkens planering och påkallat ämbetsverkens uppmärk- samhet på de brister i den samhälleliga utbyggnaden, som kunnat konsta- teras i samband med lokaliseringsorganets rådgivande och utredande verk- samhet. En samordning av den karaktär, som 1947 års lokaliseringsutredning förordade i fråga om de olika verkens planeringsarbete, har däremot icke kommit till stånd. En förutsättning härför var nämligen att lokaliserings— organet skulle erhålla en självständig och auktoritativ ställning i förhål- lande till övriga ämbetsverk.
Såsom av det följande kommer att framgå har kommittén övervägt möj— ligheterna att på verksplanet skapa ett riksplaneverk, till vilket skulle över- föras de viktigaste planeringsuppgifterna från ämbetsverk, som nu inne-
har nyckelställning inom samhällsplaneringen. I sitt ställningstagande. i organisationsfrågan har kommittén emellertid funnit att detta skulle innebä- ra av förhållandena opåkallade förändringar av alltför genomgripande natur. Med anledning härav har kommittén icke ansett sig böra föreslå att ett sär- skilt riksplaneverk inrättas. Däremot har kommittén funnit det önskvärt med en samordnande verksamhet inom Kungl. Maj:ts kansli. Som stöd härför vill kommittén åberopa följande.
På sätt redogörelsen för de samhälleliga planeringsuppgifterna inom stat- lig förvaltning utvisar (bilaga II) behöver flertalet av de där omnämnda ämbetsverken i sin planeringsverksamhet ta häsyn till förhållanden, som berör näringsliv, sysselsättning och befolkning. De skilda ämbetsverkens ställningstaganden grundas därvid ej sällan på ett icke enhetligt material. Detta torde främst bero på en otillräcklig samordning inom den statliga för- valtningen vid insamlandet av grundmaterialet. En ändamålsenlig lokalise- ringsplanering förutsätter att dylika brister undanröjs.
Ett beslut om en mera aktiv lokaliseringspolitik samt en förstärkning av det centrala och de regionala lokaliseringsorganen torde säkerligen innebära, att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i ökad omfattning kommer att beaktas i samhällsplaneringen och att samarbetet mellan de planerande myndigheterna underlättas. Detta är emellertid icke tillräckligt för att ernå den nödvändiga koordineringen särskilt av de uppgifter, som rör plane- ringen av investeringar i samhälleliga serviceanläggningar. En samordning bör åvägabringas även på departementsnivå. Där bör nämligen förefinnas den bästa överblicken beträffande investeringsbehoven av samhällelig ser- vice samt även i fråga om de olika departementens och verkens förutsätt- ningar att tillgodose dessa behov. En sådan samordning skulle utgöra den bästa garantin mot att en bristande planering på ett område icke fördröjer utvecklingen inom andra viktiga delar av den samhälleliga serviceverksam- heten.
En samordning av planeringsfrågorna i Kungl. Maj :ts kansli skulle också underlätta vidtagandet av sådana ändringar i ämbetsverkens planering, som kan påkallas av lokaliseringspolitiska skäl. Vidare skulle en verksamhet av detta slag på departementsnivå vara av stor betydelse vid behandlingen av lokaliseringsorganets förslag till åtgärder i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna för näringslivet inom områden, där en expansion av olika anledningar anses erforderlig. Samarbetet bör även omsluta den ekonomiska långtidsplaneringen i finansdepartementet. Härigenom torde möjligheterna att bedöma behovet av investeringar inom samhällelig service med hänsyn till näringslivets utveckling komma att förbättras och riskerna för felin- vesteringar att minska. I detta sammanhang må framhållas angelägenheten av att långtidsplaneringens material även utnyttjas för regionala bearbet- ningar. Det får också anses höra till de naturliga uppgifterna för den sam- ordnande verksamheten i Kungl. Maj:ts kansli att biträda vid utform-
ningen av direktiv till statliga utredningar samt vid överväganden med an- ledning av de förslag i framlagda kommittébetänkanden, som rör frågor av lokaliseringspolitisk natur.
Enligt vad kommittén erfarit har lokaliseringsutredningen rörande stat- lig verksamhet under sitt arbete kommit till den meningen, att en fortlö- pande bevakning erfordras av ärenden, som avser statlig verksamhets loka— lisering. En sådan bevakning torde böra ske på departementsnivå. Lokalise- ringsutredningen har för avsikt att framlägga de organisatoriska förslag i detta hänseende, som kan bli resultat av utredningens fortsatta övervä- ganden.
Med hänsyn till det anförda har kommittén kommit till den uppfattningen, att en personell förstärkning på departementsnivå erfordras för lokalise- ringsfrågorna. Kommittén har ej funnit skäl att ytterligare precisera sitt förslag rörande förstärkningen för lokaliseringsärenden. Komittén vill dock understryka, att åtgärder i organisatoriskt hänseende är ofrånkomliga och att lokaliseringsfrågornas handläggande förutsätter en departemental arbets- enhet med auktoritativ ställning. Slutligen må framhållas, att kommittén i enlighet med det sagda förutsätter en bestämmelse av innebörd, att ärenden av betydelse från lokaliseringssynpunkt alltid skall handläggas i samråd med chefen för det departement, under vilket det centrala lokaliseringsorga- net hör.
12.2 Det centrala organet
12.2.1 Arbetsuppgifter
Det centrala organet skall eftersträva att enskild och samhällelig verksam- het lokaliseras i enlighet med den målsättning, som bestämts av statsmak- terna. Till lokaliseringsorganets främsta uppgifter får därför anses höra att följa utvecklingen inom de områden, som berörs av dess verksamhet, Samt att vidta eller hos Kungl. Maj :t föreslå erforderliga åtgärder. Det—centrala lokaliseringsorganet bör i enlighet härmed anförtros föl-
jande huvuduppgifter:
1. Utredningsverksamhet
2. Lokaliseringsplanering
3. Rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor
4. Stödåtgärder i samband med företagslokalisering.
Utredningsverksamhet. Den utredningsverksamhet med anknytning till lokaliseringsfrågorna, som hittills bedrivits av arbetsmarknadsstyrelsen, har —'—'som tidigare berörts -—— inriktats på att sammanställa statistiskt ma— terial avseende sysselsättnings- och befolkningsutveckling, befolkningens sammansättning, näringsliv och samhällsservice inom län och regioner. Ge-
nom bearbetning av statistiskt primärmaterial avseende befolkning och nå- ringsliv har arbetskraftstillgångarna inom olika regioner beräknats. Rekryte- rings- eller sysselsättningssvårigheter inom en del branscher har vidare föranlett styrelsen att sammanställa vissa grundläggande fakta om syssel— sättningsförhållanden, produktionsförutsättningar och utvecklingsbetingel- ser inom vissa näringsgrenar. Dessa beräkningar och sammanställningar har haft stor betydelse för styrelsens lokaliseringsrådgivning och för de 10- kaliseringsutredningar, som bedrivits i ett tiotal län i avsikt att ge vägled- ning vid bedömningen av frågor rörande den framtida närings- och bebyg- gelsestrukturen i olika delar av riket.
Den intensifiering av lokaliseringsverksamheten, som kommittén före— slår, kommer att avsevärt öka kraven på utredningsmaterial till såväl det centrala som de regionala lokaliseringsorganen. Utöver det material, som grundar sig på folkräkning-arna, behövs sålunda en snabbare aktualisering av data inom olika regioner rörande befolkningsutvecklingen och befolk- ningens fördelning på näringar. Ett effektivt utnyttjande av de lokalise- ringspolitiska medlen kräver vidare bättre tillgång på lättillgängligt in- formationsmaterial rörande dagsläget inom och utvecklingsbetingelserna för skilda avsnitt av industrin. De sammanställningar av fakta rörande olik-a industribranscher, som hittills endast sporadiskt företagits, bör bl. a. få en betydligt större omfattning, varjämte uppgifterna fortlöpande bör aktuali- seras. Sammanställningarna bör göras i samarbete med näringsorgam'sa- tioner och utredningsinstitut samt begränsas till sådana uppgifter, som är av väsentligt intresse för den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens olika grenar. '
Vid kommitténs överläggningar med de ämbetsverk, som har mera cen- trala uppgifter inom samhällsplaneringen, har konstaterats, att samtliga för behandlingen av planeringsärenden behöver visst grundmaterial rörande befolkning och näringsliv. De olika verken inhämtar ofta var för sig dessa uppgifter ur primärmaterialet till den offentliga statistiken och bearbetar själva densamma. Det är därför uppenbart att ett betydande dubbelarbete förekommer. För att i möjligaste mån undvika detta bör det centrala lo- kaliseringsorganet i samråd med statistiska centralbyrån framlägga ett statistiskt grundmaterial, som kan utnyttjas av flertalet ämbetsverk. lord- ningstållandet av det statistiska materialet i den omfattning, som ovan antytts, innebär en utökning av det centrala lokaliseringsorganets utred- ningsverksamhet.
Kommittén anser en fortsatt forskning i-lokaliseringsfrågor vara ange- lägen. En väsentlig arbetsuppgift är sålunda att komplettera det forsk- ningsarbete, som redovisas i bilagorna I och II till detta betänkande. Exem- pelvis bör vetenskapligt närmare undersökas de samhälleliga kostnaderna vid olika lokaliseringsaltemativ ävensom de faktorer, som påverkar indu- strilokaliseringen. Till angelägna forskningsuppgifter hör också att klar-
lägga de samhälleliga konsekvenserna av den pågående snabba omfördel- ningen av befolkningen mellan olika landsdelar samt mellan glesbygd och tätort. Även andra forskningsobjekt av största betydelse för den samhälle- liga lokaliseringsverksamheten förefinns. Det centrala lokaliseringsorganet bör vidare erhålla ett särskilt årligt anslag, som möjliggör att anlita enskilda forskare eller vetenskapliga institutioner för behandling av speciella forsk- ningsuppgifter.
Lokaliseringsplanering. Lokaliseringsorganet bör noga följa den samhälls- planering, som har lokaliseringspolitisk betydelse. Detta innebär att prak— tiskt taget all samhällsplanering och särskilt kommunikations-, skol-, sj uk- Vårds—, bostads- och bebyggelseplaneringen måste uppmärksammas. Det är därför naturligt att ett nära samarbete upprätthålles med de olika planmyn— digheterna. För planeringsarbetet grundläggande inventeringar bör kunna redovisas på ett överskådligt sätt och delges de myndigheter, som har behov därav.
Det centrala organet bör i och för lokaliseringsplaneringen utföra under— sökningar rörande näringsliv och befolkning samt göra bedömningar av den framtida lokaliseri-ngen av näringslivet och bebyggelsen. Till det centrala or- ganets viktigaste uppgifter hör att bedöma serviceutrustningen från loka- liseringspolitisk synpunkt samt att tillse att lokaliseringsfrågorna inom den statliga administrationen blir beaktade på ett så tidigt stadium som möj- ligt och på ett sådant sätt, att en från samhällets synpunkt ändamålsenlig lokalisering av näringslivet främjas. Det centrala organet bör därför hålla kontinuerlig kontakt med statliga organ i frågor, som rör samhälleliga serviceanläggningar samt verka för att samhälleliga anläggningar planeras i överensstämmelse med den lokaliseringspolitiska målsättningen. Innan statsmakterna beslutar i sådana ärenden, bör det centrala organet få tillfälle att avge yttranden. Detsamma bör gälla vid upprättandet av turordnings- förslag för investeringar till samhälleliga serviceanläggningar, liksom beträf- fande förslag om medelstilldelning för sådana ändamål inom olika län. Det centrala organet bör vidare ha möjlighet att hos Kungl. Maj:t föreslå, att viss serviceanläggning förläggs till ort, vars serviceutrustning av lokalise- ringspolitiska skäl bedöms behöVa förbättras.
Slutligen bör det centrala organet medverka i den regionala lokaliserings- planering, som bör komma till stånd i samtliga län. Detta önskemål kom- mer närmare att beröras på s. 421.
Rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor. Rådgivningen skall av- se att lämna förslag på lämpliga lokaliseringsorter samt tillhandahålla fak- ta om de orter, beträffande vilka uppgifter begärs. Det centrala organet bör därvid söka få de samhälleliga synpunkterna på lokaliseringen beaktade. Till det centrala organets uppgifter får anses höra att träda i förbindelse med nya företag och expanderande rörelser, vilka till följd av arbetskrafts- brist eller andra svårigheter kan väntas vara intresserade av att pröva olika lokaliseringsalternativ.
För att främja en ändamålsenligt lokalisering bör det centrala organet förmedla kontakter mellan företag, kommuner, regionala lokaliseringsor- gan och centrala myndigheter och i den mån detta ej överlåtes på regionalt organ följa dessa lokaliseringsärendens vidare handläggning.
En systematisk genomgång av de områden, där lokaliseringsförutsätt- ningarna skall ägnas särskild uppmärksamhet, bör vidare företas. En så— dan genomgång kräver ett nära samarbete såväl med de tjänstemän på riks- planet, vilka handlägger sysselsättningsfrågor och ärenden rörande arbets- löshet, som med vederbörande tjänstemän i länsorganen.
Det samarbete i industrilokaliseringsfrågor, som alltsedan år 1945 he- drivits mellan arbetsmarknadsorganen och Sveriges Industriförbund, har behandlats på s. 259. Det centrala organet bör även framgent tillhanda- hålla industriförbundet uppgifter, som är av intresse vid rådgivning i loka- liseringsfrågor till industriföretag. För den samhälleliga lokaliseringsverk- samheten är samarbetet med industriförbundet särskilt angeläget med hän- syn till det stöd, som förbundet med sina kontakter med industriföretagen kan lämna det centrala organet, exempelvis vid industrinedläggelser.
Stödåtgärder i samband med företagslokalisering. I kapitel 11 har före- slagits en lånegarantigivning i lokaliseringsfrämjande syfte, ävensom sär— skilda stödåtgärder i form av lån, lånegarantier och bidrag till företag i regioner, där speciellt bistånd anses erforderligt för att främja näringsli- vet. Med visst undantag föreslås det centrala lokaliseringsorganet bli be- slutande myndighet beträffande dessa stödåtgärder.
För beredning av ärenden rörande lån, lånegarantier och bidrag är de re- gionala lokaliseringsorganens medverkan nödvändig. Arbetsfördelningen de olika organen emellan behandlas nedan i samband med redogörelsen för de regionala lokaliseringsorganens arbetsuppgifter. Behovet av lekmannamed- verkan i vissa ärenden rörande kreditstöd kommer närmare att beröras på s. 417.
12.2.2 Organisation
I fråga om lokaliseringsverksamhetens centrala organ har kommittén över- vägt två alternativ, nämligen 1) sj älvständigt ämbetsverk och 2) lokaliseringsorganets inordnande i befintligt ämbetsverk.
12.2.2.1. Självständigt ämbetsverk.
Det samband, som råder mellan utkomstmöjligheter och samhällsbildning, har i skilda sammanhang åberopats som skäl för att samordna planeringen av näringslivets lokalisering och planering av bebyggelse och övriga anord- ningar, som byggnadslagstiftningen avser att reglera. Därvid har framhål- lits att general- och regionplaner måste baseras på antaganden om närings-
livets och befolkningens utveckling och framtida lokalisering inom berört område. Även om i första hand förhållanden inom den egna bygden och regionen skall studeras, måste de kommunala översiktsplanerna ofta ses som en del av ett större sammanhang.
Vid utarbetandet av planerna uppstår därför behov av kontakter med de organ, som kontinuerligt följer utvecklingen inom näringslivet och föränd- ringarna inom befolkningen, dvs. de myndigheter som har ansvaret för 10- kaliseringsplaneringen. Då det är en kommunal angelägenhet att upprätta general- och regionplaner, aktualiseras behovet av samarbete i allmänhet på länsplanet. Men också vid den centrala granskningen av översiktspla- nerna behövs ett visst samråd i förevarande avseende. Sambandet mellan lokaliseringsverksamheten och bebyggelseplaneringen ger sig till känna även på andra sätt. Sålunda kan åtgärder för att främja förläggningen av in- dustriföretag och andra produktionsenheter i hög grad underlätta genom- förandet av en bebyggelseplan. Sambandet framträder också därigenom att en general- eller regionplan kan vara ett medel att påverka den faktiska lokaliseringen av näringsliv och befolkning. Lokaliseringsorganet måste där- för vara väl informerat om föreliggande general- och regionplaner.
I flera sammanhang har framförts förslag om att bryta ut den centrala planmyndigheten från byggnadsstyrelsen.
Kommittén för stadsplaneväsendets organisation ansåg, att den på längre sikt rationella lösningen vore att inrätta ett fristående organ för stadsplane- frågor, varvid förutsattes att organet även skulle handha ledningen av 10- kaliseringspolitiken. Fördelarna med en sådan organisationsform ansågs bl. a. vara, att risken för dubbelarbete i planfrågor -— beträffande såväl för- beredande utredningar som granskningar av general- och regionplaner -— skulle elimineras samt att de närings- och lokaliseringspolitiska synpunk- terna på samhällsplaneringen på ett tillfredsställande sätt skulle tillgodo- ses.
Undersökningar och bedömningsuppgifter, som sammanhängde med för- beredandet av bebyggelseplaner och som rörde näringsliv och befolkning, föreslogs ankomma på lokaliseringsmyndigheten, medan organen för be- byggelseplanering skulle begränsa sig till de övriga faktorer, som påverkar planernas utformning. Motsvarande uppdelning skulle också tillämpas i fråga om rådgivnings- och upplysningsverksamheten i sådana spörsmål.
1947 års utredning om näringslivets lokalisering föreslog en fristående nämnd för lokaliseringsfrågor (lokaliseringsnämnden). Dess medinflytande på behandlingen av samhällsplaneringsfrågor markerades bl.a. av försla- get om att nämnden skulle vara obligatorisk remissmyndighet i ärenden rö- rande de översiktliga bebyggelseplanerna.
Lokaliseringsnämndens kansli skulle fördelas på två avdelningar. Den ena skulle i huvudsak handha frågor sammanhängande med rådgivning och granskning av olika slags planer, främst general- och regionplaner samt jordbruksplaner. Denna avdelning skulle även svara för nämndens kontak-
ter med olika grenar av statsförvaltningen. Den andra avdelningen skulle främst syssla med utredningsverksamhet samt med rådgivning till det enskilda näringslivet. Utredningen förutsatte emellertid, att rådgivningen framdeles skulle komma att grundas på relativt omfattande samhällseko— nomiska och näringspolitiska utredningar. Det bör här betonas, att utred— ningen icke ansåg lösningen av organisationsfrågan genom tillsättandet av en fristående nänmd vara den mest idealiska på längre sikt. Utredningen utta- lade sig sålunda positivt för bildandet av ett särskilt verk för plan- och loka- liseringsfrågor. Om det från andra synpunkter, än dem som utredningen hade att företräda, skulle visa sig önskvärt att bryta ut stadsplaneväsendet ur byggnadsstyrelsen, så fann utredningen det naturligt, att till detta verk också fördes frågor angående näringslivets lokalisering.
Förslaget att inrätta en fristående lokaliseringsnämnd avstyrktes av det övervägandet antalet remissinstanser och i allmänhet förordades i stället, att den centrala lokaliseringsverksamheten skulle förläggas till arbetsmark- nadsstyrelsen. Åtskilliga remissorgan ansåg det tillräckligt med en viss ut- vidgning av den av arbetsmarknadsstyrelsen i samarbete med produktions- rådet bedrivna rådgivnings- och upplysningsverksamheten. Risken för att sysselsättningspolitiska faktorer skulle vinna större beaktande än andra vid en förläggning till arbetsmarknadsstyrelsen ansågs av några remissor- gan kunna elimineras, om till styrelsen anslöts en särskild nämnd med re- presentanter för de berörda ämbetsverken och näringslivet. Statskontoret föreslog, att kommerskollegium skulle bli centralorgan för lokaliserings- frågorna.
Bland de myndigheter och organisationer, vilka tillstyrkte förslaget om inrättandet av en särskild nämnd, märktes arbetsmarknadsstyrelsen, som ansåg att nämndens kansli borde förläggas till styrelsen. Till de tillstyr- kande hörde ävennlantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överståthållaräm— betet, landsorganisationen och lantbruksförbundet. Bostadsstyrelsen var det enda remissorgan, som föreslog att tillsynen över plan- och byggnads- väsendet skulle handhas av ett nytt ämbetsverk, dit även lokaliseringsfrå- gor skulle hänföras.
I riksdagsrevisorernas berättelse år 1960 påtalades nackdelarna med den nuvarande splittringen av den översiktliga planeringen på ett flertal myn- digheter. Revisorerna skisserade ett gemensamt planverk, i vilket skulle ingå planbyrån inom byggnadsstyrelsen, lokaliserings- och utredningsby- rån inom arbetsmarknadsstyrelsen, vatten- och avloppsbyrån inom väg- och vattenbyggnadsbyrån, bostadsstyrelsen, statens vatteninspektion och kam- markollegiet.
Beträffande den organisation, som riksdagsrevisorerna sålunda ifrågasatt, må framhållas, att statsmakterna nyligen beslutat, att bostadsstyrelsen bör förbli fristående. Motivet härför har varit att den bostadspolitiska verksam- heten även framgent kan väntas bli omfattande och av stor betydelse.
Vad angår planbyrån inom byggnadsstyrelsen må framhållas att inom
planväseudet har, liksom för övrigt även beträffande bostadsstyrelsen, skett en decentralisering av arbetsuppgifterna. Detta har medfört, att kommuner och länsorgan fått ett avgörande inflytande över behandlingen av frågor rörande planering och bostadsförsörjning. Behovet av samordning vid hand— läggning av ärenden rörande den samhälleliga utbyggnaden torde därför vara mest framträdande på länsplanet. Av byggnadsstyrelsens yttrande över riksdagsrevisorernas uttalande om planväseudets centrala ledning framgår, att planbyräns behov av kontakter med andra verk främst gäller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå. Med övriga kommunikationsverk samt med skolöverstyrelsen hålles emellertid ofta överläggningar i samband med behandling av planfrågor. Rörande dessa myndigheters befogenheter i plan— frågor förklarade emellertid revisorerna, att de »icke utan men för verk- samheten i övrigt» skulle kunna frånhändas de dem anförtrodda planerings- uppgifterna.
Även med tillkomsten av ett planverk enligt riksdagsrevisorernas förslag skulle sålunda betydande samordningsproblem kvarstå. Arbetsmarknads— styrelsen och fiskeristyrelsen föreslog därför i sina remissyttranden, att frågorna om en delegation för planärenden på regeringsnivå borde prövas som ett alternativ till ett planverk. Arbetsmarknadsstyrelsen synes med detta förslag ha avsett, att plandelegationen i Kungl. Maj:ts kansli enbart skulle handlägga frågor, som rörde samordningen av samhällsplaneringen inom olika grenar av förvaltningen. Rådgivnings-, kontakt- och utrednings- verksamhet i lokaliseringsspörsmål skulle däremot liksom nu ombesörjas av ett organ på verksplanet.
Enligt kommitténs uppfattning bör frågan om lokaliseringsverksamhe- tens organisation bedömas under hänsynstagande till dels var tyngdpunk- ten i verksamheten bör anses ligga och dels vilka kontakter med andra or- gan, som är av särskild betydelse för att lokaliseringssynpunkterna skall kunna tillgodoses.
Beträffande den förstnämnda frågan bör erinras om att kommitténs för- slag till ökade statliga insatser i lokaliseringsverksamheten främst syftar till att — med beaktande av önskemålet om att skillnaderna i samhällelig och enskild service för befolkningen i skilda landsdelar utjämnas — få till stånd en sådan fördelning av näringsliv och befolkning, att rikets tillgångar på arbetskraft och andra produktionsfaktorer blir så effektivt och fullstän— digt utnyttjade som möjligt. För detta fordras att lokaliseringsorganet ak- tivt medverkar i samhällsplaneringen, att rådgivningen i lokaliseringsfrå- gor till företagen intensifieras och att ökade möjligheter ställs till förfo- gande för att ekonomiskt stödja företag, som förlägger verksamhet till om— råden med svagt eller ensidigt utvecklat näringsliv. De sysselsättningspoli- tiska uppgifterna i lokaliseringsverksamheten hör av naturliga skäl koor— dineras med de arbetsmarknadspolitiska. Det nära sambandet mellan dessa åligganden framgår bl.a. av att arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form
av tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder för konjunkturutjämning samt bidrag till företag för utbildning av nyrekryterad arbetskraft numera också vidtas i lokaliseringspolitiskt syfte.
Den framträdande roll arbetsmarknadsstyrelsen spelat vid arbetsmark- nadsfrågornas behandling liksom också i vissa situationer vid lämnandet av statligt stöd till samhälleliga serviceanläggningar har haft stor betydelse för styrelsens inflytande på lokaliseringspolitikens inriktning. Utan den nära kontakt med såväl näringsliv som statliga organ, som erhålls genom handläggning av sysselsättningsfrågor, torde det bli svårt att få det gehör, som är nödvändigt vid behandlingen av de dagsaktuella lokaliseringsfrågorna inom näringsliv och förvaltning.
Ett fristående lokaliseringsorgans möjligheter att påverka lokaliseringen av företag skulle givetvis förbättras, om organet finge beslutanderätt i ären- den rörande bidrag, lån och kreditgarantier till företag. Emellertid skulle ett remissförfarande av sådana ärenden till arbetsmarknadsstyrelsen bli nödvändigt på grund av organets begränsade förutsättningar att följa de ak- tuella sysselsättningsfrågorna. Även med ifrågavarande befogenheter skulle därför ett fristående organ medföra ringa vinst.
I fråga om lokaliseringsorganets behov av kontakter med planmyndighe- terna i samhällsplaneringsfrågor, bör de organisatoriska förändringar, som skett inom planväseudet under senare år, beaktas. Dessa förändringar har —— som tidigare nämnts _ medfört att inflytandet över bebyggelseplane— ringen i betydande omfattning kommit att ligga hos kommunerna samt hos organ inom länsförvaltningen. Erfarenheterna har också visat, att gransk- ningen av generalplaner och regionplaner, som byggnadsstyrelsen för ytt- rande översänt till arbetsmarknadsstyrelsen, hittills icke varit av större om- fattning. Däremot har rådgivningen till kommunerna och länsorganen i frå- gor, som gällt konkreta åtgärder inom markplanering, bebyggelse och kom— munikationer, varit en betydligt mera omfattande arbetsuppgift. Behovet av samordning och samverkan mellan lokaliseringsorganet och planmyn- rligheterna gör sig därför i första hand gällande i länen. Komittén har med anledning härav förutsatt, att de regionala lokaliseringsorganen i ökad ut- sträckning skall kunna biträda kommunerna med sådana utredningar och analyser av utvecklingen inom näringsliv och befolkning, som kan tjäna till ledning i den kommunala planeringen.
Skapandet av ett »planverk», dit uppgifter rörande planfrågor, vatten- vård, övrig naturvård och eventuellt även uppgifter rörande administrativ indelning överfördes, skulle sannolikt medföra fördelar för samordnings- strävandena inom samhällsplaneringen och därmed indirekt underlätta den lokaliseringsplanering, som skulle åvila lokaliseringsorganet. De mycket viktiga planeringsuppgifterna inom väg-, skol- och sjukvårdsväsendet samt bostadsförsörjnings- och arbetsmarknadsfrågorna skulle dock komma att handläggas av särskilda fackorgan. Detta skulle starkt begränsa fördelarna
av att inordna lokaliseringsorganet i ett nybildat planverk. Då dessutom en snabb lösning av lokaliseringsverksamhetens organisationsfråga är påkallad, har kommittén funnit, att det centrala organet icke bör organiseras som ett självständigt ämbetsverk.
12.2.2.2 Lokaliseringsverksamhetens inordnande i befintligt ämbetsverk. I den till 1952 års riksdag framlagda propositionen angående samhällets åt- gärder för näringslivets lokalisering (prop. 1952: 157) gjordes följande ut- talande av departementschefen i organisationsfrågan:
Då verksamheten tills vidare endast bör ha försökskaraktär torde det ur admi- nistrativ synpunkt vara lämpligt att den förlägges till någon redan bestående myn- dighet. I första hand synes härvid arbetsmarknadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen kunna komma ifråga. I avvaktan på närmare erfarenheter och den slutliga ut- formningen av planväseudets organisation förordar jag, att ledningen av ”lokalise- ringsverksamheten tills vidare förlägges till arbetsmarknadsstyrelsen, vilken som nämnts redan har en sektion med vissa uppgifter på detta område. Jag har över- vägt huruvida styrelsen för prövning av de lokaliseringspolitiska frågor, som en- ligt mitt förslag skola handläggas av centralorganet, bör kompletteras med spe- ciell sakkunskap på samma sätt som redan skett genom den särskilda delegatio- nen hos styrelsen för frågor rörande arbetslöshetsförsäkring. Inrättandet av en sådan delegation synes emellertid kunna anstå något. Till en början torde det er- forderliga samrådet med berörda myndigheter, organisationer m. fl. kunna ske i andra former.
Flertalet ämbetsverk, som handhar planeringsuppgifter, berörs mer eller mindre av näringslivets lokalisering. Verkens planläggningsuppgifter är emellertid i regel inriktade på respektive verks speciella arbetsområde och ingår som led i den rent fackmässiga verksamheten. Som exempel härpå kan nämnas byggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Att till verk av sådan art lägga lokaliseringspolitiska uppgifter anser kommittén från flera synpunkter mindre lämpligt. Sannolikt skulle en dylik lösning av organisationsfrågan medföra risk för att bedömningen av lokaliseringsfrå- gorna i allt för hög grad skulle komma att influeras av utpräglat fackbeto- nade synpunkter och att lokaliseringsspörsmålen ej skulle tillmätas den vikt, som bör tillkomma dem. Med hänsyn härtill och då verkets huvud- sakliga uppgifter skulle ligga inom annat arbetsfält skulle det kunna bli svårt för verket, att med tillräcklig kraft hävda, lokaliseringspolitiska syn- punkter gentemot andra myndigheter. Beträffande alternativet med bygg— nadsstyrelsen som centralt lokaliseringsorgan kan tilläggas, att de kontak- ter, som på verksnivå behövs i planfrågor, med nuvarande uppgiftsfördel- ning inom planväseudet icke är av sådan omfattning, att de motiverar ett gemensamt organ för plan- och lokaliseringsfrågor.
Kommittén övergår härefter till att pröva arbetsmarknadsstyrelsens för- utsättningar att även i fortsättningen vara centralt organ för lokaliserings- verksamheten.
För ett inordnande i arbetsmarknadsstyrelsen talar bl. a. att styrelsen har lång erfarenhet i rådgivning i lokaliseringsärenden till företag och kommu- ner samt att styrelsen bedrivit en omfattande utredningsverksamhet med 10- kaliseringspolitisk inriktning. Styrelsen har därigenom erhållit goda kon- takter med andra samhällsplanerande myndigheter.
Av stor betydelse för bedömningen av organisationsfrågan är Vidare att arbetsmarknadsstyrelsen som en av sina huvuduppgifter har att kontinuer— ligt följa utvecklingstendenserna inom näringsliv och arbetsmarknad. Detta underlättar givetvis den önskvärda kontakten i sysselsättningsfrågor med såväl olika företag som arbetsmarknadens huvudorganisationer. De arbets- marknadsmässiga aspekterna har vidare en sådan betydelse för utform- ningen av den konkreta lokaliseringspolitiken, att ett naturligt samband får anses föreligga mellan denna och arbetsmarknadspolitiken. Såväl ar— betsförmedlingsåtgärder som företagslokalisering bör sålunda prövas, när det gäller att ta ställning till sysselsättningsfrågor av större vikt. Ofta kan båda åtgärderna vara nödvändiga för att lösa sådana frågor.
Som framgått av redogörelsen i kapitel 2 är tillgången på arbetskraft en betydelsefull faktor vid valet av lokaliseringsort för industriföretag. I den rådgivande verksamheten är det följaktligen av väsentligt värde, att företa- gen får ett så gott underlag som möjligt för bedömningen av rekryteringsför- utsättningar på olika orter. Samtidigt är det från allmänna synpunkter an- geläget, att näringslivets utveckling stimuleras inom sådana områden, som har betydande arbetskraftsreserver. En ingående kännedom om utveckling- en på arbetsmarknaden i olika delar av landet måste därför vara en uppen- bar fördel för det organ, som skall handlägga lokaliseringsfrågorna. En så- dan överblick torde bli svårare att uppnå, om lokaliseringsverksamheten förläggs till ett annat organ än till arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid prövning av de ovan redovisade olika alternativen för det centrala lokaliseringsorganets administrativa ställning har kommittén funnit, att övervägande skäl talarlför att detta även i fortsättningen inordnas i arbets- marknadsstyrelsen.
12.2.2.3 Utbyggnad av det centrala lokaliseringsorganet Lokaliseringsärendena inom arbetsmarknadsstyrelsen handläggs för närva- rande inom en särskild sektion av styrelsens lokaliserings- och utrednings- byrå. Sektionen sysselsätter åtta befattningshavare, vartill kommer för by- rån gemensam biträdespersonal. Av byråns fem sektioner, är det endast lokaliseringssektionen, som närmare berörs av en utbyggnad för lokalise- ringsverksamheten. . Ett genomförande av kommitténs förslag kommer att medföra avsevärt vidgade arbetsuppgifter för det centrala lokaliseringsorganet. För att kunna fullgöra dessa åligganden måste de personella resurserna väsentligt ökas. Vid sitt ställningstagande till organisationsfrågan har kommittén funnit,
att lokaliseringsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till ärendenas beskaffenhet, vikt och omfattning bör fördelas på tre byråer.
På grund av den samordnande funktion, som det centrala lokaliserings- organet kommer att erhålla, bör den del av arbetsmarknadsstyrelsen, som svarar för lokaliseringsverksamheten, erhålla en mera självständig ställning än för närvarande. Lokaliseringsverksamheten bör därför ledas av en avdel- ningschef, som sorterar direkt under generaldirektören.
Av de föreslagna byråerna bör den första, förslagsvis benämnd lokalise- ringsbyrån, handha rådgivning och upplysning till företag i lokaliseringsfrå- gor. Byrån skall vidare ta kontakter med företagare, som kan väntas vara intresserade av att pröva olika lokaliseringsaltemativ i samband med ny- etablering eller utbyggnad av sin verksamhet. Byrån bör även förmedla kon- takter mellan företag å ena sidan och statliga och kommunala myndigheter å den andra samt följa dessa lokaliseringsärendens vidare handläggning.
Den andra byrån, här kallad Iåne- och bidragsbyrån, bör handha ärenden rörande det statliga företagsstödet. Med hänsyn till arbetsuppgifternas ka- raktär bör byrån utrustas med företagsekonomisk expertis.
Den tredje byrån, betecknad planeringsbyrån, bör svara för planerings- och utredningsverksamheten. Arbetet inom denna byrå beräknas få sådan 0111- fattning, att uppgifterna bör fördelas på tre sektioner.
Första sektionen bör sammanställa uppgifter om näringar och branscher till vägledning för lokaliseringsplanering och rådgivning i lokaliseringsfrå- gor. Till sektionens uppgifter bör också höra att fortsätta och utvidga det arbete, som den nuvarande lokaliseringssektionen bedriver i form av utred- ningar och sammanställningar av material rörande befolkning, näringsliv och samhällsservice. Bl. a. bör sålunda de utredningar, som hittills publice- rats, exempelvis »Befolkning och näringsliv» (1958) och »Samhällsservice och lokaliseringsverksamhet>> (1960), aktualiseras och kompletteras av sek- tionen.
Andra sektionen bör handha utredningar och övriga uppgifter, som har samband med den planering, som sker i de centrala ämbetsverken och inom Kungl. Maj :ts kansli. Det bör framhållas, att intensifieringen av samråds- förfarandet med ämbetsverken i planeringsfrågor kan väntas få ökande be- tydelse med hänsyn till de snabba förändringarna inom näringsliv och be- byggelse.
Tredje sektionen bör handlägga ärenden, som rör den regionala lokali- seringsplaneringen. Beträffande denna arbetsuppgift bör uppmärksammas att den nuvarande personaltillgången inom arbetsmarknadsstyrelsens loka- liseringssektion medgivit aktiv medverkan i utredningsarbetet endast inom ett fåtal län. En eftersläpning i lokaliseringsplaneringen föreligger därför, vilket försvårar en jämförelse länen emellan liksom en avstämning av pla- neringen för hela riket. Det är därför angeläget, att det centrala organets möjligheter att medverka i lokaliseringsplaneringen i länen väsentligt för-
bättras. Planeringsbyråns uppgifter härvidlag innebär, att byrån dels skall tillhandahålla de regionala lokaliseringsorganen statistiskt grundmaterial och dels verka för att de regionala lokaliseringsutredningarna bedrivs efter enhetliga linjer. För att kunna fylla dessa uppgifter fordras att byrån för ömsesidigt utbyte av råd och informationer i utredningsfrågor upprätthål- ler regelbunden kontakt med de regionala organen. Härigenom möjliggörs tillika att det centrala organet kan utnyttja de regionala organens utred- ningsmaterial för de statistiska sammanställningar, som är erforderliga för bedömningar och avvägningar i lokaliseringsfrågor och vid behandlingen av ärenden rörande lokaliseringspolitiska åtgärder.
De begränsade personalresurserna hos det nuvarande lokaliseringsorga- net har menligt inverkat på möjligheterna att ta lämpliga initiativ för att främja en önskad lokalisering eller att pröva de många lokaliseringspoli- tiska förslag, som framförts i den offentliga debatten. Åtskilliga av dessa förslag är emellertid av den art, att lokaliseringsorganet — om det får till- räckliga personalresurser bör kunna utföra för ändamålet nödvändiga undersökningar och föreslå de åtgärder, som kan anses erforderliga. Vid be- räkningen av personalbehovet bör vidare beaktas, att det centrala organet bör ges tillräckliga möjligheter att i offentligt tryck, litteratur och tidskrifter följa lokaliseringspolitiken i andra länder och till myndigheter, organisatio— ner och enskilda förmedla information om de erfarenheter och forsknings- resultat i lokaliseringsfrågor, som gjorts såväl i vårt eget land som i utlan-
det. Slutligen bör framhållas, att en större arbetsbelastning i form av ökat antal remisser i lokaliseringsärenden kan väntas som en följd av att lokali— seringsverksamheten får ökad betydelse.
Under hänvisning till de synpunkter på personalorganisationen och dess arbetsuppgifter, som här framförts, får kommittén föreslå följande på s. 418 angiven personalplan för det centrala organet.
För att klargöra omfattningen av den föreslagna utbyggnaden av per- sonalorganisationen lämnas här även uppgifter om den nuvarande personal— planen för lokaliseringsverksamheten i arbetsmarknadsstyrelsen. Denna ledes av chefen för lokaliserings- och utredningsbyrån. Personalorganisatio- nen upptar på s. 419 angivna befattningar.
Delegation för behandling av ärenden rörande bidrag, lån och lånegaranti i lokaliseringsfräm jande syfte. På grund av de nya, omfattande arbetsuppgif- ter inom lokaliseringsverksamheten, bl. a. i form av bidrag och kreditstöd till industriföretag, som läggs på arbetsmarknadsstyrelsen, bör en särskild delegation, lokaliseringsdelegationen, inrättas inom styrelsen. Delegationen bör handha ärenden rörande bidrag, lån och lånegarantier. Frågor rörande framställning till Kungl. Maj :t om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt, andra frågor av större betydelse för lokaliseringspolitiken samt ärenden rö- rande lokaliserings- och planeringsbyråernas personal och organisation bör
27—318333
Avdelningschef
Lokaliseringsbyrån
1 byråchef ................. 1 byrådirektör .............. 4 1:e byråsekreterare ........ 2 1:e byråsekreterare ........ 2 amanuenser .............. 1 kansliskrivare ............. 2 kanslibiträden ............ 3 kontorsbiträden ...........
Ldne- och bidragsbyrdn
1 byråchef ................. 1 byrådirektör .............. 2 arvodesbefattningar ....... 1 1:e byråsekreterare ........ 1 kanslist .................. 1 kanslibiträde ............. 3 kontorsbiträden ...........
Planeringsbyrån 1 byråchef .................
Första sektionen (allmänna lo- kaliseringsutredningar samt
branschsammanställningar)
1 byrådirektör .............. 2 1:e byråsekreterare ........ 2 1:e byråsekreterare ........ 2 amanuenser .............. 1 kanslist ..................
Andra sektionen (central lokali- seringsplanering) 1 byrådirektör .............. 1 1:e byråsekreterare ........ 1 1:e byråsekreterare ........ 1 amanuens ................
Tredje sektionen (regional loka- liseringsplanering)
1 byrådirektör .............. 4 1:e byråsekreterare ........ 2 1:e byråsekreterare ........ 2 amanuenser ..............
För byrån gemensam personal 1 kansliskrivare ............ 2 kanslibiträden ............ 10 kontorsbiträden ..........
Lönegrads- placering
Årlig löne- kostnad1
B4
B 1 Ao 27 Ae 23 Ae 21 A! 17 Ae 11 Ae 7 Ae 5
B 1 Ae 27 (motsv. Ae 25)
Ae 23 Ae 13 Ae 7 Ae 5
B1
Ae 27 Ae 23 Ae 21 A! 17
Ae 11 Ae 7 Ae 5
57 564
49 716 38 520 125 280 56 520 45 984 16 884 27 432 37 116
49 716 38 520 69 480 31 320 18 696 13 716 37 116
49 716
38 520 125 280 56 520 45 984
16 884 27 432 123 720
Summa kronor 1 541 088
1 Inklusive rörligt tillägg
Nuvarande personalplan för lokaliseringsverksamheten i ar- betsmarknadsstyrelsen
Lönegrads- placering
Årlig lönekost- nad (lägsta löne- klassen)1
1 byråchef .................
Lokaliseringssektionen
1 byrådirektör .............. 1 1:e byråsekreterare ........ 1 1:e byråsekretreare ........ 1 1:e byråsekreterare ........ 1 1:e byråsekreterare ........ 2 amanuenser .............. 1 amanuens ................
Följande biträdespersonal på lokaliserings- och utrednings- byrån tas helt i anspråk av 10- kaliseringssektionen:
1 kontorist ................. 2 kanslibiträden ............ 3 kontorsbiträden ........... 2 kontorsbiträden ...........
1 skrivbiträde ..............
Bl
Ae 9 Ae 7 Ae 5 Ae 5 (deltids- tjänst) Ae 4
49 716
38 520 31 320 31 320 28 260 28 260 45 984 22 992
Nedannämnda biträdesperso- nal på lokaliserings- och utred- ningsbyrån betjänar såväl by- råns allmänna sektion som dess lokaliseringssektion:
2 kansliskrivare ............. 1 kanslibiträde .............
33 768 13 716
428 415
Ae 11 Ae 7
Summa kronor
1 Inklusive rörligt tillägg
däremot handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning. Delega- tionen bör dock tillerkännas rätt att yttra sig i frågor, som berör delega- tionens verksamhetsområde, även om de skall avgöras av styrelsen i vanlig ordning.
Delegationen bör bestå av generaldirektören (ordförande), avdelnings— chefen för lokaliseringsärenden och sju av Kungl. Maj :t för en tid av högst tre är utsedda ledamöter, representerande företagarna, arbetstagarna, kom- munerna och kreditväsendet.
12.3 Det regionala organet 12.3.] Allmänna synpunkter 1947 års lokaliseringsutredning uttalade att länen, med hänsyn till deras administrativa funktioner, kunde anses som lämpliga enheter för den re- gionala lokaliseringspolitiken. Då utredningen tillmätte lokaliseringsplane- ringen avgörande betydelse för de olika former av samhällelig planering, som
bedrevs i länen, borde, ansåg utredningen, samordningen mellan dessa verk- samheter inbördes och med lokaliseringsplaneringen vara den kanske vikti— gaste uppgiften för det regionala lokaliseringsorganet. Detta borde i förhål- lande till övriga statliga länsorgan inta en auktoritativ ställning med goda möjligheter att följa länsorganens liksom också de kommunala myndighe- ternas åtgöranden i lokaliseringsfrågor. Det regionala lokaliseringsorganet borde vidare ha nära organisatorisk anknytning till den myndighet, som ut- gjorde högsta instans för länets del i fråga om bebyggelseplaneringen. Ut— redningen kom till den slutsatsen, att ingen annan myndighet än länsstyrel- sen kunde komma i fråga som lokaliseringsorgan för länet.
När lokaliseringspolitikens utformning behandlades vid 1952 års riksdag, var statsmakterna icke beredda att ta ställning till frågan om lokaliserings— verksamhetens organisation på länsplanet. De därmed sammanhängande upp- gifterna skulle sålunda enligt riksdagsbeslutet tills vidare ombesörjas av länsstyrelserna, länsarbetsnämnderna, lantbruksnämnderna och andra 10- kala organ med lokaliseringspolitiska uppgifter. Detta provisorium motivera- des med att erfarenheterna av det centrala lokaliseringsorganets verksam- het borde avvaktas och att ett beslut i frågan jämväl var beroende av läns— styrelsernas blivande organisation.
De rön som gjorts beträffande lokaliseringsverksamheten under den tid, som förflutit sedan 1952 års riksdagsbeslut, har klart visat nödvändigheten av vidgade möjligheter, klarare riktlinjer och en fastare organisation för lokaliseringsverksamheten på länsplanet. Kommittén finner det angeläget, att dessa behov snarast tillgodoses.
De av 1947 års lokaliseringsutredning framförda synpunkterna på behovet av en regional lokaliseringsplanering med länen som arbetsenheter har allt- jämt aktualitet. Den samhälleliga lokaliseringsverksamheten får sålunda i hög grad anses vara beroende av en nära samverkan med de statliga myndig— heter och kommunala organ, som har ansvaret för samhällsplaneringen i övrigt. Åtgärder, som underlättar denna samverkan och det inbördes sam- arbetet mellan olika myndigheter med planeringsuppgifter, kommer därför att vara av stor vikt vid utförandet av den lokaliseringspolitiska verksamhe- ten. Genom sin auktoritet och centrala ställning i länsförvaltningen måste länsstyrelsen anses vara det organ, som har de bästa förutsättningarna att samordna planeringsuppgifterna på länsplanet. Under senare år har också denna samordnande funktion hos länsstyrelsen blivit alltmer framträdande. Detta gäller såväl planeringsåtgärder med direkt anknytning till lokalisering av större företag som den utredningsverksamhet av översiktlig karaktär, som bedrivits i ett flertal län. Genom att befattningshavare med statistisk och näringsgeografisk utbildning under senare år ställts till länsstyrelsernas för- fogande har möjligheter skapats för vidgade insatser inom planerings— och utredningsverksamheten. Kommittén har därför i likhet med 1947 års loka-
liseringsutredning funnit, att länen utgör de lämpligaste enheterna för den regionala lokaliseringsverksamheten samt att länsstyrelserna bör vara de regionala lokaliseringsorganen.
12.3.2 Arbetsuppgifter
Länsstyrelsens viktigaste uppgifter i egenskap av regionalt organ för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten kan sammanfattas i följande punk— ter:
1. Utredninugsverksamhet och lokaliseringsplanering.
2. Rådgivning till länsorgan och kommuner i lokaliserings- och planerings- frågor.
3. Rådgivning och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor.
4. Behandling av ärenden rörande stöd åt företag i samband »med företags- lokalisering.
U tredningsuerksamhet och lokaliseringsplanering. Till länsstyrelsens vik- tigaste upgifter i samband med lokaliseringsplaneringen hör att under iakt— tagande av den av statsmakterna fastställda lokaliseringspolitiska målsätt- ningen och i samråd med det centrala lokaliseringsorganet uppdra riktlinjer för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten i länet. Detta förutsätter tillgång till utförligt utredningsmaterial rörande befolkning och näringsliv- inom länets regioner, kommuner och viktigare orter. Grundmaterialet bör kunna tillhandahållas av centrala myndigheter, främst det centrala lokali- seringsorganet. Komplettering, aktualisering och vidare bearbetning av detta material samt eventuella ytterligare utredningar bör däremot utföras av det regionala organet.
Det bör vidare åvila det regionala organet att klarlägga de samhälleliga för- ändringar, som följer av näringslivets utveckling, och i enlighet med den lokaliseringspolitiska målsättningen planera åtgärder, som kan underlätta en anpassning till de nya förhållandena. Till sådana åtgärder hör främst samhälleliga insatser på olika områden för att främja näringslivets utveck- ling och underlätta lokalisering av företag, som kan utgör ett komplement till befintlig verksamhet. Åtgärderna bör föregås av undersökningar rörande produktionsförutsättningarna i syfte att klarlägga vilka initiativ, som lämpli- gen bör tas för att få till stånd den önskade lokaliseringen. Vid mera om- fattande undersökningar bör bistånd begäras av det centrala lokaliserings- organet och andra centrala ämbetsverk. Regionala avvägningar av investe- ringar för samhälleliga serviceanordningar måste företas. Härvid bör följas den regionindelning och den tätortsklassificering, som upprättas av det centrala lokaliseringsorganet och länsstyrelsen i samråd.
För att lokaliseringsplaneringen skall kunna utmynna i konkreta resul- tat, måste ett nära samarbete äga rum mellan länsstyrelsen och övriga läns- organ, som är anförtrodda viktigare uppgifter inom samhällsplaneringen.
Länsstyrelsen bör därvid i första hand ha den samordnande funktionen och de andra länsorganen tillhandahålla de uppgifter, som kräver fackmässiga undersökningar och bedömningar. Länsstyrelsen bör dock —— såsom tidigare anförts — bl. a. svara för utredningsmaterial rörande befolkning och nå- ringsliv.
I den mån de fackmässiga synpunkterna från länsorganens sida icke kan förenas med de lokaliseringspolitiska eller om disponibla anslag icke med- ger att från lokaliseringssynpunkt betydelsefulla investeringar kommer till stånd, bör länsstyrelsen underrätta det centrala lokaliseringsorganet härom. På detta ankommer sedan att göra de nödvändiga avvägningarna och vidta de åtgärder, som situationen bedöms kräva.
Det regionala organets arbetsuppgifter i samband med lokaliseringsplane- ringen kan sammanfattas på följande sätt.
a) Kartläggning av produktionsförutsättningarna för näringslivet i länet.
b) Sammanställning av uppgifter om befolkningsförhållandena inom kom- muner och regioner.
c) Utarbetande av riktlinjer för lokaliseringsverksamheten i länet i samråd med övriga länsorgan och det centrala lokaliseringsorganet samt framläggande av för- slag till lokaliseringspolitiska åtgärder.
(1) Samordning av den planering hos de statliga länsorganen, som är av bety- delse för Iokaliseringsverksamheten.
e) Regional avvägning och prioritering av investeringsbehoven inom den sam- hälleliga serviceverksamheten.
Rådgivning till länsorgan och kommuner i lokaliserings- och planerings- frågor. De snabba förändringarna inom näringslivet och de omfattande befolk- ningsomflyttningarna, som kännetecknar vår tid, ställer stora krav på kom- munernas och länsorganens planering. En mindre tillfredsställande samord- ning har emellertid stundom kunnat konstateras i planeringsarbetet. I icke få fall har också planerna kvalitativt starkt varierat och upprättats utan att tillräcklig hänsyn tagits till förhållandena utanför själva planområdet. Handläggningen av planfrågorna är ett lagarbete, som kräver samverkan mellan kommuner och statliga organ. För att en intensifierad och mera en- hetlig planering skall kunna komma till stånd fordras ökade statliga in- satser. Även svårigheterna att få till stånd regionplanering har aktualise- rat frågan om insatser från länsorganens sida beträffande översiktlig pla- nering i betydligt större omfattning än som för närvarande sker. Visst behov av interkommunal samverkan i planfrågor torde också komma att bestå även efter det att verksamheten inom kommunblocken kommit igång. I åtskilliga fall torde nämligen ej heller kommunblocken bilda tillräckligt underlag för översiktlig planering.
I egenskap av regionalt organ för lokaliseringsplaneringen bör länssty- relsen med bistånd av det centrala lokaliseringsorganet sammanställa och bearbeta sådant statistiskt grundmaterial, som erfordras för kommunernas översiktliga planering. Därigenom möjliggörs en enhetlig tolkning av data
rörande befolknings-, sysselsättnings- och näringsförhållandena. Landsting- en behöver liknande uppgifter för planeringen av sj ukvårdsanstalter och yr- kesskolor rn. m., och den statliga länsförvaltningen är beroende av sådana grundläggande fakta för bedömningen av frågor rörande bebyggelse och bo- stadsbehov, lokalisering av allmänna institutioner, administrativ områdes— indelning, översiktlig vägplanering och — som i det följande kommer att närmare beröras —— för rådgivning rörande företagslokalisering.
En betydelsefull uppgift i länsstyrelsens rådgivande verksamhet kommer att bli överläggningar med representanter för kommuner och kommunblock för att åvägabringa konkreta förslag till åtgärder för utbyggnad av kommu- nal service i syfte att stimulera näringslivets utveckling. Denna del av läns- styrelsens verksamhet kräver medverkan från främst länsarkitektkontoret, länsarbetsnämnden och företagareföreningen i länet.
Genom att länsstyrelsen får vidgade resurser och bättre personella möj- ligheter att bistå såväl kommuner som länsorgan i deras planering, förbätt- ras också utsikterna för att riktlinjerna för lokaliseringspolitiken mera all- mänt skall accepteras.
Kommittén vill avslutningsvis betona betydelsen av en nära samverkan mellan kommunerna, landstingen och länsstyrelserna i frågor, som rör samhällelig planläggning. En fastare organisatorisk samverkan i dessa frå- gor, exempelvis i form av ett planeringskontor, kan befinnas lämplig för att tillhandahålla landstinget material för dess planering i frågor rörande ser- viceorgans lokalisering och dimensionering samt primärkommunerna upp- gifter i och för deras planläggning.
Rådgivning och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor. Verksamhet av nu ifrågavarande slag har alltsedan 1945 bedrivits av arbetsmarknads- styrelsen i samarbete med Sveriges Industriförbund och med biträde av läns- arbetsnämnderna (se s. 259). Detta innebär, att företagarna kan vända sig till arbetsmarknadsstyrelsen, till industriförbundet eller till närmaste läns- arbetsnämnd för att erhålla råd och upplysningar i lokaliseringsfrågor. Läns- arbetsnämnden lämnar vid dessa konsultationer i första hand uppgifter om möjligheterna att rekrytera arbetskraft på olika orter inom länet. Om loka- lisering av viss verksamhet till lånet anses mindre lämpligt på grund av ar- betskraftssituationen, föreslår länsarbetsnämnden företagen att ta kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen. Länsarbetsnämnderna håller styrelsen un— derrättad om planerade företagslokaliseringar och om tillgången på lediga industrilokaler, industritomtmark etc. Arbetsmarknadsstyrelsen å sin sida tillhandahåller länsarbetsnämnderna utredningsmaterial för lokaliserings— rådgivning.
Kommittén har i sitt förslag till riktlinjer för den framtida samhälleliga lokaliseringsverksamheten uttalat, att ansvaret för rådgivningen i lokali- seringsfrågor till företagen bör åvila det centrala lokaliseringsorganet. Detta kommer emellertid att för sin verksamhet vara beroende av uppgifter om
den kommunala servicen på tänkbara lokaliseringsorter och av kommuner- nas möjligheter att lösa de planeringsfrågor, som en industrilokalisering kan aktualisera. Uppgifter härutinnan bör tillhandahållas av de regionala lokaliseringsorganen, d. v. s. länsstyrelserna, som genom sin planerings- och utredningsverksamhet och sina kontakter med länsorgan och kommuner på länsplanet har de bästa förutsättningarna att belysa lokaliseringsbeting- elserna och objektivt bedöma olika lokaliseringsaltemativ inom länen.
Det omfattande utredningsmaterial, som samlas hos det centrala organet, ger detta möjlighet att så medverka till lokalisering av det enskilda nä- ringslivets anläggningar, att både de enskilda företagens och hela landets in- tressen tillgodoses. Frågor rörande lokaliseringsrådgivning aktualiseras emellertid ofta på länsplanet i samband med företagens kontakter med läns- arbetsnämnden eller företagareföreningen. Vid kontakterna med länsar— betsnämnderna kan frågan exempelvis gälla omlokalisering och decentrali- sering inom länet av viss del av produktionen som alternativ till utvidgning av verksamheten inom företagets förläggningsort. Anledningen härtill kan vara att arbetskraftstillgången icke medger någon expansion där. Lokalise- ringsrådgivningen i företagareföreningarna har i regel begränsats till små- företag. I norrlandslänen, där rekryteringsfrågan sällan aktualiseras vid företagens val av lokaliseringsort och där behovet av stöd till företagsamhe- ten är mera utpräglat, får företagareföreningarnas verksamhet i lokalise- ringspolitiken anses inta en särställning.
Valet av lokaliseringsort måste ses även ur andra aspekter än dem läns- arbetsnämnd och företagareförening har att företräda. Det bör därför över- låtas åt det regionala lokaliseringsorganet att göra den slutliga avvägningen av alla de faktorer, som från samhällelig synpunkt bör beaktas i samband med företagslokaliseringen inom länet.
Nära kontakter mellan det regionala och centrala lokaliseringsorganet i rådgivningsfrågor är från flera synpunkter nödvändiga. Industrilokalise- ringar berör sålunda ofta sysselsättningsmöjligheterna för befolkningen icke bara i det egna länet utan också i angränsande län. När så är fallet eller när lokaliseringen kräver större samhälleliga investeringar, bör alltid sam- råd ske med det centrala lokaliseringsorganet. Genom sin överblick över lokaliseringsbetingelserna i hela riket och planeringssituationen i olika län har nämligen det centrala lokaliseringsorganet förutsättningar att bedöma lokaliseringsfrågan ur en vidare synvinkel, än som är görligt på länsplanet. Också för företagen är det av betydelse att få en så allsidig belysning av 10- kaliseringsfrågan som möjligt.
Behandling av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagets lokalisering. Kommittén har på s. 409 framhållit, att de regionala organens medverkan är erforderlig vid beredningen av ärenden rörande stödåtgärder i lokaliseringsfrämjande syfte i form av lån, lånegarantier och bidrag till industriföretag. Stödåtgärdernas olika karaktär och omfattning i skilda
landsdelar nödvändiggör emellertid att vid handläggningen av nämnda ären- den skiljes mellan å ena sidan utvecklingsområdena och å andra sidan om- råden eller orter, där statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte kan ifråga— komma. Kommittén föreslår beträffande stödåtgärderna följande arbetsför- delning mellan det centrala och regionala organet.
1. Ärenden rörande bidrag och kreditstöd till företag i utvecklingsområ- den. Ansökan om län eller lånegaranti till industriföretag i samband med ut- byggnad av befintlig verksamhet eller vid igångsättning av ny produktion liksom ansökan om statligt bidrag i samband med ny- eller tillbyggnad av industrianläggning, bör inges till vederbörande länsstyrelse. Efter bered- ning har länsstyrelsen att med eget yttrande vidarebefordra handlingarna till det centrala lokaliseringsorganet, som beslutar i ärendet. I dessa ärenden bör företagareföreningens direktör biträda länsstyrelsens utrednings- och plane- ringspersonal med erforderliga undersökningar. I län med stora utvecklings- områden bör dock den företagsekonomiska bedömningen åvila den expertis, som enligt kommitténs förslag bör finnas vid länsstyrelserna i dessa län.
2. Ärenden rörande kreditgarantier i lokaliseringsfrämjande syfte inom övriga områden. Ansökan om dylikt kreditstöd ställs till det centrala lokali- seringsorganet, som efter utredning och remiss till länsstyrelsen i det län, där lokaliseringen anses kunna komma till stånd, fattar beslut i ärendet.
3. Ärenden i vilka Kungl. Maj:t skall fatta beslut. Ansökan om lån, låne- garantier och bidrag, som avser belopp sammanlagt överstigande 2 milj. kronor, avgörs av Kungl. Maj:t. Ansökan bör dock insändas till det centrala organet, som efter hörande av vederbörande länsstyrelse med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t. Stannar det regionala och det centrala organet i olika meningar rörande ärenden enligt ovannämnda punkter 1 och 2, skall ansökan underställas Kungl. Maj:ts prövning.
4. Övriga stödformer. Utöver här angivna stödformer har kommittén fö- reslagit vissa rörlighetsstimulerande åtgärder för att främja lokalisering ävensom att vissa utbildningsbidrag skall kunna utgå i samma syfte. Kom- mittén har på s. 360—363 förordat, att arbetsmarknadsstyrelsen skall fatta beslut i dylika ärenden, enär åtgärder av denna art i första hand bör grun- das pä en bedömning av möjligheterna att rekrytera arbetskraft.
5. Kommerskollegii och företagareföreningens låneverksamhet. För att lokaliseringsverksamheten inom länen skall kunna bedrivas efter enhetliga riktlinjer, bör företagareföreningarna vid handläggning av ärenden om stat- ligt kreditstöd till hantverk och småindustri, som har betydelse för lokalise- ringen, samråda med länsstyrelsen. För att underlätta föreningens ställ- ningstagande bör länsstyrelsen i sådana ärenden bistå företagareföreningen med utredningsmaterial. Under dylika förhållanden torde den nuvarande remitteringen av låne- och kreditgarantiärenden till länsarbetsnämnden bli obehövlig.
12.3.3 Organisation Såsom i skilda sammanhang framhållits krävs en väsentlig utvidgning av den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, om de lokaliseringspolitiska uppgifterna skall kunna fullgöras. Utbyggnaden bör i betydande grad ske på det centrala planet. En avsevärd aktivering och samordning av samhällets lokaliseringspolitiska verksamhet är emellertid enligt kommitténs mening ofrånkomlig även på länsplanet. Arbetet med lokaliseringsuppgifterna på länsplanet kommer att bli av den art och beskaffenhet att de bör handläggas inom en särskild sektion i läns- styrelsen. Chefen för denna sektion, vilken bör placeras i lönegrad Ao 27, bör ha samhällsvetenskaplig utbildning, företrädesvis inom ämnena na- tionalekonomi, ekonomisk geografi och statistik. Vid sina överväganden an- gående organisationen på länsplanet har kommittén beaktat, att vid länssty- relserna finns särskilda befattningshavare, vilka i regel torde besitta ovan- nämnda kvalifikationer. Med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter, som utbyggnaden av den samhäl- leliga lokaliseringsverksamheten i länen medför, bör inom sektionen inrät- tas en amanuenstjänst. Amanuensen, som bör ha i stort sett samma utbild- ning som sektionschefen, skall biträda denna samt tjänstgöra som sekrete- rare vid sammanträden m. m. rörande lokaliseringsärenden. Vidare bör sek- tionen tillföras en biträdestjänst för speciella arbetsuppgifter, såsom kart- ritning, räknearbete o. dyl., samt en kontorsbiträdestjänst. Den lokaliseringspolitiska verksamheten i länen är enligt kommitténs uppfattning av sådan karaktär, att det kan bli erforderligt att utöver här föreslagen personalorganisation i betydligt större omfattning än hittills för vissa uppdrag engagera särskilda sakkunniga och experter. Kommittén fö- reslår med anledning därav, att länsstyrelsernas anslag till ersättning till sakkunniga för biträde med utredningar m._m. förstärks. Med hänsyn till det inom skilda län varierande behovet av utredningar i lokaliseringssyfte kan länens anslagsbehov bli olika. Ökningen synes därför böra bestämmas till lägst 10 000 och högst 30 000 kronor. Kommittén har i kapitel 11 föreslagit, att särskilda stödåtgärder vidtas i regioner med hög arbetslöshet och stor ökning av befolkningen inom de arbetsföra åldrarna liksom också i regioner med svag industrialisering och låg inkomstnivå. Sådana regioner (utvecklingsområden) finns främst i de fyra nordligaste länen. Handläggningen av ärenden rörande de särskilda stödåtgärderna torde i allmänhet komma att kräva biträde av kvalificerad företagsekonomisk expertis. Kommittén föreslår därför att de regionala lo- kaliseringsorganen i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län tillförs vardera en befattningshavare med dylika kvalifikationer. Dessa befattningshavare bör tillika förestå lokaliseringssektionen och er- hålla ett arvode motsvarande löneklass 1 i löneplan B. För överläggningar i lokaliseringsfrågor av större vikt eller av mera prin-
cipiell betydelse bör i avvaktan på länsförvaltningsutredningens förslag inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt organ med rådgivande funktion, för- slagsvis benämnt lokaliseringsråd. I lokaliseringsrådet bör, förutom che- ferna för länsstyrelsens plan- och lokaliseringssektionen ingå följande be- fattningshavare: lantbruksdirektören, länsarbetsdirektören, länsarkitekten, länsbostadsdirektören, länsingenjören, länsjägmästaren, länsläkaren, läns- skolinspektören, vägdirektören och överlantmätaren ävensom direktörerna för företagareföreningen och hushållningssällskapet. Som tidigare framhål- lits är det angeläget att också landstinget medverkar i lokaliseringsplane- ringen samt att kontakt upprätthålls med kommuner samt närings- och arbetsliv. Landstinget bör därför utse två representanter i lokaliserings- rådet, varav den ene främst bör företräda primärkommunala intressen. Vi- dare bör en representant för vardera företagare och arbetstagare utses av länsstyrelsen och ingå i rådet.
I rådet bör landshövdingen vara ordförande med landssekreteraren som ersättare.
I lokaliseringsrådet bör bl. a. följande frågor behandlas:
1. Utformning av riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet.
2. Samordning av de olika länsorganens insatser inom samhällelig pla- nering av betydelse för lokaliseringsverksamheten.
3. Samhälleliga planeringsfrågor i samband med större industrilokalise- ring. Beredning av ärenden rörande rådgivning och företagsstöd bör anförtros en arbetsgrupp bestående av chefen för lokaliseringssektionen samt läns- arbetsdirektören och direktören för företagareföreningen. Härvid bör sam- råd ske med andra av föreliggande ärenden berörda länsexperter. Därest länsstyrelsen icke annorledes bestämmer, skall chefen för lokali- seringssektionen vara föredragande i länsstyrelsen i fråga om lokaliserings- ärenden. Kostnaderna för den enligt ovan föreslagna utbyggnaden av personalor- ganisationen vid länsstyrelserna beräknas uppgå till följande belopp.
Årlig lönekost- nad kronor
Uppflyttning av nuvarande länsutredaretjänster 94 896 Inrättande av 4 tjänster ilönegrad B 1 (företags- ekonomer) ................................. 201 264 Inrättande av 24 amanuenstjänster (F! 17) ..... 515 724 Inrättande av 24 kanslibiträdestjänster (Ae 7) . . 300 396 Inrättande av 24 kontorsbiträdestjänster (Ae 5). 271 032
Summa kronor 1 383 312
Med hänsyn till den betydelse och omfattning, som bebyggelse- och sam- hällsplaneringen på senare är tagit, torde planeringssektionerna i allmänhet vara klart underdimensionerade. Då det är nödvändigt att bebyggelseplane- ringen och lokaliseringsplaneringen håller jämna steg, vill kommittén av- slutningsvis framhålla önskvärdheten av att även planeringssektionen erhål- ler erforderlig förstärkning. Kommittén förutsätter, att den arbetande läns- förvaltningsutredningen kommer att beakta detta spörsmål och framlägga förslag härutinnan.
Sammanfattning
I ett inledande avsnitt erinrar kommittén om att frågan om en ändamålsen- lig lokalisering av näringslivet aktualiserades i vårt land under 1940-talet. En försöksverksamhet med upplysning och rådgivning påbörjades inom dåvarande Statens arbetsmarknadskommission i samarbete med Industrins produktionsråd, och år 1947 tillsattes särskilda sakkunniga att utreda och avge förslag rörande näringslivets lokalisering.
På grundval av utredningens förslag framlades vid 1952 års riksdag pro- position i ärendet, varvid departementschefen anslöt sig till utredningens synpunkter i fråga om behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik. Riks- dagen biföll propositionen. De lokaliseringspolitiska medlen skulle främst ha formen av upplysning och rådgivning.
Kommittén erinrar vidare i inledningen om den organisatoriska upp— byggnad, som lokalisering-sverksamhetens organ fått inom arbetsmarknads- styrelsen, samt om de motioner i riksdagen under 1950-talet vari lokalise- ringsfrågor av skilda slag berördes. På grundval av 1959 års riksdags beslut med anhållan om utredning och förslag rörande statsmakternas möjlig- heter att påverka näringslivets lokalisering tillsattes den 11 december 1959 Kommittén för näringslivets lokalisering.
I direktiven för utredningen anfördes bl. a. att de dominerande problemen är utflyttningen från landsbygden och storstädernas tillväxt. Kommittén har i anslutning härtill i de tre första kapitlen belyst befolkningens och nå- ringslivets regionala utveckling efter 1950 och de följder av denna utveck- ling som i vissa avseenden kan konstateras.
Mellan åren 1950 och 1960 hade 14 län större utflyttning än inflyttning, nämligen de sju länen i östra Götaland, de fem norrlandslänen samt Skara- borgs och Hallands län. Dessa län utom Hallands, Kronobergs och Blekinge hade fortsatt nettoutflyttning under åren 1961—452, varjämte Stockholms stad samt Kopparbergs och Örebro län noterade flyttningsförluster under dessa år.
Under 1950-talet minskade folkmängden i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Jämtlands län. Mellan åren 1960 och 1962 hade alltjämt Kalmar, Gotlands och Jämtlands län folkminskning, varjämte folkmäng- den minskade i Västernorrlands, Västerbottens och Värmlands län samt i Stockholms stad.
Som en följd av befolkningsutvecklingen mellan 1950 och 1962 fick Mälar-
länen, främst Stockholms län, samt Göteborgs och Bohus län sina andelar av rikets folkmängd ökade, medan länen i östra Götaland och 'Norrland (utom Norrbottens län) samt Skaraborgs och Värmlands län fick sina an- delar minskade.
Befolkningsutvecklingen redovisas förutom på län också på B-regioner enligt arbetsmarknadsstyrelsens indelning. Denna redovisning ger en mera differentierad bild av utvecklingen. Av de 152 B-regionerna hade 64 folk- minskning under 1950-talet. I samtliga län utom Örebro fanns B-regioner med folkminskning. I Norrland och sydöstra Sverige hade hälften av regio- nerna folkmuinskning. Folkökning redovisades i 88 B-regioner, varav 40 hade större ökning än riksgenomsnittet. Flertalet av dessa återfinns i Mellan- sverlge.
I samtliga folkminskningsregioner var de arbetsföra åldrarnas andel av totalbefolkningen år 1960 lägre än riksgenomsnittet, Vilket också i regel var fallet med 0—15-åringarna utom, med få undantag, i regionerna i Norr- land. Åldringarnas andel var i regel större i folkminskningsregionerna än genomsnittet för riket.
I de regioner, som hade folkminskning under 1950-talet, var tätortsbefolk- ningens andel av totalfolkmängden lägre än i riket. Någon avgörande regio- nal skillnad i tätortsutvecklingen förelåg icke. Regioner med stark och svag ökning av tätortsfolkmängden var sålunda tämligen jämnt fördelade över landet. Tätortsfolkmängdens relativa ökning i storstadsregionerna sam- manföll i stort sett med riksgenomsnittet. Av de regioner, som hade den största procentuella ökningen av tätortsfolkmängden, låg sju i Norrland, åtta i Mellansverige och åtta i södra Sverige.
Den procentuellt starkaste ökningen av den sammanlagda folkmäng- den i tätorter av olika storlek förelåg i tätorterna med 2 000—20 000 in- vånare. De tätorter, som till sin näringskaraktär var industriorter, hade den snabbaste folkökningen.
I kapitel 1 redovisas även en framskrivning av 1960 års befolkning under antagande att inga flyttningsrörelser äger rum. Enligt denna kommer be- folkningen i de arbetsföra åldrarna (15—65 år) att öka med 3 procent eller med 145 000 personer till år 1965. Efter år 1965 blir den naturliga tillväxten i de arbetsföra åldrarna mycket liten. Den beräknas under perioden 1965— 1970 uppgå till 30 000 personer i hela riket. Mellan åren 1970 och 1975 kommer enligt framskrivningen en minskning av befolkningen i de arbets- föra åldrarna att inträda.
Regionalt föreligger stora skillnader. Tillväxten i de arbetsföra åldrarna mellan åren 1960 och 1965 beräknas i Norrbottens län till 8 och i Västerbot- tens län till 6 procent mot 3 procent i hela riket. Av den naturliga ökningen med 30 000 personer mellan åren 1965 och 1970 faller 9 000 på Norrbottens och 4500 på Västerbottens län. De två övre norrlandslänen svarar alltså för nära hälften av de arbetsföra åldrarnas naturliga ökning i riket. I icke
» 1 |
mindre än 55 B-regioner, däribland Stockholmsregionen, visar framskriv- ningen att antalet personer i de arbetsföra åldrarna kommer att minska. Nästan hälften av B-regionerna i Götaland uppvisar sådan minskning.
Samtidigt som framskrivningen visar en minskning av de arbetsföra åldrarna totalt mellan åren 1970 och 1975 ger den till resultat en ökning i Norrbottens län med nära 6 000 och i Västerbottens län med drygt 2 000 personer.
I kapitel 2 har kommittén sökt belysa de regionala förändringar, som inträtt i näringslivet under 1950-talet och vilka sålunda orsakat de regionala förändringarna i sysselsättning och bosättning. Först redovisas de för- ändringar som inträtt i fråga om sysselsättningen, varvid konstateras att antalet förvärvsarbetande i riket under 1950-talet enligt folkräkningarna ökade med 139 000 personer eller med 4,5 procent. Starka förskjutningar skedde under decenniet mellan olika näringsgrenar. Inom jordbruk och skogsbruk minskade antalet förvärvsarbetande med nära 30 procent eller med över 180 000 personer, under det att industri och hantverk ökade med omkring 15 procent eller med drygt 150 000. De största relativa ök- ningarna förekom inom gruppen tjänster med drygt 20 procent eller med drygt 50 000 personer. I sju län minskade hela antalet förvärvsarbetan- de. Störst var minskningen relativt sett i Gotlands och Jämtlands län. Även i Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län minskade antalet förvärvsarbetande.
Starkaste relativa ökningen av hela antalet förvärvsarbetande förelåg i Stockholms, Västmanlands och Norrbottens län. Inom enbart industrin förelåg den starkaste procentuella ökningen inom Norrbottens, Västerbot- tens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län, Stockholms stad och län tillsammans samt Skaraborgs och Värmlands län. Byggnads- och anlägg— ningsverksamheten hade den starkaste ökningen i Norrbottens och Väster- bottens län. Antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk mins- kade i samtliga län. Inom stadsnäringarna tillsammans var ökningen av antalet förvärvsarbetande under 1950-talet svag i sydöstra Götaland och nedre Norrland, men låg över riksgenomsnittet i övre Norrland och i de mellansvenska länen. Ökningen i Stockholms stad och län skilde sig obe- tydligt från riksgenomsnittet. Mellan år 1950 och 1960 ökade länen i övre Norrland och i Mellansverige sin andel av stadsnäringarna i hela riket, me— dan den var oförändrad för Stockholms stad och län tillsammans samt minskade för Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, länen i nedre Norr- land och några län i sydöstra Sverige.
Även i fråga om sysselsättningsutvecklingen lämnas en redovisning re- gionvis på basis av folkräkningarnas uppgifter. Under den angivna perio- den minskade den förvärvsarbetande befolkningen i 80 av de 152 B-regio- nerna. Dessa minskningsregioner hade i regel ett starkt inslag av jord- bruksbefolkning. Regioner med stark sysselsättningsminskning inom jord-
och skogsbruk hade i regel också stark ökning inom industrin, medan re- gioner med svag ökning inom industrin hade svag minskning av antalet sysselsatta inom jordbruksnäringen. Det vill därför synas som om en stark sysselsättningsökning inom industrin påskyndat jordbrukets rationalisering.
Inom stadsnäringarna som helhet minskade sysselsättningen i 14 regio- ner. I Stockholms B-region var stadsnäringarnas relativa ökning densam- ma som i riket. Inom enbart industrin skedde på en del håll minskning av antalet förvärvsarbetande; detta var enligt folkräkningsmaterialet fallet i 17 regioner, varav 7 i ett relativt samlat område i mellersta Norrland och de övriga 10 spridda i Svea- och Götaland. Förhållandevis stor procentuell ökning av antalet industriarbetande hade några regioner i övre Norrland och framförallt en del starkt industribetonade regioner kring Mälaren.
I detta kapitel redovisas även en särskild bearbetning av primäruppgifter till kommerskollegii industristatistik samt en undersökning rörande den industriella ny- och omlokaliseringen under åren 1946—1961. En utförlig redogörelse för dessa utredningar lämnas i bilaga I.
Den förstnämnda undersökningen avser uppgifter om antalet anställda inom industriföretag med minst fem sysselsatta dels är 1952 och dels är 1960. Mellan dessa är ökade antalet industrianställda enligt denna undersök- ning med cirka 80 000 eller med 9,7 procent. (Den i det föregående nämnda på folkräkningarna åren 1950 och 1960 grundade analysen visade en ökning under den två är längre perioden av samtliga förvärvsarbetande inom in- dustri och hantverk med omkring 15 procent.)
Det mest markanta minskningsområdet framträder i Norrland, omfat- tande -större delen av norra Gävleborgs, hela Jämtlands, samt stora delar av Västerbottens och Norrbottens län.
Väsentligt svagare ökning av antalet industrianställda än riksgenom- snittet redovisas i de tre storstadsregionerna. Stark relativ ökning visar även denna undersökning för en del regioner i östra Svealand samt framför allt i stora delar av Jönköpings, Kronobergs och norra Kristianstads län. I Norrland var ökningen av antalet industrianställda i stort sett koncentre- rad till några få centra, nämligen Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå, Gälli- vare/Malmberget och Kiruna. De regionala omfördelningarna av industrins anställda var ansenliga under 1950-talet. Sålunda fick storstadsregionerna samt sådana industribetonade områden som Uppsala, Eskilstuna, Norrkö- pings, Borås, Örebro och Gävle B-regioner sina andelar av rikets industri- anställda reducerade. Av Norrlands 31 B-regioner fick 21 sina andelar av rikets industrianställda minskade. För att dessa 21 regioner skulle haft samma andel år 1960 som år 1952, hade de behövt ytterligare över 5 000 industrianställda.
Regioner som ökade sin andelar återfinns främst i södra Jönköpings, i Kronobergs och i norra Kristianstads län samt i övrigt med stor spridning i Svea- och Götaland. De tidigare nämnda fem regionerna i Norrland ökade även sin andel av rikets industrianställda.
De regionala förändringarna i industrins förädlingsvärde sådant detta kan belysas med ledning av den officiella industristatistiken har även stu- derats. Enligt detta material har förädlingsvärdet i oförändrat penning- värde från 1952 till 1960 ökat med 48,1 procent, det vill säga betydligt mer ön ökningen av antalet anställda, vilken uppgick till 9,7 procent. Samman- fattningsvis konstateras att främst Stockholms- och Malmöregionerna samt en rad betydande industriregioner i Svea- och Götaland fått sin andel av in- dustrins förädlingsvärde minskad under 1950-talet. För Svea- och Götaland kan sägas att den regionala förändringen av förädlingsvärdena och an- talet industrianställda i stort sett sammanfaller. För Norrlands vidkomman- de är bilden något annorlunda. Ett antal regioner i denna landsdel, som fick sina andelar av antalet anställda minskade, visar ökning av sina andelar av förädlingsvärdet.
I detta kapitel redovisas även en undersökning rörande den industriella ny- och omlokaliseringen under åren 1946—1961. Undersökningen omfat. tar 792 produktionsenheter med minst 25 anställda vid undersökningstill— fållet vilka nyetablerats, flyttats eller utlagts som filialer under den angivna tidsperioden. Dessa företag sysselsatte vid undersökningstillfället samman- lagt 65 000 personer. En stor del av omlokaliseringarna var riktade ut från storstadsområdena. Från Stor-Stockholm utflyttade eller lades ut som filialer 86 företag med 12 000 anställda, från Stor-Göteborg 25 företag med 3 500 anställda och från Malmö stad 23 företag med 1 900 anställda.
Lokaliseringen av dessa 792 företag kännetecknas i sina huvuddrag av stor spridning inom Svea- och Götaland. Mätt i antal anställda ägde dock relativt betydande lokaliseringar rum i ett sammanhängande område i Kronobergs, Blekinge och norra Kristianstads län. Endast ett begränsat an- tal företag har etablerats i Norrland, undantaget några kustområden i södra Norrland. Lokaliseringen har i stor utsträckning skett till relativt små tät- orter. Drygt 40 procent av anläggningarna med en tredjedel av antalet an- ställda återfinns i orter med mindre än 5 000 invånare. De i undersökningen ingående företagen har tillfrågats om orsakerna till lokaliseringen. Även om svarens grad av tillförlitlighet icke kan fastställas, må ändock anföras att över hälften angett ledig industrilokal eller lämplig tomtmark samt god tillgång på arbetskraft som lokaliseringsorsak. Uteslutes svaren från stor— stadsregionerna uppgår antalet svar, där tillgången på arbetskraft uppgetts som orsak till lokaliseringen, till 70 procent.
I kapitel 3 tar kommittén upp följderna i samhället av de regionala va- riationerna i näringslivets utveckling och granskar arbetslöshetens samt yrkesverksamhetsgradens och arbetskraftsbristens variationer. Vidare be- handlas vissa glesbygdsproblem.
Den registrerade arbetslösheten i Sverige har under efterkrigstiden varit låg. Den har dock visat betydande regionala variationer. De fem norrlands- länen svarade år 1962 för 34 procent av den anmälda arbetslösheten men
28—318333
blott 16 procent av landets befolkning. Enbart i Norrbottens län, som har 3,5 procent av befolkningen, registrerades 11 procent av landets arbetslös- het. ] de tre nordligaste länen var drygt hälften av de arbetslösa under 45 år. I arbetslöshetssiffrorna ingår icke de arbetslösa som beretts sysselsätt- ning i beredskapsarbeten. Under de senaste fem åren har över hälften av dem, som placerats i dylika arbeten, varit hemmahörande i norrlands- länen.
En undersökning av antalet arbetslösa under perioden 1958—1962 i förhållande till befolkningen i åldern 15—65 år visar ett relativt arbetslös— hetstal för hela riket av 0,6 procent. I 58 B-regioner i landet var detta tal högre än riksgenomsnittet. Av dessa 58 regioner låg 30 i Norrland, vilket betyder att endast en B-region i denna landsdel hade lägre arbetslöshet än genomsnittet.
Kostnaderna för beredskapsarbetena under år 1962 uppgick till 258 mil- joner kronor, varav 178 milj. eller 69 procent kom på norrlandslänen. De erkända arbetslöshetskassorna utbetalade 95 miljoner kronor i försäkrings- ersättning under verksamhetsåret 1961/62. Under nämnda verksamhets- år erhöll kassorna i statsbidrag 60 milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för olika slag av rörelsestimulerande åtgärder i syfte att underlätta flyttning från arbetslöshetsområdena uppgick 1962/63 till 11 milj. kronor.
En tredjedel av landets 1 800 tätorter är ensidiga i det avseendet, att mer än 60 procent av de förvärvsarbetande är sysselsatta .i industri och bygg- nadsverksamhet. I en del av dessa orter förstärks ensidigheten av att den största industrigrenen ensam sysselsätter mer än hälften av samtliga för- värvsarbetande på orten. Antalet sådana orter med över 1 000 invånare år 1960 var 71. De ensidiga industriorterna kännetecknas i regel av kvinno- underskott.
Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden företer betydande regionala va- riationer. Högsta andelen yrkesverksamma kvinnor i förhållande till an- talet kvinnor i åldern 15—65 år noteras i storstadsområdena eller i områ- den där näringsgrenar med ett starkt inslag av kvinnlig arbetskraft har relativt stor omfattning. Högsta yrkesverksamhetsgraden förelåg år 1960 i Boråsregionen (56 procent), Stockholmsregionen (52 procent) samt i Malmöregionen och Lundaregionen (50 procent). Medianvärdet för samt- liga 152 regioner uppgick till 33 procent. Låg yrkesverksamhetsgrad bland kvinnorna förelåg i regel i regioner med låg andel tätortsbefolkning. Även bland tätorterna fanns emellertid betydande variationer. En yrkesintensitet bland kvinnorna i landets samtliga tätorter av samma grad som i Stock- holm skulle, utöver det faktiska antalet förvärvsarbetande kvinnor är 1960, ha tillfört arbetsmarknaden ytterligare omkring 125000 gifta och 35 000 icke gifta kvinnor, därav 26 000 respektive 10 000 i norrlandslänen. Det bör understrykas, att dessa siffror gäller endast tätorterna, dvs. befolk- ningskoncentrationer med fler än 200 invånare.
När-ingslivets regionalt varierande utveckling medför inte bara överskott på arbetskraft inom vissa områden. Inom andra områden uppstår brist på arbetskraft. Områdets egna arbetskrafttillgångar räcker inte, och in- flyttningen begränsas av olika faktorer. Planeringen inom de snabbt expan- derande områdena släpar efter. Stora svårigheter föreligger emellertid, när det gäller att mäta och regionalt jämföra bristen på arbetskraft.
Kommittén redovisar vissa uppgifter ur arbetsförmedlingsstatistiken, som visar att antalet tillsatta platser i förhållande till antalet lediganmälda inom industrin var lägst i storstadslänen och högst i Norrland och i de sydöstra länen. Genomsnittliga antalet arbetslösa i förhållande till hela antalet lediga platser är 1962 var också väsentligt högre i Norrland och nordvästra Svea- land än i landet i övrigt.
Kommittén har vidare i detta kapitel sökt belysa de problem som uppstår i glesbygdsområdena till följd av folkminskningen, bland annat svårigheten att upprätthålla skilda kollektiva serviceorgan.
I kapitel 4 redogörs för tillgängliga prognoser rörande den regionala be- folknings- och syssel-sättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen. Tillgången på arbetskraft har bedömts på grundval av framskrivning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna, antaganden om en viss nettoinvand- ring samt om yrkesverksamhetsgradens utveckling. Beträffande den kvinn- liga arbetskraften har antagits att i varje enskild region den kvinnliga befolkningen skulle ha minst den för landet genomsnittliga yrkesverksam- hetsgraden. Varje region med lägre yrkesverksamhetsgrad än riksgenomsnit- tet har uppräknats till detta tal, medan för de övriga den faktiskt konsta- terade använts.
Till grund för antagandena om efterfrågan på arbetskraft ligger vissa be- dömningar om utvecklingen inom de olika näringsgrenarna. Den regionala sysselsättningsprognosen har konstruerats så, att den närmast avser att illustrera hur utvecklingen skulle bli om näringslivet förändrade sig i sam- ma relativa grad i alla regioner. De redovisade regionala balanserna mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft visar det utrymme, som finns i över- skottsområdena för en expansion utöver den som motsvarar det beräknade genomsnittet i riket, respektive den inflyttning som behövs till underskotts- områdena för att en relativ förändring motsvarande riksgenomsnittet skall kunna äga rum.
För hela landet beräknas ett underskott på manlig arbetskraft av något mer än 60 000 personer under 15-årsperioden 1960—1975, och med den an- vända räknemetoden ett motsvarande överskott på kvinnlig arbetskraft. Un- derskottet beräknas i Stockholmsregionen till omkring 40 000 män och 20 000 kvinnor, i Malmöhus län till 17 000 män och 8 000 kvinnor samt i Göte— borgs och Bohus län till 21 000 män och 7 000 kvinnor. Betydande överskott skulle komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som tillsammans enligt angivna förutsättningar skulle få ett överskott fram till
år 1975 av 28 000 män, varav något mer än 10 000 på vardera Norrbottens och Västerbottens län, samt 44 000 kvinnor.
De olika befolkningsprognoser som finns tyder på att förskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större regioner kommer att fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de senaste årtiondena. Större områden med minskande folkmängd väntas kvarstå eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland. Folkökningen i östra Mel- lansverige, Göteborgsområdet samt sydvästra Sverige beräknas fortgå.
I kapitel 5 belyses industrins produktionskostnader och deras regionala variationer. Huvudvikten har därvid lagts vid transport- och arbetskrafts- kostnaderna. Även behovet av kontakter med marknaden beröres.
Kostnader för transport av råvaror till och färdigvaror från en produk- tionsanläggning visar stora variationer vid lokalisering till olika delar av landet. För betydande grupper av svensk industri utgör emellertid dessa kostnader en liten del av de totala produktionskostnaderna. För vissa un- dersökta typexempel av anläggningar inom konfektions- och verkstadsindu- stri utgör transportkostnaderna i olika lägen och för olika slag av produktion i runda tal mellan 0,5 och 5,0 procent av totalkostnaden.
De som exempel anförda anläggningarna kan betecknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt. De kan lokaliseras till orter inom stora delar av landet, utan att transportkostnaderna ökar produktionskostnaderna i någon större grad.
Omkring en tredjedel av arbetsställena i industristatistiken med omkring hälften av antalet industrianställda torde med en grov uppskattning kun- na betecknas som rörliga eller obundna från transportkostnadssynpunkt. Om hänsyn tas endast till transportkostnaderna, kan verksamhet bedrivas i vitt skilda delar av landet utan att produktionskostnaderna påverkas med mer än en å två procent. Inom framförallt södra och mellersta Sverige kan rörligheten betecknas som mycket stor för de företag, som säljer sina pro- dukter på en nationell eller internationell marknad.
I fråga om arbetskostnader föreligger betydande variationer mellan olika delar av landet. Enligt gjorda undersökningar uppgår lönevariationerna för industrianställda till 15 år 20 procent. Spännvidden är lägre för tjänste- män än för manliga arbetare. De lägsta genomsnittliga lönerna förekommer i södra och sydöstra Götaland, och de högsta i Stockholms- och Göteborgs- områdena samt i södra Norrlands inland och i norra Norrland. Det är emellertid sannolikt att de större industriorterna i dessa delar av Norr- land i hög grad påverkat det genomsnittliga löneläget. En specialundersök- ning visar att lönenivån sjunker med tätorternas storlek och avståndet till de stora industriorterna i dessa delar av landet.
För de studerade anläggningarna inom konfektions- och verkstads- industrin kan de lönekostnadsvariationer, som förekommer i landet, beräk- nas påverka de totala produktionskostnaderna med i runt tal 5 procent. Detta
torde gälla för stora delar av de industrier, som kan räknas som rörliga ur transportkostnadssynpunkt. För dessa företag torde sålunda i regel de regionala lönevariationerna vara av väsentligt större betydelse från lokali- seringssynpunkt än de regionala transportkostnadsvariationerna.
Transportorienterade anläggningar, dvs. sådana där kostnader för trans- port av råvaror och/eller fårdigfabrikat uppgår till betydande delar av de * totala produktionskostnaderna, påverkas däremot i mindre grad av regio— nala lönevariationer.
Några regionala beräkningar av arbetskraftens produktivitet har icke kunnat göras. Företagna undersökningar visar emellertid att arbetskraftens rörlighet och frånvarofrekvens är högre i storstadsregionerna och andra ar- betskraftsbristomräden, vilket ökar företagens kostnader. Å andra sidan är produktiviteten låg under en övergångsperiod i områden, där arbetskraften inte har utbildning för eller vana vid industriarbete.
Flera omständigheter kan tänkas bidra till en regional löneutjämning. Exempelvis kan lokaliseringen av ett större industriföretag till en mindre låglöneort komma att påverka det totala löneläget. I samma riktning kan omflyttning av arbetskraft verka.
Råvaruorienterade och marknadsorienterade industrier är vanligen rela- tivt orörliga från lokaliseringssynpunkt. Kostnadsvariationerna för råvaror och färdigprodukter bildar en snäv ram, inom vilken sådana sekundära fak- torer som lönekostnaderna kan avgöra det slutliga valet av lokaliseringsort.
För de från transportkostnadssynpunkt rörliga företagen bildar transport- kostnadsvariationerna en vid yttre ram. Ett stort antal orter inom riket är likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga från transportkostnadssynpunkt. Skillnaden dem emellan påverkar det företagsekonomiska resultatet i myc- ket ringa utsträckning. För dessa företag utgör arbetskraftskostnaderna van- ligen en betydande kostnadspost, och regionala löneskillnader kan i stor utsträckning påverka det ekonomiska resultatet. Det är emellertid svårt att på förhand avgöra produktionsresultatet vid en viss arbetskraftskost- nad på alternativa lokaliseringsorter. De regionala löneskillnaderna kan i vissa fall antas vara skillnader på kort sikt. Inom betydande områden är skill- naderna också relativt små.
Mot denna bakgrund är det sannolikt att andra omständigheter än regio- nala kostnadsvariationer för transporter och för arbetskraft i många fall på- verkar den rörliga industrins lokalisering. Själva etableringen av en indu- strianläggning är vanligen förenad med stora kostnader. Om ett flertal or— ter är likvärdiga lokaliseringsaltemativ från transport- och lönekostnads- synpunkt, kan möjligheten att reducera etableringskostnaderna genom fördelaktiga krediter, låga byggnadskostnader eller tillgängliga industriloka- ler avgöra valet av etableringsort. Tillgången på enskild och allmän service har därjämte stor betydelse.
Samhällsekonomiska jämte sociala och försvarspolitiska skäl, som inte
utan vidare kommer in i de privatekonomiska bedömningarna, talar för att man bör söka modifiera de utvecklingstendenser, som nu kan förutses i fråga om näringslivets geografiska fördelning. De samhällsekonomiska synpunkterna på näringslivets lokalisering behandlas i kapitel 6. Befolk- ningsutvecklingen skapar .i stor utsträckning det starkaste behovet av nya arbetstillfällen i de delar av landet, där arbetskraftsbehovet kan förutses öka relativt svagt eller direkt minska under de närmaste 10 å 15 åren. Även bortsett från de sociala synpunkterna blir det samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska stödåtgärder för att stimulera sysselsätt- ningen i sådana områden, eftersom arbetslöshet eljest bleve svår att und- vika. Både samhällsekonomiska och rent sociala skäl talar dessutom för lokaliseringsfrämjande åtgärder, där näringslivets ensidighet medför särskilt stor konjunkturkänslighet eller permanenta svårigheter för särskilda kate- gorier av arbetskraft — i synnerhet de gifta kvinnorna —— att erhålla syssel- sättning.
De samhälleliga investeringarna i anslutning till en industriell expan- sion är i regel av sådan omfattning, att de måste beaktas vid kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällsekonomiska fördelar kan vinnas om vid val mellan olika alternativ en lokalisering sker till orter eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl är trögrörlig, och med out- nyttjad samhällelig kapitalutrustning, än om förläggning sker till orter med fullt utnyttjad kapacitet och balans på arbetsmarknaden. Lokalisering till orter med arbetskraftsbrist kan också leda till sänkt produktivitet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet samt svårigheter att lösa väsentliga sam- hällsplaneringsfrågor.
Både samhälls- och företagsekonomiskt är det dessutom betydelsefullt att långsiktigt planera lokaliseringen av kommunikationer, bostadsbebyg- gelse och andra samhällsinvesteringar på ett sådant sätt, att näringslivets villkor blir så gynnsamma som möjligt och att enskilda lokaliseringsbeslut kan grundas på god kännedom om de framtida lokaliseringsförhållandena. Starka skäl talar för att det som i detta avseende bör eftersträvas är att und- vika å ena sidan en stark koncentration av befolkningen till storstäderna, å andra sidan en splittring av näringslivet på alltför många och små orter, där varken företagen eller konsumenterna kan erhålla den mångsidiga ser- vice som numera efterfrågas.
I kapitel 7 redovisas försvarssynpunkterna på näringslivets lokalisering. De större städerna och särskilt storstäderna torde på grund av krigsteknikens utveckling och den koncentration av befolkning och näringsliv, som skett till dessa områden under efterkrigstiden, utgöra landets mest utsatta och riskfyllda områden. Från försvarssynpunkt är det därför önskvärt, att en större spridning av den industriella verksamheten kan åstadkommas. Strä- vandena att utbygga näringslivet i Norrland är av särskild betydelse av hän- syn till försvarets rekryteringsmöjligheter i denna landsdel.
Lokaliseringsverksamhetens nuvarande utformning beskrivs i kapitel 8.
Arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet som lokaliseringsorgan behandlas ingående. Enligt statsmakternas beslut har arbetsmarknadsstyrelsen till uppgift att bedriva rådgivnings- och upplysningsverksamhet i lokaliserings- frågor. Denna verksamhet utövas i nära kontakt med det organ inom Sve— riges Industriförbund, som bedriver liknande rådgivningsverksamhet.
Som ett led i lokaliseringsverksamheten har arbetsmarknadsstyrelsen före- tagit en regional indelning av riket och en klassificering av tätorterna med hänsyn till deras funktion som centralorter. Principerna för indelningen i A—, B— och C-regioner redovisas i nämnda kapitel jämte huvuddragen av de lokaliseringsutredningar och övriga statliga länsutredningar, som utförts under senare år.
Vidare redogörs för den verksamhet som bedrivs i form av planering för bebyggelse och bostadsförsörjning, inom kommunikationsområdet, inom skolväsendet, inom sjukvårdsväsendet och inom annan samhällelig ser- vice, och vilken i hög grad påverkar lokaliseringsförutsättningarna och ut- vecklingsbetingelserna för näringslivet inom olika områden.
Arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska åtgärder kan fram- stå som alternativa lösningar av ett arbetslöshetsproblem i ett område. Men arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan också vara av betydelse i lokalise- ringssammanhang. Till dessa åtgärder kan räknas anordnandet av bered- skapsarbeten, yrkesutbildning av vuxna samt tillstånd för företag att an- vända investeringsfonder för investering i vissa områden.
I kapitel 8 redogörs vidare för företagareföreningarnas verksamhet samt för länsstyrelsernas, landstingens och kommunernas lokaliseringspolitiska aktivitet.
För den samhälleliga lokal-iseringsverksamheten i utlandet lämnas en redogörelse i kapitel 9. I praktiskt taget alla västeuropeiska länder liksom i USA har statliga åtgärder vidtagits för att stimulera den ekonomiska ut- vecklingen i områden, där förhållandena inom det bestående näringslivet medför svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande sysselsättn-ings- och inkomstnivå.
I Storbritannien och Frankrike finns vid sidan härav en statlig reglering av industrins lokalisering i syfte att begränsa utbyggnadstakten i storstads- regionerna.
De medel som används för att stödja näringslivets utveckling i de 5. k. stöd- eller utvecklingsområdena är av principiellt två skilda slag. Det ena innebär att staten medverkar till en utbyggnad av den allmänna servicen för att förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet. Det andra är direkt stöd till företag i samband med etablering, inflyttning eller utbygg- nad av industriell och i vissa länder även annan enskild näringsverksamhet. I flera länder används bägge dessa medel, även om deras inbördes vikt kan variera. I så gott som samtliga länder lämnas statliga lån och lånegaran- tier med gynnsamma amorteringsvillkor och på vissa håll även till låg ränta för att underlätta företagens finansiering av erforderliga investeringar. Där-
utöver har företagen i stödområdena i vissa länder möjligheter att erhålla investeringsbidrag och särskilda skattelättnader, varigenom kostnaderna för upprättande av byggnader och annan utrustning kan reduceras. Nyeta- bleringar och utbyggnader av företag underlättas vidare i exempelvis Stor- britannien och Belgien genom att staten uppför byggnader, som sedan ut- hyrs eller försäljs på gynnsamma villkor.
Målsättning och riktlinjer för samhällets insatser i lokaliseringspolitiskt avseende behandlas i kapitel 10.
Den lokaliseringspolitik som kommittén förordar kan sammanfattnings- vis sägas ha tre syften:
1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att ar- betskraften bereds full sysselsättning.
2. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som så långt det är möjligt ger människorna —— oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin upp- gift — en likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.
3. Att lokalisera näringslivet så, att rikets försvar underlättas.
Under hänvisning till den lämnade redogörelsen för näringslivets, syssel- sättningens och befolkningens regionala utveckling framhåller kommittén nödvändigheten av att samhället bedriver en aktiv lokaliseringspolitik. Betydande omfördelning av näringsliv och befolkning mellan län och lands- delar har skett. Utflyttningsområdena får efterhand stegrade svårigheter att upprätthålla rimlig service för den kvarvarande befolkningen. Trots utflyttning finns i vissa områden en betydande arbetslöshet eller undersyssel- sättning. I många av dessa regioner visar en framskrivning av befolkning- en en relativt stor naturlig ökning av de arbetsföra åldrarna under de när- maste 10—15 åren. På många håll i landet föreligger en ur sociala syn- punkter otillfredsställande proportion mellan män och kvinnor. Låg yrkes- verksamhetsgrad förekommer på vissa håll inom tätorterna, som tyder på en betydande reserv av arbetskraft. I inflyttningsområdena råder brist på arbetskraft, brist på bostäder samt eftersläpning i utbyggnaden av olika kollektiva serviceanordningar.
Det förhållandet, att det vid sidan av regioner med outnyttjade arbets- kraftstillgångar finns områden med outnyttjad kapacitet hos företagen på grund av arbetskraftsbrist, medför betydande samhällsekonomiska förluster. Sysselsättningsproblemen har hittills icke lösts och synes heller icke i fram- tiden kunna lösas enbart med sådana arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som avser att flytta arbetskraften till arbetstillfällena. Om alla produktionsre- surser skall utnyttjas på effektivaste sätt, måste företagen i större utsträck- ning än hittills söka sig till arbetskraften.
Beträffande riktlinjerna anför kommittén, att de framtida lokaliserings- orterna för industrier måste utgöras av väl utrustade tätorter. För att till- godose glesbygdsbefolkningens behov av service bör lokaliseringspolitikens uppgift bli att stödja de tätorter, som kan fungera som servicecentra.
Den tätortsklassificering och regionindelning av riket, som arbetsmark- nadsstyrelsen företagit, bör ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Vid avvägningen av skilda synpunkter har kommittén kommit till den slut- satsen, att de skäl som här i korthet redovisats, starkt talar för mera ingå- ende överväganden vid lokalisering av såväl enskild företagsamhet som statlig verksamhet än som nu sker. Kommittén är emellertid, som närmare redovisas i ett senare avsnitt, av den uppfattningen att på grundval av nu föreliggande erfarenheter tillräckliga skäl inte finns för att förorda en lag- stiftning på detta område. Dessa överväganden bör enligt kommitténs mening ske i form av samråd och effektivt samarbete mellan å ena sidan enskilda företag, organisationer och offentliga myndigheter, samt å andra sidan de för lokaliseringspolitiken ansvariga centrala och regionala organen, i syfte att främja långsiktigt förutseende i näringslivets och de enskilda orternas utbyggnad. Denna verksamhet måste grundas på vidgade kunskaper på det samhällsekonomiska, sociologiska och andra områden, som har betydelse för vårt samhälles utbyggnad och utveckling. Den måste också — söm när- mare föreslås i det följ ande — ges betydligt starkare medel av ekonomisk art i syfte att påverka näringslivets utveckling i områden, som ur samhälleliga synpunkter bör stimuleras kraftigare och mer målmedvetet än vad som för närvarande är fallet, under beaktande av ett realistiskt lönsamhetstänkande.
Det är enligt kommitténs mening angeläget att den svenska lokaliserings- politiken får en mera aktiv och nyanserad utformning. Vi har en aktiv kon- junkrturpolitik och en rörlighetsfrämjande politik, vilka utgör viktiga instru— ment för det ekonomiska framåtskridandet och säkrandet av den fulla syssel- sättningen. Ett tredje och betydelsefullt medel för att rationellt utnyttja alla produktionsresurser är en aktiv lokaliseringspolitik.
Lokaliseringspolitikens medel. Kommittén diskuterar i kapitel 11 vilka medel, som bör användas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamhe- ten. Det anförs därvid, att samhället förutom genom direkt stöd av olika slag kan stimulera företagsamheten i olika områden genom att förbättra bostadsförsörjningen och den samhälleliga serviceutrustningen. Det är där- för angeläget att lokaliseringssynpunkterna blir beaktade vid behandlingen av frågor, som rör serviceverksamhetens organisation och lokaliseringen av olika serviceanläggningar.
I exemplifierande syfte framför kommittén vissa synpunkter på från lokaliseringssynpunkt betydelsefulla delar av samhällsplaneringen. Det framhålls därvid att ett väl utbyggt skolväsende utgör en viktig förutsätt— ning för en orts möjligheter att erhålla kvalificerad personal till såväl en-
skilda företag som samhälleliga serviceanordningar. Högre utbildningsmöj- ligheter i en landsdel får stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det är därför enligt kommitténs mening önskvärt, att utbildning "av hög- skolekaraktär ej koncentreras till ett fåtal centra. Även kulturlivet i övrigt bör stimuleras utanför de centrala delarna av landet.
Tillgången på bostäder är en viktig faktor vid företagens val av lokali- seringsort för en planerad industrianläggning. Orter som skall ta emot nya företag bör sålunda relativt snabbt kunna anskaffa lägenheter för den per- sonal, som måste rekryteras från annat håll. Kommunernas möjligheter att anskaffa tomtmark och den statliga långivningen till bostadsbyggandet blir därvid av betydelse. -
Även kommunikationerna i vidare bemärkelse är av stor betydelse för näringslivets utvecklingsmöjligheter i olika delar av landet och får därför tillmätas stor vikt i lokaliseringssammanhang. .
Åtgärder, som har till syfte att underlätta en lokalisering av industrin för att få till stånd ett bättre utnyttjande av landets arbetskraftsresurser och andra produktionsfaktorer, bör därför samordnas med åtgärder, som berör järnvägs-, landsvägs-, flyg- och teleförbindelser samt hamnar.
Kommittén understryker betydelsen av att orter, som har förutsättningar som lokaliseringsplats för industriföretag och som är viktiga servicecentra för landsbygdsområden, utrustas med tillfreds-ställande vägar. Det är vidare av vikt, att skogsbruket och jordbruket samt befintliga industriföretag även får tillfredsställande vägar för godstransporter fram till huvudvägnätet och att vägarna är av sådan beskaffenhet, att människorna i dessa orter och i glesbygder kan komma i kontakt med servicecentra och orter, som kan erbjuda arbetstillfällen. '
Kommittén vill också betona angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds ökade möjligheter att framföra sina synpunkter på vägplaneringen.
Lokaliseringen av samhälleliga organ och serviceanläggningar innebär en direkt stimulans av sysselsättningen i berörda orter och deras omland och påverkar dessutom lokaliseringsförutsättningarna för olika verksamheter inom det enskilda näringslivet. Förläggning av statliga verksamheter skulle därför kunna bli en faktor av stor betydelse för att förstärka näringslivet i områden där sådan utveckling är önskvärd. En noggrann planering av åren— den, som rör lokaliseringen av samhälleliga organ och samhällsägda företag är därför, enligt kommittén, nödvändig.
Till ledning för lokaliseringsverksamheten och planeringen av bebyggelse och utformningen av den samhälleliga serviceverksamheten bör en lokalise- ringsplanering bedrivas såväl på riks- som länsplanet. Den bör omfatta dels en utredningsverksamhet, som klarlägger de samhälleliga konsekvenserna av näringslivets utveckling inom skilda geografiska områden W; dels en bedömning av vilka åtgärder, som kan anses erforderliga med hän-
syn till den lokaliseringspolitiska målsättningen; dels undersökningar av de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika lokaliseringsaltemativ; dels en samrådande och samordnande verksamhet, som syftar till att få de lokaliseringspolitiska synpunkterna beaktade i samband med ämbetsver- kens och dem underställda organs planering.
Till de viktigaste uppgifterna i lokaliseringsplaneringen hör att svara för den bedömning i samhällsplaneringen, som avser de samhälleliga följderna av befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar samt av strukturför- ändringarna och de geografiska förskjutningarna inom näringslivet. Denna bedömning bör ske på enhetliga grunder.
De regionala lokaliseringsutredningar, som bedrivits sedan ett antal är, bör enligt kommittén fortsätta och _ i likhet med vad som hittills skett -— utföras i samarbete med länsstyrelserna och under medverkan av de fri- stående länsorganen. Utredningsverksamheten bör läggas till grund för den fortsatta lokaliseringsplaneringen i länen. Denna skall ske i samråd med det centrala lokaliseringsorganet, så att bedömningen av olika faktorer i lokali- seringsfrågan kan ske på någorlunda enhetliga grunder. En central avstäm- ning är vidare nödvändig med hänsyn till risken för felinvesteringar, som kan bli följden av ett ensidigt tillgodoseende av länsintressen.
Upplysning och rådgivning till näringslivet. Bland samhälleliga åtgärder för att påverka enskilda företags lokalisering spelar upplysnings- och råd- givningsverksamheten en viktig roll. Tillgång centralt till olika för lokali- seringsbedömningen betydelsefulla uppgifter ger företagen bättre möjligheter att välja lämplig lokaliseringsort för en planerad verksamhet, än om de genom kontakter med en rad myndigheter och kommuner skall inhämta erforderliga uppgifter. Enligt kommitténs mening bör därför upplysning och rådgivning till företag i första hand lämnas av det centrala lokalise— ringsorganet. Den nu bedrivna verksamheten bör utvidgas och intensifieras, vilket bl. a. ställer ökade krav på uppgifter om faktorer, som är av bety- delse för lokaliseringen. Rådgivningen i länen bör samordnas och ske i nära kontakt med det centrala lokaliseringsorganet. Kommittén förutsätter, att samarbetet mellan det centrala lokaliseringsorganet och industriförbun- det i frågor som gäller rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor fort- sättes och intensifieras.
De föreslagna åtgärderna inom lokaliseringsplanering, rådgivning och upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor innebär i stort sett en förstärk- ning och effektivisering av de medel, som f. n. utnyttjas inom den sam- hälleliga lokaliseringsverksamheten.
Enligt kommitténs uppfattning krävs emellertid också en betydande förstärkning av det stöd, som nu lämnas till industriföretag, för att de lokaliseringspolitiska önskemålen skall kunna tillgodoses. Lokaliseringsför- utsättningarna liksom också behovet av åtgärder för att stimulera en ut-
veckling av näringslivet är emellertid varierande. Det statliga stödet till företagen i lokaliseringsfrämjande syfte bör därför utformas under hän- synstagande till de olikartade betingelserna för industrin.
För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett skall kunna avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet är särskilt angelägen, måste en differentiering av stödåtgärderna ske med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning samt sysselsättnings- och inkomstförhållandena i olika regioner. Denna differentiering bör grun- das på vissa fastställda kriterier.
Det statliga företagsstödet i lokaliseringsfrämjande syfte, som kommittén i det följande föreslår, bör omfatta
dels vissa långtgående stödåtgärder (särskilda stödåtgärder), som kan vidtas i regioner med synnerligen stora sysselsättningssvårigheter och/eller svagt utvecklad industri samt låg inkomstnivå ( utvecklingsområden )
dels vissa stödåtgärder av mera begränsad natur (allmänna stödåtgärder), som kan vidtas inom relativt stora delar av vårt land för en utbyggnad av industrin i områden, där arbetskraften är ofullständigt utnyttjad (allmänna stödområden).
Särskilda stödåtgärder bör kunna vidtas i B-regioner, där något av följande kriterier är tillämpligt.
1) Medelantalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa inom regionen uppgick åren 1958—1962 till mer än 1,2 procent av befolkningen i de ar- betsföra åldrarna. Till följd av fortsatt stark ökning av befolkningen i åldersgrupperna 15—65 år kan sysselsättningssvårigheterna väntas bestå trots fortsatt utflyttning till andra delar av riket.
2) Antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenen tillverkningsindustri utgjorde enligt 1960 års folkräkning mindre än 25 procent av den förvärvs- arbetande befolkningen i regionen. Därjämte understeg medelnettoinkoms- ten för fysiska personer enligt taxeringarna åren 1961—1963 med minst 15 procent medelnettoinkomsten för fysiska personer i hela riket.
3) Strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter eller få andra svåra följder, vilka icke kan bemästras utan långtgående samhälleliga åtgärder.
Vid urvalet av utvecklingsområden bör hänsyn tas till den betydande ex- pansion, som efter 1960 skett i vissa regioner men som på grundval av upp- gifter från 1960 års folkräkning uppfyller här nämnda kriterier. Särskilda stödåtgärder kan ej heller anses erforderliga i regioner, där utvecklingen kan väntas bli gynnsamt influerad av den expansion, som sker i närliggande regioner. Indelningen i utvecklingsområden bör vidare fastställas av Kungl. Maj :t efter framställning av lokaliseringsorganet.
Allmänna stödåtgärder bör komma i fråga i samband med lokaliseringen av industriell verksamhet till följande orter och områden.
1) Centralorter i utpräglade jord- och skogsbruksregioner, varmed i detta
sammanhang bör avses B-regioner där mer än 30 procent av den förvärvs- arbetande befolkningen år 1960 var sysselsatt inom jord- och skogsbruk.
2) Orter med minst 1 000 invånare som domineras av en enda industri- bransch eller av ett enda industriföretag. Som allmän riktpunkt bör därvid gälla, att den största industribranschen sysselsatte minst 50 procent eller ett
enda företag minst 40 procent av totala antalet förvärvsarbetande enligt 1960 års folkräkning.
3) Orter med minst 1 000 invånare med ringa sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. Som allmän riktpunkt bör gälla att antalet sysselsatta kvinnor är 1960 utgjorde högst 40 procent av antalet män i åldern 15—65 år.
4) Orter där en beslutad nedläggelse av industriell verksamhet kan väntas medföra betydande arbetslöshet och svåra ekonomiska följer för den be- rörda bygden.
Vid bedömningen av behovet av lokaliseringsfrämjande åtgärder bör hän- syn tas till näringslivets sammansättning icke enbart inom vederbörande ort eller kommun utan också inom det område, med vilket orten i arbetsmark- nadshänseende bildar en naturlig enhet. En ensidig tätort i ett område med väl differentierat näringsliv bör sålunda icke komma i fråga för lokalise- ringsstöd —— ej heller förorter till expansiva städer, där en ökad differen- tiering av näringslivet bör kunna uppnås på andra vägar. Det statliga stödet i lokaliseringspolitiskt syfte bör vidare alltid samordnas med planeringen för lokaliseringsverksamheten inom respektive län.
Vad gäller det statliga stödets utformning anför kommittén, att vissa stödåtgärder som kommittén föreslagit icke tidigare prövats i vårt land, varför stödverksamheten bör bedrivas på försök under förslagsvis en fem- årsperiod. Under denna tid bör erfarenheter ha vunnits av den förda politi- ken, så att en översyn av företagsstödet kan göras och erforderliga modifika- tioner i stödåtgärderna företas.
Med hänsyn till de stora krav, som ställs på bedömningen av olika stödåt- gärder, bör enligt kommitténs mening beslut i dylika ärenden meddelas av central myndighet. Kommittén har övervägt huruvida denna arbetsuppgift bör anförtros något organ, som för närvarande lämnar finansiellt stöd åt näringslivet, varvid i första hand kommerskollegium skulle komma ifråga. Kommittén har dock stannat för att stödverksamheten bör handhas av det centrala lokaliseringsorganet under medverkan från de regionala lokalise- ringsorgan som enligt vad kommittén föreslår bör upprättas i varje län.
Det statliga stödet till företag i utvecklingsområdena bör utformas så, att det underlättar nyetableringar och utbyggnader inom redan befintliga före- tag samt inflyttning av företag från andra delar av landet bl. a. genom att minska företagens kostnader i samband med att verksamheten startar eller utvidgas. En sådan initialinsats från samhällets sida bör öka förutsättning- arna för en lönsam produktion och därigenom skapa nya bestående syssel- sättningstillfällen för arbetskraften.
För att glesbygdsbefolkningens behov av service skall kunna tillgodoses på ett rimligt sätt är det väsentligt att serviceutrustningen i betydelsefulla centra icke försämras utan om möjligt kan byggas ut och förbättras. Av betydelse blir därvid att denna synpunkt beaktas vid planering av samhälle— lig service och att lokaliseringsorganet vid handläggningen av stödärenden eftersträvar en lokalisering till orter, som är betydelsefulla från service- synpunkt.
Statligt investeringsbidrag. De i utvecklingsområdena i allmänhet höga byggnadskostnaderna utgör enligt kommitténs mening ett väsentligt hinder för industriell utbyggnad i dessa områden. Kommittén anser att höga produk- tionskostnader icke i och för sig är ett motiv för subvention; i regel är det rationellt, att näringslivet får söka sig dit, där produktionskostnaderna är lägst. Då situationen inom utvecklingsområdena är sådan, att särskilda stöd- åtgärder för att främja sysselsättningen är behövliga, har det dock synts lämpligt att till stor del sätta in dessa på en punkt, där särskilt påtagliga kostnadsskillnader föreligger. Kommittén understryker, att stödet icke skall ha karaktären av kompensation för höga kostnader var dessa än förekom- mer utan stödet bör användas som stimulans i orter, där detta av förut redovisade skäl är önskvärt. Enligt kommitténs mening bör därför statligt stöd i form av särskilt bidrag lämnas till industriföretag, som startar eller bygger ut verksamhet i utvecklingsområdena, för att täcka en del av kost- naderna för nybyggnad eller tillbyggnad av industrianläggning. Bidrag bör även utgå i samband med förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion. Stödet bör fungera som en affärsmässig stimulans till lokalisering i enlighet med samhällseko- nomiska och sociala önskemål och bör därför icke göras beroende av om företaget har behov av stöd för att kunna genomföra investeringen. En förutsättning för att bidrag skall lämnas är att företagets placering tillgodo- ser allmänna lokaliseringsintressen och att projektet bedöms vara ekono- miskt hållbart. Kommittén föreslår, att bidraget utgår med en tredjedel av byggnadskostnaderna; dock att bidraget i särskilda fall bör kunna utgå med 50 procent av denna kostnad. Motsvarande bidrag bör lämnas vid inköp och iordningställande av ledig lokal, avsedd att användas för industriell produktion.
Som ett led i strävandena att aktivera den samhälleliga lokaliserings- verksamheten bör ett särskilt statligt kreditstöd, som enbart skall tillgodose lokaliseringspolitiska intressen, införas. Stödet skall kunna utgå även till stora företag och för investeringar av betydande omfattning. Den för den mindre industrin och hantverket så betydelsefulla låne- och kreditgaranti- verksamheten genom kommerskollegium och företagareföreningarna bör bedrivas parallellt med det lokaliseringspolitiskt inriktade stöd, som kom- mittén föreslår. En nära samverkan i låneverksamheten mellan lokalise- ringsorganet och de organ, som för närvarande handlägger ärenden rörande
statligt kreditstöd till industri- och hantverksföretag, bör upprätthållas.
I utvecklingsområdena bör statligt kreditstöd lämnas till såväl nyetable- rade och omlokaliserade industriföretag som för utvidgning av befint- liga industrier. Stödet skall avse dels byggnadsinvesteringar, dels investe- ringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg, dels förvärv och iordningstäl- lande av ledig fabrikslokal. Även i samband med ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggning bör kreditstöd kunna lämnas.
Statligt kreditstöd bör i normala fall utgå i form av statliga garantilån. I utvecklingsområden bör emellertid även direkta statliga lån kunna läm- nas. Det statliga kreditstödet skall vara ett komplement till de ordinarie kreditinstitutens verksamhet och skall därför i regel erhållas först sedan gängse finansieringsmöjligheter inklusive insats av eget kapital utnyttjats. Direkta statliga lån bör lämnas endast i den mån kreditbehovet ej kan till- godoses med kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån. Det är önskvärt att garantilån i utvecklingsområden får en liberal bedömning i tider med kreditåtstramning.
Med hänsyn till de speciella startsvårigheter och extra kostnader, som kan uppstå i samband med igångsättande av fabriksmässig produktion i utveck- lingsområdena, bör lånevillkoren vara gynnsammare än vid det normala kreditstödet till hantverk och småindustri. En lägre amortering bör kunna medges under de första åren. Även amorteringsfrihet för högst 10 är bör kunna ifrågakomma. Vid den direkta statliga lånegivningen bör även rän- tefrihet kunna medges, dock för högst 3 år. Frågan om amorteringstidens längd får avgöras från fall till fall, men återbetalning bör vara fullgjord inom 25 år. Om länet skall användas för maskinanskaffning bör återbetalning ske inom 10 år.
Utbildningsbidrag. De betydande kostnader, som företagen får vidkännas i samband med startande av verksamhet i ett område, där den tillgängliga arbetskraften icke är utbildad för eller har vana vid industriarbete, kan utgöra ett hinder för en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering. Bidrag till företag för utbildning av arbetskraft har därför under de se- naste åren i vissa fall utgått i samband med nyetablering och omlokalisering i orter, där en förstärkning av näringslivet ansetts vara angelägen. En- ligt kommitténs mening får arbetskraftens anpassning till nya yrken och arbetsmiljöer särskild betydelse för områden med svagt och ensidigt utvecklat näringsliv. Kommittén förordar därför, att bidrag till före- tag för utbildning av ovan arbetskraft i orter och områden, där andra former av statligt lokaliseringsstöd enligt kommitténs förslag skall lämnas, utgår med väsentligt högre belopp än i samband med omskolning och utbild- ning av vuxna i andra delar av landet.
Flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft. Det finns enligt kommit- téns mening anledning räkna med att industriföretag i utvecklingsområdena i avgörande grad måste rekrytera yrkesskicklig arbetskraft samt personal
med merkantil och teknisk utbildning av mera kvalificerat slag från andra delar av riket. Detta kan väntas stöta på betydande svårigheter, varigenom effekten av olika åtgärder för att stimulera industrins utbyggnad i utveck- lingsområdena kan komma att väsentligt försvagas. För att underlätta re- kryteringen bör därför rörlighetsfrämjande bidrag kunna lämnas till an- givna kategorier arbetstagare i samband med anställning vid industriföre- tag, som startar eller bygger ut verksamhet i utvecklingsområde. Bidraget bör utgå utan behovsprövning och även till arbetstagare, som innehar an- ställning då bidrag begärs. En förutsättning är dock, att rekryteringen på grund av brist på kvalificerade sökande från den egna regionen måste ske i andra delar av riket.
Åtgärder ifråga om företagsbeskattning. Kommittén har övervägt om det ej skulle vara lämpligast att i längden förbehålla investeringsfonderna för den rent konjunkturutjämnande uppgiften och införa en särskild skattesti— mulans t. ex. i form av särskild rätt till initialavskrivning som lokaliserings- politiskt medel. Kommittén har dock funnit, att erfarenheterna av nuvaran- de användning av investeringsfonderna samt de generella reglerna om extra avskrivning på maskiner och inventarier och om särskilt investeringsavdrag i lokaliseringsfrämjande syfte bör avvaktas, innan nya åtgärder på skatte- området övervägs. En samordning bör emellertid ske med andra lokalise- ringspolitiska åtgärder. Användandet av investeringsfonderna och de gene- rella reglerna för lokaliseringsändamål bör sålunda avse bestämt avgrän- sade områden, vilka enligt kommitténs mening bör sammanfalla med de regioner, som Kungl. Maj:t kan komma att fastställa som utvecklings— områden.
Statligt stöd till industriföretag i jord- och skogsbruksområden samt i orter med ensidigt näringsliv (allmänna stödområden ) bör lämnas i form av kreditstöd och bidrag för utbildning av arbetskraft. Åtgärderna bör syfta till att underlätta tillkomsten av industriell verksamhet, som med hänsyn till produktionsinriktning och behov av arbetskraft utgör ett lämpligt kom- plement till det bestående näringslivet. Kreditstöd bör sålunda kunna läm- nas i samband med omlokalisering av industriföretag från orter med rekryte- ringssvårigheter. Sådant stöd bör även kunna utgå i samband med nyetable- ring, som leder till ett bättre utnyttjande av lokala arbetskraftsreserver. I orter där en driftsnedläggelse medför betydande svårigheter för de anställda och den berörda bygden bör kreditstöd även kunna lämnas för utbyggnad av redan bestående företag.
Kreditstöd bör lämnas i form av statlig lånegaranti och avse såväl ny-, till- och ombyggnad av industrianläggning som anskaffning av maskiner, arbets- redskap och verktyg. Lånevillkoren bör bestämmas efter förhållandena i varje enskilt fall. Lokaliseringsorganet bör sålunda kunna fastställa ett lägre amorteringsbelopp under de första åren och även medge amorte— ringsfrihet för viss tid, dock högst för tre år. Även amorteringstidens längd
bör kunna varieras. Längre amorteringstid än 20 är bör dock icke ifråga- komma.
För stödätgärdernas finansiering bör dels anvisas ett särskilt anslag för bidrag till uppförande av industribyggnader i utvecklingsområden, dels in- rättas en fond, förslagsvis benämnd Statens lokaliseringsfond, för direkt lån- givning till företag i sådana områden, dels fastställas en ram för lånegaran- tier. Medel till bidrag åt företag för utbildning av arbetskraft liksom till flyttningsbidrag åt kvalificerad arbetskraft, som tar anställning i företag i utvecklingsområde, bör ställas till förfogande från nu utgående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen för vissa sysselsättningspolitiska åtgärder.
Vid bedömningen av den för stödverksamheten erforderliga storleken av anslag, lånefond och kreditgarantiram har kommittén utgått från att syssel- sättning bör beredas en del av det beräknade arbetskraftsöverskottet inom de områden, där statligt stöd till industriföretag bör lämnas. För utveck- lingsområdena visar de i kapitel 4 framlagda arbetskraftsbalanserna år 1970 ett överskott av 20 000 män. I fråga om kvinnorna blir överskottet under förutsättning, att yrkesverksamhetsgraden är densamma som i riket, 31 000. Kommittén utgår från att en nettoutflyttning av arbetskraft från dessa om- råden under alla förhållanden blir ofrånkomlig och att det ej torde vara möjligt att höja yrkesverksamhetsgraden bland kvinnor till riksgenom- snittet annat än på relativt lång sikt. Tillvaratagandet av hela det fram- räknade överskottet på arbetskraft under perioden 1960—1975 skulle för— utsätta en ökning av antalet yrkesverksamma i stadsnäringarna med sam- manlagt 60 000 personer, vilket kommittén finner helt orealistiskt.
Enligt kommitténs mening bör de lokaliseringspolitiska strävandena in- riktas på att bereda omkring hälften av det beräknade överskottet fram till år 1970 eller 25 000 personer sysselsättning inom utvecklingsområdena. Detta skulle enligt kommitténs beräkningar förutsätta en industriell syssel- sättning för 16 000 personer.
Med utgångspunkt härifrån och med hänsynstagande till att de statliga lånen och kreditgarantierna bör svara för vardera hälften av kreditstödet skulle den ekonomiska ramen för stödverksamheten uppgå till:
1. Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av industribyggnader 150 miljoner kronor eller 30 miljoner/år i fem år Lånefond uppgående till 175 miljoner kronor eller 35 miljoner/år under fem år 3. Garantiram uppgående till 175 miljoner kronor eller 35 miljoner/år i fem år. _lxD
I de allmänna stödområdena bör enligt kommitténs förslag det statliga kreditstödet utgå i form av kreditgarantier. Storleken av dessa har icke kunnat beräknas på grundval av hur stor del av arbetskraftsöverskottet, som bör beredas sysselsättning. Karaktären av försöksverksamhet bör starkt un—
derstrykas. Även i de allmänna stödområdena kan emellertid en reserv av framför allt kvinnlig arbetskraft bedömas föreligga. Om den kvinnliga yr- kesverksamhetsgraden år 1960 varit densamma i samtliga tätorter i de allmänna stödområdena som riksgenomsnittet, skulle sålunda ytterligare 30 000—40 000 kvinnor ha varit förvärvsarbetande. Den reserv, som här avses, är till stor del lokalt bunden, vilket innebär att den endast kan till- varatas på eller i närheten av bostadsorten. Kommittén understryker, att en industriell expansion icke är tänkbar överallt enbart därför att över- skott på arbetskraft föreligger. En koncentration av insatserna blir därför nödvändig. Kommittén har kommit fram till att en kreditgarantiram om 300 miljoner kronor för en femårsperiod torde vara erforderlig för att stödja industriella investeringar i allmänna stödområden. Härigenom torde omkring 15 000 personer kunna beredas sysselsättning.
De lokaliseringspolitiska åtgärder, som kommittén föreslår, bör betraktas som en försöksverksamhet under fem år. Det torde vara angeläget, att loka- liseringsorganen genom principbeslut om årliga anslag, fondavsättningar och fastställande av garantiram för en dylik period bereds möjligheter till en långsiktig planering av lokaliseringsverksamheten.
Det föreslagna företagsstödet framgår av följ ande tablå
Årligen under
Totalt f är Utvecklingsområden nfiirjl. kr. milj. kr" a) Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av byggnader 30 150 b) Lånefond ............................................ 35 175 c) Kreditgarantiram .................................... 35 175 Totalsumma i utvecklingsområdena ........................ 100 500 Allmänna stödområden Kreditgarantiram ........................................ 60 300 Sammanlagt 160 800
Med hänsyn till angelägenheten av att överhuvud förstärka näringslivet i Norrland har kommittén övervägt vilka särskilda åtgärder, som kan vara motiverade för att förbättra produktionsbetingelserna i denna del av landet. En på kommitténs initiativ företagen undersökning rörande de direkta verkningarna av en generell taxenedsättning för järnvägstransporter visar att en sådan åtgärd sannolikt skulle leda till en minskad sysselsättning inom industrin. Enligt kommitténs mening bör därför en förbättring av produktionsförutsättningarna inom den norrländska industrin på ett smi- digare sått än genom en generell fraktnedsättning kunna uppnås genom förhandlingar om regionala fraktavtal eller individuella fraktnedsättningar mellan olika trafikantintressen och Statens järnvägar. Med hänsyn till den betydelse som snabba förbindelser har för företagen är det angeläget att alla
möjligheter att förkorta transport- och restider på järnväg samt att förbättra telekommunikationerna tillvaratas. Även de höga resekostnaderna för per- sonalen är en betydande olägenhet för företagen särskilt i övre Norrland. En reducering av biljettpriserna för järnvägs- och flygresor, som är av bety- delse för företagsamheten i Norrland, bör därför enligt kommitténs mening bli föremål för särskilda överväganden inom berörda trafikföretag.
Kommittén berör vidare frågan om möjligheterna att förbättra den norr- ländska industrins transportförhållanden under vintern och föreslår att en statlig utredning tillsätts för att klarlägga behovet av och lämplig organisa- tion för reservhamnar.
I syfte att förbättra produktions- och lokaliseringsbetingelserna för indu- strin i Norrland finner kommittén det rimligt, att kraftkostnaderna för för- brukare av elektrisk kraft inom vattenfallsstyrelsens norrländska områden sänks med 10 procent, varvid vattenfallsstyrelsen kompenseras för inkomst- bortfallet på 10 miljoner kronor över budgeten. Från lokaliseringssynpunkt är det vidare angeläget att priset på bensin och olja sänks i de delar av landet, som är mest missgynnade från prissynpunkt d. v. s. Norrlands in- land och nordvästra delarna av Svealand. Detta önskemål kan tillgodoses om pristillägget för zonerna 3, 4 och 5 borttas för motordrivmedlen och en motsvarande prisreduktion genomförs för eldningsoljan genom utjämning av fraktkostnaderna. För att hindra en snedvridning av konkurrensen mellan företagen måste därvid en särskild clearingkassa inrättas, till vilken varje företag inbetalar ett fraktutjämningsbidrag, baserat på deras totala försälj- ning. Kommittén föreslår att Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsor- ganet tar upp förhandlingar med oljebranschen för att få till stånd en över- enskommelse om en utjämning av fraktkostnaderna enligt dessa riktlinjer. Skulle denna väg ej vara framkomlig, bör möjligheterna att införa en clea- ring i statlig regi övervägas.
För att skogstillgångarna i Norrlands inland och nordvästra Svealand skall kunna utnyttjas måste den arbetskraft som behövs inom skogsbruket kun- na repliera på ett betydligt större antal tätorter, än de som baseras på andra näringar än jord- och skogsbruk eller som är serviceorter för betydande om- land. Även dessa orter bör kunna erbjuda en rimlig standard ifråga om kol- lektiv service. Då kommunerna och andra intressenter icke kan väntas ha förutsättningar att själva svara för de ekonomiska åtaganden, som med nu utgående statsbidrag skulle krävas för dessa serviceanordningar, föreslår kommittén en förhöjning av dessa bidrag. Det bör uppdras åt det centrala lokaliseringsorganet att närmare precisera i vilka orter det förhöjda bidra— get bör utgå samt att i samråd med berörda myndigheter framlägga förslag till utvidgade bidragsformer.
Olikheter i levnadskostnader mellan olika delar av landet påverkar genom dyrortstilläggen lönesättningen inom den statliga och kommunala admi-
nistrationen samt i varierande grad inom det enskilda näringslivet. De för- slag som kommittén framlagt i syfte att minska de ekonomiska skillnader, som föreligger mellan olika områden i landet, bör efterhand även bidra till att utjämna levnadskostnaderna. Kommittén understryker angelägen- heten av att dessa förändringar med minsta möjliga tidsutdräkt får slå igenom i ortsgrupperingen. Det bör därför ankomma på lokaliseringsorga- net att uppmärksamt följa utvecklingen på detta område.
De stora skillnaderna i skatteutdebitering mellan olika kommuner för- svårar enligt kommitténs mening i många fall en önskvärd lokalisering av industriell verksamhet. De nuvarande skattelindringsbidragen ger ej hel- ler ett effektivt stöd till kommuner, som på grund av strukturella föränd- ringar inom näringslivet med följdverkningar i form av minskad syssel- sättning och befolkningsomflyttning har finansieringssvårigheter. För att få den från lokaliseringssynpunkt önskvärda utjämningen av kommu- nalskatterna till stånd synes därför möjligheterna till ett bidragssystem, som tar hänsyn till både bristen på skatteunderlag och hög kommunal utdebi- tering, böra övervägas.
Det kommunala stödet till företagen. Kommunernas influens på närings— livets lokalisering inskränker sig icke endast till åtgärder, som tar sikte på att förbättra de allmänna betingelserna för olika slag av företagsamhet. Som framgår av redogörelsen i kapitel 8 söker kommunerna även att genom upplysnings- och reklamverksamhet samt erbjudande av ekonomiskt stöd direkt stimulera nyetablering och inflyttning av företag. Sådant stöd lämnas även för att hindra nedläggning eller utflyttning av verksamhet.
Enligt kommitténs mening är det värdefullt att kommunerna genom en utåtriktad upplysningsverksamhet ger en allsidig och objektiv belysning av tillgång på arbetskraft och allmän och enskild service samt andra faktorer, som är av betydelse för företagens bedömning av lokaliseringsfrågan. De brister i informationsverksamheten, som hittills i vissa fall kunnat konsta- teras, bör kunna avhjälpas genom ökad rådgivning till kommunerna från lokaliseringsorganens sida.
Kommunalt ekonomiskt stöd till företag inger däremot starka betänklig— heter. Kommunerna har i sin stödverksamhet begränsade möjligheter att ta hänsyn till om den lokalisering de medverkar till är förenlig med allmänna lokaliseringssynpunkter. De kommunala subventionerna kan därför komma i motsättning till principerna för den samhälleliga lokaliseringsverksam- heten. Stöd har vidare i många fall lämnats till företag, som ej visat sig vara bärkraftiga. I andra fall har kommunala subventioner fått icke önskvärda konsekvenser från konkurrenssynpunkt eller fördröjt en anpassning av pro- duktionen till ändrade marknadsförhållanden. Lämnande av ekonomiskt stöd har vidare ofta inneburit ett överskridande av de befogenheter, som tillkommer kommunerna enligt kommunallagarna.
Kommittén har kommit till den bestämda uppfattningen att kommunalt
ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och ut- veckling ej bör ifrågakomma. Det framstår vidare som självklart att för- läggning av statlig verksamhet icke under några förhållanden får göras beroende av vilka speciella förmåner av ekonomisk art, som den ena eller den andra kommunen kan erbjuda. Kommunala subventioner framstår som en från sakliga synpunkter omotiverad omfördelning av vissa kostnader mellan staten och kommunerna.
Enligt kommitténs mening kan tillkomsten av kommunblocken och bil- dandet av större kommunala enheter antas komma att minska de kom- munala stödåtgärdernas betydelse i lokaliseringspolitiken. Förutsättning- arna att få till stånd livskraftiga tätorter, som är attraktiva för industrin utan speciella kommunala stödåtgärder, bör sålunda bli större genom den koncentration av samhällelig service, som en sammanläggning av kommun— enheterna kan väntas leda till. Av särskild betydelse bör de av kommittén framlagda förslagen till förstärkning av de statliga insatserna på lokalise- ringsområdet bli. Kommittén är emellertid medveten om att vad här sagts icke utgör någon garanti för att de kommunala subventionerna kommer att bli betydelselösa i framtiden. Erfarenheterna av en mera aktiv samhällelig lokaliseringspolitik liksom också kommunindelningsreformens genomfö- rande bör dock avvaktas, innan ytterligare åtgärder på detta område övervägs.
Frågan om tillständstuång. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum sedan statsmakterna tog ställning till föregående utredning om nä- ringslivets lokalisering, har kommittén övervägt huruvida tidigare före- slagna positiva åtgärder att påverka näringslivets lokalisering kan anses vara tillräckliga för att medföra önskvärt resultat, eller om samhället därutöver bör ha möjlighet att genom tillståndstvång hindra en lokalisering, som från samhällelig synpunkt anses vara olämplig.
Den organisatoriska upprustning av lokaliseringsverksamheten och den förstärkning av de lokaliseringspolitiska medlen, som kommittén föreslår, kommer att öka möjligheterna att påverka lokaliseringen i en från samhälls- synpunkt gynnsam riktning. Den förbättring av lokaliseringsbetingelserna, som en ökad samordning av den samhälleliga planeringen kan medföra, verkar i samma riktning. Med hänsyn härtill och då några påtagliga resul— tat härutöver icke synes kunna vinnas genom en obligatorisk lokaliserings- roll, finner kommittén att det icke kan vara påkallat med en särskild lag- stiftning om tillståndstvång i samband med lokalisering. Kommittén vill emellertid understryka vikten av samverkan mellan näringslivet och de offentliga myndigheterna i planeringsfrågor. I fråga om driftsnedläggelser och mera betydande driftsinskränkningar blir detta behov tillgodosett ge- nom de överenskommelser rörande förhandsinformationer om sådana åt- gärder, som träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen och olika huvudorga- nisationer inom näringslivet. För att lokaliseringsorganet skall kunna fylla sin uppgift, är det beroende av att i god tid få informationer om planerade
utbyggnader och omlokaliseringar. Kommittén vill därför förorda, att möj- ligheterna till överenskommelse med näringslivets organisationer om för- handsinformationer i dessa frågor, i likhet med vad som sker vid driftsin- skränkningar, närmare undersöks.
Lokaliseringsverksamhetens organisation. Lokaliseringsverksamheten bör enligt kommittén (kapitel 12) bedrivas genom ett centralorgan samt genom regionala organ med länen som verksamhetsområden.
Kommittén har vidare funnit det önskvärt med en samordnande verksam- het av planeringsfrågorna i Kungl. Maj:ts kansli. En departemental arbets- enhet med en auktoritativ ställning i sådana frågor bör därför skapas. Detta förutsätter en bestämmelse av innebörd, att ärenden av betydelse från loka- liseringssynpunkt alltid skall handläggas i samråd med chefen för det depar- tement, under vilket det centrala lokaliseringsorganet hör.
Med hänsyn till att en aktiv medverkan i samhällsplaneringen tillhör en av huvuduppgifterna i lokaliseringsverksamheten har kommittén grans- kat de olika förslag, som framlagts i frågan rörande administrationen av samhällsplaneringen. Kommittén har därvid övervägt möjligheterna att in- rätta ett riksplaneverk, till vilket skulle överföras de viktigaste planerings- uppgifterna från ämbetsverk, som nu innehar nyckelställning inom sam- hällsplaneringen, men funnit, att detta skulle innebära av förhållandena opåkallade förändringar av alltför genomgripande natur.
Mera positiv ställer sig kommittén till tanken om ett planverk, vars ar- betsuppgifter skulle begränsas till handläggning av ärenden rörande plan— frågor, vattenvärd, övrig naturvård och administrativ indelning. Ehuru in- rättandet av ett sådant verk sannolikt skulle vara till gagn för samordnings— strävandena inom samhällsplaner-ingen, skulle emellertid de mycket viktiga planeringsuppgifterna inom väg-, skol- och sjukvårdsväsendet samt bostads- försörjningsfrågorna och arbetsmarknadsfrågorna alltjämt komma att handläggas av särskilda fackorgan. Detta skulle, anser kommittén, be- gränsa fördelarna av att inordna lokaliseringsverksamheten i ett sådant. Med hänsyn härtill och till att det är angeläget att lokaliseringsverksam- hetens organisationsfråga snabbt kan lösas, har kommittén funnit att det centrala organet icke bör organiseras som ett självständigt ämbetsverk utan inordnas i ett befintligt ämbetsverk.
Efter att ha prövat olika alternativ förordar kommittén, att det centrala lokaliseringsorganet även i fortsättningen bör inordnas i arbetsmarknadssty- relsen. Som skäl härför har kommittén bl. a. anfört önskvärdheten av att de sysselsättningspolitiska uppgifterna i 1okaliseringsverksamheten koordi- neras med de arbetsmarknadspolitiska. Vidare har kommittén framhållit betydelsen av en nära kontakt med såväl näringslivet som statliga organ, som är nödvändig för behandlingen av de dagsaktuella lokaliseringsfrågorna inom näringsliv och förvaltning.
Under hänvisning till de nya, omfattande uppgifter i samband med läm-
x_..__._-_. ___—__...- —
nandet av bidrag och kreditstöd till företag vid viss företagslokalisering, fö- reslär kommittén att en delegation för behandlingen av sådana ärenden i arbetsmarknadsstyrelsen tillsätts. Delegationen bör bestå av representanter för företagarna, arbetstagarna, kommunerna och kreditväsendet.
I frågan rörande inrättandet av regionala lokaliseringsorgan uttalar kom- mittén, att länsstyrelsen genom sin auktoritet och centrala ställning i läns- .förvaltningen måste anses vara det organ, som har de bästa förutsättning- arna att samordna planeringsuppgifterna på länsplanet. Under senare år har också denna samordnande funktion hos länsstyrelsen blivit alltmer fram- trädande. Detta gäller såväl planeringsåtaganden med direkt anknytning till lokalisering av småföretag som utredningsverksamhet av översiktlig karak- tär, som bedrivits i ett flertal län. Kommittén anser därför att länsstyrel- serna bör vara de regionala lokaliseringsorganen.
I avvaktan på länsförvaltningsutredningens förslag till förvaltningsorga- nisation föreslår kommittén, att inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt rådgivande organ för lokaliseringsfrågor av större vikt eller av principiell betydelse. I detta organ (»lokaliseringsråd») skall ingå representanter för länsorgan, landsting, företagare och arbetstagare.
Särskilt yttrande av ledamoten Sten Källenius
Inom kommittén råder enighet i huvudfrågorna: behovet av en aktiv loka— liseringspolitik, målsättningen och riktlinjerna för densamma, kriterierna för statligt stöd i utvecklingsområden och i allmänna stödområden m. m.
I fråga om det statliga stödets utformning föreslås bland en rad åtgär- der — förutom kreditgarantier — även inrättandet av en statlig lånefond (35 milj. kronor under 5 år, tillhopa 175 milj.) för direkt långivning i ut— vecklingsområdena. På denna punkt har jag en avvikande mening av föl- jande skäl.
Kommittén anför att direkta statliga lån erfordras, när ett betydande risktagande framstår som samhällsekonomiskt motiverat. Samtidigt utta- las att "det ej får bli fråga om en långsiktig subventionspolitik. I stället fastslås uttryckligen den — även enligt min mening riktiga — principen »hjälp till självhjälp». Endast företag som bedöms vara i längden ekono— miskt försvarbara skall sålunda erhålla lån. Definitionen på den sunda ekonomiska principen blir alltså att man bedömer, att låntagaren skall kunna förränta och amortera sitt lån med överskott i rörelsen.
Den företagsekonomiska bedömningen av projekt, som skall komma i åt- njutande av lokaliseringspolitiska stödåtgärder, får central betydelse. Den sakkunskap som behövs för en sådan bedömning finns redan samlad hos våra kreditinstitut, inte minst hos deras vitt förgrenade kontorsnät och genom en ingående lokalkännedom. Det är — inte minst för de företag som kommer i åtnjutande av stödåtgärder —— angeläget att utnyttja denna erfarenhet och expertis. En i statlig regi uppbyggd ny apparat för affärsmässig kre- ditbedömning och fortlöpande lånekontroll måste innebära en onödig dubb- lering.
De organ, som skall syssla med den statliga kreditgarantigivningen, skall enligt kommittén även göra företagsekonomiska bedömningar av berörda projekt, men den huvudsakliga uppgiften bör vara att pröva dessa från loka— liseringspolitiska utgångspunkter. Kreditinstitutens företagsekonomiska bedömningar måste vara av grundläggande betydelse för de lokaliseringsbe— stämmande organens beslut, eftersom dessa bedömningar klarlägger de ris- ker samhället ikläder sig ur lokaliseringssynpunkt. Om åter långivning sker direkt från det lokaliseringsbestämmande organet, kan de lokalise- ringspolitiska och de företagsekonomiska övervägandena komma att blandas på ett sätt, som gör det svårt att väga dessa bedömanden mot varandra.
Riskerna förefaller då större att urvalet av låneprojekt icke sker enligt kommitténs förutsättningar.
Det bör å ena sidan i princip icke råda någon skillnad i sättet att främja kreditgivning inom olika typer av stödområden. Å andra sidan är det ej nödvändigt att skapa en särskild lokaliseringsfond för att åstadkomma en differentiering. En sådan skillnad kan, om den verkligen anses önskvärd, åstadkommas även inom ramen för ett kreditgarantisystem. Skillnaden i den aktivitet med vilken staten bedriver lokaliseringspolitik inom olika om- råden kan härvid komma till uttryck i de risker man är beredd att ta vid kreditgarantigivningen. För utvecklingsområdena kan de kreditgivande myn- digheterna få direktiv att inta en mera liberal attityd med motsvarande större förlustrisker än vad som gäller de allmänna stödområdena. Ett i vissa avseenden jämförbart fall erbjuder bestämmelserna om exportkredit- garanti. Enligt nyligen utfärdade direktiv skall inom ramen för den möjli- ga garantigivningen ett visst belopp avsättas för garantigivning till u—län- der. Denna garantigivning skall, i avsikt att stimulera kreditgivning till dessa länder, kunna ske på liberalare grunder än vad som gäller utvecklade länder.
Jag anser sålunda, att stödlånen bör förmedlas av de ordinarie kredit- instituten. Genom deras kreditprövning preciseras villkoren för ett risk— tagande utöver vad kreditgivaren kan eller —- enligt villkoren för sin verk- samhet — får lämna; man får ett besked på vad ett lokaliseringsbeslut kostar samhället. Själva beslutet om åtgärden fattas emellertid av lokali- seringsmyndigheten själv. Kreditinstituten styr sålunda inte förloppet. Den selektiva styrningen sker i stället genom lokaliseringsmyndigheten. Det har framhållits inom kommittén att man skulle få garanti för den be- rörda verksamheten endast genom att disponera en fond, som beträffande utnyttjandet är prioriterad vid inträffande kreditåtstramningar i sam- hället och med en kapitaltillgång relativt oberoende av årliga beslut. Varje års riksdag är dock obunden att fatta sina egna beslut, ett förhållande som särskilt betonats vid diskussionen om fastställande av en flerårig investe- ringsserie enligt vägplanen. Vill riksdagen fastställa en prioritering i förevarande fall, kan densamma enligt min mening genomföras i form av kreditgaranti likaväl som genom en lånefond.
Enligt min mening kan man sålunda genom en riktig utformning av garan- tisystemet nå samma effekt i lokaliseringsarhetet som genom en lånefond. Samtidigt får man ett administrativt enklare och därmed billigare förfa- rande. För att effekten skall bli likvärdig, fordras emellertid att ramen för de olika kreditgarantierna fastställes så, att kreditinstituten inte hindras att fullgöra sin medverkan, t. ex. genom bestämmelserna om likviditets- kvoter.
Det har föreslagits icke blott amorteringsfrihet utan även räntefrihet för ifrågavarande lån. Genom begränsningen av räntefriheten till högst
tre år har jag trots tvekan kunnat acceptera detta förslag. Denna bestäm- melse skärper betydelsen av att låntagaren erhåller lånet via en kreditin- rättning och sålunda fullgör sina betalningsskyldigheter gentemot en ordi- narie kreditgivare och icke till staten. Räntedisciplinen får generellt bedömas bli bättre med en sådan ordning.
Slutligen belastar en lånefond statens kapitalbudget med hela sitt be- lopp. Ett kreditgarantisystem leder till en belastning av budgeten endast i den mån förluster inträffar. Man får då också en klar redovisning av utfallet.
På grund av vad ovan anförts anser jag att den effekt, majoriteten öns- kar åstadkomma med en särskild lånefond, till fullo kan uppnås genom en för ändamålet utformad kreditgaranti och att en sådan garanti dessutom ur samhällsekonomisk synpunkt är överlägsen lånefonden.
Stockholm den 10 september 1963
Sten Källenius
. Dresunds-forbindelaen. 1. del.
Fiske och flottning i "Emanuel! mallan Hnland mbanan Oppretvelse av »Nu-dens Hus» i Reykjavik. Samarbeid mellom de tekniska bankom- ! Norden. BWNåGhManninåm
P?." ?”
STATEN S OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)
J ns iitiedepartementet
Utlånnings tila-Ede till offentlig tilnst. [7] Författningsuiredningen VI. Sveriges statsskick Del. 1. lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bilagor. [19] Birger-lönen fördelning. sidförklsrlng m.m. [20] Förslag [ål] lag om vissa gemensambetsanlliggn m.m.
27] UM ti 11. [231 %kndutånd I. [88] r. [54] Reviderat föring till jordabslk m.m. [55] Domstolsvlsenlet I. Musi-ätterna förstatligande. [56] Fustighetsbildning. [68]
ingar
Utrikesdepartementet
Utrikesförvaltnlngens organisation och personalbehov. [8] Administrativ organisation inom ntrikesförvaltnlnken- [4] U-llnder och utbildning. [84] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbisthnd. [37]
Försvarsdepartementet
Forsvars'kostnsderna budgetåren NBB/87. [E] Försvar åkerinäring- [81] Totalförsvarets regionala ledning. [65]
Socialdepartementet
Den statliga konsulentvcrksamheten pA socialvårdens område. [80 Arbetsfördågnnde. [88] Åldrlngavdrdens lige. [47]
Kommunikationsdepartementet
Tillfällig bsstighetabegrånsnlng i matematiken under iren 1961 och 1962. [59]
Finansdepartementet
Preliminär nutionnlbudget för år 1968. [8] Undersökning av taxering'sutfallet. [14] Om åtgärder mot skattdlykt. [52] Iokaliseringsutredningen. 1. Lokalisering av statlig verk- samhet.. [69] 2. Stadsbyggnadsmässiga konsekvenser av inflyttning av statlig verksamhet. [70]
Fcklesiastikdepartementet
En teknisk institution inom Stockholm universitet. [1] 1955 års univusitetsutredning VIL 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Unl- versiteisviisendets organisation. [10] Utbildning av llirare för jordbruk och skogsbruk sunt fortbildning av llrare [ yrkalimnen. [18]
1960 hrs gymnasieutredning. 1. Vlgen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 8. Ipeclslutred- ningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 5. Läroplan för gymnuiet. [48] 1958 års utredning kyrka—stat. 1. Rdlgionens betydelse
ssmhlillsfaktnr. [26] 2. Kyrkor och samfund !
Lärare på grundskolans mellanstadium. [85] Bättre studiehjllp. [48] Fackskolnn. [50] Studluociala utredningen. 1. Akademikernas skuldsätt- rfåsailg. [44] 2. Studentrekryterin: och studentekonoml.
Oiågmäisatperäka åtglrder for rymdverkssmhetens frim- an e.
Stöd åt ungdomsorganisationernes centrala verksam- het. [67]
] ordbruksdepnrtemen tet
Lista-landets ålfisken. [82] 1960 års jordbruksutredning. 1. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. [63] 2. Det svenska lantbrukets effektiviseringsvligar. [66]
Handelsdepurtementet
Översättning av fördrag angående upprlttsndet av Euro- peiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande doku- ment. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [86] översättning av fördrag angående upprlttandet av Euro- peiska kol- och stålgemenskapen. [57] Svenska hsndelsflottans krigsförluste'r under det andra världskriget. [60]
Inrikesdepartementet
Kommunalrtitiakommltten IV. Kommunalförhundem itne- rätt. [2] V. Kommunala rennlllningsavglftsr. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Goteborg- och Malmö- områdena. [6] Uppehulstillstånd m.m. för utllndska studerande. [11] Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del 1. Intervju- och frekveneundersölmingar m.m. [24] Arbetslöshetsförsålningen. [40] Befolkningsutveckling och niirlngsllv ! Jlmtlsndslh. [45] Yrkesmedicjnskn sjukhusenhcter — behov och organisa- tion. [40 Kommittén för näringslivets lokalisering. i. Aktiv loka- liseringspolitik. Bilaga 1. [49] 2. Aktiv lokaliserimpoll- tik. Betänkande. [58] 8. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga. 11. [62] Landstingens organisation och arbetsformer m.m. [64]
Civildepnrtementet De offentliga tjänstemlnnens förhandlingsrltt. [El]